SOU 1989:64
Kommunalbot
, .., . '|' . , '. r ' lin.. . . .. - " '. " Hf. '" '.." ' 54. Il») ' »|.- » . »» . .' E ..1 "| ._.-' ' 4 » .! u . » F— I,:u ' » ' I .» , »» » . I I _. . ' ..,- I II V ! I * ' " 'I | 5 F I . |. a » | I »» . . | . . * =.. ' ,: ' _M . ' .. , » . ' , | ' »» ” ||] | 1 I ..,- , " ., _-'j.f' , . . .:. , ., » ,l . ,. |. i . L. | f' n' E . .. l . | A I,
'? , »" . *. ..l . '|..
'. .. ”...,, ».:
..m. '|.|.',T, ." .
» ».. ». .. IHI
| ! r . . | | |» ! l
' HI . ..,,, ,,. . L' * . '... ' » '. [_ .
ww 1989:64
Civildepartementet Statens offentliga utredningar
Kommunalbot
Betänkande av lgmmunalansvarsutredningen Stockholm 1989
Allmänna Förlaget har utgivit en bibliografi över SOU och Ds som omfattar åren 1981—1987. Den kan köpas från förlagets Kundtjänst, 106 47 STOCKHOLM. Best. nr. 38-12078-X.
Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress:
Regeringskansliets förvaltningskontor
SOU-förrådet 103 33 STOCKHOLM Tel: 08/763 23 20 Telefontid 810 - 1200 (externt och internt) 08/763 10 05 1200 - 16oo (endast intemt)
Graphic Systems AB ISBN 91-38—10393-1 Göteborg 1989 ' ISSN 0375-250X
Till statsrådet och chefen för civildepartementet
Regeringen bemyndigade den 24 april 1986 chefen för civildepartementet att tillkalla en särskild utredare
med uppdrag att förutsättningslöst överväga behovet av åtgärder med syfte att motverka att kommuner och landstingskommuner överskrider gränserna för den kommunala kompetensen och sätter sig över domstolarnas avgöranden i kommunalbesvärsmål. Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 2 september 1986 som särskild utredare regeringsrådet Elisabeth Palm fr.o.m. samma dag.
Till sekreterare i utredningen fr. o. m. den 1 januari 1987 förordnades den 10 december 1986 hovrättsassessorn Bengt Nilsson.
Som sakkunniga i utredningen fr. o. m. den 1 januari 1987 förordnades den 18 december 1986 stadsjuristen Inger Ridderstrand-Linderoth, förbundsjuristen Jan Sahlin och sektionschefen Håkan Torngren. Samma dag förordnades fr. o. m. den 1 januari 1987 numera univer- sitetsadjunkten Ulla Björkman, numera departementsrådet Bo Malmqvist och kammarrättsassessorn Ingvar Paulsson till experter i utredningen.
Bengt Nilsson entledigades den 19 januari 1989 från uppdraget som sekreterare i utredningen.
Elisabeth Palm entledigades den 14 februari 1989 från uppdraget som särskild utredare i utredningen.
Till ny särskild utredare i utredningen fr. o. m. den 17 februari 1989 förordnades den 16 februari 1989 hovrätts— rådet Ulf Lindquist. Samma dag entledigades Ingvar Paulsson från uppdraget som expert i utredningen och förordnades hovrättsrådet Bo Relfson som sakkunnig i
utredningen fr. o. m. den 17 februari 1989.
Till ny sekreterare i utredningen fr. o. m. den 1 mars 1989 förordnades den 13 mars 1989 hovrättsassessorn
Gunnar Krantz. Utredningen, som kallar sig kommunalansvarsutredningen, får härmed överlämna sitt betänkande Kommunalbot (SOU
Till betänkandet har fogats särskilda yttranden av Jan Sahlin och Håkan Torngren gemensamt, av Inger Ridderstrand- Linderoth och av Ulla Björkman.
Utredningen har härmed slutfört sitt uppdrag.
Göteborg i september 1989
Ulf Lindquist
/Gunnar Krantz
SAMMANFATTNING .......... ...... ............. ......... 9 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG ....... .... ........... ........... 11 1 UPPDRAGET ...... ... ............. ..... ......... 13
KRAV PÅ LEGALITETSFRÄMJANDE ÅTGÄRDER ......... 17
Inledning ........ ..... .............. ......... 17 Justitiekanslern ......... ............. ....... 17 Justitieombudsmannen ......................... 19 Riksdagsmotioner ......... ....... ............. 22 Riksdagsdebatten .......... ....... ............ 29
REGLERINGEN AV DEN KOMMUNALA VERKSAMHETEN .... 33
Inledning ............... ....... .... .......... 33 Regeringsformen ... .......... .... ........ ..... 33 Kommunallagen ......... ...... ......... ..... ... 35 Kompetensutvidgande lagar .............. ...... 37 Specialförfattningar ........ ....... .... ...... 38 SANKTIONSSYSTEMET ........... ...... ... ........ 40 Inledning ......... .......... ........ .. ....... 40 Straffrättsligt ansvar .. ........ . ............ 40 Disciplinansvar ....... .................... ... 43 Uppsägning, avskedande och entledigande ...... 44 Skadeståndsansvar .............. ........ . ..... 46
4.5.1 Skadeståndsansvar för kommunerna och landstingskommunerna ....... ..... ....... 46 4.5.2 Skadeståndsansvar för beslutsfattare i kommunerna och landstingskommunerna .... 49
Vite .......... ....................... ........ 50 Statsbidrag .................... .............. 50 JO och JK ........... ........ ...... ..... ..... . 51 Politiskt ansvar ........ . .................... 52 SÄRSKILT OM VITE SOM SANKTIONSMEDEL .......... 53 Inledning ....... .............. ............... 53 Tillsyn enligt specialförfattningar .......... 56 KOMMUNALBESVÅR OCH FÖRVALTNINGSBESVÅR ........ 61 Inledning ...... ' .............. . ............... 61 Kommunalbesvärs— och förvaltningsbesvärsregler-
nas tillämpningsområde ....................... 61 Instansordningen ............................. 62 överklagbarhet ........... .................... 63 Besvärsrätt .................................. 65 Besvärsprövningen ............................ 66 Inhibition .... ...... ................... ...... 68 NÅGOT OM KORPORATIVT ANSVAR .................. 71 Skuldprincipen ... ............................ 71 Sanktionsavgifter ....... ..................... 73 7.2.1 Inledning .. ..................... . ...... 73
7.2.2 Innebörden av begreppet sanktions- avgift .......................... ...... . 73 7.2.3 Några exempel på sanktionsavgifter i
svensk rätt ......... ...... ............. 75 Företagsbot ................................. 76 7.3.1 Inledning ........ ................ ...... 76 7.3.2 Bestämmelserna om företagsbot ....... ... 76
NÅGOT OM PREJUDIKATENS BETYDELSE ............. 79
Inledning ....... ............................. 79 Lagregler ..... ............................... 79 Svensk rätts syn på prejudikaten ....... ...... 80 Legalitetsgrundsatsen ........................ 82
HANDLÄGGNINGSTIDERNA FÖR KOMMUNALBESVÄRSMÅL... 85
9.1 Bestämmelser om handläggningstider för kommunal— besvärsmål ......................... ..... ..... 85 9.2 Faktiska handläggningstider .... ..... . ........ 85 9.3 Synpunkter från kammarrätterna och regerings— rätten ................ . ..... ... .......... .... 86 10 KOMMUNALA OCH LANDSTINGSKOMMUNALA LAGÖVER— TRÄDELSER ....... . ..... ........ ............... 91 10.1 Inledning .......... . ...... ....... ............ 91 10.2 Olagliga beslut — hur vanliga är de? ......... 93 10.3 Vilka organ fattar de olagliga besluten? ..... 93 10.4 Förekommer det reservationer mot kompetensöver— skridande beslut? ............................ 94 10.5 Vilka är det som klagar? ..................... 94 10.6 Vilken typ av kompetensöverskridande beslut är det som överklagas? ...... .. ........ ....... 95 10.7 Verkställighet och verkställighetsförbud ..... 96 10.8 Rättelse enligt 7 kap. 6 5 kommunallagen ..... 97 11 ÖVERVÅGANDEN OCH FÖRSLAG ................. .... 99 11.1 Behovet av ändrade sanktionsregler ............ 99 11.2 Tjänsteansvar och disciplinansvar... .......... 103 11.3 Statlig tillsyn .... ..... .. .............. ..... 106 11.4 Revision ......... ...... ............... ....... 107 11.5 Frågan om verkställbarhet av kommunala beslut innan de har vunnit laga kraft................ 109 11.5 Frågan om ändring i KL:s rättelseregler ...... 112 11.7 Rätten att anföra kommunalbesvär ............. 115 11.3 Kortare handläggningstider för kommunalbe— svärsmål .. ......... ........... ..... .......... 117 11.9 Kommunalbot ................... ...... ......... 121 11.10 Specialmotivering till förslaget om kommunalbot ............................... 126 Särskilda yttranden ............................ ..... 133 Bilaga På fel sida av gränsen för den kommunala
kompetensen - Referat av kommunala besvärsmål angående kompetensöverskridande, brott mot
verkställighetsförbud och rättelse av förtida verkställighet under tiden januari 1981 — juni
1987
Uppdraget har varit att förutsättningslöst överväga behovet av åtgärder med syfte att motverka att kommuner och landstingskommuner överskrider gränserna för den kommunala kompetensen, åsidosätter skyldigheter som de har på specialreglerade verksamhetsområden eller sätter sig över domstolarnas beslut i besvärsmål.
De undersökningar som har gjorts av legalitetsstandarden i kommunal förvaltning visar att det på sina håll finns ett alltför stort spelrum mellan den kommunala verklig- heten och lagen. Undersökningarna visar också att det befintliga sanktionssystemet mot kommunala lagöverträ- delser inte är effektivt.
Jag har kommit fram till att sanktionssystemet behöver kompletteras med en mot själva kommunerna och lands- tingskommunerna riktad generell ekonomisk påföljd för grova lagöverträdelser och för överträdelser av dom- stolsbeslut om verkställighetsförbud. Sanktionen kallas för kommunalbot. Beloppet för boten är lägst 100 000 kr och högst 10 milj. kr.
Frågor om kommunalbot föreslås bli prövade av kammarrätt som första instans. JO föreslås få exklusiv rätt att
föra talan om kommunalbot.
I övrigt föreslås inte några ändringar i sanktions-
systemet för den kommunala verksamheten.
FÖRSLAG TILL LAG OM KOMMUNALBOT
Härigenom föreskrivs följande.
Huvudregel
l 5 För fel som genom handling eller underlåtenhet begås i kommunal eller landstingskommunal verksamhet skall kommunen eller landstingskommunen åläggas kom— munalbot, om felet innebär
1. ett grovt åsidosättande av en föreskrift om kommunernas eller landstingskommunernas befogenheter eller åligganden, eller
2. en överträdelse av ett verkställighetsförbud eller annat förordnande som en domstol har meddelat enligt 28 5 förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Undantag
2 & Kommunalbot skall inte åläggas
1. om kommunen eller landstingskommunen har gjort vad som kan begäras för att undvika felet, eller
2. om det annars är oskäligt att ålägga kommunalbot.
Kommunalbotens belopp
3 & Kommunalboten skall bestämmas till lägst etthundra- tusen kronor och högst tio miljoner kronor. Därvid skall särskild hänsyn tas till
1. felets art,
2. annan betalningskyldighet eller annan betungande verkan som felet medför för kommunen eller landstings- kommunen, och
3. kommunens eller landstingskommunens ekonomiska förhållanden.
4 5 Frågor om åläggande av kommunalbot prövas av den kammarrätt till vars domkrets kommunen eller landstings- kommunen hör. Det sker efter ansökan av riksdagens ombudsman. Ansökan skall ha kommit in till kammarrätten
inom två år från den dag felet begicks.
5 5 I mål om kommunalbot skall kammarrätten hålla
muntlig förhandling, om någon part begär det.
6 5 När kammarrätten handlägger ett mål om kommunalbot skall nämndemän ingå i rätten.
Vid omröstning i kammarrätten tillämpas föreskrifter— na i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i brottmål.
7 5 Kommunalboten tillfaller staten.
Verkställighet sker genom avräkning mot fordringar enligt 4 5 lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt,
m. m.
8 5 Det som sägs i denna lag om kommun och landstings— kommun skall också gälla kommunalförbund.
Denna lag träder i kraft den
l. UPPDRAGET
I direktiven för utredningen (Dir 1986:15) anförde dåvarande departementschefen, statsrådet Gustafsson, följande.
Utredningsbehovet Samhällsförvaltningen ombesörjs i betydande omfattning av kommuner och landstingskommuner. Dessutom pågår en betydande reformverksamhet med inriktning på föränd— ringar i relationerna mellan stat och kommun. Arbetet syftar i huvudsak till att stärka den kommunala själv— styrelsen och demokratin samt att minska och förenkla den statliga regleringen av kommunal verksamhet. Flera utredningar har avlämnat betänkanden och förslag i sådan riktning.
Min uppfattning är att kommunerna och landstingskommu— nerna väl sköter sina uppgifter som samhällsorgan inom ramen för den kommunala självstyrelsen. I den allmänna debatten har emellertid uppmärksammats en del fall där kommuner medvetet har satt sig över gällande regler om den kommunala kompetensen eller domstolarnas avgöranden i kommunalbesvärsmål. Jag har i riksdagen besvarat interpellationer och frågor som gällt sådana fall. I riksdagen har vidare motioner väckts med begäran om sanktioner för att hindra kommuner från att sätta sig över domstolsavgöranden. Justitiekanslern, JK och riksdagens ombudsmän, JO har i beslut, som har överläm— nats till regeringen, ansett att statsmakterna bör överväga problemen och vidta åtgärder.
De överträdelser som har uppmärksammats i den allmänna debatten avser enstaka beslut i några få kommuner. Jag delar emellertid JK:s och JO:s uppfattning att vad som nu har förekommit måste föranleda överväganden om nu- varande möjligheter till ingripanden är tillräckliga. Mot denna bakgrund föreslår jag att en särskild utredare tillkallas för att utreda de berörda frågeställningarna.
Uppdraget Utredaren bör med utgångspunkt i vad JK och JO har
uttalat i sina till regeringen överlämnade beslut för— utsättningslöst undersöka om det nuvarande regelsystemet
behöver kompletteras med bestämmelser som motverkar att kommunerna och landstingskommunerna överträder gränserna för den kommunala kompetensen eller sätter sig över dom— stolarnas avgöranden i kommunalbesvärsmål.
Jag vill erinra om att frågan om ett lagfästande av vissa kommunalrättsliga grundsatser är föremål för beredning i regeringskansliet. Vidare övervägs frågan om gränserna för den kommunala kompetensen inom näringslivsområdet av stat—kommunberedningen (C 1983:02). Utredaren bör därför utgå från att en framtida lagstiftning kommer att inne- hålla flera av de viktiga principer för den kommunala verksamheten som har kommit till uttryck i rättspraxis och på ett bättre sätt än i dag ge besked om de kommunala befogenheterna. Utredaren bör följaktligen inte göra någon självständig prövning i frågan om den kommunala kompetensen och dess reglering.
I sitt beslut pekar JO på de problem som tidsåtgången i kommunalbesvärsprocessen ofta vållar. Det är enligt JO viktigt att förvaltningsdomstolarna är uppmärksamma på detta. Kortare handläggningstider skulle enligt JO vara ägnade att minska riskerna för eventuella spänningsför— hållanden mellan domstolar och kommuner. Jag delar JO:s uppfattning att det är eftersträvansvärt att kommunalbe- svärsmålen handläggs med största möjliga snabbhet. Utredaren bör undersöka vilka åtgärder som kan vidtas för att man skall kunna korta handläggningstiderna i dessa mål.
Enligt både JK och JO kan de problem som de har uppmärk— sammat motivera nya överväganden om de förtroendevaldas straffrättsliga ansvar. Utredaren bör analysera kon— sekvenserna av ett utvidgat ansvar och pröva om möjlig- heterna att ingripa behöver förstärkas.
Ett principiellt samband med dessa spörsmål har frågan om JK:s och JO:s möjligheter att vid fel begångna i den kommunala verksamheten få till stånd en prövning av frågor om disciplinansvar, avskedande eller avstängning såvitt gäller kommunernas och landstingskommunernas tjänstemän. För närvarande är det kommunerna och landstings- kommunerna själva som fattar beslut i dessa frågor, och varken JK eller JO kan föra talan mot ett sådant beslut. Eftersom disciplinansvaret på det kommunala området inte regleras i lag utan endast i kollektivavtal, är det en komplicerad fråga att avgöra om en sådan talerätt kan införas (jfr SOU 1985:26 JO—ämbetet — En översyn, särskilt s. 185 — 188). Utredaren bör analysera behovet av och förutsättningarna för en eventuell ändrad ordning.
Utredaren bör vid sina överväganden särskilt beakta de villkor på vilka den kommunala självstyrelsen utövas. Om utredaren finner att rättsordningen på någon punkt be— höver förändras, bör förslagen avvägas på ett sådant sätt att den kommunala demokratin inte försvagas.
I riksdagens konstitutionsutskott övervägs för närvarande efter remissbehandling betänkandet (SOU 1985:26) JO— ämbetet — En översyn. I justitieutskottet behandlas sam— tidigt vissa frågor rörande tjänsteansvaret i offentlig verksamhet. I dessa ärenden torde frågor kunna komma upp som har anknytning till det nu aktuella utredningsupp— draget. Inriktningen av utredningsarbetet måste själv— fallet anpassas till de uttalanden som riksdagen kan komma att göra liksom till det nämnda ärendets fortsatta
behandling.
Regeringen har efter beslut därom den 16 januari 1989 till utredningen överlämnat en framställning av JO Ragnemalm, vilken beskrivs i avsnitt 2.3.
2 KRAV PÅ LEGALITETSFRÄMJANDE ÅTGÄRDER 2.1 Inledning
Under senare år har i den allmänna debatten uppmärksam— mats en del fall där kommuner har satt sig över gällande regler om den kommunala kompetensen eller domstolarnas avgöranden i kommunalbesvärsmål. I riksdagen har före— kommit interpellationer och frågor som gällt sådana fall. Vidare har i riksdagen motioner väckts med begäran om sanktioner för att hindra kommuner från att sätta sig över domstolsavgöranden. JK och JO har i beslut, som har överlämnats till regeringen, ansett att statsmakter— na bör överväga problemen och vidta åtgärder. I detta avsnitt skall de reformkrav som framförts under senare
år redovisas.
2.2 Justitiekanslern
I ett tillsynsärende (JK 1984 S. 103 ff) kritiserade JK en kommunstyrelse för att den fullt medvetet först hade beslutat föreslå kommunfullmäktige att fatta ett beslut som skulle strida mot ett verkställighetsförbud och där- efter verkställt fullmäktigebeslutet.
Kommunen hade beslutat att bygga om en mejerilokal. Kammarrätten, som fann att beslutet var kompetens— överskridande, eftersom det innebar att två enskilda näringsidkare tillhandahölls lokaler utan att det fanns godtagbara skäl för det, meddelade verkställighetsför-
bud. Trots verkställighetsförbudet föreslog kommunsty— relsen fullmäktige att besluta att i avvaktan på målets slutliga avgörande uppdra åt generalentreprenören att fortsätta entreprenadåtagandet. Sedan fullmäktige be- slutat i enlighet med kommunstyrelsens förslag verk- ställde kommunstyrelsen fullmäktiges beslut.
JK konstaterade i sitt beslut att kommunfullmäktige eller ledamot därav inte står under JK:s tillsyn. På grund härav kunde kommunfullmäktiges befattning med saken inte föranleda någon åtgärd från JK:s sida. JK fann det inte heller möjligt att vidta någon åtgärd mot kommunstyrel- sens ledamöter. Som skäl härför angav JK att kommun— styrelsens ledamöter inte omfattades av vare sig lag— reglerat eller kollektivavtalsreglerat disciplinansvar samt att det inte heller var möjligt att ingripa med
åtal mot de av kommunstyrelsens ledamöter, som medverkat till kommunens oriktiga handlande, för myndighetsmiss— bruk eller vårdslös myndighetsutövning, eftersom besluts— fattandet i frågan inte var myndighetsutövning i brotts— balkens mening.
JK antydde två tänkbara åtgärder för att komma till rätta med problemet att kommuner inte följer gällande regler, nämligen dels vidgade möjligheter för åtal, dels möjlighet för domstolarna att förena sina beslut med en vitessanktion som i förekommande fall kunde utkrävas av en felande kommun. Enligt JK torde respekten för efter— levnaden av lagar och andra författningar kräva att åtgärder vidtas mot förfaranden av det slag som förekom— mit i det prövade fallet. JK överlämnade ett exemplar av
sitt beslut till regeringen.
I ett annat tillsynsärende (JK 1985 s. 171 ff) var för— hållandena delvis likartade. Kommunfullmäktige i en kommun beslöt att av ett företag i kommunen förvärva en maskin som användes i företagets produktion. Beslutet innebar att ekonomiskt stöd lämnades åt företaget av
kommunala medel. Efter kommunalbesvär förordnade kammar- rätten om verkställighetsförbud. Kommunstyrelsen beslöt trots detta att godkänna avtal angående köpet. JK fann att de ledamöter av kommunstyrelsen som stod bakom beslutet kunde misstänkas ha gjort sig skyldiga till myndighetsmissbruk och beslöt därför att inleda förun- dersökning mot dem. Efter avslutad förundersökning väckte JK åtal mot kommunstyrelsens ledamöter för myndighetsmissbruk, alternativt vårdslös myndighets- utövning. Åtalet ogillades, eftersom kommunstyrelsens förfarande inte var myndighetsutövning (NJA 1988z26).
2.3 Justitieombudsmannen
JO Sigvard Holstad meddelade den 12 juli 1985 beslut (JO 1986/87 s. 297 ff) i frågor om vissa kommuner satt sig över förvaltningsdomstolarnas avgöranden i kommunalbe— svärsmål. Beslutet omfattar sammanlagt 13 fall där kommuner varit parter i kommunalbesvärsmål. Två av fallen hade väckts genom klagomål och de övriga hade JK tagit upp på eget initiativ. Gemensamt för ärendena är att de på ett eller annat sätt rör frågor om kommunernas vilja och förmåga att rätta sig efter beslut av förvaltnings— domstolar.
I ett av de berörda klagoärendena fann JO anledning till kritik. Den berörda kommunstyrelsen hade i strid mot ett av kammarrätt meddelat verkställighetsförbud beslutat att genomföra en omfattande aktieteckning i ett bolag. JO konstaterade att kommunstyrelsen fullt medvetet trot— sade verkställighetsförbudet. De ledamöter som röstade för beslutet handlade alltså oriktigt. JO fann det skedda i hög grad klandervärt. Enligt JO kan det under inga förhållanden godtas att offentliga organ trotsar i behörig ordning tillkomna domstolsavgöranden. På i huvudsak samma skäl som JK angav i sitt tillsynsärende år 1984 fann JO det inte möjligt att vidta rättsliga åtgär—
der mot de ledamöter av kommunstyrelsen som medverkat till beslutet om aktieteckning.
Beträffande det andra klagoärendet fann JO inte till— räcklig anledning till kritik för bristande vilja att rätta sig efter vad domstolarna bestämt. Och i fråga om de elva initiativärendena kunde JO konstatera att utred— ningen inte gav belägg för någon bristande respekt för domstolarnas beslut.
I sina sammanfattande synpunkter uttalade JO att det inte fanns någon möjlighet att ingripa med straff eller disciplinära åtgärder mot förtroendevalda som trotsar ett verkställighetsförbud. Han tillade att ingripanden av det slaget inte heller är möjliga på den grunden att vederbörande sätter sig över regeln i 7 kap. 6 & KL om rättelse av verkställighet som skett av ett beslut som senare blivit upphävt. Enligt JO fanns det anledning för statsmakterna att vidta åtgärder i syfte att förebygga att det inträffar ytterligare fall där kommunala organ helt enkelt struntar i domstolarnas avgöranden. JO gick inte närmare in på vilka lösningar som kunde vara tänk- bara. De åtgärder som kunde övervägas var bl.a. följande.
1. Förstärkning av möjligheterna att ingripa mot felande kommuner, bl.a. ändringar i bestämmelsen om myndig- hetsmissbruk och vårdslös myndighetsutövning (20 kap. 1 5 BrB).
2. Ändringar eller preciseringar i gällande regler om den kommunala kompetensen, exempelvis precisering i lag av de principer som i praxis anses vägledande vid tillämpningen av bestämmelsen om den kommunala kompetensen (1 kap. 4 & KL).
3. Ändringar i bestämmelserna om kommunalbesvär. JO framhöll, att det är viktigt att förvaltningsdomsto— larna är uppmärksamma på att tidsåtgången i kommunal-
besvärsprocessen ofta vållar problem och att kortare handläggningstider skulle vara ägnade att minska riskerna för eventuella spänningsförhållanden mellan domstolar och kommuner. Vidare ifrågasatte JO om det inte skulle vara möjligt att införa någon form av vitessanktion för att garantera att domstolsbesluten respekterades, eventuellt genom att införa möjlighet att förena inhibitionsbeslut med en vitespåföljd.
Det kan här anmärkas att synpunkterna under 1. och 2. i betydande utsträckning har tillgodosetts, synpunkterna under 1. genom den lagändring av 20 kap. 1 5 brottsbalken som beskrivs i avsnitt 4.2, synpunkterna under 2 genom att kommunallagsgruppen i sitt betänkande (Ds 1988:52) Ny lag om kommuner och landsting har föreslagit ett särskilt kapitel med en serie kompetensbestämmelser (3 kap. i
förslaget).
I ett beslut den 20 april 1988 (JO 1988/89 5. 378 ff) kritiserade JO Hans Ragnemalm en miljö- och hälso— skyddsnämnd för att den i strid med gällande lag och förordning beslutat att inte bedriva någon fortlöpande livsmedelskontroll. JO konstaterade att det inte fanns någon möjlighet att väcka åtal enligt bestämmelserna i 20 kap. 1 5 brottsbalken mot de ledamöter av miljö— och hälsoskyddsnämnden som hade deltagit i de kritiserade besluten. Det var visserligen klarlagt att det i det aktuella fallet hade rört sig om myndighetsutövning och att miljö- och hälsoskyddsnämnden åsidosatt bestämmel— serna om denna myndighetsutövning. Vid tidpunkten för JO:s beslut fordrades emellertid därutöver för att brott skulle föreligga, att gärningen för det allmänna eller någon enskild skulle medföra förfång eller otillbörlig förmån, som ej är ringa, och dessa förutsättningar var ej uppfyllda. I sitt beslut konstaterade JO vidare att det inte fanns någon möjlighet att genom överordnad tillsynsmyndighets försorg ingripa mot den kommunala nämndens passivitet i aktuellt hänseende.
JO överlämnade sitt beslut till regeringen med skrivelse den 20 april 1988 i vilken anfördes: Som framgår av bi— fogade beslut saknas för närvarande effektiva korrek— tionsmedel, då det gäller kommuns utryckliga vägran att följa en lag och en på denna grundad förordning. Bristen framstår som särskilt påfallande, då det rör sig om tillämpning av en reglering, livsmedelslagstiftningen, som direkt är inriktad på att skydda människors liv och hälsa. Problemet har emellertid generell räckvidd. Efter samråd med chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh får jag jämlikt 4 5 lagen (1986:765) med instruktioner för riksdagens ombudsmän hos regeringen väcka frågan om vidtagande av lämpliga åtgärder för att eliminera dessa brister i lagstiftningen.
2.4 Riksdagsmotioner
Följande motion i ämnet har behandlats vid 1984/85 års riksmöte.
Motion 1983/84:470 av Allan Ekstrand
Med hänvisning till att en sydsvensk kommun i ett aktu— ellt fall hade kringgått ett av regeringsrätten meddelat förbud att verkställa ett beslut om uppförande av ett industrihus, genom att fatta ett nytt beslut i samma sak och därefter verkställa det senare beslutet, yrkade motionären att riksdagen hos regeringen skulle begära förslag till sådan ändring av KL att kommunalt organ inte skall ha rätt att sätta sig över domstolsutslag genom att fatta nytt beslut rörande samma sak.
Konstitutionsutskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen (KU 1984/85:6). I sina överväganden hän- visade utskottet till ett svar som civilministern hade lämnat på en fråga i riksdagen. civilministern hade i sitt uttalande anfört att de kommunala beslutsfattarna
har ett ansvar inför sina väljare samt att rättsordning-
en tillhandahåller ett system med sanktioner mot oriktiga kommunala beslut. Med hänvisning härtill hade civilminis— tern inte ansett det nödvändigt med ytterligare sank- tionsmöjligheter. Utskottet påpekade dessutom att civil— rättsliga bindningar i vissa fall kan utgöra hinder mot
återgång av upphävda kommunala beslut.
Riksdagen avslog motionen.
Följande motioner i ämnet har behandlats vid 1986/87 års
riksmöte.
Motion 1984/85:1532 av Bengt Westerberg m. fl. angående förstärkning av JO—ämbetet m. m..
Motionärerna yrkade att riksdagen hos regeringen skulle begära att JO—utredningen genom tilläggsdirektiv skulle få i uppgift att studera sanktionsmöjligheter mot kommu— nala förtroendemän i de fall en kommun fattar beslut som strider mot lagar eller andra myndigheters beslut eller dom. Motionärerna menade att JO, som intar en central roll för kontrollen av samhällets myndighetsutövning, bör vara utrustad med sådana sanktionsmedel som gör det möj— ligt för honom att kraftfullt ingripa mot allvarligare missförhållanden i den offentliga verksamheten, i de svåraste fallen med åtal och i andra fall genom att in- leda ett sådant förfarande som kan leda till exempelvis disciplinpåföljd eller avskedande.
Motion 1984/85:2325 av Anders Björck m. fl. angående kommuns skyldighet att följa lag och domstolsavgöranden.
Motionärerna hemställde att riksdagen hos regeringen skulle hemställa om förslag i syfte att förhindra att kommuner sätter sig över domstolsavgöranden. I motionen påpekades med hänvisning till några av JO och JK prövade
fall där kommuner hade satt sig över av domstol meddelat at verkställighetsförbud, att det vid ett flertal tillfäl- len under senare år inträffat att kommuner satt sig över
i laga ordning tillkomna domstolsavgöranden. Vidare påtalade motionärerna att det inte i KL finns några rättsmedel genom vilka kommuner kan tvingas vidta åtgärder för att rätta verkställt beslut som blivit
upphävt efter kommunalbesvär.
Motion 1984/85:2337 av Birgitta Rydle angående rättelse av upphävda kommunalbeslut.
Motionären hemställde att riksdagen hos regeringen skulle begära att lagstiftningsåtgärder vidtas i syfte att åstadkomma effektiva sanktionsmöjligheter då upphävda kommunalbeslut inte föranlett rättelse. I motionen påtalades att varken JO, NO eller JK har effektiva möjligheter att ingripa mot sådant kommunalt lagtrots
som består i att kommunerna underlåter att vidta rättelse, när besvärsinstanserna efter kommunalbesvär upphävt oriktiga beslut. Motionären nämnde vitesföreläggande som en tänkbar sanktionsmöjlighet.
Motion 1985/86:175 av Birgit Friggebo m. fl. angående skrivelse från talmanskonferensen med överlämnande av ett från 1983 års JO—utredning inkommet betänkande JO— ämbetet. En översyn (SOU 1985:26) (förs. 1985/86:6).
Motionärerna hemställde att riksdagen skulle besluta att som sin mening ge regeringen till känna dels vad som i motionen anförts angående utökade möjligheter för JO att utöva tillsyn över den kommunala verksamheten, dels vad
i motionen anförts angående översyn av regeln om tjänste- ansvar. Enligt motionärerna borde JO:s kompentens utvid— gas till att också gälla beslut som kommunen fattar i politiska organ. Det borde vara möjligt att ingripa med klander och sanktioner mot de förtroendevalda, när de har satt sig över domstolsavgöranden utan att detta har
kunnat föranleda några åtgärder från andra myndigheter. Beträffande frågan om översyn av reglerna om tjänste— ansvar menade motionärerna att det är fel att JO inte kan fullfölja anmälningar om disciplinansvar på det kommunala området. JO kan göra anmälan till vederbörande kommunala myndigheter för att få till stånd prövning av frågor om disciplinansvar, avskedande och avstängning, men JO kan inte föra talan mot myndigheters beslut i dessa frågor. Gällande avtal är ett hinder för detta.
5. Motion l985/86:K 211 av Bengt Westerberg m. fl. angående domstolsprövning av förvaltningsbeslut, m. m.
Motionärerna hemställde med hänvisning till vad de hade anfört i motion 1985/86:Ju 606 att riksdagen skulle be— sluta att hos regeringen begära en utredning av möjlig— heterna att införa sanktioner mot ledamöter av beslutande församlingar. I den nyss nämnda motionen gör motionärerna gällande att det är nödvändigt att utreda frågan om möj— liga sanktioner i de fall, där kommunala församlingar fattat olagliga beslut, och trots att dessa upphävts efter besvär senare trotsat överinstansen.
6. Motion l985/86:K 611 av Margit Gennser och Sten Svensson angående den kommunala kompetensen i näringslivsfrågor
m. m.
Motionärerna hemställde att riksdagen skulle besluta att hos regeringen anhålla om förslag till sanktionsmedel
mot kommunal— och landstingspolitiker som inte rättar sig efter domstolsutslag. I motionen beskrivs ett flertal uppmärksammade fall, där kommuner har trotsat av domstol meddelat verkställighetsbeslut eller underlåtit att vidta rättelse när kommunalt beslut har upphävts av domstol. Motionärerna anser att vitesföreläggande bör användas i ökad utsträckning mot kommuner. Enligt dem kan vitesföre— läggande, om vitesbeloppen görs tillräckligt höga, vara en effektiv metod för att få kommuner att åtlyda domsto-
lens utslag. Detta innebär inte att det blir dyrbart för en kommun att första gången fatta ett lagstridigt beslut, men väl att det blir mycket kännbart om kommunen inte omedelbart rättar beslutet eller om samma felaktiga
beslut skulle upprepas.
Motion 1985/86:K 612 av Christer Eirefelt och Anne Wibble angående sanktioner mot olagliga kommunalbeslut.
Motionärerna hemställde att riksdagen hos regeringen skulle begära förslag till sanktioner mot ledamöter av beslutande kommunala församlingar. Enligt motionärerna förekommer det att kommunerna, i sina ambitioner att föra en näringspolitik som ger fler arbetstillfällen till kommunen eller hjälpa till att behålla de som finns, överträder kommunallagarna. Det förekommer också kommuner som i en missriktad nit att expandera den of- fentliga verksamheten ger sig in på ren affärsverksamhet i direkt konkurrens med det fria näringslivet. Motio- närerna menar att tendenser av detta slag bör stävjas genom införande av sanktioner mot beslutsfattarna.
Motion 1985/86:K 628 av Staffan Burenstam Linder m. fl. angående minskat antal lagar, m. m.
Motionärerna hemställde med hänvisning till vad de hade anfört i motion 1985/86:Sk 351 att riksdagen hos rege— ringen skulle begära förslag i syfte att förhindra att kommuner sätter sig över domstolsavgöranden. I den nyss nämnda motionen påtalar motionärerna att det inte finns några rättsmedel i KL genom vilka en kommun kan tvingas att vidta åtgärder för att rätta ett verkställt beslut. Möjligheten till rättelse är beroende på kommunens goda vilja. Det kan enligt motionärerna självfallet inte accepteras att offentliga organ negligerar lagar eller domstolsavgöranden. De menar därför att det är nödvändigt att åtgärder snarast vidtas för att hindra kommuner att
nonchalera lag och domstolsavgöranden.
I samband med att riksdagen prövade frågan om ny lag— stiftning angående JO-ämbetet, behandlade riksdagen de
nu nämnda motionerna. Under åberopande av vad konstitu— tionsutskottet anfört om att regeringen bemyndigat chefen för civildepartementet att tillsätta denna utredning (KU 1986/87:2), ansåg riksdagen motionerna besvarade.
Följande motion i ämnet har behandlats vid 1987/88 års riksmöte.
Motion 1986/87:K 229 av Bengt Westerberg m. fl. angående kontrollen av grundlagar och myndigheter.
Motionärerna hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna vad de i motionen anfört angående en utvidgning av JO:s talerätt till att också gälla det kommunala området. I motionen pekar motionä- rerna på att huvudparten av den offentliga verksamhet som allmänheten kommer i kontakt med numera sker i kommunal regi. De menar att det för den enskilde är av stor betydelse att det ställs lika höga krav på rätts— säkerhet och rättsövervakning på det kommunala området som på det statliga. Det är därför en klar brist och ologiskt att JO inte kan fullfölja anmälningar om disciplinansvar på det kommunala området, eftersom ansvaret regleras av avtal. JO bör enligt motionärerna ha samma fullföljdsmöjligheter på det kommunala området som på det statliga.
Riksdagen avslog motionen under åberopande av vad konsti— tutionsutskottet anfört om att denna utredning har i uppdrag att analysera behovet av och förutsättningarna för en eventuell talerätt för JO och JK beträffande frågan om disciplinansvar, avskedande eller avstängning såvitt gäller kommunernas och landstingskommunernas tjänstemän (KU 1987/88:6).
riksmöte.
Motion 1987/88:K 31 av Bengt Westerberg m. fl. angående Europakonventionen och rätten till domstolsprövning i
Sverige (1987/88:69).
Motionärerna hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna dels vad i motionen anförts om JO:s utökade möjlighet till talerätt på det kommunala området, dels vad i motionen anförts om en ordning med sanktioner mot kommunala förtroendemän i de fall en kommunal församling trotsat lagakraftvunnen dom. Beträffande frågan om JO:s talerätt menar motionärerna att det är en klar brist att JO med nuvarande lagstift— ning inte kan fullfölja anmälningar om disciplinansvar på det kommunala området, eftersom ansvaret regleras av avtal. Det är dessutom ologiskt, eftersom samma regler bör gälla för kommunala tjänstemän som för statliga tjänstemän. JO bör därför få samma fullföljdsmöjligheter på det kommunala området som på det statliga. I frågan om sanktioner påtalar motionärerna att det under senare år har uppmärksammats ett antal fall där kommunala för— samlingar fattar olagliga beslut och trots att beslutet upphävts efter besvär, senare trotsat överinstanser. Någon säker möjlighet att få de kommunala förtroendemännen fällda till ansvar i sådana fall finns inte. Det är därför enligt motionärerna nödvändigt att man undersöker vilka sanktioner som skulle kunna införas för sådana fall då en kommunal församling trotsar en lagakraftvunnen dom.
Riksdagen avslog motionen under åberopande av vad konstitutionsutskottet anfört om att denna utrednings betänkande var att vänta inom kort (KU 1988/89z3).
2.5 Riksdagsdebatten
Debatt torsdagen den 23 februari 1984 i riksdagens kammare (RD 1983/84:88).
I två frågor av Karin Ahrland (1983/84:343) och Görel Bohlin (1983/84:365) efterlystes åtgärder för att för- hindra att en kommun kunde sätta sig över av domstol meddelat verkställighetsföbud.
civilministern svarade: Rent allmänt kan jag naturligtvis inte ställa mig bakom ett förfarande som innebär att kommunerna åsidosätter de regler om den kommunala verk— samheten som har beslutats av riksdagen. Min uppfattning är att kommunerna lojalt brukar följa dessa regler och alltså väl sköter sina uppgifter som samhällsorgan inom ramen för den kommunala självstyrelsen. Vi har ett system som anger hur kommunerna skall förfara och vilka rätts— medel kommunmedlemmarna har. Jag anser att detta är tillräckligt och är därför inte beredd att vidta några åtgärder.
Debatt torsdagen den 18 oktober 1984 i riksdagens kammare (RD 1984/85:11).
Margit Gennser ställde en fråga (1984/85:55) om åtgärder som hindrar kommunalpolitiker att bryta mot lagarna. Frågan var föranledd av att en kommunalpolitiker, som hade deltagit i ett beslut om överträdelse av ett av domstol meddelat verkställighetsförbud, i en tidningsar— tikel hade uttalat "ibland måste man bryta mot lagen".
I svaret vidhöll civilministerna i allt väsentligt vad han hade anfört i debatten den 23 februari 1984. Han tillade emellertid att han med uppmärksamhet skulle ta del av den utredning JO höll på att färdigställa rörande det fall som hade föranlett frågan (sedermera JO 1986/87 5. 297 ff). Om JO skulle komma fram till att vi inte har
en tillfredsställande ordning i Sverige när det gäller sanktionerna var regeringen beredd att göra en ingående prövning av huruvida nuvarande sanktioner är bra eller
inte.
Debatt fredagen den 29 november 1985 i riksdagens kammare (RD 1985/86:40).
Margit Gennser skisserade i en interpellation (1985/86:39) en förändring av de kommunala revisorernas roll i arbetet att förebygga icke lagenliga kommunala beslut. Hon ansåg att förhandsgranskningen av kommunernas beslut såvitt avser följsamheten till KL borde förstärkas genom tilläggsbestämmelser i KL om revisionsfunktionen. Här skulle exempelvis bestämmelser om vidgade befogenheter och skyldigheter för kommunens revisorer införas. Dels skulle revisorer själva ta initiativ, skriftligen eller muntligen, för att upplysa fullmäktige om eventuella tveksamheter i lagenligheten beträffande vissa beslut. Dels skulle fullmäktigeledamot kunna få ställa frågor i fullmäktige till revisorerna om ett besluts lagenlighet och juridiska konsekvenser. Interpellanten ville ha besked om civilministern avsåg att närmare utreda denna möjlighet eller, om så inte var fallet, vilka alternativ det kunde finnas för att förbättra kommunernas följsam- het till KL vad gäller den kommunala kompetensen.
civilministern svarade att JK till regeringen hade överlämnat ett beslut i ett klagoärende (JK 1984 s. 103 ff) och att JO i ett annat beslut hade tagit upp frågan om att vissa kommuner har satt sig över förvaltningsdom— stolarnas avgöranden i kommunalbesvärsmål (JO 1986/87 5. 297 ff). Såväl JK som JO aktualiserar olika åtgärder som enligt deras mening kan övervägas. civilministern med- delade att regeringen inom kort avsåg att tillsätta en utredning med uppdrag att förutsättningslöst pröva den ifrågavarande problematiken och eventuella åtgärder som kunde vara påkallade i frågan. Så skedde genom att denna
utredning i sin första personuppsättning tillsattes den 1 januari 1987.
3 REGLERINGEN AV DEN KOMMUNALA VERKSAMHETEN 3.1 Inledning
Kommunernas och landstingskommunernas existens, ställ— ning och verksamhet är reglerad i regeringsformen (RF), kommunallagen(1977:179, KL) och ett stort antal författningar med inriktning på speciella verksam- hetsgrenar som socialtjänst, skolväsende och sjukvård.
3.2 Regeringsformen
I RF regleras kommunerna och landstingskommunerna i tre hänseenden:
- den kommunala indelningens struktur,
— innebörden av den kommunala självstyrelsen och den därmed förenade beskattningsrätten,
— formerna för den kommunala verksamheten.
Rätten till självstyrelse kommer till uttryck i 1 kap. 1 & RF, där det sägs att den svenska folkstyrelsen för- verkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Genom sist- nämnda något obestämda uttryck har slagits fast principen om en självständig och inom vissa ramar fri bestämmande— rätt för kommunerna och landstingskommunerna.
Den kommunala självstyrelsen är förbunden med en kommunal beskattningsrätt. I 1 kap. 6 5 RF finns en bestämmelse om att kommunerna får ta ut skatt för skötseln av sina upp—
gifter. Beskattningsrätten är fundamental för den kommu— nala självstyrelsen, eftersom praktiskt taget varje kom-
munal insats är beroende av ekonomiska resurser.
I RF finns inte några bestämmelser om vad kommunerna och landstingskommunerna får eller skall syssla med. Lagstif— taren har utgått från den faktiska samverkan som tradi— tionellt sker mellan staten på ena och kommuner och landstingskommuner på den andra sidan och funnit det både olämpligt och omöjligt att en gång för alla dra orubbliga och preciserade gränser i grundlag kring en kommunal självstyrelsesektor. Gränsdragningen har setts som något som måste förändras i takt med samhällsutveck— lingen. RF 1ämnar däremot anvisningar om på vilket sätt kommunernas uppgifter skall bestämmas. I 8 kap. 5 5 RF sägs sålunda att grunderna för kommunernas och lands— tingskommunernas organisation och verksamhetsformer bestäms i lag. I lag skall också enligt denna paragraf meddelas föreskrifter om kommunernas befogenheter i
övrigt och om deras åligganden.
RF har även andra bestämmelser av betydelse för kommunal verksamhet. Ett exempel är 1 kap. 9 & RF som föreskriver att förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgif— ter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet skall beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklig- het och opartiskhet. En kommun eller landstingskommun får exempelvis inte besluta om inköpsbojkott mot en leveran- tör för att förmå honom till sysselsättningsfrämjande åtgärder inom kommunen eller landstingskommunen (R 1981 2:25). Som regel får den inte i anställningsärenden fästa avseende vid sökandens politiska hemhörighet (JO:s ämbetsberättelse 1979/80 s. 462). Exemplen på räckvidden av 1 kap. 9 5 skulle kunna flerfaldigas.
Till de bestämmelser i RF som är av betydelse för kommunal verksamhet utan att direkt vara inriktade på
sådan verksamhet hör också bestämmelserna om de 5. k.
positiva opinionfriheterna i 2 kap. 1 5, dvs. yttran— defriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demon- strationsfriheten, föreningsfriheten och religions— friheten. Yttrandefriheten och föreningsfriheten är friheter som kommunerna och landstingskommunerna särskilt måste beakta i sina förhållanden till allmänheten och de egna anställda. Genom sin monopolartade ställning i fråga om offentliga möteslokaler och allmänna platser har kommunerna ett betydande ansvar för mötesfriheten och demonstrationsfriheten. Kommunerna och landstingskommunerna har även i övrigt genom sin stora andel i den verksamhet som totalt förekommer i landet ett betydande ansvar för att trygga de fri— och rättigheter som är fastlagda i
grundlagarna. 3.3 Kommunallagen
Kvantitativt domineras KL av regler om hur kommunerna och landstingskommunerna skall vara organiserade och hur arbetet skall bedrivas inom organisationen. I dessa
delar av KL, som skulle kunna beskrivas som ett slags organisationsreglemente, är regleringens syfte framför allt att trygga ett demokratiskt styrelseskick i varje kommun och landstingskommun. Här dominerar obligatoriska föreskrifter som t. ex. att kommunens och landstingskom— munens beslutanderätt skall utövas av fullmäktige (1 kap. 3 5 KL), att fullmäktiges sammanträden skall kungöras på visst sätt (2 kap. 10 5 KL), att det skall finnas en styrelse som leder förvaltningen av kommunens eller landstingskommunens angelägenheter (1 kap. 5 5 och 3 kap. 1 5 KL) och att ledamot i styrelsen inte får delta i eller närvara vid handläggningen av ärenden som per- sonligen rör honom själv eller någon närstående (3 kap. 9 5 KL). En del av organisationsreglerna ger kommunerna och landstingskommunerna en viss valfrihet. Det gäller bl.a. utformningen av nåmndorganisationen.
Ett fåtal av KL:s regler handlar om materiell rätt. I den allmänna kompetensbestämmelsen i 1 kap. 4 5 KL sägs att kommunerna och landstingskommunerna själva får vårda sina angelägenheter. Med denna i och för sig föga upp— lysande bestämmelse slås fast att det finns en i allt väsentligt fri verksamhetssektor, inom vilken kommunen och landstingskommunen kan ta egna initiativ, vägledda av de speciella samhälleliga behoven i den egna kommunen eller landstingskommunen och obundna av detaljföreskrif— ter. Kommunerna och landstingskommunerna är på denna sektor underkastade endast ett antal principiella regler (1 kap. 4 5, 7 kap. 1 5 KL), som syftar till att avgränsa den fria verksamhetssektorn och skapa vissa allmänna garantier för goda och enhetliga seder i den fria för- valtningen. Reglerna i 7 kap. 1 & KL ställer krav på kommunerna och landstingskommunerna att iaktta anständig— het i sin förvaltning, följa de lagregler som kan finnas för verksamheten, respektera kommunmedlemmarnas rätt och se till att de prestationer till kommunmedlemmarna som är kommunens och landstingskommunens yttersta mål, fördelas på ett rimligt sätt mellan kommunmedlemmarna.
Kompetensbestämmelsen i 1 kap. 4 5 KL är en s.k. gene- ralklausul, dvs. en allmänt hållen rättsregel av samma typ som man kan påträffa även på andra rättsområden exempelvis inom avtalsrätten och skatterätten.
Källan för en närmare kunskap om innebörden av den all- männa kompetensbestämmelsen finns framför allt i motiven till 1 kap. 4 5 KL och dess motsvarighet i äldre kom— munallagar och i en omfattande rättspraxis som har utvecklats i kommunalbesvärsmål. Innehållet i rätts- praxis framgår bäst av regeringsrättens årsbok, som innehåller referat med bl. a. sådana avgöranden i kommu— nalbesvärsmål som är av betydelse för en riktig uttolk- ning av den allmänna kompetensen. Rättspraxis i anslut— ning till den allmänna kompetensbestämmelsen finns också sammanställd i ett flertal olika offentliga betänkanden
(t.ex. SOU 1982:20 och Ds C 1986:16).
Den allmänna kompetensbestämmelsen är formulerad på ett positivt sätt: En kommun eller en landstingskommun får själv vårda sina angelägenheter. Men sakligt sett har bestämmelsen samtidigt den innebörden att kommunerna och landstingskommunerna inte får vårda annat än sina ange- lägenheter. En kommun får exempelvis inte utan särskilt stöd i lag ge sig på angelägenheter som tillhör en annan kommun eller en landstingskommun eller som ankommer på staten eller som av tradition tillhör det enskilda näringslivet. På det sättet innehåller den allmänna kompetensregeln, liksom alla andra förekommande befogen- hetsregler för kommunerxoch landstingskommuner, ett bud— skap om både tillåtelse och förbud.
3.4 Kompetensutvidgande lagar
I vissa avseenden har den kommunala kompetensen ut— vidgats genom särskilda lagar utan att den kommunala verksamheten därigenom underkastats någon i verklig mening speciell reglering. Dessa lagar, de s.k. små— lagarna, har i allmänhet tillkommit som en följd av att statsmakterna har funnit, att regeringsrätten i sin praxis har dragit gränserna för den kommunala kompeten— sen så att den kommunala handlingsfriheten begränsats alltför mycket. Som exempel på sådana lagar kan nämnas lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsför— sörjningens främjande, lagen (1962:638) om rätt för kommun att bistå utländska studerande, lagen (1968:131) om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet, lagen (1970:663) om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade, lagen (1975:494) om rätt för kommun och landstingskommun att lämna inter- nationell katastrofhjälp, lagen (1985:1052) om rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgär— der mot Sydafrika och lagen (1986:753) om kommunal
tjänsteexport. 3.5 Specialförfattningar
Den största delen av den kommunala och landstingskom— munala förvaltningen regleras numera i olika specialför- fattningar. Som exempel på sådana författningar kan
nämnas skollagen (1985:1100), socialtjänstlagen (1980:620), hälsoskyddslagen (1982:1080), miljöskyddslagen (1969:387), hälso— och sjukvårdslagen (1982:763), plan- och bygglagen (1987:10), räddningstjänstlagen (1986:1102), renhållnings— lagen (1979z596), civilförsvarslagen (1960:74) och lagen (1970:344) om allmänna vatten— och avloppsanläggningar.
Syftet med specialregleringarna är mestadels att garan— tera att den berörda verksamheten förekommer i hela landet och att verksamheten håller en viss minsta standard. Detta medför att flertalet av specialförfatt— ningarnas materiella rättsregler är obligatoriska för kommunerna och landstingskommunerna. Det förekommer emellertid också materiella rättsregler av frivillig natur. Som exempel härpå kan nämnas att kommunerna och landstingskommunerna enligt många specialförfattningar har rätt att ta ut vissa avgifter om de så vill.
De uppgifter som har ålagts kommunerna och landstings- kommunerna i specialförfattningar är omfattande och resurskrävande. Enbart hälso— och sjukvården, utbild— ningen och den sociala verksamheten svarade år 1987 för 55 procent av den kommunala sektorns utgifter för olika
verksamheter.
Kommunallagens regler om organisation och arbetssätt är inte tillämpliga för nämnder för specialreglerad för— valtning. I stället gäller vad som föreskrivs i special- författningarna. Ofta hänvisar emellertid dessa författ— ningar till kommunallagens regler om kommunstyrelsen.
Verksamheten enligt specialförfattningarna är i stor utsträckning underkastad detaljerade bestämmelser och står ofta under tillsyn av statliga myndigheter, t. ex. länsstyrelsen på något centralt verk. Nämnderna enligt dessa författningar är på andra sidan ofta utrustade med offentligrättsliga maktbefogenheter. Specialförfatt- ningarna ger inte något större utrymme för verksamhet i privaträttsliga former medan däremot verksamheten enligt den allmänna kompetensen i stor utsträckning kan bedrivas i sådana former.
4 SANKTIONSSYSTEMET 4.1 Inledning
Tvångsmedel som är avsedda som reaktion mot icke rättsenligt handlande brukar benämnas sanktioner. I detta avsnitt skall undersökas vilka möjligheter det för närvarande finns att ingripa med sanktioner, när kommuner och landstingskommu— ner överskrider gränserna för den kommunala kompetensen, åsidosätter vad som åligger dem enligt specialförfattningar eller sätter sig över domstolarnas beslut i kommunalbe—
svärsmål.
Undersökningen omfattar inte bara sådana sanktioner som kan drabba kommunerna och landstingskommunerna. Även sanktioner mot förtroendevalda och anställda i kommuner- na och landstingskommunerna skall beskrivas.
Undersökningen är avsedd att utgöra underlag för bedöm— ning av om det nuvarande sanktionssystemet tillräckligt effektivt tillgodoser att kravet på laglydnad och respekt för domstolarnas avgöranden upprätthålls inom kommunerna och landstingskommunerna.
4.2 Straffrättsligt ansvar
De centrala straffbestämmelserna återfinns i 20 kap. 1 & brottsbalken. Efter en nyligen gjord lagändring, som gäller fr.o.m. den 1 oktober 1989, avser straffbestäm- melserna brotten tjänstefel och grovt tjänstefel (SFS
1989z608, prop. 1988/89:113, JuU 24). Dessa bestämmelser ersätter de tidigare bestämmelserna om myndighetsmiss— bruk och vårdslös myndighetsutövning.
Frågan om innebörden av begreppet myndighetsutövning var uppe i fallet NJA 1988:26, som behandlas i avsnitt 2.2. Enligt detta avgörande var det inte myndighetsutövning när en kommun i strid mot verkställighetsförbud i kommu— nalbesvärsmål godkände ett avtal om stöd till en enskild näringsidkare.
För tjänstefel döms enligt 1 5 i de nya bestämmelserna den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighets- utövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgift i samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra om— ständigheter är att anse som ringa, skall emellertid inte dömas till ansvar. Påföljden är böter eller fängelse i högst två år.
Om ett brott som avses i 1 5 första stycket har begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt, skall enligt andra stycket dömas för grovt tjänstefel till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsman— nen allvarligt har missbrukat sin ställning eller om gärningen för någon enskild eller det allmänna har med— fört allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande.
Enligt 1 5 tredje stycket är ledamot av beslutande stat— lig eller kommunal församling undantagen från ansvar för åtgärd som vidtas i denna egenskap. Det betyder att bl.a. fullmäktigeförsamlingar i kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund är undantagna från tjänsteansvar.
Tjänstefel och grovt tjänstefel är subsidiära till de
allmänna brotten. straff enligt 1 5 skall således inte
ådömas, om gärningen på annat håll är belagd med straff.
De nya tjänsteansvarsreglerna innebär vid en jämförelse med de gamla reglerna en utvidgning av det straffrätts- liga tjänsteansvaret. Straff skall kunna utdömas inte endast för gärningar som innefattar felaktig myndighets- utövning, utan också för vissa andra oriktiga handlingar som har nära anknytning till myndighetsutövning. I enlig— het härmed beskrivs gärningen i den nya lagen som begång— en "vid" myndighetsutövning, medan den nuvarande lagen talar om "i" myndighetsutövning. För straffansvar skall inte längre krävas att gärningen har medfört förfång eller otillbörlig förmån. Vidare skall oaktsamhet - och inte som förut endast uppsåt eller grov oaktsamhet —
vara tillräckligt för straffansvar.
Under avsnitt 2.3 har beskrivits ett fall där JO inte hade medel att komma till rätta med en kommun som vägrade att åtlyda klara bestämmelser i livsmedelslagen. Den springande punkten var den gången att beslutet inte hade några påvisbara skadeverkningar och därför inte i brottsbalkens mening kunde anses vara till förfång för det allmänna eller någon enskild. Enligt den nya lagen torde däremot förtroendevalda som deltar i ett beslut liknande det ovan nämnda kunna fällas till ansvar för
tjänstefel.
Det utvidgade straffrättsliga tjänsteansvaret innebär likväl inte att beslutsfattarna alltid kan göras straff— rättsligt ansvariga, när kommuner och landstingskommuner överskrider gränserna för den kommunala kompetensen, åsidosätter vad som åligger dem enligt specialförfattningar eller sätter sig över domstolarnas beslut i kommunalbe-
svärsmål.
För det första skall, som redan har framgått, även i framtiden ledamot av en beslutande kommunal församling
vara undantagen från ansvar för åtgärder som han vidtar
i den egenskapen. Vidare krävs för straffansvar att be- slutsfattandet har samband med myndighetsutövning. Detta innebär att beslutsfattare i t.ex. kommunstyrelser i de flesta fall går fria från ansvar, när de fattar beslut som innefattar överskridande av den allmänna kompetensen eller sätter sig över domstolarnas avgöranden i kommunal- besvärsmål som gäller den kommunala kompetensen (jfr NJA 1988:26). Det kan naturligtvis också förekomma att ett kommunalt beslut innefattar myndighetsutövning eller har sådant samband med myndighetsutövning att tjänsteansvars— reglerna i och för sig är tillämpliga, men att något ansvar ändå inte kan utkrävas, eftersom kravet på uppsåt eller oaktsamhet inte är uppfyllt.
Vid sidan av de centrala straffbestämmelserna om tjänste— ansvar finns det i 20 kap. 2 & brottsbalken bestämmelser om ansvar för mutbrott och i 20 kap. 3 5 brottsbalken bestämmelser om ansvar för brott mot tystnadsplikt. Ansvar enligt dessa bestämmelser kan drabba inte bara arbetstagare inom kommunerna och landstingskommunerna
utan också förtroendevalda.
4.3 Disciplinansvar
För de arbetstagare i kommunerna och landstingskommuner— na som inte innehar statligt reglerade tjänster regleras frågor om disciplinansvar i kollektivavtal. För närva— rande gäller ett kollektivavtal benämnt Allmänna Bestäm- melser — AB 89. Enligt detta avtal kan en arbetstagare som i anställningen gjort sig skyldig till fel eller försummelse åläggas disciplinpåföljd i form av skriftlig varning eller - vid svårare eller upprepad förseelse — löneavdrag. Löneavdrag åläggs för minst en och högst 30 dagar och utgör en femtedel av arbetstagarens lön per kalenderdag i trettio—dagarsmånad. Arbetstagarens fack— liga organisation har rätt till överläggning i fråga om
disciplinpåföljd.
Frågor om disciplinärt ansvar i vissa fall för hälso— och sjukvårdspersonal i kommunal och landstingskommunal tjänst regleras i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso— och sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen). Detta disciplinansvar behöver inte beröras närmare i detta
sammanhang.
Fullmäktigeledamöter och förtroendevalda i kommunala
styrelser och nämnder har inte något disciplinansvar.
För innehavare av statligt reglerade tjänster, dvs. flertalet lärare, gäller samma bestämmelser som för statligt anställda. Det betyder bl.a. att JO och JK kan påkalla att frågor om disciplinansvar m.m. tas upp av en kommun eller en landstingskommun och att förfarandet i sådana frågor i övrigt är underkastat en uttömmande
reglering.
4.4 Uppsägning, avskedande och entledigande
För arbetstagare i kommunerna och landstingskommunerna som inte innehar statligt reglerade tjänster gäller reglerna om uppsägning och avskedande i lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS).
I 7 5 LAS stadgas att uppsägning från arbetgivaren skall vara sakligt grundad. Kravet på saklig grund skall vara uppfyllt både då en uppsägning sker till följd av en driftsinskränkning eller organisationsförändring och då uppsägningen föranleds av förhållanden som hänför sig till den enskilde arbetstagaren personligen. Lagregeln i 7 & LAS saknar emellertid - frånsett föreskriften i andra stycket att saklig grund ej föreligger, om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstaga-
ren annat arbete hos sig — någon närmare precisering av
i
begreppet saklig grund. Den närmare innebörden av detta begrepp framgår i stor utsträckning av rättspraxis. Arbetstagarens försumlighet måste vara av ganska allvar— ligt slag för att arbetsgivaren skall få tillgripa upp- sägning på grund av förhållanden som hänför sig till den enskilde arbetstagaren personligen.
I 18 5 LAS stadgas att avskedande får ske, om arbets- tagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbets— givaren. Till skillnad från vad som gäller vid uppsägning medför ett avskedande att anställningen upphör med omedelbar verkan, dvs. utan iakttagande av uppsägnings- tid. Avskedande är reserverat för allvarliga förseelser från den anställdes sida eller, som det sägs i förarbe—
tena till LAS (prop. 1973:129 5. 149), sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande. I allmänhet
saknas det därför betydelse i avskedandefallen om arbets— tagaren är äldre eller yngre, har längre eller kortare anställningstid osv. Vid avskedande finns inte heller någon omplaceringsskyldighet motsvarande den som följer av 7 5 andra stycket LAS.
För arbetstagare i kommunerna och landstingskommunerna som innehar statligt reglerade tjänster (främst lärarna) gäller delvis andra regler om uppsägning och avskedande. —ÄBestämmelser härom finns i lagen (1976:600) om offentligt
anställda.
Förtroendevalda i kommunerna och landstingskommunerna är inte arbetstagare och omfattas därför inte av LAS regler om uppsägning och avskedande. De kan däremot i vissa fall skiljas från uppdraget. I 20 kap. 4 5 brottsbalken stadgas att den som har valts till ett statligt eller kommunalt uppdrag med vilket följer myndighetsutövning må av rätten skiljas från uppdraget, om han har begått brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver och han genom brottet har visat sig uppenbar-
Att med uppdraget skall följa myndighetsutövning betyder inte, att brottet för att ge grund för entledigande, måste ha något direkt samband med myndighetsutövning. Även annat brott kan visa att uppdragstagaren är uppen— barligen olämplig för uppdraget.
Frågan om entledigande skall prövas självmant av den domstol som dömer över brottet.
4.5 Skadeståndsansvar 4.5.1 Skadeståndsansvar för kommunerna och lands— tingskommunerna
I 3 kap. skadeståndslagen finns regler om skadestånds- ansvar för arbetsgivare och det allmänna. Regleringen av skadeståndsansvaret är för det allmänna beroende av om den skadebringande handlingen skett vid myndighetsut— övning eller vid offentlig verksamhet som liknar enskild
verksamhet.
Med begreppet myndighetsutövning i skadeståndslagens mening avses sådana beslut och åtgärder från det all— männas sida som är ett uttryck för samhällets rätt att utöva makt över medborgarna. Ibland består myndighets- utövningen av att det allmänna ålägger den enskilde skyldigheter. I andra fall består myndighetsutövningen av att det allmänna tilldelar den enskilde förmåner som bara det allmänna kan ge. Exempel på detta är beslut om byggnadslov och andra nödvändiga tillstånd.
När däremot det allmänna utövar verksamhet som inte innefattar maktutövning över medborgarna liknar den offentliga verksamheten enskild verksamhet. Kommunernas och landstingskommunernas förvaltning av sin egendom
verksamhet.
För offentlig verksamhet som sker vid myndighetsutövning regleras skadeståndsansvaret i 2 5. Enligt denna bestäm— melse skall kommun eller landstingskommun ersätta person— skada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande kommunen eller lands-
tingskommunen svarar.
För offentlig verksamhet som liknar enskild verksamhet är skadeståndsansvaret reglerat i 1 5. Här gäller samma Skadeståndsansvar som för arbetsgivare i allmänhet. Det innebär att kommun eller landstingskommun blir skade- ståndsansvarig för personskada eller sakskada som arbets— tagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Däremot föreligger inte något ansvar för ren förmögen- hetsskada i andra fall än då arbetstagaren i tjänsten
vållar sådan skada genom brott.
I 3 — 6, 8 och 9 55 finns bestämmelser som i viss mån inskränker det allmännas skadeståndsskyldighet. I 3 5 stadgas att ersättningsskyldighet enligt 2 5 föreligger endast om de krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning. I 4 5 stadgas att om den som lidit skada genom felaktigt beslut vid myndighetsutövning utan giltig anledning har underlåtit att föra talan om rättel- se eller att använda särskilt rättsmedel, ersättning inte utgår för skada som därigenom kunnat undvikas. Enligt 5 5 utgår ersättning enligt 2 5 för ren förmögenhetsskada som uppkommit till följd av intrång i näringsverksamhet en— dast i den mån det är skäligt med hänsyn till intrångets art och varaktighet, felet eller försummelsens beskaffen— het och övriga omständigheter. I 6 5 stadgas att ersätt- ning enligt 1 eller 2 5 för sakskada kan jämkas, om det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar
eller försäkringsmöjligheter. Enligt 8 5 gäller bestäm— melserna i 3 kap. ej i fråga om sådan skada i följd av trafik med motordrivet fordon som vållas av fordonets ägare, i den mån trafikskadeersättning kan utgå för skadan enligt trafikskadelagen. slutligen stadgas i 9 5 att Skadeståndsansvar enligt 3 kap. ej åvilar staten eller kommun med anledning av fel eller försummelse vid
lotsning.
När skadeståndslagen infördes år 1972 var den utvidgade skadestånsskyldigheten för det allmänna den största nyheten. Tidigare intog det allmänna på vissa punkter en privilegierad ställning inom skadeståndsrätten. Staten och kommunerna svarade visserligen på samma sätt som enskilda för anställdas fel och försummelser, när de drev verksamhet som liknade enskild. Men när staten eller kommunerna utövade sin offentliga makt över medbor- garna ansvarade de bara i speciella fall för sina funk- tionärers fel. Om t.ex. ett körkort felaktigt återkal- lades på grund av ett vårdslöst misstag av en tjänsteman i länsstyrelsen kunde den som mist körkortet kräva er— sättning enbart av tjänstemannen personligen. Detsamma gällde när t.ex. en domstol vårdslöst dömde fel, när en polis av oaktsamhet grep orätt person, när en byggnads- nämnd omotiverat vägrade byggnadslov eller när ett fel begicks vid planläggning — även när sakskada uppkom (jfr NJA 1984 s. 340 III).
Det bör i detta sammanhang nämnas att justitierådet Bertil Bengtsson nyligen på uppdrag av justitiedepar- tementet sett över reglerna i 3 kap. skadeståndslagen (Ds 1989:12). Han har därvid bl.a. föreslagit att den grundläggande ansvarsregeln i 3 kap. 2 5 skadeståndsla— gen ändras så att ansvaret inte förutsätter så nära samband som nu mellan den skadevållande handlingen och
det allmännas myndighetsutövning.
Vid sidan av de skadeståndsregler för vilka nu redo-
gjorts är en kommun eller landstingskommun naturligtvis skadeståndsskyldig enligt de regler som gäller om skadestånd i avtalsförhållanden.
4.5.2 Skadeståndsansvar för beslutsfattare i kommunerna och landstingskommunerna
Personligt skadeståndsansvar kan drabba såväl arbets- tagare som förtroendevalda. Möjligheterna att utkräva personligt skadeståndsansvar är dock begränsade.
Arbetstagarnas personliga skadeståndsansvar regleras i 4 kap. 1 5 skadeståndslagen. För skada, som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten är han ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omstän— digheter. Bestämmelsen är dispositiv, dvs. den kan sättas ur spel genom överenskommelse t.ex. i kollektivavtal. Sådana överenskommelser träffas emellertid sällan.
Huvudregeln är enligt skadeståndslagen att arbetstagaren inte skall behöva betala något skadestånd alls. I lagtex— ten markeras detta genom att det restriktiva uttrycket "synnerliga skäl" används. För ren förmögenhetsskada är ansvaret ytterligare lindrat genom den avkriminalisering av fel i tjänsten som skedde år 1975. Eftersom utomobli— gatoriskt ansvar för ren förmögenhetsskada i princip bara föreligger vid brottslig gärning (2 kap. 4 5 skadestånds— lagen), blir arbetstagare över huvud taget inte ansvarig för sådan skada, om han inte gjort sig skyldig till straffbar handling.
För förtroendevalda i kommunerna och landstingskommuner— na saknas uttryckliga lagregler om personligt skade— ståndsansvar. Övervägande skäl talar emellertid för att regeln om skadeståndsansvar för arbetstagare i 4 kap. 1 5 skadeståndslagen skall tillämpas analogt på ledamöter
av nämnder och andra offentliga organ. De är visserligen inte arbetstagare i vanlig mening, men likheten med ett anställningsförhållande torde ändå vara tillräcklig för en analog lagtillämpning. Även ändamålsskäl talar för att inte utsätta dessa funktionärer för alltför betung- ande ersättningskrav, inte minst risken för att ett alltför strängt ansvar kan avskräcka från ledamotskap i nämnder med mera känsliga arbetsuppgifter. (Jfr Bertil Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning II 5. 252)
4.6 Vite
Vite som sanktion för att förmå kommunerna att fullgöra sina uppgifter enligt specialförfattningar är mycket ovanligt. Såvitt utredningen kunnat finna förekommer viteshotet endast i ett enda lagrum, nämligen i 2 5 lagen (1970:244) om allmänna vatten— och avloppsanlägg— ningar. Enligt denna bestämmelse kan länsstyrelsen vid vite ålägga kommun att tillse att en allmän vatten— och
avloppsanläggning kommer till stånd.
4.7 Statsbidrag
Till åtskilliga kommunala förvaltningsgrenar — både obligatoriska och frivilliga - utgår betydande statsbi— drag. Som exempel på statsbidragsförfattningar kan
nämnas förordningen (1986:349) om statsbidrag för sär— skilda behov inom kommunal utbildning för vuxna och förordningen (1987:860) om statsbidrag till kommunerna för barnomsorg. Till sanktionerna i vidare mening måste räknas möjligheterna för statsmakterna att vidta åtgärder med statsbidragen om kommunerna och landstingskommunerna inte fullgör sina åligganden. Statsbidragsförfattningarna brukar föreskriva, att statsbidrag får beviljas endast om vissa villkor är uppfyllda, och att bidraget skall upp— höra att utgå eller t.o.m. skall återbetalas, om kommunen
eller landstingskommunen bryter mot de i författningen meddelade föreskrifterna.
4.8 JO och JK
Såväl JO som JK har tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författ— ningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Under JO:s och JK:s tillsyn står bl.a. kommunala myndigheter samt tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndig— heter, t.ex. ledamöter av kommunala nämnder. JK:s och JO:s tillsyn omfattar däremot ej ledamöter av beslutande kommunala församlingar.
Vid tillsynen över kommunala myndigheter skall JO och JK beakta de former i vilka den kommunala självstyrelsen utövas. I praktiken innebär detta bl.a. att överväganden av lämplighetskaraktär o.d. som kan ligga bakom ett be— slut som regel inte kommenteras av JO och JK. Kärnan i tillsynsgranskningen är en rättslig prövning som sker med utgångspunkt i de bestämmelser i KL och annan offentligrättslig lagstiftning som direkt styr den kommu- nala verksamheten.
