Markerna berättar och minns

Markerna berättar och minns

Konsekvenser för samer av svensk politik

Volym 1

Slutrapport av Sanningskommissionen för det samiska folket

Stockholm 2026

SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.

Svara på remiss – hur och varför

Statsrådsberedningen, SB PM 2021:1. Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.

Layout: Kommittéstöd, Regeringskansliet Omslag: Multiply Solutions Tryck och remisshantering: Multiply Solutions, Stockholm 2026

ISBN 978-91-525-1611-9 (tryck) ISBN 978-91-525-1612-6 (pdf) ISSN 0375-250X

Ednama giehttu ja mujtti

Svieriga politihka båhtusa sámijda

Eatnamat muitalit ja muitet

Ruoŧa politihkka váikkuhusat sámiide

Iednama gehttu ja mujjti

Tjuvvusa sämijda Sverji politijkast

Eatneme soptseste jïh måjhta

Illedahkh saemide Sveerjen politihkeste

Iädnameh mujttaleäh jah müjtth

Tjuvvash dáruon politïjkaste

Till statsrådet

Regeringen beslutade den 3 november 2021 att tillsätta en kommitté i form av en sanningskommission för kartläggning och granskning av den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket. Kommissionen skulle bland annat kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna och relevanta aktörers agerande vid genomförandet av den politiken, sprida kunskap om och öka den allmänna förståelsen för samernas historia och hur historiska oförrätter påverkar dagens villkor för samerna samt verka för att denna kunskap förs vidare till kommande generationer, och lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle.

Kommissionen skulle slutredovisa sitt uppdrag senast den 1 december 2025. Regeringen beslutade om tilläggsdirektiv den 11 september 2025 varigenom utredningstiden förlängdes till den 1 oktober 2026.

Justitierådet Kerstin Calissendorff förordnades som kommissionens ordförande den 11 april 2022. Hon entledigades den 31 augusti 2023. Fil.dr. Anders Lidén förordnades som ordförande den 1 september 2023 och entledigades den 17 november 2024. Juristen Lena Nyberg förordnades som ordförande den 8 april 2025.

Som ledamöter i kommissionen förordnades fr.o.m. den 3 juni 2022 internationella experten Marie B. Hagsgård, fil.dr. Anna-Lill Drugge, professor Gunlög Fur, professor Patrik Lantto, professor emerita Marianne Liliequist, konstnären Britta Marakatt-Labba, fil.dr. Bertil Marklund, docent Jonas Monié Nordin, professor Ulf Mörkenstam, professor emeritus Mikael Svonni, docent Eivind Torp samt fil.dr. Laila Susanne Vars. Britta Marakatt-Labba entledigades den 12 juni 2022. Mikael Svonni entledigades den 28 augusti 2022. Den 31 oktober 2022 förordnades språkarbetaren Patricia Fjellgren som ledamot. Den 1 november 2023 förordnades fil.dr. Krister Stoor som ledamot. Ulf Mörkenstam entledigades den 25 augusti 2024.

Eivind Torp entledigades den 13 oktober 2024. Patrik Lantto entledigades den 17 november 2024.

Som huvudsekreterare i kommissionen anställdes den 2 maj 2022 ämnesrådet Jon Dunås och han entledigades den 30 september 2023. Som huvudsekreterare anställdes den 2 oktober 2023 ämnesrådet Helena Onn och hon entledigades den 14 januari 2025. Som huvudsekreterare anställdes den 2 januari 2025 seniora policyrådgivaren Kaisa Syrjänen Schaal.

Som utredningssekreterare i kommissionen anställdes den 7 mars 2022 hovrättsassessor Sanna Vitestam och hon entledigades den 6 januari 2025. Som sekreterare anställdes den 1 september 2022 webbredaktören Malin Andersson Junkka. Som utredningssekreterare anställdes fil.mag. Kaisa Huuva den 21 mars 2022 och hon entledigades den 28 februari 2023. Som biträdande sekreterare anställdes ombudsmannen Raija Kärkkäinen Eriksson den 1 juni 2022 och hon entledigades den 31 maj 2025. Som sekreterare anställdes forskaren Marja- Kristin Skum den 1 januari 2023. Den 3 april 2023 anställdes medicine doktor Lena Kroik som sekreterare och fil.dr. Moa Sandström som utredningssekreterare. Som sekreterare anställdes jägmästare Elli- Ristin Tuorda den 14 augusti 2023 och hon entledigades den 30 juni 2024. Som sekreterare anställdes Ingela Persson den 16 oktober 2023 och hon entledigades den 30 november 2024. Som sekreterare anställdes statsvetare Elsa Hellqvist den 16 november 2023 och hon entledigades den 31 december 2024. Som sekreterare anställdes transkriberare Astrid Wallner den 4 december 2023 och hon entledigades den 30 juni 2024. Som sekreterare anställdes studenten Elin Johansson den 8 januari 2024 och hon entledigades den 7 juni 2024. Som sekreterare anställdes studenten Hanna Olofsson den 10 juni 2024 och hon entledigades den 5 juli 2024. Som sekreterare anställdes kanslisekreteraren Johanna Edin den 3 februari 2025. Som sekreterare anställdes utredaren Jennie Spetz den 3 februari 2025 och hon entledigades den 30 november 2025. Som sekreterare anställdes Joakim Bergdahl den 17 februari 2025 och han entledigades den 13 juni 2025. Som sekreterare anställdes juristen Jon Paulsson den 12 maj 2025 och han entledigades den 19 juni 2026. Som sekreterare anställdes studenten Johnny Sandelin den 20 augusti 2025 och han entledigades den 23 oktober 2025. Som sekreterare anställdes redaktören Ulla Tillgren den 19 oktober 2025 och hon entledigades den 31 juli 2026.

Kommittén har antagit namnet Sanningskommissionen för det samiska folket.

Sanningskommissionen överlämnade i mars 2026 ett delbetänkande i form av en forskningsantologi kallad Marken, vattnet, tankarna. Konsekvenser av för samer av svensk politik (SOU 2026:15).

Härmed överlämnar Sanningskommissionen en slutrapport kallad Markerna berättar och minns. Konsekvenser för samer av svensk politik samt en berättelsevolym kallad ”Jag ber marken tyst om lov” (SOU 2026:58). Samtliga ledamöter har ställt sig bakom slutrapporten.

Stockholm i september 2026

Lena Nyberg Anna-Lill Drugge Patricia Fjellgren Gunlög Fur Marie B. Hagsgård Marianne Liliequist Bertil Marklund Jonas Monié Nordin Krister Stoor Laila Susanne Vars

Kaisa Syrjänen Schaal

Malin Andersson Junkka

Johanna Edin

Lena Kroik

Moa Sandström

Marja-Kristin Skum

Innehåll

Innehåll

Innehåll

3.4 Ordning och reda genom enhetlig tro: Statens kristna

Innehåll

4.3.2 Rasbiologiska idéströmningar

Innehåll

Innehåll

Innehåll

5.9 Skyddade områden, nationalparker, naturreservat

VOLYM 2

DEL III Om Sábme/Sábmie/ Saepmie/Sápmi

6 Begreppet Saepmie/Sábmie/Sábme/

Innehåll

Innehåll

Innehåll

10.3 Konsekvenser av statens och kyrkans politik inom

Innehåll

Innehåll

13.5.5 Nationellt kunskapscentrum för upprättelse

13.9 Sanningskommissionens förslag på åtgärder för att

säkerställa samiskt självbestämmande och politiskt

13.11 Sanningskommissionens förslag på åtgärder för stärkt

samiskt självbestämmande över det samiska kulturarvet ... 924

13.11.1 Stärk förutsättningar för återbördande av

samiska kulturarvsföremål och mottagande

Innehåll

13.15 Stärkt möjlighet till återtagande av samiska språk

Dat golbma goahtecakki

Paulus Utsi dikta

Biekkažiid orohagat leat duoddaris gos jiehkki ii goassege sutta ja gos várresoahki sitkadit šaddá jus suddjet olbmo galgá biekkaid ja galbmasiid vuostá lea dárbbašlaš suoji dahkat Muht galbmasiidda ja biekkaide lea sápmelaš gávdnan goanstta – dahkat suoji golmma cakkis Nana caggi várresoagis – duvdá garra nordasiid vuostá Go liehmubiekkat bosodit leat garra dálkkit čihkosis ja balvvaid duohken norddadit – muht dat golbma cakki – jus dat leat golbma – de nahket doallat garra dálkkiid vuostá

@paulusutsi:stina huuva

De tre kåtastängerna

Dikt av Paulus Utsi

Vindarnas boningar är på tundran Där tjälen aldrig tinar Och fjällbjörken växer sig seg Men mot kölden och stormarna Har samen kommit på ett knep – Att koppla ihop stänger till skydd En kraftig stör Av fjällbjörk – Ger stöd mot hårda törnar När mildvädersvindar blåser Ligger hårdväderstormar på lur Stöter och tränger bakom molnen Men de tre stängerna – om de är tre – Mäktar de stå mot hårdväderstormar

@paulusutsi:stina huuva Dikten återfinns i Paulus Utsis diktbok Giela Giela (1975), översatt till svenska av Per Mikael Utsi, Elli Sivi Näkkäläjärvi och Israel Ruong.

Förord

Redan i samband med att FN deklarerade ett urfolksårtionde med start 1993 lyftes önskemål om att en sanningskommission skulle granska relationerna mellan samer och den svenska staten med syfte att söka vägar till försoning och en för samerna och Sverige långsiktigt hållbar politik. Den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra förde 2008 fram en begäran om att en sanningskommission skulle tillsättas och efter en grundlig genomgång och behandling riktade Sametinget 2019 en hemställan till regeringen om att inrätta en oberoende sanningskommission om den svenska statens övergrepp mot samerna. I november 2021 beslutade regeringen att tillsätta och finansiera en kommitté i form av en Sanningskommission för det samiska folket. I direktiven betonades att regeringen ”delar Sametingets uppfattning att det finns behov av en allsidig kartläggning och granskning av den förda politiken och dess konsekvenser för samerna”. Sanningskommissionen gavs ett brett mandat att besluta om granskningsområden och ett obegränsat tidsperspektiv i syfte att kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna.

En sanningskommission är ett internationellt erkänt instrument som vuxit fram i samband med behovet att lösa konfliktsituationer inom eller mellan stater. Sanningskommissioner är inte statliga utredningar utan har ett mer strukturellt och långtgående mandat att lyfta fram och bedöma sanningen om de händelser som ligger till grund för konflikten och den arbetar självständigt och är oberoende. Det är beklagligt att regeringen valde modellen för statliga utredningar då denna form begränsat kommissionens oberoende samt kontroll över löpande verksamhet. Sanningskommissionen bestod av från början 13 kommissionärer, inklusive ordförande, enligt Sametingets styrgrupps önskemål utsedda utifrån bred kompetens inom flera om-

1 Dir. 2021:10, s. 2.

råden, samt med förtroende i både det svenska och samiska samhället. Ett sekretariat har arbetat med att genomföra intervjuer, sammanställa berättelsevolymen och ta fram underlag till slutrapporten. Sametingets styrgrupp lade också fram ett starkt önskemål om internationell människorättsexpertis i Sanningskommissionen. Det hade möjliggjort att lägga större tonvikt vid jämförbara situationer för urfolk i andra delar av världen, men så skedde inte. Sanningskommissionens ledamöter har dock enskilt och genom kommissions- och sekretariatsledning rådgjort med andra nordiska kommissioner och experter vid olika FN-organ.

Sanningskommissioner är ofta sammanlänkade med åtgärder som tänks leda till försoning, men behöver inte vara det. I detta fall gjordes bedömningen att det i första hand fanns behov av en kartläggning och granskning av relationen mellan svenska staten och samerna, innan en försoningsprocess skulle kunna inledas. Det har påverkat Sanningskommissionens arbete såtillvida att vi betonat granskningen av politiken och dess konsekvenser i ett långt historiskt och samtida perspektiv. Vi lämnar våra rapporter till regeringen, Sametinget och Sáminuorra för begrundan och för beslut om hur en möjlig försoning skulle kunna gå till. Vi betraktar Sanningskommissionens rapport som början på ett arbete som behöver göras och som måste omfatta hela samhället och som ska leda till att samer erhåller sina urfolksrättigheter, men också ett samhälle som ser alla människors lika värde och som minskar konflikter och polarisering.

Kärnan i Sanningskommissionens arbete har utgjorts av samtalsmöten som hållits över hela landet och intervjuer. Vid samtalsmötena har vi kunnat möta samer och lyssna till människors erfarenheter, önskemål och förslag. Enskilda vittnesmål har lämnats till Sanningskommissionen i närmare 300 intervjuer och inskickade berättelser. För oss alla, men inte minst för de sekreterare och kommissionärer som genomfört intervjuer, har det varit omskakande att ta del av och möta människors erfarenheter av att bli förminskade, osynliggjorda, berövade sin rätt till språk, erkännande och tillhörighet. Samtidigt har möten och berättelser betonat det som i dag ofta kallas resiliens – en vilja och förmåga till att, trots förtryck, överleva som samhälle och föra vidare sin kultur med en djup koppling till landet man tillhör och värnar om. Vi är tacksamma och berörda av alla som velat

2 Sametinget. 2021. Förberedelser inför en sanningskommission om statens övergrepp mot det samiska folket, s. 52.

och vågat dela sina erfarenheter och tankar med Sanningskommissionen.

Beslut togs tidigt om att inleda granskningen redan med 1600-talets politik, men att framför allt fokusera på de skeenden från 1800-talets början och fram till vår egen tid, som haft en tydlig påverkan på urfolkets möjligheter att utveckla sitt samhälle, kultur och språk. Vi valde också tidigt att redovisa vårt uppdrag i tre sammanlänkade rapporter som bygger upp, stödjer och kompletterar varandra likt lavvustänger som håller upp en kåta. Den första utgörs av en forskningsantologi med mer än trettio olika bidrag från forskare runt om i Sverige. Antologin Marken, vattnet, tankarna utgör en aktuell samling av forskning som rör Sveriges relation till samerna rörande rättigheter till mark och vatten, kulturarv, hälsa, miljö, naturresursexploatering med mera. Berättelsevolymen ”Jag ber marken tyst om lov” presenterar utdrag ur insamlade intervjuer, fördelade utifrån den tematik Sanningskommissionen identifierat i de olika berättelserna. Den tredje och avslutande delen är denna slutrapport som vi nu överlämnar.

Stor enighet har rått i Sanningskommissionen under hela dess mandattid om vilka områden som behöver betonas och granskas. Men svårigheter har kantat processen. Trots att beslutet om tillsättandet av en Sanningskommission kom redan i slutet av 2021 kom inte arbetet i gång förrän efter sommaren 2022. Sekretariatet var inte fulltaligt förrän under hösten 2023. Två ordföranden och två huvudsekreterare har avgått under tiden, samt fem andra kommissionärer. Även om de flesta av dessa avgångar berott på personliga skäl, har de använts i vissa medier för att beskriva Sanningskommissionen som oenig och svårhanterlig. Det tilläts gå en lång period innan en ny ordförande tillsattes, mellan november 2024 och april 2025 och arbetet försinkades allvarligt. Av detta skäl begärde Sanningskommissionen förlängning och fick också det fram till oktober 2026. Andra saker som försvårat Sanningskommissionens arbete är de begränsade budgetmedel regeringen avsatt för kommissionsarbetet. Den begränsade budgeten har påverkat möjligheten att möta samer, i intervjuer så väl som samtalsmöten, då dessa krävt många och långa resor i glesbygd. Det har också lett till att kommissionen tvingats ha många digitala sammanträden i stället för att kunna träffas och diskutera sitt arbete och möjligheten till tolkning och översättning har också begränsats. Samtidigt har debatten om samers rättigheter och om samebyarnas ställning, samt nedläggningen av Renmarkskommittén, påverkat vårt arbete. Sannings-

kommissionen menar att det är olyckligt att dessa utspel kommer innan Sanningskommissionen avlämnat sin rapport och bedömer det som särskilt oroande att samers grundlagsskyddade rättigheter som urfolk ifrågasätts.

Andra utmaningar handlar om vårt uppdrag. Vad är då staten vi är satta att granska? Vad, vem eller vilka som har företrätt den har skiftat över århundradenas gång och vi har varit nödgade att göra tolkningar. Vårt uppdrag berör explicit och implicit politik, dess genomförande och konsekvenser. Däremot varken granskar vi eller gör bedömningar om intentioner. Vi inleder vår granskning på 1600-talet, då Sverige som rike var av en helt annan karaktär än den stat som i dag existerar. Under tiden fram till 1870-talet var det framför allt kungliga påbud om skatter, gruvverksamhet, lagefterlevnad och kyrkliga påbud som betraktas som statlig politik. Men i detta inbegrips också kungliga befallningshavares beslut och agerande som representanter för kronan. Under 1800-talet växte liberalismen in i nationalstaten och kronans makt kopplas samman med riksdagens. Med vad som brukar kallas det demokratiska genombrottet i början av 1900-talet blev Sverige en modern stat med en grundlag som fastställer att all makt utgår från folket. Staten inbegriper riksdagen som den lagstiftande församlingen, regeringen som den verkställande makten och dess administrativa organ på regional och lokal nivå. Fram till år 2000 var också den svenska statskyrkan en del av statens maktutövande organ. Även om enskilda undersåtar och intressegrupperingar kunnat utöva påtryckningar under tidigare århundraden så blir det genom den demokratiska valprocessen regelbundet möjligt för alla medborgare att påverka den politik som förs. Staten och statens politik utvärderas därmed i återkommande val. Sanningskommissionen vill därför markera att ”staten” inte är en enskild storhet som ligger bortom medborgarna, utan att vi alla – på gott och ont – är medansvariga för den politik som samhället fört. Den bedömning som görs måste vägas mot den aktuella tidens lagar, regleringar och uppfattningar om vad som är rätt och riktigt. Det är av avgörande betydelse för Sanningskommissionens bedömningar rörande skuld om det förekommit motstånd, protester och ifrågasättande av den politik som lett till svåra konsekvenser för urfolkets möjligheter till samiskt levnadssätt och samhällsuppehållande. Vi har funnit att så varit fallet. Samer har protesterat och använt sig av tillgängliga kanaler för att uppmärksamma myndigheterna på missförhållanden, som exploatering i samband med gruvdrift, omvand-

lingen av skatteland till renbetesrätter, kyrkliga påbud som grep in i samers dagliga liv och så vidare. Företrädare för stat, kyrka och politik liksom enskilda personer har också på olika sätt och i olika sammanhang påtalat särskiljande av samer och orättfärdighet i den förda politiken och genom sitt agerande visat att den inte varit självklar. Vid avgörande tillfällen hade andra beslut kunnat fattas, som respekterat samers rätt till självbestämmande som folk, så som svenskar själva önskat behandlas. Detta är särskilt tydligt i relation till de olika renbeteslagstiftningarna, tvångsförflyttningar och utträngningar av olika samiska grupper och i den nuvarande hanteringen av samers kultur knuten till deras traditionella marker och konsultationsbestämmelser och efterlevnaden av internationella konventioner om urfolk.

Att avgöra sanningen är heller inte självklart eller odiskutabelt. Vi menar att sanning växer fram ur en mångfald av röster, anspråk och erfarenheter. Relationen mellan staten och samerna har oftast – och nästan uteslutande – beskrivits ur statens perspektiv (i till exempel statliga utredningar, läromedel, statliga institutioners formulering om historien). Sanningskommissionens arbete har inneburit att balansera den beskrivningen med samiska erfarenheter och berättelser, samt nyare forskning. Dessa bidrag utmanar och fördjupar den bild som ofta ges av Sverige. Det som framträder är en process från ömsesidigt fruktbara utbyten och handel mellan autonoma samhällen, till ett ensidigt övertagande av land understött av en forskning som betraktade samerna som en relikt, en underlägsen art. Samerna har, precis som alla medborgare i Sverige, fått del i det välstånd som växte fram under 1900-talet, genom allmänna satsningar. Men det har skett till ett oproportionerligt högt pris. Det är resurser som finns på och i samiska marker och vatten som bekostat den svenska välfärden. Utvinningen av dessa resurser har inte skett i samråd eller överenskommelser, utan skett ensidigt av och för svenska intressen. Sanningskommissionen ser är ett mönster av en politik som varit – och är – ömsom förrädisk, nonchalant, nedlåtande välvillig och som bedrivs med det övergripande målet att gynna industri, näring och nöje i den södra delen av landet. Konsekvenserna för samers liv är att drabbas av förminskande och ignoreras i en politik som svänger bortom deras kontroll och som ställt grupper mot grupper. Man bär på en tung börda av uteblivna erkännanden från det offentliga Sverige. Slitna av samråd, ständiga exploateringar, inre splittring, ett systematiskt nedmonterande av samiska språk, daglig strid för de enklaste rättigheter. Men också en

stor stolthet och djup tillhörighet till plats och sammanhang som samer.

Samerna som levt och lever i Sverige har delvis ställts utanför den demokratiska utvecklingen som kommit andra medborgare till godo och som de, liksom alla andra, kämpat för att uppnå. Rättigheter som andra svenska medborgare kan ta för givna, fråntogs samer och fortsätter att ifrågasättas.

Sanningskommissionens arbete måste bli starten och vägen fram mot upprättelse och ett livskraftigt Sápmi, vilket berikar alla i Sverige. Den förlust av samisk kultur och språk som rapporten visar är en förlust för hela landet. Sverige blir ett starkare och tryggare land när vi inkluderar kunskap och kultur från alla folk. Med denna rapport hoppas vi att respekt för samers roll i att forma Sverige och ett erkännande av deras rättigheter som Europas enda urfolk kommer att befästas i politik, lag och utbildning och göra vårt land både mer rättvist och mer hållbart i den framtid vi gemensamt står inför.

Lena Nyberg Anna-Lill Drugge Patricia Fjellgren Gunlög Fur Marie B. Hagsgård Marianne Liliequist Bertil Marklund Jonas Monié Nordin Krister Stoor Laila-Susanne Vars

Sammanfattning

Sanningskommissionens uppdrag och kartläggning

Sanningskommissionen för det samiska folket tillkom efter initiativ från det samiska folket. Samiska riksungdomsförbundet Sáminuorra krävde redan 2008 att en kommission skulle tillsättas för att granska statens historiska agerande gentemot det samiska folket. Efter initiativ från Sametinget 2019 inrättade regeringen Sanningskommissionen i juni 2021. Arbetet påbörjades först i juni 2022 då ledamöter utsetts. Sametinget genomförde ett förberedande arbete inför inrättandet där en rad områden som skulle kunna granskas identifierades.

Kommissionen gavs ett brett mandat att kartlägga och granska den politik som förts gentemot samer och dess konsekvenser för det samiska folket i dag. Sanningskommissioner skiljer sig från andra statliga utredningar eller kommittéer genom att de har ett bredare mandat, en mer långtgående uppgift och en högre grad av självständighet. Uppgiften är att sätta händelser i det förflutna och pågående statlig politik i ett strukturellt sammanhang och det kan ses som början på en process som ska förändra relationen mellan två parter. Utgångspunkten är att minska den ojämlikhet som skadat relationen och som fått konsekvenser för både minoriteten och majoriteten.

Motsvarande granskningsprocesser rörande statens agerande mot samer har pågått parallellt i Norge och Finland efter samiska initiativ. I Norge har Stortinget därefter riktat en officiell ursäkt till det samiska folket. Diskussioner om en ursäkt pågår i Finland.

Sanningskommissionen för det samiska folkets uppdrag har varit att • kartlägga och granska den politik som förts gentemot det samiska

folket, och relevanta aktörers agerande vid genomförande av den

politiken,

• synliggöra och sprida kunskap om samernas erfarenheter samt öka

den allmänna förståelsen för samernas historia och för hur historiska oförrätter påverkar dagens villkor för samerna samt sprida kunskap om kommissionens slutsatser om konsekvenserna av den förda politiken, samt

• lämna förslag till åtgärder för att bidra till upprättelse och främja

försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle.

Det har inte ingått i uppdraget att granska Svenska kyrkan och dess roll efter den 1 januari 2000 (då den skildes från staten) eller att kartlägga och analysera rätten till renskötsel och därtill knutna rättigheter. Enskilda förövare eller enskilda som utsatts får inte identifieras. Kommissionen får inte heller lämna förslag till grundlagsändringar eller författningsändringar inom (den numera nedlagda) Renmarkskommitténs uppdragsområden.

Sanningskommissionens har prioriterat att granska perioden från 1600-talet och fram till i dag och särskilt fyra huvudområden: • Lagstiftning och gränsdragningar rörande mark och vatten med

mera (området innefattar även exploatering av naturresurser) • Tvångsförflyttningar av samer • Renskötselrätten (särskilt konsekvenserna av 1928 års renbeteslag) • ”Lapp-ska-vara-lapp”-politiken, rasbiologin och skingring av det

samiska kulturarvet (området innefattar även språk- och skolpolitik)

Dessa områden kompletterades och utökades efter genomgången av samers vittnesmål och berättelser och frågor om diskriminering, ohälsa och majoritetssamhällets bristande kunskaper tillkom.

Sanningskommissionen har genomfört ett stort antal samtalsmöten för att sprida information om uppdraget samt att förankra kommissionens arbete hos det samiska folket och att skapa dialog. Särskilda fokusgruppintervjuer har genomförts. Dialog har förts med en referensgrupp med företrädare från samiska civilsamhällesorganisationer och med en styrgrupp med företrädare från de politiska partierna i Sametinget. Närmare 300 personliga berättelser har samlats in genom intervjuer och skriftliga berättelser.

Sanningskommissionens uppdrag redovisas i tre delar som tillsammans utgör en helhet. En forskningsantologi, Marken, vattnet, tankarna – Konsekvenser för samer av svensk politik, med ett 30-tal vetenskapligt granskade artiklar presenterades den 4 mars 2026.

En berättelsevolym, ”Jag ber marken tyst om lov”, med lämnade berättelser till Sanningskommissionen, ger en tematisk beskrivning av enskildas erfarenheter. I denna slutrapport ges en historisk bakgrund, en analys av konsekvenserna av den förda politiken samt en redovisning av Sanningskommissionens uppmaningar och förslag och ska bidra till upprättelse, försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle.

Det samiska folkets rättigheter och rättsliga status

Samerna är EU:s enda erkända urfolk. En vanlig definition av urfolk är att de härstammar från folkgrupper som bodde i ett land eller i ett geografiskt område som vid tiden för erövring, kolonisation eller när nuvarande statsgränser fastställdes. Utmärkande för ett urfolk är viljan att bevara, utveckla och överföra sin etniska identitet, kultur och sina sociala institutioner och brukandet av sin traditionella livsmiljö till framtida generationer. Samerna har en lång historisk anknytning till de marker där de bedrivit och fortfarande bedriver sina näringar och utövar sin kultur. Relationen går tillbaka till tiden långt före nationalstaternas bildande.

Sveriges internationella förpliktelser i relation till det samiska folket framgår av en rad konventioner från FN respektive Europarådet. Sverige har också röstat för FN:s deklaration för urfolks rättigheter i FN:s generalförsamling 2007. Artikel 27 i konventionen och medborgerliga och politiska rättigheter har särskild betydelse för skyddet av samerna. Det samiska folket får inte förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, bekänna sig till och utöva sin egen religion och använda sitt eget språk. Samernas skydd som urfolk är mer omfattande än för andra grupper i Sverige eftersom de omfattas av folkrättens regler om ”folk” och rätten till självbestämmande.

Inom ramen för FN:s och Europarådets granskning av Sveriges efterlevnad av åtagandena har upprepad kritik framförts, bland annat rörande samers rätt till inflytande och självbestämmande, brister i

respekt för samers bruk av traditionella marker, skyddet mot diskriminering och rasism och rätten till språk, kultur och hälsa.

Riksdagen fastslog 1977 att samerna har en särställning i Sverige. Enligt riksdagen ska samerna ges möjligheter att ge uttryck för en egen språklig och kulturell identitet. Sedan 2011 finns ett särskilt skydd för samer i egenskap av folk i grundlagen. Det samiska folkets möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas (1 kap. 2 § sjätte stycket regeringsformen). Den samiska rätten till självbestämmande har i Sverige utvecklats genom utformandet av Sametinget som inrättades 1993. Sametingets mandat att fatta beslut i frågor är dock begränsat.

En del samer i Sverige har renskötselrätt. Att bara vissa samer har denna rätt i dag är resultatet av kronans/statens historiska reglering av samers livsförutsättningar. Renskötselrätten är en särskild bruksrätt till fastighet, som är grundad på urminnes hävd till viss mark och ger samer rätt att använda marker till renbete, jakt och fiske med mera. Rätten regleras i rennäringslagen (1971:437). Rätten utgör också egendom enligt 2 kap. 15 § regeringsformen och har motsvarande egendomsskydd som äganderätten. Inom sektorslagstiftning, såsom i skogsvårdslagen (1979:420) och miljöbalken (1998:808), finns särskilda bestämmelser om den hänsyn som ska visas renskötseln vid annan markanvändning.

I december 1999 erkände riksdagen även samerna som en av fem nationella minoriteter. Enligt lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk gäller särskilda regler för samer, bland annat rätt till inflytande i alla frågor som berör dem. Det allmänna ska främja samers möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i och barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt. Inom förvaltningsområdet för samiska gäller särskilda regler.

För att stärka samernas inflytande över sina angelägenheter ytterligare infördes 2022 en konsultationsordning. Lagen (2022:66) om konsultation i frågor som rör det samiska folket innebär att regeringen och statliga förvaltningsmyndigheter samt regioner och kommuner är skyldiga att konsultera samiska företrädare innan beslut fattas i ärenden som kan ha särskild betydelse för samer.

Sanningskommissionens slutsatser

Sanningskommissionens bedömning i ansvarsfrågor

Staten – riksdag, regering och myndigheter – och i vissa fall Svenska kyrkan bär ett ansvar för politik och beslut som inneburit att samers rättigheter åsidosatts och människor utsatts för kränkningar, enskilt och som grupp. Dessa övergrepp och dess konsekvenser behöver erkännas av statens företrädare. I det fortsatta ansvarstagandet ingår att nu verka för gottgörelse för den skada som det samiska folket och enskilda samer orsakats, samt verka för en politik som inte upprepar dessa oförrätter.

Det samiska folkets förlust av marker och självbestämmande

Sanningskommissionens kartläggning visar att urfolket samerna i dag har stora utmaningar i att bevara och utveckla sin kultur som en direkt konsekvens av svenska statens tidigare och nuvarande politik. Granskningen av historisk forskning och insamlingen av erfarenheter som relaterats av samer i skrift, intervjuer och samtal visar att staten Sverige ensidigt bemäktigat sig egendomsrätt över stora delar av samiskt land.

Självständiga samiska samhällen som i historisk tid levt, brukat och värnat om mark och vatten och format en egen kultur med egna lagar och språk blev alltmer trängda av anspråk från omkringliggande stater. Från att ha utgjort självständiga samhällen utraderades samisk autonomi i synnerhet från andra hälften av 1700-talet och in på 1800-talet genom aktiva statliga politiska beslut, men också genom statens underlåtenhet att agera när regionala och lokala instanser och tjänstemän inkräktat på samers rätt till bruk av mark och vatten, på sätt som gynnade svenska staten, statliga bolag, samt enskilda och privata exploatörer.

De tidigaste kontakterna mellan svenska riket och självständiga samiska samfälligheter, identifierade som byar i svenska källor, bestod av handel och erläggande av skatt som samerna tycks ha uppfattat som en ersättning för kronans erkännande och skydd av samernas marker. Samisk sedvanerätt erkändes också av häradstingen och lokal lag tillämpades för att avgöra tvister, på liknande sätt som i övriga riket.

Den svenska kronan började redan på 1600-talet egenmäktigt göra anspråk på samiskt land som del av svenskt territorium. Genom proklamationer och direkt uppmuntran till icke-samisk inflyttning förklarades samiskt land tillhöra kronan. Under slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet inleddes systematiska fördrivningar av nomadiserande samer i Mellansverige. Samer som vägrade flytta tvingades bli bofasta.

Erkännande av samisk rätt till mark i form av lappskatteland, skattefjäll och samisk sedvana när det gällde bruk av mark och vatten började eroderas vid mitten av 1700-talet då domsrätt flyttades från lokala ting till regionala och kronan överlät, utan konsultation, åt länsstyrelserna att besluta i frågor om samiska landrättigheter.

Under 1800-talet drogs en odlingsgräns för att skydda samisk bosättning och näringsidkande, men denna överskreds fortlöpande under århundradet och den rätt samerna hade till marken försvagades ytterligare. Odlingsgränsen 1867 gällde bara Väster- och Norrbotten. Den var en bekräftelse, fast över ett mindre område, av lappmarksgränsen 1749. Staten hanterade under denna tid och framgent skogsmark och mineralfyndigheter som kronomark med statlig rätt att ensidigt fördela denna till såväl enskilda som bolag, genom avvittringar, koncessioner och vattenkraftsutbyggnad.

I de allra flesta fall har kommissionen inte kunnat finna att denna marköverföring och dessa ingrepp skedde med samernas medgivande. I skogssamiskt område finns exempel på att lappfogdar informerat samerna om förändringar då rätt till lappskatteland omvandlades till renbetesrätt.

Samer som tvångsförflyttades tvingades lämna sina boplatser, flyttleder och betesmarker och banden till markerna bröts. Samiska familjer som redan bodde i områden dit de tvångsförflyttade hänvisades, trängdes undan och många förlorade möjligheten att fortsätta leva traditionellt samiskt liv på marker de och deras förfäder nyttjat. De påtvingat bofasta samerna i Mellansverige förefaller många gånger ha förlorat sina samiska traditioner under 1900-talet trots kamp och motstånd.

Intervjuer och historiska utsagor visar att samer motsatt sig denna omvandling och att förhandlingar förts enbart på svenska vilket omöjliggjort för samiska rättighetsinnehavare att på likvärdigt sätt delta och hävda sin rätt.

Som en konsekvens av statens politik har samer tvingats flytta från områden de brukat och bebott sedan urminnes tid och förutsättningarna för samiska näringar och traditionellt samiskt bruk av marken, inklusive jakt och fiske, har underminerats, försvårats eller helt gått förlorade. Detta är särskilt allvarligt då för samer då deras andliga och kulturella tillhörighet är starkt förknippad med marken.

Sanningskommissionen föreslår därför åtgärder för att komma till rätta med denna ursprungliga förlust av kopplingen till mark och vatten samt samiskt självbestämmande.

En nedsättande syn på samer

Hanteringen av samiska landrättigheter förstärktes och förvärrades av en ideologi som betraktade samer som lägre stående och därför varken förtjänta eller kapabla till samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. För de som betraktades som ”riktiga samer” innebar det administrativa skapandet av samebyar i kombination med en paternalistisk politik ett påtvingat husbondevälde och kollektivisering av renskötseln vilket undantog samer från den demokratiseringsprocess som övrig befolkning tillkämpat sig. Detta i sin tur har fått konsekvenser som inneburit sämre utbildning för samer, språkförlust och den rasbiologiska forskningens inverkan på enskilda och familjer.

Okunskapen om detta är stor bland landets övriga befolkning och har bidragit till att en begränsande och nedsättande syn på samer kunnat fortsätta att genomsyra politiken och det svenska samhället. Sanningskommissionen föreslår därför åtgärder för att komma till rätta med konsekvenser av den nedsättande synen på samer och för att stärka samiska språk, samisk kunskap och kultur samt kunskapen om samer och samisk kultur.

En uppdelning av det samiska folket

Statens politik att ensidigt knyta det samiska till samebyn och att avgränsa renskötseln som en näring har fått förödande konsekvenser för samerna som urfolk. Denna politik skiljer sig åt från den som förts i de andra nordiska länderna och har gjort samernas situation på Sápmis svenska delar annorlunda än i övriga Norden. En särskild konsekvens

av statens ensidiga omdefiniering av samiska markrättigheter och kategorisering av samer i olika grupper är att olika grupper och individer behandlats på olika sätt på en rad olika områden, som när det gäller rättigheter till traditionella marker, utbildning och språkanvändning, krav på assimilering med mera. Denna uppdelning har lett till svåra motsättningar inom det samiska samhället. För de samer som hamnade utanför samebyarna har den för urfolk så avgörande kopplingen mellan mark, världsbild och kunskapssystem genom svensk politik brutits. För de samer som tvingades in i lappbyar och nomadskolor ledde politiken till kontroll och segregering. Sanningskommissionen föreslår därför åtgärder rörande självbestämmande och för att motverka splittring.

Diskriminering av samer

Den historiska uppdelningen av samer och den splittring som följde har i sin tur har lett till en mängd diskriminerande situationer och processer som påverkar samer ända in i nutid och som påverkat samers hälsa, möjligheter att föra sitt kulturella arv vidare och som inneburit en fortsatt diskriminering.

Kommissionen har följt Svenska kyrkans försoningsarbete och konstaterar att kyrkan, som del av staten, spelade en aktiv roll i att undertrycka samiska religiösa och kulturella praktiker och i den försvensknings- och assimileringspolitik som berövade många samer samhörighet med förfäders arv, språk och kultur. Kommissionen lyfter också statens och kyrkans roll i förskingring av samiska kulturarv genom såväl aktiva beslut som okunskap och ointresse.

Okunskapen om samers historiska koppling till mark och vatten och särskilda kultur och språk bland majoritetsbefolkningen, politiska företrädare och tjänstemän har lett till och leder fortsatt till segregerande och diskriminerande politik. Sanningskommissionen föreslår därför åtgärder som rör språk, utbildning, hälsa, kulturarv och diskriminering.

Samers mänskliga rättigheter förverkligas inte

Försök att åtgärda missförhållanden och förbättra relationen mellan samer och Sverige har tidigare gjorts av både samiska och svenska

företrädare. Ett ifrågasättande av samepolitiken har alltid förekommit initierat av främst samiska, men också svenska företrädare. Samer var drivande i framförhandlandet av FN:s urfolksdeklaration och Sverige var en av de första stater som anslöt sig till den. Upprepade granskningar av FN:s övervaknings- och expertmekanismer, som bekräftas av Sanningskommissionens granskning, visar att Sverige inte fullgjort sina förpliktelser och genom det missar att adressera eskalerande problem (diskriminering, hot, exploateringar, klimatpåverkan), men också att Sverige misslyckas med att leva upp till de förväntningar som finns hos stora delar av det svenska folket om respekt för mänskliga rättigheter, jämställdhet och rättssäkerhet och som finns stadfästa i grundlagen. Sanningskommissionen föreslår därför åtgärder så att Sverige som stat ska erkänna en orättfärdig politik och fullgöra de utfästelser som finns i grundlag och internationella förpliktelser.

Uppmaningar till handling

Sanningskommissionen för det samiska folket riktar följande uppmaningar till regeringen, Svenska kyrkan och andra aktörer.

Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar Sveriges riksdag och regering att säkerställa respekt för det samiska folkets status som urfolk, genom att:

1. erkänna att den svenska nationen har grundats på land som till-

hör två folk – samer och svenskar – och att delar av detta land också har sina samiska namn och utgör samiskt kulturarv;

2. erkänna och synliggöra att Sápmi/Saepmie/Sábmie/Sábme sträcker

sig över dagens nationsgränser och säkerställa bibehållen samisk sammanhållning och rörelsefrihet över dessa gränser;

3. erkänna naturens, markernas och vattnets odelbara relation till

det samiska folkets kultur i enlighet med artikel 27 i FN konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, samt;

4. slutföra processen för att Sverige ska ratificera ILO-konvention

nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder.

Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar regeringen att skydda och främja samers mänskliga rättigheter, genom att:

5. fullt ut implementera grundlagens bestämmelser, FN:s urfolks-

deklaration samt Sveriges internationella åtaganden om grundläggande mänskliga rättigheter, så att samer uppnår effektiv (reell) jämlikhet med övrig befolkning, samt;

6. undanröja strukturer i Sverige som förhindrar förverkligandet av

samers likabehandling och mänskliga rättigheter.

Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar regeringen erkänna historiska oförrätter och aktivt verka för upprättelse och försoning, genom att:

7. erkänna de historiska oförrätter, övergrepp och kränkningar som

Sanningskommissionens granskning visar och den skada detta

inneburit för det samiska folket. Ursäkten ska följas av handling.

En särskild ursäkt måste skyndsamt riktas till äldre samer som tvingats in i nomadskola, arbetsstuga, skolhem eller som på annat sätt utsatts för kränkning eller övergrepp;

8. inleda en dialog med Sametinget och det samiska civilsamhället

om hur en fortsatt nationell kraftsamling för upprättelse och försoning ska utformas;

9. i dialog med Sametinget och det samiska civilsamhället utforma

en officiell ursäkt för den skada och orätt som skett mot det samiska

folket. En särskild ursäkt måste skyndsamt riktas till de äldre samer som tvingats in i nomadskola, arbetsstuga, skolhem eller som på annat sättutsatts för kränkning eller övergrepp;

10.erkänna och ta ansvar för en splittrande politik som genom lag-

stiftning, utbildningspolitik och förvaltningsbeslut delat upp samiska grupper och individer;

11.ta ansvar för att utreda statens politik och dess konsekvenser i

områden där allvarliga konflikter drabbar samer inom och utanför samebyar;

12.inleda förhandlingar mellan staten och parter för att skapa förut-

sättningar för statlig gottgörelse och insatser som kan minska motsättningar och splittring och möjliggöra för alla samer att utöva sin kultur;

13.inrätta ett nationellt kunskapscenter för upprättelse och försoning

för att förvalta material från och sprida kunskap om det som fram-

kommit i Sanningskommissionens granskning, samt; 14.inrätta en självständig mekanism för att följa upp efterlevnaden

av de av Sanningskommissionen lämnade uppmaningar och för-

slag och de insatser som preciseras tillsammans med Sametinget

och det samiska civilsamhället.

Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar regeringen att vidta åtgärder för att höja kunskapsnivån i Sverige om det samiska folkets historia, samhälle, språk och kultur, genom att:

15.initiera ett kunskapslyft hos den breda allmänheten i Sverige

för att öka kunskapen om samisk kultur, historia och urfolksrättigheter;

16.stärka lärarutbildning och fortbildning med obligatoriska moment

om samiska förhållanden, urfolksrätt och Sveriges internationella

åtaganden; 17.säkerställa att alla elever i grund- och gymnasieskolan tillägnar sig

grundläggande kunskaper om urfolket samernas historia, kultur

och rättigheter, i enlighet med krav som tydligt ska framgå av styr-

dokumenten för grund- och gymnasieskolan, samt; 18.säkerställa att samiska perspektiv ges utrymme i utbildningsyste-

met och i samhällets gemensamma arenor. Produktion av kunskap,

media och kultur som berör samer ska ske med samisk kompetens

och samiskt inflytande; 19.säkerställa att svenska myndigheter och övriga förvaltare av natio-

nella och samiska frågor tillvaratar och respekterar samiska kom-

petenser och att samer har reellt inflytande i dessa verksamheter,

samt;

20.säkerställa att samtliga myndigheter och övriga aktörer som för-

valtar frågor som berör det samiska folket har de kunskaper som

krävs för uppdraget.

Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar följande aktörer att erkänna historiska oförrätter och aktivt verka för upprättelse och försoning, genom att:

21.kommuner och regioner, och särskilt de i samiskt förvaltnings-

område, vidtar åtgärder för upprättelse och försoning med det samiska folket;

22.myndigheter och offentligt finansierade verksamheter tar aktivt

ansvar för sin historiska relation till det samiska folket och vidtar

åtgärder för upprättelse och försoning, samt; 23.Svenska kyrkan tar fullt ansvar för de oförrätter, övergrepp och

kränkningar man varit delaktiga i och erkänner och tar ansvar för

de ekonomiska fördelar som kyrkan direkt eller indirekt åtnjutit

genom statens/kronans övertagande av samiska skatteland.

Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar regeringen att motverka rasism och diskriminering mot samer, genom att:

24.stärka det långsiktiga arbetet mot rasism och diskriminering

som riktas mot samer.

Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar regeringen att säkerställa alla samers rätt att utöva sin kultur på traditionella samiska marker, genom att:

25.kompensera det samiska folket för den historiskas skuld som sta-

ten/kronan förorsakat det samiska folket för förlusten av rättig-

heter till skattelanden. Kompensation för dessa oförrätter avse-

ende samers rätt till sina traditionella marker ska ges genom att

regeringen ser till att kommissionens uppmaningar och förslag om mark genomförs;

26.säkerställa att pågående undanträngning av renskötselrätten och

samiskt kulturutövande på traditionella samiska marker i enlighet med urfolksrätten och Sveriges internationella åtaganden rörande mänskliga rättigheter upphör;

27.säkerställa att de samer som i dag inte är medlemmar i samebyarna

ges möjlighet att utöva sin samiska kultur på traditionella samiska

marker i enlighet med urfolksrättens principer och Sveriges internationella åtaganden;

28.säkerställa att de samiska renskötarnas rätt att bedriva renskötsel

i koncessionssamebyarna på traditionella samiska marker sker ut-

ifrån urfolksrättens principer och Sveriges internationella åtagande

om mänskliga rättigheter, och att regeringen motverkar konflikter inom koncessionssamebyarna;

29.säkerställa skogssamebyarnas rättigheter till jakt och fiske och rätt

till ersättning för upplåtelse av nyttjanderätter på statens mark ut-

ifrån urfolksrättens principer och Sveriges internationella åtagande

om mänskliga rättigheter; 30.säkerställa att renskötselrätten behandlas likvärdigt med andra

bruksrätter i Sverige i enlighet med egendomsskyddet i regeringsformen och Sveriges internationella åtaganden avseende mänskliga rättigheter. Medlemmar i samebyar ska i lagstiftning ges samma skydd för och självbestämmande över renskötselrätten som andra innehavare av bruksrätter till mark har;

31.säkerställa att statliga bolag och Statens fastighetsverk genomför

human rights due diligence, planerar verksamheten med respekt för

samers mänskliga rättigheter samt att staten gottgör de kränkningar

som kan ha orsakats genom affärsverksamheten; 32.säkerställa att beslutsfattare som hanterar frågor om traditionella

samiska marker har utbildning i samiska rättigheter och samisk kultur, inklusive renskötsels förutsättningar, samt i hur samråd och konsultationer genomförs i nära och effektivt samarbete med det samiska folket;

33.säkerställa att förvaltningen av världsarvet Laponia permanentas; 34.säkerställa att nationalparker och naturreservat på statlig mark

inom traditionella samiska marker skyddar både värdefull natur

och den samiska kulturen inklusive renskötseln och att alla samer

på lokal nivå ges möjlighet att effektivt delta i förvaltningen av dem på motsvarande sätt som i Laponiaförvaltningen;

35.säkerställa att miljökonsekvensbeskrivningar utformas så att alla

konsekvenser och effekter av betydelse som följer av exploatering

av mark för samisk kultur, språk, kulturarv och renskötsel, såsom

kumulativa effekter och effekter på landskapsnivå, framgår, samt; 36.säkerställa att traditionell samisk kunskap systematiskt beaktas

och integreras i konsekvensutredningar som rör traditionella samiska marker.

Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar regeringen att säkerställa det samiska folkets rätt till självbestämmande, genom att:

37.fullt ut implementera samiskt självbestämmande i enlighet med

urfolksdeklarationen och innebörden av artikel 1 och 27 FN:s kon-

vention om medborgerliga och politiska rättigheter, samt samers

rätt till effektivt inflytande i enlighet med lagen om nationella mino-

riteter och minoritetsspråk och konsultationslagen; 38.införa principen om fritt och informerat förhandssamtycke i lag,

samt; 39.säkerställa det samiska folkets självbestämmande över sitt mate-

riella och immateriella kulturarv och inflytande i förvaltning av detta.

Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar regeringen att säkerställa samiskt politiskt inflytande och öka det samiska folkets självbestämmande i frågor som rör urfolket, genom att:

40.stärka målskrivningar för politik rörande det samiska folket; 41.stärka Sametinget självbestämmande och resurser; 42.uppföra en parlamentsbyggnad för Sametinget;

43.stärka samordningen av politiken rörande det samiska folket inom

Regeringskansliet, samt; 44.stärka kravet på redovisning av konsekvenser av förslag för det

samiska folket i utredningar som görs.

Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar regeringen att säkerställa samiskt självbestämmande över samiskt kulturarv, genom att:

45.självbestämmandet över det samiska kulturarvet ligger hos det

samiska folket och dess institutioner; 46.stärka kapaciteten för samiska kulturarvsinstitutioner så att det

samiska folket kan bevara, förvalta och utveckla sitt eget kulturarv; 47.stärka samiskt inflytande vid svenska institutioner som förvaltar

samiskt kulturarv samt främja pågående och framtida initiativ som

syftar till att säkerställa samiskt inflytande vid sådana institutioner, samt:

48.stärka skyddet av det samiska kulturlandskapet samt stärka samiskt

inflytande i förvaltningen av det samiska kulturlandskapet.

Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar regeringen och berörda offentliga aktörer att säkerställa återbördandet av mänskliga kvarlevor, genom att:

49.regeringen säkerställer att mänskliga kvarlevor från samer, som

fortfarande förvaras på svenska museer och institutioner, kan återbördas och att staten bär samtliga kostnader som uppkommer i samband med sådana processer, samt;

50.berörda offentliga aktörer undersöker i sina arkiv om samiska

kvarlevor, som samlats in för rasbiologisk forskning, överlåtits av dem till annan institution i Sverige eller i utlandet. Om så är fallet, ska sådana kvarlevor eftersökas hos institution som mottagit dessa.

Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar regeringen att säkerställa samiskt självbestämmande över samiskt kulturliv, genom att:

51.stärka kapaciteten för samiska konst- och kulturinstitutioner

och -verksamheter; 52.aktivt stimulera och stödja kulturpolitisk samverkan över nations-

gränserna; 53.stärka samiskt inflytande vid svenska institutioner som förvaltar

samiskt kulturliv samt främja pågående och framtida initiativ som

syftar till att säkerställa samiskt inflytande vid sådana institutioner; 54.samiska perspektiv ges utrymme i utbildningsystemet och i sam-

hällets gemensamma arenor. Produktion av kunskap, media och

kultur som berör samer sker med samisk kompetens och samiskt

inflytande, samt; 55.utforma satsningar som rör samiska barn och unga i kulturlivet

i enlighet med innehållet i FN:s barnkonvention artikel 30.

Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar regeringen att säkerställa stöd till revitalisering av samiska språk, genom att:

56.säkerställa en långsiktig språklig infrastruktur för de samiska språ-

ken genom språkstödjande funktioner och stödstrukturer inom

media, kultur, offentlig verksamhet och andra samhällssektorer,

som ett komplement till utbildningsinsatser, samt; 57.etablera en långsiktig språklig infrastruktur för samiska språk och

samisk pedagogik genom lokala språkcentrum, språkstödjande funktioner och andra resurser som kompletterar utbildningsinsatser och stärker språkens användning i vardagen.

Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar regeringen att vidta åtgärder för att stärka språkutbildning och övrig utbildning för samer, genom att;

58.säkerställa långsiktiga och tillräckliga resurser för undervisning

i och på samiska språk inom hela utbildningssystemet, från förskola till högre utbildning och vuxenutbildning;

59.stärka tillgången till utbildade lärare i samiska språk och samisk

kunskap genom riktade satsningar på lärarutbildning, vidareutbild-

ning och kompetensförsörjning; 60.utveckla och tillgängliggöra kvalitativa läromedel på samiska språk

och med samiska perspektiv, i nära samverkan med samiska före-

trädare och kunskapsbärare; 61.säkerställa att utbildning för samer utformas med reellt samiskt

inflytande, i enlighet med urfolksrätten och principen om självbestämmande;

62.stärka möjligheterna till flexibla och platsanpassade utbildnings-

former som möter samiska elevers och studenters olika livsvillkor, inklusive renskötselns förutsättningar, samt;

63.höja nivån på Sveriges åtaganden inom utbildning enligt del III

i den europeiska språkstadgan, så att skyddet hamnar på samma

nivå som för samiskan i Norge och Finland.

Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar regeringen att säkerställa samiska barns och ungdomars rättigheter, genom att:

64.säkerställa att samiska barn och ungdomar kan bli funktionellt

flerspråkiga i samiska språk och svenska, samt; 65.säkerställa att samiska barn och ungdomar kan utveckla en samisk

kulturell identitet och utöva sin samiska kultur.

Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar regeringen att säkerställa rätten till likvärdig hälsa för det samiska folket, genom att:

66.etablera en nationell struktur för att främja samers hälsa; 67.etablera likvärdig hälso- och sjukvård och socialt arbete med kapa-

citet att ge kulturell trygghet, samt; 68.ratificera artikel 13.2.c i den europeiska språkstadgan och imple-

mentera den i regioner och kommuner.

Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar regeringen att säkerställa genomförande av minoritetsrättigheter, genom att:

69.stärka de långsiktiga förutsättningarna för kommuner och regio-

ner som ingår i samiskt förvaltningsområde att utföra sina uppdrag

enligt lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritets-

språk, samt; 70.införa bestämmelser om tillsyn i lagen (2009:724) om nationella

minoriteter och minoritetsspråk.

71. Sanningskommissionen för det samiska folket uppmanar regeringen att bidra till upprättelse, främja försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle och att årligen rapportera till riksdagen hur kommissionens samtliga uppmaningar och förslag genomförts.

Oanes tjoahkkájgäsos

Duohtavuohtakommisjåvnå loahppaussjolma

Duohtavuohtakommisjåvnå árvvalibme åvdåsvásstádusá hárráj

Stáhtan – rijkabiejvijn, ráddidusán ja fábmudagájn – ja muhtem märráj Svieriga girkkon – la åvdåsvásstádus politihkas ja märrádusájs ma li nuppástam sámij rievtesvuodajt ja illastam ulmutjijt, ájnegattjan ja juohkusin. Stáhta åvdåstiddje vierttiji illastimijt ja illastimij båhtusijt dåbdåstit. Siján la dal åvdåsvásstádus barggat divádittjat vahágahttemav sámeálmmugij ja ájnegasj sámijda, dasi duodden hássat politihkav mij ij vaden illasta.

Sámeálmmuga massem ednamijs ja iesjrádálasjvuodas

Duohtavuohtakommisjåvnå kárttim vuoset udnásj sáme álggoálmmuk viertti rahtjat vaj ájmon adnet ja åvddånahttet ietjas kultuvrav, ja dát la njuolgos boados Svieriga stáhta duolásj ja dálásj politihkas. Guoradallam histåvrålasj åtsådimes ja tjoahkkim sámij vásádusájs – tjállagij ja ságájdahttemij baktu – vuoset Svieriga stáhta l iesjvähkuj åmastam riektáv ráddit stuorra åsijt Sámeednamis.

Iesjrádálasj sáme sebrudagá ma li histåvrålasj ájgen viessum Sámeednamin, adnám ja sujttim ednamijt ja tjátjijt, hábbmim ietjas kultuvrav ietjas lágaj ja gielaj, ena ienep gárttjoduvvin birástahtte stáhtaj rávkalvisájs.

Vájku dá sebrudagá lidjin iesjrádálattja de stáhta gádodij sáme iesjrádálasjvuodav – ienemusát 1700-lågo maŋep oases 1800-lågo miehtáj – aktijvalasj märrádusáj baktu, valla aj maŋásbiedjama baktu, gå stáhta ij la majdik dahkam gå dajvak ja bájkálasj virggeulmutja li gártjedahttám sámij riektáv adnet ednamijt ja tjátjijt. Dát la årrum ávkken Svieriga stáhtaj, stáhtalasj oassesiebrijda ja dasi duodden aktugasj ja priváhta dåjmadiddjijda.

Åvdemus aktavuohta Svieriga rijka ja iesjrádálasj sámesiebrij gaskan – ”byar” gåhtjodum Svieriga ádjagijn – sisanij oasestimev ja värrodimev. Gå värov máksin de sáme vuojnnet li adnám dav värov buohttidussan vaj Svieriga kråvnnå luluj dåbdåstit ja suoddjit sámij ednamijt. Dajvak dikke aj dåbdåstin sáme árbbedáhperiektáv ja bájkálasj láhka aneduváj rijdojt mierredittjat, sjimugis láhkáj nåv gåk Svieriga rijka ietjá bájkijn.

Svieriga kråvnnå juo 1600-lågon iesjvähkuj adnegådij Sámeednamav Svieriga rijkadajvvan. Svieriga kråvnnå anij guládusájt viehkken arvusmahtátjit dárrolattjajt årrut Sámeednamij. Dan láhkáj besaj sárnnot sáme ednam gulluj Svieriga kråvnnåj.

1700-lågo guovddelav Svieriga kråvnnå sirdij duobbmoriektáv bájkálasj dikkijs dajvak dikkijda. Dan maŋŋel rádedik dibdij lenastivrijda mierredit ássjijt ma gulluji sáme ednamriektájda. Dan láhkáj Svieriga kråvnnå bårråj sáme riektáv adnet ednamav värrolánndan (dárruj: lappskatteland) ja värroduoddarin (skattefjäll), dasi duodden sáme árbbedábev adnet ednamijt ja tjátjijt.

1800-lågon Svieriga stáhta sáddjimrájev (dárruj: odlingsgränsen) sátsaj vaj suoddjit sáme årojbájkijt ja äládusájt, mavas dát rádje jahketjuode miehtáj doajeduváj ja sáme ednamriektá ájn vil rasjoj. 1867 jagásj sáddjimrádje dåssjå val Väster- ja Norrbottenij gulluj. Stáhta dav sátsij vaj nanodit 1749 jagásj rájev (dárruj: lappmarksgränsen), valla gártjep guovllo lij dán bále. Stáhta l dát rájes adnám vuovddeednamav ja minerállagávnnusijt kråvnnåednamin ja dan diehti l aj riektáv anedam iesjvähkuj juogadit ednamav goappátjagá aktugattjajda ja oassesiebrijda – juogadimij, konsesjåvnåj ja tjáhtjefábmotsieggimij baktu.

Enamus bálij kommisjåvnnå ij la gávnnam duodastusájt ma vuosedi sáme guorrasin dájda ednamjuogadimijda. Vuovddesáme guovlojn gávnnuji buojkulvisá gånnå sunnde (dárruj: lappfogde) li diededam sámijt gå riektá värrolánndaj (dárruj: lappskatteland) ietjájduváj guododimriektáj (dárruj: renbetesrätt).

Sáme gudi bággosirddeduvvin hähttujin guodet ietjasa årromsajijt, gejnudagájt ja guohtomednamijt ja dan láhkáj tjanos ednamij doaddjuj. Sáme fuolke gudi juo årrun dajn bájkijn gåsi ietjá sáme bággosirddeduvvin, hähttujin jåhttåt dassta ja dan láhkáj massin ednamijt gånnå bessin árbbedábálattjat viessot ietjasa ájttegij láhkáj.

Ságájdahttema ja histåvrålasj giehto vuosedi gåktu sáme li vuosteldam dájt rievdadusájt, mavas sjiehtadallama li dárogiellaj dåjmaduvvam, ja dan diehti sáme älla bessam avtaárvvusattjat oassálasstet sjiehtadallamijda, e ga bessam tjuottjodit ietjasa riektáv.

Stáhta politihka diehti sáme li bággosirddeduvvam bájkijs majt li adnám ja gånnå li viessum álggodålusj ájges. Sáme äládusá ja sáme árbbedábálasj adnem ednamis, aktan viejddimijn ja guollebivddemijn, li dan diehti nuppástuvvam, árrusam jali ållu masseduvvam. Dát la vahágis vijor, ájnnasit sámijda, gå sij li nåv garrasit tjanádum ednamij, goappátjagá vuojŋŋalattjat ja kultuvralattjat.

Duohtavuohtakommisjåvnnå oajvvat dan diehti biedjamdagojt vaj buohttit dáv massemav.

Nuppástiddje vuojnno sámijda

Ideologiddja mij anij sámijt vuolep dássen nannij giehtadimev sáme ednamrievtesvuodajs ja värránij gå sáme dan ideologidja milta ettjin ánssida jali buvte adnet sämmi rievtesvuodajt ja välgojt gå ietjá viesajdiddje. Sij gudi aneduvvin ”oalle sábmen” nággiduvvin stáhtas dagádum tjieldijda, gånnå oadtjun boanndirievtesvuodav ja gånnå ällosujtto aktisattjan sjattaj. Svieriga ietjá álmmuk lidjin oajbbum demokratidja åvdås, mavas stáhta áhttjelasj politihkka tjuoldastij sámijt dat prosessas. Båhtusa dássta li årrum nievrep åhpadus sámijda, giellamassem ja nállebiologalasj åtsådibme ájnegasj sámijs ja sáme fuolkijs.

Svieriga ietjá álmmugin la vádna diedo dan birra ja dan diehti binnediddje ja nuppástiddje vuojnno sámijda la vil uddnik viesso Svieriga politihkan ja sebrudagán. Duohtavuohtakommisjåvnnå oajvvat dan diehti biedjamdagojt vaj divvot båhtusijt dát vuojnos ja nannit sáme gielajt, sáme árbbediedojt ja sáme kultuvrav, dasi duodden nannit diedov sámij ja sáme kultuvra birra.

Sieradibme sáme álmmugis

Gå stáhta tjanáj sámevuodav tjieldijda ja ráddjij ällosujtov aktugasj äládussan, de båhtusa sámijda álggoálmmugin sjaddin håhkkånibmen. Svieriga politihkka sierran ietjá Nuorttarijkaj politihkas, ja dan diehti sámij vijor Svierigin sierran sáme vidjuris ietjá Nuorttarijkajn. Juohkusa ja ájnegattja li moatte láhkáj giehtadaláduvvam moattelágásj vidjurijn, buojkulvissan ássjijn gånnå l sáhka árbbedábálasj ednamrievtesvuodas, åhpadusájs ja giellaadnemis, bággoassimilerimis ja vil enap. Dát la sierralágásj boados Svieriga stáhta avtabelak politihkas, mij ietjájdahtij

sáme ednamrievtesvuodav ja sieradij sámijt moatte juohkusij. Dát sieranibme la buktám garra rijdojt sáme sebrudahkaj. Álggoálmmugij väráltdádjadus ja diehtovuogádahka li tjanádum ednamij. Svieriga politihkka la doadjám dav tjanádusáv dajda sámijda gudi tjieldijs ravggiduvvin. Sämmi politihkka sujnnij ja ieredij dajda sámijda gudi nággiduvvin tjieldijda (dárruj: lappbyar) ja jåhtteskåvlåjda (dárruj: nomadskolor). Duohtavuohtakommisjåvnnå oajvvat dan diehti biedjamdagojt vaj ådåsis tsieggit iesjrádálasjvuodav ja vuosteldit sierranimev.

Nuppástallam sámijs

Juogadibme sámijs ja tjuovvovasj sierranibme álgadij prosessajt ma li dálásj rádjáj nuppástallam sámijt, ja dá vidjura vil uddnik vájkut sámij varresvuodav ja máhttelisvuodav buktet kultuvralasj árbev boahtte buolvajda.

Kommisjåvvnå l guorram Svieriga girkko såbadimbargov ja gávnnam girkko – stáhtas oassen – dåjmalalattjat duolmoj sáme vuojŋŋalasj ja kultuvralasj dábijt. Girkko oassálastij aj dárojduhttemja assimilerimpolitihkkaj mij biejstij måttij sámij aktisasjvuodav ájttegij árbijn, gielajn ja kultuvrajn.

Kommisjåvnnå aj bajet stáhta ja girkko skidárdimev sáme kultuvrraárbes, goappátjagá aktijvalasj märrádusáj baktu ja diehtoja miellavánesvuoda diehti.

Ieneplåhkoálmmuga, politihkalasj åvdåstiddjij ja virggeulmutjij diehtovádne ássjijn gånnå l sáhka sámij tjanos ednamij ja tjáhtjáj la buktám politihkav mij la nuppástallam ja ieredam sámijt ja vil uddnik nuppástallá ja ieret sámijt. Duohtavuohtakommisjåvnnå oajvvat dan diehti biedjamdagojt ma gulluji giellaj, åhpadussaj, varresvuohtaj, kultuvrraárbbáj ja nuppástibmáj.

Sámij ulmusjrievtesvuohta ij duohtan sjatta

Goappátjagá sáme ja Svieriga åvdåstiddje li gähttjalam divvot vierrevuodajt ja buoredit gasskavuodav sámij ja Svieriga gaskan. Ienemusát sáme åvdåstiddje – valla aj Svieriga – li álu lájttám sámepolitihkav.

Sáme lidjin vuojediddje sjiehtadaládijn AN:a álggoálmmukdiedádusás (dárruj: FN:s urfolksdeklaration), ja Svierik lij akta vuostasj stáhtajs gudi säbrrin dasi.

AN:a gähttjo- ja tjiehppedåjmaj guoradallama – aktan Duohtavuohtakommisjåvnå guoradallamijn – vuosedi Svierik ij la ietjas välgojt ållidam. Dajna Svierik ij tjalmájduhte sjadde gássjelisvuodajt (nuppástallamav, nihtojt, ávkástallamav, dálkádakrievddamav), ij ga vieleda vuodolága njuolgadusájt ulmusjrievtesvuoda, buohtaárvo ja riektásihkarvuoda hárráj, vájku stuor oasse Svieriga álmmugis dav vuorddá.

Duohtavuohtakommisjåvnnå oajvvat dan diehti biedjamdagojt vaj Svierik stáhtan galggá dåbdåstit rievtugahtes politihkav ja ållidit vuodolága ja rijkajgasskasasj välgojt.

Gåhttjoma

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju Svieriga ráddidusáv, Svieriga girkkov ja ietjá dåjmadiddjijt barggat boahtte gåhttjomij milta.

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju Svieriga rijkabiejvijt ja ráddidusáv vieledit sáme álmmuga stáhtusav álggoálmmugin, boahtte biedjamdagoj milta:

1. dåbdåstit Svieriga nasjåvnnå l vuododum ednamin mij gullu

guovte álmmugij – sámijda ja láttijda – ja dán lándan li bájke majn li ietjasa sáme namá ja da li sáme kultuvrraárbbe;

2. dåbdåstit ja tjalmostahttet Sábme gåbttjå ednamav mij oabllán

udnásj nasjåvnåj rájij rastá, dasi duodden bisodit sáme aktisasjvuodav ja jåhtemfriddjavuodav daj rájij rastá;

3. dåbdåstit sámekultuvra tjadno luonnduj, ednamijda ja tjáhtjáj ij

la juogedahtte, nåv gåk tjuodtju AN:a konvensjåvnån viesajdiddjalasj

ja politihkalasj rievtesvuodaj birra, 27. artihkkalin; 4. gärggat prosessav vaj Svierik galggá 169. ILO-konvensjåvnåv

nanustahttet, iesjstivrrijiddje lándaj álggoálmmugij ja máttarálmmugij birra.

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju Svieriga ráddidusáv suoddjit ja åvdedit sámij ulmusjrievtesvuodav, boahtte biedjamdagoj milta:

5. dievvasit ållidit vuodolága märrádusájt, AN:a

álggoálmmukdiedádusáv ja Svieriga rijkajgasskasasj välgojt vuodulasj ulmusjrievtesvuoda hárráj, vaj sáme ja ietjá álmmuga sjaddi avtaárvvusattjan, dasi duodden;

6. gádodit Svieriga struktuvrajt ma vuosteldi sámij avtalágásjvuodav

ja ulmusjrievtesvuodajt.

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju Svieriga ráddidusáv dåbdåstit histåvrålasj illastimijt ja dåjmalattjat barggat tjuottjáldahttema ja såbadahttema åvdås, boahtte biedjamdagoj milta:

7. dåbdåstit dajt histåvrålasj illastimijt ja vierredagojt majt

Duohtavuohtakommisjåvnå guoradallam vuoset, ja ájn vil dåbdåstit gåktu da li vahágahttám sáme álmmugav;

8. ságastalásjgoahtet Sámedikkijn ja sáme sivijllasebrudagájn gåktu

hábbmit nasjåvnålasj fábmotjoaggemav tjuottjáldahttema ja såbadahttema åvdås;

9. aktan Sámedikkijn ja sáme sivijllasebrudagájn hábbmit almulasj

ándagisáv sámeálmmugij vierrevuoda ja vahágahttema åvdås. Sierra

ándagisáv hähttu ruvvaláhkáj vatteduvvat vuorrasap sámijda gudi

nággiduvvin jåhtteskåvllåj, skåvllåhäjmmaj ja barggodåbåtjij, jali

ietjáláhkáj illastibmáj boahttujin; 10.dåbdåstit ja válldet åvdåsvásstádusáv politihkas mij la juogadam

sáme juohkusijt ja ájnegattjajt, láhkaásadime, åhpaduspolitihka ja tjuottjudusáj baktu;

11.válldet åvdåsvásstádusáv guoradalátjit stáhta politihkav ja politihka

båhtusijt guovlojda gånnå li garra rijdo, goappátjagá tjieldij sinna

ja tjieldij ålggolin; 12.álgadit sjiehtadallamijt stáhta ja oassebielij gaskan vaj hássat vidjurav

stáhtalasj buohttidussaj, vil hássat biedjamdagojt ma binnedi rijdojt

ja sierranimev, dasi duodden dahkat máhttelissan sámijda ietjasa

kultuvrav dåjmadit; 13.hássat nasjåvnålasj diehtoguovdátjav tjuottjáldahttema ja

såbadahttema åvdås, vaj vuorkkit materiálav Duohtavuohtakommisjåvnå guoradallamis ja hádjet diedojt dan birra majt Duohtavuohtakommisjåvnå guoradallam vuoset, dasi duodden;

14.hássat iesjrádálasj dåjmav mij gåtset vaj Duohtavuohtakommisjåvnå

gåhttjoma ja oajvvadusá – ja vil dajt biedjamdagojt ma hábbmiduvvi

aktan Sámedikkijn ja sáme sivijllasebrudagájn – ålliduvvi.

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju Svieriga ráddidusáv álgadit biedjamdagojt vaj bajedit Svieriga álmmuga diehtodásev sámeálmmuga histåvrå, gielaj ja kultuvra birra, boahtte biedjamdagoj milta:

15.álgadit diehtobajedimev Svieriga álmmugij vaj bajedit diedov

sáme kultuvra, histåvrå ja álggoálmmukrievtesvuoda birra; 16.duoddit bákkulasj lávggistagájt åhpadiddje- ja joarkkaåhpadusájda,

gånnå oahppe oadtju diedojt sáme vidjurij, álggoálmmukrievtesvuoda

ja Svieriga rijkajgasskasasj välgoj birra; 17.oatsodit gájkka vuodo- ja gymnásaskåvlåj oahppe oadtju

vuododiedojt sáme álggoálmmuga histåvrå, kultuvra ja rievtesvuodaj birra, rávkalvisáj milta ma galggi tjielgga tjuodtjot vuodo- ja gymnásaskåvlåj stivrrimtjállagijn;

18.oatsodit sáme vuojno tjárggi åhpadusvuogádahkaj ja sebrudagá

aktisasj sajijda. Buvtadibme sáme diedos, medias ja kultuvras galggá bájneduvvat sáme máhttudagás ja sáme vájkudimfámos;

19.oatsodit Svieriga fábmudagá – ja ietjá dåjmadagá gudi barggi

nasjåvnålasj ja sáme ássjij – ábjji ja vieledi sáme máhttudagájt, vil oatsodi vaj sáme almma bessi vájkudit dájt dåjmadagájt, dasi duodden;

20.oatsodit gájkka fábmudagájn ja ietjá dåjmadagájn, gudi barggi

sámeálmmuga ássjij, la diehtonárre dan bargguj.

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju tjuovvovasj dåjmadagájt dåbdåstit histåvrålasj illastimijt ja vil dåjmalattjat barggat tjuottjáldahttema ja såbadahttema åvdås, boahtte biedjamdagoj milta:

21.kommuvna ja regijåvnå, ájnnasit sáme tjuottjudusguovlojn,

álgadi biedjamdagojt tjuottjáldahttema åvdås ja sámeálmmugijn såbadahttema åvdås;

22.fábmudagá ja almulattjat biednigahtedum dåjmadagá dåjmalattjat

válldi åvdåsvásstádusáv ietjasa histåvrålasj gasskavuodas sáme-

álmmugij ja álgadi biedjamdagojt tjuottjáldahttema ja såbadahttema

åvdås, dasi duodden; 23.Svieriga girkko ållåsit válldá åvdåsvásstádusáv illastimijs ja

vierredagojs majda l oasálattjan årrum, dasi duodden dåbdås

stáhta rievvom sáme värrolándajs la årrum girkkuj – njuolgos jali

iehpenjuolgos – ekonomalasj ávkken, ja vil válldá åvdåsvásstádusáv dassta.

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju ráddidusáv vuosteldit rasismav ja nuppástallamav sámijda, boahtte biedjamdagoj milta:

24.nannit guhkesájggásasj bargov vuosstij rasisma ja nuppástallama

sámijda.

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju ráddidusáv oatsodit gájkka sámij riektáv adnet ietjasa kultuvrav árbbedábálasj sáme ednamijn, boahtte biedjamdagoj milta:

25.buohttit sámeálmmugav histåvrålasj vielges, dat rájes gå stáhta/

kråvnnå váldij sámijs rievtesvuodav värrolándajda. Vaj buohttit sámijt gå l sáhka riektás árbbedábálasj ednamijda, de ráddidus galggá kommisjåvnå gåhttjomijt ja oajvvadusájt ednama hárráj tjadádit.

26.oatsodit dálásj gártjedahttem ällosujttoriektás ja sáme kultuvrra-

dåjmadimes árbbedábálasj sáme ednamijn – álggoálmmukriektá ja Svieriga rijkajgasskasasj välgoj milta – gáhtu;

27.oatsodit vaj sáme gudi älla tjieldij sebrulattjan bessi adnet ietjasa

sáme kultuvrav árbbedábálasj sáme ednamijn, álggoálmmukriektá ja Svieriga rijkajgasskasasj välgoj milta;

28.oatsodit sáme ällosujtárijn la riektá sujttit älojt konsesjåvnnåtjieldijn

árbbedábálasj sáme ednamijn, álggoálmmukriektá ja Svieriga rijkajgasskasasj välgoj milta. Ráddidus galggá aj konsesjåvnnåtjieldij sisŋásj rijdojt vuosteldit;

29.oatsodit vuovddesámetjieldij riektáv bivddet ja oadtjot buohtov

gå loabet adnemriektáv stáhtalasj ednamis – álggoálmmukriektá

ja daj Svieriga rijkajgasskasasj välgoj milta ma li ulmutjij riektá hárráj;

30.oatsodit ällosujttoriektá ja ietjá Svieriga adnemriektá

avtaárvvusattjan aneduvvi – ráddidusháme åbmudaksuoddjima ja daj Svieriga rijkajgasskasasj välgoj milta ma li ulmutjij riektá hárráj. Tjieldij sebrulattja galggi ällosujttolágaásadimen oadtjot sämmi suojev ja iesjrádálasjvuodav gå ietjá ednamaddne;

31.oatsodit stáhtalasj oassesiebre ja Stáhta åbmudakdåjmadahka

tjadádi human rights due diligence ja vieledi sámij ulmusjrievtesvuodajt gå plániji ietjasa dåjmadagájt. Dasi duodden stáhta galggá buohttit sámijt oasestimdåjmadusáj illastimij åvdås;

32.oatsodit mierrediddje – gudi barggi ássjij gånnå li sáhka

árbbedábálasj sáme ednamijs – li åhpaduvvam sáme rievtesvuodajn, sáme kultuvran ja ällosujto vidjurijn, dasi duodden diehti gåktu buoragit rádádallat ja konsulterit sámeálmmugijn;

33.oatsodit tjuottjodibme Laponia väráltárbes stuovvásin sjaddá; 34.oatsodit stáhtalasj álmmukpárka ja luonndoreserváhta ma li

árbbedábálasj sáme ednamijn suoddji goappátjagá árvulasj luondov ja sáme kultuvrav aktan ällosujtujn, dasi duodden oatsodit vaj gájkka sáme bájkálasj dásen bessi dåjmalattjat oassálasstet dan tjuottjodibmáj, nåv gåk tjuottjodi Laponia väráltárbev;

35.oatsodit vaj birásboadosgåvvidusá hábbmiduvvi, gånnå gájkka

båhtusa stáhta ednamávkastallamis sáme kultuvrraj, giellaj, kultuvrraárbbáj ja ällosujttuj vuoseduvvi, dasi duodden;

36.oatsodit árbbedábálasj sáme diehto viertti vieleduvvat

ja integreriduvvat boadosguoradallamijda gå l sáhka árbbedábálasj sáme ednamijs.

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju ráddidusáv oatsodit sámeálmmuga riektá iesjrádálasjvuohtaj, boahtte biedjamdagoj milta:

37.dievvasit ållidit sáme iesjrádálasjvuodav, álggoálmmukdiedádusá

milta ja vil dan milta mij tjuodtju AN:a konvensjåvnån viesajdiddjalasj ja politihkalasj rievtesvuodaj birra – 1. ja 27. artihkkalan. Dasi duodden ållidit sámij riektáv dåjmalasj vájkudibmáj dan milta mij tjuodtju konsultasjåvnnålágan ja lágan rijkalasj unneplågoj ja unneplågogielaj birra;

38.láhkaj sajájdahttet prinsijpav luojvoj ja diededum åvddålguorrasime

birra; 39.oatsodit sámeálmmuga iesjrádálasjvuodav ietjasa materiálak ja

immateriálak kultuvrraárbe hárráj, dasi duodden oatsodit sáme bessi vájkudit gåktu dajt galggá tjuottjodit;

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju ráddidusáv oatsodit sáme politihkalasj vájkudimev ja bajedit sámeálmmuga iesjrádálasjvuodav ássjijn gånnå l sáhka álggoálmmugis, boahtte biedjamdagoj milta:

40.nannit politihkalasj mihttomierijt sámeálmmugij; 41.nannit Sámedikke iesjrádálasjvuodav ja luohkojt; 42.tsieggit parlamänntahuodnahav Sámediggáj; 43.nannit politihkalasj aktidimev sámeálmmuga hárráj Ráddidus-

kanslidjan, dasi duodden; 44.nannit rávkalvisáv tjielggit makkir båhtusa sámeálmmugij ma

tjuovvu guoradusáj oajvvadusájs.

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju ráddidusáv oatsodit sáme ietja bessi ráddit sáme kultuvrraárbev, boahtte biedjamdagoj milta:

45.sámeálmmuk ja sáme institusjåvnå ietja ráddi sáme kultuvrraárbev; 46.nannit sáme kultuvrraárbbeinstitusjåvnåj ájmmudagáv vaj sáme-

álmmuk máhtti bisodit, tjuottjodit ja åvddånahttet ietjasa kultuvrraárbev;

47.nannit sáme vájkudimev Svieriga institusjåvnåjn ma tjuottjodi

sáme kultuvrraárbev, ja åvdedit dálásj ja boahtte biedjamdagojt maj ulmme l oatsodit sáme vájkudimev dakkár institusjåvnåjn;

48.nannit suojev sáme kultuvrraednamijda ja nannit sáme vájkudimev

daj tjuottjodimen.

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju ráddidusáv ja guosske almulasj dåjmadagájt oatsodit ruoptusdoalvvomav ulmusjlasj bátsidusájs, boahtte biedjamdagoj milta:

49.ráddidus oatsot ulmusjlasj bátsidusá sámijs, ma li ájmon Svieriga

dávvervuorkájn ja institusjåvnåjn, ruoptusdoalvoduvvi, ja stáhta máksá gájkka daj prosessaj gålojt, dasi duodden;

50.guosske almulasj dåjmadagá guoradalli jus sáme bátsidusá gávnnuji

ietjasa vuorkájn, ma li nállebiologalasj åtsådime diehti vuorkudum,

jali rájadum ietjá institusjåvnåjda, Svierigin jali ålggorijkan. Jus la

nåvti, de galggi åhtsåt dakkar bátsidusájt institusjåvnåjn ma li dajt

duosteldam.

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju ráddidusáv oatsodit sáme bessi ietja ráddit sáme kultuvrraviessomav, boahtte biedjamdagoj milta:

51.nannit sáme dájda- ja kultuvrradåjmadagáj ájmmudagáv; 52.dåjmalattjat arvusmahttet ja doarjjot kultuvrrapolitihkalasj

aktisasjbargov rijkarájij rastá;

53.nannit sáme vájkudimev Svieriga institusjåvnåjn ma tjuottjodi

sáme kultuvrraviessomav ja åvdedit dálásj ja boahtte biedjamdagojt maj ulmme l oatsodit sáme vájkudimev dakkár institusjåvnåjn;

54.sáme vuojno sajev oadtju åhpadusvuogádahkaj ja sebrudagá

almulasj sajijda. Buvtadibme diedos, medias ja kultuvras ma guosská sámijda la dagádum sáme máhtujn ja vájkudimijn, dasi duodden;

55.hábbmit åvdedimijt ma guosski sáme mánájda ja nuorajda

kultuvrraviessomin, AN:a mánnákonvensjåvnå 30. artihkkala milta.

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju ráddidusáv oatsodit dårjav sámegielaj älládibmáj boahtte biedjamdagoj milta:

56.oatsodit guhkesájggásasj gielalasj infrastruktuvrav sámegielajda,

gielladoarjjo dåjmaj ja struktuvraj milta, median, kultuvran, almulasj dåjmadagájn ja ietjá sebrudaksuorgijn, duodden åhpadusbiedjamdagojda, dasi duodden;

57.hásadit guhkesájggásasj gielalasj infrastruktuvrav sáme gielajda ja

sáme oahppamvuogijda, bájkálasj giellaguovdátjij, gielladoarjjo dåjmaj ja ietjá luohkoj milta, ma duoddi åhpadusbiedjamdagojt ja nanni bäjválasj adnemav sámegielajs.

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju ráddidusáv álgadit biedjamdagojt vaj nannit giellaåhpadusáv ja ietjá åhpadusájt sámijda, boahtte biedjamdagoj milta:

58.oatsodit guhkesájggásasj ja nuoges luohko sámegielak åhpadibmáj

gávnnuji ålles åhpadusvuogádagán, åvddåskåvlås allaskåvllåj ja vil

ållessjattukåhpadusán; 59.åvdedit åhpadiddjeåhpadusájt, joarkkaåhpadusájt ja máhttovuodov,

vaj nannit luohkov åhpadiddjijda gudi li åhpadum sáme gielajda ja sáme diehtuj;

60.åvddånahttet ja sadjihin biedjat kvalitatijvak oahpponävojt

sámegiellaj ja sáme vuojnoj, aktan sáme åvdåstiddjij ja sáme máhttoguoddij;

61.oatsodit vaj sáme bessi vájkudit hábbmemav sáme åhpadusájs,

álggoálmmukriektá ja iesjmierredimprinsijpa milta; 62.nannit máhttelisvuodav hiebadahkes ja sadjájhiebadum åhpadusájda,

ma hiehpi sáme oahppij moattelágásj viessomvidjurijda, aktan ällosujto vidjurij, dasi duodden;

63.bajedit Svieriga välgoj dásev gå l sáhka åhpadimes, europalasj

giellanjuolgadusáj 3. oase milta, vaj suodje sámegiellaj la sämmi dásen gå Vuonan ja Suoman.

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju ráddidusáv oatsodit sáme mánáj ja nuoraj riektájt, boahtte biedjamdagoj milta:

64.oatsodit sáme máná ja nuora bessi sjaddat dåjmalattjat

moattegielagin sámegiellaj ja dárogiellaj, dasi duodden; 65.oatsodit sáme máná ja nuora bessi åvddånahttet sámekultuvrak

identitehtav ja dåjmadit ietjas sáme kultuvrav.

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju ráddidusáv oatsodit riektáv avtaárvulasj varresvuohtaj sámeálmmugij, boahtte biedjamdagoj milta:

66.hásadit nasjåvnålasj struktuvrav vaj åvdedit sámij varresvuodav; 67.hásadit avtaárvulasj varresvuoda- ja skihpasujtov ja sosiálabargov

manna l kapasitehta kultuvralasj jasskavuodav vaddet, dasi duodden; 68.nanustahttet europalasj giellanjuolgadusá artihkkalav 13.2.c.

ja dievvasit ållidit dav regijåvnåjda ja kommuvnajda.

Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju ráddidusáv oatsodit vaj unneplågorievtesvuoda tjadáduvvi, boahtte biedjamdagoj milta:

69.nannit sáme tjuottjodusguovlo kommuvnaj ja regijåvnåj

guhkesájggásasj máhttelisvuodav ietjasa dahkamusájt lága milta dåjmadit, dl. láhka (2009:724) rijkalasj unneplågoj ja unneplågogielaj birra, dasi duodden;

70.láhkaj (2009:724) sajájdahttet märrádusájt oatse birra.

71. Duohtavuohtakommisjåvnnå sáme álmmugij gåhttju ráddidusáv oatsodit tjuottjáldahttemav, åvdedit såbadahttemav ja rávas sáme sebrudagáv, dasi duodden jahkásattjat diededit rijkajbiejvijda gåktu gájkka kommisjåvnå gåhttjoma ja oajvvadusá li tjadáduvvam.

Oanehis čoahkkáigeassu

Duohtavuođakommišuvnna loahppabohtosat

Duohtavuođakommišuvnna árvvoštallan ovddasvástádusáššiin

Stáhta – riikkabeaivi, ráđđehus ja eiseválddit – ja muhtun muddui Ruoŧa girku guoddá ovddasvástádusa politihkas ja mearrádusain mat leat dagahan ahte sámiid vuoigatvuođat leat badjelgehččon ja olbmot leat gillán vealaheamis, sihke ovttaskas olmmožin ja joavkun. Dáid veahkaválddálašvuođaid ja daid váikkuhusaid stáhta ovddasteaddjit fertejit dovddastit. Ovddasvástádussii ovddosguvlui gullá dál bargat buhtadusa váras vahágiid ovddas dahkkon sámi álbmogii ja ovttaskas sámiide, ja maiddái bargat dakkár politihka ovddas mii ii gearddut dáid vearredaguid.

Sámi álbmoga eatnamiid ja iešmearrideami massin

Duohtavuođakommišuvnna gárten čájeha ahte eamiálbmot sámiin leat otne stuorra hástalusat seailluhit ja ovddidit kultuvrraset njuolggo váikkuhussan Ruoŧa stáhta ovddeš ja dálá politihka dihte. Guorahallan historjjálaš dutkamušas ja vásáhusaid čoaggin maid sámit leat muitalan čállagiid, jearahallamiid ja ságastallamiid bokte čájeha ahte Ruoŧa stáhta lea ovttabealat váldán alccesis oamastanvuoigatvuođa stuorra osiide sámi eatnamiin.

Iešráđálaš sámi servodagat mat historjjálaččat leat eallán, geavahan ja suodjalan eatnamiid ja čáziid ja hábmen iežaset kultuvrra iežaset lágaiguin ja gielaiguin, šadde eanet ja eanet gáržžiduvvot birasteaddji stáhtaid gáibádusaid geažil. Álggus ledje iešráđálaš servodagat, muhto sámi autonomiija jávkkiduvvui earenoamážit 1700-logu gaskamuttu rájis ja 1800-logus aktiivvalaš stáhtalaš politihkalaš mearrádusaid bokte, muhto maiddái stáhta váilevašvuohta doaibmat go regionála

ja báikkálaš ásahusat ja virgeolbmot leat bahkken sámiid vuoigatvuhtii geavahit eatnamiid ja čáziid, dakkár vugiiguin mat ledje buorrin Ruoŧa stáhtii, stáhtalaš fitnodagaide, ja ovttaskas ja priváhta ávkkástalliide.

Vuosttaš oktavuođat Ruoŧa riikka ja iešráđálaš sámi servodagaid gaskka, mat ruoŧa gálduin identifiserejuvvojit giliin, leai gávppašeapmi ja vearu máksin, maid sámit orrot ipmirdan buhtadussan das go ruvdno dohkkehii ja suodjalii sámi eatnamiid. Sámi vieruiduvvon vuoigatvuohta dohkkehuvvui maiddái ng. härads-dikkiin ja báikkálaš láhka geavahuvvui riidduid čoavdimii, seamma láhkai go muđui riikkas.

Ruoŧa ruvdno álggii juo 1600-logus iešráđálaččat háhkat sámi eatnamiid dego oassi ruoŧa territorias. Proklamašuvnnaid ja njuolggo ávžžuhusaid bokte olbmuide geat eai lean sámit johtit sámi eatnamiidda, sámi eatnamat dasto čilgehuvvojedje gullat ruvdnui.

Dovddasteapmi Sámi vuoigatvuođain eatnamiidda nugo lappaskatteland, skattefjäll- ja sámi dološvierus mii guoská eatnamiid ja čáziid, hedjonii 1700-logu gaskkamuttus go duopmováldi sirdui báikkálaš dikkiin regionála dikkiide ja ruvdno attii, konsultašuvnna haga, leanastivrraide mearridit áššin sámi eananvuoigatvuođaid birra.

1800-logus gessui gilvinrádji suodjalit sámi ássama ja ealáhusdoaimma, muhto dat rasttilduvvui jotkkolaččat jahkečuođi áigge ja vuoigatvuohta man sámiin lei eatnamiidda hedjonii vel eanet. Gilvinrádji 1867 guoskkai dušše Väster- ja Norrbottena. Lei duođaštus, muhto smávit guovllus, 1749 lappmark-rájis. Stáhta gieđahalai dán áigge ja ovddosguvlui vuovdeeatnamiid ja minerálagávdnamiid dego ruvdnoeanan stáhtalaš vuoigatvuođain, mas stáhtas lei vuoigatvuohta ovttabealat juohkit daid sihke ovttaskasaide ja fitnodagaide, ng. avvittringar bokte, konsešuvnnaiguin ja čáhcefápmorusttegiid huksemiiguin.

Eanemus dáhpáhusain kommišuvdna ii leat gávnnahan ahte dát eanansirdin ja dát sisabahkkemat dáhpáhuvve sámiid miehtamiin. Vuovdesámi guovllus gávdnojit ovdamearkkat gos lapp-fálddit leat dieđihan sámiide rievdadusaid birra go lappaskatteland-vuoigatvuohta rievdaduvvui boazoguohtunvuoigatvuhtii.

Sámit geat bákkuin šadde johtit ja guođđit iežas orrunsajiid, johtolagaid ja láidumiid ja sin oktavuohta eatnamiidda boatkanii. Sámi veagat mat juo orru guovlluin gosa čujuhedje bággosirdojuvvon sámiid, bahkkejuvvojedje eret ja máŋgasat sis masse vejolašvuođa joatkit eallit árbevirolaš sámi eallima eatnamiin maid sii ja sin máttut ledje geavahan.

Jearahallamat ja historjjálaš muitalusat čájehit ahte sápmelaččat leat vuostálastán dán rievdadeami ja ahte šiehtadallamat leat čađahuvvon dušše ruoŧagillii, mii lea dagahan veadjemeahttun sámi vuoigatvuođaoamasteaddjiide oassálastit seamma dásis ja čuoččuhit iežaset vuoigatvuođaid.

Váikkuhussan stáhta politihkas sámit leat bággejuvvon sirdit guovlluin maid sii leat geavahan ja gos sii leat orrun doloža rájis ja eavttut sámi ealáhusaide ja árbevirolaš sámi eanangeavaheapmái, maiddái bivdu ja guolásteapmi, leat hedjonan, váttásmahttojuvvon dahje ollásit massojuvvon. Dát lea erenoamáš duođalaš sápmelaččaide go sin vuoiŋŋalaš ja kultuvrralaš gullevašvuohta lea garrasit čadnon eatnamii.

Duohtavuođakommišuvdna evttoha danne doaibmabijuid čoavdit álgovuolggalaš massima čanasteapmái eatnamiidda ja čáziide ja maid sámi iešmearrideapmái.

Badjelgehčče sámiid

Sámi eananvuoigatvuođaid gieđahallan nannejuvvui ja vearránii ideologiijas mii geahčai sápmelaččaid vuolit dásis ja danne eai ánssášan eaige birgen atnit seamma vuoigatvuođaid ja geatnegasvuođaid go eará álbmotlahtut. Daidda geat oaivvilduvvojedje ”albma sápmelažžan” čearuid hálddahuslaš ásaheapmi ovttas paternalisttalaš politihkain bággejuvvon dálloboandaváldái ja boazodoallu kollektiviserejuvvui, mii olgguštii sámiid demokratiijaproseassas man loahppa álbmot lei háhkan. Dát fas lea mielddisbuktán heajut oahpu sámiide, giellamassima ja nállebiologalaš dutkama váikkuhusa ovttaskas olbmuide ja veagaide.

