Anpassningar till nya EG-bestämmelser om livsmedel, djurhälsa, foder, djurskydd och växtskydd m.m.

18.19Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:160) om

18.20Förslaget till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen

18.21Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen

DEL 2

Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftningen, om inrättandet av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (EGT L 31, 1.2.2002, s. 1, Celex 32002R0178)

Bilaga 2 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien (EUT L 139, 30.4.2004, Celex 32004R0852)

Bilaga 3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (EUT L 139, 30.4.2004, s. 55, Celex 32004R0853)

Bilaga 4 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel (EUT L 139, 30.4.2004, s. 206; Celex 32004R0854)

DEL 3

Bilaga 5 Förordning (EG) nr. 882/2004 av den 26 april 2004 om offentlig kontroll av för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (EUT L 165, 30.4.2004, s. 1, Celex 32004R0882)

Bilaga 6 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen (EUT L 325, 12.12.2003, s. 1, Celex 32002R2160)

Bilaga 7 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 av den 22 september om fodertillsatser (EUT L 268, 18.10.2003, s. 29, Celex 32004R1831)

Bilaga 8 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 17 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien, EUT L 35, 8.2.2005, s. 1, Celex 32005R0183). EUT L 325, 12.12.2003, s. 31 (Celex 32003L099)

Bilaga 9 Rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen (EGT L 169, 10.7.2000, s. 1, Celex 32000L0029)

Bilaga 10 Rådets direktiv 2002/89/EG av den 28 november 2002 om ändring av direktiv 2000/29/EG om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen (EGT L 355, 30.12.2002, s. 45, Celex 32002L0089)

Promemorians huvudsakliga innehåll

I promemorian lämnas förslag som syftar till att anpassa svensk lagstiftning inom områdena för livsmedel, foder, djurskydd, djurhälsa (inklusive zoonoser och epizootier) samt växtskydd till åtta EG-förordningar som i huvudsak reglerar livsmedels- och fodersäkerhet, livsmedels- och foderhygien samt offentlig kontroll över regelverken om livsmedel, foder, djurhälsa och djurskydd. Förslag lämnas dessutom på genomförande av ett EG-direktiv om skydd mot växtskadegörare i svensk rätt.

Förslagen innebär att livsmedelslagen (1971:511, lagen (1985:285) om foder och lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. ersätts av tre nya lagar. Vidare innebär förslagen lagändringar i växtskyddslagen (1972:318), lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m., djurskyddslagen (1988:534), epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658) samt mindre följdändringar i ytterligare tretton lagar.

EG-förordningarna sammanfaller helt eller delvis med tillämpningsområdet för åtta lagar. För att anpassa och verkställa EG-förordningarna till svensk lagstiftning föreslås därför en enhetlig lagstiftningsmetod. Varje berörd lag kompletterar sådana EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen och som regeringen ger till känna i Svensk författningssamling. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG-förordningarna. I lagarna införs dessutom ett nytt bemyndigande som innebär att i fråga om sådana EG-

förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde meddelar regeringen i verkställighetsföreskrifter vilka bestämmelser som faller inom tillämpningsområdet för just den lagen.

Förslagen i promemorian innebär vidare i huvudsak följande. Begreppen tillsyn och tillsynsmyndighet ersätts av begreppen

offentlig kontroll och kontrollmyndighet. Utöver innehållet i gemenskapsbegreppet offentlig kontroll skall vissa kontrollmyndigheter ha ett samordningsansvar av kontrollen och även utföra det som i dag betecknas som tillsynsliknande uppgifter. Detta regleras särskilt i varje lag.

I lagarna utpekas kontrollmyndigheterna. Det finns dock möjlighet att låta annan kontrollmyndighet än de utpekade utföra offentlig kontroll av vissa frågor om det framstår som mer ändamålsenligt att denna myndighet utför kontrollen av särskilda frågor, exempelvis vissa EG-bestämmelser.

Livsmedelsverket är ansvarigt för den kontrollplan som varje medlemsstat skall utarbeta. Statens jordbrukverk är ansvarigt för den särskilda beredskapsplan som varje medlemsstat skall utarbeta. Möjligheten att föreskriva om rapporteringsskyldighet mellan kontrollmyndigheter utvidgas.

Bestämmelserna om kontrollmyndighetens möjligheter att få tillträde till områden och lokaler samt åtkomst till upplysningar och handlingar i den offentliga kontrollen utvidgas till att gälla även EG-förordningarna. Detsamma gäller kontrollmyndigheternas möjligheter till administrativa ingripanden (föreläggande, förbud och vite). Det förtydligas att dess åtgärder får vidtas utöver vad som följer av EG-förordningarna som kompletteras av respektive lag.

I lagarna läggs till en generell straffbestämmelse om att det skall vara straffbelagt att bryta mot villkor och förbud som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

Det föreslås att en ny livsmedelslag införs. Den nya lagen föreslås få samma tillämpningsområde som den nu gällande livsmedelslagen och omfattar därmed inte bara livsmedel såsom detta definieras i EG-rätten utan även bland annat snus och tuggtobak. Flera av de materiella bestämmelser som i dag finns i livsmedelslagen får ingen motsvarighet i den nya lagen eftersom

motsvarande bestämmelser finns i EG-förordningarna. Samma ordning gäller för livsmedelskontroll i primärproducentledet som för övriga tillsynsobjekt, dvs. ansvaret för kontrollen åvilar Livsmedelsverket, länsstyrelserna och kommunerna.

En lag om foder och animaliska biprodukter föreslås införas. Lagens tillämpningsområde vidgas till att omfatta alla hantering av animaliska biprodukter, dvs. både hanteringen av sådana produkter som foder och övriga hanteringsfrågor som tidigare reglerats genom lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. Flera materiella bestämmelser upphävs eftersom motsvarande bestämmelser finns i EG-förordningarna. I lagen införs dock ett bemyndigande att föreskriva om fodersäkerhet m.m. av foder till andra djurslag än livsmedelsproducerande djur, vilket inte omfattas av EG-förordningarna. Kommunen är en ny kontrollmyndighet på foderområdet som bör handha den operativa offentliga kontrollen av regelverket om foder på lokal nivå. Kontrollen skall finansieras med avgifter. En straffskärpning införs. Om en förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt uppsåtligen åsidosätts i större omfattning eller på ett annars allvarligt sätt skall dömas till fängelse i högst två år.

Det föreslås att en ny lag om provtagning på djur, m.m. införs. De bemyndiganden som finns i den äldre lagen förs i princip över till den nya lagen. Bestämmelserna om offentlig kontroll m.m. får en tydligare författningsstruktur som överensstämmer med övriga lagar i denna promemoria.

I växtskyddslagen genomförs de bestämmelser i direktivet om skyddsåtgärder mot växtskadegörare som kräver lagform, huvudsakligen nya definitioner. Dessutom föreslås en bemyndigande om avgifter införas samt en möjlighet för kontrollmyndigheten att delegera myndighetsuppgifter till privata kontrollorgan.

I lagen om kontroll av husdjur m.m. utökas tillämpningsområdet till att omfatta även en långsiktig förvaltning av de husdjurgenetiska resurserna. I lagen införs dessutom bestämmelser om kontrollmyndigheter, myndigheternas befogenheter att utöva offentlig kontroll samt möjligheter till ingripanden av kontrollmyndigheten.

Bestämmelserna i djurskyddslagen, epizootilagen och zoonoslagen om kontrollmyndigheter, kontrollmyndigheten befogeneter att utöva offentlig kontroll samt möjligheter till administrativa ingripanden skall gälla även bestämmelserna i de EGförordningar som kompletteras av lagen.

Förslagen till nya lagarna och lagändringar skall träda i kraft den 1 juli 2006.

1¶Författningsförslag

1.1¶Förslag till lag om livsmedel m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller livsmedel i alla stadier av produktionsbearbetnings- och distributionskedjan.

Lagens bestämmelser tillämpas också på 1. djur som lämnas till slakt på slakterier,

2. vatten från och med den punkt där det tas in i vattenverken till den punkt där värdena skall iakttas enligt artikel 6 i rådets direktiv 98/83, och

3. snus och tuggtobak.

2 § Lagen tillämpas inte på enskildas hantering av livsmedel för konsumtion inom privathushåll.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får dock föreskriva att lagen helt eller delvis skall tillämpas på hantering av dricksvatten inom privathushåll.

3 § Lagen kompletterar sådana EG-förordningar som helt eller delvis faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka EG-förordningar som avses.

I fråga om sådana EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde meddelar regeringen i verkställighetsföreskrifter vilka bestämmelser som kompletteras av den här lagen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG-förordningarna.

Författningsförslag Ds 2005:31

För förordningar som reglerar ekologisk produktion och skydd för beteckningar på livsmedel finns särskilda bestämmelser i lagen (1995:551) om EG:s förordning om ekologiskt framställda produkter och lagen (1995:1336) om skydd för beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel, m.m.

Definitioner

4 § Begreppen livsmedel, utsläppande på marknaden och stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan har i denna lag samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet.

Begreppet anläggning har samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien.

Föreskrifter och beslut till skydd för människors liv eller hälsa och för konsumentintresset

5 § Om det behövs för att skydda människors liv eller hälsa eller annars för att tillgodose konsumentintresset får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1. förbud eller villkor för hantering, införsel till landet eller utsläppande på marknaden av livsmedel,

2. märkning eller presentation av livsmedel 3. livsmedels beskaffenhet eller beteckning, 4. användning av vara, ämne eller utrustning vid hantering av

livsmedel eller tillsammans med livsmedel,

5. läkarundersökning eller annan hälsokontroll av personal som är sysselsatt med livsmedelshantering och om personalhygienen i övrigt inom sådan hantering, och

6. förbud mot återutförsel av livsmedel som förvaras på en gränskontrollstation eller ett tullager eller i en frizon eller frilager.

Föreskrifter om livsmedelsanläggningar

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. att hantering och utsläppande på marknaden av livsmedel endast får ske i anläggning som godkänts av kontrollmyndigheten,

2. vilka krav som skall vara uppfyllda för att ett sådant godkännande skall meddelas, och

3. registrering av anläggningar.

7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får efter anmälan till Europeiska kommissionen meddela föreskrifter om anpassning av och undantag från EG:s bestämmelser om anläggningar och hantering av livsmedel.

Förbud mot att släppa ut livsmedel på marknaden

8 § Utöver vad som följer av de EG-förordningar som lagen kompletterar är det förbjudet att på marknaden släppa ut livsmedel som

1. inte uppfyller krav och villkor som föreskrivits med stöd av 5 § 2 och 3 och 7 §,

2. har hanterats eller släppts ut på marknaden i en anläggning som inte godkänts enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 6 §,

3. inte har godkänts eller anmälts i enlighet med förfaranden som föreskrivits med stöd av denna lag eller i en EG-förordning som kompletteras av lagen eller inte uppfyller villkor i ett godkännande eller tillstånd,

Författningsförslag Ds 2005:31

4. innehåller förbjudna eller icke godkända ämnen, eller ämnen i en halt som överskrider gränsvärden som föreskrivits med stöd av denna lag eller i en EG-förordning som lagen kompletterar.

Vad som sägs i första stycket gäller inte om regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrivit något annat.

Kontrollmyndigheter

9 § Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen och de beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna utövas av Livsmedelsverket, länsstyrelserna, kommunerna eller någon annan statlig myndighet (kontrollmyndigheter) i enlighet med vad regeringen bestämmer.

En kommuns uppgift skall fullgöras av den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Livsmedelsverket och, i fråga om länet, en länsstyrelse samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet. Regeringen får föreskriva att en annan myndighet i stället skall utföra dessa uppgifter vad gäller viss kontroll.

Kommunal samverkan i den offentliga kontrollen

10 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att uppgifter i den offentliga kontrollen som kommunen har enligt denna lag skall skötas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att meddela beslut i ärendet.

Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden,

dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24-27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

Överflyttning av kontrollansvar

11 § Livsmedelsverket får, i samråd med en kommun, besluta att den offentliga kontrollen av en viss anläggning som kommunen annars har skall flyttas över till verket. Ett sådant beslut får fattas om verksamheten har stor omfattning, är särskilt komplicerad eller om det finns andra särskilda skäl.

Livsmedelsverket får besluta att kontrollen skall lämnas tillbaka till kommunen om verket och kommunen är överens om det.

12 § Livsmedelsverket får, i samråd med en kommun, besluta att den offentliga kontrollen av en viss anläggning som Livsmedelsverket annars har skall flyttas från verket till en kommun.

13 § Om en kommun grovt eller under längre tid har åsidosatt sin kontrollskyldighet när det gäller en viss anläggning, får regeringen, på ansökan av Livsmedelsverket, besluta att ansvaret för kontrollen av den anläggningen skall flyttas över till Livsmedelsverket.

Regeringen får besluta att kontrollen skall lämnas tillbaka till kommunen.

Förelägganden riktade till kommuner

14 § Om en kommun inte fullgör de skyldigheter som följer av kommunens kontrolluppdrag, får Livsmedelsverket förelägga kommunen att avhjälpa bristen. Ett föreläggande skall innehålla

Författningsförslag Ds 2005:31 uppgifter om de åtgärder som Livsmedelsverket anser nödvändiga för att bristen skall kunna avhjälpas.

Föreskrifter om kontroll

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur offentlig kontroll skall bedrivas, 2. skyldighet för en kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan

att lämna information till en annan kontrollmyndighet,

3. skyldighet för en livsmedelsföretagare att utöva en efter verksamhetens art lämpad särskild kontroll av verksamheten, och

4. uppgiftsskyldighet för den som lämnar djur till slakt.

Rätt till tillträde och upplysningar

16 § Kontrollmyndigheten och ett kontrollorgan har rätt att för kontroll

1. på begäran få sådana upplysningar och ta del av sådana handlingar som behövs för den offentliga kontrollen, och

2. få tillträde till områden, lokaler eller andra utrymmen som har anknytning till den offentliga kontrollen.

Den som utövar offentlig kontroll får göra de undersökningar och ta de prover som behövs för kontrollen utan att ersättning lämnas.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också för EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter.

Skyldighet för enskild att tillhandahålla hjälp

17 § Den som är föremål för offentlig kontroll skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Förelägganden, förbud och vite

18 § Utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller vad som särskilt anges i 19 § får en kontrollmyndighet meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen och de beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna skall följas.

Förelägganden eller förbud enligt denna paragraf får förenas med vite.

Särskilda ingripanden

19 § Utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen får en kontrollmyndighet

1. ta hand om en vara som släppts ut på marknaden eller som uppenbart är avsedd att släppas ut på marknaden i strid med 8 § eller i strid med de EG-förordningar som kompletteras av lagen, samt

2. ta hand om en vara som avses med ett föreläggande eller ett förbud enligt 18 §, om föreläggandet eller förbudet inte följs.

Om en vara har tagits om hand, får ägaren under överinseende av kontrollmyndigheten göra varan duglig till livsmedel eller använda den för något annat ändamål. Annars skall varan förstöras genom kontrollmyndighetens försorg.

Kontrollmyndigheten skall låta förstöra också sådana varor som omfattas av ett förbud enligt föreskrifter meddelade med stöd av 5 § 6, om det inte finns särskilda skäl för något annat.

20 § Efter en underrättelse från smittskyddsläkaren om att smitta sprids eller misstänks spridas genom livsmedel skall kontrollmyndigheten omedelbart vidta de åtgärder som behövs för att spåra smittan och undanröja risken för smittspridning.

Författningsförslag Ds 2005:31 Rättelse

21 § Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller de beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna, får myndigheten besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

22 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att verkställa ett beslut enligt denna lag, föreskrift eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, EG-förordningar som kompletteras av lagen eller beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna.

Begäran om hjälp enligt första stycket får göras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Avgifter

23 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för en myndighets och ett kontrollorgans kostnader för offentlig kontroll enligt lagen, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna. Sådana avgifter får också avse en myndighets kostnader för prövning enligt lagen, föreskrifterna eller förordningarna.

Regeringen får föreskriva att kommun skall ombesörja uppbörden av avgifter för den statliga tillsynen.

Straffbestämmelser m.m.

24 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 8 §,

2. bryter mot föreskrift eller beslut som meddelats med stöd av 5 § 1, såvitt avser hantering och utsläppande på marknaden, 5 § 2–6, 6 eller 8 §,

3. åsidosätter förbud eller villkor som finns i de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Om förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt eller för konsumentintresset uppsåtligen åsidosatts i större omfattning eller annars på ett allvarligt sätt döms till fängelse i högst två år.

Till ansvar enligt första stycket skall inte dömas om gärningen kan bedömas som ringa.

Till ansvar enligt första stycket döms inte om gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

25 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör sina skyldigheter enligt 16 § första stycket 1 döms till böter.

26 § Om ansvar för den som i strid mot föreskrift som meddelats med stöd av 5 § 1 inför livsmedel till landet och försök därtill finns bestämmelser i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

27 § Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts, döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

28 § Vara som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Författningsförslag Ds 2005:31

Överklagande

29 § Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag, föreskrifter meddelade med stöd av lagen eller de EGförordningar som kompletteras av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.

30 § Länsstyrelsens beslut enligt denna lag, föreskrifter meddelade med stöd av lagen eller de EG-förordningar som kompletteras av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

31 § Beslut som Livsmedelsverket eller annan statlig myndighet meddelat i ett särskilt fall enligt denna lag, föreskrifter meddelade med stöd av lagen eller de EG-förordningar som kompletteras av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Annat beslut av Livsmedelsverket eller annan statlig myndighet får överklagas hos regeringen. För tillvaratagande av konsumentintresset inom livsmedelsområdet får ett sådant beslut överklagas av organisation, vilken är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller motsvarande sammanslutning på arbetsgivarsidan.

32 § En myndighet får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även om det överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006. Genom lagen upphävs livsmedelslagen (1971:511).

2. Äldre lokalgodkännanden skall fortsätta att gälla till dess att kontrollmyndigheten har prövat om anläggningen kan godkännas i enlighet med bestämmelser som meddelats med stöd av

den nya lagen eller de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller, om godkännande inte krävs, tills dess att kontrollmyndigheten har registrerat anläggningen.

3. Ett föreläggande eller förbud som har meddelats med stöd av äldre bestämmelser skall anses beslutat enligt den nya lagen.

4. Beslut av en besiktningsveterinär som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.

Författningsförslag Ds 2005:31

1.2¶Förslag till lag om foder och animaliska biprodukter

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller foder i alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan av foder.

Lagen gäller också utfodring av djur samt animaliska biprodukter.

2 § Bestämmelserna i lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka EG-förordningar som avses.

I fråga om sådana EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde meddelar regeringen i verkställighetsföreskrifter vilka bestämmelser som kompletteras av den här lagen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG-förordningarna.

3 § Lagen tillämpas inte på privat enskild produktion av foder avsett för sällskapsdjur och utfordring av sådana djur i enskilda hem. Denna begränsning gäller dock inte i den mån lagen kompletterar EG-bestämmelser.

Definitioner

4 § Begreppen foder och utsläppande på marknaden har i denna lag samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om

allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet .

Begreppen animaliska biprodukter har i denna lag samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel .

Förbud mot användning av foder

5 § I de EG-förordningar som kompletteras av lagen finns bestämmelser om förbud mot att som foder använda djur, djurdelar eller varor som framställs av djur.

Därutöver gäller att sådana vilda djur som inte omfattas av EG-förordningarna får användas som foder endast om djuren har avlivats, slaktats upp och därefter veterinärbesiktigats.

Vad som sägs i andra stycket gäller också delar av sådana djur och fodermjöl eller annan vara som framställts av djuren eller delar av djuren.

Föreskrifter och beslut om foder och laboratorier för foderanalyser

6 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om villkor för eller förbud mot införsel, utförsel, tillverkning, försäljning eller annan överlåtelse, användning, bortskaffande eller hantering i övrigt av foder eller ett visst parti av foder.

7 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att djur eller delar av djur får användas

1 EGT L 31, 1.2.2002, s. 1 (Celex 32002R0178). 2 EGT L 273, 10.10.2002, s. 1 (Celex 32002R1774).

Författningsförslag Ds 2005:31 som foder i enlighet med undantagsbestämmelserna i artikel 23 i förordning (EG) nr 1774/2002.

8 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om villkor för laboratorier för foderanalyser och metoder för sådana analyser.

Förbud mot att släppa ut foder på marknaden

9 § Utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen är det förbjudet att använda eller på marknaden släppa ut foder

1. om det kan antas att fodret har en skadlig inverkan på miljön,

2. om det har en sådan beskaffenhet som inte är tillåten enligt 5 § andra eller tredje stycket,

3. för vilket upplysningsskyldighet enligt föreskrifter eller beslut meddelade med stöd av 6 § inte fullgjort,

4. som inte uppfyller de krav eller villkor om fodersäkerhet för andra djurslag än livsmedelsproducerande djur som föreskrivits eller beslutats med stöd av 6 §.

Föreskrifter om hantering av animaliska biprodukter

10 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om omhändertagande, bearbetning, bortskaffande och hantering i övrigt av animaliska biprodukter.

Avgifter

11 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att avgifter får tas ut i ärenden som rör frågor som avses i 6, 8 och 10 §§ och i ärenden om godkännande

och registrering enligt de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter att det får tas ut avgifter för offentlig kontroll enligt denna lag, enligt föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

Kontrollmyndigheter

12 § Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen samt de beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna utövas, om inte annat föreskrivs av regeringen, av Jordbruksverket och kommunerna (kontrollmyndigheter).

Jordbruksverket får överlämna åt länsstyrelsen eller annan statlig myndighet att utöva offentlig kontroll.

Om regeringen har föreskrivit att vissa uppgifter i den offentliga kontrollen skall utövas av annan kontrollmyndighet än de som avses i första stycket får även denna kontrolluppgift överlämnas åt kommun.

Jordbruksverket samordnar övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet. Regeringen får föreskriva att en annan myndighet i stället skall utföra dessa uppgifter vad gäller viss kontroll.

Kommunal samverkan i den offentliga kontrollen

13 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att uppgifter i den offentliga kontrollen som kommuner har enligt denna lag skall skötas helt eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att meddela beslut i ärendet.

Författningsförslag Ds 2005:31

Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24–27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

Överflyttning av kontrollansvar

14 § Jordbruksverket får, i samråd med en kommun, besluta att den offentliga kontrollen över en viss verksamhet som kommunen annars har skall flyttas över till verket. Ett sådant beslut får fattas om verksamheten har stor omfattning, är särskilt komplicerad eller om det finns andra särskilda skäl.

Jordbruksverket får besluta att kontrollen skall lämnas tillbaka till kommunen om verket och kommunen är överens om det.

15 § Om en kommun grovt eller under längre tid har åsidosatt sin kontrollskyldighet när det gäller viss verksamhet, får regeringen, på ansökan av Jordbruksverket, besluta att ansvaret för kontrollen av den verksamheten skall flyttas över till Jordbruksverket.

Regeringen får besluta att den offentliga kontrollen skall lämnas tillbaka till en kommun.

Föreläggande riktade till kommuner

16 § Om en kommun inte fullgör de skyldigheter som följer av kommunens kontrolluppdrag, får Jordbruksverket förelägga kommunen att avhjälpa bristen. Ett föreläggande skall innehålla uppgifter om de åtgärder som Jordbruksverket anser nödvändiga för att bristen skall kunna avhjälpas.

Föreskrifter om kontroll

17 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur offentlig kontroll skall bedrivas, 2. skyldighet för en kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan

som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till en annan kontrollmyndighet, samt

3. skyldighet för en foderföretagare att utöva en efter verksamhetens art lämpad särskild kontroll av verksamheten.

Rätt till tillträde och upplysningar

18 § Den som utövar offentlig kontroll har rätt att för denna kontroll

1. på begäran få sådana upplysningar och ta del av sådana handlingar som behövs för den offentliga kontrollen, samt

2. få tillträde till områden, lokaler eller andra utrymmen och som har anknytning till kontrollen.

Den som utövar offentlig kontroll får göra de undersökningar och ta de prover som behövs för kontrollen utan att ersättning lämnas.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också för EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

19 § Den som är föremål för offentlig kontroll skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Författningsförslag Ds 2005:31

Förelägganden, förbud och vite

20 § Utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen får den myndighet som utövar offentlig kontroll meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen och de beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna skall följas.

Förelägganden eller förbud får förenas med vite.

Särskilda ingripanden

21 § Utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen får den myndighet som utövar offentlig kontroll

1. ta hand om vara som uppenbart är avsett att släppas ut på marknaden eller användas i strid med 5 och 9 §§, föreskrifter som meddelats med stöd av 6 § eller någon EG-bestämmelse som kompletteras av lagen, samt

2. ta hand om vara som avses med ett föreläggande eller ett förbud enligt 20 §, om föreläggandet eller förbudet inte följs.

Har vara tagits om hand enligt första stycket, får ägaren under övervakning av den myndighet som utövar offentlig kontroll göra varan duglig till utfodring eller använda den för något annat tillåtet ändamål. Annars skall varan förstöras genom myndighetens försorg på ägarens bekostnad.

Rättelse

22 § Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, de föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna, får den myndighet

som utövar offentlig kontroll besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

23 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att verkställa ett beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller de beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna.

Begäran om hjälp enligt första stycket får göras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Straffbestämmelser m.m.

24 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 5 eller 9 §,

2. åsidosätter förbud eller villkor som meddelats med stöd av 6 § eller som finns i de EG-förordningar som kompletteras av lagen, eller

3. bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av 2 § tredje stycket, 6 eller 10 §.

Om förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt uppsåtligen åsidosatts i större omfattning eller annars på ett allvarligt sätt, döms till fängelse i högst två år.

Till ansvar enligt första stycket skall inte dömas i ringa fall.

Till ansvar enligt första stycket skall inte dömas om gärningen är belagd med straff i brottsbalken eller i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Författningsförslag Ds 2005:31 25 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör sina skyldigheter enligt 18 § första stycket 1 döms till böter.

26 § Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

27 § Vara som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet av sådana varor samt utbyte av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

Överklagande

28 § Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag, de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller de EGförordningar som kompletteras av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

29 § Beslut av Jordbruksverket eller annan statlig myndighet i ärenden som avses i 16, 18 § första stycket eller 20–22 §§ får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Föreskrifter om överklagande av beslut av Jordbruksverket med stöd av ett bemyndigande enligt 6, 8 och 10 §§ meddelas av regeringen.

Beslut av länsstyrelsen eller av annan myndighet till vilken Jordbruksverket överlämnat att utöva offentlig kontroll får överklagas hos Jordbruksverket. Jordbruksverkets beslut i ett sådant ärende får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

30 § Den myndighet som utövar offentlig kontroll får bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006. Genom lagen upphävs lagen (1985:295) om foder.

2. Ett föreläggande eller förbud som har meddelats med stöd av äldre bestämmelser skall anses beslutade enligt den nya lagen.

Författningsförslag Ds 2005:31

1.3¶Förslag till lag om provtagning på djur, m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag avser

1. kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar,

2. kontroll av vissa ämnen och restsubstanser i djur och djurprodukter,

3. märkning och registrering av djur, samt 4. åtgärder för att förebygga och hindra spridning av smitt-

samma djursjukdomar.

Vad som sägs i denna lag om djursjukdomar gäller även förekomsten av smittämnen hos djur.

2 § Bestämmelserna i lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka EG-förordningar som avses.

I fråga om sådana EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde meddelar regeringen i verkställighetsföreskrifter vilka bestämmelser som kompletteras av den här lagen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG-förordningarna.

Provtagning och undersökning

3 § För att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från eller kontrollera vissa smittsamma djursjukdomar får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriva eller i det

särskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning enligt denna lag.

För att kontrollera förekomsten av vissa ämnen och restsubstanser i djur och djurprodukter får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriva eller i det särskilda fallet besluta om provtagning eller undersökning enligt denna lag.

4 § Provtagning eller undersökning enligt 3 § får utföras av veterinär eller annan person som utses av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

Provtagningen eller undersökningen får utföras på djur och djurprodukter, foder samt material i övrigt enligt vad som föreskrivs av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

Provtagningen eller undersökningen får utföras utan samtycke av ägare eller annan rättsinnehavare och skall genomföras på ett sätt som innebär så små olägenheter som möjligt för denne.

Hälsoövervakning, uppgifter om läkemedelsanvändning och villkor för livdjursförsäljning

5 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad en veterinär eller den som är ansvarig för ett laboratorium skall iaktta i fråga om skyldighet att anmäla och rapportera misstänkta eller inträffade fall av smittsamma djursjukdomar.

6 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad den som håller djur skall iaktta i fråga om

1. skyldighet att anmäla verksamheten till en myndighet och att föra anteckningar om verksamheten,

2. skyldighet att anmäla misstanke om djursjukdom till en veterinär,

Författningsförslag Ds 2005:31

3. skyldighet att föra register över behandling med läkemedel och bevara journaler som rör sådan behandling, samt

4. krav på hygien i djurhållningen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får vidare föreskriva eller i ett enskilt fall besluta att djur får säljas till annat än slakt eller flyttas från ett område till ett annat inom landet, endast om djuren är fria från viss sjukdom.

Spridning av smitta och ämnen som kan skada människors eller djurs hälsa

7 § För att förebygga och hindra spridning av smittsamma djursjukdomar får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1. avlivning av djur,

2. isolering av djur, samt

3. begränsningar eller andra villkor vad gäller hanteringen av djur eller produkter av djur och andra varor eller såvitt avser kontakter mellan djur och människor.

Särskilda bestämmelser om bekämpning av epizootiska sjukdomar och vissa zoonoser finns i epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658).

8 § I fråga om djur eller djurprodukter som innehåller eller kan antas innehålla sådana ämnen eller restsubstanser som kan skada människors hälsa får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1. omhändertagande eller märkning av djur eller djurprodukter,

2. förbud mot att djur eller djurprodukter flyttas, överlåts eller används till livsmedel, samt

3. avlivning av djur.

Märkning m.m.

9 § För att uppfylla Sveriges åtaganden enligt internationella överenskommelser får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om

1. märkning, journalföring och registrering av djur samt utfärdande av identitetshandlingar för djur,

2. djurhälsa, flyttningsdokument för djur och hygien vid transport av djur,

3. registrering av djurhållare och anläggningar för djur, samt 4. förbud mot användning av anläggningar för djur som inte

uppfyller krav på registrering som föreskrivs med stöd av 3. I föreskrifter enligt första stycket kan föreskrivas att en organisation får föra register och utfärda identitetshandlingar.

Avgifter

10 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för en myndighets eller en organisations kostnader för provtagning, undersökning, offentlig kontroll, märkning, godkännande och registrering samt för utfärdande av identitetshandlingar för djur enligt denna lag, föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna.

Kontrollmyndigheter

11 § Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen, de EGförordningar som kompletteras av lagen samt beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna utövas, om inte annat föreskrivs av regeringen, av Jordbruksverket. Jordbruksverket får överlämna åt länsstyrelsen och kommun att utöva offentlig kontroll.

Författningsförslag Ds 2005:31

Jordbruksverket samordnar kontrollverksamheten och lämnar råd och hjälp i verksamheten. Regeringen får föreskriva att en annan myndighet i stället skall utföra dessa uppgifter vad gäller viss kontroll.

Föreskrifter i den offentliga kontrollen

12 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. hur offentlig kontroll skall bedrivas, samt 2. skyldighet för en kontrollmyndighet eller ett kontrollorgan

som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna information till en annan kontrollmyndighet.

Rätt till tillträde och upplysningar

13 § Den som utövar offentlig kontroll eller vidtar andra åtgärder enligt denna lag, föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller beslut som har meddelats med stöd av EGförordningarna har rätt att för kontrollen eller åtgärderna

1. på begäran få sådana upplysningar och ta del av sådana handlingar som behövs för den offentliga kontrollen eller åtgärderna, samt

2. få tillträde till områden, anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till kontrollen eller åtgärderna.

Den som utövar offentlig kontroll får göra de undersökningar och ta de prover som behövs för kontrollen utan att ersättning lämnas.

Bestämmelsen i första och andra styckena gäller också för 1. EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspek-

törer och experter, samt

2. företrädare för behöriga myndigheter i andra medlemsstater inom Europeiska unionen, om kontrollen utövas eller åtgärderna utförs tillsammans med företrädare för en svensk myndighet.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

14 § Den som är föremål för offentlig kontroll eller andra åtgärder enligt denna lag, föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen eller åtgärderna skall kunna genomföras.

Förelägganden, förbud och vite

15 § Utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen får kontrollmyndigheten meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att lagen, föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen, de EGförordningar som kompletteras av lagen och beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna skall följas.

Förelägganden eller förbud får förenas med vite.

Rättelse

16 § Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna, får den myndighet som utövar offentlig kontroll besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Författningsförslag Ds 2005:31 Hjälp av polismyndighet

17 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att verkställa ett beslut enligt denna lag, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna.

Begäran om hjälp enligt första stycket får göras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Straffbestämmelser m.m.

18 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet

1. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 6–8 § eller 9 § första stycket,

2. inte fullgör skyldigheten enligt 14 §, eller 3. som åsidosätter förbud eller villkor som finns i de EG-

förordningar som kompletteras av lagen.

Till ansvar enligt första stycket skall inte dömas i ringa fall.

19 § Om ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud har överträtts döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Överklagande

20 § Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag, enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller enligt de EGförordningar som kompletteras av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.

Beslut som annan statlig myndighet än regeringen i enskilda fall meddelat enligt lagen, enligt föreskrifter som meddelats med

stöd av lagen eller enligt de EG-förordningar som kompletteras av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller beslut som meddelats av en sådan organisation som avses i 9 § andra stycket.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll för det allmännas talan hos förvaltningsdomstol, om det överklagade beslutet har meddelats av en organisation.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

21 § Beslut enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-förordningar som kompletteras av lagen skall gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.

22 § Bestämmelserna i 22, 23–28 och 30 §§ förvaltningslagen (1986:223) skall tillämpas, om beslutet har meddelats av en organisation.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006. Genom lagen upphävs lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.

2. Ett föreläggande eller förbud som har meddelats med stöd av äldre bestämmelser och som avser hanteringen av djurkadaver och animaliska biprodukter skall anses beslutade enligt lagen (2006:0000) om foder och animaliska biprodukter. Övriga föreläggande och förbud som har meddelats med stöd av äldre bestämmelser skall anses meddelade med stöd av den nya lagen.

Författningsförslag Ds 2005:31

1.4¶Förslag till lag om ändring i växtskyddslagen (1972:318)

Härigenom föreskrivs i fråga om växtskyddslagen (1972:31) dels att 1, 3–9 och 11 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fem nya paragrafer, 2 a, 6 a, 8 a, och 11 a §§ av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

I denna lag förstås med

växt även del av växt såsom växt: levande växt eller lök, rotstock, gren, kvist, blad, levande växtdel, inklusive fröer, blomma, frukt, frö och bark samt sådan produkt av växt, som alltjämt har karaktär av råvara, såsom timmer, utsäde och spannmål,

växtprodukt: produkter från

växter som är obearbetade eller

som har genomgått en enkel be-

arbetning och som inte är växt,

växtskadegörare virus, bak- växtskadegörare: art, stam terie, svamp, nematod, insekt, eller biotyp av växt, djur eller kvalster, mykoplasma och annan patogen som är skadlig för växt, organism ur växt- eller djurriket växtodling eller växtprodukt. som kan förorsaka sjukdom eller annan skada på växt eller växtodling.

Regeringen eller den myndig-

het som regeringen bestämmer

meddelar närmare föreskrifter

om vad som avses med växt

1 Senaste lydelse 1995:364.

enligt lagen.

2 a §

Bestämmelserna i lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka EGförordningar som avses.

I fråga om sådana EGförordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde meddelar regeringen i verkställighetsföreskrifter vilka bestämmelser som kompletteras av den här lagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta de beslut som behövs som komplettering av EG-förordningarna.

3 § Bekämpning enligt denna lag Bekämpning enligt denna lag

får ske i fråga om växt- får ske i fråga om växtskadegörare vilka anges i skadegörare vilka anges i föreskrifter som meddelas av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. som regeringen bestämmer. Sådan föreskrift får meddelas Sådan föreskrift får meddelas endast beträffande växtskade- endast beträffande växtskade-

2 Tidigare 2 a § upphävd genom 1994:903. 3 Senaste lydelse 1995:364.

Författningsförslag Ds 2005:31 görare som allvarligt kan skada görare som allvarligt kan skada växtodling, skog, annan mark växtodling, skog, annan mark eller lager av växter. eller lager av växter eller växt-

produkter.

Om det finns synnerliga skäl, får den myndighet som regeringen bestämmer meddela beslut som avses i 5 § utan hinder av första stycket. Sådant beslut får gälla högst tre månader.

4 §

Den som har anledning anta Den som har anledning anta att växtskadegörare, som om- att växtskadegörare, som omfattas av föreskrift enligt 3 § fattas av föreskrift enligt 3 § första stycket, angripit växt första stycket, angripit växt eller växtodling på mark som eller växtodling på mark som han äger eller brukar eller han äger eller brukar eller växter i lager som han innehar växter eller växtprodukter i för försäljning till andra än lager som han innehar för konsumenter skall genast an- försäljning till andra än mäla detta. Anmälan skall konsumenter skall genast angöras till den myndighet som mäla detta. Anmälan skall regeringen bestämmer. göras till den myndighet som

regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från anmälningsskyldigheten.

5 §

För att bekämpa och hindra För att bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare, spridning av växtskadegörare, som omfattas av föreskrift som omfattas av föreskrift enligt 3 § första stycket, får enligt 3 § första stycket, får regeringen eller myndighet regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer som regeringen bestämmer

4 Senaste lydelse 1995:364. 5 Senaste lydelse 1989:492.

1. förelägga fastighetsägare eller nyttjanderättshavare att vidtaga åtgärd för bekämpning av växtskadegörare på fastigheten,

2. förordna om smittrening av lokal, redskap, transportmedel eller annat föremål som kan hysa växtskadegörare,

3. förordna om smittrening 3. förordna om smittrening eller förstöring av växt eller eller förstöring av växt eller förpackning till växt eller om växtprodukt eller förpackning begränsning i rätten att an- till växt eller växtprodukt eller vända växt eller sådan för- om begränsning i rätten att packning, använda växt eller växtprodukt

eller sådan förpackning, 4. förbjuda sådd eller plantering av växt, 5. meddela föreskrifter om odling eller skörd av växt,

6. förbjuda eller föreskriva 6. förbjuda eller föreskriva villkor för införsel, utförsel villkor för införsel, utförsel eller bortförande av växt, eller bortförande, innehav eller växtskadegörare, jord, kom- annan hantering av växt, post, gödsel och kulturer av växtprodukt, växtskadegörare, växtskadegörare, jord, kompost, gödsel eller

annat odlingssubstrat och kulturer av växtskadegörare, 7. vidtaga eller föreskriva annan åtgärd i fråga om enskilds

egendom som finnes oundgängligen påkallad.

Åtgärd som avses i första stycket 2, 3 eller 7 kan verkställas genom myndighets försorg.

Regeringen eller den myndig-

het som regeringen bestämmer

får överlåta till enskilt kon-

trollorgan som är juridisk person

att i samband med införsel av

växter, växtprodukter, växt-

skadegörare, jord, kompost, göd-

sel eller annat odlingssubstrat

och kulturer av växtskadegörare

besluta om sådana åtgärder som

avses i första stycket 1–3. Sådan

Författningsförslag Ds 2005:31

överlåtelse får även avse beslut om förbud eller villkor för införsel eller bortförande av växt, växtprodukt, växtskadegörare, jord, kompost, gödsel och kulturer av växtskadegörare i enlighet med vad som anges i första stycket 6.

5 a § För att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från och

kontrollera spridning av växtskadegörare enligt 3 § första stycket får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer

1. meddela föreskrifter om 1. meddela föreskrifter om att den som odlar eller handlar att den som odlar växter eller med växter skall anmäla handlar med växter eller växtverksamheten till viss myndig- produkter skall anmäla verkhet och föra anteckningar om samheten till viss myndighet verksamheten, och föra anteckningar om

verksamheten,

2. meddela föreskrifter eller i 2. meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om det enskilda fallet besluta om provtagning eller undersök- provtagning eller undersökning av växt, jord eller annat ning av växt, växtprodukt, jord odlingssubstrat, mark, lokal, eller annat odlingssubstrat, transportmedel, förpackning, mark, lokal, transportmedel, redskap eller annat föremål förpackning, redskap eller som kan hysa växtskadegörare. annat föremål som kan hysa

växtskadegörare,

Åtgärd som avses i första stycket 2 kan verkställas genom myndighets försorg.

Regeringen eller den myndig-

het som regeringen bestämmer

får till enskilt kontrollorgan som

är juridisk person överlåta att i

6 Senaste lydelse 1995:364.

enskilda fall besluta om

provtagning eller undersökning enligt första stycket 2.

6 §

En innehavare av mark, byggnad eller transportmedel är skyldig att lämna tillträde för en åtgärd enligt denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Innehavaren är även skyldig

att lämna tillträde enligt första

stycket för åtgärder som utförs

av EG:s institutioner och av

institutionerna utsedda inspek-

törer eller experter.

6 a §

Den som utövar offentlig

kontroll har rätt att för denna

kontroll på begäran få sådana

upplysningar och ta del av

sådana handlingar som behövs

för den offentliga kontrollen.

Bestämmelserna i första

stycket gäller också för EG:s

institutioner och av institutionerna utseddas inspektörer och experter.

7 a § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer

får meddela föreskrifter om sundhetsintyg.

Regeringen eller den myn- Regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- dighet som regeringen bestämmer får överlämna till juridisk mer får överlämna till en

7 Senaste lydelse 1995:364. 8 Senaste lydelse 1995:364.

Författningsförslag Ds 2005:31 person att utfärda sådant juridisk person att utfärda sundhetsintyg som krävs vid sådant sundhetsintyg som handel med växter eller vid krävs vid handel med växter utförsel av växter. eller växtprodukter eller vid

utförsel av växter eller växtprodukter.

8 a §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för kostnader för handläggning av fråga om tillstånd, omhändertagande av gods eller för kontroll, inspektion eller därmed jämförlig åtgärd som regleras av denna lag.

11 § Statens jordbruksverks be- Statens jordbruksverks be-

slut i ett särskilt fall enligt slut i ett särskilt fall enligt denna eller enligt föreskrifter denna lag eller enligt föresom har meddelats med stöd av skrifter som har meddelats lagen får överklagas hos allmän med stöd av lagen får överförvaltningsdomstol. klagas hos allmän förvaltnings-

domstol.

Detsamma gäller beslut som

har meddelats av ett enskilt

kontrollorgan.

Statens jordbruksverk för det

allmännas talan hos förvalt-

ningsdomstol, om det över-

klagade beslutet har meddelats

av ett enskilt kontrollorgan.

9 Senaste lydelse 1995:364.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut som meddelats med stöd av 5, 5 a eller 7 § gäller omedelbart om inte någon annat bestäms.

11 a §

När enskilda kontrollorgan utför kontroll enligt denna lag tillämpas följande bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223)

- 11 och 12 §§ om jäv,

- 15 § om anteckning av uppgifter,

- 16 och 17 §§ om en parts rätt att få del av uppgifter,

- 20 § om motivering av beslut,

- 21 § om underrättelse av beslut,

- 22 § om överklagande, samt

- 26 § om rättelse av skrivfel och liknande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

Författningsförslag Ds 2005:31

1.5¶Förslag till lag om ändring i lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m.

dels att 1, 7 och 8 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas elva nya paragrafer, 1 a och 9–

18 §§ av följande lydelse,

dels att det närmast före 2 § skall införas en ny rubrik ”Seminverksamhet m.m.”, närmast före 3 § en ny rubrik ”Hälsokontroll av husdjur m.m.” samt närmast före 1, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14 och 16 §§ nio nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Inledande bestämmelser

1 §

Syftet med denna lag är att Syftet med denna lag är att främja animalieproduktionen 1. främja animalieproduktiooch djurs lämplighet för avel i nen och djurs lämplighet för avel näringsverksamhet samt att i näringsverksamhet, förebygga sjukdomar hos djur. 2. förebygga sjukdomar hos

djur, samt

3. främja en långsiktig för-

valtning av husdjursgenetiska

resurser.

Regeringen får i det syfte som anges i första stycket meddela föreskrifter om kontroll av husdjur och av andra djur, som människan har i sin vård, samt ge organisationer på jordbruksnäringens område eller andra sammanslutningar rätt att anordna sådan kontroll.

1 a §

Bestämmelserna i lagen kom-

pletterar sådana bestämmelser i

EG-förordningar som helt eller

delvis faller inom tillämpnings-

området för lagen. Regeringen

skall i Svensk författningssam-

ling ge till känna vilka EG-

förordningar som avses.

I fråga om sådana EG-

förordningar som faller inom

flera lagars tillämpningsområde

meddelar regeringen i verk-

ställighetsföreskrifter vilka be-

stämmelser som kompletteras av

den här lagen.

Regeringen eller den myndig-

het regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter eller i det

enskilda fallet fatta de beslut

som behövs som komplettering

av EG-förordningarna.

Avgifter

7 §

Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2, 4 eller 5 a § döms till böter, om inte ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

1 Senaste lydelse 1993:1481.

Författningsförslag Ds 2005:31

Regeringen eller den myndig-

het regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter om att det

får tas ut avgifter för offentlig

kontroll enligt denna lag,

föreskrifter och beslut som har

meddelats med stöd av lagen,

enligt de EG-förordningar som

kompletteras av lagen eller

beslut som har meddelats med

stöd av EG-förordningarna.

Kontrollmyndigheter

8 §

Om beslut enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter har meddelats av en sådan organisation eller sammanslutning som avses i 1 § eller av ett sådant slakteri som avses i 5 § andra stycket, får beslutet överklagas hos Jordbruksverket.

Jordbruksverkets beslut i ett särskilt fall får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Jordbruksverket skall därvid vara den enskildes motpart även då organisation, sammanslutning eller slakteri först beslutat i saken.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

2 Senaste lydelse 1998:210.

Offentlig kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter och beslut som meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen och de beslut som meddelats med stöd av EGförordningarna utövas av Jordbruksverket. Jordbruksverket får överlämna åt länsstyrelsen att utöva offentlig kontroll. Jordbruksverket samordnar kontrollverksamheten och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet.

Rätt till tillträde och upplysningar

9 §

Den som utövar offentlig kontroll har rätt att för denna kontroll

1. på begäran få sådana upplysningar och ta del av sådana handlingar som behövs för den offentliga kontrollen, samt

2. få tillträde till områden, lokaler eller andra utrymmen som har anknytning till kontrollen.

Den som utövar offentlig kontroll får göra de undersökningar och ta de prover som behövs för kontrollen utan att ersättning lämnas.

Författningsförslag Ds 2005:31

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också för EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

10 §

Den som är föremål för offentlig kontroll skall tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Förelägganden, förbud och vite

11 §

Utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen får den myndighet som utövar offentlig kontroll meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att lagen, föreskrifter och beslut som meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen och de beslut som meddelats med stöd av EGförordningarna skall följas.

Förelägganden eller förbud får förenas med vite.

Rättelse

12 §

Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller beslut som meddelats med stöd av EGförordningarna, får den myndighet som utöva offentlig kontroll besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

13 §

Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att verkställa ett beslut enligt denna lag, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna.

Begäran om hjälp enligt första stycket får göras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas,

Författningsförslag Ds 2005:31 eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Straffbestämmelser m.m.

14 §

Till böter döms den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet

1. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2, 4 eller 5 a §, eller

2. åsidosätter förbud eller villkor som finns i de EGförordningar som kompletteras av lagen.

Till ansvar enligt första stycket skall inte dömas om gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

15 §

Om ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud har överträtts döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Överklagande

16 §

Om beslut enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter har meddelats av en sådan organisation eller sammanslutning som avses i 1 §

eller av ett sådant slakteri som avses i 5 § andra stycket, får beslutet överklagas hos Jordbruksverket.

Jordbruksverkets beslut i ett särskilt fall får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Jordbruksverket skall därvid vara den enskildes motpart även då organisation, sammanslutning eller slakteri först beslutat i saken. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

17 §

Beslut av annan statlig myndighet än regeringen i andra enskilda fall än som avses i 16 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

18 §

Den myndighet som utövar offentlig kontroll får bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

Författningsförslag Ds 2005:31

1.6¶Förslag till lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534)

Härigenom föreskrivs i fråga om djurskyddslagen (1988:534) dels att rubrikerna närmast före 24 och 36 §§ skall ha följande lydelse, dels att 3 a, 12, 24, 24a–d, 25–27, 29, 31, 32, 36, 38 och 39 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 1 a § och 25 a §, samt närmast före 24 a, 24 b, 24 c, 24 d, 25, 26, 27 och 38 §§ åtta nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 a §

Bestämmelserna i lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka EGförordningar som avses.

I fråga om sådana EGförordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde meddelar regeringen i verkställighetsföreskrifter vilka bestämmelser som kompletteras av den här lagen.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG-

1 Lagen omtryckt 2003:1077.

förordningarna.

3 a §

Om en åtgärd i fråga om Om en åtgärd i fråga om stall eller annat förvarings- stall eller annat förvaringsutrymme för djur som kräver utrymme för djur som kräver förprövning enligt föreskrifter förprövning enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 3 § som meddelats med stöd av 3 § tredje stycket 3 har vidtagits tredje stycket 3 har vidtagits utan sådan prövning, skall utan sådan prövning, skall den länsstyrelsen förbjuda att bygg- myndighet som regeringen benaden används för att hysa stämmer, förbjuda att utrymmet djur. Förbud skall dock inte används för att hysa djur. meddelas om länsstyrelsen Förbud skall dock inte medfinner att åtgärden kan god- delas om myndigheten finner kännas i efterhand. att åtgärden kan godkännas i

efterhand.

12 §

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter om villkor för eller förbud mot

1. tillförsel av hormoner eller andra ämnen till djur för att påverka djurets egenskaper i annat syfte än att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom, eller

2. avel med sådan inriktning som kan medföra lidande för djuren eller påverka djurens naturliga beteenden.

Första stycket 1 gäller inte Första stycket 1 gäller inte ämnen som omfattas av lagen ämnen som omfattas av lagen (1985:295) om foder. (2006:0000) om foder och

animaliska biprodukter.

2 Senaste lydelse 2003:1077. 3 Senaste lydelse 2003:1076.

Författningsförslag Ds 2005:31

Kontrollmyndigheter

24 §

Tillsynen över efterlevnaden Offentlig kontroll över efterav denna lag och de föreskrifter levnaden av denna lag, de som har meddelats med stöd av föreskrifter och beslut som har lagen utövas av Djurskydds- meddelats med stöd av lagen, myndigheten, länsstyrelserna, de EG-förordningar som komoch andra statliga myndigheter pletteras av lagen och de beslut och kommunerna (tillsyns- som har meddelats med stöd av myndigheter) i enlighet med EG-förordningarna utövas av vad regeringen bestämmer. Djurskyddsmyndigheten, läns-

styrelserna, andra statliga

myndigheter och kommunerna (kontrollmyndigheter) i enlighet med vad regeringen bestämmer. En kommuns tillsyn skall Offentlig kontroll som utövas

fullgöras av den eller de kom- av en kommun skall fullgöras munala nämnder som fullgör av den eller de kommunala uppgifter inom miljö- och nämnder som fullgör uppgifter hälsoskyddsområdet. Nämn- inom miljö- och hälsoskyddsden skall ha tillgång till området. Nämnden skall ha djurskyddsutbildad personal i tillgång till djurskyddsutbildad den omfattning som behövs personal i den omfattning som för att nämnden skall kunna behövs för att nämnden skall fullgöra sina uppgifter på ett kunna fullgöra sina uppgifter tillfredsställande sätt. på ett tillfredsställande sätt.