Bland de sanktionsmöjligheter som står JO och JK till buds kan till en början nämnas att såväl JO som JK i sina beslut har möjlighet att rikta kritik mot försum— liga kommuner och deras befattningshavare. Beträffande
JO framgår detta direkt av 6 5 lagen med instruktion för riksdagens ombudsmän, vari bl.a. stadgas att JO får utta— la sig om huruvida åtgärd av myndighet eller befattnings— havare strider mot lag eller annan författning eller annars är felaktig eller olämplig. För JK saknas en mot- svarande bestämmelse, men möjligheten att framföra kritik anses följa av dennes tillsynsfunktion.
Såsom framgår av avsnitt 4.2 är kommunala nämndledamöter
och kommunalanställda underkastade ansvar för tjänste— fel. JO och JK har befogenhet att föra talan om sådant
ansvar .
Vidare kan såväl JO som JK i vissa fall göra anmälan
till den som har att besluta om disciplinärt förfarande eller avskedande. Om någon begår ett fel, som kan beivras genom disciplinärt förfarande, får JO eller JK nämligen göra anmälan till den som har befogenhet att besluta om disciplinpåföljd. Och anser JO eller JK att den felande bör avskedas eller avstängas från sin tjänst på grund av brottslig gärning eller grov eller upprepad tjänsteför- seelse, får han göra anmälan till den som har befogenhet att besluta om sådan åtgärd. JO eller JK kan däremot inte föra talan vid domstol om ändring i beslut angående dis- ciplinpåföljd eller avskedande såvitt gäller tjänstemän i kommunerna och landstingskommunerna. För dem regleras nämligen frågorna om disciplinansvar och avskedande i kollektivavtal och talerätt tillkommer JO eller JK endast beträffande befattningshavare för vilka frågorna om disciplinansvar eller avskedande regleras i lag eller annan författning.
4.9 Politiskt ansvar
Till sanktionerna i vidare bemärkelse kan även det poli- tiska ansvaret räknas. Om en förtroendevald medverkat till lagstridiga beslut riskerar han att ådra sig och sitt politiska parti väljarnas missnöje. Det kan innebära att han inte blir omvald eller att den politiska makten förskjuts till förmån för något annat parti.
5 SÄRSKILT OM VITE SOM SANKTIONSMEDEL 5.1 Inledning
Vite är ett direktverkande och i svensk rätt väl etable- rat medel för att framtvinga ett legalt beteende hos den mot vilken viteshotet riktas. Inför övervägandena om förändringar i sanktionssystemet mot kommuner och lands— tingskommuner finns det anledning att allmänt se närmare på vitet som sanktionsmedel.
Ett vitesföreläggande kan inte beslutas annat än med stöd av ett författningsbemyndigande. Föreläggandet skall rikta sig till en viss person och gå ut på att han kan åläggas att betala ett visst penningbelopp, ett vite, om föreläggandet inte efterkoms. Myndigheten be- stämmer över vitets belopp inom vissa angivna gränser. Slutligen beslutar myndigheten om åtgärder skall vidtas för uttagande av vitet. På många av förvaltningsrättens områden får beslutande myndighet eller tillsynsmyndighet i huvudsak sätta sin lit till vitet som medel för att få
sina beslut genomförda.
Viten förekommer i huvudsakligen två former, s.k. för— farandeviten och materiella viten. Förfarandeviten används av såväl domstolar som andra myndigheter för att någon skall förmås att exempelvis infinna sig vid myn- digheten eller tillhandahålla handlingar eller lämna uppgifter som myndigheten behöver för att fatta beslut. Myndigheten kan då vanligtvis både förelägga och döma ut vitet. Det materiella vitet används för att eftertryck
skall ges åt en förvaltningsmyndighets eller i vissa fall en domstols beslut och döms i regel ut av länsrät— ten på ansökan av den myndighet som utfärdat vitesföre— läggandet.
Härutöver finns ytterligare två typer av Viten, nämligen s.k. generellt vite och avtalsvite. Det generella vitet riktar sig till var och en och har närmast karaktär av straffbestämmelse. Avtalsvitet kan närmast karakteriseras
som ett på förhand bestämt skadestånd.
I detta avsnitt skall undersökas om det materiella vitet kan användas som sanktionsmedel för att förmå kommunerna och landstingskommunerna att fullgöra sina obligatoriska förvaltningsuppgifter enligt specialförfattningar. Från de övriga typerna av viten bortses i den följande fram—
ställningen.
Lagstödet för olika typer av materiella viten har ofta formen av en regel som ger vissa myndigheter befogenhet att använda vitesföreläggande för ett bestämt ändamål.
På den statliga sidan har främst länsstyrelserna tillagts sådan befogenhet på en rad områden. Som exempel kan nämnas 17 5 lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser, 39 5 första stycket naturvårdslagen (1964:822), 40 5 miljöskyddslagen (1969:387) och 11 5 lagen (1977:20) om TV-övervakning. Även andra myndigheter inom den regionala statsförvaltningen har bemyndigande att använda vite, t.ex. länsskolnämnderna och skogsvårdsstyrelserna. Inom den centrala statsförvaltningen kan vite användas av exempelvis datainspektionen (24 5 datalagen 1973:289, 14 och 15 55 inkassolagen 1974:182). Befogenhet att använda viteshot har även tillagts vissa kommunala nämnder, sär— skilt byggnadsnämnden (10 kap. 3, 18 och 21 55 plan- och bygglagen 1987:10 och 39 5 tredje stycket naturvårds— lagen) och miljö— och hälsoskyddsnämnden (26 5 djur- skyddslagen 1988:534, 18 5 hälsoskyddslagen 1982:1080, 39 5 naturvårdslagen och 25 5 livsmedelslagen 1971:511).
Närmare bestämmelser om viten som får föreläggas av myndigheter finns i lagen (1985:206) om viten. Ett vitesföreläggande skall vara riktat till en eller flera namngivna fysiska eller juridiska personer (adressater). Om föreläggandet innebär en skyldighet för adressaten att vidta en viss åtgärd skall det av föreläggandet framgå vid vilken tidpunkt eller inom vilken tidsfrist åtgärden skall vidtas (2 5). När vite föreläggs, skall det fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att följa det föreläggande som är förenat med vitet (3 5). Frågor om utdömande av viten prövas, utom i vissa undan— tagsfall, av länsrätten på ansökan av den myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet eller, om detta har skett efter överklagande i fråga om vitesföreläggande, av den myndighet som har prövat denna fråga i första instans (6 5).
Ett materiellt vitesföreläggande innehåller naturligtvis uppgift om vilket slags åtgärd adressaten skall företa eller vilket förbud han skall iaktta. Ibland kan föreläg— gandet innehålla ett förbud som är alternativt till ett påbud, t.ex. på så sätt att adressaten förbjuds att använda ett visst föremål så länge han inte avhjälper vissa påtalade brister.
Ett vitesinstitut kräver att det finns ett beslut av en tillsynsmyndighet om att en kommun skall fullgöra en skyldighet enligt speciallagstiftningen. Om en kommun eller landstingskommun inte är underkastad sådan tillsyn som möjliggör för tillsynsmyndigheten att förelägga kommunen eller landstingskommunen att företa en viss åtgärd eller iaktta visst förbud, finns det följaktligen inte någon möjlighet för tillsynsmyndigheten att före— lägga ett materiellt vite. Det måste därför undersökas i vilken utsträckning och på vilket sätt kommunerna och
landstingskommunerna är underkastade tillsyn.
5.2 Tillsyn enligt specialförfattningar
En stor del av de förvaltningsuppgifter som kommunerna och landstingskommunerna är skyldiga att fullgöra regle- ras i specialförfattningar. Exempel på sådana författ— ningar har lämnats i avsnitt 2.5.
När en specialförfattning ålägger kommunerna eller landstingskommunerna en förvaltningsuppgift föreskrivs mycket ofta att den kommunala verksamheten skall stå under tillsyn av någon statlig myndighet. Tillsynen är oftast anordnad så, att ett centralt verk svarar för den centrala tillsynen över efterlevnaden av lagen, medan tillsynen inom länet utövas av länsstyrelsen. Ibland ges närmare föreskrifter om tillsynsmyndigheternas uppgifter. I socialtjänstlagen finns exempel på sådana föreskrifter. I 67 5 föreskrivs att socialstyrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämp— ningen av lagen utfärdar socialstyrelsen allmänna råd. I 68 5 föreskrivs att länsstyrelsen skall inom länet följa socialnämndernas tillämpning av lagen, informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet, främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommu— nerna och andra samhällsorgan samt även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett ända— målsenligt sätt.
Till en statlig tillsynsfunktion hör sedan gammalt att besöka den kommunala verksamheten och ta del av plane— ring och organisation. En aktiv statlig tillsyn omfattar en fortlöpande dialog mellan tillsynsorganet och olika kommuner. Karaktären på denna verksamhet har efter hand förändrats. Genom ett förtroendefullt erfarenhetsutbyte skaffar statliga tillsynsorgan sig det underlag som behövs för egna ställningstaganden. statliga tillsynsor— gan ser det i betydligt större utsträckning än tidigare
som sin uppgift att stödja och ge råd åt kommunala myn-
digheter. En statlig tillsynsfunktion är också ofta kom— binerad med en rätt för tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter om den kommunala verksamheten. Allmänna råd från tillsynsmyndigheten kan också vara av stort värde för kommunerna vid planeringen av den kommunala verk- samheten. Däremot får den statliga tillsynsmyndigheten inte ge några direktiv om hur en kommun skall fullgöra
sina olika åligganden i enskilda fall.
Vid sidan av den nyss beskrivna allmänna tillsynen över den specialreglerade kommunala verksamheten, finns det emellertid bestämmelser som ger statliga tillsynsmyn— digheter möjlighet att på olika sätt ingripa i den kom— munala beslutanderätten. Följande exempel på sådana be-
stämmelser kan lämnas.
Vissa kommunala beslut måste för att bli gällande fastställas av länsstyrelsen. Detta sker genom att beslutet på initiativ av det beslutsfattande kommunala organet underställs länsstyrelsen för prövning. Det kom- munala beslutet blir gällande först när länsstyrelsen fastställt det. Underställning var förr en mycket vanlig form av statskontroll över kommunerna. Under senare tid har dock underställningskravet slopats på det ena området efter det andra. Numera kvarstår underställningsinstitu- tet inom specialförfattningarnas område endast såvitt avser beslut om antagande av lokala ordningsstadgor (23 5 allmänna ordningsstadgan 1956:617) och hamnordningar (förordningen 1874:26 s. 11 angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket) samt beslut om nyinförd skyldighet för fastighetsägare att renhålla gångbana (19 5 renhållningslagen).
Enligt 2 5 lagen om allmänna vatten— och avloppsanlägg- ningar kan länsstyrelsen vid vite ålägga kommun att
tillse att en allmän vatten- och avloppsanläggning kommer till stånd.
Om en kommuns fullmäktige underlåter att anta en lokal ordningsstadga av innehåll som länsstyrelsen finner erforderligt kan länsstyrelsen med stöd av 23 5 allmänna ordningsstadgan själv förordna i ämnet. I så fall skall beslutet underställas regeringens prövning.
Enligt 12 kap. 3 5 plan— och bygglagen skall länsstyrel- sen upphäva ett kommunalt beslut om detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet innebär att ett riksintresse enligt naturresurslagen (1987:12) inte tillgodoses, att regleringen av frågor som angår flera kommuner gemensamt inte har samordnats på ett lämpligt sätt, eller att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser. Rege- ringen får enligt 12 kap. 5 5 samma lag på motsvarande sätt ompröva och upphäva ett beslut om regionplan, om det inte tillgodoser riksintressen enligt naturresurslagen.
Enligt 12 kap. 6 och 7 55 plan— och bygglagen får rege— ringen för att tillgodose ett riksintresse enligt natur- resurslagen, eller intresset av att flera kommuner sam— verkar, förelägga en kommun att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelse samt besluta i kommunens ställe, om kommunen inte följer ett sådant
föreläggande.
I 24 5 räddningstjänstlagen finns det en bestämmelse som ger regeringen rätt att på framställning av statens räddningsverk besluta om ändring av en kommunal rädd— ningstjänstplan. Ett sådant beslut kan bli aktuellt om kommunens räddningstjänstplan inte innehåller bestämmel—
ser om en tillräckligt effektiv räddningskår.
Det bör i detta sammanhang också nämnas att risken för att gå miste om ett statsbidrag utgör ett kraftigt incitament för kommunerna att rätta sig efter statliga föreskrifter rörande skötseln av de statsunderstödda
Som tidigare har nämnts kräver ett vitesinstitut att det finns ett beslut av en tillsynsmyndighet om att en kom— mun skall fullgöra en skyldighet enligt speciallagstift- ningen. Tillsynsmyndigheterna har för närvarande ytterst begränsade möjligheter att fatta sådana beslut. Ett vitesinstitut skulle därför kräva att det i de olika speciallagarna införs bestämmelser som möjliggör för de statliga tillsynsmyndigheterna att förelägga kommunerna och landstingskommunerna att fullgöra sina skyldigheter enligt speciallagstiftningen.
6 KOMMUNALBESVÄR OCH FÖRVALTNINGSBESVÄR 6.1 Inledning
Kommunerna och landstingskommunerna är offentligrätts- liga subjekt, som fullgör viktiga offentliga förvalt— ningsuppgifter. Det är därför av betydelse att deras sätt att sköta sina uppgifter är underkastad viss kontroll. Kontrollen utövas bl.a. genom att kommunala beslut kan överklagas, antingen genom kommunalbesvär eller genom förvaltningsbesvär. De båda besvärsinstitu- ten skiljer sig åt på väsentliga punkter, bl.a. med avseende på instansordning, besvärsrätt och besvärspröv— ning. I detta avsnitt skall lämnas en beskrivning av de båda besvärsinstituten. Beskrivningen är inte uttömmande. Endast huvuddragen beskrivs och vissa undantag utlämnas helt. Syftet med beskrivningen är nämligen endast att denna skall utgöra underlag för en bedömning av om den nuvarande kontrollen över kommunerna och landstingskom— munerna för att motverka kompetensöverskridanden m.m. är tillräcklig.
6.2 Kommunalbesvärs- och förvaltningsbesvärsreg- lernas tillämpningsområde
De viktigaste reglerna om kommunalbesvär finns i 7 kap. KL. I en mängd olika specialförfattningar finns särskil— da besvärsbestämmelser beträffande beslut av nämnder för specialreglerad förvaltning.
Fullmäktigeförsamlingarnas beslut överklagas på något undantag när genom kommunalbesvär. Detta gäller oavsett om beslutet har fattats med stöd av kommunallagarna
eller enligt någon specialförfattning. När ett beslut däremot har fattats av något av de förvaltande kommunala organen, kan problem uppstå huruvida beslutet skall överklagas genom kommunalbesvär eller förvaltningsbes— vär. Enligt 7 kap. 2 5 KL gäller, att kommunalbesvärs— reglerna skall tillämpas på besvär över beslut av kommun— styrelsen, annan kommunal nämnd eller partssammansatt organ, om ej annat är särskilt föreskrivet. Detta innebär att beslut av kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet eller beslut av fakultativ nämnd skall överklagas genom kommunalbesvär. Beträffande beslut av nämnd som handhar specialreglerad förvaltning (t.ex. socialnämnd, skolsty— relse, byggnadsnämnd, miljö— och hälsoskyddsnämnd) finns däremot oftast särskilda besvärsbestämmelser i vederbö— rande författning, och då blir reglerna om förvaltnings— besvär tillämpliga. Saknas sådana regler blir emellertid kommunalbesvärsreglerna tillämpliga. Dessa gäller således subsidiärt till specialförfattningarnas besvärsbestämmel-
ser.
6.3 Instansordningen
Kommunalbesvär anförs hos kammarrätten. Kammarrättens beslut kan överklagas hos regeringsrätten. En förutsätt- ning för att beslutet skall prövas i regeringsrätten är dock att regeringsrätten meddelar prövningstillstånd. Beträffande vissa val som förrättas av fullmäktige eller landsting, t.ex. val till juryman, finns särskilda regler som avviker från de kommunala besvärsreglerna, bl.a. med
avseende på instansordningen.
Kommunerna och landstingskommunerna får inrätta en särskild besvärsnämnd med uppgift att pröva besvär över
styrelsens, annan nämnds, partssammansatt organs eller
revisorernas beslut om tillsättning av eller förordnande på kommunal tjänst. En sådan nämnd blir en extra besvärs- instans mellan det beslutande kommunala organet och kammarrätten. Besvärsnämndens kompetens förutsätter, att kommunallagstiftningens besvärsregler är tillämpliga på det överklagade beslutet. Sålunda är besvärsnämnden inte behörig om beslutet skall överklagas genom förvaltnings- besvär enligt bestämmelser i en specialförfattning.
Förvaltningsbesvär anförs hos den besvärsmyndighet som anges i vederbörande specialförfattning. Vissa besvärs- myndigheter är vanliga förvaltningsmyndigheter för vilka besvärsprövningen bara utgör en mindre del av verksamhe- ten. Så är fallet t.ex. beträffande länsstyrelserna, som bl.a. prövar vissa beslut av byggnadsnämnderna och miljö- och hälsoskyddsnämnderna. Andra besvärsmyndigheter har som en av sina viktigaste uppgifter att avgöra besvärs— mål. Som exempel på sådana myndigheter kan nämnas läns-
rätterna, som bl.a. prövar vissa beslut av socialnämn—
derna.
Länsrätternas beslut kan alltid överklagas hos kammar- rätten. Länsstyrelsernas beslut kan överklagas hos kammarrätten, hos någon central förvaltningsmyndighet eller hos regeringen. Kammarrättens beslut kan över- klagas hos regeringsrätten. För att det överklagade beslutet skall prövas av regeringsrätten fordras i allmänhet prövningstillstånd.
6.4 Överklagbarhet
Beträffande beslut av de kommunala beslutande organen krävs inga särskilda förutsättningar för att beslutet skall få överklagas. Även ett beslut som inte innefattar något egentligt avgörande av en fråga utan kanske bara en meningsyttring kan sålunda överklagas genom kommunal- besvär. Beträffande beslut av kommunala nämnder är där-
emot överklagbarheten i viss mån begränsad. I 7 kap. 2 5 KL finns nämligen ett förbud att överklaga sådana kommu— nala nämndbeslut som är av rent förberedande eller rent verkställande art. Syftet med bestämmelserna är att ett och samma ärende inte skall kunna uppehållas genom upp- repade överklaganden i olika stadier av beslutsprocessen.
Beträffande förvaltningsbesvär är överklagbarhetsfrågan inte lika enkel. Det är visserligen alldeles klart att ett beslut får överklagas om detta uttryckligen sägs i vederbörande specialförfattning. Men om en besvärsregel inte preciserar de beslutstyper som får överklagas utan endast säger att ett beslut enligt en viss författning får överklagas, blir frågan mer komplicerad. En sådan regel får nämligen inte uppfattas så att alla beslut är överklagbara oberoende av beslutens innebörd. Överklag— barheten är enligt i rättspraxis utbildade principer begränsad. Man måste kunna ställa vissa krav på ett besluts verkningar för att det skall kunna överklagas. Dessa krav är uppfyllda om beslutet är rättsligt bindan— de, dvs. är verkställbart eller utrustat med positiv rättskraft. För överklagbarhet krävs emellertid inte alltid att beslutet är rättsligt bindande. Det kan i vissa fall räcka att beslutet har påtagliga personliga eller ekonomiska verkningar för den som berörs av beslu— tet.
Ett överklagande av ett beslut på beredningsstadiet kan många gånger fördröja ärendet. Överklagbarheten av sådana beslut är därför i vissa fall begränsad. Beträffande beslut av förvaltningsdomstolar gäller enligt 34 5 för— valtningsprocesslagen att talan mot sådana beslut, utom i vissa särskilt angivna undantagsfall, får föras endast i samband med talan mot det slutliga avgörandet av målet. Beträffande ärenden som handläggs enligt förvaltnings- lagen är regleringen på detta område ofullständig. Enligt 9 och 12 55 förvaltningslagen får beslut om avvisande av
ombud eller biträde men däremot inte beslut i jävsfråga överklagas särskilt för sig. I övrigt har överlämnats åt rättspraxis att besvara frågan om överklagbarheten av förvaltningsmyndigheters beslut under förfarandet. Av betydelse vid en sådan prövning är om beslutet har några påtagliga rättsliga eller praktiska verkningar gentemot den enskilde eller ej.
6.5 Besvärsrätt
Enligt 7 kap. 1 5 KL får, om ej annat är särskilt före— skrivet, kommunfullmäktiges beslut överklagas av den som är medlem av kommunen, och landstingets beslut överklagas av den som är medlem i landstingskommunen. Det krävs inte att medlemmens intressen är speciellt berörda av beslu— tet, utan medlemskapet räcker för att grunda besvärsrätt. En begränsning av besvärsrätten finns dock i lagen (1987:439) om inskränkning i rätten att överklaga. Där stadgas att arbetstagare inte får överklaga bl.a. kommuns beslut, om tvist rörande beslutet skall handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Förbudet hindrar naturligtvis inte annan kommunmedlem än arbetstagaren att klaga, men eftersom denne inte kan åberopa den besvärs- grund som ligger närmast till hands i ett sådant fall, nämligen "kränkning av enskild rätt", blir besvärsregeln i praktiken föga användbar på detta område.
I 1 kap. 3 5 KL finns bestämmelser om vilka som är med- lemmar av kommun och landstingskommun. Medlem av en kommun är den som är kyrkobokförd i kommunen, äger fast egendom där eller är taxerad till kommunalskatt där. Medlem av landstingskommunen är den som är medlem av kommun inom landstingskommun. Även juridisk person kan således vara medlem av en kommun, nämligen om den äger fast egendom där. Besvärsrätten är den enda rättsverkan som KL direkt anknyter till medlemskapet.
Frågan om vem som har rätt att fullfölja talan i rege- ringsrätten över kammarrättens beslut i kommunalbesvärs- mål regleras i 7 kap. 5 5 KL. Om besvärstalan i kammar— rätten inte har bifallits får endast klaganden fullfölja talan i regeringsrätten. skulle däremot besvärstalan ha bifallits i kammarrätten får talan mot kammarrättens beslut föras både av kommunen och varje kommunmedlem.
Beträffande förvaltningsbesvär är huvudprincipen den, att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas (22 5 förvaltningslagen och 33 5 förvaltningsprocessla— gen). I rättspraxis har vissa regler utbildats för hur
denna princip skall tolkas.
Först och främst tillkommer besvärsrätt den som har varit part i ett förvaltningsärende, om förvaltningsbe— slutet har gått honom emot. I vissa fall kan emellertid även den som inte har intagit partställning vara besvärs- berättigad. Så är fallet, när beslutet antingen påverkar vederbörandes rättsställning eller berör ett intresse, som på något sätt erkänts av rättsordningen. Ett sådant erkännande kan ha skett t.ex. genom föreskrifter att vissa intressenter skall höras innan beslutet meddelas eller att hänsyn skall tas till vissa intressen vid
beslutets meddelande.
I likhet med vad som gäller för kommunalbesvärsmål till- kommer, när förvaltningsbesvär har ogillats, fullföljds- rätt bara den som klagat i första instans men ingen an- nan. Har besvären bifallits, gäller de vanliga reglerna om besvärsrätt i första instans, dvs. den som är berörd
av beslutet är klagoberättigad.
6.6 Besvärsprövningen
Vid kommunalbesvär får bara det kommunala beslutets lag-
lighet, ej dess lämplighet, prövas. Enligt 7 kap. 1 5 KL får nämligen besvären grundas endast på omständigheter som innebär att beslutet ej har tillkommit i laga ord— ning, står i strid mot lag eller författning, på annat sätt överskrider kommunfullmäktiges eller landstingets befogenhet, kränker klagandens enskilda rätt eller annars vilar på orättvis grund. Klaganden brukar åberopa en eller flera av dessa besvärsgrunder, men besvärsmyndig— heten är oförhindrad att hänföra de av klaganden påtalade felen (besvärsfakta) under en annan besvärsgrund än den
åberopade.
Vid bifall till kommunalbesvär kan besvärsmyndigheten inte göra mer än att upphäva (undanröja, kassera) det överklagade beslutet. Den får däremot inte ändra det överklagade beslutet så att det blir riktigt. Om beslutet upphävs på grund av ett procedurfel, eller om kommunen är skyldig att fatta beslut i ärendet, brukar besvärsmyndig- heten i samband med beslutets upphävande återförvisa ärendet till det kommunala organet för ny handläggning. Någon gång förekommer det att besvärsmyndigheten ger en auktoritativ tolkning av det kommunala beslutet och t.ex. förklarar att en omröstning skall anses ha utfallit på annat sätt än som framgår av det vid sammanträdet förda protokollet.
Vid förvaltningsbesvär råder inga begränsningar över vilka besvärsgrunder som får åberopas. Besvärsmyndighe- tens prövningsrätt är lika vidsträckt som den lägre instansens. Det innebär att besvärsmyndigheten kan göra en lämplighetsprövning av det överklagade beslutet, förutsatt att den beslutande instansen haft en sådan befogenhet. Besvärsmyndigheten kan vidare inte bara upphäva beslutet utan också ändra det eller ersätta det med ett helt nytt beslut.
Kommunala beslut, som fattas med stöd av kommunallagar— na, anses i princip kunna verkställas omedelbart även om det många gånger kan vara lämpligt att vänta med verk- ställighet, t.ex. när en omedelbar verkställighet skulle bli irreparabel och sålunda göra en kommunalbesvärstalan meningslös. Beträffande kommunala beslut enligt special- författningar beror frågan om omedelbar verkställbarhet givetvis i första hand på vad som kan ha föreskrivits om detta i författningarna. Inte sällan saknas emellertid föreskrifter i ämnet. Utgångspunkten för frågan om ett icke lagakraftvunnet beslut får verkställas bör då vara, att besvärsmöjligheten inte får bli helt illusorisk. Beslut, vilkas förverkligande förutsätter åtgärder, som inte kan återgå, om beslutet senare skulle bli upphävt av högre instans, bör vanligen inte få verkställas förrän laga kraft inträtt. Besvär över t.ex. ett beslut om rivning av en byggnad skulle inte bli meningsfulla, om rivningen redan ägt rum. Försiktighet med verkställighet är också påkallad, då beslutet medför allvarliga ingrepp i den enskildes frihet eller egenodm. Laga kraft kan emellertid inte alltid inväntas i sådana fall. Viktiga samhällsintressen, t.ex. upprätthållande av allmän ord— ning och säkerhet, skyddet av människors liv och hälsa etc., påfordrar ibland omedelbar verkställighet.
I de fall ett överklagat beslut får verkställas utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft, kan det många gånger vara befogat att verkställigheten av beslutet förhindras eller avbryts. Enligt 29 5 för- valtningslagen och 28 5 förvaltningsprocesslagen får därför besvärsinstansen förordna att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla. Ett sådant beslut kallas inhibitionsbeslut. Såväl vid kommunalbe— svär som vid förvaltningsbesvär bör besvärsmyndigheten skyndsamt pröva ett yrkande om inhibition, och även om ett sådant inte har framställts får besvärsmyndigheten
självmant besluta om inhibition.
7. NÅGOT OM KORPORATIVT ANSVAR I SVENSK RÄTT 7.1 Skuldprincipen
Svensk straffrätt innehåller sedan länge den begräns- ningen att endast fysiska personer kan drabbas av straffansvar. Andra rättsverkningar av brott, som skadestånd och förverkande, kan däremot beröra också juridiska personer. Begränsningen synes höra samman med straffets karaktär av moraliskt klander. För att garantera att endast den som är skyldig till en gärning drabbas av straff uppställs i svensk straffrätt ett krav på s.k. subjektiv täckning. Den subjektiva täckningen kan före- ligga antingen i form av uppsåt eller oaktsamhet. I den centrala straffrätten, den som regleras i brottsbalken, föreligger som huvudregel det strängare kravet på att endast uppsåtliga gärningar kan bestraffas. Kravet på subjektiv täckning brukar benämnas Skuldprincipen.
Skuldprincipen har på vissa straffrättsliga områden ur— holkats något. Ett exempel härpå utgör det s.k. företagar- ansvaret. I korthet går företagaransvaret ut på att ett företags ledning ansvarar för att företagets verksamhet bedrivs i lagenliga former. Förekommer likväl brott, kan ansvaret för detta utkrävas hos den eller de personer som utgjort företagets ledning, under förutsättning att brottet i fråga är straffbart vid oaktsamhet. Den sist- nämnda förutsättningen är så att säga den tråd som binder samman detta annars objektiviserade ansvar med huvudprin- cipen om subjektivt ansvar. Resonemanget går ut på, att företagets ledning anses ha förfarit oaktsamt i och med
att man inte genom en ändamålsenlig organisation av företagets verksamhet förhindrat begående av brott i verksamheten. Vid brott som kräver uppsåt kan ett sådant resonemang inte föras och därför kan företagaransvar inte heller tillämpas vid sådana brott. Ett annat exempel på urholkning av Skuldprincipen utgör det yttrandefrihets- rättsliga ensamansvaret. Både tryckfrihetsförordningen och radioansvarighetslagen baserar det straffrättsliga ansvaret på brott i resp. verksamhet hos en ansvarig utgivare. Denne får bära det straffrättsliga ansvaret, oavsett om det finns något att förebrå honom personligen. Skälet till att lagstiftaren här i så hög grad släppt Skuldprincipen är dels att den valda ansvarsordningen är en förutsättning för att garantera press- och etermedia vissa önskvärda arbetsformer med möjlighet till ett gott källskydd, deltagande av anonyma skribenter och aktörer etc., dels att de praktiska svårigheterna att utkräva vanligt straffrättsligt ansvar vid brott i dessa verksam—
heter skulle vara mycket stora.
Av det hittills sagda framgår att den svenska straffrät- ten är byggd på principen om att straffansvaret är indi- viduellt och att det i det konkreta fallet måste kunna knytas till någon fysisk person. Att frångå denna princip så att även korporationer av olika slag kan straffas skulle kräva en revision av hela strafflagstiftningen. Förutom de juridisk- tekniska svårigheter som i så fall måste bemästras skulle ett sådant ingripande principskifte kunna medföra stora rättssäkerhetsproblem, eftersom det skulle ta många år innan någon praxis och doktrin vuxit fram. I stället för att införa straff för korporationer har lagstiftaren därför valt att gå andra vägar. Detta har skett genom att sanktioner som påminner om straff, men som formellt inte är det, har införts på många rättsområden. Ett exempel på sådana sanktioner är s.k. sanktionsavgifter. Ett annat exempel på de nya sanktions- formerna är den s.k. företagsboten, som är konstruerad
som en slags rättsverkan av brott. I det följande skall
formerna. 7.2 Sanktionsavgifter 7.2.1 Inledning
Sedan början av 1970-talet har sanktionsavgifter införts på en rad skilda rättSOmråden. Genom sådana avgiftshot har samhället velat garantera efterlevnaden av olika i författningar uppställda påbud och förbud. De olika sanktionsavgifterna företer stora olikheter sinsemellan såväl med avseende på syfte som konstruktion. Hos de flesta av dem finns emellertid ett eller flera av nedan
nämnda karakteristiska drag:
1. Sanktionsavgifter förutsätter inte personligt ansvar och kan därför åläggas såväl fysiska som juridiska
personer.
2. Sanktionsavgifter påförs normalt av administrativ myndighet.
3. Besvär får föras vid domstol.
4. Sanktionsavgifter tillfaller staten.
Införandet av sanktionsavgifter i svensk rätt har inte skett utan kritik. Den vanligaste kritiken mot sank- tionsavgifter går ut på att dessa i realiteten innebär ett straff utan att omges av de rättssäkerhetsgarantier som kringgärdar straffet.
7.2.2 Innebörden av begreppet sanktionsavgift
I doktrinen har Wiweka Warnling-Nerep i sin avhandling Sanktionsavgifter — särskilt vid olovligt byggande,
uppställt tre kriterier som är gemensamma för sanktions— avgifter. Dessa kriterier är:
1. En sanktionsavgift är en sanktion, dvs. en ekonomisk påföljd för ett rättstridigt beteende.
2. En sanktionsavgift är knuten till en författning.
3. En sanktionsavgift tillfaller det allmänna.
Svagheten i de angivna kriterierna är att andra ekono— miska sanktioner, främst böter och särskild rättsverkan av brott, inte kan särskiljas från den grupp av sanktio— ner som betecknas sanktionsavgifter. För att precisera sanktionsavgiftsbegreppet kan ytterligare ett antal möjliga kriterier uppställas, som dock inte är gemensam— ma för alla sanktionsavgifter. Här nedan skall några exempel på sådana kriterier lämnas.
Flera sanktionsavgifter är "värderelaterade". Till grup— pen värderelaterade sanktionsavgifter kan hänföras sådana avgifter där reglerna — i stället för att föreskriva be- stämda avgiftsbelopp — anger det sätt på vilket detta belopp skall beräknas. Avgiftens storlek bestäms här med ledning av ett mätbart moment i den aktuella regelöverträ— delsen, och det finns vanligen inte någon i absoluta tal angiven övre gräns för sanktionsavgiften. Tilläggsavgift enligt lagstiftningen om olovligt byggande utgör ett exempel på en värderelaterad sanktionsavgift.
Flera sanktionsavgifter brukar sättas i samband med avkriminalisering. Denna utveckling har ofta föranletts av effektivitetsskäl. Genom avkriminaliseringar har domstolarna avlastats målgrupper, vars svårighetsgrad i allmänhet inte påkallat domstolsprövning. Ibland har avkriminaliseringar också motiverats med att det inte är önskvärt att lagöverträdelser som inte omfattas av det allmänna rättsmedvetandet som brottsliga i egentlig
mening skall vara kriminaliserade. T.ex. uttalades i motiven till reglerna om felparkeringsavgift att det syntes "mest naturligt att inte beteckna felparkering som brott och alltså inte heller sanktionen som ett straff". Ibland utgår emellertid sanktionsavgifter parallellt med straff, varvid någon reell avkriminalise— ringsåtgärd alltså inte har vidtagits. I andra fall har man låtit straffsanktionerna helt ersättas av sanktions- avgifter. Det förekommer också att sanktionsavgifter införs på ett rättsområde, där det tidigare inte har funnits några straffrättsliga sanktioner.
Sanktionsavgifter uttas oftast utan hänsyn till subjek- tiva omständigheter, dvs. ansvaret är strikt. Förkla— ringen till att denna konstruktion har blivit vanlig torde vara dels att den har ansetts medföra fördelar från preventionssynpunkt, dels att den för administrativa myndigheter har förutsatts vara lättare att tillämpa än ett system som i likhet med det straffrättsliga bygger på individuell skuld och förutsätter uppsåt eller oaktsamhet. Det förekommer emellertid att subjektiva rekvisit upp- ställts och flertalet sanktionsavgifter kan jämkas enligt subjektivt färgade befrielsegrunder.
Det är ofta förvaltningsmyndigheter som prövar frågor om sanktionsavgifter. Härigenom åstadkoms en nödvändig av— lastning av de traditionellt rättsvårdande myndigheterna. Så är emellertid inte alltid fallet. Ibland har rättssäker— hetsskäl medfört att man låtit allmän domstol påföra
sanktionsavgifter. 7.2.3 Några exempel på sanktionsavgifter i svensk rätt
Det är inte möjligt att inom ramen för denna framställ— ning ge en uttömmande beskrivning av alla de olika sanktionsavgifter som förekommer i svensk rätt. Det räcker att erinra om så vitt skilda sanktionsavgifter
som skattetillägg, varselavgift, tulltillägg och förse- ningsavgift, byggnadsavgift, tilläggsavgift och särskild avgift, felparkeringsavgift, tilläggsavgift i kollektiv persontrafik, överförbrukningsavgift, trafikförsäkringsav— gift, dubbel hundskatt, miljöskyddsavgift, övertidsavgift, särskild avgift vid olaga anställning av utlänning, straffavgift i advokatverksamhet, vattenföroreningsavgift, särskild avgift i kreditpolitik, särskild avgift vid
olaga in— och utförsel, och lagringsavgift i beredskapslag— ring av olja.
7.3 Företagsbot 7.3.1 Inledning
År 1986 kompletterades det straffrättsliga sanktionssys— temet med en speciell typ av sanktion — företagsbot. Härigenom öppnades en möjlighet att ådöma företag på— följd, när brott begåtts i deras verksamhet. Företags- boten är konstruerad som en slags rättsverkan av brott. Detta innebär att den nya sanktionsformen kunnat införas utan att man behövt frångå den i svensk rätt hävdvunna Skuldprincipen.
7.3.2 Bestämmelserna om företagsbot
Bestämmelserna om företagsbot togs in i 36 kap. brotts-
balken tillsammans med reglerna om förverkande och annan särskild rättsverkan. Enligt 36 kap. 7 5 brottsbalken
skall företagsbot utdömas
— för brott som begåtts i utövningen av näringsverksam— het
— om brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosät— tande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten
— eller om brottsligheten annars är av allvarligt slag
- och näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen
Företagsbot skall dock inte åläggas
— om brottsligheten varit riktad mot näringsidkaren
— eller om det annars skulle vara uppenbart oskäligt att ålägga företagsbot.
Den grundläggande förutsättningen för att företagsbot skall kunna komma i fråga är att brott förekommit i näringsverksamheten. Samtliga brottsrekvisit, både sub- jektivt och objektivt, skall vara uppfyllda. Denna för- utsättning är inte självklar. På andra ställen inom straffrättslig lagstiftning där annans brott utgör för- utsättning för straffansvar räcker det i princip med att brott objektivt sett kommit till stånd. Det gäller t.ex. vid medhjälp och anstiftan till brott (23 kap. 4 5 brottsbalken) samt vid häleri (9 kap. 6 och 7 55 brotts- balken). Av motiven till bestämmelserna om företagsbot framgår dock att subjektiv täckning krävs för att brott i den mening som här gäller skall föreligga.
I realiteten innebär detta att företagsbot vid brott som kräver uppsåt knappast kan komma i fråga annat än då det finns en gärningsman som kan dömas för brottet. Däremot är det tänkbart att oaktsamhetsbrott kan konstateras, trots att det inte går att identifiera någon gärningsman. Det åligger dock åklagaren att utesluta varje utrymme för alternativa förklaringar till det objektivt sett brottsliga händelseförloppet enligt gängse bevisbörderegler. Som företagsboten har konstruerats lär det endast undantagsvis bli aktuellt att utdöma företagsbot i fall där någon gärningsman inte kan identifieras.
Utöver den grundläggande regeln om företagsbot i 36 kap. 7 5 brottsbalken finns i samma kapitel ytterligare bestämmelser om företagsbot. I 8 5 stadgas att företags- bot skall fastställas till lägst 10 000 kr och högst 3 milj. kr. I 9 5 finns det en bestämmelse om att särskild
hänsyn skall tas till brottslighetens art, omfattning och förhållande till näringsverksamheten, när storleken av företagsboten bestäms. slutligen stadgas i 10 5 att företagsbot får efterges eller sättas lägre än vad som bort ske med tillämpning av 9 5, om påföljd för brottet ådöms näringsidkaren eller företrädare för denne, om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild
rättsverkan för näringsidkaren eller om det annars är påkallat av särskilda skäl.
8 NÅGOT OM PREJUDIKATENS BETYDELSE 8.1 Inledning
Domar eller andra av myndigheter fattade beslut som kan vara av betydelse på kommande avgöranden brukar kallas prejudikat. De viktigaste prejudikatsinstanserna är högsta domstolen (HD) och regeringsrätten (RegR).
Kommunernas kompetens klargörs i stor omfattning genom prejudikat. Prejudikatsbildningen är riklig särskilt i fråga om den allmänna kommunala kompetensen enligt de tämligen opreciserade kompetensreglerna i 1 kap. 4 5 KL. Det finns därför anledning att se närmare på den rättsliga betydelsen av dessa prejudikat.
8.2 Lagregler
Svensk rätt innehåller vissa bestämmelser som alldeles klart visar att de högsta instansernas avgöranden utgör något mer än avgöranden av konkreta tvister. I 3 kap. 5 5 rättegångsbalken öppnas en möjlighet för HD att hålla plenisammanträde med domstolen då någon avdelning finner att den på avdelningen rådande meningen avviker från rättsgrundsats eller lagtolkning som förut varit antagen av domstolen. Motsvarande bestämmelser finns för RegR i 5 5 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Vidare stadgas i 54 kap 10 5 rättegångsbalken för HD att prövningstillstånd må meddelas allenast om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av HD.
nämligen 36 5 förvaltningsprocesslagen.
8.3 Svensk rätts syn på prejudikaten
Vid tiden för tillkomsten av rättegångsbalken erkändes visserligen att HD—avgöranden kunde ha en särskild betydelse för den enhetliga lagtolkningen och rättstill- lämpningen, men man synes för den skulle inte ha varit beredd att acceptera tanken på att HD-avgörandena i någon utsträckning skulle vara bindande för lägre in— stanser. När JO år 1947 kritiserade en domare i lägre instans för att denne inte följt ett pleniavgörande från HD rörande sättet att i visst fall beräkna preskrip- tionstid, fann sig riksdagens första lagutskott föran— låten att rikta kritik mot JO (JO 1947 s. 113 och 1 LU 1947:1). Utskottet framhöll bl.a. att JO:s uttalande i sin kategoriska avfattning innebar ett avsteg från vad som ditintills ansetts vara den svenska rättens stånd- punkt. Enligt utskottet var det självfallet att HD:s domar ägde den allra största betydelse som vägledning för underrätterna, och i all synnerhet vore detta fallet med de avgöranden som träffades av HD i plenum. Enligt utskottets mening borde man emellertid som allmän princip hålla fast vid den uppfattningen att endast tyngden av de skäl som av HD åberopades till motivering för domsluten borde vara avgörande för HD:s inflytande på rättstillämpningen i de lägre instanserna. Utskottets uttalande godtogs av riksdagen oaktat det i första kammaren förekom ett uttalande som gick emot utskottsut- låtandet.
Nya metoder i fråga om prejudikattolkning m.m. har emellertid under de senaste decennierna diskuterats i Sverige och det förefaller ligga i linje härmed att vi är på väg bort från 1947 års uppfattning. Redan på 1960— talet gjordes sålunda från vetenskapligt håll den bedöm-
ningen att den svenska rättstillämpningen föreföll vara på väg mot en större prejudikatbundenhet (se t.ex. Hjerner, Rättsfallstolkning, första upplagan år 1961, s. 5). Denna tendens har förstärkts under senare år. Strömholm håller visserligen i princip fast vid uppfatt— ningen att prejudikat inte har annat eller mer än "persuasiv"- till skillnad från "auktoritativ"-verkan (se SvJT 1984 s. 935). Han erkänner dock att i realite- ten den inom domarkåren och doktrinen förhärskande upp- fattningen om den rätta "graden av bundenhet" torde vara betydligt mera långtgående än vad som angavs år 1947. Han har sålunda den uppfattningen att man snarast torde anse att de lägre instanserna faktiskt är skyldiga att följa HD om inte domskälen i HD:s avgörande på anförda skäl - påvisbart misstag i sak- eller rättsbedömning, klart förändrade yttre förhållanden eller klart belagda värde— ringsförändringar - visas väga påtagligt lätt.
Vad som kanske mest har bidragit till utvecklingen är kraven på rationalitet och likformighet inom rättstill- lämpningen. Prejudikaten ökar förutsebarheten när det gäller rättstillämpningen. Bidragande till denna utveckling är att nutida lagstiftningsteknik ofta medvetet lämnar betydande utrymme för preciseringar och vidareutveckling genom rättstillämpningen. Exempel på sådan lagstiftnings— teknik är generalklausulen i 36 5 avtalslagen och den generella regeln om möjlighet att jämka oskäligt betungande skadestånd i 6 kap 2 5 skadeståndslagen.
Utvecklingen har krävt ett samspel mellan lagstiftare, de prejudikatbildande organen, de tillämpande organen och rättsvetenskapen. särskilt betydelsefullt torde 1971 års fullföljdsreform ha varit. Genom denna reform fast— slogs att HD:s viktigaste uppgift skulle vara att ge vägledning för rättstillämpningen och att fullföljdsreg- lerna borde vara så utformade att de gav största möjliga utrymme för HD att bedriva en prejudikatbildande verksamhet. Några uttalanden om vad som menas med prejudikat gjordes
dock inte. I stället uttalades - i anledning av att JO i ett remissyttrande funnit anledning föreligga att ta upp till diskussion en ändring av dåvarande principer i fråga om prejudikatsbindande verkan - att frågan inte var av någon större praktisk betydelse och att det uppenbarligen inte fanns anledning antaga annat än att domstolarna i sin rättstillämpning också i fortsättningen skulle komma att följa de i HD:s praxis anvisade lösningarna (prop. 1971:45 s. 92). Dessa uttalanden, som alltså enligt sin uppbyggnad inte avsåg att återge annat än gällande rätt, vittnar ganska klart om en annan prejudikatsuppfattning än den som 1947 års riksdagsuttalanden ger uttryck för. Dessa synpunkter kan utan vidare föras över till RegR:s
verksamhet.
Rättspraxis är sålunda en viktig upplysningskälla i fråga om lagtolkning och rättstillämpning. Den har också skapat en sedvanerätt, som i viktiga avseenden supplerar den skrivna lagen. Detta gäller också på straffrättens område. Så t.ex. har praxis utbildat de allmänna reglerna om strafflags användning (legalitetsgrundsatsen samt reglerna om lagtolkning och straffmätning), regler rörande vissa ansvarsfrihetsgrunder samt reglerna om uppsåt och oaktsamhet och därmed sammanhängande förut-
sättningar för ansvar.
8.4 Legalitetsgrundsatsen
Den allmänna kompetensregeln i 1 kap. 4 5 KL är en mycket allmänt hållen rättsregel. Rättspraxis spelar en stor roll som upplysningskälla om innebörden av rättsregeln. Innehållet i rättspraxis framgår bäst av regeringsrättens årsbok, som innehåller referat av bl.a. sådana avgöranden i kommunalbesvärsmål som är av betydelse för en riktig
uttolkning av den allmänna kompetensen.
För utredningens vidkommande uppkommer frågan om det är lämpligt att knyta en särskild sanktion till en lagregel som är så allmänt utformad att dess närmare innehåll inte kan utläsas utan kännedom om rättspraxis. Avgörande för denna fråga är bl.a. den närmare innebörden av den
s.k. legalitetsgrundsatsen.
Legalitetsgrundsatsen sådan den ursprungligen framställ- des innebar på straffrättens område, att såväl brottets gärningsinnehåll som påföljden för brottet skulle vara bestämd i lag. Härigenom skulle garanteras att medbor- garna skulle kunna förutse de eventuella straffrättsliga konsekvenserna av sina handlingar, och att de skulle bli behandlade av domstolarna på ett likartat sätt. Den mo- derna lagstiftningstekniken har medfört att legalitets- grundsatsens ursprungliga krav på att brottets gärnings-
innehåll skall anges i lagtexten inte kunnat upprätthållas lika strängt som tidigare. De mer skildrande elementen i gärningsbeskrivningarna har nämligen till stor del över— getts och det straffbara området avgränsas i stället genom utpräglat normativa uttryck, vilka anger en viss rättslig standard som de rättstilllämpande myndigheterna har att närmare precisera. Exempel på sådana normativa bestämningar är: svår, grov, mindre grov, oaktsam, menlig, allvarlig, obehörig, hänsynslös, försvarlig. För att kunna förutse om ett visst handlande är straffbart krävs därför numera i rätt stor utsträckning inte bara kännedom om det straffrättsliga regelsystemet utan även kännedom om hur detta uttolkats i rättspraxis.
Legalitetsgrundsatsen har inte bara giltighet på de rent straffrättsliga området utan gäller även beträffande sanktionsavgifter och andra liknande påföljder.
9 HANDLÄGGNINGSTIDERNA FÖR KOMMUNALBESVÄRSMÅL 9.1 Bestämmelser om handläggningstider för
kommunalbesvärsmål
I 22 5 kammarrättsinstruktionen (1987z954) stadgas följande: Ett mål skall avgöras så snart det kan ske. Ett mål eller en fråga som har kommit upp i ett mål skall handläggas med förtur, om målet eller frågan av någon särskild anledning bör avgöras skyndsamt. Vilka mål som är förtursmål bestäms i arbetsordningen.
I det lagstiftningsärende genom vilket nuvarande instans— ordning i kommunalbesvärsmål genomfördes uttalade de- partementschefen, att det inte kunde komma i fråga att i lag eller annan författning föreskriva att kommunal- besvärsmål generellt skall vara förtursmål (prop. l979/80:105 s. 30 ff).
Enligt vad utredningen erfarit har såväl kammarrätterna som regeringsrätten i sina arbetsordningar bestämmelser enligt vilka frågor om verkställighetsförbud skall hand- läggas med förtur. I övrigt finns det inte bestämmelser i arbetsordningarna om att kommunalbesvärsmål skall hand- läggas med förtur, utom vid kammarrätten i Sundsvall.
9.2 Faktiska handläggningstider
Årligen inkommer drygt 1 300 kommunalbesvärsmål till kammarrätterna och dryft 300 kommunalbesvärsmål till re-
geringsrätten. Kommunalbesvärsmålen utgör i såväl kammar— rätterna som i regeringsrätten ca 5 % av de totala anta— let inkomna mål. Regeringsrätten brukar bevilja pröv— ningstillstånd i ett 25-tal kommunalbesvärsmål varje år.
I knappt 8 % av det totala antalet kommunalbesvärsmål upphävs helt eller delvis det överklagade beslutet. Motsvarande siffra för de kommunalbesvärsmål som prövas i sak är något högre eller drygt 13 %.
Handläggningstiderna för kommunalbesvärsmålen varierar. För kammarrätterna gällde år 1986, enligt rättsstati- stisk årsbok, att av kommunalbesvärsmålen avgjordes 61 % inom 6 månader, 26 % inom 7 - 12 månader, 8 % inom 13 —
18 månader, 3 % inom 19 - 24 månader och återstående 2 % inom 25 - 36 månader. Handläggningstiderna för kommunal- besvärsmål i regeringsrätten varierar på ungefär motsvarande sätt. Vid en jämförelse med övriga målkategorier i kammar- rätterna och regeringsrätten synes handläggningstiderna för kommunalbesvärsmål understiga de genomsnittliga handläggningstiderna för övriga målkategorier. Vissa målkategorier, som t.ex. mål om barnavård, nykterhetsvård och kriminalvård, handläggs dock betydligt snabbare än kommunalbesvärsmålen.
Det är inte ovanligt att verkställighetsförbud begärs i kommunalbesvärsmål. En begäran om verkställighetsförbud bifalls ofta i kommunalbesvärsmål, där det överklagade
beslutet sedermera upphävs.
9.3 Synpunkter från kammarrätterna och regerings- rätten
Utredningen har i uppdrag att utreda vilka åtgärder som kan vidtas för att man skall kunna korta handläggnings- tiderna i kommunalbesvärsmål. En tänkbar åtgärd är att införa en förtursordning för kommunalbesvärsmålen. För
att undersöka om en sådan åtgärd är möjlig att genomföra har utredningen inhämtat synpunkter från kammarrätterna och regeringsrätten angående effekterna för de berörda domstolarna av en förtursordning för kommunalbesvärsmålen, särskilt när det gäller effekterna för andra målgrupper
än kommunalbesvärsmålen.
Samtliga kammarrätter och regeringsrätten har anfört att kommunalbesvärsmål redan i dag handläggs skyndsamt. De har pekat på att långa handläggningstider ofta beror på processuella omständigheter över vilka domstolarna inte
råder.
Kammarrätten i Sundsvall, som redan har förtur för kommu- nalbesvärsmålen, och kammarrätten i Göteborg har inte velat motsätta sig en lagreglering i avsikt att ge förtur för kommunalbesvärsmålen. Kammarrätten i Göteborg har därvid särskilt påpekat att fördelen med en förtursord- ning är att den kan antas skärpa upp attityderna dels inom domstolen, dels från domstolens sida gentemot parterna.
Regeringsrätten och kammarrätterna i Stockholm och Jönköping har däremot avstyrkt att en särskild förturs- ordning införs för kommunalbesvärsmålen.
Regeringsrätten anser det allmänt olämpligt att utöka gruppen av förtursmål till andra kategorier än dem som man redan har.
Kammarrätten i Stockholm anser att kommunalbesvärsmålen inte genomgående är så brådskande som de målgrupper som nu har förturskaraktär enligt kammarrättens arbetsord— ning. Det förekommer emellertid att kommunalbesvärsmål är brådskande. Kammarrätten är därför inte främmande för att i sin arbetsordning göra en erinran om att det inte sällan är motiverat att kommunalbesvärsmål tas fram med förtur. Alltför många målgrupper med förtur medför emellertid att de vanliga målen bl.a. då skattemålen,
kommer att fortlöpande skjutas tillbaka i förhållande till förtursmålen. Om floran av förtursmål utökas finns det därför risk för att de vanliga målen blir alltför
gamla.
Kammarrätten i Jönköping har anfört liknande synpunkter. Enligt kammarrätten är kommunalbesvärsmålen, vid en jäm— förelse med andra slag av mål, t.ex. hälsovårdsmål och mål enligt plan— och bygglagen, inte uppenbart förturs- betonade. Den nuvarande väntetiden i fråga om kommunalbe- svärsmålen kan inte anses onormalt lång, om man beaktar att domstolens resurser inte medger annat än att skattemål rörande ofta stora belopp får vänta på avgörande i ett par år.
_Den i vissa fall långsamma handläggningen av kommunal- besvärsmål har av de berörda domstolarna förklarats med vissa processuella omständigheter över vilka domstolarna ej råder. Några av dessa omständigheter är hänförliga till enbart kommunalbesvärsprocessen, medan andra omstän—
digheter är hänförliga till förvaltningsprocessen i stort.
Till omständigheter av det förstnämnda slaget hör att
det förekommer att kommunala beslut inte har blivit anslagna och att därför nya omständigheter kan åberopas, att tiden för svar från kommunen får förlängas med anled- ning av att nästa ordinarie sammanträde i det kommunala organet ligger långt fram i tiden samt att de särskilda ledamöterna i domstolarna ofta är mycket upptagna och att det därför inför sammanträde med dessa ledamöter måste samlas ihop flera mål.
Till omständigheter av det sistnämnda slaget hör att
kommunerna ofta tar lång tid på sig att skicka in hand- lingarna och det överklagade beslutet, att den klagande ibland inte angett klart vilket beslut det är som över- klagats, att kommunen inte iakttar svarstiden samt att
svar och yttranden skall delges klaganden som ibland kan vara svår att anträffa.
lO KOMMUNALA OCH LANDSTINGSKOMMUNALA LAGÖVERTRÅ— DELSER 10.1 Inledning
Enligt sina direktiv bör utredningen med utgångspunkt i vad JO och JK har uttalat i beslut, som de har överläm- nat till regeringen, göra en förutsättningslös undersök- ning om det nuvarande regelsystemet behöver kompletteras med bestämmelser som motverkar att kommuner och landstings— kommuner överträder gränserna för den kommunala kompetensen eller sätter sig över domstolarnas avgöranden i kommunala besvärsmål. De beslut som JO och JK har överlämnat till regeringen har bl.a. avsett några uppmärksammade fall av
överträdelser mot verkställighetsförbud.
Utredningen har bedömt det som otillräckligt att grunda sina överväganden och förslag på ett sådant litet mate- rial som de nyss nämnda besluten av JO och JK. Utredningen har därför gått igenom alla kommunala besvärsmål som har prövats av kammarrätterna som första instans under tiden januari 1981 - juni 1987 och som har lett till att det prövade beslutet slutgiltigt har upphävts av kammarrätterna eller regeringsrätten (aktundersökningen). Aktundersökningen har begränsats dels till de besvärsmål där det överklagade beslutet har upphävts på den grunden att det avsett en åtgärd som innebär ett överskridande av gränserna för den kommunala kompetensen, dels till de mål som har avsett beslut om överträdelse av domstols verkställighetsförbud och beslut i fråga om rättelse enligt 7 kap. 6 5 KL.
Aktundersökningen omfattar 155 upphävda beslut. Av dessa har 147 fattats av kommuner och 8 av landstingskommuner. Som en komplettering till aktundersökningen har utred— ningen tillställt de kommuner och landstingskommuner som enligt aktundersökningen har fått kommunala beslut upp- hävda en enkät angående verkställighet och rättelse (enkätundersökningen).
Trots att det genomgågna materialet är omfattande så lider det av vissa brister och skevheter som bör påpekas.
En brist är att eventuella lagöverträdelser på den spe- cialreglerade kompetensens område till stor del faller
utanför utredningens undersökning av kommunalbesvärsmål. Denna brist är en följd av att beslut på dessa områden i stor utsträckning överklagas genom förvaltningsbesvär.
En annan brist är att åtgärder av kommunala privaträtts- liga juridiska personer, exempelvis av kommuner och landstingskommuner ägda aktiebolag, inte kan överklagas genom kommunalbesvär. Det bör dock framhållas att under- sökningen omfattar ett inte ringa antal kommunala be— svärsmål som berör vidtagna eller planerade åtgärder av kommunala bolag och stiftelser. Att så är fallet beror på att kommunala beslut att inrätta sådana juridiska perso— ner och beslut om bidrag och andra förmåner m.m. till
dessa kan överklagas genom kommunalbesvär.
Det bör också framhållas att det endast är ett fåtal av de kommunala besluten som överklagas. Detta är natur- ligtvis också en omständighet som påverkar möjligheterna att med det undersökta materialet ge en rättvisande bild av förekomsten av lagöverträdelser i kommunernas och landstingskommunernas verksamhet.
Undersökningen omfattar 149 beslut som har bedömts överskrida gränserna för den kommunala kompetensen. Nästan alla dessa beslut upphävdes redan av kammarrätter— na. Under samma tidsperiod som kammarrätterna prövade de undersökta målen upphävde kammarrätterna ca 650 kom— munala besvärsmål och avgjorde totalt ca 4 650 sådana mål. Även med beaktande av att de två sist nämnda siffer- uppgifterna innefattar även de kyrkokommunala besvärsmålen, är det ett litet antal av de överklagade besluten som har upphävts på grund av kompetensöverskridande. Av de under- sökta besluten har bara 3 avsett rättelseåtgärd enligt 7 kap. 6 5 KL och 2 av dessa upphävdes. Beslut att överträda av domstol meddelat verkställighetsförbud i kommunalbe- svärsmål har prövats i två fall och båda besluten upphävdes.
10.3 Vilka organ fattar de olagliga besluten?
Kommunerna fattade 142 av de undersökta besluten. Av dessa upphävdes 141 beslut. De upphävda besluten fattades av 88 kommuner. I 41 av dessa kommuner var det bara ett beslut som upphävdes. Det är främst några ganska små kommuner som har fått flera beslut upphävda. Man bör vara försiktig med att dra den slutsatsen att legaliteten i dessa kommuner har varit påtagligt sämre än på andra håll. Det relativt sett stora antalet upphävda beslut i dessa kommuner kan likaväl förklaras av andra faktorer, som t.ex. starka politiska motsättningar inom kommunen eller en livlig kommunal debatt.
Kommunfullmäktige har varit det beslutande organet i 118 upphävda fall. De övriga 23 besluten har nästan alla fattats av kommunstyrelser. En socialnämnd, som är den enda specialreglerade nämnd som förekommer i det undersökta materialet, har beslutat i ett av de upphävda fallen.
Fem landstingskommuner har fått beslut upphävda.
Kalmar läns landstingskommun (2) och Stockholms läns landstingskommun (3) är de enda som har fått mer än ett
beslut upphävda.
Landstinget har beslutat i sex fall, förvaltningsutskot— tet i ett fall och en annan nämnd i ett fall.
10.4 Förekommer det reservationer mot kompetens- överskridandebeslut?
Det är vanligt att ledamot av det beslutande organet re— serverar sig mot beslut som innefattar kompetensöverskri- danden. Av undersökningen framgår att detta gjordes mot 90 av de 149 olagliga besluten. Reservationerna avsåg ofta kompetensfrågan. Det var dock inte ovanligt att re- servationerna bara avsåg någon smärre och för kompetens- frågan betydelselös ändring av det fattade beslutet. En reservation kan utgöra en indikation på att det beslutande organet insett att den beslutade åtgärden ligger utanför
kompetensgränsen.
I detta sammanhang bör också påpekas att flera av de upphävda besluten har fattats, trots att beredande nämnd eller kommunal förvaltningschef, t.ex. kanslichef eller socialchef, under beredningen har framhållit att det tänkta beslutet skulle innebära ett brott mot kompetens—
regleringen.
10.5 Vilka är det som klagar?
Beträffande de 67 kommunala beslut som överklagades, förutom till kammarrätten även till RegR, framgår det av undersökningen att klagandena i kammarrätten i 26 fall har varit förtroendevalda. I ett av dessa fall överklaga—
till den kommunala verksamheten. Överklaganden till kam— marrätt gjordes i 3 av de 67 fallen under medverkan av
en intresseorganisation. Organisationen var skattebetalarnas förening, som företrädde ett stort antal klaganden i vart och ett av dessa mål. Även i ytterligare ett fall fanns
det anknytning till en intresseorganisation, då klaganden var en funktionär inom medborgarrättsrörelsen.
I några andra fall har det framgått att klaganden inte har haft någon anknytning till den kommunala verksamten. Beträffande flera klagande har handlingarna i domstolar- nas akter inte gett klart besked om klaganden är en
vanlig medlem i kommunen eller landstingskommunen. I vis— sa av dessa fall finns det anledning att tro att klaganden har anknytning till den kommunala verksamheten.
De flesta av de till RegR överklagade besluten har upp— hävts av kammarrätterna. I huvuddelen av dessa har det beslutande organet fört målet vidare. I några få fall har företrädare för företag eller föreningar som har gynnats genom det överklagade beslutet varit klagande i RegR.
10.6 Vilken typ av kompetensöverskridande beslut är det som överklagas?
Ett knappt 20-tal av de upphävda besluten är hänförliga till utrikes— och försvarspolitik. Bland denna målgrupp kan nämnas beslut, varigenom vissa kommuner förklarat sig vara kärnvapenfria zoner eller gjort andra fredspo— litiska uttalanden. I gruppen förekommer också beslut om ekonomiska bidrag till olika utrikespolitiska manifes— tationer, bl.a. till stöd för kampen mot rasförtryck i Sydafrika, och beslut om kommunal bojkott av varor från Sydafrika. (Anm.: Det är numera tillåtet för kommuner och landstingskommuner att vid upphandling genom bojkott av varor och tjänster med sydafrikanskt ursprung vidta sådana solidaritetsaktioner som riktar sig mot den
sydafrikanska apartheidpolitiken, SFS 1985:1052 och 1986:1394.)
Det stora flertalet av de upphävda besluten eller omkring 100 stycken har anknytning till näringslivs- och syssel- sättningsfrämjande åtgärder i form av ekonomiskt stöd i olika former, bl.a. lån, borgen, annan kreditsäkerhet och direkta penningbidrag. Det ekonomiska stödet har i unge- fär lika stor utsträckning lämnats till kommunala bolag och stiftelser som till privata företag. Det är vanligt att besluten om ekonomiskt stöd har upphävts på den grun— den att stödet inte har varit av tillräcklig betydelse för avhjälpande av rådande eller befarad arbetslöshet inom kommunen. Även andra grunder förekommer emellertid ganska ofta, t.ex. att det ekonomiska stödet inte i tillräcklig omfattning avgränsats till att avse endast sådan verksamhet som faller inom ramen för den kommunala
kompetensen.
De upphävda beslut som inte kan hänföras till någon av
de nu nämnda målgrupperna avser kommunala och lands- tingskommunala beslut av skilda slag. Gemensamt för det stora flertalet av dem är att de går ut på ekonomiska stödåtgärder till olika mottagare. Som exempel på beslut
av detta slag kan nämnas anslag till en av enskild anord- nad konferens, vårdnadsersättning, bidrag till politisk verksamhet, bidrag till bildningsförbund, bidrag till Folkets-Hus/park för restaurangverksamhet och hotellutbygg- nad, födelsedagsgåva till Konungen och skadestånd ex gratia.
10.7 Verkställighet och verkställighetsförbud
Kommunala beslut är i princip verkställbara när proto- kollet med beslutet har justerats. Detta innebär att besluten kan komma att verkställas före eller under en
pågående kommunalbesvärsprövning. För att förhindra att
så sker kan domstolen i ett kommunalbesvärsmål, även utan yrkande av part, meddela verkställighetsförbud.
I ungefär två tredjedelar av de undersökta målen påkallades aldrig något verkställighetsförbud. I de mål där verkstäl- lighetsförbud begärdes bifölls 42 av 54 begärda verkstäl— lighetsförbud. Inte i någon av de undersökta fallen för- ordnade domstolarna om verkställighetsförbud utan yrkande av part.
Två överträdelser av verkställighetsförbud blev föremål för kommunalbesvärsprövning. Beslut om överträdelse av de meddelade verkställighetsförbuden upphävdes i båda fallen.
Av 155 upphävda beslut verkställdes 49 före upphävandet, varav 23 redan innan tiden för att överklaga beslutet hade löpt ut,
10.8 Rättelse enligt 7 kap. 6 5 KL
Enligt 7 kap. 6 5 KL skall det kommunala organ, som efter kommunalbesvär har fått ett redan verkställt
beslut upphävt genom ett avgörande som har vunnit laga kraft, föranstalta om rättelse av verkställigheten i den mån det är möjligt.
Som nämnts i avsnitt 10.7 var 49 beslut redan verkställ- da när de efter kommunalbesvärsprövning blev upphävda. I 29 av dessa fall brydde de kommunala organen sig inte om att fatta något beslut huruvida rättelse skulle ske eller inte. I tre fall beslöts att någon rättelse inte skulle ske och i återstående 17 fall beslöts att rättelse skulle ske av den verkställighet som hade gjorts.
Tre av de undersökta målen avser rättelseåtgärd enligt 7 kap. 6 5 KL. I två av dessa mål hade kommuner åtagit sig civilrättsliga förpliktelser, i det ena fallet genom
ett tidningsföretag och i det andra fallet genom att i strid med kommunens upphandlingsreglemente anta ett för sent inkommit anbud på snöröjning. Efter kommunalbesvär upphävdes beslutet om uthyrning av fastigheten och beslu— tet om antagande av snöröjningsanbudet. Kommunerna beslöt att inte vidta rättelse enligt 7 kap. 6 5 KL och motiverade sina ställningstaganden med att uppsägning av avtalen skul— le bli för betungande för dem. Kammarrätterna fann inte
att kommunerna förmått visa att ett återgångsförfarande skulle medföra så omfattande ekonomiska förluster för dem att det skulle te sig som orimligt att upprätthålla kra— vet på rättelse av upphävda beslut och upphävde därför besluten om att inte vidta rättelse.
I ett rättssamhälle som vårt måste kommuner och lands— tingskommuner på samma sätt som andra offentliga in— stitutioner och den enskilde följa lagar och andra före— skrifter. Om det skulle uppstå ett icke godtagbart spel— rum mellan kommunalt handlande och lagarna måste detta ställas till rätta. Det kan väl i någon mån ske genom att de materiella reglerna om kommunalt handlande ändras. Men innan jag går vidare vill jag stryka under att det ligger utanför uppdraget att föreslå sådana ändringar.
11.1 Behovet av ändrade sanktionsregler
Mitt ställningstagande: Det finns ett alltför stort spelrum mellan den kommunala verkligheten och lagen. Det befintliga sanktionssystemet är inte effektivt.
För kommuner och landstingskommuner finns det tvingande lagregler av offentligrättslig natur, främst i KL och i en serie speciallagar som är inriktade på olika slag av verksamheter. Sådana regler finns emellertid också på annat håll, exempelvis i RF, som bl.a. har en del tving— ande regler som gäller för all offentlig verksamhet.
En del av de tvingande reglerna gäller myndighetsutöv— ning, dvs. verksamhet, som är uttryck för de samhälleliga maktbefogenheterna gentemot enskilda. Dessa regler finns
i speciallagar. En betydande del av de tvingande reglerna gäller emellertid förvaltning som inte är myndighetsutöv— ning. Sådana regler finns både i KL och i speciallagar.
Reglerna om myndighetsutövning är sanktionerade genom straffansvar för tjänstefel för nämndledamöter och an— ställda. Regelsystemet för myndighetsutövning är även i övrigt utformat på ett sätt som ger den enskilde speciella möjligheter att hävda sin rätt när kommunen eller lands- tingskommunen utövar makt mot honom. För fullmäktige,
som genom sina medelsanslag har att möjliggöra all kommu— nal förvaltning av vad slag den vara må, finns inte något tjänsteansvar. En fullmäktigeförsamling kan helt osanktionerat underlåta att anslå erforderliga medel för obligatorisk myndighetsutövning.
Inom den allmänna kommunala förvaltningen, som inte innefattar myndighetsutövning, förekommer det inte något
tjänsteansvar.
Frågorna om disciplinansvar m.m. för kommunalanställda är - med det undantag beträffande hälso- och sjukvårds— personal som regleras i den s.k. tillsynslagen (se avsnitt 4.3) - inte underkastade författningsreglering. De frågorna regleras genom avtal på samma sätt som på den helt enskilda delen av arbetsmarknaden.
Det är svårt att på något helt tillförlitligt sätt mäta de kommunala förvaltningarnas vilja och förmåga till legalitet i förvaltningen. Den genomgång av frågan som har gjorts under utredningsarbetet ger emellertid samma besked som tidigare liknande genomgångar. När det uppstår obalans mellan på ena sidan det som kommunerna och landstingskommunerna uppfattar som sina intressen och på andra sidan det som i lagar och föreskrifter försvaras som andras intressen finns det en viss benägenhet i de kommunala förvaltningarna att ge företräde åt det som de
uppfattar som sina egna intressen. Denna tendens är tyd-
ligast på området för den allmänna kommunala kompetensen, som är reglerad företrädesvis i själva KL. Som exempel kan nämnas kommunernas och i viss mån även landstingskom- munernas mellanhavanden med det egentliga och mestadels enskilda näringslivet. Här finns en konflikt mellan på ena sidan kommunernas intresse av att behålla det enskil— da näringslivets arbetsplatser i kommunen eller att få nya sådana arbetsplatser och på andra sidan det i den allmänna kompetensregeln inbyggda riksintresset av att näringslivets lokalisering och konkurrensförhållanden
inte bestäms av individuella subventioner från kommunerna. Denna intressekonflikt har kommunerna en klar benägenhet att lösa till förmån för det som de uppfattar som sina
egna intressen. Det underlättas av att en kommun genom ett kompetensöverskridande beslut i ämnet inte riskerar annat än att beslutet blir upphävt efter kommunalbesvär.
Om besvärsinstansen skulle meddela ett verkställighetsförbud finns det inte någon sanktion mot en eventuell kommunal överträdelse av förbudet. Överträdelser av verkställig— hetsförbud har förekommit. I ett sådant fall väckte JK talan mot ledamöter i den berörda kommunstyrelsen för myndighetsmissbruk, alternativt vårdslös myndighetsutövning. Men åtalet ogillades, eftersom kommunstyrelsens förfarande inte var myndighetsutövning (NJA 1988 s. 26). Det finns inte heller — bortsett nu från risken för en ny upphävandedom - någon sanktion mot att en kommun, sedan ett beslut blivit upphävt, fattar ett nytt beslut av i huvudsak samma inne- håll som det upphävda.
Det nyss återgivna exemplet gäller verksamhet på området för den allmänna kommunala kompetensen. Men det finns exempel på motsvarande inställning på specialreglerade verkSamhetsområden.
Det finns alltså Vissa brister i kommunernas och landstings— kommunernas legalitetsstandard som i och för sig talar för att sanktionssystemet behöver ändras så att det på ett bättre sätt än nu främjar legaliteten i den kommunala för-
valtningen. Observationen gäller främst verksamhet på den allmänna kompetensens område, men det finns anledning anta att förhållandena kan vara liknande på specialreglerade
områden.