Diehtemeahttunvuohta dán birra lea stuoris riikka eará álbmoga gaskkas ja lea dagahan ahte gáržžideaddji ja badjelgeahčči oaidnu sápmelaččaid ektui lea sáhttán joatkit báidnit politihka ja ruoŧa servodaga. Duohtavuođakommišuvdna evttoha danne doaibmabijuid njulget váikkuhusaid badjelgeahčči oainnus sámiin ja nannet sámi gielaid, sámi máhtu ja kultuvrra ja maid máhtu sámiid ja sámi kultuvrra birra.

Sámi álbmoga juohkin

Stáhta politihkka ovttageardánit čatnat sámivuođa čerrui ja ráddjet boazodoalu ealáhussan lea dagahan duššadeaddji váikkuhusaid sápmelaččaide eamiálbmogin. Dát politihkka spiehkasta das mii lea čađahuvvon eará davviriikkain ja sápmelaččaid dilli Sámis ruoŧa bealde lea gártan earáláganin go loahppa Davviriikkas. Earenoamáš váikkuhus stáhta ovttabealat ođđa meroštallamis sámi eananvuoigatvuođain ja sápmelaččaid kategoriseren iešguđet joavkkuide lea ahte iešguđet joavkkut ja indiviidat leat gieđahallon iešguđet láhkai máŋggain iešguđet surggiin, nugo vuoigatvuođat árbevirolaš eatnamiidda, oahpahus ja giellageavaheapmi, gáibádus assimileremii jna. Dát juohkin lea dagahan váttis vuostálasvuođaid sámi servodahkii. Sápmelaččaide geat báhce čearuid olggobeallái lea eamiálbmogiidda nu mearrideaddji čanasteapmi eatnama, máilmmioainnu ja máhttovuogádaga gaskkas boatkanan ruoŧa politihka dihte. Sápmelaččaide geat bággejuvvojedje lappbyariidda ja nomádaskuvllaide, politihkka mielddisbuvttii kontrolla ja segregerema. Duohtavuođakommišuvdna evttoha danne doaibmabijuid iešmearrideami ektui ja biđgema vuostálastimii.

Vealaheapmi Sámiin

Historjjálaš juohkin sápmelaččain ja bieđganeapmi mii čuovui, lea fas dagahan máŋga vealaheaddji diliid ja proseassaid mat váikkuhit sápmelaččaide vel otná beaivvi ja mat leat váikkuhan sápmelaččaid dearvvašvuhtii, vejolašvuođaide doalvut iežaset kulturárbbi viidáseappot ja mielddisbuktán joatkašuhtti vealaheami.

Kommišuvdna lea čuvvon Ruoŧa girku soabadanbarggu ja gávnnaha ahte girku, oassin stáhtas, lei aktiivvalaš oassi duolbmut sámi oskkolaš ja kultuvrralaš vieruid ja ruoŧaduhttin- ja assimilerenpolitihkas mii rivvii máŋggain sápmelaččain gullevašvuođa máttuid árbái, gillii ja kultuvrii. Kommišuvdna lokte maid stáhta ja girku rolla suoládeamis sámi kulturárbbi sihke aktiiva mearrádusaiguin ja diehtemeahttunvuođain ja badjelgeahččamiin.

Eanetloguálbmoga diehtemeahttunvuohta sápmelaččaid historjjálaš oktavuhtii eatnamiidda ja čáziide ja sierranas kultuvrii ja gillii, politihkalaš ovddasteddjiid ja virgeolbmuid gaskkas lea dagahan ja dagaha joatkahuhtti segregerejeaddji ja vealaheaddji politihka.

Duohtavuođakommišuvdna evttoha danne doaibmabijuid mat gusket gielaide, oahpahussii, dearvvašvuhtii, kulturárbái ja vealaheapmái.

Sámiid olmmošlaš vuoigatvuođat eai duohtandahkko

Sihke sámi ja ruoŧa ovddasteaddjit lea ovdal figgan čoavdit heajus dilliid ja buoridit gaskavuođa sápmelaččaid ja Ruoŧa gaskkas. Eahpádus sámepolitihkka ektui lea álo gávdnon ovddimusat vuolggahuvvon sámiin, muhto maid ruoŧa ovddasteddjiin. Sápmelaččat ledje doaimmalaččat ON:a eamiálbmotjulggaštusa šiehtadallamiin ja Ruoŧŧa lei okta dain vuosttaš stáhtain searvat dasa. Geardduhuvvon dárkkistemiin ON:a gozihan- ja áššedovdimekanismmain, maid Duohtavuođakommišuvnna guorahallan duođašta, čájehit ahte Ruoŧŧa ii leat ollašuhttán geatnegasvuođaidis ja dan bokte ii leat nagodan čujuhit lassáneaddji váttisvuođaide (vealaheapmi, uhkádusat, ávkkástallamat, dálkkádatváikkuhusat), muhto maiddái ahte Ruoŧŧa ii leat lihkustuvvan duohtandahkat daid vuordámušaid main stuorra osiin ruoŧa álbmogis lea gudnejahttit olmmošvuoigatvuođaid, dásseárvvu ja riektesihkkarvuođa, mat leat nannejuvvon vuođđolágas. Duohtavuođakommišuvdna evttoha danne doaibmabijuid vai Ruoŧŧa stáhtan galgá dovddastit vuoigatmeahttun politihka ja ollašuhttit daid čanastemiid mat leat vuođđoláhkii ja riikkaidgaskasaš geatnegasvuođaide.

Ávžžuhusat doaimmahit

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii buktá čuovvovaš ávžžuhusaid ráđđehussii, Ruoŧa girkui ja eará aktevrraide.

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha Ruoŧa riikkabeaivvi ja ráđđehusa sihkkarastit árvvusatnima sámi álbmoga stáhtusii eamiálbmogin, dainna ahte:

1. dovddastit ahte ruoŧa našuvdna lea vuođđuduvvon eatnamiidda mat

gullet guokte álbmogii – sápmelaččaide ja ruoŧŧelaččaide – ja oasit

dáid eatnamiin maiddái leat iežaset sámi namat ja dagaha sámi

kulturárbi;

2. dovddastit ja čalmmustahttit ahte Sápmi/Saepmie/Sábmie/Sábme

bistá dálá našuvdnarájáid rastá ja sihkkarastit ahte sámi oktavuohta

ja lihkadanfriddjavuohta dáid rájáid rastá seailu; 3. dovddastit luonddu, eatnamiid ja čáziid juohkemeahttun oktavuođa

sámi álbmoga kultuvrii ON: konvenšuvnna siviila ja politihkalaš

vuoigatvuođaid 27 artihkkala mielde, ja; 4. válbmet proseassa vai Ruoŧŧa ratifisere ILO-konvenšuvnna nr 169

eamiálbmogiid ja čearddalaš álbmogiid hárrái iešstivrejeaddji riikkain.

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha ráđđehusa suodjalit ja ovddidit sápmelaččaid olmmošvuoigatvuođaid, dainna ahte:

5. ollásit implementeret vuođđolága mearrádusaid, ON:a

eamiálbmotjulggaštusa ja Ruoŧa riikkaidgaskasaš geatnegasvuođaid vuđolaš olmmošvuoigatvuođaid birra, vai sápmelaččat olahit beaktilis (duohta) dásseárvvu loahppa álbmogiin, ja;

6. váldit eret struktuvrraid Ruoŧas mat estet sápmelaččaid ovttaárvosaš

gieđahallama ja olmmošvuoigatvuođaid duohtandahkama.

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha ráđđehusa dovddastit historjjálaš vearredaguid ja doaimmalaččat bargat buhtadeami ja soabadeami várás, dainna ahte:

7. dovddastit daid historjjálaš vearredaguid, illastemiid ja rihkkumiid

maid Duohtavuođakommišuvnna guorahallan čájeha ja dan vahága

maid lea buktán sámi álbmogii; 8. álggahit gulahallama Sámedikkiin ja sámi siviila servodagain

got joatkka našuvnnalaš fápmočoahkkaneapmi buhtadusa ja soabadallama várás galgá hábmejuvvot;

9. ságastallamiin Sámedikkiin ja sámi siviila servodagain hábmet

almmolaš ándagassii addima dan vahága ja vearredaguid ovddas mii lea dáhpáhuvvan sámi álbmogii;

10.dovddastit ja váldit ovddasvástádusa biđgejeaddji politihkas mii

láhkaásahusa, oahpahuspolitihka ja hálddahanbargguid bokte lea

juohkán sámi joavkkuid ja ovttaskas olbmuid; 11.váldit ovddasvástádusa dutkat stáhta politihka ja dan váikkuhusaid

guovlluin gos duođalaš riiddut čuhcet sámiide čearuid siskkobealde

ja olggobealde; 12.álggahit šiehtadallamiid stáhta ja bealálaččaid gaskka ulbmiliin

ráhkadit eavttuid stáhtalaš buhtadussii ja doaibmabijuide mat sáhttet unnit riidduid ja bieđganemiid ja dahkat vejolažžan visot sámiide eallit iežaset kultuvrras;

13.vuođđudit našunála máhtto-guovddáža buhtadusa ja soabadeami

várás, hálddahit materiála ja juohkit dieđuid dan birra mii lea boahtán

ovdan Duohtavuođakommišuvnna guorahallamis, ja; 14.ásahit sorjjasmeahttun mekanismma čuovvulit got Duohtavuođa-

kommišuvnna ávžžuhusat ja evttohusat čađahuvvojit ja daid doaibmabijuid mat dárkilit meroštallojuvvojit ovttas Sámedikkiin ja sámi siviila servodagain.

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha ráđđehusa čađahit doaibmabijuid lokten dihte máhttodási Ruoŧas sámi álbmoga historjjá, servodaga, giela ja kultuvrra birra, dainna ahte:

15.álggahit máhttoloktema viidát álbmogii Ruoŧas vai lasihit máhtu

sámi kultuvrra, historjjá ja eamiálbmotvuoigatvuođaid birra; 16.nannet oahpaheaddjeoahpu ja joatkkaoahpu bákkolaš oasážiiguin

sámi diliid, eamiálbmotvuoigatvuođaid ja Ruoŧa riikkaidgaskasaš

geatnegasvuođaid birra; 17.sihkkarastit ahte visot oahppit vuođđoskuvllas ja gymnásas ožžot

vuđolaš máhtuid eamiálbmot sámiid historjjá, kultuvrra ja vuoigatvuođaid birra, gáibádusaid mielde mat čielgasit galget

boahtit ovdan vuođđoskuvlla ja gymnása stivrendokumeanttain, ja; 18.sihkkarastit ahte sámi perspektiivvat ožžot saji oahpahusvuogádagas

ja servodaga oktasaš arenain. Máhtu, media ja kultuvrra buvttadeapmi

mii guoská sámiide galgá dahkkot sámi gelbbolašvuođain ja sámi

váikkuhanvejolašvuođain;

19.sihkkarastit ahte ruoŧa eiseválddit ja eará hálddaheaddji našunála

ja sámi áššiin váldet ávkin ja gudnejahttet sámi gelbbolašvuođaid ja

ahte sámiin lea duohta váikkuhanvejolašvuohta dáin doaimmain, ja; 20.sihkkarastit ahte visot eiseválddiin ja eará aktevrrain mat hálddahit

áššiid mat gusket sámi álbmogii leat máhtut mat gáibiduvvojit bargui.

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha čuovvovaš aktevrraid dovddastit historjjálaš vearredaguid ja doaimmalaččat bargat buhtadusa ja soabadeami ovddas, dainna ahte:

21.gielddat ja regiovnnat, ja erenoamážit dat sámi hálddahanguovllus,

čađahit doaibmabijuid buhtadusa ja soabadeami várás sámi álbmogiin; 22.eiseválddit ja almmolaččat ruhtaduvvon doaimmat váldet doaimmalaš

ovddasvástádusa historjjálaš gaskavuođastis sámi álbmogii ja čađahit doaibmabijuid buhtadusa ja soabadeami ovddas, ja;

23.Ruoŧa girkku váldá ollislaš ovddasvástádusa dain vearredaguin,

illastemiin ja loavkašuhttimiin main sii leat oassálastán ja dovddastit

ja váldet ovddasvástádusa dain ekonomalaš ovdamuniin maid girku lea njuolgga dahje eahpenjuolgga ožžon stáhta/ruvnno rivvemiid bokte sámi vearroduoddariin.

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha ráđđehusa vuosttildit rasismma ja vealaheami sámiid vuostá, dainna ahte:

24.nannet guhkesáigásaš barggu eastit rasismma ja vealaheami sámiid

vuostá.

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha ráđđehusa sihkkarastit visot sámiid vuoigatvuođa čađahit iežaset kultuvrra árbevirolaš sámi eatnamiin, dainna ahte:

25.buhtadit sámi álbmoga dan historjjálaš vealggi ovddas man stáhta/

ruvdno lea dagahan sámi álbmogii go leat massán vuoigatvuođaid vearroduoddariidda. Buhtadus dáid vearredaguide mii guoská sámiid vuoigatvuođa iežaset árbevirolaš eatnamiidda galgá

addojuvvot ráđđehusa bearráigeahččamiin vai kommišuvnna ávžžuhusat ja evttohusat eatnamiid ektui čađahuvvojit; 26.sihkkarastit ahte joatkašuhtti gáržžideapmi boazodoallorievttis ja sámi kulturčađaheamis árbevirolaš sámi eatnamiin, eamiálbmotvuoigatvuođa ja Ruoŧa riikkaidgaskasaš geatnegasvuođaid mielde mat gusket olmmošvuoigatvuođaide, loahpahuvvo; 27.sihkkarastit ahte sámit, geat eai otne leat miellahtut čearuin addojuvvojit vejolašvuođa čađahit iežaset sámi kultuvrra árbevirolaš sámi eatnamiin eamiálbmotvuoigatvuođa prinsihpaid ja Ruoŧa riikkaidgaskasaš geatnegasvuođaid mielde; 28.sihkkarastit ahte sámi boazodolliid vuoigatvuohta jođihit boazodoalu konsešuvnnačearuin árbevirolaš sámi eatnamiin dahkko eamiálbmotvuoigatvuođa prinsihpaid ja Ruoŧa riikkaidgaskasaš olmmošvuoigatvuođageatnegasvuođaid vuođul, ja ahte ráđđehus vuosttilda riidduid konsešuvnnačearuid siskkobealde; 29.sihkkarastit vuovdečearuid vuoigatvuođaid bivdui ja guolásteapmái ja vuoigatvuođa buhtadussii geavahanvuoigatvuođaid luohpadeamis stáhta eatnamiin eamiálbmotvuoigatvuođa prinsihpaid ja Ruoŧa riikkaidgaskasaš olmmošvuoigatvuođageatnegasvuođaid vuođul; 30.sihkkarastit ahte boazodoallovuoigatvuohta gieđahallojuvvo seamma dásis go eará geavahanvuoigatvuođat Ruoŧas, ráđđehusvuođđolága opmodatsuodjalusa ja Ruoŧa riikkaidgaskasaš olmmošvuoigatvuođageatnegasvuođaid mielde. Čearomiellahtut galget lágaid addot seammá suodjalusa ja iešmearrideami nugo eará oamasteddjiin geavahanvuoigatvuođaide eatnamiidda lea; 31.sihkkarastit ahte stáhtalaš fitnodagat ja Stáhta opmodatdoaimmahat (Statens fastighetsverk) čađahit human rights due diligence, plánejit doaimmaid sámiid olmmošvuoigatvuođaid gudnejahttimiin ja ahte stáhta buhtte daid loavkašuhttimiid mat sáhttet leat geavvan gávpedoaimmaid geažil; 32.sihkkarastit ahte mearrideddjiin, geat gieđahallet áššiid árbevirolaš sámi eatnamiid birra, lea oahppu sámi vuoigatvuođain ja sámi kultuvrras, ja maiddái boazodoalu eavttuin, ja das got ráđđádallamat čađahuvvojit lagas ja beaktilis ovttasbarggus sámi álbmogiin;

33.sihkkarastit ahte Laponia máilmmiárbbi hálddahus šaddá bistevaš; 34.sihkkarastit ahte álbmotmeahcit ja luonddureserváhtat stáhta

eatnamiin árbevirolaš sámi eatnamiid siskkobealde suodjalit sihke

árbevirolaš luonddu ja sámi kultuvrra, dás maiddái boazodoalu,

ja ahte visot sámiide báikkálaš dásis addojuvvo vejolašvuohta beaktilit oassálastit hálddaheapmái seamma láhkai go Laponiahálddaheamis;

35.sihkkarastit ahte birasváikkuhusčilgehusat hábmejuvvojit nu

ahte visot mearkkašahtti váikkuhusat ja čuozahusat eatnamiid ávkkástallamiin mat čuhcet sámi kultuvrii, gillii, kulturárbái ja boazodollui, nugo kumulatiiva váikkuhusat ja váikkuhusat eanadatdásis, bohtet ovdan, ja;

36.sihkkarastit ahte árbevirolaš sámi máhttu systemáhtalaččat

váldojuvvo vuhtii ja integrerejuvvo váikkuhusguorahallamiidda

mat gusket árbevirolaš sámi eatnamiidda.

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha ráđđehusa sihkkarastit sámi álbmoga vuoigatvuođa iešmearrideapmái, dainna ahte:

37.ollásit implementeret sámi iešmearrideami eamiálbmotjulggaštusa

ja ON:a siviila ja politihkalaš vuoigatvuođaid konvenšuvnna 1 ja

27. artihkkaliid mearkkašumiid mielde, ja maiddái sámiid vuoigatvuođa beaktilis váikkuhanvejolašvuhtii našunála unnitloguid ja unnitlogugielaid lága ja ráđđádallanlága mielde;

38.lasihit prinsihpa friddja ja dieđihuvvon ovddalgihtii mieđiheami

láhkii, ja; 39.sihkkarastit sámi álbmoga iešmearrideami iežaset materiála ja

immateriála kulturárbbis ja váikkuhanvejolašvuođa dan hálddaheamis.

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha ráđđehusa sihkkarastit sámi politihkalaš váikkuhanvejolašvuođa ja lasihit sámi álbmoga iešmearrideami áššiin mat gusket eamiálbmogii, dainna ahte:

40.nannet politihka ulbmilčilgehusaid mat gusket sámi álbmogii; 41.nannet Sámedikki iešmearrideami ja resurssaid; 42.ásahit parlameantavisti Sámediggái; 43.nannet politihkalaš ovttastahttima mii guoská sámi álbmoga

Ráđđehushálddahusas, ja; 44.nannet gáibádusa sámi álbmogii čilget váikkuhusaid evttohusain

guorahallamiin mat čađahuvvojit.

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha ráđđehusa sihkkarastit sámi iešmearrideami sámi kulturárbbis, dainna ahte:

45.iešmearrideapmi sámi kulturárbbis gullo sámi álbmogii ja daid

ásahusaide; 46.nannet sámi kulturárbeásahusaid kapasitehta nu ahte sámi álbmot

sáhttá suodjalit, hálddahit ja ovddidit iežas kulturárbbi; 47.nannet sámi váikkuhanvejolašvuođa ruoŧa ásahusain mat hálddahit

sámi kulturárbbi ja ovddidit dál jođus ja boahttevaš vuolggahemiid

áigumušain sihkkarastit sámi váikkuhanvejolašvuođa dakkár ásahusain;

48.nannet suodjaleami sámi kulturárbbis eanadagas, ja nannet sámi

váikkuhanvejolašvuođa sámi kultureanadagaid hálddaheamis.

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha ráđđehusa ja gullevaš almmolaš aktevrraid sihkkarastit máhcaheami olmmošlaš bázahusain, dainna ahte:

49.ráđđehus sihkkarastá ahte olmmošlaš bázahusat sápmelaččain,

mat ain vurkejuvvojit ruoŧa museain ja ásahusain, sáhttet máhcahuvvot ja ahte stáhta gokčá visot goluid mat leat čadnon dakkár proseassaide, ja;

50.guoskevaš almmolaš aktevrrat isket arkiivvainis leatgo sámi

bázahusat, mat leat čohkkejuvvon rásabiologalaš dutkamii, sirdon sis eará ásahussii Ruoŧas dahje olgoriikkas. Jus nu lea, de galget dakkár bázahusat ohccojuvvot ásahusas mii lea váldán vuostá daid.

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha ráđđehusa sihkkarastit sámi iešmearrideami sámi kultureallima badjel, dainna ahte:

51.nannet sámi dáidda- ja kulturásahusaid ja -doaimmaid kapasitehta; 52.aktiivvalaččat movttiidahttit ja doarjut kulturpolitihkalaš

ovttasdoaimma riikarájiid rastá; 53.nannet sámi váikkuhanvejolašvuođa ruoŧa ásahusain mat hálddahit

sámi kultureallima ja ovddidit otne jođus ja boahttevaš vuolggahemiid

áigumušain sihkkarastit sámi váikkuhanvejolašvuođa dakkár ásahusain;

54.sámi perspektiivvat ožžot saji oahpahusvuogádagas ja servodaga

oktasaš lávddiin. Dieđu, media ja kultuvrra buvttadeapmi mii guoská sápmelaččaide dahkkot sámi gelbbolašvuođain ja sámi váikkuhanvejolašvuođain, ja;

55.hábmet áŋgiruššamiid mat gusket sámi mánáide ja nuoraide

kultureallimis ON:a mánáidkonvenšuvnna artihkal 30 sisdoalu mielde.

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha ráđđehusa sihkkarastit doarjaga sámi gielaid ealáskahttimii, dainna ahte:

56.sihkkarastit guhkesáigge gielalaš infrastruktuvrra sámegielaide

gielladoarjja funkšuvnnaid ja doarjja-struktuvrraid bokte medias,

kultuvrras, almmolaš doaimmain ja eará servodatsurggiin, dievasmahttin oahpahusdoaimmaide, ja;

57.ásahit guhkesáigásaš gielalaš infrastruktuvrra sámegielaide ja sámi

pedagogihkkii báikkálaš giellaguovddážiid, gielladoarjja funkšuvnnaid

ja eará resurssaid bokte mat dievasmahttet oahpahusdoaimmaid

ja nannet gielaid geavaheami árgabeaivvis.

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha ráđđehusa doaimmahit doaibmabijuid nannet giellaoahpahusa ja eará oahpahusaid sámiide, dainna ahte:

58.sihkkarastit guhkesáigásaš ja doarvái resurssaid oahpahussii

sámegielain ja sámegielaide olles oahpahusvuogádagas, ovdaskuvllas alit oahpahussii ja rávesolbmooahpahussii;

59.nannet vejolašvuođa oažžut oahppan oahpaheddjiid sámegielain

ja sámi máhtus čujuhuvvon áŋgiruššamiid bokte oahpaheaddjeoahpahusas, joatkkaoahpahusas ja gelbbolašvuođaháhkamis;

60.ovddidit ja dahkat olahanmuddui kvalitatiivalaš oahpponeavvuid

sámegielaide ja sámi perspektiivvain, lagas ovttasdoaimmain sámi ovddasteddjiiguin ja máhttoguddiiguin;

61.sihkkarastit ahte oahpahus sámiide hábmejuvvo duohta sámi

váikkuhanvejolašvuođain, eamiálbmotvuoigatvuođaid ja iešmearridanprinsihpa mielde;

62.nannet vejolašvuođaid njuovžilis ja báikái heivehuvvon

oahpahushámiide mat vástidit sámi ohppiid ja studeanttaid iešguđet eallineavttuide, ja boazodoalu eavttuid mielde, ja;

63.loktet Ruoŧa geatnegasvuođaid dási oahpahusas eurohpalaš

giellanjuolggadusa III oasi mielde, nu ahte suodjalus šaddá seamma dássái go sámegielas Norggas ja Suomas.

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha ráđđehusa sihkkarastit sámi mánáid ja nuoraid vuoigatvuođaid, dainna ahte:

64.sihkkarastit ahte sámi mánát ja nuorat sáhttet šaddat doaibmi

máŋggagielagin sámegielain ja ruoŧagielas, ja; 65.sihkkarastit ahte sámi mánát ja nuorat sáhttet ovddidit sámi

kultuvrralaš identitehta ja eallit iežaset sámi kultuvrras.

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha ráđđehusa sihkkarastit vuoigatvuođa ovttaárvosaš dearvvašvuhtii sámi álbmogii, dainna ahte:

66.ásahit našunála struktuvrra ovddidit sámiid dearvvašvuođa; 67.ásahit ovttaárvosaš dearvvašvuođa- ja buohccedikšuma ja sosiála

barggu mas lea kapasitehta addit kultuvrralaš oadjebasvuođa, ja; 68.ratifiseret artihkkala 13.2.c eurohpalaš giellanjuolggadusas ja

implementeret dan regiovnnain ja gielddain.

Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha ráđđehusa sihkkarastit unnitloguvuoigatvuođaid čađaheami, dainna ahte:

69.nannet guhkesáigge eavttuid gielddaide ja guovlluide mat gullet

sámi hálddahanguvlui ollašuhttit iežaset bargogohččumiid lága (2009:724) našunála unnitloguid ja unnitlogugielaid birra, ja;

70.ásahit njuolggadusaid bearráigeahču ektui lága (2009:724)

nášuvnnalaš unnitloguid ja unnitloguid gielaid birra.

71. Duohtavuođakommišuvdna sámi álbmogii ávžžuha ráđđehusa bargat buhtadusa váras, ovddidit soabadeami ja ealli sámi servodaga ja jahkásaččat raporteret riikkabeaivái got kommišuvnna visot ávžžuhusat ja evttohusat leat čađahuvvon.

Ånegis tjåhkkájgiessem

Sádnesvuohtakommisjuvna konklusjuvna

Sádnesvuohtakommisjuvna merustallam vásstádisgatjalvasajn

Stáhta – rijjkabäjjve, rärridus ja åjválatja – ja muhtem bálen Sverji girrko adná vásstádasav politijka ja mierradusaj åvdåst ma lä maŋás biejjam sämij riektajt ja vuoledam almatjijt, akktagatjan ja dåhkken. Stáhta åvdåstiejje verrtiji dájt illastimijt ja daj tjuvvusijt dåbdåstit. Dál verrtiji vásstádasav válldet ja buorev dahkat dan skára åvdåst mav lä dahkam sáme älbmugij ja akktagatj sämijda, ja åvdedit politijkav mij ij mubbáde dájt uvriektesvuodajt.

Sáme älbmuk bestij iednamijt ja ietjmierrediev

Sádnesvuohtakommusjuvna guoradallam vuoseda állgoälbmuk sáme adná stuorra ävvtjimusajt ájmon adnet ja åvdedit ietjas kultuvrav njuallga tjuovosin Sverji stáhta åvdep ja dálátj politijkast. Giehtjadibme histurjalatj guoradallamist ja tjuhkkimist mav sáme lä gehttum tjállagijn, gatjadallamijn ja ságastallamijn vuoseda stáhta Sverrji lä ietj válldám åbmeriektav stuorra usijn sáme iednamist.

Ietjrárak sáme sebrudaga ma lä histurjalatj ájgen vessum, adnám ja gähttim iednamijt ja tjätsijt ja anedam ietjase kultuvrav ietjase lágajgum ja gielajgum lä ienabut ienabut näggiduvvum ruodtjolvasajst stáhtajst biraskin. Stáhta aktijvalatj politijkalatj mierrádusa gádodin sämij ietjstivvrimav särraláhkáj 1700-lågo maŋep biele rájest ja 1800-lågo rájjáj. Stáhta ij lä akktagav dahkam gu regiuvnalatj ja bájkálatj åjválatja ja virrgealmatja lä gártjedam sämij riektav adnet iednamijt ja tjätsijt. Dat viehkedij Sverji stáhtav, stáhtalatj vidnojt, ja akktagatj ja priváhta ävvkijijt.

Áramus akktavuodajn Sverji rijka ja ietjrárak sáme sebrudagaj (gåhtjoduvvum ”byar” Sverji gáldojn) gaskan åsestin ja mäkksin skáhtev mav sáme tuhttjijin lij lijjge kråvnå dåbdåstime ja várrjalime åvdåst sáme iednamijst. Digge dåbdåstij sáme iemeriektav ja inij bájkálatj lágajt tjåvvdet rijdojt aktaláhkáj gu ietjá rijkan.

Sverji kråvdnå älgij juo 1600-lågon ietj ruodtjodit sáme iednamijt åssen Sverji iednamin. Mierredij sáme iednama gullujin kråvdnåj diedádusajgum ja njuallga alodimijgum ja alodij iehtjágijt sisa jåhtet.

Dåbdåstibme sáme riektast iednamijda skáhtteiednamin, skáhttevárren ja sáme iemeräkktan adnet iednamijt ja tjätsijt rassjogudij 1700-lågo gaskon gu jådedin dubbmimriektav bájkálatj diggijst regiuvnalatj diggijda. Kråvdnå bájaj, konsultasjuvnadak, lienastivrajt mierredit ässjijn sáme iednamriektaj birra.

1800-lågon gessin säjjimgriensav várrjalit sáme urudagajt ja ieládasajt, män dujjin dav agev dan tjuohtejáben. Da riekta mav sáme idnin iednamijda vil rissjun. Säjjimgrännsa 1867 gävdnuj bär Väster- ja Norrbottenin. Dajna ninnijin sámeiednamgriensav 1749 valla unnep dáfon. Stáhta giehtadalaj dán ájgen ja åvdås mähttseiednamijt ja minerálagävdnusijt kruvdnaiednamin. Stáhtan lij räkkta ietj juogadit dav iednamav gåbbátjaga akktagatjajda ja vidnojda, iednamjuohkemij, konsesjuvnaj ja tjáhtsefábmobidtjima tjara.

Dájjvamusat kommisjuvdna ij lä gávdnam ahte sáme miededin dáv iednambässtemav ja dájt dagojt. Vuävvdesáme dáfon gävdnujin sunde ma diededin sämijt gu virrtodin riektav skáhtteiednamijda båtsojguohtomräkktaj.

Sáme mav näggijin jåhtet verrtijin guorret ietjase urudagajt, jådådagajt ja guohtomiednamijt ja gasskavuodav iednamijda dujjuj. Sáme fuolke ma juo urrun dajn dáfojn gusa näggijin, verrtijin mähttjánit ja iednaga besstin máhttelisvuodav viessot iemeláhkáj dajn iednamijn mav da ietja ja máddara lin ävvkim.

Gatjadallama ja histurjalatj gáldo vuosedi sáme vuasstálin dáv virrtodimev ja ráredime lin bär dárogielan. Dájna vugijn ij lam máhttelis sáme räkktaadnejijda aktaláhkáj maŋen årrot ja ietjase riektav ruodtjodit.

Stáhta politijjka näggij sämijt jåhtet ietjase dáfojst mav lä ävvkim ja gunne lä urrum dulutj ájgest. Vuorro sáme ieládasajda ja iemelágatj sáme iednamävvkimij, bivvdemij ja gullimij, lä rissjum jala gájjka gähtum. Dát lä allváj sämijda gu sija vuojŋalatj ja kultuvralatj gasskavuohta lä ninnusit tjanaduvvum iednamij.

Sádnesvuohtakommisjuvdna åjjvåda danen dagojt riektodit dáv bässtemav gasskavuodast iednamijda ja tjätsijda ja áj sáme ietjmierredimest.

Bajjelgehttjin sämijt

Giehtadallam sáme iednamriektajst lassánij ja vierránij ideologijast mij vujnij sämijt vuällegubbon ja danen idtjin ännside jala máhte sämmi riektajt jala vällgogisvuodajt adnet gu ietjá viesáda. Dihkin tjeldijt ”albma sämijda” ja paternalistalatj politijjka buktij bunndivieldev ja ikktisatj båtsojsujtov. Dajna vugijn sáme ällam maŋen demokratiserimprosiessan man åvdåst ietjá viesáda lin rahtjam. Dasste áj tjuovoj nievrep lieradis sämijda, giellabässtem ja almatjtjärrdabiologija guoradallam mij diejvaj akktagatjajt ja fulkijt.

Máhtodisvuohta lä stuores rijka älbmugin ja lä buakktám gártjedäjje ja vuoledäjje vuojnov sämijda mij lä ájn suammgamin politijjkaj ja Sverji sebrudagaj. Sádnesvuohtakommisjuvdna åjjvåda danen dagojt riektodit tjuvvusijt vuoledäjje vuojnost sämijda ja ninnit sámegielajt, sáme máhtov ja kultuvrav ja áj máhtov sämij ja sáme kultuvra birra.

Juogadin sáme älbmugav

Stáhta politijjka lä ietj tjadnam sámevuodav tjälldáj ja gártjedam båtsojsujtov ieládasan mij lä buakktám allvájis tjuvvusijt sämijda állgoälbmugin. Dát politijjka lä ietjáláhkáj gu ietjá nuarrtarijkajn ja danen lä sämij vijor Sámen Sverji bielen ietjáláhkáj. Stáhta ietj virrtodij sáme iednamriektajt ja jugij sämijt umas duhkijda. Särra tjuovos dasste lä ahte stáhta lä giehtadallam umas duhkijt ja almatjijt umasláhkáj umas dáfojn, åvvdåmärrkan riektaj hárráj iemelágatj iednamijda, lieradasaj ja giellaadnemij ja assimilerima hárráj. Dát juohkem lä buakktám nievres rijdo sáme sebrudaga sinne. Sämijda tjeldij ullgolin lä állgoälbmuga ájnas gasskavuodav iednamij, vieráltvuojno ja máhto gaskan Sverji politijka tjara dujjum. Sämijda mav näggijin tjeldijda ja jåhtejskåvlåjda politijjka buktij stivvrimav ja siradahttemav. Sádnesvuohtakommisjuvdna åjjvåda danen dagojt ietjmierredime hárráj ja vaj hieredit särranimev.

Tjulldin sämijt

Histurjalatj juohkem sämijst ja särranibme mij tjuovoj lä buakktám umas tjuälldej vijjurijt ja prosiessajt. Dat bájdná sämijt ájn dálátj ájjgáj ja lä bájdnám sämij hielsov, máhttelisvuodajt åvdåsbuäkktet kultuvvraárbev. Dat ájn vil tjualldá sämijt.

Kommisjuvdna lä tjuvvum Sverji girkov venudimbargov ja vuajdná ahte girrko, mij lä åsse stáhtast, dielmoj sáme jáhkolatj ja kultuvralatj vugijt ja áj jådedij dárojdahttem- ja assimilerimpolitijkav mij suoládij sämij gasskavuodav máddarij árrbáj, giellaj ja kultuvvraj. Kommisjuvdna áj vuajdná stáhta ja girko bargov gu suoládin sáme kultuvvraárbev gåbbátjaga mierrádusaj, máhtodime ja uvlágedime tjara.

Máhtodisvuohta sämij histurjalatj gasskavuoda birra iednamijda ja tjätsijda ja särra kultuvra ja gielaj birra ienaplågoälbmugin, politijkalatj åvdåstejjijn ja virrgealmatjijn lä buakktám ja ájn buakktá siradahttej ja tjuälldej politijkav. Sádnesvuohtakommisjuvdna åjjvåda danen dagojt gielaj, lieradasa, hielso, kultuvvraárbe ja tjuälldema hárráj.

Sämij almatjij riekta ie sjadda

Sáme ja dáro åvdåstiejje lä åvvdål pruvvum tjåvvdet nievres vijjurijt ja buoredit gasskavuodav sämij ja Sverji gaskan. Åvdemusat sáme åvdåstiejje, ja áj dáro åvdåstiejje, lä agev gatjadam sámepolitijkav. Sáme lin vassjala ráredimen IN:a állgoälbmukdeklarasjuvna birra ja Sverrji lij akkta dajst vuostas stáhtajst mij dav duhkkidij. IN:a giehtjadim- ja diehtejmekanisma lä mådde bále giehtjadam Sverji politijkav ja Sádnesvuohtakommisjuvdna lä dajt giehtjadimijt tjårgådam. Sverrji ij lä dävvdám ietjas vällgogisvuodajt ja danen ij duosto lassánäjje tjuolmajt (tjuälldem, nihttem, ävvkim, dállkebájdnem). Sverrji ij lä máhttám dävvdet vuärrdemav stuorra åsen Sverji älbmugist ullit almatjij riektajt, sämmiárvov ja räkktatjavvgavuodav ma gävdnuji vuorrolágan. Sádnesvuohtakommisjuvdna åjjvåda danen dagojt vaj Sverrji stáhtan gallgá dåbdåstit uvriektes politijkav ja ullit dajt ruodtjolvasajt ma gävdnuji vuorrolágan ja rijkajgasskasatj vällgogisvuodajn.

Gåhttjoma barrgat

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij rájjá dájt gåhttjomijt rärridusaj, Sverji girrkuj ja ietjá åsálatjajda.

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju Sverji rijjkabiejvev ja rärridusav tjårgådit sáme älbmugav állgoälbmugin, dán tjara:

1. dåbdåstit Sverji rijjka lä vuoroduvvum iednama nala mij gulluja

guäkkte älbmugij – sáme ja dáro – ja åse dat iednamist áj idni ietjase sáme namajt ja lä sáme kultuvvraárrbe;

2. dåbdåstit ja vujdnusij biejjat Sápmi/Saepmie/Sábmie/Sábme

gåpptjá udnátj rijjkagriensajt ja tjårgådit sáme akktavuodav ja fielastimfrijjavuodav dáj griensaj rasstá;

3. dåbdåstit natuvra, iednamij ja tjátse juogek gasskavuodav sáme

älbmuga kultuvvraj artihkal 27 mehti IN:a konvensjuvnan viesádij ja politijkalatj riektaj birra, ja áj;

4. gárvedit prosiessav vaj Sverrji duhkkida ILO-konvensjuvnav 169

állgoälbmugij ja tjärrdaälbmugij birra ietjstivvrij rijkajn.

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju rärridusav várrjalit ja åvdedit sämij almatjij riektajt, dán tjara:

5. ållásit sisabuäkktet vuorrolága mierrádusajt, IN:a állgoälbmuk-

deklarasjuvnav ja áj Sverji rijkajgasskasatj vällgogisvuodajt vuorrolatj almatjij riektaj birra, vaj sáme ulliji albma aktalágátjvuodav gu ietjá viesáda, ja áj;

6. gádodit struktuvrajt Sverjin ma hieredi ahte giehtadilli sämijt

aktaláhkáj ja ulliji almatjij riektajt.

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju rärridusav dåbdåstit histurjalatj uvriektesvuodajt ja albmaláhkáj barrgat tjuodtjáldahttema ja venudime åvdåst, dán tjara:

7. dåbdåstit histurjalatj uvriektesvuodajt, illastimev ja vuoledimev

mav Sádnesvuohtakommisjuvna giehtjadibme vuoseda ja dav skárav mav lä buakktám sáme älbmugij;

8. állget ságastallamav Sámediggijn ja sáme sebrudagajn gukkte gallgá

tjåhken barrgat rijkan tjuodtjáldahttema ja venudime åvdåst; 9. ságastallamin Sámediggijn ja sáme sebrudagan tjállet bigos

ánndagasav dan skára ja uvriektesvuoda åvdåst sáme älbmugij

vuässte. Särra ánndagasav verrtija spájjta rájjat vuorrasup sämijda

mav näggijin jåhtejskåvlåjda, barrgoståhpojda; skåvvlåhiejmajda jala mav ietjáláhkáj vuoledin jala illastin;

10.dåbdåstit ja vásstádasav válldet dan sieradäjje politijka åvdåst mij

lä lágaj, lieradispolitijka ja tjudtjudusbargo tjara juohkám sáme duhkijt ja almatjijt;

11.vásstádasav válldet guoradallat stáhta politijkav ja dan tjuvvusijt

dáfojn gunne allvájis rijdo dejjvi sämijt tjeldij sinne ja ullgolin; 12.állget ságastallamijt stáhta ja åsálatjaj gaskan vaj dahkat vuorov

stáhtalatj buoredibmáj ja dagojda ma mähtti binnodit rijdojt ja särranimev ja máhttelis dahkat gájk sämijda ietjase kultuvrav anedit;

13.vuorodit rijkalatj máhttoguovdátjav tjuodtjáldahttema ja venudime

åvdåst tjudtjudit materiálav Sádnesvuohtakommisjuvnast ja diededit

dan birra mij lä båhtám Sádnesvuohtakommisjuvna giehtjadimest, ja áj;

14.vuorodit ietjrárak mekanismav tjuovvot gukkte ulliji Sádnevuohta-

kommisjuvna gåhttjomijgum ja åjjvådasajgum ja daj dagojgum mav lä tjáleduvvuji tjåhken Sámediggijn ja sáme sebrudagajn.

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju rärridusav dagojt dahkat luggŋit máhttomierev Sverjin sáme älbmuga histurja, sebrudaga, gielaj ja kultuvra birra, dán tjara:

15.állget máhttoluggŋimav ienaplågoalmatjij gaskan Sverjin vaj lasedit

diedov sáme kultuvra, histurja ja állgoälbmukriektaj birra; 16.ninnit lieradäjjelieradasav ja lasselieradasav näggij usijgum sáme

vijjurij, állgoälbmukriektaj ja Sverji rijkajgasskasatj bargo birra; 17.tjårgådit vaj gájk lieroga vuorroskåvlån ja gymnásan udtju

vuorrolatj máhtov állgoälbmuk sämij histurja, kultuvra ja riektaj

birra, daj tjällga ruodtjolvasaj mehti vuorroskåvlå ja gymnása stivvrimtjállagijn, ja áj;

18.tjårgådit vaj sáme vuojno idni sajev lieradasan ja sebrudaga akktasatj

dáfojn. Gallgá dahkat diedojt, mediajt ja kultuvrav sämij birra sáme

máhtojn ja sáme bájdnemijn; 19.tjårgådit vaj Sverji åjválatja ja ietjá tjudtjudiejje rijkalatj ja sáme

gatjalvasajst ájmon idni ja guddnedi sáme máhtojt ja vaj sáme albmaláhkáj mähtti bájdnet dájn dåjmåjn, ja áj;

20.tjårgådit vaj gájk åjválatja ja ietjá åsálatja ma tjudtjudi gatjalvasajt

ma duohtadi sáme älbmugav idni diedojt mav dárbaha birrguj.

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju dájt åsálatjajt dåbdåstit histurjalatj uvriektesvuodajt ja albmaláhkáj barrgat tjuodtjáldahttema ja venudime åvdåst, dán tjara:

21.kommuvna ja regiuvna, särraláhkáj sáme tjudtjudusdáfon, dihki

dagojt tjuodtjáldahttema ja venudime åvdåst sáme älbmugijn; 22.åjválatja ja bigos máksedum dåjmå välldi albma vásstádasav ietjase

histurjalatj gasskavuoda åvdåst sáme älbmugijn ja dihki dagojt tjuodtjáldahttema ja venudime åvdåst, ja áj;

23.Sverji girrko válldá ålles vásstádasav ietjas uvriektesvuodaj, illastime

ja vuoledime åvdåst ja dåbdåsta ja válldá vásstádasav daj ekonomalatj

ávke åvdåst mij girrko njuallga jala uvnjuallga lä nekktim gu stáhta/

kruvdna väldij sáme skáhttelándajt.

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju rärridusav hieredit rasismav ja tjuälldemav sämij vuässte, dán tjara:

24.ninnit guhkesájjgásatj bargov rasisma ja tjuälldema vuässte sämij

vuässte.

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju rärridusav tjårgådit gájk sämij riektav ietjase kultuvrav anedit iemelágátj sáme iednamijn, dán tjara:

25.mákkset ruptujt sáme älbmugij dan histurjalatj vielge åvdåst mav

stáhta/kruvdna lä dahkam sáme älbmugij gu bestij riektajt skáhtte-

lándajda. Máksov uvriektesvuodaj åvdåst sämij riektaj hárráj iemelágátj iednamijda gallgá vaddet gu rärridus tjårgåda ahte kommisjuvna gåhttjoma ja åjjvådasa iednama birra tjaraduvvuji;

26.tjårgådit ahte dálátj gártjedibme nåhká båtsojsujjtoriektast ja sáme

kultuvvraanedimest iemelágátj sáme iednamin állgoälbmukriekta

mehti ja Sverji rijkajgasskasatj ruodtjolvasaj mehti almatjij riektaj birra;

27.tjårgådit ahte da sáme ma udnátjin ällä maŋen tjeldijn udtju

máhttelisvuodav anedit ietjase sáme kultuvrav iemelágátj iednamijn állgoälbmukriekta prinsijpaj mehti ja Sverji rijkajgasskasatj ruodtjolvasaj mehti;

28.tjårgådit ahte sáme båtsojsujjtárij räkkta adnet båtsojsujtov

konsesjuvdnatjeldijn iemelágátj sáme iednamijn sjaddá állgoälbmukriekta prinsijpaj mehti ja Sverji rijkajgasskasatj ruodtjolvasaj mehti almatjij riektaj birra, ja ahte rärridus hiereda rijdojt konsesjuvdnatjeldij sinne;

29.tjårgådit vuävvdetjeldij riektajt bivvdet ja gullit ja riektav mäkksuj

állgoälbmukriekta prinsijpaj mehti ja Sverji rijkajgasskasatj ruodtjolvasaj mehti gu stáhta lä vaddám iehtjágijda ävvkimriektajt stáhta iednamin;

30.tjårgådit ahte giehtadallá båtsojsujjtoriektav aktaláhkáj gu ietjá

adnemriektajt Sverjin åbmevárrjalime mehti rärridushámen ja Sverji rijkajgasskasatj ruodtjolvasaj mehti almatjij riektaj birra. Tjeldij sebrulatja gillgi lágan ådtjot sämmi várrjalimev

ja ietjmierredimev båtsojsujjtoräkktáj gukkte ietjá adneja adnemriektijst iednamijda idni;

31.tjårgåda ahte stáhta vidno ja Statens fastighetsverk tjaradi human

rights due diligence, pläniji dåjmåv sämij almatjij riektaj mehti ja áj ahte stáhta mákksá daj vuoledimij åvdåst ma lä båhtám viddnodåjmåst;

32.tjårgåda ahte mierrediejje ma giehtadilli gatjalvasajt iemelágátj sáme

iednamij birra idni lieradasav sáme riektaj ja sáme kultuvra birra,

ja båtsojsujto vijjurij birra, ja áj ráredime ja konsultasjuvnaj birra lahka ja albma tjåhkenbargon sáme älbmugijn;

33.tjårgåda ahte vieráltárrbe Laponia tjudtjudus sjaddá stuovas; 34.tjårgåda ahte sujjimpárka ja natuvvrareserváhta stáhta iednamin

sáme iemelágátj iednamij sinne várrjali gåbbátjaga árrvolis natuvrav

ja sáme kultuvrav ja båtsojsujtov ja ahte gájk sáme bájkálatjat udtju

máhttelisvuodav albmaláhkáj maŋen årrot tjudtjudusan aktaláhkáj

gu Laponiatjudtjudusan; 35.tjårgådit ahte tjállá birasktjuovvomtjellgidusajt vaj gájk ájnas

tjuvvusa ja stuoráp effiekta iednama ävvkimist sáme kultuvvraj,

gielajda, kultuvrraárrbáj ja båtsojsujjtuj, åvvdåmärrkan lassánäjje

effiekta ja effiekta iednammieren, buhti åvdån, ja áj; 36.tjårgåda ahte iemelágátj sáme máhtov systemáhtalatjat värrjuj

biejjá ja aneduvvuja tjuovosguoradallamijn iemelágátj sáme iednamij birra.

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju rärridusav tjårgådit sáme älbmuga riektav ietjmierredibmáj, dán tjara:

37.ållásit sisabuäkktet sáme ietjmierredimev állgoälbmukdeklarasjuvna

mehti ja artihkkala 1 ja 27 IN:a konvensjuvna mehti viesádij ja politijkalatj riektaj birra, ja áj sämij räkkta albma bájdnemij lága mehti rijkalatj unneplågoj ja unneplågogielaj birra ja konsultasjuvdnalága mehti;

38.sisabuäkktet láhkaj prinsijpav frijja ja diededum åvvdålmiededime

birra, ja áj;

39.tjårgådit sáme älbmuga ietjmierredimev ábnasatj ja vuojŋalatj

kultuvvraárbe bajjel ja bájdnemav daj tjudtjudusan.

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju rärridusav tjårgådit sáme politijkalatj bájdnemav ja lasedit sáme älbmuga ietjmierredimev gatjalvasajn állgoälbmuga birra, dán tjara:

40.ninnit ulbmetjállagijt politijjkaj sáme älbmuga birra; 41.ninnit Sámedigge ietjmierredimev ja resursajt; 42.bidtjit parlamänntabiŋnigav Sámediggáj; 43.ninnit ikktidimev politijkast sáme älbmuga birra Rärridus-

kanslijan, ja áj; 44.ninnit ruodtjolvasav tjellgidit guoradallamijn tjuvvusijt

åjjvådasajst sáme älbmugij.

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju rärridusav tjårgådit sáme ietjmierredimev sáme kultuvvraárbe bajjel, dán tjara:

45.ietjmierredibme sáme kultuvvraárbe bajjel lä sáme älbmugin ja

dan institusjuvnajn; 46.ninnit fámov sáme kultuvvrainstitusjuvnajn vaj sáme älbmuk

máhttá ájmon adnet, tjudtjudit ja åvdedit ietjas kultuvvraárbev; 47.ninnit sáme bájdnemav Sverji institusjuvnajn ma tjudtjudi sáme

kultuvvraárbev ja áj åvdedit dálátj ja båhtej ájge álgojt ma gillgi tjårgådit sáme bájdnemav daggár institusjuvnajn; ja áj

48.ninnit várrjalimev sáme kultuvvraiednamist ja áj ninnit sáme

bájdnemav tjudtjudusan sáme kultuvvraiednamist.

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju rärridusav ja duohtadum bigos åsálatjajt tjårgådit máhtsadimev almatjlajt bätsidasajt, dán tjara:

49.rärridus tjårgåda ahte sáme almatjlatj bätsidasa, ma lä ájn

vurrkiduvvum Sverji museajn ja institusjuvnajn, mähtti máhtsaduvvut ja ahte stáhta válldá gájk máksojt ma buhti dajst prosiessajst, ja áj;

50.bigos åsálatja giehtjadi ietjase arkijvajn jus lä vaddám sáme

bätsidasajt, mav tjuhkkijin almatjtjärrdabiologalatj guoradallamij, ietjá institusjuvdnaj Sverjin jala ullgorijkan. Jus lä nåvt, dä gillgi daggár bätsidasajt åhtsåt dan institusjuvnan mij lä dajt dusstum.

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju rärridusav tjårgådit sáme ietjmierredimev sáme kultuvvraviessoma bajjel, dán tjara:

51.ninnit fámov sáme kånnstå- ja kultuvvrainstitusjuvnajda ja -dåjmåjda; 52.vassjalit alodit ja dårjodit kultuvvrapolitijkalatj tjåhkenbargov

rijjkagriensaj rasstá; 53.ninnit sáme bájdnemav Sverji institusjuvnajn ma tjudtjudi sáme

kultuvvraviessomav ja áj åvdedit dálátj ja båhtej ájge álgojt ma gillgi tjårgådit sáme bájdnemav daggár institusjuvjajn;

54.sáme vuojno gillgi sajev adnet lieradasan ja sebrudaga ikktisatj

sijijn. Gallgá dahkat diedojt, mediajt ja kultuvrav sämij birra sáme máhtojn ja sáme bájdnemijn, ja áj:

55.dahkat åvdedimijt sáme mánájda ja nuorajda kultuvvraviessomin

artihkal 30 mehti IN:a mánájkonvensjuvnan.

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju rärridusav tjårgådit dårjov älládahttemij sáme gielajt, dán tjara:

56.tjårgådit guhkesájjgásatj gielalatj infrastruktuvrav sáme gielajda

gielladårjodäjje funksjuvnaj ja dårrjostruktuvraj tjara media, kultuvra, bigos dåjmåj ja ietjá sebrudaksurgij sinne, lassen lieradimdagojda, ja áj;

57.vuorodit guhkesájjgásatj gielalatj infrastruktuvrav sáme gielajda

ja sáme pedagogijkav bájkálatj giellaguovdátjij, gielladårjodäjje funksjuvnaj ja ietjá resursaj tjara ma lasedi lieradimdagojt ja ninniji gielaj anov árrgabiejven.

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju rärridusav dagojt dahkat ninnit giellalieradasav ja ietjá lieradasav sämijda, dán tjara;

58.tjårgådit guhkesájjgásatj ja nuoges resursajt lieradasaj sáme

gielajn ålles lieradasan, åvvdåskåvlåst git alep lieradasaj ja ållessjaddlieradasaj;

59.tjårgådit ahte gävdnuji lieradum lieradiejje sáme gielajn ja sáme

máhtojn njuallga dagoj tjara lieradäjjelieradasan, lasselieradasan ja máhttoberrgimin;

60.åvdedit ja giehtaj biejjat buorak lierramriejdojt sáme gielajn ja

sáme vuojnojn, lahka tjåhkenbargon sáme åvdåstejjijgum ja máhttoguäddejijgum;

61.tjårgådit ahte dahká lieradasav sämijda albma sáme bájdnemijn,

állgoälbmukriekta mehti ja prinsijpa mehti ietjmierredime birra; 62.buoredit máhttelisvuodajt sjiehtadahkes ja sajjesjiehtadum

lieradisvugijda ma dusstu sáme lierogij umas viessomvijjurijt, ja båtsojsujto vijjurijt, ja áj;

63.bajedit Sverji vällgogisvuodaj mierev lieradasa sinne åsse III

mehti europalatj giellanjuolgadusan, vaj várrjalibme sjaddá sämmi mieren sámegiellaj Vuonan ja Suoman.

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju rärridusav tjårgådit sáme mánáj ja nuoraj riektajt, dán tjara:

64.tjårgådit ahte sáme máná ja nuora mähtti dåjmålatj måddegielagin

sjaddat sáme gielajn ja dárogielajn, ja áj; 65.tjårgådit ahte sáme máná ja nuora mähtti åvdedit sáme kultuvralatj

identitiehtav ja anedit ietjase sáme kultuvrav.

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju rärridusav tjårgådit riektav aktalágátj hielsov sáme älbmugij, dán tjara:

66.vuorodit rijkalatj struktuvrav åvdedit sämij hielsov; 67.vuorodit aktalágátj hällso- ja skäbbtjasujtov ja sosiálalatj bargov

fámojn vaddet kultuvralatj jasskavuodav, ja áj; 68.duhkkidit artihkkalav 13.2.c europalatj giellanjuolgadusan ja

sisabuäkktet dav regiuvnajn ja kommuvnajn.

Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju rärridusav tjårgådit tjaradimev unneplågoriektajst, dán tjara:

69.ninnit guhkesájjgásatj vijjurijt kommuvnajda ja regiuvnajda sáme

tjudtjudusdáfon tjaradit ietjase bargov lága (2009:724) mehti rijkalatj

unneplågoj ja unneplågogielaj birra, ja áj; 70.sisabuäkktet njuolgadusajt giehtjadibmáj lága (2009:724) sinne

rijkalatj unneplågoj ja unneplågogielaj birra.

71. Sádnesvuohtakommisjuvdna sáme älbmugij guhttju rärridusav barrgat tjuodtjáldahttema åvdåst, åvdedit venudimev ja viessoj sáme sebrudagav ja fiert jáben diededit rijjkabäjjváj gukkte lä tjaradam kommisjuvna gájk gåhttjomijt ja åjjvådasajt.

Åenehks iktedimmie

Saetniesvoetekommisjovnen konklusjovnh

Saetniesvoetekommisjovnen vierhtiedimmie dïedte-gyhtjelassijste

Staate – rïjhkebiejjie, reerenasse jïh åajvaladtjh – jïh muvhtine aaj Sveerjen gærhkoe dïedtem utniejægan dovne politihken jïh nænnoestimmien åvteste mah saemiej reaktaj våajaldahteme, jïh saemide miedtielamme, gåabpatjahkine almetjinie jïh dåehkine. Staaten dïedteguedtijh tjoeverieh dejtie daaresjimmide mietedh jïh lissine aaj dejtie illeldahkide jååhkesjidh mah dejstie båetieh. Båetije biejjiej staaten lea sjïere dïedte kompensasjovneöörnegh tseegkedh mah maehtieh buaranidh daam daaresjimmiem maam saemieh leah dååjrehtamme gåabpatjahkine aalkoeåålmeginie jïh almetjinie. Lissine staate tjoevere orre politihkem tseegkedh mij ij dam ovrïektesvoetem viht åvtese buektieh.

Saemien åålmege lea dovne eatnemh jïh jïjtjereeremem dasseme

Saetniesvoetekommisjovnen goerehtimmie vuesehte guktie saemieh goh aalkoeåålmege tjoeverieh tjarki barkedh jïjtse kultuvrem vaarjelidh jïh evtiedidh aktene seabradahkesne mesnie Sveerjen staaten dovletje jïh daaletje politihke lea saemide nåakelaakan tsevtseme. Dïhte vaaksjome dejstie histovrijen dotkemijstie jïh dejstie nænnoes dååjrehtimmijste mejtie saemieh mijjine juakeme dovne tjaaleginie, njaalmeh goerehtimmine jïh soptsestalleminie vuesehte guktie Sveerjen staate akte-laaketje eeke-reaktam saemien eatnamasse vaelteme mahte abpe Saepmesne.

Jïjtje-reerehke saemien seabradahkh mah dovletje aejkiej saemien dajvine veasome, mesnie laantem jïh tjaetsiem nuhtjeme jïh vaarjelamme, jïh jïjtje kultuvrem utneme man leah sjïere laakh jïh gïelh, vielie-vielebe tsevtsesuvvin dejstie krïbpesjimmijste mah jeatjah staatijste båetiejin.

Jalhts dovletje saemien seabradahkh jïjtje-reerehke orreme, staaten politihke nænnoestimmieh, eeremes jaepiej 1750:n raajeste jaepiej 1900:n raajan, saemien jïjtjereeremem tsevtsin guktie dïhte nåhkeli. Lissine ij staate maamkh dorjeme gosse regijonaale jïh voenges barkijh jïh åajvaladtjh saemiej nuhtjeme-reaktide eatnamasse jïh jaevride miedtielin, eeremes jis dïhte meadtoe lij aavhkan sjïdteme Sveerjen staatese, staaten sïeltide, jallh aajnehke jïh privaate eksploatöövride.

Aalkoevisnie, gosse Sveerje aelkieji jïjtje-raarehke saemien seabradahkigujmie gaskesadtedh, mah lin byjjine gohtjesovveme sveerjengïeleldh gaaltijinie, dellie saemieh ovmessie vaaroeh Sveerjese doekin jïh skaehtiem maeksiejin, goh maaksoe staatese, vaarjelimmien jïh jååhkesjimmien åvteste saemien eekereaktese sijjen laantide. Lissine laake-digkieh saemien daamtsreaktam jååhkesjin, jïh voenges laakh lin nuhtjesovveme goh edtjin tsælloeh almetji gaskemsh loetedh, eevre goh jeatjah sijjine rïjhkesne.

Joe jaepiej 1600, Sveerje aelkieji saemien jïjtje-raarehke dajvh vielievielebe ritnedh, juktie staate ussjedi dah dajvh edtjin aaj Sveerjeste stuvreldihkie årrodh. Proklamasjovnigujmie mah laedtieh reesin saemien dajvide juhtedh, Saepmie lij rïjhken eekine nammoehtovveme.

Jaepiej 1700 gaskoeh, dïhte jååhkesjimmie mij aarebi gååvnesi saemiej reaktijste sijjen laantide, vuesiehtimmien gaavhtan goh lappskaehtielaanth, skaehtievaerieh jïh daamtsreakta, aelkieji vaeniedidh, gosse dåpmoereakta lij voenges digkijste regijonaale digkide vaaltasovveme, jïh gånkan reerenasse reaktam leeneståvrojde vedtieji, saemien laantereaktaj bïjre nænnoestidh, rååresjimmien namhtah.

Jalhts staate joe jaepiej 1800 sjïdtedims-raejiem tjïrrehti mij sïjhti saemien veasome jïh jielemem vaarjelidh, kolonisatöövrh lin daamtaj dam tjïrrh tjoehpeme jïh dïhte reakta maam saemieh utniejin sijjen laantide gujht viesjiehtåbpoeh sjïdti. Sjïdtedims-raejie jaepien 1867:ste gååvnesi ajve Jillie- jïh Noerhte-betnine. Dïhte orre sjïdtedims-raejie sïjhti lahpedajve-raejiem jaepien 1749:ste nænnoestidh, jalhts dïhte unnebe dajvem tjaakani. Don aejkien jïh daan aejkien reerenasse skåajjem jïh mineraalh goh staate-eekeldihkie dajvh nuhtji, mejtie maehtieji akte-laaketje dovne almetjidie jïh sïeltide vedtedh, dajvejuekeminie, konsesjovnigujmie jïh tjaetsiefaamoe-lïssiebigkeminie.

Jeenjemes tïjjen, saetniesvoetekommisjovnen goerehtimmien mietie, idtjin saemieh leah daan dajve-juekiemasse jïh ritnemasse dåhkasjahteme. Duennie vuemiesaemien dajvine, lahpefåvhtah leah

muvhtine bïevnesh saemide vedteme dej jeatjahtehtemi bïjre, gosse saemiej lahpeskaehtielaante-reakteste båatsoereaktese jorkesovvi.

Jåhtajehtemes saemieh tjoeverin sijjen årroeh-sijjieh, baalkah jïh gåatomelaanth laehpedh jïh dellie dïhte nænnoes gaskese sijjen dajvine tsööpkesovvi. Saemien fuelhkieh mah joe aktene dajvesne veasoejin mïsse jåhtajehtemes saemieh båetiejin, vaenie-vaenebe reaktam sijjen laantide åadtjoejin, jïh gallesh reaktam aerpievuekien jielemevuekide dassin sijjen maadtojne.

Jalhts goerehtimmieh jïh histovreles gaaltijh vuesiehtieh saemieh leah joe iktesth jorkesimmien vuestie gymhpeme, åajvaladtjh leah ajve sveerjengïelesne saemiejgujmie rååresjamme, mij sæjhta jiehtedh eah saemieh leah maehteme sijjen reaktide aktene mïrrestalleldh vuekine vaarjelidh jïh bajjehtidh.

Dïhte mij staaten politihkeste båata lea vuesiehtimmien gaavhtan jåhtajehteme saemiej dajvijste mejtie saemieh joe iktesth nuhtjeme jïh mejnie sih aaj guhkiem veasome. Lissine staate lea jieleme-våaromem saemien veasoemasse jïh aerpievuekien laante-nuhtjemasse, vuesiehtimmien gaavhtan vijremasse jïh göölemasse, heajjoedamme, eelpehtamme jïh naan aejkiej reaktah jis nåhkelamme. Daate jis joekoen nåake orreme, eeremes juktie saemien vuekieh jïh kultuvre dan tjarki eatnamasse vïedteldihkie leah.

Dannasinie Saetniesvoetekommisjovne råajvarimmieh evtede mah maehtieh dam dovletje dassemem salkehtidh saemien jïjtje-reeremistie jïh destie gaskesistie mij gååvnesi saemien eatnamasse jïh jaevride.

Vualehks vuajnoe saemide

Dïhte gïetedalleme saemien laante-reaktijste dovne geervebe jïh nåakebe sjïdti ideologijen gaavhtan man lij vualehks vuajnoe saemide, jïh dannasinie idtji staate utnieh saemieh daarpesjin seamma reaktah jïh dïedth utnedh goh jeatjah staaten-årrojh.

Gosse reerenasse aelkieji saemiesïjtide reeredh akten paternalistiske politihken mietie, saemieh geah lin ”rïektes saemine” staateste nammoehtovveme, lin aaj tjabrehtovveme dovne gåetiebåantasysteemem jïh ektievoete-båatsoem dåhkasjehtedh, mij sïjhti jiehtedh idtjin doh saemieh åadtjoeh meatan årrodh duennie demokratiseremeprossessne mejnie jetjah staate-årrojh lin meatan orreme. Destie ovmessie illedahkh båetieh, vuesiehtimmien gaavhtan nåakebe

ööhpehtimmie saemide, gïeledasseme jïh dïhte naeliebiologiske dotkeme mij saemide tjarki tsevtseme goh aajnehke almetjh jïh fuelhkieh.

Gååvnese gujht annje stoere ovmaahtoe saemiej bïjre mijjen jienebelåhkoe-seabradahkesne, jïh dannasinie naalehks jïh vualehks vuajnoe saemide lea maehteme jåerhkedh dovne politihkem jïh Sveerjem tsevtsedh. Dannasinie Saetniesvoetekommisjovne råajvarimmieh evtede mah maehtieh dam vualehks vuajnoem saemide jïenebelåhkoeseabradahkeste reenskedh, jïh aaj saemien gïelh, maahtoem jïh kultuvrem nænnoestidh, jïh lissine aaj maahtoem nænnoestidh saemiej jïh saemien kultuvren bïjre.

Joekehtsgïetedimmie saemien åålmegistie

Staaten akte-laaketje politihke mij lea saemien kultuvrem saemiesïjtese veadteme jïh båatsoem ajve goh jieleme gïetedalleme lea saemieh goh aalkoeåålmege nåake-laakan tsevtseme. Sveerjen politihke noerhterïjhken politihkeste sïerrede mij gååvnese jeatjah laantine, jïh dannasinie ij saemiej tsiehkie Sveerjen bielesne leah seamma goh jeatjah Noerhtelaantine. Akte sjïere illedahke mij båata destie aktelaaketje tjïelkestimmeste saemien laantereaktijste jïh destie tjïertestimmeste mij sæjhta saemieh ovmessie dåehkide viedtedh lea ahte ovmessie dåehkieh jïh aajnehke saemieh leah jeatjh-laaketje vuekiejgujmie gïetedovveme, vuesiehtimmien gaavhtan gosse aerpievuekien laantereaktaj bïjre soptseste, mohte aaj gosse ööhpehtimmien jïh gïelenuhtjemen bïjre, tjabrehtimmie-tsïhkesi bïjre jïh numhtie vijriebasse. Ovmessie vigkieh leah saemien seabradahkese bööresovveme destie joekehtsistie mij daelie gååvnese ovmessie saemiej dåehkiej gaskemsh. Dïhte sveerjen politihke vihkeles gaskesem tsööpkeme eatnemen, maahtoen jïh aerpievuekiej gaskemsh dej saemiej åvteste geah saemiesïjti ålkoelisnie jielieminie. Seamma politihke lea dejtie saemide geah lahpesïjtine jïh juhtije-skuvline tjarki stuvreme jïh sïerredamme. Dannasinie Saetniesvoetekommisjovne råajvarimmieh evtede jïtjereeremen bïjre mah maehtieh vikgieh saemiej gaskemsh loetedh.

Dïedtelgimmie saemijste

Dïhte histovreles juekeme saemijste mestie ovmessie vigkieh leah båateme lea aaj ovmessie dïedtelgimmieh åvtese buakteme mah daaletje saemieh annje tsevtsieh, jïh saemien healsoem tsevtseme. Lissine eah saemieh leah nuepiem åådtjeme jïjtse kultuvrem vijriebasse vedtedh, mij annje dïedtelgimmie saemijste evtede.

Saetniesvoetekommisjovne lea Sveerjen gærhkoen liktedimmiebarkoem vaaksjome jïh maahta nænnoestidh gærhkoe lea eadtjohkelaakan saemien religijovnem jïh kultuvrem deadteme jïh lea meatan orreme laadtjadehteme- jïh tjabrehtimmie-politihkem evtiedidh guktie gellieh saemieh leah nænnoes ektiedimmiem dasseme jïjtjh maadtoen aarpan, gïelese jïh kultuvrese. Saetniesvoetekommisjovne aaj staaten jïh gærhkoen dïedtem vuaptastahta daan dassemasse saemien kultuvreaerpijste eadtjohke nænnoestimmiejgujmie jïh lissine dovne ovmaahtojne jïh ov-ïedtjine.

Dïhte ovmaahtoe saemiej histovreles gaskese dovne eatnamasse jïh jaevride, jïh lissine aaj saemiej sjïere kultuvren jïh gïeli bïjre mij gååvnese jïenebelåhkoeseabradahkesne, jïh maam politihkerh jïh åajvaladtjh utnieh annje politihkese skreejrie mij sïerredimmiem jïh dïedtelgimmiem evtede. Dannasinie Saetniesvoetekommisjovne råajvarimmieh åvtese buakta gïeli, ööhpehtimmien, healsoen, kultuvreaerpien jïh dïedtelgimmien bïjre.

Ij staate saemiej åålmereaktah seakerh

Dovne saemien jïh sveerjen åajvaladtjh leah voejhkelamme råajvarimmieh mieriedidh jïh relasjovnem saemiej jïh Sveerjen gaskoeh bueriedidh. Jïjnjh saemieh, men aaj laedtieh, leah guhkiem saemie-politihkem laejhteme. Saemieh leah tjarki barkeme EN:n aalkoeåålmehdeklarasjovnen åvteste jïh Sveerje lij akte dejstie voestes laantijste mij deklarasjovnese jååhkesji.

Saetniesvoetekommisjovne maahta gellie vaaksjomh EN:ste nænnoestidh mah vuesehte ij Sveerje leah gaajhkem dorjeme maam tjoevere darjodh, jïh dannasinie ij Sveerje leah dåeriesmoerh gïetedamme (vg. dïedtelgimmie, aajhtoe, ritnemh, klijma-jorkesh jnv.). Lissine ij Sveerje leah jïenebelåhkoen krïevemh dovne ååktesasse åålmehreaktijste, mïrrestallemistie jïh reaktatjirkehtimmeste seahkaramme, jalhts maadthlaake dam kreava.

Dannasinie Saetniesvoetekommisjovne råajvarimmieh evtede mij sæjhta Sveerjen staatem haestedh altese sïerredihks politihkem jååhkesjidh jïh dam darjodh mij leah dovne maadth-laakesne jïh gaskenasjovnen latjkojne tjaalasovveme.

Haestemh gïetedæmman

Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse sæjhta dejtie haestiemidie reerenassese, Sveerjen gærhkose jïh jeatjabidie vedtedh.

Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse Sveerjen rïjhkebiejjiem jïh reerenassem haasta saemiej reaktide goh aalkoeåålmege dovne vaarjelidh jïh ååktedh:

1. staate tjoevere dåhkasjehtedh, Sveerje lea laantesne tseekgesovveme

mij göökte åålmegidie govlesåvva – saemieh jïh laedtieh – jïh muvhth

sijjieh daennie laantesne saemien sijjienommh utnieh mah leah saemien kultuvre-aarpan vïedteldihkie;

2. staate tjoevere dåhkasjehtedh guktie Saepmien/Sápmin/Sábmien/

Sábmen raejieh daaletje staaten-raasth rastanieh jïh lissine tjoevere

båetije saemien ektievoetem jïh frïjjevoetem johtelæmman gorredidh

dej raasti rastah; 3. staate tjoevere eatnemen, laanti jïh jaevriej nænnoes gaskesem

dåhkasjehtedh saemien åålmegen kultuvrese, 27. artihkelen mietie EN konvesjovneste årrodahken jïh politihken reaktaj bïjre, jïh;

4. staate tjoevere dam prosessem illedh, guktie Sveerje dam ILO-

konvensjovnem nr. 169 aalkoe-almetji jïh unnebe-låhkoen åålmehtjïerti bïjre jïjtjeraarehke laantine dåhkasjahta.

Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse reerenassem haasta saemiej åålmehreaktah vaarjelidh jïh evtiedidh:

5. staate tjoevere maadth-laakem, EN:n aalkoeåålmeh-deklarasjovnem

jïh Sveerjen gaskenasjovnen dïedth maadth-åålmehreaktaj bïjre ellies-

laakan tjïrrehtidh, guktie saemieh aevhkies (rïektes) mïrrestalledhvoetem åadtjoeh, eevre goh jeatjah årrojh laantesne, jïh lissine;

6. staate tjoevere struktuvrh reenskedh Sveerjesne mah tjïrrehtimmiem

dehtie saemien mïrrestallemistie jïh saemiej åålmehreaktijste heerredieh.

Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse reerenassem haasta histovreles meadtojde nænnoestidh jïh eadtjohke-laakan bueriedæmman jïh liktemasse barkedh:

7. staate tjoevere histovreles meadtojde, daaresjimmide jïh itjmies

meadtojde nænnoestidh mah vuaptan sjïdteme Satniesvoetekommi-

sjovnen vaaksjoemistie, jïh guktie dah leah saemien åålmegasse skaarah mööreme;

8. staate tjoevere Saemiedigkine jïh saemien sivijle seabradahkine

gaskesadtedh guktie edtja båetije nasjovnaale eadtjohke barkoem

liktemasse jïh bueriedæmman skaepiedidh; 9. staate tjoevere Saemiedigkine jïh saemien sivijle seabradahkine

gaskesadtedh, guktie staate edtja byjjes-laakan aanteges birredh

staaten meadtoej jïh daaresjimmiej åvteste saemien åålmegen vuestie.

Staate tjoevere dallah aantegesh vedtedh, dejtie voeres saemide mejtie

staate lea trumhpestamme juhtijeskuvlese, barkoeståapose,

skuvlegåatan båetedh, jïh mah leah aaj jeatjah vuekine daaresjimmiem

jïh meadtoem dååjrehtamme. 10.staate tjoevere dïedtem ritnedh dan politihken åvteste mij lea

laakigujmie, ööhpehtimmie-politihkine jïh reereminie saemien

åålmegem ovmessie dåehkide jïh aajnehke almetjidie spyölkesamme; 11.staate tjoevere dïedtem ritnedh staaten politihkem jïh dan politihken

illeldahkh vaaksjodh, eeremes dejnie dajvine gusnie itjmies tsælloeh

saemide tsevtsieh dovne båatsoe-sïjtine jïh jeatjah sïebredahkine;

12.staate tjoevere aelkedh ovmessie åajvaladtjigujmie rååresjidh guktie

staate maahta buaranidh jïh ovmessie barkoeh darjodh guktie maahta

vigkieh jïh tsælloeh saemiej gaskemsh loetedh jïh nuepieh gaajhkide

saemide vedtedh sijjen kultuvrem utniehtidh; 13.staate tjoevere nasjovnaale maahtoejarngem tseegkedh

bueriedimmien jïh liktemen åvteste mij maahtah materijaalh Saretniesvoetekommisjovneste vaarjelidh jïh maahtoem dan vaaksjomen illeldahki bïjre juekedh;

14.staate tjoevere jïjtje-raarehke mekanismem tseegkedh mij maahta

vaaksjodh guktie Saetniesvoetekommisjovnen haestemh jïh uvtelassh jïh dïhte barkoe tjïrrehtuvvieh man bïjre Saemiedigkie lea saemien sivijle seabradahkine nænnoestamme.

Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse reerenassem haasta råajvarimmieh mieriedidh guktie maahtoe Sveerjesne buerebe sjædta saemiej histovrijen, seabradahken, gïeli jïh kultuvri bïjre:

15.staate tjoevere maahtoe-lutnjemem Sveerjen jïenebelåhkoe-

seabradahkesne tseegkedh guktie maahtoedaltese saemiej kultuvren, histovrijen jïh aalkoeåålmehreaktaj bïjre buaranieh;

16.staate tjoevere lohkehtæjja-ööhpehtimmiem jïh vielie

ööhpehtimmiem nænnoestidh nuvteldihkie låhkoejgujmie saemiej veasomen, aalkoeåålmehreaktaj jïh Sveerjen gaskenasjovnen dïedti bïjre;

17.staate tjoevere tjirkedh gaajhkh learohkh Sveerjen maadthskuvline

jïh jåarhkeskuvline maadth-maahtoem saemiej histovrijen, kultuvren

jïh reaktaj bïjre åadtjoeh, kratjvi mietie maadthskuvlen jïh jåarhkeskuvlen stuvremeplaanijste, jïh;

18.staate tjoevere tjirkedh saemien vuajnoeh sjïere sijjiem åadtjoeh

dovne ööhpehtimmie-systeemesne jïh seabradahken tjåenghkies sijjine. Saemien maahtoe jïh tsevtseme tjoevere sjïere sijjiem utnedh gosse maahtoe, medijah jïh kultuvre tseegkesuvvieh;

19.staate tjoevere tjirkedh Sveerjen åajvaladtjh jïh jeatjah åajvaladth

mah nasjovnen jïh saemien gyhtjelassigujmie berkieh aaj saemien

maahtoem gorredieh jïh seahkarieh, jïh sijjide öörnedh gusnie saemieh maehtieh ovmessie darjemesh vihties-laakan tsevtsedh;

20.staate tjoevere tjirkedh gaajhkh åajvaladtjh jïh jeatjebh gïeh saemien

gyhtjelassigujmie berkieh sjïehteles maahtoem utnieh daan barkose.

Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse ovmessie åajvaladtjh haasta histovreles meadtojde dåhkasjehtedh jïh eadtjohke-laakan buaranæmman jïh liktemasse barkedh:

21.tjïelth jïh regijovnh, eeremes saemien reeremedajvine, tjoeverieh

aelkedh buaranæmman jïh liktemasse barkedh saemien åålmegen

åvteste; 22.åajvaladtjh jïh byjjes goevtesh tjoeverieh eadtjohke-laakan dïedtem

vaeltedh sijjen histovreles gaskesen åvteste saemien åålmegasse

jïh tjarki barkedh dovne buaranimmien jïh liktemen åvteste, jïh; 23.Sveerjen gærhkoe tjoevere ellies dïedtem vaeltedh gærhkoen

meadtoej, daaresjimmiej jïh itjmies meadtoej åvteste, jïh lissine tjoevere dïedtem vaeltedh dej dïenesti åvteste mejtie gærhkoe lea rååktesth jallh ov-rååktesth åådtjeme, staaten ritnemistie saemien skaehtielaantijste.

Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse reerenassem haasta tjïertevidtjien jïh dïedtelgimmien vuestie barkedh:

24.staate tjoevere guhkies barkoem darjodh tïertevidtjien jïh

dïedtelgimmien vuestie mah saemide tsevtsieh.

Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse reerenassem haasta dejtie reaktide tjirkedh mejtie gaajhkh saemieh utnieh sijjen kultuvrem utniehtidh aerpievuekien saemien dajvine:

25.staate tjoevere kompensasjovnem saemien åålmegasse vedtedh

histovreles laajkoen åvteste juktie staate skaehtielaante-reaktam saemien åålmegistie vaalteme. Reerenasse tjoevere kompensa-

sjovnem vedtedh saemiej reaktaj åvteste sijjen aerpievuekien laantide Saetniesvoetekommisjovnen haestemi jïh uvtelassi mietie laantereaktaj bïjre; 26.staate tjoevere tjirkedh daaletje negatijve tsevtseme nåhka dovne båatsoereaktese jïh saemien reaktese aerpievuekien jieliemasse saemien dajvine dovne aalkoeåålmehreaktan jïh Sveerjen gaskenasjovnen dïedti mietie åålmehreaktaj bïjre; 27.staate tjoevere tjirkedh guktie saemieh mah eah meatan aktene båatsoe-sïjtesne reaktam aerpievuekien jieliemasse saemien dajvine åadtjoeh, dovne aalkoeåålmehreaktan jïh Sveerjen gaskenasjovnen dïedti mietie åålmehreaktaj bïjre; 28.staate tjoevere saemien båatsoeburriej reaktam båatsose konsesjovne-båatsoesïjtine tjirkedh saemien aerpievuekien dajvine dovne aalkoeåålmehreaktan jïh Sveerjen gaskenasjovnen dïedti mietie åålmehreaktaj bïjre, jïh lissine staate tjoevere vigkieh konsesjovne-båatsoesïjtine heerredidh; 29.staate tjoevere vuemie-båatsoesïjti reaktah vyjrese jïh göölemasse tjirkedh. Staate tjoevere aaj reaktam ritneme-maaksose tjirkedh dehtie dassemistie nuhtjeme-reaktijste staaten laantine dovne aalkoeåålmehreaktan jïh Sveerjen gaskenasjovnen dïedti mietie åålmehreaktaj bïjre; 30.staate tjoevere tjirkedh båatsoe-reakta lea seamma vyörtegs jeatjah nuhtjeme-reaktajgujmie Sveerjesne dovne reereme-maadthlaaken eekereakta-vaarjelimmien jïh Sveerjen gaskenasjovnen dïedti mietie åålmehreaktaj bïjre. Lïhtsegh båatsoe-sïjtine tjoeverieh seamma vaarjelimmiem laakeste åadtjodh jïjtje-raarehke båatsoe-reaktese maam jeatjah nuhtjijh laantenuhtjeme-reaktijste joe utnieh; 31.staate tjoevere tjirkedh guktie staaten sïelth jïh Staaten gåetieåajvaladtje human rights due diligence barkoem tjïrrehtieh mij saemiej åålmehreaktide seakere, jïh lissine staate tjoevere kompensasjovnem saemide vedtedh meadtoej åvteste mah åajvaladtjen barkoste båateme; 32.staate tjoevere tjirkedh guktie åajvaladtjh mah gyhtjelassh saemien aerpievuekien dajvi bïjre gïetedellieh ööhpehtimmiem saemien reaktaj jïh kultuvren bïjre utnieh, lissine aaj båatsoen jielemevåaromen bïjre, jïh dah tjoeverieh daejredh guktie ektine rååresjidh

jïh konsultasjovnh darjodh lïhke jïh aevhkies ektiebarkojne saemien

åålmeginie; 33.staate tjoevere stööregs reeremem Laponian veartene-aerpeste

vihtiestidh; 34.staate tjoevere tjirkedh guktie nasjovne-dajvh jïh vaarjelimmiedajvh

saemien aerpievuekien dajvine dovne vihkeles eatnemem jïh saemien

kultuvrem jïh båatsoem vaarjelieh, jïh lissine tjoeverieh voenges

saemieh nuepiem åadtjodh meatan årrodh dejtie dajvide reeredh

seamma vuekine goh Laponia reeresåvva; 35.staate tjoevere tjirkedh guktie eatneme-illeldahkebuerkiestimmieh

aktene vuekine tjaalasuvvieh mij gaajhkh vihkeles illedahkh jïh tsevtsemh saemien kultuvrese, gïelide, båatsose jïh kultuvre-aarpan

vuesehte mah ritnemistie saemien dajvijste båetieh, vuesiehtimmien

gaavhtan kumulatijve tsevtsemh jïh tsevtsemh laantese, jïh lissine; 36.staate tjoevere tjirkedh guktie saemien aerpievuekien maahtoe

tjïmkes-ligke nuhtjesåvva illeldahke-goerehtimmine saemien aerpievuekien dajvi bïjre.

Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse reerenassem haasta saemien åålmegen reaktam tjirkedh jïjtjereeremasse:

37.staate tjoevere saemien jïjtjereeremem tjïrrehtidh aalkoeåålmeh-

deklarasjovnen mietie jïh 1s jïh 27n artihkeli mietie EN:n deklara-

sjovneste staaten-årroji jïh politihkeles reaktaj bïjre, jïh lissine

saemieh tjoeverieh reaktam åadtjodh aevhkies-laakan politihkese

tsevtsedh dovne laaken mietie nasjovnaale unnebelåhkoej jïh unnebelåhkoegïeli bïjre, jïh konsultasjovne-laaken mietie;

38.staate tjoevere prinsijpem laakine tjïrrehtidh frijje jïh daajroes

åvtelbodti jååhkesjimmien bïjre, jïh lissine; 39.staate tjoevere tjirkedh guktie saemien åålmege åådtje jïjtje reeredh

saemien materijelle jïh immaterijelle kultuvreaerpien bïjre, jïh guktie saemien åålmege maahta daan reeremasse tsevtsedh.

Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse reerenassem haasta saemien politihkeles tsevtsemem tjirkedh jïh saemien jïjtjereeremem nænnoestidh gyhtjelassi bïjre mah saemide tsevtsieh:

40.staate tjoevere politihkeles ulmieh saemien åålmegen bïjre

nænnoestidh; 41.staate tjoevere Saemiedigkien jïjtjereeremen nænnoestidh jïh dan

beetneh-vierhtieh lissiehtidh; 42.staate tjoevere parlamentegåetiem Saemiedægkan tseegkedh; 43.staate tjoevere politihkeles ektiebarkoem Reereme-kanslijesne

nænnoestidh saemien åålmegen bïjre, jïh lissine; 44.staate tjoevere dejtie tsïhkestahkide akten illedahke-buerkiestæmman

nænnoestidh gaajhkine salkehtimmine gyhtjelassijste mah saemien åålmegasse tsevtsieh.

Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse reerenassem haasta saemien jïjtjereeremem saemien kultuvreaerpeste tjirkedh:

45.saemien åålmege jïh dan institusjovnh tjoeverieh jïjtje saemien

kultuvre-aerpiem reeredh; 46.staate tjoevere nuepiem nænnoestidh guktie saemien kultuvreaerpie-

institusjovnh maehtieh saemien kultuvre-aerpiem vaarjelidh, reeredh jïh evtiedidh;

47.staate tjoevere saemien tsevtsemem nænnoestidh sveerjen institu-

sjovnine mah saemien kultuvreaerpiem gïetedellieh, jïh lissine tjoevere daaletje jïh båetije barkoem saemien tsevtsemen bïjre tjirkedh dejnie institusjovnine;

48.staate tjoevere vaarjelimmiem saemien kultuvreaerpeste eatnamisnie

nænnoestidh; staate tjoevere saemien tsevtsemem nænnoestidh reeremasse saemien kultuvredajvijste. Staate tjoevere vaarjelimmiem tjirkedh saemien kultuvredajvijste jïh saemien tsevtsemem gïehtelimmesne nænnoestidh.

Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse reerenassem jïh jeatjah byjjes åajvaladtjh haasta saemien daektieh bååstede Saapman vedtedh:

49.reerenasse tjoevere tjirkedh guktie saemien daektieh mah ennje

Sveerjen museuminie jïh institusjovnine gååvnesieh maehtieh bååstede vadtasovvedh Saapman, jïh staate tjoevere gaajhkem maeksedh dej barkoej åvteste, jïh lissine;

50.byjjes åajvaladtjh tjoeverieh saemien daektiej mietie sijjen våarhkojne

ohtsedh mah leah naeliebiologiske dotkemidie tjöönghkesovveme,

jallh mah leah jeatjide institusjovnide Sveerjesne jallh ålkoerïjhkine

vaadtasovveme. Jis nimhtie sjïdteme, dellie åajvaladtjh tjoeverieh

daektiej mietien ohtsedh dej institusjovni luvnie mah leah daektide

åådtjeme.

Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse reerenassem haasta saemien jïjtjereeremem vihtiestidh saemien kultuvrejieliemasse:

51.Staate tjoevere saemien tjeahpoe- jïh kultuvreinstitusjovnh jïh

gïehtelimmieh nænnoestidh; 52.staate tjoevere kultuvre-politihkeles ektiebarkoem raasti rastah

skreejrehtidh jïh dåarjodh; 53.staate tjoevere saemien tsevtsemem nænnoestidh sveerjen institu-

sjovnine mah saemien kultuvrejielemem reerieh, jïh lissine tjoevere

daaletje jïh båetije barkoem evtiedidh mij sæjhta saemien tsevtsemem

dagkarinie institusjovnine tjirkedh; 54.saemien vuajnoeh tjoeverieh sijjiem ööhpehtimmie-systeemesne jïh

seabradahken byjjes sijjine utnedh. Gosse maahtoem, medijam jïh

kultuvrem saemiej bïjre dorjesuvvieh, dellie tjoevere dam saemien

maahtaldahkine jïh tsevtsemem darjodh, jïh lissine; 55.staate tjoevere råajvarimmieh darjodh mah sïjhtieh saemien maanaj

jïh noeri kultuvrejielemem bueriedidh EN:n maanakonvensjovnen

30n artihkelen mietie;

Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse reerenassem haasta dåarjoehtimmien saemien gïelejealajæmman tjirkedh:

56.staate tjoevere guhkies gïeleldh infrastruktuvrem tjirkedh

funksjovnigujmie jïh dåarjegestruktuvrigujmie mah saemien gïelh medijinie, kultuvrine, byjjes gïehtelimmine jïh abpe seabradahkesne dåarjoeh goh lissie ööhpehtimmiebarkose, jïh lissine;

57.staate tjoevere guhkies gïeleldh infrastruktuvrem tseegkedh saemien

gïeli jïh pedagogihken åvteste voenges saemien gïelejarngine, funksjovnigujmie mah gïelide dåarjoeh jïh jeatjah barkojne mah ööhpehtimmine viehkiehtieh jïh aarkebeajjetje gïelenuhtjemem bueriedieh.

Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse reerenassem haasta barkoem darjodh mij gïeleööhpehtimmiem jïh jeatjah ööhpehtimmieh saemide buerede:

58.staate tjoevere guhkies jïh nuekies dåarjoem saemien

gïeleööhpehtæmman vedtedh jïh tjirkedh abpe ööhpehtimmiesuerkine, aarhskuvleste universiteetese jïh geerve-ööhpehtæmman;

59.staate tjoevere dan åvteste tjarki barkedh guktie seabradahke

saemien lohkehtæjjah åtna mah saemien gïele- jïh kultuvreööhpehtimmiem vaalteme, sjïere råajvarimmiejgujmie evtiedims-ööhpehtimmine jïh maahtoe-jielehtimmine;

60.staate tjoevere learoevierhtieh jolle kvaliteetine saemien gïeline

jïh saemien vuajnoejgujmie dovne evtiedidh jïh tjirkedh, saemien åajvaladtjigujmie jïh maahtoe-guedtijigujmie;

61.staate tjoevere öhhpehtimmiem saemide tjirkedh man lea rïektes

saemien tsevtseme, aalkoeåålmehreaktaj jïh jïjtjereereme-prinsibpen mietie;

62.staate tjoevere nuepieh jorkeles jïh sjïehteles ööhpehtimmievuekide

nænnoestidh mah leah saemien learohki jïh studeenti ovmessie

jieleme-tsiehkide sjïehtesjamme, eeremes båatsose, jïh lissine;

63.staate tjoevere daltesem Sveerjen ööhpehtimmiebarkosne bueriedidh

europeiske gïelelaaken mietie, guktie gïelevaarjelimmie Sveerjesne

seamma daltesasse båata goh Nöörjesne jïh Såevmesne.

Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse reerenassem haasta saemien maanaj jïh noeri reaktide tjirkedh:

64.staate tjoevere dan åvteste tjarki barkedh guktie saemien maanah

jïh noerh maehtieh saemien jïh sveerjen gïelh goh gelliengïeleldh

almetjh soptsestidh, jïh lissine; 65.staate tjoevere tjirkedh guktie saemien maanah jïh noerh maehtieh

jïjtse saemien kultuvreles identiteetem evtiedidh jïh saemien kultuvrem utniehtidh.

Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse reerenassem haasta mïrrestalleldh healsoereaktam saemien åålmegasse tjirkedh:

66.staate tjoevere nasjovnaale struktuvrem tseegkedh mij saemien

healsoem evtede; 67.staate tjoevere mïrrestalleldh healsoesåjhtoem jïh sosijaale barkoem

tseegkedh mij maahta kultuvreles jearsoesvoetem vedtedh, jïh lissine;

68.staate tjoevere artihkele 13.2.c dehtie europeiske gïelelaakeste

dåhkasjehtedh jïh dam dovne regijovnine jïh tjïeltine tjïrrehtidh.

Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse reerenassem haasta unnebelåhkoe-reaktah tjïrrehtidh:

69.staate tjoevere guhkies våaromh tjïeltine jïh regijovnine saemien

reeremedajvesne nænnoestidh, guktie dah åajvaladtjh maehtieh

laaken (2009:724) mietie barkedh nasjovnaale unnebelåhkoej jïh

unnebelåhkoegïeli bïjre, jïh lissine: 70.staate tjoevere nænnoestidh guktie edtja dam barkoem laakine

(2009:724) nasjovnaale unnebelåhkoej jïh unnebelåhkoegïeli bïjre vaaksjodh.

71. Nemhtie Saetniesvoetekommisjovne saemien åålmegasse reerenassem haasta seamadimmiem dåarjedidh, liktemem evtiedidh jïh jielije saemien seabradahkem nænnoestidh, jïh jaapetje reektehtsh rïjhkebeajjan tjaeledh guktie kommisjovnen haestemh jïh uvtelassh leah tjïrrehtovveme.

Tjåhkkangiessieme

Som en konsekvens av kyrkan och statens politik, som under lång tid begränsat samiskans användning och utveckling, är antalet översättare med kompetens i umesamiska i dag mycket litet. Trots omfattande ansträngningar har Sanningskommissionen inte kunnat säkerställa en översättning till umesamiska, vilket vi beklagar.