Djurskyddsmyndigheten Djurskyddsmyndigheten samordnar övriga tillsyns- och, i fråga om länet, en myndigheters verksamhet och länsstyrelse samordnar övriga lämnar vid behov råd och hjälp kontrollmyndigheters verksami denna verksamhet. het och lämnar vid behov råd

och hjälp i denna verksamhet.

4 Senaste lydelse 2005:338.

Regeringen får föreskriva att

en annan myndighet i stället

skall utföra dessa uppgifter vad

gäller viss kontroll.

Kommunal samverkan i den

offentliga kontrollen

24 a §

En kommun får träffa avtal En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att med en annan kommun om att tillsynsuppgifter som kom- uppgifter i den offentliga konmunen har enligt denna lag trollen som kommunen har skall skötas helt eller delvis av enligt denna lag skall skötas den andra kommunen. Kom- helt eller delvis av den andra munen får dock inte överlåta kommunen. Kommunen får befogenheten att meddela dock inte överlåta befogenbeslut i ett ärende. heten att meddela beslut i ett

ärende.

Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24–27 och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

Frivillig överflyttning av kon-

trollansvar

24 b §

Länsstyrelsen i det län där Länsstyrelsen i det län där en kommun är belägen får i en kommun är belägen får i samråd med kommunen i det samråd med kommunen i det

5 Senaste lydelse 2005:338. 6 Senaste lydelse 2005:338.

Författningsförslag Ds 2005:31 enskilda fallet besluta att den enskilda fallet besluta att den tillsyn över en viss verksamhet offentliga kontrollen över en som kommunen annars har viss verksamhet som komskall flyttas över till läns- munen annars har skall flyttas styrelsen. Ett sådant beslut får över till länsstyrelsen. Ett fattas om verksamheten har sådant beslut får fattas om stor omfattning, är särskilt verksamheten har stor omfattkomplicerad eller om det finns ning, är särskilt komplicerad andra särskilda skäl. eller om det finns andra

Länsstyrelsen får besluta att särskilda skäl. tillsynen skall lämnas tillbaka Länsstyrelsen får besluta att till kommunen om länssty- den offentliga kontrollen skall relsen och kommunen är lämnas tillbaka till kommunen överens om det. om länsstyrelsen och kom-

munen är överens om det.

Förelägganden riktade mot

kommuner

24 c §

Om en kommun inte fullgör Om en kommun inte fullgör de skyldigheter som följer av de skyldigheter som följer av kommunens tillsynsuppdrag får kommunens uppdrag i den länsstyrelsen i det län där offentliga kontrollen får länskommunen är belägen före- styrelsen i det län där lägga kommunen att avhjälpa kommunen är belägen förebristen. Ett sådant före- lägga kommunen att avhjälpa läggande skall innehålla upp- bristen. Ett sådant föregifter om de åtgärder som läggande skall innehålla upplänsstyrelsen anser nödvändiga gifter om de åtgärder som för att bristen skall kunna länsstyrelsen anser nödvändiga avhjälpas. för att bristen skall kunna

avhjälpas.

7 Senaste lydelse 2005:338.

Tvångsöverflyttning av kon-

trollansvar

24 d §

Om en kommun grovt eller Om en kommun grovt eller under längre tid har åsidosatt under längre tid har åsidosatt sin tillsynsskyldighet när det sin skyldighet i den offentliga gäller en viss verksamhet, får kontrollen när det gäller en viss regeringen på ansökan av verksamhet, får regeringen på länsstyrelsen i det län där ansökan av länsstyrelsen i det kommunen är belägen, besluta län där kommunen är belägen, att ansvaret för tillsynen skall besluta att ansvaret för den flyttas över till länsstyrelsen. offentliga kontrollen skall flyt-

tas över till länsstyrelsen.

Regeringen får besluta att Regeringen får besluta att ansvaret för tillsynen skall ansvaret för den offentliga lämnas tillbaka till kommunen. kontrollen skall lämnas tillbaka

till kommunen.

Föreskrifter om offentlig

kontroll och avgifter, m.m.

25 §

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Djurskyddsmyndigheten får meddela föreskrifter om

1. hur tillsynen enligt denna 1. hur offentlig kontroll skall lag skall bedrivas, bedrivas,

2. skyldighet för en tillsyns- 2. skyldighet för en kontrollmyndighet att lämna informa- myndighet eller ett kontrolltion till en annan tillsyns- organ att lämna information till myndighet, en annan kontrollmyndighet,

3. att det får tas ut avgifter 3. att det får tas ut avgifter för tillsynen och i ärenden enligt för offentlig kontroll och i

8 Senaste lydelse 2005:338. 9 Senaste lydelse 2005:338.

Författningsförslag Ds 2005:31 denna lag. ärenden enligt denna lag, före-

skrifter och beslut som meddelats

med stöd av lagen, de EG-

förordningar som kompletteras

av lagen och beslut som med-

delats med stöd av EG-

förordningarna.

Regeringen får överlåta åt kommunen att meddela föreskrifter om avgifter enligt första stycket 3.

25 a §

Bestämmelserna om livs-

medelföretagare i Europaparla-

mentets och rådets förordning

(EG) nr 882/2004 av den

26 april 2004 om offentlig

kontroll för att säkerställa kon-

trollen av efterlevnaden av

foder- och livsmedelslagstift-

ningen samt bestämmelserna om

djurhälsa och djurskydd skall i

tillämpliga delar även reglera

kontrollen över andra djur-

hållare än sådana som håller

livsmedelsproducerande djur.

Förelägganden, förbud, vite

och rättelse

26 §

En tillsynsmyndighet får, Utöver vad som följer av de utöver vad som särskilt anges i EG-förordningar som kom- 24 c §, meddela de före- pletteras av lagen och vad som lägganden och förbud som särskilt anges i 24 c § får en behövs för att denna lag eller kontrollmyndighet meddela de

10 EUT L 165, 30.4.2004, s. 1 (Celex 32004R0882). 11 Senaste lydelse 2005:338.

föreskrifter som har meddelats förelägganden och förbud som med stöd av lagen skall efter- behövs för att lagen, förelevas. skrifter och beslut som har

meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen och beslut som har meddelats med stöd av EGförordningarna skall följas. I beslut om föreläggande eller Förelägganden och förbud får

förbud enligt denna lag får förenas med vite, dock inte i fall tillsynsmyndigheten sätta ut som avses i 29 §. vite, dock inte i fall som avses i 29 §.

Om någon inte rättar sig Om någon inte rättar sig efter lagen eller föreskrifter efter lagen, föreskrifter eller som har meddelats med stöd av beslut som har meddelats med lagen eller inte följer en stöd av lagen, de EG-förordtillsynsmyndighets föreläggan- ningar som kompletteras av de, får myndigheten besluta om lagen eller beslut som har rättelse på hans bekostnad. I meddelats med stöd av EGbrådskande fall får ett sådant förordningarna, får kontrollbeslut meddelas utan före- myndigheten besluta om rätgående föreläggande. telse på hans eller hennes

bekostnad. I brådskande fall får ett sådant beslut meddelas utan föregående föreläggande.

Rätt till tillträde och upplysningar, m.m.

27 §

För tillsyn enligt denna lag Den som utövar offentlig har tillsynsmyndigheten rätt att kontroll har rätt att för denna få tillträde till områden, kontroll anläggningar, byggnader, lokaler 1. på begäran få sådana

12 Senaste lydelse 2005:338.

Författningsförslag Ds 2005:31 och andra utrymmen där djur upplysningar och ta del av hålls och att där besikta djuren, sådana handlingar som behövs göra undersökningar och ta för den offentliga kontrollen, prover. samt

2. få tillträde till områden,

anläggningar, byggnader, lokaler och andra utrymmen där djur hålls eller som berör djurhållningen och som har anknytning till kontrollen. Tillsynsmyndigheten har rätt

att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också för EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter.

Den som utövar offentlig

kontroll får besiktiga djuren och

göra de undersökningar och ta

de prover som behövs för

kontrollen utan att ersättning

lämnas.

Bestämmelserna i första och

andra styckena gäller också för

EG:s institutioner och av

institutionerna utsedda inspektörer och experter. Polismyndigheten skall på

begäran lämna tillsynsmyndigheten den hjälp som behövs vid tillsynen.

Den som är föremål för

offentlig kontroll skall till-

handahålla den hjälp som

behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

27 a §

Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att verkställa ett beslut enligt denna lag, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna.

Begäran om hjälp enligt första stycket får göras endast om

1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

29 § Länsstyrelsen skall meddela förbud att ha hand om djur eller ett visst slag av djur för den som 1. inte följer ett beslut som en tillsynsmyndighet har meddelat enligt 26 § och som är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, 2. allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur, 3. har misshandlat ett djur, 4. har dömts för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, eller

13 Senaste lydelse 2002:550.

Författningsförslag Ds 2005:31

5. vid upprepade tillfällen 5. vid upprepade tillfällen dömts för brott mot denna lag dömts för brott enligt 36 § eller eller mot föreskrifter som med- vid upprepade tillfällen varit delats med stöd av lagen eller föremål för beslut enligt 26 §. vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 §.

Förbud skall inte meddelas, om det är uppenbart att ett upprepande inte kommer att inträffa.

Om den mot vilken förbudet riktas är ägare av djuret, får länsstyrelsen dessutom ålägga honom att göra sig av med det och förbjuda honom att skaffa djur över huvud taget eller ett visst slag av djur.

Förbudet kan avse viss tid eller gälla tills vidare.

31 §

Länsstyrelsen skall besluta att ett djur skall tas om hand genom polismyndighetens försorg om

1. djuret otillbörligt utsätts 1. djuret otillbörligt utsätts för lidande och detta inte rättas för lidande och detta inte rättas till efter tillsägelse av tillsyns- till efter tillsägelse av kontrollmyndigheten, myndigheten,

2. ett beslut som meddelats enligt 26 § inte följs och beslutet är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,

3. ett beslut som meddelats enligt 29 § inte följs,

4. den som har djuret i sin vård har dömts för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, eller

5. den som har djuret i sin 5. den som har djuret i sin vård vid upprepade tillfällen vård vid upprepade tillfällen dömts för brott mot denna lag dömts för brott enligt 36 § eller eller föreskrifter som meddelats vid upprepade tillfällen varit med stöd av lagen eller vid föremål för beslut enligt 26 §. upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 §.

14 Senaste lydelse 2002:550.

32 §

Utan hinder av vad i 31 § 1 Utan hinder av vad i 31 § 1 föreskrivs om tillsägelse och föreskrivs om tillsägelse och rättelse skall länsstyrelsen, en rättelse skall länsstyrelsen, en tillsynsmyndighet eller polis- kontrollmyndighet eller polismyndigheten besluta att ett myndigheten besluta att ett djur som är utsatt för lidande djur som är utsatt för lidande omedelbart skall omhändertas omedelbart skall omhändertas om om

1. det bedöms utsiktslöst att felet blir avhjälpt, 2. ägaren till djuret är okänd eller inte kan anträffas, eller 3. det i övrigt bedöms oundgängligen nödvändigt från djur-

skyddssynpunkt.

Om beslutet har meddelats av någon annan än länsstyrelsen, skall beslutet underställas länsstyrelsen, som snarast skall avgöra om det skall fortsätta att gälla.

Omhändertagandet skall ske genom polismyndighetens försorg.

Straffbestämmelser m.m.

36 §

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 3, 5, 6, 8–11, 13, 14, 16–19 a eller 21 §,

2. bryter mot en föreskrift 2. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av som har meddelats med stöd av denna lag, eller denna lag,

3. underlåter att följa ett 3. åsidosätter förbud eller sådant föreläggande eller bryter villkor som finns i de EGmot ett sådant förbud som avses förordningar som kompletteras i 29 §. av lagen, eller

4. underlåter att följa ett så-

dant föreläggande eller bryter

15 Senaste lydelse 2002:550. 16 Senaste lydelse 2002:550.

Författningsförslag Ds 2005:31

mot ett sådant förbud som avses i 29 §. Om brottet har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse

av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt, döms till fängelse i högst två år.

Om gärningen är att anse som ringa skall inte dömas till ansvar.

Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken.

Överklagande

38 §

Beslut av en kommunal Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag eller nämnd enligt denna lag, enligt enligt bestämmelser som med- föreskrifter som meddelats med delats med stöd av lagen får stöd av lagen eller enligt de överklagas hos länsstyrelsen. EG-förordningar som komplet-

teras av lagen får överklagas hos länsstyrelsen. Beslut, som annan statlig Beslut, som annan statlig

myndighet än regeringen i myndighet än regeringen i särskilt fall meddelat enligt särskilt fall meddelat enligt lagen eller med stöd av lagen eller de EG-förordningar regeringens förordnande enligt som kompletteras av lagen eller lagen, får överklagas hos med stöd av regeringens allmän förvaltningsdomstol. förordnande enligt lagen, får Prövningstillstånd krävs vid överklagas hos allmän förvaltöverklagande till kammar- ningsdomstol. Prövningstillrätten. stånd krävs vid överklagande

till kammarrätten.

Annat beslut som Djurskyddsmyndigheten eller annan statlig myndighet meddelat enligt lagen eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen får överklagas hos regeringen.

17 Senaste lydelse 2003:1076.

39 §

Beslut som avses i 29, 31, 32 Regeringen får meddela föreoch 34 §§ gäller omedelbart, om skrifter om i vilka fall beslut inte myndigheten bestämmer skall gälla omedelbart. något annat.

En myndighet får i annat fall bestämma att ett beslut skall gälla även om det överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

18 Senaste lydelse 1992:1095.

Författningsförslag Ds 2005:31

1.7¶Förslag till lag om ändring i epizootilagen (1999:657)

Härigenom föreskrivs i fråga om epizootilagen (1999:657)

dels att 4 a, 5, 7–9, 11–14, 20 och 21 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubrikerna närmast före 11 och 20 § skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 21 § skall sättas närmast före 22 §,

dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 1 a, 13 a, 22 och 23 §§, samt närmast före 12, 13, 13 a och 14 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 a §

Bestämmelserna i lagen kom-

pletterar sådana bestämmelser i

EG-förordningar som helt eller

delvis faller inom tillämpnings-

området för lagen. Regeringen

skall i Svensk författningssam-

ling ge till känna vilka EG-

förordningar som avses.

I fråga om sådana EG-

förordningar som faller inom

flera lagars tillämpningsområde

meddelar regeringen i verkstäl-

lighetsföreskrifter vilka bestäm-

melser som kompletteras av den

här lagen.

Regeringen eller den myndig-

het regeringen bestämmer får

meddela föreskrifter eller i det

enskilda fallet fatta de beslut som behövs som komplettering av EG-förordningarna.

4 a §

Om det finns grundad Om det finns grundad anledning att anta att ett fall av anledning att anta att ett fall av epizootisk sjukdom har in- epizootisk sjukdom har inträffat, skall den myndighet som träffat, skall Jordbruksverket, i regeringen bestämmer, i den den utsträckning det är nödutsträckning det är nödvändigt vändigt för att motverka för att motverka smittsprid- smittspridning, besluta om ning, besluta om förbud mot förbud mot att besöka eller att besöka eller lämna eller lämna eller utföra transporter utföra transporter eller för- eller förflyttningar av djur eller flyttningar av djur eller fordon fordon till, från eller inom till, från eller inom sådana sådana områden områden

1. som gränsar till ett område där smitta kan antas förekomma, eller

2. där det annars kan finnas risk för spridning av smitta.

Jordbruksverket får över-

lämna åt länsstyrelsen eller

annan myndighet att fatta beslut

enligt första stycket.

5 §

Om det är klarlagt att ett fall Om det är klarlagt att ett fall av epizootisk sjukdom har av epizootisk sjukdom har inträffat, skall den myndighet inträffat, skall Jordbruksverket som regeringen bestämmer besluta om förbud enligt 4 § besluta om förbud enligt 4 § för de områden där smitta för de områden där smitta förekommer, eller om andra förekommer, eller om andra begränsningar i hanteringen av

1 Senaste lydelse 2005:102. 2 Senaste lydelse 2005:102.

Författningsförslag Ds 2005:31 begränsningar i hanteringen av djur eller varor, allt i den djur eller varor, allt i den utsträckning som behövs för utsträckning som behövs för att motverka smittspridning att motverka smittspridning (smittförklaring). (smittförklaring).

Under samma förutsätt- Under samma förutsättningar skall regeringen eller ningar skall regeringen eller den myndighet som regeringen Jordbruksverket meddela förebestämmer meddela föreskrifter skrifter eller i det enskilda eller i det enskilda fallet besluta fallet besluta om om

Om det är klarlagt att ett fall Om det är klarlagt att ett fall av epizootisk sjukdom har av epizootisk sjukdom har inträffat, skall den myndighet inträffat, skall Jordbruksverket som regeringen bestämmer besluta om förbud enligt 4 § besluta om förbud enligt 4 § för de områden där smitta för de områden där smitta förekommer, eller om andra förekommer, eller om andra begränsningar i hanteringen av begränsningar i hanteringen av djur eller varor, allt i den djur eller varor, allt i den utsträckning som behövs för utsträckning som behövs för att motverka smittspridning att motverka smittspridning (smittförklaring). (smittförklaring).

Under samma förutsätt- Under samma förutsättningar skall regeringen eller ningar skall regeringen eller den myndighet som regeringen Jordbruksverket meddela förebestämmer meddela föreskrifter skrifter eller i det enskilda eller i det enskilda fallet besluta fallet besluta om om

1. förbud mot transporter av djur eller varor till, från eller inom områden som gränsar till områden där smitta förekommer eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor inom sådana angränsande områden, och

2. förbud mot tillträde till vissa djurstallar eller andra anläggningar där djur hålls (tillträdesförbud) eller särskilda villkor för tillträde till sådana anläggningar.

Jordbruksverket får över-

lämna åt länsstyrelsen eller

annan myndighet att fatta beslut

enligt första och andra styckena.

7 §

Beslut enligt 4, 4 a eller 5 § Beslut enligt 4, 4 a eller 5 § skall upphävas av den myndig- skall upphävas av Jordbrukshet som regeringen bestämmer så verket så snart det blivit snart det blivit klarlagt att det klarlagt att det inte längre finns inte längre finns förutsätt- förutsättningar för beslutet. ningar för beslutet.

Jordbruksverket får över-

lämna åt länsstyrelsen eller

annan myndighet att fatta beslut

enligt första stycket.

8 §

För att förebygga eller bekämpa epizootiska sjukdomar får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om

1. slakt eller annan avlivning av djur som är eller misstänks vara smittade eller kan sprida smitta,

2. slakt eller annan avlivning av andra djur, 3. oskadliggörande av döda djur, produkter av djur, andra

varor, avfall och annat material som kan sprida smitta,

4. smittrening, 5. skyddsympning eller annan förebyggande behandling av

djur,

6. undersökning av djur och produkter av djur i kontrollsyfte, 7. djurhållning, 8. begränsningar eller andra villkor vad gäller förflyttning av

fordon,

3 Senaste lydelse 2005:102. 4 Senaste lydelse 2005:102.

Författningsförslag Ds 2005:31

9. begränsningar eller andra villkor vad gäller transport eller annan hantering av levande och döda djur, produkter av djur, andra varor, avfall och annat material,

10. registrering eller journalföring av djurtransporter, levande och döda djur, produkter av djur och andra varor, avfall och annat material,

11. dokumentation i fråga om besök på en anläggning där djur hålls,

12. oskadliggörande av skadedjur som sprider smitta, 13. metoder för provtagning och analys,

14. skyldighet att till Jordbruksverket lämna uppgifter som kan ha betydelse för arbetet med att förebygga eller bekämpa epizootiska sjukdomar,

15. annan åtgärd som skall genomföras till följd av beslut av Europeiska kommissionen eller som annars är nödvändig.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter som behövs som komplettering av sådana EG-bestämmelser som inte faller inom tillämpningsområdet för vare sig livsmedelslagen (1971:511) eller lagen (1985:295) om foder och som finns i

1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati, eller

2. någon EG-förordning som har beslutats med stöd av den förordning som anges under 1.

9 §

Efter beslut av den myndig- Efter beslut av Jordbrukshet som regeringen bestämmer verket skall skall

1. innehavare av sådana slakteriinrättningar eller bearbetningsanläggningar som är ställda under offentlig kontroll ställa lokaler och utrustning till förfogande för sådan slakt eller avlivning som avses i 8 § 1 och 2 eller för sådant oskadliggörande som avses i 8 § 3,

2. innehavare av redskap eller annan utrustning som oundgängligen behövs för att förebygga eller bekämpa en epizootisk sjukdom tillhandahålla utrustningen,

3. personal vid slakteriinrättningar eller bearbetningsanläggningar som avses i 1 och de personer som handhar utrustning som avses i 2 delta i förebyggande åtgärder eller bekämpning enligt denna lag.

Jordbruksverket får över-

lämna åt länsstyrelsen eller

annan myndighet att fatta beslut enligt första stycket.

Kontrollmyndigheter

11 §

Den centrala tillsynen över Offentlig kontroll enligt efterlevnaden av denna lag och denna lag, föreskrifter eller föreskrifter eller beslut som har beslut som har meddelats med meddelats med stöd av lagen stöd av lagen, de EG-förordutövas av Jordbruksverket. ningar som kompletteras av Länsstyrelsen utövar tillsynen lagen och beslut meddelade med inom länet. stöd av EG-förordningarna

utövas av Jordbruksverket och

länsstyrelsen (kontrollmyndig-

heter) i enlighet med vad

regeringen bestämmer.

5 Senaste lydelse 2003:101.

Författningsförslag Ds 2005:31

Det som sägs i första stycket och i 12–14 §§ om tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen gäller också för tillsyn över efterlevnaden av sådana EGbestämmelser som avses i 8 § andra stycket. Jordbruksverket samordnar

övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämnar vid behov råd och hjälp i denna verksamhet.

Rätt till tillträde och upplysningar och skyldighet att tillhandahålla hjälp

12 § För tillsynen har tillsyns- Den som utövar offentlig

myndigheten rätt att få tillträde kontroll eller utför andra åtgärtill områden, anläggningar, der enligt denna lag, föreskrifter byggnader, lokaler och andra eller beslut som meddelats med utrymmen för att där besiktiga stöd av lagen, de EG-förorddjuren, göra undersökningar och ningar som kompletteras av ta prover. lagen eller beslut som har

meddelats med stöd av EG-

förordningarna har rätt att för

kontrollen eller åtgärderna

1. på begäran få sådana

uppgifter och ta del av sådana

handlingar som behövs för den

offentliga kontrollen eller åtgär-

derna, samt

2. få tillträde till områden,

anläggningar, byggnader, lokaler

och andra utrymmen som har

anknytning till kontrollen eller

åtgärderna.

Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också för EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter.

Den som utövar offentlig

kontroll får besiktiga djuren och

göra de undersökningar och ta

de prover som behövs för kon-

trollen.

Bestämmelserna i första och

andra styckena gäller också för

EG:s institutioner och av

institutionerna utsedda inspek-

törer och experter.

Den som är föremål för

offentlig kontroll eller åtgärder

enligt denna lag, föreskrifter

eller beslut som meddelats med

stöd av lagen, de EG-förord-

ningar som kompletteras av

lagen eller beslut som meddelats

med stöd av EG-förordningarna

skall tillhandahålla den hjälp

som behövs för att kontrollen

eller åtgärderna skall kunna

genomföras.

Författningsförslag Ds 2005:31

Förelägganden, förbud och vite

13 §

Tillsynsmyndigheten får Utöver vad som följer av de meddela de förelägganden eller EG-förordningar som komförbud som behövs för att pletteras av lagen får kontrolldenna lag eller föreskrifter eller myndigheten meddela de förebeslut som har meddelats med lägganden eller förbud som stöd av lagen skall efterlevas. I behövs för att lagen, förebeslut om föreläggande eller skrifter eller beslut som har förbud får tillsynsmyndigheten meddelats med stöd av lagen, sätta ut vite. de EG-förordningar som kom-

pletteras av lagen och beslut som

har meddelats med stöd av EG-

förordningarna skall följas.

Förelägganden eller förbud

får förenas med vite.

Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt ett föreläggande, kan tillsynsmyndigheten besluta om rättelse på hans bekostnad.

Rättelse

13 a §

Om någon inte fullgör sina

skyldigheter enligt lagen, före-

skrifter eller beslut som har

meddelats med stöd av lagen, de

EG-förordningar som komplet-

teras av lagen eller beslut som

har meddelats med stöd av EG-

förordningarna får kontroll-

myndigheten besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

14 § Polismyndigheten skall läm- Polismyndigheten skall lämna

na den hjälp som behövs för den hjälp som behövs för att att denna lag eller föreskrifter verkställa ett beslut enligt denna eller beslut som har meddelats lag, föreskrifter eller beslut med stöd av lagen skall efter- som har meddelats med stöd av levas. lagen, de EG-förordningar som

kompletteras av lagen eller be-

slut som meddelats med stöd av

EG-förordningarna.

Begäran om hjälp enligt första

stycket får göras endast om

1. det på grund av särskilda

omständigheter kan befaras att

åtgärden inte kan utföras utan

att polisens särskilda befogen-

heter enligt 10 § polislagen

(1984:387) behöver tillgripas,

eller

2. det annars finns synnerliga skäl.

Straffbestämmelser m.m.

20 §

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. underlåter att göra anmälan enligt 2 § eller bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 §,

2. bryter mot ett beslut en- 2. bryter mot ett beslut en-

6 Senaste lydelse 2005:102.

Författningsförslag Ds 2005:31 ligt 4 §, 4 a § eller mot före- ligt 4 §, 4 a § eller mot föreskrift eller beslut som har skrift eller beslut som har meddelats med stöd av 5 eller meddelats med stöd av 5 eller 8 §, 8 §, eller

3. bryter mot sådana bestäm- 3. åsidosätter förbud eller melser om hantering av speci- villkor som finns i de EGficerat riskmaterial, om fram- förordningar som kompletteras ställning eller användning av av lagen. animaliska produkter eller om överlåtelse av djur eller andra produkter än livsmedel, som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001.

I ringa fall skall inte dömas Till ansvar enligt första till ansvar. stycket skall inte dömas i ringa

fall.

Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt 13 § döms inte till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Innefattar ett brott som avses i första stycket 2 olovlig transport av djur eller varor skall sådan egendom förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

21 §

Den som har överträtt ett

vitesföreläggande eller vites-

förbud döms inte till ansvar

enligt denna lag för en gärning

som omfattas av föreläggandet

eller förbudet.

Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har med-

delats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. En veterinärs beslut enligt 4 § får dock inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.

22 §

Beslut enligt denna lag,

föreskrifter som har meddelats

med stöd av lagen eller de EG-

förordningar som kompletteras

av lagen får överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol. En

veterinärs beslut enligt 4 § får

dock inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid

överklagande till kammarrätten.

23 §

Beslut enligt denna lag,

föreskrifter som har meddelats

med stöd av lagen eller de EG-

förordningar som kompletteras

av lagen skall gälla omedelbart,

om inte något annat beslutas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

Författningsförslag Ds 2005:31

1.8¶Förslag till lag om ändring i zoonoslagen (1999:658)

Härigenom föreskrivs i fråga om zoonoslagen (1999:658) dels att 4, 5 och 7–13 §§ skall ha följande lydelse, dels att rubrikerna närmast före 8, 12 och 13 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 1 a och 14– 16 §§, samt närmast före 9, 10, 11 och 15 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 a §

Bestämmelserna i lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka EG-förordningar som avses.

I fråga om sådana EGförordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde meddelar regeringen i verkställighetsföreskrifter vilka bestämmelser som kompletteras av den här lagen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta de beslut som behövs som komplettering

av EG-förordningarna.

4 §

För att fastställa förekomst För att fastställa förekomst av eller frihet från en zoonos av eller frihet från en zoonos får den myndighet som rege- får Jordbruksverket besluta om ringen bestämmer besluta om provtagning eller undersökprovtagning eller undersök- ning av djur och av djurning av djur och av djur- produkter eller andra föremål produkter eller andra föremål som kan bära på smitta. som kan bära på smitta.

Jordbruksverket får över-

lämna åt länsstyrelsen eller

annan myndighet att fatta beslut

enligt första stycket.

5 §

För att förebygga eller be- För att förebygga eller bekämpa zoonoser får regeringen kämpa zoonoser får regeringen eller den myndighet som rege- eller Jordbruksverket meddela ringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om fallet besluta om

1. slakt eller annan avlivning av djur,

2. oskadliggörande av döda djur och produkter av djur samt avfall och annat material som kan sprida smitta,

3. smittrening,

4. skyddsympning eller annan förebyggande behandling av djur,

5. undersökning av djur och produkter av djur i kontrollsyfte, 6. djurhållning,

7. begränsningar eller andra villkor vad gäller hanteringen av djur eller produkter av djur och andra varor eller såvitt avser kontakter mellan djur och människor,

8. transporter av djur och varor,

Författningsförslag Ds 2005:31

9. journalföring i fråga om djur, produkter av djur och djurtransporter,

10. oskadliggörande av skadedjur som sprider smitta, 11. metoder för provtagning och analys samt vad den som är

ansvarig för ett laboratorium skall iaktta i fråga om rapportering med anledning av genomförda analyser,

12. andra åtgärder som är nödvändiga.

Jordbruksverket får över-

lämna åt länsstyrelsen eller

annan myndighet att fatta beslut

enligt första stycket.

7 §

Den myndighet som rege- Jordbruksverket eller, i den ringen bestämmer får överlåta utsträckning som Jordbruksåt en veterinär att besluta i verket bestämmer, länsstyrelsen enskilda ärenden enligt 4 och får överlåta åt en veterinär att 5 §§. besluta i enskilda ärenden

enligt 4 och 5 §§.

Kontrollmyndigheter

8 §

Den centrala tillsynen över Offentlig kontroll över efterefterlevnaden av denna lag och levnaden av denna lag, föreföreskrifter eller beslut som har skrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen meddelats med stöd av lagen, de utövas av Jordbruksverket. EG-förordningar som komplet- Länsstyrelsen utövar tillsynen teras av lagen och beslut som har inom länet. meddelats med stöd av EG-

förordningarna utövas av Jord-

bruksverket och länsstyrelsen

(kontrollmyndigheter) i enlighet med vad regeringen bestämmer. Tillsynen över efterlevnaden Offentlig kontroll av efter-

av beslut i enskilda fall enligt 4 levnaden av beslut i enskilda eller 5 § får också utövas av en fall enligt 4 eller 5 § får också

veterinär som utses av utövas av en veterinär som Jordbruksverket eller länssty- utses av Jordbruksverket eller relsen. länsstyrelsen.

Jordbruksverket samordnar

övriga kontrollmyndigheters

verksamhet och lämnar vid

behov råd och hjälp i denna

verksamhet.

Rätt till tillträde och upplysningar och skyldighet att tillhandahålla hjälp

9 §

För tillsynen har den som Den som utövar offentlig utövar tillsyn rätt att få tillträde kontroll eller utför andra åttill områden, anläggningar, gärder enligt denna lag, förebyggnader, lokaler och andra skrifter eller beslut som medutrymmen för att där besiktiga delats med stöd av lagen, de djuren, göra undersökningar och EG-förordningar som kompletta prover. teras av lagen eller de besluts om

har meddelats med stöd av EG-

förordningarna har rätt att för

kontrollen eller åtgärderna

1. på begäran få sådana upp-

gifter och ta del av sådana

handlingar som behövs för den

offentliga kontrollen eller åtgär-

derna, samt

2. få tillträde till områden,

anläggningar, byggnader, lokaler

och andra utrymmen som har

anknytning till kontrollen eller

åtgärderna.

Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de upplys-

Författningsförslag Ds 2005:31 ningar och handlingar som behövs för tillsynen.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också för EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter.

Den som utövar offentlig

kontroll får besiktiga djuren och

göra de undersökningar och ta

de prover som behövs för

kontrollen.

Bestämmelserna i första och

andra styckena gäller också för

EG:s institutioner och av insti-

tutionerna utsedda inspektörer

och experter.

Den som är föremål för

offentlig kontroll eller åtgärder

enligt denna lag, föreskrifter och

beslut som meddelats med stöd

av lagen, de EG-förordningar

som kompletteras av lagen eller

beslut som meddelats med stöd

av EG-förordningarna skall

tillhandahålla den hjälp som

behövs för att kontrollen eller

åtgärderna skall kunna genom-

föras.

Förelägganden, förbud och vite

10 §

Tillsynsmyndigheten får Utöver vad som följer av de meddela de förelägganden eller EG-förordningar som kompletförbud som behövs för att teras av lagen får kontrolldenna lag eller föreskrifter eller myndigheten meddela de före-

beslut som har meddelats med lägganden eller förbud som stöd av lagen skall efterlevas. I behövs för att denna lag, beslut om föreläggande eller föreskrifter eller beslut som förbud får tillsynsmyndigheten har meddelats med stöd av sätta ut vite. lagen, de EG-förordningar som

kompletteras av lagen och beslut som har meddelats med stöd av EG-förordningarna skall följas.

Förelägganden och förbud får förenas med vite. Om någon inte fullgör sina

skyldigheter enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt ett föreläggande, kan tillsynsmyndigheten besluta om rättelse på hans bekostnad.

Rättelse

11 §

Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att denna lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Om någon inte fullgör sina

skyldigheter enligt denna lag,

föreskrifter eller beslut som har

meddelats med stöd av lagen, de

EG-förordningar som kom-

pletteras av lagen eller beslut

som har meddelats med

stöd av EG-förordningarna, får

kontrollmyndigheten besluta om

rättelse på hans eller hennes

Författningsförslag Ds 2005:31

bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

12 §

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 §,

2. bryter mot ett beslut eller en föreskrift som har meddelats med stöd av 5 §,

3. vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 2 § 2 lämnar oriktiga uppgifter om något förhållande av betydelse, om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt 10 § döms inte till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Innefattar ett brott som avses i första stycket 2 olovlig transport av djur eller varor skall sådan egendom förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Polismyndigheten skall lämna

den hjälp som behövs för att

verkställa ett beslut enligt denna

lag, föreskrifter eller beslut som

har meddelats med stöd av

lagen, de EG-förordningar som

kompletteras av lagen eller

beslut som meddelats med stöd

av EG-förordningarna.

Begäran om hjälp enligt första

stycket får göras endast om

1. det på grund av särskilda

omständigheter kan befaras att

åtgärden inte kan utföras utan

att polisens särskilda befogen-

heter enligt 10 § polislagen

(1984:387) behöver tillgripas,

eller

2. det annars finns synnerliga

skäl.

Straffbestämmelser m.m.

13 §

Beslut av en enskild veterinär får överklagas hos Jordbruksverket.

Andra beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte

Författningsförslag Ds 2005:31 något annat beslutas.

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 §,

2. bryter mot ett beslut eller en föreskrift som har meddelats med stöd av 5 §,

3. vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 2 § 2 lämnar oriktiga uppgifter om något förhållande av betydelse, om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken, eller

4. åsidosätter förbud eller villkor som finns i de EGförordningar som kompletteras av lagen.

Till ansvar enligt första stycket skall inte dömas i ringa fall.

Innefattar ett brott som avses i första stycket 2 olovlig transport av djur eller varor skall sådan egendom förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

14 §

Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud döms inte till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet

eller förbudet.

Överklagande

15 §

Beslut av en enskild veterinär får överklagas hos Jordbruksverket.

Andra beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-förordningar som kompletteras av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

16 §

Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-förordningar som kompletteras av lagen skall gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

Författningsförslag Ds 2005:31

1.9¶Förslag till lag om ändring i lagen (1985:426) om kemiska produkter

Härigenom föreskrivs att i 3 § lagen (1985:426) om kemiska produkter skall ha följande lydelse.

3 §

Denna lag gäller inte sådana Denna lag gäller inte sådana kemiska produkter som kemiska produkter som omfattas av livsmedelslagen omfattas av livsmedelslagen (1971:511), läkemedelslagen (2006:0000), läkemedelslagen (1992:859) eller lagen (1992:859) eller lagen (1985:295) om foder. Om det (2006:0000) om foder och från hälso- eller miljöskydds- animaliska biprodukter. Om synpunkt är särskilt påkallat det från hälso- eller miljöfår regeringen eller den skyddssynpunkt är särskilt myndighet som regeringen påkallat får regeringen eller bestämmer dock föreskriva att den myndighet som regeringen bestämmelserna i denna lag bestämmer dock föreskriva att skall tillämpas även på sådan bestämmelserna i denna lag produkt. skall tillämpas även på sådan

produkt.

I fråga om kemiska produkter som omfattas av strålskyddslagen (1988:220) eller lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor är bestämmelserna i denna lag inte tillämpliga för att förebygga hälso- eller miljöskador på grund av joniserande strålning respektive explosion eller brand.

I fråga om transport av sådana kemiska produkter som är farligt gods enligt lagen (1982:821) om transport av farligt gods gäller denna lag endast i den utsträckning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

1 Senaste lydelse 1994:242.

Denna lag gäller inte sådan hantering av kemiska produkter som omfattas av lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

Författningsförslag Ds 2005:31

1.10¶Förslag till lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare

Härigenom föreskrivs att i 3 § 1, 8 och 10 §§ lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare orden ”livsmedelslagen (1971:511)” skall bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1.11¶Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 § I 3 § avses med I 3 § avses med livsmedel: varor som livsmedel: varor som avses i

avses i 1 § 1 livsmedelslagen 1 § första stycket och (1971:511), andra stycket 3 livsmedelslagen

kläder: varor som avses i (2006:0000), 61 eller 62 kap. tulltaxelagen kläder: varor som avses i (1987:1068), 61 eller 62 kap. tulltaxelagen

skor: varor som avses i (1987:1068), 64 kap. tulltaxelagen. skor: varor som avses i

64 kap. tulltaxelagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

Författningsförslag Ds 2005:31

1.12¶Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1709) om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken

Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (1994:1709) om EG:s

förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken orden ”livsmedelslagen (1971:511)” skall bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1.13¶Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1710) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter

Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (1994:1710) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter orden ”livsmedelslagen (1971:511)” skall bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

Författningsförslag Ds 2005:31

1.14¶Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:200)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § och 6 kap. 1 a § alkohollagen (1994:200) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

6 §

Detaljhandel med öl är, med Detaljhandel med öl är, med de inskränkningar som före- de inskränkningar som föreskrivs i denna lag, tillåten skrivs i denna lag, tillåten under villkor att verksamheten under villkor att verksamheten bedrivs i en lokal som är bedrivs i en anläggning som är godkänd som livsmedelslokal godkänd eller registrerad enligt enligt bestämmelser vilka föreskrifter meddelade med stöd meddelats med stöd av 22 § av 6 § 1 § livsmedelslagen tredje stycket livsmedelslagen (2006:0000) samt att försälj- (1971:511) samt att försäljning ning av matvaror bedrivs i av matvaror bedrivs i lokalen. lokalen. Utan hinder av vad nu Utan hinder av vad nu sagts får sagts får detaljhandel med öl detaljhandel med öl bedrivas av bedrivas av detaljhandelsboladetaljhandelsbolaget samt av get samt av tillverkare av öl. tillverkare av öl.

Den som bedriver detaljhandel med öl skall anmäla verksamheten hos den kommun där försäljningen sker. Anmälan skall göras senast när verksamheten påbörjas.

Den som bedriver detaljhandel med öl skall utöva särskild tillsyn (egentillsyn) över försäljningen. För tillsynen skall det finnas ett för verksamheten lämpligt program.

1 Senaste lydelse 2001:414.

6 kap.

1 a §

Servering av öl är, med de Servering av öl är, med de inskränkningar som föreskrivs inskränkningar som föreskrivs i denna lag, tillåten om i denna lag, tillåten om verksamheten bedrivs i en lokal verksamheten bedrivs i en ansom är godkänd som livs- läggning som är godkänd eller medelslokal enligt bestämmelser registrerad enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 22 § meddelade med stöd av 6 § 1 tredje stycket livsmedelslagen livsmedelslagen (2006:000) och (1971:511) och där mat sam- där mat samtidigt serveras. tidigt serveras.

Utan hinder av första stycket får öl serveras i sådana fall som anges i 1 § andra stycket samt av den som har serveringstillstånd.

Den som bedriver servering av öl skall anmäla verksamheten hos den kommun där försäljningen sker. Anmälan skall göras senast när verksamheten påbörjas. Vad nu sagts gäller inte i fall som avses i 1 § andra stycket eller den som har serveringstillstånd.

Den som är anmälningsskyldig enligt tredje stycket skall utöva särskild tillsyn (egentillsyn) över serveringen. För tillsynen skall det finnas ett för verksamheten lämpligt program.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006. 2. Detaljhandel med öl och servering av öl är tillåten i en lokal

som har godkänts enligt äldre bestämmelser till dess att kontrollmyndigheten med stöd av livsmedelslagen (2006:0000) har prövat om anläggningen kan godkännas eller, om godkännande inte krävs, tills dess att anläggningen har registrerats.

2 Senaste lydelse 2001:414.

Författningsförslag Ds 2005:31

1.15¶Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 9 § och 7 kap. 1 § mervärdesskattelagen (1994:200) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

9 §

En omsättning enligt 2, 2 a, 2 b eller 3 § av en vara anses som en omsättning utomlands, om

1. säljaren levererar varan till en plats utanför EG,

2. direkt utförsel av varan till en plats utanför EG ombesörjs av en speditör eller fraktförare,

3. en utländsk företagare förvärvar varan för sin verksamhet i utlandet och hämtar den här i landet för direkt utförsel till en plats utanför EG,

4. varan levereras till ett fartyg eller ett luftfartyg i utrikes trafik för bruk ombord på ett sådant fartyg eller luftfartyg eller för sådan omsättning som anges i 1 § tredje stycket,

4 a. varan levereras till ett 4 a. varan levereras till ett fartyg eller luftfartyg i de fall fartyg eller luftfartyg i de fall som avses i 2 b § för försälj- som avses i 2 b § för försäljning ombord och avser sådana ning ombord och avser sådana livsmedel eller livsmedelstill- varor som anges i 1 § livssatser som anges i livsmedels- medelslagen (2006:0000), dock lagen (1971:511), dock inte inte punktskattepliktiga varor, punktskattepliktiga varor,

5. varan omsätts på fartyg eller luftfartyg i de fall som avses 2 b § för konsumtion ombord,

6. det är fråga om en leverans av varor av de slag som avses i 3 § lagen (1999:445) om exportbutiker och varorna är avsedda för försäljning i en sådan butik,

1 Senaste lydelse 2002:1004.

6 a. det är fråga om en sådan försäljning som avses i 1 § andra stycket lagen om exportbutiker,

7. varan är en personbil eller motorcykel som vid leveransen är tillfälligt registrerad enligt 23 § första stycket 1, 2 eller 3 lagen (2001:558) om vägtrafikregister, eller

8. varan levereras här i landet till en fysisk person som är bosatt eller stadigvarande vistas i ett annat land än ett EG-land, under förutsättning att

a. ersättningen utgör minst 200 kronor, och b. säljaren kan visa att köparen har medfört varan vid resa till

en plats utanför EG före utgången av tredje månaden efter den månad under vilken leveransen av varan gjordes.

Vid leverans av en vara inom landet till en fysisk person som är bosatt i Norge eller på Åland anses omsättningen som en omsättning utomlands endast om

1. leveransen avser en vara eller en grupp av varor som normalt utgör en helhet och ersättningen utgör minst 1 000 kronor efter avdrag för skatt enligt denna lag som hänför sig till ersättningen och

2. säljaren kan visa att köparen i nära anslutning till leveransen fört in varan eller varorna till Norge eller till Åland och därvid enligt tullräkning eller liknande handling betalat skatt motsvarande skatt enligt denna lag.

En leverans av varor till fartyg på linjer mellan Sverige och Norge eller mellan Sverige och Åland skall anses som en omsättning utomlands endast om leveransen inte strider mot 5 och 6 §§ lagen (1999:446) om proviantering av fartyg och luftfartyg.

En leverans som avses i första stycket 4 av punktskattepliktiga varor skall anses som en omsättning utomlands endast om leveransen uppfyller de villkor som gäller för proviantering i 7–9 §§ lagen om proviantering av fartyg och luftfartyg.

Författningsförslag Ds 2005:31

7 kap

1 §

Skatt enligt denna lag tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget om inte annat följer av andra eller tredje stycket.

Skatten tas ut med 12 procent av beskattningsunderlaget för

1. rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet samt upplåtelse av campingplatser och motsvarande i campingverksamhet,

2. transport i skidliftar, 3. omsättning av sådana konstverk som avses i 9 a kap. 5 §, och

som ägs av upphovsmannen eller dennes dödsbo,

4. import av sådana konstverk, samlarföremål och antikviteter som avses i 9 a kap. 5–7 §§,

5. omsättning, gemenskaps- 5. omsättning, gemenskapsinternt förvärv och import internt förvärv och import av sådana livsmedel och livs- av sådana varor som anges i 1 § medelstillsatser som avses i 1 § livsmedelslagen (2006:0000) livsmedelslagen (1971:511) med undantag för med undantag för a) vatten från vattenverk,

a) vatten från vattenverk, b) spritdrycker, vin och

b) spritdrycker, vin och starköl, och starköl, och c) tobaksvaror.

c) tobaksvaror. Skatten tas ut med 6 procent av beskattningsunderlaget för

1. omsättning, gemenskapsinternt förvärv och import av följande varor, om inte annat följer av 3 kap. 13 och 14 §§, under förutsättning att varorna inte helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam:

– böcker, broschyrer, häften och liknande alster, även i form av enstaka blad,

– tidningar och tidskrifter, – bilderböcker, ritböcker och målarböcker för barn, – musiknoter, samt

2 Senaste lydelse 2001:1169.

– kartor, inbegripet atlaser, väggkartor och topografiska kartor,

2. omsättning, gemenskapsinternt förvärv och import av program och kataloger för verksamhet som avses i 5, 6, 7 eller 10 samt annan omsättning än för egen verksamhet, gemenskapsinternt förvärv och import av program och kataloger för verksamhet som avses i 3 kap. 18 §, allt under förutsättning att programmen och katalogerna inte helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam,

3. omsättning av radiotidningar samt omsättning, gemenskapsinternt förvärv och import av kassettidningar, om inte annat följer av 3 kap. 17 §, och av kassetter eller något annat tekniskt medium som återger en uppläsning av innehållet i en vara som omfattas av 1,

4. omsättning, gemenskapsinternt förvärv och import av en vara som genom teckenspråk, punktskrift eller annan sådan särskild metod gör skrift eller annan information tillgänglig särskilt för läshandikappade, om inte annat följer av 3 kap. 4 §,

5. tillträde till konserter, cirkus-, biograf-, teater-, opera- eller balettföreställningar eller andra jämförliga föreställningar,

6. tjänster som avses i 3 kap. 11 § 2 och 4 om verksamheten inte bedrivs av och inte heller fortlöpande i mer än ringa omfattning understöds av det allmänna,

7. tillträde till och förevisning av djurparker, 8. upplåtelse eller överlåtelse av rättigheter som omfattas av 1,

4 eller 5 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, dock inte när det är fråga om fotografier, reklamalster, system och program för automatisk databehandling eller film, videogram eller annan jämförlig upptagning som avser information,

9. upplåtelse eller överlåtelse av rättighet till ljud- eller bildupptagning av en utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk,

10. omsättning av tjänster inom idrottsområdet som anges i 3 kap. 11 a § första stycket och som inte undantas från skatteplikt enligt andra stycket samma paragraf, och

Författningsförslag Ds 2005:31

11. personbefordran utom sådan befordran där resemomentet är av underordnad betydelse. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1.16¶Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

I den mån regeringen så I den mån regeringen så föreskriver har den som är föreskriver har den som är under 16 år rätt till nedsättning under 16 år rätt till nedsättning av det fastställda priset per av det fastställda priset per inköp för livsmedel som avses i inköp för livsmedel för sär- 20 § livsmedelslagen (1971:511) skilda näringsändamål med hela med hela det belopp som över- det belopp som överstiger 120 stiger 120 kronor om livs- kronor om livsmedlen förmedlen förskrivs av läkare. skrivs av läkare.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer villkor för att tillhandahålla sådana livsmedel till nedsatt pris.

Kostnaden för livsmedlen får inte räknas samman med köp av sådana läkemedel, födelsekontrollerande medel och förbrukningsartiklar som avses i 1 och 2 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

Författningsförslag Ds 2005:31

1.17¶Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs att i 16 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring orden ”livsmedelslagen (1971:511)” skall bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1.18¶Förslag till lag om ändring i miljöbalken (1998:808)

Härigenom föreskrivs att i 9 kap. 15 § miljöbalken skall orden ”livsmedelslagen (1971:511)” bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)” och orden ”lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.” skall bytas ut mot ”lagen (2006:0000) om provtagning på djur, m.m.”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

Författningsförslag Ds 2005:31

1.19¶Förslag till lag om ändring i lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner

Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §

Om regeringen föreskriver Om regeringen föreskriver det, har den som är under 16 år det, har den som är under 16 år rätt till reducering av sina rätt till reducering av sina kostnader för inköp av sådana kostnader för inköp av sådana av läkare förskrivna livsmedel livsmedel för särskilda näringsom avses i 20 § livsmedelslagen ändamål som förskrivits av (1971:511) med det belopp läkare med det belopp som vid som vid varje inköpstillfälle varje inköpstillfälle överstiger överstiger 120 kronor. 120 kronor.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer villkor för reduceringen av kostnaderna för sådana livsmedel.

Kostnaderna för livsmedlen får inte räknas samman med köp av sådana läkemedel, födelsekontrollerande medel och förbrukningsartiklar som avses i 15 och 18 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

1.20¶Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364)

Härigenom föreskrivs i fråga om fartygssäkerhetslagen (2002:364)

dels att i 5 kap. 1 § orden ”livsmedelslagen (1971:511)” skall bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)”,

dels att 4 kap. 5 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

5 §

För att hjälp och vård vid olycksfall eller sjukdom skall kunna lämnas ombord skall sådana åtgärder vidtas som behövs med hänsyn till antalet ombordanställda, fartygets beskaffenhet och den fart som fartyget används i. 5 § Den kost som de ombordanställda får skall vara tillräcklig och av fullgod kvalitet.

Vatten för de ombordanställdas behov skall finnas lätt tillgängligt ombord i tillräcklig mängd och av fullgod kvalitet.

