Prop. 2006/07:5

Nya kapitaltäckningregler

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 26 oktober 2006

Fredrik Reinfeldt

Mats Odell

(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Europaparlamentet och rådet antog den 14 juni 2006 direktiv (2006/48/EG) om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut och direktiv (2006/49/EG) om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut.

Denna proposition innehåller förslag till hur direktiven skall införlivas med svensk rätt. Det föreslås en ny lag om kapitaltäckning och stora exponeringar. Lagen är en ramlag och innehåller omfattande bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att besluta om kompletterande föreskrifter. I och med den nya kapitaltäckningslagen upphävs lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Det görs även följdändringar i andra lagar.

Genom den nya kapitaltäckningslagen införs bl.a. möjligheter för instituten att beräkna kapitalkraven med hjälp av metoder med olika grader av komplexitet och riskkänslighet. Ju mer riskkänslig en metod är desto bättre bild av risken i verksamheten ger den.

Enligt gällande rätt beräknar instituten kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker. Sådana kapitalkrav skall även beräknas enligt den nya kapitaltäckningslagen. Ändringarna av reglerna om marknadsrisker innebär att i stället för att behandla de olika beräkningsmetoderna i lag kommer de att framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Kapitalkravet för kreditrisker skall beräknas på sätt som skiljer sig från gällande rätt. Instituten får antingen använda schablonmetoden eller, efter tillstånd av Finansinspektionen, en internmetod. Enligt schablonmetoden beräknas kapitalkravet för kreditrisker i likhet med gällande rätt, med utgångspunkt från den exponeringsklass – stat, företag, hushåll

– som exponeringen tillhör. För varje exponeringsklass gäller olika riskvikter. Riskvikten skall bestämmas med stöd av det kreditbetyg (rating) som exponeringarna har enligt externa kreditvärderingsföretag eller exportkreditorgan. Om någon rating inte finns tillgänglig för en exponering, bestäms riskvikten av vilken exponeringsklass den tillhör. Enligt internmetoden beräknas värdet på riskvägda exponeringsbelopp med stöd av institutets interna riskklassificeringssystem. Schablonmetoden är mer riskkänslig, dvs. den speglar på ett mer precist sätt de kreditrisker instituten är exponerade för i sin dagliga verksamhet, än den metod som är tillåten i dag. Internmetoden är i sin tur mer riskkänslig än schablonmetoden.

Kapitalkravet för kreditrisker kombineras med bestämmelser om att säkerheter, garantier och andra kreditriskskydd som reducerar kreditrisken i verksamheten får beaktas när kapitalkravet beräknas. Vidare skall instituten vid beräkning av kapitalkravet för kreditrisk även beakta sådana engagemang som baseras på värdepapperisering.

Genom den nya kapitaltäckningslagen införs en skyldighet att beräkna kapitalkrav även för operativa risker. Detta kapitalkrav skall beräknas med stöd av en basmetod, en schablonmetod eller, efter tillstånd av Finansinspektionen, en internmätningsmetod. Enligt de två förstnämnda metoderna beräknas kapitalkravet i förhållande till institutens rörelseintäkter. Enligt internmätningsmetoden bestäms kapitalkravet med stöd av institutets eget riskmätningssystem. Basmetoden är mindre riskkänslig än schablonmetoden, som i sin tur är mindre riskkänslig än internmätningsmetoden.

De specifika kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker skall alltid vara uppfyllda. Men ett institut skall också ha ett kapital som täcker de övriga riskerna i verksamheterna. Instituten skall ha fungerande system för att hantera riskerna i verksamheten. Bland annat om det finns brister i dessa system kan inspektionen besluta att instituten skall ha en större kapitalbas än den som annars följer av bestämmelserna om kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker.

Nuvarande bestämmelser om kapitalbasens beståndsdelar och om stora exponeringar överförs i stort sett oförändrade till den nya lagen. En nyhet är att ett institut som omfattas av lagen skall offentliggöra information om sin kapitaltäckning och riskhantering som behövs för att bedöma dess finansiella ställning.

Instituten skall stå under individuell tillsyn och tillsyn på gruppnivå tillsammans med övriga företag i en finansiell företagsgrupp.

Finansinspektionen har tillsyn över att bestämmelserna i den nya kapitaltäckningslagen följs.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 2007.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om kapitaltäckning och stora exponeringar,

2. lag om införande av lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar,

3. lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan,

4. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

5. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

6. lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument,

7. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 8. lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,

9. lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker, 10. lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, 11. lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag,

12. lag om ändring i lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AP-fonder),

13. lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,

14. lag om ändring i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

15. lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer,

16. lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder, 17. lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

18. lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

2. Lagtext

2.1. Förslag till lag om kapitaltäckning och stora exponeringar

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Av 2 kap.10 och 10 a §§ lagen (2004:46) om investeringsfonder framgår att vissa bestämmelser i denna lag gäller även för fondbolag.

Särskilda bestämmelser för europabolag och europakooperativ

2 § I fråga om europabolag och europakooperativ med ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag2 eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar (SCE-föreningar)3tillämpas det som i 10 kap. 17 och 19 §§ sägs om styrelseledamot på ledamot i tillsynsorganet.

Av 16 § andra stycket och 22 § lagen (2004:575) om europabolag samt 21 § andra stycket och 26 § lagen (2006:595) om europakooperativ framgår att de bestämmelser som anges i första stycket skall tillämpas också på ledamot i ett europabolags eller ett europakooperativs lednings- eller förvaltningsorgan.

Definitioner

3 § I denna lag betyder

1. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländska företag,

2. behörig myndighet: Finansinspektionen eller en annan myndighet inom EES som utövar tillsyn över institut, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländska företag,

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 1, Celex 32006L0048) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 201, Celex 32006L0049). 2 EGT L 294, 10.11.2001, s. 1 (Celex 32001R2157). 3 EUT L 207, 18.8.2003, s. 1 (Celex 32003R1435).

3. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

4. exponeringar: poster som redovisas som tillgång i balansräkningen, derivatavtal som redovisas som skulder eller åtaganden utanför balansräkningen,

5. finansiellt holdingföretag: ett finansiellt institut som inte är ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och

a) som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag, och

b) vars dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen utgörs av sådana företag som avses i a eller finansiella institut,

6. finansiellt institut: ett svenskt eller utländskt företag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att

a) förvärva eller inneha aktier eller andelar,

b) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 1 kap. 3 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, eller

c) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10 och 12 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § samma lag,

7. finansiellt instrument: ett avtal som ger upphov till en finansiell tillgång för en part samtidigt som en annan part får en finansiell skuld eller utfärdar ett egetkapitalinstrument,

8. finansiellt moderholdingföretag inom EES: ett inom EES etablerat finansiellt holdingföretag, som inte är dotterföretag till ett institut eller ett motsvarande utländskt företag som auktoriserats inom EES eller till ett annat finansiellt holdingföretag som är etablerat inom EES,

9. holdingföretag med blandad verksamhet: ett svenskt eller utländskt moderföretag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländskt företag, finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, men som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag,

10. institut: kreditinstitut och värdepappersbolag, 11. kapitalkravsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (omarbetning)4,

12. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och Svenska skeppshypotekskassan,

13. kreditinstitutsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning)5,

14. moderinstitut inom EES: ett institut eller motsvarande utländskt företag som auktoriserats inom EES och som

4 EUT L 177, 30.6.2006, s. 201 (Celex 32006L0049). 5 EUT L 177, 30.6.2006, s. 1 (Celex 32006L0048).

a) har ett institut, ett finansiellt institut eller ett motsvarande utländskt företag som dotterföretag eller som har ett ägarintresse i ett sådant företag, och

b) inte är dotterföretag till ett annat institut eller ett motsvarande utländskt företag som auktoriserats inom EES eller till ett finansiellt holdingföretag som är etablerat inom EES,

15. operativa risker: risker för förluster till följd av inte ändamålsenliga eller inte fungerande interna förfaranden eller system eller på grund av mänskliga fel eller yttre händelser, samt rättsliga risker,

16. riskvikt: en procentsats som beskriver en risknivå hos en exponering,

17. värdepapperisering: en transaktion eller ett program varigenom den kreditrisk som är förenad med en exponering eller en grupp exponeringar delas upp i delar, och som har följande egenskaper:

a) betalningarna inom ramen för transaktionen eller programmet är beroende av utvecklingen av exponeringen eller gruppen av exponeringar, och

b) prioriteringen av delarna avgör hur förluster fördelas under den tid transaktionen eller programmet pågår,

18. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

4 § Ett institut, ett finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet är moderföretag och en annan juridisk person är dotterföretag, om moderföretaget

1. innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i den juridiska personen,

2. äger aktier eller andelar i den juridiska personen och på grund av avtal med andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar,

3. äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsvarande ledningsorgan, eller

4. äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att ensamt utöva ett bestämmande inflytande över denna på grund av avtal med den juridiska personen eller på grund av bestämmelse i dess bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar.

Vidare är en juridisk person dotterföretag till moderföretaget, om ett annat dotterföretag till moderföretaget eller moderföretaget tillsammans med ett eller flera andra dotterföretag eller flera andra dotterföretag tillsammans

1. innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i den juridiska personen,

2. äger aktier eller andelar i den juridiska personen och på grund av avtal med andra delägare i denna förfogar över mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar, eller

3. äger aktier eller andelar i den juridiska personen och har rätt att utse eller avsätta mer än hälften av ledamöterna i dess styrelse eller motsvarande ledningsorgan.

Om ett dotterföretag äger aktier eller andelar i en juridisk person och på grund av avtal med den juridiska personen eller på grund av bestämmelse i dess bolagsordning, bolagsavtal eller därmed jämförbara stadgar har rätt att ensamt utöva ett bestämmande inflytande över den juridiska personen, är även denna dotterföretag till moderföretaget.

Moderföretag och dotterföretag utgör tillsammans en koncern.

5 § Det finns ett ägarintresse om

1. en juridisk person är intresseföretag till ett företag enligt 1 kap. 5 § årsredovisningslagen (1995:1554), eller

2. ett företag direkt eller indirekt äger minst 20 procent av kapitalet eller av samtliga röster i ett annat företag.

6 § I de fall som avses i 4 § första stycket 1–3 och andra stycket samt 5 § skall sådana rättigheter som tillkommer någon som handlar i eget namn men för en annan fysisk eller juridisk persons räkning anses tillkomma den personen.

När antalet röster i ett dotterföretag eller ett företag enligt 5 § bestäms, skall inte de aktier eller andelar i respektive företag som innehas av företaget självt eller av dess dotterföretag tas med. Detsamma gäller aktier eller andelar som innehas av den som handlar i eget namn men för något av företagens eller deras dotterföretags räkning.

Handelslager

7 § Ett instituts handelslager består av alla positioner i finansiella instrument och råvaror, som

1. institutet innehar i handelssyfte eller för att säkra andra positioner i handelslagret, och

2. inte är förenade med villkor som begränsar möjligheten att handla med dem eller, om de är förenade med sådana villkor, är möjliga att säkra.

Med positioner avses institutets egna positioner och positioner som härrör från verksamhet för kunders räkning eller som marknadsgarant.

8 § En position innehas i handelssyfte om syftet med innehavet är att på kort sikt sälja positionen vidare eller att på kort sikt dra nytta av faktiska eller förväntade kortsiktiga skillnader mellan inköps- och försäljningspriser eller andra förändringar av priser eller räntesatser.

9 § Även andra positioner än sådana som avses i 7 § får ingå i handelslagret om det framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 2.

10 § Ett institut skall fastställa vilka positioner som skall ingå i handelslagret enligt 7 och 9 §§. För de positioner som innehas i handelssyfte skall instituten ha en handelsstrategi samt kunna styra handeln med positionerna och övervaka positionerna mot handelsstrategin. Institutet skall för dessa ändamål ha lämpliga metoder samt de skriftliga riktlinjer och instruktioner som behövs.

Av 1 kap. 6 d § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap. 2 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse framgår att instituten skall kunna hantera de risker som följer med verksamheten i handelslagret.

2 kap. Vilka kapitalkrav som skall täckas av kapitalbasen Kapitalbaskravet

1 § Ett institut skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som

1. motsvarar minst summan av kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker beräknade enligt 3–8 §§, eller

2. framgår av ett beslut enligt 2 §. Av 7 kap. 8 § framgår att ett institut som efter tillstånd av Finansinspektionen överskrider gränsvärdena för stora exponeringar, skall uppfylla ett särskilt kapitalkrav.

I 7 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse finns det ytterligare bestämmelser som rör beräkningen av kapitalbaskravet.

2 § Finansinspektionen skall besluta att ett institut skall ha en viss minsta storlek på sin kapitalbas som är större än vad som krävs enligt 1 § första stycket 1, om

1. institutet inte uppfyller något av kraven i 1 kap.6 c6 h §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse eller 6 kap.13, 4 a, 4 b och 5 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, och

2. det inte är troligt att någon annan åtgärd är tillräcklig för att få institutet att rätta till bristerna inom rimlig tid.

Första stycket skall inte tillämpas, om överträdelsen är så allvarlig att verksamhetstillståndet i stället skall återkallas.

Kapitalkravet för kreditrisker

3 § För kreditrisker krävs ett kapital som motsvarar minst åtta procent av institutets riskvägda exponeringsbelopp beräknat enligt 4 kap.

Kapitalkravet för marknadsrisker

4 § För marknadsrisker krävs ett kapital som uppgår till summan av kapitalkraven för

1. motpartsrisker för verksamhet i handelslagret,

2. avvecklingsrisker för verksamhet i handelslagret,

3. positionsrisker (ränte- och aktiekursrisk) för verksamhet i handelslagret, och

4. valutakursrisker och råvarurisker i hela verksamheten. Något kapitalkrav behöver inte beräknas för positioner som dragits av från kapitalbasen.

5 § Kapitalkravet för marknadsrisker beräknas enligt någon av de metoder som anges i 5 kap., om inte något annat följer av ett beslut enligt 6 §.

6 § För sådana marknadsrisker som avses i 4 § första stycket 1–3 får ett institut, efter tillstånd av Finansinspektionen, beräkna kapitalkravet enligt 3 § med beaktande av motpartsrisk enligt vad som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 4. Tillstånd skall ges om summan av marknadsvärdet av positionerna i handelslagret och fordringar hänförliga till dessa

1. normalt inte överstiger 5 procent av summan av institutets totala balansomslutning och totala åtagande utanför balansräkningen,

2. normalt inte överstiger ett belopp som motsvarar 15 miljoner euro, och

3. inte vid något tillfälle överstiger 6 procent av institutets totala balansomslutning och totala åtaganden utanför balansräkningen och inte heller överstiger ett belopp som motsvarar 20 miljoner euro.

Om ett institut som har fått ett tillstånd enligt första stycket inte längre uppfyller kraven för tillståndet, skall det övergå till att beräkna kapitalkravet enligt 5 § och genast underrätta Finansinspektionen om detta.

Kapitalkravet för operativa risker

7 § För operativa risker krävs ett kapital som beräknas enligt någon av de metoder som anges i 6 kap., om inte något annat följer av ett beslut enligt 8 §.

8 § Ett värdepappersbolag får, efter tillstånd av Finansinspektionen, beräkna kapitalkravet för operativa risker enligt andra stycket om det tillhör någon av följande kategorier:

1. Värdepappersbolag som handlar med finansiella instrument för egen räkning bara i syfte att

a) utföra en order för kunds räkning, eller

b) få tillträde till system för clearing och avveckling eller en erkänd börs när de uppträder som agent eller utför kundorder.

2. Värdepappersbolag

a) som inte innehar klienters pengar eller värdepapper,

b) som enbart handlar med finansiella instrument för egen räkning,

c) som inte har några externa kunder, och

d) för vilkas transaktioner ansvaret för genomförandet och avräkningen ligger hos ett clearinginstitut och garanteras av samma clearinginstitut.

Kapitalkravet för operativa risker skall motsvara minst 25 procent av värdepappersbolagets fasta omkostnader beräknade enligt 10 §.

Ett alternativt kapitalkrav för vissa värdepappersbolag

9 § Ett värdepappersbolag som inte ägnar sig åt handel med finansiella instrument för egen räkning, garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade till en öppen krets, får i stället för det som anges i 1 § första stycket 1 ha en kapitalbas som motsvarar det största av

1. summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker beräknade enligt 3–6 §§ och det särskilda kapitalkravet enligt 7 kap. 8 §, och

2. 25 procent av bolagets fasta omkostnader beräknade enligt 10 §.

Beräkning av fasta omkostnader

10 § Med ett värdepappersbolags fasta omkostnader avses bolagets fasta omkostnader för det föregående räkenskapsåret eller, om bolagets verksamhet pågått i mindre än ett år, de fasta omkostnader som angetts i bolagets verksamhetsplan.

Om omfattningen av bolagets verksamhet ändrats väsentligt sedan det föregående året eller om Finansinspektionen finner att verksamhetsplanen behöver korrigeras, får inspektionen besluta om ändring av beräkningsunderlaget enligt första stycket.

3 kap. Kapitalbasen Sammansättning

1 § Kapitalbasen består av summan av primärt och supplementärt kapital, beräknat enligt detta kapitel.

Det primära kapitalet enligt 2 och 4 §§ skall vara minst lika stort som det supplementära kapitalet enligt 3 och 4 §§.

En kapitalbas beräknad enligt 2–9 §§ får användas för att täcka kapitalkrav för

1. kreditrisker enligt 2 kap. 3 §,

2. marknadsrisker enligt 2 kap. 4 § första stycket 1 och 2, och

3. operativa risker enligt 2 kap. 7 §. En kapitalbas beräknad enligt 2–10 §§ får användas för att täcka kapitalkrav

1. för marknadsrisker enligt 2 kap. 4 § första stycket 3 och 4, 2. motsvarande 25 procent av ett värdepappersbolags fasta omkostnader enligt 2 kap. 8–10 §§, och

3. för exponeringar som överskrider gränsvärdena för stora exponeringar enligt 7 kap. 8 §.

Primärt kapital

2 § I det primära kapitalet får följande ingå:

1. Eget kapital enligt 5 kap. 4 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag,

a) för bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag dock inte kumulativa preferensaktier och uppskrivningsfonder,

b) för sparbanker dock endast reservfonder,

c) för medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar dock inte förlagsinsatser och uppskrivningsfonder,

2. För Svenska skeppshypotekskassan: kassans reservfond.

3. För banker, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag: kapitalandelen av skatteutjämningsreserv och periodiseringsfond.

4. För banker och kreditmarknadsföretag: kapitalandelen av det belopp som svarar mot bankens eller företagets reserver till följd av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande. Från summan av posterna enligt första stycket skall räknas av

1. förluster under löpande räkenskapsår,

2. immateriella anläggningstillgångar enligt bilaga 1 till lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, punkten 9 under rubriken tillgångar, och

3. den nettovinst som hos ett institut som är originator till en värdepapperisering uppkommer till följd av kapitalisering av framtida inkomster av de värdepapperiserade tillgångarna och som ger en kreditförstärkning till positioner i värdepapperiseringen.

Supplementärt kapital

3 § I det supplementära kapitalet får efterställda skuldförbindelser med en ursprunglig löptid på minst fem år ingå.

Andra poster som får ingå i det primära eller det supplementära kapitalet

4 § I primärt eller supplementärt kapital får dessutom, efter tillstånd av

Finansinspektionen, ingå värdet av förlagsinsatser samt andra kapitaltillskott och reserver än de som anges i 2 och 3 §§.

Avräkning från det primära och det supplementära kapitalet

5 § Från det primära och det supplementära kapitalet skall institutet, på sätt som anges i 8 §, räkna av det bokförda värdet av aktierna eller av vad som har skjutits till i annan form (tillskott) i

1. ett institut, ett institut för elektroniska pengar, ett försäkringsbolag eller motsvarande utländska företag,

2. ett finansiellt institut,

3. ett utländskt återförsäkringsföretag, eller

4. ett försäkringsholdingföretag. En sådan avräkning skall göras, om

1. institutets ägarandel överstiger 10 procent av företagets kapital, eller

2. ägarandelen är mindre än enligt 1, och

a) tillskottet eller summan av tillskotten överstiger 10 procent av det egna kapitalet eller de egna fonderna i företaget eller det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott överstiger 10 procent av summan av institutets primära och supplementära kapital, eller

b) institutet har ett ägarintresse i det andra företaget. Avräkning skall inte göras för tillskott som avser företag som omfattas av samma gruppbaserade redovisning som institutet enligt 9 kap. 9 och 10 §§ genom fullständig konsolidering eller genom en klyvningsmetod.

Avräkning skall inte heller göras för tillskott som avser företag som gemensamt med institutet omfattas av tillsyn enligt lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

6 § Vid bedömningen enligt 5 § andra stycket av hur stort ett tillskott är skall ett institut inte räkna in tillskott som det kan visa att det är marknadsgarant för, om institutet uppfyller de villkor som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 6.

7 § Ett institut får från det primära och det supplementära kapitalet räkna av värdet av positioner i värdepapperisering som annars skulle ges riskvikten 1 250 procent.

8 § Av det sammanlagda belopp som räknas av enligt 5 och 7 §§ skall ena hälften dras av från det primära kapitalet och den andra hälften från det supplementära kapitalet.

Om det belopp som skall dras av från det supplementära kapitalet är större än detta, skall det överskjutande beloppet dras av från det primära kapitalet.

Förväntat förlustbelopp m.m.

9 § För ett institut som tillämpar en internmetod för kreditrisker gäller att, på sätt framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 7, kapitalbasens storlek påverkas av

1. förväntade förlustbelopp för aktieexponeringar och

2. positiva och negativa belopp som uppkommer när gjorda avsättningar och värderegleringar jämförs med förväntade förlustbelopp.

Utvidgad kapitalbas

10 § För att uppfylla de kapitalkrav som avses i 1 § fjärde stycket får ett institut – utöver de poster som enligt 2–4 §§ kan utgöra primärt eller supplementärt kapital – till kapitalbasen räkna även andra poster, såsom nettovinster hänförliga till institutets handelslager och förlagslån med en ursprunglig löptid på minst två år. Från den utvidgade kapitalbasen skall institutet räkna av icke likvida tillgångar.

4 kap. Kapitalkravet för kreditrisker Exponeringar som omfattas av kapitalkravet för kreditrisker samt för marknadsrisker enligt 2 kap. 6 §

1 § Ett kapitalkrav för kreditrisker skall beräknas för sådana exponeringar som inte ingår i handelslagret. Något kapitalkrav behöver inte beräknas för exponeringar som har dragits av från kapitalbasen.

När Finansinspektionen enligt 2 kap. 6 § har gett tillstånd till att kapitalkravet för marknadsrisker beräknas enligt detta kapitel, skall även exponeringar som ingår i handelslagret beaktas.

2 § Ett kapitalkrav för kreditrisker skall även beräknas för exponeringar som ett institut har värdepapperiserat om det

1. inte i samband med värdepapperiseringen har överfört en betydande kreditrisk till tredje man, eller

2. har gett stöd till värdepapperiseringen utöver sina avtalsmässiga förpliktelser.

Om ett institut medverkar vid en värdepapperisering av ett annat instituts exponeringar skall det, om det har gett stöd till värdepapperiseringen utöver sina avtalsmässiga förpliktelser, beräkna ett kapitalkrav för exponeringarna.

3 § Ett institut som skall beräkna ett kapitalkrav enligt 2 § första stycket 2 eller andra stycket skall offentliggöra att det har tillhandahållit där angivet stöd och hur detta påverkar institutets kapitalkrav.

Hur det riskvägda beloppet beräknas

4 § För varje exponering skall ett riskvägt exponeringsbelopp beräknas.

Exponeringarna delas in i olika exponeringsklasser. Det riskvägda beloppet för en enskild exponering bestäms av exponeringens värde multiplicerad med dess riskvikt.

De olika exponeringarnas värden och riskvikter beräknas enligt en schablonmetod eller, efter tillstånd av Finansinspektionen, en internmetod. Vid beräkning av exponeringars värde får ett institut, efter tillstånd av Finansinspektionen, även använda en metod med interna modeller.

Schablonmetod

5 § Ett institut skall beräkna riskvägda exponeringsbelopp enligt en schablonmetod för kreditrisker, om inte något annat framgår av ett beslut enligt 7 §.

Vid tillämpning av schablonmetoden framgår exponeringarnas värden och riskvikter av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 10.

6 § Riskvikten för en exponering beror på vilken exponeringsklass exponeringen tillhör. Riskvikten får bestämmas med beaktande av exponeringens kreditkvalitet enligt kreditvärderingar som gjorts av

1. kreditvärderingsföretag som godkänts av Finansinspektionen enligt 12 §, eller

2. vissa exportkreditorgan, om kreditvärderingarna avser exponeringar mot stater eller centralbanker.

Internmetod

7 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en internmetod i stället för schablonmetoden för att beräkna riskvägda exponeringsbelopp. Ett sådant tillstånd får avse en grundläggande eller en avancerad internmetod.

Enligt internmetoden beräknas riskvägda exponeringsbelopp med stöd av institutets interna riskklassificeringssystem och enligt särskilda formler som gäller för respektive exponeringsklass. Institutet uppskattar självt värdet på fler av de riskfaktorer som ingår i formlerna enligt den avancerade internmetoden än enligt den grundläggande metoden.

8 § Tillstånd för ett institut att använda en internmetod skall ges om förutsättningarna i 9 § är uppfyllda och om

1. institutet har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem för kreditrisker som uppfyller kraven i 1 kap.6 d och 6 h §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap.2 och 5 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2. institutets riskklassificeringssystem är tillförlitligt och tillräckligt integrerat med institutets övriga verksamhet, och

3. institutet dokumenterar sitt riskklassificeringssystem och motiven för dess utformning.

Om ett moderinstitut inom EES och dess dotterföretag eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EES och dess dotterföretag använder internmetoden enhetligt, får företagen i den omfattning som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 13 betraktas som en enhet vid bedömningen av om kraven i första stycket är uppfyllda.

9 § När ett institut använder internmetoden för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp skall det använda metoden för alla exponeringar.

Finansinspektionen får dock ge ett institut tillstånd att

1. använda schablonmetoden för vissa exponeringar,

2. stegvis gå över från schablonmetoden till den internmetod det avser att använda, eller

3. stegvis gå över från en grundläggande internmetod till en avancerad internmetod.

När ett institut använder en internmetod för att beräkna riskvägda exponeringsbelopp, skall även de övriga dotterföretag som är institut eller motsvarande utländska företag och som ingår i samma finansiella företagsgrupp använda en internmetod. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta om undantag från detta stycke.

10 § Om ett institut som har fått tillstånd att använda en internmetod inte längre uppfyller kraven i 8 §, skall det för Finansinspektionen redovisa en plan för hur det avser att rätta till bristerna. Någon sådan plan behöver inte upprättas, om institutet kan visa att överträdelsen är ringa.

11 § Ett institut som använder en internmetod får inte byta till schablonmetoden. Ett institut får inte heller byta från en avancerad internmetod till en grundläggande internmetod. Efter ansökan från ett institut får dock

Finansinspektionen ge tillstånd till ett sådant byte, om institutet kan visa att det finns godtagbara skäl för bytet.

Finansinspektionen får också besluta att ett institut skall återgå till en mindre riskkänslig metod, om det inte längre uppfyller villkoren för den internmetod som det har tillstånd att använda och det inte är lämpligt att ålägga institutet en förhöjd kapitalbas.

Kreditvärderingsföretags kreditvärderingar

12 § Ett kreditvärderingsföretag får ansöka hos Finansinspektionen om att det skall godkännas. När ett kreditvärderingsföretag godkänts får dess

kreditvärderingar användas av institut för att bestämma riskvikter. Ett godkännande får avse kreditvärderingar i syfte att bestämma

1. riskvikter för positioner i värdepapperiseringar eller vissa exponeringar som institutet har värdepapperiserat, eller

2. riskvikter för andra exponeringsklasser enligt schablonmetoden. Ett kreditvärderingsföretag får godkännas, om

1. dess kreditvärderingsmetod är objektiv, oberoende och genomlysbar,

2. kreditvärderingarna ses över löpande, och

3. kreditvärderingarna uppfattas som trovärdiga och är tillgängliga på likvärdiga villkor för dem som har ett berättigat intresse av kreditvärderingarna.

Om ett kreditvärderingsföretag har godkänts av en utländsk behörig myndighet för ett av syftena i första stycket, får Finansinspektionen godkänna kreditvärderingsföretaget i samma syfte utan att göra någon egen prövning enligt andra stycket.

När förutsättningarna i andra eller tredje stycket inte längre är uppfyllda, skall Finansinspektionen återkalla godkännandet.

13 § Finansinspektionen skall genom ett beslut dela in de godkända kreditvärderingsföretagens kreditvärderingar i kreditkvalitetssteg. Varje kreditkvalitetssteg skall motsvara en viss riskvikt.

Om en annan behörig myndighet än Finansinspektionen har delat in ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar i kreditkvalitetssteg, får inspektionen besluta att använda samma indelning.

14 § Hur instituten får använda kreditvärderingarna framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 16.

Minskning av det riskvägda exponeringsbeloppet med hjälp av kreditriskskydd

15 § Vid beräkningen av det riskvägda beloppet för en viss exponering får ett institut ta hänsyn till sådana säkerheter, garantier och andra kreditriskskydd som minskar den kreditrisk som exponeringen innebär.

För ett institut som använder schablonmetoden eller den grundläggande internmetoden för en exponering gäller första meningen med de begränsningar som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 17.

Första stycket gäller inte om kreditriskskyddet redan har beaktats vid beräkningen av det riskvägda exponeringsbeloppet enligt 4–14 §§.

5 kap. Kapitalkravet för marknadsrisker Beräkningen av kapitalkravet för i marknadsrisker ingående motpartsrisker

1 § Ett institut skall beräkna kapitalkravet för de motpartsrisker som ingår i marknadsrisker enligt en schablonmetod eller en internmetod för kreditrisker. Kapitalkravet skall motsvara minst åtta procent av riskvägda exponeringsbelopp.

Vid beräkning av de riskvägda exponeringsbeloppen gäller 4 kap. 4– 15 §§. Det som där sägs om kreditrisker skall i stället avse motpartsrisker.

Schablonmetoder för i marknadsrisker ingående positionsrisker, avvecklingsrisker, valutakursrisker och råvarurisker

2 § Kapitalkraven för positionsrisker, avvecklingsrisker, valutakursrisker och råvarurisker skall, i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 19, beräknas och bestämmas enligt olika schablonmetoder beroende på vilken riskkategori det rör sig om. Detta gäller dock bara om inte något annat följer av ett beslut enligt 3 §.

Egna riskberäkningsmodeller för i marknadsrisker ingående positionsrisker, valutakursrisker och råvarurisker

3 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda egna riskberäkningsmodeller för att beräkna kapitalkraven för positionsrisker, valutakursrisker och råvarurisker. Tillstånd skall ges om institutet

1. har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem för marknadsrisker som uppfyller kraven i 1 kap.6 d och 6 h §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap.2 och 5 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2. använder en riskberäkningsmodell som ger en tillförlitlig bild av marknadsriskernas storlek och som är tillräckligt integrerad med institutets övriga verksamhet, och

3. dokumenterar sin riskberäkningsmodell och motiven för dess utformning.

Byte av metod

4 § Ett institut får inte byta från en egen riskberäkningsmodell till en schablonmetod. Efter ansökan från ett institut får dock Finansinspektionen ge tillstånd till ett sådant byte, om institutet kan visa att det finns godtagbara skäl för bytet.

Finansinspektionen får också besluta att ett institut skall återgå till en schablonmetod, om det inte längre uppfyller villkoren för den egna riskberäkningsmodell som det har tillstånd att använda och det inte är lämpligt att ålägga institutet en förhöjd kapitalbas.

6 kap. Kapitalkravet för operativa risker

1 § Om inte annat framgår av ett beslut enligt 8 §, skall ett institut använda en och samma metod för att beräkna kapitalkravet för samtliga operativa risker.

Basmetoden

2 § Kapitalkravet för operativa risker skall beräknas enligt en basmetod, om inte något annat följer av 3–8 §§.

Vid tillämpning av basmetoden motsvarar kapitalkravet för operativa risker 15 procent av genomsnittet av de årliga rörelseintäkterna under de tre senaste räkenskapsåren eller av ett annat beräkningsunderlag som motsvarar rörelseintäkterna.

Schablonmetoden

3 § Ett institut får, efter anmälan till Finansinspektionen, beräkna kapitalkravet för operativa risker enligt en schablonmetod.

Vid tillämpning av schablonmetoden skall institutet dela in sin verksamhet i olika affärsområden. För varje affärsområde skall institutet beräkna ett kapitalkrav. Kapitalkravet för vart och ett av affärsområdena skall motsvara en viss procentsats, mellan 12 och 18 procent, av genomsnittet av de årliga rörelseintäkterna under de tre senaste räkenskapsåren eller av ett annat beräkningsunderlag som motsvarar rörelseintäkterna. Summan av kapitalkraven för de enskilda affärsområdena utgör kapitalkravet för operativa risker.

4 § Ett institut som använder schablonmetoden för operativa risker skall

1. med stöd av skriftliga riktlinjer och instruktioner som ses över regelbundet fördela rörelseintäkterna, eller det beräkningsunderlag som motsvarar rörelseintäkterna, mellan olika affärsområden på ett lämpligt sätt, och

2. ha ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem för operativa risker som uppfyller kraven i 1 kap.6 d och 6 h §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap.2 och 5 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Den alternativa schablonmetoden

5 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en annan beräkningsgrund än rörelseintäkterna eller ett annat beräkningsunderlag som motsvarar rörelseintäkterna för ett eller flera affärsområden.

Internmätningsmetoden

6 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en internmätningsmetod för att beräkna kapitalkravet för operativa risker.

Vid tillämpning av internmätningsmetoden beräknas kapitalkravet för operativa risker med stöd av institutets eget riskmätningssystem.

7 § Tillstånd att använda internmätningsmetoden skall ges, om

1. institutet har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem för operativa risker som uppfyller kraven i 1 kap.6 d och 6 h §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap.2 och 5 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, och

2. institutets riskmätningssystem är tillförlitligt och tillräckligt integrerat med institutets övriga verksamhet.

Om ett moderinstitut inom EES och dess dotterföretag eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EES och dess dotterföretag använder en internmätningsmetod enhetligt, får företagen i den omfattning som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 26 betraktas som en enhet vid bedömningen av om kraven i första stycket är uppfyllda.

Kombination av olika metoder

8 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, kombinera

1. internmätningsmetoden med antingen bas- eller schablonmetoden, eller

2. basmetoden med schablonmetoden. Ett tillstånd att kombinera två metoder enligt första stycket 1 får avse att ett institut stegvis går över från bas- eller schablonmetoden till internmätningsmetoden enligt en bestämd tidsplan eller att institutet utan tidsbegränsning får kombinera två metoder. Basmetoden och schablonmetoden får dock kombineras enligt första stycket 2, bara om det finns särskilda skäl och om institutet åtagit sig att gå över till schablonmetoden för hela verksamheten enligt en bestämd tidsplan.

Byte av metod

9 § Om inte annat följer av ett tillstånd som har meddelats enligt 8 §, får ett institut inte byta

1. från schablonmetoden till basmetoden, eller

2. från internmätningsmetoden till basmetoden eller schablonmetoden. Efter ansökan från ett institut får dock Finansinspektionen ge tillstånd till ett sådant byte som avses i första stycket, om institutet kan visa att det finns godtagbara skäl för bytet.

Finansinspektionen får också besluta att ett institut skall återgå till en mindre riskkänslig metod, om det inte längre uppfyller villkoren för att använda internmätningsmetoden och det inte är lämpligt att ålägga institutet en förhöjd kapitalbas.

7 kap. Stora exponeringar

1 § Detta kapitel tillämpas inte på Svenska skeppshypotekskassan.

2 § Vid tillämpning av 3 och 5 §§ skall kapitalbasen beräknas enligt 3 kap.

3 § Värdet av ett instituts exponering gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning får inte överstiga 25 procent av institutets kapitalbas.

Om en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning är moderföretag eller dotterföretag till institutet eller dotterföretag till moderföretaget, får värdet av exponeringen inte överstiga 20 procent av institutets kapitalbas.

4 § Med en grupp av kunder med inbördes anknytning avses två eller flera fysiska eller juridiska personer som, om inte annat visas, utgör en helhet från risksynpunkt därför att

1. någon av dem har, direkt eller indirekt, ägarinflytande över en eller flera av de övriga i gruppen, eller

2. de utan att stå i sådant förhållande som avses i 1 har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i betalningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.

Med kund avses i fråga om placeringar i finansiella instrument emittenten eller, om instrumentet har andra finansiella instrument som underliggande tillgång, emittenten av denna tillgång och i fråga om andra fordringar eller åtaganden den som svarar för fordringen eller åtagandet.

5 § Det sammanlagda värdet av ett instituts stora exponeringar får inte överstiga 800 procent av institutets kapitalbas.

En stor exponering är en exponering som ett institut har gentemot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning när värdet av exponeringen är 10 procent eller mer av institutets kapitalbas.

6 § Vid beräkningen av ett instituts exponeringar enligt 3 och 5 §§ skall följande exponeringar inte räknas in:

1. exponeringar som vid valutatransaktioner uppkommer i samband med normal avveckling av en transaktion under två dygn efter betalning,

2. exponeringar som vid köp eller försäljning av finansiella instrument uppkommer i samband med normal avveckling av en transaktion under fem vardagar efter den tidpunkt då antingen betalning har skett eller de finansiella instrumenten har levererats,

3. exponeringar som ett institut har mot ett annat koncernföretag, om företagen är föremål för gruppbaserad tillsyn som utövas av en behörig myndighet eller likvärdig tillsyn i tredje land, och

4. poster som räknats av från institutets kapitalbas. Andra poster än de som anges i första stycket får helt eller delvis undantas från beräkningarna enligt 3 och 5 §§, om kreditrisken är låg.

7 § Under de förutsättningar som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 30 får ett institut uppskatta exponeringens värde

1. med stöd av internmetoden, eller

2. med beaktande av ett kreditriskskydds riskreducerande effekt. Om ett institut utnyttjar möjligheten i första stycket, skall den del av exponeringen som täcks av en säkerhet behandlas som en exponering mot emittenten av säkerheten och inte mot kunden.

8 § Värdet av ett instituts exponeringar i handelslagret mot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning får, efter tillstånd av

Finansinspektionen, överstiga de gränsvärden som anges i 3 och 5 §§, om institutet uppfyller det särskilda kapitalkrav och de övriga villkor som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 31.

8 kap. Offentliggörande av information

1 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller för ett enskilt institut som inte ingår i en finansiell företagsgrupp eller en motsvarande grupp enligt en utländsk offentlig reglering som bygger på kreditinstitutsdirektivet eller kapitalkravsdirektivet. För finansiella företagsgrupper finns bestämmelser i 9 kap.

2 § Ett institut skall offentliggöra information som rör dess kapitaltäckning och dess strategier, system och målsättningar för hantering av dess risker och exponeringar. Sådan information som inte är väsentlig, som utgör en företagshemlighet eller som är konfidentiell behöver dock inte offentliggöras.

Om ett institut inte offentliggör information med motiveringen att den utgör en företagshemlighet eller är konfidentiell, skall det ange skälet till det samt i stället offentliggöra mer allmänna upplysningar om det som informationskravet gäller.

3 § Styrelsen i ett institut skall se till att det finns skriftliga riktlinjer och instruktioner för hur institutet skall uppfylla kraven på offentliggörande av information enligt 2 § och för hur det skall utvärdera om den offentliggjorda informationen är tillfredsställande, vilket skall inkludera hur informationen kontrolleras samt hur ofta den offentliggörs.

9 kap. Finansiella företagsgrupper En finansiell företagsgrupp

1 § En finansiell företagsgrupp består av

1. ett institut eller ett finansiellt holdingföretag hemmahörande inom EES och de dotterföretag som är institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, eller

2. ett institut eller ett finansiellt holdingföretag hemmahörande inom EES och de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det inledningsvis nämnda institutet eller holdingföretaget har ägarintresse i och som leds tillsammans med ett eller flera andra företag, om ägarnas ansvar är begränsat till den andel av kapitalet som dessa innehar, eller

3. ett institut eller ett finansiellt holdingföretag hemmahörande inom EES och de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det inledningsvis nämnda institutet eller holdingföretaget har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med, eller

4. ett institut eller ett finansiellt holdingföretag hemmahörande inom EES och dotterföretag enligt 1 samt företag som det finns ägarintresse i enligt 2 eller gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med enligt 3.

När en finansiell företagsgrupp finns enligt första stycket, skall även ett anknutet företag som är dotterföretag eller som det finns ägarintresse i anses ingå i gruppen.

2 § Om det framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 33, skall bestämmelserna om finansiella företagsgrupper gälla även för

1. ett institut eller ett finansiellt holdingföretag hemmahörande inom EES och de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut som det finns andra ägarintressen i än sådana som anges i 1 § första stycket 2,

2. ett institut eller ett finansiellt holdingföretag hemmahörande inom EES och de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, som det inledningsvis nämnda institutet eller holdingföretaget har andra former av kapitalbindningar till, eller

3. ett institut eller ett finansiellt holdingföretag hemmahörande inom EES och de institut, institut för elektroniska pengar, motsvarande utländska företag eller finansiella institut, som det inledningsvis nämnda institutet eller holdingföretaget utövar ett väsentligt inflytande över.

Om bestämmelserna om finansiella företagsgrupper skall gälla för företag som avses i första stycket, skall även ett anknutet företag som är dotterföretag eller som det finns ägarintresse i anses ingå i gruppen.

3 § För en finansiell företagsgrupp skall ansvaret för att de gruppbaserade kraven uppfylls åligga det institut

1. som inte är dotterföretag till ett annat institut eller ett svenskt finansiellt holdingföretag, eller

2. vars moderföretag är ett finansiellt holdingföretag som inte är dotterföretag till ett institut eller ett svenskt finansiellt holdingföretag.

Om ett finansiellt holdingföretag som avses i första stycket 2 är moderföretag till både ett kreditinstitut och ett värdepappersbolag, är det kreditinstitutet som skall ansvara för att de gruppbaserade kraven är uppfyllda.

Om holdingföretaget är moderföretag till två eller flera kreditinstitut eller till två eller flera värdepappersbolag, skall det kreditinstitut respektive det värdepappersbolag som har den största balansomslutningen ansvara för att de gruppbaserade kraven uppfylls.

4 § Ett institut får, efter tillstånd av Finansinspektionen, räkna in dotterföretag vid beräkning av kapitalkraven enligt 2 kap. och vid beräkning av att gränsvärdena för stora exponeringar enligt 7 kap. följs.

De gruppbaserade kraven

5 § Det ansvariga institutet enligt 3 § skall se till att den finansiella företagsgruppen sammantaget uppfyller kraven i

1. 2 kap. 1–7 §§ om kapitalkrav,

2. 7 kap. om stora exponeringar,

3. 7 kap.911 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse om ett kreditinstituts innehav av aktier och andelar i företag, om ett kreditinstitut ingår i gruppen,

4. 3 kap. 1 a § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse om ett värdepappersbolags kvalificerade innehav av aktier eller andelar i företag med annan verksamhet än finansiell verksamhet, om ett värde-

pappersbolag som har tillstånd att bedriva verksamhet som avses i 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 samma lag ingår i gruppen, och

5. 1 kap. 6 c § och 6 d § andra stycket lagen om värdepappersrörelse eller 6 kap. 1 § och 2 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse om soliditet och riskhantering.

En finansiell företagsgrupp skall uppfylla kraven i 1 kap. 6 d § första stycket och 6 e § lagen om värdepappersrörelse samt 6 kap. 2 § första stycket och 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse om riskhantering och genomlysning.

6 § Bestämmelserna i 5 § skall tillämpas även på den del av en finansiell företagsgrupp som består av

1. ett institut och de utländska institut, finansiella institut eller förvaltningsbolag i ett land utanför EES som är dotterföretag till institutet eller som institutet har ägarintresse i, eller

2. ett institut vars moderföretag är ett finansiellt holdingföretag och de utländska institut, finansiella institut eller förvaltningsbolag i ett land utanför EES som är dotterföretag till holdingföretaget eller som holdingföretaget har ägarintresse i.

Med förvaltningsbolag avses ett utländskt företag som i sitt hemland har tillstånd att förvalta investeringsfonder.

7 § Ett institut som är moderinstitut inom EES eller vars moderföretag är ett finansiellt moderholdingföretag inom EES skall uppfylla kraven i 8 kap. om offentliggörande av information på gruppnivå. Om ett moderinstitut har ett betydande dotterföretag som är institut, skall även dotterföretaget offentliggöra sådan information om bland annat kapitalbasen och kapitalkravet samt institutets riskhantering som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 35.

Finansinspektionen får efter ansökan i ett enskilt fall besluta om undantag från första stycket, om ett institut omfattas av information som skall offentliggöras av ett moderföretag utanför EES och den informationen är likvärdig med den information som skall offentliggöras enligt denna lag.

8 § Om det inte ingår något kreditinstitut i den finansiella företagsgruppen och de värdepappersföretag som ingår i gruppen är sådana värdepappersbolag som anges i 2 kap. 8 eller 9 § eller motsvarande utländska företag, får Finansinspektionen efter ansökan besluta att det gruppbaserade kapitalkravet beräknas på något av de sätt som anges i andra och tredje styckena i stället för enligt 5 § första stycket 1.

Om det i företagsgruppen ingår sådana värdepappersföretag som anges i 2 kap. 8 §, skall den sammanlagda kapitalbasen för gruppen uppgå till minst summan av

1. kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker beräknade enligt 2 kap. 3–6 §§ och det särskilda kapitalkravet för exponeringar som överstiger gränsvärdena för stora exponeringar enligt 7 kap. 8 §, och

2. 25 procent av bolagets fasta omkostnader beräknade enligt 2 kap. 10 §.

Om värdepappersföretagen bara driver sådan verksamhet som anges i 2 kap. 9 §, skall den sammanlagda kapitalbasen för företagsgruppen uppgå till minst det största av

1. summan av kapitalkravet för kreditrisker och marknadsrisker beräknade enligt 2 kap. 3–6 §§ och det särskilda kapitalkravet för exponeringar som överstiger gränsvärdena för stora exponeringar enligt 7 kap. 8 §, eller

2. 25 procent av bolagets fasta omkostnader beräknade enligt 2 kap. 10 §.

Gruppbaserad redovisning

9 § För tillämpningen av 5–8 §§ skall det för en finansiell företagsgrupp upprättas en gruppbaserad redovisning.

Den gruppbaserade redovisningen skall upprättas med tillämpning av de regler som gäller för upprättandet av koncernbalansräkning och koncernresultaträkning enligt 7 kap. lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Detta gäller inte om något annat följer av denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av denna lag.

Konsolidering

10 § Vid upprättande av den redovisning som avses i 9 § skall

1. dotterföretagen konsolideras fullständigt,

2. ägarintressen som avses i 1 § första stycket 2 konsolideras med tillämpning av klyvningsmetoden enligt 7 kap. 30 § årsredovisningslagen (1995:1554), och

3. konsolideringen i de övriga fall som avses i 1 eller 2 § ske på det sätt som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 37.

Beräkning av kapitalbas m.m.

11 § Kapitalbasen för den finansiella företagsgruppen skall beräknas i enlighet med vad som anges i 3 kap. 1–4 §§, 5 § första–tredje styckena och 6–10 §§. Även den del av kapitalbasen som belöper på minoritetsandelar skall ingå. Goodwill som belöper på företag som omfattas av gruppbaserad redovisning skall räknas av från primärt kapital.

12 § Vid beräkning av kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker skall bestämmelserna i 4–6 kap. tillämpas. För beräkning av det särskilda kapitalkravet för exponeringar som överstiger gränsvärdena för stora exponeringar tillämpas 7 kap. 8 §. Stora exponeringar skall beräknas enligt 7 kap.

Ledningen i ett finansiellt holdingföretag

13 § Den som ingår i ledningen för ett finansiellt holdingföretag skall ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av företaget och även i övrigt vara lämplig för en sådan uppgift.

Undantag från de gruppbaserade kraven för vissa företag

14 § Finansinspektionen får efter ansökan besluta att ett dotterföretag eller ett företag som det finns ägarintresse i enligt 1 eller 2 § skall undantas vid beräkning enligt 5–8 §§ och utelämnas från sådan tillsynsredovisning som skall upprättas enligt 10 kap. 11 §, om

1. företaget är beläget i ett land utanför EES där det finns rättsliga hinder för överföring av nödvändig information,

2. företaget är av försumbar betydelse med hänsyn till syftet med tillsynen, eller

3. en sammanställning av företagets finansiella ställning skulle vara olämplig eller vilseledande med hänsyn till syftet med tillsynen.

Om ett dotterföretag som är ett institut är undantaget från beräkning eller utelämnat från tillsynsredovisningen enligt första stycket 2 eller 3, skall moderföretaget till Finansinspektionen lämna de upplysningar som inspektionen behöver för sin tillsyn över institutet.

10 kap. Tillsyn Tillämpliga tillsynsregler

1 § Finansinspektionen övervakar att denna lag följs.

I fråga om tillsynen gäller bestämmelserna i de lagar som reglerar institutens verksamhet, om inte annat följer av denna lag.

Tillsynsansvaret för en finansiell företagsgrupp

2 § Finansinspektionen skall utöva tillsyn över en finansiell företagsgrupp som avses i 9 kap. 1 eller 2 §, om

1. det i toppen av den finansiella företagsgruppen finns ett institut,

2. det finansiella holdingföretaget är moderföretag till ett institut men inte till något motsvarande utländskt företag,

3. det finansiella holdingföretaget är etablerat i Sverige och är moderföretag till institut och motsvarande utländska företag,

4. det finns två eller flera finansiella holdingföretag med huvudkontor i olika stater inom EES, däribland Sverige, som är moderföretag till både institut och motsvarande utländska företag och ett institut är det dotterföretag som har den största balansomslutningen, eller

5. det finansiella holdingföretaget är moderföretag till två eller flera institut och motsvarande utländska företag, som inte är auktoriserade i den stat inom EES där holdingföretaget är etablerat, och ett institut har den största balansomslutningen.

Finansinspektionen skall även utöva tillsynen om inspektionen tillsammans med övriga berörda behöriga myndigheter kommer överens om det i enlighet med bestämmelserna i 4 §.

I 11 kap. finns bestämmelser om tillsyn över ett institut vars moderföretag är ett institut eller ett finansiellt holdingföretag som har sitt huvudkontor utanför EES.

3 § När Finansinspektionen enligt 2 § första stycket 3–5 skall utöva tillsynen, får inspektionen komma överens med övriga berörda behöriga

myndigheter om att en annan behörig myndighet inom EES än inspektionen skall ansvara för tillsynen. Finansinspektionen får ingå en sådan överenskommelse, om det är olämpligt att inspektionen ansvarar för tillsynen med hänsyn till de institut det gäller och den relativa betydelsen av deras verksamheter i de olika länderna.

I ett sådant fall skall moderinstitutet inom EES, det finansiella moderholdingföretaget inom EES eller det institut som har den största balansomslutningen, beroende på vad som är tillämpligt, ges tillfälle att yttra sig innan Finansinspektionen och de övriga berörda behöriga myndigheterna ingår överenskommelsen. Europeiska gemenskapernas kommission skall underrättas om sådana överenskommelser.

4 § Om det skulle vara olämpligt med hänsyn till de institut det gäller och den relativa betydelsen av deras verksamheter i de olika länderna, att tillsynen utövas av den myndighet som enligt artikel 126.1 och 126.2 i kreditinstitutsdirektivet skall utöva tillsynen över en finansiell företagsgrupp, får Finansinspektionen komma överens med de övriga berörda behöriga myndigheterna om att inspektionen eller någon annan behörig myndighet skall ansvara för tillsynen.

I ett sådant fall skall moderinstitutet inom EES, det finansiella moderholdingföretaget inom EES eller det institut som har den största balansomslutningen, beroende på vad som är tillämpligt, ges tillfälle att yttra sig innan Finansinspektionen och de övriga berörda behöriga myndigheterna ingår överenskommelsen. Europeiska gemenskapernas kommission skall underrättas om sådana överenskommelser.

Ansökningar om tillstånd

5 § När Finansinspektionen ansvarar för tillsynen över en finansiell företagsgrupp som består av ett moderinstitut inom EES eller ett institut vars moderföretag är ett finansiellt moderholdingföretag inom EES, får moderföretagen och dotterföretagen i gruppen gemensamt ansöka om tillstånd hos inspektionen om att använda metoden med interna modeller, internmetoden för kreditrisker, egna riskberäkningsmodeller för marknadsrisker eller internmätningsmetoden för operativa risker. Om ett institut ingår i en motsvarande utländsk grupp enligt en offentlig reglering som bygger på kreditinstitutsdirektivet eller kapitalkravsdirektivet, får institutet göra en sådan ansökan hos den behöriga myndighet som ansvarar för tillsynen.

När Finansinspektionen prövar en ansökan enligt första stycket tillämpas denna lag. Inspektionen får dock även tillämpa bestämmelser som enligt författningar i en annan stat inom EES gäller för den metod som ansökan avser. När ansökan har getts in till inspektionen gäller detta dock bara om det är nödvändigt för en effektiv tillsyn över institut eller motsvarande utländska företag.

6 § Finansinspektionen skall inom sex månader från det att en komplett ansökan enligt 5 § har getts in komma överens med de övriga berörda behöriga myndigheterna om vilket beslut som bör fattas med anledning av ansökan. Denna överenskommelse och skälen för den skall redovisas skriftligen. Om Finansinspektionen är ansvarig för den gruppbaserade

tillsynen inom EES, skall inspektionen fatta ett beslut i enlighet med överenskommelsen och sända över det till sökandena.

Om de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom sex månader, skall Finansinspektionen, om ansökan getts in till inspektionen, ensam fatta beslut med anledning av ansökan. Beslutet skall innehålla de skäl som har bestämt utgången i ärendet och redovisa synpunkter och reservationer från övriga behöriga myndigheter som kommit till uttryck under sexmånadersperioden.

Ett beslut som fattas av en utländsk behörig myndighet efter en överenskommelse enligt första stycket eller på grund av att de behöriga myndigheterna inte har kommit överens inom sex månader gäller i Sverige. Det är bindande för det berörda institutet och för Finansinspektionen samt skall ligga till grund för inspektionens tillsyn.

Företags uppgiftsskyldighet till Finansinspektionen

7 § Följande företag skall till Finansinspektionen lämna de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär för tillsynen:

1. företag som ingår i en finansiell företagsgrupp enligt denna lag eller enligt en utländsk offentlig reglering som bygger på kreditinstitutsdirektivet eller kapitalkravsdirektivet,

2. andra dotterföretag till ett institut eller ett finansiellt holdingföretag än de som avses i 1, och

3. ett holdingföretag med blandad verksamhet och dotterföretag till ett holdingföretag med blandad verksamhet.

Om företaget inte lämnar upplysningarna till Finansinspektionen, får inspektionen förelägga företaget att göra det.

8 § Ett kreditvärderingsföretag skall lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för att kontrollera om förutsättningarna i 4 kap. 12 § är uppfyllda.

Samarbete och utbyte av information med utländska myndigheter

9 § Finansinspektionen skall i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med utländska behöriga myndigheter och med myndigheter inom EES som har tillsyn över försäkringsföretag i den utsträckning som följer av kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet.

10 § Finansinspektionen skall, efter begäran från en utländsk behörig myndighet, inom ramen för sin befogenhet lämna eller kontrollera information som behövs för att den utländska myndigheten skall kunna utöva sin tillsyn. Den utländska myndigheten får närvara vid en kontroll som görs av inspektionen.

Tillsynsredovisning

11 § För en finansiell företagsgrupp skall, i den omfattning som följer av denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av denna lag, uppgifter lämnas i en särskild redovisning som avser gruppens samlade ekonomiska ställning (gruppbaserad redovisning).

Ett holdingföretag med blandad verksamhet skall lämna den information som behövs för tillsynen över de dotterföretag som är institut (samlad information).

12 § Ett institut och ett finansiellt holdingföretag som avses i 9 kap. 3 § skall upprätta och ge in den gruppbaserade redovisningen till

Finansinspektionen för de räkenskapsperioder och vid de tidpunkter som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 40. I fråga om en finansiell företagsgrupp enligt 9 kap. 2 §, skall redovisningen upprättas och ges in av de företag som anges i föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 41.

Ett holdingföretag med blandad verksamhet skall upprätta och ge in den samlade informationen till Finansinspektionen för de räkenskapsperioder och vid de tidpunkter som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 40.

13 § Ett företag som ingår i en finansiell företagsgrupp och övriga dotterföretag till ett institut eller ett holdingföretag med finansiell verksamhet samt dotterföretag till ett holdingföretag med blandad verksamhet skall lämna de uppgifter som krävs för tillsynsredovisningen till det företag som enligt 12 § skall upprätta gruppbaserad redovisning eller samlad information.

Första stycket gäller även ett svenskt företag i förhållande till ett utländskt sådant inom EES som skall upprätta och ge in en rapport enligt en utländsk offentlig reglering som bygger på kreditinstitutsdirektivet eller kapitalkravsdirektivet.

Undersökning

14 § Finansinspektionen får göra undersökningar hos de företag som enligt 13 § skall lämna uppgifter samt hos finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag för att kontrollera den gruppbaserade redovisningen eller samlade informationen som företagen är skyldiga att lämna.

Rapportering av stora exponeringar

15 § Ett institut och det företag i en finansiell företagsgrupp som enligt 11 § skall upprätta den gruppbaserade redovisningen skall fortlöpande rapportera stora exponeringar till Finansinspektionen.

Om ett instituts eller en finansiell företagsgrupps exponeringar överstiger något av de i 7 kap. angivna gränsvärdena, skall institutet eller det företag som enligt 12 § skall upprätta den gruppbaserade redovisningen omgående anmäla detta till Finansinspektionen. Inspektionen

får i ett beslut ange en viss tid inom vilken exponeringarna skall sänkas till de tillåtna gränsvärdena.

Rapportering av kapitalbas och kapitalkrav

16 § Ett institut skall fortlöpande rapportera sin kapitalbas och sitt kapitalkrav till Finansinspektionen.

Tystnadsplikt

17 § En styrelseledamot eller befattningshavare hos ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett holdingföretag med blandad verksamhet som i den egenskapen får kunskap om affärsförhållanden i ett företag som enligt 13 § skall lämna uppgifter, får inte obehörigen röja vad han eller hon fått veta och inte heller utnyttja kunskapen i strid med det uppgiftslämnande företagets intresse.

Uppgiftsskyldighet till undersökningsledare eller åklagare

18 § Ett holdingföretag med finansiell verksamhet och ett holdingföretag med blandad verksamhet är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.

Meddelandeförbud

19 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 18 § får förordna att holdingföretaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 18 § eller att det pågår en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte skall äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Förbudet skall vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, skall undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förordnandet skall upphöra.

Avgifter

20 § Institut som står under tillsyn enligt denna lag skall bekosta

Finansinspektionens verksamhet med årliga avgifter.

Om Finansinspektionen behöver anlita någon med särskild fackkunskap för bedömning av en viss fråga vid tillsynen enligt denna lag, skall kostnaden för detta betalas av det institut som tillsynen avser.

11 kap. Moderföretag utanför EES

1 § Om ett institut inte står under gruppbaserad tillsyn enligt artikel 125 eller 126 i kreditinstitutsdirektivet och dess moderföretag är ett utländskt institut eller ett finansiellt holdingföretag som har sitt huvudkontor utanför EES gäller 2 och 3 §§ för det fall Finansinspektionen enligt 10 kap. 2–4 §§ skulle ha utövat tillsynen över gruppen om de bestämmelserna hade gällt.

2 § Finansinspektionen skall kontrollera om den gruppbaserade tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheten i tredje land är likvärdig med den gruppbaserade tillsyn som anges i kreditinstitutsdirektivet.

Finansinspektionen är skyldig att på begäran av moderföretaget eller av ett institut, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländska företag som ingår i företagsgruppen och som auktoriserats inom EES utföra kontrollen. Innan Finansinspektionen tar ställning till om tillsynen är likvärdig, skall inspektionen höra övriga berörda behöriga myndigheter inom EES. Inspektionen skall också före ställningstagandet ha rådfrågat den Europeiska bankkommittén.

3 § Om tillsynen inte bedöms likvärdig, skall Finansinspektionen tillämpa bestämmelserna om finansiella företagsgrupper i 9 och 10 kap. som om moderföretaget haft sitt huvudkontor inom EES.

Efter att ha hört övriga berörda behöriga myndigheter får Finansinspektionen i stället besluta att använda sig av andra tillsynsmetoder som säkerställer att instituten i företagsgruppen är föremål för tillräcklig tillsyn. Inspektionen får därvid förelägga en ägare till institutet att inrätta ett finansiellt holdingföretag med huvudkontor inom EES och tillämpa bestämmelserna i denna lag på instituten i den företagsgrupp som leds av detta holdingföretag.

Finansinspektionen skall underrätta de berörda behöriga myndigheterna och Europeiska gemenskapernas kommission när sådana andra tillsynsmetoder som anges i andra stycket används.

12 kap. Ingripanden och ansvarsbestämmelse Förelägganden och vite

1 § Om ett institut eller en finansiell företagsgrupp inte uppfyller kraven i denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen, skall

Finansinspektionen förelägga institutet eller det företag i en finansiell företagsgrupp som enligt 10 kap. 12 § skall upprätta den gruppbaserade redovisningen att inom viss tid begränsa rörelsen i något avseende,

minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen.

Om ett institut bryter mot denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen, gäller dessutom bestämmelserna om ingripande i de lagar som reglerar institutens verksamhet.

2 § Finansinspektionen skall förelägga ett finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet att vidta åtgärder för att göra rättelse, om holdingföretaget inte uppfyller de krav som ställs på det enligt denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Ett sådant föreläggande skall också riktas mot ett finansiellt holdingföretag, vars ledning inte uppfyller kraven i denna lag.

3 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande enligt denna lag, får inspektionen förelägga vite.

Förseningsavgift

4 § Om ett institut, ett finansiellt holdingföretag eller ett holdingföretag med blandad verksamhet med huvudkontor i Sverige inte i tid lämnar upplysningar enligt föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 39, 42 och 43, får Finansinspektionen besluta att företaget skall betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.

Avgiften tillfaller staten.

5 § Förseningsavgiften skall betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.

6 § Finansinspektionens beslut att ta ut förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 5 §.

7 § Om förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 5 §, skall Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning.

Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

8 § En förseningsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

Ansvarsbestämmelse

9 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 10 kap. 19 §.

13 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vilka positioner som skall ingå i handelslagret enligt 1 kap. 7 § och omfattningen av dessa,

2. vilka positioner som får ingå i handelslagret enligt 1 kap. 9 § och villkoren för det,

3. vilka åtgärder ett institut skall vidta för att dess riktlinjer och instruktioner skall uppfylla kraven i 1 kap. 10 § första stycket,

4. villkoren för att beräkna kapitalkravet enligt 2 kap. 6 § och hur kapitalkravet enligt den paragrafen skall beräknas,

5. beräkningen av fasta omkostnader enligt 2 kap. 10 §,

6. villkoren för att räkna in poster i kapitalbasen och räkna av poster från densamma enligt 3 kap., omfattningen av dessa poster och hur kapitalbasen i övrigt skall beräknas enligt samma kapitel,

7. hur ett institut som har tillstånd att använda en internmetod för kreditrisker skall beräkna förväntade förlustbelopp och de avsättningar och värderegleringar som gjorts för att täcka förlusterna samt hur förväntade förlustbelopp för aktieexponeringar och positiva eller negativa belopp som uppkommer vid en jämförelse mellan förväntade förlustbelopp i övrigt och gjorda avsättningar och värderegleringar skall behandlas enligt 3 kap. 9 § när kapitalbasens storlek beräknas,

8. när ett institut som värdepapperiserat sina tillgångar och ett medverkande institut skall beräkna ett kapitalkrav för exponeringarna enligt 4 kap. 2 §,

9. vilka krav ett institut skall uppfylla för att få tillstånd att använda metoden med interna modeller enligt 4 kap. 4 § andra stycket,

10. hur ett institut som använder schablonmetoden enligt 4 kap. 5 § skall beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen och vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att ett exportkreditorgans kreditvärderingar skall få användas för att bestämma riskvikter enligt 4 kap. 6 §,

11. hur ett institut som har tillstånd att använda internmetoden skall beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen enligt 4 kap. 7 §,

12. vilka krav ett institut skall uppfylla för att få tillstånd att använda internmetoden enligt 4 kap. 7 §,

13. i vilken omfattning moder- och dotterföretag får betraktas som en enhet enligt 4 kap. 8 § andra stycket,

14. under vilka förutsättningar ett institut får kombinera schablon- och internmetoderna eller införa en internmetod stegvis enligt 4 kap. 9 §,

15. vilka krav kreditvärderingsföretagens metoder och kreditvärderingar skall uppfylla för att kreditvärderingsföretagen skall godkännas enligt 4 kap. 12 §,

16. hur ett institut får använda kreditvärderingar gjorda av kreditvärderingsföretag för att beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen,

17. vilka kreditriskskydd som får användas för att reducera ett riskvägt exponeringsbelopp, under vilka förutsättningar olika kreditriskskydd får beaktas och hur kreditriskskyddets riskreducerande effekter skall beräknas enligt 4 kap. 15 § för ett institut som använder schablonmetoden eller den grundläggande internmetoden för exponeringen,

18. hur kapitalkravet för motpartsrisker som ingår i marknadsrisker skall beräknas enligt 5 kap. 1 §,

19. hur ett institut som använder någon av schablonmetoderna för positionsrisk, avvecklingsrisk, valutakursrisk eller råvarurisk skall beräkna kapitalkravet för marknadsrisker enligt 5 kap. 2 §,

20. vilka krav som skall vara uppfyllda för att ett institut skall få tillstånd att använda egna riskberäkningsmodeller enligt 5 kap. 3 §,

21. hur ett institut som använder basmetoden skall beräkna kapitalkravet enligt 6 kap. 2 §,

22. hur ett institut som använder schablonmetoden för operativa risker skall beräkna kapitalkravet enligt 6 kap. 3 och 5 §§,

23. vilka krav som ställs på ett institut som använder schablonmetoden för operativa risker enligt 6 kap. 4 §,

24. vilka villkor ett institut skall uppfylla för att få använda en annan beräkningsgrund för vissa affärsområden enligt 6 kap. 5 §,

25. vilka krav som skall vara uppfyllda för att ett institut skall få tillstånd att använda internmätningsmetoden enligt 6 kap. 7 §,

26. i vilken omfattning moder- och dotterföretag får betraktas som en enhet enligt 6 kap. 7 § andra stycket,

27. vilka krav som skall vara uppfyllda för att ett institut skall få tillstånd att kombinera olika metoder för operativ risk enligt 6 kap. 8 §,

28. hur exponeringarna skall värderas vid beräkningen av ett instituts exponeringar enligt 7 kap. 3 och 5 §§,

29. vilka poster som helt eller delvis får undantas vid beräkningen av ett instituts stora exponeringar enligt 7 kap. 6 § andra stycket,

30. under vilka förutsättningar ett institut i de fall som avses i 7 kap. 7 § får beräkna en exponerings värde med stöd av internmetoden eller med beaktande av kreditriskskydd och vilka krav ett institut som använder någon av dessa beräkningsmetoder skall uppfylla,

31. vilket särskilt kapitalkrav och vilka övriga villkor ett institut skall uppfylla enligt 7 kap. 8 §,

32. vilken information som skall offentliggöras enligt 8 kap. 2 §, vid vilken tidpunkt, på vilken plats och med vilka intervall informationen skall lämnas och hur informationens riktighet skall kontrolleras,

33. i vilka fall bestämmelserna om finansiella företagsgrupper skall gälla enligt 9 kap. 2 §,

34. under vilka förutsättningar tillstånd att räkna in vissa dotterföretag enligt 9 kap. 4 § får ges,

35. vilken information som skall offentliggöras enligt 9 kap. 7 §, vid vilken tidpunkt, på vilken plats och med vilka intervall informationen skall lämnas och hur informationens riktighet skall kontrolleras,

36. hur gruppbaserad redovisning enligt 9 kap. 9 § skall upprättas för sådana institut som tillämpar Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder6,

37. hur konsolideringen skall ske enligt 9 kap. 10 §, 38. hur kapitalbasen skall beräknas enligt 9 kap. 11 §, 39. innehållet, utformningen och omfattningen av den redovisning eller information som skall lämnas enligt 10 kap. 11 §,

40. vilka räkenskapsperioder den gruppbaserade redovisningen och den samlade informationen skall avse och vid vilka tidpunkter den

6 EGT L 243, 11.9.2002, s. 1 (Celex 32002R1606).

gruppbaserade redovisningen och den samlade informationen skall ges in enligt 10 kap. 12 §,

41. vilka företag som enligt 10 kap. 12 § skall upprätta och ge in den gruppbaserade redovisningen om det finns en finansiell företagsgrupp enligt 9 kap. 2 §,

42. omfattningen och fullgörandet av skyldigheten att rapportera stora exponeringar enligt 10 kap. 15 §, och

43. omfattningen och fullgörandet av skyldigheten att rapportera kapitalbas och kapitalkrav enligt 10 kap. 16 §.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om

1. indelningen i kreditkvalitetssteg enligt 4 kap. 13 §, och

2. sådana avgifter för tillsyn som avses i 10 kap. 20 § första stycket.

14 kap. Överklaganden

1 § Beslut som Finansinspektionen meddelar enligt denna lag eller med stöd av föreskrifter meddelade med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut skall gälla omedelbart.

Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen (2006:000) om införande av lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

2.2. Förslag till lag om införande av lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 § Lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar och denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.

Den avancerade internmetoden enligt 4 kap. 7 § lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar får inte tillämpas före år 2008 för att beräkna riskvägda exponeringsbelopp i fråga om exponeringar mot stater och centralbanker, institut och företag. Detsamma gäller internmätningsmetoden enligt 6 kap. 6 § samma lag för att beräkna kapitalkravet för operativa risker.

2 § Genom lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar upphävs lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

3 § Ett medgivande för ett institut enligt 4 kap. 9 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag att använda egna riskberäkningsmodeller för att beräkna kapitalkravet för marknadsrisker som gäller vid ikraftträdandet skall fortsätta att gälla som tillstånd enligt 5 kap. 3 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav som dessa institut skall uppfylla.

4 § Medgivanden enligt 2 kap. 4 § och 6 § fjärde stycket samt 5 kap. 6 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag som gäller vid denna lags ikraftträdande skall fortsätta att gälla som tillstånd enligt 2 kap. 6 §, 3 kap. 4 § respektive 7 kap. 8 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

5 § Ett institut som enligt 4 kap. 7 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar har tillstånd att tillämpa en internmetod för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker eller för motpartsrisker som ingår i marknadsrisker, skall under åren 2007, 2008 och 2009 ha en kapitalbas som motsvarar minst 95, 90 respektive 80 procent av kapitalkraven för

1. kreditrisker och marknadsrisker enligt 2 kap.2, 3 och 5 §§ lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, och

2. exponeringar som överskrider gränsvärdena för stora exponeringar enligt 5 kap. 6 § samma lag.

Ett institut som enligt 6 kap. 6 § lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar har tillstånd att tillämpa en internmätningsmetod för att

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 1, Celex 32006L0048) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 201, Celex 32006L0049).

beräkna kapitalkravet för operativa risker skall ha en kapitalbas som åren 2008 och 2009 motsvarar minst 90 respektive 80 procent av summan av kapitalkraven enligt första stycket 1 och 2.

Första och andra styckena gäller både när kapitalkravet beräknas för det individuella institutet och för en finansiell företagsgrupp.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur kapitalbasen skall beräknas enligt denna paragraf.

6 § Ett institut får under år 2007 när det beräknar kapitalkravet för kreditrisker eller kapitalkravet för motpartsrisker som ingår i marknadsrisker, tillämpa bestämmelserna i 3 kap. lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag i stället för schablonmetoden för kreditrisker enligt 4 kap. 5 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Ett institut som utnyttjar denna möjlighet för alla exponeringar får även under det året tillämpa bestämmelserna om stora exponeringar i 5 kap. i den förstnämnda lagen i stället för bestämmelserna i 7 kap. lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar.

Om ett institut utnyttjar möjligheten i första stycket första meningen, skall det vid tillämpningen av övriga bestämmelser i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar anses tillämpa schablonmetoden. Bestämmelserna om kreditriskskydd och offentliggörande av information skall dock inte tillämpas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att bestämmelserna om värdepapperisering inte heller skall tillämpas.

För ett institut som utnyttjar möjligheten i första stycket skall kapitalkravet för operativa risker enligt 6 kap. lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar, minskas med den andel som motsvarar kvoten av värdet på de exponeringar för vilka kreditinstitutet beräknar riskvägda exponeringsbelopp enligt första stycket och det totala värdet på institutets exponeringar.

Första–tredje styckena gäller både när kapitalkravet beräknas för det individuella institutet och för en finansiell företagsgrupp.

7 § Ett institut, vars innehav av aktier eller tillskott i försäkringsbolag eller i ett motsvarande utländskt företag, i ett utländskt återförsäkringsföretag eller i ett försäkringsholdingföretag före den 20 juli 2006 uppgick till de nivåer som anges i 3 kap. 5 § andra stycket lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar behöver inte tillämpa 3 kap. 8 § samma lag före år 2013. I stället får institutet räkna av dessa aktier och tillskott från summan av det primära och det supplementära kapitalet.

8 § Ett värdepappersbolag som tillhandahåller investeringstjänster avseende sådana finansiella instrument som anges i punkterna 5–7, 9 och 10 i avsnitt C i bilaga 1 till Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt

upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG2, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/31/EG3, får till och med år 2010 efter tillstånd av Finansinspektionen överskrida de gränsvärden som anges i 7 kap.3 och 5 §§ lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar utan att beräkna något särskilt kapitalkrav enligt 7 kap. 8 § samma lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka villkor som skall vara uppfyllda för tillståndet.

9 § Till och med år 2010 tillämpas inte bestämmelserna om kapitalkrav som avser värdepappersbolag i lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar för sådana värdepappersbolag vars huvudsakliga verksamhet är att tillhandahålla investeringstjänster avseende sådana finansiella instrument som anges i punkterna 5–7, 9 och 10 i avsnitt C i bilaga 1 till Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG.

10 § Till och med år 2011 får ett värdepappersbolag, vars totala positioner i handelslagret aldrig överstiger 50 miljoner euro och som under räkenskapsåret i genomsnitt har högst 100 anställda, efter tillstånd av Finansinspektionen beräkna kapitalkravet för operativa risker till det lägsta av följande krav:

1. kapitalkravet enligt 2 kap.7 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar, och

2. en viss andel av det högsta av

a) summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker enligt 2 kap. 3 och 4 §§ samma lag, och

b) 25 procent av bolagets fasta omkostnader för det närmast föregående räkenskapsåret eller, om bolagets verksamhet pågått mindre än ett år, de fasta omkostnader som angetts i bolagets verksamhetsplan.

Det sammanlagda kapitalkravet får dock inte understiga det kapitalkrav som gällde för värdepappersbolaget den 31 december 2006, om inte detta beror på att bolagets verksamhet har minskat.

Den andel som anges i första stycket 2 skall öka årligen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken andel som varje år skall gälla.

2 EUT L 145, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004L0039). 3 EUT L 114, 27.4.2006, s. 60 (Celex 32006L0031).

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan

Härigenom föreskrivs att 3 a § lagen (1980:1097) om Svenska skeppshypotekskassan skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a §1

Bestämmelser om kapitaltäckning finns i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Bestämmelser om kapitaltäckning finns i lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.

1 Senaste lydelse 1994:2006.

2.4. Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 24 a § försäkringsrörelselagen (1982:713)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

24 a §2

Från kapitalbasen enligt 22 eller 24 § skall försäkringsbolaget i de fall som avses i andra stycket räkna av det bokförda värdet av aktierna eller av vad som skjutits till i annan form (tillskott) i

1. ett försäkringsbolag, ett kreditinstitut, ett institut för elektroniska pengar, ett värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag,

2. ett utländskt återförsäkringsföretag,

3. ett försäkringsholdingföretag eller

4. ett finansiellt institut. En sådan avräkning skall göras om

1. försäkringsbolagets ägarandel överstiger 5 procent av företagets egna kapital, eller

2. försäkringsbolagets ägarandel understiger 5 procent av företagets egna kapital men

a) tillskottet eller summan av tillskotten överstiger 5 procent av det egna kapitalet eller de egna fonderna i företaget eller det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott överstiger 10 procent av försäkringsbolagets kapitalbas, eller

1. försäkringsbolagets ägarandel överstiger 10 procent av företagets egna kapital, eller

2. försäkringsbolagets ägarandel understiger 10 procent av företagets egna kapital men

a) tillskottet eller summan av tillskotten överstiger 10 procent av det egna kapitalet eller de egna fonderna i företaget eller det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott överstiger 10 procent av försäkringsbolagets kapitalbas, eller

b) företaget är ett intresseföretag eller försäkringsbolaget direkt eller indirekt äger minst 20 procent av kapitalet eller av samtliga röster i företaget.

Avräkning skall inte göras för tillskott som avser företag som omfattas av samma beräkning av gruppbaserad ekonomisk ställning som försäkringsbolaget enligt 7 a kap. 5 §.