Summary

The Truth Commission’s Mandate and Scope

The Truth Commission for the Sami People was established following an initiative from the Sami people themselves. As early as 2008, the Sami national youth organisation Sáminuorra called for a commission to be appointed to examine the Swedish State’s historical treatment of the Sami people. Following an initiative by the Sami Parliament (Sametinget) in 2019, the Government established the Truth Commission in June 2021. Its work began in June 2022, after the commissioners had been appointed. Prior to the Commission’s establishment, the Sami Parliament carried out preparatory work that identified a number of areas suitable for investigation.

The Commission was given a broad mandate to map and examine the policies pursued towards the Sami people and the consequences those policies continue to have for the Sami today.

Truth commissions differ from other government inquiries and committees in that they have a broader mandate, a more far-reaching mission, and a greater degree of independence. Their role is to place historical events and ongoing state policy within a structural context. This may be seen as the beginning of a process intended to transform the relationship between two parties. The underlying objective is to reduce the inequality that has damaged that relationship and affected both the minority and the majority population.

Similar review processes concerning state policies towards the Sami have taken place in Norway and Finland following initiatives from the Sami in those countries. In Norway, the Storting has since issued an official apology to the Sami people. Discussions concerning an apology are ongoing in Finland.

The mandate of the Truth Commission for the Sami People has been to: • map and examine the policies pursued towards the Sami people,

and the actions of relevant actors in implementing those policies, • make the experiences of the Sami visible, disseminate knowledge

of those experiences, increase public understanding of Sami history

and of how historical injustices continue to affect the present-day

circumstances of the Sami people, and communicate the Commis-

sion’s conclusions regarding the consequences of those policies; and • submit proposals for measures that contribute to redress, promote

reconciliation, and support a vibrant Sami society.

The Commission’s mandate did not include examining the Church of Sweden and its role after January 1, 2000, when it was separated from the State, nor mapping and analyzing the right to practice reindeer husbandry and the rights associated with it. Individual perpetrators and individual victims may not be identified. Nor may the Commission propose amendments to the Constitution or legislative amendments within the remit of the (now dissolved) Reindeer Grazing Lands Committee (Renmarkskommittén).

The Truth Commission has prioritized examining the period from the seventeenth century to the present day, with particular emphasis on four main areas: • legislation and boundary-setting relating to land, water and related

matters, including the exploitation of natural resources; • the forced relocation of Sami people; • the right to practise reindeer husbandry, particularly the conse-

quences of the 1928 Reindeer Grazing Act; and • the “Lapp shall remain Lapp” policy, racial biology, and the dis-

persal of the Sami cultural heritage, including language and education policy.

These areas were later expanded following the review of Sami testimony and personal accounts. Additional issues included discrimination, ill health, and the majority society’s lack of knowledge about the Sami.

The Commission has held a large number of public meetings to provide information about its mandate, establish dialogue with the Sami people, and anchor its work within the Sami community. Dedicated focus group interviews have also been conducted. Dialogue has taken place with a reference group representing Sami civil society organizations and with a steering group representing the political parties in the Sami Parliament. Nearly 300 personal testimonies have been collected through interviews and written submissions.

The Commission’s work is presented in three parts that together form a coherent whole. A research anthology, The Land, the Water, the Mind: Consequences of Swedish Policy for the Sami (Marken, vattnet, tankarna – Konsekvenser för samer av svensk politik), containing around thirty peer-reviewed scholarly articles, was published March 4, 2026.

A volume of personal accounts, “I Quietly Ask the Land for Permission” (“Jag ber marken tyst om lov”), presents a thematic account of the experiences submitted to the Truth Commission. This final report provides the historical background, analyses the consequences of past and present policies, and sets out the Commission’s calls to action and recommendations, with the aim of contributing to redress, reconciliation, and a vibrant Sami society.

The Sami People’s Rights and Legal Status

The Sami are the only recognized Indigenous people within the European Union. A commonly accepted definition of Indigenous peoples is that they descend from populations that inhabited a country or geographical area at the time of conquest, colonization, or the establishment of present-day state borders. A defining characteristic of Indigenous peoples is their determination to preserve, develop, and pass on their ethnic identity, culture, social institutions, and use of their traditional homeland to future generations. The Sami have a long-standing historical connection to the lands where they have traditionally pursued, and continue to pursue, their livelihoods and

practice their culture. This relationship predates the formation of the modern nation states.

Sweden’s international obligations towards the Sami people are set out in a number of United Nations and Council of Europe conventions. Sweden also voted in favor of the United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples when it was adopted by the UN General Assembly in 2007. Article 27 of the International Covenant on Civil and Political Rights is of particular importance for the protection of the Sami. The Sami people must not be denied the right, in community with other members of their group, to enjoy their own culture, profess and practice their own religion, or use their own language. The legal protection afforded to the Sami as an Indigenous people is more extensive than that granted to other groups in Sweden because they are also protected under international law governing “peoples” and the right to self-determination.

Within the framework of the United Nations’ and the Council of Europe’s monitoring of Sweden’s compliance with its international commitments, Sweden has repeatedly been criticized, including with regard to the Sami people’s right to participation and self-determination, shortcomings in respect for the Sami use of traditional lands, inadequate protection against discrimination and racism, and insufficient protection of their rights to language, culture, and health.

In 1977, the Swedish Parliament (Riksdag) determined that the Sami occupy a special position in Sweden. According to the Swedish Parliament, the Sami should be given opportunities to express their own linguistic and cultural identity. Since 2011, the Constitution has included specific protection for the Sami as a people. The opportunities of the Sami people to preserve and develop their own cultural and community life are to be promoted (Chapter 1, Section 2, sixth paragraph of the Instrument of Government/Constitution). In Sweden, the Sami right to self-determination has developed through the establishment of the Sami Parliament, which was created in 1993. However, the Sami Parliament’s authority to make decisions remains limited.

Some Sami in Sweden hold the legal right to practice reindeer husbandry. That only certain Sami possess this right today is the result of the Crown’s, and later the State’s, historical regulation of Sami living conditions. The right to practice reindeer husbandry is a specific usufructuary right attached to land, based on immemorial

prescription in relation to particular areas. It grants the Sami the right to use land for reindeer grazing, hunting, fishing, and related purposes. This right is regulated by the Reindeer Husbandry Act (No. 1971:437). It also constitutes property within the meaning of Chapter 2, Section 15 of the Instrument of Government/Constitution and enjoys the same constitutional protection as ownership rights. Sector-specific legislation, including the Forestry Act (No. 1979:429) and the Environmental Code (No. 1998:808), contains provisions requiring consideration to be given to reindeer husbandry when land is used for other purposes.

In December 1999, the Swedish Parliament also recognized the Sami as one of Sweden’s five national minorities. Under the Act on National Minorities and Minority Languages (No. 2009:724), special provisions apply to the Sami, including the right to influence all matters affecting them. Public authorities are required to promote the Sami people’s opportunities to preserve and develop their culture, while particular attention is to be given to supporting children’s cultural identity and their use of the Sami languages. Additional provisions apply within the Sami Administrative Area.

To further strengthen Sami influence over matters affecting them, a statutory consultation procedure was introduced in 2022. The Act on Consultation in Matters Affecting the Sami People (No. 2022:66) requires the Government, government agencies, regions, and municipalities to consult Sami representatives before making decisions in matters that may be of particular significance to the Sami people.

The Truth Commission’s Conclusions

The Commission’s Assessment of Responsibility

The State – the Swedish Parliament, the Government, and public authorities – and, in certain cases, the Church of Sweden bear responsibility for policies and decisions that resulted in the violation of the rights of the Sami and subjected individuals, both individually and collectively, to abuse and injustice. These violations and their consequences must be acknowledged by representatives of the State. Accepting responsibility also requires the State to work towards providing redress for the harm inflicted on the Sami people and

individual Sami, while pursuing policies that do not repeat these historical injustices.

The Loss of Sami Lands and Self-Determination

The Commission’s investigation shows that the Sami, as an Indigenous people, face major challenges today in preserving and developing their culture as a direct consequence of past and present Swedish state policy. Its review of historical research, together with the experiences shared by Sami individuals through written submissions, interviews, and discussions, demonstrates that the Swedish State unilaterally appropriated ownership of large parts of Sami lands.

Historically, independent Sami communities lived on, used, and cared for their lands and waters, developing their own culture, legal traditions, and languages. Over time, these communities came under increasing pressure from the territorial ambitions of neighboring states. Sami autonomy was gradually dismantled, particularly from the latter half of the eighteenth century and throughout the nineteenth century, through deliberate government policies. It was also undermined by the State’s failure to intervene when regional and local authorities and officials encroached upon Sami rights to use land and water in ways that benefited the State, state-owned enterprises, and private settlers and commercial interests.

The earliest contacts between the Swedish Crown and the independent Sami communities – described as villages in Swedish historical records – consisted primarily of trade and taxation. The available evidence suggests that the Sami regarded taxation as payment in return for the Crown’s recognition and protection of their lands. Sami customary law was recognized by the district courts, and local legal traditions were applied in resolving disputes in much the same way as elsewhere in the Kingdom.

As early as the seventeenth century, however, the Swedish Crown began unilaterally claiming Sami lands as part of Swedish territory. Through royal proclamations and active encouragement of non-Sami settlement, these lands were declared to belong to the Crown.

Recognition of Sami land rights – expressed through the lappskatteland and skattefjäll (traditional Sami areas for which individual Sami paid taxes to the Crown; hereafter Sami tax lands), and Sami

customary law governing the use of land and water – began to erode in the mid-eighteenth century. Jurisdiction was transferred from local courts to regional authorities, and, without consultation, the Crown delegated decision-making on Sami land rights to the County Administrative Boards.

During the nineteenth century, an Agricultural Boundary (odlingsgränsen) was established to protect Sami settlement and livelihoods. Throughout the century, however, this boundary was repeatedly crossed, and Sami rights to their lands were further weakened. The Agricultural Boundary established in 1867 applied only in Västerbotten and Norrbotten and represented a confirmation, albeit over a smaller area, of the Lappmark Boundary (lappmarksgränsen) established in 1749. During this period and afterwards, the State treated forests and mineral resources as Crown land, claiming the unilateral right to allocate them to private individuals and companies through land redistribution, concessions, and hydroelectric development.

In the overwhelming majority of cases, the Commission found no evidence that these transfers of land or the associated interventions took place with the consent of the Sami. In forest Sami areas, there are examples of Crown officials informing Sami communities that their rights to Sami tax lands had been converted into rights to practice reindeer husbandry.

Sami who were forcibly relocated were compelled to leave their homes, migration routes, and grazing lands, severing their ties to their ancestral territories. Sami families already living in the areas to which the relocated communities were sent were themselves displaced, and many lost the opportunity to continue their traditional way of life on lands that they and their ancestors had used for generations.

Interviews and historical testimony show that the Sami opposed these changes. Negotiations were conducted exclusively in Swedish, making it impossible for Sami rights holders to participate on equal terms or effectively defend their interests.

As a consequence of State policy, Sami communities were forced to leave areas they had inhabited and used since time immemorial. The foundations of traditional Sami livelihoods and customary land use, including hunting and fishing, were undermined, restricted, or entirely lost. This is particularly serious because, for the Sami, spiritual and cultural identity is inseparably connected to the land.

The Truth Commission therefore proposes measures to address this original loss of the connection to land and water, as well as the loss of Sami self-determination.

A Degrading View of the Sami

The handling of Sami land rights was reinforced and aggravated by an ideology that regarded the Sami as an inferior people and therefore neither deserving of nor capable of exercising the same rights and responsibilities as other citizens.

For those regarded as “real Sami”, the administrative creation of Sami reindeer-herding communities (samebyar) combined with a paternalistic policy imposed a system of external control and the collectivization of reindeer husbandry. This excluded many Sami from the democratization process that the rest of the population gradually achieved. The consequences included unequal educational opportunities, loss of language, and the lasting effects of racial biology research on individuals and families.

Knowledge of this history remains limited among the wider Swedish population. This lack of awareness has allowed restrictive and degrading perceptions of the Sami to continue shaping public policy and Swedish society.

The Truth Commission therefore proposes measures to address the consequences of these attitudes and to strengthen Sami languages, Sami knowledge, and Sami culture and also the awareness of Sami knowledge and culture.

The Division of the Sami People

The State’s policy of defining Sami identity solely through membership of a reindeer-herding community and limiting reindeer husbandry to a specific economic activity has had devastating consequences for the Sami as an Indigenous People. This policy differs significantly from those pursued in the other Nordic countries and has made the situation of the Sami in the Swedish part of Sápmi fundamentally different from that elsewhere in the Nordic region.

One particularly significant consequence of the State’s unilateral redefinition of Sami land rights and its classification of Sami into different legal categories has been that different groups and individuals have been treated differently in many areas. These include rights to traditional lands, access to education, the use of Sami languages, and the degree of pressure to assimilate. This division has created deep conflicts within Sami society.

For those Sami who were excluded from the reindeer-herding communities, Swedish policy severed the essential connection between land, worldview, and systems of knowledge that is fundamenttal to Indigenous peoples. For those compelled into lappbyar (reindeer-herding communities that predated the current ones) and nomadic schools, government policy resulted in extensive control and segregation.

The Truth Commission therefore proposes measures relating to self-determination and to overcoming this division.

Discrimination Against the Sami

The historical division of the Sami people and the resulting internal fragmentation have in turn given rise to numerous discriminatory situations and processes that continue to affect the Sami today. These have had lasting consequences for Sami health, for the transmission of cultural heritage to future generations, and for continuing discrimination.

The Commission has followed the reconciliation process undertaken by the Church of Sweden and concludes that the Church, as part of the State during the relevant period, played an active role in suppressing Sami religious and cultural practices. It also participated in the policies of Swedification and assimilation that deprived many Sami of their connection to their ancestors’ heritage, language, and culture.

The Commission further highlights the role of both the State and the Church in the dispersal of Sami cultural heritage, resulting both from deliberate decisions and from ignorance and neglect. The lack of knowledge among the majority population, elected representatives, and public officials concerning the Sami people’s historical relationship with land and water, as well as their distinct culture and lan-

guages, has led – and continues to lead – to policies that segregate and discriminate against the Sami.

The Truth Commission therefore proposes measures relating to language, education, health, cultural heritage, and protection against discrimination.

The Human Rights of the Sami Are Not Fully Realized

Previous efforts have been made by both Sami and Swedish representatives to address these injustices and improve relations between the Sami people and the Swedish State. Criticism of Sami policy has long existed, initiated primarily by Sami representatives but also by others in Swedish society.

The Sami played a leading role in negotiating the United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples, and Sweden was among the first states to support it. Repeated reviews by United Nations monitoring bodies and expert mechanisms – findings confirmed by the Truth Commission’s own investigation – show that Sweden has failed to fulfil its international obligations. As a result, it has failed both to address escalating problems, including discrimination, threats, resource exploitation, and the effects of climate change, and to meet the expectations held by much of the Swedish public regarding respect for human rights, equality, and the rule of law, principles that are also enshrined in the Constitution.

The Truth Commission therefore proposes measures to ensure that Sweden as a state acknowledges the injustice of its historical policies and fulfils the commitments set out in both its Constitution and its international obligations.

Calls to Action

The Truth Commission for the Sami People addresses the following calls to action to the Government of Sweden, the Church of Sweden, and other relevant state actors.

The Truth Commission for the Sami People calls upon the Swedish Parliament and the Government of Sweden to ensure respect for the status of the Sami as an Indigenous People by:

1. recognizing that the Swedish nation was founded on lands belong-

ing to two peoples – the Sami and the Swedes – and that parts of

these lands also bear Sami names and constitute Sami cultural her-

itage; 2. recognizing and making visible that Sápmi/Saepmie/Sábmie/Sábme

extends across present-day national borders, and ensuring that Sami unity and freedom of movement across those borders are maintained;

3. recognizing the indivisible relationship between nature, land,

water, and Sami culture in accordance with Article 27 of the International Covenant on Civil and Political Rights; and

4. completing the process for Sweden to ratify ILO Convention

No. 169 concerning Indigenous and Tribal Peoples in Independent Countries.

The Truth Commission for the Sami People calls upon the Government to protect and promote the human rights of the Sami by:

5. fully implementing the provisions of the Constitution, the United

Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples, and

Sweden’s international human rights obligations so that the Sami

achieve effective, substantive equality with the rest of the population; and

6. removing structural barriers within Sweden that prevent the full

realization of equal treatment and the human rights of the Sami.

The Truth Commission for the Sami People calls upon the Government to acknowledge historical injustices and actively promote redress and reconciliation by:

7. recognizing the historical injustices, abuses, and violations docu-

mented by the Truth Commission and acknowledging the harm they have caused the Sami people;

8. initiating a dialogue with the Sami Parliament and Sami civil society

regarding the design of a continued national process for redress and reconciliation;

9. developing, in consultation with the Sami Parliament and Sami

civil society, an official apology for the harm and injustice inflicted

upon the Sami people. A special apology should urgently be pre-

sented to elderly Sami that were forced to attend nomadic school,

other boarding school facilities or that were subjected to violations

or abuse; 10.acknowledging and accepting responsibility for the divisive policies

that, through legislation, education policy, and administrative decisions, separated Sami communities and individuals;

11.undertaking responsibility for investigating the State’s policies

and their consequences in areas where serious conflicts affect

Sami both within and outside Sami reindeer herding communities; 12.initiating negotiations between the State and relevant parties to

establish conditions for State-funded redress and other measures capable of reducing conflict and division while enabling all Sami to practice their culture;

13.establishing a National Centre for Redress and Reconciliation

to preserve the material collected by the Truth Commission and

disseminate knowledge arising from its work; and 14.establishing an independent mechanism to monitor implement-

tation of the Truth Commission’s calls to action and proposals, together with the measures agreed upon in cooperation with the Sami Parliament and Sami civil society.

The Truth Commission for the Sami People calls upon the Government to improve knowledge in Sweden about Sami history, society, languages, and culture by:

15.launching a nationwide initiative to increase public knowledge

of Sami culture, history, and Indigenous rights; 16.strengthening teacher education and continuing professional devel-

opment by making instruction on Sami society, Indigenous rights,

and Sweden’s international obligations compulsory; 17.ensuring that every pupil in compulsory and upper secondary

education acquires fundamental knowledge of the history, culture,

and rights of the Sami as an Indigenous people, with these require-

ments clearly reflected in the national curricula and governing

documents; 18.ensuring that Sami perspectives are fully represented throughout

the education system and in shared public institutions, and that

the production of knowledge, media, and cultural material con-

cerning the Sami takes place with Sami expertise and Sami influ-

ence; 19.ensuring that Swedish authorities and other bodies responsible

for national and Sami affairs recognize and make use of Sami expertise, and that the Sami exercise genuine influence within these organisations; and

20.ensuring that all authorities and other stakeholders responsible

for matters affecting the Sami people possess the knowledge required to fulfil their responsibilities.

The Truth Commission for the Sami People calls upon the following state acto to acknowledge historical injustices and actively promote redress and reconciliation by:

21.ensuring that municipalities and regions, particularly those within

the Sami Administrative Area, take concrete measures to promote

redress and reconciliation with the Sami people;

22.ensuring that government agencies and publicly funded institu-

tions actively acknowledge their historical relationship with the

Sami people and implement measures promoting redress and reconciliation; and

23.ensuring that the Church of Sweden accepts full responsibility

for the injustices, abuses, and violations in which it participated,

and acknowledges and accepts responsibility for the economic

benefits that the Church, directly or indirectly, derived from the

State’s and the Crown’s appropriation of Sami tax ‘lands.

The Truth Commission for the Sami People calls upon the Government to combat racism and discrimination against the Sami by:

24.strengthening long-term efforts to prevent and combat racism

and discrimination directed at the Sami.

The Truth Commission for the Sami People calls upon the Government to ensure the right of all Sami to practice their culture on traditional Sami lands by:

25.compensating the Sami people for the historical debt incurred

by the State and the Crown through the loss of rights to Sami tax lands. Compensation for these historical injustices relating to Sami rights to their traditional lands should be provided by ensuring that the Commission’s recommendations concerning land are implemented;

26.ensuring that the continuing displacement of the right to practice

reindeer husbandry and of Sami cultural practices from traditional Sami lands ceases, in accordance with Indigenous rights and Sweden’s international human rights obligations;

27.ensuring that Sami who are not members of a reindeer herding

communities are able to practice their Sami culture on traditional

Sami lands in accordance with the principles of Indigenous rights

and Sweden’s international obligations;

28.ensuring that Sami reindeer herders in reindeer herding communities based on concessions (a specific regional type of reindeer herding communities that require concessions by the state) are able to carry out reindeer husbandry on traditional Sami lands in accordance with the principles of Indigenous rights and Sweden’s international human rights obligations, while taking measures to reduce conflicts within reindeer herding communities based on concessions; 29.ensuring that forest reindeer herding communities enjoy rights to hunting and fishing, as well as compensation for the granting of rights of use on State-owned land, in accordance with the principles of Indigenous rights and Sweden’s international human rights obligations; 30.ensuring that the right to practice reindeer husbandry is treated on an equal footing with other usufructuary rights in Sweden, in accordance with the constitutional protection of property rights under the Instrument of Government/Constitution and Sweden’s international human rights obligations. Members of reindeer herding communities should enjoy the same legal protection and degree of self-determination over the right to practice reindeer husbandry as holders of other usufructuary rights to land; 31.ensuring that State-owned companies and the National Property Board of Sweden (Statens fastighetsverk) conduct human rights due diligence, plan their operations with respect for the human rights of the Sami, and provide redress where commercial activities have caused violations; 32.ensuring that decision-makers responsible for matters concerning traditional Sami lands receive training in Sami rights and Sami culture, including the conditions necessary for reindeer husbandry, and in how consultations and formal consultation procedures should be conducted in close and effective cooperation with the Sami people; 33.ensuring that the current governance arrangements for the Laponia World Heritage Site become permanent;

34.ensuring that national parks and nature reserves on State-owned

land within traditional Sami territories protect both valuable natural environments and Sami culture, including reindeer husbandry, and that all local Sami are given effective opportunities to participate in their management in a manner comparable to the governance model used in Laponia;

35.ensuring that environmental impact assessments fully address

all significant consequences of land exploitation for Sami culture,

languages, cultural heritage, and reindeer husbandry, including cumulative impacts and landscape-scale effects; and

36.ensuring that traditional Sami knowledge is systematically taken

into account and integrated into impact assessments concerning

traditional Sami lands.

The Truth Commission for the Sami People calls upon the Government to ensure the Sami people’s right to self-determination by:

37.fully implementing Sami self-determination in accordance with

the United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples and the interpretation of Articles 1 and 27 of the International Covenant on Civil and Political Rights, while ensuring the Sami people’s right to effective participation in accordance with the Act on National Minorities and Minority Languages and the Consultation Act;

38.incorporating the principle of free, prior and informed consent

(FPIC) into Swedish legislation; and 39.ensuring the Sami people’s right to self-determination over both

their tangible and intangible cultural heritage, as well as their influ-

ence over its management.

The Truth Commission for the Sami People calls upon the Government to strengthen Sami political influence and increase the Sami people’s self-determination in matters affecting them as an Indigenous people by:

40.strengthening the objectives and policy framework governing

matters relating to the Sami people; 41.strengthening the self-determination and resources of the Sami

Parliament; 42.constructing a permanent parliament building for the Sami Par-

liament; 43.strengthening coordination of Sami policy within the Government

Offices of Sweden; and 44.strengthening the requirement that all government inquiries in-

clude an assessment of the consequences of their proposals for the Sami people.

The Truth Commission for the Sami People calls upon the Government to ensure Sami self-determination over Sami cultural heritage by:

45.recognising that authority over Sami cultural heritage rests with

the Sami people and their institutions; 46.strengthening the capacity of Sami cultural heritage institutions

so that the Sami people can preserve, manage, and develop their own cultural heritage;

47.strengthening Sami influence within Swedish institutions respon-

sible for managing Sami cultural heritage and supporting ongoing

and future initiatives that seek to ensure Sami influence in those

institutions; 48.strengthening the protection of Sami cultural landscapes and

strengthening Sami influence over the management of such.

The Truth Commission for the Sami People calls upon the Government and relevant public authorities to ensure the repatriation of human remains by:

49.ensuring that the human remains of Sami individuals that are still

held by Swedish museums and other institutions can be repatriated, with the State covering all costs associated with such repatriation processes; and

50.requiring relevant public authorities to examine their archives to

determine whether Sami human remains collected for racial biol-

ogy research were transferred to other institutions in Sweden or

abroad. Where this has occurred, the remains should be located and arrangements made for their return from the institutions currently holding them.

The Truth Commission for the Sami People calls upon the Government to ensure Sami self-determination over Sami cultural life by:

51.strengthening the capacity of Sami arts and cultural institutions

and organizations; 52.actively encouraging and supporting cross-border cultural coop-

eration; 53.strengthening Sami influence within Swedish institutions respon-

sible for Sami cultural life and supporting ongoing and future initiatives aimed at ensuring such influence.

54.ensuring that Sami perspectives are represented throughout the

education system and in shared public institutions, and that the

production of knowledge, media, and cultural material concerning

the Sami is carried out with Sami expertise and Sami influence; and 55.designing initiatives relating to Sami children and young people

in cultural life in accordance with Article 30 of the United Nations

Convention on the Rights of the Child.

The Truth Commission for the Sami People calls upon the Government to ensure support for the revitalization of the Sami languages by:

56.ensuring a long-term linguistic infrastructure for the Sami languages

through language support functions and support structures within

the media, the cultural sector, public administration, and other areas of society, complementing educational initiatives; and

57.establishing a sustainable linguistic infrastructure for the Sami

languages and Sami pedagogy through local language centres, language support services, and other resources that complement formal education and strengthen the everyday use of the Sami languages.

The Truth Commission for the Sami People calls upon the Government to strengthen language education and other educational opportunities for the Sami by:

58.ensuring long-term and adequate funding for education in and

through the Sami languages throughout the education system, from preschool to higher education and adult education;

59.increasing the availability of qualified teachers of the Sami lan-

guages and Sami knowledge through targeted investments in teacher education, continuing professional development, and workforce planning;

60.developing and making available high-quality teaching materials

in the Sami languages and reflecting Sami perspectives, in close cooperation with Sami representatives and knowledge holders;

61.ensuring that education for the Sami is designed with genuine

Sami influence, in accordance with Indigenous rights and the principle of self-determination;

62.expanding flexible and locally adapted forms of education that

reflect the differing circumstances of Sami pupils and students,

including the practical requirements of reindeer husbandry; and

63.raising Sweden’s level of commitment under Part III of the Euro-

pean Charter for Regional or Minority Languages so that the protection afforded to the Sami languages is equivalent to that provided in Norway and Finland.

The Truth Commission for the Sami People calls upon the Government to safeguard the rights of Sami children and young people by:

64.ensuring that Sami children and young people are able to become

functionally multilingual in Sami languages and Swedish; and 65.ensuring that Sami children and young people are able to develop

a Sami cultural identity and practice their Sami culture.

The Truth Commission for the Sami People calls upon the Government to ensure the right of the Sami people to equitable health by:

66.establishing a national framework for promoting Sami health; 67.establishing equitable health care, social services, and social work

with the capacity to provide culturally safe services; and 68.ratifying Article 13(2)(c) of the European Charter for Regional or

Minority Languages and implementing it at regional and municipal level.

The Truth Commission for the Sami People calls upon the Government to ensure the effective implementation of minority rights by:

69.strengthening the long-term capacity of municipalities and regions

within the Sami Administrative Area to fulfil their responsibilities

under the Act on National Minorities and Minority Languages (No. 2009:724); and

70.introducing statutory provisions for supervision and oversight

under the Act on National Minorities and Minority Languages (No. 2009:724).

71. Finally, the Truth Commission for the Sami People calls upon the Government to contribute to redress, promote reconciliation, and support a vibrant Sami society by reporting annually to the Parliament on how all of the Commission’s calls to action and recommendations have been implemented.

Čiekŋalvuovdi Sjeltie Tjårvek Gáidom Lillfjället

Ubmeje Eanonjálbmi A-jaur Hon var ju så himla bestämd på att hennes aska skulle spridas där. Kvalöya Oalloluokta

Vaksonjávrrie Funäsdalen Leaibejávri Lövlund DDEELL II Muorjevárri Luspe Vesken Björkvattnet

KKoommmmiissssiioonneennss uuppppddrraagg Dearna oocchh aarrbbeettee

Vuonatjviken

Mïhte Ritsem Njávve Ánjávuopmi Ammarnäs Giemtsjön Gäddede Orusjohka Väretsfjäll

Atoklimpen Skäckra Sundsvall

Åanghkere Kalvmärkningsland Rihčem Ittonjárga Rounala Bruksvallarna Harrå Puoltikasvaara

Gröndalen Samernas Goabdesbakte Tjolt Strömudden

Kilpisjärvi Åålae Stentorp Jukkasjärvi Det finns ingen möjlighet att flytta på urfolk och tro att de ska ha sin tradition och samhörighet med någon mark någon annanstans Sállir än där de har sitt ursprung. För det är där man ska vara, det är den marken man tillhör.

1¶Kommissionens uppdrag

1.1¶Sanningskommission för det samiska folket

I december 1993 proklamerade FN ett internationellt urfolksårtionde med målet att stärka internationellt samarbete i frågor som rör urfolk. Generalförsamlingen rekommenderade regeringarna att tillsätta nationalkommittéer eller liknande institutioner. De skulle ge urfolk möjligheter att aktivt medverka i arbetet med anledning av urfolksårtiondet. Den svenska regeringen tillsatte 1995 den så kallade urbefolkningsdelegationen. I delegationens slutrapport angavs följande:

Exploateringen av land och vatten har lett till konflikter som fortfarande

väntar på sin lösning. Samefolket har blivit en minoritet i sitt traditio-

nella område och kommer sällan till tals i den demokratiska processen.

Frånvaron av samerna i svensk historieskrivning och skolundervisning

har lett till ett svalt engagemang i samhällsdebatten samt okunskap och

fördomar om den samiska kulturen hos den svenska allmänheten. Mycket

av samernas traditionella kunskap har gått förlorad. Detta är inte endast

en förlust för samerna. Samiska värderingar och kunskap gällande miljö,

natur, hälsa, familj och samhälle har ett allmänmänskligt värde.

Delegationen genomförde också en studie om försoningspolitik i förhållande till urfolk för att lyfta fram de försoningsprocesser som inletts i flera västländer och för att peka på vikten av en sammanhållen, medveten och strategisk samepolitik. Studien var ett första initiativ till att etablera en sanningskommission i Sverige. Bakgrunden till studien var den dåvarande jordbruks- och sameministern Annika Åhnbergs ursäkt riktad till det samiska folket 1998 när den internationella urfolksdagen firades i Tärnaby.

1 Slutrapport från regeringens urbefolkningsdelegation, publicerad den 23 mars 2005. 2 Sametinget. 2021. Förberedelser inför en sanningskommission om statens övergrepp mot det samiska folket, s. 6. 3 Slutrapport från regeringens urbefolkningsdelegation, publicerad den 23 mars 2005.

Ursäkten – som inte ledde till någon vidare diskussion varken i regeringen eller riksdagen – ledde till att Jordbruksdepartementet år 2004 deklarerade att ursäkten för gångna tiders oförrätter skulle fyllas med innehåll.

Det samiska folket har varit pådrivande för att en sanningskommission skulle bli verklighet. Den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra skrev 2008 till regeringen och krävde att en sanningskommission skulle inrättas. I februari 2012 lämnade fyra ledamöter i Sametinget in en motion där de yrkade på att Sametinget skulle arbeta för ett tillsättande av en oberoende sanningskommission. Motiven bakom motionen var bland annat de stora kunskapsbristerna i skolundervisningen och hos myndigheter. I samhället i stort saknades kunskap och kulturell förståelse för samer ansåg de. Motionen antogs av ett enigt plenum i maj 2014.

I juni 2015 inledde Sametinget ett samarbete med Diskrimineringsombudsmannen (DO). I ett gemensamt uttalande konstaterade de att det samiska samhället i hög utsträckning präglats av den kolonisering som samerna utsatts för. I dess spår har diskrimineringen varit statligt sanktionerad. En referensgrupp med representanter från samiska organisationer och partier i Sametinget bildades. Genom rundabordssamtal och ett seminarium med internationella experter inhämtade referensgruppen kunskap och erfarenheter från andra sanningskommissioner.

I juni 2019 lämnade Sametinget in en hemställan till Kulturdepartementet om att staten skulle finansiera en process för att inrätta en oberoende sanningskommission. Året därpå fick Sametinget regeringens uppdrag att förbereda och förankra arbetet i det samiska samhället. Resultatet blev rapporten Förberedelser inför en sanningskommission om statens övergrepp mot det samiska folket.

En stor majoritet av de samer som svarade på Sametingets enkät och deltog på möten under arbetet utryckte höga eller mycket höga förväntningar på en kommande sanningskommission. Flera svar uttryckte förväntningar om att kommissionen skulle gå till botten med

4 G. Fur. 2016. Att sona det förflutna. I D. Lindmark & O. Sundström (red.) De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna: en vetenskaplig antologi, band 2, s. 179 och 181. 5 Sametinget. 2021. Förberedelser inför en sanningskommission om statens övergrepp mot det samiska folket, s. 6. 6 Ibid. s. 6. 7 Sametingets hemställan den 10 juni 2019, Ku2019/01253. 8 Sametinget. 2021. Förberedelser inför en sanningskommission om statens övergrepp mot det samiska folket, s. 9.

oförrätter och i förlängningen leda till förändring på flera olika sätt. Det påpekades att det var av stor vikt att en kommande oberoende sanningskommission skulle få ett brett uppdrag, stort handlingsutrymme och tillräckligt med tid och resurser. Sametinget påtalade slutligen vikten av att psykosociala stödfunktioner inrättas i samband med sanningskommissionens arbete, i samarbete med de nordliga regionerna och kunskapsnätverket för samisk hälsa.

I slutet av 2021 beslutade regeringen till sist att tillsätta en sanningskommission för det samiska folket. I juni 2022 var samtliga ledamöter utsedda och det första sammanträdet hölls då i Sanningskommissionen för det samiska folket.

1.2¶Direktiv, avgränsningar och kommissionens tolkning av uppdraget

Sanningskommissionen för det samiska folket har bedrivits i form av en statlig utredning och ett oberoende och självständigt organ som ska tolka och utföra det uppdrag som anges i direktivet från regeringen.

En sanningskommission är ett internationellt erkänt instrument som vuxit fram i samband med konfliktsituationer inom eller mellan stater där det finns behov av övergångsrättvisa (transitional justice) för att etablera normaliserade relationer. Sanningskommissionen är således inte en traditionell statlig utredning utan har ett mer strukturellt och långtgående mandat att lyfta fram och bedöma sanningen om de händelser som ligger till grund för konflikten. Sanningskommissioner är självständiga och oberoende såväl i förhållande till regeringen som till urfolk/minoriteter. De kan vara sammanlänkade med åtgärder som kan tänkas leda till försoning, men behöver inte vara det.

Sanningskommissioner upprättas i vissa fall för att komma till rätta med särskilt svåra och långt utdragna konflikter mellan grupper. De inrättas ofta sedan en öppen konflikt avslutats och de berörda parterna söker vägar för att bygga upp ett fungerande samhälle igen, i synnerhet när det handlar om övergången till ett demokratiskt styre efter en period av diktatur.

9 Protokoll vid regeringssammanträde den 3 november 2021, Ku2019/01253, Ku2021/01031, Ku2021/02238.

Men kommissioner kan också användas för att behandla långvariga förhållanden av strukturell ojämlikhet som drabbat en viss grupp inom etablerade demokratier. Exempel på det är urfolk som i dag lever som minoriteter inom nationalstatsgränser och har förlorat självbestämmande och kulturella, materiella och andliga rättigheter.

Sveriges val att inrätta en sanningskommission innebär indirekt ett erkännande av att Sverige delar likheter med andra stater som har, och har haft, ett kolonialt förhållande till andra folk. Koloniseringen har inneburit en etablering av en egen statsapparat, med lagstiftning och utbildning, på ett annat folks land, samernas. Statens förevändning för kolonisering är att urfolket är teknologiskt, socialt, politiskt, och/eller fysiskt underlägset. Men svensk historieskrivning och förvaltningslogik har inte sett Sverige som en kolonialmakt trots att Sverige vid upprepade tillfällen fått kritik från internationella granskningsorgan för sin politik och sitt hanterande av samers situation.

Sanningskommissioner skiljer sig från andra statliga utredningar eller kommittéer genom att de har ett bredare mandat och en mer långtgående uppgift än att lösa specifika frågor. De spelar en viktig roll genom att sätta händelser i det förflutna och pågående statlig politik i ett strukturellt sammanhang. De låter även dem som påverkats av denna politik komma till tals. Ett inrättande av en sanningskommission är början på en process med syfte att förändra relationen mellan två parter. Utgångspunkten är att minska den ojämlikhet som skadat relationen och fått konsekvenser för både minoriteten och majoriteten.

Processen handlar därför om att göra det möjligt för samer att få sina röster hörda. Hur har de upplevt statens politik? Kommissionen ska granska den historia som fått konsekvenser för både enskilda och det samiska samhället. Den ska förmedla en beskrivning av historien och dess konsekvenser till hela befolkningen, samt komma med rekommendationer för hur processen kan föras vidare.

Det är helt avgörande att Sanningskommissionen för det samiska folket är oberoende. Ledamöterna representerar inte intressegrupper eller politiska partier, utan har utsetts i samråd mellan Sametinget och Kulturdepartementet. Ledamöterna ska ha en bredd av kompetenser

10 D. Solomons, P. Regan & S. Gudmarsdóttir, Trading justice for peace? Perils and possibilities s. 2; T. Johnsen. Negotiating the meaning of ’TRE’ in the Norwegian context, s. 19. Artiklar i S. Guðmarsdóttir, P. Regan, D. Solomons, (red.), 2021, Trading justice for peace? Reframing reconciliation in TRC processes in South Africa, Canada and Nordic countries, AOSIS Publishing.

inom historia, juridik, politik, språk och kultur för att kunna sätta in granskning och vittnesmål i ett övergripande sammanhang.

Sanningskommissioner är sedan flera årtionden en internationellt erkänd mekanism för att granska konflikter inom stater och fyller därför en annan funktion än en utredning. Det är värt att notera att Sametingets begäran om en oberoende sanningskommission inte hörsammades fullt ut av svenska staten. Exempelvis har kommissionen inte fått de resurser som begärts av regeringen trots att FN:s specialrapportör och Europarådet påpekat vikten av detta. Att Sanningskommissionen för det samiska folket bedrivits i form av en vanlig statlig utredning har försvårat arbetet eftersom det inte motsvarat det särskilda uppdrag som kommissionen haft.

Försoning bör ses som ett sista steg, och inte som en utgångspunkt för kommissionen. Erfarenheter från andra kommissioner visar att processer där människor lyfter fram tystade sanningar eller beskriver sina erfarenheter offentligt för första gången tar tid. Många varken vill eller kan berätta allt på en gång.

Arbetet med att erkänna och sona övergrepp, reparera förluster av tillit och återuppbyggnad av brustna relationer mellan individer och gentemot institutioner kräver en längre process av granskning och öppenhet. Den slutar inte med att en sanningskommission redovisar sin slutrapport. Snarare är rapporten början på ett arbete som behöver genomföras och som måste omfatta hela samhället, såväl samer som icke-samer.

Sanningskommissionens uppgift är alltså bred. Den ska både vända sig till alla svenska medborgare, till politiker och till alla samer i den svenska delen av Sápmi. Sanningskommissionens uppgift är att lyssna och samla in vittnesmål, visa på konsekvenser, komma med rekommendationer, informera och utbilda.

11

Joint Communication from Special Procedures, skrivelse från FN:s specialrapportörer Bernard Duhaime och Albert K. Barume till svenska utrikesdepartementet, 25 februari 2025, AL SWE 1/2025. Se även Visit to Finland and Sweden Report of the Special Rapporteur on the promotion of truth, justice, reparation and guarantees of non-recurrence, Fabián Salvioli, 22 juli 2024, p. 38. 12

D. Solomons m.fl. 2021. Trading justice for peace? Perils and possibilities, s. 4.

Tabell 1.1 Huvudskillnader mellan sanningskommissioner och statliga utredningar

Sanningskommissioner Statliga utredningar

Fokus Historiskt och relationellt. Att granska Tekniskt, juridiskt, administrativt.

statens behandling av specifika grupper Bereda underlag för lagstiftning, under längre tid. policy, etc.

Syfte Erkänna historiska oförrätter, ge Analysera en fråga, föreslå

upprättelse, skapa försoning och öka praktiska lösningar eller kunskapen om historien. lagändringar.

Arbetssätt Samla in personliga vittnesmål, Samla data, intervjua sakkunniga,

berättelser och erfarenheter, ofta genom skriva förslag. öppna dialogmöten och intervjuer, utöver arkivforskning.

Resultat En slutrapport som beskriver sanningen Ett betänkande som lämnar

om historien och förslag på åtgärder för förslag på hur ett problem ska att ”läka” relationer. lösas/hanteras.

1.2.1¶Uppdragets tre delar och avgränsningar

Sanningskommissionens uppdrag har tre delar och ska slutredovisas senast den 1 oktober 2026. Kommissionen ska: • kartlägga och granska den politik som förts gentemot det samiska

folket, och relevanta aktörers agerande vid genomförande av den

politiken; • synliggöra och sprida kunskap om samernas erfarenheter samt

öka den allmänna förståelsen för samernas historia och för hur historiska oförrätter påverkar dagens villkor för samerna samt sprida kunskap om kommissionens slutsatser om konsekvenserna av den förda politiken, samt;

• lämna förslag till åtgärder för att bidra till upprättelse och främja

försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle.

Följande områden ingår inte i kommissionens uppdrag, enligt direktiven: • granskning av Svenska kyrkan och dess roll efter den 1 januari 2000

då den skildes från staten; • kartläggning och analys av rätten till renskötsel och därtill knutna

rättigheter;

• beskrivning av övergrepp begångna av enskilda individer som gör

att förövare eller utsatta kan identifieras; • enskildas ansvar eller annat som kan komma under domstolspröv-

ning, däribland frågor om ersättning; • grundlagsändringar, samt; • författningsändringar inom (den numera nedlagda) Renmarks-

kommitténs uppdragsområden.

I september 2025 beslöt regeringen om tilläggsdirektiv till kommissionen (dir. 2025:84). Utredningstiden förlängdes därmed till den 1 oktober 2026. Avgränsningen av kommissionens uppdrag ska kvarstå. I tilläggsdirektiven angavs att det inte heller fortsättningsvis ingår i kommissionens uppdrag att kartlägga och analysera vilken rätt till renskötsel och därtill knutna rättigheter som samer har och har haft och inte heller att föreslå författningsändringar inom de områden som omfattas av de direktiv som har gällt för Renmarkskommittén (dir. 2021:35 och dir. 2022:58).

1.2.2¶Kommissionens tolkning av uppdraget

Kommissionen har ett brett mandat och dess uppgift är att närmare bestämma vilka områden som ska granskas och hur arbetet i ska bedrivas. Granskningen ska vara allsidig och uppdraget begränsas inte till en viss tidsperiod utan avser tiden fram till i dag. Kommissionen väljer vilka områden som ska granskas för att belysa de konsekvenser som den förda politiken inneburit för enskilda samer och för det samiska samhället. Granskningen ska utgöra en grund för förslag på åtgärder som främjar en försoningsprocess och ett livskraftigt samiskt samhälle. Mot bakgrund av detta har kommissionen gjort följande tolkningar: • Tid för det historiska perspektivet: Det kan vara fråga om olika tids-

perioder beroende på vilket område som kartläggs och granskas varför någon viss tidpunkt bakåt i tiden inte behöver fastställas. Det har dock påtalats att flera avgörande lagar och förordningar beslutades under 1600-talet och senare.

• Vems politik: ”Det allmännas” det vill säga riksdagens lagstiftning respektive Kungl. Maj:ts respektive regeringens förordningar, föreskrifter av nuvarande och föregångare till landstingskommuner (regioner) och kommuner (det vill säga politiskt fattade beslut på grundval av delegation från riksdagen). • Vilka aktörer har genomfört, vidtagit åtgärder och bedrivit verksamheter: Detta innefatta centrala aktörer i olika nyckelpunkter i historien. Kungl. Majt:s/regeringens och andra av politiker beslutade förordningar (reglementen etcetera) har genomförts av centrala förvaltningsmyndigheter (till exempel Skolverket, Lantmäteriet, Skogsstyrelsen, Bergsstaten, Jordbruksverket med flera och motsvarande tidigare myndigheter) och av myndigheter och deras företrädare regionalt och lokalt, till exempel landsfogdar, länsstyrelser (landshövdingar), Lappväsendet, kommuner, domstolar, Svenska kyrkan och lärare i nomad- och folkskolorna. • Uttrycket ”granska”: Med att granska avses i detta sammanhang att analysera och beskriva syftet och ideologin bakom den förda politiken, vilka medel som använts för att genomföra den samt analysera konsekvenserna den har fått för det samiska folket och enskilda grupper av samer. • Uttrycket ”politik som förts gentemot samerna”: Uttrycket är inte närmare definierat i direktivet och det är knappast tänkt som en avgränsning enbart till politik som uttryckligen och specifikt tagit sikte på statens/det allmännas förhållande till det samiska folket. I uppdraget får därför anses ingå även att granska politik och genomförande av politik som inte varit direkt inriktad på att reglera samers levnadsförhållanden, samers rätt till mark etcetera. Således kan även generell politik, regleringar och genomförande som kom att få konsekvenser för samer genom inverkan på levnadsförhållanden i huvudsak specifika för samer ingå i granskningen. Uttrycket ”politik gentemot samerna” synes hänga samman med att direktivet avgränsats till att inte omfatta övergrepp som begåtts av enskilda (det vill säga andra än det allmänna) gentemot samer. • Uttrycket ”enskilda samers levnadsvillkor, hälsa och sociala liv samt det samiska folkets möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv”: Uttrycket i direktivet innefattar inte bara

sociala och kulturella förhållanden utan även ekonomiska och materiella konsekvenser.

• Vilka områden ska granskas och belysas: Direktivet lämnar helt

öppet vilka specifika områden som kommissionen ska granska.

Vägledning för att bestämma dessa hämtas från direktivet för att

belysa konsekvenser av olika slag som den förda politiken har haft för enskilda samer och det samiska samhället och som gör sig

gällande än i dag. Men också syftet att utgöra en grund för åtgärder

som främjar en försoningsprocess och ett livskraftigt samiskt samhälle. Valet av områden som ska granskas och belysas ska således bestämmas av kommissionen.

• Granskningen i relation till det som anges om Renmarkskommitténs

direktiv: Sanningskommissionen tolkar skrivningen om relationen

till Renmarkskommitténs tidigare uppdrag som att kommissionen

inte får lämna förslag om författningsändringar inom de angivna

områdena. Eftersom markanvändning i Sápmi dels är en grundläg-

gande och central del av urfolket samernas livsförutsättningar och

kulturutövning, dels är det området där grova historiska oförrät-

terna mot det samiska folket skett, granskar kommissionen kro-

nans/statens politik på området. Med beaktande av skrivningarna

i direktiven lämnar Sanningskommissionen därför en rad uppma-

ningar till regeringen och statens företrädare i stället för förslag.

1.2.3¶De av kommissionen valda granskningsområdena

Kommissionen har, efter att ha diskuterat olika alternativ, stannat vid att inrikta granskningen på fyra huvudområden. Det är områden som ledamöterna har bedömt är av särskild betydelse för den del av kommissionens uppdrag som avser att öka kunskapen och den allmänna förståelsen för samernas historia och hur historiska oförrätter påverkar dagens villkor för samerna. En viktig utgångspunkt för valda områden är Sametingets förberedande rapport. Vissa utgångspunkter för kommissionens förhållningssätt till kartläggningsuppgiften och till hur det arbetet bör utföras: • Kommissionen kommer som en av sina utgångspunkter ha Sveriges

folkrättsliga åtaganden, däribland FN:s generalförsamlings dekla-

ration om urfolks rättigheter (UNDRIP 2007). En viktig utgångs-

punkt för kommissionens arbete är att samerna är ett urfolk, vilket innebär att samisk kultur är nära knuten till mark och vatten som traditionellt har brukats och att samernas rätt till mark och vatten hittills ensidigt definieras av svenska staten. Detta har begränsat det samiska folkets möjligheter att skapa livskraftiga samhällen med egen materiell och andlig kultur. • En annan utgångspunkt är att det finns dagsaktuella konsekvenser av politiken gentemot samer som behöver förklaras i rapporten. Kartläggningen ska ge en förklaring till dagens situation, med konfliktytor mellan staten och samer, mellan samer och andra aktörer (företag och kommuner), mellan samer och lokalbefolkning, mellan grupper av samer och mellan samer och majoritetsbefolkning. • Ännu en utgångspunkt är att politiken (och dess genomförande) har påverkat de uppfattningar majoritetsbefolkningen i dag har om samer, liksom samers egen uppfattning om sin kultur, sitt språk och sitt folk. Detta bör belysas. • I kartläggningen bör det särskilt betonas att statens politik och dess genomförande (alternativt icke-genomförande) inte alltid varit enhetlig för hela det samiska området eller för hela det samiska folket. Dels har viss lagstiftning syftat till att skapa olika villkor för olika samiska grupper, dels har själva lagstiftningen tolkats eller implementerats olika av olika regionala eller lokala myndigheter. • Det måste även analyseras och beskrivas att det samiska folket består av grupper med olika kulturer och språk som har särskilts av nationsgränser beslutade utan det samiska folkets medverkan. • Vittnesmål och berättelser från enskilda ska ingå i konsekvensanalysen, som i sin tur ingår i kartläggningsarbetet. I vart fall delar av kartläggningsarbetet kommer därför inte kunna slutföras innan intervjuerna hållits, dokumenterats och analyserats. Intervjuer med efterföljande analys samt kartläggningsarbetet kommer under 2023 och 2024 pågå parallellt. Detta innebär att öppenhet även måste finnas för att områden utöver de som initialt övervägs kan komma att behöva kartläggas och belysas.

• Inom de områden där det redan finns forskning om politiken gent-

emot samer och dess konsekvenser för samer bör denna kunna användas som en viktig källa. Det förutses dock finnas brister i den befintliga forskningen där framför allt arkivforskning kom-

mer att behövas. Samtidigt finns mycket som inte har dokumen-

terats och det som är dokumenterat ger framför allt information

om myndigheters och majoritetssamhällets syn. Befintlig forsk-

ning kan ofta men inte alltid peka på områden som bör granskas

närmare av kommissionen.

Granskning ska ske inom följande fyra huvudområden. Dessa är: • Lagstiftning och gränsdragningar rörande mark och vatten med

mera (området innefattar även exploatering av naturresurser). • Tvångsförflyttningar av samer. • Renskötselrätten (särskilt konsekvenserna av 1928 års renbeteslag). • ”Lapp-skall-vara-lapp”-politiken, rasbiologin och skingring av det

samiska kulturarvet (området innefattar även språk- och skolpolitik).

Huvudområdena innefattar fler delområden. Andra områden kan komma att bli föremål för granskning, till exempel som en följd av de berättelser som kommissionen kommer att få del av genom intervjuer och skriftliga berättelser.

1.3¶Urfolksrättens betydelse för kommissionens uppdrag

Sverige har ratificerat ett antal internationella konventioner som skyddar samerna och deras rättigheter. Sanningskommissionen relaterar i en del delar till de folkrättsliga skyldigheter Sverige har kopplade till urfolks och nationella minoriteters rättigheter. För att förstå sammanhanget ges här en kort inledning.

1.3.1¶Samerna är ett erkänt urfolk

Samerna är EU:s enda erkända urfolk. En vanlig definition av urfolk är att de härstammar från folkgrupper som bodde i ett land eller i ett geografiskt område som vid tiden för erövring, kolonisation eller när nuvarande statsgränser fastställdes och som har behållit en del av eller alla sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner. Denna definition kommer från artikel 1 ILO-konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder och anses vara en del av internationell sedvanerätt som gäller även för de länder som inte har ratificerat konventionen.

Utmärkande för ett urfolk är viljan att bevara, utveckla och överföra sin etniska identitet, kultur och sina sociala institutioner och brukandet av sin traditionella livsmiljö till framtida generationer. Samerna har en lång historisk anknytning till de marker där de bedrivit och fortfarande bedriver sina näringar och utövar sin kultur. Relationen går tillbaka till tiden långt före nationalstaternas bildande.

Urfolk har ett förstärkt folkrättsligt skydd och särskilda rättigheter för att skydda sin kultur, arv och intressen. De har utsatts för historiska orättvisor som har resulterat i att de inte haft samma möjligheter som majoritetsbefolkningen att utöva sina rättigheter och leva sitt liv. Grundtanken bakom de internationella regelverk som utarbetats är därför att speciella åtgärder kan behöva vidtas för att urfolk ska kunna bevara och utveckla sin kultur på ett effektivt sätt och uppnå jämlikhet med majoritetsbefolkningen.

Särskilt viktig för den globala diskursen om urfolks rättigheter är ILO:s konvention nr 169 och FN:s generalförsamlings deklaration om urfolks rättigheter (UNDRIP).

Internationella arbetsorganisationen (ILO) är ett av FN:s särskilda fackorgan som bevakar arbetsvillkor, diskriminering med mera, och var det första internationella organet som uppmärksammade urfolks rättigheter. ILO:s konvention nr 169 antogs 1989 och trädde i kraft två år senare. Enligt konventionen ska urfolk åtnjuta mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och stater ska både vidta åtgärder mot diskriminering och främja urfolks sociala och ekonomiska rättigheter samt skydda deras andliga och kulturella värden. Detta innebär

13 P. Johansson. 2008, Samerna – ett ursprungsfolk eller en minoritet? En studie av svensk samepolitik 1986–2005, Institutionen för globala studier, Göteborgs universitet, s. 122.

bland annat att åtgärder ska vidtas för att skydda deras mark, kultur och miljö.

I konventionen betonas särskilt markens betydelse för urfolken och det finns bestämmelser om deras rätt till mark som de under lång tid har innehaft eller brukat. Det starka band som urfolk har till sina traditionella markområden innebär att de har rätt till inflytande över hur områdena nyttjas. Konsultation som rör mark ska enligt artikel 6.2 konventionen ske i syfte att uppnå överenskommelse eller samtycke till föreslagna åtgärder. Detta ligger mycket nära urfolksdeklarationens krav på fritt och på förhand informerat samtycke (Free Prior and Informed Consent, FPIC).

Internationella konventioner är juridiskt bindande för de länder som har ratificerat dem [anslutit sig till dem]. När det gäller folkrättens tillämpning i nationell rätt bygger den svenska rättsordningen på den så kallade dualistiska principen. Det innebär att folkrättsliga regler inte har någon omedelbar effekt utan måste införlivas med nationell rätt genom lagstiftning. Folkrättsliga principer kan dock ges betydelse vid tolkningen av gällande rätt, även om de inte har införlivats genom lagstiftning.

Flera av principerna i ILO-konvention nr 169 finns också i FN:s urfolksdeklaration och i nationell lagstiftning i olika stater och anses i dag utgöra internationell sedvanerätt – såsom till exempel principer om urfolks rätt till att bli konsulterade, och artikel 8 som betonar att staten ska tas hänsyn till urfolks sedvänjor och sedvanerätt vid tillämpningen av nationell lagstiftning. Internationell sedvanerätt är juridiskt bindande för alla stater, oavsett om de formellt har ratificerat en konvention eller inte.

I dag har drygt 20 länder anslutit sig till ILO:s konvention nr 169, däribland Norge och Danmark. Sverige är medlem i ILO, men har inte ratificerat konventionen. En statlig utredning från 1999 konstaterade att Sverige inte kunde ansluta sig till konventionen förrän samer fått samma skydd för sin renskötselrätt som andra medborgare har för liknande rättigheter och samer har samma möjlighet att förfoga över de rättigheter som ingår i renskötselrätten som andra svenska medborgare har för sina rättigheter. Sådana åtgärder har ännu inte

14

M. Brännström och C. Allard, Brister i det rättsliga skyddet för samiska markrättigheter, se forskningsantologin, s. 757–. 15

Se exempelvis Girjasdomen (NJA 2020 s. 3), s. 42, 52, där Högsta domstolen hänvisar till principen i en artikel i ILO-konvention nr 169. 16

SOU 1999:25. Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige, s. 16.

vidtagits. Att Sverige fortsatt inte har anslutit sig till konventionen har under de senaste decennierna lett till upprepad kritik från både FN och Europarådet.

Urfolksdeklarationen antogs av FN:s generalförsamling den 13 september 2007 efter mer än två decenniers förhandlingar mellan företrädare för urfolken, stater, icke-statliga organisationer och FNtjänstemän. Urfolkens deltagande var nödvändigt för att färdigställa dokumentet. UNDRIP bygger på befintlig folkrätt, internationell sedvanerätt och människorättsliga konventioner, men sätter detta i en urfolkrättslig kontext. Urfolk erkänns som ”folk” med specifika kollektiva rättigheter , inklusive rätten till självbestämmande.

Till skillnad från ILO-konvention nr 169 utgör UNDRIP en deklaration och är därför inte i sig juridiskt bindande för stater. Deklarationen har emellertid stor normativ och politisk betydelse och ger vägledning för staters agerande i frågor som rör urfolks rättigheter. Flera av de principer som kommer till uttryck i UNDRIP anses dessutom återspegla eller bidra till utvecklingen av internationell sedvanerätt, vilket innebär att de kan vara rättsligt bindande för stater.

Sverige röstade för UNDRIP och gjorde i samband med antagandet en röstförklaring som fortfarande gäller. I Sveriges röstförklaring anges att den svenska statens förhållande till det samiska folket är grundat på ”dialogue, partnership and self-determination, with respect and responsibility for cultural identity”. Rätten till självbestämmande kan, enligt röstförklaringen, uppfyllas med konsultation och samarbete. Principen om FPIC utgör inte en vetorätt i Sverige. FPIC uppfattades dock som en viktig metod med syftet att säkerställa verkligt samråd och dialog. Sveriges röstförklaring är fortfarande giltig.

Utgångspunkten för urfolks rätt till självbestämmande enligt UNDRIP är att urfolk själva har rätt att bestämma om sin egen ekonomiska, sociala och kulturella utveckling och rätt att råda över sina egna naturresurser. Skyldigheten att konsultera urfolket för att uppnå

17 R. Nilsson. 2021, Att bearkadidh. Om samiskt självbestämmande och samisk självkonstituering, Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, s. 52; H. Minde, A. Eide & M. Åhrén, Mattias. 2007. FNs erklæring om urfolks rettigheter Politikk, selvbestemmelse og landrettigheter, Tidsskrift for urfolks rettigheter, Gáldu čála 4. 18 De flesta bestämmelser rör urfolkens kollektiva rättigheter, vilket skiljer sig mot minoritetsrättigheter som uteslutande är individuella rättigheter. 19 S. J. Anaya. 2004. Self-Determination: A Foundational Principle, Indigenous Peoples In International Law; Brännström & Allard, se forskningsantologin, s. 757–. 20 C. Allard. 2026. Samers rätt till inflytande i beslut – En analys av lagstiftningen och dess begränsningar, Svensk Jurist Tidning.

deras fria informerade förhandssamtycke är centralt för urfolks rätt till självbestämmande.21

Urfolksdeklarationen har blivit ett redskap för att stärka relationen mellan urfolk och stater. FN:s expertorgan för urfolksrättigheter (EMRIP) är ett rådgivande organ under FN:s råd för mänskliga rättigheter. Organet stödjer stater i genomförandet av UNDRIP genom landsbesök och rådgivning om implementering och lagstiftning. EMRIP har bland annat granskat markintrång i samiska områden i Norge och lämnat rekommendationer för att stärka skyddet av samernas rättigheter.

Det finns också en rad andra konventioner till skydd för samer. Rörande samers rätt till självbestämmande brukar man hänvisa till artikel 1 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter respektive artikel 1 i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Artikel 27 i konventionen och medborgerliga och politiska rättigheter har särskild betydelse för skyddet av samerna. Där anges att i de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, ska de som tillhör sådana minoriteter inte förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, bekänna sig till och utöva sin egen religion och använda sitt eget språk.

FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (CERD) innehåller skrivningar om skydd för folk. Även artikel 30 i FN:s konvention om barns rättigheter samt artikel 8 (j) och 10 (c) i FN:s konvention om skydd av biologisk mångfald innehåller skrivningar till skydd av urfolk som Sverige är bundet av.

1.3.2¶Samernas skydd enligt svensk rätt

I Sverige dröjde det till 1977 innan riksdagen slog fast att samerna har en särställning i Sverige. Enligt riksdagen skulle samerna ges möjligheter att ge uttryck för en egen språklig och kulturell identitet inom ramen för en intressegemenskap på samma sätt som andra grupper i samhället. Samerna skulle ges valfrihet att välja i vilken grad de ville behålla och utveckla sin ursprungliga identitet. Relationen mellan

21

The United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples: A manual for National Human Rights Institutions, 2013, s. 20. 22

Se United Nations Experts on the Rights of Indigenous Peoples Conclude Visit to Norway, OHCHR, pressrelease 15 March 2024.

samer och majoritetsbefolkningen skulle bygga på en ömsesidig och omfattande samverkan. Ett förtroendefullt och vidgat samarbete bedömdes vara nödvändigt för att den samiska kulturen skulle kunna överleva. Samerna intog, enligt riksdagen, också en särskild ställning gentemot majoritetsbefolkningen och gentemot andra minoriteter.

Sedan 2011 omnämns det samiska folket i grundlagen, se 1 kap. 2 § sjätte stycket regeringsformen (RF). Av bestämmelsen framgår det att samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. I förarbetena till ändringen i regeringsformen 2011 betonades att det samiska folket har en särställning som erkänt urfolk i Sverige. Enligt Högsta domstolen uttrycks genom bestämmelsen ett mål för all samhällelig verksamhet. Samernas skydd som urfolk är mer omfattande än för andra minoritetsgrupper i Sverige eftersom de därigenom omfattas av folkrättens regler om ”folk” och rätten till självbestämmande.

Den samiska rätten till självbestämmande har till viss del utvecklats genom utformandet av Sametinget/Sámidiggi som myndighet, men det samiska folkets självbestämmande är mer omfattande än så. Sámidiggi inrättades den 1 januari 1993.

Det samiska folket har renskötselrätt. Renskötselrätten är en särskild bruksrätt till fastighet, som grundar sig på urminnes hävd till viss mark och ger det samiska folket rätt att använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Bruksrätten innebär framför allt att samer får använda mark och vatten för renbete, jakt och fiske. Rätten regleras i rennäringslagen (1971:437) där staten har bestämt att renskötselrätten bara får utövas av medlemmar i samebyar. Rätten utgör också egendom enligt 2 kap. 15 § regeringsformen och har motsvarande egendomsskydd som äganderätten.

23 Prop. 1976/77:80. Om insatser för samerna, s. 107–, bet. 1976/77:KrU43, rskr. 1976/77:289. 24 Prop. 2009/10:80. En reformerad grundlag, s. 189 ff. KrU 1976/77:43. 25 NJA 2020 s. 3 p. 92. 26 Sametingets tillkomst behandlas närmare i avsnitt 5.4. Se även till exempel SOU 2001:101. En ny rennäringspolitik – öppna samebyar och samverkan med andra markanvändare, s. 107. 27 Hur lagstiftningen rörande renskötselrätten utvecklats historiskt och hur den ser ut i dag beskrivs närmare i kapitel 4, 5 och 8.

1.3.3¶Samerna som erkänd nationell minoritet

I december 1999 erkände riksdagen fem nationella minoriteter. Samerna har således erkänts både som urfolk och som en nationell minoritet. Erkännandet var ett resultat av att Sverige ratificerade Europarådets minoritetskonventioner, dels ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, dels den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Sverige har därmed åtagit sig att främja möjligheten för personer som tillhör nationella minoriteter att behålla och utveckla sin kultur och identitet; religion, språk, traditioner och kulturarv och att kunna delta effektivt och påverka samhället i olika avseenden. Genom ratificeringen av språkstadgan har Sverige åtagit sig att säkerställa användning av och aktivt främjande minoritetsspråk inom olika samhällssektorer såsom förvaltning, utbildnings- och domstolsväsendet, social omsorg, kulturliv och media samt säkerställa gränsöverskridande utbyte.

I april 2000 infördes lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar som gav samiskan särskild ställning i fem kommuner i Norrbotten. Lagen kom bara att gälla under en kortare period och ersattes i januari 2010 av lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009:724). Minoritetslagen ger samer rätt att använda sitt samiska språk i kontakt med myndigheter, och särskilda krav ställs på de 27 kommuner som i dag är så kallade förvaltningsområden för samiska. Inom området ska samer bland annat ha möjlighet till förskola och äldreomsorg på samiska. Myndigheter har generellt sett dessutom en skyldighet att aktivt främja och skydda det samiska språket och kulturen, de ska också samråda med samer i frågor som berör dem.

Minoritetslagen innehåller ett grundskydd i som innebär att myndigheter har en skyldighet att främja samers möjlighet att behålla och utveckla sin kultur och ge dem inflytande i frågor som berör dem. Grundskyddet, som gäller i hela landet, syftar till att skapa en effektiv jämlikhet mellan samer som befinner sig i minoritetsställning och personer som tillhör majoritetsbefolkningen. Samer ska ha samma möjlighet att behålla och utveckla sin kultur och ha inflytande över frågor som berör dem som personer som tillhör majoriteten har. Grundskyddet ska tillämpas av myndigheter på lokal, regional och statlig nivå.

Grundskyddet i minoritetslagen ska tolkas och tillämpas i enlighet med internationell rätt som Sverige har åtagit sig att uppfylla, så

kallad fördragskonform tolkning. Det framgår bland annat av Högsta domstolens dom i Girjasmålet. Av artikel 4.2 i ramkonventionen framgår att stater har en skyldighet att främja fullständig och effektiv jämlikhet mellan personer som tillhör nationella minoriteter och personer som tillhör majoritetsbefolkningen. Eftersom samer tidigare inte har haft och strukturellt inte har samma möjligheter som personer som tillhör majoriteten att behålla och utveckla sin kultur, krävs att staten vidtar särskilda positiva åtgärder tills effektiv jämlikhet uppnåtts. Det behövs också särskilda former för inflytande innan beslut fattas, eftersom de som tillhör nationella minoriteter har större svårigheter att komma till tals och påverka i en demokrati där per definition majoriteten bestämmer.

1.3.4¶Rätt till konsultation

För att stärka samernas inflytande över sina angelägenheter infördes 2022 en konsultationsordning. Lagen (2022:66) om konsultation i frågor som rör det samiska folket innebär att regeringen och statliga förvaltningsmyndigheter (och sedan 2024 även regioner och kommuner) är skyldiga att konsultera samiska företrädare innan beslut fattas i ärenden som kan ha särskild betydelse för samerna.

Syftet med lagen är att säkerställa samernas rätt till delaktighet i beslutsprocesser på alla nivåer i samhället och att stärka samernas inflytande i frågor som särskilt berör dem. Konsultationen ska enligt lagen genomföras i god anda och fortsätta tills enighet eller samtycke uppnås, eller det konstateras att enighet eller samtycke inte kan uppnås i ärendet.

1.3.5¶Kritik mot Sveriges behandling av samer

Sverige har vid åtskilliga tillfällen fått internationell kritik av FN:s övervakningsorgan för bristande efterlevnad av samers rättigheter. Det har till exempel handlat om att barn inte har fått den språkundervisning i samiska som de har rätt till eller att samer har utsatts för

28 NJA 2020 s. 3 p. 93–94. 29 1, 2 och 11 §§ lag (2022:66) om konsultation i frågor som rör det samiska folket. Den närmare innebörden av rätten till inflytande enligt minoritetslagen och rätten till konsultation behandlas i avsnitt 5.4.1. 30 Se bland annat M. Brännström & C. Allard i forskningsantologin.

diskriminering och rasism i vardagen. FN:s rasdiskrimineringskommitté har framför allt påpekat att Sverige inte respekterar samernas rättigheter till reellt inflytande över användningen av mark och vatten inom de områden som samer traditionellt bebor och brukar. Samers möjlighet att fortsätta bruka traditionella samiska marker har stor betydelse för samers möjlighet att kunna behålla sin kultur med traditionell markanvändning för renskötsel, jakt, fiske, slöjd insamlande av örter med mera. Tillgång till markerna har också stor betydelse för samers möjlighet att behålla samisk andlighet och traditionell samisk kunskap knuten till markerna.

Både FN-kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (CESCR) och FN:s råd för mänskliga rättigheter (UPR-granskningen av Sverige 2025) rekommenderar att Sverige stärker skyddet för samernas rättigheter genom att säkerställa ett effektivt genomförande av konsultationslagen och principen om fritt, förhandsgivet och informerat samtycke i frågor som berör samerna. CESCR lämnade rekommendationer 2024 till Sverige om full implementering av konsultationslagen och att tjänstemän bör få utbildning om lagen. Vidare rekommenderade kommittén att Sverige ska säkerställa, såväl i lagstiftning som i praktisk tillämpning, samernas rätt till fritt, förhandsgivet och informerat samtycke före beslut eller åtgärder som kan påverka dem. Staten ska vidare respektera samernas sedvänjor, institutioner och egna beslutsprocesser i frågor som berör dem.

UPR granskningen uppmanar vidare Sverige att genomföra och följa upp sanningskommissionens rekommendationer, avsätta tillräckliga resurser för detta arbete samt utveckla en nationell strategi för samernas rättigheter i nära samverkan med samiska företrädare. Rekommendationerna omfattar även stärkta möjligheter för samiska organisationer att delta i konsultationer samt förbättrat skydd mot diskriminering och etnisk profilering av samer. Den svenska staten har noterat UPR-rekommendationerna, men har så här långt inte accepterad dem.

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Volker Türk, skrev så sent som i januari 2026 i ett brev till Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard att genomförandet av rekommendationerna från Sanningskommissionen för det samiska folket var en av de frå-

31

https://www.levandehistoria.se/fakta/rasism/rasism-mot-samer, 2024-06-17. 32

Economic and Social Council: Concluding observations on the seventh periodic report of Sweden, 22 March 2024, E/C.12/SWE/CO/7.

gor som lyftes fram under Sveriges UPR-granskning. Högkommissarien framhöll att framsteg på detta område skulle vara välkomna och uttryckte samtidigt att FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter står redo att stödja Sverige i det fortsatta arbetet.

Även Europarådets ministerkommitté har upprepade gånger framfört kritik mot samers bristande inflytande över traditionell samisk mark. Senast i februari 2024 antog de en rekommendation till Sverige för omedelbar åtgärd som gällde detta:

Myndigheter måste säkerställa, i nära samråd med det samiska urfolket, att beslut på kommunal, regional och nationell nivå rörande användning av mark som traditionellt använts av samer inte negativt påverkar möjligheten för samerna att vidmakthålla och utveckla sin kultur, sitt språk och sin identitet. Myndigheterna ska innan de fattar beslut om exploatering på mark där samer traditionellt har levt, till fullo tillämpa lagen om konsultation med samer samt bestämmelserna om samråd (inflytande) i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Europarådets rådgivande kommitté har uppmanat svenska myndigheter att fatta beslut i samråd med samerna i frågor som rör markexploatering där samer lever och har levt. Det ska gälla beslut på kommunal, regional och nationell nivå. På det viset kan myndigheterna säkerställa att besluten inte har negativ påverkan på samers möjlighet att vidmakthålla och utveckla sin kultur, sitt språk och sin identitet. I sammanhanget lyfts myndigheternas skyldigheter till samråd och konsultation enligt minoritetslagen (2009:724) och lagen (2022:66) om konsultation med det samiska folket.

Europarådets rådgivande expertkommitté har i sin femte rapport om Sverige understrukit att om det samiska folkets kontroll över sina traditionella marker inte skyddas i tillräcklig omfattning, hotas den samiska kulturen. Med tanke på det nära sambandet mellan kulturen och språket så kommer förlust av de traditionella markerna att gradvis leda till att också de samiska språken försvinner.

Myndigheterna uppmanas att fortsätta att söka konsensus rörande ratificeringen av ILO-konvention 169 för att säkerställa samernas rättigheter som urfolk. Europarådets rådgivande kommitté konsta-

33 Skrivelse, 8 januari 2026. 34 Resolution CM/ResCMN(2024)3 on the implementation of the Framework Convention for the Protection of National Minorities by Sweden, Adopted by the Committee of Ministers on 5 April 2024, p. 1. 35 Fifth Opinion on Sweden of the Council of Europe Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities, p. 105. https://rm.coe.int/5thop-sweden-en/1680ae851a.

terade att den nya lagen om konsultation med det samiska folket är ett steg i rätt riktning. Den betonar dock att det finns ett utbrett missnöje över att myndigheterna inte tar hänsyn till deras synpunkter när det till exempel fattas beslut om gruvbrytning och om hur skogen ska brukas.

FN och Europarådet kritiserar också Sverige när det gäller diskriminering av och hatbrott mot samer. FN:s rasdiskrimineringskommitté har uppmanat Sverige att vidta åtgärder för att skydda samer mot diskriminering och hatbrott.

1.4¶Sannings- och försoningsarbeten med urfolk och minoriteter

Den första dokumenterade sanningskommissionen inrättades 1974 i Uganda för att undersöka försvinnanden under Idi Amins regim. Under 1990-talet fick sådana kommissioner ökad betydelse, särskilt efter apartheidsystemets fall i Sydafrika. Den sydafrikanska sanningsoch försoningskommissionen, verksam 1995–2002, blev en förebild för senare initiativ genom sitt fokus på vittnesmål och möjligheten till amnesti i utbyte mot sanningsenliga erkännanden. Liknande processer inleddes även i Latinamerika för att hantera diktaturernas brott mot mänskliga rättigheter, exempelvis i Chile och Argentina.

Under 2000-talet har sanningskommissioner även inrättats inom ramen för etablerade demokratier. De skiljer sig ofta åt från de tidigare genom att de fokuserar på långsiktiga politiska konsekvenser i länderna snarare än akuta rättsprocesser. Mandatet är ofta mer begränsat och kartlägger historiska skeenden i syfte att bidra till upprättelse för en specifik minoritet.

Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar kväner och lantalaiset bedrev sitt arbete i Sverige 2020–2023.

En gemensam utgångspunkt för sanningskommissioner är att de ska ge offren en röst, identifiera strukturell diskriminering och skapa förutsättningar för försoning. FN har sedan 2010 betonat vikten av dessa processer som ett sätt att hantera staters arv av våld och för-

tryck, samtidigt som varje land måste anpassa sin metod till sina egna förhållanden.

1.4.1¶Kanada

Kanadas Sannings- och försoningskommission (Truth and Reconciliation Commission, TRC) pågick 2008–2015. Kommissionen arbetade på regeringens uppdrag var specifikt inriktat mot sanning och försoning i relation till de internatskolor där ursprungsbefolkningen (First Nations, Métis och Inuit) tvingades gå under 1800- och 1900talet. Syftet var att kristna och assimilera barn och ungdomar.

Över 6 500 vittnesmål samlades in. Kommissionen sammanställde även en rapport och en lista med Calls to Action, uppmaningar till den kanadensiska regeringen och andra centrala aktörer på olika nivåer, inklusive ursprungsbefolkningens självstyrande institutioner. Calls to action riktade sig också till aktörer inom sjukvård, utbildningsväsende, rättssystem, liksom politiska partier och högskolor.

Kommissionen inrättade också ett permanent, nationellt center för sanning och försoning, National Center for Truth and Reconciliation.

Chief Wilton Littlechild, tidigare kommissionär i Kanadas sannings- och försoningskommission, var en av de internationella experter som anlitades för att ge råd till Sametingets referensgrupp under förberedelsearbetet inför Sametingets ställningstagande om inrättandet av en sanningskommission för samerna i Sverige.

1.4.2¶Grönland

Den grönländska försoningskommissionen inrättades 2014 av det grönländska självstyret (Naalakkersuisut) och avslutade sitt arbete i december 2017 genom att lämna över en slutgiltig rapport. Kommissionen skulle bearbeta konsekvenserna av kolonialismen och den danska statens påverkan på Grönland med fokus på försoning inom landet och en granskning av de historiska trauman som drabbat be-

36 Inom FN:s människorättssystem har ett särskilt mandat inrättats i 2011 i form av specialrapportören för främjande av sanning, rättvisa, gottgörelse och garantier för icke-upprepning. Sanningskommissionen för det samiska folket har vid flera tillfällen haft kontakt med och informerat specialrapportören om kommissionens arbete och mandat. FN-resolution A/HRC/RES/18/7.

folkningen. Kommissionen skulle ursprungligen ha fokuserat på försoning mellan Grönland och Danmark, men den danska regeringen valde att inte delta i processen.

Kommissionen genomförde intervjuer och samlade in berättelser från dem som varit direkt berörda av tvångsförflyttningar, språklig diskriminering, och den nedvärderande synen på grönländare som existerade under kolonialtiden. Den föreslog bland annat inrättandet av en nationell handlingsplan för att skriva Grönlands historia, att bygga ett kunskapscentrum för historia och försoning och inrättandet av en försoningsfond. De föreslog också en offentlig debatt gällande en ursäkt till den äldre generationen som utsatts för tvångsförflyttningar och andra övergrepp.

I försoningsarbetet mellan Grönland och Danmark har även frågan om grönländska flickor och kvinnor som utan medgivande utsatts för tvångsingrepp inom vården behandlats.

1.4.3¶Sannhets- og forsoningskommisjonen (Norge)

Sannhets- och forsoningskommisjonen i Norge tillsattes av Stortinget i juni 2018 och överlämnade sin slutrapport till Stortingets presidentskap den 1 juni 2023.

I Norge arbetade en sannings- och försoningskommission 2018– 2023 på uppdrag av Stortinget. Den kartlade den norska statens politik gentemot samer och kväner, norskfinnar och skogsfinnar.

Kommissionen föreslog bland annat att ett nationellt kompetenscenter med ansvar för forskning, dokumentation och försoning, en nationell satsning på att förstärka och revitalisera minoritetsspråken från förskola och uppåt samt att se till att lokala försoningsprocesser skulle inledas. Kommissionen ansåg också att hela det norska samhällets kunskaper om samer och andra minoriteter behöver öka. Den förespråkade också ett gränsöverskridande samarbete kring urfolksfrågor mellan de nordiska länderna.

Stortinget i Norge behandlade kommissionens rapport i november 2024 och beslutade 17 åtgärder för upprättelser och försoning. En officiell ursäkt från Stortinget har riktats till alla dem som drabbats av förnorskningspolitiken. Åtgärd nr 15:

37

https://sv.wikipedia.org/wiki/Spiralskandalen (hämtad 2026-08-06).

Stortinget vil formidle sin dypeste beklagelse for de overgrep fornorskingspolitikken innebar for samer, kvener/norskfinner og skogfinner. Med dette ber Stortinget om unnskyldning for tidligere stortings aktive rolle i fornorskingspolitikken, og erkjenner ansvar for denne politikkens konsekvenser for grupper og enkeltindivider.

Regeringen följer upp Stortingets beslut med anledning av behandlingen av Sannhets- och forsoningskommisjonens rapport. Besluten omfattar flera departements ansvarsområden och Kommunal- och distriktsdepartementet ansvarar för att samordna uppföljningsarbetet. Regeringen ska årligen redovisa för Stortinget hur uppföljningsarbetet fortskrider i samband med att statsbudgeten läggs fram. Redovisningen ska framgå av de berörda fackdepartementens budgetpropositioner. Stortinget har därutöver begärt att regeringen en gång per mandatperiod ska lämna en samlad skrivelse om försoningspolitiken och statusen i uppföljningen av kommissionens rekommendationer. En första skrivelse ska överlämnas år 2027. Sametinget har därutöver egen uppföljning av kommissionens arbete. Arbetet är strukturerat efter kommissionens fem ”huvudpilarer” och satsningar på regional nivå följs också upp.

1.4.4¶Samelaisten totuus- ja sovintokomissio (Finland)

I Finland pågick Sannings- och försoningskommissionens arbete 2021–2025. Förslagen från kommissionen grundade sig på information från 400 samer, ett tiotal experter och från 25 separata utredningar som kommittén beställde.

Kommissionens rapport presenterades i december 2025. Kommissionen föreslog bland annat en egen lag för den samiska renskötseln och egen förvaltning, att staten bör erkänna samernas fiskerättigheter i samernas hembygdsområde och att alla samiska barn och unga i Finland, oavsett bostadsort, ska ha rätt till att lära sig och utveckla sitt eget språk och sin egen kultur. Utifrån samråd med samer och separata utredningar kom de med 68 förslag för att förbättra samernas rättsliga ställning.

Kommissionen slog fast att vägen till försoning börjar när staten bekräftar och erkänner att finska staten grundades på två folks mar-

38 Stortinget, 2024, Sannhets- og forsoningskommisjonens rapport – oppfølging av Stortingets vedtak. 39 https://sametinget.no/sannhets-og-forsoningskommisjonens-rapport (hämtad 2026-08-06).

ker, samernas och finländarnas och att staten åtar sig att föra en långsiktig och konsekvent samepolitik. Den föreslog att en enhet för samordning av samefrågor inrättas vid statsrådets kansli (motsvarigheten till svenska Regeringskansliet) och att den leds av en samisk statssekreterare.

Den finska regeringen har tillsatt en parlamentarisk arbetsgrupp för att ta fram ett förslag om hur en ursäkt till det samiska folket kan utformas.

1.4.5¶Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset

Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset överlämnade sitt slutbetänkande Som om vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset (SOU 2023:68) till regeringen i november 2023. Dessförinnan lämnades delbetänkandet Då människovärdet mättes – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset (SOU 2022:32) i maj 2022. Kommissionen tillsattes av regeringen 2020 och utredde den svenska statens assimileringspolitik under 1800- och 1900-talet.

Slutbetänkandet överlämnades ihop med två tillhörande publikationer: intervjuberättelser och forskarrapporter. Kommissionen bedömer att regeringen bör ta på sig ansvaret för en fortsatt sammanhållen försoningsprocess i nära samråd med minoriteten, myndigheter och andra berörda aktörer.

Kommissionens förslag till insatser som kan bidra till upprättelse och främja försoning är strukturerade utifrån följande övergripande mål: synliggörande och egenmakt, förverkligade och utökade rättigheter, språkrevitalisering och kulturfrämjande, samt stärkt nordiskt samarbete för språket.

I regleringsbrevet för 2025 beslutade regeringen att ge Länsstyrelsen i Norrbottens län i uppdrag att stödja statens pågående försoningsprocess med tornedalingar, kväner och lantalaiset i länet. Länsstyrelsen ska också verka för ökad kunskap om den historiska behandlingen av tornedalingar, kväner och lantalaiset i länet.

Regeringen har under 2025 och 2026 beviljat medel till minoritetens organisationer för det fortsätta arbetet med att förankra, diskutera och sprida kunskap om slutbetänkandet samt medel till Torne-

dalsteatern för att skapa en mobil utställning som ska sprida kunskap om tornedalingar, kväner och lantalaiset.

I oktober 2025 deltog kulturminister Parisa Liljestrand vid samlingen Askel sovinthoon – steg för försoning, som Svenska kyrkan och Svenska Tornedalingars Riksförbund anordnade i Karungi. Vid samlingen förmedlade statsrådet att regeringen erkänner ansvar för att de kränkningar som den svenska statens assimileringspolitik innebar för enskilda tornedalingar, kväner och lantalaiset har fått negativa konsekvenser för minoriteten, och att dessa konsekvenser lever vidare än i dag.

Svenska kyrkan har i maj 2026 riktat en ursäkt till tidigare arbetsstugeelever och deras familjer för de övergrepp de utsatts för.

1.4.6¶Svenska kyrkans försoningsarbete med det samiska folket

Sanningskommissionens granskning av Svenska kyrkans agerande ska enligt direktiven begränsas till tiden före de ändrade relationerna mellan staten och Svenska kyrkan, det vill säga till tiden före den 1 januari 2000.

Svenska kyrkans försoningsprocess med det samiska folket är intressant att studera eftersom den, dels rör majoritetssamhällets historiska relation till samerna i en svensk kontext, dels för att kyrkans försoningsarbete nu kommit en bit på vägen och det finns lärdomar att dra från denna process. Statens och kyrkans agerande var historiskt sammanflätade och kyrkan kunde också dra fördelar för egen del av statens politik i norra Sverige. Bland annat gäller detta tillgodogörande av avkastning av mark som Svenska kyrkan har förvaltat och förvaltar i traditionella samiska områden. De historiska konsekvenserna av kyrkans agerande påverkar fortfarande samers liv, liksom den pågående försoningsprocessen och genomförandet av åtgärder för upprättelse och försoning.

Svenska kyrkan har genom historien haft en central roll i undanträngningen och förtrycket av det samiska folket. Dess agerande har påverkat samiskt inflytande, religion, kultur, kulturarv och identitet. Kyrkliga företrädare deltog genom sina ämbeten också i utformandet och genomförandet av statens politik vilket kom att styra samers liv. Kyrkan hade också egna intressen i relation till det samiska folket som kom att påverka kyrkliga företrädares agerande. Att precisera

och särskilja statens respektive kyrkans historiska agerande kan därmed vara svårt. Under lång tid var Svenska kyrkan inordnad som en del av statsmakten och dess företrädare agerade i en myndighetsroll i relation till samerna. Personalens tjänster var statligt reglerade. Staten styrde i viss mån kyrkans verksamhet och även kyrkans markanvändning i norra Sverige. I lokalsamhället hade präster och andra kyrkliga företrädare makt och auktoritet genom sina ämbeten. Deras handlande påverkade samers liv på olika sätt. Kyrkan var huvudman för utbildningsväsendet, ansvarade för folkbokföringen och för det som i dag betecknas som socialtjänst. I samband med relationsförändringen och skiljandet från staten 2000 konstaterade regeringen:

Före 1800-talets mitt var samhället och kyrkan sammanvävda med var-

andra på ett sätt som vi i dag kan ha svårt att föreställa oss. Tillhörigheten

till kyrkan uppfattades i allmänhet som identiskt med att vara svensk –

kyrka och samhälle stod som gemensamma bärare av den dåtida enheten

i värderingar och kultur. Kyrkan fungerade inte bara som en religiös

mötesplats utan också som ett forum för sociala och allmänt samhälle-

liga frågor. Kyrkan hade vid denna tid ansvar för huvuddelen av samhällets

omsorg i form av fattigvård, sjukvård och undervisning. Från mitten av

1800-talet inleddes en utveckling som innebar att kyrkans samhällsuppgifter successivt togs över av statliga och borgerligt kommunala organ.

Kyrkans företrädare hade även uppgifter som innebar myndighetsutövning:

Kyrkans ämbetsinnehavare hade alltså statliga tjänsteuppdrag som skol-

inspektörer och ledamöter i olika nämnder och styrelser som rörde sko-

lan. En del hade parallella uppdrag och därför möjlighet att agera utifrån

dubbla roller. Ett sådant exempel är Olof Bergqvist, biskop i Luleå stift

[…] både i sin ledande roll i domkapitlet och som ledamot i riksdagen.

När kyrkans företrädare agerade via sina formella uppdrag inom t.ex.

domkapitlet, i arbetsstugornas styrelser eller i kyrkoråden var de alltså

företrädare för kyrkan men de var också myndighetspersoner och där-

med en del av staten.

40

Frågan om hur kyrkans agerande kan skiljas från statens och hur enskilda personers agerande i förhållande till kyrkan som organisation kan ses har även behandlats i kyrkans så kallade vitbok, D. Lindmark & O. Sundström (red.). 2016. De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna – En vetenskaplig antologi, ”Vem bär ansvaret för kyrkans agerande mot samerna i historien? Några avslutande reflektioner”, s. 1123–. 41

Prop. 1997/98:116. Staten och trossamfunden – bestämmelser om Svenska kyrkan och andra trossamfund, s. 17. 42

Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, Som om vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset, SOU 2023:68 s. 459.

Trots att Svenska kyrkan i dag är ett självständigt trossamfund skiljt från staten, så kvarstår fortfarande vissa bindningar till staten. Svenska kyrkans uppdrag och former för dess organisering är reglerade i lag. Svenska kyrkan har vissa lagstadgade uppdrag för det offentliga. Den förvaltar också omfattande specialreglerad egendom för vilken regeringen anger formerna för tillsyn. Kyrkan äger inte formellt dessa marker, men får tillgodogöra sig avkastningen av markerna, bland annat genom skogsbruk. I denna egendom ingår omfattande markområden i Sápmi, de så kallade prästlönefastigheterna i de nordliga stiften.

Redan innan relationsförändringen 2000 påbörjades en diskussion inom Svenska kyrkan om vikten av ansvarstagande för historiskt agerande mot det samiska folket. Internationellt tryck inom den världsvida kristna kyrkan satte press på Svenska kyrkan att hantera sitt historiska arv och tidigare övergrepp i relation till urfolket. Efter en flerårig process där Svenska kyrkan lät kartlägga de historiska relationerna bland annat genom en vitbok, framförde kyrkan en officiell ursäkt till det samiska folket 2021 och 2022. Åtta åtaganden knöts till ursäkten och en handlingsplan togs fram för det fortsatta försoningsarbetet. Svenska kyrkan har också utvecklat en förändringsmodell för upprättelse och försoning efter nordisk samisk modell.

Svenska kyrkans dialog med det samiska folket har inte varit smärtfri och arbetet pågår. Att återupprätta relationer och att utjämna asymmetriska maktrelationer har visat sig vara utmanande. De centrala delarna i denna process handlar om tematik som sammanfaller med det som framkommer i Sanningskommissionens granskning av statens agerande – inflytandefrågor, rätten till mark och vatten, hänsynstagande av samiska intressen vid markanvändning, synliggörande av samisk särart, identitet, språk, kultur och samiska traditioner. Det handlar också om frågor kring likvärdighet, diskriminering, motverka fördomar mot samer och att stärka unga samer i deras identitet och livsmod.

43 Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan; lag (1998:1592) om införande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan. 44 Beskrivs närmare i kapitel 12.

Att studera Svenska kyrkans arbete med försoning närmare – även efter år 2000 – är således av intresse för den fortsatta statliga processen, även om Sanningskommissionens granskning av Svenska kyrkan endast avser tiden före 2000. Svenska kyrkan har också bidragit till Sanningskommissionens granskning med två nya studier rörande kyrkans historiska agerande i markfrågor.

45

Se kapitel 12. U. Claesson. 2026. Svenska kyrkan som markägare i norra Sverige – En kyrkohistorisk rapport; Å. Össbo. 2026. Ankarede kyrkplats – Samisk markanvändning, nybyggeskolonisationen och kyrkans roll.

2¶Kommissionens arbete

2.1¶Det samiska folkets delaktighet i kommissionens arbete

2.1.1¶Samtalsmöten

Kommissionen har haft 29 samtalsmöten på olika orter i Sápmi och i några av de större städerna i Sverige under 2022–2024. Mötena har syftat till att sprida information om uppdraget samt att förankra kommissionens arbete hos det samiska folket och att skapa dialog. Ett viktigt syfte har varit att informera om möjligheten att dela sin berättelse vid en personlig intervju. Kommissionens intention med samtalsmötena har varit att skapa trygga forum där deltagarna kunde dela med sig av personliga erfarenheter och berättelser, med möjlighet för personliga samtal med kommissionens ledamöter och sekretariat efter samtalsmötet. Valet av mötesplatser har utgått från naturliga, traditionella samlingsplatser för samer i olika regioner. Samisk tolkning har använts vid behov för att möjliggöra deltagande och dialog med kommissionens medlemmar som inte förstår samiska. Samtalsmötena har genomförts huvudsakligen i rundabordsformat, utformat med hänsyn till samisk kultur och samiska traditioner kring dialog. Särskild vikt har lagts vid att besöka samtliga samiska språkområden. Kommissionen har också träffat unga samer och barn i särskilda fokusgruppintervjuer och totalt mött över 300 personer i de utåtriktade mötena.