Bestämmelser om livsmedel Bestämmelser om livsmedel och om utrymmen för han- och om utrymmen för hantering av livsmedel finns i tering av livsmedel finns i livsmedelslagen (1971:511). livsmedelslagen (2006:0000)

och de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

Författningsförslag Ds 2005:31

1.21¶Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)

Härigenom föreskrivs att i 1 kap. 2 § och 6 kap. 7 § smittskyddslagen (2004:168) orden ”livsmedelslagen (1971:511)” och lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.” skall bytas ut mot ”livsmedelslagen (2006:0000)” och ”lagen (2006:0000) om provtagning på djur, m.m.”.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

2¶Inledning

Sedan flera år tillbaka har det inom Europeiska unionen (EU) pågått ett arbete med att skapa nya och modernare regler inom livsmedels-, foder-, djurhälso-, djurskydds- och växtskyddsområdena. I denna promemoria lämnas förslag till ny lagstiftning med anledning av de nya gemensamma bestämmelser som beslutats inom dessa områden.

Genom Vitboken för säkra livsmedel lade Europeiska kommissionen fram en plan för hur lagstiftningen på området för livsmedelssäkerhet skulle förstärkas genom 84 olika aktiviteter. En av de mest grundläggande delarna i det arbete som inleddes i rådet och Europaparlamentet 2000 med anledning av vitboken var att ta fram basen för livsmedelslagstiftningen. Detta kom att bli den så kallade allmänna livsmedelslagen (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftningen, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet). Denna förordning lägger fast grunden för lagstiftningen inom livsmedels- och foderområdena och behandlar frågor som till exempel foder- och livsmedelssäkerhet, spårbarhet i livsmedelskedjan, livsmedels- och foderföretagarnas ansvar för de produkter de släpper ut på marknaden och inrättandet av Europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten (EFSA).

En annan viktig del inom den lagstiftning som antagits med anledning av vitboken om säkra livsmedel är moderniseringen av reglerna om livsmedelshygien. Regelverket har tidigare varit

uppdelat på ett tjugotal rättsakter som antagits vid olika tidpunkter. Syftet med att ta fram nya rättsakter har huvudsakligen varit att samordna, uppdatera och förenkla det nu gällande regelverket.

Det så kallade hygienpaketet består av tre gemenskapsrättsakter. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien innehåller generella hygienbestämmelser som ska tillämpas i fråga om både icke-animaliska och animaliska livsmedel, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel.

De nya hygienregelerna består dels av generella regler för alla livsmedelsföretag, dels specifika regler för företag som arbetar med livsmedel av animaliskt ursprung. Förändringen innebär både en modernisering och förenkling av den äldre lagstiftningen och i flera avseenden en ökad harmonisering inom EU.

Grundläggande principer i hela översynsarbetet har varit att företagaren har ansvar för de produkter som tillverkas och att det ur hygienisk synpunkt är nödvändigt att ha regler som täcker hela livsmedelskedjan ”från jord till bord”. En annan utgångspunkt har varit att göra de mest grundläggande kraven så likartade som möjligt och att de skall gälla både för livsmedel av animaliskt ursprung och av icke animaliskt ursprung. Generella krav om en livsmedelslokals beskaffenhet finns i förordningarna, liksom krav på att företag skall tillämpa HACCP (Hazard Analysis Critical Control Points). Reglerna är överlag utformade så att de skall finnas utrymme för flexibilitet i tillämpningen av reglerna under förutsättning att livsmedelssäkerheten inte äventyras.

Även inom foderområdet har hygienregler fastställts inom gemenskapen. Bakgrunden till Europaparlamentets och rådets

förordning (EG) nr 183/2005 av den 17 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien är de kriser inom livsmedelssektorn, vilka under senare år berott på att foder av undermålig kvalitet använts i gemenskapen. Exempel på sådana kriser är i första hand den så kallade BSE-krisen (galna kosjukan) där de första fallen diagnostiserades år 1986, dioxinskandalen i Belgien år 1999 och användningen av restprodukter från läkemedelstillverkning innehållande hormoner (MPA) år 2002.

Inom flera länder i EU har övervakning och bekämpning av salmonella och andra zoonoser varit förhållandevis lågprioriterat. Smittämnen som kan överföras från djur till människa, zoonoser, uppmärksammades även i kommissionens vitbok om säkra livsmedel. I augusti 2001 lade kommissionen fram en rapport till Europaparlamentet och rådet om de åtgärder som skulle vidtas för att bekämpa och förebygga zoonoser. Mot bakgrund av rapporten lade kommissionen fram två förslag till nya rättsakter. Detta kom att bli Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG av den 17 november 2003 om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen, om ändring av rådets beslut 90/424/EEG och om upphävande av rådets direktiv 92/117/EEG, och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 127 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen. Genom dessa rättsakter förstärks den inom EU gemensamma strategin för att övervaka och bekämpa salmonella och andra zoonotiska agens.

Gemenskapslagstiftningen på växtskyddsområdet har också setts över inom EU. År 1997 lade kommissionen fram ett förslag till uppdatering och kodifiering av äldre direktiv om växtskydd. Resultatet av förhandlingarna blev rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen. Direktivet lägger huvudsakligen fast regler för hur medlemsstaterna skall skydda gemenskaps-

territoriet mot vissa växtskadegörare och hur de offentliga kontrollerna av efterlevnaden av regelverket skall bedrivas.

Det finns kompletterande rådsdirektiv rörande hur en viss skadegörare skall bekämpas, exempelvis rådets direktiv 98/57/EG av den 20 juli 1998 om bekämpning av Ralstonia solanacearum (Smith) Yabuuchi m.fl. och rådets direktiv 69/465/EEG av den 8 december 1969 om bekämpning av potatiscystnematod. De särskilda bekämpningsdirektiven har främst bedömts behövas för kontrollen av vissa svårare potatissjukdomar.

Växtskyddslagstiftningen har under senare år utvidgats. Nya regler för import av trä och plantor av vissa trädslag har trätt i kraft den 1 mars 2005 (genom ändringar och tillägg i direktivets bilagor).

Genom Europaparlamentets och rådets förordning nr 882/2004 av den 26 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd ges tillsynsmyndigheterna verktyg att övervaka att företagen lever upp till sina skyldigheter i lagstiftningen. Genom förordningen moderniseras och harmoniseras ytterligare kontrollreglerna modernisera jämfört med den äldre gemenskapslagstiftningen.

Bestämmelserna innebär i stort att kontrollerna skall vara riskbaserade och i högre grad än i dag utgöras av revisioner och systemtillsyn. Förordningen innehåller också krav på fleråriga nationella kontrollplaner och rapporter samt regler om hur gemenskapens övervakning av medlemsstaternas efterlevnad att lagstiftningen skall utövas.

Det harmoniserade regelverket består således numera av en EG-förordning som lägger fast grundprinciperna för livsmedelsoch foderlagstiftningen samt företagens ansvar. Dessa regler kompletteras dels av ett riskbaserat regelverk om foder- och livsmedelshygien som företagen har att efterleva vid livsmedelshantering, dels särbestämmelser om främmande ämnen, livsmedels- och fodertillsatser, märkning, bekämpning

och övervakning av zoonoser. För att säkerställa att tillsynsmyndigheterna inom hela gemenskapen har de verktyg som behövs för att effektivt kontrollera efterlevnaden av lagstiftningen tillskapas ett ramverk för den offentliga kontrollen som kompletteras av särskilda bestämmelser för kontrollen av livsmedel av animaliskt ursprung.

Den offentliga kontrollens finansiering har varit föremål för utredning. Regeringen beslutade den 14 oktober 2004 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till ett nytt avgiftssystem för foder-, livsmedels- och djurskyddstillsyn. Utredningen presenterade sitt förslag till ett nytt avgiftssystem i juni 2005 (SOU 2005:52 Avgiftsfinansierad djurskydds-, livsmedels- och foderkontroll). Förslaget är för närvarande föremål för remissbehandling.

3¶Svensk rätt

I detta avsnitt lämnas en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i den lagstiftning som berörs av de EG-förordningar och EG-direktiv som behandlas i avsnitt 4.

3.1¶Livsmedelslagen

De grundläggande bestämmelserna om hanteringen av livsmedel finns i livsmedelslagen (1971:511) och livsmedelsförordningen (1971:807). I lagen finns regler om hanteringen av livsmedel, vilken beskaffenhet och under vilka förutsättningar livsmedel får saluhållas, försäljas, serveras eller på annat sätt överlämnas för förtäring. Vidare finns bestämmelser om märkning av livsmedel, personalhygien samt i vilka lokaler och under vilka förutsättningar livsmedel får hanteras i dessa.

I 1 och 2 §§ livsmedelslagen anges vad som i lagens mening avses med bland annat livsmedel, livsmedelstillsats, främmande ämne och hantering av livsmedel. Vidare anges att bestämmelserna i lagen om saluhållande i tillämpliga delar även gäller försäljning, servering eller annat överlämnade av livsmedel för förtäring.

Enligt 3 § gäller inte lagen hantering av livsmedel i enskilt hushåll. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får dock i vissa särskilt angivna fall föreskriva att lagen helt eller delvis skall gälla hantering av livsmedel i enskilt hushåll. Lagen gäller inte heller hantering av livsmedel i kök i förskola och fritidshem av viss storlek om inte annat föreskrivs.

I 4 § ges regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om undantag från lagens tillämpning i fråga om vissa slag av livsmedel m.m. och för försvarsmakten samt fartyg och luftfartyg.

De grundläggande bestämmelserna om livsmedels beskaffenhet och märkning samt hanteringen av livsmedel finns i 5–15 §§. I vilka fall livsmedel inte får saluhållas regleras närmare i 16–20 §§.

I livsmedelhanteringen får – enligt 21 § – inte person vara sysselsatt som har eller kan antas ha sjukdom eller smitta, sår eller annan skada som kan göra det livsmedel som personen hanterar otjänligt till människoföda. Livsmedel får vidare – som huvudregel – hanteras yrkesmässigt endast i sådan lokal som enligt 22 § förstås som livsmedelslokal.

I 24–29 §§ livsmedelslagen finns regler om tillsyn över efterlevnaden av lagen och de EG-förordningar som kompletteras av lagen. Livsmedelsverket, länsstyrelserna och kommunerna utövar tillsyn i enlighet med vad regeringen föreskriver. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får överlämna vissa tillsynsuppgifter till ett enskilt kontrollorgan som är juridisk person. I lagen finns även bestämmelser om tillsynsmyndighetens befogenheter för att kunna utöva tillsyn. Det finns också straffbestämmelser och bestämmelser om avgifter och överklagande i lagen.

Livsmedelslagens bestämmelser om tillsyn, avgifter, sanktioner och överklagande av beslut kompletterar också de EG-förordningar som faller inom tillämpningsområdet för lagen. Regeringen tillkännager i Svensk författningssamling vilka EGförordningar som avses. Enligt ett tillkännagivande den 27 januari 2005 (SFS 2005:34) kompletterar lagen 30 EGförordningar som helt eller delvis innehåller bestämmelser om livsmedel.

3.2¶Lagen om foder

Grundläggande bestämmelser om foder finns i lagen (1985:295) om foder och i förordningen (1998:213) om foder. Foderlagen syftar till att skydda människors och djurs hälsa. För att foder skall få säljas eller användas får fodret inte ha sådan sammansättning eller beskaffenhet att det är skadligt eller otjänligt för djuret, gör livsmedel från djuret skadligt eller otjänligt som människoföda, kan medföra hälsorisker för människor när det hanteras eller har en skadlig inverkan på miljön.

Därutöver gäller vissa speciella förbudsregler. Utöver det så kallade kadaverförbudet i gemenskapsrätten får, enligt 3 a §, sådana vilda djur som inte omfattas av de EG-förordningar som kompletteras av lagen endast användas som foder under vissa särskilt angivna förutsättningar. Det är vidare, enligt 4 §, förbjudet att använda antibiotika, andra kemoterapeutiska medel eller andra läkemedel i foder i tillväxtbefrämjande syfte.

Tillsynen över lagen utövas av Statens jordbruksverk som har möjlighet att överlåta tillsynsuppgifter till länsstyrelsen och till andra myndigheter. En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen skall efterlevas. Det finns också straffbestämmelser och bestämmelser om avgifter och överklagande i lagen.

Foderlagens bestämmelser, främst om tillsyn, avgifter och sanktioner, kompletterar också sådana bestämmelser i EGförordningar som gäller villkor för eller förbud mot införsel, utförsel, tillverkning, försäljning eller annan överlåtelse, användning eller hantering i övrigt av foder och som regeringen ger till känna i Svensk författningssamling. Enligt ett tillkännagivande den 27 januari 2005 (SFS 2005:35) kompletteras lagen av sju EG-förordningar som helt eller delvis innehåller bestämmer om foder.

3.3¶Lagen om provtagning på djur, m.m.

I lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. och i förordningen (1998:134) om provtagning på djur, m.m. finns flera olika typer av bestämmelser som har det gemensamt att de avser kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar, kontroll av vissa ämnen och restsubstanser i djur och djurprodukter, märkning och registrering av djur, samt åtgärder för att förebygga och förhindra spridning av smittsamma djursjukdomar. Lagens bestämmelser gäller smittsamma djursjukdomar i allmänhet och vad som sägs om sådana sjukdomar gäller även förekomsten av smittämnen hos djur. Lagen ger befogenheter att vidta vissa åtgärder, men föreskriver inte någon skyldighet att vidta dessa. I lagen finns dessutom bestämmelser om tillsyn, avgifter, straff och överklagande.

Om inte annat föreskrivits utövar Jordbruksverket tillsynen över efterlevnaden av sådana föreskrifter och beslut som meddelats med stöd av lagen. Möjligheter finns för Jordbruksverket att delegera viss tillsyn till länsstyrelsen eller till en kommun. När det gäller tillsynen av föreskrifter eller beslut i enskilda fall om hanteringen av djurprodukter, det vill säga livsmedel som innehåller otillåtna läkemedel eller andra ämnen än läkemedel i otillåten mängd, svarar Livsmedelsverket för tillsynen (se prop. 1997/98:48 s. 25.).

Lagens bestämmelser om tillsyn, avgifter och sanktioner kompletterar dessutom sådana EG-bestämmelser som inte faller inom tillämpningsområdet för lagen (1985:295) om foder och som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får vidare, enligt 4 c §, meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om sådan hantering av animaliska biprodukter som faller utanför tillämpningsområdet för förordning 1774/2002.

3.4¶Epizootilagen

Epizootilagen (1999:657) innehåller bestämmelser om allmänfarliga djursjukdomar som kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa (epizootiska sjukdomar). Med allmänfarliga sjukdomar avses i lagen sådana sjukdomar som kan utgöra ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa eller medföra stora ekonomiska förluster för samhället. De sjukdomar som omfattas av epizootilagen anges i verkställighetsföreskrifter av Statens jordbruksverk.

I lagen finns bestämmelser om förebyggande åtgärder och bekämpning. Det finns också ersättningsbestämmelser åt enskild för förlust och kostnader som uppkommer med anledning av föreskrifter och beslut enligt lagen.

Enligt lagen får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer också meddela de föreskrifter som behövs som komplettering av sådana EG-bestämmelser som inte faller inom tillämpningsområdet för vare sig livsmedelslagen eller foderlagen och som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati.

Tillsynen över efterlevnaden av lagen och föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av den utövas centralt av Jordbruksverket och inom länet av länsstyrelsen. Staten ersätter den som på grund av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen har drabbats av viss förlust eller kostnad. I lagen finns även bestämmelser om tillsynsmyndighetens befogenheter för att kunna utöva tillsyn samt straffbestämmelser. Det finns dessutom bestämmelser om överklagande i lagen.

Enligt epizootiförordningen (1999:659) är det Jordbruksverket som leder och samordnar de förebyggande åtgärderna och bekämpningen enligt epizootilagen. Jordbruksverket skall i samråd med Livsmedelsverket, Statens veterinärmedicinska anstalt och länsstyrelserna upprätta beredskapsplaner som anger vilka åtgärder som myndigheterna skall vidta för att bekämpa

sjukdomarna. Jordbruksverket får meddela föreskrifter som anges i epizootilagen och också anställa veterinärer som distriktsveterinärer som skall medverka vid bekämpning av sjukdomarna. Det är också Jordbruksverket som beslutar om ersättning enligt epizootilagen.

3.5¶Zonooslagen

Zoonoslagen (1999:658) innehåller bestämmelser om sjukdomar och smittämnen hos djur som kan spridas naturligt från djur till människa (zoonoser) och som inte omfattas av epizootilagen. En förutsättning för att en zoonos skall omfattas av lagen är att det finns tillräckliga kunskaper om den för effektiv kontroll och bekämpning. Zoonoserna anges i verkställighetsföreskrifter av Jordbruksverket. För närvarande omfattas endast salmonella av lagen. I fråga om andra zoonoser finns bestämmelser om kontroll och förebyggande åtgärder i lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.

Tillsynen utövas enligt lagen centralt av Jordbruksverket och inom länet av länsstyrelsen. I lagen finns bestämmelser om tillsynsmyndighetens befogenheter för att kunna utöva tillsyn samt straffbestämmelser. Det finns också bestämmelser som överklagande i lagen.

I zoonoslagen reglereras bland annat vilka åtgärder som skall vidtas när det finns misstanke om att en zoonos har inträffat. Lagens bestämmelser motsvarar till stora delar dem som finns i epizootilagen.

Enligt zoonosförordningen (1999:660) är det Jordbruksverket som leder och samordnar de förebyggande åtgärderna och bekämpningen enligt zoonoslagen. Det är också Jordbruksverket som beslutar om ersättning enligt förordningen.

3.6¶Lagen om kontroll av husdjur m.m.

I lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. och i förordningen (1985:343) om kontroll av husdjur m.m. finns bestämmelser som syftar till att främja animalieproduktionen och djurs lämplighet för avel i näringsverksamhet samt att förebygga sjukdomar hos djur.

Enligt lagen och förordningen får Statens jordbruksverk meddela föreskrifter om kontroll av husdjur och andra djur samt ge organisationer på jordbruksnäringens område eller sammanslutningar rätt att anordna sådan kontroll. Innan kontrollen anordnas skall Jordbruksverket dock godkänna plan och riktlinjer för verksamheten. Den som har djur som omfattas av den kontroll som omfattas av lagen har rätt att få djuren anslutna till kontrollen. I lagen finns även bestämmelser om avgifter för det fall det finns hälsokontroll anordnad för slaktsvin eller nötkreatur. Det finns också särskilda bestämmelser om vad som gäller om det finns hälsokontroll anordnad för kronhjort och dovhjort. Vidare får regeringen meddela föreskrifter om att hingstar får användas till avel endast om de har avelsvärderats.

3.7¶Djurskyddslagen

I djurskyddslagen (1988:534) och djurskyddsförordningen (1988:539) finns grundläggande bestämmelser om vård och behandling av husdjur och andra djur om de hålls i fångenskap eller används för vetenskapligt ändamål. Huvudsyftet med lagen är att förebygga att djuren utsätts för onödigt lidande och sjukdom. Lagen gäller vid sidan av bestämmelserna om djurplågeri i brottsbalken.

I lagen finns grundläggande bestämmelser om hur djur skall hållas och skötas. Det finns också särskilda bestämmelser som reglerar under vilka förutsättningar operativa ingrepp och

injektioner får göras på djur samt bestämmelser om avel. Lagen inrymmer vidare bestämmelser om hur djur som förs till slakt skall behandlas, om tillståndsplikt för viss djurhållning samt om tävling med djur och förevisning av djur. Det finns också särskilda regler för behandling av djur som används för vetenskapligt ändamål.

Enligt djurskyddslagen har myndigheter på flera olika nivåer ansvar för att bestämmelserna om djurskydd efterlevs. Djurskyddsmyndigheten, länsstyrelserna och kommunerna utövar tillsynen i enlighet med vad regeringen bestämmer. Tillsynsmyndigheterna har även vissa befogenheter för att kunna utöva tillsyn. I lagen finns även straffbestämmelser och bestämmelser om överklagande.

3.8¶Växtskyddslagen

Bestämmelser om växtskydd finns i växtskyddslagen (1972:318) och i förordningen (1995:681) om växtskydd m.m. Syftet med bestämmelserna är att bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare som allvarligt kan skada sådana växter som omfattas av lagen. För att kunna åstadkomma detta finns i lagen bestämmelser som Statens jordbruksverk befogenheter att vidta vissa särskilt angivna åtgärder för att komma tillrätta med växtskadegörare. Enligt lagen är en innehavare av mark, byggnad eller transportmedel skyldig att lämna tillträde för en åtgärd enligt lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. I lagen finns även straffbestämmelser och bestämmelser om överklagande.

I förordningen finns vissa bestämmelser om tillsyn över att det inte införs eller sprids gods i strid mot förordningen.

4¶EG-förordningarna och EGdirektivet

I detta avsnitt lämnas en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i de EG-förordningar och EG-direktiv som ligger till grund för de överväganden och förslag som behandlas i denna promemoria. De fullständiga versionerna av förordningarna och direktivet finns i bilagorna 1–9.

4.1¶EG-förordningen om allmänna krav och principer för livsmedelslagstiftningen

Inledning

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftningen, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet reglerar huvudsakligen tre områden i kapitlen I–III. Kapitel I innehåller generella bestämmelser om syfte, räckvidd och definitioner. I kapitel II, som har rubriken allmän livsmedelslagstiftning, finns bestämmelser om livsmedel och foder. Kapitlet är indelat i fyra avsnitt. Avsnitt 1 innehåller så kallade allmänna principer, det vill säga regler som riktar sig till lagstiftarna såväl på gemenskapsnivå som på nationell nivå. Enligt artikel 4.2 utgör principerna en allmän övergripande ram som skall följas när åtgärder vidtas. En av de principer som slås

fast är den så kallade försiktighetsprincipen. Avsnitt 2 innehåller principer om öppenhet och i avsnitt 3 finns regler om livsmedelshandel med tredje land. I avsnitt 4 regleras livsmedelslagstiftningens allmänna krav. Dessa bestämmelser riktar sig huvudsakligen till den enskilda företagaren, men i vissa fall även till medlemsstaten. Kapitel III innehåller bestämmelser om den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA). Kapitel IV, som i sin tur är indelat i tre avsnitt, innehåller bestämmelser om systemet för snabb varning (RAPEX), krishantering och nödsituationer. Slutligen finns i kapitel V regler om förfaranden och slutbestämmelser.

Syfte och tillämpningsområde

Enligt artikel 1 har förordningen till syfte att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för konsumenternas intressen när det gäller livsmedel samt att se till att den inre marknaden fungerar effektivt. Vidare anges att förordningen skall tillämpas på alla stadier i produktions- bearbetnings- och distributionskedjan av livsmedel och foder. Den skall dock inte tillämpas på primärproduktion för privat enskilt bruk eller på enskildas beredning, hantering eller lagring av livsmedel för privat enskild konsumtion.

I artikel 2 definieras begreppet livsmedel. I artikel 3 finns ytterligare definitioner av centrala begrepp, däribland begreppen livsmedelslagstiftning, livsmedelsföretag, foder, foderföretag, och utsläppande på marknaden. Av definitionen av begreppet livsmedelslagstiftning framgår att begreppet omfattar inte bara bestämmelser om livsmedel och livsmedelssäkerhet i snäv bemärkelse utan även regler om foder som produceras för livsmedelsproducerande djur.

Bestämmelser riktade till enskilda företagare

I kapitel II avsnitt 4 finns bestämmelser som riktar sig direkt till enskilda företagare. Kapitlet är tillämpligt på alla stadier inom produktion, bearbetning och distribution av livsmedel och foder som produceras för livsmedelsproducerande djur eller som dessa utfordras med (artikel 4. 1).

Krav på livsmedelssäkerhet och fodersäkerhet

I artikel 14.1 föreskrivs att livsmedel inte skall släppas ut på marknaden om de inte är säkra. Enligt artikel 14. 2 skall livsmedel anses som icke säkra om de anses som skadliga för hälsan eller otjänliga som människoföda. Punkterna 3–5 innehåller bestämmelser om vilka omständigheter som skall beaktas när man fastställer om ett livsmedel är skadligt för hälsan eller otjänligt. Vidare finns i punkterna 6, 7 och 9 regler om i vilka fall ett livsmedel kan presumeras vara säkert respektive icke säkert och i punkten 8 en skyddsklausul som gör det möjligt för den behöriga myndigheten att vidta åtgärder mot ett livsmedel om det trots att det uppfyller föreskrivna kriterier finns anledning att misstänka att det inte är säkert.

Bestämmelser om fodersäkerhet finns i artikel 15. Enligt punkten 1 får foder inte släppas ut på marknaden eller ges åt livsmedelsproducerande djur om det inte är säkert. Punkten 2 föreskriver att foder skall anses som icke säkert för dess avsedda användningsområde om det anses ha en negativ effekt på människors eller djurs hälsa eller leda till att livsmedel från livsmedelsproducerande djur inte är säkert som människoföda. Regler om i vilka fall ett foder kan presumeras vara säkert respektive icke säkert återfinns i punkterna 3, 4 och 6. Slutligen finns i punkten 5 en skyddsklausul.

Presentation

Artikel 16 innehåller en allmän bestämmelse om att konsumenterna inte får vilseledas genom det sätt på vilket livsmedel eller foder märks, marknadsförs eller presenteras.

Skyldigheter

Enligt artikel 17.1 skall livsmedels- och foderföretagare se till att livsmedel och foder uppfyller de krav i livsmedelslagstiftningen som är tillämpliga för deras verksamhet och kontrollera att dessa krav uppfylls.

Spårbarhet

För att säkerställa att de livsmedel och foder som finns på marknaden skall kunna spåras uppställs i artikel 18 vissa minimikrav för spårbarheten som skall uppfyllas av företagarna. Enligt artikel 18.1 skall livsmedel, foder, livsmedelsproducerande djur och alla ämnen som är avsedda för eller kan antas ingå i ett livsmedel eller ett foder kunna spåras på alla stadier i produktions- bearbetnings- och distributionskedjan.

Särskilda skyldigheter för livsmedelsföretagare och foderföretagare

I artikel 19 och 20 regleras vilka skyldigheter livsmedelsföretagare respektive foderföretagare har att vidta åtgärder vid misstanke om att ett foder eller livsmedel inte uppfyller kraven för livsmedels- eller fodersäkerhet. Enligt definitionerna i artikel 3 innefattar skyldigheterna aktörer i hela kedjan från primärproducenter till de som säljer eller tillhandahåller livsmedel eller foder till slutkonsumenten eller ett djur. Åtgärderna innefattar bland annat åtgärder för att dra tillbaka livsmedel från marknaden och information till konsumenterna.

Medlemsstaternas skyldigheter

Medlemsstaterna är enligt artikel 17.2 skyldiga att införa livsmedelslagstiftning samt övervaka och kontrollera att livsmedels- och foderföretagarna uppfyller de relevanta kraven i livsmedelslagstiftningen. De skall även fastställa bestämmelser om vilka åtgärder och påföljder som gäller för överträdelser av livsmedels- och foderlagstiftningen. Åtgärderna och påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Ikraftträdande

EG-förordningen trädde i kraft den 21 februari 2002 och tillämpas i väsentliga delar från och med den 1 januari 2005. De bestämmelser som skall tillämpas från ett senare datum behandlar frågor som rör Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet samt kommissionens möjligheter att inrätta krisenheter samt dessas uppgifter. Vidare skall bestämmelserna om medlingsförfarande tillämpas vid en senare tidpunkt.

4.2¶EG-förordningen om livsmedelshygien

Inledning

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien finns allmänna hygienregler för livsmedel. Till EG-förordningen har fogats två bilagor som innehåller tekniska bestämmelser. Förordningens bestämmelser riktar sig huvudsakligen till livsmedelsföretagare och är indelad i fem kapitel. Bestämmelserna är utformade med hänsyn till att förordningen skall tillämpas på all livsmedelshantering, det vill säga allt från torgförsäljning till storindustri.

Kapitel I innehåller allmänna bestämmelser om räckvidd och definitioner. I kapitel II finns bestämmelser om allmänna

skyldigheter, allmänna och särskilda hygienkrav samt riskanalys (faroanalys) och kritiska synpunkter. I kapitlet finns även bestämmelser om offentlig kontroll, registrering och godkännande av anläggningar. Bestämmelserna i kapitlet riktar sig till livsmedelsföretagare. Kapitel III inrymmer bestämmelser om riktlinjer för god praxis och riktar sig till medlemsstaterna och Europeiska kommissionen. Bestämmelserna i kapitel IV rör krav på livsmedelshygien vid import och export. Slutligen finns i kapitel V regler om genomförandeåtgärder och övergångsbestämmelser samt bestämmelser om förfaranden. Det finns också bestämmelser om upphävande av rättsakter m.m.

Tillämpningsområde

I förordningen fastställs allmänna hygienregler för livsmedelsföretagare med hänsyn till särskilt angivna principer. Definitionen av livsmedelsföretagare enligt förordningen är densamma som enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Det primära ansvaret för livsmedelssäkerheten ligger hos livsmedelsföretagarna och behovet av att livsmedelssäkerhet garanteras i hela livsmedelskedjan, från och med primärproduktionen. Ansvaret för livsmedelssäkerheten betonas genom att krav på god hygienpraxis och rutiner som bygger på HACCP (Hazard Analysis Critical Control Points) införs för alla livsmedelsföretagare, utom primärproducenterna.

Förordningen tillämpas på alla led i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan för livsmedel, inklusive primärproduktion, samt på export. Förordningen skall dock inte tillämpas på primärproduktion för användning inom privathushåll eller på enskildas beredning, hantering eller lagring av livsmedel för enskild konsumtion inom privat hushåll. Förordningen tillämpas inte heller på producenters direkta leveranser av små mängder primärprodukter till konsumenter eller till lokala detaljhandelsföretag som levererar direkt till konsumenter. Inte heller uppsamlingscentraler och garverier, som omfattas av definitionen på livsmedelsföretag på grund av

att de hanterar råvaror för framställning av gelatin eller kollagen, skall förordningen tillämpas på. För den småskaliga verksamheten av primärprodukter från producenter skall dock medlemsstaterna fastställa särskilda regler i sin nationella lagstiftning.

Förordningen innehåller i artikel 2 definitioner av centrala begrepp, däribland livsmedelshygien, primärprodukt, anläggning och behörig myndighet. Vidare skall de definitioner som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 tillämpas även beträffande Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004. I artikeln anges dessutom ett antal uttryck som är specifika för bilagorna till förordningen och vad dessa betyder i sammanhanget.

Livsmedelsföretagarnas skyldigheter

I kapitel II finns bestämmelser som riktar sig till livsmedelsföretagare. Artiklarna 3–6 behandlar livsmedelsföretagarnas skyldigheter.

Enligt artikel 3 skall livsmedelsföretagarnas se till att alla de led i livsmedelskedjan, inklusive primärproduktionen, som han eller hon ansvarar för uppfyller relevanta hygienkrav. Enligt artikel 4 kan det röra sig om allmänna hygienkrav i denna förordning eller särskilda hygienkrav för livsmedel av animaliskt ursprung som regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 (se vidare avsnitt 4.3). En livsmedelsföretagare skall också vidta de åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla de mål som fastställts för att uppnå denna förordnings syften. I artikel 4 specificeras också vilka analysmetoder som skall användas.

Riskanalys och kritiska synpunkter

I artikel 5 regleras riskanalysen och de kritiska styrpunkterna (HACCP). Livsmedelsföretagare skall inrätta, genomföra och

upprätthålla rutiner som är grundade på HACCP-principerna. Detta krav gäller inte primärproduktionen och därmed sammanhängande verksamheter som täcks av bilaga I. En livsmedelsföretagare skall kunna visa för den behöriga myndigheten att HACCP-systemets krav har uppfyllts och att den aktuella HACCP-planen, annan dokumentation och journaler finns tillgängliga. Dokumentationens art och omfattning skall vara anpassad till verksamhetens storlek och art.

Offentlig kontroll, registrering och godkännande

Enligt artikel 6 skall livsmedelsföretagare skall samarbeta med de behöriga myndigheterna och underrätta lämplig behörig myndighet om alla anläggningar han eller hon ansvarar för så att anläggningen kan registreras. Livsmedelsföretagaren skall dock se till att anläggningarna godkänns av den behöriga myndigheten om godkännande krävs enligt nationell lagstiftning, enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004, eller enligt beslut av Ständiga kommittén för livsmedel och djurhälsa. Livsmedelsföretagaren är även skyldig att informera myndigheten om betydande förändringar i verksamheten och se till att den information som myndigheten har om anläggningen är aktuell.

Riktlinjer för god praxis

Som ett stöd för att upprätta ett HACCP-system och tillämpa detta får en livsmedelsföretagare frivilligt använda sig av nationella riktlinjer för god praxis, så kallade branschvägledningar. Utarbetandet, spridningen och användningen av sådana riktlinjer regleras i artiklarna 7–9. Om det visar sig att de nationella riktlinjerna inte är tillräckliga, eller skiljer sig för mycket från varandra, kan även riktlinjer på gemenskapsnivå tas fram efter beslut av Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

Slutbestämmelser

I artiklarna 12–16 finns bestämmelser om genomförandeåtgärder och övergångsbestämmelser sant bestämmelser om ändring och anpassning av bilagorna I och II. Bilagorna får anpassas och uppdateras av kommissionen med biträde av Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa.

Upphävande och ikraftträdande m.m.

I artikel 17 anges att direktiv 93/43/EEG skall upphöra att gälla då förordningen börjar tillämpas, med undantag för vissa beslut som skall gälla under en övergångsperiod.

EG-förordningen trädde i kraft den 20 maj 2004 och tillämpas från och med 18 månader efter den dag då tre rättsakter har trätt i kraft (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004, och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/41/EG av den 21 april 2004 om upphävande av vissa direktiv om livsmedelshygien och hygienkrav för tillverkning och utsläppande på marknaden av vissa produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel.

Bilaga I

Bilaga I innehåller hygienregler för primärproduktionen. Bilagan består av två delar, där del A behandlar allmänna hygienregler (för primärproduktion) och därmed sammanhängande verksamhet och del B rekommendationer om riktlinjer för god hygienpraxis.

Bilaga II

Bilaga II innehåller allmänna hygienregler för alla livsmedelsföretagare utom när bilaga I är tillämplig och är indelad i tolv

kapitel. Kapitel I innehåller allmänna regler för livsmedelslokaler. Kapitel II inrymmer särskilda regler för beredningslokaler. I kapitel III behandlas regler för rörliga eller tillfälliga lokaler samt lokaler som huvudsakligen används som privata bostäder, men där livsmedel bereds för utsläppande på marknaden. Kapitel IV innehåller regler om transport och kapitel V regler om utrustningskrav. I kapitel VI behandlas regler för livsmedelsavfall och i kapitel VII regler vattenförsörjning. Kapitel VIII inrymmer bestämmelser om personlig hygien och kapitel IX bestämmelser om livsmedelsprodukter. I kapitel X finns bestämmelser om inslagning och emballering och i kapitel XI bestämmelser om värmebehandling. Slutligen behandlas i kapitel XII bestämmelser om krav på utbildning för personal som är anställd hos livsmedelsföretagare.

4.3¶EG-förordningen om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung

Inledning

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung fastställs särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung. De särskilda reglerna motiveras med att dessa livsmedel utgör en särskild fara för människors hälsa. Till förordningen har fogats tre bilagor som innehåller tekniska bestämmelser. Förordningens bestämmelser riktar sig huvudsakligen till livsmedelsföretagare och är indelad i fyra kapitel.

Kapitel I innehåller allmänna bestämmelser om räckvidd och definitioner. I kapitel II, som har rubriken livsmedelsföretagarnas skyldigheter, finns bestämmelser om allmänna skyldigheter och bestämmelser om registrering och

godkännande av anläggningar. Vidare inrymmer kapitlet bestämmelser om kontroll- och identifieringsmärkning samt bestämmelser som reglerar produkter av animaliskt ursprung från länder utanför gemenskapen. Kapitel III innehåller bestämmelser om handel. I kapitel IV finns slutbestämmelser till förordningen.

Tillämpningsområde

I förordningen fastställs särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung för livsmedelsföretagare. Struktur- och hygienkraven i förordningen gäller för alla anläggningar, även små företag och mobila slakterier. Bestämmelserna kompletterar reglerna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och skall tillämpas på obearbetade och bearbetade produkter av animaliskt ursprung. Om inte annat uttryckligen föreskrivs skall förordningens bestämmelser inte tillämpas på så kallade sammansatta produkter, det vill säga produkter som innehåller både komponenter av animaliskt ursprung och vegetabiliskt ursprung. Däremot omfattas själva produktionen av de animaliska komponenterna av förordningen.

Det görs ytterligare undantag från förordningens tillämpningsområde. Förordningen tillämpas inte på primärproduktion för användning inom privathushåll eller på enskildas beredning, hantering eller lagring av livsmedel för konsumtion inom privathushåll. Bestämmelserna gäller inte heller vid direkta leveranser av små mängder primärprodukter eller visst kött som den producerande livsmedelsföretagaren levererar till konsumenten eller lokal detaljhandelsanläggning. Förordningen skall inte heller tillämpas på detaljhandel annat än då detaljhandelsanläggningar säljer produkter till annan detaljhandel. Medlemsländerna har dock rätt att nationellt besluta sig för att låta till exempel viss detaljhandel omfattas av lagstiftningen.

Förordningens bestämmelser skall tillämpas utan att det påverkar relevanta regler för djurs och människors hälsa, krav på

djurskydd och krav på identifikation av djur och på spårbarhet för produkter av animaliskt ursprung. Enligt artikel 2 skall de definitioner som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002 och 852/2004 gälla vid tillämpningen av förordningen.

Bestämmelser riktade till enskilda företagare

Allmänna skyldigheter

I kapitel II finns bestämmelser som riktar sig till livsmedelsföretagare. I artikel 3 anges vilka allmänna skyldigheter livsmedelsföretagare skall iaktta. Livsmedelsföretagare skall bland annat följa tillämpliga regler i bilagorna II och III. De får i allmänhet inte heller använda något annat ämne än dricksvatten för att avlägsna ytkontaminering från produkter av animaliskt ursprung.

Registrering och godkännande av anläggningar

Enligt artikel 4 får livsmedelsföretagare på marknaden släppa ut produkter av animaliskt ursprung som tillverkats inom gemenskapen endast om dessa beretts och hanterats i anläggningar som uppfyller tillämpliga krav i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och i bilagorna II och III till förordningen. Den behöriga myndigheten skall dessutom ha registrerat eller godkänt anläggningen. Livsmedelsföretagare måste även samarbeta med de behöriga myndigheterna i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004. I artikeln regleras också vad som skall gälla övergångsvis för de livsmedelsföretag som var verksamma redan innan förordningen trädde i kraft.

Kontroll- och identifieringsmärkning

I artikel 5 regleras vilka krav på kontroll- och identifieringsmärkning en livsmedelsföretagare skall iaktta för att få släppa ut produkter av animaliskt ursprung på marknaden.

Handel

Kapitel III innehåller bestämmelser om handelsfrågor. I artikel 8 regleras särskilda garantier när det gäller salmonella. Den livsmedelsföretagare som avser att i Sverige och Finland släppa ut på marknaden sådana produkter av animaliskt ursprung som anges i artikeln måste uppfylla de särskilda reglerna om salmonella. Artikel 8 möjliggör även för andra länder att, efter beslut i Ständiga kommittén för livsmedelssäkerhet och djurhälsa erhålla motsvarande garantier. Ett villkor för detta är att de kunnat uppvisa kontrollprogram för salmonella som anses likvärdiga med de program som godkänts för Sverige och Finland. Artikeln ger även möjligheter för Sverige att ansöka om ytterligare garantier mot bakgrund av förändrade kontrollprogram.

Slutbestämmelser

Kapitel IV innehåller bestämmelser om genomförandeåtgärder och övergångsbestämmelser samt bestämmelser om ändring och anpassning av bilagorna II och III. Bilagorna får, enligt artikel 10, anpassas och uppdateras av kommissionen med biträde av Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa (se även motsvarande bestämmelser i avsnitt 4.2). Artikel 11 innehåller bestämmelser om särskilda beslut om genomförandeåtgärder av bilagorna II och III som kommissionen får anta.

Ikraftträdande m.m.

EG-förordningen trädde i kraft den 20 maj 2004 Enligt artikel 15 skall förordningen tillämpas först från och med 18 månader efter den dag då Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och 854/2004 samt rådets direktiv 2004/41/EG trätt i kraft. Den skall dock inte tillämpas före den 1 januari 2006.

Bilaga I

Bilaga I innehåller definitioner av särskilda begrepp som är centrala för EG-förordningen.

Bilaga II

I bilaga II regleras krav som är gemensamma för flera olika typer av livsmedel av animaliskt ursprung och är indelad i tre avsnitt. Ett exempel är bestämmelser om det identifieringsmärke som skall anbringas på samtliga typer av produkter, undantaget ägg som märks i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 1907/90 av den 26 juni 1990 om vissa handelsnormer för ägg och sådana köttslag som skall ha ett kontrollmärke. Andra exempel på bestämmelser i denna bilaga är krav på information, bland annat att den som ansvarar för driften av ett slakteri skall få information om hälsotillståndet på den jordbruksanläggning som djuren kommer ifrån, djurens hälsotillstånd, uppgifter om veterinärmedicinska preparat som djuren fått och relevanta rapporter om besiktningar före och efter slakt av djur från samma produktionsanläggningar. Grundregeln är att företagaren skall ha fått informationen 24 timmar innan djuren anländer till slakteriet. Deltagande i exempelvis olika typer av program för kvalitetssäkring kan medföra undantag från krav om att lämna information inför varje leverans av djur. Slakteriföretagaren skall förse den officiella veterinären med den erhållna informationen.

Bilaga III

Bilaga III är indelad i femton avsnitt och innehåller särskilda krav som är knutna till de olika produktkategorier som omfattas av EG-förordningen. De produktkategorier som behandlas är kött från tama hov- och klövdjur, kött från fjäderfä och hardjur, kött från hägnat vilt, viltkött, malet kött, köttberedningar och maskinurbenat kött, köttprodukter, levande musslor, fiskeriprodukter, mjölkprodukter och obehandlad mjölk, ägg och äggprodukter, grodlår och snäckor, utsmält djurfett och fettgrevar, behandlade magar, urinblåsor och tarmar, gelatin samt kollagen.

De särskilda kraven inrymmer bland annat regler för transporter av levande djur till slakterier, krav för slakterier och styckningsanläggningar, krav på slakthygien samt hygien vid styckning och urbening samt bestämmelser om lagring och transport. Vidare finns bestämmelser om nödslakt utanför slakteriet. Av de senare framgår bland annat att i övrigt friska djur som råkat ut för en olycka får nödslaktas för att sedan användas som livsmedel. Dessutom regleras exempelvis krav för köttprodukter, allmänna krav för utsläppande av levande musslor på marknaden, krav för upptagning och hantering efter upptagning av musslor m.m. När det gäller fiskeriprodukter finns särskilda bestämmelser om krav för fartyg, strukturella krav och utrustningskrav, hygienkrav, krav under och efter landning, krav för färska, frysta eller maskinurbenade fiskeriprodukter, särskilda krav beträffande parasiter, m.m.

4.4¶EG-förordningen om särskilda frågor om offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung

Inledning

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel regleras vissa särskilda frågor om genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel. Förordningens bestämmelser kompletterar bestämmelserna om offentlig kontroll i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Bestämmelserna riktar sig till medlemsstaterna och de behöriga myndigheter som dessa skall utse enligt förordningen och är indelad i fyra kapitel samt sju bilagor.

Kapitel I innehåller bestämmelser om räckvidd och definitioner. I kapitel II, som har rubriken offentlig kontroll som avser anläggningar inom gemenskapen, finns bestämmelser om godkännande av anläggningar samt allmänna principer för offentlig kontroll av alla produkter av animaliskt ursprung som omfattas av förordningen. Vidare finns bestämmelser om färskt kött, levande musslor och fiskeriprodukter samt obehandlad mjölk och mjölkprodukter. I kapitlet inryms även bestämmelser om åtgärder vid bristande efterlevnad. Bestämmelser i kapitel III behandlar förfaranden vid import och kapitel IV slutbestämmelser.

Tillämpningsområde

Enligt artikel 1 skall förordningen tillämpas på verksamhet och personer som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. Genomförandet av offentlig kontroll enligt med förordningen skall inte påverka livsmedelsföretagares primära juridiska ansvar för att garantera livsmedelssäkerhet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 och inte heller det civilrättsliga och straffrättsliga ansvar som följer av underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter.

Förordningen innehåller i artikel 2 definitioner av centrala begrepp, däribland offentlig kontroll, behörig myndighet, inspektion, officiell veterinär m.fl. I förekommande fall skall även de definitioner som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002, 852/2004 och 853/2004 gälla. Vidare skall vissa definitioner i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel tillämpas.

Godkännande av anläggningar

I artikel 3 finns bestämmelser om förfaranden vid godkännande av anläggningar och vad den behöriga myndigheten skall beakta vid prövningen av ett godkännande. Medlemsstaterna skall föra uppdaterade förteckningar över bland annat godkända anläggningar och göra dem tillgängliga för övriga medlemsstater och för allmänheten.

Allmänna principer för offentlig kontroll

I artikel 4 behandlas de allmänna principerna för offentlig kontroll av alla typer av produkter av animaliskt ursprung.

Medlemsstaterna skall se till att livsmedelsföretagarna ger de behöriga myndigheterna allt stöd som behövs för att de offentliga kontrollen skall kunna genomföras effektivt. Livsmedelsföretagarna skall särskilt lämna tillträde till sina byggnader, lokaler, anläggningar och annan infrastruktur. De skall också tillhandahålla alla underlag och register som föreskrivs enligt förordningen eller som den behöriga myndigheten anser krävs för en bedömning av situationen.

Den behöriga myndigheten skall vidare kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna i särskilt angivna EG-förordningar, däribland Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002. Den offentliga kontrollen skall omfatta en revision av god hygienpraxis och förfarande baserade på principer för faroanalys och kritiska styrpunkter (HACCP), kontroll av information från livsmedelskedjan, utbildning i hygien och arbetsmetoder m.m. Det anges särskilt att när det gäller slakterier, vilthanteringsanläggningar och styckningsanläggningar är det den officiella veterinären som skall ansvara för utförandet av de angivna revisionsuppgifterna. Det betonas också att inriktningen och revisionsuppgifterna i fråga om enskilda anläggningar skall anpassas till den risk som bedöms föreligga.

I de följande artiklarna finns särskilda bestämmelser avseende olika typer av animaliska produkter, där bestämmelserna för kött är mycket detaljerade, medan motsvarande bestämmelser för övriga typer av livsmedel endast hänvisar till bilagorna.

Kontrollbestämmelser för vissa produkter av animaliskt ursprung

I artiklarna 5–8 finns särskilda kontrollbestämmelser som medlemsstaterna eller den officiella veterinären skall iaktta när det gäller färskt kött, levande musslor, fiskeriprodukter samt obehandlad mjölk och mjölkprodukter. Medlemsstaterna skall se till att dessa produkter genomgår offentlig kontroll i enlighet med bilagorna till förordningen.

När det gäller färskt kött ansvarar, enligt artikel 5, även den officiella veterinären för flera särskilt reglerade uppgifter inom den offentliga kontrollen. Denne får också bistås av en officiell assistent. Den officiella veterinären skall bland annat genomföra särskilda inspektionsuppgifter i vissa livsmedelsanläggningar med avseende på bland annat besiktning före och efter slakt, djurskydd och specificerat riskmaterial och andra animaliska biprodukter m.m. Vidare skall kontrollmärkning av slaktkroppar genomföras på ett särskilt angivet sätt och appliceras av den officiella veterinären. Den officiella veterinären skall även vidta lämpliga åtgärder efter kontroll, exempelvis meddelande om inspektionsresultat, beslut om levande djur och beslut i djurskyddsfrågor m.m. Det åligger medlemsstaterna att se till att det finns tillräckligt med kontrollpersonal för att genomföra den offentliga kontroll som krävs för färskt kött.

Slutbestämmelser

I kapitel IV finns bestämmelser om genomförande och övergångsarrangemang samt bestämmelser om ändring och anpassning av bilagorna till förordningen (jmf motsvarande bestämmelser i avsnitten 4.2 och 4.3).

Ikraftträdande m.m.

EG-förordningen trädde i kraft den 20 maj 2004 och skall börja tillämpas 18 månader efter den dag då vissa särskilt angivna rättsakter trätt i kraft. Förordningen skall dock börja tillämpas tidigast den 1 januari 2006.

Bilaga 1

Bilaga I är indelad i fyra avsnitt och innehåller särskilda bestämmelser för färskt kött. I avsnitt I behandlas den officiella

veterinärens uppgifter. Avsnitt II inrymmer regler om åtgärder efter kontroll. I avsnitt II behandlas ansvar och kontrollfrekvens. Avsnitt IV innehåller särskilda krav för bland annat nötkreatur, tamfår och tamgetter samt tama hästdjur, tamsvin, fjäderfä m.fl.

Bestämmelserna i bilagan behandlar bland annat den officiella veterinärens uppgifter, hur informationen från livsmedelskedjan skall kontrolleras, procedurer för besiktning före och efter slakt, djurskydd och laboratorieundersökningar. Bilagan innehåller regler för kontrollmärkning, åtgärder efter kontroll, beslut som skall tas när reglerna inte efterlevs samt regler om ansvar och kontrollfrekvens. De sistnämnda bestämmelserna reglerar bland annat vilka arbetsuppgifter den officiella assistenten får ha samt anger att grundregeln för myndigheternas kontrollfrekvens är att minst en officiell veterinär alltid skall finnas närvarande på slakteriet. I bilagan beskrivs också villkoren för att företagsanställd personal skall få medverka i kontrollen.

I bilagan regleras dessutom vilka kompetenskrav som ställs på officiella veterinärer och officiella assistenter.

Bilaga II

Bilaga II innehåller regler för kontroll av levande musslor samt i tillämpliga delar även levande tagghudingar, levande manteldjur och levande marina snäckor.

Bilaga III och IV

Bilaga III inrymmer särskilda kontrollregler för kontroll av fiskeriprodukter. I bilaga IV finns regler för kontroll av obehandlad mjölk och mejeriprodukter.

Bilaga V och VI

I bilaga V görs en uppräkning av anläggningar som inte omfattas av kravet på att vara upptagna i en förteckning över anläggningar godkända för import enligt artikel 12. Bilaga VI behandlar kraven på de intyg som skall medfölja importerade varor.

4.5¶Kontrollförordningen

Inledning

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd reglerar medlemsstaternas kontroll av att foder- och livsmedelsföretagarna följer de regler som gemenskapen ställt upp inom områdena foder, livsmedel, djurskydd och djurhälsa. Förordningen slår fast bestämmelser för hur den offentliga kontrollen i medlemsstaterna skall organiseras och genomföras och riktar sig således till medlemsstarterna och dess behöriga myndigheter.

Syftet med förordningen är att förhindra, undanröja eller till godtagbara nivåer minska riskerna för människor och djur direkt eller via miljön samt att säkerställa god sed inom handeln med foder och livsmedel och skydda konsumenternas intresse.

