Till statsrådet Åsa Regnér

Den 12 juli 2012 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) samt analysera behovet av förändringar och förtydliganden av regelverket. Vissa frågor som berör socialtjänstlagen (2001:453) ingick också i uppdraget. Den 3 september 2012 förordnades överdirektören Håkan Ceder som särskild utredare.

Den 19 juni 2013 beslutade regeringen att komplettera utredningens uppdrag med att också omfatta en översyn av olika placeringsalternativ för barns och ungas boende, vård och fostran enligt SoL och LVU samt att lämna förslag till fler alternativ än vad som finns i dag. Tilläggsuppdraget redovisades i februari 2014 genom delbetänkandet Boende utanför det egna hemmet – placeringsformer för barn och unga (SOU 2014:3). Delbetänkandet behandlade även en del frågor som ingick i de ursprungliga direktiven, bl.a. kraven på familjehem och jourhem samt gränsdragningen mellan familjehem och hem för vård eller boende (HVB).

Den 12 juni 2014 kompletterades uppdraget med en översyn av hur långsiktighet och stabilitet i större utsträckning kan säkerställas för barn som är eller bedöms bli långvarigt placerade. Tiden för slutredovisning förlängdes till den 15 juni 2015. Den har senare utsträckts till den 30 juni 2015.

Regeringens direktiv (2012:79 och 2014:87) till utredningen återfinns i sin helhet i bilagorna 1–2.

De experter och sakkunniga som har medverkat i utredningsarbetet anges nedan.

Som sekreterare anställdes från och med den 1 november 2012 utredaren Berith Josefsson och verksjuristen Pernilla Krusberg. Utredaren Håkan Aronsson anställdes som sekreterare från och med den 12 augusti 2013 till och med den 10 februari 2014. Den

1 september 2015 anställdes utredaren Pär Alexandersson som sekreterare. Informatören Jan Rehnberg har biträtt utredningen med att hämta in synpunkter från barn och unga som befinner sig i vård vid HVB. För att få tillgång till sådana synpunkter tillskrevs drygt 600 HVB.

Justitierådet Eskil Nord har varit utredningen behjälplig med råd, stöd och granskning i olika delar.

Utredningen antog namnet Utredningen om tvångsvård för barn och unga.

Till betänkandet fogas ett särskilt yttrande. Utredningen överlämnar härmed slutbetänkandet Barns och ungas rätt vid tvångsvård. Förslag till ny LVU. Utredningens uppdrag är härmed slutfört.

Stockholm i juni 2015

Håkan Ceder

/Pär Alexandersson Berith Josefsson Pernilla Krusberg

Experter och sakkunniga i utredningen

Experter

Utredaren Håkan Aronsson, Socialstyrelsen, fr.o.m. den 5 oktober 2012 t.o.m. den 30 juni 2013. Verksamhetsområdeschefen Carina Fransson, Gryning Vård AB, fr.o.m. den 5 oktober 2012 t.o.m. den 11 februari 2014. Program- och utredningschef Anna Karin Hildingson Boqvist, Barnombudsmannen, fr.o.m. den 5 oktober 2012. Planeringsdirektören Urban Lindberg, Statens institutionsstyrelse, fr.o.m. den 5 oktober 2012. Professorn Titti Mattsson, Juridiska fakulteten Lunds universitet, fr.o.m. den 5 oktober 2012. Handläggaren Sara Roxell, Sveriges Kommuner och Landsting, fr.o.m. den 5 oktober t.o.m. den 10 augusti 2014. Juristen Monica Jacobsson, Socialstyrelsen, fr.o.m. den 11 september 2013 t.o.m. den 20 januari 2015. Inspektören Ann-Charlotte Brandett, Inspektionen för vård och omsorg, fr.o.m. den 3 september 2013 t.o.m. den 28 februari 2015. Områdeschefen Angelica Florin, Barn- och ungdomsenheten i Nässjö kommun, fr.o.m. den 31 mars 2014 t.o.m. den 30 september 2014. Överläkaren Mie Lundqvist, barn- och ungdomspsykiatriska kliniken Länssjukhuset Ryhov Jönköping, fr.o.m. den 31 mars 2014. Handläggaren Helene Nellvik, Sveriges Kommuner och Landsting, fr.o.m. den 15 september 2014. Enhetschefen Ankie Widén, Barn- och ungdomsenheten i stadsdelen Majorna-Linné Göteborgs stad, fr.o.m. den 29 september 2014. Inspektören Eva Kågström, Inspektionen för vård och omsorg, fr.o.m. den 1 mars 2015. Juristen Åsa Malmros, Socialstyrelsen, fr.o.m. den 1 mars 2015.

Sakkunniga

Departementssekreteraren Jacob Holm, Utbildningsdepartementet, fr.o.m. den 5 oktober 2012 t.o.m. den 27 mars 2012. Kanslirådet Jessica Lundahl, Socialdepartementet, fr.o.m. den 5 oktober 2012 t.o.m. 11 februari 2014. Departementssekreteraren Olle Rosén, Finansdepartementet, fr.o.m. den 5 oktober 2012 t.o.m. den 9 oktober 2013. Kanslirådet Katarina Sundberg, Finansdepartementet, fr.o.m. den 5 oktober 2012 t.o.m. den 22 november 2012. Departementssekreteraren Katarina Arvidsson, Arbetsmarknadsdepartementet, fr.o.m. den 3 september 2013 t.o.m. den 11 februari 2014. Departementssekreteraren Malin Gedda, Justitiedepartementet, fr.o.m. den 3 september 2013 t.o.m. den 11 februari 2014. Departementssekreteraren Mattias Ahlquist, Utbildningsdepartementet, fr.o.m. den 28 mars 2012. Departementssekreteraren Philip Fridborn Kempe, Finansdepartementet, fr.o.m. den 10 oktober 2013 t.o.m. den 29 april 2014. Departementssekreteraren Christopher Carlsson, Socialdepartementet, fr.o.m. den 12 februari 2014. Kanslirådet Sofia Landelius, Finansdepartementet, fr.o.m. den 31 mars 2014. Departementssekreteraren Karin Moberg, Finansdepartementet, fr.o.m. den 30 april 2014. Kanslirådet Charlotte Lönnheim, Socialdepartementet, fr.o.m. den 29 september 2014.

Förkortningar

A.a. Anfört arbete, dvs. tidigare nämnd källa i noterna ADAD Adolescent Drug Abuse Diagnosis, en bedömningsmetod för unga missbrukare och unga med social problematik ADHD Attention-deficit/hyperactivity disorder, en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning BBIC Barns behov i centrum, system som stödjer utredning och dokumentation i social barn- och ungdomsvård BEO Barn- och elevombudet BO Barnombudsmannen BrB Brottsbalken BRIS Barnens Rätt i Samhället BUP Barn- och ungdomspsykiatri BVC Barnavårdscentral BvL 1960 års barnavårdslag bvl Barnevernloven i Norge Dir. Direktiv från regeringen till statliga utredningar Dnr Diarienummer Ds Departementsserien ESO Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ett organ under Finansdepartementet EU Europeiska unionen FB Föräldrabalken

FN Förenta nationerna FL Förvaltningslagen (1986:223) FPL Förvaltningsprocesslagen (1971:291) HD Högsta domstolen HFD Högsta förvaltningsdomstolen HSL Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) HVB Hem för vård eller boende ICD-10 Internationell klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem IFO Socialtjänstens individ- och familjeomsorg IVO Inspektionen för vård och omsorg JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen kap. Kapitel i författningar KBT Kognitiv beteendeterapi LPT Lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård LRV Lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård LSS Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade LSU Lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård LU Betänkande från riksdagens lagutskott LUL Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare LVFS Läkemedelsverkets författningssamling LVM Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall MI Motivational Interviewing, motiverande samtal MTFC Multidimensional Treatment Foster Care MultifunC Multifunktionell behandling på institution och i när-

miljö

NJA Nytt Juridiskt Arkiv OSL Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Prop. Proposition PSL Patientsäkerhetslagen (2010:659) PTSD Posttraumatiskt stressyndrom RB Rättegångsbalken RF Regeringsformen RFFR Riksförbundet för familjers rättigheter RFHL Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling RÅ Regeringsrättens årsbok SBU Statens beredning för medicinsk utvärdering SCB Statistiska centralbyrån SIP Samordnad individuell plan SiS Statens institutionsstyrelse SKL Sveriges Kommuner och Landsting SoF Socialtjänstförordningen (2001:937) SoL Socialtjänstlagen (2001:453) SOSFS Socialstyrelsens författningssamling SOU Statens offentliga utredningar SoU Betänkande av Socialutskottet SPSM Specialpedagogiska skolmyndigheten UtlL Utlänningslagen (2005:716) TF Tryckfrihetsförordningen YTF Yttrandefrihetsgrundlagen

Sammanfattning

Utredningens uppdrag och arbete

Regeringen beslutade den 12 juli 2012 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Av direktiven framgår att även vissa frågor som rör socialtjänstlagen (2001:453, SoL) ingår i uppdraget (dir. 2012:79). Syftet med utredningen är att ytterligare stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga samt bidra till kvalitetsutveckling inom den sociala barn- och ungdomsvården, med särskilt fokus på tvångsvård. Utredningen antog namnet Utredningen om tvångsvård för barn och unga.

Genom tilläggsdirektiv, beslutade den 19 juni 2013, fick utredningen i uppdrag att se över olika placeringsalternativ för barns och ungas boende, vård och fostran enligt SoL och LVU och att lämna förslag till flera alternativ än vad som finns i dag (dir. 2013:74). I denna del lämnade utredningen ett delbetänkande (SOU 2014:3) i februari 2014. Förutom förslag i enlighet med tilläggsdirektiven behandlades i delbetänkandet vissa frågor som ingår i utredningens ursprungliga direktiv. Det gällde bl.a. om kraven på familjehems- och jourhemsföräldrars lämplighet bör skärpas, om privata verksamheter inom familjehemsvården i vissa fall bör vara tillståndspliktiga samt hur kraven bör utformas för verksamheter som befinner sig i gränslandet mellan familjehem och hem för vård eller boende (HVB).

Den 12 juni 2014 beslutade regeringen att komplettera utredningens uppdrag med att göra en översyn av hur långsiktighet och stabilitet i större utsträckning kan säkerställas för barn som är eller bedöms bli långvarigt placerade (dir. 2014:87).

Utredningen har lagt stor vikt vid att inhämta synpunkter från barn och unga som har erfarenhet av att vara i samhällets vård samt ta del av rapporter och studier som beskriver samhällsvården ur ett barnperspektiv. Förutom kontakt med enskilda ungdomar har utredningen samtalat med grupper av ungdomar som har ingått i olika projekt hos Barnombudsmannen (BO) och ungdomar som är ambassadörer för Knas hemma, ett projekt som syftar till att stärka rättigheterna för barn och unga i familjehem och HVB. Utredningen har också via en brevlåda på BO:s webbplats tagit emot synpunkter från barn och unga med erfarenhet av vård enligt LVU.

Utredningen har hämtat in information från professionellt verksamma, forskare, familjehemsföräldrar, personal vid HVB, barnrättsorganisationer, andra organisationer, myndigheter samt från enskilda föräldrar som kontaktat utredningen.

Utredningen har i behandlingen av olika delområden, i redogörelser, analyser och förslag eftersträvat att utgå från bästa tillgängliga kunskap. Mot den bakgrunden har i översynen lagts stor vikt vid att redovisa relevant forskning i olika delar.

Barnrättsperspektivets grunder

Utredningens huvuduppgift har varit att stärka barnrättsperspektivet i tvångsvården för barn och unga och i vissa andra delar av den sociala barn- och ungdomsvården. Det dokument som särskilt formulerar barns mänskliga rättigheter är barnkonventionen. Barnkonventionen kan sägas vara vår tids samhälleliga barnperspektiv som ska genomsyra alla beslut som rör barn. De förändringar som föreslås har därför framför allt sin grund i barnkonventionens normer och principer.

För att samhället ska kunna tillförsäkra barn och unga skydd och god vård även utan samtycke måste tvångsvården vara legitim och utföras med höga krav på rättssäkerhet och kvalitet. Det krävs vidare etiska analyser och överväganden både på en principiell nivå och i den dagliga tillämpningen av lagen.

En ny lag med barnet som rättighetsbärare

Utredningen anser att barnrättsperspektivet behöver stärkas i tvångsvården för barn och unga och att det kräver en omarbetning av dagens LVU. Utredningen föreslår en ny lag om tvångsvård för barn och unga, i betänkandet kallad den nya LVU. Med barn ska i den nya LVU avses varje människa under 18 år och med ung person, eller den unge, varje människa mellan 18 och 20 år.

Den nya LVU är mer pedagogisk och överskådlig jämfört med dagens LVU, vilket underlättar för barn och unga att förstå vilka regler som gäller, vilka rättigheter de har och vad de kan förvänta sig av insatserna. Den kunskapen är nödvändig för att barn och unga ska vara aktörer med egna rättigheter inom tvångsvården.

Det samlade förslaget till ny LVU innebär att kraven på vården blir tydligare också för de som ska tillämpa lagen och ge insatser med stöd av den. Därmed stärks barns och ungas rätt till skydd och vård på likvärdiga villkor i hela landet.

För att den nya LVU ska tillämpas på ett sådant sätt att barnrättsperspektivet får genomslag för varje barn och varje ung person som behöver skydd och vård krävs utöver en reformerad lagstiftning kunskapsstöd och kunskapsutveckling samt systematisk uppföljning på alla nivåer. Utredningen lämnar därför flera förslag som syftar till en samlad satsning på förbättringar av samhällsvården, i synnerhet tvångsvården.

Barns och ungas rätt till skydd och god vård

Det är en brist ur barnrättssynpunkt att det inte av nuvarande lag framgår vad vården syftar till och vad barn och unga och deras föräldrar kan förvänta sig av den. Utredningen föreslår att den nya LVU ska innehålla ett inledande kapitel som anger syftet med lagen samt vilka grundläggande rättigheter barnet eller den unge har under vårdens genomförande. Genom en inledande rättighetslista blir det lättare för berörda barn och unga att ställa krav på insatserna. Det förbättrar också möjligheterna att genom tillsyn, uppföljning och utvärdering fortlöpande följa att insatser med stöd av LVU motsvarar kraven.

Syftet med nya LVU är att tillförsäkra barn och unga skydd och en god vård. Följande krav ska gälla för vården:

  • Vården ska vara av god kvalitet. Kvaliteten i vården ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.
  • Vården ska särskilt vara trygg, säker, ändamålsenlig och präglad av kontinuitet.
  • Vården ska ges med omtanke och bygga på respekt för barnets eller den unges människovärde och integritet samt med aktning för barnets eller den unges person och egenart.
  • Vården ska ges utifrån en helhetssyn på barnet och bedrivas i samverkan med andra berörda samhällsorgan och myndigheter.
  • Ett barn eller en ung person som vårdas utanför det egna hemmet har rätt till samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön.
  • Ett barn eller en ung person som vårdas utanför det egna hemmet ska ges möjlighet till en fritid som är anpassad till hans eller hennes ålder och intressen.

Andra grundläggande rättigheter som utredningen anser ska lyftas fram och tydliggöras i den nya LVU är rätten till information och delaktighet. Utredningen föreslår därför att dessa bestämmelser ska samlas i ett eget kapitel i den nya LVU. Nuvarande bestämmelse om barnets rätt till relevant information ska förtydligas med att barnet eller den unge återkommande ska få relevant information. Det ska även införas en ny bestämmelse om att informationen ska anpassas till den enskildes ålder, mognad, erfarenhet och andra individuella förutsättningar. Den som ger informationen ska så långt som möjligt försäkra sig om att mottagaren har förstått innehållet i och betydelsen av den lämnade informationen.

Bestämmelsen gäller inte enbart den information som ges till barn och unga. Även den information som ges till vuxna, dvs. unga över 18 år och barnets vårdnadshavare, omfattas av kraven på att informationen ska vara anpassad och att den som ger informationen försäkrar sig om att den blir förstådd.

Öppna insatser utan samtycke

Ett barnrättsligt perspektiv kan innefatta tidigare och mindre ingripande åtgärder än vård utanför det egna hemmet. Tillämpningen av den nuvarande bestämmelsen i 22 § LVU om förebyggande insatser på grund av den unges beteende har kartlagts av Socialstyrelsen. Denna möjlighet till öppna insatser utan samtycke används i mycket liten utsträckning. Kommunerna uppger att det bl.a. beror på att det går att få till stånd insatserna med samtycke, insatsen anses otillräcklig för att förändra den aktuella problematiken eller det saknas vägledning. Utredningen bedömer att det finns ett fortsatt behov av bestämmelsen och välkomnar att Socialstyrelsen överväger att ta fram nya allmänna råd och ett kunskapsstödjande material. Utredningen föreslår också att det ska bli möjligt för socialnämnden att besluta om öppna insatser utan samtycke även i samband med upphörande av en placering, om barnet eller den unge bedöms vara i uppenbart behov av fortsatta insatser för att hindra ett sådant beteende som föranledde placeringen. Utredningen bedömer att öppna insatser utan samtycke i detta skede kan komma att fylla en viktig funktion att vidmakthålla positiva förändringar som uppnåtts under placeringstiden och förebygga återplacering.

Barn som fyllt 15 år kan med dagens regler få öppna insatser enligt SoL utan vårdnadshavarens samtycke. Utredningen föreslår att socialnämnden vid brister i hemmiljön, om det är lämpligt, också ska kunna besluta om kontaktperson för barn under 15 år utan vårdnadshavares samtycke. En förutsättning för att det ska anses vara lämpligt är att barnet är positivt inställt till en sådan insats. Socialnämnden ska också vid lämplighetsprövningen beakta förutsättningarna för att insatsen kan ges på ett sådant sätt att dess förebyggande och kompenserande möjligheter tas tillvara utan att barnets situation i hemmet försvåras.

Öppna insatser till vårdnadshavare utan samtycke vid brister i barns hemmiljö innebär att krav ställs på att vårdnadshavaren ska ta emot stöd och ändra sitt beteende. Utredningen bedömer att sådana insatser skulle kunna fylla en funktion, men att det i dagsläget saknas tillräcklig kunskap om metoder och arbetssätt. Utredningen föreslår att regeringen ska ge en lämplig myndighet i uppdrag att under en fyraårsperiod följa utvecklingen av kunskapsläget

bl.a. utifrån erfarenheter i Norge och Danmark. Med detta som underlag föreslås regeringen bedöma om det är motiverat med en lagändring som öppnar upp för denna typ av insatser utan samtycke.

Förutsättningar för tvångsvård utanför det egna hemmet

Utredningen anser att nuvarande förutsättningar för vård enligt LVU i princip bör behållas oförändrade. Rekvisiten är väl inarbetade och det har över tid utvecklats rättspraxis som bidrar till ökad förutsägbarhet och likvärdighet. Miljörekvisiten och prognosrekvisitet för vård enligt LVU utanför det egna hemmet ska behållas oförändrade i sin helhet. När det gäller beteenderekvisiteten föreslås att ”missbruk av beroendeframkallande medel” ersätts med ”missbruk av alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel eller dopningsmedel”. Till skillnad från nuvarande LVU ska således dopningsmedel omfattas.

Utredningen föreslår vidare att rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende” ändras till ”något annat i sig självt socialt nedbrytande beteende”. Förändringen motiveras av att samhället måste ha ett tydligt ansvar för att bistå barnet eller den unge oavsett vilka bakomliggande orsaker som kan finnas till beteendet. Förtydligandet görs med anledning av domar i Högsta förvaltningsdomstolen som innebär att ett beteende som närmast kan betraktas som symtom på en psykiatrisk störning inte utgör ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i nuvarande 3 § LVU. Domarna avsåg unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Utredningen föreslår att vård enligt LVU ska beredas om det finns grundad anledning att anta att behövlig vård inte kan ges med samtycke. Tillägget ”grundad anledning” i bestämmelsen om samtycke tydliggör att det, med stöd av ett uttalande i Socialutskottet, har ansetts finnas ett visst utrymme för att tillämpa LVU trots ett lämnat samtycke. Det rör situationer då samtycket inte anses tillförlitligt och inte kan garantera barnets trygghet. Utredningen föreslår att det uttryckligen ska framgå av nya LVU att det finns ett sådant utrymme för undantag. Denna tydlighet är viktig av rätts-

säkerhetsskäl, men också ur ett barnrättsperspektiv eftersom vård enligt LVU i vissa fall kan ge barnet en stabilare tillvaro.

Omedelbart omhändertagande

Utredningen har identifierat behov av vissa förändringar i syfte att stärka rättssäkerheten vid beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVU. Utredningen föreslår därför att det i beslut om omedelbart omhändertagande ska anges om det grundas på sådana omständigheter som avses i 2 § (miljö) eller 3 § (beteende) i nuvarande LVU eller om beslutet grundas på båda dessa paragrafer. Grunden för beslutet kan nämligen ha betydelse för vilka tvångsåtgärder som får vidtas mot barn och unga under tiden för det omedelbara omhändertagandet. Utredningen föreslår också att det ska tydliggöras i nya LVU vilka befogenheter socialnämnden har under verkställigheten av ett omedelbart omhändertagande.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget att ett så ingripande beslut som omedelbart omhändertagande blir rättsligt prövat så snart som möjligt. Enligt dagens regler ska socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande samt handlingarna i ärendet underställas förvaltningsrätten inom en vecka. Utredningen föreslår att bestämmelsen kompletteras med tillägget ”utan dröjsmål” som innebär snabbast möjliga handläggning med hänsyn till omständigheterna. Bestämmelsen som reglerar domstolens tidsfrist för prövning av nämndens beslut om omedelbart omhändertagande föreslås ändras så att veckofristen räknas från den dag då socialnämndens beslut kom in till rätten.

Utredningen föreslår vidare att rättens slutliga beslut om vård ska gälla omedelbart för att undvika att vården ibland måste avbrytas på grund av att rätten förbisett att särskilt förordna om att beslutet ska gälla omedelbart.

Ärenden och mål enligt LVU omfattas av den s.k. Bryssel IIförordningen. Artikel 20 i Bryssel II-förordningen medger att myndigheter och domstolar i brådskande fall vidtar interimistiska åtgärder avseende en person som vistas i landet även om en myndighet eller domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak. I svensk lagstiftning är beslut om omedelbart omhändertagande en sådan interimistisk åtgärd. Ett beslut om

omedelbart omhändertagande förutsätter dock fortsatt LVU-vård vilket kolliderar med Bryssel II-förordningen som utgår ifrån att den fortsatta vården ska beslutas och ges i hemlandet. Utredningen föreslår därför att det ska införas bestämmelser i den nya LVU som möjliggör ett omedelbart omhändertagande enligt Bryssel II-förordningen.

Socialnämndens utredning och planering av vården

Socialnämnden har ett långtgående utredningsansvar när det gäller barn som kan vara i behov av stöd eller skydd. En utredning ska ha fokus på barnet och vid behov leda fram till insatser som blir till hjälp i barnets situation. Barnet har rätt till delaktighet i en utredning som rör hans eller hennes förhållanden. Ett fortsatt utvecklingsarbete om former för barns delaktighet kan, enligt utredningen, lämpligen ske inom ramen för överenskommelsen mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om stöd till en evidensbaserad praktik för en god kvalitet inom socialtjänsten. Utredningen vill också framhålla betydelsen av att föräldrar och i vissa fall familjens nätverk involveras i utredningsprocessen för att öka förutsättningarna för hållbara lösningar.

Att utreda barns och ungas behov av stöd och skydd samt tillgodose behovet av insatser är ett kvalificerat arbete som kräver hög kompetens och stabila organisatoriska förutsättningar. Utredningen vill betona nödvändigheten av att komma tillrätta med den brist på stabilitet och därmed kompetens som i dag generellt sett präglar barn- och ungdomsvårdens myndighetsutövning.

Utredningen anser också att andra professionellas kompetens behöver tas tillvara på ett bättre sätt i utredningen och planering av vården. Utredningen föreslår därför att Socialstyrelsen får i uppdrag att stärka det tvärprofessionella arbetet när det gäller utredning och placering av barn och unga. I uppdraget ska ingå att, i samverkan med Skolverket, sprida information till hälso- och sjukvården, tandvården, förskolan och skolan om det samverkansbehov som följer av regelverket.

En liten andel av utredningar om barn och unga ligger till grund för vård enligt LVU. Utredningen föreslår att en ny bestämmelse förs in i nya LVU om vad en ansökan om vård enligt LVU ska

innehålla. Det innebär att nuvarande bestämmelse i LVU omarbetas och att nuvarande bestämmelse i socialtjänstförordningen (2001:937, SoF) tas bort. Vårdplanen föreslås få en tydligare roll när det gäller såväl möjligheten till återförening som den långsiktiga planeringen för barnet i ett annat hem.

Utredningen föreslår vidare att det ska framgå av den nya LVU att den obligatoriska läkarundersökningen inför en ansökan om vård enligt LVU syftar till att vara en del av underlaget för bedömningen av barnets eller den unges behov av vård och planeringen av vården.

Kunskapen om att placerade barn och unga som grupp har sämre fysisk och psykisk hälsa jämfört med genomsnittet bland barn har ökat. Forskare, praktiker och verksamma på nationell nivå har samstämt framfört att det är angeläget med en initial hälsoundersökning i anslutning till en placering, oavsett om den görs med stöd av SoL eller LVU. Syftet är att upptäcka tecken på ohälsa och säkerställa att barnet får den hälso- och sjukvård och tandvård som alla barn har rätt till. Utredningen delar denna uppfattning och föreslår att socialnämnden, om det inte är obehövligt, ska begära en hälsoundersökning i anslutning till att vård i familjehem eller HVB för barn och unga inleds. Landstinget ska därefter vara skyldigt att erbjuda barnet eller den unge en hälsoundersökning. Landstingets skyldighet ska regleras i en särskild lag: lagen om hälsoundersökning av barn och unga vid beslut om vård utanför det egna hemmet.

Dagens beslutsordning i LVU-ärenden liksom i ett antal ärenden enligt SoL, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och föräldrabalken innebär att flera beslut fattas av förtroendevalda. Ordningen har en lång historik i Sverige. Samtidigt har det skett en ökad professionalisering inom socialtjänsten och höjda ambitioner att åstadkomma en mer kunskapsbaserad verksamhet. Beslutsordningen kan påverka förutsättningarna för kvalitetsutveckling och är även en viktig fråga ur rättssäkerhetssynpunkt. Utredningen anser därför att regeringen bör ta initiativ till en särskild översyn av de nuvarande delegationsbestämmelserna inom socialtjänstens område.

Den rättsliga processen

I syfte att stärka barns och ungas möjligheter att få sina rättigheter tillgodosedda i rättsprocessen i ärenden enligt LVU föreslår utredningen att det ska finnas möjlighet till offentligt biträde i mål om begränsning av umgänge och hemlighållande av barnets vistelseort.

Enligt utredningen är det viktigt att den som företräder barnet i rättsprocessen är lämplig och har kunskap om barn för att kunna sätta sig in i barnets situation och kommunicera med barnet. Utredningen föreslår särskilda lämplighetskrav och att det tydligt ska framgå att det offentliga biträdet ska ta tillvara barnets eller den unges rätt.

Kunskapen om barns behov och barns rättigheter behöver också stärkas i domstolen. Utredningen anser att de jurister som handlägger mål om tvångsvård för barn och unga bör ha särskild inriktning och utbildning samt intresse för den särskilda måltypen. Domstolsverket behöver erbjuda utbildning för att bl.a. kunna bedöma barnets bästa och barnets utsagor. Även om utgångspunkten i LVU-mål är att det primära ansvaret för utredningen ligger på parterna anser utredningen att domstolen i högre grad på eget initiativ ska begära in ytterligare utredning om underlaget behöver kompletteras. Utredningen föreslår därför att det införs en bestämmelse i den nya LVU som stadgar att förvaltningsrätten, om det behövs, ska höra lämplig sakkunnig vid muntlig förhandling, t.ex. expert inom barn- och ungdomspsykiatri eller barnmedicin. Sakkunskap kan också behövas i en specifik fråga, exempelvis hedersrelaterat våld och förtryck.

Utredningen anser att barns och ungas möjligheter att delta i den muntliga förhandlingen i domstolen behöver uppmärksammas mer. Det lämpliga i att barn och unga medverkar måste bedömas i varje enskilt fall utifrån barnets bästa. Domstolarna behöver dock göra sig mer tillgängliga för barn så att även yngre barn kan ges en möjlighet att vara med under den muntliga förhandlingen under trygga former.

Placering enligt SoL utan vårdnadshavarens samtycke

Utredningen har uppmärksammat en grupp ungdomar som lever i en utsatt situation, men som har svårt att få hjälp inom ramen för dagens regler. Det är ungdomar nära myndighetsåldern som far illa på grund av förhållandena i hemmet eller djupgående konflikter med sina föräldrar. Socialtjänsten har med hänsyn till vårdnadshavarens bestämmanderätt och försörjningsansvar små möjligheter att hjälpa barnet till ett annat boende så länge vårdnadshavaren inte samtycker till en placering och LVU inte anses tillämplig. Utredningen anser att ett stärkt barnrättsperspektiv och hänsyn till barnets ökade beslutskompetens i takt med stigande ålder och mognad motiverar att äldre barn ska få större bestämmanderätt när det gäller frivilliga insatser enligt SoL. Därför föreslås socialnämnden kunna besluta om placering av barn som fyllt 16 år, även utan vårdnadshavarens samtycke om det är lämpligt och barnet begär eller samtycker till det. Det ska inte bara gälla möjligheten att inleda en placering utan också att kunna fortsätta en pågående frivillig placering.

Föräldrarnas rättsliga ställning och behov av stöd

Att barn och föräldrar om möjligt ska återförenas är en grundläggande princip i sociallagstiftningen. Hur socialnämnden planerar för och stödjer föräldrarna för att detta ska vara möjligt är en viktig rättsäkerhetsfråga. Utredningen föreslår att en vårdplan som avser barn, om det inte möter särskilda hinder, även ska beskriva vilka förändringar som krävs för att barnet ska kunna återvända hem och vilket stöd nämnden kan erbjuda vårdnadshavarna för att det ska vara möjligt.

Socialnämnden har redan med dagens lagstiftning ett generellt ansvar för att föräldrar till placerade barn får råd, stöd och annan hjälp som de behöver under vårdens genomförande. Utredningen föreslår att nämnden därtill aktivt ska erbjuda vårdnadshavare till barn som omhändertas enligt LVU på grund av miljön i hemmet stöd som kan bidra till att de blir delaktiga i vården och utvecklas i sitt föräldraskap. Stödet bör vara fristående från handläggningen av ärendet och behöver inte ges som bistånd. Att föräldrarna uppmuntras att vara delaktiga och får stöd kan ha stor betydelse för att

de ska finnas kvar i barnens liv. Det kan också avlasta barnet, förbättra kontakten mellan barn och föräldrar och öka stabiliteten och tryggheten för barnet. Socialstyrelsen föreslås få i uppdrag att stödja implementeringen av den nya bestämmelsen om stöd till vårdnadshavare och i det arbetet ta tillvara svenska och nordiska erfarenheter.

Utredningen anser att rättssäkerheten för vårdnadshavaren under vårdens genomförande i vissa avseenden behöver förstärkas. En bestämmelse föreslås i nya LVU om att barnets vårdnadshavare, så långt det är möjligt och lämpligt, ska få information om och ges möjlighet att vara delaktiga i genomförandet av vården. Vårdnadshavare föreslås också få rätt till offentligt biträde vid ärenden om umgängesbegränsning och hemlighållande av barnets vistelseort.

Umgängesrätten ska utgå från barnets behov och vilja. Bedömningarna av barnets behov av kontakt med föräldrarna på kort och lång sikt är ofta svåra att göra och kan få långtgående konsekvenser. Socialstyrelsen föreslås därför få i uppdrag att ta fram ett kunskapsstöd som kan bidra till mer rättssäkra och kunskapsbaserade bedömningar när det gäller omfattningen och utformningen av umgänget mellan barn som har omhändertagits med stöd av LVU och deras föräldrar.

Tryggheten för långsiktigt placerade barn

Enligt tilläggdirektiven ska utredningen göra en översyn av hur långsiktighet och stabilitet i större utsträckning kan säkerställas för barn som är eller bedöms bli långvarigt placerade. Utredningen anser sammantaget att lagstiftningen i högre grad måste ta hänsyn till vissa barns behov av stabilitet i sin uppväxt. Förslagen i denna del ska samtidigt ses mot bakgrunden av de förslag som utredningen lämnar i kapitlet om föräldrarnas rättsliga ställning och behov av stöd. Barnets behov av långsiktighet kan i många fall tillgodoses genom att föräldrarna, med adekvat stöd, kan förändra sin situation så att barnet inom rimlig tid kan återförenas med ursprungsfamiljen.

Om möjligheten till återförening ter sig avlägsen är det viktigt att bedöma barnets framtida behov utifrån det perspektivet. Om det finns en fortlöpande dialog och ett bra samarbete mellan föräld-

rar, familjehemsföräldrar och socialsekreterare kan barnets långsiktiga boende relativt odramatiskt föras på tal. Utredningen anser dock att det behövs lagstöd för ett sådant arbetssätt och att vårdplanen behöver få en tydligare roll när det gäller den långsiktiga inriktningen för barnets boende. Därför föreslås att en vårdplan som avser barn ska revideras senast när barnet varit placerat i två år och särskilt avse barnets långsiktiga boende.

Socialnämnden har skyldighet att överväga vård som ges med stöd av SoL eller med stöd av LVU på grund av förhållandena i hemmet. Såväl begreppet övervägande som förfarandet i sig är otydligt då det uppfattas som en omprövning och därmed kan bidra till otrygghet för barnet. Utredningen föreslår därför att kravet på övervägande ersätts med en skyldighet för barnets särskilda socialsekreterare att minst var sjätte månad rapportera till socialnämnden om hur barnets behov tillgodoses, hur vårdnadshavarnas förhållanden utvecklar sig och, om vården bör fortsätta, hur den bör inriktas och utformas.

Utredningen anser att det är angeläget ur rättssäkerhetssynpunkt att det förs in en bestämmelse i den nya LVU om rätt för part att begära att vården ska upphöra. Samtidigt föreslås att en begäran från en vårdnadshavare om att vård enligt nuvarande 2 § LVU ska upphöra inte behöver prövas av socialnämnden om frågan om vård har prövats av nämnden eller rätten de senaste tolv månaderna. Återkommande rättsprocesser utan att förhållandena som har föranlett omhändertagandet har förändrats skapar oro och otrygghet för det placerade barnet. Tidsgränsen innebär inte att nämnden är förhindrad att vid nya omständigheter pröva frågan trots att ett år ännu inte förflutit.

Nuvarande regler om vårdens upphörande innebär att två rättsprocesser kan uppstå, en som prövar föräldrarnas lämplighet och en annan som prövar om barnet tar skada av en hemflyttning (flyttningsförbud). Utredningen anser inte att denna ordning är förenlig med ett barnrättsperspektiv. Utredningen föreslår därför att en bestämmelse ska föras in i den nya LVU om att barnets bästa ska vara avgörande vid prövningen av om vård enligt nuvarande 2 § LVU ska upphöra. Vid bedömningen ska det fästas särskilt avseende vid barnets inställning, om barnet sedan låg ålder eller under lång tid vårdats i familjehemmet, barnets umgänge med och relation

till vårdnadshavarna samt om barnet har en nära relation till familjehemsföräldrarna och en god förankring i den sociala miljön.

Med ovanstående förslag bedömer utredningen att det inte kommer att finnas behov av flyttningsförbud i samband med att vård enligt LVU upphör. Utredningen anser dock att bestämmelserna om flyttningsförbud behöver finnas kvar för att förhindra skadliga hemtagningar av barn som är frivilligt placerade.

Antalet vårdnadsöverflyttningar till familjehemsföräldrar har stadigt ökat, men förekommer ändå i relativt liten utsträckning sett till antalet barn som är långvarigt placerade i familjehem. Efter tre år i samma familjehem ska socialnämnden överväga om en ansökan om vårdnadsöverflyttning till familjehemsföräldrarna ska göras, dvs. bedöma om det är uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå. Utredningen uppfattar att det finns en osäkerhet om vad som ska vägas in i en sådan bedömning. Därför föreslås att skälen som ska ligga till grund för socialnämndens ansökan om vårdnadsöverflyttning till familjehemsföräldrar ska förtydligas. Vid övervägande ska särskilt beaktas barnets och familjehemsföräldrarnas inställning till en vårdnadsöverflyttning, barnets relation till familjehemsföräldrarna och deras förmåga att tillgodose barnets behov av en trygg och god uppväxt samt deras inställning till och förmåga att tillgodose barnets behov av kontakt med föräldrar och andra närstående.

Utredningen anser också att regeringen bör ta initiativ till en översyn av om handläggningen av beslut om vårdnadsöverflyttning på talan av socialnämnden ska flyttas från allmän domstol till förvaltningsdomstol.

Vidare anser utredningen att socialtjänsten behöver ha kunskap om reglerna om adoption för att kunna bidra till samförståndslösningar när adoption bedöms vara till barnets bästa. Socialstyrelsen har en viktig roll att i relevanta sammanhang uppmärksamma adoption som en möjlighet inom ramen för dagens lagstiftning.

Ansvar och befogenheter under vårdens genomförande

Det finns en oklarhet i hur långt vårdnadshavarens bestämmanderätt sträcker sig vid vård enligt LVU. Utredningen föreslår därför ett förtydligande i den nya LVU om att socialnämnden övertar

bestämmanderätten i den utsträckning det behövs för att genomföra vården. Den aktuella bestämmelsen (nuvarande 11 § LVU) ska också ändras så att bestämmelsen enbart reglerar socialnämndens ansvar och befogenheter. I samband med att barnet eller den unge placeras får socialnämnden ta ställning till vilket ansvar och vilka befogenheter som ska överlåtas till den som får i uppdrag att utöva den faktiska vården av barnet eller den unge.

Ett annat område där det råder viss oklarhet är vilka gränssättande åtgärder som får vidtas inom ramen för det dagliga omsorgs- och tillsynsansvaret för barn som är placerade vid HVB. Utredningen anser att det angeläget, inte minst med hänsyn till rättssäkerheten för de barn som berörs, att öka kunskapen och samsynen i dessa frågor. Socialstyrelsen föreslås därför få i uppdrag att leda ett arbete för en gemensam kunskapsgrund och samsyn bland verksamhetsansvariga och personal i HVB. Inom ramen för uppdraget ska befintlig kunskap om olika typer av gränssättande åtgärder, effekter av att använda dem samt etiska aspekter sammanställas. Utifrån underlaget ska Socialstyrelsen ta fram ett vägledande stödmaterial som ska kunna användas för utbildningar på olika nivåer inom HVB-vården.

Utredningen föreslår att det ska införas en bestämmelse i SoF om att den som förestår verksamheten vid ett HVB ansvarar för att det finns ordningsregler för de dagliga rutinerna på boendet. Ordningsreglerna ska syfta till att skapa trygghet och trivsel för alla som vistas i boendet. De ska utarbetas under medverkan av de boende och följas upp regelbundet. Reglerna ska vara kända för både boende och personal och vara anslagna inom enheten så att de är väl synliga för de boende.

På de särskilda ungdomshemmen och på kommunalt drivna HVB är det möjligt att besluta om förbud mot innehav av alkohol och andra berusningsmedel samt, vid en överträdelse av förbudet, beslagta och förverka sådana medel. Ett privat HVB har ingen motsvarande befogenhet. Utredningen föreslår en ny lag: lagen om förbud mot berusningsmedel m.m. på hem för vård eller boende. Den nya lagen ska även kunna tillämpas vid HVB som drivs av enskilda.

Samverkan om hälsa och utbildning under en placering

Samverkan mellan socialtjänst, hälso- och sjukvård och skola är centralt för att barn och unga som är placerade i familjehem och HVB ska få ett samlat stöd när det gäller möjligheter till utveckling, god hälsa och utbildning. Det krävs inför en placering, under vårdens genomförande, i utslussningsskedet och sedan vården har upphört. Det finns ett regelverk som påbjuder samverkan kring målgruppen placerade barn och unga. För framgångsrik samverkan krävs dock även tydliga strukturer på regional och lokal nivå, stöd av ledningsnivån och kontinuerlig uppföljning och utvärdering.

Ett sätt att skapa en tydligare struktur och tydliggöra ansvarsfördelningen för samverkan är att träffa överenskommelser. Utredningen föreslår att det i SoL och hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL) införs likalydande bestämmelser om att kommuner och landsting ska ingå överenskommelser om ett samarbete i fråga om vård utanför det egna hemmet av barn och unga. Kravet avser överenskommelser om samarbete såväl inför en placering som under genomförandet av vården och inför att den avslutas. Formerna för samverkan mellan landstingen och de särskilda ungdomshemmen bör särskilt uppmärksammas i anslutning till arbetet med dessa överenskommelser.

Utredningen föreslår också att Socialstyrelsen ska ges i uppdrag att ta fram ett vägledande kunskapsstöd till huvudmän och verksamheter om ansvarsfördelningen för vård och stöd vid psykisk ohälsa hos barn och unga i samhällsvård. Kunskapsstödet bör utformas så att det leder till ökad tydlighet om vad som är respektive huvudmans, verksamhets och professions ansvar inom området. Kunskapsstödet ska bl.a. kunna användas vid arbetet med de samverkansöverenskommelser som utredningen föreslår.

Utredningen anser att regeringen bör överväga att, inom ramen för fortsatta statliga satsningar inom området psykisk ohälsa avsätta särskilda medel för utveckling av tvärprofessionell samverkan mellan huvudmän i fråga om verksamheter som möter placerade barn och unga med psykisk ohälsa.

Utredningen anser vidare att det är angeläget att det nationella stödet till arbetet med att stärka skolresultat för placerade barn och unga kan fortsätta. När resultaten av den pågående effektutvärderingen av SkolFam är klara bör regeringen överväga behovet

av fortsatt stöd för att stärka skolresultaten för barn och unga i samhällsvård.

Vårdinnehåll av god kvalitet – med fokus på HVB

Institutionsvården bör bygga på bästa tillgängliga kunskap och utformas så att barn och unga är delaktiga och att deras erfarenheter tas tillvara. Vården bör vara evidensbaserad och ha ett tydligt barnrättsperspektiv. Utredningen bedömer att det finns flera hinder och risker för att institutionsvården inte ska motsvara dessa krav och behov. Det finns brister särskilt när det gäller kompetens, tillgång till kunskap om behandlingsmetoder och annat stöd, systematiskt arbete för att följa upp och utveckla vården och samverkan kring hälsa och utbildning. Att säkerställa tillgången till medicinsk och psykologisk kompetens vid enskilt och kommunalt drivna HVB är särskilt angeläget när vården sker med tvång, i synnerhet om verksamheten har en inriktning mot barn och unga med psykiska funktionsnedsättningar eller psykisk ohälsa. Eftersom psykisk ohälsa är vanligare bland flickor än bland pojkar vid HVB är dessa frågor också viktiga i ett jämställdhetsperspektiv.

Utredningen anser att regeringen bör överväga att ge Inspektionen för vård och omsorg (IVO) i uppdrag att utifrån sin tillsyn bedöma tillgången till medicinsk och psykologisk kompetens vid HVB om frågan inte aktualiseras i IVO:s egen planering och aktiviteter de närmaste åren.

Utredningen föreslår att regeringen ska ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda förutsättningarna för en eftergymnasial grundutbildning för personal vid HVB, vilken annan utbildning som kan vara lämplig för arbete med behandling av barn och unga i HVB och vilka författningsändringar som kan behövas för stärkta krav på kompetens hos föreståndare och personal inom institutionsvården.

Utredningen föreslår också att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utreda förutsättningar och former för en integrerad och mer specialiserad dygnsvård som samlat kan möta behov av vård med stöd av LVU och hälso- och sjukvård, främst psykiatrisk vård. I uppdraget bör även ingå att analysera förutsättningarna för dif-

ferentiering och specialisering i övrig institutionsvård med stöd av LVU.

Utredningen anser att det behövs ett program för forskning och utveckling om innehåll och kvalitet i samhällsvård för barn och unga. Ett sådant program bör särskilt omfatta stöd till praktiknära forskning. Det ligger inom ramen för Fortes möjligheter till fortsatta initiativ inom området att ta fram ett sådant program.

Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) bör, inom ramen för sitt utvidgade uppdrag inom socialtjänstområdet, överväga möjligheterna att ta fram en systematisk kunskapsöversikt om stöd till familjehem.

Verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen

Utredningen lämnar ett antal förslag som gäller verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen och i synnerhet de bestämmelser som reglerar de s.k. särskilda befogenheterna. Bestämmelserna om de särskilda befogenheterna medger att vissa tvångsåtgärder får vidtas om det bedöms nödvändigt för att kunna genomföra vården. Dessa bestämmelser innebär att de ungas fri- och rättigheter starkt begränsas och måste därför vara förenliga med både regeringsformen och internationella regler om mänskliga rättigheter såsom t.ex. Europakonventionen och barnkonventionen. I nuvarande lagstiftning benämns dessa tvångsåtgärder som särskilda befogenheter. I den nya LVU bör dessa, för att markera barnperspektivet i lagen, benämnas skyddsåtgärder.

Utredningens förslag medför att möjligheten till skyddsåtgärder i vissa avseenden görs mer restriktiva och i andra avseenden att de utvidgas. Det senare handlar bl.a. om att modernisera regelverket (t.ex. på grund av nya former för kommunikation) och att reglera sådant som i dag är oreglerat. Syftet med förslagen är att åstadkomma ökad rättssäkerhet för barn och unga genom att bestämmelserna preciseras och tydliggörs. Den differentiering av skyddsåtgärderna som förslagen innebär syftar till att säkra att mer ingripande åtgärder än vad som är nödvändigt aldrig ska vidtas, dvs. i linje med vad proportionalitetsprincipen föreskriver.

Förslagen innebär bl.a. att åtgärden avskiljning differentieras i två olika nivåer: avskiljning med öppen dörr och avskiljning med

låst dörr. Utredningen föreslår att tiden för hur länge en avskiljning får pågå minskas kraftigt. En avskiljning med låst dörr ska, enligt förslaget, som längst få pågå två timmar (i dag 24 timmar) och en avskiljning med öppen dörr som längst tre timmar. En avskiljning med låst dörr får följas av ett beslut om avskiljning med öppen dörr, men en sammanhängande avskiljning får, enligt utredningens förslag, aldrig överstiga tre timmar.

Dessutom föreslås att rätten att överklaga skyddsåtgärder utvidgas och att barn och unga ska ha rätt till offentligt biträde vid överklagande av beslut om skyddsåtgärder. Vidare föreslås en ny bestämmelse som innebär att Statens Institutionsstyrelses (SiS) kvalitetssäkringsarbete särskilt ska omfatta åtgärder som syftar till att minska behovet av skyddsåtgärder.

Utslussning och stöd efter avslutad vård

Utredningen anser att utslussning från vård utanför det egna hemmet samt stöd och hjälp efter avslutad placering är viktiga delar av samhällets åtagande för placerade barn och unga. Dessa delar behöver stärkas och utvecklas. Detta åtagande ska vara långsiktigt och bl.a. underlätta övergången till självständigt vuxenliv för unga som avslutar en placering.

Utredningen föreslår ett tillägg i bestämmelsen om genomförandeplan i SoF om att den också ska beskriva hur barnet eller den unge ska förberedas för tiden efter det att en placering i ett familjehem eller HVB har avslutats.

Utredningen föreslår också att en ny bestämmelse förs in i SoL som kompletterar det nuvarande kravet på att socialnämnden ska tillgodose det behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan vård och fostran utanför det egna hemmet har upphört. Kompletteringen förtydligar inriktningen på stödet och hjälpen, dvs. fortsatt kontakt med hemmet där barnet eller den unge har varit placerad och personligt stöd. För unga som ska ha en egen bostad sedan vården upphört bör stödet och hjälpen inriktas på frågor om ekonomi, boende, studier eller arbete.

Hur länge det tidigare placerade barnet eller den unge behöver stöd och hjälp varierar efter individuella behov. Socialnämndens särskilda ansvar för stöd och hjälp för dem som ska ha egen bostad

föreslås gälla tills den unge fyller 22 år. Samma förutsättningar ska gälla oberoende av om vården getts med stöd av SoL eller LVU.

Utredningen föreslår att regeringen avsätter särskilda medel för ett systematiskt utvecklingsarbete med målet att ta fram användbar kunskap om stöd och hjälp för en successiv övergång från placering till vuxentillvaro. Utvecklingsarbetet bör omfatta en forskningsanknuten försöksverksamhet med bl.a. användning av kontaktpersoner för stöd efter avslutad placering.

Styrning med kunskap och systematisk uppföljning

Styrning med kunskap och systematisk uppföljning berör praktiskt taget alla frågor som behandlas i detta betänkande och alla aktörer som har någon del i ansvaret inom området. Det förutsätter arbete på flera nivåer. Ytterst handlar det om att barnrättsperspektivet ska få genomslag i det dagliga arbetet inom samhällsvården för barn och unga.

Utredningen anser att SiS bör bli en resurs i den statliga styrningen med kunskap inom socialtjänst och hälso- och sjukvård i frågor som gäller institutionsvård för barn och unga. Det nationella utvecklingscentrumet för familjehemsvård som utredningen föreslagit i sitt delbetänkande (SOU 2014:3) bör också ses som en resurs i den statliga styrningen med kunskap i frågor om familjehemsvård.

Utredningen föreslår att Myndigheten för vårdanalys ska ges i uppdrag att utarbeta ett system för uppföljning av vård i familjehem och HVB. Systemet ska göra det möjligt att följa måluppfyllelsen i vård med stöd av LVU, men avse samhällsvården i stort för barn och unga. Barns och ungas erfarenheter av vården ska fångas upp i systemet och vara en viktig utgångspunkt för beskrivningar och analyser. I uppdraget bör ingå att bedöma hur dagens underlag kan användas på ett systematiskt och samordnat sätt, vilka kompletteringar som behövs och vilka regeländringar som detta kan kräva.

IVO behöver se över och utveckla arbetet med tillståndsgivning och tillsyn om utredningens förslag till en ny LVU genomförs. En fortsatt systematisering av det som framkommer vid IVO:s samtal med placerade barn och unga är angelägen.

Som exempel på ytterligare insatser som behövs för förbättrad styrning med kunskap och uppföljning anser utredningen att det är angeläget att regeringen går vidare med Socialstyrelsens förslag om en utredning av förutsättningarna för ett familjehemsregister. Regeringen bör också initiera ett fortsatt och systematiskt arbete för att lyssna på barn och unga i familjehem utifrån resultat och slutsatser från Socialstyrelsens och BO:s pågående uppdrag inom det området.

Konsekvenser av utredningens förslag

Av barnkonsekvensanalysen framgår bl.a. att den nya LVU, tillsammans med vissa andra författningsändringar, stärker barnrättsperspektivet i samhällets insatser för barn och unga. Det gäller både rätten till skydd och vård i vissa situationer och rätten till god vård när ett beslut om insats är fattat. Samhällets åtagande för stöd och hjälp efter en placering förtydligas också i utredningens samlade förslag. Utöver författningsändringarna bidrar utredningens förslag om nationellt kunskapsstöd och fortsatt kunskapsutveckling till att barn och unga tillförsäkras skydd och att vården förbättras.

Erbjudanden om hälsoundersökningar till barn och unga i samband med placering kan bidra till att hälsoproblem hos både flickor och pojkar kartläggs på likvärdiga villkor. Förslagen om innehåll och kvalitet i vård vid HVB bör på sikt leda till förbättrat stöd för bl.a. flickor med psykisk ohälsa, vilket är en viktig jämställdhetsfråga. Sammantaget kan förslagen om socialnämndens beslutsunderlag, samverkan under en placering och innehållet i institutionsvården bidra till att barn och unga som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck tillförsäkras skydd och en god vård.

Ett stärkt stöd och skydd till barn och unga i tvångsvård och annan samhällsvård kan leda till bättre framtidsutsikter för dem när det gäller hälsa, utbildning, personlig utveckling och yrkesliv. På sikt är detta också gynnsamt för samhällsekonomin. Flera av de föreslagna åtgärderna syftar till att undvika en ökning av nuvarande problem, vilket skulle kräva ytterligare kostsamma samhällsinsatser. Sammantaget torde de föreslagna förbättringarna på sikt leda till minskade kostnader för både kommunerna och staten.

Av den ekonomiska konsekvensbeskrivningen framgår sammanfattningsvis följande:

  • Staten beräknas få nya temporära kostnader under en period på fyra år med 32 miljoner kronor det första året, 26,5 miljoner kronor det andra året, 13 miljoner kronor det tredje året och 2 miljoner kronor det fjärde året. Kostnaderna avser uppdrag till Socialstyrelsen och Myndigheten för vårdanalys och stöd till implementeringen av den nya LVU. Staten beräknas vidare få ökade permanenta kostnader med 5 miljoner kronor per år till följd av förslag om rätt till offentligt biträde i vissa mål samt rätt att överklaga beslut om skyddsåtgärder vid de särskilda ungdomshemmen.
  • Kommunerna beräknas få ökade kostnader med 43–48 miljoner per år till följd av utökade arbetsuppgifter och ambitionshöjningar i lagstiftningen.
  • Landstingen beräknas få ökade kostnader med 8 miljoner kronor per år till följd av utökade arbetsuppgifter.

Utredningen bedömer således att det kommer att uppstå kostnadsökningar för staten, kommunerna och landstingen om förslagen genomförs. Utredningen förfogar dock inte över förslag till finansiering, som kräver effektiviseringsvinster inom samhällsvården för barn och unga. På sikt kan sådana vinster vara möjliga, men utredningen måste konstatera att underlaget för att analysera förutsättningarna för effektiviseringsvinster är bristfälliga och att frågorna griper över större delar av den sociala barn- och ungdomsvården än vad som motsvaras av utredningens direktiv.

I förhållande till den kommunala självstyrelsen innebär förslagen till ny LVU och andra lagändringar vissa utökade och förtydligade krav på kommunernas och landstingens verksamhet. Utredningen anser att detta är nödvändigt med hänsyn till rättssäkerheten och intresset av att placerade barn och unga tillförsäkras skydd och en god vård.

När det gäller konsekvenser för att nå de integrationspolitiska målen är en reformerad tvångsvård för barn och unga angelägen. Bland annat bör förslaget om tydligare inriktning på stöd och hjälp efter avslutad placering kunna bidra till förbättrade förutsättningar

för ensamkommande barn som avslutar en placering för övergång till självständigt vuxenliv.

En reformerad tvångsvård för barn och unga bidrar positivt till det brottsförebyggande arbetet. En tydligare inriktning på stöd och hjälp efter avslutad placering bör bidra till förbättrade förutsättningar även för de unga som omhändertagits till följd av brottslig verksamhet.

I fråga om konsekvenser för små företag kan konstateras att ungefär hälften av HVB för barn och unga bedrivs i enskild regi och många i form av små företag. Dessa företag åläggs inga nya uppgifter genom utredningens förslag. Förslagen om insatser för att uppnå ökad tydlighet i fråga om ansvar och befogenheter för personal på HVB och om vilka frågor som får omfattas av ordningsregler på HVB ger klarare förutsättningar för arbetet också på de institutioner som drivs av små företag.

Ikraftträdande

Utredningen föreslår att den nya LVU och övriga författningsändringar ska träda i kraft den 1 juli 2017.

Särskilt yttrande

Ett särskilt yttrande har avgivits av experten Anna Karin Hildingson Boqvist.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga

Härigenom föreskrivs följande

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Insatser inom socialtjänsten till barn och unga ska ges i samförstånd med barnet eller den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453).

Under de förutsättningar som anges i denna lag kan dock beslutas om vård och andra åtgärder utan samtycke.

2 § Vid beslut enligt denna lag ska vad som är bäst för barnet eller den unge vara avgörande.

Med barn avses varje människa under 18 år. Med ung person eller den unge avses varje människa mellan 18 och 20 år.

3 § Denna lag syftar till att tillförsäkra barn och unga skydd och en god vård.

4 § I lagen finns bestämmelser om

– krav på vården (2 kap.), – information och delaktighet (3 kap.), – öppna insatser (4 kap.), – vård utanför det egna hemmet (5 kap.), – socialnämndens ansvar vid vård utanför det egna hemmet (6 kap.),

– omedelbart omhändertagande (7 kap.), – stöd till vårdnadshavare (8 kap.), – socialnämndens ansvar att följa och ompröva vården (9 kap.), – vårdnadsöverflyttning (10 kap.), – upphörande av vård (11 kap.), – flyttningsförbud (12 kap.), – särskilda ungdomshem och skyddsåtgärder (13 kap.), – handläggningen i socialnämnden och i domstol (14 kap.), – överklagande (15 kap.), – övriga bestämmelser (16 kap.).

2 kap. Krav på vården

1 § Vård enligt denna lag ska vara av god kvalitet. Kvaliteten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras. Vården ska särskilt vara

– trygg, – säker, – ändamålsenlig, och – präglad av kontinuitet.

2 § Vården ska ges med omtanke och bygga på respekt för barnets eller den unges människovärde och integritet samt med aktning för barnets eller den unges person och egenart.

3 § Vården ska ges utifrån en helhetssyn på barnet eller den unge och bedrivas i samverkan med andra berörda samhällsorgan och myndigheter. I hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) finns bestämmelser om landstingets ansvar att erbjuda barn och unga en god hälso- och sjukvård. I skollagen (2010:800) finns bestämmelser om elevers utbildning inom skolväsendet samt stöd i form av extra anpassningar och särskilt stöd.

4 § Ett barn eller en ung person som vårdas utanför det egna hemmet ska ha rätt till samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön. I 6 kap. 6 § finns bestämmelser om att socialnämnden får begränsa umgänget i vissa fall.

5 § Ett barn eller en ung person som vårdas utanför det egna hemmet ska ges möjlighet till en fritid som är anpassad till hans eller hennes ålder och intressen.

3 kap. Information och delaktighet

1 § Barnet eller den unge ska återkommande få relevant information.

2 § Barnet eller den unge ska få framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne. Om barnet eller den unge inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Barnets eller den unges åsikter och inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.

3 § Barnets vårdnadshavare ska, så långt det är möjligt och lämpligt, få information om vården av barnet och ges möjlighet att vara delaktig i genomförandet av vården.

4 § Informationen ska anpassas till den enskildes ålder, mognad, erfarenhet eller andra individuella förutsättningar.

Den som ger informationen ska så långt som möjligt försäkra sig om att den enskilde har förstått innehållet i och betydelsen av den lämnade informationen.

4 kap. Öppna insatser

1 § Socialnämnden får, om insatsen inte kan ges med samtycke av barnets vårdnadshavare, besluta att den som är under 15 år ska hålla regelbunden kontakt med en kontaktperson som avses i 3 kap. 6 b § första stycket socialtjänstlagen (2001:453) om

1. insatsen bedöms förebygga att barnets hälsa eller utveckling skadas på grund av något förhållande i hemmet, och

2. det är lämpligt.

2 § Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år ska delta i öppna insatser om det kan antas att han eller hon till följd av ett beteende som avses i 5 kap. 3 § kommer att behöva beredas vård utanför det egna hemmet om beteendet fortsätter och det stöd eller den behandling som barnet eller den unge behöver inte kan ges med samtycke av barnet eller den unge själv, om han eller hon har fyllt 15 år, och av barnets vårdnadshavare.

Med öppna insatser enligt första stycket avses

1. att barnet eller den unge ska hålla regelbunden kontakt med en särskilt kvalificerad kontaktperson som socialnämnden utsett, eller

2. att barnet eller den unge ska delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten.

3 § 2 § är också tillämplig om den som är under 20 år och vårdas med stöd av 5 kap. 3 § eller som dömts till sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken, vid upphörande av vården eller vid verkställighetens slut, bedöms vara i uppenbart behov av fortsatta insatser för att hindra ett sådant beteende som avses i 2 § första stycket.

4 § När ett beslut enligt 1, 2 eller 3 § meddelas ska en särskild genomförandeplan finnas.

5 § Ett beslut om öppna insatser enligt 2 eller 3 § upphör att gälla, om

1. beslut fattas om omedelbart omhändertagande, eller

2. ansökan om vård enligt 5 kap. bifalls.

Vårdens innehåll och utformning

6 § För innehåll och utformning av öppna insatser enligt 1, 2 och 3 §§ gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453) och bestämmelserna i 2 och 3 kap. denna lag.

5 kap. Vård utanför det egna hemmet

Förutsättningar för vård

1 § Den som är under 18 år ska beredas vård utanför det egna hemmet om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det finns grundad anledning att anta att behövlig vård inte kan ges barnet med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när barnet har fyllt 15 år, av honom eller henne själv.

Vård med stöd av 3 § får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke.

2 § Vård ska beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas.

3 § Vård ska också beslutas om barnet eller den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom

1. missbruk av alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel eller dopningsmedel,

2. brottslig verksamhet, eller

3. något annat i sig självt socialt nedbrytande beteende. Vård ska också beslutas om den som dömts till sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken vid verkställighetens slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa sådan risk som avses i första stycket.

Ansökan och beslut om vård

4 § Beslut om vård utanför det egna hemmet meddelas av förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden.

Ansökan ska innehålla en redogörelse för – barnets eller den unges hälsa, utveckling, sociala beteende, skolgång samt relationer till vårdnadshavare och andra närstående,

– barnets eller den unges familjeförhållanden och sociala nätverk,

– vårdnadshavarens förmåga att tillgodose barnets eller den unges behov,

– tidigare vidtagna åtgärder, – de omständigheter som utgör grunden för att barnet eller den unge behöver vård,

– barnets och vårdnadshavarens eller den unges inställning till behovet av vård, samt

– den vård som socialnämnden avser att anordna. En ansökan ska även innehålla en vårdplan.

5 § Rättens beslut om vård upphör att gälla, om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet vann laga kraft.

Vården ska anses påbörjad när barnet eller den unge har placerats utanför sitt eget hem.

Vårdens innehåll och utformning

6 § För vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453) och bestämmelserna i 2, 3, 6 och 13 kap. denna lag.

6 kap. Socialnämndens ansvar vid vård utanför det egna hemmet

1 § Socialnämnden bestämmer hur vården av barnet eller den unge ska ordnas och var han eller hon ska vistas under vårdtiden.

I fråga om den som vårdas i ett hem som avses i 13 kap. 1 § första stycket får dock Statens institutionsstyrelse i samband med att barnet eller den unge transporteras besluta att han eller hon tillfälligt ska vistas i ett annat sådant hem.

2 § Socialnämnden får medge att barnet eller den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom eller henne. Vård med stöd av 5 kap. ska dock alltid inledas utanför barnets eller den unges eget hem.

3 § Om socialnämndens beslut enligt 1 eller 2 § inte kan avvaktas, får ordföranden eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat besluta i frågan. Beslutet ska anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

4 § Vid vård av barn utanför det egna hemmet övertar socialnämnden vårdnadshavarens bestämmanderätt över barnet, i den utsträckning det behövs för att genomföra vården.

Vid vård av unga utanför det egna hemmet bestämmer socialnämnden om den unges personliga förhållanden i den utsträckning det behövs för att genomföra vården.

5 § Socialnämnden har under vårdtiden samma ansvar som vårdnadshavaren för att barnets grundläggande rättigheter enligt 6 kap. 1 § föräldrabalken tillgodoses. Socialnämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården ska ha uppsikt över barnet.

Umgänge med närstående

6 § Socialnämnden har ett ansvar för att barnet ges möjlighet till umgänge med föräldrar, vårdnadshavare, syskon och andra närstående.

Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård enligt denna lag, får socialnämnden

1. besluta hur barnets umgänge med vårdnadshavare och med föräldrar som har umgängesrätt reglerad genom dom eller beslut av domstol eller genom avtal ska utövas, eller

2. besluta att barnets vistelseort inte ska röjas för föräldrar eller vårdnadshavare.

Socialnämnden ska minst en gång var tredje månad överväga om ett sådant beslut som avses i andra stycket fortfarande behövs.

7 kap. Omedelbart omhändertagande

1 § Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år omedelbart ska omhändertas, om

1. det är sannolikt att barnet eller den unge behöver beredas vård med stöd av 5 kap., och

2. rättens beslut om vård enligt 5 kap. inte kan avvaktas med hänsyn till risken för barnets eller den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

2 § Om socialnämndens beslut om omhändertagande inte kan avvaktas, får nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat besluta om omhändertagande. Beslutet ska anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

3 § När socialnämnden har ansökt om vård med stöd av 5 kap., får även rätten besluta att barnet eller den unge omedelbart ska omhändertas.

4 § Ett beslut om omedelbart omhändertagande ska ange om omhändertagandet grundas på sådana omständigheter som avses i 5 kap. 2 eller 3 § eller om det grundas på bestämmelserna i båda dessa paragrafer.

5 § Vården ska anses påbörjad när barnet eller den unge har placerats utanför sitt eget hem.

Förvaltningsrättens prövning

6 § Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande, ska beslutet underställas förvaltningsrätten utan dröjsmål och senast inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Därvid ska beslutet och handlingarna i ärendet tillställas rätten.

7 § Förvaltningsrätten ska pröva beslutet så snart det kan ske. Om det inte finns synnerliga hinder, ska prövningen ske inom en vecka från den dag då beslutet kom in till rätten.

8 § Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande efter det att nämnden har ansökt om vård med stöd av 5 kap., ska beslutet underställas den rätt som prövar frågan om vård. Därvid gäller bestämmelserna i 6 och 7 §§.

9 § Om förvaltningsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhändertagande, ska socialnämnden inom fyra veckor från den dag då omhändertagandet verkställdes ansöka hos förvaltningsrätten om att barnet eller den unge ska beredas vård med stöd av 5 kap.

Förvaltningsrätten får medge förlängning av denna tid, om ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

Upphörande m.m.

10 § Ett omedelbart omhändertagande upphör

1. om socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande inte har underställts förvaltningsrätten inom den tid som föreskrivs i 6 §,

2. om ansökan om vård enligt 5 kap. inte har gjorts inom den tid som anges i 9 § och inte heller förlängning av tiden har begärts, eller

3. när rätten avgör frågan om vård.

11 § Om det inte längre finns skäl för ett omhändertagande, ska socialnämnden besluta att detta genast ska upphöra. Ett sådant beslut får meddelas också av den rätt som prövar en fråga om vård med stöd av lagen.

12 § Ett beslut om omedelbart omhändertagande får inte verkställas om barnet eller den unge är häktad.

Omhändertagande enligt Bryssel II-förordningen

13 § Socialnämnden får besluta att den som är under 18 år omedelbart ska omhändertas om förutsättningarna i artikel 20 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förordningen), är uppfyllda.

Ett beslut enligt första stycket ska underställas förvaltningsrätten. Därvid gäller bestämmelserna i 6 och 7 §§.

14 § Om det inte längre finns skäl för ett omhändertagande enligt 13 §, ska socialnämnden besluta att det genast ska upphöra.

Ett omhändertagande enligt 13 § upphör även när en behörig domstol i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen har prövat målet i sak. Socialnämnden ska hålla sig underrättad om handläggningen av målet i sak i den behöriga domstolen.

Vårdens innehåll och utformning

15 § För vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453) och bestämmelserna i 2, 3, 6 och 13 kap. denna lag.

8 kap. Stöd till vårdnadshavare

1 § I 6 kap. 7 § 4 socialtjänstlagen (2001:453) finns bestämmelser om att socialnämnden ska lämna vårdnadshavarna och föräldrarna råd, stöd och annan hjälp som de behöver.

När ett barn vårdas enligt 5 kap. 2 § denna lag ska socialnämnden aktivt erbjuda vårdnadshavarna stöd som kan bidra till att de blir delaktiga i vården av barnet och utvecklas i sitt föräldraskap.

9 kap. Socialnämndens ansvar att följa och ompröva vården

Öppna insatser

1 § Socialnämnden ska minst en gång var sjätte månad pröva om ett beslut enligt 4 kap. 1, 2 eller 3 § fortfarande behövs.

Prövning enligt första stycket ska ske första gången inom sex månader från dagen för socialnämndens beslut.

Vård utanför det egna hemmet

2 § Socialnämnden ska noga följa vården av den som får vård utanför det egna hemmet.

Socialnämnden ska följa vården främst genom

1. regelbundna personliga besök i det hem där barnet eller den unge vistas,

2. enskilda samtal med barnet eller den unge,

3. samtal med den eller dem som tagit emot barnet eller den unge i sitt hem, och

4. samtal med vårdnadshavarna eller god man enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn.

Socialnämnden ska särskilt uppmärksamma barnets eller den unges hälsa, utveckling, sociala beteende, skolgång samt relationer till anhöriga och andra närstående.

3 § Har barnet beretts vård med stöd av 5 kap. 2 §, ska barnets särskilda socialsekreterare som avses i 6 kap. 7 c § socialtjänstlagen (2001:453), minst en gång var sjätte månad rapportera till socialnämnden om hur barnets behov tillgodoses, hur vårdnadshavarnas förhållanden utvecklar sig och, om vården ska fortsätta, hur den bör inriktas och utformas.

4 § Har barnet eller den unge beretts vård med stöd av 5 kap. 3 §, ska socialnämnden inom sex månader från dagen för verkställighet av vårdbeslutet pröva om vården ska upphöra. Denna fråga ska därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning.

10 kap. Vårdnadsöverflyttning

1 § När barnet har varit placerat i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken. Därefter ska frågan övervägas årligen i samband med rapporteringen enligt 9 kap. 3 §.

Vid övervägande enligt första stycket ska särskilt beaktas – barnets och familjehemsföräldrarnas inställning till en vårdnadsöverflyttning,

– barnets relation till familjehemsföräldrarna och deras förmåga att tillgodose barnets behov av en trygg och god uppväxt, samt

– familjehemsföräldrarnas inställning till och förmåga att tillgodose barnets behov av kontakt med föräldrar och andra närstående.