Ett ännu starkare skäl för en förändring av sanktionssy— stemet i vidsträckt bemärkelse är emellertid den allmänna erfarenheten att tvingande lagstiftning, vem den än rik— tar sig mot, vanligen behöver stöd av sanktioner för att bli åtlydd i godtagbar utsträckning. De nuvarande sank— tionerna till stöd för lagar och föreskrifter om kommunernas och landstingskommunernas befogenheter och skyldigheter uppvisar, som strax skall beröras, en del brister som
behöver avhjälpas på något sätt.
En höjning av legalitetsstandarden kan naturligtvis framtvingas genom användning av någon av de metoder som traditionellt används för att skapa rimliga garantier för laglydnad. Vid en inventering av de traditionella metoderna finner man emellertid många invändningar som skapar tvekan om de metodernas ändamålsenlighet i den föreliggande situationen. Tveksamheten har sin grund i den lokala och regionala samhällsförvaltningens särprä- gel och gäller både effekt och lämplighet av de tradi- tionella metoderna.
Mitt ställningstagande: Jag föreslår inte någon ändring i det straffrättsliga eller disciplinära ansvaret.
___—___—
Tjänsteansvar
Det nuvarande tjänsteansvaret och det tjänsteansvar som gäller fr.o.m. den 1 oktober 1989 har beskrivits i avsnitt 4.2. Det nya ansvaret gäller, på liknande sätt som tidigare, endast myndighetsutövning. Gärningarna avser fel vid myndighetsutövning och benämns tjänstefel och grovt tjänstefel. Av den nya lagtexten framgår direkt att ansvaret omfattar både handling och underlåtenhet. Enligt den gamla lagen förutsattes för straffbarhet att gärningen för det allmänna eller någon enskild medförde förfång eller otillbörlig förmån som inte var ringa. Båda dessa rekvisit har slopats. Det innebär bl.a. att det i fortsättningen finns en straffsanktion mot den typen av lagöverträdelse som beskrivs i JO—fallet om kommunal vägran att göra föreskriven livsmedelskontroll (se avsnitt 2.3).
I kommunala beslut, som är av någon större betydelse, deltar ofta ett stort antal förtroendevalda och tjänste— män i olika ställningar och även ett flertal kommunala organ. Det ger en utspädning av ansvaret för varje in- blandad individ och gör det svårt att identifiera den eller dem som i verklig mening kan sägas bära ett ansvar för beslutet. Ett beslut kan med andra ord innefatta en grov lagöverträdelse utan att någon av de ansvariga kan beslås med ett tjänstefel. Av dessa skäl får straff all— mänt sett betecknas som en mindre effektiv sanktion mot lagöverträdelser i kommunal förvaltning. Detta talar mot den annars i och för sig tänkbara lösningen att utvidga
det kommunala tjänsteansvaret till att avse exempelvis nämndledamöter och anställda även utanför området för myndighetsutövning, något som i huvudsak skulle innebära en återgång till det ansvar som fanns före 1975 års ämbetsansvarsreform.
Det finns också andra invändningar mot att tillskapa ett personligt straffansvar för de kommunalt förtroendevalda på området utanför myndighetsutövning. Typiskt sett beror deras insatser på ett verkligt intresse för samhällsfrågorna och görs på villkor som innebär personliga uppoffringar av olika slag. Ett utökat tjänsteansvar kan göra de kom— munala förtroendeuppdragen mindre lockande, vilket är allvarligt i en tid då rekryteringen i verkligheten behö—
ver förbättras.
En annan invändning är att tjänsteansvar kan leda till
en byråkratisering av den verksamhet som ansvaret avser. Den invändningen väger särskilt tungt på området för den allmänna kompetensen, där begreppet kommunal självstyrel- se har sin mest konkreta innebörd. Det är angeläget att undvika regleringar som hämmar initiativkraften och ar- betslusten ute i kommuner och landstingskommuner.
Invändningarna mot ett eventuellt utvidgat tjänsteansvar på det kommunala området väger tungt. Jag ser inte någon anledning att gå in på lösningar av det slaget.
Disciplinansvar
Det finns ett principiellt samband mellan frågan om utvidgat tjänsteansvar och frågor om disciplinansvar, avskedande och avstängning av kommunala tjänstemän.
Disciplinansvaret för kommunalt anställda regleras i allt väsentligt i kollektivavtal (beträffande den speci— ella lagregleringen rörande disciplinärt ansvar för hälso— och sjukvårdspersonal, se avsnitt 4.3). Det är
kommunerna och landstingskommunerna själva som beslutar om disciplinansvar, avskedande eller avstängning för de egna tjänstemännen. JO och JK kan kritisera kommunala ställningstaganden i sådana frågor, men kan inte föra talan mot de kommunala besluten eller genom andra lik- nande åtgärder påverka behandlingen av disciplinfrå-
gorna.
I betänkandet (SOU 1985:26) JO—ämbetet — En översyn (s. 185 — 188) anförs att det har förekommit fall i vilka det möjligen var önskvärt att JO haft talerätt i fråga om kommunala beslut om disciplinansvar. Utredningen konstaterade emellertid att saken kompliceras av att avtalsparterna, dvs. kommun eller landstingskommun på den ena och arbetstagarna och deras organisationer på den andra sidan, disponerar över hur kollektivavtal skall tolkas. Frågan om lagreglering eller avtalsfrihet på området var enligt utredningen något som borde bedömas utifrån ett vidare synsätt än det som endast har ut—
gångspunkt i JO:s behov av sanktionsmedel.
De invändningar som tidigare anförts mot en skärpning av tjänsteansvaret i kommunal förvaltning gäller också för disciplinansvaret. Till detta kommer att flertalet vik- tiga beslut i kommunal förvaltning fattas av förtroendeval— da. Samtidigt kan det konstateras att en mängd löpande ärenden som berör enskilda på ett ingående sätt handläggs av kommunala tjänstemän, utan att de förtroendevalda har möjlighet att göra någon detaljövervakning av hur ären— dena hanteras. Det är emellertid en för den kommunala självstyrelsen ingripande sak att i någon form föra in ett statligt inflytande över disciplinansvaret i de kom- munala förvaltningarna. Behovet av en sådan förändring bör bedömas mot bakgrund av verkningarna av det förslag
om en mera generell förstärkning av sanktionssystemet som jag lägger fram.
Jag föreslår inte någon ändring i kommunernas och lands- tingskommunernas rätt att själva besluta i disciplinfrågor
som rör deras anställda.
11.3 Statlig tillsyn
Mitt ställningstagande: Skärpt tillsyn och kontroll genom underställning eller vite är ingen bra lösning.
I tidigare kommunallagstiftning fanns det länge en tämli- gen ingående statlig tillsyn och kontroll över kommunernas och landstingskommunernas allmänna förvaltning.
Alla viktigare kommunala ekonomibeslut skulle understäl- las statliga myndigheter för att bli gällande. Denna statliga tillsyn och kontroll avvecklades efter hand och under det senaste decenniet har det inte funnits någon tillsyn eller kontroll av detta slag över hur kommuner och landsting tillämpar KL:s många tvingande regler.
Den statliga tillsynen på specialreglerade områden har beskrivits under aVSnitt 5.2. Specialförfattningarna föreskriver ofta att den kommunala verksamheten på det berörda området skall stå under tillsyn av någon statlig myndighet. Till den statliga tillsynen hör ofta att be— sluta föreskrifter i vissa ämnen. Den statliga myndigheten brukar däremot inte ha befogenhet att ge ett kommunalt organ direktiv om hur det kommunala organet i det enskil— da fallet skall fullgöra sina uppgifter, och den statliga myndigheten förfogar i allmänhet inte över några speciella tvångsmedel mot kommuner och landstingskommuner som even— tuellt åsidosätter sina skyldigheter. Den en gång tämli— gen vanliga underställningskontrollen är i allt väsentligt avskaffad och finns nu bara kvar beträffande kommunala
beslut om ordningsstadgor och reglementen för kommunala folkhögskolor.
En utvidgning av statens traditionella tillsyns- och kontrollfunktioner gentemot kommunerna och landstings- kommunerna skulle säkerligen främja legaliteten i den kommunala förvaltningen. Särskilt på specialreglerade områden kunde vederbörande statliga myndighet tänkas få ställningen som kontrollmyndighet över kommunerna och landstingskommunerna med rätt att vid behov meddela vitesförelägganden. Till ett sådant system kunde tänkas höra regler om att vissa kommunala beslut skulle understäl- las och fastställas av en statlig myndighet för att bli giltiga. Förändringar av detta slag skulle emellertid innebära en återgång till ett gammalt kontrollsystem som på grund av intresset av en verklig kommunal självstyrelse och en minskad byråkrati har övergetts så gott som helt
genom ett omfattande lagstiftningsarbete under 1970- och 1980-talen.
Jag ser för närvarande inte något tillräckligt vägande skäl för en utvidgning av den direkta statliga tillsynen över kommuner och landstingskommuner.
11.4 Revision
Mitt ställningstagande: Jag föreslår ingen ändring i reglerna om den kommunala revisionen.
En tänkbar möjlighet är att förtydliga eller bygga ut de regler om kommunal interngranskning och internkontroll som redan finns i 5 kap. KL om revision.
Den kommunala revisionen sköts av personer som väljs av fullmäktige. I fråga om valbarhet gäller samma bestäm— melser som för ledamöter i fullmäktige. Revisorerna
skall enligt 5 kap. 3 5 KL pröva om styrelsens och övriga nämnders verksamhet har utövats på ett ändamålsenligt och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt, om räkenskaperna är rättvisande och om den kontroll som har utövats inom nämnderna är tillräcklig. Revisorernas upp— gifter är alltså av både redovisningsteknisk och saklig natur. Det sistnämnda inslaget i revisionen brukar kallas förvaltningsrevision. Till förvaltningsrevisionen får bl.a. anses höra en viss granskning av lagenligheten, fastän detta inte direkt framgår av lagtexten. På grund— val av revisionsberättelsen beslutar fullmäktige om an- svarsfrihet skall beviljas eller om åtgärd skall vidtas för att bevara kommunens eller landstingskommunens rätt.
I samband med stat-kommunberedningens utredning om den kommunala näringslivspolitiken framfördes inom bered— ningen ett förslag om att de kommunala revisorerna skulle få till uppgift "att övervaka de beslut kommunen fattar ur laglighetssynpunkt innan besluten verkställs" (Ds C 1986:16 s. 67 - 68 och 78 — 79). Det föll på kommunal- lagsgruppens lott att ta ställning till detta förslag. Kommunallagsgruppen avstyrkte förslaget. Laglighetskon— trollen kunde enligt kommunallagsgruppens mening inte få någon framträdande roll i revisionsarbetet. Det fanns inte något krav på att revisorerna skulle ha juridisk utbildning. Om en revisor under revisionsarbetets gång kunde konstatera att ett beslut var olagligt var det inte något som hindrade att han gjorde beslutsfattaren upp- märksam på detta. Från revisionens synpunkt var laglighets— granskningen en andrahandsuppgift. Laglighetsfrågor prövades främst på annat sätt, t.ex. genom kommunalbesvär eller JO:s tillsynsverksamhet (Ds C 1988z52 Ny lag om kommuner och landsting, s. 135 — 136).
Jag ansluter mig i allt väsentligt till kommunallagsgruppens ståndpunkter i ämnet. Tanken på att revisorerna skulle göra någon förhandsgranskning av kommunala beslut innan de verkställs är verklighetsfrämmande. Av praktiska skäl kan revisorernas granskning knappast ske annat än i efter— hand. De legalitetsproblem som i dag finns i de kommunala förvaltningarna har mestadels sin grund i kollisioner mellan på ena sidan sådana intressen som lokalt och regionalt uppfattas som kommunala intressen och på andra sidan intressen som företräds av enskilda människor,
andra kommuner eller landstingskommuner eller staten. Det är inte troligt att en särskild föreskrift i lag om lag— lighetsgranskning vid den interna kommunala revisionen i någon beaktansvärd grad skulle ha legalitetsfrämjande verkan i dessa lägen.
Jag avvisar för min del tanken på att i förevarande sammanhang göra någon ändring i reglerna om den kom- munala revisionen.
11.5 Frågan om verkställbarhet av kommunala beslut innan de har vunnit laga kraft
&—
Mitt förslag: Huvudregeln om rätt till omedelbar verkställighet, som nu bara indirekt framgår av kom- munallagen, bör komma till direkt uttryck i en ny kommunallag.
___—___—
Ett kommunalt beslut är i princip verkställbart så snart protokollet över beslutet har justerats. Rätten till omedelbar verkställighet har ansetts ligga i sakens na- tur. Att den rätten finns framgår indirekt av den kommu— nala rättelseplikten enligt 7 kap. 6 5 KL.
Kommunallagsgruppen har i sitt betänkande (Ds 1988:52 s.149) förklarat att det av läsbarhetsskäl skulle vara av värde om det av KL framgick att det är möjligt att verkställa beslut även om de har överklagats och att det verkställande organet skall göra en prövning i varje enskilt fall. Med hänsyn till kommunalansvarsutredning- ens arbetsuppgifter har emellertid kommunallagsgruppen avstått från att framlägga något förslag i denna del.
Frågan om omedelbar verkställbarhet och om en uttrycklig lagreglering härav hänger i viss mån samman med regeln i 7 kap. 6 5 KL. Enligt denna paragraf skall fullmäktige, om ett kommunalt beslut har blivit upphävt genom avgörande som har vunnit laga kraft och om beslutet redan har verkställts, föranstalta om rättelse av verkställigheten
i den mån det är möjligt.
Ett problem med den nuvarande ordningen är att en omedelbar verkställighet lätt kan omintetgöra resultatet av kommunalbesvär som har fog för sig och därför leder till upphävande dom. I detta sammanhang måste särskilt observeras att vissa kommunala beslut i sig innefattar både själva beslutet och verkställigheten. Ett beslut om ett kommunalt borgensåtagande kan mycket väl få den for— men att själva beslutet innefattar ett borgensåtagande, vilket får rättsliga verkningar redan när det har blivit
känt för de berörda parterna.
Det är framför allt effektivitetskrav i den kommunala förvaltningen som gör det nödvändigt att kommunala beslut som huvudregel måste kunna verkställas omedel- bart. Ibland är omedelbar verkställighet en nödvän— dighet. Detta gäller t.ex. ofta i fråga om beslut om val eller budget. Ibland kan verkställighet, utan att det har någon betydelse vare sig för kommunen eller för andra, anstå tills beslutet har vunnit laga kraft.
De fall i vilka det av rättssäkerhetsskäl skulle behövas ett automatiskt verkställighetsförbud är mycket få och svåra eller omöjliga att i verklig mening precisera i lagtext. Därtill kommer att ett sådant legalt verkstäl- lighetsförbud skulle ha praktisk betydelse enbart under den förhållandevis korta tid som brukar förflyta mellan justeringen av ett kommunalt beslut och den tidpunkt då kammarrätten kan meddela verkställighetsförbud. Om en kommun eller en landstingskommun i något fall skulle visa överdriven brådska med verkställighet av ett i rättsligt hänseende tveksamt kommunalt beslut blir en sådan åtgärd lätt ett tecken på att de som har handlagt ärendet i kommunen har förstått att beslutet skulle kunna komma att upphävas. Detta kan i sin tur försvaga kommunens eller landstingskommunens ställning i fall där det kan bli fråga om sanktion av den nya typ som jag längre fram kommer att förorda. En verkställighet i huvudsakligt syfte att omintetgöra resultatet av en kommunalbesvärs- process är för övrigt att hänföra till det som kallas illojal maktanvändning (détournement de pouvoir) och som RF vänder sig mot i 1 kap. 9 5. En sådan fråga lämpar sig inte för uttrycklig behandling i KL.
På grund av det anförda anser jag att rätt till verk— ställighet bör föreligga även i fall där rättsenligheten av det kommunala beslutet framstår som tveksam. Avgörande för denna ståndpunkt är intresset av effektivitet i den kommunala förvaltningen. Den ordningen ger otvivelaktigt ett visst utrymme för skyndsam verkställighet i syfte att sabotera en väntad eller påbörjad kommunalbesvärs— process. Men det förslag om särskilda sanktioner mot kom- munala lagöverträdelser som jag lägger fram kommer att motverka det slaget av snabb verkställighet. Jag ansluter mig till kommunallagsgruppens mening att den omedelbara verkställbarheten av kommunala beslut bör framgå direkt av KL. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att 7 kap. 1 5 KL tillförs ett nytt sista stycke enligt Vilket den omständigheten att besvär har anförts inte hindrar att
det överklagade beslutet verkställs. Lagtekniska spörsmål av detta slag hör emellertid närmast hemma hos kommunal— lagskommittén (C 1988:O3) i dess arbete med en ny kom— munallag. Jag lägger inte fram något förslag till lagtext i ämnet, eftersom den lagtekniska frågan påverkas av alla övriga förändringar som en ny kommunallag innebär.
Jag föreslår alltså att huvudregeln om fri rätt till omedelbar verkställighet, som nu bara indirekt framgår av KL, behålls och får komma till ett mera direkt uttryck i en ny kommunallag.
11.6 Frågan om ändring i KL:s rättelseregel
___—___!
Mitt ställningstagande: Jag föreslår inte någon ändring i rättelseregeln.
___—___;—
Om en upphävande dom har vunnit laga kraft och verkstäl- lighet redan har skett är det organ som har fattat be- slutet också skyldigt att föranstalta om rättelse av verkställigheten i den mån det är möjligt. Denna bestämmelse har sin grundläggande förklaring i rätten till omedelbar verkställighet. Eftersom kommunalbesvärsprocessen är en s.k. kassationsprocess är det viktigt att de kommunala förvaltningarna tillämpar bestämmelsen om rättelse på ett sätt som är lojalt mot bestämmelsens syften. Lojalitetskra— vet gör sig inte gällande på samma sätt när det gäller att åtlyda domar och utslag efter s.k. förvaltningsbesvär. I den processen har besvärsinstanserna en rätt inte bara att upphäva ett överklagat kommunalt beslut, utan också att, om det skulle finnas lämpligt, ändra det överklagade be- slutet och därigenom ge beslutet ett helt annat innehåll
än den beslutande kommunen har avsett.
Beträffande den närmare innebörden av rättelseplikten hänvisas i förarbetena (prop. 1975/76:187 s. 561) till de uttalanden i ämnet som gjordes i betänkandet (SOU 1971:84) Kommunal kompetens. I det betänkandet anfördes följande.
Det ankommer på kommunen eller landstingskommunen att med till buds stående medel bringa verkställigheten till återgång. Verkställighet i form av rättshandlingar bör bringas att återgå på ogiltighetsgrund, om detta nu är möjligt. I fråga om rättshandlingar som är giltiga, trots det upphävda beslutet, får kommunen eller lands— tingskommunen välja andra utvägar, exempelvis säga upp eller rent av bryta avtal som är oförenliga med den upp- hävande domen. Om verkställigheten haft formen av fysiska åtgärder kan det bli fråga om att återställa de fysiska förändringarna till det ursprungliga läget. Om verkstäl— ligheten har bestått i förvärv av fast eller lös egendom får rättelse ske genom att egendomen får en ny användning som är förenlig med den upphävande domen eller egendomsinne— havet avvecklas. Den omständigheten att ett återgångsför- farande är förenat med kostnader eller förluster försvagar i princip inte det grundläggande kravet på återgångsåtgär- der. För att minska eventuella ekonomiska förluster har kommunen eller landstingskommunen dock en viss frihet att välja metod och tidsplan för återgång. I princip gäller dock att återgång eller rättelse skall genomföras utan onödigt dröjsmål. Undantagsvis kan situationer tänkas förekomma där återgångsförfarande skulle medföra så om— fattande ekonomiska förluster för kommunen eller landstings- kommunen att det skulle framstå som orimligt att helt eller delvis genomföra en återgång. Det är bl.a. denna situation som åsyftas i 7 kap. 6 5 KL när där sägs att återgång skall ske i den mån det är möjligt. Genom att alternativa återgångsförfaranden mestadels finns att tillgå har såda— na situationer antagits bli mycket ovanliga. Återgång är ibland helt omöjlig. Så är exempelvis fallet om verkstäl- ligheten har bestått av en utbetalning för vilken åter—
krav är uteslutet på civilrättsliga grunder, eller, annorlunda uttryckt, för vilken ett återkrav inte kan väntas bli bifallet om det framställs i civilprocess vid
en allmän domstol. I fall där betalningsmottagaren är återbäringsskyldig kan återbäring vara utesluten på grund av bristande betalningsförmåga. När ett återgångsförfarande även i ett längre tidsperspektiv framstår som omöjligt att genomföra har fullmäktige eller kommunstyrelsen rätt
att avskriva återgångsärendet.
Den enkätundersökning som har genomförts av utredningen visar, kanske inte helt överraskande, att kommunerna och landstingskommunerna inte är särskilt benägna att ta itu med de återgångsfall som kan uppstå, vilket främst tar sig det uttrycket att den berörda kommunen eller landstings— kommunen över huvud taget inte fattar något beslut i
rättelsefrågan.
Det är en allmän erfarenhet att effekten av en tvingande lagbestämmelse kan förbättras om själva påbudet i para- grafen förtydligas och informationsvärdet av bestämmel— sen på det viset höjs. Rättelseregeln kan emellertid knappast göras tydligare. Hindret för ett förtydligande ligger främst i att kravet på att rättelse inte kan göras ovillkorligt. Den kommunala verkligheten är sådan att en hel eller delvis återgång någon gång kan framstå som meningslös, oförnuftig, ekonomiskt orimlig eller på annat sätt oförsvarlig. Denna tankegång får i den nuvarande lagtexten anses framgå tillräckligt tydligt genom hänvis-
ning till vad som är möjligt.
Att enbart bordlägga en upphävande dom utan att alls ta ställning till återgångsfrågan är att betrakta som ett så grovt fel att sanktion kan utlösas enligt det speciella sanktionssystem som jag i det följande kommer att förorda.
Jag föreslår inte någon ändring i KL:s rättelseregel.
Mitt ställningstagande: Kretsen av klagoberättigade bör inte utvidgas.
___—___—
Enligt 7 kap. 1 5 KL får bara kommunmedlemmarna över— klaga kommunala beslut genom kommunalbesvär. Av 1 kap. 3 5 KL framgår att medlem av en kommun är den som är kyrko- bokförd i kommunen, äger fast egendom där eller är taxe- rad till kommunalskatt där. Det sagda gäller på motsvarande sätt i landstingskommun. Denna avgränsning av kretsen av taleberättigade innebär att många, som har ett naturligt intresse av att en kommun eller landstingskommun iakttar legalitet i sin allmänna förvaltning, saknar möjlighet att anföra besvär över kommunala beslut på detta s.k. oreglerade verksamhetsområde. Med den rörlighet som nu— mera kännetecknar befolkningen finns det i varje kommun eller landstingskommun en grupp människor som inte är anknutna till kommunens eller landstingskommunens område genom kyrkobokföring eller på annat sätt som ger talerätt. Sådana personer kan på samma sätt som andra kommuner, andra landstingskommuner eller staten ha ett betydande intresse av vissa kommunala eller landstingskommunala beslut. Sedan den kommunala taxeringen av juridiska per- soner slopades år 1986 har juridiska personer i en kommun eller landstingskommun inte heller talerätt om de inte skulle äga fast egendom i kommunen eller landstings- kommunen.
Det finns alltså en stor krets av personer som inte kan hävda sina intressen i kommunen eller landstingskommunen med hjälp av kommunalbesvärsinstitutet. I olika samman— hang har därför fråga uppkommit att utvidga kretsen av taleberättigade, en åtgärd som möjligen skulle verka i legaliserande riktning för den kommunala verksamheten.
1988:52 s. 141 ff) tagit upp denna fråga och anfört följande: Kopplingen mellan medlemskap i en kommun och klagorätt har alltid varit ett utmärkande drag för denna speciella form av överklagande av kommunala beslut. Grundtanken är att alla medlemmar i en kommun är delaktiga i hur de kommunala angelägenheterna sköts och att de därmed har ett berättigat intresse av att få till stånd en laglighetskontroll av beslutsorganen. Den andra sidan av saken är att de som inte tillhör den kommunala gemen— skapen inte har någon rätt att begära en rättslig pröv— ning. Om man skulle bryta sambandet mellan medlemskap och rätten att överklaga, skulle man utan tvekan få en helt ny inriktning av processen. Det finns inte grund för så genomgripande ändringar och vi drar därför slutsatsen att kopplingen mellan medlemskap och klagorätt skall behållas. Någon utvidgning till sådana som direkt berörs av en fråga, trots att de inte är kommunmedlemmar, kan därför som vi ser det inte komma i fråga.
Jag ansluter mig i allt väsentligt till den bedömning som kommunallagsgruppen sålunda har gjort och föreslår alltså inte någon utvidning av den krets av personer som får föra talan genom kommunalbesvär.
11.8 Kortare handläggningstider för kommunalbe—
svärsmål
Mitt ställningstagande: Det bör inte lagstiftas om sär- skild förtur för kommunalbesvärsmål. Inte heller i övrigt lägger jag fram något förslag till ändring i reglerna om handläggningen av dessa mål. Om de problem som finns inte kan lösas på administrativ väg inom domstolarna, bör de
tas upp t.ex. vid en översyn av förvaltningsprocesslagen.
———___
Handläggningstiderna för kommunalbesvärsmålen är genomsnitt— ligt kortare än för många andra målkategorier i kammarrät- terna och regeringsrätten. Över 60 procent av kommunalbe- svärsmålen avgörs av kammarrätterna inom sex månader. Det
är alltså inte fråga om några uppseendeväckande långa handläggningstider om man ser till hur lång tid mål av någon beskaffenhet tar i förvaltningsdomstol.
För en hel del av kommunalbesvärsmålen är det angeläget med en skyndsam handläggning. Ett exempel på sådana mål
är besvär över beslut som ingår som en länk i ett större kommunalt anläggningsprojekt.
En förkortning av handläggningstiderna för kommunalbesvärs- mål kan genomföras genom en ändring i förvaltningsprocess— lagen som innebär åläggande att handlägga kommunalbesvärsmål skyndsamt. En sådan lagändring skulle ge kommunalbesvärs— målen garanterad förtur i kammarrätterna och regeringsrät- ten. Kortare handläggningstider har väl främst betydelse för befogade besvär i mål av brådskande slag. För mål av mindre brådskande slag och för de många ogrundade besvären finns det naturligtvis inte anledning att skapa förtur. Det lär dock inte gå att reglera frågan så att man sorterar bort mål av mindre brådskande slag och de obefogade besvären. Det bör dock beaktas att domstolen
enligt 10 5 förvaltningsprocesslagen har goda möjligheter att avgöra obefogade besvär utan kommunikation.
Innan man ger kommunalbesvärsmålen förtur bör intresset av en snabbare handläggning av dessa mål vägas mot de förtursintressen som kan finnas beträffande andra mål, t.ex. mål enligt plan- och bygglagen. De förtursintres— sen som anknyter till kommunalbesvärsmålen måste också vägas mot intresset av att de mål som redan har förtur inte behandlas långsammare. Om förtursordning för vissa typer av mål skall ha någon verklig effekt i form av snabbare handläggningstider måste man vara restriktiv med att ge fler målkategorier förtur.
Utredningen har inhämtat synpunkter från kammarrätterna och regeringsrätten angående effekterna för de berörda domstolarna av en förtursordning för kommunalbesvärsmålen, särskilt när det gäller effekterna för andra målgrupper
än kommunalbesvärsmålen. Detta redovisas under avsnitt 9.3.
Som tidigare nämnts är långt ifrån alla kommunalbesvärs— mål av brådskande slag. Det framstår inte som lagtekniskt möjligt att tillskapa en förtursordning enbart för de brådskande kommunalbesvärsmålen. Enligt vad som framkommit i de synpunkter som lämnats av de berörda domstolarna är dessa medvetna om att vissa kommunalbesvärsmål är av brådskande slag. Dessa mål synes redan nu handläggas skyndsamt. Behovet av att tillskapa en särskild förtursord— ning för kommunalbesvärsmålen är därför inte särskilt framträdande. Jag lägger därför inte fram något lagförslag om särskild förtur för kommunalbesvärsmålen. Som kammarrät- ten i Stockholm påpekat kan det dock vara befogat att domstolarna i sina arbetsordningar erinrar om att det inte sällan är motiverat att kommunalbesvärsmål avgörs med förtur.
Den i vissa fall långsamma handläggningen av kommunal— besvärsmål har av de berörda domstolarna förklarats med
vissa processuella omständigheter över vilka domstolarna ej råder. Några av dessa omständigheter är hänförliga till enbart kommunalbesvärsprocessen, medan andra omstän— digheter är hänförliga till förvaltningsprocessen i stort.
Till omständigheter av det förstnämnad slaget hör att
det förekommer att kommunala beslut inte har blivit anslagna och att därför nya omständigheter kan åberopas, att tiden för svar från kommunen får förlängas med anled— ning av att nästa ordinarie sammanträde i det kommunala organet ligger långt fram i tiden samt att de särskilda ledamöterna i domstolarna ofta är mycket upptagna och att det därför inför sammanträde med dessa ledamöter måste samlas ihop flera mål.
Till omständigheter av det sistnämnda slaget hör att kommunerna ofta tar lång tid på sig att skicka in hand- lingarna och det överklagade beslutet, att klaganden ibland inte angett klart vilket beslut det är som över— klagats, att kommunen inte iakttar svarstiden samt att svar och yttranden skall delges klaganden som ibland kan vara svår att anträffa.
Flera av de omständigheter som har nämnts torde ha sin förklaring i bristande handläggningsrutiner hos kom— munerna och landstingskommunerna. Det finns anledning anta att information och utbildning kan förbättra för- hållandena vad gäller anslag av beslut, insändande till domstolarna av beslut och handlingar samt iakttagande av svarstider. Det måste dock accepteras att svar från kommunerna och landstingskommunerna ibland drar ut på tiden i avvaktan på nästa sammanträde i det kommunala organet.
Vad beträffar de särskilda ledamöterna har kammarrätten i Jönköping ifrågasatt om tiden inte är mogen att i syfte att förkorta handläggningstiderna överväga deras roll i processen. Enligt utredningens mening är emeller—
tid den kommunala verksamheten ofta av så komplicerat slag, att de särskilda ledamöternas medverkan är av betydelse vid prövningen av kommunalbesvärsmål. De pro— blem som kan finnas med dessa ledamöters medverkan i processen bör kunna lösas på administrativ väg inom domstolarna. Utredningen är därför inte beredd att fram— lägga något förslag om inskränkning av de särskilda ledamöternas medverkan i kommunalbesvärsmål.
Vad så beträffar de problem som är förknippade med att klaganden inte anger klart vilket beslut som överklagas eller är svår att delge svar och yttranden, är dessa problem gemensamma för hela förvaltningsprocessen. Det är naturligtvis möjligt att ge domstolarna större möjlig— heter att avgöra mål i befintligt skick och att i vissa fall underlåta att delge svar och yttranden. De effek- tivitetsintressen som kan motivera en sådan reform måste emellertid vägas mot rättssäkerhetsintressen. Enligt ut— redningens mening är denna fråga av så allmänt slag att den lämpligen bör övervägas i annat sammanhang, t.ex. vid
en översyn av förvaltningsprocesslagen.
Det förefaller alltså inte möjligt att inom ramen för utredningsuppdraget föreslå ändrade handläggningsregler som medför kortare handläggningstider. De nuvarande reglerna är tämligen flexibla, särskilt genom bestämmel— serna om att vissa mål kan avgöras genast utan kommuni- kation. För kommunalbesvärsmål av någon beskaffenhet kan en omfattande skriftväxling ibland bli nödvändig. Om det finns ett behov av expertutlåtanden, som t.ex. har varit fallen i de stora avgiftsmålen, kan det krävas avsevärd tid för att målet skall bli ordentligt utrett.
En möjlighet att förkorta handläggningstiderna för kom- munalbesvärsmålen är att ändra instansordningen. Det är emellertid knappast möjligt att, som en gång i tiden skedde för besvär över landstingsbeslut, låta målen gå
direkt till regeringsrätten. Förslag som innebär ökad
arbetsbelastning för regeringsrätten framstår inte som realistiska. Det kan knappast heller komma i fråga att låta kammarrätterna vara enda instans för kommunalbe- svärsmål. Den inom kommunalrätten så viktiga prejudi— katsbildningen av regeringsrätten skulle då gå förlorad.
Det är otvivelaktigt så att en kommunalbesvärsprocess
som skall vara värd namnet i vissa fall innebär en del nackdelar för de kommunala förvaltningarna. Kanske måste dessa nackdelar accepteras som en konsekvens av att vi i svensk kommunalrätt har den internationellt sett tämligen ovanliga kommunalbesvärsrätten.
Jag lägger inte fram något förslag om ändring av gällande regler om handläggningen av kommunalbesvärsmål.
11.9 Kommunalbot
Mitt förslag: Sanktionssystemet kompletteras med en mot själva kommunerna och landstingskommunerna riktad gene— rell ekonomisk påföljd för grova lagöverträdelser och för överträdelser av domstolsbeslut om verkställighetsförbud, en kommunalbot.
Beloppet för boten blir lägst 100 000 kr och högst 10 milj. kr.
Frågor om åläggande av kommunalbot prövas av kammarrät-
ten efter ansökan av JO.
De fall av bristande kommunal laglydnad som har upp- märksammats av JO och JK och utredningens egna under— sökningar visar att det finns ett behov av att förse
kommunallagen och andra på kommunal verksamhet inriktade
lagar och föreskrifter med något slag av ytterligare sanktioner för att skapa rimliga garantier för legalitet
i de kommunala förvaltningarna.
På ett sanktionssystem kan ställas flera olika krav. Ett
av de främsta är att systemet i beaktansvärd grad främjar legaliteten i den kommunala förvaltningen, men inte i nämnvärd grad hämmar den lokala och regionala självstyrel— sen. Det måste vidare vara ett önskemål att ett sådant system är generellt i den meningen att det verkar över
hela det fält av lagar och föreskrifter som finns om kommunala befogenheter och skyldigheter, fastän behovet
av sanktioner kan variera beroende på hur den materiella regleringen är beskaffad och vilka traditionella sanktioner
som redan finns på olika områden.
Metoden att ytterligare kriminalisera lagöverträdelser
av kommunala förtroendemän eller kommunalanställda främ— jar självfallet legaliteten på de områden som kriminalise— ringen sätts in. Men det finns, som jag tidigare har utvecklat, anledning anta att kriminaliseringen skapar en alltför stor försiktighet hos förtroendevalda och an- ställda. Det blir gärna så när den personliga säkerheten
ställs på spel.
Stora delar av de lagregler vars tillämpning behöver tryggas är i dag, fullt medvetet, allmänt hållna och flexibla till sitt innehåll. När det exempelvis gäller
de allmänna kommunala befogenheterna har lagstiftaren avsiktligt gett kommuner och landsting ett något vagt formulerat utrymme för nya initiativ och verksamheter om samhällsutvecklingen skulle påkalla det. Det är antagligt att en kriminalisering av kommunala lagöverträdelser på området för den allmänna kompetensen skulle motverka det element av utveckling som lagstiftaren har lagt in i den
allmänna kompetensbestämmelsen i 1 kap. 4 5 KL.
En särskild invändning mot kriminalisering är att den anvisar en för de olika rättsvårdande organen mödosam väg för att utkräva personligt ansvar, eftersom kommunala beslut och kommunal verkställighet i de flesta mera bety- dande ärendena görs kollektivt, dvs. av fullmäktige
eller av en nämnd. Den yttersta verkställigheten görs ofta av delegater, men deras handlingar vilar ofta i någon grad på ett kollektivbeslut. Detta är ägnat att fördunkla ett personligt ansvar för enskilda kommunala beslutsfattare och verkställare.
Med hänsyn till de invändningar som kan göras mot att ytterligare kriminalisera lagöverträdelser av kommunala förtroendevalda och kommunalanställda är det bättre att försöka finna ett sanktionssystem som riktar sig direkt mot kommunen eller landstingskommunen som särskilt rättssubjekt och som baseras på objektivt konstaterade lagöverträdelser inom organisationen. I ett sådant system måste själva påföljden bli av ekonomisk natur. Liknande tankar har tidigare legat till grund för organisationen av landstingskommunernas ansvar för ekonomisk kompensation till felbehandlade patienter. Den lösning man valt är ett försäkringssystem där ersättning utgår oberoende av vållande — det behöver alltså inte styrkas att någon inom hälso- och sjukvården har förfarit felaktigt eller
försumligt.
Till förmån för ett sanktionssystem som riktar sig
direkt mot kommuner och landstingskommuner som rättssub— jekt kan också anföras att de lagöverträdelser som nu är aktuella ofta sker för att gynna den egna kommunen eller landstingskommunen som organisation eller för att gynna medlemmarna. Från en sådan utgångspunkt ligger det nära till hands med ett sanktionssystem som inriktas på objek— tiva lagöverträdelser. Det verkar också vara enklare att utforma ett sådant sanktionssystem så att sanktionerna
inte inverkar negativt på den kommunala initiativkraften.
Det nedärvda synsättet är att lagligheten av sådana kommunala beslut, som bara kan angripas genom kommunal— besvär, främst är en fråga mellan kommunmedlemmarna och kommunen eller landstingskommunen. Frågor huvurvida de kommunala förvaltningarna respekterar de gränser för den kommunala befogenheten som dras upp i 1 kap. 4 5 KL betraktas för närvarande som ett slags interna frågor,
som omgivningen inte har att göra med om kommunmedlem— marna låter bli att anföra kommunalbesvär. Det är ett liknande synsätt som lagstiftningen har på andra person— sammanslutningar, exempelvis aktiebolag, föreningar, handelsbolag och samfälligheter. Vissa frågor inom associationsrätten behandlas som exklusivt interna frågor mellan sammanslutningen som sådan och dess enskilda med— lemmar eller intressenter. Det nuvarande synsättet med enbart kommunmedlemmar som behöriga intressenter för hur den allmänna kommunala verksamheten bedrivs var kanske försvarligt vid kommunalbesvärsinstitutets tillkomst år 1862. I dag är detta synsätt långt ifrån invändningsfritt. Det finns ett betydande riksintresse av att de obligatoriska demokratireglerna i KL upprätthålls i varje kommun och landstingskommun. Det finns också ett betydande riksintresse av att kommuner och landstingskommuner håller den kommu— nala verksamheten inom de gränser som anges av den all— männa kompetensregeln i KL. Det är sålunda ett riksintresse att kommunerna och landstingskommunerna i allt väsentligt respekterar de gränser som kompetensrätten drar upp mel— lan kommunal verksamhet och det egentliga näringslivet.
En del av den allmänna kompetensrättens regler gäller enbart förhållandet mellan kommunen och dess medlemmar. Exempel på en sådan regel är den i kommunallagsgruppens förslag till ny kommunallag intagna regeln att ingen kommunmedlem får särbehandlas utan sakliga skäl (3 kap.
2 5 i förslaget till ny kommunallag). Ett annat exempel på en sådan regel är att kommunala avgifter skall be- stämmas så att överskott av verksamheten undviks (8 kap.
3 5 i förslaget till ny kommunallag). Med hänsyn till de viktiga uppgifter som kommunerna och landstingskommunerna
har i dag framstår det inte bara som ett intresse för kommunmedlemmarna, utan också som ett allmänt intresse att dessa regler i allt väsentligt tillämpas i kommunal verksamhet. Ett kompetensöverskridande kommunalt beslut kan visserligen bli upphävt efter kommunalbesvär av en enskild kommunmedlem, men det beror helt på om det finns någon person i kommunen som har kraft, tid och lust att föra en sådan talan. Det måste med hänsyn till det an- förda godtas att även de många tvingande reglerna i KL nu blir rättsligt sanktionerade genom ett förfarande som kommunmedlemmarna inte ensamma råder över.
Ett generellt verkande ekonomiskt sanktionssystem bör i varje fall till en början förbehållas grova åsidosättan— den av lagar eller andra föreskrifter. Systemet bör inte vara undantagslöst. Sanktion bör inte tillämpas om lag— överträdelsen får andra kännbara verkningar för kommunen, exempelvis skadeståndsskyldighet. Även andra undantag bör göras för att systemet skall få verkningar som allmänt
kan uppfattas som rimliga. Det bör vara en domstol som prövar förutsättningarna för den ekonomiska sanktionen i det enskilda fallet och som inom en beloppsram, som bör vara tämligen vid, bestämmer sanktionens storlek. Uppgif- ten att påkalla domstolens prövning bör förbehållas någon som är högt kvalificerad. Den tilltänkta sanktionen som lämpligen kan kallas kommunalbot är inte ett straff, men väl en straffliknande påföljd. För processen om kommunalbot bör därför i allt väsentligt gälla samma rättssäkerhetsga— rantier som i brottmål. Kommunalboten bör tillfalla staten.
I enlighet med det anförda föreslår jag en särskild lag
om kommunalbot, som bör träda i kraft så snart som möjligt och senast samtidigt med den planerade nya kommunal- lagen.
Modellen för lagförslaget är hämtad från institutet företagsbot i 36 kap. brottsbalken, men skiljer sig från förebilden bl.a. på det sättet att grunden för påföljden
inte är brott av förtroendevald eller anställd, utan en objektivt konstaterad lagöverträdelse som skett genom en handling eller en underlåtenhet av den berörda kommunen
eller landstingskommunen.
' De lagar som sanktioneras är inte bara kommunallagen,
utan också andra föreskrifter som avses i 8 kap. 5 5 RF. Förslaget innefattar därmed ett generellt legalitets—
främjande sanktionssystem .
Det är svårt att på förhand beräkna frekvensen av mål om kommunalbot. Lagen väntas få sin främsta effekt genom sin blotta existens och det finns anledning tro att målen blir få. Det får antas att det extraarbete som lagen kan kräva kan absorberas av den befintliga orga-
nisationen utan några extra medelstillskott.
11.10 Specialmotivering till förslaget om kommunal- bot
l 5
Lagen avser fel genom handling eller underlåtenhet. Den kommunala verksamheten drivs genom förvaltningsakter, beslut, som mestadels kan överklagas genom förvaltnings— besvär eller kommunalbesvär. Kommunalbot har ingen annan anknytning till besvärsprocessen än att domar i sådan process kan bli utredningsmaterial i frågan om det har förekommit fel i den kommunala verksamheten och om felet är av sådan svårighetsgrad att kommunalbot kan komma i
fråga.
Med föreskrifter om kommunernas eller landstingskom- munernas befogenheter eller åligganden avses endast föreskrifter av offentligrättslig natur. Härmed åsyftas närmare bestämt föreskrifter som kräver lagform eller
lagstöd enligt 8 kap. 5 och 7 55 RF (prop. 1973:90 s.
187 — 191 och 304 — 306 samt SOU 1972:15 S. 122 OCh 160). Kommunalboten gäller alltså sådana lagar, förord— ningar och andra föreskrifter som gäller speciellt för
kommuner och landstingskommuner.
Utanför det sanktionerade området faller föreskrifter som gäller envar, exempelvis alla fastighetsägare eller bilägare. Kommunalboten gäller inte heller vid åsidosät- tandet av sådana bestämmelser som finns i exempelvis den allmänna avtalslagen, köplagen och skuldebrevslagen. En kommun eller landstingskommun kan på samma sätt som en enskild person bryta exempelvis ett entreprenadkontrakt och betala skadestånd i stället för att fullfölja avta— let. Kommunalbotslagen är alltså inte tillämplig på brott mot förpliktelser i avtalsförhållanden.
Lagen är inte heller tillämplig om t.ex. en kommun skulle åsidosätta en regel som ålägger kommunen att betala tillbaka ett statsbidrag och som regeringen har beslutat i kraft av sin s.k. restkompetens enligt 8 kap. 13 5 RF.
1 5 1.
Frågan om vad som är ett grovt fel beror på en värde- ring. En omständighet av betydelse för värderingen är hur tydlig den åsidosatta föreskriften är.
Regleringen av den allmänna kommunala kompetensen har behandlats i avsnitt 3.3. Kompetensregeln i 1 kap. 4 5
KL är mycket allmänt hållen, bl.a. för att ge utrymme åt förändringar i kommunal verksamhet i takt med de krav
som samhällsutvecklingen kan ställa på kommuner och landstingskommuner. Den kommunala verksamheten är enligt denna regel underkastad vissa principiella grunder som i viss mån kommer till uttryck i kommunalbesvärsgrunderna i 7 kap. 1 5 KL. Beträffande innebörden av dem hänvisas i förarbetena till den tolkning som från tid till annan kan bli gjord i rättspraxis. Regleringen förutsätter alltså
som helt normalt att en del kommunala beslut blir upphäv- da i kommunalbesvärsmål därför att besvärsinstanserna
anser att kommunen eller landstingskommunen har överskridit sin befogenhet. Det kommunala beslutet skall naturligtvis
i dessa fall anses vara "fel", men felet kan inte anses grovt under annat än speciella omständigheter. Som en
sådan speciell omständighet kan nämnas det fall att en besvärsinstans i tidigare dom har förklarat att i huvud— sak samma beslutsinnehåll i ett beslut hos den berörda kommunen eller landstingskommunen är kompetensöverskridande. De många gränsfallen, som dominerar i rättspraxis i kommu- nalbesvärsmål, berörs inte av kommunalbot.
Ett annat exempel på en lagöverträdelse som är att anse som grov är om en kommun har fått ett beslut upphävt, men underlåter att vidta någon åtgärd alls för att göra rättelse i enlighet med det krav härom som finns i 7 kap. 6 5 KL.
Direkt vägran att fullgöra ålägganden enligt special- lagstiftningen blir i regel att bedöma som ett grovt fel.
Om JO eller JK har erinrat en kommun eller landstings— kommun om något äliggande och kommunen eller landstings— kommunen underlåter att rätta sig härefter är detta i regel ett fel som bör anses som grovt enligt kommunal- botslagen. En självklar förutsättning är givetvis at JO eller JK verkligen har haft fog för sin erinran eller
anmärkning.
Kommunalboten är inriktad på sådana fall som har karaktär av framhärdande i en klart olaglig inställning eller som
annars framstår som flagranta.
I 1 5 2. har förts in en bestämmelse som gör kommunalbot tillämplig på överträdelse av verkställighetsförbud
eller annat förordnande som har meddelats av en domstol enligt 28 5 förvaltningsprocesslagen (1971:291). Bestäm- melsen får särskild betydelse för verkställighetsförbud som har meddelats i kommunalbesvärsmål, eftersom överträdelse av verkställighetsförbud i sådant mål hittills har varit helt osanktionerad.
Det kan någon gång inträffa att en kommun eller lands- tingskommun åtar sig civilrättsligt bindande förpliktel— ser på grund av ett beslut som därefter drabbas av verk- ställighetsförbud. Kontraktsförhållanden som etableras under ett kommunalt beslut som drabbas av verkställig- hetsförbud förblir civilrättsligt opåverkade om motparten, såsom vanligen är fallet, var i god tro om det rättsenliga i kommunens handlande. En kommun eller landstingskommun kan med andra ord inte slippa undan fullgörelse i ett kontraktsförhållande under hänvisning enbart till att det kommunala beslut som låg till grund för kommunens del— tagande i kontraktet har blivit inhiberat i besvärspro- cess. I denna situation är det naturligt att se kommunala prestationer som nödrättsligt försvarliga snarare än som överträdelse av verkställighetsförbud. Alternativet är ju att kommunen efter talan av motparten vid allmän domstol blir ålagd att prestera och att utmätning sker i kommunal egendom.
2 5 2 5 1.
I de stora och komplicerade förvaltningsapparater som många kommuner och landstingskommuner utgör i dag kan det väl tänkas inträffa att en föreskrift blir grovt åsidosatt genom en serie olyckliga omständigheter. Ett
grovt åsidosättande kan väl någon gång också tänkas åstadkommen av en delegat som i och för sig har varit förtjänt av kommunens eller landstingskommunens förtro— ende. Det kan också inträffa att en kommun eller en landstingskommun gör ett grovt fel på grund av ett vilseledande råd från en expert. Av skäl sådana som de angivna har i 2 5 l. tagits upp en bestämmelse om att kom— munalbot inte skall åläggas om kommunen eller landstings— kommunen har gjort vad som kan begäras för att undvika felet.
2 5 2.
Fastän den kommunala förvaltningen innehåller stora grupper av tjänstemän och andra anställda är den till sin natur en lekmannaförvaltning som har att fullgöra starkt varierande uppgifter under mycket skiftande förhållanden. För att säkra en rimlig tillämpning av den föreslagna lagen har i 2 5 2. tagits upp en bestämmelse om att kommunalbot inte skall åläggas om det skulle framstå såSom oskäligt att göra så. Denna klausul får utan närmare precisering överlämnas åt rättspraxis.
3 5
Kommunerna har mycket skiftande ekonomiska förhållanden. Även bland landstingskommunerna finns betydande ekonomi— ska skillnader. Redan av detta skäl måste det finnas betydande spännvidd mellan lägsta och högsta belopp för kommunalbot. Eftersom en förutsättning för kommunalbot är att överträdelsen har inneburit ett grovt åsidosät- tande av en lagregel bör lägsta kommunalbot sättas till ett tämligen högt belopp. Enligt paragrafen skall beloppet vara lägst 100 000 kr och högst 10 milj. kr.
Inom gruppen grova lagöverträdelser kommer det att finnas överträdelser av mera eller mindre allvarligt slag. Det är givet att överträdelsens art och beskaffen-
het tillhör en av de viktigaste omständigheterna när det gäller att välja storlek på kommunalboten inom den i lagen angivna skalan. En bestämmelse härom har för tyd- lighetens skull tagits upp i 3 5 1.
Ett fel kan medföra att kommunen eller landstingskom- munen måste betala skadestånd på grund av felet eller blir återbetalningsskyldig på något sätt. Ett typexempel är att kommunen befinnes ha överträtt självkostnadsprin- cipen för va, el eller annan kommunal service. Under senare tid har det förekommit några sådana processer som har medfört att den berörda förvaltningen har blivit återbetalningsskyldig till brukarkollektivet med betydande belopp. Ett fel kan också tänkas få andra kännbara ekono- miska konsekvenser. Detta skall enligt 3 5 2. beaktas vid bestämmande av kommunalbot. Ibland kan de ekonomiska konsekvenserna vara så betungande att kommunalbot inte skall åläggas därför att det skulle vara oskäligt att göra så (2 5 2.).
Kommunalboten skall bestämmas bl.a. med hänsyn till den berörda kommunens eller landstingskommunens ekonomiska förhållanden. Vid jämförelser kan kommunernas och lands— tingskommunernas skattekraft tjäna som utgångspunkt.
4 5
I kammarrätten finns särskild erfarenhet från de rättsom— råden som främst blir aktuella i mål om kommunalbot. Det faller sig därför naturligt att talan om kommunalbot i första instans förs i kammarrätt.
Talan mot kammarrättsdom om kommunalbot förs hos regerings— rätten (33 5 1 st förvaltningsprocesslagen). Eftersom kammarrätt är första instans bör ett mål om kommunalbot kunna föras upp i regeringsrätten utan prövningstillstånd. För denna ordning krävs ej någon ny lagregel, eftersom
nuvarande regler om prövningstillstånd endast gäller mål
som har anhängiggjorts hos kammarrätten genom överklagande eller underställning (35 5 1 st förvaltningsprocesslagen).
Många olika lösningar är tänkbara när det gäller att bestämma vem som skall föra talan om kommunalbot. Riks- dagen har i egenskap av lagstiftare ett självskrivet intresse av lagarnas efterlevnad. Det har därför legat närmast till hand att anförtro talerätten till JO, som
är riksdagens ombudsman.
Fråga om kommunalbot bör inte få tas upp sedan någon längre tid har förflutit efter det att felet begicks. En två-årig preklusionstid framstår som skälig i samman- hanget.
6 5
Om ett mål om kommunalbot skulle behöva tillföras sakkun— nigutredning bör detta ske genom parternas försorg. Sak— kunnigutredningen blir därigenom ett processmaterial i vilket parterna har full insyn. Det system med särskilda ledamöter som finns i kommunalbesvärsmål bör därför inte användas i mål om kommunalbot. Förfarandet i sådana mål bör, som redan tidigare har nämnts, så nära som möjligt ansluta till förfarandet i brottmål vid allmän domstol. Det är därför lämpligt att nämndemän ingår i kammarrätten vid handläggning av dessa mål.
SÄRSKILT YTTRANDE AV DE SAKKUNNIGA JAN SAHLIN OCH HÅKAN TORNGREN
Det uppdrag som lämnats till kommunalansvarsutredningen har sin utgångspunkt i att ett par kommuner vid några tillfällen negligerat verkställighetsförbud som utfär—
dats av kammarrätten i anslutning till kommunalbesvär på besvärsgrunden "befogenhet överskriden". Uppdraget har alltså varit att "överväga behovet av åtgärder med syfte att motverka att kommuner och landstingskommuner överskrider gränserna för den kommunala kompetensen och sätter sig över domstolarnas avgöranden i kommunalbesvärsmål".
Enligt det förslag till lag om kommunalbot som utred- ningen lägger fram skall kommunalbot kunna åläggas en kommun eller en landstingskommun i två fall, av vilka det ena är det som tagits upp i direktiven. Det andra går betydligt längre och öppnar möjligheter att ålägga kommunalbot även för handling eller underlåtenhet som innebär ett grovt åsidosättande av en föreskrift om kommunernas eller landstingskommunernas befogenheter eller åligganden.
Vi anser att utredarens förslag går för långt. Genom den räckvidd den nya lagen föreslås få kan varje åsidosät- tande av en kommuns eller en landstingskommuns befogen- heter och skyldigheter — inom de fakultativa såväl som inom de specialreglerade verksamhetsområdena - bli före— mål för kommunalbot. Förslaget innebär på det sättet ett omfattande nytt inslag av statskontroll över kommunal
och landstingskommunal verksamhet, en kontroll som staten
under det senaste decenniet haft långtgående ambitioner att minska.
Vidare kan enligt förslaget talan om kommunalbot föras mot lagakraftvunna kommunala och landstingskommunala beslut. Detta strider mot den hävdvunna principen att sådana beslut inte skall kunna angripas sedan de vunnit laga kraft. I den delen innebär den föreslagna kommunal— botslagen enligt vår uppfattning ett icke acceptabelt ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Vi vill därvid också erinra om att utredaren enligt direktiven särskilt haft att beakta de villkor på vilka den kommunala själv- styrelsen utövas och att förslag till ändringar i rätts- ordningen bort avvägas på ett sådant sätt att den kommu- nala demokratin inte försvagas.
Eftersom det inträffat fall av s.k. domstolstrots i kommunal verksamhet kan det enligt vår mening övervägas att skapa en laglig möjlighet till inskridande på straffrättslig eller liknande väg i syfte att motverka sådana tendenser. En lag av detta slag bör redan genom sin existens verka preventivt på rättsområdet i fråga. Den bör emellertid begränsas till att erbjuda någon form av sanktioner när kommuner eller landstingskommuner inte respekterar förvaltningsdomstolarnas avgöranden i kommunalbesvärsmål, dvs. när ett verkställighetsförbud överträds, ett nytt beslut fattas som är likalydande med det som upphävts efter besvär eller rättelse av ett upphävt beslut underlåts, trots att rättelse varit möjlig.
Sammanfattningsvis finner vi att punkten 2 i l 5 av utredningens lagförslag kan vara tänkbar från våra utgångspunkter, men att punkten 1 inte bör föranleda lagstiftning.
SÄRSKILT YTTRANDE AV DEN SAKUNNIGA INGER RIDDERSTRAND— LINDEROTH
Tiden för utredningen har varit knapp. Det har därför inte varit möjligt att - såsom jag efterlyst — kunna skaffa information om vilka sanktionssystem som finns i våra grannländer eller i England eller Frankrike. Den enda information som jag under hand inhämtat är att sanktionssystem finns. Det hade varit bra att veta hur de är utformade för att därur kunna hämta uppslag till möjliga lösningar. Inte heller har tiden medgett några jämförelser med sanktionssystem inom olika former av
associationer.
Utredningsuppdraget är av ovanlig karaktär då det berör ett område inom vilket sanktioner mot lagöverträdelser tidigare saknats. Det är då en grannlaga uppgift att finna ett lämpligt system. Det föreslagna systemet utgör ur många synpunkter en elegant lösning på problemet. Man kan dock inte bortse från att det för kommunmedlemmarna kan te sig främmande att kommunen - sedan dess företrädare kanske genom beslut som innebär lagtrots eller domstolstrots åsamkat kommunen stora utgifter - dessutom skall betala
en stor summa pengar till staten som kommunalbot. Det kan också diskuteras om det föreslagna systemet får en tillräckligt preventiv effekt när ansvaret bärs av kommunen och inte av dem som fattat de beslut som utgör
grova överträdelser.
Om förslaget leder till lagstiftning förutsätter jag att effekterna av denna utvärderas efter någon tid.
s.”?! &»?le »»11':._*'.jJ'1,| T”
,u'i
Ursprungsdirektiven handlar om kommuners kompetens- överskridanden och om bristande efterföljd av förvalt- ningsdomstolars beslut i kommunalbesvärsmål. Det görs i och för sig ingen uppdelning mellan sådan kommunal kom- petens som grundas på kommunallagen och sådan som grundas på speciallagar. De praktiska fall som låg till grund för utredningens tillsättande rörde dock området för kommunal- lagskompetensen och utredaren hade också från början den inriktningen. Därför gjordes flera kartläggningar och enkäter med anknytning till kommunalbesvärsmål och verk- ställighetsfrågor. Vid det senaste årsskiftet överläm— nades ett Jo-beslut till utredaren - Pajala-fallet - som rör bristande lagefterlevnad på det specialreglerade om— rådet, livsmedelstillsynen. Därmed fick utredningen mer uttalat den vidare inriktningen på kommunal lagefterlevnad över huvud taget. Och sakligt sett var detta inte omoti- verat, även JO-fallet förutan, med tanke på bl.a. den allt intensivare debatten om kommunernas roll på miljö— skyddsområdet och landstingens agerande på omsorgssidan. Men den reella tiden för utredningens färdigställande förlängdes med bara ett halvår.
Som jag ser det hade det varit väl motiverat att förlänga tiden ytterligare ett år om man verkligen velat ha pro- blemen ordentligt kartlagda och analyserade och väl underbyggda förslag om hur man bör motverka kommunala kompetensöverskridanden.
Jag har följande invändningar mot utredarens förslag, men vill då också uttrycka förståelse för att tiden varit mycket kort för Ulf Lindquist att över huvud taget åstadkomma någonting alls! Det föreliggande förslaget vill jag — med en medicinsk/terapeutisk liknelse - närmast jämföra med huskuren två magnecyl mot allp, en kur som har den fördelen jämfört med ett kraftfullt, bredspektralt penicillin, att den inte gör någon större skada på kroppen, men den nackdelen att den kan dölja symptom. Den bästa nyttan gör antagligen ingen av ordina- tionerna om man inte ställt rätt diagnos.
Jag anser emellertid, att regelefterlevnadsproblemet ter sig olika på de skilda kompetensområdena. På kommunal— lagområdet är kompetensgränsen mindre entydig än på det specialreglerade området. Framför allt är kommunallags- kompetensen inte statisk, snarare dynamisk. Denna skill- nad kan motivera olika hantering av problemen.
Om kommuner börjar ta lätt på gränserna för den allmänna kompetensen, gränser som efter hand lagts fast genom rättspraxis och uttryckts i vissa principer, men inte närmare lagbestämts, bör i första hand kompetensområdet anges i tydligare lagregler. Nonchaleras tydlig lag lig— ger sanktionsöverväganden närmare till hands. Tydligare allmänkompetens är väl vad vi kan förvänta när kommunal— lagöversynen är klar. Kommunalansvarsutredningen skulle kunna bidra med kunskap om vilken typ av kompetensöver— skridanden som är vanligast, nämligen otilllåtet närings— livsstöd.
Emellertid kan lagregler om den allmänna kompetensen aldrig bli lika uttömmande och tydliga som en lagregel om t.ex. livsmedelstillsyn kan bli. Men också den skill— naden föreligger, att kommunallagskompetensen gäller det egentliga självstyrelseområdet där kommunen i stor ut— sträckning kan välja ambitionsnivå, medan den special- reglerade kompetensen ger inte bara möjligheter för kom-
munen utan också skyldigheter, obligatorier och maktbe— fogenheter gentemot enskild. Vad det senare anbelangar finns visserligen det straffrättsliga ansvaret redan i form av regeln i BrB 20:1. Men om regelefterlevnaden på det speciallagreglerade området är svag finns det anled— ning för lagstiftaren att fundera över inte bara hur man bör näpsa de ohörsamma, utan också över var felet ligger. Vad finns det för problem på sakområdet? Är kanske upp- giften som kommunen fått olämpligt avgränsad? Är rättssä— kerhets- och enhetlighetsintressena särskilt framträdande? Innebär uppgiften problem för en genomsnittlig kommun med hänsyn till den speciella beslutsstrukturen m.m.? Finns det någon statlig tillsyn och fungerar den? Finns det anledning att se över resurs— och finansieringssidan? Pajala—fallet, t.ex., måste närmast uppfattas som en strejkaktion från nämndens sida i protest mot otillräckliga anslag från fullmäktige. Även om mer ingående penetrering av de skilda speciallagarna ligger utanför utredningsupp— draget menar jag, att det är utredningens sak att identifiera felfunktioner generellt sett och peka på vilka medel som kan vara effektiva. Och jag menar, att man riskerar att dölja strukturellt betingade problem om man hänger upp hela lagefterlevnadsproblematiken på ett svagt sanktionssystem som kännetecknas av en sådan uppenbar brist på träffsäkerhet som kommunalboten. Denna har gjorts till ett medvetet trubbigt instrument, i sig en tveksam lagstiftningsmetodik. Boten skall drabba inte _ dem som genom sitt beslut faktiskt åsidosatt kommunens befogenheter m.m., utan kommunen själv. Såtillvida finns likheten med företagsboten, som drabbar företaget självt, men medan företaget lider avbräck som kan leda till kon- kurs är det bara för kommunen att öka utdebiteringen. Sanktionen drabbar med andra ord kommunmedlemmarna. Och i och för sig kan man säga, att detta inte är så dumt, för därigenom aktiveras dessa att reagera med valsedeln. Men kopplingen är svag och utdragen i tiden.
Kommunalbotens rättsliga karaktär är diffus. Den är inte fullt ut jämförbar med företagsboten, som är en särskild rättsverkan av brott. Den är snarare någon sorts sanktions— avgift, men saknar som sådan väsentliga kriterier som mät- bar parameter i överträdelsen att relatera beloppet till. Till skillnad från vad som gäller för de flesta sank- tionsavgifter är ansvaret inte strikt och det finns
också jämkningsregler. Det är en egen konstruktion som
inte tillräckligt analyserats utifrån dess tilltänkta plats i rättssystemet.
Jag menar, att hela resonemanget i kap. 11.9 Kommunalbot understryker min uppfattning att det är långt ifrån
säkert att man sanktionsmässigt skall hantera alla sor— ters kompetensöverskridanden likadant. Allt som utredaren anför som skäl mot ett straffrättsligt ansvar kan jag ställa upp på när det gäller det allmänna kompetensområdet. Men precis samma argument talar snarare för en skärpning på speciallagssidan. "Försiktighet" i meningen avhållsamhet från egna lösningar är här ingen nackdel. Tvärtom är det viktigt att givna lagar följs och tillämpas och dessutom likformigt. Också i fall då det är fullmäktige som fattar beslut eller då det är fråga om lagtillämpning som inte innebär ren myndighetsutövning.
straffansvaret för tjänstefel (BrB 20:l) omfattar ju redan de enskilda nämndledamöterna i myndighetsutöv— ningsfallen. Och det är väl inte många som uppfattat detta som någon olägenhet.
Det borde inte falla särskilt mycket ur ramen att hänföra i vart fall brotten mot verkställighetsförbuden till kategorin straffbara gärningar. Pajala-fallet har över- lämnats till utredningen, trots att det nya tjänstefels— ansvaret antagligen skulle ha omfattat nämnden i det fallet, eftersom förfångs/förmånsrekvisitet i BrB 20:1
nu tagits bort. Det borde innebära, att regeringen ansett att det finns fler problem att lösa med anledning av
ha ställt sig, om nämnden inte fattat något uttryckligt beslut att inte utöva livsmedelstillsyn, utan bara i verkligheten inte lagt ner många kol på uppgiften? Skulle det ha varit straffrättsligt åtkomligt även om underlåtenhet omfattas av paragrafen?
Det här knyter an till vad jag tidigare sagt, att man måste veta mer om områdesspecifika problem.
I Pajalaliknande fall vore möjligen en mera skärpt stat- lig tillsyn med lämpliga påtryckningsmedel en adekvat medicin om man är resultatinriktad snarare än sanktionsbe- nägen. Men något konkret förslag kan inte framläggas på det underlag som finns.
Om man är negativ till statlig kontroll av kommunerna tror jag inte att man kan godta den föreslagna modellen, som ger JO en ny kontrollfunktion över den kommunala självstyrelsen.
Jag är mot den här anförda bakgrunden mycket tveksam
till om kommunalboten bör accepteras som ett "bättre än ingenting"-alternativ. Jag förordar en fortsatt utredning av frågan om garantier för bättre lagefterlevnad i kommunerna.
På fel sida av gränsen för den kommunala kompetensen — Referat av kommunala besvärsmål angående kompetensöverskridande, brott mot verkställighetsförbud och rättelse av förtida verkställighet under tiden januari
1981 — juni 1987
FÖRKORTNINGAR ........................................... 1 INLEDNING ........................................ 2 REFERAT AV GENOMGÅNGNA MÅL ....................... 2.1 Utrikes— och försvarspolitik .................... 2.1.1 Kärnvapenfri zon ....................... 2.1.2 Fredsmanifestation ..................... 2.1.3 Solidaritetsyttring mot Sydafrikas apartheidpolitik ....................... 2.1.3.1 Bojkott av varor ........... 2.1.3.2 Penningbidrag .............. 2.1.4 Internationellt bistånd ................ 2.2 Anslag till en av enskild anordnad konferens .... 2.3 Familjepolitik-vårdnadsersättning .............. 2.4 Uttag av avgift inom socialtjänsten ............. 2.5 Skogslagstiftning ............................... 2.6 Avtal med samfällighetsförening angående veder— lagsfritt övertagande av dess vattenanläggning m.m. ............................................ 2.7 Löntagarfonder .................................. 2.8 Bidrag till politisk verksamhet ................. 2.8.1 Politiskt parti ........................ 2.8.2 Politiskt partis ungdomsförbund ........ 2.9 Politisk opinionsundersökning - väljarundersök— ning ............................................ 2.10 Bidrag till bildningsförbund .................... 2.10.1 Reparation av kontorslokal ............. 2.10.2 Musikskoleverksamhet ...................
2.10.3 Jubileum ...............................
2.12
2.13
2.14
2.15 2.16 2.17 2.18
2.19
2.20
2.21
Stöd till förening för Folkets Hus/Park .......... 2.11.1 Restaurangverksamhet .................... 2.11.2 Hotellutbyggnad ........................
Bidrag till idrottsklubbs kostnader för av bygg- nadsnämnd påförd straffavgift ....................
Bidrag till frikyrkoförsamling för markarbeten på dess fastighet ...................................
Bidrag till idéell organisation med riksomfattande verksamhet .......................................
Väghållning ...................................... Subvention till utbildningsverksamhet ............ Födelsedagsgåva .................................. Skadestånd ex gratia .............................
Bidrag till kostnader för belysning på enskilds fastighet ........................................
Landstingskommuns anslag till primärkommun för
sysselsättningsskapande åtgärder ........ . ........ Kommunala bolag och stiftelser ................... 2.21.1 Bildande av utvecklingsbolag ............ 2.21.2 Aktieköp — aktieteckning ................ 2.21.3 Aktieägartillskott ...................... 2.21.4 Bolagsordning ........................... 2.21.5 Stadgar ............... ... ...............
2.21.6 Överförande av beslutanderätt om allmänt näringslivsfrämjande åtgärder ...........
2.21.7 Övertagande av betalningsansvar för lån
2.21.8 Kreditstöd genom avsiktsförklaring s.k.
letter of intent ........................ 2.21.9 Borgen .................................. 2.21.10 Hyresförlust — garanti mot och bidrag för 2.21.11 Förlusttäckning ......................... 2.21.12 Avvecklingsbidrag .......................
2.21.13 Förskottering av utgifter ...............
63
64
65
67
70
76
77
78
80 82 82 90 95 101
107
110
112
114
121
128
136
144
145
2.22
2.21.15
Köp av bolags egendom för finansiell om— strukturering av säljarbolaget .........
Godkännande av bolags eller Stiftelses åtgärder ...............................
Privata företag .................................
2.22.1
2.22.2
2.22.3 2.22.4 2.22.5 2.22.6
2.22.7
2.22.8
2.22.9
2.22.10
Bojkott av varor på grund av företags marknadsföring .........................
Förbudsrekommendation angående alumi- niumförpackningar för drycker ..........
Aktieförvärv ........................... Styrelseledamot ........................
Avskrivningslån ........................
Hyresförlustersättning ................. 2.22.7.1 Bostadsföretag ............. 2.22.7.2 Industrihotellföretag m.m. . Verksamhetslokaler .....................
2.22.8.1 Iordningställande - till— handahållande ..............
2.22.8.2 Hyressubvention ............ Köpav företags anläggningstillgångar i avsikt att säljaren även fortsättnings— vis skall få nyttja dessa .............. 2.22.9.1 Industrifastighet m.m. ..... 2.22.9.2 Annan egendom .............. Diverse bidrag ......................... 2.22.10.1 Avskrivning av fordran ..... 2.22.10.2 Räntekostnader ............. 2.22.10.3 Resekostnader .............. 2.22.10.4 Kostnader för anläggning av parkeringsplats utanfor dag- ligvarubutik ...............
2.22.10.5 Kostnader för flyttning av
väg över industriområde .....
145
147
158
158
160 162 168 168 172 183 183 186
188
188
196
209 209
221 221
223
224
225
2.22.10.6 Kostnader för skogsbilvägar, skogsdikning, skogsröjning och täckdikning m.m. i skogs- näringen och jordbruket ..... 226
2.22.10.7 Försäljning av egendom till underpris ................... 229
2.22.10.8 Kostnader för köparens till— träde till ett från kommunen förvärvat markområde ........ 231
2.22.10.9 Kostnad för arbetsrättsligt skadestånd .................. 233
2.22.10.10 Bidrag till resebyråverksam— het ......................... 235
2.23 Beslut att överträda domstols verkställighetsför— bud i kommunalt besvärsmål ....................... 236
2.24 Beslut att godkänna en åtgärd som vidtagits i
strid mot domstols verkställighetsförbud i kommu—
nalt besvärsmål .................................. 241 2.25 Rättelseåtgärd enligt 7 kap. 6 S kommunallagen ... 243
KOMMUNREGISTER .......................................... 249
FÖRKORTNINGAR
ej pt
Fu Kdn Kf KR KRNG KRNJ KRNS KRSU Ks
Lt
Ref. REGR
RÅ
regeringsrätten har inte beviljat pröv— ningstillstånd förvaltningsutskottet kommundelsnämnden
kommunfullmäktige
kammarrätten kammarrätten i Göteborg kammarrätten i Jönköping kammarrätten i Stockholm kammarrätten i Sundsvall kommunstyrelsen landstinget
ledamot/ledamöter av det beslutande organet har uttryckligen reserverat sig
mot det överklagade avgörandet
referat regeringsrätten Regeringsrättens årsbok
Under rubriken ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE bety— der detta tecken att uppgift saknas om reservation har avgetts eller ej. Under rubriken VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD anger teck- net att uppgift saknas om förbud har yrkats, meddelats eller inte meddelats.
1 INLEDNING
Utredningens förutvarande sekreterare, Bengt Nilsson, har gjort en genomgång av kommunala besvärsmål som avgjorts av kammarrätt som första instans under tiden januari 1981 - juni 1987 och som lett till att det överklagade beslutet slutgiltigt upphävts av kammarrätten eller regeringsrätten därför att kommunen eller landstingskommunen har överträtt gränserna för den kommunala kompetensen. Även mål angående överklagade beslut att överträda domstols verkställighetsförbud i kommunalt besvärsmål och beslut i fråga om rättelse enligt 7 kap. 6 S kom- munallagen har genomgåtts.