Under samtalsmötena har det lämnats information om arbetet och hur man anmäler sig till intervjuer och att det funnits möjlighet att bli intervjuad på sitt samiska modersmål. De som visat intresse har kunnat anmäla sig via hemsidan, via mejl eller genom direkt kontakt med de personer i sekretariatet som haft hand om intervjuerna. Det har även gått att anmäla sig direkt under samtalsmötena. Tanken var

att få möta samisk allmänhet på dessa möten. Att skapa en trygg plats där samer kunde anmäla sig till intervju och ta upp viktiga ämnen kopplade till sanningskommissionen. Men det visade sig att även svensk allmänhet var intresserad och kunde delta vid mötena. Efter en incident på ett av samtalsmötena, då en grupp personer kom och hävdade sina rättigheter gentemot samer och försökte ta över agendan beslöt kommissionen att mötena skulle inledas med en allmän information om kommissionens uppgift och arbete och därefter en del där bara samer fick delta och delge sina synpunkter. Stämningen upplevdes som mycket obehaglig bland de samer som fanns på plats på mötet där incidenten inträffade.

2.1.2¶Övriga dialoger

En viktig del av Sanningskommissionens uppdrag har varit att kontinuerligt föra en dialog med företrädare för olika samiska organisationer. För att säkerställa att urfolkets egna röster och perspektiv genomsyrar hela arbetet har en referensgrupp med företrädare för samiska organisationer varit knuten till kommissionen. Referensgruppen har bestått av representanter från Riksorganisationen Samerna, Landsförbundet Svenska Samer, Renägarförbundet, Samerådet, Same Ätnam, Sáminuorra, Samiska rådet i Svenska kyrkan och Svenska Samernas Riksförbund/SSR. Referensgruppen och kommissionen har haft två digitala möten per år där aktuella ämnen diskuterats. Frågor som avhandlats har bland annat varit utarmning av språk, kultur, den nedlagda Renmarkskommittén, vikten av kunskapsspridning, psykisk ohälsa, fördomar, förekomsten av hot och hat.

Dialog har kontinuerligt förts med en styrgrupp från Sámediggi, bestående av företrädare för de politiska partierna i Sámediggi. Sanningskommissionen har lämnat rapporter om arbetet och även lyft en del frågor till diskussion. Styrgruppen har kunnat ge sin syn på det fortsatta arbetet. I slutskedet av arbetet har Sanningskommissionen presenterat inriktningen på kommande förslag. I maj 2026 deltog även företrädare från Sanningskommissionen på Sametingets plenum för att lyssna på synpunkter på kommissionens tänkta inriktning på förslag.

I samband med kommissionens förankringsmöten med den samiska allmänheten har dialog förts med samiska institutioner och organisa-

tioner, Sametingets kansli och även kommunala samordnare i samiska förvaltningskommuner. Dialog har också förts med Amnesty Sápmi, Silvermuséet, Ájtte, Gaaltije, Aejlies, Viermie K, Giron Sámi Teáhter, sameföreningar med flera.

Sanningskommissionen har fört dialog och utbytt erfarenheter med norska respektive finska sannings- och försoningskommissionerna och även deltagit vid överlämnandet av deras respektive slutrapporter.

Erfarenheter har till viss del inhämtats från internationell urfolksexpertis kring försonings- och upprättelsefrågor och sanningskommissioner generellt. Ett studiebesök i Norge hösten 2025 har bidragit med kunskap om olika norska erfarenheter från arbetet med upprättelse och försoning som skett efter den norska kommissionens rapport.

Därutöver har dialog förts och kontakter tagits med bland annat en rad myndigheter samt med civilsamhällesföreträdare såsom Svenska kyrkan, Rädda Barnen, Institutet för mänskliga rättigheter och Amnesty Sverige.

2.1.3¶Intervjuer och delade berättelser

Inom ramen för kommissionens uppdrag har mötena med de samer som valt att lämna sina vittnesmål varit helt centrala. Det är i dessa stunder, när en annan människas livsberättelse öppnas, som närvaro och lyhört lyssnande blir avgörande. De sekreterare och ledamöter som på uppdrag av kommissionen har mött berättarna har strävat efter att närma sig varje röst med öppenhet och respekt. Genom att låta berättelserna ta sin egen form och växa i sin egen takt har vi velat skapa ett utrymme där det som känns mest angeläget – minnen, spår av nuet och tankar om läkning – får bäras vidare. I dessa möten har insikten kommit att varje enskild berättelse bär något större. De är fragment av ett gemensamt minne, nycklar till att förstå hur historien fortsätter att leva i nuet. Genom dem blir det möjligt att ana både förlusterna och det som ännu består.

Sekreterarna och kommissionärerna har färdats långt, genom landskap och årstider, men framför allt genom människors liv. Mötena har varit nära – ibland vid ett köksbord, ibland i rörelse, ibland på avstånd. Röster har nått oss ändå. Det har funnits en vilja att berätta, trots tidens krav och livets tyngd.

Att lyssna har krävt mer än att bara höra. Det har krävt varsamhet, respekt, kompetens och en förståelse för det som inte alltid sägs rakt ut. Det har varit ett stort ansvar. I samtalen har sorg och vrede fått finnas, men också skratt, styrka och en stilla envishet. Ett ansvar som sträcker sig framåt, mot de som ännu inte berättat sina historier.

Det förflutna går inte att skilja från nuet. Det som en gång skedde rör sig fortfarande genom människors liv, från generation till generation. Sår och minnen bärs vidare – ibland tyst, ibland med kraft. Och ändå, mitt i detta, finns motståndet. Förmågan att leva vidare, att fortsätta. Det har gjorts försök att hålla båda dessa sanningar levande: det som gjort ont, och det som bär. Inte som motsatser, utan som något som samexisterar.

Det har också behövts en medvetenhet om det svåra i detta arbete. Om historien av misstro, om erfarenheter av att bli sedd men inte förstådd, lyssnad på men inte hörd. Det vi gör bär spår av det förflutna, och vi rör oss i ett landskap där makt och relationer alltid finns närvarande.

Försöken att fånga allt – det är omöjligt – men att ge plats åt något. Att skapa en öppning, där berättelserna kan få andas. Det som har delats med oss är mer än ord. Det är något som lever vidare. En stilla rikedom, bevarad för framtiden.

Och kanske är det just där, i det ofullständiga men levande, som något sant får synas – som en spricka i molnen där ljuset till slut hittar igenom.

2.2¶Samers förväntningar på en sanningskommission och anledningar att lämna vittnesmål

I Sametingets arbete med en förberedande rapport inför Sanningskommissionens arbete, fick den samiska allmänheten möjlighet att svara på en enkät med öppna svar. Över 400 svar inkom och tillsammans med synpunkter från de dialogmöten som ordnats under förankringsprocessen sammanställdes en tematiserad tabell över de förväntningar som framkommit. Förväntningarna på en kommande Sanningskommission var höga eller mycket höga och innehåller; förväntningar på upprättelse och rättvisa, en opartisk och objektiv kommission, lyfta rasism och diskriminering mot samer, visa behovet av rätt till utbildning för samer för att återta språk, kultur och historia,

ett enat samiskt samhälle och ökat samiskt förvaltarskap och slutligen att Sanningskommissionens arbete ska leda till ökad kunskap och bättre utbildning om samer i det svenska samhället. Under det arbete som pågått under flera år kan Sanningskommissionen konstatera att både förväntningar och därför, anledningar att lämna sina berättelser speglas mot de som framkommit i Sametingets förarbeten. I en skriftlig anonymt inlämnad berättelse kommer följande fram:

Att ändra på något som svenska staten trummade in i svenskarnas medvetande under generationer kommer ta tid. Under förutsättning att svenska staten verkligen vill erkänna att staten gjorde fel mot oss samer. Jag är rädd att staten vill ha sanningskommissionen som något som de

stolt kan visa upp på papper. Att, ”titta vad duktiga vi svenska staten är

som tillsatt en sanningskommission”, och sedan begrava papperet i någon byrålåda och inte arbeta vidare med upplysningen hur bedrägligt svenska staten betett sig mot oss samer. Det är som att se en blodpöl på golvet

och torka upp den och säga ”vad fantastiskt vi torkade upp blodpölen”

och inte titta på varför det blir en blodpöl på golvet och åtgärda själva såret som det blöder ur. Det verkar vara statens filosofi.

Anledningarna till att lämna sina berättelser kan också vara många. En av sekreterarna med ansvar för intervjuer säger så här:

När jag intervjuade en áhkku (äldre kvinna SaN) på ett äldreboende som

var så ensam, ingen kunde tala hennes språk och hon hade inga släktingar kvar i närheten, hon längtade bara hem, norrut, till släkten. Jag frågade varför hon ville lämna sin berättelse och hon sa att det var för att den samiska ungdomen måste få veta vad de äldre gått igenom, att vi måste själva berätta och dokumentera vår historia för kommande generationer.

En yngre man motiverar sin berättelse så här:

Nej, och sedan, jag har tänkt på det, det var väl också en anledning till

att jag tänkte att jag vill bli intervjuad, det är ju som jag själv sitter och,

ja jag läser ju om mycket annat härifrån, i alla frågor som rör samebyn,

men jag har ju lyssnat på mycket bandspelningar, och då sitter ju de där då, de som var aktiva för hundra år sedan och säger ”Jag begriper inte

vad det sa löna sig att jag sitter här och berättar en massa för dig”, men

det är ju guld värt i dag.

1 S02024. 2 Sekretariatet och 23094. 3 23066.

En av de yngsta intervjuade säger så här:

För det här kommer vara enda gången någonsin som jag kommer att få yttra mig.

Berättarna har på olika sätt framför önskemål om viktiga saker att granska. Men att gå alla önskemål till mötes har inte varit möjligt. Ett helt folk, ett samhällsskick att beskriva i både gången tid och nuet, får lämnas till framtiden att finna lösningar för. Det som kommissionen valt som granskningsområde och som i huvudsak följer den förstudien Sámidiggi arbetade fram, är beaktat och är analyserat. Men allt finns nu bevarat. Ett gediget dokument som speglar samers erfarenhet av konsekvenserna av den politik som förts i Sverige. De områden som berättarna önskat att kommissionen ska granska finns samlat i avsnitt 10.4.

2.3¶Tre volymer

Sanningskommissionens arbete redovisas genom tre publikationer: en slutrapport, en forskningsantologi och en berättelsevolym. Alla dessa delar är lika viktiga och stödjer varandra. Tillsammans utgör de tre volymerna en helhet med tyngden fördelad på olika ben.

Slutrapporten, ska i enlighet med direktiven, redogöra för kartläggningen och granskningen av svensk förd politik och vad den fått för konsekvenser för den samisk-svenska relationens historia och samtid och att lämna förslag för en framtid där relationerna kan förbättras. Dessa är förslag som verkar för att hela och stärka samiskt samhälle och som kommer ställa krav på Sverige. Det är förslag som kommissionen hoppas stärker Sápmi och därigenom också Sverige. Rapporten lutar sig huvudsakligen på två kunskapskällor: forskning och livsberättelser från samer.

Den forskning kommissionen baserat rapporten på finns dels publicerad i kommissionens forskningsvolym Marken, vattnet, tankarna – Konsekvenser för samer av svensk politik, SOU 2026:15, dels i annan forskning som redovisas i noter.

Inför forskningsvolymen skickades det ut en förfrågan till de forskare och institutioner som på ett eller annat sätt samiskrelaterad forskning om att delge sina kunskaper och perspektiv på relatio-

4 24066.

nen Sápmi-Sverige i en gemensam forskningsantologi. Gensvaret från forskarsamhället var glädjande stort. Efter att ett stort antal kapitelförslag kommit in gick kommissionen vidare med att bjuda in alla bidragande författare till konferens för att vidare diskutera innehåll och kunskapsluckor, samförfattande vid överlappande områden och möjliga spridningar av ingångar och fördjupningar. Efter urval av kapitelförslag följde en period av författande, oberoende sakkunniggranskning, revidering och slutligen antagande av artiklar till volymen av kommissionens redaktionskommitté och hela kommissionen.

I forskningsvolymen finns en betydande del av samtida svensk och utländsk akademis samlade kunskap om Sápmi och dess relation till Sverige. Den granskning av svenska statens agerande i Sápmi genom tiderna som slutrapporten skildrar baserar sig i huvudsak på denna samlade forskning, men även annan forskning har använts. Där luckor funnits har relevant forskning som inte representeras i forskningsvolymen använts för att ge en så heltäckande och djuplodande bild som möjligt, inom ramen för kommissionens uppdrag.

Betänkandets andra stomme utgörs av alla de berättelser som samiska personer lämnat kommissionen. Ett urval av längre citat, samlade under ett antal teman, redovisas i berättelsevolymen, ”Jag ber marken tyst om lov”.

2.4¶De personliga berättelserna

De personliga intervjuerna har både haft narrativa och tematiska inriktningar. Den förstnämnda intervjuformen är spontan och öppen till sin form där den som intervjuar ”styr” samtalet så lite som möjligt. Intervjupersonerna har berättat om sin livsberättelse; från barndom till vuxenblivande och ålderdom. De tematiska intervjuerna har efterfrågat de specifika ämnesområden kommissionen valt som granskningsområden men även öppnat för andra teman.

Intervjuarna har arbetat flexibelt så att den person som velat ge sin berättelse fått tala om det som varit mest angeläget för hen men samtidigt har syftet med intervjuerna blivit uppfyllt, nämligen att berätta om erfarenheter av den politik som förts gentemot dem. I bägge fallen har teman som de intervjuade själva anser varit viktiga förts fram, teman som ibland överraskat och som kanske inte hade nåtts genom på förhand bestämda frågor.

Citat från intervjuer redovisas med angivande av informantnummer i fotnot. Citat från skriftliga berättelser anges med informantnummer och med ett S före numret. I Berättelsevolymen samt i bilaga 4 finns även en lista över de berättare som valt att framträda med namn.

2.4.1¶Metod och principiella utgångspunkter

Kommission har antagit principiella utgångspunkter för arbetet med intervjuer av enskilda samer. Dessa utgångspunkter har fungerat som både etiska riktlinjer och metodstöd för intervjuer och analys. Detta har väglett hela kommissionens arbete. Utgångspunkterna har bestått av:

Öppenhet och transparens

Syftet med intervjuerna har tydligt kommunicerats både i möten och vid varje intervju. Intervjupersonerna har fritt fått berätta om sina erfarenheter. Kommissionen har även säkerställt att erfarenheter kopplade till de specifika kartläggningsområdena fångats upp.

Erkännande och anonymitet

Enskilda samers berättelser har varit centrala för att förstå politikens konsekvenser. Berättarna har både kunnat välja att vara anonyma, eller att namnges. Kommissionen har haft i fokus att både synliggöra berättelser och skydda individers identitet. De personer som valt att namnges och som citeras i någon/några av volymerna, redovisas i lista i slutet av rapporten.

Omsorg och kunskap

Intervjuerna har präglats av respekt för samisk kultur och erfarenheter. Intervjuarna behövde kunskap om historiskt förtryck och varit medvetna om maktobalansen. Intervjupersoner har kunnat välja språk för samtalet i avsikt att känna en så trygg miljö som möjligt.

Det förflutna gör sig påmint i nuet

Kommissionen har haft i minnet att historiska övergrepp och nutida erfarenheter hänger ihop och skapar ett pågående, intergenerationellt trauma. Samtidigt har även samiskt motstånd, överlevnad och resiliens lyfts fram.

Det dubbla perspektivet

Både individens upplevelser och de kollektiva konsekvenserna av statens politik har beaktats. Politiken riktades mot hela det samiska folket, men drabbade individer personligen.

Förtroende och medvetenhet om maktrelationer

Det finns en misstro mot forskning och utredningar, bland annat på grund av historiska övergrepp. Kommissionen har lagt vikt vid medvetenhet om sin maktposition och arbeta för att skapa förtroende och visa oberoende.

Samers självidentifiering i intervjuarbetet

Alla som identifierar sig som samer har kunnat delta. Det har var viktigt med bred representation (ålder, kön, geografi, näring) för att fånga olika erfarenheter. Kommissionen har inte styrt vilka grupper som skulle delta, men behövde ändå säkerställa mångfald i urvalet.

Vid intervjusituationer och bland de inskickade berättelserna finns ytterligare områden berättarna framfört som väsentliga att granska.

Samtliga berättelser, muntliga som skriftliga har varit ett viktigt underlag i kommissionens arbete. Av resursskäl har det varit nödvändigt att göra vissa prioriteringar och avgränsningar. Kommissionen har identifierat vissa områden som möjliga att fördjupa sig i, medan andra kan vara föremål för vidare undersökning. Vissa områden behandlas huvudsakligen i huvudbetänkandet, andra har en mer framträdande position i kommissionens berättelsevolym. I avsnitt 10.4.2 finns en lista över områden kommissionen bedömer som väsentliga att undersöka vidare och områden där det identifierats påtagliga forskningsluckor.

De framförda förslagen spänner över en bredd, från sådant som drabbat den enskilda individen, till konsekvenser av den förda politiken på kollektiv och mer strukturell nivå. Det har många gånger varit tungt för intervjupersonerna att berätta om svåra händelser.

Val av språk vid intervjutillfället

I Sametingets rapport Förberedelser inför en sanningskommission om statens övergrepp mot det samiska folket understryks att:

De samer som vill berätta sin historia för sanningskommissionen ska kunna göra det utan avgränsningar och begränsningar.

Vidare har i arbetet med att ta fram intervjuguider från kommission och sekretariat sagts:

För att skapa ett så tryggt sammanhang som möjligt ska hänsyn tas till

samisk kultur och samiska traditioner i intervjusituationen. Därför ska

intervjupersonerna själva få välja vilket språk de vill bli intervjuade på och

kommissionen ska sträva efter att ha beredskap för att tillgodose dessa

önskemål.

För att skapa förutsättningar för intervjuer som tog hänsyn till den samiska mångfalden bestod intervjuarna av personer med olika språkliga, kulturella och regionala kompetenser. De intervjuade kunde själva välja om intervjun skulle genomföras på någon av de samiska varieteter som intervjuarna behärskade eller på svenska.

När det gäller stavningen på samiska, i de skriftliga inlämnade berättelserna, har dessa behållits även om de inte följer någon officiell ortografi.

2.4.2¶Insamling av material

Det har för kommissionen varit viktigt att nå röster och erfarenheter från olika delar av såväl Sápmis kärnområden, som från hela Sverige. Det har snarast setts som en demokratisk möjlighet för alla samer att kunna komma till tals, varför samtalsmöten på olika geografiska platser med en öppen inbjudan har genomförts. I samband med dessa möten och andra av kommissionen ordnade möten, har information

5 Sámediggi. 2020, Förberedelser inför en sanningskommission om statens övergrepp mot det samiska folket, s. 51.

förmedlats att människor som vill bli intervjuade givits möjlighet till det, antingen genom att boka tid i samband med kommissionens möte eller att de kan kontakta kommissionen. Kommissionen har särskilt lagt sig vinn om att försöka nå ut så brett som möjligt för att skaffa erfarenheter från: • Samer med och utan kunskaper i de samiska språken • Samer som står respektive inte står i röstlängden till Sámediggi • Samer som lever utanför respektive inom de samiska kärnom-

rådena. • Samer som är eller inte är medlemmar i samebyar. • Äldre samer och unga samer, annars en jämn och bred fördelning

avseende ålder och kön.

Datum för sista anmälan till intervju justerades en aning på grund av logistiska utmaningar och sattes till den 15 februari 2024, vilket likaså blev sista datum för inlämning av skriftlig berättelse. Skriftligt och övrigt kompletterande material har varit möjliga att sända in till Sanningskommissionen från det första samtalsmötet i Umeå i november 2022.

Arbetet med att samla in berättelser pågick under tiden från den 27 februari 2023 till den 6 december 2024. De sekreterare och kommissionärer som och tagit emot berättelserna har försökt se till att intervjusituationen så långt möjligt utformats efter intervjupersonens önskemål för att skapa en så trygg miljö som möjligt, med respekt för samisk kultur och traditioner. Intervjupersonen har därför givits möjlighet att välja vilket språk hen föredragit att genomföra intervjun på och detta har man kommit överens om före själva intervjutillfället. Det har funnits möjlighet för denne att ta med en stödperson vid intervjutillfället eller intervjuas i grupp. Intervjuarna har ansvarat för att intervjun ägt rum på en lugn plats där man kunnat samtala ostört, för att skapa en trygg och trivsam stämning. Det har också givits möjlighet till kompletterande/uppföljande intervju. Se även Intervjufrågor för livsberättelse och för insamlande av samers erfarenheter i bilaga 3.

Minderåriga

Unga berättare, mellan 15 och 18 år har själva informerats om och samtyckt till intervjun och tagit ställning till om vad det inneburit för deras del (det vill säga vad Sanningskommissionens uppdrag innebär och hur intervjumaterialet kan komma att användas). Enbart när ungdomar mellan 15 och 18 år inte har uppnått en sådan mognad att de kunnat inse vad intervjun inneburit för deras del, har det blivit aktuellt att vända sig till vårdnadshavarna (som skriftligen ska samtycka, finns det två vårdnadshavare ska båda samtycka). Det har varit upp till den som intervjuar, att bedöma om informanten har uppnått en sådan mognad eller inte.

För minderåriga under 15 år har vårdnadshavare skriftligt samtyckt. Detta har varit aktuellt vid den fokusgrupp för barn, som anordnades i Ankarede under midsommaren 2023.

2.4.3¶Metadata

Som nämnts ovan har kommissionen arbetat aktivt med att nå ut brett och få med så många olika perspektiv och erfarenheter från samer i hela landet. Eftersom det varit fritt för alla som identifierar sig som samer att anmäla sig till intervju har dock den slutgiltiga konstellationen av intervjupersoner varit avhängigt vilka som själva valt att anmäla intresse och genomföra intervjuer.

En fördelning av de intervjuade per kön visar att något fler kvinnor än män intervjuades, 151 kvinnor respektive 111 män.

Figur 2.1 Könsfördelning bland intervjupersonerna

38

Kvinnor

151 Män

Ingen uppgift

111

I en fördelning per åldersgrupp kan kommissionen konstatera att det var få personer under 18 år (fem i fokusgrupp barn + fyra unga personer) och relativt få i åldern 18–29 år (tolv personer) som anmälde sig till intervju. Fler personer i yngre medelåldern 30–49 år intervjuades, men de största åldersgrupperna återfanns i de äldre grupperna 50–67 år samt äldre än 67 år.

Figur 2.2 Åldersfördelning bland intervjupersonerna

86 85

90 80 70

60 54

50 40 30 20

10 4 0

0-17 år 18-29 år 30-49 år 50-67 år Över 67 år Ingen uppgift

Bland de intervjuade var det en någorlunda jämn fördelning mellan de som angett att de är medlem i en sameby (122 personer) och de som angett att de inte är det (115 personer). För 63 personer finns ingen information om medlemskap. (Fokusgrupp barn beskriven i text ovan, finns ej presenterad i figuren.)

Figur 2.3 Medlemskap i sameby

63

Ja

122

Nej

Ingen uppgift

115

Av de intervjuade ingick däremot en klar majoritet i Sametingets röstlängd, vilket innebär att de får delta i valet till Sametinget.

Figur 2.4 Registrering i Sametingets röstlängd

62

Ja

Nej

22

Ingen uppgift

216

Bland de som intervjuades fanns det de som inte ville ange uppgift om kön, ålder, medlemskap i sameby och/eller uppgift om röstlängd. Det fanns också de som ville vara helt anonyma. Dessa personer är medräknade i kategorin ”ingen uppgift”.

2.4.4¶Skriftliga vittnesmål

Utöver muntliga intervjuer har det varit möjligt för samer att skicka in sin berättelse skriftligt. Anledningen att lämna sin berättelse skriftligen kan variera. Så här skriver en berättare om sitt val av det skrivna mediet, i stället för det muntliga samtalet:

Jag väljer att skriftligt lämna min berättelse, om jag lämnat den muntlig hade det varit en annan berättelse, mer detaljer och mer exempel. Jag väljer denna form då den är billigast för mig, jag besparar mig de känslor en muntlig berättelse skulle innebära, sorg över mitt folks, mina för-

fäders, mina föräldrars och mitt lidande, den vrede som jag känner och

den uppgivenhet jag upplever. Jag lever ju med min släkts historia och det som min släkt gått igenom liksom att jag själv upplevt hur samer kan

behandlas av överhögheten, dvs. samhällets tjänare, folket som utför sta-

tens vilja på lokal, regional och statlig nivå. Jag tror inte så mycket på sanningskommissionen och det den kommer att få uträttat, därför så är jag inte villig att betala med min muntliga berättelse, sanningskommissionens resultat kommer inte att bekostas av samhället i form av kompensation, det är åter de samiska vittnen som ska stå för notan genom att berätta om oförrätter och sedan må dåligt.

De skriftliga berättelserna har behandlats och analyserats på samma sätt som de transkriberade intervjuerna/berättelserna.

2.4.5¶Analys

Deltagare, material och metadata

Berättelsevolymen utgår ifrån analyser som gjorts av samtliga berättelser som gjorts muntligen och skriftligt inlämnade dokument. Därtill kommer mötesanteckningar samt erfarenheter från 29 samtalsmöten, möten med experter/grupper, Sametingets styrgrupp och samiska referensgruppen samt förstudie, sekretariatets och kommissionärens egna expertområden, samt möten med myndigheter på olika nivåer.

6 S0923.

Direktivet och tolkning av direktivet har varit ledande för urvalet av granskningsområdena och intervjuguidens utformning. Granskningsområdena har varit: 1. Lagstiftning och gränsdragningar rörande mark och vatten med

mera (området innefattar även exploatering av naturresurser). 2. Tvångsförflyttningar av samer. 3. Renskötselrätten (särskilt konsekvenserna av 1928 års renbeteslag). 4. ”Lapp-skall-vara-lapp”-politiken, rasbiologin och skingring av det

samiska kulturarvet (området innefattar även språk- och skolpolitik).

Från berättarna, har metadata innehållande uppgifter som ålder, kön, bostadsort o liknade, med enkel statistik, genomlysts i avsnitt 2.4.3. Någon bortfallsanalys har här inte gjorts.

Urval

Efter samtalen med berättarna summerades huvuddrag i samtalen i centrala teman. Dessa teman sammanfördes därefter i ett större dokument. En första tematisering var således inledd. De tematiska rubrikerna sammanställdes därefter, dels utifrån kommissionens granskningsområden (se ovan), dels utifrån vad annat som framkommit i berättelserna. Tematisering har genomförts på liknande sätt i de skriftligt inlämnade berättelserna.

Kommissionens expertis och triangulering

En av kommissionärerna, professor emerita Marianne Liliequist har läst igenom, systematiserat samt sammanfattat samtliga transkriberade berättelser (inklusive de som översatts från samiska till svenska) och alla skriftligt inlämnade vittnesmål. Kommissionens ledamöter har regelbundet följt arbetet och läst transkripten vartefter de arbetats fram, för senare diskussion/inspel. Trianguleringsfrågor har beaktats genom att jämföra erfarenheterna från de personer som mött berättarna samt från de personer som genomfört arbetet med att transkribera.

Analys och teoretisering

Tematisk analys genomfördes med stöd av Framework analysis (FA) modell. FA användes i syfte att komplettera och dra nytta av kunskap från de tidigare gjorda arbetena, som det arbete Sámidiggi utfört i sin förstudie och den litteratur som fanns i ämnet. Den medgav möjligheter att utvidga och komplettera redan tidigare insamlad kunskap. Den narrativa analysen gjordes i huvudsak enligt deskriptiv/ deduktiv narrativt inifrån perspektiv, realistisk livsformsanalys.

Viss teoretisering har gjorts, när det kommer till plats och platsens betydelse. Sekretariatet har lutat sig mot Tim Ingold och hans centrala idéer om människan i relation till miljön och att leva i världen, snarare än i den som observatör. Hans tvärvetenskapliga förhållningssätt, vilket också inkluderar skapande, material och praktik, har stött den analys som utförts.

Tematisk kodstruktur

Analysverktyget NVivo togs i anspråk för att underlätta arbetet. Ett grundprojekt lades där upp, med all relevant informantdata som adekvat samtycke samt tillhörande kvalitetssäkrade transskript, skriftliga berättelser samt övrigt informantrelaterat material. Inför genomgång av tematisk struktur organiserades arbetet initialt med inspiration av Maxwells interaktiva modell av forskningsdesign (2025) för att identifiera mål och syfte, forskningsfrågor, validitet, metod och konceptuellt ramverk. En kodstruktur innefattande ett huvudtema och dess relation till underliggande/relaterade teman (noder) upprättades. Den tematiska kodstrukturen byggdes upp i förhållande till vilka större narrativ eller identifierade röda trådar, som bedömts vara relevanta att belysa och skriva fram, i relation till kommissionens direktiv och tolkning av uppdraget. Kommissionens arbete har i huvudsak kunnat använda den initiala tematiseringen för att snabbare identifiera relevanta vittnesmål i förhållande till olika tematiska struktu-

7 J. Ritchie, J. Lewis, C. McNaughton Nicholls, & R. Ormston. Qualitative research practice: a guide for social science students and researchers. 2:a upplagan. (Pos Angeles: SAGE, 2014); D J. Ward, C. Furber, S. Tierney & V. Swallow. Using Framework Analysis in nursing research: a worked example. J Adv Nurs, 69 (11), 2013: 2423–2431. 8 T. Bergqvist & J. Axelsson. Livsformer som skilda passions- och exploateringspositioner. I T. Bergqvist, G. Gillberg, L. Ivarsson (red). Arbete: passion och exploatering. 9 T. Ingold. Conversations with Tim Ingold: Anthropology, Education and Life. (Scottish Universities Press, 2024.)

rers ”pusselbitar”. Därtill utökades den tematiska strukturen med nya teman som kom fram under arbetets gång. Ett nära samarbete i analysgruppen, med regelbundna analysträffar och gemensamt överenskomna tematiska strukturer har gjort att den tematiska kodningen synkroniserats och effektiviserats.

Teman

För varje tema finns som regel underrubriker och kortare beskrivningar. En mängd åtgärdsförslag har efterfrågats vid samtalen och på samma sätt som ovan beskrivits om teman, samlats på samma sätt och hanterats av sekretariat och kommissionens ledamöter. De teman som identifierats i till kommissionen inkommet material utöver de förvalda fokusområdena, blev så småningom: Exploateringar; Rovdjur; Erfarenheter av politik på strukturell nivå; Hälsa och identitet; Socialt liv; Kultur- och samfundsliv; Positiva och negativa aspekter ur intervjumaterialet; markerna; stolthet och styrka; kunskapsbristen om samer; rasism och diskriminering; samisk kunskap och andlighet; konsekvenser för renskötseln; kvinnornas roller i det samiska samhället samt vägar framåt. Dessa har legat till grund för berättelsevolymen. Det har även använts i analysarbetet för huvudbetänkande, mot de av kommissionen förvalda fokusområdena.

Avgränsningar och detaljnivå

Huvudfokus har lagts vid teman som varit gemensamma för gruppens berättare (skriftliga och muntliga), i de två stora grupperna både renskötarna och de som står utanför samebyarna, men också specifikt kategorierna kvinnor och ungdomar. I några mellanstora grupper som exempelvis skogssamer; koncessionsbyar; Vapstens lappby och Härjedalens samebyar har beaktats likväl som berättelser som stuckit ut bland alla dessa ovan nämnda grupper. Vårt riktmärke har varit att både ta upp de teman som majoriteten uttrycker och de teman som avviker och utmärker sig.

2.4.6¶Genomförandet av intervjuarbetet

Intervjuerna har företrädesvis skett vid ett personligt möte på plats personen själv valt, men också förekommit via telefon och vid betydande del även som digitalt utformade möten.

Det har även kommunicerats att det funnits möjlighet att skriftligt dela sin berättelse med kommissionen eller komplettera sin intervju med skriftligt, bildligt eller annat material. Det har också funnits möjligheter att lämna dessa typer av material anonymt genom att posta sin berättelse eller mejla till kommissionen från en oidentifierbar e-postadress. Utifrån orsakerna till att intervjupersonerna har valt att lämna sina berättelser, har intervjuerna fått skiftande karaktär. Intervjuguiden har funnits som stöd i intervjuarens arbete. Här fanns bland annat förslag på frågor för att underlätta samtalet kring livsberättelser samt stödfrågor för informanten att dela erfarenheter av den politik som förts gentemot samer, inom de sakområden som Sanningskommissionen beslutat att kartlägga och granska. Ibland har dock berättarna valt att fokusera på endast en eller någon specifik fråga, att låta sig intervjuas kring. Intervjuerna har genomgående omfattats av information och genomgång av samtyckesblankett, syftet med intervjun, sekretessfrågor och arkivering samt erbjudande om stödsamtal. Avslutningsvis har frågor om förslag till åtgärder för att bidra till upprättelse, ett livskraftigt samiskt samhälle och främja försoning, ställt till berättaren. Intervjuerna har spelats in och därefter har ljudfilerna transkriberats samt kvalitetssäkrats av intervjuaren. Möjligheter har givits för de berättare som önskat, att korrigera de utskrivna intervjuerna. Metadata har genomgående samlats in vid varje intervju, se avsnitt 2.4.3.

2.4.7¶Stödsamtal

Att berätta om negativa erfarenheter och kränkande upplevelser för Sanningskommissionen har för många väckt starka känslor och obehag som ibland varit svåra att hantera. För att ge stöd till dem som lämnat vittnesmål har erbjudits alla intervjuade möjlighet till stödsamtal. Samtalen har genomförts av legitimerad psykolog eller kuratorer med samisk kulturkompetens och omfattat upp till tre samtal. Stödsamtalen har varit konfidentiella och heller inte dokumenteras av kom-

10 Se bilaga 3.

missionen och kommissionen har heller inte haft information om vilka personer som valt att ta del av stödet. Syftet har varit att skapa en trygg möjlighet för berättare att bearbeta de känslor som väckts i samband med att de delat sina erfarenheter. Även sekretariatet har haft tillgång till stödsamtal under arbetets gång.

2.5¶Kunskapsspridningen

2.5.1¶Kommunikationsarbetet

Sanningskommissionen har med utgångspunkt från hemsidan www.sanningskommissionensamer.se, som lanserades i början av 2023, rapporterat fortlöpande om arbetet. På hemsidan har besökarna kunnat ta del av nyheter och information om arbetet, ledamöterna samt få baskunskap om samer. Hemsidan skapades även på tre samiska varieteter (lule-, nord- och sydsamiska) samt på engelska.

Genom att regelbundet skicka ut ett nyhetsbrev har kommissionen nått en målgrupp bestående av bland annat myndighetsfolk och organisationer, och genom att finnas på Facebook och LinkedIn har nyheter och annat material kunnat spridas till en större målgrupp. Komissionen har också synts i en annonstidning om nationella minoriteter som publicerades i Dagens Nyheter i början av 2025.

Tillsammans med filmbyrån Populate har kommissionen tagit fram en informationsfilm om arbetet. Även två vittnesfilmer har producerats och använts i marknadsföring för arbetet.

På Bokmässan 2024 ordnade kommissionen ett panelsamtal tillsammans med UR, Utbildningsradion, panelsamtal med rubriken ”Finns det en samisk sanning?” som blev välbesökt. Under Bokmässan 2025 hölls ett samtal med utgångspunkt i forskningsantologin på Forskartorget och kommissionen medverkade i ett samtal och språk och revitalisering. Utåtriktade samtal om forskningsantologin har också skett på ett forskningssymposium vid Umeå universitet i mars 2026, ett antal seminarier vid Linnéuniversitetet (mars 2026), Lunds universitet (april 2026 i samarbete med Institutet för mänskliga rättigheter), Stockholms universitet (maj 2026 i samarbete med Sameföreningen i Stockholm) respektive Mittuniversitetet (september 2026).

11

Filmen tilldelades Publishingprisets silverpris 2024 i klassen ”informationsfilmer individ”, som delas ut på en årlig gala för att uppmärksamma insatser inom kommunikation.

Kommissionen har även medverkat på Mänskliga rättighets dagarna 2024 och 2025 och Folk och Kultur 2025 och 2026 och Arctic Art Summit 2026.

Under senhösten 2025 hölls ett samtal om samers rättigheter på Forum för levande historia i Gamla stan, Stockholm. Syftet med samtalet var att beskriva, förklara och bredda förståelsen av urfolksperspektivet och de rättigheter som är knutna till samer, deras näringar och kultur.

Sanningskommissionen har funnits med på Jokkmokks marknad mellan åren 2023–2026 där man uppmärksammat utredningen på olika sätt. 2026 gjordes ett event tillsammans med ungdomsorganisationen Sáminuorra där ungdomar fick komma med egna åtgärdsförslag till kommissionens ordförande. Kommissionen har också arbetat kontinuerligt med pressutskick.

2.5.2¶Utåtriktat arbete

För att synas och sprida kunskap om Sanningskommissionen och dess arbete har ledamöter och sekretariat deltagit på flertalet möten och tillställningar. Genom att vara på så många olika arenor som möjligt har både en samisk och en svensk allmänhet nåtts. För att ge några exempel: • Samrådsmöten med samer. • Möten med bland annat BRÅ, Brottsförebyggande rådet, MUCF,

Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågor, och Forum

för levande historia, Diskrimineringsombudsmannen, Institutet för mänskliga rättigheter, Stockholm Environment Institute.

• 29 samtalsmöten i svenska Sápmi och några svenska storstäder.

Kommissionen har också träffat unga samer och barn i särskilda

fokusgruppintervjuer och totalt mött över 300 personer i de utåtriktade mötena.

• Totalt har 300 människor nåtts genom dessa. • Besök på SSR:s landsmöten, Svenska samernas riksförbund. • Möten med företrädare för Kanadas ambassad och Norges

ambassad.

• Deltagande på Samiska minnesdagen i Stockholm. • Ett flertal forskningsseminarium i samband med lanseringen av

forskningsantologin.

2.6¶Begrepp och språkbruk

Det är kommissionens ansats att i så stor utsträckning som möjligt utgå från och (därigenom) normalisera samiska språk, formuleringar och (därur) perspektiv i sina texter. Detta har inneburit en rad ställningstaganden gällande texternas språkbruk.

2.6.1¶Begreppet Sápmi i slutrapportens texter

Begreppet Saepmie/Sábmie/Sábme/Sápmi/Säämi/Sää´mm/Са̄ммь behandlas mer ingående i kapitel 6 Begreppet Sápmi. För användning av begreppet i slutrapportens texter har kommissionen beslutat att beroende på vilket geografiskt och kulturellt område textavsnittet i fråga behandlar så används den språkvarietet som är (mest) relevant för det området. När hänvisningar görs till det större (avgränsade) området i fråga, formuleras det företrädelsevis inte som norra Sverige, Norrland eller dylikt, utan som Sápmis svenska delar, svenska delarna av Saepmie och så vidare. Kommissionen föredrar formuleringen delar framför (den vanligt förekommande formuleringen) sida av, eftersom sida av bekräftar nationsgränserna och därtill implicerar att där finns olika sidor av Sápmi som på något sätt skulle stå i opposition mot varandra. Formuleringen delar eller delar av ligger närmare en samisk utgångspunkt och perspektiv på (det, i vissa bemärkelser och tid/rum, gränslösa) området i fråga. Olika samiska varieteter används för begreppet Sábmie där hänvisningen till området är av mer generell och mindre lokal karaktär.

12

Saepmie (SaS), Sábmie (SaU), Sábme (SaL & SaP), Sápmi (SaN), Säämi (enaresamiska), Sää´mm (skolt/östsamiska) och Са̄ммь (kildingsamiska). 13

Såvida inte annat bedöms relevant utifrån vad textavsnittet behandlar, exempelvis ”Statsföreträdaren ansåg att landets nordligare delar skulle […]”.

Figur 2.5 Karta över Sápmi – samernas land

Bild: Anders Suneson, www.tecknadebilder.se, Samer.se.

2.6.2¶Lokala platsbenämningar

När det i löpande text hänvisas till en mer specifik plats eller ort används ett system med ”samisk/svensk” platsbenämning den första gången en plats benämns, följt av enbart den samiska benämningen vid fortsatt hänvisning till gällande plats i texten som följer.

I citat eller referat av en specifik berättares utsaga används den språkvarietet för platsen som är relevant i förhållande till berättaren (i den mån det är känt). Det kan således skilja sig från platsens ursprungliga eller fastslagna språkområde. I de fall en berättare är anonym kan plats- och personnamn ha behövts utelämnas. Samma sak ifall en utsaga riskerat att röja tredje part på ett sätt kommissionen bedömt olämpligt.

I icke personbundna fall används Lantmäteriets kartor för att bedöma vilken samisk varietet som är relevant för området i fråga som avsnittet behandlar. Lantmäteriet utgår från godkänd ortografi och senast gällande beslut kring språkområden. Detta innebär att även för de orter och platser som har flera samiska namn i bruk så används enbart den varietet vars beslutade språkområde platsen befinner sig inom. Vilken språkvarietet som använts för att beteckna orten eller platsen anges som regel inte, exempelvis (SaL) och (sve) efter beteckningen i fråga. Detta av läsmässiga, omfångsmässiga och tidsmässiga skäl.

2.6.3¶Begreppet samiska traditionella marker

Begreppet samiska traditionella marker kommer från internationell rätt där markerna i ILO-konvention nr 169 och urfolksdeklarationen anges vara ”lands which they traditionally occupy or otherwise use” eller ”traditionally owned or otherwise occupied and used lands, territories, waters and coastal seas . ILO 169 artikel 14 har i Sverige översatts med marker som de traditionellt bebor/traditionellt innehar eller nyttjar tillsammans med andra.

Gränserna för samebyarnas rätt att bruka mark för renbete, jakt och fiske med mera har diskuterats bland annat i ILO-utredningen (SOU 1999:25) och av Gränsdragningskommissionen (SOU 2006:14) och där jämförts med den rätt medlemmar i samebyar har att bruka mark på grund av urminnes hävd eller sedvana. Gränsdragningskommissionen tog ställning till var de ansåg att den yttre gränsen för samebyarnas sedvanerätt till renbete gick. Den bedömningen gjordes dock i ett rättsläge som sedan dess har förändrats genom Högsta domstolens avgöranden i det så kallade Nordmalingsmålet och Girjasmålet . Av dessa vägledande avgöranden framgår att en friare bedömning av bevisning numera gäller för om en sameby har sedvanerätt eller rättigheter på grund av urminnes hävd. I bevisbedömningen ska man ta hänsyn till särdragen för samisk renskötsel och jakt och fiske, bland annat de långa förflyttningar som ingår i renskötseln samt de biologiska och vädermässiga förhållanden som påverkar renarnas vandringsmönster. Av Girjasmålet framgår också att en viss bevislättnad ska råda för en sameby som för talan mot staten eftersom utgången i målet är beroende av äldre förhållanden som till stora delar är svåra att utreda. Utredningssvårigheterna för samebyarna som har bevisbördan accentueras av att samernas historia under lång tid inte fanns dokumenterad i några samiska skriftliga källor. Domstolen ansåg därför att staten genom historien har haft avsevärt större möjligheter att dokumentera äldre förhållanden och att en viss bevislättnad därför är nödvändig för att en sameby ska ha rimliga möjligheter att

14

ILO 169 art. 14. 15

UNDRIP art. 25. 16

SOU 1999:25 s. 120 ff. 17

NJA 2011 s. 109. 18

NJA 2020 s. 3.

tillvarata de rättigheter som kan vara knutna till av samer traditionellt brukade områden.

Sammantaget innebär det rättsläge som gäller i dag att omfattningen av de marker där samebyarna anses ha sedvanerätt eller rättigheter att på grund av urminnes hävd bruka för renbete, jakt och fiske med mera fortfarande är osäker, men kan vara större än vad Gränsdragningskommissionen bedömde år 2006. Omfattningen av den mark som samer utanför samebyarna har brukat och fortfarande brukar för olika typer av traditionell samisk markanvändning är inte heller klarlagd.

När Sanningskommissionen använder begreppet traditionella samiska marker syftar vi på den mark som urfolk enligt internationell rätt innehar eller brukar, oavsett om dessa områden formellt har klarlagds eller erkänts som samiska traditionella marker i enlighet med svensk eller internationell rätt. Kommissionen konstaterar att avsaknaden av en samlad rättslig klarläggning av de traditionella samiska områdenas omfattning i Sverige inte utgör något hinder för att staten, att inom ramen för gällande rätt, stärka skyddet för samernas markrättigheter, både för renskötseln och för annan samisk traditionell markanvändning.

Kommissionen hänvisar till FN:s deklaration om urfolks rättigheter (UNDRIP), artikel 25 och 26 som bygger på gällande internationell rätt, härunder ILO 169 artikel 14 och 15 och som erkänner bland annat urfolks rätt till traditionella marker, territorier och naturresurser samt deras rätt till fritt, förhandsgivet och informerat samtycke innan åtgärder vidtas som påverkar dessa områden. Kommissionen har använt UNDRIP artikel 25 och 26 som vägledning för tolkningen av urfolket samernas traditionella områden: 1. Urfolk har rätt till de landområden, territorier och resurser som

de traditionellt har ägt, bebott eller på annat sätt brukat eller förvärvat.

2. Urfolk har rätt att äga, bruka, utveckla och kontrollera de land-

områden, territorier och resurser som de besitter som en följd av

19 Jfr särskilt artikel 27 i FN:s deklaration om urfolks rättigheter samt artikel 14.2 i ILO:s konvention nr 169 som ger uttryck för samma synsätt. 20 Jfr UNDRIP art. 26 (3). 21 Inofficiell översättning av artikel 26.1 gjord av Institutet för mänskliga rättigheter. Den engelska lydelsen: Indigenous peoples have the right to the lands, territories and resources which they have traditionally owned, occupied or otherwise used or acquired.

traditionellt ägande eller annan traditionell bosättning eller bruk,

liksom de som de har förvärvat på annat sätt. 3. Stater ska rättsligt erkänna och skydda dessa landområden, terri-

torier och resurser. Sådant erkännande ska ske med vederbörlig respekt för de berörda urfolkens seder, traditioner och markförvaltningssystem.

2.6.4¶Begreppen berättare och berättelse

Att hänvisa till dem som intervjuats, lämnat skriftligt vittnesmål eller uttalat sig under samtalsmöten görs löpande i text och kan göras på olika sätt. Såväl begreppet ”informant” som ”vittne”, ”intervjuperson”, ”sagesperson” och ”sagastallanguoibmi (samtalspartner)” har problematiserats och kommissionen har slutligen landat i begreppet ”berättare”.

En invändning mot begreppet ”berättare”, och dess närliggande ”berättelse”, kan vara att det, i svenskspråkig kontext, riskerar föra tankarna till någonting mer eller mindre fabricerat. I samiskspråkig kontext görs däremot en distinktion mellan olika typer av berättare och berättelser, där begreppet muitalus (SaN) innebär en sanningsenlig berättelse och mainnas (SaN) innebär en saga eller typ av berättelse som inte behöver vara faktabaserad. I samiskan finns på motsvarande sätt en skillnad mellan muitaleaddji (berättare) och mainnasteaddji (berättare) beroende på vad berättaren i fråga berättar om. Då denna viktiga nyans försvinner i svenskans översättning är den därför viktig att understryka för den icke samisktalande läsaren.

En (ytterligare) anledning att använda muitaleaddji och/eller berättare i rapportens texter har att göra med den viktiga ställning berättaren har i samisk kontext, där den muntligt traderade kunskapen genom berättandet är central.

22

Som ovan artikel 26.2. Den engelska lydelsen: Indigenous peoples have the right to own, use, develop and control the lands, territories and resources that they possess by reason of traditional ownership or other traditional occupation or use, as well as those which they have otherwise acquired. 23

Som ovan artikel 26.3. Den engelska lydelsen: States shall give legal recognition and protection to these lands, territories and resources. Such recognition shall be conducted with due respect to the customs, traditions and land tenure systems of the indigenous peoples concerned. 24

I delar av Sápmi är innebörden av begreppet ”muitalus” inte en sanningsenlig berättelse. ”Vásáhus” är en erfarenhet, ”vásiheaddji” är den som erfarit något.

2.6.5¶Begreppet renskötsel

Traditionell, naturbetesbaserad renskötsel är en bärande komponent för samisk kultur. Renskötsel handlar inte enbart om en viss boskapsskötsel, utan både kräver och bidrar till en nära kontakt med och stor kunskap om renens behov och om landskapet och dess skiftande förhållanden. Det är kunskaper som också omsätts verbalt och kommer till uttryck i de samiska språken. Då de samiska språken och vokabulären i påtaglig utsträckning utgår från och utvecklas genom renskötseln och genom förbindelse med naturmiljöer innebär det att förluster av marker – exempelvis till följd av exploateringar som förändrar ett naturområde i grunden – samtidigt innebär en förlust av språkanvändning och i förlängningen språklig nyans och rikedom.

Den samiska renskötseln ställer relationen till renen i centrum. För renskötaren handlar det om att renen ska kunna nyttja markerna fritt och följa sina behov genom att vandra mellan olika platser med olika bete som renen behöver under olika årstider. Att frakta renar med lastbil mellan olika årstidsbeten eller att utfordra renar med pellets är nödlösningar när inget annat står till buds.

Renskötseln är också en näringsform – något som ger ekonomisk avkastning. Begreppet ”rennäring”, som togs i bruk under 1970-talet och är vanligt förekommande i dag, placerar osökt renskötseln i relation till andra näringsformer. Väl där ställs renskötseln, som en näring, i jämförelse med andra näringar, exempelvis gruvnäringen. Eftersom renskötseln som näring har förhållandevis låg ekonomisk omsättning/ avkastning blir maktförhållandena utifrån sådana (diskursiva) jämförelseprinciper ojämna. Antagen som enbart en näringsform missar man även renskötselns funktion och betydelse i termer av kulturarv, livsstil, renskötseln som språkbärande arena med mera. Denna problematik uttrycks bland annat av en av kommissionens berättare på följande vis:

Hela det koloniala bygger på en strukturell rasism som man förvaltar väldigt ingående i dag emedan vi har förminskat vårt bevarandebehov av markerna till att enbart handla om renens betesro. Då blir vi till sist bara näringsidkare, vi är inte ett urfolk. Och den förvandlingen, från ett urfolk som har en tillhörighet till landet till att bli näringsidkare, det har varit en del av målet med kolonisationen från första början som vi själva då har anammat.

25 23142.

De urfolksrättigheter som omfattar renskötseln tenderar även att försvinna ur tankemodellen när renskötseln behandlas som en näring jämte andra näringar. Därför väljer kommissionen att använda begreppet renskötsel eller naturbetesbaserad renskötsel framför begreppet rennäring, när annat inte är relevant (exempelvis med hänvisning till formulering i källtext och citat).

2.6.6¶Sametinget

Kommissionen använder även de samiska benämningarna på Sametinget i rapporten, det vill säga Sámediggi, Sámedigge, Sámiediggie och Saemiedigkie.

2.6.7¶Forskningsantologin

När det i rapporten hänvisas till kapitel i ”forskningsantologin” avses A-L. Drugge, G. Fur & J. M. Nordin (red.). Marken, vattnet, tankarna. Konsekvenser för samer av svensk politik. Forskningsantologi från Sanningskommissionen för det samiska folket, SOU 2026:15.

2.7¶Att granska historien

Historieskrivning innehåller alltid syfte, urval och tolkning och är därför aldrig total eller neutral. Däremot kan den vara mer eller mindre transparent och sannfärdig. Det är också därför som det i tider och platser av stora konflikter och motsättningar behövs nya historieskrivningar som ger plats åt flera sannfärdiga historier, som utmanar olika sidors uppfattningar om vad som varit. I Europarådets ramkonvention om nationella minoriteter skrivs explicit om behovet av en förändrad historieskrivning:

[…] det finns behov för en mångfald av perspektiv i historieundervisningen, som speglar en värdering av och uppmuntrar till kritisk reflektion över olika perspektiv, grundade i metodologiskt rigorös och oberoende historieskrivningar. Erfarenheten har dock visat att historieundervisning

kan vara en alltmer svår, ifrågasatt och utmanande aspekt av utbildning

[…] en del staters koloniala förflutna kan också vara utmanande när det gäller att beskriva historiska fakta och levda erfarenheter hos individer

på alla sidor och beakta en mångfald perspektiv på orsaker och konsekvenser av krig och konflikter […]

Filosofen Charles L. Griswold har skrivit om politiska ursäkter och inomstatliga konflikter och menar att det är angeläget att såväl urfolk som ättlingar till kolonialmakter att konfrontera och finna läkedom för en historia av koloniala övergrepp. ”Varje grupp definieras av en orättfärdig historia […] i betydelsen att historien skapat en fas av deras livsvillkor.” Nya förståelser av historien erbjuder en tänkbar framtid som inte är ”förutbestämd av övergrepp och förbittring i det förflutna” och där identiteter och samhällen inte är ”immuna mot förändring och därför […] inte immuna mot förbättring” [kommissionens översättning]. Sanningssägandet, att samer får möjlighet att berätta och lyssnas till om vad de upplevt, gör något med möjligheten att tänka sig en annan framtid. Vad den framtiden är måste bli en samverkan mellan samer och andra invånare, men på den nya grund som sanningssägandet och ett erkännande av fel och misstag skapar.

Svårigheten i detta är att denna nya mer mångfaldiga historieskrivning inte kan föregå arbetet med att lyssna in de olika erfarenheter som avtäcks i sanningsprocessen. Nya historier växer fram ur de samiska vittnesmålen både nu och förr och ur den förståelse som i bästa fall sker när olika parter lyssnar till varandra, i detta fall ”staten” och ”samiska folket”. Det är därför problematiskt att ha en historieskrivning som utgångspunkt, eller bakgrund, till det som framkommer i vittnesmål och berättelser, utan den bör vara ett resultat av det.

Vi behöver granska historieskrivningar, och kontrastera dem, så som en gång Karin Stenberg, lärare och samisk medborgarrättskämpe, gjorde, eller de samer som presenterade en helt annan tolkning av sitt ursprung än den prästen Pehr Högström kom med på 1770-talet. Ett nytt förhållningssätt till det förflutna, i betydelsen det som samer och svenskar gemensamt behöver lyssna och förhålla sig till, är lika mycket ett resultat av en sanningskommissions arbete som identifierandet av konsekvenser och åtgärder.

26 Översättning till svenska från den första tematiska kommentaren till ramkonventionen av Europarådets rådgivande expertkommitté, s. 34. https://rm.coe.int/prems-104224-gbr-2568framework-convention-thematic-commentary-no1-a4-/1680b1ff31. 27 C.L. Griswold. 2007. Forgiveness. A Philosophical Exploration, s. 190–191. 28 K. Stenberg & V. Lindholm. 1920. Dat läh mijen situd! En vädjan till Svenska Nationen från Samefolket; P. Högström. 1980. Beskrifning öfwer Sweriges Lapmarker 1747, s. 39; C. F. Hallencreutz (red.). 1990. Pehr Högströms Missionsförrättningar och övriga bidrag till samisk kyrkohistoria, s. 55.

Att göra det hade krävt ett annat arbetssätt och andra resurser än kommissionen haft möjlighet att välja. Nu har arbetet tillgått så att vi har låtit våra granskningsområden utgöra den tematik som bakgrundskapitlen fokuserar på. De kapitlen är en sammanställning av befintlig forskning, både äldre och nyare. Vikten av att balansera en given historieskildring med samiska erfarenheter och perspektiv har lett till beslutet att i de flesta delar anknyta till såväl intervjuer, som andra nedteckningar av samiska erfarenheter, anspråk och röster. Fokus ligger på politiken och dess konsekvenser. Där det varit möjligt har också samtida debatt, ifrågasättanden och motstånd av och mot politiska beslut, handlingar och genomföranden lyfts fram.

2.7.1¶Att granska historiska och nutida uttryck för rasism och diskriminering

När historiska händelser, handlingar, tankar och idéer ska granskas i en nutida kontext uppstår flera dilemman. Ett exempel är hur historiska uttryck för rasism och diskriminering mot samer ska förstås och hur ansvar för det förhållningssättet ska kunna utkrävas av aktörer i dag.

Begreppen rasism och diskriminering är relativt moderna begrepp med sinsemellan olika språklig och historisk bakgrund. I en svensk kontext fick de sin nuvarande betydelse först efter andra världskriget i samband med framväxten av det internationella arbetet för mänskliga rättigheter.

I FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering (CERD) definieras det som: ”varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som syftar till eller har effekten att begränsa eller förneka människors rättigheter och grundläggande friheter på lika villkor inom politik, ekonomi, socialt liv, kultur eller andra områden i samhället”.

Diskriminering är enligt svensk lag när en individ missgynnas enbart på grund av vem den är, vad den tror på, hur den lever eller ser ut. Att diskrimineras innebär en kränkning av den mänskliga rättigheten till likabehandling.

29

International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination, art. 1.

Sett ur ett nutida perspektiv framstår de ojämlikheter och hierarkier mellan människor som Svenska kyrkan och staten en gång upprätthöll som tydliga uttryck för rasism och diskriminering och därmed som orättfärdiga. Under den långa tidsperiod som kommissionens granskning omfattar – från 1600-talet till nutid – har emellertid synen på sådana hierarkier varierat över tid.

En fråga som uppkommer vid historiska granskningar och ansvarsutkrävande är hur kommissionen ska tolka händelser som präglats av rasism och diskriminering i retrospektiv. Ett sådant dilemma handlar om att avgöra i vilken mån det är rimligt att utkräva ansvar av dagens beslutsfattare inom stat och kyrka för handlingar som deras företrädare begick för länge sedan, påverkade av de normer och juridiska ramverk som rådde vid den tiden.

Ett annat dilemma handlar om att förstå i vilken mån de kränkningar och övergrepp som samer utsattes för historiskt drabbade dem i egenskap av samer – och som därmed bör förstås som en del av den särskilda politik som medvetet riktades mot samer – och i vilken mån det var kränkningar och övergrepp som vid den tiden drabbade även andra minoriteter och sårbara grupper.

Ett ytterligare dilemma handlar om intentioner. Det finns i kommissionens granskning exempel på handlingar som kan ses som uttryck för en segregerings- och assimileringspolitik. Hur sådana handlingar ska bedömas i retrospektiv är inte en lätt fråga.

Att granska kyrkans och statens historiska agerande utifrån dagens förståelse av rasism och diskriminering innebär således flera utmaningar. Begreppens innebörd och tolkning förändras över tid, men det är den nutida uppfattningen som är utgångspunkt för den granskning som sker i dag.

Att tolka statens och kyrkans agerande utifrån dåtidens kontext kan rimligtvis inte innebära ett automatiskt friskrivande från skuld och ansvar. Historiska händelser kan redan i sin samtid ha betraktats som kränkningar eller övergrepp gentemot samer. Utifrån en nutida förståelse om rättvisa och jämlikhet kan en granskning ske av handlingar, strukturer som tidigare osynliggjorts eller förminskats.

Kyrkans och statens handlingar kunde bottna i välvilja men var en del av en ideologi som nedvärderade samisk kultur, deras erfaren-

30 Diskussionen om dilemman kring retrospektiva granskningar med rättvisa och gottgörelse i fokus är hämtat från Arvidsson, Malin, 2016, Att ersätta det oersättliga: statlig gottgörelse för ofrivillig sterilisering och vanvård om omhändertagna barn.

heter och kunskap. Den rasistiska och diskriminerande politik som fördes skadade samerna. Föreställningen att staten och kyrkan vill samers bästa vilar på ett paternalistiskt synsätt, där samer betraktas som oförmögna att själva avgöra sin framtid. Detta synsätt ligger bakom de regler som fortfarande finns kvar i rennäringslagen och som ger staten rätt att förfoga över samebymedlemmars rätt till jakt och fiske genom att upplåta rättigheterna till utomstående så länge det inte innebär avsevärd olägenhet för eller besvärande intrång i samebymedlemmarnas renskötselrätt. Det är ett synsätt som skiljer sig från hur andra bruksrätter regleras och skyddas enligt lag.

Det är därför viktigt att analysera vilka konsekvenser statens och kyrkans agerande har fått för samer i dag. Det är mellan nutidens samer och dagens företrädare för Svenska kyrkan och staten som en eventuell försoning och gottgörelse för det historiska agerandet kan genomföras.

2.8¶Rapportens disposition

Slutrapporten är fördelad på två band, enligt följande. I band ett beskrivs Sanningskommissionens uppdrag (kapitel 1) och arbetssätt (kapitel 2). Vidare redovisas den historiska granskning som kommissionen genomfört. Den historiska granskningen (kapitel 3–5) följer en tematiskt kronologisk ordning, där vissa teman (exempelvis museiväsendets verksamhet i förhållande till det samiska) granskas i olika tidsepoker och andra behandlas i en och samma epok, även om dess olika skepnader i praktiken verkat i olika tidsepoker. Detta för att göra text och resonemang så läsvänliga som möjligt.

Band två inleds med kapitel 6–7 som behandlar frågeställningar kring samisk kultur och kulturarv som är av betydelse för förståelsen av de konsekvenser statens och kyrkans politik haft för samer.

I kapitel 8–12 redogörs för kommissionens slutsatser rörande de konsekvenser statens och kyrkans politik inneburit för samer och samiskt samhälle. I kapitel 13 presenteras kommissionens uppmaningar och förslag till åtgärder för upprättelse, försoning och ett livskraftigt samiskt samhälle. Slutligen redogörs i kapitel 14 för de konsekvenser kommissionens förslag bedöms medföra.

Hänvisningar till intervjuer och skriftligt inlämnade berättelser görs i fotnot med referens till dess enskilda nummer. Inga namn på berättare har angetts i anslutning till citat i denna rapport, däremot framträder alla som velat så med namn i bilaga 4.

Gobmovárri Nordånger Dikanäs Oarga Vallenäs Nattavaara Tjouren

Gäjka Jag kommer från det heliga fjället som heter Atoklimpen som brukar kallas för Aton och Aton betyder den där. Purnu

Kiruna Fjällåsen Viehtoreaipie Čohkkiras

Leipojärvi

Gállok DDEELL IIII

Lycksele Suomabealde

KKaarrttllääggggnniinngg oocchh ggrraannsskknniinngg aavv fföörrdd ppoolliittiikk –– hhiissttoorriisskk

Malå Pajala

oocchh ssaammttiiddaa bbaakkggrruunndd

Vålan Sárevuopmi Máláge Abelvattnet Ringsele Ađevuopmi Julev-ädno

Åarga Sjulnäs Ankarede Björkvattsdalen Árjepluovve Stora Sjöfallet Sarvasudden Vuovosjaure

Fären Grönvallen Bájil Kvikkjokk Stuor Julevjávri

Tornedalen Råneälven innehåller för lite vatten för att producera vätgas. Ingen är tacksammare än vi för att Ljusnan Råneälven tydligen har för lite vatten.

Önåsberget Huhttán Karats Ruvhten

Jiellevárre Gilbbesjávri Romsa Udtja Snasenfjäll

3¶Sverige expanderar och koloniserar i samiskt land (cirka 1600–1850)

Samer har levt och verkat i Sápmi sedan urminnes tider, långt före nordisk statsuppfattning. Arkeologin berättar att människor levt i området sedan inlandsisen smält. Fynd visar omfattande handelsnätverk redan för 3000 år sedan, att handelsförbindelserna skedde i främst i väst-östlig riktning och att den teknologiska utvecklingen följde samma rörelsemönster. De fornnordiska sagorna berättar om välutbyggda kontakter mellan samer och nordbor vilket tyder på samiska bosättningar under yngre järnålder och tidig medeltid, söder om och utanför Sápmi som vi känner det i dag. När nordbor dyker upp i de skriftliga källorna genom antika skriftställare nämns också samer eller samernas förfäder. För Tacitus eller något senare Jordanes, är det tydligt att Skandinavien präglas av många olika folk där skridfinnar (de som skred på snö, det vill säga åkte skidor) utgjorde en grupp.

När i tid man kan börja tala om en samisk identitet eller etnicitet är svårare att bedöma. Men att samernas förfäder kommer just härifrån och att samisk kultur – med gemensamma nämnare inom språk, levnadssätt, uttrycksformer, filosofier, trosuppfattningar, politiska och juridiska system – uppstod och utvecklades i Sápmi och att dessa var väl etablerade före den nordiska statsuppfattningen och dess nationella ideal råder det inga tvivel om.

Samtidigt som till exempel religion och språk skiljde samer från andra språkgrupper, fanns det skillnader inom den samiska befolk-

1 L.I. Hansen & B. Olsen. 2022. Samernes historie fram til 1750. 2 S.M. Wang. 2023. Decolonising medieval Fennoscandia: an interdisciplinary study of Norse- Saami relations in the medieval period. 3 B. Löw. 1956. Johannes Schefferus och hans Lapponia.

ningen. Förutom språkliga skillnader fanns det till exempel en tydlig skillnad i levnadsättet mellan människor som mestadels levde i fjällvärlden respektive i skogsland eller längs kusterna. Trots dessa skillnader fanns likheter och även om det råder delade meningar kring vad som kan sägas vara ursprungligt samiskt, finns det källor som visar att det fanns kollektiv som getts namnet siidasamhället. Siidan (SaN) disponerade ett område som övervakades och styrdes av en byarätt eller ting som fördelade marker och fiskevatten inbördes mellan hushållen. Siidan fördelade bytet från gemensamma jakter, vakade över gemensamma landområden och övervakade betalning av skatter. De hade även rättsligt ansvar och skulle lösa tvister, ofta genom skiljeförfarande.

Under medeltiden och framåt växer ett mångkulturellt och flerspråkigt svenskt rike fram. Kronan benämnde området där samerna var verksamma för ”lappmarken”, och detta område delades även in i olika ”lappmarker”, vilket främst var en indelning för handel och beskattningsmässiga frågor. Fram till mitten av 1500-talet hade birkarlar (handelspersoner som hade sin bas i kustsamhällen) privilegium på handeln med samerna. När det svenska riket började växa fram blev det viktigt att upprätthålla sin dominerande ställning i norr gentemot andra statsmakter. Ett medel för detta var att etablera beskattning över de människor som fanns inom de territorium riket önskade omfatta, oberoende av etnisk eller kulturell tillhörighet. Gustav Vasa avskaffade därmed birkarlarnas monopol och påbörjade ett nytt beskattningssystem med tillresande statliga fogdar som skötte skatteuppbörden och kronans handel i samtliga lappmarker. Skatten bestod bland annat av renhudar, silver och pälsverk. Därigenom inordnades samerna i den svenska statsmaktens struktur och underställdes svensk lag. Länge kompletterades dock sådan med

4 G. Fur. 2006. Colonialism in the Margins – Cultural Encounters in New Sweden and Lapland, s. 44 ff. 5 Den nordsamiska benämningen siida betyder by eller flyttlag och är inlånat till svenska som sita. Siida avser gruppen eller flyttningslaget och tillhörande renhjord samt betesland. 6 Å. Össbo. 2014. Nya vatten, dunkla speglingar – Industriell kolonialism genom svensk vattenkraftsutbyggnad i renskötselområdet 1910–1968, s. 38 f; Fur. Colonialism in the Margins – Cultural Encounters in New Sweden and Lapland, s. 48; E. Solem, Lappiske rettsstudier, s. 81–86 och 97. 7 SOU 1999:25. Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige, s. 53 f.; SOU 2023:46. Jakt och fiske i renbetesland, s. 149.

regional sedvanerätt uttolkad på tingen med samiska nämndemän från trakten.

Över lag förhöll sig den svenska statsmakten relativt varsam fram till omsvängningen under slutet av 1500-talet och tidigt 1600-tal med den så kallade ishavspolitiken och grundandet av kyrko- och marknadsplatser i inlandet. Dessa etableringar kom att utgöra plattformar för ökad skattläggning, monopoliserad handel och mission i Sápmi. Samer fortsatte emellertid att dominera delar av det boreala Sverige till långt in på 1700-talet. Ända fram till slutet av 1800-talet kunde samerna i mångt och mycket fatta autonoma beslut om naturresurserna i de områden de förvaltade.

Sverige fick sina nuvarande landgränser så sent som 1905. Gränser mellan kungadömen och nationalstater i Norden har skiftat över tid och ofta justerats efter krig och konflikter. Så blev till exempel de södra delarna av landet – Skåne, Blekinge och Halland – del av Sverige efter freden med Danmark vid Brömsebro 1643 och Roskilde 1658. Finland och Sverige skildes åt 1809 efter krig med Ryssland, medan Norge 1814 ingick i en personalunion med svenska kronan som en del av slutfördraget efter Napoleonkrigen. Norska självständighetssträvanden ledde så till en upplösning av denna union 1905. Det är uppenbart och föga förvånande att historien om dessa förändringar av gränser och styrelseskick beskrivits på delvis olika sätt beroende på från vilken sida av konflikten den betraktas.

Till skillnad från denna historia om krig och konflikter har i alla de nordiska länderna historien om utvidgningen norrut betraktats som i det närmaste organisk. Finnmark och Nordland införlivades i Norge, Lappland i Sverige och Finland. Samer har inte själva skrivit om denna äldre historia, men några fragment finns noterade i svenska källor. De ger en mer konfliktfylld bild av hur detta införlivande gått till. Karin Stenberg presenterade i sin bok Dat läh mijhen situd en utförlig beskrivning av hur Arvidsjaursamerna tolkade hela historien

8 SOU 2023:46 Jakt och fiske i renbetesland s. 149; M. Brännström. Juridisk Publikation 01/2018, s. 27; N-J. Päiviö. 2011. Från skattemannarätt till nyttjanderätt – En rättshistorisk studie av utvecklingen av samernas rättigheter från slutet av 1500-talet till 1886 års renbeteslag, s. 92 ff.; I. Bergman & L-E. Edlund. Birkarlar and Sámi – inter-cultural contacts beyond state control: reconsidering the standing of external tradesmen (birkarlar) in medieval Sámi societies, s. 53. 9 G. Norstedt. 2018. A land of one’s own. Sami resource use in Sweden’s boreal landscape under autonomous governance. 10

J. Tornaeus. 1747. Berättelse om Lapmarckerna och Deras Tillstånd [1672]. Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folkliv 17:3, s. 25; P. Högström. Beskrifning öfver de till Sweriges Krona Lydande Lapmarker År 1747. Facsimileutgåva 1980 med kommentarer och efterskrift av Israel Ruong och Gunnar Wikmar. Norrländska skrifter 3, s. 39.

om hur Sverige tillskansat sig rätten till mark och resurser i deras land.

Poängen här är att medan Sveriges övriga gränser dragits och ritats utifrån överenskommelser mellan Sverige och andra stater så har samerna inte haft någon centralmakt som försvarat gemensamma yttre gränser. Det är kännetecknande för urfolk världen över att man sällan organiserat sig i stater eller statsliknande strukturer. De stater som bildats som brittiska bosättarkolonier, som Australien, Kanada, Nya Zealand och USA ingick ofta avtal med urfolken. Andra europeiska kolonialmakter och de stater som bildats i kolonisationens efterföljd, som länderna i Sydamerika och i Norden, har inte ingått avtal med urfolken om deras territorium utan i stället inkorporerat dessa som del av den egna staten. Det innebär inte att de koloniserande staterna inte erkänt urfolkens rätt i någon form. I Sverige erkändes och tillämpades dock som princip lokal samisk sedvänja i tvistemål om nyttjande av mark och vatten.

I det följande beskrivs de processer som haft särskild betydelse och konsekvenser för hur samiska rättigheter påverkats av svenska kronans, senare statens, intressen, beslut och agerande från mitten av 1600-talet och fram till 1800-talets mitt. Ambitionen har varit att i mån av möjlighet foga in samiska röster, tolkningar och anspråk i beskrivningen av dessa processer.

3.1 ”Vårt eget Västindien”: Tanken om en svensk, inhemsk koloni

Den svenska gruvindustrins utveckling under tidigt 1600-tal lyfts ofta fram som inledningen av den svenska kronans kolonisering av Sápmi. Den inleddes 1634 när en större silverfyndighet gjordes i Násavárre/Nasafjäll, nordväst om Árjepluovve/Arjeplog. I området hade människor levt och verkat sedan inlandsisen hade smält undan. Arkeologiska undersökningar konstaterar mänsklig aktivitet i området redan för 9 000 år sedan. Fynd visar fångstgropssystem för vildrensjakt, samiska härdar, boplatser och mångtusenåriga föremål.

11 K. Stenberg & V. Lindholm. 1920. Dat läh mijen situd. En vädjan till svenska nationen från samefolket, kapitel II–IV. 12 K. S. Coates. 2005. A Global History of Indigenous Peoples, s. 173–202. 13 G. Norstedt. 2026. Rättigheter inför rätta – det svenska rättsväsendets behandling av samiska rättigheter till land och vatten före 1800 (forskningsantologin). 14 I. Bergman. 1995. Från Döudden till Varghalsen.

Vissa fynd tyder på att kontakter skett mellan samer och skandinaver redan under äldre järnåldern. I och med Gustav Vasas införande av skatteplikt på fiske under mitten av 1500-talet finns så kallade fisketräskregister bevarade som källmaterial. De visade hur och av vem som markerna användes. Utöver samer i Arjeplogsområdet åkte kustbönder på jakt- och fiskeresor till vissa marker under tidigt 1600-tal, men det skulle dröja flera hundra år innan en svensktalande befolkning utgjorde majoriteten över den tidigare samiska.

Händelserna kring Násavárre kan sägas markera starten på den svenska kronans mer konkreta åtgärder för en kolonisering norröver. Ett brev som skrevs med anledning av silverfyndigheten vittnar om ambitionerna och förhoppningarna om en svensk silverfyndighet. Riksrådet Carl Bonde skrev till rikskanslern Axel Oxenstierna: ”Man hoppas här, näst Guds tillhjälp, så skall där bliva de Svenskas Västindien” [dee Svänskas Wästindienn]. Referensen till andra koloniala projekt var tidstypisk och i Amerika (”Västindien”) hade spanska kolonisatörer gjort stora förmögenheter på ädelmetaller. Samer och Sápmi framställdes ofta vid den tidpunkten på liknande sätt som andra utomeuropeiska samhällen och platser som beskrevs av, och i förhållande till, europeiska tänkare och politiska röster.

Gruvverksamheten krävde arbetskraft. Att utvinna silver i Násavárre var svårt och frakten av malm till bruket Silbbajåhkå/ Silbojokk och transport av silver via Gråträsk/Jeärbmure till Piteå hamn innebar utmaningar. Infrastrukturen bestod nästan uteslutande av sjöar, älvar och stigar. Gruvnäringen var beroende av samer från området, som mot skattelättnader och andra förmåner fick ansvara

15

J.O. Westerberg. 1996. Norrbottens synliga historia del 2. 16

A.C. Sjaggo. 2021. Ortnamnen i Arjeplog/Árjepluovve – en berättelse om landskapet och folket. 17

Jfr N. Arell. 1979. Kolonisationen i lappmarken, s. 5. 18

Oxenstierna var vid tidpunkten rikskansler men i praktiken regent, då drottning Kristina fortfarande var omyndig. 19

J. Bromé. 1923. Nasafjäll. Ett norrländskt silververks historia; Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling, bd XI, s. 82; Samma år (1634) reformerades statsförvaltningen i Sverige och länen och (dåtidens motsvarighet till) länsstyrelserna inrättades. En landshövding tillsattes som chef för varje län och agerade där som kungens befallningshavare. Länsstyrelsen fungerade som en sorts överpolismyndighet i länet, såg till att lag och ordning upprätthölls i domstolarna, svarade för undersåtarnas bästa och kontrollerade att fogdarna drev in skatterna på rätt sätt. Tillsammans med prästerna blir landshövdingarna inflytelsefulla röster gällande hur saker och ting står till i det område med den befolkning de förvaltar. 20

J.M. Nordin & C-G. Ojala. 2018. Collecting, connecting, constructing: Early modern commodification and globalization of Sámi material culture. Journal of Material Culture. 23:1(2018):58–82. 21

J. Malmgren & D. Avango. 2026. Gruvdrift i traditionellt samiskt område ur ett historiskt perspektiv (forskningsantologin).

för delar av transporten. Dessa hade kunskaper och metoder för att kunna färdas med last i landskapet. Silvret och annat gruvrelaterat material fraktades med båt eller renar och ackjor (slädar). I officiella direktiv underströks förvisso att de samiska arbetarna skulle behandlas väl, men verkligheten visade sig en annan. Arbetsförhållandena blev med tiden så pass påfrestande (för såväl människa som djur) att en del samer flyttade till Norge, som styrdes av Danmark, för att komma undan arbetet med transporterna. Silverfyndigheten i Násavárre innebar en kortvarig aktivitet i området och hade efter 25 år gett många samer bittra erfarenheter. Än i dag lever berättelserna vidare, överförda genom jojk och annat berättande. I samband med gruvhanteringen i Huhttán/Kvikkjokk på Gierggevárre/Kierkevare och Silbbatjåhkkå skedde en liknande utveckling. Många av de anlitade samerna flydde från Pite och Lule lappmarker, något som försvårade bergverksrörelsens möjlighet att transportera malm och förnödenheter.

Kronan gav privata investerare möjlighet att äga och driva gruvor med tillhörande verksamheter, genom bergsprivilegier. Kengis bruk etablerades vid Duortnoseatnu/Torneälven när koppar- och järnmalm upptäcktes vid vad som kom att kallas Masuni /Masugsnbyn 1642 och något senare i Veaikevárri/Svappavaara. Nederländska entreprenörer övertog bruket och Axel Oxenstierna var en av dem som investerade i gruvan med privata medel. I det som i dag är Kiruna kommun etablerades gruvor i Rágesvárri/Raggisvaara, Skáŋgaleapmi/ Sjangeli, Pahtavaara, Veaikevárri och Gruvivaara.

Gruvverksamheten krävde arbetskraft, bostäder och matproduktion. En utmaning för den tidiga gruvdriften var att omgivande områden saknade utbyggda jordbrukssamhällen som kunde förse arbetarna med förnödenheter. Kronan försökte uppmuntra till inflyttning genom att utlova privilegier som skattelättnader och undantag från att tjänstgöra i den svenska armén. Runt gruvorna växte mindre samhällen med en fast befolkning fram. Det flesta var inflyttade, men vissa var också samer som givit upp sin renskötsel. Bergskollegium framhöll bergsbrukens betydelse, inte bara för statskassan, utan den

22 J. Bromé. 1923. Nasafjäll. Ett norrländskt silververks historia, s. 82–84. 23 N. Arell. 1979. Kolonisationen i lappmarken, s. 5. 24 Malmgren & Avango. 2026. 25 S. Sörlin. 2023. Framtidslandet, s. 52–53. 26 Malmgren & Avango. 2026. 27 Malmgren & Avango. 2026.

såg dem också som en ”välgärning i den mänskliga odlingens tjänst”. Bruksrörelsen gynnade samerna, framhöll man, som därigenom även civiliserades.

Den tidiga gruvdriften var småskalig, men satte ändå spår i landskapet och i den samiska livsföringen. I de övergivna gruvområdena är marken förgiftad. Innan gruvetableringarna gjordes i Huhttán/ Kvikkjokk, Násavárre och Svabbavarri/Svappavaara dominerades platserna av samisk markanvändning. Gruvsamhällena tog områden i anspråk för bostäder och matproduktion. Gruvdriften krävde också vidsträckta system för energi och transporter. Därtill krävde gruvdriften skogsavverkning för tillverkning av ved och träkol. Ett antal skogslagar stiftades för att garantera bruken den nödvändiga skogsråvaran.

De ekonomiska utmaningarna blev i de flesta fall alltför stora för den tidiga gruvdriften. Verksamheterna blev därmed inte långlivade. Bristen på närliggande jordbruk och välutbyggd infrastruktur gjorde att de flesta gruvor lades ner efter en tid och lämnade spår av gruvdrift i landskapet. Andra gruvsamhällen växte och blev mer långlivade och exempelvis gruvan i Veaikevárri/Svappavaara lever än i dag med en gruvdrift som har varit i gång sedan 1650-talet.

3.2¶Sápmi som skatteland

3.2.1¶Lappskatteland

Under 1600-talet prövade kronan flera sätt att beskatta samerna och samtidigt uppmuntra en värdefull handel med skinn, pälsvaror och torrfisk. Då gränserna till Danmark/Norge och Ryssland var oklara önskade kronan knyta samerna till svenska kronan och deras kunskap om gränsområdena var av stor betydelse. En allt för tung beskattningsbörda eller för hårda pålagor i samband med bergverksamheten kunde tvinga samer att flytta eller till och med fly över till den norska sidan, till nackdel för svensk kronans intressen. Justeringar av skatten

28

Sörlin. 2023, s. 53. 29

Se Gerard De Geer 1896 i Sörlin 2023, s. 53. 30

Malmgren & Avango. 2026. 31

J.M. Nordin. The Scandinavian Early Modern World, (Routledge, 2020), s. 242–243. 32

Malmgren & Avango. 2026. 33

Ibid. 34

Ibid. 35

Ibid.

gjordes vid flera tillfällen. Johan Graan, landshövding i Västerbotten, fick i uppdrag av Kungl. Maj:t att lösa transportproblemen vid bruken. Han försökte finna ett sätt att befolka landet samtidigt som samernas livsföring och markanvändning inte påverkades negativt. Han föreslog att ”lappmannanäringarna”, det vill säga samernas renskötsel, jakt, fiske och samlande, skulle kunna samexistera med ”lantmannanäringarna” eller jordbruk och boskapsskötsel, då kreatur skulle kunna hållas på gräsmarker och i lövskogar, som han hävdade att samerna inte behövde för renbete. För att klargöra var utrymme fanns för svenska och finska nybyggare att slå sig ner inledde Graan ett arbete att upprätta en jordebok, ett arbete som aldrig slutfördes, men som pekar på att han uppfattade samernas skatteland som likställda med skattejord i övriga riket. Graans förslag ledde till det första Lappmarksplakatet 1673, som utlovade vissa privilegier till nybyggare som slog sig ner i lappmarken. Det fick dock inget större genomslag, men genom 1695 års skatteomläggning förändrades en personell lappskatt till en grundskatt för varje by och det skatteland varje same brukade skulle noteras i en ny jordebok. Skatten blev genom det en jordskatt, liksom i övriga riket.

Först 1751 etablerades gränsen mellan Sverige och Norge som fortfarande gäller i dag, och 1809 tillkom en gräns mot Finland-Ryssland. Innan dess hade den svenska kronan markerat ett territorium som sitt genom att beskatta de människor som levde och verkade i området. Det hade i viss utsträckning gjorts sedan lång tid tillbaka, via birkarlasystemet Under 1600-talet ändras detta och birkarlarnas privilegier togs bort. Skattebetalarna knöts i stället direkt till kronan och det tydliggjordes vilka landområden som skulle beskattas.

Genom att skattlägga samer, som verkade i områden som kronan hade intresse av, erkändes och registrerades samtidigt land- och vattenområden som samerna nyttjade. De så kallade lappskattelanden innebar att en familj eller släktgrupp hade ensamrätt till naturresurserna på ett avgränsat markområde. Lappskattelanden innebar en rätt till mark för samerna och påminde om skattemannarätt för bönder. Samernas skatteland kunde ärvas, säljas eller bytas bort av ägarna på samma sätt som bönders skattejord. Det fanns som mest flera hundra lappskatteland i den svenska och finska lappmarken.

36 Övre Norrlands historia III, s. 63; Samernas Vita Bok 2:1, s. 218; F. Hultblad. Övergången från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken, s. 38, 74 och 86. 37 För distinktion mellan beskattade samer i de nordligaste respektive Umeå och Ångermanna lappmarker, se G. Norstedt. 2011, Lappskattelanden på Geddas karta.

I samband med skatteomläggningen 1695 upprättades en jordebok som var tänkt att fungera som en fullständig förteckning över lappskattelanden, men arbetet slutfördes aldrig. Gränserna för de enskilda lappskattelanden baserades på tidigare upparbetade ägandeförhållanden till olika områden för olika samiska familjer. Samtidigt konkurrerade de olika rikena sinsemellan om kontrollen över samiska skattelandsinnehavarna. I vissa områden var skattläggningen konfliktfylld och en och samma skattebetalande same kunde genomgå tre olika skatteuppbörder från Sverige, Danmark-Norge och Ryssland. Det finns rapporter om hur samer i Torne lappmark motsatte sig att betala skatt till den svenska kronan. Flera ska ha stupat på bägge sidor i konflikten.

Tvister som rörde nyttjandet av land och vatten inom ett skatteland uppstod emellanåt. Fram till 1750 avgjordes konflikter och frågor om lappskattelanden, liksom böndernas skattejord, hos häradsrätten. Samiska nämndemän utgjorde som regel en majoritet i häradsrätten när frågor som rörde lappskattelanden avgjordes. Häradsrätterna baserade sina domar om lappskatteland på det samiska samhällets sedvanerätt. Det gällde dock inte häradsrätterna i området Jämtland/Härjedalen, där samer hade nyttjanderätt och betalade skatt för skattefjäll. I Jämtland var dock samerna inte representerade i häradsrätternas nämnder men domstolarna tillämpade även där samisk sedvana i tvister om nyttjanderätt till mark. Där fanns särskilda lappförsamlingar, vilket innebar att samer sällan mötte övrig befolkning i kyrkan. I de ordinarie församlingarna tillkännagavs kungörelser. Samerna i Jämtland kunde därmed inte ta del av kungörelser, av bland annat länsstyrelsens avvittringsbeslut som rörde deras traditionella samiska marker.

Samernas starka rätt till sina skatteland försvagades från mitten av 1700-talet. Då flyttades besluten om lappskatteland från häradsrätten till landshövdingeämbetet, nuvarande länsstyrelserna. Dåtidens motsvarighet till länsstyrelserna började hävda att lappskattelanden var statlig mark. De tog succesivt över rätten till förvaltningen

38

B. Marklund. 1999. Det milsvida skogsfolket. Skogssamernas samhälle i omvandling 1650–1800, s. 8. 39

I. Ruong. 1982. Samerna i historien och nutiden, s. 47–50. 40

Se Fur. 2026, s. 284. 41

Se Norstedt. 2026. 42

Ibid. 43

L. Lundmark. 2002. ”Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm” Svenska statens samepolitik i rasismens tidevarv, s. 61.

av samernas områden. Från sekelskiftet 1800 var skiftet definitivt. Även om samerna fortfarande ansågs vara lappmarkernas ursprungliga invånare dominerades riksdagen av ett synsätt som innebar att samer var nomader som endast nyttjat marken, men inte kunde anses ha utvecklat någon äganderätt till den.

Genom den första renbeteslagen från 1886 försvann lappskattelanden. Det tidigare systemet, som innebar att lappskattelanden brukades av samiska familjer som själva avgjorde hur andra fick använda markerna, togs bort.

Det sägs att vi inte är några riktiga samer. Men ändå hade släkten ett lappskatteland, mark som man under lång tid använde och likt bönderna i de södra delarna av landet betalade skatt för. Där jagade, fiskade

och levde man. Enda skillnaden var att bönderna av staten sågs som rätt-

mätiga ägare till den beskattade marken, samerna inte. Intressant är att riktigt stora brott inte behöver göra så stort väsen av sig. Några formuleringar på ett papper, knappast med något medbestämmande och informerat samtycke från dem det berörde. Så tvingades våra förfäder att bli nybyggare på sitt tidigare skatteland, allt i kolonisationens namn. Och man tog inte bara marken utan också en stor del av stoltheten och möjligheten att fortsätta leva som samer.

3.2.2¶Skattefjällen i Jämtlands län

I nuvarande Jämtland och Härjedalen har det under lång tid funnits samer. Viss begreppsförvirring har emellertid rått beträffande dessa samers hemortsrätt i lappmarkerna. Det sammanhänger bland annat med att de båda landskapen fram till 1645 var en del av Norge och därför, under den tid de svenska lappmarkerna tog form, inte knöts till den svenska förvaltningen. Även de naturgeografiska förutsättningarna var annorlunda. Kommunikationerna var inte knutna till älvdalar som mynnade ut i Bottenhavet. Kontakterna med Norge var vanligare och avgränsningen mot bondebygden mera oklar. Mellan Bottenhavet och fjällen låg Storsjöbygden som ett eget viktigt handelscentrum med en liknande funktion som kustområdena längs Bottenhavet. Kuststäderna Härnösand och Sundsvall försökte inordna

44 P. Lantto. 2000. Tiden börjar på nytt. En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900–1950, s. 14. 45 P. Lantto. 2015. Samerörelsen i Sverige från slutet av 1800-talet till i dag. En berättelse om förändring och kontinuitet, s. 61. 46 Se avsnitt 4.4. 47 S02424.

Jämtland och Storsjöområdet i sina handelsdistrikt, men de lyckades aldrig få bukt med jämtlandsböndernas och jämtlandssamernas egna handelsrutter till svenska och norska städer.

I Jämtland och Härjedalen såg kronans beskattning av samerna därför något annorlunda ut än i Norr- och Västerbotten. När Jämtland och Härjedalen blev svenskt 1645 blev samerna i landskapen beskattningsbara för den svenska kronan. De områden som den enskilde samen betalade skatt för att få bruka, motsvarande lappskattelanden i Norr- och Västerbotten, gick i Jämtland och Härjedalen under benämningen ”skattefjäll”. Det verkar inte ha förekommit någon indelning av markerna i byar. De marker som samerna betalade skatt för var fördelade mellan olika familjer.

En stor skillnad i Jämtlands län, i förhållande till de två nordliga länen, var att Jämtland inte fastställde någon lappmarksgräns. Skattefjällens gränser utgjorde gränsen för det som i dag, efter utökning genom de så kallade utvidgningshemmanen, kallas renbetesfjällen och utgör nuvarande samebyars åretruntmarker.

Skattläggningen av samerna i Jämtland och Härjedalen efter freden synes enligt anteckningar i skattelängder, bevillningslängder och jordeböcker ha dragit ut något på tiden. För Jämtland upptogs i 1646 års jordebok samer till skatt endast för socknarna Kall, Offerdal och Hammerdal. År 1717 skattlades Tåssåsfjäll i Ovikens socken, 1720 skattlades Skars- och Helagsfjällen i Härjedalen då det framgick av domboken 1720 att dessa fjäll dessförinnan ”en tid varit brukade av flylappar utan avgift”. De skattefjäll som samerna brukade verkar vid 1600-talets mitt ha varit mer obestämda områden än vanliga hemman. Det råder en osäkerhet kring om samerna på dessa fjäll hade några fasta gränser för sitt bruk av marken.

Under perioden 1645–1889 insynades (upprättades) totalt 28 skattefjäll i Jämtlands län. Enligt övergångsbestämmelserna till 1886 års renbeteslag trädde den nya lagens bestämmelser i kraft först den 1 januari 1889. Då indelades de samer som var inrymda på något av skattefjällen i Jämtlands län i stället i nio lappbyar; Oviksfjällens, Åre, Kalls, Offerdals, Hotagens, Frostvikens, Storsjö och Tännäs samt i

48

SOU 2006:14. Samernas sedvanemarker, s. 159. 49

Se avsnitt 3.3.1. 50

SOU 1922:10. Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling. 51

L. Rumar. 2014. Historien och Härjedalsdomen. En kritisk analys, s. 79. Med flylappar torde här förstås samer som brukade marken för renbete, jakt och fiske utan att betala någon skatt. 52

NJA 1980 s. 1 och 195.

Idre lappby i Dalarna. Lappbyarna har från den tiden fram tills i dag justerats till antal, områdesmässigt och bytt namn, men områdena är i princip desamma i dag som då.

I ett beslut 1894 avskrev länsstyrelsen skatten från de tidigare skattefjällen med hänvisning till den då nya renbeteslagen, vilket fastslogs av Kammarkollegium. Ett flertal skattefjällsinnehavare besvärade sig över beslutet eftersom de ansåg sig ha större rätt till landområdena än om skatten avskrevs, men besvären ogillades. Därmed upphörde skattefjällen att existera som grund för skattläggning av enskilda samer.

3.2.3¶Lappkodicillen – samernas Magna Carta

År 1751 fastställdes gränsen mellan Sverige (med riksdelen Finland) och Danmark-Norge i sin helhet. Stora delar av området i de nuvarande nordnorska och norra svenska delarna av Sápmi var dessförinnan ett gränslöst land, i den bemärkelsen att det inte i sin helhet var underkastat någon stats jurisdiktion. Efter 1809 hamnade Finland under det ryska tsarväldet och sedan dess har nationsgränserna för Sverige sett ut som de gör i dag. Sápmi har delats upp, överlappas av och är inlemmat i fyra olika nationalstater.