Förordningen är indelad i 10 avdelningar och åtta bilagor. I avdelning I finns generella bestämmelser om syfte och räckvidd samt definitioner.

Avdelning II, som har rubriken offentlig kontroll som genomförs av medlemsstaterna, är i sin tur indelad i sju kapitel. I avdelningen finns bestämmelser om allmänna skyldigheter,

behöriga myndigheter, provtagning och analys, krishantering, offentlig kontroll av införseln av foder och livsmedel från tredje länder och finansiering av den offentliga kontrollen. Det finns även bestämmelser om officiell certifiering och registrering/godkännande av foder- och livsmedelsanläggningar.

I avdelning III inryms bestämmelser om referenslaboratorier och i avdelning IV bestämmelser om administrativt samarbete på områdena för foder och livsmedel.

Avdelning V innehåller bestämmelser om kontrollplaner. Avdelning VI är i sin tur indelad i fyra kapitel. I dessa kapitel behandlas frågor om gemenskapskontroller, importvillkor, utbildning av kontrollpersonal och annan gemenskapsverksamhet.

Avdelning VII är indelad i två kapitel som innehåller bestämmelser om nationella verkställighetsåtgärder och gemenskapens verkställighetsåtgärder. I avdelning VIII, som har rubriken anpassning av gemenskapslagstiftningen, finns bestämmelser om ändring i och upphävande av flera gemenskapsrättsakter.

I avdelning IX finns allmänna bestämmelser och i avdelning X finns en bestämmelse om ikraftträdande.

Syfte och tillämpningsområde

I avdelning I behandlas syfte, räckvidd och definitioner.

Av artikel 1 framgår att det i förordningen fastställs allmänna bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll för att kontrollera efterlevnaden av bestämmelser som förhindrar, undanröjer eller till godtagbara nivåer minskar riskerna för människor och djur direkt eller via miljön samt som säkerställer god sed inom handeln med foder och livsmedel och skyddar konsumenternas intressen.

Förordningen skall inte tillämpas på offentlig kontroll av efterlevnaden av den gemensamma jordbrukspolitiken. Den påverkar inte heller tillämpningen av särskilda gemenskapsbestämmelser om offentlig kontroll.

Genomförandet av offentlig kontroll enligt förordningen skall inte heller påverka foder- och livsmedelsföretagarnas primära juridiska ansvar för att garantera foder- och livsmedelssäkerhet och det civilrättsliga och straffrättsliga ansvar som kan bli följden om de underlåter att uppfylla sina skyldigheter.

Förordningen innehåller i artikel 2 definitioner av centrala begrepp, exempelvis offentlig kontroll, kontroll, foderlagstiftning, behörig myndighet, kontrollorgan, bristande efterlevnad m.fl.

Medlemsstaternas offentliga kontroll

Bestämmelserna om medlemsstaternas offentliga kontroll behandlas i avdelning II.

Allmänna skyldigheter

Enligt artikel 3 skall medlemsstaterna se till att riskbaserad offentlig kontroll genomförs regelbundet och så ofta som är lämpligt för att uppnå målen i förordningen. Kontrollen skall särskilt beakta klarlagda risker som kan påverkar foder- eller livsmedelssäkerheten, djurhälsa eller djurskydd, livsmedels- eller foderföretagens tidigare resultat i fråga om efterlevnaden av lagstiftningen, tillförlitligheten i egenkontrollen, m.m. Kontrollerna skall ske utan förvarning och genomföras i alla led i livsmedelskedjan, såväl i produktions- som distributionsleden. Medlemsstaterna är skyldiga att bedriva samma kontroll på alla produkter, oavsett om de är avsedda för den nationella marknaden, gemenskapsmarknaden eller för export till tredje land. Detsamma gäller kontroller av livsmedel som införts från annat land i gemenskapen.

Behöriga myndigheter

Enligt artikel 4 skall medlemsstaterna utse de behöriga myndigheter som ansvarar för målen och den offentliga kontrollen i förordningen. Dessa myndigheter är i sin tur ansvariga för vissa skyldigheter som anges i förordningen. Bland annat skall myndigheten se till att den offentliga kontrollen av levande djur, foder och livsmedel i hela livsmedelskedjan är effektiv och ändamålsenlig. Den skall vidare se till att det inte föreligger någon intressekonflikt för personalen som utför den offentliga kontrollen samt att de som utför kontrollerna har tillgång till lämplig laboratoriekapacitet och de juridiska befogenheter som krävs för att kunna genomföra de offentliga kontrollerna. Den behöriga myndigheten skall även se till att de ha beredskapsplaner och att de är beredda att genomföra sådana planer i nödsituationer. Myndigheten skall slutligen se till att de berörda företagarna är skyldiga att undergå de inspektioner som genomförs och att bistå myndighetens personal när den genomför sina uppgifter.

Det finns även bestämmelser om samordning om offentlig kontroll utförs av annan myndighet än de centrala behöriga myndigheten. De behöriga myndigheterna skall utföra interna eller externa revisioner för att säkerställa att målen med förordningen uppfylls. Dessa revisioner skall i sin tur underkastas en oberoende granskning och genomföras på ett sätt som tillåter insyn.

Delegering av uppgifter i den offentliga kontrollen

Enligt artikel 5 får den behöriga myndigheten under vissa förutsättningar delegera särskilda uppgifter i den offentliga kontrollen till ett särskilt kontrollorgan. Åtgärder som får vidtas vid bristande efterlevnad får inte delegeras. Kommissionen har även möjlighet att upprätta en förteckning över de uppgifter som

får eller inte får delegeras. För att komma i fråga för att utföra sådana uppgifter i den offentliga kontrollen som får delegeras måste kontrollorganet uppfylla viss krav, däribland att det är ackrediterat enligt viss europeiska standard och har den sakkunskap som krävs för uppgifterna, m.m.

Personal som utför offentlig kontroll

I artikel 6 finns bestämmelser om vilka krav den personal som utför offentlig kontroll skall ha. Enligt artikel åligger det den behöriga myndigheten att se till att dessa uppfylls. I bilaga II anges de närmare krav som ställs på den inspekterande personalen. Bland de krav som finns kan exempelvis nämnas kännedom om kontrollmetoder, foder- och livsmedelslagstiftning, tillämpning av HACCP, faror inom djuruppfödning samt foder- och livsmedelsproduktion, officiell certifiering och rättsliga åtgärder till följd av offentlig kontroll.

Insyn och sekretess

I artikel 7 finns bestämmelser om insyn och sekretess som det åligger den behöriga myndigheten att säkerställa att de uppfylls.

Förfaranden och kontroll

Enligt artikel 8 skall den behöriga myndigheten utföra offentlig kontroll i enlighet med dokumenterade förfaranden. Medlemsstaterna skall se till att det finns rättsliga förfaranden för att säkerställa att personalen vid de behöriga myndigheterna har tillträde till foder- och livsmedelsföretagarnas lokaler och tillgång till deras dokumentation. I artikel 9 finns bestämmelser om att den behöriga myndigheten skall upprätta rapporter om den offentliga kontroll som den har utfört.

Kontrollverksamhet, kontrollmetoder och kontrollteknik

I artikel 10 anges vilka uppgifter som kan ingå i den offentliga kontrollen. Vid sidan av kontrollen av företagarnas egenkontrollsystem och HACCP ingår inspektion av produktionsanläggningar, råvaror, material avsedda att komma i kontakt med livsmedel, bekämpningsmedel och märkning, presentation och reklam. Förordningen ger utrymme för att genom kommittéförfarande lägga fast mer detaljerade bestämmelser för hur kontrollen kan genomföras. Detta kan till exempel avse inspektionsfrekvens för vissa typer av objekt samt mer detaljerade regler kring inspektörernas utbildning och kompetens.

Provtagning och analys

I kapitel III finns bestämmelser om provtagnings- och analysmetoder som skall användas i den offentliga kontrollen, och officiella laboratorier och hur dessa utses.

Krishantering

Enligt artikel 13 skall medlemsstaterna upprätta beredskapsplaner för åtgärder som omedelbart skall vidtas om foder eller livsmedel visar sig utgöra en allvarlig risk för människor eller djur. I artikeln finns bestämmelser om vad beredskapsplanerna skall innehåll och att dessa skall uppdateras alltefter behov.

Offentliga kontroller av införsel från tredje land

I artiklarna 14–25 finns särskilda bestämmelser om den offentliga kontrollen av foder och livsmedel som förs in från tredje land. Enligt artiklarna 14–16 skall det genomföra olika typer av kontroll beroende på om produkten är av animaliskt ursprung eller icke-animaliskt ursprung. I artiklarna 19–21 finns

bestämmelser om åtgärder efter offentlig kontroll av foder och livsmedel från tredje länder så får vidtas av behörig myndighet. Enligt artikel 24 skall de behöriga myndigheterna ha en nära samarbete med tullen i genomförandet av den offentliga kontrollen som behandlas i artiklarna 14–25.

Finansiering av offentlig kontroll

I artiklarna 26–29 regleras de finansiella förutsättningarna för den offentliga kontrollen. Enligt artiklarna 27 och 28 får medlemsstaterna ta ut avgifter för att täcka kostnaderna för denna kontroll. Artiklarna skall dock tillämpas från ett senare datum än övriga regler i förordningen (se nedan under ikraftträdande).

Registrering/godkännande av anläggningar

I artikel 31 finns bestämmelser om förfarandena kring registrering och godkännande av foder- och livsmedelsanläggningar och vad som ankommer på de behöriga myndigheterna att fastställa beträffande dessa förfaranden.

Referenslaboratorier

I avdelning III finns bestämmelser om gemenskapens laboratorier och nationella referenslaboratorier. Bland annat skall medlemsstaterna, enligt artikel 33, utse minst ett nationellt referenslaboratorium för varje referenslaboratorium på gemenskapsnivå.

Gemenskapens referenslaboratorier har bland annat till uppgift att förse de nationella referenslaboratorierna med analysmetoder, att anordna utbildningar för personal vid medlemsstaternas referenslaboratorier och tillhandahålla vetenskapligt och tekniskt stöd till kommissionen. Inom

djurhälsosektorn skall gemenskapens referenslaboratorier dessutom ge aktivt stöd när det gäller att diagnostisera utbrott av sjukdomar i medlemsländerna.

Administrativt stöd och samarbete

Avdelning IV innehåller bestämmelser om allmänna principer för administrativt stöd mellan behöriga myndigheter i berörda medlemsstater. Medlemsstaterna är skyldiga att bistå varandra med administrativt stöd om resultatet av den offentliga kontrollen kräver åtgärder i fler än en medlemsstat. Artikel 34 föreskriver också att detta administrativa stöd kan ges både på eget initiativ och på begäran av myndigheten i en annan medlemsstat. I avdelningen finns även bestämmelser om förbindelseorgan, om förbindelser med tredje länder och om samordnat stöd och uppföljning från kommissionens sida.

Kontrollplaner

I avdelning V finns regler om kontrollplaner. Enligt artikel 41 skall medlemsstaterna utforma en samlad flerårig nationell kontrollplan. Medlemsstaterna skall från och med 1 januari 2007 ta fram och sammanställa fleråriga kontrollplaner som regelbundet skall uppdateras och sändas till kommissionen. I artikel 42 anges enligt vilka principer medlemsstaterna skall utforma den fleråriga nationella kontrollplanen. Kontrollplanerna skall även beakta den vägledning som kommissionen utarbetar i enlighet med artikel 43. Medlemsstaterna skall vidare årliga lämna in en rapport till kommissionen med det innehåll som regleras i artikel 44.

Gemenskapsverksamhet

Avdelning VI, som behandlar gemenskapsverksamhet, kan förenklat sägas reglera tre områden.

Enligt artikel 45 skall kommissionen, på grundval av de fleråriga nationella kontrollplanerna som medlemsstaterna tar fram, genomföra allmänna och särskilda revisioner i medlemsstaterna i syfte att kontrollera att länderna lever upp till åtagandena i kontrollplanen och gemenskapslagstiftningen i övrigt. Kommissionen ges dock inte befogenhet att på egenhand inspektera enskilda verksamhetsutövare. Endast vid upprepade avvikelser får kommissionen besöka enskilda objekt och då enbart i samverkan med de nationella myndigheterna.

De särskilda revisionerna får komplettera de allmänna revisionerna och syftar främst till att kontrollera genomförandet av kontrollplanen, tillämpningen av foder- och livsmedelslagstiftningen och av djurhälso- och djurskyddslagstiftningen. Revisionerna får även omfatta verksamheter vid foder- och livsmedelsanläggningar. Dessutom syftar revisionerna till att kontrollera de behöriga myndigheternas verksamhet och särskilda problem i medlemsstaterna.

För att möjliggöra dessa revisioner skall medlemsstaterna bland annat ge allt nödvändigt stöd och tillhandahålla alla handlingar och tekniskt stöd som kommissionen begär. De skall vidare se till att kommissionens experter får tillträde till alla lokaler, uppgifter och databehandlingssystem.

Gemenskapskontroller får även utföras i tredje land. I artiklarna 47–50 regleras importvillkor vid handel från tredje länder samt stöd till utvecklingsländer.

I artikel 51 finns bestämmelser om de utbildning av kontrollpersonal som skall ske för personalen vid medlemsstaternas behöriga myndigheter.

Verkställighetsåtgärder

I avdelning VII finns bestämmelser om nationella verkställighetsåtgärder och om gemenskapens verkställighetsåtgärder.

Enligt artikel 54 får den behöriga myndigheten vidta en lång rad åtgärder om den konstaterat bristande efterlevnad. Den behöriga myndigheten får även vidta andra åtgärder som den anser vara motiverade. Medlemsstaten skall, enligt artikel 54, fastställa bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av regelverket och se till att dessa tillämpas.

Även gemenskapen får vidta skyddsåtgärder om kommissionen har belägg för en allvarlig brist i en medlemsstat.

Slutbestämmelser

Avdelningarna VIII och IX inrymmer bestämmelser som innebär ändringar av vissa rättsakter och att några rättsakter upphävs. Förordningen kommer nämligen att ersätta ett antal EG-direktiv och kommissionsbeslut som har reglerat hur vissa typer av kontroller skall genomföras eller organiseras. Vidare finns bestämmelser om kommittéförfarande och bestämmelser om genomförandeåtgärder och övergångsbestämmelser som kommissionen kan besluta om. Det finns också bestämmelser om ändring av bilagor och referenser till europeiska standarder, rapport till Europaparlamentet och finansiellt stöd från gemenskapen.

Ikraftträdande m.m.

EG-förordningen trädde i kraft den 20 maj 2004 och tillämpas från och med den 1 januari 2006. Artiklarna 27 och 28 om finansiering av den offentliga kontrollen skall dock tillämpas först från och med den 1 januari 2007.

Bilaga I

I bilagan anges vilka territorier som avses i definitionen av import i artikel 2.15.

Bilaga II och III

Bilaga II, som har rubriken behöriga myndigheter, reglerar ämnesområden för utbildning av personal som utför offentlig kontroll samt ämnesområden för kontrollarbetet. I bilaga III regleras karaktäriseringen av analysmetoder.

Bilaga IV och V

I bilagorna finns bestämmelser om verksamheter och miniminivåer för avgifter eller pålagor dels i samband med den offentliga kontrollen av anläggningar inom gemenskapen, dels för offentlig kontroll av varor och levande djur som införs i gemenskapen.

Bilaga VI och VII

I bilaga VI fastslås kriterier som skall bearbetas vid beräkningen av avgifter. Bilaga VII innehåller särskilda bestämmelser om gemenskapens laboratorier.

Bilaga VIII

I artikel 61 räknas de gemenskapsrättsakter upp som upphävs genom förordningen. I bilaga VIII anges vilka tillämpningsöreskrifter som har antagits på grundval av dessa rättsakter och som skall fortsätta att gälla i avvaktan på att nya bestämmelser antas med stöd av förordningen.

4.6¶Zoonosförordningen

Inledning

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/23003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen reglerar huvudsakligen bekämpningsprogram för vissa zoonotiska smittämnen, vilket i praktiken innebär salmonella. Förordningen innehåller sju kapitel samt fyra bilagor. Förordningens bestämmelser riktar sig huvudsakligen till medlemsstaten och dess behöriga myndigheter.

I kapitel I finns bestämmelser om syfte och räckvidd, definitioner samt behöriga myndigheter. Kapitel II inrymmer bestämmelser om gemenskapens mål för att minska prelevansen av zoonoser. I kapitel III finns regler om kontrollprogram och i kapitel IV och V bestämmelser om bekämpningsmetoder och handel både inom gemenskapen och med tredje land. Kapitel VI innehåller regler om laboratorier och kapitel VII regler om genomförande.

Tillämpningsområde m.m.

Förordningen är den rättsakt som skall säkerställa att mål för bekämpningen slås fast och att ändamålsenliga och effektiva åtgärder vidtas för att upptäcka och bekämpa salmonella och andra zoonotiska smittämnen vid alla relevanta led inom produktion, bearbetning och distribution – i synnerhet på primärproduktionsnivå – inbegripet foder i syfte att bland annat skydda folkhälsan. I Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG av den 17 november 2003 om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen, om ändring av rådets beslut 90/424/EEG och om upphävande av rådets direktiv 92/117/EEG slås fast vilka zoonoser som skall övervakas.

Enligt artikel 1 omfattar förordningen fastställande av mål för att minska förekomsten av vissa zoonoser i djurpopulationer, godkännande av särskilda bekämpningsprogram, antagande av särskilda bestämmelser om vissa bekämpningsmetoder och antagande av bestämmelser om handeln inom gemenskapen med vissa djur och import från tredje land av sådana djur och produkter av dessa.

Förordningen tillämpas inte på viss primärproduktion, såsom för privat bruk eller små mängder direktleveranser från producent till sådan detaljhandel som levererar direkt till slutkonsument. Medlemsstaterna skall dock fastställa nationella regler för den sistnämnda verksamheten.

Den behöriga myndighet som varje medlemsstat enligt artikel 3 skall utse ansvarar bland annat för tillämpningen av förordningen och att kontrollprogram enligt förordningen utarbetas. Myndigheten får därvid göra kontroller på plats av berörda livsmedels- eller foderföretag.

Gemenskapens mål

Enligt artikel 4 skall de gemenskapsmål som fastställs omfatta en högsta tillåten procentsats för smittade djur i en besättning eller den lägsta reduktion i procent av andelen smittade djur i en besättning. Dessutom skall den tidsfrist slås fast inom vilken målet ska vara uppnått. Detta arbete kommer att pågå till och med år 2009. Under denna tidsperiod är det endast zoonosen salmonellas förekomst hos fjäderfän och svin som kommer att övervakas.

Kontrollprogram

I artiklarna 5–7 finns bestämmelser om nationella kontrollprogram och om godkännande av dessa program. Det finns också särskilda bestämmelser om livsmedels- och foderföretagares kontrollprogram. För att uppnå gemenskapsmålen

skall medlemsstaterna, enligt artikel 5, upprätta kontrollprogram för de zoonoser som omfattas av förordningen. Kontrollprogrammen skall innehålla vissa uppgifter och skall godkännas av kommissionen. Programmen skall bland annat omfatta foderproduktion, primärproduktion av djur samt bearbetning och beredning av livsmedel av animaliskt ursprung.

Livsmedels- och foderföretag samt organisationer som företräder dessa, har möjlighet att få egna kontrollprogram godkända av en medlemsstat såsom en del i medlemsstatens nationella kontrollprogram. För att få ett sådant eget kontrollprogram godkänt som en del av det nationella kontrollprogrammet måste det dock uppfylla de förutsättningar som anges i artikel 7.

Bekämpningsmetoder och handel

Enligt kommittologiförfarande får kommissionen besluta att särskilda bekämpningsmetoder får eller skall tillämpas (artikel 8).

I artikel 9 finns bestämmelser om handel inom gemenskapen och om import från tredje land. Från och med det datum som fastställs i en bilaga till förordningen skall ursprungsflockar testas innan några levande djur eller kläckägg sänds från det ursprungliga livsmedelsföretaget. Under en övergångsperiod får vidare en mottagande medlemsstat bemyndigas att kräva att resultaten av testen uppfyller samma kriterier för salmonella som fastställts i den mottagande medlemsstatens kontrollprogram för sändningar inom medlemsstaten. Detta är således en typ av garantiförfarande som alla länder kan komma i åtnjutande av. Sveriges och Finlands salmonellagarantier för levande djur förblir oförändrade.

Genomförande och slutbestämmelser

I artiklarna 13–16 finns bestämmelser om att kommissionen får anta lämpliga genomförande- och övergångsbestämmelser.

Enligt artikel 17 skall gemenskapskontroller utföras på plats i medlemsstaterna i samarbete med de behöriga myndigheterna. Kontrollerna syftar till att säkerställa en enhetlig tillämpning av bestämmelserna i förordningen.

Ikraftträdande m.m.

Förordningen trädde i kraft den 12 december 2003 och tillämpas från och med den 17 maj 2004.

Bilagorna

I bilaga I anges vilka zoonoser och zoonotiska smittämnen för vilka gemenskapen enligt artikel 4 skall fastställa mål för minskning av prelevans. Bilaga II inrymmer regler om bekämpning av dessa zoonoser och zoonotiska smittämnen, däribland allmänna krav för de nationella kontrollprogrammen, minimikrav för provtagning samt särskilda krav för avelsflockar av gallus gallus, flockar av värphöns och för färskt kött. I bilaga III regleras särskilda kriterier för fastställande av salmonellatyper av betydelse för folkhälsan.

4.7¶Fodertillsatsförordningen

Inledning

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 av den 22 september om fodertillsatser finns gemenskapens bestämmelser om fodertillsatser. Den ersätter rådets direktiv 70/524/EEG av den 23 november 1970 om fodertillsatser. Förordningen är indelad i fyra kapitel och fyra bilagor. Bestämmelserna i förordningen riktar sig huvudsakligen till foderföretagare och gemenskapens institutioner.

I kapitel I finns bestämmelser om räckvidd och definitioner. Kapitel II inrymmer regler om godkännande, användning, övervakning och övergångsbestämmelser för fodertillsatser. I kapitel III finns bestämmelser om märkning och förpackning. Vissa allmänna bestämmelser och slutbestämmelser finns i kapitel IV.

Syfte och tillämpningsområde

Enligt artikel 1 är syftet med förordningen bland annat att fastställa ett gemenskapsförfarande för godkännande av utsläppande på marknaden och användning av fodertillsatser. Förordningen tillämpas inte på processhjälpmedel eller veterinärmedicinska läkemedel med undantag av koccidiostatika och histomonostatika som används som fodertillsatser. I artikel 2 definieras centrala begrepp , däribland fodertillsatser.

Utsläppande på marknaden, m.m.

Enligt artikel 3 får endast sådana fodertillsatser släppas ut på marknaden, bearbetas eller användas som godkänts i enlighet med förordningen och som uppfyller villkoren om användning och märkning i förordningen. För experiment i vetenskapliga syften kan vissa undantag göras.

Godkännande

I artiklarna 4–9 och 12–15 finns bestämmelser om godkännande av fodertillsatser, vilka villkor dessa skall uppfylla för att godkännas, övervakning, ändring och indragning av godkännanden m.m. Artiklarna 7–9 reglerar hur ansökan om godkännande skall ske. Kommissionen skall, efter yttrande från Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, utarbeta ett förslag till

kommissionsförordning i vilket godkännande av fodertillsatsen skall beviljas eller vägras.

I artiklarna 13–15 finns bestämmelser om ändring samt tillfällig och permanent indragning av godkännanden, förlängning av godkännanden och brådskande godkännande. Enligt artikel 12 åligger det den person som använder eller släpper ut fodertillsatsen på marknaden sedan godkännande beviljats att övervaka att de villkor eller restriktioner som är förknippade med tillsatsen respekteras.

Status för befintliga produkter

I artikel 10 finns en övergångsbestämmelse för tillsatser som redan har släppts ut på marknaden i enlighet med det ovan nämnda direktivet 70/524/EEG. Sådana fodertillsatser samt vissa andra särskilt angivna ämnen får i princip endast finnas kvar på marknaden om en anmälan om deras utvärdering har översänts till kommissionen inom ett år efter det att förordningen trätt i kraft. I artikeln regleras även inom vilken tid en ny ansökan om godkännande i enlighet med förordningen skall lämnas in.

Utfasning av antibiotika som fodertillsats

Artikel 11 innehåller bestämmelser om utfasning av de antibiotika som fortfarande används som tillväxtbefrämjande medel. Annan antibiotika än koccidiostatika och histomonostatika får därvid endast saluföras och användas till och med den 31 december 2005. Från och med den 1 januari 2006 skall dessa ämnen strykas ur registret över tillåtna fodertillsatser.

Märkning och förpackning

I artikel 16 finns bestämmelser om märkning och förpackning av fodertillsatser och förblandningar.

Slutbestämmelser

I artiklarna 17–25 finns bestämmelser om sekretess hos gemenskapsinstitutionerna, administrativ granskning av kommissionen, dataskydd för vissa uppgifter och referenslaboratorier. Det finns även bestämmelser om kommittéförfarande och upphävande av gemenskapsrättsakter. Enligt artikel 24 skall medlemsstaterna bland annat fastställa regler om påföljder för överträdelser av bestämmelserna. I artikel 25 finns övergångsbestämmelser för ansökningar om godkännande som lämnats in enligt det ovan nämnda direktivet 70/524/EEG.

Ikraftträdande m.m.

EG-förordningen trädde i kraft den 7 november 2003 och tillämpas från och med den 18 oktober 2004.

Bilagorna

I bilaga I finns bestämmelser om tillsatsgrupper och i bilaga II bestämmelser om uppdrag och arbetsuppgifter för gemenskapens referenslaboratorier. Bilaga III reglerar särskilda märkningskrav för vissa fodertillsatser och för vissa förblandningar. I bilaga IV finns allmänna användningsvillkor.

4.8¶Foderhygienförordningen

Inledning

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 12 januari om fastställande av krav på foderhygien finns allmänna hygienregler för foder. EG-förordningen består av dels en artikeldel där vissa allmänna huvudprinciper slås fast, dels en

bilagedel med vissa tekniska bestämmelser. Förordningens bestämmelser riktar sig huvudsakligen till foderföretagare. Den har sin motsvarighet på livsmedelsområdet i Europaparlametets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 (se ovan avsnitt 4.2).

I kapitel I regleras syfte, räckvidd och definitioner. Kapitel II, som har rubriken skyldigheter, inrymmer bestämmelser om allmänna och särskilda skyldigheter för foderföretagare, systemet för riskanalys (faroanalys) och kritiska styrpunkter (HACCP) och finansiella garantier. Det innehåller även bestämmelser om foderföretagares åliggande beträffande bland annat anmälan och registrering av anläggningar samt bestämmelser om godkännande av sådana anläggningar. I kapitel III finns bestämmelser om riktlinjer för god praxis och i kapitel IV bestämmelser om import och export. I kapitel V behandlas slutbestämmelser om exempelvis system för snabb varning, påföljder och ikraftträdande.

Syfte och tillämpningsområde

Enligt artikel 1 syftar förordningen till att fastställa allmänna bestämmelser om foderhygien, villkor och förfaranden dels som säkerställer spårbarhet av foder, dels för registrering och godkännande av anläggningar. Förordningen tillämpas enligt artikel 2 på verksamhet som bedrivs av foderföretagare i alla led från och med primärproduktionen av foder till och med utsläppande av foder på marknaden, på utfodring av livsmedelsproducerande djur samt import och export av foder.

Från förordningens tillämpningsområde undantas visst foder eller utfodring. Detta gäller huvudsakligen foder som produceras och utfodras till djur inom privathushåll och som i förekommande fall skall konsumeras inom dessa hushåll. Den gäller inte heller för producenters direktförsäljning av små mängder primärproducerat foder till lokala jordbruksföretag för användning i dessa företag. Slutligen omfattas inte heller utfodring av icke-livsmedelsproducerande djur eller detaljhandel med foder för sällskapsdjur.

I artikel 3 definieras bland annat begreppen foderhygien, foderföretagare och fodertillsatser.

Allmänna skyldigheter för enskilda företagare

Enligt artiklarna 4–7 är foderföretagare skyldiga att se till att alla de led i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan som de ansvarar för genomförs i enlighet med bland annat hygienkraven i förordningen, gemenskapslagstiftningen, nationell lagstiftning samt god praxis. I artikel 5 finns särskilda skyldigheter för foderföretagare inom primärproduktionen. Övriga foderföretagare är skyldiga att tillämpa egenkontroll (HACCP) och dokumentera detta. Detaljerade krav som skall följas av foderföretag inom primärproduktionen, foderföretag inom andra led än primärproduktionen och beträffande utfodring av livsmedelsproducerande djur återfinns i bilagor till förordningen.

I syfte att förbereda ett effektivt system med finansiella garantier rörande foderföretagare skall kommissionen, enligt artikel 8, senast tolv månader efter förordningens ikraftträdande lägga fram en rapport om sådana garantier.

Registrering och godkännande

Foderanläggningar skall vara registrerade hos eller godkända av den behöriga myndigheten. Vilket förfarande som krävs är beroende av vilka fodertillsatser eller produkter som hanteras i anläggningen. Enligt artikel 9 skall foderföretagare bland annat anmäla alla anläggningar som de ansvarar för så att den behöriga myndigheten kan registrera dessa.

I artiklarna 10–19 finns bestämmelser om godkännande av anläggningar. Godkännande av anläggning kan i princip endast ske efter besök på plats av den behöriga myndigheten. Registreringar och godkännanden kan vid behov återkallas av den behöriga myndigheten. Behörig myndighet skall upprätthålla

förteckningar över såväl registrerade som godkända anläggningar. Kommissionen skall senast den 30 november varje år göra de konsoliderade förteckningarna över godkända anläggningar i medlemsstaterna tillgängliga för allmänheten. I medlemsstaterna skall förteckningar över registrerade anläggningar finnas allmänt tillgängliga.

Riktlinjer för god hygienpraxis

Artiklarna 20–22 innehåller bestämmelser om utarbetande, spridning och användning av riktlinjer. Såväl nationella som gemenskapsriktlinjer skall utarbetas. Tillämpningen av riktinjerna är dock frivillig för foderföretagarna. När nationella riktlinjer utarbetas skall detta ske genom foderbranschens försorg och i samråd med företrädare för särskilt berörda parter, till exempel behöriga myndigheter och användargrupper. Bestämmelser i Codex Alimentarius och angivna krav i förordningen skall därvid beaktas. Kommissionen skall upprätta ett register över de nationella riktlinjerna vilket skall vara tillgängligt för medlemsstaterna.

Kommissionen skall stödja utarbetandet av gemenskapsriktlinjer för god hygienpraxis och innan sådana utarbetas samråda med Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa. Om gemenskapsriktlinjer tas fram skall kommissionen se till att de utarbetas och sprids av eller i samråd med lämpliga företrädare för bland annat den europeiska foderbranschen och i samarbete med särskilt berörda parter, som till exempel behöriga myndigheter. Bestämmelser i Codex Alimentarius och angivna krav i förordningen skall beaktas.

Påföljder och upphävande av gällande bestämmelser

Enligt artikel 30 skall medlemsstaterna införa bestämmelser om påföljder som är tillämpliga vid överträdelser av bestämmelserna

i förordningen. Påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Då förordningen börjar tillämpas skall vissa i artikel 33 särskilt angivna gemenskapsrättsakter upphör att gälla.

Slutbestämmelser

I artiklarna 26–29, 31 och 32 finns bestämmelser om genomförandeåtgärder, ändringar av bilagorna, system för snabb varning och vissa förfaranderegler för gemenskapsinstitutionerna.

Ikraftträdande m.m.

EG-förordningen trädde i kraft den 8 februari 2005 och skall tillämpas från och med den 1 januari 2006.

Bilagorna

I bilaga I finns särskilda hygienbestämmelser för foderföretag inom primärproduktionen. Bilaga II innehåller bestämmelser om krav för foderföretag inom andra led än primärproduktion av foder i enlighet med artikel 5.1. Bilaga III inrymmer bestämmelser om goda utfodringsrutiner. I bilaga IV finns bestämmelser om vissa godkända tillsatser och produkter som ligger till grund för beslut om godkännande eller registrering av anläggningar. En mall för hur anläggningarna skall införas i nationella förteckningar finns i bilaga V.

4.9¶Direktiv 2000/29/EG om skyddsåtgärder mot växtskadegörare m.m.

Inledning

Huvuddirektivet på växtskyddsområdet är rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen, senast ändrat genom rådets direktiv 2002/89 av den 28 november 2002 om ändring av direktiv 2000/29/EG om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen. Det är genomförandet av ändringar i det sistnämnda direktivet som behandlas i denna promemoria.

Direktivet harmoniserar medlemsstaternas lagstiftning på växtskyddsområdet. Till direktivet är fogat nio bilagor som innehåller tekniska bestämmelser.

Direktivet innehåller huvudsakligen bestämmelser som anger syfte, definitioner och ramar för växtskyddskontrollen. Skadegörare på växter och växtprodukter hanteras i en föränderlig omvärld och gemenskapen måste snabbt kunna vidta adekvata åtgärder. Direktivet ger ett sådant utrymme genom att bemyndiga kommissionen att utfärda kompletterande lagstiftning.

Direktivet skiljer mellan skadegörare som inte påvisats i gemenskapen som helhet, skadegörare som har påvisats i hela gemenskapen och skadegörare som inte påvisats fullt ut i alla medlemsstater. En medlemsstat kan få skyddad zon status för en viss skadegörare som den bevisligen åtminstone till en del är fri från. En medlemsstat får därigenom möjlighet att ställa strängare krav på till exempel införseln. Förteckningen över farliga skadegörare uppdateras fortlöpande.

Genom rådets direktiv 2002/89/EG justeras flera definitioner på flera centrala begrepp i direktivet. Vidare förtydligas de förfaranden och formaliteter som gäller för växter och växtprodukter när de införs eller flyttas inom gemenskapen. Dessutom förstärktes möjligheten för den ansvariga växtskyddsmyndigheten i respektive land att delegera specifika uppgifter av kontrollen till andra organ.

Syfte och tillämpningsområde

Enligt artikel 1 gäller direktivet huvudsakligen skyddsåtgärder mot införsel av skadegörare på växter och växtprodukter till medlemsstaterna från andra medlemsstater eller från ickemedlemsländer. Medlemsstaterna skall utse en ansvarig central myndighet för sådana frågor som faller under detta direktiv.

I artikel 2 definieras flera centrala begrepp, däribland växter, växtprodukter och skadegörare m.fl.

Förbud av införsel

I artiklarna 3–6 finns bestämmelser om att medlemsstaterna skall förbjuda införsel till sina områden av vissa skadegörare samt växter eller växtprodukter som särskilt anges i bilagor till direktivet.

Växtpass

I artiklarna 10 och 11 finns bestämmelser om växtpass. Detta är ett dokument som skall åtfölja vissa växter och växtprodukter vid handel på den inre marknaden. Växpasset krävs för ett begränsat antal växter och växtprodukter som ur växtskyddssynpunkt bedömts särskilt riskabla. Växtpasset intygar att växterna ingått i ett system för kontroll och är friska. Bestämmelserna om växtpass ställer i huvudsak endast krav på

den yrkesmässiga handeln med växter och växtprodukter. Ett undantag är utsädespotatis skall ha växtpass vid försäljning. För växter och växtprodukter från tredje land ligger ansvaret för utfärdande av växtpass på medlemsstatens officiella myndighet (importkontroll).

Officiell kontroll

I artiklarna 6, 12 och 21 finns bestämmelser om officiell kontroll.

Enligt artikel 6 skall medlemsstaterna bland annat för vissa särskilt angivna växter eller växtprodukter i bilagorna till direktivet föreskriva att dessa och deras emballage skall ha undergått en officiell kontroll. Denna kontroll skall ske i syfte att säkerställa att växterna m.m. inte är angripna av skadegörare. I artiklarna regleras hur den officiella kontrollen skall utföras och att medlemsstaterna under vissa förutsättningar får undanta viss lokal omsättning från kontrollen.

Enligt artikel 12 skall medlemsstaterna även organisera officiella stickprovskontroller för att säkerställa att bestämmelserna i direktivet följs. Sådan kontroll skall utföras regelbundet på fastigheter som finns i de register som skall finnas enligt direktivet. Inspektören skall ha tillgång till bland annat växter på alla stadier i produktions- och försäljningskedjan. Om det vid kontrollen fastslås att växter utgör en risk för spridning av skadegörare får de underkastas de officiella åtgärder som föreskrivs i artikel 11.

För att säkerställa en korrekt och enhetlig tillämpning av direktivet får kommissionen låta utföra kontroller i samarbete med den officiella växtskyddsmyndigheten i medlemsstaten. Dessa kontroller skall ske i enlighet med artikel 21.

Det kan i detta sammanhang nämnas att det även i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 finns vissa bestämmelser om offentlig kontroll som omfattar växtskyddet.

Ikraftträdande m.m.

Medlemsstaterna skall senast den 1 januari 2005 genomföra de bestämmelser som är nödvändiga för att uppfylla kraven i rådets direktiv 2002/89/EG.

Bilagorna

Direktivet innehåller nio bilagor. I bilagorna I–III grupperas dels skadegörare vars införsel och spridning är förbjuden, dels skadegörare som skall förbjudas om de förekommer på vissa växter eller växtprodukter. Bilaga IV innehåller särskilda krav som alla medlemsstater måste fastställa för införsel till och förflyttning inom alla medlemsstater av växter och växtprodukter m.m. I bilaga V finns bestämmelser om vilka växter, växtprodukter m.m. som måste genomgå en växtskyddskontroll på produktionsplatsen. I bilaga VI anges vilka växter och växtprodukter för vilka särskilda arrangemang får tillämpas. Bilagorna VII–IX inrymmer bestämmelser om certifikatmodeller, upphävda direktiv och senaste ändringar samt en jämförelsetabell.

5¶Lagstiftningsbehovet

I detta avsnitt behandlas lagstiftningsbehovet vad gäller dels de nya EG-förordningarna, dels ändringarna i direktivet 2000/29/EG samt vissa grundläggande frågor om lagstiftningens utformning.

5.1¶Lagstiftningsbehovet med anledning av EGförordningarna

Promemorians bedömning: EG:s förordningar om livsmedelsoch fodersäkerhet, livsmedels- och foderhygien, offentlig kontroll, fodertillsatser och om salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen medför att ändringar bör göras i författningarna om foder, livsmedel, djurskydd, växtskydd, provtagning på djur, m.m., kontroll av husdjur m.m., epizootier och zoonoser.

Skälen för promemorians bedömning: Det svenska medlemsskapet i EU har vad gäller tillvägagångssätt och innehåll i hög grad ändrat förutsättningarna för den svenska lagstiftningen inom samhällssektorerna för livsmedel, foder, djurskydd, djurhälsa, skydd för smittsamma djursjukdomar samt växtskydd. EG:s rättsakter intar en framträdande plats inom dessa områden. Hittills har de nationella reglerna i stor utsträckning grundat sig på direktiv vilka har innehållit såväl generella principer som regler med hög detaljeringsgrad. Utgångspunkten för genomförandet av direktiv är att endast

Lagstiftningsbehovet Ds 2005:31

sådana bestämmelser som kräver lagform skall lagregleras. Övriga bestämmelser som krävs för direktivens genomförande författningsregleras på lägre normnivå än lag. De flesta direktivbestämmelserna är därför genomförda i myndighetsföreskrifter.

De senaste årens utveckling har medfört att en allt större del av de grundläggande bestämmelserna inom de nu aktuella områdena nu finns i EG-förordningar som ersätter de äldre direktiven. Förordningarna är en för EG-rätten central och viktig typ av rättsakter. Det är i första hand med stöd av förordningar som Europarlamentet och rådet utövar sin av medlemsstaterna anförtrodda lagstiftande befogenhet.

En EG-förordning är, i enlighet med artikel 249 i EGfördraget, till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. De skall tillämpas av domstolar och myndigheter i medlemsstater som direkt gällande rätt och kan åberopas av enskilda. En förordning varken skall eller får inkorporeras i eller transformeras till nationell rätt, såvida annat inte är särskilt stadgat i förordningen. Något genomförande av EGförordningar skall således inte ske. Det förekommer dock att förordningar innehåller bestämmelser av direktivliknande karaktär som innebär en uppmaning till medlemsstaten att anta nationella bestämmelser avseende en viss fråga.

Existensen av en EG-förordning inom ett visst område markerar normalt att medlemsstaterna skall undvika egen lagstiftning inom området med hänsyn till principen om gemenskapsrättens företräde och spärrverkan. Det är däremot vanligt att förordningarna måste kompletteras med nationella regler. Såvida inte ett bemyndigande till medlemsstaterna ges i EG-förordningen får förordningen dock inte fyllas ut eller kompletteras med mer detaljerade regler inom samma område. En medlemsstat får vidare inte utfärda föreskrifter om hur en EG-förordning skall tolkas.

En EG-förordning hindrar dock inte att en medlemsstat inför regler av verkställande karaktär. Exempelvis kan det behövas nationella regler om straffsanktioner vid överträdelser av förordningarna regler eller bestämmelser om vilken myndighet

som skall svara för tillämpningen. Även andra administrativa och processuella regler får införas. Det är således tillåtet att införa nationella bestämmelser som gör att en EG-förordning kan tillämpas i praktiken och får genomslag bland adressaterna. EGförordningar är vanligt förekommande på de områden som behandlas i denna promemoria.

Inom ett flertal här aktuella områden kompletteras det nationella regelverket av förhållandevis detaljerade regler som återfinns i EG-förordningar. Detta blir särskilt tydligt genom det så kallade hygienpaketet (se avsnitt 2), där ett större antal EGdirektiv som införlivats i den svenska lagstiftningen ersätts med ett antal EG-förordningar på gemenskapsnivån. Inom livsmedelsområdet ersätts exempelvis innehållet i några av de nya EG-förordningarna ett tjugutal direktiv som tagits fram ända sedan år 1964 och framåt. De EG-förordningar det handlar om inom de aktuella områdena är förordningar beslutade dels av Europarlamentet och rådet, dels av kommissionen. Förordningarna av Europaparlamentet och rådet utgörs i allmänhet av en grundförordning som därefter fortlöpande ändras genom ytterligare förordningar. Det kan också handla om förordningar som ändrar direktiv. Det är också vanlig förekommande att kommissionen i förordningsform, genom bemyndiganden i en förordning av Europarlamentet och rådet, ges rätt att besluta om genomförandeåtgärder, övergångsbestämmelser samt tillämpningsföreskrifter m.m. (se exempelvis artiklarna 5 och 62 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd). Bara på foderområdet har sedan år 1998 antagits allt mellan fem till tjugo kommissionsförordningar per år. Förhållandena har varit mer eller mindre likartade på livsmedelsområdet.

Denna förändring av gemenskapsrättsakternas form påverkar i hög grad utformningen av den nationella lagstiftningen. En följd är att de berörda lagarna i mer eller mindre stor utsträckning

Lagstiftningsbehovet Ds 2005:31

kommer att utgöra ett komplement till EG-förordningarna. De gällande berörda nationella författningarna behöver således anpassas efter detta förhållande.

Det nya EG-regelverket om foder- och livsmedelshygien samt om offentlig kontroll utgör en omfattande reglering av de samhällssektorer som behandlar frågor om livsmedel, foder, djurskydd, djurhälsa, inklusive zoonoser och epizootier, samt växtskydd. I EG-förordningarna finns både generella bestämmelser och bestämmelser med hög detaljeringsgrad. Förordningarnas bestämmelser påverkar följaktligen det svenska regelverket på samtliga normnivåer. Några av bestämmelserna riktar sig direkt mot medlemsstaten som bland annat skall se till att förordningens bestämmelser kan verkställas. Andra bestämmelser riktar sig till den av medlemsstaten utsedda behöriga myndigheten och anger vad denna myndighet har för uppgifter. En del av bestämmelserna är generella i den meningen att de anger grundläggande principer och mål för den offentliga kontrollen och hur detta system skall organiseras både på nationell nivå och gemenskapsnivå.

De detaljerade bestämmelserna i EG-förordningarna träffar tillämpningsområdet för huvudsakligen livsmedelslagen (1971:511), växtskyddslagen (1972:318), lagen (1985:295) om foder, lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m., djurskyddslagen (1988:534), lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m., epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658). Även bisjukdomslagen (1974:211) berörs till viss del av de frågor som behandlas i EG-förordningarna. Denna lag är föremål för en särskild översyn (se uppdrag till Statens jordbruksverk att utreda hur bekämpningen av bisjukdomar bör bedrivas, dnr Jo2005/1018/LD.) Den svenska anpassningen till det nya EG-regelverket som i förekommande fall bör göras i den lagen behandlas därför inte i denna promemoria.

Det nya EG-regelverket påverkar utformningen av det nationella regelverket på flera sätt. För att EG-förordningarna skall kunna verkställas i sin helhet i Sverige behöver de kompletteras av nationell lagstiftning i vissa avseenden. Bland

annat behöver förordningarna kompletteras med bestämmelser om tillsyn och straff. EG-bestämmelserna om offentlig kontroll innebär att även tillsynsbestämmelserna i de berörda lagarna genomgående bör förändras för att få en enhetlig struktur och för att överensstämma med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Denna EG-förordnings räckvidd omfattar förutom foder och livsmedel även djurhälsa och djurskydd.

De huvudsakliga bestämmelserna om livsmedels- och fodersäkerhet återfinns numera i gemenskapsrätten på förordningsnivå. För att undvika dubbelreglering bör bestämmelser i de nationella lagarna som motsvaras av bestämmelser i EG-förordningarna därför helt tas bort. Särskilda nationella bestämmelser behöver dock finnas för sådana frågor som faller utanför tillämpningsområdet för EG-förordningarna, men som fordrar en nationell författningsreglering.

En svensk anpassning till de nya EG-förordningarna fordrar alltså dels upphävande av flera bestämmelser, dels att nya bestämmelser införs i de berörda lagarna. Till detta kommer att vissa lagändringar som har indirekt samband med EGförordningarna bör behandlas i detta sammanhang. Det gäller till exempel översynen av den lagtekniska utformningen av tillsynsbestämmelserna. Lagändringarna blir sammantaget relativt omfattande. När det gäller livsmedelslagen, foderlagen och provtagningslagen är behovet av lagändringar så omfattande att det framstår som mest ändamålsenligt att ersätta dessa med tre nya lagar. I avsnitten 6–14 behandlas de separata lagförslag som föranleds av EG-förordningarna.

EG-förordningarna innehåller i flera hänseenden ett mycket detaljerat regelverk. Det stora flertalet bestämmelser har i dag sin motsvarighet i bestämmelser på annan normnivå än lag, främst i myndighetsföreskrifter. De nya EG-förordningarna kommer därför dessutom att innebära ett stort förändringsarbete även av förordningar som beslutats av regeringen samt av föreskrifterna hos främst Livsmedelsverket, Statens jordbruksverk och Djurskyddsmyndigheten.

Lagstiftningsbehovet Ds 2005:31

5.2¶Verkställande av EG-förordningarna

Promemorians förslag: En lagstiftningsmetod skall införas som innebär att varje lag som omfattas av tillämpningsområdet för de nya EG-förordningarna kompletterar de EG-bestämmelser i EGförordningarna som faller inom tillämpningsområdet för respektive lag

Skälen för promemorians förslag: Till de svenska författningar som innehåller bestämmelser som gäller frågor som behandlas i de här aktuella EG-förordningarna eller på annat sätt kompletterar dessa hör, som nämnts ovan, livsmedelslagen, växtskyddslagen, foderlagen, lagen om kontroll av husdjur m.m., djurskyddslagen, provtagningslagen, epizootilagen och zoonoslagen. Dessa författningar innehåller med undantag för lagen om kontroll av husdjur m.m. i princip de instrument som behövs för att säkerställa att EG-förordningarna verkställs i sin helhet. Det finns dock inte i alla lagar en tydligt uttryckt koppling mellan de nationella författningarna och de nya EG-förordningarna.

EG-förordningarna kan kompletteras av nationella bestämmelser på olika sätt. Varje EG-förordning kan antingen kompletteras av en särskild kompletteringslag eller av den eller de befintliga nationella författningar som omfattar de frågor som avhandlas i respektive EG-förordning. Som exempel på det förstnämnda alternativet kan nämnas lagen (1995:551) om EG:s förordning om ekologiskt framställda produkter som kompletterar rådets förordning (EEG) nr 2092/91 av den 24 juni 1991 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel. Lagen innehåller i princip endast sådana bestämmelser om tillsyn, straff och överklagande som behövs för att verkställa EG-förordningen i sin helhet. Som exempel på det andra alternativet kan nämnas livsmedelslagen, foderlagen, provtagningslagen och epizootilagen som innehåller dels materiella bestämmelser och bemyndiganden, dels bestämmelser om tillsyn, straff och överklagande. De sistnämnda bestämmelserna har gjorts tillämpliga på vissa EGförordningar genom olika lagstiftningsmetoder.

Vad beträffar det första alternativet att komplettera EGförordningar bör beaktas att tillämpningsområdet för eventuella nya lagar som kompletterar förordningarna antingen skulle bli mycket smalt, eftersom övervägande delen av det regelverk som finns i EG-förordningarna gäller frågor som regleras i livsmedelslagen, växtskyddslagen, foderlagen, lagen om kontroll av husdjur m.m., djurskyddslagen, provtagningslagen, epizootilagen och zoonoslagen, eller komma att sammanfalla med tillämpningsområdet för denna lagstiftning. Detta alternativ framstår därför som en överreglering som riskerar att medföra en onödigt fragmenterad lagstiftning och skulle i det senare fallet dessutom sannolikt leda till gränsdragningsproblem och andra tillämpningssvårigheter.

Alternativet att låta de lagar som behandlar de områden som regleras i de aktuella EG-förordningarna komplettera de aktuella EG-förordningarna är den metod som hittills använts inom de berörda sakområdena och har bland annat den fördelen att de tillsynsorganisationer som finns inom olika områden kan verka på samma sätt oavsett om reglerna finns i en EG-förordning eller i en nationell författning. Denna metod innebär även att lagstiftningen inom ett område i stor utsträckning kan samlas i en ny lag, varvid lagstiftningens tillgänglighet gynnas. Det förhållandet att regelverket på de berörda sakområdena huvudsakligen återfinns på EG-förordningsnivå innebär dock att förändringar behöver ske i det nationella regelverket både vad gäller bestämmelsernas utformning och struktur.

Sammantaget framstår det som mest ändamålsenligt att genomföra kompletteringen av de nya EG-förordningarna genom att föra in erforderliga bestämmelser i befintliga lagar eller i de lagar som föreslås ersätta dessa. Detta alternativ framstår dessutom som mest praktiskt mot bakgrund av att flera centrala EG-förordningar redan tillämpas och att det återstår kort tid till dess resterande EG-förordningar skall börja tillämpas.

Lagstiftningsbehovet Ds 2005:31

5.3¶Tillkännagivandeförfarande

Promemorians bedömning: Regeringen bör tillkännage i Svensk författningssamling vilka EG-förordningar som kompletteras av respektive lag. I fråga om sådana EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde bör regeringen i verkställighetsföreskrifter meddela vilka EG-bestämmelser som kompletteras av respektive lag.