I denna bilaga redovisas referat av de mål som har genomgåtts. Referaten är ett "hopklipp" av uppgif— ter som har tagits från kommunala protokoll och
kammarrätternas och regeringsrätternas domskäl.
Ett referats huvud innehåller identifikationsupp- gifter beträffande de domstolar som handlagt målet och den kommun eller landstingskommun som har fattat det överklagade beslutet. Om regeringsrät— ten inte har sakprövat anförda besvär framgår det-
ta av anteckningarna "ej pt", "desert" eller "avskrivet" under rubriken DOMSTOL och att det
förutom dessa anteckningar och andra uppgifter om regeringsrätten även förekommer uppgifter om kammarrätten under den rubriken. Även uppgift
om någon av ledamöterna i det beslutade kommunala organet formligen reserverat sig mot det fattade beslutet framgår av huvudet. Beteckningen "R" under rubriken ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE innebär att reser— vation har avgetts. Under rubriken SAKOMSTÄNDIG-
HETER m.m. redovisas innehållet i det överklagade
avgörandet, de egentliga domskälen för att upp—
häva beslutet och iblandkompletterandebakgrunds- fakta. Har regeringsrätten prövat besvären i sak och anfört egna skäl för sitt avgörande, redogörs inte för kammarrättens skäl. Parternas argumenta- tion redovisas inte på annat sätt än vad som kan
framgå av de egentliga domskälen.
Under rubriken VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD redovisas
om en begäran om verkställighetsförbud har bifal— lits eller avslagits eller inte ens framställts
i målet.
Referaten är indelade efter ämnesområde. Många av referaten har anknytning till flera ämnesområden.
I vissa fall har sådana referat anmärkte direkt under rubriken till ett annat ämnesområde än det där referatet har placerats. Medvetet upptar inne— hållsförteckningen ett stort antal ämnesrubriker för att läsaren redan genom studiet av dessa skall få en någorlunda klar bild av de kompetensöverskri— danden som förekommer i praktiken. Referaten är numrerade i en löpande serie. Varje referat är skri— vet så att det skall kunna läsas för sig, även om det har anknytning till ett annat.
Under rubriken ANMÄRKNING lämnas vissa komplette-
rande uppgifter, exempelvis anknytande referat eller ny lagstiftning i kompetensfrågan.
2 REFERAT AV GENOMGÅGNA MÅL 2.1 Utrikes— och försvarspolitik 2.1.1 Kärnvapenfri zon
Ref 1
DOMSTOL
KRNS, 04, 1982—12-22, 492—1982
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Oxelösunds kommun, 1981—12—29, S 87, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt, med anldening av en motion, att uttala sitt stöd för kravet på Norden som kärnvapenfri
zon.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det gjorda uttalandet avser inte en angelägenhet, som kommunen enligt 1 kap. 4 S kommunallagen skall vårda. Kommunfullmäktige har därför överskri—
dit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klagandena.
ANMÄRKNING
Under beredningen av ärendet föreslog kommun— kansliet att motionen skulle avslås med hänvis— ning till att den aktuella frågan låg utanför kommunfullmäktiges kompetensområde.
DOMSTOL KRNJ, 01, 1984—11—27, 3495—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Emmaboda kommun, 1983—06—16, 5 108, R
En motion hade väckts om att förklara Emmaboda
kommun som en kärnvapenfri zon. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det är inte en kommunens angelägenhet att för— klara sig som en kärnvapenfri zon. Kommunfull— mäktige har därför överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD
Klagandens begäran om verkställighetsförbud besvarades inte av kammarrätten genom något be- slut.
ANMÄRKNING
Under ärendets beredning hade ett beslutande organ framhållit att frågan om kärnvapenfri zon
var en statens angelägenhet.
Ref. 3
DOMSTOL KRNG, 07, 1986—03—03, 6631—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Ale kommun, 1985—08—29——30, S 149, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att förklara Ale kommun som kärnvapen—
fri zon. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det klandrade beslutet är av rikspolitisk karak—
tär. Det är således inte någon kommunal angelägen-
het. Kommunfullmäktige har därför genom beslutet överskridit sin befogenhet. Att uttalandet inte har någon omedelbar rättsverkan förändrar inte
bedömningen.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD
Verkställighetsförbud meddelades 1985-09—20.
REGR avslog 1985—12—06, mål 4503—1985, en begäran om prövningstillstånd till besvär över det be— slutet.
Ref. 4
DOMSTOL REGR, 1986—06—16, 1373—1986, ej pt
KRNG, 07, 1986—03—03, 6757—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Malmö kommun, 1985—08—30, 5 232
Fyra ledamöter i kommunfullmäktige hade såsom motion upptagit en framställning från bl.a. Arbetarrörelsens Fredsforum med förslag angående
Malmö som kärnvapenfri zon.
Kf beslöt att uttala sig för att Malmö kommun
förklaras som kärnvapenfri zon för all framtid. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det klandrade beslutet är av rikspolitisk karaktär. Det kan således inte vara en angelägenhet som an— kommer på kommunen. Kommunfullmäktige har därför
genom beslutet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
ANMÄRKNING I sitt yttrande över motionen anförde kommunstyrel- sens majoritet, som i och för sig föreslog det
beslut som blev fattat, bl.a. följande: Kommun— styrelsen är medveten om att förslaget avseende uttalande om Malmö som kärnvapenfri zon skulle kunna ge anledning till diskussion i frågor om gränsen-för den kommunala kompetensen. Som på- pekats i en av de föreliggande skrivelserna ankom- mer det inte på en kommun att fatta beslut i ärenden som rör försvar och utrikespolitik.
Ref.5
DOMSTOL KRNJ, 01, 1986—09—29, 2117—1986
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Sölvesborgs kommun, 1986—04—28, S 53, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
En motion hade väckts om att kommunen skulle för—
klaras som kärnvapenfri zon.
Kf beslöt att uttala sin sympati för den framför— da uppfattningen och instämma i att ett kärnvapen- fritt Norden och en kärnvapenfri värld är ett eftersträvansvärt mål samt att ovanstående yttran- de skulle översändas till Blekinge riksdagsmän med hälsning från Sölvesborgs fullmäktige försam— ling.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det gjorda uttalandet avser inte en angelägenhet som kommunen enligt 1 kap. 4 S kommunallagen skall vårda. Kommunfullmäktige har därför över—
skridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Kammarrätten fattade inget beslut med anledning
av klagandens begäran om inhibition.
ANMÄRKNING
Av kommunfullmäktiges protokoll framgår att det var känt att beslut om kärvapenfri zon hade upp— hävts av kammarrätten.
Hälsningen till riksdagsmännen hade avsänts redan innan besvären inkom till kammarrätten.
2.1.2 Fredsmanifestation
Se förutom referaten nedan Ref. 19.
Ref. 6
DOMSTOL KRSU, 04, 1985—08—20, 306—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Pajala kommun, 1984—12-19, S 156, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
I motion till kommunfullmäktige föreslog ledamoten Göran Lantto att kommunfullmäktige tar initiativ och utser ansvariga som organiserar en manifesta- tionsdag för fredens sak med demonstration till centralorten Pajala och med inbjudan till allmän— heten och organisationer om deltagande under parollen: För fred och avrustning. För ett kärn- vapenfritt Norden. Kf beslöt att bifalla förslaget i motionen. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det är inte en kommunal angelägenhet att anordna
en fredsmanifestation med uttalande om avrustning och ett kärnvapenfritt Norden. Kommunfullmäktige
har därför överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klagandena.
DOMSTOL REGR, 1985—11—18, 809—1985, ej pt
KRSU, 01, 1985—02—05, 3824—1984
ÖVERLAGAT AVGÖRANDE Kf i Luleå kommun, 1984-06-18, S 124, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Sveriges Nordkalottkommitté ansökte hos Luleå kommun om bidrag m.m. för anordnande av Nordka— lottens 8:e fredsdagar i Luelå den 15—17 juni 1984.
Kf beslöt att anslå 150 000 kr för fredsdagarna,
att kommunens informationskontor och turistbyrån skulle bistå arrangörerna,
att kommunen skulle stå som värd under fredsdagar—
na samt
att anvisa medel ur kommunfullmäktiges anslag för oförutsedda utgifter.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
När det gäller internationella kontakter är den kommunala anslagsbefogenheten mycket begränsad främst på grund av bristen på lokal anknytning. Utanför den kommunala kompetensen faller t.ex. åtgärder med klart utrikespolitiskt syfte. Kommu— nalt samarbete över riksgränserna i Norden har reglerats i konvention (prop. 1977/78:44). Kom— munens kompetens har därmed i och för sig inte utvidgats. Fredskonferensens arrangör, dvs. Sveriges Nordkalottkommitté,är inte någon enbart till Luelå kommun knuten organisation även om vissa ledamöter har anknytning till Luelå. Nord—
kalottarbetet bedrivs ju av Finland, Norge, Sverige och Sovjetunionen, vilka länder också sänt delegater till konferensen. Programmet för denna har visserligen upptagit frågor kring temat handel — turism — kultur, vilket enligt kommunen haft till syfte att medverka till ökat utbyte inom dessa områden och dessutom till att öka för— utsättningarna för fred. Såvitt handlingarna ut— visar har emellertid fredsdagarnas verkliga inne— börd inte varit enbart ett led i utbytet inom handel, turism och kultur mellan länderna på Nordkalotten utan fastmera, vilket främst belyses av det vid konferensen antagna gemensamma offent— liga uttalandet av delegationerna, haft ett klart utrikespolitiskt syfte. Yttringar av sådan inne— börd är inte någon kommunal angelägenhet utan tillkommer normalt statsledningen. Det förhållan- det att fredsdagarna enligt kommunens mening varit ägnade att bl.a. främja kommunens utbyte med vän— orterna i de deltagande länderna och vad kommunen i övrigt anfört kan inte vid bedömande av frågan om den kommunala kompetensen tillmätas sådan be- tydelse, att det klandrade beslutet för den skull kan anses vara en angelägenhet för kommunen. Inte heller i övrigt har förebragts omständigheter som ger beslutet sådan innebörd. Kommunfullmäktige har därför överskridit sin befogenhet. Besvären
skall således vinna bifall.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1984—07—13 i den del beslutet rörde beviljat anslag om 150 000 kr.
2.1.3 Solidaritetsyttring mot Sydafrikas apartheidpolitik
2.1.3.1 Bojkott av varor
Ref. 8
DOMSTOL KRNG, 02, 1983—06—27, 1829—1983
öVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Härryda kommun, 1983—02—14, S 27, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt, med anledning av en motion, att in— stämma i motionens syfte och rekommendera nämnder och styrelser att undvika inköp av varor från Sydafrika.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det klandrade beslutet är inte till sin innebörd en allmän anvisning till kommunens nämnder och styrelser i syfte att få till stånd en ändamåls— enlig upphandling utan en utrikespolitisk mani— festation, varigenom fullmäktige velat ge uttryck för ogillande av den i Sydafrika förda apartheid— politiken och medverka till att åstadkomma en ändring i denna. Med denna innebörd är beslutet inte att hänföra till en sådan kommunal angelägen— het, som avses i 1 kap. 4 S kommunallagen. Kommun— fullmäktige har därför överskridit sin befogenhet och beslutet skall upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klagandena.
ANMÄRKNING Det är numera tillåtet för kommuner och landstings—
kommuner att vid upphandling genom bojkott av
varor och tjänster med sydafrikanskt ursprung vidta sådana solidaritetsaktioner som riktar sig mot den sydafrikanska apartheidpolitiken (SFS 1985:1052 och 1986:1394).
Ref. 9
DOMSTOL REGR, 1983—11—21, 713—1983, RÅ 83 2:71
öVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Karlstads kommun, 1982-12—16, 55 59—60, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Två motioner hade väckts i fullmäktige med för— slag som innebar att kommunen skulle upphöra resp. undvika eller helt upphöra med inköp av
sydafrikanska varor.
Kf beslöt i de bägge besluten att rekommendera nämder och styrelser att undvika inköp av syd— afrikanska varor och, om så möjligt, inom ramen för gällande lagstiftning helt avstå från inköp av sydafrikanska varor.
KRNG upphävde på anförda skäl beslutet.
REGR, som inte ändrade det slut vartill kammar—
rätten hade kommit, anförde:
Att besluta om åtgärder med utrikespolitiskt syfte av det slag klandrade beslutet avser ligger utanför kommunens i 1 kap. 4 S kommunallagen an— givna kompetens. Denna påverkas ej av statliga åtgär—
der av det slag som klaganden åberopar i besvären.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD KRNG besvarade inte klagandes yrkande om inhibi— tion. Däremot meddelade domstolen sitt avgörande
utan att först ha hört kommunen.
ANMÄRKNING
Kommunens kanslichef hade under beredningen för— klarat att motionerna avsåg fråga som låg utan— för den kommunala kompetensen. Han hade till stöd för detta åberopat rättsfallet RÅ 1969 ref. 52. Det är numera tillåtet för kommuner och lands—
tingskommuner att vid upphandling genom bojkott av varor och tjänster med syafrikanskt ursprung vidta sådana solidaritetsaktioner som riktar sig mot den sydafrikanska apartheidpolitiken (SFS 1985:1052 och 1986:1394).
Ref. 10
DOMSTOL KRNJ, 01, 1984—08—27, 1419—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Oskarshamns kommun, 1984—02—13, S 23
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Tre ledamöter av kommunfullmäktige hade väckt en motion om kommunal bojkott av varor från Sydafrika.
Kf beslöt att rekommendera samtliga inköpare inom kommunförvaltningen att ej inköpa varor från Syd— afrika utan i stället välja likvärdiga varor vad
avser pris och kvalitet med annat ursprung. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Av handlingarna i målet framgår att syftet med det klandrade beslutet inte är att få till stånd en ändamålsenlig upphandling utan att visa solida— ritet med den svarta befolkningen i Sydafrika. En sådan åtgärd tillgodoser inte ett allmänt till kommunen knutet intresse. Beslutet är därför inte att hänföra till sådana kommunala angelägenheter som avses i 1 kap. 4 S kommunallagen. Kommunfull— mäktige har således genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klagandena.
ANMÄRKNING Kommunens kanslichef hade i ett utlåtande under
beredningen uppgett att ett bifall till motionen
skulle innebära ett kompetensöverskridande.
Det är numera tillåtet för kommuner och lands—
tingskommuner att vid upphandling genom bojkott av varor och tjänster med sydafrikanskt ursprung vidta sådana solidaritetsaktioner som riktar sig
mot den sydafrikanska apartheidpolitiken (SFS 1985:1052 och 1986:1394).
Ref. 11
DOMSTOL KRSU, 03, 1985—10—04, 2651—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Vansbro kommun, 1985—06—03, S 75, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att rekommendera alla kommunala inrätt— ningar att inte köpa sydafrikanska varor och att i brev till kommunens livsmedelsbutiker uppmana dem att sluta sälja sydafrikanska varor.
Kf anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det klandrade beslutet har ett klart utrikespoli— tiskt syfte och är därför inte att hänföra till någon sådan kommunal angelägenhet som avses i 1 kap. 4 S kommunallagen. Fullmäktige har därför genom klandrade beslutet överskridit sin befogen—
het.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
ANMÄRKNING Det är numera tillåtet för kommuner och lands—
tingskommuner att vid upphandling genom bojkott av varor och tjänster med sydafrikanskt ursprung vidta sådana solidaritetsaktioner som riktar sig mot den sydafrikanska apartheidpolitiken (SFS 1985:1052 och 1986:1394).
2.1.3.2 Penningbidrag
Ref. 12
DOMSTOL KRSU, 04, 1986—02—17, 4315—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Ockelbo kommun, 1985—10—01, S 75
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Timrå kommun hade i en skrivelse utmanat rikets kommuner att stödja kampanjen mot rasförtryck i Sydafrika.
Kf beslöt att samtliga ledamöter skulle avstå från sitt arvode för kvällens sammanträde till stöd för kampen mot rasförtryck i Sydafrika samt att dessutom ett förslagsanslag på lika stort be- lopp 7 000 kr, skulle anvisas ur anslaget till kommunfullmäktiges förfogande för samma ändamål.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
förfoga Kommunfullmäktige äger inte/över de arvoden som
utgår till enskilda ledamöter för deras deltagan— de i kommunala sammanträden. Av handlingarna i målet framgår att syftet med beslutet att anvisa kommunala medel till ickevåldsrörelsen är att visa solidaritet med den svarta befolkningen i Sydafrika. En sådan åtgärd tillgodoser inte ett allmänt till kommunen knutet intresse och är
därför inte att hänföra till sådana kommunala
angelägenheter som avses i 1 kap. 4 S kommunal—
lagen. Kommunfullmäktige har på anförda skäl genom klandrade beslutet överskridit sin befogen—
het.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1985—10—14.
Ref. 13
DOMSTOL KRNJ, 02, 1986—05—06, 4904—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Kumla kommun, 1985—11-18, S 92
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Timrå hade i en skrivelse utmanat rikets kommuner
att stödja kampanjen mot rasförtryck i Sydafrika.
Kf beslöt att ge enkonomiskt bidrag till stöd för kampen mot rasförtryck i Sydafrika med samma be— lopp som inflyter vid en frivillig insamling bland fullmäktiges ledamöter samt att bidraget täcks med medel till fullmäktiges förfogande i 1985 års budget.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommunfullmäktiges syfte med det klandrade be— slutet anges vara att stödja kampen mot rasför— trycket i Sydafrika. Att anslå medel till sådant ändamål tillgodoser inte ett allmänt till kommunen knutet intresse och är därför inte att hänföra till sådana kommunala angelägenheter som avses i
1 kap. 4 S kommunallagen. Fullmäktige har därför genom klandrade beslutet överskridit sina befo— genheter.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
DOMSTOL KRNJ, 02, 1986—05—06, 4752—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Hultfreds kommun, 1985-11—21, S 190, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Timrå kommun hade i en skrivelse utmanat rikets kommuner att stödja kampanjen mot rasförtryck
i Sydafrika.
Kf beslöt att anslå 6 900 kr till stöd för kampen mot rasförtrycket i Sydafrika ur anslaget för
oförutsedda behov. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommunfullmäktiges syfte med det klandrade beslu— tet anges vara att stödja kampen mot rasförtryc— ket i Sydafrika. Att anslå medel till sådant ändamål tillgodoser inte ett allmänt till kommun— en knutet intresse och är därför inte att hänföra till sådana kommunala angelägenheter som avses i
1 kap. 4 S kommunallagen. Fullmäktige har därför genom klandrade beslutet överskridit sina befogen— heter.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1986—01—10.
ANMÄRKNING Av protokollen från behandlingen av ärendet i kommunen framgår att beslutets olaglighet påtala—
des under beredningen.
DOMSTOL KRSU, 02, 1986—06—24, 5518-1985
öVERKLAGAT AVÖGRANDE Kf i Krokoms kommun, 1985—11—20, S 33, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Timrå kommun hade i en skrivelse utmanat rikets kommuner att stödja kampanjen mot rasförtryck i Sydafrika.
Kf beslöt att fullmäktiges tjänstgörande ledamöter och suppleanter vid sammanträdet 1985—11—20 skulle
avstå från sitt dagarvode.
att kommunen betalar in det aktuella beloppet
till stöd för kampen mot rasförtryck i Sydafrika,
att medel för detta skulle disponeras från ett
angivet konto, och
att information om beslutet m.m. skulle ges till
hushållen i kommunen på visst sätt. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommunfullmäktige äger inte förfoga över de arvo— den som utgår till enskilda ledamöter för deras
deltagande i kommunala sammanträden.
Av handlingarna i målet framgår att syftet med beslutet att anvisa kommunala medel till icke— våldsrörelsen är att visa solidaritet med den svarta befolkningen i Sydafrika. En sådan åtgärd tillgodoser inte ett allmänt till kommunen knutet intresse och är därför inte att hänföra till sådana kommunala angelägenheter som avses i
1 kap. 4 S kommunallagen. Kommunfullmäktige har
på anförda skäl genom klandrade beslutet överskri— dit sin befogenhet. Genom att förfoga över enskil— da ledamöter tillkommande arvoden har fullmäktige vidare kränkt enskild rätt.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klagandena.
Ref. 16
DOMSTOL KRNG, 02, 1986—09—15, 7811—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Ks i Hylte kommun, 1985—10—07, S 127
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Timrå kommun hade i en skrivelse utmanat rikets kommuner att stödja kampanjen mot rasförtryck i Sydafrika.
Ks beslöt med anledning av denna utmaning att läm— na bidrag med 5 000 kr till kampanjen mot rasför— tryck i Sydafrika. Bidraget skulle utgå ur kommun— styrelsens anslag för oförutsedda utgifter.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommunstyrelsens beslut att anslå medel till kam— panj mot rasförtryck i Sydafrika innebär ett för— fogande över kommunens medel till en angelägenhet som inte är att hänföra till den kommunala verk— samheten. Kommunstyrelsen har därmed överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klagandena.
ANMÄRKNING
Klagandena i besvärsmålet var kommunens revisorer.
DOMSTOL REGR, 1987—10—02, 3427-1986, ej pt
KRSU, 04, 1986-06—19, 3965—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Timrå kommun, 1985—08—26, s 142
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att till stöd för kampen mot rasförtryck i Sydafrika bidra med ett belopp motsvarande vad kommunfullmäktiges ledamöter avstått från under 5 141/85.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Av kommunens yttrande i målet framgår att klandra— de beslutet var avsett att utgöra en manifesta— tion och kommunal opinionsyttring för de demokra— tiska krafterna i Sydafrika, för apartheid- systemets avskaffande och för fullständiga demo— kratiska fri— och rättigheter i Sydafrika för alla oavsett hudfärg. En sådan manifestation tillgodser dock ej ett allmänt till kommunen knutet intresse och är därför inte att hänföra till sådana kommu— nala angelägenheter som avses i 1 kap. 4 S kommu— nallagen. - Kommunfullmäktige har därför genom
klandrade beslutet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
2.1.4 Internationellt bistånd
Ref. 18
DOMSTOL KRNG, 04, 1986—11—28, 1652—1986
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Lunds kommun, 1986—01—30, S 18
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Orten Leon i Nicaragua var vänort till Lunds kom-
mun.
Kf beslöt att bifalla en motion vari föreslogs att Lunds Konsthall skulle få i uppdrag att tryc— ka och eventuellt försälja vykort från muséet i
Leon i Nicaragua. KR:s skäl för att upphäva beslutet:
Enligt 1 kap. 4 S kommunallagen får kommun själv vårda sina angelägenheter. I avgränsningen av kommunens kompetens ligger ett krav att angelägen— heten i princip skall vara knuten till kommunens område. Enligt motionen och vad som har kommit fram vid beredningen av denna skall behållningen av försäljningen av vykorten tillfalla muséet i Leon för bevarande av dess konstskatter. Beslutet innebär att kommunen kommer att lämna internatio— nellt bistånd. Sådant bistånd får endast ges som katastrofhjälp och avse utrustning som kommunen kan avvara. Kommunfullmäktige har således genom det överklagade beslutet överskridit sin befo— genhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
ANMÄRKNING
Under ärendets beredning yttrade bl.a. stadskan— sliet att stöd i form av kontantbidrag till muséet i Leon inte var kompetensenligt.
2.2 Anslag till en av enskild anordnad konferens
Ref. 19
DOMSTOL
REGR, 1986—04—10, 594-1986, desert KRNJ, 01, 1986—01-08, 2103—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Ronneby kommun, 1985-04-29, 5 76
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
För genomförande av Fredsreseprojektet och startenav detta i Ronneby den 8—11 maj 1985 anhöll arrangörerna
om ett kommunalt bidrag för finansiering av dele— gaternas logikostnader i Ronneby. Kostnaderna hade översiktligt beräknats till 300 000 kr.
Kf beslöt att bevilja fredsresearrangörerna bidrag med 300 000 kr för finansiering av fredsresedele- gaternas logikostnader i Ronneby den 8—11 maj
1985 och att anvisa medel för detta. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
En kommuns beslut att anordna, stödja eller åta sig värdskapet för konferenser eller dylikt be— höver i och för sig inte innebära att kommunens befogenhet överskridits. I förevarande fall har emellertid kommunen genom det överklagade beslutet anslagit medel till ett belopp som inte står i rimlig proportion till den nytta för näringslivet och kommunen i övrigtsom fredsseminariet kan ha medfört. Kommunen har därför överskridit sin be—
fogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
ANMÄRKNING
I sin förklaring till KR anförde kommunen bl.a.: Konsekvenserna av detta likaväl som andra arrange— mang blir en höjd omsättning i de lokala service- anläggningarna (Ronneby Brunn, affärer, restau— ranger m.m.) och ofta även ett betydande reklam- värde. Men huvudavsikten var och är att rent allmänt möjliggöra genomförandet av en stor kon—
ferens i Ronneby.
2.3 Familjepolitik — vårdnadsersättning Ref. 20
DOMSTOL REGR, 1986—01—20, 852—1985, RÅ 85 2:79
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Lunds kommun, 1984—06—14, S 186, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att förälder som avstår från förvärvs— arbete eller studier till den månad barnet fyller ett år och sex månder skulle erhålla ett kommunalt socialt bidrag med 2 000 kr per månad och familj från och med barnets ettårsdag samt att uppdra åt socialnämnden att utfärda regler och riktlinjer för genomförandet, att gälla från och med den 1 januari 1986.
KRNG anförde som skäl för att upphäva beslutet:
I 1 kap. 4 S kommunallagen (1977z179) stadgas, att kommun själv får vårda sina angelägenheter och att det finns särskilda bestämmelser om vissa ange—
lägenheter som ankommer på kommunen. Denna bestäm— ning av den komunala kompetensen är i sak oföränd— rad sedan 1948 års ändring av lagarna den 6 juni
1930 om kommunalstyrelse på landet (nr 251) och i stad (nr 252). I motiven till lagändringen yttrade konstitutionsutskottet (KU 1948:24 s. 24), att det i princip alltjämt borde gälla, att kommunerna utan stöd i lag eller författning inte ägde lämna understöd till enskilda personer, där inte fråga var om bidrag i särskild form till en verksamhet, som kommunerna otvivelaktigt ägde främja. Som exempel på sådanan tillåtna bidrag hade departe- mentschefen (prop. 1948:140 5. 74—75) särskilt angivit stipendier och andra studieunderstöd samt bidrag till elektrifieringsändamål. Föräldrars skyldighet att svara för omvårdnad och underhåll av sina barn regleras i 6 och 7 kap. föräldrabal- ken. Kommunfullmäktiges beslut innebär att ersätt- ning av kommunala medel avses utgå generellt till berörda föräldrar utan behovsprövning. För att utbetalning av sådana bidrag skall vara en ange- lägenhet för kommunen fordras att den kommunala ersättningen grundas på en uttrycklig författ— ningsbestämmelse. För ifrågavarande bidrag finns inte någon sådan bestämmelse vare sig i social— tjänstlagen (1980:620) eller någon annan författ— ning (jfr RÅ 1981 Ab 290). Kommunfullmäktige har
därför överskridit sin befogenhet. REGR ändrade inte kammarrättens dom.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
Ref. 21
DOMSTOL KRNG, 03, 1986—10—29, 6608—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Falkenbergs kommun, 1985—08—29, S 167, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt bl.a. att, i det fall statlig vårdnads— ersättning ej utgår, införa kommunal kostnadser- sättning för småbarnsföräldrar.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Innebörden av beslutet är att ersättning av kom— munala medel avses komma att utgå till vårdnads— havare för något som utgör deras lagstadgade skyldighet. Detta är inte en angelägenhet för kommunen, om inte den kommunala ersättningen grundas på en uttrycklig författningsbestämmelse. Någon sådan bestämmelse finns inte. Kommunfull—
mäktige har därför överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD 1985—09—24 ej bifall.
Verkställighetsförbud meddelades 1986—06-04 sedan det överklagade beslutets rätta innebörd hade bli— vit klarlagd i KR.
ANMÄRKNING
Under ärendets beredning hade Svenska Kommunför— bundet i ett yttrande 1984—09—17, 2167/84, gjort den bedömningen att det inte var troligt att den av kommunen tänkta modellen för kostnadsersätt—
ning kunde inrymmas i den kommunala kompetensen.
DOMSTOL REGR, 1987—09—28, 113—1987, ej pt
KRNG, 03, 1986—12—17, 3112—1986
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Svedala kommun, 1986—04—09, S 23, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
I en motion till kommunfullmäktige föreslog
Bo Christiansson och Karin Palm att kommunfull— mäktige beslutar att föräldrar som avstår från förvärvsarbete eller studier till den månad barnet fyller ett år sex månader erhåller ett i varje enskilt fall behovsprövat kommunalt socialt bidrag med maximalt 2 000 kr för månad4och familj
fr.o.m. barnets ettårsdag.
I en annan motion föreslog Bernhard Persson att förälder skall kunna anställas "på kommun" som dag— barnvårdare för eget barn; att ersättning skall utgå som så nära som möjligt ansluter till redan anställda dagbarnvårdares, dock ingen omkostnads— ersättning; att anställning av denna typ skall kunna förenas med åtagande som kommunal dagbarn— vårdare för andras barn; att endast heltidsvistel— se för barnet skall komma i fråga; att placering av barn för denna typ av barnomsorg skall ske
inom ramen för kommunens resurser för familjedag— hem, som dock bör utökas något; att samma kösystem skall utnyttjas som till övrig barnomsorg, samt att socialnämnden får i uppdrag att utarbeta de—
taljbestämmelser för verksamheten".
Kf beslöt att under 1987 införa behovsprövat bidrag till barnfamiljer enligt de riktlinjer som anges i
Bo Chrisianssons och Karin Palms motion.
att under 1987 införa ett system med anställande av dagbarnvårdare för eget barn upp till 1,5 års ålder enligt de riktlinjer som anges i Bernhard
Perssons motion,
att uppdra åt kommunstyrelsen att uppta medel för ändamålet i sitt förslag till budget för 1987,
att verksamheten skall bedrivas på försök under
ett år med uppföljning efter att sex månader gått
av försöksperioden,
att uppdra åt socialnämnden att i samband med fram- läggande av förslag till budget för 1987 utarbeta riktlinjer för verksamheten och att framta kost— nadsberäkningar för verksamheten enligt de båda
motionerna, samt
att de båda motionerna i ärendet skall anses som
besvarade. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
I 1 kap. 4 S kommunallagen (1977:179) stadgas, att kommun själv får vårda sina angelägenheter och att det finns särskilda bestämmelser om vissa angelä— genheter som ankommer på kommunen. Denna bestäm— ning av den kommunala kompetensen är i sak oför— ändrad sedan 1948 års ändring av lagarna den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet (nr 251) och i stad (nr 252). I motiven till lagändringen yttrade konstitutionsutskottet (KU 1948:24 s. 24), att det i princip alltjämt borde gälla, att kommunerna utan stöd i lag eller författning inte ägde lämna understöd till enskilda personer, där inte fråga var om bidrag i särskild form till en verksamhet, som kommunerna otivelaktigt ägde främja. Som exempel på sådana tillåtna bidrag hade departe- mentschefen (prop. 1948:140 5. 74—75) särskilt an—
gett stipendier och andra studieunderstöd samt
bidrag till elektrifieringsändamål. — Föräldrars skyldighet att svara för omvårdnad och underhåll av sina barn regleras i 6 och 7 kap. föräldrabal— ken. Kommunfullmäktiges beslut innebär att ersätt— ning av kommunala medel avses komma att utgå till vårdnadshavare för något som utgör deras lag- stadgade skyldighet. Att betala sådan ersättning är inte en angelägenhet för kommun om inte ersätt— ningen grundas på en uttrycklig författningsbe— stämmelse. Någon sådan bestämmelse finns inte. Kommunfullmäktige har därför överskridit sin bee fogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD KR meddelade verkställighetsförbud 1986—05—26.
ANMÄRKNING
Kommunens kanslichef hade i en skrivelse till kommunstyrelsen under beredningen av ärendet, bl.a. under åberopande av yttranden från Svenska kommun— förbundet, anfört att kommunfullmäktiges bifall till motionsförslagen med största sannolikhet
skulle upphävas vid ett överklagande.
DOMSTOL REGR, pt—frågan ännu inte avgjord, 2261—1986
KRNG, 01, 1986—04—07, 2893—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Vaggeryds kommun, 1985—06—24, 5 70, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
En motion hade väckts i fullmäktige om att kommu— nal vårdnadsersättning för vård av egna barn under
två års ålder skulle införas fr.o.m. 1986.
Kf beslöt med bifall till motionen att
— fr.o.m. 1986 införa kommunal vårdnadsersättning för vård av egna barn under två års ålder
— ersättningen skall utgå under högst 365 dagar
— ersättningen skall utgå för år räknat med 100 % av basbeloppet plus 100 kr
— som villkor för kommunal vårdsnadsersättning skall gälla att barnet inte deltar i kommunal barnomsorg eller genom socialnämndens försorg beretts vård i familjehem eller i hem för vård eller boende samt
— uppdra åt socialnämnden att svara för frågor rörande kommunal vårdnadsersättning samt ut— färda närmare regler och anvisningar, vari skall ingå information till berörda familjer. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommunfullmäktiges beslut innebär att ersättning av kommunala medel avses utgå generellt till berörda föräldrar utan behovsprövning. För att utbetalning av sådana bidrag skall vara en ange- lägenhet för kommunen fordras att den kommunala ersättningen grundas på en uttrycklig författ— ningsbestämmelse. För ifrågavarande bidrag finns inte någon sådan bestämmelse vare sig i social—
tjänstlagen (1980:620) eller någon annan författ— ning. Kammarrätten, som jämväl beaktar regerings— rättens dom den 20 januari 1986 i mål 852-1985, finner på grund härav att kommunfullmäktige över—
skridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1985—07—16.
ANMÄRKNING
Under ärendets beredning erinrade kommunens social— chef om regeringsrättens dom RÅ 1981 Ab 290 (Robertsforsfallet) och kammarrättens i Göteborg dom angående Lunds kommuns sociala bidrag för vård av barn som då var överklagad till men inte prövad
av regeringsrätten, se Ref. 20.
2.4 Uttag av avgift inom socialtjänsten Ref. 24 DOMSTOL
REGR, 1986—02-04, 5550—1984, ej pt KRNS, 04, 1984—11-06, 9795-1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Socialnämnden i Kungsörs kommun, 1983—09—29 SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
S var utan eget samtycke föremål för vård enligt lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM. Av den anledningen vistades han på Åsbrohemmet.
Socialnämnden beslöt att ta ut ersättning av S med
20 kr per dygn för kostnader för vård enligt LVM. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Enligt 34 S socialtjänstlagen (1980:620) medför inte stöd — och hjälpinsatser av behandlings—
tagaren medan kommunen för andra stöd — och hjälp— insatser får ta ut skälig ersättning. Tvångsvård enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall måste anses utgöra sådan stöd — och hjälpinsats av behandlingskaraktör för vilken den enskilde vård— tagaren skall vara befriad från kostnadsansvar. Socialnämnden har således genom överklagade beslu—
tet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
2_5 Skogslagstiftning Ref. 25 DOMSTOL
KRSU, 01, 1984—03—08, 1664—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Bjurholms kommun, 1983—03—21, S 24, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Moderata Samlingspartiet i Bjurholm anhöll att kommunfullmäktige skulle behandla en skrivelse till jordbruksministern. Skrivelsen innehöll en protest mot ett förslag om tvångsavverkning och avverkningskonto.
Kf beslöt att skrivelsen skulle översändas till
jordbruksministern. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommunen har genom sitt uttalande i den skrivelse man beslutat översända till jordbruksministern tagit ställning till en rikspolitisk fråga som det ankommer på riksdagen att i förekommande fall besluta om. Oaktat att kommunens näringsliv på olika sätt kan komma att beröras av ett riskdags—
beslut i förevarande fråga är denna dock icke
av sådan karaktär att det kan anses vara en kommu— nal angelägenhet att på sätt som skett aktivt ta ställning i frågan. Kommunfullmäktige har därför genom sitt beslut överskridit sin befogenhet,
varför beslutet skall upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
2.6 Avtal med samfällighetsförening angående vederlagsfritt övertagande av dess vat—
tenanläggning m.m.
Ref. 26
DOMSTOL REGR, 1986—12—15, 3310——3311-1985, ej pt
KRNJ, 02, 1985—06—27, 4496——4497—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE I Ks i Borgholms kommun, 1983—08—24, S 453 II Kf i Borgholms kommun, 1983—08—29, S 183
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
I Ks beslöt att godkänna ett förslag till avtal mellan kommunen och Djupviks samfällighetsförening.
Avtalet innehöll bl.a. följande paragrafer.
S 1 Samfälligheten förbinder sig att på egen be—. kostnad anlägga vattenledning enligt bifogad rit— ning, daterad 1982 (bil. 1).
S 4 Samfälligheten överlämnar efter slutbesikt- ning vattenanläggningen till Borgholms kommun
utan särskilt vederlag.
S 5 Anslutning av andra fastigheter utanför om— rådet för samfälligheten sker helt efter kommunens bedömande och utan ersättning till samfälligheten. S 6 Samfälligheten är, så länge den består, villig medverka till att varje fastighet inom samfällig— hetsområdet vid anslutning till vattenledningen
erlägger anslutningsavgift med av Borgholms kommun—
fullmäktige, vid anslutningstillfället, fastställd taxa.
S 8 Sker betalning av anslutningsavgiften till kommunen före 1983—12—31 är denna 10 250 kr.
Från och med 1984—01—01 utgör anslutningsavgiften 650 kr jämte den generella avgift som kommunfull— mäktige vid varje tillfälle beslutat.
II Kf beslöt att fastställa anslutningsavgift för fastigheter belägna inom Södra Djupviks samfällig— hetsförenings område till den vid anslutningstill- fället gällande allmänna generella anslutnings— avgiften jämte 650 kr. För år 1983 utgjorde an— slutningsavgiften 10 250 kr per fastighet och
för år 1984 11 150 kr per fastighet.
KR anförde som skäl för att upphäva de båda be—
sluten:
Med hänsyn till hälsoskyddet åligger det kommun
att sörja för eller tillse att vatten för befint— lig eller blivande bebyggelse ordnas i ett större sammanhang. Härom finns bestämmelser i lagen (1970:244) om allmänna.vatten— och avloppsanlägg— ningar. Kommunen kan även med stöd av byggnads- lagstiftningen, anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter tillgodose hälso— skyddet. Genom nämnda lagstiftning kan kommunen tillse att en gemensamhetsanläggning för vattenför— sörjning kommer till stånd. Härvid åläggs ägarna till i en samfällighet ingående fastigheter att svara för anläggning och drift av vattenledning till fastigheterna. — Av handlingarna i målet fram— går följande. Byggnadsnämnden ansökte den 13 okto— ber 1975 hos fastighetsbildningsmyndigheten i Kalmar län om att gemensamhetsanläggning skulle bildas för att ordna vattenförsörjningen bl.a.
åt fastigheter inom Djupviks byggnadsplan. Efter
flera sammanträden med fastighetsägarna under
somrarna 1978 — 1981 beslöt fastighetsbildnings— myndigheten den 25 september 1981 att gemensame hetsanläggning skulle bildas. Beslutet fastställ- des av fastighetsdomstolen vid Kalmar tingsrätt med vissa ändringar. I beslutet föreskrevs att ledningssystemet skall anslutas till kommunens vattenledning i enlighet med till beslutet fogad karta. — Ett genomförande av anläggningsbeslutet krävde således kommunens medverkan som vattenleve— rantör. Kommunen har emellertid av okänd anled— ning träffat avtal med samfälligheten att förening—
en under kommunens överinseende skulle bygga anläggningen och därefter vederlagsfritt överlåta
denna till kommunen. I målet är ostridigt att kommunens verksamhetsområde för allmän va—anlägg— ning ej omfattade samfällighetenS'fastigheter.
— Kommunen synes göra gällande att den kommunala befogenheten medger ett tillgodoseende av hälso— skyddet vid vattenförsörjning även utanför va- lagens och angiven planlagstiftnings ram samt att det står kommunen fritt att på privaträttsliga grunder träffa avtal med en samfällighet om fastigheternas vattenförsörjning. Klagandena be— strider att så är fallet. — I 1 kap. 4 S kommunal— lagen stadgas bl.a. att kommun Själv får vårda sina angelägenheter och att det för vissa ange— lägenheter som ankommer på kommunen finns sär— skilda bestämmelser. I förevarande fall finns sådana särskilda bestämmelser i va—lagen vari bl.a. stadgas. Behöver med hänsyn till hälso— skyddet vattenförsörjning och avlopp för viss be— fintlig eller blivande bebyggelse ordnas i ett större sammanhang, skall kommunen sörja för eller tillse, att allmän va—anläggning kommer till stånd, så snart det kan ske (2 5).Allmän va—anlägg— nings verksamhetsområde är det område, inom vilket vattenförsörjning och avlopp har ordnats eller skall ordnas genom anläggningen. Verksamhetsområ—
det skall vara fastställt till sina gränser. Det
får ej omfatta endast vissa av de fastigheter som ingår i sådan samfällgihet för va—frågor som bil— dats i särskild ordning (4 S). Huvudman för all— män va—anläggning bestämmer anläggningens verk— samhetsområde med tillämpning av denna lag och föreskrift som medelats med stöd av lagen (5 S). Huvudman för allmän va—anläggning är skyldig att låta ägare av fastighet inom anläggningens verksam- hetsområde bruka anläggningen, om fastigheten be— höver anordningar för vattenförsörjning och avlopp
samt behovet ej kan med större fördel tillgodoses på annat sätt (8 5). Ägare av fastighet inom
allmän va—anläggnings verksamhetsområde skall betala avgifter till huvudmannan, om fastigheten behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet ej kan med större fördel tillgodoses på annat sätt än genom anläggningen
(9 5). Finns för fastighet som avses i 9 5 an- ordning för vattenförsörjning eller avlopp som
kan användas för den allmänna va-anläggningen,
är ägaren av anordningen skyldig att på begäran
av huvudmannen låta den införlivas med anläggning- en mot skälig ersättning (15 S). Anordning för vattenförsörjning eller avlopp, som blir onyttig till följd av att allmän va-anläggning kommer till stånd eller utvidgas, skall ersättas av huvud— mannen i den mån det är-skäligt med hänsyn till anordningens art, ålder och skick, den fördel ägaren får av den allmänna vattenanläggningen och övriga omständigheter (16 5). Huvudman kan träffa avtal med fastighetsägare om sådan va—fråga som
ej regleras i allmänna bestämmelser eller taxa (28 S). Va—nämnden prövar mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller 16 5 samt mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare (37 S). — De särskilda bestämmelser som ovan an- givits visar att det är kommunen som har ansvaret för att tillgodose behovet av vattenförsörjning,
när sådan behövs för bebyggelsen i ett större
sammanhang, varmed enligt förarbetena menas 20—30 fastigheter. I propositionen till va—lagen (VAL 70) anförde departementschefen bl.a. om grunden för lagstiftningen och förhållandet mellan huvudman
och fastighetsägare följande (prop. 1970:118 5. 92-97). Före tillkomsten av tidigare va-lag (VAL 55) reglerades va—frågorna i bl.a. hälsovårds— och planlagstiftningen. Genom VAL 55 bröts kommu— nala och andra betydelsefulla va—anläggningar ut och kommun_ålades större skyldighet att svara för
tillkomst av va—anläggning, varjämte reglerades anslutningssätt, anslutningstvång samt kostnads—
fördelning. Förslaget till VAL 70 skiljer sig
inte i något väsentligt från VAL 55 när det gäller de grundläggande reglerna. Nyheterna gäller främst rättsförhållandet mellan huvudman och bruka- re. Utredningen framhåller de privaträttsliga in— slagen och föreslår att rättsförhållandet skall grundas på avtal. Avtalen skall som underlag ha taxa för avgifter och s.k. allmänna bestämmelser för andra villkor. Taxan bygger på självkostnads— och likställighetsprincipen. — Departementschefen anförde vidare (5. 95). VAL 70 bör innehålla vissa grundläggande regler av offentligrättslig karaktär, varigenom huvudman åläggs att bereda fastighet inom verksamhetsområdet möjlighet att utnyttja anläggningen och fastighetens ägare förpliktas bidraga till anläggningens finansiering. Det kan inte överlämnas åt parterna att fritt bestämma om ett rättsförhållande dem emellan skall etableras eller inte. Huvudmannen bör inte få utnyttja situationen till att betinga sig oskäliga för— måner och han bör vidare vara skyldig att iakttaga den likställighetsprincip som är grundläggande för kommunal verksamhet. Ett system av angivet slag leder till att utrymmet för parternas avtalsfrihet i realiteten blir mycket begränsat. Några skäl
att upprätthålla avtalskonstruktionen av hänsyn
till brukarenas intresse föreligger inte. Be—
träffande frågor som inte regleras av lag, all— männa bestämmelser eller taxor bör det gälla av— talsfrihet, Det kan ofta finnas anledning att sluta avtal om industriers och andra storförbruka- res va—förhållanden. — Departementschefen anförde ytterligare beträffande samfällighet och verk— samhetsområde (s. 122 och 129). Den omständigheten att vissa fastigheter inom verksamhetsområdet är delägare i samfällighet hindrar inte att VAL 70 tillämpas. En samfällighet som sådan bör inte i något fall kunna få ställning som brukare i för— hållande till allmän va—anläggning. — Kommunen har i ett område intill samfällighetens verksam— hetsområde genom sin va—anläggning tillgodosett behovet av vattenförsörjning för ett hundratal fastigheter. För den omfattande fritidsbebyggel— sen i Södra Djupvik valde kommunen att med stöd av planlagstiftningen tillgodose behovet av vatten. I anläggningsbeslutet för Södra Djupvik angavs emellertid att ledningssystemet skulle anslutas till kommunens vattenledning. Därigenom kommer kommunens allmänna va—anläggningde facto att omfatta även samfällighetens fastigheter när anslutning sker. De överklagade beslut som kommue nen fattat är utformade såsom kunde ha skett om samfälligheten förklarats skola ingå i verksamhets— området för den allmänna va—anläggningen. Kömmunen hävdar dock att samfällighetens område inte in— går i den allmänna va—anläggningen.— Kommuns skyldighet och befogenhet att tillgodese behovet av vattenförsörjning är reglerat i va—lagen och angiven planlagstiftning. Den rättsliga regle— ringen är omfattande och detaljerad. En kommun har därför endast en begränsad möjlighet att kom— plettera lagstiftningen med avtal. — Det avtal kommunen beslutat om bygger på förutsättningen
att kommunen skall överta samfällighetens an— läggning. Det kan hållas för visst att det är
kommunen som förelagt samfällighetens styrelse
avtalet med angiven lydelse. Då anläggningen skall anslutas till kommunens allmänna anläggning, måste även va—lagens regler för förhållandet mellan huvudman och brukare bli tillämpliga. Det är inte möjligt för kommunen att genom privaträttsligt avtal sätta va—lagens offentligrättsliga regler ur spel. Antingen får kommunen utvidga den allmänna anläggningens område till att omfatta samfällig— hetens anläggning eller också låta samfälligheten äga och driva sin anläggning. Kommunen får i det senare fallet träffa brukningsavtal för det vatten den allmänna anläggningen tillhandahåller. — Kom— munen har genom de överklagade besluten tillämpat ifrågavarande lagstiftning på ett otillåtet sätt och har därigenom överskridit sin befogenhet. Klagandena har beträffande kommunstyrelsens beslut endast yrkat att 5, 6 och 8 55 i avtalet skall upphävas. Såsom de emellertid fört sin talan och då paragraferna inte kan ses skilda från beslutet eller avtalet i övrigt, finner kammarrätten att såväl kommunstyrelsens som kommunfullmäktiges be—
slut skall upphävas i sin helhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
2.7 Löntagarfonder Ref. 27 DOMSTOL
KRNG, 06, 1983—08—30, 6680—1982
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Tomelilla kommun, 1982—08—30, S 139, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
I en till kommunstyrelsens ordförande ställd skriftlig interpellation anförde en av kommun— fullmäktiges ledamöter bl.a. följande:
Om socialdemokraterna vinner höstens val kommer kollektiva löntagarfonder att införas. Enligt be— slut av socialdemokraternas och LO:s kongresser skall löntagarfonder finansieras dels genom att höja arbetsgivaravgiften med en procentenhet, dels genom att en "vinstdelningsavgift" på aktie— bolagsvinster över en viss nivå införs. Det är självklart att följderna blir omfattande av en så— dan förändring i vårt samhällsekonomiska system. Konsekvenserna är i många fall omöjliga att mäta. Det gäller exempelvis förlorad sahällsekonomisk effektivitet eller effekterna på samhällsklimatet i vid bemärkelse av den enorma maktkoncentration— en till de fackliga organisationerna. Ett fondsy— stem med den utformning som har skisserats kommer också direkt att påverka kommunen i flera avseen— den. Det är viktigt att även dessa följder av förslaget redovisas öppet. Mot bakgrund av ovan— stående hemställer jag om kommunfullmäktiges med— givande att till kommunstyrelsens ordförande få
ställa följande frågor.
1. Hur många arbetstillfällen beräknar kommun— styrelsens ordförande skulle gå förlorade i Tomelilla kommun vid en höjning av arbetsgivarav-
giften med en procentenhet?
2. Hur mycket skulle kommunen tvingas betala till löntagarfonderna genom den höjda arbetsgivarav—
oiften?
3. Om arbetsgivaravgiften räknades av vid löne— förhandlingarna — hur mycket skulle kommunen för- lora genom den långsammare ökningen av skatte—
underlaget?
4. Hur stor skattehöjning skulle krävas för att bibehålla skatteintäkterna?
Kf beslöt att interpllationen fick framställas.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Interpellation skall avse ämne som tillhör full— mäktiges handläggning. Frågan om löntagarfonder är en rikspolitisk fråga som inte tillhör full- mäktiges handläggning. Att interpellationen ut— formats så att de framställda frågorna rörande löntagarfoner givits en lokal anknytning till Tomelilla kommun ändrar inte detta förhållande. Till följd härav har fullmäktige genom att till— låta att interpellationen fick framställas över— skridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
2.8 Bidrag till politisk verksamhet 2.8.1 Politiskt parti
Ref. 28
DOMSTOL
REGR, 1983—12—30, 3875—1983, desert KRNJ, 02, 1983—09—07, 2722—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Kdn Brickebacken — Gällersta i örebro kommun, 1983—04—25, S 105, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Brickebackens socialdemokratiska förening ansökte hos kommundelsnämnden om bidrag med 1 500 kr för
anordnande av Valborgsmässofirande i Brickebacken. Kdn beviljade föreningen det begärda bidraget. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommundelsnämnden har genom klandrade beslutet lämnat bidrag till ett politiskt parti. I sådant fall finns anledning att utgå från att bidraget
lämnats för partiets politiska verksamhet, såvitt det ej är utrett att så ej är fallet. För kommu— nalt partistöd finns särskilda bestämmelser, vilka ej följts av nämnden. I målet är inte ut— rett att bidraget utgått för ändamål skilt från partiets politiska verksamhet. Nämndens beslut
innebär därför ett överskridande av den kommunala kompetensen.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
2.8.2 Politiskt partis ungdomsförbund
Ref. 29
DOMSTOL REGR, 1984—07—27, 189—1984, RÅ 84 2:45 II
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Lt i Stockholms läns landstingskommun, 1982—11—25——26, S 402, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Lt beslöt att anta budget för år 1983 och att i den uppta ett anslag till "kommunalt partistöd" med 4 273 000 kr, i vilket belopp ingick ett grundbidrag till de politiska ungdomsorganisatio— nerna med 150 000 kr per organisation och ett bidrag i övrigt till dessa organisationer med
8 000 kr "per mandat och år". KRNS upphävde på anförda skäl beslutet.
REGR, som inte ändrade det slut vartill kammar—
rätten hade kommit, anförde:
Genom klandrade beslutet den 25 — den 26 november 1982 under 5 402 har Stockholms läns landsting i budgeten för 1983 under huvudrubriken "Central förvaltning" till "Kommunalt partistöd" anvisat en summa av 4 273 000 kr. I kommentar till beslutet
som ingår i detta sägs bl.a. att anslaget avser
en ökning av grundbidraget till de politiska ung— domsförbunden med visst belopp per parti samt
ökat bidrag till de politiska ungdomsförbunden
med visst belopp per mandat. W har i sin klandertalan hos kammarrätten inte gjort gällande att landstinget skulle över huvud taget sakna befogenhet att ekonomiskt stödja den verksamhet som de politiska ungdomsorganisationerna bedriver. Regeringsrätten har därför inte att ta ställning till denna fråga. W gör i målet i första
hand gällande att de ovannämnda bidragen till de politiska ungdomsorganisationerna är avsedda att stödja dessa organisationers partipolitiska verk— samhet och att landstinget inte haft befogenhet att lämna sådana bidrag. Det sätt på vilket bidraget redovisats i det klandrade budgetbeslutet jämte de uttalanden som gjordes från landstingets sida i samband med införande av de ursprungliga såsom informationsstöd betecknande bidragen till de politiska ungdomsorganisationerna år 1979 och
i samband med permanentningen av bidragen i lands— tingets budget för år 1980 ger vid handen, att bidragen som utgår utan förbehåll om användningen av medlen är att betrakta som partistöd. Lands— tingskommun får lämna ekonomiskt bidrag till politiskt parti endast under de i lagen (1969:596) om kommunalt partistöd angivna förusättningarna.
I lagen föreskrivs bl.a. att landstingskommun får lämna bidrag till politiskt parti, som under den tid beslutet om bidrag avser är representerat i landstinget. Med politiskt parti avses varje politisk sammanslutning eller grupp av väljare
som uppträder i val under särskild partibeteckning (prop. 1969:126 5. 21). Denna definition av be— greppet politiskt parti omfattar inte de politiska ungdomsorganisationerna och dessa är därför inte berättigade till partistöd enligt lagen. Lands— tinget har genom att bevilja anslaget till de politiska ungdomsorganisationerna överskridit sin
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Kammarrätten avslog 1983—01—17 en begäran om verk— ställighetsförbud.
ANMÄRKNING Jämför annan utgå RÅ 84 2:45 I
Ref. 30
DOMSTOL REGR, 1986—10-22, 3580—1986, avskrivet
KRNG, 01, 1986—07—04, 895—1986
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Göteborgs kommun, 1985-12—13, S 2
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att anta budget för 1986. Beslutet inne— fattade bl.a. anslag om 607 000 kr avseende bi— drag till de politiska ungdomsorganisationer
vars moderpartier är representerade i kommunfull—
mäktige. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Annat har inte framkommit än att det sålunda be— slutade bidraget utgör ett allmänt verksamhetsstöd åt ungdomsförbunden. Bidraget är inte specialin— riktat på enbart personlighetsutvecklande eller samhällsfostrande verksamhet. Eftersom en av ung— domsförbundens huvuduppgifter är att verka för spridande av den partipolitiska åskådning som moderpartierna företräder måste antas att medlen till betydande del kommer att främja partiernas politiska verksamhet. Det är inte en kommunens angelägenhet att ekonomiskt stödja partipolitisk verksamhet i vidare mån än lagen (1969:596) om kommunaltpartistödnedger. Bidraget till ungdoms— organisationerna uppfyller inte villkoren för
sådant stöd. Kommunen har därför genom bidrags—
beslutet överskridit sin befogenhet och det över—
klagade beslutet skall därför upphävas.
KR var inte enhällig. En ledamot ville avslå be—
svären.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD
KR meddelade verkställighetsförbud 1986—02—13. Kommunen överklagade det beslutet men REGR be- viljade inte prövningstillstånd, 1986—04—09, mål 1299—1986.
2.9 Politisk opinionsundersökning — väljar— undersökning
Ref. 31
DOMSTOL
KRNS, 05, 1982—06—22, 653—1982
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Ks i Stockholms kommun, 1982—01—27, S 20, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Ks beslöt att dels ge utrednings— och statistik—
kontoret i uppgift att i samarbete med statistiska centralbyrån snabbgenomföra en väljarundersökning för Stockholms kommun, dels medge att kostnaderna för statistiska centralbyråns medverkan i under—
sökningen (i storleksordningen 150 000 kr) skulle täckas av kommunstyrelsens anslag för oförutsedda
utgifter. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Den avsedda opinionsundersökningen kan inte vara en kommunens angelägenhet. Kommunstyrelsen har
därför genom beslutet överskridit sin befogenhet. VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD
KR meddelade 1982—02-10 verkställighetsförbud. REGR lämnade 1982—04—05 besvär över det beslutet utan bifall (RÅ 1982 2:15).
2.10 Bidrag till bildningsförbund 2.10.1 Reparation av kontorslokal Ref. 32
DOMSTOL
KRSU, 01, 1984—06—08, 897—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Kiruna kommun, 1983—02—07, S 12
SAKOMSTÄNDIGHETER M . M .
HSB innehar med bostadsrätt vissa kontorslokaler på Mangigatan i Kiruna. Lokalerna har sedan 1966 förhyrts av kommunen, som i sin tur upplåtit dem till ABF. Kommunfullmäktige beslutade den 23 november 1978 att anvisa 45 000 kr för reparation av de av ABF disponerade lokalerna. Sedan läns— styrelsen i Norrbottens län beslutat att lämna anförda besvär över kommunfullmäktiges beslut utan bifall undanröjde emellertid regeringsrätten kommunfullmäktiges beslut enär fullmäktige genom beslutet överskridit sina befogenheter. Frågan om reparation av kontorslokaler blev ånyo aktuell.
Kf beslöt att reparationsarbetena i de av ABF disponerade lokalerna skulle utföras av HSB och att kostnaderna härför — beräknade till ca 50 000 kr — skulle påföras kommunens hyra under fem år, varvid ränta uttagas med 12 %. Hyran per månad, som före reparationen uppgår till 6 052 kr 75 öre, kommer efter reparationen att uppgå till 7 208 kr
65 öre under fem år. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
I domen den 16 juni 1981 anförde regeringsrätten att kommunen — såvitt framgick av utredningen i det då aktuella målet — inte gjort sådana åtagan- den i förhållande till ABF—avdelningen att kom-
munen vid tiden för fullmäktiges då klandrade beslut i november 1978 var civilrättsligt för— pliktad att gottgöra ABF—avdelningen för de utgifter som avdelningen kunde komma att få för reparationerna i fråga. Under sådana förhållanden hade fullmäktige genom beslutet, enligt regerings— rättens mening, överskridit sina befogenheter. Fullmäktiges nu klandrade beslut från februari 1983 kan enligt vad utredningen ger vid handen ej anses innebära annan ändring i förhållande till 1978 års beslut än att kommunen förbinder sig att erlägga ifrågavarande reparationskostnader inte
på en gång utan genom månadsvisa avbetalningar under fem år i samband med hyresbetalning. Således framgår inte annat än att ABF—avdelningen alltjämt disponerar ifrågavarande lokaler på oförändrade villkor. Vad sålunda och i övrigt förekommit för— anleder inte kammarrätten till annan bedömning av det nu aktuella beslutet än den regeringsrätten gjort beträffande 1978 års beslut. Kammarrätten finner följaktligen, på enahanda skäl som rege— ringsrätten anfört i sin ovannämnda dom, att kom— munfullmäktige även genom 1983 års beslut har överskridit sina befogenheter. Beslutet skall där— för upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
2.10.2 Musikskoleverksamhet Ref. 33
DOMSTOL REGR, 1985—10—10, 2846—1985, desert
KRSU, 03, 1985-05—23, 5010—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Gällivare kommun, 1984—09—24, S 222, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
I en motion till kommunfullmäktige anfördes bl.a. följande:
ABF bedriver frivillig instrumental undervisning
i kommunens skolor. Verksamheten startade efter kommunfullmäktiges beslut 1960. För att ytterligare höja musikutbildningens innehåll och kvalitet, samtidigt som fler bereds möjlighet att få ta del av undervisningen än för närvarande, föreslås kommunfullmäktige besluta
att i 1985 års budget anslå ytterligare 167 000 kr till den av ABF bedrivna musikskolan för anstäl—
lande av ytterligare en musiklärare,
att anslaget höjs med motsvarande belopp i 1986 års budget så att ännu en musiklärare skall kunna anställas,
att ABF dessutom anvisas 25 000 kr/år för täckande av de administrativa kostnaderna för verksamheten,
samt
att uppdra åt ABF att efter de två åren utvärdera verksamheten samt inkomma med synpunkter på en eventuell revidering/komplettering av utbildning—
en som utvärderingen kan komma att utvisa.
Kf beslöt att bifalla motionen med bl.a. det till- lägget "att några bindningar till arbetarrörelsens
organisationer eller idéer ej får krävas för dessa tjänster".
'KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Beträffandede avIIanförda omständigheterna gör kammarrätten följande bedömning. Det får anses vara en kommunal angelägenhet att främja fri— villig musikundervisning i skolorna även i den formen att anslag lämnas till ett studieförbund med politisk inriktning. En förutsättning är
dock att garanti finns för att anslagna medel kommer det avsedda ändamålet till godo. Enbart föreskrifterna i överklagade beslutet synes inte utgöra tillräcklig garanti härför. Kommunfull— mäktige har inte heller redovisat att andra åt- gärder vidtagits för att uppfylla denna förut— sättning. Vid angivna förhållanden finner kammar— rätten att fullmäktige överskridit sin befogenhet. Beslutet är därför olagligt enligt 7 kap. 1 S
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD M . M . Ej påkallat.
ANMÄRKNING
Kf beslöt 1984—11—27 om budget för 1985 och bevil- jade därvid ABF bl.a. medel med 192 000 kr "för anställande av ytterligare en musiklärare m.m. fr.o.m. 1985". Det beslutet överklagades inte.
2.10.3 Jubileum Ref. 34
DOMSTOL REGR, 1986—09—16, 3257—1984, ej pt
KRNS, 04, 1984—06—12, 3353—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Ks 1 Haninge kommun, 1983—04—13, S 163, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Tungelsta Folkets Husförening begärde kommunalt bidrag till arrangerandet av sitt 70—årsjubileum. med 7 680 kr av en total kostnad om 10 280 kr.
Ks beslöt att anvisa 7 680 kr ur sitt anslag för oförutsedda behov till föreningen för arrangerande
av 70—årsjubileum. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Av handlingarna i målet framgår följande. Det be— viljade anslaget utgör bidrag till dels kostnader— na för en middag för omkring 60 inbjudna gäster, vilka under tidgare år tillhört föreningens styrel— se eller andra, som gjort insatser för föreningen m.fl., dels viss musikalisk underhållning och visning av två filmer. Till underhållningen och filmvisningen har allmänheten fritt tillträde. Bidrag utgår från ABF med 2 600 kr och återstående kostnad skall täckas av det beviljade anslaget. Föreningen äger inte längre någon fastighet eller disponerar eljest över lokaler för föreningsverk- samhet. Den nuvarande verksamheten inskränker sig till filmverksamhet i en skollokal. Föreningen
har i 1983 års budget anvisats 30 000 kr som före— ningsbidrag. Med hänsyn till vad i målet blivit upplyst om föreningens verksamhet och karaktären
av jubiléet kan det inte anses som en kommunal
angelägenhet att stödja en festlighet av detta slag. Kommunstyrelsen har således genom det över—
klagade beslutet överskridit sin befogenhet.
KR:s dom var inte enhällig. De särskilda leda—
möterna lämnade besvären utan bifall och anförde:
Kommunens medelsanvisning till Tungelsta Folkets— husförenings 70—årsjubileum utgör ett bidrag till en lokal folkrörelse med kulturell verksamhet, som kommunen ägt befogenhet att besluta om. Till den del bidraget avser kostnaderna för en middag vid jubiléet faller det inom ramen för vad som
är normal representation från en kommun i liknande sammanhang. Att kommunens representation i detta fall skett genom ett ekonomiskt bidrag och inte i form av en middag under kommunens direkta värd- skap är härvidlag utan betydelse. Ej heller i övrigt har klaganden visat att kommunstyrelsens beslut är olagligt i något av de hänseenden som
avses i 7 kap. 1 S kommunallagen.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD KR meddelade verkställighetsförbud 1983—05—04.
2.11 Stöd till förening för Folkets Hus/Park 2.11.1 Restaurangverksamhet
Ref. 35
DOMSTOL
REGR, 1985—12—09, 4083—1985, avskrivet KRNJ, 1985-09—10, 2453—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Finspångs kommun, 1985—05-30, S 82, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att bevilja Föreningen Folkets Hus u.p.a. i Finspångett anslag på 5 668 188 kr för upprust—
ning av Folkets Hus.
Beslutet överklagades med yrkande att anslaget skulle nedsättas med 635 188 kr.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet i dess helhet:
Klaganden har anfört att den av folketshusförening- en bedrivna lunchrestaurangen Hyttan drivs enligt marknadsmässiga grunder och att det i Finspång
finns ett tiotal andra lunchrestauranger, med vil— ka folketshusföreningen konkurrerar. Kommunen har vitsordat dessa uppgifter men anfört att det inte är folketshusföreningens huvuduppgift att driva lunchrestaurang utan att serveringsverksamheten endast utgör ett komplement till de samlingslokaler som finns i Folkets Hus. Beviljade anslag till ny- byggnad eller upprustning av allmänna samlings- lokaler är en kommunal angelägenhet under förut— sättning att lokalerna opartiskt, i skälig omfatt— ning och på skäliga villkor hålles tillgängliga för föreningslivet i orten. I målet är emellertid ostridigt att det av kommunfullmäktige beviljade anslaget till viss del avser att täcka kostnader
hänförliga till restaurangrörelsen i Folkets Hus. Drift av restaurangrörelse av ifrågavarande slag kan i förevarande fall ej anses ha sådan anknyt— ning till folkethusföreningens allmännyttiga verk— samhet att det kan vara en kommunal angelägenhet att anslå medel till rörelsen. Kommunfullmäktige har därför genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet. Med hänsyn till att fullmäktiges beslut får anses vara en enhet, som ej kan upp— delas, skall det upphävas i sin helhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
Ref. 36
DOMSTOL REGR, 1987—04—08, 33-1987, ej pt
KRSU, 03, 1986-12-09, 2974—1986
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Härjedalens kommun, 1986—06—13, S 89, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Svegs Folkets Hus & Parkförening u.p.a. begärde
i en skrivelse till kommunen uppdragsersättning för 1986 med 2 700 000 kr. Kommunstyrelsen beslöt 1986—04—09 bl.a. att å conto utbetala 1 600 000 kr till föreningen. Efter vidare beredning av ärendet hänskjöts frågan om bidrag till föreningen till prövning av kommunfullmäktige.
Kf beslöt att utöver ä contoutbetalningen på
1 600 000 kr bevilja föreningen ytterligare bidrag med 2 300 000 kr att utbetalas med 700 000 kr 1986—07-10, 900 000 kr 1986—08-10 och 700 000 kr 1986—11—10.
KR anförde scalskäl för att upphäva beslutet:
Enligt det överklagade beslutet har folketshus— föreningen — utöver tidigare under året beslutad
ä contoutbetalning om 1 600 000 kr - beviljats "ytterligare bidrag" med 2 300 000 kr. I målet
får anses ostridigt att det sålunda beviljade bidraget om sammanlagt 3 900 000 kr är avsett att användas i första hand för att täcka bidragsbeho- vet enligt föreningens resultatbudget för verksam— hetsåret 1986 om tillhopa 2 669 000 kr (1 500 000 + 1 169 000=) och att resterande del av bidraget eller 1 231 000 kr (1 600 000 — 2 300 000 —
2 669 000=) skall användas till täckande av under— skott i föreningens verksamhet år 1985. Folkethus— föreningen har i bokslutet för verksamhetsåret 1985 redovisat ett underskott om sammanlagt 1 639 463 kr, varav 216 475 kr hänförts till restaurang— verksamheten. Klagandena har i målet obestritt uppgett att nämnda verksamhet inte belastats med några kapitalkostnader för byggnaden. På grund härav och då annat inte gjorts gällande från kommunens sida måste antagas att på restaurang— verksamheten belöpande andel i byggnadens totala kapitalkostnader i bokslutet kommit att belasta föreningens övriga verksamhetsgrenar. — Vid ovan angivna förhållanden finner kammarrätten att det av kommunfullmäktige beviljade bidraget om
2 300 000 kr i vart fall till viss del är att hän— föra till restaurangverksamheten. — Vad i målet förekommit får enligt kammarrättens mening anses ge vid handen att den av folkethusföreningen be— driva restaurangverksamheten drivs enligt affärs— mässiga grunder med vinstintresse. Enligt gällande rättspraxis får kommunen inte ekonomiskt stödja sådan verksamhet, såvida inte understödet kan an— ses nödvändigt för att garantera en viss minimi— standard av restaurangservice i kommunen. Klagan— den har i målet uppgett att det finns flera restauranger i kommunen, med vilka föreningen
konkurrerar. Denna uppgift har inte motsagts av
kommunen. Med hänsyn härtill och då det inte gjorts gällande från kommunens sida att bidraget ändock varit nödvändigt för att tillgodose ovan angivna ändamål kan det inte anses vara en kommu— nens angelägenhet att på sätt som skett stödja föreningens restaurangverksamhet. Det förhållandet att restaurangen i fråga även nyttjas av personer som besöker föreningens samlingslokaler föranleder inte till annan bedömning. Då kommunfullmäktige därför får anses genom det överklagade beslutet
överskridit sin befogenhet skall besvären vinna bifall.
VERKSTÄLLGI HETSFÖRBUD
KR biföll endast delvis klagandens begäran om verkställighetsförbud genom att 1986—10—02 förord— na att utbetalningen 1986—11—10 om 700 000 kr
inte tills vidare fick verkställas. 2.11.2 Hotellutbyggnad
Ref. 37
DOMSTOL REGR, 1983-04—29, 2993—1982, ej pt
KRSU, 02, 1982—07—19, 4188—1981
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Sundsvalls kommun, 1981-10—19, Nr 740, R
Kf beslöt
att bemyndiga kommunstyrelsen teckna borgen för Föreningen Folkets Hus & Park lån på högst 8 milj. kr hos Folksam mot säkerhet av pantbrev i fastig— heten Debet 13 inom 48 273 000 kr; samt
att uppdra åt kommunstyrelsen att före borgens— teckningen närmare pröva den ytterligare redovis— ning av ärendet som föreningen angett att den av—
ser att förelägga kommunstyrelsen.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. Kommunen har alltsedan 1974 genom ställande av borgen för Föreningen Folkets Hus och Park enga— gerat sig i uppförandet av den ifrågavarande Folkets Hus—byggnaden, vilken består av samlings— och konferenslokaler, restaurang, biograf samt
en hotelldel. Föreningen hyr ut hotelldelen till OK Motorhotell mot en ersättning som bygger på självkostnadsprincipen. Kommunen har — med åbero— pande av de företagna konsultutredningarna — som främsta skäl för den nu beslutade utbyggnaden av hotelldelen anfört att det föreligger en viss underkapacitet av hotellrum jämfört med konferens— och samlingslokaler och att därför ett betydande antal konferensgäster har måst avvisas på grund av rådande hotellrumsbrist i OK Motor Hotell. Av konsultutredningen och utredningen i övrigt fram- går vidare att det i Sundsvall för närvarande, förutom ett antal mindre hotell, finns fyra större hotell/motell, nämligen OK Motor Hotell med
148 rum, Strand Hotell med 110 rum, Hotell Bore med 120 rum och Esso Hotell med 160 rum, det senare beläget ca 5 km norr om Sundsvalls centrum. Av dessa har Strand Hotell och Bore Hotell be— gränsade konferensresurser under det att, förutom OK Motor Hotell, Esso Motor Hotell har mer ut— byggd konferensservice. Konsultutredningen kon— staterar vidare att Sundsvall generellt och jäm- fört med ett antal kommuner av liknande storlek inte är i något större behov av ytterligare hotellrum utan att en utbyggnad av hotelldelen i första hand motiveras av behovet av logi i sam— band med kongresser och konferenser i Folkets Hus. Av vad sålunda och i övrigt förevarit i målet gör kammarrätten följande bedömning. Till en början utgör hotelldelen av Folkets Hus inte sådan an— läggning som avses i lagen (1968:131) om vissa
kommunala befogenheter inom turistväsendet. Till-
byggnaden är därför inte kompetensenlig med hänsyn till innehållet i nämnda lag. Den ifråga- varande tillbyggnaden innebär tillkomst av ca
50 hotellrum och måste anses utgöra en ren hotell— byggnation, även om ett par av rummen kan använ— das som grupparbetsrum. Vid bedömningen av om borgensåtagandet kan anses falla inom den kommuna— la kompetensen måste beaktas vilka andra logi— möjligheter som finns i kommunen. Som ovan an— getts finns, förutom OK Motor Hotell och ett an— tal mindre hotell, i Sundsvalls centrum två större och fullt moderna hotell. Dessutom finns inom fem kilometers avstånd (motorväg) från centrum en stor motellanläggning med fullt ut— byggd konferensservice. Mot bakgrund av förekoms— ten av dessa hotellanläggningar och tillgången på hotellrum kan det inte anses vara en kommunal angelägenhet att stödja tillkomsten av ytterliga— re ett 50—tal hotellrum i Folkets Hus. Inte heller kan det förhållandet att Folkets Hus logi— möjligheter må vara underdimensionerade i för— hållande till de resurser man har för konferens— verksamhet innebära att kommunalt stöd till ut— byggnad av den av OK Motor Hotell förhyrda hotelldelen har sådan anknytning till föreninges allmännyttiga verksamhet att tillhandahålla all— männa samlingslokaler att borgensåtagandet utgör en kommunal angelägenhet. Den marginella effekt för sysselsättningsläget i kommunen som tillbygg— naden medför utgör ej heller grund för åtagandet i fråga. Kommunfullmäktige har på grund av vad ovan anförts överskridit sin befogenhet. Besvären
skall därför vinna bifall.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
2.12 Bidrag till idrottsklubbs kostnader för av byggnadsnämnd påförd straffavgift
Ref. 38
DOMSTOL KRSU, 03, 1983-11—30, 3160—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf 1 Gagnefs kommun, 1983—06—21, S 123
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
IK Segro hade av byggnadsnämnden i Gagnefs kommun påförts en byggnadsavgift om 500 kr med stöd av lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. Idrottsklubben begärde av kommunen bidrag med 500 kr till byggnadsavgiften.