Avräkning skall inte heller göras för tillskott som avser företag som gemensamt med försäkringsbolaget omfattas av tillsyn enligt lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.

1 Lagen omtryckt 1995:1567. 2 Senaste lydelse 2006:533.

2.5. Förslag till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 § sparbankslagen (1987:619)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

1 §2

En stiftare, huvudman, styrelseledamot eller delegat, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar en sparbank, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas någon annan genom överträdelse av denna lag, lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller bankens reglemente.

En stiftare, huvudman, styrelseledamot eller delegat, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar en sparbank, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas någon annan genom överträdelse av denna lag, lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller bankens reglemente.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.

1 Lagen omtryckt 1996:1005. 2 Senaste lydelse 2004:304.

2.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument

Härigenom föreskrivs1 att 3 kap.1 och 3 §§ lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument2 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

1 §3

Om ett företag som står under tillsyn av Finansinspektionen vill ingå avtal med ägaren till ett finansiellt instrument om att företaget skall ha rätt att förfoga över det finansiella instrumentet för egen räkning, skall avtalet slutas skriftligen i en för ändamålet särskilt upprättad handling som i någon läsbar och varaktig form är tillgänglig för parterna. Detsamma gäller om företaget medverkar till ett sådant avtal mellan andra parter. Det förfogande som avses skall anges noggrant.

Första stycket gäller inte om företagets motpart eller parterna i ett avtal som företaget medverkar till är

1. ett annat företag som står under tillsyn av Finansinspektionen eller ett utländskt företag inom EES som i sitt hemland får driva jämförbar verksamhet och som står under betryggande tillsyn av myndighet eller annat behörigt organ,

2. Riksgäldskontoret eller ett utländskt offentligt organ inom EES som är ansvarigt för eller deltar i förvaltningen av statsskulden eller är behörigt att föra konton för kunders räkning,

3. Riksbanken eller en utländsk centralbank inom EES, inklusive Europeiska Centralbanken,

3. Riksbanken eller en utländsk centralbank inom EES, inklusive Europeiska centralbanken,

4. en multilateral utvecklingsbank, Banken för internationell betalningsutjämning, Internationella valutafonden eller Europeiska investeringsbanken, eller

5. ett sådant kreditinstitut som anges i förteckningen i artikel 2.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut senast ändrat genom

Europeiska gemenskapernas kommissions direktiv 2004/69/EG.

5. ett sådant kreditinstitut som anges i förteckningen i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning)4.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 1, Celex 32006L0048). 2 Lagen omtryckt 1992:558. 3 Senaste lydelse 2005:199. 4 EUT L 177, 30.6 2006, s. 1 (Celex 32006L0048).

3 §5

Om ett sådant företag som avses i 1 § första stycket har fått finansiella instrument som pant, får företaget i sin tur pantsätta eller överlåta panträtten bara tillsammans med den fordran som de utgör pant för. För återpantsättning eller överlåtelse på annat sätt fordras sådant avtal som anges i 1 § första stycket. Återpantsättning eller överlåtelse får inte ske för högre belopp eller på strängare villkor än vad som gäller hos panthavaren.

Första stycket gäller inte om pantsättaren är

1. ett annat företag som står under tillsyn av Finansinspektionen eller ett utländskt företag inom EES som i sitt hemland får driva jämförbar verksamhet och som står under betryggande tillsyn av myndighet eller annat behörigt organ,

2. Riksgäldskontoret eller ett utländskt offentligt organ inom EES som är ansvarigt för eller deltar i förvaltningen av statsskulden eller är behörigt att föra konton för kunders räkning,

3. Riksbanken eller en utländsk centralbank inom EES, inklusive Europeiska Centralbanken,

3. Riksbanken eller en utländsk centralbank inom EES, inklusive Europeiska centralbanken,

4. en multilateral utvecklingsbank, Banken för internationell betalningsutjämning, Internationella valutafonden eller Europeiska investeringsbanken, eller

5. ett sådant kreditinstitut som anges i förteckningen i artikel 2.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut senast ändrat genom Europeiska gemenskapernas kommissions direktiv 2004/69/EG.

5. ett sådant kreditinstitut som anges i förteckningen i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning)6.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.

5 Senaste lydelse 2005:199. 6 EUT L 177, 30.6 2006, s. 1 (Celex 32006L0048).

2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

dels att 1 kap. 2 §, 2 kap. 1 §, 5 kap. 1 § och 6 kap. 3 b och 3 f §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 1 kap. 6 c–6 i §§, samt sju nya rubriker närmast före 6 c–6 g §§ och 6 i § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §2

I denna lag betyder

1. värdepappersrörelse: verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla sådana tjänster som anges i 3 §,

2. värdepappersbolag: svenskt aktiebolag som fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse,

3. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och utländskt bank- eller kreditföretag som driver bank- eller finansieringsrörelse från filial här i landet,

4. värdepappersinstitut: värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial här i landet,

5. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

6. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,

7. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning; om ett utländskt företag etablerar sig i Sverige enligt 3 c § 1 eller 2 kap. 7 § första stycket, skall etableringen anses som en enda filial, även om flera driftställen inrättas,

8. koncern: detsamma som i 1 kap.11 och 12 §§aktiebolagslagen (2005:551), varvid vad som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag,

9. startkapital: det kapital som definieras i artikel 34.2.1 och 34.2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kredit-

9. startkapital: det kapital som definieras i artikel 57 a och b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omar-

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 1, Celex 32006L0048) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 201, Celex 32006L0049). 2 Senaste lydelse 2005:913.

institut. betning)3.

Ett värdepappersbolag och ett annat företag skall anses ha nära förbindelser, om

1. det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterbolag äger minst 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i det andra företaget,

2. det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller

3. båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en och samma juridiska person eller står i ett motsvarande förhållande till en och samma fysiska person.

Nära förbindelser föreligger även mellan en fysisk person och ett värdepappersbolag, om den fysiska personen

1. äger minst 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i värdepappersbolaget, eller

2. på annat sätt har sådant inflytande över värdepappersbolaget att personens ställning motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotterföretag eller det finns annan likartad förbindelse mellan honom och värdepappersbolaget.

Soliditet m.m.

Soliditet och likviditet

6 c §

Ett värdepappersbolags rörelse skall drivas på ett sådant sätt att bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras.

Riskhantering

6 d §

Ett värdepappersbolag skall identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Bolaget skall härvid se till att det har en tillfredsställande intern kontroll.

Ett värdepappersbolag skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav skall det åtminstone ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande

3 EUT L 177, 30.6.2006, s. 1 (Celex 32006L0048).

rop. 2006/07:5

P värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat för. Värdepappersbolaget skall utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.

Genomlysning

6 e §

Ett värdepappersbolags rörelse skall organiseras och drivas på ett sådant sätt att bolagets struktur, förbindelser med andra företag och ställning kan överblickas.

Proportionalitet

6 f §

Bestämmelserna i 6 c–6 e §§ skall tillämpas i proportion till arten och omfattningen av värdepappersbolagets verksamheter och till deras komplexitetsgrad.

Styrelsens ansvar

6 g §

Styrelsen i ett värdepappersbolag ansvarar för att kraven i 6 c–6 e §§ uppfylls.

6 h §

Styrelsen i ett värdepappersbolag skall se till att det finns skriftliga interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att uppfylla kraven i 6 c–6 f §§ och för att i övrigt styra rörelsen. Dessa riktlinjer och instruktioner skall utvärderas och ses över regelbundet.

Bemyndigande

6 i §

Regeringen eller den myndighet

som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett värdepappersbolag skall vidta för att uppfylla de krav på soliditet och likviditet, riskhantering och genomlysning samt riktlinjer och instruktioner som avses i 6 c–6 h §§.

2 kap.

1 §4

Tillstånd för ett svenskt aktiebolag att driva värdepappersrörelse får meddelas endast om

1. bolagsordningen inte strider mot denna lag eller någon annan författning,

2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse,

3. det kan antas att de som kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget inte kommer att motverka en sund utveckling av verksamheten i bolaget och även i övrigt är lämpliga att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett värdepappersbolag,

4. de som avses ingå i bolagets styrelse och vara verkställande direktör eller dennes ställföreträdare har de insikter och den erfarenhet som måste krävas av den som deltar i ledningen av ett värdepappersbolag och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift, och

5. bolaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag. Tillstånd att driva värdepappersrörelse får inte beviljas, om det kan antas att

1. någon som i väsentlig mån har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget, eller

2. ledningen i ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag som kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

2. ledningen i ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som kommer att ha ett kvalificerat innehav i bolaget inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 9 kap. 13 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Om bolaget kommer att ha nära förbindelser med någon annan, får tillstånd meddelas endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av värdepappersbolaget.

4 Senaste lydelse 2006:534.

5 kap.

1 §5

Bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar finns i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar finns i lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

Ett värdepappersbolags kapitalbas får inte understiga det belopp som enligt 2 kap. 5 § krävdes när rörelsen påbörjades. För ett värdepappersbolag som har bytt redovisningsvaluta gäller i stället att kapitalbasen inte får understiga det högsta av de belopp som avses i 6 och 7 §§ lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag.

6 kap. 3 b §6

Tillstånd skall ges till förvärv som avses i 3 a §, om det kan antas att förvärvaren inte kommer att motverka en sund utveckling av bolagets verksamhet och om förvärvaren även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett värdepappersbolag.

Tillstånd får inte ges, om förvärvaren

1. i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, eller

2. är ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

2. är ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 9 kap. 13 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan bolaget och någon annan, skall tillstånd ges endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av värdepappersbolaget.

Finansinspektionen får föreskriva en viss tid inom vilken ett förvärv skall genomföras.

Finansinspektionen får besluta en viss tid inom vilken ett förvärv skall genomföras.

Finansinspektionen skall meddela beslut i ett ärende enligt denna paragraf inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjordes.

5 Senaste lydelse 2000:40. 6 Senaste lydelse 2006:534.

3 f §7

Finansinspektionen får besluta att ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier vid stämman inte får företräda fler aktier än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat, om ägaren

1. utövar eller kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i värdepappersbolaget,

2. i väsentlig mån har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, eller

3. är ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

3. är ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 9 kap. 13 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier har underlåtit att ansöka om tillstånd till ett förvärv som avses i 3 a §, får inspektionen besluta att ägaren vid stämman inte får företräda aktierna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd.

Om någon i strid med ett beslut av inspektionen har ett kvalificerat innehav av aktier, får innehavaren inte företräda aktierna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet.

Finansinspektionen får förelägga en ägare som avses i första stycket att avyttra så stor del av aktierna att innehavet därefter inte är kvalificerat. En ägare som avses i andra eller tredje stycket får föreläggas att avyttra så stor del av aktierna att innehavet inte står i strid med inspektionens beslut.

Aktier som omfattas av ett förbud eller föreläggande enligt denna paragraf skall inte medräknas när det fordras samtycke av ägare till en viss del av aktierna i bolaget för att ett beslut skall bli giltigt eller en befogenhet skall få utövas, såvida inte förvaltare har förordnats enligt 3 g §.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.

7 Senaste lydelse 2006:534.

2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag

dels att 2 kap. 1 §, 6 kap. 3 § och 7 kap. 1 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 kap. 7 §, och närmast före 5 kap. 7 § en ny rubrik, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

1 §2

I kreditinstitut och värdepappersbolag som omfattas av lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, skall en kapitaltäckningsanalys ingå i årsredovisningen.

I kreditinstitut och värdepappersbolag som omfattas av lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar, skall en kapitaltäckningsanalys ingå i årsredovisningen.

5 kap.

Upplysningar om kapitaltäckningen m.m.

7 §

Utöver vad som följer av 1 § skall uppgift lämnas om var sådan information som skall offentliggöras enligt 8 kap. lagen ( 2006:000 ) om kapitaltäckning och stora exponeringar tillhandahålls, om den inte finns i årsredovisningen.

6 kap.

3 §

I kapitaltäckningsanalysen skall uppgifter lämnas om kapitalbasen och kapitaltäckningen för kreditrisker och marknadsrisker enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

I kapitaltäckningsanalysen skall uppgifter lämnas om kapitalbasen och kapitaltäckningen för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker enligt lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 1, Celex 32006L0048) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 201, Celex 32006L0049). 2 Senaste lydelse 2006:872.

Företag som är moderföretag i en sådan finansiell företagsgrupp som avses i 6 kap. 1 och 2 §§ lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, skall lämna de uppgifter som anges i första stycket beträffande gruppen.

Företag som är moderföretag i en sådan finansiell företagsgrupp som avses i 9 kap. 1 och 2 §§ lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar, skall lämna de uppgifter som anges i första stycket beträffande gruppen.

7 kap.

1 §3

Kreditinstitut och värdepappersbolag som är moderföretag och sådana finansiella holdingföretag som avses i 1 kap. 1 § andra stycket skall för varje räkenskapsår upprätta koncernredovisning enligt denna lag, om inte annat följer av 5 §.

För finansiella holdingföretag som omfattas av lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, skall en kapitaltäckningsanalys enligt 6 kap. 3 § ingå i koncernredovisningen.

För finansiella holdingföretag som omfattas av lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar skall en kapitaltäckningsanalys enligt 6 kap. 3 § ingå i koncernredovisningen.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.

3 Senaste lydelse 2006:872.

2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1570) om medlemsbanker

Härigenom föreskrivs att 11 kap.1 och 3 §§ lagen (1995:1570) om medlemsbanker skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

1 §1

En styrelseledamot eller delegat, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar en medlemsbank, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas en medlem eller någon annan genom överträdelse av denna lag, lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller bankens stadgar.

En styrelseledamot eller delegat, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar en medlemsbank, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas en medlem eller någon annan genom överträdelse av denna lag, lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller bankens stadgar.

3 §2

En medlem i en medlemsbank eller en röstberättigad som inte är medlem skall ersätta skada som han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar medlemsbanken, en medlem eller någon annan genom att medverka till överträdelse av denna lag, lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller stadgarna.

En medlem i en medlemsbank eller en röstberättigad som inte är medlem skall ersätta skada som han eller hon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillfogar medlemsbanken, en medlem eller någon annan genom att medverka till överträdelse av denna lag, lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar, tillämplig lag om årsredovisning, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller stadgarna.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.

1 Senaste lydelse 2004:318. 2 Senaste lydelse 2004:318.

2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §1

Nämnden skall årligen bestämma hur stort belopp varje institut skall betala i avgift. Avgiften skall betalas inom en månad från dagen för beslutet.

Avgiften skall motsvara summan av institutets insättningar till den del de omfattas av garantin, multiplicerat med lägst 60 procent och högst 140 procent av det tal som tillämpas enligt 12 § andra stycket. Avgiften skall bestämmas med hänsyn till institutets kapitaltäckningsgrad, beräknad enligt 2 kap. 1 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Avgiften skall motsvara summan av institutets insättningar till den del de omfattas av garantin, multiplicerat med lägst 60 procent och högst 140 procent av det tal som tillämpas enligt 12 § andra stycket. Avgiften skall bestämmas med hänsyn till institutets kapitaltäckningsgrad, beräknad enligt 2 kap. 1 § första stycket 1 lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

Dröjsmålsränta skall tas ut på avgifter som inte betalas i rätt tid, om det inte finns särskilda skäl mot det. Dröjsmålsränta skall beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar den av Riksbanken fastställda, vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § räntelagen (1975:635) med ett tillägg av åtta procentenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007

1 Senaste lydelse 2005:257.

2.11. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

I denna lag avses med

1. försäkringsbolag: försäkringsaktiebolag och ömsesidigt försäkringsbolag som omfattas av försäkringsrörelselagen (1982:713),

2. understödsförening: förening som avses i 1 kap. 1 § lagen (1972:262) om understödsföreningar,

3. kreditinstitut: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank samt kreditmarknadsföretag enligt 1 kap. 5 § 11 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och institut för elektroniska pengar enligt 1 kap. 2 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

4. finansiellt företag: de företag som anges i punkterna 1–3 samt

a) värdepappersbolag enligt 1 kap. 2 § 2 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

b) fondbolag enligt 1 § 7 lagen (2004:46) om investeringsfonder,

b) fondbolag enligt 1 kap. 1 § 7 lagen (2004:46) om investeringsfonder,

c) börs enligt 1 kap. 4 § 1 lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet,

d) auktoriserad marknadsplats enligt 1 kap. 4 § 3 lagen om börs- och clearingverksamhet,

e) clearingorganisation enligt 1 kap. 4 § 5 lagen om börs- och clearingverksamhet och

f) central värdepappersförvarare enligt 1 kap. 3 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

5. finansiell företagsgrupp: grupp av företag som avses i 6 kap. 1 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag eller annan grupp av företag på vilka, enligt föreskrift meddelad med stöd av 6 kap. 2 § samma lag, bestämmelserna om finansiell företagsgrupp skall tillämpas och

5. finansiell företagsgrupp: grupp av företag som avses i 9 kap. 1 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar eller annan grupp av företag på vilka, enligt föreskrift meddelad med stöd av 13 kap. 1 § 33 samma lag, bestämmelserna om finansiell företagsgrupp skall tillämpas och

6. koncern: detsamma som i 1 kap.11 och 12 §§aktiebolagslagen (2005:551), varvid vad som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.

1 Senaste lydelse 2005:925.

2.12. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AP-fonder)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 11 § lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder (AP-fonder) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

11 §

Av var och en av Första–Fjärde AP-fondernas tillgångar, värderade till marknadsvärdet, får högst tio procent utgöras av fondpapper eller andra finansiella instrument utfärdade av en emittent eller av en grupp av emittenter med inbördes anknytning. Denna begränsning gäller inte emittenter som anges i 4 kap. 6 § andra stycket A lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Av var och en av Första–Fjärde AP-fondernas tillgångar, värderade till marknadsvärdet, får högst tio procent utgöras av fondpapper eller andra finansiella instrument utfärdade av en emittent eller av en grupp av emittenter med inbördes anknytning. Denna begränsning gäller inte

1. svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, och

2. utländska stater, centralbanker, utländska kommuner eller därmed jämförliga samfälligheter, och andra emittenter, som får noll procent riskvikt med stöd av schablonmetoden för kreditrisker enligt 4 kap. 5 § lagen ( 2006:000 ) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

Med grupp av emittenter med inbördes anknytning avses två eller flera fysiska eller juridiska personer som utgör en helhet från risksynpunkt därför att

1. någon av dem har direkt eller indirekt ägarinflytande över en eller flera av de övriga i gruppen, eller

2. de utan att stå i sådant förhållande som avses i 1 har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan befaras råka i betalningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.

2.13. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 10 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

10 §1

Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns i 26 i § lagen (1972:262) om understödsföreningar, 7 a kap. 10 a § försäkringsrörelselagen (1982:713), 1 kap. 8 a § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 2 kap. 9 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet, 7 kap. 13 a § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, 8 kap. 2 a § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, 4 kap. 5 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, 2 kap. 20 § lagen (2004:46) om investeringsfonder,1 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och6 kap. 8 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns i 26 j § lagen (1972:262) om understödsföreningar, 7 a kap. 10 a § försäkringsrörelselagen (1982:713), 1 kap. 8 a § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 2 kap. 9 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet, 8 kap. 2 a § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, 4 kap. 5 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, 2 kap. 20 § lagen (2004:46) om investeringsfonder, 1 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 6 kap. 8 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och 10 kap. 18 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

I de lagar som anges i första stycket finns även bestämmelser om meddelandeförbud och ansvarsbestämmelser för den som bryter mot ett sådant förbud.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.

1 Senaste lydelse 2006:540.

2.14. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

2 §1

Tillstånd att ge ut elektroniska pengar får ges till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening endast om

1. bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag och andra författningar,

2. det finns skäl att tro att den planerade verksamheten kommer att ha en sund administration och redovisning som möjliggör tillräcklig intern kontroll,

3. det finns skäl att tro att den som kommer att ha ett kvalificerat innehav i institutet inte kommer att motverka en sund utveckling av verksamheten i institutet och även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett institut,

4. den som skall ingå i institutets styrelse eller vara verkställande direktör eller dennes ställföreträdare har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett institut för elektroniska pengar och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift, och

5. företaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Tillstånd att ge ut elektroniska pengar får inte ges om det finns skäl att tro att

1. någon som i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet kommer att ha ett kvalificerat innehav i institutet, eller

2. ledningen i ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag som kommer att ha ett kvalificerat innehav i institutet inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

2. ledningen i ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som kommer att ha ett kvalificerat innehav i institutet inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 9 kap.

13 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

1 Senaste lydelse 2006:541.

Om institutet kommer att ha nära förbindelser med någon annan, får tillstånd ges endast om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av institutet.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.

2.15. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 §, 3 kap.1 och 2 §§ samt 6 kap. 3 § lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §1

I denna lag avses med emittentinstitut: en bank eller ett kreditmarknadsföretag som fått tillstånd enligt 2 kap. 1 § att ge ut säkerställda obligationer,

säkerställda obligationer: obligationer och andra jämförbara skuldförbindelser som är förenade med förmånsrätt i emittentinstitutets säkerhetsmassa,

fyllnadssäkerheter: tillgångar som enligt 3 kap. 2 § får ingå i säkerhetsmassan,

derivatavtal: avtal som träffats mellan ett emittentinstitut och motparter som avses i 3 kap. 1 § första stycket A 2–6 och B 1–6 lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, i syfte att uppnå balans mellan finansiella villkor för tillgångar i säkerhetsmassan och motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna,

I denna lag avses med emittentinstitut: en bank eller ett kreditmarknadsföretag som fått tillstånd enligt 2 kap. 1 § att ge ut säkerställda obligationer,

säkerställda obligationer: obligationer och andra jämförbara skuldförbindelser som är förenade med förmånsrätt i emittentinstitutets säkerhetsmassa,

fyllnadssäkerheter: tillgångar som enligt 3 kap. 2 § får ingå i säkerhetsmassan,

derivatavtal: avtal som träffats, i syfte att uppnå balans mellan finansiella villkor för tillgångar i säkerhetsmassan och motsvarande villkor för de säkerställda obligationerna, mellan ett emittentinstitut och

1. svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet,

2. Europeiska gemenskaperna eller någon av de utländska stater eller centralbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,

3. en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,

4. Sveriges allmänna hypoteksbank, ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4

1 Senaste lydelse 2004:443.

säkerhetsmassa: krediter, fyllnadssäkerheter och i registret antecknade medel enligt 4 kap. 4 § i vilka obligationsinnehavarna och emittentinstitutets motparter i derivatavtal har förmånsrätt i enlighet med bestämmelserna i denna lag och förmånsrättslagen (1970:979),

bank: ett svenskt bankaktiebolag, en svensk sparbank eller en svensk medlemsbank,

kreditmarknadsföretag: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

och 5 lagen ( 1991:981 ) om värdepappersrörelse,

5. en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,

6. ett utländskt kreditinstitut i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1,

7. de internationella utvecklingsbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1, eller

8. andra motparter som i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 1 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i 1–7 och som uppfyller övriga krav som framgår av föreskrifterna,

säkerhetsmassa: krediter, fyllnadssäkerheter och i registret antecknade medel enligt 4 kap. 4 § i vilka obligationsinnehavarna och emittentinstitutets motparter i derivatavtal har förmånsrätt i enlighet med bestämmelserna i denna lag och förmånsrättslagen (1970:979),

bank: ett svenskt bankaktiebolag, en svensk sparbank eller en svensk medlemsbank, och

kreditmarknadsföretag: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

3 kap.

1 §

Säkerhetsmassan får bestå av

1. krediter som lämnats mot inteckning i fast egendom som är avsedd för bostads-, jordbruks-, kontors- eller affärsändamål, mot inteckning i tomträtt som är avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål, mot pant i bostadsrätt eller mot motsvarande utländska säkerheter (hypotekskrediter), förutsatt att krediterna uppfyller de villkor som uppställs i 3–7 §§, och

2. krediter för vilka låntagare som avses i 3 kap. 1 § första

2. krediter för vilka följande låntagare svarar eller garanterar

a) svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet,

stycket A 2–6 lagen ( 1994:2004 ) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag svarar eller garanterar (offentliga krediter).

(offentliga krediter):

b) Europeiska gemenskaperna eller någon av de utländska stater eller centralbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 4,

c) en sådan utländsk kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 4, och

d) andra motparter som i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 4 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i a–c och som uppfyller övriga krav som framgår av föreskrifterna.

Hypotekskrediter som lämnats mot inteckning i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt som är avsedd för kontors- eller affärsändamål får utgöra högst 10 procent av säkerhetsmassan.

2 §

I säkerhetsmassan får ingå fyllnadssäkerheter. Dessa får bestå av sådana tillgångar som anges i 3 kap. 1 § första stycket A lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. Finansinspektionen får tillåta att även sådana tillgångar som anges i 3 kap. 1 § första stycket B samma lag används som fyllnadssäkerheter.

I säkerhetsmassan får ingå fyllnadssäkerheter. Dessa får bestå av följande tillgångar:

1. inneliggande kassa, checkar och postremissväxlar,

2. placeringar och fordringar för vilka svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar,

3. placeringar och fordringar för vilka en utländsk stat eller centralbank svarar, om placeringen eller fordran gäller i den utländska statens valuta och är refinansierad i samma valuta,

4. övriga placeringar och fordringar för vilka Europeiska gemenskaperna eller någon av de utländska stater eller centralbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,

5. placeringar och fordringar för vilka en sådan utländsk

kommun eller därmed jämförlig samfällighet, med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd, som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,

6. andra placeringar, fordringar, garantiförbindelser och åtaganden som i enlighet med föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i 1–5, och

7. placeringar, fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1–6.

Finansinspektionen får efter ansökan besluta att även följande tillgångar får användas som fyllnadssäkerheter:

1. placeringar och fordringar för vilka Sveriges allmänna hypoteksbank, ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 lagen ( 1991:981 ) om värdepappersrörelse svarar,

2. placeringar och fordringar för vilka en kommun eller därmed jämförlig samfällighet i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,

3. placeringar och fordringar med en återstående löptid av högst ett år för vilka ett utländskt kreditinstitut svarar,

4. placeringar och fordringar för vilka ett utländskt kreditinstitut i någon av de utländska stater som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,

5. placeringar och fordringar för vilka någon av de internationella utvecklingsbanker som framgår av föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 svarar,

6. andra placeringar, fordringar, garantiförbindelser och åtaganden som i enlighet med

Fyllnadssäkerheterna får utgöra högst 20 procent av säkerhetsmassan. Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen tillåta att andelen för en begränsad tid får utgöra högst 30 procent.

föreskrifter meddelade med stöd av 6 kap. 3 § 5 kan bedömas inte vara mer riskfyllda än de som anges i 1–5 och som uppfyller övriga krav som framgår av föreskrifterna, och

7. placeringar, fordringar, garantiförbindelser och andra åtaganden, för vilka säkerheten utgörs av sådana placeringar eller fordringar som anges i 1–6.

Fyllnadssäkerheterna får utgöra högst 20 procent av säkerhetsmassan. Om det finns särskilda skäl får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att andelen under en begränsad tid får utgöra högst 30 procent.

6 kap.

3 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. innehållet i de planer som krävs enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 och 4,

2. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som avses i 3 kap. 1 § första stycket 1,

3. hur värdering av säkerheterna enligt 3 kap. 5 § skall utföras,

4. hur kontrollen av marknadsvärdet enligt 3 kap. 7 § skall utföras,

1. motparter och utländska stater som avses i 1 kap. 2 §,

2. innehållet i de planer som krävs enligt 2 kap. 1 § första stycket 3 och 4,

3. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt som avses i 3 kap. 1 § första stycket 1,

4. låntagare som avses i 3 kap. 1 § första stycket 2,

5. vilka utländska stater och centralbanker som avses i 3 kap. 2 § första stycket 4, vilka utländska kommuner och därmed jämförliga samfälligheter som avses i 3 kap. 2 § första stycket 5, vilka utländska stater som avses i 3 kap. 2 § andra stycket 2 och 4, vilka internationella utvecklingsbanker som avses i 3 kap. 2 § andra stycket 5 samt om tillgångar som avses i 3 kap 2 § första stycket 6 och andra stycket 6,

6. hur värdering av säkerheterna enligt 3 kap. 5 § skall utföras,

7. hur kontrollen av marknadsvärdet enligt 3 kap. 7 § skall utföras,

5. villkor för derivatavtal samt beräkning av och villkor för riskexponering och räntebetalningar enligt 3 kap. 9 §,

6. hur registret skall föras enligt 3 kap. 10 §,

7. den oberoende granskarens kompetens, uppgifter och rapporteringsskyldighet enligt 3 kap. 12 och 13 §§, och

8. sådana avgifter för tillsyn som avses i 5 kap. 7 §.

8. villkor för derivatavtal samt beräkning av och villkor för riskexponering och räntebetalningar enligt 3 kap. 9 §,

9. hur registret skall föras enligt 3 kap. 10 §,

10. den oberoende granskarens kompetens, uppgifter och rapporteringsskyldighet enligt 3 kap. 12 och 13 §§, och

11. sådana avgifter för tillsyn som avses i 5 kap. 7 §.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.

2.16. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder

Härigenom föreskrivs att 2 kap.10 och 10 a §§ lagen (2004:46) om investeringsfonder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

10 §1

Ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument skall för denna förvaltning och de tjänster enligt 7 kap. 1 § första stycket som bolaget utför ha det eventuella ytterligare kapital för kreditrisker och marknadsrisker som enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag krävs av ett värdepappersbolag med motsvarande verksamhet.

Ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument skall för denna förvaltning och de tjänster enligt 7 kap. 1 § första stycket som bolaget utför ha det eventuella ytterligare kapital för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker som enligt lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar krävs av ett värdepappersbolag med motsvarande verksamhet.

10 a §2

För ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument tillämpas, utöver vad som följer av 10 §, även övriga bestämmelser i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag som gäller för ett värdepappersbolag med motsvarande verksamhet.

För fondbolag som inte förvaltar någon annans finansiella instrument tillämpas de bestämmelser om finansiella företagsgrupper i 6 och 7 kap. lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag som gäller för ett värdepappersbolag. Det som föreskrivs om kapitalkrav för fondbolag i 8, 9 och 11 §§ i detta kapitel skall då tillämpas även på en finansiell företagsgrupp.

För ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument tillämpas, utöver vad som följer av 10 §, även övriga bestämmelser i lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar som gäller för ett värdepappersbolag med motsvarande verksamhet.

För fondbolag som inte förvaltar någon annans finansiella instrument tillämpas de bestämmelser om finansiella företagsgrupper i 9 och 10 kap. lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar som gäller för ett värdepappersbolag. Det som föreskrivs om kapitalkrav för fondbolag i 8, 9 och 11 §§ i detta kapitel skall då tillämpas även på en finansiell företagsgrupp.

När ett fondbolag är moder-

1 Senaste lydelse 2006:542. 2 Senaste lydelse 2006:542.

När ett fondbolag är moderföretag i en finansiell företagsgrupp, skall den gruppbaserade redovisningen i 6 kap. 5 § lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag upprättas med tillämpning av de regler som gäller för upprättandet av koncernbalansräkning och koncernresultaträkning enligt 7 kap. årsredovisningslagen (1995:1554). Detta gäller dock inte om annat följer av lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

företag i en finansiell företagsgrupp, skall den gruppbaserade redovisningen i 9 kap. 9 § lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar upprättas med tillämpning av de regler som gäller för upprättandet av koncernbalansräkning och koncernresultaträkning enligt 7 kap. årsredovisningslagen (1995:1554). Detta gäller dock inte om något annat följer av lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar eller föreskrifter meddelade med stöd av den lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.

2.17. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

dels att 1 kap. 5 och 8 §§, 3 kap. 2 §, 6 kap. 2, 3 och 5 §§, 7 kap. 11 §, 9 kap. 1 §, 10 kap. 37 §, 12 kap. 20 §, 13 kap. 11 §, 14 kap. 2 och 6 §§ samt 15 kap. 1 § skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 13 kap. 7 § skall sättas närmast efter föregående paragraf,

dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 6 kap. 4 a och 4 b §§ samt 13 kap. 6 a §, samt två nya rubriker närmast före 6 kap. 4 a och 4 b §§ av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

5 §

I denna lag betyder

1. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländska företag,

2. bank: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank,

3. bankaktiebolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva bankrörelse,

4. behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska kreditinstitut,

5. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

6. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt kreditinstituts etablering av flera driftställen skall anses som en enda filial,

7. finansiellt institut: ett företag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att

a) förvärva aktier eller andelar,

7. finansiellt institut: ett företag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att

a) förvärva eller inneha aktier eller andelar,

b) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 1 kap. 3 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, eller

c) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10 och 12 utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 §,

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning) (EUT L 177, 30.6.2006, s. 1, Celex 32006L0048).

8. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd till rörelse som avses i denna lag,

9. kapitalbas: detsamma som i 2 kap. 6–8 §§ lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag,

9. kapitalbas: detsamma som i 3 kap. lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar,

10. kreditinstitut: bank och kreditmarknadsföretag, 11. kreditmarknadsbolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse,

12. kreditmarknadsförening: en ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse,

13. kreditmarknadsföretag: kreditmarknadsbolag och kreditmarknadsförening,

14. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,

15. medlemsbank: en ekonomisk förening som avses i lagen (1995:1570) om medlemsbanker,

16. sparbank: ett företag som avses i sparbankslagen (1987:619), 17. startkapital: det kapital som definieras i artikel 34.2.1 och 34.2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut,

17. startkapital: det kapital som definieras i artikel 57 a och b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning)2,

18. utländskt bankföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva bankrörelse,

19. utländskt kreditföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva finansieringsrörelse, och

20. utländskt kreditinstitut: ett utländskt bankföretag och ett utländskt kreditföretag.

8 §

Om ett kreditinstitut ingår i en finansiell företagsgrupp enligt 6 kap. 1 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, skall bestämmelserna i 6–9, 13 och 15 kap. denna lag samt bestämmelserna i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag om ett instituts rörelse och om tillsyn över ett institut, gälla i tillämpliga delar för övriga

Om ett kreditinstitut ingår i en finansiell företagsgrupp enligt 9 kap. 1 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar, skall bestämmelserna i 6– 9, 13 och 15 kap. denna lag samt bestämmelserna i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar om ett instituts rörelse och om tillsyn över ett institut, gälla i tillämpliga delar för övriga företag i företagsgruppen. Begränsningarna i fråga om ett instituts rörelse skall avse

2 EUT L 177, 30.6.2006, s. 1 (Celex 32006L0048).

företag i företagsgruppen. Begränsningarna i fråga om ett instituts rörelse skall avse företagen i företagsgruppen gemensamt.

företagen i företagsgruppen gemensamt.

Om det finns särskilda skäl får ett företag undantas från bestämmelserna i första stycket. Frågor om sådana undantag prövas av Finansinspektionen. Ärenden som är av principiell betydelse eller av synnerlig vikt prövas dock av regeringen.

3 kap.

2 §3

Ett svenskt företag skall ges tillstånd att driva bankrörelse eller finansieringsrörelse, om

1. bolagsordningen, stadgarna eller reglementet stämmer överens med denna lag och andra författningar och i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av den planerade verksamheten,

2. det finns skäl att anta att den planerade rörelsen kommer att drivas enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

3. det finns skäl att anta att den som har eller kan förväntas koma att få ett kvalificerat innehav i företaget

3. det finns skäl att anta att den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget

a) inte kommer att motverka att rörelsen drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet, och

b) även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett kreditinstitut, och

4. den som skall ingå i företagets styrelse eller vara verkställande direktör, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett kreditinstitut och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.

Tillstånd får inte ges, om

1. någon som i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav i företaget, eller

2. ledningen i ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag som kommer att ha ett kvalificerat innehav i företaget inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag respektive 5 kap.

2. ledningen i ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag som kommer att ha ett kvalificerat innehav i företaget inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 9 kap. 13 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn

3 Senaste lydelse 2006:543.

16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

över finansiella konglomerat.

Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

6 kap.

2 §

Ett kreditinstitut skall identifiera, mäta, styra och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med.

Ett institut skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras.

Ett kreditinstitut skall identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Institutet skall härvid se till att det har en tillfredsställande intern kontroll.

Ett kreditinstitut skall särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. För att uppfylla detta krav skall det åtminstone ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat för.

Kreditinstitutet skall utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande.

3 §

Ett kreditinstituts rörelse skall organiseras och drivas på ett sådant sätt att institutets ställning kan överblickas.

Ett kreditinstituts rörelse skall organiseras och drivas på ett sådant sätt att institutets struktur, förbindelser med andra företag och ställning kan överblickas.

Proportionalitet

4 a §

Bestämmelserna i 1–3 §§ skall tillämpas i proportion till arten och omfattningen av kreditinstitutets verksamheter och till deras komplexitetsgrad.

Styrelsens ansvar

4 b §

Styrelsen i ett kreditinstitut ansvarar för att kraven i 1–3 §§ uppfylls.

5 §

Styrelsen i ett kreditinstitut skall se till att det finns skriftliga interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att styra rörelsen.

Styrelsen i ett kreditinstitut skall se till att det finns skriftliga interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att uppfylla kraven i 1–3 och 4 a §§ och för att i övrigt styra rörelsen.

Dessa riktlinjer och instruktioner skall utvärderas och ses över regelbundet.

7 kap.

11 §

De i 9 § första stycket angivna gränserna får överskridas om

1. det belopp med vilket det kvalificerade innehavet överskrids täcks av institutets kapitalbas, och

2. det görs avdrag för motsvarande del av kapitalbasen vid beräkningen av kapitaltäckningsgraden enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

1. det belopp med vilket det kvalificerade innehavet överskrider gränserna täcks av institutets kapitalbas, och

2. det görs avdrag för motsvarande del av kapitalbasen vid beräkningen av kapitalbaskraven i 2 kap. 1 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

Om båda de gränser som anges i 9 § första stycket överskrids, skall det största belopp som någon gräns överskrids med, täckas på det sätt som beskrivs i första stycket.

9 kap.

1 §

Bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar finns i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar finns i lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

10 kap.

37 §4

Vad som i 29 kap. 1–3 §§ aktie-Vad som i 29 kap. 1–3 §§ aktie-

4 Senaste lydelse 2005:932.

bolagslagen (2005:551) föreskrivs om ansvar vid överträdelse av där angivna bestämmelser gäller för bankaktiebolag även vid överträdelse av denna lag och lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

bolagslagen (2005:551) föreskrivs om ansvar vid överträdelse av där angivna bestämmelser gäller för bankaktiebolag även vid överträdelse av denna lag och lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

12 kap.

20 §

Vad som i 13 kap.13 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar föreskrivs om ansvar vid överträdelse av den lagen, av tillämplig lag om årsredovisning och av stadgarna gäller beträffande kreditmarknadsföreningar även vid överträdelse av denna lag och lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Vad som i 13 kap.13 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar föreskrivs om ansvar vid överträdelse av den lagen, av tillämplig lag om årsredovisning och av stadgarna gäller beträffande kreditmarknadsföreningar även vid överträdelse av denna lag och lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

13 kap.

6 a §

Finansinspektionen skall i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med utländska behöriga myndigheter i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

11 §

Styrelsen i en sparbank, en medlemsbank eller i en kreditmarknadsförening är skyldig att genast låta upprätta en särskild balansräkning, om det finns skäl att anta att institutet inte kan uppfylla kravet på kapitaltäckning enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag.

Styrelsen i en sparbank, en medlemsbank eller i en kreditmarknadsförening är skyldig att genast låta upprätta en särskild balansräkning, om det finns skäl att anta att institutet inte kan uppfylla kravet på kapitaltäckning enligt lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

Balansräkningen skall granskas av institutets revisor. Om granskningen visar att kravet inte är uppfyllt, skall institutets styrelse genast underrätta Finansinspektionen.

14 kap.

2 §5

Tillstånd skall ges till förvärv som avses i 1 § om det finns skäl att anta att förvärvaren

1. inte kommer att motverka att rörelsen drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag och andra författningar som reglerar institutets verksamhet, och

2. även i övrigt är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av ett kreditinstitut.

Tillstånd får inte ges, om förvärvaren

1. i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, eller

2. är ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

2. är ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 9 kap. 13 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Om förvärvet skulle leda till nära förbindelser mellan kreditinstitutet och någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av institutet.

Finansinspektionen får föreskriva en viss tid inom vilken ett förvärv skall genomföras.

Finansinspektionen får besluta en viss tid inom vilken ett förvärv skall genomföras.

Finansinspektionen skall meddela beslut i ett ärende enligt denna paragraf inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjordes.

6 §6

Finansinspektionen får besluta att den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut vid stämman inte får företräda fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat, om innehavaren

1. motverkar eller kan antas komma att motverka att kreditinstitutets rörelse drivs på ett sätt som är förenligt med denna lag eller andra författningar som reglerar institutets verksamhet,

2. i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, eller

3. är ett holdingföretag med finansiell verksamhet eller ett blandat finansiellt holdingföretag och

3. är ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning

5 Senaste lydelse 2006:543. 6 Senaste lydelse 2006:543.

dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 6 kap. 11 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 9 kap. 13 § lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Om den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar inte har ansökt om tillstånd till ett förvärv som avses i 1 §, får Finansinspektionen besluta att innehavaren vid stämman inte får företräda aktierna eller andelarna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd.

Om någon i strid med ett beslut av Finansinspektionen har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar, får innehavaren inte företräda aktierna eller andelarna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet.

15 kap.

1 §

Om ett kreditinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar institutets verksamhet, skall Finansinspektionen ingripa.

Ingripande sker genom utfärdande av föreläggande att vidta åtgärd inom viss tid, förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig skall kreditinstitutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

Ingripande sker genom utfärdande av föreläggande att inom viss tid begränsa rörelsen i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig skall kreditinstitutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.

2.18. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat

dels att 5 kap. 8 § skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 1 kap. 2 § skall lyda ”Särskilda bestämmelser för europabolag och europakooperativ”.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

8 §

Om ett blandat finansiellt holdingföretag finns i toppen av ett finansiellt konglomerat, vars största sektor är bank- och värdepapperssektorn, gäller bestämmelserna om stora exponeringar i 5 kap. lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag för samtliga företag som tillhör den sektorn och för det blandade finansiella holdingföretaget.

Om ett blandat finansiellt holdingföretag finns i toppen av ett finansiellt konglomerat, vars största sektor är bank- och värdepapperssektorn, gäller bestämmelserna om stora exponeringar i 7 kap. lagen (2006:000) om kapitaltäckning och stora exponeringar för samtliga företag som tillhör den sektorn och för det blandade finansiella holdingföretaget.

Denna lag träder i kraft den 1 februari 2007.

3. Ärendet och dess beredning

Bakgrund

Den 14 juli 2004 lade kommissionen fram förslag till omarbetning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut och rådets direktiv 93/6/EEG av den 15 mars 1993 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut. I förslaget fanns delvis nya regler om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, som skulle vara genomförda i medlemsstaterna den 31 december 2006.

Kommissionens förslag förhandlades av rådet och Europaparlamentet under andra hälften av 2004 och fram till september 2005. Behandlingen ledde till ett stort antal ändringsförslag men institutionerna lyckades trots det nå en överenskommelse som bekräftades genom en omröstning i parlamentet den 27 september 2005 och genom en politisk överenskommelse i rådet den 11 oktober 2005.

Med utgångspunkt från den politiska överenskommelsen utarbetades en promemoria inom Finansdepartementet (Promemoria om nya kapitaltäckningsregler). I promemorian lämnas förslag till hur de nämnda direktiven bör införlivas med svensk rätt. Promemorians lagförslag finns i bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En remissammanställning finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Fi2005/6495).

Efter språkgranskning antogs direktiven; Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning) (kreditinstitutsdirektivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (omarbetning) (kapitalkravsdirektivet). Direktiven finns i bilagorna 3 och 4.

Denna proposition innehåller förslag till hur direktiven bör införlivas med svensk rätt.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 6 juli 2006 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.

Regeringen har i propositionen i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Dessa och eventuella avvikelser från Lagrådets förslag redovisas i första hand i författningskommentaren men även i avsnitt 5 och 19.1. Utöver vad som nu har angetts har vissa redaktionella ändringar gjorts.

Formaliafrågor

Regeringen gör bedömningen att 10 kap. 5 § regeringsformen skall tillämpas vid riksdagens beslut, dvs. beslutet skall tas med minst med tre fjärdedels majoritet av de röstande (se avsnitt 17.2 och 17.8).

Hänvisningar till US1

Begreppen kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet

I promemorian används begreppen 2006 års kreditinstitutsdirektiv och 2006 års kapitalkravsdirektiv. Dessa begrepp syftar på det omarbetade kreditinstitutsdirektivet och det omarbetade kapitalkravsdirektivet. Även när begreppen kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet används utan årsangivelser avses – om inte annat framgår av omständigheterna – de omarbetade direktiven. När begreppen 2000 års kreditinstitutsdirektiv och 1993 års kapitalkravsdirektiv används, avses kreditinstitutsdirektivet respektive kapitalkravsdirektivet i dess lydelse före ikraftträdandet av de omarbetade direktiven.

4.1. Allmänt om regleringen av den finansiella sektorn

Genom det finansiella systemet tillhandahålls ett antal grundläggande funktioner som är av stor betydelse för en väl fungerande samhällsekonomi. Dit hör att det skall finnas effektiva betalningssystem, en fungerande kapitalförsörjning samt funktioner för att hantera och omfördela risker. Flera företag – främst banker och försäkringsbolag, men också kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag – är väsentliga för att dessa funktioner skall kunna upprätthållas. Om det uppstår stora störningar i någon av dessa funktioner, kan de samhällsekonomiska konsekvenserna bli mycket allvarliga. Att värna om stabiliteten och effektiviteten i det finansiella systemet är ett skäl till att finansiella företag är föremål för en omfattande näringsrättslig reglering utöver den allmänna associationsrättsliga regleringen. Ett annat viktigt skäl för särskild reglering är behovet av ett gott konsumentskydd på det finansiella området.

Bland de regler som tar sikte på att upprätthålla den finansiella stabiliteten, är reglerna i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag (1994 års kapitaltäckningslag) centrala. Det huvudsakliga syftet med lagen är att trygga att kreditinstitut (dvs. banker och kreditmarknadsbolag) och värdepappersbolag upprätthåller en viss soliditetsnivå. Detta åstadkoms genom att det i lagen ställs krav på hur stort buffertkapital de måste ha i relation till riskerna i rörelsen. Kapitaltäckning är således i grunden ett soliditetsmått även om det formuleras på ett annorlunda sätt än för företag i allmänhet. Försäkringsbolagen är föremål för en liknande reglering i försäkringsrörelselagen (1982:713), men dessa regler behandlas inte närmare här.

Vid sidan av kapitaltäckningslagen finns dessutom i rörelselagstiftningen bestämmelser som syftar till att kreditinstitut och värdepappersbolag skall sprida och hantera sina risker på ett lämpligt sätt, samt att de skall ha fungerande system för detta. Bestämmelserna är tillämpliga både på individuella företag och s.k. finansiella företagsgrupper.

I det följande beskrivs den övergripande regleringen av banker, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag, (i det följande institut) närmare. Därefter behandlas kapitaltäckningsreglerna m.m.

4.2. Den sektorspecifika regleringen

4.2.1. Regleringen av banker och kreditmarknadsföretag

Bankernas centrala roll i det finansiella systemet motiverar att de står under särskild reglering och tillsyn. Stabila banker med en god motståndskraft mot påfrestningar är viktigt för att undvika kriser i det finansiella systemet och de höga samhällsekonomiska kostnader som riskerar att följa av sådana kriser. Även kreditmarknadsföretagen är

föremål för särskild reglering och tillsyn på grund av deras betydelse för kreditförsörjningen.

En bank är ett företag som har tillstånd att driva bankrörelse. Med bankrörelse avses rörelse i vilken ingår såväl betalningsförmedling via generella betalningssystem som mottagande av medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst 30 dagar.

Ett kreditmarknadsföretag är ett företag som har tillstånd att driva finansieringsrörelse, dvs. rörelse i vilken det ingår verksamhet som har till ändamål att:

1. ta emot återbetalningspliktiga medel från allmänheten, direkt eller indirekt via ett företag med vilket det finns ett nära samband, och

2. lämna kredit, ställa garanti för kredit eller i finansieringssyfte förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande (finansiell leasing).

I lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse används begreppet kreditinstitut som den gemensamma beteckningen på en bank (bankaktiebolag, sparbank eller medlemsbank) och ett kreditmarknadsföretag (kreditmarknadsbolag eller kreditmarknadsförening).

Av definitionerna av bank- och finansieringsrörelse framgår vilka samhällsviktiga funktioner som ansetts behöva omfattas av den näringsrättsliga regleringen.

Enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse får en bank och ett kreditmarknadsföretag bara driva finansiell verksamhet och verksamhet som har naturligt samband med den. Till den verksamhet som får drivas hör bl.a. kreditgivning, finansiell leasing, betalningsförmedling, värdepappersrörelse, valutahandel och ekonomisk rådgivning. Banker och kreditmarknadsföretag kan alltså erbjuda fler tjänster än de som kommer till uttryck i definitionerna av bankrörelse och finansieringsrörelse. Den enda skillnaden mellan den verksamhet banker och kreditmarknadsföretag får driva är att banker, men inte kreditmarknadsföretag, kan kombinera betalningsförmedling i generella system med mottagande av kortfristiga medel.

Lagen om bank- och finansieringsrörelse innehåller rambestämmelser om soliditet och likviditet, riskhantering samt genomlysning. Soliditets- och likviditetsbestämmelsen anger att bankers och kreditmarknadsföretags rörelser skall drivas på ett sådant sätt att deras förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras. Enligt bestämmelsen om riskhantering skall banker och kreditmarknadsföretag identifiera, mäta, styra och ha kontroll över de risker som deras rörelser är förknippade med. Bestämmelsen om genomlysning innebär att rörelsen skall organiseras och drivas på ett sådant sätt att institutets ställning kan överblickas.

Bestämmelserna i lagen om bank- och finansieringsrörelse har delvis EG-rättslig grund. EG-reglerna finns i Europaparlamentets och rådets direktiv (2006/48/EG) av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (2006 års kreditinstitutsdirektiv).

I 2006 års kreditinstitutsdirektiv definieras ett kreditinstitut som ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. Det är samma definition som fanns i 2000 års kreditinstitutsdirektiv

(Europaparlamentets och rådets direktiv (2000/12/EG) av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut).

Vid en jämförelse av definitionen av kreditinstitut i 2006 års kreditinstitutsdirektiv och definitionerna av bankrörelse och finansieringsrörelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse, framgår att Sverige har valt definitioner av nämnda rörelser som är vidare än den för kreditinstitut i EG-rätten. Regelverket för de svenska bankerna och kreditmarknadsföretagen uppfyller dock de minimikrav som enligt EGrätten gäller för kreditinstitut.

2006 års kreditinstitutsdirektiv innehåller också regler om bl.a. kapitalkrav för kreditrisker, stora exponeringar och finansiella företagsgrupper. Dessa regler behandlas i följande avsnitt.

4.2.2. Regleringen av värdepappersbolag

Konsumentskyddet är ett viktigt motiv bakom den svenska regleringen av värdepappersbolag. Därtill syftar regleringen till att underlätta för värdepappersmarknaden att på ett effektivt sätt fylla behovet av kapital och investeringsmöjligheter.

För värdepappersbolag finns rörelseregler i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Där definieras värdepappersrörelse som verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla någon eller flera av följande tjänster:

1. handel med finansiella instrument för annans räkning i eget namn,

2. förmedling av kontakt mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller i annat fall medverkan vid transaktioner avseende sådana instrument,

3. handel med finansiella instrument för egen räkning,

4. förvaltning av någon annans finansiella instrument, och

5. garantigivning eller annan medverkan vid emissioner av fondpapper eller erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument som är riktade till en öppen krets.

Ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse kallas för värdepappersbolag. Tillstånd att driva värdepappersrörelse kan även ges till en bank eller ett kreditmarknadsföretag.

Ett värdepappersbolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse, kan få tillstånd att ägna sig åt vissa sidoverksamheter. Dit hör rådgivning i finansiella frågor, förvaring av värdepapper, mottagande av medel med redovisningsskyldighet, mottagande av medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen, kreditgivning mot säkerhet för placeringar i finansiella instrument för att underlätta värdepappersrörelsen och valutaväxling.

Lagen om värdepappersrörelse innehåller inte några rambestämmelser om soliditet, likviditet m.m. liknande dem som finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Värdepappersrörelse skall dock drivas så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte äventyras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.

Den EG-rättsliga regleringen av värdepappersföretag finns främst i direktivet 93/22/EEG om investeringstjänster inom värdepappersområdet

(investeringstjänstedirektivet) och direktivet 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut. Det sistnämnda direktivet ersätter rådets direktiv 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut.

Europaparlamentets och rådet antog i april 2004 direktiv 2004/39/EG om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (MiFID). Detta direktiv, skall enligt nu gällande bestämmelser vara genomfört i nationell rätt senast den 31 januari 2007 och tillämpas fr.o.m. den 1 november 2007.

4.3. Risker i institutens verksamhet

Inledning

Den verksamhet som finansiella företag bedriver handlar i stor utsträckning om att omfördela och hantera finansiella risker i affärsrörelsen. Det förekommer även icke-finansiella risker i finansiella företag, varav en av de viktigaste är de s.k. operativa riskerna.

Kreditrisker

Kreditrisk kan definieras som risken för att en part i en finansiell transaktion inte uppfyller villkoren i kontraktet och förorsakar fordringsägaren kapital- eller ränteförlust, eller ökade kostnader. Således är institutens innehav av kreditfordringar, certifikat och obligationer förenade med kreditrisk, dvs. risk för att låntagaren inte uppfyller sina åtaganden gentemot instituten vad gäller betalning av räntor och amorteringar på avtalad tid.

Kreditrisker utgör i allmänhet den dominerande riskexponeringen för kreditinstitut, medan värdepappersbolag i regel har en lägre grad av kreditriskexponeringar. Detta kommer sig av att kreditinstitut i huvudsak ägnar sig åt kreditgivning och liknande verksamhet (i kombination med inlåning eller upplåning), medan värdepappersbolag i första hand ägnar sig åt värdepappersrörelse. Det senare är sällan förknippat med några större kreditrisker.

Marknadsrisker

Värdepappersrörelse, som drivs av värdepappersbolag och ofta även av kreditinstitut, innefattar bl.a. handel med finansiella instrument för egen eller annans räkning, förmedling av kontakter mellan köpare och säljare av finansiella instrument eller garantigivning vid emission av fondpapper och dylikt.

Handeln med finansiella instrument syftar i hög grad till att uppnå vinster genom att omsätta olika typer av tillgångar på de finansiella marknaderna. Sådana affärer är ofta av kortsiktig karaktär och handlar sällan om att bedöma och hantera kreditrisker. I stället är instituten

utsatta för andra typer av risker som i huvudsak är förknippade med prisutvecklingen på de finansiella marknaderna, s.k. marknadsrisker.

Med marknadsrisker avses i traditionell mening risken för att marknadsvärdet (priset) på en tillgång förändras i oönskad riktning. Förändringar i marknadsvärdet på exempelvis aktier, räntebärande instrument, råvaror eller valutakurser tillhör denna kategori av risk. I kapitaltäckningslagen finns emellertid en något vidare definition av marknadsrisker. Med marknadsrisk avses där även avvecklings- och motpartsrisker, dvs. risken för att en affär inte kan avvecklas enligt överenskommelse eller för att motparten misslyckas med att fullgöra sina åtaganden.

Likviditetsrisker

Likviditetsrisk är risken för att ett institut inte har tillgång till tillräcklig mängd likvida medel för att i tid infria sina förpliktelser gentemot sina motparter, t.ex. återbetala en insättares medel när denne begär det eller återbetala andra skulder, hjälpa dotterbolag med behov av likvida medel eller genomföra någon annan nödvändig transaktion eller investering som kräver likviditet.

Operativa risker

Operativ risk är risken för förluster till följd av inte ändamålsenliga eller inte fungerande interna förfaranden eller system eller på grund av mänskliga fel eller yttre händelser, inbegripet rättsliga risker.

4.4. Kapitalets betydelse för de finansiella företagen

I likhet med icke-finansiella företag håller kreditinstitut och värdepappersbolag kapital (aktiekapital, förlagslån osv.) som en buffert mot förluster som kan uppkomma i rörelsen. Detta kapital skyddar instituten (dvs. kreditinstitut och värdepappersbolag) mot finansiella störningar som annars skulle kunna leda till likvidation eller konkurs. Ju mer buffertkapital ett institut har, desto mindre är risken för att det drabbas av finansiella problem. För de finansiella företagen har det ansetts motiverat att ställa upp särskilda regler avseende buffertkapital. Ett av skälen för att ställa kapitalkrav på instituten är att det finns en påtaglig risk för att finansiella problem sprider sig mellan olika institut. I takt med den allt tydligare internationaliseringen av den finansiella sektorn accentueras kopplingarna mellan finansiella företag över nationsgränserna. En konsekvens av detta är att finansiella problem i ett enskilt land lättare kan sprida sig mellan länder och orsaka finansiella kriser.

En schematisk bild av hur förluster kan påverka ett instituts resultat illustreras i diagrammet nedan. Av diagrammet framgår att förlusterna i verksamheten fördelar sig över tiden enligt en sannolikhetsfördelning. Institutet räknar med att verksamheten över tid genererar en viss genomsnittlig förlustnivå (förväntade förluster). Eftersom institutet räknar med att vissa förluster (t.ex. i form av lån som inte återbetalas)

kommer att uppstå prissätter de sina produkter så att intäkterna i verksamheten skall täcka förlustutfallet. Om institutets intäkter precis täcker det högsta (genomsnittliga) förväntade förlustutfallet förväntas verksamheten att generera ett nollresultat. I så fall kommer alla utfall som överstiger den förväntade förlustnivån att leda till ett negativt resultat i verksamheten, dvs. verksamheten går med förlust. För att hantera sådana förlustscenarion håller institutet kapital som absorberar de oväntade förlusterna upp till en viss nivå. Det skulle dock kunna inträffa att verksamheten genererar en förlust vid en enskild tidpunkt som är oväntat stor. Om institutet inte avsatt kapital för att täcka denna oväntade förlust kommer institutets skulder överstiga dess tillgångar. Utan nya kapitaltillskott innebär detta att institutet kan komma att sättas i konkurs1.

Förväntad

förlust

Oväntad

förlust

Förlust-

frekvens

Kapital

Förlustnivå där befintligt kapital är otillräckligt Förluster

Nollresultat

Syftet med kapitalkrav är att tillförsäkra att instituten har tillräckligt med kapital för att täcka förluster som är större än förväntat, dvs. utgöra en buffert mot oväntade förluster.

Samtidigt som kapitalet utgör ett skydd mot förluster i rörelsen är det kostsamt för instituten att hålla kapital. De krav som ställs på buffertkapitalet, blir därför en avvägning mellan effektivitet och stabilitet. Både lönsamhet och konkurssannolikhet är beroende av mängden avsatt kapital. Institutets ägare har ett intresse av att göra institutet så lönsamt som möjligt samtidigt som det finns ett samhällsekonomiskt intresse av att upprätthålla finansiell stabilitet. Ur detta perspektiv kan det finnas en intressekonflikt mellan institutets ägare och samhället om vilket belopp ett institut skall avsätta. Det enskilda institutet kan inte förväntas att fullt ut beakta de samhällsekonomiska kostnaderna av finansiell instabilitet. Därmed finns det risk att det väljer att hålla mindre kapital än vad som är önskvärt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Genom att föreskriva ett

1 Förutsättningen för att ett institut skall sättas i konkurs är att det inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig.

kapitalkrav för instituten kan lagstiftaren uppnå en balans mellan effektivitet och stabilitet som anses samhällsekonomiskt motiverad. Det är dock varken praktiskt möjligt eller önskvärt att instituten håller så mycket kapital att konkurssannolikheten helt elimineras. En sådan ordning skulle försvåra för instituten att fullgöra sina funktioner i det finansiella systemet. Utgångspunkten bör i stället vara att försöka hitta en storlek på det kapital som ett institut bör avsätta som är tillräcklig för att, tillsammans med övrig reglering och tillsyn, upprätthålla finansiell stabilitet.

4.5. De nuvarande reglerna om kapitaltäckning m.m.

4.5.1. Baselkommittén och Basel I - överenskommelsen

Dagens kapitaltäckningsregler har sitt ursprung i den så kallade Baselöverenskommelsen från 1988 mellan länderna inom G-10 som enats om gemensamma principer för beräkning av kapitalkrav. Principerna i den överenskommelsen har överförts till EG-rätten och därefter införlivats med svensk rätt.

Baselkommittén (The Basel Committee on Banking Supervision) är ett samarbetsorgan mellan G 10-ländernas centralbanker och – i de länder där tillsynen över institut utövas av annan myndighet än centralbanken – tillsynsmyndigheter. I G 10-gruppen ingår Belgien, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Luxemburg, Italien, Japan, Kanada, Sverige, Förenta Staterna, Tyskland, Schweiz och Spanien.

Baselkommittén antog år 1988 en rekommendation om gemensamma kapitaltäckningsregler för internationellt verksamma banker: The Basel Capital Accord – International Convergence of Capital Measurement and Capital Standards, July 1988. Rekommendationen brukar på svenska benämnas Baselöverenskommelsen (numera vanligen Basel I).

Baselöverenskommelsen är avsedd att tjäna två syften. Det ena syftet är att öka soliditeten hos internationellt verksamma banker. Det andra syftet är att möjliggöra en konkurrens på lika villkor mellan banker i olika länder.

Ursprungligen innehöll Baselöverenskommelsen enbart kapitalkrav för kreditrisker men utvidgades 1996 till att omfatta även kapitalkrav för marknadsrisker. Utgångspunkten i överenskommelsen är att kapitalkravet skall vara anpassat till de risker som finns i verksamheten. Sättet att fastställa kapitalkravet för kreditrisker och marknadsrisker skiljer sig åt. Generellt kan dock sägas att kapitalkravet varierar beroende på den risknivå som anses vara förenad med tillgångarna. För kreditrisker gäller exempelvis att utlåning till stater tillskrivs ett lägre kapitalkrav än utlåning till banker eller hushåll eftersom sådan utlåning anses vara mindre riskfylld.

För att kapitalkravet på ett korrekt sätt skall spegla riskerna i institutens verksamhet görs en uppdelning av verksamheten mellan det s.k. handelslagret och den övriga verksamheten. Verksamhet som ingår i handelslagret avser huvudsakligen institutens handel med finansiella instrument. I sådan verksamhet är instituten främst exponerade för marknadsrisker. Den övriga verksamheten innefattar huvudsakligen

kreditgivning, vilken främst är föremål för kreditrisker. Kapitalkraven är därför konstruerade så att kapitalkravet för marknadsrisk, med vissa undantag, beräknas för verksamhet i handelslagret och kapitalkravet för kreditrisk beräknas för den övriga verksamheten.

4.5.2. EG:s regelverk

Det kapitalkrav som ställs på kreditinstitut och värdepappersföretag reglerades tidigare av 2000 års kreditinstitutsdirektiv och 1993 års kapitalkravsdirektiv.

EG-direktiven bygger väsentligen på Baselöverenskommelsen, men överensstämmer inte helt med den. Baselöverenskommelsens regelverk tar egentligen sikte bara på internationellt verksamma banker, medan EG-direktiven har ett vidare tillämpningsområde. Direktivreglerna omfattar banker och andra kreditinstitut, oavsett storlek och geografisk utbredning, samt därutöver värdepappersföretag. EG-direktiven innehåller dessutom regler för övervakning och kontroll av stora exponeringar, något som inte återfinns i Baselöverenskommelsen. En principiell skillnad är att EG-direktiv är bindande medan Baselöverenskommelsen är en rekommendation och som sådan inte juridiskt bindande.

2000 års kreditinstitutsdirektiv

2000 års kreditinstitutsdirektiv innehåller regler om bl.a. kapitalkrav för kreditrisker, stora exponeringar och finansiella företagsgrupper.

Enligt direktivet skall kreditinstitut ha en kapitalbas som motsvarar minst åtta procent av de riskvägda tillgångarna. Tillgångarna viktas procentuellt utifrån den kreditrisk som de anses föra med sig. Kravet bestäms med hänsyn till tillgångarna i och utanför balansräkningen med undantag för handelslagret. Kapitalkravet för positioner i handelslagret (marknadsrisker) skall i stället beräknas enligt särskilda regler i 1993 års kapitalkravsdirektiv.

I direktivet finns även regler som anger vad ett kreditinstitut får räkna in i kapitalbasen.

Vidare innehåller direktivet regler som begränsar kreditinstitutens stora exponeringar. Syftet med dessa regler är att motverka oacceptabelt stora förlustrisker som uppstår till följd av en alltför stor koncentration av exponeringar gentemot en enskild kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning.

Enligt direktivet gäller reglerna om kapitalbasen, kapitalkravet och stora exponeringar inte bara för individuella kreditinstitut utan även för s.k. finansiella företagsgrupper.

1993 års kapitalkravsdirektiv

1993 års kapitalkravsdirektiv kompletterar kreditinstitutsdirektivet i olika avseenden.

I direktivet finns det bestämmelser om kapitalbas och startkapital för värdepappersföretag.

Genom bestämmelser i kapitalkravsdirektivet görs också bl.a. följande regler i kreditinstitutsdirektivet tillämpliga på värdepappersföretag.

1. Reglerna om kapitalkrav för kreditrisker. Detta innebär att kapitalkraven för kreditrisker i princip blir enhetliga för värdepappersföretag och kreditinstitut.

2. Reglerna om övervakning och kontroll av stora exponeringar. (Kapitalkravsdirektivet innehåller därutöver bestämmelser för beräkning av stora exponeringar som ingår i institutens handelslager.)

3. Reglerna om gruppbaserad tillsyn. Enligt direktivet skall värdepappersföretag och kreditinstitut ha en kapitalbas för att – utöver kreditrisker – kunna täcka de risker som existerar på de finansiella marknaderna, dvs. marknadsrisker. Kapitalkravet för marknadsrisker omfattar bl.a. positionsrisk samt avvecklings- och motpartsrisker som ett institut är utsatt för i sin verksamhet i handelslagret samt valutakursrisker och råvarurisker för hela verksamheten.

4.5.3. Svenska bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar

Författningarna

Bestämmelserna i 2000 års kreditinstitutsdirektiv och 1993 års kapitalkravsdirektiv om kapitaltäckning och stora exponeringar har införlivats med svensk rätt genom bestämmelser i 1994 års kapitaltäckningslag och myndighetsföreskrifter (Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd [2003:10] om kapitaltäckning och stora exponeringar).

I kapitaltäckningslagen finns bestämmelser som är gemensamma för instituten. Lagen innehåller dels kapitaltäckningsregler, dvs. bestämmelser som syftar till att säkerställer att instituten har ett tillräckligt stort kapital i förhållande till riskerna i verksamheten, dels regler om stora exponeringar för de individuella instituten. Lagen innehåller även bestämmelser om finansiella företagsgrupper.

Kapitalbasens beståndsdelar

Enligt 1994 års kapitaltäckningslag skall ett institut vid varje tidpunkt ha en kapitalbas av en viss minsta storlek. Kapitalbasen består av primärt och supplementärt kapital. Efter justeringar för vissa poster, bl.a. goodwill, består det primära kapitalet i princip av institutets egna kapital (för sparbanker vissa fonder). Som supplementärt kapital räknas bl.a. vissa förlagslån. Det primära kapitalet skall alltid utgöra minst hälften av kapitalbasen.

Det sammanlagda kapitalkravet

Kapitalbasen skall vid varje tidpunkt motsvara summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker. För värdepappersbolag gäller dessutom att kapitalbasen aldrig får understiga motsvarande 25 procent av bolagets fasta omkostnader för det föregående året eller, om bolagets

verksamhet pågått i mindre än ett år, 25 procent av de fasta omkostnader som har angetts i bolagets verksamhetsplan.

Dessutom får kapitalbasen aldrig understiga ett instituts startkapital, dvs. det lägsta kapital som institutet måste ha för att få börja driva rörelse. Ett bankaktiebolag måste exempelvis ha ett startkapital som motsvarar minst fem miljoner euro. För värdepappersbolag varierar startkapitalets miniminivå mellan fem miljoner och 50 000 euro beroende på vilken verksamhet bolaget skall bedriva.

Kapitalkravet för kreditrisker

Kapitalkravet för kreditrisker bestäms med hänsyn till ett instituts tillgångar och dess åtaganden (exponeringar) som inte ingår i handelslagret2.

Kapitalkravet för kreditrisk beräknas på följande sätt. De olika exponeringarna värderas och placeras i olika riskklasser. Det finns fyra riskklasser. Varje riskklass har åsatts en viss i förväg bestämd riskvikt som i grova drag skall återspegla hur riskfyllda olika motparter anses vara. Riskvikten, som bestämmer hur stor andel av exponeringen som behöver räknas med när det riskvägda beloppet bestäms, har vägningstalen 0, 20, 50 eller 100 procent. Genom att summera de riskvägda beloppen för varje riskklass får man det totala riskvägda beloppet. Det är detta belopp som skall jämföras med kapitalbasen. Den senare måste vara åtminstone lika stor som åtta procent av det riskvägda beloppet. Exponeringar som tillhör en riskklass som har noll procents riskvikt kommer således inte att medföra något kapitalkrav, medan exponeringar som tas upp till 100 procents riskvikt ger ett kapitalkrav på åtta procent av det riskvägda exponeringsbeloppet.

Kapitalkravet för marknadsrisker

I 1994 års kapitaltäckningslag delas marknadsriskerna in i positionsrisker, avvecklingsrisker, motpartsrisker, råvarurisker och valutakursrisker. Med undantag för råvaru- och valutakursrisker beräknas kapitalkravet för marknadsrisker för de positioner som räknas till det s.k. handelslagret. Kapitalkrav för råvaru- och valutakursrisker skall beräknas på ett instituts totala verksamhet.

Efter medgivande av Finansinspektionen får ett institut, för de risker som avser handelslagret, beräkna kapitalkravet enligt bestämmelserna om kapitalkrav för kreditrisker om handelslagrets storlek är begränsat.

Efter tillstånd från Finansinspektionen får ett institut vidare använda egna modeller för att beräkna kapitalkravet för marknadsrisker.

2 Ett instituts handelslager utgörs av sådana positioner i finansiella instrument och råvaror som institutet tagit för att på kort sikt göra en vinst eller för att skydda andra positioner i handelslagret. Till handelslagret skall också räknas sådana exponeringar som uppkommit till följd av oavslutade affärer i finansiella instrument och råvaror, eller inte fullgjorda leveranser av sådana instrument och råvaror.

Stora exponeringar

I 1994 års kapitaltäckningslag finns också bestämmelser om kontroll och övervakning av stora exponeringar, som har till syfte att begränsa storleken på den förlust ett institut kan ådra sig i det fall en kund eller grupp av kunder inte kan infria sina lån eller andra åtaganden mot företaget. Värdet av ett instituts exponering mot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning får inte överstiga 25 procent av kapitalbasen. Om denna kund eller grupp av kunder är institutets moderföretag eller dotterföretag, får exponeringen inte överstiga 20 procent av kapitalbasen. Dessutom får inte det sammanlagda värdet av ett instituts stora exponeringar överstiga 800 procent av kapitalbasen. Med stor exponering avses en exponering mot en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning som överstiger 10 procent av institutets kapitalbas.

Finansiella företagsgrupper

Det har inte ansetts tillräckligt att övervaka kreditinstitutens och värdepappersbolagens ekonomiska ställning individuellt. Reglerna om kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker samt kontroll av stora exponeringar skall därför tillämpas på den samlade ekonomiska ställningen för en finansiell företagsgrupp. I tillsynen ingår även att se till att det finns tillfredsställande interna kontrollrutiner hos företag som skall upprätta eller ingå i en gruppbaserad redovisning.

Samlad information

I fråga om grupper som består av kreditinstitut vars moderföretag är ett s.k. holdingföretag med blandad verksamhet är inte reglerna om finansiella företagsgrupper tillämpliga. I stället skall gruppen lämna sådan information som kan vara av betydelse för tillsynen över de dotterföretag som är institut.

Med ett holdingföretag med blandad verksamhet avses ett svenskt eller utländskt moderföretag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag eller institut för elektroniska pengar, motsvarande utländskt företag eller holdingföretag med finansiell verksamhet men som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag. Ett holdingföretag med blandad verksamhet företag kan exempelvis vara ett försäkringsföretag.

4.6. Motiven för ett reviderat regelverk

Erfarenheter från finansiella kriser

Ett av huvudsyftena med den ursprungliga Baselöverenskommelsen från 1988 var att stärka soliditeten i internationellt verksamma banker genom att ange ett kapitalkrav för dem. Detta skulle främja den finansiella stabiliteten och reducera risken för att finansiella kriser uppstod.

Finansiella kriser medför ofta stora samhällsekonomiska kostnader. En studie som Internationella valutafonden (IMF) genomförde 2003 visar att i genomsnitt över 10 procent av den inhemska bruttonationalprodukten har gått förlorad under de bankkriser som inträffat sedan 1970-talet.

Under den svenska bankkrisen i början av 1990-talet, föll bruttonationalprodukten med sammantaget sex procent under loppet av två år. Det blev den djupaste recessionen sedan 1930-talet. Dessutom gick staten in i de krisdrabbade bankerna med statligt stöd. Stödinsatserna uppgick till 65 miljarder, varav drygt 60 miljarder har belastat statsbudgeten. De totala kostnaderna är dock mindre på grund av förädling och försäljning av de krisdrabbade bankernas tillgångar samt av garantiavgifter som tagits ut.

En revidering av Baselreglerna inleddes i slutet av 1990-talet delvis mot bakgrund av erfarenheter från hur det befintliga kapitaltäckningsregelverket fungerat i samband med finansiella kriser. Kartläggningar av krisdrabbade bankers kapitaltäckning visar att i nästan alla förekommande fall har banken haft en god kapitaltäckning innan finansiella problem uppstod. En viktig slutsats var därför att de kapitalförhållanden som mäts med stöd av det befintliga regelverket inte ger en rättvisande bild av en banks finansiella situation. Samtidigt är det viktigt att påpeka att erfarenheterna visar att vid finansiella störningar har kapitaltäckningen spelat en viktig roll för bankernas motståndskraft. De banker som var bättre kapitaliserade drabbades mindre av finansiella problem jämfört med de banker som var sämre kapitaliserade.

Regleringen av kapitalkrav för kreditrisker är inte tillräckligt träffsäker

Utvecklingen har visat att indelningen av exponeringar i olika riskklasser utifrån kreditriskens storlek som görs enligt det befintliga regelverket är för grov. Reglerna tillskriver olika riskvikter för olika kategorier av tillgångar, såsom lån till stater, banker, företag och hushåll. Inom dessa riskklasser tas ingen hänsyn till den individuella tillgångens kreditrisk vilket ger instituten incitament att inom respektive riskklass öka andelen tillgångar som är underprissatta ur kapitaltäckningshänseende och minska andelen tillgångar som på motsvarande sätt är överprissatta. Detta har gjort att kapitalkraven inte alltid ger en rättvisande bild av den faktiska risken i institutens tillgångar, vilket får ofördelaktiga konsekvenser för såväl effektiviteten som stabiliteten i det finansiella systemet. Bland annat bidrar kapitaltäckningsreglerna oavsiktligt till en försämring av kreditkvaliteten i institutens tillgångsportfölj.

Vidare tillåter inte det befintliga regelverket att instituten i någon större omfattning får beakta kreditriskreducerande åtgärder – såsom exempelvis säkerheter i finansiella eller fysiska tillgångar – vid beräkning av kapitalkravet. Eftersom sådana åtgärder inte får tillgodoräknas, blir kapitalkravet omotiverat högt i förhållande till den sammanlagda kreditriskexponeringen. Detta innebär, förutom en mindre effektiv kapitalallokering i instituten, att incitament att använda sig av och ytterligare utveckla tekniker för att reducera risker försvagas kraftigt.

Reglerna tar inte tillräcklig hänsyn till förekomsten av värdepapperisering

Värdepapperisering är ett begrepp som används för de tekniker där en grupp av tillgångar och de intäkter som flyter in från dessa skiljs från ett instituts övriga tillgångar för separat finansiering. Dessa separerade tillgångar finansieras genom emission av värdepapper som har en direkt koppling till tillgångarna. I princip innebär detta att värdepappersinnehavaren åtminstone delvis övertar den risk som tillgångarna besitter från den som värdepapperiserar.

Med en ökad grad av värdepapperisering följer att riskbilden för instituten delvis har förändrats. Det nuvarande kapitaltäckningsregelverket är för enkelt för att kunna hantera den komplicerade riskbild som värdepapperiseringen innebär för både den som innehar värdepapperena och det institut vars tillgångar värdepapperiserats. Liksom i övriga delar av det nuvarande regelverket saknas riskkänsligheten även när det gäller regler om värdepapperisering.

Regelverket täcker inte operativa risker

Varken Baselregelverket (Basel I) eller 2000 års kreditinstitutsdirektiv innehåller ett uttryckligt kapitalkrav för operativa risker. I stället har operativa risker underförstått beaktats genom att kapitalkravet för kreditrisker anses mer omfattande än vad som är motiverat enbart med hänsyn till kreditriskerna.