Gränsöverenskommelsen mellan Sverige och Norge 1751 berörde samerna i ett stort sammanhängande område. När en riksgräns för första gången drogs genom hela det samiska bosättnings- och bruksområdet, som tagits i besittning av Sverige i gränslandet mot Norge, påverkade det samerna i grunden. I samband med förändringen reglerade staterna förhållandet till den samiska befolkningen. Det gjor-

53 Dalarna skulle genom kungligt brev den 31 december 1888 administrativt tillhöra Jämtlands lappbyar. 54 SOU 1922:10 s. 72–73. 55 Centrala samiske områden som Kautokeino och Ávjovárre (Karasjok) i nuvarande Norge låg under svensk jurisdiksion när gränsen fastställdes 1751. I den norska statliga utredningen NOU 1997:4 Naturgrunnlaget for samisk kultur, som är förarbete till Finnmarksloven beskrivs följande: ”Gjennom grensetraktaten mellom kongen av Sverige og kongen av Danmark Norge i 1751 kom det som nå er Indre Finnmark under dansk-norsk enejurisdiksjon. Frem til da hadde Sverige hatt den geistlige og verdslige jurisdiksjon, men Danmark-Norge hadde deltatt i skattleggingen av samene der. Traktaten ble inngått med Sverige fordi landet på den tid også omfattet det nåværende Finland. Til grensetraktaten var det også knyttet et tillegg om de grenseoverflyttende samenes rettigheter – Lappekodisillen. Den hadde stor betydning fordi finnmarkssamene og samene fra Nord-Finland, i henhold til den kunne flytte fritt med rein mellom de to landene. De finske samene drev også fiske i sjøen i Norge i hele denne perioden – til den såkalte grensesperringen i 1852.” 56 Regeringens skrivelse 2004/05:79 om upphörande av 1972 års svensk-norska renbeteskonvention, s. 5; Lantto. 2000, s. 37 f.

des genom den så kallade Lappkodicillen, en bilaga till gränsöverenskommelsen och det första rättsliga dokument som reglerade samiska levnadsförhållanden.

I Lappkodicillen fastslogs att de svenska och norska rikena, trots sina nyvunna suveräniteter i det nordligare området, inte hade för avsikt att gripa in i samernas rättigheter utöver det som ansågs vara nödvändigt. Gränstraktat och gränsläggningar mellan de nordiska länderna under århundradet från 1750–1850 fick enorma konsekvenser för samerna som folk. Familjer och bruksområden splittrades, ibland fram och tillbaka, mellan olika nationella jurisdiktioner och gränser styckade upp områden som tidigare varit sammanhållna. Tidigare hade samer som hamnade under norsk-danskt styre, som Kautokeino och Ávjovárre (Karasjok) fritt kunnat flytta till delar som nu blev svenska och samer från den finska delen kunnat fiska fritt längs norska kusten.

Staterna betraktade vid den här tiden samerna som ett gränsöverskridande folk som skulle bemötas med respekt. En annan viktig del av kodicillen var av mer offentligrättslig art och rörde var den enskilde individen skulle vara undersåtar och vem som skulle utöva världslig och andlig jurisdiktion över territoriet.

Lappkodicillen har kommit att ses som ett viktigt dokument för samiska rättigheter och brukar kallas för samernas Magna Carta. Betydelsen uppmärksammades tidigt inom samerörelsen och kodicillen beskrevs under 1920-talet som ”samernas grundlag”. Dock innebar Lappkodicillen också begränsningar i förhållande till vad som tidigare gällt.

Av 30 § Lappkodicillen och dess förarbeten framgår att kodicillen inte endast syftade till att skydda renskötselrätten utan den samiska befolkningen som sådan. Historikern Steinar Pedersen samt det norska Samerättsutvalget har i sitt första betänkande från 1984 anfört att kodicillens syfte var att tillförsäkra skydd för den samiska nationen och samernas traditionella bruk av naturresurserna. Samerättsutvalget konstaterar vidare att den dansk-norska gränskommissarien Mangelsen

57

Lappkodicillen innehöll detaljerade regler om medborgarskap (3–9 §§), rätt till land och vatten (2, 10 och 12–14 §§), neutralitet i krig (10 och 11 §§), intern förvaltning (15–21 §§) och om domsrätt (22–27 §§). 58

L. Lundmark. 2008. Stulet land – svensk makt på samisk mark, s. 193. 59

Regeringens skrivelse 2004/05:79, s. 5 f. 60

Lantto. 2000, s. 37 f.

under kodicillens tillkomst särskilt starkt betonade vikten av ”Lappernes Conservation”. Samerättsutvalget anför vidare att:

Reindriften var bare ett av flere næringsgrunnlag innen det samiske bruks-

område, som ble delt av grensen. Skulle samene gis fullverdig beskyttelse

og muligheter for å overleve som nasjon, måtte deres utnyttelse

av naturressursene sees som en helhet. Konsekvensen av dette syn må

bli at hele den grenseoverflyttende befolkning var vernet, ikke bare de som livnærte seg ved reindrift.

Lappkodicillen används fortfarande i renbeteskonventionsärenden mellan Norge och Sverige. Svenska staten hänvisar till Lappkodicillen som gällande rätt eftersom ingen av länderna sagt upp kodicillen och det inte finns någon konventionsöverenskommelse mellan länderna. Den rättsliga osäkerheten – utan en nutida överenskommelse – skapar dock problem och konflikter.

3.2.4¶Lappmarksplakaten och bosättningspolitiken

I samband med silverfyndigheterna i Násavárre/Nasafjäll 1634 och de tidiga kolonisationsambitionerna började den svenska kronan föra en uttalad och aktiv bosättningspolitik som syftade till att foga in lappmarken i riket. Bergverken behövde arbetskraft och för de gruvsamhällen som uppstod behövdes jordbruk.

Att bruka jorden ansågs under denna tid som en grundbult för det civiliserande samhället. Tongivande röster inom rikets styre och borgerskap framhöll att det fanns goda förutsättningar för att uppodla marken i norr. Genom att utlova vissa privilegier ville kungamakten locka människor att flytta norrut och till möjligheten att odla marken. De så kallade Lappmarksplakaten tillkom 1673 och 1695 och

61 NOU 1984:18 Om samenes rettsstilling, s. 187; S. Pedersen NOU 1994:21 Bruk av land og vann i Finnmark i historisk perspektiv, pkt. 3.6: Lappekodicillen og ressursbruken. 62 Se till exempel https://www.nrk.no/tromsogfinnmark/250-ar-gammel-konflikt_-_-norgeog-sverige-ma-ordne-opp-1.14115429. (Hämtade 2026-06-10.) 63 Denna politik framträder bland annat i kungliga brev 1638 och 1646 samt genom Lappmarksplakatet 1673 samt 1695. Se Fur. 2026, s. 276. 64 Se Sörlin. 2023. 65 Definition av ”lappmark” enligt N. Arell 1979 s. 3: ”Historiskt-administrativt område inom de svenska samebydgerna. Lappmarkerna (Ume, Pite, Lule, Torne, Kemi) var ursprungligen (från mitten av 1300-talet till omkring 1600) handelsområden inom vilka birkarlarna innehade ett slags monopol på handeln med lapparna och lappmarksprodukterna. Lappmarkerna avgränsades senare (1584, 1751) främst i anslutning till samernas renbetesområden”. Definition av lappmarkerna enl Renmarkskommittén, SOU 2023:46. Jakt och fiske i renbetesland, s. 152:

gav de nybyggare som etablerade sig i lappmarken 15 års skattefrihet och rätten att, precis som samer, slippa tjänstgöra som soldat i den svenska armén. Nybyggarnas uppgift var att odla upp marken och de fick generösa startstöd från staten i form av utsäde, kor och får.

Lappmarksplakaten fick till en början, trots sina privilegier, inte särskilt stor effekt. Det blev ingen anstormning av nybyggen eller någon nämnvärd befolkningsökning. Samtidigt signalerade plakaten en politik vars syfte var att stärka centralmaktens kontroll av områdets befolkning och näringar. Under 1700-talet och i synnerhet under 1800-talet intensifierades den bosättningspolitiska processen. Inom rikets förvaltning ansåg allt fler att det var önskvärt att odla upp mark och uppmuntra till nybyggen i norr. Samtidigt uttrycktes det återkommande en insikt om att detta land tillhörde samerna och att de trängdes undan.

Tidiga kategoriseringar av samer: Skogssamer och fjällsamer

Redan under 1600-talet hade kronan delat in samerna i två grupper, fjällsamer och skogssamer. Det skulle komma att få ett stort inflytande på efterföljande uppfattningar om samisk kultur och tillhörighet. Det skogssamiska området sträckte sig (på mitten av 1600-talet) från Kemi lappmark i nordöst ned till skogslandet som omger Ångermanälven i söder, men en spridd samisk befolkning fanns långt ned i Mälardalen. Västerut gränsade det mot fjällterrängen och i öster de uppodlade kustbygderna. Säsongsvis nyttjades det vidsträckta skogssamiska området av kustbönder, för fiskets skull, och av fjällsamer som vinterbetesmarker för deras renar. Vid mitten av 1600-talet hade nybyggare etablerat sig i vissa skogssamiska områden. Tillsammans med fjällsamerna kom deras näringar att konkurrera med skogssamernas näringsutrymme.

”Begreppet lappmarkerna avsåg först områdena som delvis ligger i dagens landskap Lappland men som också sträckte sig ner till kusten och in i vad som i dag är Finland, fram tills lappmarksgränsen fastställdes under mitten av 1700-talet. Efter att gränsen fastställts syftade begreppet lappmarkerna på områdena väster om gränsen, dvs. motsvarande dagens landskap Lappland.” 66

Lundmark. 2008, s. 42 f. 67

Fur. 2026, s. 276. 68

Ibid. s. 277. 69

Ibid. s. 5. 70

B. Marklund. 2015. Det milsvida skogsfolket. Skogssamernas samhälle i omvandling 1650–1800. 71

B. Marklund. 1999. Skogssamiska studier. Möten i kultur och näringar 1650–1800, s. 8.

År 1671 förbjöds samisk nomadism utanför lappmarkerna. Lagen syftade till att begränsa nomadiska livsformer och tvinga icke bofasta samer till lappmarkerna. Ett annat syfte med lagen var också att tillhandahålla arbetskraft till gruvor och bruk i Norrbotten. Resultatet av lagen lät emellertid vända på sig och först under 1700-talet kom lagen att implementeras i större omfattning.

Vid skatteomläggningen 1695 knöts skatten till land, något som premierade de renskötande fjällsamerna samt den bofasta bondebefolkningen. Följderna för många skogssamer tycks däremot ha blivit i det närmaste katastrofala. I skogssamiska Uhmeåbyn etablerades nybyggen redan på 1670-talet och vid slutet av 1700-talet hade den i stort sett upphört som skogssameby. I skogssamiska Arvidsjaurbyn etablerades nybyggen förhållandevis sent, efter 1757, och den har överlevt till våra dagar. I dag utgörs skogssamernas kärnområde av Arvidsjaurs och Malå kommuner med utlöpare in i Arjeplog, Jokkmokk och Gällivare kommuner.

3.2.5¶Lappmarksgränsen 1749 och odlingsgränsen 1867

Länge trodde kronan att nybyggare och renskötande samer använde markerna parallellt utan att störa varandra. Det visade sig snart att det samiska levnadssättet med renskötsel, jakt och fiske, trängdes undan av de jordbrukande nybyggarna, först utmed kusten sedan utmed älvdalarna. Konkurrensen om marken mellan nybyggare och samer ledde till att kronan beslöt att dela upp markanvändningen genom att anlägga den så kallade Lappmarksgränsen 1749. Den drogs i nord-sydlig riktning och gränsens syfte var att motverka att nybyggare bosatte sig väster om gränsen.

Lappmarksgränsen respekterades inte av alla nybyggare. För att skilja ut området ytterligare beslutades därför 1867 att dra ytterligare

72 Kongl. Maij:ts Placat, angående lapparnes flytiande från theras hemwister 9 maj 1671. 73 G. Fur. Kolonisation och kulturmöten under 1600- och 1700-talen. I D. Lindmark & O. Sundström (red.) De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. En vetenskaplig antologi (härefter kallad Kyrkans vitbok) band 1, 2016, s. 252 f. 74 Marklund. 1999, s. 8. 75 Marklund. 2015 iii. 76 Lundmark. 2008, s. 99. 77 Lappmarksgränsen fastslogs 1751 i samband med att även gränsen mellan Sverige och Norge fastställdes.

en gräns, den så kallade odlingsgränsen. Den drogs genom dagens Norrbotten och norra Västerbotten. Väster om odlingsgränsen fick inga nya nybyggen etableras. Områdena ovanför odlingsgränsen kom att betecknas som ”områden anvisade till lapparnas uteslutande begagnande”. Men även väster om denna gräns kom nybyggen att anläggas.

3.2.6¶Avslutande diskussion om lappskattelanden

Samerna hävdade länge sin skattemannarätt, gentemot eller i relation till kronan och hade möjligheter att hänvisa till den i konflikter med gruvintressen och nybyggare. Ända fram till tidigt 1900-talet fans dock fog för att tala om en samexistens i vissa delar av Sápmi, där samer och nybyggare hjälpte varandra. I andra områden ökade konkurrensen dramatiskt och förstärktes av att staten premierade en viss form av renskötsel; den nomadiserade fjällrenskötseln.

3.3¶Från samiska skatteland till privatägd och statlig mark: Avvittringsprocesserna

Den rätt till mark som lappskattelanden inneburit försvagades successivt under senare hälften av 1700-talet. Från att samer hade kunnat disponera över sina skatteland och gå till häradsrätterna för att få tvister avgjorda på civilrättslig grund blev skattelandsinnehavarna tvungna att gå till länsstyrelsen och begära tillstånd för att få använda sina forna skatteland på en numera förvaltningsrättslig grund.

78

Odlingsgränsen 1867: ”Gränsen avsåg förhindra nybyggen på mark som ansågs olämplig för jordbruk, och skulle samtidigt skydda renskötseln. Inga nybyggen tilläts ovanför (väster om) odlingsgränsen, medan renskötsel var tillåten året runt där. Trots detta placerades ändå gruvan och samhället Kiruna ovan odlingsgränsen. De formella markägarna var den svenska staten, samt hemmansägare i Kurravaara och Jukkasjärvi byar, men traktens samer hade under århundraden nyttjat markerna för renskötsel, jakt och fiske med mera, jämte de bybor som hade sina utmarker här, och både jakt- och fiske bedrevs i området.” Malmgren & Avango 2026. 79

En provisorisk odlingsgräns upprättades 1871. Den definitiva gränsen fastställdes 1890. 80

Lundmark. 2008, s. 99. 81

Det så kallade ”väärtisystemet” eller ”verdisystemet” beskrivs bland annat i SOU 2023:68. Som om vi aldrig funnits – exkludering och assimilering av tornedalingar, kväner och lantalaiset, s. 392–; Se till exempel Å. Campbell 1992. ”Om lapparna i svensk folktradition och etnocentrism.” I Scandinavica et Fenno-Ugrica. Studier tillägnade Björn Collinder. 82

Lundmark. 2008, s. 84 ff.

Kring 1800 blev det svenska jordägandet infogat i nya politiska och juridiska sammanhang. Det tidigare feodalrättsliga systemet och den månghundraåriga striden mellan kungamakt och aristokrati byttes mot en kamp mellan flera starka politiska intressegrupper, framför allt bönderna som fanns representerade i ståndsriksdagen.

I samband med de politiska förändringarna växte ett nytt äganderättsbegrepp fram. När Gustav III behövde skatteböndernas stöd i riksdagen 1789 beviljades en rad rättighetskrav från böndernas sida. Under de två följande decennierna fick ofrälse personers jordägande därigenom en helt ny innebörd. Skattebonden förklarades nu ha lika orubbligt ägande och samma dispositionsrätt som frälseman över frälsehemman, det vill säga samma jordägande som adeln och prästerna. Även kronobönder fick bättre besittningsskydd. Samerna, som även under den här tidsperioden saknade politiskt inflytande, lämnades utanför reformen om stärkt rätt till sina skatteland.

I samband med den nya synen på äganderätt till jorden ville kronan en gång för alla skilja enskildas mark från kronans. Det skedde genom en administrativ process som kallades avvittring.

Avvittringen i Norrland innebar att kronan först förklarade att den ägde all mark, utom de befintliga gårdstomterna och den uppodlade jorden. Samernas fasta visten med träkåtor och mjölkningsvallar räknades inte som ”gårdstomt”, därmed omfattades inte samernas skatteland av avvittringsstadgorna. Under länsstyrelsens ledning, höll lantmätare och avvittringsstyresmän förrättningsmöten med intressenter, granskade gamla ägohandlingar och upprättade förslag till hur markerna skulle fördelas mellan kronan och enskilda. Länsstyrelsen utsåg även en särskild ägoskillnadsrätt där tvister och överklaganden hanterades.

3.3.1¶Avvittringen i Jämtlands län

Enligt 1820-års avvittringsstadga för Jämtland och 1825-års stadga för Härjedalen var det huvudsakliga syftet med avvittringen att skilja kronans marker från enskildes ägor. Skatte- och kronohemman skulle genom avvittringen tillföras tillräckligt med kronomark för att täcka hemmanets behov av skog, betesmark och andra nyttigheter. Kronan

83 Ibid. s. 74 ff. 84 Jfr nutidens fastighetsreglering enligt fastighetsbildningslagen (1970:988). 85 Lundmark. 2008, s. 80–81.

ville genom detta skapa hemman som kunde försörja innehavaren och dessutom betala vad som i dag motsvarar fastighetsskatt för innehavet. Avvittringsstadgorna för Jämtland och Härjedalen saknade helt föreskrifter som rörde skydd för skattefjällsinnehavarnas rättigheter och behov. I länsstyrelsens årliga rapporter till Kungl. Maj:t avseende avvittringen nämndes inte någon förekomst av samisk befolkning.

De regionala förvaltningsmyndigheterna tog inte någon dokumenterad hänsyn till de samiska intressena vid avvittringen i Jämtlands län. Det medförde att stora områden, som utgjorde skattefjäll, avvittrades till privata hemman med jordbruksmarker och utmarker för fäboddrift och mulbete. Även skogsområdena i anslutning till skattefjällen avvittrades till privata ägare, områden som utgjorde grunden för renarnas vinterbete och mark för flytt mellan renbetesmarker.

Ett antal samer i Åre socken besvärade sig över avvittringen där byar och gårdar tilldelats stora arealer av bland annat samernas skattefjäll. Lantmätarna som utfört avvittringen yttrade sig över ärendet och förste avvittringslantmätaren Albin bekräftade att bönderna hade fått lov att inkräkta på marker som samerna av ålder utnyttjat för sina renbeten. På så vis, skrev han, frånskiftades Kungl. Maj:t och kronan stora marker ”till evig Skada för Lappallmogens renbeten”. Lantmätare Jacobsson bekräftade förste överlantmätaren Albins uppfattning genom att i sitt yttrande påpeka att ”fjellmännens rättigheter, der som annorstädes, helt och hållet lemnats åsido”. I sitt utslag i besvärsärendet den 31 mars 1851 erkände länsstyrelsen att invändningarna kunde vara berättigade, men eftersom saken inte överklagats inom de föreskrivna 30 dagarna, kunde avvittringsbeslutet inte ändrats då det vunnit laga kraft.

När avvittringen i Jämtland och Härjedalen fortsatte blev samernas läge alltmer besvärligt och från flera socknar kom skrivelser om att samerna och renskötseln var på väg att gå under. Först 1841 reagerade Kungl. Maj:t och satte stopp för länsmyndigheternas framfart. Ett kungligt brev föreskrev att det inte fick avvittras mer jord till nybyggen innan samernas behov av marker tillgodosetts. Dessa marker skulle enligt brevet avgränsas noggrant och om markerna inte var stora nog skulle kronan tillskjuta mark för ändamålet.

86

Rumar. 2014, s. 145–146. 87

Civildepartementet, konseljakter den 15 mars 1853 nr 5 och den 20 mars 1857 nr 35 (RA).

Renbetesfjällen och utvidgningshemman

Den frikostiga avvittringen till bönderna i Jämtland och Härjedalen drabbade samerna hårt. En viktig fråga under arbetet med renbeteslagstiftningen inför 1886 års renbeteslag var i vilken grad skattefjällen räckte till för renarnas betesbehov under barmarksbetet. Utredningen kom fram till att skattefjällen behövde utökas innan den föreslagna renbeteslagen skulle kunna träda i kraft i Jämtland.

Genom ett riksdagsbeslut 1887 om finansiering och kungliga brev 1888 och 1889 beslöts det att kronan skulle köpa ett antal avvittrade hemman i anslutning till skattefjällen. Syftet var att utöka samernas renbetesmarker. Mellan 1888 och 1893 förvärvades jordbrukshemman om cirka 200 000 hektar i Jämtlands län för att utvidga av samernas renbetesland. Enligt ett kungligt brev 31 december 1888 och 4 april 1889 upplät kronan även Särna norra kronopark i Kopparbergs län för renbete (till nuvarande Idre sameby). De förvärvade utvidgningshemmanen utgör tillsammans med de avvittrade skattefjällen i Jämtlands län i dag de så kallade renbetesfjällen.

3.3.2¶Fjällägenheterna

Genom att 1915 inrätta upplåtelseformen ”fjällägenheter” kunde staten göra jordbruksverksamhet möjlig på ett utvidgningshemman. Staten arrenderade därmed ut en del av de hemman som köpts in till jordbrukare, ofta till säljaren, trots att marken var avsedd för renskötsel. Lappfogden Axel Frändén minns 1899 i ett brev till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län om att staten, ”vanligen muntligen men stundom även skriftligen” avtalat med säljarna att de skulle få bo kvar på sina hemman och därvid bruka utängsslotter och beten. Även samer kunde bli fjällägenhetsinnehavare och bedriva jordbruk, dock utan rätt att hålla renar.

För att underlätta för arrendatorerna utökades statens ansvar genom 1947 års kungörelse om ”norrländska fjällägenheter” till att även omfatta underhållet av byggnaderna på fjällägenheterna. Ansvaret för byggnaderna på och upplåtelserna av fjällägenheterna vilar

88 M. Rolén & L. Thomasson. 1990. Jämtlands och Härjedalens historia. Femte delen. 1880– 1980. s. 716–718. 89 Skrivelse från lappfogden Axel Frändén till Kungl. Maj:ts befallningshavande den 21 september 1899. Lappfogdearkivet. Brevkoncept (nr 141).

fortfarande på staten och administreras av länsstyrelsen. I dag finns det endast tio fjällägenheter kvar i Jämtland där det fortfarande bedrivs jordbruk. En kvinna berättar om att det var resoluta tag då fjällägenheterna avvecklades:

Men den fjällägenheten där min farmor föddes och växte upp och där min pappa spenderade typ hela somrarna under sin uppväxt medan hans

morfar levde då, den är nedbränd av staten i samband med att lägenheten

återgick till kronan då som var skrivet i det här kontraktet de tvingades

skriva på för att inte bli avhysta.

I Norr- och Västerbotten, där avvittringen skedde senare, finns ett antal fastigheter som betecknas fjällägenheter, men som inte har samma återköpsbakgrund som fjällägenheterna i Jämtland. Länsstyrelserna har sedan 1990-talet i uppdrag att helt avveckla fjällägenhetssystemet. En man från Norrbotten berättar om sina erfarenheter av fjällägenheternas avskaffande:

Det var som [att] med statens goda minne fick man kvarhålla sig på platsen som man har flyttat genom och bott i generationer på. Sedan helt plötsligt säger man: Nu ska vi sälja det här och ni får chansen att köpa det då. […] Morfars pappa fick kämpa för att få bosätta sig och sedan säger de åt honom att renarna kan du inte fortsätta med. Då skaffade de kor och hästar och sådana där saker, och jagade och fiskade och försökte med sin utkomst. Sedan bosatte sig, morfar fortsatte ju med det då, sedan fick de, jag vet inte när de började med fjällägenheterna men 1993 gjorde de om fjällägenheterna, tror jag det är, någon gång i början av nittiotalet. Och då säger staten så här då att vi kommer sälja bort alla fjällägenheter.

3.4¶Ordning och reda genom enhetlig tro: Statens kristna tvångsomstöpning av samiskt samhälle

Kyrkan agerade som en del av centralmakten för att kristna, civilisera och disciplinera undersåtarna. Trycket var hårt och kontrollerande över hela landet och generellt sett var det mindre påtagligt i samiska områden, där kyrkans närvaro var episodisk. Där lades dock en grund för uppfattningar om samer som hedningar, ogudaktiga och ocivili-

90

Länsstyrelsen Jämtlands län. 2010. Fjällägenheter, Slåtterängar och naturbetesmarker i Jämtland och Härjedalen. 91

24033. 92

Prop. 1994/95:100 bil. 10; Svar på skriftlig fråga 2000/01:133 om fjällägenheternas framtid. 93

23039.

serade. Kyrkans disciplinerande hand märktes olika i olika byar och ”lappmarker”. Särskilt tungt var det i de som låg nära kustområdena, som i Ume lappmark.

Materiell vinning och ett kristnande av befolkningen utgjorde de viktigaste motiven för kronans kolonisering av Sápmi under 1600talet. Kronan ansåg att den kristne guden hade välsignat Sápmi med rika naturtillgångar för att därigenom hjälpa samerna till ett kristet liv. Det blev en viktig uppgift för den lutherska läran/kyrkan att kristna samerna. Även domstolsväsendet och skolan deltog i arbetet med att utplåna de katolska och de samiska religiösa traditionerna.

En enhetlig tro var enligt den lutheranska ortodoxa skolan en förutsättning för en social ordning. De tidiga samlarna, vetenskapsmännen och upptäcktsresanden bidrog till kristnandet genom sina framställningar av de samiska kulturella traditionerna som något primitivt och väsensskilt från det kristna livet, samt genom konfiskeringen, stölden, förflyttningen av väsentliga redskap för den samiska livsföringen från de samiska hemmen och samhällena.

Det var först i samband med upptäckten av malmfyndigheter under 1600-talet som en verklig utbyggnad av sockenorganisationen och präster på allvar etablerades i lappmarkerna. Kronan ville knyta området fastare till riket och ta kontroll över resurserna. Den viktigaste åtgärden blev att anlägga kyrkoplatser i lappmarkerna för att enbart vid dessa platser tillåta handel med samer. På varje plats skulle en präst installeras som representant för rikets intressen med uppgift att sprida kristendomen bland samerna.

Kyrkan hade en negativ syn på samiska trossystem och hur de praktiserades och försökte på olika sätt förbjuda dessa för att i stället införa sina egna system. Inte minst gällde detta offerpraktiker och de sätt som samer använde för att etablera andlig kontakt genom trumman och jojken. Jojken blev stämplad som djävulens verk under 1600-talet eftersom den även användes av nåjder eller personer med liknande kunskaper för att nå andra medium. Det är oklart om det

94 N. Lundius. 1905. Decriptio Lapponiae. I Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folkliv 17:3. 95 M. Snickare. 2026. Om stöld, förstörelse och samlande av samiska trummor (forskningsantologin), s. 306. 96 H. Rydving. 2026. Religionskonfrontation och motstånd i den svenska delen av Sápmi under 1600- och 1700-talen (forskningsantologin), s. 975. 97 D. Lindmark. 2006. En lappdrängs omvändelse: Svenskar i möte med samer och deras religion på 1600- och 1700-talen. 98 G. Norstedt. 2011. Lappskattelanden på Geddas karta, s. 11.

har funnits ett formellt förbud mot jojkande, men kyrkans demonisering av praktiken framgår av många källor. Det starka fördömandet av jojken tog på sikt formen av en internaliserad stigmatisering av jojken där det fortfarande i våra dagar kan anses förkastligt att jojka i vissa samiska kretsar. Som generellt sett fördömd har jojkande också kommit att fungera som en form av motståndsakt.

Mot slutet av 1600-talet insåg svenska myndigheter att många samer, trots alla kristnande insatser, inte hade övergivit sina traditioner. Det ledde till att Karl XI beordrade en grundlig undersökning av hela kyrkoorganisationen i lappmarkerna 1685, vilken visade på stora brister i arbetet med att kristna den samiska befolkningen. Prästerna anklagade samer för att de syndat och brutit mot kristna föreskrifter. Det ledde till en intensifierad religionskonfrontation mellan kyrkan och den samiska befolkningen. Den åtföljdes av en omfattande förstörelse av samiska trummor och ödeläggelse av heliga platser. Målet att kristna och disciplinera hela befolkningen innebar att grundläggande relationer i det samiska samhället omformades och förändrade samernas vardag. Kyrkans krav på att delta i husförhör och nattvard, att ingå äktenskap, låta barnen döpas och de döda begravas genom kyrkans försorg skulle gälla samer såväl som alla andra svenskar.

3.4.1¶Samers svar på kristnandet

Det går att se hur samer förhöll sig till kyrkans tvångskristnande genom berättelser, språkliga uttryck och bevarade källor från 1600– 1700-talet. Vissa samer trotsade förbuden och arbetade aktivt för att bevara de inhemska traditionerna, andra omfamnade den nya läran, fogade sig till dess påbud och krav eller rent av engagerade sig i kristnandet av befolkningen. Vissa trotsade kyrkans försök till omstöpning, trots stränga regleringar och straff.

De som satte sig upp mot kristendomen lät förstå att det inte fanns någon motsättning mellan att vara kristen och samtidigt bruka trum-

99

K. Stoor. 2016. Svenska kyrkan och jojken, i Kyrkans vitbok band 2, s. 711–. 100

Stoor. 2016, s. 715. 101

G. Fur. 2016b. Kolonisation och kulturmöten under 1600- och 1700-talen, i Kyrkans vitbok band 1, s. 241–81. 102

Ibid. s. 258 ff. 103

Rydving. 2026, s. 975. 104

Ibid.

man och offerpraktiker för att få hjälp i det dagliga livet. Andra framförde ekonomiska argument för att bevara traditionerna, som att vissa riter var viktiga för jakt, fiske och djurhållning eller för att undvika att människor och djur råkade ut för olyckor. Sociala argument framfördes också där de betonade vikten av att upprätthålla tidigare generationers traditioner. Ett religiöst argument var också riternas betydelse för kommunikation med andra än de fysiskt närvarande. Det fanns också dem som gick till kungs och argumenterade för legalisering av trumman, samt exempel i domboken för Torne lappmark på 1670-talet att samer jojkade i kyrkan som en slags motståndshandling.

Källor vittnar även om hur vissa motsatte sig befolkningens plikt att närvara vid högmässor och andra kyrkliga högtider. Det vanligaste straffet för att bruka trummor eller traditionella offerplatser var i första hand böter, i andra hand spöstraff. I enstaka kända fall dömdes den som ägnat sig åt ”trolldom” till döden. Lagparagrafen avskaffades 1779, men samer kunde fram till 1942 straffas för spådom, signeri (besvärjelse) och vidskepelse i Sverige.

Eftersom samer riskerade stränga straff om de fortsatte att leva och verka enligt sin tro så kom de att bli alltmer försiktiga. De som ville diskutera hemligheter kunde prata samiska, men präster, nämndemän och andra representanter för överhögheten kunde också ha lärt sig samiska. Då kunde man i stället använda sig av hemliga språk, som jorteht-soptsese på sydsamiska eller olika metaforer, jortehtidh, som förvillade alla som inte var införstådda med de underliggande betydelserna.

Marknadsplatser var sammanhang där den samiska befolkningen skulle inta en försiktig hållning, eftersom där fanns många som kunde lyssna och avslöja om någon ägnade sig åt förbjudna traditioner. Präster, länsmän och andra utomstående kunde också oannonserat dyka upp i samiska hem och visten och på bar gärning ta dem som ägnade sig åt trumbruk eller utförde offerriter. Därför infördes ett

105

Ibid. 106

Ibid. s. 976. 107

E. Axelsson. 2015. Samerna och statsmakten. Vardagligt motstånd och kulturell hybriditet i Torne lappmark under perioden 1639–1732. 108

Ibid. 109

Rydving. 2026. 110

R. Christoffersson. 2016. Svenska kyrkan och samiska trummor, Kyrkans vitbok band 2, s. 667. 111

Rydving. 2026, s. 977.

varningssystem med en särskild symbol på trummorna – rist’baelkies (”den kristna vägen”) – som aktiverades om någon obehörig var på ingående. Då gällde det att så snabbt som möjligt gömma undan trummor och andra föremål som inte var förenliga med det kristna tvånget. En femtedel av de sydliga trummor som finns bevarade har denna symbol.

I lulesamiska traditioner benämns tiden innan den senare delen av 1600-talets religionskonfrontation för goabdesájgge, (trumtiden), eftersom man då kunde använda trumman fritt utan att riskera straff. Den stränga tid som följde har kommit att definieras genom uttrycket at da sjaddin goabddájt tjiegadit, (att man måste gömma trummorna). Epoken kallas inte för en tid utan trummor utan indikerar ett fortsatt bruk av samiska inhemska traditioner i hemlighet.

Först fram mot slutet av 1700-talet förefaller samerna kunna betecknas som annat än nominellt kristnade, om ens då. Vissa källor och lämningar tyder på att kristna praktiker inlemmats i enskilda samiska områden och sammanhang. Sápmi var och är ett geografiskt vidsträckt område och ett kulturellt heterogent samhälle. I stor utsträckning hade dock samisk religion och samiska riter drivits under jorden och utövades endast i största hemlighet. Samtidigt hade många samiska institutioner tömts på sitt religiösa innehåll och utvecklats mot att bli enbart kulturella uttryck.

3.5¶Statens skolning av kristna undersåtar: Det svenska utbildningsväsendets kolonisering

En äldre man berättar om sin tid i nomadskolan och hur det kristna sammanhanget ingick som en självklar norm i undervisningen:

När jag gick i nomadskolan, då skulle vi gå i kyrkan varje söndag i så kallad söndagsskolan. Vi fick ett sådant där kort som skulle stämplas efter kyrkan. Den som gick varje gång fick många stjärnor. En fullständig assimilering in i den kristna tron, att leva enligt den. Jag har alltid varit emot när de vill sätta upp en kyrka i våra fjäll, jag motsätter mig det, det ska inte vara någon kyrka där, kyrkan har ingen plats i våra fjäll.

112

Rydving. 2026, s. 978. 113

Rydving. 2026, s. 980. 114

Fur. 2016b, s. 258 ff. 115

23024.

Kyrkobesök som en del av utbildningen var inte något som introducerades med nomadskolan. Utbildningsväsendet i Sverige har gått hand i hand med kyrkan under flera hundra år. I dag är många samer kristna och skolan är sekulär. Dagens kyrka kan fortfarande bli en påminnelse om den assimilering och det tvångskristnande som samer utsatts för, som det blir för mannen ovan som lämnat vittnesmål till kommissionen.

Kyrkoväsendet ansvarade organisatoriskt och innehållsmässigt för utbildningen i Sverige från 1600-talet och in på 1900-talet. Under den tiden går det inte att skilja stat och kyrka åt. Arbetet med att omvända samer till kristendomen var inkluderat i framväxten av ett utbildningsväsende. Kyrkans mission var också en del av statens expansion och koloniala politik. Genom kristen undervisning skulle samer och andra svenskar bli goda lutherska undersåtar. Den kristna missionen kom att starkt påverka samernas världsbild och tro, först med hot, våld och förbud mot samisk tro och andlighet och över tid genom att kristendomen blev en integrerad del av den samiska kulturen.

3.5.1¶Ambitionen att fostra samiska präster

Redan 1619 utkom de första läroböckerna på samiska med ett påtagligt kristet innehåll, den ena var en ABC-bok med Luthers lilla katekes, den andra en sång- och mässbok. Den språkliga kvaliteten i böckerna var låg och det är tveksamt om böckerna gjorde någon stor praktisk nytta. De översättningar som gjordes visade att kyrkan var mån om att nå ut med den kristna läran och såg nyttan av att avvända samiska för det ändamålet. Användningen av samiska hade ett praktiskt syfte och inte ett kulturbevarande syfte. Det fanns präster som lärde sig samiska, men de flesta använde tolk vid sina predikningar. Fram till mitten av 1700-talet kunde få samer förstå svenska. Fram till 1700-talet översattes ett femtontal olika publikationer till samiska som läseböcker, katekesen och kyrkohandledningar.

116

B. Norlin. 2017. ”Kyrkan, missionen och skolan”, i Daniel Lindmark och Olle Sundström (red.) Samerna och svenska kyrkan – underlag för försoning, s. 43. 117

T. Forsgren. 1988. Samisk kyrko- och undervisningslitteratur i Sverige 1619–1850, s. 6–11. 118

O. Korhonen. 2016. ”Samiskan under fyra sekel i Svenska kyrkans arbete”, i Kyrkans vitbok band 2, s. 741–742.

Den första så kallade lappskolan inrättades 1619 i Piteå och Skytteanska skolan startade det första internatet för samiska pojkar i Likssjuo/Lycksele 1632. I samband med det infördes skolplikt för pojkar, oberoende av hur långt ifrån skolan de bodde. Syftet var att de skulle bli lärare och präster och sedan i sin tur undervisa andra samer i kristendom. Ingen hänsyn togs till om föräldrarna protesterade mot kravet. Pojkarna kunde tvingas till skolan med våld. De samiska föräldrarna hade alltså lite eller inget inflytande över sina barns skolgång och undervisning. När barnen togs ifrån sina familjer tvingades de också att överge sitt språk och sitt kulturella och andliga sammanhang.

Redan innan Skytteanska skolan grundades finns det dokumentation om att myndighetspersonen Daniel Thordsson Hjort reste runt i ”lappmarkerna” 1606 och försökte övertala föräldrar att låta honom ta med pojkar till Uppsala för studier. Av de tio pojkar han fick med sig på resan blev en sjuk och två rymde, de övriga sju inledde sina studier i Uppsala. Det är inte känt hur det sedan gick för dem. Genom en brevväxling mellan Gustav II Adolf och kyrkoherden i Piteå 1617 framgår det att kungen befaller kyrkoherden att ”ta till sig sex av lapparnas söner och instruera dem i bokliga konster”. Tre av dessa pojkar blev under 1630-talet inskrivna som studenter Uppsala och senare prästvigda.

Samiska studenter försåg under den här tiden svenska lärde med information om samiskt liv, vilket bland annat utgjorde underlag till Johannes Schefferus bok Lapponia. I bevarade reseberättelser från präster och missionärer i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet beskrivs i Lapponia samer och samisk kultur på ett ytligt och stereotypt sätt. Det var i dessa skildringar som präster och lärare började dela upp fjällsamer och skogssamer i relation till deras huvudsyssla, en indelning som fick stort genomslag i lagstiftning och i samers liv.

119

Rydving. 2026, s. 986. 120

Fur. 2016b, s. 162–263. 121

Rydving. 2026, s. 987. 122

A. Klein. 2020. Early Modern Knowledge about the Sami – a history of Johannes Schefferus’ Lapponia and its Adaptations, dissertation, Artic University of Norway, s. 135 ff. 123

Norlin. 2017, s. 42.

3.5.2¶Lappskolor och kateketer: 1700-talets mission

Riksdagen fattade 1723 beslut om att etablera en särskild samisk skolform. När Kungliga Direktivet för Lappmarkens Ecklesiastikverk bildades 1739 innebar det att det fanns en samlad styrning över samers utbildning. Direktivets ledamöter bestod av representanter från både stat och kyrka.

Lappskolor etablerades i anslutning till kyrkoplatser i Sápmi. Vid 1700-talets mitt fanns det totalt åtta skolor, internatskolor för sex samiska elever i varje lappmarksförsamling. Eleverna undervisades och fick kläder, mat och husrum betalade av staten. De förväntades gå i skolan i två år och ha lärt sig de mest nödvändiga ur den kristna tron. Eleverna tillbringade all sin tid vid internatskolan, även under loven. De hölls under ständig övervakning av skolmästaren och var förbjudna att besöka sina föräldrahem innan de hade blivit fast förankrade i den kristna tron.

En annan del av arbetet i den kristna missionen bestod av att översätta religiösa skrifter till samiska. Under ledning av prosten Pehr Fjellström i Likssjuo, konstruerades ett samiskt skriftspråk, ”sydsamiska bokspråket”, med utgångspunkt i umesamiskan. Det ska inte förväxlas med dagens sydsamiska. Bokspråket var ett blandspråk skapat av en olika talade varieteter i Lule, Pite och Ume lappmarker. Det tog inte särskilt stor hänsyn till nordsamiskan. Genom att skapa ett samiskt skriftspråk hoppades kyrkan på att kunna sprida den kristna läran bland samer både söder och norr om Lule lappmark. Översättningarna innebar början på ett samiskt skriftspråk, trots att bokspråket var ett helt konstruerat språk som ingen same talade.

Idén om att rekrytera präster bland unga samiska män övergavs i mitten av 1700-talet. Det sammanföll med tillkomsten av en ny lärarkategori, de så kallade kateketerna. Som ett komplement till undervisningen i de fasta lappskolorna reste kateketerna runt och under-

124

Ibid. s. 46. 125

E. Blind. 2015. Trehundra år av samisk skolhistoria i (red. K. Huuva och E. Blind) När jag vad åtta år lämnade jag mitt hem och jag har fortfarande inte kommit tillbaka – minnesbilder från samernas skoltid (Även kallad Nomadskoleboken), s. 61, 64 och 68. 126

Norlin. 2017, s. 46. 127

D. Lindmark. 2016. ”Svenska undervisningsinsatser och samiska reaktioner på 1600- och 1700-talen”, i Kyrkans vitbok band 1, s. 351 ff. 128

O. Korhonen. 2016. ”Samiskan under fyra sekel i Svenska kyrkans arbete”, i Kyrkans vitbok band 2, s. 753 och 759.

visade de samiska barnen i deras hem. Kateketerna rekryterades bland eleverna i lappskolorna. De fick viss vidareutbildning och i uppdrag att följa nomadiserande samer för att undervisa dem i läsning och skola dem i den kristna läran. Den kristna missionen förändrades i takt med pietismens framväxt och blev mindre tvingande, med större betoning på personlig och frivillig omvändelse. För att vinna samernas förtroende och övertyga dem om att den lutherska tron var den rätta krävdes det inte bara att prästerna behärskade samiska utan också en förståelse för samiska traditioner, samhällsstrukturer och invändningarna mot en omvändelse.

3.5.3¶Ambulerande och stationär undervisning: Skolreformer under 1800-talet

Under 1800-talet genomfördes flera reformer av skolväsendet för samer. Huvudfrågan gällde hur undervisningen skulle utformas – via fasta skolor eller via ambulerande kateketer. Idén att undervisningen skulle ske på samiska blev också svår att genomföra, särskilt i Torne lappmark eftersom samerna där talade nordsamiska och de läromedel som fanns var skrivna på sydsamiskt bokspråk. Av det skälet användes läroböcker på finska i Torne lappmark.

Många av de stationära lappskolorna lades ner i och med en reform 1818. En ny organisation inrättades med fyra missionärer och 27 ambulerande kateketer. Under 1830-talet hårdnade emellertid den interna kritiken även mot det systemet eftersom det var svårt att genomföra i praktiken. De nomadiserande samerna vistades högst ett par veckor på samma plats och visade lågt intresse för undervisningen. De hade fullt upp med fiske och skötsel av renhjorden. Kateketerna ansåg heller inte att lappkåtorna fungerade väl för att bedriva undervisning i. Efter en omfattande inspektion av förhållandena i lappmarkerna inrättades 1846 återigen den stationära undervisningsformen.

129

D. Lindmark 2016, s. 355 f.; S. Anderzén. 2016. ”Kyrkans undervisning i Lappmarken under 1800-talet: En ständigt pågående process för att finna fungerande arbetsformer”, i Kyrkans vitbok band 1, s. 375. 130

B. Norlin & D. Sjögren. 2016. ”Kyrkan, utbildningspolitiken och den samiska skolundervisningen vid sekelskiftet 1900: Inflytande, vägval och utmaningar”, i Kyrkans vitbok band 1, s. 407. 131

Fur. 2016b, s. 246. 132

Anderzén. 2016, s. 395–396, Korhonen 2016, s. 753 och 759. 133

Anderzén. 2016, s. 379 f. 134

Ibid. s. 380–387.

Karin Stenberg, lärare och samisk medborgarrättskämpe, riktade skarp kritisk mot kåtaskolorna som hon menade inte etablerades för samers bästa, utan snarare utifrån statens ekonomiska intresse av att bevara renskötseln.

Om ändringen till ett dylikt skolsystem hade gjorts av svenska myndig-

heterna utan ”lappallmogens” hörande. Och de svenska myndigheternas

utgångspunkt vid ordnandet av Petrus Laestadius skolväsendet var den

vanliga, felaktiga: ”lappen skall vara lapp och inte vänjas vid några svenska

vanor, ty då blir han oduglig som renskötare”. Det vill säga – svenskarna

ha i alla tider givit katten i lappen men varit mån om att – för sitt eget behov bibehålla renarna. ”Lappens själ” – vad betyder den i jämförelse

med renens kropp. Den senare kan svensken äta – den förra kan svensken

inte förstå.

I takt med folkskolans etablering under 1800-talets senare hälft och i och med samhällets sekularisering blev utbildningsväsendet mer enhetligt. I samband med 1842 års folkskolestadga tog socknarna över kyrkans ansvar för skolan. Det försvagade kyrkans påverkan på samiska barns skolgång. Nya aktörer etablerade sig inom utbildningsområdet, bland andra Svenska Missionssällskapet. Även ambulerande læstadianska missionsskolor för samiska barn hade inrättats i de norra lappmarkerna.

En större reform av lappskolan dröjde till 1896. Genom revideringar 1877 återinfördes kateketskolorna och det stadgades att undervisningen skulle bedrivas på svenska om eleverna förstod språket. Den stora förändringen vid reformen 1896 var att lappskolorna döptes om till lappfolkskolor och integrerades i samma regelverk och med samma principer som den allmänna folkskolan. Kyrkoherden och skolrådet i församlingen skulle ansvara för skolornas tillsyn. Det svenska språkets ställning som undervisningsspråk befästes från och med 1877 års revidering.

Vid 1900-talets början var undervisningen för samer fortfarande bristfällig. Det fanns fem olika utbildningsvägar; lappfolkskolor, kateketskolor, vinterkurser, allmänna folkskolor och missionsskolor. Men omkring hälften av alla samer hade inte gått i någon form av skola. Elsa Laula uppmärksammade denna ojämlikhet i utbildningsfrågan i

135

K. Stenberg & V. Lindholm. 1920. Dat Läh Mijen Situd. I Å. Össbo, B. Marklund, L.M. Nilsson & K. Stoor (red,). 2020. Skogssamisk vilja. En jubileumsantologi om skriften ”Dat läh mijen situd”, Karin Stenberg och skogssamisk historia och nutid, s. 90–91. 136

Anderzén. 2016, s. 385. 137

Norlin & Sjögren. 2016, s. 409. 138

Ibid. s. 408 ff.

skriften Inför lif eller död (1904). I den summerade Laula hur staten genom den kristna missionen hade svikit samerna i fråga om en jämlik utbildning:

Orsaken ligger i det helt naturliga skälet, att lappen icke ägnas någon uppmärksamhet i upplysningshänseende. Ända till dess Lappska missio-

nen inrättade skolor däruppe bland fjällen hafva vi lappar icke haft någon

undervisning. […] Skulle lappen däremot få tillägna sig den undervisning

som de svenska barnen åtnjuta, skulle nog bildning och intelligens äfven

vinna insteg i Lappland. Till ofvan nämnda skolor – andra skolor finans

ej – bidrager staten endast med en ringa skärf, men månne ej den svenska

staten har skyldighet att bland den lappska befolkningen inrätta skolor, om ej sådana som de svenska så dock drägligare skolförhållanden?

3.5.4¶Att tvingas överge sin världsbild – samers motstånd och försvar

Kyrkan och prästerna ställde höga krav på att samerna skulle följa kristna påbud. De måste närvara vid marknadsplatser vid särskilda tider på året, de skulle delta i husförhör och låta registrera nyfödda och odöpta barn. Att ingå äktenskap och hålla begravningar enligt kristen sed ingick också, liksom att ta nattvard och kunna katekesens texter. Prästernas krav på kristen praktik gällde alla svenskar och tog sig successivt in i samernas vardagsliv på ett sätt som var omöjligt att värja sig ifrån. Dessa krav var desamma för samer som för alla kronans undersåtar. För samerna innebar den kristna missionens krav på omvändelse dock något mycket mer genomgripande än för många andra. I kontakten med kyrkans och kronans företrädare befann sig samerna i underläge, inte minst på grund av att kommunikationen med präster och fogdar skedde på svenska som var ett främmande språk för samerna. Den kristna omvändelsen innebar också att samerna tvingades kapa banden till det allra mest fundamentala, till den andliga världen och sättet att betrakta världen på.

När samiska barn skiljdes från sina föräldrar för att undervisas vid internatskolor fick det djupgående sociala, psykosociala och kulturella konsekvenser, både för familjerna och för djupt rotade levnadssätt. Familjerna berövades den kunskapstradition som tidigare förmedlats mellan generationer. Platsen för lärandet flyttades från hemmet,

139

E. Laula. 1904. Inför lif eller död? Sanningsord i de lappska förhållandena, s. 26. 140

Fur. 2016b, s. 262–263.

marken och det lokala samhället till kyrkan och skolan. Präster och lärare tog över rollen som fostrare och kunskapsförmedlare.

Det finns många exempel på samernas motstånd mot den kristna omvändelsen. Redan under 1600-talet visar rapporter från kyrkans missionärer på olika former av motstånd. Det framgår att missionen inte lyckats på det sätt kyrkan hade förväntat sig. Rekryteringen av unga samiska pojkar till prästyrket blev inte så framgångsrik som kyrkan hade förväntat sig. Mellan 1584 och 1876 utbildade sig endast tio samiska pojkar till präster.

Det fanns också motståndshandlingar som visade hur samer höll de kristna sederna ifrån sig och försvarade sin egen kultur. Det kunde handla om att begränsa den information man gav om sina egna sedvänjor till svenskar eller kyrkans företrädare. I en del fall handlade det om att samer som ställdes inför krav på kristen omvändelse uttryckligen hänvisade till att de ville hålla fast vid de traditioner som de var vana vid och som gått i arv från deras förfäder.

Samuel Rheen, präst och missionär på 1600-talet, beskrev i sin rapport En kortt Relation om Lapparnes Lwfwarne och Sedher, wijd- Skiellsser, sampt i många Stycken Grotwe wildfarellsser sitt intryck av samerna. Han skrev att de verkade älska Gud men ändå tycktes vilja hålla fast vid sina förfäders ”villfarelser”. Noteringen skulle, från ett samtida perspektiv, kunna tolkas som att det viktiga för de samer Rheen mötte var att försvara sin egen kultur och inte i första hand motsätta sig en kristen gudsbild.

Samer visade motstånd genom att hålla fast vid sina religiösa och traditionella sedvänjor. En del fortsatte att offra till sina egna gudar, andra vägrade att ta med sina barn till skolor eller marknadsplatser där de skulle undervisas av missionärer. Även så långt söderut som i Gästrikland och Uppland finns exempel på vidmakthållna samiska praktiker under 1700- och 1800-talen. En del samer fortsatte att begrava sina döda i skogen enligt samisk sed.

141

Norlin. 2017, s. 45. 142

Ibid. s. 42. 143

Fur. 2016b, s. 265. 144

J.M. Nordin, & S. Olofsson. 2026. Fördrivningspraktiker och motståndsstrategier. Kronan och samerna i Mellansverige under 1700-talet. (Forskningsantologin), s. 85–121. 145

Norlin. 2017, s. 42.

3.6¶Exotisering och konfiskering av samiska föremål: Samlarnas koloniala historia

Redan tidigt väckte det geografiska och kulturella Sápmi ett stort intresse bland europeiska kultur- och forskningsinstitutioner. Under 1600–1700-talet besökte forskare, upptäcktsresande, samlare, missionärer, präster och andra ämbetsmän samiska hem och heliga platser för att samla in föremål. Det kunde handla om föremål som enligt kronan och kyrkan var förbjudna att inneha. Det blev på modet att i de europeiska samhällenas övre skikt att skapa samlingar, museum eller mer eller mindre publika samlingar av konstverk och andra föremål som kom från fjärran länder och kulturer som ansågs exotiska. Samiska gievrieh/trummor och sieiddit/sejtar (heliga spektakulära naturliga formationer av sten eller trä) var särskilt eftertraktade med högt samlarvärde.

Gievrie (SaS) har en central position i den kristnande historien och i den samiska motståndskampen gentemot den kristna missionen. Trummornas faktiska betydelse och användningsområden i de samiska samhällena är omgärdat av viss osäkerhet eftersom dokumentationen uteslutande gjorts genom utifrån-blick – bland annat av dåtidens museiväsendes aktörer. Men att gievrie var ett viktigt instrument i den samiska praktiska och profana vardagen är väl känt, tillika ett praktfullt exempel på duodji.

De kristna missionärerna och kyrkan förknippade gievrie med hedendom och trolldom. Därför var det förenat med risk för stränga straff, inklusive dödsstraff, att inneha eller använda en trumma. Därtill representerade gievrie en kulturell och religiös självständighet som inte accepterades av den lutherska kyrkans krav på enhetlig tro (för social kontroll). De flesta trummor konfiskerades, brändes och slogs sönder under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. En del trummor gömdes undan och bevarades.

146

I sydsamiska områden kallas trumman gievrie, i lulesamiska goabdes på nordsamiska goavddis och på umesamiska geävrrie. Precis som ordet för trumma skiljer sig åt mellan olika områden finns också kulturgeografiska skillnader i den traditionella trummans form, material och symboler. Det gör att det kan framstå missvisande att tala om exempelvis goavddis när det i själva verket handlar om geävrrie. I föreliggande avsnitt, där ett ord för trumma uppträder, använder vi sydsamiskans gievrie. Detta då de största samlingarna konfiskerade, bevarade trummor kommer från sydsamiska områden – och då det är kommissionens ambition att i så stor utsträckning som möjligt använda samiska begrepp i detta betänkande. 147

R. Christoffersson. 2010. Med tre röster och tusende bilder: om den samiska trumman. 148

Snickare. 2026, s. 314.

Som kittlande förbjudet och symbol för den exotiske andre kom gievrie, ofta kallad ”trolltrumma”, att få en prominent position bland samlare och inom det tidiga museiväsendet. Det första museet i Sverige brukar anses vara vetenskapsmannen och samlaren Johannes Schefferus Museum Schefferianum, etablerat på 1660-talet i Uppsala. Professor Schefferus var mycket intresserad av samisk kultur och det geografiska Sápmi. Utöver det vetenskapliga verket Lapponia (1673), där många av hans informanter var samer, står han för den första avhandlingen som behandlade frågan om kolonier och kolonisering vid ett svenskt universitet. Ett viktigt syfte med Lapponia var att skriva fram samiska andliga praktiker på ett sätt som motverkade den centraleuropeiska rädslan för dem som trollkunniga – eller snarare att den svenska militärmakten skulle understödjas av trolldom ifall den anlitade samer i trupperna. Schefferus framstår ha varit nyfiken på samisk kultur och på det stora hela positivt inställd. Samtidigt bidrog hans vetenskapliga studier till att länge befästa bilden av samer som invandrare till ett Sápmi befolkat av andra folkgrupper.

Museum Schefferianum hade högt anseende i likasinnade kretsar och Schefferus tog emot många besökare. Källor från den tiden visar hur särskilt gievrie och seidi fascinerade besökare och samlare. De samiska föremålen skulle komma att utgöra något av ett måste för varje ansett museum i Europa vid denna tid.

3.7¶Tvångsfördrivningar av samer i 1700-talets Saepmie/Mellansverige

En kvinna som har lämnat sitt vittnesmål till kommissionen berättar om sin släkt som bodde i Ockelbotrakten i Gästrikland. Hennes morfars och farfars släkter var samer, men hennes förfäder behövde gömma undan det samiska:

149

E. Manker. [1938] 1950. Die lappische Zaubertrommel – eine ethnologische Monographie. 150

M. Snickare. Kontroll, begär och kunskap. Den koloniala kampen om Goavddis. RIG. Kulturhistorisk tidskrift, 97:2(2014):65–77. 151

Fur. 2026, s. 277. 152

B. Löw. 1956. Johannes Schefferus och hans Lapponia. I Schefferus, J. Lappland, s. 9–23; R.H. Bergesen. Dutch Images of Indigenous Sámi Religion. Jan Luyken’s Illustrations of Lapland. Acta Borealia, 32:2(2015):103–124. 153

Snickare. 2014; J.M. Nordin & C-G. Ojala. Collecting, Connecting, Constructing: Early Modern Commodification and Globalization of Sámi Material Culture. Journal of Material Culture 23:1(2017):58–85.

Jag får ofta frågan om vi verkligen kan vara samer, det går ju inte att bevisa,

för det är inte inskrivet i kyrkböckerna. Då tänker jag som så här, i och

med att man skulle fördrivas om man visade upp sin samiskhet och inte

var sockenlapp, då gick det ju att bli svensk i stället. Så om man skrivs in

med svenska namn i kyrkböckerna, oftast förvanskade ju prästerna nam-

nen, och köpte en bit mark och var stadigboende, även om man levde som same fortfarande, så kom, kunde man komma undan.

Kvinnans vittnesmål handlar framför allt om morfadern som både jojkade och talade samiska. Att kunna överleva i naturen som same, att jaga småvilt och att slöjda var andra traditioner som överförts mellan generationerna i hennes släkt. Med bofastgörandet betraktades samerna från myndigheternas sida ändå inte som samer. Hennes berättelse är ett exempel på hur urfolkets liv i Mellansverige osynliggjordes genom assimilering och felaktiga uppfattningar.

Arkeologer och etnologer har dock visat att samer under mycket lång tid levt på platser utanför det område som i dag kallas Sápmi (saN)/Saepmie (saS). I Mellansverige har samers liv varit en integrerad del av det mångkulturella samhälle som präglade det förmoderna Skandinavium. Ändå etablerades en föreställning hos kungen och myndigheterna under 1600- och 1700-talet att samerna hade lämnat sina hem i norra Saepmie för att leva ett nomadiserande liv längre söderut. Det bidrog till synen på samer som ett främmande folk som borde återbördas till ”lappmarken”. En sådan missuppfattning cementerades i lagar och regleringar och blev på så sätt den ideologiska utgångspunkten för fördrivningar av samer norrut.

Processen att avhysa och fördriva nomadiserande samer från södra Saepmie/Mellansverige pågick redan på 1600-talet men nådde sin kulmen under början av 1700-talet. Fördrivningar av samiska familjer genomfördes bland annat till Norrbotten, Västerbotten och Jämtland.

Under 1600-talet kom flera bestämmelser på nationell och lokal nivå som syftade till att fördriva samer från Heelsege/Hälsingland, Daalon/Dalarna, Gästrikland och Uppland. Det första reglementet kom 1641 efter att ärkebiskopen i Uppsala uttalat att alla samer borde återvända till norra Sverige. Några år senare, 1645, stiftade Hälsinglands tingsrätt ett lokalt förbud om att fördriva alla nomadiserande

154

24030. 155

Nordin & Olofsson. 2026, s. 88. 156

Ibid. 157

Ibid. s. 90.

samer från landskapet, och 1652 kom en lokal bestämmelse om att allmogen i Hälsingland inte fick ge härbärge eller försörjning åt nomadiserande samer. Ett nationellt förbud mot nomadism trädde i kraft 1671 i och med Lagen mot samers flyttande från sina hemtrakter som byggde på föreställningen om samers nomadiserade livsstil som en form av lösdriveri. Bakgrunden till lagen var oron för förlust av arbetskraft inom gruvnäring i norr och de särskilda samiska kompetenser som ansågs behövas där, i kombination med en önskan om att få kontroll över nomadiserande undersåtar.

3.7.1¶Ökad kontroll och assimilering

I och med Fredrik I:s tillträde på tronen 1720 inleddes en period av mer återhållsam svensk utrikespolitik. Det gav kronan större möjligheter att rikta in sig på inrikes angelägenheter. Nya lagar stiftades för att öka inkomsterna till statskassan genom ökad beskattning och kontroll över skogarnas resurser i Mellansverige. Kungen hade ett starkt jaktintresse och ansåg att samernas livsstil skadade skogen bland annat genom jakten på skogsfågel. Kronans vilja var också att bli av med nomadiserade livsformer som likställdes med ”lösdriveri”.

En annan aspekt var att från kronan hade ett intresse av att behålla det samiska hantverket och arbetskraften i norra Sverige. Samiska hantverkare försåg den växande svenska armén med handskar, mössor, kängor, jackor och väskor. De arbetade också i gruvor och bruk i Lule och Torne älvdalar som nyligen öppnats.

Under sina första år drev kungen aktivt på för att de ”lösdrivande samerna” skulle avhysas från markerna i Mellansverige och sändas norrut. Korrespondensen mellan kungens ämbete, och ibland med kungen själv, och landshövdingar, visar att förvisningen av samer var en prioriterad fråga för kungen. Magnus Palmqvist, landshövding i Gävleborgs län, uttrycker sin tvekan i sin brevväxling med kungen över uppgiften att fördriva de lokala samerna. Han ställer frågan hur han bör prioritera när det gäller resande, romer och samer som efter den ryska ockupationen av Finland sökte skydd i Sverige.

158

Ibid. s. 88–89. 159

I. Svanberg. 1999. Hästslaktare och korgmakare: resursutnyttjande och livsstil bland sockenlappar. 160

Nordin & Olofsson. 2026, s. 89. 161

Ibid.

Landshövdingen i Västerbottens län, Johan Grundell, fick ta emot förvisade samer i sitt län. I ett brev till kungen beskrev han att de inte hade plats att ta emot flera och att de som redan fördrivits till länet borde få återvända till sina ursprungliga marker söderut. Landshövding Carl Gustaf Bielke i Västernorrlands län (som vid tiden också innefattade Gävleborgs och Jämtlands län) försökte se till att samer inte fördrevs norrut genom att på olika sätt argumentera för att de inte utgjorde ett hot mot skogarna.

3.7.2¶Samiskt motstånd mot fördrivningarna

Tvångsförflyttningarna av samer från bland annat Gästrikland, Hälsingland och Dalarna till Västerbotten och Jämtland genomfördes framför allt under 1720–1730-talet. Dokument från den tiden visar hur samer gått samman och genom suppliker uttryckt önskan om att inte förflyttas. Av källorna framgår att de hade en stark koppling till de markerna som de levt och verkat på under generationer.

Brevväxlingen mellan landshövdingar och kronan/kungen visar exempel på hur samer rymde under deportationerna och att bondebefolkningen ibland sympatiserade med samerna och hjälpte dem att fly. Det framkommer också i brevväxlingar att det fanns landshövdingar som insåg att tvångsförflyttningarna innebar att samerna skickades till en för dem helt okänd landsände med främmande språk och traditioner och där samerna skulle sakna möjlighet att försörja sig.

Den första kända suppliken från samer som bad om att inte bli förvisade omtalas 1728. Själva suppliken finns inte bevarad men refereras till i noteringar från inrikes civilexpeditionens diarium, kungens kansli för civila frågor. Där noteras att:

Jon Larsson och Lars Jonsson, Lappar anhålla, att få blifwa qwar i Helsingeland wid och omkring Söderhamns stad i skogarna.

Jon Larsson och Lars Jonsson hade blivit gripna i enlighet med lösdriverilagen eftersom de var nomadiserade och möjligen renskötare. I en anteckning från landshövdingen i Västernorrland, Carl Gustaf Bielke, i form av en skrivelse till kung Fredrik, verkar landshövdingen

162

Ibid. 163

En supplik är en böneskrift och användes som en skrivelse med en begäran av något slag som skickades till kungen från en individ eller en grupp. 164

RA, Inrikescivilexpeditionen, CI a:5 1727 januari no 52, återgivet i Nordin & Olofsson. 2026, s. 11, fotnot 38.

argumentera för de två samernas sak, trots att den dåvarande lagstiftningen förbjöd nomadism söder om lappmarksgränsen.

[…] finner jag en suplique som har eder Kongl. Maj:t någre [lappar] ifrån Helsingland i underdånighet insinuerat, och deruti anhållit at i nåder tillåtas få ther uti orten förblifwa […]

I ett brev till kung Fredrik formulerar Bielke ett förslag om hur situationen kan lösas genom att samerna skulle kunna stanna om de inte utgör ett hot mot jakten och skogen, utan i stället bli bofasta.

[...] så synes den inrättningen derwid kunna tagas, at en á 2ne (samer)

uti hwar sokn sätta sig nedr uti byarna och fråntagas, med strickt förbud

at ej fara med skiutande på skogarna utan hålla sig wid församlingarna, och ärlägga . ordin. utskylder af bidra. och mantalspenningar.

Av brevet att döma verkar landshövding Bielke haft förståelse för samernas situation och det orimliga i att fördriva dem från platser där de levt i generationer till okända platser i norra Sverige. I brevet anger han vidare:

[...] att så wähl thesse som flere här i nedre orterna kringstrykande [lappar]

förnimmer ifrån långl. tider barn efter barn hafwe här i landet haft sitt uppehälle och aldrig sett lappmarkerna ...

Jon Larssons och Lars Jonssons supplik är den första kända skriftliga begäran från samer i Mellansverige i ett försök att sätta stopp för tvångsförflyttningen mot norr. Den visar att de kände till att en supplik var ett juridiskt och politiskt vapen som kunde användas för att motsätta sig fördrivning.

I maj 1730 skrev en annan grupp samer, Anders Hindersson, Hindrich Mårtensson, Erich Hindersson, Nils Andersson, Siuhl Hindricsson och Matz Larsson i Dalarna en liknande supplik. De bad om att slippa förvisas med hänvisning till att de inte ägde någonting, att de hade bott på platserna i generationer och att de inte hade någon möjlighet att försörja sig norröver. De skrev att deras ”förfäders fäder var födda här och till sina döda dagar hade sin försörj-

165

HLA, Gävleborgs läns landskansli, A III b:32, s. 372–374, återgivet i Nordin & Olofsson. 2026, s. 95. 166

Till hans Kongl. Maj:t ang Lappar. Gefle landar. Canc. D-6 maj 1728 (HLA, Gävleborgs läns landskansli, A III b:32, s. 372–374), återgivet i Nordin & Olofsson. 2026, s. 95–96. 167

Ibid. 168

Nordin & Olofsson. 2026, s. 96.

ning”. En andra supplik från samma grupp samer inkom till kungen i juli 1730:

[…] uti Dalarna kläckta och borna, därest våra förfäder jämväl över hundrade år hava haft sitt tillhåll, och således så väl uti det rätta [lapska] språket, som uti deras seder oförfarna, skola vi nu efter förbemälta publikation oss till lappmarkern begiva, så måste vi nödvändigt så väl till vår andliga, som timliga välfärd lida skeppsbrott.

I ett annat utdrag ut suppliken framhåller de fördrivningens följder för dem själva och deras familjer vad gäller möjligheten att försörja sig i ”lappmarken”, en plats där de ansågs ha sitt ursprung men där de aldrig varit och inte hade några möjligheter att försörja sig.

[…] wÿ usle och af wärlden helt förachtade Lappmän skohla ifrån denna

ort med wåra hustrur och Barn afskaffas och til Lappmarcken försändas,

hwarest wÿ aldrig warit [...] fast mindre någon ägendom derstädes äga,

icke heller kunna wÿ sen, uti wår enfaldighet [...] att wÿ derstädes kunna

försörja och nära oss, […] Aller underdånigste På skogen mellan Sundborn

och Swerdsiö Socknar wistande Ander Hindersson Hindrich Mårtensson

Erich Hindersson Nils Andersson Siuhl Hindricsson Matz Larsson.

Brevet visar att samerna var väl medvetna om att deras språk, seder och andliga traditioner skiljde sig från de som rådde för samerna i ”lappmarkerna”. En fördrivning norrut skulle göra att de hamnade i ett främmande sammanhang.

3.7.3¶Bofastgörandet

Landshövding Carl Gustaf Bielkes förslag om bofastgörande i brev till Fredrik I 1728 var ett sätt att slippa genomföra fördrivningen av de två samerna Jon Larsson och Lars Jonsson. Genom att föreslå att de kunde ge upp sitt nomadiserade liv och i stället bli bofasta och försörja sig på hantverk och jakt kunde de stanna kvar i Västernorrlands län. Bielkes lösning var ett sätt att följa lagstiftningen mot lösdriveri och den strävan från myndigheterna att få stopp på, eller begränsa, samernas nomadiserande livsföring i Mellansverige.

Den rättsliga grunden var kronans tjänstehjonstvång och kravet på att kunna visa laga försvar. Det betydde att alla undersåtar skulle uppfylla minst ett av fyra villkor: att vara i någons tjänst, ha en titel,

169

Citerad i Nordin & Olofsson. 2026, s. 97–98. 170

Ibid. s. 105–106.

äga mark eller ha ett yrke. Efter Bielkes initiativ 1728 spred sig bofastgörandet av samer i Mellansverige. I slutet av 1700-talet hade en majoritet av socknarna i Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Jämtland, Medelpad och Ångermanland kontrakterat bofasta samer. Bofastgörandet av samer var alltså inte ett initiativ som kom direkt från kungen eller utifrån lokalsamhällets intressen. Det utvecklades på en mellannivå i kronans förvaltning som ett sätt att följa dåtidens lagar och kanske för att till viss del skydda samer från att fördrivas.

Det var också ett försök att assimilera samerna och att bli av med konkurrensen om skogarnas resurser. Men det etniskt definierade kontraktsanställningssystemet underlättade också myndigheternas kontroll och beskattning. Systemet gjorde att samer som anställdes av de lokala sockenstämmorna tvingades anpassa sig till en bofast livsstil. Anställningarna innefattade sysslor med låg status, som att avliva och flå hästar och hundar, men också specialiserat hantverk samt jakt på skadedjur som björn, varg, lo och järv. Erbjudandet var inte frivilligt – alternativet till anställningarna var att tvångsförflyttas till ”lappmarkerna”. Genom lagstiftning försvårades och förhindrades samernas traditionella sätt att leva. Men det fanns också de som stannade kvar och fortsatte med renskötsel och jakt trots förbuden. En del samer fortsatte att leva ett helt eller delvis nomadiserande liv. Systemet med kontraktsanställningar blev mindre vanligt under andra hälften av 1800-talet i takt med den allmänna moderniseringen av samhället.

3.7.4¶Avslutande diskussion

Fördrivningen av samer från Mellansverige under 1700-talet genomfördes på grund av myndigheternas bristande kunskap kring att det funnits en skogssamisk befolkning i Mellansverige sedan lång tid tillbaka.

Fredrik I var en drivande kraft bakom den repressiva politiken. Bland åtgärderna fanns såväl fängelsedomar, tvångsförflyttningar och påtvingade kontraktsanställningar. När landshövdingarna försökte genomföra kungens vilja i praktisk handling, stötte de på oväntat hårt motstånd från både samer och bönder. Brevväxling mellan länshövdingar och hovet visar att allmogen ibland ställde sig på samer-

171

Nordin & Olofsson. 2026, s. 97. 172

Ibid. s. 88 och 92–93; Svanberg. 1999. 173

Nordin & Olofsson. 2026.

nas sida, samt att det fanns myndighetspersoner som försökte argumentera för att samerna inte skulle förflyttas. Detta tyder på att samerna rimligtvis inte utgjorde det främmande och oönskade inslag i dåtidens samhälle som kungen ville göra gällande.

Det påtvingade bosfastgörandet innebar att fördrivningarna av samer från Mellansverige successivt upphörde under 1730-talet. Från 1750-talet och framåt infördes nya former av förtryck. Det infördes förbud för samer att bära vapen, samer var tvungna att lämna ifrån sig sina gevär under djurens lektid och när fåglarna låg på ägg. Syftes sades vara att skydda beståndet av skogsfågel och till viss del älgstammen. Insamlandet av bössor och den statistik som fördes hade också syftet att kontrollera antalet arbetsföra samer i socknarna och se till att de var fastboende och att vuxna hemmavarande barn var anmälda till tjänst hos bondebefolkningen.

Det samiska motståndet mot kungens försök att kontrollera och begränsa samers traditionella livsformer tog sig flera uttryck. En del samer skrev suppliker, andra flydde från arrest och deportationer.

Kronans fördrivningspolitik hade begränsad framgång. Många samer blev fastboende, men de samiska traditionerna och kulturutövandet upphörde inte. Dessutom fortsatte en del samer att leva nomadiserande liv trots förbud och repression långt in på 1800och 1900-talet. Arkeologiska fynd som gjorts så långt söderut som Östervåla socken i Uppland, tyder på att vissa samer höll fast vid traditionell småskalig renskötsel fram till 1800-talets andra hälft och i Hälsingland in på 1900-talet. Andra fynd visar att traditionella samiska näringar fortsatte att vara betydelsefulla. Tenntrådsslöjd, skinnslöjd, korgmakeri, jakt och renskötsel var viktiga näringar även sedan de blivit bofasta.

Även om fastboendet satte stopp på fördrivningarna innebar det inte slutet för den kontrollerande och repressiva hållningen gentemot samerna. I slutet av 1800-talet och några decennier framåt inledde länsstyrelsen tvångsförflyttningar av renskötande samer från norra Lappland söderut.

De tvångsförflyttningar som kom att ske hundra år senare, skiljer sig i tid, plats, riktning och omedelbara motiv, men fördrivningarna av samer kan förstås som uttryck för en gemensam kolonial logik. Under 1700-talet motiverades förflyttningarna av samer från Mellansverige till lappmarkerna med att deras jakt och rörliga livsform var ett hot mot kronans intressen och mot samhällelig ordning. Under

1900-talet grundades besluten att förflytta samer söderut från Lapplands nordliga delar på statens försök att lösa rennäringspolitiska och gränsadministrativa problem. Den svenska staten hävdade rätten att omdefiniera det samiska rummet och rätten att flytta samer utifrån statens och majoritetssamhällets behov. De olika förflyttningarna kan därmed förstås som uttryck för en kontinuerlig strävan att reglera och kontrollera det samiska territoriet.

4¶Nationalism, industrikolonialism och samisk mobilisering (cirka 1850–1950)

Mot slutet av 1800-talet var Sverige en förhållandevis utarmad nation med utbredd fattigdom och omfattande migration till mer lovande delar av världen. Befolkningen livnärde sig i stor utsträckning som jordbrukare och torpare. Rikets norra halva och dess inland var jämförelsevis glest befolkat, samtidigt levande med nomadiserande och bofasta samer, andra nybyggare, kustbönder och stadsbor.

Naturvetenskap och teknisk utveckling hade nått högt anseende i västvärlden och det stora industriella genombrottet stod för dörren i Sverige. En ny bild av nationen växte fram, där man hoppades kunna erövra en modern form av fredlig stormaktsställning i världen genom vetenskap, konst och teknik. I detta blev det geografiska och kulturella Sápmi högintressant för den svenska staten, näringslivet och landets vetenskapliga och kulturella institutioner. Särskilt Lappland och Norrbotten lyftes fram som ”Framtidslandet” inom svensk politik, näringsliv och litteratur. Här fanns exploaterbara naturresurser som skog, malm och älvar, ovärderliga för den önskade moderniseringen. Teknologiska landvinningar och politiska drivkrafter ledde till en explosionsartad industrialisering, naturresursexploatering, infrastrukturutbyggnad och befolkningstillväxt i Sápmis svenska delar under det tidiga 1900-talet.

Det samiska samhällets relation till staten förändrades från relativ autonomi till en situation med ökad statlig kontroll, kolonialisering och kulturell marginalisering samtidigt som en politisk organiseringen bland samer växte fram. Lappskattelanden fanns kvar en tid in på 1800-talet men förlorade successivt sin betydelse i takt med kronans

1 Sörlin. 2023, s. 20. 2 Sörlin. 2023.

konfiskering av mark. Något många som kommissionen samtalat med vittnar om.

Min mors släkt kommer från skogssamiskt område. Det som det inte talas så mycket om är hur många skogssamiska familjer avhystes från sina visten sedan deras mark kommit under skogsbolag. Stora förmögenheter byggdes upp av skogsbolag under slutet av 1800-talet. Den ”fantastiska industriella utvecklingen” byggde ofta på ganska ljusskygga metoder. Det berättas i vår släkt att morfars mamma inte kunde läsa och satte sitt bomärke på ett papper. Det visade sig sedan att hon gett bort marken och familjen avhystes från sitt viste Sjulnäs cirka år 1900. Det mer kända vistet Koppsele, där släktingar bodde, tömdes år 1900.

Kolonisationen intensifierades genom nybyggen, inrymningar och jordbrukets utvidgning i Sápmi. Renskötseln, fisket och jakten fortsatte att vara en central del av försörjningen för många samer, men konkurrensen om mark och resurser ökade.

De fennoskandiska statsgränserna, som är aktuella i dag, formaliserades och stängdes. Den nomadiserande befolkningen fick inte längre förflytta och försörja sig på sina marker som tidigare. Splittringen av Sápmi fick både omedelbara och långtgående konsekvenser för det samiska folket som helhet, olika grupper av samer och för samiska individer. En omedelbar följd av den då förda nationalistiska gränspolitiken var att den nomadiserande renskötande befolkningen inte längre tilläts färdas och försörja sig i sina ursprungliga marker. Det föranledde i sin tur en, av staten kallad, ”dislokation” av samiska familjer och individer. På nordsamiska kallad bággojohtin eller bággosirdin – tvångsförflyttning.

Det ökade intresset för Sápmi gick också hand i hand med en ökad kunskapsproduktion med skildringar av områdets natur- och kulturförhållanden. Men vems kunskaper och perspektiv gav avtryck i den svenska samepolitiken?

Sedan länge hade den kunskapsförmedlande rollen i fråga om samer framför allt legat hos kyrkan. I samband med vetenskapens bredare samhälleliga genomslag under 1800-talets senare hälft förflyttades successivt denna roll till företrädare för naturvetenskapen. Vetenskapen, i sin tur, influerades under denna tid av evolutionistiska och socialdarwinistiska tankegångar, där föreställningar om olika människoraser och till dessa tillskrivna kvaliteteter kom att sätta långt-

3 S00324. 4 Inrymning var en historisk juridisk och administrativ process där individer (i detta fall nybyggare) tilldelades rätt att bruka ett visst lappskatteland utan att ha äganderätt.

gående prägel på Sveriges och Sápmis relation. Samer, särskilt det nomadiserande samhället, placerades enligt sådana synsätt i ett tidigt, förmodernt stadium jämfört med jordbruks- och industrisamhällen. Denna primitivisering ledde till en paternalistisk politik gentemot samer, där de ansågs behöva beskydd från den svenska statsmakten. Lappfogdarna agerade mellanhand mellan samerna och myndigheterna, men blev också ett sätt för staten att öka sin kontroll över renskötseln och markfrågorna. Lappfogdarna, och senare länsstyrelsen, fick alltmer makt att besluta i frågor som är centrala för samiska familjers liv, som renskötsel och rätten till jakt och fiske.

Riksdagen önskade bättre kunskaper om de nordliga områdena och företog flera studieresor hit. Inom kommittéväsendet syntes det tilltagande politiska intresset för Sápmi och antalet utredningar som rörde renskötsel, samiska sociala förhållanden, kultur och land växte under det tidiga 1900-talet. En föreställning som florerade under denna tidsperiod var den om den nomadiserande fjällrenskötseln som det genuint samiska. Denna föreställning influerade och reproducerades genom svensk samepolitik, tillämpades genom lagstiftning och kom att fortsatt prägla samiskt rättsläge och samhälle.

Med nationalromantiska strömningarna behövde också det samiska få en plats i berättelsen om den nationella gemenskapen. Museiväsendet, konsten och litteraturen fyllde här viktiga funktioner som kulturförmedlare med sina framställningar av det samiska i relation till det svenska. Barn- och ungdomslitteraturen fick en nationsbildande roll och vände sig till en större läsekrets. Genom kulturinstitutionerna och litteraturen förmedlades bilden av det samiska som någonting exotiskt, annorlunda och statiskt.

Samtidigt som intresset för det samiska var stort, fanns runt sekelskiftet 1800–1900 få representationer av det samiska i text eller bild upptecknade av samer själva. Framställningar av det samiska formades i stor utsträckning utifrån svenska (eller andra icke-samiska) förståelser och perspektiv. Dessa bilder av det samiska både influerade och influerades av den samtida samepolitiken. Detta kritiserades under det tidiga 1900-talet då samiska röster i allt större utsträckning nådde

5 Totalt avges 42 betänkanden som uteslutande rör samer och/eller lappmarksfrågor under perioden 1905–1944. Det sker förvisso en ökning av antal angivna betänkanden överlag under samma tidsperiod, men samefrågornas relativa andel visar samtidigt på ett större intresse från statsmakternas sida än tidigare. Se C. Karlsson. 2000. Vetenskap som politik. K. B. Wiklund, staten och samerna under 1900-talets första hälft. 6 Mörkenstam. 1999; Lantto. 2000. 7 Bjurström. 1982; Conrad. 2018.

offentligheten. Att samer inte fick eller gavs samma förutsättningar att företräda sig själva och sina intressen och rättigheter i förhållande till statsmakten kom att skarpt kritiseras och utmanas från samiskt håll. En markant samisk politisk mobilisering tog vid, vilket lade grunden för det organiserade Sápmi vi känner i dag.

4.1¶Statsgränserna stängs

I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet fick renskötseln alltmer konkurrens av den ökade bosättningen, jordbruket och exploateringen av mark genom tjärbränning, sågverk och gruvor. Samers markrättigheter, som tidigare grundades på sedvanerätten, försvagades gradvis. Under 1800- och 1900-talet ökade spänningarna mellan nationella intressen och samernas rätt till renskötsel. När de fennoskandiska statsgränserna stängdes blev det kulmen på en utveckling där samernas rätt till sina marker under mycket lång tid successivt försvagades i förhållande till staten.

Tvångsförflyttningar av samer från norra Sverige söderut började diskuteras i slutet av 1800-talet som en direkt följd av utvecklingen mellan de nordiska länderna. Gränsdragningen mellan Sverige och Norge 1751 följdes av en gränsreglering mellan Sverige och Finland/ Ryssland 1809, mellan Norge och Ryssland 1826 och Finland och Sovjetunionen 1920 och 1944. 1905 upplöses unionen mellan Sverige och Norge. I och med gränsdragningarna splittrades det samiska området mellan fyra länder.

När Sverige avstod Finland till Ryssland efter kriget 1808–1809 blev lappkodicillens juridiska status osäker. Varken Finland eller Ryssland hade undertecknat kodicillen, men respekterade den under 1800-talets första hälft. Lappkodicillen hade införts 1751 som ett sätt att skydda sedvanerätten, det vill säga samernas urgamla rätt att röra sig fritt över gränserna med renarna. I takt med att nybyggares intressen fick allt starkare företräde lade staten gradvis allt mindre vikt vid samernas rätt till marken. Häradsrätterna, som hade löst marktvister med utgångspunkt i det samiska samhällets sedvanerätt i en-

8 Lantto. 2000, s. 38. 9 Historiker har dock påtalat att Ryssland ändå erkände gränsöverenskommelsen och därmed även bihanget (Lappkodicillen). P. Lantto. 2014. The Consequences of State Interventions: Forced Relocations and Sámi Rights in Sweden, 1919–2012. The Journal of Ethnology and Folkloristics. Vol. 8. 2014, s. 56–57.

lighet med lappkodicillen, tappade inflytande till förmån för centralmyndigheter som landshövdingeämbetet (nuvarande länsstyrelsen). Vid sekelskiftet 1900 hade staten etablerat en byråkratisk överordning, där länsstyrelsen och lappfogden i allt högre grad styrde över renskötseln.

På 1830-talet inleddes förhandlingar mellan Ryssland och Sverige- Norge för att få till stånd ett formellt avtal, men länderna kunde inte komma överens. Ryssland stängde därför gränsen mellan Norge och Finland-Ryssland för renskötsel 1852, vilket drabbade renskötseln, framför allt i Finnmark.

Samer i Sápmis norska delar anpassade sig snart till den nya situationen. Eftersom gränsen mellan Sverige och Finland fortfarande var öppen för renskötsel kunde ett stort antal renskötarfamiljer med stora renhjordar från Guovdageaidnu/Kautokeino få svenskt medborgarskap och flytta till Gárasavvon/Karesuando. Vissa samer blev svenska medborgare enbart på pappret och fortsatte att låta sina renar beta i Norge och Finland. Andra familjer gjorde en reell flytt till Gárasavvon. På det sättet kringgick många bestämmelserna runt de stängda gränserna.

4.1.1¶Renbetesmarker i Norge stängs

Samerna i den svenska delen av Sápmi hade länge haft rika sommarbeten i de nordliga fjorddalarna och på de kustnära öarna i Nordatlanten. I Norge trängde jordbrukare allt längre upp längs fjälldalarna under 1800-talets lopp. Konkurrensen om marken ökade och från 1840-talet kom högljudda klagomål i Norge över de ”svenska” renarna på den norska marken. En annan effekt av Rysslands stängda gräns 1852 var att renarnas bete i Troms fylke ökade markant när renskötarna från Karesuando-området förde sina renar till Romsa/Troms för sommarbete. Samtidigt förändrades renskötseln från självhushållning till köttproduktion, vilket innebar större renhjordar. De nya förhållandena påverkade relationen mellan unionsstaterna Sverige och Norge negativt. Efter utdragna förhandlingar tillkom 1883 års felleslag som reglerade den gränsöverskridande renskötseln.

10

Lantto. 2000, s. 38. 11

Norges fylken är de norska förvaltningsområdena som motsvaras av län i Sverige. 12

Förordning rörande de lappar som med renar flytta emellan de förenade konungarikena Sverige och Norge (SFS nr 29).

Regleringen innebar att samer i Sverige enbart fick låta sina renar beta i Norge från den 1 maj till den 1 oktober. Samer på den norska sidan fick beta sina renar i Sverige under årets övriga månader. Ett fritt så kallat gränsbete fick ske någon mil på vardera sida gränsen. Lagen fick stor betydelse för den svenska statens samepolitik och en ny ordning skapades som reglerade samernas förhållanden.

Eftersom den ryska gränsstängningen från 1852 inte hade fått önskad effekt beslutade Ryssland 1889 att även stänga den svenskfinska gränsen för renskötsel. Det ökade på en gång drastiskt pressen på de svenska renbetesmarkerna i norr. Därmed stängdes kryphålet för renskötarna från Guovdageaidnu/Kautokeino. En del renskötare som hade skrivit sig i Gárasavvon/Karesuando flyttade tillbaka till Norge, medan andra blev kvar i Sverige. En del av dem som blev kvar flyttade söderut till andra lappbyar i Norrbotten. Det blev inledningen till de omflyttningar av nordsamer till sydligare områden som kom att ske i stor skala i den svenska lappmarken under 1900-talet.

Gränserna förblev stängda. Lars Norberg, även kallad Udtja-Lasse, ledde den svenska kommissionen i förhandlingen om en ny renbeteskonvention i början av 2000-talet. Han påpekar i sin beskrivning av de historiska skeendena att det hade funnits en möjlighet för Norge och Sverige att hålla gränserna för renskötseln öppna från 1852 och framåt. Den ryska tsaren hade föreslagit att samerna från den finska delen av Sápmi skulle få fortsätta att utöva sitt traditionella fjordfiske i Norge mot att de norska finnmarkssamerna fick behålla sina vinterbeten på finska sidan om gränsen. I förslaget ingick också att de finska samerna skulle få uppföra några enkla byggnader för förvaring av båtar och fiskeutrustning. Byggnaderna tolkades dock som ett potentiellt säkerhetshot av den norska regeringen som under unionstiden med Sverige bedrev en självständig samepolitik.

Regeringarna i unionen Sverige-Norge avvisade förslaget som hade kunnat skydda en gränsöverskridande renskötsel. Följden blev att Ryssland stängde gränsen. Ett nytt förslag från Ryssland kom 1859. Ryssland föreslog att landet skulle avträda den nordligaste delen av finska Lappland, området norr om Enare träsk, till Norge. Gränsen som delade upp norska och finska samer skulle därmed försvinna och alla samer hamna inom Sverige-Norges gränser. Unionen tackade

13 Lantto. 2000, s. 38; SOU 2006:14 s. 102; Lundmark. 2008, s. 193; U. Mörkenstam. 1999. Om Lapparnes privilegier – Föreställningar om samiskhet i svensk samepolitik 1883–1997, s. 82. 14 Lantto. 2000, s. 38; SOU 2006:14 s. 101 f. 15 L. Norberg. 2007. Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure, s. 25–28.

dock nej även till detta. Skälen bakom avvisandet bottnade troligen i en reell oro för ett ökat ryskt inflytande och rörlighet på Nordkalotten. Gränsen mellan Ryssland och Sverige-Norge var därför politiskt känslig.

Den norske historikern Steinar Pedersen skriver i sin doktorsavhandling 2008 att hotet om stängning av gränsen i själva verket kom lägligt för den norska regeringen. Konflikterna mellan icke-samiska jordbrukare och samiska renskötare i området hade ökat och förnorskningens ideologi hade slagit igenom. Det innebar att många hade en nedvärderande och negativ syn på renskötseln. Den norska regeringen hade därför inget intresse av att skydda de norska renskötarnas rättigheter.

Den svenska regeringen förhöll sig passiv och lämnade över den delen av sin utrikespolitik till Norge, trots att det var den svenska regeringen som annars hade ett utrikespolitiskt ansvar i unionen.

4.1.2¶Renbeteskonventioner med grannstater

När unionen mellan Sverige och Norge upplöstes 1905 ville norrmännen hindra samer att flytta över gränsen. Att stänga gränsen för svensk rennäring blev en del av Norges självständighetmarkering. På den norska sidan fanns en irritation över att de svenska renarna betade på den norska sidan.

Vid förhandlingar i Karlstad 1905 gick Sverige med på att senarelägga den tid på året när samer på svensk sida fick flytta sina renhjordar in i Norge. Samerna i Jämtland och Härjedalen förlorade samtidigt all renbetesrätt i Norge.

En man i övre medelåldern som lämnat vittnesmål till kommissionen berättar hur unionsupplösningen blev den historiska startpunkten för förlusten av mark:

16

Ibid. s. 35. 17

Eventuellt spelade också oro för att ryssar skulle flytta fram positionerna i frågor om rätten till fiske i Varangerfjorden. 18

S. Pedersen. Lappkodisillen i Nord 1751–1859 – fra grenseavtale og sikning av samernas rettigheter til grensesperring og samisk ulykke. Dieđut, nr 3 (2008):483–485. 19

Norberg. 2007, s. 28. 20

SOU 2006:14 s. 102 f. och 211 ff.; Lundmark. 2008, s. 194.

Det började redan … 1905 när Norge stängde […] gränserna. […] ja,

men det började med att de inte fick flytta in i Norge utan de tog kåtorna,

men då hade de ju … renarna inne i Norge, men det där har ju [skett] successivt, så de områden vi hade förut, de har vi inte i dag.

Mannen påpekar att det ofta talas om de tvångsförflyttningar som skedde i Norrbotten, men att de också skedde i Jämtland, som en konsekvens av att de norska betesmarken begränsades.

Ja, utom inom den här, den sameby som jag är [i], ja, men allihop har ju

flytt när inte det fanns … bete i Norge så de flyttade ju, […] Så nästan

varenda en i de här samebyarna, de härstammar från Norra Jämtland. […] för de rymdes ju inte, det vart alldeles för trångt då.

En man i yngre medelåldern från Frostviken berättar att han alltid vetat om att han har släkt i Jämtland men inte förrän i vuxen ålder förstått att de tvångsförflyttats som en följd av svenska statens försök att lösa beteskonflikten med Norge. Genom att leta i arkiv fick han reda på vad som hände under perioden 1900–1925. Farfaderns fastrar och farbröder tvångsförflyttades under den tiden, medan farfarsfadern blev kvar:

Och då ville man i stället för att, ja man försökte förhandla med Norge

i ett första skede men det gick väl inte så bra. Så då i stället för att för-

handla med Norge så tog man då de här samerna som var i Frostviken,

de var ju långflyttare de flyttade ju ner till Sundsvall och Hudiksvall så

långt som till Söderhamn. Och för att få bukt med vinterbetningen i västra Jämtland och få bukt med sommarbetningen här [i Frostviken] så tog man ju folk härifrån och flyttade dem ner till Jämtland i stället.

En del tvångsförflyttades från Frostviken till Handölsdalen:

Ja, Handölsdalen, Jovnevaerie och så är det till och med Idre. En del hamnade till Jovnevaerie först men sedan flyttade de till Idre den familjen. […] Så det är, de är överallt, i jämtlandsbyarna det är väl kanske bara

Tossåsen och Mittådalen som kanske inte är, och Ruvhten kanske inte

har någon större inflyttning, men de här andra byarna har ju härstamningar från Frostviken allihop.