Kf beslöt att bifalla IK Segro:s begäran om bidrag med 500 kr.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det ligger i och för sig inom den kommunala kompe— tensen att lämna ekonomiskt stöd till idrottsrö— relser. I förevarande fall har emellertid kommun— en lämnat bidrag för betalning av en byggnadsav— gift som författningsenligt påförts Idrottsklubb— en Segro. Det kan inte anses vara en kommunal angelägenhet att lämna bidrag för ett sådant ända— mål. Kommunfullmäktige har därför genom det över— klagade beslutet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
2.13 Bidrag till frikyrkoförsamling för markarbeten på dess fastighet
Ref. 39
DOMSTOL REGR, 1985—04—10, 1500—1984, ej pt
KRNJ, 02, 1984—02—24, 179—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Ks i Motala kommun, 1983—12—13, S 574, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
I en skrivelse till Motala kommun vädjade Borens— bergs baptistförsamling till kommunen om hjälp med asfaltering av parkeringsplats och tillfartsvägar på församlingens tomtmark samt sättning av 65 m
stödmurselement.
Ks beslöt att bifalla församlingens ansökan om bidrag till kostnaderna för iordningställande
av kyrkotomt genom att från sitt anslag för oför— utsedda behov i 1983 års budget anvisa 50 000 kr till projektet.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Enär det inte är en kommunal angelägenhet att i förevarande fall bidraga till iordningställandet av tomtmark tillhörig Borensbergs baptistförsamling, har kommunstyrelsen genandet klandrade beslutet
överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
2.14 Bidrag till ideell organisation med
riksomfattande verksamhet Ref. 40
DOMSTOL REGR, 1987—11—04, 4860—1986, ej pt
KRSU, 01, 1986—09—12, 900—1986
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Leksands kommun, 1986—02-12, S 1, ?
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Västanviks folkhögskola i Leksand drevs som ekono— misk förening med Sveriges Dövas Riksförbund, SDR, som huvudman. Folkhögskolan avsåg att bygga ut sina lokaler och att i samband med detta bygga
nya administrationslokaler för SDR.
I en skrivelse till kommunen begärde folkhögskolan
bidrag av kommunen med 1 000 000 kr.
Kf beslöt att anvisa 1 000 000 kr till Västanviks folkhögskola/SDR som ett kommunalt bidrag till nybyggnationen av SDR:s administrationslokaler i Västervik, samt att bidraget skall anslagstäckas i 1987 års budget.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Av handlingarna i målet framgår att Västanviks folkhögskola i Leksands kommun drivs amnekonomisk förening med Sveriges Dövas Riksförbund (SDR)
som huvudman. Verksamheten som bl.a. innefattar vuxenstudier för döva samt utbildning i tecken— språk och tolkutbildning synes vara öppen för del— tagare från hela landet. Verksamheten har, såvitt handlingarna utvisar, successivt utvecklats i riktning mot att bli ett kulturcentrum för de döva i landet. Till folkhögskolan är SDR:s huvud— kontor förlagt. — Enligt en i anslutning till det
folkhögskolan beräknades i november 1985 kostna— derna för byggnation av skol— och administrations— lokaler uppgå till 25,6 milj. kr, varav 3,6 milj. kr för nybyggnad av administrationslokaler för SDR. För byggnationen beräknades statliga bidrag utgå med ca 22 milj. kr samt vidare anslag från Kopparbergs läns landsting med 2 milj. kr. — An— visningen av 1 milj. kr i det överklagade beslutet har angivits utgöra ett kommunalt bidrag till ny— byggnationen av administrationslokaler för SDR:s räkning. Av beslutet och vad som anförts i kommun- fullmäktiges yttrande över besvären framgår att bidraget visserligen skulle ges till folkhögskolan men avsågs utgöra bidrag till SDR som ideell han— dikapprörelse. Det beslutade bidraget får mot bakgrunden av det anförda anses innefatta ett
stöd till SDR som är en organisation med riks— omfattande verksamhet och vars verksamhet alltså inte är särskilt inriktad på Leksands kommun eller i övrigt, annat än i administrativt och lokal— mässigt hänseende, speciellt anknuten till denna. Till följd härav finner kammarrätten att verksam— heten, även om denna är en ideell handikappverksam— het av allmänt intresse, inte kan anses utgöra en sådan angelägenhet för Leksands kommun att det faller inom kommunfullmäktiges befogenhet att lämna bidrag till verksamheten i den form och till ett så betydande belopp som det överklagade be— slutet innefattar. Med hänsyn härtill och då vad som från kommunfullmäktiges sida anförs om bety— delsen från sysselsättningssynpunkt av verksam— heten vid folkhögskolan och den planerade nybygg— nationen där samt om kommuninnevånarnas möjlighet att utnyttja samlingslokaler och gemensamma ut- rymmen i folkhögskolans byggnader inte leder till annan bedömning får fullmäktige anses ha överskri— dit sin befogenhet genom det aktuella bidragsbe—
slutet. Besvären skall alltå bifallas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD
2.15 Väghållning
Ref.41
DOMSTOL KRSU, 01, 1983—07—11, 1549—1982
öVERKLAGAT AVGÖRANDE Ks i ÄlVdalens kommun, 1982—03—29, S 55
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
En ägare till en fastighet avsåg att sälja en tomt som låg vid Gamla Skärklittsvägen. Med anledning av en förfrågan av köparen hade kommun— styrelsen 1981—12—07——08 beslutat att exploate— ringsavgift skulle utgå för tomten med det belopp som gällde vid kommunens försäljning av byggnads— tomter, dvs. 10 000 kr. En tid därefter anhöll säljaren och köparen att kommunstyrelsen skulle ompröva sitt beslut.
KS beslöt, med vidhållande av sitt tidigare be— slut,att exploateringsavgift skulle utgå med det belopp som gällde vid kommunens försäljning av byggnadstomter.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Av handlingarna i målet framgår att Skärklitts— vägen ligger på bysamfälld mark och ursprunglig- en är en kärrväg till en fäbod några kilometer från samhället. Den del som ligger inom byggnads— planerat område synes kommunen på 1960—talet iord— ningställt som väg till nu aktuellt bostadsområde. I målet har ej från kommunen gjorts gällande an— nat än att den som exploateringsavgift benämnda avgiften endast är avsedd att utgöra ersättning till kommunen för dess kostnader för iordning— ställande och underhåll av Skärklittsvägen, var— vid avgiften satts till det belopp kommunen ut—
tager av köpare av kommunens tomtmark i form av
exploateringsavgift. Utdebitering från kommunens sida av avgifter hänförliga till bebyggelsen torde i princip ej vara tillåten annat än där så medges i lag eller grundas på civilrättsligt åtagande. Vad gäller ersättningar för iordning— ställande av gata inom stadsplanelagt område finns således stadgande i byggnadslagen om kommu— nens rätt till ersättning för gatukostnader m.m. För vägar, inom såväl stadsplanelagt område som utanför, saknas motsvarande bestämmelser. Väg— hållningsskyldighet åvilar där i första hand be— rörda fastighetsägare i vad avser enskilda vägar och beträffande allmänna vägar kommunen eller vägverket. Medelsbehoven för de allmänna vägarna torde ej kunna tillgodoses på annat sätt än genom anslag av skattemedel. Även för enskilda vägar har kommunenerna numera i flertalet fall överta— git väghållningen från fastighetsägare, vägsam— fällighet eller vägförening. Kostnaderna för väg— hållningen torde därvid i den mån de ej finansie- ras via skattemedel uttagas efter överenskommelse
mellan berörda parter. Enligt vad som framgår av utredningen ligger ingen del av Skärklitts-
vägen inom stadsplan. Uppgift saknas om vägen är allmän eller enskild. Ostridigt är dock att kommunen numera svarar för väghållningen. Från kommunens sida har dock ej ens påståtts att vägkostnaderna för Skärklittsvägen tidigare finan- sierats annat än med skattemedel eller att överenskommelse träffats med fastighetsägare, vägsamfällighet eller vägförening om rätt för kommunen att avgiftsfinansiera den väghållning som berör vägen. Då kommunen ej utan laga grund äger införa något avgiftssystem för att bekosta väghållningen av allmänna vägar och ej heller ensidigt äger besluta att fastighetsägare skall
erlägga avgifter för att bestrida kommunens väghållning av enskild väg har kommunstyrelsen genom överklagade beslutet överskridit sin be—
fogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klagandena.
Ref. 42
DOMSTOL KRNG, 01, 1985—09—20, 1663—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Skurups kommun, 1985—01—28, S 18, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att uppmana tekniska nämnden i kommunen att i lämpliga former anordna fartnedsättande hinder på Ramsbovägen i Skivarp och iövriga delar av ärendet bifalla vad tekniska nämnden i sitt yttrande föreslagit, vilket innebar att det för närvarande ej skulle vidtas några avstängningsåt—
gärder på Rosenvägen och Möllevägen i Skivarp.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet an—
gående anordnande av fartnedsättnade hinder på
Ramsbovägen:
Enligt 1 kap. 4 S kommunallagen får kommun själv vårda sina angelägenheter. Det måste emellertid anses ankomma på Skivarps vägförening att i egenskap av väghållare besluta om fartnedsättande hinder på Ramsbovägen. Kommunfullmäktige har där— för överskridit sin befogenhet genom att uppmana tekniska nämnden att anordna sådant hinder på
nämnda väg.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
2.16 Subvention till utbildningsverksamhet Ref. 43
DOMSTOL KRSU, 04, 1984—05—15, 5016—1983
öVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Lycksele kommun, 1983—10—24, S 207, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kommunen utarrenderade sedan 1977—09—01 lokaler för folkhögskoleverksamhet som drevs av Stiftel— sen pingstförsamlingarnas skol— och kursverksam- het. Representanter för skolan hade framfört önskemål om att få förvärva det aktuella stadsägo— området — Stg 306 B — med tillhörande byggnader. Ett förslag till köpekontrakt hade upprättats. Kontraktet innehöll villkor om att kommunen skul— le bevilja köparen ett ränte— och amorteringsfritt lån motsvarande hela köpeskillingen under avsevärd tid och en klausul om avskrivning av lånet till viss del under vissa förutsättningar.
Kf beslöt bl.a.
att till stiftelsen sälja ett område om ca
16 440 kvm av stadsägen 306 B med därpå befintli— ga byggnader för en köpeskilling om 600 000 kr i enlighet med förslaget till köpeavtal.
att för erläggande av köpeskillingen bevilja köparen ett ränte— och amorteringsfritt lån om 600 000 kr att återbetalas 1987—12—31 och
att om köparen ej beviljades för upprustnings— arbeten inom förvärvsområdet sökt landstingsbi— drag senast 1987—12—31, avskriva 300 000 kr av lånet. Köparen skulle därvid omgående återbetala resterande del av länet — 300 000 kr - till
kommunen.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommunen har uppgivit att det totala bokförda värdet för fastigheten vid utgången av 1983 upp— går till knappt 800 000 kr. Försäljningen avser emellertid del av fastigheten, nämligen 16 440 kvm av densamma. Köpeskillingen härför har be— stämts till 600 000 kr. Någon utredning om
värdet av de olika delarna av fastigheten har inte presenterats. Någon slutsats kan därför inte dras beträffande kommunens förmögenhetsställning före respektive efter försäljningen. Även om för— säljningen avser större delen av fastigheten får — med hänsyn till de skäl kommunen åberopat — främst sysselsättningsfrågan — och att det gäller en utbildningsanstalt där åtminstone en del av eleverna kommer från kommunen, densamma i och för sig anses kompetensenlig. Emellertid innebär vill— koren i övrigt för överlåtelsen — beviljandet av ett ränte— och amorteringsfritt lån motsvarande hela köpeskillingen under avsevärd tid och av— skrivning av lånet till viss del under vissa för— utsättningar — tillsamman tagna ett så omfattande stöd till stiftelsen som inte kan anses motiverad av omständigheterna i målet. Kommunfullmäktige har härigenom överskridit sin befogenhet och över— klagade beslutet skall därför upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klagandena.
DOMSTOL REGR, 1985—10—24, 2360—1983, RÅ 85 2:76
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Markaryds kommun, 1982-10—28, 5 134, ?
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Under 1982 konstaterades vid överläggning mellan representanter för Kronobergs läns landsting, Sveriges Skogsindustriförbund och Markaryds
kommun att Rikspappersskolan, som var belägen
i Markaryds kommun, var i stort behov av utöka—
de lokaler. Kommunfullmäktige i Markaryds
kommun fattade den 24 juni 1982, S 75, ett principbeslut med följande innehåll: Kommunen var beredd att merverka till en utökning av lokalerna genom att inköpa Ekamant Aktiebolags lokaler i kvarteret Bofinken för ca 4,5 milj. kr under vissa förutsättningar, nämligen att pågående ackord vid Ekamant Aktiebolag genomfördes och att fastigheten kunde inköpas för angivet pris, att Kopparbergs läns landsting övertog två av byggnadens tre delar och betalade nödvändig ombyggnad samt att Sveriges Skogsindustriförbund utförde planerad utbyggnad
i kvarteret örnen i Markaryd för en beräknad kost— nad av ca 6 milj. kr. Ombyggnaden av lokalerna till Rikspappersskolan i kvarteret Bofinken be— räknades kosta 6 milj. kr. Sedan Markaryds kommun inköpt lokalerna, skulle de överlämnas till lands— tinget för ett symboliskt belopp. Eftersom endast två tredjedelar av byggnaden behövdes för skolans behov, kunde en tredjedel användas för annat ändamål. Ekamant önskade under en övergångstid på
ca två år utnyttja denna del av lokalerna.
Kf beslöt att bevilja Markaryds Industribyggnads Aktiebolag ett bidrag på 3 milj. kr för inköp av fastigheten
kvarteret Bofinken nr 19,
att finianseringen skulle ske genom flerårig ut— debitering under åren 1983, 1984 och 1985 med
1 milj. kr vartdera året—och
att Markaryds Industribyggnads Aktiebolag skulle tillställas en kommunal borgen på 1,5 milj. kr.
KRNJ lämnade besvär över beslutet utan bifall.
REGR ändrade kammarrättens dom och upphävde be— slutet. REGR anförde som skäl för detta:
Genom beslut den 28 oktober 1982 bestämde kommun- fullmäktige i Markaryds kommun att kommunen skulle bevilja Markaryds Industribyggnads Aktiebolag ett bidrag på 3 000 000 kr för inköp av fastigheten Bofinken 19. Vidare beslöts att finansieringen skulle ske genom flerårig utdebitering under åren 1983, 1984 och 1985 med 1 000 000 kr vartdera året samt att Markaryds Industribyggnads Aktiebolag skulle tillställas en borgen på 1 500 000 kr. Kom- munfullmäktiges beslut innebar att kommunen full— följde ett den 24 juni 1982 fattat beslut enligt vilket kommunen förklarade sig beredd att medverka till en planerad utökning av Rikspappersskolans lokaler under förutsättning att pågående ackord för Ekamant Aktiebolag genomfördes och att fastig— heten Bofinken 19 kunde inköpas för 4 500 000 kr, att Kronobergs läns landsting övertog två av byggnadens tre delar och betalade nödvändig om— byggnad samt att Sveriges Skogsindustriförbund utförde en planerad utbyggnad av kvarteret Örnen, vilken beräknades kosta ca 6 000 000 kr. Vid över— läggningar mellan de berörda parterna — Kronobergs läns landsting, Sveriges Skogsindustriförbund och Markaryds kommun — hade man varit ense om att kommunen skulle köpa fastigheten och överlämna lokalerna för ett symboliskt belopp till lands— tinget. Landstinget skulle svara för ombyggnad
av lokalerna till skoländamål, vilket beräknades
kosta 6 000 000 kr. De lokaler som inte användes för skoländamål skulle Ekamant Aktiebolag få ut— nyttja under en övergångsperiod om två år. — Erik J har anfört att priset på fastigheten Bofinken 19 är satt så högt att det innebär ett otillåtet stöd åt Ekamant Aktiebilag. Han har vidare gjort gäl— lande att det inte är en angelägenhet för Marka- ryds kommun att stödja Rikspappersskolan genom
att skänka delar av fastigheten Bofinken 19 till landstinget. Eleverna vid Rikspapperskolan kommer från hela landet och även utlandet. Antalet elever från Markaryd är endast en handfull och under alla förhållanden mindre än vad kommunens ansenliga engagemang motiverar. — Beträffande Rikspappers— skolan har kommunen i huvudsak anfört följande. 1959 träffades avtal om inrättande av Rikspappers— skolan med Kronobergs läns landsting som huvudman samt Sveriges Skogsindustriförbund och Markaryds kommun som medintressenter. Skolan togs i bruk 1963. Den inrättades ursprungligen för 96 elever men verksamheten vid skolan växte efterhand så
att det uppkom ett behov av att utöka lokalerna. Kommunen har svarat för närmare en tredjedel av skolans underskott, vilket under den senaste fem— årsperioden medfört kostnader om i genomsnitt
214 000 kr per år. Omkring 15 helårselever av totalt 144 kommer från Markaryds kommun. Under de senaste åren har två halvklasser från gymnasiet fått verkstadsutbildning vid skolan. Genom sko— lans utbyggnad skulle fler elever från kommunen kunna få sådan utbildning. Om man bortsåg från Rikspapperskolan och vissa smärre kurser saknade Markaryds kommun gymnasium och många elever skulle tvingas resa till Hässleholm för att få gymnasie— utbildning. Genom att Rikspapperskolan lokalisera— des till Markaryd förlades till kommunen även Skogsindustrins Utbildningscentrum, som vuxit snabbt och nu omfattade över 350 utbildningsplatser
och över 100 anställda. Denna verksamhet hade
synnerligen stor betydelse för kommunen, där ar— betslösheten var större än riksgenomsnittet. — Utredningen i målet ger inte stöd för Erik J:s påstående att priset på fastigheten Bofinken 19 satts så högt att det inneburit ett otillåtet
stöd till Ekamant Aktiebolag. Kommunen kan således inte anses ha överskridit sin befogenhet i detta hänseende. — Även om verksamheten vid Rikspappers— skolan har betydelse för kommunens undervisnings- väsende, kan det inte anses utgöra en angelägenhet för kommunen att lämna skolan ett stöd av den omfattning det klandrade beslutet innebär. Kommun— fullmäktige får genom att bevilja nämnda stöd
anses ha överskridit sin befogenhet.
VERKSTKÄLLIGHETSFÖRBUD ?
Ref. 45
DOMSTOL KRSU, 04, 1987—06—02, 705—1987
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Ks i Gävle kommun, 1987—02—10, S 33, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Ks beslöt bifalla en av Högskolan i Gävle Sand— viken gjord framställning om bidrag med 100 000 kr per år för 1987 och 1988 och om finansiering av 1987—års bidrag.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det bidrag kommunstyrelsen genom överklagade be— slutet beviljat Gävle/Sandviken högskola avser
att täcka högskolans kostnad för hyra av lokaler
i Gefle Teknik Center under år 1987 och 1988.
Det förhållandet att beslutet som Uhlin anfört inte skulle vara förenligt med gällande högskole— författning eller lagen om uppdragsutbildning med—
för i sig ej grund för upphävande av det klandra- de beslutet. Det är emellertid i princip inte en kommunal angelägenhet att bidra till kostnader för den verksamhet som bedrivs vid en statlig högskola. Kammarrätten finner att från kommunens sida ej förebragts sådana omständigheter som med— för att den beslutade åtgärden ändå skall kunna anses som kompetensenligt. Kommunstyrelsen har således överskridit sin befogenhet genom det överklagade beslutet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD 1987—03—04 ej bifall.
2.17 Födelsedagsgåva Ref. 46
DOMSTOL KRNJ, 02, 1986—08—22, 1885—1986
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Ks i Borgholms kommun, 1986—04—09, S 267
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Ks beslöt att förära Carl XVI Gustav en bronsre— lief på hans 40—årsdag samt att för ändamålet an— visa 1 500 kr ur kommunstyrelsens anslag för
oförutsedda behov.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det ligger inte inom den kommunala kompetensen att anvisa medel för gåvor till enskilda personer. Från denna regel finns vissa undantag. Som exempel härpå må nämnas att kommun ansetts oförhindrad
att skänka rimliga julgåvor till sina anställda.
Beslutet att anvisa medel för att förära Hans Majestät Konungen en födelsedagsgåva utgör inte en kommunal angelägenhet enligt 1 kap. 4 S kommu—
nallagen. Kommunstyrelsen har således överskridit
sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
2.18 Skadestånd ex gratia
Ref. 47
DOMSTOL KRNJ, 01, 1987—04—07, 4785—1986
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Fu i Kalmar läns landstingskommun, 1986—10—21, S 660
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
En patient gjorde gällande att hon hade felbehand— lats och var berättigad till skadestånd. Enligt patientens utredning uppgick skadeståndsbelopp till 240 000 kr. Förvaltningsutskottet hade vid två tillfällen avslagit patientens krav på skade— stånd. Frågan om skadestånd till patienten blev ånyo aktuell.
Fu beslöt att tillerkänna patienten en ideell ersättning
att bemyndiga förvaltningsutskottets presidium att efter överläggningar med patientens ombud be- stämma ersättningens storlek, samt
att ur utskottets anslag för oförutsedda utgifter anvisa erforderliga belopp.
KR anförde — såvitt avsåg befogenhetsöverskridan—
de — som skäl för att upphäva beslutet:
Klaganden har ytterligare gjort gällande att landstinget överskridit sina befogenheter och där- vid anfört bl.a. följande. Fråga är om landsting— et har rätt att utge ekonomiskt bidrag eller er—
sättning till en enskild person om det inte avser att täcka kostnader för eller i samband med
sjukvård eller liknande för vilket landstinget har ett ansvar. Enligt överklagade beslutet har
förvaltningsutskottet tillerkänt patienten en
ideell ersättning. I yttrande över besvären anför förvaltningsutskottet att utskottet därvid helt bortsett från eventuell skadeståndskyldighet
och utgett ersättning ex gratia. Med det valda uttryckssättet ex gratia måste förvaltningsut- skottet avse att ge uttryck för ståndpunkten att ersättningen utgått av nåd eller välvilja eller som välgörenhet från landstingets sida gentemot patienten eller hennes efterlevande. Beviljandet av sådant bidrag utgör ej en angelägenhet som enligt 1 kap. 4 S kommunallagen ankommer på lands— tinget. Genom överklagade beslutet har förvalt- ningsutskottet sålunda överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
2.19 Bidrag till kostnader för belysning på enskilds fastighet
Ref. 48
DOMSTOL REGR, 1983—07—08, ZOO—1983, ej pt + desert
KRNJ, 01, 1982—12—16, 2748—1982
ÖVERKLAGAT AVGÖRNADE Kf i Jönköpings kommun, 1982—05—27, S 195, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att 9 S i kommunens belysningsreglemen— te skulle ha följande lydelse:
"Driftkostnaderna för belysning betalas av kommun— en för dels belysning byggd enligt detta reglemen—
te och dels för sådan gårdsbelysning som bekostats av resp. delkommun före kommunsammanläggningen 1971 och som är placerad vid gård där samme ägare fortfarande är mantalskriven.
Vid ombyggnad av kraftleverantörs ledningsnät skall kommunen stå för samtliga kostnader som er— fordras för att bibehålla gårdsbelysning i de
fall ägaren till fastigheten 31/12 1970 fortfaran— de är mantalskriven å fastigheten."
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Av grunderna till kommunallagen följer bl.a. att kommunen äger vara allmänt verksam för att trygga försörjningen av elkraft inom kommunen. Bekostan— de av ombyggnad och drift av gårdsbelysningar på vissa enskilda fastigheter i kommunen kan däremot inte anses vara någon kommunens angelägenhet utan torde få ankomma på den enskilde fastighetsägaren själv. Klandrade beslutet får anses huvudsakligen innefatta att kommunen skall bekosta drift samt erforderlig ombyggnad av gårdsbelysningar vid vissa enskilda kommunmedlemmars fastigheter. Att på sådant sätt främja enskilt intresse finner kammarrätten inte vara någon kommunens angelägen— het och kommunfullmäktige har därför genom det
klandrade beslutet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
ANMÄRKNING
Länsstyrelsen i Jönköpings län hade i beslut 1980—05—09 avgjort ett kommunalbesvärsmål med an- knytning till gårdsbelysning i Jönköpings kommun och hade då uttalat att det inte var en kommunal angelägenhet att tillförsäkra huvudsakligen en— skilda fastigheter ytterbelysning.
2.20 Landstingskommuns anslag till primär— kommun för sysselsättningsskapande
åtgärder Ref. 49
DOMSTOL REGR, 1985—02—18, 3734—1983, ej pt
KRNJ, 02, 1983—08-31, 3377—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Lt i Kalmar läns landstingskommun, 1983—03—30 S 50, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Lt beslöt
att ställa ett anslag om 1 500 000 kr till utveck— lingsfondens förfogande för sysselsättningsfräm— jande projekt som godkännes av förvaltningsutskot— tet,
att bemyndiga förvaltningsutskottet att till resp. kommun i länet ställa ett anslag om högst 1 milj. kr per kommun till förfogande för sysselsättnings— skapande åtgärder inom kommunen på de villkor som utskottet redovisat i den föreliggande framställ— ningen,
att ställa det i 1983 års budget anvisade anslaget om 14 milj. kr för sysselsättningsfrämjande åtgär— der till förvaltningsutskottets förfogande för
bestridande av kostnaderna för de i det föregående
föreslagna åtgärderna,
att de medel som inte tagits i anspråk före den 1 september 1983 må disponeras av förvaltningsut— skottet för andra angelägna näringslivsbefrämjan—
de insatser, samt
att därmed förklara motionen (1982:8) av center— partiets landstingsgrupp angående sysselsättnings—
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet om
anslag till resp. kommun i länet:
Det är i och för sig en landstingskommunal upp— gift att engagera sig i och stödja näringslivet inom regionen under iakttagande av sedvanliga kommunalrättsliga principer bl.a. för att i ett arbetslöshetsläge främja sysselsättningen. För
att stödja de mindre och medelstora företagen i fråga om informations—, rådgivnings—, utbildnings— och konsulttjänster samt lån på hög risknivå har de regionala utvecklingsfonderna inrättats med stat och kommun som huvudmän. På grund härav inne— bär vad klagandena anfört beträffande landstingets beslut om anslag till utvecklingsfonden inte att detta beslut kan anses olagligt i något av de hänseenden som anges i 7 kap. 1 S kommunallagen. Vad härefter angå beslutet om anslag till envar primärkommun inom landstingsområdet gör kammar— rätten följande bedömning. Med beaktande av vad förut anförts, kan landstinget i och för sig anslå medel till primärkommun bl.a. för att skapa syssel— sättningstillfällen. För att bidrag om högst en miljon kronor skall utgå till projekt i en kommun har landstinget i förevarande fall uppställt vissa krav. Sålunda skall bidragsberättigad kommun själv anvisa lägst samma belopp för projekten och pro— jekten får inte avse rent primärkommunal verksam— het utan skall ha mer fristående karaktär. Genom att uppställa sådana villkor måste landstinget ge— nom överklagade beslutet anses ingripa i primär— kommunens sysselsättningsfrämjande åtgärder. Ett sådant ingripande ligger utanför landstingskommu- nens kompetens. På grund av vad sålunda anförts har landstinget genom det nu ifrågavarande beslu— tet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD 1983—08-16 ej bifall.
ANMÄRKNING
KR hade tidigare i dom lämnat besvären utan bi— fall. REGR hade undanröjt den domen och återför— visat målet till KR för ny prövning, då KR, utan att det förelegat skäl för detta, hade avgjort besvären utan särskilda ledamöter.
2.21 Kommunala bolag och stiftelser 2,21_1 Bildande av utvecklingsbolag Ref. 50
DOMSTOL
KRNS, 05, 1982—11—04, 1986—1982
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Södermanlands läns landsting, 1982—03—02, S 20, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M. Lt beslöt
att tillskapa ett regionalt utvecklingsbolag i princip med syfte, inriktning och arbetsfor— mer enligt ett av Fu framlagt förslag,
att som ett första anslag till aktieteckning an— visa 2 000 000 kr att täckas av medel ur all—
männa investeringsfonden,
att uppdra åt Fu att verkställa bolagsbildningen och fatta till följd härav erforderliga beslut,
att uppdra åt Fu att i förslaget till budget 1983 och framgent beakta frågan om ytterligare medel till aktiekapital och eventuella aktie— ägartillskott samt
att bemyndiga Fu att utse ledamöter i bolagets
styrelse samt revisorer.
En till Fu:s förslag bifogad promemoria innehöll följande:
Utvecklingsbolagets ändamål
Bolaget skall genom riskvillig finansiering av investeringar och utvecklingsprojekt samt genom rådgivning, kontaktförmedling och projektledning främja produktion och sysselsättning i länets näringsliv.
Verksamhetens art
—————— Sådan finansiering kan bestå av till— skott av ägarkapital (aktie— eller andelskapital) på minoritetsbasis i befintliga eller nyetablerade företag eller av riskvillig lånefinansiering genom bl.a. konvertibla skuldebrev i dessa före- tag. Bolagets ägarengagemang i företag bör avveck— las så snart detta kan ske utan men för företagets fortsatta utveckling. Såväl räntesättning för bolagets utlåning som avkastningskraven på bola— gets ägarengagemang bör följa normala affärsmässi— ga principer. Vissa begränsade bidragsmedel bör
också kunna disponeras av bolaget. — — — — KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Såvitt handlingarna utvisar har det planerade bo— laget till huvudsakligt syfte att främja närings— livet genom att tillhandahålla enskilda företag kapital. Eftersom det inte är en landstingskommu— nens angelägenhet att tillskapa ett sådant bolag, har landstinget genom det överklagade beslutet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD
KR meddelade 1982—04—08 verkställighetsförbud.
ANMÄRKNING
Lt avslog en begäran om återremiss till FU för
bedömning av förslagets laglighet och lämplighet.
DOMSTOL REGR, 1983—09—15, 4119—1982, RÅ 83 2:56
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Lt.i Stockholms läns landstingskommun, 1981-12—07, S 442
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Inom landstingskommunen hade fråga uppkommit om bildandet av ett regionalt utvecklingsbolag. Ett förslag till bolagsordning innehöll bl.a. följan— de. Bolaget skulle ha till föremål för sin verk— samhet att bedriva penningrörelse och även äga och förvalta fast och lös egendom samt driva annan i samband därmed stående rörelse i syfte att stimulera tillkomst och utveckling av affärs— och industriell verksamhet i Stockholms län. Aktiekapitalet skulle utgöra lägst 1,5 milj. kr och högst 15 milj. kr.
Lt beslöt att fatta ett principbeslut om att enligt ett av- givet förslag inrätta ett landstingsanknutet
regionalt utvecklingsbolag,
att uppdra åt förvaltningsutskottet att utse ett parlamentariskt ledningsorgan om sju ledamöter med uppgift att enligt principbeslutet framlägga ett konkret förslag till bolagsordning och
att ur anslaget för landstingets oförutsedda ut— gifter anslå högst 200 000 kr till eventuell kon—
sultmedverkan. KRNS upphävde på anförda skäl beslutet.
REGR, som inte ändrade det slut vartill kammar-
rätten hade kommit, anförde:
Inom den kommunala kompetensen ligger att allmänt
främja näringslivets utveckling i kommunen. Avser
en kommun att i detta syfte verka genom ett sär— skilt rättssubjekt krävs att den i stadgar eller bolagsordning angivna verksamheten begränsas så att den inte kommer att omfatta annat än vad som sålunda utgör en kommunal angelägenhet. De utta- landen, som gjordes av riksdagen i samband med företagsföreningarnas omvandling till stiftelser benämnda utvecklingsfonder, i vilka landstingen skall medverka (se prop1977/78z40 och NU 1977/78z34), kan icke medföra någon ändring i den landstings— kommunala kompetensen. De får ses som försök att spegla det rådande rättsläget, som medger lands— tingskommun att medverka i en utvecklingsfonds
allmänt näringsfrämjande verksamhet.
Det aktiebolag med ett aktiekapital mellan 1,5 och 15 milj. kr som landstingskommunen fattat principbeslut om att bilda skall enligt förslaget till bolagsordning ha till föremål för sin verk- samhet att bedriva penningrörelse och även äga och förvalta fast och lös egendom samt driva
annan i samband därmed stående rörelse.
Den i bolagsordningen angivna verksamheten är ej begränsad till handhavandet av sådana uppgifter som enligt vad ovan sagts utgör kommunala ange— lägenheter på näringslivets område. Det klandrade beslutet är således ej kompetensenligt.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD
KRNS meddelade 1982—01—27 verkställighetsförbud. REGR avslog 1982-04—16, mål 446—1982, en begäran om prövningstillstånd till besvär över det be— slutet.
ANMÄRKNING
I ett yttrande av landstingskommunens juridiska kontor under ärendets beredning uppgav kontoret att ett beslut om bildande av bolaget sannolikt
skulle strida mot kommunallagens regler om den landstingskommunala kompetensen.
Ref. 52
DOMSTOL KRNG, 06, 1984—01—16, 6—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf 1 Vänersborgs kommun, 1982—12—14, 5 N 42
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kommunstyrelsens arbetsgrupp för näringslivsfrågor föreslog att ett komunalt aktiebolag skulle in- rättas. Förslaget innehöll angående bolagets syfte
och verksamhet bl.a. följande punkter:
Bolaget skall ha till uppgift att främja syssel— sättning och näringsliv inom Vänersborgs kommun.
Bolaget skall i detta syfte stödja utveckling av produkter, produktionsmetoder och marknads— föring.
Stöd kan lämnas för utvecklingsprojekt där bo— lagets stöd kan förväntas ha avgörande betydelse för projektets genomförande.
Stöd kan lämnas såsom ekonomiskt stöd eller såsom
rådgivning eller konsultmedverkan.
Verksamheten skall bedrivas inom de ekonomiska
ramar och enligt de närmare anvisningar kommunen
lämnar.
Bolagets syfte skall således vara att inom en för varje särskilt fall ganska begränsad ram göra den insats som kan bedömas ha avgörande betydelse för
projektets framgång. Återbetalningsskyldighet för— utsättes i den omfattning som projektet ifråga
skäligen kan bära.
Kf beslöt
att inrätta ett aktiebolag med uppgifter enligt arbetsgruppens för näringslivsfrågors förslag,
att anta bolagsordning i huvudsaklig överenstäm— melse med arbetsgruppens förslag, att uppdraga åt kommunstyrelsen att vidtaga erfor- derliga åtgärder för bolagsbildningen, utse ombud till bolagsstämma och lämna instruktion om ut— seende av styrelse och revisorer,
att såsom aktiekapital tillskjuta 100 tkr att
finansieras genom disposition ur allmänna investe—
ringsfonden, konto 7.992.1, att såsom rörelsekapital ställa 300 tkr till
blivande bolagsstyrelsens förfogande, samt att för rörelsekapital (300 tkr) jämte kostnader för bolagsregistrering m.m. (2 tkr) anvisa 302 tkr att täckas ur anslaget till fullmäktiges förfogan— de i 1983 års budget.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Inom den kommunala kompetensen ligger att allmänt främja näringslivets utveckling i kommunen. I så- dant hänseende måste emellertid skillnad göras mellan å ena sidan vad som brukar benämnas sed— vanlig kommunal verksamhet t.ex. verksamheter
inom kommunikationsväsende och energiförsörjning samt å andra sidan vad som betecknas som det egentliga näringslivet. Såsom huvudregel gäller att kommunala ingripande på det egentliga närings— livets område inte är tillåtna. Från huvudregeln finns undantag om det föreligger särskild grund. Som exempel på sådant undantag kan nämnas rådande eller befarad arbetslöshet i kommunen. Det genom det överklagade beslutet inrättade bolaget har enligt bolagsordning till föremål för sin verksam— het att främja sysselsättning och näringsliv i kommunen. Enligt kommunstyrelsens arbetsgrupp för näringslivsfrågor skall bolaget i nämnda syfte stödja utveckling av produkter, produktionsmetoder och marknadsföring. Stöd kan därvid lämnas för
utvecklingsprojekt där bolagets stöd kan förväntas
ha avgörande betydelse för projektets genomföran— de. Stöd kan även lämnas såsom ekonomiskt stöd eller som rådgivning eller konsultverksamhet. Enligt arbetsgruppens förslag skall verksamheten bedrivas inom de ekonomiska ramar och enligt de närmare anvisningar kommunen lämnar. Det överkla— gade beslutet avser enbart stöd åt det enskilda näringslivet. Kommunen har inte åberopat någon särskild, godtagbar grund för att stödja det enskilda näringslivet. Det överklagade beslutet innebär därför att kommunen överskridit sin be— fogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD 1983—01—12 ej bifall.
Ref. 53
DOMSTOL KRSU, 04, 1984—06—12, 1—1984 115—1984 2810—-2811—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE , Kf i Avesta kommun, 1983—12—22, 55 179—180, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Inom kommunen hade upprättats ett förslag till kommunalt program för näringslivsutvecklingen. Programmet innehöll bl.a. förslag om att ett kommunalt aktieboalg skulle bildas och vara kommunens operativa organ i frågor som rörde näringslivsutveckling. Programmet innehöll bl.a. ett förslag till bolagsordning för bolaget och ett förslag till avtal mellan kommunen och bolaget. Enligt förslaget till bolagsordning skulle bolaget ha till ändamål att äga, förvärva, uppföra och förvalta lokaler för hantverk och små— industri i Avesta kommun samt bedriva sådan verk— samhet som ger upphov till en aktiv näringsutveck—
Kf beslöt;
S 179 att fastställa förslag till kommunalt program för näringslivets utveckling med tillhörande förslag till bolagsordning och avtal mellan kommunen och det nya bolaget.
S 180 bl.a.
att kommunen förvärvar aktier i industribolaget
för 500 000 kr att finansieras genom disposition
ur allmänna investeringsfonden
att till industribolaget försälja de industri— fastigheter, som kommunen och bolaget sedermera tecknar köpekontrakt om och att överlåtelse sker fr.o.m. 1984—01-01 och
att industribolaget får inkomma med budgetförslag och äskande om driftbidrag för år 1984 och att kostnader och intäkter hänförliga till bolagets verksamhet föres på avräkningskonto intill dess bolaget beviljats driftbidrag för 1984.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Enligt den under 5 179 fastställda bolagsordning- en för det kommunala bolaget skall bolaget till föremål för sin verksamhet ha "att äga, förvärva, uppföra och förvalta lokaler för hantverk och småindustri i Avesta kommun". Vidare stadgas att bolaget därutöver skall bedriva "sådan verksamhet som ger upphov till en aktiv näringsutveckling i kommunen." Avfattningen av sista ledet i bolags— ordningen gör det möjligt för bolaget att inom ramen för bolagsordningen bedriva även sådan verksamhet som inte är att anse som kommunala angelägenheter och som således ligger utanför den kommunala kompetensen. Med hänsyn härtill skall fullmäktige under 5 179 upptagna beslut undan— röjas. Då beslutet om bolagsbildningen sålunda skall undanröjas skall även det under 5 180 upp— tagna ekonomiska beslutet i anslutning till bil— dandet undanröjas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1984—01—03.
2.21.2 Aktieköp / aktieteckning Se förutom referaten nedan även Ref. 141.
Ref. 54
DOMSTOL KRNS, 05, 1984—06—21, 2702—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Sigtuna kommun, 1984—06—21, S 29
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att godkänna ett upprättat förslag till köpekontrakt, dagtecknat 1983—01—28, enligt vil— ket kommunen till Märsta Hantverkshus AB sålde
den fastighet som avsågs bli bildad genom avstyck— ning av ett område om cirka 5 547 kvm av fastig- heten Märsta 19:2 i kommunen för en köpeskilling av 550 150 kr. I köpekontraktet angavs att köpe— skillingen skulle erläggas genom att bolaget till kommunen överlämnade ett visst antal aktier i
bolaget, av vilka de flesta skulle nyemitteras.
KR — som vid samma tillfälle meddelade fem sär— skilda domar angående olika beslut av Sigtuna kommun om förvärv av aktier i Märsta Hantverks—
hus AB — anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommunfullmäktiges beslut innebar att ifrågavaran— de markområde skulle lämnas som vederlag för ett betydande antal aktier i Märsta Hantverkshus AB. Eftersom det ej är en kommunens angelägenhet att äga aktier i detta bolag, har kommunfullmäktige
genom beslutet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
ANMÄRKNING Se. Ref. 55, 56, 141 och 142 angående de fyra
övriga domarna som kammarrätten meddelade samma dag.
Ref. 55
DOMSTOL REGR, 1984—11-15, 3487—1984, ej pt
KRNS, 05, 1984-06—21, 9726—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Sigtuna kommun, 1983—11—23, S 166, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Aktierna i Märsta Hantverkshus AB ägdes till mer
än hälften av Sigtuna kommun.
Kf beslöt, i samband med att man fastställde bud— geten för år 1984, att bemyndiga kommunstyrelsen att teckna nyemitterade aktier i bolaget för högst 3 700 000 kr.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Märsta Hantverkshus AB har enligt bolagsordningen till föremål för sin verksamhet att äga och för— valta fast egendom ävensom att idkaannan därmed förenlig verksamhet. Den i bolagsordningen angiv- na verksamheten är inte begränsad till handhavan— det av sådana uppgifter som kan anses vara kommu- nala angelägenheter enligt 1 kap. 4 S kommunal— lagen. Det kan redan därför, oavsett vilken verk- samhet som bolaget faktiskt bedriver, inte vara en angelägenhet för Sigtuna kommun att äga aktier i bolaget. Kommunfullmäktige har följaktligen genom det nu överklagade beslutet överskridit sin
befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD KR meddelade 1984—01—12 verkställighetsförbud.
REGR avslog 1984—03-19, mål 761—1984, en begäran om prövningstillstånd angående besvär över det beslutet.
ANMÄRKNING Jämför Ref. 54, 56, 141 och 142.
JO har i sitt beslut JO 1986/87 5. 297 granskat bl.a. Sigtuna kommuns aktieaffär.
Ref. 56
DOMSTOL REGR, 1984—11—15, 3488—1984, ej pt
KRNS, 05, 1984—06-21, 696—1984
öVERKLAGAT AVGÖRANDE Ks i Sigtuna kommun, 1984-01—16, 5 36, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kommunen hade i sin egenskap av aktieägare i Märsta Hantverkshus AB erbjudits att lämna anbud på aktier i bolaget. Anbud skulle avse olika aktieposter som tillsammans omfattade 297 aktier.
Ks beslöt bl.a. att bemyndiga kommunstyrelsens ordförande att inlämna skriftligt anbud på samt— liga poster och att för varje aktie som kommunen skulle erhålla vid anbudsförfarandet teckna fyra aktier i pågående nyemission i bolaget.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Eftersom det ej är en kommunens angelägenhet att äga aktier i Märsta Hantverkshus AB, har kommun— styrelsen genom det överklagade beslutet över—
skridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD KR meddelade verkställighetsförbud 1984—01—24.
ANMÄRKNING
Verkställighetsförbudet delgavs kommunen 1984—01—25. Innan dess hade kommunen lämnat ett anbud på hela den erbjudna aktieposten. I ett protokoll från anbudsöppningen 1987—01—27, vid vilken öppning kommunstyrelsens ordförande var närvarande, finns ingen anteckning om att kommunen återkallat sitt anbud. Kommunens anbud var inte det högsta och
aktierna tilldelades en annan anbudsgivare.
När kommunstyrelsen fattade sitt beslut hade KR tidigare förbjudit verkställighet av kommunfull— mäktiges beslut 1983—11—23 att bemyndiga kommun- styrelsen att teckna nyemitterade aktier i bolaget, jämför Ref. 55.
Ref. 57
DOMSTOL KRNS, 05, 1985—11—15, 4856—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Tierps kommun, 1985-06—18, S 120, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Det kommunala bolaget Tierps Industri— och Fastig- hets Aktiebolag, TIFAB, hade enligt bolagsordning- en följande ändamål:
Bolagets syfte är att stödja och medverka i ut— vecklingen av näringslivet i Tierps kommun. Detta skall främst ske genom förvärv, bebyggnad, för— valtning och försäljning av industrifastigheter. Härutöver kan bolaget genom uppköp av företag eller förmedling genom kontakter mellan företag bidra till att lösa finansiella, administrativa, tekniska och marknadsmässiga problem inom det
lokala näringslivet.
TIFAB erbjöd kommunen att teckna nya aktier i bolaget till ett värde av 3 000 000 kr.
Kf beslöt att hos TIFAB teckna nya aktier till ett sammanlagt värde av 3 000 000 kr och att finansiera åtgärden genom upptagande av lån.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Inom den kommunala kompetensen ligger att all— mänt främja näringslivets utveckling i kommunen. Verkar en kommun i detta syfte genom ett särskilt rättssubjekt krävs att den i stadga eller bolags— ordning angivna verksamheten begränsas så att den inte kommer att omfatta annat än vad som sålunda utgör en kommunal angelägenhet. Den i bolags— ordningen angivna verksamheten kan inte anses ha en sådan innebörd att verksamheten därigenom klart begränsas till sådana uppgifter som kommunen enligt 1 kap. 4 5 kommunallagen får vårda. Det kan därför inte vara en angelägenhet för Tierps kommun att teckna nya aktier i bolaget. Risken för att de inbetalade medlen kommer att användas i verksamhet som faller utanför den kommunala kompetensen är påtaglig. Det kan inte heller an— tas att åtgärden att teckna nya aktier hos bolaget äger sådan betydelse för motverkande av arbets— löshet i kommunen att det därför skulle anses avse en kommuns angelägenhet. Genom beslutet har kommunfullmäktige därför överskridit sin befogen— het.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1985—07—12.
2.21.3 Aktieägartillskott
Ref. 58
DOMSTOL REGR, 1984-12—28, 1436—1983, ej pt
KRNS, 04, 1983—03—09, 9401-1982
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Lt i Uppsala läns landstingskommun, 1982—11—22—-24 S 205
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Upplandsinvest AB ägdes av landstingskommunen. En— ligt bolagsordningen hade bolaget som föremål för sin verksamhet att stimulera i huvudsak industri— ella insatser och projektmedverkan. Verksamheten skulle bedrivas i samarbete med andra lokala och centrala organ vilka stöder industriell utveckling samt lokalt verksamma banker.
Landstingets beslut att inrätta bolaget och att tillskjuta dels 1 250 000 kr som aktiekapital, dels ett lika stort belopp till bolagets reserv— fond hade vunnit lagakraft.
Bolaget begärde i maj 1982 att landstingskommunen skulle bevilja bolaget ett driftbidrag för år 1983 med 1 500 000 kr. I samband därmed uppgav bolaget att under år 1982 beräknades 1 500 000 - 2 000 000 kr investeras i 3 — 5 mindre företag och att vid utgången av 1983 beräknades 3 000 000 — 4 000 000 kr vara investerade i 8 — 10 småföre— tag.
Lt beslöt i samband med antagande av budgeten för 1983 att anvisa 1 500 000 kr på driftbudgeten såsom aktieägartillskott till bolaget.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Av handlingarna i målet framgår att föremålet för Upplandsinvest Aktiebolags verksamhet - enligt antagen bolagsordning — är att stimulera i huvud- sak industriell utveckling i Uppsala län genom finansiella insatser och projektmedverkan. Det kan inte anses vara en landstingskommunal ange— lägenhet att genom finansiella insatser i form av tillhandahållande av riskkapital och lån till enskilda projekt stimulera den industriella utvecklingen i länet. Bolagets verksamhet är således inte begränsad till handhavandet av såda— na uppgifter som kan anses utgöra landstings— kommunala angelägenheter. Ej heller är nu ifråga— varande anslag till bolaget kringgärdat med sådanan villkor, att därmed är säkerställt att de anvisade medlen kommer att uteslutande användas
för behov som landstingskommunen äger tillgodose.
Vid angivna förhållanden har landstinget över— skridit sina befogenheter.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD KR meddelade verkställighetsförbud 1982—12—23.
Ref. 59
DOMSTOL KRNG, 02, 1985—06—10, 8537-1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Falköpings kommun, 1984—11—26, S 115
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M. Kf beslöt
att uppta anslag på 1985 års kapitalbudget för ett aktieägartillskott om 14 miljoner kr till ScandPoint AB och
att för nämnda ändamål uppta lån om 14 miljoner
kr för ScandPoint AB:s räkning.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Att kommunen — exempelvis genom ett helägt kommu- nalt bolag - främjar en verksamhet som går ut på att ställa en transportterminal till det lokala näringslivets förfogande kan under vissa beting— elser anses i och för sig utgöra en kommunal angelägenhet och härigenom falla inom ramen för den kommunala kompetensen. Det överklagade beslu— tet får anses innefatta ett omfattande ekonomiskt stöd till ScandPoint AB. Fråga uppkommer då huru— vida den av ScandPoint AB — som är ett till över— vägande del kommunägt företag — jämte dess dotter— bolag, Axel H Agrens Spedition AB, utövade verk— samheten mot bakgrund av gällande bolagsordning och övriga förhållanden är av sådan beskaffenhet att det av kommunfullmäktige beslutade stödet kan hänföras till ett kompetensenligt åtagande från kommunens sida. Kammarrätten gör därvid följande bedömning. Enligt gällande bolagsordning för ScandPoint AB har bolaget till ändamål med sin verksamhet "att förvärva, uppföra, förvalta och
uthyra anläggningar och lokaler för småindustri och lager, att i anslutning härtill hantera och
lagra gods och varor, att ge service beträffande administrativ hantering och marknadsföring för kunder samt all därmed sammanhängande verksamhet". Redan med hänsyn till den art av verksamhet som sålunda enligt denna bolagsordning är möjlig att bedriva och det sätt på vilket den kan praktiskt utövas, kan det starkt ifrågasättas om inte ScandPoint AB:s verksamhet i stora delar går utan— för det som utgör kommunens angelägenhet. Härtill kommer emellertid det förhållandet att ScandPoint AB har ett helägt dotterbolag, Axel H Ågrens Spedition AB, vilket faktiskt bedriver sådan affärsverksamhet (varuspedition) som klart faller utanför den kommunala kompetensen. Det kan t.ex.
inte uteslutas att kommunala medel kan komma att
kanaliseras genom ScandPoint AB till dotterbola— get och förbrukas i dettas verksamhet utan att åtgärden kan bli föremål för prövning av någon kommunalpolitisk instans. Med hänsyn till det ovan sagda, och med hänsyn till kammarrättens
dom den 12 februari 1985 mål nr 4929—1984, kan det ekonomiska stöd, som kommunen sålunda genom det nu överklagade beslutet ställt till de båda företagens förfogande, inte anses utgöra en kom— munal angelägenhet. Det som kommunen anfört i sitt yttrande föranleder ej till annat ställnings— tagande. Det utgivna kommunala stödet strider alltså mot den i 1 kap. 4 S kommunallagen angivna kompetensregeln. Kommunfullmäktige har genom sitt beslut överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1984—12—11.
ANMÄRKNING Jämför Ref. 70.
Ref. 60
DOMSTOL KRSU, 01, 1985—07—12, 1005—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Sorsele kommun, 1985—02-25, S 30, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Sorsele kommuns Industrifastighets Aktiebolag,
SIFAB anmälde till kommunen efter extra bolags— stämma att 368 112 kr erfordrades som tillskott till bolaget. Bolaget föreslog att tillskottet
borde ske som akteägartillskott.
Kf besöt att bevilja SIFAB det begärda akteägar— tillskottet ur anslaget för oförutsedda behov i 1985 års budget.
Klaganden har i målet gjort gällande att det inte kan vara en kommunal angelägenhet att bevilja SIFAB aktieägartillskott. Hon har därvid hänvisat till tidigare domar från kammarrätten, vari frågan om lagligheten av kommunalt stöd i olika former till SIFAB prövats. Prövningen har därvid utfallit så att besluten upphävts såsom kompetens— överskridande. I förevarande mål har från kommu- nens sida inte anförts något som föranleder annan bedömning. Kommunen har således genom att bevilja SIFAB aktieägartillskott överskridit sin befogen— het. Besvären skall därför bifallas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1985—03—08.
Ref. 61
DOMSTOL KRNG, 06, 1985—12—17, 5610—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf 1 Svalövs kommun, 1985—06—24, S 149, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M. Kf beslöt
att till Svalövs Kommunala Fastighets AB som ägartillskott för år 1985 överföra 1 700 000 kr
ur skatteutjämningsfonden och
att rekommendera bolagsstämman för fastighetsbola— get att ändra bolagsordningen på sådant sätt att aktieteckning iannat bolag och borgensåtagande skulle kräva kommunfullmäktiges godkännande.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kammarrätten har i ett annat denna dag avgjort mål (nr 4239—85) förklarat att ändamålet med fastighetsbolagets verksamhet i och för sig fal— ler utanför kommunens kompetens. Ett ägartill—
skott till fastighetsbolaget kan därför inte an— ses som en kommunal angelägenhet, såvida det inte föreligger särskilda skäl för ett sådant stöd. Sådana skäl kan exempelvis vara att kommunen riskerar att lida en väsentlig ekonomisk förlust vid en eventuell likvidation av fastighetsbolaget. Kommunen har emellertid endast åberopat fastig— hetsbolagets bolagsordning till stöd för att be— slutet skall anses avse en kommunens angelägenhet. Genom beslutet har fullmäktige därför överskridit sin befogenhet. Den omständigheten att till be— slutet fogats en rekommendation att bolagsordning— en bör ändras utgör inte skäl till annan bedömning.
På grund härav skall beslutet upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
ANMÄRKNING Det av KR samma dag avgjorda målet är refererat
i Ref. 77.
Ref. 62
DOMSTOL KRNS, 05, 1986—03—27, 7524—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Tierps kommun, 1985—10—22, 5 183, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Det kommunala bolaget, Tierps Industri— och Fastighets Aktiebolag, TIFAB, begärde att kommun— en skulle tillskjuta bolaget 1 000 000 kr som aktieägartillskott. Beträffande ändamålet med
TIFAB:s verksamhet se Ref. 57.
Kf beslöt bifalla TIFAB:s begäran.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Inom den kommunala kompetensen ligger att allmänt främja näringslivets utveckling i kommunen. Ver— kar en kommun i detta syfte genom_ett särskilt rättssubjekt krävs att den i stadga eller bolags— ordning angivna verksamheten begränsas så att den inte kommer att omfatta annat än vad som sålunda utgör en kommunal angelägenhet. Den i bolagsord— ningen angivna verksamheten kan inte anses ha en sådan innebörd att verksamheten därigenom klart begränsas till sådana uppgifter som kommunen en— ligt 1 kap. 4 S kommunallagen får vårda. Det kan därför inte vara en angelägenhet för Tierps kom— mun att lämna bolaget aktieägartillskott. Det kan inte heller antas att åtgärden att lämna aktie— ägartillskott äger sådan betydelse för motverkan— de av arbetslöshet i kommunen att det därför skulle anses avse en kommunens angelägenhet. Ge— nom beslutet har kommunfullmäktige därför över—
skridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1985—11—06.
2.21.4 Bolagsordning Se förutom referaten nedan även Ref, 55 och 77.
Ref. 63
DOMSTOL KRNG, 02, 1985—02—15, 5405—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Ks i Malmö kommun, 1984—06—04, 5 377 D 7 10, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Ks beslöt, med anledning av att bolagsstämma skul— le hållas i det kommunala bolaget Malmö Frihams—
aktiebolag, bl.a. att uppdra åt kommunens företrä—
dare på stämman att rösta för att ändring genom— förs i bolagsordningens S 2 enligt bolagsstyrel—
sens förslag, som hade följande lydelse:
"Bolagets verksamhet är att ombesörja driften av Malmö frihamn och främja fartygstrafik över Malmö hamn samt idka annan med dessa verksamheter för—
enlig rörelse". KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Såvitt gäller själva saken har kommunstyrelsen genom det klandrade beslutet uppdragit åt kommu— nens företrädare på bolagsstämman med Malmö Fri— hamns aktiebolag att rösta för en ändring av S 2 av bolagsordningen. Enligt förslaget skulle bola— gets verksamhet vara inte bara som tidigare att "ombesörja driften av Malmö Frihamn samt idka annan därmed förenlig rörelse" utan ävan att "främja fartygstrafik över Malmö hamn samt idka annan med dessa båda verksamheter förenlig rörel— se". Väl får främjande av fartygstrafik över
Malmö hamn anses kunna ligga inom den kommunala kompetensen. Avser en kommun att i detta syfte verka genom ett särskilt rättssubjekt bör krävas att den verksamhet som anges i stadgar eller bolagsordning begränsas så att den inte kommer
att omfatta annat än vad som utgör en kommunal angelägenhet. I detta fall har verksamheten, såsom den betecknats i bolagsordningen, i stället gjorts
ytterligare obestämd genom att den även angivits
kunna bestå i att idka annan med nämnda nya verk— samhet förenlig rörelse. Den gjorda ändringen i bolagsordningen är därför enligt kammarrättens mening alltför obestämd. Genom att uppdra åt kommunens företrädare att rösta för en sådan
ändring har kommunstyrelsen överskridit sin befo— genhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klagandena.
DOMSTOL REGR, 1985—12—04, 1759—1985, ej pt
KRNS, 05, 1985—03—22, 4377—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Södertälje kommun, 1984—04—26, S 232, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kommunen, det kommunala bolaget Täljeetablering AB och det privata bolaget Makrodata Sweden AB hade enats om att tillsammans bilda bolaget Digitek AB. Det hade upprättats dels ett förslag till avtal mellan de tre parterna om bolagsbild— ningen m.m., dels ett förslag till bolagsordning för Digitek AB.
Förslaget till avtal innehöll bl.a. följande. Bola— gets syfte är att underlätta införandet av den nya CAD/CAM—tekniken och angränsande teknikområden inom industrin ochundervisningen iSödertälje och därmed medverka till att stärka företagens fram— tida konkurrensmöjligheter och att göra Södertälje känt som etablerings— och verksamhetsort med sär— skild tonvikt på företag inom den högteknologiska sektorn. Bolaget skall bl.a. tillhandahålla CAD/CAM— utrustning, systemvara, programvara, utbildning, konsulttjänster och arbetsstationer. Bolagets tek- niska kunnande skalläven ställas till företagens tjänst för att underlätta deras arbete med produkt— utveckling och liknande angelägenheter. Aktie— kapitalet skall vara 2 milj. kr. Vartdera av bola— gen Makrodata AB och Täljeetablering AB bidrar med 1 milj. kr kontant.
Kf beslöt att godkänna det upprättade förslaget till avtal mellan Makrodata Sweden AB, Södertälje kommun och
Täljeetablering AB om att bilda Digitek AB,
att godkänna förslaget till bolagsordning för Digitek AB,
att för ökning av aktiekapitalet i Täljeetable—
ring AB med 1 milj. kr anvisa samma belopp att
täckas ur allmänna investeringsfonden,
att godkänna att kommunen påtog sig ansvaret att täcka förluster i Digitek AB för verksamhetsåren 1984, 1985 och 1986 med maximalt 750 000, 500 000
resp. 250 000 kr samt
att uppdra åt kommunstyrelsen att föreslå kommu—
nens representanter i bolagsstyrelsen. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Digitek AB skall tillhandahålla olika produkter och tjänster på dataområdet. Denna verksamhet skall visserligen i första hand inrikta sig på företag, skolväsendet och utbildningsarrangörer
i Södertälje och därvid samverka med och komplet— tera ett kommunalt företagarcenter i Södertälje. Det framgår emellertid också att något hinder inte skall föreligga för bolaget att i sin affärs- verksamhet vända sig till organisationer utom kommunen om detta ligger i linje med bolagets verksamhetsändamål. Aktierna i Digitek AB skall till hälten ägas av kommunen tillhörigt aktiebolag och till den andra hälften av ett dotterföretag till ett börsnoterat aktiebolag. Vidare är utsagt att bolaget skall drivas kommersiellt. Det kan således förutsättas att Digitek AB kommer att konkurrera med andra företag inom den aktuella branschen. På grund av nämnda omständigheter kan kommunens engagemang i bolaget inte anses vara en angelägenhet, som ligger inom den kommunala kom— petensen. Kommunfullmäktige har därför, till följd
av den inriktning som för närvarande angetts för bolagets verksamhet, överskridit sin befogen— het.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD KR meddelade verkställighetsförbud 1984—05—30.
Ref. 65
DOMSTOL KRSU, 04, 1987—03—20, 5458—1986
ÖVERKLAGAT BESLUT Kf i Avesta kommun, 1986—10—30, S 141, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kommunen hade 1986—10—02 beslutat att bilda ett bolag, Avesta Industristad AB, för drift och för— valtning av Norra Versområdet i Avesta. Därefter utarbetades en bolagsordning. Enligt den skulle bolaget ha till ändamål att äga och förvalta industrifastigheter samt bedriva annan därmed
förenlig verksamhet.
Kf beslöt att godkänna bolagsordningen och att nominera vissa personer till olika organ i bola—
get. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
För att allmänt främja näringslivets utveckling på en ort bildar kommunerna ofta särskilda bolag. Praxis kräver då att bolagsordningarna begrän— sas till verksamhet som typiskt sett kan anses som kommunal och som ryms inom den kommunala kompetensen. Verksamhet genom bolag vars bolags— ordning medger att bolaget även ägnar sig åt andra med huvudsyftet förenliga verksamheter, godtages vanligen inte. Enligt den av kommunfull— mäktige godkända bolagsordningen för Avesta Industristad AB skall bolaget "äga och förvalta
industrifastigheter samt bedriva annan därmed förenlig verksamhet". Då bolagets verksamhetsom- råde således inte avgränsats till att avse endast kommunala angelägenheter på näringslivets område har fullmäktige genom att antaga bolagsordningen
overskridit sina befogenheter och beslutet skall följaktligen upphävas. Vad kommunen anfört i fråga om befolkningsminskning och arbetslöshet
föranleder ingen annan bedömning.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
Ref. 66
DOMSTOL REGR, 1987—03—24, 767—1987, ej pt
KRSU, 03, 1987—01—20, 1893—1986
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Åre kommun, 1986—04—09, S 67, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt bl.a. att bilda ett kommunalt bolag med namnet Handöls Täljstens AB, att godkänna bolags- ordningen, att anslå 500 000 kr till aktiekapital,
och att anvisa medel ur allmänna investeringfonden. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det av kommunen i förevarande mål bildade kommunala bolaget, Handöls Täljstens AB, har enligt bolags— ordningen till föremål för sin verksamhet att bryta, förädla och sälja olivin och täljsten samt att köpa, sälja och förvalta fast egendom. — Den i bolagsordningen angivna verksamheten är inte begränsad till handhavandet av sådana uppgifter, som kan anses utgöra kommunala angelägenheter,
och går alltSå över gränserna för den kommunala kompetensen. Kommunfullmäktige har emellertid som
grund för beslutet åberopat bl.a. att det skall ses som en åtgärd för att bekämpa hotande arbets— löshet i Handöls by. - Vad beträffar arbetslös— heten i kommunen har kommunfullmäktige endast lämnat vissa uppgifter om bolagets betydelse för Handöls by. Någon sådan klar och objektiv bild av arbetsmarknadssituationeni kommunen som kunnat lämnas exempelvis av länsarbetsnämnden saknas i målet. Vid en samlad bedömning av vad som fram— kommit i målet finner kammarrätten inte visat att det är motiverat av kommunen att göra insatser av det slag det här är fråga om. Kommunfullmäktiges beslut kan på grund härav inte anses kompetensen— ligt.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
ANMÄRKNING Jämför Ref. 95.
2.21.5 Stadgar Ref. 67
DOMSTOL KRNS, 04, 1984—12—07, 2734—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Surahammars kommun, 1983—02—28, S 15, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Enligt 5 2 i Surahammars Industristiftelses stad- gar, vilka fastställts av kommunfullmäktige, hade stiftelsen till ändamål att inom Surahammars kommun förvärva och förvalta fastigheter samt att uppföra byggnader, allt i syfte att tillgodose hantverkets och småindustrins behov av lokaler.
Kf beslöt, på framställning av stiftelsens styrel—
se, att fastställa följande ändrade lydelse av nämnda paragraf:
S 2 Stiftelsen har till uppgift att inom Surahammars kommun — förvärva och förvalta fastigheter samt att upp— föra byggnader, allt i syfte att tillgodose hant—
verkets och småindustrins behov av lokaler
— att fungera som kommunens näringslivsråd enligt kommunfullmäktiges beslut 1980—06—18, S 73
— stödja och stimulera idéskapande aktiviteter
och utveckling av nya produkter
— stimulera till utvecklande arbete av experimen— tell karaktär
— under företags utvecklingsskede vid behov lämna aktivt stöd
— hålla fortlöpande kontakt med inom kommunen
verksamma företag och produktutvecklare
— biträda inom kommunen verksamma företag med kontakter med myndigheter, banker och andra institutioner samt marknadsföring såsom deltagan—
de i mässor m.m.
— hålla sig ajour med den tekniska, ekonomiska
och administrativa utvecklingen. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Inom den kommunala kompetensen ligger att allmänt främja näringslivets utveckling i kommunen. Ver— kar en kommun i detta syfte genom ett särskilt rättssjubjekt krävs att den i stadga eller bolagsordning angivna verksamheten begränsas så att den inte kommer att omfatta annat än vad som
sålunda utgör en kommunal angelägenhet.
Den av kommunfullmäktige antagna förändringen av industristiftelsens stadga avseende dess verksam—
het kan inte anses ha sådan innebörd att verksam—
heten därigenom klart begränsas till sådana upp— gifter som utgör kommunala angelägenheter på näringslivets område. Det överklagade beslutet är således ej kompetensenligt.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klagandena.
Ref. 68
DOMSTOL: KRNG, 06, 1986—12—01, 4491—1986
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Osby kommun 1986—06—16 S 80, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att anta nya stadgar för Osby kommunala
industristiftelse m.m. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
3 S i de nya stadgarna för Osby kommunala industri— stiftelse har följande lydelse: "Stiftelsen har till ändamål med sin verksamhet att inom Osby kom— mun förvärva, bygga och förvalta industri— och hantverkslokaler och annan därmed förenlig verk- samhet. Stiftelsen skall i sin verksamhet främja näringslivsutvecklingen inom kommunen". Den sålunda angivna verksamheten är inte begränsad till hand— havande av sådana uppgifter, som kan anses utgöra kommunala angelägenheter och går alltså över gränserna för den kommunala kompetensen. Genom det överklagade beslutet har kommunfullmäktige därför överskridit sin befogenhet. På grund härav skall beslutet upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
2.21.6 överförande av beslutanderätt om allmänt
näringslivsfrämjande åtgärder Ref. 69
DOMSTOL REGR, 1984—02—22, 133—1983, RÅ 84 2:25
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE [Kf i Piteå kommun, 1982—02—15,523, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att uppdra åt Piteå Industrihus Aktie— bolag, ett helt kommunägt bolag som uppför och förvaltar småindustrilokaler, att handlägga all— mänt näringslivsbefrämjande åtgärder inom ramen för kommunens kompetens och av kommunfullmäktige beviljade anslag samt att medge styrelsen rätt att delegera beslutanderätten till orföranden.
I inledningen till kommunfullmäktiges besluts— protokoll den 15 februari 1982 angavs bl.a. föl- jande: I 1982 års budget har uppatagits ett an— slag till Piteå Industrihus Aktiebolag på 353 000 kr. Avsikten är att styrelsen för Industrihusbo— laget skall handha allmänt näringslivsbefrämjande åtgärder inom ramen för kommunens kompetens och beviljat anslag. — Budgetberedningens skäl för förslaget har varit att det oftast rör sig om ärenden, som kräver snabbhet och smidighet i handläggningen, och att detta på ett bättre sätt kan tillgodoses i Industrihusbolaget. — Som exem— pel på näringspolitiska ärenden kan nämnas:
utredning av olika industriprojekt, oftast i sam- arbete med Regioninvest, utvecklingsfonden eller länsstyrelsen,
marknadsföringsåtgärder,
stöd till mässdeltagare från kommunen, åtgärder i samband med Nolia—mässan.
Enligt 1 kap. 4 5 första stycket kommunallagen får kommunen själv vårda sina angelägenheter. I rättspraxis har godtagits att en kommun överlämnat en kommunal angelägenhet till en privaträttslig juridisk person som kommunen äger eller är huvud— man för. Lagligheten av ett sådant överlämnande
är beroende av att vissa förutsättningar är upp— fyllda. Sålunda skall bl.a. verksamheten falla inom den kommunala kompetensen och risken för ett kompetensöverskridande skall vara ringa. I det uppdrag fullmäktige lämnat bolaget har inte närma— re angivits vad som avses med allmänt näringslivs— befrämjande åtgärder. Uppdragets omfattning har därigenom blivit obestämt. En viss precisering av uppdraget får anses ligga i att åtgärderna skall falla inom ramen för den kommunala kompetensen. En sådan precisering framstår dock som otillräck— lig med hänsyn till att uppkommande kompetens— frågor kan antas i många fall bli svårbedömbara. Eftersom det är bolaget som i första hand har att ta ställning i dessa frågor är risken för kompte— tensöverskridanden vid verksamhetens utövande på- taglig. Genom beslutet har fullmäktige därför överskridit sin befogenhet. På grund härav skall beslutet upphävas.