11 kap. Upphörande av vård

1 § När vård med stöd av denna lag inte längre behövs, ska socialnämnden besluta att vården ska upphöra.

Öppna insatser som har beslutats med stöd av 4 kap. 1 § och vård utanför det egna hemmet som har beslutats med stöd av 5 kap. 2 § ska upphöra senast när barnet fyller 18 år.

Öppna insatser som har beslutats med stöd av 4 kap. 2 eller 3 § och vård utanför det egna hemmet som har beslutats med stöd av 5 kap. 3 § ska upphöra senast när den unge fyller 21 år.

2 § Vid prövning av om vård i familjehem som har beslutats med stöd av 5 kap. 2 § ska upphöra, ska barnets bästa vara avgörande.

Vid bedömningen ska det fästas särskilt avseende vid

– barnets inställning, – om barnet sedan låg ålder eller under lång tid vårdats i familjehemmet,

– barnets umgänge med och relation till vårdnadshavarna, och – om barnet har en nära relation till familjehemsföräldrarna och en god förankring i sin sociala miljö.

3 § Den eller de som har vårdnaden om ett barn och barn som har fyllt 15 år, får begära att vård utanför det egna hemmet ska upphöra.

En begäran från en vårdnadshavare om att vård som har beslutats med stöd av 5 kap. 2 § ska upphöra behöver inte prövas av socialnämnden om frågan om vård har prövats av nämnden eller rätten de senaste tolv månaderna.

Förbereda återförening

4 § När vård enligt 5 kap. ska upphöra ska nämnden noga förbereda barnets återförening med den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne.

För att kunna genomföra en återförening utifrån barnets behov får socialnämnden begära att verkställigheten av rättens beslut om att vården ska upphöra ska senareläggas.

12 kap. Flyttningsförbud

Flyttningsförbud för viss tid eller tills vidare

1 § Förvaltningsrätten får efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om ett barn att ta denne från ett hem som avses i 6 kap. 6 § första stycket socialtjänstlagen (2001:453) om det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas om han eller hon skiljs från hemmet (flyttningsförbud).

2 § Ansökan om flyttningsförbud görs av den socialnämnd som har lämnat medgivande enligt 6 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:453) att ta emot barnet eller den unge i ett enskilt hem.

3 § Socialnämnden ska minst en gång var tredje månad överväga om ett flyttningsförbud fortfarande behövs.

När ett flyttningsförbud inte längre behövs, ska socialnämnden besluta att förbudet ska upphöra.

Tillfälligt flyttningsförbud

4 § Socialnämnden får besluta om tillfälligt flyttningsförbud, om

1. det är sannolikt att ett flyttningsförbud behövs, och

2. rättens beslut om flyttningsförbud inte kan avvaktas med hänsyn till risken för barnets eller den unges hälsa eller utveckling.

5 § Beslut om tillfälligt flyttningsförbud fattas av den socialnämnd som har lämnat medgivande enligt 6 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:453) att ta emot barnet eller den unge i ett enskilt hem.

Om socialnämndens beslut om tillfälligt flyttningsförbud inte kan avvaktas, får nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat besluta om ett sådant förbud. Beslutet ska anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

6 § När socialnämnden har ansökt om flyttningsförbud, får även rätten besluta om ett tillfälligt flyttningsförbud.

7 § Har socialnämnden beslutat om tillfälligt flyttningsförbud, ska beslutet underställas förvaltningsrätten utan dröjsmål och senast inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Därvid ska beslutet och handlingarna i ärendet tillställas rätten.

Förvaltningsrätten ska pröva beslutet så snart det kan ske. Om det inte finns synnerliga hinder ska prövningen ske inom en vecka från den dag då beslutet kom in till rätten.

8 § Om förvaltningsrätten fastställer ett beslut om tillfälligt flyttningsförbud, ska socialnämnden inom två veckor från dagen för förvaltningsrättens beslut ansöka om flyttningsförbud.

9 § Ett tillfälligt flyttningsförbud upphör

1. om socialnämndens beslut om tillfälligt flyttningsförbud inte har underställts förvaltningsrätten inom den tid som föreskrivs i 7 §,

2. om ansökan om flyttningsförbud inte har gjorts inom den tid som anges i 8 §, eller

3. när rätten avgör frågan om flyttningsförbud.

10 § Om det inte längre finns skäl för ett tillfälligt flyttningsförbud, ska socialnämnden besluta att detta genast ska upphöra. Ett sådant beslut får meddelas också av den rätt som prövar en fråga om flyttningsförbud.

Umgänge

11 § Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ett flyttningsförbud eller ett tillfälligt flyttningsförbud får socialnämnden besluta hur barnets umgänge ska utövas med vårdnadshavare och med föräldrar som har umgängesrätt reglerad genom dom eller beslut av domstol eller genom avtal.

13 kap. Särskilda ungdomshem och skyddsåtgärder

1 § För vård av barn och unga som på någon grund som anges i 5 kap. 3 § behöver stå under särskilt noggrann tillsyn ska det finnas särskilda ungdomshem.

Om socialnämnden har beslutat att barnet eller den unge ska vistas i ett hem som avses i första stycket ska Statens institutionsstyrelse omedelbart anvisa plats i ett sådant hem.

2 § Om det är nödvändigt av hänsyn till barnets eller den unges särskilda förhållanden eller för att genomföra vården eller upprätthålla tryggheten och säkerheten vid hemmet, får ett särskilt ungdomshem besluta om sådana skyddsåtgärder som anges i detta kapitel.

Endast de skyddsåtgärder som anges i detta kapitel är tillåtna.

3 § Skyddsåtgärder enligt 5–16, 18 och 20 detta kapitel får vidtas endast om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre ingripande åtgärder tillräckliga, ska de användas.

Skyddsåtgärder får bara användas om nyttan av åtgärden klart överväger det intrång och de skaderisker åtgärden kan innebära. De får inte användas som någon form av bestraffning.

Förbud mot berusningsmedel m.m.

4 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem får inte inneha narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

Barnet eller den unge får inte heller inneha någon annan egendom som kan skada honom eller henne själv eller någon annan, försvåra vården av honom eller henne eller äventyra säkerheten vid hemmet.

Om sådan egendom påträffas, ska den omhändertas.

Förstörande eller försäljning av egendom

5 § Har narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42)

om förbud mot vissa hälsofarliga varor omhändertagits eller har sådan egendom påträffats inom ett särskilt ungdomshem utan att det finns någon känd ägare till egendomen, ska Statens institutionsstyrelse låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § första stycket 1 lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma ska gälla i fråga om injektionssprutor, kanyler och andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.

Visitation

6 § Om det behövs, får barnet eller den unge kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas, vid ankomst till hemmet, för kontroll av att barnet eller den unge inte bär på sig något som han eller hon enligt 4 § detta kapitel inte får inneha.

Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom ska påträffas hos honom eller henne.

En kroppsvisitation eller en ytlig kroppsbesiktning ska genomföras i närvaro av en annan person än den som genomför kontrollen, om inte barnet eller den unge undanber sig det. All den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas vid kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning.

Barnet eller den unge ska tillfrågas om han eller hon önskar att någon viss person genomför eller närvarar vid kroppsvisitationen eller den ytliga kroppsbesiktningen. Om det inte föreligger särskilda skäl ska barnets eller den unges önskemål tillmötesgås.

7 § Om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att barnet eller den unge innehar något som han eller hon inte får inneha enligt 4 § detta kapitel, får barnets eller den unges bostadsrum eller andra slutna förvaringsställen som barnet eller den unge disponerar visiteras (rumsvisitation).

En rumsvisitation ska genomföras i närvaro av en annan person än den som genomför kontrollen. All den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas vid en rumsvisitation.

Barnet eller den unge ska erbjudas att närvara vid en rumsvisitation. Om särskilda skäl föreligger ska dock en rumsvisitation kunna genomföras även om barnet eller den unge inte är närvarande.

8 § För att upprätthålla tryggheten och säkerheten vid ett särskilt ungdomshem får skyddsvisitation för eftersökande av egendom som kan skada barnet eller den unge själv eller någon annan, försvåra vården av honom eller henne eller äventyra säkerheten vid hemmet, genomföras.

Statens institutionsstyrelse ska för varje enskild institution besluta i vilka situationer sådana visitationer får verkställas. Sådana beslut ska anmälas till Inspektionen för vård och omsorg.

Begränsningar av rörelsefriheten

9 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem på någon grund som anges i 5 kap. 3 § får hindras att lämna hemmet och även i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården ska kunna genomföras. Barnets eller den unges rörelsefrihet får också begränsas när det behövs av hänsyn till säkerheten för andra boende eller för personalen.

10 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem på någon grund som anges i 5 kap. 3 § får beredas vård vid en enhet inom hemmet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn, om det är nödvändigt

1. med hänsyn till barnets eller den unges, övriga boendes eller personalens säkerhet,

2. för att förhindra att barnet eller den unge avviker, eller

3. för att i övrigt genomföra vården.

11 § Barnet eller den unge får vårdas vid en låsbar enhet under högst två månader i följd. Om särskilda behandlingsskäl föranleder det, får dock vården vid enheten pågå längre tid, förutsatt att någon av de förutsättningar som anges i 10 § fortfarande föreligger och att barnet eller den unge samtidigt ges möjlighet till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet.

En fråga om vård vid en låsbar enhet ska prövas fortlöpande.

Provtagning för kontroll av berusningsmedel m.m.

12 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem på någon grund som anges i 5 kap. 3 § är vid behov skyldig att, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, vid ankomst till hemmet lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

Detsamma gäller om det under vistelsen i hemmet kan misstänkas att han eller hon är påverkad av något sådant medel eller någon sådan vara.

Begränsningar i rätten att ta emot besök

13 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem har rätt att ta emot besök samt vistas utanför hemmet i den utsträckning som lämpligen kan ske. Barn och unga som vårdas på någon grund som anges i 5 kap. 3 § får dock begränsas i sin rätt att ta emot besök, om det behövs med hänsyn till barnets eller den unges behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga boendes säkerhet.

Ett sådant beslut gäller i högst 14 dagar. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska det upphöra.

I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård finns bestämmelser om besök på vårdinstitutioner enligt denna lag.

Begränsningar i rätten att kommunicera med andra

14 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem har rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster. Barn och unga som vårdas på någon grund som anges i 5 kap. 3 § får dock begränsas i sin rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster, om det behövs med hänsyn till barnets eller den unges behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga boendes säkerhet.

Ett sådant beslut gäller i högst 14 dagar. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska det upphöra.

Den tekniska utrustning som möjliggör användning av elektroniska kommunikationstjänster får omhändertas under den tid beslutet gäller. Omhändertagen utrustning ska återlämnas till barnet eller den unge senast när beslutet om begränsning upphör att gälla.

15 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem på någon grund som anges i 5 kap. 3 § får underkastas övervakning av sina brev och andra försändelser om det behövs med hänsyn till säkerheten vid hemmet eller till barnets eller den unges särskilda förhållanden.

För detta ändamål får Statens institutionsstyrelse öppna och ta del av försändelser som kommer till eller sänds från barnet eller den unge. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som barnet eller den unge inte får inneha enligt 4 § detta kapitel, ska egendomen omhändertas.

Brev mellan barnet eller den unge och en svensk myndighet eller advokat eller hans eller hennes offentliga biträde ska vidarebefordras utan föregående granskning.

Avskiljning

16 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem på någon grund som anges i 5 kap. 3 § får avskiljas i ett rum med öppen dörr, om det är nödvändigt på grund av att barnet eller den unge uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att vården av honom eller henne försvåras eller hans eller hennes säkerhet, övriga boendes eller personalens säkerhet äventyras.

Personal ska finnas närvarande i rummet under hela den tidsperiod som avskiljningen pågår.

17 § Barnet eller den unge får hållas avskild i ett rum med öppen dörr i högst en timme. Genom ett nytt beslut får tiden förlängas med en timme. Om det därefter finns särskilda skäl får ett nytt beslut om förlängning med en timme fattas. En sammanhängande avskiljning med öppen dörr får som längst pågå i tre timmar.

18 § Om förutsättningarna för avskiljning i ett rum med öppen dörr är uppfyllda och det behövs med hänsyn till barnets eller den unges säkerhet eller med hänsyn till säkerheten för övriga boende

eller för personalen, får barnet eller den unge avskiljas i ett rum med låst dörr.

Barnet eller den unge ska under den tid avskiljningen varar stå under fortlöpande uppsikt av personalen och ha möjlighet att själv tillkalla personal.

En läkare eller sjuksköterska ska skyndsamt yttra sig om en avskiljning med låst dörr. Om läkaren eller sjuksköterskan begär det ska avskiljningen genast avbrytas.

19 § Barnet eller den unge får avskiljas i ett rum med låst dörr i högst en timme. Genom ett nytt beslut får tiden förlängas med en timme. Om det därefter finns särskilda skäl får ett beslut om avskiljning med öppen dörr fattas.

En sammanhängande avskiljning med låst dörr får som längst pågå i två timmar. En sammanhängande avskiljning med låst och öppen dörr får som längst pågå i tre timmar.

Vård i enskildhet

20 § Den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem på någon grund som anges i 5 kap. 3 § får hindras från att träffa andra boende om det är nödvändigt med hänsyn till

1. barnets eller den unges särskilda behov av vård, eller

2. hans eller hennes säkerhet eller övriga boendes säkerhet. Vård i enskildhet ska vara individuellt anpassad efter barnets eller den unges särskilda behov.

En fråga om vård i enskildhet ska prövas fortlöpande och alltid omprövas inom sju dagar från senaste prövning.

Vistelse utomhus m.m.

21 § Den som vårdas vid en låsbar enhet enligt 10 § detta kapitel ska under vistelsen ges möjlighet att vistas utomhus, ägna sig åt fysisk aktivitet eller annan fritidssysselsättning.

Vistelse utanför hemmet

22 § Beslut om vistelse utanför hemmet för den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem på någon grund som anges i 5 kap. 3 § ska avse en på förhand bestämd tid, dock högst fyra veckor.

Uppföljande samtal

23 § Barnet eller den unge ska erbjudas ett uppföljande samtal efter ett verkställt beslut om

1. kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning enligt 6 §,

2. rumsvisitation enligt 7 §,

3. avskiljning i ett rum med öppen dörr enligt 16 §, och

4. avskiljning i ett rum med låst dörr enligt 18 §. Under samtalet ska barnet eller den unge få information om vad som var anledningen till att skyddsåtgärden behövde tillgripas och ges möjlighet att tala om hur han eller hon uppfattar att skyddsåtgärden hade kunnat undvikas.

Underrättelse till Inspektionen för vård och omsorg

24 § Inspektionen för vård och omsorg ska underrättas om beslut om

1. kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning enligt 6 §,

2. rumsvisitation enligt 7 §,

3. vård vid låsbar enhet enligt 10 §,

4. provtagning för kontroll av berusningsmedel m.m. enligt 12 §,

5. begränsningar av rätten att ta emot besök enligt 13 §,

6. begränsningar av rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster enligt 14 §,

7. avskiljning i ett rum med öppen dörr enligt 16 §,

8. avskiljning i ett rum med låst dörr enligt 18 §, och

9. vård i enskildhet enligt 20 §.

Tillgång till hälso- och sjukvård

25 § Får någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen och är verksam vid ett särskilt ungdomshem kännedom om att barnet eller den unge har en sådan smittsam sjukdom som enligt 1 kap. 3 § andra stycket smittskyddslagen (2004:168) utgör allmänfarlig sjukdom, ska Statens institutionsstyrelse underrättas, om det inte står klart att det inte finns risk för smittspridning.

26 § Om barnet eller den unge behöver sjukhusvård under vårdtiden, ska han eller hon ges tillfälle till sådan vård.

Verksamhetschefen för den vårdenhet där barnet eller den unge vistas ska se till att socialnämnden eller Statens institutionsstyrelse genast underrättas, om att barnet eller den unge önskar lämna eller redan har lämnat vårdenheten.

Verksamhetschefen ska besluta att barnet eller den unge ska hindras från att lämna vårdenheten under den tid som behövs för att säkerställa att han eller hon kan föras över till ett särskilt ungdomshem.

Övriga bestämmelser

27 § Statens institutionsstyrelse ska följa upp verksamheten enligt denna lag. Uppföljningen ska omfatta tiden såväl under som efter avslutad vård.

Socialnämnden ska till Statens institutionsstyrelse lämna de uppgifter om enskilda som Statens institutionsstyrelse behöver för att fullgöra den skyldighet som följer av första stycket.

Kvalitetssäkringsarbetet som avses i 3 kap. 3 § tredje stycket socialtjänstlagen (2001:453) ska särskilt omfatta åtgärder som syftar till att minska behovet av skyddsåtgärder.

28 § Beslut enligt 5–7, 12, 15–19 §§ detta kapitel fattas av Statens institutionsstyrelse. Beslut enligt 10, 11, 13, 14, 20 och 22 §§ fattas av Statens institutionsstyrelse efter samråd med socialnämnden.

14 kap. Handläggningen i socialnämnden och i domstol

1 § Mål och ärenden enligt denna lag ska handläggas skyndsamt.

2 § Om barnet har fyllt 15 år, har han eller hon rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag. Den som är yngre får höras i domstol, om han eller hon inte kan antas ta skada av det.

Läkarundersökning

3 § I ett ärende enligt denna lag får socialnämnden besluta om läkarundersökning av barnet eller den unge samt utse läkare för undersökningen.

Läkarundersökningen ska, om den inte är obehövlig, ske innan socialnämnden gör en ansökan enligt 5 kap. 4 § och syfta till att utgöra en del av underlaget för bedömningen av barnets eller den unges behov av vård och för planeringen av vården.

I ett mål enligt denna lag har rätten samma befogenhet.

Handläggningen i domstol

4 § Är barnet eller den unge omhändertagen eller har ett tillfälligt flyttningsförbud meddelats, ska förvaltningsrätten ta upp målet till avgörande inom två veckor från den dag då ansökan om vård enligt 5 kap. eller flyttningsförbud kom in. Förvaltningsrätten får förlänga denna tid, om ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

5 § I mål om beredande eller upphörande av vård enligt 5 kap. eller om flyttningsförbud ska förvaltningsrätten och kammarrätten hålla muntlig förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt. Muntlig förhandling ska alltid hållas, om någon part begär det. Parterna ska upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling.

Om det behövs, ska förvaltningsrätten i ett mål enligt denna lag höra lämplig sakkunnig vid muntlig förhandling.

Om en enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen till en förhandling uteblir, får rätten förordna att han eller

hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

6 § Vid handläggning i kammarrätt av andra mål enligt denna lag än mål om omedelbart omhändertagande och tillfälligt flyttningsförbud ska nämndemän ingå i rätten.

7 § Vid delgivning med enskild i mål eller ärende enligt denna lag får 3438 och 4751 §§delgivningslagen (2010:1932) inte tillämpas.

8 § Beslut om öppna insatser enligt 4 kap., omedelbart omhändertagande eller om tillfälligt flyttningsförbud gäller omedelbart.

Andra beslut av socialnämnden enligt denna lag gäller omedelbart, om nämnden inte förordnar något annat.

Beslut om vård enligt 5 kap. gäller omedelbart. Rätten får förordna att andra beslut som rätten har meddelat ska gälla omedelbart.

Offentligt biträde

9 § Offentligt biträde ska förordnas för barnet eller den unge samt för dennes vårdnadshavare, om det inte måste antas att behov av biträde saknas, i mål och ärenden om

– beredande av vård enligt 5 kap. 2 eller 3 §, – begränsningar av umgänget eller hemlighållande av barnets eller den unges vistelseort enligt 6 kap. 6 § andra stycket,

– omedelbart omhändertagande enligt 7 kap. 1 §, – upphörande av vård enligt 11 kap. 1 första stycket, – flyttningsförbud enligt 12 kap. 1 §, – upphörande av flyttningsförbud enligt 12 kap. 3 §, – vid överklagande enligt 15 kap. 1 §. Vid överklagande enligt 15 kap. 2 § ska offentligt biträde förordnas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas.

Behövs offentligt biträde både för barnet och för dennes vårdnadshavare, förordnas gemensamt biträde, om det inte finns motstridiga intressen mellan dem.

Offentligt biträde förordnas av den domstol som handlägger målet. I ärenden hos socialnämnd förordnas offentligt biträde av förvaltningsrätten.

10 § Den som är förordnad som offentligt biträde enligt 9 § för någon som är under 15 år, utan att samtidigt vara biträde för vårdnadshavaren, är utan särskilt förordnande barnets ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser.

11 § Till offentligt biträde för barn och unga får endast den förordnas som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget.

12 § Ett offentligt biträde för barn och unga ska ta till vara barnets eller den unges rätt i målet eller ärendet samt lämna stöd och hjälp till barnet eller den unge.

Biträdet ska, om det inte är uppenbart obehövligt, träffa barnet eller den unge och lämna den information som är lämplig och som kan antas vara av betydelse för barnet eller den unge.

Biträdet ska, om det är möjligt och lämpligt, se till att barnets eller den unges inställning klarläggs. Barnets eller den unges inställning ska redovisas för rätten.

15 kap. Överklagande

1 § Socialnämndens beslut får överklagas hos förvaltningsrätten, när nämnden har

1. beslutat om var vården av barnet eller den unge ska inledas eller beslutat i fråga om att flytta barnet eller den unge från det hem där han eller hon vistas,

2. fattat beslut enligt 4 kap. 1, 2 eller 3 § eller prövat om ett sådant beslut ska upphöra att gälla,

3. beslutat i fråga om fortsatt vård med stöd av 5 kap.,

4. med stöd av 6 kap. 6 § beslutat i fråga om umgänge eller beslutat att barnets vistelseort inte ska röjas,

5. med stöd av 12 kap. 11 § beslutat i fråga om umgänge, eller

6. beslutat i fråga om fortsatt flyttningsförbud. Andra beslut av nämnden enligt denna lag får inte överklagas.

Rättens beslut enligt 7 kap. 9 § i fråga om förlängd ansökningstid och enligt 14 kap. 3 § om läkarundersökning får inte överklagas.

2 § Beslut av Statens institutionsstyrelse enligt denna lag får överklagas hos förvaltningsrätten, om beslutet gäller

1. förstörande eller försäljning av egendom enligt 13 kap. 5 §,

2. kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning enligt 13 kap. 6 §,

3. rumsvisitation enligt 13 kap. 7 §,

4. vård vid låsbar enhet enligt 13 kap. 10 §,

5. provtagning för kontroll av berusningsmedel m.m. enligt 13 kap. 12 §,

6. begränsningar av rätten att ta emot besök enligt 13 kap. 13 §,

7. begränsningar av rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster enligt 13 kap. 14 §,

8. övervakning av brev och andra försändelser enligt 13 kap. 15 §,

9. avskiljning i ett rum med öppen dörr enligt 13 kap. 16 §, 10. avskiljning i ett rum med låst dörr enligt 13 kap. 18 §, eller 11. vård i enskildhet enligt 13 kap. 20 §. Överklagande prövas av den förvaltningsrätt som meddelat beslutet om vård.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

16 kap. Övriga bestämmelser

1 § Polismyndigheten ska lämna biträde för att på begäran av

1. socialnämnden eller nämndens ordförande eller rätten bereda en läkare, som avses i 14 kap. 3 §, tillträde till barnets eller den unges hem eller för att föra barnet eller den unge till läkarundersökningen,

2. socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag,

3. Statens institutionsstyrelse efterforska och återhämta den som vårdas vid ett särskilt ungdomshem på någon grund som anges i 5 kap. 3 §, om barnet eller den unge har avvikit från hemmet, eller för att ombesörja någon annan förflyttning av honom eller henne, och

4. på begäran av verksamhetschefen i fall som avses i 13 kap. 26 § föra barnet eller den unge till ett särskilt ungdomshem.

2 § Den som överträder ett flyttningsförbud eller ett tillfälligt flyttningsförbud ska dömas till böter.

Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av socialnämnden eller Socialstyrelsen.

3 § Beslut om vård med stöd av 5 eller 7 kap. denna lag hindrar inte beslut om

1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716),

2. utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,

3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,

4. överlämnande enligt lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,

5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,

7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,

8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller

9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone.

Vård med stöd av 5 eller 7 kap. denna lag upphör när ett beslut enligt första stycket 1–9 har verkställts.

1. Denna lag (nya lagen) träder i kraft den 1 juli 2017.

2. Genom lagen upphävs lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (gamla lagen).

3. För den som vid lagens ikraftträdande omfattas av åtgärder enligt den gamla lagen ska bestämmelserna i den nya lagen gälla. Särskilda befogenheter som har beslutats före ikraftträdandet fortsätter att gälla, dock med de tidsfrister och övriga regler för användandet som gäller för åtgärden enligt denna lag.

1.2. Förslag till lag (2017:00) om förbud mot berusningsmedel m.m. vid hem för vård eller boende

Härigenom föreskrivs följande

1 § Denna lag ska tillämpas vid sådana hem för vård eller boende som drivs av kommun, landsting, bolag, förening, samfällighet, stiftelse eller enskild individ.

2 § I den mån huvudmannen för ett hem för vård eller boende beslutar det, får de som bereds vård där med stöd av socialtjänstlagen (2001:453) eller lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga inte inneha narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

Han eller hon får inte heller inneha injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika eller någon annan egendom som kan skada den enskilde själv eller någon annan, försvåra vården av honom eller henne eller äventyra säkerheten vid hemmet.

3 § Om sådan egendom som avses i 2 § påträffas, får den omhändertas.

Om det inte finns någon känd ägare till den omhändertagna egendomen ska den som förestår ett hem för vård eller boende, låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § första stycket 1 lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Belopp som erhållits vid försäljningen tillfaller staten.

4 § Beslut att förstöra eller försälja egendom får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Vid beslut av enskild huvudman ska den enskilde huvudmannen vara den enskildes motpart.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1.3. Förslag till lag (2017:00) om hälsoundersökning av barn och unga vid beslut om vård utanför det egna hemmet

Härigenom föreskrivs följande

1 § I denna lag finns bestämmelser om landstingets skyldigheter att, utöver vad som följer av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och tandvårdslagen (1985:125), på begäran av socialnämnden erbjuda hälsoundersökning åt barn och unga i anslutning till att vård i familjehem eller hem för vård eller boende med stöd av socialtjänstlagen (2001:453) eller lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga inleds.

2 § Hälsoundersökningen ska avse barnets eller den unges fysiska och psykiska hälsotillstånd samt tandhälsotillstånd. Den ska omfatta en kartläggning av tidigare hälsoundersökningar och vaccinationer samt de undersökningar och samtal med barnet eller den unge som i övrigt behövs för en medicinsk bedömning av barnets eller den unges behov av hälso- och sjukvård och tandvård.

3 § Om barnet eller den unge har vårdbehov som den undersökande vårdgivaren inte kan tillgodose, ska barnet eller den unge remitteras till en annan vårdgivare för vidare medicinsk bedömning eller behandling.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om

1. erbjudanden om hälsoundersökning enligt lagen,

2. genomförande av hälsoundersökning enligt lagen,

3. utformning av den medicinska bedömning som hälsoundersökningen ska leda fram till, samt

4. landstingets åtgärder till följd av hälsoundersökningen och den medicinska bedömningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1.4. Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (2001:453)

dels att 16 kap. 7 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 3 §, 5 kap. 1 §, 6 kap. 3, 7 b § och 8 §§, 10 kap. 4 och 6 §§, 11 kap. 3, 4 a samt 4 b §§ ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas fyra nya paragrafer, 5 kap. 1 d och e §§, 6 kap. 1 b § och 11 kap. 3 a §.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §

Bestämmelser om vård utan samtycke ges i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Bestämmelser om vård utan samtycke ges i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och i lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga.

5 kap.

1 §

Socialnämnden ska – verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,

– i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom,

– bedriva uppsökande verksamhet och annat förebyggande arbete för att förhindra att barn och ungdom far illa,

– aktivt arbeta för att förebygga och motverka missbruk bland barn och ungdom av alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel eller beroendeframkallande medel samt dopningsmedel,

– tillsammans med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs, uppmärksamma och verka för att barn och ungdom inte vistas i miljöer som är skadliga för dem,

– med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,

– i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet,

– i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad, boende, umgänge eller adoption har avgjorts,

– i sin omsorg om barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan vård och fostran utanför det egna hemmet upphört eller sedan verkställighet av sluten ungdomsvård enligt lagen ( 1998:603 ) om verkställighet av sluten ungdomsvård upphört.

1 d

§

Kommunen ska ingå en överenskommelse med landstinget om ett samarbete i fråga om vård utanför det egna hemmet av barn och unga enligt denna lag och lagen ( 2017:00 ) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga. Om det är möjligt bör organisationer som företräder dessa personer eller deras närstående ges möjlighet att lämna synpunkter på innehållet i överenskommelsen.

1 e

§

Socialnämnden ska i sin omsorg om barn och unga tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan vård och fostran utanför

det egna hemmet upphört eller sedan verkställighet av sluten ungdomsvård enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård upphört.

Socialnämndens stöd och hjälp enligt första stycket bör inriktas på personligt stöd och fortsatt kontakt med hemmet där barnet eller den unge har varit placerad.

Om den enskilde efter placeringen ska flytta till en egen bostad, bör socialnämndens stöd och hjälp inriktas på frågor om ekonomi, boende, studier eller arbete. Detta ansvar gäller till dess den enskilde fyller 22 år.

6 kap.

1 b

§

För barn som har fyllt 16 år får nämnden besluta om vård utanför det egna hemmet även utan vårdnadshavarens samtycke, om det är lämpligt och barnet begär eller samtycker till det.

3

§

Behovet av sådana hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt 22 och 23 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall ska tillgodoses av staten. Statens institutionsstyrelse leder verksamheten vid hemmen. Bestämmelser om tillsyn m.m. över verksamheten vid hemmen finns i 13 kap.

Behovet av sådana hem som avses i 13 kap. 1 § lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga samt 22 och 23 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall ska tillgodoses av staten. Statens institutionsstyrelse leder verksamheten vid hemmen. Bestämmelser om tillsyn m.m. över verksamheten vid hemmen finns i 13 kap.

Statens institutionsstyrelse får, om det finns särskilda skäl för det, genom avtal uppdra åt ett landsting eller en kommun att inrätta och driva ett sådant hem som avses i första stycket.

För vård i ett hem som avses i denna paragraf får staten ta ut avgift av den kommun som begärt placeringen.

7 b §

Socialnämnden ska noga följa vården av de barn och unga som vårdas i ett familjehem, jourhem eller hem för vård eller boende främst genom

1. regelbundna personliga besök i det hem där barnet eller den unge vistas,

2. enskilda samtal med barnet eller den unge,

3. samtal med den eller dem som tagit emot barnet eller den unge i sitt hem, och

4. samtal med vårdnadshavarna.

4. samtal med vårdnadshavarna eller god man enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn.

8 §

Vårdas ett barn med stöd av denna lag i ett annat hem än det egna, ska socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vården fortfarande behövs och hur vården bör inriktas och utformas.

När barnet har varit placerat i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt

Vårdas ett barn med stöd av denna lag i ett annat hem än det egna, ska barnets särskilda socialsekreterare som avses i 6 kap. 7 c §, minst en gång var sjätte månad rapportera till socialnämnden om hur barnets behov tillgodoses, hur vårdnadshavarnas förhållanden utvecklar sig och, om vården ska fortsätta, hur den bör inriktas och utformas.

När barnet har varit placerat i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § för-

6 kap. 8 § föräldrabalken. äldrabalken. Därefter ska frågan övervägas årligen i samband med rapporteringen enligt första

stycket.

Vid övervägande enligt andra stycket ska särskilt beaktas

– barnets och familjehemsföräldrarnas inställning till en vårdnadsöverflyttning,

– barnets relation till familjehemsföräldrarna och deras förmåga att tillgodose barnets behov av en trygg och god uppväxt, samt

– familjehemsföräldrarnas inställning till och förmåga att tillgodose barnets behov av kontakt med föräldrar och andra närstående.

10 kap.

4 §

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges endast åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i ärenden som är en uppgift för nämnden enligt 6 kap. 6, 8 och 11 a–13 §§ denna lag, 4 och 6 §§, 11 § första och andra styckena, 13 §, 14 § tredje stycket, 21, 22, 24, 26, 27 och 43 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt 11 och 13 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ges endast åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden i ärenden som är en uppgift för nämnden enligt 6 kap. 6, 8 och 11 a–13 §§ denna lag, 4 kap. 1, 2 och 3 §§, 5 kap. 4 §, 6 kap. 1 och 2 § och 6 § tredje stycket, 7 kap.1 och 13 §§, 9 kap. 4 §, 10 kap. 1 §, 11 kap. 1 §, 12 kap.1, 3 och 4 §§ och 16 kap. 1 § lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga samt 11 och 13 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.

Första stycket gäller även i ärenden enligt 6 kap. 14 § om samtycke vägras och beslut enligt 9 kap. 3 § om att föra talan om återkrav enligt 9 kap. 1 §.

6 §

Bestämmelser om rätt att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens ställe finns i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.

Bestämmelser om rätt att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens ställe finns i lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.

11 kap.

3 §

När någon behöver vårdas i ett hem för vård eller boende eller i ett familjehem ska en plan upprättas för den vård som socialnämnden avser att anordna (vårdplan).

En vårdplan som gäller ett barn ska revideras senast när barnet har varit placerat i två år. Vårdplanen ska vid denna tidpunkt, om det inte möter särskilda hinder, särskilt avse barnets långsiktiga boende. Därefter ska vårdplanen revideras vid behov.

För barn och unga som vårdas i ett hem för vård eller boende eller i ett familjehem ska en plan upprättas över hur vården ska genomföras (genomförandeplan).

Vård- och genomförandeplanen ska även uppta åtgärder och insatser som andra huvudmän har ansvar för.

3 a §

I anslutning till att vård i familjehem eller hem för vård eller boende inleds ska socialnämnden, om det inte är obehövligt, begära en sådan hälsoundersökning som

avses i lagen ( 2017:00 ) om hälsoundersökning av barn och unga vid beslut om vård utanför det egna hemmet.

4 a §

Socialnämnden får besluta om uppföljning av ett barns situation när en utredning som gäller barnets behov av stöd eller skydd avslutats utan beslut om insats.

En sådan uppföljning får ske om barnet, utan att förhållanden som avses i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga föreligger, bedöms vara i särskilt behov av nämndens stöd eller skydd men samtycke till sådan åtgärd saknas.

En sådan uppföljning får ske om barnet, utan att förhållanden som avses i lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga föreligger, bedöms vara i särskilt behov av nämndens stöd eller skydd men samtycke till sådan åtgärd saknas

4 b §

Socialnämnden får besluta om uppföljning av ett barns situation efter det att en placering i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende har upphört.

En sådan uppföljning får ske om barnet, utan att förhållanden som avses i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga föreligger, bedöms vara i särskilt behov av nämndens stöd eller skydd men samtycke till sådan åtgärd saknas.

En sådan uppföljning får ske om barnet, utan att förhållanden som avses i lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga föreligger, bedöms vara i särskilt behov av nämndens stöd eller skydd men samtycke till sådan åtgärd saknas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1.5. Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

Härigenom föreskrivs i fråga om hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) att det i lagen ska införas en ny paragraf, 8 c §.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 c §

Landstinget ska ingå en överenskommelse med kommunen om ett samarbete i fråga om vård utanför det egna hemmet av barn och unga enligt socialtjänstlagen (2001:453) och lagen ( 2017:00 ) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga. Om det är möjligt bör organisationer som företräder dessa personer eller deras närstående ges möjlighet att lämna synpunkter på innehållet i överenskommelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

dels att 31, 32 a, 33, 33 a, 35 och 36 a §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 31 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 31 a och 31 b §§.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Särskilda befogenheter Skyddsåtgärder

31 §

Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem får inte inneha alkoholhaltiga drycker, narkotika, flyktiga lösningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika. Han eller hon får inte heller inneha något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Om sådan egendom påträffas, skall den omhändertas.

Den som vårdas i ett LVMhem får inte inneha alkoholhaltiga drycker, narkotika, flyktiga lösningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika. Han eller hon får inte heller inneha något annat som kan vara till men för vården eller äventyra säkerheten vid hemmet. Om sådan egendom påträffas, ska den omhändertas.

31 a §

Om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att den intagne innehar något som han eller hon inte får inneha enligt 31 § denna lag, får hans eller hennes bostadsrum eller andra slutna förvaringsställen som han eller hon disponerar, visiteras (rumsvisitation).

En rumsvisitation ska genomföras i närvaro av en annan person än den som genomför kontrollen. All den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas vid en rumsvisitation.

Den intagne ska erbjudas att närvara vid en rumsvisitation. Om särskilda skäl föreligger ska dock en rumsvisitation kunna genomföras även om den intagne inte är närvarande.

31 b §

För att upprätthålla tryggheten och säkerheten vid ett LVM-hem får skyddsvisitation för eftersökande av egendom som kan skada den intagne eller någon annan, försvåra vården av honom eller henne eller äventyra säkerheten vid hemmet, genomföras.

Statens institutionsstyrelse ska för varje enskild institution besluta i vilka situationer sådana visitationer får verkställas. Sådana beslut ska anmälas till Inspektionen för vård och omsorg.

32 a §

Den intagne är, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, skyldig att efter uppmaning lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den intagne är påverkad av något sådant medel eller någon sådan vara.

Vid behov är den intagne, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, skyldig att efter uppmaning lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

33 §

Bestämmelserna i 31 och 32 §§ skall gälla för alla som vårdas i ett LVM-hem, om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen vid hemmet och regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Statens institutionsstyrelse medger det.

Bestämmelserna i 32 § ska gälla för alla som vårdas i ett LVM-hem, om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla säkerheten vid hemmet och regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Statens institutionsstyrelse medger det.

33 a §

Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem har rätt att ringa och ta emot telefonsamtal samt ta emot besök i den utsträckning som lämpligen kan ske. Den intagne får dock förvägras telefonsamtal och besök

Den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem har rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster samt ta emot besök i den utsträckning som lämpligen kan ske. Den intagne får dock begränsas i sin rätt att använda

om det kan äventyra vården eller ordningen vid hemmet.

elektroniska kommunikationstjänster och ta emot besök, om det behövs med hänsyn till den intagnes behov av vård, hans eller hennes säkerhet eller övriga boendes säkerhet.

Ett sådant beslut gäller i högst 14 dagar. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska det upphöra.

Den tekniska utrustning som möjliggör användning av elektroniska kommunikationstjänster får omhändertas under den tid beslutet gäller. Omhändertagen utrustning ska återlämnas till den intagne senast när beslutet om begränsning upphör att gälla.

I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård finns bestämmelser om besök på vårdinstitutioner enligt denna lag.

35 §

Försändelser till den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn får kontrolleras, om det behövs med hänsyn till ordningen vid hemmet eller till den intagnes särskilda förhållanden. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får innehas enligt 31 §, får egendomen omhändertas.

Försändelser till den som vårdas enligt denna lag i ett LVMhem för särskilt noggrann tillsyn får kontrolleras, om det behövs med hänsyn till säkerheten vid hemmet eller till den intagnes särskilda förhållanden. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som inte får innehas enligt 31 §, får egendomen omhändertas.

36 a §

Tvångsåtgärder enligt 32– 35 §§ får användas endast om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre

Skyddsåtgärder enligt 32– 35 §§ får användas endast om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Är mindre

ingripande åtgärder tillräckliga, skall de användas.

ingripande åtgärder tillräckliga, ska de användas.

Skyddsåtgärder får bara användas om nyttan av åtgärden klart överväger det intrång och de skaderisker åtgärden kan innebära. De får inte användas som någon form av bestraffning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård

dels att 17 § ska upphöra att gälla,

dels att 1, 10, 15, 16, 17 a och 18 b, ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag avser verkställighet av sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken. Verkställigheten av sluten ungdomsvård skall ske vid sådana särskilda ungdomshem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Denna lag avser verkställighet av sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken. Verkställigheten av sluten ungdomsvård ska ske vid sådana särskilda ungdomshem som avses i 13 kap. 1 § lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga.

10 §

Är den dömde, när domen får verkställas, häktad eller intagen på ett särskilt ungdomshem med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, skall häktet eller det särskilda ungdomshemmet omedelbart se till att domen verkställs och att den dömde omedelbart förpassas till det särskilda ungdomshem som Statens institutionsstyrelse bestämmer.

Är den dömde, när domen får verkställas, häktad eller intagen på ett särskilt ungdomshem med stöd av lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga, ska häktet eller det särskilda ungdomshemmet omedelbart se till att domen verkställs och att den dömde omedelbart förpassas till det särskilda ungdomshem som Statens institutionsstyrelse bestämmer.

15 §

Vad som sägs i 16, 17, 19 och 20 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga skall gälla även för den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård.

Vad som sägs i 13 kap.4-8 och 1519 §§ lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga ska gälla även för den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård.

16 §

Den dömde har rätt att ringa och ta emot telefonsamtal och ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Den dömde får dock förvägras telefonsamtal och besök, om det kan äventyra säkerheten vid det särskilda ungdomshemmet eller kan motverka hans anpassning i samhället eller annars vara till skada för honom eller någon annan.

Den dömde har rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster och ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Den dömde får dock begränsas i sin rätt att använda elektroniska kommunikationstjänster och ta emot besök om det kan äventyra säkerheten vid det särskilda ungdomshemmet eller kan motverka hans anpassning i samhället eller annars vara till skada för honom eller någon annan.

Ett sådant beslut gäller i högst 14 dagar. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska det upphöra.

Den tekniska utrustning som möjliggör användning av elektroniska kommunikationstjänster får omhändertas under den tid beslutet gäller. Omhändertagen utrustning ska återlämnas till den dömde senast när beslutet om begränsning upphör att gälla.

17 a §

Den dömde är, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, skyldig att efter uppmaning lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor, om det kan misstänkas att den dömde är påverkad av något sådant medel eller någon sådan vara.

Vid behov är den dömde, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, skyldig att efter uppmaning lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov för kontroll av om han eller hon är påverkad av narkotika, alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

18 b §

En kontroll- eller tvångsåtgärd enligt denna lag får användas endast om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden.

En skyddsåtgärd enligt denna lag får användas endast om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden.

Skyddsåtgärder får bara användas om nyttan av åtgärden klart överväger det intrång och de skaderisker åtgärden kan innebära. De får inte användas som någon form av bestraffning

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn att 22 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

Om det i ett mål om vårdnad om barn eller i ett mål om vård av barn enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga framkommer att ansökan har gjorts om överflyttning av barnet enligt 11 § första stycket, får rätten inte besluta i frågan om vårdnaden eller vården förrän denna ansökan har prövats.

Om det i ett mål om vårdnad om barn eller i ett mål om vård av barn enligt lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga framkommer att ansökan har gjorts om överflyttning av barnet enligt 11 § första stycket, får rätten inte besluta i frågan om vårdnaden eller vården förrän denna ansökan har prövats.

Får rätten i ett mål som avses i första stycket underrättelse av centralmyndigheten om att ett barn, på sätt som sägs i 11 § andra stycket, olovligen har förts hit till landet eller olovligen hålls kvar här utan att ansökan har gjorts om överflyttning av barnet enligt 11 § första stycket, får rätten inte besluta i frågan om vårdnaden eller vården förrän det har förflutit en rimlig tid för att göra en sådan ansökan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård att 8 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Vid sluten rättspsykiatrisk vård enligt denna lag gäller, om inte annat anges i 8 a §, i tillämpliga delar bestämmelserna i 1824 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

I fråga om den som är anhållen, häktad eller intagen i eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt får Kriminalvården i särskilda fall, om det behövs från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot besök eller att stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation. I fråga om den som är intagen i eller ska förpassas till ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken får Statens institutionsstyrelse fatta motsvarande beslut. Försändelser som avses i 3 kap. 6 § häkteslagen (2010:611) från den som är häktad eller anhållen, försändelser som avses i 7 kap. 6 § fängelselagen (2010:610) från den som är intagen liksom brev som avses i 19 § andra

I fråga om den som är anhållen, häktad eller intagen i eller ska förpassas till kriminalvårdsanstalt får Kriminalvården i särskilda fall, om det behövs från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, att ta emot besök eller att stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation. I fråga om den som är intagen i eller ska förpassas till ett särskilt ungdomshem till följd av en dom på sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken får Statens institutionsstyrelse fatta motsvarande beslut. Försändelser som avses i 3 kap. 6 § häkteslagen (2010:611) från den som är häktad eller anhållen, försändelser som avses i 7 kap. 6 § fängelselagen (2010:610) från den som är intagen liksom brev som avses i 13 kap. 15 §

stycket lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska dock alltid vidarebefordras utan föregående granskning.

tredje stycket lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga ska dock alltid vidarebefordras utan föregående granskning.

I fråga om den som ges rättspsykiatrisk vård efter beslut av domstol eller som är intagen i kriminalvårdsanstalt får regeringen i särskilda fall, om det behövs med hänsyn till rikets säkerhet eller till risken för att denne under vistelsen på sjukvårdsinrättningen medverkar till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, besluta om särskilda inskränkningar i rätten att ta emot eller skicka försändelser, ta emot besök eller stå i förbindelse med utomstående genom elektronisk kommunikation.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (19996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård att 1 och 4 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag gäller beträffande besök på vårdinstitutioner och sjukvårdsinrättningar till dem som är tvångsintagna för vård enligt

1. lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,

2. lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

2. lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga,

3. lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,

4. lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, och

5. lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Lagen gäller också för besök till dem som är isolerade enligt 5 kap. 1 § eller tillfälligt isolerade enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168).

4 §

Vad som sägs i 3 § gäller inte

1. besök av personer för vilka 14 § andra stycket 1 lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga är tillämplig,

Vad som sägs i 3 § gäller inte

1. besök av personer för vilka 6 kap. 6 § andra stycket 1 lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga är tillämplig,

2. inskränkningar i den intagnes rätt när 5 kap. 12 § smittskyddslagen (2004:168) är tillämplig, och

3. när 8 § andra stycket lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård är tillämpligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1.11. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:192) om gemensam nämnd inom vård och omsorgsområdet att 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Ett landsting och en eller flera kommuner som ingår i landstinget får genom samverkan i en gemensam nämnd gemensamt fullgöra

1. landstingets uppgifter – enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), – enligt tandvårdslagen (1985:125), – enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, – enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, – enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, – enligt lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m., – enligt smittskyddslagen (2004:168), eller – som i annat fall enligt lag skall handhas av en sådan nämnd som avses i 10 § hälso- och sjukvårdslagen, och

– som i annat fall enligt lag ska handhas av en sådan nämnd som avses i 10 § hälso- och sjukvårdslagen, och

2. kommunens uppgifter – enligt socialtjänstlagen (2001:453), – enligt hälso- och sjukvårdslagen, – enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, – enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,

– enligt lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga,

– enligt lagen om stöd och service till vissa, – funktionshindrade, – enligt lagen om patientnämndsverksamhet m.m., eller

– som i annat fall enligt lag skall handhas av socialnämnd.

– som i annat fall enligt lag ska handhas av socialnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1.12. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) att 5 kap. 12 § och 23 kap. 2 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

12 §

Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas en utlänning som behöver vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas en utlänning som behöver vård enligt lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga.

23 kap.

2 §

Regeringen får meddela föreskrifter om att sända hem utlänningar som inte är flyktingar och som har tagits om hand enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Regeringen får meddela föreskrifter om att sända hem utlänningar som inte är flyktingar och som har tagits om hand enligt lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Regeringen får, efter avtal med annat land om behandling av fripassagerare, meddela föreskrifter om avvikelser från bestämmelserna i denna lag och föreskrifter om vad som i övrigt behövs för tillämpningen av avtalet. Sådana föreskrifter får inte avse förfarandet i domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1.13. Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken (2010:110)

Härigenom föreskrivs i fråga om socialförsäkringsbalken (2010:110) att 7 kap. 2 §, 102 kap. 20 §, 106 kap. 5 och 12 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

2 §

Försäkrad för statligt personskadeskydd enligt 43 kap. är

1. den som tjänstgör enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, eller inställer sig till mönstring eller annan uttagning enligt den lagen eller genomgår militär utbildning inom Försvarsmakten som rekryt,

2. den som medverkar i räddningstjänst eller i övning med en kommunal organisation för räddningstjänst enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, eller i räddningstjänst enligt 10 kap. 1 § andra stycket luftfartslagen (2010:500),

3. den som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt, i ett hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller i ett hem som avses i 22 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall samt den som är häktad eller anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest,

3. den som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt, i ett hem som avses i 13 kap. 1 § lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga eller i ett hem som avses i 22 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall samt den som är häktad eller anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest,

4. den som utför samhällstjänst på grund av en föreskrift som har meddelats med stöd av 27 kap. 2 a § eller 28 kap. 2 a §brottsbalken,

5. den som utför ungdomstjänst enligt 32 kap. 2 § eller 3 § första stycket 1 brottsbalken, och

6. den som utför oavlönat arbete enligt en föreskrift som har meddelats med stöd av 8 § första stycket 2 lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

102 kap.

20 §

När den bidragsgrundande inkomsten och reduceringsinkomsten beräknas ska den handläggande myndigheten bortse från sådan förändring i utbetalning av aktivitetsersättning, sjukersättning, pensionsförmåner, äldreförsörjningsstöd och livränta som föranleds av att den försäkrade

– är häktad, – är intagen i kriminalvårdsanstalt, – är intagen i ett hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga för verkställighet av sluten ungdomsvård, eller

– är intagen i ett hem som avses i 13 kap. 1 § lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga för verkställighet av sluten ungdomsvård, eller

– på grund av skyddstillsyn med särskild behandlingsplan vistas i ett sådant familjehem eller hem för vård eller boende som avses i socialtjänstlagen (2001:453).

106 kap.

5 §

Om en kvinna vid tiden för förlossningen är intagen i kriminalvårdsanstalt eller ett hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, får Försäkringskassan på framställning av föreståndaren för inrättningen besluta att den föräldrapenning som kvinnan har rätt till ska betalas ut till föreståndaren att användas för kvinnans och barnets nytta.

Om en kvinna vid tiden för förlossningen är intagen i kriminalvårdsanstalt eller ett hem som avses i 13 kap. 1 § lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga, får Försäkringskassan på framställning av föreståndaren för inrättningen besluta att den föräldrapenning som kvinnan har rätt till ska betalas ut till föreståndaren att användas för kvinnans och barnets nytta.

12 §

Sjukpenning lämnas inte för tid när den försäkrade

1. fullgör någon annan tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt än grundutbildning som är längre än 60 dagar,

2. är intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av 3 § samma lag,

2. är intagen i sådant hem som avses i 13 kap. 1 § lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga med stöd av 5 kap. 3 § samma lag,

3. är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt, eller

4. i annat fall än som anges i 2 eller 3 av någon annan orsak än sjukdom tagits om hand på det allmännas bekostnad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1.14. Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800)

Härigenom föreskrivs i fråga om skollagen (2010:800) att 24 kap. 8 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 kap.

8 §

Under vistelse i ett sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (särskilt ungdomshem) ska skolpliktiga barn, som inte lämpligen kan fullgöra sin skolplikt på annat sätt, fullgöra den genom att delta i utbildning vid hemmet.

Under vistelse i ett sådant hem som avses i 13 kap. 1 § lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga (särskilt ungdomshem) ska skolpliktiga barn, som inte lämpligen kan fullgöra sin skolplikt på annat sätt, fullgöra den genom att delta i utbildning vid hemmet.

Utbildningen ska anordnas genom försorg av huvudmannen för hemmet. Den ska motsvara utbildningen i grundskolan eller i förekommande fall grundsärskolan eller specialskolan. För sådan utbildning ska relevanta bestämmelser i skollagen tillämpas med de nödvändiga avvikelser som följer av att barnet vistas i ett sådant hem. Följande bestämmelser behöver dock inte tillämpas:

– bestämmelser om registerkontroll (2 kap. 31–33 §§), och – bestämmelser om lokaler och utrustning (2 kap. 35 §).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1.15. Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (2010:1932)

Härigenom föreskrivs i fråga om delgivningslagen (2010:1932) att 40 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

40 §

Stämningsmannadelgivning får utföras av stämningsman eller av den som är anställd vid

– Polismyndigheten, – Säkerhetspolisen, – åklagarmyndighet, – allmän domstol, – allmän förvaltningsdomstol, – Kronofogdemyndigheten, – Skatteverket, – svensk utlandsmyndighet, och – auktoriserat delgivningsföretag.

Stämningsmannadelgivning får utföras av personal vid

respektive inrättning om delgivningsmottagaren är intagen i

– kriminalvårdsanstalt, – häkte, – sådan undersökningsenhet som avses i 5 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning,

– sådan vårdinrättning som avses i 6 § första stycket lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,

– sådan sjukvårdsinrättning som avses i 15 § första stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,

– sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, eller

– sådant hem som avses i 13 kap. 1 § lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga, eller

– sådant hem som avses i 22 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1.16. Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (2014:322)

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsskadelagen (2014:332) att 6 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Brottsskadeersättning betalas för sakskada, om brottet har begåtts av någon som var

– intagen i kriminalvårdsanstalt, – intagen för vård i ett hem som avses i 22 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,

– intagen för vård i ett hem som avses i 12 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, eller

– intagen för vård i ett hem som avses i 13 kap. 1 § lagen (2017:00) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga, eller

– häktad enligt beslut som hade verkställts. Brottsskadeersättning för sakskada bestäms enligt 5 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:207).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1.17. Förslag till förordning om ändring i socialtjänstförordningen (2001:937)

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstförordningen (2001:937)

dels att 5 kap. 1 § ska upphöra att gälla,

dels att 5 kap. 1 a § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 3 kap. 3 b §.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

3 b §

Den som förestår verksamheten vid ett hem för vård eller boende ansvarar för att det finns ordningsregler för de dagliga rutinerna på boendet. De ska syfta till att skapa trygghet och trivsel för alla som vistas i boendet.

Ordningsreglerna ska utarbetas under medverkan av de boende och följas upp regelbundet.

Ordningsreglerna ska vara kända för både boende och personal och vara anslagna inom enheten väl synliga för de boende.

5 kap.

1 a §

En vårdplan enligt 11 kap. 3 § första stycket socialtjänstlagen (2001:453) ska, om det inte möter särskilda hinder, beskriva

1. de särskilda insatser som behövs,

2. det sätt på vilket den unges umgänge med föräldrar, vårdnadshavare och andra när-

1. målet med vården,

2. de särskilda insatser som behövs, och

3. den vårdbehövandes syn på den planerade vården.

stående ska ordnas,

3. målet med vården, och

4. den vårdbehövandes och, i fråga om barn, även hans eller hennes vårdnadshavares syn på den planerade vården.

En vårdplan som gäller barn ska även, om det inte möter särskilda hinder, beskriva

4. det sätt på vilket barnets umgänge med föräldrar, vårdnadshavare och andra närstående ska ordnas,

5. vilka förändringar som krävs för att barnet ska kunna återvända hem och vilket stöd nämnden kan erbjuda för att det ska vara möjligt, samt

6. vårdnadshavares syn på den planerade vården.

En genomförandeplan enligt 11 kap. 3 § andra stycket socialtjänstlagen ska, om det inte möter särskilda hinder, beskriva

1. målet med de särskilda insatser som behövs,

2. när och hur de särskilda insatserna ska genomföras,

3. när och hur genomförandeplanen ska följas upp,

4. när och hur den unge ska kunna tillgodogöra sig åtgärder och insatser som andra huvudmän än socialnämnden ansvarar för,

5. när och hur den unges umgänge med föräldrar, vårdnadshavare och andra närstående ska ordnas,

6. när och hur den unge ska ha kontakt med socialnämnden,

7. den unges och, i fråga om barn, hans eller hennes vårdnadshavares syn på genomförandet av den planerade vården, och

8. hur barnet eller den unge ska förberedas för tiden efter det att en placering i ett familjehem eller hem för vård eller boende har avslutats.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2017.

2. Utredningens uppdrag och arbete

2.1. Direktiven

Den 12 juli 2012 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Av direktiven framgår att även vissa frågor som rör socialtjänstlagen (2001:453, SoL) ingår i uppdraget (dir. 2012:79) Syftet är att ytterligare stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga som tvångsvårdas enligt LVU samt bidra till kvalitetsutveckling inom den sociala barn- och ungdomsvården. I oktober 2012 utsåg ansvarigt statsråd sakkunniga och experter med uppgift att biträda i utredningsarbetet.

Den 19 juni 2013 beslutade regeringen att komplettera utredningens uppdrag med att också omfatta en översyn av olika placeringsalternativ för barns och ungas boende, vård och fostran enligt SoL och LVU och att lämna förslag till flera alternativ än vad som finns i dag (dir. 2013:74). I denna del lämnade utredningen ett delbetänkande (SOU 2014:3) i februari 2014. Förutom frågorna som ingick i tilläggsdirektiven behandlades vissa frågor som omfattades av utredningens ursprungliga direktiv. Det gällde bl.a. om kraven på familjehems- och jourhemsföräldrars lämplighet bör skärpas, om privata verksamheter inom familjehemsvården i vissa fall bör vara tillståndspliktiga samt hur kraven bör utformas för verksamheter som befinner sig i gränslandet mellan familjehem och hem för vård eller boende (HVB).

Den 12 juni 2014 beslutade regeringen att komplettera utredningens uppdrag med att göra en översyn av hur långsiktighet och stabilitet i större utsträckning kan säkerställas för barn som är eller bedöms bli långvarigt placerade (dir. 2014:87).

2.2. Uppdraget i korthet

Regeringen konstaterar i direktiven att problem och brister i vården enligt LVU har uppmärksammats och att flera instanser efterfrågar ett ytterligare stärkt rättighets- och rättssäkerhetsperspektiv. Vissa frågor som närmare behöver analyseras berör både LVU och SoL. Förutom en allmän översyn av hur bestämmelserna om tvångsvård för barn och unga tydligare kan utgå från barns och ungas rättigheter och bidra till ökad rättssäkerhet anges vissa frågor specifikt i direktiven. Utöver de frågor som behandlades i delbetänkandet (se ovan) ska utredaren bl.a. – göra en översyn av bestämmelserna som reglerar Statens institu-

tionsstyrelses verksamhet vid de särskilda ungdomshemmen, bl.a. de särskilda befogenheterna, – se över tillämpningen av förebyggande insatser enligt LVU, – analysera hur sådan samverkan som sker mellan olika myndig-

heter och andra relevanta aktörer i samband med att barn tvångsvårdas enligt LVU kan förbättras, samt – analysera gränsdragningen mellan tvångsvård enligt LVU och

lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, förkortad LPT.

Utredaren ska också bl.a. belysa och analysera – hur vårdens innehåll och kvalitet samt uppföljning kan utveck-

las, t.ex. avseende barnets eller den unges rätt till delaktighet, information, god utbildning och hälso- och sjukvård, – rättssäkerheten inom processen för omedelbart omhänder-

tagande, – om det ur ett barnrätts- och rättssäkerhetsperspektiv finns

behov av att tydligare reglera verksamheten vid de HVB som bedrivs i annan form än vid SiS:s särskilda ungdomshem, samt – hur barn och unga i större utsträckning kan komma till tals.

I tilläggsdirektiven om hur långsiktighet och stabilitet för barn som är eller bedöms bli långvarigt placerade anges som bakgrund Socialstyrelsens återrapportering av ett regeringsuppdrag om nationella adoptioner. I Socialstyrelsens kartläggning framkom att social-

tjänsten inte alltid uppmärksammar att undantag kan behöva göras från lagstiftningens huvudprincip om återförening mellan barn och föräldrar.

Även i tilläggsdirektiven har vissa frågor preciserats. Inom ramen för översynen ska utredaren bl.a. överväga om det behövs bestämmelser som innebär särskild prövning av om vården ska upphöra när barnet har placerats i tidig ålder och om bestämmelsen om flyttningsförbud behöver förtydligas. Utredaren ska vidare se över lagstiftningen om föräldrars rätt att begära prövning av om vården ska upphöra trots att ingen förändring skett i deras livssituation. Utredaren ska också analysera orsakerna till att vårdnadsöverflyttningar och adoptioner används i relativt liten utsträckning samt överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att socialnämnden ska uppmärksamma dessa möjligheter i högre grad.

2.3. Hur arbetet har bedrivits

Utredningen påbörjade sitt arbete med översynen av LVU i november 2012. Utredningen antog namnet Utredningen om tvångsvård för barn och unga. Med hänsyn till de förstnämnda tilläggsdirektiven koncentrerades arbetet under perioden juni 2013 t.o.m. januari 2014 på de nytillkomna frågorna. Även de specifika frågor i de ursprungliga direktiven som utredningen bedömde hörde samman med analysen av olika placeringsformer behandlades, främst frågor rörande familjehemsvården.

Sedan delbetänkandet överlämnades i februari 2014 har nio sammanträden med utredningens sakkunniga och experter genomförts.

2.3.1. Barns och ungas synpunkter har hämtats in

Utredningen har, i enlighet med direktiven, lagt stor vikt vid att inhämta synpunkter från barn och unga som har erfarenhet av att vara i samhällets vård. Samtal har förts med enskilda ungdomar som har hört av sig och velat berätta om sina erfarenheter. I samband med studiebesök vid HVB har samtal förts med placerade ungdomar.

Utredningen har också vid flera tillfällen träffat grupper av ungdomar som har erfarenhet av att vara placerade i familjehem och HVB eller av att få vård inom barn- och ungdomspsykiatrin. Det har bl.a. skett inom ramen för Barnombudsmannens projekt ”Möte med makten”. Vid ett tillfälle bestod gruppen av ensamkommande barn. Utredningen har också haft en dialog med ungdomar som är ambassadörer för Knas hemma, ett projekt som syftar till att stärka rättigheterna för barn och unga i familjehem och HVB. Ungdomarna har delat med sig av sina erfarenheter och lämnat förslag till förbättringar.

Utredningen har tillskrivit drygt 600 HVB och efterfrågat ungdomars åsikter om vården. Via en brevlåda på Barnombudsmannens webbplats har utredningen också tagit emot synpunkter från barn och unga med erfarenhet av vård enligt LVU.

Utredningen har slutligen tagit del av rapporter och studier som beskriver samhällsvården ur barns perspektiv, bl.a. Barnombudsmannens intervjuer med placerade barn och unga och Inspektionen för vård och omsorgs samtal med barn och unga i HVB inom ramen för sin tillsyn.

2.3.2. Forskning och erfarenheter från andra länder

Utredningen har eftersträvat att i betänkandet redovisa relevant forskning och har inhämtat synpunkter från ett stort antal forskare inom samhällsvårdens område. För att betona vikten av en kunskapsbaserad samhällsvård har forskningsöversikterna i de olika kapitlen också gjorts relativt omfattande.

I direktiven betonas vikten av att ta del av erfarenheter från andra länder, t.ex. övriga nordiska länder. Utredningen har deltagit i en internationell forskarkonferens om samhällsvård av barn och unga samt gjort studiebesök i Norge, Danmark och Nederländerna.

2.3.3. Samråd och avstämning med andra utredningar

Samråd har skett med Barnrättighetsutredningen (S 2013:08) om bl.a. hur ett stärkt barnrättsperspektiv ska återspeglas i lagstiftningen.

Samråd har också skett med Utredningen om förstärkt skydd av personuppgifter för hotade och förföljda personer (Fi 2014:11)med anledning av dess uppdrag att ta ställning till om någon annan än en vårdnadshavare i vissa fall ska kunna ansöka om skyddsåtgärder för ett barn.

Därutöver har samrått skett med Utredningen om en utvärdering av 2006 års vårdnadsreform (Ju 2014:14) med anledning av dess uppdrag att ta ställning till vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att förbättra och effektivisera hanteringen av frågor om överflyttning av vårdnad när det förekommit allvarligt våld i familjen.

2.3.4. Utredningens övriga kontakter

Utredningen har utifrån olika frågeställningar hämtat in information och synpunkter från ett stort antal enskilda yrkesföreträdare, professionella nätverk, organisationer, myndigheter och verksamheter som berörs av utredningens uppdrag. Många enskilda personer har också kontaktat utredningen på olika sätt, inte minst föräldrar och anhöriga som velat förmedla egna eller närståendes erfarenheter av omhändertagande och kontakt i övrigt med barn- och ungdomsvården.

Ett flertal möten har förekommit med barnrättsorganisationer och organisationer som företräder barn och unga med funktionsnedsättningar samt organisationer som på olika sätt företräder föräldrar till barn som är eller riskerar att bli omhändertagna. Utredningen har också sammanträffat med organisationer för familjehem, privata företag inom familjehemsvården och HVB. I det sammanhanget kan också nämnas att studiebesök har genomförts vid HVB, såväl privata som offentliga.

Vid ett flertal tillfällen har utredningen haft dialog med de regionala utvecklingsledarna inom barn- och ungdomsvården kring olika frågor, med BBIC-ansvariga och BBIC-samordnarna i regionerna samt med IFO/familjevårdsnätverket inom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Vid två tillfällen har utredningen sammanträffat med SKL:s beredning för socialpolitik och individomsorg. Utredningen har under två heldagar diskuterat frågeställningarna i tilläggsdirektiven om tryggheten för långsiktigt placerade

barn med en särskild referensgrupp bestående av socionomer från tio kommuner samt en representant från Föreningen Socionomer inom Familjehemsvården.

Utredningen har vid två tillfällen under arbetets gång haft dialog med en grupp bestående av chefer inom barn- och ungdomsvården samt en advokat och en domare i en region. Vid ett annat tillfälle samlade utredningen domare i förvaltningsrätten och advokater med stor erfarenhet av uppdrag som offentligt biträde.

I samverkan med SKL anordnade utredningen ett rundabordssamtal kring frågor om samverkan kring placerade barn med sammansatt problematik med chefer inom socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin.

Utredningen har samrått med Socialstyrelsen med anledning av myndighetens uppdrag att göra en kartläggning av tillämpningen av bestämmelsen i 22 § LVU om förebyggande insatser på grund av den unges beteende.

2.4. Betänkandets disposition

Betänkandet har delats upp i två volymer. I huvudsak behandlas utredningens utgångspunkter samt överväganden och förslag om vårdens förutsättningar i volym A (kapitel 1–13). Vårdens genomförande och övergripande frågor om uppföljning, konsekvenser m.m. behandlas i huvudsak i volym B (kapitel 14–22).

Inledningsvis beskrivs barnrättsperspektivets grunder samt de övergripande förutsättningarna för dagens tvångsvård för barn och unga i kapitel 3 och 4. Dessa kapitel leder fram till inledande överväganden och förslag om bl.a. en ny LVU.

Därefter följer flera kapitel med analyser, överväganden och förslag om vilka förutsättningar som bör gälla för tvångsvården för barn och unga. Det gäller kapitel 5 om barns och ungas rätt till skydd och god vård, kapitel 6 om öppna insatser utan samtycke, kapitel 7 om förutsättningar för tvångsvård utanför det egna hemmet och kapitel 8 om omedelbart omhändertagande. Även kapitel 9 om socialnämndens utredning och planering samt kapitel 10 om den rättsliga processen vid beslut om tvångsvård berör vägen fram till att tvångsvård beslutas och inleds. I kapitel 11 behandlas en fråga som inte avser tvångsvård utan vård med stöd av SoL. Det

gäller möjligheterna för barn som fyllt 16 år att bli placerade utanför det egna hemmet utan vårdnadshavares samtycke om de själva vill det och har behov av det.

Kapitel 12 och 13 innehåller analyser, överväganden och förslag som berör vårdens inriktning och förutsättningar när barn placeras till följd av brister i hemmiljön. Först behandlas föräldrarnas rättsliga ställning och stödet till dem, därefter tryggheten för långsiktigt placerade barn i dessa situationer. Utredningen ser ett nära samband mellan dessa frågor och har valt att lägga dessa kapitel i anslutning till varandra. Utredningens tilläggsdirektiv från 2014 redovisas huvudsakligen i kapitel 13.

De närmast följande kapitlen är inriktade på den vård som ges. I kapitel 14 behandlas ansvar och befogenheter under vårdens genomförande, i kapitel 15 samverkan om hälsa och utbildning för placerade barn och unga, i kapitel 16 innehåll av god kvalitet inom främst HVB och i kapitel 17 verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen, inklusive de tvångsåtgärder som bara får vidtas där. Samverkansfrågorna behandlas, i enlighet med utredningens direktiv, i förhållande till såväl tvångsvård som vård utanför det egna hemmet med stöd av SoL. Vissa andra frågor om vårdens genomförande berör också SoL, men fokus ligger på tvångsvården.

Kapitel 18 går utöver frågor som vårdens genomförande genom analyser, överväganden och förslag om stöd och hjälp efter avslutad placering. Detsamma gäller kapitel 19 som behandlar styrning med kunskap och systematisk uppföljning på nationell nivå inom i princip alla områden som tagits upp tidigare i betänkandet.

Betänkandet avslutas med analyser om konsekvenserna av utredningens förslag inom olika områden (kapitel 20), kommentarer till författningsförslagen (kapitel 21) och övergångsbestämmelser (kapitel 22). Sist redovisas det särskilda yttrande som fogas till betänkandet och de expertunderlag som tagits fram på utredningens uppdrag (bilaga 3–5).

3. Barnrättsperspektivets grunder

3.1. Inledning

En huvuduppgift för utredningen är att ytterligare stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga som tvångsvårdas enligt LVU.