Under de senaste åren har förekomsten av operativa risker i finansiella företag rönt allt större uppmärksamhet. Det ökande medvetandet beror framför allt på att många kriser kan tillskrivas sådana faktorer som inte är hänförliga till institutets finansiella risker. Denna kategori av risker omfattar exempelvis brister i system eller processer, bedrägerier, insiderhandel, terrorism och naturkatastrofer. Fokusering på de operativa riskerna har möjliggjort utvecklingen av tekniker för att mäta och hantera operativa risker. Förutsättningar har därmed skapats för att utforma tillförlitliga metoder för att bestämma ett kapitalkrav för operativa risker.

Kraven på tillsynsmyndigheterna är inte tillräckliga

För tillsynsmyndigheter saknas det tydliga krav på granskning av institutens risker och om det kapital ett institut håller är rimligt i förhållande till riskerna. Tillsynsmyndigheterna har heller inte tillräckliga krav på sig att samarbeta över statsgränser. Ett nära samarbete mellan tillsynsmyndigheterna är en förutsättning för att institut som bedriver gränsöverskridande verksamhet inte skall riskera att drabbas av stora regleringsbördor.

Möjligheten att genomlysa institutens riskhantering är begränsad

Möjligheten till genomlysning av institutens riskhantering och kapitalallokering är begränsad i det befintliga regelverket. Detta försvårar för marknadsaktörer att göra välgrundande bedömningar av ett instituts

finansiella ställning, vilket är en förutsättning för en effektiv och väl fungerande finansmarknad.

4.7. De nya kapitaltäckningsreglerna

4.7.1. Basel II - överenskommelsen

Mot bakgrund av de brister som uppmärksammats i det befintliga regelverket påbörjade Baselkommittén år 1998 arbetet med att ta fram nya kapitaltäckningsregler (Basel II). Sverige deltog i arbetet genom Finansinspektionen och Riksbanken. I juni 2004 undertecknade Baselkommitténs medlemmar den nya överenskommelsen. Basel II är en överenskommelse om gemensamma principer för kapitaltäckning. Eftersom överenskommelsen är en rekommendation, är de länder som undertecknat överenskommelsen inte juridiskt bundna att införa kapitaltäckningsreglerna – som de uttrycks i Basel II – i den nationella lagstiftningen.

Utgångspunkten för arbetet med de nya kapitaltäckningsreglerna har varit att vidareutveckla regelverket i enlighet med de grundläggande principer som ligger till grund för Basel I, nämligen att tillhandahålla ett regelverk som stärker soliditeten och stabiliteten i det internationella banksystemet och samtidigt skapar konkurrensneutralitet mellan internationellt verksamma banker.

Utvecklingen av regelverket har framför allt varit inriktat på att öka riskkänsligheten i kapitalkraven. Detta har skett genom att låta kapitalkraven mer direkt avspegla bankernas faktiska risker och samtidigt föra in en mer heltäckande behandling av olika typer av risk. Dessutom har det införts möjligheter för instituten att använda sig av olika metoder för beräkning av kapitalkraven. Genom att regelverket dessutom är konstruerat så att mer avancerade metoder genererar ett lägre kapitalkrav ges instituten incitament till att utveckla förbättrade riskhanteringsrutiner, vilket främjar den finansiella stabiliteten.

Viktiga grundprinciper från den tidigare Baselöverenskommelsen behålls, bl.a. kravet på att banker skall hålla kapital motsvarande minst åtta procent av de riskvägda tillgångarna och hur kapitalbasen skall fastställas. Samtidigt tillkommer en rad viktiga principiella nyheter i det nya regelverket, däribland en möjlighet för institut att tillämpa olika metoder för beräkning av kapitalkravet för kreditrisk samt ett särskilt kapitalkrav för operativ risk. Sedan tidigare finns det redan en möjlighet att tillämpa olika metoder för att beräkna kapitalkravet för marknadsrisker.

Nuvarande Baselregler omfattar i huvudsak harmoniserade minimikrav på kapital. Det nya regelverket delas upp i tre pelare där den första pelaren består av reviderade minimiregler för kapital, dvs. en omarbetning av de tidigare reglerna. Till detta läggs ett helt nytt regelverk som i den andra pelaren innehåller bestämmelser om en aktiv risktillsyn och i den tredje pelaren bestämmelser om genomlysning av risker och kapital.

Baselreglerna är avsedda att träda i kraft fr.o.m. årsskiftet 2006/2007, med undantag för de regler som avser de mer avancerade metoderna för

beräkning av kapitalkraven. Dessa är avsedda att tillämpas fr.o.m. årsskiftet 2007/2008.

4.7.2. De omarbetade EG-direktiven

Den 14 juni 2006 antogs de två direktiven om omarbetning av 2000 års kreditinstitutsdirektiv och 1993 års kapitalkravsdirektiv, dvs. 2006 års kreditinstitutsdirektiv och 2006 års kapitalkravsdirektiv. Direktiven bygger i huvudsak på de nya regler som följer av den nya Baselöverenskommelsen (Basel II). De viktigaste förändringarna och nyheterna i de respektive direktiven beskrivs nedan.

Gemensamt för ändringarna av de båda direktiven är att det görs en distinktion mellan principbestämmelser och bestämmelser av mer teknisk karaktär. De senare återfinns huvudsakligen i bilagor till direktiven som i viss uträckning kan ändras genom ett förenklat förfarande. Skälet till denna konstruktion är att det är nödvändigt att på ett smidigt sätt kunna anpassa regelverket till utvecklingen på de finansiella marknaderna.

4.7.3. Ändringar i kreditinstitutsdirektivet

Kapitalkrav för kreditrisker

Även efter de ändringar som gjorts i kreditinstitutsdirektivet skall kapitalbasen motsvara minst åtta procent av de riskvägda exponeringarna. Kapitalkravet skall dock bestämmas på ett annat sätt än enligt de gällande reglerna.

I överensstämmelse med Baselöverenskommelsen skall kapitalkravet för kreditrisker beräknas enligt schablonmetoden eller enligt den grundläggande eller den avancerade internmetoden. Alla institut får använda schablonmetoden, men det krävs tillstånd från tillsynsmyndigheten för att ett institut i stället skall få använda någon av internmetoderna.

Schablonmetoden har vissa likheter med de regler som i dag finns i 2000 års kreditinstitutsdirektiv och kapitaltäckningslagen. Kapitalkravet för kreditrisker skall, liksom nu, bestämmas med utgångspunkt från vilken exponeringsklass exponeringen tillhör. För varje exponeringsklass gäller olika riskvikter. Till skillnad från i dag kan det dock finnas flera olika riskvikter inom samma exponeringsklass. I 2006 års kreditinstitutsdirektiv är utgångspunkten – något förenklat – att riskvikten skall bestämmas med stöd av det kreditbetyg (rating) som åsatts exponeringen av ett s.k. kreditvärderingsföretag. Om det inte är möjligt, anger direktivet vilken riskvikt som skall gälla. Med stöd av riskvikten beräknas det s.k. riskvägda beloppet, vilket ligger till grund för beräkning av kapitalkravet.

Internmetoderna introducerar ett nytt sätt att beräkna kapitalkravet för kreditrisker. Liksom enligt schablonmetoden hör varje exponering till en exponeringsklass. I stället för att med stöd av ett kreditbetyg eller att direkt i regelverket föreskriva vilken riskvikt som gäller för en exponeringsklass, bestäms det riskvägda exponeringsbeloppet av riskparametrar som tas fram med stöd av institutens interna riskklassificeringssystem. Det är institutens uppskattning av riskparametrarna som

är avgörande för det riskvägda beloppets storlek. Inom ramen för den avancerade internmetoden beräknar instituten själva de flesta av de ingående riskparametervärdena. I den grundläggande internmetoden är i stället vissa av parametervärdena givna.

De nya metoderna för beräkning av kapitalkrav för kreditrisker innebär olika grader av riskkänslighet. Graden av riskkänslighet ökar från schablonmetoden via den grundläggande internmetoden till den avancerade internmetoden. En ökad grad av riskkänslighet anses främja institutens riskhantering vilket i sin tur bidrar till stabiliteten i det finansiella systemet. Samtidigt innebär den ökade riskkänsligheten även effektivare kapitalallokering för instituten. Genom att kapitalkravet i genomsnitt kan förväntas bli lägre för institut som använder någon av internmetoderna finns också ett inbyggt incitament i regelverket för att övergå till mer riskkänsliga metoder.

Direktivet innehåller också regler om s.k. kreditriskreducerande åtgärder. Denna del av regelverket handlar om hur hänsyn skall tas till sådana kreditriskreducerande metoder (s.k. kreditriskskydd) som t.ex. säkerheter och garantier när ett institut beräknar sitt kapitalkrav. Den bakomliggande tanken är att ett instituts kapitalkrav skall minska om risken har reducerats genom ett kreditriskskydd. I regelverket finns det omfattande kriterier för godkännande av olika riskreducerande åtgärder samt olika metoder att beräkna effekter av riskreducerande åtgärder på instituts kapitalkrav.

I regelverket ingår det också kriterier och metoder för hur ett institut skall beräkna kapitalkrav för värdepapperiserade tillgångar.

Externa kreditvärderingsföretag

Vid beräkningen av kapitalkrav för kreditrisker spelar kreditvärderingsföretag (ratingföretag) en viktig roll. Beräkningen av kapitalkravet för kreditrisker enligt schablonmetoden bygger på kreditvärderingar som görs av kreditvärderingsföretagen. Genom att kreditvärderingsföretagen tillhandahåller kreditbetyg kan kreditinstitut som av olika anledningar inte anser det lämpligt att tillämpa någon av internmetoder i stället använda sig av externt producerade kreditvärderingar. För att detta skall vara möjligt, skall emellertid tillsynsmyndigheterna godkänna kreditvärderingsföretagen. För att kunna bli godkända måste kreditvärderingsföretagen uppfylla vissa krav.

Kapitalkrav för operativa risker

En nyhet i 2006 års kreditinstitutsdirektiv är att det innehåller särskilda regler om kapitalkrav för operativa risker. Tre metoder kan användas för att beräkna kapitalkravet för operativ risk, nämligen basmetoden, schablonmetoden samt internmätningsmetoden.

Både bas- och schablonmetoden bygger på att kapitalkravet skall beräknas utifrån ett instituts genomsnittliga rörelseintäkter. Enligt basmetoden sker detta genom att rörelseintäkterna i hela verksamheten multipliceras med en faktor om 15 procent. Enligt schablonmetoden delas i stället institutets verksamhet in i något av åtta angivna

affärsområdena, vilka bl.a. innefattar företagsfinansiering, handel och finansförvaltning, hushållsbank m.m. Varje affärsområde åsätts en viss procentsats för beräkning av kapitalkravet.

För affärsområdena hushållsbank och storkundsbank får tillsynsmyndigheterna under vissa villkor ge ett institut tillstånd att använda en alternativ schablonmetod.

Slutligen får ett institut beräkna kapitalkravet för operativa risker med hjälp av internmätningsmetoden, om tillsynsmyndigheten ger tillstånd till det. För att få ett sådant tillstånd skall institutet – förutom att ha riskhanteringssystem som uppfyller vissa allmänna krav – uppfylla vissa kvantitativa och kvalitativa kriterier. Bland annat skall institutets system för att mäta operativ risk vara nära integrerat med den dagliga riskhanteringsprocessen.

Liksom för beräkning av kapitalkrav för kreditrisker innebär metoderna för beräkning av kapitalkravet för operativa risker olika grader av riskkänslighet.

Riskhantering m.m.

2006 års kreditinstitutsdirektiv ställer också krav på institutens riskhanteringssystem. Instituten skall ha effektiva styrformer som bl.a. omfattar

– en tydlig organisationsstruktur med en väl definierad, överblickbar och konsekvent ansvarsfördelning,

– effektiva metoder för att identifiera, hantera, övervaka och rapportera de risker som institutet är eller skulle kunna bli exponerat för, och

– tillfredsställande rutiner för intern kontroll, däribland sunda förfaranden för administration och redovisning.

Dessutom skall instituten se till att de har ett internt kapital som är tillräckligt stort i förhållande till de risker de tar. Det sistnämnda kravet är en central del av regelverket, eftersom det ställer krav på instituten att göra en egen bedömning av det interna kapitalbehovet. Således kan instituten inte enbart förlita sig på det minimikapital som följer av kapitaltäckningsreglerna.

Genomlysning

Kreditinstitutsdirektivet innehåller även krav på offentliggörande av uppgifter om risker, kapital och riskhantering. Syftet med detta är att ge marknadens aktörer en bättre möjlighet att bedöma institutens risknivå, rutiner för riskhantering och kapitaliseringsgrad. En förbättrad genomlysning främjar ett likformigt genomförande av det nya regelverket och underlättar jämförbarheten mellan olika institut.

Tillsyn

Tillsynsmyndigheten skall utvärdera institutens interna bedömning av kapitalbehovet och strategier för att upprätthålla den målsatta kapitalnivån, samt förmågan att efterleva de legala kapitalkraven. Myndigheten

skall vidta åtgärder om de anser att institutets egen bedömning och strategi inte är tillfredsställande.

Den samlade bedömningen som görs med stöd av dessa regler kan för det enskilda institutet leda till ett kapitalkrav som är högre än det som fastställs i de generella kapitalkraven.

En ökad grad av gränsöverskridande verksamhet inom den europeiska banksektorn ställer högre krav på samarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter. Direktivbestämmelserna avseende tillsynssamordning har därför utvecklats, bl.a. genom stärkta befogenheter för den tillsynsmyndighet som är huvudansvarig för ett institut som bedriver gränsöverskridande verksamhet.

Övriga ändringar

Utöver de nyheter som introduceras i de reviderade direktiven görs också en rad mindre omfattande ändringar, bl.a. i de regler som behandlar stora exponeringar och finansiella företagsgrupper. I fråga om stora exponeringar innebär ändringarna bl.a. att hänsyn får tas till riskreducerande åtgärder vid beräkning av stora exponeringar.

4.7.4. Ändringar i kapitalkravsdirektivet

Genom olika bestämmelser i 2006 års kapitalkravsdirektiv görs regler som finns i kreditinstitutsdirektivet tillämpliga även på värdepappersföretag. Det innebär att ändringar och tillägg som görs i kreditinstitutsdirektivet också blir tillämpliga för värdepappersföretag. Detta gäller exempelvis de generella kapitalkraven för kreditrisker och operativa risker. I kapitalkravsdirektivet anpassas dock dessa bestämmelser utifrån vad som är lämpligt för den verksamhet som värdepappersföretag bedriver.

I kapitalkravsdirektivet regleras kapitalkrav för marknadsrisker i såväl värdepappersföretag som kreditinstitut. Dessa regler har dock enbart varit föremål för smärre justeringar. Bland dessa kan nämnas att det införs en ny definition av ett instituts handelslager. Syfte med den nya definitionen är att på ett tydligare sätt än i dag ange vilka kapitalkrav som ställs på tillgångar i handelslagret samt att undvika att institut utnyttjar brister i regelverket för att minska kapitalbasen.

5. Genomförande av ändringarna i kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet

Hänvisningar till S5

Regeringens förslag: Reglerna i 2006 års kreditinstitutsdirektiv och 2006 års kapitalkravsdirektiv om kapitaltäckning m.m. skall huvudsakligen tas in i en ny lag om kapitaltäckning och stora exponeringar och i föreskrifter som meddelas med stöd av den lagen. 1994 års lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag skall samtidigt upphöra att gälla.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Riksbanken anser att de principer som bör vara vägledande vid genomförande av direktivet är dels, vilket är det viktigaste, att regleringen skall värna om stabiliteten i det finansiella systemet, dels att så långt som möjligt undvika nationella särregler.

Därigenom främjas en effektiv inre marknad för finansiella tjänster. Det innebär bl.a. att direktivens grundregler i första hand bör gälla och att svenska nationella undantag bör undvikas. Riksbanken stödjer konstruktionen med en ramlag men anser, liksom Sveriges Advokatsamfund, att den valda lagstiftningstekniken, kan vara problematisk med hänsyn till Finansinspektionens dubbla roller som regelgivare och tillsynsmyndighet. De pekar härvid på vikten av tydliga lagbestämmelser och vägledande förarbetsuttalanden. Finansinspektionen anser att det i första hand är direktivens grundregler som skall införlivas med svensk rätt om inte skäl talar för att, i mån det är möjligt, avvika från direktivens grundregler. Inspektionen anser vidare att det skulle vara till stöd för bedömningen av det konkreta innehållet i föreskrifterna om det finns en uttrycklig bestämmelse som anger att ledstjärnan för utarbetande av förordningar och föreskrifter är att åstadkomma en harmoniserad implementering av de berörda direktiven. Konkurrensverket. Juridiska fakultetsnämnden vid

Stockholms universitet, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Finansförbundet anser att direktiven inte bör införlivas med svensk rätt på ett sätt som snedvrider konkurrensen. Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och Finansbolagens Förening anser att lagtexten bör omarbetas så att den blir tydlig och begriplig. De anser vidare att det centrala med kapitaltäckningsregelverket är att säkerställa att svenska institut inte drabbas av hårdare regler och högre kapitalkostnader än konkurrerande institut i andra länder. Eventuella avvikelser från direktiven bör motiveras med nationella särförhållanden. Fondhandlareföreningen understryker vidare att regleringen bör utformas så att den ger instituten de valmöjligheter som direktiven medger, exempelvis när det gäller val av metod för riskberäkning. Företagarna anför att det är viktigt att införlivandet av EG-direktiven inte innebär att svenska småföretag får sämre tillgång till lånefinansiering eller dyrare lån än företag i andra länder.

Skälen för regeringens förslag: Som framgår av föregående avsnitt är ändringarna i kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet omfattande. Därför bedöms det lämpligt att upphäva den nuvarande lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar (lagen [1994:2004] om

kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag) och ta in de bestämmelser som behövs i en ny lag om kapitaltäckning och stora exponeringar samt överföra de äldre bestämmelser som inte ändras till den nya lagen.

Många av reglerna i direktiven är mycket detaljerade och tekniskt komplicerade. De innehåller bl.a. matematiska formler och beskrivningar av vilka krav som ställs på olika interna system i instituten. Regelverket är vidare mycket omfattande och behöver sannolikt ändras ofta för att hållas aktuellt och följa utvecklingen på de finansiella marknaderna. Det är därför inte lämpligt att ge hela regelverket form av lag (jfr Lagrådets yttrande i prop. 1998/99:130 Ny bokföringslag m.m., del 2 s. 254). Utgångspunkten är därför att införliva direktiven genom en kombination av lag och myndighetsföreskrifter, dvs. samma lösning som valts i gällande rätt.

Regeringsformen

En förutsättning för att det skall vara möjligt att införliva direktiven delvis genom föreskrifter är emellertid att regeringsformen (RF) medger att normgivningsmakten delegeras från riksdagen till regeringen och från regeringen till en myndighet. Avgörande för om detta är möjligt är hur den föreslagna lagstiftningen förhåller sig till bestämmelserna i 8 kap. 2 och 3 §§ RF, dvs. om lagstiftningen skall anses vara av privaträttslig eller offentligrättslig karaktär.

Enligt 8 kap. 2 § RF skall föreskrifter om enskildas personliga ställning samt om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes meddelas genom lag. Sådana privaträttsliga föreskrifter tillhör det obligatoriska lagområdet och riksdagen får inte delegera föreskriftsrätten inom detta område.

Enligt 8 kap. 3 § RF skall föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden meddelas genom lag. Beträffande sådana offentligrättsliga föreskrifter är det möjligt att delegera föreskriftsrätten i de fall som anges i 8 kap. 7 § RF. Det gäller bl.a. i fråga om kreditgivning och näringsverksamhet.

Oavsett om en regel är av det ena eller det andra slaget har regeringen enligt 8 kap. 13 § RF möjlighet att utan riksdagens bemyndigande meddela s.k. verkställighetsföreskrifter. Regeringen kan också bemyndiga en förvaltningsmyndighet att meddela sådana föreskrifter. Med verkställighetsföreskrifter avses i första hand föreskrifter av rent administrativ karaktär. I viss utsträckning kan visserligen verkställighetsföreskrifter användas för att fylla ut de bestämmelser som finns i en lag. Detta förutsätter emellertid att den lagbestämmelse som skall kompletteras är så detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom verkställighetsföreskriften (se prop. 1973:90 s. 211). Vilken grad av precision hos lagbestämmelsen som krävs är inte helt klart. För att i det aktuella fallet få en lämplig balans mellan den nya kapitaltäckningslagen och föreskrifter, är det emellertid nödvändigt att kunna meddela föreskrifter som går längre än rena verkställighetsföreskrifter.

Kapitaltäckningsreglernas syfte i svensk rätt

Bestämmelserna om kapitaltäckning och stora exponeringar syftar till att öka den finansiella motståndskraften hos de finansiella företagen för att därigenom värna den finansiella stabiliteten. Att de finansiella företagen är motståndskraftiga skyddar i första hand den samhällsekonomiska funktion som tillståndskravet avser att upprätthålla (betalningssystemet och kapitalförsörjningen). Kapitaltäckningsbestämmelser ger samtidigt ett kundskydd, eftersom de minskar risken för att instituten inte längre kan fullgöra sina åtaganden.

Att regleringen innebär ett kundskydd är naturligt eftersom det som en del i rörelsen ingår bl.a. mottagande av återbetalbara medel. Kapitaltäckningsbestämmelserna syftar emellertid inte till att reglera förhållanden mellan enskilda kunder och institut. I stället skyddar bestämmelserna kundkollektivet. Det finns andra offentligrättsliga lagar vars huvudsakliga syfte är att skydda kundkollektivet. Som exempel kan nämnas marknadsföringslagen (1995:450) och prisinformationslagen (2004:347).

Kapitaltäckningsbestämmelserna kan vara skadeståndsgrundande

När den nuvarande kapitaltäckningslagen infördes gjordes bedömningen att föreskrifter om kapitaltäckning m.m. är offentligrättsliga (prop. 1994/95:50 s. 283 ff). De ändringar som därefter har gjorts i den lagen har inte förändrat bestämmelsernas karaktär eller syfte.

För kreditinstitut, men inte för värdepappersbolag, gäller dock sedan den 1 juli 2004 att överträdelser av kapitaltäckningslagen kan grunda rätt till skadestånd för bl.a. aktieägare, medlemmar eller andra. De som kan bli skadeståndsskyldiga är bl.a. styrelseledamot, verkställande direktör, revisor, lekmannarevisor, granskare, aktieägare samt medlem eller röstberättigad i en bank eller ett kreditmarknadsföretag. (9 kap.1 och 2 §§sparbankslagen [1987:619], 11 kap. 1–3 §§ lagen [1995:1570] om medlemsbanker samt 10 kap. 37 §, 11 kap. 1 § och 12 kap. 20 § lagen [2004:297] om bank- och finansieringsrörelse).

I förarbetena till dessa bestämmelser (prop. 2002/03:139 s. 473 f) konstaterade regeringen bl.a. att lagstiftarens syfte med att föreskriva särskilda regler för hur bankrörelse skall bedrivas är att skydda det finansiella systemets funktion, vilket i sin tur har bedömts vara samhällsekonomiskt motiverat. Genom att lagstiftaren söker uppnå att enskilda banker är solida, minskar enligt regeringen risken för kriser som sprider sig till andra skyddsvärda institut. Detta innebär i sin tur att skyddet för t.ex. den som lämnar kredit till banken blir bättre. Enligt regeringen kan rörelsereglerna i så måtto sägas skydda borgenärer och andra tredje män, även om detta inte är det direkta syftet med dem. Då det av olika lagstiftningsärenden och av kreditinstitutsdirektivet framgår att kapitaltäckningsreglerna bl.a. syftar till att skydda företagens kunder och sparmedel (se prop. 1989/90:43 s. 87, prop. 1990/91:142 s. 129, prop. 1990/91:154 s. 42 samt skäl 5 i 2000 års kreditinstitutsdirektiv) ansåg regeringen att kapitaltäckningslagen bör grunda skadeståndsskyldighet. Den anförde vidare att det var lämpligt att välja samma lösning som för andra aktiebolag än bankaktiebolag, nämligen att överlämna till rättstillämpningen att avgöra när överträdelser av

rörelsereglerna skall grunda rätt till skadestånd. Enligt regeringen fanns det emellertid inte skäl att sanktionera överträdelser av Finansinspektionens föreskrifter med skadestånd. Föreskrifterna kommer dock enligt regeringen att indirekt att kunna bli sanktionerade med skadestånd, eftersom de kan anses fylla ut och ge lagbestämmelserna ett mer konkret innehåll.

Som ovan har nämnts är kapitaltäckningsreglerna i 1994 års kapitaltäckningslag offentligrättsliga. Genom det nyss nämnda lagstiftningsärendet infördes bestämmelser om att 1994 års kapitaltäckningslag skall vara skadeståndsgrundande, trots att det var möjligt att meddela föreskrifter med stöd av bemyndiganden i den lagen. Enligt vår mening ändrade detta inte lagstiftningens karaktär av offentligrättslig.

Om även den nya kapitaltäckningslagen blir skadeståndsgrundande skulle det dock kunna hävdas att bestämmelserna i lagen enligt 8 kap. 2 § regeringsformen är av privaträttslig karaktär eftersom en enskild kan förpliktas betala skadestånd till en annan enskild. Här görs dock den bedömningen att enbart den omständigheten att det i en lag kan finnas bestämmelser som enligt en särskild skadeståndsregel kan vara skadeståndsgrundande inte medför att i grunden offentligrättsliga föreskrifter förvandlas till föreskrifter av privaträttslig karaktär. Eftersom reglerna i den nya kapitaltäckningslagen i grunden är offentligrättsliga ändrar alltså det förhållandet att bestämmelserna är förknippade med skadeståndsanktion inte bestämmelsernas offentligrättsliga karaktär (prop. 1997/98:44 s. 58 ff och prop. 1998/99:130 s. 181 f).

Syftet med den EG-rättsliga regleringen

I 2006 års kreditinstitutsdirektiv och 2006 års kapitalkravsdirektiv görs inte på samma sätt som i svensk rätt en skillnad mellan privaträttsliga och offentligrättsliga föreskrifter. Av båda direktiven framgår dock syftet med regleringen.

För kreditinstitutdirektivet är den rättsliga grunden artikel 47.2 i EGfördraget. Enligt denna bestämmelse skall rådet för att underlätta för personer att starta och utöva förvärvsverksamhet som egenföretagare utfärda direktiv om samordning av medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra författningar om upptagande och utövande av förvärvsverksamhet som egenföretagare. Enligt skäl 3 i kreditinstitutsdirektivet utgör direktivet det väsentliga instrumentet för uppbyggnad av den inre marknaden. Enligt skäl 7 i samma direktiv är syftet med den väg som valts bara att uppnå en sådan harmonisering som är nödvändig och tillräcklig för att säkra ett ömsesidigt erkännande av auktorisationer och av tillsynsfunktioner, en harmonisering som skall möjliggöra ett enda för hela gemenskapen giltig verksamhetstillstånd samt tillämpning av principen om hemlandstillsyn.

Skyddet för spararna nämns bl.a. i skäl 5, där det sägs att samordningen bör gälla alla kreditinstitut både för att ge skydd åt sparmedel och för att skapa lika konkurrensvillkor för instituten. I skäl 9 sägs att enhetliga finansiella krav behövs för att ge spararna likvärdigt skydd och för att skapa rättvisa konkurrensvillkor mellan jämförbara grupper av kreditinstitut.

Trots vad som sägs om skyddet för spararna finns det inte några bestämmelser i direktivet som ger dem rätt till ekonomisk ersättning för det fall att reglerna i det överträds. I stället innehåller direktivet krav som företagen skall uppfylla och ålägger de nationella tillsynsmyndigheterna att övervaka regelefterlevnaden. Kreditinstitutsdirektivet innehåller inte heller några regler vars syfte är att direkt skydda individuella sparare.

I kapitalkravsdirektivet (skäl 2) anges att syftet med direktivet är att göra det möjligt för värdepappersföretag som är auktoriserade av de behöriga myndigheterna i hemlandet och övervakade av dessa myndigheter, att grunda filialer och fritt tillhandahålla tjänster i andra medlemsstater.

Av vad som har sagts i det föregående framgår att inte heller i EGdirektiven är det skyddet för den enskilde som är det huvudsakliga syftet med regleringen.

Den nya lagens utformning

Mot bakgrund av vad som anförts ovan är slutsatsen att regleringen av kapitaltäckning och stora exponeringar för institut i grunden är offentligrättslig. Detta gör det möjligt för riksdagen att delegera föreskriftsrätt i ämnet till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Reglerna i 2006 års kreditinstitutsdirektiv och 2006 års kapitalkravsdirektiv bör huvudsakligen tas in i en ny lag om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag och föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Som framgår av de följande avsnitten föreslås att lagen utformas som en ramlag, vilken i huvudsak anger vilka metoder instituten får använda för att beräkna sina kapitalbaser, kapitalkrav och gränsvärdena för stora exponeringar samt under vilka förutsättningar dessa metoder får användas. Den närmare innebörden av dessa metoder etc. kommer dock att framgå av myndighetsföreskrifter. Dessa myndighetsföreskrifter kommer i sin tur att reglera olika alternativa möjligheter att beräkna kapitalkravet; se t.ex. avsnitt 13 om marknadsrisker. Föreskrifternas närmare innehåll styrs av 2006 års kreditinstitutsdirektiv och 2006 års kapitalkravsdirektiv.

Skälen för att denna lagstiftningsteknik valts behandlas dels ovan, dels i de avsnitt som behandlar de enskilda reglernas utformning. Vid utformningen av den nya kapitaltäckningslagen har dock en strävan varit att undvika att instituten samtidigt måste tillämpa regler i såväl lag som myndighetsföreskrifter. Detta åstadkoms genom att ramarna för reglerna anges i lag, medan de regler som rör den dagliga tillämpningen av metoder etc. tas in i myndighetsföreskrifter. Detta torde för övrigt öka möjligheten att löpande anpassa den svenska regleringen efter vad som gäller i övriga medlemsstater, vilket i sin tur kan öka de svenska företagens konkurrenskraft. Som Svenska Fondhandlareföreningen anför bör såväl den nya kapitaltäckningslagen som de föreskrifter som meddelas med stöd av den lagen – inom de ramar som direktiven medger – utformas på ett sätt som ger instituten flexibilitet vid anpassningen till reglerna.

Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och Finansbolagens Förening anser att promemorians förslag till bestäm-

melser i den nya kapitaltäckningslagen inte är så tydligt och begripligt utformade att man kan bedöma effekterna av dess tillämpning. Enligt föreningarna måste läsaren vara förtrogen med kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet för att förstå vad de svenska bestämmelserna betyder. De anser att lagförslaget måste arbetas om för att andra än dem som är experter på dessa direktiv skall förstå lagen. Behovet av tydlighet och begriplighet av lagen understryks av att beslut som Finansinspektionen meddelar enligt lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, som måste kunna förstå och tolka lagtexten. En tydlig lagtext är nödvändig för en konsekvent rättstillämpning och för rättsäkerheten.

I syfte att förbättra lagen utvidgas därför som Bankföreningen, Fondhandlareföreningen, Finansbolagens förening och Finansförbundet föreslår antalet definitioner i lagen. Vi anser emellertid inte att lagens läsbarhet eller tillämpning underlättas av att en stor del av direktivens bestämmelser, som totalt omfattar cirka 250 sidor, tas in i lag. Det är dessutom ogörligt. Reglernas läsbarhet eller tillämpning underlättas inte heller av att vissa av direktivets detaljbestämmelser finns i lag, medan andra finns i myndighetsföreskrifter. Ett problem med flera definitioner i direktiven är att de i sin tur innehåller termer som behöver definieras. Dessutom är vissa begrepp som används i lagen inte definierade i direktiven. Vi har dock med beaktande av vad Bankföreningen m.fl. har anfört om behovet av förtydliganden och de förslag till förbättringar som lämnats av bl.a. Finansinspektionen, Riksbanken och Sveriges Advokatsamfund gjort vissa förtydliganden i lagtexten. Dessa behandlas i följande avsnitt.

Riksbanken och Sveriges Advokatsamfund tar upp frågan om Finansinspektionens dubbla roller som både normgivare och normtillämpare.

Den dubbla rollen som regelgivare och tillsynsmyndighet är dock inte unik för inspektionen. Dessutom har inspektionen dubbla roller även på andra områden, t.ex. på redovisningsområdet. Det har inte genom remisskritiken eller på annat sätt framkommit något som ger vid handen att inspektionens dubbla roller på något av dessa områden skulle vara otillfredsställande i praktiken. Det är också enligt vår mening svårt att se att förhållandena på kapitaltäckningsområdet, förutom såvitt avser omfattningen av den föreskriftsrätt som delegeras, skiljer sig påtagligt från förhållandena inom de andra områdena.

Som Lagrådet anför bör den dubbelroll som uppkommer för Finansinspektionen inte leda till problem i de fall Finansinspektionen bemyndigas att i föreskriftsform precisera och komplettera regelsystemet. Lagrådet anser dock att det förhåller sig något annorlunda i de fall Finansinspektionen bemyndigas att meddela olika tillstånd i enlighet med föreskrifter som myndigheten kommer att utfärda. Som Lagrådet anför har dock förfarandet med att en myndighet meddelar tillstånd eller undantag med utgångspunkt från av myndigheten meddelade föreskrifter dock godtagits i andra sammanhang, bl.a. i nu gällande kapitaltäckningslag. Enligt Lagrådet bör förfarandet även kunna accepteras i detta sammanhang där det är fråga om en i princip på detaljnivå direktivbunden föreskriftsrätt. Vi delar Lagrådets bedömning och anser att detta faktum avsevärt minskar problemet att ge inspektionen en så omfattande föreskriftsrätt som här föreslås. Delegationen rör dessutom

sådana detaljerade frågor som inspektionen är mest lämpad att hantera eftersom inspektionen på grund av sitt dagliga arbete med frågorna har bäst kännedom om de praktiska förhållandena och utvecklingen på marknaden. Den valda ordningen underlättar dessutom för inspektionen i dess samarbete med andra tillsynsmyndigheter och bör bidra till att regelverken i de olika medlemsstaterna tillnärmas.

Mot denna bakgrund anser vi att myndighetens dubbla roller som regelgivare och tillsynsmyndighet avseende bestämmelserna om kapitaltäckning och stora exponeringar inte utgör ett problem av sådan omfattning att det bör förhindra delegation i den omfattning som här föreslås.

Vilka överväganden bör ligga till grund för avvikelser från direktiven?

Det finns alltid en möjlighet för medlemsstaterna att på ett valfritt sätt – i överensstämmelse med EG-rättsliga principer – reglera frågor som faller utanför den EG-rättsliga regleringen i t.ex. ett direktiv. Det kan t.ex. ske genom att en medlemsstat väljer att låta fler företag eller fler produkter omfattas av en viss reglering än vad direktivet kräver. Det kan också ske genom att medlemsstaterna ställer fler krav på instituten än vad ett direktiv gör. Det kan emellertid i vissa fall vara svårt att avgöra vad som tas om hand av direktivet och vad som faller utanför det. Om ett direktiv är ett s.k. minimidirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna får införa strängare regler än de som framgår av direktivet – är det inte lika viktigt att bestämma vad som regleras av direktivet eller inte. Det avgörande är att de regler som föreslås inte får vara mindre stränga än direktivets. Ett direktiv behöver dock inte i sin helhet vara ett minimidirektiv. I stället kan det finnas vissa regler som är minimiregler och andra som inte är det. För bl.a. lagstiftaren är det viktigt att ta ställning till om de regler som finns i direktivet är minimiregler eller inte, eftersom det anger ramarna för hur långtgående de nationella reglerna får vara.

Den rättsliga grunden för kreditinstitutsdirektivet är artikel 47.2 i EGfördraget. Den rättsliga grunden ger dock inte något svar om direktivets karaktär. Kapitalkravsdirektivet, som också har samma rättsliga grund, föreskriver att medlemsstaterna bör kunna fastställa strängare regler än de som finns i det direktivet (skäl 8 och artikel 1.2). Någon bestämmelse motsvarande den i kapitalkravsdirektivet finns emellertid inte i kreditinstitutsdirektivet. Direktivet (bl.a. skäl 15) kan dock tolkas på så sätt att bl.a. reglerna om kapitalkrav för kreditrisker och operativa risker är minimiregler.

Kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet innehåller också s.k. nationella val. De nationella valen gör det möjligt för medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna att välja om de vill tillämpa eller inte tillämpa en viss bestämmelse. De kan också ge de behöriga myndigheterna ett utrymme att tillämpa olika alternativa lösningar på en specifik situation. Det finns mer än 100 nationella val i direktivet. Vissa val har tillkommit för att anpassa regleringen till särskilda nationella förhållanden, t.ex. marknadsstrukturer, och andra har tillkommit på grund av att medlemsstaterna inte har kunnat enas om vad som bör gälla. Som exempel på nationella val som förespråkats av Sverige kan nämnas möjligheten att undanta interna transaktioner i en

finansiell företagsgrupp från beräkning av riskvägda exponeringsbelopp (artikel 80.7, se avsnitt 10.2.1). I Sverige finns det omfattande finansiella företagsgrupper. Ett effektivt utnyttjande av kapitalet inom grupper innebär att kapitalet kan röra sig fritt och kostnadseffektivt. Att inte ålägga ett kapitalkrav på interna transaktioner är ett sätt att främja ett effektivt utnyttjande av kapitalet inom grupper. Nationella val medges även i Basel II. I vissa avseenden avviker direktiven från Basel II för att ta hänsyn till de specifika situationerna i EU:s medlemsstater.

Enligt artikel 144 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall de behöriga myndigheterna offentliggöra information om hur de nationella valen utnyttjas (se avsnitt 18.6). Härigenom blir det möjligt att jämföra hur medlemsstaterna utnyttjat de nationella valen.

I promemorian anfördes att om myndigheten inför strängare regler eller avstår från att utnyttja en valmöjlighet som direktivet ger, torde detta ha föregåtts av noggranna överväganden av hur det påverkar den finansiella stabiliteten och effektiviteten. Finansinspektionen anser att detta resonemang är rimligt om inspektionen inför strängare regler än i direktivet men inte i fråga om utnyttjande av nationella val. Enligt inspektionen bör det vara besluten att utnyttja nationella val som skall föregås av noggranna överväganden, eftersom det är direktivens grundregler som skall genomföras. Inspektionen skall därför inte behöva motivera varför den följer grundreglerna genom att inte utnyttja nationella val, utan en motivering bör krävas när inspektionen väljer att avvika från grundreglerna. Inspektionen måste dock ta ställning till om de nationella valen skall utnyttjas. Riksbanken delar denna bedömning. Även Konkurrensverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, TCO och Finansförbundet framhåller vikten av harmonisering. Flera remissinstanser påpekar också att det är viktigt att reglerna inte ges en utformning som påverkar de svenska institutens internationella konkurrenskraft negativt.

Vid införlivande av ett enskilt direktiv är det mycket viktigt att ta hänsyn till de aktuella reglernas syfte. Om ett svenskt institut får ekonomiska problem är det bl.a. en fråga för Finansinspektionen, Riksbanken och de svenska garantisystemen (insättningsgarantisystemet och investerarskyddet). Som Riksbanken anför är det viktigaste syftet med kapitaltäckningsreglerna att värna den finansiella stabiliteten. Detta syfte har beaktats vid utformningen av EG-direktiven. En rimlig utgångspunkt är därför att reglerna i direktivet är tillräckliga för att uppnå detta syfte.

Ett viktigt övergripande mål för EU och för Sverige är att skapa en inre marknad för finansiella tjänster. En viktig förutsättning för den inre marknaden är harmonisering. Sverige ansvarar dock inte ensamt för att skapa en inre marknad. En viktig byggsten – vid sidan om den EGrättsliga regleringen och lagstiftningen – är ett nära fungerande samarbete mellan tillsynsmyndigheterna. Om tillsynsmyndigheterna uppnår en samsyn om regelverk, tillsyn och rapportering är mycket vunnet. Ett sådant samarbete mellan tillsynsmyndigheterna i EU finns bl.a. genom CEBS (Committee of European Banking Supervisors).

Ett annat viktigt mål är att ge svenska institut likvärdiga konkurrensförutsättningar med utländska institut. Detta kan uppnås genom att avstå från att införa strängare regler för de svenska instituten än vad som gäller

för deras utländska motsvarigheter. I detta sammanhang bör det också, som Företagarna påpekar, beaktas att kapitaltäckningsreglerna inte bara påverkar instituten, även om det är dess primära syfte, utan även institutens kunder. För institutens kunder, t.ex. små och medelstora företag, är det därför viktigt att de svenska institutens konkurrensförutsättningar inte är sämre än för motsvarande institut i andra länder.

Frågan är hur dessa tre mål skall vägas mot varandra i det aktuella fallet. Det bör härvid beaktas att en utgångspunkt för regleringen på finansmarknadsområdet är att inte införa strängare regler än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med regleringen. Det saknas enligt vår mening anledning att anlägga ett annat synsätt när det är fråga om införlivande av EG-direktiv. Det bör alltså – inom de ramar direktiven medger – varken införas lindrigare eller strängare regler än som bedöms motiverat för att värna den finansiella stabiliteten. Vilken reglering som krävs kan dock i enskilda fall vara svårt att avgöra. Det är dock viktigt att regelverket uppfattas som sammanhängande och konsekvent.

I fråga om sådana regler i direktivet som är minimiregler bör alltså utgångspunkten vara att inte införa strängare regler än i direktiven om inte syftet med regleringen, att värna den finansiella stabiliteten, motiverar det.

Även vid bedömningen av om nationella val skall utnyttjas bör utgångspunkten vara att välja den lösning som bedöms motiverad med hänsyn till syftet med regleringen. Det är dock rimligt att införa direktivens grundregler om det inte finns några konkreta skäl som talar för de nationella valen. Finansinspektionen bör alltså aktivt ta ställning till om ett nationellt val skall införas eller inte.

Det är inte möjligt att på förhand avgöra hur de svenska institutens konkurrenskraft påverkas av om ett nationellt val utnyttjas eller inte eftersom det beror på hur de utländska tillsynsmyndigheterna väljer att införliva direktiven. Det kan också finnas variationer i nationell rätt som innebär att tillämpningen av nationella val får skilda effekter i olika medlemsstater. Som nämns i det föregående är det viktigt att tillsynsmyndigheterna samarbetar och utbyter erfarenheter med varandra för att om möjligt uppnå en samsyn i centrala frågor. På sikt bör detta kunna leda till en långtgående harmonisering av reglerna.

Anvisningar om lagen förhåller sig till direktivet?

Finansinspektionen anser att det i den nya kapitaltäckningslagen bör införas en bestämmelse av vilken det framgår att ledstjärnan för utarbetande av föreskrifterna är att införliva reglerna i 2006 års kreditinstitutsdirektiv och 2006 års kapitalkravsdirektiv med svensk rätt. Vi delar dock inte denna bedömning. Som framgår av bl.a. avsnitt 4 innehåller direktiven regler om bl.a. kapitaltäckning och stora exponeringar.

Medlemsstaterna är skyldiga att införliva direktivens regler med nationell rätt. När det i svensk rätt finns bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar bör de därför tolkas i ljuset av EG-rätten. Att detta är syftet framgår dessutom av den nya kapitaltäckningslagens utformning, och inte minst av fotnoterna till lagen, och av förarbetena till dem. Det bör därför inte heller råda något tvivel om att den nya kapital-

täckningslagen, liksom de föreskrifter som utfärdas med stöd av den, syftar till att införliva EG-direktiven och skall tolkas i ljuset av dem.

Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att det av lagen skall framgå dels att kapitaltäckningsföreskrifterna inte skall medföra strängare regler för svenska institut än vad EG-direktiven kräver, om det inte på grund av nationella särförhållanden är motiverat av hänsyn till väsentlig negativ inverkan på den finansiella stabiliteten, dels att det vid tillämpningen av kapitaltäckningsföreskrifterna skall tas hänsyn till de svenska kreditinstitutens internationella konkurrenskraft. Finansbolagens Förening förespråkar liknande regler.

Några bestämmelser av det slag som föreningarna efterlyser finns inte i någon annan lag som genomför EG-direktiv. Enligt förordningen (2006:1022) med instruktion för Finansinspektionen är det övergripande målen för Finansinspektionens verksamhet att bidra till det finansiella systemets stabilitet och till ett gott konsumentskydd på det finansiella området. Vid val av åtgärder för att uppnå målen skall hänsyn tas till eventuella negativa effekter på det finansiella systemets effektivitet (2 §). Dessa mål gäller generellt för Finansinspektionen och även vid införlivande av direktiv. Denna återgivna bestämmelse i kombination med den nya kapitaltäckningslagens utformning och förarbetena till lagen torde ge tillräcklig vägledning för utformningen av de kommande föreskrifterna.

Hänvisningar till US5

6. Definitioner

I artikel 4 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv och artikel 3 i 2006 års kapitalkravsdirektiv finns definitioner av olika begrepp som används i direktiven. Det är emellertid inte alla begrepp som avser reglerna om kapitaltäckning och stora exponeringar (se t.ex. artikel 4 punkterna 3, 7, 8 och 11 i kreditinstitutsdirektivet).

Direktivens bestämmelser om kapitaltäckning och stora exponeringar avses att genomföras genom en kombination av lag och myndighetsföreskrifter (se avsnitt 5.1). Flera av de begrepp som finns i direktiven behöver inte användas i den nya kapitaltäckningslagen. Dit hör exempelvis begreppen i artikel 4 punkterna 25–29 och 31–35 i kreditinstitutsdirektivet. I detta avsnitt behandlas bara några grundläggande definitioner i direktiven som avses komma till användning i den nya kapitaltäckningslagen. Fler definitioner behandlas i sitt sammanhang, se bl.a. avsnitt 9.1, 10.2.1, 10.3.1, 12.2, 15.1 och 17.1.

Hänvisningar till S6

6.1. Vissa definitioner i kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet

Regeringens förslag: I den nya kapitaltäckningslagen definieras kreditinstitut, värdepappersbolag, behörig myndighet, finansiellt institut, institut, ägarintresse, koncern, moderinstitut inom EES, finansiellt moderholdingföretag inom EES, finansiellt holdingföretag, holdingföretag med blandad verksamhet och anknutet företag.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att definitionen av finansiellt holdingföretag bör ändras. Sveriges Advokatsamfund menar att begreppen kreditinstitut och värdepappersbolag bör definieras genom hänvisningar till dessa begrepp i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse respektive lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

Skälen för regeringens förslag

Kreditinstitut

Enligt artikel 4.1 i kreditinstitutsdirektivet och artikel 3.1 första stycket a i kapitalkravsdirektivet avses med kreditinstitut

a) ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning, eller

b) ett institut för elektroniska pengar i enlighet med direktiv 2000/46/EG1.

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/46/EG av den 18 december 2000 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet.

Definitionen överensstämmer med de i 2000 års kreditinstitutsdirektiv och 1993 års kapitalkravsdirektiv.

Enligt lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag (1994 års kapitaltäckningslag) definieras ett kreditinstitut som ”bank, kreditmarknadsföretag och Svenska skeppshypotekskassan” (1 kap. 1 § första stycket 4). Samma företagstyper bör omfattas av den nya definitionen. Enligt artikel 2 i 2000 års kreditinstitutsdirektiv och samma artikel i 2006 års direktiv, skall direktivet visserligen inte gälla för Svenska skeppshypotekskassan. Denna undantagsbestämmelse har dock inte utnyttjats i 1994 års kapitaltäckningslag i fråga om Skeppshypotekskassan (prop. 1994/1995:50 s. 167). Vi ser ingen anledning att nu ändra på detta.

I lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse finns en definition av bankrörelse som skiljer sig från definitionen av kreditinstitut i kreditinstitutsdirektivet. Med bankrörelse avses i nämnda lag ”rörelse i vilken det ingår betalningsförmedling via generella betalsystem och mottagande av medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst 30 dagar”. Av detta följer att en bank enligt svensk rätt inte nödvändigtvis behöver vara ett kreditinstitut i EG-rättslig mening. Även om definitionen av banker enligt svensk rätt inte överensstämmer med definitionen av kreditinstitut i EG-rätten, bör samtliga banker omfattas av regleringen i den nya kapitaltäckningslagen. Ett skäl för detta är bankers betydelse för stabiliteten i det finansiella systemet.

Enligt artikel 4 i kreditinstitutsdirektivet och artikel 3 i kapitalkravsdirektivet omfattas institut för elektroniska pengar av kreditinstitutsdefinitionen. Enligt artikel 2 i direktivet om elektroniska pengar undantas dock instituten för elektroniska pengar från tillämpningen av vissa regler i 2000 års kreditinstitutsdirektiv. Till de regler som undantas hör de om kapitaltäckning och stora exponeringar. Instituten för elektroniska pengar omfattas dock av reglerna om finansiella företagsgrupper (se avsnitt 17). Eftersom instituten för elektroniska pengar bara kommer att omfattas av vissa bestämmelser i den nya kapitaltäckningslagen, är det mindre lämpligt att låta dessa företag ingå i definitionen av kreditinstitut (se även definitionen av institut i det följande). När en bestämmelse gäller även institut för elektroniska pengar bör det i stället framgå genom att de nämns uttryckligen.

I promemorian föreslås att ett kreditinstitut definieras som en bank eller ett kreditmarknadsföretag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse samt Svenska skeppshypotekskassan. Sveriges Advokatsamfund anser dock att termen kreditinstitut bör definieras genom en hänvisning till kreditinstitutsdefinitionen i 1 kap. 5 § 10 lagen om bank- och finansieringsrörelse med tillägg för Svenska Skeppshypotekskassan. Vi anser dock att den i promemorian föreslagna definitionen ger bättre information om vilka företag som avses och föredrar därför den definition som föreslås där.

Värdepappersföretag

Enligt artikel 3.1 första stycket b i kapitalkravsdirektivet avses med värdepappersföretag institut såsom de har definierats i artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004

om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (MiFID) och som är underkastade de krav som åläggs genom det direktivet. Ett värdepappersföretag är enligt denna definition en juridisk person vars regelmässiga verksamhet eller rörelse består i att yrkesmässigt tillhandahålla en eller flera investeringstjänster till tredje man och/eller att utföra en eller flera investeringsverksamheter. Medlemsstaterna får i definitionen av värdepappersföretag inbegripa värdepappersföretag som inte är juridiska personer om vissa förutsättningar är uppfyllda. Begreppet omfattar dock inte

i) Kreditinstitut. ii) Lokala företag, dvs. företag som handlar för egen räkning på marknader för finansiella terminer eller optioner eller andra derivatinstrument och på kontantmarknader enbart i syfte att säkra positioner på derivatmarknader eller som handlar för andra medlemmar på de marknader som är garanterade av clearingmedlemmar på samma marknader där ansvaret för att säkerställa efterlevnaden av avtal som ingås av sådana företag bärs av clearingmedlemmar på samma marknader.

iii) Företag som endast är auktoriserade att tillhandahålla investeringsrådgivning och/eller ta emot och vidarebefordra kundorder utan att inneha kontanter eller värdepapper som tillhör företagets klienter och som därför aldrig står i skuld gentemot sina klienter.

Definitionen i 2006 års kapitalkravsdirektiv överensstämmer i allt väsentligt med den i 1993 års kapitalkravsdirektiv. I det sistnämnda direktivet definieras ett värdepappersföretag genom en hänvisning till den definition av ett sådant företag som finns i investeringstjänstedirektivet (93/22/EEG). Dock undantas kreditinstitut, lokala företag och företag som endast tar emot och vidarebefordrar kundorder utan att inneha kontanter eller värdepapper som tillhör företagets klienter och som därför aldrig står i skuld gentemot sina klienter.

MiFID är ännu inte införlivat med svensk rätt. Utredningen om värdepappersmarknadsfrågor (Fi 2004:11) har i huvudbetänkandet En ny lag om värdepappersmarknaden (SOU 2006:50) och slutbetänkandet En ny lag om värdepappersmarknaden – supplement (SOU 2006:74), lämnat förslag till hur MiFID bör genomföras. I avvaktan på att MiFID införlivas med svensk rätt föreslogs i promemorian att ett värdepappersbolag bör definieras på samma sätt som i 1994 års kapitaltäckningslag, dvs. som ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.

Sveriges Advokatsamfund anser dock att värdepappersbolag bör definieras genom en hänvisning till 1 kap. 2 § 2 lagen om värdepappersrörelse.

Vi anser dock att den i promemorian föreslagna definitionen ger bättre information om vilka bolag som avses och föredrar därför den definitionen.

Erkänt värdepappersföretag i tredje land

Enligt artikel 3.1 andra stycket kapitalkravsdirektivet skall vid tillämpning av gruppbaserad tillsyn begreppet värdepappersföretag omfatta värdepappersföretag i tredje land. Enligt artikel 3.1 första stycket d i

samma direktiv avses med ett erkänt värdepappersföretag i tredje land företag som uppfyller följande villkor.

i) Företag som om det vore upprättat inom gemenskapen skulle omfattas av definitionen av värdepappersföretag.

ii) Företag som är auktoriserat i ett tredje land. iii) Företag som är underkastat och uppfyller försiktighetsregler som enligt de behöriga myndigheternas uppfattning är minst lika stränga som de som fastställts i detta direktiv.

Den ovan återgivna definitionen av erkänt värdepappersföretag i tredje land överensstämmer med den som finns i 1993 års direktiv. I 1994 års kapitaltäckningslag finns ingen definition av erkänt värdepappersföretag i tredje land. I stället omfattas sådana företag av beteckningen ”motsvarande utländska företag”. Samma lagtekniska lösning bör väljas i den nya kapitaltäckningslagen.

Behörig myndighet

Enligt artikel 4.4 i kreditinstitutsdirektivet definieras behöriga myndigheter som de nationella myndigheter som enligt lag eller annan författning har behörighet att utöva tillsyn över kreditinstitut. I artikel 3.3 c i kapitalkravsdirektivet definieras behöriga myndigheter som de nationella myndigheter som enligt lag eller förordning erhållit befogenhet att övervaka värdepappersföretag. Definitionerna är desamma som i tidigare direktiv.

1994 års kapitaltäckningslag innehåller inte någon definition av behörig myndighet. En definition baserad på definitionen i kreditinstitutsdirektivet finns däremot i lagen om bank- och finansieringsrörelse. I den definieras behörig myndighet som en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska kreditinstitut. Denna definition bör tas som utgångspunkt i den nya kapitaltäckningslagen. Till skillnad från lagen om bank- och finansieringsrörelse bör definitionen dock omfatta såväl den svenska tillsynsmyndigheten (Finansinspektionen) som de utländska myndigheter inom EES som har tillsyn över banker, kreditmarknadsföretag värdepappersföretag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländska företag.

Finansiellt institut

Enligt artikel 4.5 i kreditinstitutsdirektivet definieras finansiella institut som företag som inte är kreditinstitut men vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva aktier eller andelar eller att utföra en eller flera av de verksamheter som är upptagna i punkterna 2–12 i bilaga I till direktivet. Definitionen är densamma som i 2000 års kreditinstitutsdirektiv.

Enligt artikel 3.2 i kapitalkravsdirektivet har begreppet samma innebörd i det direktivet som i kreditinstitutsdirektivet.

En definition av finansiellt institut som införlivar definitionen i kreditinstitutsdirektivet finns bl.a. i lagen om lagen om bank- och finansieringsrörelse och i 1994 års kapitaltäckningslag. Där definieras finansiellt institut som företag som inte är ett kreditinstitut, värde-

pappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att

a) förvärva aktier eller andelar,

b) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 1 kap. 3 § lagen om värdepappersrörelse, eller

c) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2–10 och 12 lagen om bank- och finansieringsrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § samma lag.

En liknande definition bör tas in i den nya kapitaltäckningslagen. Definitionen bör dock förtydligas såvitt avser uttrycket ”förvärva aktier eller andelar” i punkten a. Detta uttryck har i Finansinspektionens praxis ansetts omfatta både holdingföretags innehav och andra mer långsiktiga äganden (t.ex. investmentföretag). Kortsiktigare innehav omfattas i stället av punkten 7 i bilagan till kreditinstitutsdirektivet (handel för egen eller kunders räkning med överlåtbara värdepapper). Handel med aktier eller andelar faller alltså under punkten c i den ovan nämnda bestämmelsen.

Definitionen av finansiellt holdingföretag (se nedan) förutsätter vidare att det finns ett finansiellt institut, vars dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen är kreditinstitut eller finansiella institut. Begreppet finansiellt holdingföretag, som har betydelse för om det finns en finansiell företagsgrupp eller inte, förutsätter alltså att det finns mer långsiktiga förbindelser mellan det finansiella institutet och dess dotterföretag. Sådana förbindelser måste därför omfattas av definitionen av finansiellt institut. För att klargöra att punkten a i definitionen av finansiellt institut inte enbart syftar på tillfälliga innehav, bör den ges lydelsen ”förvärva eller inneha” aktier eller andelar i stället för ”förvärva” aktier eller andelar. Motsvarande ändring bör göras i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Definitionen i övrigt bör vara oförändrad.

Ett finansiellt institut är alltså något annat än ett institut (se nedan).

Institut

Enligt artikel 4.6 i kreditinstitutsdirektivet avses med institut vid tillämpningen av bestämmelserna i avsnitten 2 och 3 i kapitel 2 i avdelning V detsamma som institut enligt definitionen i artikel 3.1 c i kapitalkravsdirektivet. I den sistnämnda artikeln definieras institut som kreditinstitut och värdepappersföretag.

I 1994 års kapitaltäckningslag definieras institut som kreditinstitut och värdepappersbolag. En motsvarande definition bör tas in i den nya kapitaltäckningslagen.

Ägarintresse

I artikel 4.10 i kreditinstitutsdirektivet definieras ägarintresse vid tillämpningen av artikel 57 punkterna o och p och artiklarna 71–73 samt kapitel 4 i avdelning V som

– ägarintresse i den mening som avses i artikel 17 första meningen i rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 om årsbokslut i vissa typer av bolag (fjärde bolagsdirektivet), eller

– direkt eller indirekt innehav av 20 procent eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag.

Definitionen gäller bara vid tillämpning av bestämmelser om finansiella företagsgrupper, tillsyn och om avräkning från kapitalbasen.

Definitionen av ägarintresse fick sin nuvarande lydelse genom konglomeratdirektivet 2002/87/EG2 och har inte ändrats därefter. I 1 kap. 1 § andra stycket i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 2005/06:45) anges att det finns ägarintresse om

a) en juridisk person är intresseföretag till ett företag enligt 1 kap. 5 § årsredovisningslagen (1995:1554), eller

b) ett företag direkt eller indirekt äger minst 20 procent av kapitalet eller av samtliga röster i ett annat företag.

En motsvarande definition bör tas in i den nya kapitaltäckningslagen.

Moderföretag och dotterföretag (koncern)

I artikel 4.12 och 4.13 i kreditinstitutsdirektivet definieras moderföretag och dotterföretag. Enligt artikel 3.2 i kapitalkravsdirektivet har begreppen moderföretag och dotterföretag samma innebörd vid tillämpningen av reglerna i kapitalkravsdirektivet.

Definitionerna motsvarar dem i 2000 års kreditinstitutsdirektiv och 1993 års kapitalkravsdirektiv (prop. 1994/95:50 s. 247 f och prop. 1995/96:10 del 3 s. 103 f). Bestämmelsen har i gällande rätt genomförts genom 1 kap. 2 och 3 §§ 1994 års kapitaltäckningslag under den gemensamma beteckningen koncern. Eftersom direktivet inte har ändrats bör den bestämmelsen tas in i den nya kapitaltäckningslagen. Som framgår av prop. 2004/05:24 Internationell redovisning i svenska företag (s. 87 f) kommer dock frågan om en ny koncerndefinition att beredas inom Regeringskansliet. Justitiedepartementet avser att remittera en promemoria om frågan tidigast våren 2007. Av detta följer att koncerndefinitionen snart kan komma att ändras.

Moderkreditinstitut och modervärdepappersföretag inom EU

I artikel 4.16 i kreditinstitutsdirektivet definieras moderkreditinstitut inom EU som ett moderkreditinstitut i en medlemsstat som inte självt är ett dotterföretag till ett kreditinstitut som auktoriserats i någon medlemsstat eller till ett finansiellt holdingföretag som är etablerat i någon medlemsstat.

En liknande definition av modervärdepappersföretag inom EU finns i artikel 3.1 första stycket g i kapitalkravsdirektivet.

Båda definitionerna är nya. Definitionerna omfattar de företag som finns i toppen av en finansiell företagsgrupp om alla gruppföretag inom EU beaktas. En motsvarighet

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG.

bör tas in i svensk rätt, som omfattar både moderkreditinstitut och modervärdepappersföretag inom EES och betecknas moderinstitut inom EES.

Finansiellt moderholdingföretag inom EU

Med finansiellt moderholdingföretag inom EU avses enligt artikel 4.17 i kreditinstitutsdirektivet ett finansiellt moderholdingföretag i en medlemsstat som inte är dotterföretag till ett kreditinstitut som auktoriserats i någon medlemsstat eller till ett holdingföretag etablerat i någon medlemsstat.

Enligt artikel 3.2 i kapitalkravsdirektivet har begreppet samma innebörd vid tillämpningen av reglerna i det direktivet, med den skillnaden att hänvisningen till kreditinstitut skall läsas som hänvisning till institut.

Definitionen av finansiellt moderholdingföretag inom EU är ny och syftar på det holdingföretag som finns i toppen av en finansiell företagsgrupp om alla gruppföretag belägna inom EU beaktas. En definition motsvarande den i direktivet bör tas in i svensk rätt. Den bör dock avse finansiella moderholdingföretag inom EES.

Finansiellt holdingföretag

Enligt artikel 4.19 i kreditinstitutsdirektivet avses med ett finansiellt holdingföretag ett finansiellt institut vars dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen är kreditinstitut eller finansiella institut, varvid minst ett av dotterföretagen skall vara ett kreditinstitut, och som inte är ett blandat finansiellt holdingföretag i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG (konglomeratdirektivet).

Enligt artikel 3.2 i kapitalkravsdirektivet har begreppet samma innebörd vid tillämpningen av reglerna i det direktivet, med den skillnaden att hänvisningen till kreditinstitut skall läsas som hänvisning till institut. I artikel 3.3 i samma direktiv finns en definition av finansiellt holdingföretag som skall användas på grupper som inte innehåller något kreditinstitut. Enligt den definitionen har ordet kreditinstitut i definitionen i kreditinstitutsdirektivet bytts ut mot värdepappersföretag.

Definitionen har inte ändrats i 2006 års direktiv. I promemorian konstateras att det i 1 kap. 1 § 7 i 1994 års kapitaltäckningslag finns en definition av holdingföretag motsvarande den i direktiven. I promemorian föreslogs, med utgångspunkt från definitionen i 1994 års kapitaltäckningslag (prop. 2005/06:45) följande definition av finansiellt holdingföretag: Ett finansiellt institut som inte är ett blandat finansiellt holdingföretag enligt 1 kap. 3 § 3 lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och

a) som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag, institut för elektroniska pengar eller motsvarande utländskt företag, och

b) vars dotterföretag även i övrigt uteslutande eller huvudsakligen utgörs av sådana företag eller finansiella institut som avses i a,

Finansinspektionen anser att definitionen bör ges en annan lydelse för att motsvara bestämmelse i 1994 års kapitaltäckningslag (prop.

1994/95:50 s. 295). Enligt inspektionen har den i sin praxis ansett att bestämmelsen är tillämplig om det med beaktande av alla dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen finns dotterföretag som är institut etc. Den föreslagna lagtexten synes i stället ange att dotterföretagen vid sidan av kreditinstitutet enligt punkt a skall utgöra en grupp för sig som enligt punkt b skall uppfylla kravet på uteslutande eller huvudsakligen skall utgöra vissa typer av företag. Inspektionen anser att den praxis som gällt har fungerat bra. Det är enligt inspektionen viktigt att hindra att man kan kringgå reglerna genom att lägga in fler dotterföretag som inte driver finansiell verksamhet.

Enligt 1994 års kapitaltäckningslag definierades holdingföretag med finansiell verksamhet som ett finansiellt institut som har minst ett dotterföretag som är kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag och vars dotterföretag även i övrigt uteslutande eller huvudsakligen utgörs av sådana företag eller finansiella institut. Enligt förarbetena till den bestämmelsen skall dotterföretagen uteslutande eller huvudsakligen vara kreditinstitut, värdepappersbolag, motsvarande utländska företag eller finansiella institut (prop. 1994/95: 50 s. 295). Den lydelse som föreslås i promemorian har alltså i allt väsentligt samma lydelse som den som infördes ursprungligen. Mot bakgrund av vad som anförts av Finansinspektionen anser vi dock att punkten b ovan bör ges lydelsen ”vars dotterföretag uteslutande eller huvudsakligen utgörs av sådana företag som avses i a eller finansiella institut”. Orden ”även i övrigt” utgår alltså.

Holdingföretag med blandad verksamhet

I artikel 4.20 i kreditinstitutsdirektivet definieras holdingföretag med blandad verksamhet som ett moderföretag som inte är ett finansiellt holdingföretag, ett kreditinstitut eller ett blandat finansiellt holdingföretag i den mening som avses i direktiv 2002/87/EG (konglomeratdirektivet), och som har minst ett kreditinstitut bland sina dotterföretag.

I artikel 3.3 b i kapitalkravsdirektivet finns en definition av holdingföretag med blandad verksamhet som skall användas på grupper som inte innehåller något kreditinstitut. Enligt den definitionen har ordet kreditinstitut i definitionen i kreditinstitutsdirektivet bytts ut mot värdepappersföretag.

Definitionen av holdingföretag med blandad verksamhet har inte ändrats. Den har i gällande rätt genomförts genom bestämmelsen i 1 kap. 1 § 8 i 1994 års kapitaltäckningslag, som har fått ny lydelse fr.o.m. den 1 juli 2006. Definitionen i kapitaltäckningslagen bör oförändrad tas in i den nya kapitaltäckningslagen.

Företag som tillhandahåller anknutna tjänster

Enligt artikel 4.21 i kreditinstitutsdirektivet är ett företag som tillhandahåller anknutna tjänster ett företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller bedriva annan liknande verksamhet som har samband med ett eller flera kreditinstituts huvudsakliga verksamhet.

Enligt artikel 3.2 i kapitalkravsdirektivet har begreppet samma innebörd vid tillämpningen av reglerna i det direktivet, med den skillnaden att hänvisningen till kreditinstitut skall läsas som hänvisning till institut.

Definitionen har inte ändrats i 2006 års direktiv. Den har införlivats med svensk rätt genom bestämmelsen i 1 kap. 1 § 9 i 1994 års kapitaltäckningslag. Den definitionen bör föras över till den nya kapitaltäckningslagen.

Hänvisningar till S6-1

  • Prop. 2006/07:5: Avsnitt 22.10

6.2. Handelslagret

Regeringens förslag: Ett instituts handelslager består av alla positioner i finansiella instrument och råvaror som

1. institutet innehar i handelssyfte eller för att säkra andra positioner i handelslagret, och

2. inte är förenade med villkor som begränsar möjligheten att handla med dem eller, om de är förenade med sådana villkor, är möjliga att säkra.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att lagtexten bör återge de grundläggande riktlinjerna för vilka positioner, vid sidan av dem som uppfyller kraven enligt huvudregeln, som skall ingå i handelslagret.

Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att styrelsen inte skall behöva godkänna ett instituts handelsstrategi. Ett institut skall inte heller ha någon skyldighet att utfärda instruktioner. Sveriges Advokatsamfund önskar ett förtydligande av vad som avses med de olika begreppen position, exponering och innehav. Samfundet ställer sig också frågande till vad som avses med råvaror.

Kapitalkravsdirektivets innehåll

Handelslager

Artikel 11.1 i 2006 års kapitalkravsdirektiv innehåller en ny definition av begreppet handelslager (trading book). Enligt definitionen skall ett instituts handelslager bestå av alla positioner i finansiella instrument och råvaror som innehas antingen i avsikt att bedriva handel (”trading intent”) eller för att säkra (hedga)3 andra delar av handelslagret som antingen måste vara fria från alla villkor som inskränker möjligheten att handla med dem eller måste kunna säkras.

I begreppet position skall enligt artikel 11.2 i kapitalkravsdirektivet ingå egna positioner och positioner som härrör från verksamhet för kunders räkning eller som marknadsgarant.

3 Med ”hedge” avses de tekniker som en aktör, t.ex. en bank, kan använda sig av för att minska risknivån i en position eller uppsättning av positioner. Som exempel kan nämnas derivatinstrument.

Handelssyfte

Enligt artikel 11.2 i kapitalkravsdirektivet definieras positioner som innehas i avsikt att bedriva handel som sådana positioner som avsiktligt innehas för försäljning på kort sikt och/eller i avsikt att på kort sikt dra nytta av faktiska eller förväntade skillnader mellan inköps- och försäljningspriserna eller andra förändringar av priser eller räntesatser. Denna avsikt skall enligt artikel 11.3 i samma direktiv styrkas på grundval av de strategier, riktlinjer och förfaranden som institutet satt upp för att hantera positionen eller portföljen i enlighet med del A i bilaga VII. Enligt bilagan skall positioner/portföljer som innehas i avsikt att bedriva handel uppfylla följande krav:

– Det måste finnas en tydligt dokumenterad handelsstrategi för positionen/instrumentet eller portföljerna, som godkänts av personer i ledande befattning (senior management) och som omfattar den förväntade innehavsperioden.

– Det skall finnas klart definierade riktlinjer och förfaranden för aktiv förvaltning av positionerna. Dessa skall innehålla bl.a. fastställda positionslimiter (gränser), handlarmandat och positionsrapportering till personer i ledande befattning.

– Det skall finnas klart definierade riktlinjer och förfaranden för att övervaka positionen mot institutets handelsstrategi.

System och kontrollfunktioner

Av artikel 11.4 i kapitalkravsdirektivet framgår att instituten skall bygga upp och upprätthålla system och kontroller för att hantera handelslagret i enlighet med delarna B och D i bilaga VII till samma direktiv.

Av del B framgår att instituten skall bygga upp och upprätthålla system och kontroller som skall vara tillräckliga för att ge försiktiga och tillförlitliga värderingar av positionerna i handelslagret. Systemen och kontrollfunktionerna skall omfatta åtminstone följande.

– Skriftliga riktlinjer och förfaranden för värderingsprocessen. – Rapporteringsvägarna för den avdelning som är ansvarig för värderingsförfarandet skall vara tydliga och oberoende av handelsavdelningen.

– Vissa metoder för försiktig värdering. – Förfaranden för prisjusteringar och avsättningar till värderingsreserver.

Se även artikel 33 i kapitalkravsdirektivet. Enligt del D skall ett institut ha tydligt definierade riktlinjer och förfaranden för att fastställa vilka positioner som skall införas i handelslagret. Dessa riktlinjer och förfaranden skall vara förenliga med de kriterier som finns i artikel 11 i kapitalkravsdirektivet och ta hänsyn till institutets förmåga och praxis när det gäller riskhantering. Att dessa riktlinjer och förfarande efterlevs skall dokumenteras och underkastas regelbunden intern kontroll.

Instituten skall vidare ha klart definierade riktlinjer och förfaranden för den övergripande förvaltningen av handelslagret. Dessa riktlinjer och förfaranden skall sammanfattningsvis åtminstone ange följande.

– De verksamheter som av institutet anses vara handel och som utgör en del av handelslagret för kapitalkravsändamål.

– I vilken omfattning en position kan marknadsvärderas dagligen. – Vissa särskilda upplysningar om risker med positioner som är modellvärderade.

– I vilken omfattning institutet kan, och är skyldigt att åstadkomma värderingar för positionen som kan valideras externt och på ett konsekvent sätt.

– I vilken omfattning rättsliga restriktioner eller andra driftkrav skulle hindra institutets möjligheter att genomföra en avveckling eller säkring av positionen på kort sikt.

– I vilken omfattning institutet kan, och är skyldigt att, aktivt riskhantera positionen inom sin handelsverksamhet.

– I vilken omfattning institutet kan överföra risker eller positionen genom att registrera dem utanför eller i handelslagret och kriterierna för sådana överföringar.

Enligt del D i bilaga VII får de behöriga myndigheterna medge att vissa innehav av aktier eller andelar samt vissa tillskott som enligt kapitalbasreglerna skall avräknas från kapitalbasen får ingå i handelslagret. En förutsättning för att det skall få ske är att institutet kan visa att det är en aktiv marknadsgarant för dessa positioner (punkten 3). Även terminshandelsrelaterade transaktioner av repotyp som instituten redovisar utanför handelslagret får enligt de i bilagan angivna förutsättningar ingå i handelslagret (punkten 4).

Interna säkringar (internal hedge)

Enligt artikel 11.5 i kapitalkravsdirektivet får interna säkringar (internal hedges) ingå i handelslagret. När så är fallet tillämpas del C i bilaga VII till samma direktiv. Enligt bilagan avses med intern säkring en position som helt eller i väsentlig grad täcker komponentriskdelen4 av ett innehav utanför handelslagret eller en grupp av innehav.

Sådana positioner får höra till handelslagret om de förutsättningar som anges i del C i bilaga VII är uppfyllda. Dit hör att de innehas i avsikt att bedriva handel och att institutet uppfyller de allmänna kriterier som gäller för avsikt att bedriva handel och för försiktig värdering enligt delarna A och B i bilagan.

Skälen för regeringens förslag: De risker som instituten utsätter sig för i de olika verksamheterna har skiftande karaktär. Ett instituts strategier för att uppnå lönsamhet i den del av verksamheten som omfattar kreditgivning till hushåll är inte desamma som i den del av verksamheten som ägnar sig åt kapitalförvaltning. Ett mål med kapitaltäckningsreglerna är att anpassa kapitalkraven efter institutens affärsstrategiska syften och de risker som följer av verksamhetens olika inriktningar. Genom att – såsom i direktiven – göra en skillnad mellan kapitalkravet för positioner i handelslagret och kapitalkravet för exponeringar i övrig verksamhet uppnås detta mål.

Som framgår av avsnitt 9 hänför sig kapitalkravet för marknadsrisker, med undantag för valutakurs- och råvarurisker, uteslutande till de

4 Med komponentriskdel avses de risker som den interna säkringen är avsedd att täcka, t.ex. ränteriskdelen för en kredit.

positioner som ingår i handelslagret. För valutakurs- och råvarurisker skall kapitalkravet beräknas för hela verksamheten.

Det kan inte generellt slås fast att det är förmånligare för beräkningen av kapitalkravet om en position tillhör handelslagret än om den tillhör den övriga verksamheten. Direktivets bestämmelser riskerar emellertid att urholkas om det råder tveksamhet om vilka positioner som skall ingå i handelslagret och vilka som skall ligga utanför detta. Detta skulle kunna leda till att företagen varierar sammansättningen av handelslagret i syfte att reducera kapitalkravet. Vidare kan det försvåra en effektiv kontroll av att kapitaltäckningsreglerna följs.

I förhållande till gällande direktivbestämmelser ges handelslagret en tydligare definition i 2006 års kapitalkravsdirektiv. Vid sidan av att den befintliga definitionen av vad som avses med handelssyfte behålls, ställs krav på att instituten skall ha riktlinjer för vilka positioner som skall inkluderas i handelslagret, hur instituten skall styrka handelssyftet samt att instituten skall ha system och kontrollfunktioner för att hantera handelslagret. Syftet med den utvidgade definitionen är just att skapa en ökad klarhet om vilka kapitalkrav som är tillämpliga och begränsa möjligheterna för instituten att utnyttja regelverket för att minska kapitalkravet.

Med hänsyn till handelslagrets centrala betydelse för beräkningen av kapitalkravet, bör begreppet handelslagret definieras i den nya kapitaltäckningslagen. Definitionen bör ha samma funktionella inriktning som i direktivet och fånga in de delar av verksamheten som avser ett instituts positioner som innehas i handelssyfte. Härigenom anpassas kapitalkraven till den verksamhet instituten bedriver.

Begreppet position utgör en central komponent i definitionen av handelslagret. Med en position avses exempelvis ett innehav i ett finansiellt instrument eller en exponering, t.ex. tillgångar i balansräkningen och derivatkontrakt som redovisas som skulder (se avsnitt 10.2.1). Termerna exponering och position är alltså delvis överlappande. Termen position brukar dock användas i den verksamhet som avser värdepappersrörelse och används där som en beteckning för de poster som ingår i handelslagret. Termen syftar på posten som sådan. Dess värde bestäms sedan av de metoder som tillämpas för bestämmande av de olika kapitalkraven.

Trots att kapitalkravsdirektivet är ett minimidirektiv är det med hänsyn till samspelet mellan reglerna om kapitalkrav för kreditrisker i kreditinstitutsdirektivet och reglerna om kapitalkrav för marknadsrisker i kapitalkravsdirektivet, tveksamt om det är lämpligt att välja en annan definition av handelslaget än den som finns i kapitalkravsdirektivet. Varje utvidgning eller inskränkning av begreppet handelslagret riskerar nämligen att inskränka respektive vidga den del av institutets verksamhet som inte tillhör handelslagret och vars exponeringar skall kapitaltäckas enligt bestämmelserna om kreditrisker. Skilda regler i olika länder påverkar naturligtvis konkurrensen mellan instituten. En nationell definition som skiljer sig från EG-rättens riskerar också att bli mindre sträng än kapitalkravsdirektivets definition, eftersom det kan vara svårt att förutse vilket resultat den kommer att ge i varje enskilt fall. Mot denna bakgrund görs bedömningen att den svenska bestämmelsen bör ges en utformning som stämmer överens med den i direktivet.