Flera av dem som har lämnat vittnesmål till kommissionen tar upp unionsförhandlingarna som en tidpunkt i historien där den svenska staten svek samerna i den svenska delen av Sápmi genom att staten inte stod upp för deras intressen och rättigheter. Den svenska staten

21 23043. 22 23066.

gav efter för önskemål från den norska regeringen. Därigenom öppnade staten för ännu vidare begränsningar av samiska rättigheter.

Flera kommissioner utreder renbetesfrågan

I början av 1900-talet var samernas sociala situation ett viktigt debattämne i riksdagen. Inrikes- och utrikespolitiska omständigheter ledde till ett omfattande utredningsarbete under de två följande decennierna. Flera kommissioner och ett skiljedomstolsförfarande behandlade renbetesfrågan.

Samtidigt som 1919 års lappkommitté utredde frågor kring renskötsel, publicerades 1920 skriften Dat läh mijen situd!, skriven av Valdemar Lindholm på uppdrag av Karin Stenberg, som representerade samer i Árviesjávrrie/Arvidsjaur. I skriften vände sig Stenberg till kommittén och riksdagen, i syfte att ge uttryck för samiska perspektiv, i synnerhet sydsamiska och skogssamiska erfarenheter. I skriften framfördes bland annat krav på att samer skulle anses politiskt jämställda med svenskar, få större inflytande över sina marker, renskötseln och lappadministrationen. Samiska barn skulle få undervisning på samma nivå som övriga skolbarn i Sverige. Det är dock oklart hur stor påverkan skriften hade på kommitténs arbete.

Renbeteskonventionen 1919 – spärrade betesområden

Den renbeteskonvention som slutligen undertecknades mellan Sverige och Norge 1919 saknade referens till lappkodicillen. Det fick allvarliga följder för många samebyar, särskilt i de nordligaste byarna Geaggánvuopmi/Könkämä, Lávdnjitvuopmi/Lainiovuoma, Sárevuopmi/Saarivuoma och Dálbma/Talma. Konventionen medförde att stora delar av de norska betesområdena stängdes av för svensk renskötsel.

Där renskötseln tilläts begränsades antalet renar kraftigt. Sommarbetningen för samerna från svensk sida i till exempel Troms fylke minskade med cirka 75 procent mellan åren 1923 och 1985. Eftersom samerna i Karesuando och Jukkasjärvi socknar redan tidigare drabbats av gränsstängningen mot Finland och förlust av vinterbetes-

23

Lantto. 2000, s. 109; Össbo m.fl. 2020, s. 82–83 och 106. 24

H. Prestbakmo. 2007. Bardu og Målselv – ”østlappenes” land? s. 63–78.

land så blev situationen mycket svårhanterlig. De svenska samerna förlorade därmed stora delar av sina sommarbetesland i Norge och följden blev att de tvingades slakta runt 17 000 renar.

Det låg i Norges intresse att bli av med de svenska renarna, men den svenska regeringen försökte inte hindra det.

En överenskommelse mellan Sverige och Finland ingicks 1925. Den gav samerna i den svenska delen av Sápmi rätt att via de årliga förflyttningarna till och från beteslanden i Norge använda sig av flyttningsvägar över finskt område. Avtalet innebar att Sápmi återigen blev uppdelat utifrån de nya statsgränserna.

Flera samer som kommissionen intervjuat betraktar de stängda gränserna som ett svek från den svenska staten. Sverige lät Norge få igenom sina krav i den nya konventionen.

En man från en släkt som blev tvångsförflyttade efter gränsstängningen, anser att den svenska staten inte stod upp för de svenska samernas rättigheter i förhandlingarna:

Men att Sverige inte liksom, när Norge […] säger så här ja men svenska

medborgare ska bara härifrån, att Sverige aldrig har tagit sitt ansvar rik-

tigt, alltså att mota och säga att det här är inte godtagbart, för det här är folk som har levt här. Alltså dom har levt här […] om dom hade sagt det 1913, det här är folk som är, det här är deras marker, dom är beroende av att vara här hela tiden.

Lars Norberg kritiserade det faktum att förhandlingarna inför 1919 års renbeteskonventionen hölls hemliga. De samer som påverkades blev inte konsulterade eller ens informerade om att den svenska regeringen förhandlade i deras ställe. Han beskriver den svenska och norska regeringens hållning som ett svek mot samerna:

Åren efter unionsupplösningen etablerade de svenska och norska regeringarna det mönster som alltjämt präglar hanteringen av de svenska

samernas rättigheter på andra sidan om gränsen. Mönstret går ut på att

Sverige offrar sina samers rättigheter för att komma överens med Norge.

25 SOU 2006:14 s. 102 f. och 211 ff. 26 Norberg. 2007, s. 51. 27 Norberg. 2007, s. 51. 28 Konvention mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena. Helsingfors den 9 maj 1925. Se också SOU 1968:16. Rennäringen i Sverige, s. 42. 29 24006. 30 Norberg. 2008, s. 49.

Vid Sanningskommissionens möte med lokala samer i Gárasavvon i juni 2023 framkom uppgifter om att de administrativa gränsdragningarna även senare inneburit skada för lokala samer.

Renbeteskonventionen 1919 ersättes så småningom av en ny 1972 som i sin tur förde med sig fler stora omställningar för renskötande samer i Sverige och Norge. Konventionen innebar en markant minskning av sommarbetesområdena i Norge eftersom den innebär att ytterligare 70 procent av renbetesrätten försvann för de svenska samerna. Konventionen upphörde 2005 och staterna har under längre tid förhandlat om en ny konvention.

Sametingen i Norge och Sverige samt Svenska Samernas Riksförbund och Norske Reindriftssamers Landsforbund har i dialog med de norska och svenska regeringarna arbetat vidare med frågan om en ny norsk-svensk renbeteskonvention. Syftet har varit att utarbeta en konvention som tillvaratar samtliga parters rättigheter och intressen. Den samiska arbetsgruppen överlämnade sitt förslag 2014. En ny renbeteskonvention mellan Sverige och Norge har hittills inte upprättats och förhandlingarna fortsätter.

4.2¶Bággojohtin: Statens tvångsförflyttningar i Sápmi

Att historiskt redogöra för statens tvångsförflyttningar av samer från traditionella marker och definiera dem i tid och rum är ingen enkel uppgift. Beskrivningen är dessutom beroende av vad som ska räknas som en tvångsförflyttning.

Det nordsamiska begreppet för tvångsförflyttningar är bággojohtin. Det kan förstås som enskilda eller grupper av samers flyttning från en plats till en annan på initiativ av eller som en följd av indirekt eller

31

Vid Sanningskommissionens möte med lokala samer i Karesuando i juni 2023 framkom uppgifter om att svenska lappväsendet 1971 brände ner samiska bostäder på norska sidan, i Skibotn-området utan samernas vetskap. Samerna fick inte hämta några ägodelar innan, de informerades inte ens om att bränning skulle ske. Alla inventarier och kälkar som man lämnat brann upp och ingen ersättning utgick för det som gått förlorat. Sanningskommissionen noterar i sammanhanget att en sådan åtgärd måste ha krävt samarbete mellan svenska och norska myndigheter. Ytterligare information om detta har inte gått att få fram. 32

Lagen som infördes i Sverige med anledning av konventionen brukar kallas ”Sjuttitvåan”, SFS 1972:114. 33

Regeringens skrivelse 2004/05:79, s. 6 f.; Lundmark. 2008, s. 199 f. 34

https://sametinget.no/naring/reindrift/norsk-svensk-reinbeitekonvensjon (hämtad 2026-08-06). 35

https://www.sverigesradio.se/artikel/omtag-for-svensk-norsk-renskotselkonvention publicerad 11 augusti 2025 (hämtad 2026-08-06).

direkt tvång från statens eller myndigheters sida. Som indirekt tvång skulle man till exempel kunna se möjligheten att stanna kvar under premissen att assimileras till svensk kultur och levnadssätt.

En kvinna från en skogssamisk släkt vars familj flera gånger avhysts från sina visten sammanfattar det med orden:

Min familj har utsatts för tvångsförflyttningar flera gånger genom tiderna. Ibland har det varit genom tydliga myndighetsdirektiv och ibland har det varit genom att levnadsförhållandena omöjliggjorts och livssituationen har tvingats lösas. […] Min farmors familj kom ursprungligen från Kautokeino till Saarivuoma i slutet av 1800-talet sedan de utestängts från sitt vinterbete i Finland i samband med gränsdragningen

mellan Finland och Sverige. Den flyttningen var inte myndighetsstyrd,

men den tvingades fram för att försörjningen och livsuppehället skulle klaras. De levde av renen och renen måste ha bete.

Tvångsförflyttningar är en kontinuerlig kedja av händelser genom historien – från den moderna svenska statens etablering under 1600talet till dagens exploatering av naturresurser och undanträngning av renskötseln i Sápmi.

Följande avsnitt tar upp de tvångsförflyttningar som skedde i större skala efter stängningen av de nordiska ländernas riksgränser i början av 1900-talet. Eftersom tvångsförflyttningarna haft så omfattande konsekvenser för renskötseln tas den också i viss mån upp i andra kapitel i betänkandet.

4.2.1¶Tvångsförflyttningar under 1900-talet

Redan under 1890-talet gjorde Länsstyrelsen i Norrbotten försök att flytta samer söderut, men lyckades endast i begränsad omfattning på grund av att samerna gjorde motstånd. I samband med händelseutvecklingen efter sekelskiftet med unionsupplösning och den nya renbeteskonventionen 1919 blev situationen alltmer akut för myndigheterna.

36 S00324. 37 Lantto. 2014, s. 57.

Tvångsflyttningarna från Karesuando

Som ett sätt att försöka minska renantalet i norra Sápmi instiftades en ny lag som gjorde det möjligt för länsstyrelsen att besluta om tvångsslakt av renar. Myndigheterna kunde därmed agera på ett annat sätt än tidigare och följden blev att antalet renar minskade och en omfattande omflyttning skedde. Mellan 1923 och 1932 tvångsförflyttades närmare 300 renskötare och 16 500 renar från Gárasavvon/ Karesuando och Čohkkiras/Jukkasjärvi söderut till samebyar i Jåhkåmåhkke/Jokkmokk, Árviesjávrrie/Arvidsjaur, Árjepluovve/ Arjeplog, Suorssá/Sorsele och Deärnná/Dearna/Tärna socknar.

De mest omfattande flyttningarna skedde till södra Norrbottens län där det uppstod trängsel på betesmarkerna och starka motsättningar i fråga om kultur och driftsformer. På de platser där de förflyttade samerna togs emot hade 1910-talets vintrar varit svåra och medfört att antalet renar minskat. En konsekvens av att det kom fler renar till områdena, blev att de renhjordar som redan fanns där inte fick möjlighet att återhämta sig och nå sina ursprungliga storlekar.

I Elin Anna Labbas bok Herrarna satte oss hit tecknas, med grund i intervjuer av tvångsförflyttade renskötare, en bild av hur förflyttningarna upplevdes av samerna själva. Ett genomgående drag i berättelserna är den brådska med vilken myndigheterna verkar ha handlat. Unga par fick skynda sig att gifta sig för att kunna flytta tillsammans. De flyttansökningar som fram till 1925 behövdes för att myndigheterna skulle kunna genomföra förflyttningarna fick i en del fall ordnas i efterhand, när flytten var genomförd. För en del samer kom beskedet om flytt sedan de lämnat sin sommar- eller vinterboplats. I stället för att snart komma tillbaka till markerna och fick de ta hastiga avsked av både mark, boplatser och släktingar. En del hann överhuvudtaget inte ta farväl. En berättare talar om moderns liv efter tvångsförflyttningen:

38

Siffrorna är hämtade från Gränsdragningskommissionen (SOU 2006:14. Samernas sedvanemarker), s. 102. Det förekommer dock även andra uppgifter om antal renar och renskötare som tvångsförflyttades. 39

E-A. Labba. 2020. Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige, s. 21–27 och 32.

När man blir i ett sånt liv, vad blir man då? Jag tror ju att hon blev väldigt bitter, för många sa ju att hon är så sträng […] Och så när jag hör om henne när hon var uppe i Tromsö att dom satt och sjöng. Och så tänker jag att hon har ju sjungit, men hur blev hon där. Vad hände och vem blev hon efter det? Hon fick aldrig möjlighet att komma tillbaks.

Vandringar till okända marker

Utöver osäkerheten om den plats som samerna skulle komma till var flytten i sig i många fall en stor prövning. En del vandrade så långt som 60 mil. Familjer med många små barn tvingades dela på sig för att alla skulle klara av flytten, vilket ledde till att familjerna hamnade på olika platser och splittrades. I andra fall hade familjerna fått löfte från lappfogden om ekonomisk hjälp med flytten eller beskrivningar av den nya platsen. Beskrivningar som i vissa fall inte visade sig stämma. En del försökte stanna utmed vägen hos släktingar, men tvingades att flytta vidare.

En man som intervjuades på 1970-talet när han var 80 år, berättar att han frivilligt anmälde sig att flytta från norra Lappland sedan hans fru hade dött i barnsäng.

Vi flyttade Västerut och kom till Jokkmokk, men där så fick vi inte vara ifred. Jag hade tänkt mig att stanna i Jokkmokk och jag sa att jag flyttar inte härifrån. Här har jag min mosters söner som hjälper mig. Men då kom polisen och hotade att om jag inte flyttade vidare så skulle de med tvång flytta vidare med betalda drängar och bevakningspersoner som skulle betalas av mig. De skrämde mig så jag var tvungen till att flytta vidare västerut.

En man som intervjuades 1965 berättar om när han som åttaåring förflyttas från Gárasavvon till Árjepluovve med sin familj 1923. Flytten påbörjades i början av februari, i slutet av april var familjen framme på den nya platsen. Själv fick han sitta i släden men vissa sträckor åkte han skidor. Det var inte lätt att lämna släkt och vänner och flytta till något helt okänt, berättar han:

40 24006. 41 Labba. s. 52, 62. 42 Labba. s. 105, 145. 43 Intervju från Folkminnes- och dialektarkivet i Uppsala (Ulma), arkivnr Bd3018, accessionsnr 41215:1, intervjuare: Inger Egemyr Blind 1978, översatt från samiska av Lars Anders Sikku 2020.

Man flyttade strax utanför och förbi staden [Kiruna], och jag kommer ihåg att man köpte mat för hela sommaren. Man köpte hundra kilos säckar med mjöl, socker och kaffe som packade i ackjorna som skulle räcka över sommaren, man visste ju inte om det fanns mat dit man var

på väg. Man fraktade dessa tunga ackjor hela flyttningen, det var ingen

lätt flyttning.

En kvinna som lämnat sitt vittnesmål till kommissionen berättar om hur tvångsförflyttningen följt med under hela hennes liv:

Tvångsförflyttningarna är ju så här, det är ju en så dunkel sak på sitt vis, därför att det påverkar en så dunkelt, som man inte förstår själv. Alltså, man … nu är det såhär, att nu blir jag känslosam … och det har att göra med att jag kan inte beskriva hur den har påverkat mig. Men alltid när

jag kommer till den här frågan så blir det jobbigt och, det är som att, den

är nedärvd. Alltså, på nåt vis, är smärtan nedärvd, fast jag, jag är ju liksom uppvuxen under konvention, alltså i de samebyar jag är född upp i,

och dit jag har flyttat, så har ju 1919-års konvention påverkat hela tiden.

Och det har jag hört om i hela mitt liv, alltså, det diskuterades i mitt hem.

Renar som försökte vända hemåt

Tvångsflyttningarna var inte bara svåra för samerna, utan också för renarna. De tvingades dra tungt och att färdas över marker som de inte var vana vid eller kände till. Många renar försökte vända tillbaka norrut, ledda av sin instinkt, och gick bort sig på vägen i försök att komma tillbaka till sina gamla betesmarker. Den man som intervjuades på 1970-talet och som tvångsförflyttats som barn berättar om denna aspekt av flytten:

Vi var tvungna att bevaka hela tiden för renarna ville tillbaka norrut. En

gång så smet renarna, så vi vände, vi hann inte i kapp ledarrenarna förrän

efter två mil. [...] Ja, dom vände. För oss tog det ett och ett halvt dygn att få tillbaka hela renhjorden.

Andra renägare hade inte samma tur utan förlorade stora delar av sin renhjord och blev därmed också av med sin ekonomiska trygghet.

44

Intervju från Folkminnes- och dialektarkivet i Uppsala (Ulma), arkivnr Bd2507, accessionsnr: 41212, intervjuare: Olavi Korhonen 1965, översatt från samiska av Lars Anders Sikku 2020. 45

24006. 46

Intervju från Folkminnes- och dialektarkivet i Uppsala (Ulma), arkivnr Bd3018, accessionsnr 41215:1, intervjuare: Inger Egemyr Blind 1978, översatt från samiska av Lars Anders Sikku 2020. 47

Labba, t.ex. s. 126 och 129–134.

Ny lag gjorde tvångsförflyttningarna tvingande

Fram till 1925 var tvångsförflyttningarna på ett formellt plan frivilliga. De skulle föregås av anmälningar, men bland vittnesmålen finns berättelser om hur lappfogden utövade stor press för att få människor att flytta och ibland mot löften som inte infriades. Ofta stod valet mellan att förflyttas eller att sluta med renskötseln.

När renhjordarna ökade igen under 1920-talet ansåg staten att nya tvångsförflyttningar kräves. Eftersom det hade blivit trångt i Jåhkåmåhkke, Árjepluovve och Váhtjer i Norrbotten gick flyttningarna under 1920- och 1930-talen till Västerbotten och Jämtland.

I och med Lagen om minskning i vissa fall av renantalet i lappby kunde tvångsförflyttningar beslutas utan någon föregående utredning eller flyttanmälan. Det var lappfogden som bestämde vart familjerna skulle flyttas och den som vägrade, eller tredskades som det står i lagen, kunde dömas till böter. När det blev för mycket renar i ett område kunde lappfogden också besluta om tvångsslakt.

Renskötarna behöver inte längre skriva på ansökningar, nu kan myndigheterna enklare flytta dem mellan samebyar hur de vill. Lappväsendet får ett verktyg som de tidigare saknat.

4.2.2 ”Det blev en invasion och undanträngning”

För de samer som redan bedrev renskötsel på de platser dit de tvångsförflyttade kom orsakade de nya renskötselmetoderna problem. Utöver att det blev trångt i markerna så upplevde de att deras mindre hjordar ”drunknade” när renhjordarna från norr anlände och började växa.

En äldre kvinna som är född i södra Sábmie berättar om de historiska tvångsförflyttningar som genomfördes till hennes område:

De som tvångsförflyttades kom ju med en flock renar norrifrån. Lapp-

fogdarna och deras assistenter bestämde ensidigt var samerna norrifrån

skulle placeras. Över hela fjällkedjan har den ursprungliga samiska befolkningen fått lida förluster av land på grund av detta.

48 Labba, s. 39. 49 SFS 1925:181. 50 Labba, s. 89–91. 51 Labba, s. 89.

Hon berättar vidare hur det gick till när hennes släktingar fick veta att det skulle komma renskötare från norr:

Min egen familj fick ingen information i förväg. Vi blev tillsagda att vi ska färdas dit, möta upp dem som kommer och guida dom till det ställe där de ska vara. Det var ordergivning. Protesterna från den ursprungliga befolkningen tystades ned av lappfogden. Där kom människor som var främmande för oss. De hade inte samma språk så det gick inte att kommunicera med varandra. De hade en helt annan renskötsel. Det blev en undanträngning av den befolkning som fanns på plats. Man gav åt en grupp på bekostnad av en annan. Det kan aldrig bli lyckosamt.

Med tvångsförflyttningarna av samer och renhjordar från norr till söder avsåg staten att bidra till en bättre förvaltning av renbetesmarkerna. De nomadiserande samerna ansågs mer ”ursprungliga” än samer som levde längre söderut, eftersom de med sin intensiva renskötsel ansågs ha blivit influerade av svensk kultur och därmed ha mindre fallenhet och kunskap om renskötsel.

Att flytta nomadiserande samer söderut skulle, sett från myndigheternas perspektiv, vara ett sätt att hjälpa och inspirera sydsamer att utveckla mer avancerade och autentiska renskötselmetoder enligt den extensiva renskötseln som bland annat innebar större hjordar och nomadisering. Ett annat uttryck för den paternalistiska hållningen från myndigheternas sida var att de under en period anordnade utbyten där renskötare från Karesuando togs till Västerbotten för att visa upp olika renskötarmetoder för de västerbottniska renskötarna. De ansågs behöva lära sig det av samerna i norr.

Under 1920- och 30-talet manifesterades det samiska motståndet tydligt, särskilt i Árjepluovve i Norrbotten. Här uppstod starka konflikter mellan de tvångsförflyttade samerna och de som redan bodde i området. Missnöje och protester framfördes via insändare i tidningen Samefolket men också på möten som lappväsendet höll med samebyar i Västerbotten. Renskötarna där hävdade att de inte kunde ta emot fler inflyttade och att de behövde markerna själva.

En äldre kvinna som tillhör en renskötande familj som fick ta emot inflyttande samer på sina marker, berättar att konsekvenserna för henne själv och släkten blev svåra, inte minst för att det redan hade varit en utmanande tid för familjens renar. Att det kom ytterligare

52

23113. 53

Lantto. 2014, s. 58–59. 54

Ibid. s. 58–59. 55

Labba, s. 104–105.

renar till området blev dödsstöten för renskötseln på hennes pappas sida av släkten:

[…] Inom min fars släkt blev undanträngningen mycket brutal. I det område som min fars släkt hade, hade det varit en lång rad nödår som

gjorde att renantalet hade minskat kraftigt. Till det området hänvisades

de som kom. Min fars släkt fick aldrig en chans att bygga upp sin ren-

hjord efter nödåren utan de tvångsförflyttade kom och övertog marken.

Det blev en invasion och undanträngning. Vi hade ganska tama renar som mjölkades; en intensiv renskötsel. De som kom hade en extensiv renskötsel med stora hjordar. Det här är en tragik.

De uppkomna spänningarna och svårigheterna var huvudanledningen till att regeringen tillsatte 1930 års lappkommitté som fick i uppgift att föreslå lösningar på problemen. Utredningsarbetet kantades dock av svårigheter och en riksdagsmotion, till vilken en grupp framträdande samer var knutna, riktade skarp kritik mot arbetet.

Ett problem var det ökade antalet renar på betesmarkerna i Norrbotten. Det var dels ett resultat av tvångsförflyttningarna, dels av att renhjordarna vuxit under 1920-talet. Efter flera uppmaningar till renskötare om att frivilligt minska renantalet genomförde länsstyrelsen 1931 tvångsslakt av renar i Arvidsjaur. Bland dem som drabbades var majoriteten samer som tvångsförflyttats från Karesuando. Tvångsslakten skapade starka protester från samiskt håll och avslutades året därpå, 1932.

4.2.3¶Senare tvångsförflyttningar

Från 1930-talet och framåt inleddes en mer storskalig markanvändning i form av jordbruk, skogsbruk, vägbyggnationer och vattenkraft. Utbyggnaden av vattenkraften fick en stor negativ påverkan på samiskt traditionellt levnadssätt när det gäller renskötsel och bosättningar.

Käringsjön/Fjällsjön var från början ett höst- och vårviste för renskötarna i Tännäs lappby i Härjedalen, senare blev det även ett huvudviste. Under 1950-talet ville samer som bodde vid Fjällsjön att en bilväg skulle dras till sjön, men länsstyrelsen ansåg att kostnaden var för hög. I stället föreslog länsstyrelsen att hela byn skulle flyttas till Prennehke/Brändåsen, mellan Neassa/Tännäs och Sörvattnet, där det redan fanns ett vägnät. En del boende ansåg att det var bäst att flytta,

56 23113. 57 Lantto. 2000, s. 176–180.

medan andra ville vara kvar. Följden blev ändå att nästan hela byn flyttade.

En kvinna uppvuxen i Käringsjön minns flytten 1955 då hon var tolv år:

Det var ju så att vi ville få mer bekvämligheter, vi ville få en väg till Käringsjön […] Och vi ville få elektricitet. Och vi ville få dra in vatten i våra hus, men vi ville ju inte flytta. […] Vår mening var ju inte att flytta. Det var elva familjer, de som var i aktiv ålder och de som var i medel-

åldern och som hade familj och barn. De äldre människorna blev ju kvar.

Käringsjön är ett område som har haft stor betydelse för samer under mycket lång tid säger hon:

Ja, det är ju en gammal bosättning, och den är från sextonhundratalet och

innan dess så var det här ett samiskt bosättningsområde. Det fanns många

kåtatomter där innan husen hade kommit upp.

Kvinnan säger att Brändåsen var en slags ”provby” för en flytt av en hel by. Det fanns planer på andra liknande förflyttningar i Sápmi, till exempel i Jänsmässholmen, men just där blev en flytt aldrig av.

Förflyttningarna som skedde under 1900-talets senare decennier hade inte samma inslag av tvång från myndigheternas sida, men samerna som bodde i byarna rycktes upp från sina hem och från sina traditionella boplatser.

4.2.4 ”Tvångsförflyttningarna tar aldrig slut” – dagens återverkningar

Tvångsförflyttningarna splittrade de samiska siidorna och därmed själva familjebegreppet, som byggde på breda släktband och kollektivt ansvar. När släkter skildes åt förlorade barn viktiga uppfostrare och äldre sitt nätverk, samtidigt som svenska myndigheter påtvingade en snävare syn på familj som enbart föräldrar och barn. Effekten blev en djupgående upplösning av traditionella samiska familjestrukturer.

Av vittnesmålen till kommissionen framgår att tvångsförflyttningarna inte bara påverkade samer historiskt utan hade även återverkningar på kommande generationer. Flera intervjupersoner har släkt som har varit med om tvångsförflyttningar. De berättar om hur

58

E. Ljungdahl. 2013. Ruvhten Sijte – historia, kulturmiljöer och turism, utgiven av Länsstyrelsen Jämtland och Gaaltije, sydsamiskt kulturcentrum. 59

23072.

tyst det har varit om förflyttningarna i deras familjer. Föräldrar, moroch farföräldrar ville inte prata om det som de har varit med om. En reva i familjernas släkthistoria hade uppstått. Några intervjupersoner berättar att de själva har skaffat sig information ur böcker och andra källor när ingen i familjen velat prata om händelserna.

Några yngre intervjupersoner upplever att det finns en generell tystnad i släkten som de har svårt att få grepp om. Det är ett vakuum som de växt upp med men inte har haft möjlighet att förstå innebörden av. En person beskriver att hen först i vuxen ålder reflekterat över varför delar av hens släkt finns i norra Sverige och först då förstått att det beror på tvångsförflyttningarna. En annan ung person säger att det finns ett ordlöst och nedärvt motstånd mot att prata om tvångsförflyttningarna i hans släkt.

”Varför pratar inte ni om det här någonsin?”

Det är tydligt hur tystanden skapar en känsla av tomhet och osäkerhet kring identiteten. En ung kvinna vars släkt utsatts för tvångsförflyttning beskriver hur hennes situation som renskötare påverkats:

Tvångsförflyttningarna vill inte mamma och mormor tala så mycket om.

I vår sameby finns det både nordsamer och sydsamer. Tyvärr finns det

fortfarande spänningar inom gruppen. Jag tycker det börjar minska även

om fördomar finns kvar. Förlusten av språket är väldigt jobbig och då

blir det jobbigt för sydsamer. Misstänksamhet finns i den äldre generatio-

nen men börjar försvinna.

En annan ung kvinna vars farfar och farmor var med om tvångsförflyttningar med sina familjer beskriver även hon en tystnad. Det är svårt för tredje generationen att greppa vad den tystnaden egentligen handlar om:

[…] Och jag vet inte om det är någonting som kommer då från farfars

far men det är som att det är någonting som bara gror där och som man

inte kommer över. För jag tänker, vid det här laget är alla döda men jag

tror ändå inte när de levde att de pratade om det.

60 23036.

Hon funderar på om den där tystnaden kan vara något som gått i arv:

Nja, det är väl nedärvt kanske till min generation också. Ja, vad är det,

och vad är det annars, ja, folk som inte har lärt sina barn samiska, alltså

sådana grejer, som man tänker att undrar om det beror på det här eller om det … är nomadskolor eller vad det nu är. […] Ja. Eftersom ingen säger någonting så tänker jag, ja, det är så här, det bara är.

Den intervjuade kvinnan beskriver det ordlösa motståndet mot att ta upp ämnen i familjen som är laddade. Det är inte alltid enkelt att veta var man ska börja leta efter svar i sin egen släkt.

”Innan ni kom så fiskade vi i den här sjön”

De som tvångsförflyttades tvingades anpassa sig till nya marker men också en ny kultur och ett nytt språk. Medan en del anpassade sig, led andra av en hemlängtan som höll i sig hela livet. En äldre kvinna berättar om sin mamma som i sjuårsåldern tvångsförflyttats från Gárasavvon till Jåhkåmåhkke-området. Efter flytten levde hon med en hemlängtan som präglat både hennes eget liv och familjens:

[…] Min mamma levde ju på något sätt i en tanke om att paradiset fanns

norrut på något sätt, och det präglade ju hela hennes barndom, hennes längtan. Som jag förstår så hade hon nog också pratat finska som barn för hon hade ett finskt lexikon som hon läste väldigt mycket i. Jag tror att hon otrivdes med att vara bofast i hela sitt liv. Jag tror att hon hade en längtan tillbaka till nomadlivet. Det kan jag ta många ex-

empel på, vad hon tyckte om och vad hon … ja, bland annat, då på den

tiden flyttade de ju med renar, alltså med rajd på vårvintern när du for

upp, då följde vi alltid med rajden varje vår och sedan fick vi åka skidor

hem tillbaka, men det var viktigt för henne att följa med rajden en bit. Så jag tror att hon längtade tillbaka till nomadlivet […].

Trots mammans hemlängtan talas det aldrig om den tvångsförflyttning hon varit med om. I stället berättar kvinnan att allt hon vet om tvångsförflyttningarna har hon läst sig till på egen hand:

Man pratade ju aldrig om det. Det var som att det inte hade existerat.

61

23091. 62

24041. 63

24041.

En kvinna i övre medelåldern berättar om en känsla av att inte riktigt höra hemma på den plats hon bor på, trots att hon är född där. Hennes pappa tvångsförflyttades från Čohkkiras-området till Västerbotten med sin familj när pappan var elva år. Trots att hon är medlem i samebyn upplever hon ett visst mått av främlingskap utanför samebyn och en sorg över att hon inte har återtagit sitt språk:

[…] Men språket är … ja, det vet du också, man kan inte förklara det. […] det hör ihop med den där andra sorgen med tvångsförflyttning och i alla fall jag, jag är ju född här också men jag vet inte, det är någonting att man inte riktigt är hemma i olika sammanhang. Det kan som sticka till om man hör en föreläsare som bara pratar om ursamerna här och det fattar ju jag också men vi har som inte valt att komma in i de härs land och nu är vi här. Jag vet inte när man ska bli accepterad på något sätt, både med språk och ja, det är någonting, det hör ihop med allt med språk. Med renskötsel tror jag, det är som in, känns det som i alla fall i samebyn att vi är accepterade och respekterade. […] alltså jag har fått höra sådana saker av bybor som, de är väl samer, de är då i röstlängden och de kan säga sådant här – ”innan ni kom så fiskade vi i den här sjön” – alltså ett tag hade jag tänkt skriva en dikt eller någonting som hette ”Innan ni kom” för man fick höra så mycket.

Djupa sprickor och konflikter

I områden som tvingades ta emot de tvångsförflyttade vittnar många av de intervjuade om erfarenheten att möta en främmande samisk kultur, ett språk och andra renskötselmetoder. Många vittnar om att deras släktingar trängdes undan, och att de själva lever med konsekvenserna att vara hindrade från att bedriva renskötsel, att jaga och fiska på sin mark. De beskriver också att inte får vara en del av samebyn. En del säger också att de än i dag lever på en plats präglad av splittring mellan samer.

En man från en familj som står utanför samebyn berättar hur situationen skapar en djup spricka i hans familj. Medan farbrodern fortsatte att strida om rätten att bedriva renskötsel valde hans pappa att sluta med renskötseln. Situationen skapade konflikter mellan bröderna som de aldrig lyckades lösa under sin livstid:

64 24053.

Till slut sa min pappa att det går inte att fara dit längre för det blir bara tjafs. Sedan träffades de inte de senaste 30 åren av sina liv. Men min pappa ville inte gå in i konflikten och hade inte någon ambition att fortsätta med renskötseln på det sättet min farbror hade. Detta slet isär deras relation […].

Det är tydligt att valet att fortsätta med renskötseln var viktigt för farbrodern också eftersom den symboliserade samiskt liv. Broderns livsval att inte fortsätta blev så laddat att relationen inte gick att rädda.

Splittring inom en del samebyar är någonting som intervjupersoner lyfter fram som allvarliga konsekvenser av tvångsförflyttningarna. Den har skett mellan de individer som förflyttats, de som stannade kvar, men också mellan dem som levt på de marker där de tvångsförflyttade skulle leva ihop med dem som bott där tidigare med olika bakgrunder och samiska identiteter. Det finns dock också berättelser om att dagens förhållanden ser annorlunda ut.

”Det är ju statens politik”

Statens ansvar för den rådande situationen är ett annat gemensamt tema som intervjupersonerna tar upp oavsett vilken bakgrund de har i förhållande till tvångsförflyttningarna.

En kvinna i övre medelåldern vars farfar tvångsförflyttades från Finland anser att båda sidor har fallit offer för statens agerande:

Jag tycker det är lite tragiskt, jag tänker just det här med … den här rättegången nu, jag tycker det är tragiskt. Det är ju ingen som har fel och ingen rätt egentligen utan det är samma och jag tycker det är tragiskt just det här för det har säkert blivit, alla känner alla och att det blir så. Det är ingens fel, varken den ena eller de andra, det är ju staten som har gjort det. Det är som du säger, Herrarna satte hit oss, det är ju så.

En man i övre medelåldern, vars släktingar blivit tvångsförflyttade, anser att de tvångsförflyttningar som genomförts från Karesuando är väl belagda:

För historien om oss är ju så långt tillbaka i tiden att vi inte ska behöva …

gå under vittne och ed och berätta vår historia, den finns ju där. Alla vet ju vad tvångsförflyttningarna gjort med folket i Karesuando, det är så tragiskt så, och jag är så nära blandad med det så det är ju … ja, jag får ta fram en toalettrulle om jag ska berätta hur illa en del människor blir

65

23118. 66

23031.

behandlade på grund av tvångsförflyttningarna än i dag, och det här har skett på trettiotalet. Det är inte så konstigt att man blir lite … koko i hjärnan, jag tycker att det är så hemskt. […]

En äldre kvinna tillhör en släkt som hon anser har trängts undan på grund av tvångsförflyttningarna. Hon har kämpat för att få behålla de renmärken som gått i släkten. men att försöka bli medlem i samebyn menar hon inte är någon idé eftersom många före henne försökt det utan resultat. Hon menar att staten helt ignorerat hennes situation och att det är staten som är skyldig – inte andra samer.

Men det är ju statens politik. Det går ju inte att vara arg på de andra samerna utan staten använde ju den politiken att de bara ville ha renskötare i samebyar, alltså samebymedlemmar, som de ville förhandla med. De andra, de skulle bara försvinna ut ur sameland och ja, slukas upp av det svenska samhället.

Många av de intervjuade som talar om tvångsförflyttningarna lyfter fram att konflikter mellan dem som tillhör släkter som tvingades bort från sina marker och de som bodde på de mottagande platserna är en konsekvens av statens agerande. Därmed är det statens ansvar att försöka lösa problemen.

4.2.5¶Avslutande diskussion

De tvångsförflyttningar av samer som skedde på initiativ av staten och myndigheterna, och som genomfördes i större skala efter statsgränsernas stängning i början av 1900-talet, var ett försök från statens sida att lösa problemet med att det inte fanns tillräckligt betesutrymme för renskötarna och deras renhjordar på den svenska sidan av Sápmi.

De tvångsförflyttningar som genomfördes hade sin grund i en beslutskedja som staten och myndigheterna kontrollerade fullt ut. Besluten var kopplade till att makten gradvis under århundraden försköts från det samiska samhället till staten och dess myndigheter. När renbeteskonventionen trädde i kraft 1919 förändrades förutsättningarna för renskötseln i grunden. Det samiska självbestämmandet ersattes av statlig kontroll.

67 23042. 68 Renmärke är ett antal snitt i renens öron som utgör ett djurs ägarbevis och används för att identifiera vilken person eller sameby som äger renen. Renmärken är registrerade och kan efter ett visst antal år avregistreras om de inte används aktivt. 69 23137.

För många av dem som lämnat vittnesmål till kommissionen är historien och det som ledde fram till tvångsförflyttningarna i högsta grad närvarande i nuet. Tvångsförflyttningarna innebar stora omställningar när det gäller språk och levnadssätt. Samer i de nordliga delarna av Sápmi pratade nordsamiska, finska och ofta norska, medan samerna i de sydliga delarna talade andra samiska språk som sydsamiska, och oftast svenska. Förflyttningarna innebar ofta svåra och långa vandringar där renskötare förlorade sina renar. Renarna dog eller försökte ta sig tillbaka hem. Släkter och ibland även familjer, splittrades.

Mer än hundra år har gått sedan de flesta tvångsförflyttningarna genomfördes. Dess följder påverkar fortfarande de efterlevande, bland annat genom de rättsprocesser som förts om rätten till markerna, till renskötsel, jakt och fiske. Svårigheterna att bli medlemmar i samebyarna för en del av de samer som redan fanns på de mottagande platserna är en annan fråga som skapar konflikter i vissa områden. Motsättningar påverkar i högsta grad många samers liv än i dag.

Genom historien har samer tydligt uttryckt sitt missnöje och gjort motstånd. Även de samer som tvingas ta emot nya renskötare till sina marker har protesterat tydligt. Även om myndigheterna i vissa fall genomför förflyttningar, med syftet att lösa reella problem, har det funnits många tillfällen för myndigheterna att förutse vilka konsekvenser tvångsförflyttningarna skulle få. Men de har ändå fattat beslut om att genomföra dem.

Tvångsförflyttningarna är en del av en kolonial praktik, där staten under flera sekler tagit sig rätten att omplacera, förflytta och på olika sätt förändra samers livsvillkor. Konsekvenserna innebär att samer berövats möjligheten att leva sina liv med utgångspunkt i traditionella samiska näringar och levnadssätt.

Ingrepp har motiverats med ekonomiska, politiska eller ideologiska skäl, medan de i grunden handlat om att ta makten över samers liv. Förflyttningar och fördrivningar är inte isolerade händelser utan en del av ett återkommande handlingsmönster.

70

https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/i-rorelse/samiskaforflyttningar/baggojohtin---tvangsforflyttningarna (hämtat 2024-04-10).

4.3¶Splittrande segregering och assimilering av samiskt samhälle: ”Lapp-skall-vara-lapp”-politiken

Under alla omständigheter är det ju smickrande för oss att gång efter annan få höra, att ”lapp skall vara lapp”, dvs. att den samiska nationen är den enda, som utgått ur Skaparens hand så fullkomlig, att den ej behöver utvecklas, utan kan och bör vara ”sig själv nog”.

Så uttryckte sig Karin Stenberg ironiskt om den politik som fick genomslag runt sekelskiftet 1900. Politiken brukar kallas ”lapp-skallvara-lapp”-politiken och var som starkast under de första decennierna, men spelade en betydelsefull roll ända fram till andra världskriget.

”Lapp-skall-vara-lapp”-politiken kan förstås som ett försök att politiskt (och juridiskt) definiera vem som är same. Det ledde till ett förhållningssätt som, utifrån konstruerade kategorier, delade in samer i två separata grupper och behandlade grupperna olika utifrån skilda målsättningar.

I de första renbeteslagarna från slutet av 1800-talet beskrevs den gode renskötaren som nomad och rennäringen som en särskild levnadsform i behov av bevarande. Enbart den fjällrenskötande nomaden bekräftades som samisk identitet. De ansågs vara ”lappfolkets verkliga kärna” med bäst hand om renarna. Den här föreställningen la grunden för det som blev ”lapp-skall-vara-lapp”-politikens idealiserande av nomaden och idén om att den fjällsamiska kulturen i sin traditionella utformning skulle skiljas ut och isoleras, för att garantera dess överlevnad. Något som i förlängningen antogs gynna hela den svenska nationen.

Begreppet ”lapp-skall-vara-lapp” myntades av dåvarande kyrkoherde i Gárasavvon, Vitalis Karnell, som i en artikel från 1906 skrev om samernas politiska organisering:

När en lapp eller lappska börjar spatsera i Stockholm i mer eller mindre vanställd lappdräkt, när lapparna börja bilda föreningar och hafva sin egen tidning, när de börja tillegna sig folkhögskolebildning, då är det totalt slut med dem som lappar och då blifva de de eländigaste människor man gärna kan tänka sig … Gynna gärna lapparna på allt sätt i deras

näring, gör dem till sedliga, nyktra och nödtorftigt bildade människor,

71 K. Stenberg & V. Lindholm. 1920. Dat läh mijen situd. (Citerad i Össbo m.fl. 2020, s. 23.) 72 Mörkenstam. 1999, s. 93–94. 73 Ibid. s. 94. 74 L. Lundmark. 2002. ”Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm” Svenska statens samepolitik i rasismens tidevarv. s. 95; Lantto 2000, s. 41; M. Ericsson. 2024. Historisk forskning om rasism och främlingsfientlighet i Sverige: En analyserande kunskapsöversikt, s. 71.

men låt dem icke läppja på civilisationen i öfrigt, det blir i alla fall bara ett läppjande, men det har aldrig och skall aldrig bli till välsignelse. Lapp skall lapp vara.

4.3.1¶Föreställning om att samerna riskerar att duka under

Det som kom att kallas ”lapp-skall-vara-lapp”-politiken växte fram under slutet av 1800-talet i en tid av industrialisering och nybyggarkolonisation i Sápmis svenska delar. Konflikt om markerna mellan samer och nybyggare blev allt vanligare, och samernas kontakter med den pågående samhällsutvecklingen och de inflyttades seder och bruk ökade. Det medförde ett växande intresse hos olika aktörer för det samiska folket och deras roll inom majoritetssamhället.

Bland både forskare och ledande debattörer fanns en spridd övertygelse om att samerna var dömda att duka under inför den ”mer utvecklade” västerländska ekonomins och kulturens framfart. Föreställningen om att mänskligheten kunde delas in i starka och civiliserade kulturer å ena sidan, och svaga och primitiva kulturer å andra sidan, tog avstamp i tidens kulturhierarkiska tolkningsmodeller. Denna uppfattning etablerades trots att statistik visade att antalet samer var konstant vid 1800-talets slut. Antalet samer som levde av renskötseln hade däremot minskat, vilket till stor del berodde på att renbetesområdena blivit kraftigt beskurna genom avvittringen i Sápmis svenska delar.

”Lapp-skall-vara-lapp”-politiken baserades på övertygelsen om att samernas undanträngning var oundviklig. Den ena sidan i samhällsdebatten förespråkade att samerna på grund av hotet om undergång behövde införlivas i det svenska samhället. Den andra sidan ville satsa på att försöka bevara den samiska kulturens och livsstilens särart. Det ledde till en kombination av både assimilering och segregering, som blev kännetecknande för ”lapp-skall-vara-lapp”-politiken. Den gick ut på att lyfta ut det som ansågs av svenska forskare och politiska aktörer som det genuint samiska, det vill säga den extensiva renskötseln, och bevara den genom att skydda den från influenser från det svenska samhället. De samer som inte ägnade sig åt denna sorts ren-

75

V. Karnell. 1906. Lapparna och civilisationen, Dagny-tidning för svenska kvinnorörelsen. Vol. 9:2, s. 47–48. 76

Mörkenstam. 1999, s. 96.

skötsel skulle i stället assimileras och införlivas med den övriga svenska befolkningen.

4.3.2¶Rasbiologiska idéströmningar och nationalekonomiska motiv

I slutet av 1800-talet fick kulturhierarkiska tolkningar, socialdarwinism, samt idéer om rasbiologi och rashygien inflytande på naturvetenskapen. Det påverkade hela samhället inklusive den allmänna uppfattningen om samer. När ”lapp-skall-vara-lapp”-politikens ursprung varit föremål för undersökning, har olika studier betonat delvis olika ideologiska strömningar och motiv för förståelsen av den politiska linje som växte fram. Det finns därför inget ensidigt svar på frågan om politikens ideologiska grund, utan mer troligt spelade flera olika tankeströmningar in.

Likväl menar vissa att ”lapp-skall-vara-lapp”-politiken på ett ideologiskt plan innebar en övergång från en kulturhierarkisk paternalism som rått under 1800-talet till en politik som präglades mer av rasbiologiska idéer. Från att samer betraktats som en lägre stående kultur i relation till den svenska och ansetts vara i behov av skydd, började statliga företrädare under 1900-talet fokusera mer på idéer om att dela upp människan i olika raser, där vissa ansågs vara underställda andra. Samer tillskrevs både positiva och negativa karaktärsdrag som grupp. Och tanken var att samepolitiken skulle utformas efter dessa specifika karaktärsdrag.

De fjällrenskötande samernas egenskaper var många gånger idealiserade. De beskrevs som en prydnad för sitt folk som varje dag utförde bragder i ur och skur på fjället. Men även om samerna inte betecknades som en underlägsen ”ras” av alla, var den allmänna uppfattningen att de saknade de egenskaper som krävdes för att leva i en mer ”utvecklad” kultur. Samerna ansågs vara förutbestämda att arbeta som nomadiserande renskötare, eftersom deras fysik och sinnelag gjorde dem olämpliga för andra yrken och miljöer. Det var enbart som renskötare på fjället de kunde komma till sin rätt. Deras största fiende var därför att komma i kontakt med den överlägsna

77 Lundmark. 2002, s. 42–43, 63. 78 Ibid. s. 72. 79 Lundmark. 1998, s. 98. 80 P. Lantto. 2012. Lappväsendet – Tillämpningen av svensk samepolitik 1885–1971, s. 25; Mörkenstam. 1999, s. 112.

civilisationen, som riskerade att få dem att lämna sitt ursprungliga liv. Det skulle bara resultera i enskildas elände och fattigdom.

”Lapp-skall-vara-lapp”-politiken drevs också av nationalekonomiska motiv. Beslutsfattarna ansåg att ett nomadiserande liv var av stor vikt för renskötseln som en lukrativ ekonomisk näring. Redan i de första renbeteslagarna framkom att fjällsamerna ansågs ha bättre hand om renarna än skogssamerna. Enligt statliga företrädare fanns det områden i fjällvärlden som inte kunde användas för någon annan näring än renskötsel. Så länge renskötseln bedrevs på ett tillfredsställande sätt var den till ekonomisk fördel, både för samerna och för den övriga bofasta befolkningen i norra Sverige. Det blev därför en nationalekonomisk angelägenhet att de nomadiserande fjällsamerna förblev nomader med god hand om renarna och de skulle därför skyddas från skadlig kontakt med civilisationen.

4.3.3 ”Lapp-skall-vara-lapp”-politikens dubbla syfte och utformning

Med sin grund i rasbiologiska föreställningar och nationalekonomiska motiv var syftet med ”lapp-skall-vara-lapp”-politiken att hålla kvar fjällrenskötande samer i sin traditionella livsföring, samtidigt som de samer som inte räknades till den kategorin skulle försvenskas och assimileras.

Statliga företrädare ansåg att fjällsamernas kultur hotades om de fick erfarenhet av ett modernt, svenskt levnadssätt. Då skulle även de vilja bo i hus och lämna det nomadiserande livet som de var så väl lämpade för. Idén om segregering av de fjällrenskötande samerna var därför en central linje i ”lapp-skall-vara lapp”-politiken.

Den andra linjen var att övriga samiska grupper skulle assimileras in i det svenska samhället eftersom deras levnadsformer, identiteter och näringar hade uteslutits ur det som av statsmakterna betraktades som det genuint samiska. Dessa grupper var i majoritet och bestod av skogsrenskötande samer, bofasta samer som kombinerade renskötsel med annan sysselsättning och samer som enbart ägnade sig åt andra sysselsättningar än renskötsel, så som jakt och fiske. Från poli-

81

Lundmark. 2002, s. 64–65. 82

Mörkenstam. 1999, s. 99. 83

Ibid. s. 99. 84

Lantto. 2000, s. 41.

tiskt håll betraktades dessa grupper inte längre som ”riktiga” samer, eftersom de i allt för stor utsträckning redan tagit del av en kultur och sysselsättning som inte ansågs inbegripet i ”det samiska”. Tankesättet hade kopplingar till koloniala föreställningar om den Andre som en motsatsbild till majoritetsbefolkningen. Endast som traditionell nomad i fjällvärlden var kontrasten mellan samen och svensken tillräckligt stor. Andra levnadssätt som även svenskar identifierar sig med kunde därför inte betraktas som samiska.

Bofasta samer och de utanför renskötseln var lättast att kategorisera som ”dömda” till assimilering. De skogsrenskötande samerna betraktades däremot som en bekymmersam avvikelse, eftersom de representerade en skadlig blandning av civilisation och nomadism och ett levande bevis på vad som sker när två inkompatibla världar möts.

Skogsrenskötseln var den renskötsel som hade bedrivits under lång tid, men av statliga företrädare betraktades den som en ”fördärvad” fjällrenskötsel. Därför skulle även den gruppen assimileras och deras renskötsel utraderas. Tidens store ”samekännare” K. B. Wiklund hävdade att skogsrenskötseln var så skadlig för jordbruket att den till och med borde förbjudas i lag. En viktig aspekt bakom den målsättningen var att skogsrenskötseln till stor del bedrevs inom områden där statsmakterna ville öka exploateringarna, till skillnad från fjällrenskötseln som bedrevs på platser som inte kunde nyttjas för andra näringar, så som jordbruk.

I renbeteslagen som reglerade de samiska rättigheterna, först från 1886 och sen 1928, var kategoriklyvningen tydlig. Bara den renskötande gruppen tillerkändes rättigheter, medan den icke renskötande gruppen lämnades utanför. Den samiske professorn Israel Ruong myntade begreppet ”kategoriklyvning” för att beskriva hur renbeteslagarnas uppdelning mellan samer med rättigheter och de som saknade dem skar som en skarp kniv genom samiska grupper och skiljde på människor som naturligt hörde ihop. Det är en talande beskrivning av vilka långtgående konsekvenser som ”lapp-skall-vara-lapp”politiken kom få.

85 Lantto. 2000, s. 46. 86 Ibid. s. 46. 87 Ibid. s. 45. 88 Ibid. s. 125.

4.3.4 ”Lapp-skall-vara-lapp”-politiken i praktiken

Föreställningen om ”lapp-skall-vara-lapp” institutionaliserades i hög grad genom den fristående myndigheten Lappväsendet, som inrättades i samband med de första renbeteslagarna och fanns kvar fram till 1971. När staten startade nomadskolan 1913 – specifikt förbehållen nomadiserande samers barn – var det ”lapp-skall-vara-lapp”-politikens mest konkreta uttryck i praktiken. Men det fanns fler exempel på politisk tillämpning som är värda att belysa.

Att de nomadiserande renskötarna betraktades som ”verkliga” samer innebar att de i viss utsträckning fick behålla sina samiska rättigheter, men utan att själva få bestämma över dem; det gjorde staten. De skulle segregeras och skyddas från det som statliga företrädare ansåg vara skadligt och fördärvande. Övriga samiska grupper som inte räknades som samer förlorade sina rättigheter och skulle försvenskas. Det här medför att ”lapp-skall-vara-lapp”-politiken fick olika konsekvenser för samiska grupper. Men gemensamt för alla var att inga samer med självklarhet fick välja hur de skulle leva sina liv. Det bestämdes åt dem av statliga företrädare som ansåg sig veta bättre.

Den komplexa bosättningsfrågan

I frågan om samers rätt till bosättning är det tydligt att den kretsade kring hur beslutsfattare försökte förhindra samer från att lämna fjällrenskötseln. Men bosättningsfrågan visade sig bli mycket komplex eftersom den inte bara rörde samers boendeformer utan även frågor kring näring och kultur.

Genom renbeteslagarna 1889 och 1898 förändrades samernas rätt till bosättning. Tidigare hade samernas besittningsrätt till skattefjäll och lappskatteland medfört en rätt för innehavaren att bygga bostadshus med tillhörande byggnader. Men i och med 1886 års lag försvann den rättigheten och de icke-renskötande samernas situation försvårades avsevärt. Den nya renbeteslagen innebar att en renskötande medlem i lappbyn hade rätt att bygga en bostad och nyttja den så länge denne var medlem i lappbyn.

89

Lundmark. 2002, s. 95. 90

E. Torp. 1992, Från kåtor till egnahem – samerna och den statliga bostadspolitiken. Bebyggelsehistorisk Tidskrift, s. 107. 91

Ibid. s. 110.

Samerna å sin sida förespråkade att de skulle få bygga egna hus och menade att eftersom området ovanför odlingsgränsen och på de jämtländska renbetesfjällen var reserverat för samer skulle de få använda det som de själva önskade. Lappväsendet däremot uttryckte en stark oro över vilka konsekvenserna skulle bli om staten tillät ökad bofasthet bland renskötande samer. Myndigheten befarade att kvinnor och barn i renskötande familjer skulle bli förslappade och slutligen gå under. Även regeringen såg ett behov av omedelbar offentlig kontroll över samernas bosättning. Statens företrädare fick nämligen reda på att det ”i ganska stor utsträckning förekommit, att lappar utan särskilt tillstånd slagit sig ned” inom renbetesområden.

Att det hade skett berodde på att samerna och myndigheterna tolkade renbeteslagen olika. Oklarheten kom av att lagstiftaren i renbeteslagen inte hade räknat med att samer skulle vilja bygga hus. Därför föreskrev lagen att renskötande samer hade rätt att ta virke till ”bostad” ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Medan samerna tolkade ”bostad” som ”hus”, avvisade myndigheterna den tolkningen med bestämdhet. Att vara bofast hade till viss grad varit tradition bland samerna sedan tidigare, men nu blev bofasthet lagstridigt. De som upptog fast bostad inom renbetesområdet skulle hädanefter avhysas. Det faktum att den fasta bosättningen bland samerna tilltog vid den här tiden betraktade regeringen som ett hot mot den rennäring som de med alla medel ville ”skydda”. Samtidigt var den ökade bofastheten i själva verket ett resultat av de ökade begränsningarna för renskötseln som staten bidragit till.

Eftersom renskötseln ansågs vara ”det näringsfång, för vilket lapparna lämpa sig bäst och tillika det enda, som kan lända till ekonomiskt utnyttjande av de stora fjällområdena i rikets nordligare delar” menade beslutsfattarna att det inte fanns någon anledning att hjälpa renskötande samer att bosätta sig. Snarare kunde det diskuteras om inte föreningen av renskötsel och bofasthet borde omöjliggöras genom lag. Att samerna själva föredrog bofasthet var inget

92 Lundmark. 2002, s. 97. 93 A. Amft. 2000. Sápmi i förändringens tid: en studie av svenska samers levnadsvillkor under 1900-talet ur ett genus- och etnicitetsperspektiv, s. 72. 94 Torp. 1992, s. 111. 95 Lundmark. 2008, s. 160; Lundmark. 2002, s. 97. 96 Torp. 1992, s. 110–111. 97 Kungl. Maj:ts Proposition citerad i Torp. 1992, s. 111. 98 Ibid.

tillräckligt argument i sammanhanget, eftersom de inte ansågs förmögna att själva överblicka konsekvenserna av sitt handlande.

I riksdagsdebatten 1917 uttryckte justitieminister Hasselrot att renskötande samer under inga villkor fick bosätta sig i hus. Därför borde riksdagen överväga att stifta en lag som uttryckligen förbjöd renskötare att bo i hus. Inte heller de som lämnat renskötseln och ännu var arbetsföra skulle tillåtas fast bosättning. Då var det bättre att ge dem förmånliga lån till att skaffa renar. Enligt Hasselrot kunde man möjligen göra ett undantag för skogssamerna. Att bevara deras renskötsel ansågs inte vara någon angelägenhet av större vikt. Genom en kompromiss fick regeringen igenom sina krav på att renskötande samer inte skulle tillåtas bo i hus. Kungl. Maj:t skulle från fall till fall avgöra om eventuella undantag.

Samernas första landsmöte organiserades 1918 i Östersund, som en direkt följd av riksdagsdebatten. Den viktigaste punkten under landsmötet var bostadsfrågan. Mötet antog en resolution som var en protest mot uppfattningen att samerna förslappas av att bo i hus. Landsmötet motsatte sig också att lagen genom rättsregler hindrade samer från att bygga bostadshus. Mötesdeltagarna vädjade om att den som ägnar sig åt renskötsel borde, efter anmälan hos vederbörande länsstyrelse, få uppföra boningshus för sig och sin familj inom renbetesområdena.

När den nya renbeteslagen trädde i kraft 1928 berördes bostadsfrågan återigen. I lagen angavs att samer inom renbetesområdet nu fick uppföra ”tältkåta eller annan kåta med lapsk eldstad” eller ”i den mån för renskötselns drivande erfordras ... stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad”. Det visade sig emellertid att de möjligheter som 1928 års lag gav i fråga om lägenhetsupplåtelser till samer på kronomark var för begränsade. Länsstyrelsen i de tre nordligaste länen ställde sig bakom en hemställan från samiska ombud och framhöll att bidragen till byggnader och odling var för små. Vid samernas andra landsmöte i Arvidsjaur 1937 var bostadsfrågan återigen en av de viktigaste på dagordningen. I en resolution krävde landsmötet bättre bostäder

99

Lundmark. 2008, s. 164. 100

Ibid. s. 163. 101

Lundmark. 2002, s. 104. 102

Lundmark. 2008, s. 166–167. 103

Torp. 1992, s. 113.

för renskötande samer, eftersom kåtorna ansågs undermåliga och ohygieniska.

Det dröjde till 1950 innan samer fick rätt till egnahemslån för att bygga en bostad inom renbetesfjällen, och det var först 1959 som samer fick samma rätt till bostadsbidrag som andra svenska medborgare. Det är också först då som lappfogdar började ge upp försöken att hindra samer från att överge den nomadiserande renskötseln. I verklig mening var det under 1960-talet som den sociala bostadspolitiken i praktiken kom den samiska befolkningen till del. Så sent som 1970 ansågs det dock nödvändigt att i Socialdepartementets socialkatalog särskilt påpeka att möjligheten till bostadsförbättringslån även gällde samer och romer. En kvinna som lämnat sin historia till kommissionen berättar om hur kränkande det var för hennes föräldrar att inte få bestämma över sitt eget hus:

Det var ju så här att de skulle bara bo i fjället ett tag, men i modern tid

ville de ha hus här nere i Ammarnäs. Men de fick inte bygga vart de ville.

Huset fick inte se ut […] hur de ville. Utan de blev anvisade en plats och

det vart i skuggsidan, i urkkun, här i Gávtsjávrrie då […] Helst behövde

de ju inga hus. För dom skulle inte få bygga egentligen för de skulle ju

bara bo i kåta. Lapparna skulle bo i kåta. Och samma var det när jag skulle

bygga här i Ammarnäs. på 80-talet, då skulle jag inte heller få bygga där,

för jag var ju, vi var ju renskötare. Behövde inte, man skulle inte bo i

hus.

Särskilda samiska ålderdomshem byggs

De särskilda samiska ålderdomshem som byggdes under första halvan av 1900-talet var ytterligare ett exempel på hur ”lapp-skall-varalapp”-politiken omsattes i praktiken.

Från mitten av 1800-talet och framåt väcktes de socialpolitiska frågorna till liv och synen på de fattiga förändrades successivt. Från att vara lokala angelägenheter blev gruppen fattiga (eller medellösa) alltmer uppmärksammad från nationellt håll. Redan 1851 lyftes frågan om särskild fattigvård för samer genom en motion i riksdagen.

104

Ibid. s. 114. 105

Forum för levande historia (författare Martin Ericsson). Historisk forskning om rasism och främlingsfientlighet i Sverige: En analyserande kunskapsöversikt, s. 79. 106

Torp. 1992, s. 107. 107

Lundmark. 1998, s. 123. 108

23129. 109

L. Karlsson & M. Liliequist. 2016. ”Fattigauktioner och samiska ålderdomshem: Synen på äldre samer i samband med åldringsvården”. Kyrkans vitbok band 2, s. 887–888.

Som motivering av varför de var berättigade till statlig hjälp anfördes att staten tillåtit nybyggarna att tränga undan samerna från sina marker och att renskötseln var en särskilt riskabel näring.

Fram till 1918 års fattigvårdslag var det nästan uteslutande kyrkan som bedrev fattigvård och fattade beslut i fattigvårdsärenden. Den tidigare fattigvården av äldre på landsbygden hade inkluderat inackordering, auktioner, fattighus och tiggeri. Men när ansvaret att inrätta ålderdomshem hamnade hos kommunerna förbjöds fattigauktioner och tiggeri.

Biskop Olof Bergqvist i Luleå stift spelade en central roll för de första samiska ålderdomshemmen, liksom han spelade för att nomadskolreformen genomfördes. År 1909 börjar Bergqvist samla in pengar till det första samiska ålderdomshemmet som invigdes 1911 i Jåhkåmåhkke/Jokkmokk. Därefter uppfördes ett liknande hem i Árjepluovve/Arjeplog 1913. Biskop Bergqvist samlade även in startkapital till hemmen i Gárasavvon/Karesuando och Čohkkiras/ Jukkasjärvi. När kommunerna ålades ansvaret för fattigvården och därefter förordnades att uppföra fler liknande ålderdomshem, övertogs Bergqvists ålderdomshem av kommunens fattigvårdsstyrelse.

År 1927 fattades beslut om statsbidrag till lapska ålderdomshem, som innebar att staten skulle stå för de största kostnaderna. Kommunerna menade att samerna var en statlig angelägenhet eftersom de inte var bofasta och därför inte tillhörde någon kommun. Enligt beslutet skulle det i Norrbotten finnas ett hem i varje ”lappkommun”, i Västerbotten skulle två eller tre hem byggas och tre i Jämtlands län. Beslutet föregicks av en grundlig utredning. När 1919 års lappkommitté skickade ut en förfrågan till alla ”lappkommuner” var samtliga överens om att det vore bäst att vårda de gamla samerna på särskild anstalt. Det ansågs missgynna både samerna och ”de bofasta” att grupperna beblandades. Samerna ansågs ha svårt att anpassa sig efter de bofastas vanor, kosthåll och allt för påkostade lokaler, liksom de bofasta hade lika svårt att förlika sig med samernas oförmåga till ordning och regelbundna tider. En sakkunnig i lappkommittén skriver att ”Lappen måste ha lite snuskigt omkring sig, särskilt de

110

L. Andersson. 1996. Lapphemmen i Norrbotten. Socialmedicinsk tidskrift. Nr 7–8 (1996), s. 417. 111

Karlsson & Liliequist. 2016, s. 889. 112

Andersson. 1996, s. 419–420. 113

Ibid. s. 419. 114

Ibid. s. 421–422. 115

Ibid. s. 421.

äldre, det är en naturlag, lika gammal som människan. En lapp över 80 år i ren skjorta, är en anakronism”.

Enligt förslaget skulle hemmen i möjligaste mån ta hänsyn till samernas tidigare levnadssätt och efterlikna samiska bosättningar. Föreståndarinnan för hemmen tillsattes av en lokal styrelse, men inget krav ställdes på kunskaper i samiska. Det ansågs bra om hon var någorlunda förtrogen med ”lapparna” och deras förhållanden. I styrelsen fanns representanter från kommun, stat och samer. Att kommittén ansåg att samerna behövde särskilda, statliga, ålderdomshem, eftersom de skiljde sig så pass mycket från andra svenskar att de inte kunde dela boende med dem, gick stick i stäv med tidens resonemang om likställdhet i andra politiska frågor. En person berättar om det samiska ålderdomshemmet i Čohkkiras:

Från början var det så att de, runt 1920-talet, att de äldre samerna bodde

hos bofasta lite här och där, de bodde hos sina verddet för att de inte fick

plats på ålderdomshemmet eftersom samerna inte fick bo i det svenska

ålderdomshemmet eller tillsammans med svenska äldre, så det var en

fullständig segregation.

Personen berättar att ålderdomshemmet senare stängdes och tilllägger:

Jag minns inte vilket år det var, men det stod tomt första åren efter de

gamla fått flytta ut, det var både gamla samer och övriga bybor, eftersom

byborna kunde också få bo där om det fanns plats, men samerna fick inte

bo någon annanstans. Samerna kom från Kiruna-området, men byborna

kunde bo på ålderdomshemmet i Kiruna, för där fanns ålderdomshem

och sanatorium, men till ålderdomshemmet kunde de inte skicka samerna,

står det i kommunprotokollen, för samerna skulle inte bo på svenskar-

nas ålderdomshem, på Sanatoriet kunde de placera friska samer för de var friska. Så på det viset delade man in, enligt svenskens rasdiskriminering.

Även i den senare fattigvårdsutredningen från 1924 framkom hur viktigt det var att separera samer från majoritetsbefolkningen. Utredningen förordade dessutom separering mellan fjällsamer och skogssamer, samt mellan renskötande och icke-renskötande samer. I första hand skulle fjällsamer över 60 år få en plats på ålderdomshemmen och därefter, i mån av plats, skogssamer. Det gjordes även en åtskillnad

116

Citat i Ibid. s. 421. 117

Ibid. s. 422. 118

23024. 119

23024.

mellan nordsamer och sydsamer i relation till majoritetsbefolkningen. I ålderdomshemmen för sydsamer kunde även icke-samer inhysas, medan hemmen i Norrbotten endast skulle bebos av samer, på grund av nordsamernas säregna levnadsförhållanden och unika vanor. I utredningen tillskrevs samer särskilda egenskaper och karaktärsdrag. Särskilt de fattiga, gamla, och icke-renskötande samerna tillskrevs negativa egenskaper, bland annat lathet och snålhet. Dessutom anklagades de för att så fort som möjligt tillskansa sig fattigvårdsstöd. I enlighet med ”lapp-skall-vara-lapp”-föreställningen var det de fjällrenskötande samerna som ansågs som skyddsvärda och i första hand hade rätt att inhysas på de särskilda ålderdomshemmen.

Mot slutet av 1940-talet började de samiska ålderdomshemmen att ifrågasättas. Från politiskt håll ansågs det inte längre självklart att en separering var nödvändig eller gynnsam för samerna. Vid den här tiden fanns en oenighet bland samer själva, vissa ansåg att det var bättre att slippa särbehandlas, medan andra påpekade ”lapphemmens” betydelse för bevarandet av den ”lapska” kulturen. Alla var dock eniga i missnöjet med att de hade för lite att säga till om. I 1952 års åldringsvårdsutredning slogs det fast att de särskilda statliga bidragen inte gynnat statens strävan att jämställa samerna med den övriga befolkningen. Året därpå beslutade riksdagen att lägga ned de samiska ålderdomshemmen.

4.4¶Renbeteslagarnas påverkan på samiskt samhälle

4.4.1 1886 års renbeteslag

I förarbetena till 1886 års renbeteslag angavs att det huvudsakliga syftet med lagen var att lagfästa de rättsliga förhållanden för den renskötande delen av den samiska befolkningen som redan gällde före lagens tillkomst. Så blev det också i flera avseenden, men i realiteten förändrade lagen på ett fundamentalt sätt förutsättningarna för det samiska folket i Sverige att leva traditionella samiska liv på traditionell samisk mark.

120

Karlsson & Liliequist. 2016, s. 900–901. 121

Ibid. s. 901 och 904. 122

Ibid. s. 423. 123

Prop. 1886:2. Förslag till lag angående de svenska Lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag angående renmärken, s. 36.

Av förarbetena till lagen och den diskussion som fördes i riksdagens debatter inför införandet framgår att regelverket, genom avskaffande av det gamla systemet med skatteland och införandet av en ny juridisk företeelse, renskötselrätten, var svårt att inlemma i befintligt rättssystem rörande nyttjande av marker. Till det ska läggas att dåtidens idépolitiska strömningar hade stor inverkan på lagens syfte och innehåll. Följande citat under riksdagens beredning av ärendet från ledamoten von der Lancken inför införandet av 1886 års renbeteslag illustrerar vilka idépolitiska och juridiska problemställningar som hanterades:

Här gäller det ej att, utgående från en bestämd klar rättsgrundsats, med

samvetsgrannhet afväga de olika rättigheter och skyldigheter, som med

logisk konseqvens deraf följa. Den lagstiftning, som är här i fråga, skulle

jag snarare vilja karakterisera såsom ett fredsfördrag mellan två olika

kulturer, två olika folk, af hvilka det ena står på höjden af den menskliga

bildningen och det andra icke hunnit öfver de första stapplande stegen

af framåtskridandet.

Även om man i riksdagen alltså var medveten om att de renskötande samerna hade juridiska rättigheter ansåg man att majoritetsbefolkningens kultur och synsätt skulle vara styrande för den nya lagstiftningen.

1886 års renbeteslag föregicks av en utredning från 1882 års lappkommitté vilken hade till uppgift att ta fram lagförslag i syfte att reglera förhållandet mellan de svenska samerna och landets bofasta befolkning. Huvudfrågan var förhållandet mellan renskötseln och jordbruksnäringen, framför allt när det gällde vinterbetet på enskild, privatägd mark. Den inställning kommitténs majoritet kom att inta till frågan om sedvanerätten till vinterbete på enskild mark sammanfattades på följande sätt:

En dylik önskan har låtit sig förnimma från jordegare, å hvilkas områden

Lapparne vintertiden plägat taga sina visten, och är lätt förklarlig, enär Lapparnes uppehåll på en ort kan jemväl under vintermånaderna vålla skada. Den skulle också vara berättigad, om Lapparnes ifrågavarande

flyttningar ej företoges i följd af ett verkligt behof, och om alltså Lapparne

kunde utan men från denna sin flyttningsrätt afstå. Den redogörelse,

komiterade lemnat för de förhållanden, under hvilka Lapparne drifva sin

renskötsel, torde emellertid till fullo ådagalägga, att Lapparne i regeln ej utan att lida skada kunna afstå från sina flyttningar i den utsräckning,

124

Riksdagens protokoll 1886, andra kammaren, 3 band., nr 40, s. 10.

hvari dessa hittills egt rum, och att för den skull någon till inskränkning derutinnan ledande bestämmelse ej bör gifvas.

Kommitténs majoritet uttryckte alltså sitt stöd för samernas sedvanerätt. Men det tycks bara ha gällt fjällsamernas rättigheter. En äldre man från Gällivare skogssameby beskriver hur lagstiftningen kom att påverka flera generationer av renägare genom bötfällande:

På 1960-talet har min far också blivit polisanmäld. Den där lagen trädde ju

i kraft, att vi inte fick stå i vägen för fjällrenskötsel och den jordbrukande befolkningen. På somrarna fick vi inte vara, vi blev skadestånds-

skyldiga om renen råkade beta, trampade ned odlingar. Jag har varit som

liten pojke och vaktat de där odlingarna så inte renarna ska trampa.

Vad var det för odlingar?

Det är de här grannbyarnas Skröven och Hakkas och. Men än värre var

det ju för min farfar och på den tiden, slutet på, när han föddes, när min

farfars far och min farfar, då var det enorma konflikter. De fick betala enorma skadestånd för att en del bönder la i system att de skulle tjäna pengar. År 1900 skrev de här grannbyarna här, Hakkas, Leipojärvi, Mäntyvaara till riksdagen också och klagade på vår renskötsel, att vi var i vägen. Och den här grannfamiljen här, de här Raatukka, de hade renhjorden norranför, då vart det då 1920 så var de tvungna att, då hade de enorma konflikter där med de där nybyggarna. De torkade höet i som typ hässjor, då hade de här ställt in 300 hässjor för att skydda dem att de inte blev skadade, och ändå fick de renar skjutna. Och sedan på

1900-talet ungefär, då gjorde de här Purnu-renskötarna och Nattavaara,

de här tillsammans en flera mil genom skogen ett stängsel för att inte renarna skulle trippa ut på de där slåttermyrarna.

Samtidigt betonades det i lagens förarbeten att rätten till renbete, jakt och fiske gällde på statlig som på privat mark. I lagförarbetena hänvisades det till att samerna hade använt marken innan nybyggarna kom dit och gjorde anspråk på den. I Särskilda utskottets utlåtande konstaterades att:

Lappen var den som först tog de nordliga trakterna af vårt land i besittning. Innan den första nybyggaren fällde det första trädet i Norrlands

skogar var lappen redan där. Under århundradet har landet från Kölens

fjällrygg till Bottenhafet varit den obestridt nyttjade betesmarken för hans renar. Och den förste besittningstagarens rätt till jorden måste anses bättre än den, som senare tillkommit.

125

Riksdagens protokoll 1886, 2 saml., 2 avd., 1 band., kommittébetänkande nr 1, s. 82. 126

23143. 127

Särskilda utskottets utlåtande 1886:1 s. 18.

De nybyggare som fick privat äganderätt till mark genom avvittringen måste därför acceptera att samerna hade rätt till renbete, jakt och fiske på deras mark.

Utöver huvudfrågan om vinterbetesrätt föreslog lappkommittén att renskötseln skulle regleras på så sätt att Lappmarken skulle delas in i byområden. Varje område skulle tillhöra en samfällighet av ”lappar”, en lappby , som hade rätt att med andra renskötare uteslutande vistas i området. Under sommartid skulle bara de samer som själva hade rätt till att uppehålla sig i en lappby område, eller vilkas förfäder hade tillhört lappbyn eller inom dess område haft rätt att vistas, få uppehålla sig med sina renar.

Kommittén föreslog således att de tidigare systemen för renskötseln med enskilda lappskatteland och skattefjäll skulle ersättas med ett system indelat i lappbyar med kollektivt ansvar för renskötsel. Frågan om skattefjällsbreven och lappskattelandens rättsliga status i förhållande till de föreslagna bestämmelserna om inrättande av lappbyar med en kollektiv rätt att bedriva renskötsel inom ett visst område gavs inte något vidare utrymme i vare sig kommitténs utredning eller i propositionen och kom heller inte till uttryck i lagen. Avsikten synes dock ha varit att systemet med lappskatteland och skattefjäll skulle avvecklas successivt av sig själv, utan närmare reglering i lag.

Vidare föreslogs bestämmelser om att Kungens befallningshavare (den äldre motsvarigheten till länsstyrelsen) skulle ges en omfattande behörighet att besluta om lappbyarnas inre och yttre angelägenheter (se vidare avsnitt 4.5 angående Lappväsendet).

Förslaget mötte inte något nämnvärt motstånd i Norr- och Västerbotten. Den år 1751 fastställda lappmarksgränsen och den år 1890 slutligt fastställda odlingsgränsen reglerade i huvudsak renbetesområdet i de två nordligaste länen. I Jämtlands län där avvittringen, till skillnad från i Norr- och Västerbotten, redan genomförts möttes däremot förslaget av motstånd, framför allt i frågan om vinterbetesrätt på enskild mark. Kommittén ansåg dock att vinterbete utanför skattefjällen hade sedvanligrättslig grund och uttryckte därvid följande:

Då nu inom Jemtlands län Lapparne från ålder och intill våra dagar fått

under vintern opåtaldt flytta kring med sina hjordar, och först å de allra senaste tiderna från den jordbrukande befolkningens sida några invänd-

ningar deremot förnummits, samt ostridigt är, att odlingen trängt in på

128

Kommissionen använder begreppet lappby när det hänvisas till lagstiftning innan 1971 års rennäringslagstiftning då begreppet sameby infördes. 129

M. Martinsson. 2026. Vägen till Girjasdomen, om samernas rätt till jakt och fiske.

stora områden, hvilka ursprungligen endast af Lappar begagnats, så synes det antagandet fullt berättigadt, att Lapparnes flyttningar vintertiden inom Jemtlands län äro grundade i sedvanerätt.

I 1886 års renbeteslag angavs i 1 § att samerna var berättigade att, under iakttagande av de i lagen meddelade föreskrifterna, uppehålla sig med sina renar i vissa närmare beskrivna områden och där betjäna sig av land och vatten till underhåll för sig och sina renar. Inom den statliga fjällmarken som inte kunde användas för odling, ”de för lapparne afsatta land”, skulle de renskötande samerna ha företräde till bruket av marken för renskötsel, jakt och fiske. Det var endast om de inte själva behövde allt bete, jakt eller fiske som utomstående i begränsad omfattning fick använda marken. Ett villkor för sådana upplåtelser av slåtter, jakt eller fiske var att de inte skadade eller skapade olägenheter för samerna (22 § i 1886 års renbeteslag). Beteckningen ”de för lapparne afsatta land” ändrades i 1898 års renbeteslag till ”de områden som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade” (31 §). Samtidigt angavs att med detta avsågs kronomarken ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen.

Lagen innehöll ingen definition av vem som skulle anses som ”lapp”, men av dess förarbeten, som ovan beskrivits framgick att den var tillämplig för samer som beskattades för inkomster av renskötsel, eller hade lappskatteland eller liknande inrymningar. Samer som inte bedrev renskötsel berördes inte alls av 1886 års lag. I 1 § paragrafen fastställdes även samernas vinterbetesrätt under perioden oktober – maj i de trakter där ”lapparne efter gammal sedvana hava besökt”.

Av lagens 5 § framgick att åretruntmarkerna skulle delas in i lappbyar. I en lappby fick inte andra samer uppehålla sig under sommartiden med sina renar än de, som själva erhållit rätt till det, eller vilkas förfäder hade tillhört samebyn eller haft rätt att vistas inom dess område. Kungens befallningshavare skulle verkställa indelningen i lappbyar.

Om en same ville få rätt att flytta till en annan lappby skulle han enligt 6 § ansöka om det hos kungens befallningshavare. Kungens befallningshavare skulle då inför häradsrätten höra samerna i den by

130

Riksdagens protokoll 1886, 2 saml., 2 avd., 1 band., Lappkommitténs betänkande s. 70. 131

SOU 2001:101. En ny rennäringspolitik – öppna samebyar och samverkan med andra markanvändare, s. 263.

som personen ville flytta till och på vissa andra sätt som beskrevs i bestämmelsen ta fram fullständig utredning om huruvida utrymmet i samebyn medgav inflyttningen. Om det fanns utrymme och flyttningen bedömdes som lämplig kunde kungens befallningshavare meddela sökanden rätt att flytta till lappbyn.

Av 7 § framgick att om kungens befallningshavare kom fram till att det i en lappby fanns fler samer som hade rätt att vistas med sina renar än vad det fanns utrymme, så att trängsel därigenom uppstod eller skada orsakades, kunde kungens befallningshavare efter att samerna i såväl denna lappby som i den eller de lappbyar dit inflyttning kunde komma i fråga hade hörts inför häradsrätten, och fullständig utredning i övrigt hade åstadkommits, hänvisa en eller flera personer att flytta till närmaste lappby där utrymme fanns och där inflyttning kunde ske utan olägenhet. Det är med stöd av denna bestämmelse som länsstyrelsen genomförde de påföljande tvångsförflyttningarna.

De rättigheter som enligt lagen ingick i renskötselrätten var, förutom renbete, bland annat rätten till skogsfång, jakt och fiske. I 21 § föreskrevs dock att samerna inte fick upplåta de rättigheter som ingick i renskötselrätten. Det skilde sig från vad som gällt före lagen. Medlemmarna i lappbyn fick inte som förut bestämma om de själva ville utnyttja bete, jakt och fiske eller upplåta det till utomstående mot ersättning. Sådana upplåtelser skulle i stället hanteras av staten, dock med ersättning till lappbyarna för intrången. Motsvarande reglering kvarstod i senare renbeteslagar och kvarstår i dagens rennäringslag. I den paternalistiska andan som rådde vid tiden för införandet av 1886 års lag uttalade sig kommittén i sitt betänkande angående samernas förmåga att själva ombesörja upplåtelser av rättigheter såsom jakt och fiske på samebyarnas marker enligt följande:

I enahanda syfte, att ej den ene Lappen må till skada för den andre förfoga öfver förmåner, hvilka tillagts flera Lappar gemensamt, har varit

angeläget att uppställa den grundsats, att någon upplåtelse af rätt till jagt

och fiske å de för Lapparne afsatta land ej må komma till stånd, med mindre de Lappar, hvilka ega rätt att å landet uppehålla sig, dertill samtycka. Enskilde Lappar må alltså ej ega att företaga dylika upplåtelser. Men ej heller åt Lapparne såsom en samfällighet synes det böra vara öfverlåtet att derutinnan förfoga. Betänker man, huru föga egnadt ett lappsamfund är att förhandla till gemensamt beslut och att ingå aftal samt till samfäldt gagn använda inflytande medel, så torde finnas lämpligast att åt Konungens Befallningshafvande uppdraga ärenden af dylik art; och synes Konungens Befallningshafvandes rätt i förevarande fall böra

sträcka sig derhän att, äfven om samtliga Lappar kunde finnas villige medgifva upplåtelse, Konungens Befallningshafvande dock må pröfva, huruvida sådan må ega rum.

Svenska lagstiftare ansåg alltså att samer varken individuellt eller kollektivt var kompetenta att fatta beslut om frågor som rörde deras rättigheter och egendom och att kungen därför borde vara deras förmyndare.

4.4.2 1928 års renbeteslag

Lagstiftningsarbetet inför 1928 års lag pågick under lång tid. En utredning tillsattes 1895 som hade till uppdrag att särskilt utreda vinterbetesrätten i Jämtlands län och eventuellt föreslå andra ändringar i 1886 års renbeteslag. Utredningen resulterade 1898 i vissa mindre ändringar av 1886 års lag. Därefter tillsattes 1919 års lappkommitté som fick i uppdrag att bland annat utreda vilka åtgärder som borde vidtas för att vidmakthålla, värna och trygga den nomadiserande befolkningens tillvaro. Lappkommittén skulle också utreda lämpligheten av en förening av renskötsel med jordbruk såväl för samernas egen del som för den jordbruksidkande befolkningen i de trakter där renskötsel bedrevs i en sådan ordning.

1919 års lappkommitté skilde på samer som bedrev och samer som inte bedrev renskötsel, men noterade att samer som bedrev renskötsel också kunde vara bofasta och ägna sig åt jordbruk parallellt med renskötseln. I så fall betraktade lappkommittén dem som skogslappar. Kommittén hade gjort beräkningar av yrkesfördelningen bland samerna i riket, och kommit fram till att en tredjedel av dem var renskötande, men att resterande två tredjedelar inte var det. Av de renskötande samerna var det endast en fjärdedel som ägnade sig uteslutande åt renskötsel. Lappkommittén anmärkte att 1898 års lag enbart var tillämplig på renskötande samer, fastän det inte framgick av dess ordalag.

Lappkommittén gjorde därefter ett antal uttalanden om samernas renskötselprivilegium:

132

Riksdagens protokoll 1886, 2 saml., 2 avd., 1 band., Lappkommitténs betänkande, s. 106. 133

SOU 1923:51. Förslag angående lapparnas renskötsel m.m., s. 6–8. 134

SOU 1923:51 s. 70–72.

Kommittén utgår i likhet med 1898 års renbeteslag från den uppfattningen att rätten att driva renskötsel med anlitande av mark, varöver renägaren icke förfogar, bör, på sätt av ålder ägt rum, tillkomma uteslutande dem, vilka äro att räkna till den lappska allmogen. På grund härav och då även vissa andra förmåner, som omförmälas i lagförslagen, äro bundna vid egenskapen av att vara lapp, har kommittén icke kunnat undgå att taga ställning till frågan, under vilka förutsättningar en person skall anses tillhöra nämnda allmoge. Uppenbart är, att kommittén härvid tillmäter härstamningen och bruket inom familjen av det lappska språket den största betydelsen. Emellertid kan i anseende till den rasblandning mellan lappar och andra folkslag, som sedan århundraden pågått särskilt å nu ifrågavarande trakter, härstamningen enligt kommitténs mening icke ensamt få vara bestämmande i frågan, utan böra rimligtvis jämte härstamningen även andra omständigheter komma i betraktande. I sådant hänseende torde i främsta rummet vara avgörande, huruvida vederbörande för egen del driver fjäll- eller skogsrenskötsel. I övrigt bör vederbörlig hänsyn tagas även till traditionerna inom familjen och således, dock endast under vissa förutsättningar, jämväl den, som kan påvisa lappsk härstamning, men icke för egen del har renskötsel till yrke, kunna komma i åtnjutande av de särskilda, för lapparna avsedda privilegierna.

Kommittén menade alltså att den måste ta ställning till vem som skulle definieras som same och hur det skulle gå till. Språket ansågs som en viktig indikator, liksom härstamning, men då samer och bondebefolkningen länge gift in sig med varandra kom kommittén fram till en mer konstruktivistisk syn på identitet, som beaktade traditioner, erfarenheter och kultur. Med tanke på de uppfattningar om raser som var dominerande inom den samtida forskningen är kommitténs ställningstagande värt att understryka. I propositionen till 1928 års lag framförde departementschefen att det i 1898 års lag, som i allmänhet inte var tillämplig för andra samer än de som ägnade sig åt renskötsel, inte fanns några kriterier för hur man skulle avgöra om en person skulle anses som same eller inte. Departementschefen uttalade att renskötseln var en priviligierad näring för samerna, och övergick därefter till frågan om vilka personer som privilegiet borde tillkomma. Den sakkunnige som arbetat fram förslagen från 1919 års lappkommitté hade uttalat att det inte framstod som lämpligt att låta administrativa åtgärder som kyrkobokföringen vara avgörande för

135

SOU 1923:51 s. 74. 136

Kungl. Maj:ts proposition 1928 nr 43, Förslag till Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, s. 54 f.

vem som hade rätt att bedriva renskötsel. Däremot ansågs det lämpligt att i lagen ange de förutsättningar, under vilka personer av samisk härkomst kunde komma i åtnjutande av rätten att bedriva renskötsel och därmed förenade förmåner. I det sammanhanget ansåg den sakkunnige det som rimligt och naturligt att från rättigheten i första hand utesluta sådana samer, vilkas förfäder i vissa led hade övergett renskötseln och ägnat sig åt annat yrke. Departementschefen anslöt sig principiellt till den sakkunniges uppfattning, men tillade att det också borde finnas en möjlighet för en länsstyrelse att medge en annan same än den som uppfyllde lagens rekvisit om yrke att bedriva renskötsel om det fanns synnerliga skäl för det.

I 7 § angavs att för renskötselns bedrivande skulle samerna alltjämt vara indelade i lappbyar. Åretruntmarkerna skulle fördelas mellan lappbyarna av kungens befallningshavare, efter hörande av de samer vilkas rätt var i fråga. Kungens befallningshavare kunde också verkställa den ändring i indelningen som var påkallad. Även vinterbetesmarker kunde gränsbestämmas om det var möjligt och lämpligt.

I 8 § angavs vilka som hörde till en lappby. Dessa var: a) samer som inom lappbyn bedrev renskötsel eller biträdde med det, b) samer som inom lappbyn bedrivit eller på stadigvarande sätt biträtt

i renskötsel men som upphört med det och inte stadigvarande ägnat

sig åt ett annat yrke, dock inte tjänare från en främmande lappby, c) samer som fick tillstånd av kungens befallningshavare att flytta

till lappbyn, och d) hustru och hemmavarande barn till en sådan same som avsågs i

a–c, samt änka och omyndigt barn till en avliden sådan same, även

om de själva inte bedrev eller biträdde i renskötsel.

I 9 § angavs bland annat att om en same ville flytta med sina renar till en lappby skulle han söka tillstånd till det hos kungens befallningshavare i det län som byn tillhörde. Denne skulle höra samerna i lappbyn samt, där inflyttningen kunde beröra en same i ett annat län, även kungens befallningshavare i det länet. Om utredningen i ärendet visade att det fanns utrymme inom lappbyn, och om inflyttningen bedömdes lämpligen kunna ske, skulle befallningshavaren meddela tillstånd till flytten. Motsvarande förfarande skulle tillämpas om en

137

Prop. 1928:43 s. 61 f. och 65.

same ville flytta till en lappby för att bedriva renskötsel med de renar som redan fanns i byn.

En same fick enligt 10 § inte lov att uppehålla sig med sina renar på en främmande lappbys område. En sameby skulle enligt 11 § ha en byordning, som skulle innehålla de föreskrifter som var nödvändiga i fråga om bland annat förhållandet mellan samerna i byn.

I övergångsbestämmelserna till lagen angavs att den som med laga rätt bedrev renskötsel vid lagens ikraftträdande skulle anses ha rätt till renskötsel även om han inte uppfyllde de förutsättningar som angavs i 1 § om att rätt till renskötsel enligt lagen tillkom den som var av samisk härkomst förutsatt att hans fader eller moder eller någon av dessas föräldrar såsom stadigvarande yrke bedrivit renskötsel eller biträtt med det. Vad som i lagen sades om samer skulle tillämpas även på sådana personer.

Det var alltså staten som fattade beslut om vilka samer som fick bli medlemmar i lappbyarna. Villkoret för att kunna bli det var att man som stadigvarande yrke bedrev renskötsel eller hade anhöriga som gjort detta. Kunde en same uppfylla dessa krav fick man fortsätta bruka mark för renskötsel, jakt och fiske; det som i lagen kallades renskötselrätt. Kunde en same inte det fick man inte bruka marken för renskötsel, jakt och fiske. Det fick som följd att samer som bedrev jordbruk, jakt och fiske och hade några renar ofta inte ansågs uppfylla kraven för att vara medlemmar i lappbyarna.

I många berättelser som lämnats till Sanningskommissionen så framkommer det vad 1928-års renbeteslag inneburit för samer:

De hamnade utanför samebyn, men de har ju varit som … många av de

här släktingarna, de har aldrig slutat vara samer för det. Utan det har ju

varit som vanligt men du kan ju förstå egentligen vad jävligt, att man

måste fråga någon annan – får jag doppa ner kroken i den där sjön?

Mannen fortsätter berätta om hur det ser ut i dag och de konsekvenser det har i till exempel i Sametinget:

Men … man ska ju komma ihåg att … alla ryms ju inte inom en sameby,

inte och bedriva rennäring. Allihop kan inte ha renar, betet är begränsat.

Men visst var det väl olyckligt att det skulle bli en sån skillnad på folk och folk. […] men Sametinget, ett oenigt sameting. Det säger ju själv

att vi ska dra åt samma håll allihop. Vi är en liten minoritet som är utsatt,

allihop ska väl dra åt samma håll men vi drar åt olika håll.

138

23043.

Särskild reglering för skogssamebyar

För skogsrenskötselns rättsliga ställning innebar en av bestämmelserna i 1928 års renbeteslag att den i vissa fall fick stå tillbaka för den jordbrukande befolkningen och för fjällrenskötseln (som i sin tur också fick stå tillbaka för den jordbrukande befolkningen). Skogssamerna och skogsrenskötseln hade sedan den första renbeteslagstiftningens och avvittringsstadgans tillkomst gått skiftande öden tillmötes. Från att lagstiftaren mot slutet av 1800-talet bedömt skogsrenskötselns försvinnande som en naturlig process markerade lagstiftaren med 1928 års renbeteslag skogsrenskötselns underordnade ställning i förhållande till fjällrenskötseln.

Detta kan ses mot bakgrund av att synen på skogsrenskötseln var negativ runt sekelskiftet. Skogsrenskötseln beskrevs då enligt staten som en försämrad variant av fjällrenskötseln. Det rörde sig i själva verket om en gränsdragningsprocess där staten ville bestämma vem som skulle anses tillhöra den samiska gruppen. Vid framväxten av den svenska samepolitiken gjordes en definition av samiskhet. Samtidigt som ett syfte från statens sida var att anpassa och försvenska samerna, skapades och framhävdes en tydlig och enhetlig samisk identitet – den nomadiserande renskötarens – som var den samiska levnadsform som avvek mest från den svenska kulturen. Det var endast denna som ur lagstiftarens synvinkel legitimerade särskilda rättigheter. Lagstiftaren tydliggjorde att samisk kultur utanför renskötseln inte ansågs existera och alla förslag som utgick från en annan föreställning om samiskhet omöjliggjordes och handlingsutrymmet för dessa samer begränsades. När det gällde skogssamerna ansågs de ha överskridit sina gränser och närmat sig den svenska kulturen och var därför ur statens synsätt, såsom uttryckts i forskningen, ”en oanvändbar och förkastlig hybrid”.