Sedan ett par decennier tillbaka pågår en utveckling där barnets roll som rättighetsinnehavare successivt införlivas i det offentligas verksamhet i Sverige genom förändrad lagstiftning. Begrepp såsom barnets rätt och barnets bästa har därigenom kommit att bli en vanlig företeelse i reglering inom lagstiftning som rör barn, såsom inom familje- och socialrätten. Barnets rätt har under senare år även fått grundlagsstöd. Sedan år 2011 anges i l kap. 2 § femte stycket regeringsformen (RF) att det allmänna ska verka för att barns rätt tas till vara.

Det dokument som särskilt formulerar barns mänskliga rättigheter är FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen. Utöver barnkonventionen behöver också bestämmelser i andra konventioner, särskilt Europakonventionen, ingå i barnrättsperspektivet. Detsamma gäller andra grundläggande rättsliga krav och principer, såsom rättssäkerhetskrav och proportionalitetsprincipen.1

3.2. Mänskliga rättigheter

De mänskliga rättigheterna är ett sätt att formulera vad som krävs av staten i vid bemärkelse för att de som bor eller vistas i ett land ska kunna garanteras ett människovärdigt liv. Rättigheterna beskriver vad

1 Se vidare Titti Matssons artikel i bilaga 3 i detta betänkande.

som inte får göras mot någon människa och vad som måste göras för varje människa. Rättigheterna fungerar som en begränsning av statens makt över individen. Utgångspunkten för de mänskliga rättigheterna är att alla människor ska ses som fria och lika i värde och rättigheter. Alla människor har rätt att åtnjuta de mänskliga rättigheterna utan någon form av diskriminering. De mänskliga rättigheterna gäller alla människor oavsett ålder.

De mänskliga rättigheterna rör alla delar av samhället och omfattar medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. De omfattar bl.a. alla människors rätt till en rimlig levnadsstandard, en kostnadsfri grundskoleutbildning, politiskt deltagande och ett flertal rättigheter som syftar till att skydda individen från den egna statens eventuella maktmissbruk och övergrepp.

FN:s världskonferens för mänskliga rättigheter 1993 slog fast att de mänskliga rättigheterna är odelbara och samverkande. Om en enskilds rätt till utbildning åsidosätts så urholkas också rätten till politiskt deltagande. På liknande sätt kan enskilda inte utkräva sina mänskliga rättigheter om rätten till domstolsprövning inte respekteras. Världskonferensen slog också fast att de mänskliga rättigheterna är universella, dvs. att rättigheterna i FN:s allmänna förklaring gäller i hela världen. Ingen regering kan åsidosätta de mänskliga rättigheterna med hänsyn till särskilda förhållanden som tradition, kultur eller religion.

Ytterligare en central princip är principen om icke-diskriminering, enligt vilken de mänskliga rättigheterna ska gälla för var och en utan åtskillnad på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Uppräkningen är bara exemplifierande, både i den allmänna förklaringen och i de olika bindande internationella människorättskonventionerna.

Av praxis från FN:s olika övervakningsorgan, liksom från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, framgår att ickediskrimineringsprincipen gäller också för många andra grunder, såsom sexuell läggning, funktionsnedsättning och ålder. Principen om icke-diskriminering utesluter dock inte möjligheten att använda särskilda åtgärder för att påskynda jämlikhet och jämställdhet,

förutsatt att åtgärderna upphör när jämlikhet eller jämställdhet uppnåtts.2

För att ge de mänskliga rättigheterna större juridisk tyngd och tydlighet har de, med utgångspunkt i den allmänna förklaringen, med tiden utvecklats till en rad konventioner, dvs. folkrättsligt bindande avtal mellan stater. De stater som ansluter sig till konventionerna kan sägas ha ett tredelat ansvar. För det första ska de avstå från vissa handlingar som skulle begränsa eller kränka individens rättigheter. För det andra ska de skydda människor från att utsättas för övergrepp från andra aktörer. Slutligen ska de ge förutsättningar för enskilda att åtnjuta och utkräva sina rättigheter.3

Till de viktigaste konventionerna på detta område hör barnkonventionen och Europakonventionen.

3.3. Barnkonventionen

Barnkonventionen antogs den 20 november 1989 av FN:s generalförsamling. Syftet med konventionen är att stärka barnets rättigheter och den utgör ett komplement till övriga mänskliga rättigheter som gäller såväl barn som vuxna. Intentionen med barnkonvention kan härledas ur den grundläggande tanken som präglar hela konventionen att barn har fullt och lika människovärde och således inte är mindre värda än vuxna. Barn är dock sårbara och behöver särskilt stöd och skydd. Barnkonventionen kan beskrivas som ett etiskt grunddokument som uttrycker världssamfundets syn på barn och ungdomar och kan sägas utgöra vår tids samhälleliga barnperspektiv. Det krav barnkonventionen ställer på världens stater är att barnperspektivet ska genomsyra alla beslut som rör barn.4

För att förstärka och fördjupa åtagandena i barnkonventionen finns det tre fakultativa protokoll till konventionen. Det första protokollet rör frågan om barns indragning i väpnade konflikter och anger minimiåldern 18 år för obligatorisk rekrytering. Det andra protokollet är mer relevant för barn som är föremål för samhällsinsatser och behandlar frågan om sexuell exploatering av

2SOU 2010:70 s. 111. 3 A.a. s. 113. 4SOU 1997:116 s. 137 f.

barn, handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. Det tredje protokollet är tämligen nytt och behandlar barns klagorätt.

3.3.1. Medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

Barnkonventionen är inriktad på individen, det enskilda barnet, och de materiella artiklarna handlar om barnets rätt att få sina grundläggande rättigheter och behov tillgodosedda. Den inkluderar alla typer av mänskliga rättigheter. Således innehåller den såväl medborgerliga och politiska som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Barnkonventionen innehåller också en särskild dimension av de mänskliga rättigheterna som inte återfinns i de andra stora konventionerna på området: rätten till särskilt skydd mot övergrepp och utnyttjande.

Barnets rättigheter är i barnkonventionen formulerade i de olika sakartiklarna. Dessa ska ses som en del av en helhet där samtliga artiklar är lika viktiga. I konventionen finns dock fyra grundläggande allmänna principer. De fyra principerna relaterar till varandra och tillsammans formar de en attityd till barn som kan kallas konventionens barnsyn.5 När man läser alla övriga artiklar ska man läsa dem utifrån huvudprinciperna. Huvudprinciperna ska alltså användas som ”glasögon”. De fyra principerna är:

1. Förbud mot diskriminering (artikel 2). Alla barn har lika värde och rättigheter. Barnkonventionen gäller för alla barn som befinner sig i ett land som har ratificerat den utan åtskillnad ”av något slag”.

2. Principen om barnets bästa (artikel 3). Vid alla åtgärder som rör barn ”ska barnets bästa komma i främsta rummet”.

3. Rätten till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6). Artikeln ger barn ett skydd mot att bli dödade och den ska läsas tillsammans med artikel 37 som stadgar ett direkt förbud mot dödsstraff. Artikel 6 går emellertid längre än rätten till liv, genom att i andra punkten betona barns rätt till överlevnad och rätten till utveckling i vid mening.

5 Utrikesdepartementet (2006) s. 13.

4. Rätten att bilda och uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som rör barnet självt (artikel 12). Det finns i artikeln också en utvecklingsaspekt, ”barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad”, således en betoning av barns deltagande i frågor som rör dem själva.

Dessa grundprinciper ska alltid, på alla nivåer i samhället, ingå som en naturlig del i alla beslut och åtgärder som rör barn.

Barnets rättigheter är i barnkonventionen formulerade i de olika sakartiklarna. De rättigheter i konventionen som kan hänföras till kategorin medborgerliga och politiska rättigheter är t.ex. åsiktsfrihet (artikel 12), yttrande- och informationsfrihet (artikel 13), religionsfrihet (artikel 14), förenings- och församlingsfrihet (artikel 15) samt skydd för privat- och familjelivet (artikel 16). Till medborgerliga rättigheter räknas också förbudet mot att utsätta barnet för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och reglerna som avser frihetsberövande (artikel 37). Staterna åläggs i artikel 4 en skyldighet att vidta åtgärder ”med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser” för att tillgodose dessa grundläggande behov hos ett barn.

Barnkonventionen innehåller också, som nämns ovan, en särskild sorts rättigheter, som kan sägas vara en utveckling av de traditionella mänskliga rättigheterna. Det är de rättigheter som ger barnet särskilt skydd mot övergrepp och utnyttjande, som t.ex. skydd mot alla former av fysiskt och psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, sexuella övergrepp (artikel 19), skydd mot ekonomiskt utnyttjande (artikel 32), skydd mot narkotika (artikel 33) och skydd mot sexuell exploatering (artikel 34). I artikel 19 finns även en bestämmelse som ålägger staten att vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot övergrepp i någon form.

Här bör vidare särskilt uppmärksammas artikel 20 och artikel 39. Enligt artikel 20 ska ett barn som berövats sin familjemiljö, eller som för sitt eget bästa inte kan tillåtas stanna kvar i denna miljö, ha rätt till särskilt skydd och bistånd från statens sida. Artikel 39 ålägger staten en skyldighet att vidta alla lämpliga åtgärder för att främja fysisk och psykisk rehabilitering samt social återanpassning av ett barn som utsatts för någon form av vanvård, utnyttjande eller

övergrepp, tortyr eller någon annan form av grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

3.3.2. Särskilt om barnets bästa

Av huvudprinciperna i barnkonventionen har den som avser barnets bästa blivit särskilt välkänd i svensk rätt och praxis.6

Det framgår tydligt av formuleringen i artikel 3 framgår att barnets bästa alltid ska sättas i främsta rummet. Den engelska texten innehåller frasen the best interests of the child shall be a primary consideration. Uttrycket a primary consideration har på svenska översatts till ”komma i främsta rummet”. Med ordet consideration betonas att barnets bästa i alla situationer som berör barn alltid ska övervägas. Barnets situation, behov och intressen ska alltså alltid beaktas i beslutsfattandet. I de fall då man låter andra intressen väga tyngre, krävs att beslutande myndigheter kan visa att en sammanvägning har gjorts av relevanta intressen i det enskilda fallet. Barnkonventionen kräver också att beslutande myndigheter så långt det är möjligt har försäkrat sig om att barnets bästa har kommit med och redovisats i beslutsprocessen.7

I barnrättskommitténs allmänna kommentar om artikel 3 påminns om att det inte finns någon rangordning av rättigheterna i barnkonventionen. Alla rättigheter som föreskrivs är för barnets bästa och ingen rättighet ska kunna inskränkas av en negativ tolkning av barnets bästa.8 Tolkningar av begreppet barnets bästa kan inte gå före eller åsidosätta någon av de andra enskilda rättigheterna som garanteras i konventionens övriga artiklar. Begreppet får särskild betydelse i situationer där andra mer specifika bestämmelser i konventionen inte kan tillämpas.

Barnrättskommitténs anser att beslutsprocessen måste innehålla en utvärdering av eventuella positiva eller negativa konsekvenser för barnet eller barnen i fråga. Bedömning och fastställande av barnets bästa kräver ett rättssäkert förfarande. Dessutom måste beslutsmotiveringen visa att uttrycklig hänsyn har tagits till barnets bästa. Det betyder att beslutsfattaren ska förklara hur hänsynen till

6 Se bilaga 3. 7SOU 1997:116 s. 129. 8 BO (2014c).

barnets bästa har tagits i beslutet, dvs. vad som har ansetts vara för barnets bästa, vilka kriterier detta grundas på, samt hur barnets intressen har vägts mot andra hänsynstaganden.9

3.3.3. Kontroll av efterlevnad

FN:s kommitté för barnets rättigheter, barnrättskommittén, är ett oberoende expertorgan med uppgift att följa upp och kontrollera staternas tillämpning av barnkonventionens regler. Konventionsstaterna ska vart femte år avge rapporter om de åtgärder som de vidtagit för att genomföra de rättigheter som erkänns i konventionen och om de framsteg som har gjorts i fråga om åtnjutandet av rättigheterna. Rapporteringen följs av ett förhör med företrädare för regeringen. Efter förhöret sammanställer kommittén sina sammanfattande slutsatser, s.k. Concluding Observations. I dessa slutsatser tar barnrättskommittén upp frågor som de anser att staten bör prioritera för att i största möjliga mån leva upp till dess åtaganden enligt konventionen. Den svenska regeringen har lämnat in fem rapporter till barnrättskommittén (1992, 1997, 2002, 2009 och 2014).

Utifrån den granskning som barnrättskommittén gjort av Sverige under 2014 lämnade kommittén flera synpunkter som berör samhällsvården av barn och unga. En övergripande synpunkt gällde mer likvärdig tillgång till grundläggande tjänster för barn i utsatta situationer. Barnrättskommittén var oroad över de stora skillnaderna mellan olika kommuner och landsting. Andra övergripande synpunkter handlade om utbildning om barns rättigheter för barn och yrkesgrupper som arbetar med barn. De senare behöver bl.a. utbildning om hur man upptäcker tecken på att barn far illa och om vårdmetoder som undviker våld eller tvång. Vidare menade barnrättskommittén att barns och ungas möjligheter att framföra klagomål behöver stärkas i Sverige. Utredningen refererar i olika sammanhang i betänkandet till uttalande som gjorts av barnrättskommittén.

Barnrättskommittén bedömde att barn i samhällsvård måste få sina rättigheter respekterade med hänvisning till Barnombudsmannen

9 BO (2014c).

(BO), som i flera årsrapporter uppmärksammat hur barn och unga får sina rättigheter kränkta när de är omhändertagna och placerade i familjehem och HVB. Inget barn som är placerat i samhällets vård på grund av att föräldrarna inte klarar att ta hand om dem ska heller utvisas tillsammans med sina föräldrar. Vidare var barnrättskommittén allvarligt oroad över användandet av solitary confinement10 och uppmanade Sverige att införa ett totalförbud mot användandet av åtgärden på alla institutioner. Sverige uppmanades också att i lag förbjuda fastspänning i bälte, som är en tvångsåtgärd inom den psykiatriska slutenvården.

3.3.4. Barnkonventionen ska bli svensk lag

Sverige har ratificerat barnkonventionen och de två första fakultativa tilläggsprotokollen. Barnkonventionen har dock ännu inte inkorporerats i svensk lagstiftning. I stället för inkorporering har Sverige hittills valt metoden att transformera bestämmelserna. Det innebär att de delar av konventionen som har ansetts behöva införlivas med svensk rätt har omarbetats (transformerats) till svensk författningstext.

Genom ratificeringen av barnkonventionen har Sverige iklätt sig en internationell folkrättlig förpliktelse att följa konventionens bestämmelser. Enligt artikel 4 är varje stat skyldig att se till att den nationella lagstiftningen överensstämmer med barnkonventionens rättigheter. Konventionen tar inte ställning till hur det ska ske, utan överlämnar till staterna att vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder. Detta betyder att det inte enbart är tillräckligt att garantera rättigheterna i lag utan att konventionsstaterna har ett ansvar för att förhållandena på de olika områdena också rent faktiskt motsvarar konventionens krav.11

I mars 2013 beslutade den dåvarande regeringen att en särskild utredare skulle analysera för- och nackdelar med en inkorporering av barnkonventionen och de tilläggsprotokoll som Sverige tillträtt. Utredningen har antagit namnet Barnrättighetsutredningen. Mot bakgrund av den nuvarande regeringens uttalade vilja att vid sidan

10 Exakt vad som avses med solitary confinement har diskuterats. Isolering är en annan åtgärd än avskiljning och är inte tillåten på de särskilda ungdomshemmen. 11Ds 2011:37 s. 25.

av fortsatt transformering även ge barnkonventionen ställning som svensk lag kompletterades uppdraget i februari 2015 med att utredaren ska lämna förslag till en lag om inkorporering av barnkonventionen.

I uppdraget ingår även att belysa vilka principer som kan bli aktuella vid en eventuell konflikt mellan barnkonventionens bestämmelser och svensk lagstiftning, samt hur barnkonventionens bestämmelser kan få genomslag vid en sådan konflikt. Utredningen ska även belysa vilken vägledning som kan behövas för uttolkning av konventionen, och lyfta fram vilka åtgärder i övrigt som kan behöva vidtas vid en inkorporering av barnkonventionen.12

3.4. Europakonventionen

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen, innehåller skydd mot åtgärder från det allmännas sida och gäller sedan den 1 januari 1995 som lag i Sverige. I 2 kap. 19 § RF stadgas att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Europakonventionen, vilket ger den en författningsmässigt starkare ställning än en vanlig lag. Europakonventionen omfattar alla persongrupper, således även barn och unga. I konventionen och senare antagna tillläggsprotokoll slås ett antal grundläggande mänskliga rättigheter fast.

Europakonventionens efterlevnad kontrolleras av Europadomstolen, som avgör mål enligt konventionen. I sin rättspraxis har Europadomstolen utvecklat ett flertal tolkningsprinciper. Domstolen har poängterat betydelsen av att begrepp i konventionen ges en autonom tolkning, genom vilken uttrycken ska tolkas på ett sätt som är oberoende av innebörden av motsvarande begrepp i de nationella rättssystemen. Detta anses särskilt viktigt för att en europeisk minimistandard ska kunna etableras och upprätthållas.13

En viktig princip som enligt Europadomstolens rättspraxis ska anses genomsyra konventionen är den s.k. proportionalitetsprincipen. Många åtgärder som till sin typ är konventionsenliga kan sålunda godtas endast om de är proportionerliga, dvs. om de står i

12 Tilläggsdirektiv till Barnrättighetsutredningen dir. 2015:17. 13 Danelius H (2012) s. 51.

rimlig proportion till det intresse som de är avsedda att tillgodose. Är de oproportionerliga, och således mera långtgående än vad som framstår som rimligt för detta ändamål, kan de däremot innefatta brott mot konventionen.14 I artiklarna 8–11 (rätten till respekt för privatliv och familjeliv, samvets- och religionsfrihet, yttrandefrihet, mötes- och föreningsfrihet) tillåts ingrepp i de skyddade rättigheterna när det är nödvändigt för att skydda vissa viktiga intressen. Vid bedömningen av nödvändigheten ska proportionalitetsprincipen tillämpas. Det ska med andra ord göras en avvägning av hur stort ingreppet i den enskildes rätt är och hur starkt det behov är som ska tillgodoses genom ingreppet. Endast om det finns ett rimligt förhållande mellan dessa två faktorer är ingreppet proportionerligt, och endast då kan ingreppet anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.

Europakonventionen omfattar skydd mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3), rätt till personlig frihet och personlig säkerhet (artikel 5) samt rätt till en rättvis rättegång (artikel 6). När det gäller rätten till personlig frihet och personlig säkerhet gjorde Fri- och rättighetskommittén en genomgång av svensk rätts förenlighet med Europakonventionen inför införandet i svensk rätt. Kommittén konstaterade att såsom tillåtna frihetsberövanden enligt punkt 5:1 d kan nämnas omhändertagande enligt LVU. Enligt uttalandet faller således vård enligt LVU typiskt sett under 5:1 d oavsett vilken grunden för vård är.15 Enligt punkt 5:1 d får frihetsberövanden ske när en underårig genom ett lagligen meddelat beslut är berövad friheten för att undergå skyddsuppfostran eller för att inställas inför behörig rättslig myndighet.

I artikel 2 i det fjärde tilläggsprotokollet till Europakonventionen finns bestämmelser om den personliga rörelsefriheten.

3.4.1. Rätt till respekt för privatliv, familjeliv, hem och korrespondens

Enligt artikel 8:1 har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Inskränkningar i det i artikel 8:1 föreskrivna skyddet kan enligt artikel 8:2 godtas endast

14 A.a. s. 53. 15SOU 1993:40 Del B s. 39.

under förutsättning att de har stöd i lag och om de i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa, moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Att tvångsvis skilja ett barn från dess föräldrar och placera barnet i ett familjehem eller på en institution utgör ett ingrepp i föräldrarnas och ofta även i barnets rätt enligt artikel 8. För att kunna rättfärdiga ett sådant ingrepp måste villkoren i artikel 8:2 vara uppfyllda. Europadomstolen har prövat många sådana fall och flera av dem gäller svenska förhållanden. I det första målet, Olsson mot Sverige, uppfyllde svensk lag enligt domstolen konventionens krav. Däremot hade svenska myndigheter inte i erforderlig grad respekterat föräldrarnas och barnens rätt till fortsatt familjeliv genom att placera barnen i fosterhem som var belägna med långt avstånd från föräldrarnas hemort. På den punkten förelåg enligt Europadomstolen ett brott mot artikel 8.16

I Eriksson mot Sverige hade omhändertagandet av ett barn hävts men ett flyttningsförbud samtidigt utfärdats. Detta förbud hade varit i kraft under lång tid, och under denna tid hade moderns rätt till umgänge med barnet varit kraftigt begränsad. Inskränkningarna i umgängesrätten i förening med det långvariga flyttningsförbudet innefattade enligt Europadomstolens mening en inskränkning i rätten till respekt för familjelivet, som inte var proportionerlig i förhållande till sitt ändamål och som utgjorde ett brott mot artikel

8. Europadomstolen konstaterade också att inskränkningar i umgängesrätten under den tid flyttningsförbudet var i kraft inte hade haft stöd i svensk lag. Samma konstaterande gjordes i ett andra mål Olsson mot Sverige, där Europadomstolen fann ett brott mot artikel 8 föreligga på denna punkt. Däremot gjorde domstolen i detta senare fall en annan bedömning än i Erikssonmålet när det gällde varaktigheten av flyttningsförbudet. Att situationen så länge förblivit oklar ansågs i fallet Olsson ha i stor utsträckning berott på föräldrarnas hållning, och det fanns inte skäl att i detta hänseende klandra de sociala myndigheterna.17

16 Danelius H (2012) s. 385. 17 A.a. s. 385.

Även om omhändertagandet av barn som sådant framstått som berättigat har Europadomstolen varit angelägen om att framhålla vikten av att myndigheterna därefter handlar så, att de främjar möjligheterna för barnet att återförenas med föräldrarna eller med den ena av dem. Ett åtskiljande av barn och föräldrar ska normalt sett ses som en temporär åtgärd, och respekten för familjelivet får anses kräva att myndigheterna vidtar åtgärder som är ägnade att främja en återförening av familjen så snart som möjligt. Det var mot denna bakgrund som Europadomstolen i Erikssonmålet fann det långvariga flyttningsförbudet i förening med begränsningar av umgängesrätten problematiskt.18

3.5. Andra konventioner och dokument

Barnets rättigheter uttrycks också i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. I artikel 3 i EU-fördraget anges att ett av unionens mål är att främja skyddet av barnets rättigheter. Genom Lissabonfördraget har Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna blivit rättsligt bindande. Av artikel 24 framgår att barn har rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd. De ska fritt kunna uttrycka sina åsikter och dessa ska beaktas i frågor som rör barnen i förhållande till deras ålder och mognad. Vidare ska vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner, barnets bästa komma i främsta rummet. Det slås också fast att varje barn har rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.

Även Europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (tortyrkonventionen) bör nämnas i sammanhanget. Konventionen kompletterar förbudet mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling enligt artikel 3 i Europakonventionen. I enlighet med konventionen har det upprättats en kommitté (Europarådets tortyrkommitté). Kommittén har ett vidsträckt mandat att utföra inspektioner av alla typer av institutioner där personer, som genom

18 A.a. s. 387.

myndighetsåtgärder berövats sin frihet av en offentlig myndighet, är placerade. Det gäller bl.a. fängelser och institutioner för barn och unga. Varje inspektionsbesök resulterar i en rapport, som innehåller rekommendationer till staten för att avhjälpa eventuella brister. Avsikten med inspektionerna är att förstärka de frihetsberövades skydd mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Även FN:s konvention från 1984 mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning syftar till att förhindra tortyr och skapa ett system av garantier för att den som utför eller utfört tortyr bestraffas. I ett tilläggsprotokoll till FN:s tortyrkonvention från 2006 finns bestämmelser om ett besöks- och inspektionssystem. En särskild kommitté har med stöd av protokollet rätt att göra besök i häkten, fängelser och andra platser där personer hålls i förvar i de länder där tilläggsprotokollet har trätt i kraft.19

Det finns också flera andra internationella dokument som har betydelse för placerade barns rättigheter. Ett sådant dokument är Deklarationen om sociala och rättsliga principer rörande skydd av och omsorg om barn, särskilt med hänsyn till nationell och internationell placering i fosterhem och adoption. Deklarationen kompletterar barnkonventionen med artiklar om familjehemsplacerade barns rättsliga skydd.

Ett annat sådant dokument är Europeiska konventionen om utövandet av barns rättigheter, som kom till år 1996. Genom konventionen skapas de processuella regler som ska hjälpa länderna att genomföra barnkonventionen på ett riktigt sätt. I Sverige har ett utredningsarbete gällande vad som bör göras för att Sverige ska kunna ratificera Europarådskonventionen presenterats under 2002 i en promemoria. Promemorians förslag har i augusti 2008 remissbehandlats men ännu inte resulterat i lagstiftning. I promemorian föreslås att konventionen ska vara tillämplig i mål och ärenden som rör vårdnad, boende och umgänge samt vid tillämpning enligt LVU.20

Ytterligare dokument som på olika sätt behandlar vård utanför det egna hemmet är Resolution (77)33 on the Placement of Children, Europarådets rekommendationer Rec (2005)5 om barns

19SOU 2012:17 s. 284. 20Ds 2002:13.

rättigheter vid institutionsvård och Recommendation No R(87)6 on Foster Families.

3.6. Skyddet för enskildas rättigheter och friheter i svensk rättsordning

I svensk rätt skyddas enskildas fri- och rättigheter främst i tre grundlagar: regeringsformen (RF), tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Dessa grundlagar utgör således ramen för vilka inskränkningar som det allmänna får vidta i förhållande till enskildas rättigheter och friheter. Som redan nämnts gäller Europakonventionen sedan den 1 januari 1995 som lag i Sverige. Europakonventionen i svensk rätt syftar till att förstärka medborgarnas fri- och rättighetsskydd. Det finns alltså två regelsystem i den svenska rätten som skyddar medborgarnas rättigheter. Det innebär att den enskilde medborgaren omfattas av såväl grundlagens skydd som konventionens skydd. Skyddet är kumulativt vilket innebär att den enskilde kan åberopa den regel som i varje given situation ger det starkaste skyddet.21 Dessa lagar utgör således ramen för vilka inskränkningar som det allmänna får vidta i förhållande till enskildas rättigheter och friheter.

Med uttrycket ”det allmänna” avses enligt förarbetena dels det allmännas verkställande organ – domstolar, regeringen, andra myndigheter och ibland också privaträttsligt organiserade subjekt då de handhar offentlig förvaltningsuppgift – dels de normgivande organen, när dessa beslutar för enskilda betungande offentligrättsliga föreskrifter, däremot inte när de beslutar civilrättsliga normer.

RF slår fast att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den 1 januari 2011 gjordes en viktig markering när det gäller barn. Enligt 1 kap. 2 § RF ska det allmänna verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas tillvara.22

RF innehåller en uppräkning av mänskliga rättigheter och friheter, av vilka vissa anses vara absoluta. Absoluta rättigheter kan

21Prop. 1993/94:117 s. 39. 22Prop. 2009/10:80.

inte inskränkas annat än genom grundlag, t.ex. religionsfrihet, skydd mot tvång från myndigheter att sprida en åsikt i ett politiskt, religiöst, kulturellt eller liknande samband, skydd mot tvång att delta i möten för åsiktsbildning, att tillhöra en politisk sammanslutning, en religiös församling eller annan sådan sammanslutning. RF innehåller även ett absolut förbud mot dödsstraff, tortyr och kroppsstraff.

Utöver de absoluta rättigheterna fastställer RF också ett antal mänskliga rättigheter och friheter som, under vissa omständigheter, får begränsas i lag. Skyddet kan begränsas för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den, dvs. den ska stå i proportion till sitt syfte (2 kap. 21 § RF). Innebörden är att det allmänna inte utan lagstöd har rätt att använda annat tvång eller våld än sådant som i princip är tillåtet för envar. De rättigheter och friheter som enligt 2 kap. 20 § RF kan begränsas i lag är bl.a.

  • yttrandefrihet och informationsfrihet,
  • skydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp,
  • skydd mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång,
  • skydd mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse,
  • skydd mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande,
  • skydd mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär kartläggning av den enskildes personliga förhållanden, samt
  • skydd mot frihetsberövande.

Med frihetsberövande avses bl.a. fall då någon är fängslad eller genom inspärrning, övervakning eller dylikt är faktiskt förhindrad att förflytta sig utanför ett rum eller annat relativt starkt begränsat område.

Begränsningen av grundlagsskyddet till att avse påtvingade kroppsliga ingrepp är i första hand föranledd av önskemålet att från detta undanta sådana åtgärder som med patientens samtycke vidtas inom den allmänna sjukvården, t.ex. läkarundersökningar, medicinska provtagningar och kirurgiska ingrepp. Det innebär att om den

enskilde lämnar ett medgivande till åtgärden är bestämmelsen inte tillämplig. Samtycket måste dock vara reellt och får inte ha lämnats av den enskilde för att denne känt sig pressad att lämna ett sådant. Ett ingrepp är påtvingat i den mån det allmänna disponerar över maktmedel för att genomdriva åtgärden. Ingreppet kan också vara påtvingat om en företrädare för det allmänna uppträder på ett sådant sätt som får till följd att någon med fog uppfattar sig vara tvungen att underkasta sig ingreppet. Som exempel på sådant uppträdande kan nämnas underförstådda påtryckningar av olika slag.

Inskränkningar av dessa friheter och rättigheter har bl.a. gjorts i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT), lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och LVU.

3.7. Rättssäkerhet

Rättssäkerhetsbegreppet började diskuteras i samband med framväxten av rättsstatsbegreppet på 1800-talet. En rättsstat kännetecknas av att staten och statsorganen är skyldiga att följa den gällande rättens regler och att garantier finns mot missbruk av statsmakten. Utgångspunkten för rättssäkerhetsbegreppet är intresset av att skydda den enskilde mot oberättigade anspråk och krav från den offentliga maktens sida.23

Även om begreppet rättssäkerhet kan anses utgöra en av juridikens fundamentala hörnpelare så råder det oklarhet om vad begreppet ska anses innebära. Begreppet är komplext och har inte någon klar och entydig innebörd. Det har därför inte heller kunnat ges någon allmänt accepterad definition. Starkt bidragande orsaker till detta är att rättssäkerhetsbegreppet inte är statiskt och att det rymmer många skilda aspekter. I det följande redogörs för två olika rättssäkerhetsdefinitioner: formell rättssäkerhet och materiell rättssäkerhet.

23Prop. 1993/94:151 s. 69.

3.7.1. Formell rättssäkerhet

Den formella rättssäkerheten betonar förutsägbarhet, kontrollerbarhet och likhet inför lagen. Den formella rättssäkerheten kan sägas innehålla flera grundläggande principer: legalitetsprincipen, objektivitetsprincipen, likhetsprincipen, proportionalitetsprincipen, principen om rätt till domstolsprövning, principen om avgörande inom rimlig tid och offentlighetsprincipen.

  • Legalitetsprincipen återfinns i 1 kap.1 § RF och innebär att det måste finnas lagstöd för att en myndighet eller domstol ska kunna ålägga en medborgare något, döma honom eller henne till straff eller i övrigt ingripa i hans eller hennes rättssfär. Principen inkluderar även att lagstiftningen ska vara klar och tydlig samt att rättsregler ska vara utformade som en allmän regel och inte gälla enskilda personer eller från fall till fall. Legalitetsprincipen motverkar godtycke i handläggningen vilket utgör en garant för förutsebarheten av reglerna. Legalitetsprincipen ställer krav på lagens utformning. Lämnas stort utrymme för skönsmässiga bedömningar för den som ska tillämpa lagen är risken att förutsebarheten minskar och beslutsfattandet blir godtyckligt.
  • Objektivitets- och likhetsprincipen framgår av 1 kap. 9 § RF vilken uppställer kravet att domstolar och förvaltningsmyndigheter ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Principen innebär att domare och ämbetsmän ska vara ojäviga samt att lika fall ska behandlas lika. Likhetsprincipen innebär inte att alla beslut ska vara lika utan att fall där de sakliga förutsättningarna är lika ska bedömas på samma sätt.
  • Proportionalitetsprincipen innebär att åtgärder inte ska gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet. Enligt denna princip vägs olika intressen mot varandra, t.ex. samhällets krav på säkerhet mot individens rätt till integritet. Proportionalitetsprincipen innebär att det ska råda balans mellan mål och medel.
  • Principen om rätt till domstolsprövning innebär att den enskilde har rätt till överprövning i domstol.
  • Principen om avgörande inom rimlig tid innebär att den enskilde ska få ett snabbt besked under förutsättning att detta inte påverkar kvaliteten.
  • Offentlighetsprincipen innebär att alla ska ha rätt att ta del av allmänna handlingar och rätten att närvara vid domstolsförhandlingar och beslutande politiska sammanträden (förhandlingsoffentligheten).

Under dessa principer ryms ett flertal andra principer som är av betydelse för rättssäkerheten, t.ex. rättvisa, begriplighet och inflytande. Slutligen innefattar rättssäkerhetsbegreppet kontrollen av att reglerna iakttas. Det sker främst genom tillsyn, partsinsyn, insyn genom offentlighetsprincipen samt rätten till överprövning, normalt hos förvaltningsdomstol.

3.7.2. Materiell rättssäkerhet

Den materiella rättssäkerheten har av Alexander Peczenik beskrivits som att all rättskipning och myndighetsutövning baseras på en förnuftig avvägning mellan hänsynen till den på rättsnormen baserade förutsebarheten och andra etiska värden.24 Beslut som fattas av förvaltningsmyndighet och domstol ska således inte bara vara förutsebara utan också förenliga med ett hänsynstagande till andra etiska värden. För att tydliggöra behovet av både en materiell och formell rättssäkerhet tar Peczenik upp följande exempel: Tyska judar under Hitlers välde kunde på grund av då gällande lagar lätt förutse att de skulle komma att förföljas, men det vore absurt att kalla en sådan förutsebarhet för rättssäkerhet.25

Lotta Vahlne Westerhäll har utvecklat begreppet materiell rättssäkerhet utifrån ett välfärdsstatligt perspektiv. Välfärdsstaten fokuserar på den enskildes behov och intressen och att han eller hon ska få ett skydd baserat på materiell likhet. Välfärdsstaten bygger på ett rättsligt tänkande, men beaktar även etiska principer såsom människovärdesprincipen, autonomi- och självbestämmandeprinciperna, godhetsprincipen, behovsprincipen och nyttoprincipen.26Den materiella rättssäkerhetens rättsliga stöd återfinns i 1 kap. 2 § RF som bl.a. stadgar att den offentliga makten ska utövas med

24 Peczenik A (1995) s. 92 ff. 25 A.a. s. 97. 26 Vahlne Westerhäll L (2002) s. 52.

respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

3.8. Barnrätt, tvångsvård och etik

Såväl barnrättsfrågor som vård med tvångsinslag är områden som kräver etiska analyser och överväganden, både på en principiell nivå och i den dagliga tillämpningen av lagar och andra regler. Ändå är det påfallande ont om etiska diskussioner inom området, såväl i forskning som myndighetstexter, statliga utredningar m.m. Barnrättsperspektivet utgår från normativa etiska ställningstaganden i bl.a. barnkonventionen, men formuleras sällan i etiska termer. Medan LPT och LVM ofta diskuteras ur etiska perspektiv i förhållande till främst de enskildas självbestämmande behandlas LVU mycket sällan i sådana sammanhang.

På en övergripande nivå har barnperspektivet berörts av Erik Blennberger som en del av etiken i socialpolitik och socialt arbete. Han utgår från en uppfattning om att det som kan anses vara rätt grundas på en bedömning av vad som ger bäst konsekvenser för alla berörda. Samtidigt pekar han på risken att särskilt sårbara grupper och personer ska komma i skymundan eller drabbas av åtgärder som ger goda konsekvenser för flertalet andra. Blennberger föreslår en modell där denna generella konsekvensetik begränsas eller modifieras av en princip som kräver att konsekvenserna för enskilda, särskilt sårbara personer alltid måste uppmärksammas oavsett konsekvenserna i stort. Det blir en princip om en särskild ”sårbarhetsobservans”. Barnperspektivet beskrivs av Blennberger som en del av den principen.27

Hur olika principer inom den sociala barn- och ungdomsvården måste vägas mot varandra i den dagliga praktiken har diskuterats av Tommy Lundström. Han pekar på att socialtjänsten utsätts för motsägelsefulla signaler om tvångsomhändertaganden av barn och unga. Under vissa perioder lyfts barnens rätt till skydd fram, vid andra tidpunkter betonas familjens rätt till integritet. Lundström konstaterar att det sociala arbetet vid bl.a. tvångsomhändertaganden verkar handla om en balansgång mellan etiska principer snarare än om att i alla lägen utgå från en överordnad etisk princip.

27 Blennberger E (2005) s. 74 och 297.

Det gäller t.ex. självbestämmandeprincipen, godhetsprincipen (att göra gott och förebygga eller förhindra skada) och skade- eller lidandeprincipen (att inte åstadkomma skada eller orsaka lidande). Det är därför viktigt att de som arbetar inom området klargör och diskuterar de värderingar som ligger bakom de egna ställningstagandena.28

28 Lundström T (2009) s. 39 ff.

4. En ny LVU – inledande överväganden och förslag

4.1. Inledning

Utredningen ska genomföra en övergripande översyn av LVU och analysera behovet av förändringar och förtydliganden av bestämmelserna om tvångsvård för barn och unga. I det sammanhanget är det, enligt direktiven, viktigt att utgå ifrån den enskilda individens rättigheter, behov och förutsättningar. Av uppdraget framgår vidare att det är angeläget med en väl sammanhållen och konsekvent lagstiftning för den sociala barn- och ungdomsvården.

Den samhällsvård som regleras i dagens LVU är en del av den sociala barn- och ungdomsvården. Tvångsvården har många principiella och praktiska förutsättningar gemensamma med den barn- och ungdomsvård som bygger på samtycke. Det finns dock vissa förutsättningar som särskilt har att göra med tvångsinslaget och som skiljer regleringen i LVU och tillämpningen av lagen från vad som gäller inom den övriga barn- och ungdomsvården. Utvecklingen inom den vård som ges med stöd av LVU har på vissa punkter också skilt sig från utvecklingen av dygnsvård enligt SoL (se nedan). Samtidigt har båda dessa lagar ofta behandlats samlat i t.ex. uppföljningar och andra studier.

Med social barn- och ungdomsvård avses här samhällets, framför allt myndigheters men också individers och organisationers, organiserade insatser för barn och ungdomar som anses fara illa eller vara i riskzonen för att fara illa. Förutom yrkesverksamma inom socialtjänsten omfattas i denna utvidgade beskrivning de kontakt-

personer, kontaktfamiljer, familjehem, institutioner och frivilligorganisationer som utför social barnavård på uppdrag.1

4.2. Vägen till dagens LVU

Dagens LVU tillkom som en del av den sociala barn- och ungdomsvård som växte fram och reglerades på olika sätt under 1900-talet. Seklets första lag inom den sociala barnavårdens område gällde endast barn med beteendeproblem och barn som löpte stor risk för att utveckla beteendeproblem. Senare kom allt fler barn att omfattas. Åtgärderna avsåg främst att lindra och avhjälpa materiell nöd, ta hand om föräldralösa barn och förhindra s.k. asocialitet bland dem. I senare lagstiftning kom intresset mer och mer att fokusera på barn som av olika skäl befarades utvecklas ogynnsamt, socialt eller psykiskt.2 Tvångsvården reglerades länge i samma lagar som den övriga barn- och ungdomsvården, men de senaste decennierna har tvångsvården reglerats för sig.3

4.2.1 1902 års vanartslag

Den första lag som på ett mer detaljerat sätt angav förutsättningarna för samhällsingripanden mot barn och ungdomar var 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, som trädde i kraft den 1 januari 1903. Lagens tillkomst motiverades bl.a. med industrialiseringens inverkan på föräldrarnas förmåga och villighet att fostra sina barn. Barnen lämnades vind för våg, utsatta för stadens frestelser och utan den föräldraauktoritet de behövde, med risk att bli ”vanartiga”.4 Enligt lagen kunde kommunen tillsätta en särskild barnavårdsnämnd eller låta folkskolestyrelsen eller skolrådet ansvara för nämndens uppgifter.

Lagen var tillämplig för barn under 15 år och skilde mellan de barn som i sedligt avseende var försummade men som ännu inte

1SOU 2009:68 s. 133 och Lundström T (1996) s. 11. 2 Hollander A (1985) s. 1. 3 Historiken är, där inte annat anges, hämtad från Svensson G (2012). 4 Lundström T (1993) s. 48 ff.

utvecklat någon vanart och de som redan var så vanartade att hemmets och skolans uppfostringsmedel befanns otillräckliga för deras tillrättaförande. För den första gruppen kunde nämnden tilldela vårdnadshavarna en allvarlig förmaning och för den andra gruppen kunde nämnden tilldela barnet en allvarlig varning och även lämplig aga. För bägge grupperna kunde nämnden utse en övervakare. Om åtgärderna visade sig vara gagnlösa hade nämnden rätt att skilja barnet från hemmet. Beslutet skulle underställas länsstyrelsens prövning om barnets föräldrar eller målsman inte samtyckte till placeringen.

4.2.2 1924 års barnavårdslag

Genom 1924 års barnavårdslag blev det obligatoriskt för kommunerna att inrätta en barnavårdsnämnd. Möjligheterna att ingripa med vissa förebyggande åtgärder eller omhändertagande vidgades också. Ett omhändertagande kunde fortsättningsvis ske om ett barns liv eller hälsa utsattes för fara, dvs. i syfte att skydda barnet och inte samhället. Åldersgränsen höjdes också.

Lagen beskrev tre kategorier av barn:

  • barn under 16 år, som i föräldrahemmet misshandlades eller utsattes för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa,
  • barn under 16 år, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet var i fara att bli vanartat, och
  • barn under 18 år som befanns vara så vanartat att särskilda uppfostringsåtgärder krävdes för dess tillrättaförande.

De förebyggande åtgärderna var i stort sett desamma som enligt 1902 års lag. Om dessa åtgärder inte ledde till någon rättelse borde nämnden omhänderta barnet för skyddsuppfostran.

4.2.3 1960 års barnavårdslag

Förutsättningarna för tvångsingripande enligt 1960 års barnavårdslag (BvL) skilde sig inte nämnvärt från förutsättningarna i 1924 års lag. Barnavårdsnämnden kunde ingripa i två situationer som med

dagens terminologi skulle rubriceras som ”miljöfall” respektive ”beteendefall”. I stället för ”vanart” talades det om risken att barnet utvecklas ogynnsamt, främst mot en asocial utveckling.5

BvL innebar en ökad satsning på förebyggande åtgärder i form av råd och stöd. Övriga förebyggande åtgärder utgjordes liksom tidigare av förmaning, varning, föreskrifter samt övervakning.

Barnavårdsnämnden skulle omhänderta barnet för samhällsvård om de förebyggande åtgärderna inte hade medfört rättelse eller bedömdes gagnlösa. En viktig förändring jämfört med 1924 års barnavårdslag var att samtycke till vård krävdes av den unge om han eller hon fyllt 15 år. Om vårdnadshavaren eller den unge som fyllt 15 år inte samtyckte skulle beslutet underställas en högre instans.

Införandet av BvL har beskrivits som steget från materiella till psykologiska problem hos barn i lagen och dess tillämpning. Det är nu den ”terapeutiska rätten” börjar växa fram och omhändertaganden baseras på terapeutiska och psykologiska grunder i stället för den tidigare restriktiva lagstiftningens materiella grunder. Detta har ökat den enskilde socialsekreterarens roll – och ansvar – när det gäller att bedöma barn och föräldrar.6

4.2.4 1980 års LVU

Under de år 1960 års BvL tillämpades var samhällsdebatten livlig i Sverige. De befintliga socialvårdslagarna – socialhjälpslagen, barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen – framstod som föråldrade. Lagarna ansågs återspegla ett patriarkaliskt synsätt där den enskilde med tacksamhet skulle ta emot de hjälpinsatser som myndigheterna erbjöd. Många av de situationer som lagarna skulle åtgärda ansågs strukturellt betingade och krav restes på att den sociala lagstiftningen måste bygga på en annan ideologisk grund som respekterade människans självbestämmande och personliga integritet. Socialutredningen fick i uppdrag att reformera den sociala vårdlagstiftningen vilket kom att resultera i socialtjänstlagen (SoL), lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och

5 Lagerberg D (2009) s. 95. 6 Claezon I (1987) s. 14 med ref. till Hollander A & Marklund S (1983) Den terapeutiska rättens framväxt – om barnlagstiftningens förändringar och samhälleliga karaktär.

lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). De nya lagarna trädde i kraft den 1 januari 1982.7

Socialtjänstreformen betonade service och frivillighet. När det gällde barn och ungdomar fanns en enighet om att tvång inte helt kunde avvaras, därför krävdes en kompletterande tvångslag. Medan BvL hade betonat skyddet för barnen (mot föräldrarna eller mot dem själva) är det i LVU vårdbehov som inte kan tillgodoses på annat sätt som utgör grund för samhällets tvångsingripande.8 LVU innebar en fortsatt uppdelning i miljö- och beteendefall. Vård i miljöfallen skulle beredas den unge om brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet medförde fara för hans eller hennes hälsa eller utveckling. I beteendefallen skulle vård beredas den unge om han eller hon utsatte sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara. I princip avsåg reglerna om tvång barn upp till 18 år. I beteendefallen fick vård dock även beredas den som hade fyllt 18 men inte 20 år om vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt var uppenbart lämpligare än annan vård.

Beslutanderätten vid tvångsomhändertagande överfördes i och med 1980 års LVU till förvaltningsrätterna (förutom omedelbart omhändertagande) för att handläggningen skulle bli mer enhetlig. Genom LVU infördes också regeln att alla beslut om tvångsomhändertagande skulle prövas av domstol, inte bara de i vilka något samtycke till verkställighet inte hade erhållits.9 Taleberättigad var vårdnadshavarna, men även den unge själv under förutsättning att han eller hon fyllt 15 år.

Inledningsvis fanns det ingen motsvarighet i 1980 års LVU till de förebyggande tvångsvisa åtgärderna i BvL. Från och med den 1 januari 1985 infördes dock regler om öppenvårdstvång i beteendefallen. De innebar att socialnämnden på ett tidigt stadium i förebyggande syfte kunde besluta att den unge skulle hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten.

7 Socialutredningen avlämnade flera betänkanden men viktigast är SOU 1974:39 och SOU 1977:40 som låg till grund för prop. 1979/80:1 Del A. 8 Claezon I (1987) s. 18. 9 Svensson G (2012) s. 44.

4.2.5 1990 års LVU

Under 1980-talet förekom en tidvis både livlig och känsloladdad debatt kring tvångsomhändertagande av barn.10 En allvarlig kritik som riktades mot 1980 års lag var att förutsättningarna för tvångsåtgärd var alltför allmänt och vagt utformade. Socialberedningen fick till uppgift att följa tillämpningen av LVU och om nödvändigt göra en översyn av lagen. I sitt betänkande (SOU 1986:20) föreslog Socialberedningen att lagen skulle ange några huvudtyper av situationer som barn och ungdomar far illa av i sin hemmiljö. Socialberedningens betänkande med förslag om en ny lag kom dock inte att läggas till grund för lagstiftning. En särskild utredare tillsattes med uppgift att göra en mer begränsad översyn av LVU.11På grundval av utredarens förslag utarbetades en proposition som resulterade i 1990 års lag. Även om Socialberedningens förslag till ny lag avvisades var metoden att precisera situationer där barnet typiskt sett for illa den metod som lagstiftaren använde sig av i 1990 års lag. Därutöver preciserades barnets vårdbehov ytterligare i den nya lagen.

I miljöfallen kompletterades lagtexten med några av de svåraste problemsituationerna, nämligen misshandel och otillbörligt utnyttjande. Även i beteendefallen ändrades lagtexten i förtydligande syfte. Något annat socialt nedbrytande beteende ersatte uttrycket ”något annat därmed jämförbart beteende”.

Begreppet fara hade i debatten ansetts vara alltför vagt och abstrakt. Enligt propositionen bedömdes uttrycket påtaglig risk för skada vara väl avvägt för att ange den nivå som borde föreligga för att ett tvångsomhändertagande av barn skulle få ske. Formuleringen uttryckte att det inte var tillräckligt med några subjektiva antaganden om att barnet löpte risk för att skadas, utan det måste föreligga konkreta omständigheter som talade för att risk förelåg.12

Ingripande enligt beteendefallen hade tidigare krävt att den unge utsatte sin hälsa och utveckling för ”allvarlig fara”. För att ge samhället större möjligheter att vända en destruktiv utveckling i ett tidigare skede föreskrevs att ingripande skulle kunna ske redan om det förelåg en ”påtaglig risk” för den unges hälsa eller utveckling.

10 Grönwall L m.fl. (1991) s. 365. 11 Ds S 1987:3. 12Prop. 1989/90:28 s. 62 f.

I samband med att lagbestämmelser infördes om barnets bästa och rätt att komma till tals, vilket var en följd av att Sverige redan 1990 hade ratificerat FN:s barnkonvention, gjordes vissa andra förändringar i LVU. Förutsättningar för ingripande i miljöfallen preciserades genom ett tillägg i 2 § LVU. I stället för enbart misshandel sägs nu att vård enligt LVU ska beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Tillägget i lagtexten innebar endast ett förtydligande av gällande rätt.13

4.3. Barn- och ungdomsvårdens målgrupp

Den grundläggande beskrivningen av barn- och ungdomsvårdens målgrupp finns i SoL. Den består i vid mening av barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa. För dessa barn och unga finns det olika typer av insatser, såväl inom öppenvård som i heldygnsvård. Som framgår ovan snävas målgruppen för insatser med stöd av LVU in genom de kriterier som gäller för vården.

4.3.1. Olika former av utsatthet

Synen på barns utsatthet, vad som är skadligt föräldrabeteende och när samhället har ett ansvar för att gripa in har förändrats över tid. Historiska studier visar att definitionen av vad som anses vara oacceptabla uppväxtvillkor kontinuerligt förändras. Barnaga var exempelvis juridiskt accepterat i Sverige före 1979 och är fortfarande lagligt i flertalet länder. Detsamma gäller föreställningen om orsaker till och lösningar på barns problem. Begreppet barn som far illa har under de senaste decennierna gått från att i huvudsak omfatta fysisk misshandel och vanvård till att också omfatta psykisk misshandel och sexuella övergrepp mot barn. Forskare framhåller att det är viktigt att vara medveten om att social barnavård är en del av den rådande kulturen och de rådande värderingarna. Det som i dag betraktas som det bästa för barn kan i framtiden komma att ifrågasättas.14

13Prop. 2002/03:53 s. 82. 14 Sundell K (2007) s. 24 och 38 ff.

Det finns en bred enighet om att samhället ska försöka förhindra att barn far illa. Det saknas dock en entydig beskrivning av vilka barn och ungdomar som ingår i socialtjänsten målgrupp och hur den ska benämnas. Begreppet barn som far illa kommer från engelskans maltreatment och får anses vara det vedertagna begreppet för att benämna den grupp av barn som socialtjänsten har ett särskilt ansvar för att bistå, ofta med tillägget ”som riskerar” att fara illa för att markera att socialtjänsten har ett uppdrag att även arbeta förebyggande.

I engelsktalande länder används child maltreatment som ett övergripande begrepp. Det delas sedan upp i child abuse och child neglect, där det första avser fysiska, sexuella eller emotionella övergrepp medan det senare syftar på försummelse och vanvård.

I Sverige används dock flera andra uttryck än barn som far illa med snarlik betydelse t.ex. barn i fara och barn i utsatta situationer. I politiska sammanhang är det vanligt att tala om ”utsatta barn” för att ange vilka barn som är eller bör bli aktuella för social barnavård.15

4.3.2. Socialpolitikens betydelse för hur målgruppen beskrivs

Målgruppen för samhällets insatser för barn och unga beror i hög grad på vilken inriktning ett lands barnavårdssystem har.

I internationella sammanhang brukar man tala om två huvudsakliga inriktningar eller modeller, barnskydds- respektive familjestödsmodellen. I en barnskyddsmodell ska myndigheterna endast ingripa när barn är i uppenbart behov av skydd. Det sociala arbetet i en sådan modell handlar mycket om att se till att barn skyddas mot faror av olika slag i hemmet. När insatser görs är de i första hand riktade mot förändring av föräldrarna, inte emot de omständigheter som omger familjer. I länder, däribland Sverige, där den sociala barnavården är inriktad mot familjestöd ses barns uppväxt och fostran som en angelägenhet för både föräldrar och samhälle. Det krävs inte att barn eller familjer löper risk eller att barn behöver skydd för att de ska kunna få stöd och hjälp. Under senare år har det dock kommit tecken på att de båda modellerna närmar sig

15 Höjer I m.fl. (2012) s. 14.

varandra. Det också finns tendenser att de förändras i riktning mot en tredje variant med tydligare fokus på barnet som medborgare. I denna nya modell får barnet en egen relation till staten, som tar på sig en större roll som paternalistisk bevakare av barnets behov och möjligheter till utveckling och välfärd, inte bara i situationer där det behövs skydd utan också i tidiga och förebyggande sammanhang.16

Socialpolitiken påverkar också hur man definierar orsakerna till att barn far illa. I västvärlden utgår lagstiftningen från att det först och främst är föräldrars omsorgssvikt som gör att barn far illa. Därmed individualiserar och psykologiserar lagstiftarna, enligt vissa forskare, såväl orsaken till att barn far illa som de lösningar som kan bli aktuella. Andra faktorer som har betydelse ingår inte i definitionen och faller därmed utanför socialtjänstens uppdrag, t.ex. fattigdom och föräldrarnas arbetslöshet.17

I praktiken är social barnavård en verksamhet som i stor utsträckning rör underpriviligierade barn och familjer. Klass, kön och etnicitet är, enligt Andersson och Sallnäs, viktiga faktorer för att beskriva vilka som kommer i kontakt med social barnavård. Det finns ett tydligt samband mellan att tillhöra kategorin fattig och ha kontakt med den sociala barnavården. Det kan ses som ett uttryck för starkare social kontroll av underklassens barn än av andra barn. Fattigdom handlar här inte bara om materiella resurser utan om resurser inom många områden.18 Trots skillnader i barnavårdssystem är bilden av vem som placeras i fosterhem före tonåren också ganska lika mellan länder i västvärlden. Det handlar huvudsakligen om barn till ensamstående mammor med låg utbildning och försörjningsproblem, ofta i kombination med förekomst av missbruk eller allvarlig psykisk ohälsa i familjen. En svensk studie visar att förskolebarn med gynnsam socioekonomisk familjebakgrund mycket sällan hamnar i samhällsvård medan sannolikheten för att göra det beräknas vara hela 250 gånger högre för små barn med en ensam, lågutbildad och arbetslös mamma med ekonomiskt bistånd.19

16 Gilbert N m.fl. (2011) s. 252 ff. 17 Kaldal A (2010) s. 278 ff. 18 Andersson & Sallnäs (red. 2012) s. 19 f. 19 Nordens Välfärdscenter (2015) s. 6 med fler referenser.

När det gäller kön är det enligt forskarna befogat att säga att ensamstående mödrar ofta ses som problematiska ur barnavårdssynpunkt och att deras brister uppmärksammas mer än fädernas. För etnicitet finns det en koppling mellan utländsk bakgrund och barnavårdsproblem, men om man tar hänsyn till socioekonomisk bakgrund försvinner sambandet. Familjeproblem som kan relateras till kultur eller religion har också aktualiserats under senare år och blivit en fråga för den sociala barnavården, t.ex. hedersrelaterad problematik.20

4.3.3. Lagens benämningar

Som framgår ovan förutsätter LVU vissa missförhållanden och att det därutöver kan påvisas att det föreligger påtaglig risk för att barnets eller den unges hälsa eller utveckling skadas.

I den allmänna målinriktade bestämmelsen i 5 kap. 1 § SoL föreskrivs i sjunde strecksatsen att socialnämnden i nära samarbete med hemmen ska sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och det stöd som de behöver och, om den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet.

Första gången som målgruppen omnämndes som ”barn som far illa eller riskerar att fara illa” var i den lagbestämmelse om samverkan som infördes i SoL m.fl. lagar den 1 juli 2003. Införandet utgick från ett förslag från Kommittén mot barnmisshandel som ansåg att ett barn riskerar att fara illa när det utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller när den som vårdar barnet försummar att tillgodose barnets grundläggande behov.21 Dessa situationer utvecklades i regeringens proposition.22

I senare förarbeten har barn som far illa beskrivits som barn som i hemmet utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar, fysisk eller psykisk försummelse eller som har allvarliga relationsproblem i förhållande till sin familj. Vidare ingår barn och ungdomar som far illa på grund av sitt eget beteende, exempelvis på grund av missbruk, kriminalitet och annat självdestruktivt

20 Andersson & Sallnäs (red. 2012) s. 20. 21SOU 2001:72 s. 120. 22Prop. 2012/13:10.

beteende eller som utsätts för hot, våld eller andra övergrepp från jämnåriga. Barn med stora problem i skolsituationen föranledda av en social problematik kan också anses ingå i målgruppen. Psykisk ohälsa eller störning hos barn och unga, exempelvis depression, självskadebeteende eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning faller däremot utanför socialtjänstens kompetensområde, om det inte därtill finns en social problematik. Inte heller renodlade inlärningsproblem är ett ansvar för barn- och ungdomsvården.23

4.3.4. Otydlighet om målgruppen

Benämningen ”barn som far illa” är inte något vetenskapligt begrepp. Det har gjorts försök i forskningssammanhang att definiera gruppen men det finns inte någon konsensus om definitioner, varken nationellt eller internationellt.24 En förklaring till bristen på konsensus i internationell forskning är att ungdomars beteendeproblematik i vissa länder, t.ex. USA och England, hanteras inom det rättsvårdande systemet. Det hör däremot till den svenska modellen att också ungdomar som begår brott i huvudsak hanteras utifrån en behandlingstanke, vilket innebär att de är ett ansvar för den sociala barn- och ungdomsvården. Gränssnittet till rättsväsendet är dock omdiskuterat och ibland konfliktfyllt.25

Det har i olika studier visats att det inte heller finns någon konsensus mellan olika yrkesgrupper om vilka barn som far illa eller riskerar att fara illa. Det råder också stor variation i synsättet mellan socialarbetare.26 Socialstyrelsen har under 2000-talet beskrivit att målgruppen för barn- och ungdomsvårdens insatser i praktiken har utvidgats och i viss mån blivit otydligare.27 En orsak är att problembilden ändras i takt med att samhället förändras, exempelvis förändrade familjemönster, attityder till alkohol och droger samt en större etnisk mångfald. Andra orsaker kan vara samhällets ökade ambitioner när det gäller stöd till barn och unga samt den professionalisering och specialisering som verksamheten genomgått.

23Prop. 2012/13:10 s. 47. 24 Lagerberg D (2009) s. 107. 25 Höjer I m.fl. (red. 2012) s. 27 f. 26 Lundén K (2004) och Sundell K m.fl. (2007) s. 64 f. 27 Socialstyrelsen (2005) s. 25 f. och Socialstyrelsen (2006b) s. 10.

För vissa grupper av barn och unga är ansvaret otydligt, t.ex. de med psykisk problematik eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.28

4.4. Utveckling av vård enligt LVU och annan samhällsvård

4.4.1. Några huvuddrag i utvecklingen

I sitt delbetänkande beskrev utredningen översiktligt samhällsvårdens utveckling efter socialtjänstreformen.29 Översikten avsåg vård med stöd av både SoL och LVU och urskilde inte särskilt tvångsvården. Huvuddragen i utvecklingen är också likartad för samhällsvård med och utan samtycke, men med vissa viktiga skillnader.

Trendbrott i efterfrågan på institutionsvård

Antalet placerade barn minskade under 1980-talet, vilket var i linje med utvecklingen decennierna innan. Under 1990-talet skedde dock ett trendbrott. Antalet placeringar av ungdomar, särskilt vid institution, ökade kraftigt. Den ökade efterfrågan på institutionsvård ansågs bl.a. vara en följd av en strängare syn på ungdomsbrottslighet och att utbudet av institutioner hade ökat. Genom 1990 års LVU sänktes kraven för omhändertagande i beteendefallen. Från 1990-talet har kommunerna satsat på att utveckla öppenvården som alternativ till institutionsvård, framför allt för ungdomar. I början av 2000-talet avstannade ökningen av HVBplaceringar för att därefter från öka på nytt när det gäller vård med stöd av SoL. Denna ökning pågår fortfarande och beror sannolikt på det ökade antalet ensamkommande barn. Motsvarande ökning har inte skett av HVB-placeringar enligt LVU under senare år.

28 Socialstyrelsen & länsstyrelserna (2004) Socialstyrelsen & länsstyrelserna (2006). 29SOU 2014:3 s. 95 ff.

Kraftig privatisering av institutionsvården

När efterfrågan på institutionsvårdsplatser ökade under 1990-talet visade sig tillgången vara otillräcklig. Nytillskottet kom att täckas genom privata vårdanordnare, utan någon uttalad policy om en sådan inriktning. Privatiseringen av HVB-vården gick därefter i snabb takt. I dag är knappt hälften av antalet barn och unga placerade i HVB med privat huvudman. När det gäller placeringar med stöd av SoL har kommunala HVB fått en ökad roll efter att kommunerna tog över ansvaret för ensamkommande barn år 2006. Kommunala HVB har däremot en fortsatt liten andel av institutionsplaceringarna med stöd av LVU. Inom tvångsvården är staten i stället en viktig aktör genom Statens institutionsstyrelses (SiS) särskilda ungdomshem.

Professionalisering av familjehemsvården

Det finns inga uppgifter som tyder på att det har blivit vanligare att familjehemsföräldrar har en särskild social, psykologisk eller pedagogisk utbildning. Däremot har det under de senaste decennierna uppmärksammats att det är allt vanligare att familjehem har familjehemsersättningen som enda eller huvudsakliga inkomstkälla. En annan aspekt av professionaliseringen är att enskilda hem har avtal med en kommun som innebär att hemmet får en fast ersättning för att ha beredskap att ta emot barn och unga kontinuerligt. I dessa hem ägnar sig ofta minst en vuxen på hel- eller deltid åt uppdraget. Numera är det vanligen jourhem som kontrakteras. Ytterligare en aspekt av professionaliseringen är den förstärkta familjehemsvården i form av privata verksamheter som erbjuder familjehem med konsulentstöd till socialtjänsten.

Bättre struktur i planering och uppföljning av vården

Arbetet med planering och uppföljning av vården av barn och unga har förbättrats i ett historiskt perspektiv, även om det fortfarande finns brister och lokala skillnader. Flertalet kommuner använder sig av handläggnings- och dokumentationssystemet Barns behov i centrum (BBIC). Inom ramen för BBIC finns formulär och stöddokument som ska användas inför och under en placering, exempelvis

genomförandeplan för placering, samråd inför uppföljningsmöten och konsultationsdokument för uppföljning av barnets skolgång. Förutom att ge en struktur för arbetet syftar BBIC till att stärka barnperspektivet och delaktigheten för barn och unga och deras familjer. Socialstyrelsen har under senare år också utvecklat en metod för den initiala bedömningen av familjehem, som består av en manual, ett frågeformulär och en bedömningsmall. Instrumentet bygger till stor del på teorier om risk- och skyddsfaktorer samt utvecklingsekologi.

Ökad inriktning på en evidensbaserad praktik

En viktig utgångspunkt för arbetet med innehåll, kvalitet och uppföljning i social barn- och ungdomsvård är inriktningen mot en evidensbaserad praktik. Med en evidensbaserad praktik avses en medveten och systematisk strävan att bygga verksamhet, t.ex. socialtjänst, på bästa möjliga vetenskapliga grund. Det innebär användning av flera kunskapskällor för beslut om insatser, exempelvis beprövad erfarenhet. Tanken är att personalen ska fatta beslut om lämpliga insatser utifrån bästa tillgängliga kunskap kombinerad med brukarens medverkan och egna erfarenheter.

Under senare år har staten och kommunerna genomfört flera satsningar för att öka såväl kunskaperna om evidensbaserade metoder som användningen av denna kunskap inom socialtjänsten. Forskning om samhällsvårdens utfall har bl.a. lyft fram de placerade barnens bristfälliga utbildning och hälsoproblem.

Det har också tillkommit studier om samhällsvårdade barns välfärdsresurser, bl.a. socialt stöd, rekreationsmöjligheter, ekonomi och materiella resurser samt psykisk hälsa. Resultaten visar att ungdomar i HVB uppvisade lägre resurstillgång inom en rad områden jämfört med jämnåriga som bodde med sin familj, men också i relation till ungdomar som är placerade i familjehem.

Stärkt barnrättsperspektiv

Vikten av att lyssna på de placerade barnen och involvera dem på olika sätt har betonats alltmer i samhällsvården. Att socialsekreterare samtalar med barn och unga är numera en mer eller

mindre självklar del av det sociala arbetet och i uppföljningen av vården. Barnrättsperspektivet har stärkts genom tillsynsmyndighetens informationsinsatser och den särskilda telefonlinje som numera finns för placerade barn och unga. Samtidigt har från flera håll lyfts fram att placerade barns rättigheter och rätt till delaktighet i vården behöver stärkas ytterligare. Inspektörerna hos Inspektionen för vård och omsorg (IVO) samtalar med ett stort antal barn och unga i HVB i samband med tillsynen av HVB, men det finns ingen systematisk sammanställning av vad barnen framför vid dessa samtal. Det finns ingen motsvarande kontakt med familjehemsplacerade barn och unga, men Socialstyrelsen och Barnombudsmannen (BO) har i uppdrag av regeringen att ta fram och pröva en modell för att lyssna på barn i familjehem.

Uppmärksamhet på vanvård inom samhällsvården

I början av 2000-talet började människor, som när de var barn utsattes för vanvård i fosterhem och på institutioner, att göra sig hörda. De berättade för media, myndigheter och politiskt ansvariga om sina upplevelser av övergrepp, utnyttjande och kränkningar. I juni 2006 tillsattes Vanvårdsutredningen med uppdraget att granska och kartlägga allvarliga övergrepp och vanvård vid institutioner och familjehem främst genom att intervjua personer som utsatts för vanvård. I samband med att Vanvårdsutredningen lämnade sitt delbetänkande, vilket byggde på 400 intervjuer, tillsattes Upprättelseutredningen, som hade till uppgift att lämna förslag till åtgärder med anledning av vad som framkommit i intervjuerna. Inom ramen för utredningen genomfördes en kartläggning om socialtjänstens kännedom om övergrepp och allvarlig försummelse under åren 2008–2009. Kartläggningen ledde till ett konstaterande att problemen även finns i dagens samhällsvård.

Utvecklingsarbete

Regeringen har under senare år initierat skärpt lagstiftning för den sociala barn- och ungdomsvården och gjort flera satsningar inom området. Det har bl.a. skett genom uppdrag till Socialstyrelsen att ta fram ett program för trygg och säker vård för placerade barn och

unga, genom stöd till regionala utvecklingsledare som en del i arbetet för en evidensbaserad praktik samt tillsättande av en nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården. Satsningarna har syftat till att bidra till kvalitetsutveckling, ett stärkt barnperspektiv och att höja kompetensen inom verksamhetsområdet. Satsningarna har avsett samhällsvården i stort och därmed också tvångsvården för barn och unga.

4.4.2. Kompetens i socialtjänstens myndighetsutövning

Arbetet inom den sociala barn- och ungdomsvården kräver hög kompetens i socialtjänsten. Kompetensfrågan är central för flera av de områden som utredningen behandlar, inte minst för stabilitet och trygghet i vården.

Flera signaler om en oönskat hög personalsomsättning bland socialsekreterare har kommit under den senaste tiden. Problemet är inte nytt, men flera kommuner har rapporterat om en förändring under senare år såtillvida att det nu pågår en ständig personalomsättning. En kartläggning som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gjort visar att var tredje handläggare i den sociala barn- och ungdomsvården myndighetsdel är nyanställd och att sju av tio arbetsledare har varit anställda kortare tid än tre år.30 Även Socialstyrelsen har fått indikationer från kommunerna att det finns en hög andel unga handläggare inom området och att det är en utmaning att behålla dem i verksamheten.31

På regeringens uppdrag har Socialstyrelsen fördelat medel till kompetensutveckling inom den sociala barn- och ungdomsvården och lämnat förslag på en fortsatt långsiktig satsning på lokalt anpassad kompetensutveckling 2014–2016. Myndigheten konstaterar att det finns behov av att utveckla kompetensen inom flera områden. Satsningarna behöver ha en bred ansats, eftersom kompetensläget i kommunerna är så olika, göras på flera olika nivåer och vara inriktad mot de områden som kommunerna identifierat som bristfälliga, t.ex. evidensbaserad praktik samt uppföljning och

30 SKL (2013b) s. 33 och 37. 31 Socialstyrelsen (2014j) s. 29 ff.

utvärdering. Vidare finns ett kompetensutvecklingsbehov inom områdena regelverk och rättslig prövning samt insatser.32

Socionomutbildningen är en bred grundutbildning som ger generalistkompetens för socialt arbete. Arbetet inom den sociala barn- och ungdomsvården är kvalificerat och behovet av specialistkompetens inom området har ökat. Förslag om att inrätta en specialistutbildning på avancerad nivå har lämnats av Barnskyddsutredningen.33 Krav på behörighet för vissa arbetsuppgifter i den sociala barn- och ungdomsvården trädde i kraft den 1 juli 2014.34Samtidigt började nya föreskrifter från Socialstyrelsen om behörighet att utföra vissa arbetsuppgifter i socialtjänstens barn- och ungdomsvård att gälla.35

Våren 2015 fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att ta fram och förvalta ett webbaserat stöd till kommunerna för deras yrkesintroduktion för nyanställda socialsekreterare med kortare erfarenhet i den sociala barn- och ungdomsvården. I uppdraget ingår även att anskaffa två uppdragsutbildningar, dels en påbyggnadsutbildning för socialsekreterare med minst två års erfarenhet i den sociala barn- och ungdomsvården, dels en ledarskapsutbildning för arbetsledare och chefer inom individ- och familjeomsorgen.