Skälen för promemorians bedömning: Gällande bestämmelser i livsmedelslagen, foderlagen, provtagningslagen och epizootilagen kompletterar redan flera EG-förordningar. Frågan hur dessa EG-förordningar har kopplats till befintliga författningar har lösts på olika sätt.

När det gäller livsmedelslagen kompletterar vissa bestämmelser i den lagen de EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen och som regeringen tillkännager i Svensk författningssamling. I dag anges i tillkännagivandet till livsmedelslagen ett trettiotal grundförordningar som behandlar frågor som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för denna lag. Foderlagen har utformats efter samma mönster som livsmedelslagen. Det tillkännagivande som är kopplat till foderlagen omfattar i dagsläget sju EGförordningar.

Motivet till att denna lagstiftningsmetod valdes för dessa författningar var att det mot bakgrund av det stora antal EGförordningar som förväntades antas i framtiden bedömdes nödvändigt att använda en metod som inte direkt i lagen angav vilka EG-förordningar som innehöll sådana bestämmelser som skulle kompletteras av lagen. I annat fall skulle lagändringar behöva göras varje gång någon ny EG-förordning av berört slag antogs.

En annan lagstiftningsmetod för att komplettera EGförordningar med svensk lagstiftning är den som använts i provtagningslagen och epizootilagen, där det direkt i respektive författning har angetts vilka EG-förordningar som kompletterar respektive lag.

Eftersom det fram tills nu inte varit aktuellt saknas i djurskyddslagen, lagen om kontroll av husdjur m.m., växtskyddslagen och zoonoslagen bestämmelser om att lagarna kompletterar bestämmelser i EG-förordningar.

De EG-förordningar som här är aktuella behöver kompletteras av fler lagar än de som hittills kompletteras av EG-förordningar. Ett förhållande som därvid kräver särskilda överväganden är det faktum att respektive EG-förordnings tillämpningsområde i flera fall sammanfaller med flera befintliga lagars tillämpningsområden. Detta förhållande är dock inte nytt. Redan i dag sammanfaller tillämpningsområdena för exempelvis Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel med tillämpningsområdet för livsmedelslagen, foderlagen, provtagningslagen och epizootilagen. I epizootilagen och provtagningslagen, som saknar tillkännagivanden, har i lagen särskilt reglerats hur respektive lag förhåller sig till de övriga berörda lagarna i fråga om bestämmelserna i de EG-förordningar som kompletteras av lagarna. I livsmedelslagen och foderlagen föreskrivs däremot att lagen kompletterar de EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen och som regeringen tillkännager i Svensk författningssamling. De EG-förordningar som faller inom tillämpningsområdet för såväl livsmedelslagen som foderlagen anges därmed både i tillkännagivandet till livsmedelslagen och i tillkännagivandet till foderlagen.

Anledningen till att olika lagstiftningsmetoder har använts för att göra de EG-förordningar som redan tillämpas verkställbara i Sverige beror till viss del på att det hittills rört sig om ett begränsat antal EG-förordningar där tillämpningsområdet sammanfallit med flera lagar. EG-förordningarna har kunnat

Lagstiftningsbehovet Ds 2005:31

verkställas inom ramen för befintliga lagar utan alltför stora förändringar av regelverket.

Nu är det fråga om flera nya EG-förordningar vars tillämpningsområden helt eller delvis sammanfaller med tillämpningsområdet för livsmedelslagen, foderlagen, provtagningslagen, djurskyddslagen, växtskyddslagen, lagen om kontroll av husdjur m.m., epizootilagen och zoonoslagen. Detta förhållande ställer större krav på tydlighet och förutsebarhet i den nationella lagstiftningen, inte minst när det gäller frågan om vilken lags bestämmelser om tillsyn och straff som skall tillämpas i det enskilda fallet. Det måste tydligt framgå med stöd av vilken lag en straffpåföljd kan ådömas vid överträdelser av bestämmelser i EG-förordningarna. Flera tillsynsmyndigheter kan vidare beröras av en och samma EG-förordning. Det bör därför tydliggöras med stöd av vilken lag tillsyn över efterlevnaden av en viss EG-bestämmelse skall ske.

Det nya EG-regelverket för således med sig delvis nya krav på den nationella lagstiftning som skall komplettera detta. Det förhållandet att tillämpningsområdet för en enskild EGförordning inte helt motsvarar tillämpningsområdet för en nationell lag behöver därför lösas i den nationella lagstiftningen. Mot bakgrund av det stora antal EG-förordningar det nu handlar om och det antal nationella lagar som berörs framstår det som lämpligast att använda en enhetlig lagstiftningsmetod som är gemensam för samtliga berörda lagar.

Den metod som valts i fråga om provtagningslagen och epizootilagen har den fördelen att det klargörs vilken lag som i första hand kompletterar en EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde. Denna metod torde dock endast vara möjlig att välja i de fall EG-förordningarna är få till antalet och avgränsningsfrågorna i förhållande till övriga lagar är begränsade. Metoden förutsätter också att det är klart går att avgöra att en viss EG-bestämmelse faller inom en lags tillämpningsområde. Mot bakgrund av det stora antal EGförordningar det nu rör sig om framstår denna metod som mindre lämplig. Det kan även förväntas att ytterligare EG-

förordningar fortlöpande kommer att beslutas inom de närmaste åren. En fortsatt användning av denna lagstiftningsmetod innebär att riksdagen måste fatta beslut om att ändra lagarna flera gånger per år endast av det skälet att det tillkommit nya EG-förordningar som skall kompletteras av lagen. Det finns således starka invändningar mot att använda en sådan metod i fortsättningen.

Med den andra lagstiftningsmetoden, då regeringen i Svensk författningssamling ger till känna de EG-förordningar som skall kompletteras av lagen, undviks dessa problem. Denna metod har den stora fördelen att det endast är tillkännagivandet som behöver ändras i den takt som nya EG-förordningar som skall kompletteras av lagen beslutas. Riksdagen har dessutom satt tydliga gränser för hur regeringen utnyttjar detta genom att definitionen av lagens tillämpningsområde beslutas av riksdagen. Sammantaget framstår detta alternativ som den mest ändamålsenliga för att i Sverige verkställa de nya EGförordningarna.

För de fall en EG-förordning innehåller bestämmelser som faller inom flera lagars tillämpningsområde bör regeringen för tydlighetens skull i verkställighetsföreskrifter precisera vilka EGbestämmelser som kompletteras av den aktuella lagens bestämmelser.

De lagförslag som dessa överväganden medför behandlas nedan i avsnitten 7–14.

Lagstiftningsbehovet Ds 2005:31

5.4¶Nationella föreskrifter

Promemorians bedömning: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela de föreskrifter eller fatta de beslut som behövs som komplettering av EG-förordningarna.

Skälen för promemorians bedömning: De aktuella EGförordningarna kan förutsätta att det meddelas nationella särbestämmelser i något avseende. EG-förordningarna förutsätter i bland att medlemsstaterna utfärdar nationella bestämmelser antingen för att precisera en bestämmelse eller för att verkställa den. Det förekommer också att medlemsstaterna åläggs en skyldighet att reglera vissa frågor nationellt. De förhållanden som skall regleras är av sådan karaktär att de normalt regleras i förordning eller föreskrifter. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör därför ges befogenhet att utfärda sådana föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta de beslut som behövs som komplettering till EG-förordningarna. EG-förordningarna kan därutöver innehålla bestämmelser som uttryckligen ger medlemsstaterna befogenhet att meddela nationella undantagsbestämmelser eller särskilda regler för ett visst område. Det gemensamma för sistnämnda situationer är att EG-reglerna i sig inte förutsätter att det utfärdas några nationella regler utan det är upp till medlemsstaterna att avgöra om sådana regler skall finnas. Dessa fall skiljer sig principiellt sett inte från de situationer då frågan är helt oreglerad i sekundärrätten. I båda fallen ligger hela beslutsutrymmet i den aktuella frågan hos medlemsstaten.

De lagförslag som dessa överväganden medför behandlas nedan i avsnitten 7–14.

5.5¶Lagstiftningsbehovet med anledning av direktiv 2000/29/EG om skyddsåtgärder mot växtskadegörare m.m.

Promemorians förslag: De delar av ändringarna i rådets direktiv 2000/29/EG som kräver lagform skall genomföras i växtskyddslagen.

Skälen för promemorians förslag: Ett direktiv är bindande för medlemsstaterna inom EU på så sätt att medlemsstaterna är skyldiga att anpassa sin rättsordning efter direktivet. Hur detta skall gå till överlämnas emellertid åt medlemsstaterna själva att avgöra. Rådets direktiv 2000/29/EG om skyddsåtgärder mot att växtskadegörare förs in i gemenskapen, m.m. – som i huvudsak rör sig om en konsolidering av gällande regelverk – antogs under år 2000 och har genomförts i svensk rätt i växtskyddslagen (1972:318) och förordningen (1995:681) om växtskydd. Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts och de nya behov som tillkommit på växtskyddsområdet beslutade rådet om ändringar i detta direktiv genom rådets direktiv 2002/89/EG. Förändringarna i direktivet påverkar och förstärker den gällande lagstiftningen i flera avseenden. Bland annat berörs definitionen av växt och växtskadegörare i lagen. Vidare förtydligas reglerna om dokumentkontroll och utvidgad skyldighet att lämna upplysningar. Bestämmelserna i växtskyddslagen behöver därför ändras. I samband därmed föreslås även vissa ändringar som inte är föranledda av direktivet.

6¶Överväganden och förslag med anledning av kontrollförordningarna

6.1¶Allmänt

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd införs ett harmoniserat ramverk av allmänna bestämmelser om utformningen av och genomförandet av den offentliga kontrollen av foder och livsmedel inom EU. Förutom livsmedel och foder gäller förordningen även i viss utsträckning kontroll av djurhälsa och djurskydd. Bestämmelserna skall tillämpas från och med den 1 januari 2006.

Det kan i detta sammanhang nämnas att när det gäller växtskydd omfattar gemenskapsramverket generellt sett inte offentliga kontroller av skadegörare på växter eller växtprodukter eftersom dessa kontroller redan omfattas av rådets direktiv 2000/29/EG. Vissa aspekter av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall dock gälla även på växtskyddsområdet och särskilt de aspekter som gäller upprättandet av fleråriga nationella kontrollplaner och gemenskapens inspektioner i medlemsstaterna och i tredje länder.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 kompletteras av särskilda bestämmelser för kontrollen av livsmedel m.m. av animaliskt ursprung. Dessa bestämmelsen finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel.

Det bör slutligen nämnas att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 inte omfattar bestämmelserna om den gemensamma organisationen av marknaderna för jordbruksprodukter. Det finns redan ett väletablerat och särskilt kontrollsystem för kontroll av efterlevnaden av dessa bestämmelser. Förordningens mål skiljer sig också från målen för de kontroller som gäller för den gemensamma organisationen av marknaderna för jordbruksprodukter och gäller därför inte på dessa områden.

Vissa lagstiftningsfrågor som genom regleringen i framför allt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 berör flera områden och därmed ett flertal lagar behandlas gemensamt i detta kapitel.

6.2¶Nuvarande tillsynsordning

Detta avsnitt syftar till att ge en översiktlig bild av den nu gällande tillsynsverksamheten som bedrivs i livsmedelskedjans olika delar inklusive djurhälsa och djurskydd. Verksamhet som bedrivs av aktörer som inte är tillsynsmyndigheter i egentlig mening, men som har uppgifter som angränsar till tillsynsverksamheten, såsom polismyndigheten, behandlas inte.

För en mer heltäckande bild av de nuvarande tillsynssystemen och finansieringen av dessa hänvisas till gällande författningar och till under senare år lämnade betänkanden och rapporter.

Livsmedels- och djurskyddstillsyn

Livsmedels- och djurskyddstillsynen utövas med stöd av livsmedelslagen (1971:511) och djurskyddslagen (1988:534). Tillsynen utövas i dag på lokal, regional och central nivå.

Kommunerna bedriver inom båda tillsynssystemen uteslutande operativ lokal tillsyn. Med operativ tillsyn avses här och i det följande sådan tillsyn som riktar sig direkt mot den som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd.

Länsstyrelserna utövar den regionala tillsynen över såväl livsmedelslagstiftningen som djurskyddslagstiftningen. På livsmedelsområdet har länsstyrelserna inte några operativa tillsynsuppgifter. Deras roll här är i stället av rådgivande och uppföljande natur. Inte heller i djurskyddslagstiftningen specificeras några tillsynsuppgifter som länsstyrelserna skall utföra. Däremot ankommer det på länsstyrelserna att – förutom att ge råd till andra tillsynsmyndigheter och allmänheten m.fl. – fullgöra vissa angränsande uppgifter, såsom att pröva frågor om förhandsgodkännande av stall och andra utrymmen där djur hålls samt att besluta om omhändertaganden av djur.

De centrala tillsynsmyndigheterna är Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten. Deras huvuduppgift är att samordna övriga tillsynsmyndigheters verksamhet. Livsmedelsverket utövar dock, till skillnad från Djurskyddsmyndigheten, också operativ tillsyn. Detta sker framför allt över den verksamhet som bedrivs i vissa större livsmedelsanläggningar.

Inom livsmedelsområdet består de operativa kontrollerna av en rad olika moment. Huvuddelen av kontrollerna består av inspektionen av livsmedelslokaler, såsom exempelvis restauranger och butiker där de hygieniska förhållandena m.m. undersöks. I de regelbundna kontrollerna ingår också provtagning för att undersöka livsmedels mikrobiologiska och toxikologiska status för att bedöma livsmedlets säkerhet. Livsmedelskontrollerna består också av importkontroller av livsmedel och besiktningar av slaktdjur och kött på slakterierna.

Djurskyddskontrollen består dels av prövningar av djurstallar m.m., dels av inspektioner av djurhållningen hos lantbruksföretagare, zoobutiker, cirkusar, slakterier och andra som håller djur för livsmedelsproduktion inklusive transport av djur. I den operativa myndighetens uppgifter ingår även vid behov omhändertagande av djur.

De vägledande uppgifterna för centralmyndigheterna inom livsmedels- och djurskyddskontrollen utgörs av bland annat rådgivning och stöd till de lokala myndigheterna, utbildningsinsatser för inspektörer och normerade inspektioner av de lokala myndigheternas kontrollverksamhet och nationella tillsynsprojekt i syfte att öka likvärdigheten i kontrollerna olika kommuner emellan.

Djurhälsotillsyn av andra djur än bin

Djurhälsotillsynen utövas med stöd av flera olika lagar, vilka även reglerar andra frågor än rena djurhälsofrågor. Tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen är också reglerad på olika sätt.

Enligt den nuvarande epizooti- och zoonoslagstiftningen har Statens jordbruksverk ett övergripande ansvar i arbetet med att förebygga och bekämpa epizootiska sjukdomar samt salmonella och andra zoonoser.

Tillsynen över epizooti- och zoonoslagstiftningen utövas i dag på regional och central nivå. Länsstyrelserna utövar den regionala tillsynen och Jordbruksverket ansvarar för den centrala tillsynen. Länsstyrelserna bedriver uteslutande operativ tillsyn. Jordbruksverkets huvuduppgift är att samordna tillsynen över epizootioch zoonoslagstiftningen och lämna råd och hjälp i denna verksamhet. Jordbruksverket utövar även viss operativ tillsyn genom bland annat distriktsveterinärorganisationen, karantänsveterinärer och andra veterinärer som utför officiella uppdrag.

Den operativa tillsynen består av provtagning för övervakning av zoonoser och epizootier hos levande djur. Regelmässig provtagning sker i samband med slakt avseende salmonella och vissa andra smittsamma djursjukdomar. Därutöver sker vissa

kontroller dels i besättningar av veterinärer utsända av Jordbruksverket, dels vid gränskontrollstationer för import av djur och djurprodukter. Kontrollen vid gränskontrollen genomförs av Tullverket enligt lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen. Gränskontrollen på smittskyddsområdet bevakas av gränskontrollveterinärerna som är anställda av Jordbruksverket.

I fråga om andra smittsamma djursjukdomar än sådana epizootiska sjukdomar och zoonoser som omfattas av epizootioch zoonoslagstiftningen finns bestämmelser om åtgärder för att bekämpa och förebygga sådana sjukdomar i lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. Lagen ger bland annat stöd för att utföra obligatoriska hälsokontroller av husdjur utan djurägarens samtycke. Tillsynen över lagen utövas av huvudsakligen av Jordbruksverket och i vissa fall av Livsmedelsverket. Livsmedelsverket utövar tillsyn i fråga om hanteringen av djurprodukter, det vill säga livsmedel som innehåller otillåtna läkemedel eller andra ämnen eller läkemedel i otillåten mängd. Jordbruksverket får överlåta viss tillsyn till länsstyrelserna och kommunerna.

I lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. finns grundläggande bestämmelser om husdjurskontrollen. Denna kontroll syftar till att främja animalieproduktionen och djurs lämplighet i avel i näringsverksamhet. Till husdjurskontrollen hör även den hälsokontroll som är organiserad för vissa djurslag och vars främsta syfte är att förebygga sjukdomar. Husdjurskontrollen bedrivs av organisationer på jordbruksnäringens område eller andra sammanslutningar och statens medverkan inskränker sig i princip till att vissa ramar och riktlinjer anges i föreskrifter för verksamheten och att denna ställs under viss tillsyn. Jordbruksverket får ge sådana organisationer eller sammanslutningar rätt att anordna husdjurskontroll och skall även innan kontrollen anordnas godkänna plan och riktlinjer för verksamheten. Bestämmelser om tillsyn över lagen finns inte i dag.

Tillsyn över foder och animaliska biprodukter

Fodertillsynen, som utövas med stöd av lagen (1985:295) om foder avser främst den kommersiella fodertillverkningen. Den omfattar även kontroll av importerade foder samt av godkänd foderhantering på gårdsnivå.

Jordbruksverket har ansvaret för foderkontrollen som innebär både operativa tillsynsuppgifter samt rådgivande och uppföljande uppgifter. Någon regional eller lokal tillsynsmyndighet finns inte, men verket får överlåta åt länsstyrelsen och andra myndigheter att utöva viss fodertillsyn. I praktiken genomför särskilda inspektörer vid fyra länsstyrelser på uppdrag av Jordbruksverket det praktiska kontrollarbetet i stora delar av landet. Den operativa tillsynen över foderanläggningarna omfattar provtagning av foder samt kontroll av anläggningarnas hygien, främst avseende förekomst av salmonella. Vid hygienkontrollerna deltar även länsveterinären. Analyser av tagna prover utförs på uppdrag av Jordbruksverket av Statens veterinärmedicinska anstalt som också kan konsulteras vid tillsynsuppdrag.

Jordbruksverket utövar dessutom tillsynen över hanteringen av animaliska biprodukter med stöd av lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. Någon regional eller lokal tillsynsmyndighet finns inte. Vid tillsyn av anläggningar och verksamhet som kräver återkommande besök utnyttjar Jordbruksverket distriktsveterinärorganisationen på uppdragsbasis samt ovan nämnda inspektörer vid vissa länsstyrelser. I likhet med vad som gäller för foderkontrollen får dock verket överlåta åt länsstyrelsen att utöva viss tillsyn. Delegationen till länsstyrelsen får enligt regeringens föreskrifter omfatta tillsyn över insamling och transport av andra animaliska biprodukter än matavfall, exempelvis insamling och transport av självdöda djur m.m. Länsstyrelsen har skyldighet att till Jordbruksverket rapportera utfallet av denna tillsyn. Verket får även överlåta åt en kommun att utöva tillsyn i vissa avseenden på lokal nivå. Kommunerna utövar tillsyn över eventuell nedgrävning av animaliska

biprodukter samt över transport av matavfall och i viss mån över kompostering av sådant.

Växtskyddstillsyn

Jordbruksverket, växtinspektionen, ansvarar för den officiella kontrollen av växtskadegörare vid handel med växter och växtprodukter. I begreppet växtprodukter ingår även timmer och andra obearbetade virkesprodukter. Regelverket bygger till största delen på EG-direktiv och syftar till att hindra att särskilt allvarliga skadegörare sprids och därigenom vållar ekonomisk skada inom jordbruks-, trädgårds- eller skogsnäringen eller i den omgivande miljön.

Den officiella kontrollen av växtskadegörare inbegriper import- och exportkontroller samt kontroller i produktions- och handelsled. Kontrollerna syftar till att fastställa frihet från skadegörare i specifika sändningar av växter och växtprodukter eller i anläggningar för produktion av växter eller växtprodukter. De utförs också som inventeringar för att konstatera att ett större geografiskt område är fritt från en viss skadegörare. Vid konstaterad förekomst av reglerade skadegörare kan föreläggande om bekämpningsåtgärder utfärdas med åtföljande krav på kontroller. Verksamheten är i huvudsak avgiftsfinansierad. Växtinspektionen har sin stab i Jönköping och de fyra kontoren fördelade på tre regioner utför kontrollarbetet.

6.3¶Lagstiftningsbehov med anledning av kontrollförordningarna

Promemorians bedömning: Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 882/2004 och 854/2004 medför att tillsynsbestämmelserna i författningarna om livsmedel, växtskydd, foder, djurskydd, provtagning på djur, m.m., epizootier och zoonoser bör ändras. I lagen om kontroll av husdjur m.m. bör nya bestämmelser om

offentlig kontroll införas som kompletterar dessa EGförordningar.

Skälen för promemorians bedömning: Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004, kompletterad av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 när det gäller kontrollen av produkter av animaliskt ursprung avsedda för livsmedel, utgör ett nytt harmoniserat gemenskapssystem om offentlig kontroll. Från och med den 1 januari 2006 utgör dessa EG-förordningar den huvudsakliga rättskällan för tillsynen över efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. De båda kontrollförordningarnas bestämmelser sammanfaller med tillämpningsområdena för livsmedelslagen, växtskyddslagen, lagen om kontroll av husdjur m.m., foderlagen, djurskyddslagen, provtagningslagen, epizootilagen och zoonoslagen.

I de ovan nämnda lagarna finns bestämmelser som pekar ut tillsynsmyndigheterna, bestämmelser om tillsynsmyndigheternas tillträdesrätt till områden och lokaler samt bestämmelser om myndigheternas rätt till upplysning m.m. för tillsynen. Det finns också bestämmelser om administrativa ingripanden i form av föreläggande och förbud samt straffbestämmelser. Djurskyddslagen och livsmedelslagen innehåller dessutom bestämmelser om kommunal samverkan i tillsynen. Lagen om kontroll av husdjur m.m. saknar dock helt bestämmelser om tillsyn.

I kontrollförordningarna regleras utförligt hur den offentliga kontrollen i medlemsstaterna skall genomföras och vilka förfaranden som skall användas. Både vilka skyldigheter och uppgifter som ankommer på de behöriga myndigheterna samt vilka skyldigheter som åligger medlemsstaterna regleras. Kommissionen skall genom revisioner kontrollera att medlemsstaterna genomför denna offentlig kontroll i enlighet med kontrollförordningarnas mål.

Medlemsstaterna skall utse de behöriga myndigheter som ansvarar för de mål och den offentliga kontroll som regleras genom förordningarna. De skall därvid se till att myndigheterna

har faktiska möjligheter att genomföra denna kontroll. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall offentlig kontroll av levande djur, foder och livsmedel ske i alla led av produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan och av användningen av foder. De behöriga myndigheterna åläggs långtgående och preciserade krav på att ha kvalificerad och erfaren personal som utför kontrollerna, laboratoriekapacitet, lokaler att utföra offentliga kontroller, rättsliga befogenheter att utföra offentliga kontroller och vidta åtgärder enligt förordningarna. De skall dessutom upprätta kontrollplaner enligt vilka de offentliga kontrollerna skall genomföras samt ha beredskapsplaner och vara beredda att genomföra sådana planer i nödsituationer. Myndigheterna skall också se till att foder- och livsmedelsföretagare undergår inspektioner enligt kontrollförordningen och att företagarna bistår myndigheternas personal när de genomför sina uppgifter. I förordningen finns en katalog med åtgärder som den behöriga myndigheten skall vidta vid bristande efterlevnad av regelverket.

Bestämmelserna i kontrollförordningarna innebär att offentliga kontroller skall ske av att foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd efterlevs från gårdsnivå till dess produkten släpps ut på marknaden. Detta ställer stora krav på de myndigheter som i dag utövar tillsyn över lagstiftningen, där stora delar av de faktiska kontrollerna kommer att ske på lokal nivå. Det ställer även krav på samarbete myndigheterna emellan och krav på samordning av kontrollerna av en central myndighet. Medlemsstaterna skall se till att det finns tillräckliga finansiella resurser för att tillhandahålla nödvändig personal och andra resurser för den offentliga kontrollen.

Av avsnitt 5 framgår att för att EG-förordningarna skall kunna verkställas i sin helhet i Sverige bör dessa kompletteras av bestämmelserna om tillsyn och straff i de berörda lagarna.

Av det som sagts ovan följer att det nya EG-regelverket medför att de svenska bestämmelserna om tillsyn bör ändras. Bestämmelserna behöver därför anpassas så att de kan tillämpas

både som ett komplement till kontrollförordningarna och vid sidan av gemenskapsrätten för vissa uteslutande nationella frågor. Detta innebär även förändringar av den terminologi som används nationellt och bestämmelsernas utformning.

De svenska tillsynsbestämmelserna har olika utformning och följer olika struktur beroende på lag. Eftersom de nya EGförordningarna om offentlig kontroll i fortsättningen kommer att utgöra en gemensam rättskälla för dessa frågor inom de berörda områdena är det av vikt att de kompletterande nationella bestämmelserna i allt väsentligt har en enhetlig struktur och utformning. Utgångspunkten för de nationella bestämmelser som skall komplettera EG-regelverket i dessa delar bör därför vara att dessa i största möjliga utsträckning överensstämmer med varandra. Det bör därvid även övervägas om det inte bör införas särskilda bestämmelser om offentlig kontroll i lagen om kontroll av husdjur m.m. (se vidare avsnitt 11).

6.4¶Räckvidden för Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004

Promemorians bedömning: Tillämpningen av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 bör omfatta även kontroll av foder avsett för icke livsmedelsproducerande djur. Promemorians förslag: Bestämmelserna om livsmedelföretagare i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall såvitt avser djurskydd i tillämpliga delar även reglera kontrollen över andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur. Någon motsvarande bestämmelse bör inte införas avseende djurhälsa.

Skälen för promemorians bedömning och förslag

Såsom redovisas nedan finns det ett visst tolkningsutrymme i frågan om räckvidden av enskilda artiklar i kontrollförordningen. Eftersom frågan gäller tillämpningen av direkt verkande EG-

bestämmelser bör emellertid viss försiktighet iakttas vid uttalanden om dessas tillämpning. De uppkomna tolkningssvårigheterna innebär emellertid ett tillämpningsproblem som kan förutses och det finns därför ett behov av att göra en tolkning av EG-bestämmelserna i syfte att ge vägledning vid tillämpningen av förordningen. Det bör dock understrykas att en slutlig bedömning av tolkningens riktighet endast kan göras av EG-domstolen i det fall frågan blir föremål för rättslig prövning hos domstolen.

Foder

När det gäller kontrollen av foderlagstiftningen får de inledande bestämmelserna i kontrollförordningen klart anses ge vid handen att kontroll av foder till samtliga djurslag omfattas av kontrollförordningens tillämpningsområde. Enligt artikel 2.1 förstås med offentlig kontroll varje form av kontroll som utförs av den behöriga myndigheten eller gemenskapen i syfte att kontrollera efterlevnaden av bland annat foderlagstiftningen. Begreppet ”foderlagstiftningen” definieras i sin tur i artikel 2.3 som ”lagar och andra författningar om foder i allmänhet och fodersäkerhet i synnerhet, både på gemenskapsnivå och nationell nivå”. I Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftningen, om inrättandet av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfarandet i frågor som gäller livsmedelssäkerhet definieras ”foder” som ”alla ämnen eller produkter, inbegripet tillsatser, och oberoende av om de är bearbetade, delvis bearbetade eller obearbetade, som är avsedda för utfodring av djur”.

Det är emellertid inte lika klart hur enskilda artiklar i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall tillämpas, särskilt när det i vissa artiklar direkt eller indirekt hänvisas till begreppen foderföretagare vid tillämpningen av bestämmelserna (se exempelvis artiklarna 3.1, 4.2 g, 8.2, 10.2, 31 och 41 i denna förordning). Foderföretagare är den person som

ansvarar för att kraven i livsmedelslagstiftningen uppfylls i det foderföretag de driver (artikel 3.6 i EG-förordningen 178/2002). Det foder som omfattas av livsmedelslagstiftningen är dock endast foder som produceras för livsmedelsproducerande djur (artikel 3.1 i EG-förordningen 178/2002). Definitionen av foderföretag i artikel 3.5 i samma förordning innehåller däremot ingen begränsning av foder åt endast livsmedelsproducerande djur.

Avsikten med att definiera foderföretagare torde vara att peka ut vem i ett foderföretag som har det juridiska ansvaret för att förpliktelserna enligt EG-förordningarna uppfylls. Syftet med kontrollförordningen är dock att kontrollera foder- och livsmedelföretag och den verksamhet som bedrivs i dessa. Begreppet foderföretag innehåller inte några begränsningar i fråga om vilka djurslag fodret är avsett för.

Trots de otydligheter som redogjorts för ovan synes avsikten med bestämmelserna i kontrollförordningen således vara att samtliga djurslag skall omfattas av dess räckvidd. Kontrollförordningens bestämmelser bör därför tillämpas även på foderkontrollen till icke livsmedelsproducerande djur. Det bör även noteras att den nuvarande foderlagen inte gör någon åtskillnad när det gäller tillsynen av foder till livsmedelsproducerande djur och den kommersiella tillverkningen av foder till exempelvis sällskapsdjur som omfattas av lagens tillämpningsområde. Det är även i fortsättningen önskvärt att samma kontrollbestämmelser tillämpas för den offentliga kontrollen av foder som omfattas av foderlagstiftningen.

Djurhälsa och djurskydd

När det gäller kontrollen av bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd ger Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 inte någon tydlig ledning i frågan om förordningen endast omfattar offentlig kontroll av livsmedelsproducerande djur. I beaktandesatserna till förordningen anges att djurhälsa och djurskydd utgör viktiga aspekter som bidrar till

livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet. Förordningen innehåller inte någon definition av begreppet ”bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd”. Begreppen ”djurhälsa” och djurskydd” innehåller dock inte i sig någon begränsning av innebörden att dessa områden endast skulle omfatta livsmedelsproducerande djur. När det gäller kontrollen av bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd får de inledande bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 således anses ge vid handen att kontrollen omfattar samtliga djurslag.

På samma sätt som gäller för foder är det dock inte lika klart hur enskilda artiklar i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall tillämpas, särskilt när det i artiklarna hänvisas direkt eller indirekt till livsmedelsföretagare vid tillämpningen av bestämmelserna (se exempelvis artikel 8.2). Av enskilda artiklar i förordningen framgår att kontrollen av efterlevnaden av bland annat bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd skall ske i foder- och livsmedelsföretagarnas verksamhet. En livsmedelsföretagare är, enligt definitionen i artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002, de fysiska eller juridiska personer som ansvarar för att kraven i livsmedelslagstiftningen uppfylls i de livsmedelsföretag de driver. Det ligger i sakens natur att kontrollen över att bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd efterlevs i dessa företag endast omfattar livsmedelsproducerande djur.

Det system för kontroller som föreskrivs i Europaarlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 har som huvudsakligt syfte att garantera säkra livsmedel. De kontroller som föreskrivs är därför utformade utifrån de behov som föreligger för livsmedelsproducerande djur och ersätter inte de bestämmelser som i övrig lagstiftning finns om djurhälsa. Den form av kontroll som föreskrivs i förordningen motsvaras heller inte av någon kontroll som i dag befunnits nödvändig för icke livsmedelsproducerande djur. Regelbundna offentliga kontroller av djurhälsan i enlighet med förordningens bestämmelser vid hållande av djur för annat syfte än livsmedelsproduktion har

således inte ansetts motiverade från ett djurhälso- och folkhälsoperspektiv. Någon anledning att nu göra en annan bedömning finns inte. När det gäller kontrollen över efterlevnaden av bestämmelserna om djurhälsa bör – i den utsträckning tillämpningen av enskilda bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 ger vid handen att kontrollen endast begränsar sig till livsmedelsproducerande djur – i nationell lagstiftning därför inte föreskrivas att förordningens bestämmelser ändå skall tillämpas.

När det gäller kontrollen över efterlevnaden av bestämmelserna om djurskydd kan – på samma sätt som gäller för kontrollen av bestämmelserna om djurhälsa – tillämpningen av enskilda bestämmelser i förordningen vara begränsad till livsmedelsproducerande djur. När det gäller kontrollen av efterlevnaden av bestämmelserna om djurskydd är djurskyddsintresset och därmed behovet av en god kontroll detsamma för alla djur, oavsett syftet med att de hålls. Det är därför lämpligt att låta Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 bestämmelser i tillämpliga delar gälla för andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur. Den nationella regleringen i djurskyddslagen begränsar sig inte heller till enbart livsmedelsproducerande djur. I förtydligande syfte bör en bestämmelse således införas i djurskyddslagen med innebörden att bestämmelserna om livsmedelsföretagare i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 i tillämpliga delar även skall reglera kontrollen över andra djurhållare än sådana som håller livsmedelsproducerande djur.

6.5¶Offentlig kontroll

Promemorians förslag: Begreppen tillsyn och tillsynsmyndighet skall bytas ut mot begreppen offentlig kontroll och kontrollmyndighet i lagarna om livsmedel, foder, djurskydd, provtagning på djur, m.m., epizootier och zoonoser. De berörda kontrollmyndigheternas ansvar för samordning av

kontrollverksamheten skall komma till uttryck i varje lag som kompletteras av kontrollförordningen.

Skälen för promemorians förslag: De begrepp och definitioner som används i EG-förordningarna är bindande för medlemsstaterna. Innebörden av begreppet offentlig kontroll är i sammanhanget av väsentlig betydelse för de nationella bestämmelsernas utformning. Enligt artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 utgör offentlig kontroll varje form av kontroll som utförs av den behöriga myndigheten eller av gemenskapen i syfte att kontrollera efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. Begreppen kontroll, behörig myndighet, foderlagstiftning och livsmedelslagstiftning definieras närmare i denna förordning och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002.

I gällande nationell lagstiftning förekommer inte begreppet offentlig kontroll. Den kontroll som regleras i kontrollförordningarna inryms däremot i den verksamhet som bedrivs inom ramen för det nationella begreppet tillsyn. I svensk rätt finns dock ingen särskild definition av begreppet tillsyn. Begreppet har använts olika beroende på i vilket sammanhang tillsynen har reglerats. Inom de rättsliga områden som faller inom tillämpningsområdet för kontrollförordningarna används begreppet tillsyn för de granskande åtgärder som genomförs med stöd av lag och myndighetens möjligheter att besluta om någon form av ingripande. Begreppet innefattar även andra verksamheter, såsom rådgivning, allmän information och utvecklingsstöd m.m.

Det huvudsakliga regelverket om kontroll av efterlevnaden av lagar, övriga författningar, beslut och EG-förordningar återfinns i fortsättningen i den direkt tillämpliga gemenskapsrätten. Det framstår därför som lämpligast att även nationellt använda den begreppsapparat som används i de svenska versionerna av EGförordningarna. Den nationella beteckningen för tillsyn bör därför bytas ut mot gemenskapsbegreppet offentlig kontroll i de

nationella författningar som återfinns inom tillämpningsområdet för kontrollförordningarna.

Den myndighet som enligt gällande nationella författningar på de aktuella områdena utövar tillsyn betecknas tillsynsmyndighet. Även denna beteckning bör ändras till ett begrepp som tydligare är kopplat till begreppet offentlig kontroll. En lämplig benämning på denna myndighet bör vara kontrollmyndighet.

Den terminologiska förändringen av begreppet tillsyn till begreppet offentlig kontroll är inte tänkt att innebära en förändring i de uppgifter myndigheterna i dag utför inom ramen för begreppet tillsyn. Definitionen av offentlig kontroll i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 är emellertid något snävare än det nationella begreppet tillsyn vilket innebär att verksamheter såsom rådgivning, allmän information och utvecklingsstöd m.m. faller utanför kontrollbegreppet. Sådana uppgifter bör dock även i fortsättningen utföras i den utsträckning de utförs i dag. Författningsstöd kan hämtas från bestämmelserna om serviceskyldighet m.m. i förvaltningslagen och i verksförordningens bestämmelser.

Kontrollförordningarnas bestämmelser förutsätter också en samordning och central styrning av den offentliga kontrollen för att målen i förordningen skall kunna uppnås. De centrala – och i förekommande fall regionala – kontrollmyndigheternas samordnande och stödjande funktion i den offentliga kontrollen inom respektive sektorsområde bör därför särskilt regleras i de nationella lagar som kompletterar EG-regelverket. Denna författningsreglering bör omfatta sådana uppgifter i den offentliga kontrollen som de berörda kontrollmyndigheterna skall utföra utöver de operativa kontrolluppgifter som följer av kontrollförordningen. I den offentliga kontrollen på djurskyddsområdet har länsstyrelserna – utöver operativa kontrolluppgifter – en samordnande och stödjande funktion i förhållande till kommunerna. Även på livsmedelsområdet har länsstyrelserna en sådan samordnande och stödjande funktion. Länsstyrelsernas funktion i detta avseende bör framgå av djurskydds- respektive livsmedelslagstiftningen. Den närmare ansvarsfördelningen

mellan myndigheterna bör regeringen föreskriva om i förordningen till respektive lag.

6.6¶Kontrollmyndigheter

Promemorians bedömning: De myndigheter som i dag har tillsynsansvaret inom områdena för foder, livsmedel, djurskydd respektive djurhälsa, inklusive smittskydd, bör även i fortsättningen vara behöriga myndigheter enligt kontrollförordningen och därmed utöva offentlig kontroll av de EG-förordningar som kompletteras av respektive lag.

Skälen för promemorians bedömning: Det finns i dag en etablerad tillsynsorganisation inom den nationella kontrollen av livsmedel, foder, djurskydd, djurhälsa, inklusive epizootier och zoonoser. I de lagar som redan i dag kompletterar EGförordningar omfattar tillsynen även gemenskapsrätten i olika omfattning. Med undantag för lagen om kontroll av husdjur m.m. finns det även i övrigt tillsynsmyndigheter som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av lagen och övriga författningar inom respektive sakområde. Tillsynsansvaret finns hos centrala förvaltningsmyndigheter, länsstyrelser och kommuner beroende på tillsynsområde. Dessa kontrollmyndigheter bör ansvara för att offentlig kontroll genomförs i enlighet med de nationella lagarna, övriga författningar, beslut och i enlighet med de EGförordningar som kompletteras av respektive lag. Det kan också nämnas att kommunerna föreslås få en roll i den operativa offentliga kontrollen av foder (se nedan avsnitt 8.10).

6.7¶Delegation av uppgifter i den offentliga kontrollen

Promemorians bedömning: Någon bestämmelse i lag som ger den myndighet som ansvarar för offentlig kontroll en möjlighet

att delegera särskilda uppgifter i den offentliga kontrollen är inte nödvändig.

Skälen för promemorians bedömning: Enligt artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 får den behöriga myndigheten delegera vissa uppgifter i den offentliga kontrollen till kontrollorgan. Med kontrollorgan avses enligt artikel 2 samma förordning en oberoende tredje part till vilken den behöriga myndigheten har delegerat vissa uppgifter. En sådan tredje part kan således vara ett offentligrättsligt organ, men även ett enskilt organ som fått sig tilldelat dessa kontrolluppgifter. I artikel 5 anges inte särskilt vilka uppgifter som kan komma i fråga för delegation. Däremot anges vilka uppgifter som den behöriga myndigheten inte får delegera. Myndigheten får inte delegera sådana uppgifter som innebär för den enskilde ingripande verkställighetsåtgärder vid bristande efterlevnad av regelverket (artikel 54). Det finns dock möjlighet för kommissionen att fastställa en förteckning över vilka uppgifter som får eller inte får delegeras. I övrigt gäller att den behöriga myndigheten endast får delegera vissa uppgifter till ett kontrollorgan om vissa särskilt angivna förutsättningar är uppfyllda.

Av 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen framgår att förvaltningsuppgift kan överlämnas till enskilda organ och att detta skall ske med stöd av lag om uppgiften innefattar myndighetsutövning. De EG-bestämmelser som redogjorts för ovan är på samma sätt som övriga bestämmelser i EGförordningar direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Bestämmelsen i artikel 5 är utformad så att den i nationell författning utpekade behöriga myndigheten skall kunna tillämpa bestämmelsen direkt. Den förutsätter således inte sig någon särskild nationell bestämmelse för att kunna verkställas. Det uppgifter som det främst handlar om att kunna delegera är uppgifter som innebär provtagning och analys av prover av enskilda laboratorier. Även andra uppgifter i den offentliga kontrollen som inte innebär

myndighetsutövning bör kunna komma i fråga att delegera till ett enskilt kontrollorgan.

Det kan dock inte uteslutas att det kan förekomma indirekta moment av myndighetsutövning i de uppgifter som delegeras av den behöriga myndigheten med stöd av artikel 5 och det därför skulle krävas lagform enligt regeringsformen. Den aktuella EGbestämmelsen är emellertid tillämplig såsom svensk lag. En svensk lagbestämmelse skulle således inte tillföra någon ytterligare reglering än vad som redan framgår av EGbestämmelsen. Någon särskild bestämmelse i lag som ger en myndighet som utövar offentlig kontroll en möjlighet att delegera särskilda uppgifter i den offentliga kontrollen behöver därför inte införas.

Det bör härvid nämnas att den möjlighet att delegera tillsynsuppgifter till enskilda kontrollorgan som finns enligt den gällande livsmedelslagen (1971:511) har införts i denna lag till följd av att vissa EG-förordningar som kompletteras av lagen förutsätter att enskilda kontrollorgan kan utses enligt nationell rätt för att utöva tillsyn (jmf prop. 1997/98:48 s. 20). De EGförordningarna upphävs i och med att de nya EG-förordningarna om hygien börjar gälla. Det finns därmed inte något behov av en särskild bestämmelse om kontrollorgan i den nya livsmedelslagen.

6.8¶Revision

Promemorians bedömning: Kravet på oberoende revision av kontrollverksamheten som ställs i kontrollförordningen bör i huvudsak kunna tillgodoses genom den nu gällande ordningen för revision av statliga och kommunala myndigheter samt genom de centrala kontrollmyndigheternas arbete med att övervaka den lokala kontrollen.

Det bör säkerställas att kommissionens tjänstemän och experter får nödvändigt stöd av kontrollmyndigheterna och livsmedels- och foderföretagare för de gemenskapsrevisioner som skall utföras enligt kontrollförordningen.

Skälen för promemorians bedömning

Nationell revision

Enligt artikel 4.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall de behöriga myndigheterna utföra interna revisioner eller låta utföra externa revisioner och skall med beaktande av resultaten vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att de uppfyller målen i förordningen. Dessa revisioner skall vidare bli föremål för oberoende granskning och genomföras på ett sätt som tillåter insyn. Med stöd av artikel 4.7 får kommissionen fastställa detaljerade föreskrifter för tillämpningen av artikel 4.

I Sverige har Riksrevisionen ansvaret för den oberoende granskningen av all statlig verksamhet. Riksrevisionen ingår i riksdagens kontrollmakt och den granskar såväl myndigheternas redovisning som effektiviteten i statens åtaganden. Riksrevisionens oberoende garanteras i regeringsformen.

Ansvaret för att en oberoende granskning av den kommunala verksamheten sker regleras i 9 kap. kommunallagen (1991:900). Granskningen som sker årligen och i den omfattning som följer av god redovisningssed avser all verksamhet som bedrivs inom nämndernas verksamhetsområden.

Genom normerande inspektioner, kommunbesök och andra aktiviteter från de centrala kontrollmyndigheterna görs vidare en fortlöpande granskning av den offentliga kontrollen. De centrala myndigheternas internrevision skall regelbundet revidera myndigheternas arbete ur ett effektivitetsperspektiv. Vidare sker en fortlöpande extern revision av de centrala myndigheterna genom Riksrevisionen och den kommunala förvaltningen revideras av Kommunrevisionen.

Den ordning som nu gäller för revision av statliga och kommunala myndigheter kan anses tillgodose Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 krav på oberoende granskning av den offentliga kontrollen.

SWEDAC har i uppgift att utöva tillsyn över de organ som har ackrediterats. Kontrollen av sådana enskilda kontrollorgan som har fått sig tilldelade vissa uppgifter i den offentliga kontrollen sker således i den ordning som gäller för SWEDAC.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 medger att kommissionen tar fram förordningar och vägledningar om hur revisionerna skall genomföras. Kommissionens kontor för livsmedels- och veterinärfrågor (FVO) har inlett ett arbete med att ta fram en vägledning för de nationella revisionerna. Det återstår att se vad kommissionens arbete i samråd med medlemsstaterna resulterar i. Utifrån den färdiga vägledningen kan ytterligare överväganden komma att göras för att ta ställning till om den gällande ordningen för revision behöver kompletteras.

Gemenskapsrevision och kontroll

Enligt artikel 45 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall kommissionens experter utföra allmänna och särskilda revisioner i medlemsstaterna. Syftet med dessa gemenskapskontroller skall vara att kontrollera att allmän offentlig kontroll genomförs i medlemsstaterna i överensstämmelse med de fleråriga nationella kontrollplanerna och i enlighet med gemenskapslagstiftningen. Kommissionen får utse experter från medlemsstaterna som skall bistå kommissionens egna experter. Kontrollerna skall också anordnas i samarbete med medlemsstaternas behöriga myndigheter. När så är lämpligt får dessa kontroller även omfatta verksamheter vid foder- eller livsmedelsanläggningar med anknytning till den sektor som revisionen avser.

För att kunna genomföra gemenskapskontrollerna åligger det enligt artikel 45.5 medlemsstaterna att ge allt nödvändigt stöd och tillhandahålla alla handlingar och annat tekniskt stöd som kommissionens experter begär, så att de kan genomföra gemenskapskontrollerna i enlighet med artikel 45 effektivt och ändamålsenligt. Medlemsstaten skall också se till att

kommissionens experter får tillträde till alla lokaler eller delar av lokaler och tillgång till uppgifter och databehandlingssystem som är av betydelse för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter.

EG-förordningen utgår således från att den myndighet som ansvarar för offentlig kontroll lämnar kommissionens experter sådan hjälp som anges i förordningen. Den samverkan mellan den nationella myndigheten och kommissionen som artikeln förutsätter bör kunna regleras genom föreskrifter meddelade av regeringen.

Kommissionens tjänstemän och experter kan dessutom behöva kontrollera genomförandet av kontrollplanerna, tillämpningen av foder- och livsmedelslagstiftningen på plats i foder- och livsmedelsföretagarnas anläggningar. Denna rätt till tillträde bör därför införas i de delar den i dag saknas i den nationella lagstiftningen.

6.9¶Personal som utför offentlig kontroll

Promemorians bedömning: EG-förordningen om offentlig kontroll ställer krav på inspektörernas utbildningsnivå. Dessa krav kan komma att behöva konkretiseras ytterligare i myndighetsföreskrifter. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör meddela föreskrifter om djurskydds-, djurhälso-, foder-, och livsmedelsinspektörer.

Skälen för promemorians bedömning: I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 finns långtgående kompetenskrav på den personal som skall utföra offentlig kontroll. Av artikel 6 i förordningen framgår att den behöriga myndigheten skall se till att samtlig personal som utför offentlig kontroll får lämplig utbildning. Särskilda utbildningskrav för inspektörer anges i bilaga II kapitel I till förordningen. Dessa regler är förhållandevis detaljerade och nämner exempelvis kunskap om olika kontrollmetoder, foder- och livsmedelslagstiftning, utvärdering av och tillämpningen av HACCP,

lednings- och kvalitetssäkringssystem, beredskapsplanering och rättsliga åtgärder till följd av offentlig kontroll.

Det är av stort värde för såväl de lokala kontrollmyndigheterna som för enhetligheten i den offentliga kontrollen att de centrala kontrollmyndigheterna utfärdar sådana föreskrifter som behövs som komplettering till EG-förordningen eller allmänna råd när det gäller det närmare innehållet av kompetenskraven för inspektörerna. Detta gäller i synnerhet EG-förordningens mer övergripande kompetenskrav om till exempel kontrollmetoder, HACCP och kvalitetssäkringssystem. Dessa kompetensområden är förhållandevis stora och täcker ett brett kompetensspektrum. Kompetensområdena kommer inom de olika kontrollområden som omfattas av förordningen givetvis att kräva olika tillämpning och skilja sig åt i praktiskt genomförande för olika delar av livsmedelskedjan. Föreskrifter eller råd bör därför utfärdas för att ge kontrollmyndigheterna ledning i vilken närmare kompetens avseende exempelvis olika kontrollmetoder som är lämpliga för olika delar av djurskyddskontrollen, foderkontrollen respektive livsmedelskontrollen. Dessa föreskrifter bör utformas på ett sådant sätt att de lokala kontrollmyndigheterna ges tillräcklig frihet att anpassa personalens kompetensprofiler efter myndighetens specifika förutsättningar. De centrala kontrollmyndigheterna förutses bistå de operativa kontrollmyndigheterna med vägledning, utbildningsplaner liksom med utbildningar så att dessa ges förutsättningar att leva upp till kraven. Särskilt under de första åren efter EG-förordningarnas ikraftträdande bedöms de centrala kontrollmyndigheternas insatser på detta område som särskilt viktiga.

Föreskrifter om kontrollpersonals utbildning och kompetens kan meddelas med stöd av det bemyndigande i respektive lag som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter som behövs som komplettering till de EG-förordningar som kompletteras av lagen (se avsnitt 5.4). Därutöver får bemyndigandet i respektive lag att meddela föreskrifter om tillsynens bedrivande anses

innefatta en generell rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om kontrollpersonalen.

6.10¶Skyldighet att upprätta beredskapsplaner för foder och livsmedel

Promemorians förslag: Jordbruksverket skall ansvara för att det sammanställs en gemensam nationell beredskapsplan för livsmedelskedjan i enlighet med artikel 13 i kontrollförordningen samt att planen vid behov uppdateras.

Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten bör inom sina respektive verksamhetsområden ansvara för att beredskapsplaner utarbetas i enlighet med bestämmelserna i kontrollförordningen. Dessa planer skall om det behövs utarbetas i samråd mellan myndigheterna. Beredskapsplanerna bör i så stor utsträckning som möjligt baseras på etablerade rutiner för framtagandet av beredskapsplaner.

Skälen för promemorians förslag: Av artikel 55 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 framgår att kommissionen i nära samarbete med den Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och medlemsstaterna skall utarbeta en allmän plan för hantering av kriser på området för livsmedels- och fodersäkerhet (allmän plan). Planen skall innehålla uppgifter om de situationer där ett livsmedel eller foder innebär direkta eller indirekta risker för människors hälsa som sannolikt inte kan förhindras, undanröjas eller begränsas till en godtagbar nivå genom gällande bestämmelser eller på ett tillfredsställande sätt hanteras genom de nödåtgärder som kan vidtas med stöd av förordningen. Den allmänna planen skall också innehålla uppgifter om de praktiska förfaranden som krävs för krishantering, inbegripet de principer för insyn som skall tillämpas och en kommunikationsstrategi.