Av definitionen av handelslagret bör det framgå att handelslagret består av alla positioner i finansiella instrument och råvaror som ett institut innehar antingen i handelssyfte eller för att säkra andra positioner i handelslagret. Det bör också framgå att för att ingå i handelslagret får positionen inte vara förenad med något villkor som begränsar möjligheten att handla med den eller, om de är förenade med sådana villkor, är möjliga att säkra (dvs. hedgas). Ytterligare vägledning om vilka poster som får ingå i handelslagret och omfattningen av dessa, bör framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

I direktivet definieras ”finansiellt instrument” (se avsnitt 6.3). Någon motsvarande definition finns, som påpekas av Sveriges Advokatsamfund, dock inte av termen råvara. Begreppet definieras inte heller i gällande rätt. I de ändringar som gjordes för att inkorporera marknadsriskerna i Basel I5, definierades råvara (commodity) som en fysisk produkt som är eller kan bli föremål för handel på en andrahandsmarknad, t.ex. jordbruksprodukter, mineraler (inklusive olja) och ädelmetaller. När det infördes en skyldighet att beräkna ett kapitalkrav för marknadsrisken råvarurisk i svensk rätt exemplifierades begreppet råvaror med metaller, pappersmassa, jordbruksprodukter, elektrisk kraft och andra energiprodukter (prop. 1999/2000:94 s. 36). I Basel II6 (punkt 224) anges som exempel på råvaror (commodities) råolja, metaller och skördeprodukter. Av dessa exempel framgår att termen råvara används i en mycket vid betydelse och omfattar såväl obearbetade produkter eller på annat sätt förädlade produkter. Vi anser dock att termen inte bör definieras i den nya kapitaltäckningslagen.

Observera att även om guld är en råvara så ingår det inte i beräkningen av marknadsrisken råvarurisk utan behandlas på samma sätt som valutakursrisker (se avsnitt 13.1).

Handelssyfte

Av artikel 11.2 i kapitalkravsdirektivet framgår under vilka förutsättningar en position innehas i avsikt att bedriva handel med den. Eftersom uttrycket är centralt för den närmare innebörden av begreppet handelslagret bör även det uttrycket definieras i lagen. I överensstämmelse med vad som framgår av kapitalkravsdirektivet bör det framgå av den nya kapitaltäckningslagen att handelssyfte tar sikte på positioner som innehas i syfte att på kort sig säljas vidare eller i syfte att på kort sikt dra nytta av faktiska eller förväntade skillnader mellan inköps- och försäljningspriser eller andra förändringar av priser eller räntesatser.

Som konstaterats ovan skall instituten ha riktlinjer och förfaranden för att bestämma vilka positioner som skall ingå i handelslagret. Vid utformningen av dessa riktlinjer måste instituten beakta innebörden av handelssyfte. Av artikel 11.3 i kapitalkravsdirektivet framgår emellertid att det även skall finnas strategier, riktlinjer och förfaranden som behandlar de positioner som instituten har i handelssyfte.

5 Amendment to the Capital Accord to Incorporate Market Risks, januari 1996, s. 27. 6 International Convergence of Capital Measurement and Capital Standards, juni 2006.

Mot denna bakgrund föreslås i promemorian att det i svensk rätt bör tas in en bestämmelse av vilken det framgår att för de positioner som innehas i handelssyfte skall instituten ha en handelsstrategi samt kunna styra handeln med positionerna och övervaka positionerna mot handelsstrategin. Enligt promemorian skall det för dessa ändamål finns skriftliga riktlinjer och instruktioner. Om ett institut saknar riktlinjer etc. för sådana positioner som de uppenbarligen har i handelssyfte strider detta mot reglerna.

Enligt Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anger direktivet inte att det behöver finnas några instruktioner. Vi menar emellertid att den omständigheten att instituten skall ha metoder för att kunna styra handeln etc. måste dessa metoder komma till uttryck på något sätt. Eftersom begreppet instruktioner används i svensk rätt för att beskriva dokument som verkställer inriktningen i de mer övergripande riktlinjerna, är det lämpligt att detta nämns i lag. Avsikten är dock inte att gå längre än direktivet. Detta kan förtydligas genom att bestämmelsen anger att institutet skall ha de riktlinjer och instruktioner som behövs.

Enligt promemorian är det styrelsen som ansvarar för att det finns riktlinjer och instruktioner. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att de svenska bestämmelserna bör följa direktivet så att styrelsen inte tillförs frågor av operativ karaktär. De påpekar att enligt kapitalkravsdirektivet är det ”den högsta ledningen” (senior management) som skall godkänna handelsstrategin. Vi delar föreningarnas uppfattning att styrelsen inte bör pekas ut som ansvarig för det närmare innehållet i dessa riktlinjer etc.

System och kontrollfunktioner

Av artikel 11.4 i kapitalkravsdirektivet framgår att instituten skall bygga upp och upprätthålla system och kontrollfunktioner för att hantera handelslagret. Av del B i bilaga VII framgår att systemen och kontrollerna skall ge försiktiga och tillförlitliga uppskattningar av positionernas värden.

De positioner som ingår i handelslagret värderas från olika typer av marknadsinformation. Ofta kan värdet av en position utläsas av de priser som finns tillgängliga på marknaden. Ibland krävs det dock att instituten själva, med stöd av relevant marknadsinformation, beräknar värdet på positionen. Eftersom positionernas värde utgör underlag för beräkningen av kapitalkraven är en korrekt värdering av positionerna en förutsättning för att kapitalkravsberäkningarna också skall bli korrekta. En felaktig värdering av en position innebär att det kapitalkrav som beräknas på positionen blir felaktigt.

Det framgår inte uttryckligen av kapitalkravsdirektivet om adekvata system och kontroller är en förutsättning för att positionerna skall medräknas i handelslagret, eller om det är ett fristående krav. Här görs dock bedömningen att det är det sistnämnda alternativet som avses.

Det behövs emellertid inte någon särskild bestämmelse om att ett institut skall ha betryggande system för att kunna uppskatta värdet på positionerna i handelslagret. Som framgår ovan måste alla institut ha riskhanteringssystem som gör det möjligt att mäta bl.a. riskens storlek, rapportera och ha kontroll över riskerna i institutet. Ett instituts system

och kontrollfunktioner för att värdera positionerna i handelslagret är en del av dess riskhantering.

Riktlinjer för positioner i handelslagret

Enligt del D i bilaga VII till kapitalkravsdirektivet skall instituten ha riktlinjer och förfaranden för att bestämma vilka positioner som skall ingå i handelslagret. Dessutom skall instituten ha riktlinjer och förfaranden för den övergripande förvaltningen av handelslagret. Av dessa skall det framgå bl.a. vilken verksamhet instituten anser utgör handel och hur instituten kan hantera riskerna i handelslagret (se avsnitt 7.1). I del D finns det också vissa närmare bestämmelser om hur specifika finansiella instrument skall hanteras när de ingår i handelslagret (se nedan). Syftet med dessa regler torde vara att det tydligt skall framgå var gränsen går mellan handelslagret och den övriga verksamheten för att därigenom undvika att kapitalkraven beräknas på ett felaktigt sätt samt att se till att det finns riktlinjer för hanteringen av riskerna i verksamheten.

I överensstämmelse med direktivet bör det införas en bestämmelse av vilken det framgår att ett institut skall fastställa vilka positioner som skall ingå i handelslagret. För detta ändamål skall instituten ha riktlinjer och instruktioner. Dessa riktlinjer, som skall utformas med utgångspunkt från de krav den nya kapitaltäckningslagen ställer, kommer att utgöra utgångspunkten när det bestäms om en position ingår i handelslagret eller inte. Om riktlinjerna avviker från lagen kan Finansinspektionen ingripa med sanktioner.

Enligt 6 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse skall banker och kreditmarknadsföretag ha tillförlitliga riskhanteringssystem. Enligt 6 kap. 5 § samma lag styrelsen i ett sådant företag vidare se till att det finns riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att styra rörelsen. Dessa bestämmelser har kombinerats med en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka åtgärder instituten skall vidta för att uppfylla de angivna kraven. I avsnitt 7 föreslås att motsvarande bestämmelser skall införas för värdepappersbolag.

De krav som direktivet ställer på den övergripande förvaltningen av handelslagret framgår av de bestämmelser som enligt gällande rätt gäller för banker och kreditmarknadsföretag och som här föreslås för värdepappersbolag (se avsnitt 7.1). Någon särskild bestämmelse härom behövs därför inte tas in i den nya kapitaltäckningslagen.

Interna säkringar, aktier och tillskott samt återköpsavtal relaterade till handelslagret

Enligt del D i bilaga VII får de behöriga myndigheterna tillåta att aktier och andelar och vissa tillskott som skall avräknas från kapitalbasen får ingå i handelslagret om institutet kan visa att det för dessa instrument är en aktiv marknadsgarant (market maker), dvs. har åtagit sig att köpa och sälja finansiella instrument för att upprätthålla likviditeten i instrumentet. Instrument som ett institut är aktiv marknadsgarant för ingår emellertid i

handelslagret redan enligt den ovan beskrivna huvudregeln. En följd av regeln i kapitalkravsdirektivet torde dock vara att dessa poster inte skall räknas av från kapitalbasen utan i stället skall ingå i handelslagret för beräkning av kapitalkravet för marknadsrisker. Denna undantagsbestämmelse behandlas närmare i avsnitt 8.2.2.

Enligt kapitalkravsdirektivet får emellertid även interna säkringar, aktier och vissa tillskott samt återköpsavtal relaterade till handelslagret under vissa förutsättningar ingå i handelslagret.

Med en intern säkring (internal hedge) avses enligt direktivet en position som helt eller delvis eliminerar risken i en exponering utanför handelslagret, exempelvis genom att ett institut säkrar kreditrisken i en exponering i verksamhet som ligger utanför handelslagret genom ett kreditderivat som ingår i handelslagret.

Enligt kapitalkravsdirektivet får en intern säkring räknas till handelslagret om den innehas i handelssyfte och kraven på försiktig värdering är uppfyllda (se föregående avsnitt). Syftet med denna bestämmelse är att instituten i kapitaltäckningshänseende skall kunna behandla interna säkringar som innehas i handelssyfte på samma sätt som om en sådan position ingåtts med en extern motpart. Institutet kan dock inte genom en intern säkring få några lättnader från de kapitalkrav som gäller i den övriga verksamheten så länge inte risken i handelslagret förs vidare till en extern motpart.

Enligt bilaga D får även vissa terminshandelsrelaterade transaktioner av repotyp som ett institut redovisar utanför handelslagret under vissa förutsättningar ingå i handelslagret.

Enligt de angivna bestämmelserna får de ovan angivna instrumenten räknas in i handelslagret trots att de inte ingår i handelslagret enligt huvudregeln i artikel 11.1–11.3. Det behövs därför särskilda bestämmelser för att de skall kunna ingå i handelslagret. Finansinspektionen anför i anslutning till detta att promemorians förslag innebär att det i princip är möjligt att hänföra vilka positioner som helst till handelslagret. Inspektionen föreslår att de grundläggande riktlinjerna för vilka positioner som skall ingå i handelslagret anges i lag och att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer sedan får ett bemyndigande att precisera innebörden av dessa riktlinjer.

De positioner som avses i kapitalkravsdirektivet, och som får räknas till handelslagret, utgör en begränsad krets av positioner. Det är således inte fråga om att föreskriva att vilka positioner som helst kan hänföras till handelslagret. Vi delar promemorians bedömning att lagen inte bör tyngas med en uppräkning av olika instrument som får inkluderas i handelslagret. Inte heller bör lagen ställa upp särskilda krav för vissa enskilda kategorier av positioner som i vissa specifika fall kan tillåtas ingå i handelslagret. Vilka positioner som får räknas till handelslagret samt kraven för att så skall få ske, utöver vad som följer av huvudregeln, bör i stället klargöras i föreskriftsform.

6.3. Finansiellt instrument

Regeringens förslag: Med ett finansiellt instrument avses ett avtal som ger upphov till en finansiell tillgång för en part samtidigt som en annan part får en finansiell skuld eller utfärdar ett egetkapitalinstrument.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Sveriges Advokatsamfund anser att definitionen av finansiellt instrument är välfunnen och bör kunna läggas till grund för motsvarande definitioner också i annan lagstiftning, med i varje enskilt fall erforderliga kvalifikationer.

Kapitalkravsdirektivets innehåll

Den nya definitionen av finansiellt instrument

Enligt artikel 3.1 första stycket e i 2006 års kapitalkravsdirektiv definieras finansiellt instrument som varje avtal som ger upphov till en finansiell tillgång för en part, samtidigt som en annan part ådrar sig en finansiell skuld eller utfärdar ett ägarandelsbevis.

Enligt artikel 3.1 tredje stycket skall finansiella instrument omfatta både primära finansiella instrument eller likvida instrument och finansiella derivatinstrument vilkas värde är beroende av priset för ett underliggande finansiellt instrument eller av räntesats, index eller pris för någon annan underliggande faktor och åtminstone omfattar de instrument som anges i avsnitt C i bilaga 1 i direktiv 2004/39/EG.

Finansiellt instrument enligt direktivet om marknader för finansiella instrument (2004/39/EG) (MiFID)

I del C i bilaga 1 till MiFID definieras ett finansiellt instrument som

1. Överlåtbara värdepapper.

2. Penningmarknadsinstrument.

3. Andelar i företag för kollektiva investeringar.

4. Optioner, terminskontrakt, swappar, räntesäkringsavtal och varje annat derivatkontrakt som avser värdepapper, valutor, räntor eller avkastningar, eller andra derivatinstrument, finansiella index eller finansiella mått som kan avvecklas fysiskt eller kontant.

5. Optioner, terminskontrakt, swappar, räntesäkringsavtal och varje annat derivatkontrakt som avser råvaror, som måste avvecklas kontant eller kan avvecklas kontant på en av parternas begäran (på grund av ett annat skäl än utebliven betalning eller någon annan händelse som leder till kontraktets upphörande).

6. Optioner, terminskontrakt, swappar och varje annat derivatkontrakt som avser råvaror som kan avvecklas fysiskt förutsatt att de handlas på en reglerad marknad och/eller en MTF-plattform.

7. Optioner, terminskontrakt, swappar, terminer och varje annat derivatkontrakt som avser råvaror, som kan avvecklas fysiskt om inget

annat anges i C punkten 6 och som inte är för kommersiella ändamål, som anses ha egenskaper som andra derivat till finansiella instrument, med utgångspunkt från bland annat om clearing och avveckling sker via erkända avvecklingsorganisationer, eller om de är föremål för regelmässiga marginalsäkerhetskrav.

8. Derivatinstrument för överföring av kreditrisk.

9. Finansiella kontrakt avseende prisdifferenser. 10. Optioner, terminskontrakt, swappar, räntesäkringsavtal och varje annat derivatkontrakt som avser klimatvariationer, fraktavgifter, utsläppsrätter eller inflationstakten eller någon annan officiell ekonomisk statistik, som måste avvecklas kontant eller kan avvecklas kontant på en av parternas begäran (på grund av ett annat skäl än utebliven betalning eller någon annan händelse som leder till kontraktets upphörande), samt varje annat derivatkontrakt som avser tillgångar, rättigheter, skyldigheter, index och åtgärder om inte något annat anges i detta avsnitt C, som anses ha egenskaper som andra derivat till finansiella instrument, med utgångspunkt från bland annat om det handlas på en reglerad marknad eller en MTF-plattform, om clearing och avveckling sker via erkända avvecklingsorganisationer, eller om de är föremål för regelmässiga marginalsäkerhetskrav.

Överlåtbara värdepapper är enligt artikel 4.1.18 värdepapper (utom betalningsmedel) som kan bli föremål för handel på kapitalmarknaden.

Som exempel anges

a) aktier och andra värdepapper som motsvarar andelar i aktiebolag, bolag med personligt ansvar eller andra enheter samt depåbevis för aktier,

b) obligationer eller andra skuldförbindelser, inklusive depåbevis för sådana värdepapper,

c) alla andra värdepapper som ger rätt att förvärva eller sälja sådana överlåtbara värdepapper eller som resulterar i en kontantavveckling som beräknas utifrån noteringar för överlåtbara värdepapper, valutor, räntor eller avkastningar, råvaror, eller andra index eller mått.

Penningmarknadsinstrument är enligt artikel 4.1.19 sådana kategorier av instrument som normalt omsätts på penningmarknaden. Som exempel anges statsskuldväxlar, inlåningsbevis och företagscertifikat, med undantag av betalningsmedel.

Skälen för regeringens förslag: Till skillnad från 1993 års kapitalkravsdirektiv innehåller 2006 års kapitalkravsdirektiv inte någon mer eller mindre uttömmande uppräkning av vad som avses med ett finansiellt instrument. I stället definieras ett finansiellt instrument som varje avtal som ger upphov till en finansiell tillgång för en part, samtidigt som en annan part ådrar sig en finansiell skuld eller utfärdar ett ägarandelsbevis.

En definition av finansiella instrument liknande den i kapitalkravsdirektivet finns i punkten 11 i den internationella redovisningsstandarden IAS 32 (Finansiella instrument; upplysningar och klassificering). Där definieras ett finansiellt instrument som varje form av avtal som ger upphov till både en finansiell tillgång i ett företag och en finansiell skuld eller ett egetkapitalinstrument i ett annat företag.

Enligt IAS 32 är en finansiell tillgång varje tillgång i form av

a) kontanter,

b) egetkapitalinstrument i ett annat företag,

c) avtalsenlig rätt att

i) erhålla kontanter eller annan finansiell tillgång från ett annat företag, ii) byta en finansiell tillgång eller en finansiell skuld med annat företag enligt villkor som kan komma att visa sig vara förmånliga,

d) avtal som kommer eller kan komma att regleras i företagets egna egetkapitalinstrument och är

i) ett instrument som inte är derivat och som medför att företaget är eller kan bli förpliktigat att erhålla ett variabelt antal av företagets egetkapitalinstrument,

ii) ett derivat som kommer eller kan komma att regleras på annat sätt än genom att byta ett fastställt kontantbelopp eller annan finansiell tillgång mot ett fastställt antal av företagets egna egetkapitalinstrument. I detta syfte innefattar företagets egna egetkapitalinstrument inte instrument som i sig själva är avtal om framtida mottagande eller leverans av företagets egna egetkapitalinstrument.

En finansiell skuld är varje skuld som

a) innebär en avtalsenlig skyldighet

i) att erlägga kontanter eller annan finansiell tillgång till ett annat företag, eller

ii) att byta en finansiell tillgång eller en finansiell skuld med annat företag under villkor som kan komma att visa sig vara oförmånliga.

b) avtal som kommer eller kan komma regleras i företagets egna kapitalinstrument och är

i) ett instrument som inte är derivat och som medför att företaget är eller kan bli förpliktigat att erlägga ett variabelt antal av företagets egna egetkapitalinstrument

ii) ett derivat som kommer eller kan komma att regleras på annat sätt än genom att byta ett fastställt kontantbelopp eller annan finansiell tillgång mot ett fastställt antal av företagets egna egetkapitalinstrument. I detta syfte innefattar företagets egna egetkapitalinstrument inte instrument som i sig själva är avtal om framtida mottagande eller leverans av företagets egna egetkapitalinstrument.

Enligt IAS 32 avses med ett egetkapitalinstrument varje form av avtal som styrker en residual rätt i ett företags tillgångar efter avdrag för alla dess skulder.

Som exempel på finansiella instrument nämns i IAS 32 (VT 3 och 4) – kontanter, – tillgodohavande i en bank, – kundfordringar och leverantörskrediter, – kortfristiga värdepapper som fordringar respektive skulder, – lånefordringar och låneskulder, och – obligationsfordringar och obligationsskulder. Med egetkapitalinstrument avses en rätt i ett företags nettotillgångar t.ex. en aktie. Även derivat utgör ett finansiellt instrument. Ett derivat är ett kontrakt vars värde bestäms av förändringen i exempelvis en särskild ränta eller priset på ett värdepapper. En vanlig typ av derivat är optioner att i framtiden förvärva aktier till ett förutbestämt pris. Många derivat kan anta såväl ett positivt som ett negativt värde.

Utöver vad som nu sagts skall dock alla de instrument som räknas upp i MiFID omfattas av definitionen av finansiellt instrument i kapitalkravsdirektivet.

Begreppet finansiellt instrument i kapitalkravsdirektivet har en delvis annan innebörd än i t.ex. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument och lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. I båda dessa lagar definieras finansiellt instrument som ”fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden”. För att det inte skall råda någon tveksamhet om vad som avses med finansiella instrument i kapitaltäckningssammanhang, bör begreppet definieras i den nya kapitaltäckningslagen.

Eftersom kapitalkravsdirektivet är ett minimidirektiv (se t.ex. skäl 8 och artikel 1.2) får dock medlemsstaterna införa strängare bestämmelser än de som finns i direktivet. Vi ser dock inte något behov av att gå längre än vad direktivet föreskriver. Mot denna bakgrund bör definitionen av finansiella instrument ges en lydelse motsvarande den i kapitalkravsdirektivet. I stället för att använda begreppet ägarandelbevis bör dock i likhet med IAS 32 begreppet ”egetkapitalinstrument” användas.

I avsnitt 6.2 föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka poster som får ingå i handelslagret och omfattningen av dessa. Detta bemyndigande gör det möjligt att föreskriva vilka finansiella instrument (enligt definitionen ovan) som skall ingå i handelslagret.

7. Riskhantering m.m. och kapitalutvärderingsprocessen

Hänvisningar till S7

  • Prop. 2006/07:5: Avsnitt 22.4

7.1. Styrformer, riskhantering och intern kontroll

Regeringens förslag: En bank och ett kreditmarknadsföretag skall identifiera, mäta, styra, internt rapportera och ha kontroll över de risker deras rörelser är förknippade med. Företagen skall vidare ha en tillfredställande intern kontroll.

En banks och ett kreditmarknadsföretags rörelser skall organiseras och drivas på ett sådant sätt att deras struktur, förbindelser med andra företag och ställning kan överblickas.

Styrelsen skall ansvara för att kraven på soliditet och likviditet, riskhantering och genomlysning är uppfyllda.

Motsvarande bestämmelser skall införas i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Styrelsen i ett värdepappersbolag skall vidare se till att det finns riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att styra rörelsen.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorian innehöll emellertid inte någon ändring av bestämmelsen om genomlysning eller någon uttrycklig bestämmelse om proportionalitet eller om att styrelsens ansvar för att kraven på soliditet och likviditet, riskhantering och genomlysning är uppfyllda. Den angav vidare att rutinerna för intern kontroll skall vara tillfredsställande.

Remissinstanserna: Riksbanken påpekar att artikel 22 i kreditinstitutsdirektivet även ställer krav på att instituten skall vara genomlysbara. Finansinspektionen anser att lagtexten närmare bör anpassas till ordalydelsen i direktivet. De befintliga bestämmelserna i lagen om och bank- och finansieringsrörelse bör därför kompletteras med en bestämmelse om att instituten skall ha effektiva styrformer som bl.a. omfattar en tydlig organisationsstruktur, effektiva metoder med en väl definierad, överblickbar och konsekvent ansvarsfördelning för att identifiera, hantera övervaka och rapportera de risker som institutet är eller kan komma att bli exponerat för. Det bör också framgå att varje institut skall ha en tillfredsställande intern kontroll, däribland sunda rutiner för administration och redovisning. Det bör också uttryckligen framgå att kraven på styrformer, organisation, riskhantering samt intern kontroll skall omfatta hela institutets verksamhet och stå i proportion till arten och omfattningen av institutets verksamhet och komplexitetsgrad.

Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anför att det inte är rutinerna för intern kontroll utan hela den interna kontrollen som skall vara tillfredsställande.

Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 22.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall hemländernas behöriga myndigheter kräva att varje kreditinstitut har effektiva styrformer, som bl.a. omfattar en tydlig organisationsstruktur med en väl definierad, överblickbar och konsekvent ansvarsfördelning, effektiva metoder för att identifiera, hantera, övervaka och rapportera de risker som kreditinstitutet är eller skulle kunna bli exponerat för,

tillfredsställande rutiner för intern kontroll, däribland sunda förfaranden för administration och redovisning.

Enligt artikel 22.2 i samma direktiv skall dessa styrformer, metoder och rutiner omfatta hela verksamheten och stå i proportion till arten och omfattningen av kreditinstitutets verksamheter och till dess komplexitetsgrad. De tekniska kriterierna i bilaga V skall beaktas.

Enligt artikel 68.1 i kreditinstitutsdirektivet skall varje kreditinstitut individuellt uppfylla de förpliktelser som anges i artikel 22.

Av artiklarna 2 och 34 i 2006 års kapitalkravsdirektiv framgår att reglerna i artiklarna 22, 68.1 och bilaga V till kreditinstitutsdirektivet gäller även för värdepappersföretag.

I bilaga V till kreditinstitutsdirektivet finns tekniska kriterier för organisation och riskhantering. Dessa behandlas i det följande.

Styrning

Enligt punkten 1 i bilaga V skall den ansvariga ledningen ange formerna för uppdelningen av ansvar inom organisationen och förebyggande av intressekonflikter.

De krav som ställs på riskhanteringssystem

Enligt punkten 2 i bilaga V, som behandlar riskhantering, skall den ansvariga ledningen godkänna och periodiskt se över strategier och riktlinjer för att ta på sig, hantera, övervaka och reducera de risker som kreditinstituten är exponerade eller kan exponeras för, däribland de risker som skapas av den makroekonomiska miljön där de verkar med hänsyn till konjunkturcykelns olika faser.

Kredit- och motpartsrisker behandlas i punkterna 3–5. Där sägs att kreditgivning skall baseras på sunda och väldefinierade kriterier.

Förfarandet för att godkänna, ändra, förnya och återfinansiera krediter skall fastställas klart. Genom effektiva system skall det bedrivas en löpande förvaltning och övervakning av de olika kreditriskbärande portföljerna och exponeringarna, bl.a. för att identifiera och hantera problemkrediter och genomföra behövliga värderegleringar och avsättningar. Kreditportföljerna skall ha en lämplig diversifiering med hänsyn till kreditinstitutets målmarknader och övergripande kreditstrategi.

Beträffande kvarstående risker skall enligt punkten 6 risken för att kreditinstitutets erkända kreditriskreducerande tekniker visar sig vara mindre effektiva än förväntat, åtgärdas och kontrolleras genom skriftliga riktlinjer och förfaranden.

Enligt punkten 7 skall koncentrationsrisker som uppstår till följd av exponering mot motparter, grupper av motparter med inbördes anknytning och motparter inom samma ekonomiska sektor, geografiska region, eller exponeringar som avser samma verksamhet eller råvara, och vid tillämpning av metoder för kreditriskreducering, inbegripet särskilt risker i samband med stora indirekta kreditexponeringar (exempelvis mot en enskild emittent av säkerheter) åtgärdas och kontrolleras genom skriftliga riktlinjer och förfaranden.

07:5

Prop. 2006/ Enligt punkten 8 skall risker som uppstår till följd av värdepapperisering där kreditinstitutet är originator eller medverkande institut utvärderas och åtgärdas genom lämpliga riktlinjer och förfaranden för att bl.a. säkerställa att transaktionens ekonomiska innehåll avspeglas fullständigt i riskbedömning och ledningens beslut. Likviditetsplaner för att åtgärda effekterna av både planerad och förtida amortering skall finnas hos det kreditinstitut som initierar rullande värdepapperisering med bestämmelser om förtida amortering (punkten 9).

Enligt punkten 10 skall det införas riktlinjer och förfaranden för mätning och hantering av alla väsentliga källor till och effekter av marknadsrisker.

Av punkten 11 framgår att det skall inrättas system för att utvärdera och hantera risker till följd av möjliga ränteförändringar, i den utsträckning som de påverkar kreditinstitutets icke-handelsrelaterade verksamhet.

Reglerna i punkterna 12 och 13 behandlar operativ risk. Enligt dessa regler skall det införas riktlinjer och förfaranden för att utvärdera och hantera exponering för operativ risk, inbegripet extrema händelser med stor inverkan på institutets verksamhet. Det skall vidare finnas beredskaps- och kontinuitetsplaner för att säkerställa ett kreditinstituts förmåga att verka löpande och begränsa förlusterna vid en allvarlig störning i verksamheten.

För likviditetsrisker föreskrivs i punkten 14 att det skall finnas riktlinjer och förfaranden för kontinuerlig och framåtblickande mätning och hantering av institutets nettofinansieringsposition och finansieringsbehov. Alternativa scenarion skall övervägas och de antaganden som ligger till grund för besluten om nettofinansieringspositionen skall ses över regelbundet. Enligt punkten 15 skall det också finnas beredskapsplaner för att hantera likviditetskriser.

Skälen för regeringens förslag: Av de regler som beskrivits i det föregående framgår vilka krav som direktiven ställer på ett instituts styrformer, riskhantering och interna kontroll. Kraven gäller för alla kreditinstitut och värdepappersbolag. De nämnda företagens verksamheter kan dock vara begränsade i olika avseenden. Kraven får då anpassas till verksamhetens omfattning, se artikel 22.2 i kreditinstitutsdirektivet. Som exempel kan nämnas att inte alla värdepappersbolag lämnar kredit. Av detta följer att flera av de specifika krav som gäller för kreditrisker enligt bilaga V till kreditinstitutsdirektivet inte gäller för dessa företag. Kraven får vidare anpassas till omfattningen av den verksamhet som drivs av instituten.

De krav som ställs upp är ett led i att se till att instituten har tillräckligt stort kapital i förhållande till sina risker (se även avsnitt 7.2).

Gällande rätt

I lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse finns ett antal övergripande bestämmelser om bankers och kreditmarknadsföretags (kreditinstitut) rörelser. Enligt bestämmelsen om soliditet och likviditet skall ett kreditinstituts rörelse drivas på ett sådant sätt att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras (6 kap. 1 §).

Bestämmelsen om soliditet och likviditet behandlas utförligare i avsnitt 7.2.

Enligt en bestämmelse om riskhantering skall ett kreditinstitut identifiera, mäta, styra och ha kontroll över de risker som dess rörelse är förknippad med. Kreditinstitutet skall därvid särskilt se till att dess kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras (6 kap. 2 §). Av motiven till bestämmelsen (prop. 2002/03:139 s. 278 ff) framgår bl.a. att den ställer upp de mål som ett fungerande riskhanteringssystem skall uppnå, men utan att närmare ange hur det skall ske. Grundläggande beståndsdelar i ett bra riskhanteringssystem sägs vara fungerande informationsvägar, beslutssystem samt styrning och styrsystem.

I de nämnda förarbetena beskrivs riskhanteringsprocessen på följande sätt. Det första ledet i processen är att identifiera vilka riskerna är. Därefter skall riskens storlek uppskattas (mätas). Detta gäller både enskilda risker och rörelsens samlade risk. I begreppet styra ligger att instituten skall ha kunskap och förmåga att aktivt styra sina risker. Detta krav innebär att institutet måste kunna styra rörelsens utveckling och aktivt utnyttja riskreducerande möjligheter. Till grund för bedömningen av vilka riskbegränsade åtgärder som skall vidtas måste ligga en uppfattning om vilka risker som är acceptabla i rörelsen. Med begreppet ha kontroll avses att det måste finnas en kontrollfunktion som granskar efterlevnaden av olika system och instruktioner.

Att det skall vara möjligt att genomlysa en banks och ett kreditmarknadsföretags rörelser framgår av 6 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Enligt den bestämmelsen skall rörelsen organiseras och drivas på ett sådant sätt att företagets ställning kan överblickas. När det gäller rörelsens bedrivande innebär bestämmelsen att företagets tillgångar skall vara överblickbara och dess ekonomiska ställning möjlig att värdera med någorlunda säkerhet. När det gäller organisationen av rörelsen innebär bestämmelsen att såväl den juridiska personen som den faktiska strukturen skall vara uppbyggd så att det utan svårighet går att överblicka ansvars- och ägarförhållanden. Detta gäller i förhållande till såväl Finansinspektionen och Riksbanken som externa intressenter samt företagens ägare och ledning (prop. 2002/03:139 s. 276 f).

Det övergripande ansvaret för att bestämmelserna om soliditet och likviditet, riskhantering och genomlysning är uppfyllda vilar på styrelsen (prop. 2002/03:139 s. 530). Enligt 6 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse skall styrelsen i ett kreditinstitut se till att det finns interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att styra rörelsen. Begreppet riktlinjer omfattar strategi- och policydokument, medan begreppet instruktioner omfattar mer grundläggande regler för t.ex. kreditgivning och kredithantering. Som exempel på vad riktlinjerna kan komma att innehålla nämns vilka risknivåer som är acceptabla. Syftet med bestämmelsen är att instituten skall förmås att ange inriktningen för olika verksamheter, risker eller funktioner i den omfattning som behövs för att på ett övergripande plan styra rörelsen (prop. 2002/03:139 s. 351 ff). Om det är erforderligt med riktlinjer och instruktioner för en viss verksamhet avgörs främst med ledning av de

krav som kommer till uttryck i bestämmelserna om soliditet och likviditet, riskhantering och genomlysning. En verksamhets relativa vikt i förhållande till den samlade rörelsen är av betydelse. Ju mer omfattande eller potentiellt resultatpåverkande en verksamhet är desto större skäl finns det att utfärda riktlinjer eller instruktioner för den (prop. s. 531).

Det finns inte några motsvarande bestämmelser i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Enligt den lagen skall dock värdepappersrörelse drivas så att allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden upprätthålls och enskildas kapitalinsatser inte otillbörligen äventyras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.

Effektiva metoder för riskhantering

Av artikel 22.1 i kreditinstitutsdirektivet framgår att ett institut skall ha effektiva metoder för att identifiera, hantera, övervaka och rapportera de risker som kreditinstitutet är eller skulle kunna bli exponerat för. Vad detta innebär preciseras i bilaga V. De kriterier som beskrivs i bilagan skall dock inte ses som en uttömmande uppräkning av vilka krav som ställs på riskhanteringssystemen för att metoderna skall anses uppfylla kraven i artikel 22.1. De mål som kreditinstitutsdirektivet anger att ett riskhanteringssystem skall uppnå motsvarar dem som finns i 6 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Begreppet ”identifiera” förekommer i lagen om bank och finansieringsrörelse och kreditinstitutsdirektivet. I övrigt använder de båda regelverken olika formuleringar för att beskriva beståndsdelarna i ett effektivt riskhanteringssystem. Innebörden i de båda regelverken torde dock vara desamma. Det i kreditinstitutsdirektivet använda begreppet ”hantera” torde innebära att institutet skall kunna uppskatta riskens storlek (mäta den) och vidta de åtgärder som bedöms nödvändiga (styra). Det i kreditinstitutsdirektivet använda begreppet ”övervaka” torde innebära att instituten skall kontrollera hur riskernas utvecklas över tiden. Även detta torde rymmas under rekvisitet ”styra” i riskhanteringsbestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Kravet på rapportering i kreditinstitutsdirektivet innebär att det skall finnas fungerande informationsvägar för att hålla såväl institutets styrelse och övriga ledning som handläggare och andra beslutsfattare i organisationen underrättade om riskernas storlek och utveckling. Begreppet ”rapportera” i kreditinstitutsdirektivet har inte någon uttrycklig motsvarighet i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Som framgår av förarbetena till bestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse är dock fungerande informationsvägar en grundläggande beståndsdel i ett bra riskhanteringssystem (prop. 2002/03:139 s. 278). Även om ett institut knappast kan uppfylla de fyra övergripande målen (identifiera, mäta, styra och ha kontroll över riskerna) utan att ha fungerande informationsvägar, bör dock även rapporteringskravet för tydlighetens skull komma till uttryck i riskhanteringsbestämmelsen. Av riskhanteringsbestämmelsen i 6 kap. 2 § lagen om bank och finansieringsrörelse bör det därför framgå att ett kreditinstitut – förutom att identifiera, mäta, styra och ha kontroll – internt skall rapportera sina risker.

Enligt 16 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett kreditinstitut skall vidta för att uppfylla kraven på riskhantering i 6 kap. 2 §. Detta bemyndigande gör det möjligt – och även nödvändigt för att genomföra kreditinstitutsdirektivet – att meddela föreskrifter med ett sådant innehåll som avses i bl.a. bilaga V till detta direktiv.

Lagen om värdepappersrörelse innehåller inte någon bestämmelse motsvarande den som finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse. För värdepappersbolag torde dock motsvarande följa av sundhetsbestämmelsen i lagen (1 kap. 7 §). Med hänsyn till vikten av att det finns fungerande riskhanteringssystem i bolagen är denna lösning emellertid inte tillfredsställande. För värdepappersbolagen bör det därför införas bestämmelser motsvarande dem i direktivet. Här föreslås att den bestämmelsen skall ges samma lydelse som den bestämmelse som finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Styrformer

Enligt artikel 22 i kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet skall ett institut ha effektiva styrformer som bl.a. omfattar en tydlig organisationsstruktur med en väl definierad överblickbar och konsekvent ansvarsfördelning. Ett annat sätt att uttrycka detta är att säga att institutet skall vara genomlysbart, se 6 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Effektiva styrformer är emellertid också en nödvändig beståndsdel i ett fungerande riskhanteringssystem. I promemorian gjordes bedömningen att regeln i artikel 22 om effektiva styrformer får anses omhändertagen genom bestämmelserna om riskhantering i 6 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och bestämmelsen i 5 § samma kapitel om att styrelsen skall se till att det finns skriftliga interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att styra rörelsen.

Vi delar emellertid Riksbankens och Finansinspektionens bedömning att det som sägs om effektiva styrformer i artikel 22 tydligare bör komma till uttryck i lag. Som Riksbanken anför bör det ske genom en hänvisning till bestämmelsen om genomlysning i 6 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Enligt nämnda paragraf är en banks eller ett kreditmarknadsföretags organisation genomlysbar om företagets ställning går att överblicka. Regeln i kreditinstitutsdirektivet föreskriver emellertid att organisationsstrukturen skall vara tydlig. Bestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse bör därför preciseras något. Av bestämmelsen bör det framgå att en banks och ett kreditmarknadsföretags rörelse skall organiseras och drivas på ett sådant sätt att inte bara dess ställning utan även dess strukturer kan överblickas. Det bör emellertid också förtydligas att en bank eller ett kreditmarknadsföretag är genomlysbart om också dess förbindelser med andra företag går att överblicka.

Som framgår av förarbetsuttalandena i gällande rätt (se ovan) har styrelsen det övergripande ansvaret för att instituten uppfyller kraven på soliditet och likviditet, riskhantering och genomlysning. För att framhålla

detta bör styrelsens ansvar för styrningen av institutet framgå av en ny bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse.

För värdepappersbolag bör det i lagen om värdepappersrörelse införas motsvarande bestämmelser. Det kan visserligen diskuteras om bestämmelserna i den lagen behöver ha samma innebörd som bestämmelserna i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Den verksamhet som drivs av värdepappersbolag är nämligen inte lika riskfylld som den som drivs av kreditinstitut. Direktivens utformning ger dock ett mycket litet utrymme för att utforma kraven på olika sätt för kreditinstitut och värdepappersbolag. De skilda verksamheter som drivs av kreditinstitut och värdepappersbolag bör återspeglas i de krav som ställs på respektive institutstyp (se även om proportionalitetsprincipen nedan).

Intern kontroll

Enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall ett institut också ha tillfredsställande rutiner för intern kontroll, däribland sunda förfaranden för administration och redovisning. En i sak överensstämmande regel fanns i 2000 års kreditinstitutsdirektiv, som föreskrev att kreditinstituten skall tillämpa sunda rutiner för administration, redovisning och erforderlig intern kontroll.

Begreppet intern kontroll definieras inte i kreditinstitutsdirektivet. Viss vägledning av vad som i allmänhet avses med intern kontroll finns dock i Finansinspektionens allmänna råd (2005:1) om styrning och kontroll av finansiella företag. Där lämnar inspektionen rekommendationer beträffande den interna kontrollen. Enligt dessa allmänna råd kan ett företag genom god intern kontroll säkerställa

– en ändamålsenlig och effektiv organisation av verksamheten, – tillförlitlig finansiell rapportering, – effektiv drift och förvaltning av organisationssystem, – en god förmåga att identifiera, mäta, övervaka och hantera sina risker, och

– en god förmåga att efterleva lagar, förordningar, interna regler och god sed eller god standard.

I de allmänna råden anger Finansinspektionen att en god intern kontroll kan uppnås exempelvis genom att

– följa upp verksamheten löpande och se till att det finns kontroller som säkerställer att rapporteringen på ett rimligt sätt återspeglar verksamheten,

– kontrollera löpande att resurser utnyttjas effektivt och i syfte att nå företagets mål,

– ta fram interna regler, samt dokumentera och uppdatera dessa löpande,

– fördela ansvar och arbete så att intressekonflikter undviks, – se till att en befattningshavare inte ensam handlägger en transaktion genom hela behandlingskedjan (dualitetsprincipen),

– säkerställa genom kontroller att information lämnas om utvecklingen inom ett verksamhetsområde avviker från riktlinjer och mål i företaget,

– säkerställa genom kontroller för informationssäkerhet och fysisk säkerhet, kontinuitet i verksamheten och skydda företagets och kundernas tillgångar,

– se till att informations- och rapporteringssystem säkerställer aktuell och relevant information om institutets verksamhet och riskexponering etc.

Av inspektionens föreskrifter framgår vidare att det i företaget bör finnas en funktion för självständig riskkontroll liksom en funktion som utgör ett stöd för att verksamheten drivs enligt gällande regler (compliancefunktion). Styrelsen bör vidare se till att det finns en oberoende granskningsfunktion (internrevision) som utvärderar den interna kontrollen (som innefattar riskkontrollen och compliancefunktionen).

Av beskrivningen i det föregående framgår att det finns ett nära samband mellan en fungerande riskhantering och god intern kontroll. Som exempel kan nämnas den operativa risken. I kreditinstitutsdirektivet definieras operativ risk som risken för förluster till följd av icke ändamålsenliga eller inte fungerande interna förfaranden, mänskliga fel, system eller yttre händelser, inbegripet rättsliga risker (artikel 4.22). I hanteringen av den operativa risken ingår en fungerande intern kontroll. På liknande sätt ingår intern kontroll i hanteringen av de övriga riskerna, t.ex. de finansiella riskerna kreditrisk och marknadsrisk.

De krav som riskhanteringsbestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse ställer upp, kan bara uppfyllas om det finns en god intern kontroll. En god intern kontroll är alltså en del i en fungerande riskhantering och kapitalutvärdering. Det är därför inte nödvändigt att införa någon uttrycklig bestämmelse i lagen om bank- och finansieringsrörelse om att ett kreditinstitut skall ha tillfredsställande intern kontroll. Det kan dock finnas ett värde i att vara tydlig. Här föreslås därför att riskhanteringsbestämmelsen preciseras så att det framgår att tillfredsställande intern kontroll är ett moment i en fungerande riskhantering. I promemorian föreslogs att bestämmelsen skulle ange att instituten skall ha tillfredsställande rutiner för intern kontroll. Som

Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen pekar på är det den interna kontrollen och inte bara rutinerna för den som skall vara tillfredsställande.

Finansinspektionen anser att det dessutom av den nya kapitaltäckningslagen bör framgå att den interna kontrollen inkluderar sunda rutiner för administration och redovisning. Eftersom detta bara är en del av den interna kontrollen anser vi att en sådan precisering skulle bli missvisande.

Lagen om värdepappersrörelse innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om intern kontroll. En bestämmelse motsvarande den i kreditinstitutsdirektivet bör därför tas in i den lagen.

Proportionalitetsprincipen

Redan av förarbetena till de nuvarande bestämmelserna framgår att de krav som ställs på instituten enligt bestämmelserna om soliditet och likviditet, riskhantering och genomlysning kan variera med de verksamheter instituten ägnar sig åt (prop. 2002/03:39 s. 275, 277 och 279 f). Med hänsyn till Finansinspektionens önskemål bör det dock direkt av den nya kapitaltäckningslagen framgå att de krav som ställs på stabilitet och likviditet, riskhantering, genomlysning samt strategier,

riktlinjer och instruktioner skall tillämpas i proportion till arten och omfattningen av ett instituts verksamheter och deras komplexitetsgrad. Vi vill erinra om att denna princip också bör beaktas vid utformningen av inspektionens föreskrifter.

Regleringen i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersrörelse omfattar hela institutets verksamhet om inte annat framgår av respektive lag. Det är därför inte nödvändigt att, som Finansinspektionen föreslår, uttryckligen ange att de nämnda bestämmelserna gäller för hela institutets verksamhet.

Hänvisningar till S7-1

  • Prop. 2006/07:5: Avsnitt 22.10

7.2. Kapitalutvärderingsprocessen

Regeringens förslag: Ett institut skall ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat för. Institutet skall utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande. En motsvarande bestämmelse skall tas in för värdepappersbolag. För värdepappersbolag skall det också införas en bestämmelse om soliditet och likviditet enligt vilken ett värdepappersbolags rörelse skall drivas på ett sådant sätt att dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras.

Promemorians förslag: Innehöll inte någon uttrycklig bestämmelse om kapitalutvärderingsprocessen.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att kapitalutvärderingsprocessen i artikel 123 uttryckligen bör framgå av lagtext. Inspektionen anser vidare att kapitaltäckningsgraden inte är ett soliditetsmått och efterlyser klargörande i lagtext. FAR noterar att det är mycket begränsade förändringar som görs i lagen om bank- och finansieringsrörelse och som inte reflekterar de förändringar i kapitalutvärderingsprocessen som instituten förväntas göra.

Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: I avsnitt 7.1 har det redovisats vilka krav som ställs på ett instituts riskhantering och dess genomlysning. Enligt skäl 53 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv bör kreditinstituten säkerställa att de har internt kapital som är tillfredsställande i fråga om kvantitet, kvalitet och fördelning med hänsyn till de risker de är eller kan komma att bli exponerade för. De bör därför ha inrättat strategier och metoder för att bedöma om det interna kapitalet är tillräckligt och för att fortlöpande hålla det på en tillräcklig nivå.

Enligt artikel 123 i direktivet skall ett kreditinstitut ha infört sunda, effektiva och heltäckande strategier och metoder för att fortlöpande värdera och upprätthålla internt kapital som till belopp, slag och fördelning enligt deras uppfattning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som de är eller kan komma att bli exponerade för. Dessa strategier och metoder skall regelbundet utvärderas internt för att säkerställa att de fortfarande är heltäckande och står i proportion till arten om omfattningen av kreditinstitutets verksamheter och till dessas

komplexitetsgrad. Tillsynen över att denna bestämmelse följs behandlas i artikel 124 i kreditinstitutsdirektivet (se avsnitt 18.1).

Enligt artikel 68.2 i direktivet skall varje kreditinstitut som varken är ett dotterföretag i den medlemsstat där det auktoriserats och står under tillsyn eller ett moderföretag och varje kreditinstitut som inte ingår i sammanställningen enligt artikel 73 individuellt uppfylla kraven i artikel 123. Enligt skäl 15 i direktivet kan medlemsstaterna även kräva att artikel 123 uppfylls individuellt.

Av skäl 29 i och artiklarna 2 och 34 i 2006 års kapitalkravsdirektiv framgår att artikel 123 i kreditinstitutsdirektivet gäller även för värdepappersföretag.

Skälen för regeringens förslag

Vilken innebörd har artikel 123 i kreditinstitutsdirektivet?

Av artikel 22 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv framgår att instituten skall ha effektiva riskhanteringssystem. Av den artikeln framgår dock bara att instituten skall ha god kontroll över sina risker, men den anger inte vilken risknivå som är acceptabel. Av artikel 123 i samma direktiv framgår emellertid att ett institut skall ha strategier och metoder för att kunna upprätthålla ett internt kapital som är tillräckligt stort i förhållande till dess risker.

Artikel 123 behandlar enligt sin ordalydelse bara vilka krav som ställs på ett instituts strategier och metoder. Artikeln anger dock inte uttryckligen att institutet faktiskt skall ha ett tillräckligt stort kapital i förhållande till sina risker. Eftersom kraven på innehållet i strategier och metoder saknar betydelse om det inte ställs något krav på storleken av kapitalet, får det ändå förutsättas att avsikten är att medlemsstaterna skall kräva att institutens risknivå anpassas till dess kapitalstyrka (se även skäl 53 i kreditinstitutsdirektivet och skäl 29 i kapitalkravsdirektivet). Att detta är avsikten framgår också av artikel 124.3 i kreditinstitutsdirektivet som anger att de behöriga myndigheterna skall fastställa om de styrformer, strategier, metoder och mekanismer som instituten infört och den kapitalbas de förfogar över är tillräckliga för att säkerställa en sund hantering och täckning av de risker de är exponerade för (se avsnitt 18.1).

Av artikel 123 följer att instituten skall se till att deras interna kapitalutvärderingsprocess är tillräcklig med hänsyn till riskerna i verksamheten och institutens verksamhetsbetingelser. För att kunna uppfylla detta krav är det viktigt att både institutens kapitalplanering och riskhantering är effektiv. I detta ingår bl.a. en strategi för att upprätthålla det kapital som behövs. Processen skall utmynna i en bedömning av om kapitalet är tillräckligt i förhållande till riskerna i rörelsen.

Innebörden av detta krav är att instituten utöver att uppfylla det lagstadgade kapitalkravet (avsnitt 9) har ett eget ansvar för att det interna kapitalet är tillräckligt för att täcka samtliga risker i rörelsen. Instituten skall för detta ändamål utvärdera hur det interna kapitalet förhåller sig till samtliga de risker som institutet är, eller kan bli, exponerade mot. Utvärderingen syftar således till att både fånga de risker som inte till

fullo beaktas inom ramen för det lagstadgade minimikravet och de risker som inte ingår i det lagstadgade minimikravet, såsom exempelvis strategiska och konjunkturella risker. I sammanhanget bör understrykas att kravet i artikel 123 inte skall tolkas som att instituten per definition åläggs ett extra kapitalkrav. Om den interna kapitalutvärderingen visar att minikravet på kapital utgör en tillräcklig buffert för att täcka institutets samtliga risker, krävs det inte att institutet gör några ytterligare avsättningar eller anpassar verksamheten i något annat avseende. Om resultatet av utvärderingen däremot ger vid handen att det lagstadgade minimikravet på kapital inte utgör en tillräcklig buffert, kommer institutet att behöva hålla ett högre kapital i förhållande till sina tillgångar än vad som ges genom minimikraven.

Gällande rätt

I lagen om bank- och finansieringsrörelse finns redan bestämmelser som kräver att banker och kreditmarknadsföretag anpassar risknivån till kapitalstyrkan. Enligt 6 kap. 1 § i den lagen skall en bank- och ett kreditmarknadsföretags rörelse drivas på ett sådant sätt att deras förmåga att fullgöra sina förpliktelser inte äventyras. Av förarbetena till bestämmelsen framgår bl.a. följande (prop. 2002/03:139 s. 274 och 529 f). Bestämmelsen har införts för att se till att instituten är motståndkraftiga mot störningar av olika slag, dvs. solida. Bestämmelsen innebär i realiteten en skyldighet att avpassa storleken på och risknivån i rörelsen efter kapitalstyrkan. Finansinspektionen har tillsyn över att regeln följs. Om inspektionen t.ex. gör bedömningen att risknivån är för hög i förhållande till buffertkapitalet, kan inspektionen inskrida med de sanktioner som den finner lämpliga trots att de formella kraven i övrigt – t.ex. kapitaltäckningskraven, reglerna om stora exponeringar eller liknande – är uppfyllda. Formellt riktas regeln endast mot det sätt som ett institut driver sin rörelse. Med ett visst givet buffertkapital får institutet inte driva sin rörelse på sätt som är för riskfyllt i förhållande till det givna buffertkapitalets storlek. Buffertkapital och risk är emellertid i viss bemärkelse utbytbara. I stället för att avstå från ett visst sätt att driva rörelsen kan ett institut välja att öka buffertkapitalet. Bestämmelsen är en rambestämmelse. Dess närmare innebörd kommer som regel att framgå av mer detaljerade bestämmelser i andra författningar. Dit hör t.ex. kapitaltäckningsreglerna. Regeln går emellertid ett steg längre än så och ålägger instituten att göra en fristående bedömning av om soliditeten och likviditeten är tillräcklig.

Av 6 kap. 2 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse framgår att företagen vid sin riskhantering särskilt skall se till att deras kreditrisker, marknadsrisker, operativa risker och andra risker sammantagna inte medför att institutets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras.

Enligt 6 kap. 5 § samma lag skall styrelsen i ett kreditinstitut se till att det finns skriftliga interna riktlinjer och instruktioner i den omfattning som behövs för att styra rörelsen. Begreppet riktlinjer omfattar strategi- och policydokument, medan begreppet instruktioner omfattar mer grundläggande regler för t.ex. kreditgivning och kredithantering. Finansinspektionen kan ingripa mot ett institut som inte har nödvändiga

eller ändamålsenliga riktlinjer eller instruktioner (prop. 2002/03:139 s. 531).

Hur bör artikel 123 i kreditinstitutsdirektivet införlivas med svensk rätt?

Ett EG-direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det resultat som skall uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Detta innebär att medlemsstaterna inte är bundna av t.ex. ett direktivs terminologi och systematik om väl det avsedda resultatet uppnås med en annan terminologi och systematik. Avgörande är att lagstiftningen uppnår det resultat som direktivet eftersträvar. Frågan är därför om de bestämmelser som finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse är tillräckliga för att införliva artikel 123 i kreditinstitutsdirektivet.

Enligt artikel 123 skall ett institut avpassa kapitalet till risknivån i rörelsen. Bestämmelsen i 6 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse innebär dock att instituten skall avpassa risknivån till kapitalet. Det är dock bara olika sätt att uttrycka samma sak. Visserligen kan inspektionen med stöd av den svenska bestämmelsen bara förelägga institutet att dra ner på rörelsen men inte att höja kapitalet. Ett institut kan dock ändå välja den senare lösningen. Som framgår av avsnitt 19.1 kan dock inspektionen med stöd av den svenska bestämmelsen förelägga ett institut att ha en högre kapitalbas om institutet bryter mot bl.a. soliditetsregeln. Både artikel 123 i kreditinstitutsdirektivet och de svenska bestämmelserna förutsätter att instituten fortlöpande, dvs. hela tiden, har en lämplig relation mellan kapital och risknivå.

Enligt artikel 123 i kreditinstitutsdirektivet skall kapitalet till belopp, slag och fördelning vara tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker instituten är eller kan komma att bli exponerade för. Även om det inte anges uttryckligen i 6 kap. 1 § och 2 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse, krävs emellertid detsamma för att ett institut skall anses driva verksamheten på ett sådant sätt att det inte äventyrar sin förmåga att fullgöra sina förpliktelser. Även de nämnda svenska bestämmelserna omfattar riskernas storlek och art. Som framgår av dessa bestämmelser skall kreditinstituten inte äventyra förmågan att fullgöra sina förpliktelser. Av detta framgår att bestämmelserna omfattar såväl kända risker som andra förutsebara risker.

Enligt artikel 123 skall instituten dessutom ha infört sunda effektiva och heltäckande strategier och metoder för att utvärdera kapitalet. Av 6 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse framgår att instituten skall ha strategier som behövs för att styra rörelsen. Varken 6 kap. 1, 2 eller 5 §§ anger dock uttryckligen att det måste finnas metoder som gör det möjligt att utvärdera kapitalet. Ett institut kan dock inte ”se till” att dess risker inte äventyrar dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser om det inte har metoder som är avpassade för detta. Dessutom skall instituten, förutom att ha strategier, ha sådana instruktioner som behövs för att styra rörelsen.

Slutligen framgår av artikel 123 att ett institut regelbundet skall utvärdera sina strategier och metoder. Det torde ligga i sakens natur att ett institut inte kan driva sin rörelse på det sätt som anges i 6 kap. 1 § och 2 § andra stycket om det inte regelbundet ser över sin rörelse.

Bestämmelserna i 6 kap. 1 §, 2 § andra stycket och 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse är alltså enligt vår bedömning tillräckliga för att införliva artikel 123 i kreditinstitutsdirektivet. Finansinspektionen anser dock att kapitalutvärderingsprocessen i artikel 123 uttryckligen bör framgå av lagtexten. Enligt inspektionen ger artikeln uttryck för grundläggande och viktiga principer för instituten och tillsynsmyndigheterna. Dessa principer om institutens egna interna kapitalutvärdering måste därför tydligt framgå av lag. En anledning till detta är att undvika eventuella rättsprocesser. Om bestämmelsen inte finns i lag finns det enligt inspektionen en risk för att en rättsprocess till stor del kommer att handla om vilka legala ingripandemöjligheter inspektionen har i stället för om den har tillräcklig saklig grund för att besluta om en sanktion.

För att tillgodose Finansinspektionens önskemål anser vi, trots slutsatserna i det föregående, att ett krav på kapitalutvärderingsprocess bör få komma till uttryck i lag. Det bör ske genom en bestämmelse som anger att som ett led i institutets riskhantering skall institutet bl.a. ha metoder som gör det möjligt att fortlöpande värdera och upprätthålla ett kapital som till belopp, slag och fördelning är tillräckligt för att täcka arten och nivån på de risker som det är eller kan komma att bli exponerat för. Instituten skall utvärdera dessa metoder för att säkerställa att de är heltäckande och står i proportion till arten och omfattningen av kreditinstitutets verksamheter och till dessas komplexitetsgrad.

Som har nämnts i det föregående följer det av 6 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse att ett institut skall ha de strategier som behövs för att styra rörelsen. Enligt artikel 123 i kreditinstitutsdirektivet skall strategierna utvärderas regelbundet. Att strategierna utvärderas och ses över regelbundet torde dock vara en nödvändig förutsättning för att instituten skall kunna bedöma deras lämplighet och ändamålsenlighet. Enligt promemorian behövs därför inte någon uttrycklig bestämmelse om detta i lag, vilket i och för sig inte utesluter att detta kommer att framgå av föreskrifter, jfr 16 kap. 1 § 3 lagen om bank- och finansieringsrörelse. Vi delar i och för sig denna bedömning. Med hänsyn till Finansinspektionens önskemål, anser vi dock att principen för utvärdering och översyn bör anges i nämnda paragraf. Att det uttryckligen i 6 kap. 5 lagen om bank- och finansieringsrörelse sägs att riktlinjerna och instruktionerna skall ses över regelbundet skall dock inte tolkas motsatsvis i andra sammanhang. Det får i varje enskilt fall bedömas om de krav som ställs på instituten innebär att instituten regelbundet ser över sin verksamhet. Enligt förarbetena till nyss nämnda paragraf så omfattar begreppet riktlinjer såväl strategidokument som policydokument.

Enligt artikel 68.2 i kreditinstitutsdirektivet gäller reglerna i artikel 123 om institutens värderingsmetoder inte för alla kreditinstitut. Dessa regler är dock lika centrala för bedömningen av ett instituts ekonomiska ställning som reglerna om riskhantering och kapitaltäckning. Eftersom de sistnämnda reglerna skall följas av varje kreditinstitut individuellt, bör detsamma gälla om bestämmelserna om institutens värderingsmetoder.

Övriga frågor

I förarbetena till lagen om bank- och finansieringsrörelse anges att bestämmelsen om soliditet och likviditet är en rambestämmelse, vars

närmare innebörd som regel kommer att framgå av mer detaljerade bestämmelser i andra författningar, t.ex. kapitaltäckningsreglerna. Regeln går emellertid ett steg längre än så och ålägger instituten att göra en fristående bedömning av om soliditeten och likviditeten är tillräcklig (prop. 2002/03:139 s. 530).

Finansinspektionen anser emellertid nu att hänvisningen till begreppen soliditet och likviditet inte är tillräckligt klargörande. Soliditet är enligt

Finansinspektionen ett allmänt finansiellt nyckeltal som uttrycker en relation mellan ett företags egna kapital och dess samlade tillgångar. Det är givetvis besläktat med den kapitalstyrka (kapitaltäckningsgrad) som finns i kapitaltäckningslagen men skillnaderna är mycket stora. Om man bara pratar om soliditet missar man, enligt inspektionen, det centrala att det vid kapitaltäckningen sker en riskvägning av tillgångarna. Dessutom är det också skillnader mellan kapitalbasbegreppet i finanssektorn och det egna kapitalet. Mot denna bakgrund är det enligt inspektionen av största betydelse att det klart framgår av lagtexten att kapitaltäckningsregleringen med alla sina riskområden och beräkningsformler är att se som en precisering av vad som menas med kravet på soliditet i rörelselagstiftningen.

Som framgår av förarbetena till lagen om bank- och finansieringsrörelse avses med soliditet ett företags motståndskraft mot störningar, dvs. betalningsförmåga på lång sikt. Soliditet kan beräknas på olika sätt och kapitaltäckningsgraden utgör ett av de sätt på vilka soliditeten kan mätas. Med hänsyn till detta och till det ovan redovisade förarbetsuttalandet anser vi att något ytterligare förtydligande inte är nödvändigt.

Värdepappersbolag

Lagen om värdepappersrörelse innehåller inte några bestämmelser om soliditet och riskhantering motsvarande de som finns i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Oavsett om regeln i artikel 123 kan anses täckas in av sundhetsbestämmelsen i lagen om värdepappersrörelse (1 kap. 7 §) eller inte, är regeln i artikel 123 av sådan betydelse att den bör införlivas med svensk rätt genom uttryckliga bestämmelser i lagen. De nya bestämmelserna bör härvid ges samma utformning som bestämmelserna i lagen om bank- och finansieringsrörelse. I avsnitt 7.1 har det redan föreslagits att det skall införas en riskhanteringsbestämmelse av samma innebörd som i 6 kap. 2 § lagen om bank- och finansieringsrörelse, en bestämmelse om genomlysning och en bestämmelse om riktlinjer och instruktioner motsvarande 6 kap. 5 § samma lag. Till detta bör emellertid läggas en bestämmelse om soliditet och likviditet av samma innebörd som 6 kap. 1 § i den lagen.

Hänvisningar till S7-2

  • Prop. 2006/07:5: Avsnitt 22.10

8. Kapitalbasen

Kapitalbasen är det buffertkapital som instituten skall ha för att kunna skydda sig mot förluster i verksamheten. Storleken på kapitalbasen, samt hur den beräknas, är således en hörnpelare i kapitaltäckningsreglerna. I det följande kommer kapitalbasens olika delar att behandlas.

I 2006 års kreditinstituts- och kapitalkravsdirektiv har kapitalbasreglerna lämnats i huvudsak oförändrade. Det kommer i stället att ske en särskild översyn av detta regelkomplex framöver. Arbetet med detta har påbörjats men när sådana regler kan bli aktuella att införa i svensk rätt är i dagsläget osäkert.

De delar av Basel II-reglerna som avser hur kapitalbasen skall vara sammansatt skiljer sig i vissa avseenden från motsvarande regler i direktiven. Det gäller framför allt vilka poster som får ingå i primärt kapital. Det beror på att Baselkommittén som ett svar på innovativa kapitalinstrument på finansmarknaderna förtydligade dessa regler år 1998, och då gav dem en vidare innebörd. Denna ändring har inte beaktats vid utformningen av 2006 års direktiv. I stället har man valt att avvakta den större revisionen av kapitalbasreglerna (se vidare nedan).

8.1. Poster som får ingå i kapitalbasen

8.1.1. Utgångspunkten i kreditinstitutsdirektivet

Regeringens förslag: Nuvarande regler om vilka poster som får ingå i kapitalbasen överförs väsentligen oförändrade till den nya kapitaltäckningslagen.

Regeringens bedömning: Den grundläggande principen vid bedömningen av om hybridkapital skall få ingå i det primära kapitalet bör vara att kapitalet finns tillgängligt för att täcka förluster – utan föregående konkurs – om en kris inträffar.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.

Remissinstanserna: Riksbanken delar promemorians bedömning att det är olämpligt att i lag definiera vilket hybridkapital som kan tillåtas i det primära kapitalet. En sådan definition skulle bli otymplig och relativt snart föråldrad. Samtidigt finns det enligt Riksbankens mening anledning att i lagen eller författningskommentarerna etablera vilka principer som skall vara vägledande för om hybridkapitalet skall få räknas in i det primära kapitalet. Den grundläggande principen som bör framhållas är att kapitalet verkligen finns tillgängligt för att täcka förluster – utan föregående konkurs – om en kris inträffar. Detta synsätt överensstämmer också med Baselkommitténs principer. För att upprätthålla stabiliteten i det finansiella systemet behöver Finansinspektionen få vägledning i denna fråga, speciellt eftersom det normalt ligger i en enskild banks intresse att få en så vid definition som möjligt, särskilt om banken befinner sig i finansiellt trångmål.

Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: 2006 års kreditinstitutsdirektiv innehåller inga förändringar av vilka poster som får ingå i ett kreditinstituts kapitalbas. Det har däremot gjorts omfattande redaktionella ändringar.

Enligt artikel 13 i 2006 års kapitalkravsdirektiv skall reglerna i kreditinstitutsdirektivet om hur kapitalbasen bestäms även tillämpas på värdepappersföretag. I artiklarna 13–17 finns dessutom regler för värdepappersföretag som saknar motsvarighet i kreditinstitutsdirektivet. Dessa behandlas i avsnitt 8.1.2.

Av kreditinstitutsdirektivet (artikel 61) och kapitalkravsdirektivet (artikel 1) framgår att medlemsstaterna får införa strängare regler än de som följer av direktivet.

Kreditinstitutsdirektivet skiljer mellan primärt och supplementärt kapital där det primära har högre kvalitet än det supplementära. Det finns därför regler som begränsar det supplementära kapitalets storlek.

Nedan beskrivs det huvudsakliga innehållet i kreditinstitutsdirektivet avseende de poster som får ingå i kapitalbasen.

Primärt kapital

Enligt artikel 66 och artikel 57 a–c i kreditinstitutsdirektivet ingår följande poster i det primära kapitalet:

– inbetalt eget kapital, tecknat av aktieägare eller andra innehavare, med undantag för kumulativa preferensaktier, samt överkurs vid aktieemission (punkten a),

– vissa kapitalreserver som definieras i artikel 23 i direktiv 86/635/EG samt balanserad vinst och förlust från föregående räkenskapsår (punkten b), och

– reserveringar för allmänna risker i bankrörelse (punkten c). Vid tillämpningen av punkt b får medlemsstaterna medge kreditinstitut att inräkna delårsöverskott redan innan stämmobeslut föreligger, dock endast om sådant överskott verifierats av de för revisionen ansvariga och förutsatt att de behöriga myndigheterna finner det styrkt att beloppet räknats fram enligt de principer som anges i rådets direktiv 86/635/EEG av den 8 december 1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (bankredovisningsdirektivet).

Supplementärt kapital

Enligt artikel 66 och artikel 57 d–h ingår följande poster i det supplementära kapitalet

– uppskrivningsfonder enligt artikel 33 i direktiv 78/660/EEG (punkten d),

– värderegleringskonton som avses i artikel 37.2 i direktivet 86/635/EEG (punkten e),

– övriga poster som avses i artikel 63 (punkten f), – förpliktelser som gäller för medlemmar i kreditinstitut, bildade som kooperativa institut, och solidariska förpliktelser för låntagare hos vissa institut av sådan fondkaraktär som avses i artikel 64.1 (punkten g), samt

07:5

Prop. 2006/ – kumulativa preferensaktier med bestämd löptid samt sådana skuldförbindelser med efterställd rätt till betalning som avses i artikel 64.3 (punkten h).

Medlemsstaterna får enligt artikel 64.3 räkna in kumulativa preferensaktier med bestämd löptid och efterställda skuldförbindelser i kapitalbasen som nämns i artikel 57 h i kapitalbasen, förutsatt att det finns ett bindande avtal enligt vilket sådana förbindelser, vid likvidation eller konkurs, efterställs alla andra borgenärers fordringar och inte återbetalas förrän alla andra utestående skulder har reglerats. För efterställda skuldförbindelser krävs dessutom att följande krav är uppfyllda:

– endast helt inbetalda medel får beaktas, – lånen skall ha en ursprunglig löptid på minst fem år, varefter de får återbetalas,

– den del till vilken lånen får räknas in i kapitalbasen skall gradvis minska under i vart fall de fem sista åren före förfallodagen,

– låneavtalet skall inte innehålla någon bestämmelse om att skulden skall förfalla till betalning före avtalad förfallodag under några andra särskilda omständigheter än då institutet är föremål för likvidation.

Övriga poster som får ingå i det supplementära kapitalet

Enligt artikel 57 f och artikel 63 kan medlemsstaterna inkludera s.k. övriga poster i det supplementära kapitalet, förutsatt att de uppfyller följande krav

– de kan fritt nyttjas av kreditinstitutet till täckning av normala risker i bankrörelse i fall där förlust eller nedgång i kapitalet ännu inte har konstaterats,

– de framgår av kreditinstitutets internredovisning, och – deras storlek är fastställd av kreditinstitutets verkställande ledning, är reviderad av fristående revisorer, tillkännagiven av de behöriga myndigheterna och underkastad deras tillsyn.

Värdepapper med obegränsad löptid och andra instrument kan också godtas i kapitalbasen som supplementärt kapital om de uppfyller följande villkor:

– de skall inte kunna återbetalas på innehavarens initiativ eller utan behörig myndighets förhandsgodkännande,

– i låneavtalet skall kreditinstitutet tillförsäkras möjlighet att uppskjuta betalning av skuldräntan,

– långivarens fordran på kreditinstitutet skall vara helt efterställd samtliga fordringar vars rätt till betalning ej är efterställd,

– de handlingar, i vilka emissionsvillkoren anges, skall innehålla en bestämmelse om att skuld och obetald ränta skall kunna tas i anspråk till täckning av förluster, så att kreditinstitutet ges möjlighet att fortsätta sin verksamhet, och

– endast till fullo inbetalt belopp får medräknas. Enligt artikel 63.3 framgår vidare att vissa ytterligare belopp kan få ingå i kapitalbasen som ett resultat av beräkningen av förväntade förlustbelopp. Denna regel behandlas ytterligare i avsnitt 8.2.3.

Vilka redovisningsmetoder skall användas vid beräkningen av kapitalbasen?

Enligt skäl 33 i kreditinstitutsdirektivet bör de närmare redovisningsmetoder som skall användas vid beräkningen av ett kreditinstituts kapitalbas och vid bedömningen av dess tillräcklighet med hänsyn till kreditinstitutets riskexponering och av koncentrationen av exponeringar, stå i överensstämmelse med bestämmelserna i bankredovisningsdirektivet eller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder (IAS-förordningen) beroende på vilken av dessa rättsakter som reglerar kreditinstitutens redovisning enligt nationell lagstiftning.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Som framgår av beskrivningen i det föregående har det inte skett någon ändring av vilka poster som får ingå i kapitalbasen. Detta förhållande och den omständigheten att kapitalbasbegreppet kommer att bli föremål för översyn talar för att nu bara göra begränsade ändringar av de befintliga bestämmelserna.

I överensstämmelse med gällande rätt bör termerna primärt och supplementärt kapital användas för att beteckna kapital av olika kvalitet.

Primärt kapital

I kreditinstitutsdirektivet görs ingen ändring av vilka poster som får ingå i det primära kapitalet. I överensstämmelse med gällande svensk rätt bör därför följande poster ingå i det primära kapitalet enligt den nya kapitaltäckningslagen:

– i bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag: eget kapital med undantag för kumulativa preferensaktier och uppskrivningsfond,

– i sparbanker: reservfonder, – i medlemsbanker och kreditmarknadsföreningar: eget kapital med undantag för förlagsinsatser och uppskrivningsfond, samt

– i Svenska skeppshypotekskassan: kassans reservfond. Uppskrivningsfonder får enligt kreditinstitutsdirektivet alltså inte ingå i det primära kapitalet. De kan emellertid ingå i det supplementära kapitalet enligt artikel 57 d i kreditinstitutsdirektivet. Trots att uppskrivningsfonderna utgör bundet eget kapital i svensk rätt har det ansetts att de har sämre kvalitet i kapitaltäckningssammanhang, eftersom det underliggande värdet på tillgångarna som har skrivits upp kan sjunka, vilket skulle urholka värdet av uppskrivningsfonderna. Det skulle innebära att de inte uppfyller kravet på att permanent finnas till hands för förlusttäckning. De redovisningsregler som styr hur tillgångar får skrivas upp är emellertid strikta. Enligt 4 kap. 6 § årsredovisningslagen (1995:1554) får ett aktiebolags eller en ekonomisk förenings materiella eller finansiella anläggningstillgångar som har ett tillförlitligt och bestående värde som väsentligt överstiger bokfört värde skrivas upp mot uppskrivningsfonden. Det kan därför argumenteras för att uppskrivningsfonderna trots allt håller hög kvalitet för kapitaltäckning. Genom att reglerna är så tydliga i kreditinstitutsdirektivet på den här punkten bör emellertid svenska insti-

tut, liksom i gällande rätt, inte få räkna in uppskrivningsfonderna i det primära kapitalet, utan endast i det supplementära.

Det kan även noteras att av de egna fonderna i sparbankerna, dvs. grundfond, reservfond, garantifond och uppskrivningsfond, är det bara reservfonden som får ingå i det primära kapitalet. De övriga fonderna bör dock liksom tidigare kunna räknas in i det supplementära kapitalet efter medgivande från Finansinspektionen (se nedan).

Utöver de nämnda posterna bör även följande reserver ingå i det primära kapitalet:

– i banker, kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag: kapitalandelen av skatteutjämningsreserv och periodiseringsfond,

– i banker och kreditmarknadsföretag: kapitalandelen av det belopp som svarar mot bankens eller företagets reserver till följd av avskrivning på egendom som upplåtits till nyttjande (s.k. överavskrivning på leasingobjekt).

De uppräknade reserverna som enligt 1994 års kapitaltäckningslag ingår i det primära kapitalet, motsvarar de poster som nämns i artikel 57 b i 2006 års kreditinstitutsdirektiv.

Enligt artikel 57 c får även reserveringar för allmänna risker i bankverksamhet ingå i det primära kapitalet. Dessa har emellertid ingen motsvarighet i svensk rätt.

Supplementärt kapital

Enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv består det supplementära kapitalet av de poster som anges i artikel 57 d–h.

1994 års kapitaltäckningslag nämner bara en av de poster som enligt direktivet får ingå i det supplementära kapitalet. Det är efterställda skuldförbindelser med en ursprunglig löptid på minst fem år. De övriga poster som nämns i direktivet får emellertid efter medgivande av Finansinspektionen ingå i det supplementära kapitalet.

Vi gör ingen annan bedömning än att den ordningen kan överföras till den nya kapitaltäckningslagen. En bestämmelse med innebörd att efterställda skuldförbindelser med en ursprunglig löptid på minst fem år får ingå i det supplementära kapitalet bör därför behållas i den nya kapitaltäckningslagen. Sveriges Advokatsamfund efterlyser en definition av termen ”efterställd”. Som framgår av artikel 64.3 i kreditinstitutsdirektivet är en förutsättning för att en efterställd skuldförbindelse skall få ingå i kapitalbasen att det finns ett bindande avtal enligt vilket sådana förbindelser, vid likvidation eller konkurs, efterställs alla andra borgenärers fordringar och inte återbetalas förrän alla andra utestående skulder har reglerats. Det som kännetecknar en efterställd skuldförbindelse framgår för övrigt av artikel 21 i bankredovisningsdirektivet. Där sägs att om det genom avtal bestämts att vissa skulder, vare sig de är representerade av värdepapper eller inte, skall i händelse av likvidation eller konkurs återbetalas först efter det att alla övriga borgenärer tillgodosetts, skall sådana skulder tas upp under posten efterställda skulder i balansräkningen (se även prop. 1995/96:10 del 3 s. 225).

Kapital som får räknas in i kapitalbasen efter tillstånd

Som framgår av beskrivningen i det föregående kommer inte alla poster som enligt kreditinstitutsdirektivet får ingå i det primära och det supplementära kapitalet att anges i lag. Det bör därför införas en bestämmelse i nya kapitaltäckningslagen som gör det möjligt för instituten att i kapitalbasen räkna in åtminstone de övriga poster som nämns i direktivet. I gällande rätt regleras detta i 2 kap. 6 § fjärde stycket i 1994 års kapitaltäckningslag som säger att ”som primärt eller supplementärt kapital får dessutom, efter medgivande från Finansinspektionen, räknas värdet av förlagsinsatser samt andra kapitaltillskott och reserver än som sägs i andra och tredje styckena”.

Syftet med nämnda reglering är att åstadkomma en ökad flexibilitet. Det finns ett flertal finansiella instrument som inte är definierade i lag och utvecklingen på de finansiella marknaderna är snabb. Det är dessutom i många fall svårt att införa adekvata definitioner i lag. Det bör därför även i den nya kapitaltäckningslagen finnas en bestämmelse som ger Finansinspektionen en möjlighet att godkänna poster som primärt eller supplementärt kapital i kapitalbasen.

Det finns inga rekvisit i 1994 års kapitaltäckningslag som anger ramen för vad som får godkännas som primärt kapital eller supplementärt kapital. Finansinspektionen har bl.a. medgett att s.k. hybridkapital skall räknas in i kapitalbasen som primärt kapital. Hybridkapital är redovisningsmässigt en skuld men har i vissa avseenden karaktär av eget kapital. Ett exempel på sådant hybridkapital är primärkapitaltillskotten som finns reglerade i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2003:10) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

I artikel 57 a–c i 2006 års kreditinstitutsdirektiv finns en uppräkning av vilka poster som får ingå i det primära kapitalet (se ovan). Enligt artikel 61 i direktivet innehåller kapitalbasbegreppet, såsom det är definierat i artikel 57 a–h, ett maximalt antal poster som kan ingå dvs. uppräkningen är uttömmande. Dessa poster består enbart av poster som redovisas som eget kapital. Genom att hybridkapital, inklusive, primärkapitaltillskott, redovisas som en skuld omfattas det således inte av uppräkningen, vilket innebär att det inte överensstämmer med direktivets ordalydelse att räkna in hybridkapital i det primära kapitalet.