4.4.3. Barn och unga om samhällsvården

Som framgår av kapitel 2 har utredningen under sitt arbete i olika sammanhang träffat barn och unga med erfarenhet av samhällsvården. Dessa har berättat om sina upplevelser och lämnat flera förslag på hur vården bör förändras. Till stora delar överensstämmer synpunkterna med beskrivningar och analyser som tidigare framkommit genom bl.a. BO:s möten med barn som vårdas vid HVB och vid IVO:s samtal med placerade barn och unga. Synpunkterna bidrar till bilden av samhällsvårdens utmaningar i dag.

Ett återkommande område som lyfts fram av barn och unga i dessa sammanhang är kontakten med socialtjänsten, såväl när det gäller information som att få sina åsikter beaktade vid beslut och

32 A.a. s. 33 f. 33SOU 2009:68, s. 547 ff. 34Prop. 2012/13:175. 35 SOSFS 2014:7.

uppföljningar. Det har framförts att myndigheterna måste tro på vad barn och unga säger. Socialsekreterarnas engagemang har lyfts fram som särskilt viktigt för kontakten med barnet eller den unge.

Andra områden som tagits upp är stödet till föräldrarna, skolans stora betydelse, möjligheterna till kontakter med hälso- och sjukvården och vikten av stöd och hjälp efter avslutad placering. Även betydelsen av information om hur man som placerad kan komma i kontakt med barnrättsorganisationer och andra som kan ge stöd och hjälp har framhållits. Vidare har ordningsregler på HVB som är kopplade till belöningar och bestraffningar kritiserats.

När det gäller familjehemsvården har barn och unga framfört flera synpunkter om högre krav på kvalitet och innehåll i vården, om kommunikationen mellan barn, familjehem och socialtjänst och om uppföljning under och efter vården. Bättre kvalitetssäkring och lämplighetsbedömning av familjehem behövs. Det är också viktigt med stöd till familjehemmet så att alla där mår bra, även de biologiska barnen.

Vid ett möte med ungdomar som har erfarenhet av att ha kommit ensamma till Sverige har utredningen mött synpunkter om behovet av att få mat som de känner igen, om oklara regler på HVB, om bristande stöd i skolan och vid läxor och om bristande fritidsaktiviteter på HVB. Personalen på HVB måste vara förstående och ge kärlek, inte bara order, sade ungdomarna.

4.4.4. Statistik över insatser

Fyra mått på barn och unga i heldygnsvård

Antal barn och unga med insats enligt SoL och LVU kan mätas på olika sätt. Socialstyrelsen använder fyra olika mått i sin årliga statistikrapport om socialtjänstens insatser för barn och unga:

  • Nytillkomna barn och unga: Barn och unga som påbörjat minst en heldygnsinsats under det aktuella året och som inte erhållit någon heldygnsinsats, vare sig enligt SoL eller enligt LVU, under de föregående fem åren.
  • Barn och unga för vilka insatser påbörjades under året: Barn och unga som socialtjänsten påbörjade en eller flera insatser för under året. Med påbörjad insats menas här att insatsen inleddes

någon gång från och med 1 januari till och med 31 december detta år oberoende av när beslutet om insats fattades.

  • Barn och unga med pågående insats den 1 november: Barn och unga med en eller flera insatser just denna dag oavsett när insatsen påbörjades.
  • Barn och unga som erhållit insats någon gång under året: Barn och unga som någon gång under året berörts av en eller flera insatser oavsett vilket år dessa insatser påbörjades. I detta mått ingår således barn och unga med insatser som påbörjats under det aktuella året, men även barn och unga med insatser som påbörjades före detta år och som fortsatte in i det aktuella året.

Ett barn ingår oftast i fler än ett mått. Samtliga nytillkomna barn ingår i gruppen med påbörjad insats under året. Många av dessa hade också pågående insats den 1 november och samtliga som ingår i de tre övriga måtten räknas också med i antal barn och unga med insats någon gång under året

.

Som framgår av tabell 4.1 var antalet barn och unga som berördes av tvångsvården avsevärt färre under 2013 än de barn och unga som fick heldygnsvård enligt SoL. Oavsett mått var det fler pojkar än flickor som fick heldygnsvård såväl enligt SoL som LVU, men skillnaderna var genomgående betydligt mindre när det gällde vård enligt LVU.

Källa: Socialstyrelsen, Registret över insatser för barn och unga.

Familjehem vanligaste placeringsformen

Den vanligaste placeringsformen är familjehem. Bland barn och unga med insats den 1 november 2013 hade 57 procent av de SoLvårdade och 70 procent av de LVU-vårdade barnen och unga en familjehemsplacering.

* Inkluderar både vård och omedelbart omhändertagande med stöd av LVU

Källa: Socialstyrelsen, Registret över insatser för barn och unga.

Institutionsvårdens omfattning och sammansättning varierar när det gäller placeringar med stöd av SoL respektive LVU. Både i fråga om SoL och LVU är institutionsvård vanligare bland pojkar än flickor och bland tonåringar än bland yngre barn. Som framgår av tabell 4.3 har kommunala HVB en mycket mer begränsad roll inom tvångsvården, där i stället staten är en viktig aktör genom SiS särskilda ungdomshem.

* Inkluderar både vård och omedelbart omhändertagande med stöd av LVU

Källa: Socialstyrelsen, Registret över insatser för barn och unga.

Viss ytterligare statistik om familjehemsvården finns i kapitel 13 och om institutionsvården i kapitel 16.

Mer stabil utveckling av heldygnsvård enligt LVU

Som framgår ovan ökade antalet placeringar av barn och unga kraftigt under 1990-talet. I början av 2000-talet avstannade den generella ökningen. Sedan dess har dock andelen tonårsflickor och tonårspojkar i befolkningen som placeras i HVB med stöd av SoL stadigt ökat, under perioden 2006–2013 med 68 procent. I stort sett hela ökningen beror sannolikt på det ökande antalet ensamkommande barn.

När det gäller placeringar enligt LVU var utvecklingen mer stabil under samma tidsperiod. Där minskade till och med andelen barn och unga på HVB något i förhållande till alla barn och unga som fick heldygnsvård enligt LVU, från 28 procent 2006 till knappt 25 procent 2013. Förändringen berodde främst på att familjehemsplaceringarna med stöd av LVU blev fler medan antalet HVBplaceringar i stort sett var oförändrat.36

36 Socialstyrelsen (2014c) tidsserie 5 (bearbetad).

Ensamkommande barn tycks inte i någon större utsträckning ha placerats med stöd av LVU fram t.o.m. 2013. Bland barn med HVB-placering enligt LVU ökade andelen utan uppgift om förälder bara från 1 till 3 procent mellan 2005 och 2013. Bland barn som vårdades vid HVB med stöd av SoL ökade motsvarande andel från 6 till 42 procent under samma tidsperiod.37

Grund för heldygnsinsats enligt LVU

Det är vanligare med beslut om insatser enligt 2 § LVU som gäller brister i hemmiljön än 3 § LVU som gäller eget beteende. Av de barn och ungdomar som fick vård enligt LVU den 1 november 2013 var brister i hemmiljön skäl till insatsen för ungefär 76 procent medan 20 procent av dem fick vård på grund av eget beteende och drygt 4 procent på grund av både brister i hemmiljö och eget beteende.

Placering på grund av eget beteende blir vanligare med stigande ålder hos de som vårdas med stöd av LVU. Eget beteende som skäl för insats enligt LVU är vanligare för pojkar än för flickor.

Som framgår av diagram 4.1 ökade andelen barn och unga som placerades med stöd av LVU på grund av brister i hemmiljön under perioden 2006–2013, medan andelen som placerades till följd av eget beteende i stort sett var konstant och även minskade något under slutet av perioden.

37 Socialstyrelsen (2007a) tabell 13 (bearbetad) och Socialstyrelsen (2014c) tabell 13 (bearbetad).

Källa: Registret över socialtjänstens insatser för barn och unga.

4.4.5. Kostnader

Kostnaderna för institutionsvården planade ut i mitten av 2000talet, men har under senare år börjat öka igen.

Inom familjehemsvården har kostnaderna stadigt ökat under flera decennier och nästan fördubblats sedan början av 2000-talet. Antalet placeringar har ökat men det förklarar inte hela kostnadsökningen. En del av förklaringen kan vara högre ersättningsnivåer till familjehemmen. En annan anledning till de ökande kostnaderna kan vara att socialtjänsten numera i relativt stor utsträckning anlitar privata organisationer för att ge förstärkt stöd till familjehem och jourhem.

Även kostnaderna för öppna insatser har stadigt ökat sedan 1990-talet. Antalet barn och unga som får öppenvårdsinsatser har emellertid legat relativt konstant under den senaste tioårsperioden.

Kostnadsuppgifterna avser hela den kommunala barn- och ungdomsvården. De är inte uppdelade på insatser enligt SoL och insatser enligt LVU. År 2013 uppgick de samlade kostnaderna för

0 0,2 0,4 0,6 0,8

1 1,2 1,4 1,6 1,8

2

2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013

Endast miljö

Endast beteende

Miljö och beteende

  • HVB-vård för barn och unga till omkring 5 537 miljoner kronor,
  • familjehemsvård för barn och unga till omkring 5 385 miljoner kronor, och
  • öppna insatser för barn och unga till omkring 5 377 miljoner kronor (av vilka 3 264 miljoner kronor avsåg individuellt behovsprövad öppen vård).38

4.5. Utredningens överväganden och förslag

4.5.1. Inledande överväganden

Hög tid för reformering av tvångsvården för barn och unga

Ett kvarts sekel har gått sedan dagens LVU trädde i kraft. Mycket har hänt under den tiden, inom tvångsvården och inom angränsande områden. Synen på barn som rättighetsbärare har fått ett allt starkare genomslag i lagstiftningen, och barns rätt till skydd och vård har kommit mer i fokus för diskussionen om den sociala barn- och ungdomsvården. En långvarig minskning av antalet placeringar har ersatts av först en ökning och nu en tämligen stabil utveckling inom den vård som ges med stöd av LVU. Samtidigt har kunskapen om barns och ungas utsatthet även under och efter en placering ökat, genom forskning och genom de erfarenheter som barn och unga själva berättat om. Andra viktiga förändringar är det ökande inslaget av privata aktörer inom såväl familjehemsvård som institutionsvård. Till bilden hör också dagens problem med bristande stabilitet och kompetens i socialtjänstens myndighetsutövning inom området.

Det är nu hög tid för en reformering av tvångsvården för barn och unga utifrån dess särskilda förutsättningar och möjligheter. Ofta behandlas tvångsvården enbart i anslutning till samhällsvården i stort, vilket gör det svårt att beskriva och analysera den. Det finns givetvis ett starkt samband mellan vård med stöd av LVU och övrig samhällsvård, men samhällets ansvar och förpliktelser vid tvångsinsatser ställer särskilt höga krav på lagstiftningen och tillämp-

38 SCB, Kommunernas räkenskapssammandrag 2013 (www.statistikdatabasen.scb.se).

ningen av den. Ansvaret och förpliktelserna avser alla delar av tvångsvården, från utredningen och planeringen till innehållet och kvaliteten i de insatser som ges. Utredningen vill också framhålla betydelsen av stöd till föräldrar vars barn omhändertas vid brister i hemmiljön. Dessutom är stöd och hjälp efter avslutad placering en oundgänglig del av samhällets ansvar.

Utredningen har under sitt arbete kunnat konstatera att det finns betydande behov av förbättringar inom alla dessa områden. Inte minst finns det en osäkerhet om kvaliteten på de insatser som ges med stöd av LVU och om resultaten av dessa. En sådan osäkerhet är inte acceptabel när det gäller insatser som görs utan samtycke från vårdnadshavare eller barn och unga själva. Ett annat område som måste få större uppmärksamhet är tryggheten och stabiliteten för barn som tidigt eller under lång tid placeras i familjehem. Samhället måste till det yttersta kunna svara för att de mest ingripande åtgärderna leder till en trygg, säker och ändamålsenlig vård med ett tydligt barnrättsperspektiv och som ger en långsiktig trygghet.

Kunskap och erfarenhet från andra länder behöver tas till vara

Utredningen har enligt sina direktiv haft i uppdrag att i översynsarbetet inhämta kunskaper och goda exempel från bl.a. övriga Norden. Viktiga delar av tvångsvården för barn och unga har under senare år uppmärksammats mer i våra grannländer. Intresset för öppna insatser utan samtycke har varit påfallande stort i Danmark och Norge, stöd till föräldrar vars barn blivit omhändertagna utan samtycke har utvecklats i bl.a. Danmark och utvecklingen av stöd och hjälp efter avslutad placering har varit betydligt mer i fokus i Danmark, Norge och Finland än här i landet. Förutsättningarna mellan de nordiska länderna varierar, men det är uppenbart att Sverige har anledning att noga följa vad som sker i grannländerna och ta vara på positiva erfarenheter och resultat.

Som framgått ovan har forskare konstaterat att det pågår en utveckling i flera länder som innebär att olika barnavårdssystem närmar sig varandra och att en ny variant med fokus på barnet som medborgare börjar ta form. Utredningen vill betona värdet av den inriktningen på familjestöd som barnavårdssystemet i Sverige länge

har haft. Med den inriktningen ses barns uppväxt och fostran som en angelägenhet för både föräldrar och samhälle, och det krävs inte uttalade risker och skyddsbehov för att barn och familjer ska få stöd och hjälp. Inom ramen för denna modell kan tvångsvården dock ses som särskilt inriktad på skydd av barn och unga, och även kräva en särskild uppmärksamhet på barnets rättigheter som medborgare. I båda dessa avseenden innebär tvångsvården att samhället får ett särskilt stort ansvar för barnets rätt till skydd och god vård.

Samverkan när behovet av samlade insatser är som störst

Tvångsvården kräver tydliga regler och en rättssäker tillämpning av dem. I vissa avseenden måste insatser utan samtycke därför särskiljas från andra insatser för barn och unga. Det får emellertid inte innebära att de barn och unga som får insatser med stöd av LVU avskiljs från annat stöd som de behöver. Tvärtom förutsätter tvångsvården att olika delar av samhällets insatser för barn och unga kan samverka när behovet av skydd och god vård är som störst.

Till samhällets ansvar och förpliktelser hör att förmå alla berörda aktörer att arbeta så att varje barn och ung person i samhällsvård får förutsättningar att utvecklas och må så bra som möjligt. Utredningen har tagit del av ett omfattande material som visar på brister när det gäller bl.a. utbildning och hälsa för placerade barn och unga, men också sett positiva exempel på att det går att samla samhällets resurser utifrån barnets och den unges bästa. Dessa exempel måste dock bli fler och ingå som självklara delar av det samlade stödet till placerade barn och unga.

Sedan dagens LVU trädde i kraft har förbättrad samverkan om vård och annat stöd för placerade flickor och pojkar som har eller riskerar att utveckla allvarlig psykisk ohälsa blivit ett allt viktigare förbättringsområde. Inte minst har kunskapen om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som faktorer i dessa sammanhang ökat. Behovet är dock stort av en fortsatt utveckling av vårdformer och vårdinnehåll som motsvarar de ofta sammansatta och individuella behoven hos placerade flickor och pojkar som har eller riskerar allvarlig psykisk ohälsa.

Utredningen vill vidare framhålla att tvångsvården förutsätter aktiva och systematiska insatser för att förebygga och förhindra att ingripanden utan samtycke behövs. Sådana insatser kräver ofta också samverkan mellan bl.a. socialtjänst, skola och hälso- och sjukvård.

Övergripande slutsatser

Vissa grundläggande förutsättningar för utredningens överväganden och förslag har beskrivits i det föregående. De utvecklas, fördjupas och kompletteras i följande kapitel om olika aspekter av samhällsvården för barn och unga. Mot bakgrund av behovet av en samlad reformering av tvångsvården för barn och unga bygger utredningens samlade överväganden och förslag i detta betänkande på tre övergripande slutsatser:

  • Det behövs en ny lagstiftning om tvångsvård för barn och unga, en ny LVU.
  • Barnrättsperspektivet måste stärkas i tvångsvården för barn och unga.
  • Nationellt kunskapsstöd, fortsatt kunskapsutveckling och systematisk uppföljning behövs för att syftet med den nya LVU ska uppnås.

Utredningen drar vidare slutsatsen att vissa förändringar som behövs med utgångspunkt från tvångsvården av barn och unga bör avse alla placerade barn och unga. Det gäller t.ex. förslagen om hälsoundersökning och förslagen om stöd och hjälp efter avslutad placering.

4.5.2. Det behövs en ny LVU

Utredningens bedömning: Dagens LVU är till stora delar en

processlagstiftning och uppfattas som i huvudsak repressiv. Att den grundläggande regleringen om vårdens innehåll finns i SoL gör också regelverket svårt att överblicka. Det är av rättssäkerhetsskäl viktigt att en lag som reglerar så ingripande åtgärder

som tvångsvård har en tydlig, begriplig och pedagogisk struktur. Ambitionen måste vara att utformningen av lagen är så tydlig att barn och unga samt deras anhöriga och närstående kan överblicka de regler som styr vården och förstå innebörden av dem.

Utredningens förslag: Nuvarande LVU ska ersättas med en ny,

mer överskådlig och pedagogisk lag som utgår från barnkonventionens syn på barn som rättighetsbärare. Den ska benämnas lagen med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga. Med barn ska i den nya LVU avses varje människa under 18 år och med ung person, eller den unge, varje människa mellan 18 och 20 år. Den nya lagen ska utgöra en omarbetning av dagens LVU, där de bestämmelser som gäller tvångsvården ska framgå på ett mer samlat sätt än i dag. Den nya lagen ska delas in i kapitel och ges mellanrubriker.

Från processlag till en lag med barnet som rättighetsbärare

Som framgått ovan har dagens LVU tillkommit och utformats som en kompletterande lag till SoL. Dagens LVU är därför till stora delar en processlagstiftning. Den anger de processuella reglerna för de olika tvångsvårdsinsatserna och de materiella förutsättningarna som ska vara uppfyllda för att tvångsinsatserna ska kunna komma i fråga. Sammantaget gör detta att lagen uppfattas som i huvudsak repressiv. Att den grundläggande regleringen om vårdens innehåll finns i SoL gör också regelverket svårt att överblicka. Det är dessutom en brist att den nuvarande lagen bara nämner ”unga” i sin benämning och i lagen i övrigt och inte ”barn”.

Mot den bakgrunden bedömer utredningen att det finns starka skäl att ersätta LVU med en ny lag: lagen med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga. Syftet är att få en mer överskådlig och pedagogisk lag som utgår från barnkonventionens syn på barn som rättighetsbärare. Den nya lagen ska vara en omarbetning av dagens LVU med vissa förtydliganden och kompletteringar. Dess innehåll framgår av övervägandena och förslagen i de följande kapitlen.

Med barn ska i den nya LVU avses varje människa under 18 år och med ung person, eller den unge, varje människa mellan 18 och 20 år. Utredningen är medveten om att denna definition av ung

person, eller den unge, inte finns i exempelvis SoL. Enligt utredningens uppfattning är det dock viktigt med så tydliga begrepp och termer som möjligt i en lag som reglerar insatser utan samtycke.

Tydlig, begriplig och pedagogisk struktur

Utredningen anser att det är viktigt att en lag som reglerar så ingripande åtgärder som tvångsvård har en tydlig, begriplig och pedagogisk struktur. Ambitionen måste vara att utformningen av lagen är så tydlig att barn och unga samt deras anhöriga och närstående kan överblicka de regler som styr vården och förstå innebörden av dem. Det är en viktig förutsättning för att stärka rättssäkerheten i tvångsvården. Som en kompletterande tvångslag till SoL, som är en ramlag, bör den nya LVU i vissa avseenden vara mera detaljerad än vad nuvarande LVU är, särskilt när det gäller utformningen av vården.

I syfte att åstadkomma en pedagogisk och lättillgänglig reglering är den nya lagen indelad i ett flertal kapitel med egen paragrafnumrering. På det sättet blir bestämmelsernas karaktär tydligare och lagen kan utvecklas och fyllas på med nya paragrafer under respektive kapitel. Kapitelindelningen har en struktur som anger mindre ingripande åtgärder före mer ingripande. För att underlätta för läsaren har den nya lagen även en innehållsförteckning och mellanrubriker. Bestämmelserna i den nya lagen har utformats på ett könsneutralt sätt och utgår från principen om att barnet har rättigheter.

Viss dubbelreglering

Delvis innebär utredningens förslag till ny LVU en dubbelreglering eftersom några bestämmelser redan följer av den grundläggande regleringen i SoL. Det gäller t.ex. bestämmelserna i 2 kap. om att barn och unga ska få en god vård. Enligt utredningens mening uppvägs nackdelarna med en dubbelreglering av kravet på tydlighet, framför allt gentemot de barn och unga som bereds vård enligt lagen. Viss dubbelreglering föreligger redan i dag, t.ex. bestämmelsen om barns och ungas rätt till information och möjlighet att framföra sina åsikter.

Utredningen föreslår även en del hänvisningar till annan lagstiftning. Även hänvisningarna är enligt utredningens mening nödvändiga av pedagogiska skäl. Där det är möjligt anges för tydlighets skull kort vad den bestämmelse som det hänvisas till innehåller. I andra fall är detta inte möjligt utan att göra lagen alltför omfångsrik och därmed tynga texten.

4.5.3. Barnrättsperspektivet måste stärkas i tvångsvården för barn och unga

Utredningens bedömning: Synen på barn som rättighetsbärare

måste få ett större genomslag i tvångsvården med utgångspunkt i barnets rätt att bli bemött med värdighet och respekt på lika villkor som andra människor.

Ett starkare genomslag för barnrättsperspektivet bör bidra till ökad likvärdighet i tvångsvården genom att varje flickas eller pojkes rätt till skydd och god vård fokuseras efter individuella behov.

Barnrättsperspektivet är ett etiskt ställningstagande som kräver fortsatt etisk reflektion av huvudmän, verksamhetsansvariga och yrkesverksamma vid tillämpningen av den nya LVU.

Bemötande med värdighet och respekt på lika villkor som andra

Barnrättsperspektivet uttrycker skyldigheten att genom lämpliga åtgärder förverkliga barnets mänskliga rättigheter. Dagens LVU tar sin utgångspunkt i barnets eller den unges behov. Synen på barn som rättighetsbärare har endast fått genomslag i de bestämmelser som gäller barnets eller den unges rätt till information och rätt att komma till tals (36 § LVU).

För ett starkare genomslag i den nya LVU för synen på barn som rättighetsbärare har utredningen gett Titti Mattsson i uppdrag att analysera barnrättsperspektivet i tvångsvården (se bilaga 3). I enlighet med hennes slutsatser anser utredningen att barnrättsperspektivet har sin grund i barnets rätt att bli bemött med värdighet och respekt på lika villkor som andra människor. Det innebär att barnets rättsliga relationer till både det omgivande samhället och

till sin familj behöver uppmärksammas. Vidare bör barnrättsperspektivet ha en tydlig koppling till allmänna offentligrättsliga bestämmelser som syftar till att tillvarata enskildas intressen vid all kontakt med myndigheter och verksamheter som utövar offentlig makt. Grundläggande principer om krav på delaktighet, integritetsskydd och rättssäkerhet vid beslut, behandling och vård ska också vara relevanta för barns situation och kunna tillämpas på beslut som rör barn. Diskriminering och särbehandling av vissa barn utan sakskäl ska inte vara tillåtet.

Vid utformningen av den nya LVU har utredningen särskilt betonat barnkonventionens fyra grundläggande principer, dvs. principerna om förbud mot diskriminering (artikel 2), barnets bästa i främsta rummet (artikel 3), rätten till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6) samt rätten att få bilda och uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som rör barnet själv (artikel 12). De allmänna kommentarerna från FN:s barnrättskommitté, som ger staterna vägledning i tolkningen av barnkonventionen, har också hört till utgångspunkterna för förslaget till ny LVU. Europakonventionen, Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Lissabonfördraget och andra internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter för barn hör också till utgångspunkterna för utredningens förslag till ny LVU.

Likvärdighet för flickor och pojkar i hela landet

En aspekt på barnrättsperspektivet och rättssäkerheten som utredningen vill framhålla och främja genom sina förslag är likvärdigheten i tillgången till skydd och god vård för pojkar och flickor i hela landet.

Det finns i dag ingen samlad bild av skillnader mellan hur domstolar, huvudmän och verksamheter tolkar och tillämpar LVU, men utredningen har under sitt arbete mött exempel på att tolkningen och tillämpningen inte alltid uppfattas som likvärdig. Det kan exempelvis handla om olika sätt att bedöma behoven av tvångsvård, olika regler och åtgärder som påverkar barnet eller den unge vid HVB och olika sätt att arbeta med frågan om vårdnadsöverflyttning efter att ett barn eller en ung person varit placerad en längre tid i samma familjehem.

Som framgår ovan är social barn- och ungdomsvård en verksamhet som i stor utsträckning rör underpriviligierade barn och familjer. Forskare har konstaterat att klass, kön och etnicitet är viktiga faktorer för att beskriva vilka som kommer i kontakt med vården. Det finns ett tydligt samband mellan att vara fattig och ha kontakt med den sociala barnavården. Andra studier, som refereras i de följande kapitlen, beskriver också genusskillnader i bedömningen av vårdbehov och i vårdinnehållet vid HVB. Med några undantag behandlas vård med stöd av LVU inte särskilt i dessa sammanhang utan som en del av samhällsvården i stort.

Ett starkare genomslag för barnrättsperspektivet i tvångsvården bör, enligt utredningens bedömning, leda till ökad likvärdighet genom att varje flickas eller pojkes rätt till skydd och god vård efter individuella behov tydligare sätts i centrum. Syftet med den nya LVU är att ge en stabil grund för detta, men det kommer att behövas många andra insatser för att detta syfte ska få genomslag fullt ut vid tillämpningen av lagen. Det handlar bl.a. om förstärkt kunskapsstöd, kunskapsutveckling och uppföljning.

Barnrättsperspektivet är ett etiskt ställningstagande

Utredningen vill betona att barnrättsperspektivet ska ses som ett etiskt ställningstagande för barnets rättigheter som individ och subjekt. För att tillämpas fullt kräver det en fortlöpande etisk reflektion i det dagliga arbetet i alla verksamheter och bland alla professioner som möter barn och unga. Inom ett område som tvångsvården, där etiska frågor kring självbestämmande och integritet är centrala, blir detta särskilt angeläget.

Ett exempel på det är gränssättande åtgärder på andra HVB än SiS särskilda ungdomshem. I kapitel 14 föreslår utredningen vissa ytterligare regler inom det området, men också ett utvecklingsarbete för att få till stånd en ökad kunskap och medvetenhet bland personal vid HVB om vad som är tillåtet och etiskt försvarbart. Även när det gäller tillämpningen av de skyddsåtgärder som i vissa situationer får användas vid de särskilda ungdomshemmen lämnar utredningen förslag som kräver etisk reflektion vid tillämpningen av dem (kapitel 17).

Andra exempel på frågor som kräver etisk reflektion är bedömningar av barnets bästa och det lämpliga i en insats för ett barn. I kapitel 6 föreslår utredningen att socialnämnden i vissa situationer ska få besluta om en kontaktperson för barn under 15 år även utan vårdnadshavarens samtycke. I kapitel 13 föreslår utredningen att barnets bästa ska vara avgörande vid prövning av om vård i familjehem med stöd av LVU ska upphöra.

4.5.4. Kunskapsstöd, kunskapsutveckling och uppföljning behövs för att syftet med den nya LVU ska uppnås

Utredningens bedömning: För att den nya LVU verkligen ska

leda till ett förstärkt barnrättsperspektiv i tvångsvården krävs en samlad satsning där också nationellt kunskapsstöd, fortsatt kunskapsutveckling och systematisk uppföljning ges stor vikt.

Utredningens förslag: Staten ska bidra till kommuneras

implementering av den nya LVU och de andra författningsändringar som föreslås.

Samlad satsning på reformerad tvångsvård för barn och unga

För att den nya LVU verkligen ska leda till ett förstärkt barnrättsperspektiv i tvångsvården krävs, enligt utredningens bedömning, en samlad satsning där också nationellt kunskapsstöd, fortsatt kunskapsutveckling och systematisk uppföljning ges stor vikt.

I sin analys av barnrättsperspektivet i tvångsvård för barn och unga konstaterar Titti Mattsson att forskning inom barnrätten visar tydliga orossignaler att lagstiftningsåtgärder för barn ofta inte får den effekt som varit avsedd. För en reell förstärkning av ett barnrättsligt förhållningssätt inom vården behövs en ömsesidig utveckling av lagreglering och annat författningsstöd, en kunnig och kompetent verksamhet med resurser och stöd att förverkliga regelverket i praktiken samt utvecklade rutiner för uppföljning, återkoppling och tillsyn för att kvalitetssäkra verksamheten utifrån bl.a. ett barnrättsperspektiv.

Utredningen delar denna bedömning och vill understryka att de förslag om kunskapsstöd, kunskapsutveckling och uppföljning som lämnas i de följande kapitlen ska ses som nödvändiga delar av en samlad reform av tvångsvården för barn och unga. Det har också varit en central del av utredningens uppdrag att, tillsammans med stärkt barnrättsperspektiv och rättssäkerheten inom tvångsvården, bidra till kvalitetsutveckling.

En viktig del av utredningens samlade förslag är ett större uppdrag om kunskap och kvalitet i samhällsvård för barn och unga som regeringen förslås ge till Socialstyrelsen. Som regeringens expertmyndighet inom socialtjänst och hälso- och sjukvård har Socialstyrelsen en nyckelroll när det gäller kunskap och kvalitet i samhällsvård för barn och unga, vilket ytterligare understryks av att myndigheten ska vara ett nav i den fortsatta statliga styrningen med kunskap inom socialtjänst och hälso- och sjukvård. I det större uppdraget ingår flera delar som beskrivs närmare i kapitel 9, 12, 14, 15 och 16.

Statligt stöd till kommunernas implementering av den nya LVU

Införandet av den nya LVU bör föregås av utbildnings- och informationsinsatser till politiker och tjänstemän för att de eftersträvade resultaten med lagen ska uppnås. Kommunerna har ett grundläggande ansvar för att implementera nya lagar och förordningar. Det hör också till statliga myndigheters ansvar att bidra med information och annat stöd till kommunerna om nya lagar och förordningar. Särskilt Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har viktiga roller i det sammanhanget när det gäller den nya LVU.

Utredningen föreslår dock att staten i detta fall även ska bidra till kommuneras implementering av den nya LVU och de andra författningsändringar som föreslås. En samlad nationell insats är angelägen inom detta område, där kraven på rättssäkerhet och likvärdighet för barn, unga och föräldrar måste vara mycket höga. Om detta inte säkerställs redan när lagen ska börja tillämpas riskeras dess legitimitet. Det är inte heller acceptabelt att barn och unga i de utsatta situationer som lagen avser ska riskera bristande

tillgång till skydd och god vård i väntan på en mer långsiktig implementering.

Utredningen anser mot den bakgrunden att staten bör ge kommunerna ett finansiellt stöd för implementeringsinsatser i anslutning till den nya lagen. Aktiviteterna bör lämpligen kunna ske inom ramen för de årliga överenskommelserna med SKL om en evidensbaserad praktik, om dessa kommer att fortsätta som hittills. Särskilt de regionala utvecklingsledarna inom den sociala barn- och ungdomsvården bör kunna bidra till att utbildnings- och informationsinsatserna når såväl större som mindre kommuner. Vidare anser utredningen att Socialstyrelsen behöver delta i arbetet och svara för det juridiska faktamaterialet.

5. Barns och ungas rätt till skydd och god vård

5.1. Uppdraget

Enligt direktiven ska utredningen göra en övergripande översyn av bestämmelserna i LVU samt analysera behovet av förtydliganden av regelverket. Syftet är att ytterligare stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för barn och unga som tvångsvårdas enligt LVU.

Detta kapitel behandlar syftet med nya LVU, nämligen att tillförsäkra barn och unga skydd och en god vård. Inledningsvis redovisas dagens reglering och kunskap när det gäller hur reglerna tillämpas och vad placerade barn och unga efterfrågar.

Barns och unga rättigheter berörs ur olika aspekter i flera andra kapitel. I kapitel 3 redogörs för barnkonventionens barnrättsperspektiv och i kapitel 4 hur synen på barnet som rättighetsbärare ska få ett större genomslag i tvångsvården. Kapitel 6–10 behandlar frågor om hur barn kan tillförsäkras skydd, bl.a. förutsättningarna för vård och beslutsprocessen. Rätten till familj berörs framför allt i kapitel 13 som handlar om tryggheten för långsiktigt placerade barn. Barns och ungas rättigheter och rättssäkerhet under vårdens genomförande vid HVB behandlas i kapitel 14 och 17, medan detta kapitel handlar om vilka krav barn och unga generellt kan ställa på den vård som ges enligt lagen.

5.2. Utgångspunkter

Titti Mattsson har på utredningens uppdrag analyserat vad ett stärkt barnrättsperspektiv bör innebära i tvångsvården och hur LVU kan anpassas efter vad en rättighetsreglering kräver, se

bilaga 3 till betänkandet. Enligt Mattsson har barnavårdslagstiftningen redan genomgått en hel del förändringar i syfte att utveckla ett ökat barnskyddsperspektiv med rättighetsinslag. LVU har exempelvis långtgående rättigheter för barn att få delta i rättsliga processer genom att de tillerkänts partstatus och rätt till offentligt biträde/ställföreträdare samt processbehörighet från 15 års ålder. Barnets position har även stärkts genom utökade informations- och delaktighetskrav samt möjligheter att samtala med barn utan vårdnadshavarens samtycke.

Enligt Mattsson pågår det ett långsamt men väsentligt förändringsarbete, där barnet successivt kan bli huvudaktören och inte vårdnadshavaren. Samtidigt konstaterar hon att ett avgörande steg för ett fortsatt förändringsarbete är att formulera LVU som en rättighetsreglering och anpassa den efter de krav som en sådan reglering kräver. LVU som en rättighetsreglering bör mana till ett aktivt förhållningssätt till sociala insatser för utsatta barn i syfte att tillvarata barnets rättigheter. Lagen bör konstrueras så att den täcker upp för de situationer då utsatta barn verkligen behöver stöd och skydd. Samtidigt är det givetvis, enligt Mattson, av vikt att påpeka proportionalitetsprincipens krav och minsta ingreppets princip. Rätten till skydd behöver inte nödvändigtvis föranleda placering utanför hemmet utan bör också kunna innebära andra mindre ingripande insatser.

LVU är i dag inte tydlig i fråga om vad barnet kan förvänta sig av vården. Därför finns, enligt Mattsson, anledning att uppställa krav på kvalitet och grundkrav på vården. Barnets möjligheter att få kontinuitet och stabilitet i kontakten med sin familj bör ingå som en del i dessa kvalitetskrav. Formerna för hur rätten till familj ska kunna förverkligas kan kräva olika typer av insatser beroende av omständigheterna kring barnets situation och placering samt barnets egen uppfattning, bl.a. bör barnets rätt till kontakt med sina föräldrar och syskon framgå tydligt av lagen.

För att den nya lagen ska få ett tydligare barnrättsperspektiv förordar Mattsson att det av lagen tydligt ska framgå de rättigheter som barn har inför och i samband med en placering. Det primära syftet ska vara att tydliggöra för såväl barn som tillämpare vilka centrala rättigheter som gäller enligt lagen.

5.3. Synen på barn – från objekt till en aktör med rättigheter

Den traditionella synen på barn har inneburit att barn mest har setts som objekt och som en sårbar grupp som behöver skyddas. Som framgår i kapitel 3 har dock, genom internationella deklarationer och förklaringar om barns rättigheter, ett nytt synsätt vuxit fram där man även ser barn som aktörer.

Aktörsperspektivet innebär att barnet ses som en aktör med eget handlingsutrymme och handlingsförmåga. Subjektperspektivet innebär att barns människovärde och rätt till integritet ska beaktas, vilket innebär att barn liksom vuxna betraktas som bärare av rättigheter. Synen på av barn som bärare av rättigheter har en nära koppling till att barn betraktas som aktörer, med rätt till delaktighet och inflytande. Beroende på barnets ålder kan delaktigheten vara antingen passiv och beröra rätten att få ta del av information, eller aktiv genom att barnets vilja och åsikter tillmäts praktisk betydelse. Synen på barnet som subjekt och aktör hänger därmed intimt samman med varandra – om barn ska betraktas som självständiga subjekt med rättigheter krävs också att de erkänns som aktörer med en förmåga till handling.1

Efterhand har kritik mot en alltför stor betoning av aktörsperspektivet lett till att distinktionen mellan att se barn som objekt eller subjekt luckrats upp. Flera forskare har börjat diskutera en kombination av dessa synsätt.2 Enligt Gunilla Halldén är det nu möjligt att tala om ett ömsesidigt beroende mellan barn och vuxna i stället för ett ensidigt beroende barn och en vårdgivande vuxen alternativt ett kompetent och autonomt barn.3 Bengt Sandin och Gunilla Halldén har beskrivit hur ett synsätt som alltmer betonar barnets kompetens och likheten med vuxnas rättigheter, skapar särskilda svårigheter för de barn som av olika skäl inte kan hävda sina intressen och sin förmåga av åldersmässiga och andra skäl. Båda perspektiven, barnet som kompetent och samtidigt beroende, måste integreras i ett barnperspektiv.4 Lina Ponnert anser också att synen på barn som subjekt, aktörer och kompetenta medborgare

1 Ponnert L (2007) s. 30. 2 Lagerlöf H (2012) s. 5. 3 Halldén G (2007) s. 35. 4 Sandin B & Halldén G (red. 2003) s. 16.

också har en baksida, nämligen att barnets utökade rättigheter bidrar till högre förväntningar och krav på barnet. Utifrån sin studie om tvångsvård av barn och unga ur socialsekreterares perspektiv kan hon se att konsekvenserna av den nya barnsynen kan bli olika i beteende- respektive miljöfallen. När barns resurser lyfts fram i beteendefallen kan det användas som argument för tvångsvård eftersom ungdomarna då kan anses ha ett visst ansvar för problemsituationen. I miljöfallen finns, enligt Ponnert, snarare risk för att samma perspektiv talar emot tvångsvård.5

Bodil Rasmusson har på uppdrag av Barnskyddutredningen beskrivit utvecklingen i den sociala barnavården 20 år efter barnkonventionen när det gäller barns rätt till delaktighet och medbestämmande i angelägenheter som rör dem själva. Hennes slutsats är att rättighetstänkandet börjat slå igenom men det finns ännu mycket att göra, inte minst vad gäller de yngsta barnen. Rasmusson konstaterar att samtal och möten med barn i socialtjänsten aktualiserar ett flertal dilemman såsom barns behov kontra föräldrars rätt, barnets ställning som individ med egna rättigheter och som en del i en familj samt barns lojalitet med sina föräldrar och rädsla för att berätta om svåra förhållanden. Häri ryms, enligt Rasmusson, juridiska aspekter, utvecklingspsykologiska frågeställningar, normer, värderingar och moral. Utredningar och insatser måste genomföras både med och för barn och handlar om att tillgodose både behov och rättigheter.6

5.3.1. Barnet ska tillförsäkras rättssäkerhet, integritetsskydd och autonomi

Enligt internationella konventioner och svensk lag ska barnet tillförsäkras de tre grundläggandena värdena rättssäkerhet, integritetsskydd och gradvis stigande autonomi.

Rättssäkerhet innebär förenklat uttryckt förutsägbarhet, kontrollerbarhet och likhet inför lagen, se kapitel 3. Rättssäkerhetsgarantierna för barn vid handläggningen av deras ärenden är både generella regler i förvaltningslagen (1986:223, FL) och förvaltningsprocesslagen (1971:291, FPL) samt specifika regler i SoL och LVU.

5 Ponnert L (2007) s. 131. 6 Rasmusson B (2009).

Integritetsskydd handlar om rätten till informationsutbyte och skyddet för informationen. I begreppet integritet innefattas således respekten för information till, från och om barnet.7 Integritetsskyddet ska säkerställas av barnets gradvis stigande autonomi.

Autonomi förstås som rätten för barnet att få vara med och påverka de beslut som rör honom eller henne. Det kan både innefatta medbestämmanderätt och självbestämmanderätt. Barn har svårigheter att utöva autonomi eftersom barnet är beroende av andra människor för att få sina sociala, fysiska och psykiska behov och intressen tillgodosedda.8 Ställföreträdare och ombud för barnet i olika former och situationer är av denna anledning centrala för att förverkliga barns rätt i praktiken.9 Graden av bestämmanderätt beror på barnets ålder och mognad samt beslutets karaktär. Barnets gradvis stigande autonomi sker på bekostnad av förälderns bestämmanderätt över sina barn.10

5.3.2. Barnkonventionens barnrättssyn

Riksdagen har antagit en strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige. I propositionen till strategin uttalar regeringen att all lagstiftning som rör barn ska utformas i överensstämmelse med normerna i barnkonventionen och andra internationella traktat som reglerar barnets rättigheter. Det är enligt regeringen viktigt att hela lagstiftningskedjan, från utredningsdirektiv till beslut i riksdagen, präglas både av ett barnperspektiv och av ett barnrättsperspektiv.11

Barnkonventionen kan sägas utgöra vår tids samhälleliga barnperspektiv och ställer krav på att medlemsländernas lagstiftning är uppbyggd efter och utgår från principen att barnet har rättigheter. De fyra grundläggande principerna i barnkonventionen ska relateras till varandra och tillsammans forma en attityd till barn som man skulle kunna kalla konventionens barnrättssyn. Konventionens barnrättssyn, dvs. att varje barn har rätt att utan diskriminering få sina rättigheter respekterade,

7 Mattsson T (2006) s. 73. 8 Mattsson T (2002) s. 150. 9 Mattsson T (2015), bilaga 3 till betänkandet. 10 Mattsson T (2006) s. 79. 11Prop. 2009/10:232 s. 8 f.

principen om barnets bästa, vikten av att lyssna till barnet och alla barns rätt till liv och utveckling ska genomsyra alla beslut som rör barn.

Särskilt om barnets bästa i SoL och LVU

Principen om barnets bästa innehar en särställning såväl i barnkonventionen (se vidare kapitel 3) som i svensk barnrättslig reglering.12 Enligt 1 kap. 2 § SoL ska, vid åtgärder som rör barn, barnets bästa särskilt beaktas. Den 1 januari 2013 fick 1 kap. 2 § SoL ett nytt andra stycke. Där anges att barnets bästa ska vara avgörande vid alla beslut eller andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser för barn. Enligt 1 § femte stycket LVU ska vid beslut enligt den lagen vad som är bäst för den unge vara avgörande.

Den nya regeln i SoL och den befintliga i LVU går således längre än barnkonventionen genom att stadga att barnets bästa ska vara avgörande. När bestämmelsen i LVU infördes uttalades bl.a. i förarbetena att vid vård enligt LVU handlar det om samhällets mest utsatta barn och ungdomar och det torde inte finnas några andra intressen som skulle kunna ha samma tyngd vid bedömningen av vilka åtgärder som ska vidtas. I en konflikt mellan barnets behov och andra intressen ska hänsynen till barnets bästa alltid ges företräde.13 Ovan nämnda komplettering i SoL motiverades av att bestämmelserna om barnets bästa i SoL och LVU behövde samordnas. Det ansågs också viktigt att tydliggöra att barnets bästa ska vara avgörande inte bara i de formella beslut som fattas utan vid alla åtgärder som utförs när det gäller vård- och behandlingsinsatser för barn. Enligt förarbetena är det en given förutsättning att principen om barnets bästa ska tillämpas inom ramen för de ramar som lagens övriga bestämmelser ger.14

Vad som är barnets bästa är inte närmare definierat varken i Sol eller LVU. Inte heller i barnkonventionen finns någon definition. Bedömningen av barnets bästa anses enligt förarbetena vara en process med flera steg. Vetenskap och beprövad erfarenhet ska beaktas, underlag från närstående och yrkespersoner som har

12 Mattsson T (2006) s. 83. 13Prop. 2002/03:53 s. 76 f. och 105. 14Prop. 2012/13:10 s. 36 f.

kunskap om barnet ska hämtas in. Dessutom ska det som barnet själv ger uttryck för beaktas i enlighet med barnkonventionens artikel 12. Socialnämnden ska dokumentera barnets berättelse och önskemål och även de analyser som ligger till grund för bedömningen av barnets bästa. Uppgifterna och analysen ska finnas med som en del av beslutsunderlaget.15

Barnets bästa ska således bedömas genom tolkningar av både barnets behov och barnets egen vilja. Vilken styrka i viktningen mellan behov och vilja som barnets egna åsikter ska tillmätas är beroende av hur barnets mognad/kompetens bedöms.16

Att utröna barnets inställning och vilja kan vara en svår uppgift och det finns ingen enhetlig modell att använda sig av i samtalet med barnet. Samma barn kan uttala helt olika önskemål vid olika tidpunkter. De professionella aktörerera måste ständigt göra egna bedömningar av barnets behov och vilja. I många fall innefattar dessa också riskbedömningar och prognoser. Bedömningen av barnets bästa kan förbättras med utbildning och erfarenhet, liksom med ökad kunskap om det enskilda barnet.17

5.4. Ansvaret för att barn får en trygg uppväxt

Målstadgandet i 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) speglar en humanistisk människosyn. Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den 1 januari 2011 gjordes en viktig markering när det gäller barn. Enligt 1 kap. 2 § RF ska det allmänna verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas tillvara. Människovärdesprincipen, dvs. uppfattningen om människors lika värde, framgår även av 6 kap. 1 § föräldrabalken (FB) och 1 kap. 1 § SoL.

I svensk rätt regleras barns rätt i fråga om livsvillkor, stöd och skydd mot utsatthet både familjerättsligt (FB) och socialrättsligt (SoL och LVU).

15 A.a. 16 Alexius K & Hollander A (2014) s. 28. 17 Aronsson K (red. 2001) s. 201 ff.

5.4.1. Vårdnadshavaren ansvarar för barnets grundläggande rättigheter

Barns grundläggande rättigheter som barn och familjemedlemmar samt vårdnadshavarens ansvar att tillgodose dessa framgår av FB. Enligt 6 kap. 1 § FB har barn rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran och ska behandlas med aktning för sin person och egenart. Enligt förarbetena ingår i rätten till omvårdnad inte endast att barnet ska få sina materiella behov tillfredsställda. Minst lika viktig är den del som kan hänföras till barnets psykiska behov. I barnets rätt till trygghet ligger bl.a. att få leva i ett stabilt förhållande och att ha någon att lita på. Till en god fostran hör att barnet får känna att det behövs och att barnet får pröva sin förmåga och utveckla sina inneboende resurser för att efter hand frigöra sig från sitt beroende av vårdnadshavarna. I en god fostran ligger också att barnet får lära sig att sätta gränser för sitt handlande och ta ansvar.18

Av 6 kap. 1 § FB framgår vidare att barnet inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Det innebär att alla former av kroppslig bestraffning (aga) och psykisk bestraffning (kränkande behandling) är förbjudna.19

Enligt 6 kap. 2 § FB är det vårdnadshavaren som ansvarar för att barnets grundläggande behov enligt 6 kap. 1 § FB blir tillgodosedda. Vårdnadshavarens ansvar kvarstår tills barnet fyller 18 år eller dessförinnan ingår äktenskap. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt ska bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan ska vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

18Prop. 1981/82:168 s. 59. 19Prop. 1978/79:67 s. 7 f.

5.4.2. Socialnämnden ansvarar för stöd och skydd till barn och unga

Socialtjänsten ska vid behov stödja och komplettera föräldrarna i deras uppgift att ge barnen goda uppväxtvillkor.20 De första två strecksatserna i 5 kap. 1 § SoL anses uttrycka det övergripande målet för samhällets omsorg om barn och unga. Socialnämnden ska

  • verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden och
  • i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom.

Övriga punkter i bestämmelsen preciserar det ansvar som socialnämnden har för olika uppgifter och grupper av barn och unga. Av den sjunde strecksatsen framgår att socialnämnden i nära samarbete med hemmen ska sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet. Av LVU följer att om situationen är så allvarlig att det finns en påtaglig risk att ett barns hälsa och utveckling skadas, ska barnet omhändertas med stöd av LVU, såvida vården inte kan ges på frivillig väg.

Barns rätt till stöd och skydd har inte formulerats som en utkrävbar rättighet utan i stället som ett ansvar och en skyldighet för i första hand vårdnadshavaren och i andra hand socialnämnden. Barns rättigheter i kontakten med den sociala barn- och ungdomsvården är främst formulerade som indirekta rättigheter.21 Dock har ett barnrättsligt perspektiv på barns överklaganderätt utvecklats genom praxis. Enligt HFD har en ställföreträdare för ett processobehörigt barn rätt att överklaga en dom om avslag på socialnämndens ansökan om beredande av vård med stöd av LVU.22 I en senare dom slår HFD fast att ett icke processbehörigt barn med viss mognad genom sin ställ-

20SOU 2009:68 s. 216. 21 Leviner P (2011) s. 99. 22RÅ 2006 ref. 10.

företrädare kan överklaga ett beslut om omhändertagande enligt LVU, trots att ställföreträdarens egen uppfattning är att omhändertagandet bör bestå.23

5.5. Generella krav på socialtjänstens insatser

5.5.1. Respekt för den enskildes självbestämmande och integritet

Av portalparagrafen i SoL framgår att socialtjänstens verksamhet ska bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Denna grundläggande princip återfinns även i LVU men med en annan formulering. Enligt 1 § första stycket LVU ska insatserna präglas av respekt för den unges människovärde och integritet.

Enligt 3 kap. 5 § SoL ska socialnämndens insatser för den enskilde utformas och genomföras tillsammans med honom eller henne. Bestämmelsen anger att socialtjänsten inte får företa åtgärder ”över huvudet” på klienten.24 Avsikten är att understryka betydelsen av den enskildes aktiva roll och bestämmande över sin situation.

5.5.2. Kvalitet och kompetens

Insatser inom socialtjänsten ska enligt 3 kap. 3 § SoL vara av god kvalitet. För utförande av uppgifter inom socialtjänsten ska det finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet. Dessa bestämmelser gäller både vid myndighetsutövning och vid genomförandet av vård eller andra insatser. Bestämmelserna gäller såväl privat som offentlig verksamhet inom socialtjänsten. Frågor om innehåll och kvalitet i institutionsvården behandlas i kapitel 16.

Enligt 3 kap. 3 § tredje stycket SoL ska kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras. Socialstyrelsen har utarbetat föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete, som är gemensamma för hälso- och sjukvården (inklusive tandvården), socialtjänsten och verksamhet som bedrivs med stöd av LSS.25 Enligt

23HFD 2014 ref. 38. 24Prop. 1979/80:1 Del A s. 528. 25 SOSFS 2011:9.

Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd definieras även den verksamhet som SiS bedriver som socialtjänst.

5.5.3. Samverkan

Bestämmelser om samverkan finns i 3 kapitel 1, 4 och 5 §§ SoL. Socialnämnden ska medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan, organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen. Socialnämnden ska också samverka med andra samhällsorgan i den uppsökande verksamheten. Socialnämndens insatser ska vid behov utformas och genomföras i samverkan med organisationer och andra föreningar.

I 5 kap. 1 a § SoL finns en särskild bestämmelse om samverkan i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa. Samverkan mellan socialtjänsten, skolan och hälso- och sjukvården behandlas särskilt i kapitel 9, 15, 16 och 18.

5.6. Barns och ungas rättigheter under vårdens genomförande

Rättsskyddet för barn och unga anses vara tillgodosett i den svenska lagstiftningen fram till beslut eller dom om samhällsvård – däremot är det svagt under själva verkställigheten. De beslut som fattas rör oftast barnets vardagstillvaro och de allmänna rättsskyddsbestämmelser som finns är endast tillämpliga på formella beslut. Titti Mattsson har pekat på att det får till följd att ett barn under 15 år generellt sett är helt beroende av att andra, främst socialsekreterare, familjehemsföräldrar eller behandlingspersonal, tillgodoser hans eller hennes specifika behov och intressen.26 Först när barnet vid 15 års ålder blir processbehörigt kan det i vissa avseenden hävda sin rätt, t.ex. motsätta sig fortsatt vård med stöd av SoL, ansöka om bistånd på egen hand och beviljas öppna insatser oberoende av vårdnadshavarens samtycke.

Barnombudsmannen (BO) anser att den nuvarande lagstiftningen, och särskilt den lagstiftning som omgärdar ungdomars

26 Mattson T (2006) s. 220 ff. och Mattsson T (2008) s. 54 f.

vardag på särskilda ungdomshem, tydligare måste utgå från barns rättigheter. Den nuvarande lagstiftningen är, enligt BO i huvudsak repressiv och har ett bristfälligt rättighetsperspektiv.27

Upprättelseutredningen ansåg att säkerheten i samhällsvården är nära sammankopplad med barns rättigheter och möjligheter till delaktighet. Placerade barns grundläggande rättigheter borde enligt utredningen tydliggöras, såsom rätt till umgänge med syskon och föräldrar, fritidsaktiviteter, utbildning och god omvårdnad. Utredningen underströk också att delaktighet motverkar den maktobalans i relationen mellan vuxna och ungdomar på en institution som ytterst kan leda till övergrepp av olika slag.28

Det följer av 10 § andra stycket LVU att bestämmelserna i SoL om vårdens innehåll och utformning även gäller vård enligt LVU.

5.6.1. God vård

Enligt 6 kap. 1 § SoL ansvarar socialnämnden för att den som genom nämndens försorg har tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård. Kravet på god vård gäller både för offentligt och enskilt bedriven verksamhet.29

Av 6 kap. 7 § SoL framgår att socialnämnden i fråga om de barn som vårdas i ett familjehem, jourhem, annat enskilt hem eller ett hem för vård eller boende ska

1. medverka till att de får god vård och fostran och i övrigt gynn-

samma uppväxtförhållanden,

2. verka för att de får lämplig utbildning,

3. verka för att de får den hälso- och sjukvård som de behöver,

4. lämna vårdnadshavarna och föräldrarna råd, stöd och annan

hjälp som de behöver.

27 BO (2010) s. 23. 28SOU 2011:9 s. 64. 29SOU 2013:53 s. 162.

Av förarbetena till punkten 2 och 3 framgår bl.a. att socialtjänsten och den som vårdar barnet ska vara aktiva för att få till stånd de insatser som barnet kan vara i behov av.30

Enligt Socialstyrelsens föreskrifter ska det framgå av genomförandeplanen vilka åtgärder som planeras för att barnet eller den unge

1. ska få lämplig utbildning i förskola eller skola,

2. ska få sina behov av hälso- och sjukvård och tandvård tillgodo-

sedda och

3. vid behov ska få stöd i umgänget med föräldrar, syskon och

andra närstående.31

Vården ska vara trygg, säker, ändamålsenlig och präglad av kontinuitet

Begreppet god vård utvecklas inte i lagstiftningen. Socialstyrelsen har emellertid i föreskrifter som gäller socialnämndens ansvar för barn och unga i familjehem, jourhem och HVB, angett att vården ska vara trygg, säker, ändamålsenlig och präglad av kontinuitet.32

Trygghet och säkerhet är näraliggande begrepp. Begreppet trygghet återfinns i FB. Alla barn har enligt 6 kap. 1 § FB rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. De får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Det gäller självfallet även när barnen är i samhällets vård. För barn och unga som placeras i familjehem eller HVB är det viktigt att vården präglas av stabila och förutsägbara förhållanden och att de kan lita på vuxna i sin omgivning. 33

Säker vård innebär frånvaro av missförhållanden såsom övergrepp, kränkande behandling, fysisk och psykisk försummelse.34Upprättelseutredningen fann i en kartläggning att övergrepp och allvarlig försummelse förekommer även i dagens samhällsvård.35Utredningen inventerade vilka riskfaktorer som finns och pekade

30Prop. 2012/13:10 s. 80 f. 317 kap. 3 § SOSFS 2012:11. 323 kap. 1 § andra stycket SOSFS 2012:11. 33 Socialstyrelsen (2012d) s. 55. 34 A.a. s. 55 med ref. till prop. 2012/13:10 s. 109. 35SOU 2011:9 s. 221 ff.

bl.a. på att de särskilda befogenheterna som de särskilda ungdomshemmen förfogar över kan missbrukas och att ordningsregler och metoder i behandlingsarbete kan vara integritetskränkande. Socialstyrelsen har senare konstaterat att det fortfarande förekommer att bemötandet av barnen inte alltid är respektfullt och att metoder och ordningsregler kan ha kränkande inslag.36 Av regeringens proposition om stärkt stöd och skydd för barn och unga framgår att säkerhetsarbete bl.a. avser åtgärder för att motverka övergrepp och allvarliga försummelser, system och rutiner för uppföljning, samverkan kring säkerhet och trygghet och att socialtjänstens arbete ska vara rättssäkert.37

För att vården ska vara ändamålsenlig behöver den utformas så att den svarar mot det enskilda barnets eller den unges förutsättningar och behov. Innehållet i vården vid HVB, såsom metoder och personalens kompetens, ska vara adekvata i förhållande till det mål som gäller för placeringen. Målet med vården och de särskilda insatser som barnet eller den unge behöver ska framgå av vårdplanen. Genomförandeplanen ska beskriva när och hur de särskilda insatserna ska genomföras.38 I förarbetena till 1980 års socialtjänstlag markerades bl.a. att de sociala tjänsterna ska anpassas till den enskildes aktuella förutsättningar och behov. De olika insatserna bör inte graderas i något slags upptrappningsmönster utan bedöms utifrån deras ändamålsenlighet i varje särskild situation.39

Att vården präglas av kontinuitet innebär att barnet eller den unge får möjlighet att bygga upp varaktiga relationer även utanför den egna familjen. Det kan handla om att undvika onödiga omplaceringar och att barnet och föräldrarna kan hålla kontakt med samma socialsekreterare, även om behandlingsformerna och placeringarna ändras. Ofta har barnets tidigare uppväxt präglats av instabila förhållanden och avbrutna relationer. Enligt förarbetena utgår principen om kontinuitet från förutsättningen att trygga och förtroendefulla relationer utgör grunden för ett framgångsrikt behandlingsarbete. Att vården präglas av kontinuitet innebär också att kontakten med barnets hemmiljö upprätthålls under den tid

36 Socialstyrelsen (2013) s. 50. 37Prop. 2012/13:10 s. 109. 38 Socialstyrelsen (2012d) s. 55. 39Prop. 1979/80:1 Del A s. 214.

vården pågår och att utslussningen i samband med att barnet eller den unge lämnar vården görs successivt.40

Barn värdesätter ett respektfullt bemötande

I en svensk undersökning av hur barn som är placerade upplever sin situation framhåller de aspekter som vikten av att personal och familjehemsföräldrar är snälla, att man blir sedd och väl behandlad.41Ett respektfullt bemötande är också något som de barn och unga som utredningen träffat lyft fram som väldigt viktigt. De understryker att barn och unga måste kunna känna tillit till sin socialsekreterare eller till personalen på HVB för att kunna berätta om svåra saker. De betonar också värme och engagemang. En flicka uttrycker det som att ”man känner om de vill hjälpa till från hjärtat eller bara göra sitt jobb”. En annan flicka säger att ”det är jätteviktigt att personalen på HVB är förstående och ger kärlek och inte bara order. De ska visa att de är som mamma och pappa för ungdomarna som bor på boendet.”

5.6.2. Samhörighet med närstående och kontakt med hemmiljön

I barnkonventionen (artikel 9) anges att konventionsstaterna ska respektera rätten för det barn som är skiljt från den ena eller båda föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då det strider mot barnets bästa.

Enligt Europakonventionen, som är bindande rätt i Sverige, har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv (artikel 8). Av flera domar i Europadomstolen framgår att relationen mellan barnet och ursprungsfamiljen är central för det familjeliv som artikel 8 avser att skydda. I vissa undantagsfall kan det emellertid vara tillåtet, eller till och med behövligt, att inskränka denna rättighet. Dessa undantag faller under punkten 2 i artikeln och innefattar sådana situationer som dels har stöd i nationell lag, dels är nödvän-

40 Socialstyrelsen (2012d) s. 56. 41 Lundström T & Sallnäs M (2013).

diga med hänsyn till vissa uttalade aspekter i ett demokratiskt samhälle.42 Andra släktband än föräldraskap kan utgöra barns familjeliv. Syskon ingår vanligen i barns familjeliv enligt artikel 8.43 Mor- och farföräldrar kan i vissa fall ingå.44

Enligt artikel 30 i barnkonventionen ska, i de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör en urbefolkning, ett barn som tillhör en sådan minoritet eller urbefolkning inte förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk. I barnrättskommitténs allmänna kommentar till artikel 30 står bl.a. att staterna alltid bör säkerställa att principen om barnets bästa är helt avgörande när det gäller att placera barn som tillhör ursprungsbefolkningar i alternativ omvårdnad. Staterna ska ta vederbörlig hänsyn till strävan att upprätthålla kontinuitet i barnets uppfostran, och ta hänsyn till barnets etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund.45

När ett barn placeras ska det i första hand, enligt 6 kap. 5 § SoL, övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller närstående. Vad som är bäst för barnet ska dock alltid beaktas.

Enligt 6 kap. 1 tredje stycket SoL bör den vård som ges utanför det egna hemmet utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön.

Umgängesrätten utgår från barnet

Enligt 14 § LVU har socialnämnden ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. Enligt förarbetena får en placering inte innebära att barnet avskärs från kontakt med känslomässigt betydelsefulla närstående.46

42 Mattsson T (2010) s. 50. 43 A.a. s. 59 med ref. till Olsson mot Sverige (nr 1) och Moustaquin mot Belgien. 44 A.a. s. 59 f. med ref. till Vermeire mot Belgien, Marckx mot Belgien, Bronda mot Italien och Scozzari och Giunta mot Italien. 45 BO (2014a) s. 11. 46Prop. 1989/90:28 s. 73.

Barnets inställning har betydelse för hur umgänget utformas och hans eller hennes uppfattning ska inhämtas eller på annat sätt så långt det är möjligt klargöras. Vid 15 års ålder är barnet processbehörigt och då krävs barnets samtycke till umgänge, men hänsyn ska även tas till yngre barns vilja. Barnet eller den unges inställning ska tillmätas betydelse utifrån ålder och mognad (36 § LVU).

Ett barns uttryckliga motstånd mot umgänge har behandlats i en dom i HFD. Målet gällde en 12-årig flicka som inte ville träffa modern. HFD bedömde att flickan hade en mognad som motsvarade hennes ålder och att hon varit mycket konsekvent. Oberoende av orsakerna till hennes ställningstagande ansåg domstolen att det skulle tillmätas avgörande betydelse och att det måste anses vara det bästa för henne att något umgänge inte skulle utövas så länge hon inte själv kunde acceptera det.47

Enligt 14 § andra stycket LVU får socialnämnden begränsa kontakten mellan barnet och vårdnadshavaren om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården. Möjligheten till umgängesbegränsning gäller även i förhållande till förälder som har umgängesrätt reglerad genom dom eller beslut av domstol eller genom avtal. Se vidare angående umgängesbegränsning och hemlighållande av vistelsort i kapitel 12 som bl.a. behandlar föräldrarnas rättsliga ställning.

Barn önskar ofta mer kontakt mer föräldrar och syskon

Drygt 60 procent av de barn som intervjuades inom ramen för Socialstyrelsens s.k. Dartington-projekt hade önskemål om bättre och tätare kontakt med ursprungsfamiljen. De hade också behov av att veta mer om sitt ursprung.48

I en svensk studie har knappt 300 samhällsvårdade ungdomars syn på kontakten med sin ursprungsfamilj undersökts. Sammantaget visar studien att mer än hälften av ungdomarna inte var tillfreds med kontakten. En större grupp med regelbunden kontakt ville träffa sina föräldrar oftare medan en grupp med avbruten kontakt inte ville ha någon kontakt. Bland dem som varit länge i familjehemsvård utkristalliserades en grupp om cirka en fjärdedel

47RÅ 2005 ref. 66. 48 Socialstyrelsen (2000).

som vare sig hade kontakt eller ville bo med föräldrarna och som värderade familjehemmet högt. Drygt hälften av ungdomarna hade något så när regelbunden kontakt med sina syskon. Studien visar att det var påfallande många ungdomar, särskilt vid HVB, som ville ha mer kontakt med sina syskon. Ungdomarnas önskan om mer syskonkontakt var entydig på ett sätt som skilde sig från hur de såg på kontakten med föräldrarna.49

5.6.3. Utbildning och hälsa

Utbildning och hälsa är exempel på områden som man med stöd i forskning kan peka ut som betydelsefulla för barn och unga i samhällsvård. Som tidigare har redovisats ska socialnämnden verka för att barn som är placerade utanför det egna hemmet får lämplig utbildning och den hälso- och sjukvård som de behöver (6 kap. 7 § SoL). Enligt Socialstyrelsens föreskrifter ska det framgå av genomförandeplanen vilka åtgärder som planeras för att barnet eller den unge ska få sina behov tillgodosedda inom dessa områden.50 Barns och ungas hälsa och skolgång ska också regelbundet följas upp under vårdens genomförande (6 kap. 7 b § SoL och 13 a § LVU). Det förutsätter samverkan med förskola, skola och hälso- och sjukvården, vilket utvecklas i kapitel 15.

5.6.4. Barn i HVB har sämre levnadsnivå

År 2010 publicerades den första svenska studien av den sociala barnavården ur ett välfärdsperspektiv.51 Syftet med studien, som omfattade ett urval av barn i åldern 13–18 år i familjehem och HVB, var att undersöka i vilken utsträckning placering i dygnsvård innebär att barn och ungdomar under vårdtiden får en välfärd i nivå med andra barns och ungas.52 Resultaten visade att barnen i HVB hade sämre tillgång till både ekonomiska och materiella resurser än sina jämnåriga som bodde med sin familj och också i relation till

49 Lundström T & Sallnäs M (2009) s. 57. 507 kap. 3 § SOSFS 2012:11. 51 Sallnäs M m.fl. (2010) s. 19. 52 Undersökningen är en replikering av de nationella levnadsnivåundersökningar som genomfört sedan år 2000, Levnadsnivåundersökning bland barn och unga, Barn – LNU.

barn i familjehem. De institutionsplacerade barnen hade sämre ekonomisk buffert och mera sällan tillgång till nätuppkoppling och mobiltelefon.

Marie Sallnäs, som är en av forskarna bakom undersökningen, menar att både denna studie och BO:s undersökning som refereras längre fram pekar på den vikt barnen lägger vid de basala och konkreta sidorna av en vårdmiljö. Samtidigt anser hon att det är viktigt att påpeka att personalen och relationerna till dem är helt centrala i barnens svar om hur det är att vistas i en institutionsmiljö.53

5.6.5. Placerade barns och ungas fritid

Av artikel 31 i barnkonventionen framgår att barn har rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet. Av barnrättskommitténs allmänna kommentar till artikel 31 framgår att fritid innebär tid för lek eller rekreation. Den definieras som tid som är fri eller utan förpliktelser och som barnet själv väljer hur de vill använda. I kommentaren uttalas vidare att barn på institution bör erbjudas plats och tillfälle för barn att umgås med andra barn i lokalsamhället, att leka och delta i spel, fysiska aktiviteter samt kulturellt och konstnärligt liv. Sådana åtgärder bör inte begränsas till obligatoriska eller organiserade aktiviteter. Det behövs trygga och stimulerande miljöer även för att delta i fri lek och rekreation. Barn som tillbringar längre perioder på institutioner behöver även tillgång till lämpliga böcker och tidskrifter och till internet, liksom hjälp och stöd att ta tillvara dessa resurser.54

Det finns inga bestämmelser i SoL eller i LVU som reglerar placerade barns och ungas rätt till fritid. I 3 kap.38 §§socialtjänstförordningen (2001:937, SoF) finns bestämmelser som anger vissa principer för verksamheten vid HVB. Där framgår bl.a. att verksamheten ska bygga på förtroende för och samarbete med den enskilde och utformas så att vistelsen i hemmet upplevs som meningsfull, vilket även torde inbegripa barnets rätt till fritid.

53 Sallnäs M (2012) s. 200. 54 BO (2014d).

Erfarenheter i tillsynen

IVO:s inspektioner av HVB för barn och unga visar att barn och unga på HVB i hög grad får möjlighet till en aktiv fritid och att verksamheterna samarbetar med föreningar och fritidsorganisationer i närområdet. IVO har dock på senare tid sett tendenser till besparingar när det gäller gemensamma aktiviteter som exempelvis bio eller besök på museum, som alla deltar i. Ungdomar klagar ibland över att de inte får utöva den fritidssysselsättning de själva vill.55

Välfärdsstudien

Av studien56 om placerade barns och ungas välfärd framgick att det endast är inom ett fåtal områden som det föreligger skillnader mellan samhällsvårdade och hemmaboende ungdomars fritid. Barn och unga i familjehem och HVB tränar idrott i signifikant lägre utsträckning än jämförelsegruppen. Däremot ägnar sig ungdomar i HVB i större utsträckning än jämförelsegruppen åt andra organiserade fritidsaktiviteter. De samhällsvårdade ungdomarna besöker också museum och konstutställningar i högre utsträckning än hemmaboende ungdomar. Vad gäller andra ganska typiska ungdomsaktiviteter som att gå på bio, konsert eller att besöka bibliotek uppvisas inga skillnader mellan unga i samhällsvård och hemmaboende ungdomar.