För tillämpningen av denna allmänna plan skall medlemsstaterna, enligt artikel 13 i Europaparlamentets och

rådets förordning (EG) nr 882/2004, upprätta beredskapsplaner för åtgärder som omedelbart skall vidtas om foder eller livsmedel visar sig utgöra en allvarlig risk för människor eller djur, antingen direkt eller via miljön. I beredskapsplanerna skall det anges vilka administrativa myndigheter som skall medverka, deras befogenheter och ansvarsområden samt kanaler och förfaranden för informationsutbyte mellan de berörda parterna. Beredskapsplanerna skall också uppdateras.

Generellt gäller i Sverige att ansvaret för upprättande av beredskapsplaner bygger på ansvars-, likhets- och närhetsprinciperna. Det betyder att en kris skall lösas av den som ansvarar för frågan i normalfallet och på lägsta möjliga nivå. Detta innebär också att myndigheter på lokal, regional och central nivå skall ha en beredskapsplanering inom sina respektive verksamhetsområden (se räddningstjänstlagen [1986:833], lagen [2002:833] om extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och landsting samt förordningen [2002:472] om åtgärder för fredstida krishantering och höjd beredskap). På övergripande nivå har Krisberedskapsmyndigheten till uppgift att samordna arbetet med att utveckla krisberedskapen i samhället.

Gemenskapsbestämmelserna om beredskapsplanering kräver dock att det upprättas nationella beredskapsplaner i det specifika syfte som anges i EG-förordningarna. Bestämmelserna tar sikte på hanteringen av kriser på området för foder- och livsmedelssäkerhet. De myndigheter som på en övergripande nationell nivå främst är berörda av denna hantering är Livsmedelsverket och Jordbruksverket. På regional och lokal nivå berörs även kommuner och länsstyrelser. Myndigheterna är enligt gällande bestämmelser i de ovan nämnda lagarna redan i dag skyldiga att ha en beredskapsplanering inom sina respektive verksamhetsområden. Det får därvid förutsättas att det i stor uträckning redan finns beredskapsplaner för de områden som gemenskapsbestämmelserna omfattar.

Gemenskapens bestämmelser förutsätter emellertid en större nationell samordning av beredskapsplanerna än vad som är fallet i dag. Detta talar för att det behöver finnas en samlad nationell

beredskapsplan som har utarbetats i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. En konsekvens av detta är att det blir nödvändigt att peka ut en myndighet som skall ansvara för denna uppgift. Någon av de myndigheter som har centralt ansvar för den offentliga kontrollen inom områdena för foder och livsmedel bör därvid komma i fråga. Jordbruksverket har en sedan länge en central roll inom beredskapsorganisationen rörande det syfte som framgår av bestämmelsen i ovan nämnda EG-förordning. Uppgiften att ansvara för den slutliga sammanställningen av den nationella beredskapsplanen bör därför ankomma på denna myndighet. Sammanställningen bör dock utarbetas i samråd med Livsmedelsverket.

Den nationella beredskapsplanen bör avse livsmedelskedjan och utarbetas i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. En förutsättning för detta är att Jordbruksverket har tillgång till ett underlag som är framtaget i detta syfte. Livsmedelsverket och Jordbruksverket är redan i dag skyldiga att ha en beredskapsplanering för nationella kriser. Det framstår därför som naturligt att dessa myndigheter även ansvarar för att ta fram beredskapsplaner i enlighet med EG-förordningens bestämmelser inom sina respektive verksamhetsområden. I den slutliga sammanställningen av den nationella beredskapsplanen behöver även den regionala och lokala beredskapsnivån beaktas. Det får därför förutsättas att Livsmedelsverket och Jordbruksverket i framtagandet av beredskapsplanerna inom sina verksamhetsområden samråder med kommuner och länsstyrelser.

De ställningstaganden som redovisas i detta avsnitt bör lämpligen regleras genom föreskrifter meddelade på annan författningsnivå än lag. Sådana föreskrifter kan meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med stöd av den så kallade restkompetensen eller med stöd av det allmänna bemyndigandet att meddela föreskrifter som behövs som komplettering av de EG-förordningar som kompletteras av respektive lag. Det bör även nämnas att det i denna promemoria

lämnas förslag på rapporteringsskyldighet mellan myndigheter (se exempelvis avsnitten 6.12 och 8.13).

6.11¶Skyldighet att upprätta nationella kontrollplaner och årliga rapporter

Promemorians förslag: Livsmedelsverket skall ansvara för att det sammanställs en nationell kontrollplan i enlighet med artikel 41 i kontrollförordningen och att det sammanställs en årlig rapport som skall inlämnas till kommissionen i enlighet med artikel 44. Kontrollplanen skall gälla för minst tre år och uppdateras i enlighet med bestämmelserna i kontrollförordningen.

Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten skall inom sina respektive verksamhetsområden ansvara för att kontrollplaner utarbetas i enlighet med bestämmelserna i kontrollförordningen. Dessa planer skall om det behövs utarbetas i samråd mellan myndigheterna.

Skälen för promemorians förslag: I artiklarna 41–44 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 regleras förutsättningarna för nationella kontrollplaner och rapporter. För att uppnå en samlad och enhetlig strategi för den offentliga kontrollen skall medlemsstaterna utarbeta och tillämpa fleråriga kontrollplaner i enlighet med de allmänna anvisningar som har utarbetats på gemenskapsnivå. De fleråriga nationella kontrollplanerna skall omfatta foder- och livsmedelslagstiftningen enligt artikel 17.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 och lagstiftningen avseende djurhälsa och djurskydd. Enligt artikel 59 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 omfattas även växtskyddet av bland annat bestämmelserna om kontrollplaner. De fleråriga kontrollplanerna utgör även en grund för den kontroll som kommissionens inspektörer utför i medlemsstaterna. Medlemsstaterna skall vidare lämna årliga rapporter till

kommissionen med uppgifter om hur de fleråriga nationella kontrollplanerna har genomförts.

De sakfrågor som omfattas av bestämmelserna om kontrollplaner och årliga rapporter faller inom verksamhetsområdena för Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten. Kontrollplanerna och de årliga rapporterna skall utarbetas och tillämpas för att genomföra den offentliga kontroll som skall ske inom respektive myndighets verksamhetsområde. I den offentliga kontrollen kan dock flera olika myndigheter vara delaktiga, eftersom den tillsyn som utförs enligt gällande rätt är organiserad på olika sätt. Ansvaret för livsmedels- och djurskyddskontrollen ligger således på olika myndigheter på central, regional och lokal nivå. Djurhälsokontrollen åligger främst Jordbruksverket, men även länsstyrelsen är inblandad i denna kontroll. Foderkontrollen och kontrollen av regelverket om animaliska biprodukter ansvarar Jordbruksverket för i dag även om möjlighet finns att lämna över vissa uppgifter på andra myndigheter på främst central och regional nivå. I avsnitt 8 föreslås att kommunerna och länsstyrelserna skall få en roll i foderkontrollen på primärproduktsnivå. Jordbruksverket ansvarar även för växtskyddskontrollen.

För att åstadkomma enhetliga kontrollplaner och rapporter inom de olika samhällssektorerna framstår det som mest ändamålsenligt att Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten ansvarar för framtagandet av kontrollplaner och rapporter för de frågor som faller inom respektive myndighets verksamhetsområde. Vissa av de frågor som skall tas upp i kontrollplanerna kan vara så nära knutna till varandra att framtagandet av dessa delar behöver ske i samråd mellan de berörda myndigheterna.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 förutsätter dock även att det upprättas en flerårig samlad nationell kontrollplan. EU ställer vidare krav på rapportering till kommissionen utifrån uppgifterna i denna kontrollplan. På samma sätt som gäller för den nationella beredskapsplanen bör den samlade nationella kontrollplanen och den årliga rapporten

sammanställas av en myndighet. Syftet med förordningen är att säkerställa en fullgod kontroll genom hela livsmedelskedjan för att livsmedlen som når konsumenterna skall vara säkra. Livsmedelsverket är den myndighet som har störst upparbetad kunskap och erfarenhet om livsmedelsfrågorna. Innebörden av det nya livsmedelsbegreppet (se nedan avsnitt 7.2.1), där en primärprodukt i framtiden kan komma att betraktas som livsmedel på ett tidigare stadium än vad som är fallet i dag, innebär även nya uppgifter i den offentliga kontrollen som föreslås samordnas av Livsmedelsverket (se nedan avsnitt 7.12). Det framstår därför som mest ändamålsenligt att låta Livsmedelsverket ansvara för uppgiften att sammanställa den nationella kontrollplanen samt att utarbeta och till kommissionen inlämna den årliga rapporten till kommissionen.

Det får förutsättas att Livsmedelsverket, Jordbruksverket och Djurskyddsmyndigheten samråder i framtagandet av den slutliga nationella kontrollplanen. I den nationella kontrollplanen och den årliga rapporten behöver även de regionala och lokala nivåerna beaktas. De delplaner som de berörda centrala kontrollmyndigheterna utarbetar bör därför tas fram i samarbete med länsstyrelser och kommuner. Centralmyndigheterna bör vidare i så stor utsträckning som möjligt samordna sitt informationsinhämtande från kommunerna. Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten bör också inhämta underlag från en eller flera länsstyrelser om innehållet i kontrollplanen.

Den samlade nationella kontrollplanen bör omfatta minst tre år och uppdateras löpande på årsbasis eller då extraordinära händelser kräver en ändring av planen under löpande verksamhetsår. Den bör vidare ange den huvudsakliga inriktningen på den offentliga kontrollen.

I den årliga rapport som skall inlämnas till kommissionen bör redovisas vilka synpunkter som kommissionens inspektörer framfört vid revision och hur dessa synpunkter tagits om hand av berörda myndigheter. I det underlag som Livsmedelsverket slutligt skall sammanställa bör således Jordbruksverket och

Djurskyddsmyndigheten redovisa dessa uppgifter (bet. 2001/02:MJU 22, rskr. 2001/02:319 och rskr. 2001/02:320).

Det föreligger enligt flera EG-direktiv och beslut även en skyldighet för medlemsstaterna att informera kommissionen om resultatet av olika inspektioner som utförts i vissa frågor (som numera handhas av Djurskyddsmyndigheten). Djurskyddsmyndigheten samlar för detta ändamål årligen in uppgifter från kommuner och länsstyrelser. Denna rapportering bör kunna samordnas med den årliga rapport som enligt kontrollförordningen skall inlämnas till kommissionen. Den årliga rapporten till kommissionen bör därför även omfatta program för övriga kontroller som utförs, till exempel pesticid- och restsubstanskontroll, zoonos- och salmonellarapportering, gränskontroll, m.m.

De ställningstaganden som redovisas i detta avsnitt bör lämpligen regleras genom föreskrifter meddelade på annan författningsnivå än lag.

6.12¶Rapporteringsskyldighet

Promemorians bedömning: Det bör i lagarna om foder och animaliska biprodukter samt provtagning på djur, m.m. finnas ett bemyndigande för regeringen eller de centrala kontrollmyndigheterna och – i förekommande fall de regionala kontrollmyndigheterna – att ålägga de myndigheter eller kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna den information som kan behövas i de centrala och regional kontrollmyndigheternas kontroll- och beredskapsarbete.

Regeringen bör när det gäller offentlig kontroll i övrigt med stöd av den så kallade restkompetensen kunna ålägga länsstyrelserna att lämna den information som kan behövas i Jordbruksverkets kontroll- och beredskapsarbete.

Skälen för promemorians bedömning: De centrala och – i förekommande fall regionala – myndigheterna har ett ansvar att i landet och länet leda och samordna den offentliga kontrollen

inom sina respektive verksamhetsområden. Detta arbete förutsätter att den samordnande myndigheten har tillgång till tillförlitlig och jämförbar information från de operativa kontrollmyndigheterna. De centrala myndigheterna ansvarar också för att det upprättas beredskapsplaner och kontrollplaner i enlighet med kontrollförordningens bestämmelser där den regionala och lokala nivån har beaktats. EU:s regelverk om offentlig kontroll ställer också krav på rapportering från medlemsstaterna till kommissionen om kontrollen på livsmedels-, djurskydds- och djurhälsoområdet. De operativa kontrollmyndigheternas rapportering och uppgiftslämnande utgör således viktiga inslag i kontrollverksamheten och är en förutsättning för att kontrollförordningens bestämmelser skall kunna verkställas.

I livsmedelslagen och djurskyddslagen finns sedan den 1 juli 2005 möjligheter för regeringen eller efter regeringens bemyndigande Livsmedelsverket respektive Djurskyddsmyndigheten att föreskriva om en skyldighet för kommuner eller andra operativa myndigheter att rapportera in uppgifter till de myndigheter som har ett samordnande ansvar för tillsynen. I de frågor som faller inom tillämpningsområdet för dessa lagar finns således redan lagstöd för de samordnande myndigheterna att inhämta nödvändiga uppgifter från kommuner och andra operativa myndigheter.

Tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 sammanfaller även med tillämpningsområdena för lagarna om bland annat foder, provtagning på djur, m.m. samt zoonoser och epizootier. Jordbruksverket har ett samordnande ansvar för den offentliga kontrollen enligt dessa lag och bör i denna egenskap ha tillgång till den information som kan behövas från länsstyrelserna och – i förekommande fall kommunerna – för denna uppgift. Möjligheten att inhämta information bör även omfatta kontrollorgan till vilken en behörig myndighet med stöd av artikel 5 i förordningen har överlämnat särskilda uppgifter i den offentliga kontrollen. En ny bestämmelse om detta bör därför

tas in i den nya livsmedelslagen och i djurskyddslagen. De förslag som denna bedömning föranleder i den nya lagen om foder och animaliska biprodukter behandlas nedan i avsnitt 8.13 och i den nya provtagningslagen i avsnitt 9.6.

När det gäller motsvarande rapporteringsskyldighet beträffande zoonoser och epizootier, den rapporteringsskyldighet som behöver vidtas enligt den nya lagen om provtagning på djur, m.m. samt enligt de nya kontrollbestämmelserna i lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. bör regeringen med stöd av restkompetensen i verkställighetsföreskrifter kunna föreskriva om att länsstyrelserna skall lämna sådan information till den myndighet regeringen bestämmer, vilket företrädesvis är Jordbruksverket.

6.13¶Register m.m.

Promemorians bedömning: Kontrollmyndigheterna bör så långt som möjligt samordna sin uppgiftsinhämtning från livsmedelsföretagare, foderföretagare och djurhållare.

De rutiner som i dag finns för registrering och rapportering bör tills vidare kunna användas för att uppfylla kraven på registerhållning och rapportering i EG-rätten.

På sikt bör övervägas att inrätta centrala lösningar för informationsdelning, informationsförsörjning och processtöd i syfte att underlätta den offentliga kontrollen av livsmedel, foder och djurskydd och djurhälsa.

Skälen för promemorians bedömning: I EG-regelverken inom områdena för foder, livsmedel samt djurskydd och djurhälsa ställs krav på att kontrollmyndigheterna inrättar register över bland annat kontrollobjekten. Som exempel kan nämnas Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung i vilka föreskrivs att alla livsmedelsanläggningar skall

godkännas eller registreras. Även foderföretagare inom primärproduktionen skall enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 17 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien registreras hos kontrollmyndigheten. Enligt Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 882/2004 och (EG) nr 854/2004 skall kontrollmyndigheten upprätthålla en aktuell förteckning över de anläggningar som har registrerats eller godkänts.

Många företag framför allt primärproducenter bedriver flera verksamheter, ibland både produktion av livsmedel och foder och uppfödning av djur. Detta innebär att ett och samma företag kan omfattas av krav på registrering enligt flera regelverk. Därtill kommer att flera av primärföretagen redan i dag är registrerade hos Jordbruksverket som jordbruksföretag. Företagen kan även finnas i nationella register som inte grundar sig på EG-rätten. Ett exempel är det nationella djurskyddstillsynsregistret som Djurskyddsmyndigheten för närvarande arbetar med att utveckla.

I syfte att underlätta den administrativa bördan för företagen är det av vikt att kontrollmyndigheterna så långt som möjligt samordnar de uppgifter som myndigheterna får eller hämtar in med anledning av sin kontrollverksamhet. I de fall ett företag är skyldigt att lämna en och samma uppgift till flera myndigheter bör – om möjligt – uppgiften lämnas endast vid ett tillfälle.

Det kan i sammanhanget nämnas att regeringen den 16 april 2005 gett Statens jordbruksverk, Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten i uppdrag att utreda hur myndigheterna genom att ta fram rutiner för ett samordnat informationslämnande för företag kan underlätta företagarnas administrativa hantering. En ökad samordning centralmyndigheterna emellan skulle minska den administrativa bördan för företagen och underlätta handläggning av ärenden.

De nya EG-förordningarna, framför allt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004, ställer även ökade krav på rapportering av uppgifter om den offentliga kontrollen till gemenskapen. För att inrapporteringen skall fungera effektivt

krävs en god koordinering mellan de olika system som används i kontrollverksamheten. Till följd av en förväntad samordning av kontrollen på exempelvis foder- och livsmedelsområdet finns dessutom behov av en större samordning i fråga om inrapporteringen av uppgifter från de olika myndigheterna.

En effektiv kontroll fordrar tillgång till uppgifter om olika typer av tillsynsobjekt. Register behövs i första hand för kontrollmyndigheternas verksamhetsplanering av den regelbundna kontrollen. Det finns i dag flera olika registerhållningssystem, databaser m.m. för informationsutbyte, sammanställning av statistiska uppgifter och stöd i den löpande kontrollen. Kommunerna använder i dag inte ett och samma system i sitt kontrollarbete. ECOS och Miljöreda, som tillhör de vanligast förekommande, fungerar som ärendehanteringssystem för miljöförvaltningarnas tillsyn över enskilda objekt. Livsmedelsverket har nyligen har utvecklat en webbportal för de lokala kontrollmyndigheterna. Denna portal fungerar dels som en faktabank kring tillsynsmetodig och rättspraxis m.m. för inspektörerna dels som ett verktyg för inrapportering av statistiska uppgifter till centralmyndigheten.

Trots att det finns ett behov av att förenkla hanteringen av datauppgifter mellan myndigheterna i syfte att underlätta för företagare och effektivisera den offentliga kontrollen är bedömningen den att de rutiner som i dag finns för registerföring och rapportering tills vidare kan användas för att uppfylla kraven på registerhållning och rapportering i EG-rätten.

På sikt bör det däremot övervägas att inrätta centrala lösningar för informationsdelning, informationsförsörjning och processstöd i syfte att underlätta den offentliga kontrollen av livsmedel, foder och djurskydd och djurhälsa. Utformningen av sådana system kan lämpligen baseras på erfarenheterna från utvecklingen inom systemtillsynen och de datoriserade inspektionsprotokollen. Merparten av de uppgifter som myndigheterna hanterar centralt finns i dag på Jordbruksverket. Jordbruksverkets system utgör därför en bra grundkälla för andra verksamheter och system. Målsättningen bör vara att begränsa

uppgiftslämnandet genom att utnyttja de uppgifter som lämnas till Jordbruksverket eller andra myndigheter så att något registerunderhåll avseende dessa uppgifter sedan inte är nödvändigt.

7¶En ny livsmedelslag

7.1¶En ny lag om livsmedel som bland annat kompletterar EG-bestämmelser

Promemorians förslag: Den nuvarande livsmedelslagen ersätts av en ny lag om livsmedel. Lagen skall innehålla vissa nationella bestämmelser samt kompletterande bestämmelser till de EGförordningar som helt eller delvis faller inom lagens tillämpningsområde och som regeringen ger till känna i Svensk författningssamling.

I fråga om sådana EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde meddelar regeringen i verkställighetsföreskrifter vilka EG-bestämmelser som kompletteras av den här lagen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta de beslut som behövs som komplettering av dessa EG-förordningar.

Skälen för promemorians förslag: Den nuvarande livsmedelslagen (1971:511) tillkom år 1971. Den har under årens lopp ändrats ett flertal gånger. Ändringarna har bland annat inneburit att ett antal av lagens ursprungliga bestämmelser har upphävts.

Livsmedelslagen innehåller bland annat grundläggande regler om hur livsmedel skall vara beskaffade och hur de skall hanteras. Regler om detta finns numera också i ett antal förordningar

beslutade av EU, bland annat i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska livsmedelsmyndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foderoch livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentliga kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel innehåller detaljerade regler om kontroll som i vissa delar kommer att ersätta livsmedelslagens bestämmelser om tillsyn. Detta innebär att livsmedelslagen måste anpassas – både innehållsmässigt och tekniskt – till EG:s lagstiftning på området. Samtidigt finns ett behov av att modernisera lagen. Bedömningen är att de ändringar som måste göras i lagen, framför allt med anledning av EU:s nya lagstiftning på området, är så omfattande att livsmedelslagen bör ersättas med en ny lag om livsmedel.

Även efter det att de nya EG-förordningarna har börjat tillämpas kommer det att finnas ett visst utrymme för nationella föreskrifter om livsmedel. Dessutom måste nationella bestämmelser finnas om bland annat kontrollmyndigheter, avgifter och straff. De EG-regler som fortfarande finns i direktiv måste vidare genomföras på nationell nivå. Därutöver behövs vissa nationella bestämmelser som kompletterar de EG-förordningar som gäller på livsmedelsområdet. Det förutsätts till exempel att medlemsstaterna, eller för ändamålet utpekade myndigheter, kontrollerar att bestämmelserna i förordningarna följs. Vidare

har medlemsstaterna att se till att överträdelser av förordningarnas bestämmelser straffbeläggs eller sanktioneras på annat sätt. Som utvecklats närmare i avsnitt 5.3 bör den nya lagen därför – i likhet med den nu gällande lagen – innehålla en bestämmelse om att lagen kompletterar de EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen och att regeringen i Svensk författningssamling skall ge till känna vilka EG-förordningar som avses. Som framgår av övervägandena i avsnitt 5.3 bör regeringen i verkställighetsföreskrifter kunna ange vilka EG-bestämmelser i en EG-förordning, vars tillämpningsområde täcker flera lagars tillämpningsområde, som skall kompletteras av livsmedelslagen.

I lagen bör vidare – också det i likhet med vad som gäller i dag – införas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter som behövs som komplettering till EG-förordningarna (se även avsnitt 5.4). Bemyndigandet bör också innefatta en rätt att meddela beslut i enskilda fall. En EGförordning förutsätter emellanåt att medlemsstaterna utfärdar nationella bestämmelser antingen för att precisera en bestämmelse eller för att verkställa den. Det förekommer också att medlemsstaterna åläggs en skyldighet att reglera vissa frågor nationellt. Ett exempel på detta är försäljning av mindre mängder primärprodukter som faller utanför tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 och som enligt förordningarna skall regleras på nationell nivå.

EG-förordningarna kan därutöver innehålla regler som uttryckligen ger medlemsstaterna befogenhet att meddela nationella undantagsbestämmelser eller särskilda regler för ett visst område som inte omfattas av EG-regleringen. Det gemensamma för de sistnämnda fallen är att EG-reglerna i sig inte förutsätter att det utfärdas några nationella bestämmelser utan det är upp till medlemsstaten att bestämma om sådana regler skall finnas. Principiellt sett skiljer sig dessa fall inte från

de situationer då frågan är helt oreglerad i sekundärrätten. I båda fallen ligger hela beslutsutrymmet i den aktuella frågan hos medlemsstaten. Bemyndigandet att utfärda föreskrifter som behövs som komplettering till EG-förordningarna bör inte innefatta de fall då Sverige har ett skönsmässigt utrymme att bedöma om särskilda bestämmelser skall finnas. Däremot bör de generella bemyndigandena som ges i lagen att utfärda föreskrifter täcka även dessa fall, under förutsättning att övriga förutsättningar för utnyttjandet av bemyndigandet är uppfyllda.

7.2¶Lagens tillämpningsområde

7.2.1 Begreppet livsmedel

Promemorians förslag: Den nya lagen skall innehålla bestämmelser om livsmedel. Med livsmedel avses livsmedel i den betydelse begreppet har enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Därutöver skall lagen tillämpas på djur som lämnas till slakt på slakterier, på dricksvatten från det stadium då det bereds och hanteras i vattenverket och tills det når kranen samt på snus och tuggtobak.

Skälen för promemorians förslag

Begreppet livsmedel

Livsmedel definieras i dag i 1 § 1 livsmedelslagen såsom matvara, dryckesvara, njutningsmedel eller annan vara som är avsedd att förtäras av människor med undantag av vara på vilken läkemedelslagen är tillämplig. Av definitionen följer att lagen omfattar allt som på ett eller annat sätt passerar människans mun. Begreppet livsmedel innefattar därmed även sådana produkter som i dagligt tal inte brukar betecknas som livsmedel,

exempelvis kryddor, drickvatten, vin, sprit, maltdrycker, snus och tuggtobak. Som livsmedel räknas även hälsokostpreparat och liknande produkter, exempelvis kosttillskott, som är avsedda att intas via munnen och som inte omfattas av läkemedelslagen. Något förenklat innebär detta att en produkt blir att betrakta som läkemedel bland annat om den marknadsförs med egenskaper som sägs förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom.

Råvaror faller generellt sett utanför lagens tillämpningsområde. Lagstiftningen innehåller inga bestämmelser om vid vilken tidpunkt en råvara blir livsmedel. I förarbetena har gjorts vissa uttalanden som kan tjäna som vägledning i den praktiska tillämpningen (se prop. 1971:61 s. 182 f. ). Enligt dessa bör en råvara bedömas som livsmedel på ett så tidigt stadium i beredningsproceduren som krävs från livsmedelshygienisk synpunkt. Sålunda anses till exempel spannmål som livsmedel när det kommer till kvarnanläggningen och där bedöms vara kvarngillt. Kött betraktas som livsmedel då det levande djuret kommer till slakteriet och där besiktigas av veterinär. Mjölk anses enligt nuvarande praxis vara livsmedel då den kommer in i tankbilen. Fisk som rensas och bearbetas ute till havs i anslutning till fångsten anses som livsmedel redan på detta stadium. I sådana fall då varor överlämnas från producent direkt till konsument, till exempel vegetabilier eller bär, är avsikten vanligtvis att varorna skall användas för förtäring, varför de bör betraktas som livsmedel redan från tidpunkten för överlämnandet.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 definition av begreppet livsmedel finns i artikel 2. Enligt denna avses med livsmedel alla ämnen eller produkter oberoende av om de är bearbetade, delvis bearbetade eller obearbetade, som är avsedda att eller rimligen kan förväntas att förtäras av människor. Livsmedel inbegriper drycker, tuggummi och alla ämnen, inklusive vatten, som avsiktligt tillförts livsmedlet under dess framställning, beredning eller behandling. Livsmedel inbegriper även vatten från och med den punkt där värdena skall

iakttas enligt artikel 6 i direktiv 98/83/EG, dvs. från det att det tappas från kranar som normalt används för dricksvatten.

Vidare sägs att livsmedel inte inbegriper foder, levande djur, utom om de har behandlats för att släppas ut på marknaden som livsmedel, växter före skörd, läkemedel i den mening som avses i rådets direktiv 65/65/EEG och 92/73/EEG, kosmetika i den mening som avses i rådets direktiv 76/768/EEG, tobak och tobaksprodukter i den mening som avses i rådets direktiv 89/662, narkotika eller psykotropa ämnen i den mening som avses i Förenta nationernas allmänna narkotikakonvention från år 1961 och i Förenta nationernas konvention från år 1971 om psykotropa ämnen samt restsubstanser och främmande ämnen.

Av det som nu redovisats framgår att definitionerna av begreppet livsmedel i livsmedelslagen och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 i stort har samma innebörd. De skiljer sig dock åt i ett antal viktiga hänseenden. Av särskild betydelse är att EG:s definition inte omfattar snus och tuggtobak. En annan väsentlig skillnad är att enligt den nu gällande livsmedelslagen anses dricksvatten som livsmedel redan vid det stadium då vattnet bereds och hanteras i vattenverket. Dessa båda frågor berörs närmare i det följande under särskild rubrik.

En ytterligare skillnad är att en vara generellt sett kan komma att betraktas som ett livsmedel i ett tidigare skede i produktionskedjan enligt EG:s definition än vad som är fallet enligt livsmedelslagen. Vegetabilier kan till exempel anses som livsmedel så snart de har skördats, om de är avsedda för konsumtion av människa. Endast växande gröda exkluderas uttryckligt från livsmedelsbegreppet. När det gäller levande djur är förhållandet dock det motsatta. Till skillnad från vad som gäller enligt livsmedelslagen betraktas ett djur enligt EG:s livsmedelsbegrepp normalt sett inte som livsmedel förrän det har slaktats. Frågan om hur den nya avgränsningen mellan djur och livsmedel skall hanteras berörs närmare i samband med de övervägandena som görs rörande snus, tuggtobak och vatten i vattenverken.

Definitionen i förordningen innebär således att det inte är möjligt att klart fastställa vid vilken tidpunkt en råvara övergår till att bli ett livsmedel. Avgörande för den bedömningen är, i likhet med vad som gäller enligt livsmedelslagen, om varan är avsedd att förtäras eller – vilket är nytt i förhållande till livsmedelsagens dagens definition – om den rimligen kan förväntas att förtäras av människor. Det bör emellertid framhållas att det förhållandet att en vara är att betrakta som en råvara inte i sig innebär att livsmedelslagstiftningen inte är tillämplig på själva hanteringen av produkten eller på produktionen. Flera av EG:s förordningar, däribland Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och (EG) nr 853/2004, innehåller krav som riktar sig till primärproducenter som sådana och som alltså inte gäller själva livsmedlet. Detta innebär att primärproducenterna – utöver de regler som tar sikte på själva primärproduktionen, till exempel regler om ekologisk odling – i framtiden även har skyldighet att följa regler som syftar till en ökad livsmedelsäkerhet.

Från lagstiftningssynpunkt har gränsdragningen mellan livsmedel och primärprodukt främst betydelse när det gäller att reglera den offentliga kontroll som skall utföras över efterlevnaden av regelverket. Denna fråga behandlas i avsnitt 7.12.

EG-förordningar gäller direkt i Sverige såsom svensk lag. I den utsträckning förordningarna innehåller materiella bestämmelser eller definitioner kan Sverige inte ha några egna bestämmelser. Slutsatsen blir att den nya livsmedelslagen inte bör innehålla någon definition av begreppet livsmedel. När begreppet livsmedel används i lagtexten bör detta i stället ha samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002.

Detta leder i sin tur till frågan om den nya lagen skall ha samma tillämpningsområde som den gamla, dvs. om lagen inte bara skall gälla livsmedel enligt den nya definitionen utan även djur som lämnas till slakterier, snus och tuggtobak samt vatten som bereds och hanteras i vattenverket.

Djur som lämnas till slakt

Enligt den nuvarande livsmedelslagen utgör slakt av djur en form av hantering av livsmedel. Detta leder till att djur när de kommer till slakterier betraktas som livsmedel och kan underkastas veterinärbesiktning inom ramen för livsmedelskontrollen. Livsmedelskontrollen, som utförs av Livsmedelsverkets besiktningsveterinärsorganisation, omfattar således såväl besiktning av de levande djuren som av köttet efter slakt. Utöver köttkontrollen övervakar besiktningsveterinärerna att övriga tillämpliga livsmedelsföreskrifter rörande lokaler, hygienförhållanden m.m. efterlevs i slakterierna.

Besiktningen av djuren är av mycket stor betydelse både ur livsmedelshygiensynpunkt och ur djurskyddssynpunkt. Det är därför angeläget att den nuvarande kontrollen bibehålls. För att möjliggöra detta bör den nya lagen uttryckligen gälla djur som lämnas för slakt på slakterier.

Det bör i sammanhanget anmärkas att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 ställer större krav på besiktningsveterinärernas kontroll av djurskyddet på slakterierna än vad som gäller i dag. Samordningsansvaret för besiktningsveterinärernas offentliga kontroll vad avser djurskyddet på slakterierna bör ligga hos Djurskyddsmyndigheten i enlighet med bestämmelserna i djurskyddslagen.

Vatten

Enligt definitionen av livsmedel i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 inkluderas dricksvatten först från det led i distributionskedjan då det tappas från kranar som normalt används för dricksvatten. Det är av dock av stor vikt att vattenkvaliteten är god och därmed också står under effektiv kontroll även tidigare i distributionskedjan. Det bör liksom i dag ankomma på en och samma myndighet att kontrollera vattenkvaliteten i hela kedjan. Av denna anledning bör även den

nya lagens tillämpningsområde omfatta vatten som bereds i vattenverken.

Snus och tuggtobak

I dag ingår snus och tuggtobak i begreppet livsmedel. Detta innebär att livsmedelslagens bestämmelser generellt sett gäller snus och tuggtobak. Snusproducenterna har dock sedan länge en generell dispens som innebär att snus inte behöver märkas med ingrediensförteckning och bäst-föredatum. För snus och tuggtobak gäller även tobakslagen (1993:581). I tobakslagen finns bland annat bestämmelser om varningstexter och produktkontroll. Sistnämnda bestämmelser innefattar bland annat gränsvärden för skadliga ämnen som tobaksvara får innehålla eller ge upphov till och om mätning och övervakning av sådana gränsvärden. Statens folkhälsoinstitut har den centrala tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna.

Åtskilliga moment i produktionen av snus eller tuggtobak medför risker som kan jämföras med dem som finns vid livsmedelsberedning. Detta gäller främst mikrobiologiska risker genom kontaminering. Det är därför angeläget att bestämmelserna om livsmedelhygien m.m. även fortsättningsvis kan tillämpas på snus och tuggtobak. För de delar av snusproduktionen som gäller tillverkningshygien, användningen av aromämnen eller tillsatser m.m. finns en kompetens hos tillsynsmyndigheterna. Övervägande skäl talar därför för att snus och tuggtobak även fortsättningsvis bör omfattas av livsmedelslagens bestämmelser. Lagtekniskt kan detta lämpligen lösas så att lagens bestämmelser generellt görs tillämpliga på produkterna. Med stöd av de bemyndiganden som lagen föreslås innehålla och som beskrivs närmare i avsnitt 7.5 kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om bland annat hantering, hygien och gränsvärden för främmande ämnen. Överträdelser av dessa föreskrifter innebär att produkterna inte får säljas i enlighet med den

föreslagna bestämmelsen om förbud mot utsläppande på marknaden, se avsnitt 7.9.

Den operativa kontrollen över snusproduktionen kan kräva viss specialisering och expertkunskap hos inspektörerna. Detta kan dock lösas genom kommunal samverkan. Vidare kan branschen med stöd av Livsmedelsverket och berörda kontrollmyndigheter lämpligen utarbeta riktlinjer, vilka kan tjäna som underlag för riskbedömning av verksamheten.

7.2.2 Undantag för hantering i enskilt hushåll

Promemorians förslag: Från lagens tillämpningsområde skall undantas enskildas hantering av livsmedel för konsumtion inom privathushåll.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall ges rätt att föreskriva att lagen skall tillämpas på enskildas hantering av dricksvatten i privathushåll.

Skälen för promemorians förslag: Enligt 3 § livsmedelslagen gäller livsmedelslagstiftningen inte hantering av livsmedel i enskilt hushåll. Enligt förarbetena (prop. 1971:61 s. 222) bör till enskilt hushåll även hänföras en helt sluten krets eller annat helt privat konsumtionsförhållande. I Livsmedelsverkets föreskrifter (SLVFS 1996:5) om hantering av livsmedel ges exempel på verksamheter som jämställs med enskilt hushåll. Sålunda anses beredning och servering av måltider som en enskild person eller ideell förening eller liknande sammanslutning anordnar i egen regi för en sluten krets som en sådan verksamhet. Vidare betraktas matlagning i boendekollektiv och liknande självhushåll på samma sätt. Matlagning i gruppboende på behandlingshem och liknande inrättningar, där personal och vårdtagare under familjeliknande former hjälps åt att laga mat faller under samma kategori, om högst 10 personer deltar i måltiderna och dessa inte serveras till allmänheten. Slutligen omfattas beredning och servering av måltider i anslutning till rumsuthyrning i hemmiljö,

så kallad bed and breakfastverksamhet, om verksamheten inte har en sådan omfattning att den är tillståndspliktig.

I andra och tredje stycket i 3 § livsmedelslagen föreskrivs vissa undantag från principen att lagen inte gäller i enskilda hushåll. Sålunda får lagens bestämmelser göras tillämpliga helt eller delvis i fråga om vatten som är avsett att drickas eller att användas vid hantering av livsmedel och i fråga om kött från kronhjort och dovhjort som hållits i hägn.

De centrala EG-förordningarna på livsmedelsområdet omfattar i likhet med livsmedelslagen inte hantering av livsmedel i enskilda hem. I förordningarna om livsmedelshygien och om särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung uttrycks detta så att förordningen inte skall tillämpas på primärproduktion för användning inom privathushåll eller för enskildas beredning, hantering eller lagring av livsmedel för konsumtion inom privathushåll. Enligt förordningen om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftningen undantas från tillämpningsområdet primärproduktion för privat enskilt bruk och enskildas beredning, hantering eller lagring av livsmedel för privat enskild konsumtion.

Den nya livsmedelslagens tillämpningsområde bör så långt som möjligt sammanfalla med EG-förordningens. Lagen bör därför – i likhet med den nu gällande – inte gälla hantering av livsmedel i enskilda hem. Det är dock önskvärt att samma terminologi används i den nya lagen som finns i EG-rätten. Undantaget bör därför uttryckas så att lagen inte gäller enskildas hantering av livsmedel för konsumtion inom privathushåll. I praktiken bör den nya terminologin inte innebära någon större förändring i förhållande till vad som gäller i dag. En nyhet är dock att den nya lagen – i likhet med EG-förordningarna – kommer att omfatta livsmedel som bereds i privat bostad för att släppas ut på marknaden. Reglerna om kontrollmyndighetens rätt till tillträde till bostaden blir därmed tillämpliga. Gränsdragningen mellan vad som kan hänföras till privat enskild konsumtion och vad som innefattar ett utsläppande på marknaden är inte helt klar. Det torde till exempel vara tveksamt

i vad mån sådan bed and breakfastverksamhet som i dag faller utanför lagens tillämpningsområde i fortsättningen kan undantas från regelverket. Det bör ankomma på Livsmedelsverket att i egenskap av central myndighet dra upp de närmare riktlinjerna för tillämpningen.

Det bör däremot – till skillnad från i dag – inte vara möjligt att tillämpa lagens bestämmelser generellt på vilt som hållits i hägn. Hantering av livsmedel i enskilt hushåll faller utanför de nya EGförordningarnas tillämpningsområde och bedömningen är att det saknas behov av nationella föreskrifter om så kallad husbehovsslakt och besiktning av kött från sådan slakt.

När det gäller dricksvatten, som efter föreskrifter från regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, faller inom den nuvarande lagens tillämpningsområde när det hanteras i hemmen, är förhållandet dock ett annat. Regeringen eller den myndighet som regeringen bör även i fortsättningen ges befogenhet att föreskriva att lagen skall gälla i hemmen för vatten som är avsett att drickas eller användas vid hantering av livsmedel. Detta gör det möjligt för kontrollmyndigheterna att utföra kontroll av vattnets kvalitet i privata brunnar.

7.2.3 Förskolor och fritidshem m.m.

Promemorians bedömning: Möjligheterna för barn på förskola och fritidshem samt för boende på äldreboenden och liknande boenden att delta i matlagning bör finnas kvar. Promemorians förslag: Livsmedelsverket skall ges i uppdrag att ta fram riktlinjer för 1. hur mindre kök i förskolor och fritidshem m.m. skall utformas, 2. barns och boende på äldreboendens deltagande i matlagningen.

Skälen för promemorians bedömning och förslag: Den nuvarande livsmedelslagen undantar – i den mån inte regeringen föreskriver något annat – från lagens tillämpningsområde

hantering av livsmedel i kök i förskola och fritidshem med högst två avdelningar. Undantaget motiverades vid införandet med att barnen i normala fall skulle kunna delta i matlagning och annat köksarbete utan krav på hälsokontroll. Vidare ansågs att kraven på köksutrustning och hygienisk standard inte borde sättas högre än vad som var nödvändigt med hänsyn till verksamhetens inriktning och omfattning (prop. 1978/79:111 bil. 4 s. 10.)

De nya EG-förordningarna skall – med undantag för hantering av livsmedel för konsumtion i privathushåll – tillämpas på alla som utövar någon form av verksamhet i något led i livsmedelskedjan. Det är därför inte möjligt att i den nya lagen uttryckligt undanta hantering av livsmedel i kök i förskola m.m. från lagens tillämpningsområde. Detta innebär att även den livsmedelshantering som sker vid avdelningskök på förskolor och fritidshem faller inom ramen för sådan verksamhet som avses i livsmedelslagen och EG-förordningarna och att lagstiftningens krav vad gäller godkännande av anläggning, personalhygien m.m. gäller fullt ut för denna typ av verksamhet.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 innehåller grundläggande krav på yrkesmässig hantering av livsmedel. Regelverket är allmänt formulerat och lägger enbart fast principer och mål för lokalernas utformning och den livsmedelshantering som utförs i lokalerna. För att säkerställa skyddet för konsumenterna bör de verksamheter som bedrivs yrkesmässigt därför uppfylla förordningarnas krav. Detta gäller även kök på förskolor och fritidshem m.m. Genom regelverkets inbyggda flexibilitet torde det vara möjligt för de verksamheter som i dag bedrivs enligt gällande regler att fortsätta med nuvarande verksamhet utan allt för stora investeringar i utrustning eller lokaler.

För att skapa förutsättningar för en förstärkt hygienisk hantering vid förskolor och fritidshem utan att det leder till inskränkningar i verksamheten bör Livsmedelsverket få i uppdrag att ta fram riktliner för utformningen av köken vid mindre förskolor och fritidshem. Normalt ankommer det på branschföreningar att ta fram dylika riktlinjer. Eftersom skolkök

och andra liknande verksamheter inte kan förväntas organisera sig i en branschorganisation och mot bakgrund av att det generella undantaget från livsmedelagens bestämmelser försvinner bör dock centralmyndigheten ta ett särskilt ansvar för dessa verksamheter. Syftet med riktlinjerna bör vara att ge verksamhetsutövarna ledning i hur kök i daghem och liknande lokaler bör vara utformade med hänsyn tagen till barngruppernas storlek och andra relevanta faktorer, så att olika särskilda behov kan tillgodoses. En utgångspunkt i Livsmedelsverkets arbete med att ta fram dessa riktlinjer bör vara att den flexibilitet som EG-förordningarna medger skall utnyttjas för att begränsa eventuella inskränkningar i den nuvarande livsmedelshanteringen vid dag- och fritidshem och skolor. Genom riktlinjerna bör verksamhetsutövarna få ledning i utformningen av lokalen och de lokala kontrollmyndigheterna ett stöd och ett underlag för sin bedömning av det enskilda dagis- eller förskoleköket.

Det är vidare angeläget att barn även fortsättningsvis kan tillåtas delta i matlagning på fritidshem och förskolor. Detta är ett viktigt pedagogiskt instrument för att ge barnen värdefulla kunskaper om livsmedelshantering och –produktion. Att låta utomstående delta i något som är att likna vid yrkesmässig livsmedelshantering kan dock vara förknippat med risker. Risken för att någon kan sprida smitta till andra måste naturligtvis beaktas. Även risken för allergiska reaktioner till följd av att någon som deltar i matlagningen av misstag tillsätter en allergen ingrediens måste också vägas in. Dessa risker torde dock kunna förebyggas genom att en prövning av eventuella risker vid deltagandet i matlagningen görs från fall till fall.

Vad som nu sagts om barn deltagande bör även gälla boende i äldreboenden.

Livsmedelsverket bör, i egenskap av central tillsynsmyndighet, få i uppdrag att ta fram riktlinjer för hur deltagande i matlagning i pedagogiskt syfte kan ske i praktiken. Med anledning av vad som anförts i det föregående bör sådana riktlinjer, vid sidan av information av vilka moment som inte kan bli föremål för deltagande också innehålla en vägledning för hur en riskanalys

kan göras i varje enskilt fall. Baserat på riskanalysen som genomförs av den som vill utnyttja möjligheten att låta barn eller boende på äldreboende delta i matlagningen och med Livsmedelsverkets vägledning som stöd skall den lokala tillsynsmyndigheten pröva om deltagande i matlagning kan tillåtas. Myndigheten förutsätts väga hygienaspekten mot de stora värden som finns i ett aktivt deltagande i matlagningen.

Livsmedelsverket bör vidare i samverkan med ett par intresserade skolor och äldreboenden och dessas respektive tillsynsmyndigheter ta initiativ till ett projekt avseende deltagande i matlagning i pedagogiskt syfte med målsättningen att skapa en mer permanent lösning för hur deltagande i matlagning i pedagogiskt syfte kan ske.

För exempelvis dagmammor, familjehem, äldreboenden eller vårdinrättningar där hanteringen av livsmedel sker under familjeliknande förhållanden kommer – i den mån hanteringen inte innefattar ett utsläppande på marknaden – som framgår av avsnitt 7.2.2 den nya livsmedelslagen sannolikt inte att bli tillämplig.

7.3¶Vissa nya centrala begrepp

Promemorians förslag: I den nya lagen införs vissa nya centrala begrepp som definieras i EG-rätten.

Begreppet hantering används även i den nya lagen. Begreppet ges dock en ny innebörd som överensstämmer med den terminologi som används i EG-rätten.

Skälen för promemorians förslag: Enligt 2 § livsmedelslagen avses i lagen med hantering av livsmedel dels slakt, dels framställning, beredning, behandling, förvaring, förpackning, omförpackning, transport eller uppläggning av livsmedel, dels saluhållande, försäljning, servering eller annat överlämnande av livsmedel för förtäring. Uttrycket används således i lagen som ett övergripande begrepp för alla former av handhavande av livsmedel.

I de nya EG-förordningarna finns inget begrepp som på motsvarande sätt betecknar olika former av handhavande av livsmedel. Den närmaste motsvarigheten är uttrycket ”på alla stadier i produktions- bearbetnings- och distributionskedjan”. Det begreppet används bland annat i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 för att avgränsa förordningens tillämpningsområdet (artikel 1.3). Det definieras i artikel 3.16, såvitt nu är aktuellt, som alla stadier, inbegripet import, från och med primärproduktion av ett livsmedel till och med dess lagring, transport, försäljning eller tillhandahållande till slutkonsumenten.

Eftersom den nya lagens terminologi så långt som möjligt bör anpassas till EG-rätten är det lämpligt att i den nya livsmedelslagen införa begreppet ”på alla stadier i produktionsbearbetnings- och distributionskedjan” som en samlande beteckning för all verksamhet med livsmedel som täcks av lagen.

Utöver detta övergripande begrepp som således definierar den nya lagens tillämpningsområde finns även behov av att använda särskilda begrepp som betecknar vissa handlingar. Sådana ord, såsom exempelvis begreppet hantering, tjänar syftet att avgränsa bland annat vilka handlingar som täcks av ett bemyndigande.

I Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och (EG) nr 853/2004 förekommer begreppet hantering i en mängd artiklar (se till exempel artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning [EG] nr 853/2004). Begreppet, som inte är definierat i EG-rätten, har inte en lika vid innebörd som motsvarande begrepp i livsmedelslagen utan betecknar vanligen ett faktiskt handhavande såsom beredning eller behandling av ett livsmedel.

Ett annat uttryck som förekommer i EG-rätten, däribland i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002, (EG) nr 852/2004 och (EG) nr 853/2004, är begreppet ”släppa ut på marknaden”. Detta används regelmässigt i EG-rätten för att beteckna saluhållande och andra typer av överlämnande, till exempel servering, av livsmedel till konsumenter. Eftersom begreppen i den nya lagen så långt som möjligt bör stämma

överens med de uttryck som används i EG-rätten bör uttrycken släppa ut på marknaden och hantering användas in den nya livsmedelslagen. När begreppet hantering används i lagen har det dock inte den vida betydelse som det tidigare haft utan betecknar ett faktiskt handhavande i likhet med vad som normalt är fallet i EG-rätten.

7.4¶Livsmedels beskaffenhet och hantering

Promemorians bedömning: Bestämmelserna i den nuvarande livsmedelslagen om att livsmedel som saluförs eller på annat sätt överlämnas för förtäring inte får vara otjänlig till människoföda bör inte få någon motsvarighet i den nya lagen.

Bestämmelsen i livsmedelslagen om att livsmedel skall hanteras så att fara inte uppkommer för att livsmedlet förorenas eller blir otjänligt till människoföda bör inte heller få någon motsvarighet i den nya lagen.

Skälen för promemorians bedömning: Det grundläggande kravet på hur livsmedel skall vara beskaffade finns i 5 § livsmedelslagen. I bestämmelsen föreskrivs att livsmedel inte får antas vara skadliga att förtära, smittförande eller eljest otjänliga till människoflöda. Kraven gäller endast livsmedel som saluhålls eller överlämnas för förtäring. I 16 § 1 samma lag finns en bestämmelse om att livsmedels som kan antas vara otjänliga, och alltså inte uppfyller kraven i 5 §, inte får saluföras.

I livsmedelslagens 8 § finns en allmän bestämmelse om hur livsmedel skall hanteras. Enligt bestämmelsen skall vid hantering av livsmedel sådana försiktighetsmått iakttagas och i övrigt förfaras så att fara inte uppkommer för att livsmedlet förorenas eller blir otjänligt till människoföda. Mer detaljerade bestämmelser finns i livsmedelsförordningen och i Livsmedelsverkets föreskrifter.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 finns detaljerade bestämmelser om vilka krav som generellt sett skall ställas på livsmedel för att de skall få släppas

ut på marknaden. Bestämmelser, som i stora delar motsvarar dem som finns i den nuvarande livsmedelslagen, finns i artikel 14 i EG-förordningen. I bestämmelsen föreskrivs att livsmedel inte skall släppas ut på marknaden om de inte är säkra. Livsmedel skall anses som icke säkra om de anses vara skadliga för hälsan eller otjänliga som människoföda. Det finns vidare bestämmelser om vilka omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av om en vara är säker.

I Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och (EG) nr 853/2004 finns detaljerade bestämmelser om vilka krav som ställs vid hantering av livsmedel.

EG-förordningarna gäller utan vidare som svensk författning. För att undvika en dubbelreglering bör den nuvarande livsmedelslagens bestämmelser om hur livsmedel skall vara beskaffade, om saluförbud och om livsmedels hantering inte få någon motsvarighet i den nya lagen.

7.5¶Nationella föreskrifter till skydd för människors liv och hälsa och för att tillgodose konsumentintresset

Promemorians förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall även i fortsättningen med stöd av bemyndiganden i lagen kunna meddela föreskrifter om – förbud eller villkor för hantering av, införsel till landet av eller utsläppande på marknaden av livsmedel, – märkning av livsmedel, – livsmedels beskaffenhet eller beteckning, – användning av vara, ämne, eller utrustning vid hantering av livsmedel eller tillsammans med livsmedel, – läkarundersökning, – förbud mot återutförsel av livsmedel som förvaras på en gränskontrollstation eller ett tullager eller i en frizon eller frilager.