REGR ändrade inte kammarrättens dom.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
2.21.7 Övertagande av betalningsansvar för lån
Ref. 70
DOMSTOL REGR, 1985—12—04, 946-1985, ej pt
KRNG, 02, 1985—02—12, 4929—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Falköpings kommun, 1984—05—28, S 62
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Det delvis kommunägda bolaget ScandPoint AB hem— ställde hos kommunen att den per 1983—12—31
skulle överta ansvaret för ScandPoint AB:s lån
om 6 000 000 kr hos Arbetsmarknadsförsäkringar
och att kommunens borgensansvar för ScandPoint AB skulle minskas från 20 000 000 kr till 14 000 000 kr. Som skäl för sin begäran anförde ScanPoint AB bl.a. att bolagets soliditet var för låg och att balansräkning måste förbättras för att bolaget skulle kunna ta hand om sina kund— och andra före— stående åtaganden samt trygga gjorda investering-
ars framtida värde.
Kf beslöt att fr.o.m. 1983-12—31 överta ansvaret för av ScandPoint AB upptaget AMF—lån om 6 000 000 kr.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Enligt gällande bolagsordning för ScandPoint AB har bolaget till ändamål med sin verksamhet "att förvärva, uppföra, förvalta och uthyra anlägg- ningar och lokaler för småindustri och lager, att i anslutning härtill hantera och lagra gods och varor, att ge service beträffande administra— tiv hantering och marknadsföring för kunder samt all därmed sammanhängande verksamhet". Redan med
hänsyn till den art av verksamhet som sålunda en—
ligt denna bolagsordning är möjlig att bedriva och det sätt på vilken det kan praktiskt utövas,
kan det starkt ifrågasättas om inte ScandPoint AB:s verksamhet i stora delar går utanför det som utgör kommunens angelägenhet. Härtill kommer emellertid det förhållandet att ScandPoint AB har ett helägt dotterbolag, Axel H Ågrens Spedition AB, vilket faktiskt bedriver sådan affärsverksamhet (varudistribution) som klart faller utanför den kommunala kompetensen. Det kan t.ex. inte ute— slutas att kommunala medel kan komma att kanalise— ras genom 8candPoint AB till dotterbolaget och för- brukas i dettas verksamhet utan att åtgärden kan bli föremål för prövning av någon kommunalpolitisk instans. Med hänsyn till det ovan sagda kan det ekonomiska stöd, som kommunen sålunda genom det
nu överklagade beslutet ställt till de båda före— tagens förfogande, inte anses utgöra en kommunal angelägenhet. Det som kommunen anfört i sitt yttrande föranleder ej annat ställningstagande. Det utgivna kommunala stödet strider alltså mot den i 1 kap. 4 S kommunallagen angivna kompetens— regeln. Kommunfullmäktige har genom sitt beslut överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Begäran om verkställighetsförbud återkallades
sedan det hade framkommit att kommunen hade verk— ställt beslutet.
ANMÄRKNING Jämför Ref. 59.
2.21.8 Kreditstöd genom avsiktsförklaring s.k. letter of intent
Ref. 71
DOMSTOL REGR, 1986-04—29, 301—1986, ej pt
KRSU, 03, 1985—12—20, 3047—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Söderhamns kommun, 1985—06—26, S 152, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Söderhamns Utvecklingsbolag AB, SUAB, var ett av kommunen helägt bolag. SUAB, Bulten Kanthal AB, BKAB, och Nordfonden var de större ägarna i Ljusne Kätting AB.
Vid bolagsstämma i Ljusne Kätting AB den 12 juni 1985 redovisades att bolaget under 1984 och 1985 gjort förluster och att detta hade påverkat bo— lagets likviditet. Vid bolagsstämman uttalade de större ägarna i bolaget att de var beredda att hjälpa bolaget med dess ekonomiska situation. SUAB och BKAB hade före uttalandet bl.a. enats om att SUAB snarast skulle låna Ljusne Kätting AB 20 000 000 kr och att BKAB skulle omvandla ett lika stort belopp av sin nettofordran på Ljusne Kätting AB till ett lån.
Styrelsen för SUAB beslöt den 19 juni 1985 att uppta ett lån på högst 20 000 000 kr i Investe— ringsbanken. Lånet skulle användas till ägartill— skott i Ljusne Kätting AB. Investeringsbanken krävde en avsiktsförklaring (letter of intent), från SUAB:s ägare för att utbetala lånet. Med an— ledning av detta krav hemställde styrelsen för SUAB att kommunen skulle utfärda en avsiktsför-
klaring.
Kf beslöt bl.a. att för SUAB:s lån på högst 20 000 000 kr hos Invensteringsbanken utfärda
följande avsiktsförklaring:
Söderhamns Utvecklingsbolag AB ägs till 100 % av Söderhamns kommun. Söderhamns kommun är införstådd med att Söderhamns Utvecklings AB upptar ett lån på 20 Mkr i Investeringsbanken. Kommunen förbinder sig i den mån Söderhamns Utvecklings AB inte kan fullfölja sin förpliktelse mot Investeringsbanken i och med upptagandet av detta lån tillse att
Investeringsbanken erhåller betalning för lånet jämte ränta. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Söderhamns kommun får genom klandrade beslutet, vilket innehåller en för kommunen bindande vilje— förklaring gentemot Investeringsbanken, anses ha lämnat kreditstöd till ett enskilt företag inom det egentliga näringslivet. En sådan åtgärd kan inte anses vara av allmänt näringslivsfrämjande natur utan utgör ett i princip otillåtet kommunalt ingripande, som endast undantagsvis kan inne— fattas i kommunens befogenhet.
Särskild grund för undantag från huvudprincipen kan föreligga om ingripande sker för att motverka hotande arbetslöshet, t.ex. genom hjälp till uppe— hållande av driften vid en nedläggningshotad industri. Enligt de riktlinjer som utbildats i praxis krävs därvid generellt att arbetslösheten är av i någon bemärkelse allvarlig natur, att
den kommunala insatsen står i rimlig proportion till de åberopade sysselsättningssvårigheterna och har avsevärd betydelse för att motverka dessa samt att den i övrigt ter sig försvarlig med hänsyn till bl.a. graden av förlustrisk och det riskerade kapitalets storlek.
Det ankommer på kommunen att visa att stödet är
När — som i detta fall — den kommunala insatsen är av betydande omfattning, måste rimligen sär— skilt stora krav ställas på kommunens utredning om stödets betydelse för bolagets möjligheter att upprätthålla verksamheten och därigenom trygga sysselsättningen. Likaså bör arbetsmarknadssitua-
tionen inom regionen noggrannt belysas.
Söderhamns kommun förvärvade år 1980 Ljusne Kätting AB, som då befann sig i ett nödläge, för 1 000 kr. Kommunen har därefter tillsammans med andra del— ägare drivit bolaget fram till dess konkurs den 14 oktober 1985. Ljusne Kätting AB har alltsedan 1984 gjort betydande förluster och det måste vid tiden för klandrade beslutet i juni 1985 ha fram— stått som synnerligen ovisst om ifrågavarande kommunala insats skulle mer än tillfälligt kunna trygga bolagets fortsatta verksamhet inom kommunen. Att under sådana omständigheter åta sig det be— tydande ekonomiska ansvar, varom här är fråga, ter sig inte försvarligt vare sig ur sysselsättnings— synpunkt eller utifrån intresset av att skydda det insatta kapitalet, vilket såvitt framgår av handlingarna endast uppgått till 1 000 kr. Inte heller kan-—såvitt visats — den betydande kommuna— la stödinsatsen anses kompetensenligt efter samman- vägning av dessa två omständigheter med vad kommu— nen i övrigt anfört till stöd för sin talan. Kammarrätten finner således inte visat att kommun— fullmäktiges beslut varit kompetensenligt. Be— svären skall därför bifallas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD
1985—07—22 beslöt'KR; Av skrivelse från kommun— styrelsens vice ordförande framgår att klandrade beslutet verkställts. R:s begäran om verkställig— hetsförbud föranleder därför ingen kammarrättens
åtgärd.
ANMÄRKNING Kommunens protokoll justerades 1985—06—27. Beslutet verkställdes 1985—06—29.
Jämför Ref. 72.
Ref. 72
DOMSTOL KRSU, 03, 1986—06—26, 5238—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Söderhamns kommun, 1985—11—25, S 21
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kommunfullmäktige hade 1985—06—26 beslutat att utfärda s.k. avsiktsförklaring för ett Söderhamns Utvecklingsaktiebolags (SUAB) lån på högst
20 000 000 kr hos Investeringsbanken. Beslutet
överklagades.
Kammarrätten upphävde i dom 1985—12—20 beslutet. Regeringesrätten meddelade inte prövningstillstånd. Under tiden för besvärsprocessen i kammarrätten anförde styrelsen för SUAB i ett till kommunen översänt protokollsutdrag bl.a. följande:
Styrelsen har vid sammanträde den 19 juni 1985,
S 28, beslutat att upptaga lån på högst 20 000 000 kr och samtidigt utlämna beloppet som förlagslån till Ljusne Kätting AB på samma villkor som gäller för de upplånade medlen. Som säkerhet för det upptagna lånet har Söderhamns kommun genom kommun— fullmäktiges beslut den 26 juni 1985, 5 152, ut— färdat särskild avsiktsförklaring (letter of intent). Det noteras, att Ljusen Kätting AB den
14 oktober 1985 av konkursdomaren vid Bollnäs tingsrätt försatts i konkurs. Samtidigt konstate— ras, att SUAB saknar egna medel och övriga till— gångar för att kunna fullgöra erforderlig betal— ning för upptaget lån. Styrelsen föreslår att
kommunstyrelsen under hänvisning till utfärdad
avsiktsförklaring bekräftar kommunens ansvar för SUAB:s lån på 20 000 000 kr samtatt i avvaktan på redovisning för konkursen eller finansierings—
beslut tills vidare medger förskottering av debiterad ränta och övriga kostnader för lånet.
Kf beslöt att under hänvisning till utfärdad avsiktsförkla—
ring bekräfta Söderhamns kommuns ansvar för SUAB:s lån på 20 000 000 kr och
att i avvaktan på redovisning för konkursen eller
finansieringsbeslut till vidare medge förskotte- ring av debiterad ränta och övriga kostnader för lånet. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kammarrätten fann i dom den 20 december 1985, som vunnit laga kraft, att Söderhamns kommun genom beslutet den 26 juni 1985 lämnat i princip otill- låtet kreditstöd till enskilt företag inom det egentliga näringslivet samt att det inte hade visats föreligga sådana förhållanden som ut— gjorde särskild grund att ändå anse åtgärden kom— petensenlig. Kommunfullmäktiges nu överklagade beslut om bekräftelse av ansvar för SUAB:s lån och om förskottering av räntor m.m. har tillkom— mit på förslag från SUAB:s styrelse efter det att Ljusne Kätting AB försatts i konkurs. Överklagade beslutet får i denna nya situation i första hand ses som en åtgärd till stöd för kommunens eget bolag, SUAB. Denna stödåtgärd har sin grund i den tidigare s.k. avsiktsförklaringen och är att hän— föra till angelägenhet som i allmänhet faller utanför den kommunala kompetensen. Den är föranledd av kommunens vilja att ta ansvar för sin tidigare utfästelse av den 26 juni 1985 och är inte ägnad att motverka arbetslöshet. Någon särskild grund
inte. Härtill kommer att överklagade beslutet såsom klaganden påpekat inte innehåller erforder— lig medelsanvisning. Besvären skall på anförda skäl bifallas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD
Verkställighetsförbud meddelades 1985—12—12. REGR avslog 1986—02-02, mål 300—1986, en begäran om prövningstillstånd angående besvär över det beslutet.
ANMÄRKNING
Se Ref. 71 angående kommunfullmäktiges beslut 1985—06—26.
Ref. 73
DOMSTOL REGR, 1987—09—28, 1825—1987, ej pt
KRSU, 02, 1987—03—16, 868—1986
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Vilhelmina kommun, 1986—01—27, S 7
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf hade i december 1985 beslutat att till ISORA AB försälja ett område om ca 50 000 m2 av fastig— heten Granberget 1:2. På det området avsåg ISORA AB att uppföra en industribyggnad för produktion av bl.a. väggelement av expanderande polystyren. Regeringen hade beviljat ISORA AB lokaliserings— stöd för uppförandet av byggnaden. Vid underhands— kontakter med olika kreditinstitut hade det upp— kommit svårigheter för ISORA AB att få den ytter— ligare upplåning som erfordrades. Kreditinstituten hade meddelat att de inte var beredda att mot er— bjuden företags— och fastighetsinteckningar be—. vilja de krediter som behövdes. ISORA AB kontakta— de därför kommunen för att undersöka om kommunen kunde lämna några garantier som kreditinstituten
Kf beslöt
att bemyndiga kommunstyrelsen att gentemot berörd kreditgivare utfärda erforderlig garanti, inne— bärande att kommunen är beredd att inom en 10—års— period av ISORA AB förvärva den fastighet om ca 50 000 m2 som skulle avstyckas från Granberget 1:2
upp till ett belopp om 8 000 000 kr.
att bemyndiga kommunstyrelsen att förhandla med berörda parter och för kommunens räkning slutligt besluta om garantins omfattning inom ovan angivna
ram. KR anförde son1skäl för att upphäva beslutet:
Utredningen i målet ger vid handen att den nu aktuella garantin varit en förutsättning för att ISORA AB skulle kunna uppta erforderliga lån för industribyggnadens uppförande. Kammarrätten finner att överklagade beslutets syfte och innebörd är
att utgöra ett kommunalt stöd till enskild närings- idkare. Beslutet kan inte anses avse en kommunal angelägenhet med mindre särskilda skäl förelegat för detsamma. I målet är inte visat att så varit fallet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
2.21.9 Borgen
Ref. 74
DOMSTOL KRNG, 07, 1982—09—17, 2445—1982
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Herrljunga kommun, 1982—03—23, S 32, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Stiftelsen Herrljunga Industrilokaler ansökte om kommunal borgen för byggnadskreditiv på 2 700 000 kr. Stiftelsen avsåg att av Blomdahls Trävaru AB inköpa torkanläggning och panncentral i Fristad liksom erforderlig tomtmark vid företagets an— läggning i Herrljunga. Anläggningen i Fristad skulle flyttas till tomten i Herrljunga och sedan hyras ut till Blomdahls Trävaru AB med rätt till friköp enligt vissa villkor. Kostnaden för flytt— ning m.m. uppgick till 2 700 000 kr.
Kf beslöt att bevilja Stiftelsen Herrljunga Indu- strilokaler kommunal borgen med 2 700 000 kr för ett byggnadskreditiv i Svenska Handelsbanken av— seende inköp, flyttning och uppsättning av Blomdahls Trävaru AB:s anläggning i Fristad till avstyckning från fastigheten i Herrljunga Neder— gården 5:21 i Herrljunga.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det har sedan en längre tid ansetts höra till en kommuns befogenhet att allmänt främja närings— livets utveckling inom kommunen. Som exempel på denna befogenhet kan nämnas anskaffning och iord- ningsställande av byggnader, där ett flertal verkstäder för hantverk och småindustri kan in— rymmas. En sådan åtgärd kan visserligen minska
vederbörande rörelseidkares driftkostnader men
den kan i regel inte sägas ge en viss rörelseid— kare en förmån framför andra. Att "skräddarsy"
en lokal eller i övrigt utge subventioner för
ett visst företag faller däremot regelmässigt utanför kommunens kompetens. Ett skäl för att i ett sådant fall utvidga kompetensen kan vara att situationen på arbetsmarknaden inom kommunen på— tagligt skulle förvärras om kommunens stöd ute— blir.
Kommunfullmäktige har framhållit att bolaget
inte subventioneras vare sig av kommunen eller dess industristiftelse. Genom att gå i borgen tar kommunen en inte obetydlig risk för förlust av stora medel. Borgensåtagandet måste ses som ett stöd åt bolaget. Det kan inte antas att åtgärderna kommer att väsentligt motverka arbetslösheten. Beslutet om borgen måste därför bedömas innefatta ett sådant ekonomiskt stöd till enskilt företag som inte utgör en uppgift för kommunen. Fullmäk—
tige har således överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
Ref. 75
DOMSTOL REGR, 1983—03—21, 4533—1982, ej pt
KRNG, 07, 1982—11—22, 4423—1982 4533—1982
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Klippans kommun, 1982—06—08, S 67, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
AB R S Tullberg, som ägde fastigheten stadsägan 1497 i Klippan, bedrev verksamhet inom tryckeri— branschen. Bolaget gick med stor förlust under åren 1981 — 1982. Det blev därför nödvändigt att
rekonstruera företaget. En plan för detta utveck— lades. Enligt denna skulle bl.a. verksamheten delas upp på två bolag, fastigheten säljas och erforderliga lokaler hyras i den sålda fastighet— en av de nya bolagen. Det helkommunala bolaget Småindustrilokaler i Klippan AB, SIKAB, erbjöds att köpa fastigheten för 10 000 000 kr och ett preliminärt avtal ingicks mellan bolaget och SIKAB. SIKAB hemställde om kommunal borgen för
att kunna förvärva fastigheten.
Kf beslöt att teckna kommunal borgen för lån på 10 300 000 kr (köpeskilling 10 000 000 kr och lagfartkostnader 300 000 kr) till SIKAB för för—
värvet av fastigheten. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Av kommunfullmäktiges yttrande framgår bl.a. att SIKAB:s köp av fastigheten stadsägan 1497 i huvud- sak syftar till att göra det möjligt att rekon— struera säljarföretaget. Kommunen möjliggör, genom att gå i borgen för SIKAB:s lån, att köpet av AB R S Tullbergs fastighet kan komma till stånd. Borgensåtagandet — som inte kan anses ha den innebörden att generellt säkerställa ett be— hov inom kommunen av lokaler för småindustri eller hantverk — måste snarare ses som ett stöd till en enstaka industri, dvs. säljarföretaget. Det kan inte utan särskilda skäl anses ligga inom kommunens befogenhet att stödja en enskild före— tagare genom att på det sätt som har skett enga— gera sig ekonomiskt i ett industriellt företag av det här slaget. Det som i målet har sagts om situationen på arbetsmarkanden inom kommunen är inte ett sådant särskilt skäl. Kommunen gör gäl— lande att ytterligare minst ett företag kan få hyra lokaler på fastigheten. Med hänsyn till att säljarföretaget även i fortsättningen skall an—
vända en helt dominerande del av industribyggnad—
en på fastigheten kan det inte anses att denna invändning gör borgensåtagandet kompetensenligt.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
Ref. 76
DOMSTOL REGR, 1985—01—25, 3229—1983, ej pt
KRSU, 01, 1983—07—15, 1040—1983
öVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Sorsele kommun, 1983—02—21. S 12, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Det av kommunan ägda bolaget Sorsele kommuns Industrifastighets Aktiebolag,(SIFAB), hade av kommunens styrelse bl.a rekommenderats att för— värva maskiner och inventarier från företaget Knutab i Sorsele AB i konkurs. Förvärvet var av— sett som ett led i en rekonstruktion av konkurs-
bolaget.
SIFAB förvärvade maskiner och inventarier av kon— kursbolaget för 350 000 kr. Dessutom hade SIFAB tidigare förvärvat industritillbehör av två andra bolag till ett totalt belopp om 625 000 kr. För dessa tre förvärv begärde SIFAB kommunal borgen till ett belopp om 500 000 kr.
Kf beslöt att bifalla SIFAB:s begäran "om borgen på 500 000 kr för förvärv av maskiner och inven— tarier i den fastighet som industribolaget själv
äger". KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kammarrätten har i denna dag samtidigt avdömt mål rörande kommunstyrelsens beslut att rekommendera SIFAB att engagera sig i den av KNUTAB AB tidigare
bedrivna verksamheten, funnit att det ej kunde anses vara en kommunal angelägenhet att kommunen själv eller genom ett kommunalägt bolag deltog i denna verksamhet. Skäl att frångå denna bedömning i förevarande mål föreligger ej.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
ANMÄRKNING Det samma dag avdömda målet avsåg kommunstyrelsens beslut att bl.a. rekommendera SIFAB att förvärva
maskiner och inventarier i konkursbolaget. Se Ref. 94.
Ref. 77
DOMSTOL KRNG, 06, 1985—12—17, 4239—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Svalövs kommun, 1985—04—29, S 85
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att ikläda kommunen borgensansvar för checkräkningskredit om högst 500 000 kr, som Svalövs Kommunala Fastighets AB avsåg att uppta för att öka sin likviditet.
Enligt bolagsordningen hade bolaget till föremål för sin verksamhet att anskaffa och iordningstäl— la fastigheter för industri, handel och hantverk, äga och förvalta fast och lös egendom samt att i övrigt genom förvärv av fastigheter främja kommu— nens utveckling, ävensom att medverka vid före— tagsetableringar och företagsrekonstruktioner. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Att tillgodose näringslivets behov av framför allt lokaler är inte generellt sett någon uppgift
för kommunen. Kravet på allmäninriktning av kommunala åtgärder utesluter emellertid inte k(m— munen helt från att delta i exempelvis lokalför— sörjningen åt industrin och annan kommersiell verksamhet. Kommunen anses således enligt praxis ha viss befogenhet att vara verksam för att till— godose hantverkets och den mindre industrins be— hov under förutsättning att verksamheten inriktas 'på detta företagarkollektiv i allmänhet. Den i bolagsordningen angivna verksamheten är inte en- bart begränsad till uppgifter av sist angivet slag och går alltså över gränsen för den kommuna— la kompetensen. Den checkräkningskredit, som kommunen har gått i borgen för har inte heller
begränsats till sådana ändamål som kommun äger
tillgodose. Fullmäktige har därför genom det klandrade beslutet överträtt sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
Ref. 78
DOMSTOL KRNS, 05, 1986—03—27, 7511—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Tierps kommun, 1985—10—22, S 182, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Uppsala Sparbank påtalade för det kommunala bola— get Tierps Industri— och Fastighets Aktiebolag, TIFAB, att det förelåg behov av att TIFAB för— stärkte säkerheten för bolagets lån hos sparbank— en. Förutom andra lån hade bolaget en checkräk— ningskredit om 700 000 kr hos sparbanken. Bolagets fastigheter utgjorde säkerhet för checkräknings— krediten och lånen. Vid styrelsesammanträde i TIFAB konstaterade styrelsen att om annan säker— het kunde ställas för checkräkningskrediten så
frigjordes säkerhet till förmån för bolagets öv- riga lån. För att sålunda frigöra säkerhet och öka tillgången till likvida medel beslöt styrel- sen att begära borgen av kommunen för en check— räkningskredit till ett belopp om 1 000 000 kr. Beträffande ändamålet med TIFAB:s verksamhet se Ref. 57.
Kf beslöt att bevilja TIFAB kommunal borgen för checkräkningskredit om 1 000 000 kr.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Inonlden kommunala kompetensen ligger att allmänt främja näringslivets utveckling i kommunen. Ver— kar en kommun i detta syfte genom ett särskilt rättssubjekt krävs att den i stadga eller bolags— ordning angivna verksamheten begränsas så att
den inte kommer att omfatta annat än vad som så— lunda utgör en kommunal angelägenhet. Den i bo— lagsordningen angivna verksamheten kan inte an— ses ha en sådan innebörd att verksamheten däri— genom klart begränsas till sådana uppgifter som kommunen enligt 1 kap. 4 S kommunallagen får vår- da. Det kan därför inte vara en angelägenhet för Tierps kommun att bevilja bolaget kommunal borgen för checkräkningskredit. Det kan inte heller an— tas att åtgärden att bevilja bolaget borgen för bolagets chekräkningskredit äger sådan betydelse för motverkande av arbetslöshet i kommunen att det därför skulle anses avse en kommunens angelä—
genhet. Genom beslutet har kommunfullmäktige där— för överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1985—11—06.
DOMSTOL KRNG, 04, 1986—12-19, 4230—1986
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Falkenbergs kommun, 1986—05-29, S 112, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Falkenbergs Varv AB, som bedrev varvsverksamhet i Falkenbergs kommun, hade gjort förluster under
några år och var i behov av en rekonstruktion.
Efter förhandlingar mellan Falkenbergs Varv AB
och dess ägare Erik Thun AB samt det kommunala bolaget Falkenbergs Utvecklings AB, enades dessa tre bolag om att ett nytt bolag med firma Falken— bergs Flytdockor AB skulle bildas. Som ett led
i en rekonstruktion av Falkenbergs Varv AB skulle det nya bolaget bl.a. köpa varvsanläggningen och vissa inventarier för att arrendera ut dessa till Falkenbergs Varv AB. En överföring av varvsanlägg- ningen m.m. i det nya bolagets ägo skulle medföra att Falkenbergs Varv AB - efter att ha betalt en skuld om 5 500 000 kr till Erik Thun AB — tillför— des nytt kapital med ett belopp om 9 000 000 kr.
Falkenbergs Utvecklings AB ansökte hos kommunen
om stöd i form av borgen och förlustersättnings— garanti, för att kunna engagera sig i Falkenbergs Flytdockor AB och därigenom bidra till rekonstruk— tionen av Falkenbergs Varv AB.
Kf beslöt att Falkenbergs kommun tecknar borgen för Falken— bergs Utvecklings AB:s lån i samband med engagemanget i Falkenbergs Flytdockor intill ett belopp av 11 000 000 kr,
att Falkenbergs kommun förbinder sig att svara
för den årliga förlust som Falkenbergs Utveck—
lings AB kan åsamkas som följd av engagemanget i Falkenbergs Flytdockor AB, samt
att kommunens ansvarstagande enligt ovan förut—
sätter att redovisade planer på breddning av
ägandet i Falkenbergs Varv AB genomföres. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommunens åtaganden innebär att kommunen genom det kommunalt ägda Falkenbergs Utvecklings AB
och dess engagemang i Falkenbergs Flytdockor AB stöder ett enskilt företag, Falkenbergs Varv AB. För att ett sådant stöd skall anses ligga inom den kommunala kompetensen måste ställas betydande krav på utredning om att stödet kan väntas få sådan effekt att stödets karaktär av arbetslöshets— bekämpande åtgärd dominerar. Utedningen i målet ger inte vid handen att effekten på sysselsätt— ningen i kommunen är av sådan omfattning att det föreligger tillräckliga skäl för att anse att det överklagade beslutet är kompetensenligt.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klagandena.
2.21.10 Hyresförlust — garanti mot och bidrag
för Ref. 79
DOMSTOL KRSU, 04, 1983—12—13, 3518—1983 och 4721—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Sorsele kommun 1983—06—27 55 92 — 93, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att i enlighet med framställning från det kommunägda bolaget Sorsele kommuns Industri— fastighetsaktiebolag, SIFAB, anvisa bolaget medel dels för avskrivning av dess fordran om 33 040 kr 60 öre på hyra för maskiner hos Knutab AB i kon— kurs, dels för täckande av SIFAB:s hyresförluster om 86 036 kr 50 öre i anledning av att två bolag vilka förhyrt lokaler i SIFAB:s fastighet för—
satts i konkurs. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Enligt bolagsordningen har SIFAB att förvärva, uppföra och uthyra byggnader för industriellt ändamål samt utöva därmed förenlig verksamhet. Med hänsyn till ändamålet med bolagets verksamhet har det inte varit en kommunens angelägenhet att lämna bidrag till bolaget med mindre än att sär- skilda skäl förelegat för åtgärden. Kommunen har i detta hänseende gjort gällande att anläggningen som SIFAB äger har avsevärd betydelse för bekäm— pande av arbetslöshet i kommunen samt att SIFAB saknar ekonomiska möjligheter att täcka de upp— komna hyresförlusterna utan att riskera en kon— kurs med påföljande exekutiv försäljning av fastigheten, vilket i sin tur skulle innebära så— väl en orimligt stor kapitalförlust som ett bort—
fall av 12-15 arbetstillfällen. Av vad kommunen anfört framgår inte att ifrågavarande bidrag till SIFAB kan beräknas få sådan betydelse för motver— kandet av arbetslösheten i kommunen att klandrade beslutet på grund härav kan anses avse en kommu— nal angelägenhet. Inte heller har kommunen lämnat sådana upplysningar om SIFAB:s ekonomiska ställ— ning att det kan anses utrett att bidrag varit nödvändiga för att undvika en väsentlig förlust för kommunen. Med hänsyn till det anförda finner kammarrätten att de beslutade åtgärderna inte kan avse kommunens angelägenheter.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
Ref. 80
DOMSTOL REGR, 1984—10—04, 3551—1984, ej pt
KRSU, 01, 1984—06—21, 1879—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Hudiksvalls kommun, 1984—02—27, S 41, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Hiab—Foco AB hyrde kontorslokaler i kvarteret Lansen 1 i Hudiksvall av den kommunala stiftelsen Hudiksvallsbostäder. Mellan bolaget, stiftelsen och kommunen träffades en överenskommelse om att
bolaget i förtid skulle lösas från hyresavtalet.
Överenskommelsen innebar bl.a. att bolaget mot viss avlösenersättning löstes från hyreskontraktet tidigast den 1 januari 1985 och senast 13 maj samma år i stället för den i hyreskontraktet angiv— na tidpunkten 31 juli 1987 samt att för återståen— de hyrestid fr.o.m. 1 januari 1984 bolagets hyres— kostnader skulle, efter omplacering av vissa lån
i fastigheten, baseras på en kapitaltjänstkostnad om 3 515 000 kr. Stiftelsen erhöll även rätt att redan från den 1 januari 1984 disponera ett av våningsplanen i kontorsbyggnaden. Kommunen förband sig vidare enligt punkten 5 i överenskommelsen att gentemot stiftelsen för perioden 1 januari 1984 - 31 juli 1987 medverka till att hyresförluster inte uppstod på stiftelsens fastighet Lansen nr 1 i Hudiksvall.
Kf beslöt att godkänna överenskommelsen. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Vad gäller klagandenas invändning att kommunen genom klandrade beslutet överskridit sin befogen- het, framgår av stadgarna för stiftelsen Hudikss vallsbostäder att stiftelsen till föremål för sin verksamhet har att inom Hudiksvalls kommun förvärva fastigheter eller tomträtt till tomter för att därå uppföra och förvalta bostadshus med tillhörande affärslägenheter, lokaler och andra kollektiva anordningar ävensom kommunala service— lokaler. Stiftelsens verksamhet kan enligt stad— garna även omfatta uppförande av småhus för för- säljning. Utan medgivande av länsbostadsnämnden äger stiftelsen dock ej bedriva annan byggnads— verksamhet än sådan till vilken utgår statligt eller kommunalt stöd. Stiftelsens beslut i prin- cipfrågor skall underställas kommunstyrelsen för godkännande. - Av stadgarna framgår vidare att kommunen dels tillskjutit grundfonden, dels har det dominerande inflytandet i stiftelsen samt att denna godkänts av länsbostadsnämnden från de synpunkter nämnden har att företräda. Stiftelsen fullgör således en del av den kommunen åvilande uppgiften att tillhandahålla bostäder och i vissa fall andra lokaler åt kommunens innevånare. — Eftersom kommunen vare sig själv eller genom
särskilt rättssubjekt äger medverka i verksamhet
som står främmande för dess kompetens, har en kommunal bostadsstiftelse vid sin fastighetsför— valtning och verksamhet i övrigt att verka inom ramen för såväl sina stadgar som det kommunala kompetensområdet. Kommunen får också anses oför— hindrad att överföra medel till sådan stiftelse
i och för dess kompetensenliga verksamhet, och då erinringar i sist berört hänseende ej anförts mot stiftelsens ägande och förvaltning av kontors- fastigheten Lansen 1 möter i och för sig ej hinder mot garantiåtagande från kommunens sida gentemot stiftelsen för hyresförluster som kan uppkomma vid förvaltningen av fastigheten, såvida ej hyres— förlusten uppkommit t.ex. genom eftergift av hyresfordran gentemot enskilt företag och efter—
giften är att bedöma som en direkt subvention av företaget. - En eftergift av rätt till hyreser—
sättning gentemot enskilt företag där, i brist på motprestation eller av andra skäl, direkt kan konstateras en slutlig förlust för kommunen i hyresförhållandet torde regelmässigt anses utgöra en otillåten form av subvention. Motsvarande måste också anses gälla när som i förevarande fall kom- munen gentemot stiftelsen såsom särskilt rätts— objekt åtagit sig att kompensera bortfallet av hyresintäkter som eftergivits av stiftelsen. Undan— tagsvis kan i och för sig vissa annars otillåtna former av subventioner till enskilt näringsliv ändock anses kompetensenliga om särskilda skäl föreligger för kommunen att i det enskilda fallet vidtaga viss åtgärd. Sådana särskilda omständig- heter kan exempelvis vara när behov föreligger för kommunen att komma till rätta med en svår arbetslöshetssituation och detta inte kan ske på annat sätt än genom viss subvention till enskild rörelse. — När vederbörligt kommunalt organ så— ledes prövar frågor, som det enligt stiftelsens stadgar ankommer på kommunen att godkänna, har
det kommunala organet därför att göra samma bedöm-
ning som om det gällt frågor rörande en av kommunen själv ägd fastighet, vilket innebär att kommunen i princip-ej utan godtagbara skäl äger godkänna stiftelsens medverkan i en för stiftelsen dålig uppgörelse i syfte att stödja ett enskilt industri— företag. - Beträffande frågan huruvida godkännan— det av nu aktuell överenskommelse innebär något befogenhetsöverskridande framgår av hyresavtalet mellan stiftelsen och bolaget att detta för en tid av tio år räknat från den 1 augusti 1977 förhyrde ifrågavarande lokaler av stiftelsen samt att för det fall bolaget önskade frånträda kontraktet
före hyrestidens utgång bolaget hade att utge hyra till den dag annan hyresgäst godkänts av hyres— värden. — Av utredningen i målet framgår vidare att bortfallet av hyresintäkter från Hiab—Foco vid förtida lösen av hyreskontraktet enligt träf— fad överenskommelse kan beräknas uppgå till i
vart fall 11,9 milj. kr exklusive kostnader för omplacering av befintliga lån till län med lägre räntekostnader. Mot detta skall dock ställas
dels vad bolaget åtagit sig att utge i avlösen—
ersättning dels den möjlighet som finns för stif-
telsen att under resterande kontraktstid uthyra
de lediga lokalerna. - Någon egentlig utredning rörande möjligheterna till uthyrning finns dock
ej i målet. Med hänsyn härtill och till förhållan— det mellan de ömsesidiga prestationerna och stor— leken på det — särskilt med hänsyn till den i hyreskontraktet intagna bestämmelsen rörande vill— koren för en förtida uppsägning från bolagets
sida — ensidiga risktagande som överenskommelsen innebär från kommunens sida, får dock uppgörelsen vid en samlad bedömning anses innebära en sådan subvention gentemot företaget som ur kommunalrätts— lig synpunkt är att anse som otillbörlig. Några förhållanden som skulle kunna medföra att det
ändå kan anses utgöra en kommunens angelägenhet
att åtaga sig att gottgöra stiftelsen för det
hyresbortfall som kan uppkomma i anledning av att bolaget genom förtida avlösning från hyreskontrak— tet befrias från den avtalsenliga skyldigheten
att erlägga hyra till stiftelsen har inte åberopats av kommunen. Av det anförda följer att fullmäktige genom sitt beslut att godkänna överenskommelsen mellan stiftelsen och bolaget måste anses ha över— skridit sin befogenhet. Fullmäktiges beslut skall därför upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD KR avslog 1984—03—16 en begäran om verkställighets— förbud.
Ref. 81
DOMSTOL KRNS, 04, 1984—10—08, 9605—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Tierps kommun, 1983—12—15, S 254, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Mellan kommunen och det kommunala bolaget Tierps Industri— och Fastighets Aktiebolag,TIFAB, upp— rättades ett förslag till avtal angående hyres— garanti med bl.a. följande lydelse:
a. Avtalet omfattar dels de industrifastigheter som bolaget äger vid detta avtals underteck— nande och dels de fastigheter, som bolaget därefter kan komma att förvärva.
b. Med hyresgaranti avses att kommunen förbinder sig att ersätta bolaget för hyresförluster en— ligt vad nedan sägs.
c. Med hyra avses den av bolaget för visst objekt
fastställda hyran jämte värmekostnader.
d. Med hyresförlust avses skillnaden mellan av bolaget fastställd hyra och upplupen hyra för
samma objekt.
e. Ersättning utgår för hyresförlust e1. förorsakad av att hyresgäst ej kunnat
erhållas
e2. på grund av att bolaget i sysselsättnings— främjande syfte upplåtit lokal mot hyra som understiger för lokalen fastställd
hyra.
f. Detta avtal gäller från och med den 1 januari 1984 till och med den 31 december 1993. Av— talet förlänges med fem år i sänder såvida icke någon av parterna uppsäger detsamma senast tolv månader före avtalstidens utgång. Kf beslöt att godkänna avtalsförslaget. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det utgör ej en kommunens angelägenhet att ingå ett garantiavtal av innebörd att bolaget gott— göres det hyresbortfall som uppkommer dels genom att lokaler ej blir uthyrda, dels genom att en— skilda företag såsom hyresgäster befrias helt eller delvis från att erlägga hyra för lokaler uthyrda av bolaget. Det kan inte heller antagas att det beslutade garantiåtagandet äger sådan betydelse för motverkande av arbetslöshet i kom— munen att det därför skulle anses avse en kommu— nens angelägenhet. Kommunfullmäktige har därför genom överklagade beslutet överskridit sin befo-
genhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1984—01—17.
Ref. 82
DOMSTOL KRNJ, 01, 1985—12—23, 2986—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Emmaboda kommun, 1985—06—27, 5 90
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Vid årsskiftet 1984/1985 upphörde Kooperativa Föreningen Allas upa med dagligvaruförsörjning
i Eriksmåla. Föreningen hyrde butikslokal av Emmaboda Bostads AB, (EBA), i fastigheten Huvud— hultaö 1:61 i Eriksmåla. Styrelsen för EBA fatta— de i januari 1985 beslut om en årshyra under 1985 på 54 000 kr för lokalen. Marianne Björk— lund anmälde sitt intresse av att hyra lokalen och lämnade anbud på hyran enligt följande: första och andra året en årshyra på 30 000 kr tredje och fjärde året en årshyra på 45 000 kr.
Kf beslöt att garantera EBA skillnaden mellan erforderlig hyresnivå och den hyra anbudsgivaren erbjudit sig betala för att möjliggöra daglig— varuhandel i fastigheten Huvudhultaö 1:61 i Eriksmåla, att för ändamålet anslå 10 000 kr i subvention till EBA för 1985 samt att anvisa
10 000 kr från konto 5 114 1 stöd till bostads-
företag och industristiftelse i 1985 års budget. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Den åtgärd, som vidtagits genom klandrade be— slutet, består i att kommunfullmäktige gett en hyressubvention till en viss näringsidkare
och således lämnat denne ekonomiskt stöd. Av ut— redningen får anses framgå att varuförsörjningen i Eriksmåla med omnejd är tillfredsställande ordnad. Beslutet måste därför anses innebära ett ur kommunalrättslig synpunkt obehörigt under—
stödjande av enskild. Vad kommunen invänt rörande arbetstillfällen och framtida behov av samhälls— service har inte visats vara av den art att subventionen på sådan grund blir kompetensenlig.
Beslutet skall därför upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
2.21.11 Förlusttäckning Se förutom referaten nedan även Ref. 64, 78% och 79.
Ref. 83
DOMSTOL REGR, 1984—06—06, 88—1984, ej pt
KRSU, 04, 1983-12—13, 5789—1982 5962—1982
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Övertorneå kommun, 1982—11-19, 10 och 23 55, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt under 5 10 att i 1983 års budget anvisa 1 721 300 kr för täckande av Industristiftelsens
kostnader för 1983 års verksamhet och under 5 23
att fastställa kommunens budget för 1983.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Klaganden har gjort gällande att Matarengi Skinn— produkter AB genom överklagade besluten skulle tillföras omkring 1,5 milj. kr av de medel som anvisats till täckande av Industristiftelsens kostnader i beslutet under 5 10 och i den under
5 23 fastställda budgeten. Av ett till handlingar— na i målet fogat protokoll från sammanträde med Industristiftelsens styrelse den 14 juni 1982 framgår att bolaget hemställt om medel från Indu— stristiftelsen till täckande av förlust för 1981
med 1 521 294 kr 38 öre och att Industristiftel— sens styrelse beslutat inge framställning till kommunfullmäktige om anslag med motsvarande be— lopp. Kommunfullmäktige har i yttrande till kam— marrätten påtalat att det ålåg Industristiftelsen att besluta om anslagets disposition men har inte gjort gällande annat än att bolaget skulle till— föras medel i enlighet med vad klaganden påstått. Kammarrätten har därför att pröva om det kan anses förenligt med den kommunala kompetensen att till— föra bolaget ifrågavarande medel. Kommunen har åberopat att bidraget skall ses som en åtgärd för att bekämpa arbetslösheten i kommunen och att
säkerställa tidigare kommunala kapitalinvestering— ar i företaget. Klaganden har i kammarrätten på- stått — vilket inte givit kommunen anledning till erinran — att företaget gått med förlust i flera år och att förlusterna täckts med kommunala medel. Utredning saknas om det nu aktuella kapitaltill— skottets betydelse för bolagets möjligheter att förbättra resultatet på sikt och därmed trygga sysselsättningen. Kammarrätten finner vid dessa förhållanden det inte klarlagt att den betydande insats av kapital varom fråga är skulle annat än tillfälligt få betydelse för sysselsättningen i kommunen. Med hänsyn till det anförda finner kam—
marrätten att kommunen genom klandrade besluten överskridit sin kompetens.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
ANMÄRKNING Matarengi Skinnprodukter AB ägdes av kommunen.
Jämför Ref. 88.
DOMSTOL REGR, 1984—11—14 3645——3646—1984, avskrivet
KRNS, 05, 1984—07—02, 9720—1982 10084—1982
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Stockholms kommun, 1982—11—22, S 7, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
I anslutning till budgetförslaget för 1983 fram— lade fastighetsnämnden i kommunen på uppdrag av kommunstyrelsen ett förslag om kommunalt stöd till AB Svenska Bostäder, ett av kommunen helägt bolag, för bolagets driftunderskott under 1981 av— seende centrumanläggningen i Kista. Förslaget inne— har att stödet skulle ges som ett ränte- och amorteringsfritt lån uppgående till 15 000 000 kr och att detta skulle återbetalas när anläggningen gav överskott. Förslaget godkändes av kommunstyrel—
sen.
Kf beslöt under anslaget "8. Bostadspolitiska åt— gärder" att enligt kommunstyrelsens hemställan
godkänna ifrågavarande förslag. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Uppförande och drift av en sådan kommersiell an— läggning som Kista Centrum utgör kan ej anses vara en kommunal angelägenhet. Det kan därför i princip inte heller vara en sådan angelägenhet att lämna lån till ett bolag för detta ändamål. I målet har från kommunens sida åberopats bl.a. att bostadshyrorna i såväl det kommunägda AB Svenska Bostäders fastigheter som i privata fas— tigheter i kommunen skulle kunna hållas nere som en följd av det beslutade lånet och att beslutet därför skall anses lagligt enligt 1 S lagen
(1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsför— sörjningens främjande m.m. Mot detta kan anmärkas följande. Vid sidan av sin verksamhet för bostads- försörjningen bedriver bolaget en ej obetydlig affärsmässig verksamhet av annat slag i Kista Centrum. Sistnämnda verksamhet har hittills varit förlustbringande för bolaget. Det av kommunen lämnade stödet för att täcka sålunda uppkommen förlust kan med hänsyn till omständigheterna ej anses som en sådan åtgärd till bostadsförsörjning— ens främjande som avses i det åberopade lagrummet. Det kan därför inte vara en kommunal angelägenhet att lämna ett sådant stöd. Genom att ändå besluta därom har kommunfullmäktige överskridit sin be-
fogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Kammarrätten avslog 1983—01—17 en begäran om verk- ställighetsförbud.
Ref. 85
DOMSTOL REGR, 1985—03—08, 5493—1984, ej pt
KRSU, 04, 1984—11—05, 4210-1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Sorsele kommun, 1984—06—27 S 88, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Förvaltningsberättelsen för det kommunala bolaget Sorsele kommuns Industrifastighets AB, SIFAB, vi— sade att det erfordrades tillskott av kapital för kostnadstäckning med ett belopp om ca 380 880 kr för år 1983 och med ett belopp om 48 534 kr för år 1982.
Med anledning av detta föreslog kommunstyrelsen att kommunfullmäktige i enlighet med sitt laga— kraftvunna beslut 5 104/80 skulle besluta om
tillskott till SIFAB med 429 414 kr genom omdispo— sitioner på konton i 1984 års budget.
Kf biföll kommunstyrelsens förslag. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
I den av klaganden åberopade domen från december 1983 har beslut om vissa bidrag till SIFAB upp— hävts bl.a. på den grunden att ändamålsbestäm— ningen i bolagsordningen varit olaglig. Av kommu— nens svar på besvären i detta mål framgår att bo— lagsordningen för SIFAB i aktuellt hänseende är likalydande med den som i 1983 års dom befanns olaglig. Med hänsyn härtill och då särskilda skäl för att ändå lämna bidrag till SIFAB inte visats föreligga skall besvären bifallas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
ANMÄRKNING
Med den i domskälen omnämnda domen avses domen i Ref. 79.
I ett senare beslut, se Ref. 86, beslöt kommun— fullmäktige att vidhålla sitt av kammarrätten upphävda beslut om tillskott till SIFAB.
Ref. 86
DOMSTOL KRSU, 01, 1985—07-12, 6042—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Sorsele kommun, 1984—11—26, S 135, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Sorsele kommuns Industrifastighets Aktiebolag, SIFAB, behövde enligt styrelsens förvaltningsbe— rättelse för år 1983 bidrag för kostnadstäckning till ett belopp om ca 380 880 kr för år 1983 och
till ett belopp om 48 534 kr för år 1982. Kommun— fullmäktige beslöt 1984—06—27, S 88 att bevilja SIFAB ett tillskott om 429 414 kr. Kammarrätten upphävde beslutet under åberopande av befogenhets— överskridande. Kommunen överklagade till rege— ringsrätten. Innan regeringsrätten hade avgjort frågan om prövningstillstånd prövade kommunfull— mäktige ånyo om SIFAB skulle få kostnadstäckning för år 1982 och 1983.
Kf beslöt att vidhålla sitt tidigare beslut om tillskott till SIFAB med 429 414 kr.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kammarrätten har i domen den 5 november 1984 funnit att kommunfullmäktige överskridit sin be- fogenhet genom att anvisa medel till täckande
av underskott i SIFAB. Fullmäktiges beslut upp— hävdes på den grunden att ändamålsbestämningen i SIFAB:s bolagsordning var olaglig och att särskilda skäl för att ändå lämna bidrag till bolaget inte hade visats föreligga. Genom att hän— visa till nämnda dom har klaganden uppenbarligen velat göra gällande att även det nu överklagade beslutet är olagligt av samma skäl som kommunfull— mäktiges tidigare upphävda beslut. Det som i
förevarande mål förekommit ger inte anledning till annan bedömning än den kammarrätten gjort i domen den 5 november 1984. Kammarrätten finner därför att kommunfullmäktige genom klandrade be— slutet har överskridit sin befogenhet. Besvären skall därför bifallas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
ANMÄRKNING Se Ref. 85 angående det först upphävda beslutet.
DOMSTOL REGR, 1985—12-30, 1593—1984, ej pt
KRSU, 04, 1984—03—02, 6021—1983
öVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Åsele kommun, 1983—12-05, S 262, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Åsele Hantverks— och Industrilokaler AB, ÅHIL, var ett av kommunen helägt bolag. Enligt bolags— ordningen skulle ÅHIL uppföra, köpa, sälja och förvalta fastigheter för beredande av lokaler för hantverk och småindustri inom kommunen ävensom
bedriva annan därmed förenlig verksamhet.
Förutom fastighetsförvaltning ägnade sig ÅHIL åt engagemang i olika företag, bl.a. genom aktieägan— de, konsulthjälp, finansiellt stöd och borgens— hjälp.
Länsstyrelsen hade för att avge yttrande i ett ärende, som avsåg besvär över Arbetsmarknadsstyrel— sens beslut 1983—08—03 angående framställning från ÅHIL om befrielse från infriande av borgensansvar, begärt besked från kommunen dels om den var beredd att täcka de väntade underskotten för år 1983 och 1984 i ÅHIL, dels vilken årlig underskottsnivå kommunen härefter var beredd att acceptera och
täcka.
ÅHIL:s styrelse föreslog kommunen att garantera förluster för 1983 och 1984 enligt följande upp—
ställning:
Balanserad förlust vid utgången
av 1982 —3 600 000 kr Beräknad förlust under 1983 —2 000 000 kr Kommunalt bidrag för 1983 +3 200 000 kr — Beräknad balanserad förlust
vid slutet av 1983 —2 400 000 kr Beräknad förlust under 1984 —2 000 000 kr Kommunalt bidrag enligt anta— gen budget för 1984 +3 000 000 kr — Beräknad balanserad förlust
vid slutet av 1984 —1 400 000 kr Kommunen utställer revers på beloppet +1 400 000 kr — Återstående balanserad för—
lust 0 kr
Vidare föreslog ÅHIL:s styrelse kommunen att unde de närmaste åren efter 1984 acceptera en under- skottsnivå mellan 1 500 000 — 2 500 000 kr för ÅHIL:s verksamhet.
Kf beslöt att bifalla ÅHILzs styrelses förslag. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Genom klandrade beslutet har kommunen garanterat de balanserade förlusterna år 1983 och 1984 för ÅHIL. Av beslutet framgår att kommunen räknar
med att bolagets verksamhet de närmaste åren kom— mer att ge underskott med betydande belopp. Av utredningen imålet framgår att ÅHIL och dess dotterbolag i vart fall delvis bedriver verksam- het som faller utanför vad som kan anses som kom— munala angelägenheter. Kommunen har emellertid som grund för beslutet åberopat att tillskottet av medel till ÅHIL skett dels för att motverka
en ytterligare minskning av arbetstillfällena inom kommunen, dels för att skydda kommunen mot förmögenhetsförlust. Med hänsyn till den förvän— tade resultatutvecklingen för ÅHIL finner kammar— rätten inte att kommunen visat att ifrågavarande
r
tillskott av medel kommer att annat än tillfälligt få dessa önskade konsekvenser. Kommunfullmäktiges beslut kan därför inte anses ligga inom den kom—
munala kompetensen.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD
1984—01-03 yttrade KR att den fann det erforder— ligt att inhämta yttrande från kommunen före av— görandet av frågan om verkställighetsförbud. Där- efter förordnade KR i domen att den omedelbart skulle lända till efterrättelse.
2.21.12 Avvecklingsbidrag Ref. 88
DOMSTOL KRSU, 02, 1985—07—07, 2467—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i övertorneå kommun, 1984—03—30, S 51, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att bevilja industristiftelsen 1 000 000 kr att användas som avvecklingsbidrag till det
kommunala bolaget Matarengi Skinnprodukter AB.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Utredningen i målet ger vid handen att bolaget gått med förlust i flera år och att förlusten
täcks med kommunala medel.
Kammarrätten har i dom den 13 december 1983 hävt ett beslut av komunfullmäktige om bidrag till industristiftelsen på drygt 1,5 miljoner till täckande av bolagets förlust för 1981. Kommunen åberopade då som nu bl.a. sysselsättningsläget i kommunen. Kammarrätten fann på anförda skäl inte klarlagt att kommunens bidrag annat än tillfäl— ligt skulle få betydelse för sysselsättningen i kommunen. Vad bolaget anfört i förevarande mål
ger inte anledning till annan bedömning. Ej heller innebär vad kommunen anfört att det är visat att ifrågavarande bidrag varit nödvändigt för att undvika väsentlig ekonomisk förlust för kommunen vid likvidation av bolaget eller att bidraget eljest kan anses avse en kommunens ange— lägenhet. Med hänsyn härtill finner kammarrätten att kommunfullmäktige genom det klandrade beslu— tet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1984—04—17.
ANMÄRKNING Jämför Ref. 83.
2.21.13 Förskottering av utgifter
Se referat 39
2.21.14 Köp av bolags egendom för finansiell
omstrukturering av säljarbolaget
Ref. 89
DOMSTOL REGR, 1983—02—10, 4448—1982, ej pt
KRSU, 02, 1982—11—24, 1864—1982
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Ljusdals kommun, 1982—03—29, S 96,
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kommunen ägde hälften av aktierna i bolaget
AB Jon Jonsson & Co. Bolaget som bl.a. ägde flera skogsfastigheter hade, som ett led i en planerad finansiell omstrukturering, meddelat kommunen att det.avsåg att utbjuda skogsfastigheterna till försäljning och erbjudit kommunen att förvärva dessa.
Kf beslöt bl.a. att förvärva elva skogsfastig— heter av bolaget för en köpeskilling av 3 250 000 kr och att finansiera förvärvet genom att uppta lån på samma belopp hos Sparbankernas bank med en
löptid av tio år. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommuns förvärv av jordbruksfastighet annat än för markpolitiskt syfte är att hänföra till ange— lägenhet som normalt faller utanför kommunens allmänna kompetens. För att förvärvet skall kunna anses utgöra en kommunal angelägenhet erfordras att till stöd för förvärvet föreligger särskilda omständigheter. Ljusdals kommun har inte visat att det varit nödvändigt att förvärva ifrågavaran— de fastigheter för att undvika en ekonomisk för— lust. Inte heller i övrigt har åberopats omstän— dighet som medför att förvärvet skulle anses som en kommunens angelägenhet. Fullmäktige måste där— för genom att godkänna köpet anses ha överskridit
sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
ANMÄRKNING
Kommunen gjorde gällande i kammarrätten att bola— get hade behov av en finansiell omstrukturering för att dels fortleva, dels inte försämra sin marknadsposition och att det var i kommunens in— tresse att genom fastighetsförvärvet tillskjuta kapital till bolaget och därmed skydda kommunen mot direkta förmögenhetsförluster. I regerings- rätten åberopade kommunen även sysselsättnings och skogspolitiska skäl för sitt förvärv.
Kommunens förvärv av aktier i bolaget hade god— känts av regeringsrätten, RÅ 1968 K 497, då för— värvet hade sådan betydelse för motverkande av arbetslöshet att det var en kommunens angelägen— het.
2.21.15 Godkännande av bolags eller stiftelses åtgärder
Ref. 90
DOMSTOL KRNG, 06, 1983—09—19, 4277—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Ks i Marks kommun, 1983—05—03, 5 183
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kommunen bedrev viss verksamhet genom helägda aktiebolag. Ett av dessa bolag var Marks Fastig— hets AB. Bolaget anmälde till Ks dels att bola— gets styrelse hade beslutat att av AB Tre Färgare, Skene, förvärva industrifastigheten Assberg Nilsa— gården 1:36 i Skene för en köpeskilling av
1 500 000 kr, dels att bolagets styrelse till
AB Tre Färgare uthyrt samma fastighet för en tid av sju år för en bashyra, som var kallhyra, upp— gående till 276 000 kr för år och förenad med indexklausul.
Ks beslöt att med godkännande lägga anmälan till handlingarna.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
För att en kommuns förvärv av en industrifastig— het av ifrågavarande slag på villkor att den skall uthyras till säljaren skall kunna utgöra en kommunal angelägenhet fordras att till stöd för förvärvet föreligger särskilda skäl. Vad som i förevarande fall har kommit fram rörande omstän— digheterna vid fastighetsförvärvet visar inte att det till följd av åtgärdernas betydelse för sysselsättningen i kommunen eller eljest före— legat sådana särskilda skäl att kommunen ägt genomföra förvärvet.
Förvärvaren av fastigheten är ett av kommunen hel— ägt aktiebolag, och uthyrare av fastigheten är samma bolag, som enligt bolagsordningen har till uppgift att förvärva, uppföra och sälja fastig—
heter, förvalta och hyra ut lokaler, medverka till att gemensam service ställs till närings— livets förfogande samt bedriva annan därmed fören—
lig verksamhet.
Genom att godkänna åtgärder av bolaget, som kom— munen enligt det nyss anförda icke själv ägt före—
taga, har kommunen överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD 1983—05—20 ej bifall.
Ref. 91
DOMSTOL KRNG, 06, 1983—12—09, 8977—1982
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Osby kommun, 1982—11—29, S 183
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Osby kommunala industristiftelse anhöll om kommun— fullmäktiges godkännande av stiftelsens förvärv av fastigheten Hammaren 3 i Osby från Gerdéns
Byggnads AB för en köpeskilling av 1 500 000 kr.
Kf beslöt att godkänna stiftelsens förvärv av
fastigheten Hammaren 3 i Osby. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Av handlingarna i målet framgår att tre avtal upp— rättats, nämligen ett omslagsavtal mellan Osby kommun genom dess kommunstyrelse och Gerdéns Byggnads AB, ett köpeavtal mellan Osby kommunala industristiftelse (köpare) och Gerdéns Byggnads
AB (säljare) samt ett hyresavtal mellan Osby kommunala industristiftelse (hyresvärd) och Ger— déns Byggndas AB (hyresgäst). Enligt punkt 1 i
omslagsavtalet förbinder sig bolaget bl.a. att ha sitt säte och bibehålla sin förvaltning i kommun— en minst fram t.o.m. den 31 december 1992, att fullfölja ett riktat ackord enligt av bolaget gjorda utfästelser samt att ha som målsättning att återköpa fastigheten så snart det är ekono— miskt möjligt. Köpeskillingen för fastigheten utgör enligt köpeavtalet 1 500 000 kr. Av punkt 4 i hyresavtalet framgår att årshyran skall utgå med ett belopp som överskrider hyresvärdens verk— liga räntekostnad med fem procent. Enligt punkt 6 i hyresavtalet äger hyresgästen rätt att när som helst under hyrestiden förvärva den förhyrda fastigheten för en köpeskilling motsvarande det belopp för vilket hyresvärden förvärvat fastig— heten jämte hyresvärdens eventuella kostnader vid om— och tillbyggnader samtlagfartskostnader, minskat med en avskrivningsdel om 37 500 kr per år. Kommunfullmäktiges överklagade beslut innebär att fullmäktige godkänt Osby kommunala industri— stiftelses förvärv av fastigheten Hammaren 3. För att en kommuns förvärv av en industrifastig— het av ifrågavarande slag på villkor att den skall uthyras till säljaren skall kunna utgöra en kommunal angelägenhet fordras att till stöd för förvärvet föreligger särskilda skäl. Vad som i förevarande fall kommit fram rörande omständig— heterna vid fastighetsförvärvet visar inte att det till följd av åtgärdernas betydelse för sys— selsättningen i kommunen eller eljest förelegat sådana särskilda skäl att kommunen ägt godkänna förvärvet. Genom att godkänna den kommunala indu— stristiftelsens förvärv av fastigheten har kom— munen överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD 1982—12—21 ej bifall.
ANMÄRKNING Jämför Ref. 92 nedan.
DOMSTOL KRNG, 06, 1983—12—09, 1092—1983
öVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Osby kommun, 1983-01—31, S 9
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Sedan Kfzs beslut i Ref. 91 ovan hade över- klagats till KR slöt Osby kommunala industri— stiftelse ett nytt köpeavtal med Gerdéns Byggnads AB angående förvärv av fastigheten Hammaren 3 i Osby. Avtalet skulle vara bindande för stiftelsen endast under förutsättning av att Kf godkände förvärvet. Detta var en skillnad i förhållande till det första avtalet som krävde Kfzs laga- kraftägande godkännande.
Stiftelsen anhöll om att det nya förvärvet skulle
godkännas av Kf. Kf beslöt att godkänna förvärvet. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Av handlingarna i målet framgår att tre avtal upprättats, nämligen ett omslagsavtal mellan Osby kommun genom dess kommunstyrelse och Gerdéns Bygg— nads AB, ett köpeavtal mellan Osby kommunala indu— stristiftelse (köpare) och Gerdéns Byggnads AB (säljare) samt ett hyresavtal mellan Osby kommuna— la industristiftelse (hyresvärd) och Gerdéns Byggnads AB (hyresgäst). Enligt punkt 1 i omslags— avtalet förbinder sig bolaget bl.a. att ha sitt säte och bibehålla sin förvaltning i kommunen minst fram t.o.m. den 31 december 1992, att full— följa ett riktat ackord enligt av bolaget gjorda utfästelser samt att ha som målsättning att åter— köpa fastigheten så snart det är ekonomiskt möj— ligt. Köpeskillingen för fastigheten utgör enligt
köpeavtalet 1 500 000 kr. Av punkt 4 i hyresavta— let framgår att årshyran skall utgå med ett be— lopp som överskrider hyresvärdens verkliga ränte— kostnad med fem procent. Enligt punkt 6 i hyres— avtalet äger hyresgästen rätt att när som helst under hyrestiden förvärva den förhyrda fastighet— en för en köpeskilling motsvarande det belopp för vilket hyresvärden förvärvat fastigheten jämte hyresvärdens eventuella kostnader vid om— och tillbyggnader samtlagfartskostnader, minskat med en avskrivningsdel om 37 500 kr per år. Kommun— fullmäktiges överklagade beslut innebär att full— mäktige godkänt Osby kommunala industristiftelses förvärv av fastigheten Hammaren 3. För att en kommuns förvärv av en industrifastighet av ifråga— varande slag på villkor att den skall uthyras till säljaren skall kunna utgöra en kommunal ange— lägenhet fordras att till stöd för förvärvet före- ligger särskilda skäl. Vad som i förevarande fall kommit fram rörande omständigheterna vid fastig— hetsförvärvet visar inte att det till följd av åtgärdernas betydelse för sysselsättningen i kommunen eller eljest förelegat sådana särskilda skäl att kommunen ägt att godkänna förvärvet. Ge— nom att godkänna den kommunala industristiftel— sens förvärv av fastigheten har kommunen överskri— dit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD
1983—02—11 ej bifall. REGR avslog 1983—03—22, mål 1084—1983, en begäran om prövningstillstånd be— träffande besvär över det beslutet.
ANMÄRKNING Detta mål avgjordes samtidigt som målet angående godkännande av det första avtalet, Ref. 91.
DOMSTOL KRSU, 01, 1985—01—18, 3693—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf iNordanstigs kommun, 1984—05—28, S 70, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Styrelsen för Nordanstigs Fastighets AB hade i en skrivelse till kommunen angående kostnadstäckning för Nordanstigs Fastighets AB anfört: Nordanstigs Fastighets AB uthyr i Ilsbo lokaler och bostads— lägenheter. Då kommunen köpte Nordanstigs Fastig- hets AB ingick att bolaget skulle hyra ut huvud— parten av lokalerna till Ilsbo Mekaniska Verk- stads AB. Hyresavtalet gäller under tiden 1 juli 1980 — 30 juni 1985. Omstrukturering har medfört mindre arbete för Ilsbo Mekaniska AB och minsk— ning av bolagets personalstyrka. Ilsbo Mekaniska AB har därmed inte heller behov av alla lokaler. Ilsbo Mekaniska AB har begärt sänkta lokalkostnader och att fastighetsbolaget skall överta underhåll, skötsel och uppvärmning av fastigheterna. Förhandling har skett med Ilsbo Mekaniska AB. Fastighetsbolagets styrelse har under förutsättning av kommunfull— mäktiges godkännande beslutat att fastighetsbola— get fr.o.m. 1 sept 1983 skall stå som hyresvärd för samtliga hyresgäster i bolagets fastigheter, att nytt avtal med Ilsbo Mekaniska AB skall gälla för tiden 1 september 1983 — 31 december 1984 samt att begära att kommunfullmäktige täcker vän- tat underskott — storleksordning 600 000 kr för åren 1983 — 1984.
Kf beslöt att godkänna styrelsens för fastighetsbolagets åt—
gärder,
att fastighetsbolaget fr.o.m. 1 september 1983 skall stå som hyresvärd för samtliga hyresgäster i bolagets fastigheter,
att nytt avtal med Ilsbo Mekaniska AB skall gälla för tiden 1 september 1983 till 31 december 1984.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Innebörden av det klandrade beslutet framgår inte klart av detta eller det i målet redovisade under— laget. Av utredningen i målet, särskilt vad som anförts i skrivelsen från fastighetsbolaget och i kommunfullmäktiges yttrande över besvären, får emellertid anses framgå att beslutet i vart fall avsetts innefatta ett godkännande av åtgärder i syfte att stödja bolaget i Ilsbo genom sänkta lokalkostnader och att därmed motverka företags— nedläggelse som berövar bolagets anställda sina arbeten. I fråga om kommunfullmäktiges beslut att godkänna fastighetsbolagets åtgärder är kompetens— enligt är att beakta huruvida åtgärderna, om de beslutats direkt av fullmäktige, varit att hän- föra till kommunala angelägenheter. I detta av- seende gör kammarrätten följande bedömning. Åtgärder som innefattar stöd till enskilt närings— liv kan anses utgöra kommunala angelägenheter, om särskilda skäl kan påvisas föreligga för kommunen att i det enskilda fallet vidtaga åtgärderna. Så kan exempelvis vara fallet om det visas att fråga är om stöd som är av särskild betydelse för att avhjälpa och motverka arbetslöshet i kommunen. Genom vad som anförts i förevarande mål kan emel— lertid inte anses ha visats att det stöd till bolaget i Ilsbo som de ifrågavarande åtgärderna får anses innefatta har sådan betydelse för av— hjälpande av arbetslöshet inom kommunen att stö— det av det skälet kan hänföras till en kommunal
angelägenhet. I målet har inte heller åberopats annan omständighet av beskaffenhet att medföra att åtgärderna är att hänföra till en sådan angelägenhet. Då åtgärderna sålunda inte kan anses utgöra en kommunal angelägenhet som kommun— en äger vidtaga, skall kommunfullmäktiges beslut att godkänna dem upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
Ref. 94
DOMSTOL REGR, 1985—01—25, 3228—1983, ej pt
KRSU, 01, 1983—07—15, 14—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE KS i Sorsele kommun, 1982—12—21, S 373, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Det kommunala bolaget Sorsele kommuns Industri— fastighets AB, SIFAB, förvärvade år 1978 industri— fastigheten Norrsele 1:70 av Nordsvenska Furupro— dukter AB (NEP) i konkurs för 1,1 milj. kr. Pro— duktionsmaskiner och industritillbehör förvärvades av Sorseleprodukter AB (SP) som hyrde fastigheten och fortsatte tillverkningen av samma produkter som NEP gjort. Genom lösöreköp förvärvades seder— mera större delen av produktionsmaskinerna och in— dustritillbehören av Nilwood AB. Våren 1980 gick SP i konkurs och hösten 1980 uthyrdes lokalen till KNUTAB i Sorsele AB. Detta företag försattes i konkurs år 1982.
SIFAB, Utvecklingsfonden och en bank upprättade
ett förslag till rekonstruktion av KNUTAB i Sorsele AB i konkurs. Förslaget innebar bl.a. att SIFAB skulle teckna aktier för 500 000 kr i ett nybildat företag,KNUTABTRÄ AB, förvärva maskiner för
350 000 kr från KNUTAB i Sorsele AB i konkurs och gå i borgen för ett belopp om 250 000 kr.
Rekonstruktionsförslaget underställdes kommunen för prövning.
Ks beslöt att rekommendera SIFAB att genomföra för— slaget under förutsättning att erforderliga åtagan- den i övrigt uppfylldes av Utvecklingsfonden och banken.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
De åtgärder som kommunstyrelsen rekommenderat SIFAB att genomföra är att anse som sådant ingripande i det egentliga näringslivet, som det normalt ej ankommer på en kommun att vidtaga vare sig själv eller genom ett kommunalägt bolag, såvida inte särskilda skäl härför föreligger. Av kommunens egna uppgifter framgår, att det hittills varit förenat med stora svårigheter att bedriva någon lönsam verksamhet med den produktionsapparat som funnits tillgänglig på industrifastigheten Norr— sele 1:70. Genom klandrade beslutet har kommunen vidtagit åtgärder som uppenbarligen syftat till att tills vidare genom SIFAB och ett nybildat dotterbolag ta över den av KNUTAB tidigare bedriv— na verksamheten. Någon utredning som ger stöd för antagandet att verksamheten i dess nya form skul— le bli mer framgångsrik än tidigare finns överhuvud— taget ej i målet. Med hänsyn till hittillsvarande resultat finns därför skäl till antagande att kom— munen under överskådlig tid kommer att bära ett riskfyllt ekonomiskt ansvar för verksamheten. Det får också anses tveksamt om kommunens åtaganden kommer att annat än tillfälligtvis få någon bety— delse för sysselsättningen. Med bakgrund härav
kan de aktuella åtgärderna — aktieteckningen i KNUTAB TRÄ AB, förvärvet av maskiner från KNUTAB AB samt borgensåtagandet — ej anses ha någon bety— delse för motverkande av arbetslöshet i kommunen
att klandrade beslutet för den skull kan anses av— se en kommunal angelägenhet. Ej heller i övrigt har förebragts omständigheter som kan ge beslutet en sådan innebörd. Då kommunstyrelsen vid angivna förhållanden överskridit sin befogenhet skall be— slutet därför upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
Ref. 95
DOMSTOL REGR, 1987—03—24, 843—1987, ej pt
KRSU, 03, 1987-01—20, 1909—1986
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Ks 1 Åre kommun, 1986—04—23, S 152, R
SAKOMSTÄNGIDHETER M.M.
Ett avtal hade upprättats mellan det av Höganäs AB ägda bolaget Handöls Täljstens AB och det av kommunen ägda bolaget Aurigena nr 49 AB. Avtalet avsåg överlåtselse till Aurigena av Handöls Täljstens AB:s verksamhet beträffande brytning, bearbetning och marknadsföring av täljsten och olivin. Den överlåtna verksamheten var baserad på fyndigheter inom kommunen.
Ks beslöt att godkänna avtalet. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det för kommunstyrelsenredovisade avtalet innebär att ett kommunalt bolag övertager Handöls Täljsten AB:s industriverksamhet för en köpeskilling av
3 350 000 kr. Eftersom denna verksamhet inte är begränsad till handhavande av sådana uppgifter
som utgör kommunala angelägenheter innebär över— tagandet — normalt sett — ett överskridande av
den kommunala kompetensen. Kommunstyrelsen har emellertid som grund för beslutet åberopat bl.a. att det skall ses som en åtgärd för att bekämpa hotande arbetslöshet i Handöls by. vad beträffar arbetslösheten i kommunen har kommunstyrelsen endast lämnat vissa uppgifter om antalet syssel— satta i företaget och dess betydelse för Handöls by. Någon sådan klar och objektiv bild av arbets— marknadssituationen i kommunen sonlkunnat lämnas exempelvis av länsarbetsnämnden saknas i målet. Av handlingarna framgår vidare att det aktuella företaget drivits med förlust under de senaste fyra åren. Utredning saknas beträffande möjlig— heten för bolaget att upprätthålla verksamheten och därigenom trygga sysselsättningen för fram— tiden. — Vid en samlad bedömning av vad som fram— kommit i målet finner kammarrätten inte visat
att det är motiverat av kommunen att göra insatser av det slag det här är fråga om. Kommunstyrelsens beslut kan på grund härav inte anses kompetens— enligt.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
ANMÄRKNING Aurigena nr 49 AB var det bolag kommunen enligt Ref. 66 ej fick bilda.
2,22 Privata företag
2.22.1 Bojkott av varor på grund av företagares marknadsföring
Ref. 96
DOMSTOL
KRNS, 04, 1985—10—11, 9824—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Täby kommun, 1983—12—15, S 375
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M .