Unga i HVB utför hushållssysslor i betydligt större utsträckning än hemmaboende jämnåriga. Den stora skillnaden finns bland dem som ägnar många timmar i veckan till hushållsarbete. Oddsen är nästan dubbelt så höga att unga som bor i HVB hjälper till med hushållssysslor mer än tre timmar per vecka när de jämförs med hemmaboende ungdomar. För familjehemsplacerade ungdomar finns inget sådant samband

55 IVO (2013) s. 34. 56 Lagerlöf H (2012) s. 129 ff.

Barnombudsmannens intervjuer

BO konsaterar i rapporten Bakom fasaden att barn och unga på institution ofta har långtråkigt och att de saknar meningsfulla fritidsaktiviteter, samt att de ofta upplever sig begränsade i kontakter utanför institutionen då rörelsefriheten och användandet av telefon och internet kan vara regelstyrt. BO anser att ambitionsnivån ska höjas och att det ska vara ett krav att alla HVB ska erbjuda samtliga ungdomar individuellt anpassade fritidsaktiviteter. Alla ungdomar bör ha rätt att minst en gång varje vecka få delta i en idrotts- eller kulturaktivitet, exempelvis en fotbollsträning eller en fotokurs. BO anser att Socialstyrelsen bör ta fram riktlinjer för att garantera att alla placerade barn och ungdomar har chansen till en meningsfull vardag och fritid, att de får tillgång till och har reella möjligheter att utveckla och låta sig inspireras av exempelvis idrott och kultur. Vid tillståndsprövning och i den löpande tillsynen bör dessa riktlinjer särskilt beaktas.

Barn och unga tar även upp vikten av att ha tillgång till datorer och internet för att kunna sköta sina skoluppgifter, men också för att kunna upprätthålla en bra och kontinuerlig kontakt med sina föräldrar, syskon och vänner. Vikten av att alla HVB är utrustade med fungerande datorer och bra internetuppkopplingar är därför, enligt BO, en högst relevant fråga. BO anser att detta är något som IVO särskilt borde beakta vid tillståndsprövning av nya verksamheter samt i den löpande tillsynen.57

5.7. Barns och ungas rätt till delaktighet

Rätten för alla barn att bli hörda och att tas på allvar utgör en av barnkonventionens grundläggande värderingar. Enligt artikel 12 ska konventionsstaterna tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. FN:s barnrättskommitté har erkänt artikel 12 som en av konventionens fyra grundläggande principer. Det innebär att artikel 12 inte bara fastställer en rättighet i sig, utan också ska beaktas vid tolkning och genomförande av alla andra rättigheter.

57 BO (2011) s. 60 ff.

5.7.1. Rätt att få relevant information

Enligt 11 kap. 10 § SoL ska, när en åtgärd rör ett barn, barnet få relevant information. Bestämmelsen rör inte bara barn och unga som är placerade i familjehem och HVB utan även barn och unga som av andra skäl har kontakt med socialtjänsten, t.ex. under en utredning eller vid genomförande och uppföljning av öppna insatser.

Motsvarande rätt till relevant information finns även i 36 § LVU och omfattar då även den som fyllt 18 år. Som orsak till att åldersgrupperna ska ha samma rätt till information anges i förarbetena bl.a. de stora begränsningar i den enskildes rörelsefrihet som tvångsåtgärder medför och svårigheten att motivera varför personer som vårdas tillsammans ska omfattas av olika skyldigheter.58Samtidigt som det infördes bestämmelser om rätten till information i SoL och LVU år 2008 infördes i LVU även en bestämmelse om att ansökningar om vård enligt lagen ska innehålla en redogörelse för hur relevant information lämnats samt för den unges inställning till den föreslagna vården.59

När bestämmelserna om att barnet respektive den unge ska få relevant information infördes framhöll regeringen att rätten till information är en viktig förutsättning för att ge barnet eller den unge en möjlighet att komma till tals och bli delaktigt. Med relevant information avses vederhäftig information som är av betydelse för den unge i ärendet. Informationen ska inte enbart omfatta faktauppgifter utan även information om följderna av den unges inställning och möjliga resultat av utredningen eller utgången i målet. Informationen ska vidare anpassas utifrån barnets ålder och mognad på ett sådant sätt att barnet kan ta den till sig.60

Informationens relevans ska inte bedömas enbart i förhållande till informationen som sådan utan även i förhållande till barnet, dvs. vara lämplig för barnet med beaktande av t.ex. hans eller hennes ålder, mognad, förmåga att tillgodogöra sig information, psykiska hälsa och tidigare kunskaper. Informationen får inte vara till skada för barnet. Det kan ibland innebära att informationen ska begränsas beroende på vad som är bäst för det enskilda barnet eller den unge i förhållande till hans eller hennes ålder, mognad och tidigare

58Prop. 2006/07:129 s. 39. 59Prop. 2012/13:10 s. 36. 60 A.a. s. 35.

erfarenheter. Samtidigt betonas i förarbetena att förutsättningen för att barnet ska kunna framföra sin åsikt är att barnet har fått den information som krävs för att kunna sätta sig in i frågan.61

Information inför och under en placering

Socialstyrelsen har utfärdat föreskrifter och allmänna råd till ledning för vilken information som ska lämnas till barnet eller den unge i samband med en placering och under vårdtiden.62 Enligt föreskrifterna ska nämnden inledningsvis samt, om det behövs, återkommande informera barnet eller den unge om grunden för placeringen. Han eller hon ska även informeras om sina rättigheter i förhållande till familjehemmet eller på HVB.63 Enligt de allmänna råden bör barnet eller den unge informeras om vilka rättigheter han eller hon har i fråga om att

  • vara delaktig i planeringen av vården,
  • ta del av journalanteckningar,
  • prata enskilt med företrädare för nämnden och
  • framföra klagomål och synpunkter till nämnden.

Socialnämnden ska även ge barnet eller den unge som är placerad i ett familjehem eller ett HVB aktuella kontaktuppgifter till den socialsekreterare som handlägger hans eller hennes ärende samt uppgifter om hur man når tillsynsmyndigheten.64

De ungdomar från projektet Knas hemma65 som utredningen har träffat framhöll att språket är viktigt. Vuxna måste vinnlägga sig om att barnet förstår informationen.

Autism- och Aspergerförbundet har framfört till utredningen att barn med autismspektrumtillstånd måste få hjälp att förstå och

61Prop. 2006/07:129 s. 39 och 41. 62 SOSFS 2012:11. 637 kap. 1 § tredje stycket SOSFS 2012:11. 64 7 kap. 1 § första och andra styckena SOSFS 2012:11. 65 http://knashemma.se Knas hemma är ett nationellt projekt som drivs av Barnombudsmannen i Uppsala (en ideell förening) med stöd av Arvsfonden. Knas Hemma arbetar tillsammans med ungdomar för att barns och ungas rättigheter och röster ska stärkas i familjehem och HVB genom att visa, berätta och förklara utifrån deras perspektiv och erfarenheter.

göra sig förstådda för att kunna använda sin rätt att uttrycka åsikter i frågor som rör barnet.

Informationsmaterial till placerade barn och unga

Enligt 3 kap. 20 § SoF ska IVO ta fram information som riktar sig till barn och unga som stadigvarande vistas i familjehem, HVB, särskilda ungdomshem och till deras vårdnadshavare. Informationen ska bl.a. innehålla uppgifter om barns och ungas rättigheter. IVO har tagit fram särskilda informationsmaterial beroende på om barnet eller den unge är placerad i familjehem, HVB eller på ett särskilt ungdomshem. I detta informationsmaterial som även är publicerat på myndighetens hemsida beskrivs barnets eller den unges rättigheter när det gäller att få information om viktiga frågor som rör vården och planeringen, få komma till tals och bli lyssnad på, få stöd i skolarbete och hjälp till utbildning eller annan sysselsättning, få hälso- och sjukvård och tandvård, ha kontakt med föräldrar, syskon och andra viktiga personer, få ha sina saker i fred och inte utsättas för olagliga begränsningsåtgärder m.m.

5.7.2. Rätt att få framföra sina synpunkter

Socialtjänsten har ett stort ansvar när det gäller att ge barn möjligheter att komma till tals. Den 1 januari 2013 infördes nya bestämmelser i 11 kap. 10 § SoL och 36 § LVU som syftar till bättre överensstämmelse med barnkonventionen. Enligt bestämmelserna ska barnet (SoL) respektive den unge (LVU) ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne. Om barnet eller den unge inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning, så långt möjligt klarläggas på annat sätt.

Det finns ingen nedre åldersgräns för när barn ska få komma till tals och uttrycka sina åsikter. Det måste finnas kunskap och utarbetade arbetssätt för hur barnets åsikter på bästa sätt kan inhämtas. Det är viktigt att barnet får framföra sina synpunkter i en miljö som känns trygg och att metoder och arbetssätt är väl anpassade till barnets förutsättningar. I alla beslut som rör barn bör

framgå att barnets åsikter har inhämtats samt hur barnets åsikter har inhämtats och beaktats.66

Barnet eller den unge har alltså en absolut rätt att få komma till tals och uttrycka sin åsikt. Barnet ska dock, enligt förarbetena, aldrig vara skyldigt att framföra sina åsikter. Om barnet inte kan eller vill framföra sina åsikter kan barnets inställning exempelvis klarläggas genom en närstående eller någon annan företrädare för barnet. Med hänsyn till principen om barnets bästa är det, enligt förarbetena angeläget att barnets inställning klargörs på ett sätt som iakttar respekten för barnets integritet och självbestämmanderätt.67Det betonas också att förutsättningen för att barnet ska kunna framföra sin åsikt är att barnet har fått den information som krävs för att sätta sig in i frågan.68

I barnrättskommitténs allmänna kommentar till artikel 12 understryks att barnet även har rätt att avstå från att utöva sin rättighet. Att uttrycka åsikter är för barnet ett val, inte en skyldighet.69

Modell för att lyssna på barn i familjehem

Regeringen har aviserat att arbetet med brukarundersökningar som sker på äldreområdet även ska omfatta barn och unga i samhällsvård.70 Som ett första steg i det arbetet har Socialstyrelsen fått i uppdrag att ta fram en modell för att lyssna på barn i familjehem i syfte att låta dem förmedla sina upplevelser om sin vistelse i familjehemmet samt tillämpa modellen i en pilotundersökning. Uppdraget ska redovisas senast den 1 december 2015.71

I rapporten Våga fråga – röster från barn i familjehem,72 berättar barn och unga om vikten av att få dela med sig av sina åsikter, tankar och upplevelser på ett sätt som passar dem själva och till personer som de känner förtroende för. De framhåller att de vill ge

66 A.a. s. 37. 67Prop. 2012/13:10 s. 38. 68 A.a. s. 38 f. 69 BO (2014b). 70Prop. 2012/13:10. 71 S2013/3876/FST. 72 BO (2015).

sin egen version av verkligheten, bli lyssnade på och tagna på allvar. BO avslutar rapporten med följande rekommendationer:

  • Våga fråga och agera.
  • Fråga på rätt sätt.
  • Fråga om rätt saker.

5.7.3. Hänsyn ska tas till barns och ungas åsikter

Av 11 kap. 10 § och 36 § LVU framgår att barnets (SoL) respektive den unges (LVU) åsikter och inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. Processbehörigheten vid 15 års ålder ger det äldre barnet rätt att föra sin talan i mål och ärenden enligt SoL och LVU och därmed större möjligheter att påverka. Men hänsyn ska även tas till yngre barns vilja.

I förarbetena till bestämmelserna återges barnrättskommitténs allmänna kommentarer till artikel 12 om att mognad handlar om förmågan att förstå och bedöma vilka konsekvenser den aktuella frågan medför.73 Barnrättskommittén understryker att ålder i sig inte är ett kriterium. Det finns inga specifika åldersgränser för barnets betydelsefulla delaktighet i beslutsfattandet. Hur mycket barn förstår är inte på ett entydigt sätt knutet till barnets biologiska ålder. Forskning visar att information, erfarenhet, miljö, sociala och kulturella förväntningar samt omfattningen av stöd bidrar till utvecklingen av ett barns förmåga att bilda åsikter. Därför måste barnets åsikter bedömas i varje enskilt fall. Mognad är svårt att definiera, men enligt barnrättskommittén innebär det att ett barn har kapacitet att uttrycka sina åsikter om frågor på ett rimligt och självständigt sätt. Hänsyn måste också tas till hur frågan påverkar barnet. Ju mer resultatet påverkar ett barns liv, desto mer relevant är en korrekt bedömning av just det barnets mognad.74

Mognad är, enligt Titti Mattsson, ett oklart och subjektivt begrepp och en rimlighetsbedömning får göras i det enskilda fallet. Mognadsbegreppet innefattar olika typer av mognad. För mognads-

73Prop. 2012/13:10 s. 38 f. 74 BO (2014b).

bedömningen i social- och familjerättsliga ärenden bör i första hand den intellektuella mognaden vara vägledande, följt av barnets emotionella mognad.75 Enligt Socialstyrelsen kan ett sätt att bedöma mognad vara att fråga vuxna personer i barnets närhet om hur de uppfattar barnets mognad, kombinerat med att handläggaren själv träffar barnet för att få en uppfattning om barnets koncentrationsförmåga, grad av medvetenhet, språk och sinnesstämning.76

Regeringen betonade att det förhållandet att barnets åsikter ska tillmätas vikt i förhållande till ålder och mognad ställer krav på att socialtjänsten har kunskap om barns fortlöpande utveckling, behov och förmåga. Regeringen ansåg att det saknas vägledning kring hur socialtjänsten ska bedöma vilken tyngd ett barns utsagor ska ges utifrån ålder och mognad.77 Därför har Socialstyrelsen fått i uppdrag att utveckla kunskapsstödet när det gäller bedömning av barns utsagor. Uppdraget ska redovisas senast den 15 december 2015.78

Delaktigheten ska omfatta även vardagen

Barns och ungas rätt till delaktighet är inte begränsat till myndighets- och verksamhetsbeslut som rör barn utan innefattar även mer vardagliga situationer och samtal om det som barnet är frågande inför eller vill prata om. Barnets rätt till delaktighet ska alltså även innefatta den praktiska verksamheten som rör barn och handla om både små och stora frågor i vardagen, t.ex. att barnet eller den unge ska ha ett reellt inflytande över utformningen av sin egen vård. Det handlar t.ex. om att barnet eller den unge ska ha rätt att vara med när man planerar saker som gäller honom eller henne.

Ett konkret tillfälle för placerade barn och unga att påverka sin situation är vid upprättandet och uppföljningen av genomförandeplanen. En genomförandeplan kan innehålla planering av särskilda insatser, umgänget med föräldrar och närstående men kan också innehålla planering av barnets vardag, såsom fritidaktiviteter, läxhjälp

75 Mattson T (2006) s. 81 f. 76 Socialstyrelsen (2012b) s. 12. 77Prop. 2012/13:10 s. 39. 78 S2014/6338/FST och S2014/6505/FS.

etc. Av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd framgår att socialnämnden ska verka för att ett barn eller en ung person som är placerad i familjehem eller i ett HVB deltar i arbetet med att upprätta, följa upp och vid behov revidera genomförandeplanen.79Enligt BBIC ska barnet eller den unge och de vuxna kring barnet samlas regelbundet för att vid uppföljningsmöten gå igenom genomförandeplanen.80

Barns och ungas upplevelse av delaktighet

I BO:s intervjuer med ett hundratal barn i samhällsvård gav de familjehemsplacerade barnen en relativt ljus bild, medan de HVBplacerade sällan upplevde att de blev lyssnade på. Många upplevde att de möttes av negativa förväntningar.81

IVO:s tillsyn av HVB för 2011 var inriktad på barnens delaktighet. Då granskades drygt 2 000 personakter avseende lika många barn. Granskningen visade att merparten av barn och unga på HVB har en egen genomförandeplan. Men de är av varierande kvalitet och alla planer följs inte upp. Bland annat uppmärksammades att de ensamkommande barnens planer ibland var standardiserade dokument som inte utformats för det enskilda barnet. Alla barn på HVB ska känna till genomförandeplanen, veta vad den innehåller och hur den ska användas. Det framgick av samtalen med barnen att de i de flesta verksamheterna kände till sin plan. Men det fanns också HVB där bara ett fåtal eller inget barn kände till sin plan. I 85 procent av boendena där barn och unga tas emot för behandling kände de flesta till sin plan. Motsvarande andel i HVB för ensamkommande barn var 60 procent.82

Som ett komplement till de barnsamtal som IVO genomför inom ramen för frekvenstillsynen av HVB för barn och unga har alla barn och unga från och med 2013 fått besvara frågor i en enkät bl.a. om hur delaktiga de tycker att de får vara. Enkätsvaren visar att uppfattningen om delaktighet varierar. Mer än hälften på HVB med inriktning behandling svarar att de oftast eller alltid får vara

797 kap. 2 § SOSFS 2012:11. 80 Socialstyrelsen (2012d) s. 191. 81 BO (2010) och BO (2011). 82 IVO (2013) s. 34.

delaktiga och bestämma. Men var femte ungdom tycker inte att det är så. På HVB för ensamkommande barn svarar färre, drygt en tredjedel, att de alltid eller oftast är delaktiga. Ungdomar på de särskilda ungdomshemmen är minst nöjda med sin delaktighet. Där tycker mindre än en tredjedel att de är delaktiga alltid eller nästan alltid medan drygt en tredjedel svarar sällan eller aldrig. Ungefär hälften av ungdomarna på HVB för ensamkommande och på HVB för behandling tycker att personalen alltid eller oftast lyssnar på deras synpunkter och klagomål. På SiS-institutionerna svarar mindre än hälften positivt på frågan. En tredjedel tycker att personalen sällan eller aldrig lyssnar på dem.83

Även från de kontakter som utredningen har haft med barn och unga som varit placerade framkommer brister vad gäller barns rätt att vara delaktiga i planeringen och genomförandet av vården.84

5.7.4. Stöd till barn för att deras rättigheter ska tillvaratas

Barnets särskilda socialsekreterare

När vård ges i ett familjehem eller i ett HVB ska det enligt 6 kap. 7 c § SoL finnas en av socialnämnden särskilt utsedd socialsekreterare som ansvarar för kontakterna med barnet eller den unge. Socialsekreteraren ska besöka barnet regelbundet i den omfattning som är lämplig utifrån barnets behov och önskemål. Den särskilda socialsekreteraren ska framför allt handla i barnets intresse och ha en självständig ställning till familjehemmet eller institutionen, dvs. inte handlägga frågor som rör villkoren för uppdraget. Ytterligare en angelägen uppgift är att vara uppmärksam på och lyhörd för barnets behov av och önskemål om kompletterande insatser. Den särskilda socialsekreterarens personliga kontakt med barnet eller den unge är tänkt att utgöra en central del i uppföljningen av vården. I uppföljningen ska särskilt uppmärksammas barnets eller den unges hälsa, utveckling, sociala beteende, skolgång samt relationer med anhöriga och andra närstående (6 kap. 7 b SoL och 13 a § LVU).85

83 IVO (2014) s. 13 f. 84 Bl.a. inom ramen för BO:s projekt ”Möte med makten”. 85Prop. 2012/13:10 s. 78 f.

Tillsynens roll

Den statliga tillsynen ska kontrollera att vården uppfyller krav och mål enligt lagar och andra föreskrifter. Barn och ungdomar i familjehem, på HVB eller i ett LSS-boende kan kontakta IVO via ett direktnummer och få möjlighet att berätta hur de har det eller ställa frågor. IVO har via barntelefonen tagit emot nästan 400 samtal 1 januari 2014 t.o.m. november 2014. I många fall är samtalet den enda åtgärd som behövs, i andra fall kan samtalet leda till en kontakt med socialtjänsten eller att ett tillsynsärende inleds. Vissa telefonkontakter har lett till oanmälda inspektioner och förändringar i verksamheten. Möjligheten att kontakta IVO ska, enligt ett regeringsuppdrag, även finnas för barn som vårdas inom den psykiatriska heldygnsvården.86

Under åren 2009–2014 har en försöksverksamhet med tillsynsombud för barn och unga placerade i familjehem genomförts. I en slutrapport över försöksverksamheten konstaterar IVO att barnen varit nöjda med ombuden och att de inneburit en positiv skillnad för en del barn. IVO anser ändå inte att tillsynsombud är rätt metod för att tillförsäkra de familjehemsplacerade barnen en trygg och säker vård. Det huvudsakliga skälet är att försöksverksamheten genomförts under förutsättningar som är svåra att nå upp till om den skulle omfatta alla de cirka 13 000 barn och unga som är placerade i familjehem. Verksamheten är alltså alltför resurskrävande. IVO anger dock även andra skäl, t.ex. att barn i familjehem inte behöver fler aktörer. Om barnets nätverk utökas med fler kontakter riskerar roller och uppgifter att bli otydliga. Barnets socialsekreterare måste ha tillräcklig kompetens och kunskap om barn samt en arbetssituation som gör det möjligt att vara tillgänglig för barnet och erbjuda en förtroendefull relation. IVO framhåller även att en riskbaserad tillsyn är effektivare och att IVO vill erbjuda barn och ungdomar flera kanaler för att nå en inspektör och få möjlighet att berätta hur de har det eller ställa frågor.87

86 www.ivo.se 87 IVO (2014a). Försöksverksamheten har utvärderats av Örebro universitet.

Barnrättsaktörer

Det finns en rad barnrättsaktörer som arbetar med barns rättigheter med utgångspunkt från barnkonventionen. BO är en statlig myndighet med uppdrag att företräda barns och ungas rättigheter och intressen utifrån barnkonventionen. BO har rättsliga befogenheter att begära information och att kalla in kommuner, landsting/regioner och myndigheter till överläggning men utövar ingen tillsyn. BO får inte ingripa i enskilda ärenden men har anmälningsskyldighet till socialnämnden.

Som redovisats i kapitel 3 har FN:s barnrättskommitté i februari 2015 rekommenderat Sverige att ratificera det tredje tilläggsprotokollet om en internationell klagomekanism. Barnrättskommittén menar att Sverige behöver säkerställa att barn kan slå larm om deras rättigheter kränks. Barnrättskommittén föreslår också att BO ska kunna ta emot och utreda enskilda ärenden.

På skolområdet finns en funktion som har till uppgift att stärka barns och elevers rättigheter, nämligen Barn- och elevombudet (BEO) som inrättades 2006 som en del av Skolinspektionen. BEO övervakar den del av skollagen som gäller kränkande behandling. BEO har möjlighet att driva individuella barns och ungas mål om skadestånd.

I kommuner och landsting förekommer i viss utsträckning lokala och regionala barn- och ungdomsombud. År 2012 fanns sådana i åtta av 290 kommuner. Utformningen av uppdragen varierar men generellt handlar det om information och påverkansarbete på ett generellt plan.

Exempel på barnrättsorganisationer är Rädda Barnen, BRIS (Barnens Rätt I Samhället) och organisationen Maskrosbarn. Rädda Barnen bedriver påverkansarbete och erbjuder individuell rådgivning. BRIS arbetar brett med individuell rådgivning, men enbart via telefon, mejl och chatt. Maskrosbarn vänder sig till barn och unga vars föräldrar missbrukar eller mår psykiskt dåligt. Maskrosbarn erbjuder kurativt stöd samt sociala aktiviter, men inte juridisk vägledning.

Barnrättsbyrån som finns i Stockholm är den enda verksamhet som företräder enskilda barn i myndighetskontakter och liknande för att de ska få sina behov tillgodosedda. Barnrättsbyrån, som startade sin verksamhet 2011 vänder sig till barn och unga mellan 0

och 21 år som behöver praktisk hjälp, ombudsmannaliknande stöd och rådgivning. Barnrättsbyrån har utformats med brittiska Kids Company som förebild. Kids Company grundades år 1996 och erbjuder verksamheter för utsatta barn i London och Bristol. Arbetet där utgår från dels anknytningsteori (betydelsen av en nära relation lyfts fram för att den tillit ska uppstå som anses som nödvändig i behandlingsarbete), dels advocacy och empowerment.

Advocacy kan ungefärligen översättas med att företräda medan empowerment handlar om att stärka människors egenmakt.88 Barnrättsbyrån kommer enligt uppgift att ansöka om medel hos Arvsfonden för ett försöksprojekt om att sprida modellen till andra delar av Sverige.

När det gäller övriga nordiska länder är det endast Danmark som erbjuder ett oberoende stöd för barn och unga i kontakten med myndigheter. I den danska Serviceloven89 finns bestämmelser om att barn och unga har rätt till eller en bisidder som ska stödja barnet och se till att barnets rättigheter tas tillvara i den kommunala handläggningsprocessen (§ 48 a). Vidare kan en støtteperson tillsättas för barn och unga som är placerade utanför det egna hemmet (§ 68 b). Støttepersonen ska fungera som en stabil vuxenkontakt med positiv betydelse för barnets eller den unges utveckling.

5.8. Utredningens överväganden och förslag

5.8.1. Inledande överväganden

Som redovisats inledningsvis i detta kapitel har Titti Mattsson på utredningens uppdrag analyserat hur barnrättsperspektivet kan stärkas i den nya omarbetade LVU som utredningen föreslår. Mattsson förordar att det av lagen tydligt ska framgå vilka rättigheter som barn har inför och i samband med en placering, dvs. en rättighetslista. Syftet med en rättighetslista är att det ska vara tydligt för såväl barn och unga som för de som tillämpar lagen, vilka centrala rättigheter som gäller enligt lagen. En inledande rättighetslista kan följas av de undantag som bör gälla.

88 Forssell E m.fl. (2015) s. 12. 89 Bekendtgørelse af lov om social service.

Barnkonventionens rättighetslista spänner över ett brett fält, med allt från medborgerliga och politiska rättigheter till ekonomiska, sociala och kulturella sådana. Ett exempel på en svensk lagstiftning som har en sådan inledande struktur är FB som anger barns rättigheter samt vårdnadshavarens ansvar att tillgodose dessa. Enligt 6 kap. 1 § FB har barn rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Vidare framgår att barn inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Ett annat exempel på en lagstiftning som har en sådan struktur är den nya patientlagen (2014:821) som trädde i kraft den 1 januari 2015. Syftet med patientlagen är att stärka och tydliggöra patientens ställning samt att främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet.

Utredningen kan konstatera att det inte tydligt framgår av nuvarande LVU vad barn och unga och deras föräldrar kan förvänta sig av vården. Genom nuvarande regelverk anges kvalitetskraven på vården i olika bestämmelser i LVU, SoL, SoF samt i föreskrifter från Socialstyrelsen. Det finns därför behov av att både tydliggöra syftet med lagen och på ett samlat sätt ange vilka grundläggande krav som gäller för vården. I det följande föreslår därför utredningen att den nya LVU ska kompletteras med en bestämmelse som anger syftet med lagen samt ett kapitel med ett antal bestämmelser som anger vilka grundläggande kvalitetskrav som gäller för vården. En sådan konstruktion syftar till att synliggöra barns och ungas grundläggande rättigheter och uppmärksamma de som ska tillämpa lagen på deras skyldighet att se till att dessa rättigheter tillgodoses. Enligt utredningen är det ett viktigt steg för att genomföra barnkonventionens barnrättssyn i den nya lagen.

Barnets eller den unges rätt att få och ge information samt deras möjligheter att kunna påverka sin tillvaro under en placering är en grundläggande rättighet under vårdens genomförande. Som redovisats inledningsvis har barnets rätt till information och delaktighet stärkts avsevärt i lagstiftningen under de senaste åren. Trots detta visar återkommande rapporter att barn och unga upplever att de inte har fått tillräcklig information och att deras synpunkter inte har beaktats. Utredningen anser därför att bestämmelsen om barnets rätt till information, rätt att komma till tals och få sina synpunkter beaktade behöver lyftas fram och tydliggöras i den nya LVU. I det följande föreslås därför att delaktighetsbestämmelserna

ska samlas i ett eget kapitel i den nya LVU och att bestämmelserna ska förtydligas och kompletteras i vissa delar.

5.8.2. Lagen ska syfta till skydd och en god vård

Utredningens förslag: Den nya lagen ska syfta till att tillför-

säkra barn och unga skydd och en god vård.

I förarbetena till LVU anges att syftet med LVU är att samhället ska kunna fullgöra sin skyldighet att tillgodose barns och ungdomars behov av vård och behandling. LVU utgör på så sätt ett komplement till SoL i situationer när frivilliga insatser inte kan komma till stånd eller inte kan bedömas som tillräckliga.90

Utredningens uppdrag är bl.a. att analysera behovet av förtydliganden av regelverket. Tydlighet bidrar till att öka rättssäkerheten för den enskilde. Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är det av grundläggande betydelse att den som vårdas med tvång och hans eller hennes anhöriga tydligt kan utläsa av lagstiftningen vad syftet med vården är. Utredningen anser därför att den nya LVU ska kompletteras med en bestämmelse som ger uttryck för det särskilda syfte som ska gälla för tvångsvården. Utredningen föreslår att syftet med tvångsvården ska vara att tillförsäkra barn och unga skydd och en god vård. Ordet skydd markerar att det är fråga om en allvarlig situation eller en situation som hotar att förvärras. Med ordet tillförsäkra markeras socialnämndens befogenhet och skyldighet att ge skydd och vård till barnet eller den unge mot vårdnadshavarens eller barnet eller den unges vilja.

Att barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet ska få en god vård följer redan av 6 kap. 1 § SoL. Den bestämmelsen gäller även den vård som ges med stöd av LVU (10 § andra stycket LVU). Kravet på god vård i 6 kap. 1 § SoL gäller dock enbart placeringar utanför hemmet. LVU reglerar tvångsingripanden mot enskilda vilket innebär att kraven måste vara högt ställda. Enligt utredningen är det därför rimligt att kravet på god vård inte enbart ska omfatta vård utanför det egna hemmet utan även gälla öppna

90Prop. 1989/90:28 s. 38.

insatser utan samtycke. Utredningen vill betona att kravet på god vård gäller både för offentligt och enskilt bedriven verksamhet.

Syftesbestämmelsen i den nya LVU harmonierar med artikel 20 i barnkonventionen som stadgar att ett barn som tillfälligt eller varaktigt berövats sin familjemiljö eller som för sitt eget bästa inte kan tillåtas stanna kvar i denna miljö ska ha rätt till särskilt skydd och bistånd från statens sida.

5.8.3. Tydligare krav på tvångsvården

Utredningens bedömning: Barns och ungas grundläggande

rättigheter i samhällsvården måste synliggöras i den nya LVU.

Utredningens förslag: Det ska införas ett nytt kapitel i den nya

LVU med bestämmelser om vilka krav barn och unga kan ställa på vården. Följande krav ska gälla

  • Vården ska vara av god kvalitet. Kvaliteten i vården ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.
  • Vården ska särskilt vara trygg, säker, ändamålsenlig och präglad av kontinuitet.
  • Vården ska ges med omtanke och bygga på respekt för barnets eller den unges människovärde och integritet samt med aktning för barnets eller den unges person och egenart.
  • Vården ska ges utifrån en helhetssyn på barnet och bedrivas i samverkan med andra berörda samhällsorgan och myndigheter.
  • Ett barn eller en ung person som vårdas utanför det egna hemmet har rätt till samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön.
  • Ett barn eller en ung person som vårdas utanför det egna hemmet ska ges möjlighet till en fritid som är anpassad till hans eller hennes ålder och intressen.

Genom LVU:s nuvarande konstruktion framgår kraven på vården indirekt genom att 10 § andra stycket LVU stadgar att bestäm-

melserna i SoL gäller för vårdens innehåll och utformning. Enligt 6 kap. 1 § andra stycket SoL ansvarar socialnämnden för att den som genom nämndens försorg har tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård. Vidare framgår av tredje stycket att vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön.

Det enda krav som särskilt nämns i LVU i dag är att insatserna ska präglas av respekt för den unges människovärde och integritet (1 § LVU). Det framgår således inte direkt av nuvarande LVU vad barn och unga och deras föräldrar har rätt att förvänta sig av vården.

Utredningen föreslår därför att den nya LVU ska kompletteras med ett inledande kapitel som samlar de bestämmelser som anger vilka grundläggande krav som gäller för vården. Det bidrar till att synliggöra barns och ungas grundläggande rättigheter och uppmärksamma socialnämnden och de som har det direkta ansvaret för vården på deras skyldighet att se till att dessa rättigheter tillgodoses. Som anförts i de inledande övervägandena anser utredningen att en sådan konstruktion av lagen är ett viktigt steg för att genomföra barnkonventionens barnrättssyn i den nya lagen.

Vården ska vara av god kvalitet

Utredningen föreslår att det nya kapitlet ska inledas med en bestämmelse som stadgar att vård enligt lagen ska vara av god kvalitet. Vidare ska det framgå av bestämmelsen att kvaliteten i vården systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras.

Kravet på att insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet och att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras följer redan av 3 kap. 3 § SoL och gäller med stöd av 10 § andra stycket nuvarande LVU även den vård som ges med tvång. Eftersom den grundläggande regleringen i SoL även fortsättningsvis ska gälla för tvångsvården av barn och unga medför bestämmelsen en viss dubbelreglering. Utredningen anser emellertid att kravet på tydlighet, framför allt gentemot de barn och unga som bereds vård enligt lagen, uppväger nackdelarna med en sådan konstruktion. I sammanhanget kan erinras om att även den nya patientlagen innehåller ett antal dubbelregleringar. I

förarbetena uttalas dock att nackdelarna i lagtekniskt hänseende uppvägs av att bestämmelserna är av grundläggande betydelse för såväl patienter som vårdgivare och hälso- och sjukvårdspersonal.91

Med kvalitet avses här att en verksamhet uppfyller de krav och mål som gäller för verksamheten enligt lagar och andra föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av sådana föreskrifter. Definitionen är densamma som Socialstyrelsen använder i sina föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete (2 kap. 1 § SOSFS 2011:9). Se vidare kapitel 16.

Vården ska särskilt vara trygg, säker, ändamålsenlig och präglad av kontinuitet

Som redovisats tidigare i detta kapitel är begreppet god vård inte preciserat i SoL. Däremot har Socialstyrelsen i föreskrifter som gäller socialnämndens ansvar för barn och unga i familjehem, jourhem och HVB, angett att vården ska vara trygg, säker, ändamålsenlig och präglad av kontinuitet. Inom hälso- och sjukvården preciserar lagstiftningen vad som ska känneteckna en god vård. I 2 a § HSL anges i fem punkter de särskilda krav som lagstiftaren har velat ställa på en god vård inom den offentliga och enskilda hälso- och sjukvården.

Utredningen anser att det på motsvarande sätt ska preciseras i lag vilka krav barn och unga kan ställa på den vård som ges med stöd av LVU och att Socialstyrelsens föreskrifter ska utgöra grunden. Utredningen föreslår således att det ska framgå av den inledande bestämmelsen i kapitlet att vården särskilt ska vara trygg, säker, ändamålsenlig och präglad av kontinuitet. Med ordet särskilt markeras att uppräkningen inte är uttömmande.

En trygg och säker vård innebär bl.a. att vården präglas av stabila och förutsägbara förhållanden som gör att barnet eller den unge kan lita på vuxna i sin omgivning. Det får inte förekomma missförhållanden såsom övergrepp, kränkningar eller försummelse. En ändamålsenlig vård utformas så att den svarar mot det enskilda barnets eller den unges förutsättningar och behov. Arbetssätt, kompetens hos personalen m.m. ska vara adekvata i förhållande till

91Prop. 2013/14:106 s. 43.

det mål som gäller för placeringen. Att vården präglas av kontinuitet innebär att onödiga omplaceringar undviks och att kontakten med barnets hemmiljö upprätthålls. Det innebär också att barnet eller den unge får möjlighet att bygga upp varaktiga relationer även utanför den egna familjen, med socialsekreteraren och de som svarar för insatserna. Att vården präglas av kontinuitet innebär också att vårdens inledande och avslutande förbereds noga.

Som konstaterats i föregående avsnitt ska även de barn och unga som får öppna insatser med stöd av lagen ges en god vård. Det ligger dock i sakens natur att inte alla krav har samma relevans när det inte är fråga om heldygnsvård.

Vården ska ges med omtanke och bygga på respekt för barnets eller den unges människovärde och integritet

Enligt 1 § LVU ska insatserna präglas av respekt för den unges människovärde och integritet. Utredningen föreslår att den bestämmelsen ska ingå som en del i de särskilda krav som ska ställas på vården.

Vikten av ett respektfullt bemötande är också något som de barn och unga som utredningen träffat lyft fram som väldigt viktigt. De understryker att barn och unga måste kunna känna tillit till sin socialsekreterare eller till personalen på HVB för att kunna berätta om svåra saker. De betonar också betydelsen av värme och engagemang. I utvärderingen av den nationella försöksverksamheten med tillsynsombud var det uppenbart hur mycket barnen värderade möjligheten att få utveckla förtroendefulla relationer och många framhöll betydelsen av kontinuitet. De vill ha en personlig relation till sin socialsekreterare.

Ett respektfullt bemötande kännetecknas av hänsyn och respekt för barnets eller den unges människovärde och integritet. Ett respektfullt bemötande kan emellertid förenas med en distanserad och reserverad hållning. Det innebär att i de flesta bemötandesituationer är det inte tillräckligt med enbart respekt. Till ett gott bemötande hör även vänlighet, lyhördhet, tillit, stöd och uppmuntran. Utredningen anser att ordet omtanke kan vara ett sammanfattande uttryck för det. Det kan anföras att begreppet omtanke är subjektivt och värdeladdat och därmed främmande i författningstexter. Utredningen vill dock erinra om att uppdraget

bl.a. är att stärka rättssäkerheten för de barn och unga som vårdas med stöd av lagen. Utredningen har i kapitel 3 redogjort för två olika rättssäkerhetsdefinitioner: formell rättssäkerhet och materiell rättssäkerhet. Den formella rättssäkerheten har att göra med själva förfarandet (förutsägbarhet, kontrollerbarhet och likhet inför lagen) medan den materiella rättssäkerheten ska garantera materiell rättvisa ur ett etiskt och moraliskt perspektiv. Med materiell rättssäkerhet menas alltså att utöver det formella kravet på förutsebarhet så ska rättsliga avgöranden även motsvara andra etiska krav. Enligt utredningen kan ordet omtanke spegla denna dimension av rättssäkerhet.

Utredningen föreslår att nuvarande 1 § första stycket andra meningen LVU flyttas till det nya kapitlet om krav på vården. Vidare föreslås att bestämmelsen kompletteras med att vården ska ges med omtanke och bygga på respekt för barnets eller den unges människovärde och integritet samt med aktning för barnets eller den unges person och egenart. Att barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart framgår av 6 kap. 1 § FB. Bestämmelsen i den nya LVU markerar att barns rättigheter även ska respekteras när barnet får insatser enligt LVU.

Vården ska ges utifrån en helhetssyn på barnet eller den unge

Vården ska ges utifrån en helhetssyn på barnet eller den unge vilket förutsätter att hälso- och sjukvården vid behov erbjuder nödvändig behandling och att förskolan och skolan ger lämplig utbildning och det stöd som behövs. Om berörda verksamheter bidrar med kompletterande resurser, kunskap och kompetens för att ge stöd till barnet ökar kvaliteten i insatsen och den splittring som ökad specialisering annars kan leda till motverkas.92

För att kunna uppnå syftet med lagen, dvs. att tillförsäkra barn och unga skydd och en god vård, krävs således även insatser från andra huvudmän och verksamheter. I syfte att erinra om detta föreslår utredningen att en bestämmelse förs in i det nya kapitlet om krav på vården, som stadgar att vården ska ges utifrån en helhetssyn på barnet eller den unge och bedrivas i samverkan med andra

92 Socialstyrelsen m.fl. (2006) s. 29.

berörda samhällsorgan och myndigheter. En sådan lagteknisk konstruktion finns t.ex. i 6 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).

För att lyfta fram placerade barns och ungas rätt till hälso- och sjukvård och utbildning innehåller bestämmelsen även en hänvisning till landstingets ansvar enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL) att erbjuda barn och unga en god hälso- och sjukvård och bestämmelserna i skollagen (2010:800) om elevers utbildning inom skolväsendet samt stöd i form av extra anpassningar och särskilt stöd. Samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården samt skolan är av grundläggande betydelse för att berörda barn och unga ska tillförsäkras en god vård.

Utredningen återkommer i kapitel 9, 15, 16 och 18 med förslag avseende samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Barns och ungas rätt till samhörighet med närstående samt kontakt med hemmiljön

Principen om barnets rätt till sin familj och att denna relation inte får gå förlorad under en placering utanför hemmet finns uttryckt i 6 kap. 1 § andra stycket SoL. Bestämmelsen gäller, med stöd av 10 § andra stycket LVU, även vid en placering utanför hemmet med stöd av LVU. Enligt 6 kap. 1 § andra stycket SoL bör vården utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön.

Av 14 § första stycket nuvarande LVU framgår att socialnämnden har ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. Som redovisats tidigare i detta kapitel (avsnitt 5.6.2) visar en svensk studie att många ungdomar inte bara önskar mer föräldrakontakt utan även mer kontakt med sina syskon.

Utredningen föreslår att det förs in en bestämmelse i det nya kapitlet om krav på vården som stadgar att barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet har rätt till samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön. Att det medför en viss dubbelreglering i förhållande till 6 kap. 1 § andra stycket SoL uppvägs av kravet på tydlighet. I syfte att stärka barnrättsperspektivet i lagen ska bestämmelsen i den nya LVU formul-

eras som en rätt för barnet i stället för en skyldighet för socialnämnden. Rätten till kontakt med anhöriga och andra närstående är givetvis inte juridiskt utkrävbar eftersom det inte finns någon plikt för t.ex. föräldrar att umgås med sitt barn. Om ett barn önskar mer kontakt har dock socialtjänsten ett ansvar att på olika sätt verka för detta. Rätten till kontakt med vårdnadshavare och föräldrar kan också begränsas om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården. Det ska erinras om i bestämmelsen. Om det behövs får socialnämnden även begränsa barnets kontakt med syskon och andra närstående med stöd av sin allmänna befogenhet att bestämma om barnets personliga förhållanden.

Barn och unga ska ges möjlighet till en meningsfull fritid

Av artikel 31 i barnkonventionen framgår att barn har rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet. I barnrättskommitténs allmänna kommentar till artikel 31 uttalas bl.a. att barn på institution bör erbjudas plats och tillfälle för barn att umgås med andra barn i lokalsamhället, att leka och delta i spel, fysiska aktiviteter samt kulturellt och konstnärligt liv. Sådana åtgärder bör inte begränsas till obligatoriska eller organiserade aktiviteter. Barn som tillbringar längre perioder på institutioner behöver även tillgång till lämpliga böcker och tidskrifter och till internet, liksom hjälp och stöd att ta tillvara dessa resurser.93

Det finns inga bestämmelser i SoL eller LVU som reglerar placerade barns och ungas rätt till fritid. Däremot skulle det kunna hävdas att barnets rätt till fritid ingår i kravet på att vården ska utformas så att den upplevs som meningsfull enligt 3 kap. 3 § SoF.

Som redovisats tidigare i detta kapitel har BO framfört att ambitionsnivån för placerade barns och ungdomars fritid måste höjas. Enligt BO har alla unga som är placerade i samhällsvården rätt att få ta del av individuellt anpassade fritidsaktiviteter. BO framhåller även vikten av att alla HVB är utrustade med datorer och internetuppkoppling.

93 BO (2014d).

I syfte att få den nya LVU i bättre överenstämmelse med barnkonventionen föreslår utredningen att det nya kapitlet om krav på vården kompletteras med en bestämmelse som stadgar att barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet ska ges möjlighet till en fritid som är anpassad efter deras ålder och intressen. Det kan t.ex. handla om organiserade idrotts- eller kulturaktiviteter eller besök på bio, konsert eller museum. Tillgång till dator och internetuppkoppling är en viktig förutsättning för att barn och unga ska kunna sköta sina skoluppgifter men också för att de ska kunna upprätthålla en kontinuerlig kontakt med föräldrar, syskon och vänner.

5.8.4. Socialnämndens ansvar för umgänge ska även gälla syskon och andra närstående

Utredningens förslag: Nuvarande 14 § LVU ska ändras så att

socialnämnden har ett ansvar för att barnet ges möjlighet till umgänge även med syskon och andra närstående.

Enligt 14 § LVU har socialnämnden ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar och vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. Enligt artikel 9 i barnkonventionen har ett barn som har skiljts från den ena eller båda föräldrarna rätt till kontakt med båda föräldrarna utom då det strider mot barnets bästa. Barnrättskommittén har i de allmänna kommentarerna uttalat att i bevarandet av familjemiljön ingår att bevara barnets band i vidare bemärkelse. Det gäller kontakt med släkten, till t.ex. far- och morföräldrar, far- och morbröder, fastrar och mostrar, men också vänner, skola och den bredare sociala miljön.94

Både i forskning och praktik har frågan om placerade barns och ungas rätt till kontakt med syskon som de inte bor tillsammans med lyfts fram alltmer. Kunskapen och medvetenheten om betydelsen av att placerade barn och unga får möjlighet att upprätthålla kontakten med syskon och även andra närstående bör enligt utredningen avspegla sig i lagstiftningen.

Att barn och unga har rätt till samhörighet med föräldrar, anhöriga och andra närstående innebär att det är barnets rätt till

94 BO (2014c) s. 16.

umgänge som står i centrum. Umgänget är alltså i första hand till för barnet och det är barnets intressen som ska vara avgörande. Som redovisats tidigare visar en svensk studie att många placerade ungdomar vill träffa sina föräldrar oftare men att det också finns ungdomar som inte vill ha någon kontakt alls. Om kontakten anses negativ av barnet eller den unge ska han eller hon inte behöva utsättas för den eller i vart fall ska den diskuteras noga.

Även de ungdomar som utredningen träffat inom ramen för projektet Knas hemma har framhållit vikten av att respektera att barn i vissa fall inte vill ha kontakt med föräldrar och syskon. Vid utredningens möte med Nationella stödtelefonen för hedersrelaterat våld och förtryck framkom att barn och unga som omhändertagits på grund av hedersrelaterat våld och förtryck uppger att de upplever skam för att de inte vill hem eller längtar efter sin familj. De kan uppleva att socialtjänsten utövar ”påtryckning” att de ska prata med eller träffa föräldrarna trots att de absolut inte vill. Utredningen vill understryka att hänsyn måste tas till dessa ungdomars uppfattning och vilja.

I linje med förslaget i det föregående avsnittet föreslår utredningen att nuvarande 14 § LVU kompletteras så att även syskon och andra närstående omfattas. Nuvarande 14 § LVU stadgar att socialnämnden har ett ansvar för att den unges behov av umgänge så långt möjligt tillgodoses. I syfte att stärka barnrättsperspektivet i lagen föreslår utredningen att bestämmelsen formuleras om så att socialnämnden har ett ansvar för att barnet ges möjlighet till umgänge med föräldrar, vårdnadshavare, syskon och andra närstående.

5.8.5. Barnets eller den unges rätt till information och delaktighet ska förtydligas

Utredningens bedömning: Bestämmelsen om barnets eller den

unges rätt att få och ge information behöver lyftas fram och tydliggöras i den nya LVU.

Utredningens förslag: Delaktighetsbestämmelserna ska samlas i

ett eget kapitel i den nya LVU.

Nuvarande 36 § LVU ska delas upp i två bestämmelser i den nya LVU. En bestämmelse ska reglera rätten till information och en bestämmelse ska reglera barnets eller den unges rätt att komma till tals och få sina synpunkter beaktade i förhållande till ålder och mognad.

Bestämmelsen om barnets eller den unges rätt till information ska förtydligas med att barnet eller den unge återkommande ska få relevant information.

Det ska även införas en ny bestämmelse om att informationen ska anpassas till den enskildes ålder, mognad, erfarenhet och andra individuella förutsättningar. Den som ger informationen ska så långt som möjligt försäkra sig om att mottagaren har förstått innehållet i och betydelsen av den lämnade informationen. Bestämmelsen gäller både den information som ges till barn och unga och den information som ges till barnets vårdnadshavare.

Enligt 36 § LVU ska den unge få relevant information. Den unge ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne. Om den unge inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Den unges åsikter och inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. Bestämmelsen gäller både vid myndighetsutövning och vid genomförandet av vården.

Mot bakgrund av att återkommande rapporter visar att barn och unga upplever att de inte har fått tillräcklig information och att deras åsikter inte har beaktats, anser utredningen att det finns skäl att på ett tydligare sätt än i dag lyfta fram delaktighetsbestämmelserna i den nya LVU. Utredningen föreslår att bestämmelserna ska samlas i ett eget kapitel i den nya LVU. I sammanhanget ska erinras om att kravet på barnets delaktighet inte är begränsat till myndighets- och verksamhetsbeslut som rör barn utan även gäller även den praktiska verksamheten och handlar både om små och stora frågor i vardagen. Det handlar således om att barnet eller den unge ska ha ett reellt inflytande över utformningen av sin egen vård.

Vidare föreslår utredningen att nuvarande 36 § LVU delas upp i två bestämmelser. En bestämmelse som reglerar rätten till information och en bestämmelse som reglerar barnets eller den unges rätt att komma till tals. Utredningen föreslår även att bestämmelsen om

barnets eller den unges rätt till information ska förtydligas. Det är viktigt att upprepa informationen under placeringstiden, exempelvis om varför barnen behöver vara placerade. Utredningen föreslår att bestämmelsen om barnets eller den unges rätt till information förtydligas så att det av lagtexten framgår att informationen ska ges återkommande.

I linje med utredningens uppdrag att stärka barnrättsperspektivet i laget ska bestämmelsen om barnets eller den unges rätt att komma till tals dessutom formuleras om. I stället för att barnet eller den unge ska ges möjlighet att framföra sina åsikter ska barnet eller den unge framföra sina åsikter.

Informationen ska vara individuellt anpassad

Som redovisats inledningsvis i detta kapitel har barnets position inom den socialrättsliga lagstiftningen stärkts genom utökade informations- och delaktighetskrav. Informationsflödet måste dock anpassas för att barnet ska kunna tillgodogöra sig informationen och vara reellt delaktig. I barnrättskommitténs allmänna kommentar till artikel 12 står att konventionsstaterna är skyldiga att säkerställa att denna rätt genomförs för barn som har svårt att föra fram sina åsikter. Till exempel ska man förse barn som har en funktionsnedsättning med de kommunikationsverktyg som behövs för att de lättare ska kunna uttrycka sina åsikter, och göra det möjligt för dem att använda dessa verktyg. Ansträngningar måste också göras för att erkänna rätten att uttrycka åsikter för barn som tillhör minoritetsgrupper och ursprungsbefolkningar, flyktingbarn och andra barn som inte talar majoritetsspråket.95

I enlighet med barnrättskommitténs rekommendationer föreslår utredningen en ny bestämmelse om att informationen ska vara individuellt anpassad till den enskildes ålder, mognad, erfarenhet eller andra individuella förutsättningar. Bestämmelsen ska även omfatta den information som ska lämnas till vårdnadshavare.

Kravet på att informationen ska vara individuellt anpassad innebär att den ska ges på ett sådant sätt att den enskilde kan ta den till sig. Att vuxna måste vinnlägga sig om att barnet förstår den

95 BO (2014b).

information som lämnas har betonats av flera av de ungdomar som utredningen har träffat. Informationen måste anpassas till den enskildes individuella förutsättningar och göras lättbegriplig. Särskild hänsyn måste tas till den enskildes ålder och mognad, erfarenhet eller andra individuella förutsättningar. Med andra individuella förutsättningar avses t.ex. om den enskilde har svårigheter att förstå svenska eller har en funktionsnedsättning som medför svårigheter att ta till sig informationen. Exempelvis måste personer med kognitiva kommunikationssvårigheter få särskilt anpassad information. Behovet av tolk och kommunikationsstödjande hjälpmedel bör särskilt uppmärksammas. Att informationen ska vara individuellt anpassad innebär även att den enskilde kan avstå från information som han eller hon inte önskar.

Den som lämnar informationen måste så långt som möjligt försäkra sig om att den enskilde har förstått innehållet i och betydelsen av den lämnade informationen. När information lämnas till barn eller unga måste den som lämnar informationen försäkra sig om att barnet eller den unge har ett tillräckligt underlag för att kunna utöva delaktighet och självbestämmande.

I 11 kap. 10 § SoL finns en likalydande bestämmelse om barns rätt till relevant information. Utredningen anser att motsvarande ändring som den utredningen föreslår i den nya LVU bör övervägas i en eventuell kommande översyn av socialtjänstlagen.

5.8.6. Oberoende barnombud kan behövas för att tillgodose barns och ungas rättigheter

Utredningens bedömning: Regeringen bör utreda inrättandet

av en regional operativ barnombudsfunktion, dit barn och unga kan vända sig om de upplever att deras rättigheter kränks.

Barnets särskilda socialsekreterare har en central roll

För alla barn som placeras i familjehem och HVB ska det finnas en särskilt utsedd socialsekreterare, vars roll är att handla i barnets eller den unges intresse. Den särskilda socialsekreterarens personliga kontakt med barnet eller den unge är tänkt att utgöra en

central del i uppföljningen av vården. Utredningen anser att det är en viktig barnrättsfråga att barnets särskilda socialsekreterare ges förutsättningar att uppfylla lagens krav och förväntningar och ta ett övergripande ansvar för att det placerade barnets rättigheter i olika avseenden tillgodoses. Samtidigt som denna roll utvecklas och stärks kommer det även fortsättningsvis att finnas ett behov av barn och unga kan ta kontakt med någon utomstående i situationer där de inte anser sig bli lyssnade på eller får det stöd och hjälp de behöver. Den särskilda socialsekreteraren är bunden av regelverk och organisatoriska förutsättningar och ska också balansera barnets och vårdnadshavarens ibland motstridiga intressen.

För barn under 18 år placerade i familjehem och HVB (inklusive SiS) finns en möjlighet att kontakta IVO och ställa frågor eller framföra klagomål via ett direktnummer, den s.k. Barntelefonen. I många fall är samtalet den enda åtgärden, men det förekommer också att IVO tar kontakt med socialtjänsten eller inleder tillsyn utifrån den information som barnet eller den unge lämnar. IVO har även i uppdrag att informera om barns och ungas rättigheter i familjehem och HVB.

Det finns ingen offentlig oberoende instans som har i uppdrag att stödja barn i pågående enskilda ärenden.96 BO har till uppgift att företräda barns och ungas rättigheter och intressen utifrån barnkonventionen men utövar ingen tillsyn och får inte driva enskilda ärenden. Det finns ett flertal organisationer som ger individuellt stöd och rådgivning till barn och unga men ofta är verksamheten begränsad till vissa målgrupper, enbart telefonkontakt etc. och erbjuder inte stöd i form av ställföreträdarskap i förhållande till olika myndigheter.

Barn och unga efterfrågar mer aktivt stöd

Vid utredningens möten med barn och unga, som antingen är eller har varit placerade enligt SoL eller LVU, har ett återkommande tema varit känslan av maktlöshet. Flera av ungdomarna beskriver en bristande tilltro till socialtjänsten och övriga myndigheter som har ansvar för att barn och unga får det stöd och den hjälp som de

96Prop. 2012/13:10 s. 79.

behöver. Ungdomarna upplever att de inte fått information om vad som ska hända eller varför. De upplever också att deras uppfattning inte beaktats eller att den har underkänts. Vissa ungdomar uttrycker på olika sätt att de skulle vilja att det fanns en person som aktivt och i den aktuella situationen kan agera som företrädare för barnet och ha mandat att påverka de beslut som socialtjänsten eller andra myndigheter fattar.

Det som placerade ungdomar efterfrågar ligger närmast i linje med den verksamhet Barnrättsbyrån bedriver sedan några år tillbaka i Stockholm. Verksamheten har bedrivits i projektform av Ersta diakoni men från och med mars 2015 drivs den vidare av den oberoende organisationen Barnrättsbyrån i Sverige. Barnrättsbyrån, som är inte begränsad till placerade barn eller socialtjänstens område, erbjuder personlig kontakt, socialt och juridiskt stöd och kan även företräda barnet eller den unge i förhållande till olika myndigheter. Det framgår av utvärderingsrapporten att de ungdomar som vänder sig till Barnrättsbyrån har det gemensamt att de känner sig övergivna av och kritiska mot myndighetsrepresentanter inom socialtjänsten och andra myndigheter. Barnrättsbyrån upplevs till skillnad från myndigheterna som lättillgängliga. Det finns inga administrativa hinder för kontakten och arbetssättet uppfattas signalera såväl genuin omsorg som respekt och förmedlar en känsla av trygghet. Kartläggningen visar att Barnrättsbyråns verksamhet sett till antalet rättsfrågor är mycket omfattande. Personalen arbetar på ungdomarnas uppdrag i kontakten med olika myndigheter. 97

En barnombudsfunktion behövs

Utredningen anser att mycket talar för att det behövs en oberoende instans, dit barn och unga kan vända sig om de upplever att deras rättigheter kränks. Utredningen gör bedömningen att det bör vara en regional och operativ barnombudsfunktion. Barn och unga efterfrågar möjligheten till personlig kontakt vilket kräver rimlig geografisk närhet. Samtidigt måste verksamheten ha en viss volym för att upprätthålla kompetens och legitimitet, vilket talar för en

97 Forssell E m.fl. (2015). Försöksverksamheten har avrapporterats i form av en studie som genomförts av forskare vid Ersta Sköndal högskola.

regional verksamhet. Ytterligare ett skäl är att det ökar förutsättningarna för likvärdighet i landet. Små kommuner har sannolikt inte underlag för eller möjligheter i övrigt att fullt ut erbjuda en barnombudsfunktion. För att komplettera de myndigheter och organisationer som i dag erbjuder information och rådgivning måste verksamheten också kunna agera i barnets eller den unges sak.

Det finns flera frågor att ta ställning till vid utformningen av en barnombudsfunktion. Barnombudets ansvar och eventuella befogenheter behöver klargöras liksom verksamhetsområdet. Ska stödet enbart omfatta barnets eller den unges kontakter med den sociala barn- och ungdomsvården, med socialtjänsten i vid mening eller med andra samhällssektorer av betydelse för barns välfärd? Vidare behöver barnombudets organisatoriska tillhörighet övervägas. Ska funktionen ha ett statligt huvudmannaskap, knytas till en idéburen organisationer eller kan andra alternativ finnas? Vilken regional indelning kan vara lämpligast?

Det har inte varit möjligt att inom ramen för denna utredning utreda och lägga förslag om en konkret barnombudsfunktion. Utredningen vill dock lyfta fram behovet och att det är angeläget att utreda frågan. Enligt utredningen är det viktigt att avvakta Socialstyrelsens uppföljning av de lagändringar som infördes den 1 januari 2013 och som bl.a. omfattar kravet på att det ska utses en särskild socialsekreterare i samband med placering av ett barn.98

5.8.7. Uppföljning av vården

Utredningens förslag:6 kap. 7 b § SoL och 13 a § nuvarande

LVU ska kompletteras så att det framgår att socialnämnden vid uppföljningen av en placering av ett ensamkommande barn ska samtala med barnets gode man enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn.

Enligt 6 kap. 7 b § ska socialnämnden noga följa vården av de barn och unga som vårdas i ett familjehem, jourhem eller HVB. En mot-

98 Socialdepartementet (2013). Uppdrag att följa upp särskilda bestämmelser om vård av unga, S2013/6265/FST (delvis). Uppföljningen ska redovisas senast den 1 december 2015.

svarande bestämmelse finns i 13 a § nuvarande LVU. Uppföljningen ska främst ske genom

1. regelbundna personliga besök i det hem där barnet eller den

unge vistas,

2. enskilda samtal barnet eller den unge,

3. samtal med den eller dem som har tagit emot barnet eller den

unge,

4. samtal med den eller dem som har tagit emot barnet eller den

unge i sitt hem, och

5. samtal med vårdnadshavarna.

För ensamkommande barn som kommer till Sverige ska en god man enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn förordnas av överförmyndaren. Gode mannens uppdrag är att vara i vårdnadshavares och förmyndares ställe. Det betyder att den gode mannen har rätt och skyldighet att bestämma i alla frågor som rör barnets angelägenheter, personliga såväl som ekonomiska och rättsliga. Han eller hon ska se till att barnet får omvårdnad, trygghet och en god fostran. Likaså ska han eller hon säkerställa att barnet får den tillsyn som behövs samt bevaka att försörjnings- och utbildningsfrågorna får en tillfredsställande lösning. I förarbetena står att uppdraget att vara god man för ett ensamkommande barn ytterst består i att tillförsäkra barnet en trygg tillvaro under dess första tid här i landet. Den gode mannen ska ha regelbunden kontakt inte bara med barnet utan också med t.ex. det hem som barnet vistas i, den som företräder barnet i ett pågående utlänningsärendet samt den skola som barnet går i. Det ankommer på den gode mannen att aktivt se till att dessa och andra kontakter kommer till stånd och upprätthålls. Den gode mannen ska alltså vara det nav kring vilket barnets alla angelägenheter samordnas.99 Vid socialnämndens uppföljning av en placering av ett ensamkommande barn ska nämnden således samtala med barnets gode man enligt lagen om god man för ensamkommande barn. Utredningen föreslår därför att 5 kap. 7 b § SoL och 13 a § nuvarande LVU kompletteras i detta avseende.

99Prop. 2004/05:136 s. 29 f.

6. Öppna insatser utan samtycke

6.1. Uppdraget

Enligt direktiven ska utredningen se över tillämpningen av förebyggande öppna insatser enligt 22 § LVU och analysera behovet av ändrade regler för dessa insatser. I det ingår att närmare studera olika former av tvingande öppna insatser i Norge och Danmark. Utredningen är också fri att överväga om det finns behov av motsvarande förebyggande insatser utan samtycke när det gäller misstänkta förhållanden i hemmet.

6.2. Öppna insatser utan samtycke

Ett beslut om vård enligt LVU föregås ofta av öppna insatser enligt SoL. Det kan t.ex. handla om öppna insatser som vård- eller behandlingsinsatser. Liksom när det gäller andra åtgärder är grundtanken att sådana insatser ger bäst resultat om de ges i samförstånd med föräldrarna och barnet eller den unge.

I barnavårdslagen (1960:97) fanns ett antal åtgärder/insatser som inte förutsatte vårdnadshavarens samtycke och som skulle tillämpas i förebyggande syfte när förutsättningarna för tvångsingripande sannolikt var uppfyllda. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser fördes inte in i SoL. Enligt förarbetena tjänade insatserna sitt syfte bäst när de gavs i samförstånd med föräldrarna och den unge.1 Möjligheten till vissa utredningsåtgärder oberoende av samtycke kvarstod emellertid.

Några år senare, den 1 juli 1985, kompletterades LVU med en bestämmelse om ”förebyggande insatser”. Bestämmelsen avser

1Prop. 1979/80:1 del A s. 501.

endast den som kan antas komma att behöva vård till följd av eget beteende enligt vad som anges i 3 § LVU. Bestämmelser om förebyggande åtgärder utan samtycke för barn som far illa på grund av hemförhållandena har föreslagits i olika sammanhang, men inte införts i LVU.

6.2.1. Begrepp och termer

De insatser som kan ges med stöd av 22 § LVU benämns i lagen som ”förebyggande insatser” och är öppna till skillnad från placeringar av barn och unga i heldygnsvård. Som alternativ beteckning används ”öppenvårdstvång” i förarbetena till 1990 års LVU.2En annan term, ”mellantvång”, används ibland som synonym till förebyggande insatser enligt LVU och rekommenderas i Socialstyrelsens Termbank.3 Termen förekommer i förarbetena till bestämmelsen om förebyggande insatser i LVU, men beskrivs inte på något tydligt sätt där.4 Ytterligare en beteckning som förekommer för insatser enligt 22 § LVU är ”insatser oberoende av samtycke”. Som Socialutskottet konstaterade när bestämmelsen om förebyggande insatser infördes i LVU är den beteckningen inte helt relevant beträffande LVU, där utgångspunkten är att behövlig vård inte kan ges med samtycke.5

I detta kapitel används ”mellantvång” och ”insatser oberoende av samtycke” i referat av texter där termen förekommer. I övrigt används främst beteckningen öppna insatser utan samtycke för den typ av vård som det handlar om. Termen ”öppna insatser” används i dag i 3 kap. 6 a § SoL. Där anges att socialnämnden ansvarar för att det finns tillgång till öppna insatser för att kunna möta barns, ungdomars och vårdnadshavares olika behov.

2SOU 1986:20, s. 373 och 1989/90:SoU15 s. 4 ff. 3 Socialstyrelsen, Termbanken: ”mellantvång” (www.socialstyrelsen.se). 4 Se prop. 1984/85:171 s. 15 f. 5 Bet. 1984/85:SoU31 s. 4.

6.3. Förebyggande insatser enligt 22 § LVU

6.3.1. Dagens reglering

Syfte och kriterier

Införandet av den nuvarande bestämmelsen i 22 § LVU syftade till att förtydliga socialtjänstens ansvar för ungdomar med missbruksproblem och unga lagöverträdare.6 Bestämmelsen lyder på följande sätt:

Om det kan antas att den som är under 20 år till följd av ett beteende som avses i 3 § kommer att behöva beredas vård enligt denna lag om beteendet fortsätter och det stöd eller den behandling som den unge behöver inte kan ges med samtycke av den unge själv, om han eller hon fyllt 15 år, och av den unges vårdnadshavare, får socialnämnden besluta

1. att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt kvalificerad kontaktperson som socialnämnden utsett, eller

2. att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. När ett sådant beslut meddelas skall en särskild behandlingsplan finnas.

Bestämmelsen tillkom efter en debatt om att socialtjänstreformen hade orsakat att fler unga lagöverträdare dömts till påföljd inom kriminalvården i stället för att överlämnas till vård inom socialtjänsten. Socialberedningen hade i ett delbetänkande argumenterat emot att införa nya regler om tvångsåtgärder mot unga eftersom det skulle vara ett avsteg från lagstiftningens principiella inriktning och att det krävdes mer tid för att utvärdera effekterna av den nya lagstiftningen.7 Remissinstanserna var splittrade på denna punkt, men regeringen bedömde att det fanns skäl för att komplettera LVU med bestämmelser om stöd- och behandlingsinsatser i öppna former. Det föredragande statsrådet hänvisade till att det finns en konflikt när socialtjänsten tvingas acceptera den unges vägran att ta emot hjälp trots att det finns ett konstaterat behov, exempelvis när ungdomar har begått allvarliga brott. Enligt statsrådet borde det i sådana situationer ges ett större utrymme för andra åtgärder till

6 Bestämmelserna om förebyggande insatser infördes först i 8 a § i 1980 års LVU. 7 Ds S 1984:15 s. 88 ff och 103 ff.

skydd för den unge än att vänta på att situationen blivit så allvarlig att omedelbart omhändertagande blev aktuellt.8

Av regeringens förslag framgår att den föreslagna bestämmelsen tar sikte på de situationer där möjligheterna till frivilliga insatser enligt SoL är uttömda.9 Vidare handlar det om situationer där det kan antas att tvångsvård kommer att behövas om inte det destruktiva beteendet avbryts. Det föredragande statsrådet framhöll att beslut om förebyggande insatser med stöd av LVU aldrig får bli ett rutinmässigt inslag i socialnämndens arbete för barn och ungdom. Sådana beslut ska bara fattas efter noggrant övervägande i varje enskilt fall.10

Inför beslutet om att införa bestämmelsen framhöll socialutskottet att förebyggande insatser enligt LVU inte får ses som ett nödvändigt led innan nämnden beslutar att ansöka om heldygnsvård med stöd av LVU. Framstår vård utanför hemmet som den mest adekvata åtgärden, bör nämnden ansöka om vård och inte låta tid gå förlorad på andra åtgärder.11

Den särskilda behandlingsplan som ska finnas när beslut om insats enligt 22 § LVU meddelas ska så långt möjligt upprättas i samråd med den unge och föräldrarna.12

Från särskilt utsedd kontaktperson till särskilt kvalificerad kontaktperson

Punkten 1 i 22 § LVU avsåg från början regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson. Den ändrades den 1 januari 2007 i samband med införandet av den nya insatsen särskilt kvalificerad kontaktperson i 3 kap. 6 b § andra stycket SoL.

Ungdomsbrottsutredningen hade 2004 bedömt att det behövs särskild kompetens hos och särskilt stöd till de som är kontaktpersoner för unga personer som begår brott och riskerar att skapa sig en kriminell livsstil.13 Regeringen delade bedömningen och tillade att de barn och ungdomar som uppfyller kraven för insats

8Prop. 1984/85:171 s. 20 f. 9 A.a. s. 24. 10 A.a. s. 40 f. 11 1984/85:SoU31 s. 12. 12Prop. 1984/85:171 s. 42. 13SOU 2004:122 s. 406 ff.

enligt 22 § LVU kan antas ha en sådan problematik att det finns skäl att utse en särskilt kvalificerad kontaktperson för dem i stället för enbart en kontaktperson. Rekryteringsbasen för särskilt kvalificerade kontaktpersoner bör vara bred, enligt regeringen. Samtidigt konstaterade regeringen att kontaktpersoner för unga i riskzonen inte sällan kommer att behöva den kompetens som krävs för professionellt arbete med unga med beteendeproblem. Vidare ansåg regeringen att Socialstyrelsen borde ge kommunerna stöd och vägledning om hur insatsen ska utformas samt dess innehåll och struktur.14

Genomförande

Socialnämnden har inga medel för att med tvång genomföra beslutade förebyggande insatser med stöd av 22 § LVU. Enligt förarbetena markerar socialnämnden genom ett beslut om förebyggande insatser och ett aktivt motivationsarbete att man ser allvarligt på den unges situation och att man inte tänker acceptera ett avvisande av stöd- och behandlingskontakt inom socialtjänsten. Det ligger också inom nämndens ansvarsområde att förklara för den unge att andra åtgärder kommer att vidtas om inte den negativa utvecklingen bryts. Om den unge inte följer nämndens beslut utgör detta dock inte i sig tillräckligt skäl för nämnden att ansöka om vård enligt LVU. Det är effekterna av samtliga de åtgärder som nämnden vidtagit som vägs in i den helhetsbedömning som nämnden gör i samband med att den tar ställning till vilka ytterligare stöd- och behandlingsinsatser som behövs.15

Socialstyrelsen skriver i sina allmänna råd om tillämpningen av LVU att ett samtycke från den unge att acceptera frivilliga insatser enligt SoL kan tillmätas mindre betydelse om han undandragit sig förebyggande insatser.16

14Prop. 2005/06:165 s. 95 ff. 15Prop. 1984/85:171 s. 27. 16 SOSFS 1997:15 s. 105.