Föreskrifter skall kunna meddelas endast om det behövs för att skydda människors liv eller hälsa eller för att tillgodose konsumentintresset.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall dessutom ges rätt att under angivna förutsättningar meddela beslut i det enskilda fallet.

Skälen för promemorians förslag: Trots att en allt större del av reglerna på livsmedelsområdet numera finns i förordningar beslutade på EU-nivå finns det som konstaterats tidigare fortfarande ett behov av nationella föreskrifter i olika avseenden. Många livsmedelsbestämmelser finns till exempel fortfarande i EG-direktiv, som måste genomföras i nationella föreskrifter. Dit hör bestämmelser om märkning av livsmedel, om livsmedelsstandarder, exempelvis kakao- och chokladvaror, samt om kosttillskott, tillsatser och bekämpningsmedelsrester. Nationella föreskrifter måste även användas för att på nationell nivå genomföra EG:s beslut om nödåtgärder avseende vissa livsmedel. Dessutom medger EG-förordningarna emellanåt att medlemsstaterna inom vissa områden utfärdar nationella bestämmelser. Det finns även vissa områden som fortfarande inte är harmoniserade inom EU, till exempel berikning av livsmedel.

Den nuvarande livsmedelslagen är en ramlag som innehåller allmänna och grundläggande bestämmelser. Detaljbestämmelser finns huvudsakligen på myndighetsnivå och grundas på ett stort antal bemyndiganden i lagen. Bemyndigandena ges i en mängd olika paragrafer och avser ofta preciserade och ibland delvis överlappande situationer. Inte sällan används dock olika formuleringar för att uttrycka liknande förutsättningar eller situationer. Exempelvis så förekommer uttrycken ”av särskild betydelse från hälso- eller näringssynpunkt eller eljest för att tillgodose konsumentintresset” (7 §), ”hindra menlig påverkan” (9 §), ”påkallat från hälsosynpunkt” (10 §), ”behövs från hälsoeller näringssynpunkt eller annars för att tillgodose konsumentintresset” (11 §) och ”tillgodose konsumentintresset” (15 §) för

att ange under vilka förutsättningar föreskriftsrätten skall kunna utnyttjas.

De nuvarande livsmedelslagens struktur med grundläggande rambestämmelser och talrika bemyndiganden har visat sig vara ändamålsenlig och det saknas därför anledning att nu genomföra några grundläggande förändringar. Den nya livsmedelslagen bör därför följa samma principer som den nuvarande livsmedelslagen. För att öka överskådligheten och underlätta tillämpningen bör dock i den nya livsmedelslagen de olika bemyndiganden så långt som möjligt samlas i en mer generellt utformad delegationsbestämmelse vars terminologi ansluter till de formuleringar som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002.

Enligt 11 § i den nuvarande livsmedelslagen har regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att förbjuda eller föreskriva villkor för hantering eller införsel till landet av visst livsmedel, under förutsättning att det behövs från hälsoeller näringssynpunkt eller annars för att tillgodose konsumentintresset. Bemyndigandet täcker ett stort antal situationer och en motsvarighet till bestämmelsen bör därför – med vissa justeringar – tas in även i den nya livsmedelslagen. Med stöd av en sådan bestämmelse kan föreskrifter utfärdas bland annat om gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i livsmedel och om användning m.m. av tillsatser i livsmedel och om tillstånd till och anmälan av livsmedel för särskilda näringsändamål. Bemyndigandet täcker även föreskrifter om generella förbud mot att sälja eller föra in i landet ett livsmedel som inte är säkert. Sådana förbud kan ha sin grund antingen i beslut meddelade av kommissionen eller avse utnyttjandet av i en EG-rättsakt föreskriven rätten att meddela tillfälliga nationella nödåtgärder.

Eftersom begreppet hantering bör få en snävare innebörd i den nya lagen än vad som gäller i dag bör bemyndigandet omfatta föreskrifter om förbud eller villkor för hantering, införsel till landet och utsläppande på marknaden av livsmedel.

Det behövs vidare – liksom i dag – bemyndiganden som ger regeringen eller berörd myndighet rätt att meddela föreskrifter

om märkning samt om livsmedels beskaffenhet eller beteckning. Med stöd av det sistnämnda bemyndigandet kan föreskrifter utfärdas bland annat om så kallade livsmedelsstandarder.

Det finns vidare även i fortsättningen ett behov av föreskrifter för att hindra användningen av olämplig utrustning och olämpliga livsmedelsförpackningar. En motsvarighet till den nuvarande lagens bemyndigande om detta bör därför tas in i den nya lagen.

Bestämmelser om att den som är sjuk eller har sår eller annan skada inte får hantera livsmedel finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004. Förordningen innehåller däremot inga regler om krav på läkarundersökning och dylikt. Bestämmelser om detta bör därför – i likhet med vad som gäller i dag – kunna utfärdas av Livsmedelsverket.

Därutöver bör bestämmelsen om rätt för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva förbud mot återutförsel av livsmedel som förvaras på en gränskontrollstation eller ett tullager eller i en frizon eller frilager föras över till den nya lagen.

Rätten att meddela föreskrifter i de angivna ämnena bör kunna utnyttjas endast om reglerna behövs för att skydda människors liv och hälsa eller för att skydda konsumenters intresse. Delegationsbestämmelsen bör även innefatta en rätt för regeringen eller berörd myndighet att meddela beslut i det enskilda fallet.

7.6¶Undantag från vissa hygienkrav

Promemorians förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall efter anmälan till Europeiska kommissionen kunna meddela föreskrifter om anpassning av och undantag från de hygieniska krav som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004.

Skälen för promemorians förslag: I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 finns grundläggande

bestämmelser om hygienkrav för alla livsmedel. En viktig nyhet i förhållande till vad som gäller i dag är att företagens ansvar ifråga om säkra livsmedel tydliggörs.

Förordningen riktar sig till alla företagare, inklusive primärproducenter, som utövar någon form av verksamhet i något led i livsmedelskedjan. För alla företag som bedriver verksamhet i ledet efter primärproduktledet gäller detaljerade krav på hur lokalerna skall vara beskaffade och hur livsmedel skall hanteras m.m. (artikel 4 och bilaga II). Dessa krav gäller därmed för en mängd olika typer av verksamheter, från stora industriella anläggningar som hanterar känsliga livsmedel till små butiker som endast hanterar färdigförpackade livsmedel. Det finns vissa möjligheter för medlemsstaterna att efter godkännande av kommissionen anpassa kraven i bilagan efter nationella förhållanden. För att kunna utnyttja den möjligheten bör ett särskilt bemyndigande föras in i den nya lagen som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter om anpassning av och undantag från de hygieniska kraven som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och (EG) nr 853/2004.

7.7¶Godkännande och registrering av livsmedelsanläggningar

Promemorians förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall ges rätt att meddela föreskrifter om att hantering av livsmedel endast får ske i anläggning som godkänts av kontrollmyndigheten och om vilka krav som skall vara uppfyllda för att ett sådant godkännande skall meddelas.

Vidare skall regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges rätt att meddela föreskrifter om registrering av livsmedelsanläggningar.

En motsvarighet till livsmedelslagens bestämmelse om företagares egenkontroll tas in i den nya lagen.

Promemorians bedömning: Krav på ett välfungerande egenkontrollsystem bör kunna ställas inom ramen för godkännandeprövningen.

Skälen för promemorians förslag och bedömning: Enligt bestämmelserna i gällande livsmedelslagstiftning får livsmedel inte hanteras yrkesmässigt i en annan lokal än livsmedelslokal. Med livsmedelslokal avses sådan lokal eller annat utrymme i byggnad eller transportmedel som är avsedd att huvudsakligen användas för stadigvarande hantering av livsmedel och därtill hörande biutrymmen (22 och 23 §§ livsmedelslagen). En livsmedelslokal får inte tas i bruk förrän lokalen med dess inredning blivit färdigställd och godkänd för sitt ändamål. Livsmedelsverket får föreskriva att livsmedelslokal får godkännas bara om verksamheten och utrustningen i den anläggning som lokalen ingår i kan antas uppfylla de krav som verket föreskriver (37 § livsmedelsförordningen). Frågor om godkännande av livsmedelslokal prövas av kommunen eller, när det gäller slakterier, mejerier och vissa större livsmedelsindustrier m.m., av Livsmedelsverket.

I Europaparlamentet och rådets förordning (EG) nr 852/2004 ställs krav på att samtliga livsmedelsföretag skall vara registrerade hos myndigheterna. Enligt artikel 6.2. i förordningen är sålunda varje företagare skyldig att underrätta behörig myndighet om alla anläggningar som han eller hon svarar för, där det i något led i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan för livsmedel bedrivs verksamhet, så att varje sådan anläggning kan registreras. Med ”anläggning” förstås enligt definitionen i artikel 2.1.c varje enhet i ett livsmedelsföretag. Begreppet ”livsmedelsföretag” är i sin tur definierat i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 och innefattar varje privat eller offentligt företag som med eller utan vinstsyfte bedriver någon av de verksamheter som hänger samman med alla stadier i produktions-, bearbetnings- eller produktionskedjan av livsmedel.

Företag som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004, dvs. företag som producerar livsmedel av animaliskt ursprung, skall enligt artikel 4.2 i förordningen även godkännas innan de får bedriva verksamhet. Undantag görs för bland annat anläggningar i vilka det endast bedrivs primärproduktion och för transporter. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 ger även medlemsstaterna rätt att kräva nationella godkännanden i fråga om andra typer av livsmedelsanläggningar än de som omfattas av förordningens krav.

Av det som nu redovisats följer att kontrollmyndighetens godkännande till skillnad från i dag kommer att avse inte bara den lokal där en verksamhet bedrivs utan även själva verksamheten som sådan. Detta bör i sin tur leda till att godkännandet bör knytas till den fysiska eller juridiska person som innehar och driver en viss anläggning. Detta bör i normalfallet vara den som äger anläggningen men kan också avse en nyttjanderättshavare. Konsekvensen av detta är att ett ägarbyte – till skillnad från i dag – bör medföra att ett nytt godkännande måste sökas eller en ny registrering göras.

Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004 reglerar den offentliga kontrollen av livsmedelsföretag som producerar livsmedel av animaliskt ursprung. Enligt bestämmelserna i artikel 31 i förordning (EG) nr 882/2004 får den behöriga myndigheten utfärda ett godkännande endast om livsmedelsföretagaren visat att företaget uppfyller alla relevanta krav i livsmedelslagstiftningen. Den behöriga myndigheten får meddela ett villkorat godkännande om det vid besöket på plats framgår att anläggningen uppfyller alla krav på uppbyggnad och utrustning. Den behöriga myndigheten skall sedan utfärda ett slutligt godkännande endast om det vid ett senare besök på plats, inom tre månader efter det villkorade godkännandet meddelats, framgår att anläggningen även uppfyller övriga krav. Ett villkorat godkännande kan förlängas men får inte vara längre än totalt sex månader. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

852/2004 ställs bland annat krav på att livsmedelsföretagare i led efter primärproduktionen skall inrätta, genomföra och upprätthålla ett eller flera permanenta förfaranden, grundade på HACCP-principerna och att man skall kunna visa de behöriga myndigheterna att man uppfyller dessa krav. Av det redovisade måste slutsatsen dras att även förekomsten av för verksamheten lämpliga HACCP-system utgör ett sådant krav som skall tillgodoses för att en anläggning skall kunna godkännas. Detta utesluter dock inte att det även i fortsättningen kommer att finnas behov av generella bestämmelser om företagens egenkontrollprogram. Särskilda regler om detta kan till exempel behöva utfärdas för företag som endast omfattas av krav på registrering. En motsvarighet till dagens bestämmelse om egentillsyn bör därför föras in i den nya lagen.

Det bör ankomma på Livsmedelsverket i egenskap av central livsmedelsmyndighet att närmare bedöma för vilka anläggningar nationella krav på godkännande skall ställas. Ett bemyndigande om detta bör därför tas in i den nya livsmedelslagen. Som utgångspunkt för den bedömningen bör gälla att alla anläggningar där det sker en hantering av livsmedel som kan innebära en väsentlig risk för konsumenter bör bli föremål för godkännande.

Det kan även finnas behov av detaljerade bestämmelser om registrering av anläggningar. Ett särskilt bemyndigande om detta bör därför föras in i lagen. Med stöd av det bemyndigandet kan myndigheten till exempel specificera vilka uppgifter som skall registreras.

I sammanhanget bör framhållas att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 innehåller detaljerade bestämmelser om den behöriga myndighetens rätt att återkalla godkännandet av en anläggning (artikel 31.2 e och 54 f). Det finns därför inte något behov av att ta in regler om detta i den nya lagen.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 innehåller särskilda regler för hantering av livsmedel i rörliga eller tillfälliga lokaler. Någon motsvarighet till det nuvarande

regelverkets bestämmelser om så kallat paragraf 16-tillstånd behövs därför inte.

7.8¶Köttbesiktningen

Promemorians bedömning: Köttbesiktningen bör moderniseras. Ett större ansvar för utförandet av besiktningar bör föras över på företagsanställd personal. Besiktningsveterinärernas ansvar bör i högre grad begränsas till att övervaka att kontrollerna bedrivs på ett högkvalitativt sätt av kompetent personal.

Skälen för promemorians bedömning: Livsmedelsverket har i dag i princip hela ansvaret för köttkontrollen vid slakterierna, inklusive stycknings- och charkuteriverksamhet i anslutning till dessa anläggningar. Kontrollen, som även innefattar levandedjurbesiktning, leds av en veterinär som ingår i Livsmedelsverkets besiktningsveterinärorganisation.

Särskilda regler för kontroll av livsmedel av animaliska ursprung finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004. Förordningen innehåller detaljerade bestämmelser om offentlig köttkontroll, vilka bland annat innefattar en specificering av vilka uppgifter myndighetens personal skall utföra (artikel 5 och bilaga 1). Reglerna innebär att en så kallad officiell veterinär är ansvarig för köttkontrollen. I inspektionen ingår bland annat besiktning före och efter slakt, kontroll av information om slaktdjuren som slakterierna skall begära in, verifiering av att djurskyddsregler beaktats samt kontroll av bestämmelser om specificerat riskmateriel och andra animaliska biprodukter. Den officielle veterinären kan i vissa särskilt angivna fall ta hjälp av officiella assistenter. Det ställs långtgående krav på kompetens och utbildning både för officiella veterinärer och officiella assistenter. Medlemsstaterna får under visa förutsättningar tillåta slakteripersonal att bistå den officiella veterinären vid utförandet av specifika uppgifter (artikel 5 6. a och b. Efter godkännande av kommissionen och medlems-

staterna finns dessutom utrymme för nationella försök med förenklad köttbesiktning, vilka bland annat kan innefatta ökat deltagande av företagsanställd personal (artikel 17).

I de nya EG-förordningarna, däribland i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002 och (EG) nr 852/2004), fastslås producentens huvudansvar för livsmedelssäkerheten. Företagarnas skall följa fastställda hygienregler (god hygienpraxis) och göra kontrollplaner som bygger på HACCP-principer. Denna huvudprincip återspeglas i kontrollreglerna genom att fokus för den offentliga kontrollen generellt sett är granskning och bedömning av producenternas egna kvalitetsstyrningsrutiner och kontrollsystem, till exempel god hygienpraxis och HACCP-planer (så kallad systemtillsyn). Principen om producentansvaret har dock inte fått fullt genomslag när det gäller köttbesiktningen. Huvudregeln är där, som framgår av det som nyss redovisats, att den faktiska kontrollen utförs av myndighetens representanter. Ur principiell synvinkel bör ett företags ansvar för att de livsmedel som släpps ut på marknaden är säkra vara lika stort oavsett vilken verksamhet som företaget bedriver. Det är därför angeläget att de möjligheter till ökat inslag av företagsanställd personal vid besiktningen på slakterier som EG-reglerna medger utnyttjas. Besiktningsveterinärernas ansvar bör i högre grad än vad som är fallet i dag begränsas till att övervaka att kontrollerna bedrivs på ett högkvalitativt sätt av kompetent personal. Det bör ankomma på Livsmedelsverket att i egenskap av huvudman för besiktningsveterinärorganisationen att meddela närmare föreskrifter om detta.

Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 innebär att besiktingsveterinärerna kommer att få ett utökat ansvar för att utöva djurskyddskontroll på slakterierna. I den mån EG-bestämmelserna behöver kompletteras med nationella föreskrifter eller central vägledning om djurskydd är detta en uppgift för Djurskyddsmyndigheten i enlighet med bestämmelserna i djurskyddslagen.

7.9¶Förbud mot utsläppande på marknaden

Promemorians förslag: Utöver vad som gäller enligt EG:s förordningar skall det vara förbjudet att släppa ut på marknaden livsmedel som – strider mot föreskrifter om märkning och om livsmedels beskaffenhet och beteckning, – hanterats i en anläggning som inte godkänts i enlighet med Livsmedelsverkets krav, – inte har godkänts eller anmälts i enlighet med föreskrivna förfaranden eller strider mot villkor i ett godkännande eller ett tillstånd, – innehåller förbjudna ämnen eller ämnen som inte har godkänts i enlighet med föreskrivna förfaranden eller som överskrider föreskrivna gränsvärden.

Skälen för promemorians förslag: I artikel 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 föreskrivs att livsmedel som inte är säkra inte får släppas ut på marknaden. Detta innebär att den nya lagen inte bör innehålla en motsvarighet till den nuvarande livsmedelslagens bestämmelse om förbud mot saluförande av livsmedel som kan antas vara otjänliga.

Däremot bör livsmedelslagens övriga bestämmelse om saluförbud i sak överföras till den nya lagen. Detta gäller för det första bestämmelserna om saluförbud för livsmedel som inte är märkta på ett korrekt sätt. Detsamma gäller för bestämmelsen om saluförbud för livsmedel som tillförts icke godkända tillsatser eller som strider mot villkor för godkännandet. Sistnämnda förbud bör dock i den nya lagen få en mer generell utformning och innefatta även andra ämnen än tillsatser. De hygieniska risker som är förknippade med exempelvis främmande ämnen såsom veterinärmedicinska preparat är vanligtvis ännu större än då det gäller de avsiktligt tillsatta tillsatserna. Det får därför anses motiverat att utvidga det generella saluförbudet till att gälla andra ämnen än tillsatser.

Vidare bör även förbudet mot saluföring av livsmedel som inte motsvarar en uppgiven standard i sak föras över till den nya lagen.

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 (artikel 4) får livsmedel av animaliskt ursprung släppas ut på marknaden endast om de uppfyller tillämpliga krav i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 samt om de har registrerats eller godkänts enligt någon av förordningarna. I konsekvens med detta bör det även vara förbjudet att släppa ut livsmedel på marknaden som hanterats i en anläggning som inte har godkänts i enlighet med vad Livsmedelsverket föreskrivit. En bestämmelse om detta bör föras in i lagen. Det får däremot anses föra för långt att införa ett generellt förbud mot att på marknaden släppa ut livsmedel som inte registrerats enligt Livsmedelsverkets föreskrifter. Syftet med ett generellt saluförbud är i första hand att förhindra att livsmedel som kan vara förknippade med en hygienisk risk kommer ut på marknaden. Som konstaterats tidigare får det förutsättas att verksamhet som innefattar en ur hygiensynpunkt riskfylld hantering kommer att bli föremål för godkännande i enlighet med Livsmedelsverkets föreskrifter.

Utöver de förbud som följer direkt av lagen kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med stöd av det bemyndigande som föreslagits i avsnitt 7.5 föreskriva förbud mot utsläppandet på marknaden av livsmedel som inte uppfyller vissa fastställda krav. En sådan bestämmelse kan ofta vara en del i ett genomförande av ett EG-direktiv. Med stöd av det bemyndigandet kan förbud föreskrivas till exempel för utsläppandet på marknaden av kosttillskott som inte uppfyller EG:s krav eller för vissa livsmedel för särskilda näringsändamål.

Det bör noteras att flera av EG:s förordningar innehåller direkt gällande bestämmelser som riktar sig till den enskilde företagaren och som förbjuder utsläppandet på marknaden av livsmedel som inte uppfyller specifika krav i förordningen. Som exempel kan nämnas rådets förordning (EEG) nr 315/93 om främmande ämnen i livsmedel med tillämpningsförordning

406/2001och rådets förordning (EG) nr 258/97 om nya livsmedel.

7.10¶Kontrollmyndigheter

Promemorians förslag: Den nuvarande livsmedelslagens bestämmelser om tillsyn förs i sak över till den nya lagen.

Det föreskrivs särskilt att länsstyrelsen inom länet har ansvar för att samordna övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämna råd och hjälp i denna verksamhet.

Regeringen ges rätt att föreskriva att en annan statlig myndighet än Livsmedelsverket och länsstyrelserna i vissa fall skall samordna andra kontrollmyndigheters verksamhet och lämna råd och hjälp i verksamheten.

Skälen för promemorians förslag: I den nuvarande livsmedelslagen finns bestämmelser om tillsynsmyndigheter och om tvångsåtgärder som tillsynsmyndigheterna får vidta för att lagen, övriga författningar och de EG-förordningar som kompletteras av lagen skall följas. Bestämmelserna bör med vissa tillägg som berörs i det följande i sak föras över till den nya livsmedelslagen.

Den nuvarande tillsynsordningen bygger på en uppdelning av ansvar och uppgifter mellan Livsmedelsverket, länsstyrelserna och kommunerna. Tillsynsmyndigheterna pekas ut i lagen medan den närmare ansvarsfördelningen myndigheterna emellan görs genom föreskrifter av regeringen. Innebörden av dessa är att kommunerna och i viss mån Livsmedelsverket har det operativa tillsynsansvaret medan länsstyrelserna fungerar som stödjande och rådgivande organ gentemot kommunerna. Livsmedelsverket har förutom rent operativa tillsynsuppgifter även det övergripande ansvaret för tillsynen. Detta anges direkt i lagen och uttrycks så att myndigheten samordnar övriga tillsynsmyndigheters verksamhet och lämnar råd och hjälp i denna verksamhet.

Som konstaterats i avsnitt 6.5 är begreppet kontroll snävare än begreppet tillsyn i det att det till skillnad från tillsynsbegreppet

endast innefattar rent operativa tillsynsuppgifter. De samordnande och stödjande uppgifter som länsstyrelserna utför i dag faller sålunda utanför kontrollbegreppet. Det bör därför särskilt föreskrivas i den nya lagen att länsstyrelserna har till uppgift att inom länet samordna övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämna råd och hjälp i denna verksamhet.

Som utvecklas närmare i avsnitt 7.12 kan det i vissa fall finnas behov av att överlämna den operativa kontrollen eller föreskriftsrätten till en annan myndighet än en kommun eller Livsmedelsverket. I de fall det bedöms lämpligt att förordna en annan myndighet än Livsmedelsverket som föreskrivande myndighet bör den myndigheten även ges rätt att på annat sätt än genom bindande föreskrifter samordna de operativa myndigheternas kontroll och ge råd och hjälp i deras verksamhet. Det bör därför i den nya lagen öppnas en möjlighet för regeringen att meddela föreskrifter om detta.

7.11¶Åtgärder vid bristande efterlevnad

Promemorians förslag: Det tydliggörs att bestämmelserna om förelägganden, förbud, vite och övriga ingripanden samt rättelse skall tillämpas utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

En skyldighet införs för den som är föremål för offentlig kontroll att tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Skälen för promemorians förslag: En grundläggande förutsättning för att kontrollmyndigheterna skall kunna säkerställa efterlevnaden av livsmedelslagstiftningen är att myndigheterna har tillräckliga möjligheter att vidta åtgärder vid bristande efterlevnad av regelverket. Enligt bestämmelserna i den gällande livsmedelslagen har tillsynsmyndigheten möjlighet att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Förelägganden och förbud får förenas med vite.

Myndigheten får även förordna om rättelse på bekostnad av den som inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen, och enligt myndighetens föreläggande. Vidare finns möjligheter för myndigheten att ta om hand livsmedel som saluhålls eller som uppenbart är avsedd att saluhållas i strid med livsmedelslagstiftningen. Denna möjlighet finns även om ett föreläggande eller förbud inte följs. Ägaren till livsmedel får dock göra detta duglig till livsmedel eller användning för annat ändamål under tillsynsmyndighetens kontroll. I annat fall skall varan förstöras. Detta gäller dock inte kött som tagits om hand i samband med slakt. För sådant kött får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vilka åtgärder som skall vidtas.

I artikel 54 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 föreskrivs särskilda åtgärder som den behöriga myndigheten skall vidta vid bristande efterlevnad av bland annat livsmedelslagstiftningen. Av artikeln följer också att andra åtgärder än de uppräknade får vidtas av myndigheten om de anses motiverade. Bestämmelserna i kontrollförordningen om administrativa åtgärder vid bristande efterlevnad är direkt tillämpliga av den behöriga myndigheten. Flera av åtgärderna motsvaras i flera fall av gällande bestämmelser i de berörda lagarna. Några av de uppräknade åtgärderna är nya i den meningen att de inte tidigare varit föremål för en preciserad författningsreglering. De berörda bestämmelserna i lagarna skall både komplettera EG-bestämmelserna i förordningarna och tillämpas i de övriga fall som inte omfattas av gemenskapsrätten. För att undvika en dubbelreglering från gemenskapsrättssynpunkt bör emellertid bestämmelserna i lagarna om förelägganden, förbud, vite och övriga administrativa ingripanden anpassas efter detta förhållande. I bestämmelserna om föreläggande, förbud och vite m.m. i den nya lagen bör därför förtydligas att åtgärderna får vidtas utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

Enligt artikel 4.2 g i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall den behöriga myndighet som medlemsstaten utser se till att foder- och livsmedelsföretagarna är skyldiga att undergå de inspektioner som genomförs i enlighet med förordningen och att bistå myndighetens personal när det genomför sina uppgifter. För att den behöriga myndigheten skall kunna verkställa denna bestämmelse bör det i den nya livsmedelslagen införas en skyldighet för den som är föremål för offentlig kontroll att tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

7.12¶Kontroll av primärproducenter

Promemorians förslag: Livsmedelsverket, länsstyrelserna och kommunerna skall ges ansvar för den offentliga kontrollen av efterlevnaden av livsmedelslagstiftningen även i primärproducentledet. Den operativa kontrollen skall i huvudsak utövas av kommunerna. Livsmedelsverket skall samordna kontrollen och utfärda bindande föreskrifter om hur kontrollen konkret skall bedrivas.

Regeringen skall ges rätt att föreskriva att en annan myndighet än Livsmedelsverket skall utfärda föreskrifter i fråga om viss kontroll.

Regeringen skall ges rätt att föreskriva att en annan statlig myndighet än Livsmedelsverket eller länsstyrelserna skall utföra viss offentlig kontroll.

Skälen för promemorians förslag: Det har tidigare konstaterats att det nya EG-rättsliga livsmedelsbegreppet i vissa avseenden är vidare än livsmedelslagens livsmedelsdefinition. Generellt sett kan en primärprodukt således i framtiden komma att betraktas som livsmedel på ett tidigare stadium än vad som är fallet i dag. De allmänna EG-bestämmelserna om att livsmedel skall vara säkra eller hanteras på ett visst sätt kan därmed komma att omfatta produkter som i dag betraktas som råvaror och som därmed inte täcks av livsmedelslagstiftningens krav. Därutöver

gäller att Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002, (EG) nr 852/2004 och (EG) nr 853/2004 uttryckligen omfattar alla former av primärproduktion. I praktiken innebär detta att de skyldigheter som föreskrivs i de förordningarna riktar sig till bland annat livsmedelsföretag med uppfödning av livsmedelsproducerande djur eller mjölkdjur, odling av vegetabiliska livsmedel, verksamheter med jakt, bär- och svampplockning samt fiske och fiskodling. Primärproducenterna är skyldiga att följa bland annat vissa föreskrivna hygienkrav beträffande lokalers utformning och utrustning m.m. och om personals hälsa och utbildning. De skall vidare se till att hanteringen av djur, primärprodukter och livsmedel är sådan att kontaminering förhindras. Det föreskrivs även om skyldighet att föra journaler m.m.

Det nu redovisade innebär att det är nödvändigt att peka ut en eller flera myndigheter som skall ansvara för kontrollen av livsmedelssäkerheten i primärproducentledet. I dag sker ingen tillsyn över livsmedelslagstiftningen hos primärproducenter. Detta har delvis sin grund i den praktiska tillämpningen av nuvarande livsmedelsbegrepp, vilken innebär att en primärprodukt inte anses bli ett livsmedel förrän det når mjölkbilen, äggpackeriet, kvarnen etc. Den verksamhet som bedrivs på gårdsnivå kontrolleras dock med stöd av flera andra regelverk. Ett flertal olika myndigheter är ansvariga för den tillsynen. Sålunda utövar kommunerna den operativa tillsynen över efterlevnaden av djurskyddsregler och miljöbalkens bestämmelser. Jordbruksverket är ansvarig myndighet för tillsynen över mjölkrum enligt det så kallade mjölkdirektivet. Jordbruksverket utövar även viss riktad tillsyn över frånvaro av kött och benmjöl i foder till livsmedelsproducerande djur. Därutöver utövar länsstyrelsen operativ tillsyn över djurmärkning när det gäller nötkreatur samt kontrollerar efterlevnaden av regler för olika typer av EU-bidrag. Därtill kommer att Jordbruksverket i egenskap av ansvarig myndighet för övervakning och bekämpning av epizootiska och zoonotiska sjukdomar har vittgående befogenhet att vidta åtgärder på gårdsnivå. Dessa

ingripanden ligger dock utanför vad som normalt sett betecknas som tillsyn.

En allmän utgångspunkt för ansvarsfördelningen mellan olika kontrollmyndigheter bör vara att det inom ett och samma lagstiftningsområde så långt som möjligt finns en enhetlig kontrollorganisation. Ett lagstiftningsområde bör i det sammanhanget avgränsas utifrån det huvudsakliga syfte som regelverket skall fylla.

Tillsyns- eller kontrollfunktionen innefattar dels uppgiften som föreskrivande och samordnande myndighet, dels uppgiften som operativ kontrollmyndighet. När det gäller valet av operativ kontrollmyndighet bör flera faktorer beaktas. Av grundläggande betydelse är att tillsynen organiseras på ett sådant sätt att den enskildes verksamhet inte störs i större omfattning än vad som är nödvändigt. Det är särskilt viktigt att denne inte i onödan belastas med kontrollbesök från olika kontrollmyndigheter inom kortare tidsperioder. Detta talar för att någon av de myndigheter som i dag utför kontroller på gårdarna bör tilldelas den nya kontrolluppgiften. Av central betydelse är vidare att kontrollmyndigheten kan tillhandahålla en god och effektiv kontroll.

Livsmedelskontrollens huvudsakliga syfte är att skydda konsumenterna mot hälsorisker. För att det syftet skall kunna uppfyllas måste kontrollen ske på ett sakkunnigt sätt, vilket i sin tur kräver att kontrollmyndigheten har tillgång till personal med erforderlig kompetens, till exempel livsmedelshygienisk och livsmedelteknisk expertis. I dag finns den kompetensen huvudsakligen hos kommunerna och Livsmedelsverket. Till skillnad från kommunerna har emellertid Livsmedelsverket inte full geografisk täckning. Det som nu sagts talar för att kommunerna tilldelas ansvaret för att utöva operativ kontroll på gårdarna. En sådan lösning har, utöver det som nu nämnts, också den grundläggande fördelen att all operativ kontroll enligt livsmedelslagstiftningen – om inte annat särskilt föreskrivs – utövas av kommunerna. Detta kan förmodas leda till en större likformighet i kontrollen jämfört med om denna bedrivs av olika myndigheter.

För vissa delar av livsmedelskontrollen kan omständigheterna vara sådana att starka skäl talar för att andra statliga myndigheter bör ha det operativa kontrollansvaret. Dit hör till exempel kontrollen av fiskefartyg. Kommunerna utövar i dag inte någon kontroll över sådana fartyg. Däremot kontrollerar Kustbevakningen att fartygen uppfyller de krav som ställs bland annat i fiskelagstiftningen. Det bör därför i lagen öppnas en möjlighet för regeringen att förskriva att en annan statlig myndighet än Livsmedelsverket eller länsstyrelserna skall kunna bedriva kontroll i vissa frågor.

När det gäller frågan om vilken myndighet som bör ha det samordnande kontrollansvaret och rätten att meddela föreskrifter om kontrollens bedrivande talar flera skäl för att detta bör läggas på Livsmedelsverket. Inom myndigheten finns redan upparbetad kunskap och erfarenhet om livsmedelsfrågor. Av bland annat kostnads- och effektivitetsskäl är det en fördel att samla ansvaret för att samordna livsmedelfrågor på en myndighet. Enhetligheten i den operativa kontrollen kan också förväntas öka om samma myndighet samordnar eller med bindande föreskrifter styr kontrollen oavsett på vilken anläggning livsmedlet befinner sig. Det kan vidare antas att risken för olika tolkningar av lagstiftningen minskar. Bedömningen är således att Livsmedelsverket bör ha ett odelat huvudansvar för frågor som rör kontrollen av livsmedelslagstiftningen. Det kan dock inte uteslutas att det beträffande ett visst begränsat område kan vara lämpligt att Jordbruksverket eller någon annan statlig myndighet utfärdar föreskrifter om hur kontrollen skall bedrivas. Regeringen har med stöd av sitt bemyndigande i den föreslagna 8 § möjlighet att föreskriva om detta.

Det får förutsättas att Livsmedelsverket och andra föreskrivande myndigheter inom närliggande kontrollområden – exempelvis foder- och djurhälsoområdena – samråder i framtagandet av föreskrifter.

Länsstyrelserna har i dag ett samordnande ansvar för livsmedelslagstiftningen på regional nivå. Det ansvaret bör i

konsekvens med det som nu sagts i fortsättningen omfatta även livsmedelsfrågor i primärproducentledet.

Det är slutligen viktigt att framhålla att livsmedelskontrollen hos primärproducenterna är begränsad till sådan verksamhet som primärt rör livsmedelssäkerhet. Begreppen primärprodukter eller jordbruksprodukter och livsmedel förekommer även i annan lagstiftning än livsmedelslagstiftningen. Det förhållandet innebär dock inte med automatik att livsmedelslagens bestämmelser om kontroll blir tillämpliga även inom de områdena. Jordbruksverkets ansvar för godkännande av kontrollprogram för salmonella m.m. på gårdsnivå enligt lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. eller för utredning och bekämpning av epizootiska och zoonotiska sjukdomar enligt epizootilagen (1999:657) och zoonoslagen (1999:658) berörs således inte av de överväganden som nu gjorts. Kontrollen av EG:s marknadsordningar faller uttryckligen utanför tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Det förhållandet att gränsen mellan primärprodukt och livsmedel flyttats påverkar därmed inte tillämpningen av marknadsordningarna eller den nationella lagstiftning som kompletterar dessa.

Enligt artikel 4.2 g i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall den behöriga myndighet som medlemsstaten utser se till att foder- och livsmedelsföretagarna är skyldiga att undergå de inspektioner som genomförs i enlighet med förordningen och att bistå myndighetens personal när det genomför sina uppgifter. För att den behöriga myndigheten skall kunna verkställa denna bestämmelse bör det i livsmedelslagen införas en skyldighet för den som är föremål för offentlig kontroll att tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

7.13¶Biträde av polismyndigheten

Promemorians förslag: Den som utför kontroll skall ha rätt att hos polismyndigheten begära den hjälp som behövs för att

kontrollen skall kunna genomföras. Biträde av polismyndigheten får begäras endast när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att kontrollen inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran.

Skälen för promemorians förslag: Polisen har enligt ett stort antal författningar skyldighet att i olika sammanhang bistå myndigheter med handräckning. Bakgrunden till polisens skyldighet att på begäran av annan myndighet bistå med handräckning är polisens befogenhet att använda våld i vissa situationer. En handräckningsbegäran skall dock ske först sedan den begärande myndigheten konstaterat att uppgiften inte kan lösas utan biträde av polisen. Det är angeläget att motverka att polisens resurser används för att verkställa kontrollmyndighetens beslut i fall där polisens särskilda kompetens och befogenhet att bruka våld inte är nödvändig. Myndigheten eller kontrollorganet bör vid en begäran om biträde visa på konkreta omständigheter som gör det antagligt att biträde krävs för att uppgiften skall kunna utföras. I den nya livsmedelslagen bör det därför införas en bestämmelse att biträde av polismyndigheten endast skall kunna ske när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenhet att använda våld behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran.

7.14¶Avgifter

Promemorians förslag: Livsmedelslagens bemyndiganden om rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela avgifter för en tillsynsmyndighets och ett enskilt kontrollorgans kostnader för tillsyn och prövning enligt lagen och de EG-förordningar som kompletteras av lagen skall tills vidare föras över till den nya lagen.

Även lagens bemyndigande om rätt för regeringen att föreskriva att kommunen skall ombesörja uppbörden av avgifter för den statliga tillsynen skall tills vidare föras över till den nya lagen.

Skälen för promemorians förslag: I den nu gällande livsmedelslagen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter för en myndighets och ett enskilt kontrollorgans kostnader för tillsyn enligt lagen, de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen samt de EG-förordningar som kompletteras av lagen (29 a §). Vidare bemyndigas regeringen att föreskriva att en kommun skall ombesörja uppbörden av avgifter för den statliga tillsynen.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 innehåller bestämmelser om finansiering av den offentliga kontrollen. I artikel 27 föreskrivs att medlemsstaten får ta ut avgifter för att täcka kostnaderna för offentlig kontroll. I bestämmelsen finns även grundläggande principer för hur avgiften får beräknas. Bestämmelserna skall tillämpas först från och med den 1 januari 2007. Mot bakgrund bland annat av de nya EG-reglerna om avgifter beslutade regeringen i oktober 2004 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till avgiftssystem för livsmedels- foder- och djurskyddstillsynen. I uppdraget har ingått att lämna förslag till en avgiftskonstruktion som baseras dels på de kriterier som återfinns i denna EGförordning, dels på principen att varje tillsynsmyndighet själv beslutar om avgiftens storlek för sina respektive tillsynsobjekt. Utredningen har presenterat sitt förslag till ett nytt avgiftssystem i juni 2005 (SOU 2005:52 Avgiftsfinansierad djurskydds- livsmedels- och foderkontroll). Förslaget är för närvarande föremål för remissbehandling.

Det kommer även i den nya livsmedelslagen att finnas behov av ett avgiftsbemyndigande. Frågan om hur ett sådant bemyndigande bör utformas och vilka bestämmelser i övrigt som lagen bör innehålla i fråga om avgifter har berörts närmare i

betänkandet SOU 2004:52. Det bör därför inte i den här promemorian lämnas några nya förslag som rör avgifterna utan de bestämmelser som finns i den nuvarande lagen bör tills vidare i sak föras över till den nya lagen. Det bör framhållas att regeringen har för avsikt att behandla frågan om ett nytt avgiftssystem och de ändringar med anledning av kontrollförordningen som föreslås i den här promemorian i samma proposition till riksdagen.

7.15¶Straffbestämmelser

Promemorians förslag: Den nuvarande livsmedelslagens bestämmelser om straff skall i sak föras över till den nya lagen.

En generell bestämmelse skall införas om straff för brott mot förbud eller villkor som finns i de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

Skälen för promemorians förslag: Bestämmelser om straffrättsliga sanktioner finns i 30 § livsmedelslagen. I bestämmelsen straffbeläggs överträdelser av i lagen angivna centrala förpliktelser. Vidare straffbeläggs överträdelser av föreskrifter eller åsidosättande av villkor i föreskrifter som meddelats med stöd av bemyndiganden i lagen samt bestämmelser om kvalitetsnormer eller andra villkor för handeln som finns i de EG-förordningar som kompletterar av lagen. Både uppsåtliga och oaktsamma brott är straffbelagda. Straffsatsen är böter eller fängelse i högst ett år. För ett uppsåtligt brott som innebär att en förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt eller konsumentintresset uppsåtligen åsidosätts i större omfattning eller annars på ett allvarligt sätt är straffskalan fängelse i högst två år. I ringa fall får dock inte dömas till fängelse. Inte heller får den som har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud dömas till ansvar enligt lagen för den gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Ansvar inträder dessutom inte heller om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken eller enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

De straffbestämmelser som finns i den nuvarande lagen bör i sak införas även i den nya livsmedelslagen. Den nya paragrafens utformning måste dock anpassas till det förhållandet att flertalet av de straffbelagda förpliktelser som i dag finns i livsmedelslagen eller i föreskrifter meddelade med stöd av lagen numera återfinns i de EG-förordningar som kompletteras av lagen. Dit hör skyldigheten att på marknaden släppa ut endast sådana livsmedel som är säkra eller uppfyller särskilt uppställda krav eller att hantera livsmedel i enlighet med uppställda hygienkrav. För att överträdelser av sådana bestämmelser skall bli straffsanktionerade bör det införas en allmän bestämmelse om att brott mot förbud eller villkor som finns i de EG-förordningar som kompletteras av lagen skall bestraffas. Som konstaterats i avsnitt 7.7 ersätts de nuvarande nationella lokalgodkännandena av EG-rättsligt reglerade godkännanden eller registreringar av anläggningar. Det finns dock ett visst utrymme för medlemsstaterna att föreskriva om egna krav för godkännande av anläggningar. Överträdelser av föreskrifter om detta bör straffbeläggas. Därutöver föranleder den nya lagens struktur betydande anpassningar i straffbestämmelsernas lydelse.

Det bör i detta sammanhang framhållas att Högsta domstolen (HD) den 9 februari 2005 meddelade dom i mål B 4466-02 rörande brott mot skogsvårdslagen. I målet prövades frågan om så kallade blankettstraffbuds överensstämmelse med regeringsformen i vissa fall. Enligt HD tillåter bestämmelserna i regeringsformen inte att förvaltningsmyndigheter fyller ut blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan på ett sådant sätt att den gärning som härigenom straffbeläggs anges helt eller väsentligen i myndigheternas föreskrifter. Utgången i målet i HD kan påverka utformningen av blankettstraffstadgandena i den nya livsmedelslagen. Frågan om konsekvenserna av HD:s avgörande är under beredning inom Regeringskansliet.

7.16¶Överklagande

Promemorians förslag: Den nuvarande livsmedelslagens bestämmelser om överklagande skall i sak föras över till den nya lagen. Därutöver skall beslut som fattats av kommunerna och av Livsmedelsverket enligt bestämmelser i de EG-förordningar som kompletteras av lagen vara överklagbara.

Även beslut som fattats av andra statliga myndigheter än länsstyrelserna skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Promemorians bedömning: Den nuvarande lagens bestämmelse om överklagande av besiktningsveterinärers beslut bör inte få någon motsvarighet i den nya lagen.

Skälen för promemorians förslag och bedömning: Beslut av en kommunal nämnd enligt livsmedelslagen eller av en besiktningsveterinär enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 11 § och 28 § andra stycket denna lag överklagas enligt 33 § till länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut enligt lagen överklagas enligt 34 § hos allmän förvaltningsdomstol. Vid överklagande till kammarrätten krävs prövningstillstånd. Beslut som meddelats av Livsmedelsverket i det enskilda fallet överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, varvid det vid överklagande till kammarrätten krävs prövningstillstånd. Andra beslut av Livsmedelverket får överklagas hos regeringen. Sådana beslut får, för tillvaratagande av konsumentintresset, överklagas av organisation, som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller motsvarande sammanslutning på arbetsgivarsidan. En myndighet vars beslut har överklagats får besluta att beslutet skall gälla utan hinder av att det överklagats.

Den nuvarande lagens bestämmelser om överklagande bör i sak föras över till den nya lagen, dock med ett undantag vilket berörs sist i avsnittet. Därutöver bör även beslut som fattats av kommunerna och av Livsmedelsverket enligt bestämmelser i de

EG-förordningar som kompletteras av lagen vara överklagbara. Det kan till exempel handla om sådana beslut om ingripande som kontrollmyndigheterna har behörighet att fatta enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 (se mer om detta i avsnitt 7.11).

Med anledning av att regeringen i 9 § föreslås få rätt att föreskriva att en annan myndighet än Livsmedelsverket, länsstyrelsen eller en kommun skall bedriva kontroll inom vissa områden bör överklagandebestämmelsen även kompletteras med en bestämmelse om att beslut av andra statliga myndigheter än Livsmedelsverket skall överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Enligt nuvarande ordning överklagas beslut av besiktningsveterinärerna till länsstyrelsen. Besiktningsveterinärerna utgör organisatoriskt sett en del av Livsmedelverket. Det saknas därför skäl att i överklagandehänseende behandla beslut som fattats av en besiktningsveterinär på ett annat sätt än andra beslut som fattats av Livsmedelverket. Ur principiell synvinkel framstår det dessutom som mindre lämpligt att ett beslut som formellt sett har fattats av en central statlig myndighet överklagas till en länsstyrelse. Mot bakgrund av det sagda bör den nuvarande lagens bestämmelse om överklagande av besiktningsveterinärers beslut inte få någon motsvarighet i den nya lagen.

7.17¶Övergångsbestämmelser

Promemorians förslag: Beslut av en besiktningsveterinär som har meddelats före ikraftträdandet av den nya lagen skall överklagas enligt äldre bestämmelser.

Godkännanden av lokaler som meddelats enligt äldre bestämmelser skall fortsätta att gälla till dess att kontrollmyndigheten har prövat om anläggningen kan godkännas i enlighet med bestämmelser som meddelats med stöd av den nya lagen eller de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller,

om godkännande inte krävs, till dess att kontrollmyndigheten har registrerat anläggningen.

Ett föreläggande eller förbud enligt äldre bestämmelser skall anses som ett föreläggande eller förbud enligt den nya lagen.

Skälen för promemorians förslag: I avsnitt 7.16 har den bedömningen gjorts att den nuvarande lagens bestämmelse om överklagande till länsstyrelsen av en besiktningsveterinärs beslut inte bör få någon motsvarighet i den nya lagen. Sådana beslut bör i stället överklagas till allmän förvaltningsdomstol i enlighet med vad som i dag gäller i fråga om andra beslut av Livsmedelsverket. Beslut av en besiktningsveterinär som har meddelats före ikraftträdandet bör dock överklagas enligt äldre bestämmelser. En övergångsbestämmelse om detta bör därför införas.

De nuvarande nationella reglerna om lokalgodkännande, ersätts framöver av regler på EU-nivå om godkännande och registrering av anläggningar. De nuvarande reglerna om godkännande av anläggningar som bedriver verksamhet med animaliska livsmedel grundar sig på EG-direktiv, vilka upphävs då Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 träder I kraft.

I Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004 finns bestämmelser om myndigheternas godkännande och registrering av livsmedelsnläggningar. I fråga om anläggningar för produktion av livsmedel av animaliskt ursprung föreskrivs i artikel 31 i EG-förordningen 882/2004 att den behöriga myndigheten skall fastställa de förfaranden som livsmedelsföretagarna skall iaktta vid ansökan om godkännande av en anläggning. Vidare sägs att myndigheten, då den mottar en ansökan, skall genomföra ett besök på platsen. Bestämmelserna gäller enligt artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 även anläggningar som släppt ut livsmedel på marknaden innan de nya reglerna trätt i kraft men som inte omfattats av något krav på godkännande. Kontrollmyndigheten skall i sådana fall göra besök på plats så snart som möjligt.

Enligt artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 får livsmedelsföretagare endast släppa ut sådana livsmedel av animaliskt ursprung på marknaden som har hanterats i anläggningar som har godkänts eller registrerats av den behöriga myndigheten. Det är vidare förbjudet att bedriva verksamhet i en anläggning som inte godkänts av myndigheterna. Enligt samma artikel skall detta inte hindra en anläggning från att släppa ut livsmedel på marknaden mellan den dag då EG-förordningen börjar tillämpas och den första efterföljande besiktningen av den behöriga myndigheten. Detta gäller anläggningar för vilka det krävs godkännande och som släppte ut produkter av animaliskt ursprung på marknaden i enlighet med gemenskapslagstiftningen omedelbart före tillämpningen av den nya EG-förordningen och anläggningar som tidigare inte omfattats av något godkännandekrav.

Av de redovisade EG-bestämmelserna följer att den behöriga myndighetens prövning av om en anläggning kan godkännas enligt de nya kriterierna kan ske först sedan den enskilde livsmedelsföretagaren kommit in med en ansökan. De aktuella EG-förordningarna innehåller inte några bestämmelser om vid vilken tidpunkt eller på vilket sätt en ansökan skall göras utan förutsätter att detta regleras i nationella föreskrifter. Det bör därför ankomma på Livsmedelsverket att utfärda föreskrifter om detta. Sådana föreskrifter kan meddelas med stöd av bemyndigandet i den föreslagna 3 §.

De nya EG-bestämmelserna innebär att övergångsbestämmelser behövs för de lokalgodkännanden som har meddelats enligt den nuvarande livsmedelslagstiftningen. De gamla godkännandena bör gälla tills dess att kontrollmyndigheten har prövat om ett nytt godkännande kan meddelas med stöd av de nya bestämmelserna, eller i de fall det inte krävs något godkännande, tills dess att kontrollmyndigheten har registrerat anläggningen. Om myndighetens prövning innebär att anläggningen bedöms uppfylla de nya kraven kommer därvid ett nytt godkännande – villkorat eller slutligt – att utfärdas som ersätter det gamla lokalgodkännandet.

Beslut om förelägganden och förbud som meddelats med stöd av den nu gällande lagen bör fortsätta att gälla även efter det att den nya lagen trätt i kraft. Detta bör tydliggöras i en särskild övergångsregel.

8 En ny lag om foder och animaliska biprodukter

8.1¶Allmänt

Det finns i dag flera EG-förordningar som behandlar frågor som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen (1985:295) om foder (foderlagen). Genom ett tillkännagivande den 27 januari 2005 (SFS 2005:35) kompletterar lagens bestämmelser sju EG-förordningar.

Flera av de EG-förordningar som behandlas i denna promemoria innehåller bestämmelser om foder. Av avsnitt 6 framgår att bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foderoch livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd leder till att bland annat den nuvarande foderlagen måste ändras. Utöver dessa förordningar innehåller även Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättandet av den Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet bestämmelser som påverkar utformningen av foderlagen. Förordningen innehåller bland annat krav på fodersäkerhet, presentation, skyldigheter för foderföregare och spårbarhet på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan av foder. Inom området för fodertillsatser har en särskild EG-förordning antagits,

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 av den 22 september om fodertillsatser. Ytterligare en EGförordning som behandlar frågor om bland annat foder är Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 12 januari om fastställande av krav på foderhygien finns allmänna bestämmelser om foderhygien, villkor och förfaranden som säkerställer spårbarhet av foder samt villkor och förfaranden för registrering och godkännande av anläggningar.

Även Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel (ABP-förordningen) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati (TSE-förordningen) innehåller bestämmelser som berörs i nedanstående avsnitt. ABP-förordningen utgör en samlad EGlagstiftning för hantering av animaliska biprodukter.