Frågan är om det finns skäl som talar för att ändå tillåta hybridkapital, t.ex. primärkapitaltillskott, i det primära kapitalet. Principerna för vilket kapital som skall få räknas in i Tier 1, dvs. det primära kapitalet, behandlades av Baselgruppen 1998, som ett svar på utvecklingen av innovativa kapitalinstrument på finansmarknaderna. Resultatet av detta arbete blev att kapitalbasreglerna för Tier 1-kapital fick en vidare tolkning medan regeltexten behölls oförändrad. Denna nya syn på Tier 1-kapital offentliggjordes i ett pressmeddelande den 27 oktober 1998. Några av de krav som ställdes upp på Tier 1-kapitalet var följande:

– det skall vara utgivet och till fullo inbetalt, – icke-kumulativt, – det skall ha förmåga att löpande absorbera förluster inom banken, – det skall vara efterställt alla andra skulder i banken, – det skall vara permanent,

– återköp på utgivarens initiativ skall tidigast få ske efter fem år och då endast med behörig myndighets godkännande, och

– räntebetalning får endast ske om det finns utdelningsbara medel tillgängliga i banken.

Genom de krav som ställdes upp uppnåddes en flexibilitet samtidigt som det primära kapitalets integritet behölls.

I 2006 års kreditinstitutsdirektiv har man inte ändrat definitionerna av primärt och supplementärt kapital med anledning av de omtolkade Baselreglerna. Anledningen till att man inte har sett över definitionerna är att man avvaktar tills en planerad grundläggande revision av kapitalbasreglerna görs.

Det finns ett flertal medlemsstater som tillåter hybridkapital i det primära kapitalet trots att kreditinstitutsdirektivet inte medger det. Som exempel kan nämnas Danmark, Finland, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien, Spanien, Belgien, Nederländerna och Irland. Hybridkapitalet är förenat med olika villkor i respektive land men gemensamt för dessa är att de uppfyller de nya kraven som Baselreglerna ställer upp för Tier 1-kapital. Även Sverige tillåter hybridkapital i det primära kapitalet i gällande rätt genom att Finansinspektionen har utfärdat föreskrifter om s.k. primärkapitaltillskott.

Man kan således säga att, i avvaktan på att direktivets regler för kapitalbasen omarbetas, så har det vuxit fram en europeisk praxis som innebär att hybridkapital får ingå i det primära kapitalet, förutsatt att villkoren för Tier 1-kapital enligt Baselreglerna är uppfyllda.

Institut från länder som tillåter hybridkapital i det primära kapitalet skulle kunna få en fördel i jämförelse med sina svenska motsvarigheter om de svenska instituten inte får använda hybridkapital genom att finansieringskostnaden för dessa hybridinstrument generellt sett är lägre än för eget kapital. Det är önskvärt att de svenska instituten så långt som möjligt skall kunna tillämpa samma regler som sina utländska motsvarigheter, vilket talar för att tillåta hybridkapital som uppfyller kraven för Tier 1-kapital enligt Baselreglerna i det primära kapitalet även fortsättningsvis.

Vi gör den bedömningen att hybridkapital som uppfyller Baselreglernas krav på Tier 1-kapital håller sådan kvalitet att det är förenligt med kreditinstitutsdirektivets syften att tillåta det som primärt kapital. Med utgångspunkt från det, och den praxis som finns i Europa, bör möjligheten för Finansinspektionen att ge tillstånd till att sådant kapital ingår i det primära kapitalet kvarstå. En definition på vilket hybridkapital som bör kunna tillåtas i det primära kapitalet bör inte införas i lag eftersom en sådan definition skulle bli allt för omfattande. Dessutom skulle den önskade flexibiliteten att kunna följa med den snabba utvecklingen på finansmarknaden också gå förlorad. En bestämmelse motsvarande den i 2 kap. 6 § i 1994 års kapitaltäckningslag bör därför tas in i den nya kapitaltäckningslagen. Vi delar emellertid Riksbankens syn att den grundläggande principen vid bedömningen om hybridkapitalet skall tillåtas i det primära kapitalet bör vara att kapitalet finns tillgängligt för att täcka förluster – utan föregående konkurs – om en kris inträffar.

Föreskriftsrätt

I det föregående har det redovisats vilka poster som får ingå i kapitalbasen. De bestämmelser som föreslås ingå i lagen kommer inte att innehålla alla de villkor som instituten enligt kreditinstitutsdirektivet måste uppfylla för att räkna in posterna i kapitalbasen. De kommer inte heller att framgå av lagen hur de olika posterna skall värderas. Detta bör i stället regleras i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Som har nämnts i tidigare lagstiftningsärenden (prop. 2002/03:121 s. 63 och prop. 2004/05:24 s. 139) kan det emellertid uppstå situationer då det finns anledning för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att begränsa vad som annars får ingå i kapitalbasen. Som exempel kan nämnas nya regler om hur tillgångarna skall värderas i redovisningen. Instituten kommer att beräkna kapitalbasen antingen med stöd av lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag eller enligt IAS-förordningen. Det kan därför finnas behov av att dels göra kapitalbasreglerna neutrala i förhållande till vilka redovisningsprinciper som används, dels göra det möjligt att uppställa kvalitativa krav på de poster som får ingå i kapitalbasen. I likhet med vad som gäller enligt 1994 års kapitaltäckningslag bör det bemyndigande som ges till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utformas så att det blir möjligt att meddela föreskrifter som begränsar vad som enligt lag annars skall ingå i kapitalbasen. Denna möjlighet bör dock utnyttjas med försiktighet och bara för sådana eller liknande ändamål som beskrivits i det föregående.

Mot denna bakgrund bör såsom i dag det av lagen framgå att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkoren för att räkna in poster i kapitalbasen, omfattningen av dessa poster och hur kapitalbasen i övrigt skall beräknas enligt samma paragrafer.

8.1.2. Den utvidgade kapitalbasen enligt kapitalkravsdirektivet

Regeringens förslag: Nuvarande regler om den utvidgade kapitalbasen överförs väsentligen oförändrade till den nya lagen om kapitaltäckning.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 13 i det nya kapitalkravsdirektivet skall reglerna i kreditinstitutsdirektivet om hur kapitalbasen bestäms tillämpas även på värdepappersföretag. I artiklarna 13–15 finns dessutom regler för värdepappersföretag som saknar motsvarighet i kreditinstitutsdirektivet.

Enligt artikel 13.2 i kapitalkravsdirektivet får de behöriga myndigheterna medge att ett institut får använda ett alternativt beräkningssätt för att beräkna kapitalbasen för att uppfylla följande kapitalkrav:

– kravet i artikel 21 att kapitalbasen i värdepappersföretag skall motsvara 25 procent av föregående års fasta omkostnader eller, om bola-

gets verksamhet har pågått mindre än ett år, 25 procent av de kostnader som har angetts i bolaget verksamhetsplan,

– kapitalkravet för stora exponeringar beräknat enligt artikel 28–32 och bilaga VI, samt

– kapitalkravet för positionsrisk, valutakursrisk och råvarurisk enligt bilaga I, III–V.

Det sistnämnda innebär en viss förändring jämfört med 1993 års kapitalkravsdirektiv, eftersom den utvidgade kapitalbasen inte längre kan användas för att täcka kapitalkravet för motpartsrisker och avvecklingsrisker.

Den utvidgade kapitalbasen består enligt artikel 13.2 i kapitalkravsdirektivet av följande poster.

– kapitalbasen som den definieras i kreditinstitutsdirektivet, – institutets nettovinst i handelslagret, exklusive vissa poster, och – förlagslån (dvs. efterställda skuldförbindelser) som uppfyller kraven i artiklarna 13.3, 13.4 och 14. I stället för sådana efterställda skuldförbindelser, eller i kombination med dessa, kan de behöriga myndigheterna enligt artikel 13.5 tillåta att institutet räknar med sådana poster som anges i artikel 57 d–h i kreditinstitutsdirektivet (dvs. de poster som får ingå i det supplementära kapitalet).

De behöriga myndigheterna får besluta att ett institut skall räkna av de icke likvida tillgångar som anges i artikel 15, bl.a. materiella anläggningstillgångar, innehav i andra företag och underskott i dotterföretag. Om det görs, påverkar det emellertid beräkningen av kapitalbasen enligt kreditinstitutsdirektivet (se första strecksatsen i det föregående stycket).

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om utvidgad kapitalbas som finns i den nuvarande kapitaltäckningslagen infördes för att ge instituten möjlighet att möta de nya utvidgade kapitalkraven för marknadsrisker som trädde i kraft år 1995 (se prop. 1994/95:50 s. 200 ff).

Den kortaste tillåtna ursprungliga löptiden på skuldförbindelser som enligt kreditinstitutsdirektivet kan ingå i kapitalbasen är fem år. Det skall ses mot bakgrund av att kapitalbasen från början var anpassad till kapitalkravet för kreditrisker. De låneengagemang som är förknippade med kreditrisker är nämligen huvudsakligen långsiktiga och icke likvida och bokförs enligt lägsta värdets princip. Den handelsverksamhet som ger upphov till marknadsrisker är däremot mer kortsiktig genom att vinster och förluster realiseras oftare. Handelslagret värderas i kapitaltäckningssammanhang till marknadsvärdet. Härigenom kan kapitalkraven för marknadsrisker komma att variera mer i tiden än kapitalkraven för kreditrisker. Dessa omständigheter motiverar att den kapitalbas som används för att täcka kapitalkravet för marknadsrisker får innehålla poster av delvis annan karaktär än den kapitalbas som används för att täcka kapitalkravet för kreditrisker.

Reglerna i 1993 års kapitalkravsdirektiv har införlivats med svensk rätt genom bestämmelsen i 2 kap. 8 § i 1994 års kapitaltäckningslag. Enligt den bestämmelsen får den utvidgade kapitalbasen, förutom primärt och supplementärt kapital, innehålla

– nettovinster hänförliga till institutets handelslager, och – förlagslån med en ursprunglig löptid på minst två år. Från dessa poster skall instituten räkna av icke likvida tillgångar.

Enligt 1994 års kapitaltäckningslag får den utvidgade kapitalbasen endast användas för att täcka kapitalkraven för de risker som anges i kapitalkravsdirektivet, dvs. marknadsrisker och stora exponeringar. Värdepappersbolag får även använda den utvidgade kapitalbasen för att uppfylla kapitalkravet för s.k. kostnadsrisker, vilka regleras i 2 kap. 5 § i 1994 års kapitaltäckningslag. Poster som används i den utvidgade kapitalbasen får inte samtidigt användas för att täcka andra kapitalkrav.

Finansinspektionen skall enligt gällande rätt meddela föreskrifter om vilka poster som får ingå i den utvidgade kapitalbasen och omfattningen av dessa samt vilka icke likvida tillgångar som skall räknas av från kapitalbasen (8 kap. 1 § 2 kapitaltäckningslagen och 1 § 2 förordningen [2000:669] om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag

)

.

De beskrivna bestämmelserna i 1994 års kapitaltäckningslag om den utvidgade kapitalbasen överensstämmer i huvudsak med regleringen i det nya kapitalkravsdirektivet. Den nuvarande uppdelningen mellan lag och föreskrifter bedöms också lämplig med hänsyn till regleringens komplexitet. Utgångspunkten bör därför vara att bestämmelserna i 1994 års kapitaltäckningslag skall föras över till den nya kapitaltäckningslagen utan några ändringar i sak. 2006 års kapitalkravsdirektiv har dock inskränkt möjligheterna att utnyttja den utvidgade kapitalbasen genom att den inte längre får användas för att täcka kapitalkraven för avvecklingsrisker och motpartsrisker. Denna förändring bör återspeglas i den nya kapitaltäckningslagen.

8.2. Avdrag från kapitalbasen

I det föregående har beskrivits vilka poster som får ingå i det primära och det supplementära kapitalet samt i den utvidgade kapitalbasen. I artikel 66 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv beskrivs dels relationen mellan det primära och det supplementära kapitalet, dels vilka poster som skall dras av från kapitalbasen.

8.2.1. Avdrag från det primära kapitalet

Regeringens förslag: Från det primära kapitalet skall räknas av immateriella anläggningstillgångar, förluster uppkomna under löpande räkenskapsår och nettovinster till följd av kapitalisering av framtida inkomster av värdepapperiserade tillgångar.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att som grundprincip bör vad som utgör primärt och supplementärt kapital anges i lag. Därefter kan Finansinspektionen ges bemyndigande att närmare precisera primärt och supplementärt kapital.

Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Av artikel 57 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv jämförd med artikel 66 i samma direktiv framgår att posterna i artikel 57 i–k skall avräknas från

de poster som får ingå i det primära kapitalet. De poster som skall avräknas är

– kreditinstitutets innehav av egna aktier till bokfört värde, – vissa immateriella tillgångar, nämligen

a) bolagsbildningskostnader, och

b) immateriella anläggningstillgångar, däribland goodwill, – väsentliga förluster under löpande räkenskapsår. De nu beskrivna reglerna är desamma som i 2000 års direktiv. Enligt artikel 57 tredje stycket skall dessutom ett kreditinstitut som är originator till en värdepapperisering undanta nettovinst som uppkommer till följd av kapitalisering av framtida inkomster av de värdepapperiserade tillgångarna och som ger en kreditförstärkning till positioner i värdepapperiseringen. Nettovinster skall undantas från de kapitalreserver som få ingå i det primära kapitalet och balanserad vinst och förlust från föregående räkenskapsår (artikel 57 b).

Enligt artikel 13 i 2006 års kapitalkravsdirektiv skall reglerna om avräkning tillämpas även på värdepappersföretag.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 57 i i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall egna aktier som innehas av institutet räknas av från kapitalbasen. Enligt 4 kap. 1 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag och 4 kap. 14 § årsredovisningslagen (1995:1554) skall egna aktier inte tas upp som en tillgång i balansräkningen. Det är därför inte nödvändigt att i den nya kapitaltäckningslagen ta in en bestämmelse som föreskriver avräkning för innehav av egna aktier.

I fråga om precisering av vad som utgör immateriella anläggningstillgångar hänvisar artikel 57 j till artikel 4.9 i bankredovisningsdirektivet (86/635/EEG). Regeln i bankredovisningsdirektivet hänvisar i sin tur till immateriella anläggningstillgångar enligt artikel 9 i det fjärde bolagsrättsliga direktivet (78/660/EEG). Dessa immateriella anläggningstillgångar anges i svensk rätt i bilaga 1 till lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, punkten 9 under rubriken tillgångar. Av den nya kapitaltäckningslagen bör det framgå att avräkning skall ske för dessa poster. Detta innebär en förändring jämfört med 1994 års kapitaltäckningslag, som föreskriver att avräkning endast skall ske för övervärden vid förvärv av rörelse (inkråmsgoodwill). Eftersom det av 2 kap. 54–57 §§ Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2003:10) om kapitaltäckning och stora exponeringar framgår att avdrag skall ske även för sådana immateriella anläggningstillgångar som anges i bilagan till årsredovisningslagen, innebär dock inte lagändringen någon förändring av gällande rätt som den framgår av lag och föreskrifter sammantagna. För tydlighetens skull är det emellertid önskvärt att samla alla bestämmelser om avräkning för immateriella anläggningstillgångar i lag.

Enligt artikel 57 k i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall instituten räkna av väsentliga förluster under löpande räkenskapsår från det primära kapitalet. Regeln är införd i gällande rätt genom 2 kap. 7 § i 1994 år kapitaltäckningslag. Eftersom ingen förändring har skett i 2006 års direktiv jämfört med det föregående direktivet bör en motsvarande bestämmelse införas i den nya kapitaltäckningslagen. Att inte heller

uppskrivningsfonden får ingå i det primära kapitalet framgår av avsnitt 8.1.1.

Finansinspektionen anser att även skyldigheten för ett institut som är originator i en värdepapperisering att från kapitalbasen dra av nettovinster som uppkommer till följd av kapitalisering av framtida inkomster av de värdepapperiserade tillgångarna och som ger en kreditförstärkning till positioner i värdepapperiseringen, skall regleras i lag i stället för – som föreslogs i promemorian – i föreskrifter. Vi delar denna bedömning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör liksom för närvarande meddela föreskrifter om villkoren för att räkna av poster från kapitalbasen och hur kapitalbasen i övrigt skall beräknas.

8.2.2. Avdrag från kapitalbasen för tillskott i finansiella företag

Regeringens förslag: Från det primära och supplementära kapitalet skall i lika delar avräknas det bokförda värdet av aktier och vissa tillskott i företag inom finansiell sektor. Om det avdrag som skall göras från det supplementära kapitalet är större än detta, skall överskottet avräknas från det primära kapitalet.

En sådan avräkning skall göras om

1. institutets ägarandel överstiger 10 procent av företagets kapital, eller

2. ägarandelen är mindre än enligt 1, och

a) tillskottet eller summan av tillskotten överstiger 10 procent av det egna kapitalet eller de egna fonderna i företaget eller det sammanlagda bokförda värdet av sådana tillskott överstiger 10 procent av summan av institutets primära och supplementära kapital, eller

b) institutet har ett ägarintresse i det andra företaget. Avräkning från den individuella och den gruppbaserade kapitalbasen skall inte göras för tillskott som belöper på företag som omfattas av samma gruppbaserade redovisning som institutet genom fullständig konsolidering eller genom en klyvningsmetod.

Avräkning från den individuella kapitalbasen skall inte göras för tillskott som belöper på företag som gemensamt med institutet omfattas av tillsyn enligt lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat.

Promemorians förslag: Enligt promemorian skall avräkning ske redan när institutets ägarandel överstiger fem procent av företagets kapital eller när tillskottet eller summan av tillskotten överstiger fem procent av det egna kapitalet eller det egna kapitalet i fonderna. Vidare skall avdrag från den gruppbaserade kapitalbasen inte göras för tillskott i företag som ingår i samma finansiella konglomerat som institutet.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att avdrag från kapitalbasen skall göras för aktier eller tillskott som får ingå i ett instituts handelslager. Inspektionen ser inga skäl till varför de vanliga avdragsreglerna för vissa innehav skall tillämpas oberoende av var institutet väljer att boka en position. Inspektionen och FAR avstyrker förslaget att avdrag från den gruppbaserade kapitalbasen inte behöver göras för tillskott i företag som ingår i samma finansiella konglomerat som

institutet. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen påpekar att enligt promemorian anges gränsvärdena för avräkning till fem procent medan motsvarande gränser i kreditinstitutsdirektivet är tio procent. Detta innebär konkurrens- och kostnadsnackdelar för svenska institut. Föreningarna menar att en strängare svensk regel inte kan motiveras av nationella särförhållanden eller av hänsyn till den finansiella stabiliteten

Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll

Avräkning av poster från det primära och det supplementära kapitalet

Av artikel 57 l–p i 2006 års kreditinstitutsdirektiv framgår att avräkning från ett kreditinstituts primära eller supplementära kapital skall göras för följande poster:

– ägarposter i andra kreditinstitut och finansiella institut som motsvarar mer än 10 procent av dessa instituts kapital (punkten l),

– fordringar med efterställd rätt till betalning samt vissa andra instrument som återfinns i artikel 63 och 64.3 i direktivet som ett kreditinstitut innehar hos andra kreditinstitut eller finansiella institut, i vilka kreditinstitutet har en ägarandel som i varje enskilt fall motsvarar mer än 10 procent (punkten m),

– ägarposter i andra kreditinstitut och finansiella institut som motsvarar högst 10 procent av det mottagande institutets kapital, fordringar med efterställd rätt till betalning samt vissa andra instrument som återfinns i artikel 63 och 64.3 i direktivet som ett kreditinstitut innehar hos andra kreditinstitut och finansiella institut än de som nämnts i föregående strecksats om dessa ägarposter, fordringar och instrument tillsammans överstiger 10 procent av institutets egen kapitalbas bestämd före avdrag för posterna enligt art. 57 l–p (punkten n),

– ägarintressen i försäkringsföretag, återförsäkringsföretag och försäkringsholdingföretag (punkten o),

– vissa andra instrument som företaget har i företagen i föregående strecksats, t.ex. kumulativa preferensaktier, förlagslån och fordringar med efterställd rätt till betalning (punkten p).

Enligt artikel 13 i 2006 års kapitalkravsdirektiv är de ovan beskrivna reglerna tillämpliga även på värdepappersföretag.

Dessa bestämmelser är desamma jämfört med tidigare direktiv.

Hur avräkningen skall ske

Enligt artikel 66.2 skall avräkning av summan av de ovan nämnda posterna göras med hälften från det primära kapitalet, efter avdrag för posterna i artikel 57 i–k (egna aktier till bokfört värde, vissa immateriella tillgångar och förluster under löpande räkenskapsår) och hälften från det supplementära kapitalet (se avsnitt 8.2.1). Avräkningen skall göras med tillämpning av de begränsningsregler som finns i artikel 66.1 (se avsnitt 8.3). Om det belopp som skall avräknas från de poster som får ingå i det supplementära kapitalet är större än det supplementära kapitalet, skall det överstigande beloppet avräknas från det primära kapitalet.

I 2000 års direktiv finns ingen regel om med vilka andelar posterna skall räknas av från primärt respektive supplementärt kapital. Det bestäms således av instituten själva.

Enligt artikel 13 i 2006 års kapitalkravsdirektiv skall reglerna om hur avräkning skall ske tillämpas även på värdepappersföretag.

Skälen för regeringens förslag

Avräkning av tillskott i andra företag i finansiell sektor

De poster som nämns i artikel 57 l–p i 2006 års kreditinstitutsdirektiv behandlar sådant kapital som kan ingå i ett instituts kapitalbas. Motiven för att de angivna posterna skall dras av från institutets kapitalbas är att kapital som används för risktäckning inte samtidigt skall utgöra riskkapital i ett annat institut. Smärre tillskott som i realiteten inte innebär något ansvar skall dock undantas från avräkning.

Reglerna om avräkning från kapitalbasen i 2006 års kreditinstitutsdirektiv överensstämmer väsentligen med dem som finns i 2000 års kreditinstitutsdirektiv. Den största skillnaden ligger i hur tillskotten i företag i finansiell sektor enligt artikel 66 i 2006 års direktiv skall avräknas. Reglerna om avräkning i 2000 års direktiv har införlivats i svensk rätt genom 2 kap. 7 § tredje–sjätte styckena i 1994 års kapitaltäckningslag. I promemorian föreslogs en bestämmelse som i fråga om beräkningen av den individuella kapitalbasen överensstämde med 1994 års kapitaltäckningslag.

Gränsvärdena för avräkning i 1994 års kapitaltäckningslag är strängare än de som anges i 2000 års kreditinstitutsdirektiv. Svenska

Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen menar att detta innebär konkurrens- och kostnadsnackdelar för svenska institut.

Gränserna har såvitt avser de företag som tillhör banksektorn och för försäkringsföretag använts sedan länge. Motiveringen i förarbetena till att en strängare gräns valdes i den svenska bestämmelsen var följande: ”Jag föreslår att gränsen sätts till 5 procent av företagens egna kapital eller motsvarande… En sådan gräns stämmer också relativt väl med den gräns som har valts inom EG och som satts vid 10 procent av företagets på visst sätt beräknade kapital.” (prop. 1989/90:43 s. 98 f). Det har således inte i förarbetena påståtts att särregleringen har motiverats av nationella särförhållanden eller av hänsyn till den finansiella stabiliteten. Något annat vägande skäl att låta särregleringen kvarstå kan såvitt vi bedömer heller inte anföras. Gränserna bör därför justeras till att överensstämma med de i 2006 års kreditinstitutsdirektiv.

Enligt 1994 års kapitaltäckningslag skall avdrag ske inte bara för innehav i försäkringsföretag utan även för innehav i andra företag inom försäkringssektorn och för avräkning av sådana innehav skall tillämpas samma gränsvärden som de som tidigare gällt för innehav i företag som tillhör banksektorn och för innehav i försäkringsföretag. Detta har motiverats med att syftet med regeln – att undvika s.k. double gearing – bedöms väga lika tungt oavsett om institutet äger aktier eller har skjutit till kapital i ett annat företag inom bank- eller värdepapperssektorn eller om tillskottet avser försäkringssektorn (prop. 2005/06:45 s. 188). Det finns inte anledning att nu göra någon annan bedömning av frågan i den

delen och bestämmelsen i 1994 års kapitaltäckningslag om avräkning av aktier och vissa tillskott från kapitalbasen bör därför tas in i den nya kapitaltäckningslagen med den justering av gränsvärdena som ovan behandlats.

Enligt promemorian behöver dock ett institut inte göra avräkning för tillskott som omfattas av samma gruppbaserade redovisning som institutet eller som ingår i samma finansiella konglomerat som institutet. Detta gäller enligt promemorian både vid beräkning av den individuella och den gruppbaserade kapitalbasen. Finansinspektionen och FAR avstyrker dock att instituten på gruppnivå inte skall behöva göra avdrag för innehav i företag som ingår i samma finansiella konglomerat. Som Finansinspektionen anmärker skiljer sig promemorians förslag i denna del från den bestämmelse som trädde i kraft den 1 juli 2006. Enligt den bestämmelsen får avräkning ske på individuell nivå men inte på gruppnivå. Liksom FAR anser vi att den regel som beträffande kapitalbasen på gruppnivå föreslås i promemorian inte innebär lika behandling och att det uppkommer en nackdel för en finansiell företagsgrupp som t.ex. äger en försäkringsverksamhet men som inte omfattas av särskild tillsyn över finansiella konglomerat. Vi delar därför de nämnda remissinstansernas bedömning att det för beräkningen av den gruppbaserade kapitalbasen inte skall införas något undantag som gör det möjligt för ett institut att låta bli att räkna av aktieinnehav etc. för företag som ingår i samma finansiella konglomerat som institutet.

Hur avräkning av tillskott i vissa företag inom finansiell sektor bör ske

Enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall avräkningen av tillskotten i de finansiella företagen göras med hälften från det primära kapitalet – beräknat efter avdrag för posterna i artikel 57 i–k (se avsnitt 8.2.1) – och hälften från det supplementära kapitalet.

Det kan finnas situationer då det supplementära kapitalet är mindre än det belopp som skall avräknas. I så fall skall det belopp som inte kan avräknas från det supplementära kapitalet i stället räknas av från det primära kapitalet.

Bestämmelsen om avräkning enligt 1994 års kapitaltäckningslag skiljer sig från motsvarande regel i 2006 års kreditinstitutsdirektiv. För att införliva direktivet med svensk rätt bör därför en bestämmelse motsvarande den i direktivet tas in i den nya kapitaltäckningslagen. Den bestämmelsen bör ha det innehåll som beskrivits i det föregående. Den nya bestämmelsen torde inte innebära någon förändring av institutens kapitaltäckningsgrad. Den kommer däremot att försämra relationen mellan tillgångarna och det primära kapitalet (primärkapitalgraden). De problem som detta kan innebära för instituten tas om hand av en övergångsregel som behandlas i avsnitt 20.4.

Avräkningen skall göras efter att man tillämpat regeln om att det supplementära kapitalet aldrig får överstiga det primära kapitalet samt att summan av kumulativa preferensaktier med bestämd löptid och efterställda lån, som ingår i det supplementära kapitalet, inte får uppgå till mer än hälften av det primära kapitalet (se avsnitt 8.3).

När avräkning inte behöver ske

De behöriga myndigheterna får enligt punkten 3 i del D i bilaga VII till 2006 års kapitalkravsdirektiv medge att sådana aktier och tillskott som ett institut innehar i egenskap av marknadsgarant får ingå i handelslagret (se avsnitt 6.2). Även om det inte uttryckligen framgår av direktivet torde de poster som omfattas av ett sådant medgivande inte behöva avräknas från kapitalbasen, eftersom de i stället ingår i underlaget för beräkning av kapitalkravet för marknadsrisker. En bestämmelse med denna innebörd bör tas in i den nya kapitaltäckningslagen. Finansinspektionen ser inte några skäl till varför de vanliga avdragsreglerna för vissa innehav inte skall gälla oberoende av var institutet väljer att boka en position och anser att regeln inte bör införas. Vi menar dock att det kan medföra negativa följder för instituten att inte införa en sådan regel. Syftet med avräkningsreglerna är att undvika s.k. double gearing, dvs. att det kapital som skall användas till skydd för institutets verksamhet samtidigt utgör riskkapital i ett annat institut eller försäkringsföretag. Innehav av aktier och tillskott som ett institut har i egenskap av marknadsgarant kan dock inte sägas ha till funktion att utgöra riskkapital. Instituten kan dessutom på grund av ett sådant innehav hamna i en situation där man passerar de gränsvärden för avräkning som har uppställts, och därmed måste avräkna ytterligare aktier och tillskott. En sådan effekt är inte motiverad med tanke på karaktären på innehavet av aktier och tillskott som ett institut har i egenskap av marknadsgarant. En regel som innebär att instituten inte behöver beakta sådana innehav bör därför införas i svensk rätt.

8.2.3. Ytterligare justeringar av kapitalbasen

Regeringens förslag: Av den nya kapitaltäckningslagen skall det framgå att för ett institut som tillämpar en internmetod för kreditrisker påverkas kapitalbasens storlek, på sätt som framgår av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, av

1. förväntade förlustbelopp för aktieexponeringar och

2. positiva och negativa belopp som uppkommer när gjorda avsättningar och värderegleringar jämförs med förväntade förlustbelopp.

I den nya kapitaltäckningslagen skall det vidare tas in en bestämmelse som anger att ett institut, i stället för att beräkna ett riskvägt exponeringsbelopp för en position i värdepapperisering som åsätts riskvikten 1 250 procent, får välja att räkna av positionens värde från kapitalbasen.

Promemorians förslag: Promemorians innehåll överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag, men enligt promemorians förslag skall möjligheten att räkna av värdet på positioner i värdepapperisering som ges riskvikten 1 250 procent framgå av föreskrifter.

Remissinstanserna: Riksbanken anser att Finansinspektionen inom ramen för granskningen av ett instituts kapitalutvärdering bör säkerställa att tillräckliga förlustavsättningar sker så att kapitalbasen speglar det verkliga läget. Vidare anser Riksbanken att det är viktigt att både

instituten och Finansinspektionen bevakar att förväntade förluster i portföljen täcks genom reserver och löpande intäkter. Finansinspektionen anser att Sverige inte bör implementera det nationella valet som gör det möjligt att i kapitalbasen räkna in positiva belopp som uppkommer när de förväntade förlusterna är mindre än de avsättningar som gjorts för att täcka förlusten. Enligt inspektionen kan en parallell dras med de generella reserver som länderna enligt nuvarande regler kan räkna in i kapitalbasen, men där Sverige har avstått från att föra in någon sådan regel. Det är svårt att hävda att kreditförlustreserveringarna i den externa redovisningen är onödigt stora och att det skulle vara rimligt att räkna en del av beloppet som en generell reserv som fritt kan täcka andra förluster i kapitaltäckningssammanhang. Även om kopplingen till kapitalbasen endast är aktuell för de institut som tillämpar internmetoden så är den så principiellt viktig att den bör synas i lagen och inte införas enbart med stöd av bemyndiganden. Det gäller både avdraget och det eventuella tillägget. Inspektionen ifrågasätter också om det inte av lag bör framgå att instituten för positioner i värdepapperisering som ges riskvikten 1 250 procent kan välja mellan att dra av positionens belopp från kapitalbasen eller att beräkna ett kapitalkrav för positionen.

Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: En ny post som skall läggas till eller räknas av från kapitalbasen finns reglerad i artikel 57 q och artikel 63.3 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv.

Det rör sig om skillnaden mellan de avsättningar som har gjorts i balansräkningen för att täcka förluster för vissa exponeringar och beloppen för de förväntade förlusterna för dessa exponeringar.

Regeln togs upp till diskussion i ett sent skede i Basel IIförhandlingarna. Instituten argumenterade för att förväntade förluster i allmänhet täcks av olika slags avsättningar i balansräkningen. Bankerna ansåg därför att kapitalbasen enbart skulle användas för att täcka förluster som inte var förväntade. Man menade att i den mån som avsättningarna för förluster motsvarade de förväntade förlusterna så skulle ingen ytterligare kapitaltäckning behövas för dessa. En sådan regel togs också in i Basel II-överenskommelsen, och sedan i 2006 års direktiv.

Enligt regeln i artikel 57 q i kreditinstitutsdirektivet skall ett kreditinstitut som använder internmetoder för kreditrisker (se avsnitt 10.3) räkna av negativa belopp som uppstår vid beräkning enligt punkten 36 i del 1 i bilaga VII och belopp för förväntade förluster beräknade enligt punkterna 32–33 i samma bilaga.

Enligt punkten 36 i nämnda bilaga skall kreditinstituten jämföra de totala avsättningar och värderegleringar som gjorts för att täcka förluster för exponeringar enligt punkterna 30 (förväntade förluster för exponeringar mot företag, institut, nationella regeringar och centralbanker samt hushållsexponeringar), 31 (förväntade förluster för exponeringar mot specialutlåning) och 35 (förväntade förluster för förvärvade fordringars utspädningsrisk) med de totala förväntade förlustbeloppen för dessa exponeringar. Förväntade förlustbelopp för värdepapperiserade exponeringar, samt värderegleringar och avsättningar som avser dessa exponeringar, skall inte tas med i denna beräkning (se vidare avsnitt 10.3.2). Om de gjorda avsättningarna överstiger de motsvarande förväntade förlustbeloppen, får det enligt artikel 63.3 i direktivet godtas att kreditinstituten räknar in överskottet som supplementärt kapital i kapital-

07:5

Prop. 2006/ basen med en summa motsvarande högst 0,6 procent av det sammanlagda riskvägda beloppet för institutet beräknat enligt internmetoden. För sådana kreditinstitut skall värderegleringar och avsättningar som ingår i den beräkningen som avses i punkt 36 i del 1 i bilaga VII och avsättningar för exponeringar enligt artikel 57 e (värderegleringskonton) inte räknas in i kapitalbasen på annat sätt än som anges i artikel 63.3. I detta avseende skall i riskvägda exponeringsbelopp inte medräknas belopp som beräknats för positioner inom värdepapperisering med en riskvikt på 1 250 procent.

Om det i stället visar sig att avsättningarna enligt punkten 36 är mindre än motsvarande förväntade förlustbelopp, skall kreditinstituten enligt artikel 57 q i direktivet dra av underskottet i sin helhet från kapitalbasen.

Som framgår av artikel 57 q skall instituten även göra en avräkning från kapitalbasen för hela det förväntade förlustbelopp som räknas fram enligt punkterna 32 och 33 i del 1 i bilaga VII, dvs. det beräknade förlustbeloppet för aktieexponeringar.

Vissa värdepapperiseringspositioner skall enligt del 4 i bilaga IX åsättas en riskvikt på 1 250 procent. Enligt artiklarna 57 r och 66.2 får ett institut emellertid välja mellan att dra av positionens belopp från kapitalbasen eller att inkludera det i beräkningen av de riskvägda exponeringsbeloppen enligt artikel 75 med den angivna riskvikten 1 250 procent

Summan av de belopp som skall dras av från kapitalbasen enligt artikel 57 q–r skall läggas till summan av de belopp som skall dras av från kapitalbasen för tillskott i andra finansiella företag enligt artikel 57 l–p och därefter dras av enligt reglerna som gäller för dessa tillskott (se avsnitt 8.2.2).

Enligt artikel 66.3 skall man bortse från artikel 57 q och r och artikel 63.3 vid tillämpning av reglerna om stora exponeringar i avsnitt 15.

Enligt artikel 13 i 2006 års kapitalkravsdirektiv skall de ovan nämnda bestämmelserna gälla även för värdepappersföretag.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artiklarna 57 och 63 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall instituten jämföra de avsättningar och värderegleringar som har gjorts för att täcka förluster för vissa exponeringar med de förväntade förlustbeloppen för dessa exponeringar.

Om de förväntade förlustbeloppen överstiger avsättningarna och värderegleringarna, måste detta netto dras av från kapitalbasen. Om däremot avsättningarna och värderegleringarna överstiger de förväntade förlustbeloppen, får medlemsstaterna medge att detta netto räknas som supplementärt kapital. Finansinspektionen menar att Sverige bör avstå från att införa en sådan rätt att räkna in detta netto i kapitalbasen. Reglerna i 2006 års kreditinstitutsdirektiv om hur man beräknar förväntade förlustbelopp anses dock inte lämpade att ta in i den nya kapitaltäckningslagen. Här föreslås i stället att det överlämnas till regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, att reglera beräkningsmetoden i föreskrifter, se avsnitt 10.3.2. Detta talar för att även reglerna för hur avsättningar och värderegleringar för förluster i förhållande till motsvarande förväntade förlustbelopp skall påverka kapitalbasen bör framgå av sådana föreskrifter. Detsamma gäller skyldigheten att avräkna det förväntade förlustbeloppet för aktieexponeringar.

De regler om kapitalbasen som har föreslagits i tidigare avsnitt gäller dessutom för samtliga institut, oavsett vilken metod de använder för beräkning av kreditrisk. Möjligheten att räkna in de ovan nämnda posterna i det supplementära kapitalet, liksom skyldigheten att avräkna dem från kapitalbasen, gäller emellertid bara för företag som beräknar kapitalkravet för kreditrisker enligt internmetoden, vilket även det talar för att dessa regler bör tas om hand i föreskrifter.

Som anförs av Riksbanken bör Finansinspektionen inom ramen för sin granskning av instituts kapitalutvärdering (se avsnitten 7.2 och 18.1) säkerställa att tillräckliga förlustavsättningar sker så att kapitalbasen avspeglar det verkliga läget. Enligt Riksbanken är det också viktigt att både institut och inspektionen bevakar att förväntade förluster i portföljen täcks genom reserver och genom löpande intäkter.

Finansinspektionen anser också att det bör framgå av lag att instituten för positioner i värdepapperisering som ges riskvikten 1 250 procent får välja mellan att dra av positionens belopp från kapitalbasen eller att beräkna ett kapitalkrav för positionen. Vi delar denna bedömning.

Bestämmelserna tillämpas inte för stora exponeringar och kvalificerade innehav av aktier och andelar

Enligt kreditinstitutsdirektivet skall man bortse från posterna i artikel 57 q och r och 63.3 vid tillämpningen av reglerna om stora exponeringar och kvalificerade innehav av aktier och andelar i icke-finansiella företag. Detta skall ses mot bakgrund av att dessa regler i princip har lämnats oförändrade i 2006 års kreditinstitutsdirektiv och att ett förändrat kapitalbasbegrepp skulle kunna påverka de nuvarande gränsvärdena för stora exponeringar och kvalificerade innehav. Dessa bestäms nämligen med utgångspunkt från kapitalbasens storlek.

Att de aktuella posterna inte skall beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna om stora exponeringar eller kvalificerade innehav bör hanteras i föreskrifter.

8.3. Begränsningar i kapitalbasen

Regeringens förslag: Det primära kapitalet skall uppgå till minst hälften av kapitalbasen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Kreditinstitutsdirektivets innehåll: I artikel 66.1 a och b i 2006 års kreditinstitutsdirektiv finns två begränsningsregler för kapitalbasen.

Dessa är följande

a) det supplementära kapitalet får inte överstiga 100 procent av det primära kapitalet efter avdrag för summan av posterna i artikel 57 i–k,

b) summan av följande två poster får inte överstiga 50 procent av det primära kapitalet efter avdrag för summan av posterna i artikel 57 i–k:

– förpliktelser som gäller för medlemmar i kreditinstitut, bildade som kooperativa institut, och solidariska förpliktelser för låntagare hos vissa institut av sådan fondkaraktär som avses i artikel 64.3 (artikel 57 g), samt

07:5

Prop. 2006/ – kumulativa preferensaktier med bestämd löptid samt sådana skuldförbindelser med efterställd rätt till betalning som avses i artikel 64.3 (artikel 57 h).

Enligt artikel 66.4 får de behöriga myndigheterna medge att ett institut överskrider dessa gränsvärden under förhållanden som är exceptionella och av tillfällig natur.

Skälen för regeringens förslag: Det faktum att det primära kapitalet är av högre kvalitet i risktäckningshänseende än det supplementära kapitalet ligger till grund för regleringen i både det nuvarande och 2006 års kreditinstitutsdirektiv. Reglerna som återfinns i artikel 66 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv är desamma som i det tidigare.

Svensk rätt måste innehålla båda de gränsvärden som beskrivs i det föregående. Det saknas skäl att införa strängare regler än i kreditinstitutsdirektivet.

En regel motsvarande den i artikel 66.1 a i 2006 års kreditinstitutsdirektiv är införd i 2 kap. 6 § andra meningen i 1994 års kapitaltäckningslag. Där sägs att det primära kapitalet skall utgöra minst hälften av kapitalbasen. Den bestämmelsen bör föras över till den nya kapitaltäckningslagen.

Regeln i artikel 66.1 b har i gällande rätt införts genom Finansinspektionens föreskrifter. Möjligheten att räkna in kumulativa preferensaktier i det supplementära kapitalet kommer inte att framgå av lag. De kumulativa preferensaktierna kan ingå i kapitalbasen först efter tillstånd av Finansinspektionen. Detta har kombinerats med en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka poster som kan ingå i kapitalbasen. Det är mot denna bakgrund lämpligast att i sådana föreskrifter reglera även förhållandet mellan de kumulativa preferensaktierna och de efterställda skuldförbindelserna å ena sidan och det primära kapitalet å andra sidan.

Enligt artikel 66.4 får de behöriga myndigheterna medge att ett institut överskrider dessa gränsvärden under förhållanden som är exceptionella och av tillfällig natur. Någon sådan möjlighet finns inte för Finansinspektionen i 1994 års kapitaltäckningslag och föreslås inte heller införas i den nya kapitaltäckningslagen.

9. Det sammanlagda kapitalkravet

9.1. Det sammanlagda kapitalkravet enligt huvudregeln

Regeringens förslag: Ett institut skall vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som åtminstone motsvarar de sammanlagda kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker.

Kapitalkravet för kreditrisker skall uppgå till åtta procent av det riskvägda exponeringsbeloppet. Det beräknas på samtliga exponeringar utom de som

1. ingår i handelslagret, eller

2. har räknats av från kapitalbasen. Kapitalkravet för marknadsrisker avser positionsrisker, avvecklingsrisker och motpartsrisker beräknade på positioner i handelslagret och råvarurisker och valutakursrisker beräknade för hela verksamheten. Dessutom skall det beräknas ett särskilt kapitalkrav för exponeringar i handelslagret som överstiger gränsvärdena för stora exponeringar (avsnitt 15.3).

Kapitalkravet för operativa risker skall beräknas för hela verksamheten. Med operativa risker avses risker för förluster till följd av inte ändamålsenliga eller inte fungerande interna förfaranden eller system eller på grund av mänskliga fel eller yttre händelser, samt rättsliga risker.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag men innehåller inte någon definition av operativ risk.

Remissinstanserna: Riksbanken, Svenska Bankföreningen, Svenska

Fondhandlareföreningen och Finansförbundet anser att begreppet operativa risker bör definieras. Enligt Riksbanken bör begreppet operativ risk definieras i enlighet med artikel 4.22 i kreditinstitutsdirektivet. I annat fall kan risker som inte är avsedda att omfattas av begreppet operativ risk enligt kreditinstitutsdirektivet komma att inkluderas i de operativa riskerna. Följden av detta skulle i så fall kunna bli att dessa inte kommer beaktas inom ramen för den s.k. interna kapitalutvärderingen (se avsnitt 7.1) utan i stället faller in under det kapitalkrav som beräknas för de operativa riskerna. Finansinspektionen ifrågasätter om det inte är bättre att föreskriva att tillgångar som dragits av från kapitalbasen skall ges riskvikten noll procent än att föreskriva att det inte skall beräknas något kapitalkrav för dem. Inspektionen menar vidare att lagtexten bör använda begreppen kapitalbas och kapitalkrav på samma sätt som dessa begrepp används i artikel 75 i kreditinstitutsdirektivet. I stället för att ange att det skall finnas ett minsta kapital i samband med de olika riskområdena skall där endast användas begreppet kapitalkrav.

Kapitalkravet för ett riskområde blir med detta synsätt ett exakt belopp, inte minst detta belopp. Att instituten bör ha en säkerhetsmarginal i sin kapitaltäckning kommer till uttryck på den samlade nivån där kravet är att kapitalbasen minst skall motsvara summan av de enskilda kapitalkraven. Det överordnade kravet borde kunna kallas kapitalbaskrav, eftersom kravet just avser storleken av det som på svenska kallas kapitalbasen. Att på den punkten tala om kapitalkrav kan sägas vara osystematiskt. Det är institutets verksamhet som leder till att kapitalkrav

för olika risktyper skall beräknas och sedan är det ett krav på institutet att det måste ha en kapitalbas som täcker de samlade kapitalkraven.

Insättningsgarantinämnden anser att de nya kapitaltäckningsreglerna på ett bättre sätt speglar riskerna i instituten vilket är positivt för insättningsgarantisystemet. Nämnden tillstyrker därför förslaget. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att lagen skall innehålla bestämmelser om att det både på konsoliderad nivå och för individuella företag skall vara tillåtet att beträffande dotterbolag och filialer utomlands använda de kapitaltäckningsregler som de utländska tillsynsmyndigheterna använder. I annat fall drabbas de svenska institutsgrupperna av konkurrensnackdelar vid beräkningen av det totala kapitalkravet. Dessutom skulle det innebära att instituten måste göra parallella beräkningar. Det är vidare förenat med betydande svårigheter att i vissa fall tillämpa svenska principer för samtliga verksamheter i en finansiell företagsgrupp (se även avsnitt 17.1).

Kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivets innehåll:

Instituten skall ha ett buffertkapital, den s.k. kapitalbasen, som skydd mot förluster i verksamheten. Hur stor kapitalbasen skall vara bestäms av riskerna i verksamheten.

Enligt artikel 75 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall medlemsstaterna kräva att kreditinstitut kan redovisa en kapitalbas som vid varje tillfälle är minst lika med det sammanlagda beloppet av kapitalkrav för:

1. Kreditrisk och utspädningsrisk i samband med all affärsverksamhet i institutet, med undantag för verksamhet med handelslagret och icke likvida tillgångar om dessa dragits av från kapitalbasen. Kapitalkravet skall uppgå till åtta procent av de samlade riskvägda exponeringarna beräknade i enlighet med de metoder som föreskrivs i kreditinstitutsdirektivet.

2. Positionsrisk, avvecklingsrisk och motpartsrisk samt, om institutet fått medgivande att överskrida gränserna för stora exponeringar, stora exponeringar utöver dessa gränser i samband med institutets verksamhet med handelslagret beräknade i enlighet med kapitalkravsdirektivet.

3. Valutakursrisk och råvarurisk i samband med all affärsverksamhet beräknade i enlighet med kapitalkravsdirektivet.

4. Operativa risker i samband med all affärsverksamhet i institutet beräknade i enlighet med kreditinstitutsdirektivet. Enligt artikel 20 i 2006 års kapitalkravsdirektiv skall, om inte annat föreskrivs, kapitalkraven i artikel 75 i kreditinstitutsdirektivet även gälla för värdepappersföretag (se även avsnitt 9.2).

Skälen för regeringens förslag: 2006 års direktiv innebär inte några egentliga förändringar av hur kapitalbasens miniminivå (kapitalkravet) bestäms. Liksom enligt gällande rätt bestäms kapitalbasens miniminivå av kapitalkraven för de olika risktyperna. Tidigare uppställde direktiven dock bara kapitalkrav för kreditrisker respektive för positionsrisker, avvecklingsrisker, motpartsrisker, valutakursrisker och råvarurisker (s.k. marknadsrisker). 2006 års direktiv innehåller utöver detta även ett särskilt kapitalkrav för operativa risker som inte funnits tidigare.

Vilka metoder som skall användas för att beräkna kapitalkravet för respektive risktyp framgår inte av artikel 75 utan av andra regler i kreditinstitutsdirektivet och kapitalkravsdirektivet. Förutom att det införs regler om hur kapitalkravet för operativa risker bestäms, innehåller 2006

års kreditinstitutsdirektiv nya regler av betydelse för beräkningen av kapitalkravet för kreditrisker (se nedan). Som anförs av Insättningsgarantinämnden speglar de nya reglerna på ett bättre sätt än de nuvarande riskerna i instituten.

Enligt 2 kap. 1 § i 1994 års kapitaltäckningslag skall ett institut vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som motsvarar summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker. I överensstämmelse med 2006 års kreditinstitutsdirektiv bör dessa element även fortsättningsvis ingå i det sammanlagda kapitalkravet enligt svensk rätt. Liksom 2000 års kreditinstitutsdirektiv och 1993 års kapitalkravsdirektiv saknar emellertid 1994 års kapitaltäckningslag ett särskilt kapitalkrav för operativa risker. För att införliva 2006 års direktiv bör även kapitalkravet för operativa risker ingå i beräkningen av det sammanlagda kapitalkravet. I promemorian föreslogs en redaktionell lösning som överensstämde med gällande rätt. Vi ser dock inga problem med att avvika från denna lösning och ge lagtexten den redaktionella utformning som förespråkas av

Finansinspektionen. Av den nya kapitaltäckningslagen bör det alltså framgå att ett institut skall ha en kapitalbas som åtminstone motsvarar kapitalkraven för kreditrisker inklusive utspädningsrisker, marknadsrisker och operativa risker. Den lösningen bör dock kompletteras med en bestämmelse som anger hur kapitalbasen skall beräknas för de olika risktyperna.

I överensstämmelse med artikel 75 i kreditinstitutsdirektivet skall kapitalkravet vara uppfyllt hela tiden, dvs. vid varje tidpunkt. Hur den bestämmelsen närmare skall utformas behandlas i det följande.

Enligt direktiven skall kapitalkravet för operativa risker beräknas för hela verksamheten. Detsamma gäller kapitalkraven för valutakursrisker och råvarurisker. Därutöver skall instituten för sin verksamhet beräkna ett kapitalkrav antingen för kreditrisker eller för positionsrisker, motpartsrisker och avvecklingsrisker. För detta ändamål skall instituten dela upp sin verksamhet i verksamhet som ingår i handelslagret och verksamhet som inte ingår i handelslagret. För verksamhet som ingår i handelslagret skall instituten beräkna ett kapitalkrav för positions-, motparts- och avvecklingsrisker. Om verksamheten inte ingår i handelslagret, skall de i stället beräkna ett kapitalkrav för kreditrisker. Samma verksamhet behöver alltså inte åsättas både ett kapitalkrav för kreditrisker och ett kapitalkrav för positions-, motparts- och avvecklingsrisker.

Att verksamheten kategoriseras utifrån vad som räknas till handelslagret eller inte syftar till att kapitalkravet på ett korrekt sätt skall spegla förekomsten av de risker som finns i den verksamhet som bedrivs av institutet. Verksamhet inom handelslagret kan något förenklat beskrivas som ett instituts kortsiktiga handel med värdepapper. Sådan verksamhet handlar sällan om att bedöma och hantera kreditrisker. I stället är de centrala riskkomponenterna i denna verksamhet huvudsakligen sådana risker som innefattas i begreppet marknadsrisker. Verksamhet utanför handelslagret däremot avser i huvudsak institutens kreditgivning, vilken i stort sett handlar om institutets förmåga att bedöma och hantera kreditrisker. Kapitalkrav för risker som är oberoende av om verksamheten ingår i handelslagret eller inte, beräknas för hela verksamheten. Genom att på detta sätt identifiera i vilka delar av

verksamheten de relevanta riskerna finns och utifrån detta formulera ett kapitalkrav tillskapas ett ändamålsenligt kapitaltäckningsregelverk.

Förutom reglerna om operativa risker, som är nya, överensstämmer regleringen i 2006 års direktiv med den tidigare regleringen. Det saknas skäl att i den nya kapitaltäckningslagen frångå direktivens reglering för vilka delar av verksamhet som de olika kapitalkraven skall beräknas. Regler motsvarande direktivets bör därför tas in i svensk rätt.

För vissa typer av värdepappersbolag som bedriver begränsad verksamhet kan emellertid behovet av ett heltäckande kapitalkrav vara mindre än för exempelvis banker. För detta ändamål ger 2006 års kapitalkravsdirektiv de behöriga myndigheterna möjligheten att – om värdepappersföretaget uppfyller särskilda villkor som föreskrivs i kapitalkravsdirektivet – medge att kapitalkravet beräknas på ett annat sätt än det som anges i artikel 75 i kreditinstitutsdirektivet. Dessa undantag behandlas i avsnitt 9.2 och 13.2.

Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att den nya kapitaltäckningslagen bör innehålla en bestämmelse om att det skall vara tillåtet att tillämpa utländska regler för beräkning av kapitalkravet i utländska dotterföretag och filialer till svenska institut.

Svensk rätt reglerar emellertid inte vilka kapitaltäckningsregler som gäller för utländska företag, t.ex. utländska dotterföretag till svenska institut. Vilka regler som skall gälla för dessa företag styrs alltså av lagen i det land där företaget är etablerat.

En filial är en integrerad del av ett företag. Enligt såväl kreditinstitutsdirektivet (artiklarna 40 och 41) som Baselreglerna framgår att tillsynen över att kapitaltäckningsreglerna följs skall hanteras av hemlandsmyndigheterna. Att, som föreningarna föreslår, föreskriva att utländska regler skall tillämpas på ett instituts utländska filialer är alltså inte aktuellt.

Närmare om kapitalkravet för kreditrisker

Enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv skall ett institut ha en kapitaltäckningsgrad som uppgår till minst åtta procent för att uppfylla kapitalkravet för kreditrisker. Kapitaltäckningsgraden är ett mått som anger kapitalbasens andel av de riskvägda exponeringsbeloppen. De riskvägda exponeringsbeloppen är desamma som värdet av institutets tillgångar i och utanför balansräkningen, riskjusterade enligt särskilda beräkningsmetoder.

Kapitalkravet för kreditrisker enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv

% 8 ≥ =

sbelopp Exponering Riskvägda

Kapitalbas

kningsgrad Kapitaltäc

Kapitalkrav

I 2006 års kreditinstitutsdirektiv används inte begreppet kapitaltäckningsgrad. Där uttrycks kapitalkravet i stället som att kapitalbasen skall uppgå till minst 8 procent av samtliga riskvägda exponeringsbelopp. Detta är dock i praktiken bara en omformulering av det kapitalkrav som gäller enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv.

Kapitalkravet för kreditrisker enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv

sbelopp Exponering Riskvägda Kapitalbas × ≥ % 8

Kapitalkrav

Enligt 1994 års kapitaltäckningslag skall ett kreditinstitut för att uppfylla kapitalkravet för kreditrisker ha en kapitalbas som motsvarar minst åtta procent av institutets riskvägda tillgångar (2 kap. 2 §). Detta motsvarar alltså det minimikrav som ställs i 2006 års kreditinstitutsdirektiv.

Det är dock möjligt för medlemsstaterna att införa strängare regler än de som framgår av artikel 75 i kreditinstitutsdirektivet, t.ex. föreskriva ett lägsta kapitalkrav för kreditrisker som överstiger åtta procent. Det har under den tid 1994 års kapitaltäckningslag har gällt, inte funnits skäl att överväga att höja miniminivån för kapitalkravet. Att ensidigt ställa ett högre kapitalkrav för de svenska instituten än vad som i andra länder ställs på de där verksamma företagen kan dessutom försämra de svenska företagens konkurrenskraft. Här görs därför bedömningen att även den nya kapitaltäckningslagen bör innehålla en bestämmelse enligt vilken kapitalkravet för kreditrisker skall uppgå till lägst åtta procent av det riskvägda exponeringsbeloppet. Av avsnitten 7.2 och 18.1 framgår att Finansinspektionen ändå i vissa fall kan kräva att företagen har ett större buffertkapital än vad som följer av denna huvudregel.

Eftersom kapitalkravet är bestämt som en given procentsats av de riskvägda exponeringsbeloppen kommer kapitalkravet för kreditrisker att styras av storleken på de riskvägda exponeringsbeloppen. Ju mer riskfyllda exponeringarna är desto högre blir det riskvägda exponeringsbeloppen och därmed också det beloppsmässiga kapitalkravet. Hur de riskvägda exponeringsbeloppen beräknas är således av avgörande betydelse för kapitalkravets storlek. 2006 års kreditinstitutsdirektiv innehåller nya metoder för att beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen (se avsnitten 10–12). Av detta följer att kapitalkravet för kreditrisker kommer att ändras trots att inte procentsatsen gör det.

Av artikel 75 a i 2006 års kreditinstitutsdirektiv framgår att även s.k. utspädningsrisker skall kapitaltäckas. Dessa risker är kopplade till verksamhet som avser ett instituts förvärv av fordringar, hushålls- eller företagsfordringar (t.ex. factoring, kontrakts- och reversfinansiering)7. Enligt artikel 4.24 i kreditinstitutsdirektivet definieras utspädningsrisk som risken för att beloppet av en fordran minskas på grund av

7 Av artikel 87.2 och punkten 26 i del 1 i bilaga VII i 2006 års kreditinstitutsdirektiv (se också avsnitt 10) framgår att kapitalkravet för utspädningsrisker enbart skall beräknas för förvärvade hushålls- och företagsfordringar.

krediteringar, kontant eller i annan form, till gäldenären. Detta skulle exempelvis kunna ske om det finns fel i en vara som köpts på kredit. I detta fall kan gäldenärens fordran komma att sättas ned vilket även kan komma att reducera det förvärvande institutets fordran mot gäldenären. Enligt gällande rätt beräknas inte något specifikt kapitalkrav för utspädningsrisker.

För exponeringar i form av förvärvade hushålls- och företagsfordringar skall det alltså beräknas ett kapitalkrav för både kreditrisker och utspädningsrisker8. Detta kapitalkrav skall beräknas på institutets hela affärsverksamhet med undantag för verksamhet i handelslagret och icke likvida tillgångar om dessa har dragits av från kapitalbasen. Ett särskilt kapitalkrav för utspädningsrisker uppställs dessutom bara enligt en av de två huvudmetoderna för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker, nämligen internmetoden. Enligt den andra metoden, schablonmetoden, förutsätts utspädningsrisken ingå som en del av kapitalkravet för kreditrisker. Enligt internmetoden beräknas kapitalkravet för utspädningsrisker enligt samma principer som gäller för kreditrisker. I kreditinstitutsdirektivet behandlas vidare utspädningsrisker i avsnitt 3 som enligt rubriken handlar om kapitalkravet för kreditrisker. Mot denna bakgrund görs här bedömningen att det inte är nödvändigt att behandla utspädningsrisker som en särskild risktyp i den nya kapitaltäckningslagen. I stället bör begreppet kreditrisker inkludera även utspädningsrisker.

Enligt artikel 75 a skall ett institut inkludera icke likvida tillgångar (t.ex. fastigheter) vid beräkning av kapitalkravet för kreditrisker, om dessa tillgångar inte har dragits av från den utvidgade kapitalbasen. I avsnitt 8.1.2 föreslås dock att ett institut skall räkna av de icke likvida tillgångarna från den utvidgade kapitalbasen. Av detta följer att det i så fall inte skall beräknas något kapitalkrav för dessa tillgångar. Av artikel 80.1 och artikel 87.1 i kreditinstitutsdirektivet framgår dessutom att det inte skall beräknas något kapitalkrav för exponeringar som räknats av från kapitalbasen.

För institutet innebär ett avdrag från kapitalbasen att kapitalbasen minskar med den icke likvida tillgångens värde. En sådan minskning av kapitalbasen motsvarar ett kapitalkrav på 100 procent av tillgångens (exponeringens) värde. För tillgångar som inte räknats av från kapitalbasen uppgår kapitalkravet till åtta procent av det riskvägda exponeringsbeloppet, dvs. tillgångens (exponeringens) värde multiplicerat med riskvikten. Kapitalkravet för tillgångar som dras av från kapitalbasen är alltså strängare än för andra tillgångar. Vilka typer av tillgångar som skall dras av från kapitalbasen och motiven för detta behandlas i avsnitt 8.2.

Finansinspektionen ifrågasätter om det inte vore lämpligare att ange att exponeringarna skall åsättas en riskvikt på noll procent i stället för att ange att det inte skall beräknas något kapitalkrav för dem. Enligt inspektionen innebär den lösningen att dessa exponeringar finns med i rapporteringen. Vi anser det dock inte lämpligt att i lag slå fast en rapporteringsbörda som är mer långtgående än den i direktivet. Vi vill dock erinra om att enligt både 13 kap. 3 § lagen (2004:297) om bank-

8 Kapitalkravet för kreditrisker beräknas efter det att kapitalkravet för utspädningsrisk har dragit av från exponeringsvärdet.

och finansieringsrörelse och 6 kap. 1 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall ett institut lämna Finansinspektionen de uppgifter som inspektionen behöver för sin tillsyn av institutet. Till dessa bestämmelser är det kopplat en möjlighet för inspektionen att föreskriva vilka uppgifter instituten skall lämna.

Närmare om kapitalkravet för marknadsrisker

I förhållande till gällande bestämmelser innehåller 2006 års kapitalkravsdirektiv inga genomgripande förändringar av kapitalkraven för marknadsrisker (se avsnitt 13).

Enligt 1994 års kapitaltäckningslag är marknadsrisker ett samlingsbegrepp för positionsrisker, avvecklingsrisker och motpartsrisker samt råvarurisker och valutakursrisker. Även i den nya kapitaltäckningslagen bör marknadsriskbegreppet användas som ett samlingsbegrepp för dessa risktyper. Även om det inte uttryckligen framgår av kapitalkravsdirektivet skall det inte beräknas något kapitalkrav för marknadsrisker för sådana poster som dragits av från kapitalbasen.

Om den behöriga myndigheten har gett ett institut tillstånd att överskrida gränserna för stora exponeringar i handelslagret, skall ett ytterligare kapitalkrav beräknas för den del av exponeringen som överstiger dessa gränser. Av avsnitt 15.3 framgår att det även enligt den nya kapitaltäckningslagen bör finnas möjlighet för Finansinspektionen att tillåta att ett institut för stora exponeringar överskrider de gränsvärden som ställts upp för sådana exponeringar. Ett institut som har fått ett sådant medgivande skall uppfylla ett ytterligare kapitalkrav.

Närmare om kapitalkravet för operativa risker

Som nämnts ovan införs genom artikel 75 d i 2006 års kreditinstitutsdirektiv ett särskilt kapitalkrav för operativa risker. Operativa risker definieras enligt artikel 4.22 i kreditinstitutsdirektivet som risken för förluster till följd av icke ändamålsenliga eller inte fungerande interna förfaranden, mänskliga fel, system eller yttre händelser, inbegripet rättsliga risker. De operativa riskerna innefattar således vissa risker i institutens verksamhet som är av icke-finansiell karaktär. Riksbanken,

Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och Finansförbundet anser att begreppet operativ risk bör definieras i den nya kapitaltäckningslagen. Hur de olika riskbegreppen definieras, även innefattande operativ risk, saknar betydelse för hur stor kapitalbas ett institut måste ha enligt artikel 75 i kreditinstitutsdirektivet. Avgörande för kapitalkravets storlek är inte hur riskbegreppen definieras utan till vilken del av verksamheten som en viss exponering eller verksamhetsgren räknas, till handelslagret, till verksamhet utanför handelslagret eller till institutets hela verksamhet (dvs. verksamhet både i och utanför handelslagret).

Däremot kan definitionen av de olika riskbegreppen ha betydelse för institutens interna kapitalutvärdering (avsnitt 7.2), dvs. den utvärdering som ligger till grund för institutets egen bedömning av hur stort kapital som behövs för att täcka institutets samtliga risker. Om regelverket

saknar en definition av begreppet operativ risk kan, som Riksbanken anför, otydligheter uppstå kring vilka risker som skall beaktas inom ramen för den interna kapitalutvärderingen. I likhet med vad som anförts av remissinstanserna bör lagtexten av detta skäl kompletteras med en definition av begreppet operativ risk. Definitionen av operativ risk bör ha samma innebörd som i kreditinstitutsdirektivet (artikel 4.22) och ges följande lydelse ”risken för förluster till följd av inte ändamålsenliga eller inte fungerande interna förfaranden eller system eller på grund av mänskliga fel eller yttre händelser, samt rättsliga risker”.

Varken det internationellt överenskomna Baselregelverket (Basel I) eller 2000 års kreditinstitutsdirektiv har tidigare innehållit något uttryckligt kapitalkrav för operativa risker. I stället har operativa risker underförstått beaktats genom att kapitalkravet för kreditrisker är mer omfattande än vad som är motiverat enbart med hänsyn till kreditriskerna. Enligt de nya reglerna kommer dock kapitalkravet för kreditrisker mer precist spegla de faktiska kreditriskerna. I syfte att kapitaltäcka de operativa riskerna är det därför nödvändigt att bestämma ett separat kapitalkrav för dessa.

Hur kapitalkravet för operativa risker beräknas, behandlas i avsnitt 14.

Hänvisningar till S9-1

  • Prop. 2006/07:5: Avsnitt 6

9.2. Undantag för vissa värdepappersföretag

Regeringens förslag: Vissa värdepappersföretag skall undantas från skyldigheten att beräkna det sammanlagda kapitalkravet som summan av kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det inte bör krävas tillstånd för att beräkna ett särskilt kapitalkrav för sådana värdepappersbolag som inte ägnar sig åt handel för egen räkning eller garantiverksamhet. Svenska Fondhandlareföreningen menar att det inte förekommer några kredit- eller marknadsrisker i de värdepappersbolag som inte ägnar sig åt handel för egen räkning eller garantiverksamhet. Därför är det tillräckligt om kapitalkravet för dessa bolag uppgår till 25 procent av bolagets fasta omkostnader.

Kapitalkravdirektivets innehåll: Enligt artikel 20.1 i 2006 års kapitalkravsdirektiv tillämpas artikel 75 i kreditinstitutsdirektivet om hur det sammanlagda kapitalkravet skall beräknas även för värdepappersföretag. Enligt artikel 20.2 och 20.3 i samma direktiv får emellertid de behöriga myndigheterna göra undantag från artikel 20.1 och tillåta att det sammanlagda kapitalkravet för värdepappersföretag beräknas på andra sätt.

Värdepappersbolag som inte har tillstånd att bedriva handel för egen räkning eller garantiverksamhet

Undantaget i artikel 20.2 i kapitalkravsdirektivet omfattar värdepappersföretag som inte är auktoriserade att tillhandahålla de investeringstjänster som anges i punkterna 3 och 6 i del A bilaga I till Europaparlamentets

och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (MiFID), dvs. handel för egen räkning eller garantiverksamhet för finansiella instrument och/eller placering av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande. De behöriga myndigheterna får tillåta ett sådant värdepappersföretag att ha en kapitalbas som alltid skall uppgå till eller överstiga det högsta av följande poster9.

1) summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker samt för exponeringar i handelslagret som överskrider gränsvärdena för stora exponeringar (enligt artikel 75 a–c i kreditinstitutsdirektivet), och

2) 25 procent av bolagets fasta omkostnader enligt artikel 21 i kapitalkravsdirektivet.

Värdepappersbolag som bedriver verksamhet med begränsad egen handel samt bolag som enbart handlar för egen räkning

Undantaget i artikel 20.3 i kapitalkravsdirektivet omfattar företag som enligt artikel 9 i samma direktiv skall ha ett startkapital på 730 000 euro och faller inom någon av följande kategorier:

a) Värdepappersföretag som handlar för egen räkning enbart i syfte att utföra en order för kunds räkning eller för att få tillträde till system för clearing och avveckling eller en erkänd börs när de uppträder som agent eller utför en kundorder.

b) Värdepappersföretag;

i) som inte innehar klienters pengar eller värdepapper, ii) som enbart handlar för egen räkning, iii) som inte har några externa kunder, och iv) för vilkas transaktioner ansvaret för genomförandet och avräkningen ligger hos ett clearinginstitut och garanteras av samma clearinginstitut.

De behöriga myndigheterna får tillåta att sådana värdepappersföretag har en kapitalbas som alltid minst skall uppgå till summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker samt för exponeringar i handelslagret som överskrider gränsvärdena för stora exponeringar plus 25 procent av bolagets fasta omkostnader enligt artikel 21 i kapitalkravsdirektivet.

Kostnadsregeln

Som framgår ovan gäller enligt artikel 21 i kapitalkravsdirektivet att kapitalbasen aldrig får understiga 25 procent av föregående års fasta omkostnader. Enligt artikel 20.5 i kapitalkravdirektivet gäller regeln i artikel 21 bara för sådana värdepappersföretag för vilka artikel 20.2 och 20.3 samt övergångsbestämmelsen i artikel 46 i samma direktiv är tillämpliga. För övriga värdepappersföretag kommer artikel 21, till

9 Motsvarar den engelska lydelsen ”funds which are always more than or equal to the higher of the following”. Detta har i den svenska versionen felaktigt översattas till ”uppgå till eller överstiga summan”.

skillnad från i dag, inte längre att gälla. Beträffande artikel 46 hänvisas till avsnitt 20.8.

De behöriga myndigheterna får justera det ovan angivna kravet om det har inträffat en väsentlig förändring i verksamheten hos ett företag sedan det föregående året. Om ett företag inte har avslutat ett års verksamhet, inräknat den dag då verksamheten inleddes, är kapitalkravet 25 procent av det belopp för fasta omkostnader som anges i verksamhetsplanen, om inte myndigheterna kräver att planen justeras.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 1993 års kapitalkravsdirektiv gäller att det sammanlagda kapitalkravet för värdepappersföretag skall uppgå till summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker eller 25 procent av föregående års fasta omkostnader om detta belopp är högre. Liksom för kreditinstitut finns inget uttryckligt kapitalkrav för operativa risker.

Som konstateras i avsnitt 4 har utgångspunkten vid utformningen av det nya kapitaltäckningsregelverket varit att samma regler skall tillämpas för banker och värdepappersföretag. Syftet med detta är att skapa likartade konkurrensförutsättningar för banker och värdepappersföretag, som i många avseenden bedriver konkurrerande verksamhet. Samtidigt påpekas dock i skälen till kapitalkravsdirektivet att det är viktigt att vid utformningen av regelverket beakta skillnaderna i de verksamheter som olika institut inom EU bedriver.

För kreditrisker och marknadsrisker är det tämligen enkelt att konstruera kapitalkrav som beaktar sådana skillnader. Detta kommer sig av att det på ett enkelt sätt går att härleda förekomsten av kreditrisker och marknadsrisker till vissa verksamheter (t.ex. kreditgivning eller värdepappershandel) och därmed utforma ett kapitalkrav som står i direkt proportion till dessa risker. Enkelt uttryckt kan sägas att i den utsträckning ett institut tar på sig kreditrisker eller marknadsrisker i den egna verksamheten kommer detta också att avspeglas i kapitalkravet. Härigenom kommer således skillnader mellan olika instituts verksamheter att beaktas per automatik. Kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker är alltså utformade på ett sätt som säkerställer konkurrensneutralitet mellan olika institut.

För operativa risker är det dock inte möjligt att med samma träffsäkerhet utforma ett kapitalkrav som står i direkt proportion till den faktiska förekomsten av operativa risker. Detta beror framför allt på att det för de operativa riskerna inte på samma sätt som för de finansiella riskerna (kreditrisker och marknadsrisker) går att fastställa ett tydligt samband mellan avkastning och risk. De grundläggande metoder som skall användas för att beräkna kapitalkravet för operativa risker utgår från storleken på institutets rörelseintäkter. Även om detta mått i regel kan anses ge en god uppskattning av storleken på de operativa riskerna bör konsekvenserna av det nya kapitalkravet för instituten beaktas.

I och med att ett separat kapitalkrav har utformats för de operativa riskerna har samtidigt kapitalkravet för kreditrisker justerats ned för att det sammanlagda kapitalkravet skall ligga kvar på ungefär samma nivå som tidigare. Värdepappersföretag saknar i många fall kreditverksamhet eller bedriver bara sådan verksamhet i begränsad omfattning. Det nya kapitalkravet för operativa risker torde därför innebära att många värde-

pappersföretag får en väsentlig ökning av det sammanlagda kapitalkravet.

Kommissionen har undersökt effekterna på de sammanlagda kapitalkraven i värdepappersföretag vid tillämpningen av kapitalkravet för operativa risker. Denna analys bekräftar att när regelverket tillämpas på värdepappersföretag som har begränsade exponeringar mot kreditrisker och marknadsrisker, kommer det sammanlagda kapitalkravet att öka betydligt mer än vad som var avsikten i Baselöverenskommelsen10.

Undantagsbestämmelserna i artikel 20.2 och 20.3 i kapitalkravsdirektivet skall därför i huvudsak ses mot bakgrund av tillkomsten av särskilt kapitalkrav för operativa risker och de konsekvenser detta innebär för värdepappersföretagen.

Värdepappersföretag som inte har tillstånd att bedriva handel för egen räkning eller garantiverksamhet

De värdepappersföretag som enligt artikel 20.2 i kapitalkravsdirektivet får undantas är sådana företag som inte ägnar sig åt handel för egen räkning eller garantiverksamhet för finansiella instrument och/eller placering av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande11. För sådana företag får det sammanlagda kapitalkravet uppgå till summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker eller 25 procent av bolagets fasta omkostnader om detta belopp är högre. Detta undantag innebär en lättnad i de fall då det sammanlagda kapitalkravet beräknat enligt artikel 75 i kreditinstitutsdirektivet, överstiger 25 procent av företagets fasta omkostnader.

Svenska Fondhandlarföreningen anser att bestämmelsen i promemorian om att kapitalkravet minst skall uppgå till det högre av de nyss nämnda beloppen är överflödig. Eftersom det, enligt föreningen, inte förekommer några kredit- eller marknadsrisker i berörda värdepappersbolag torde det vara tillfyllest om lagen föreskriver ett kapitalkrav som skall uppgå till minst 25 procent av de fasta omkostnaderna. Vårt förslag grundar sig emellertid på vad som sägs i kapitalkravsdirektivet. Eftersom det inte finns någon möjlighet att avvika från direktivets bestämmelse bör den införas i sin helhet.

Som bl.a. konstaterats av Fondhandlareföreningen bedriver de värdepappersföretag som omfattas av undantaget i artikel 20.2 i kapitalkravsdirektivet i huvudsak sådan verksamhet som innebär att kredit- och marknadsriskerna i den egna verksamheten är begränsade. Eftersom dagens kapitalkrav baseras på omfattningen av dessa risker har tillämpningen av 1993 års kapitalkravsdirektiv (och 1994 års kapitaltäckningslag) inneburit att kapitalkravet för många av dessa värdepappersföretag har uppgått till den miniminivån som gäller för värdepappersföretag, nämligen minst 25 procent av föregående års fasta omkostnader (artikel 21).

Som anförts ovan innebär skyldigheten att beräkna ett särskilt kapitalkrav för operativa risker sannolikt en väsentlig ökning av det

10 European Commission, 2004 Quantative Impact Study, Main Conclusions s. 5. paragraf 15. 11 Enligt punkterna 3 och 6 i del A i bilaga I i direktiv 2004/39/EG.

sammanlagda kapitalkravet för de företag som avses i artikel 20.2 i kapitalkravsdirektivet. För att undvika en sådan ökning medger direktivet att dessa företag får fortsätta att beräkna kapitalkravet på samma sätt som i dag.

De värdepappersföretag som omfattas av undantaget konkurrerar bara i begränsad utsträckning med banker och andra kreditinstitut. Det bör därför inte vara någon konkurrensnackdel för banker att dessa företag får beräkna kapitalkravet på detta sätt. Situationen är snarare den motsatta. Om inte undantaget införs försämras värdepappersföretagens konkurrenssituation, eftersom de får ett omotiverat högt sammanlagt kapitalkrav. Denna omständighet tillsammans med vad som i det föregående anförts, talar för att de svenska värdepappersbolagens bör ges samma möjligheter som sina konkurrenter i andra medlemsstater att utnyttja undantaget.

Som har nämnts ovan tar de värdepappersföretag som avses i artikel 20.2 bara i mycket liten omfattning finansiella risker i den egna verksamheten. Fallissemang i sådana bolag torde därför sällan kunna vara ett hot mot det finansiella systemets stabilitet. Därför kan ett avstående från att införa undantaget inte heller motiveras med att företagen i fråga ur ett systemskyddsperspektiv utgör en väsentlig risk.

Mot bakgrund av vad som anförts i det föregående bör utgångspunkten vara att värdepappersbolag som anges i artikel 20.2 i kapitalkravsdirektivet skall ges möjlighet att utnyttja det angivna undantaget. Det bör därför införas en möjlighet för dessa bolag att beräkna kapitalkravet på det alternativa sätt som förutsätts i denna artikel.

Finansinspektionen anför, i motsats till promemorians förslag, att möjligheten att beräkna kapitalkravet enligt ovanstående inte bör kräva tillstånd. Som skäl för detta anger inspektionen att en tillståndsprocess skulle vara en onödig administrativ börda för både instituten och tillsynsmyndigheten. Kapitalkravsdirektivet uppställer inget krav på tillstånd. Det är i stället upp till de behöriga myndigheterna att tillåta värdepappersbolagen att använda sig av detta alternativa kapitalkrav.

Mot bakgrund av Finansinspektionens bedömning att tillsynen i detta fall inte kräver ett tillståndsförfarande bör ett sådant heller inte införas i den nya lagen.