6.3.2. Användning

Sedan tidigare är det känt att möjligheten till mellantvång sällan används. Kunskapen om varför bestämmelsen används så sällan har dock varit begränsad.

I samband med införandet av insatsen särskilt kvalificerad kontaktperson bedömde regeringen att ett skäl till att bestämmelsen om mellantvång sällan används kan vara de höga krav som ställs för att insatsen ska komma ifråga. Enligt regeringen antyder även uttalanden i förarbetena en restriktiv tillämpning.17 Barnskyddsutredningen urskilde flera orsaker till den begränsade användningen av 22 § LVU, bl.a. att kunskapen om bestämmelsen och dess tillämpning är bristfällig och att sanktioner saknas om den enskilde inte genomför insatserna. I en kommun hade man tilllämpat bestämmelsen om mellantvång efter en kortare tids tvångsomhändertagande i syfte att hjälpa en ung person som missbrukade narkotika till avgiftning och därefter möjliggöra öppna insatser.18

Brottsförebyggande rådet (Brå) har studerat användningen av särskilt kvalificerad kontaktperson inom ramen för en uppföljning av de ändringar av påföljdssystemet som genomfördes 2007. Enligt Brå hade ett femtiotal kommuner med säkerhet börjat använda insatsen året efter att den infördes. Skäl som angavs för att inte använda insatsen var att liknande insatser redan genomfördes i den kommunala öppenvården. Andra skäl var att kommunerna saknade kunskap om insatsen, var tveksamma till dess effekter eller saknade resurser för att genomföra den. Det fanns en uppfattning att insatsen är kostsam för kommunerna att fortlöpande tillhandahålla eftersom den är professionell.19

Socialstyrelsens kartläggning 2014

För att öka kunskapen om tillämpningen av 22 § LVU gav regeringen i juni 2014 Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en kartläggning av förekomsten av beslut enligt 22 § LVU. Hösten 2014 skickades en enkät till landets samtliga 318 socialnämnder, av vilka 78 procent

17Prop. 2005/06:165 s. 99. 18SOU 2009:68 s. 390 ff. 19 Brå (2011) s. 76 f.

besvarade den. Socialstyrelsen har också genomfört intervjuer med socialchefer från de kommuner där socialnämnden har fattat beslut enligt 22 § LVU under perioden den 1 januari 2013–30 september 2014.

Kartläggningen visar att sju kommuner hade fattat beslut om insatser enligt 22 § LVU under den aktuella perioden. Sammanlagt handlade det om tolv beslut som berörde tio ungdomar, en flicka och nio pojkar, samtliga i åldersgruppen 15–18 år. Av ungdomarna hade sex ett socialt nedbrytande beteende som bakomliggande problematik. Tre av dessa ungdomar hade fått insatsen särskilt kvalificerad kontaktperson, två hade fått insatsen behandling i öppna former och en hade fått både formerna av insatser.

Erfarenheterna var delade bland socialcheferna i de kommuner där socialnämnderna hade fattat beslut om vård enligt 22 § LVU. I tre kommuner berättade socialcheferna att de förebyggande insatserna kunnat bidra till ungdomar brutit ett socialt nedbrytande beteende. I de övriga fyra kommunerna hade insatserna inte förebyggt ett omhändertagande. I tre av dessa kommuner beskrev socialcheferna att dokumentationen med behandlingsplan ändå hade underlättat för nämnderna vid ansökan om vård enligt LVU.

I kartläggningen frågade Socialstyrelsen socialnämnderna vad de tror att den låga tillämpningsgraden beror på. Svaren ger följande bild:

  • 69 procent av socialnämnderna uppgav att det oftast går att komma tillräckligt långt med insatser som bygger på samtycke. I kommentarerna nämns att socialtjänsten arbetar aktivt för att motivera den unge till att ta emot insatser på frivillig väg och genom att förklara allvaret i situationen.
  • 49 procent av socialnämnderna svarade att mellantvång inte är tillräckligt ingripande för att förändra aktuell problematik. Om den unge motsätter sig insatser enligt SoL faller också möjligheten att verkställa förebyggande insatser enligt 22 § LVU.
  • 46 procent av socialnämnderna svarade att det saknas vägledning om hur 22 § LVU ska tillämpas. Av kommentarerna framgår även att det finns en osäkerhet om när och hur bestämmelsen ska tillämpas i konkret mening.
  • 27 procent av socialnämnderna uppgav avsaknad av sanktionsmöjligheter som skäl till en låg tillämpningsgrad. I öppna svar beskrivs den situation som uppstår när nämnden inte har något lagligt stöd att vidta några andra insatser, men ändå har skyldighet att återkomma med stöd och hjälp. I detta sammanhang benämns bestämmelsen som ”tandlös”.
  • 21 procent av socialnämnderna svarade att de ofta arbetar med insatser i ett tidigt skede som till exempel social insatsgrupp som alternativ till öppna insatser utan samtycke. Socialnämnderna har även gett exempel på andra arbetssätt som tillämpas i nära samarbete med hemmet, med den unge och hans eller hennes föräldrar.

Socialnämnderna tillfrågades också om de bedömde att förebyggande insatser enligt 22 § LVU behövs för att förebygga tvångsomhändertagande. Totalt uppgav 45 procent av socialnämnderna att de är positiva till 22 § LVU. Detta även om de inte har tillämpat bestämmelsen under den avsedda perioden. Bestämmelsen anses vara bra i teorin, men svår att tillämpa i praktiskt arbete. 22 procent uppgav att bestämmelsen inte behövs och 33 procent svarade att de inte visste eller att det inom nämnden fanns olika uppfattningar om behovet. Nämnderna var mest positiva till insatsen behandling i öppna former.

När det gäller eventuella förändringar av bestämmelsen i 22 § LVU drar Socialstyrelsen slutsatsen att den kartläggning som genomförts inte räcker för att avgöra behovet av sådana. Det krävs ett mer gediget kunskapsunderlag i form av uppföljningsfrågor kring tillämpningen av 22 § LVU till socialnämnderna och sammanställningar av tillämpningen av bestämmelsen under en längre period för att kunna ta ställning till eventuella förändringar.

Socialstyrelsen konstaterar dock att det finns ett behov av vägledande stöd avseende bestämmelsens tillämpning. I såväl enkät- som intervjusvar framkommer att den vägledning som Socialstyrelsen tillhandahåller i form av allmänna råd (SOSFS 1997:15) är för gammal och omodern och inte ger socialnämnderna det stöd som efterfrågas. Socialstyrelsen överväger att se över och uppdatera SOSFS 1997:15 samt även att ta fram ett kunskapsstödjande material som socialnämnder och representanter från socialtjänsten efterfrågar. Därefter behövs en ny utvärdering avseende tillämp-

ningsgraden. När dessa insatser genomförts kommer det, enligt Socialstyrelsen, att finnas en god grund för ställningstagande till frågan om eventuella förändringar av bestämmelsen i 22 § LVU.20

6.3.3. Förhållande till påföljdssystemet för unga lagöverträdare

En av avsikterna med att införa bestämmelsen om förebyggande insatser enligt LVU var att motverka tendensen under 1980-talet att i ökad utsträckning döma ungdomar till påföljder inom kriminalvården. Med den begränsade användningen som de förebyggande insatserna fått är det inte troligt att de spelat någon större roll i det sammanhanget. Förhållandet mellan 22 § LVU och påföljdssystemet för unga lagöverträdare är ändå viktigt att uppmärksamma. Det är också främst i anslutning till påföljdssystemet som bestämmelsen om förebyggande insatser har diskuterats under de senaste åren.

Påföljdssystemet för unga lagöverträdare är utformat utifrån tanken att barn och unga som har begått brott i första hand ska hållas utanför kriminalvården och i stället ges insatser inom socialtjänsten. Unga lagöverträdare särbehandlas både när det gäller valet av påföljd och vid straffmätningen. Skälet är främst att ungdomar i den åldern typiskt sett inte anses ha nått sådan mognad att de bör behandlas som vuxna. De är också särskilt känsliga för de skador som straffrättsliga ingripanden kan leda till. Innehållet i ungdomspåföljderna har syftat till att motverka de riskfaktorer som kan leda till fortsatt brottslighet och motverka återfall.21

Bestämmelserna om påföljder för unga lagöverträdare finns i 32 kap.15 §§brottsbalken. Också i annan lagstiftning finns bestämmelser om unga lagöverträdare, t.ex. i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL), i SoL och lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård. De särskilda ungdomspåföljder som kan utdömas är ungdomsvård (LSU), ungdomstjänst och sluten ungdomsvård. Ungdomstjänst och ungdomsvård är formellt tillämpliga upp till 21 års ålder men

20 Socialstyrelsen (2015c) s. 9 ff. 21Prop. 2014/15:25 s. 19 ff.

tillämpas bara i begränsad utsträckning för brott som begåtts sedan den unge fyllt 18 år. Sluten ungdomsvård får endast dömas ut för brott som begåtts före 18 års ålder.

Påföljdsutredningens förslag

Påföljdsutredningen lämnade 2012 ett förslag om förändringar inom påföljdssystemet till regeringen, där mellantvångets roll uppmärksammades. Enligt Påföljdsutredningens bedömning är regleringen i 22 § LVU väl förenlig med ambitionerna med påföljdssystemet för unga lagöverträdare, dvs. att samhället ska kunna ingripa tidigt och tydligt, innan en institutionsbehandling är påkallad. Beslut om förebyggande insatser med stöd av LVU kan, enligt Påföljdsutredningens bedömning, både utgöra innehåll i en vårdplan vid ungdomsvård och öka förutsättningarna för att döma ut ungdomsvård. Ökade förutsättningar för förebyggande insatser enligt LVU skulle därmed kunna ha betydelse för möjligheterna att döma ut ungdomsvård när detta framstår som den lämpligaste påföljden.22

Utifrån sina direktiv bedömde Påföljdsutredningen att den inte kunde gå vidare med en allmän översyn av åtgärderna i LVU, men föreslog ändå en förändring i denna lag. Det gällde aktualitetskravet i 22 § LVU, som enligt utredningen ska tonas ned för de som dömts till sluten ungdomsvård och som vid verkställighetens slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatta insatser. För dessa unga bör det vara möjligt att besluta om mellantvång redan utifrån det konstaterade behovet utan att det måste ha tydliggjorts genom ett konkret destruktivt riskbeteende, menade Påföljdsutredningen.23

Ändring av 22 § LVU den 1 juli 2015

Utifrån Påföljdsutredningens förslag har regeringen gått vidare med vissa författningsändringar. Bland annat har den föreslagit att socialnämndens ansvar för att tillgodose det särskilda behov av stöd som unga kan ha efter att ha verkställt sluten ungdomsvård ska

22SOU 2012:34 band 3 s. 633. 23 A.a. s. 581 ff.

tydliggöras i SoL. För ökade möjligheter till mellantvång efter avslutad sluten ungdomsvård har regeringen föreslagit att 22 § LVU ändras så att insatser ska kunna beslutas utan något konkret krav på aktualitet. På samma sätt som det redan föreskrivs i 3 § andra stycket LVU bör bedömningen av beslut om mellantvång kunna utgå från vårdbehovet utan att detta måste ha tydliggjorts genom ett konkret destruktivt riskbeteende. Det bör vara möjligt att besluta om mellantvång redan utifrån det konstaterade behovet om en ung person som dömts till sluten ungdomsvård bedöms vara i uppenbart behov av fortsatta insatser för att hindra ett sådant beteende som i andra fall kan motivera mellantvång. I övrigt bör samma förutsättningar för mellantvång gälla som annars. Ett beslut om mellantvång får alltså inte fattas rutinmässigt efter en avslutad verkställighet av sluten ungdomsvård utan socialnämnden måste noggrant överväga varje enskilt fall.24

Riksdagen har beslutat i enlighet med regeringens förslag. De nya bestämmelserna i LVU träder i kraft den 1 juli 2015.25

6.3.4. Resultat av insatser enligt 22 § LVU

Någon uppföljning eller utvärdering av resultaten av de förebyggande insatserna enligt LVU har inte gjorts.

Kunskapsläget när det gäller insatser för unga lagöverträdare har övergripande beskrivits av Socialstyrelsen i en systematisk sammanställning av kunskapsöversikter från 2008, i första hand byggd på nordamerikansk forskning. Några av de forskare som gjorde sammanställningen gav ett par år senare ut en annan bok, där resultaten sammanfattas och diskuteras. Generellt sett var det mer effektivt att ge unga lagöverträdare insatser med en terapeutisk grundidé som syftar till att förändra beteenden och tänkesätt än andra påföljder eller insatser, t.ex. sådana som syftar till övervakning och avskräckning. Insatser som utgår från principerna om risk, behov och responsivitet var generellt mer effektiva än insatser som inte gör det. Det innebär att insatser som anpassas efter individuella förhållanden var mer effektiva än andra.

24Prop. 2014/15:25 s. 24 f och 46 ff. 25 Lag (2015:82) om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Insatsen särskilt kvalificerad kontaktperson granskades i Socialstyrelsens sammanställning utifrån metaanalyser av mentorskapsprogram. Resultaten visar att mentorskapsprogram minskar risken för unga att utveckla ett antisocialt beteende. Det finns även ett visst stöd för att insatsen kan minska återfall i brott för ungdomar som redan uppvisar ett sådant beteende. Effekten är i båda fallen liten. Resultaten baseras på studier där insatsen getts med samtycke och kan inte överföras direkt till LVU-området.26

6.4. Öppen vård utan samtycke även vid brister i hemmiljön?

6.4.1. Tidigare utredningar

Som framgått ovan ger LVU i sin nuvarande utformning inte möjlighet till öppna insatser utan samtycke vid brister i barns hemmiljö. När möjligheten till förebyggande insatser utan samtycke vid socialt nedbrytande beteende hos ungdomar infördes underströk regeringen att det motiverades just av att det avsåg den unges eget beteende och inte skydd från brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet som kan innebära risker för hälsa eller utveckling.27 Det skulle dröja till slutet av 1990-talet innan behovet av motsvarande bestämmelser till skydd för yngre barn vid missförhållanden i hemmet började diskuteras i samband med lagstiftningen. Därefter har frågan behandlats vid ett par tillfällen.

Barnpsykiatrikommittén

Barnpsykiatrikommittén såg bestämmelsen om förebyggande insatser enligt LVU för ungdomar främst som en möjlighet till uppföljning och var kritisk till att inte motsvarande möjlighet fanns gällande de mindre barnen. Kommittén menade att det finns situationer när föräldrarnas integritet respekteras på ett sätt som inte gagnar barnet och dess behov och pekade särskilt på arbetet med familjer med stora sociala problem, missbruk och psykisk sjukdom.

26 Socialstyrelsen (2008) s. 7 ff och Andershed H m.fl. (2010) s. 89 och 113 f. 27Prop. 1984/85:171 s. 22.

Kommittén ansåg att ett uppföljningsansvar, som omfattar någon form av kontrollstationer under barnets uppväxt – med rätt/ skyldighet för socialtjänsten att inhämta uppgifter från andra myndigheter – borde utredas. Den tidigare övervakningen såg kommittén inte som en lösning. I stället borde socialsekreteraren följa barnets utveckling.28

Barnpsykiatrikommitténs förslag ledde inte till någon regelförändring. En möjlighet till uppföljning oberoende av vårdnadshavarens samtycke har dock senare införts i SoL från och med den 1 januari 2013 (se nedan).

LVU-utredningen

LVU-utredningen ansåg att socialnämnden behövde ha en laglig möjlighet att ge yngre barn insatser på hemmaplan mot vårdnadshavarnas vilja. Utredningen föreslog vissa angivna insatser såsom plats i förskola, förskoleklass och fritidshem. Dessa var tänkta att tillämpas i situationer där det fanns ”grundade farhågor för barnets hälsa eller utveckling” och när frivilliga insatser hade misslyckats eller bedömts utsiktslösa.

LVU-utredningen redovisade att de flesta som den varit i kontakt med hade framfört önskemål om att det ska finnas en lagstadgad möjlighet för socialnämnden att mot föräldrarnas vilja ge stöd och hjälp till framför allt yngre barn, som det är fråga om här. Synpunkter som framförts var att det dels skulle vara till skydd för barnet, dels i flera fall förmodligen förhindra att ett omhändertagande slutligen behöver tillgripas. Utredningen hänvisade också till intervjuer med företrädare för olika socialnämnder som visat att det fanns en stor osäkerhet om nämndens rätt och skyldighet att följa upp barns förhållanden när en domstol slagit fast att det inte finns grund för vård enligt LVU. Flera av de intervjuade ansåg sig inte ha rätt att ta en aktiv uppföljningskontakt eller att ingripa på nytt, om den plan som avhandlats vid den muntliga förhandlingen inte fullföljs. Bristen på möjligheter att ingripa till skydd för barnet blir således särskilt märkbar när socialnämndens ansökan om vård enligt 2 § LVU avslagits av domstolen, men det ändå behövs vissa

28SOU 1998:31 s. 215.

stödåtgärder samtidigt som föräldrarna avböjer fortsatt kontakt med socialtjänsten.

Vidare bedömde LVU-utredningen att förslaget skulle tydliggöra ett tvång som ändå förekommer. Från många håll hade det påtalats att föräldrar och barn tvingats gå med på att socialnämnden beslutar om olika hjälpinsatser under hot om att barnet annars kan placeras utanför hemmet med stöd av LVU. Det är således fråga om ett ”samtycke under galgen”. Att i lagtexten föra in en möjlighet för socialnämnden att ge stöd till de barn som riskerar att fara illa skulle därför också vara ett sätt att tydliggöra och legitimera denna form av tvång. Enligt LVU-utredningen skulle socialnämnden besluta om de nya insatserna i likhet med vad som gäller för mellantvånget i beteendefallen. Insatserna skulle vara kostnadsfria, prövas var sjätte månad och upphöra när de inte längre behövs.29

LVU-utredningens förslag ledde inte till lagstiftning och behandlades inte i den följande propositionen.30

Barnskyddsutredningen

I Barnskyddsutredningens uppgifter ingick att ta ställning till behovet av mellantvång till följd av barns hemförhållanden. Utredningen ansåg det angeläget att utveckla mer kvalificerade insatser som kan erbjudas vid missförhållanden för yngre barn i hemmet eftersom mycket tyder på att det är ett eftersatt område. Möjligheterna att bedriva ett stöd- och behandlingsarbete och uppnå varaktiga förändringar för barnet utan en viss grad av frivillighet bedömdes dock vara små. Dessutom ansåg utredningen att det är synnerligen tveksamt att använda disciplinärt tvång – dvs. åtgärder för att tvinga fram ett visst beteende – mot människor som befinner sig i en utsatt situation och i ett starkt beroendeförhållande till samhället. Enligt utredningen kan det däremot finnas situationer där det behövs möjligheter till kontroll och insyn vid en befogad misstanke om att ett barn riskerar att fara illa samtidigt som föräldrarna inte accepterar några insatser.

29SOU 2000:77 s. 157 ff. 30Prop. 2002/03:53.

Mot den bakgrunden föreslog Barnskyddsutredningen bestämmelser om uppföljning i vissa fall efter avslutad utredning och efter avslutad placering. Vidare föreslog utredningen att barn över 15 år inte bara skulle kunna få kontaktperson som hittills utan även skulle kunna få öppna insatser utan vårdnadshavarens samtycke. Dessa förslag har resulterat i lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2013 (se nedan).

Barnskyddsutredningen tillstyrkte också ett förslag som vid tillfället var under beredning om att införa en möjlighet att samtala med barn inom ramen för en utredning utan vårdnadshavarens samtycke. Utredningen menade att en sådan förändring också skulle utöka möjligheterna till insyn i barnets förhållanden. Förslaget genomfördes, och sedan 1 augusti 2010 är det enligt 11 kap. 10 § SoL möjligt att samtala med barn vid en utredning, utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande.31

6.4.2. Andra förslag och analyser

Förslag om lagstöd för insatser utan samtycke vid brister i omsorgen och i hemmiljön har under de senaste åren kommit från bl.a. Barnombudsmannen (BO) och Rädda Barnen.

BO ansåg i sitt remissyttrande på Barnskyddsutredningens förslag att det är orimligt att framför allt yngre barn som far illa på grund av brister i omsorgen i hemmet inte har samma rätt till stöd och skydd som ungdomar som far illa på grund av eget beteende. Att bristen på möjliga insatser kan innebära att socialtjänsten står passiv och avvaktar till dess ett omhändertagande enligt LVU blir aktuellt är inte acceptabelt. Främst är det i två situationer som avsaknaden av andra möjligheter att hjälpa barnet och den unge än genom ett LVU-omhändertagande blir särskilt påtaglig, enligt BO. Den första är när ett barn eller en ung person har ett tydligt vårdbehov, men föräldrarna motsätter sig stöd och hjälp och förhållandena ännu inte är sådana att förutsättningarna för vård enligt LVU är uppfyllda. Den andra situationen är när socialnämnden har ansökt om vård enligt LVU, men domstolen har

31SOU 2009:68 s. 396 ff.

avslagit ansökan och föräldrarna motsätter sig det stöd och den hjälp som barnet eller den unge har ett tydligt behov av. BO menade vidare att det tvång som redan i praktiken kan förekomma skulle tydliggöras och legitimeras om en möjlighet till mellantvång i de s.k. miljöfallen infördes. Dessutom måste en utökning av tillämpningsområdet i 22 § LVU leda till att de tillgängliga insatserna anpassas och ses över samt att nya insatser tillkommer. Exempel på sådana insatser kan vara placering i förskola eller inom skolbarnomsorgen. Om barnet exempelvis får en plats på förskola uppmärksammas det av andra vuxna och kan få hjälp och stöd som föräldrarna inte kan ge.

Rädda Barnen föreslog i sitt remissyttrande på Barnskyddsutredningens förslag att en utredning skulle tillsättas snarast för att ta fram lämpliga förslag till insatser för små barn. Exempel på insatser var, enligt Rädda Barnen, viss dagvård för barnet, regelbundna besök hos familjen och uppföljningssamtal.32

På ett principiellt plan har frågan om insatser oberoende av samtycke vid brister i omsorgen eller hemmiljön lyfts av Pernilla Leviner. Hon ser ett behov av tydligare uppdelning mellan frivillighet och tvång inom den sociala barn- och ungdomsvården. Med dagens ”samförståndsparadigm” finns det en risk att tvånget döljs, vilket kan göra det oförståeligt om och när LVU aktualiseras, hävdar hon. Någon form av mellantvång för den period när ett barns utsatthet och eventuella behov av skydd och stöd utreds skulle skapa större tydlighet i stället för det ”kvasitvång” som utredningen i dag de facto innebär, bedömer Leviner.33

Anna Kaldal har pekat på att ribban för vård enligt LVU i dag är hög och att ytterligare former av insatser som inte bygger på frivillighet skulle fylla en viktig funktion. I en rättsvetenskaplig studie av riskbedömningar i vårdnads- och LVU-mål konstaterar hon att utgången av ett LVU-mål måste leda till ett avgörande i form av ett avslag eller bifall, oavsett målets komplexitet och oavsett graden av osäkerhet i det enskilda fallet. Rättsprocessens dikotomi får till följd att en risksituation som inte går att bevisa i domstol betraktas som en icke-risk, vilket kan leda till att barnet

32 Sammanställning av remissyttranden över LVU-utredningens betänkande Omhändertagen – Samhällets ansvar för utsatta barn och unga. Betänkande av LVU-utredningen (SOU 2000:77), dnr S2000/5585/ST. 33 Leviner P (2011) s. 360.

får leva kvar i en miljö som är nästan så farlig att den motiverar ett samhällsingripande. Tidigare och mindre ingripande tvångsåtgärder skulle kunna vara ett alternativ för att kompensera för den höga risknivån i LVU.34

6.4.3. Nya bestämmelser i SoL om åtgärder och insatser oberoende av samtycke

Även om Barnskyddsutredningen inte ansåg att det fanns skäl att införa möjlighet till öppna insatser utan samtycke vid misstänkta missförhållanden i hemmet så bedömde den att vissa andra förslag skulle fylla behovet av regler till stärkt skydd för barn i dessa situationer. Det gällde bl.a. uppföljning oberoende av samtycke efter avslutad utredning och placering samt ökade möjligheter för barn att få öppna insatser utan vårdnadshavarens samtycke.35

Sådana regler infördes den 1 januari 2013. Bestämmelsen om uppföljning efter avslutad utredning finns i 11 kap. 4 a § SoL och innebär att socialnämnden får besluta om uppföljning av ett barns situation när en utredning som gäller ett barns behov av stöd eller skydd avslutats utan beslut om insats. En sådan uppföljning får ske om barnet, utan att det föreligger förhållanden som avses i LVU, bedöms vara i särskilt behov av nämndens stöd eller skydd men samtycke till sådana insatser saknas. Enligt förarbetena kan det i vissa fall kvarstå en stor oro för barnets situation om vårdnadshavaren eller ett barn som har fyllt 15 år avvisar erbjudanden om insatser efter genomförd utredning. Då kan det vara viktigt att under ytterligare en tid kunna följa utvecklingen genom exempelvis kontakter med förskola och skola samt uppföljande samtal med föräldrar och barn.36

Den nya bestämmelsen om uppföljning efter avslutad placering finns i 11 kap. 4 b § SoL. Bestämmelsen innebär att socialnämnden får besluta om uppföljning av ett barns situation efter det att en placering i ett familjehem eller i ett HVB har upphört. En sådan uppföljning får ske om barnet, utan att det föreligger förhållanden som avses i LVU, bedöms vara i särskilt behov av nämndens stöd

34 Kaldal A (2010) s. 346 f. 35SOU 2009:68 s. 396 ff. 36 A.a. s. 335 f.

eller skydd med samtycke till sådan åtgärd saknas. Bestämmelsen motiverades med att vårdnadshavare i vissa fall återkallar sitt samtycke till fortsatt frivillig vård, även om socialtjänsten bedömer att barnet har behov av fortsatt stöd och skydd. Det är också väl belagt, enligt förarbetena, att ungdomar ofta avbryter vården utan att syftet med vården uppnåtts. Återplacering i samhällsvård är i sådana fall inte ovanligt. Syftet med uppföljningen är att få information om barnets förhållanden och kunna motivera för öppna insatser eller en ny placering.37

Vidare framgår det av 11 kap. 4 c § SoL att nämnden vid beslut om uppföljning efter avslutad utredning respektive avslutad placering får ta de kontakter som behövs och samtala med barnet oberoende av vårdnadshavarens samtycke, under förutsättning att barnet själv samtycker till det. Vidare framgår att sådan uppföljning inte får pågå längre än två månader efter att placeringen har upphört.

Den nya bestämmelsen om öppna insatser finns i 3 kap. 6 a § andra stycket SoL. Enligt den får nämnden för barn som fyllt 15 år besluta om öppna insatser även utan vårdnadshavarens samtycke om det är lämpligt och barnet begär eller samtycker till det. Sedan tidigare har det funnits möjlighet att utse kontaktperson för ett barn som fyllt 15 år oberoende av samtycke från vårdnadshavaren, under förutsättning att barnet själv begär eller samtycker till det. Från och med den 1 januari 2013 gäller denna möjlighet samtliga öppna insatser som socialtjänsten förfogar över. Enligt propositionen motiveras en ökad bestämmanderätt för barn som fyllt 15 år av en tidsenlig syn på barn som kompetenta individer. När allvarliga konflikter mellan ungdomar och deras föräldrar omöjliggör samförståndslösningar kan bestämmelsen öka socialtjänstens möjlighet att bistå dessa ungdomar. Samtidigt krävs att socialtjänsten är lyhörd för att barnet ger ett tydligt medgivande och att en avvägning görs utifrån barnets behov och barnets bästa.38

Socialstyrelsen har i uppdrag av regeringen att följa upp dessa och andra bestämmelser i SoL som gäller barn och unga och som trädde i kraft den 1 januari 2013. Uppföljningen ska vara avslutad senast den 1 december 2015.

37Prop. 2012/13:10 s. 87 f. 38 A.a. s. 105 f.

6.5. Förhållande till öppenvårdens utveckling

6.5.1. Statistik och öppna jämförelser

Under de drygt trettio år som gått sedan socialtjänstreformen genomfördes har de frivilliga öppna insatserna byggts ut kraftigt och differentierats, helt i enlighet med intentionerna med reformen. Det gäller både den typ av insatser som nu regleras i 22 § LVU och vissa insatser vid brister i hemmiljön.

De öppna insatserna kan ges både med och utan behovsprövning och till såväl barn och unga som deras familjer. Någon fullständig bild av de insatser som ges utan behovsprövning finns inte. I den officiella statistiken redovisas endast behovsprövade öppna insatser. Sedan 2001 har socialtjänstens sådana insatser inom barn- och ungdomsvården ökat med 20 procent.39Ungefär 29 100 barn och unga i åldern 0–20 år hade den 1 november 2013 en eller flera av öppenvårdsinsatser som redovisas i Socialstyrelsens officiella statistik. Av de som hade öppenvårdsinsats var 56 procent pojkar och 44 procent flickor. Vidare var 49 procent i åldern 0–12 år, 36 procent i åldern 13–17 år och 15 procent i åldern 18–20 år.

Av de behovsprövade öppna barn- och ungdomsvårdsinsatser som redovisas i den officiella statistiken var personligt stöd enligt SoL den insats som flest barn och unga berördes av år 2013. Cirka 27 100 hade denna insats gång under året medan ungefär 18 800 barn och unga hade kontaktperson eller kontaktfamilj enligt SoL och cirka 10 700 någon gång under året fick insatsen strukturerat öppenvårdsprogram enligt SoL. Utöver detta hade 623 barn och unga en särskilt kvalificerad kontaktperson enligt 3 kap. 6 b § andra stycket SoL. Det kan tilläggas att särskilt kvalificerad kontaktperson/behandling 22 § LVU inte redovisas i den officiella statistiken.40

Utvecklingen av öppenvårdsinsatser har påskyndats av arbetet för en evidensbaserad praktik inom socialtjänsten. Inte minst har strukturerade och manualbaserade program för föräldrastöd fått ett starkt genomslag. Enligt Socialstyrelsens öppna jämförelser gäller det bl.a. manualbaserat föräldrastöd i grupp för

39 Socialstyrelsen (2014e) s. 87. 40 Socialstyrelsen (2014c) s. 30 f.

barn med bråkigt/normbrytande beteende och manualbaserade stödgruppsverksamheter för barn och unga i familjer med psykosocial problematik.41

6.5.2. Olika typer av öppenvårdsinsatser

Utbudet av öppenvårdsinsatser har inte bara ökat utan också differentierats efter behov hos barn, unga och deras föräldrar. I en kartläggning som Socialstyrelsen genomförde år 2005 urskildes sex kategorier av tidiga och allmänt förebyggande insatser inom öppenvård med stöd av SoL till barn, ungdomar eller familjer:

  • Programverksamhet: Insatsform som syftar till att påverka barnets, den unges eller familjens kunskaper, färdigheter och/eller beteenden genom ett på förhand framtaget program.
  • Riktad dagverksamhet: Insatsform som syftar till att påverka barnets, den unges eller familjens livssituation genom en strukturerad verksamhet under en längre, sammanhållen tid.
  • Socialpedagogiska insatser: Insatsform som syftar till att påverka barnets eller den unges och/eller familjens situation genom pedagogiskt använda aktiviteter och upplevelser i vardagen.
  • Skolsocial insats: Insatsform som syftar till att genom förstärkt socialt stöd i skolsituationen och samarbete med hemmet möjliggöra för barnet eller den unge att alltjämt vara integrerat i ordinarie skola.
  • Kvalificerat nätverksarbete: Insatsform som syftar till att påverka barnets eller den unges livssituation genom att mobilisera och/eller intervenera i ett stödjande nät av personer bland släkt, vänner och professionella kring barnet eller den unge.
  • Enskilt samtalsstöd: Insatsform som syftar till att stödja barnet, den unge eller familjen genom enskilda samtal av rådgivande eller behandlande karaktär.42

41 Öppna jämförelser av social barn- och ungdomsvård (www.socialstyrelsen.se/oppnajamforelser/barnochunga) 42 Socialstyrelsen (2006) s. 28 ff.

Även andra indelningar och kategoriseringar av öppenvårdsinsatserna förekommer.

6.5.3. Effekter av öppenvård

Insatser för unga lagöverträdare

Som framgått gav Socialstyrelsen 2008 ut en systematisk sammanställning av översikter om effekter av insatser för unga lagöverträdare. Utifrån främst nordamerikansk forskning konstaterade myndigheten bl.a. att det generellt är mer effektivt att ge unga lagöverträdare insatser som syftar till att förändra beteenden och tänkesätt än att övervaka och avskräcka dem från fortsatt kriminalitet. Sammanställningen omfattade insatser både i öppenvård och dygnsvård, och resultaten visade inte någon generell skillnad i effekter beroende på i vilken av dessa vårdformer som insatserna gavs.

När det gäller enskilda insatser visade sig familjebaserade insatser som primärt fokuserar på att bygga upp föräldrars föräldraförmågor konsekvent minska fortsatt kriminalitet. En annan relativt effektiv behandlingsinriktning var insatser med en kognitiv eller kognitiv beteendeterapeutisk inriktning, dvs. att ungdomarna tränas att se konsekvenserna av ett beteende, att förstå egna motiv och att utveckla nya sätt att kontrollera sina beteenden.

Medling vid brott betraktades som en potentiellt lovande insats för att minska risken för återfall i brott. Den genomsnittliga effekten var dock liten.

Systematiska översikter av effekterna av ungdomstjänst saknades.43

Effekter av interventioner i samband med försummelse eller övergrepp

Socialstyrelsen gav 2011 ut en sammanställning av kunskapsöversikter av interventioner riktade till barn och föräldrar i samband med försummelse av eller övergrepp mot barn. De interventioner som togs upp är till stor del sådana som ges inom öppen barn- och barndomsvård. Sammanställningen byggde på en databassökning

43 Socialstyrelsen (2008) s. 7 ff.

under 2008 och nytt underlag har antagligen tillkommit sedan dess. I huvudsak avsåg kunskapsöversikterna studier som genomförts i andra länder, särskilt USA. För att avgöra om interventionerna – med bevarade effekter – kan överföras till svenska förhållanden skulle det enligt Socialstyrelsen krävas en bedömning tillsammans med sakkunniga inom området.

Kartläggningen visade att det fanns ett stort antal översikter publicerade inom området, men också att antalet interventioner som förekom i dessa översikter var relativt litet. Det handlade framför allt om förebyggande interventioner till familjer som anses tillhöra olika riskgrupper, där det finns en överrisk att barn kan fara illa på grund av föräldrarnas omsorgssvikt. Vid förekomst av sexuella övergrepp tycktes behandling med kognitiv beteendeterapi (KBT) ge bäst effekt när den ges till yngre barn samt om behandlingen innefattar en icke förövande förälder. Vid förekomst av försummelse föreföll lekterapi och terapeutiska behandlingsprogram såsom dagverksamhet att ge positiva effekter för barnen medan Multisystemisk terapi (MST) hade positiva effekter för både föräldern och barnet.

De flesta översikter som inkluderades i kartläggningen handlade om hembesök. Socialstyrelsen konstaterade att det tycks råda samstämmighet om att hembesöksprogram i olika former har en viss förebyggande effekt och reducerar förekomst av försummelse och övergrepp i olika riskgrupper. Intensiva insatser med hög besöksfrekvens som pågår under en längre tid och utförs av utbildad personal har högre sannolikhet att ge positiv effekt. Vidare framgick det av kartläggningen att föräldraträning, individuellt eller i grupp, har vissa positiva effekter på utfallsmått som samspel/kontakt mellan föräldern och barnet, barns språkutveckling och föräldrarnas attityder och kunskap.44

Effekter av föräldrastöd och kontaktfamilj

I Sverige har några effektutvärderingar genomförts av insatser som används inom bl.a. socialtjänstens öppenvård för att förebygga psykisk ohälsa hos barn och unga. Resultaten från en effekt-

44 Socialstyrelsen (2011) s. 18 f och 38.

utvärdering av fyra föräldrastödsprogram (Cope, Connect, Komet och De otroliga åren) visar att programmen ger goda resultat även vid relativt stora problem hos familjer och att insatserna är kostnadseffektiva i förhållande till vad samhällets stöd till barn och föräldrar annars skulle kosta.45 En annan svensk studie har visat att kontaktfamiljsprogram inte är effektiva i att långsiktigt förbättra barns situation när det gäller att förebygga bl.a. psykisk ohälsa, drogmissbruk och placering i vård utanför det egna hemmet.46

6.5.4. Kan öppna insatser förebygga eller ersätta placering?

För bedömningar och förslag om vilka regler som ska finnas om öppna insatser utan samtycke är det viktigt att veta om det finns situationer där dagens möjligheter att arbeta med öppna insatser inte är tillräckliga, om det skulle gå att åstadkomma bättre resultat utan samtycke, vilka insatser som i så fall skulle vara ändamålsenliga och om dessa i dag är utvecklade och tillgängliga. Tyvärr är det mycket ont om studier och annat underlag för att avgöra detta, såväl i Sverige som övriga Norden.

Ett återkommande tema i diskussionen om öppenvårdens utbyggnad är om den kan ersätta eller förebygga heldygnsvård med samma eller till och med bättre kvalitet och resultat. Socialstyrelsen har pekat på insikten att institutionsvård kan innebära risker för negativa konsekvenser som en orsak till kommunernas strävan att utöka öppenvården. De ekonomiska incitamenten för utvecklingen mot en utökad öppenvård kan också vara av betydelse, enligt Socialstyrelsen. Den totala kostnaden för en eller flera öppenvårdensinsatser per individ är betydligt lägre än kostnader för till exempel en institutionsplacering.47

Barnskyddsutredningen konstaterade att mycket talar för att det krävs ”intensivare” former av öppna insatser och olika mellanformer som tar vara på både dygnsvårdens och öppenvårdens fördelar om öppna insatser ska kunna ersätta eller förebygga placering.48

45 Socialstyrelsen (2015d) s. 8 ff. 46 Brännström L m.fl. (2013). 47 Socialstyrelsen (2013) s. 120 ff. 48SOU 2009:68 s. 374.

6.6. Öppna insatser utan samtycke i andra länder

I detta avsnitt behandlas öppna insatser utan samtycke i Danmark och Norge. Sådana insatser regleras särskilt i dessa länder och användningen av dem har uppmärksammats på flera sätt. I Finland finns inget lagstöd för öppna insatser utan samtycke inom barnskyddet, och det finns inga förslag om sådana insatser i det reformarbete som nu pågår, varken när det gäller föräldrar eller unga.49

Det är svårt att göra jämförelser med länder utanför Norden eftersom barnavårdssystemen skiljer sig åt. Enligt Barnskyddsutredningen förekommer inga tvångsmöjligheter i öppna former som beslutas av socialnämnd eller motsvarande utanför Norden. De öppna insatser utan samtycke som förekommer beslutas av domstol inom ramen för barnavårdssystem där domstolar har en annan, mer aktiv roll än i Sverige. Ett exempel på det är systemet med care order i England. Det innebär att barn kan bo hemma men vid behov omedelbart återföras i vård.50

6.6.1. Danmark

Regler om öppna insatser utan samtycke för föräldrar

I Norden är Danmark det land som under de senaste åren arbetat mest med öppna insatser utan samtycke inom social barn- och ungdomsvård.51

Enligt serviceloven § 56 kan beslut om exempelvis dagverksamhet, personlig rådgivare och kontaktperson fattas även utan vårdnadshavarens samtycke. Det ska dock vara ändamålsenligt att verkställa åtgärden och sannolikt att ett positivt resultat kan uppnås trots motstånd från vårdnadshavaren. Vidare ska kommunen besluta om forældrepålæg enligt § 57 a serviceloven när det finns risk för att barns och ungdomars utveckling är i fara och det bedöms bero på att vårdnadshavaren inte tar sitt ansvar. För ett beslut om ”föräldrapålägg” krävs det information om att barnet uteblir från skolan eller i övrigt inte uppfyller sin skolplikt, har

49 Social- och hälsovårdsministeriet i Finland (2014) s. 44 ff och 154 f. 50SOU 2009:68 s. 394. 51 Ankestyrelsen & Socialstyrelsen (2013) s. 244 ff.

begått omfattande eller grova kriminella handlingar, har allvarliga beteende- eller anpassningsproblem eller att vårdnadshavaren vägrar att samarbeta med berörda myndigheter för att lösa problemen.

Målgruppen för föräldrapålägg är vårdnadshavare för barn under 18 år. Åtgärden är bara tänkt att användas när föräldrar har förmåga men ändå försummar att ta sitt föräldraansvar. Föräldrar med exempelvis utvecklingsstörning eller psykisk sjukdom ingår inte i målgruppen. Ett föräldrapålägg anger en eller flera konkreta plikter som ska vara ägnade att bidra till att lösa barnets eller den unges problem och som är rimliga i förhållande till detta. Det kan handla om att vårdnadshavaren åläggs att

1. säkerställa barnets eller den unges närvaro i skolan genom att

personligen följa med till skolan,

2. delta i föräldramöten och samråd angående barnets eller den

unges skolgång,

3. säkerställa barnets eller den unges deltagande i fritidsaktiviteter

genom att personligen följa med till dem,

4. säkerställa att barnet är hemma vid en viss tid,

5. ta del av kommunens utbud av föräldraprogram, eller

6. delta i möten med berörda myndigheter om hur barnets eller

den unges problem ska lösas.

Ett beslut om föräldrapålägg gäller för högst ett år och kan förlängas i högst sex månader i taget. Det ska upphävas om skälen till beslutet inte längre kvarstår eller om föräldrapålägget inte längre är ägnat att lösa barnets eller den unges problem. Om kommunen beslutat om föräldrapålägg har den också befogenhet att besluta om vissa andra åtgärder enligt serviceloven § 52, såsom dagverksamhet, stöd i hemmet, familjebehandling och kontaktperson.

Om föräldrarna inte följer beslutet om föräldrapålägg kan barnbidraget minskas och ett eventuellt bostadsbidrag påverkas. Beslut om sådana sanktioner kan fattas av kommunen för ett kvartal.

Reglerna om föräldrapålägg infördes först 2006 och innebar då en möjlighet för kommunerna att besluta om åtgärderna. År 2009 skärptes reglerna så att kommunerna nu är skyldiga att fatta beslut om föräldrapålägg i de situationer som lagen anger. Syftet var

främja kommunernas användning av reglerna om föräldrapålägg och att tydliggöra för kommunerna när det är deras plikt att agera för barnets eller den unges utveckling.52

Regler om öppna insatser utan samtycke för ungdomar

Sedan 2009 finns det också bestämmelser om ungepålæg. Enligt § 57 b serviceloven ska kommunen besluta om vissa ålägganden när ett barn eller en ung person i åldern 12–17 år har beteendeproblem eller uppvisar ett negativt beteende som medför risk för barnets eller den unges utveckling och när det bedöms att samtycke med barnet, den unge eller dennas vårdnadshavare inte räcker för att lösa problemen.

Även ungapålägg förutsätter förmåga att fullfölja det. Barn och unga med exempelvis utvecklingsstörning eller psykisk sjukdom ingår inte i målgruppen för ungapålägg. För ett beslut om ungepålägg krävs det information om att barnet eller den unge uteblir från skolan eller i övrigt inte uppfyller sin skolplikt, har begått omfattande eller grova kriminella handlingar, har allvarliga beteende- eller anpassningsproblem eller vägrar att samarbeta med berörda myndigheter för att lösa problemen. Ett ungapålägg anger en eller flera konkreta plikter för barnet eller den unge som ska kunna bidra till att lösa problemen och som är rimliga i förhållande till detta. Det kan handla om att barnet eller den unge åläggs att

1. delta i t.ex. ungdomsklubb eller relevant socialpedagogisk

behandling som kan omfatta hela familjen, ta emot en kontaktperson eller praktisera hos en offentlig eller privat arbetsgivare (i enlighet med vad som anges i § 52 serviceloven, stk.3, nr. 1, 3, 6, 8 eller 9),

2. vara hemma på bestämda tider, eller

3. bidra till att rätta till orsakade skador.

52 Rambøll, Danmark (2011). Til Servicestyrelsen, Evalueringsrapport Marts 2011. Evaluering af forældrepålæg (§ 57a)og ungepålæg (§ 57b) s. 7. Tillgänglig via Ministeriet for Børn, Ligestilling, Integration og Sociale Forhold (www.sm.dk).

Ett beslut om ungapålägg gäller också för högst ett år och kan förlängas i högst sex månader i taget. Det ska upphävas om skälen till beslutet inte längre kvarstår eller om ”pålägget” inte längre är ägnat att lösa barnets eller den unges problem. Vid ett beslut om ungapålägg ska kommunen överväga om det även behövs ett beslut om föräldrapålägg.

Det finns inga sanktioner mot barnet, den unge eller dennes vårdnadshavare om ungapålägget inte fullföljs, men en placering utan samtycke kan bli aktuell om kraven för en sådan är uppfyllda.

Användning och erfarenheter

Efter skärpningen och utvidgningen av reglerna om ”pålägg” genomfördes en utvärdering av dem på uppdrag av Servicestyrelsen.

Resultaten visar att 26 av 85 svarande kommuner beslutade om föräldrapålägg under perioden januari–november 2010 och att fem kommuner beslutade om ungepålägg under samma period.53Sammanlagt handlade det om 99 ärenden, av vilka 94 enbart gällde föräldrapålägg. Föräldrapåläggen handlade främst om att säkerställa barns skolnärvaro och att föräldrarna skulle delta i möten med myndigheter för att lösa barnets eller den unges problem.

Enligt de socialchefer och socialsekreterare som tillfrågades berodde den måttliga användningen av föräldrapålägget främst på att det saknats relevanta ärenden och att de ekonomiska sanktioner som är knutna till ”pålägget” inte är ändamålsenliga för att lösa målgruppens problem. Det begränsade bruket av ungapålägg förklarades också av att det inte förekommit relevanta ärenden, men detta pålägg uppfattades överhuvudtaget som mindre användbart eftersom problemen ofta handlar om bristande föräldraansvar och att det inte finns några sanktionsmöjligheter mot de unga själva. Många socialsekreterare var osäkra på såväl reglernas innebörd som på hur de skulle bedöma behov av pålägg och hantera efterlevnaden av det.

Utvärderingen avsåg också den omedelbara efterlevnaden av påläggen och i vilken utsträckning som de lett till ändrade beteenden hos barn, unga och deras föräldrar.

53 Sedan den s.k. Strukturreformen 2007 finns det 98 kommuner i Danmark.

När det gäller preventiv användning uppgav socialsekreterare att de relativt ofta informerade om pålägg som en sista möjlighet att uppnå samtycke, men att de upplevde att informationen sällan hade effekt. Bara drygt 40 procent av föräldrapåläggen hade efterlevts helt och knappt 30 procent av dem delvis. Efterlevnaden var större när påläggen gällde skolnärvaro än samverkan mellan föräldrar och myndigheter. Sanktioner hade blivit aktuella i drygt 40 procent av de ärenden där ”föräldrapålägg” beslutats, oftast hade det handlat om ett enstaka stopp i utbetalningen av barnbidrag. Sanktionerna ledde inte nödvändigtvis till att pålägget efterlevdes.

I fråga om påläggens effekt på barnets eller den unges beteende och trivsel bedömde socialsekreterare att de i drygt hälften av ärendena inte lett till någon förändring. I knappt 20 procent av ärendena ansågs påläggen ha lett till en övervägande positiv förändring och i knappt 10 procent till en klart positiv förändring. Generellt bedömdes ”påläggen” haft större effekt enbart sett till barnens trivsel. Socialsekreterarnas bedömning av påläggens påverkan på föräldrarnas beteende gick i samma riktning. Det fanns dock en tendens till att föräldrarnas förmåga att inse och erkänna de problem som ledde till ”pålägget” var större efter beslutet än i förväg.

Intervjuer med föräldrar som fått pålägg visar att en tidig och tydlig kommunikation, både muntligt och skriftligt, om beslutet och dess innebörd främjar efterlevnaden och ökar sannolikheten för ett ändrat beteende i avsedd riktning.54

Sedan utvärderingen genomfördes har en ytterligare utvidgning av föräldrapålägget diskuterats i Danmark. Samtidigt har Dansk Socialrådgiverforening framhållit att föräldrapålägget måste användas med stor försiktighet så att inte de ekonomiska sanktionerna leder till problem med familjeekonomin som barnet eller den unge hålls ansvarig för.55

54 Rambøll (2011) s. 5 f och 47 ff via på www.sm.dk 55 Berlau M (2013) och ”Forældrepålæg skal bruges forsigtigt”, intervju i Danmarks Radio 2013-05-27 med Majbritt Berlau (www.dr.dk/Nyheder/Politik/2013/05/27/0527083846.htm).

6.6.2. Norge

Regler om öppna insatser utan samtycke för föräldrar

Även i Norge har öppna insatser utan samtycke för föräldrar uppmärksammats under de senaste åren. Någon direkt motsvarighet till ungapålägget i Danmark eller de förebyggande insatserna riktade till unga personer i 22 § LVU har däremot inte införts eller diskuterats i Norge.

I Loven om barneverntjenster (barnevernloven) § 4–4 tredje stycket finns bestämmelser om insatser utan vårdnadshavarens samtycke. Detta kallas pålegg till föräldrarna. Beslut om föräldrapålägg kan fattas av fylkesnämnden, som har en domstolsliknande funktion. Insatserna kan ges i form av plats i förskola eller annan dagvård. Hemmet kan också sättas ”under tillsyn” om förutsättningarna för tvångsomhändertagande föreligger. Då utses en tilsynsfører som har till uppgift att hålla kontakt med hemmet för att kontrollera utvecklingen och ha en rådgivande och hjälpande funktion till vårdnadshavaren. För föräldrapålägg om plats i dagverksamhet krävs det att insatsen är nödvändig och för att pålägg om tillsyn ska kunna beslutas krävs det att förutsättningarna för omsorgsövertagande i 4–12 är uppfyllda. Inga sanktioner är kopplade till bestämmelsen.

Bestämmelsen infördes i början av 1990-talet. I förarbetena till den framhålls vikten av samtyckeslösningar och att så lite ingripande insatser som möjligt bör väljas (”den mildeste inngrepps prinsipp”).56 Insatser utan samtycke kan därför bara bli aktuella vid särskilda tillfällen. I dag är det ovanligt med sådana insatser. År 2012 beslutades fem föräldrapålägg av fylkesnämnderna, och året efter endast två. Den norska regeringen har konstaterat att det finns problem med att få till stånd fungerande insatser när föräldrarna inte samarbetar, att insatsen är svår att verkställa och att villkoren för insatserna är stränga.57

Den begränsade användningen av föräldrapålägg har diskuterats av en statlig expertutredning. Utredningen bedömde att kraven för pålägg om tillsyn skulle kunna sänkas med hänsyn till barnets hälsa och säkerhet utan att stå i motsättning till konventioner om

56 Barne-, likestillings- og inkluderingsdepartementet (2012) s. 56. 57 Barne-, likestillings- og inkluderingsdepartementet (2014) s. 5.

mänskliga rättigheter. Vidare föreslog utredningen att fler typer av insatser skulle kunna beslutas mot vårdnadshavarens samtycke. Utredningen skilde mellan tre typer av sådana insatser:

  • kompenserande insatser som borde utökas med insatser för bl.a. stödkontakt och avlastning,
  • kontrollerande insatser som borde utökas med pålägg om att föräldrar med bl.a. missbruksproblem ska lämna urinprov samt komma till tidsbestämda möten eller vara tillgänglig på telefon, och
  • omsorgsändrande insatser som borde bli möjliga för att ge föräldrar evidensbaserad råd och vägledning om hur deras omsorg om barnet kan förbättras.58

Utredningens betänkande remissbehandlades. Av 23 tillfrågade instanser tillstyrkte 17 förslagen om utökade möjligheter till föräldrapålägg. Den norska regeringen skickade hösten 2014 ett förslag om kommande lagändringar avseende föräldrapålägg på høring till ett stort antal instanser. Förslaget motiverades dels med hänvisning till utredningens analyser och bedömningar, dels till signaler från professionella och barn som tidigare fått insatser av barnevernet om att barnevernets hjälp ofta kommer för sent. Efter att ha tagit ställning till de inkomna svaren lade regeringen i mars 2015 fram ett lagförslag som i huvudsak följde förslagen från hösten innan. Lagförslaget behandlas av Stortinget sommaren 2015.59

Enligt den norska regeringen talar barnkonventionen för att föräldrar ska kunna åläggas flera hjälpinsatser under en begränsad tidsperiod. Detsamma gäller principen om barnets bästa som bl.a. innebär att barnets intresse ska sättas före föräldrarnas om barnets behov av omsorg och skydd inte är förenligt med föräldrarnas intresse. Om nödvändiga hjälpinsatser inte kan genomföras i samverkan med föräldrarna, måste värdet av deras samtycke bedömas i förhållande till barnets behov av trygga uppväxtvillkor och rätt hjälp i rätt tid. Samtidigt konstaterar regeringen att sådana utökade

58 A.a. s. 58 f. 59 Se Innstilling til Stortinget fra familie- og kulturkomiteen, Innst. 332 L (2014–2015) på Stortingets webbplats (www.stortinget.no).

möjligheter kan verka skrämmande på vissa familjer och leda till att färre föräldrar vänder sig till barnevernet för att få hjälp.60

I lagförslaget om lagändringar följer regeringen den tidigare utredningens indelning av insatser. Följande typer av insatser föreslås kunna beslutas genom pålägg till föräldrar:

  • kompenserande insatser i form av plats i barnomsorg och annan dagverksamhet samt vistelse i besökshem, avlastningsinsats, läxhjälp, fritidsaktiviteter och stödkontakt för barnet,
  • kontrollinsatser: Krav på att föräldrar med bl.a. missbruksproblem ska lämna urinprov samt komma till tidsbestämda möten eller vara tillgänglig på telefon, s.k. meldeplikt, och
  • omsorgsändrande insatser som är professionellt och etiskt försvarliga och som bygger ett allmänt accepterat kunskapsunderlag. Konkret sägs det handla om olika former av föräldravägledning och föräldrastöd som insatser.

Pålägg om kontrollinsatser och omsorgsändrande insatser ska få beslutas när det är nödvändigt för att säkerställa att barnet får tillfredsställande omsorg medan pålägg om kompenserande insatser även kan få beslutas av andra skäl. Det framhålls att kontrollinsatser är mycket ingripande och bara ska beslutas i undantagsfall. Dessutom föreslås föräldrapålägg om tillsyn kunna göras när det är nödvändigt för att säkerställa att barnet får tillfredsställande omsorg.61

Regeringen anser att beslut om föräldrapålägg även i fortsättningen ska fattas av fylkesnämnderna. Ett beslut om påläggen ska gälla i högst ett år. Beslut om plats i barnomsorg och annan dagverksamhet ska inte vara tidsbegränsade medan övriga beslut om pålägg ska gälla i högst ett år.62

Vidare bedömer regeringen att det inte heller fram över ska finnas sanktioner mot föräldrar som inte uppfyller kraven i pålägget. Polishandräckning ska inte vara möjlig för att genomföra pålägget eftersom det enligt regeringens mening inte skulle vara till barnets bästa. I enskilda ärenden kan det dock finnas behov av att klargöra

60 A.a. s. 8 ff. 61 Barne-, likestillings- og inkluderingsdepartementet (2015) s. 17 och 31. 62 A.a. s. 20.

för föräldrar att barnevernet kan komma att gå mer drastiskt till väga om de motsätter sig ett pålägg.63

Föräldrastöd utan barnets samtycke

För barn med allvarlig beteendeproblematik eller som håller på att utveckla sådana allvarliga beteendestörningar kan fylkesnämnden enligt barnevernloven § 4–4 tredje stycket och mot barnets vilja vidta åtgärder i form av ”föräldrastöd”. Insatser i form av föräldrastöd kan pågå under sex månader. Sådana insatser kan också, oberoende av barnets vilja, beslutas för motsvarande tid i samband med utslussning från institution. I detta sammanhang säger lagen inget om att stödet kan beslutas utan vårdnadshavarens samtycke. I förarbeten till bestämmelsen nämns särskilt behandlingsmetoden multisystemisk terapi (MST) som exempel på en relevant föräldrastödjande insats. Uppgifter om antalet beslut om föräldrastöd utan barnets samtycke saknas.64 Föräldraströd oberoende av barnets vilja omfattas inte av den norska regeringens förslag om utökade möjligheter till pålågg till föräldrar.

6.7. Utredningens överväganden och förslag

6.7.1. Inledande överväganden

Sedan socialtjänstreformen genomfördes i början av 1980-talet har samtyckesprincipen varit grunden för socialtjänstens öppenvård. De bestämmelser som finns i nuvarande 22 § LVU, och som tillkom efter socialtjänstreformen, har varit ett sällan använt undantag från den principen.

Under de senaste åren har öppna insatser utan samtycke fått stöd i den juridiska doktrinen inom barnrättsområdet. Sådana insatser kan, i det perspektivet, vara redskap för att överbrygga ett alltför stort gap mellan det stöd som vårdnadshavare och unga samtycker till och de omhändertaganden som i förlängningen kan bli nödvändiga på grund av brister i barns och ungas hemmiljö eller

63 A.a. s. 26. 64 A.a. s. 4.

vid barns och ungas egna beteenden. Inte minst för yngre barn kan öppna insatser utan vårdnadshavarens samtycke ses som redskap för att stärka deras rätt i förhållande till vårdnadshavarna när dessa inte fullt ut tar sitt ansvar för barnen.

Flera problem är dock förknippade med att precisera i vilka situationer som öppna insatser utan samtycke kan vara motiverade, vilka konkreta insatser som kan vara relevanta och vilka resultat som dessa kan förväntas leda till. Ytterst handlar dessa problem om vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att myndigheter ska få besluta om insatser mot den enskildes vilja, även om dessa är mindre ingripande än ett omhändertagande.

Under senare år har öppna insatser utan samtycke kommit i fokus för politiska diskussioner i Danmark och Norge. I Sverige har intresset inte varit lika stort, trots de möjligheter som LVU redan ger och de förslag om utvidgade möjligheter som presenterats sedan slutet av 1990-talet.

Utformningen av öppna insatser utan samtycke skiljer sig åt mellan Danmark och Norge, och erfarenheterna varierar en del mellan länderna. Öppna insatser utan samtycke för unga med beteendeproblem är relativt ovanliga i båda länderna, liksom de är i Sverige. Motsvarande insatser vid brister i barns och ungas hemmiljö är vanligast i Danmark, där kommunerna ska besluta om dem i vissa situationer, medan det pågår ett arbete för att öka förekomsten av sådana insatser i Norge.

Den grundläggande idén med öppna insatser utan samtycke är dock densamma i de nordiska länderna. I ett första skede förväntas tydligare eller skärpta regler leda till att myndigheter i större utsträckning ställer krav på föräldrar och unga att ta del av vissa stödinsatser som de inte samtycker till. Därefter förväntas föräldrar och unga ta del av stödinsatserna, vilket innebär ett större eget ansvar för att lösa de problem som föranlett kraven och ett ökat samarbete med myndigheter. Resultatet förväntas bli att barnets eller den unges problem avhjälps, att utvecklingen för barnet eller den unge blir mer positiv och att mer ingripande insatser som en placering kan förebyggas.

Utöver detta kan öppna insatser utan samtycke också ses som steg på vägen till eller från en placering. De kan tydliggöra för barn, unga och föräldrar vilka möjligheter som samhället erbjuder och i vilken utsträckning det är föräldrars och ungas ansvar att ta del av

dem för att förebygga ett omhändertagande. Omhändertagandena kan då bli mindre oväntade och dramatiska för barn, unga och föräldrar och en del av det ”informella tvånget” vid hot om en placering med stöd av LVU försvinna.

Den danska utvärderingen pekar på att öppna insatser utan samtycke riktade till föräldrar också i praktiken kan ge goda resultat, även om det har varit svårt att i större utsträckning uppnå hela det beskrivna syftet.

Samtidigt visar de danska erfarenheterna att det finns problem förknippade med att besluta om och genomföra öppna insatser utan samtycke. Det gör att sådana insatser inte får någon större omfattning ens när kommunerna är skyldiga att arbeta med dem. Problemen har att göra med bl.a. föräldrarnas eller den unges samarbete med myndigheterna, möjligheterna till sanktioner om samarbetet inte fungerar och hur effektivt själva stödet är för att avhjälpa problemen. De förelägganden som gjorts till föräldrar i Danmark har inte heller alltid efterlevts, trots att de är knutna till särskilda sanktioner. Särskilt svårt tycks det vara att få de öppna insatser utan samtycke som riktas till unga med beteendeproblem att fungera.

Öppna insatser utan samtycke är, sammantaget, en komplex fråga som kräver att flera principiella och praktiska omständigheter beaktas. Insatserna kan delas upp i tre typer efter vilka de riktas till och i vilka situationer det sker:

  • öppna insatser för unga till följd av deras eget beteende,
  • öppna insatser för barn vid brister i deras hemmiljö, och
  • öppna insatser för vårdnadshavare vid brister i barns och ungas hemmiljö.

Den andra typen motsvarar i huvudsak det som den norska regeringen kallar kompenserande öppna insatser vid brister i barns och ungas hemmiljö medan den tredje typen innefattar det som den norska regeringen kallar kontrollerande och omsorgsändrande insatser.

6.7.2. Öppna insatser utan samtycke för unga till följd av deras eget beteende

Utredningens bedömning: Det saknas underlag för en mer

genomgripande förändring av nuvarande 22 § LVU, men det finns ett behov av att möjliggöra öppna insatser utan samtycke för unga till följd av deras eget beteende även efter att en placering upphört. Utredningen välkomnar att Socialstyrelsen överväger att se över och uppdatera SOSFS 1997:15 och att ta fram ett kunskapsstödjande material om tillämpningen av nuvarande 22 § LVU.

Utredningens förslag: Nuvarande 22 § LVU förs över till ett

nytt kapitel om öppna insatser utan samtycke i den nya LVU. Kapitlet ska av proportionalitetshänsyn placeras tidigt i lagen. En ny bestämmelse införs som tydliggör att öppna insatser utan samtycke även kan beslutas vid upphörande av vård genom en placering enligt LVU på grund av eget beteende om barnet eller den unge bedöms vara i uppenbart behov av fortsatta insatser för att hindra ett sådant beteende som föranledde placeringen.

Begreppet behandlingsplan ska ersättas med genomförandeplan.

Trots en begränsad användning fyller möjligheterna till öppna insatser utan samtycke enligt nuvarande 22 § LVU en funktion i förhållande till frivilliga insatser enligt SoL, omhändertaganden enligt LVU och påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Det är angeläget att samhället kan ingripa tidigt och tydligt vid de socialt nedbrytande beteenden hos unga som anges i nuvarande 3 § LVU innan en institutionsplacering är påkallad.

Socialstyrelsens kartläggning av hur bestämmelsen tillämpas visar att det kan finnas rimliga förklaringar till att det sker relativt sällan. En majoritet av socialnämnderna uppger att det ofta går att komma tillräckligt långt med insatser som bygger på samtycke. I andra situationer kan den unges problematik ha blivit så svår att ett omhändertagande blir aktuellt så fort socialtjänsten får kännedom om den.

Samtidigt visar socialnämndernas svar att det finns en bristande kunskap om det verktyg som 22 § LVU utgör. Det gäller särskilt

när bestämmelsen kan och ska tillämpas och vilka positiva effekter som kan uppnås med hjälp av öppna insatser utan samtycke. Nästan hälften av socialnämnderna uppger att de tror att den låga tillämpningsgraden kan bero på att öppna insatser utan samtycke ofta är ett otillräckligt ingripande för att förändra aktuell problematik. Denna inställning har gjort att socialnämnderna har avstått från att fatta beslut med stöd av 22 § LVU.

Utredningen bedömer att det finns ett fortsatt behov av bestämmelsen i 22 § LVU. De syften som regeringen anförde när bestämmelsen infördes är fortfarande giltiga. Till det kommer den koppling som bestämmelsen kommit att få till påföljdssystemet och som regeringen senast framhållit i prop. 2014/15:25 om tydligare reaktioner på ungas brottslighet. Enligt Socialstyrelsens kartläggning var också 45 procent av socialnämnderna positiva till bestämmelsen medan 22 procent ansåg att den inte behövs.

Utredningen vill starkt instämma i Socialstyrelsens bedömning om att myndighetens vägledning i form av allmänna råd m.m. behöver utvecklas när det gäller nuvarande 22 § LVU. Det finns ett betydande kunskapsbehov inom främst kommunerna om tillämpningen av bestämmelsen. Utredningen välkomnar därför att Socialstyrelsen överväger att se över och uppdatera SOSFS 1997:15 och att ta fram ett kunskapsstödjande material. Enligt utredningens bedömning är detta den viktigaste förutsättningen för att bestämmelsen om öppna insatser utan samtycke ska bli mer känd och använd i socialtjänsten.

I likhet med Socialstyrelsen bedömer utredningen att det saknas underlag för någon mer genomgripande förändring av nuvarande 22 § LVU. Bland annat krävs det ett mer gediget kunskapsunderlag i form av uppföljningsfrågor kring tillämpningen av 22 § LVU till socialnämnderna och sammanställningar av tillämpningen av bestämmelsen under en längre period för att kunna ta ställning till frågan om eventuella förändringar. En fortsatt relativt restriktiv tillämpning är också rimlig i förhållande till de höga krav som måste ställas på tvångsåtgärder i förhållande till den unges autonomi och rättssäkerhet. Det finns därför inte skäl att sänka kraven för att öppna insatser ska få beslutas enligt bestämmelsen eller att låta fler typer av öppna insatser omfattas av bestämmelsen.

Utredningen ser dock ett behov av att möjliggöra öppna insatser utan samtycke för unga till följd av deras eget beteende även efter

att en placering upphört. Det finns tidigare exempel på att den nuvarande bestämmelsen i 22 § LVU har använts på det sättet, men det har inte tydligt framgått av lagen eller dess förarbeten. Utredningen bedömer att öppna insatser utan samtycke kan fylla en viktig funktion för att vidmakthålla positiva förändringar som skett under vårdtiden. I vissa fall kan det efter avslutad placering också finnas bättre förutsättningar för barnet eller den unge att ta del av de öppna insatserna än under en period med akuta problem som kan antas leda till ett omhändertagande.

Mot den bakgrunden föreslår utredningen att den nuvarande bestämmelsen i 22 § LVU får en annan placering i den nya LVU för att markera att öppna insatser utan samtycke är mindre ingripande än omhändertaganden. I utredningens samlade förslag till ny lag placeras bestämmelsen, av proportionalitetshänsyn, före bestämmelserna om vård utanför det egna hemmet under rubriken Öppna insatser. Liksom i dag ska socialnämnden besluta att insatsen ska upphöra när den inte längre behövs och senast när den unge fyller 21 år.

Vidare ska en ny bestämmelse införas som tydliggör att öppna insatser utan samtycke även kan beslutas vid upphörande av vård genom en placering med stöd av LVU på grund av eget beteende, om barnet eller den unge bedöms vara i uppenbart behov av fortsatta insatser för att hindra ett sådant beteende som föranledde placeringen. Enligt utredningens bedömning bör det handla om att hindra en återgång till samma beteende som föranledde vården utanför det egna hemmet enligt LVU.

Utredningen föreslår också att kravet på behandlingsplan i nuvarande 22 § LVU byts ut mot ett krav på genomförandeplan för öppna insatser utan samtycke enligt LVU. Därmed blir kraven på planer för vård med stöd av lagen mer enhetliga. Beteckningen ”genomförandeplan” är dessutom lämpligare för den del av insatsen som gäller särskilt kvalificerad kontaktperson, som inte i första hand har ett behandlande syfte.

6.7.3. Öppna insatser till barn under 15 år utan vårdnadshavares samtycke

Utredningens bedömning: Dagens begränsning av möjlig-

heterna för barn under 15 år att få öppna insatser utan vårdnadshavares samtycke är problematisk ur ett barnrättsperspektiv. Socialnämnden bör få utökade möjligheter att, med stöd av den nya LVU, tillgodose barns behov av öppna insatser om vårdnadshavare inte samtycker till dem och barnet inte kan ansöka om dem.

Utredningens förslag: Den nya LVU ska omfatta bestämmelser

om att socialnämnden får besluta att den som är under 15 år ska hålla regelbunden kontakt med en kontaktperson som avses i 3 kap. 6 b § första stycket SoL om insatsen inte kan ges med samtycke av barnets vårdnadshavare. Socialnämnden ska få fatta ett sådant beslut om insatsen bedöms förebygga att barnets hälsa och utveckling skadas på grund av något förhållande i hemmet och det är lämpligt att insatsen ges. Socialnämndens beslut får överklagas hos förvaltningsrätten.

Socialnämnden ska minst en gång var sjätte månad pröva om ett beslut om kontaktperson för barn under 15 år utan vårdnadshavares samtycke fortfarande behövs. Ett sådant beslut ska upphöra senast när barnet fyller 18 år. Vidare ska en särskild genomförandeplan finnas när ett beslut om kontaktperson för barn under 15 år utan vårdnadshavares samtycke meddelas.