En äldre skogssamisk man berättar hur borttagandet av lappskattelanden och införandet av kollektiva renbeteslagar kom att påverka den skogssamiska kulturen och renskötseln i hans familj:

139

Se 3 § 3 mom. i 1928 års renbeteslag. 140

Skogssamerättsutredning, Sametinget, 1997, s. 82. 141

Lantto. 2000, s. 46. 142

Mörkenstam. 1999, s. 109 ff. 143

Se citat i Gunnar Broberg, Lappkaravaner på villovägar. Antropologin och synen på samerna fram mot sekelskiftet 1900. (Lychnos, 1981–1982), s. 67; återgiven i Lantto 2000, s. 46.

Och förbjöd då skogslappen att vara renskötare. Så då vart det ju som

kastade i ett ingenmansland. Pappa, han fortsatte ju med renskötsel, han

lyckades ju vara renskötare i hela sitt liv trots allt, men han var ju tvungen att odla upp då för att kunna hålla en ko eller två kor och några getter, och det gjorde han ju. Han byggde ladugården, den var klar 1902, då bodde de i ladugården då tills huset var klart 1912 och då efter det, då skaffade han väl något kreatur. För farmor var ju skattelandsskriven, och pappa hade ju börjat då, ja, han var ju renskötare […] Då förlorade de det och som sagt, de skulle bli bönder. Och många var ju tvungna att

sluta genom att skattelanden försvann, och man blev väl skogsarbetare

och lite av varje, och sålde, många sålde ju sina renmärken och de köptes ju upp av … ja, det var ju bönder inom Piteå som skaffade renar.

Den svenska samepolitiken präglades som tidigare nämnts av två olika linjer: dels en segregeringspolitik gentemot de renskötande fjällsamerna som skulle isoleras i möjligaste mån från det omgivande samhället och bevaras som nomader, dels en assimileringspolitik gentemot de samer som stod utanför renskötseln. Skogssamerna befann sig i en slags mellanposition. Den äldre skogssamen som lämnat sin berättelse till Sanningskommissionen fortsätter berätta i sitt vittnesmål hur detta kom att påverka speciellt hans far:

Och där skrev man in en paragraf, paragraf 3:3, och där skrev man om skogslappen var till förfång, för skogsbruk, nybyggare och fjällrenskötsel så ja, man ägde rätt att ta bort dem […] Hur vet jag inte, men bort skulle de då, om den där paragrafen skulle infrias, och den var ju kvar

ända till 1972. Ja, pappa och många med honom, fick ju vara rädda i hela

sitt liv.

Bildande av koncessionssamebyar

Genom 1928 års renbeteslag infördes också reglerna om koncessionsrenskötsel för att staten skulle lösa en gammal stridsfråga om renskötseln sommartid i områden närmast Gálaseatnu/Kalixälvens och Duortnoseatnu/Torneälvens älvdalar. År 1917 antogs skärpta bestämmelser för att få bort renar som året om hölls nedanför lappmarksgränsen. De bestämmelserna kom inte att tillämpas i praktiken och sedvanan att även sommartid hålla renar i vissa socknar utanför lappmarken levde vidare. Lagstiftaren valde därför att avskaffa förbud mot sådan renskötsel och i stället införa

144

23087. 145

Lantto. 2000, s. 46. 146

23087.

lagliga former genom koncessionsrenskötsel. Koncessionsrenskötsel innebär att den som är same kan få tillstånd av länsstyrelsen (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder förekommer under hela året. Koncession innefattar rätt för koncessionshavaren att driva renskötseln även med egna renar och med skötesrenar som tillhör den som äger eller brukar en jordbruksfastighet, som helt eller delvis är belägen inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas.

För skogssamerna i Muonio – som sedan länge blivit åsidosatta – innebar det att de först 1933 kunde påbörja sitt renskötselarbete i ett koncessionssystem där strukturen var överordnad deras försök att skapa en renskötsel som motsvarade alla andra skogssamers utanför detta system. En man som tillhör en koncessionssameby berättar vad systemet medförde:

Det var på grund av att vi håller till i norra Tornedalen och det är nedan-

för lappmarksgränsen, och den här gränsen, det är egentligen bara en

administrativ gräns men om man håller till nedanför den, då fick vi sämre

rättigheter. Och det här koncessionssystemet tillkom på grund av att

bönderna skulle ha möjlighet att äga några renar för att köra hem myrhö

till sina kor och därför blev det någon typ utav tillstånd, vi bedriver vår

renskötsel på nåder för de drog det bara snabbt under lappmarksgränsen fast vi alltid har bedrivit en skogssamisk renskötsel. Och därtill har den här kampen tilltagit, men dels så handlar det också om i grunden det här med skogssamer att det har ju pågått en assimileringspolitik också i början av 1900 och vi här uppe i norra Tornedalen, dels har vi också fått lida av det men dels så kom det här koncessionssystemet och det har ju tagit bort en del av vår identitet och våra rättigheter på grund av olika orsaker. I dag artar sig det i att våra barn till exempel, det är ingen självklarhet att de får ha kvar sina renmärken.

Han fortsätter förklara vad det innebär i praktiken för dagens renskötsel i deras område:

147

Koncessionsrenskötsel beskriv enligt följande i SOU 2001:101: ”Förutsättningarna för att bedriva renskötsel i Norrbottens läns koncessionssamebyar skiljer sig från övriga områden genom att ägare av jordbruksfastigheter i området får äga högst 30 renar per hushåll. Fastighetsägarnas renar sköts av en samisk koncessionshavare som har fått tillstånd av länsstyrelsen att bedriva renskötsel i området. Vanligtvis råder det ett anställningsförhållande mellan koncessionshavaren och fastighetsägarna. Koncessionsrenskötseln bygger på tanken att skötesrenägarna, dvs. ägare eller brukare av jordbruksfastigheter inom koncessionsområdet, är villiga att upplåta sina marker till renbetning.” 148

23104.

Om det hade varit en skogssameby, då hade det varit andra regler. Så det här är som en del utav kampen, dels är det det att vi måste ansöka om att få sköta våra renar hos länsstyrelsen vart femte år. Då måste vi liksom tigga – kan vi få sköta våra renar i fem år till? Och då ger de ett speciellt tillstånd för någonting som varit naturligt för oss i hundratals

år. Det är det vi har gjort, samma släkte har hållit till på samma områden

i flera hundra år men vi anser att det är ett övergrepp från staten och vi

anser att de bör återställa bruten rätt. Och det här är en kamp som vi

har fört i många decennier, så nu hoppar jag lite fram till nutid här. Det är egentligen att man bedriver sin renskötsel på nåder även fast släkten

alltid har jobbat med renar, alltså långt tillbaka i tiden. Och det här fick

ju stora rättsliga konsekvenser också, dels det här med att det är många

av våra nära släktingar och samer, de får inte ha renmärke i samebyn och

det innebär att den utarmas mer och mer så jag är orolig över att det här är sista generationen renskötare, så illa är det. Det är klart att om man inte ens får ha renmärke, då förlorar man ju … det är ju inte lika roligt att komma tillbaka och delta på rengärden om man inte själv får fullt ut vara del av det hela. Sedan är det andra rättsliga saker som att vi inte ens får ta lite slöjdvirke om man ska hårdra det hela, vi får inte ens ta slöjd-

virke för att kunna slöjda, det får man i en skogssameby. Det känns som

att man är lite tredje klassens samer eller vad man ska se det som, att man

är här och sköter renar på nåder och blir motarbetad från alla håll.

Förändrade genusrelationer genom 1928 års renbeteslag

I den första renbeteslagen från 1886 gjordes ingen formell skillnad mellan kvinnor och mäns möjligheter att bedriva renskötsel. Genom den nya lagstiftningen 1928 förändrades lagstiftarens syn på kvinnors roller i renskötseln och kvinnors medlemskap i samebyn kopplades till deras olika relationer till lappbyns män, som hustrur, döttrar eller änkor. Genom att renskötseln betraktades av lagstiftaren som ett helt och hållet manligt yrke – vilket inte motsvarade det samiska samhällets verklighet – tillmättes inte kvinnorna någon egen ställning i lagen. I ett skriftligt vittnesmål som skickats till Sanningskommissionen beskrivs skillnaden mellan det samiska synsättet på kvinnor och det svenska och vilka konsekvenser det fick inom lappbyarna och senare samebyarna:

149

23104.

När lappfogden kom till byn för att hålla sina årliga sammanträden, var det några kvinnor med då?

– Det förekom nästan aldrig, det var bara husbönderna som var med. Jag brukade dock vara med, därför att mötena brukade hållas i vårt hem. Lappfogden tyckte emellertid inte om det och brukade be mig gå ut. Men jag svarade honom och att eftersom jag var husmor i huset, så skulle alla andra gå ut innan jag gjorde det.

Varför fick du inte vara med?

– Lappfogden tyckte inte om att jag framförde mina åsikter. Jag tyckte inte om att han kom till oss och bestämde hur vi skulle sköta våra renar, och jag framförde det till honom. Jag sa att han borde skämmas för att han kom och gav goda råd åt gamla erfarna samer, som sysslat med renarna sen barnsben. Han som inte kunde urskilja åt vilket håll renarna gått, om spåren efter dem blivit lite översnöade eller vinden blåst snö på spåren. Myndighetsherrarna försökte på alla sätt bestämma över våra liv och vårt arbete. Men jag brukade protestera. Talet fastnade inte i munnen på mig.

Var männen vid mötet ivriga att protestera om det var något som de ansåg fel?

– Inför myndigheterna kvittade det väl egentligen lika om man sa något eller satt tyst. Men det var många som var underdåniga myndighetspersonerna och ville inte stöta sig med dem, men jag var inte rädd, därför att jag visste att de inte kunde ta mitt bröd ur munnen på mig. Jag har också framfört min åsikt till de samiska männen utan att fråga om lov först. Jag anser det inte riktigt att vi samekvinnor inte haft rätt att yttra oss vid byasammanträdena. Att det enligt lappfogden skulle vara förbjudet. Vi hade mycket att ansvara för i hemmet och också i renskötselarbetet. Vi ansvarade för ved till kåtan, uppfostran av barnen, mathållningen. När köttet tog slut skulle husmodern se till att en ren slaktades. Behövde någon av barnen en ny päls för vintern, så skulle husmodern se till att några renkalvar blev slaktade, så att man fick pälsskinn. Vi samehusmödrar har ansvaret för hela det vardagliga livet, men det är klart att ska en kvinna bestämma ska hon också själv delta i det arbetet hon bestämmer över. Hon ska inte bara bestämma. Hade renbeteslagen skrivits av samerna själva så skulle nog situationen vara mycket annorlunda i dag också för samekvinnorna.

Samiska mäns och kvinnors rättstatus påverkades olika av ett förändrat civilstånd. Männens rättigheter förändrades inte av äktenskap. För kvinnorna var det däremot av avgörande betydelse vem de gifte sig med. De kvinnor som innehade renskötselrätt och gifte sig utanför

150 S00423.

den av staten definierade kretsen av ”priviligierade” samiska män förlorade sin rätt, vilket i praktiken innebar att de tvingades lämna renskötarlivet. Undantag från denna huvudregel skulle endast göras i speciella fall och då det förekom kunde kvinnans ägande (renantal) begränsas och en tidsram sättas. Ytterligare en konsekvens av lagens utformning var att samtidigt som samiska kvinnor kunde förlora sin renskötselrätt kunde icke samiska kvinnor genom äktenskap få del av renskötselrätten. Detta ledde till sociala spänningar och konflikter inom renskötarsamhället, nämligen mellan samiska kvinnor och ingifta kvinnor.

Det är anmärkningsvärt att staten, som historikern Andrea Amft konstatera, genom 1928 års lag inför ett husbondevälde bland renskötande samer i stort sett samtidigt som kvinnors rättigheter stärks i övrigt i samhället. Denna utformning av lagen varade fram till år 1971 då lappbyarna omvandlades till samebyar och de samiska kvinnorna inom renskötseln formellt jämställdes med männen.

En man från Gällivare skogssameby förklarar hur lagstiftningen påverkade renskötselrätten i hans familj:

Jo, det fördes ju en sådan politik att lappfogden bestämde vilka som var renskötselberättigade skogssamer. Det var han som la kolumnerna, han bestämde också vilka som inte fick vara renskötare. Jag nämnde ju de här X, de stod under icke-renskötselberättigade och mina fastrar som gifte sig med de där X flyttades också, två till icke-renskötselberättigade och mina fyra andra fastrar miste renar och renmärke när de gifte sig

med icke-renskötselberättigade. Det var lappfogden som styrde det där.

Till exempel, det här är min farfars far som vi kommer ifrån, då hade han en bror och hans döttrar, han var ju renskötare, blev flyttade av lappfogden till icke-renskötselberättigad. Det är samma, min farfars döttrar blev flyttade och fyra miste alla renar. Av sex flyttades fyra till ickerenskötselberättigade och fyra var tvungna att sluta, miste allting.

4.5¶Lappväsendet: Statlig kontroll och förmyndarskap

Enligt förarbetena till 1886 års renbeteslag var det övergripande syftet med lagen att reglera förhållandet mellan den renskötande befolkningen och den bofasta befolkningen. Förutom den ovan beskrivna kollektiviseringen av renskötselrätten, indelningen i lappbyar och

151

SOU 2001:101 s. 179; Amft. 2000, s. 78 f. 152

23143.

avskaffandet av de individbaserade skattefjällen och lappskattelanden infördes även en omfattande utvidgning av länsstyrelsernas funktion som tillsyns- och kontrollmyndighet. Länsstyrelserna fick genom 1886 års lag ett mycket stort inflytande över samebyarna, över medlemmarna i samebyarna, över renskötseln inom samebyarna och över de renskötselrättigheter som lagen fastställt. Även om dessa omfattande förändringar knappt står omnämnda i förarbetena så framgår detta tydligt i författningstexten i både 1886 års renbeteslag, och i 1886 års lag angående renmärken.

Länsstyrelserna fick genom 1886 års lag kontroll och beslutanderätt över bland annat samebyarnas flyttvägar (4 §), indelningen i samebyar (5 §), enskilda samers frivilliga flytt mellan samebyar (6 §), tvångsförflyttning av samer mellan byar (7 §), kontroll över de inom varje sameby utsedda ordningsmännen (9 §), upplåtelser av mark, jakt, fiske och andra nyttigheter inom samebyns område (22 §) och vissa andra kontroll- och tillsynsfunktioner samt kontroll över renmärkesadministrationen enligt lagen angående renmärken. Det var ur det perspektivet tydligt att lagstiftaren avsåg att arbetet med att uppnå det övergripande syftet med lagen, det vill säga att komma till rätta med slitningar mellan renskötande samer och bofasta bönder samt andra till renskötseln anknutna problem, skulle ledas och lösas av länsstyrelserna.

En stor förändring för den enskilde samen var att rätten att själva upplåta de rättigheter som ingick i renskötselrätten förbjöds och att länsstyrelserna i stället fick ett lagstadgat förmyndarskap att, i samebyarnas ställe, ombesörja alla sådana upplåtelser inom respektive sameby (22 §). Skälet för detta angavs i förarbeten till 1886 års lag vara att ”lappsamfund” som rättighetshavare ansågs vara ”föga egnat att förhandla till gemensamt beslut och att ingå aftal samt till samfäldt gagn använda inflytande medel”.

Genom revideringen av renbeteslagen 1898 infördes även krav på att samebyarna skulle ha så kallade byordningar som reglerade renskötsel internt i varje sameby. Byordningarna fastställdes av respektive länsstyrelse.

153

Riksdagens protokoll 1886, 2 saml., 2 avd., 1 band., Lappkommitténs betänkande s. 106. 154

9 § SFS 1898 N:r 66.

Genom införandet av 1928 års renbeteslag infördes vidare en möjlighet för länsstyrelserna att under vissa omständigheter besluta om tvångsslakt av renar.

Sammantaget kan konstateras att de första renbeteslagarna innefattade en mycket omfattande statlig kontroll och förmyndarskap över den renskötande samiska befolkningen i Sverige. Stora delar av den organisationen, kontrollen och förmyndarskapet som då växte fram och finns kvar än i dag.

Särskilda statliga statstjänstemän

Inför 1886 års renbeteslag hade det uppstått en hel del konflikter mellan renskötande samer och bofasta bönder, framför allt i Västerbotten och Jämtland. Dessa problem beaktades av 1882 års lappkommitté. Kommittén ansåg att det problemet behövde lösas och framhöll att det därför var nödvändigt att tillsätta särskilda statliga tjänstemän.

[…] för vissa orter, der förhållandet emellan den bofasta befolkningen och Lapparne vore mindre godt, der stridigheter och öfvergrepp dem emellan förekomme.

Det var dock inte enbart den rådande konflikten mellan renskötande samer och bofasta bönder som föranledde kommittén att föreslå att en särskild statstjänsteman för ändamålet. Även mer långsiktiga skäl spelade in, såsom behovet av tillförlitlig information rörande samerna och deras förhållanden. Länsstyrelsernas nya roll enligt 1886 års lag uppdagade problemet att det saknades tjänstemän med tillräckliga kunskaper om samiska förhållanden, vilket länsstyrelsen i Västerbotten gav tydligt uttryck för i sitt yttrande över lappkommitténs betänkande:

Den Konungens Befallningshavande […] tillerkända beslutanderätt förutsätter en så omfattande kännedom om lokalförhållanden i lappmarken, om lapparnes och renarnes natur och sedvanor, att den antagligen inte egas av någon Länsstyrelse, hvilken således nästan uteslutande måste lita sig till underordnade tjenstemän, de der äfwen, i synnerhet innan de under någon längre tid hunnit sätta sig in i förhållandena och

155

39 § SFS 1928 Nr 309. 156

Utlåtande av 1882 års lappkommitté över diverse handlingar rörande konflikten mellan renskötare och bofasta i Jämtlands län, 1883-08-25. Justitiedepartementets arkiv, konseljakter 1886-06-04, nr 11–14.

samla erfarenhet, måste vara utsatta för betänkliga misstag och bristande

insigt i hithörande ämnen.

Förutom att fylla kunskapsluckan om de samiska förhållandena borde den, av kommittén föreslagna, särskilda statliga tjänstemannen, av uppenbara skäl även ha god insikt i det fjällnära jordbruket, för att kunna jämka mellan dessa båda intressen. Kommitténs förslag till 1886 års renbeteslag saknade dock bestämmelser som reglerade behörighet och befogenhet för en sådan statlig tillsynsfunktion i.

De första lappfogdarna och lapptillsyningsmännen

Till skillnad från Västerbottens länsstyrelse ställde sig Jämtlands länsstyrelse positiv till kommitténs förslag om att tillsätta särskilda statliga tjänstemän och 1885 inrättades den första lappfogdetjänsten i länet. Syftet med tillsättandet av lappfogden i Jämtland var i huvudsak att söka komma till rätta med konflikterna mellan renskötande samer och bofasta bönder i den södra delen av länet

I Norrbotten var det stängningen av den finsk-svenska gränsen år 1889, och det därav ökade renantalet i Karesuandotrakten, som föranledde inrättandet av den första lappfogdetjänsten. Lappfogdeförordnandet kopplades här speciellt till de planerade tvångsförflyttningarna till Arjeplogområdet, där den tilltänkte lappfogden inledningsvis skulle överse flyttningarna, för att därefter förhindra att konflikter uppstod mellan de nyinflyttade och lokala renskötarna i förhållande till den bofasta befolkningen i Arjeplog.

I Västerbotten tillsattes den första lappfogden år 1894. Förordnandet knöts till att söka medla och lösa konfliktsituationerna mellan renskötande samer och bofasta bönder i både Sverige och Norge.

Till följd av de stora geografiska områdena att täcka in och arbetsuppgifternas omfång blev det till en början, i Norr- och Västerbotten, klart att lappfogdarnas arbetsbörda var för omfattande för en ensam tjänsteman. Därför genomfördes på prov inrättandet av en ny tjänst under lappfogdarna, de så kallade lapptillsyningsmännen, under 1913 respektive 1914. I Jämtland tillsattes de första lapptillsyningsmännen

157

Länsstyrelsen i Västerbotten till regeringen, 1883-11-16. Justitiedepartementets arkiv, konseljakter 1886-06-04, nr 1. 158

Lantto. 2012, s. 86. 159

Ibid. s. 86 och 87. 160

Ibid. s. 87.

först 1937. Sedermera inrättades även tjänster som lappfogdeassistenter. Till slut fanns det inrymt på länsstyrelserna en liten tillsynsorganisation som hade till uppgift att övervaka och styra lappbyarna, dess medlemmar, renskötseln, nomadskolefrågor, tvångsförflyttningar, lokala konflikter med mera. Denna tillsynsorganisation kom sedermera att betecknas lappväsendet. Från ett vittnesmål inlämnat till kommissionen berättar en man från norra Norrbotten:

Den lokala tillsyningsmannen var underställd lappfogden, […] han hette

Johan Henrik Nilsson från Övre Soppero. Predikanten August Lundberg

skriver i Lappska missionens vänner, LMV:s verksamhetsberättelse 1929,

att tillsyningsmännen utmätte fjällsamerna med 1000-tals kronor i böter

för nybyggarnas uppätna och utestående hö.

Enligt de första förordnandena med instruktion för lappfogdarna var lappfogdarna direkt underställda Kungl. Maj:t. vilket förutsatte en nära samverkan, men samtidig självständighet, i förhållande till länsstyrelserna i respektive län.

Konflikt mellan lappväsendet och samer

Mellan 1880- och 1950-talet varierade samepolitiken; från tidig ”lappskall-vara-lapp”-politik till ökat samiskt självbestämmande och stärkta mänskliga rättigheter under efterkrigstiden. Detta medförde att även lappväsendets arbetsuppgifter varierade under perioden. Skiftande förhållanden och arbetsuppgifter mellan länen gör det svårt att generellt bedöma hur de samer som stod under lappväsendets kontroll och förmyndarskap påverkades av lappväsendet. En framträdande röst från 1920-talet var tidigare nämnda Karin Stenberg som i skriften Dat läh mijen situd beskrev sin syn på samtidens lappväsende och lappfogdar:

Lappfogdarna, som från början tillsattes för att indriva skatterna i Lappland […] hava numera fått en annan uppgift: att vara ett slags ”högsta vårdare över renskötselns bedrivande” – i överensstämmelse med svenskar-

nas uppfattning om, hur renskötsel skall bedrivas. Vi sameh ha intet som

helst medinflytande på valet av en dylik fogde, vilken dock genom sin

makt och myndighet kan utöva det ödesdigraste inflytande över oss och

vår näring. […]

Emellertid är det ju inte att vänta, att dessa stora herrar, lappfogdarna,

skola besvära sig med att följa oss i vårt dagliga liv och ”kontrollera” och

161

24040.

”reglera” alla våra handlingar, ord och tankar. Det hinna de för resten

inte. Men att lämna oss i frihet att själva sköta vår näring kan naturligt-

vis inte gå an. Vi måste bevakas – man måste ”hålla tummen på ögat på lapprackarne” som det så vackert heter, väl icke i de officiella skrivel-

serna, men desto mer i de officiella tjänstemännens tal och handlingar.

För att så riktigt komma oss till livs har man nyligen inrättat (åtmin-

stone i Västerbottens län) en s.k. lapptillsyningsmanna-inrättning. Det

är en institution, som består av ”små” lappfogdar, kallade lapptillsyningsmän, vilka K. Bfhde tillsätter för varje lappby, och vilka tillsyningsmän sortera under den egentliga lappfogden i länet. Dessa lapptillsyningsmän äro ej sameh utan rekryteras uteslutande ur svenskarnas led och äro vanligtvis en nybyggare, en f.d. timmertummare eller en f.d. fjärdingsman. De skola följa med sameh på dess färder och, som det heter, ”övervaka och kontrollera renskötseln” och då icke minst efterlevnaden av byordningen.

Stenberg problematiserade vidare hur lappväsendets kunskapsbrist och makt över renskötande Sápmi ledde till rättsosäkerhet genom den jävsituation som fanns inbyggd i strukturen för att pröva de renskötande samernas frågor.

När så en same, – enligt lappfogdens och lapptillsyningsmännens mening, – befinnes ha överträtt byordningen, väcker lappfogden åtal mot samen och kallar in lapptillsyningsmännen som vittnen. Dessa, själva angivare, vittna nu och svärja i egen sak – och vi same stå där rättslösa. Vår rätt blir blott att – betala böterna. I detta sammanhang bör nämnas, att i Västerbottens län finnas icke mindre än tre kontrollerande myndigheter över oss sameh (förutom naturligtvis alla de myndigheter, som kontrollera och dömma över oss

i vår egenskap av svenska medborgare). De äro först lappordningsmännen

– som visserligen utses av same själva, men valet är underställt lappfogdens gillande – över dem lapptillsyningsmännen, utsedda och förordnade av lappfogden, och så sist lappfogden, förordad av K. Bfhde och utnämnd av K. M:t. Ett dylikt regemente, där våra egna intressen och åsikter helt och hållet förbisetts eller direkt och medvetet trampats under fötterna av svenskarna måste naturligtvis i längden bli rent av outhärdligt för oss sameh.

Den svenska samepolitiken under den aktuella tidsperioden medförde en rad omfattande förändringar för den samiska befolkningen. Den tidigare ordningen med individuella skatteland, där den enskilde samen själv styrde över familjens verksamhet på markerna, byttes år 1886 tvärt ut mot kollektiv renskötsel inom ramen för lappbyar där staten,

162

Stenberg & Lindholm. Dat läh mijen situd. En vädjan till Svenska Nationen från Samefolket, 1920. Citerad ur Össbo m.fl. 2020, s. 79–81.

genom lappväsendet, hade en omfattande kontroll och styrning av lappbyns verksamhet. Att gå från självbestämmande och enskild verksamhet till en kollektiv, myndighetsförvaltad verksamhet skapade av uppenbara skäl en mängd konfliktytor, både internt i kollektivet och externt med den förvaltande myndigheten och andra. En av de som lämnat sin berättelse beskriver en händelse:

[…] på 1940-talet, min far blev tillsagd att han får inte ha några renar och lappfogden X som var den starke mannen på den tiden, han var hela tiden på min far att han inte får ha renar och till slut blev min far så förbannad så han drog ut sina renar och sa det till den här lappfogden att nu kan du sälja dem om du har den rättigheten, men han kunde inte det. Men i alla fall, så det var hela tiden lappfogden och de så kallade markägarna som räknades.

En annan renskötare påminner om tidsrymden:

Bara 50 år som vi fått vara myndiga!

Sammantaget kan konstateras att de renskötande samerna under den aktuella tidsperioden blev utsatta för ett omfattande system för statlig kontroll och förmyndarskap genom lappväsendets försorg. Dåtidens samepolitik skapade genom sitt innehåll och struktur, av uppenbara skäl, ett konfliktfyllt förhållande mellan lappväsendet/staten och de renskötande samerna. Konflikter som fortfarande i dag i många delar lever kvar genom länsstyrelsens fortsatta roll som tillsynsmyndighet.

4.6¶Att föra sin egen talan: En tidig våg av samisk mobilisering

Hela 1900-talet präglades av en politisk organisering och mobilisering bland samer för ett ökat självbestämmande över land och kultur. Sporadiska försök gjordes även tidigare, men motarbetades av staten och blev kortlivade. Det finns exempel på att samer genom historien använde möjligheten att ”gå till kungs” för att protestera mot makten och framföra sin rätt. Det samiska folket har aldrig varit

163

23105. 164

23129. 165

I. Seurujärvi-Kari. 2010. ”We are no longer prepared to be silent.” The Making of Sámi and Indigenous Identity within the International Indigenous Movement from 1970 to 2008. I E. Mundal & H. Rydving (red.). Samer som ”de andra”, samer om ”de andra”. Identitet och etnicitet i nordiska kulturmöten. 166

Se avsnitt 3.7.2 om 1700-talets suppliker i Dalarna och Gävleborg.

passivt och under tidigt 1900-tal ökade mobiliseringen och nådde större framgångar än tidigare. Det lade grunderna till dagens samiska organisering. Sociopolitiska rörelser som arbetar-, kvinno-, nykterhets- och frikyrkorörelser växte parallellt fram i samhället under samma tid. Många samer som skulle komma att bli tongivande för den samiska rörelsen, var engagerade i de sociopolitiska rörelserna och fick kraft av samtidens rättvisesträvande anda och de möjligheter som öppnades när människor organiserar sig.

Samtidens nya trycktekniska möjligheter tillvaratogs. Flera viktiga skrifter och böcker författade av samer publicerades och samer fick röst i offentligheten som inte hade varit möjligt tidigare. Tidningen Lapparnes Egen Tidning (i dag, Samefolket) gavs ut för första gången 1904 och blev ett viktigt språkrör för samers rättigheter och den samiska rörelsen. Organiseringen sågs inte med odelat blida ögon av aktörer som hade inflytande över svensk samepolitik. ”Lapp skall vara lapp”-politiken rimmade illa med ett samiskt samhälle kapabelt och beslutsamt att föra sin egen talan, men där fanns också interna meningsskillnader i det samiska samhället gällande strategisk utveckling för folket.

Samernas organisering kan delvis förstås som en reaktion mot statens och samtidens idéströmningar kring kulturers hierarkiska utvecklingsnivåer och föreställningar om det genuint samiska. Tidigare nämnda Elsa Laula och Karin Stenberg blev viktiga aktörer och drivkrafter. Båda riktade skarp, offentlig kritik mot de förvridna föreställningar om samer som präglade svensk samepolitik. De framhöll att samer behöver föra sin egen talan och ha makten över sin egen representation. En central del av kritiken gällde den svenska statens tilltagande anspråk på att exploatera marken i samiska områden. Stenberg beskrev statens anspråk som en svensk kolonisering i en tid där kolonialbegreppen omgärdades av negativa associationer.

167

S. Broch Johansen. 2015. Elsa Laula Renberg. Historien om samefolkets stora Minerva; Lantto 2020, s. 67. 168

Lantto. 2020. 169

Ibid. s. 65. 170

Ibid. Mörkenstam. 1999. 171

V. Hirvonen. 2008. Voices from Sápmi. Sámi Women’s Path to Authorship. 172

Fur. 2026.

4.6.1¶Gemensamma intressen förenade till makt

För en tid tillbaka, låt oss säga 30-à 40-tal år, kommo de svenska nybyggarne och frågade vänligt om de kunde få slå sig ned och odla upp en bit mark. Lappen såg i detta förhållande ingen som helst orsak att neka den arbetsamme mannen. […] Så gick väl några år och en vacker dag infinner sig vederbörande synemän och kungör för den olycklige lappen att han icke längre äger rättighet till den gröda, som af honom vidare inbärgas.

Det skrev Elsa Laula (1877–1931) i sin skrift Inför lif eller död? Sanningsord i de lappska förhållandena 1904. Hon beskrev ”lapparnas existensfråga” där samernas äganderätt till sina lappskatteland lyftes fram som själva grundfrågan. Skriften är den första samiskt författade publikationen som gavs ut på svenska. Elsa Laula (gift Renberg) var sydsame, uppvuxen i Vilhelminaområdet i södra Lappland/Västerbotten. Hon var central för den tidiga samiska organiseringen och starkt pådrivande för att kvinnor skulle engagera sig gemensamt. Hon var med och bildade de första kända samiska förbunden och föreningarna mellan 1904–1910 Lapska Centralförbundet och Vilhelmina- Åsele lappförening sedermera Faepmien Saemien Siebrie, sameföreningen Brurskanken samiske lag och kvinnoföreningen Brurskankens samiske kvindeforening. På grund av bristande resurser blev Lapska Centralförbundet inte särskilt långlivat och ombildas till Lapparnas Centralförbund i Staare/Östersund 1918. Laulas skrift Inför lif eller död? utgjorde i stort sett förbundets hela politiska program och blev en bilaga till den motion som tidigare lämnats till riksdagen, 1908.

Elsa Laula var starkt pådrivande för en breddad samepolitik som omfattar alla samer. Hon var mycket kritisk till den paternalistiska hållningen gentemot samer som präglade samtiden. Laulas budskap till samerna var att organisera sig.

När vi stå en och en kunna vi föga eller litet uträtta. Gemensamt hafva vi dock ett intresse, och detta intresse måste förenas och blifva en makt. […] Ingen enda lapp får saknas i vår förening. Det är de betryckta, som skola föra sin talan fram i ljuset, och detta på ett fullvärdigt, parlamentariskt sätt.

173

E. Laula. 1904 [2003]. Inför lif eller död? Sanningsord i de lappska förhållandena, s. 15. 174

I. Åhrén. 2023. Elsa Laula (1877–1931). 175

Samefolket. Elsa Laula – en berättelse om hopp, kärlek och envishet. 2:7(2017):7–11. 176

Lantto. 2020. 177

Laula. 1904, s. 28–29.

Skriften vände sig till både samiska och svenska läsare. Med den svenska läsaren i åtanke, och en förhoppning om att kunna ”ändra svenskens uppfattning”, beskrev Laula de orättvisor som den svenska staten förorsakar det samiska folket. Hon problematiserade framställningen av samer som nomader, alkoholmissbrukare och tiggare. Problemen behövde förstås som en konsekvens av den koloniala politiken, enligt Laula. Hon var tidig med att öppet kritisera svenskarnas bristande kunskaper om samer och den rådande kulturhierarkiska politiken.

Man sätter sig icke in i lappbefolkningens förhållanden utan betraktar det hela som en föråldrad brokig tafla bredvid svenskens högre kulturstadium.

När Laula publicerade sin skrift 1904 skedde samtidigt historiska initiativ för samisk politisk mobilisering i Sápmis norska delar. I sjösamiska miljöer i Finnmark knöts motståndet till etableringen av den samiskspråkiga tidningen Sagai Muittalægje. Tidningens redaktör och utgivare Anders Larsen hade ambitionen att skapa ett starkt, medvetet och kulturellt samlat samiskt samfund, oberoende av näringsrelaterad livsstil.

4.6.2¶Det första samiska landsmötet hålls

Det första samiska landsmötet hölls den 6 februari 1917 i Tråante/ Trondheim. Det var Elsa Laula som tog initiativ till mötet och det arrangerades av Brurskankens Lappkvindeforening. Mötet avhandlade främst renskötselns villkor och den pågående förhandlingen mellan Norge och Sverige om en ny renbeteskonvention. Samtidigt manifesterade det första samiska landsmötet någonting nytt. Samerna är ett folk – ett etniskt, kulturellt samfund, oavsett statliga, språkliga och livsföringsbetingade åtskillnader. Den 6 februari kom senare att utnämnas till den samiska nationaldagen eller ”Samefolkets dag”. I dag firas den runtom i Sápmi och har på senare tid även uppmärk-

178

Hon problematiserade särskilt jordbrukskoloniseringen av renbetesområde, odlingsgränsen och rättigheter för de samer som pressats ut ur renskötseln, men hon tog också upp tillgången till politiskt inflytande för samer i Sverige, rätten till land, skola och utbildning (Sannhetsog forsoningskommisjonen, s. 244). 179

Laula. 1904, s. 15. 180

Sannhets- og forsoningskommisjonen. 2023. Sannhet og forsoning – grunnlag for et oppgjør med fornorskningspolitikk og urett mot samer, kvener/norskfinner og skogsfinner, s. 244. 181

Ibid. s. 246.

sammats av svenska institutioner och media. Den utgör inte en officiell flaggdag eller röd dag i Sverige, något som kommissionen anser bör förändras. Följande år hölls landsmötet i Staare och sedan dess har landsmöten hållits på olika orter i Sápmi och i Stockholm.

4.6.3¶Samisk röst i ord och bild

Johan Turis uppmärksammade Muitalus sámiid birra (Min bok om

samerna) (1910) var ett annat av de tidiga försöken att skildra samisk kultur och kunskaper utifrån ett inifrån-perspektiv: ”så att folk slapp fråga, slapp få det om bakfoten och slapp förvrida det.” Bildkonstnären och berättaren Johan Turi tillhörde en renskötande familj från Guovdageaidnu/Kautokeino som flyttades till Talma sameby i Sverige under 1870-talet till följd av gränsdragningarna mot Norge. Här blev han vän med den danska konstnären och folklivsforskaren Emelie Demant och LKAB:s disponent Hjalmar Lundbohm. De bidrog båda till utgivningen av Turis bok som blev den första skön- och facklitterära bok som gavs ut på samiska. Genom boken gav Turi röst åt några centrala samhällskritiska perspektiv på den intensifierade exploatering som skedde av naturresurser i Sápmi och på de konflikter som uppstod. Genom texter och illustrationer skildrades samisk traditionell kultur och kunskaper i förhållande till den omgivande samhällsutvecklingens villkor. Turi visade på den samiska rätten till landområden i ett omstritt territorium där detta inte längre var självklart. Boken blev en enorm succé och den gavs snart ut i nordsamiska och danska upplagor samt översättes till bland annat svenska, tyska, engelska och japanska. De politiska aspekterna i boken hamnade något i skymundan eftersom den av den europeiska läsekretsen mottogs och lyftes fram som ett exotiskt verk.

182

J. Turi. 1910 [2011]. Muitalus sámiid birra, s. 11. 183

M. Svonni. 2015. Johan Turi’s narrative technique. 184

K. Kuutma. 2002. A Sami Ethnograph and A Seto Epic, s. 155. 185

H. Gaski. Forord. I J. Turi. Muitalus sámiid birra. 186

C. Cocq. 2008. Revoicing Sámi Narratives.

4.6.4¶Skogssamisk talan om svensk kolonialisering

Kampen om rätten till land och självrepresentation fortsatte under 1900-talets första decennier och fördes på flera håll i Sábmie. Karin Stenberg var en skogssamisk lärare och företrädare för Arvidsjaursamerna. I den politiska kampskriften Dat läh mijen situd! En vädjan till Svenska Nationen från Samefolket skrev hon skarpt och initierat om svensk kolonisering utifrån samernas perspektiv, särskilt om skogssamernas situation. Hon efterfrågade samernas rätt till sin mark, rätten till sin historia och rätten till att fritt utveckla sina näringar – grundläggande aspekter av de sedermera fastslagna internationella urfolksrättigheterna och frågor som är högst aktuella även i dag.

Stenberg kommenterade och problematiserade svensk kolonisering av samiskt land och folk offentligt. Hon höll inte med om statens beskrivning att den organiskt utvidgar sitt territorium. Hon kritiserade tvärtom den maktutövning som ligger bakom den kontroll över samiskt land som staten utövar. Stenbergs skrift blev därmed politiskt sprängstoff. Sveriges agerande jämfördes med vad andra europeiska kolonialmakter genomför. Samer fick utstå det som andra urfolk fått göra när makthavare koloniserat länder.

Samtidigt som Stenberg kritiserade den svenska staten så vill hon inte se några fundamentala omvälvningar av systemet. Hon såg på många sätt upp till den svenska kulturens värderingar. Men hon fördömde djupt de våldsamma koloniala förtryckarmetoder som förekom och den materiella världens utveckling beskrevs i huvudsak negativt, driven av vinningslystnad.

I boken Dat läh mijen situd fanns en tydlig kritik mot den historieskrivning om samer och det samiska som nästan uteslutande skrivits av andra än samerna själva. Stenberg vände sig emot en gängse föreställning om samer som ”vankelmodiga”, det vill säga oeniga eller ambivalenta i frågor som rör det samiska samhället. Den felaktiga föreställningen spelade det icke-samiska förmyndar- och företrädarskapet i händerna, ansåg hon.

187

K. Stenberg & V. Lindholm. 1920. Dat läh mijen situd. Dat läh mijen situd betyder ”det är vår vilja”. 188

Fur. 2026. 189

Ibid. 190

J. Kihlert. 2020. Upplysning, kulturstadier och slöjor. Dat läh mijen situd som en internationell post-kolonial text. I Össbo m.fl. 2020.

Avstånden, de olika naturförhållandena i olika delar av Lappmarkerna samt de olika levnadsförhållanden, varunder olika trakters sameh uppväxt och utvecklats, göra sålunda, att i vissa frågor icke något allmängiltigt svar kan ges, varför uttalanden, som gjorts av olika trakters sameh nog kunna stå i synbar strid mot varandra.

Dat läh mijen situd ansågs stridslysten av vissa inom dåtidens samerörelse. Trots att Stenberg i sak hade sina allierade föregångare och att boken (i viss mån) utgick från anföranden av de politiska profilerna Gustav Park och Torkel Tomasson under landsmötet i Staare 1918, ansåg den senare (som även var redaktör för tidningen Samefolket) detta, även om han också berömde publikationens kamp mot fördomar om samer. Rent stilmässigt präglades det samtida samiska motståndet av en lugnare och mer diplomatisk ton än den Stenberg gav uttryck för.

Stenberg ansåg som många andra, att ”Lapp-skall-vara-lapp”-politiken var en metod för att bibehålla ”lappens väsen.” Det handlade inte om någon omtänksam räddningsinsats för ett utdöende folk. I stället synade hon den påstått humanistiska politiken och beskrev den som en metod för att säkerställa att staten skulle komma över de råvaror som gynnar statens finanser. ”Svensken vill inte förstå, för skulle han göra det skulle den ekonomiska och materiella strukturen försättas i fara.”

Karin Stenberg lyfte redan i sin stridsskrift från 1920 behovet av särskild utbildning för och av samer. Samernas folkhögskola grundades 1942 i Sorsele med Svenska Missionssällskapet som huvudman, i syfte att förbättra möjligheterna för samiska ungdomar och hjälpa dem att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Verksamheten flyttades efter några år till nybyggda lokaler i Jokkmokk. Vid skolans tillkomst betonade biskop Bengt Jonzon att utbildningen särskilt skulle uppmärksamma samernas språk, historia, kultur och yrkesliv.

År 1972 övergick skolan till att styras av en stiftelse med representation från Jokkmokks kommun och samiska organisationer som SSR och Same Ätnam. Skolan var under lång tid unik då den, tillsammans med universiteten, var den enda platsen i Sverige som erbjöd studier i samiska språk. Förutom språk har sameslöjd och samiska näringar haft en central roll i utbildningen. Genom åren har skolan fungerat som

191

Stenberg & V. Lindholm. 1920, s. 23. 192

Lantto. 2020, s. 109. 193

Kihlert. 2020, s. 146. 194

Ibid. s. 150.

en viktig arena för samiskt identitetsarbete, där målet varit att stärka elevernas självkänsla och förmåga att arbeta för sin egen kultur.

4.6.5¶Den tidiga samerörelsens splittrade och enade folk

Den tidiga samiska politiska mobiliseringen betonade både det samiska folkets enhetlighet och mångfald. Det föreslogs en rad åtgärder för att bistå och stärka renskötande samer och dem som lämnat eller stod utanför renskötseln. Idéerna vann emellertid inget gehör hos statsmakten. Den fortsatte att driva linjen att samiska politiska frågor uteslutande var renskötselfrågor. Samer som föll utanför den inramningen ingick därmed inte i politikområdet. Det medförde i sin tur att samiska företrädare och organisationer tvingades utgå från renskötseln för att bli accepterade och därmed framstå som trovärdiga inför statsmakten.

Den tidiga samerörelsens ifrågasättande av statens kategorisering av samer lyckades inte påverka svensk samepolitik. Det samiska folket enades däremot i det samiska organisationsväsende som växte fram under tidigt 1900-tal. Organiseringen grundade sig på etnicitet och inte på sysselsättning. Ett uttalat mål var att bilda lokala och rikstäckande organisationer för att bättre kunna föra sin talan i förhållande till staten. Men det handlade också om att skapa respekt för det samiska och att ”träda ur de begränsningar som den svenska samepolitiken innebar.”

De rikstäckande organisationerna Same Ätnam (1945) och Svenska Samernas Riksförbund, SSR (1950) är fortsatt verksamma i dag. Same Ätnam verkar för främjandet av samisk historia, traditioner, språk, konst och duodji. SSR bevakar bland annat renskötselintressen och samtliga lappbyar och sameföreningar anslöt sig till organisationen under 1950-talet. Samisk ungdomar organiserade sig under 1940talet genom SAMU, en organisation som blev kortlivad, därefter grundas Sáminuorra som är verksam än i dag.

195

J. Hansson. Samernas folkhögskola och de samiska språken 1942–1990. Nordic Journal of Educational History, 3:1(2016):95–119. 196

Lantto. 2020. 197

Lantto. 2020; Mörkenstam. 1999. 198

Mörkenstam. 1999. 199

Lantto. 2020, s. 298. 200

Ibid. s. 298.

Många lokala sameföreningar som bildades för mer än 100 år sedan är fortfarande verksamma. Vikten av det samiska föreningslivet, organisationerna och (därigenom) de samiska mötesplatserna är något som lyfts fram av många av dem kommissionens samtalat med.

4.7¶Olika utbildning för samer: Skolpolitikens segregering och assimilering

”Lapp-skall-vara-lapp”-politiken fick sitt mest tydliga uttryck i organiseringen av samers skolgång under 1900-talets första hälft. Med nomadskolreformen 1913 separerade staten medvetet fjällrenskötande samers barn från andra samers barn. Genom olika utbildningssammanhang skulle de fjällrenskötande barnen segregeras i särskilda skolor och de bofasta och skogsrenskötande barnen skulle assimileras genom den ordinarie folkskolan.

Sedan början av 1600-talet hade Svenska kyrkan varit djupt involverad i utbildningsfrågorna, inklusive organiseringen av samers skolgång. Men under 1800-talets senare del försvagades kyrkan och dess inflytande över området. Vid 1900-talets början fanns det fem olika skolformer för samiska barn: stationära missionsskolor, lappfolkskolor, vinterkurser, ambulerande kateketskolor samt ordinarie folkskolor. I dessa skolor fick nomadiserande samers barn undervisning sida vid sida med barn till skogssamer, bofasta samer, och svenska, icke-samiska, barn. Förutom de samiska språkvarieteterna användes svenska och finska i undervisningen. Finska var det traditionella kyrkospråket i norra Norrbotten vid den här tiden. Det brokiga skolsystemet innebar dock problem eftersom undervisningen inte kom alla nomadiserande barn till del och höll bristande kvalitet. Kritiken mot undervisningsformerna riktades från fler håll, bland annat från samiskt håll. Elsa Laula konstaterade i sin skrift ”Inför lif eller död? att samernas skolgång var klart sämre ordnad än för andra svenska barn.

Skulle lappen däremot få tillägna sig den undervisning, som de svenska

barnen åtnjuta, skulle nog bildning och intelligens äfven vinna insteg i Lappland. Till ofvan nämnda skolor – andra skolor finnas ej – bidrager

staten endast med en ringa skärf, men månne ej den svenska staten äfven

201

O. Kortekangas. Nomadskolans språkpolitik 1909–1945. (Forskningsantologin), s. 516. 202

S. Henrysson & J. Flodin. 1992. Samernas skolgång till 1956, s. 12.

har skyldighet att bland den lappska befolkningen inrätta skolor, om ej

sådana som de svenska, så dock drägligare skolförhållanden?

Domkapitlet i Luleå fick i uppdrag av Kungl. Maj:t att utreda hur den samiska utbildningen kunde omorganiseras. Det var stiftets biskop Olof Bergqvist som själv beredde ärendet och presenterade sitt förslag 1909. Han fick hjälp av Vitalis Karnell, som tidigare kritiserat lappfolkskolorna för att de skapade lust till bekvämlighet bland de samiska barnen. Karnell ansåg också att det var bortkastade pengar att ge nomadiserande samer en onödig folkskoleutbildning. Biskop Bergqvist blev den starkast drivande kraften vid genomförandet av 1913 års nomadskolreform. Därför beskrivs reformen som kyrkans sista betydande intervention i samiska utbildningsfrågor. Förslaget innebar att de äldre skolformerna lades ned och en ny enhetlig organisation bildades. En man från norra Norrbotten som lämnat sin berättelse till kommissionen har länge funderat över de konsekvenser som kåtaskolorna orsakade och kopplat ihop dem med hög barnadödlighet. Han berättar att Olof Bergqvist själv skrivit om detta i sina memoarer 1939 och säger:

Förklaringen började med direktiven till kåtaskolreformen, den reform

som biskop Olof Bergqvist själv bestämt. Orsaken var kylan i tältkåtan

[…].

Bergqvist och Karnell drevs av uppfattningen att den nuvarande undervisningen för samer inte var ändamålsenlig. Bergqvist befarade att fjällrenskötande samer var på väg att lämna renskötseln och bli bofasta utan förankring i säkra försörjningsmöjligheter. Statsmakterna hade uppmärksammats på samernas förändrade boendemönster. Fler samer än tidigare lämnade sitt nomadiserande levnadssätt och blev bofasta under åtminstone någon del av året. Enligt statsmakterna hade samerna också blivit sämre renskötare på grund av mer extensiva renskötselmetoder, med renhjordarna som tillåtits sprida ut sig över större områden och bevakas mer på håll. Staten ville förhindra den utvecklingen. Om barnen till nomadiserande samer

203

Laula. 1904. 204

Norlin & Sjögren. 2016, s. 414. 205

Lundmark. 2002, s. 76. 206

Norlin & Sjögren. 2016, s. 416, 404. 207

24040. 208

D. Sjögren. 2010. Den säkra zonen: motiv, åtgärdsförslag och verksamhet i den särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter 1913–1962, s. 45.

skyddades och segregerades från andra barns skadliga inflytande skulle fjällrenskötarna kunna hållas kvar i sin ”naturliga” livsform. Denna föreställning var också den drivande idén bakom ”lapp-skallvara-lapp”-politiken. När ecklesiastikminister Fridtjuv Berg lade fram propositionen om nomadskolor vid 1913 års riksdag proklamerade han i likhet med detta synsätt att undervisningen inte fick utformas så att den drog bort samerna ”ifrån det för dem naturliga och för deras fastvaro som ras nödvändiga nomadlivet.”

Många studier har undersökt syftet bakom nomadskolans införande och framhävt delvis olika motiv. Men Karnells och Bergqvists argument för en segregerad skolgång för barn till fjällrenskötande samer var framför allt nationalekonomiska. Renskötseln ansågs vara den rätta näringen för samer eftersom det var ekonomiskt mer lönsamt och stabilt att valla renar i fjällen än att bedriva jordbruk. Målet för statens företrädare var att utnyttja landets resurser så ändamålsenligt som möjligt. Nomadskolans syfte blev därför att bidra till att rennäringen bevarades och effektiviserades. Genom utbildningspolitiken skulle den förmodat skadliga utvecklingen med ökad bofasthet och beblandning med majoritetssamhället hos samerna förhindras, och samerna skulle i stället ledas tillbaka på rätt spår.

Det mest centrala inslaget i den nya skolformen blev att barn till nomadiserande föräldrar skulle undervisas vid en särskild skola – nomadskolan. Medan barn till icke-nomadiserande samer undervisades i den ordinarie folkskolan ihop med andra svenska barn. En bärande tanke är idén om att civilisation och nomadliv inte var förenligt, utan i konflikt med varandra. Denna kategoriklyvning får genomslag i utbildningsväsendet med långtgående konsekvenser.

Det finns vittnesmål från samer som intervjuats av kommissionen som berättar om upplevda schismer mellan nomadiserande samer och icke-nomadiserande samer, särskilt i berättelser från skoltiden då detta blev särskilt påtagligt. En kvinna i pensionsåldern ger en talande beskrivning:

209

Lundmark. 1998, s. 99. 210

Se kortfattad genomgång i C. Svonni. 2023. Utbildning för samer: ambitioner och praktiker i nomad- och sameskolan från 1950-tal till 2010-tal, s. 34. 211

O. Kortekangas. 2017. Nyttiga medborgare i nomadskolan – statliga, samiska och nordiska perspektiv under tidigt 1900-tal. Vägval i skolans historia. Artikel i tidskriften Skolans vägval.

Just det här att staten delade upp oss och sa att du är same och du är inte

same det tycker jag liksom att, det förföljer oss hela tiden.

En annan kvinna beskriver sina negativa känslor inför att hon och hennes kompis inte tilläts gå i nomadskolan:

Vi har pratat om att vi är ledsna för att vi inte fick gå på nomadskolan

i Änge, att vi inte kvalade in. I Änge gick ”dom riktiga samerna”. I min

skola fick vi ingen undervisning om samisk historia och kultur eller det

andliga. Det har triggat mig och motiverat mig att söka mina rötter.

4.7.1¶Nomadskolan ska rädda den fjällsamiska kulturen

Nomadskolan var i grund och botten förbehållen barn till nomadiserande samer, och för dessa var nomadskolan obligatorisk. En viktig princip var att de nomadiserande samernas barn inte skulle vänjas vid ett bofast liv och inte heller vid alltför bekväma förhållanden. De skulle dessutom isoleras från onödig kunskap som riskerade att locka barnen till att överge renskötseln. Nomadskolan kan beskrivas som inrättandet av en ”säker zon”. Ett skydd mot svenska kulturella intryck som ansågs vara i konflikt med samebarnens naturliga anlag. Enligt Vitalis Karnell skulle nomadskolan dessutom få samer som nyligen blivit bofasta att återgå till ett nomadiserande liv i kåtor.

Organisatoriskt stack nomadskolan ut. Den var statlig och helt fristående från de kommunalt drivna folkskolor som fanns parallellt i de områden där samer levde. Skolan var uppdelad i två stadier: den vandrande skolan (årskurs 1 till 3) och den fasta skolan (årskurs 4 till 6). Den vandrande skolan var från början förlagd till fjällområdena om sommaren så att de yngre barnen skulle få äta och sova i föräldrarnas närhet. Tanken var att den vandrande skolan skulle följa fjällrenskötarnas förflyttningar och därför skedde undervisningen i tältkåtor. Den fasta nomadskolan förlades till tätorterna i skogslandet. Den blev efterhand internatbetonad med särskilt uppförda hushållskåtor där barnen bodde under spartanska förhållanden för att bibehålla det traditionella levnadssättet. Utvecklingen av nya byggnadslösningar skedde successivt genom återkommande försök med

212

23015. 213

23035. 214

Sjögren. 2010, s. 63. 215

E-O. Oscarsson. Rastänkande och särskiljande av samer. Kyrkans vitbok, s. 949–950. 216

D. Sjögren. 2016. Nomadskolans införande, genomförande och innehåll. Vägval i skolans historia. 2016. Artikel i tidskriften Skolans vägval.

olika material och tekniska konstruktioner. Undervisningen skedde för det mesta i etablerade skolbyggnader men nomadskolans barn separerades rumsligt ifrån skolbarnen som gick i ordinarie folkskola.

Kritik mot nomadskolan och samiskt motstånd

Samers kritik mot nomadskolan var utbredd redan från start. Många föräldrar vägrade sända sina barn dit de första åren. Motståndet var särskilt utbrett i Västerbotten, där ett flertal nomadskolor stod tomma eftersom inga elever infann sig. I stället satte föräldrarna sina barn i folkskolan eller i någon av missionsskolorna, som fanns kvar för skogssamiska och bofasta samers barn. Vissa föräldrar folkbokförde sina barn hos en bofast släkting eller granne för att de skulle slippa gå i nomadskolan. Kritiken mot skolformen handlade inte bara om undervisningens lägre ambitionsnivå och kvalitet, utan också om den undermåliga materiella standarden. Läkare varnade för att hushållskåtorna kunde ha hälsovådliga effekter på barnen. Vid samernas landsmöte i Östersund 1918 kritiserade den samiska rättighetskämpen Gustav Park även det faktum att eleverna undervisades på ett språk som inte var deras modersmål och den paternalistiska tanken att samer inte var kapabla att välja sin egen väg och framtid. En kvinna berättar om sina minnen från nomadskolan:

Det ena är nomadskolan där det inte fanns, där man inte kunde prata samiska, det är språkfrågan jag vill lyfta fram. Och min moster, hon är

död sen många år tillbaka, men hon sa till mig att jag var samisktalande

innan jag började på nomadskolan. Det vet jag inte om det var sant eller

om det var en önskedröm. Det har du säkert hört själv flera gånger. Jag

kan aldrig själv minnas att jag pratade samiska, alltså innan jag började

skolan, att jag hamnade i någon pinsam situation och ingen förstod vad

jag sa när jag pratade samiska, det är helt raderat. Och jag minns ju min

barndom men inte att jag pratade samiska. Men i alla fall, då vi började

på nomadskolan då var det svenska som var huvudspråket. Och det fanns

217

Sjögren. 2010, s. 82. 218

Sjögren. 2016. 219

E-O. Oscarsson. ”Kåtasystemet ägde det allra närmaste samband med lapparnas sedvänjor – Om det samiska motståndet och vittnesmål om missförhållanden på nomadskolan”. I K. Huuva & E. Blind (red). 2016. "När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka”: minnesbilder från samernas skoltid, s. 86–88. 220

Ibid. s. 90. 221

Ibid. s. 102. 222

Ibid. s. 88. 223

Norlin & Sjögren. 2016, s. 427. 224

Kortekangas. 2016.

ju dom som var samisktalande och nordsamisktalande men nej, det var

svenska språket som var majoriteten och personalen var ju inte heller samisktalande. Det var ju blandat, någon var same men sen var resten

svensk personal, så språket lyftes inte fram. Och läromedlen vi hade dom

var jättegamla, jätteomoderna, och lärarna, vi hade Stina Gaup Westerlund

hon var ju samisktalande, hon var från Torneträsk, men gift i Arjeplog,

men hon pratade inte heller samiska. Vi hade en helgalen lärare på mellanstadiet, han var svensk, jag tror han var utplacerad, han funkade nog inte som lärare i svenska skolsystemet, så han kunde inte heller samiska. Jag tror aldrig jag hörde samiska på nomadskolan och jag gick där i 6 år.

Lärarna i nomadskolan behövde inte ha samma kompetens och utbildning som vid undervisning i folkskolan och skolgången i nomadskolan var kortare i jämförelse med folkskolan och med en läroplan som skilde sig åt. Enligt flera personer som lämnat sina berättelser till kommissionen påverkade det nomadskolelevernas självkänsla och fortsatta utbildningsmöjligheter. En kvinna beskriver insikten om att hon och hennes familj fått en annan undervisning än andra svenska barn under samma tid. Hon och hennes syskon gick i skolan på 1960–70-talet när nomadskolan hade bytt namn till sameskolan. Hennes pappa gick i skolan när den fortfarande kallades nomadskola:

Det kan jag bara känna själv, när jag började i sjuan på vanlig skola så

hörde jag av mina kompisar att dom hade läst om det och det som vi

aldrig hade läst om. Så nu när jag är vuxen och så här pass gammal så kan

jag ju se mönstren; vi hade en annan utbildning helt enkelt. Det är ju en

grej som är märklig, konstig; att man har försökt få oss att tro att vi är

sämre än andra på något sätt.

En annan kvinna lyfter fram att nomadskolornas förkortade och sämre utbildning var något som både ekonomiskt och psykiskt skadat alla samiska familjer.

Det är inte lathet, slarv, ignorans eller kapacitetsbrister som placerade

individerna på denna fattigdomsnivå. Det var den svenska statens åtskilj-

ningspolitik som tvingade in individer i den. Det går att hävda i efter-

hand att gruppen samer liksom alla andra människor mycket väl kunde

ha hamnat där ändå. Men det är bara spekulationer. De fick aldrig chansen att visa vare sig sina färdigheter eller brister därför kan vi aldrig få veta vilken kapacitet de verkligen hade.

225

24009. 226

Lantto. 2000, s. 45, 82; Norlin & Sjögren 2016, s. 431. 227

23033. 228

S03424.

Nomadskoleinspektörens särskilda befogenheter

På många håll uppstod olika svårigheter som gjorde att implementeringen av nomadskolesystemet blev otillfredsställande. Genom förändringar som genomfördes 1916 inrättades en inspektör som var direkt underställd domkapitlet i Luleå. De lokala skolrådens inflytande över nomadskolan togs därmed bort. Nomadskoleinspektören skulle se till att nomadskoleväsendet var ”ändamålsenligt anordnat”, vilket bland annat innebar att han utformade kursplaner och reglementen för skoldistrikten, köpte in läromedel, anskaffade undervisningslokaler och bostäder åt lärarna och elever, anställde och avskedade lärare, utbildade flera av dem, inspekterade skolorna och rapporterade om skolorna till Skolöverstyrelsen (SÖ). En viktig uppgift var också att övervinna samernas motstånd mot nomadskolan. Vitalis Karnell blev den förste nomadskoleinspektören. En konsekvens av förändringen blev att inflytandet över nomadskolan koncentrerades till inspektören och domkapitlet. Verksamheten var inte längre församlingarnas gemensamma ansvarsområde. Det ledde i sin tur till att nomadskolan inte följde standardhöjningen i ”lappmarkens” övriga skolväsende under 1920- och 30-talet. Bedömningen av vilka barn som skulle gå i nomadskolan övergick till nomadskoleinspektören och lappfogdarnas. Inrättandet av en nomadskoleinspektör innebar sammantaget att maktbefogenheter knöts till en enskild person på ett sätt som saknade motstycke i sin samtid.

Sorteringsuppgiftens praktiska svårighet

Från början var det de lokala skolråden som skulle sortera elevklientelet i antingen nomadskola eller folkskola. Utgångspunkt för kategoriseringen var i första hand livsform, alltså om familjerna betraktades som bofasta eller inte. Bofasta samers barn skulle gå i folkskola och när det gällde skogssamerna var det graden av bofasthet som skulle avgöra. De familjer som nomadiserade i ganska stor utsträckning skulle ha sina barn i nomadskola. De barn som kom från relativt bofasta familjer skulle i stället bevista folkskolan. Men enligt 1913 års nomadskolestadga kunde även barn till samer som gått från

229

Sjögren. 2010, s. 66. 230

Norlin & Sjögren. 2016, s. 431. 231

Sjögren. 2010, s. 69. 232

Lundmark. 2002, s. 78–79.

nomadliv till bofast liv gå i nomadskolan. Gränsdragningarna var ofta svåra att göra eftersom kategoriseringstanken var baserad på en ”idealbild” av samiska levnadsförhållanden som inte stämde överens med verkligheten. Skolråden tolkade kategoriseringsprinciperna olika och det ledde till att uppdelningen av de samiska barnen skiljde sig åt beroende på var de bodde.

Ett exempel är Árjepluovve där samer kategoriserades som nomader trots att de övergått från nomadliv till bofast levnadssätt, så länge de ansågs ha bibehållit samiskt språk och samiska seder. I Árjepluovve räknades även skogssamerna som nomadiserande i sammanhanget. Ett annat exempel är Jukkasjärvi församling, där principen om fallenhet för och uppfostran inom renskötsel ansågs vara den viktigaste principen när eleverna till nomadskolan skulle väljas ut.

Befogenheten att sortera barnen togs över av nomadskoleinspektören eftersom principen att ”fel” barn inte skulle beblandas ansågs vara så viktig. Själv syftet med den särskiljande nomadskolan riskerade annars att äventyras. Men även nomadskoleinspektören hade svårt med sorteringsuppgiften.

4.7.2¶Livet för barnen i nomadskolan

Sameskolan tog bort hela min identitet, min familj, släktingar och mitt

yrke som renskötare. Jag blev svensk och är svensk i dag, fastän det finns

en rot i mig som säger jag är same, men kan inte bli det. Jag är vad nomadskolan ville att jag skulle bli.

Erfarenheter från nomadskolan dyker upp i många intervjuer som genomförts av kommissionen. Det är både egna minnen och berättelser som förts vidare från tidigare generationer. Det är svårt att ge en heltäckande och rättvis bild av hur livet på nomadskolan såg ut för barnen som gick där, eftersom den personliga upplevelsen skiljer sig åt. Dessutom verkar det ha varit relativt stora skillnader mellan olika nomadskolor och olika tidsperioder. Erfarenheterna från nomadskolan är med andra ord blandade. Det finns de som anser att skolan var bra och att det inte fanns någonting att klaga på. En man som gick i sameskolan på 1970-talet säger så här:

233

Sjögren. 2010, s. 109. 234

Sjögren. 2010, s. 109–110. 235

Sjögren. 2010, s. 110. 236

S03524.

Min skolgång, han var bra. Jag tycker det var bra. […] Och jag kan då inte säja att vi hade en sämre skolgång utbildningsmässigt.

De positiva erfarenheterna bottnar ofta i upplevelsen av att det fanns en stark gemenskap och sammanhållning bland de samiska barnen i skolan, och att vissa lärare eller annan personal kunde vara uppskattade av eleverna. Men den samlade bilden skildrar trots allt en statlig institution som på flera sätt var problematisk och som många gånger lämnade djupa spår i barnen som placerades där. I den kommande delen beskrivs ett antal återkommande teman som framkommer av kommissionens intervjumaterial.

Många upplevde stor utsatthet

Jag och mina syskon brukar säga så här: Det är konstigt att vi inte har blivit alldeles galna.

Ett återkommande tema i berättelserna från nomadskolan är upplevelsen av fysisk och psykisk utsatthet, och att vara utlämnad åt en institution. Graden av utsatthet varierar mellan berättelserna, allt från regelrätta övergrepp till brist på värme och omtanke från personalen beskrivs. Många vittnar om att skolans anställda var olämpliga att ta hand om barn och att eleverna blev både fysiskt och psykiskt bestraffade. Det kunde handla om slag, örfilar eller annan aga. Barnen kunde bli inlåsta, utsatta för rasism, bli utan mat, ställas i skamvrån, kallade fula ord eller beläggas med utegångsförbud. Flera vittnar om tvångsmatning när de inte åt upp. Det serverades ofta mat som barnen inte var vana vid hemifrån. En äldre kvinna minns en maträtt som många hade svårt för och som vissa fortsatte avsky resten av livet.

Sen var det fiskbullar och fiskbullar hade jag aldrig ätit, jag fick det och

jag spydde i tallriken. Och då tog föreståndaren mig i nacken, det var bara

att äta upp allt, spyor och allt.

En kvinna i 80-årsåldern som gick i nomadskola berättar att hon stängde in sina känslor och inte kände någonting trots att hon blev slagen av lärarna. Hon beskriver att det bland lärare fanns ett om-

237

23043. 238

23076. 239

23015. 240

23021.

fattande hat gentemot barnen på skolan. En äldre man beskriver hur en lärare var sadist och kunde slå barnen tills de skrek. Han säger att nomadskolans lärare bestod av allt ”avskum” som ”inte platsade i svenska skolan”.

Och det fanns, det kom ju en läkare ifrån Mörsil till skolan. Han såg ju

de där sönderslagna ändarna på ett par killar, ”Ja de har åkt kälke”, sa de.

Men jag har frågat jämnåriga, det var likadant på, aga var tillåten. Det var ett uppfostringssätt. […] Och då var det statens nomadskolor, så hette det.

Barnen i nomadskolan fick till stor del klara sig själva. De vuxna beskrivs i många fall som frånvarande utan riktig koll på hur barnen mådde. Det ledde ibland till mobbning och slagsmål mellan eleverna på skolan. Ett fåtal av de intervjuade skildrar att barn utsattes för sexuella övergrepp av vissa lärare. En kvinna i övre medelåldern berättar om sin pappas lärare. Läraren skulle alltid ha två pojkar hos sig på natten, men kunde trots det arbeta kvar som lärare i tio år. Det här var övergrepp som barnen inte kunde berätta om för någon, utan de ”bar på det där svåra hela livet”. Vissa återger tiden på nomadskolan som ett stort lidande, en kamp och ren skräckupplevelse. En äldre kvinna skildrar nomadskolan som det svåraste i hennes liv. Även om själva undervisningen kan ha varit bra beskrivs upplevelsen att bli lämnad som sjuåring som fruktansvärd:

Man kom dit med sin förälder och blev lämnad. Och de här vuxna som

arbetade där, man kunde aldrig vända sig till dem, aldrig, jag förstår inte,

en sjuåring. Du måste ju ha någon vuxen att vända dig till när det blir svårt och när du är glad. Så det tycker jag är det mest fruktansvärda på

denna skola, och det var mycket straff, den kontakten man hade med de

vuxna var genom straff. Det var ofta straff. […] Jag fick leva med att det

kunde vara hot, och jag skulle förhöras, men som sagt så överlevde jag tack vare att jag var duktig i skolan. […] Och de här straffen var fruktansvärda, och jag kan se när jag tänker tillbaka på de många barn som fanns där, så förstår ju jag, jag har själv läst mycket kring det här med pedagogik, jag har förstått när jag tänker på det att jag inte var ensam att ha det jobbigt. Vi var många, de flesta av oss hade det tufft.

En annan aspekt av utsattheten i nomadskolan handlar om de undermåliga förhållanden som barnen levde under. En del återger att det var ont om riktig mat, att det var kallt om vintrarna och att eleverna

241

23077. 242

23144. 243

23015.

tvingades sköta olika hushållssysslor. En intervjuperson i övre 80-årsåldern beskriver att toaletterna på skolan låstes klockan sju på kvällen. Därefter tvingades eleverna utföra sina behov i hinkar, som de fick tömma nästa morgon.

De rasbiologiska undersökningar som, med personalens hjälp, genomfördes på nomadskolorna under framför allt 1920–1930-talet, utgjorde en särskild form av utsatthet och skyddslöshet som präglar mångas erfarenheter från skolan. I kommissionens intervjumaterial finns ett antal exempel på personer med egna minnen av att ha blivit mätta och tvingas lämna blodprover. Men de flesta skildrar sina släktingars erfarenheter. En person i övre 70-årsåldern berättar om undersökningar som gjordes så sent som på 1950-talet i nomadskolan.

De tog blodprover på oss stup i ett. Det har jag senare lärt mig att det var en som hette [namn]. Han var en av rasbiologierna. Han skulle undersöka hälsan bland samiska barn. Metodiken var under all kritik. Vi fick ingen återkoppling på varför blodproverna togs.

En särskild form av utsatthet präglar de skogssamiska barnens upplevelser, som i vissa fall placerades i nomadskolan. Flera intervjupersoner beskriver hur både lärare och elever gjorde skillnad på de olika barnen utifrån ”lapp-skall-vara-lapp”-föreställningen om att ickenomadiserande samer var mindre värda och mindre ”äkta” samer. En man som började skolan i början av 1950-talet kände sig som en utomjording på skolan. Vid något tillfälle ska en lärare ha sagt: ”Nu ska jag slå in vett i de här skogsråttorna.” Hela skolgången beskriver han som en kamp mot hatet som fanns mot just skogssamer.

Ja. Och … jag fick ju inte fara hem i första och andra klass annat än jul

och påsk, och när man då ja, otrivs och blir bemött med sådant … ja, det

var ju som ett hat. […] man var hatad för att man var skogslapp.

Den här värderande uppdelningen mellan olika samer var något som kom till uttryck även i skolundervisningen.

Så hade vi han som då var skolchef eller … ja, eller magister, jag vet inte,

jag tror det var i femte klass eller … vi hade då vad som hette naturlära,

och då hade vi läst om olika folkslag, så kom vi fram till lappar, jodå, det fanns fjällappar och skogslappar, men då redogjorde han noga att det här med skogslapparna, de skulle snart utplånas för vi hade inget

244

23021. 245

Se mer under avsnitt 4.8. 246

23113.

berättigande. […] och efter en sådan lektion, då kan du tänka dig, saker blev inte bättre.

Beskrivningar av en förlorad barndom

Men just det här att vara på sameskolan, att bo hemifrån, att flytta hemifrån, det gör ju saker och ting med en människa.

Ett annat tema som framkommer av berättelserna är traumat att tvingas flytta hemifrån och lämna sina föräldrar. Det har förföljt många resten av livet. Flera beskriver svårigheten som det innebar att komma till en helt okänd miljö – med främmande kultur, språk och människor – och bara ha väldigt begränsad kontakt med ursprungsfamiljen. En kvinna beskriver det som att de ”egentligen var skolans barn”. Den första tiden var för många den svåraste, när barnen som 7–8-åringar flyttade in på skolan. Ibland hade de aldrig varit hemifrån tidigare. Vissa beskriver sedan hur de hårdnade med tiden och tvingades stänga av sina känslor för att klara av separationen från föräldrarna och den hårda miljön på skolan. En person beskriver det som att kopplingen till föräldrarna behövde kapas för att man skulle kunna överleva. För många blev tiden på nomadskolan aldrig lättare, utan de grät sig till sömns om kvällarna och blev förtvivlade varje gång de tvingades åka tillbaka till skolan efter att ha varit hemma på besök. Vissa berättar att de bara fick åka hem under skolloven, andra att de även fick åka hem under vissa helger. För många ledde den glesa kontakten med familj och föräldrar till en försämrad relation dem emellan. En kvinna beskriver att hennes föräldrar i praktiken förlorade sitt barn, eftersom hon blev som en främling för dem:

Jag brukar säga till min syster att jag inte kände min mamma, inget ont

i henne, men jag menar att de förlorade ju sina barn, de förlorade sina

barn, hur de skulle möta oss. Det kom en liten främling där hela tiden,

för varje gång kom det hem en ny unge. […] Sen var det ju lite så också att vi blev svenskar, försökte ju bli svenskar, vi försökte ju hålla på så där. Jag tycke egentligen synd om mina föräldrar när jag tänker på dem, att de förlorade sina barn.

247

23087. 248

24035. 249

23015. 250

24035. 251

23015.

En äldre kvinna beskriver hur hon bara fick komma hem till jul och sommar:

Det var ju grymt. Det var ju hemskt. Och det var hemskt grymt att de

tog ifrån oss vår barndom, vi fick inte vara med våra föräldrar och vi fick

inte, de tog ifrån oss vår kultur. För när vi kom till skolan så fick vi inte tala samiska och vi fick inte, vi skulle inrätta oss i det svenska samhället, det var ganska grymt. Det var det. Och vi hade ingen närkontakt med våra nära och kära och släkten, jo vi hade ju varandra, med det var barnen det.

Flera berättar att besöken hemma präglades av den sorg och oro det innebar att snart behöva åka tillbaka till skolan igen. En man beskriver hur han ”åkte taxi hem på fredag kväll och så gruvade man sig på lördag och så söndag bar det i väg igen. Äh, det var hemskt.” Många berättelser skildrar hur separationen från föräldrarna har levt kvar och fått konsekvenser för dem under det fortsatta livet som vuxna. En kvinna beskriver vad hon kände när hon växte upp och hur det påverkade henne:

Jag hade kronisk hemlängtan ända tills jag fick egna barn, och jag för-

stod inte i vuxen ålder varför jag inte tyckte om söndagar speciellt mycket

eftersom det var vemod, söndag var vemod, och även när jag var vuxen.

Jag kunde som inte förstå vad det var, inte förrän jag tänkte på att ja, men

det har ju blivit präglat sedan min nomadskoletid att det var söndagarna,

var tredje söndag i alla fall som vi åkte hemifrån, och det var den värsta

dagen eftersom vi kunde som inte göra någonting, det var i stort sett bara att packa gråta, och vänta på taxin som kom två. Så söndag var inte roligt hemma heller, det var som en avskedsdag.

En man i övre medelåldern förklarar hur han tror att hans pappa kände sig när han tvingades från sitt hem:

Jag skulle lätt kunna tänka mig att detta att farsan blev lyft hemifrån från sina föräldrar skapade ett stort tomrum för honom. X, som han tvingades lämna för att gå i nomadskola var paradiset för honom. Han bara längtade tillbaka dit. Det spelade nog roll för hans alkoholmissbruk. Han har inte berättat så mycket om hur det var i skolan bara det här att dom alla låg och grinade på kvällarna. Och att det var så skönt att komma hem till jul och hur jobbigt det var när de skulle tillbaka efter loven. Det har nog påverkat.

252

23072. 253

23180. 254

23017. 255

23034.

Språkpraktikens paradox och det kulturella tvånget

När jag började skolan var jag fullständigt samiskspråkig. I nomadskolan

där jag började blev vi bannade om vi talade samiska. Där tryckte personalen ner en på det viset. Där upplevde jag rasism från personalen med undantag för ett par stycken. De var inte alls lämpliga att jobba på det stället, det förstår jag nu som vuxen.

Nomadskolans förhållningssätt till de samiska språken tar stor plats i de personliga berättelserna som kommit kommissionen till del. Av statliga företrädare ansågs samiskan, till skillnad från finskan, ha viss legitimitet och existensberättigande som ett gammalt språk i Sverige. Trots det kom svenskan ändå bli självklar norm i undervisningen.

I nomadskolans första stadgar reglerades inte undervisningsspråket, i beslutet från 1913 stod enbart att finska inte längre ska vara undervisningsspråk. Men i propositionen 1909 till nomadskolans etablering gavs en mer positiv bild av samiskan än i tidigare skolstadgor. Enligt propositionen skulle samiska tillåtas i geografiska områden där föräldrar önskade det. Men i områden där svenska språket redan etablerats skulle svenska användas.

I praktiken varierade dock inställningen till samiskan mellan olika nomadskoleinspektörer. Den ursprungliga hållningen var att samiska till en början var nödvändigt i områden där barnen inte kunde svenska när de började skolan. Men så snart som möjligt borde de gå över till svenska. Noteringar från sammanträden visar att föräldrar upprepade gånger framförde önskemål om mer undervisning på samiska, något som ibland verkar ha fått stöd av inspektörerna men utan att det ledde till några större förändringar. Samtidigt stödde många samer idén om att undervisningen skulle bedrivas på svenska. Hemma fick de lära sig samiska, i skolan skulle de få lära sig svenska. Det här var före man var medveten om det starka sambandet mellan språk, kultur och identitet.

Nomadskolans främsta syfte var att utbilda professionella och effektiva fjällrenskötare och i det sammanhanget spelade samiskan

256

23113. 257

O. Kortekangas. 2026. Nomadskolans språkpolitik 1909–1945. (Forskningsantologin), s. 516. 258

Lundmark. 2002, s. 83. 259

Kortekangas. 2026, s. 518. 260

Lundmark. 2002, s. 83. 261

Kortekangas. 2026, s. 528. 262

Lundmark. 2002, s. 83.

en underordnad roll. Dokumentation från nomadskolenspektörer mellan 1917 och 1945 visar att även de som hade en positiv inställning till samiskan ville först och främst uppnå en modern och effektiv undervisning. Förutsättningen för det ansågs vara att svenska användes som undervisningsspråk. Samiska användes i viss utsträckning som hjälpspråk, men det varierade stort mellan olika skolor och lärare.

När regelverket uppdaterades 1925 blev svenska det språk som i första hand skulle användas inom undervisningen, eller som det uttrycktes i stadgan: ”där ej särskilda förhållanden annat föranleda”. Något generellt förbud mot samiska i nomadskolan infördes aldrig, men lokala förbud förekom.

Av intervjumaterialet blir det tydligt att det inte har funnits någon entydig språkpraktik som gällt överallt, utan att skillnaderna varit stora mellan olika nomadskolor och under olika perioder.

Flera personer berättar att samiskan aldrig användes i skolan. Några säger att det berodde på att det var förbjudet för elever och personal att tala samiska. Andra uppger att det berodde på personalens bristfälliga språkkunskaper. En kvinna i 50-årsåldern berättar att hon fått lära sig ytterst lite samiska i skolan, trots att de egentligen kunde ”bada i språket” eftersom det bara var samiska barn i skolan. Hon återger hur det var för hennes pappa när han gick i samma skola som barn:

När han kom dit så kunde ju inte han svenska, hans modersmål var helt och hållet samiska. Då var det förbjudet att tala samiska, det vart förbjudet 1913 om jag inte minns fel. Då skulle dom samiska barnen lära om. När han kom dit, då har jag hört berättas av andra också i hans ålder, att när dom kom dit och inte pratade svenska, då fick dom höra trots att det var en sameskola, så fick dom höra att de skulle få lära sig ett fint språk och dom skulle lägga bort sitt språk samiskan. Dom skulle få lära sig ett fint språk och det var svenska. Så det har jag känt och tänkt; vad gör det med ens identitet?

En man berättar om varför det inte talades samiska i hans hem:

Farsan kan ju men det var någonting. Han sa att han vart tvättad med tvål och vatten i munnen när han saemistidh. Första tre veckorna, sedan var det färdigt, då var det slut med saemien, som han har berättat åt mig

263

Kortekangas. 2026, s. 522. 264

SFS 1925:511. Kungl. Maj:ts stadga ang. nomadundervisningen i riket. Stockholm: Nordstedts, 1926, 1377. 265

L. Huss. 2026. Den samiska språkkampen. (Forskningsantologin); Kortekangas 2026, s. 488. 266

23033.

[…] Så det där tog de ur han ganska fort för han pratade bara saemien här han flyttade och började skolan.

Otso Kortekangas påtalar i sin artikel i kommissionens forskningsantologi kopplingen mellan svenska språket och modernitetstanken. Han menar att, även om samiskan tolererades av utbildningsauktoriteterna, var idén om rennäringens modernisering så dominerande att modernitetens språk – svenskan – fick en allt starkare ställning i nomadskolorna. Det skapade en paradox när nomadskolan å ena sidan skulle bevara den ”autentiska” samiska kulturen och livsstilen, men å andra sidan skulle vara en plats där det samiska språket inte skulle används eller lärs ut. Vilket för många ledde till en upplevelse av att komma längre bort från vad som uppfattades som samisk kultur. En paradox som påtalades av samerna vid tiden. Vissa har senare dragit slutsatsen att nomadskolans syfte i första hand var att utbilda så goda renskötare som möjligt och på det sättet bevara den samiska rennäringen. Att bevara den samiska kulturen och det samiska språket var av underordnad betydelse. Den här paradoxen framkommer tydligt i de personliga berättelser som kommissionen fått ta del av. En äldre man beskriver det han utsattes för som ett kulturellt tvång eftersom undervisningen var baserad på den svenska synen, och att barnen aldrig fick leva som samer trots att de gick på nomadskolan som de trodde skulle vara samisk.

Och jag minns skolan, att det var den förändrade hela människan, hela mig. Det var inte den människan som varit hemma i kåtan, det var en svensk, som inte kunde samiska. Jag fick inte prata samiska. Jag kunde inte ett ord svenska när jag började skolan och samtidigt så skulle jag lära mig något där, på svenska. Man var som instoppad i en säck och det är väldigt tydlig språkdiskriminering att vårt språk inte dög till någonting.

Och samtidigt undervisa oss på ett främmande språk, vilken galenskap.

Att undervisa barn på ett språk som de inte kan, det var ju så dumt så det knappt är sant. Det är samma sak som att skicka svenskar till Kina och sätta barnen i kinesisk skola och lära sig kinesiska.

267

23059. 268

Kortekangas. 2026, s. 514. 269

C. Svonni. 2023. Utbildning för samer: ambitioner och praktiker i nomad- och sameskolan från 1950-tal till 2010-tal, s. 18. 270

O. Kortekangas. 2017. Tools of teaching and means of managing, s. 90–95; Sjögren 2010, s. 49. 271

23024.

De allra flesta uppger att samiskan var frånvarande i nomadskolan och att det i stället var svenskan som i första hand skulle läras ut och användas. I de fall det inte var tillåtet att tala samiska överhuvudtaget finns flera vittnesmål om att skolbarnen kunde utsättas för fysisk bestraffning om de pratade sitt samiska modersmål. De fick inte heller prata samiska på rasterna, det såg de vaktande lärarna till. En kvinna i medelåldern berättar att det samiska språket fattas henne och förklarar varför.

Jag förlorade samiskan via min morfar då som vart slagen i skolan och han gick på nomadskola. Så när han pratade samiska vart han slagen av

lärarna och hela den baletten. Sedan så måste det ha hänt någonting med

honom för han förde ju inte samiskan vidare till sina barn så jag tror att ja, det känns som att den politiken som fördes mot honom då som renskötande nomadskolebarn, den funkade.

När samiska tilläts i nomadskolan, även som en del av undervisningen, beskriver många att undervisningen var begränsad och av låg kvalitet. Flera återger att de bara läste samiska några enstaka timmar i veckan och att inlärningen ofta försvårades av att lärarna själva inte kunde språket. Många elever upplevde att det fanns en skamkänsla knuten till samiskan, att det var ett språk som ansågs mindre värt än svenskan. Det bidrog också till hämmandet av barnens språkutveckling. För de allra flesta innebar tiden på nomadskolan att deras samiska språk successivt togs ifrån dem. Det skapade en stor sorg och förlust för barnen. Inte minst eftersom relationen med familj och släkt i många fall blev lidande, när barn, föräldrar och släktingar inte längre hade ett gemensamt språk.

Trots att samiskan var så lågt prioriterad i nomadskolan och att det i många fall ledde till att samer förlorade sitt språk eller valde att inte föra språket vidare när de själva blev föräldrar, pågick på vissa håll en dold kamp för språket. En äldre man berättar att hans mamma fortsatte att prata samiska, trots förbudet hon hade upplevt under sin nomadskoletid.

Man fick inte tala språket. Min mor sa det; både staten och kyrkan har

tagit ifrån mig så mycket, men ingen ska ta ifrån oss språket. Så i min barndom pratade vi bara samiska hemma. Och det är jag väldigt glad att mina föräldrar gjorde.

272

24054. 273

23037.

4.7.3¶Folkskola och arbetsstuga/elevhem

De samiska barn som inte kategoriserades som nomadiserande fjällsamer fick inte gå i nomadskola. De fick i stället gå i ordinarie folkskola och fick i många fall bo i arbetsstugor. De första arbetsstugorna i Norrbotten inrättades efter det stora nödåret 1902 på orter där det fanns folkskola. Den ursprungliga idén kom från verksamheter som etablerades i Stockholm redan under 1880-talet. Till stugorna kom de fattigaste arbetarbarnen efter skolan för att få tillsyn och lära sig enklare sysslor. Men arbetsstugorna i Norrbotten var annorlunda eftersom de fungerade som tillfälliga hem för fattiga barn som saknade möjlighet att ta sig till skolan. De samiska barnen bodde ofta långt från den lokala folkskolan i så kallat väglöst land, och många tvingades därför lämna sina hem och flytta in på arbetsstugorna under läsåren. I vissa fall bodde barnen som inte kunde ta sig till skolan i stället inackorderade i svenska familjer. Gemensamt för en stor grupp samiska barn var att de behövde flytta hemifrån till svenska miljöer för att kunna gå i skolan.

År 1954 kommunaliserades arbetsstugorna och bytte namn till elevhem, men verksamheten fortsatte under liknande former i kommunal regi långt in på 1960-talet. Det innebar att systemet med arbetsstugor/elevhem fanns kvar under närmare fem decennier. Arbetsstugorna fanns i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland.

Arbetsstugorna var från början ett välgörenhetsprojekt. Men 1913 bildas Centralstyrelsen för Stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor i Luleå. Biskop Olof Bergqvist, som dessutom utredde och var drivande bakom nomadskolreformen, var en av de engagerade i verksamheten.

Stiftelsens ekonomiska resurser grundades till en början på donationer, kollekt och diverse insamlingar. Men verksamheten blev tidigt beroende av statsbidrag för samisktalande respektive finsktalande barn, samtidigt som kommunerna också bidrar ekonomiskt. Även kyrkan var involverad i verksamhetens utformning, bland annat var präster delaktiga i flera av de organ som styrde arbetsstugorna.

Arbetsstugornas verksamhet och syfte kan förstås ur olika perspektiv. Men från att ursprungligen varit inriktad på att ge barn i behov en plats för mat, sömn och enklare arbetsutbildning, riktade orga-

274

Amnesty Sápmi. Biskop Olof Bergqvist och den svenska rasbiologin. https://amnestysapmi.se/biskop-olof-bergqvist-och-den-svenska-rasbiologin.

nisationen alltmer in sig på att skapa goda svenska medborgare. Det var något som utmärkte arbetsstugorna i norra Sverige jämfört med dem i södra. Arbetsstugorna i den svenska delen av Sápmi kom att fungera som en del av den statliga försvenskningspolitiken. Barnen fostrades i det svenska språket och kulturen, det gällde inte bara samer utan också tornedalingar som bodde på arbetsstugorna i dessa regioner. Arbetsstugorna, såväl som folkskolan, spelade en viktig roll i processen att försöka göra dessa samer till goda svenska medborgare. En äldre man som togs från sitt hem som barn och placerades på arbetsstuga berättar att de svenska i barnen i området fick åka buss till skolan. För honom hade det också varit närmare att ta bussen hemifrån till skolan. Men i stället fick han bo i arbetsstugan och gå hela vägen därifrån till den lokala skolan.

Det där var ett sätt för, staten hittade på det där, att de skulle fostra samebarnen då. Det var speciella regler för oss.

4.7.4¶Livet för barnen i folkskola och arbetsstuga

De sår som arbetsstugorna gav barnen har påverkat dem under resten av livet. Det har dessutom fått till följd att det samiska språket försvann för dem.

Så berättar en kvinna i en till kommissionen inlämnad berättelse. Forskning om samiska barns skolgång under 1900-talets första hälft fokuserar i princip uteslutande på nomadskolan. Barns erfarenheter från arbetsstugor (senare kallade elevhem) och folkskola har hamnat i skymundan och är mindre granskat. Men det finns en stor mängd vittnesmål från dessa miljöer genom det intervjumaterial som kommissionen har samlat in. Det framgår tydligt att även om syftet med nomadskolreformen och uppdelningen av samer var att ge dessa grupper olika utbildning, finns flera likheter mellan barnens upplevelser av skoltiden. En sådan likhet är att även barn som gick i vanlig folkskola tvingades flytta hemifrån i tidig ålder för att bo på internat. En annan är den utsatthet och isolering som barnen på arbetsstugan också upplevde. Flera intervjupersoner uppmärksammar att även samiska barn som inte gick i nomadskola separerades från sina föräldrar, blev

275

SOU 2023:68 s. 329. 276

23048. 277

S00824.

illa behandlade och utsatta för övergrepp, tvingades till rasbiologiska undersökningar och levde under undermåliga materiella förhållanden. En kvinna i övre 80-årsåldern berättar om upplevelsen av att tillbringa sin barndom på arbetsstugan:

Vi bara togs hemifrån och var borta flera månader, ingen som fråga någonting. Det var bara att hålla käften. Dom hade så pli på en vet du så att jag tänker på det, att man visa aldrig humör och man sa aldrig vad man tyckte och tänkte. Det var alldeles tyst när vi åt så man kunde höra en knappnål falla där. Alltså, alla var så där … Annars fick man en hurvel, stå inne på toaletten och skämmas, det var alltid straff när man gjorde någonting eller sa någonting. Man var kuvad, man vågade inte säga något.

På samma sätt som med nomadskolan är erfarenheterna från arbetsstugorna/elevhemmen och folkskolan blandade och varierar över tid. Eftersom arbetsstugans syfte delvis var att omhänderta barn som levde under fattiga förhållanden, vilket inte var fallet med nomadskolan, kan det antas att arbetsstugan i fler fall innebar en positiv förändring för barn som kunde hjälpas ur fattiga hemmiljöer. Men de negativa erfarenheterna löper trots det som en röd tråd genom många av de personliga berättelserna om tiden på arbetsstugorna/elevhemmen.

Hädanefter används enbart beteckningen ”arbetsstuga” eftersom verksamhetens bytte namn till elevhem först 1954. Men av informanterna att döma blev de som bodde på de senare elevhemmen utsatta för samma förtryckande mekanismer och mobbning som de som bodde i arbetsstugorna.

Medveten försvenskning och uteslutning från det samiska livet

Men då började processen att bli svensk och den var ju smärtsam. För att kunna gå i svensk skola måste man vara svensk, det är bara så. Och

när jag väl hade lärt mig språket så hade jag ju löst koden, sedan var jag

supersvensk, det hade jag fått lära mig att man måste vara.

278

23135. 279

Se kapitel 2.4 för diskussion om intervjumetod och vilka konsekvenser det får för vad som framkommer av intervjuerna. 280

Detta framkommer i flera intervjuer, bland annat 23028, 23056, 24041, 24052, 24080, S00823. 281

24041.

En erfarenhet som framträder i berättelserna om arbetsstugan och folkskolan är institutionernas assimilering av de samiska barnen, något som inneburit en oerhörd förlust för dessa personer och efterföljande generationer. I de ordinarie folkskolorna togs ingen hänsyn till elever med andra modersmål än svenska, vilket ledde till språklig assimilering. Dessutom innebar boendet på arbetsstugan att barnen helt separerades från det samiska hemmets språk och kultur. Svenska var umgängesspråket på arbetsstugan, vilket förstärkte assimileringen ytterligare. En äldre kvinna återger att de som barn fick lära sig att hugga ved, laga mat och sy på arbetsstugan, men att det bara var svenska traditioner som lärdes ut. Hon beskriver att ”det var en väldig försvenskning i det också.” Fråntagandet av samisk kultur, språk, sammanhang och identitet återkommer i berättelserna. En person berättar om sin gammelmormor som skildes från familjen för att bo på arbetsstuga, och de långtgående konsekvenserna av det.

Att det inte bara var familjen, utan hon skildes i hög grad från sin historia

och kultur och arv och kanske delvis språk, i alla fall att använda det som

det främsta språket, och också då hur, ja men såklart, den … förlusten har fått konsekvenser för flera generationer, min mormors generation och min mammas generation och fortfarande för min generation och fortfarande för mina barns generation.