Värdepappersföretag som bedriver verksamhet med begränsad egen handel samt bolag som enbart handlar med egna medel

För den grupp av värdepappersföretag som är möjliga att undanta enligt artikel 20.3 i kapitalkravsdirektivet gäller ett något strängare kapitalkrav än i artikel 20.2 i samma direktiv. Kapitalbasen måste i detta fall uppgå till summan av kapitalbaserna för kreditrisker och marknadsrisker samt 25 procent av bolagets fasta omkostnader under föregående år. I detta fall ersätts kapitalkravet för operativa risker således av ett tillägg om 25 procent av de fasta omkostnaderna. För ett värdepappersföretag är det fördelaktigt att utnyttja detta undantag om kapitalkravet för operativa risker överstiger 25 procent av de fasta omkostnaderna.

Undantaget omfattar företag som enligt artikel 9 i kapitalkravsdirektivet skall ha ett startkapital på 730 000 euro och som bedriver verksamhet som faller inom någon av de två kategorier som anges i

artikel 20.3 a och b. Den första kategorin omfattar värdepappersföretag som handlar för egen räkning enbart i syfte att utföra en order för kunds räkning eller för att få tillträde till system för clearing och avveckling eller en erkänd börs när de uppträder som agent eller utför en kundorder. I övrigt finns det inga begränsningar av vilka värdepapperstjänster företaget får tillhandahålla.

Den andra kategorin omfattar värdepappersföretag som bara handlar för egen räkning. Företagen i fråga innehar inte klienters värdepapper och har inte några externa kunder. Dessutom ligger ansvaret för företagens transaktioner hos ett clearinginstitut som också garanterar företagets transaktioner. Syftet med denna bestämmelse torde vara att identifiera de företag som i begränsad omfattning tar på sig finansiella risker och vars eventuella fallissemang därav utgör en begränsad risk för övriga aktörer i det finansiella systemet.

Som nämnts ovan har kommissionen i en särskild studie konstaterat att tillkomsten av kapitalkravet för operativa risker innebär en väsentlig ökning av det sammanlagda kapitalkravet för värdepappersföretag med begränsade exponeringar mot kredit- och marknadsrisker. Kommissionens beräkningar visar på att kapitalkravet för operativa risker innebär en ökning i förhållande till dagens kapitalkrav som är upp till tio gånger större än vad som avsågs vid utformningen av Basel II. Detta konstaterande resulterade bl.a. i att den undantagsmöjlighet som finns i artikel 20.3 i kapitalkravsdirektivet fördes in12.

Mot bakgrund av resultaten i ovanstående studie förefaller det mindre lämpligt att i de svenska bestämmelserna avstå från att införa undantaget i artikel 20.3. De kostnader i form av ett högre kapitalkrav som det nya regelverket skulle innebära för de berörda företagen framstår som omotiverade. De är inte heller rimliga i förhållanden till de fördelar som finns med att ha samma regler för kreditinstitut och värdepappersbolag. Att avstå från att införa undantaget kan inte heller motiveras med att företagen i fråga ur utgör en väsentlig risk ur ett stabilitetsperspektiv.

Mot bakgrund av vad som anförts i det föregående bör utgångspunkten vara att värdepappersbolag som anges i artikel 20.3 i kapitalkravsdirektivet skall ges möjlighet att utnyttja det angivna undantaget. Det bör därför införas en möjlighet för dessa bolag att, efter tillstånd av Finansinspektionen, beräkna kapitalkravet på det alternativa sätt som förutsätts i denna artikel.

9.3. Kapitaltäckningsregler för fondbolag

Regeringens förslag: Utöver det kapital som fondbolag skall ha för sin fondförvaltning, skall ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument för den sistnämnda förvaltningen och de tjänster som bolaget utför som ett led i den verksamheten ha det eventuella ytterligare kapital för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker som enligt den nya kapitaltäckningslagen gäller för ett värdepappersbolag med motsvarande verksamhet.

12 European Commission, 2004 Quantative Impact Study, Main Conclusions s. 5 paragraf 18.

Promemorians förslag: Behandlade inte kapitalkravet för operativ risk.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det bör införas regler motsvarande dem i 6 kap. 1 § lagen (2004:297) lagen om bank- och finansieringsrörelse (se avsnitt 7) även för fondbolag. Fondbolagens

Förening anser att det bör tydliggöras att kapitalkravet för operativa risker för fondbolag omfattar enbart den verksamhet som avser förvaltning av annans finansiella instrument och inte dess samlade rörelse. Föreningen anser att den alternativa metoden för beräkningen av kapitalkrav för operativa risker, innebärande att bolag skall ha kapital motsvarande 12 procent av de genomsnittliga rörelseintäkterna, bör kunna användas av fondbolag. Vidare anser föreningen att hänvisningen till kapitaltäckningslagen avseende kreditrisker och marknadsrisker bör utgå. Dessutom bör det på ett tydligt sätt anges om Finansinspektionens tillstånd krävs för fondbolag vid tillämpning av undantagsbestämmelser gällande för värdepappersbolag.

Skälen för regeringens förslag: För den verksamhet ett fondbolag bedriver beräknas det ett särskilt kapitalkrav. Detta kapitalkrav skiljer sig delvis från det som gäller för institut.

Hur kapitalkraven för fondbolag beräknas framgår av 2 kap.811 §§ lagen (2004:46) om investeringsfonder. Enligt 2 kap. 8 § skall startkapitalet för ett fondbolag uppgå till minst motsvarande 125 000 euro. De egna medlen (dvs. kapitalbasen) får sedan aldrig under den löpande verksamheten understiga detta belopp. Dessutom måste fondbolag som förvaltar en fondförmögenhet som överstiger ett belopp motsvarande 250 miljoner euro, utöver startkapitalet, ha ytterligare egna medel. Dessa ytterligare medel skall motsvara minst 0,02 procent av det belopp med vilket fondförmögenheten överstiger ett belopp som motsvarar 250 miljoner euro (2 kap. 9 §). Ju högre förvaltat kapital desto högre är alltså kapitalkravet. Fondbolagens egna medel behöver dock inte vara högre än motsvarande tio miljoner euro.

Ett fondbolag som har tillstånd att förvalta någon annans finansiella instrument skall dessutom för denna förvaltning och de tjänster som bolaget utför som ett led i den verksamheten, uppfylla kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker enligt 1994 års kapitaltäckningslag (2 kap. 10 §). För ett sådant fondbolag gäller även övriga bestämmelser i den lagen som är tillämpliga för värdepappersbolag med motsvarande verksamhet (2 kap. 10 a §).

Slutligen får enligt 2 kap. 11 § de egna medlen aldrig understiga 25 procent av bolagets fasta omkostnader för det föregående året eller, om bolagets verksamhet pågått i mindre än ett år, 25 procent av de fasta omkostnaderna som angetts i bolagets verksamhetsplan. Detta kapitalkrav beräknas för hela verksamheten, dvs. både den del som avser fondförmögenheten och den del som avser förvaltningen av någon annans finansiella instrument.

I promemorian föreslås att hänvisningen i 2 kap. 10 a § lagen om investeringsfonder till 1994 års kapitaltäckningslag skall bytas ut mot en hänvisning till den nya kapitaltäckningslagen. Av den i promemorian föreslagna bestämmelsen framgår alltså att ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument skall beräkna ett kapitalkrav för

kreditrisker och marknadsrisker enligt bestämmelserna i den nya kapitaltäckningslagen. Som redovisats ovan gäller dock enligt 2 kap. 10 a § lagen om investeringsfonder även övriga bestämmelser som är tillämpliga för värdepappersbolag med motsvarande verksamhet.

Fondbolagens Förening påpekar i sitt remissvar att det är viktigt att det inte sker någon dubbelberäkning av kapitalkravet för fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument. Kapitalkravet för fondförvaltningen bör räknas för sig och kapitalkravet för förvaltningen av någon annans finansiella instrument för sig. Enligt föreningen bör detta tydligare framgå av lagtexten. För att tillgodose föreningens synpunkter föreslår vi att inte bara kapitalkravet för kreditrisker och marknadsrisker utan även kapitalkravet för operativa risker nämns bland de krav som ett fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument enligt 2 kap. 10 § lagen om investeringsfonder skall uppfylla för denna förvaltning och de tjänster som bolaget utför som en del i den verksamheten.

När det gäller beräkningen av kapitalkravet för operativa risker, bör bas- eller schablonmetoden, eller efter Finansinspektionens tillstånd, internmätningsmetoden användas. Fondbolagens Förening anser att den alternativa schablonmetoden för beräkningen av kapitalkrav för operativa risker skall kunna användas av fondbolag. Detta skulle enligt föreningen innebära att fondbolag skall ha kapital motsvarande 12 procent av de genomsnittliga rörelseintäkterna.

Bakgrunden till att den alternativa schablonmetoden tillåts är att vissa institut skulle få ett orimligt högt kapitalkrav för operativa risker om det beräknades enligt schablonmetoden. Detta gäller främst institut som verkar på marknader som kännetecknas av svag konkurrens och hög kreditrisk, och till följd av detta har höga rörelseintäkter. Den alternativa schablonmetoden är dock inte tillämplig på fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument.

Som framgår av avsnitt 9.2 kan vissa värdepappersbolag undantas från huvudregeln att beräkna det sammanlagda kapitalkravet som summan av kapitalkraven för kreditrisker marknadsrisker och operativa risker. För dessa värdepappersbolag skall det sammanlagda kapitalkravet i stället beräknas som summan av kapitalkraven för kreditrisker och marknadsrisker eller 25 procent av bolagets fasta omkostnader om detta belopp är högre. Undantagsmöjligheten gäller enbart för värdepappersbolag som inte bedriver handel för egen räkning eller garantiverksamhet för finansiella instrument och/eller placering av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande. Enligt hänvisningen i lagen om investeringsfonder skall denna undantagsmöjlighet tillämpas på samma sätt som för värdepappersbolag på fondbolag som har tillstånd att förvalta någon annans finansiella instrument och därför skall beräkna ett kapitalkrav för den delen av verksamheten i enlighet med den nya kapitaltäckningslagen. Som anförts i avsnitt 9.2 skall tillämpningen av detta undantag inte kräva tillstånd.

Fondbolagens Förening anser att hänvisningen till kreditrisker och marknadsrisker bör utgå. Eftersom fondbolag aldrig tar egna positioner i finansiella instrument eller mottar annans medel eller finansiella instrument på konto, utsätter de sig nämligen inte för kredit- eller marknadsrisker. Kapitalkraven för fondbolag som förvaltar någon annans

finansiella instrument kan närmast betraktas som ett kapitalkrav för operativa risker. Bestämmelsen som anger att ett fondbolag skall beräkna ett kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker är därför onödig och missvisande. Enligt Fondbolagens Förening finns det undersökningar som tyder på att de flesta fondbolag till största del enbart är utsatta för operativa risker. Detta skulle, som föreningen anför, tala för att fondbolag inte bör beröras av något kapitalkrav för kreditrisker och marknadsrisker. Enligt artikel 5.4 i UCITS-direktivet och artikel 8.2 i investeringstjänstedirektivet (93/22/EEG) skall dock fondbolag som har tillstånd att förvalta någon annans finansiella instrument följa de regler som enligt 1993 års kapitalkravsdirektiv fastställs för värdepappersföretag och kreditinstitut. Det bör därför finnas en bestämmelse i den svenska fondlagstiftningen som anger att bestämmelsen i den nya kapitaltäckningslagen om kapitalkrav för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker gäller för fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument.

UCITS-direktivet kräver dock inte att det för fondbolag införs bestämmelser om riskhantering och kapitalutvärdering i artikel 22 och 123 i kreditinstitutsdirektivet. Till skillnad från Finansinspektionen anser vi därför att det inte bör införas några bestämmelser motsvarande dem som i 6 kap. 1–5 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse gäller för kreditinstitut (se avsnitt 7).

Frågan om vilka kapitaltäckningsregler som gäller för fondbolag som förvaltar någon annans finansiella instrument kan komma att behandlas igen i samband med beredningen Värdepappersmarknadsutredningens betänkanden.

10. Beräkningen av de riskvägda exponeringsbeloppen för kreditrisker

10.1. En schablonmetod och en internmetod

Regeringens förslag: Ett institut skall beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen för kreditrisker enligt en schablonmetod eller en internmetod.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll:

Enligt artikel 75 i kreditinstitutsdirektivet skall ett kreditinstitut för att uppfylla kapitalkravet för kreditrisker ha en kapitalbas som uppgår till åtta procent av värdet för de sammanlagda riskvägda exponeringarna (det sammanlagda exponeringsbeloppet). Kapitalkravet för kreditrisker beräknas för samtliga exponeringar utom exponeringar i samband med verksamhet med handelslagret eller sådana exponeringar som inte räknats av från kapitalbasen (se avsnitt 9.1).

Av artikel 76 i kreditinstitutsdirektivet framgår vilka metoder som ett kreditinstitut får använda för att beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen. Enligt artikeln skall instituten antingen använda schablonmetoden eller en metod baserad på intern riskklassificering (internmetoden). En förutsättning för att instituten skall få använda den sistnämnda metoden är dock att de behöriga myndigheterna ger ett uttryckligt tillstånd till det.

Av artikel 20 i kapitalkravsdirektivet framgår att de ovan beskrivna beräkningsmetoderna är tillämpliga även för värdepappersföretag.

Enligt både schablonmetoden och internmetoden beror de riskvägda exponeringsbeloppens storlek på exponeringarnas värden och riskvikter (en procentsats som beskriver en risk hos en exponering). Exponeringarnas värden och riskvikter bestäms dock på olika sätt enligt de båda metoderna. Schablonmetoden innebär i stora drag att exponeringarnas värden och deras riskvikter bestäms med stöd av på förhand givna regler i direktivet. Liksom enligt gällande rätt skall kapitalkravet för kreditrisker bestämmas med utgångspunkt från den exponeringsklass – stat, företag, hushåll – som exponeringen tillhör. För varje exponeringsklass gäller olika riskvikter. Till skillnad från i dag kan det finnas flera olika riskvikter inom samma exponeringsklass. Direktivets utgångspunkt är – något förenklat – att riskvikten skall bestämmas med stöd av de kreditbetyg som exponeringarna har enligt externa kreditvärderingsföretag. Om någon rating inte finns tillgänglig, anger direktivet vilken riskvikt som skall gälla. Med denna metod kommer en viss exponering få samma riskvikt oavsett vilket institut som innehar exponeringen.

Internmetoden innebär – något förenklat – att instituten bygger upp egna riskklassificeringssystem. Med stöd av dessa system och inom vissa givna ramar beräknar institutet själv exponeringarnas värden och riskvikter. Med denna metod kan en viss exponerings riskvikt variera mellan olika institut. Internmetoden, som förutsätter att instituten har

tämligen avancerade system, bör ge ett kapitalkrav som mer korrekt speglar risken i tillgångarna än schablonmetoden.

Skälen för regeringens förslag: Schablonmetoden som är den metod som mest liknar den som enligt 1994 års kapitaltäckningslag används för att beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen, är relativt enkel. Det ställs inte upp några särskilda krav för att ett institut skall få använda metoden utan tanken är att metoden skall kunna användas av alla institut.

Schablonmetoden är dock mer riskkänslig, dvs. den speglar på ett bättre sätt de kreditrisker instituten är exponerade för i sin dagliga verksamhet, än den metod som används i dag. Internmetoden är i sin tur mer riskkänslig än schablonmetoden. Internmetoden ställer också större krav på institutens organisation än vad schablonmetoden gör.

Enligt skäl 38 i kreditinstitutsdirektivet är nämligen utgångspunkten att det bör finns olika metoder för att beräkna kapitalkraven och att dessa metoder bör skilja sig åt i fråga om riskkänslighet. Av samma skäl framgår också att instituten bör ges lämpliga incitament att övergå till mer riskkänsliga metoder. Att inte införa både schablonmetoden och internmetoden skulle alltså strida mot direktivets syfte med de nya kapitaltäckningsreglerna. Av detta följer att instituten bör ha möjlighet att välja mellan att använda schablonmetoden eller internmetoden. Under vilka förutsättningar de olika metoderna får användas behandlas i följande avsnitt.

10.2. Schablonmetoden

10.2.1. Beräkningen av de riskvägda exponeringsbeloppen

Regeringens förslag: Vid tillämpning av schablonmetoden framgår exponeringarnas värden och riskvikter av författningsbestämmelser.

Riskvikten för en exponering beror på vilken exponeringsklass exponeringen tillhör. Riskvikten får bestämmas av exponeringens kreditkvalitet enligt kreditvärderingar som gjorts av kreditvärderingsföretag som godkänts av Finansinspektionen eller enligt kreditvärderingar som gjorts av vissa exportkreditorgan, om kreditvärderingarna avser exponeringar mot stater eller centralbanker.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur exponeringarnas värden och riskvikter skall beräknas.

Regeringens bedömning: Av en förordning meddelad av regeringen bör det framgå att

– en exponering mot en stat eller centralbank hemmahörande inom EES som är uttryckta och refinansierade i den valuta som gäller i det landet skall ges riskvikten noll (se även övergångsbestämmelserna i avsnitt 20.5).

– en exponering mot en svensk kommun eller jämförlig samhällighet skall ges samma riskvikt som en motsvarande exponering mot den svenska staten

– en exponering mot ett institut skall ges en riskvikt enligt den metod som baseras på hemstatens riskvikt.

Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer huvudsakligen med regeringens förslag och bedömning.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att termen ”exponering” skall definieras som ”en tillgång i balansräkningen, ett derivat som redovisas som en skuld i balansräkningen, poster inom linjen och andra åtaganden”. Inspektionen påpekar vidare att det som är avgörande för att bestämma riskvikten är en kombination av tillämplig exponeringsklass, och i förekommande fall, exponeringens kreditkvalitet. Riksgäldskontoret anser att regeln i kreditinstitutsdirektivet om nollriskviktning för stater hemmahörande inom EES-området är olämplig. Fördraget, i synnerhet via den s.k. no bailout-regeln, syftar nämligen till att marknadskrafterna skall reagera på skillnader i medlemsstaternas offentliga finanser. I praktiken finns betydande – och just nu växande – skillnader mellan medlemsstaternas kreditvärdighet. Det vore ändamålsenligt om detta kunde avspeglas i kapitaltäckningskraven. Riksgäldskontoret konstaterar dock att direktivet tyvärr är bindande på denna punkt, dvs. det finns ingen handlingsfrihet för svensk del. Det vill dock framhålla vikten av att Sverige i kommande lagstiftningsarbete inom EU strävar efter att förhindra bestämmelser som gör att no bailout-regeln på motsvarande sätt urholkas. Riksgäldskontoret avstyrker vidare förslaget om att ge svenska kommuner nollriskviktning och föreslår att kommuner likställs med kreditinstitut och värdepappersbolag.Sveriges Advokatsamfund menar att innebörden av begreppen tillgångar och åtaganden inte är självklar. Det anser vidare att det bör klargöras om det med begreppet exponering avses en bruttoexponering eller en nettoexponering. Sveriges Kommuner och Landsting accepterar att bestämmelsen om att riskvikten skall vara noll procent för kommuner tas in i en förordning beslutad av regeringen men anser att det hade varit naturligt att ta in bestämmelsen i lag eftersom så är fallet i 1994 års kapitaltäckningslag. Kommuninvest i Sverige AB anser att principen att en svensk kommun skall ges samma riskvikt som en motsvarande exponering mot svenska staten bör framgå av lag.

Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Av reglerna i artiklarna 77–80 och i del 1 i bilaga VI till 2006 års kreditinstitutsdirektiv framgår hur de riskvägda exponeringsbeloppen för kreditrisker räknas fram. Det sker i följande steg.

1. Exponeringarnas värden bestäms.

2. Exponeringarna delas in i olika exponeringsklasser.

3. För varje exponering bestäms en riskvikt.

4. Riskvikterna multipliceras med exponeringsvärdena, vilket ger de riskvägda exponeringsbeloppen. I det följande beskrivs beräkningsmetoden mer i detalj. Hur de riskvägda exponeringsbeloppen för positioner i värdepapperiseringar skall beräknas, behandlas dock i avsnitt 12 (jfr artikel 80.5). Av artikel 20 i kapitalkravsdirektivet framgår att de regler som beskrivs i detta avsnitt gäller även för värdepappersföretag.

Exponering och exponeringens värde

Med en exponering avses enligt artikel 77 i kreditinstitutsdirektivet en tillgång i balansräkningen eller en post utanför balansräkningen.

Av artikel 78 i kreditinstitutsdirektivet framgår hur en exponerings värde bestäms.

Enligt artikel 78.1 bestäms exponeringsvärdet för en tillgångspost – dvs. en post som tas upp som en tillgång i balansräkningen – till dess värde enligt balansräkningen. För poster utanför balansräkning som tas upp i bilaga II (bl.a. garantier, remburser och oåterkallelliga kreditlöften), uppgår exponeringsvärdet till följande procentandelar av dess värde: 100 procent om det är en högriskpost, 50 procent om det är en medelriskpost, 20 procent om det är en medel-lågriskpost och 0 procent om det är en lågriskpost. Vilka poster som är högriskposter, medelriskposter, medellågriskposter eller lågriskposter framgår av bilaga II. För institut som använder den fullständiga metoden för finansiella säkerheter (se avsnitt 11.2 om möjligheten att beakta kreditriskskydd för riskreducering) finns det särskilda regler om hur värdet bestäms för vissa exponeringar som uppkommer t.ex. genom att värdepapper eller råvaror säljs, ställs som säkerhet eller lånas ut inom ramen för repor, aktie- eller råvarulån och marginallån.

Enligt artikel 78.2 skall exponeringsvärden för derivatinstrument som räknas upp i bilaga IV, beräknas enligt bilaga III om motpartskreditrisker. I bilagan anges olika beräkningsmetoder. Utöver de två metoder som tillåts enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv – marknadsvärderingsmetoden och ursprungligt åtagande-metoden – får instituten använda antingen den s.k. schablonmetoden eller metoden med interna modeller. Enligt den s.k. schablonmetoden beräknas exponeringsvärdena enligt den formel som finns i bilagan. Enligt metoden med interna modeller används institutets egna modeller för att bestämma exponeringsvärdet. Den metoden får dock bara användas om den behöriga myndigheten har gett sitt tillstånd till det. Huvudregeln är att instituten skall välja en av de angivna metoderna för beräkningen av exponeringsvärden. Inom en finansiell företagsgrupp är det dock möjligt att kombinera olika metoder. Exponeringsvärdet för repor, aktie- eller råvarulån, transaktioner med lång avvecklingscykel och marginallån kan fastställas i enlighet med antingen bilaga III eller bilaga VIII.

Om en exponering är föremål för förbetalt kreditriskskydd får enligt artikel 78.3 det tillämpliga exponeringsvärdet för denna post ändras i enlighet med artiklarna 90–93 i kreditinstitutsdirektivet som handlar om reducering av kreditrisker (se avsnitt 11.2).

Enligt artikel 78.4 får utestående exponeringar med en central motpart under vissa förutsättningar bestämmas enligt särskilda regler i punkt 6 i del 2 i bilaga III till kreditinstitutsdirektivet.

Exponeringsklasser

Enligt artikel 79.1 i kreditinstitutsdirektivet skall varje exponering hänföras till någon av följande 16 exponeringsklasser:

a) Fordringar eller villkorade fordringar på nationella regeringar

eller centralbanker.

b) Fordringar eller villkorade fordringar på delstatliga eller lokala

självstyrelseorgan och myndigheter.

c) Fordringar eller villkorade fordringar på administrativa organ och

icke kommersiella företag.

d) Fordringar eller villkorade fordringar på multilaterala utvecklings-

banker.

e) Fordringar eller villkorade fordringar på internationella organisa-

tioner.

f) Fordringar eller villkorade fordringar på institut.

g) Fordringar eller villkorade fordringar på företag.

h) Fordringar eller villkorade fordringar på hushåll.

i) Fordringar eller villkorade fordringar mot säkerhet i fastighet.

j) Oreglerade poster.

k) Poster som tillhör kategorier som enligt reglering präglas av hög

risk.

l) Fordringar i form av täckta obligationer.

m) Positioner i värdepapperisering.

n) Kortfristiga fordringar på institut och andra företag.

o) Fordringar i form av andelar i företag för kollektiva investeringar

(fondföretag).

p) Övriga poster. För att en exponering skall kunna hänföras till klassen för hushållsexponeringar (punkten h ovan) måste den enligt artikel 79.2 i kreditinstitutsdirektivet uppfylla följande villkor

a) Exponeringen skall gälla antingen en eller flera enskilda personer

eller en liten eller medelstor juridisk person.

b) Exponeringen skall vara en av ett betydande antal exponeringar

med liknande egenskaper, så att riskerna i samband med sådan utlåning minskas väsentligt.

c) Det totala beloppet för skulden till kreditinstitutet och moder- och

syskonföretag, inklusive eventuella förfallna exponeringar, för den kund eller den grupp av kunder med inbördes anknytning som är gäldenär, får inte enligt kreditinstitutets kännedom överstiga en miljon euro. Vid bedömningen av skuldens storlek skall det dock bortses från fordringar mot säkerhet i bostadsfastighet. Kreditinstitutet skall vidta rimliga åtgärder för att fastställa att dessa krav är uppfyllda.

Värdepapper får dock inte hänföras till klassen för hushållsexponeringar.

Enligt artikel 79.3 i samma direktiv får även nuvärdet av minimihyresbetalningar från hushåll hänföras till klassen hushållsexponeringar.

Allmänt om riskvikter

För alla exponeringar som inte räknats av från kapitalbasen (se avsnitt 9.1) skall det finnas riskvikter. Riskvikten varierar mellan 0–150 procent. Riskvikten skall enligt artikel 80.1 i kreditinstitutsdirektivet bygga på den exponeringsklass som exponeringen hänförts till och, i den utsträckning som anges i del 1 i bilaga VI, på exponeringens kreditkvalitet. Kreditkvaliteten får fastställas med stöd av ratinginstituts (dvs. kreditvärderingsföretags) kreditvärderingar eller kreditvärderingar som görs av vissa exportkreditorgan.

Som framgår nedan innehåller kreditinstitutsdirektivet tämligen detaljerade regler om vilka riskvikter som får tilldelas exponeringar

tillhörande olika exponeringsklasser. Om direktivet inte reglerar hur det riskvägda exponeringsbeloppet för en exponering skall beräknas, skall exponeringen enligt artikel 80.6 i samma direktiv tilldelas riskvikten 100 procent.

Enligt artikel 80.4 i kreditinstitutsdirektivet får den ursprungliga riskvikten för en exponering ändras om en exponering är föremål för förbetalt kreditskydd (se avsnitt 11.2).

Enligt artikel 80.7 i direktivet får de behöriga myndigheterna under där angivna förutsättningar medge att riskvikten sätts till noll procent för ett instituts exponeringar mot en motpart som är dess moder-, dotter eller syskonföretag eller företag som står i sådant samband som avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG (dvs. företag med vilka instituten har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning). En första förutsättning är att exponeringen inte ger upphov till sådana poster som kan ingå i det primära eller supplementära kapitalet. Dessutom skall följande förutsättningar vara uppfyllda.

a) Motparten är ett institut eller ett finansiellt holdingföretag, ett finansiellt institut, ett kapitalförvaltningsbolag eller ett företag för anknutna tjänster som omfattas av tillfredsställande tillsynskrav.

b) Motparten ingår utan förbehåll i samma företagsgrupp som kreditinstitutet.

c) Samma förfaranden för riskbedömning, riskmätning och kontroll gäller för motparten som för kreditinstitutet.

d) Motparten är etablerad i samma medlemsstat som kreditinstitutet.

e) Det finns inte några rådande eller förutsedda materiella, praktiska eller rättsliga hinder för att motparten snabbt skall kunna överföra medel ur kapitalbasen eller återbetala skulder till kreditinstitutet.

Enligt artikel 80.8 i samma direktiv får de behöriga myndigheterna under där angivna förutsättningar även ge noll procent i riskvikt för exponeringar mot en motpart om motparten och institutet tillhör samma system som skyddar dessa institut och säkerställer deras likviditet och solvens vid behov så att konkurs kan undvikas (institutionellt skyddsystem). För att det skall vara möjligt skall bl.a. de ovan nämnda förutsättningarna i artikel 80.7 punkterna a, d och e vara uppfyllda.

Riskvikter för vissa exponeringsklasser

I del I i bilaga VI anges vilka riskvikter som skall åsättas exponeringarna tillhörande de olika exponeringsklasserna. I det följande redovisas ett urval av riskvikter. För en fullständig redogörelse hänvisas till direktivet.

För exponeringar mot nationella regeringar och centralbanker är utgångspunkten att exponeringen ges 100 procent i riskvikt (punkten 1), men exponeringar mot Europeiska centralbanken skall dock alltid ges noll procent i riskvikt (punkten 3).

Om det finns en kreditvärdering från ett utsett ratinginstitut (kreditvärderingsföretag) bestäms dock riskvikten för nationella regeringar och centralbanker av vilket kreditkvalitetssteg exponeringen tillhör (punkten 2).

Tabell 1

Kreditkvalitetssteg 1 2 3 4 5 6 Riskvikt 0 % 20 % 50 % 100 % 100 % 150 %

Exponeringar mot en medlemsstats nationella regering och centralbank som är uttryckta och refinansierade i den nationella valutan skall dock ges en riskvikt noll procent (punkten 4).

Om behöriga myndigheter i tredje land som tillämpar tillsyns- och regleringssystem som minst motsvarar de system som tillämpas i EU, ger en lägre riskvikt än vad som följer av punkterna 1 och 2 ovan för exponeringar mot den egna nationella regeringen och centralbanken som är uttryckta och refinansierade i den nationella valutan, får medlemsstaterna tillåta sina kreditinstitut att ge sådana exponeringar samma riskvikt (punkten 5).

Om någon av de följande förutsättningarna är uppfyllda skall de behöriga myndigheterna även godkänna kreditvärderingar utfärdade av ett exportkreditorgan:

1. Kreditvärderingen uttrycker en konsensusklassificering från ett exportkreditorgan som godkänt OECD:s överenskommelse om riktlinjer för statsstödda exportkrediter.

2. Exportkreditorganet offentliggör sina kreditvärderingar, använder OECD:s metod och kreditvärderingen är bunden till en av de åtta minimipremierna för exportförsäkring som fastställs enligt OECD:s metod (punkterna 6 och 7). Riskvikten för ett exportkreditorgans kreditvärdering beror på minimipremien för exportförsäkring:

Tabell 2

Minimipremie för exportförsäkring

0 1 2 3 4 5 6 7

Riskvikt 0 % 0 % 20 % 50

%

100 %

100 %

100 %

150 %

Enligt punkten 8 är utgångspunkten att exponeringar mot delstatliga eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter skall ges samma riskvikt som exponeringar mot institut (se nedan). Exponeringarna mot delstatliga eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter skall dock enligt punkten 9 behandlas på samma sätt som exponeringar mot den nationella regeringen inom vars territorium de är belägna, om det inte föreligger någon skillnad i risk mellan dessa exponeringar på grund av de delstatliga eller lokala självstyrelseorganens eller myndigheternas särskilda beskattningsrätt och förekomsten av särskilda institutionella ordningar som minskar risken för fallissemang. De behöriga myndigheterna skall upprätta och offentliggöra en lista över vilka delstatliga eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter som skall riskviktas på samma sätt som regeringen.

Om de behöriga myndigheterna i tredje land som enligt sin nationella rättsordning tillämpar tillsyns- och regleringssystem som minst motsvarar de system som tillämpas i EU, behandlar exponeringar mot delstatliga eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter på samma

sätt som exponeringar mot den egna nationella regeringen, får medlemsstaterna tillåta sina kreditinstitut att ge exponeringar mot sådana delstatliga eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter samma riskvikt (punkten 11).

Av punkten 10 framgår att exponeringar kyrkor och religiösa samfund som bildats som juridiska personer enligt offentlig rätt och som har laglig rätt att uppbära skatt behandlas som exponeringar mot delstatliga och lokala myndigheter, förutom att punkten 9 inte skall gälla.

När det gäller exponeringar mot administrativa organ och ickekommersiella företag är utgångspunkten att de skall ges riskvikten 100 procent (punkten 12). Samma riskvikt skall åsättas ett offentligt organ. Ett offentligt organ är ett icke-kommersiellt administrativt organ som är ansvarigt inför nationella regeringar eller delstatliga eller lokala självstyrelseorgan och myndigheter eller myndigheter som enligt de behöriga myndigheternas uppfattning utövar samma ansvar som delstatliga och lokala myndigheter (artikel 4.18 i kreditinstitutsdirektivet).

De behöriga myndigheterna får dock bestämma att exponeringar mot offentliga organ skall behandlas som exponeringar mot institut (punkten 14). I exceptionella fall får exponeringar mot offentliga organ behandlas som exponeringar mot den regeringen inom vars jurisdiktion det offentliga organet är etablerat om den behöriga myndigheten bedömer att det inte föreligger någon skillnad i risk mellan dessa exponeringar på grund av förekomsten av en lämplig garanti från den nationella regeringen (punkten 15). Om de behöriga myndigheterna utnyttjar någon av dessa möjligheter, får de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat också tillåta sina kreditinstitut att tillämpa samma riskvikt för exponeringarna i fråga (punkten 16).

Om de behöriga myndigheterna i tredje land som enligt sin nationella rättsordning tillämpar tillsyns- och regleringssystem som minst motsvarar de system som tillämpas i gemenskapen, behandlar exponeringar mot offentliga organ på samma sätt som exponeringar mot institut, får medlemsstaterna tillåta sina kreditinstitut att ge exponeringar mot sådana offentliga organ samma riskvikt (punkten 17).

Utgångspunkten är att exponeringar mot multilaterala utvecklingsbanker i huvudsak skall behandlas på samma sätt som exponeringar mot institut. De 12 multilaterala utvecklingsbanker som räknas upp i punkten 20 – bl.a. Nordiska investeringsbanken, Europeiska investeringsbanken och Europeiska investeringsfonden – skall dock ges riskvikten noll procent. En andel av kapitalet i Europeiska investeringsfonden som tecknats men inte betalts skall dock enligt punkten 21 ges riskvikten 20 procent.

Av punkten 22 framgår att exponeringar mot Europeiska gemenskapen, Internationella valutafonden och Banken för internationell betalningsutjämning (BIS) skall ges riskvikten noll procent.

Enligt artikel 80.3 i kreditinstitutsdirektivet skall medlemsstaterna besluta vilken av två metoder som skall användas för beräkningen av det riskvägda beloppet för exponeringar mot institut. Inte enligt någon av dessa metoder får ett institut som saknar kreditvärdering, ges en riskvikt som är lägre än den som ges till exponeringar mot dess nationella regering.

Den ena metoden bygger på kreditkvaliteten hos den stat enligt vars rätt kreditinstitutet är etablerat. Enligt denna metod bestäms riskvikten för en exponering mot ett institut av vilket kreditkvalitetssteg institutets hemstat tillhör.

Tabell 3

Kreditkvalitetssteg för hemstaten

1 2 3 4 5 6

Riskvikt för exponering

20 % 50 % 100 % 100 % 100 % 150 %

Den andra metoden bygger på kreditkvaliteten hos motpartsinstitutet. Enligt denna metod beror riskvikten dels på om exponeringen har tilldelats ett kreditbetyg och på exponeringens löptid. Om exponeringen har tilldelats ett kreditbetyg bestäms riskvikten till 20–150 procent beroende på vilket kreditkvalitetssteg den tillhör. Exponeringar mot institut utan rating skall ges riskvikten 20 eller 50 procent beroende på exponeringens löptid.

Oavsett vilken metod som används skall placeringar av i andra institut utgivna aktier eller andra instrument som kan räknas in i kapitalbasen ha riskvikten 100 procent, om positionen inte har dragits av från kapitalbasen.

Dessa bestämmelser är inte bara tillämpliga på kreditinstitut. Av punkten 24 framgår att exponeringar mot finansiella institut som auktoriserats och övervakas av den behöriga myndighet som ansvarar för tillståndsgivningen och tillsynen av kreditinstitut och som omfattas av stabilitetskrav som motsvarar de krav som tillämpas på kreditinstitut, skall riskviktas som exponeringar mot institut.

Enligt punkten 71 kan riskvikten för säkerställda obligationer som emitterats av ett kreditinstitut reduceras och enligt punkten 73 gäller det särskilda bestämmelser för kortfristiga exponeringar mot kreditinstitut.

Exponeringar mot företag för vilka det finns en kreditvärdering skall erhålla en riskvikt beroende på vilket kreditkvalitetssteg exponeringen tillhör (punkten 41).

Tabell 4

Kreditkvalitetssteg 1 2 3 4 5 6 Riskvikt 20 % 50 % 100 % 100 % 150 % 150 %

Om det inte finns någon kreditvärdering för exponeringen skall den ges en riskvikt på 100 procent eller den egna nationella regeringens riskvikt, om den är högre än 100 procent (punkten 42). Av punkten 73 framgår att särskilda bestämmelser gäller för kortfristiga exponeringar mot företag.

Hushållsexponeringar som uppfyller kriterierna i artikel 79.2 i kreditinstitutsdirektivet skall ges riskvikten 75 procent (punkten 43).

Utgångspunkten är att egendom som säkrats fullt ut genom fast egendom skall ges riskvikten 100 procent. För exponeringar som enligt de behöriga myndigheternas bedömning är full säkrade genom panträtt i bostadsfastighet som är eller skall bli bebodd eller uthyrd av ägaren eller den verklige ägaren när det gäller privat investeringsföretag skall ges

riskvikten 35 procent (punkten 45). Samma riskvikt kan enligt punkten 47 under vissa förutsättningar ges för exponeringar mot en hyrestagare vid leasing av fast egendom. Av punkterna 48–50 framgår vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att säkerheten skall få beaktas.

Av punkterna 51–60 framgår vilka regler som gäller för exponeringar som är säkrade genom panträtt i kommersiella fastigheter. Enligt dessa bestämmelser får de behöriga myndigheterna bestämma att riskvikten skall sättas till 50 procent.

Riskvägda exponeringsbelopp

Enligt artikel 80.2 i kreditinstitutsdirektivet skall det riskvägda exponeringsbeloppet för en exponering bestämmas genom att exponeringsvärdet för exponeringen multipliceras med riskvikten.

Kapitalkrav för kreditrisker

De riskvägda exponeringsbeloppen för respektive exponeringsklass läggs därefter ihop och multipliceras med åtta procent. Det så framräknade beloppet motsvarar kapitalkravet för kreditrisker.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Begreppet exponering och exponeringsvärdet

Utgångspunkten för beräkning av det riskvägda exponeringsbeloppet är en exponering. Med begreppet ”exponering” avses enligt artikel 77 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv tillgångar i balansräkningen eller en post utanför balansräkningen. I detta avseende överensstämmer reglerna i 2006 års kreditinstitutsdirektiv med gällande rätt (artikel 40 i 2000 års kreditinstitutsdirektiv och 3 kap. 1 § i 1994 års kapitaltäckningslag).

I promemorian föreslås att en med direktivet överensstämmande definition av begreppet exponering skall tas in i den nya kapitaltäckningslagen. Finansinspektionen menar att den föreslagna definitionen innebär problem när det gäller derivatavtal. Dessa är redovisningsmässigt poster i balansräkningen men inte alltid tillgångar. Är värdet negativt skall de redovisas som skulder. Finansinspektionen anser att definitionen av exponering i stället bör vara följande: En tillgång i balansräkningen, ett derivatavtal som redovisas som skuld i balansräkningen, poster inom linjen och andra åtaganden.

Med derivatavtal avses ett finansiellt avtal vars värde beror på en eller flera underliggande tillgångar eller index på sådana tillgångar. Som exempel på instrument kan nämnas terminer1, optioner2 och swappar3.

1 Ett avtal om skyldighet att köpa eller sälja tillgångar som mot ett i avtalet bestämt pris skall levereras vid en framtida tidpunkt eller ett avtal om att betalning mellan parterna i framtiden skall ske på grundval av ändringar i en underliggande tillgång. 2 En rätt för optionsinnehavaren att till ett bestämt pris i framtiden få köpa eller sälja tillgångar eller en rätt att vid en framtida tidpunkt få ett belopp som räknas ut på grundval

Vanliga underliggande tillgångar är valuta, räntebärande papper, råvaror och aktier.

Beskrivningen av innebörden av termen exponering i artikel 77 i kreditinstitutsdirektivet kan tolkas som att den utesluter att poster som redovisas som skulder skall tas med vid beräkningen av de riskvägda beloppen. Av bilagan till kreditinstitutsdirektivet framgår dock att även derivatavtal som har ett negativt värde skall ingå i beräkningen av det riskvägda beloppet. Vi delar därför Finansinspektionens uppfattning att begreppet exponering bör omfatta även derivatavtal som redovisas som skulder.

Med hänsyn till att Sveriges Advokatsamfund anser att begreppen tillgångar, åtaganden och exponering behöver förklaras tydligare än i promemorian vill vi anföra följande. Med tillgångar i balansräkningen avses de poster som redovisas som tillgångar i ett instituts balansräkning och med åtaganden utanför balansräkningen avses sådana poster som inte tas upp som tillgångar i balansräkningen men som t.ex. redovisas inom linjen enligt bilaga II till lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. Som exempel kan nämnas garantier och kreditderivat. Ytterligare exempel finns i bilaga II till kreditinstitutsdirektivet. Termen exponering anvisar alltså bara vilka poster som skall tas med när kapitalkravet för kreditrisker beräknas. Dessa exponeringar skall sedan värderas och riskviktas.

Hur exponeringsvärdet skall beräknas bör dock inte regleras i lag utan i föreskrifter (se dock avsnitt 10.4). Huvudregeln bör dock vara att exponeringen tas upp till det värde den har enligt balansräkningen. Som framgår av beskrivningen av direktivet finns det dock många undantag från denna huvudregel.

Användning av kreditvärderingar från kreditvärderingsföretag vid bestämmande av riskvikter

Som framgår av beskrivningen i det föregående beskriver riskvikten en risknivå hos en exponering En definition av termen bör tas in i den nya kapitaltäckningslagen.

Både enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv och enligt 1994 års kapitaltäckningslag, anges en bestämd riskvikt för varje exponeringsklass. Enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv kan det finnas flera olika riskvikter inom samma exponeringsklass. Direktivets utgångspunkt är – något förenklat – att riskvikten skall bestämmas med stöd av den kreditvärdering (rating) som exponeringarna har enligt externa kreditvärderingsföretag. Om någon rating inte finns tillgänglig, anger direktivet vilken riskvikt som skall gälla. För t.ex. exponeringar mot hushåll är riskvikten bestämd i förväg. För schablonmetoden är det emellertid i många fall inte möjligt att på förhand ange vilken riskvikt en viss exponering kommer att få. Som exempel kan tas fordringar mot

av ändringar i en underliggande tillgång. Optionsinnehavaren har rätt men inte skyldighet att begära att avtalet fullföljs. För optionsutfärdaren innebär optionen en förpliktelse att på anfordran köpa eller sälja den tillgång optionen avser eller att erlägga betalning. 3 Ett avtal mellan parter om att byta betalningsflöden med varandra under viss tid, exempelvis ett byte av rörlig ränta mot fast ränta eller ränta i viss valuta mot ränta i en annan valuta.

företag. Enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv ges en fordran mot ett företag som regel riskvikten 100 procent. Enligt schablonmetoden i 2006 års kreditinstitutsdirektiv är det dock inte möjligt att ange vilken riskvikt exponeringar mot företag får i alla situationer. Det kan bero t.ex. på löptiden på fordringen och eventuella säkerheter. Något förenklat kan dock sägas att enligt de mer nyanserade reglerna i kreditinstitutsdirektivet får en exponering mot ett kreditvärderat företag en riskvikt på mellan 20 och 150 procent. Beroende på vilket kreditkvalitetssteg kreditvärderingen tillhör, kan riskvikten alltså bli antingen högre, densamma eller lägre än den riskvikt som följer av 2000 års kreditinstitutsdirektiv. För ett inte kreditvärderat företag är dock riskvikten 100 procent eller den nationella regeringens riskvikt om den är högre.

Enligt kreditinstitutsdirektivet skall riskvikten för hushållsfordringar vara 75 procent. Den riskvikten är lägre än den enligt gällande rätt. Enligt gällande rätt ges hushållsfordringar som inte är säkrade med panträtt i fastighet nämligen 100 procents riskvikt. Notera också att 2006 års kreditinstitutsdirektiv innehåller en tämligen förmånlig behandling för små och medelstora företag. Enligt artikeln artikel 79.2 får exponeringar som inte överstiger en miljon euro nämligen ingå i exponeringsklassen hushållsexponeringar. Följaktligen kan utlåningar till små och medelstora företag som inte överstiger en miljon euro få 75 i stället för 100 procents riskvikt.

Möjligheten att använda lägre riskvikter för företag och flera andra exponeringsklasser, kan till viss del tillskrivas möjligheten att bestämma riskvikten för en exponering med stöd av kreditvärderingsföretags kreditvärdering. Om motparten inte är kreditvärderad blir riskvikten som regel i stället 100 procent. Tillförlitliga kreditvärderingar ger en bra bild av kreditrisken hos en motpart. Att inte införa möjligheten att använda sig av kreditvärderingar av externa kreditvärderingsföretag och i stället använda den fasta högre riskvikten är inte motiverat ur risksynpunkt och skulle dessutom stå i strid med direktivets syfte. Ett av syftena med schablonmetoden har just varit att skapa en mer riskkänslig metod för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker än den som används i dag. Det är alltså motiverat att i svensk rätt införa möjligheten att – i de fall kreditinstitutsdirektivet medger det – använda sig av externa kreditvärderingsföretags kreditvärderingar vid bestämmande av riskvikten för en exponering. Av avsnitt 10.2.2.2 framgår att en förutsättning för att ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar skall kunna utnyttjas vid beräkning av kapitalkravet är att kreditvärderingsföretaget godkänts av en behörig myndighet.

Även kreditvärderingar från exportkreditorgan bör accepteras om de uppfyller de villkor som anges i kreditinstitutsdirektivet. Detta blir dock bara aktuellt om exponeringen avser en stat eller en centralbank. Som exempel på ett exportkreditorgan kan nämnas Exportkreditnämnden.

Av den nya kapitaltäckningslagen bör det framgå hur riskvikten bestäms. Med beaktande av vad Finansinspektionen anfört bör det av bestämmelsen framgå att riskvikten för en exponering beror på vilken exponeringsklass exponeringen tillhör och att riskvikten får bestämmas med beaktande av exponeringens kreditkvalitet enligt kreditvärderingar som gjorts av kreditvärderingsföretag som godkänts av inspektionen eller enligt kreditvärderingar som gjorts av vissa exportkreditorgan.

Införlivande av kreditinstitutsdirektivets regler om schablonmetoden

De riskvägda exponeringsbeloppen bestäms av exponeringarnas värde och riskvikter. Reglerna om hur exponeringsvärdena och riskvikterna bestäms är mycket tekniska. Det pågår också hela tiden en utveckling av nya metoder för mätning och hantering av kreditrisk som kan komma att kräva förändringar av regelverket. Detta har förutsetts vid utformningen av direktivet. Dessa omständigheter talar för att direktivreglerna genomförs genom en kombination av bestämmelser i lag och föreskrifter.

En viss fördelning mellan lag och föreskrifter finns redan i gällande rätt. 1994 års kapitaltäckningslag innehåller exempelvis bestämmelser om vilka exponeringsklasser och vilka riskvikter som gäller för respektive exponeringsklass (3 kap. 1 §). Närmare föreskrifter om hur kapitalkravet för kreditrisker skall beräknas finns i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2003:10) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

Enligt gällande rätt är det möjligt att i förväg ange vilken riskvikt en exponering som tillhör en viss exponeringsklass har. Alla exponeringar mot stater inom EU har exempelvis noll procents riskvikt och fordringar mot institut inom EU har alltid 20 procents riskvikt. Så som schablonmetoden beskrivs i 2006 års direktiv är det emellertid inte möjligt att ange att en viss exponeringsklass alltid har en viss riskvikt. 2006 års kreditinstitutsdirektiv innehåller också betydligt fler exponeringsklasser än gällande rätt. För varje exponeringsklass bestäms riskvikten på olika sätt. Det kan också finnas olika riskvikter inom samma exponeringsklass. För vissa exponeringsklasser får instituten dessutom använda sig av kreditvärderingar som görs av kreditvärderingsföretag. Om exponeringsklasserna tas in i lagen måste det därför ske utan angivande av riskvikt. Att räkna upp exponeringsklasserna utan att ange riskvikten ger dock föga vägledning för Finansinspektionen och instituten. Det underlättar inte heller tillämpningen av schablonmetoden om vissa bestämmelser som berör den finns i lag och andra, minst lika viktiga bestämmelser i föreskrifter. Ur Finansinspektionens och institutens synvinkel torde det därför vara att föredra att reglerna om möjligt samlas på ett ställe. Att i lagen ange alla olika riskvikter som kan komma att tillämpas skulle innebära att lagen blir mycket detaljerad.

Sammantaget kan det konstateras att den lämpligaste lösningen är att i övergripande termer beskriva metoden i lag men överlämna åt regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur de riskvägda exponeringsbeloppen bestäms (dvs. hur exponeringarnas värden bestäms och vilka riskvikter som olika exponeringar kan ges när det riskvägda beloppet beräknas med stöd av schablonmetoden). I det följande behandlas dock innebörden av vissa av kreditinstitutsdirektivets riskviktsregler.

Begreppet schablonmetoden för kreditrisker

Som framgår av beskrivningen i det föregående innebär schablonmetoden att exponeringsvärden och riskvikter, och därmed också det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet, bestäms av på förhand

föreskrivna kriterier. Såväl exponeringsvärden som riskvikter kommer därför att styras av de bestämmelser som ställs upp i lag eller föreskrifter. Eftersom uttrycket ”schablonmetoden för kreditrisker” är tämligen intetsägande bör innebörden av metoden i stora drag förklaras i den nya kapitaltäckningslagen. I överensstämmelse med beskrivningen ovan bör det framgå att vid tillämpningen av schablonmetoden framgår exponeringarnas värden och riskvikter av myndighetsföreskrifter.

Exponeringar mot nationella regeringar eller centralbanker

Som framgår av beskrivningen i det föregående är utgångspunkten att en exponering mot en nationell regering eller en centralbank ges 100 procents riskvikt, dvs. tas upp till sitt fulla värde. Om staten har kreditvärderingar som utfärdats av ett godkänt kreditvärderingsföretag beror dock riskvikten av kreditbetyget. För exponeringar mot en stat och en centralbank hemmahörande inom EES gäller emellertid att de – oavsett vilket kreditbetyg staten har – skall ges riskvikten noll procent, dvs. tas upp till noll, om exponeringen är uttryckt och refinansierad i statens valuta. Av detta följer att de svenska instituten skall ge noll procents vikt till svenska staten för exponeringar som är uttryckta och refinansierade i svenska kronor och till de stater som tillhör euroområdet om exponeringarna är uttryckta och refinansierade i euro.

Många stater är i dag kreditvärderade. Detta beror på att de flesta staterna behöver låna och att låta kreditvärdera sig är ett sätt att underlätta upplåningen. Kreditvärderingar för staterna inom EU varierar. De 15 medlemsstater som var medlemmar före maj 2004 har ett kreditbetyg som motsvarar en riskvikt om noll procent. Kreditbetygen för dessa stater har varit stabila sedan början av 1990-talet. De nya EUländerna har däremot ett kreditbetyg motsvarande en riskvikt på mellan 20–50 procent och i vissa fall 100 procent. Dessa staters kreditbetyg har dock förbättrats sedan början av 1990-talet. Det är också värt att påpeka att kreditbetygen i den nationella valutan som regel är bättre än kreditbetygen i utländsk valuta.

Som framgår av slutsatserna i det föregående kommer riskvikten för stater inte att framgå av den nya kapitaltäckningslagen. En lämplig lösning är dock att reglera staternas riskvikter i en förordning beslutad av regeringen.

Exponeringar mot delstatliga eller lokala självstyrelseorgan eller myndigheter (kommuner och kommunala myndigheter eller landsting)

Utgångspunkten är att exponeringar mot kommuner eller kommunala myndigheter eller landsting skall ges samma riskvikt som exponeringar mot institut. Sverige skall dock enligt direktivet bestämma att exponeringar mot de svenska kommunerna eller landstingen behandlas på samma sätt som exponeringar mot svenska staten under förutsättning att det inte anses finnas någon skillnad i risk mellan dessa exponeringar på grund av kommunernas eller landstingens särskilda beskattningsrätt och förekomsten av särskilda institutionella ordningar som minskar risken för fallissemang. Det är samma rekvisit som enligt 2000 års

kreditinstitutdirektiv gäller för att kommuner eller landsting får ges noll procents riskvikt (artikel 44). Sverige har i 1994 års kapitaltäckningslag utnyttjat denna möjlighet (3 kap. 1 §).

Enligt promemorian ligger det nära till hands att göra samma bedömning som har gjorts i tidigare lagstiftningsärenden, nämligen att kommunerna eller landstingen är jämställda med staten i de avseenden som direktivet föreskriver. Riksgäldskontoret anser emellertid att kommuner skall likställas med kreditinstitut och värdepappersbolag i stället med staten. Riksgäldskontoret invänder mot promemorians bedömning att det generellt inte finns skillnad i risk mellan krediter till svenska staten och krediter till svenska kommuner. Kommuner har begränsad skattebas jämfört med staten. Dessutom måste en kommun alltid beakta risken för att skatteunderlaget urholkas genom att invånarna väljer att flytta. Att hantera en ekonomisk kris genom att höja den kommunala skattesatsen (eller sänka kostnaderna genom att i motsvarande grad försämra den kommunala servicen) är därför ofta inte en framkomlig väg. Riksgäldskontoret anser att ”särskilda institutionella ordningar som minskar risken för fallissemang”, t.ex. statliga bidrag till kommuner och olika metoder för kommunal skatteutjämning är inte heller tillräckliga för att göra samtliga svenska kommuner lika kreditvärdiga som svenska staten. Vidare anser Riksgäldskontoret att förslaget i promemorian beträffande svenska kommuner riskerar att ge intrycket att staten står som garant för alla krediter till alla svenska kommuner. Någon ”institutionell ordning” med en sådan innebörd finns dock inte.

Vi anser att riskerna när det gäller kommuner inte skall överdrivas. Visserligen har kommuner mindre skattebaser jämfört med svenska staten. Detta torde dock ha beaktats vid utformningen av direktivet. Förvisso kan det finnas mindre kommuner med en tendens till utflyttning av invånare och detta skulle kunna innebära en urholkning av en sådan kommuns skattebas. Man får dock inte bortse från att det kan finnas andra åtgärder än kommunal skatteutjämning för att motverka detta. Ett exempel på sådana åtgärder är att slå ihop de mindre kommunerna. Genom samgående av de mindre kommunerna, motverkas den sårbarhet som de mindre kommunerna är utsatta för. Andra åtgärder i framtiden som motverkar urholkningen av kommunernas skattebaser kan inte heller uteslutas. Mot denna bakgrund anser vi att villkoren för att behandla de svenska kommunerna på samma sätt som svenska staten är uppfyllda.

I promemorian föreslås att riskvikten för svenska kommuner skall regleras i en förordning beslutad av regeringen. Sveriges Kommuner och

Landsting och Kommuninvest i Sverige AB anser dock att det vore naturligt att bestämmelserna om nollriskviktning för svenska kommuner och landsting skrivs in i lag i stället för i en förordning. Som skäl anför de att liknande bestämmelser finns intagna i 1994 års kapitaltäckningslag.

Den nya kapitaltäckningslagen avses ha en annan struktur än 1994 års kapitaltäckningslag. I den nya lagen har i princip alla detaljbestämmelser beträffande riskviktning delegerats till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Det vore därför inte i linje med den valda lagstiftningstekniken att föra in en enstaka ingående detaljbestämmelse om riskvikter för kommuner och landsting i lag när lagen i övrigt är

utformad som en ramlag med främst allmänna principer. Vi bedömer därför att promemorians förslag bör kvarstå.

Ett fåtal bestämmelser har dock sådan politisk betydelse att det inte är lämpligt att regeringen delegerar föreskriftsrätten till en myndighet. Dit hör – förutom bestämmelserna om riskviktning av svenska staten – riksviktning av kommuner och landsting. Det bedöms därför som lämpligt att riskvikten för kommuner och landsting regleras i en förordning beslutad av regeringen.

Exponeringar mot offentliga organ inklusive kyrkor och religiösa samfund

Ett offentligt organ är ett icke-kommersiellt administrativt organ som är ansvarigt inför nationella regeringar eller delstatliga eller lokala självstyrelseorgan och myndigheter eller myndigheter som enligt de behöriga myndigheternas uppfattning utövar samma ansvar som delstatliga och lokala myndigheter (artikel 4.18 i kreditinstitutsdirektivet).

Utgångspunkten är att sådana exponeringar skall tas upp till sitt fulla värde, dvs. ges 100 procents riskvikt. Tillsynsmyndigheterna får dock bestämma att sådana exponeringar skall behandlas på samma sätt som exponeringar mot institut. En liknande bestämmelse finns i kreditinstitutsdirektivet (artikel 46).

I exceptionella fall är det dessutom möjligt att behandla exponeringar mot offentliga organ på samma sätt som exponeringar mot regeringen. Detta förutsätter dock att tillsynsmyndigheten anser att det inte är någon skillnad i risk mellan dessa exponeringar på grund av en lämplig garanti som utfärdats av staten.

I Sverige finns inga organ som omfattas av definitionen av offentliga organ enligt kreditinstitutsdirektivet.

Enligt direktivet skall exponeringar mot kyrkor och religiösa samfund som har bildats som juridiska personer enligt offentlig rätt och som har laglig rätt att uppbära skatt behandlas som exponeringar mot delstatliga regeringar och lokala myndigheter. Enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv får exponeringar mot kyrkor och religiösa samfund som uppfyller motsvarande villkor ges 20 procents riskvikt.

Svenska kyrkan har inte rätt att uppbära skatt. Den som tillhör kyrkan skall dock betala lokal och regional kyrkoavgift (se 7 § lagen [1998:1591] om Svenska kyrkan). Svenska kyrkan har rätt till hjälp av staten med bestämmande, debitering och redovisning av avgifter från dem som tillhör Svenska kyrkan (se 16 § lagen [1998:1593] om trossamfund). Avgiften skall beräknas på grundval av den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara förvärvsinkomsten (se lagen [1999:291] om avgift till registrerat trossamfund). Vid bestämmande av debitering och redovisning av avgifter gäller skatteinbetalningslagen (1997:483).

Andra trossamfund än Svenska kyrkan kan ansöka om att bli registrerade enligt lagen om trossamfund.

Ett registrerat trossamfund kan ansöka hos regeringen om att få samma statliga hjälp som Svenska kyrkan med att uppbära avgifter (se 16 § lagen om trossamfund).

Frågan vilken riskvikt Svenska kyrkan och registrerade trossamfund skall ges har varit uppe i ett tidigare lagstiftningsärende. I det ärendet

konstaterades att trossamfunden kan komma att skilja sig åt vad gäller kapitalstyrka och organisation. Ett trossamfund kan t.ex. ha självständiga organisatoriska delar som var för sig kan förvärva rättigheter och skyldigheter mot tredje man. Mot denna bakgrund ansågs det lämpligt att överlämna åt regeringen eller, efter regeringens bemyndigande Finansinspektionen, att i närmare föreskrifter reglera när en lägre riskvikt än 100 procent, dvs. 20 procent enligt direktivet i dess då gällande lydelse, skall gälla (prop. 1999/2000:94 s. 45). Eftersom varken lagen om Svenska kyrkan, lagen om trossamfund eller innebörden av kreditinstitutsdirektivet senare har ändrats i något avseende av betydelse, finns det inte nu anledning att göra en annan bedömning än att frågan om vilken riskvikt Svenska kyrkan eller trossamfund skall ges bör framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Exponeringar mot institut

Enligt artikel 80.3 i kreditinstitutsdirektivet skall medlemsstaterna besluta vilken av två metoder – den metod som bygger på hemstatens riskvikt eller den kreditbetygsbaserade metoden – som skall användas för beräkningen av det riskvägda beloppet för exponeringar mot institut. Av den bestämmelsen framgår att varje medlemsstat skall anvisa en metod för de exponeringar dess institut har mot andra institut, oavsett av vilken nationalitet de sistnämnda instituten är. Den metod som väljs kommer att tillämpas för exponeringar som svenska institut har mot andra svenska institut eller motsvarande utländska institut. Om ett utländskt institut har en exponering mot ett svenskt institut, bestäms riskvikten för exponeringen av regleringen i det andra landet.

För ett inte kreditvärderat institut i en inte kreditvärderad medlemsstat uppgår riskvikten till 100 procent oavsett vilken metod som används, eftersom instituten i den situationen inte får ges en riskvikt som är lägre än statens (punkten 25). För dessa institut spelar det alltså inte någon roll vilken metod som används.

För kreditvärderade institut som tillhör kreditkvalitetssteg 1 och som hör hemma i en medlemsstat som också tillhör kreditkvalitetssteg 1, spelar det inte heller någon roll vilken metod som används. Riskvikten blir densamma enligt båda metoderna nämligen 20 procent. Om staten tillhör ett sämre kreditkvalitetssteg än institutet, kan dock i några fall institutets egen kreditvärdering ge institutet en lägre riskvikt än staten.

För de mindre instituten som normalt saknar kreditvärdering – t.ex. sparbanker samt många värdepappersbolag och kreditmarknadsföretag – har dock valet av metod betydelse. Merparten av exponeringarna mot dessa företag torde på grund av löptiden ges riskvikten 50 procent enligt den kreditbetygsbaserade metoden, dvs. samma riskvikt som de ges om den stat de hör hemma i tillhör kreditkvalitetssteg 2 enligt den metod som baseras på hemstatens riskvikt. Om staten tillhör kreditkvalitetssteg 1, ges dock exponeringarna mot dessa förhållandevis små institut riskvikten 20 procent enligt metoden som baseras på hemstatens riskvikt.

För exponeringar mot kreditvärderade institut i en stat som saknar kreditbetyg kan dock riskvikten bli lägre än statens 100 procent med kreditbetygsmetoden. Även om de svenska instituten har etablerat filialer

i sådana länder torde deras utlåning – och sannolikt även utlåningen från andra institut hemmahörande inom EES – vara förhållandevis begränsad.

För de institut som kreditvärderas är självfallet kreditbetyget det mest träffsäkra instrumentet för att bestämma riskvikten. För de övriga svenska instituten – dvs. som regel de mindre sparbankerna, värdepappersföretagen och kreditmarknadsföretagen – kan dock denna metod uppfattas som lite väl sträng. Att alltid åsätta de mindre instituten en riskvikt om 50 procent återspeglar dock mindre väl att även de mindre instituten skall följa samma regler som de större, kreditvärderade instituten.

Ett alternativ skulle kunna vara att föreskriva att den kreditbetygsbaserade metoden skall användas för det företag som åsatts ett kreditbetyg och metoden baserad på hemstatens riskvikt för övriga företag. Detta skulle dock kunna innebära att ett institut i en medlemsstat som tillhör kreditkvalitetssteg 1, avstår från att kreditvärdera sig. Att föreskriva olika metoder beroende på vilken kategori institut tillhör – bankaktiebolag, sparbank, värdepappersbolag – är också svårt eftersom det inom varje kategori kan finnas både små och stora institut. Dessutom finns det ägarförbindelser mellan de olika institutskategorierna – t.ex. mellan bankaktiebolag och kreditmarknadsbolag – vilket skulle kunna innebära att företag inom samma koncern får olika riskvikt enbart beroende på vilken kategori de tillhör. Eftersom direktivet synes förutsätta att en av de två metoder som direktivet anvisar skall tillämpas för alla institut, är det inte heller möjligt att göra någon sådan uppdelning som beskrivits i det föregående.

Mot bakgrund av resultatet av de olika metoderna som redovisats i det föregående bedöms metoden baserad på hemstatens riskvikt mest lämplig att använda när de svenska instituten riskviktar institut i Sverige eller utomlands. Som har nämnts i det föregående kommer dock alla riskvikter att behandlas i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. En lämplig lösning kan dock vara att i förordning föreskriva att instituten skall använda metoden baserad på hemstatens riskvikt.

Exponeringar mot hushåll

I exponeringsklassen hushållsfordringar kan det ingå inte bara fordringar mot konsumenter (hushåll) utan även mot vissa företag. För att klassas som en hushållsfordran måste emellertid exponeringen uppfylla samtliga villkor som anges i artikel 79.2 i kreditinstitutsdirektivet. Exponeringen skall exempelvis vara en av ett betydande antal exponeringar med liknande egenskaper. Dessutom får den totala skuld som gäldenären har till institutet eller dotterföretag till institutet inte överstiga ett belopp motsvarande en miljon euro. Vid bedömningen av den totala skulden summeras alla skulder som kunden eller en grupp kunder med inbördes anknytning har utom lån mot säkerhet i bostadsfastigheter. Om exponeringens värde överstiger en miljon euro, är den inte en hushållsexponering. I stället får den i sin helhet hänföras till någon av de andra exponeringsklasserna.

Hushållsfordringar skall enligt kreditinstitutsdirektivet åsättas riskvikten 75 procent. Den riskvikten är lägre än den enligt gällande rätt.

Enligt gällande rätt ges fordringarna, om de inte är säkrade med panträtt i fastighet, nämligen 100 procents riskvikt. Lån mot säkerhet i bostadsfastighet skall ges riskvikten 35 procent, vilket kan jämföras med 50 procent enligt det nuvarande regelverket.

Ingen riskvikt för vissa exponeringar mot vissa företag i samma grupp

Enligt artikel 80.7 i kreditinstitutsdirektivet får de behöriga myndigheterna besluta att exponeringar som ett institut har mot ett företag i samma koncern inte skall åsättas någon riskvikt. Enligt 1994 års kapitaltäckningslag ges noll procents vikt till fordringar mot företag och fordringar som garanterats av företag som ingår i samma finansiella företagsgrupp som institutet och som omfattas av bestämmelserna för finansiella företagsgrupper om fullständig konsolidering eller konsolidering genom klyvningsmetod.

För en finansiell företagsgrupp tillgodoser bestämmelserna om gruppbaserad tillsyn att alla företag i gruppen gemensamt uppfyller kapitalkravet på gruppnivå (se avsnitt 17). Det är därför inte nödvändigt att i alla avseenden kontrollera exponeringar mellan företag i gruppen. Mot denna bakgrund bör det vara möjligt att – inom ramen för de förutsättningar kreditinstitutsdirektivet ställer upp – undanta vissa exponeringar inom finansiella företagsgrupper från kapitalkravet för kreditrisker.

Enligt artikel 80.8 i samma direktiv får de behöriga myndigheterna dessutom bestämma att exponeringar mot en motpart som tillhör samma system avsedda att skydda instituten mot konkurs skall ha noll procents riskvikt.

Dessa regler bör, liksom övriga riskvikter, införlivas med svensk rätt genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

10.2.2. Godkännande av kreditvärderingsföretag m.m. 10.2.2.1 Kreditvärderingsföretag

Det finns ett stort antal kreditvärderingsföretag. Enligt en undersökning gjord av Baselkommittén fanns det år 2003 över 130 kreditvärderingsföretag runt om i världen. Kreditvärderingsföretagen varierar när det gäller storlek, fokus och metoder som används. En del kreditvärderingsföretag är specialiserade på vissa regioner eller branscher och andra på privata företag. En del kreditvärderingsföretag erbjuder även s.k. anknutna tjänster, t.ex. hantering av kreditrisker och operativa risker samt relaterade konsulttjänster.

Kreditvärderingsföretagens kreditvärderingar är av stor betydelse för kapitalmarknaden. Medan en potentiell gäldenär känner till sin kreditvärdighet, har de potentiella borgenärerna inte samma kännedom utan måste använda finansiella resurser för att ta reda på kreditvärdigheten hos andra företag. Alternativt kräver borgenärerna en hög ränta som kompensation för osäkerheten om kreditrisken. En gäldenär kan ha svårt att övertyga borgenärer om sin kreditvärdighet. Följden av

detta blir att antingen får gäldenären betala en hög ränta eller så uteblir de tilltänkta investeringarna. I båda fallen innebär det effektivitetsförluster för samhället. Kreditvärderingsföretagens kreditvärderingar kan begränsa dessa problem genom att hjälpa dels investerare att förstå de risker och osäkerheter som finns, dels emittenter genom att minska deras kapitalkostnader.

Det finns tre kreditvärderingsföretag som verkar internationellt. Det är Moody’s, Standard & Poor’s och Fitch. Dessa tre kreditvärderingsföretag kreditvärderar både företag och stater samt ränterelaterade finansiella instrument. Till skillnad från de flesta små kreditvärderingsföretagen, genererar de tre stora kreditvärderingsföretagen sina intäkter främst genom att ta betalt för sina kreditvärderingar. Kreditvärderingarna offentliggörs sedan för allmänheten utan kostnad.

En kreditvärdering är ett mått på sannolikheten att företaget eller staten kommer att fullgöra sina förpliktelser. Kreditbetyget kan avse antingen en viss motpart eller vissa värdepapper, t.ex. obligationer. Kreditvärderingar brukar betecknas i form av bokstäver och ibland också siffror, AAA, AA+, A1, BB, osv. Det är inte bara kreditvärderingen som är viktig utan även hur kreditvärderingen förändras över tiden. När en kreditvärdering förändras från AAA till AA+, innebär det exempelvis en försämring av kreditvärderingen.

De metoder som kreditvärderingsföretagen använder för sin kreditvärdering kan variera. En del kreditvärderingsföretag använder metoder som innebär att kreditbetyget till stor del bestäms av analytikers värdering av kvantitativa och kvalitativa faktorer och deras kreditvärderingsförslag. Andra kreditvärderingsföretag betonar kvantitativa modeller där värderingen är mer mekanisk och baserad på statistisk analys.

De största internationella kreditvärderingsföretagen använder dock tämligen likartade metoder för kreditvärderingar av liknande räntebärande instrument. Kärnan i deras processer är en kreditvärderingskommitté. Kreditvärderingskommitténs beslut uttrycker kreditvärderingsföretagets uppfattning om sannolikheten för att företaget eller staten i fråga kan fullgöra sin förpliktelse.

När kreditvärderingskommittén har fattat sitt beslut, får det berörda företaget del av det. Om den granskade anser att kreditvärderingen är orimlig, kan denne begära att kreditvärderingskommittén gör en ny kreditvärdering. Kommittén behandlar begäran bara om det finns ny eller felaktig information som behöver beaktas. När kommittén har beaktat företaget eller statens synpunkter, publicerar kreditvärderingsföretaget pressmeddelandet som innehåller kreditvärderingen och motiveringen för den. Kreditvärderingsföretaget brukar fortsätta övervaka företaget eller staten ett tag till.

Även s.k. exportkreditorgan gör kreditvärderingar. Exportkreditorgan ger statliga lån, garantier, krediter och försäkringar till privata företag. Syftet med exportkreditorganen är att underlätta för privata företag att exportera eller investera utanför landet, speciellt i de länder där det råder stora finansiella och politiska risker. Exportkreditorganen, som är tämligen vanliga, utgör i dag som kollektiv en viktig källa för utländska engagemang i de mindre utvecklade länderna på samma sätt som Världsbanken. De flesta utvecklade länderna har i dag åtminstone ett

exportkreditorgan. Exportkreditnämnden (EKN) är ett sådant organ i Sverige.

För att främja konkurrensneutralitet bland exportkreditorgan, i olika länder, tog OECD fram en överenskommelse om riktlinjer för statsstödda exportkrediter som trädde i kraft 1978. Överenskommelsen är inte juridisk bindande utan bara en s.k. ”gentlemen agreement”. Men de flesta utvecklade länderna, däribland Sverige, följer den överenskommelsen. Överenskommelsen har uppdaterats flera gånger och utgör i dag ett väletablerat system för värderingar av kreditrisker.

10.2.2.2 Godkännande av kreditvärderingsföretag

Regeringens förslag: Finansinspektionen skall efter ansökan från ett kreditvärderingsföretaget godkänna kreditvärderingsföretaget om

1. dess kreditvärderingsmetod är objektiv, oberoende och genomlysbar,

2. kreditvärderingarna ses över löpande, och

3. kreditvärderingarna uppfattas som trovärdiga och är tillgängliga på likvärdiga villkor för dem som har ett berättigat intresse av kreditvärderingarna.

Om ett kreditvärderingsföretag har godkänts av en utländsk behörig myndighet, får Finansinspektionen godkänna kreditvärderingsföretaget utan att göra någon egen prövning av om kraven är uppfyllda.

Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att om ett kreditvärderingsföretag har godkänts av en utländsk behörig myndighet skall Finansinspektionen godkänna det utan att göra någon egen bedömning. Dessutom behövde kreditvärderingsföretaget inte ansöka om godkännande.

Remissinstanserna: Riksbanken anser att Finansinspektionen endast bör godkänna ett kreditvärderingsföretag om dess verksamhet och processer i Sverige inte markant avviker från dem i det land där det har godkänts. För att uppnå detta torde Finansinspektionen behöva göra en egen bedömning. Även Finansinspektionen anser att det måste finnas utrymme för inspektionen att göra en egen prövning för ett kreditvärderingsföretag som har godkänts av en behörig utländsk myndighet.

Den anser också att en prövning av ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingsmetod på sedvanligt sätt skall föregås av en ansökan från ett kreditvärderingsföretag eller ett institut. Det kan vara svårt för Finansinspektionen att i sin löpande verksamhet ta ställning till vilka kreditvärderingsföretag som bör bedömas. I praktiken kommer sannolikt alla sådana prövningar att ske på initiativ av ett kreditvärderingsföretag eller institut. Inspektionen anför vidare att begreppen ”valbart kreditvärderingsföretag” och ”kreditvärdering” bör definieras i lag.

Sveriges Advokatsamfund anser att det inger betänkligheter att använda uttrycken ”löpande” och ”uppfattas som trovärdiga och är tillgängliga” utan att närmare definiera dessa begrepp. FAR anser att begreppet ”kreditvärderingsföretag” bör definieras och att de kriterier som skall

vara uppfyllda för att ett kreditvärderingsföretag skall godkännas bör framgå tydligare.

Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Av artikel 80.1 i kreditinstitutsdirektivet framgår att riskvikten för en exponering får bestämmas med stöd av externa ratinginstituts (kreditvärderingsföretags) kreditvärderingar. En förutsättning för att den externa kreditvärderingen skall få användas för att fastställa riskvikten för exponeringen i fråga är enligt artikel 81.1 i samma direktiv att ratinginstitutet har förklarats valbart för detta ändamål, dvs. att det har blivit godkänt av en behörig myndighet i något EES-land.

Enligt artikel 81.2 i detta direktiv får de behöriga myndigheterna inte förklara ett ratinginstitut valbart om de inte är övertygade om att dess värderingsmetoder uppfyller kraven på objektivitet, oberoende, fortlöpande översyn och öppenhet samt att de kreditvärderingar som värderingsmetoderna leder till uppfyller krav på trovärdighet och öppenhet. En beskrivning av den närmare innebörden av dessa krav finns i del 2 i bilaga VI.

Om ett ratinginstitut har förklarats valbart av de behöriga myndigheterna i en medlemsstat, får de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater förklara institutet valbart utan att genomföra något eget bedömningsförfarande. Denna möjlighet till ömsesidigt erkännande framgår av artikel 81.3.

Artikel 81.4 i kreditinstitutsdirektivet ställer krav på att de behöriga myndigheterna offentliggör information om processen. Enligt den artikeln skall de behöriga myndigheterna offentliggöra en förklaring av förfarandet för att förklara ratinginstitut valbara och en förteckning över valbara ratinginstitut.

Av artikel 20 i kapitalkravsdirektivet framgår att de regler som beskrivs i detta avsnitt gäller även för värdepappersföretag.

Skälen för regeringens förslag

Förutsättningar för godkännande

I avsnitt 10.2.2 har den bedömningen gjorts att det bör vara möjligt att beakta externa kreditvärderingsföretags kreditvärderingar i den omfattning som framgår av direktivet. För att ett kreditvärderingsföretags kreditvärdering skall få användas, bör dock dess värderingsmetoder hålla en viss standard. För att försäkra sig om att så är fallet måste en behörig myndighet godkänna företaget för det ändamålet. Av den nya kapitaltäckningslagen bör det därför framgå att det bara är kreditvärderingar som har gjorts av kreditvärderingsföretag som godkänts av Finansinspektionen som får användas för riskviktningen. Av lagen bör det också framgå vilka övergripande förutsättningar ett kreditvärderingsföretag skall uppfylla för att Finansinspektionen skall godkänna att dess kreditvärderingar får användas vid riskviktningen. Dessa förutsättningar bör utformas med utgångspunkt från artikel 81.2 i kreditinstitutsdirektivet.

En första förutsättning bör vara att kreditvärderingsföretagets värderingsmetod uppfyller kraven på objektivitet och oberoende. Vid

bedömningen av om metoden är objektiv skall den behöriga myndigheten kontrollera att metoden för att tilldela kreditbetyg är strikt, systematisk, konsekvent och valideras (riktigheten kontrolleras) på grundval av historiska erfarenheter. Vid bedömningen av om kreditvärderingsföretagets metodik är oberoende skall de behöriga myndigheterna bl.a. beakta kreditvärderingsföretagets ägar- och organisationsstruktur och dess ekonomiska resurser. Detta krav motverkar t.ex. att den som kreditvärderas eller använder sig av kreditvärderingen utövar påtryckningar på kreditvärderingsföretaget för att få en kreditvärdering som passar dess syften.