Barn under 15 år har inte rätt att själva ansöka om bistånd i form av öppna insatser från socialtjänsten. De kan inte heller, som äldre barn, i vissa fall få sådana insatser utan vårdnadshavarens samtycke.

Sedan den 1 januari 2013 kan socialnämnden enligt 3 kap. 6 a § andra stycket SoL besluta om öppna insatser för barn som fyllt 15 år utan vårdnadshavarens samtycke, om det är lämpligt och barnet begär eller samtycker till det. Tidigare gällde den möjligheten bara för insatsen kontaktperson. Utvidgningen motiverades av regeringen med att en ökad bestämmanderätt för barn som fyllt 15 år stämmer med en tidsenlig syn på barn som kompetenta individer. Enligt regeringen har barn som fyllt 15 år i regel nått en sådan ålder och mognad att deras önskemål bör ha avgörande betydelse vid en avvägning mellan vårdnadshavarens ansvar och rätt att bestämma

vad som är bäst för deras barn och barnets bestämmanderätt. Regeringen var däremot inte beredd att föreslå utvidgade möjligheter för barn under 15 år att beviljas öppna insatser utan vårdnadshavarens samtycke. Eftersom dessa barn med dagens regler inte kan få en ansökan om bistånd prövad av socialnämnden ansåg regeringen att en förändring skulle förutsätta en mer genomgripande utredning om barns processbehörighet. Regeringen bedömde också att möjligheten att genomföra en insats och uppnå varaktiga förändringar för ett yngre barn normalt sett är små om föräldrarna inte vill samarbeta med socialtjänsten.65

Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att följa upp tillämpningen av bl.a. 3 kap. 6 a andra stycket SoL. Uppföljningen ska vara avslutad senast den 1 december 2015. Resultaten kan förväntas ge ny kunskap om hur dagens bestämmelse tillämpas och om hur insatserna uppfattas av de barn som får del av dem. Utifrån den kunskapen kan det bli aktuellt för socialtjänsten att utveckla såväl de öppna insatserna som kontakterna med barnen och deras vårdnadshavare i situationer där det inte har gått att få samtycke till insatser för barnet.

Utökade möjligheter för socialnämnden att tillgodose behov av kontaktperson för barn under 15 år

Oavsett vad Socialstyrelsens uppföljning kommer att visa bedömer utredningen att dagens begränsning av möjligheterna för barn under 15 år att få öppna insatser utan vårdnadshavares samtycke är problematisk ur ett barnrättsperspektiv. Yngre barn kan också behöva sådant stöd som ingår i socialtjänstens öppenvård, exempelvis genom en kontaktperson. Även om det inte är vanligt så kan de själva efterfråga sådant stöd. Barn som är placerade med stöd av SoL kan också behöva stöd av exempelvis en kontaktperson, vilket vårdnadshavaren kan vägra samtycka till. Om vårdnadshavaren inte inser eller erkänner behovet av det som barnet efterfrågar kan det leda till en ökad utsatthet för barnet utan att socialnämnden kan ingripa så länge som kriterierna för ett omhändertagande med stöd av LVU inte är uppfyllda.

65Prop. 2012/13:10 s. 105 f.

Utredningen ser dock svårigheter med att sänka den nuvarande åldersgränsen i 3 kap. 6 a andra stycket SoL till exempelvis 12 år eller att ta bort den helt. Som regeringen tidigare konstaterat skulle detta kräva en genomgripande utredning om barns processbehörighet. Enligt utredningens uppfattning bör socialnämnden i stället få utökade möjligheter att, med stöd av den nya LVU, tillgodose barns behov av öppna insatser om vårdnadshavare inte samtycker till dem och barnet inte kan ansöka om dem. Dessa möjligheter bör begränsas till insatsen kontaktperson, som är mindre ingripande än exempelvis behandlande insatser. Med en kontaktperson kan barnet få möjlighet till kontakt med en person utanför familjen utan att något behandlingsinslag ingår i insatsen. Det bör också finnas större möjligheter att verkställa insatsen kontaktperson utan vårdnadshavarens samtycke än behandlande insatser som kan kräva vårdnadshavarens aktiva medverkan.

En första förutsättning för beslut om en kontaktperson för barn under 15 år är utan vårdnadshavarens samtycke ska vara att insatsen bedöms förebygga risker för barns hälsa och utveckling på grund av något förhållande i hemmet. Utredningen har övervägt om riskerna också måste vara påtagliga eller om insatsen måste bedömas vara nödvändig för att förebygga sådana risker, vilket krävs för öppna insatser utan samtycke med stöd av LVU på grund av barns och ungas eget beteende. Enligt utredningens bedömning skulle det innebära en alltför stark begränsning. Den omständigheten att vårdnadshavare motsätter sig beslut om en kontaktperson som socialnämnden bedömer att det finns behov av, och som barnet är positivt inställt till, bör i sig uppfattas som ett så betydande problem att socialnämndens befogenheter ska kunna gälla även vid en risk som inte är påtaglig.

En andra förutsättning för beslut om en kontaktperson för barn under 15 år utan vårdnadshavarens samtycke ska vara att det är lämpligt att insatsen ges. För att insatsen ska vara lämplig ska barnets inställning till den så långt som möjligt klarläggas. En insats kan bara anses vara lämplig om barnet är positivt inställt till den. Barnets ålder och mognad ska beaktas vid bedömningen av barnets inställning till insatsen. Ett beslut om insats bör också vara grundat i att barnet önskar den typ av stöd som en kontaktperson kan ge. Med tanke på att barn under 15 år inte alltid kan förväntas efterfråga en viss insats på det sättet ska ett sådant önskemål dock inte

vara en nödvändig förutsättning för att insats ska anses vara lämplig. Socialtjänsten kan på olika sätt få kännedom om barnets önskemål. Det gäller bl.a. vid utredningar av anmälningar om att barn misstänks fara illa eller genom att deras vårdnadshavare får stöd och insatser genom socialtjänsten. Sedan den 1 augusti 2010 har socialnämnden enligt 11 kap. 10 § tredje stycket SoL, vid en sådan utredning som avses i 2 § om behovet av ingripande till ett barns skydd eller stöd, möjlighet att tala med barn utan samtycke från eller närvaro av barnets vårdnadshavare. Det gäller även sådan utredning som görs på socialnämndens initiativ om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 7 eller 8 § föräldrabalken (FB). Barn i utsatta situationer kan också vända sig direkt till socialtjänsten för stöd, något som kan bli vanligare på sikt till följd av det arbete som nu pågår för att ta fram lättillgänglig information för barn och unga om socialtjänsten.

Vid bedömningen av om insatsen kontaktperson är lämplig ska socialnämnden också beakta förutsättningarna för att insatsen kan ges på ett sådant sätt att dess förebyggande och kompenserande möjligheter tas till vara utan att barnets situation i hemmet försvåras. Insatsen ska inte leda till ökad press på barnet genom att hon eller han försätts i en konfliktsituation i förhållande till vårdnadshavarna. Om insatsen beslutas är det viktigt att socialnämnden noga följer upp den, särskilt med avseende på barnets erfarenheter, synpunkter och fortsatta inställning till insatsen. Om barnet fyller 15 år under den tid som insatsen pågår är det viktigt att socialnämnden informerar om barnets möjligheter att då själv kunna ansöka om öppna insatser utan vårdnadshavares samtycke med stöd av 3 kap. 6 a § SoL.

Även med utökade befogenheter för socialnämnden att besluta om kontaktperson utan vårdnadshavarens samtycke ska socialtjänsten ha som huvudprincip att verka för samförståndslösningar. Om en insats som kontaktperson beslutas utan vårdnadshavarens samtycke måste arbetet fortsätta med att få med vårdnadshavarna i stödet kring barnet. Behov av och förutsättningar för insatsen behöver regelbundet omprövas, både för barnets skull och för vårdnadshavarens rättssäkerhet.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att den nya LVU ska omfatta bestämmelser om att socialnämnden ska få besluta att den som är under 15 år ska hålla regelbunden kontakt med en kontakt-

person som avses i 3 kap. 6 b § första stycket SoL om insatsen inte kan ges med samtycke av barnets vårdnadshavare. Socialnämnden ska få fatta ett sådant beslut om insatsen bedöms förebygga att barnets hälsa och utveckling skadas på grund av något förhållande i hemmet och det är lämpligt att insatsen ges.

Utredningen föreslår också att socialnämnden minst en gång var sjätte månad ska pröva om ett beslut om kontaktperson barn under 15 år utan vårdnadshavares samtycke fortfarande behövs. Ett sådant beslut ska upphöra senast när barnet fyller 18 år. I regel bör dock insatsen ha ersatts med en öppen insats enligt 3 kap. 6 a § SoL efter det att barnet har fyllt 15 år om det fortfarande finns behov av insatsen. Vidare ska en särskild genomförandeplan finnas när ett beslut om kontaktperson för barn under 15 år utan vårdnadshavares samtycke meddelas. Därmed blir reglerna om omprövning och genomförandeplan desamma för alla öppna insatser utan samtycke med stöd av LVU.

Socialnämnden ska inte förfoga över några tvångsmedel för verkställigheten eller sanktioner mot vårdnadshavare som aktivt förhindrar verkställigheten. Ett sådant agerande kan dock väcka frågor om vårdnadshavarens förmåga att ge barnet god omsorg och en trygg hemmiljö.

Proportionalitet i förhållande till Europakonventionens krav

Att införa en möjlighet för socialnämnden att besluta om kontaktperson för ett barn under 15 år utan vårdnadshavarens samtycke är ett ingrepp i vårdnadshavarens bestämmanderätt om barnet, och därmed av artikel 8 i Europakonventionen om rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Inskränkningar i det skyddet kan bl.a. godtas om de är nödvändiga med hänsyn till andra personers fri- och rättigheter. Vid bedömningen av nödvändigheten ska proportionalitetsprincipen tillämpas.

I fråga om barnets möjligheter att erhålla vård utan vårdnadshavarens samtycke har utvecklingen under det senaste decenniet gått i riktning mot en rättighetssyn där barnets rätt till vård preciseras och konkretiseras. Som redovisats ovan kan socialnämnden enligt 3 kap. 6 a § andra stycket SoL besluta om öppna insatser för barn som fyllt 15 år utan vårdnadshavarens samtycke, om det är

lämpligt och barnet begär eller samtycker till det. Vidare har ett barnrättsligt perspektiv på barns överklaganderätt utvecklats genom praxis. I RÅ 2006 ref 10 kom HFD fram till att en ställföreträdare för ett processobehörigt barn har rätt att överklaga en dom om avslag på socialnämndens ansökan om beredande av vård med stöd av LVU. I HFD 2014 ref. 38 slås fast att ett icke processbehörigt barn (med viss mognad) genom sin ställföreträdare kan överklaga ett beslut om omhändertagande enligt LVU, trots att ställföreträdarens egen uppfattning är att detta bör bestå. Domarna speglar en successivt förändrad syn på barn som likaberättigade bärare av rättigheter och de ökade krav som en sådan syn medför i form av en tydlig rättighetsstruktur i LVU, där såväl frågan om barns rätt till vård som dess rätt att få komma till tals betonas.

Barnkonventionen ställer krav på att medlemsländernas lagstiftning är uppbyggd efter och utgår från principen att barnet har rättigheter. Vid bedömningen av om utredningens förslag är förenligt med Europakonventionen ska således en avvägning göras av hur stort ingreppet i vårdnadshavarens rätt är i förhållande till barnets rätt, som ska tillgodoses genom ingreppet. Endast om det finns ett rimligt förhållande mellan dessa två faktorer är ingreppet proportionerligt, och endast då kan ingreppet anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Med beaktande av att det ska göras en lämplighetsbedömning, där barnets inställning beaktas, bedömer utredningen att förslaget är proportionerligt på det sätt som krävs enligt Europakonventionen.

6.7.4. Öppna insatser till vårdnadshavare utan deras samtycke

Utredningens bedömning: Öppna insatser till vårdnadshavare

utan deras samtycke vid brister i barns och ungas hemmiljö bör kunna fylla en viktig funktion för att motivera dem till att utveckla sin föräldraförmåga och ge dem stöd för det. Mycket kunskap saknas dock inom området i dag, särskilt om arbetssätt och metoder för att genomföra denna typ av öppna insatser.

Utredningens förslag: Regeringen bör ge lämplig myndighet i

uppdrag att under en fyraårsperiod följa utvecklingen av kunskapsläget, bl.a. utifrån erfarenheter från Norge och Danmark, samt bedöma om det som då framkommer kan motivera en lagändring inom området med utgångspunkt i utredningens överväganden och bedömning.

En stor del av arbetet med öppna insatser utan samtycke i Danmark och Norge handlar om ökade krav på föräldrar att ta emot stöd eller ändra sitt beteende, särskilt föräldrar till yngre barn. Vid utredningens kontakter med forskare, professionella inom socialtjänsten och andra har det framkommit ett intresse för öppna insatser utan samtycke till föräldrar vid brister i barns och ungas hemmiljö i Sverige.

Professionella inom socialtjänsten har pekat på situationer där det finns ett behov av att kunna ge barn, unga och deras vårdnadshavare öppna insatser som vårdnadshavarna inte samtycker till. Det handlar bl.a. om familjer som ofta flyttar eller avvisar alla förslag om insatser och andra kontakter med socialtjänsten. Trots att det kan finnas upprepade anmälningar och utredningar om barnens situation blir det ingen kontinuitet i socialtjänstens kontakter med dessa familjer. Samtidigt har de professionella väckt frågor om vilka insatser som skulle vara aktuella, hur de kan påverka barnet om de ges mot vårdnadshavarens vilja och om de kan fungera utan vårdnadshavarens samtycke.

Andra aktörer har pekat på behoven av ytterligare redskap för socialtjänsten att nå föräldrar med t.ex. kognitiva svårigheter och motivera dem att ta emot stöd. Det förekommer i dag att föräldrar med kognitiva svårigheter tackar nej till stöd för att inte behöva ha några myndighetskontakter eller för att de inte inser behovet av att utveckla sin föräldraförmåga.

Rättsliga och etiska argument för öppna insatser utan samtycke till vårdnadshavare vid brister i barns och ungas hemmiljö har utvecklats av den norska regeringen i dess förslag om utökade möjligheter till öppna insatser utan samtycke vid brister i hemmiljön. Samtidigt visar erfarenheterna från Danmark och Norge och de kontakter utredningen haft att det finns flera centrala frågor som behöver analyseras närmare. Det gäller främst i vilka situationer som öppna insatser utan samtycke skulle vara berättigade,

vilka konkreta insatser som då kan vara relevanta, hur de ska genomföras mot vårdnadshavarens vilja och vilka resultat som kan förväntas. Som vid alla andra former av tvång måste också grundläggande autonomifrågor beaktas.

Även vissa risker med öppna insatser utan samtycke till vårdnadshavare måste tas på allvar. Det kan bli ovanligare att vårdnadshavare själva ansöker om stöd från socialtjänsten om kontakten på sikt kan leda till att öppna insatser beslutas utan deras samtycke. Det kan också bli fler utdragna processer som inte ger barn tillräckligt skydd och stöd och ändå slutar med ett omhändertagande. Ytterligare en möjlig risk är att öppna insatser utan samtycke inte bara kan förebygga mer ingripande insatser utan även komma att ersätta mindre ingripande öppenvård med samtycke.

Syfte, situationer och insatser

I Danmark är de öppna insatserna utan samtycke tänkta att användas i många olika situationer, både relativt tidigt och senare under utvecklingen av problem i familjer. I Norge får öppna insatser utan samtycke bara beslutas om de bedöms kunna förhindra ett omhändertagande.

För svensk del ligger striktare kriterier närmast till hands med tanke på den centrala roll som samtyckesprincipen har i socialtjänstlagstiftningen. Enligt utredningens uppfattning skulle öppna insatser utan samtycke för vårdnadshavare behöva avgränsas till situationer där bristerna i barns och ungas hemmiljö är så stora att de närmar sig vad som krävs för en placering med stöd av LVU. Det måste vara tydligt att det behövs stöd och hjälp så att barnets eller den unges hälsa och utveckling inte riskeras, att vårdnadshavarna motsätter sig stöd och hjälp samt att förutsättningarna för ett omhändertagande enligt LVU inte är uppfyllda. Dessa situationer kan uppkomma utan att frågan om ett omhändertagande har aktualiserats eller efter att domstolen avslagit en ansökan om omhändertagande. Möjligen skulle de även kunna ingå som en del av stödet efter avslutad placering.

Som framgått ovan kan de öppna insatser som riktas till vårdnadshavare, enligt den norska regeringens indelning, beskrivas som kontrollerande eller omsorgsändrande.

Utredningen har inte mött önskemål om insatser som främst eller enbart skulle ha ett kontrollerande syfte eller tagit del av något underlag som visar på behov av sådana insatser i Sverige. Vissa kontrollerande möjligheter finns redan genom de nuvarande bestämmelserna om uppföljning efter avslutad utredning eller placering oberoende av vårdnadshavarens samtycke (11 kap. 4 a–b §§ SoL).

När det gäller omsorgsändrande insatser finns det ur ett svenskt perspektiv starka skäl att tydligare betona ett motiverande syfte än ett direkt beteendeförändrande. Vårdnadshavare som trots påtagliga problem för barnet inte frivilligt deltar i socialtjänstens öppenvård eller frivilligt samverkar om lösningar på problemen skulle då möta tydliga krav på att göra det och få konkret stöd för det. Genom de motiverande insatserna skulle socialtjänsten också få en fortsatt kontakt med vårdnadshavarna utöver vad som är möjligt i dag. Mer konkret skulle insatserna kunna omfatta förpliktelser för vårdnadshavarna att delta i möten och samråd om barnens och familjernas problem, ta emot en kontaktperson samt att ta del av konkreta stöd- och rådgivningsinsatser såsom föräldrastödsprogram med dokumenterat goda effekter eller resultat.

Även med en inriktning på motiverande insatser saknas dock kunskap om effekter och andra resultat av öppna insatser som beslutas utan vårdnadshavarens samtycke. De effekter som visats i utvärderingar av bl.a. föräldrastödsprogram kan inte utan vidare överföras till en situation där det finns ett inslag av tvång. Som framgått av detta kapitel är det överhuvudtaget osäkert i vilken utsträckning som öppenvård kan förebygga eller ersätta omhändertaganden.

Svårigheter att genomföra beslut om insatser enligt nuvarande 22 § LVU utan tvångs- eller sanktionsmöjligheter har tagits upp i Socialstyrelsens kartläggning. De svårigheterna skulle troligtvis också finnas vid öppna insatser utan samtycke vid brister i barns och ungas hemmiljö. I Danmark är konkreta ekonomiska sanktioner kopplade till föräldrapålägget. Erfarenheter visar att dessa inte nödvändigtvis leder till att påläggen efterlevs. Dessutom finns det tecken på att sanktionerna i Danmark uppfattas som problematiska av socialsekreterare eftersom de kan göra att barn får skulden av sina föräldrar för försämringar av familjens ekonomi. I Norge finns inga motsvarande sanktioner, och inga sanktioner har föreslagits av den norska regeringen.

Det är också oklart i vilken utsträckning som det överhuvudtaget är möjligt att verkställa beslut om motiverande eller andra omsorgsändrande insatser i de fall som vårdnadshavare vägrar att delta. Hur det ska hanteras i praktiken framgår inte av den norska regeringens förslag om den typen av insatser.

Samlad bedömning

Utredningen bedömer att öppna insatser för vårdnadshavare men utan deras samtycke vid brister i barns och ungas hemmiljö kan fylla en viktig funktion vid sidan av de möjligheter som dagens lagstiftning ger. Det gäller i första hand insatser i syfte att stödja och motivera vårdnadshavare att utveckla sin föräldraförmåga, vilket för barnet kan innebära ökade möjligheter till trygghet och en god uppväxt i hemmet. Insatserna skulle även bidra till att omhändertaganden förebyggs eller att de uppfattas som mindre oväntade och dramatiska för barn och vårdnadshavare om de ändå blir nödvändiga.

Samtidigt måste utredningen konstatera att mycket kunskap saknas om metoder och arbetssätt inom området. Det gör det svårt att i dag fullt ut försvara det inslag av tvång som det skulle handla om. Utredningen avstår därför från att föreslå regeländringar inom detta område.

Det är dock angeläget att den kunskap och de erfarenheter som framkommer om möjligheterna att framgångsrikt bedriva öppenvård utan vårdnadshavarens samtycke följs fram över. Kunskapsläget kan komma att ändras genom bl.a. ytterligare resultat och erfarenheter i Danmark och Norge. Det kan också finnas intressanta resultat och erfarenheter i länder som redan har sådana möjligheter, även om det inte handlar om evidens för olika effekter av insatserna.

Utredningen föreslår att regeringen ger lämplig myndighet i uppdrag att under en fyraårsperiod följa utvecklingen av kunskapsläget, bl.a. utifrån erfarenheter från Norge och Danmark, samt bedöma om det som då framkommer kan motivera en lagändring inom området med utgångspunkt i utredningens överväganden och bedömning.

7. Förutsättningar för tvångsvård utanför det egna hemmet

7.1. Uppdraget

Enligt direktiven ska utredningen göra en övergripande översyn av LVU samt analysera behovet av förändringar och förtydliganden av regelverket. I detta sammanhang är det viktigt att utgå ifrån den enskilda individens rättigheter, behov och förutsättningar. Behov och förutsättningar kan dock vara olika för pojkar respektive flickor. De särskilda behov som barn och unga med funktionsnedsättning kan ha ska även beaktas i sammanhanget. Utredningen ska särskilt analysera gränsdragningen mellan tvångsvård enligt LVU och lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och överväga behovet av åtgärder för att förtydliga ansvarsfördelningen inom området. I denna del ska utredningen beakta Psykiatrilagsutredningens förslag i betänkandet Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17) som kan få stor betydelse för gränsdragningen mellan LVU och LPT.

I detta kapitel lämnar utredningen förslag som gäller kriterierna för vård utanför det egna hemmet, dvs. förutsättningarna för ett tvångsomhändertagande av barn och unga.

Avslutningsvis berörs även en fråga med koppling till förutsättningarna för vård enligt LVU, nämligen LVU-vård i förhållande till bestämmelserna i utlänningslagen.

7.2. Förutsättningar för vård utanför det egna hemmet

För att LVU ska vara tillämplig måste tre förutsättningar vara uppfyllda

1. Ett missförhållande ska föreligga med anknytning till den unges hemmiljö (2 §, de s.k. miljöfallen) eller till den unges eget beteende (3 §, de s.k. beteendefallen).

2. Missförhållandet ska medföra att det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.

3. Behövlig vård kan inte ges på frivillig väg.

De grundläggande förutsättningarna för LVU är således att det föreligger missförhållanden relaterade till den unges miljö eller till den unges eget beteende. Det fordras dessutom att dessa missförhållanden innebär en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas och att den vård som behövs inte kan ges frivilligt. Att behövlig vård inte kan ges på frivillig väg innebär att den unges vårdnadshavare eller den unge själv, när han eller hon fyllt 15 år, inte samtycker till den vård som bedöms nödvändig. Då den som har fyllt 15 år är processbehörig i mål och ärenden enligt LVU, ska hans eller hennes mening i frågan tillmätas självständig betydelse vid prövning av lagens tillämpning (36 § LVU).

7.3. Miljöfallen

Enligt 2 § LVU ska vård beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.

Paragrafen kan sägas innehålla fyra miljörekvisit och ett prognosrekvisit.1 De fyra miljörekvisiten är

1. Fysisk eller psykisk misshandel.

2. Otillbörligt utnyttjande.

1 Kaldal A (2010) s. 285 ff.

3. Brister i omsorgen.

4. Något annat förhållande i hemmet.

Prognosrekvistet är att det ska finnas ”en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas ”, se nedan.

Inledningsvis ska framhållas att problem hos föräldrarna i sig inte kan föranleda ett omhändertagande. Den avgörande frågan är de följder som problemen för med sig för barnet.2

De grundläggande behov som barn har rätt att få tillgodosedda av sina föräldrar och andra vårdnadshavare anges i 6 kap. 1 § föräldrabalken (FB). Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. De ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Bestämmelserna i FB anger således dels vilka grundläggande rättigheter som ett barn har, dels att det i första hand är föräldrarna som ska tillvarata dessa rättigheter. I de fall barns grundläggande rättigheter allvarligt kränks är samhället skyldigt – under de förutsättningar som anges i LVU – att ingripa för att skydda barnet.

LVU får inte tillgripas för något annat ändamål än det som är syftet med LVU, dvs. att säkerställa nödvändig vård. JO har uttalat att LVU inte får användas enbart för att verkställa en dom om vårdnad, boende eller umgänge.3 Sådana tvister mellan föräldrarna ska handläggas enligt bestämmelserna i 21 kap. FB. Socialnämnden kan inte heller ingripa med stöd av LVU enbart i syfte att ge polisen möjlighet att hålla förhör med barnet för att utreda misstankar om t.ex. barnmisshandel.4

7.3.1. Fysisk och psykisk misshandel

Vid tillkomsten av 1990 års LVU anfördes i förarbetena att med misshandel avsågs både fysisk och psykisk misshandel.5 Från och med den 1 juli 2003 anges det uttryckligen i lagtexten att psykisk

2Prop. 1989/90:28 s. 62, 63 och 107 f. samt HFD 2011 ref. 6. 3 JO 1992/93 s. 402, JO 2003/04 s. 253 och JO:s beslut den 9 februari 2015 med dnr 4983-2013. 4 JK beslut den 23 november 1995 med dnr 3712-1993 och JO 1995/96 s. 89. 5Prop. 1989/90:28 s. 107.

misshandel kan föranleda vård med stöd av 2 § LVU. I förarbetena uttalas att det inte får råda någon som helst oklarhet eller tveksamhet om att både fysisk och psykisk misshandel kan utgöra en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling.6

Fysisk misshandel

Socialnämnden ska bedöma vilken risk för barnets hälsa och utveckling som föreligger på grund av misshandeln. Den risken beror i sin tur bl.a. på hur allvarlig misshandeln är, om den upprepats, om risk för upprepning föreligger och barnets ålder.7

Nämnden har möjlighet att ingripa med stöd av LVU om ett barn utsätts för misshandel, även om det inte går att slå fast vem som är gärningsman eller om det inträffade inte kan hänföras till misshandel enligt BrB. Socialnämnden har således att göra en självständig bedömning av barnets behov av skydd och stöd och behöver inte avvakta eller ta hänsyn till resultatet av en eventuell polisutredning. Nämndens bedömning ska inte enbart omfatta en eventuell polisanmäld misshandel utan barnets hela situation. Nämnden har att vidta de åtgärder som behövs för att skydda barnet och ge erforderlig vård oberoende av om en polisutredning leder till åtal och fällande dom eller inte. Uppgifter från polisutredningen kan naturligtvis vara värdefulla som del i den sociala utredningen av vad barnet utsatts för.8

Vilket krav på bevisning som ställs för att misshandel har förekommit behandlas i bl.a. HFD 2011 ref. 6. I det målet förelåg uppgifter om att flera syskon utsatts för misshandel av föräldrarna. Uppgifterna lämnades av de två äldsta barnen. Personal i förskolan och jourhemsföräldrarna lämnade under utredningen uppgifter om vad barnen berättat och redogjorde för vissa iakttagelser som de hade gjort. Föräldrarna bestred uppgifterna om misshandel. HFD konstaterade att om uppgifterna om misshandel hade lämnats obestridda hade det förelegat grund för vård med stöd av 2 § LVU. I målet uppkom därför fråga bl.a. om de uppgifter som föräldrarna hade lämnat rubbade tilltron till uppgifterna om misshandel. HFD

6Prop. 2002/03:53 s. 82. 7 SOSFS 1997:15 s. 25. 8 A.a. s. 27.

gick igenom bevisningen i målet och kom fram till att de invändningar som föräldrarna hade gjort inte rubbade tilltron till uppgifterna från barnen, förskolan m.fl.

Det kan hända att det står klart att ett barn har utsatts för misshandel men att det inte går att dra den slutsatsen att det är föräldrarna som har begått gärningen. Så var omständigheterna i RÅ 1996 ref. 91. I det fallet hade ett spädbarn vid två tillfällen utsatts för någon form av yttre våld och drabbats av hjärnblödningar. Något belägg för att föräldrarna varit direkt inblandade fanns inte. HFD fann att de skador som uppkommit på barnet var av allvarlig natur och att det var uppenbart att det allmänt sett måste ställas stora krav på föräldrarna att tillse att sådana skador inte uppkommer på spädbarn som är i deras vård. Klarar föräldrarna inte av denna tillsyn kan det inträffade läggas dem till last som en brist i omsorgen enligt LVU. Under alla omständigheter hade tillfogandet av skadorna vid båda tillfällena krävt ett ganska stort våld. Enligt HFD:s mening fick det förhållandet att barnet vid två tillfällen hade kunnat utsättas för sådant våld utan att föräldrarna hade kunnat lämna en godtagbar förklaring till det inträffade anses innebära att det förelegat brister i omsorgen om barnet som medförde en påtaglig risk för barnets hälsa.

Ett ingripande med stöd av LVU förutsätter inte att ett barn redan har blivit utsatt för misshandel. Ett tvångsingripande kan ske även för att förhindra att barnets utsätts för våld. I RÅ 2008 ref. 55 hade vårdnadshavaren bl.a. uttalat ett dödshot mot barnet. Frågan var vilken hänsyn som kunde tas till moderns uppgift att hoten inte varit allvarligt menade. HFD gjorde bl.a. följande mer allmänna uttalanden:

LVU är en skyddslag för utsatta barn. Vad som är bäst för barnet ska vara avgörande vid beslut enligt lagen. När det föreligger sådana omständigheter som i detta mål måste i regel vård enligt LVU beslutas för att säkerställa att barnets hälsa eller utveckling inte skadas. En annan bedömning kan visserligen göras om det finns grundad anledning att anta att vårdnadshavaren inte menat allvar med sina hot mot barnet och att situationen i övrigt inte är sådan att den inger allvarlig oro för barnet. Med hänsyn till de ödesdigra konsekvenser som kan följa av en felaktig bedömning i en sådan situation kan det emellertid ofta vara rimligt att socialnämnden under en tid får den möjlighet till kontroll av barnets förhållanden som är förenad med vård enligt LVU. Annars kräver barnets skyddsintresse att det på ett betryggande sätt kan visas att det som inträffat i ärendet trots allt inte utgör en påtaglig

risk för barnets hälsa eller utveckling. I detta fall medför moderns hotfulla uttalanden, det våld som hon har utövat mot sonen och hennes bristande vilja eller förmåga att tillgodose hans behov av vård och omsorg att det måste ställas förhållandevis höga krav på den utredning som ska visa att det ändå inte finns skäl för vård enligt LVU.

Enligt Socialstyrelsens allmänna råd bör LVU kunna tillämpas vid misstanke om en planerad kvinnlig könsstympning till dess att nämnden bedömer att faran för flickan är över.9 I Socialstyrelsens utbildningsmaterial om kvinnlig könstympning står att om det finns vetskap eller allvarliga misstankar om att en familj är på väg att låta könsstympa sin flicka, och om risken att detta sker är överhängande, bör man överväga att fatta beslut om ett omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU, om ingreppet inte går att förhindra på annat sätt. Socialtjänsten har alltid att i första hand ta ställning till om barnet behöver omedelbart skydd. Detta bör göras som ett skydd för flickan och den därmed sammanhängande bedömningen, om det är sannolikt att vård enligt LVU behövs i ett längre perspektiv. Man bör också överväga risken för familjens övriga döttrar att bli utsatta för stympning.10

Psykisk misshandel

Psykisk misshandel är svårare att upptäcka eftersom det ofta inte syns utåt på samma sätt som fysisk misshandel. I förarbetena står att det är svårt att definiera psykisk misshandel. Det är inte fråga om enskilda händelser utan om en relation och ett förhållningssätt som bl.a. hindrar utvecklingen av en positiv självbild hos barnet.11Det är fråga om brister i hänsynen till barnets behov och i insikten om vad ett barn är. Det kan handla om att den vuxne uppfattar att barnet är till för att uppfylla de vuxnas behov; det får inte vara en person i sin egen rätt. Det kan också vara fråga om att förväntningarna på barnet är orealistiska och inte överensstämmer med barnets utvecklingsnivå. Det kan även handla om att den unge utsätts för

9 SOSFS 1997:15 s. 25 f. 10 Socialstyrelsen (2005a) s. 49. 11Prop. 2002/03:53 s. 82.

psykiskt lidande genom systematiska kränkningar, nedvärdering eller terrorisering.12

Psykisk misshandel är också när föräldrar är känslomässigt avvisande mot barnet, kränker barnet eller hotar barnet med att bli övergivet. Det kan vara att ett barn alltid särbehandlas negativt i jämförelse med syskonen, inte får äta med familjen, inte alls får motsvarande standard som övriga familjemedlemmar etc. En annan situation är då föräldrarna ständigt säger till ett barn att det är dumt, klumpigt, fult, värdelöst, det värsta som hänt föräldrarna etc. Ett annat exempel är då ett barn ständigt lever under hot av något slag, t.ex. hot om stryk eller andra repressalier eller om att föräldrarna inte vill ha kvar barnet i hemmet.13 Det är i många fall svårt att dra någon tydlig gräns mellan psykisk misshandel och brister i omsorgen (se nedan).14

Barn som växer upp i hem där det förekommer våld anses också vara utsatta för psykisk misshandel. Socialtjänsten har ett särskilt ansvar för att ge skydd och stöd till dem som blir utsatta för familjevåld. Om kvinnan hotas, kränks eller misshandlas i barnens åsyn bör detta kunna räknas som psykisk misshandel för barnet.15

Barn eller unga som växer upp under hot från sin familj kan också anses vara utsatta för psykisk misshandel. I förarbetena till 1990-års LVU uttalas att det t.ex. gäller flickor som växer upp i familjer med starkt patriarkala värderingar och vars utveckling hindras genom hot från i första hand manliga släktingar.16 Även kontroll som innebär hinder för flickans utveckling kan föranleda ett skyddsbehov. Det kan t.ex. handla om en kontroll som innebär att hon inte får åka med på klassresor, inte själv bestämma över sitt klädval och inte får idrotta.

Det finns fortfarande kvar en föreställning om att endast flickor och kvinnor utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck, men även pojkar och män drabbas. De är ofta friare än flickorna och kvinnorna, men de drabbas bl.a. av arrangerade äktenskap och tvångsäktenskap samt att de ska bevaka och kontrollera sina systrar. Hedersrelaterat våld och förtryck kan även drabba pojkar som inte

12Prop. 1989/90:28 s. 107. 13 SOSFS 1997:15 s. 27. 14Prop. 2002/03:53 s. 82. 15 A.a. s. 82. 16 A.a. s. 82.

accepterar att medverka i hedersförtryck eller pojkar som får olika problem, t.ex. kriminalitet, drogmissbruk eller psykiska problem.17Pojkarnas utsatthet tar sig uttryck både i form av egen utsatthet men även genom att man inom ramen för familjesystemets normer utsätter andra för olika former av hot, våld, kontroll och/eller begränsningar. Pojkar och unga män kan således inneha dubbla roller, både som utsatta och förövare.18

7.3.2. Otillbörligt utnyttjande

Med begreppet ”otillbörligt utnyttjande ” avses i första hand att någon av föräldrarna utnyttjar barnet sexuellt. Men det kan också vara fråga om att barnet utnyttjas av en förälder eller med föräldrarnas goda minne i pornografiskt syfte.19

Barnet kan vidare utnyttjas otillbörligt på så sätt att det tvingas att utföra ett alltför ansträngande kroppsarbete eller att en förälder lägger på barnet ett så stort självständigt ansvar för förälder eller syskon att det medför en påtaglig risk för skada på barnets hälsa eller utveckling.20 Överkrav kan ligga nära förhållanden som kan bedömas som ”brister i omsorgen ” genom att barnet inte får erforderlig omsorg i förhållande till sin ålder och sina behov. Ett otillbörligt utnyttjande behöver inte vara medvetet från fostrarens sida. Det kan vara så att denne inte själv förmår att ta tillräckligt ansvar för hemmet eller inte inser vad som fordras av en vuxen. Det har då skett ett rollbyte i familjen genom att barnet övertar föräldrarollen. Ett sådant förhållande är inte ovanligt i missbrukarfamiljer. Enbart det förhållandet att en förälder är sjuk eller har en funktionsnedsättning och att barnet därför får ta mer ansvar än jämnåriga behöver inte innebära att ett otillbörligt utnyttjande föreligger.21

Det otillbörliga utnyttjandet måste kunna knytas till en vårdnadshavare för att utgöra grund för omhändertagande. Om det inte går att bevisa att det är vårdnadshavaren som utsatt barnen, t.ex. för

17 Rikspolisstyrelsen (2009) s. 21. 18 Stockholm stad (2012) s. 18. 19 SOSFS 1997:15 s. 27. 20Prop. 1989/90:28 s. 107. 21 SOSFS 1997:15 s. 28.

ett sexuellt övergrepp, kan oförmågan att skydda barnet från att utnyttjas kategoriseras som brister i omsorgen.22

7.3.3. Brister i omsorgen

Under uttrycket ”brister i omsorgen ” faller situationer då barnet utsätts för vanvård. Brister i omsorgen kan föreligga om barnet allvarligt missköts i fråga om hygien, kläder eller mat, att den materiella omsorgen om barnet brister allvarligt så att barnets hälsa äventyras eller att tillsynen eftersätts så att barnet inte får det skydd som är nödvändigt med hänsyn till hans eller hennes ålder.23

Brister i omsorgen kan också vara orsakade av att vårdnadshavarna har egna problem t.ex. om barnets behov av känslomässig trygghet och stimulans allvarligt eftersätts, t.ex. på grund av missbruk eller psykiska störningar hos föräldrarna.24 Gränsen mot psykisk misshandel kan i vissa fall vara svår att dra (se ovan). I de domar från HFD som belyser detta rekvisit har domstolen varit noga med att påpeka att enbart vårdnadshavarens egna problem inte utgör skäl för att bereda ett barn vård enligt LVU.25

Brister i omsorgen kan också föreligga om barnet inte behandlas på ett adekvat sätt i förhållande till sin ålder. Det förekommer att föräldrar behandlar relativt stora barn som om de var mycket små vilket hindrar deras utveckling. För lite omsorg i förhållande till barnets ålder kan å andra sidan också innebära brist i omsorgen. Begreppet täcker också situationer då föräldrarna överlåter ansvaret för barnet på andra personer som inte kan tillförsäkra barnet en trygg uppväxtmiljö. Underlåter vårdnadshavaren att flytta barnet från den skadliga miljön, kan det innebära en omsorgsbrist.26 Andra gånger kan de hem dit barnet lämnas i sig erbjuda goda förhållanden, men vårdnadshavaren lämnar barnet i olika miljöer i en sådan omfattning att det kan bli skadligt för barnet. Det utmärkande för en sådan situation är att barnet utsätts för ständiga flyttningar. En liknande situation föreligger enligt Socialstyrelsens uppfattning om barnet

22 Kaldal A (2010) s. 288. 23Prop. 1989/90:28 s. 65. 24 Se bl.a. RÅ 1985 2:46 I och II, RÅ 1995 ref. 46 och RÅ 2003 not 102. 25 SiS (2014) s. 16. 26Prop. 1989/90:28 s. 108.

visserligen vistas i det egna hemmet, men det ständigt är nya personer som tar hand om det. Barnet kan då riskera att inte få trygghet och kontinuitet och en möjlighet att knyta an till en eller ett par vuxna.27

Brister i omsorgen kan också föreligga vid djupgående konflikter mellan föräldrarna, där barnet får sitta emellan på ett sådant sätt att dess hälsa eller utveckling riskerar att skadas.28

En annan situation som faller under begreppet ”brister i omsorgen ” är att föräldrarna utsätter barnets hälsa för en påtaglig risk att skadas genom att inte se till att barnet får lämplig sjukvård. I RÅ 1995 ref. 39 anförde socialnämnden att föräldrarna inte hade följt läkares rekommendationer om längden av en sjukhusvistelse i samband med att barnet föddes respektive inläggning av barnet i samband med kräkningssymtom. I förarbetena nämns också att bristerna i omsorgen kan gälla barn som av föräldrarna vägras en behövlig blodtransfusion. Det kan också vara fråga om ett barn med funktionsnedsättning som – på grund av att föräldrarna inte går med på det – inte får nödvändig behandling, t.ex. sjukgymnastik vid rörelsehinder.29 I RÅ 1996 ref. 61 anförde socialnämnden att vårdnadshavaren brustit i omsorgen genom att inte medverka till att barnet, en 16-årig flicka, blivit tillräckligt grundligt utredd ur ett barnpsykiatriskt perspektiv. Flickan hade på grund av kronisk trötthet, depression m.m. sedan flera år försummat sin skolgång och tillbringat en stor del av dygnet i sängen. HFD konstaterade inledningsvis att förvaltningsrätten haft fog för sitt beslut att bereda flickan vård eftersom det vid tiden för förvaltningsrättens dom var angeläget att flickans symtom och hennes trötthet utreddes allsidigt och genomgripande och att det skyndsamt vidtogs åtgärder för att aktivera henne och förbättra hennes situation. Eftersom en samlad barnpsykiatrisk och miljöterapeutisk expertis under sju månaders utredning och behandling inte i nämnvärd grad lyckats aktivera flickan fann emellertid HFD att samhället inte förmått tillhandahålla flickan en vård som haft klart gynnsammare inverkan än den hon kunnat få i hemmet med stöd och hjälpinsatser från socialtjänsten. Huruvida ett fortsatt omhändertagande skulle

27 SOSFS 1997:15 s. 29. 28RÅ 1995 ref. 39. 29Prop. 1989/90:28 s. 108.

leda till ett bättre resultat synes högst ovisst och HFD ansåg inte att förutsättningarna för vård längre var uppfyllda.

HFD har meddelat prövningstillstånd i ett mål som gäller vård med stöd av 3 § LVU för en treårig pojke som varit frivilligt placerad i ett familjehem sedan födseln. När pappan vill ha hem pojken påbörjas en utslussning som pojken reagerar kraftigt på. Socialnämnden ansöker då om flyttningsförbud men får avslag i förvaltningsrätten. Då beslutar nämnden om ett omedelbart omhändertagande. När socialnämnden ansöker om vård enligt LVU avslår dock förvaltningsrätten nämndens ansökan med hänvisning till att det inte föreligger några omsorgsbrister hos pappan. Socialnämnden överklagar och får bifall i kammarrätten. Den fråga i målet som har lett till att HFD meddelat prövningstillstånd är om det sätt som en vårdnadshavare agerar på i ärende om upphörande av frivillig vård i familjehem utgör brister i omsorgen.30

7.3.4. Något annat förhållande i hemmet

Formuleringen ”något annat förhållande i hemmet ” finns med för att de tre nu nämnda begreppen inte innebär en heltäckande uppräkning. Formuleringen avser att täcka alla de situationer i hemmet som kan medföra att det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.31 Det kan vara fråga om förhållanden där en förälder inte alls knyter an till sitt barn eller där föräldern lever i en sjuklig symbios med barnet.32

Svårartade relationsstörningar mellan barn och förälder eller annan fostrare kan innebära en mycket allvarlig risk för den unges hälsa, t.ex. genom risk för självmord, eller risk för den sociala utvecklingen genom att den unge söker sig hemifrån. Oberoende av orsaken till relationsstörningen kan ett vårdbehov föreligga på grund av störningen. Det behöver således inte föreligga i mer traditionell bemärkelse konstaterbara missförhållanden i hemmet eller i den unges eget beteende. Relationsstörningen i sig kan utgöra ”ett annat förhållande i hemmet ” som bedöms vara skadligt för barnet.33 Av

30 Prövningstillstånd meddelat den 19 december 2014 med mål nr 6062-14. 31Prop. 1989/90:28 s. 107. 32 A.a. s. 108. 33 SOSFS 1997:15 s. 30.

rättspraxis framgår att en tillräckligt allvarlig konflikt mellan barn och föräldrar eller en djup motvilja eller rädsla hos barnet självständigt kan utgöra grund för vård enligt LVU.34 I denna praxis har framhållits att det är en tillräcklig förutsättning att det objektivt sett föreligger en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling om vården upphör och att denna risk är att hänföra till något förhållande i den unges hem.

Det behöver inte vara vårdnadshavaren som utsätter barnet för missförhållandet. Eftersom vårdnadshavaren har ansvaret för barnets förhållanden ska denne även se till att barnet inte utsätts för övergrepp, vanvård etc. av andra. Underlåter eller brister vårdnadshavaren i sitt ansvar för att barnet har tillfredsställande förhållanden, kan en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling relateras till vårdnadshavaren. Det gäller bl.a. fall då missförhållanden i hemmet inte i första hand beror på vårdnadshavaren själv utan på någon annan i hemmet. Det kan t.ex. vara en sambo till vårdnadshavaren.35 Det kan också vara en bror som utsätter sin syster för fysisk eller psykisk misshandel. Även fall där föräldrarna placerar barnet i en miljö som innebär en påtaglig risk för att dess hälsa eller utveckling skadas omfattas.

Risk för att bli gift mot sin vilja lyfts inte upp i förarbetena men enligt Socialstyrelsens allmänna råd kan planer på att gifta bort den unge mot dennes vilja i dennes eller föräldrarnas ursprungsland utgöra grund för vård enligt LVU. När barnet är svensk medborgare gäller svensk lag för äktenskapsålder samt att äktenskapet naturligtvis ska vara frivilligt. Om hemsändning till ett ursprungsland för äktenskap mot den unges vilja blir aktuell för en svensk medborgare, bör detta enligt Socialstyrelsens uppfattning kunna utgöra grund för vård med stöd av LVU med åberopande av annat förhållande i hemmet.36

HFD har slagit fast att dödshot från klanmedlemmar som riktas mot vårdnadshavaren inte är ett sådant förhållande i hemmet som kan ligga till grund för vård enligt 2 § LVU. Enligt HFD syftar bestämmelsen i 2 § LVU till att ge de sociala myndigheterna rättsliga förutsättningar för att skydda barn från faror eller missförhållanden som en vårdnadshavare eller annan i barnens närhet orsakar.37

34RÅ 1990 ref. 97 och HFD 2012 not. 31. 35Prop. 1989/90:28 s. 108. 36 SOSFS 1997:15 s. 30 f. 37 HFD:s dom den 11 april 2014 med mål nr 5069-13.

Begreppet ”i hemmet ”

För att vård med stöd av 2 § LVU ska bli aktuell ska det vara fråga om ett behov av vård som föranleds av ett missförhållande i den unges hem. Med hemmet menas såväl föräldrahemmet som annat hem där den unge vistas stadigvarande.38 Här avses också tillfällig bostad, t.ex. på hotell om den unge vistas där tillsammans med fostrare. Begreppet hemmet har också en abstrakt betydelse. Det kan sålunda avse inte bara bostaden utan alla de situationer då barnet direkt eller indirekt står under vårdnadshavarens eller någon annan fostrares inflytande.39

Om ett barn är sammanboende och exempelvis blir misshandlad eller på annat sätt illa behandlad i sitt hem av sin sambo skyddas barnet inte av LVU enbart genom sin underårighet. Har den unge tvingats till sammanboende av sin vårdnadshavare kan förhållandena däremot vara att hänföra till vårdnadshavaren och LVU kan då vara tillämplig. Likaså kan LVU vara tillämplig om vårdnadshavaren inte medverkar till att den unge som vistas i skadliga miljöer kommer bort därifrån. Det kan gälla ungdomar som bor i s.k. knarkarkvartar eller hos kriminella personer.40

LVU kan tillämpas även om barnet befinner sig i ett annat hem än det egna och vårdnadshavaren står i begrepp att ta hem barnet. Om grunderna för vård enligt LVU är uppfyllda hos vårdnadshavaren, kan LVU vara tillämplig även om ingen anmärkning kan riktas mot hemmet där barnet tillfälligt befinner sig.41 Nämnden behöver inte avvakta tills barnet kommit hem till föräldrarna och där konstateras fara illa. Däremot måste det stå klart att föräldrarna avser att ta hem barnet inom en snar framtid. Ett exempel på att LVU kan tillämpas även om barnet inte befinner sig i föräldrahemmet gäller ett nyfött barn. Det finns inte något som hindrar att ett barn omhändertas direkt efter födelsen om nämnden bedömer att det finns skäl för detta.42

Det har blivit allt vanligare att föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet och att barnet bor växelvis hos dem. I sådana fall

38Prop. 1979/80:1 Del a s. 582 och prop. 1989/90:28 s. 108. 39Prop. 1979/80:1 del A s. 582 och prop. 1989/90:28 s. 108 och SOSFS 1997:15 s. 24. 40 SOSFS 1989/90:28 s. 108. 41Prop. 1989/90:28 s. 108. 42 SOSFS 1997:15 s. 25.

kan barnet sägas ha sitt hem hos båda föräldrarna. Om det föreligger ett missförhållande hos den ena men inte den andra föräldern kan det således bli aktuellt med ett ingripande med stöd av LVU.43

7.4. Beteendefallen

Enligt 3 § LVU ska vård beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Vård ska också beslutas om den som dömts till sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § BrB vid verkställighetens slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa sådan risk som avses i första stycket. Beteenderekvisiten är tre till antalet

1. Missbruk av beroendeframkallande medel.

2. Brottslig verksamhet.

3. Annat socialt nedbrytande beteende.

Prognosrekvisitet utgörs på motsvarande sätt som i miljöparagrafen av formuleringen ”utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk för att skadas ”, se nedan.

Med uttrycket beteende avses närmast en persons sätt att uppföra sig eller uppträda.44 Det är inte varje beteende som innebär att den unge utsätter sin hälsa för risk att skadas som kan leda till vård. Att den unge t.ex. ägnar sig åt en våghalsig sport kan inte leda till tvångsvård. Enbart det förhållandet att den unge utsätter sig för risk innebär inte att det föreligger ett beteende som kan betecknas som socialt nedbrytande.45

Det är vidare bara den unges eget vårdbehov som får ligga till grund för LVU. Intresset av t.ex. samhällsskydd eller skyddet för den unges familj är i sig inte tillräckliga skäl för vård enligt LVU. En annan sak är att den unge genom sin brottsliga verksamhet

43 JO 1993/94 s. 277. 44Prop. 1989/90:28 s. 67. 45 HFD:s dom den 6 mars 2015 med mål nr 3875-14.

behöver beredas vård med stöd av LVU och att detta även får konsekvenser när det gäller samhällsskyddet.46

Vård med stöd av LVU får beredas den som är under 18 år. Som framgår av 1 § tredje stycket LVU får vård med stöd av 3 § även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke. I RÅ 83 2:52 prövades vad innebörden var av uttrycket ”annan vård ”. Med hänvisning till förarbetena ansågs enbart sådan institutionell vård för vilken den unge kan omhändertas mot sin vilja, t.ex. vård enligt LVM, LPT, LRV eller kriminalvård. Vård genom enskildas försorg, som t.ex. frivillig vård i familjehem, är inte någon sådan vård som i detta avseende ska jämföras med vård enligt LVU.47

7.4.1. Missbruk av beroendeframkallande medel

I LVU avses med beroendeframkallande medel sådana medel som alkohol, narkotika eller därmed jämställda tekniska preparat som thinner. Till beroendeframkallande medel hör även flyktiga lösningsmedel, ersättningsmedel som hårvatten, deodoranter m.m. som innehåller alkohol. Vidare ingår även icke-medicinskt och ickevetenskapligt bruk av beroendeframkallande läkemedel, främst bensodiazepiner som Valium, Rohypnol, Stesolid m.fl.48

Dopningsmedel har inte ansetts vara ett beroendeframkallande medel.49 Men om en underårig missbrukar dopningsmedel på ett sådant sätt att det kan anses utgöra ett kvalificerat socialt nedbrytande beteende finns möjligheter för tvångsvård även om den unge inte samtidigt missbrukar andra medel. Det finns inget formellt hinder mot en sådan tillämpning om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Ett omfattande missbruk av dopningsmedel kan vara kopplat till andra problem hos den unge (se nedan).50

46Prop. 1979/80:1 Del A s. 583. 47 SOSFS 1997:15 s. 33. 48 A.a. s. 33. 49 JO 1997/98 s. 335. 50Prop. 1998/99:3 s. 88.

Missbruksutredningen föreslog i sitt betänkande att målgruppen för missbruks- och beroendevården skulle tydliggöras. Enligt förslaget till ny lag om missbruks- och beroendevård bör insatserna inom missbruks- och beroendevården syfta till att ge vård, behandling och stöd åt människor som genom sin användning av alkohol, narkotika, läkemedel, dopningsmedel eller andra liknande medel riskerar att skada sin hälsa eller sociala situation. Som en följd av den nya målgruppen föreslogs även motsvarande ändring i LVU. Enligt förslaget ska vård enligt 3 § LVU beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk eller beroende av alkohol, narkotika, läkemedel, dopningsmedel eller annat liknande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.51 Förslaget har inte genomförts. Däremot har den 1 juni 2013 införts nya bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL) och i socialtjänstlagen (2001:453, SoL) om skyldighet för landsting och kommuner att ingå gemensamma överenskommelser om samarbete i fråga om personer som missbrukar alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel eller dopningsmedel.52

Vad som räknas som missbruk bestäms utifrån vilket preparat det rör sig om, hur ofta och hur mycket den unge konsumerar och vilken påverkan bruket har på den unges hälsa eller utveckling. Ungdomar, och framför allt flickor, etablerar ett missbruk på kortare tid än vuxna och en beroendesituation utvecklas snabbare. De sociala konsekvenserna kan också bli allvarliga eftersom unga personer ännu inte hunnit få någon förankring på arbetsmarknaden eller genom att de bildat familj. Användandet av narkotika vid ett enstaka tillfälle behöver dock inte innebära att det finns en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling. En sådan bedömning måste göras från fall till fall. Även ett enstaka bruk av narkotika bör dock vara ett observandum till socialtjänsten att hålla sig underrättad om den unges fortsatta utveckling.53

I förarbetena uttalas att ett regelbundet bruk av sådana preparat i barn- och ungdomsåren mycket snart kan leda till fara för den unges hälsa eller utveckling. Ur bruket av alkohol kan utvecklas ett

51SOU 2011:35 s. 41, 55 och 122. 52Prop. 2012/13:77. 53 SOSFS 1997:15 s. 34 f.

beroende som den unge inte själv förmår ta sig ur. Redan i utvecklingen mot en beroendesituation kan det således sägas ligga en fara för den unges hälsa och utveckling.54

Enstaka bruk av tung narkotika som t.ex. heroin liksom en längre tids frekvent missbruk – oavsett vilket preparat det är fråga om – kan innebära en fara för den unges hälsa eller utveckling. På motsvarande sätt kan lagen bli tillämplig vid allt icke medicinskt bruk av läkemedel.55

Vad gäller förhållandet mellan LVU och LVM ska vården i första hand ges med stöd av LVU.

7.4.2. Brottslig verksamhet

Möjlighet till vård på grund av brottslig verksamhet fanns även enligt 1980 års LVU. I den delen avsågs inte någon ändring vid tillkomsten av 1990 års LVU.56

I förarbetena till 1980 års LVU står att med brottslig verksamhet avses inte rena bagatellförseelser och inte heller enstaka andra brott som inte är av allvarlig art. Först vid en brottslighet som ger uttryck för en sådan bristande anpassning till samhällslivet att det kan sägas föreligga ett vård- och behandlingsbehov kan det bli fråga om vård med stöd av LVU. Enstaka brott kan betraktas som brottslig verksamhet om detta är ett uttryck för en bristande samhällsanpassning. Det som främst avses är dock flera brottsliga gärningar.57

Om den unges brott inte uppfyller kraven för att kunna betraktas som brottslig verksamhet kan beteendet beaktas när det gäller att bedöma om den unge behöver vård på grund av annat socialt nedbrytande beteende.

7.4.3. Något annat socialt nedbrytande beteende

Uttrycket ”något annat socialt nedbrytande beteende ” har från och med 1990 års LVU ersatt uttrycket ”något annat jämförbart beteende ” i 1980 års LVU. Motivet var att samhället måste kunna

54Prop. 1979/80:1 Del A s. 582. 55 A.a. s. 582. 56Prop. 1979/80:1 Del A s. 583 och prop. 1989/90:28 s. 108. 57Prop. 1979/80:1 Del A s. 583.

ingripa även vid beteenden som inte var jämförbara med kriminalitet och missbruk. Gränsen för den oacceptabla asocialiteten vidgades men var gränsen går är dock inte helt klart och entydigt. Med ”annat socialt nedbrytande beteende ” menas att den unges beteende avviker från samhällets grundläggande normer. Det är sålunda inte nog att följderna av beteendet bryter mot samhällets grundläggande normer, det är själva beteendet som ska vara asocialt.58

Enligt förarbetena59 anses följande beteenden kunna vara annat socialt nedbrytande beteende:

  • Att den unge begår något eller några enstaka allvarliga brott utan att man för den skull kan tala om brottslig verksamhet.
  • Att den unge vistas – annat än tillfälligt – i en s.k. knarkarkvart eller någon annan missbruksmiljö.
  • Att den unge prostituerar sig eller uppträder på en sexklubb.

Av Socialstyrelsens allmänna råd framgår att i de fall rekvisitet annat socialt nedbrytande beteende tillämpas, ska socialnämnden göra en sammantagen bedömning av de olika beteenden som den unge uppvisar.60

HFD har slagit fast att uppräkningen i förarbetena av vilka fall som utgör socialt nedbrytande beteende inte är uttömmande.61HFD har i tre avgöranden bedömt rekvisitet annat socialt nedbrytande beteende.62 Samtliga avgöranden gäller ungdomar med ett aggressivt och utagerande beteende. Av kammarättspraxis framkommer att domstolarna har bedömt även andra beteenden än de som nämns i förarbetena som annat socialt nedbrytande beteende. Beteenden som t.ex. rymningar, sexuella övergrepp, skolfrånvaro, våld i nära relationer och dataspelande har bedömts som socialt nedbrytande beteende i LVU:s mening.

Enligt Socialstyrelsens uppfattning kan även bruk av anabola steroider utgöra ett sådant annat socialt nedbrytande beteende som

58 Schlytter A (1999) s. 15. 59Prop. 1989/90:28 s. 109. 60 SOSFS 1997:15 s. 35. 61RÅ 2000 ref. 33. 62RÅ 2000 ref. 33, RÅ 2010 ref. 24 och HFD:s dom den 3 mars 2010 med mål nr 8480-08.

omfattas av LVU.63 Anabola steroider klassas inte som beroendeframkallande medel (se avsnitt 7.4.1).64 De påverkar dock dem som använder preparaten nedbrytande både socialt och medicinskt. Genom att innehav av dopingpreparat kriminaliserats har en markering av dess skadlighet gjorts. För att bedöma risken för den unges hälsa och utveckling måste missbrukets omfattning, effekter, syfte m.m. bedömas mer sammantaget och sättas i relation till den unges livsföring och beteende i övrigt.65

HFD har meddelat prövningstillstånd i ett mål som gäller frågan om en person, genom att missköta sin medicinering av en allvarlig sjukdom, kan anses ha ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i LVU.66

Unga som utsätts för hedersrelaterat förtryck och våld

Som nämnts tidigare i detta kapitel är flera av rekvisiten i 2 § LVU tillämpliga när barn och unga utsätts för hedersrelaterat förtryck och våld i hemmet. Vård kan beslutas på grunderna fysisk eller psykisk misshandel eller brister i omsorgen. Däremot råder viss oklarhet om den unges eget beteende, t.ex. genom att återvända till det hem där han eller hon blir utsatt för hedersrelaterat våld, kan vara grund för vård med stöd av 3 § LVU.

Utredningen om stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap lyfter i sitt betänkande särskilt frågan om möjligheten att tillämpa 3 § LVU för att skydda unga som är utsatta för risk att bli bortgifta mot sin vilja eller för hedersrelaterat våld och förtryck när de väljer att stanna hos eller återvända till sin familj och därigenom utsätter sig för stora risker. Utredningen bedömde att det bör utredas om 3 § LVU bör kunna tillämpas beträffande barn och unga som väljer att stanna hos eller återvända till sin familj trots att det innebär stora risker för honom eller henne och ansåg att det var lämpligt att LVU-utredningen skulle göra detta.67 Frågan uppmärksammades inte i den efterföljande propositionen.68

63 SOSFS 1997:15 s. 35. 64Prop. 1993/94:149 s. 45. 65 SOSFS 1997:15 s. 33. 66 HFD:s protokoll den 15 januari 2015 med mål nr 5850-14. 67SOU 2012:35 s. 426 och 428 f. 68Prop. 2013/14:208.

I en rapport från 2014 skriver Länsstyrelsen Östergötland att det på senare tid har skett positiva förändringar i de fall där även myndiga vill återvända hem, trots uppenbar fara för att utsättas för fortsatt våld och förtryck. I flera fall har socialnämndens ansökan om vård av flickor över 18 år enligt 3 § LVU lett till att förvaltningsrätten beslutat om vård. Det handlar om unga kvinnor som utsatts för bl.a. förtryck, tvång och hot om tvångsgifte, inte enbart av föräldrarna, utan det är även bröder och andra släktingar som står för kontroll av våldet. Att återvända till familjen kan innebära påtaglig fara för ungdomen att utsättas för fortsatt våld.69

Kammarrätten har, som konstateras i Länsstyrelsen Östergötlands rapport, i flera domar bedömt att en ung persons vilja att återvända till en miljö där hon eller han riskerar att utsättas för förtryck och våld är att anse som ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU. Kammarrätten i Stockholm har ansett att en ung kvinna som väljer att stanna i en relation där övergrepp i form av upprepad misshandel – psykisk eller fysisk – förekommer i vissa fall får anses uppvisa ett sådant socialt nedbrytande beteende som omfattas av rekvisitet i 3 § LVU.70 Med beaktande av den domen har Kammarrätten i Sundsvall och Kammarrätten i Stockholm ansett att det kan vara ett socialt nedbrytande beteende att återvända till en miljö som innefattar hedersrelaterat förtryck i form av våld, kränkningar och andra repressalier. En sådan hemmiljö kan likställas med andra riskmiljöer i lagens mening.71 Kammarrätten i Jönköping har prövat möjligheten att tillämpa 3 § LVU för att skydda unga som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck i två mål. I båda målen var det fråga om underåriga som avvek från de boenden där de var placerade med stöd av 2 § LVU. I båda målen hade flickorna hotat och använt våld mot personal. I det första målet ansåg kammarrätten att flickans beteende var att anse som socialt nedbrytande eftersom hennes beteende hade fått allvarliga konsekvenser, bl.a. hade anlitade vårdgivare förklarat sig ha uttömt sina resurser att erbjuda flickan fortsatt vård.72 I det andra målet ansåg kammarrätten att beteendet inte kunde anses som

69 Länsstyrelsen Östergötland (2014) s. 25. 70 Kammarrättens i Stockholm dom den 14 januari 2010 med mål nr 7473-09. 71 Kammarrättens i Sundsvall dom den 16 december 2012 med mål nr 2101-12 och Kammarrättens i Stockholm dom den 24 mars 2014 med mål nr 386-14. 72 Kammarrättens i Jönköping dom den 29 juli 2011 med mål nr 1525-11.

socialt nedbrytande, eftersom hon inte faktiskt hade återvänt hem eller röjt sin exakta vistelseort.73 Kammarrätten i Sundsvall har i ett mål som gällde en myndig kvinna uttalat att det förhållandet att hon växt upp med vissa kulturella värderingar och själv uppgav att hon accepterade dessa, måste accepteras så länge de inte innebär någon påtaglig och konkret risk för att hon allvarligt kommer till skada. Tillämpningsområdet för 3 § LVU blir därför i första hand begränsat till att avse en konkret risk för kvinnans fysiska hälsa. Då det saknades närmare utredning om familjens bakgrund och värderingar framstod risken i det aktuella fallet inte så påtaglig och konkret så att den kunde ligga till grund för ett omhändertagande.74

HFD har prövat frågan om en ung person som omhändertagits enligt 2 § LVU på grund av misshandel, hot och annan kränkande behandling i hemmet, genom att riskera att röja sin vistelseort kan anses ha ett socialt nedbrytande beteende enligt 3 § samma lag. 75 I domen anförs följande:

Även om LVU är en skyddslagstiftning för utsatta unga är ett tvångsomhändertagande enligt lagen en ingripande åtgärd. Detta gäller särskilt tvångsomhändertaganden som sker med stöd av 3 §. I fråga om unga som omhändertagits med stöd av denna bestämmelse och som har placerats i hem för särskild tillsyn (särskilda ungdomshem) ger lagen den som ansvarar för vården särskilda befogenheter som medger långtgående inskränkningar av den unges rörelsefrihet och personliga integritet (15–20 b §§). Tillämpningen av 3 § får därför inte sträckas utöver vad som en rimlig tolkning av ordalydelsen av paragrafen kan anses innefatta. Enbart det förhållandet att den unge utsätter sig för risk innebär inte att det föreligger ett beteende som kan betecknas som socialt nedbrytande. Av utredningen i målet framgår att NN vid upprepade tillfällen avvikit från det hem där hon varit placerad och då varit i städer där släktingar till henne vistats samt umgåtts med ungdomar som kan ha anknytning till hennes släkt. NN har även haft viss telefonkontakt med sin familj och hon har figurerat i ett videoklipp som lagts ut på hennes väns Facebook-konto. NN:s agerande kan visserligen ha inneburit att hon röjt sin vistelseort och att hon därmed utsätts för fara. Beteendet framstår emellertid snarast som ett obetänksamt handlande av en ung människa och inte som ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i LVU. Vad som framkommit om NN:s beteende i övrigt är enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte

73 Kammarrättens i Jönköping beslut den 28 december 2012 med mål nr 3985-12. 74 Kammarrättens i Sundsvall dom den 29 oktober 2014 med mål nr 1894-14. 75 HFD:s dom den 9 mars 2014 med mål nr 3523-14.

tillräckligt allvarligt för att förutsättningarna för att bereda henne vård enligt 3 § LVU ska anses föreligga.

Pojkar och unga män som utövar hedersrelaterat våld och förtryck

Astrid Schlytter och Devin Rexvid har i en artikel problematiserat LVU mot bakgrund av den roll som unga män har i den kollektivistiska hederskulturen. De menar att 3 § LVU har stora tillkortakommanden. Det är vanligt i hedersrelaterade sammanhang att en bror kontrollerar sin syster utanför familjen, t.ex. i skolan eller på fritiden. Att göra detta är en belastning, i den meningen att det tar tid och att det för den unge som utövar kontrollen kan innebära begränsningar i handlingsfriheten. Det kan få negativa konsekvenser för utövarens hälsa och utveckling. Det är inte helt klart om det är att betrakta som ett socialt nedbrytande beteende i lagens mening.

Schlytter och Rexvid menar att ett beteende som innebär att kontrollera sin syster – att i privata sammanhang bestraffa henne och att planera för att livet av henne – kan liknas vid att ha ett allvarligt missbruk eller att bryta mot samhällets grundläggande normer. De menar att pojkar i en hederskontext utgör LVU:s blinda fläck. På samma sätt som för de hedersutsatta flickorna så är pojkarna bärare av andras beteenden och problem. De menar att samma argument kan användas för dem som för flickorna nämligen att samhället måste hjälpa dem därför att de inte klarar av att skydda sig själva mot de krav som andra ställer på dem.76

7.4.4. Förutsättningar för vård ur ett könsperspektiv

Astrid Schlytter har studerat tillämpningen av LVU ur ett könsperspektiv genom att studera cirka 300 domar som rör ungefär lika många ungdomar i åldern 13–17 år.77 Studien visar att flickor oftast omhändertas på grund av annat socialt nedbrytande beteende men att även omhändertagande på grund av missbruk är vanligt. Det är däremot främst pojkar som omhändertas på grund av brottslig verk-

76 Cederborg A-C & Warnling-Nerup W (red. 2014) s. 378. 77 Schlytter A (1999).

samhet. Studien visar vidare att flickors sätt att reagera oftast riktar sig mot dem själva medan pojkar agerar utåt. Schlytters studie pekar på att flickor och pojkar bedöms olika. Flickor omhändertas i ett tidigare skede och utifrån andra värderingar än pojkar. Enligt Schlytter finns det ett dubbelt normsystem – ett för flickor och ett för pojkar. När det gäller missbruksrekvisitet föreligger en uppsättning normer för flickor och en annan för pojkar, där båda ligger inom rekvisitets ram. Pojknormen är mer tillåtande med följden att pojkars handlingsutrymme är betydligt större än flickors. Detta menar hon beror på att missbruk för flickor bestäms av deras kön. Flickors drogkonsumtion ses i ljuset av flickors fysiska och sexuella sårbarhet och dessa hänsynstaganden blir en del av missbruksdefinitionen. Beträffande rekvisitet annat socialt nedbrytande beteende förmedlar rättspraxis normer som inte framgår av lagförarbetena och som innebär en utvidgning av rekvisitets innehåll jämfört med riktlinjerna i förarbetena. Dessa normer reglerar sociala situationer som är vanligare bland flickor än bland pojkar. Schlytter menar att det för flicknormen finns en större diskrepans mellan teori och praktik än vad fallet är för pojknormen. På det sättet är flicknormen inte beslutad av politiskt valda organ och därmed bidrar LVU och rättspraxis till att osynliggöra flickors behov och rättigheter. Hennes slutsats är att LVU:s konstruktion diskriminerar flickor eftersom deras sociala situation inte beaktas. Lagens aktivitetskrav – en aktiv handling som ska uttrycka ett normbrott – har en uteslutande funktion gentemot flickor. Hon menar att det finns en lucka i lagen beträffande flickor som har en psykisk störning, som har ätstörningar och som skadar sig själva. Eftersom lagstiftningen inte motsvarar flickors sociala problematik blir det nödvändigt att tänja på lagens område för att kunna ingripa när detta är absolut nödvändigt.78

7.5. Konkreta respektive abstrakta rekvisit

I förarbetena till nuvarande LVU uttalas att en lagstiftning som innebär att insatser till barn och unga beslutas utan samtycke måste vila på en grund av rättssäkerhet för alla inblandade. Bestäm-

78 Schlytter A (1999) s. 136.

melserna i lagen måste vara utformade på ett sådant sätt att rättssäkerhetens krav iakttas både i fråga om barnet eller den unge och vårdnadshavarna. Detta innebär att förutsättningarna för ett tvångsingripande enligt lagen så långt möjligt bör vara preciserade i lagen och att reglerna om överklagande ger utrymme för att överklaga i princip alla beslut av socialnämnder och domstolar som påverkar de inblandade.79

Anna Hollander diskuterar konsekvenserna av konkreta respektive abstrakta rekvisit och lyfter fram att en konkret lag med hög grad av precision kan innebära att risken ökar för att barn som bör omhändertas inte blir omhändertagna därför att rättsligt grundade skäl till ingripande inte finns. En abstrakt lag med låg grad av precision kan å andra sidan leda till att barn som inte bör omhändertas, blir omhändertagna. Viss elasticitet behövs enligt Hollander eftersom det handlar om att göra bedömningar av vårdbehov och risker i olika individuella situationer.80

Maria Forsman har granskat och analyserat de olika möjligheter och skyldigheter som den svenska rättsordningen har i fråga om ingripanden vid föräldrars våld och övergrepp mot barn. Hon menar att ett tvångsomhändertagande av barn och unga för vård utanför hemmet är en frihetsbegränsning som inte får vidtas utan tungt vägande skäl. Samtidigt utgör bestämmelserna om omhändertagande enligt LVU det yttersta skyddsnätet för barn. LVU är en skyddslagstiftning med ändamål att hindra att barn kommer till allvarlig skada – eller utsätts för påtaglig risk för skada – i hemmiljön. Grunderna för tvångsingripanden till skydd för barn och unga måste vara tillräckligt generella för att inbegripa alla de situationer där ett barn far så illa att det behöver skydd genom omhändertagande, men samtidigt inte så vaga att de kan ge upphov till tolkningsproblem och subjektiva bedömningar. De fem olika miljörekvisiten är i olika grad specificerade respektive vaga. Fysisk misshandel kan betraktas som det mest väldefinierade rekvisitet – och vars tillämpning därför är mer sparsam – och brister i omsorgen det mest vaga och följaktligen mest frekvent tillämpade.81

79Prop. 1989/90:28 s. 59. 80 Hollander A (1985) s. 344. 81 Forsman M (2013) s. 176.