Den assimileringspolitik som barnen utsattes för ledde många gånger också till en kluven identitet och känsla av rotlöshet. Vissa känner sig varken som riktig same eller som riktig svensk. En kvinna i medelåldern beskriver att ”lapp-skall-vara-lapp”-politiken sorterade bort hennes mamma eftersom hon inte längre skulle klassas som same. I stället fick hon flytta till arbetsstugan som sjuåring där hon till stor del tappade sin samiska identitet:

Den [identiteten] är ju jätteviktig verkligen, så hon beskrev ju ”hela livet har jag stått och bresat över ett krondike, ena sidan är lapp och den andra är svensk”. Och hon visste egentligen att hon var lapp, men jag tror aldrig att hon kände sig riktigt hel, för hon fick inte fortsätta vara i kulturen, så hon hade bara fått med sig bitar […]

282

Kortekangas. 2026, s. 516. 283

23156. 284

23005. 285

24070.

Förutom folkskolans och arbetsstugornas försvenskning beskriver många berättare den stora sorg det innebar att familjerna själva inte fick bestämma i vilken skola barnen ska gå. Många som inte tilläts gå i nomadskolan längtade dit och kände sig utestängda från det samiska livet. En äldre kvinna beskriver tvånget ovanifrån och att inte själv få välja:

Det var som att det var ett A- och B-lag i den samiska världen och hade man då oturen att tillhöra B-laget så fick man bli svensk. Att tvingas till att lämna sin kultur för att svenska staten hade bestämt att det skulle vara på det här sättet, det skulle jag vilja lyfta fram. Det påverkar en människa hela livet.

En annan äldre skogssamisk kvinna beskriver hur hon gick förbi nomadskolan varje dag på vägen från arbetsstugan till den svenska skolan, och funderade över varför hon inte fick gå i nomadskolan i stället.

Då fick vi fara till Jokkmokk. Där bodde vi på arbetsstugan. Det var för fattiga inlandsbarn. Jag tyckte det var så hemskt, att vi skulle bo där och inte fick gå på sameskolan.

En äldre man berättar att han gick i nomadskola under drygt två år, en tid som han upplevde som väldigt positiv. Men en dag hämtades han därifrån och sattes i ”bondskola” eftersom det hade framkommit att hans familj inte hade renar, och därför fick han inte gå kvar i nomadskolan.

Första övergreppet var ju när de tog ett beslut om att jag inte var same

och lyfte ut mig från mitt språkliga och kulturella hemvist till ett annat

språk och till en annan kultur.

Upplevelser av rasism, mobbning och utanförskap

Jag kan säga att min mamma hade oerhört negativa erfarenheter utav sina år på arbetsstugan, som längst ner i hierarkin under byungarna då.

Ett annat tema i intervjumaterialet är den rasism och mobbning som de samiska barnen i folkskolan och arbetsstugan utsattes för. Skillnaden gentemot barnen på nomadskolan – som också upplevde krän-

286

24041. 287

24019. 288

24016. 289

23148.

kande behandling från personal och omgivande samhälle – var att nomadskolebarnen befann sig i en miljö där alla barn hade samisk bakgrund. Det kunde finnas en social rangordning i den miljön också, men i den ordinarie skolan och på arbetsstugorna måste de samiska barnen förhålla sig till barn med annan bakgrund. Där upplevde många att den samiska identiteten var längst ner i den kulturella hierarkin. I intervjuerna beskrivs att de utsattes för glåpord och andra trakasserier av både vuxna och barn, för att de var samer. En kvinna berättar att hon gick i grundskolan på en plats där människor inte tycker om samer:

Ja, det är inte så länge sedan jag fick höra att jag är en fet, ful, lat lappjävel och jag tycker att det är de orden som har följt mig hela min uppväxt här i [ortnamn].

En man berättar om bemötandet från de andra barnen i skolan där han gick.

Jag är inte så stor, men att slåss, det lärde jag mig, och det var en otrolig rasism i skolan naturligtvis för de här bondeungarna kom ju hemifrån med hemmets rasism och tog med sig det till skolan. För ungar blir inte rasister av sig själva.

Flera berättar att de dumförklarades av lärare eftersom de inte kunde svenska när de började skolan. De hade därför svårt att ta till sig undervisningen som bara var på svenska. För en del elever tog det lång tid innan de vågade börja prata det nya språket och kunde lära sig saker i skolan. En person berättar att vissa elever skickades i väg till uppfostringsanstalt eftersom de inte kunde svenska.

Därför att du var inte, du var mindre bemedlad i huvudet. Ansågs det. Jag ansågs ju vara – inte var jag vanlig pojke utan jag var ju, jag hade ju mindre i huvudet.

Förutom diskriminering från svenskt håll vittnar flera även om utsatthet inom den egna gruppen, som en konsekvens av rasbiologiska idéer och ”lapp-skall-vara-lapp”-föreställningar. En kvinna berättar om mammans och mosterns erfarenheter. Mamman hade turen att få gå i en ganska homogen grupp under en tid då ”man inte riktigt hade börjat prata om rasbiologin”. Men det var värre för intervju-

290

24008. 291

24016. 292

24014.

personens moster som föddes i slutet av 1930-talet och gick i en folkskola där det var svårt att vara ”hundra procent lapp”.

Sedan, min mamma gick ju där uppe och hon har väl ändå inte beskrivit det som så illa men hennes yngsta syster, då hade man byggt en skola närmare hemmet, närmare centralorten, och där var det förfärligt att gå skola för där hade man, då var det lite senare så rasbiologin hade slagit igenom och alla var ju lappar mer eller mindre men man kunde vara mer

och man kunde vara mindre. Så de som var kanske till hälften lapp eller

fjärdedelslapp, de var ju som fint folk och då kunde de mobba de som var sämre, och det sämsta, det var ju att vara hellapp och min yngsta moster, hon hörde ju till lappunga då från ett speciellt ställe, de var ju hellappar och det var det sämsta man kunde vara, så hon blev ju mobbad för hon var ju lappunge. Och då kunde det vara de som var kanske till hälften lapp som mobbade, alltså du vet, de var egentligen ganska lika

och i dag skulle vi säga att det var samma sort men de gick efter rasbio-

login och sorterade, och kunde man då vara bättre än någon annan, då var man det.

Det dubbla utanförskapet är framträdande i berättelser från dem som inte fick gå i nomadskola eftersom de skulle försvenskas. I svenska sammanhang blev de bedömda utifrån hur svenska de uppfattades vara, i samiska sammanhang blev de bedömda utifrån hur samiska de uppfattades vara. En diskriminering från två håll och att bli utestängd från båda gemenskaperna upplever många berättare som smärtsamt och det fortsatte att prägla livet efter skolan. En kvinna beskriver hur hon utsatts för mobbning först av barnen i skolan och sen av jämnåriga i släkten eftersom hon inte kunde tala samiska.

Så jag var mobbad i [platsnamn] för att jag var same och jag var mobbad där uppe i fjälls för att jag inte var same. Jag var bara trottoarlapp. Ja. Den här mobbningen som jag vart utsatt för på båda sidor, och så på jobbet sen, det har ju drabbat mig hela livet. Gång på gång har jag blivit mobbad. Det är ju som att jag, jag vet inte. Jag går hos psykolog för det nu, som 50-åring. Jag fick det till slut, i fjol.

4.7.5¶Nomadskolans omvandling och framtid

En stor mängd utredningar rörande utbildningsfrågorna tillsattes under 1940- och 1950-talen och det svenska skolväsendet gjordes om i grunden. Vid slutet av 1930-talet påbörjades ett förändringsarbete av nomadskoleverksamheten. I en riksdagsskrivelse från 1939,

293

23156. 294

23018.

som blev vägledande för kommande decenniers utbildningspolitik som rörde nomadskolan, framgår att nomadskolan skulle sträva efter att utvecklas mot att bli en fullt likvärdig skola vad gäller undervisningskvalitet. Den nya inställningen förespråkades av alla inblandade aktörer, även lappfogdarna, länsstyrelse i Norrbotten och Västerbotten samt Domkapitlet i Luleå, som alla tidigare motsatt sig samernas behov av fullvärdig utbildning. En anledning till omsvängningen var att politiska företrädare misstänkte och oroade sig för att renskötseln inte skulle kunna försörja alla renskötande samer i framtiden. Lapputredningen från 1930 hade visat att renskötande samer åren framöver skulle bli tvungna att försörja sig inom andra näringar.

De föreslagna förändringarna av nomadskolan ledde till att hela nomadskolväsendet ifrågasätts. När den ursprungliga idén att hålla kvar nomadiserande samernas barn inom renskötseln genom begränsad undervisning inte längre var eftersträvansvärd, uppstod frågan om nomadskolans funktion och mening. Skolpolitiken präglades över lag alltmer av tanken på enhetlighet och en gemensam skolgång inom samma organisatoriska ram.

Vid den här tidpunkten hade emellertid nomadskolan fått högt anseende inom det samiska samhället. Från att samers missnöje med nomadskolan inte hörsammats överhuvudtaget, hade deras synpunkter på skolans verksamhet fått successivt mer gehör. Efter stora protester på samemötet i Arvidsjaur 1937 som framför allt rörde skoloch hushållskåtornas hälsovådliga effekter på barnen, hade dessa kåtor försvunnit och stegvis ersatts av skolhem i slutet av 1940-talet. ”Lappskall-vara-lapp”-politiken var på tillbakagång och 1944 utnämndes den pitesamiska språkforskaren Israel Ruong som första samiska nomadskoleinspektör. Han bidrog till att nomadskolornas standard höjdes och att undervisningen anpassades mer efter samernas egna önskemål om en likvärdig skola. Samtidigt som hänsyn togs till bevarande av samiskt språk och samisk kultur.

Nomadskolan övergick 1962 från att vara obligatorisk för nomadiserande samers barn till att vara öppen för alla samiska barn. Nomadskolan, numera Sameskolan, lyftes alltmer fram från samiskt håll som en betydelsefull samisk institution som inte kunde ersättas av andra institutioner i det svenska samhället.

295

Sjögren. 2010, s. 121. 296

För mer om Ruong se bland annat O. Korhonen. 1986. Israel Ruong som språkforskare. Oknytt: 1–2, 1986, s. 9–13. 297

Sjögren. 2010, s. 130.

4.7.6¶Avslutande diskussion

Kring sekelskiftet förändrades samepolitiken och riktade in sig på att försöka bevara och skydda den fjällsamiska kulturen och renskötseln i sin traditionella utformning. Samtidigt skulle övriga samiska grupper under den här tiden försvenskas och upptas i majoritetssamhället. Genom ”lapp-skall-vara-lapp”-politiken genomfördes både segregering och assimilering av det samiska folket. Det tydligaste exemplet på detta var organiseringen av samers skolgång under 1900-talets första decennier. De samiska barnen kategoriserades utifrån en idealbild av samiska levnadsförhållanden och blev placerade i antingen nomadskola eller svensk folkskola. Nomadskolans ändamål var att skapa så bra renskötare som möjligt, utifrån statsmakternas uppfattning om vad det innebar. Det skulle ske genom en anpassad skolan som bland annat innebar mindre och begränsad undervisning, internatvistelse med lägre materiell standard och en rumslig isolering från det svenska samhället. De personliga berättelser om att vara barn i nomadskolan beskriver många gånger en svår, utsatt och tröstlös tid, då barnen tvingades lämna sina hem, förlorade sitt språk och i förlängningen sina band till den samiska gemenskapen.

För de samiska barn som i stället sattes i den ordinarie folkskolan var det politiska ändamålet att assimilera dem. Även dessa barn togs ifrån sina hem och placerades på arbetsstugor eller inackorderades i svensktalande familjer, som en del av försvenskningspolitiken. Bland de personliga berättelserna från dessa institutioner är den smärtsamma upplevelsen lika stor. Specifikt för den gruppen är erfarenheter av de mer långtgående assimileringsförsöken som ofta gav förödande och bestående resultat, att inte höra hemma någonstans och att bli illa behandlad från två håll.

Konsekvenserna av utbildningspolitiken under det första halvseklet är många. En av de mest framträdande är att den bidrog till splittring av det samiska samhället. Av berättelserna framgår hur oerhört stor påverkan som uppdelningen har haft på såväl individer, och familjer som på det samiska folket i stort. Det har inneburit sönderslagna gemenskaper på alla nivåer. En annan avgörande konsekvens är fråntagandet av samiskt språk, samisk identitet och kultur som framför allt de barn som skulle försvenskas har erfarit. Men även hos barnen i nomadskolan finns den erfarenheten, där det svenska språket och synsättet ofta var norm. Gemensamt för barnen i både folkskolan och

nomadskolan är de sociala och psykiska konsekvenser som kommer av att ha tvingats lämna sin familj som litet barn och spendera formativa år i en främmande och ofta hård och kärlekslös miljö. Flera av dem som intervjuats av kommissionen lyfter fram att de har drabbats av psykisk ohälsa i olika former som ett resultat av dessa erfarenheter.

Förutom det har nomadskolans begränsade undervisning bidragit till att eleverna som gick där fått sämre utbildnings- och arbetsmarknadsmöjligheter jämfört med andra. För barnen som gick i den reguljära skolan och bodde på arbetsstuga är erfarenheter av utanförskap och utestängning från den samiska gemenskapen och möjligheten att leva ett samiskt liv många gånger den svåraste konsekvensen.

Gemensamt för den beskrivna utbildningspolitikens alla konsekvenser är att det handlar om förluster, sämre förutsättningar än andra, sår och trauman som riskerar att föras vidare i generationer.

4.8¶Rasbiologisk ideologi och politik i Sápmi

En man som lämnar sitt vittnesmål till kommissionen reflekterar över vad den rasbiologiska praktiken och den bakomliggande ideologin har haft för betydelse för synen på samer i dag:

Mina förfäder har även blivit utsatta för skallmätningar och förödmjukande behandlingar av statens tjänare. Denna process påbörjades i slutet av 1800-talet. Fotograferingar av nakna samer och kategoriseringar av skilda slag ingick i de metoder som användes. Syftet med denna verksamhet var att påvisa att samerna var lågt stående varelser. Den syn på samerna som lanserades i samband med denna process har tyvärr präglat synen på samerna även in i vår tid.

De rasbiologiska undersökningarna och den rasbiologiska ideologin är att betrakta som övergrepp och kränkningar anser de flesta personer som kommissionen talar med. Majoritetssamhället får inte glömma det som hänt. En äldre kvinna tycker å sin sida att det talats tillräckligt om rasbiologin:

Jag tycker det är dags att vi lägger av oss offerkoftan, det blir ju inget bättre om vi håller på att prata jämt och ständigt om det där [rasbiologin] det har hänt och det var hemskt men nu måste vi blicka framåt!

298

S00223. 299

23164.

Många av de berättare som talar om rasbiologin gör dock kopplingar till samers situation i dag. En del berättare har också läst om Herman Lundborg och andra rasbiologer för att ta reda på mer om det som hände. Flera personer nämner att de själva får ta reda på fakta om Rasbiologiska institutets verksamhet och om de plundringar av samiska gravplatser som skett. Det är ämnen som de inte fått lära sig om i skolan. En flicka i skolåldern berättar att hon tagit initiativ till att hålla föredrag om rasbiologin i sin klass eftersom hon upplever att många inte känner till det som hänt:

Som nu det var inte så länge sen då hade jag en presentation om rasbio-

login för min klass. Vi skulle ju ha, prata om ett ämne i tio minuter så valde jag samernas historia. Och djupdök lite i rasbiologin och det var uppskattat, det var så här, men vi visste inte det här. Nej det är klart ni vet inte, för det har varit väldigt tyst om det.

Många av berättarna som berör rasbiologin i sina vittnesmål kopplar samman rasbiologin med samernas situation i dag.

4.8.1¶Rasbiologins framväxt

Den rasbiologiska forskningen växte fram ur den fysiska antropologin, ett forskningsfält inriktat på att undersöka människans biologiska variation och utveckling. De kvantitativa mätningarna av människokroppen och sökandet efter generaliserande svar gick hand i hand med 1800-talets och början av 1900-talets tidsanda av modernitet, upplysning och rationalitet. Ledorden följde samhällets nationalistiska strömningar och idén om att det var vetenskapens uppgift att komma till rätta med sociala missförhållanden.

Den fysiska antropologin intresserade sig för människors olikhet med utgångspunkt i skillnader mellan individer, ett sätt att få mer kunskap om människokroppen. Forskningen präglades av tidens föreställningar. Inom eugeniken, arvshygienen, ville forskarna stärka det som anses vara ”goda” arvsanlag. Forskningen utgjorde samtidigt

300

24096. 301

Rasbiologi används för att beskriva en forskningsinriktning som innefattar studier av den mänskliga rasens variation. Rashygien används ofta för att beskriva den praktiska tillämpningen av rasbiologin med målet att minska ”degenereringen” av den svenska folkstammen. För en mer utförlig begreppsdiskussion, se C. Persson (2023), Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar av tornedalingar, kväner och lantalaiset i Sverige i SOU 2023:68.

grunden till den moderna genetiken som innebar viktiga medicinska upptäckter.

I och med rasbiologin tolkades människokroppens olikheter som tecken på värde och förmåga och kopplades samman med hela grupper som benämns ”raser”. Föreställningen om människoraserna värderades utifrån en kulturhierarkisk syn där vissa grupper sågs som mer högtstående än andra.

Vid den här tiden utvecklades en teori som utgick från föreställningen att svenskarna utgjorde en ”ren ras” som hade varit bosatt i norra Sverige under tusentals år. Samer kom att anses vara relativt sena invandrare till Sverige en tanke stod i kontrast till 1800-talets uppfattning om samer som Skandinaviens urinvånare. Rasbiologerna ansåg att det svenska folket var det mest ”oblandade” i världen eftersom det hade levt så länge i ett och samma land.

I kölvattnet av dessa ideologiska strömningar genomförde läkarna Gustaf Retzius (1842–1919) och Carl Magnus Fürst (1854–1935) en rasinventering 1902. De massundersökte över 45 000 värnpliktiga. Enligt Retzius och Fürst visade undersökningen att det fanns viktiga variationer i försökspersonernas kranier beroende på var de bodde. Skillnaderna var små, men de resultat som presenterades gav ett intryck av att det rörde sig om stora skillnader. De med minst önskvärda egenskaper fanns, enligt läkarna, i nordligaste Sverige.

Rasbiologin fick genomslag i universitetsvärlden och 1915 blev rasbiologi ett vetenskapligt ämne vid den medicinska fakulteten vid Uppsala universitet. Fakultetens förste docent blev Herman Lundborg.

Lundborg byggde vidare på idén att den svenska befolkningen hade haft goda arvsanlag som sedan blandats upp med sämre anlag från folk som invandrat till Sverige. Lundborgs och andra rasbiologers främsta uppgift blev att kartlägga befolkningen, hålla de dåliga arvsanlagen borta och undvika ”rasblandning”.

302

J. Marks. 1995. Human Biodiversity – Genes, Race and History, s. 99–101. 303

Johannes Schefferus beskriver på 1600-talet samerna som ett folk med ursprung utifrån, medan 1800-talets forskare som Sven Nilsson och Erik Gustav Geijer föreslår att samerna är Skandinaviens äldsta befolkning. Mot 1800-talets slut lanserar Yngvar Nielsen och och Oscar Montelius åter teorin om samerna som senare invandrare. 304

M. Ericsson. 2024, Historisk forskning om rasism och främlingsfientlighet i Sverige: En analyserande kunskapsöversikt, s. 183 ff.; M. Hagerman. 2016. ”Svenska kyrkan och rasbiologin”, artikel i Kyrkans vitbok band 2, s. 963 ff. 305

https://sv.wikipedia.org/wiki/Herman_Lundborg. 306

G. Broberg. 1995. Statlig rasforskning – en historik över Rasbiologiska institutet, s. 56–60.

4.8.2¶Statens institut för rasbiologi

Statens institut för rasbiologi, även kallat Rasbiologiska institutet, inrättades i Uppsala 1922 efter ett riksdagsbeslut 1921. En av de främsta pådrivarna bakom etableringen var Herman Lundborg, som blivit professor och utnämnts till institutets första chef. Han och andra medlemmar i föreningarna Svenska sällskapet för rashygien och Mendelska sällskapet i Lund (som fokuserade på genetik och växtförädling) verkade för institutets bildande.

Föreningarna skapade ett effektivt nätverk med vetenskapsmän, politiker, kulturpersonligheter och företagare över hela landet. Genom artiklar och föreläsningar spred de budskapet att en degenererad folkstam var ett stort samhällshot. Föreningarnas medlemmar var samhällsmedborgare från det övre samhällsskiktet – kända riksdagspolitiker och akademiker – och de nådde ut med sitt budskap.

Herman Lundborg ansåg att de som är bäst utrustade fysiskt, moraliskt och intellektuellt skulle uppmuntras att fortplanta sig. Det var därför det, enligt honom, var nödvändigt med rasbiologisk forskning. Han ansåg även att så kallad rasblandning var skadlig. Med utgångspunkt i sina teorier inledde Lundborg sina egna rasbiologiska undersökningar i Sápmi. Lappland var särskilt intressant att studera i fråga om rasblandning eftersom giftermål mellan samer, finnar och svenskar var vanligt där.

En äldre kvinna som intervjuats av kommissionen hittar släktingar i arkivbilder från rasbiologiska undersökningar som gjorts av Herman Lundborg.

När jag läser också vad hans syfte var, att det är en ras som inte ska beblanda sig med andra, för då vet man inte vad konsekvenserna blir. Att de är mindre vetande, alltså det är … fruktansvärt, ett övergrepp verkligen.

Från början var Lundborgs intresse inte samerna, utan tornedalingarna. Idén om att den samiska befolkningen skulle kartläggas individ för individ med skallmätningar, fotograferingar och register i den så kallade ”lappundersökningen” fick han efter några år. Han byggde vidare på den undersökning som Gustaf Retzius och Carl Magnus Fürst

307

Se https://sv.wikipedia.org/wiki/Herman_Lundborg. 308

Broberg. 1995, s. 7 ff.; Persson 2021, s. 22 ff. 309

Lundmark. 2002, s. 133. 310

23026.

genomfört 1902 och som visat en ökad rasblandning i de nordligaste delarna av Sverige.

Undersökningarna finansierades både av offentliga anslag från medicinska fakulteten vid Uppsala universitet och av enskilda privata finansiärer. Hjalmar Lundbohm, disponent på LKAB 1898–1920 bidrog både ekonomiskt och praktiskt till etableringen av det rasbiologiska institutet. Lundbohm var mycket intresserad av rasbiologi. Han bidrog till att fältstudier gjordes och med sitt inflytelserika nätverk blev han betydelsefull för arbetet med att samla in samiska kvarlevor för olika sorters mätningar.

De rasbiologiska undersökningarna ändrade form och karaktär flera gånger och pågick under ett par decennier. En stor mängd data och fotografier samlades in. Herman Lundborg gjorde återkommande resor under 23 år men var ändå inte klar med sin ”lappundersökning” när han gick i pension 1935.

4.8.3¶De rasbiologiska undersökningarna

Herman Lundborg genomförde sina första rasbiologiska undersökningar i Sápmi 1912. Genom ett riksdagsbeslut några år senare finansierades de rasbiologiska studierna genom ett särskilt anslag från riksdagen.

De flesta rasbiologiska exkursionerna i Sápmi gjordes under 1920och 1930-talet. Mellan 1922–1935 gjordes ett 80-tal expeditioner till bland annat Gávtjávrrie/Ammarnäs, Deärnná/Dearna/Tärnaby, Vualtjere/Vilhelmina, Árviesjávrrie/Arvidsjaur, Provhke/Ljusnedal, Láttevárri/Lannavaara och till norra Jämtland.

”Lappundersökningens” mål var att registrera alla samiska familjer 100–200 år bakåt i tiden och att utföra fysiska mätningar, främst genom skallmätningar. Medicinska undersökningar genomfördes också där rasbiologerna och deras assistenter kontrollerade ”nervoch sinnessjukdomar, lungsot och lyten.”

311

Persson. 2023, s. 50–52. 312

L. Lundmark. 2007. Allt som kan mätas är inte vetenskap: en populärhistorisk skrift om Rasbiologiska institutet, s. 16 f.; Hagerman. 2016, s. 963 och 971 ff.; Persson. 2021, s. 46. 313

Lundmark. 2002, s. 133. 314

Pirak Sikku. 2026. Rasbiologiska materialets ursprung i Sápmi – en konstnärlig resa i skallmätarnas spår (forskningsantologin), s. 12 ff. 315

Lundmark. 2002, s. 135.

All data som samlades in analyserades och tillfördes den antropologiska forskningen. Den blev också en del i uppbyggnaden av det institutets arkiv.

Mätningar av kroppar, skallar och sinnestillstånd

Uppgifter från Rasbiologiska institutets undersökningar framgår av de journaler som finns bevarade. Den information som samlades in var ålder, födelseort, social ställning, utbildningsnivå samt uppgifter om föräldrar och syskon. Läkaren gjorde en anatomisk undersökning där kroppsvikt, hull, ögonfärg, hårfärg, ögonbryn, näsans och ryggens form registrerades. I journalen fanns också rutor för olika mått som kroppslängd, axelbredd, bäckenbredd, huvudets bredd och längd, käkens vidd, näshöjd, näsbredd, öronens höjd och blygdhöjden. Tanken är att forskarna med hjälp av måtten skulle använda speciella formler för att räkna ut personens ras.

I samband med undersökningarna fick lapptillsyningsmännen också enligt ett frågeformulär beskriva varje undersökt person. Individens sinnestillstånd angavs på en skala från ”mycket begåvad” till ”sinnessjuk.” Karaktären skulle betecknas som ”god”, ”mindre god” eller ”bråkig”, ”supig” eller ”lättsinnig.” Social duglighet bedömdes enligt skalan ”dugande”, ”skötsam”, ”mindre skötsam” eller ”odåga.” Rasbiologerna använde också blodanalyser för att undersöka rasblandningens betydelse.

Brevväxling från de rasbiologiska expeditionerna vittnar om att flera forskare och läkare av etiska skäl kände sig tveksamma och olustiga inför undersökningarna, särskilt när det gällde att fotografera avklädda personer.

316

Blygdhöjd togs fram genom att bäckenets höjd mättes när kvinnan låg på rygg, Pirak Sikku. 2026. 317

Pirak Sikku. 2026, s. 18. 318

Broberg. 1995, s. 29; Hagerman. 2016, s. 983. 319

Lundmark. 2002, s. 135. 320

Pirak Sikku. 2026, s. 8.

Minnen av skallmätningar

De flesta samer som undersökts inom ramen för Rasbiologiska institutets verksamhet finns inte i livet längre. Bland dem som intervjuas för kommissionen finns några exempel på personer som har minnen från undersökningarna. En äldre kvinna berättar om vad hon är med om som barn:

[…] Det kommer jag ihåg när dom kom till Udtja och mätte skallar och … […] Nej, jag minns att jag tyckte det var knepigt att dom, man fattar ju inte vad dom sysslar med. […] Mätte skallen. Det var hemskt

egentligen. Jo, dit kom alla möjliga slags forskare. […] det var väl kanske

för att det var en speciell by.

En anonym kvinna som lämnat sin berättelse till kommissionen skildrar hur hon blev utsatt för rasbiologisk undersökning under sin skoltid under 1950- eller 1960-talet.

Det var när jag gick i ettan eller i tvåan och klassen blev kallad till läkarundersökning som skulle ske på en annan skola, vi gick på skolan som

låg en bit bort. Läraren följde inte med utan klassen gick själv dit bort.

Kommer ihåg att det luktade klor i lokalerna som var på bottenvåningen.

I ett omklädningsrum fick vi klä av oss till trosor och kallades in en och

en till undersökningsrummet. ”Här har vi en söt lappflicka”, sa systern

som inte var gammal eller ung. Jag var ju kort i växten. ”Jaha, då ska vi göra en undersökning”, svarade läkaren. Han var stor. Lång med stora

händer. Gammal i mina ögon, jag vet inte. Han pratade inte som jag eller

vi i stan. Håret var ljust eller grått. Jag var blyg. Läkaren plockade i sin

svarta väska och tog fram ett runt metallföremål. Satte föremålet på mitt

huvud. Nämnde centimeter och skrev. Tog fram ett passarelikt föremål

och mätte fingrarna, käke, näsan och tårna där han mätte avstånd mellan

lederna. Pannan mätte han också. Tittade mig i ögonen och skrev något.

”Du har många färger i ögonen. Brunt, grönt och blått”, vände sig till systern och fortsatte. ”Det var underligt att hon har så många färger.” När han var klar sa han till sköterskan. ”Det var en söt lappunge.”

När hon går tillbaka till omklädningsrummet frågar klasskompisarna varför hon har varit där inne så länge. Hon frågar kompisarna om de också fått olika kroppsdelar mätta, men det fick de inte. Läkaren hade bara tagit vikt, längd och tittat på deras öron och ögon. När hon kom hem och berättar för sin mamma om undersökningen blir hon inte trodd.

321

24019. 322

S00123.

Det är tydligt att de som mättes och fotograferades inte fick information om undersökningarnas syfte. Intervjupersoner som vittnar för kommissionen säger att familjemedlemmar och släktingar som fotograferats och undersökts troligen inte fått veta vad undersökningarna skulle användas till.

En kvinna i yngre medelåldern resonerar om vilka spår de rasbiologiska undersökningarna kan ha lämnat hos dem som utsätts.

[…] Tänk om någon skulle komma fram till mig i dag och säga det att nu ska du ta av dig kläderna och så ska du ställa dig här. Om jag fantiserar vidare i ett småkallt rum och jag ska posera – vad hade det gjort med mig som människa och dessutom att känna att jag inte vågar säga nej för jag har varit utsatt för övergrepp. Jag vet att det spelar ingen roll om det är en nära eller utomstående, att i vissa lägen så är det, du säger inte nej fast allt i dig skriker att det här vill inte jag göra. Dessutom så är det här, ja, det kanske är skolans lärare, det är … församlingens präst, och vem skulle sätta sig upp mot de auktoritära personerna under 1920tal, utan då gör man bara som de säger hur obehagligt det än är.

Av vittnesmålen framgår att många blir starkt berörda av att få se sina familjemedlemmar avfotograferade och i vissa fall avklädda. De uttrycker både avsky inför och medlidande för det som familjemedlemmar utsatts för av rasbiologerna och deras assistenter.

Nomadskolorna hjälpte rasbiologerna

Forskarna var beroende av hjälp från lokalbefolkningen under sina exkursioner. Folkskollärare, präster, fotografer och andra lokalbor hjälpte till med boende, resor, bärare, båtskjuts och annat praktiskt. Det krävdes ofta kunskaper i samiska för att forskarna ska få komma hem till familjer som skulle undersökas.

Rasbiologerna vände sig till nomadskolorna för att undersöka samiska barn, men även vuxna och äldre som bodde på ålderdomshem utsattes för påtryckningar för att de skulle låta sig mätas.

Samer som var lokala auktoriteter hjälpte till att skapa legitimitet åt undersökningarna, de bidrog till att minska misstänksamheten gentemot de främmande vetenskapsmännen och deras instrument. En ung kvinna reflekterar över att samer och andra svenskar uppfattar undersökningarna som intressanta och viktiga:

323

23003. 324

Broberg. 1995, s. 28, Lundmark. 2008, s. 217.

Min mormors far blev intervjuad av Rasbiologiska institutet. Jag hittade

bilder av honom på Carolina Rediviva […] De rasbiologiska undersök-

ningarna uppfattades lite olika. Dels tyckte man det var märkvärdigt att

så stora herrar kom och vägde och mätte och ställde frågor. Man kände

stolthet och trodde att de tyckte samerna var viktiga eftersom dom kom

och undersökte dem. […] Men man kände också – i alla fall så småningom

– att det var integritetskränkande. De som undersöktes fick inte bestämma

något själva i samband med undersökningarna. När folk så småningom

förstod hur undersökningarna hade använts så kände de att de hade förödmjukat sig att bli fotograferade och skallmätta. Det finns foton där

min mamma, min mormor och min mormors far är uppställda för att de

här rastillhörighetsfotona ska tas. Man ser fortfarande ner på samer.

Artiklar i tidningen Samefolket från 1920- och 1930-talen beskrev att många hade en neutral och ibland positiv bild av de rasbiologiska undersökningarna. En artikel i Samefolket 1925 innehöll en artikel från den första nordiska raskonferensen som hölls i Uppsala och Stockholm arrangerade av Herman Lundborg. Artikeln avslutades med orden ”Om några år torde ett stort rasbiologiskt arbete om de svenska lapparna kunna föreligga i tryck. Det kommer att gagna lapparna själva.”

I en annan artikel i Samefolket 1933 recenserades resultatet av den rasbiologiska forskningen publicerad i boken The race biology of the Swedish lapps, part 1 (1932). Recensionen var positiv och inleddes med rubrik och ingress: ”Samefolket i vetenskaplig belysning. Ett imponerande verk, som icke saknar sitt praktiska värde”. I recensionen nämns att undersökningarna varit av ”ganska ömtålig natur” men att:

Lundborg och hans medhjälpare gått fram med all önskvärd hänsyns-

fullhet och pietet såväl vid insamlandet av materialet, bearbetningen av

detsamma som vid utformandet av de slutsatser, som grunda sig därpå.

Problemet har, som sagt, sina ömtåliga sidor, som fordra varsamhet vid

behandlingen. Men glädjande nog finns det inga anmärkningar att framställa i den vägen.

I de båda artiklarna lyftes värdet av den rasbiologiska forskningen fram inom två områden. Forskningen ansågs visa att samerna hade sitt ursprung i Asien och att de därefter vandrat in i Skandinavien österifrån. Med forskningsresultaten som grund ansåg artikelför-

325

23009. 326

Samefolket 1925, (nr 3), Undersökning av sames rasförhållanden, s. 21. 327

Samefolket 1933, (nr 1), Samefolket i vetenskaplig belysning. Ett imponerande verk som icke saknar sitt praktiska värde, s. 7.

fattaren att man var nära ”kolonisationsproblemets lösning.” Det betydde att man kunde bevisa att samer för varje ny generation övergett nomadlivet och blivit bofasta. I artikeln slogs det fast att ” […] allt talar nu för större utsikter till en lösning efter praktiska och naturliga linjer”.

Det går inte att säga om artiklarnas positiva hållning till den rasbiologiska forskningen var representativ för tidsandan som rådde. De utgör en berättelse om synen på samer än en hur samerna ser på sina liv och vilka ställningstaganden de gör.

Patrik Lantto påpekar i sin avhandling Tiden börjar på nytt att Samefolket skrevs av en liten krets personer och kan därför inte anses vara representativ för en bredare samisk opinion. Det var ofta ledande samiska företrädare som skrev artiklarna.

Artiklarna visar att det saknas en problematisering av den rasbiologiska forskningen. Den assimilatoriska och paternalistiska hållningen var stark även bland dem som ansåg sig vilja skydda samiska intressen.

4.8.4¶Insamling av samiska mänskliga kvarlevor

Under 1800-talet och tidigt 1900-tal genomfördes insamlingar av mänskliga kvarlevor på olika platser i Sápmi. Samlingar med kvarlevor av samiskt ursprung bygges upp vid Karolinska Institutet i Stockholm, vid Uppsala universitet och vid Lunds universitet inom ämnena antropologi och anatomi, och senare rasbiologi. Särskilt kranier ansågs kunna bidra med värdefull information till den rasbiologiska forskningen.

328

Redaktör och ansvarig utgivare för Samefolket var under perioden 1904–1905 samt 1918– 1940 Torkel Tomasson, som själv var same och uppväxt i en renskötarfamilj, Samefolkets historia – Samefolket. 329

Lantto. 2000, s. 18–20. 330

Begreppet insamling används för att beskriva hur forskare beslagtog mänskliga kvarlevor under perioden. Carl-Gösta Ojala skriver i sin artikel Att samla de döda – Insamling av samiska mänskliga kvarlevor under 1800-tal och tidigt 1900-tal (forskningsantologin s. 427–428) om begreppet insamling: ”Detta är ett komplext begrepp som inrymmer många olika slags ideologier och praktiker inklusive konfiskering, gravplundring och ren stöld. Insamling används som ett samlingsbegrepp, vilket inte innebär att det handlar om en etiskt försvarbar hantering av mänskliga kvarlevor. Dessa Ideologier och praktiker har en mycket längre historia, och involverar även insamlingen av samisk materiell kultur under 1600- och 1700-tal, då inte minst samiska religiösa föremål var eftersökta av forskare och samlare, såsom de samiska heliga trummorna.” 331

Ojala. 2026, s. 431.

De rasbiologiska insamlingarna av mänskliga kvarlevor kunde inte ske utan hjälp från lokala läkare, forskare, resenärer och kyrkliga företrädare. Ett utbyte och en handel med mänskliga kvarlevor skedde både inom Sverige och med utlandet. Efterfrågan skapade motivation till att genomföra utgrävningar.

Det var framför allt kranier från samiska gravar som samlades in från gravplatser och kyrkogårdar. I Karolinska Institutets samiska samling nämns platser som Likssjuo/Lycksele, Geärggiesuvvane/ Stensele, Árjepluovve/Arjeplog, Jåhkåmåhkke/Jokkmokk, Gárasavvon/ Karesuando, Muoniovaara och Guovdageaidnu/Kautokeino. Insamlingar av kranier och skelett gjordes vid utgrävningar och plundringar av gravar. Det skedde som regel utan de avlidnas eller deras anhörigas godkännande. Det togs ingen hänsyn till de anhörigas känslor och önskemål.

Utgrävningar och plundringar av gravar

Utgrävningar och plundringar av gravar genomfördes bland annat i Márkan/Markkina/Enontekis, Rounala, Akamella och Likssjoe/ Lycksele.

På Márkan/Markkina/Enontekis gamla kyrkogård, nordväst om Gárasavvon/Karesuando på den finska sidan av gränsen genomförde svenska och andra utländska utgrävningar på 1830-talet. Lars Levi Læstadius, kyrkoherde i Gárasavvon och senare i Bájil/Pajala, samordnade och guidade forskare när gravarna i Márkan plundrades i jakten på samiska kvarlevor. Han deltog även själv i plundringar.

Læstadius verkade inte se några etiska hinder för gravplundringarna. I en brevväxling med en av forskarna som deltagit i en expedition vid Markkina 1846 tipsade Læstadius forskaren om att komma till kyrkogården under den kalla årstiden för att i en vintergrav leta upp kroppen efter ett samiskt spädbarn.

332

Ojala. 2026, s. 430. 333

Ojala. 2026, s. 438. 334

Även andra minoriteter ingick i samlingarna liksom personer från fattigvården, fängelser och från andra socialt utsatta grupper, se Ojala 2026, s. 429. 335

Vintergravar användes förr under vinterhalvåret. På grund av tjälen i marken var det ofta omöjligt att genomföra traditionella jordbegravningar under vintern. För att hantera detta grävdes gemensamma, djupa gravar – så kallade vintergravar – redan under hösten, innan marken frös. I dessa kunde flera kistor förvaras tills det blev möjligt att genomföra en ordentlig gravsättning på våren. Se Kaliff, Anders och Ostigård, Terje, 2020, Likbrud, sykdommer og oldnordiska gravskikker, Occational Papers in Archaelogy 69, Uppsala universitet. 336

Ojala. 2026, s. 434.

En annan plats där insamlingen av mänskliga kvarlevor genomfördes är Rounala kyrkogård, nordväst om Gárasavvon. Där grävde länsmannen Karl Bäcklund i Muonio, Finland, på 1880-talet upp ett tiotal kranier på kyrkogården. De sändes till Helsingfors universitets anatomiska samlingar.

Den Anatomiska institutionen i Uppsala lät genomföra en utgrävning vid Rounala 1915. Den stöddes ekonomiskt av Regnellska fonden, civilministern och landshövdingen Oscar von Sydow (1873–1936) samt av LKAB. Två skelett och 21 kranier grävdes upp och fördes till Anatomiska institutionen.

En annan utgrävning skedde på Akamella kyrkogård vid Muonioälven. Det var den finländske medicinstudenten Edvard Pfaler som vid en utgrävning 1878 samlade in minst 25 kranier och eventuellt ett barnkranium. Enligt den dokumentation som gjorts i efterhand var kranierna mycket välbevarade och bedömes därför komma från begravningar som ägt rum bara några decennier tidigare. Det innebär att familjemedlemmar och släktingar mycket väl kan ha varit i livet när plundringarna skedde.

Utgrävningar och plundringar av samiska gravplatser skedde även betydligt senare. Ett sådant exempel är Soejvengeeles grav vid Aatoeklibpie/Atoklimpen i Tärnaby. År 1952 genomförde Ernst Manker, etnolog från Stockholm, en arkeologisk undersökning i samarbete med Gunnar Westin, chef för Länsmuseet i Västerbotten och Nils Axelsson, boende i området. Utgrävningen skedde som en del i ”Lappmarksundersökningen.” De fann mänskliga kvarlevor i graven och rester av björk och näver. Manker tolkade det som att kroppen troligen begravts i en ackja, en samisk släde. Han tog med sig skelettrester till Stockholm och lovade i ett brev till Nils Axelsson att föra tillbaka Soejvengeeles kvarlevor. Löftet infriades först 50 år senare efter att sameföreningen Vadtejen Saemiej Sijte drivit frågan om att återbörda kvarlevorna.

337

Ibid. s. 436. 338

Ibid. s. 435. 339

Ibid. s. 436. 340

Ibid. s. 437. 341

J. Heinerud. 2011. The repatriation of Soejvengelle, s. 2–6.

Motståndet från lokalbefolkningen

Lokalbefolkningen motsatte sig och ifrågasatte utgrävningarna av de samiska gravarna. Det framgår tydligt av anteckningar som forskarna själva gjort under sina insamlingar i Sápmi. I vissa fall beskriver de hur de använt olika knep för att få tag på kvarlevorna utan att befolkningen skulle upptäcka utgrävningarna. De letade upp avlägset belägna kyrkogårdar eller genomförde plundringarna på nätterna. Lokalbefolkningen kallas för ”vidskepliga” i sin inställning till kvarlevorna.

Laestadius beskrev i en artikel om de gravar som grävts upp under den franska La Recherche-expeditionen till Nordkalotten (1838–1840). Læstadius var expeditionens värd, guide och lokale expert. De använde en lokal dödgrävare för arbetet för att försöka blidka motståndet från den samiska lokalbefolkningen:

[…] Här fann President Gaimard, Hrr Robert och Sundewall en stor skatt, kanske det bästa fynd de gjorde under hela resan, nemlingen 2 tunnsäckar fulla med Lappskallar och menniskoben. Presidenten sjelf blef på slutet mycket ifrig att samla hvar enda benskärfva, som kom opp ur grafven. Doktor Sundewall fruktade endast, att vårt dödgräfvararbete kunde komma ut bland Lappallmogen, hälst vi hade med oss en Dödgräfvare från Karesuando, som gräfvde upp grafvarne.

I en annan artikel berättas att Laestadius i samband med en utgrävning vid kyrkogården i Márkan/Markkina/Enontekis fick en fråga från en kvinna ur lokalbefolkningen om vad som skulle hända på uppståndelsens dag när skallarna var skilda från kropparna med tusentals kilometer. Svaret framgår inte av artikeln.

Den samiska befolkningens smärtsamma och traumatiska upplevelser av gravplundringarna lyfts fram och diskuterats mer i dag jämfört med tidigare. Samiska grupper för fram krav på återförande och återbegravning för att få till stånd en läkandeprocess. I flera fall har återbegravningar också skett.

342

Ojala. 2026, s. 438. 343

Franska wetenskapliga expeditionen till Spitsbergen, Norrlands-Posten (Nore). Nr 72. (1838.)

Insamling av döda kroppar för forskning

Under 1800-talet skedde också insamlingar av döda kroppar för att dissektioner inom anatomisk och medicinsk forskning. Inom den medicinska vetenskapen fanns en syn på den döda kroppen som samhällsnyttig, medan allmänheten ofta var skeptisk eller visade ren motvilja mot genomförandet av dissektioner eller obduktioner. En man född i Västerbotten berättar om en händelse:

Och då berättade änkan att det kom dit fina farbröder i fina kläder som ville köpa kroppen. De ville ha den, men det hade hon svårt att tänka

sig. Men, hon var fattig och han var ju död gubben, så att säga, så de fick

väl några kronor där. Och det där berättade hon direkt till sin svärdotter

som berättade det till min mor, och jag har kollat upp det där också i

dödsboken och det står att han är begravd, det betyder ju absolut inte

att han är jordfäst, för ibland så skiljde ju prästerna på det också, för jord-

fästning det är ju ytterligare ett steg. Och med tanke på vad man har sett

att olika präster har gjort så tror jag lite vad som helst på det där. Och

jag kan inte säga någonting säkert, men jag tycker att det verkar lustigt,

i och med att det är en väldigt enkel, rak kommunikationsgång, direkt

ifrån svärmodern till svärdottern och så sedan till min mor. Det har gått

raka vägen och det är inga rykten som har florerat lite hur som helst. Så

jag tycker att det verkar lite speciellt det där. […] Jag kan inte till hundra

procent säga att det är så, men det är så det har berättats i de närmare kretsarna. Från öga till öga så att säga.

Mannen får frågan om han vet något om vilka de där fina herrarna var:

Nej. Jag har funderat, jag såg ju va Laestadius med, han var ju med och

vad heter det, plundrade gravar, och vid något tillfälle hade han ju haft

fransmän med sig, och då skrev han efteråt någonstans i sina avhandlingar

att han hade ett gäng fransmän och att det var rena guldgruvan då de hade

fått ta en hel säck med skallar och ben och så där, rena guldgruvan. Så det finns ju i Frankrike då också.

Inom den medicinska vetenskapen fanns det under 1800-talet ett stort intresse för kroppar som avvek från den föreställda normen. De flesta kroppar som samlades in för dissekering kom från dem som var fattiga och från dem som ansågs avvikande. En förordning 1880 möjliggjorde insamlandet av döda kroppar från Stockholms arbets- och försörjningsanrättningar (som fattighus) och fängelser i de fall släktingarna inte hade råd att bekosta en begravning. Detta betraktades

344

H. Franzén. 2022. Kroppar i förvandling, Obstetriska och embryologiska samlingar vid Uppsala universitet cirka 1830–1930, s. 63. 345

23157.

som ett sätt för den döde att betala tillbaka till samhället. Efter att ha använts i forskningen begravdes kvarlevorna men ibland blev hela eller delar av kroppar kvar på anatomiska institutioner.

En kvinna från Västerbotten berättar när hennes morbror i 14–15-årsåldern blir sjuk och avled på sjukhus:

[…] Och då hade de, så sa pappa ja men de skulle ha den ariska rasen,

det hade de talat om. […] Och vi var inte värda mer än hundarna som

kröp på backen. De hade han fått höra. De hade inget värde. Om de nu

hade en lång skalle eller kort skalle … och så skulle jag fråga han mer,

men då lade han locket på. […] Jo så en sak till i det där. Mamma hade

två bröder och en syster. […] Då bodde de ju i Tjulträsk. Och då vart

han sjuk, den ene brodern och det bar i väg på lasarettet. Och det var i

Lycksele. Och så hade det gått ett tag så ringde de och sa att han hade

dött, att han var död. Ja, men då skulle ju mormor och morfar fara ner

och hämta han då. Kommer dit, han fanns inte.

Kvinnan berättar att händelsen inträffa på 1920- eller 1930-talet och att morföräldrarna aldrig fick tillbaka kroppen. Hon får inte heller fram någon information vid sina efterforskningar Hon funderar på om han kan ha varit en av dem vars kvarlevor har hittats och sedan repatrierats.

4.8.5¶Kyrkans roll i de rasbiologiska undersökningarna

Att kyrkliga företrädare också var anhängare till den rasbiologiska ideologin är väl belagt. Biskopar och präster spred rasbiologiska idéer i olika sammanhang när ideologin var som starkast.

De lokala prästerna spelade en avgörande roll för de rasbiologiska undersökningarnas praktiska genomförande. Genom prästerna kunde Herman Lundborg få detaljerad information om församlingsmedlemmarna. Det kan ha handlat om deras levnadssätt, ärftliga sjukdomar, funktionsnedsättningar och information som i rasbiologiskt perspektiv kunde betraktas som svagheter och tecken på rasblandning.

Prästerna var vid den här tiden självklara auktoriteter och deras roll var en förutsättning för att skapa förtroende och legitimitet bland

346

J. Werner. 2015. Att bestämma över andras kroppar, Röda rummet, nr 3–4, s. 13; se även F. Svanberg. 2015. Människosamlarna. Anatomiska museer och rasvetenskap i Sverige cirka 1850–1950. 347

23129. 348

SOU 2023:68 s. 506–507; Hagerman. 2016, s. 961.

lokalbefolkningen. Många hade både respekt och en personlig relation till den lokala prästen. Prästen Georg Bergfors i Vazáš/Vittangi blev vän med Herman Lundborg och lät honom bo i sitt hem under hans rasbiologiska exkursioner i Sápmi. Bergfors hjälpte också Lundborg att få tillgång till kyrkoböcker för att hitta familjer att undersöka och guidade honom till specifika familjer. Den laestadianska predikanten August Lundberg är en annan person som hjälpte till under expeditionerna.

4.8.6¶Rasbiologiska institutets material och arkiv

Det material som samlas in under de omfattande fältstudierna systematiserades och arkiverades i Rasbiologiska institutets arkiv. När det lades ned 1959 överfördes delar av verksamheten till Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet. I dag förvaras arkivoch bildmaterialet i Uppsala universitetsbibliotek. Det består av korrespondens, verksamhetsberättelser, diarier, räkenskaper samt en stor samling fotografier. Totalt finns cirka 12 000 fotografier bevarade, de flesta är porträttbilder tagna 1916–1937. Fotografierna finns i 108 album, varav 42 album innehåller porträtt av samer. I samlingen finns även album märkta med kategorier som ”finska typer”, ”judar” och ”gotländska typer”.

Flera personer som lämnat vittnesmål till kommissionen berättar att de hittat arkivbilder på familjemedlemmar som fotograferats i samband med rasbiologiska undersökningar. En äldre kvinna berättar om ett besök till arkivet i Uppsala. Det stod inga namn under fotografierna:

[…] och då hittade jag ju min aehtjieaahka och det här mina seasah men jag hittade inte aajja.

Kvinnan berättar att hon först tvekat inför att titta i den pärm som innehåller bilder på nakna personer. När hon sedan gör det får hon en chock när hon ser sin farmor:

349

Persson. 2023, Forskningsstudie angående rasbiologiska undersökningar av tornedalingar, kväner och lantalaiset i Sverige, i SOU 2023:68 s. 51. 350

G. Snellman. 2023. Laestadianerna, språket och överheten i svenska Tornedalen fram till 1970 i SOU 2023:68 s. 51; Persson 2023, s. 52.

www.Rasbiologiska institutets arkiv och fotosamling – Uppsala universitet hämtat 2025-10-28. 352

Uppgifter från Pirak Sikku är 108 album varav 42 album med bilder på samer (Pirak Sikku. 2026, s. 2), men på Carolina Rediviva står det 105 album (2025-10-28). 353

Rasbiologiska institutets samling fotografier (alvin-portal.org); Rasbiologiskt arkiv väcker känslor – Minoritet.se (hämtat 2024-06-14).

[…] det värsta var det att då ser jag min aehtjieaahka och hon var ändå

över 50 år, tänk att stå där i olika positioner. […] Ja, naken. Vilken skam

för henne, alltså jag blev så chockad. Först var jag så arg och jag vart så

ledsen och sedan kom det här skammen över mig, men fy att de bara

kunde utsätta henne, min lilla aahka som jag var så mycket hos, nej det

var fruktansvärt. […] Och då pratade jag med den här damen och jag

sa det att jag är helt i chock, det är så fruktansvärt så jag vill bara skrika

rakt ut och då sa hon det, du ska veta det, i den här, det är det mest be-

sökta, hon sa att här har folk skrikit, de har gråtit och varit arga, hon sa

att det är så många känslor som har kommit ut härifrån.

En äldre kvinna som också hittar bilder på sin farfar när hon besöker arkivet berättar att hon hittat både bilder av och anatomiska anteckningar om farfadern:

[…] och alla måtten de hade på sig och hur det var, vilken ställning de hade i familjen och hur gamla de var och allting. Det var tjugo spalter, ögon var det på slutet och hår och så. Och så i det där fotoalbumet, och där finner jag farfar, naken, i sex nakenbilder, framifrån, bakifrån, från sidan. Ja men alltså det var hemskt. […]

Kvinnan berättar att hennes farfar aldrig hade samedräkten på sig och funderar på om farfadern senare i livet kanske inte ville visa sin samiska identitet utåt. En äldre kvinna som besökt arkivet är förberedd på att hon kan hitta bilder på sin tjidtjie [mamma] och aahka [mormor/farmor], men att det ändå blev en chock att se dem:

Ja, och där fanns min aajja och där fanns en bild på aahka och aajja och

tjidtjie och så en, två, tre morbröder. […] Alltså för mig är det ett övergrepp utan dess like, För mig är det en förnedring, ett utnyttjande av

ett folk som. Ja, men de förstod inte varför de skulle göra det här. Och

hur en människa kan få tillåtelse att göra det här. Och jag kan inte föreställa mig hur de måste ha upplevt det, jag kan inte det. Det måste ha varit fruktansvärt.

Gemensamt för intervjupersonernas berättelser är de starka känslor arkivbilderna skapar. I de flesta fall har de inte fått någon möjlighet att tala med släktingarna om det som hänt. En berättare kände vid tillfället att det kan vara svårt att veta hur man ska förhålla sig till det i efterhand.

354

24029. 355

23164. 356

23026.

Erfarenheten ofta en hemlighet i släkten

En man i övre medelåldern berättar att hans pappa aldrig talade om det som hänt. Mannen tror att han vet varför, att fadern ville skydda sina barn från händelsen:

[…] och sedan tror jag att det kan ju vara så att de dessutom skämdes för att de har blivit utsatta, att berätta att jag stått naken framför en svensk som fotograferar, vem berättar det? Det är inte så lätt. […] Så där finns ju en historia av rasism som har levt vidare på, ja, det är bara formen som har förändrats.

Flera berättar om familjemedlemmar och släktingar som blivit utsatta för rasbiologiska undersökningar och kopplar ihop det med en rasism som inte enbart hör till det förgångna. En kvinna i övre medelåldern berättar att hennes pappa har talat om att han blir fotograferad i samband med en rasbiologisk undersökning men att andra släktingar, som hon också hittat arkivbilder på, däremot aldrig nämner någonting:

Min pappa har berättat att han blev fotograferad från alla håll och vi har

varit ned till Uppsala och sett de där fotografierna. Men man kan ju säga

att hade dom inte gjort det hade fotona inte funnits. Dom visste väl inte

vad dom skulle användas till. Den här avklädningen var väl inte så trevlig.

Men det är inte någon av mina förfäder, farfar eller någon som har berättat

om det här. Aldrig någonsin. Men jag har ju ser den i de här böckerna. Vi

har ju några i min släkt med mycket speciella utseenden och dom finns

med i böckerna. Dom plockade väl ut dom som dom tyckte såg mest

exotiska ut, antagligen. Det fanns ju också något kapitel om hur sjuk-

sköterskor såg ut och värmlänningar.

Kvinnan nämner också att det kan finnas ett värde i att ha bilder från den tid då det inte var så vanligt med fotografier, även sammanhanget som de tas känns obehagligt.

357

23162. 358

23010.

”Det här är Sveriges historia”

Hur ska institutionerna förhålla sig till fotografierna i arkiven? Bör arkiven hållas öppna för allmänheten så att vem som helst kan få se dem? Bör de skyddas från insyn från andra än familjerna? Det är frågor som tas upp av flera intervjupersoner. En äldre kvinna som besöker ett arkiv i Uppsala hjälper arkivet att namnge personerna på bilderna. Hon anser att det är viktigt för den som vill studera materialet senare. De flesta som tar upp frågan om Rasbiologiska institutets material anser att det är problematiskt att vem som helst kan titta på bilderna. En kvinna berättar om obehaget hon känt:

[…] alltså tänk att vem som helst kan gå in dit och fota av de här nakna barnen, kan fota av min släkting och ta med sig det där kortet ut på mobiltelefonen. Det här är ju typ en åtgärd, det här måste ju, jag vet inte, det här måste ändras. Jag vet inte vem som ska äga det, jag förstår allt det här med forskning men det handlar ändå om människors, om barn som är nakna och utsatta och i mina ögon är man ju … så jag vet inte, jag tycker det värst av det här är att vem som helst kan gå in dit, man behöver bara ha ett lånekort.

En pojke i skolåldern har sett bilderna själv. Kunskapen om att hans mammas familj blivit fotograferade och undersökta när de gick på nomadskola påverkar honom:

Det gör ont […], jag tycker att det är så sjukt att det fortfarande är ett

problem, alltså att det fortfarande är problematiska saker inom det ämnet som finns kvar och som fortfarande är vid liv. […] Och att det är öppet

för allmänheten att liksom titta på. För det är ju privata saker, det är ju

ens släkt och familj som alltså blev forskade på som några labbråttor lik-

som. Alltså det känns inte, det är inte rättvist att de ens har kvar det. Ja

allt det där, jag blir skitarg på det. Jag känner att det är fel.

På frågan om hur han tycker att fotografierna ska bevaras svarar han att han inte anser att universitetet ska ha kvar dem:

För de säger ju fortfarande att det är forskning liksom, fast det är det ju inte ens, det är bara kränkande mot de som blev utsatta? Och jag tycker

att det är fel att de ser det som sin egendom, att det är deras bilder, och

att, jag vet inte, det känns fortfarande som att hela den grejen är vid liv

på sätt och vis. Och att det inte har blivit rättfärdigat på något sätt än. Och jag tycker att det är jättesorgligt. Och ja, men jag tycker att hela

359

23026. 360

23164. 361

24053.

ens släkt borde lämnas in till den familjen. Alltså alla bilderna och så. Det ska ju inte vara öppet för allmänheten, det är inte något man ska dela med sig av som om man är stolt över det eller något. Alltså, för det är verkligen motsatsen. Det är bara vidrigt.

En kvinna i yngre medelåldern anser också att fotografierna ska flyttas från Uppsala. Hon anser inte att alla bilder ska tillgängliga för allmänheten, men menar de måste hållas öppna för dem som vill leta efter släktingar.

[…] jag tycker absolut att det här fotografiska arkivet ska förflyttas

någonstans till Sápmi, det ska inte vara i Uppsala, och jag menar de här

nakenbilderna och så ska absolut inte finnas tillgängliga för allmänheten

och kanske inte något material ska var tillgängligt för allmänheten men

någonstans måste det också finnas möjlighet till släktingar som fortfarande, ja, men kanske inte har hittat sina släktingar fast man vet att de finns där eller man befarar att de finns där, att den … möjligheten någonstans måste finnas kvar, tänker jag, att man inte helt kan stänga det arki-

vet, för jag menar, det för verkligen någonting med en när man varit där

och sett bilderna och på något sätt omfattningen, storleken på pärmarna och tyngden och allt på något sätt det materialet som levandegör ett historiskt skeende.

En äldre kvinna är kluven inför frågan om Rasbiologiska institutets material ska vara öppet för allmänheten eller inte. Hon vill skydda personer i sin familj och släkt men hon anser samtidigt att det som skett måste bli mer känt:

Det är lite tudelat det där, för jag känner att det här måste alla få veta om […] Det här måste alla få till sig att det här är Sveriges historia, så här har det sett ut. Det är vårt eget folk som har betett sig så här. Jag

vet inte, jag har inte tänkt så här att jag skulle hämta ut min tjidtjie på.

Nej, för de är inlåsta, då är det ju bara en liten, liten grupp som får till

sig det här. I skolorna, jag fick ju aldrig lära mig någonting om mitt eget

folk.

Om bilderna sprids till allmänheten är det ännu en kränkning för de efterlevande. Den som vill se fotografierna har kunnat besöka Uppsala universitetsbibliotek och beställa fram fotoalbumen. Numera får besökare enbart ta del av fotografierna digitalt via en särskild dator som bokas i förväg. Albumen är så slitna att de inte tål att hanteras. Det krävs fortfarande ett fysiskt besök på biblioteket för att få tillgång till bil-

362

24084. 363

23026.

derna, och fotografierna av de avklädda personerna måste besökaren specifikt be att få se. Det görs för att de mer känsliga bilderna inte rutinmässigt ska exponeras och för att besökare inte av misstag ska få se bilder som kan upplevas som obehagliga och traumatiserande. Amnesty Sápmi anser att det faktum att bildmaterialet i arkivet är öppet för allmänheten är en kränkning i sig för de avbildade och deras efterlevande. De anser att en kommitté bör tillsättas för att undersöka hur Rasbiologiska institutets fotografiska material ska hanteras.

4.8.7¶Avslutande diskussion

Intresset för rashygien och föreställningen om att raser existerade byggde på några forskares intresse i frågan. När Herman Lundborg gick i pension var hans rasbiologiska undersökningar ifrågasatta. Hädanefter inriktade sig institutet mer på medicinsk genetik När resultaten från Lundborgs ”lappundersökning” efter många års förseningar slutligen publicerades innehöll den inte de svar som Lundborg hade utlovat. Institutets nya chef Gunnar Dahlberg slog fast att ”rasbiologi [är] ett uttryck för nationella fördomar och har inget med vetenskap att göra”.

Historikern Lennart Lundmark anser att de rasbiologiska undersökningar som Rasbiologiska institutet genomförde inte fick någon egentlig betydelse för den samtida samepolitiken. Men institutets omstöpta verksamhet innebar inte att den nedlåtande synen på samer helt försvann ur det allmänna medvetandet.

En anonym person beskriver att hennes mamma blir bestraffad för att hon pratar samiska i skolan:

Utöver allt detta blev vi utsatta för andra övergrepp, till exempel ras-

biologin med skallmätningar, fotografering där man var tvungna att klä

av sig nakna inför främmande människor och blev stämplade som en lågt

stående ras. Skammen blev så tung för många att man helt ville förtränga

att man var same. Även gravskändningar var vanliga under lång tid. Så

sent som på 1950-talet grävde man upp våra förfäder på Lycksele gamla

364

Information som delgavs vid kommissionens studiebesök på Carolina Rediviva den 8 oktober 2025. 365

Amnesty Sápmi. Det rasbiologiska bildarkivet – rekommendation. Brev inskickat till Sanningskommissionen för det samiska folket 2025-09-07. 366

Lundmark. 2022, s. 142. 367

Lundmark. 2024, s. 221.

kyrkogård! Helt sjukt! Som tur är har vi äntligen kunnat återbegrava dem där de hör hemma.

En kvinna i övre medelåldern berättar att hon som vuxen begär ut sin sjukjournal och då får veta att hon mättes på olika sätt när hon som barn låg inlagd på sjukhus på 1960-talet:

Dom passade på. Och dom diskuterade det här med mina gener. Jag höll på att svimma när jag läste det, jag var så upprörd […].

Berättelsen ger en inblick i hur föreställningar om ”det samiska” kan finnas med även i sammanhang där det inte finns direkt nedvärderande motiv bakom. Det lever ändå kvar fördomar kopplade till en samisk etnicitet. De existerar fortfarande i de stereotyper och negativa föreställningar som kopplas till den samiska kulturen och språket. Det vittnar även dagens rasism mot samer om.

Objektifierade och ”mindre vetande”

Det är inte känt för barn och barnbarn hur mycket deras äldre släktingar kände till om vad de rasbiologiska undersökningarna gick ut på. Vissa samer uppfattar undersökningar och fotograferingar som förnedrande och skrämmande, medan andra uppfattar forskningens intresse som något positivt och som på sikt kan leda till fördelar för det samiska folket. Det förtar inte det faktum att rasbiologins ideologi och syfte är djupt problematiska, grundade på fördomar och patriarkala maktstrukturer. Rasbiologin sprider en nedvärderande syn på samer, som får allvarliga konsekvenser i kommande generationer.

Av historiska källor och annan dokumentation framgår det att forskarna i regel inte informerar samerna om hur bilder och känsliga uppgifter ska användas.

Eleverna i nomadskolorna undersöktes utan att rasbiologerna förklarade syftet eller frågade efter samtycke från föräldrarna. Samiska barn och föräldrar anses inte behöva någon detaljerad information eller ges möjlighet att själva ta ställning till sin medverkan i undersökningarna. Det var inte unikt för samer utan en del av det dåtida hierarkiska samhället och den höga ställning läkare och vetenskapen

368

S00624. 369

23010. 370

Se kapitel 10.

hade på den här tiden. När de som utsattes stängdes ute från undersökningarnas kontext blev de objekt. De blev objekt för ett syfte som de valts ut till på grund av sin etnicitet. En anonym person som lämnat sitt vittnesmål till kommissionen skriver om att den rasbiologiska ideologin fortfarande präglar synen på samer som mindre vetande:

Att känna sig mindre värd och se i folks ögon att ”jaha, du är same” som

en nedvärderande syn på samer är tärande för självförtroendet och att

folk i allmänhet fortfarande tror att samer har en lägre intelligens på grund

av rasbiologin och statens tidigare förehavanden är svårt att tvätta bort

ur folks medvetande. Det är som att staten vill att den gemene svensken över lag fortfarande ska tro att med samer kan man fortfarande göra lite som man vill med, deras rätt till mat och vatten kan man totalt strunta i.

De efterlevandes trauma

Den skada som Rasbiologiska institutets undersökningar orsakade mäts tydligast i de efterlevandes trauma över det som hänt. Rastänkandet legitimerar kolonialism, segregation och ojämlikhet och dagens samer ser de rasbiologiska undersökningarna som allvarliga kränkningar. En kvinna i yngre medelåldern har en äldre släkting som varit med om en rasbiologisk undersökning resonerar:

[…] alltså min mormors syster vill inte prata så jättemycket om det som

har varit men ja, i alla fall så har vi pratar bland annat om andra världskriget och rädslan för Hitler och hur man såg vad som hände i Europa

och att man visste vad som kunde hända för samer om ja, men om Sverige

skulle bli ockuperat för vilka var mest registrerade och katalogiserade i

Sverige och där fanns ju alla samer liksom.

En man i yngre medelåldern har släktingar som finns med i Rasbiologiska institutets förteckningar:

Nej men alltså det enda att hantera det, det är ju att faktiskt göra det

man kan för att det inte händer igen. Och då behöver det inte handla om

just specifikt det samiska folket utan det handlar lika mycket om det rom-

register som det polisen har i Malmö eller vad som helst, alltså det är ju

ett enormt övergrepp.

371

S02024. 372

23005.

De upplevelser som hans släktingar var med om påverkar också honom själv:

Och kanske inte, alltså när man kommer som någon generation senare

så handlar det ju också om att man faktiskt på något sätt känner, eller

jag kan känna att man bär också sina förfäders förnedring. Alltså att man

inte har fått räknas till en hel människa […] Jag menar det är ju någon-

ting som de aldrig fick någon upprättelse för. Och det är väl en sorg jag kan känna, att, jag menar jag har möjlighet att sitta här och bre ut mig och berätta om mig själv och vad jag tänker och tycker men de fick aldrig den möjligheten, som faktiskt var de som faktiskt blev utsatta för de

grövsta övergreppen. Och det är ju någonting som jag aldrig, och det går

ju aldrig att reparera. Den skadan för dem är ju för alltid.

4.9¶Den samiska kroppen i forskning och praktik

Inom pediatrik, genetik, hematologi och även inom odontologin, tycks det ha förekommit ett fortsatt intresse för den samiska anatomin och fysiologin in på 1960-talet. Rapporten ”De nomadiserande samernas barn. Tillväxt, utveckling och hälsotillstånd” gavs ut av barnkliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala 1962. Den tar upp de skillnader som finns mellan de nomadiserande samernas barn, företrädesvis från Norrbotten men även från södra Saepmie och övriga svenska barn. Särskild tonvikt läggs vid barnens tillväxt, fysisk utveckling, hälsotillstånd, relation till ärftliga sjukdomar samt ekonomiska och sociala förhållanden. Rapporten bygger på undersökningar av 450 nomadskolebarn vid skolhem i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Barnen är 7–14 år, hälften flickor, hälften pojkar. Det framgår av rapporten att skolhemmens personal hjälpte till vid undersökningarna och att ett särskilt tack riktas till nomadskoleinspektör Israel Ruong och även till läkare och sjuksköterskor i Norrbotten läns landsting.

En kvinna i Jämtland berättar: Vet du att det kom en buss, och det har jag funderat över, vad fasen, jag tror jag var med om det två gånger, eller en gång minns jag det i varje fall, och då fick man en femkrona. Man fick fem kronor om man gick

in i den där bussen och lämnade blod. Det är klart, fem kronor, det var

373

24049. 374

T. Mellbin. 1962. De nomadiserande samernas barn. Tillväxt, utveckling och hälsotillstånd.

mycket för en unge, och jag … ja. Och jag vet, vem har jag pratat om det där med, jag undrar, vad var det där för syfte?

Undersökningarna finansierades av landstinget i Norrbotten, den medicinska fakulteten vid Uppsala universitet och Svenska sällskapet för medicinsk forskning. Barnens syn, hörsel, luftvägsinfektioner, födelsevikt, blodstatus undersöktes. Blodprover togs för bland annat bestämning av antikroppar mot infektionssjukdomar, blodgruppstillhörighet, även urinprover togs. Barnens pubertetsutveckling kontrollerades liksom underbenens form, det föreställt karaktäristiska sameutseendet, hår- och ögonfärg, förekomst av karies och kvalitén på tandemaljen. Röntgenundersökningar genomfördes för att upptäcka tuberkulos och parasiter. Syftet tycks ha varit att studera de nomadiserande samernas isolering. Särskilt nordsamernas dåliga bostadsstandard tros ha påverkat barnens hälsa. Rapportförfattarna vill därför särskilt studera hur de tvångsförflyttade nordsamiska barnen utvecklats på nomadskolorna i södra Norrbotten. Skillnaderna i barnens i kostvanor och levnadsstandard var stora:

skillnaden i storlek mellan råttor av identisk ras, som fått liten respektive

riklig mängd föda under den första levnadstiden, kvarstår under hela livet

trots obegränsad tillgång på föda […] För att få en uppfattning om skill-

nader i ras mellan de undersökta samebarnen och den övriga befolkningen

och om skillnader mellan samebarn i olika områden utfördes bestämning

av blodgrupper och haptoglobintyper […]

Barnens förmåga att känna smaken av fenylthiocarbamid, en kemisk förening, ofta använd vid genetiska experiment, testades också.

Rapporten är fylld med känsliga personuppgifter och det saknas information om barnen eller föräldrarna tillfrågats och gett sitt samtycke till att uppgifterna publiceras. Det framgår inte om det samiska folket har någon nytta av undersökningens slutsatser, om det finns någon forskningsnytta framgår inte.

När samiska skolbarn tvingades lämna blodprover under perioden 1950–1970 fick de pennor som tack. I Dearna/Tärnaby togs det blodprov på elever i årskurs 4–6. Det var en grön, trång militärbuss som kom till skolan och där utfördes provtagningarna.

Barnen utsattes för kroppsundersökningar och provtagningar men ett fall också ett rorschachliknande test. Rorschachtestet är ett pro-

375

24029. 376

Mellbin. 1962, s. 10. 377

24095, 24029.

jektivt, psykologiskt test där man tolkar bläckplumpar för att få information om en persons personlighet, känslor och tankemönster. Det används främst inom psykiatri och psykologiska utredningar, men dess vetenskapliga värde diskuteras. Kvinnan som berättar om det senare, var då i 13–14 års åldern, gick i 7:an eller 8:an på sameskolan i Gällivare. Alla barnen i klassen fick göra detta. En kvinna född på 1960-talet läser sin journal i vuxen ålder och får se att alla hennes kroppsdelar mättes på barnkliniken i Umeå, till och med naglarnas utseende antecknas. En kvinna född på 1950-talet bor på internatet i Mittådalen och berättar om hur barnen väcks mitt i natten för att ta en tablett som husmor delar ut. I byn Mittådalen får även vuxna gå till Samegården i slutet av 1950-talet där personer med apparater mäter något som kanske var cesiumhalt i blodet.

Just exemplet med blodprovstagning har förekommit även på arbetsstu-

gorna. En äldre kvinna, vilken gick i skola i så kallad arbetsstuga, berättar

om att utsatts för det. Hennes mor försökte komma i kontakt med sjuk-

sköterskan som utförde dessa men fick aldrig någon kännedom vare sig

innan eller efter händelsen eller varför det skedde.

Det finns än i dag en misstro bland samer mot svensk hälso- och sjukvård och myndigheter. En kvinna berättar om sin kortväxte son och bemötandet de får angående sonens längd och den behandling han ska få med tillväxthormoner:

Men samtidigt så vet jag också att han har samma längd som min morfar hade och det vet jag tack vare att jag de sista fem åren har sett de här rasbiologiska undersökningarna. Men det som var jobbigt, det var ju också, det var ju massa dokument som vi hela tiden skulle fylla i, inter-

vjuer. En lärare på skolan skulle också fylla i något formulär och en gång

när vi var då på sjukhuset, det var min man som följde med då, då har han berättat hur läkaren sa angående motiveringen då för sonen att ja, men du vet, du blir mycket lyckligare om du gör det här.

378

M.B. Frothingham. 2024. Rorschach Inkblot Test: Definition, History & Interpretation.

Simply Psychology. (Hämtad 2026-05-21.)

379

24009. 380

23010. 381

23055. 382

23164. 383

23069.

Misstroendet mot hälso-, vård- och sociala tjänster har många bott-

384,385 nar och kan bland annat kopplas till historiska trauman. Tänkbart är här minnena från rasbiologin. I en berättelse tydliggör en man, inställningen hos hans mor (som var sjuksköterska och vårdlärare) vilken också hade kännedom om tveksamma medicinska experiment på barn, samiska barn och andra, och ständigt hade en rädsla för nazisterna.

4.10¶Levande utställningar

Ett populärt fenomen i Europa under 1800-talet var ”levande utställningar”. Fenomenet med att ställa ut människor hade en lång historia men kom att öka betydligt under perioden. Människor som representerade andra kulturer än den europeiska borgerligheten färdades runt i cirkusliknande sällskap och visades upp mot betalning. Samer var ett populärt inslag. De representerade ett vilt, kargt och mystiskt norr. Christina Catharina Larsdotter var inte bara var same utan led dessutom av en sjukdom som gjorde henne extremt lång. Hon kallades Stor-Stina eller The Lapland Giantess och var 2,18 meter lång vid sin bortgång. Hon fick stor uppmärksamhet vid den första världsutställningen i London 1851.

De ”levande utställningarna” hade med sig etnografisk rekvisita för att förstärka kulturella olikheter och framställningens äkthet. Vissa föremål hamnade därefter i de framväxande kulturhistoriska museernas samlingar. Museerna inspirerades av de ”levande utställningarna” med sina rekonstruerade miljöer där föremål placerades ihop med människofigurer och uppstoppade djur. Fenomenet blev en del av en kolonial europeisk samtid, som såväl understödde som förstärkte synen på andra än vita européer som just någonting annat, något ociviliserat av mindre mänsklig kvalitet. Antropologer genomförde också skallmätningar på de utställda människorna vid de offentliga evenemangen.

384

M. Bals & A-L. Turi. Å snakke om fornorskningsår i det kliniske møtet. Föredrag Karasjok 2012-10-31; L. Daerga, P. Sjölander, L. Jacobsson & A. Edin-Liljegren. The confidence in health care and social services in northern Sweden – a comparison between reindeer-herding Sami and the non-Sami majority population. Scand J Public Health, 40(6), 2012, s. 516–522. 385

Daerga m.fl. 2012. 386

23090. 387

Å. Lundgren. 2024. Sápmis jättinna – sanningen om Långa lappflickan. 388

E. Silvén. 2026. Museernas samiska samlingar – en komplex och kraftfull resurs (forskningsantologin).

Det finns goda skäl att ifrågasätta under vilka makt- och arbetsförhållanden ”de utställda” verkade och i vilken utsträckning de tog del av utställningarnas genererade intäkter. Samtidigt kan de genomgående kritiska perspektiven på levande utställningar nyanseras något eftersom samer och andra urfolk möttes under utställningsturnéer och på det sättet fick kontakt med andra folk som utsätts för samma behandling. Den innebar även att en önskan att se världen och skaffa sig nya erfarenheter.

Det framkommer att samer som deltog fått viss ersättning. Christina Catharina Larsdotter fick tack vare sin Europaturné som utställningsobjekt betalt så att hon kunde köpa tillbaka sitt förlorade föräldrahem och vid sin hemkomst bli den första kvinnliga hemmansägaren i Máláge/Malå. Efter Larsdotters bortgång, vid ringa 35 år, togs kvarlevorna ur graven och skelettet fördes till Karolinska institutets anatomiska samlingar. Länge trodde man att det skulle ha förstörts då anatomiska museet brann 1892, men delar av skelettet återfanns långt senare i Karolinska institutets magasin. I maj 2024 återbördades Larsdotters kvarlevor till Malå kyrkogård.

4.11¶Att samla, bevara och definiera det samiska: Museiväsendets intressen i Sápmi

Det samiska kulturarvet har både samlats in och skapats genom statliga och privata muséer och arkiv. Under 1600- och 1700-talen utsattes samiska ceremoniella föremål för en korseld mellan kyrkans fördömande konfiskering och de tidiga samlarnas exotiserande fascination. Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal intensifierades dokumentation och samlande av samiska föremål och det immateriella kulturarvet. Nordiska museet, Skansen, Etnografiska museet, Nationalmuseum, Historiska museet, Naturhistoriska riksmuseet, Institutet för språk och folkminnen (Isof) ihop med hembygdsmuseer och andra lokala och regionala museer etablerades. Universitetsmuseer som Lunds universitets historiska museum (LUHM) och Gustavianum (Uppsala universitetsmuseum), tillsammans med läns- och stadsmuseer som Helsingborgs och Göteborgs stadsmuseum, Kulturen i Lund har också samiska samlingar.

389

C. Baglo. 2011. På ville veger? Levende utstillinger av samer i Europa og Amerika. 390

Lundgren. 2024.

4.11.1¶Den ”utdöende” kulturen blir museal

Det blev en viktig uppgift för museerna att rädda kvar minnet av det förindustriella samhället, både allmogesamhällets kultur och den samiska kulturen. De evolutionära tankegångar som präglade tidsperioden placerade ”nomaden” som en representant för det enkla, följd av ”bonden” i ett nästa steg av den evolutionistiska kedjan från primitivism till civilisation. För forskare intresserade i människans evolution blev således nomadiserande samer ett viktigt studieobjekt.

Museernas antropologer och etnografer skapade utställningar i linje med samtidens uppfattningar om ”lapp-skall-vara-lapp”-politikens samer. Föreställningen att samer var utdöende gav också museer, forskare och andra samlare anledning att dokumentera och samla in representativa föremål. Insamlingen skedde med sådan frenesi att vissa föremål försvann närmast helt från Sápmi. Ládjogahpir – en kvinnlig samisk huvudbonad – är ett föremål som sedan tidigt 1900-tal och fram till våra dagar i princip enbart kunnat återfinnas i nordiska och centraleuropeiska museers samlingar. Goavddis/ trumman, ett annat exempel.

4.11.2¶Det ”genuint samiska” ställs ut

Nordiska museet och Skansens grundare Artur Hazelius (1833–1901) och hans efterträdare Ernst Manker (1893–1972), var viktiga aktörer i fråga om samiskt kulturarv på museer. Nordiska museets tidiga expeditioner i Sápmi influerades av läkaren och etnologen Gustaf von Dübens skildringar av samer. Man sökte efter föremål som motsvararen på förhand bestämd bild av det samiska. Det skulle göra föremålen begripliga för besökarna på museerna och som forskningsmaterial. Det var enbart föremål från fjällsamisk nomadisk kultur som ställdes ut och beforskades. Skogssamiska och sjösamiska kulturer ansågs alltför närliggande och influerade av bondekulturen. Det innebar att de inte betraktades som lika genuint samiska som de fjällsamiska och därmed heller inte lika värda att dokumentera. Fastboende samers liv i Mellansverige, eller snarare majoritetssamhällets

391

M. Bäckström. 2010. Att skapa lappar: Om en debatt och två expeditioner till lappmarkerna. 392

Silvén. 2026. 393

O. Pieski & E-K. Harlin. 2020. Ládjogahpir – Máttaráhkuid gábagahpir. 394

Se Gustaf von Düben. 1873. Om Lappland och Lapperne. Företrädesvis de svenske. 395

Bäckström. 2010.

syn på detta, dokumenterades genom flera frågelistor från Nordiska museet och folkminnesarkiven under 1900-talets första hälft.

Ernst Manker var en tongivande etnograf, som dokumenterade, samlade in och beskrev den samiska kulturen under 1930-talet och framåt. Manker var intendent vid Nordiska museet med ansvar för forskning, samlingar och utställningar om samiskt liv. Eva Silvén har studerat Mankers liv och gärningar, och påtalar att Manker kan ses som en ”välvillig kulturessentialist” i sin syn på den nomadiserande renskötseln. Den är den samiska kulturens ’kärna’”. Samtidigt var Manker kritisk till ”lapp-skall-vara-lapp”-politikens konservativa strävan. Han motsatte sig inte samernas modernisering. Han kände sympati för dem och deras politiska strävanden, enligt Silvén. Den rådande tidsandan avspeglar sig ändå i Mankers insamlande och hans verksamhet vid Nordiska museet. Det var just den ”förmoderna” nomadiserande renskötarkulturen som ställdes ut, bevarades och berättades. I en av sina texter skriver Manker: ”[V]i låg ute för att studera det gamla, det försvinnande, innan det var för sent.”

Majoriteten av alla de samiska föremål som samlats in av de kulturhistoriska museerna representerar vardagslivet i äldre tiders nomadiserande renskötselkultur. I Nordiska museets samlingar finns runt 8 000 objekt med samisk anknytning. Det är trummor, sejtar, föremål från offerplatser och gravar, samt kläder, smycken, husgeråd, verktyg, seldon och andra bruksting. Föremål som visar att nomadiserande samer använder porslin, kikare, gummistövlar, resegrammofoner, kepsar, symaskiner, väckarklockor finns inte med i samlingarna. Moderna vardagsföremål utelämnades eftersom ”moderniteter inte stämde med bilden av det primitiva, naturnära nomadlivet som skulle bevaras för eftervärlden”. Det bidrog till att skapa bilden av samisk kultur och livsföring fruset i tiden.

Muséer och universitet bidrog i sitt arbete aktivt med att hålla ”lapp-skall-vara-lapp”-politiken levande och samerna sammankopplade till den förmoderna nomadiserande renskötseln. De bidrog till en starkt beskuren bild av det renskötande Sápmi genom att exkludera moderniseringen som sker bland renskötande samer. I Ernst Mankers samtida dokumentation framträder däremot en annan bild som skildrar en mer samtida och heterogen bild av det samiska. Först några

396

I. Svanberg & M. Tydén. 1999. I nationalismens bakvatten: om minoritet, etnicitet och rasism. 397

Silvén. 2026. 398

Ibid. s. 379. 399

Ibid. s. 378.

decennier efter Mankers död började muséerna att dokumentera samtiden.

4.11.3¶Insamling av jojk

I det tidiga 1900-talet ökade också intresset för att dokumentera och samla kulturella fenomen som folkmusik. Jojken dokumenterades i både notskrift och genom ljudinspelning. Järnvägstjänstemannen och musikern Karl Tirén (1869–1955) intresserade sig för att dokumentera jojken. Han genomförde insamlingsresor med stöd av Folkmusikkommissionen och Naturhistoriska riksmuseets etnografiska avdelning (i dag Etnografiska museet).

Tirén skrev exalterat till sin gode vän tonsättaren Wilhelm Peterson- Berger om sin nyvunna inblick i jojkens funktion. Tirén hade lärt sig att det finns en jojk för varje sameby, släkt, familj och individ och att varje spädbarn har sin egen jojk. Han beskrev jojken som en bys eller människas ”ledmotiv.” Han beskrev hur personjojkarna användes vid bröllop, där brud och brudgums jojkar jojkas tillsammans. Ett annat sätt är att ungdomar retas med varandra genom att jojka hemliga förälskelser. Tirén förklarade att inte enbart samer har sin personliga jojk, det har även kungen och en rad andra statliga företrädare. Jojken var inte enbart en människas musikaliska förlängning. Norge, Sverige, Ubmeje/Umeå stad, Ubmejejiännuo/Umeälven, Vidduoljiännuo/ Vyöddalejiännuo/Vindelälven, Lájssuo/Laisälven, Tjårvek/Hornavan har sin jojk, liksom sjöar skogar, fjäll och älvar. Djuren har sin jojk, hästen, renen, älgen, björnen, svanen, gåsen, storskraken, lommen, anden, taltrasten och snösparven. Tirén beskrev att även engelsmännen har sin jojk, liksom en jojkar till tåget och ångbåten, och meddelar att den mest högståndiga musikaliska kulturen kunde finna sin gelike i den (primitiva) samiska.

Duodjár Maria Johansson, född Persson, (1877–1960) från Arjeplogområdet var Tiréns främsta källa och ovärderliga guide i jojkens rike. Hon lyfte fram sin brors otroliga jojkkännedom och förmåga, men berättade också att skambeläggandet av jojken tystat brodern på äldre dagar.

400

Ibid. 401

https://svensktvisarkiv.se/samiska-roster/karl-tiren (hämtad 2025-10-27). 402

G. Ternhag. 2019. Song of the Sámi. Karl Tirén – the Yoik Collector. 403

Ibid.

Mellan 1909 och 1915 genomförde Tirén en omfattande jojkinsamling med omkring 500 uppteckningar i notskrift och 300 fonografinspelningar. Han publicerade en sammanställning på tyska, Die lappische Volksmusik, 1942, i svensk översättning 2024, Den samiska folkmusiken.

Tirén samlade jojkar från ett stort geografiskt område. Han antecknade noggrant vem den individuelle jojkaren i inspelningen var och var de befann sig. Det gjorde sällan andra samtida samlare. Han dokumenterade också både jojkande män och kvinnor och ovanligt nog en mängd yngre jojkare. Det vanligaste var att samla in traditionell musik genom att fånga det äldsta; ju äldre desto bättre. Det har tolkats som att hans intresse för jojktraditionen inte enbart var retrospektiv. Han värderade den som en levande tradition, i kontrast till hur samtida museer betraktade den samiska kulturen. Tiréns arbete gick inte enbart ut på insamling och dokumentation av jojk. Han ägnade stor möda åt att sprida kunskap om jojken och höja dess anseende till samma nivå som annan högtstående musik.

Jojkarna som dokumenterades fick successivt förtroende för honom. Han stötte även på motstånd, inte minst från laestadianska samhällen där jojken hade en stigmatiserad position.

Dokumentationen av jojken ledde inte till att jojken per se skingrades. I dag betraktas jojken som ett immateriellt kulturarv. Dokumentationen ledde till att kunskaper och färdigheter inte försvinner. Det går att problematisera hur jojken tolkats, hur notskriften gjorts och om det riskerat att förvränga kunskaperna om de historiska jojkarna i återtagandeprocesserna. Är det verkligen en ”spontan” jojk när den spelas in? Tiréns jojkarkiv är utan tvekan en viktig kunskapskälla för samtida jojkare och forskare. Jojkarkivet erkändes 2025 som världsminne av UNESCO. Det är första gången ett urfolks kulturuttryck fått en sådan utmärkelse. Arkivet är tillgängligt via webbplatsen Samiska röster som drivs av Svenskt visarkiv, Isof och Ájtte.

404

Ibid. s. 107. 405

Ibid. s. 108. 406

Ibid.

4.11.4¶Samiskt kulturarv i landskapet och samlande praktiker

Att flytta eller ta saker från platser, rista in klotter på äldre träbyggnader och/eller förstöra på andra sätt, förekommer på många ställen i det samiska landskapet. Det samiska kulturlandskapet kräver ett tränat öga och en stor respekt och det är inte alla gånger det är självklart att det rör sig om ett kulturlandskap. I en berättelse från norra Sápmi, som lämnats till Sanningskommissionen, beskrivs hur samiska fornlämningar har skadats.

En sprängning i ett berg i Norrbotten för beredskapsändamål med uppsättning av en mast, skändade en offerplats från 1500-talet. Siejdde/Seiten, en skogssamiskt jaktseite, flyttades från platsen av en järnvägsläkare och den hamnade sedermera på Nordiska museet. Den man som lämnat sina uppgifter till Sanningskommissionen kring detta, skriver att han frågade Fortifikationsverket hur det gick till när de byggde anläggningen och inte uppmärksammade att det var en offerplats. Han framför:

Att man kunde bygga en krigsanläggning på mina förmödrars/fäders offerplats tycker jag är ett brott som måste granskas av er [Sanningskommissionen för det samiska folket].

Frågan sändes, enligt uppgiftslämnaren, också till Länsstyrelsen i Norrbotten som svarade att platsen inte bedöms som fornlämning eftersom den inte uppfyller alla lagens kriterier för fornlämning och menade att platsen därför inte hade något skydd. Utifrån mannens uppgifter, verkar radiomasten ha uppförts 1968 eller tidigare. Han refererar också till ett svar han fått från aktuell länsstyrelse som menat att vid tiden för mastens uppförande kunde länsstyrelsen inte ställa krav på arkeologisk utredning och det är dessvärre inget som kan åtgärdas retroaktivt. Fornminnesbrott enligt 21 § kulturmiljölagen har en preskriptionstid på två år.

Seitens slutliga öde är höljt i dunkel. Vid Nordiska museet har gjorts aktiva efterforskningar av seiten i de så kallade Rosendals samlingarna. Av katalogkortet som upprättades i samband med inlämningen av seiten år 1893 framgår att det rör sig om:

En seite av i jakthänseende mer ovanlig form samt delar av ett skinn från offerplatsen […].

407

S00126.

Flera av seitarna som fanns på museet, placerades på Skansens Offerholme. Under 1930-talet avvecklades offerholmen och flera av seitarna förkom. Det verkar dessutom inte heller finnas några fotografier kvar. Spåren slutar alltså på Skansen.

4.12¶En bit ”orörd natur” som samhällsresurs: Framväxt av statens naturskyddade områden

Under denna epok sker också framväxten av nationalparker och naturreservat i Sverige. Det får konsekvenser för samisk tillgång till land. I kommissionens berättelsematerial berörs ”hotet” med nya nationalparker i Sápmi. Här ges en kort bakgrund för att öka förståelsen för den utveckling som sedan sker från 1950-talet framåt och som kommer att påverka samerna i hög grad.

4.12.1¶Upplevelser och friluftsliv – turismen i Sápmi

Vid sekelskiftet 1800–1900-talet tilltog turismen i de svenska delarna av Sápmi och norra Sverige i och med infrastrukturell utbyggnad som tillgängliggjorde området. Storslagen fjällnatur och samisk kultur utgjorde exotiska och lockande turistmål vid den tiden. Naturromantik och naturen i norr var del i nationalromantiskt och samlingsideologisk, nationalistisk anda under sent 1800-tal till 1920/1930-tal. Svenska Turistföreningen, STF, bildades 1885, med påfallande nordlig inriktning. De första nationalparkerna inrättades. I naturskyddslagstiftningen väljer man begreppet ”nationalpark” framför ”naturpark” för att betona det nationella syftet med skyddet. Turismen blev allt mer en folkrörelse i den nationella gemenskapens tecken. Under perioden 1890–1920/1930-talet betonas kärleken till naturen som ett element i den nationella samlingsideologin och STF tar medvetet på sig uppgiften att ena nationen kring naturen. Turismen tog fart i Jämtland och Härjedalen medan turismen omkring Giebmegáisi/ Kebnekaise och Nihkkáluokta kom i gång i samband med att järnvägsnätet byggdes ut. År 1903 invigdes Riksgränsbanan mellan

408

S00126. 409

Sörlin. 2023, s. 109–22. 410

Ibid. s. 109. 411

Ibid. s. 110.

Kiruna och Narvik. Giebmegáisi lockade med sina höga toppar och Nihkkáluokta var sista utposten. Stuor Muorkke/Stora Sjöfallet (”Nordens Niagara” ) och Bårjås fall gestaltades av konstnärer och skribenter innan utbyggnaden av vattenkraft i Luleälven.

4.12.2¶Lag (1909:56) angående nationalparker

Lagen föregicks av en statlig utredning. Angående samiska enskilda rättigheter inom nationalpark anfördes i det betänkande:

Om nationalparken ligger inom områden, där lapparne äga uppehålla