I en av Anne—Marie Snellman, miljöpartiet, hos kommunfullmäktige väckt motion föreslog Snellman att kommunfullmäktige skulle besluta att kommunen avstår från att upphandla produkter från Nestlé och dess dotterbolag Findus, wienerbagaren, Nordfilet A/S, Nescafé, Maggi, Cross & Blackwell, Libby, Sarotti, Chambourey och Poule au pöt. Snellman anförde i motionen bl.a. följande. För att begränsa försäljningen av modersmjölksersätt— ning och skydda den viktiga amningen har WHO ut— arbetat internationella regler för marknadsföring av modersmjölksersättning och denna kod antogs 1981 av samtliga medlemsländer utom USA. Företa— get Nestlé följer inte WHO:s kod och tar in stora vinster på att sälja modersmjölksersättning i u—länderna. Med utstuderad och overderhäftig marknadsföring anstränger sig Nestlé att bryta amningstraditionerna i dessa länder och ersätta den med flaskuppfödning. Man gör detta trots att man vet att flaskuppfödning ofta leder till ohäl— sa och död bland spädbarnen, eftersom mödrarna inte har tillgång till rent vatten, inte har möj— lighet att koka nappflaskan, inte kan läsa bruks— anvisningen och av ekonomiska skäl ofta späder ut pulvret för mycket. Flera föreningar liksom enskilda personer stöder en landsomfattande boj-
kott av produkter från Nestlé och dess dotterbo— lag för att därigenom påverka Nestlé att följa WHO:s föreskrifter. Täby kommun kan genom att delta i denna bojkott påverka situationen för
mödrar och barn i u—länderna. Kf beslöt att uttala att fullmäktige delar de idéer och förslag som framförts i motionen men konstaterar att gällande lagstiftning och tolk— ning av densamma inte möjliggör ett formellt till— styrkande av motionen i sin helhet. Fullmäktige förutsätter enligt beslutet att nämnder och sty— relser i likhet med landstinget vid upphandlingar ställer som villkor att företagen följer WHO— koden fullt ut.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommunfullmäktiges överklagade beslut kan inte ses på annat sätt än som en rekommendation till styrelser och nämnder att avstå från att upphand— la produkter från vissa företag om dessa inte följer av WHO utarbetade och av Sverige och andra medlemsländer antagna internationella regler för marknadsföring av bröstmjölksersättningar m.m. Beslutet är inte att hänföra till sådana kommu- nens angelägenheter som avses i 1 kap. 4 5 kommu— nallagen. Kommunfullmäktige har således genom beslutet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
2.22.2 Förbudsrekommendation angående aluminium—
förpackningar för drycker
Ref. 97
DOMSTOL REGR, 1983-10—07, 3704—1982, ej pt
KRSU, 01, 1982-10—05, 3508—1981 3620—1981
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Falu kommun, 1981-09—10, S 141
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
En motion med förslag till vissa förbuds- rekommendationer rörande dryckesförpackningar av aluminium hade väckts i kommunfullmäktige och hade föranlett beredning inom kommunen. Hälso— vårdsnämnden hade i ett yttrande tillstyrkt bi—
fall till motionen.
Kf beslöt att med utgångspunkt från hälsovårds— nämndens yttrande överlämna åt hälsovårdsnämnden att handlägga ärendet och att motionen därmed
skulle anses besvarad. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
I den aktuella motionen till kommunfullmäktige föreslogs att fullmäktige skulle besluta att re— kommendera affärsidkare i kommunen att inte salu- föra drycker i aluminiumförpackningar samt att rekommendera allmänheten att inte köpa drycker i sådana förpackningar. Sedan motionen remitterats för yttrande till bl.a. hälsovårdsnämnden beslöt nämnden att rekommendera fullmäktige att bifalla motionen. Fullmäktiges beslut i anledning av motionen innebär att fullmäktige "med utgångspunkt från hälsovårdsnämndens yttrande" överlämnade
åt nämnden att handlägga ärendet samt att motion—
en därmed anses besvarad. Kommunfullmäktiges beslut att överlämna till hälsovårdsnämnden
att med utgångspunkt från nämndens eget i yttrandet redovisade ställnings— tagande handlägga ärendet får anses innefatta att fullmäktige fattat ståndpunkt i själva sak— frågan och kan, oavsett den utformning beslutet fått, ges innebörden att nämnden fått i uppdrag att utfärda rekommendationer av det slag som avsågs i motionen. Av utredningen framgår inte att syftet med fullmäktiges beslut i första hand varit att tillvarataga något för den kommunala verksamheten i Falu kommun specifikt intresse. Fastmera ger utredningen vid handen att avsikten varit att genom allmänna uttalanden riktade mot saluföring och inköp generellt ta avstånd från användningen av aluminiumförpackningar för dryck— er. Med denna innebörd är beslutet inte att hän— föra till en sådan kommunal angelägenhet som avses i 1 kap. 4 S kommunallagen. Kommunfullmäk— tige har därför genom det klandrade beslutet överskridit sina befogenheter.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
2.22.3 Aktieförvärv
Se förutom referaten nedan även Ref. 107. Ref. 98
DOMSTOL KRNS, 05, 1983—11—10, 1658—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Tierps kommun, 1983—02—15, S 33, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kommunen var delägare i Mälarskog ekonomisk före— ning. Föreningen utgjorde moderföretag i en skogs— industrikoncern där bl.a. Mälarskog Industri AB ingick. Delägarskapet i föreningen innebar en in— satsskyldighet om 11 375 kr för kommunen. Enligt föreningens stadgar skulle insatsen betalas genom avdrag med 3 procent på ersättningen för levere— rat virke. Kommunen hade 1968, genom ett s.k. industrilån, lånat föreningen 50 000 kr. Kommu— nens kapitalfordran jämte upplupen ränta uppgick per 1983—02—28 till 162 000 kr. Industrilånet skulle återbetalas till kommunen 1983—04—01. I samband med en kampanj för att öka det egna kapi- talet i skogsindustrikoncernen erbjöds kommunen att utbyta industrilånet dels mot insatser i föreningen, dels mot preferensaktier i bolaget.
Kf beslöt att industrilånet jämte därpå upplupen ränta skulle utbytas mot dels insatser till full— gjord insatsskyldighet i föreningen, eller med 11 050 kr, dels teckning av 1 509 preferensaktier med ett nominellt värde av 100 kr per aktie i bolaget och att utbytet skulle finansieras på
visst sätt.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
I målet har inte Visats att sådana särskilda omständigheter föreligger att det överklagade be— slutet i vad angår aktieteckning kan anses avse en kommuns angelägenhet. Kommunfullmäktige har därför genom beslutet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1983—11-10.
Ref. 99
DOMSTOL REGR, 1985—12—30, 5101—1985, ej pt
KRSU, 01, 1985—11—04, 250—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Nordanstigs kommun, 1984—12—17, S 158, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt bl.a. att teckna aktier i Hudik Invest AB för 750 000 kr och att anvisa motsvarande be— lopp ur allmänna investeringsfonden.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det ligger inte inom den kommunala kompetensen
att lämna stöd till det enskilda näringslivet eller att engagera sig i sådan verksamhet. I undan— tagsfall har dock i praxis stöd till enskilt nä— ringsliv ansetts kompetensenligt om stödet haft till uppgift att förekomma eller lindra arbetslös— het. I målet har i det avseendet från kommunens sida anförts att minskningen av arbetstillfällen drabbat kommunen hårt under de senaste åren och att fullmäktige för att försöka förbättra arbets— situationen beslutat teckna ifrågavarande aktier. Med hänsyn till stödets omfattning måste ställas betydande krav på utredning om att aktieköpet
kan väntas ha sådan effekt på arbetslösheten i kommunen att köpets karaktär av arbetslöshetsbe— kämpande åtgärd dominerar. Kommunen har inte före— bringat någon sådan utredning. På grund härav kan det inte anses klarlagt att den betydande kapital- insats kommunens beslut innebär skulle få till resultat ett främjande av sysselsättningen inom kommunen som står i proportion till insatsens storlek. Vid sådant förhållande finner kammarrätten att köpet av aktier inte utgör en kommunal ange— lägenhet. Kommunen har alltså genom klandrade be- slutet överskridit sin kompetens.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
Ref. 100
DOMSTOL REGR, 1986—01—09, 3228-1985, avskrivet
KRNG, 03, 1985—07—03, 7334—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Kils kommun, 1984—09—20, S 168 R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Wenmec AB och Caveta AB drev verksamhet i Kils kommun. Ägaren till dessa bolag planerade att bilda ett fastighetsbolag för uthyrning av indu-
stri— och hantverkslokaler i kommunen.
Efter förhandlingar mellan kommunen och ägarna till de två företagen blev det aktuellt för kom— munen att delta, bl.a. som delägare i det planera— de bolaget. Det upprättades dels ett konsortieav— tal mellan kommunen och ägargrupperna till de två företagen, dels en bolagsordning för det aktie— bolag som skulle driva konsortiets verksamhet. Enligt bolagsordningen skulle bolagets firma vara Hantverkshuset i Kil AB.
Kf beslöt bl.a. att godkänna konsortieavtalet och bolagsordningen,
att teckna aktier för 100 000 kr i Hantverkshuset i Kil AB,
att teckna kommunal borgen för bolagets lån i Svenska Handelsbanken intill ett belopp om högst 7 300 000 kr för ombyggnadsarbeten och
att ikläda sig ansvaret för eventuella hyresför— luster för bolaget enligt följande: 1985 100 %, dock högst, 788 175 kr, 1986—1987 100 %, 1988 50 %, 1989 30 % och 1990 10 % av hyresförlusterna.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det har ansetts höra till kommunernas befogenhet att allmänt främja näringslivets utveckling inom kommunerna. Denna befogenhet ger emellertid kom— munerna endast ett starkt begränsat utrymme för åtgärder i syfte att tillgodose näringslivets be— hov av lokaler. Sålunda faller en individuellt anpassad lokalhållning åt enstaka industriföretag utanför en kommuns ordinära kompetens. Däremot har kommunerna viss befogenhet att vara verksamma för att tillgodose hantverkets och den mindre industrins behov av lokaler under förutsättning att verksamheten inriktas på detta företagar— kollektiv i allmänhet. Således äger en kommun själv eller genom kommunalt bolag såsom en för det enskilda näringslivet allmänt stödjande åtgärd anskaffa och iordningställa lokaler för hantverket och småindustrin inom kommunen —t.ex. genom att uppföra s.k. hantverkshus med plats för flera verkstäder. I de fall tillhandahållandet av lokaler sker genom ett för ändamålet bildat aktiebolag får det anses vara ett krav att verksamheten är nog— grant preciserad i bolagsordningen. Sysselsätt— ningspolitiskt stöd har i vissa fall godtagits när det gäller att bedöma kompetensenligheten av
kommunala insatser för näringslivet. Rättspraxis är dock på detta område restriktiv. Även om Kils kommun gjort gällande att huvudsyftet med det ak- tuella projektet är att tillgodose ett allmänt behov av lokaler för hantverk och småindustri i Kil leder den samlade bedömningen av vad som fram— kommit i målet till den slutsatsen att åtgärderna vidtagits för att i första hand stödja två enskilda företag Caveta AB och Wenmec AB. Härtill kommer att det nya bolagets verksamhet inte kan anses vara tillräckligt preciserad i bolagsordningen eftersom den skall avse tillhandahållande av loka— ler inte blott för småindustri och hantverk utan även — utan någon begränsning — handelsrörelse och annan med den övriga verksamheten förenlig verksamhet. Vad Kils kommun anfört om effekten
på sysselsättningen i kommunen är hållet i all— männa ordalag och utgör inte tillräckliga skäl
för att det överklagade beslutet skall anses kom— tensenligt. — På grund av det anförda finner kammarrätten att kommunfullmäktige genom det överklagade beslutet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD KR avslog 1984-10—29 klagandens begäran om verk— ställighetsförbud.
ANMÄRKNING Klaganden i KR var ett byggnadsbolag som ägde en
fastighet i kommunen.
Ref. 101
DOMSTOL KRSU, 03, 1987—05—22, 4853—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Hedemora kommun, 1985-10—31, S 140, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Vattenfall hade inbjudit kommunen till teckning av units i djupgasprojektet vid Siljan. Varje unit bestod av en andel i Dala Djupgas Provborr—
»
ningar Kommanditbolag a 1 300 000 kr och 6 B—akti- er i Dala Djupgas Produktions AB å 120 kr, till— sammans 1 300 720 kr. Anmälan om bindande köp av units skulle ske under tiden 1—31 oktober 1985. Kommunstyrelsen beslöt att inlämna ansökan om bindande köp av en andel i kommanditbolaget och
6 B—aktier i aktiebolaget. Beslutet vann laga
kraft.
Kf beslöt godkänna kommunstyrelsens beslut och återkomma med finansieringsbeslut i ärendet.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
I målet är fråga huruvida kommunfullmäktige genom det överklagade beslutet överskridit sin befogen— het. Enligt praxis anses kommuns engegemang i produktion och distribution av energi falla inom den kommunala kompetensen. Det torde därför i och för sig inte föreligga något hinder mot att en kommun engagerar sig ekonomiskt i ett projekt som syftar till utvinning av gas, under förutsättning att gasen kommer kommunmedlemmarna till godo.
Mot bakgrund av den osäkerhet som råder beträffan— de djupgasens komersiella förutsättningar och då djupgasprojektet även innehåller andra riskfakto— rer av icke ringa betydelse gör de ansvariga för projektet den bedömningen att "risknivån i detta
projekt måste betraktas som fundamentalt högre än i vanliga gas— och oljeprospekteringsprojekt".
Medlänsyn till de risker som djupgasprojektet enligt prospektet är behäftat med och som av an— svariga sålunda bedöms vara osedvanligt stora även i jämförelse med ordinär prospekteringsverk— samhet och då Hedemora kommun — för det fall pro— jektet skulle ge ett positivt resultet — inte såvitt handlingarna utvisar blivit tillförsäkrad en gynnsammare ställning i fråga om framtida gas— leveranser jämfört med de kommuner som står utan— för projektet kan det enligt kammarrättens mening inte vara en kommunens angelägenhet att engagera sig ekonomiskt i detta på sätt som skett. Kommun— fullmäktige måste därför genom det överklagade
beslutet anses ha överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden
ANMÄRKNING KR:s dom var inte enhällig. Två ledamöter lämnade
besvären utan bifall. 2.22.4 Styrelseledamot Se Ref. 102.
2.22.5 Avskrivningslån Ref. 102
DOMSTOL REGR, 1985—11—29, 2276—1984, RÅ 85 2:45
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Lt i örebro läns landstingskommun, 1983-06—06,
s 93, R SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
T—INVEST — Tillväxtinvest i örebro län Aktiebolag
Örebro Läns Sparbank genom Sparbankernas Förvalt— nings Aktiebolag samt ett tjugotal företag och privatpersoner. Sparbanken och/eller förvaltnings- bolaget förusattes därvid direkt eller indirekt kontrollera mer än 50 % av rösträtten i T—INVEST. Bolagsordningen innehöll bl.a. följande. Styrelsen skall ha säte i Örebro kommun. Ändamålet skall vara att genom delägarskap eller samarbete utveckla näringsverksamhet, produkter och idéer och att äga och förvalta aktier, andelar och fast egendom. Vidare skall bolaget i övrigt kunna bedriva med nämnda syften förenlig verksamhet. Rätt föreligger även att — utan att driva bankrörelse eller sådan rörelse som avses i lagen om kreditaktiebolag — medverka vid finansieringen av utvecklingsbara näringsverksamheter, produkter och idéer. Verksam- heten skall företrädesvis bedrivas inom Örebro län.
Ett förslag till konsortieavtal mellan aktieägarna och landstingskommunen hade upprättats. Enligt det avtalet hade T—INVEST till närmare syfte att stöd— ja, stimulera, skapa och vidareutveckla varaktig och lönsam näringsverksamhet. I det avtalet för— band sig avtalsparterna att driva T-INVEST efter sunda affärsmässiga principer och primärt att eftersträva tillväxt.
I förvaltningsutskottets förslag till landstinget nämndes bl.a. att T—INVEST skulle kunna ge mindre och medelstora företag draghjälp, hjälp med risk— kapital, krediter av olika slag, hjälp med led— ningsfrågor, hjälp att ta vara på nya idéer samt att bidra med åtgärder för att underlätta genera— tionsskiften och nyetablering m.m.
Förutom det nämnda konsortieavtalet hade det upp— rättats ett förslag till avtal mellan landstings- kommunen och sparbanken som bl.a. innehöll en garanti för att en ledamot och en suppleant i T—INVEST:s styrelse skulle utses på förslag från landstingskommunen.
Lt beslöt att anta förslag till konsortieavtal för T—INVEST samt avtal med örebro läns sparbank angående garan—
ti för representation i bolagets styrelse,
att landstinget skulle till T—INVEST lämna ett tio— årigt ränte— och amorteringsfritt lån om 5 milj. kr att avskrivas med en tiondel per år,
att nämnda lån skulle finansieras genom upplåning
samt.
att bemyndiga förvaltningsutskottet nominera en
ledamot och en suppleant i bolagets styrelse.
KRNJ upphävde det överklagade beslutet och anförde
som skäl för detta:
I 1 kap. 4 S kommunallagen stadgas att kommun och landstingskommun själva får vårda sina angelägen- heter. Häri ligger ett förbud för kommun att engagera sig i vad som inte kan anses utgöra kom— munal angelägenhet. Sker så ändå kan det beslutan— de organet förklaras ha överskridit sin befogen- het och beslutet upphävas med stöd av 7 kap. 1 5 första stycket 3 samma lag. Fråga i målet är om Örebro läns landsting genom sitt engagemang i T—INVEST ägnar sig åt en icke kommunal angelägen— het och därigenom har överskridit sin befogenhet. — Åtgärder som helt allmänt syftar till att främja näringslivets utveckling inom en kommun är tillåtna. Som exempel härpå ges i praxis sådana prestationer som ingår i den kommunala service— verksamheten såsom iordningsställande av byggklara industritomter och tillhandahållande av lokaler för hantverk och småindustri. Dylika och därmed jämförliga åtgärder anses på grund av sin allmänna natur falla inom en kommuns kompetensområde trots att de ofta är ägnade att minska företagens driftskostnader. Viktigt är dock att de inte har karaktär av individuella förmåner eller utgör ett
tillgodoseende av näringslivets kapitalbehov. För att allmänt främja näringslivets utveckling bildas ofta särskilda bolag. Praxis brukar då kräva av bolagsordningen att verksamheten skall vara be— gränsad till verksamhet som typiskt sett kan anses som kommunal. Verksamhet genom bolag vars bolags— ordning medger att bolaget även ägnar sig åt andra, med huvudsyftet förenliga verksamheter godtages vanligtvis ej. — Av handlingarna i målet framgår att landstingets engagemang i T—INVEST väsentligen går ut på att lämna finansiellt stöd åt ett regio— nalt utvecklingsbolag med ej klart avgränsade verksamhetsområden. Då landstinget härigenom kommer att bidraga till näringslivets kapitalbehov och då den i bolagsordningen angivna verksamheten ej är begränsad till handhavande av sådana uppgifter som utgör kommunala angelägenheter är klandrade beslutet ej kompetensenligt varför det skall undan— röjas. Vad landstinget anfört om T—INVEST:s likhet med de regionala utvecklingsfonderna eller om dess syfte att motverka arbetslöshet föranleder ej annan bedömning.
REGR ändrade inte kammarrättens dom.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1983-08—10.
2.22.6 Borgen
Se förutom referaten nedan även Ref. 100.
Ref. 103
DOMSTOL KRSU, 02, 1983—09—15, 2157—1983
'ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Kalix kommun, 1982—04—15, S 79, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M . M .
I samband med en rekonstruktion av verksamheten i företaget Stockholms Plåt— och Gummiperforerings AB, som bedrev verksamhet i Kalix, begärde Kalix Träd och Gummi AB att kommunen skulle bevilja företaget dels ett lån på 300 000 kr dels en bor— gen på ett lån i Föreningsbanken. Det kommunala lånet skulle vara ränte— och amorteringsfritt i två år. Lånen hos kommunen och Föreningsbanken skulle användas för köp av aktier i Stockholms
Plåt— och Gummiperforerings AB.
Kf beslöt bl.a.
att teckna borgen för banklån till Kalix Träd och Gummi AB på totalt 600 000 kr och
att bevilja kommunalt bidrag till Kalix Träd och Gummi AB med belopp som motsvarar räntekostnader— na på 300 000 kr under två år.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Enligt den s.k. kompetensregeln i 1 kap. 4 S kommunallagen får kommunen själv vårda sina ange— lägenheter. Den sålunda stadgade kommunala kompe— tensen möjliggör gynnande av enskilt näringsliv bara om kommunens åtgärd kan hänföras till en kommunal angelägenhet. Så är fallet exempelvis när en kommun lämnar enskilt företag stöd som är
av väsentlig betydelse för avhjälpande av arbets— löshet inom kommunen. Vad i målet förekommit kan inte anses ge vid handen att nu ifrågavarande kommunala stödåtgärder har sådan betydelse för av— hjälpande av arbetslöshet inom kommunen att stö— det i fråga kan hänföras till en kommunal ange— lägenhet. Kommunfullmäktige har därför inte ägt besluta om ifrågavarande stödåtgärd. överklagade beslutet skall på grund härav upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD 1983—05—19 ej bifall.
ANMÄRKNING
Under ärendets beredning framhöll kommunens kanslichef att ett beslut om bifall till bolagets begäran stred mot kompetensregeln i 1 kap. 4 5 kommunallagen.
Ref. 104
DOMSTOL KRNG, 07, 1983—10—12, 4122—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Gullspångs kommun, 1983—04—28, S 104, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Handelsbolaget Hova Billackering ansökte om kom— munal borgen till ett belopp om 60 000 kr för ett femårigt amorteringsfritt banklån om totalt 90 000 kr. De upplånade medlen skulle användas för inköp och uppförande av en sprutbox. I sin ansökan anförde bolaget:
Vi har nyligen flyttat vår rörelse från Bjerke till lokaler i gamla syfabriken i Hova som vi iordningställt för ändamålet. För att vi skall kunna bedriva en rationell och lönsam verksamhet
erfordras att vi investerar i en sprutbox så vi kan lackera bilarna på platsen. I dag måste vi transportera dessa till Töreboda för lackering, där vi hyr en lokal med sprutbox för varje enskilt tillfälle. Detta är både tidsödande och olönsamt
för oss.
Kf beslöt att ikläda kommunen borgen gentemot Skaraborgsbanken, Hova, för ett femårigt lån å
50 000 kr utan amorteringsskyldighet till HB Hova Billackering.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Borgensåtagandet innebär att kommunen stöder ett enskilt företag. Detta är inte en angelägenhet
för kommunen, om åtagandet inte syftar till att motverka arbetslösheten inom kommunen. Utredning— en visar inte att det skulle föreligga ett sådant samband mellan åtagandet och arbetsmarknadsläget i kommunen att åtagandet kan anses kompetensenligt. Kommunfullmäktige har därför överskridit sin be— fogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1985—05-17.
Ref. 105
DOMSTOL KRNG, 05, 1983—11—07, 2315—1983
öVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Tranemo kommun, 1983—02—28, S 28
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Limmareds Bilservice AB ansökte om kommunal bor—
gen för lån på 100 000 kr med 10 års amortering.
Kf beslöt att teckna borgen för Limmareds Bil—
service AB för lån på 100 000 kr samt att som
motivering för detta anföra:
Ur servicesynpunkt är det angeläget med etable— ring av bilserviceanläggning i Limmared. Limmared är det enda av kommunens större samhällen som saknar denna typ av service. Kommunen har också medverkat tidigare till att skapa förutsättningar för etablering genom framtagande av plan och be— slut om utfyllnad av tomten.
Det stora engagemanget i Limmared för en etable— ring visas också genom att hittills åtta borgens— män tecknat borgen för vardera 10 000 kr för lån till verksamheten. Ur kommunens synpunkt måste det vara angeläget att stötta detta engagemang.
KR anförde följande skäl för att upphäva beslutet:
Sådana omständigheter har inte visats föreligga att det av kommunalfullmäktige åberopande statli— ga stödet till glesbygd för det ändamål varom här är fråga kan ge kommunen befogenhet att i detta fall utge stöd till enskilt företag. Ej heller i övrigt harimålet förebragts omständighet som med— för att det kan anses vara en kommuns angelägen— het att, på sätt som skett, stödja ett enskilt företag. Kommunfullmäktige har därför genom be— slutet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1983—03—18.
DOMSTOL KRNG, 06, 1983—11—14, 9168—1982
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Hammarö kommun, 1982—11—25, S 17, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Hammarö kommun hade med hänsyn till kommunens in— tresse att trygga sysselsättningen, tidigare läm— nat Jensens Blommor en lånegaranti om 200 000 kr för att göra det möjligt att finansiera en växt— husanläggning i Torp. Lånet hade amorterats med 70 000 kr vilket innebar att utestående låne- garantin uppgick till 130 000 kr.
Jensens Blommor begärde att lånegarantin skulle höjas till det ursprungliga beloppet 200 000 kr. Anledningen till framställningen var att före— taget hade behov att köpa in en stor kvantitet kol att värma växthusen med. Om företaget kunde köpa 500 ton i en post blev priset ca 35 000 kr lägre än om motsvarande kvantitet köpes i mindre poster. 500 ton täckte säsongsbehovet för före— taget. En kommunal lånegaranti på 70 000 kr skul— le underlätta finansieringen av kolinköpet.
Kf beslöt att lämna Jensens Blommor en lånegaran— ti om 70 000 kr innebärande att tidigare lämnad
lånegaranti återförs till ursprungligt belopp.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Genom det överklagade beslutet har företaget med firman "Jensens Blommor" lämnats en lånegaranti om 70 000 kr. Det är inte en kommunal angelägen— het att stödja ett enskilt företag, såvida ej särskilda skäl föreligger. Kommunfullmäktige har inte ens påstått att sådana särskilda skäl före-
ligger.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klagandena.
ANMÄRKNING
Kommunen avstod från att yttra sig i det kommuna— la besvärsmålet.
Ref. 107
DOMSTOL REGR, 1984—02—10, 2335—1983, ej pt
KRNG, 02, 1983—05—17, 7331—1982 7616—1982
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Trollhättans kommun, 1982—09—27, S 147, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Den 17 augusti 1982 upprättades ett avtal mellan AB Bofors, AB Bofors—Nohab, Nico International AB, Nohab Turbinteknik samt Trollhättans kommun om bildande av ett nytt aktiebolag — Nohab Verkstads AB. Det nya bolagets verksamhet skulle omfatta tillverkning av vattenturbiner, tyngrekvalificera— de plåtkonstruktioner och andra tekniskt avancera— de verkstadsprodukter, serviceverksamhet inom de angivna områdena och därmed förenlig verksamhet. Bolaget skulle överta Bofors—Nohabs produktions— resurser och erbjuda 93 kollektivanställda och 17 tjänstemän i Bofors—Nohab anställning. Bolagets aktiekapital skulle uppgå till 4 000 000 kr och innehas av kommunen till 19 %. Enligt avtalet skulle kommunen i vissa avseenden teckna borgen för bolaget. Avtalet skulle gälla under fem år med möjlighet till förlängning. Avtalet skulle godkännas av bl.a. kommunfullmäktige för att det skulle bli gällande.
Kf beslöt
att anvisa kommunstyrelsen ett anslag om 760 000
kr för tecknande av aktier i det nya bolaget
att uppdra åt kommunstyrelsen att på begäran av det nya bolaget tidigast den 1 januari 1984 teck— na borgen på en checkräkningskredit om fem
miljoner kr
att uppdra åt kommunstyrelsen att teckna borgen om högst fem milj. kr för vissa färdigställande—
garantier åt det nya bolaget.
att uppdra åt kommunstyrelsen att teckna borgen för bolagets skyldigheter enligt hyresavtal mellan bolaget och Nohab Industrifastigheter AB & Co KB för tiden den 1 september 1984 — 1 september 1987
samt att anslaget om 760 000 kr skall täckas ur
kommunfullmäktiges anslag till oförutsedda behov. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Avsikten med det kommunala åtagandet är främst att möjliggöra för det nya bolaget - Nohab Verkstads AB — att fortsätta den hittills inom Bofors—Nohab bedrivna turbintillverkningen, vartill kommer vissa andra verksamheter. Kammarrätten gör följan— de bedömning. Vad först beträffar kommunens åt— gärd att teckna aktier i det nya bolaget till ett belopp av 760 000 kr kan ett sådant åtagande endast i undantagsfall tillåtas inom ramen för den kommunala kompetensen. Även med beaktande av vad kommunen uppgett ifråga om nödvändiga insat— ser för att motverka arbetslöshet — vilket när— mare belyses här nedan — har det inte framkommit sådana särskilda omständigheter som gjort det nödvändigt för kommunen att träda in som del— ägare i det nya företaget med härav föranledd kommunal medelsplacering. Kommunens största ekono— miska åtagande enligt det klandrade beslutet ligger emellertid i de tre av kommunen ingågna
borgensåtagandena, vilket medför en ekonomisk risk som kan beräknas till 15 milj. kr för avtals- perioden. Visserligen har kommunen pekat på att avtalstiden är bestämd till fem år och åtagandet därigenom blir temporärt. Såvitt framgår av fullmäktigebeslutet finns dock möjlighet att för— länga detta avtal. Oavsett detta kommer emeller— tid kommunen, genom dessa olika egagemang i det nya företaget sådana dessa framgår av det klandra— de beslutet, att fortlöpande bära ett mycket stort ekonomiskt ansvar för den verksamhet fram— gent, som avses bedrivas inom det nybildade före— tagets ram. Det kan i detta sammanhang inte helt bortses från risk för lågkonjunktur och fortsatt strukturomvandling inom den tunga verkstadsindu— strin. Ett huvudsyfte med åtagandet uppges från kommunens sida vara att trygga sysselsättningen för ett drygt hundratal personer anställda inom Bofors—Nohab, vilket även skulle inverka posi— tivt på sysselsättningsläget i stort i kommunen. Det kan emellertid mot bakgrund bl.a. av ovan angivna riskmoment beträffande utvecklingen och med hänsyn till den betydande ekonomiska in— satsen starkt ifrågasättas om inte kommunens åtagande endast kan få en jämförelsevis ringa be— tydelse för sysselsättningsläget i Trollhättan. Effekterna av åtagandet står i vart fall inte i rimlig proportion till omfattningen av den be— slutade ekonomiska insatsen. Mot bakgrunden av det sagda kan det inte anses som en kommunal angelägenhet att till förhindrande eller motver— kande av rådande och befarad arbetslöshet på
sätt som skett göra en omfattande ekonomisk in— sats till förmån för ett enskilt industriellt företag. Det klandrade beslutet kan därför inte
anses som kompetensenligt.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
DOMSTOL REGR, 1985—02—14, 2666—1983, ej pt
KRSU, 04, 1983—06—03, 13—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Bjurholms kommun, 1982—11—29, S 28
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Industriverktyg AB tillverkade specialverktyg för industrier. Bolaget bedrev sin verksamhet i kom— munen och sysselsatte 9 personer. Bolagets omsätt— ning uppgick för år 1982 till ca 1 200 000 kr. Bolaget ansökte om kommunal borgen för ett fem— årigt banklån om 150 000 kr.
Kf biföll bolagets ansökan om borgen. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommunen har utan att närmare redogöra för syssel— sättningsläget i kommunen påstått att syftet med beslutet är att säkerställa sysselsättningen. Mot bakgrund av att företaget endast har nio anställ— da och det i sammanhanget relativt ringa beloppet finner kammarrätten inte visat att klandrade be— slutet har sådan betydelse för att motverka arbets— löshet i kommunen att borgensåtagandet kan anses vara en kommunal angelägenhet. Beslutet skall därför upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
DOMSTOL REGR, 1985—12—18, 1909—1984,_ej pt
KRNG, 01, 1984—03—09, 7874—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Laholms kommun, 1983—08—31, S 114, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
I Ysby, som är en tätort inom Laholms kommun, fanns en dagligvarubutik. Butiksinnehavaren var sedan flera år pensionär. Denna avsåg att lägga ner driften av butiken vid årsskiftet 1983/1984. Den befintliga butikslokalen uppfyllde inte kraven på en livsmedelsbutik. Avståndet till närmaste butik var 7 km.
Peter V avsåg att uppföra en affärs— och bostads— fastiget i Ysby. Han hade utlovats ett lån om
100 000 kr av en affärskommitté som invånarna i Ysby hade bildat. Peter V ansökte hos kommunen om kommunal borgen dels för ett byggnadskreditiv upp till 777 400 kr, dels för ett inventarielån upp— till 250 000 kr. Peter V hade också ansökt hos länsstyrelsen om glesbyggdsstöd för inredning och utrustning av en ny affärslokal i Ysby.
Kf beslöt att med hänvisning till butiksetablering— ens betydelse för varuförsörjningen i Ysby teckna borgen för byggnadskreditiv upp till 777 400 kr under förutsättning av att statliga lån utgår
samt att teckna borgen för inventarielånet med
150 000 kr under förutsättning av att ortsbefolk— ningen till Peter V utlånar resterande 100 000 kr ränte— och amorteringsfritt under minst fem år.
Beslutet överklagades i vad det avsåg borgen för inventarielånet.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet
om borgen för inventarielånet:
Att en kommun själv får vårda sina angelägenheter framgår av 1 kap. 4 S kommunallagen. Kammarrätten har i detta mål att pröva om borgensåtagandet är en kommunal angelägenhet, dvs. ligger inom den kommunala kompetensen. Gränsdragningen blir därvid beroende av det rådande rättsläget. Enligt förord— ningen 1979:638 kan statligt stöd till kommersiell service i glesbygd lämnas till näringsidkare med fast försäljningsställe där dagligvaror säljs för att upprätthålla en med hänsyn till geografiska och befolkningsmässiga förhållanden tillfreds— ställande försörjning med dagligvaror i glesbygden. Med hänsyn till vad som sålunda föreskrivits om statligt stöd får utrymmet för kommunalt stöd för samma ändamål i motsvarande mån anses vara begrän- sat (jfr RÅ 1979 Ab 14). På grund av nämnda för— fattning och praxis och då det inte framkommit något förhållande som medfört att det ändå varit befogat för kommunen att lämna stöd till kommersi- ell service i Ysby har kommunfullmäktige överskri— dit sin befogenhet genom det överklagade beslutet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
2.22.7 Hyresförlustersättning 2.22.7.1 Bostadsföretag Ref. 110
DOMSTOL KRNJ, 02, 1984—10—17, 1650—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Jönköpings kommun, 1984—02—23, S 60, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
En inom kommunen tillsatt arbetsgrupp mot outhyr— da lägenheter (AMOL) hade lagt fram ett den 30 december 1983 daterat åtgärdsprogram. I detta an— fördes inledningsvis följande. Förslaget innebär en satsning på att genom aktiva åtgärder få ned antalet outhyrda lägenheter på en relativt kort tid. Grunden i förslaget är att låta olika huvud— män ta ansvaret för åtgärderna. Råslätt föreslås bli föremål för åtgärder i den kommunala stiftel— sen Vätterhems regi. För öxnehagas del sker en överlåtelse av kommunens andel på meddelägaren Svenska Riksbyggen. Branten försäljs till ett privat företag, och detta företag biträder vidare AB Norrahammars Kommunala Bostäder (NKB) med ett åtgärdsprogram för Huluäng. Beträffande Branten— Huluäng redovisades följande avtalspaket. Paketet innehåller dels ett ramavtal om principerna för åtgärder där kommunen, NKB och Formator är parter, dels avtal mellan Formator och NKB avseende för— säljning av Branten samt åtgärdsprogram och för— valtningsåtagande för Huluäng. övertagande av Branten sker till ett pris som är lika med be— fintliga lån (ca 11,5 milj kr). Kommunen svarar för köpeskillingsreduktion genom ett bidrag till upprustningsåtgärder på 3,7 milj kr. Kommunen står för hyresförluster i 18 månader, dock för högst 1,5 milj kr. — Åtgärdsanalys och förslag för Huluäng tas fram av Formator, varvid ersätt— ningar för detta inräknas i bidraget för Branten.
För framarbetning av definitivt åtgärdsprogram
och för genomförande av detta utgår ersättning till Formator med 15 000 kr per månad och årvis
provision av 1 500 kr per lägenhet som antalet outhyrda reduceras med. — Formator övertar för— valtningen av Huluäng under tre år, vilket mot— svarar tiden för åtgärdsprogrammets genomförande. Som ersättning för förvaltningen utgår ersättning med fyra procent av totalhyran. — NKB har av kom— munen fått täckning för 1982 års hyresförluster. För 1983 har NKB meddelat att förlusterna blir ca 3,7 milj kr. Kommunen måste för att NKB ska fort— leva täcka dessa förluster. Förlusterna fördelas med ca 1,6 milj kr på Branten och 2,1 milj kr på Huluäng. — Försäljningen av Branten innebär ett troligt övertagande ca den 1 juni 1984. Fram till dess uppkommer ytterligare ca 0,6 milj kr i hyres— förluster, som kommunen får täcka. Därefter svarar kommunen för ett åtagande på 5,2 milj kr gentemot köparen. Det motsvarar något mer än tre års fulla hyresförluster. — Åtgärdsprogrammet på Huluäng omfattar insatser på totalt ca 10,7 milj kr.
Kf beslöt, såvitt nu är av intresse,
att godkänna åtgärdsprogram för Branten — Huluäng enligt upprättat ramavtal mellan Förvaltnings AB Formator, fastighets AB Formator, AB Norrahammars Kommunala Bostäder samt kommunen,
att godkänna försäljningen av Hålan 6:2 (Branten) från AB Norrahammars Kommunala Bostäder till Fastighets AB Formator,
att kommunens uppföljning och kontroll av genom— förandet av de upprättade avtalen och åtgärdspro- grammen för Branten — Huluäng skall åvila fastig- hetsnämnden, att fastighetsnämnden därmed bemyn— digas besluta om genomförande av och kommunalt deltagande i åtgärdsprogram för Huluäng inom de ramar som arbetsgruppen föreslagit, att till fastighetsnämndens förfogande ställa 1 milj kr för åtgärdsbidrag avseende Branten och
1,5 milj kr för åtgärdsbidrag till Norrahammars Kommunala Bostäder att täckas av budgeterat an— slag i 1984 års budget, att ställa 1,5 milj kr till fastighetsnämndens förfogande för utbetalning av beräknade hyresför— luster gentemot fastighets AB Formator avseende Branten att täckas i 1985 års budget med rätt för nämnden att förskottera 0,8 milj kr, samt 325 återstående del av kommunbidrag till åtgärds— program för Branten 2,7 milj kr täckes i 1985 och 1986 års budget.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommunens verksamhet på bostadsförsörjningsområdet är beroende av viss speciallagstiftning, vari kom- munerna förutsätts medverka genom bl.a. ekonomiska prestationer. Sålunda äger en kommun enligt 1 5 första stycket lagen (1947:523) om kommunala åt— gärder till bostadsförsörjningens främjande, om den så finner påkallat för att främja bostadsför— sörjningen inom kommunen, ställa medel till för— fogande att enligt de grunder och i den ordning kommunen bestämt, användas till åtgärder för att nedbringa inom kommun bosatta personers kostnader för anskaffande eller innehav av en fullvärdig bostad. Enligt andra stycket samma lagrum får kommunen i fråga om bostadsföretag, vari kommunen äger bestämmande inflytande och vars grundkapitel delvis består av kapitaltillskott från annan än kommunen, ställa medel till förfogande för att täcka hos bostadsföretaget uppkommen förvaltnings— förlust även till den del förlusten belöper på sådan medintressent i företaget.
Klandrade beslutet innebär att betydande belopp skall utbetalas till privat bolag bl.a. till täckande av förväntade hyresförluster. Beslutet kan inte anses syfta till att nedbringa den
enskilde kommunmedlemmens kostnader för anskaffan— de eller innehav av en fullvärdig bostad. Inte heller äger kommunen ett bestämmande inflytande i Formator. Beslutet kan således inte anses ha stöd i det ovan redovisade lagrummet. Annan lag" stiftning som ger utrymme för kommunalt ekonomiskt engagemang av ifrågavarande slag saknas. Vid så— dant förhållande har det ålegat kommunen att visa att beslutet på annan grund rymmes inom kommunens kompetens. Sådan grund har inte visats föreligga. Genom beslutet att ställa medel till Formators förfogande har kommunfullmäktige således—över- skridit sin befogenhet. Beslutet skall därför
upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klagandena.
2.22.7.2 Industrihotellföretag m.m.
Se förutom referaten nedan även Ref. 100 och 115. I Ref. 115 kan kommunens inträde som hyresgäst
ses som en garanti mot hyresförlust.
Ref. 111
DOMSTOL KRNS, 04, 1983—04—21, 4317—1982
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Regionplane— och näringslivsnämnden vid Stock— holms läns landsting, 1982—04—23, S 69
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Per R Karlsson Aktiebolag anhöll hos landstinget om ersättning för hyresförluster med 225 000 kr, avseende outhyrda lokaler fram till januari 1983, i vad avsåg en av bolaget förvärvad indutstri— fastighet i Åkersberga. Fastigheten skulle bli etapp 2 i bolagets industrihotellverksamhet.
Nämnden beslöt:
att bevilja bolaget täckningsbidrag om 27 kr för kvm och månad outhyrd lokalyta under andra halvåret 1982, under förutsättning att Öster— åkers kommun med samma belopp garanterade bolaget täckningsbidrag för första halvåret 1983,
att för ändamålet anvisa 200 000 kr ur undertitel
0651 Glesbygdsfonden av 1982 års anslag samt
att uppdra åt regionplanekontoret att utfärda an—
visningar för redovisning och utbetalning av
bidraget. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Genom det överklagade beslutet har nämnden vidta— git en åtgärd, som syftar till att underlätta tillkomsten av s.k. industrihus och till att däri— genom skapa sysselsättning inom ett område, som bedömdes såsom glesbygdsdel inom länet. Visser— ligen är ifrågavarande åtgärd med hänsyn till
dess sålunda föreliggande syfte sådan som i och för sig kan vara en nämndens angelägenhet. Emel- lertid skall ifrågavarande bidrag enligt beslutet lämnas till Per K Karlsson Aktiebolag eller så- ledes till ett enskilt företag. Lämnandet av bi— draget kan därför, oavsett dess syfte, mot bak— grund av övriga omständigheter ej anses utgöra en kommunal angelägenhet. Nämnden har följaktlig— en överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
2.22.8 Verksamhetslokaler 2.22.8.1 Iordningställande r tillhandahållande
Se förutom referaten under detta avsnitt även Ref. 75 och Ref. 90—92
Ref. 112
DOMSTOL KRSU, 03, 1983-12—21, 3519—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Sorsele kommun, 1983—06-27, S 96, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Fastigheten Svalan 10 i Sorsele hade tidigare använts som mejeri. Kommunen, som länge hade letat efter en lokal åt en bagare med dåliga lokaler, förvärvade fastigheten när den tidigare ägaren lade ner sin mejeriverksamhet. Kommunens tekniska utskott beslöt 1983—05—25 att, under förutsätt— ning av kommunfullmäktiges medelsanvisning, på generalentreprenad utföra om— och tillbyggnad av mejerilokalen till en ersättning av 1 568 000 kr exklusive moms. Vidare beslöts att hos kommunfull— mäktige anhålla att 900 000 kr anvisades för genomförandet av projektet samt att hos arbets— marknadsstyrelsen ansöka om lokaliseringslån, alternativt bidrag. Projektet hade kostndasberäk— nats till 1 900 000 kr. I 1983 års budget hade tidigare anvisats 1 000 000 kr till byggande av bagerilokal.
Kf beslöt att utföra projektet till den beräknade kostnaden av1 900 000 kr samt att ur allmänna investeringsfonden anvisa 900 000 kr för om— och tillbyggnad av mejerilokalen till bageri och gatu— kök.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Handlingarna i målet ger vid handen att kommun— fullmäktiges beslut ifråga om ombyggnad av den f.d. mejeribyggnaden påfastigheten Svalan 10 i Sorsele till huvudsakligen bageri och gatukök innebär ett individuellt riktat stöd till två enskilda näringsidkare. Sådant stöd anses normalt
inte vara en kommunal angelägenhet. Av utredning— en i målet framgår inte att det beslutade stödet till bageriet och den tilltänkta innehavaren av gatuköket har sådan betydelse för att motverka arbetslöshet i kommunen eller för en tillfredstäl— lande försörjning av hushållens dagligvaror att det överklagade beslutet av dessa anledningar kan anses avse en kommunens angelägenhet. Någon annan omständighet som innebär att beslutet ändå faller inom området för kommunens kompetens har inte heller visats föreligga. Då kommunfullmäkti— ge sålunda överskridit sin befogenhet skall över— klagade beslutet upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD
Verkställighetsförbud meddelades 1983-10—25. REGR avslog 1983—11-25, mål nr 4246—1983, en begäran om prövningstillstånd för besvär över det beslu— tet. KR hade tidigare avslagit en begäran om verk— ställighetsförbud i ärendet.
ANMÄRKNING Se Ref. 140 angående beslut att överträda verk— ställighetsförbudet.
Ref. 113
DOMSTOL KRNG, 03, 1984—12—12, 1677—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf 1 Lilla Edets kommun, 1984—02—01, S 15, R
SAKOMSTÄNDIGHETER Kf beslöt bl.a.
att godkänna ett avtal 1984—02—01 med nya Lödöse Varf AB om kommunens förvärv av fastigheter, bygg— nader och fasta inventarier enligt en till avta— let bifogad förteckning för en köpeskilling om
13 500 000 kr,
att den för förvärvets genomförande erforderliga köpeskillingen skulle täckas genom upptagande av
nya lån,
att fr.o.m. kommunens tillträde av fastigheterna upphäva ett år 1982 fattat beslut av kommunfull— mäktige om kommunal borgen till Nya Lödöse Varf AB om 5 000 000 kr för ett lån hos Pressens
Pensionskassa och
att till kommunstyrelsens arbetsutskott delegera rätten att ingå hyresavtal med Nya Lödöse Varf AB beträffande byggnader och fasta inventarier för fortsatt drift.
Kf framhöll i sitt yttrande i besvärsmålet bl.a. dessa omständigheter:
Efter Johanssons—gruppens konkurs övertog nya äga— re Lödöse varv. Nya Lödöse Varf AB profilerades som en tung mekanisk verkstad med tillverkning av lastluckor, cell—guides m.m. till fartyg. Dess— utom utfördes fartygsreparationer. I samband med rekonstruktionen av företaget och ägarbytet 1982
en, som beslutade att gå i borgen för ett lån på
5 000 000 kr. I maj är 1983 övertogs varvet av de anställda. En kort tid därefter trädde det kommunala bolaget Lilla Edets Industri— och Hant— verks AB (LEIHAB) in som delägare genom en nyem— mission på750 000 kr. Under hösten 1983 genomför— de Nya Lödöse Varf AB en frivillig betalningsin— ställelse. Vid den påföljande rekonstruktionen erhölls lån från Industrikredit, Utvecklingsfon— den, Götabanken samt speciella åtaganden från be— ställare och leverantörer. En tid därefter ställ— des Nya Lödöse Varf AB inför ett nytt konkurshot varvid LEIHAB tecknade en borgen på 2 500 000 kr. Om Nya Lödöse Varf AB hade tvingats gå i konkurs skulle kommunen direkt och indirekt genom borgens— åtaganden m.m. åsamkas en förlust på ca 13 500 000 kr. Vid en nedläggning av företaget skulle ca 110 personer friställas.
Nya Lödöse Varf AB försattes i konkurs i juni 1984.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Genom överklagade beslutet har Lilla Edets kommun träffat avtal med Nya Lödöse Varf AB om köp av bolagets fastigheter, byggnader, maskiner och in— dustritillbehör m.m. för en köpeskilling av 13 500 000 kr i syfte att efter förvärvet hyra ut byggnaderna och de fasta inventarierna till bo— laget. Av handlingarna framgår att fastigheterna åsatts taxeringsvärde om sammanlagt 6 380 000 kr medan värdet av fasta maskiner och inventarier ej har redovisats. Huvudfrågan i målet är om kommu— nens förvärv av bolagets tillgångar utgör en så— dan angelägenhet som ligger inom den kommunala kompetensen. Kommunen har åberopat att dess be— slut i och för sig kan uppfattas som en individu—
ell insats men får ses mot den bakgrunden att
kommunen velat undvika ytterligare arbetslöshet i komunen och rädda de stora ekonomiska intressen
som kommunen har i bolaget.
Kammarrätten gör följande bedömning. Vid den tid— punkt då kommunfullmäktige fattade det överklaga— de beslutet rådde osäkerhet om varvets möjlighe— ter att överleva. Det var därför tveksamt om kommunens åtagande kunde komma att annat än till— fälligt få någon betydelse för sysselsättningen. Mot bakgrund härav kan det inte anses ha legat inom kommunens kompetens att göra ifrågavarande insatser för att hindra eller motverka arbetslös- het eller minska kommunens förlust på grund av
tidigare åtaganden.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD 1984—02—29 ej bifall.
Ref. 114
DOMSTOL KRSU, 02, 1985—04—04, 3475—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Säters kommun, 1984—05—24, S 89
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att förvärva fastigheten Heden övre 21:9 från Nyström & Höglund Mekaniska Verkstads AB för en köpeskilling om 1 421 000 kr inklusive lagfartskostnader, och att godkänna upprättat köpekontrakt och hyreskontrakt, som innebar att lokalerna i fastigheten uthyrdes till säljaren för en årshyra om 196 000 kr.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Genom klandrade beslutet förvärvade Säters kommun fastigheten Heden övre 21:9 av Nyström & Höglund Mekaniska Verkstads AB för en köpeskilling av
1 400 000 kr i syfte att efter förvärvet hyra ut lokalerna i fastigheten till bolaget. Bolaget har för närvarande sju anställda. Samtliga bolagets aktier ägs av enskild person. Det kan inte utan särskilda skäl anses ligga inom en kommuns kompe— tens att förvärva en industrifastighet av ifråga- varande slag i syfte att den efter förvärvet skall upplåtas till säljaren. Genom vad kommunen uppgivit om befarad arbetslöshet kaninte anses klarlagt att den betydande insats av kapital som kommunen gör genom klandrade beslutet på sikt skulle få till resultat ett främjande av syssel— sättningen i kommunen som står i proportion till insatsens storlek. Under dessa förhållanden finner kammarrätten att kommunens förvärv av fas— tigheten Heden övre 21:9 icke utgör någon kom— munens angelägenhet. Kommunen har således genom
klandrade beslutet överskridit sin kompetens.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
Ref. 115
DOMSTOL KRSU, 03, 1986—03—12, 4413—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Kalix kommun, 1985—08—30, S 167, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Polana Textilproduktion AB och Carl Galler AB ägdes av bolaget FUNAB. Polana Textilproduktion AB var ett nystartat företag som hade beviljats lokaliseringsstöd för att starta produktion inom det inre stödområdet. En privat fastighetsägare, som i Kalix hyrde ut en industrilokal i fastighet— en Näsbyn 8:157 till Carl Galler AB, hade i anslutning till den lokalen en lokal som
var lämplig för Polana Textilproduktion AB. FUNAB och fastighetsägaren hade under en
längre tid förhandlat om förlängning av hyresav— talet för Carl Galler AB och om ett hyresavtal för Polana Textilproduktion AB. FUNAB och fastig— hetsägaren kunde inte enas. FUNAB begärde då
att kommunen skulle medverka till att FUNAB:s företag kunde bedriva sin verksamhet i fastig—
hetsägarens lokaler.
Kf beslöt att av fastighetsägaren hyra fastighet—
en Näsbyn 8:157 under tiden 1985—07 — 1989—07 för
att under samma tid hyra ut lokalerna i fastighet— en till Polana Textilproduktion AB respektive
Carl Galler AB på samma villkor som kommunen fått
av fastighetsägaren.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommunfullmäktige har genom klandrade beslutet gått utöver kommunens ordinära kompetens. Av ut— redningen framgår inte att stödåtgärderna skulle äga sådan betydelse för motverkande av arbetslös— het inom kommunen att beslutet därför kan anses avse en kommunens angelägenhet. Inte heller i övrigt har visats någon omständighet som kan ge beslutet sådan innebörd. Besvären skall därför bifallas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1986—01—16.
ANMÄRKNING Kommunens kanslichef hade i en skrivelse till kommunfullmäktige uppgett att en eventuell kommu—
nal förhyrning och uthyrning av lokalen innebar en garanti mot hyresförluster för fastighets—
ägaren och att detta stöd till enskild torde stå i strid mot den allmänna kompetensregeln i 1 kap. 4 S kommunallagen.
Ref. 116
DOMSTOL KRNS, 05, 1986—03—27, 8156—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Tierps kommun, 1985—11—19, S 206, R
Kf beslöt att förvärva fastigheterna Tierp 75:2 och 75:6 från Tierps Kontorsmöbler Aktiebolag
för 1 300 000 kr. Enligt köpekontraktet var ett villkor för förvärvet att kommunfullmäktige god— kände ett hyresavtal mellan kommunen och bolaget, varigenom bolaget förhyr de två fastigheterna. Ett sådant godkännande skedde samtidigt som be— slutet om fastighetsförvärvet.
Beslutet om fastighetsförvärvet överklagades. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Av handlingarna i målet framgår att Tierps Kontors— möbler Aktiebolag trots försäljningen av fastig— heterna genom hyresavtal fått disponera dem på samma sätt som tidigare. Det kan inte anses ligga inom en kommuns kompetens att förvärva industri— fastigheter av ifrågavarande slag på villkor att de skall upplåtas till säljaren. Kommunfullmäkti— ges beslut att förvärva de aktuella fastigheterna får med anledning härav anses ha i huvudsak haft till syfte att lämna ekonomiskt stöd till ett en— skilt företag. För att förvärvet skall anses ut— göra en kommuns angelägenhet erfordras att till stöd för förvärvet föreligger särskilda skäl.
Det kan inte antas att fastighetsköpet har sådan betydelse för motverkande av arbetslöshet i kom— munen att det därför kan anses avse en kommunens angelägenhet. Ej heller i övrigt har åberopats omständighet av beskaffenhet att medföra att köpet skulle anses som en kommunens angelägenhet. Genom beslutet har kommunfullmäktige därför överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1985—12-09.
2.22.8.2 Hyressubvention
Ref. 117
DOMSTOL KRNJ, 01, 1981—06—30, 686—1981
öVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Uppvidinge kommun, 1981—01:27, S 3
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Åseda—Hus AB hade sitt kontor i Vetlanda. Fråga uppkom om att flytta kontoret till Åseda.
Kf beslöt att godkänna följande av kommunstyrelsen föreslagna riktlinjer för avtal om uppförande av kontorsbyggnad till Åseda-Hus i Åseda:
1. Kommunen uppför en kontorsbyggnad om högst
1 450 kvm.
2. Totalentreprenadkostnaden exklusive mark per den 1 november 1980 beräknas till 4 520 000 kr.
3. Index för perioden beräknas till 0,8 procent per månad. Totalt för perioden den 1 november
1980 — den 31 juli 1981 till 7,2 procent eller
325 000 kr.
4. Ränte— och kreditivkostnader beräknas till
365 000 kr.
5. Total produktionskostnad utom mark 5 110 000 kr eller ca 3 525 kr per kvm fullt färdigt.
6. Som villkor för uppgörelsen skall följande gälla:
6.1 Uppvidinge kommun fungerar som byggherre och AB Åsedahus som totalentreprenör för projektet. Mellan kommunen och företaget tillsättes en ledningsgrupp om fem person— ner (tre från kommunen och två från före— taget) med uppgift att genomföra byggna— tionen. Upphandling av underentreprenader sker genom anbudsförfarande.
6.2 För eventuella kostnader utöver de som upp— tagits under punkt 5 erlägger hyresgästen full kostnadsersättning f.n. 19 procent på investerat kapital.
6.3 Detta avtal gäller till den 31 december 1982. Därefter övertas fastigheten av före— taget till anskaffningsvärdet alternativt upprättas ett 10—årigt hyresavtal baserat på samma belopp (5 110 000 kr) med rätt för företaget att under avtalstiden överta fastigheten. Under de 10 år avtalsperioden omfattar skall de villkor som gäller för fastigheten Lenhovda 23:2 tillämpas.
6.4 Under tiden den 1 augusti 1981 — den 31 december 1982 erlägger företaget ej någon kallhyra. övriga driftskostnader belastar självfallet företaget.
7. Byggnationen får ej påbörjas förrän finansi- ering ordnats. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det klandrade beslutet innefattar stöd till en— skilt företag. Av utredningen i målet framgår inte att stödet har sådan betydelse för att mot— verka arbetslöshet i kommunen att det kan anses avse en kommunens angelägenhet. Någon annan om— ständighet som innebär att beslutet ändock faller inom området för kommunens kompetens föreligger inte heller. Kommunen har följaktligen genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klagandena.
ANMÄRKNING
I besvären uppgav klagandena bl.a. att beslutet, punkten 6.4 innebar en hyressubvention om ca
1 500 000 kr. Den uppgiften bemöttes inte av kommunfullmäktige.
Ref. 118
DOMSTOL KRSU, 04, 1982—10—21, 1209—1982
öVERKLAGAT AVGÖRANDE Ks i Sorsele kommun, 1982—03-01, S 71, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
K—G Lundmark hyrde rörelselokal av Sorsele kommun. Han drev en bilverkstad. K—G Lundmarks verkstad var den enda i Sorsele kommun som hade möjlighet och utrustning för fullständig reparation och ser— vice för lastbilar av bl.a. märket Volvo och Scania. K-G Lundmark insjuknade 1981-08—20 i hjärt- infarkt och var sjukskriven fram till 1982-07-15. K-G Lundmark hade två anställda. Av dessa tvinga— des den ene — lastbilsreparatören - att operera en armbåge och gick därför sjukskriven under tiden 1982—01—25——03—21. K-G Lundmark anhöll hos kommu— nen om hyresbefrielse för tiden februari - april
1982 på grund av sjukdom.
Ks beslöt att medge den begärda hyresbefrielsen samt att anvisa beloppet 14 328 kr ur anslaget till Ks förfogande i 1982 års budget.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det överklagade beslutet innebär stöd åt enskild näringsidkare i form av befrielse från erläggande av hyra för verkstadslokal under viss tid. Sådana omständigheter kan ej anses föreligga att åtgär— den kan bedömas som vara en kommunal angelägenhet. Ks har därför genom beslutet överskridit sin be—
fogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
ANMÄRKNING
NO har i ett beslut 1985-03—06 kritiserat Sorsele kommun för att den behandlar företag olika när det gäller bl.a. krav på förfallen hyra. NO anser att kommunens handlande inger principiella be— tänkligheter ur konkurrensrättslig synvinkel, då kommunens handlande kan sägas innebära olika for— mer av subventioner som snedvrider konkurrensen
såväl mellan företag i kommunen och företag utan— för. Ref. 119 DOMSTOL
KRNJ, 01, 1983—05—06, 44—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Ks 1 Motala kommun, 1982—12-14, S 599, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Företaget Flexitube AB var ett nystartat företag med sex anställda och hade sin verksamhet förlagd till Motala. Företaget hade uttalat önskemål om en kommunal insats avseende bolagets hyreskostnad
för industrilokal.
Ks beslöt
at; bevilja Flexitube AB, Verkstadsvägen 79, Motala igångsättningsbistånd med 47 000 kr under ett år fr.o.m. 1982—10—01 t.o.m. 1983—09—30 med återbetalningsskyldighet av beloppet fr.o.m.
1984—10—01 och med skyldighet att erlägga ränta motsvarande kommunlåneränta fr.o.m. 1983—10—01,
att säkerhet för kommunens åtagande skall ställas genom överlämnandeav företagsinteckning på beloppet
inom godtagbart läge, samt
att medlen skall anvisas ur anslaget för närings—
livsbefrämjande åtgärder.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Utgivande av igångsättningsbistånd till enskilt företag faller, normalt sett, utanför den kommuna— la befogenheten. Förfarandet har emellertid i vissa fall godtagits av bl.a. sysselsättnings— politiska skäl. Av utredningen i målet framgår att arbetsmarknadsläget i kommunen är besvärligt. kommunen har dock icke gjort sannolikt att det av kommunstyrelsen beslutade biståndet åt det ifråga— varande företaget äger sådan betydelse för mot—
verkande av arbetslöshet inom kommunen, att åtgärden kan anses avse en angelägenhet som faller inom den kommunala befogenheten. Inte heller i övrigt har beslutet visats beröra någon kommunens angelägenhet. Kommunen har därför över—
skridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
Ref.120
DOMSTOL KRSU, 04, 1984—11—05, 3303—1984
öVERKLAGAT AVGÖRANDE Ks i Sorsele kommun, 1984-05—14, S 115
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
I samband med att ett företag etablerade sig i Sorsele fastställde kommunstyrelsen 1980—04—14,
S 110, en hyressättning av trappstegsmodell, inne— bärande att hyran skulle utgå med en tredjedel av full årshyra under första året, två tredjedelar under andra året och full årshyra fr.o.m. före— tagets tredje verksamhetsår. Detta beslut angåen— de hyressättningen hade blivet ett prejudikat vid nyetablering av företag i kommunen.
Bert Boork/Remover AB anhöll om förhandsbesked om
att få hyra lokaler i fastigheten Norrsele 1:123.
Ks beslöt bl.a.
att uthyra f.dd Olofsfors lokaler i fastigheten Norrsele 1:123 fr.o.m. 1984-08-01 till Bert Boork/ Remover AB och
att i likhet med tidigare principbeslut fast— ställa hyran till en tredjedel under första året, två tredjedelar under andra året och full årshyra fr.o.m. tredje verksamhetsåret. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det överklagade beslutet innebär stöd åt enskild näringsidkare i form av befrielse från erläggan- de av viss del av fastställd hyra för industri— lokal under viss tid. Sådana omständigheter kan ej anses föreligga att åtgärden kan bedömas vara en kommunal angelägenhet. Kommunstyrelsen har därför genom beslutet överskridit sin befogenhet,
varför besvären skall bifallas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD 1984-06—21 ej bifall.
Ref.121
DOMSTOL KRSU, 01, 1984—12—21, 264—1984 1476—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Söderhamns kommun 1983-12-19, S 355 1984—01-30, s 11
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt under 5 355 bl.a. att låta genomföra ombyggnad av ett av kommunen ägt industrihus på fastigheten Vråken 8 och att godkänna uthyrning
av fastigheten till Hälsinge-Kuriren i princip enligt en upprättad hyreskalkyl som innehöll trappstgsvisa hyresjusteringar så att hyresgästen först fr.o.m. det sjunde året skulle betala en hyra som motsvarade kommunens årskostnad för
fastigheten.
Kf beslöt under 5 11, sedan det visat sig att ombyggnadskostnaderna blivit högre än vad som tidigare beräknats, att anvisa ytterligare medel till ombyggnaden för uthyrning till Hälsinge- Kuriren enligt en ny hyreskalkyl med trappstegs— visa hyreshöjningar enligt samma principer som i beslutet under 5 355.
KR anförde som skäl för att upphäva besluten:
Kommunfullmäktiges klandrade beslut innefattar bland annat ett godkännande av att fastigheten Vråken 8 uthyres till Hälsinge-Kuriren i princip enligt upprättade och redovisade hyreskalkyler. Enligt dessa erhåller företaget i jämförelse med de faktiska kostnaderna för fastigheten en hyres— reduktion på sammanlagt ca 660 000 kr. Denna reduktion uppstår genom att hyran succesivt trap- pas upp och först under sjunde året når upp till kommunens årskostnad för fastigheten. En sådan
reduktion av hyresuttaget, där det således kan konstateras en slutlig förlust för kommunen i hyresförhållandet, torde regelmässigt utgöra en otillåten form av subvention. Undantagsvis kan i och för sig vissa annars otillåtna former av subventioner till enskilt företag ändock anses kompetensenliga, om särskilda skäl föreligger för kommunen att i det enskilda fallet vidtaga viss åtgärd. Vad som från kommunens sida anförts i målen utgör emellertid inte sådana förhållanden som medför att klandrade besluten, såvitt gäller
hyressättningen, kan anses utgöra en kommunens
angelägenhet. Besluten - i nu angivet avseende - måste därför anses innebära ett ur kommunalrätts- lig synpunkt obehörigt gynnande av enskilt före— tag. Fullmäktige har därmed överskridit sin be- fogenhet. Klagandens talan skall därför vinna bifall.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
ANMÄRKNING Se Ref. 143 angående beslut ifråga om rättelse- åtgärd.
Ref. 122
DOMSTOL REGR, 1984—12—28, 3518—1984, ej pt
KRSU, 04, 1984-06-19, 5709—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Ks i Älvsbyns kommun, 1983—11—28, S 388, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
I samband med en rekonstruktion av Planbetong AB i konkurs, Älvsbyn, förvärvade Älvsbyns kommun 1983 av konkursboet fastigheterna stg 116 F, Granen 4 och Granen 9 i Älvsbyn. På de två sist- nämnda fastigheterna fanns av bolaget uppförda verkstads- och kontorslokaler. Stg 166 F var en obebyggd industritomt.
Ks beslöt att uthyra verkstads—, ekonomi- och förrådsutrymmen i fastigheterna i enlighet med
ett av kommunkansliet upprättat förslag till disposition av fastigheterna. Förslaget innebar att lokaler uthyrdes till Älvsbyns Maskinrepara- tioner AB under tiden 1 januari 1984 - 31 december 1993 för en årshyra av 30 000 kr inklusive värme samt till Älvsby Lastbilcentral ekonomiSk före— ning- under tiden 1 mars 1984 - 28 februari 1993 för en årshyra av 45 000 kr inklusive värme. I
båda fallen skulle halva årshyran indexregleras med verkan från den 1 januari 1986. Förslaget innebar vidare att förhyrning av lokaler skulle under tiden den 15 september 1983 — 15 februari 1984 ske till det rekonstruerade Planbetong AB, numera Norrbottens Väg AB. Efter yrkande därom i kommunstyrelsen beslutades att kommunen i komman— de hyreskontrakt skulle sträva efter en årlig indexreglering och att undvika precisering av hyrestid samt att slutligt hyreskontrakt skulle delges kommunstyrelsen.
KR, som först konstaterade att beslutet innebar att kommunstyrelsen handlat i strid mot ett av kommunfullmäktige fastställt reglemente för kommunstyrelsen, anförde vidare som skäl för att
upphäva beslutet:
Av utredningen i målet framgår vidare att kommunen förvärvat ifrågavarande fastigheter för 800 000 kr. Kommunen har i yttrandet till kammarrätten angett att halva årshyran täcker kommunens kostnader för uppvärmning och återstoden utgör bidrag till övri— ga kostnader för lokalerna. Detta innebär att hyresinkomsterna icke täcker kommunens kostnader. I fråga om uthyrningen till Älvsby Maskinrepara- tioner har kommunen gjort gällande att uthyrningen utgör ett led i en överenskommelse om förvärv av dess fastighet. Såvitt avser uthyrningen till Älvsbyns Lastbilscentral har inte påståtts att ut— hyrningen är förknippad med några andra affärs— transaktioner. Med hänsyn till vad som sålunda framkommit måste i vart fall uthyrningen till Älvsby lastbilcentral anses innebära ett otillbör- ligt gynnande av enskild. — På grund av det anför— da har kommunstyrelsen genom överklagade beslutet
overskridit sin befogenhet och beslutet skall
upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
DOMSTOL REGR, 1985—12—05, 2399-1985, ej pt
KRSU, 04, 1985-04—30, 6163-1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Pajala kommun, 1984—11—16, S 128
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Polar Fönster AB hyrde en industrilokal av kommu— nen.
Kf beslöt
att nedsätta årshyran från 252 540 kr till 100 000 kr,
att avskriva en hyresfordran på 118 133 kr,
att dessa kostnader skulle täckas ur anslaget för oförutsedda utgifter samt
att tillsätta en styrelserepresentant och en revi— sor i bolaget. I beslutet ställdes som villkor
att omdisponering till bättre användning alverk— stadslokal och förrådsutrymmen skulle ske. Det uttalades vidare att det var skäligt med nedsätt—
ning av hyran eftersom bolaget hade för stora lo— kaler.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommunens åtgärd att avskriva hyresfordringen inne— bär att kommunen lämnar ett ekonomiskt stöd till bolaget. I fråga om nedsättningen av hyran har endast angetts att bolagets lokaler är för stora och att som villkor för nedsättningen skall gälla att omdisponering till bättre användning av loka— lerna sker. Nedsättningen av hyran synes således inte vara förenad med sådan inskränkning av hyres— rättens omfattning som bör medföra en lägre hyra.
Vid dessa förhållanden är hyresnedsättningen att betrakta såsom en subvention till bolaget. Att lämna stöd som kommunen gjort i klandrade beslutet är i och för sig inte en kommunal angelägenhet. Kommunen har emellertid gjort gällande att det ekonomiska biståndet till bolaget syftar till att motverka arbetslösheten i kommunen och att det
även på annat sätt är positivt för kommunens ekono— mi. När det gäller arbetsmarknadssituationen vill kammarrätten inte ifrågasätta annat än att även
ett mindra antal arbetstillfällen är av stor be— tydelse i Pajala kommun. Någon utredning före— ligger inte om den betydelse som det beslutade ekonomiska biståndet kan få för bolagets möjlig— heter att på sikt driva en verksamhet som kan komma att främja sysselsättningen. Inte heller framgår av utredningen att ekonomiskt stöd till bolaget
kan tänkas få sådana positiva följder i övrigt som kommunen angett. Av anförda skäl finner kammar— rätten att kommunen i klandrade beslutet överskri—
dit sin kompetens.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD KR meddelade verkställighetsförbud 1984—12-18.
Ref. 124
DOMSTOL KRNJ, 02, 1986—06—13, 112—1986
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Uppvidinge kommun, 1985—12—17, S 143
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt godkänna ett hyresavtal mellan kommunen och företaget Savetool AB avseende lokaler på fastigheten Gjutaren 1 i Åseda att nyttjas för verktygstillverkning med tillhörande kontor och personalutrymme. Av hyresavtalet framgår bl.a. att lokalerna omfattar ca 290 kvm verkstadsyta samt
ca 120 kvm personal—och förrådsutrymmen, att kom- munen under 1986 skall utföra ombyggnadsarbeten på lokalen och anläggningarna i övrigt för en beräknad kostnad av 50 000 kr exelusive moms, att avtalet löper fr.o.m. den 1 februari 1986 till och med den 31 januari 1991 med nio månaders ömsesidig uppsägning samt att årshyran uppgår till, år 1
20 845 kr, år 2 26 530 kr, år 3 32 215 kr och år 4 37 900 kr (full hyra).
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Det överklagade beslutet innefattar, genom överens— kommelsen om trappstegshyra, stöd till enskilt företag, vilket som regel inte är en kommunal an— gelägenhet. Undantagsvis godtas dock sådant stöd, t.ex. om det är ägnat att motverka arbetslöshet av inte obetydlig omfattning. Av utredningen i målet framgår inte att det av kommunfullmäktige beslutade stödet har sådan betydelse för att mot- verka arbetslöshet i kommunen att det på den grunden kan anses avse en kommunens angelägenhet. På grund härav och då beslutet ej heller av annan anledning faller inom området för kommunens kompe— tens, har kommunen genom detsamma överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
DOMSTOL REGR, 1986—09-16, 3165—1984, ej pt
KRSU, 02, 1984-06—05, 1752-1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Ks i Åsele kommun, 1984-02—06, S 23
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
VP Struktur AB anhöll i oktober 1983 att kommunen skulle bevilja hyresbefrielse för företaget under 1983 och 1984, då företaget skulle konsolideras efter en sanering under denna period och därmed
inte klarade av hyran.
Ks beslöt att avskriva kommunens hyresfordran på VP Struktur AB för år 1983 och att uppdra åt tek— miska avdelningen att upprätta nytt hyresavtal från 1984 där hyran sätts till 0 kr.
Beslutet överklagades bara såvitt det avsåg hyresbefrielse för 1984.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet an—
gående hyresbefrielse för år 1984:
Genom klandrade beslutet har kommunen beslutat understödja företaget VP Struktur bl.a. genom att för år 1984 efterskänka hyra, som eljest skulle ha utgåtttill kommunen. Det framgår ej hur stor den efterskänkta hyran skulle varit. Understöd till ett enskilt företag kan inte vara en kommunal angelägenhet annat än i vissa undantagsfall, då särskilda omständigheter kan åberopas till stöd för åtgärden. Den i målet föreliggande utredningen angående de förhållanden, vilka legat till grund för åtgärden, är mycket knapphändig. Sålunda har inte lämnats några närmare uppgifter angående företagets ekonomiska ställning, storleken av de
ekonomiska insatser som beslutats av andra
intressenter eller vilken utredning som kan före— ligga angående företagets utsikter för framtiden. Kammarrätten finner inte visat att situationen varit sådan att kommunen på grund av sitt tidigare borgensåtagande eller av annan anledning varit nödsakad att för undvikande av väsentlig ekonomisk förlust för kommunen stödja VP Struktur genom den ifrågavarande hyresbefrielsen. Ej heller är klar— lagt att kommunen av annan särskild anledning
ägt besluta om åtgärden; Kommunstyrelsen får där— för genom beslutet, såvitt det klandrats, anses
ha överskridit sin befogenhet. Beslutet skall således upphävas i nämnda del.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
2.22.9 Köpav företags anläggningstillgångar med avsikt att säljaren i fortsättningen skall få hyres — eller annan nyttjande- rätt till dem
2.22.9.1 Industrifastighet m.m.
Se förutom referaten nedan även Ref. 75, 78%, 113, 114 och 116.