För att ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar skall kunna godkännas måste de också ses över löpande. Enligt del 2 i bilaga VI skall kreditvärderingarna vara föremål för fortlöpande översyn och beakta förändringar av de finansiella villkoren. En översyn skall genomföras efter alla betydande händelser och minst varje år. Dessutom skall kreditvärderingsföretagens värderingsmetoder uppfylla kravet på öppenhet, dvs. vara genomlysbara. Av del 2 i bilaga VI till kreditinstitutsdirektivet framgår att detta krav innebär att metoden för tilldelning av kreditbetyg skall finnas offentligt tillgänglig för att alla eventuella användare skall kunna avgöra om de bygger på rimliga grunder.

Dessutom skall de enskilda kreditvärderingarna vara trovärdiga, vilket bl.a. innebär att användarna på marknaden skall godta kreditvärderingsföretagens enskilda kreditbetyg som trovärdiga och tillförlitliga. De enskilda kreditvärderingarna skall vidare finnas tillgängliga på likvärdiga villkor för åtminstone alla parter som har ett berättigat intresse av dessa.

Denna övergripande bestämmelse bör kombineras med en skyldighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om vilka krav ett kreditvärderingsföretag skall uppfylla för att dess kreditvärderingar skall få användas för riskviktningen. Härigenom blir det möjligt att i föreskrifter ta in bestämmelser motsvarande de i del 2 i bilaga VI till samma direktiv.

Sveriges Advokatsamfund och FAR anser att de kriterier som skall vara uppfyllda för att en kreditvärdering skall godkännas bör preciseras. Vi menar dock att de övergripande kriterier som beskrivs i det föregående preciseras i tillräcklig omfattning av de ovan angivna uttalandena som i sin tur hänvisar till kreditinstitutsdirektivet. Som nyss har nämnts kommer regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att ta in dessa kriterier i föreskrifter.

Det bör vara möjligt för Finansinspektionen att kontrollera om kreditvärderingsföretagen uppfyller förutsättningarna för att dess kreditvärderingar skall få användas i kapitaltäckningssammanhang. Någon regelrätt tillsyn bör det dock inte vara frågan om. I stället bör det framgå att kreditvärderingsföretagen skall lämna Finansinspektionen de upplysningar som inspektionen begär för att kontrollera om kreditvärderingsföretagens kreditvärderingsmetoder och kreditvärderingar uppfyller de krav som ställs. Det bör dock överlämnas till Finansinspektionen att bedöma hur ofta det behöver göras en sådan kontroll.

I promemorian föreslogs att om ett kreditvärderingsföretag har godkänts av en utländsk behörig myndighet, skall Finansinspektionen

godkänna att ett institut använder kreditvärderingsföretagets kreditvärderingar utan att göra någon egen prövning. Riksbanken och

Finansinspektionen anser dock att det måste finnas utrymme för

Finansinspektionen att göra en egen prövning. Enligt inspektionen kan den utländska myndigheten t.ex. ha godkänt kreditvärderingsföretaget för kreditvärderingar i företagets hemland. Det är inte säkert att företagets kreditvärderingsmetoder är adekvata även för den svenska marknaden. Inspektionen nämner vidare att tillsynsmyndigheterna i CEBS (Kommittén för europeisk banktillsyn) har kommit överens om en gemensam process för godkännande av kreditvärderingsföretag. Enligt inspektionen skulle detta arbete inom CEBS försvåras om Finansinspektionen alltid skall godkänna ett kreditvärderingsföretag som har godkänts av en annan tillsynsmyndighet.

CEBS antar i de riktlinjer som Finansinspektionen nämner4, ett gemensamt ansökningspaket som anger vad en ansökan minst måste innehålla. Detta förhindrar dock inte de behöriga myndigheterna från att efterfråga annan information för att bedöma länderspecfika frågor. CEBS konstaterar dock att det gemensamma ansökningspaket kommer att underlätta samarbetet mellan de behöriga myndigheterna och uppmuntra till indirekta godkänna av kreditvärderingsföretag eftersom de behöriga myndigheterna kommer att bli mer benägna att lita på varandra om besluten baseras på samma förfaranden och information. I riktlinjerna finns också bl.a. anvisningar om hur de behöriga myndigheterna skall samarbeta med varandra när ett kreditvärderingsföretag ger in ansökningar i flera medlemsstater samtidigt.

Vi anser att utgångspunkten bör vara att Finansinspektionen skall acceptera andra behöriga myndigheters beslut om att godkänna att ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar får användas för att bestämma riskvikter. En sådan bestämmelse reducerar den administrativa bördan både för kreditvärderingsföretagen och för inspektionen. Mot bakgrund av vad som anförts av remissinstanserna anser vi dock att det bör finnas utrymme för Finansinspektionen att göra en egen bedömning av om det utländska företagets beslut skall accepteras eller inte. Det bör därför framgå av bestämmelsen att Finansinspektionen får godkänna ett kreditvärderingsföretag som godkänts i ett annat land utan att göra någon egen prövning.

Skyldigheten i artikel 81.4 i kreditinstitutsdirektivet att offentliggöra en förklaring av förfarandet och en förteckning över de godkända kreditvärderingsföretagen bör inte tas in i lag utan bör i stället framgå av en förordning.

Finansinspektionen anser att begreppen ”valbart kreditvärderingsföretag” och ”kreditvärdering” bör definieras och FAR anser dessutom att begreppet ”kreditvärderingsföretag” bör definieras. Någon definition av kreditvärderingsföretag finns inte i direktiven. En svensk definition av detta begrepp framstår redan av den anledningen som mindre lämplig.

Av avsnitt 10.2.2.1 framgår dock vad som avses med kreditvärdering och vilken verksamhet som drivs av ett kreditvärderingsföretag. Syftet med de regler som föreslås här är inte att reglera kreditvärderingsföretagens verksamhet utan att göra det möjligt för instituten att lägga kredit-

4 Guidelines on the recognition of External Credit Assesment Institutions, 20 januari 2006.

värderingsföretagens kreditvärderingar till grund för att bestämma riskvikter. För att det skall vara möjligt att beakta ett visst kreditvärderingsföretags kreditvärderingar måste dock kreditvärderingsföretaget och dess kreditvärderingar uppfylla de krav som har beskrivits i det föregående. Vi anser därför att det inte är nödvändigt att definiera termerna kreditvärderingsföretag och kreditvärdering.

Begreppet ”valbart kreditvärderingsföretag” förekommer inte i den nya kapitaltäckningslagen. Därför anser vi att begreppet inte bör definieras i den nya lagen.

Vem skall initiera ett godkännande?

Innan instituten får använda ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar för riskviktning av exponeringar, skall det alltså ske en tämligen ingående prövning av om kreditvärderingsföretagets kreditvärderingsmetod är tillförlitlig. I kreditinstitutsdirektivet föreskrivs de kriterier som ett kreditvärderingsföretag skall uppfylla för att kunna godkännas, men inte hur en prövning av kreditvärderingsföretaget skall initieras. Att ett kreditvärderingsföretag godkänns torde gynna dess ekonomiska utveckling. Möjligheten att använda kreditvärderingsföretagens kreditvärderingar som utgångspunkt för riskviktningen torde emellertid också ge ett mer träffsäkert kapitalkrav för kreditrisker än om instituten använder de riskvikter som annars skall användas. Detta gynnar stabiliteten. Dessutom kan instituten få ett lägre kapitalkrav, vilket gynnar instituten som då kan minska sina utlåningskostnader. Nu nämnda förhållanden talar för att prövningen av om ett kreditvärderingsinstitut skall godkännas enligt den nya kapitaltäckningslagen inte bör föregås av något ansökningsförfarande utan bör vara en del av den behöriga myndighetens löpande verksamhet. Det var också den lösning som föreslogs i promemorian. Vi delar dock Finansinspektionens uppfattning om att ansökan bör initieras av kreditvärderingsföretaget genom en ansökan.

Kreditvärderingar av exportkreditorgan

Av punkten 6 i del 1 i bilaga VI till 2006 års kreditinstitutsdirektiv framgår att även kreditvärderingar av ett exportkreditorgan får användas för fastställande av riskvikter, förutsatt att kreditvärderingarna och exportkreditorganen uppfyller vissa villkor. Direktiven kräver dock inte att exportkreditorganen skall godkännas av tillsynsmyndigheten, för att deras kreditvärderingar skall få användas. I stället är det fråga om att avgöra om några objektivt iakttagbara förutsättningar är uppfyllda. Det finns därför inte anledning att frångå direktivet och kräva att även exportkreditorganen skall godkännas av tillsynsmyndigheten innan kreditvärderingar får användas.

10.2.2.3 Kreditvärderingarna skall delas in i kreditkvalitetssteg

Regeringens förslag: Finansinspektionen skall genom ett beslut dela in kreditvärderingarna i olika kreditkvalitetssteg. Om en annan behörig myndighet än Finansinspektionen har delat in ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar i kreditkvalitetssteg, får inspektionen besluta att godta denna indelning utan att göra någon egen indelning.

Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att om en annan behörig myndighet än Finansinspektionen har delat in ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar i kreditkvalitetssteg skall inspektionen godta denna indelning utan göra någon egen indelning.

Remissinstanserna: Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att det är bra om olika tillsynsmyndigheter har konvergenta uppfattningar om hur ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar skall delas in i kreditkvalitetssteg. Föreningarna undrar dock vad som händer om två utländska tillsynsmyndigheter har gjort olika indelningar. De anser att bestämmelsen bör förtydligas så att det framgår att den avser situationer när en utländsk tillsynsmyndighet har beslutat om lokalt anpassade kreditkvalitetssteg.

Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Av direktivet framgår enligt vilka principer de behöriga myndigheterna skall avgöra vilka kreditkvalitetssteg olika kreditvärderingsbetyg skall anses motsvara. Dessa avgöranden skall vara objektiva och konsekventa (artikel 82.1). I punkterna 12–16 i del 2 i bilaga VI beskrivs närmare vilka tekniska kriterier som skall beaktas för inplaceringen. Exempelvis skall de behöriga myndigheterna beakta kvantitativa och kvalitativa faktorer för att skilja de relativa risknivåer som uttrycks genom varje kreditbetyg. Vidare skall de behöriga myndigheterna jämföra andelen fallissemang för varje kreditbetyg från ett enskilt ratinginstitut (kreditvärderingsföretag) och ställa den i förhållande till ett referensvärde som bygger på den andel fallissemang som andra ratinginstitut registrerat för en emittentpopulation som de behöriga myndigheterna anser ligga på en likvärdig kreditrisknivå. Om de behöriga myndigheterna anser att andelen registrerade fallissemang när det gäller ett enskilt ratinginstituts kreditbetyg är avsevärt och systematiskt högre än referensvärdet, skall de behöriga myndigheterna placera ratinginstitutets kreditbetyg på ett steg i kreditkvalitetsskalan som innebär högre risk. Därtill finns det också kriterier som går ut på att de valbara ratinginstituten skall eftersträva en likvärdig inplacering.

När de behöriga myndigheterna i en medlemsstat har fattat ett avgörande, får de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater erkänna detta avgörande utan att genomföra något eget förfarande för ett avgörande i frågan (artikel 82.2).

Av artikel 20 i kapitalkravsdirektivet framgår att de regler som beskrivs i detta avsnitt gäller även för värdepappersföretag.

Skälen för regeringens förslag: De beskrivna reglerna anger vilka krav som ställs på tillsynsmyndigheterna när de placerar in de olika kreditbetygen i olika kreditkvalitetssteg. Dessa regler är avgörande för vilken riskvikt en viss exponering kommer att ges, vilket i sin tur

bestämmer kapitalkravet för kreditrisker. Denna mycket centrala bestämmelse bör framgå av lag. Direktivets bestämmelser om inplaceringar av kreditvärderingar i kreditkvalitetssteg och om hur kreditvärderingarna får användas för att fastställa riskvikten är förhållandevis detaljerade och tekniska. Reglerna är baserade på den hittillsvarande utvecklingen av kreditvärderingsföretagen och deras kreditvärderingar. Det är emellertid sannolikt att det kommer att ske inte oväsentliga förändringar på detta område. Dessa omständigheter talar för att reglerna bör vara möjliga att ändra relativt enkelt. Den mest tilltalande lösningen är därför att ta in en övergripande bestämmelse i lag och överlämna åt regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de närmare föreskrifter som behövs.

Av bestämmelsen i den nya kapitaltäckningslagen bör därför framgå att Finansinspektionen skall genom ett beslut skall dela in ett godkänt kreditvärderingsföretags kreditvärderingar i kreditkvalitetssteg, som motsvarar en viss riskvikt. Det framgår av artikel 82.2 i kreditinstitutsdirektivet att när de behöriga myndigheterna i en medlemsstat har fattat ett avgörande om indelningar av kreditvärderingar, får de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater erkänna detta avgörande utan att genomföra någon egen bedömning av saken. Kreditinstitutsdirektivet ger alltså de behöriga myndigheterna möjligheten att godta en indelning som har gjorts av en utländsk myndighet utan att göra någon egen indelning. Ett syfte med den möjlighet som direktivet ger är att dra nytta av andra myndigheters arbete med indelning och därmed undvika dubbelarbete. Om alla myndigheter gör samma indelningar, ökar det också förutsättningarna för att konkurrensförutsättningarna skall bli desamma för alla institut. I promemorian föreslogs att om en annan behörig myndighet har delat in ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar i kredikvalitetssteg, skall inspektionen använda samma indelning.

Som Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anför kan det dock inte uteslutas att två utländska behöriga myndigheter har gjort olika indelningar och indelningarna kan också skilja sig från de gjorda av andra kreditvärderingsföretag i Sverige. Vi anser att det är lämpligt att Finansinspektionen i sådana fall upprättar och använder en egen indelning. Även i andra fall där Finansinspektionen anser att den utländska indelningen är mindre bra, är det viktigt att inspektionen gör en egen indelning. Mot denna bakgrund bör bestämmelsen i den nya kapitaltäckningslagen föreskriva att Finansinspektionen får besluta att använda samma indelning som en annan behörig myndighet. Finansinspektionen bör dock alltid beakta indelningar som gjorts av andra behöriga myndigheter när den gör sina egna indelningar för att minska och, om möjligt, eliminera skillnaderna mellan sin indelning och utländska behöriga myndigheters indelningar.

I kreditinstitutsdirektivet (artikel 82.1) sägs att indelningarna skall vara objektiva och konsekventa. Detta behöver dock inte framhållas särskilt i den nya lagen.

10.2.2.4 Hur instituten får använda kreditvärderingar

Regeringens förslag: Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om hur instituten får använda kreditvärderingar gjorda av kreditvärderingsföretag.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll:

Enligt artikel 83.1 i kreditinstitutsdirektivet skall ratinginstituts (kreditvärderingsföretags) kreditvärderingar vid beräkningen av ett kreditinstituts riskvägda exponeringsbelopp användas på ett konsekvent sätt. Kreditvärderingar får inte användas selektivt. Närmare regler om användning av kreditvärderingarna finns i del 3 i bilaga VI. Exempelvis måste ett institut som beslutar att använda kreditvärderingar från ett godkänt ratinginstitut för en viss kategori poster använda dessa kreditvärderingar genomgående för alla exponeringar som tillhör denna kategori. Där finns också en rad kriterier för kreditvärderingar av emittenter och emissioner, om kortfristiga kreditvärderingar samt om poster i nationell och utländsk valuta.

Också när det gäller instituts användning av ratinginstituts kreditvärderingar föreskrivs i artikel 83.2 i kreditinstitutsdirektivet att kreditinstituten skall använda sådana kreditvärderingar som ratinginstitut har utfärdat på begäran av en låntagare eller annan intressent. Med tillstånd av den ansvariga behöriga myndigheten får de dock även använda kreditvärderingar som ett ratinginstitut utfärdat på eget initiativ.

Av reglerna i artikel 83 och del 3 i bilaga VI framgår att ett institut kan utse en eller flera av de godkända ratinginstituten för att fastställa riskvikterna för dess exponeringar. Dessa ratinginstituts kreditvärderingar måste därefter användas bl.a. fortlöpande och konsekvent och enligt de övriga riktlinjer som anges i direktivet. I bilagan beskrivs bl.a. vilken kreditvärdering som skall användas om det finns flera kreditvärderingar tillgängliga. Dessutom får instituten bara använda kreditvärderingar från ratinginstitut som beaktar alla belopp – dvs. både kapital- och räntebelopp – som institutet har fordringar på.

Av artikel 20 i kapitalkravsdirektivet framgår att de regler som beskrivs i detta avsnitt gäller även för värdepappersföretag.

Skälen för regeringens förslag: Av avsnitt 10.2.2 framgår att ett institut får använda kreditvärderingar gjorda av kreditvärderingsföretag för att bestämma riskvikter. De regler som behandlas i förevarande avsnitt anger hur instituten får använda kreditvärderingarna. Dessa regler är emellertid, som många andra regler i direktivet, alltför tekniska och detaljerade för att i sin helhet tas in i den nya kapitaltäckningslagen. Hur instituten får använda kreditvärderingar utfärdade av godkända kreditvärderingsföretag bör i stället framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

10.3. Internmetoden

10.3.1. Beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp

Regeringens förslag: Ett institut får använda antingen en grundläggande eller en avancerad internmetod vid beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för kreditrisker. Institutet uppskattar självt värdet på fler av de riskfaktorer som ingår i beräkningen enligt den avancerade internmetoden än enligt den grundläggande metoden.

Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om hur de riskvägda exponeringsbeloppen skall beräknas.

Promemorians förslag: Överrensstämmer i sak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen och

Svenska Fondhandlareföreningen menar att begreppen en grundläggande internmetod och en avancerad internmetod bör definieras eftersom de är av så central betydelse. Finansinspektionen menar vidare att det av lagtexten bör framgå att den avancerade internmetoden skall användas för hushållsexponeringar. FAR anser att den metod som i promemorian betecknas den ”enkla” internmetoden i stället skall kallas den ”grundläggande” internmetoden. Kommuninvest i Sverige anser att det skall framgå av lag att svenska kommuner skall ges samma riskvikt som svenska staten.

Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll:

Regler om hur ett instituts riskvägda exponeringsbelopp skall beräknas enligt internmetoden finns i artiklarna 86 och 87 i kreditinstitutsdirektivet. Artikel 86 innehåller regler om indelning av olika exponeringsklasser. I artikel 87 finns det vissa regler om hur ett riskvägt belopp för en exponering som tillhör någon av de olika exponeringsklasserna skall beräknas. De regler som mer i detalj anger hur de riskvägda exponeringsbeloppen skall beräknas finns emellertid i delarna 1–3 i bilaga VII i kreditinstitutsdirektivet. Av artikel 20 i kapitalkravsdirektivet framgår att internmetoden får användas även för värdepappersföretag.

Institutets sammanlagda riskvägda exponeringsbelopp är summan av de riskvägda beloppen för alla exponeringar. Eftersom summeringen i sig är rent mekanisk, behövs inte någon regel i de nya direktiven om hur denna skall gå till. Vad som föreskrivs är i stället hur det riskvägda beloppet för en exponering som tillhör en av de olika exponeringsklasserna skall beräknas.

Beräkningen av det riskvägda beloppet för en enskild exponering sker huvudsakligen i följande steg.

1. Vilken exponeringsklass exponeringen hör bestäms.

2. Vilken formel (riskviktfunktion) som skall användas för beräkning av riskvikten bestäms.

3. Värdena på de riskparametrar (faktorer som beskriver olika egenskaper hos kreditrisker) som ingår i formeln uppskattas.

4. Riskparametrarnas värden läggs in i formeln för att beräkna riskvikten.

5. Exponeringens värde uppskattas.

6. Det riskvägda exponeringsbeloppet räknas fram genom att riskvikten multipliceras med exponeringsvärdet. I det följande finns en sammanfattande redogörelse för de regler som styr beräkningen av en exponerings riskvägda belopp.

Exponeringsklasser

Enligt reglerna i artikel 86.1 skall varje exponering hänföras till någon av följande exponeringsklasser:

a) Fordringar eller villkorade fordringar på nationella regeringar och centralbanker.

b) Fordringar eller villkorade fordringar på institut.

c) Fordringar eller villkorade fordringar på företag.

d) Fordringar eller villkorade fordringar på hushåll.

e) Aktieexponeringar.

f) Positioner i värdepapperisering.

g) Övriga motpartslösa tillgångar. Enligt artikel 86.2 skall följande exponeringar behandlas som exponeringar mot nationella regeringar och centralbanker.

– Exponeringar mot delstatliga och lokala självstyrelseorgan och myndigheter eller offentliga organ som skall behandlas som exponeringar mot nationella regeringar enligt schablonmetoden. – Exponeringar mot multilaterala utvecklingsbanker och internationella organisationer som får noll procent riskvikt enligt schablonmetoden. Om dessa krav inte är uppfyllda skall dessa exponeringar enligt artikel 86.3 i stället behandlas som exponeringar mot institut. Även exponeringar mot offentliga organ som skall behandlas som exponeringar mot institut enligt schablonmetoden skall behandlas som exponeringar mot institut vid tillämpning av internmetoden.

Små och medelstora företag får enligt artikel 86.4 tillhöra exponeringsklassen hushållsexponeringar om de uppfyller följande kriterier.

– Företagets eller en grupp av företag med inbördes anknytning har en total skuld till kreditinstitutet, samt i förekommande fall dess moderföretag och syskonföretag, som såvitt kreditinstitutet känner till inte överstiger en miljon euro. Fordringar eller villkorade fordringar säkrade med panträtt i bostadsfastighet ingår dock inte i beräkningen. Kreditinstitutet skall ha vidtagit rimliga åtgärder för att förvisa sig om detta.

– Institutet skall i sin riskhantering behandla exponeringarna på ett konsekvent och likartat sätt.

– Exponeringarna skall inte förvaltas individuellt på ett sätt som är jämförbart med behandlingen av klassen för företagsexponeringar.

– Exponeringarna skall i samtliga fall ingå i en betydande grupp av exponeringar som förvaltas på likartat sätt.

Av artikel 86.5 framgår vidare vilka exponeringar som skall klassificeras som aktieexponeringar. Enligt artikel 86.6 skall instituten särskilja där angivna exponeringar som specialutlåning.

Om en fordran inte hänförs till någon av de exponeringsklasser som anges i artikel 86.1 punkterna a och b eller d–f skall de enligt artikel 86.7 anses tillhöra exponeringsklassen företagsutlåning.

Enligt artikel 86.9 skall de metoder som institutet använder vid fördelningen av exponeringar på de olika exponeringsklasserna vara lämpliga för ändamålet och tillämpas konsekvent.

Formler för att bestämma riskvikten

För varje exponering skall det bestämmas en riskvikt och därefter ett riskvägt belopp. För dessa beräkningar finns det olika formler. Formeln för att beräkna det riskvägda beloppet (exponeringsvärdet multiplicerat med riskvikten) är densamma för alla exponeringsklasser. Det finns emellertid olika formler för att bestämma riskvikten för en exponering.

Vilken formel som skall användas för att bestämma riskvikten beror på till vilken exponeringsklass exponeringen hör. Formlerna har utformats för att spegla den risk som en exponeringsklass innebär för ett instituts kreditverksamheter som helhet.

Det finns en riskviktsformel som är gemensam för exponeringar mot företag, institut, nationella regeringar och centralbanker samt för förvärvade fordringars utspädningsrisk. För exponeringar mot mindre företag, närmare bestämt företag med en omsättning som inte överstiger 50 miljoner euro, får instituten ändra formeln något. Det beror på att risknivån för exponeringar mot en grupp mindre företag anses vara lägre än för exponeringar mot en grupp större företag. (se punkterna 3–9 i del 1 i bilaga VII).

Det finns också särskilda formler för hushållsexponeringar (punkterna 10–16), aktieexponeringar (punkterna 17–26) och motpartslösa tillgångar (punkten 27).

Riskparametrar

Gemensamt för de olika formlerna är att de bygger på vissa riskparametrar (faktorer som beskriver olika egenskaper hos kreditrisker) som gäller för exponeringen i fråga. Riskparametrarna är enligt artikel 87.3:

– PD (sannolikheten för en motparts fallissemang under en ettårsperiod uttryckt i procent),

– LGD (kvoten mellan förlusten på en exponering vid en motparts fallissemang och det utestående beloppet vid samma tidpunkt),

– M (löptiden), och – exponeringsvärdet för exponeringen. Riskvikten för en exponering bestäms genom att instituten för in de värden som de har tagit fram för PD, LGD och M i den riskviktsformel som gäller för exponeringen i fråga. Dessa parametrar behöver dock inte användas för förvärvade fordringar med regressrätt. Parametrarna behöver inte heller användas för exponeringar som inom ramen för exponeringsklassen företagsfordringar klassas som specialutlåning eller som tillhör exponeringsklassen aktieexponeringar om förutsättningarna i artikel 87.4 och 87.5 är uppfyllda. I stället får de riskvägda

exponeringsbeloppen i dessa fall bestämmas enligt de enklare formler som finns i punkterna 6 respektive 17–25 i del 1 i bilaga VII. Beräkningen av det riskvägda beloppet för fonder kan också i vissa fall skilja sig från det sätt som beskrivs ovan. Hur beräkningen går till i dessa fall framgår av artikel 87.11 och 87.12. Beräkningen av riskvägt belopp för värdepapperiserade exponeringar och positioner i värdepapperisering behandlas enligt reglerna i avsnitt 12.

Exponeringsvärdet, som inte ingår i riskviktsformeln, behandlas i det följande. I beräkningen av exponeringsvärdet kan dock ingå ytterligare en riskparametertyp, s.k. konverteringsfaktorer.

Exponeringsvärdet

Exponeringsvärdet anger vilket värde en exponering antas ha vid fallissemang. Reglerna om hur exponeringsvärdet bestäms framgår av del 3 i bilaga VII.

Exponeringsvärdet beror på exponeringens placering i balansräkningen. För exponeringarna i balansräkningen, skall exponeringsvärdet som regel tas upp till bruttovärdet, dvs. före avdrag för kreditförlustreserveringar eller andra värderegleringar5 (punkten 1 i del 3 i bilaga VII). För institut som använder ramavtal för nettning i fråga om repor/utlåning eller lån av värdepapper och vid nettning inom balansräkningen av lån och insättningar beräknas exponeringsvärdet med stöd av artiklarna 90–93 i kreditinstitutsdirektivet om kreditriskreducering.

Exponeringsvärdet för derivat skall fastställas genom någon av de metoder som finns i bilaga III (marknadsvärderingsmetoden, ursprungligt åtagande-metoden, schablonmetoden eller metoden för interna modeller)

Det finns vidare regler om hur exponeringsvärdet och förvärvade fordringar skall beräknas och vilka konverteringsfaktorer som gäller för kreditlöften etc.

För poster utanför balansräkningen som inte omfattas av någon annan bestämmelse, uppgår exponeringsvärdet till följande procentandelar av exponeringens värde: 100 % om det är en högriskpost, 50 % om det är en medelriskpost, 20 % om det är en medel-lågriskpost och 0 % om det är en lågriskpost. Vilka poster som är högriskposter, medelriskposter, medel-lågriskposter eller lågriskposter framgår av bilaga II.

Det riskvägda beloppet

När ett institut har tagit fram riskvikten och exponeringsvärdet för en exponering, räknas det riskvägda beloppet för exponeringen fram genom att riskvikten multipliceras med exponeringsvärdet. Även denna formel finns i del 1 i bilaga VII.

5 T.ex. avsättningar och avskrivningar. Enligt Basel II gäller samma princip för exponeringar utanför balansräkning (jfr paragraf 308).

Kapitalkravet för kreditrisker

När institutet har räknat fram det riskvägda beloppet för alla exponeringar som ingår i institutets kreditverksamhet, adderas dessa belopp. Summan är det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet. Kapitalkravet för kreditrisker utgörs av 8 procent av det beloppet.

Olika varianter av internmetoder

Enligt internmetoden skall instituten alltid själva skatta värdet för PD (sannolikheten för fallissemang under en ettårsperiod), medan riskparametern M (löptiden) följer av direktivet. För de övriga parametrarna – LGD och konverteringsfaktorer – kan instituten välja mellan olika alternativ.

Enligt den mindre avancerade varianten av internmetoden bestäms även värdena för riskparametern LGD och konverteringsfaktorer av reglerna i direktivet. Den metoden kan användas för exponeringar mot regeringar och centralbanker, institut och företag (artikel 87.6 och 87.8). Det finns också en möjlighet för instituten att enligt den andra, avancerade internmetoden, själva beräkna värdet på riskparametrarna LGD och konverteringsfaktorer. Ett institut som använder internmetoden skall alltid – efter tillstånd – använda denna variant för exponeringar som tillhör exponeringsklassen hushållsexponeringar (artikel 87.6 och 87.7). Den får även användas för exponeringar mot regeringar etc. om den behöriga myndigheten gett ett särskilt tillstånd till det (artikel 87.9).

Vilket värde som i förekommande fall skall åsättas till PD, LGD och konverteringsfaktorer framgår av delarna 2 och 3 i bilaga VII,. När ett institut beräknar egna PD-värden, LGD-värden eller konverteringsfaktorer finns det inte någon särskild metod föreskriven. Den metod som används måste dock uppfylla kraven i del 4 i bilaga VII (se avsnitt 10.3.2).

Skälen för regeringens förslag: Beträffande schablonmetoden konstateras i det föregående (avsnitt 10.2.1) att det inte är lämpligt att i lag ange vilken riskvikt som kommer att tilldelas en viss exponering. De skäl som där anförs för att bara ta in en övergripande bestämmelse om metoden i lagen och överlämna åt regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter, gäller även för internmetoden. I den nya kapitaltäckningslagen bör det därför framgå att ett institut, efter tillstånd från Finansinspektionen, får använda en internmetod. Ett sådant tillstånd kan, med FAR:s terminologi, avse en grundläggande eller en avancerad internmetod. Bestämmelserna om hur de riskvägda exponeringsbeloppen (exponeringsvärde och riskvikter) skall beräknas bör dock framgå av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Ett institut kan tillämpa både en grundläggande och en avancerad internmetod samtidigt. Kreditinstitutsdirektivet ger instituten möjlighet att kombinera de två metoderna för olika exponeringsklasser. Detta kan utläsas av bl.a. artikel 87. Enligt artikel 87.7 och 87.9 skall instituten använda egna skattningar av LGD-värden och konverteringsfaktorer för exponeringsklassen hushåll. Det medför att instituten alltid skall ansöka om tillstånd för att få använda den avancerade internmetoden för

exponeringsklassen hushåll. Något liknande krav finns det inte i direktivet för de andra exponeringsklasserna. Det innebär att för de andra exponeringsklasserna får instituten ansöka om antingen den avancerade eller den grundläggande internmetoden. Således tillåter direktivet instituten att använda en kombination av den grundläggande och avancerade internmetoden.

Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen menar att begreppen grundläggande internmetod och avancerad internmetod bör definieras eftersom de är av så central betydelse. Enligt promemorians förslag innebär internmetoden att det riskvägda exponeringsbeloppet för en exponering skall beräknas med stöd av institutets riskklassificeringssystem och enligt den särskilda formel som gäller för den exponeringsklass som exponeringen tillhör.

Det som återstår för att gå remissinstanserna till mötes är alltså att klargöra vad som avses med den grundläggande respektive avancerade metoden. Vad som avses med dessa begrepp framgår närmast av artikel 87.6 och 87.7 (se även artikel 84.3 och 84.4). Att lägga dessa bestämmelser till grund för en definition bedöms dock vara mindre meningsfullt eftersom det skulle innebära att definitionerna innehåller termer som PD, LGD och konverteringsfaktorer som i sin tur behöver definieras. Vi föreslår i stället en allmän bestämmelse som upplyser om att enligt den avancerade internmetoden uppskattar institut själv värdet på fler av de riskfaktorer som ingår i beräkningen av de riskvägda exponeringsbeloppen än enligt den grundläggande internmetoden.

Finansinspektionen anser att det av lagtexten bör framgå att den avancerade internmetoden skall användas för hushållsexponeringar. Vi anser inte att detta ligger i linje med kapitaltäckningslagens karaktär av ramlag och att inga särskilda skäl föreligger för att frångå denna lagstiftningsteknik i detta fall. Det kan dessutom vara missvisande att ange att den avancerade internmetoden skall användas för hushållsexponeringar, eftersom instituten får använda metoden även för vissa andra exponeringsklasser.

Hänvisningar till S10-3-1

  • Prop. 2006/07:5: Avsnitt 6

10.3.2. Krav på tillstånd för internmetoden

Regeringens förslag: Ett institut skall få tillstånd att använda en internmetod om institutet kan visa att det

1. har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem för kreditrisker som uppfyller kraven i 1 kap.6 d och 6 h §§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och 6 kap.2 och 5 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2. har ett riskklassificeringssystem som är tillförlitligt och tillräckligt integrerat med institutets övriga verksamhet, och

3. dokumenterar riskklassificeringssystemet och motiven för dess utformning.

Om ett moderinstitut inom EES och dess dotterföretag eller ett finansiellt moderholdingföretag inom EES och dess dotterföretag använder internmetoden enhetligt, får företagen i den omfattning som framgår av föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer betraktas som en enhet vid bedömningen av om kraven är uppfyllda.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Riksbanken anser att det är viktigt att bankerna får tillgång till behövlig information om kunderna. De integritetsbaserade krav som ställs upp i kreditupplysningslagen (1973:1173) och personuppgiftslagen (1998:204) bör kunna säkerställas genom att bankerna åläggs en konfidentiell hantering. Riksbanken anser också att det bör finnas skarpare och tydligare skrivningar om stresstester och att vad som räknas som normal betalningsutdräkt för definitionen av fallissemang bör fastställas till 90 dagar. Finansinspektionen anser att det är onödigt att genom hänvisningar till lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersrörelse ange vilka krav ett instituts riskhanteringssystem skall uppfylla för att institutet skall få tillstånd att tillämpa internmetoden, eftersom de angivna kraven gäller för alla företag som omfattas av dessa lagar, och detta alldeles oavsett om de önskar få tillstånd att använda särskilda metoder enligt kapitaltäckningslagen. Inspektionen anser att bestämmelsen i promemorians förslag skall utgå och ersättas med ett mer allmänt hållet krav att institutet skall ha ett väl fungerande riskhanteringssystem kombinerat med en möjlighet att precisera detta krav i föreskrifter. Inspektionen motsätter sig vidare den bestämmelse som anger att samtliga krav skall få uppfyllas gemensamt av moderbolag och dotterbolag. I stället skall inspektionen bemyndigas att i föreskrifter ange vilka krav som får uppfyllas gemensamt respektive av varje enskilt institut. Finansinspektionen anser vidare att regler för hur internmetoden skall användas på gruppnivå bör anges i det kapitel som handlar om gruppbaserade regler. Finansbolagens Förening anser att det skall framgå vilka principer som skall styra Finansinspektionens tillämpning av regelverket rörande institutens möjligheter att redan initialt uppfylla alla krav och villkor. Det kommer enligt föreningens mening vara nödvändigt med viss flexibilitet för att främja institutens övergång till mer riskkänsliga metoder. Flexibel tillämpning och vilka principer som skall styra gäller även förvärvssituationer och uppbyggnad av ny verksamhet. Det är viktigt att största möjliga förutsebarhet föreligger även där.

Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll

Tillstånd krävs för att få använda internmetoden

Enligt artikel 84.1 i kreditinstitutsdirektivet får ett institut använda internmetoden för att beräkna sina riskvägda exponeringsbelopp bara om det har fått ett uttryckligt tillstånd av de behöriga myndigheterna.

Av artikel 20 i kapitalkravsdirektivet framgår att reglerna om tillstånd i bl.a. artikel 84 i kreditinstitutsdirektivet är tillämpliga även på värdepappersföretag.

De allmänna förutsättningarna för att tillstånd skall kunna ges

Tillstånd får enligt artikel 84.2 i kreditinstitutsdirektivet ges bara om den behöriga myndigheten har övertygat sig om att det sökande institutets system för hantering och klassificering av exponeringar för kreditrisker är sunda och genomförs med integritet. Instituten skall också uppfylla följande normer.

– Institutets riskklassificeringssystem skall ge förutsättningar för en tillfredsställande bedömning av gäldenärer och transaktioner, lämplig riskdifferentiering samt träffsäkra och konsekventa kvantitativa skattningar av risker.

– De interna riskklassificeringar och skattningar av sannolikheten för fallissemang och förluster, som används vid beräkningen av kapitalkravet och inom därmed sammanhängande system och förfaranden, skall vara av central betydelse för kreditinstitutets riskhantering och beslutsfattande samt för dess funktioner för godkännande av krediter, intern kapitalallokering och företagsstyrning.

– Institutet skall ha en enhet för kontroll av kreditrisker som ansvarar för dess riskklassificeringssystem och som har en tillfredsställande grad av oberoende och är fri från otillbörlig påverkan.

– Institutet skall samla in och bevara alla relevanta uppgifter som kan ge effektivt stöd för dess förfaranden för mätning och hantering av kreditrisker.

– Institutet skall dokumentera sina system för riskklassificering och motiven för deras utformning samt validera (kontrollera riktigheten av) dessa system.

De ovannämnda normerna beskriver i övergripande ordalag vilka krav som ställs på instituten. Den närmare innebörden av dessa normer framgår av del 4 i bilaga VII.

Av artikel 84.2 i kreditinstitutsdirektivet framgår att om ett moderkreditinstitut inom EU och dess dotterföretag eller ett finansiellt holdingföretag inom EU och dess dotterföretag tillämpar internmetoden enhetligt för både moder och dotterföretag, får de behöriga myndigheterna tillåta att moderföretaget och dess dotterföretag betraktas som en enhet när det gäller minimikraven.

Enligt artikel 84.3 skall ett kreditinstitut som ansöker om att få använda internmetoden styrka att det för exponeringsklasserna i fråga har använt riskklassificeringssystem som stort sett uppfyller minimikraven i bilagan inom ramen för sin interna riskmätning och riskhantering under minst tre år innan det kan förklaras kvalificerat att tillämpa internmetoden. Av övergångsbestämmelserna (artikel 154.2 i kreditinstitutsdirektivet) framgår att för ett kreditinstitut som ansöker om att få använda internmetoden före 2010 får de behöriga myndigheterna medge att treårsperioden reduceras till minst ett år.

Ett institut som ansöker om att få använda egna skattningar av LGDvärden eller konverteringsfaktorer skall enligt artikel 84.4 styrka att det har genomfört och använt egna skattningar av dessa värden på ett sätt som i stort överensstämmer med de minimikrav för användningen av egna skattningar av dessa parametrar som anges i bilagan under minst tre år innan det kan förklaras kvalificerat att använda de egna skattningarna.

Av artikel 154.3 i kreditinstitutsdirektivet framgår att t.o.m. den 31 december 2008 får denna period förkortas till två år.

I del 4 i bilaga VII till kreditinstitutsdirektivet finns en teknisk och omfattande beskrivning av vilka krav som ställs för att ett institut skall få använda internmetoden. Nedan följer en förenklad redogörelse för dessa minimikrav. Reglerna beskriver i huvudsak vilka krav som ett institut som använder internmetoden skall uppfylla men överlämnar åt instituten att bestämma hur det skall uppfylla kraven.

Begreppet riskklassificeringssystem, m.m.

Begreppet riskklassificeringssystem inkluderar alla metoder, tekniker, kontroller samt datainsamlings- och IT-system som ligger till grund för värdering av kreditrisk, indelning i riskklasser (rating) och kvantifiering av fallissemangs- och förlustskattningar för en viss typ av exponering (punkten 1). Om ett institut använder flera riskklassificeringssystem, skall det dokumentera varför det valt ett visst system för en viss gäldenär eller transaktion. Systemet skall också tillämpas på ett sådant sätt att det avspeglar risknivån på ett tillfredsställande sätt (punkten 2). De kriterier och metoder som används för riskklassificeringen skall periodiskt ses över för att fastställa om de fortfarande är lämpliga för den aktuella portföljen och de yttre förutsättningarna (punkten 3).

Krav på riskklassificeringssystem

Punkterna 4–18 anger vilka krav som ställs på riskklassificeringssystemets struktur. Regleringen är delvis olika beroende på om det är fråga om exponeringar mot företag, kreditinstitut, regeringar och centralbanker eller mot hushåll. Oavsett vilken motparten är skall dock ett riskklassificeringssystem beakta både gäldenärens (t.ex. låntagarens) och transaktionens (t.ex. lånets) särskilda riskegenskaper.

För exponeringar mot företag m.fl. skall ett riskklassificeringssystem för varje exponeringsklass ha en riskskala som uteslutande kvantifierar risken för gäldenärens fallissemang. Riskskalan delas in i ett visst antal gäldenärsklasser. En gäldenärsklass definieras som en riskkategori på systemets riskklasskala som gäldenären hänförts till på grundval av specificerade och klara ratingkriterier och från vilken PD-skattningar härleds. För de institut som använder egna skattningar av LGD-värden eller konverteringsfaktorer skall riskklassificeringssystemet också ha en riskskala som enbart tar fasta på faktorer som är relaterade till förlusten vid fallissemang (LGD) eller konverteringsfaktorer. En sådan riskskala skall innehålla produktriskklasser. En produktriskklass definieras som en riskkategori inom ett riskklassificeringssystems skala. Skalan avser varje produktrisktyp som exponeringar tilldelas på grundval av en specificerad och separat uppsättning riskklassificeringskriterier från vilka egna skattningar av LGD-värden härleds.

För hushållsexponeringar skall riskklassificeringssystemet avspegla både gäldenärs- och transaktionsrisk, och de skall beakta alla gäldenärs- och transaktionsspecifika särdrag.

Av punkterna 19–25 framgår hur exponeringarna skall klassificeras, dvs. vad instituten skall beakta när exponeringarna delas in i olika gäldenärs- eller produktriskklasser. Även här gäller det delvis olika regler beroende på om exponeringen avser företag, kreditinstitut, regeringar och centralbanker eller hushåll. För exponeringar mot företag m.fl. skall alla gäldenärer hänföras till en gäldenärsklass inom ramen för godkännande av krediter. De kreditinstitut som har tillåtelse att använda egna skattningar av LGD-värden eller konverteringsfaktorer skall dessutom ge alla exponeringar en produktriskklass. Alla enskilda juridiska personer som institutet är exponerat mot skall bedömas individuellt och huvudregeln är att alla exponeringar mot samma gäldenär skall hänföras till samma gäldenärsklass. För hushållsexponeringar föreskrivs bara att alla exponeringar skall hänföras till en riskklass inom ramen för förfarandet för godkännande av krediter. Både för exponeringar mot företag m.fl. och mot hushåll gäller att kreditinstitutet får tillåta de egna medarbetarna att efter eget omdöme göra avvikelser från in- eller utdata i klassificeringsförfarandet. Instituten måste dock skriftligen redovisa de situationer då detta skall vara möjligt.

I punkterna 26–29 finns bestämmelser om integritet i riskklassificeringen. Av dessa bestämmelser framgår bl.a. att instituten minst en gång om året måste uppdatera sina riskklassificeringar. För exponeringar mot företag m.fl. framgår också att riskklassificeringarna skall utföras eller godkännas av en oberoende part som inte har någon direkt vinning av kreditbeslutet.

Instituten får använda modeller, t.ex. statistiska modeller och andra mekaniska metoder för att hänföra exponeringarna till olika gäldenärs- och produktriskklasser. Av punkten 31 framgår vilka villkor som då måste vara uppfyllda. Modellen skall exempelvis ha god prognosförmåga och får inte ha några väsentliga systematiska fel.

Enligt punkterna 31–35 skall instituten även dokumentera riskklassificeringssystemens utformning och operativa detaljer. Av dokumentationen skall det framgå att riskklassificeringssystemen överensstämmer med minimikraven i bilagan. Instituten skall också dokumentera motiven till och den analys som ligger till grund för valet av riskklassificeringskriterier och alla betydande förändringar av riskklassificeringsförfarandet.

Instituten skall samla in och lagra uppgifter om sina interna riskklassificeringar enligt vad som krävs i artikel 145–149 i kreditinstitutsdirektivet. Detta och närmare vilka uppgifter som skall samlas in och bevaras framgår av punkterna 36–39.

Enligt punkterna 40–42 skall instituten också ha stresstester för bedömningen av sin kapitaltäckning. Dessa stresstester skall bl.a. syfta till att identifiera eventuella händelser eller framtida förändringar av de ekonomiska förhållanden som skulle kunna ha ofördelaktiga effekter på kreditinstitutens exponeringar och på bedömningen av kreditinstitutets förmåga att hantera sådana förändringar. Kreditinstituten skall regelbundet utföra kreditriskstresstest för att bedöma effekten av vissa bestämda förhållanden på det totala kapitalkravet för kreditrisker. Kreditinstitutet får välja vilket test som skall användas förutsatt att det godkänns av tillsynsmyndigheten. Testet skall vara lämpligt, tämligen försiktigt och åtminstone beakta effekterna av lättare konjunktur-

nedgångar. Instituten skall inom ramen för stresstestscenarierna bedöma övergången mellan riskklasser i sin riskklassificering. Portföljer som utsätts för stresstestet skall innehålla en klar majoritet av institutets totala exponeringar.

Riskkvantifiering

Regler om riskkvantifiering, dvs. regler som rör beräkningen av riskens storlek, behandlas i punkterna 43–109.

I punkterna 43–48 definieras fallissemang. Av dessa regler framgår att ett fallissemang med avseende på en viss gäldenär skall anses föreligga om

1. institutet anser att det är osannolikt att gäldenären kommer att betala sina kreditförpliktelser helt och hållet till institutet, moderföretaget eller till något av dess dotterföretag utan att institutet tillgriper åtgärder som att realisera säkerheter (om sådana ställts), eller

2. någon av gäldenärens väsentliga kreditförpliktelser mot institutet, moderföretaget eller något av dess dotterföretag är förfallen till betalning sedan mer än 90 dagar.

När det gäller exponeringar mot hushåll och offentliga organ skall de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat fastställa det antal dagar efter förfallodagen som alla institut inom dess territorium skall iaktta för definitionen av fallissemang när det gäller exponeringar mot motparter som är belägna inom samma medlemsstat. Antalet dagar skall ligga inom intervallet 90–180 dagar och får skilja sig åt mellan olika produkttyper. Till och med den 31 december 2011, får de behöriga myndigheterna tillåta en definitionen av fallissemang inom ett intervall mellan 90 och 180 dagar även för exponeringar mot företag m.fl. om det bedöms lämpligt.

Reglerna i punkterna 49–58 innehåller vissa övergripande krav för skattningar av de olika parametervärdena PD, LGD, konverteringsfaktorer och av EL (förväntad förlust). Av dessa regler framgår bl.a. att ett kreditinstituts egna skattningar skall ta hänsyn till alla relevanta uppgifter, upplysningar och metoder. Skattningarna skall härledas från historiska erfarenheter och empiriska belägg. Ett kreditinstitut skall till skattningen lägga till en försiktighetsmarginal för olika typer av förväntade beräkningsfel. Bilagan innehåller dessutom särskilda regler för skattningar av PD-värden (punkterna 59–72), LGD-värden (punkterna 73–86) och konverteringsfaktorer (87–95). Dessutom finns det regler om vilka krav som ställs för att garantier och kreditderivat skall beaktas vid riskkvantifieringen (punkterna 96–104) och särskilda krav som ställs för förvärvade fordringar (punkterna 105–109).

Begreppet förväntad förlust används inte vid beräkningen av kapitalkravet för kreditrisker, men kan påverka kapitalbasens storlek (se avsnitt 8.2.3). Artikel 4.29 i kreditinstitutsdirektivet definierar förväntad förlust som kvoten av det belopp som förväntas gå förlorat av en exponering till följd av möjligt fallissemang för en motpart eller en utspädning under en ettårsperiod och det belopp som blir utestående vid fallissemang. Hur den förväntade förlusten beräknas framgår av del 1 i bilaga VII. Där framgår att EL= PD x LGD.

Validering av interna skattningar

I punkterna 110–114 finns det bestämmelser om validering av interna skattningar (dvs. om kontroll av riktigheten av de egna beräkningarna). Av dessa regler framgår bl.a. att instituten skall ha inrättat stabila system för att validera (kontrollera riktigheten av) att riskklassificeringssystemen, förfarandena och skattningarna av alla relevanta riskparametrar är korrekta och inbördes förenliga. Ett institut skall kunna visa att valideringsförfarandet gör det möjligt att bedöma funktionen hos de interna systemen för riskklassificering och riskskattning.

Beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för aktieexponeringar enligt egna modeller

Punkterna 115–123 innehåller regler om beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för aktieexponeringar enligt egna modeller. Reglerna behandlar i huvudsak beräkning av kapitalkrav och riskbedömning, riskhanteringsförfarande och kontroller samt validering och dokumentation.

Företagsstyrning och kontroll

Av bestämmelserna om företagsstyrning i punkterna 124–127 framgår bl.a. att alla betydande delar i riskklassificerings- och skattningsförfarandena skall godkännas av kreditinstitutets styrelse eller en kommitté som utsetts av styrelsen och den verkställande ledningen. Dessa parter skall ha allmänna insikter om kreditinstitutets riskklassificeringssystem och detaljerade kunskaper om de förvaltningsrapporter som hänger samman med dessa. Vidare skall den verkställande ledningen underrätta styrelsen eller en av styrelsen utsedd kommitté om betydande förändringar av eller undantag från fastställda riktlinjer som kan få betydande effekter på riskklassificeringssystemets funktion. Den verkställande ledningen skall ha goda insikter om riskklassificeringssystemens utformning och funktion och löpande säkerställa att riskklassificeringssystemen fungerar korrekt. Kreditriskkontrollenheterna (se nedan) skall regelbundet informera den verkställande ledningen om riskklassificeringsförfarandets genomförande och områden som måste förbättras samt ge lägesrapporter om förbättringar av tidigare identifierade svagheter. Därutöver skall en analys enligt internmetoden av kreditinstitutets kreditriskprofil vara en viktig del av förvaltningsrapporteringen till dessa parter.

Ett institut skall också ha en kreditkontrollenhet som skall vara oberoende från de funktioner som ger upphov till exponeringarna. Kreditkontrollenheten skall rapportera direkt till den verkställande ledningen. Den skall ansvara för riskklassificeringssystemets utformning eller urval, genomförande kontroll och resultat. Kreditkontrollenhetens funktion och ansvarsområden framgår av punkterna 128–130.

Internrevision

Av punkten 131 framgår att det minst en gång per år skall genomföras en internrevision som skall innefatta en översyn av kreditinstitutets riskklassificeringssystem och dess transaktioner. Vid översynen skall alla minimikrav vara uppfyllda.

Skälen för regeringens förslag

Internmetoden får användas bara om Finansinspektionen gett tillstånd

Av 2006 års kreditinstitutsdirektiv framgår att internmetoden får användas bara om tillsynsmyndigheten gett sitt tillstånd för det. Av den nya kapitaltäckningslagen bör det därför framgå att internmetoden bara får användas efter tillstånd av Finansinspektionen.

Utformning av tillståndskraven

Artikel 84.2 i kreditinstitutsdirektivet innehåller de övergripande krav som ett institut skall uppfylla för att kunna få tillstånd att använda internmetoden. I del 4 i bilaga VII preciseras kraven ytterligare. Frågan är hur dessa krav skall komma till uttryck i svensk rätt.

Eftersom de regler som finns i direktivet är offentligrättsliga finns det ett val mellan att ta in regeln i artikel 84.2 i lag eller i myndighetsföreskrifter. Den senare metoden används för marknadsrisker enligt 4 kap. 9 § i 1994 års kapitaltäckningslag. Av den bestämmelsen framgår att ett institut, efter medgivande av Finansinspektionen får använda egna modeller för att beräkna kapitalkravet för marknadsrisker, om modellen uppfyller de krav regeringen föreskriver (se även avsnitt 13.5).

Om de huvudsakliga förutsättningarna anges i lag ökar förutsebarheten för instituten. De vet då vilka övergripande förutsättningar som de måste uppfylla för att få tillstånd. En övergripande bestämmelse anger också inom vilka ramar eventuella föreskrifter måste utformas. Dessa båda omständigheter talar för att, trots att det inte är nödvändigt, ta in de övergripande bestämmelserna i lag.

I promemorian föreslås att det i den nya kapitaltäckningslagen skall föreskrivas att ett institut skall få tillstånd att använda internmetoden om

1. institutet har ett för ändamålet lämpligt utformat riskhanteringssystem för operativa risker som uppfyller kraven i lagen om värdepappersrörelse och lagen om bank- och finansieringsrörelse.

2. institutets riskklassificeringssystem ger en tillförlitlig bild av institutets kreditrisker,

3. institutets riskklassificeringssystem är tillräckligt integrerat med institutets övriga verksamhet, och

4. institutet dokumenterar riskklassificeringssystemet och motiven för dess utformning.

Som Finansinspektionen anför skall alla institut ha riskhanteringssystem som uppfyller kraven i sektorslagstiftningen. Enligt inspektionen bör därför bestämmelsen utgå och ersättas med ett krav på att instituten skall ha ett väl fungerande riskhanteringssystem. Enligt vår mening har

dock den bestämmelsen samma innebörd som den som föreslås i promemorian eftersom ett system inte kan vara väl fungerande om de inte uppfyller de krav som anges i sektorsbestämmelserna. Att riskhanteringssystemet skall vara ”för ändamålet lämpligt utformat” innebär för övrigt att det skall vara utformat med beaktande av att institutet avser att använda en internmetod. Vi vill i detta sammanhang även nämna att enligt del 3 i bilaga X till kreditinstitutsdirektivet – måste ett institut för att få tillämpa internmetoden – förutom att uppfylla vissa angivna kvalificeringskriterier – uppfylla de allmänna riskhanteringsstandarderna i artikel 22 och bilaga V. Detta torde ha samma innebörd som att riskhanteringssystemet skall vara sunt och genomfört med integritet (artikel 84.2 i kreditinstitutsdirektivet). Mot denna bakgrund delar vi promemorians bedömning (se det föregående stycket) av hur kraven på institutens riskhanteringssystem bör utformas. Vi anser att tillståndskriterierna även i övrigt bör utformas på det sätt som föreslås i promemorian.

Vilka åtgärder instituten skall vidta för att dess riskklassificeringssystem skall uppfylla kraven i direktivet framgår bl.a. av reglerna i del 4 i bilaga VII till kreditinstitutsdirektivet. Reglerna i bilagan är emellertid mycket omfattande och tekniska. De lämpar sig redan av den anledningen mindre väl för att tas in i lag. Dessutom kan kraven löpande behöva anpassas till förändringar i omvärlden. För att den svenska regleringen skall vara tillräckligt flexibel bör det därför finnas en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva vilka åtgärder instituten skall vidta för att få tillstånd att använda internmetoden. Härigenom blir det möjligt att införliva kraven i bilagan och i artikel 84.3 och 84.4.

Finansbolagens Förening anser att det skall framgå vilka principer som skall styra Finansinspektionens tillämpning av regelverket rörande institutens möjligheter att redan initialt uppfylla alla krav och villkor. Det kommer enligt föreningens mening vara nödvändigt med viss flexibilitet för att främja institutens övergång till mer riskkänsliga metoder. Flexibel tillämpning och vilka principer som skall styra gäller även förvärvssituationer och uppbyggnad av ny verksamhet. Det är viktigt att största möjliga förutsebarhet föreligger även där. Med tanke på den nya lagens karaktär av ramlag bör den innehålla enbart de övergripande principer som har beskrivits ovan. När det gäller den flexibilitet som finns i 2006 års kreditinstitutsdirektiv vad gäller tillståndskraven, anser vi att de principer som anförts i kapitel 5 vad gäller genomförandet av de nya direktiven bör gälla även här. Vid införandet av de nationella valen m.m. bör inspektionen alltså väga in de olika principerna, nämligen harmoniseringen av den inre marknaden, finansiella stabiliteten och konkurrensen. Liksom föreningen anser vi också att det är viktigt att regelbundet tillgodoser kravet på förutsebarhet.

Enligt artikel 84.2 andra stycket får – i de fall som där anges – de behöriga myndigheterna tillåta att ett moderföretag och dess dotterföretag betraktas som en enhet när det gäller minimikraven i del 4 i bilaga VII. För att instituten skall kunna använda sig av denna möjlighet måste den framgå av lag. I promemorian föreslogs en bestämmelse enligt vilken moderföretag och dotterföretag som använder en gemensam

internmetod skall betraktas som en enhet vid bedömningen av om kraven är uppfyllda.

Som Finansinspektionen anför kan samtliga krav inte uppfyllas gemensamt av moder- och dotterföretag. De krav som rör styrelsens och VD:s roll och ansvar (punkterna 124–127 i del 4 i bilaga VII till kreditinstitutsdirektivet) bör uppfyllas individuellt av respektive bolag. Inspektionen ifrågasätter vidare lämpligheten att tala om en gemensam internmetod. Detta kan lätt misstolkas till att internmetoden i moder- och dotterföretag måste vara exakt densamma. Enligt inspektionen är detta inte fallet. I de svenska bankgrupperna ligger ofta en viss typ av verksamhet i särskilda dotterbolag och därmed måste metoderna också kunna variera. Att kräva motsatsen skulle vara kontraproduktivt eftersom en enda metod inte kan passa alla typer av verksamheter.

Enligt vår mening reglerar den i promemorian föreslagna bestämmelsen inte vilka metoder som får användas av ett institut. Den anger bara när det är möjligt att ge ett institut tillstånd att använda internmetoden trots att det inte självt uppfyller samtliga krav. Detta hindrar inte de olika företagen i koncernen – precis som när motsvarande verksamhet drivs av ett enda företag – att använda olika tillvägagångssätt för att beräkna det riskvägda exponeringsbeloppet för olika exponeringar. För att undvika missförstånd bör, såsom Finansinspektionen föreslår, begreppet ”gemensam internmetod” inte användas. I stället bör det framgå att om moderföretag och dotterföretag avser att tillämpa internmetoden enhetligt, får Finansinspektionen medge att moder- och dotterföretag betraktas som en enhet vid bedömningen av om kraven är uppfyllda. Detta kombineras med en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om i vilken omfattning företagen får betraktas som en enhet.

Finansinspektionen anser vidare att regler för hur internmetoden skall användas på gruppnivå bör anges i det kapitel som handlar om gruppbaserade regler. Eftersom bestämmelsen innebär ett undantag från att varje institut måste uppfylla kraven individuellt anser vi emellertid att bestämmelsen hör hemma i anslutning till tillståndskraven. Dessutom omfattar bestämmelsen inte alla de företag som ingår i en finansiell företagsgrupp utan bara moder- och dotterföretag.

Riksbanken anser att det bör vara skarpare och mer tydliga skrivningar om stresstester och att vad som räknas som normal betalningsutdräkt för definitionen av fallissemang bör fastställas till 90 dagar. Vi anser att de bör framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Internmetoden och dataskyddsreglerna

Enligt artikel 84.2 skall ett institut samla in och bevara alla relevanta uppgifter som kan ge effektivt stöd för dess förfaranden för mätning och hantering av kreditrisker. Det kan ske genom att institutet själv samlar och bevarar uppgifterna. Detta kan emellertid vara betungande, särskilt för de institut som har många kunder. Ett alternativ är att inhämta åtminstone en del uppgifter från Upplysningscentralen eller något annat dataregister. Frågan är om detta externa uppgiftsinhämtande är förenligt med kreditupplysningslagen samt personuppgiftslagen. Riksbanken anser

att det är viktigt att bankerna får tillgång till behövlig information om kunderna. De integritetsbaserade krav som ställs upp i dessa lagar bör enligt Riksbanken kunna säkerställas genom att bankerna åläggs en konfidentiell hantering.

Det pågår redan ett arbete inom regeringskansliet med en promemoria om bl.a. institutens möjligheter att få inhämta kreditupplysningar för att kunna uppfylla kraven enligt reglerna i bl.a. den nya kapitaltäckningslagen och hur dessa möjligheter förhåller sig till bestämmelserna i kreditupplysningslagen och personuppgiftslagen. Beträffande de frågor som nyss nämnts hänvisas det därför till den kommande promemorian.

10.3.3. Återgång till en mindre riskkänslig metod

Regeringens förslag: Om ett institut inte längre uppfyller kraven för att använda en internmetod, skall institutet för Finansinspektionen redovisa en plan för hur det avser att rätta till bristerna. Institutet behöver inte redovisa någon sådan plan om det kan visa att överträdelsen är ringa.

Ett institut som använder en internmetod får inte byta till schablonmetoden. Ett institut får inte heller byta från en avancerad internmetod till en grundläggande internmetod. Efter ansökan från ett institut får dock Finansinspektionen ge tillstånd till ett sådant byte, om institutet kan visa att det finns godtagbara skäl för bytet.

Finansinspektionen får också besluta att ett institut skall återgå till en mindre riskkänslig metod, om det inte längre uppfyller villkoren för den internmetod som det har tillstånd att använda och det inte är lämpligt att ålägga institutet en förhöjd kapitalbas.

Promemorians förslag: Överensstämmer huvudsakligen med regeringens förslag men innehåller inte någon bestämmelse om att Finansinspektionen får återkalla ett tillstånd för avancerad eller grundläggande internmetod.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att formuleringen om redovisningen av ett instituts plan som skall ges in till Finansinspektionen om institutet inte längre uppfyller kraven för att använda internmetoden bör ligga närmare den i kreditinstitutsdirektivet. Enligt inspektionen innebär lagtexten att instituten inte behöver rätta till brister som är ringa och att det är upp till institutet att avgöra detta.

Finansinspektionen anser vidare att sanktionsmöjligheterna enligt sektorsbestämmelserna inte alltid är lämpliga för en situation där ett institut inte längre klarar av att uppfylla de krav som ställdes vid tidpunkten för godkännandet. Finansinspektionen anser att det som ett komplement till dessa sanktionsmöjligheter bör införas en möjlighet för Finansinspektionen att återkalla ett givet tillstånd för ett institut som tillämpar egna modeller. Sveriges Advokatsamfund anser att det inger betänkligheter att använda det odefinierade uttrycket ”godtagbara skäl”.

Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll:

Som framgår av det föregående avsnittet skall ett institut uppfylla vissa krav för att få använda internmetoden. Om ett institut inte längre uppfyller kraven, skall det enligt artikel 84.5 i kreditinstitutsdirektivet

antingen redovisa en plan för den behöriga myndigheten för hur det inom skälig tid åter skall kunna uppfylla kraven eller styrka att effekterna av det bristande uppfyllandet är oväsentliga.

Enligt artikel 85.4 får de kreditinstitut som har fått ett medgivande från de behöriga myndigheterna att använda internmetoden för beräkning av det sammanlagda riskvägda exponeringsbeloppet inte återgå till schablonmetoden om kreditinstitutet inte kan styrka att det finns goda skäl för detta. Enligt artikel 85.5 i samma direktiv får inte heller de institut som har fått ett medgivande att själva beräkna riskparametrarna LGD och konverteringsfaktorn, återgå till den internmetod som innebär att kreditinstitutet i stället skall använda de föreskrivna värdena av dessa riskparametrar om det inte finns goda skäl för detta.

Av artikel 20 i kapitalkravsdirektivet framgår att de ovan beskrivna reglerna gäller även för värdepappersföretag.

Skälen för regeringens förslag: Som framgår av föregående avsnitt skall ett institut uppfylla särskilda krav för att få tillstånd att använda internmetoden. Institutet skall därefter fortsätta att uppfylla kraven och detta är föremål för Finansinspektionens löpande tillsyn. Om ett institut inte uppfyller kraven, måste institutet vidta åtgärder och inspektionen kan ingripa med sanktioner.

I promemorian föreslås att om ett institut som har fått tillstånd att använda en internmetod inte längre uppfyller tillståndskraven, skall det för Finansinspektionen redovisa en plan för hur det avser att rätta till bristerna. En sådan plan behöver inte upprättas om bristerna är ringa. Även om instituten inte behöver upprätta en sådan plan måste de dock rätta till bristerna. Bestämmelsen överlåter inte heller till instituten att bestämma om bristerna är ringa. Om bristerna skall anses som ringa är ytterst en fråga om en tolkning av lagen.

Enligt 15 kap. 1 § första stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse skall inspektionen ingripa mot institut som t.ex. åsidosatt sina skyldigheter enligt lag eller andra författningar. Med stöd av ingripandebestämmelsen kan inspektionen t.ex. förelägga ett institut att komma in med en åtgärdsplan. Enligt 15 kap. 1 § andra stycket behöver inspektionen dock inte ingripa om överträdelsen är ringa eller ursäktlig. Av förarbetena till den bestämmelsen (prop. 2002/03:139) framgår dock inte när överträdelsen är ringa. Enligt vår bedömning är en överträdelse ringa om effekterna av den är oväsentliga. För att undvika att uttrycka samma sak på olika sätt anser vi att bestämmelsen i den nya kapitaltäckningslagen bör använda samma term (ringa) som redan finns i lagen och bank- och finansieringsrörelse. Av bestämmelsen i den nya kapitaltäckningslagen bör det alltså framgå att när ett institut inte längre uppfyller de krav som ställs för att det skall få tillämpa en internmetod skall det för Finansinspektionen redovisa en plan för hur det skall rätta till bristerna inom skälig tid. Institutet behöver dock inte redovisa någon sådan plan, om det kan visa att överträdelsen är ringa.

När Finansinspektionen förelägger ett institut att komma in med en ändamålsenlig åtgärdsplan, kan inspektionen inte på den grunden samtidigt ingripa med andra sanktioner mot institutet. Om åtgärdsplanen inte är ändamålsenlig eller om den inte följs, torde emellertid inspektionen ha möjlighet att använda sig av någon av de sanktioner som sektorsbestämmelserna tillhandahåller. Det bör dock noteras att om

verksamheten är riskfylld i förhållande till kapitalet måste institutet dra ned på sina risker eller tillföras ytterligare kapital. Om institutet inte vidtar någon av dessa åtgärder, kan inspektionen ingripa med sanktioner.

Enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv får ett institut som har fått tillstånd att använda en grundläggande internmetod inte återgå till att använda schablonmetoden och ett institut som har fått tillstånd att använda den avancerade internmetoden får inte återgå till att använda den grundläggande internmetoden. Det finns åtminstone två skäl för det. Eftersom målet är att instituten skall övergå till att använda mer riskkänsliga metoder bör de inte vara alltför enkelt att upphöra att använda dem. Det finns också en risk att möjligheten att byta metoder kan användas för s.k. regelarbitrage, dvs. för att välja den metod som ger det lägsta kapitalkravet. Ett sådant regelarbitrage bör förhindras.

Av den nya kapitaltäckningslagen bör det därför framgå att ett institut som använder den grundläggande internmetoden bara efter tillstånd av Finansinspektionens får byta till schablonmetoden. Det bör också framgå att institut som använder den avancerade internmetoden bara efter tillstånd av Finansinspektionen får byta till den grundläggande internmetoden eller schablonmetoden. En förutsättning för ett sådant beslut är att institutet kan visa att det finns godtagbara skäl att gå över till en annan metod.

Finansinspektionen anser att den även i andra fall bör ha möjlighet att återkalla ett tillstånd för en internmetod.

I promemorian konstateras att ett institut också kan upphöra att uppfylla kraven på grund av försämringar av riskklassificeringssystemet. Vissa av dessa brister kan vara av det slaget att de kan hanteras genom att institutet följer den upprättade åtgärdsplanen. Enligt artikel 136 i kreditinstitutsdirektivet (se avsnitt 19.1) är det dock möjligt för tillsynsmyndigheterna att i vissa situationer kräva att instituten håller en kapitalbas som överstiger miniminivån. Den möjligheten skulle kunna användas för ett institut som använder internmetoden utan att uppfylla alla krav och det finns förutsättningar för att instituten uppfyller kraven igen. Det är i den situationen inte rimligt att institutet skall få återgå till t.ex. schablonmetoden för att sedan återgå till internmetoden. Det kan dock inte uteslutas att bristerna i något enstaka fall bedöms så allvarliga att det är svårt att se att institutet någonsin kommer att uppfylla kraven för att få använda internmetoden igen. Om den situationen uppkommer och inte någon av de sanktionsmöjligheter som sektorsbestämmelserna tillhandahåller inte bedöms lämpliga, är det sannolikt inte rimligt att instituten fortsätter att tillämpa internmetoden. I den situationen bör, som också anförs i promemorian, Finansinspektionen kunna besluta att institutet inte får fortsätta att använda den internmetod den använder. Vid ett sådant beslut skall institutet återgå till den grundläggande internmetoden eller schablonmetoden beroende vilket tillstånd som har återkallats. Vi delar alltså Finansinspektionens uppfattning att den bör ha möjlighet att återkalla ett tillstånd för en internmetod och anser att detta bör framgå av en uttrycklig bestämmelse i lagen.

Det kan också vara så att Finansinspektionen har gett ett tillstånd till ett institut att använda en viss metod, och att praxis senare ändras så att hårdare krav ställs på de institut som vill tillämpa internmetoden. Instituten brukar då få en viss tid på sig att anpassa sig till de nya

reglerna, men det är av stor vikt att alla institut därefter uppfyller den senaste ”best practice”.

10.3.4. Internmetoden får införas delvis eller stegvis

Regeringens förslag: När ett institut använder internmetoden för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp skall det använda metoden för alla exponeringar.

Finansinspektionen får dock ge ett institut tillstånd att

1. använda schablonmetoden för vissa exponeringar,

2. stegvis gå över från schablonmetoden till den internmetod den avser att använda stegvis, eller

3. stegvis gå över från en grundläggande internmetod till en avancerad internmetod.

När ett institut använder en internmetod för att beräkna riskvägda exponeringsbelopp, skall även de övriga dotterföretag som är institut eller motsvarande utländska företag som ingår i den finansiella företagsgrupp använda en internmetod. Finansinspektionen får i ett enskilt fall besluta om undantag från detta.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag, men regeln om användning av internmetoden inom en företagsgrupp är tillämplig både på institut och motsvarande utländska företag och dessutom förenad med en undantagsmöjlighet.

Remissinstanserna: Riksbanken och Finansinspektionen anser att det bör finnas en möjlighet för antingen moder- eller dotterföretag att använda internmetoden. Finansinspektionen anser också att det som anges i promemorian om att myndigheten och institutet skall komma överens om en övergångsperiod inte är förenligt med vad som normalt gäller för en tillståndsprocess. Vidare anser Finansinspektionen att övergångsperioden inte skall framgå av varje enskilt tillståndsbeslut. Av konkurrensskäl är det rimligare med generella regler på detta område, vilket enligt Finansinspektionen talar för att en enda övergångsperiod bör gälla för samtliga institut och att denna anges i lag eller i föreskrifter.

Svenska Bankföreningen betonar att institut som använder internmetoden bör få möjlighet att använda riskvikten noll procent för interna exponeringar. Finansbolagens Föreningen anser att det bör klargöras att även de mindre eller mer specialiserade instituten har möjlighet att stegvis införa eller delvis använda internmetoder så långt det går i de fall där det är praktiskt genomförbart. Föreningen anser vidare att

Finansinspektionen bör ges vägledning beträffande vad som avses med en skälig tidsperiod vid stegvis införande av internmetoderna. Härvid bör det beaktas att det för mindre institut kan vara skäligt med något längre övergångstider.

Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll:

Enligt artikel 85.1 i kreditinstitutsdirektivet skall ett institut samt eventuella moderföretag och syskonföretag tillämpa internmetoden på alla exponeringar. Direktivet tillhandahåller emellertid också en möjlighet för instituten att använda internmetoden delvis eller att införa

den stegvis. Enligt artikel 20 i kapitalkravsdirektivet gäller dessa regler även för värdepappersföretag.

Möjligheten att tillämpa en internmetod delvis

Av artikel 89 i kreditinstitutsdirektivet framgår när ett institut får använda internmetoden delvis, dvs. inte för alla exponeringar.

Enligt artikel 89.1 får, om de behöriga myndigheterna ger sitt godkännande, institut som har tillstånd att använda internmetoden för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för en eller flera exponeringsklasser, tillämpa schablonmetoden på följande.

a) Den exponeringsklass som anges i artikel 86.1 a (fordringar eller villkorade fordringar på nationella regeringar och centralbanker), om antalet väsentliga motparter är litet och det skulle vara oskäligt betungande att kräva att institutet skulle införa ett riskklassificeringssystem för dessa motparter.

b) Den exponeringsklass som anges i artikel 86.1 b (fordringar eller villkorade fordringar på institut), om antalet väsentliga motparter är litet och det skulle vara oskäligt betungande att kräva att institutet skulle införa ett riskklassificeringssystem för dessa motparter.

c) Exponeringar i icke väsentliga affärsenheter samt exponeringsklasser som med hänsyn till sin storlek och den riskprofil de företer är av mindre betydelse.

d) Exponeringar mot hemmedlemsstaternas nationella regeringar och deras delstatliga och lokala självstyrelseorgan och myndigheter samt administrativa organ, förutsatt att

i) det inte finns någon skillnad mellan riskerna vid exponeringar mot den nationella regeringen och vid de övriga nämnda exponeringarna på grund av riktade offentliga åtgärder, och att

ii) exponeringar mot de nationella regeringarna får riskvikten noll procent enligt schablonmetoden.

e) Exponeringar mot en motpart som är institutets moderföretag, dotterföretag eller syskonföretag, förutsatt att motparten är ett institut eller ett finansiellt holdingföretag, finansiellt institut, kapitalförvaltningsbolag eller ett företag som tillhandahåller anknutna tjänster och att motparten omfattas av tillfredsställande tillsynskrav, eller ett företag med en anknytning som omfattas av artikel 12.1 i rådets direktiv 83/349/EEG (dvs. företag med vilka instituten har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning). I denna kategori ingår också exponeringar mellan institut som uppfyller villkor i artikel 80.8 i kreditinstitutsdirektivet.

f) Exponeringar i värdepapper mot juridiska personer vilkas kreditåtaganden uppfyller kraven för noll procent riskvikt enligt schablonmetoden (inbegripet offentligt stödda enheter som riskvikten noll kan tillämpas på).

g) Aktieexponeringar som genomförs inom ramen för lagstiftningsprogram för främjande av särskilda sektorer av näringslivet som i betydande grad subventionerar institutets investering och som är förenade med någon form av offentlig tillsyn och begränsningar av investeringarna i värdepapper. Detta undantag får tillämpas på högst totalt 10 % av den ursprungliga primärt och supplementärt kapital.

h) Vissa exponeringar mot institut.

i) En statlig eller statligt återförsäkrad garanti som uppfyller vissa villkor.

Vad som har sagts i det föregående skall inte hindra de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater från att tillåta att bestämmelserna enligt schablonmetoden tillämpas på exponeringar i värdepapper för vilka sådan behandling har tillåtits i andra medlemsstater.

Möjligheten att genomföra internmetoden stegvis

Enligt artikel 85 i kreditinstitutsdirektivet är det möjligt för ett institut att under vissa förutsättningar genomföra internmetoden stegvis. Det får dock bara ske med den behöriga myndighetens godkännande. Av artikel 85.1 framgår att genomförandet av internmetoden får ske stegvis

1. per exponeringsklass enligt artikel 86 inom samma affärsenhet,

2. inom olika affärsenheter i samma företagsgrupp, eller

3. för användning av egna skattningar av LGD-värden eller konverteringsfaktorer för beräkning av riskvikter för exponeringar mot företag, institut, nationella regeringar och centralbanker.

När det gäller exponeringsklassen hushållsexponeringar får genomförandet ske stegvis per undergrupp av exponeringar som motsvarar de olika korrelationerna i punkterna 10–13 i del 1 i bilaga VII.

Enligt artikel 85.2 skall det stegvisa genomförandet av metoden ske under en skälig tidsperiod som skall överenskommas med de behöriga myndigheterna. För genomförandet skall vissa villkor gälla som skall bestämmas av de behöriga myndigheterna. Dessa villkor skall utformas så att de säkerställer att den flexibilitet som erbjuds genom punkten 1 inte utnyttjas selektivt i syfte att uppnå minskningar av kapitalkraven för de exponeringsklasser eller affärsenheter som ännu inte omfattas av internmetoden eller vid användningen av egna skattningar av LGD och konverteringsfaktorer. Institut som använder internmetoden för någon exponeringsklass skall även använda denna metod för klassen för aktieexponeringar.

Skälen för regeringens förslag

Internmetodens tillämpning på ett instituts verksamhet

Kreditinstitutsdirektivets utgångspunkt är att institut som har fått tillstånd att använda internmetoden skall använda den metoden för alla exponeringar (artikel 85.1). Det är viktigt att förhindra regelarbitrage, dvs. att instituten väljer att använda en viss metod för vissa exponeringar med avsikten att få ett lägre kapitalkrav för de exponeringarna. Även om det inte finns anledning att anta att instituten kommer att ägna sig åt regelarbitrage, bör regelverket ges en utformning som förhindrar det. I svensk rätt bör därför utgångspunkten vara att när internmetoden används skall den användas för alla exponeringar. En bestämmelse med sådan innebörd bör tas in i den nya lagen.