Anna Kaldal beskriver de bakgrundsfaktorer som anges i 2 § som en rättslig definition av vilka miljöer som barn ska skyddas ifrån. Dessa normer är emellertid influerade av och bygger på kunskap om barn och risk. Det tolkningsutrymme som lagen ger medför emellertid att de situationer som uppfattas som t.ex. en brist i omsorgen kommer att påverkas av beslutsfattarens egen uppfattning. Det framgår dessutom av förarbetena att uppräkningen inte ska verka begränsande. Tvärtom betonas att det är det enskilda barnets situation och behov som ska bedömas.82

Europadomstolen har prövat frågan om bestämmelserna i LVU är tillräckligt precisa för att uppfylla kravet på att ingreppet ska vara i rimlig mån förutsebart enligt artikel 8. I målet Olsson mot Sverige fann Europadomstolen att de bestämmelser som reglerade förutsättningarna för omhändertaganden visserligen var allmänt hållna och lämnade stort spelrum åt de tillämpande organen. Emellertid kunde man på detta område inte räkna med att utforma helt precisa kriterier. Enligt Europadomstolen uppfyller svensk lag konventionens krav i detta hänseende.83

7.6. Påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas

För tillämpningen av 2 och 3 §§ LVU krävs att det på grund av missförhållandena finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Vad som står i fokus är därmed inte om det föreligger ett missförhållande relaterat till den unges miljö eller till den unges beteende utan avgörande är vilka konsekvenser som dessa missförhållanden får för den unges hälsa och utveckling.84

Med hälsa avses både fysisk och psykisk hälsa. Den unges utveckling innefattar såväl social som känslomässig och intellektuell utveckling.85 Uttrycket ”hälsa eller utveckling ” används således för att beskriva en persons fysiska eller psykiska hälsa eller sociala utveckling. Det kan vara fråga om att den unge riskerar att få sin fysiska hälsa skadad. Men begreppet inrymmer även psykiska lidanden som

82 Kaldal A (2010) s. 284. 83 Danelius H (2012) s. 384. 84 Se bl.a. Svensson G (2012) s. 123 och Forsman M (2013) s. 177. 85 SOSFS 1997:15 s. 21.

barnet kan utsättas för t.ex. genom föräldrarnas uppträden i hemmet till följd av missbruk av alkohol eller narkotika eller på grund av föräldrarnas psykiska tillstånd.86 Den unges utveckling innefattar såväl social som känslomässig och intellektuell utveckling. Framför allt måste en social bedömning göras i vid bemärkelse. I vissa situationer behöver den sociala bedömningen kompletteras med t.ex. ett rättsläkarintyg, ett barnpsykiatriskt intyg, ett psykologutlåtande eller andra utlåtanden av särskilt sakkunniga.87

Förarbeten och tidigare utredningar

I 1980 års LVU användes ordet fara (miljöfallen) och uttrycket allvarlig fara (beteendefallen). Vid införandet av 1990 års LVU diskuterades hur man bäst kunde beskriva den grundläggande förutsättningen för vård enligt lagen. ”Fara ” ansågs vara ett alltför vagt och abstrakt begrepp när det gäller att beskriva förutsättningarna för tvångsomhändertagande av barn och unga. Begreppet ”fara ” ansågs ge ett alltför stort utrymme åt subjektiva antaganden och godtyckliga tolkningar. ”Risk ” ansågs vara ett mindre laddat ord än ”fara ” och vara ett bättre uttryck för när ett omhändertagande med tvång bör komma till stånd.88

Avsikten med det nya begreppet ”påtaglig risk ” var att åstadkomma en precisering av lagstiftningens grunder för tvångsvård genom beskrivning i lagtext av den risknivå som krävs. Påtaglig risk för skada markerar att det inte får vara fråga om någon ringa risk för skada. Övergående eller mindre betydande risk för skada är alltså inte tillräcklig för ett ingripande enligt lagen. Det får inte vara fråga om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk för den unge (se vidare om den s.k. aktualitetsprincipen nedan). Det ska gå att konstatera att risken för skada har sådan inverkan på barnets hälsa eller utveckling att barnet har ett tydligt vårdbehov. Det måste således föreligga konkreta omständigheter som talar för att en risk för skada föreligger. Subjektiva antaganden om en sådan risk eller ovidkommande omständigheter, t.ex. allmänna samhällsvärderingar

86Prop. 1989/90:28 s. 107. 87 SOSFS 1997:15 s. 21. 88Prop. 1989/90:28 s. 61 f.

eller inställning i trosfrågor, får inte läggas till grund för ett tvångsomhändertagande.89

LVU-utredningen övervägde om det var möjligt att gå ifrån riskbedömningen och i stället precist beskriva vad som krävs för att LVU ska vara tillämplig. Utredningen fann dock att det inte var möjligt. Man menade att om avgörandet av om barnet behöver beredas vård inte innehåller en bedömning av om det finns en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling finns det en stor fara för att barnet inte kan omhändertas förrän det visar tecken på att redan vara skadat. Det är inte acceptabelt med en skyddslagstiftning för barn som har den utgångspunkten att barnet ska ha en konstaterad skada innan samhället kan träda in och överta huvudansvaret för barnet. Man ansåg därför att förutsättningen påtaglig risk skulle kvarstå oförändrad.90

Påtaglig risk i rättspraxis

I RÅ 1995 ref. 46 bedömde domstolen att ett inhämtat sakkunnigutlåtande inte visade att det förelåg konkreta omständigheter som talade för risk för skada. Målet gällde ett barn som var i femårsåldern. Barnets förälder hade en psykisk störning av allvarligt slag. Utredningen i målet gav vid handen bl.a. att barnet för sin ålder var ovanligt klart och moget. Det fanns inte några tecken på skador. HFD anförde bl.a. följande:

Vad som upplysts om N leder till slutsatsen att N i vart fall hittills inte skadats på grund av bristande omsorger från M:s sida. Vid en bedömning av om det har förelegat och alltjämt föreligger en påtaglig risk för skada på N:s hälsa eller utveckling får särskilt vägas in de uttalanden i målet som gjorts av barnpsykiatriska experter. Därvid har framhållits den allmänt större risk för skada som finns för barn till föräldrar med psykiska störningar och sjukdomar.

Barnpsykiatern hade anfört att det för N – liksom över huvud taget för barn till föräldrar med paranoida psykiska störningar – finns en påtaglig risk på sikt för skada på hennes hälsa och utveckling. Tidsaspekten i fråga om risken hade emellertid inte kunnat anges

89Prop. 1989/90:28 s. 107. 90SOU 2000:77 s. 83.

och inte heller hade storleken av risken i N:s speciella fall kunnat preciseras närmare. HFD menade att det barnpsykiatriska utlåtandet visade att det förelåg betydande osäkerhet beträffande såväl sannolikheten för skador som vid vilken tidpunkt eventuella skador kunde väntas uppkomma. För den händelse skador skulle uppstå var det inte heller möjligt att säga något bestämt om hur allvarliga de kunde befaras bli. HFD fann därför att det inte förelåg sådana brister i omsorgen som medförde en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skulle skadas.

I RÅ 2009 ref. 64 anförde HFD följande beträffande prövningen:

En så allvarlig åtgärd som tvångsomhändertagande av barn får inte vidtas utan tungt vägande skäl. För att en risk i detta sammanhang ska kunna anses som påtaglig krävs, som redan framhållits, att det inte är fråga om en oklar eller avlägsen risk. Vid den bedömning som ska göras måste utgångspunkten vara barnets aktuella situation och en närliggande eller klart förutsebar utveckling av denna. Hypotetiska resonemang om framtida händelser kan således inte ligga till grund för ett beslut om tvångsvård.

I HFD 2011 not. 101 anförs följande angående konkretiseringen av skaderisken:

Trots kravet på konkretisering är det fråga om en bedömning av risken för en skada som inte har inträffat. Det fordras alltså att ett antagande görs om en framtida sannolikhet. Det innebär att ju yngre barnet är desto svårare kan det vara att underbygga antagandet med tillräckligt konkreta omständigheter. Den utredning som förebringas inför domstolen måste likväl, även när det är fråga om ett mycket litet barn, grundas på antaganden som bland annat så långt möjligt innefattar och bygger på relevanta observationer av föräldrarna och barnet.

I HFD 2014 ref. 46 uttalas:

Utredningen i LVU-ärenden innefattar inte bara tidigare förhållanden, utan också en bedömning av vilken eller vilka risker barnet utsätts för i hemmet om ett omhändertagande inte görs. Den del av en LVUutredning som avser en bedömning av riskerna för barnet måste av naturliga skäl bygga på antaganden. Dessa ska självfallet vara så väl underbyggda som möjligt, men en viss osäkerhet måste accepteras. Barnet har en central plats i utredningen om förhållandena i hemmet. Det följer av LVU att barnets berättelse ska väga tungt i utredningen liksom barnets subjektiva upplevelse av hemförhållandena. Om ett barns uppgifter om misshandel eller andra allvarliga missförhållanden får stöd av utredningen i övrigt kan uppgifterna normalt läggas till

grund för slutsatsen att sådana missförhållanden förekommit som ska föreligga för att ett tvångsomhändertagande ska få ske. Men i de fall då det saknas annan utredning som ger tillräckligt stöd för barnets uppgifter om missförhållandena samtidigt som uppgifterna förnekas av föräldrarna måste den som har att pröva frågan om vård ta ställning till om uppgifterna i sig framstår som tillförlitliga.

Riskbedömningar ur ett forskarperspektiv

Som redogjorts för ovan kräver lagen att utredningen i LVUärenden inte bara innefattar tidigare förhållanden utan också en bedömning av vilken eller vilka risker barnet eller den unge utsätts för om ett omhändertagande inte görs. En sådan riskbedömning måste av naturliga skäl bygga på antaganden och är därför ytterst svår att göra.

Enligt Dagmar Lagerberg och Claes Sundelin är det i sammanhanget viktigt att förstå skillnaden mellan prognos och prediktion. Det är mycket svårt att vetenskapligt göra förutsägelser om ett enskilt barns risk att utvecklas ogynnsamt eller ta skada, dvs. göra en prognos. Forskningen kan i princip bara uttala sig om prediktion, dvs. förutsägelser på gruppnivå. Men prediktioner är dock sällan särskilt starka ens på gruppnivå. Samtidigt kan en sannolikhet vara vetenskapligt grundad. I vissa fall kan det finnas så stor sannolikhet för mycket ogynnsamma utfall att ett visst handlingssätt ter sig nödvändigt för att skydda barnet. Man vet t.ex. att ett barn som misshandlas allvarligt löper stor risk att misshandlas igen. Ett barn som växer upp i social misär riskerar allvarliga utvecklingsproblem i ett flertal avseenden. När utfallet är mindre katastrofalt, men till klar nackdel för barnet, kan sambanden vara tillräckligt starka för att motivera betydande ansträngningar i syfte att kompensera för brister i hemmiljön.91

Lagerberg och Sundelin hänvisar till andra forskare som behandlat dilemmat att LVU kräver att beslut fattas på grundval av förutsägelser om framtiden. De instämmer i att konstruktionen med prognoser i beslutsfattandet borde överges till förmån för barnens situation här och nu.92 Ingrid Claezon, som är en av de forskare som åberopas, har förordat att givet en viss allvarlighets-

91 Lagerberg D & Sundelin C (2000) s. 327 ff. 92 A.a. s. 51 ff.

nivå borde misshandel eller sexuellt utnyttjande av barn innebära ett tvångsingripande. I övrigt ska beslut om omhändertagande grundas på en bedömning av barnets faktiska livssituation.93

Anna Kaldal har studerat riskbedömningarna i LVU-mål.94 Hon menar att påtaglig risk innebär ett högt krav på själva risknivån. I både praxis och förarbeten framkommer att risken ska vara så hög att det i praktiken bara kan uppnås när det rör sig om en mycket säker skada. De riskfaktorer som kunskapsmässigt utgör en säker risk är emellertid också de mest svårutredda och svårbevisade, t.ex. sexuella övergrepp.95 Vad gäller prognostemat kan beviskravet inte i praktiken separeras från risknivån och frågan blir var på skalan antagligt – styrkt som påtaglig risk ska placeras. Enligt Kaldal kan HFD:s uttalande i RÅ 2009 ref. 64, som tidigare har refererats, om en nära förestående skada tolkas som en hög risknivå. Inom det rättspsykiatriska forskningsfältet innebär en hög risknivå en sannolikhet på cirka 70 procent vilket möjligen skulle kunna översättas till beviskravet sannolikt. Detta är enligt Kaldal troligen också det beviskrav som motsvarar LVU:s risknivå.96 Oavsett målets komplexitet och oavsett graden av osäkerhet i det enskilda fallet måste utgången leda till ett avgörande i form av ett avslag eller bifall. Det är därför, när en fråga kommer under domstolsprövning, inte en fråga om riskhantering utan en fråga om risk eller inte risk. Rättsprocessens dikotomi97 får till följd att en risksituation som inte går att bevisa i domstol betraktas som en icke-risk. I stället för att betrakta själva konflikten som en riskindikator kan ett domstolsbeslut som säger icke risk leda till att barnet får leva kvar i en miljö som är nästan så farlig att den motiverar ett samhällsingripande. Enligt Kaldal skulle ett alternativ att kompensera en hög risknivå vara att möjliggöra ytterligare former av insatser som inte bygger på frivillighet. Det skulle ge utrymme för tvångsåtgärder av mindre ingripande slag men i ett tidigare skede. Även befogenheter att följa upp och värdera effekten av ett tidigare beslut om att inte begränsa kontakten mellan barn och föräldrar skulle medföra ett

93 Claezon I (1987) s. 149 ff och s. 159. 94 Kaldal A (2010). 95 A.a. s. 326. 96 A.a. s. 327 f. 97 Dikotomi innebär en uppdelning av en helhet i två icke överlappade delar.

mer anpassat barnskydd.98 En sådan riskhantering skulle kunna bidra till en mer individualiserad barnskyddsverksamhet. Det skulle också motivera de högt ställda beviskrav respektive risknivå som är knutna till separation av barn och föräldrar.99

Maria Forsman har studerat de olika möjligheter och skyldigheter som den svenska rättsordningen fastställer för ingripanden vid föräldrars våld och övergrepp mot barn.100 Forsman menar att utformningen av 2 § LVU kan betraktas som motsägelsefull på så vis att det med dagens kunskapsläge knappast kan sägas att ett barn kan utsättas för fysisk misshandel, vissa former av psykisk misshandel och sexuella övergrepp utan att dess hälsa eller utveckling skadas eller åtminstone riskerar att skadas. Ändå innebär tillämpningen av bestämmelsen i princip dels att det ska fastställas att LVUgrundande fysisk misshandel, psykisk misshandel eller sexuella övergrepp har förekommit, dels att våldet eller övergreppen innebär en påtaglig risk för skada. Det sistnämnda blir då i praktiken inte en prövning av risken för skada, utan snarast en prövning av om missförhållandet kan uppstå igen: ett antagande om risk för upprepning. Forsman menar också att det är oklart vilken tidsaspekt lagen syftar på i förhållande till rekvisitet påtaglig risk för skada. En bedömning av framtida risk för skada kan utfalla olika beroende på om det rör sig om kortsiktiga eller långsiktiga bedömningar.101

7.6.1. Aktualitetsprincipen

Som beskrivits ovan krävs att det inte är fråga om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk för den unge utan tvärtom en klar och konkret risk för skada.102 Detta brukar beskrivas som ett aktualitetskrav (aktualitetsprincipen). De förutsättningar som beskrivs i lagen för dess tillämplighet måste vara uppfyllda vid tiden för beslutet. Tvångsvården utgör inte som i straffrätten en samhällsreaktion på vad som redan har inträffat. LVU är en skyddslag som syftar till att trygga samhällets möjligheter att bereda barn vård utanför hemmet

98 Kaldal A (2010) s. 347. 99 A.a. s. 354. 100 Forsman M (2013). 101 A.a. (2013) s. 177 f. 102Prop. 1989/90:28 s. 62.

när vårdbehovet inte kan tillgodoses med frivilliga lösningar. De riskfaktorer som konstituerar vårdbehov måste därför vara både reella och aktuella.103

Huruvida det föreligger en påtaglig risk för skada ska alltså avgöras utifrån omständigheterna vid den tidpunkt som domstolen prövar frågan om vård. Om förvaltningsrätten har beslutat om vård t.ex. på grund av brister i omsorgen kan vårdnadshavaren inför prövningen i en högre instans ha sett till att missförhållandena inte längre föreligger. Det kan ha gått lång tid sedan en händelse som aktualiserade frågan om vård inträffade och ”risksituationen ” kan därför ha förändrats när domstolen prövar frågan om vård. I RÅ 1996 ref. 91 hade ett barn på grund av någon form av yttre våld drabbats av en allvarlig skada i form av en blödning i hjärnan, troligen orsakad av grepp och skakningar (sk. shaken baby syndrom). När HFD prövade frågan om vården skulle upphöra hade barnet varit placerat i familjehem i två år. HFD konstaterade att barnet vid HFD:s prövning var nästan två och ett halvt år gammal vilket innebar att han hade ett annat behov av omsorg än vad som gällde när LVU-ingripandet aktualiserades. HFD menade att risksituationen hade förändrats på grund av åldersförändringen. I det sammanhanget framhöll HFD att föräldrarna under denna tid haft vårdnaden om tre andra barn utan att någon kritik hade riktats mot omvårdnaden av dessa barn. Mot den bakgrunden ansåg HFD det ”inte visat att det numera på grund av brister i omsorgen finns en påtaglig risk för att N:s hälsa eller utveckling skadas ”.

I RÅ 1995 ref. 64 aktualiserades LVU sedan socialtjänsten sedan en längre tid haft frivilliga insatser för familjen. Socialnämnden anförde att de insatser som nämnden gjorde var så omfattande att de just på grund av sin omfattning medförde en påtaglig risk för att barnens hälsa eller utveckling skulle skadas. HFD uttalade i målet att bedömningen ska avse förhållandena i hemmet sådana de ter sig med de insatser som nämnden gör inom ramen för bestämmelserna i SoL. Om det är motiverat med tvångsvård ska frågan således avse om förhållandena i barnets hem med de erhållna frivilliga insatserna är sådana att de medför en påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling.

103 Forsman M (2013) s. 135.

7.7. Samtycke till vård

Enligt 1 § LVU ska insatser inom socialtjänsten för barn och unga göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare. Om insatser kan ges genom frivilliga lösningar är LVU i princip inte tillämplig. LVU ska endast tillämpas om det kan antas att vårdnadshavaren eller den unge när denne fyllt 15 år inte samtycker till frivillig vård. Samtyckeskravet är således centralt i den svenska lagstiftningen och särskiljer Sverige från många andra länder, t.ex. Norge. Samtyckeskravet fanns inte heller i de tidigare svenska barnavårdslagarna utan då kunde barn placeras utanför hemmet med tvång trots föräldrarnas samtycke, om kriterierna för vård i övrigt ansågs vara uppfyllda. Samtyckeskravet innebär att de situationer som barn och unga befinner sig i som blir föremål för tvångsvård inte nödvändigtvis har det ”sämre ” än barn som placeras utanför hemmet med stöd av SoL. Det som utmärker LVU är således förutom vårdbehovet att någon av vårdnadshavarna, eller den unge (om denna fyllt 15 år), motsätter sig den planerade vården.

Det är utifrån det enskilda barnets behov av stöd, hjälp och skydd som vården ska planeras. Vården måste vara väl dokumenterad och vårdplanen måste vara så tydlig att den som ska samtycka till den vet vad de tar ställning till. Genom att samtycka till vårdplanen förklarar vårdnadshavarna och i förekommande fall den unge sig villiga att medverka till vården och att följa de anvisningar som nämnden bedömer vara nödvändiga för att genomföra vården.

Om den unge har två vårdnadshavare krävs samtycke av båda för att en placering utanför hemmet med stöd av SoL ska få göras. Endast om en vårdnadshavare är förhindrad att delta i beslutet och beslutet inte kan uppskjutas får den andre vårdnadshavaren besluta ensam.

Om barn under 15 år motsätter sig frivillig vård medan det finns ett samtycke från vårdnadshavaren kan LVU vara tillämplig om det finns en välgrundad anledning att anta att vården i praktiken inte går att genomföra med stöd av vårdnadshavarens samtycke.

7.7.1. Vård med stöd av LVU trots samtycke till frivillig vård

Ett samtycke ska i regel respekteras men lagen är inte ovillkorligen knuten till frågan om samtycke föreligger eller inte. Kravet på att den underårige ska kunna beredas behövlig vård medför att LVU

ändå kan tillämpas i situationer där ett formellt samtycke föreligger. I den ursprungliga specialmotiveringen till bestämmelsen nämns att föräldrarna inte kan nås på grund av utlandsvistelse eller att de tidigare har undandragit sig vård till vilken de samtyckt. Nämnden kan av detta, eller av andra skäl, ha grundad anledning att anta att föräldrarnas samtycke inte är allvarligt menat och att de inte är villiga att på sikt låta nämnden genomföra den vård som den anser nödvändig. Socialutskottet uttalade sig ingående om samtyckeskonstruktionen. Utskottet delade propositionens principiella syn att det måste finnas visst utrymme för tillämpningen av LVU även om samtycke lämnats om det finns särskilda skäl för detta. Det innebär dock inte att ett i formellt riktig ordning lämnat samtycke inte utan vidare kan frånkännas sin sedvanliga rättsliga betydelse. Den omständigheten att man tror att samtycket t.ex. inte är allvarligt menat gör inte samtycket ogiltigt. Utskottet framhöll dock att lagen ger utrymme för att lösa problemet utan att värdet av ett lämnat samtycke sätts i fråga. Genom att lagen anger att den unge ska garanteras ”behövlig vård ” finns det vissa möjligheter att tillämpa lagen trots att det finns ett samtycke.104 Socialsekreteraren måste alltså göra en bedömning av om samtycket är allvarligt menat så att vården kan genomföras som planerat. Detta innebär att frågan om samtycke inte är okomplicerad, då det alltid måste vägas in i bedömningen om det finns risk att samtycke till placering ges av barn eller deras föräldrar, som ett sätt att undgå tvångsvård. Med stöd av Socialutskottets uttalanden har det ansetts möjligt att tillämpa LVU trots att det finns ett samtycke i följande situationer.

Risk att samtycket återkallas

I uttrycket ”behövlig vård ” ligger att hela den av socialnämnden planerade vården ska kunna genomföras. Om det finns anledning att befara att ett lämnat samtycke kan komma att återkallas innebär det att behandlingsprogrammet eventuellt inte kan fullföljas. LVU kan då tillämpas för att garantera det långsiktiga genomförandet av vården. Den som lämnat samtycket kan vid tillfället för samtycket vara helt införstådd med att barnet behöver vård utanför hemmet

104 SoU 1979/80:44 s.100.

men har tidigare visat sig ändra uppfattning. En missbrukande tonåring kan ena stunden vara hjälpsökande och vilja få vård, medan han i nästa stund inte anser sig ha några problem eller behöva någon hjälp. Inställningen till vård är i dessa fall ambivalent. I andra fall har samtycke lämnats under stark press och den som samtyckt accepterar egentligen inte alls vården. Om det finns grundad anledning att anta att ett samtycke kan komma att återkallas, innebär det att tillräcklig garanti saknas för att hela den behövliga vården kan genomföras. LVU kan då vara tillämplig.105

Samtycket är villkorat

Om samtycket är villkorat, t.ex. att vårdnadshavare endast samtycker till en viss form av placering eller att endast ett visst familjehem accepteras torde det i många fall innebära att samtycket inte utgör hinder för vård med stöd av LVU. Nämnden får i varje enskilt fall bedöma om det begränsade samtycket kan anses ge tillräckligt utrymme för att kunna garantera den unge den behövliga vården. Om så inte bedöms vara fallet bör ansökan om vård med stöd av LVU göras om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.106

Samtycket avser inte hela den planerade vården

Det förekommer att en vårdnadshavare samtycker endast för en viss tids vård, t.ex. för ett år eller för en skoltermin. Om den tiden inte bedöms som tillräcklig för att den unge ska få den behövliga vården, kan det innebära att den behövliga vården inte kan ges med det lämnade samtycket.107 HFD har prövat ett fall där vårdnadshavaren samtyckte till att barnet vårdades utanför hemmet under ett år. HFD fann att det lämnade samtycket inte gav tillräckliga garantier för genomförande av den vård som behövdes. I det aktuella målet förelåg även tveksamhet om vårdnadshavarens inställning till vårdbehovet.108

105 SOSFS 1997:15 s. 17. 106 A.a. s. 18. 107 A.a. s. 17. 108RÅ 1986 ref. 4.

Vårdnadshavaren befaras ingripa i vården på ett störande sätt

LVU kan även vara tillämplig då vårdnadshavaren trots lämnat samtycke kan befaras ingripa i vården på ett för barnet störande sätt så att den behövliga vården inte kan ges, t.ex. genom att uppsöka barnet i familjehemmet vid olämpliga tidpunkter. Andra situationer kan vara att föräldrarna lämnar utfästelser till den unge som de inte kan uppfylla, t.ex. att han ska få komma hem.109

Barns behov av trygghet

I samband med SoL:s tillkomst uttalade sig Socialutskottet om barnets behov av trygghet. Utskottet ansåg att i de fall barnet misshandlats eller utsatts för annan hotfull eller skrämmande behandling måste även barnets behov av trygghet vägas in vid bedömningen av vad som är behövlig vård för barnet. Även om ingen direkt fara objektivt sett kan anses föreligga kan den unges anpassning till ett familjehem försvåras om inte socialnämnden kan garantera att vården inte kommer att avbrytas utan nämndens medgivande. Vidare exemplifierar utskottet med fall där det kan förutses att socialnämnden behöver kunna reglera föräldrarnas umgänge med den unge under vårdtiden.110

Vårdnadshavare som undandrar sig samarbete med nämnden

Vid vård med stöd av SoL har vårdnadshavaren kvar sin rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör den unges personliga angelägenheter. I de fall vårdnadshavaren visserligen samtycker till den planerade vården men konsekvent undandrar sig kontakt med nämnden kan den behövliga vården inte ges. LVU kan vara tillämplig i dessa situationer.111

109 SOSFS 1997:15 s. 18. 110 SoU 1979/80:44 s. 115. 111 SOSFS 1997:15 s. 18.

7.7.2. Samtyckets utformning

LVU uppställer inte några formella krav på hur samtycket ska vara utformat. Det innebär att även ett muntligt samtycke är giltigt. Av förarbetena framgår emellertid att det med hänsyn till samtyckets vikt är nödvändigt att detta lämnas skriftligen. Enligt Socialstyrelsens allmänna råd bör samtycket regelmässigt avges skriftligen.112 Förälder eller annan vårdnadshavare liksom den unge, om han eller hon har fyllt 15 år, ska således skriftligen förklara sig villiga att medverka så att den planerade vården kan genomföras. Ett nekat samtycke behöver inte vara skriftligt. Däremot ska det naturligtvis dokumenteras då det är av avgörande betydelse både för den fortsatta handläggningen och för bedömningen av om LVU är tillämplig.113

7.8. LVU-vård efter avslutad verkställighet av sluten ungdomsvård

I 32 kap. BrB finns bestämmelser om påföljder för brott som någon som är under 21 år har begått. Om rätten finner att påföljden bör bestämmas till fängelse, ska den i stället enligt huvudregeln i 32 kap. 5 § BrB bestämma påföljden till sluten ungdomsvård under viss tid. Tiden för sluten ungdomsvård är lägst fjorton dagar och längst fyra år. Bestämmelser om verkställighet av en sådan påföljd finns i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård (LSU).

Vissa av de ungdomar som är föremål för sluten ungdomsvård kan också vara aktuella för vård enligt LVU. Av 3 § andra stycket LVU följer därför att det är möjligt att besluta om vård utanför det egna hemmet beträffande den som dömts till sluten ungdomsvård med stöd av 32 kap. 5 § BrB, om den dömde vid verkställighetstidens slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård enligt 3 § LVU. Att detta inte kan bli aktuellt i fråga om den som har fyllt 20 år följer av 1 § LVU.

Ett ingripande med stöd av 3 § första stycket LVU kräver att risken har en viss intensitet och aktualitet. När sluten ungdomsvård infördes utgick regeringen från att vissa av de ungdomar som

112 A.a. s. 19. 113 A.a. s. 19.

dömts till den påföljden skulle vara i behov av fortsatt tvångsvård vid verkställighetens slut och att det kunde vara önskvärt med fortsatt vård enligt LVU. När den unge varit frihetsberövad kunde han eller hon emellertid inte genom sitt beteende visa ett behov av tvångsvård. Eftersom det inte kunde uteslutas att aktualitetskravet i 3 § LVU ibland skulle komma att begränsa möjligheterna att få till stånd ett beslut om tvångsvård i denna situation, tonades aktualitetskravet ned beträffande dem som dömts till sluten ungdomsvård. Om den unge dömts till sluten ungdomsvård förutsätts därför, till skillnad från annars, inte att den unge utsätter sin hälsa och utveckling för en påtaglig risk att skadas genom sitt beteende. I stället ska bedömningen ta utgångspunkt i den unges vårdbehov.114Beslut om vård med stöd av andra stycket ska alltså fattas om det är uppenbart att den unge efter utskrivningen från det särskilda ungdomshemmet annars skulle riskera att skada sin hälsa eller utveckling genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Härigenom ges förutsättningar för att säkerställa kontinuiteten i vården av de unga som är i behov av vård under längre tid än vad domstolen dömt ut genom domen på sluten ungdomsvård. Beslut om vård ska fattas oavsett om behovet gäller fortsatt vård vid särskilt ungdomshem eller någon annan form av tvångsvård.115

För att minimera risken för att skillnaden mellan samhällets straffrättsliga reaktion och LVU-vården suddas ut ska beslutet om LVU-vård med stöd av 3 § andra stycket föregås av en fullständig prövning av samma slag som vid beslut enligt första stycket LVU. Beslutet ska således fattas av förvaltningsdomstol efter ansökan av socialnämnden i vanlig ordning. Vård får beslutas endast om det vid verkställighetens slut föreligger ett uppenbart behov av LVU-vård för att den dömde inte ska löpa en sådan risk som anges i 3 § LVU. Det måste således föreligga tungt vägande skäl för att den unge ska underkastas ett beslut om tvångsvård. Det ska föreligga en klar och konkret risk för att den unge annars skulle riskera sin hälsa eller utveckling genom sådant beteende som avses i bestämmelsen.116

114Prop. 2014/15:25 s. 48. 115Prop. 1997/98:96 s. 214. 116 A.a. s. 168 och 214.

Den 1 juli 2015 träder nya bestämmelser ikraft som innebär ett undantag från aktualitetskravet också vid öppna insatser utan samtycke efter verkställighet av sluten ungdomsvård, se kapitel 6.

7.8.1. LSU-vård under pågående LVU-vård

Den omständigheten att den unge dömts till sluten ungdomsvård som påföljd för brott bör påverka socialnämndens bedömning av huruvida behovet av LVU-vård kvarstår. Enligt uttalanden i förarbetena bör socialnämnden vara fri att besluta efter vad som är mest ändamålsenligt i det enskilda fallet. Det kan inte uteslutas att omständigheterna ibland är sådana att beslutet om LVU-vård bör fortsätta att gälla trots att den unge dömts till sluten ungdomsvård. Så kan exempelvis vara fallet vid relativt korta verkställighetstider och om den unge kan antas vara i behov av fortsatt tvångsvård efter fullgjord verkställighet. Beslutet om LVU-vård bör således kunna bestå, om det bedöms nödvändigt för att säkerställa kontinuiteten och långsiktigheten i vården. En sådan möjlighet kan dessutom bidra till att motverka risken för att den som är föremål för LVUvård begår brott i syfte att få en tidsbestämd och kanske kortare vårdtid.117

7.9. Vård för unga med en psykiatrisk problematik och gränsdragningen mot LPT

När det gäller ungdomar som till följd av en psykisk störning missbrukar, begår brott eller har ett annat socialt nedbrytande beteende anfördes det vid tillkomsten av LVU att det kan finnas skäl att ingripa med ett LVU-omhändertagande. Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att barn och ungdomar som far illa får den hjälp som de behöver. Men det måste alltid avgöras från fall till fall vilken vård som är lämpligast. I vissa fall kan den nödvändiga vården ges inom ramen för socialtjänstens egna behandlingsresurser, i andra fall kan det vara lämpligare att bereda den unge vård inom psykiatrin.118 I RÅ 2000 ref. 33 ansåg HFD att rekvisitet annat

117Prop. 1997/98:96 s. 169. 118Prop. 1989/90:28 s. 67.

socialt nedbrytande beteende var uppfyllt avseende en 15-årig pojke med aggressivt beteende. Vad pojken anfört om att hans beteende kunde vara sjukdomsbetingat och att han eventuellt kunde behöva behandling för en neuropsykiatrisk störning, kunde inte föranleda någon annan slutsats enligt HFD.

Frågorna om tillämpning av LVU när det gäller ungdomar med en psykiatrisk problematik har diskuterats i flera tidigare utredningar. Barnpsykiatrikommittén konstaterade att den unges psykiska problem inte i sig utgör en grund för vård med stöd av LVU. Det är först när den unge, som en följd av en psykisk störning, missbrukar, begår brott eller har ett socialt nedbrytande beteende som det kan finnas skäl att ingripa med LVU. Kommittén åberopade uppvaktningar från socialtjänsten och vissa länsstyrelser att det saknas fungerande regler inom tvångsvården för en grupp ungdomar som på grund av sina psykiska problem behöver tvångsvård i någon form. Problemet verkade främst gälla tonårsflickor som är självdestruktiva, vilket bl.a. kan yttra sig i ätstörningar och självmordsförsök. Barnpsykiatrikommittén ansåg att gränserna mellan LVU och LPT skulle ses över. Många unga har ett stort vårdbehov. Behovet kan dock inte tillgodoses eftersom de inte har så allvarliga problem att LPT kan tillämpas samtidigt som psykiska problem inte kan föranleda ett ingripande enligt 3 § LVU. Konsekvensen blir att socialnämnden försöker hitta andra brister i den unges hemmiljö för att få till stånd nödvändig vård.119

I direktiven till LVU-utredningen fanns, med hänvisning till Barnpsykiatrikommittén, frågan om gränserna för när vård ska beredas med stöd av LVU eller LPT. LVU-utredningen bedömde att det varken fanns skäl att utvidga LVU till att omfatta ungdomar med psykiska problem eller att utvidga reglerna för LPT. Man menade att en utvidgning av LVU till att lagen även omfattar ungdomar med psykiska problem, skulle kräva en helt annan kompetens och organisation än den som i dag finns inom socialtjänsten. Utredningen ansåg inte heller att LPT skulle förändras så att den kan tillämpas under lång tid. Det var möjligt enligt tidigare lagstiftning vilket, enligt uppgifter som lämnats till LVU-utredningen från yrkesverksamma inom barn- och ungdomspsykiatrin, kunde leda till att unga människor kunde sitta inlåsta under långa tider utan att

119SOU 1998:31 s. 216.

få någon egentlig behandling. Utredningen menade att de problem som uppmärksammas med att bereda ungdomar med psykiska problem behövlig vård dels handlar om kvalitativa brister i den psykiatriska vården, dels om att samarbetet mellan socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin måste utvecklas. Detta menade utredningen kan inte lösas genom utvidgat tvång mot unga människor.120Regeringen anslöt sig till LVU-utredningens bedömning.121 Regeringen hänvisade till det resurstillskott till vården under kommande år som beslutats inom ramen för en nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvården. Ett av de områden som skulle prioriteras var utveckling av vårdinnehållet för barn och ungdomar med psykiska problem och samtidigt missbruk samt att vårdbehoven hos ungdomar 16–25 år tillgodoses genom samordnade insatser mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin.122

7.9.1. HFD:s domar från 2010

Med stöd av uttalanden i dessa två utredningar har HFD i två avgöranden från 2010 slagit fast att ett beteende som närmast kan betraktas som symtom på en psykisk störning inte utgör ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU.123 De båda fallen rör ungdomar med neuropsykiatriska diagnoser.

I RÅ 2010 ref. 24 var det fråga om omhändertagande av en 16årig flicka med diagnosen ADHD och autismspektrumstörning. Flickan beskrevs i målet som impulsstyrd och självdestruktiv. Hon blev lätt utagerande och aggressiv och kunde i sådana situationer bli våldsam och skada både sig själv och andra. HFD slog i målet fast att en ungdom som lider av en psykisk störning inte enbart av det skälet kan bli föremål för vård enligt LVU. För att en sådan vård ska bli aktuell krävs i de s.k. beteendefallen, att personen i fråga missbrukar, bedriver brottslig verksamhet eller uppvisar något annat socialt nedbrytande beteende. Om någon av dessa situationer är för handen kan LVU på samma sätt som gäller andra ungdomar komma i

120SOU 2000:77 s. 171 f. 121Prop. 2002/03:53 s. 87 ff. 122Prop. 1999/2000:149. 123RÅ 2010 ref. 24 och HFD:s dom den 3 mars 2010 med mål nr 8480-08.

fråga. Att det finns en psykiatrisk grundproblematik utgör inget hinder mot att tillämpa LVU men är inte heller en tillräcklig förutsättning. Enligt HFD utgör ett beteende som närmast kan betraktas som symtom på psykisk störning inte ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU. I annat fall skulle själva störningen i realiteten tillåtas ligga till grund för ett beslut om LVU vilket inte är avsikten med lagen. För att ett visst beteende ska karakteriseras som ett socialt nedbrytande beteende i LVU:s mening bör krävas att det inte framstår som ett uttryck för den psykiska störningen utan i princip lika väl kan iakttas hos någon utan en sådan funktionsnedsättning.

Vid samma tillfälle avgjorde HFD ett annat mål där omständigheterna var likartade och utgången densamma. Det målet gällde omhändertagande av en pojke på knappt 20 år med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning i form av ADHD och en lättare utvecklingsstörning. Pojken beskrevs som impulsstyrd och destruktiv. Han kunde lätt bli utagerande och aggressiv och då bli hotfull och våldsam mot andra, vilket kommit till uttryck genom knivhot. HFD motiverade sitt beslut på ett i det närmaste identiskt sätt som i RÅ 2010 ref. 24. HFD menar att det beteende som pojken uppvisade i huvudsak var att betrakta som symtom på hans psykiska funktionsnedsättning vilket inte utgör ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU.124

Av dessa senare avgöranden från HFD följer således att ett beteende som närmast kan betraktas som symtom på en psykisk störning inte utgör ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU. För att ett beteende ska karaktäriseras som socialt nedbrytande enligt LVU krävs att det inte framstår som ett uttryck för den psykiska störningen, utan i princip lika väl skulle kunna finnas hos någon annan som inte har det funktionshindret. Att det finns en psykiatrisk grundproblematik utgör alltså inget hinder mot att tillämpa LVU, men det är inte heller en tillräcklig förutsättning.

124 HFD:s dom den 3 mars 2010 med mål nr 8480-08.

Konsekvenser av HFD:s domar

HFD:s domar har skapat en viss osäkerhet om hur LVU ska tillämpas när barn och unga är starkt utagerande samtidigt som de har en psykiatrisk problematik. Enligt utredningen har praxis anpassat sig på olika sätt. Det har till utredningen framförts att socialtjänsten ibland väljer att tona ned barnets psykiatriska problem i utredningen för att diagnosen inte ska ses som ett hinder för vård enligt LVU. Det finns även exempel på att de medicinska utlåtandena från BUP anpassas till den juridiska logiken, dvs. de formuleras på ett sådant sätt att barnets diagnos inte får någon avgörande betydelse för det beteende som barnet uppvisar. Konsekvenserna för barn och unga av HFD:s domar har bedömts olika. Flera experter inom psykiatrin har varnat för att barn och unga med stora vårdbehov blir utan rätt stöd och att det inte är realistiskt att skilja mellan sociala och neuropsykiatriska beteendefaktorer på det sätt som HFD förutsätter. Det är t.ex. vanligt att ADHD-symtom (uppmärksamhetsstörning, impulsivitet och överaktivitet) bidrar till utveckling av normbrytande beteenden. Det är därför inte möjligt att säga att ADHD inte har haft någon betydelse för att dessa symtom ska utvecklas. Domstolarnas kompetens att bedöma vad som är symtom på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har också ifrågasatts, och riskerna för en oförutsägbar och slumpmässig rättstillämpning påpekats.125

Samtidigt har domarna välkomnats av förespråkare för metoder som bygger på samtycke inom exempelvis LSS-verksamheter. Psykologen Bo Hejlskov Elvén hävdar att HFD:s avgöranden kan ses som ett tydliggörande av LVU:s roll i samhället, nämligen att ge möjlighet att omhänderta ungdomar som utgör en fara för sig själv eller andra, men som inte har en allvarlig psykiatrisk störning eller en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det skulle, enligt Hejlskov Elvén, innebära att kommunernas ansvar för att erbjuda relevanta pedagogiska verksamheter för barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar stärks. Kommunerna

125 Henrik Anckarsäter i ”Ny rättspraxis punkterar hela LVU ”, i Kaliber 2010-11-07, http://sverigesradio.se och Kaldal A & Ryberg L (red. 2012.) s. 375.

måste då skapa verksamheter som innebär att barnet eller ungdomen medverkar frivilligt i linje med LSS.126

Även Riksförbundet Attention och Autism och Aspergerförbundet har till utredningen framfört att HFD:s domar utgör ett viktigt tydliggörande av att barn och unga som har funktionsnedsättning eller psykisk störning inte enbart av det skälet får bli föremål för vård enligt LVU. Autism och Aspergerförbundet har i en skrivelse till utredningen framfört att HFD:s domar bör ”kodifieras i lag ”. I möten med socialtjänst och domstol bör ett barn med autismspektrumtillstånd ha någon med sig som har autismspecifik kompetens och som känner barnet väl. Vidare menar förbundet att HFD:s domar har medfört en förskjutning inom socialtjänst och domstolar så att barn och unga med autismspektrumtillstånd nu omhändertas med hänvisning till omsorgssvikt i hemmet i stället för till deras eget beteende. Enligt förbundet har omsorgssvikten i dessa ärenden inte utretts och motiverats tillräckligt väl. Förbundet välkomnar HFD:s domar som en markering av kommunernas ansvar för att tillgodose stödbehov med samtycke enligt LSS för deras medlemsgrupper, men anser att det inte blir någon verklig förbättring om föräldrar i stället misstros och underkänns på oklara grunder.127

Utredningen genomförde våren 2014 tillsammans med SKL ett rundabordssamtal om samverkan kring placerade barn och unga. Deltagarna kom från SKL, landsting, kommuner och professionsföreningar inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Mötesdeltagarna ansåg inte att LPT bör utvidgas till att omfatta fler barn och unga, och var eniga om att LVU bör kunna omfatta barn och unga med funktionsnedsättningar om beteendekriterierna för vård med stöd av lagen är uppfyllda.

Av de domar från kammarrätten som utredningen tagit del av efter 2010 förefaller det vara svårt för domstolen att avgöra diagnosens eller diagnosernas inverkan på beteendet. En tendens som kan skönjas är att domstolarna endast utesluter en tillämpning av LVU om det finns en utredning som styrker ett samband mellan

126 ”Regeringsrätten förtydligar Lagen om vård av unga ” av Bo Hejlskov Elvén, publicerad Autismforum, Stockholms läns landsting, www.autismforum. 127 Skrivelse från Autism & Aspergerförbundet till utredningen 2013-04-16.

den unges beteende och dennes funktionsnedsättning.128 Kammarrätten i Göteborg har i ett mål som gällde en pojke med depression och ångest framhållit att hans psykiska problem inte i sig utgjorde grund för LVU. Däremot fanns det skäl att ingripa med stöd av LVU om han, som en reaktion på sin psykiska status, uppvisar olika former av destruktiva beteenden, t.ex. att han får närmast gränslösa aggressionsutbrott, hotar personer, har omfattande frånvaro från skolan och missbrukar alkohol samt provat droger. Kammarrätten fann i målet att pojkens beteende inte kunde ses som ett direkt symtom av hans psykiska problem.129 Kammarrätten i Jönköping har i ett mål som gällde en kvinna med lindrig utvecklingsstörning och ADHD funnit att hennes problematik i form av bl.a. självskadebeteende i allt väsentligt var att betrakta som symtom på hennes funktionsnedsättning. Eftersom kvinnans symtom minskar när hon tar sin medicin ansåg kammarrätten att hennes beteende inte var att hänföra till ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU. En domare ställde sig dock skiljaktig till kammarrättens beslut och ansåg att det inte var tillräckligt visat att sambandet mellan kvinnans beteende och hennes psykiska funktionsnedsättning var så entydigt att LVU inte kunde tillämpas. Domaren anförde att de svårigheter som finns vad gäller tillämpning av RÅ 2010 ref. 24 har lett till att något enhetligt förhållningssätt till domen i fråga inte har etablerats. Det finns därför ett påtagligt behov av att lagstiftaren tar ställning till i vilken form de barn och ungdomar som genom denna dom utesluts från åtgärder med stöd av LVU ska få den hjälp de behöver.130

7.9.2. Psykiatrilagsutredningens förslag

Även Psykiatrilagsutredningen hade i uppdrag att beakta frågor om gränsdragning och samarbete mellan olika myndigheter som på olika sätt kan komma i kontakt med patienter som får psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård. Det gäller särskilt patienter

128 Se t.ex. Kammarrättens i Jönköping dom den 29 augusti 2012 med mål nr 2086-12, Kammarrättens i Göteborg dom den 17 juni 2014 med mål nr 2239-14 och Kammarrättens i Stockholm dom den 6 november 2014 med mål nr 6160-14. 129 Kammarrättens i Göteborg dom den 7 november 2014 med mål nr 5176-14. 130 Kammarrättens i Jönköping dom den 26 januari 2015 med mål nr 3797-14.

som skulle kunna omfattas av annan tvångsvårdslagstiftning, som LVM och LVU.

I sitt betänkande föreslog utredningen bl.a. att tröskeln för intagning enligt LPT ska sänkas något131 och att lagens tillämpningsområde ska vidgas genom att ta bort undantaget för psykisk utvecklingsstörning. Enligt utredningen kan undantaget förleda till uppfattningen att en person med psykisk utvecklingsstörning, oavsett symtom eller beteende, inte under några som helst omständigheter kan få psykiatrisk tvångsvård. Enligt utredningens mening vore det olyckligt eftersom en del krisreaktioner hos en person med utvecklingsstörning kan vara så uttalade att de behöver hanteras inom den specialiserade psykiatriska vården. Den senare ändringen kan enligt utredningen antas medföra att den nya lagen för psykiatrisk tvångsvård blir tillämplig i ett antal situationer som i nuläget, bl.a. som en följd av HFD:s praxis, faller utanför nuvarande lagens tillämpningsområde. Det gäller t.ex. ungdomar med autism eller med störningar inom autismspektrat.

Terminologiskt finns det vissa frågetecken kring förslaget. Som framgår ovan är det tydligt i lagens förarbeten att utvecklingsstörning här syftar på psykisk utvecklingsstörning och att personer med barndomspsykos ”i exceptionella fall kan ges tvångsvård med hänsyn till sin grundstörning ”. Barndomspsykos förekom som beteckning i 1985 års omsorgslag, men ersattes i LSS med ”autism och autismliknande tillstånd ” som regeringen bedömde hade samma betydelse. Psykiatrilagsutredningen tolkar dock ordet ”utvecklingsstörning ” så att även autism och autismspektrumstillstånd ingår i undantaget från psykiatrisk tvångsvård eftersom dessa tillstånd återfinns i diagnosgruppen med genomgripande utvecklingsstörningar i ICD-10. Psykiatrilagsutredningen skriver inget om att deras tolkning skulle stämma med praxis i rättstillämpningen.

Utredningen konstaterade att ändringarna sannolikt inte får någon betydelse för andra ungdomar som också har ett tydligt vårdbehov. De kommer inte heller i fortsättningen att fylla kriterierna för tvångsvård vare sig enligt LVU eller enligt LPT. Utredningen menade därför att det borde ske en större översyn av de olika lagarnas tillämpningsområde i syfte att tillförsäkra att barn

131 Dagens rekvisit ”har ett oundgängligt behov av sluten psykiatrisk tvångsvård ersätts med rekvisitet ”har ett påtagligt behov av… ”.

och unga som behöver få vård av samhället inte går miste om det på grund av gränsdragningar för de olika tvångslagarna. En sådan större översyn var inte möjlig att göra inom ramen för Psykiatrilagsutredningen. Psykiatrilagsutredningens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

7.10. Särskilt om vård av personer i åldern 18–20 år

Europakonventionen är inkorporerad med svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I lagen föreskrivs att konventionen och tilläggsprotokollen ska gälla som lag i Sverige.

Enligt artikel 5.1 har var och en rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i följande fall och i den ordning som lagen föreskriver:

a) när någon är lagligen berövad friheten efter fällande dom av

behörig domstol,

b) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad fri-

heten, antingen därför att han underlåtit att uppfylla en domstols lagligen meddelade föreläggande eller i syfte att säkerställa ett fullgörande av någon i lag föreskriven skyldighet,

c) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad fri-

heten för att ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott, eller när det skäligen anses nödvändigt att hindra honom från att begå ett brott eller att undkomma efter att ha gjort detta,

d) när en underårig genom ett lagligen meddelat beslut är berövad

friheten för att undergå skyddsuppfostran eller för att ställas inför behörig rättslig myndighet,

e) när någon är lagligen berövad friheten för att förhindra sprid-

ning av smittosam sjukdom eller därför att han är psykiskt sjuk, alkoholmissbrukare, missbrukare av droger eller lösdrivare,

f) när någon är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten

för att förhindra att han obehörigen reser in i landet eller som ett led i ett förfarande som rör hans utvisning eller utlämning.

Till skillnad från de flesta andra artiklar i konventionen, är artikel 5 mycket detaljerad. Bestämmelsen innehåller en uttömmande lista om sex kategorier under vilka ett frihetsberövande kan anses vara konventionsenligt.

Fri- och rättighetskommittén132 som hade uppdraget att föreslå hur Europakonventionen skulle införlivas med svensk rätt, gjorde en genomgång av svensk rätts förenlighet med Europakonventionen. Kommittén konstaterade att såsom tillåtna frihetsberövanden enligt punkt 1 d kan nämnas omhändertagande enligt LVU.133Enligt Fri- och rättighetskommittén faller således vård enligt LVU typiskt sett under 5.1 d oavsett vilken grunden för vård är.

Som redogjorts för ovan omfattar bestämmelsen i 3 § LVU missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet och annat socialt nedbrytande beteende. Missbruk omfattas av undantaget i artikel 5.1 e. Brottslig verksamhet kan åtminstone i vissa fall omfattas av 5.1 a. Annat socialt nedbrytande beteende torde endast kunna omfattas av 5.1 d som avser skyddsuppfostran av underåriga och delvis av 5.1 e vad gäller undantaget för lösdrivare (vagabonderande). Undantaget i 5.1 d Europakonventionen omfattar emellertid endast underåriga. Vad som avses med underårig framgår inte av konventionen. Det har argumenterats att uttrycket ”underårig ” måste hänföras till en nationell kontext då artikeln ska tillämpas. Om en person sålunda faller inom vad som kan kategoriseras som ”underårig ” i enlighet med nationell rätt, kommer Europadomstolen med största sannolikhet inte att pröva denna fråga, förutsatt att åldersgränsen inte tillämpas på ett godtyckligt eller olagligt sätt. Konventionsstaterna har ofta en vid nationell bedömningsmarginal (margin of appreciation) i fråga om minimiåldersgränser. Om en åldersgräns skulle skilja sig markant mellan en stat, i förhållande till resterande konventionsstater, skulle dock den nationella bedömningsmarginalen troligen komma att bli betydligt snävare.134

I svensk rätt är en person underårig fram till dess han eller hon fyller 18 år (9 kap. 1 § FB). Vård med stöd av 3 § LVU får dock även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård

132 Ju 1992:01. 133SOU 1993:40 Del B s. 39. 134 Kilkelly U (1999) s. 22–23.

med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än någon annan vård.

Kammarrätten i Sundsvall har i en skrivelse till Regeringskansliet uppmärksammat frågan om vård enligt LVU för personer över 18 år enbart på grunden annat socialt nedbrytande beteende. Enligt skrivelsen aktualiseras vård enligt LVU för personer mellan 18 och 20 år oftast av missbruk av något slag, brottslig verksamhet eller en kombination av dessa. Det kan dock finnas fall där inget av dessa beteenden förekommer utan det endast är fråga om annat socialt nedbrytande beteende. Enligt skrivelsen kan det ifrågasättas om det är förenligt med artikel 5 i Europakonventionen att tvångsvårda personer mellan 18–20 år endast på den grunden. Skrivelsen är överlämnad till utredningen.135

Enligt vad utredningen erfarit har frågan om 3 § LVU är förenlig med artikel 5 i Europakonventionen inte prövats av Europadomstolen. De rättsfall som gäller undantaget i 5.1 d är få till antalet och har samtliga avsett unga som varit under 18 år. Just frågan om den unges ålder har alltså inte i sig varit i fokus i dessa mål, utan i stället vilket slags behandling som den unge erhållit. Rättsfallen har alltså siktat in sig på ett annat underförstått moment i artikel 5.1 d, nämligen om den unge fått en behandling eller fostran som är avpassad till den enskildes personliga situation.136

7.11. Utredningens överväganden och förslag

7.11.1. Inledande överväganden

Ett tvångsingripande är en frihetsbegränsning som inte får vidtas utan tungt vägande skäl och måste vila på en stark grund av rättssäkerhet för de inblandade. Det innebär bl.a. att förutsättningarna för ett tvångsingripande enligt lagen i hög grad måste vara preciserade och förutsägbara. Samtidigt utgör ett tvångsomhändertagande av ett barn eller en ung person det yttersta skyddsnätet för att förhindra att barn och unga kommer till allvarlig skada. Grunderna för ett tvångsingripande måste därför vara tillräckligt generella för att inbegripa alla de situationer där barn och unga kan fara så illa att ett

135 S2012/8611/FST. 136 Danelis H (2012) s. 118.

tvångsomhändertagande måste ske, men samtidigt inte vara så vaga att de kan upplevas som oförutsägbara och ge utrymme för subjektiva bedömningar. Med andra ord kan en lag med hög grad av precision innebära att risken ökar för att barn och unga som bör omhändertas inte blir omhändertagna och en lag med låg grad av precision kan leda till att barn och unga som inte bör omhändertas blir omhändertagna.

I nuvarande LVU är de olika miljö- respektive beteenderekvisiten i olika grad specificerade. Av miljörekvisiten är brister i omsorgen det mest vaga. I beteendefallen är annat socialt nedbrytande beteende det mest vaga. Enligt utredningen behöver det fortsatt finnas en viss elasticitet i rekvisiten i form av breda och inte för avgränsade rekvisit eftersom det handlar om att göra bedömningar av vårdbehov och risker i olika situationer. Som konstaterats tidigare i detta kapitel har Europadomstolen funnit att nuvarande förutsättningar för ett omhändertagande med stöd av LVU – trots att de lämnar ett stort utrymme för bedömning åt de tillämpande organen – är förenliga med artikel 8 i Europakonventionen.

Vid utredningens kontakter med yrkesverksamma inom socialtjänsten, domstolen och offentliga biträden framkommer att de nuvarande rekvisiten sannolikt inbegriper de situationer där barn och unga kan fara illa men att förarbetena är föråldrade. Kunskap om sociala problem och förhållanden mellan barn och föräldrar har förändrats under de senaste decennierna och nya grupper av barn och unga i utsatta situationer har identifierats. Vad gäller miljörekvisiten lyfts särskilt fram familjer med en stark hederskultur. Hedersproblematiken innebär ytterst svåra dilemman eftersom det ofta är familjer som på många sätt fungerar tillfredsställande men barnets eller den unges livsutrymme, självbestämmande och rättigheter är starkt begränsade med hänvisning till uppfostran och familjens anseende.

Vad gäller beteenderekvisiten har det förts fram att de speglar hur man såg på ungdomar för 20–30 år sedan och fokuserar på pojkar med missbruk eller kriminalitet. Det får bl.a. till följd att det kan vara svårt att fånga upp flickors beteendeproblematik. En annan uppmärksammad fråga är hur samhället ska hjälpa barn i gränslandet mellan psykiatrisk och social problematik. I dag finns en ökad medvetenhet om att en bakomliggande orsak till en bete-

endestörning kan vara en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som kan leda till missbruk eller ett aggressivt beteende. Frågan är då om samhället ska hjälpa barnet eller den unge med socialtjänstinsatser eller insatser inom psykiatrin.

Utredningen anser att rekvisiten i princip bör behållas oförändrade. Rekvisiten är väl inarbetade och det finns tämligen omfattande vägledning från HFD. Denna successiva precisering av förutsättningarna för tvångsvård har bidragit till en ökad förutsägbarhet och likvärdighet vilket stärker rättssäkerheten. Det ska därför till starka skäl för att genomföra ändringar av rekvisiten. Däremot anser utredningen att det behövs vägledning för hur rekvisiten ska tolkas utifrån hur situationen för barn och unga ser ut i dag. Eftersom utredningen föreslår att nuvarande LVU ska ersättas med en ny lag, förutsätter utredningen att Socialstyrelsen utarbetar nya allmänna råd för tillämpning av den nya lagen. Dessa nya allmänna råd kan ge den vägledning som behövs för att tillämpa rekvisiten utifrån hur situationen för barn och unga ser ut i dag.

Utredningen har dock funnit att beteenderekvisiten behöver modifieras i vissa delar och lägger i det följande fram förslag i denna del. Utredningen föreslår även ett förtydligande vad gäller kravet på samtycke till vård.

7.11.2. Miljörekvisiten ska vara oförändrade

Utredningens bedömning: Miljörekvisiten ska behållas oför-

ändrade i den nya LVU.

Som konstaterats i de inledande övervägandena bedöms de nuvarande miljörekvisiten inbegripa de situationer där barn och unga kan fara illa i hemmet. Utredningen har dock övervägt om rekvisiten i lagen behöver moderniseras språkligt. Det kan t.ex. diskuteras om rekvisitet ”otillbörligt utnyttjande” bör ersättas med barnkonventionens begrepp ”utnyttjande innefattande sexuella övergrepp”. Utredningen anser emellertid inte att behovet av en språklig modernisering är ett tillräckligt starkt skäl för att ersätta de nuvarande väl inarbetade och rättsligt prövade miljörekvisiten. Miljörekvisiten bör därför behållas oförändrade i den nya LVU. Däremot

anser utredningen att det behövs vägledning för hur rekvisiten ska tolkas utifrån hur situationen för barn och unga ser ut i dag.

Sedan tillkomsten av 1990 års LVU har kunskapen om sociala problem och förhållanden mellan barn och föräldrar utvecklats. Ett exempel är barn och unga som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck i sin familj. Flera av miljörekvisiten kan vara tillämpliga vid hedersrelaterat våld och förtryck men kunskapen för bedömningen av skyddsbehov brister ofta både inom socialtjänsten och i domstolen. Kontroll och förtryck är svårdefinierat och utan särskild kunskap kan det ibland vara svårt att urskilja var gränsen för normal föräldrakontroll går. Kontrollen kan också styras från ett annat håll än från föräldrarna. Ibland vet man inte vem som utgör det reella hotet. Forskningen om hedersrelaterat våld och förtryck har allt mer kommit att behandla våldets komplexitet. Det har blivit tydligare att den kollektiva aspekten av hedersrelaterat våld kräver en större förståelse och att det inte alltid är givet var gränsen mellan offer och förövare går samt om våld och kontroll utövas som en effekt av utsatthet. Pojkar och unga män kan utöva våld mot sina systrar samtidigt som de själva är utsatta för någon form av våld eller förtryck. Pojkar kan också utsättas för hedersrelaterat våld och förtryck, t.ex. på grund av sin sexuella läggning eller för att de inte beter sig på det sätt som förväntas av dem.

7.11.3. Rekvisitet annat socialt nedbrytande beteende ska modifieras

Utredningens bedömning: Om ett barn eller en ung person

utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende måste samhället ha ett tydligt ansvar att bistå barnet eller den unge, oavsett vilka bakomliggande orsaker som kan finnas till beteendet.

Utredningens förslag: Rekvisitet något annat socialt nedbry-

tande beteende ska ändras till något annat i sig självt socialt nedbrytande beteende. Tillägget i sig självt markerar att det är barnets eller den unges beteende i sig som ska vara avgörande för om vård ska beredas eller inte.

Som konstaterats i det föregående råder det i dag en viss osäkerhet om hur samhället ska hjälpa barn i gränslandet mellan psykiatrisk och social problematik.

HFD har i två domar slagit fast att ett beteende som närmast kan betraktas som symtom på en psykisk störning inte utgör ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU.

Samtidigt får sluten psykiatrisk tvångsvård endast ges om patienten lider av en allvarlig psykisk störning och på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård (3 § LPT).137 Som allvarlig psykisk störning räknas bl.a. tillstånd av psykotisk karaktär och allvarliga depressioner med självmordstankar. Vid bedömningen av vårdbehovet ska det vägas in om det finns en omedelbar risk för patientens liv eller hälsa.138

Nuvarande tillämpning av LVU och LPT kan således medföra en risk för att vissa barn och ungdomar med ett tydligt vårdbehov varken uppfyller kriterierna för vård enligt LVU eller LPT.

Oftast omöjligt att utesluta ett orsakssamband mellan en diagnos och ett beteende

HFD:s domar förutsätter att det är möjligt att göra en generell åtskillnad mellan sociala och neuropsykiatriska beteendefaktorer. Enligt de barnpsykiatriker som utredningen samrått med är det dock i praktiken ofta omöjligt att säga att en psykisk funktionsnedsättning inte bidragit till utveckling av ett visst beteende. Bland annat kan ADHD vara en bidragande riskfaktor för utvecklande av normbrytande beteenden. Med andra ord kan lagstiftning och rättstillämpning inte förutsätta att det går att utesluta att missbruk, kriminalitet eller något annat socialt nedbrytande beteende inte orsakats av en neuropsykiatrisk diagnos.

Utredningen kan skönja en viss tendens till att praxis har anpassat sig efter HFD:s domar på olika sätt. Ibland väljer socialtjänsten att

137 En patient kan även beredas öppen psykiatrisk tvångsvård om han eller hon behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård. 138Prop. 1990/91:58 s. 239.

tona ned barnets psykiatriska problem i utredningen för att diagnosen inte ska ses som ett hinder för vård enligt LVU. Det finns även exempel på att de medicinska utlåtandena från BUP formuleras på ett sådant sätt att barnets diagnos inte får någon avgörande betydelse för det beteende som barnet uppvisar. Domstolarna kan då besluta om vård eftersom det inte finns någon utredning som ger tillräckligt stöd för att det finns ett sådant samband mellan den unges beteende och dennes funktionsnedsättning som HFD:s domar stipulerar. Utredningen anser att det är en riskabel strategi att tona ned den psykiatriska diagnosen eftersom det kan medföra att barn och unga inte får adekvat vård.

Det går också, som framgår av kapitel 4, att se en viss förändring av grunderna för beslut om vård med stöd av LVU sedan år 2010. Medan andelen tvångsomhändertaganden på grunder av brister i hemmiljön ökat har andelen omhändertaganden till följd av eget beteende minskat. Det kan finnas olika orsaker till förändringen, men det kan inte uteslutas att en anpassning efter HFD:s domar ingår bland dessa.

Det yttersta skyddsnätet måste även omfatta barn och unga med funktionsnedsättningar

Utredningen instämmer i HFD:s konstaterande att en funktionsnedsättning i sig inte kan utgöra grund för vård med stöd av LVU. Samtidigt ser utredningen med stor oro på HFD:s slutsats om att ett beteende som kan betraktas som symtom på en psykisk störning inte kan utgöra ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i 3 § LVU. Denna slutsats kan leda till att utsatta barn och unga faller utanför samhällets yttersta skyddsnät. Om ett behov av vård, stöd eller annan hjälp inte kan tillgodoses med stöd av t.ex. SoL, LSS eller HSL så kommer det i många situationer inte att finnas någon möjlighet att ge adekvat vård om LVU-vård är utesluten. Som framgår ovan kan en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, t.ex. ADHD, leda till att en ung person hamnar i destruktiva situationer och därmed löpa en påtaglig risk för att skadas. I en akut situation då vård inte kan ges med samtycke av barnet eller den unge, måste samhället ha ett tydligt ansvar att ge skydd, oavsett vilka bakomliggande orsaker som kan finnas till

beteendet. Enligt utredningen måste detta klargöras i den nya LVU.

HFD har i RÅ 2004 ref. 79 slagit fast att HFD:s praxis inte kan ändras enbart med stöd i förarbetsuttalanden. Det krävs således en förändring i sak i lagen för att kunna skapa ny rätt. Mot den bakgrunden har utredningen övervägt flera olika lösningar, bl.a. om 3 § nuvarande LVU skulle kunna kompletteras med en ny bisats som innebär att om förutsättningarna för vård är uppfyllda ska vård beslutas oberoende av orsak. En sådan bisats skulle klargöra att det är det beteende som barnet eller den unge uppvisar som ska vara avgörande för om vård ska beredas eller inte oavsett vilka bakomliggande orsaker som kan finnas till beteendet. Utredningen anser emellertid att ett sådant tillägg skulle kunna uppfattas som alltför långtgående i lagtext och ses som en signal att de ofta komplicerade och sammansatta orsakssambanden vid socialt nedbrytande beteende skulle vara helt ovidkommande. Utredningen föreslår därför att rekvisitet i stället ska ändras till något annat i sig självt socialt nedbrytande beteende. Tillägget i sig självt markerar att det är barnets eller den unges beteende i sig som ska vara avgörande för om vård ska beredas eller inte.

Utredningens förslag till ny formulering av rekvisitet innebär ett förtydligande i förhållande till HFD:s domar som gäller barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Syftet är som redan nämnts att klargöra att det är beteendet i sig som ska vara avgörande för om LVU-vård ska beredas barnet eller den unge, oavsett vilka bakomliggande orsaker som kan finnas till beteendet.

Rekvisitet är det mest vaga av de tre beteenderekvisiteten och ger utrymme för att kunna tillämpas i förhållande till ny kunskap om sociala problem och i fråga om nya grupper av barn och unga i utsatta situationer. Vid tidpunkten för tillkomsten av 1990 års LVU var t.ex. grooming, prostitution via internet och dataspelande inte uppmärksammat i samma utsträckning som i dag. Vilka nya socialt nedbrytande beteenden som kan vara aktuella i framtiden är svårt att förutsäga. Därför är det viktigt att rekvisitet ger utrymme för bedömningar av vårdbehov och risker i olika individuella situationer. Klart är att rekvisitet bl.a. omfattar barn och unga som söker sig till eller befinner sig i riskfyllda miljöer eller önskar återvända till en miljö där hon eller han riskerar att utsättas för förtryck och våld. Rekvisitet kan även omfatta barn och unga som