Ref. 126
DOMSTOL REGR, 1983—06—21, 569—1983, RÅ 83 2:50
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Orsa kommun, 1982—06—28, S 108, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att av Orsa Byggservice Aktiebolag för— värva fastigheten Kyrkbyn 80:22 för en köpeskil— ling av 3 600 000 kr. Fullmäktige beslöt samma dag att hyra ut lokalerna ifastigheten till bola— get.
KRSU lämnade besvären över beslutet utan bifall.
REGR ändrade kammarrättens dom och upphävde be— slutet. REGR anförde till stöd för detta:
Genom klandrade beslutet förvärvade Orsa kommun fastigheten Kyrkbyn 80:22 av Orsa Byggservice Aktiebolag för en köpeskilling av 3 600 000 kr i syfte att efter förvärvet hyra ut lokalerna i fastigheten till bolaget. I godmansberättelse av den 23 februari 1981 avgiven inför det ackord bolaget erhöll sistnämnda år har gode mannen be— träffande fastighetens marknadsvärde uttalat att en köpare torde i Orsa icke ge mer för fastigheten än det belopp, till vilket fastigheten värderats
i gode mannens bouppteckning, dvs. 1 800 000 kr. Kommunens köp av fastigheten måste således anses innefatta ett betydande ekonomiskt stöd till bo— laget vilket helt ägs av några enskilda personer. Att lämna sådant stöd är i och för sig icke en kommunens angelägenhet. Kommunen har emellertid som grund för beslutet åberopat att förvärvet av fastigheten skall ses som en åtgärd för att be- kämpa arbetslösheten i kommunen. Det ankommer på kommunen att visa att köpet har denna karaktär och inte är ett otillåtet stöd till enskild. - Vad först beträffar arbetslösheten i kommunen har kom— munen lämnat vissa uppgifter om antalet syssel-
satta inom kommunen och om hotande arbetsnedläggel- ser hos företag i kommunen. Av uppgifterna fram— går att arbetsmarknadssituationen i kommunen är ansträngd men en sådan klar och objektiv bild av läget son1kunnat lämnas exempelvis av länsarbets— nämnden saknas i målet. — Med hänsyn till stödets omfattning måste ställas betydande krav på utred— ning om att stödet kan väntas ha sådan effekt på arbetslösheten i kommunen att köpets karaktär av arbetslöshetsbekämpande åtgärd dominerar. I denna del är upplyst att bolaget har ca 30 anställda vilka väntas få fortsatt arbete om bolaget till—
förs det kapital som köpeskillingen skulle ge bo— laget. Utredning saknas emellertid om kapitaltill— skottets betydelse för bolagets möjligheter att
på sikt utveckla verksamheten och därmed trygga sysselsättningen för framtiden. Inte heller har i målet visats att kommunens innehav av fastigheten i och för sig skulle ha någon sysselsättningsska— pande effekt i kommunen. — Vid en samlad bedömning av vad som framkommit i målet kan inte anses klar— lagt att den betydande insats av kapital som kom- munen gör genom klandrade beslutet skulle få till resultat ett främjande av sysselsättningen i kom— munen som står i proportion till insatsens storlek. Under dessa förhållanden finner regeringsrätten att kommunens förvärv av fastigheten Kyrkbyn 80:22 icke utgör någon kommunens angelägenhet. Kommunen har således genom klandrade beslutet överskridit
sin kompetens.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD KRSU avslog 1982—07—16 en begäran om verkställig— hetsförbud.
ANMÄRKNING
Kommunfullmäktige beslöt redan 1982—04—26 att för— värva fastigheten av bolget. Det beslutet blev överklagat till kammarrätten. I det överklagandet gjordes det bl.a. gällande att beslutet inte till— kommit i laga ordning och att den beslutade åt— gärden inte var en kommunal angelägenhet. Kammar— rätten meddelade verkställighetsförbud. I den situationen fattade kommunfullmäktige 1982—06—28 det beslut som detta referat avser. Besvären över beslutet 1982—04—26 "föranledde inget kammarrättens vidare yttrande" i ett beslut som meddelades sam— tidigt med kammarrättens dom angående beslutet 1982—06—28.
DOMSTOL REGR, 1983-02—23, 783—1982, RÅ 83 2:15
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Nacka kommun, 1981—06—16, S 209 ?
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kommunfullmäktige i Nacka kommun beslöt den 16 juni 1981 att godkänna dels en överenskommelse mellan AB Finnboda Varf/Svenska Varv AB, å ena, samt Stockholms läns landstingskommun, Stockholms kommun och Nacka kommun å andra sidan, i syfte
att trygga fortsatt tillgång till ett reparations— varv i Stockholmsregionen, dels ett köpekontrakt mellan Stockholms kommun, Nacka kommun och Stockholms läns landstingskommun, å ena, samt
AB Finnboda Varf, å andra sidan, enligt vilket kontrakt kommunerna och landstingskommunen förvär— vade fastigheten Sicklaön 37:41 i Nacka kommun för en köpeskilling om 42 330 000 kr, dels ett tomt— rättsavtal enligt vilket kommunerna och landstings— kommunen fr.o.m. den 1 juli 1981 till AB Finnboda Varf upplät tomträtten i fastigheten Sicklaön 37:41 mot en årlig tomträttsavgäld av 2 450 000 kr ävensom till nämnda varv överlät på fastigheten belägna byggnader mot en ersättning av 7 330 000 kr, dels ett sidoavtal angående nedsättning av tomträttsavgäld, enligt vilket kommunerna under viss tid medgav nedsättning av avgälden och dels en överenskommelse mellan Stockholms kommun, Nacka kommun och Stockholms läns landstingskommun an— gående förvärv m.m. av fastigheten Sicklaön 37:41, enligt vilken överenskommelse fastigheten skulle till 45/100 ägas av Stockholms kommun till 10/100 av Nacka kommun och till 45/100 av Stockholms läns landstingskommun. Fullmäktige beslöt vidare att
de härav föranledda kostnaderna för Nacka kommun
- 3 500 000 kr - skulle täckas av amorteringslån
med längst 20 års amorteringstid samt att 275 000 kr av fullmäktiges anslag för oförutsedda behov skulle ställas till förfogande för betalning av ränta på lånet under 1981.
KRNS lämnade besvär över beslutet utan bifall.
REGR ändrade kammarrättens dom och upphävde beslue tet. Till stöd för detta anförde REGR:
Till kommuns angelägenheter enligt 1 kap. 4 S kommunallagen räknas hamnverksamhet. Den verksam— het som enligt det klandrade kommunfullmäktige- beslutet avsågs skola bedrivas vid Finnboda Varf kan emellertid inte anses ingå i hamnverksamhet. Inte heller kan verksamheten på grund av dess be— tydelse för andra industrier inom Nacka kommun eller på annan grund hänföras till kommunens ange— lägenheter. — Den omständigheten att riksdagen genom att bifalla en hemställan av näringsutskot— tet (se NU:s betänkande 1979/80:69) gjort ett uttalande av innebörd att det vore angeläget att vissa pågående förhandlingar i vilka kommunen tog del ledde tillsådant resultat att fortsatt verk— samhet vid Finnboda Varf kunde säkerställas saknar betydelse för avgränsningen av Nacka kommuns kom— petens. — Det klandrade beslutet innebär att kom— munen åtagit sig att lämna ett betydande ekonomiskt bistånd till verksamheten vid Finnboda Varf. Här— igenom har kommunfullmäktige överskridit sin be—
fogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD
?
ANMÄRKNING Kf anförde i sitt yttrande till kammarrätten bl.a. följande:
Sedan frågan väckts om en eventuell nedläggning av Finnboda Varf i slutet av 1970—talet inleddes för—
handlingar mellan Svenska Varv AB och företrädare för Stockholmsregionen genom länsstyrelsen, Stock— holms läns landsting samt Stockholms och Nacka kommuner för att finna former för att bibehålla varvsverksamheten vid Finnboda Varf. Dessa för— handlingar ledde fram till ett preliminärt för- slag till överenskommelse under våren 1980. Om detta förslag beslöt riksdagen den 5 juni 1980 uttala att den fann det angeläget att de då på— gående förhandlingarna ledde till att en fortsatt verksamhet vid Finnboda Varf kunde säkerställas. En lösning efter dessa linjer fick dock inte innebära att Svenska varv AB eller staten belasta— des med eventuella driftunderskott i framtiden. Med detta riksdagsbeslut som grund slutfördes förhandlingarna och resulterade i de överenskom— melser varom kommunfullmäktige fattade sitt över— klagade beslut. — För industri och handel inom Stockholmsregionen i stort var det av yttersta vikt att ha tillgång till en väl fungerande hamn- verksamhet. Inom Nacka kommun bedrevs en omfat— tande hamnverksamhet med oljehamnar, hamnar för kvarnindustrier och bilimporthamn m.m. För att hamnverksamheten skulle kunna fungera effektivt utan störningar var tillgången till ett repara—
tionsvarv av yttersta vikt.
2.22.9.2 Annan egendom Ref. 128
DOMSTOL REGR, 1985—10—17, 2942—1985, ej pt
KRNG, 02, 1985—06—10, 3385—1984 4661—1984 5475-1984 7309-1984
ÖVERKLAGADE AVGÖRANDEN
Kf i Gullspångs kommun I 1984—04—12, II 1984—05—24, III 1984—06—28, IV 1984—09—27,
——qcxh —unu1w d— __
217090
501me
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Tandbergs Träteknik AB bedrev verksamhet i kommunen. Bolaget fick vissa likviditetsproblem år 1983. Kom— munen och bolaget arbetade aktivt tillsammans med utvecklingsfonden i Skaraborgs län med ett utveck— lingsprogram för bolaget. Bolaget erbjöd under våren 1984 kommunen att förvärva en lim—linje maskin för limning av trävaror för 400 000 kr med rätt för bolaget att vid varje tillfälle under en tänkt hyrestid återköpa maskinen för samma belopp. Hyresbeloppet skulle utgöra 100 kr per år. Omför— handling om hyresbeloppet skulle ske vid inträffad lönsamhet i bolagets produktion.
I. beeslöt 1984—04—12, 5 43, att förvärva lim— linje maskinen för 400 000 kr och att beslutet skulle verkställas utan hinder av att det ej hade vunnit laga kraft. Beloppet skulle betalas till bolaget genom utvecklingsfonden. 200 000 kr skulle betalas omedelbart medan återstoden skulle erläg— gas när utvecklingsfonden hade tagit fram ett ut- vecklingsprogram för företaget.
Utvecklingsfonden betalade för kommunens räkning 71 647 kr till bolaget.
KR förordnade 1984—05—09 om verkställighetsförbud beträffande kommunfullmäktiges beslut I. Förord— nandet delgavs kommunen 1984—05-14.
Ks beslöt 1984-05—11 bl.a.att återstoden av den första likviden om 200 000 kr, dvs. 128 353 kr, skulle utbetalas direkt till bolaget. Det beslutet verkställdes aldrig med anledning av KR:s verk— ställighetsförbud.
II. Kf beslöt 1984—05—24, S 65, att beloppet om 128 353 kr, skulle utbetalas till bolaget,
att ytterligare 200 000 kr skulle utbetalas när kommunfullmäktige framtagit ett utvecklingsprogram och lämnar redogörelse därför som ger anledning
att anta att affären skall slutföras samt
att beslutet skulle verkställas utan hinder av att det ej hade vunnit laga kraft.
KR förordnade 1984—06—13 om verkställighetsförbud beträffande kommunfullmäktiges beslut II. Förord—
nandet delgavs kommunen 1984—06—18.
Ks godkände 1984-06—14 ett upprättat förslag till avtal mellan kommunen och bolaget. Enligt avtalet förvärvade kommunen maskinen från bolaget för
400 000 kr. Vidare innehöll avtalet bl.a. villkor om återköpsrätt och återköpsskyldighet. Vid samma tillfälle uppdrog styrelsen till dess ordförande att underteckna avtalet. Därefter undertecknade
ordföranden avtalet.
III. Kf beslöt 1984—06—28, S 75, att till bolaget utbetala 100 000 kr av det kvarstående beloppet om 200 000 kr och att beslutet skulle verkställas utan hinder av att det ej hade vunnit laga kraft.
KR förordnade 1984—07—19 om verkställighetsförbud beträffande kommunfullmäktiges beslut III. För— ordnandet delgavs kommunen 1984—07—23.
IV. Kf beslöt 1984—09—27, 5 111, att till bolaget utbetala 50 000 kr av den resterande köpeskilling— en samt att återstoden, dvs. 50 000 kr skulle
avsättas för ombyggnad av maskinen.
KR förordnade 1984—10—15 om verkställighetsförbud beträffande kommunfullmäktiges beslut IV.
Kf beslöt 1984—11-29 att "med överträdande av kammarrättens verkställighetsförbud 1984—10—15 i ärendet" till bolaget omgående utbetala dels resterande köpeskilling om 50 000 kr, dels de
50 000 kr som fullmäktige i beslutet IV avsatt för ombyggnad av maskinen - sammanlagt 100 000 kr
(se Ref. 129).
Av köpeskillingen utbetalades 200 000 kr innan kommunstyrelsen godkänt avtalet med bolaget och återstoden i olika delposter under tiden 1984—06—28—-12-11.
KR anförde som skäl för att upphäva besluten I—IV:
Det av kommunfullmäktige beslutade inköpet av den s.k. limelinjemaskinen från Tandbergs Träteknik Aktiebolag får anses utgöra stöd till det enskilda näringslivet. En grund för kommunalt ingripande eller stödåtgärd till förmån för det enskilda näringslivet kan vara rådande eller befarad arbets- löshet i kommunen. Det kommunala ingripandet skall emellertid stå i relation till den effekt som kan åstadkommas. Effekten skall därvid i princip inte vara av obetydlig omfattning. Enligt vad som upp— lysts i målet har Tandbergs Träteknik Aktiebolag högst fem anställda. Inköpet av ifrågavarande
maskin får — som ovan angetts - anses som ett med
ekonomiskt stöd jämförbart åtagande. Detta inköp, som i och för sig inte tillgodoser något egent— ligt kommunalt ändamål, kan inte antas äga sådan betydelse för motverkande av den inom Gullspångs kommun rådande arbetslösheten, att det skulle kunna utgöra en kommunal angelägenhet. Förvärvet av maskinen är inte heller på annan grund att an— se som kompetensenligt. Kommunfullmäktige har således genom de överklagade besluten överskridit
sin befogenhet. Besluten skall därför upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD
Som framgått ovan meddelades verkställighetsförbud beträffande alla de fyra besluten. Kommunen över— klagade de två första besluten om verkställighets- förbud. Regeringsrätten sakprövade inte något av dessa överklaganden.
ANMÄRKNING
Kommunstyrelsens handlande, har prövats av justitie— kanslern som också har väckt åtal mot vissa av styrelsens ledamöter för myndighetsmissbruk alter— nativt vårdslös myndighetsutövning. Tingsrätten och hovrätten har ogillat JK:s talan. Ansvarsfrågan har förts vidare till högsta domstolen (JK 1985
s. 171 ff, Mariestads tingsrätts dom 1986—10—15,
DB 191 och Göta hovrätts, avd. 2, dom 1987—05-27,
DB 272).
Ref. 129
DOMSTOL KRNG, 02, 1985—09—30, 8686—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Gullspångs kommun, 1984—11—29, s 129
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Vid sammanträde den 12 april 1984 beslöt kommun- fullmäktige att av Tandbergs Träteknik Aktie— bolag i Gårdsjö förvärva en s.k. lime—linje, en
400 000 kr. Maskinen skulle hyras ut till bolaget
för ett belopp om 100 kr per år. Förvärvet skulle ske via delbetalningar. Genom detta beslut kom
71 647 kr av en beslutad utbetalning om 200 000 kr att utbetalas. Vid sammanträde den 24 maj 1984 beslöt kommunfullmäktige att återstående del av 200 000 kr skulle utbetalas till Tandbergs Trä— teknik Aktiebolag samt att ytterligare 200 000 kr skulle utbetalas senare under vissa villkor. Den 28 juni 1984 beslöt kommunfullmäktige att av det kvarstående beloppet om 200 000 kr utbetala
100 000 kr. Vid ett ytterligare sammanträde den 27 september 1984 beslöt kommunfullmäktige att
av den resterande köpeskillingen utbetala 50 000 kr till Tandbergs Träteknik Aktiebolag och att 50 000 kr skulle avsättas för ombyggnad av maskinen. — Det antecknas att kammarrätten — i samband med besvär av klaganden över ovan angivna fullmäktigebeslut — meddelat fyra skilda verk— ställighetsförbud. I målet angående kommunfull— mäktiges beslut den 27 september 1974, mål nr 7309—1984, meddelade kammarrätten sitt inhibi— tionsbeslut den 15 oktober 1984.
Kf beslöt att "med överträdande av kammarrättens verkställighetsförbud 1984—10—15 i ärendet" till
Tandbergs Träteknik Aktiebolag omgående utbetala dels resterande köpeskilling om 50 000 kr, dels
de 50 000 kr som fullmäktige i beslutet den 27 september 1984 avsatt för ombyggnad av ifråga— varande maskin — sammanlagt 100 000 kr.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Klagandens talan får anses innefatta ett påståen— de att det överklagade beslutet är olagligt dels på grund av att det strider mot kommunens kompe—
tens, dels mot bakgrund av att kammarrätten
tidigare — i andra besvärsmål rörande samma ären— de, bl.a. genom det ovan anmärkta beslutet den
15 oktober 1984, mål nr 7309—1984 — meddelat verk— ställighetsförbud. Vad gäller den sistnämnda frågan kan anföras följande. Det ankommer i prin— cip på kommunen att ställa sig ett av domstol med— delat verkställighetsförbud till efterrättelse,
i den mån inte full verkställighet inträtt redan då kommunen får kännedom om inhibitionsbeslutet eller det av andra orsaker framstår som ogörligt för kommunen att underlåta eller avbryta en redan påbörjad verkställighet. Något förbud finns emellertid inte för en kommun att fatta eller
verkställa beslut av kommunen i andra ärenden
eller mål, som inte omfattas av ett verkställig— hetsförbud i ett visst besvärsmål. Det ligger dock i sakens natur att om inhibition meddelats
i ett visst ärende, som överklagats till kammar— rätten, kommunen bör avvakta med att fatta beslut — eller verkställa redan fattade beslut — i andra efterföljande ärenden, som har ett nära samband med det förra ärendet, innan tvistefrågan fått sin slutliga lösning genom ett lagakraftägande avgörande. Kommunallagen innehåller inte någon närmare reglering av nämnda spörsmål. Det kan i detta sammanhang påpekas att kammarrättens inhibitionsbeslut i det nu aktuella besvärsmålet meddelades den 12 december 1984, dvs. två veckor efter det att kommunfullmäktige fattade det av kla— ganden nu överklagade beslutet den 29 november 1984. Med hänsyn till det anförda skall det över— klagade beslutet inte upphävas på nu ifrågavaran— de grund. Beträffande besvären i övrigt gör kam- marrätten följande bedömning. Det av kommunfull— mäktige beslutade inköpet av den s.k. lime—linje— maskinen får anses utgöra ett stöd till det en— skilda näringslivet. En grund för kommunalt in— gripande eller stödåtgärd till förmån för det
enskilda näringslivet kan vara rådande eller be—
farad.arbetslöshet i kommunen. Det kommunala in— gripande skall emellertid stå i relation till den effekt som kan åstadkommas. Effekten skall därvid i princip inte vara av obetydlig omfattning. En— ligt vad som upplysts i målet har Tandbergs Trä— teknik Aktiebolaghögst fem anställda. Inköpet
av ifrågavarande maskin får — som framgår ovan — anses som ett med ekonomiskt stöd jämförbart åtagande. Detta inköp, som i och för sig inte tillgodoser något egentligt kommunalt ändamål, kan inte antas äga sådan betydelse för motverkan- de av den inom Gullspångs kommun rådande arbets— lösheten, att det skulle kunna utgöra en kommunal angelägenhet, jämför i detta hänseende kammar— rättens dom den 10 juni 1985, mål nr 3385—1984 m.fl. Förvärvet av maskinen är inte heller på annan grund att likväl anse som kompetensenligt. Kommunfullmäktige har således genom det överklaga— de beslutet, som utgör ett led i förvärvet, över— skridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1984—12—12.
Se Ref. 128. 2.22.10 Diverse bidrag 2.22.10.1 Avskrivning av fordran
Ref. 130
DOMSTOL REGR, 1983—12—15, 4677—1983, avskrivet
KRSU, 04, 1983—10—31, 1884—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf 1 Sollefteå kommun, 1983—03—28, 5 74
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att från komunens fordran på Brorssons Åkeri AB som uppgick till 346 463 kr och 60 öre
avskriva 232 339 kr och 60 öre under förutsätt— ning att bolaget erlägger resterande skuld 114 124 kr till kommunen och att avskrivningen
skulle finansieras på visst sätt.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutetet så—
vitt avsåq ett belopp om 82 339 kr 60 öre.
Kommunen har i överklagade beslutet från sin fordran på ifrågavarande åkeriföretag avskrivit 232 339 kr 60 öre. I yttrandet till kammarrätten har kommunen förklarat att av det avskrivna be— loppet 150 000 kr motsvarande vad kommunen hade att utge till åkeriföretaget för utfört arbete. Kommunen har i sitt yttrande inte berört anled— ningen till avskrivningen av återstoden av be— loppet, 82 339 kr 60 öre, på annat sätt än att kommunen påstått att avskrivningen varit en affärsmässigt betingad uppgörelse. Med hänsyn till vad kommunen uppgivit angående åkeriets motfordring finner kammarrätten inte skäl att ifrågasätta lagligheten av avskrivningen till ett belopp av 150 000 kr. Såvitt avser avskriv— ningen av återstoden synes den medföra att efter— skänkande av en fordring och därmed ett bistånd till ett enskilt företag som faller inom den kommunala kompetensen endast om särskilda skäl föreligger. Då det inte ens påståtts att sådana skäl föreligger skall besvären bifallas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
2.22.10.2 Räntekostnader Se Ref. 103.
2.22.10.3 Resekostnader Ref. 131
DOMSTOL KRSU, 03, 1983—09—30, 2219—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Kommunstyrelsens arbetsutskott i Åsele kommun, 1983—04—18, S 129
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
B Ericsson var verkställande direktör i AB Åsele— verken som bedrev verksamhet i Åsele. AB Åsele- verken kom på obestånd. Med hänsyn till risken för att fem personer skulle bli arbetslösa i kom— munen och för att kommunen om möjligt skulle und— gå att infria ett borgensåtagande om 500 000 kr anlitade kommunen Ericsson för att rekonstruera AB Åseleverkens verksamhet.
Arbetsutskottet beslöt att bevilja AB Åseleverken ersättning med 5 079 kr för fyra resor som Ericsson hade gjort för företaget.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Den ersättning som Åsele kommun genom det över— klagade beslutet utgivit för verkställande direk— törens i AB Åseleverken resekostnader är att anse som bidrag till enskilt företag. Som regel är så- dana kommunala ingripanden på näringslivets områ— de inte tillåtna. Undantag kan dock göras om det föreligger särskild grund för det. Som särskild grund kan i vissa fall anses kommunens intresse av att skydda sig mot direkta förmögenhetsförlus— ter, liksom också dess önskan att motverka eller avvärja befarad arbetslöshet i kommunen. Den kom—
munala insatsen skall då ha avsevärd betydelse för att hindra eller motverka nämnda svårigheter eller vara ägnad att i väsentlig mån motverka
dessa.'Det framstår inte som sannolikt att ifrågavarande kommunala åtgärd varit ägnad att i
någon högre grad vare sig skydda kommunen mot förmögenhetsförlust eller motverka arbetslöshet i kommunen. Sådana omständigheter föreligger där- för inte att den beslutade åtgärden kan anses vara en kommunal angelägenhet. Kommunstyrelsens
arbetsutskott har således överskridit sin befogen—
het.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
2.22.10.4 Kostnader för anläggning av parkerings— plats utanför dagligvarubutik
Ref. 132
DOMSTOL KRSU, 01, 1985—12—10, 3002-1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf 1 Vindelns kommun, 1985—06—17, S 41
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att till innehavaren av ICA—Hallen i Vindeln utge bidrag med 7 392 kr som ersättning för iordningställande av parkeringsplatser vid
ICA—hallen. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Av utredningen framgår inte annat än att den be— slutade ersättningen i sin helhet utgör bidrag till enskild näringsidkare. Sådana bidrag anses normalt inte falla inom den kommunala kompetensen. Vad kommunen anfört i målet kan inte anses med—
föra att beslutet ändå kan bedömas som kompetens—
enligt. Kommunfullmäktige har således genom att fatta beslutet överskridit sin befogenhet. Be— slutet skall därför upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Verkställighetsförbud meddelades 1985—07—18
2.22.10.5 Kostnader för flyttning av väg över
industriområde"
Ref. 133
DOMSTOL REGR, 1983—03—14, 216—1982, ej pt.
KRNJ, 01, 1981—12—29, 2704—1981
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Emmaboda kommun, 1981—06—16, S 72, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Ett bolag med verksamhet i kommunen begärde att kommunen skulle bygga en ny väg, dvs. ändra sträckningen av en befintlig enskild väg, den s.k. Karsamålavägen, som utgjorde hinder för bo— lagets expansion på ett befintligt industriområ— de. Den befintliga vägen betjänade förutom indu- striområdet även åtta permanent bebodda fastig— heter. Vägen var en naturlig förbindelseled till
en djur— och blomsterpark.
Kf beslöt att bidra till nybyggnad av Karsamåla— vägen i Strängsmåla med 150 000 kr och anvisa
medel för ändamålet. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Beslutet att anslå medel till vägen har tillkom— mit på begäran av bolaget, och vägen skall an— läggas på mark som bolaget inlöst. Statsbidrag skall ej utgå. Den huvudsakliga anledningen till
anläggande av den nya vägen är, såvitt handling— arna i målet utvisar, att den nuvarande vägsträck— ningen är ett avgörande hinder mot bolagets ut— vecklingsmöjligheter. Klandrade beslutet innebär stöd till enskilt företag. Vad som i övrigt fram— kommit visar ej att beslutet trots detta kan an— ses avse en kommunens angelägenhet. Kommunen har följaktligen genom klandrade beslutet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
ANMÄRKNING
Kommunen gjorde gällande att det med hänsyn till den omfattande trafiken på vägen var ett allmän— intresse att vägens sträckning ändrades och att fördelarna för bolaget bara var en positiv bieffekt.
2.22.10.6 Kostnader för skogsbilvägar, skogsdik— ning, skogsröjning och täckdikning m.m.
i skogsnäringen och jordbruket
Ref. 134
DOMSTOL KRSU, 01, 1984—02—06, 5632—1982
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Vindelns kommun, 1982-11-22, S 127
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt vid antagande av utgifts- och inkomst— stat för år 1983 att anvisa medel för bidrag
till enskilda personer och företag för byggande av skogsbilvägar och till kostnader för skogs- dikning, skogsröjning, täckdikning och veterinär—
resor .
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Av vad som framkommit i målet framgår att ifråga— varande bidrag huvudsakligen är avsedda att utges till enskilda näringsidkare som ett bidrag för täckande av ordinära rörelsekostnader i deras verksamhet. Inom ramen för den kommunala kompeten— sen äger kommunen i och för sig rätt att vidtaga åtgärder med allmän inriktning i syfte att främja näringarna inom kommunen och under vissa förut— sättningar kan därvid även bidrag till enskilda näringsidkare anses som kompetensenligt. Med den utformning, som i enlighet med vad kommunen an— fört, bidragsstystemet erhållit i förevarande
fall kan det emellertid ej anses utgöra en kom— munens angelägenhet att genom bidrag, varom nu
är ifråga, underlätta för vissa företagare att bestrida de kostnader som är förenade med deras näringsverksamhet. Genom att anvisa medel för dessa bidragsändamål har kommunfullmäktige sålun— da överskridit sin befogenhet, varför det klandra— de beslutet skall upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
ANMÄRKNING
Kommunen hade i KR uppgett att bidragen var att betrakta som ett litet tillskott till skogsnä— ringen och jordbruket.
Ref. 135
DOMSTOL KRSU, 04, 1986—06—20, 5681—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Robersfors kommun, 1984—10—25, S 78, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kf beslöt att uppta 150 000 kr i anslag för skogs— röjning, skogsbilvägar, dikning m.m. i 1985 års budget.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommunen har genom klandrade beslutet anvisat medel för bidragsändamål avsedda att utgöra stöd— åtgärder för jord— och skogsbruket inom kommunen. Även om som huvudregel gäller att kommunala in— gripanden på det egentliga näringslivets områden inte är tillåtna, kan dock bidrag till enskilda näringsidkare komma att anses som kompetensenliga om de kan motiveras med att man från kommunens sida genom bidraget i huvudsak och till allt väsentligt också tillgodoser allmänintressen inom områden som är att bedöma som kommunala angelägen— heter. Således äger kommunen rätt att vidta åt— gärder med allmän inriktning i syfte att allmänt främja näringslivet inom kommunen, ävensom att vidtaga åtgärder för att främja exempelvis sam— färdsel, naturvård, turism och firluftsliv.
Såvitt framgår av handlingarna i målet utgår samt— liga nu aktuella bidrag i huvudsak med visst fast belopp eller som en procentuell andel av redovisa— de, eller av myndighet godkända kostnader. Utöver vad som eventuellt kan följa av krav på att stats— bidrag skall utgå eller kostnad godkännas av viss myndighet föreligger från kommunens sida emeller- tid ej krav på att något allmänintresse skall
beaktas vid bidragsgivning. I och för sig torde som en följd av en väl fungerande jordbruksnäring
inom kommunen rent allmänt erhållas positiva effekter på sysselsättning och friluftsliv m.m.
I målet är emellertid ej visat att nu ifrågavaran— de kommunala bidrag skulle ha någon särskild be— tydelse för ändamål som kan anses utgöra en kommu- nal angelägenhet. Även om ett bidrag i ett enskilt fall väl kan tänkas utgå inom ramen för ändamål som får anses utgöra en kommunal angelägenhet framstår — med den utformning det kommunala stödet till jord— och skogsbruket erhållit — de bidrag som kan erhållas ändock som huvudsakligen ägnade att stödja enskilda jordbruksföretagares närings—
verksamhet. Genom att anvisa medel härför har kommunfullmäktige överskridit sin befogenhet, var- för det klandrade beslutet skall upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klagandena.
2.22.10.7 Försäljning av egendom till underpris
Ref. 136
DOMSTOL KRNJ, 03, 1987—06—11, 972—1087
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Askersunds kommun, 1987—02—23, S 13, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Enligt upprättat köpekontrakt skulle kommunen till A-sågen handelsbolag överlåta ett område
om ca 7 500 kvm av fastigheten Olshammar 6:8
jämte på området nyuppförd industribyggnad för en köpeskilling av 450 000 kr. Tillträde skulle ske den 3 februari 1987. Köpeskillingen skulle gäldas på tillträdesdagen med 150 000 kr och senast 30 dagar efter det att avstyckningsförrättningen vunnit laga kraft med slutlikvid 300 000 kr. Vida— re innehöll köpekontraktet: Köparen har besiktigat fastigheten och är medveten om att industribygg— naden ej är till alla delar färdigställd, vilket hänsyn tagits till vid fastställelse av köpeskil— lingen. Köparen övertar sålunda fastigheten i be— fintligt skick.
Kf beslöt att försälja del av fastigheten Olsham— mar 6:8 enligt det upprättade köpekontraktet.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Av kommunens yttrande framgår följande. Sedan ursprungsfastigheten inköpts 1982 för 225 000 kr, har hela fastigheten inhängnats för 123 000 kr,
ny industrifastighet uppförts för 1 223 000 kr samt investering gjorts i va— och elledningar för 234 000 kr eller sammanlagt 1 805 000 kr. Bokför— da värdet för återstående del av ursprungsfastig— heten uppgår till 156 000 kr. Även om det, som klagandena anfört, är ovisst vilket som är fastig— hetens marknadsvärde, måste kommunens försäljning av industrifastigheten med tillhörande markområde anses innefatta ett betydande ekonomiskt stöd till handelsbolaget. Att lämna sådant stöd är inte en angelägenhet för kommunen. Kommunen anför att handelsbolaget genom sitt förvärv har möjlig— het att skapa ytterligare arbetstillfällen utöver de fem som sysselsätts i sågverksamheten. Någon utredning om arbetsmarknadssituationen i kommunen har kommunfullmäktige ej lämnat. Det kan inte an— ses klarlagt att det betydande kapitalstöd till enskilt företag som försäljningen innebär skulle vara kompetensenligt för att främja sysselsätt— ningen i kommunen eller att så måst ske av annan i sammanhanget godtagbar anledning. Kommunfull— mäktige har således genom överklagade beslutet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klagandena.
2.22.10.8 Kostnader för köparens tillträde till
ett från kommunen förvärvat markområde
Ref. 137
DOMSTOL REGR, 1984—12—28, 1237——1238-1983, ej pt
KRNJ, 01, 1983-02—14, 2098—-2099—1982
ÖVERKLAGADE AVGÖRANDEN 1. Ks i Sölvesborgs kommun, 1982—04-20, S 138
2. Kf i Sölvesborgs kommun, 1982—04—29, S 82 SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
B, som drev en byggservicerörelse, arrenderade ett markområde av kommunen. B begärde att få köpa markområdet. Efter förhandlingar mellan honom och kommunstyrelsens presidium fick B köpa ett markområde av en annan fastighet. Enligt ett mellan B och kommunen upprättat köpeavtal såldes det markområdet i "befintligt skick att tillträdas då fastighetsbildningen är genomförd och köpeskillingen erlagts". I juni 1981 godkände kommunfullmäktige köpeavtalet.
I en skrivelse till kommunstyrelsen i augusti 1981 anhöll B om ersättning för kostnader avseen— de rörelsens flyttning från arrendestället till det av B köpta markområdet med 10 895 kr jämte
1 402 kr i mervärdeskatt.
Kommunstyrelsens arbetsutskott avlog B:s anhållan
i september 1981.
I en skrivelse till kommunen i december 1981 upp- gav Sölvesborgs Fabriks— och Hantverksförening att B, som var medlem av förening, genom flytt— ningen till det förvärvade markområdet hade åsamkats kostnader om ca 40 000 kr, därav 10 000 kr i flyttningskostnader, och att B:s företag
då det stod i begrepp att flytta till Bromölla där tomtmark var billigare, av tre ledamöter i i kommunstyrelsen fått löfte om ett flyttnings— bidrag från kommunen. Föreningen krävde att
löftet skulle hållas av kommunen.
Kommunstyrlesens arbetsutskott beslöt lägga före— ningens skrivelse till handlingarna utan åtgärd.
Den 17 december 1982 slöts — under förutsättning av kommunstyrelsens godkännande — ett förliknings— avtal mellan B och kommunen i anledning av B:s förvärv av markområdet. Enligt förlikningsavtalet skulle B erhålla 5 000 kr av kommunen "i ersätt— ning för de onormala kostnader han hade åsamkats för tillträdet av området". Detta belopp mot— svarade vad B efter överläggningar mellan parter— na hade krävt i ersättning "för det arbete och
de transportkostnader som åsamkats honom genom
att området tidigare utnyttjats som avstjälpnings—
plats".
1. Ks beslöt, S 138, dels godkänna förliknings— avtalet, dels föreslå kommunfullmäktige att anvisa medel för med förlikningsavtalets in— gående förenade kostnader om 5 000 kr att utgå ur kommunfullmäktiges anslag för oförutsedda
behov i innevarande års budget.
2. Kf beslöt, S 82, att bifalla kommunstyrelsens
förslag.
1. KR anförde som skäl för att upphäva kommun- styrelsens beslut att godkänna förlikningsav— talet:
Utredningen i målet ger stöd för klagandens på— stående att kommunstyrelsen genom klandrade be— slutet beviljat bidrag till B i dennes egenskap av näringsidkare. Bidraget kan inte anses utgöra en sådan allmän näringsfrämjande åtgärd som en kommun
genom klandrade beslutet således överskridit
sin befogenhet.
2. KR anförde som skäl för att upphäva kommunfull— mäktiges beslut:
Kammarrätten har i dom denna dag upphävt kom— munstyrelsens beslut den 20 april 1982 att godkänna det mellan kommunen och annan part träffade avtalet. På grund härav skall det nu klandrade fullmäktigebeslutet upphävas.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
2.22.10.9 Kostnad för arbetsrättsligt skadestånd
Ref. 138
DOMSTOL KRNJ, 01, 1983—05—17, 5222—1982
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf 1 Söderköpings kommun, 1982—11—25, S 167, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M . M .
Arbetsdomstolen fastställde i dom 23/82 en mellan Svenska Metallindustriarbetareförbundets avdelning 177 och Göran Pettersson med firma Göran Petters— sons Bilplåtslageriträffad förlikning, som bl.a. innebar att Göran Pettersson skulle utge skade— stånd med 14 000 kr till avdelningen för brott
mot ett kollektivavtal. Göran Pettersson hade nämligen i strid mot kollektivavtalet låtit en elev vid Ramunderskolan i Söderköping vid arbets—
introduktion arbeta utan lön.
Kf beslöt att till Göran Petterssons Bilplåtslage— ri utbetala 10 000 kr i bidrag för av arbetsdom— stolen utdömt skadestånd i samband med placering av elev i yrkesintroduktion i företaget samt att
anvisa medel för ändamålet.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Av utredningen i målet framgår att — för den period som är i fråga i målet — yrkesintroduktion— en för en förutvarande elev på Ramunderskolan
i Söderköping administrerades av Norrköpings skolstyrelse enligt 2 S och 5 5 förordningen (1980:534) om försöksverksamhet med introduktions— program och yrkesintroduktion knutna till gymna— sieskolan. Vidare framgår att Norrköpings skol— styrelse förklarat sig ha haft ansvaret för den förutvarande elevens yrkesintroduktion men i beslut den 26 maj 1982 avvisat Petterssons fram— ställning om ersättning för utgivet skadestånd.
Av arbetsdomstolens dom nr 23/82 framgår bl.a. följande. Pettersson hade, enligt Svenska Metall— industriarbetareförbundets uppfattning, anställt eleven utan att först ha sökt och fått dispens från bil— och traktoravtalet hos den centrala yrkesnämnden. I anledning härav ingicks en för— likning, vilken stadfästes i domen, av innebörd att den av Svenska Metallindustriarbetareförbund— det redovisade uppfattningen skulle gälla och att Pettersson skulle utge 14 000 kr i skadestånd till förbundet med anledning av att han brutit mot av— talet.
Det kan inte anses utgöra en kommunens angelägen— het att på sätt som skett gottgöra Pettersson för del av det av honom uppgivna skadeståndet. Kommun— fullmäktige har därför genom det klandrade beslu—
tet överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
2.22.10.10 Bidrag till resebyråverksamhet
Ref. 139
DOMSTOL KRSU, 01, 1981—09—15, 284—1981
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Lycksele kommun, 1981-01—12, S 9
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Under åren 1980 meddelade centrala ledningen för RESO att företaget hade långt gångna planer på att lägga ner resebyråverksamheten i bl.a. Lycksele.
Kf beslöt att bevilja RESO, Lycksele, ett garanti— bidrag/arvode på högst 150 000 kr för år 1981.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Den åtgärd, som vidtagits genom klandrade beslu— tet, består i att kommunen lämnat ett ekonomiskt stöd utan begränsning till viss del av resebyråns verksamhet. Det får i och för sig anses ligga i kommunens intresse att allmänhetens och närings— livets behov av resebyråservice tillgodoses. Av utredningen i målet kan dock inte anses framgå att beslutet om ekonomisk garanti till RESO, Lycksele, är en förutsättning för att behovet av sådan service skall tillgodoses. Med hänsyn här- till och vad eljest är känt om resebyråverksamhet i allmänhet kan beslutet inte anses förestavat av ett så betydelsefullt allmänt intresse att dess karaktär av stödåtgärd till enskilt företag vid sidan härav framstår som oväsentligt. Beslutet måste därför anses innebära ett ur kommunalrätts— lig synpunkt obehörigt gynnande av enskilt före— tag. Kommunfullmäktige har därför genom beslutet överskridit sin befogenhet.
ANMÄRKNING Två av ledamöterna i KR var skiljaktiga och läm—
nade besvären utan bifall.
2-23 Beslut att överträda domstols verkstäl-
lighetsförbud i kommunalt besvärsmål
Se förutom referaten nedan även Ref. 128 och
129 som har anknytning till detta avsnitt.
Ref. 140
DOMSTOL KRSU, 03, 1983—12—31, 5089—1983
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Sorsele kommun, 1983—10—31, S 149, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kammarrätten hade 1983—10—25 i ett kommunalt besvärsmål förordnat att ett överklagat beslut, fattat av kommunfullmäktige 1983-06—27, S 96, angående ombyggnad av f.d. mejeriet på fastig— heten Svalan 10 till bageri och gatukök, inte fick verkställas i avvaktan på slutligt avgöran— de eller annorledes förordnas.
Kf beslöt att överklaga kammarrättens verkställig— hetsförbud till regeringsrätten och att i avvak— tan på målets slutliga avgörande uppdra åt gene— ralentreprenören att fortsätta entreprenadåtagan— det.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutets
andra att—sats:
Kammarrättens beslut den 25 oktober 1983 innebar att den påbörjade ombyggnationen skulle stoppas. Vad kommunfullmäktige beslutat angående återupp— tagande av entreprenaden står således i uppenbar strid mot vad kammarrätten förordnat. All offent—
lig verksamhet utövas under lag. En kommuns be— fogenhet och dess åligganden regleras i kommunal— lagen (1977:179). Genom 7 kap. 1 och 2 SS kommu— nallagen jämfört med 8 5 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar har kammarrätten tillagts prövningen huruvida ett av kommunen fattat beslut är olagligt eller ej enligt de
grunder som anges i de förstnämnda lagrummen.
På grund härav är kommunen bunden av de beslut eller förordnaden kammarrätten meddelar i samband med prövning av kommunalbesvär. Genom att besluta om att uppdra till generalentreprenören att fort— sätta entreprenadåtagandet, trots kammarrättens verkställighetsförbud, har kommunfullmäktige överskridit sin befogenhet. överklagade beslutet skall därför upphävas i denna del.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD KR anförde 1983—11—16:
Det av kammarrätten den 25 oktober 1983 meddelade verkställighetsförbudet i mål nr 3519—1983 gäller alltjämt. Klagandens hemställan, vilken får antas . ha den innebärden att kammarrätten ånyo skall meddela verkställighetsförbud, föranleder därför
inte någon kammarrättens vidare åtgärd.
Ref. 141
DOMSTOL REGR, 1984—11—15, 3498—1984, ej pt
KRNS, 05, 1984—06—21, 1354—1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Ks i Sigtuna kommun, 1984—02-06, S 57, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Den 23 november 1983 beslöt kommunfullmäktige i kommunen att bemyndiga kommunstyrlesen att teckna nyemitterade aktier i det av kommunen delvis
3 700 000 kr, se Ref. 55. Det beslutet överklagades till kammarrätten under åberopande av bl.a. att det ej avsåg en kommunens ange— lägenhet. Kammarrätten förordnade i beslut den 12 januari 1984 att kommunfullmäktiges beslut inte fick verkställas tills vidare. Beslutet
om verkställighetsförbud delgavs kommunen den
16 januari 1984. Ks beslöt
att med hänvisning till kommunfullmäktiges beslut den 23 november 1983, S 166 punkt 20, med före— trädesrätt till följd av eget aktieinnehav teckna 32 780 nyemitterade aktier å 100 kr i Märsta Hant—
verkshus AB
att till följd av erhållna teckningsrättsbevis med företrädesrätt teckna 1 000 aktierå 100 kr
att, utöver vad företrädesrätten ger vid teckning
av aktier , även teckna aktier utan företrädes—
x
rätt till ett antal av högst 22 220 aktier a 100 kr
att, i det fall kostnaderna för aktieförvärvet överstiger upptaget anslag i 1984 års budget, finansiera denna överskjutande kostnad med anslag å högst 1 900 000 kr ur allmänna investeringsfon—
den eller med lån till högst samma belopp
att fatta slutligt beslut om förslag till kommun— fullmäktige om anslagstäckning sedan kostnaderna utöver 3 700 000 kr blivit kända
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Genom sitt beslut den 12 januari 1984 har kammar— rätten meddelat kommunen verkställighetsförbud be— träffande kommunfullmäktiges beslut den 23 november 1983 att bemyndiga kommunstyrelsen att teckna ny— emitterade aktier i bolaget för högst 3 700 000 kr. Ett sådant förbud gäller omedelbart tills vidare,
även om det överklagas. Kommunstyrelsens nu över— klagade beslut den 6 februari 1984 har, i vad det avser aktieteckning inom den av kommunfullmäktige beslutade kostnadsramen, fattats i strid mot kam— marrättens verkställighetsförbud. Vad kommunstyrel— sen sålunda har beslutat innebär ett överskridande av kommunstryelsens befogenhet. Vidare gäller be— träffande kommunstyrelsens nu överklagade beslut att detta överskrider kommunstyrelsens befogen— heter, eftersom det ej är en kommunens angelägen—
het att äga aktier i bolaget.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRUD KR meddelade 1984—02—16 verkställighetsförbud
ANMÄRKNING Protokollet till Ks beslut innehåller en lång inledning av bl.a. följande lydelse:
Teckning av aktier vid nyemmmission av aktier i Märsta Hantverkshus AB
Märsta hantverkshus AB har beslutat öka aktiekapi- talet genom nyemission, varvid innehav av en aktie berättigar till teckning av fyra nya aktier mot betalning av 100 kronor per aktie. NyemissiOr nen omfattar högst 56 000 aktier, varigenom aktie— kapitalet ökarfrån 1 400 000 kronor till högst 7 000 000 kronor.
Kommunen innehar nu 8 195 aktier och har härigenom teckningsrätt till 32 780 av de nyemitterade aktierna. Kostnaden för förvärvet av dessa aktier uppgår till 3 278 000 kronor. Detta förvärv ger kommunen samma andel av bolagets aktier som tidi— gare, 58,54 %.
Teckningsrätten kan av varje aktieägare överlåtas till annan. Kommunen har härigenom möjlighet att förvärva ytterligare aktier i bolaget, nämligen om annan aktieägare överlåter sin teckningsrätt till kommunen. Rent teoretiskt kan kommunen för— värva samtliga nyemitterade aktier, dels genom sin företrädesrätt, dels ock genom överteckning. Kom— munens andel av bolagets hela aktiekapital skulle då öka till 91,71 %. Kostnaden blir då totalt 5 600 000 kronor.
I 1984 års budget har för aktieteckning i Märsta Hantverkshus AB upptagits anslag med 3 700 000 kronor. För kostnad därutöver erfordras således
tilläggsanslag, vars storlek blir beroende på det antal aktier kommunen kan förvärva. Om kommunen förvärvar aktier i bolaget i den utsträckning att tilläggsanslag erfordras, kan sådant anslag lämnas genom nyttjande av medel ur allmänna investerings— fonden och/eller genom upplåning.
BPA Byggproduktion AB har överlämnat 1 000 teck— ningsrättsbevis till kommunen. Detta innebär att Sigtuna kommun med företrädesrätt kan teckna ytter—
x
ligare 1 000 aktier a 100 kronor.
Kommunledningen får framlägga följande skäl till föreslagen åtgärd.
Kammarrätten i Stockholm har i beslutet den 12 januari 1984 som delgavs kommunen den 16 januari meddelat verkställighetsförbud för kommunstyrelsen att teckna aktier i pågående nyemission i Märsta Hantverkshus AB. Ärendet har således icke i sak avgjorts av kammarrätten. Över kammarrättens be— slut har kommunstryelsen den 6 februari 1984, S 56, beslutat att anföra besvär till regerings— rätten.
Kommunen äger för närvarande 58,54 % av aktiekapi— talet i Märsta Hantverkshus AB och har ett bor- gensåtagande i storleksordningen 54 miljoner kro— nor.
Kommunen har således ett dominerande inflytande i bolaget, vars verksamhet är av stor betydelse för samhällsutbyggnaden i kommunen och ett viktigt instrument för att vidmakthålla och uppföra loka— ler för hantverks— och småindustrin. Denna verk— samhet ligger inom den kommunala kompetensen och är således av stort kommunalt intresse.
I detfall kommunen inte deltar i nyemissionen med— för dettaatt kommunens aktiekapital kan nedgå till 11,7 %. I relation till gjorda borgensåtaganden är detta naturligtvis helt oacceptabelt. Kommunen kan icke heller genom Märsta Hantverkshus AB fort— sättningsvis använda bolaget som instrument för nödvändig samhällsutbyggnad eller byggandet av lo— kaler till hantverks— och småindustri.
Märsta Hantverkshus AB är i stort behov av kapital— tillskott under de närmaste åren. Enligt bedömning av bolagets revisorer är kapitaltillskott utöver nu beslutade 5,6 miljonder en nödvändighet. Beho- vet av kapital är huvudsakligen beroende på komman— de års underskott av centrumanläggningen, Märsta centrum.
Teckningstiden för nyemissionen går ut den 8 feb— ruari 1984. Före denna tid kan varken regerings— rätten eller kammarrätten avgöra anförda besvär. Även i det fall kammarrätten senare eventuellt
kommer att avslå anfört besvär har kommunens möj— lighet att delta i nyemissionen förfallit eftersom det icke finns någon överensstämmelse mellan tid— punkten för avgörande i kammarrätten och aktie— bolagslagens bestämmelser om tidpunkt för teck— ningstid, registreringar m. m.
Kommunledningen utgår från att anfört kommunalbe—
svär sedermera kommer att avslås. I händelse härav kommer som nämnts kommunen trots detta att förlora sin majoritet i bolaget om verkställighetsförbudet skall efterlevas.
Kommunledningen har därför funnit att kommunen i den uppkomna situationen måste säkerställa både tidigare insatt kapital och borgensåtaganden samt även att bolaget fortsättningsvis kan bedrivas på samma sätt som hittills. Kommunen måste därför tillförsäkras fortsatt inflytande i samma grad som tidigare.
Så länge kammarrättens angörande i sak icke före- ligger bör kommunen mot beaktande av vad ovan an— förts verkställa teckning i enlighet med nedan— stående förslag till beslut.
Det skall poängteras att om besvären mot förmodan vinner bifall skall kommunen verka för att de verksamhetsgrenar som icke anses vara i överens— stämmelse med den kommunala kompetensen avvecklas och att bolaget bedriver verksamhet som överens— stämmer med rättens beslut.
2.24 Beslut att godkänna en åtgärd som vid— tagits i strid mot domstols verkställig— hetsförbud i kommunalt besvärsmål
Ref. 142
DOMSTOL REGR, 1984—11-15, 3490—1984, ej pt
KRNS, 05, 1984—06-21, 2343-1984
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Sigtuna kommun, 1984—02—23, 5 31, R
SAKOMSTÄNDIGHETER M . M.
Sedan kommunstyrelsen den 6 februari 1984 hade beslutat att kommunen skulle teckna sig för ny- emitterade aktier i Märsta Hantverkshus AB,
jämför, Ref. 55 och 141, verkställdes det beslutet den 7 februari 1982. Bolagets styrelse beslöt den 16 i samma månad att tilldela kommunen 36 905 aktier till en kostnad av 3 690 500 kr. Samma dag som aktietilldelningen gjordes förordna— de kammarrätten att beslutet den 6 februari inte fick verkställas. Kammarrättens förordnande del— gavs kommunen följande dag. Beslutet den 6 febru— ari var delvis en verkställighetsåtgärd till ett kommunfullmäktigebeslut den 23 november 1983 be- träffande vilket beslut kommunen den 16 januari 1984 hade delgetts kammarrättens förordnande om
verkställighetsförbud.
Kommunstyrelsen föreslog kommunfullmäktige att godkänna vidtagen åtgärd vad gäller frågan om
teckning av aktier vid nyemission i bolaget. Kf beslöt enligt kommunstyrelsens förslag. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Kommunfullmäktige har genom det nu överklagade beslutet godkänt en åtgärd som inneburit ett överskridande av den kommunala kompetensen och som dessutom vidtagits i strid mot kammarrättens verkställighetsförbud. Härigenom har kommunfull—
mäktige överskridit sin befogenhet.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
2.25 Rättelseåtgärd enligt 7 kap. 6 S kommu— nallagen
Ref, 143
DOMSTOL
KRSU, 01, 1986—01—28, 1830—1985
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Söderhamn kommun, 1985—03—25, S 41
SAKOMSTÄNDIGHETER M . M .
Kommunfullmäktige i Söderhamns kommun beslöt den 19 december 1983, S 355, bl.a. att låta genomföra ombyggnad av industrihus på fastigheten Vråken 8 i Söderhamn och att godkänna uthyrning av fastig— heten till Hälsinge—Kuriren enligt upprättad hyreskalkyl. Genom beslut den 30 januari 1984,
S 11 anvisade kommunfullmäktige ytterligare medel till ombyggnaden för uthyrning till Hälsinge— Kuriren enligt ny hyreskalkyl. Besluten överklaga—
des
Kammarrätten fann i dom den 21 december 1984 att besluten fick anses innebära ett ur kommunrätts— lig synpunkt obehörigt gynnande av enskilt före— tag. Kommunfullmäktige hade därmed överskridit sin befogenhet och besluten upphävdes såvitt avsåg uthyrningen av fastigheten. Kammarrättens
dom vann laga kraft.
Kommunstyrelsens ordförande och fastighetschefen kontaktade, med anledning av stadgandet om rättel— se i 7 kap. 6 S kommunallagen, Hälsinge—Kuriren för att undersöka förutsättningarna för att
ändra hyresavtalet, som löpte på en tid om 25 än Hälsinge—Kuriren förklarade sig sakna ekonomiska förutsättningar för att för närvarande godta en
höjning av avtalad hyra.
Kf beslöt, i det nu överklagade beslutet, under
dom angående uthyrning av industrihus Vråken 8" dels att godkänna vidtagen åtgärd till följd av kammarrättens beslut, dels att uppdra till fastig— hetsnämnden och kommunstyrelsen att i framtiden bevaka möjligheterna till förändringar av hyres—
avtalet. KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Enligt 7 kap. 6 S kommunallagen skall fullmäktige, om dess beslut blivit upphävt genom avgörande som vunnit laga kraft och om beslutet redan har verk— ställts, föranstalta om rättelse av verkställig— heten i den mån det är möjligt. Det har därför ålegat kommunen att, sedan kammarrätten ovannämn— da dom av den 21 december 1984 vunnit laga kraft, begagna till buds stående medel för att bringa till återgång den verkställighet av de genom domen upphävda besluten som ägt rum genom uthyr— ning av lokalerna enligt hyresavtalet. Det måste härvidlag anses åvila kommunen att styrka att ett återgångsförfarande skulle vara omöjligt att genomföra eller innebära så omfattande ekonomiska förluster för kommunen att ett krav på återgång ter sig orimligt. — Från kommunens sida har till stöd för klandrade beslutet i huvudsak anförts att en återgång för närvarande inte är möjlig att genomföra och därvid åberopat såväl hyresgästens bristande ekonomiska förutsättningar som egna antaganden om de ekonomiska följderna av en kom— munens uppsägning av hyresavtalet. Genom vad som sålunda och i övrigt förekommit kan kommunen dock inte anses ha visat tillräckliga skäl för att un— derlåta rättelse av verkställigheten. På grund härav har kommunfullmäktige genom det nu klandra— de beslutet överskridit sin befogenhet. Besvären skall därför vinna bifall.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRUD Ej påkallat av klaganden.
ANMÄRKNING
KR:s dom angående upphävande av besluten om ut— hyrning av industrihuset Vråken 8 är refererat i Ref. 121.
Ref. 144
DOMSTOL KRSU, 04, 1987—03—20, 5541—1986
öVERKLAGAT AVGÖRANDE Tekniska nämnden'i Jokkmokks kommun, 1986—11-18, S 133
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Tekniska nämnden i Jokkmokks kommun beslöt 1985-10—15 att anta anbud från Harolds Last & Transport avseende snöröjning under en tid av tre år fr.o.m. 1985—10—15. Kammarrätten upphävde det beslutet eftersom beslutet hade fattats i strid med kommunens upphandlingsreglemente, då ett
försent inkommet anbud hade antagits.
Nämnden beslöt, med anledning av kammarrättens dom, att ej säga upp det träffade snöröjningsavta— let, eftersom avtalet redan var ingånget och inte kunde uppsägas på grund av ekonomiska skäl.
KR anförde som skäl för att upphäva beslutet:
Sedan tekniska nämndens beslut av den 15 oktober 1985 blivit upphävt av kammarrätten har det ålegat nämnden att med till buds stående medel bringa verkställigheten av detta beslut till åter— gång. Med hänsyn härtill, och då ej visats att
ett återgångsförfarande skulle medföra så omfat— tande ekonomiska förluster för kommunen att det skulle te sig som orimligt att uppehålla ett
krav på rättelse av det upphävda beslutet, får tekniska nämnden genom nu klandrade beslutet an—
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat av klaganden.
Ref. 145
DOMSTOL REGR, 1987—06—10, 369—1985, RÅ 87 referatet
ännu ej publicerat.
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Kf i Kristianstads kommun, 1983—03-08, S 52
SAKOMSTÄNDIGHETER M.M.
Kammarrätten i Göteborg upphävde genom dom 1982-12—28 ett beslut av kommunfullmäktige 1982— 03—09, 5 60, angående nya regler för kommunalt bostadstillägg till folkpension. Kammarrätten fann i det målet att det överklagade beslutet inte hade tillkommit i laga ordning. Domen vann laga kraft. Försäkringskassan hade börjat till- lämpa de nya reglerna fr.o.m. 1982—04—01.
Med anledning av kammarrättens dom togs frågan om nya regler för kommunalt bostadstillägg till folkpension åter upp till behandling i kommun— fullmäktige.
Kf beslöt anta nya regler med samma materiella innehåll som i det av kammarrätten upphävda be— slutet. Beslutet innebar bl.a. att en nedre hyresgräns om 80 kr för månad infördes fr.o.m. 1982—04—01. Kf beslöt dessutom godkänna att beslutet 1982—03—09, 5 60, verkställts innan det hade vunnit laga kraft.
KRNG upphävde beslutet i vad det avsåg tiden före beslutets dag.
REGR upphävde KR:s dom och lämnade besvären över Kf:s beslut utan bifall. REGR anförde följande skäl:
Kommunen har varit oförhindrad att ändra grunderna för utgivande av kommunalt bostadstillägg till folkpension även till det sämre för mottagarna. An— ledning saknas till antagande att kommunfullmäkti— ges beslut härom den 9 mars 1982 varit olagligt i annat hänseende än att det vid fullmäktiges behand— ling av ärendet förekom ett mindre förfarandefel, vilket föranledde kammarrättens upphävande dom'den 28 december 1982. Såvitt framgår av handlingarna har de i beslutet den 9 mars 1982 antagna bidrags- bestämmelserna tillämpats fr.o.m. den 1 april 1982. Bidragsmottagarna har således tidigt fått kännadom om kommunens ståndpunkt i berörda avseende. — Mot bakgrund av det anförda får det avsteg från prin— cipen om förbud mot retroaktivt verkande beslut som de nya bidragsbestämmelserna innefattar anses god— tagbart. Regeringsrätten finner därför att den om— ständigheten att bestämmelserna delvis avser för— fluten tid inte föranleder att fullmäktige skall
anses ha överskridit sin befogenhet.
REGR var inte enig. Två regeringsråd ville fast—
ställa KR:s domslut och anförde som skäl för detta:
Kammarrätten har tidigare, genom dom den 28 decem— ber 1982, upphävt ett beslut av kommunfullmäktige den 9 mars 1982 angående kommunalt bostadstillägg till pensionärer, enär beslutet inte tillkommit
i laga ordning (kungörelsen till sammanträdet
inte tillräckligt tydlig i denna del). Det upp— hävda beslutet innebar att det kommunala bostads— tillägget sänktes med visst belopp per månad från och med den 1 april 1982. Genom det nu överklagade beslutet har fullmäktige — efter korrigering av förfarandefelet - fattat oförändrat samma beslut, dvs. med giltighet från och med den 1 april 1982. Det nya beslutet har därmed tillagts retroaktiv verkan. Enligt 7 kap. 6 S kommunallagen åligger det fullmäktige att i den mån det är möjligt för— anstalta om rättelse av verkställigheten av be—
att någon utbetalning till pensionärerna av det tidigare, förmånligare beloppet, inte skett efter kammarrättens upphävande dom. Det har inte gjorts gällande att sådan utbetalning ej varit möjlig.
VERKSTÄLLIGHETSFÖRBUD Ej påkallat.
KOMMUNREGISTER
Kommun/Landstingskommun
Ale Askersund Avesta Bjurholm Borgholm Emmaboda Falkenberg Falköping Falun Finspång Gagnef Gullspång Gällivare Gävle Göteborg Hammarö Haninge Hedemora Herrljunga Hudiksvall Hultsfred Hylte Härjedalen Härryda Jokkmokk Jönköping Kalix Kalmar läns Karlstad Kil
Kiruna Klippan Kristinestad Krokom Kumla
Kungsör
Ref.
136
53, 65 25, 108 26, 46 2, 82, 133 21, 78% 59, 70 97
35
38
104, 128, 129 33
44
30
106
34
101
74
80
14
16
36
8
144
48, 110
103, 115 47, 49 9
100
32
75
145
15
13
24
Laholm Leksand Lilla Edet Ljusdal Luelå
Lund Lycksele Malmö Mark Markaryd Motala Nacka Nordanstig Ockelbo Orsa
Osby Oskarshamn Oxelsund Pajala Piteå Robertsfors Ronneby Sigtuna Skurup Sollefteå
Sorsele
Stockholm Stockholms läns Sundsvall Surahammar Svalöv
Svedala
Säter
Söderhamn Söderköping Södermanlands läns Södertälje
Sölvesborg
109 40 113 89
18, 43,
90 44 39, 127 93, 12 126 68, 10
69 135 19 54, 42 130 60, 112, 31, 29, 37 67 61, 22 114
71, 138
50
64
20 139 63
119
99
91, 92
123
55, 56, 141, 142
76, 79, 85, 86, 94, 118, 120, 140
84
51, 111
77
72, 121, 143
137
Tierp
Timrå Tomelilla Tranemo Trollhättan Täby Uppsala läns Uppvidinge Vaggeryd Vansbro Vilhelmina Vindeln Vänersborg Åre
Åsele Älvdalen Älvsbyn örebro örebro läns
övertorneå
57, 17 27 105 107 96 58 117, 23 11 73 132, 52 66, 87, 41 122 28 102 83,
62, 78, 81, 98,
124
134
95 125, 131
88
116
KUNGL. BIBL. 1999 '10' 1 3 ST.—— .H'
Kronologisk förteckning
1. Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring stats- minister Olof Palme. C. . Beskattning av fåmansföretag. Fi. Integriteten vid statistikproduktion. C. Fasta Öresundsförbindelser. K. Samordnad länsförvalming. Del 1: Förslag. C. Samordnad länsförvaltning. Del 2: Bilagor. C. Vidgad etableringsfrihet för nya medier. U. UD:s presstjänst. UD. . Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. Fi. 10.Två nya treåriga linjer. U. 11. Hushållssparandet - Huvudrappon från Spardelega- tionens sparundersökning. Fi. 12. Den regionala problembilden. A. 13. Mångfald mot enfald. Del 1. A. 14. Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och ränsfrågor. A. 15. Srorstadsuafik 2 - Bakgrundsmaterial. K. 16. Kostnadsulveckling och konkurrens i banksektorn. Fi. 17. Risker och skydd för befolkningen. Fö. 18. SÄPO — Säkerhetspolisens arbetsmetoder. C. 19. Regionalpolitikens förutsättningar. A. 20.Tullregislerlag m.m. Fi. 21. Sätt värde på miljön - miljöavgifter på svavel och klor. ME. 22. Censurlagen - en modernisering av biografförord- ningen. U. 23.Parken'ngsköp. Bo. 24. Statligt finansiellt stöd? I. 25 .Rapponer lill finansieringsuu'edningen. I. 26. Kustbevakningens roll iden framtida sjööver- vakningen. Fi. 27.Forskning vid de mindre och medelstora högskolor- na. U. - 28. Utbildningar för framtidens tandvård. U. 29.8amarbete kring klinisk utbildning och forskning inför 90—Lalet. U. 30.Professorstillsätming. En översyn av proceduren vid tillsättning av professorstjänster. U. 31. Statens mät- och provstyrelse. I. 32. Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. ME. 33. Reformerad inkomstbeskanning - Skattereformens huvudlinjer. Del 1. - Inkomst av kapital. Del 2. — Inkomst av tjänst, lagtext och kommentarer. Del 3. - Bilagor, expertrapporter. Del 4. Fi. 34. Reformerad företagsbeskatming - Motiv och lagförslag. Del 1. - Expertrapporter. Del 2. Fi.
*OPOHPNP'PPN
35. Reformerad mervärdeskalt m.m. — Motiv. Del 1. - Lagtext och bilagor. Del 2. Fi. 36. Inflationskorrigerad inkomstbeskalming. Fi. 37. Utländska förvärv av Svenska företag - en studie av utvecklingen. I. 38. Det nya skatteförslaget — sammanfattning av skatte— ulredningamas betänkanden. Fi. 39. Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - kartlägg- ning och bedömning. S. 40. Daton'sering av tullmtinema - slutrapport. Fi. 41. Samerän och sameting. Ju. 42. Del civila försvaret. Del 1. Det civila försvaret. Del 2. Förfatmingstext. Fö. 43. Storstadstrafik 3 - Bilavgifter. K. 44. Översyn av vapenlagstifmingen. Ju. 45. Standardiseringens roll i EFTA/EG - samarbetet. I. 46. Arméns utveckling och försvarets planeringssystem. Fö. 47. Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - Bilagor. S. 48. Energiforskning för framtiden. ME. 49. Energiforskning för framtiden. Bilagor. ME. 50. Stiftelser för samverkan. U. 51. Den gravida kvinnan och fostret - två individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter. Ju. 52. Det statliga energiforskningsprogrammet - aktörer inom energisektorn. ME. 53. Arbetstid och välfärd. Arbetstid och välfärd. Bilagedel A. Arbetstid och välfärd. Bilagedel B. A. 54. Rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar. S. 55 . Fungerande regioner i samspel. A. 56. Fiskprisregleringen och tiskeriadministrationen. 10. 57. DO och Nämnden mot etnisk diskriminering — de tre första åren. 58.Undan1agandepensionäremas ekonomi. S. 59.Nominering av redovisningskonsulter. C. 60.1—Iuvudbelänkande frän altemativmedicinkomminén. S. 61.Hälsohem. S. 62.AlternaLiva terapier i Sverige. S. 63.Värdering av allemalivmedicinska teknologier. S. 64. Kommunalbot. C.
Systematisk förteckning
J ustitiedepartementet
Samerätt och sameting. [41] Översyn av vapenlagstifmingen. [44]
Den gravida kvinnan och fostret - två individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter. [51]
Utrikesdepartementet UD:s presstjänst. [8]
Försvarsdepartementet
Risker och skydd för befolkningen. [17] Det civila försvaret. Del 1. [42] Det civila försvaret. Del 2. Förfatmingstext. [42] Arméns utveckling och försvarets planeringssystem. [46]
Socialdepartementet
Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - kartläggning och bedömning. [39] Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - Bilagor. [47] Rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar. [54]
Undantagandepensionärernas ekonomi. [58] Huvudbetänkande från altemativmedicinkommittén. [60] Hälsohem. [61] Alltemativa terapier i Sverige. [62] Värdering av altemativmedicinska teknologier. [63]
Kommunikationsdepartementet
Fasta Öresundsförbindelser. [4] Storstadstrafik 2 - Bakgrundsmaterial. [15]
Storstadstrafik 3 - Bilavgifter. [43]
Finansdepartementet
Beskattning av fåmansföretag. [2] Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. [9] Hushållsparandet - Huvudrapport från Spardelega— tionens sparundersökning. [11] Kosmadsutveckling och konkurrens i banksektorn. [16] Tullregisterlag m.m. [20] Kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakning- en. [26]
Reformerad inkomstbeskattning
- Skattereformens huvudlinjer. Del 1. [33] - Inkomst av kapital. Del 2. [33] - Inkomst av tjänst, lagtext och kommentarer. Del 3. [33] - Bilagor, expertrapporter. Del 4. [33]
Reformerad företagsbeskattning
- Motiv och lagförslag. Del 1. [34] - Expertrapporter. Del 2. [34] Reformerad mervärdeskatt m.m. - Motiv. Del 1. [35] - Lagtext och bilagor. Del 2. [35] Inflationskorrigerad inkomstbeskatming. [36] Det nya skatteförslaget - sammanfattning av skatte- utredningamas betänkanden. [38] Datorisering av tullrutinema - slutrapport. [40]
Utbildningsdepartementet
Vidgad etableringsfrihet för nya medier. [7] Två nya treåriga linjer. [10] Censurlagen - en modernisering av biografförordningen. [22] Forskning vid de mindre och medelstora högskolorna. [27] Utbildningar för framtidens tandvård. [28] Samarbete kring klinisk utbildning och forskning inför 90-talet. [29] Professorstillsättning. En översyn av proceduren vid tillsättning av professorstjänst. [30] Stiftelser för samverkan. [50]
J ordbruksdepartementet Fiskprisregleringen och fiskeriadministrationen. [56]
Arbetsmarknadsdepartementet
Den regionala problembilden. [12] Mångfald mot enfald. Del 1. [13]
Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och rättsfrågor. [14]
Regionalpolitikens förutsättningar. [19] Arbetstid och välfärd. Arbetstid och välfärd. Bilagedel A. Arbetstid och välfärd. Bilagedel B. [53] Fungerande regioner i samspel. [55]
DO och Nämnden mot etnisk diskriminering — de tre första åren. [57]
Systematisk förteckning
Industridepartementet
Statligt finansiellt stöd. [24] Rapporter till finansieringsutredningen. [25] Statens mät- och provstyrelse. [31]
Utländska förvärv av svenska företag - en studie av utvecklingen. [37] Standardiseringens roll iEFI'A/EG - samarbetet. [45]
Civildepartementet
Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring statsminister Olof Palme. [I] Integriteten vid statistikproduktion. [3] Samordnad länsförvaltning. Del 1: Förslag. [5] Samordnad länsförvaltning. Del 2: Bilagor. [6] SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder. [18] Nominering av redovisningskonsulter. [59] Kommunalbot. [64]
Bostadsdepartementet Parkeringsköp. [23]
Miljö- och energidepartementet
Sätt värde på miljön - miljöavgifter på svavel och klor. [21] Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. [32] Energiforskning för framtiden. [48] Energiforskning för framtiden. Bilagor. [49] Det statliga energiforskningsprogrammet - aktörer inom energisektorn. [52]
KUNGL. BIBL.
ALLMÄNNA FÖRLAGET _
BESTÄLLNINGARZ ALLMÄNNA FÖRLAGET, KUNDTJÄNST, 106 47 STOCKHOLM, TEL: 08-739 96 30, FAX: 08-739 95 48. lNFORnATIONSBOKHANDELN, MALMTORGSGATAN 5 (VID BRUNKEBERGSTORG), STOCKHOLM.
XOSZ'SLSO NSSI L'BGSO L-QS- L6 NFIRI