Internmetodens tillämpning inom en företagsgrupp

Enligt artikel 85.1 i kreditinstitutsdirektivet skall instituten samt eventuella moderföretag och dotterföretag6 tillämpa internmetoden på alla exponeringar. Det är inte helt tydligt om denna regel innebär att ett tillstånd att använda internmetoden bara kan ges om både moder- och dess dotterföretag använder internmetoden eller om regeln innebär att när ett företag – och i förekommande fall de andra företagen i koncernen – väljer att använda internmetoden skall de göra det för alla exponeringar. I promemorian gjordes tolkningen att tillstånd bara kan ges om alla institut i koncernen använder internmetoden. Skälet för att tolka direktivregeln på så sätt är att det skulle kunna förhindra företagen att ägna sig åt regelarbitrage. Men som Riksbanken och Finansinspektionen påpekar ter sig denna tolkning orimlig om moder- och dotterföretag ligger i olika länder. Ett dotterföretag har ju ingen möjlighet att kräva att moderföretaget också skall ansöka om internmetoden. Om moderföretaget då ligger i ett annat land, som kanske inte beviljar företaget tillstånd att använda internmetoden, riskerar dotterföretaget att utestängas från användningen av internmetoden trots att det i övrigt uppfyller kraven.

Med tanke på de olika situationer som kan uppstå görs här tolkningen att huvudregeln är att ett tillstånd att använda internmetoden bara kan ges om både moder- och dotterföretag använder den metoden. Som Finansinspektionen och Riksbanken utgår från i sina remissvar bör detta gälla både när dotterföretaget är ett institut och när det är ett motsvarande utländskt företag. Detta bör dock kombineras med en möjlighet för Finansinspektionen att besluta om undantag. Inspektionen bör vara restriktiv med sådana tillstånd och bl.a. kräva att företaget i vissa fall även rapporterar i enlighet med gruppens rapporteringsstandard.

Regeln bör dock förstås som att det bara är de dotterföretag som är institut eller motsvarande utländska företag som berörs av regeln. De övriga företagen står ju inte under tillsyn. De bestämmelser som berörs av bestämmelsen är alltså i praktiken de dotterföretag som är institut och motsvarande utländska företag och som ingår i samma finansiella företagsgrupp som moderinstitutet. Som framgår av beskrivningen i det följande bör dock instituten under vissa förutsättningar få tillämpa internmetoden delvis eller införa den stegvis.

Delvis tillämpning av internmetoden

Trots att det är viktigt att de institut som har tillstånd att tillämpa internmetoden i princip tillämpar metoden för alla exponeringar, finns det flera skäl som talar för att det bör finnas en möjlighet för en delvis tillämpning. För det första är kravet på att instituten skall tillämpa internmetoden för alla exponeringar huvudsakligen avsett för de stora internationellt aktiva bankerna. Dessa banker har ganska ofta väl diversifierade kreditverksamheter för alla affärsenheter. Det är då mindre betungande för dem att uppfylla de ställda minimikraven för alla exponeringar och affärsenheter. Internmetoden får emellertid användas även av mindre banker och av värdepappersföretag. För dessa kan t.ex.

6 Direktivet är felöversatt. Ordet ”subsidiaries” har felaktigt översatts med ”syskonföretag”.

verksamheten inom en viss exponeringsklass vara begränsad eller antalet motparter vara litet. Det kan då vara svårt att bygga upp ett riskklassificeringssystem som ger tillförlitliga uppskattningar av kreditrisken för exponeringarna. I andra fall kan det finnas exponeringsklasser som är av mindre betydelse med hänsyn till sin storlek och riskprofil. I dessa fall kan det vara orimligt att kräva att institutens riskklassificeringssystem omfattar även dessa exponeringar. I andra fall – t.ex. i fråga om exponeringar mot stat och kommun – anses risken i vissa fall vara så låg att det bedöms onödigt betungande att bygga upp ett riskklassificeringssystem som beaktar exponeringen.

Mot denna bakgrund bör den nya kapitaltäckningslagen, i överensstämmelse med direktivet, ange att instituten, om Finansinspektionen medger det, får använda internmetoden för vissa exponeringar och schablonmetoden för andra. De närmare förutsättningarna för när det skall vara möjligt att kombinera internmetoden och schablonmetoden skall dock framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmelser. Av dessa föreskrifter skall det alltså framgå bl.a. vilka exponeringar som kan komma i fråga och vilka övriga villkor som skall vara uppfyllda för att instituten skall kunna få tillstånd att använda internmetoden delvis. När Finansinspektionen med stöd av dessa föreskrifter beslutar att schablonmetoden får användas för vissa exponeringar kommer de författningsbestämmelser som gäller för schablonmetoden att bli tillämpliga. Som Svenska Bankföreningen anför innebär detta att ett institut får tillämpa riskvikten noll procent för exponeringar som det har mot företag i samma grupp när schablonmetoden tillämpas på den exponeringen (se avsnitt 10.2.1).

Stegvis tillämpning av internmetoden

Det har konstaterats ovan att den möjlighet för delvis tillämpning av internmetoden som ges i 2006 års kreditinstitutsdirektiv bör införas i svensk rätt. Huvudskälet är att underlätta tillämpning av internmetoden för mindre institut. Av samma skäl bör det vara möjligt för institut att göra övergången successivt för att underlätta för institut eller företagsgrupper att gå över från schablonmetoden till internmetoden eller från en mindre avancerad till en mer avancerad internmetod. En bestämmelse med denna innebörd bör tas in i den nya lagen. Hur den närmare övergången skall gå till samt vilken metod som skall tillämpas för de exponeringar som omfattas av den stegvisa implementeringen bör dock framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

För att det skall vara möjligt med en successiv övergång mellan metoderna skall övergången enligt kreditinstitutsdirektivet, ske under en skälig tidsperiod som institutet och de behöriga myndigheterna kommer överens om. Eftersom den stegvisa övergången bara får ske efter tillstånd av Finansinspektionen, är det dock oegentligt att tala om en överenskommelse. Ett tillstånd att få göra övergången stegvis kommer då att föregås av en ansökan av institutet. Av ansökan torde det framgå vilken övergångsperiod som institutet anser vara lämplig. Om inspektionen delar denna bedömning, kan inspektionen bifalla ansökan.

07:5

Prop. 2006/ Om inspektionen inte delar institutets bedömning torde den kommunicera detta till institutet. Om institutet och inspektionens bedömningar trots detta inte stämmer överens torde institutets ansökan avslås. Övergångsperioden kommer alltså, när det råder samsyn mellan institutets och inspektionens uppfattning om hur lång övergångsperiod som är rimligt, att framgå av tillståndsbeslutet. Till skillnad från

Finansinspektionen ser vi alltså inte något problem med detta. Enligt vår bedömning kan dock inspektionen i föreskrifter ange vilken tidsperiod som är den längsta som inspektionen kommer att acceptera.

Till detta kommer att övergången får ske bara om instituten uppfyller även vissa andra villkor. Av kreditinstitutsdirektivet framgår inte vilka konkreta villkor som skall gälla utan det framgår bara att det skall vara strikta villkor som skall fastställas av de behöriga myndigheterna (artikel 85.2). Det kan dock röra sig om villkor som rör de interna transaktionerna inom gruppen eftersom sådana transaktioner skulle kunna utnyttjas för att placera tillgången i det institut i företagsgruppen som ger den gynnsammaste riskvikten för tillgången i fråga. Vilka villkoren är bör framgå av Finansinspektionens beslut. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör vidare få meddela föreskrifter om vilka villkoren skall vara.

Finansbolagens Föreningen anser att Finansinspektionen bör ges vägledning beträffande vad som avses med en skälig tidsperiod vid stegvis införande av internmetoderna. Härvid bör det beaktas att det för mindre institut kan vara skäligt med något längre övergångstider. Vi anser att det är viktigt att svenska institut inte skall missgynnas i konkurrenshänseende jämfört med institut i andra medlemsstater.

Inspektionen bör därmed noga följa vad som anses som en skälig tidsperiod i andra medlemsstater. I sammanhanget kan det nämnas att mycket talar för en skälig tidsperiod på maximalt tre år kommer att tillämpas i andra medlemsstater. I så fall bör denna tidsram också följas i Sverige. Vid bedömningen av en skälig tidsperiod, bör inspektionen se till att institut inte utnyttjar möjligheten för stegvis genomförande för regelarbitrage. Därtill bör inspektionen ta hänsyn till de praktiska svårigheter som råder hos instituten. Vissa mindre institut kan ha svårare att skyndsamt uppfylla kraven för internmetoden jämfört med större institut. I så fall bör inspektionen ta hänsyn till de svårigheterna vid sin bedömning. Att mindre institut generellt skall få längre övergångstider än större institut bedöms inte lämpligt och bör därmed inte ligga till grund för inspektionens bedömning av vad som är en skälig tidsperiod.

10.4. Beräkning av exponeringsvärde för vissa exponeringar

Regeringens förslag: Finansinspektionen får medge att ett institut får använda metoden med interna modeller för beräkningen av exponeringsvärden för vissa exponeringar.

Promemorians förslag: Promemorian innehöll inget motsvarande förslag.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att det bör framgå av lagen att det är möjligt för institut att få medgivande till metoden med interna modeller för beräkningen av exponeringsvärden för vissa exponeringar.

Kreditinstitutsdirektivets innehåll: Reglerna om hur exponeringsvärden skall beräknas för vissa exponeringar framgår av bilaga III till kreditinstitutsdirektivet och är mycket tekniska till sin natur. Av punkterna 1 och 2 i del 2 i bilagan framgår vilka exponeringar som avses.

Bland annat ingår olika typer av derivatkontrakt som räknas upp i bilaga IV till samma direktiv samt repor, värdepappers- och råvarulån, marginallånetransaktioner, och transaktioner med lång avvecklingscykel. Definitionerna av de exponeringar som skall omfattas framgår av del 1 i bilaga III.

I delarna 3–6 i bilaga III föreskrivs vilka metoder instituten skall eller får använda för beräkningen av exponeringsvärden för dessa exponeringar. Totalt finns det fyra metoder. Tre av metoderna är relativt enkla. Två av dessa, marknadsvärderingsmetoden och ursprungligt åtagande-metoden, fanns med redan i 2000 års kreditinstitutsdirektiv medan schablonmetoden är ny. Instituten får använda de här tre metoderna utan ett godkännande från de behöriga myndigheterna.

Den fjärde metoden, som är ny, är metoden med interna modeller. De interna modellerna är tekniskt sett tämligen avancerade, vilket innebär att instituten kan få betydande frihet när det gäller beräkningen av exponeringsvärden. Instituten får därför använda denna metod enbart efter att de behöriga myndigheterna har gett sitt godkännande. Av punkterna 16–42 i del 6 i bilagan framgår vilka minimikrav som ställs för institut som avser att använda metoden. Minimikraven har delats in i olika områden som rör kontroll av motpartskreditrisk, användningskrav, stresstest, korrelationsrisk, modellförfarandets integritet och valideringskrav. I övrigt framgår det av punkterna 1–15 i del 6 i bilagan för vilka exponeringar metoden får användas, hur genomförandet av metoden skall gå till, samt hur exponeringsvärdena skall beräknas.

Skälen för regeringens förslag: De generella reglerna i kreditinstitutsdirektivet om hur exponeringsvärden skall beräknas har beskrivits i avsnitt 10.2.1 och 10.3.1. Av avsnitt 10.2.1 framgår att exponeringsvärdet enligt schablonmetoden för en tillgångspost bestäms av dess värde enligt balansräkningen. För poster utanför balansräkningen justeras exponeringsvärdet med ett procenttal; 0 %, 20 %, 50 % eller 100 %. I förekommande fall får hänsyn tas till kreditriskskydd vid beräkningen av exponeringsvärden. Det nämns också på ett övergripande sätt hur beräkningen av exponeringsvärden för sådana exponeringar som t.ex. derivatinstrument och repor skall göras.

Av avsnitt 10.3.1 framgår att beräkningen av exponeringsvärden enligt internmetoden i en del avseenden är lik beräkningen enligt schablonmetoden. Det som skiljer metoden från schablonmetoden är framför allt beräkningen av exponeringsvärden för vissa exponeringar utanför balansräkningen. Enligt den grundläggande internmetoden skall exponeringsvärden justeras med ett procenttal, en s.k. konverteringsfaktorer, som föreskrivs i direktivet. Enligt den avancerade internmetoden får instituten uppskatta dessa konverteringsfaktorer själva.

Här behandlas mer i detalj hur exponeringsvärden för sådana exponeringar som t.ex. derivatinstrument och repor, som har nämnts tidigare, på ett övergripande sätt skall beräknas.

Vi har i avsnitt 10.2.1 och 10.3.1 gjort bedömningen att hur exponeringsvärden skall beräknas tillhör sådana tekniska detaljer som bör meddelas i föreskrifter som regeringen eller den myndighet som regeringen bemyndigar. Enligt samma resonemang bör de huvudsakliga reglerna i direktivet om beräkningen av exponeringsvärden för exponeringarna som berörs i detta avsnitt också meddelas i föreskrifter. Det gäller vilka exponeringar som skall omfattas, vilka metoder som skall eller får användas och hur metoderna skall användas. Däremot anser vi att det bör framgå av lagen att Finansinspektionen får medge att ett institut får använda metoden med interna modeller för beräkningen av exponeringsvärden för vissa exponeringar. Som Finansinspektionen har framfört i sitt remissyttrande, är de krav som skall vara uppfyllda för detta omfattande, eftersom det rör sig om mycket avancerade modeller. Eftersom volymen derivatkontrakt och andra transaktioner som berörs av bestämmelsen är mycket stor hos vissa institut, kan ett sådant tillstånd få tämligen stor betydelse för kapitalkravet för dessa institut.

Vidare föreskrivs det enligt artikel 129 i kreditinstitutsdirektivet att de berörda behöriga myndigheterna skall samarbeta och samordna sig när det gäller godkännande av internmetoden för kreditrisker, internmätningssmetoden för operativa risker och metoden med interna modeller för beräkningen av exponeringsvärden för vissa exponeringar (se avsnitt 17.8). Eftersom de andra metoderna framgår av lagen, bör också metoden för interna modeller framgå av lagen.

11. Kreditriskreduceringar

11.1. Bakgrund

Institut kan på olika sätt vidta åtgärder för att minska de kreditrisker som de är exponerade mot i verksamheten. Genom att exempelvis kräva säkerheter för en kredit erhåller institutet ett kreditriskskydd som begränsar de förluster som uppkommer, om motparten inte kan fullfölja sin del av avtalet. Kreditriskskydd kan åstadkommas på flera sätt och behöver inte nödvändigtvis ta formen av direkta avtal med motparten. De kan också tillhandahållas av en tredje man som förbinder sig att ersätta de kreditförluster som en kredit eller grupp av krediter orsakar institutet. Som exempel på sådana kreditriskskydd kan nämnas kreditgarantier eller kreditderivat.

11.2. Möjligheten att beakta kreditriskskydd

Regeringens förslag: Vid beräkningen av det riskvägda beloppet för en exponering får ett institut ta hänsyn till sådana säkerheter, garantier och andra kreditriskskydd som minskar den kreditrisk som exponeringen innebär. För ett institut som använder schablonmetoden eller den grundläggande internmetoden för exponeringen gäller det med de begränsningar som framgår av föreskrifter. Detta gäller inte för ett kreditriskskydd som redan har beaktats vid beräkningen av de riskvägda exponeringsbeloppen.

Regeringens bedömning: Av en förordning meddelad av regeringen bör det framgå att ett institut som tillämpar schablonmetoden under vissa förutsättningar skall ge en exponering som är garanterad av en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet samma riskvikt som en exponering mot kommunen eller samfälligheten.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Promemorian innehöll dock inte någon bedömning av hur exponeringar som garanterats av en svensk kommun skall behandlas.

Remissinstanserna: Finansinspektionen och Sveriges Advokatsamfund anser att begreppet kreditriskskydd bör definieras. Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att det av lagtexten bör framgå att institut som använder den avancerade internmetoden för kreditrisk får ta hänsyn till kreditriskskydd. De påpekar vidare att möjligheten att beakta kreditriskskydd även måste gälla positioner som reducerar motpartsrisker i handelslagret. Exportkreditnämnden tillstyrker förslaget om bemyndigandet att meddela föreskrifter om vilka kreditriskskydd som får användas och deras utformning. Enligt nämnden innebär en sådan ordning väsentligt ökade möjligheter att genomföra ändringar i regelverket. Sveriges Kommuner och Landsting anser att det av lag eller förordning bör framgå att lån som är garanterade av kommuner eller landsting, t.ex. genom en kommunal borgen, skall ges samma riskvikt som lån till stat och kommun. Kommuninvest i Sverige AB förespråkar en

liknande bestämmelse, men anser att den bör framgå av lag. Som skäl anför dessa remissinstanser att kapitaltäckningsreglerna bör hålla sig neutrala till på vilket sätt kommuner väljer att driva sin verksamhet.

Kreditinstitutdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll:

Enligt artikel 91 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv får kreditinstitut som använder schablonmetoden eller internmetoden utan att använda egna skattningar av värdet vid förlust vid fallissemang (LGD-värden) och konverteringsfaktorer (den s.k. grundläggande internmetoden) ta hänsyn till kreditriskreducerande åtgärder vid beräkning av

– riskvägda exponeringsbelopp i enlighet med bestämmelserna om kapitalkrav för kreditrisker (artikel 75 a kreditinstitutsdirektivet), eller

– relevanta belopp för justering av kapitalbasen för förväntade förluster (artikel 57 q och 63.3 i kreditinstitutsdirektivet).

I artikel 4.30 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv definieras kreditriskreducering som en teknik som används av kreditinstitut för att minska den kreditrisk som är förenad med en eller flera exponeringar som kreditinstitutet fortfarande innehar.

Av artikel 20 i 2006 års kapitalkravdirektiv framgår att bestämmelserna om riskreducering i artiklarna 90–93 i kreditinstitutsdirektivet gäller även för värdepappersföretag.

Av avsnitt 13.1 framgår att bestämmelserna om riskreducering tillämpas även vid beräkning av kapitalkravet för marknadsrisken motpartskreditrisk.

Förbetalt och obetalt kreditriskskydd

Kreditriskskydd delas enligt direktivet in i två olika kategorier, förbetalt och obetalt kreditriskskydd.

Med förbetalt kreditriskskydd avses enligt artikel 4.31 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv en teknik för kreditriskreducering, där minskningen av kreditrisken för ett kreditinstituts exponering följer av en rätt för kreditinstitutet att, i händelse av en motparts fallissemang eller om andra särskilt angivna kredithändelser som rör motparten inträffar, likvidera, få överförda, förvärva eller behålla vissa tillgångar eller belopp eller att minska beloppet för exponeringen till, eller ersätta den med, det belopp som motsvarar skillnaden mellan beloppet för exponeringen och beloppet för en fordran på kreditinstitutet.

Med obetalt kreditriskskydd avses enligt artikel 4.32 i samma direktiv en teknik för kreditriskreducering, där minskningen av kreditrisken för ett kreditinstituts exponering följer av att tredje man åtagit sig att betala ett belopp i händelse av en låntagares fallissemang, eller om andra särskilt angivna händelser inträffar.

I del 1 i bilaga VIII till 2006 års kreditinstitutsdirektiv anges vilka förbetalda respektive obetalda kreditriskskydd som instituten får använda för kreditriskreducering, dvs. som är godtagbara, vid beräkning av riskvägda belopp och förväntade förluster. Till godtagbart förbetalt kreditriskskydd hör bland annat:

i. nettning inom balansräkningen av ömsesidiga fordringar mellan institutet och motparten,

ii. bilaterala nettningsavtal som täcker repor, värdepappers- och

råvarulån eller andra kapitalmarknadsrelaterade transaktioner,

iii. finansiella säkerheter (kontanta medel samt vissa räntebärande

värdepapper, aktier, konvertibler etc.), och

iv. fysiska säkerheter (t.ex. fastigheter). Till godtagbart obetalt kreditriskskydd hör bland annat:

i. garantier,

ii. kreditderivat, och

iii. interna säkringar (intern hedge).

I vilken omfattning ett institut får ta hänsyn till de olika kreditriskskydd som anges ovan beror på om institutet använder sig av schablon- eller internmetoden för beräkning av kapitalkravet för kreditrisker. För institut som tillämpar internmetoden godtas fler kreditriskskydd än för institut som tillämpar schablonmetoden. Om ett kreditriskskydd är godtagbart beror vidare på vilken metod som används för att beräkna kreditriskreducerande effekter för finansiella säkerheter. Fler typer av kreditriskskydd godtas för de institut som tillämpar den s.k. fullständiga metoden för finansiella säkerheter.

Vilka krav skall vara uppfyllda för att ett kreditriskskydd skall beaktas?

Av artikel 92.1 och 92.2 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv framgår vilka allmänna krav som skall vara uppfyllda för att ett institut skall få beakta de kreditriskreducerande effekterna av ett förbetalt eller ett obetalt kreditriskskydd:

– Den teknik som används för att skapa kreditriskskyddet skall, liksom de åtgärder det utlånande kreditinstitutet vidtar och de förfaranden och de riktlinjer som tillämpas, vara sådana att de resulterar i en ordning för kreditriskskydd som har rättsverkan och kan genomdrivas i alla relevanta jurisdiktioner.

– Det utlånande institutet skall vidta alla behövliga åtgärder för att säkerställa att ordningen för kreditriskskydd är effektiv och för att hantera risker i samband med den.

I artikel 92.3–92.5 i samma direktiv anges vidare de specifika krav som ställs på ett förbetalt respektive ett obetalt kreditriskskydd för att det skall kunna beaktas.

När det gäller ett förbetalt kreditriskskydd skall de tillgångar som tas i anspråk vara tillräckligt likvida och ha ett tillräckligt stabilt värde över tiden för att kunna ge tillfredsställande säkerhet för det kreditriskskydd som skapats med beaktande av den metod som använts för att beräkna riskvägda exponeringsbelopp och av i vilken utsträckning skyddet godkänts för att beaktas i dessa beräkningar. Endast sådana tillgångar som anges i del 1 i bilaga VIII är godtagbara.

Vidare gäller för ett förbetalt kreditriskskydd att det utlånande kreditinstitutet skall ha rätt att – vid fallissemang, insolvens eller konkurs för gäldenären, eller i tillämpliga fall för den som innehar säkerheten, eller någon annan kredithändelse som anges i de handlingar som rör transaktionen – utan dröjsmål likvidera eller behålla de tillgångar som ligger till grund för säkerheten. Korrelationsgraden (sambandet) mellan värdet av de tillgångar som ligger till grund för skyddet och gäldenärens kreditkvalitet får inte vara oskäligt hög.

För att ett obetalt kreditriskskydd skall kunna beaktas skall den part som gör åtagandet vara tillräckligt tillförlitlig och avtalet om skyddet ha

rättsverkan i de relevanta jurisdiktionerna, så att tillfredsställande säkerhet skapas i fråga om det uppnådda kreditriskskyddet med beaktande av den metod som används för att beräkna riskvägda exponeringsbelopp och av i vilken utsträckning hänsyn får tas till skyddet. För att vara godtagbart skall skyddet vara utfärdat av sådana parter som anges i del 1 i bilaga VIII i någon av de former som anges i samma del av bilagan.

Vilka närmare förutsättningar som måste vara uppfyllda för att enskilda tekniker för kreditriskskydd skall erkännas framgår av minimikraven i del 2 i bilaga VIII till kreditinstitutsdirektivet. Dessa omfattar bl.a. rättsliga krav på kreditskyddet, krav på institutens värdering av skyddet samt krav på riskkontroll och dokumentation. Kraven varierar mellan de olika kreditriskskydden.

Beräkning av kreditriskskyddets effekter

Enligt artikel 93.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv får instituten, om kraven i artikel 92 är uppfyllda, ändra de riskvägda exponeringsbeloppen och, i tillämpliga fall, de förväntade förlustbeloppen i enlighet med bestämmelserna i del 3 i bilaga VIII.

Hur kreditriskskyddets effekter skall beräknas beror bl.a. på vilken typ av kreditriskskydd institutet innehar samt om institutet använder schablon- eller internmetoden för beräkning av kapitalkravet för kreditrisker. För institut som tillämpar schablonmetoden beaktas kreditriskskydd genom att antingen riskvikten eller exponeringsvärdet ändras. Inom ramen för internmetoden beaktas skyddet i stället genom att något av de olika parametervärdena (PD, LGD eller exponeringsvärde) ändras. Kreditriskskydd som uppnås genom nettning beaktas exempelvis genom att exponeringsvärdet ändras, medan kreditriskskydd i form av garantier eller kreditderivat beaktas genom att PD-värdet ändras. Oavsett vilken av metoderna som tillämpas blir emellertid effekten av ett godtagbart kreditriskskydd i slutändan att det riskvägda exponeringsbeloppet påverkas.

För vissa typer av kreditriskskydd finns det möjlighet för instituten att beräkna de riskreducerande effekterna med hjälp av olika metoder. I likhet med vad som gäller enligt schablonmetoden och internmetoden för kreditrisker (avsnitt 10.2.1 och 10.3.1) bygger de olika metoderna på att instituten antingen tillämpar givna parametervärden eller på egen hand beräknar dessa värden.

Vad gäller exponeringar som täcks av finansiella säkerheter, ges instituten möjlighet att använda sig av två olika metoder, en förenklad metod och en fullständig metod.

Den förenklade metoden får bara användas av ett institut som använder schablonmetoden för kreditrisker. Metoden bygger på att den del av exponeringen som täcks av finansiella säkerheter skall ges den riskvikt som är tillämplig för säkerheterna i fråga. Med undantag för vissa typer av säkerheter skall denna riskvikt emellertid minst vara 20 procent.

Den fullständiga metoden får användas både av de institut som tillämpar schablonmetoden och de som tillämpar internmetoden. Enligt denna metod skall instituten vid beräkningen av säkerhetens kreditriskreducerande effekt beakta variationer i valutakurser och tillgångspriser

(s.k. valutakurs- och prisvolatilitet) samt beakta eventuell löptidsobalans (dvs. om kreditriskskyddets resterande löptid är kortare än den skyddade exponeringens löptid) mellan exponering och säkerhet. Instituten har enligt denna metod möjlighet att beräkna ingående parametervärden på egen hand eller genom att använda schabloniserade värden givna i direktivet. För att få använda egna beräkningar av parametervärden krävs tillstånd från behörig myndighet.

Särskilda begränsningsregler

Enligt artikel 93.2 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv får ingen exponering, för vilken kreditriskskydd har erhållits, ges ett högre riskvägt exponeringsbelopp eller förväntat förlustbelopp än en i övrigt identisk exponering, för vilken ingen kreditriskreducering har vidtagits.

Om ett kreditriskskydd redan har beaktats enligt artiklarna 78–83 eller 84–89, får enligt artikel 93.3 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv inte någon ytterligare beräkning av kreditriskskydd göras enligt bestämmelserna för riskreducerande åtgärder.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Allmänna utgångspunkter

Det nya kreditinstitutsdirektivet är utformat med utgångspunkt från att kreditriskreducering skall beaktas vid beräkning av kapitalkravet. Detta bygger på principen att kapitaltäckningsreglerna i högre grad skall anpassas till institutens faktiska risker och att instituten skall ges incitament till att begränsa riskerna i verksamheten.

Enligt 2000 års kreditinstitutsdirektiv är instituten berättigade att tillskriva tillgångar som skyddas av säkerheter i vissa finansiella instrument (t.ex. värdepapper utgivna av regeringar och centralbanker) en lägre riskvikt. Vidare får tillgångar i form av lån som är fullt ut säkrade genom panträtt i bostadsfastighet tillskrivas en lägre riskvikt än vad som hade varit fallet om panträtt saknats. Utöver detta är möjligheten att tillgodoräkna kreditriskreducering begränsad enligt gällande EG-rätt. I och med 2006 års kreditinstitutsdirektiv sker dock en väsentlig utökning av möjligheten att tillgodoräkna sig olika former av kreditriskskydd. Fler tekniker för kreditriskreducering erkänns samtidigt som kretsen av godtagbara finansiella säkerheter som kreditriskskydd utökas.

När ett institut använder sig av ett kreditriskskydd minskar institutets risk för förlust och därmed också institutets faktiska exponering mot kreditrisker. Detta minskar också behovet av buffertkapital för att täcka förluster som kan uppkomma till följd av exponeringen. Om kapitalkravet beräknas utan att hänsyn tas till kreditriskskyddet, kan kapitalkravet bli omotiverat högt. Ett ändamålsenligt kapitaltäckningsregelverk – som har till syfte att på ett så korrekt sätt som möjligt spegla de faktiska riskerna i ett instituts verksamhet – förutsätter därför att instituten kan tillgodoräkna sig riskreduceringen vid beräkningen av kapitalkravet. Sådana bestämmelser bör därför införas i svensk rätt.

Förekomsten av kreditriskskydd torde som regel leda till att de riskvägda beloppen minskar och instituten kan avsätta mindre kapital för att täcka kreditrisker i verksamheten. Under speciella omständigheter är det dock möjligt att det justerade riskvägda exponeringsbeloppet blir högre än om kreditriskskyddet inte beaktats. Detta skulle exempelvis kunna bli fallet när kreditriskskyddet består av en garanti och garantigivaren har en högre riskvikt än låntagaren. Denna effekt beror på utformningen av de beräkningsmetoder (formler) som används för att fastställa de riskvägda exponeringsbeloppen och inte på att kreditrisken för en given exponering blir högre på grund av kreditriskskyddet.

Den praktiska betydelsen av en bestämmelse som anger att det riskvägda exponeringsbeloppet eller det förväntade förlustbeloppet inte får bli högre än om det inte vidtagits någon kreditriskreducering kan ifrågasättas. Det är nämligen instituten själva som avgör om de vill beakta kreditriskskyddets effekter vid beräkningen av kapitalkravet. Om det skulle visa sig att ett kreditriskskydd ger ett högre kapitalkrav än motsvarande exponering utan kreditskydd, kan institutet helt enkelt välja att inte beakta skyddet.

Den principiella innebörden av direktivbestämmelsen är dock central eftersom en hantering som innebär att de institut som vidtar kreditriskreducering skulle kunna få ett högre kapitalkrav strider mot en av de grundläggande principerna i det nya kreditinstitutsdirektivet, nämligen att skapa incitament för instituten att förbättra riskhanteringen. För att det inte skall finnas någon tveksamhet om att de riskreducerande åtgärderna inte får ge ett högre kapitalkrav bör denna princip beaktas vid utformningen av författningsbestämmelserna om kreditriskskydd.

Möjligheten för ett institut som tillämpar schablonmetoden och den grundläggande internmetoden att beakta kreditriskskydd

Med hänsyn till de utgångspunkter som har redovisats ovan bör det i den nya kapitaltäckningslagen införas en bestämmelse som anger att de institut som använder schablonmetoden eller den grundläggande internmetoden (dvs. institut som inte använder egna skattningar av LGDvärden och konverteringsfaktorer) vid beräkningen av det riskvägda beloppet för exponeringen får ta hänsyn till sådana säkerheter, garantier och andra kreditriskskydd som minskar den kreditrisk som exponeringen innebär. För att få beakta ett kreditriskskydd måste dock skyddet uppfylla de krav som anges i kreditinstitutsdirektivet.

I del 1 i bilaga VIII till kreditinstitutsdirektivet görs en uppräkning av vilka sorters kreditriskskydd som är godtagbara, dvs. skydd vars riskreducerande effekt får beaktas vid beräkning av de riskvägda exponeringsbelopp och förväntade förlustbelopp. Denna uppräkning är omfattande och detaljerad. För att instituten skall få beakta ett kreditriskskydd vid beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp och förväntade förlustbelopp måste, förutom att skyddet är godtagbart, särskilda krav avseende skyddets utformning och institutens handhavande av skyddet också vara uppfyllda. De allmänna kraven för erkännande av kreditriskskydd ges i artikel 92.1 och 92.2 i kreditinstitutsdirektivet. Under förutsättning att kreditriskskyddet är godtagbart och uppfyller kraven för erkännande kommer det att påverka storleken på det riskvägda

exponeringsbeloppet och förväntade förlustbelopp enligt i direktivet föreskrivna metoder. På grund av utvecklingen på de finansiella marknaderna kommer det sannolikt att bli nödvändigt att se över vilka kreditrisk som får användas, vilka krav de skall uppfylla och hur de riskreducerande effekterna skall beräknas. Det är bl.a. mot denna bakgrund mindre lämpligt att ta in direktivens bestämmelser i lag. I stället bör det framgå av föreskrifter vilka kreditriskskydd som får användas, under vilka förutsättningar olika kreditriskskydd får beaktas och hur kreditriskskyddets riskreducerande effekter skall beräknas. Som

Exportkreditnämnden påpekar innebär en sådan ordning en väsentligt ökad möjlighet att snabbt kunna göra ändringar i regelverket om behov uppkommer.

Enligt regeln i artikel 93.3 i kreditinstitutsdirektivet får ett kreditriskskydd inte beaktas mer än en gång vid beräkning av kapitalkravet. Att en sådan bestämmelse är nödvändig kan illustreras genom ett exempel.

Enligt schablonmetoden kan kapitalkravet för ett instituts exponeringar fastställas med hjälp av extern kreditvärdering, s.k. rating (se avsnitt 10.2). I många fall är det emittentens kreditvärdighet som sådan som betygssätts, men det förekommer också att enskilda tillgångslag kreditvärderas. I dessa fall har givetvis emittentens kreditvärdighet en avgörande betydelse för det kreditbetyg (rating) som tillgången i fråga erhåller. Tillgångar som emitterats av samma rättssubjekt kan dock erhålla olika kreditbetyg beroende på de villkor som gäller för emissionen. En tillgång till vilken det kopplats en garanti eller liknande som minskar kreditrisken kan exempelvis få ett högre kreditbetyg än en tillgång som emitterats av samma rättssubjekt men som saknar ett sådant villkor. Om ett kreditvärderingsföretag har tagit hänsyn till kreditriskreducerande villkor för en tillgång eller ett tillgångslag som kreditvärderas, kommer kreditriskskyddets effekt att beaktas dubbelt om institutet också får tillämpa bestämmelserna enligt detta avsnitt. Detta skulle innebära att kapitalkravet för den berörda exponeringen blir lägre än avsett och därmed inte återspeglar kreditrisken på det sätt som åsyftas i regelverket. Av den nya kapitaltäckningslagen bör det därför framgå att för kreditriskskydd, som enligt schablonmetoden eller den grundläggande internmetoden redan beaktats vid beräkning av riskvägda exponeringsbelopp, inte får beaktas ytterligare en gång.

Enligt kreditinstitutsdirektivet får de riskreducerande åtgärderna beaktas även vid beräkning av storleken på de förväntade förluster som kan komma att justera kapitalbasen (se avsnitt 8.2.3). Som framgår av det avsnittet och av avsnitt 10.3.1 om internmetoden för kreditrisker kommer den nya kapitaltäckningslagen inte att innehålla några bestämmelser om beräkningen av storleken på de förväntade förlusterna. I linje med detta bör det inte heller framgå av lag att instituten har möjlighet att ta hänsyn till riskreducering vid sådana beräkningar. Dessa bör i stället i sin helhet regleras av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Möjligheten för ett institut som tillämpar den avancerade internmetoden att beakta kreditriskskydd

Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att det bör framgå av lagen att även institut som tillämpar en avancerad internmetod skall få beakta kreditriskskydd vid beräkning av de riskvägda exponeringsbeloppen. Något annat avses inte heller i promemorians förslag. För institut som använder en avancerad internmetod är bestämmelserna om kreditriskreducering i artiklarna 90–93 kreditinstitutsdirektivet inte direkt tillämpliga. För institut som använder en avancerad internmetoden begränsar direktivet inte på samma sätt de kreditriskskydd som får användas. Inte heller anvisar direktivet några särskilda beräkningsmetoder. I kreditinstitutsdirektivet behandlas kreditriskskyddet för den avancerade internmetoden i stället som en del av själva metoden. Som framgår av avsnitt 10.3 kommer det att framgå av föreskrifter hur de riskvägda beloppen skall beräknas med stöd av bl.a. en avancerad internmetod.

För att undanröja eventuella tveksamheter bör det av bestämmelse i den nya kapitaltäckningslagen framgå att alla institut, även de som använder en avancerad internmetod, får ta hänsyn till sådana säkerheter, garantier och andra kreditriskskydd som minskar den kreditrisk som exponeringen innebär. Som har nämnts i det föregående får emellertid ett kreditriskskydd som redan har beaktats inom ramen för själva metoden inte beaktas ytterligare en gång. Av detta följer att kreditriskskydd som redan har beaktats inom ramen en avancerad internmetod inte får reducera det riskvägda beloppet mer än vad som framgår vid tillämpning av själva metoden.

Som har nämnts i det föregående bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att för schablonmetoden och den grundläggande internmetoden meddela föreskrifter om vilka kreditriskskydd som får användas, under vilka förutsättningar olika kreditriskskydd får beaktas och hur kreditriskskyddets riskreducerande effekter skall beräknas. Något motsvarande bemyndigande bör inte ges beträffande den avancerade internmetoden eftersom det, som ovan angetts, inte gäller lika omfattande begränsningar för de kreditriskskydd som används av institut som använder den avancerade internmetoden som för institut som använder de andra metoderna. De eventuella begränsningar som gäller för ett institut som använder den avancerade internmetoden kommer i stället att framgå av de föreskrifter som meddelas för själva metoden.

Möjligheten för ett institut som beräknar ett kapitalkrav för marknadsrisken motpartsrisker att beakta kreditriskskydd

I promemorian anges att när ett institut beräknar ett kapitalkrav för kreditrisker skall det kunna beakta kreditriskskydd i all affärsverksamhet med undantag för tillgångar som ingår i handelslagret och icke likvida tillgångar som dragits av från kapitalbasen i enlighet med artikel 13.2 d i kapitalkravsdirektivet. Bestämmelserna föreslås således avse den del av verksamheten för vilken ett kapitalkrav för kreditrisker skall beräknas.

Finansinspektionen, Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen framför att möjligheten att beakta kreditriskskydd även måste omfatta sådana positioner som reducerar marknadsrisken motpartsrisk. Kapitalkravet för motpartsrisker skall enligt punkten 6 i bilaga II till kapitalkravsdirektivet beräknas i enlighet med bestämmelserna om beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för kreditrisker. Av denna bestämmelse framgår – som remissinstanserna påpekar – att bestämmelserna om kreditriskreducering även bör gälla för positioner som reducerar motpartsrisker i handelslagret.

Enligt promemorians förslag skall det av föreskrifter framgå hur kapitalkravet för marknadsrisker skall beräknas. Denna i promemorian föreslagna föreskriftsrätten inkluderar möjligheten att beakta riskreducerande åtgärder. Som framgår av avsnitt 13.1 föreslår vi att det skall införas en uttrycklig bestämmelse om att kapitalkrav för i marknadsrisker ingående motpartsrisker skall beräknas enligt bestämmelserna om kapitalkrav för kreditrisker. Denna hänvisning gäller även bestämmelserna om kreditriskskydd. Några ytterligare bestämmelser fordras därför inte.

Skall termen kreditriskskydd definieras?

Finansinspektionen och Sveriges Advokatsamfund anser att termen ”kreditriskskydd” bör definieras. Enligt direktivet är ett kreditriskskydd en teknik som används av ett institut för att minska den kreditrisk som är förenad med en eller flera exponeringar som institutet innehar. Redan av den i det föregående föreslagna bestämmelsen framgår emellertid att ett kreditriskskydd är något som minskar kreditrisken för en exponering.

Förutom i den aktuella bestämmelsen förekommer termen kreditriskskydd bara i det bemyndigande som avser samma bestämmelse. Någon fristående definition bedöms därför inte nödvändig.

Exponeringar garanterade av kommuner och landsting

Sveriges Kommuner och Landsting och Kommuninvest i Sverige AB anser att lån som är garanterade av kommuner eller landsting skall ges samma riskvikt som lån direkt till kommunerna eller landstingen. De anförda skälen är följande: De kommunala företagens verksamheter utgör en mycket viktig del i den totala kommunala verksamheten och omfattar mycket stora ekonomiska värden. Många gånger är det mer effektivt för kommunerna att bedriva kommunal verksamhet i företagsform. Kommunallagen ger också stöd för att kommunerna bedriver verksamheten i företagsform. När så sker utnyttjar kommunerna i de flesta fall sin höga kreditvärdighet, genom att teckna borgen för de kommunala företagens upplåning. Vanligen är den tecknade borgen i form av kommunal proprieborgen. Medan vissa kommuner väljer att bedriva kommunal verksamhet i företagsform, väljer andra att sköta all sin upplåning själv och fördela upplånade medel inom kommunkoncernen genom en internbanksverksamhet. Sveriges Kommuner och

Landsting och Kommuninvest i Sverige AB anser att om det inte tydliggörs att instituten kan likställa exponeringar mot kommunala

företag med exponeringar direkt mot kommuner eller landsting, kommer det med den finansiella lagstiftningen som grund att ske en icke önskvärd styrning av det sätt kommunerna eller landstingen väljer att bedriva kommunal verksamhet.

De kommunala företagen har onekligen stor betydelse ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Här bör det då framhållas att det inte är vår avsikt att styra det sätt som kommuner eller landsting bedriver sina verksamheter. Syftet med kapitaltäckningsreglerna är att på ett så korrekt sätt som möjligt beakta de kreditrisker som kommunala företag innebär för institut. Detta är som sagts tidigare viktigt för den finansiella stabiliteten. Följaktligen har vi ingenting emot att likställa exponeringar direkt mot kommuner (t.ex. krediter) och exponeringar mot kommunala företag som garanteras av en kommun, om direktivet medger det och om det inte föreligger någon skillnad i kreditrisken för dessa exponeringar.

Som framgår av beskrivningen ovan, ger 2006 års kreditinstitutsdirektiv en möjlighet för institut att ta hänsyn till garantier och andra kreditriskskydd vid beräkning av riskvägda exponeringsbelopp. Möjligheten föreslås framgå av den nya kapitaltäckningslagen. Av detta följer att instituten i princip får ta hänsyn till sådana garantier som en kommunal borgen vid beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp. Av punkterna 88 och 89 i del 3 i bilaga VIII till 2006 års kreditinstitutsdirektiv framgår hur ett institut som tillämpar schablonmetoden får reducera riskvikten för en exponering för vilken det finns en kommunal borgen. Enligt dessa regler ersätts låntagarens riskvikt med garantiställarens. Det innebär att i de fall där det ställs en kommunal borgen för lån till kommunala företag, är det kommunens riskvikt som gäller. I avsnitt 10.2.1 görs bedömningen att det bör vara möjligt att ge en exponering mot en kommun riskvikten noll procent, om exponeringen är uttryckt och refinansierad i den valuta som gäller i det landet. Övriga exponeringar mot kommuner ges samma riskvikt som exponeringar mot svenska staten, dvs. för närvarande noll procent. Följaktligen bör det vara möjligt att ge exponeringar för vilka det finnas en garanti i form av kommunal borgen samma riskvikt. Det bör dock gälla bara för de krediter som tas från ett institut som tillämpar schablonmetoden avseende sådana krediter och för ett institut som har tillstånd att använda internmetoden, men som använder schablonmetoden för exponeringar mot stat och kommun (se t.ex. artikel 89.1 d). Det gäller på samma sätt som i avsnitt 10.2.1 för schablonmetoden.

För att en kommunal borgen skall kunna reducera riskvikten till noll för en exponering, skall den emellertid uppfylla de krav som enligt direktivet ställs på en garanti. Dessa krav innefattar bl.a. följande:

– Kreditriskskyddet skall vara direkt. – Kreditriskskyddets omfattning skall vara klart definierad och obestridlig.

– Avtalet om kreditriskskydd skall inte innehålla någon klausul vars uppfyllande ligger utanför långivarens direkta kontroll, och som

i) skulle göra det möjligt för tillhandahållaren av skyddet att ensidigt upphäva detta,

ii) skulle öka skyddets faktiska kostnader till följd av den skyddade exponeringens försämrade kreditkvalitet,

iii) skulle kunna befria tillhandahållaren av skyddet från skyldigheten att betala i rätt tid om den ursprunglige gäldenären inte fullgör någon av betalningarna, eller

iv) skulle kunna göra det möjligt för tillhandahållaren av skyddet att minska kreditriskskyddets löptid.

– Kreditriskskyddet måste vara rättsligt bindande i alla relevanta territorier.

Därutöver finns det också operativa krav. Institutet skall kunna förvissa tillsynsmyndigheten om att det har inrättat system för att hantera potentiella riskkoncentrationer till följd av institutets användning av garantier. Institutet måste också kunna visa hur dess strategi avseende användning av garantier samverkar med dess hantering av den övergripande riskprofilen.

De ställda kraven för garantier är ett sätt att säkerställa att instituts kreditrisker påverkas så lite som möjligt av garantins utformning. Därför bör det även enligt svensk rätt gälla att riskvikten noll procent får ges för exponeringar för vilka en svensk kommun har utställts en garanti om garantin uppfyller de krav som kreditinstitutsdirektivet ställer upp för riskreducering.

Sveriges Kommuner och Landsting och Kommuninvest i Sverige AB anser att en bestämmelse om vilken riskvikt som gäller för exponeringar för vilka det finns en säkerhet i form av kommunal borgen bör framgå av lag. Av samma skäl som anförts beträffande riskvikter för kommuner eller landsting enligt schablonmetoden i avsnitt 10.2.1 görs emellertid bedömningen att bestämmelsen bör tas in i en av regeringen meddelad förordning.

Vad som ovan sagts om kommuner gäller även för svenska staten och svenska landsting.

12. Värdepapperisering

12.1. Inledning

Enkel beskrivning av värdepapperisering

Förekomsten av värdepapperisering har inte beaktats i 2000 års kreditinstitutsdirektiv. Under de senaste åren har värdepapperisering utvecklats snabbt internationellt. Den snabba utvecklingen har inneburit att riskbilden förändrats för kreditverksamheter, vilket motiverar en reformering av regelverket i detta avseende.

Värdepapperisering i den enklaste formen innebär att ett företag som kallas för originator skiljer av en grupp av tillgångar och de intäkter som flyter in från dessa från företagets övriga tillgångar. Originatorn överlåter därefter sina tillgångar till ett specialföretag som enbart äger dessa tillgångar och emitterar obligationer för att finansiera förvärvet.

Specialföretaget förmedlar också till investerarna de betalningsflöden som tillgångarna genererar. Investerarna kräver ofta att specialföretaget eller de emitterade värdepapperens kreditvärdighet förstärks genom någon form av kreditförstärkande åtgärd. Förstärkningen kan genomföras på olika sätt, t.ex. genom garantier. Dessa står oftast det överlåtande institutet (originatorn) för. För att bedöma specialföretaget eller värdepapperens kreditvärdighet och de legala förutsättningarna för värdepapperiseringstransaktionen är vanligen ett kreditvärderingsföretag involverat i transaktionen. De värdepapper som specialföretaget ger ut kan därmed åsättas en kreditbedömning.

Värdepapperisering enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv

Rent tekniskt är värdepapperisering en betydligt mer komplicerad process än den som beskrivits i det föregående. I 2006 års kreditinstitutsdirektiv definieras värdepapperisering som en transaktion eller ett program varigenom den kreditrisk som är förenad med en exponering eller en grupp exponeringar delas upp i trancher1 och som har följande egenskaper.

a) Betalningarna inom ramen för transaktionen eller programmet är

beroende av utvecklingen av exponeringen eller gruppen av exponeringar.

b) Prioriteringen av trancherna avgör hur förluster fördelas under

den tid transaktionen eller programmet pågår.

Värdepapperisering kan konstrueras på olika sätt. I 2006 års kreditinstitutsdirektiv nämns två typer av värdepapperisering; traditionell och syntetisk värdepapperisering.

Med traditionell värdepapperisering avses värdepapperisering vid vilken de exponeringar som värdepapperiseras överförs ekonomiskt till ett specialföretag för värdepapperisering som utfärdar värdepapper. Detta

1 Genom avtal fastställt segment av den kreditrisk som är förenad med en eller flera exponeringar, varvid en position i segmentet medför en större eller mindre risk för kreditförlust än en position på samma belopp i varje annat sådant segment, utan beaktande av kreditriskskydd som ges av tredje man direkt till innehavarna av positioner i segmentet eller i andra segment.

skall ske genom att ägandet av de värdepapperiserade tillgångarna överförs från det institut som är originator eller genom ett sekundärt deltagande. I bägge fallen medför de utfärdade värdepapperen inga betalningsförpliktelser för det institut som är originator.

Med syntetisk värdepapperisering avses värdepapperisering vid vilken uppdelningen på trancher görs genom kreditderivat eller garantier, medan gruppen av exponeringar inte avlägsnas från balansräkningen för det institut som är originator.

I en traditionell värdepapperisering uppnår originatorn både en finansieringseffekt och en överföring av kreditrisk till en eller flera andra parter. I en syntetisk värdepapperisering är syftet enbart att uppnå en överföring av kreditrisk. De underliggande exponeringarna finns kvar i originatorns balansräkning, men kreditrisken är i större eller mindre grad överförd till andra parter som ställt ut skydd, i form av en garanti eller ett kreditderivat, för olika delar av den samlade kreditrisken i exponeringarna. Det avgörande för att transaktionen skall betecknas som en värdepapperisering är i båda fallen att risköverföringen sker så att det uppstår minst två trancher med olika prioritet i händelse av förluster i de underliggande exponeringarna.

Med originator avses enligt artikel 4.41 i 2006 års direktiv endera av följande:

a. en enhet som själv eller via anknutna enheter, direkt eller indirekt var part i det ursprungliga avtal som gav upphov till de förpliktelser eller potentiella förpliktelser för gäldenären eller den potentielle gäldenären som ligger till grund för den exponering som värdepapperiserats,

b. en enhet som förvärvar tredje mans exponeringar, tar upp dem i sin balansräkning och därefter värdepapperiserar dem.

I 2006 års kreditinstitutsdirektiv används även begreppet medverkande institut. Härmed avses enligt artikel 4.42 ett kreditinstitut, annat än det kreditinstitut som är originator, som upprättar och förvaltar ett tillgångsbaserat certifikatprogram eller någon annan värdepapperisering som förvärvar exponeringar från tredje man.

Med specialföretag avses enligt artikel 4.43 i samma direktiv ett aktiebolag eller annan juridisk person, annan än ett kreditinstitut, som inrättats för att genomföra en eller flera värdepapperiseringstransaktioner, vars verksamheter inte går utöver vad som krävs för att genomföra denna uppgift, vars struktur är utformad för att särskilja specialföretagets förpliktelser från de förpliktelser det kreditinstitut som är originator har, och där de personer som har vinstintresse i företaget har obegränsad rätt att pantsätta eller omsätta dessa intressen.

I direktivet används också begreppen ”en position i värdepapperisering” och ”en värdepapperiserad exponering”. En position i värdepapperisering är enligt direktivet en exponering mot en värdepapperisering (artikel 4.40). Som exempel på en position i värdepapperisering kan nämnas innehav av värdepapper emitterade av specialföretaget, kreditförstärkning2, likviditetsfaciliteter3, vissa swappar och

2 Ett avtalsmässigt arrangemang, genom vilket kreditkvaliteten hos en position i en värdepapperisering förbättras i förhållande till om ingen förstärkning hade tillhandahållits, däribland även den förstärkning som ges genom lägre prioriterade trancher i värdepapperiseringen, och andra slag av kreditriskskydd (artikel 4.43 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv).

derivatinstrument. En värdepapperiserad exponering är en exponering som värdepapperiserats, dvs. en tillgång eller ett åtagande som är underliggande.

12.2. Beräkning av riskvägda exponeringsbelopp för värdepapperisering

Regeringens förslag: Värdepapperisering definieras som en transaktion eller ett program varigenom den kreditrisk som är förenad med en exponering eller en grupp exponeringar delas upp i delar (trancher), och som har följande egenskaper.

– Betalningarna inom ramen för transaktionen eller programmet är beroende av utvecklingen av exponeringen eller gruppen av exponeringar.

– Prioriteringen av delarna avgör hur förluster fördelas under den tid transaktionen eller programmet pågår.

Vid beräkningen av kapitalkravet för kreditrisker skall ett institut även beräkna ett kapitalkrav för exponeringar som institutet har värdepapperiserat, om det inte i samband med värdepapperiseringen har överfört en betydande kreditrisk till tredje man.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag men innehåller inte någon definition av värdepapperisering.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att lagen bör innehålla en definition av termen ”värdepapperisering”. Riksbanken anser att det bör införas en definition som på ett kvalitativt och strikt sätt beskriver när en betydande del av en kreditrisk är överförd.

Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: När ett institut beräknar kapitalkravet för kreditrisker, skall det enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv beräkna ett sammanlagt riskvägt exponeringsbelopp antingen enligt schablonmetoden eller en internmetod. Enligt båda dessa metoder skall institutet dela in sina exponeringar i olika exponeringsklasser. En av exponeringsklasserna är ”positioner i värdepapperisering” (artiklarna 79 m och 80 f). De riskvägda exponeringsbeloppen för värdepapperiserade exponeringar och för positioner i värdepapperisering skall beräknas enligt reglerna i underavsnitt 4, dvs. artiklarna 94–101 (jfr artiklarna 80.5 och 87.10). Nedan följer en översiktlig beskrivning av dessa regler.

Att reglerna i 2006 års kreditinstitutsdirektiv gäller även för värdepappersföretag framgår av artikel 20 i 2006 års kapitalkravsdirektiv.

Hur beräknar originatorn det riskvägda exponeringsbeloppet vid värdepapperisering?

Enligt artikel 95.1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv får ett kreditinstitut som är originator och som i samband med en värdepapperisering har överfört en betydande (väsentlig) kreditrisk

3 Avtal om att tillhandahålla finansiering för att säkerställa att betalningsströmmarna når investerarna i rätt tid (bilaga IX, del 1 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv).

a. vid traditionell värdepapperisering: från beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp och, i tillämpliga fall, förväntade förlustbelopp undanta de exponeringar som det har värdepapperiserat, och

b. vid syntetisk värdepapperisering: beräkna riskvägda exponeringsbelopp och, i tillämpliga fall, förväntade förlustbelopp för de värdepapperiserade exponeringarna i enlighet med del 2 i bilaga IX.

I del 2 i bilaga IX framgår vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att en betydande kreditrisk skall anses överförd vid traditionell värdepapperisering. Dit hör bl.a. följande.

– Transaktionens ekonomiska innebörd framgår av värdepapperiseringens dokumentation.

– Det kreditinstitut som är originator och dess fordringsägare skall inte kunna förfoga över de värdepapperiserade exponeringarna, till exempel vid konkurs och rekonstruktion. Detta skall styrkas genom ett utlåtande från en kvalificerad juridisk rådgivare.

– De emitterade värdepapperen medför inte någon betalningsförpliktelse för det kreditinstitut som är originator.

– Förvärvaren är ett specialföretag för värdepapperisering. – Det kreditinstitut som är originator behåller inte faktisk eller indirekt kontroll över de överförda exponeringarna.

För en betydande kreditrisk skall anses överförd vid syntetisk värdepapperisering, är det viktigt att

– Transaktionens ekonomiska innebörd framgår av värdepapperiseringens dokumentation.

– Det kreditriskskydd genom vilket kreditrisken överförs uppfyller kraven på godtagbarhet och övriga krav enligt reglerna om kreditriskskydd. Specialföretag skall i detta avseende inte erkännas som valbara tillhandahållare av obetalt skydd.

– De instrument som används för att överföra kreditrisk får inte innehålla vissa bestämmelser eller villkor. Vidare skall ett utlåtande ha inhämtats från en kvalificerad juridisk rådgivare som bekräftar att kreditriskskyddet kan hävdas inom alla relevanta territorier.

När ett kreditinstitut som är originator har överfört en betydande kreditrisk, skall det enligt artikel 95.2 beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen för de eventuella positioner som det innehar i värdepapperiseringen.

Om det kreditinstitut som är originator inte överför någon betydande kreditrisk, behöver det enligt artikel 95.3 inte beräkna riskvägda exponeringsbelopp för de eventuella positioner det innehar i värdepapperiseringen i fråga.

Metoder för beräkning av riskvägda exponeringsbelopp enligt reglerna för värdepapperisering

2006 års kreditinstitutsdirektiv anger vilka metoder som kreditinstituten skall använda för att beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen. Hur de riskvägda beloppen skall beräknas beror på om kreditinstitutet använder schablonmetoden eller internmetoden. För kreditinstitut som använder schablonmetoden för den exponeringsklass som de värdepapperiserade exponeringarna är hänförliga till, skall kreditinstituten beräkna det riskvägda exponeringsbeloppet i enlighet med punkterna 6–36 i del 4 i

bilaga IX. I samtliga andra fall skall kreditinstituten beräkna det riskvägda exponeringsbeloppet i enlighet med punkterna 37–76 i del 4 i bilaga IX. Hur det riskvägda exponeringsbeloppen skall beräknas inom ramen för respektive metod beror också på om innehavaren av positionerna är originator, ett medverkande kreditinstitut eller ett annat kreditinstitut. Som framgår av artikel 100 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv har det även betydelse vilken typ av exponering värdepapperiseringen avser.

Ett institut som använder schablonmetoden skall beräkna det riskvägda exponeringsbeloppet genom att multiplicera exponeringsvärdet med en riskvikt som baserar sig på kreditvärderingar utfärdade av externa kreditvärderingsföretag. Dessa kreditvärderingar delas av de behöriga myndigheterna in i kreditkvalitetssteg som motsvarar en viss riskvikt. Antalet kreditkvalitetssteg och de riskvikter som åsätts dem skiljer sig dock från vad som annars gäller för ett institut som tillämpar schablonmetoden för kreditrisker. För en position som inte har någon kreditvärdering skall som huvudregel en riskvikt om 1 250 procent tillämpas (se punkten 10 i del 4 i bilaga IX). Kapitalkravet i ett sådant fall är mycket högt och uppgår till positionens belopp. Som framgår av avsnitt 8.2.3 får ett institut i stället för att ge exponeringen riskvikten 1 250 procent dra av den från kapitalbasen. Om kapitalkravet är 8 procent och riskvikten för en exponering är 1 250 procent uppgår kapitalkravet till exponeringens värde (t.ex. 100 x 0,08 x 12,50). I det fallet ger beräkningen av kapitalkravet och ett avdrag från kapitalbasen alltså samma resultat. Riskvikten 1 250 procent är sannolikt den högsta enskilda riskvikt som kan förekomma. Av avsnitt 9.1 framgår att ett institut inte behöver beräkna något kapitalkrav för exponeringar som dragits av från kapitalbasen.

Ett institut som har tillstånd att använda internmetoden skall enligt punkterna 37–76 i del 4 i bilaga IX använda:

– externratingmetoden för positioner med rating eller med härledd rating,

– den formelbaserade metoden för positioner utan rating om inte internmetoden är tillåten, och

– internmetoden för vissa speciellt angivna värdepapperiseringar. Externratingmetoden är ganska lik den metod som skall användas för exponeringar enligt schablonmetoden. Enligt externratingmetoden finns det emellertid fler kreditkvalitetssteg och riskvikterna beror på positionernas kvalitet. Positionerna med bättre kvalitet får en lägre riskvikt jämfört med de med en sämre kvalitet. Riskvikterna beror också på antalet exponeringar som värdepapperiseras. Om antalet exponeringar som värdepapperiseras är färre än sex blir riskvikten för positionen högre än när de är fler. Antalet exponeringar som värdepapperiseras beräknas på ett särskilt sätt enligt vad som föreskrivs i punkten 49. Till skillnad från externratingmetoden är de två andra metoderna – den formelbaserade metoden och internmetoden – mer lik internmetoden för kreditrisker (se avsnitt 10.3.1). Enligt den formelbaserade metoden bestäms riskvikterna av en matematisk formel som tar hänsyn till de olika riskfaktorerna. Enligt internmetoden för positioner i vissa speciellt angivna värdepapperiseringar får ett kreditinstitut ge en position utan rating en bedömd rating. Metoden får bara användas om kreditinstitutet

har fått ett godkännande från de behöriga myndigheterna. Godkännandet får ges om kreditinstitutet uppfyller villkoren i punkten 42 e i bilagan. Ett sådant villkor är att kreditinstitutets metod skall innefatta kreditbetyg som skall motsvara de valbara ratinginstitutens kreditbetyg. Detta skall dokumenteras tydligt och klart.

Skälen för regeringens förslag: Även om det inte sägs uttryckligen i direktivet skall såväl originatorn, medverkande institut och andra institut som har positioner i värdepapperiseringar beräkna ett särskilt kapitalkrav för sådana positioner. För originatorn gäller dock särskilda regler.

Vid traditionell värdepapperisering får ett institut som är originator undanta de exponeringar som det har värdepapperiserat från beräkningen av kapitalkravet för kreditrisker, om det i samband med värdepapperiseringen har överfört en betydande kreditrisk till tredje man. När så är fallet skall institutet beräkna ett riskvägt exponeringsbelopp för de eventuella positioner det har i värdepapperiseringen i fråga. Om institutet inte har överfört en betydande kreditrisk till tredje man, skall institutet beräkna ett kapitalkrav för exponeringarna som om ingen värdepapperisering ägt rum. I det fallet behöver institutet alltså inte beräkna något kapitalkrav för eventuella positioner i värdepapperiseringen.

Vid traditionell värdepapperisering avförs lånen från originatorns balansräkning. Med den terminologi som används i den nya kapitaltäckningslagen (och i kreditinstitutsdirektivet) finns det när en tillgång överlåts till ett specialföretag inte någon exponering (dvs. tillgångar som redovisas som tillgång i balansräkningen, derivatavtal som redovisas som skulder eller åtagande utanför balansräkningen) som skall kapitaltäckas. I den nya kapitaltäckningslagen bör det därför införas en bestämmelse av vilken det framgår att ett institut som inte har överfört en betydande kreditrisk till tredje man skall beräkna ett kapitalkrav för exponeringar som institutet värdepapperiserat.

Vid syntetisk värdepapperisering skall ett institut som är originator beräkna ett särskilt kapitalkrav för tillgångarna om en betydande kreditrisk överförts till tredje man. Om inte en betydande kreditrisk har överförts, skall institutet beräkna ett kapitalkrav på samma sätt som om ingen värdepapperisering har skett. Eftersom tillgångarna vid syntetisk värdepapperisering kommer att finnas kvar i balansräkningen behövs det emellertid inte införas någon särskild bestämmelse för att klargöra det sistnämnda.

Riksbanken anser att begreppet ”betydande” bör definieras på ett kvalitativt och strikt sätt. Det är visserligen viktigt att begrepp som används i lag är tydligt definierade. Som framgår av beskrivningen ovan, är begreppet ”betydande” mångfacetterat. För att en betydande kreditrisk skall anses överförd skall ett antal tekniska krav vara uppfyllda. Kraven skiljs också åt mellan traditionell och syntetisk värdepapperisering.

Enligt vår mening är det därför lämpligare att i förarbeten redovisa begreppets innebörd och kombinera denna beskrivning med en föreskriftsrätt i frågan för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Liksom Finansinspektionen anser vi att begreppet värdepapperisering bör definieras i den nya kapitaltäckningslagen. Eftersom det redan finns en definition i direktivet, bör den tas som utgångspunkt. Av definitionen i lagen bör det framgå att med värdepapperisering avses en transaktion

eller ett program varigenom den kreditrisk som är förenad med en exponering eller en grupp exponeringar delas upp i delar (dvs. trancher), och som har följande egenskaper:

– Betalningarna inom ramen för transaktionen eller programmet är beroende av utvecklingen av exponeringen eller gruppen av exponeringar,

– Prioriteringen av delarna avgör hur förluster fördelas under den tid transaktionen eller programmet pågår.

Enligt direktivet skall instituten tillämpa särskilda regler för beräkningen av de riskvägda exponeringsbeloppen för värdepapperisering som skiljer sig från dem som gäller för de övriga exponeringsklasserna.

Som har nämnts i det föregående kommer den nya lagen inte att innehålla några bestämmelser som anger några exponeringsklasser eller riskvikter. I stället överlämnas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur de riskvägda exponeringsbeloppen skall beräknas.

Enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv styrs de beräkningsmetoder som skall användas för positioner i värdepapperiseringar av vilken metod, schablonmetoden eller internmetoden, som instituten använder för exponeringsklassen i fråga. De institut som tillämpar schablonmetoden skall använda sig av en metod som liksom schablonmetoden bygger på externa kreditvärderingar. Ett institut som har tillstånd att använda internmetoden för exponeringsklasserna i fråga skall i stället använda en externratingmetod, en formelbaserad metod eller en internbedömningsmetod. Dessa beräkningsmetoder skiljer sig från de metoder som normalt används enligt internmetoden. Även inom ramen för internmetoden används dock vissa schablonmetoder, se t.ex. artikel 87.5 om specialutlåning och artikel 87.11 om exponeringar mot fondföretag. Man kan alltså tala om en schablonmetod för värdepapperisering och en internmetod för värdepapperisering. Schablonmetoden skall användas för värdepapperiserade exponeringar och positioner i värdepapperiseringar som kan hänföras till en exponeringsklass för vilken instituten tillämpar schablonmetoden medan internmetoden skall användas i övriga fall. Det behövs dock inte någon särskild bestämmelse om detta i den nya kapitaltäckningslagen. Som har föreslagits i avsnitten 10.2.1 och 10.3.1 skall regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om hur institut som använder schablonmetoden och internmetoden skall beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen. Med stöd av dessa bestämmelser är det möjligt att föreskriva hur ett institut som använder någon av dessa metoder för hela eller delar av verksamheten skall beräkna de riskvägda exponeringsbeloppen för positioner i värdepapperiseringar och värdepapperiserade exponeringar.

Hänvisningar till S12-2

  • Prop. 2006/07:5: Avsnitt 6

12.3. Godkännande av kreditvärderingsföretag m.m.

Regeringens förslag: Finansinspektionen skall godkänna att en kreditvärdering som har utfärdats av ett kreditvärderingsföretag får användas för att bestämma riskvikter för värdepapperisering, om de krav för användning av kreditvärderingar för bestämning av riskvikter som har uppställts för övriga exponeringsklasser enligt schablonmetoden är uppfyllda (se avsnitt 10.2.2.2).

Promemorians förslag: Överrensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll:

Enligt 2006 års kreditinstitutsdirektiv får en kreditvärdering som utförts av ett ratinginstitut (kreditvärderingsföretag) användas för att fastställa riskvikten för en position i värdepapperisering. Det förutsätter enligt artikel 97.1 att ratinginstitutet av de behöriga myndigheterna har förklarats vara ett valbart ratinginstitut. Ett ratinginstitut får enligt artikel 97.2 i samma direktiv förklaras valbart om de uppfyller kraven i artikel 81 – dvs. de krav som gäller för att ett ratinginstitut skall förklaras valbart enligt schablonmetoden (avsnitt 10.2.2.2) – och om det har visat prov på förmåga inom området för värdepapperisering, vilket kan styrkas genom en stark ställning på marknaden. För att en kreditvärdering som utförts av ett valbart ratinginstitut skall kunna användas i detta sammanhang skall den enligt artikel 97.5 dessutom uppfylla de principer för trovärdighet och öppenhet som finns i del 3 i bilaga IX.

Om ett ratinginstitut har förklarats valbart av de behöriga myndigheterna i en medlemsstat, får de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater enligt artikel 97.3 också förklara institutet valbart utan att genomföra något eget bedömningsförfarande. De behöriga myndigheterna skall enligt artikel 97.4 offentliggöra en förteckning över valbara ratinginstitut och en förklaring av förfarandet för erkännande.

Enligt artikel 98.1 i kreditinstitutsdirektivet skall de behöriga myndigheterna för tillämpningen av riskvikter på positioner inom värdepapperisering avgöra vilken av de kreditkvalitetsnivåer som anges i bilaga IX i samma direktiv som ett valbart ratinginstituts olika kreditbetyg skall anses motsvara. Dessa avgöranden skall vara objektiva och konsekventa. När de behöriga myndigheterna i en medlemsstat har delat in kreditbetygen i kreditkvalitetsnivåer får enligt artikel 98.2 de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater erkänna detta avgörande utan att genomföra något eget förfarande för ett avgörande i frågan.

Enligt artikel 99 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall användningen av ratinginstitutens kreditvärderingar för beräkning av ett kreditinstituts riskvägda exponeringsbelopp enligt artikel 96 i samma direktiv ske konsekvent och i enlighet med del 3 i bilaga IX. Kreditvärderingar får inte användas selektivt.

Att de regler som beskrivits ovan även gäller för värdepappersföretag framgår av artikel 20 i 2006 års kapitalkravsdirektiv.

Skälen för regeringens förslag: I 2006 års kreditinstitutsdirektiv föreskrivs det att ett kreditvärderingsföretag skall uppfylla vissa krav för att bli valbart. Ett valbart kreditvärderingsföretags riskvikter får användas för bestämning av riskvikter i samband med värdepapperisering. De krav

som ställs upp för att ett institut skall förklaras valbart är huvudsakligen desamma som de krav som ställs för att ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar skall få användas av ett institut som använder schablonmetoden, avsnitt 10.2.2.2. Enligt den bestämmelse som föreslås där skall Finansinspektionen besluta att godkänna att ett kreditvärderingsföretags kreditvärderingar får användas av institut till att bestämma riskvikter om

1. kreditvärderingsföretagens värderingsmetod är objektiv, oberoende och genomlysbar,

2. kreditvärderingarna ses över löpande, och

3. kreditvärderingarna uppfattas som trovärdiga och är tillgängliga på likvärdiga villkor för dem som har ett berättigat intresse av dem.

Av bestämmelsen framgår vidare att om ett kreditvärderingsföretag har godkänts av en behörig myndighet i ett annat EES-land får Finansinspektionen besluta att godkänna att instituten använder dess kreditvärderingar utan att göra någon egen bedömning av om de nyss nämnda kraven är uppfyllda.

Även de övriga reglerna i artiklarna 97–99 om behandling av kreditvärderingsföretag som har förklarats valbara i andra EES-länder, godkännande av dessa, förteckning över valbara kreditvärderingsföretag samt inplacering och användning av kreditvärderingar har sina direkta motsvarigheter vad beträffar schablonmetoden. Samma bestämmelser som enligt avsnitt 10.2.2.2–10.2.2.4 föreslås i den nya kapitaltäckningslagen för att kreditvärderingarna skall få användas för riskviktning enligt schablonmetoden bör således tillämpas för att kreditvärderingar skall få användas för att bestämma riskvikten för värdepapperisering. Med stöd av de föreskrifter som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela om vilka närmare krav kreditvärderingsföretagen skall uppfylla finns det emellertid utrymme att föreskriva olika regler beroende på i vilket syfte kreditvärderingarna skall användas.

Det bör särskilt noteras att det för att kreditvärderingarna skall få användas för värdepapperiseringsändamål ställs upp ett krav som inte gäller för att kreditvärderingarna skall få användas för övriga exponeringsklasser enligt schablonmetoden. Enligt detta krav skall de behöriga myndigheterna ha övertygat sig om att kreditvärderingsföretaget har visat prov på förmåga inom området för värdepapperisering, vilket kan styrkas genom en stark ställning på marknaden. Att visa förmåga inom värdepapperiseringsområdet genom en stark ställning på marknaden kan anses rymmas in under de generella kraven på trovärdighet och tillförlitlighet. Om ett kreditvärderingsföretag inte har visat prov på sin förmåga inom värdepapperiseringsområdet, kan det inte rimligen förväntas att uppfylla de generella kraven på trovärdighet och tillförlitlighet. Därmed bedöms det inte nödvändigt att ta in någon uttrycklig bestämmelse som inrymmer detta krav i den nya kapitaltäckningslagen.

12.4. Kreditriskreducering

Regeringens bedömning: Bestämmelserna om kreditriskskydd som tillämpas vid bestämning av riskvikter enligt schablonmetoden och den grundläggande internmetoden skall tillämpas även vid bestämning av riskvikter för värdepapperisering (se avsnitt 11).

Promemorians bedömning: Överrensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll: Av artikel 96.3 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv framgår att om en position i värdepapperisering omfattas av kreditriskskydd, förbetalt eller ej, får den riskvikt som skall åsättas positionen ändras i enlighet med de reglerna om kreditriskreducering i artiklarna 90–93 (se avsnitt 11), jämförda med bilaga IX i samma direktiv.

Att de reglerna gäller även för värdepappersföretag framgår av artikel 20 i 2006 års kapitalkravsdirektiv.

Skälen för regeringens bedömning: Av avsnitt 11 framgår att det är viktigt att kreditriskreducering tillåts i den svenska lagstiftningen. Av samma skäl bör kreditriskreduceringen även tillåtas i samband med värdepapperisering. Således bör reglerna i direktivet om kreditriskreducering vid bestämning av riskvikter tillämpas även vid bestämning av riskvikter för värdepapperisering. Bestämmelserna om kreditriskreducering som har föreslagits i avsnitt 11 bör därför tillämpas även vid bestämning av riskvikter för värdepapperisering.

12.5. Stöd utöver avtalsmässiga förpliktelser

Regeringens förslag: Vid beräkningen av kapitalkravet skall ett institut beräkna ett kapitalkrav för exponeringar som institutet värdepapperiserat, om det har gett stöd till värdepapperiseringen utöver sina avtalsmässiga förpliktelser. Om ett institut medverkar vid en värdepapperisering skall det, om det har gett stöd till värdepapperiseringen utöver sina avtalsmässiga förpliktelser, beräkna ett kapitalkrav för exponeringarna.

Ett institut som skall beräkna ett sådant kapitalkrav skall offentliggöra att det har tillhandahållit stöd utöver avtalsbestämmelserna och följderna av detta för dess kapitalkrav.

Promemorians förslag: Överrensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Kreditinstitutsdirektivets och kapitalkravsdirektivets innehåll:

Enligt artikel 101 i 2006 års kreditinstitutsdirektiv skall ett kreditinstitut som är originator eller medverkande kreditinstitut inte i syfte att minska möjliga eller faktiska förluster för investerare, ge stöd till värdepapperiseringen utöver sina avtalsmässiga förpliktelser. Om kreditinstitutet bryter mot detta krav, skall den behöriga myndigheten kräva att det minst beräknar ett kapitalkrav för de värdepapperiserade exponeringarna som om ingen värdepapperisering skett. Kreditinstitutet skall

offentligt tillkännage att det har tillhandahållit stöd utöver avtalsbestämmelserna och följderna av detta för dess lagstadgade kapitalkrav.

Att dessa regler gäller även för värdepappersföretag framgår av artikel 20 i 2006 års kapitalkravsdirektiv.

Skälen för regeringens förslag: Om ett institut i syfte att minska möjliga eller faktiska förluster för investerare ger stöd för en värdepapperisering som går utöver institutets avtalsmässiga förpliktelser kan institutet få bära större risker än vad som direkt framgår av avtalet. I en sådan situation bör, som framgår av direktivet, det institut som värdepapperiserat sina exponeringar och, i förekommande fall, det institut som medverkar i värdepapperiseringen beräkna de riskvägda beloppen för de värdepapperiserade exponeringarna som om ingen värdepapperisering hade skett. På så sätt säkerställs att de risker som finns beaktas vid beräkningen av kapitalkravet för kreditrisker.

Ett institut som skall beräkna ett kapitalkrav enligt ovan skall offentliggöra att det har tillhandahållit stöd utöver avtalsbestämmelserna och följderna av detta för dess kapitalkrav.

13. Beräkning av kapitalkravet för marknadsrisker

Kapitalkrav för marknadsrisker infördes i EG-rätten genom 1993 års kapitalkravsdirektiv. I det direktivet föreskrivs hur kapitalkravet för marknadsrisker skall beräknas. Dess regler har införlivats med svensk rätt genom en kombination av bestämmelser i kapitaltäckningslagen och föreskrifter meddelade av Finansinspektionen.

I 2006 års kapitalkravsdirektiv görs ett antal mindre ändringar i befintliga regler samtidigt som det införs en del kompletterande regler i de delar som har betraktats som ofullständiga. Den övergripande strukturen ligger emellertid fast. Bestämmelserna i direktivet följer i hög grad Baselkommitténs rekommendationer. De ändringar som har gjorts i direktivet har i huvudsak föranletts av motsvarande ändringar i Baselöverenskommelsen.

13.1. Beräkning av kapitalkrav för marknadsrisker

Regeringens förslag: Ett institut skall beräkna kapitalkravet för i marknadsrisker ingående motpartsrisker enligt någon av de metoder som används för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker (schablonmetoden eller internmetoden). För övriga marknadsrisker (positionsrisker, avvecklingsrisker, valutakursrisker och råvarurisker) beräknas kapitalkravet enligt olika schablonmetoder.

Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om hur kapitalkravet för marknadsrisker skall beräknas.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag, men bestämmelserna har getts en annan redaktionell utformning.

Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att lagtexten bör ändras så att det framgår att det är olika schablonmetoder som skall användas för beräkning av kapitalkravet beroende på vilken typ av marknadsrisk som avses.

Kapitalkravsdirektivets innehåll: Enligt artikel 18 i 2006 års kapitalkravsdirektiv skall institut (dvs. både kreditinstitut och värdepappersföretag) ha en kapitalbas som alltid uppgår till eller överstiger summan av kapitalkraven för positionsrisker, avvecklings- och motpartsrisker som ingår i handelslagret samt valutakurs- och råvarurisker för hela verksamheten. Kapitalkravet skall beräknas i enlighet med de metoder och alternativ som anges i artiklarna 28–32 (övervakning och kontroll av stora exponeringar) samt direktivets bilagor I–IV (beräkning av kapitalkravet för positionsrisk och aktiekursrisk, avvecklings- och motpartsrisk, valutakursrisk samt råvarurisk

)

samt bilaga V (beräkning av kapital-

kravet för vissa marknadsrisker enligt egna modeller).

Positionsrisker

Specifik och generell ri