8.2¶En ny lag om foder och animaliska biprodukter

Promemorians förslag: Den nuvarande foderlagen ersätts av en ny lag om foder och animaliska biprodukter.

Skälen för promemorians förslag: Den nuvarande foderlagen, som tillkom år 1985, innehåller bestämmelser som syftar till att skydda djurs och människors hälsa. I detta syfte uppställs i lagen grundläggande krav på foders sammansättning, beskaffenhet och hantering samt användningen av antibiotika eller kemoterapeutiska medel eller andra läkemedel som tillsats i foder. Lagen innehåller också förbud mot försäljning eller annan överlåtelse av foder samt användning av foder som inte uppfyller lagens krav eller som inte följer kraven på upplysningsskyldighet.

I övrigt inrymmer lagen bemyndiganden om att meddela föreskrifter eller beslut om villkor för laboratorier för foderanalyser och metoder för sådana analyser samt avgifter.

Av det föregående avsnittet framgår att regler om detta numera också finns i ett antal EG-förordningar. I Europaparlamentets och rådets förordningen (EG) nr 178/2002 regleras de allmänna principerna och grundläggande kraven på bland annat fodersäkerhet och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 finns detaljerade bestämmelser om kontroll som i vissa delar kommer att ersätta foderlagens bestämmelser om tillsyn. För att undvika en dubbelreglering i förhållande till de EG-förordningar som innehåller bestämmelser om foder behöver motsvarande bestämmelser i foderlagen följaktligen tas bort. Detta innebär att foderlagen måste anpassas – både innehållsmässigt och lagtekniskt – till EG:s lagstiftning på området. Samtidigt finns det ett behov av att förnya lagen för att skapa en modern och framtidsanpassad lagstiftning. Foderlagen har ändrats ett flertal gånger sedan dess tillkomst. Ändringarna har bland annat inneburit att lagen har kommit att innehålla ett antal inskjutna paragrafer. Vidare har några av lagens ursprungliga bestämmelser upphävts. De ändringar som behöver göras i den nuvarande lagen, framförallt med hänsyn till EU:s nya lagstiftning på området, är dessutom så omfattande att det nu är lämpligt att ersätta denna lag med en ny lag om foder.

En utgångspunkt för den nya lagens tillämpningsområde bör vara att denna i så stor utsträckning som möjligt sammanfaller med tillämpningsområdet för de EG-förordningar som kompletteras av lagen. Av redogörelsen i avsnitt 5 framgår dock att det inte är möjligt beträffande flera av EG-förordningarna som behandlas i denna promemoria. För att i viss mån minska det antal lagar som kompletterar ABP-förordningen är det dock lämpligt att provtagningslagens bestämmelser om animaliska biprodukter förs över till foderlagen. I och med detta kommer foderlagen att omfatta all hantering av foder och animaliska biprodukter.

8.3¶Lagens innehåll

8.3.1 Lagens innehåll och lagen som komplement till EG-

förordningar

Promemorians förslag: Den nya lagen skall innehålla nationella bestämmelser om foder avsett för utfodring av djur och om animaliska biprodukter samt kompletterande bestämmelser till de EG-förordningar som helt eller delvis faller inom lagens tillämpningsområde och som regeringen ger till känna i Svensk författningssamling.

I fråga om sådana EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde meddelar regeringen i verkställighetsföreskrifter vilka bestämmelser som kompletteras av den nya lagen.

Bemyndigandet i den nuvarande provtagningslagen om hantering av biprodukter som inte utgör foder skall överföras till den nya lagen.

Skälen för promemorians förslag: Lagen bör innehålla vissa grundläggande nationella bestämmelser samt kompletterande bestämmelser till de EG-förordningar som helt eller delvis faller inom lagens tillämpningsområde. Merparten av frågorna om fodersäkerhet, fodertillsatser och foderhygien samt om animaliska biprodukter är numera reglerade i sekundärrätten.

Det finns dock vissa frågor om foder som inte regleras genom EG-förordningar eller direktiv eller där medlemsstaterna har ett skönsmässigt utrymme att bedöma om särskilda bestämmelser behövs eller ej. Ett exempel på detta är regleringen av fodersäkerhet och foders beskaffenhet när det gäller foder åt andra djurslag än livsmedelsproducerande djur. Den nuvarande foderlagens bestämmelser gör i princip inte någon åtskillnad mellan foder åt livsmedelsproducerande djur och foder åt andra djurslag, exempelvis kommersiell produktion av foder till sällskapsdjur. Kapitel II i Europaparlamentets förordning (EG)

nr 178/2002, som numera utgör den huvudsakliga rättskällan i frågor om foder- och livsmedelssäkerhet, omfattar dock endast foder till livsmedelsproducerande djur. För att de frågor om fodersäkerhet som behandlas i den ovan nämnda förordningen rörande foder inte skall lämnas oreglerade i fråga om andra djurslag än livsmedelsproducerande djur finns det således ett behov av nationella bestämmelser (se även nedan avsnitt 8.6).

Förutom rent nationella bestämmelser och bestämmelser som genomför EG-direktiv behövs även vissa nationella bestämmelser som kompletterar de EG-förordningar som gäller på foderområdet. EG-förordningarna förutsätter i allmänhet att medlemsstaterna – eller för ändamålet utpekade myndigheter – kontrollerar att EG-bestämmelserna följs. Medlemsstaterna skall vidare se till att överträdelser av ABP-förordningens bestämmelser straffbeläggs eller sanktioneras på annat sätt. Av övervägandena i avsnitt 5 framgår att en enhetlig lagstiftningsmetod bör väljas för detta ändamål. Den nya lagen behöver därför – i likhet med den nu gällande lagen – innehålla en bestämmelse om att lagen kompletterar de EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen och att regeringen i Svensk författningssamling skall ge till känna vilka EG-förordningar som avses. Som framgår av bedömningen i avsnitt 5.3 bör regeringen i verkställighetsföreskrifter kunna meddela vilka bestämmelser som kompletteras av den här lagen i fråga om sådana EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde.

I 4 c § lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. (provtagningslagen) finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om omhändertagande, bearbetning, bortskaffande och hantering i övrigt av animaliska biprodukter. Bemyndigandet omfattar sådan hantering av animaliska biprodukter som faller utanför EG-förordningens tillämpningsområde, men inom tillämpningsområdet för provtagningslagen, vilket följer av paragrafens andra stycke (prop. 1996/97:62 s. 19 och prop. 2003/04:148 s. 24).

Eftersom den nya lagens tillämpningsområde föreslås vidgas till att överensstämma med ABP-förordningens tillämpningsområde bör bemyndigandet i provtagningslagen – med vissa justeringar – föras över till den nya lagen med motsvarande innehåll. Med stöd av denna bestämmelse kan föreskrifter utfärdas i de fall då ABP-förordningen inte är tillämplig eller i frågor som har sin grund i gemenskapsrätten men som måste genomföras nationellt.

8.3.2 Nationella föreskrifter som kompletterar EG-

förordningar

Promemorians förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta de beslut som behövs som komplettering av dessa EG-förordningar.

Skälen för promemorians förslag: I avsnitt 5.3 har vidare konstaterats att de aktuella EG-förordningarna kan förutsätta att det behöver meddelas nationella särbestämmelser i något avseende. Det kan exempelvis röra sig om föreskrifter eller beslut som behövs för att verkställa EG-förordningarna. Det bör därför – också i likhet med vad som gäller i dag – i lagen finnas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter som behövs som komplettering till EG-förordningarna. Bemyndigandet bör även innefatta en rätt att meddela beslut i enskilda fall. I avsnitt 5.4 har påpekats att detta bemyndigande inte bör innefatta de fall då det i Sverige finns ett skönsmässigt utrymme att bedöma om särskilda bestämmelser skall finnas.

8.4¶Lagens tillämpningsområde

8.4.1 Begreppen foder och animaliska biprodukter

Promemorians förslag: Lagen skall tillämpas på foder avsett för utfodring av djur i alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan samt på utfodringsstadiet. Lagen skall även tillämpas på animaliska biprodukter.

Med foder i lagen avses foder i den betydelse begreppet har enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Med animaliska biprodukter i lagen avses animaliska biprodukter i den betydelse som begreppet har i ABPförordningen

Begreppet ”alla stadier i bearbetnings- produktions- och distributionskedjan av foder” införs som en övergripande beteckning på all verksamhet som täcks av lagens tillämpningsområde. Promemorians bedömning: Det behöver inte finnas någon särskild definition av foder i den nya lagen. Det behöver inte heller finnas någon särskild reglering i lagen om vatten.

Skälen för promemorians förslag och bedömning

Foder

Av central betydelse i den nya lagen är begreppen foder och animaliska biprodukter. Såsom nämnt ovan regleras hanteringen av animaliska biprodukter huvudsakligen genom ABPförordningen. Ett möjligt användningsområde för animaliska biprodukter enligt denna förordning är foder. Foder är emellertid även andra ämnen eller produkter som djur utfodras med.

Enligt 2 § första stycket i den nuvarande foderlagen gäller lagen för foder avsett för utfodring av djur. Lagens bestämmelser reglerar sedan hur detta foder får vara beskaffat och hur det får hanteras samt under vilka förutsättningar det får säljas, överlåtas på annat sätt eller användas. I 1 § nuvarande foderlagen definieras foder som en vara eller blandning av varor som är avsedd att användas för utfodring av djur. Ämnen som tillförs sådana varor eller blandningar betraktas också som foder. Med vara avses även vatten. Slutligen utgör en vara på vilken läkemedelslagen (1992:859) skall tillämpas inte foder. Enligt förarbetena (prop. 1997/98:92 s. 25) gäller lagen för foder avsett för utfodring även av djur som inte hålls i fångenskap. Även foder som används vid utfodring av icke hägnat vilt omfattas således av den nuvarande lagens bestämmelser.

I artikel 3.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 finns en definition på foder. Enligt denna avses med foder alla ämnen eller produkter, inbegripet tillsatser, och oberoende av om de är bearbetade, delvis bearbetade eller obearbetade, som är avsedda för utfordring av djur. Denna definition tillämpas även i andra EG-förordningar som behandlar frågor om foder.

För att tolknings- och tillämpningssvårigheter inte skall uppkomma bör den nya lagens terminologi så långt som möjligt anpassas till gemenskapsrätten. Vid tillämpningen av de nya bestämmelserna om foder i lagen bör därför samma beteckningar användas som i gemenskapens lagstiftning och i den betydelse dessa har i EG-förordningarna.

Av det som nu redovisats framgår att de båda definitionerna i stort har samma innebörd. Definitionen i EG-förordningen innehåller ingen begränsning i fråga om vilka djur som fodret är avsett för. Den kan således tillämpas på foder som är avsett för utfodring av djur, det vill säga foder till såväl livsmedelsproducerande djur som till andra djurslag än livsmedelsproducerande djur.

I den nuvarande foderlagen anges uttryckligen att med vara enligt lagen avses även vatten. Definitionen av foder i

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 innehåller inte någon särskild reglering beträffande vatten utan omfattar alla ämnen eller produkter som är avsedda för utfodring av djur. Denna definition får därmed förstås så att begreppet även omfattar vatten.

Det har tidigare konstaterats att EG-förordningar är direkt gällande i Sverige. I den utsträckning förordningarna innehåller materiella bestämmelser eller definitioner kan Sverige inte ha några egna bestämmelser om detta. Den nya lagen bör därför inte innehålla någon definition av begreppet foder. När begreppet används i lagen bör detta i stället ha samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Den nya lagens tillämpningsområde omfattar därmed även i fortsättningen foder avsett för utfodring av djur.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 används även begreppet ”alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan av foder”, bland annat för att avgränsa förordningens tillämpningsområde (artikel 3.1). Begreppet definieras i artikel 3.16 som alla stadier, inbegripet import, från och med primärproduktion av ett livsmedel till och med dess lagring, transport, försäljning eller tillhandahållande till slutkonsumenten och, när det är relevant, import, produktion, framställning, lagring, transport, distribution, försäljning och tillhandahållande av foder. Eftersom den nya lagens terminologi så långt som möjligt bör anpassas till gemenskapsrätten är det lämpligt att i lagen införa begreppet ”på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan” som en samlande beteckning för all verksamhet med foder som skall täckas av lagens tillämningsområde. Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 tillämpas även på utfodring av livsmedelsproducerande djur. Det bör därför i den nya lagen klargöras att lagen omfattar även utfordring av djur.

Animaliska biprodukter

De generella materiella bestämmelserna om hanteringen av animaliska biprodukter finns huvudsakligen i gemenskapsrätten i ABP-förordningen, vilken utgör en ramlagstiftning för dessa frågor. Animaliska biprodukter som omfattas av EGförordningens tillämpningsområde skall hanteras på de sätt som anges i förordningen. Ett av användningsområdena för vissa kategorier animaliska biprodukter är foder. Dessa foderregler kompletteras av den nuvarande foderlagens bestämmelser om tillsyn, avgifter och straff m.m. Den nämnda EG-förordningen innehåller emellertid även bestämmelser som faller utanför foderlagens tillämpningsområde och som i stället kompletteras av lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. Dit hör exempelvis förordningens allmänna krav att animaliska biprodukter måste tas om hand på ett visst sätt som förhindrar att smitta sprids. Det finns dessutom en rad andra användningsområden för biprodukterna utöver att göra foder av dem. Även användningen för andra ändamål än foder av folkoch djurhälsoskäl är ingående reglerad i förordningen. Sålunda krävs det bland annat att anläggningar för förbränning eller bearbetning av animaliskt biprodukter måste uppfylla vissa villkor och dessutom godkännas av behörig myndighet.

När den gällande foderlagen nu ersätts av en ny lag framstår det mot den angivna bakgrunden som lämpligt att ABPförordningen kompletteras av endast denna lags bestämmelser om tillsyn, avgifter och straff. Tillämpningsområdet för den nya lagen bör därvid vidgas till att omfatta all hantering av animaliska biprodukter som regleras i denna EG-förordning. Med en sådan ordning skulle de gränsdragningsproblem och andra tillämpningssvårigheter som finns i dag till stor del kunna undvikas. Det skapar också gynnsamma förutsättningar för genomförandet och tillämpningen av EU:s regelverk om offentlig kontroll.

Begreppet animaliska biprodukter är inte definierat i svensk rätt. Det definieras däremot i artikel 2.1 i ABP-förordningen som biprodukter, hela kroppar eller delar från djur eller animaliska produkter som avses i artiklarna 4–6 som inte är avsedda att användas som livsmedel, inbegripet ägg, embryon och sperma. De animaliska produkterna i artiklarna 4–6 är av olika kvaliteter och indelade i tre kategorier. För att tolkningsoch tillämpningssvårigheter inte skall uppkomma bör även detta begrepp användas i den betydelse det har i ABP-förordningen. Gemenskapsbegreppet bör även utgöra ramen för den nya lagens tillämpningsområde rörande sådana biprodukter.

8.4.2 Undantag för hantering av foder till sällskapsdjur i

privathushåll

Promemorians förslag: Lagens bestämmelser skall inte omfatta privat enskild produktion av foder avsett för sällskapsdjur och utfordring av sådana djur i enskilda hem i andra fall än när så följer av gemenskapsbestämmelser.

Skälen för promemorians förslag: Av 2 § andra stycket den nuvarande foderlagen framgår att lagen inte är tillämplig på hanteringen i enskilda hem av foder till sällskapsdjur. Undantagsbestämmelsen tillkom med beaktande av vad Lagrådet anfört om det betänkliga i att foderlagens tillsynsbestämmelser annars skulle ge stöd för kontroll och undersökningar också i enskilda hem (se prop. 1984/85:149 s. 57 f). I motiven till bestämmelsen anförs att det bara i yttersta undantagsfall när det finns mycket starka skäl skulle ha kunnat bli aktuellt att med stöd av foderlagen utöva tillsyn i enskilda hem.

Enligt samma paragraf gäller undantagsbestämmelsen inte i den mån lagen kompletterar EG-bestämmelser. I den utsträckning som de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen ställer upp regler som är tillämpliga på utfodring av sällskapsdjur, exempelvis artikel 7 i TSE-förordningen, skall, enligt förarbetena (prop. 2002/03:39 s. 25), undantaget således inte tillämpas.

Räckvidden för de nya EG-förordningarna på foderområdet är olika. Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 omfattar alla fodertillsatser som avsiktligt tillsätts foder som är avsett för utfodring av djur. Den enda begränsningen av tillämpningsområdet som görs är att förordningen inte skall tillämpas på processhjälpmedel och veterinärmedicinska läkemedel (med undantag för koccidiostatika och histomonostatika). Från tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning 183/2005, som behandlar frågor om foderhygien, görs flera undantag, bland annat för privat enskild produktion av foder för icke-livsmedelsproducerande djur samt för utfodring av sådana djur (artikel 2). Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 tillämpas på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan av livsmedel och foder. De specifika bestämmelserna om fodersäkerhet, presentation, spårbarhet och övriga särskilda skyldigheter för foderföretagare i denna förordning omfattar dock endast foder åt livsmedelsproducerande djur. Bestämmelserna om offentlig kontroll i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 omfattar allt foder som är avsett för utfodring av djur.

Den nya lagens tillämpningsområde bör så långt som möjligt sammanfalla med tillämpningsområdena för dessa EG-förordningar. Tillämpningsområdet för den nya foderlagstiftningen bör emellertid inte vara mer långtgående än nödvändigt. De skäl som motiverade den nu gällande begränsningen i foderlagen har aktualitet även i dag. Det finns därför fortfarande skäl att från lagens tillämpningsområde undanta hanteringen i enskilda hem av foder avsett för sällskapsdjur. Terminologin bör dock så långt som möjligt anpassas till den som används i EG-rätten. Undantaget bör därför uttryckas så att lagen inte gäller privat enskild produktion av foder avsett för sällskapsdjur och utfordring av sådana djur i enskilda hem. Denna begränsning bör emellertid – också det i likhet med i dag – gälla endast i den mån denna är förenlig med gemenskapsrätten.

8.5¶Foders beskaffenhet och hantering

8.5.1 Allmänna krav på foders beskaffenhet och hantering

Promemorians bedömning: Den nuvarande foderlagens bestämmelser om foders sammansättning och beskaffenhet i övrigt och om hantering bör, med undantag för foder som har en skadlig inverkan på miljön, inte få någon motsvarighet i den nya lagen vad gäller foder till livsmedelsproducerande djur.

Skälen för promemorians bedömning: De grundläggande kraven på hur foder skall vara beskaffat finns i 3 § foderlagen. I bestämmelsen föreskrivs att foder inte får ha en sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan antas att det är skadligt eller annars otjänligt för djuret, gör livsmedel från djur som utfodras med fodret skadligt eller otjänligt som människoföda, vid hanteringen medför hälsorisker för människor, eller har skadlig inverkan på miljön. Enligt 7 § skall foder hanteras på ett sådant sätt att det inte blir av sådan beskaffenhet som anges i 3 §. I 9 § finns en bestämmelse om att foder inte får säljas eller på annat sätt överlåtas eller användas om det har en sådan beskaffenhet som inte är tillåten enligt 3 § eller enligt 3 a §. Den sistnämnda bestämmelsen anger att vilda djur och fodermjöl av sådana djur som inte omfattas av EGförordningar som kompletteras av lagen (APB-förordningen) får användas som foder under vissa förutsättningar. Det finns även bestämmelse om saluförbud vid bristande upplysningsskyldighet i 11 § nuvarande foderlagen.

Även i EG-förordningarna finns bestämmelser om vilka krav som generellt sett skall ställas på foder och fodertillsatser för att de skall få släppas ut på marknaden. Detaljerade bestämmelser, som i stora delar motsvarar de som finns i de ovan nämnda bestämmelserna i foderlagen, finns i artikel 15 i Europaarlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. I bestämmelsen föreskrivs att foder inte får släppas ut på

marknaden eller ges åt livsmedelsproducerande djur om det inte är säkert. Foder anses som icke säkert för dess avsedda användningsområde om det anses ha en negativ effekt på människors eller djurs hälsa eller leder till att livsmedel från ett livsmedelsproducerande djur inte är säkert som människoföda. I artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 finns bestämmelser om när fodertillsatser får släppas ut på marknaden, bearbetas eller användas. Detta får endast ske om de har godkänts med stöd av förordningen, uppfyller villkoren för användning som fastställs i förordningen, och uppfyller villkoren för märkning enligt förordningen.

EG-förordningarna gäller utan vidare som svensk författning. För att undvika en dubbelreglering bör den nuvarande foderlagens bestämmelser om hur foder skall vara beskaffat, om foders hantering och om försäljningsförbud och användning inte få någon motsvarighet i den nya lagen när det gäller livsmedelsproducerande djur.

Enligt gällande bestämmelser i foderlagen får foder inte ha en sådan sammansättning eller beskaffenhet i övrigt att det kan antas ha en skadlig inverkan på miljön. Det får inte heller hanteras så att det blir av sådan beskaffenhet. Enligt förarbetena (prop. 1992/93:119 s. 35 och 56) infördes bestämmelsen för att markera att Sveriges krav på foder också i detta avseende skulle överensstämma med EG:s krav. Vid den tidpunkten gällde enligt EG:s bestämmelser om fodertillsatser att en sådan tillsats inte fick godkännas om den hade en skadlig effekt på miljön. Även enligt den nu gällande EG-förordningen 1831/2003 gäller detta krav för fodertillsatser. I övrigt finns inte några särskilda gemenskapsbestämmelser om när foder skall anses säkert från miljösynpunkt.

Enligt artikel 15.6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 skall i de fall då det inte finns några särskilda gemenskapsbestämmelser foder bedömas som säkert när det uppfyller de särskilda bestämmelserna i lagstiftningen om fodersäkerhet i den medlemsstat på vars territorium dessa foder saluförs. Sådana bestämmelser måste dock utformas och

tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av EG-fördraget, särskilt artiklarna 28 och 30 i detta.

Att foder inte får vara beskaffat så eller hanteras på så sätt att det kan antas ha skadlig inverkan på miljön utgör ett grundläggande krav på fodersäkerhet. Det är således även i fortsättningen motiverat att utöver EG-bestämmelserna på foderområdet bibehålla detta krav i nationell lagstiftning på foder som släpps ut på marknaden eller ges åt djur i landet. Ett sådant krav torde även vara förenligt med gemenskapsrätten. Kravet bör gälla oavsett vilket djurslag som fodret är avsett för. I avsnitt 8.8 behandlas hur denna fråga skall regleras i den nya lagen.

8.5.2 Foder till andra djurslag än livsmedelsproducerande

djur

Promemorians bedömning: Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör föreskriva eller i enskilda fall besluta om krav på foder till andra djurslag än livsmedelsproducerande djur.

Kraven bör i princip motsvara de generella krav på fodersäkerhet som enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 gäller för foder till livsmedelsproducerande djur.

Skälen för promemorians bedömning: Den nuvarande foderlagens bestämmelser gör – till skillnad mot de redovisade bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 – inte någon åtskillnad mellan foder åt olika djurslag. Utgångspunkten bör dock även i framtiden vara att samma säkerhetskrav ställs på beskaffenheten av foder till icke livsmedelsproducerande djur, exempelvis den kommersiella produktionen av foder till sällskapsdjur, som i fråga om foder till livsmedelsproducerande djur. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför med stöd av det bemyndigande som ges i den föreslagna 7 § (se avsnitt 8.6)

meddela föreskrifter om vilka krav som skall ställas på foder till sällskapsdjur och andra icke livsmedelsproducerande djur. Som exempel på EG-bestämmelser om foder som bör få motsvarighet i nationella föreskrifter kan nämnas kraven på fodersäkerhet i artiklarna 11, 12, 15, 18 och 20 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002.

8.5.3 Förbud mot användning av djur som foder

Promemorians förslag: Det skall även i fortsättningen vara förbjudet att använda hela eller delar av vilda djur som foder om djuret inte har avlivats, slaktats upp och veterinärbesiktigats.

Skälen för promemorians förslag: Enligt 3 a § den nuvarande foderlagen är det förbjudet att som foder använda vissa djur eller djurdelar som foder. De huvudsakliga bestämmelserna om förbud mot att som foder använda djur, djurdelar eller varor som framställts av djur finns i ABP-förordningen och TSEförordningen. ABP-förordningen omfattar inte vilda djur med undantag av kommersiellt fiskad fisk, vilda djur som används för tillverkning av jakttroféer samt vilda djur som misstänks vara infekterade med smittsamma djursjukdomar (artikel 1.2). I den nuvarande lagen finns således endast kvar det förbud mot användning av djur som foder i fall som inte omfattas av ABPförordningen (prop. 2003/04:148 s. 15 f). Förbudet i 3 a § mot användning hela eller delar av vilda djur som foder om djuret inte har avlivats, slaktats upp och veterinärbesiktigats bör gälla även i fortsättningen och en bestämmelse med detta innehåll bör införas i den nya lagen.

8.6¶Nationella föreskrifter om foder

Promemorians bedömning: Bestämmelsen i den nuvarande foderlagen om att regeringen eller Jordbruksverket får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut om laboratorier

för foderanalyser och om analysmetoder bör inte få någon motsvarighet i den nya lagen såvitt avser laboratorier och metoder som regleras i de EG-förordningar som kompletteras av lagen. Promemorians förslag: Det skall även i fortsättningen vara möjligt för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att – meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om villkor för eller förbud mot införsel, utförsel, tillverkning, försäljning eller annan överlåtelse, användning, bortskaffande eller hantering i övrigt av foder eller ett visst parti foder, – meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om villkor för laboratorier för foderanalyser och metoder för sådana analyser när det gäller analys av andra prover än sådana som tagits med stöd av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen, – meddela föreskrifter om att djur eller delar av sådana djur eller fodermjöl får användas som foder i enlighet med artikel 23 i ABP-förordningen.

Skälen för promemorians bedömning och förslag: Trots att en allt större del av reglerna på foderområdet numera finns i EGförordningar finns det som det konstaterats tidigare fortfarande behov av nationella föreskrifter i olika avseenden. Många foderbestämmelser finns fortfarande i EG-direktiv som måste genomföras i nationella föreskrifter. Dit hör exempelvis bestämmelser om märkning av foder och upplysningsskyldighet om foder till Jordbruksverket. Dessutom medger EGförordningarna emellanåt att medlemsstaterna inom vissa områden utfärdar nationella föreskrifter. Det finns även vissa områden som fortfarande inte är harmoniserade inom EU, till exempel sådana frågor om fodersäkerhet m.m. som behandlas i den ovan nämnda Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 och som rör andra djurslag än livsmedelsproducerande djur.

Den nuvarande foderlagen är en ramlag som innehåller allmänna och grundläggande bestämmelser om foders

beskaffenhet och hantering. Detaljbestämmelser finns huvudsakligen på myndighetsnivå och grundas på bemyndiganden i lagen.

Enligt 8 § första stycket i den nuvarande foderlagen får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om villkor för eller förbud mot införsel, utförsel, tillverkning, försäljning eller annan överlåtelse, användning, bortskaffande eller hantering i övrigt av foder eller ett visst parti foder. Bemyndigandet täcker ett stort antal situationer (se prop. 1997/98:92 s. 18 f och 25) och en motsvarighet bör – med vissa justeringar – tas in även i den nya lagen. Med stöd av en sådan bestämmelse kan föreskrifter utfärdas i de fall då de EG-förordningar som kompletteras av lagen inte är tillämpliga eller i frågor som har sin grund i EGrätten men som måste genomföras nationellt.

Enligt 10 § i nuvarande foderlagen får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller beslut om villkor för laboratorier för foderanalyser och metoder för sådana analyser. Enligt förarbetena (prop. 1997/98:92 s. 19) infördes bestämmelsen i lagen för att i nationell rätt kunna genomföra rådets direktiv 95/53/EG av den 25 oktober 1995 om fastställande av principerna för organisationen av officiell kontroll på djurfoderområdet. Detta direktiv upphör att gälla den 1 januari 2006 i samband med att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 börjar tillämpas. I denna EG-förordning finns bestämmelser om laboratorier för bland annat foderanalyser och metoder för sådana analyser (artikel 12). Det finns således inte något behov av bemyndigandet i den utsträckning detta berör frågor som är harmoniserade inom EU. Det kan emellertid även i fortsättningen finnas behov av författningsstöd för att meddela föreskrifter eller i enskilda fall besluta om villkor för laboratorier för foderanalyser och metoder för sådana analyser när det gäller analys av andra prover än sådana som tagits med stöd av de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. En motsvarighet till det nuvarande

bemyndigandet bör därför tas in även i den nya lagen och utformas i enlighet med detta.

Slutligen finns i 3 b § nuvarande foderlagen ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att djur eller delar av djur får användas som foder i enlighet med undantagsbestämmelsen i artikel 23 i ABP-förordningen. Enligt förarbetena (prop. 2003/04:148 s. 17) togs bemyndigandet in i lagen för att ge regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer befogenhet att, utöver det generella bemyndigandet att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs som komplettering av dessa EG-bestämmelser, införa sådana nationella undantag från APB-förordningen som anges i artikel 23. Även detta bemyndigande bör tas in i den nya foderlagen.

8.7¶Antibiotika som tillsats i foder, m.m.

Promemorians bedömning: Det behövs ingen särskild reglering i lag om förbud mot användning av antibiotika eller kemoterapeutiska medel eller andra läkemedel i foder i annat än i veterinärmedicinskt syfte.

Skälen för promemorians bedömning: Foder kan innehålla läkemedel i syfte att veterinärmedicinskt behandla djur. Det förekommer dock att läkemedel tillsätts foder även i andra syften.

EU-bestämmelser om fodertillsatser finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003. Med fodertillsatser avses ämnen, mikroorganismer eller preparat som tillsätts foder och vatten i syfte att bland annat inverka positivt på fodrets egenskaper, på animalieproduktionens egenskaper, på djurens produktion, prestanda eller välbefinnande eller ha en koccidiostatisk eller histomonostatisk inverkan. Av EGförordningen följer att alla fodertillsatser måste godkännas och föras in i ett register över fodertillsatser. Förordningen är inte tillämplig på veterinärmedicinska läkemedel med undantag för

koccidiostatika – ett förebyggande medel mot tarmparasiter – och histomonostatika – ett förebyggande medel mot sjukdomen histomoniasis hos kalkoner – som används som fodertillsatser. Genom förordningen påbörjas en utfasning av antimikrobiella fodertillsatser inom EU. Från den 1 januari 2006 är det förbjudet att använda andra antibiotika än koccidiostatika eller histomonostatika som fodertillsats. Andra antibiotika som i dag är godkända som fodertillsatser kommer då att strykas från registret. I förordningen finns även en bestämmelse om utfasning på längre sikt av koccidiostatika och histomonostatika som fodertillsatser. Antibiotika till djur får i fortsättningen således endast användas som veterinärmedicinskt läkemedel och då endast efter förskrivning av veterinär.

Foder som innehåller läkemedel i syfte att veterinärmedicinskt behandla djur, regleras på gemenskapsnivå genom rådets direktiv 90/167/EEG av den 26 mars 1990 om fastställande av villkor för framställning, utsläppande på marknaden och användning av foderläkemedel inom gemenskapen. I direktivet finns bland annat bestämmelser om tillverkning, märkning, krav på receptförskrivning m.m. av foder som innehåller läkemedel.

Av 1 § andra stycket nuvarande foderlagen framgår att varor som omfattas av läkemedelslagen (1992:859) inte räknas som foder. Genom en bestämmelse i 2 § läkemedelslagen (1992:859) undantas dock djurfoder som innehåller antibiotika eller kemoterapeutiska medel från lagens tillämpningsområde. För sådana varor gäller i stället foderlagstiftningens bestämmelser. I förarbetena (prop. 1984/84:149 s. 15) motiverades undantagsbestämmelsen i läkemedelslagen – rörande antibiotika och kemoterapeutika i djurfoder – med att det är olämpligt att hantera sådant foder enligt de bestämmelser som gäller för läkemedel redan av det skälet att det volymmässigt rör sig om så stora kvantiteter, men också för att det främst i fråga om framställningen skiljer sig från andra läkemedel och därför inte låter sig inpassas i läkemedelslagstiftningens regelsystem. Dessutom angavs det att om läkemedelslagstiftningen omfattade foder som tillsatts kemoterapeutika skulle detta innebära att en

mängd foder skulle komma att generellt undantas från foderlagstiftningens område och de krav som ställs på bland annat den hygieniska kvaliteten.

Enligt 4 § nuvarande foderlagen får antibiotika eller kemoterapeutiska medel eller andra läkemedel tillsättas foder enbart i veterinärmedicinskt syfte. Det finns således ett förbud i foderlagen mot att använda läkemedel som fodertillsats. Motsvarande bestämmelse finns numera i EG-förordningen om fodertillsatser, med ovan nämnda undantag för koccidiostatika och histomonostatika. EG-förordningar gäller utan vidare som svensk lagstiftning. För att undvika en dubbelreglering i nu aktuellt hänseende bör den nuvarande foderlagens antibiotikabestämmelse inte få någon motsvarighet i den nya lagen.

Vad gäller hanteringen av foder innehållande läkemedel för att veterinärmedicinskt behandla djur har regeringen och Jordbruksverket, med stöd av bemyndigande i den nuvarande foderlagen, meddelat föreskrifter som genomför foderläkemedelsdirektivet såvitt avser antibiotika och kemoterapeutiska medel. Det föreslås här ingen ändring i detta avseende i nya foderlagen. Det förekommer dock att även andra läkemedel blandas i foder. Det kan exempelvis röra sig om kombinationspreparat av vitamin E och selen i hög koncentration eller om avmaskningsmedel. Det kan ifrågasättas om det inte är mest ändamålsenligt att hanteringen av samtliga foder som innehåller läkemedel regleras i foderlagstiftningen. Inom Regeringskansliet pågår för närvarande arbete med att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/27/EG av den 31 mars 2004 om ändring av direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/28/EG av den 31 mars 2004 om ändring av direktiv 2001/82/EG om upprättande av gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel. Med veterinärmedicinskt läkemedel enligt direktivet avses varje substans eller kombination av substanser som tillhandahålls för att behandla eller förebygga sjukdom hos djur. Varje substans

eller kombination av substanser som är avsedd att tillföras djur i syfte att ställa diagnos eller att återställa, korrigera eller modifiera fysiologiska funktioner hos djuret anses också vara ett veterinärmedicinskt läkemedel enligt direktivet. De nya direktiven kommer att medföra omfattande ändringar i läkemedelslagstiftningen. I samband härmed avser regeringen även att behandla frågan om foder innehållande läkemedel helt skall undantas läkemedelslagens tillämpningsområde.

8.8¶Förbud mot utsläppande på marknaden

Promemorians bedömning: Bestämmelserna om förbud mot försäljning eller annan överlåtelse eller användning av foder som har en otillåten beskaffenhet enligt lagen eller som har tillförts vara eller ämne i strid mot lagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen bör, med undantag för användning av vilda djur som foder, inte få någon motsvarighet i den nya lagen när det gäller foder till livsmedelsproducerande djur. Promemorians förslag: I den nya lagen införs begreppet utsläppande på marknaden, vilket definieras i gemenskapsrätten.

Utöver vad som gäller enligt EG:s förordningar skall det vara förbjudet att använda eller släppa ut på marknaden foder som – har en skadlig inverkan på miljön, – har en sådan beskaffenhet som inte är tillåten enligt bestämmelsen som anger när vilda djur får användas som foder, – inte uppfyller föreskrivna krav och villkor om upplysningsskyldighet och om fodersäkerhet för andra djurslag än livsmedelsproducerande djur.

Skälen för promemorians bedömning och förslag: Det har konstaterats ovan att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 innehåller regler om att foder inte får släppas ut på marknaden om det inte är säkert. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 innehåller bestämmelser om under vilka villkor fodertillsatser får släppas ut på marknaden, bearbetas eller användas. Detta får ske endast under

förutsättning att de har godkänts med stöd av förordningen, uppfyller föreskrivna villkor för användning och uppfyller villkor för märkning som fastställs i förordningen. Det sagda innebär att den nya lagen inte bör innehålla någon motsvarighet till den nuvarande foderlagens bestämmelser om förbud mot att sälja eller på annat sätt överlåta eller använda foder som har en otillåten beskaffenhet enligt lagen eller som har tillförts vara eller ämne i strid mot lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen när det gäller livsmedelsproducerande djur.

Det finns flera frågor om foders beskaffenhet som inte omfattas av EG-förordningarnas tillämpningsområde. Det bör även i fortsättningen vara förbjudet att sälja, överlåta på annat sätt eller använda sådant foder. Den nya lagens terminologi bör i så stor utsträckning som möjligt anpassas till gemenskapsrätten. Vid tillämpningen av de nya bestämmelserna om foder i lagen bör – för att tolknings- och tillämpningssvårigheter inte skall uppkomma – därför samma beteckningar användas som i gemenskapens lagstiftning i den betydelse de har i EGförordningarna. I detta syfte bör därför begreppet utsläppande på marknaden införas i den nya lagen i stället för begreppen sälja eller på annat sätt överlåtas.

När det gäller foder till icke livsmedelsproducerande djur föreslås ovan att frågan om vilka krav som skall ställas på sådant foder bör föreskrivas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. En bestämmelse om att det skall vara förbjudet att släppa ut foder på marknaden som inte uppfyller föreskrivna krav eller villkor om sådant foder bör därför införas i den nya lagen.

Dessutom bör foderlagens övriga bestämmelser om förbud mot försäljning eller annan överlåtelse eller användning i sak föras över till den nya lagen. Detta gäller för det första bestämmelserna om saluförbud för foder som är av sådan beskaffenhet att det kan antas att det är skadligt för miljön. Detsamma gäller för bestämmelsen om förbud mot försäljning m.m. av foder producerat av vilda djur där fodret har en otillåten beskaffenhet enligt lagen. I gemenskapsrätten finns flera direktiv

som innehåller märkningsbestämmelser och krav på upplysningsskyldighet för foder (exempelvis rådets direktiv 79/373/EEG av den 2 april 1979 om saluföring av foderblandningar). Bestämmelser om sådan upplysningsskyldighet har genomförts i myndighetsföreskrifter. Den nuvarande foderlagens förbud mot försäljning eller annan överlåtelse för den som förvärvat en vara för vilken sådan upplysningsskyldighet föreligger (11 §) har inte någon direkt motsvarighet i EGförordningarna på foderområdet och bör – i konsekvens med detta – i sak föras över till den nya lagen.

8.9¶Avgifter

Promemorians förslag: Bemyndigandet i den nuvarande foderlagen för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att ta ut avgifter i vissa ärenden och för offentlig tillsyn skall tills vidare föras över till den nya lagen.

Det skall även vara möjligt att med stöd av bemyndigandet ta ut avgift i ärenden enligt ABP-förordningen om godkännande och registrering av anläggningar.

Skälen för promemorians förslag: Enligt 16 § den nuvarande foderlagen får Jordbruksverket föreskriva att avgifter får tas ut i ärenden enligt 8 och 10 §§. Avgifter tas med stöd av bestämmelsen ut för bland annat godkännande och registrering av vissa anläggningar och mellanhänder inom fodersektorn. Avgiftsuttaget grundar sig på bestämmelser i rådets direktiv 95/69/EG av den 22 december 1995 om villkor och föreskrifter för godkännande och registrering av vissa anläggningar och mellanhänder inom fodersektorn och om ändring av direktiven 70/524/EEG, 74/63/EEG, 79/373/EEG och 82/471/EEG Direktivet upphör att gälla med verkan från och med den 1 januari 2006 i samband med att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 om foderhygien skall börja tillämpas. Vidare kan i fråga om fodertillsatser avgift för granskning av dokumentation tas ut av en medlemsstat i vissa

fall. Den avgiften grundar sig på rådets direktiv 96/51/EG av den 23 juli 1996 om ändring av direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser. Direktivet upphörde att gälla med verkan från och med den 18 oktober 2004 i samband med att EG-förordningen 1831/2003 om fodertillsatser började tillämpas.

Enligt bestämmelsen får avgifter också tas ut vid beslut om laboratorier för foderanalyser och om analysmetoder. Enligt 16 § får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer dessutom föreskriva om avgifter för tillsyn som utövas enligt lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter eller beslut samt enligt de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

I artikel 27 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 finns bestämmelser om att medlemsstaten får ta ut avgifter för godkännande och registrering av foderanläggningar samt för kostnader för offentlig kontroll. I bestämmelsen finns även grundläggande principer för hur avgiften får beräknas. Bestämmelserna skall tillämpas först från och med den 1 januari 2007.

Mot bakgrund av bland annat de nya EG-reglerna om avgifter beslutade regeringen den 14 oktober 2004 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till avgiftssystem för foder-, livsmedels- och djurskyddstillsyn. I uppdraget har ingått att lämna förslag till en avgiftskonstruktion som baseras dels på de kriterier som återfinns i denna EG-förordning, dels på principen att varje tillsynsmyndighet (i tillämpliga fall kommunfullmäktige) själv beslutar om avgiftens storlek för sina respektive tillsynsobjekt. Utredningen har presenterat sitt förslag till ett nytt avgiftssystem den 29 juni 2005 (SOU 2005:52 Avgiftsfinansierad djurskydds-, livsmedels- och foderkontroll). Förslaget är för närvarande föremål för remissbehandling.

Det står klart är att det även i den nya lagen kommer att finnas behov av bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om avgifter för kontroll. m.m. Frågan om hur ett sådant bemyndigande bör utformas och vilka bestämmelser i övrigt som lagen bör innehålla i fråga om avgifter har berörts närmare i betänkandet SOU 2005:52. Det

bör därför inte i den här promemorian lämnas några nya förslag som rör avgifter för kontrollen, utan det bemyndigande som finns i den nuvarande lagen bör tills vidare i sak föras över till den nya lagen. Det bör framhållas att regeringen har för avsikt att behandla frågan om ett nytt avgiftssystem och de ändringar med anledning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 som föreslås i den här promemorian i samma proposition till riksdagen.

Bemyndigandet att föreskriva om avgifter för kontrollen bör ge utrymme för regeringen att låta en annan myndighet än Jordbruksverket föreskriva om avgifter för offentlig kontroll i de fall annan myndighet än Jordbruksverket utövar offentlig kontroll enligt lagen, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-förordningar som kompletteras av lagen. Den möjligheten kan utnyttjas till exempel i fråga om offentlig kontroll av animaliska biprodukter på slakterier.

Det krävs även i fortsättningen lagstöd för att berörda myndigheter skall kunna föreskriva om avgifter i ärenden om godkännande och registrering av foderanläggningar i enlighet med EG-förordningarna. Det kan också fortfarande finnas behov för Jordbruksverket att kunna föreskriva om avgifter i ärenden som rör frågor som faller utanför tillämpningsområdet för kontrollförordningen och som regleras genom bemyndigandena i 8 och 10 § i den gällande foderlagen. Den nuvarande avgiftsbestämmelsen i 16 § foderlagen bör därför – med vissa justeringar – föras över till den nya lagen.

Enligt 9 § i den nuvarande provtagningslagen får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriva om avgifter för en myndighets kostnader för bland annat kontroll, godkännande och registrering enligt denna lag eller enligt föreskrifter eller beslut meddelade med stöd av lagen eller enligt ABP-förordningen. Eftersom den nya lagens tillämpningsområde har vidgats till att omfatta samtliga frågor om animaliska biprodukter bör denna bestämmelse i sak föras över till den nya lagen.

8.10¶Särskilt om foderkontrollens organisation

Promemorians förslag: Offentlig kontroll enligt lagen, föreskrifter och beslut som meddelats med stöd av lagen och de EG-förordningar som kompletteras av lagen skall, om inte annat föreskrivits av regeringen, utövas av Jordbruksverket och kommunerna (kontrollmyndigheter).

Jordbruksverket får rätt att överlämna åt länsstyrelsen eller annan myndighet att utöva offentlig kontroll.

Jordbruksverket skall samordna övriga kontrollmyndigheters verksamhet och lämna råd och hjälp i denna verksamhet.

Skälen för promemorians förslag: Tillsynen över att foderlagstiftningen följs utövas enligt 12 § i den nuvarande foderlagen av Jordbruksverket. Den nuvarande foderkontrollen hos jordbruksföretagen sker i begränsad omfattning och har i första hand varit inriktad på fall där misstanke om att djur utfodras med undermåligt foder eller att fodertillsatser används på ett otillåtet sätt (prop. 1984/85:149 s. 10). Tonvikten på foderkontrollen ligger i stället på företag som tillverkar foder i kommersiell skala. I och med att de nya EG-bestämmelserna börjar gälla kommer det emellertid bli nödvändigt att genomföra en mer omfattande foderkontroll. Detta gäller särskilt kontrollen av foder i primärproduktionsledet.

Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 178/2002 och (EG) nr 183/2005 omfattar uttryckligen alla former av primärproduktion av foder och de skyldigheter som föreskrivs i förordningarna riktar sig till bland annat jordbruksföretag. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 är primärproducenterna skyldiga att följa bland annat vissa föreskrivna hygienkrav beträffande lokalers utformning och utrustning m.m. De skall vidare se till att hanteringen och transporten av foder är sådan att kontaminering förhindras. Det föreskrivs även en skyldighet om att föra journal. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 fastställs villkoren för offentlig kontroll av primärproduktionsanläggningar i såväl livsmedelföretag som

foderföretag. För att offentlig kontroll skall kunna genomföras inom foderområdet i enlighet med de nya kraven för primärproduktionen krävs en avsevärt utökad kontrollorganisation. Det nu redovisade innebär således att det är nödvändigt att peka ut en eller flera myndigheter som skall ansvara för kontrollen av fodersäkerheten i primärproducentledet.

Som konstaterats ovan sker i dag endast i begränsad omfattning kontroll av efterlevnaden av foderlagstiftningen hos primärproducenter. Däremot sker kontroll av efterlevnaden av annan lagstiftning ute på gårdarna av kommuner och länsstyrelser. Det kan också nämnas i detta sammanhang att innebörden av det nya livsmedelsbegreppet innebär att en primärprodukt generellt sett i framtiden kan komma att betraktas som livsmedel på ett tidigare stadium än vad som är fallet i dag. De flesta jordbruksföretag är också att betrakta som livsmedelsföretagare enligt definitionerna i EG-förordningarna. Frågan hur kontrollen av primärproducenterna av livsmedel skall hanteras har behandlats ovan i avsnitt 7.12.

En allmän utgångspunkt för ansvarsfördelningen mellan olika kontrollmyndigheter bör vara att det inom ett och samma lagstiftningsområde så långt som möjligt finns en enhetlig kontrollorganisation. Ett lagstiftningsområde bör i det sammanhanget avgränsas utifrån det huvudsakliga syfte som regelverket skall fylla.

Tillsyns- och kontrollfunktionen innefattar dels uppgifter som föreskrivande och samordnande myndighet, dels uppgiften som operativ kontrollmyndighet. När det gäller valet av operativ kontrollmyndighet finns flera faktorer som måste beaktas. Av grundläggande betydelse är att kontrollen organiseras på sådant sätt att den enskilde verksamhet inte störs i större omfattning än vad som är nödvändigt. Det är särskilt viktigt att denne inte i onödan belastas med kontrollbesök från olika kontrollmyndigheter inom kortare tidsperioder.

Omfattningen av kontrollen av primärproduktionen av foder, som ligger inom Jordbruksverkets ansvarsområde i egenskap av

central kontrollmyndighet, kan uppskattas enligt följande. Mot bakgrund av dels att kontroll av livsmedel i väsentlig grad sker också senare i produktionskedjan, dels att kontrollen av kommersiellt producerat foder sker även tidigare i kedjan bör en rimlig nivå på omfattningen av kontrollerna inledningsvis vara att 1 procent av jordbruksföretagen årligen besöks i syfte att kontrollera hanteringen av bland annat foder. Detta kan jämföras med dagens riktlinje för kommunerna om att 30 procent av animalieproducenterna skall besökas för kontroll av djurskyddsbestämmelser. Med cirka 80 000 jordbruksföretag i landet skulle denna omfattning av kontrollerna innebära cirka 800 besök årligen i hela landet.

Den nu redovisade omfattningen av kontrollen av primärproduktionen av bland annat foder ställer således stora krav på en kontrollorganisation som är geografiskt spridd i landet och som kan ske på lokal nivå. Detta kan hanteras på flera sätt.

Om Jordbruksverket skall utöva offentlig kontroll i egen regi framstår två alternativ som möjliga, nämligen att kontrollen utförs av veterinärer verksamma inom den statliga Distriktsveterinärorganisationen (DVO) eller att Jordbruksverket bygger upp en särskild kontrollorganisation för ändamålet. Mot alternativet att distriktsveterinärerna skulle utföra kontrollerna kan invändas att dessa i sin ordinarie funktion endast besöker animalieproducenter och alltså inte övriga jordbruksföretag i primärproduktionen. Vidare utnyttjar inte alla animalieproducenter DVO:s tjänster, vilket bland annat beror på att mera specialiserade former av animalieproduktion, som exempelvis slaktkycklinguppfödning, anlitar veterinärer med specialistfunktion som tillhandahålles av näringen själv. Mot alternativ talar dessutom att DVO inte har full geografisk täckning över landet då inom vissa områden privata veterinärer svarar för djursjukvården. Mot alternativet att Jordbruksverket skulle bygga upp en särskild landstäckande kontrollorganisation talar i första hand de höga kostnader som detta skulle innebära.

Av central betydelse är även att kontrollmyndigheten kan tillhandahålla en god och effektiv kontroll. Kommunerna

ansvarar i dag, med stöd av livsmedelslagen (1971:511), för en stor del av den offentliga kontrollen inom livsmedelskedjan, dock inte beträffande primärproduktionen. Som framgår av avsnitt 7.12 föreslås kommunerna dock tilldelas ansvaret att utöva operativ kontroll av livsmedelslagstiftningen på gårdarna. Kommunerna har god kännedom om livsmedelhantering vilket skulle gagna kontrollen även inom primärproduktionen av foder som ju är en del av livsmedelskedjan. Kommunerna ansvarar vidare för miljötillsynen enligt miljöbalken och djurskyddstillsynen inom primärproduktionen med stöd av djurskyddslagen (1988:534). I djurskyddslagen finns bestämmelser om foder varför djurskyddsinspektörerna redan i dag, till viss del, är inblandade i kontrollen av foderhanteringen hos animalieproducenter. Enligt den nuvarande lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. finns möjlighet för Jordbruksverket att överlåta åt kommun att utöva tillsyn över bestämmelserna om animaliska biprodukter. Den nya lagen föreslås omfatta även hanteringen av dessa biprodukter och kommunerna bör fortsättningsvis ha en roll i den offentliga kontrollen av detta regelverk. Mot denna bakgrund framstår det som mest ändamålsenligt att låta kommunerna ansvara även för den offentliga kontrollen av foder på lokal nivå. Det bör också finnas möjlighet för kommuner att samverka vid sådan kontroll (se nedan avsnitt 8.12.).

Denna förändring bör inte innebära att antalet kontrollobjekt för kommunerna ökar. Däremot skulle det medföra att jordbrukarna i den totala offentliga kontrollen av deras företag fick färre besök och av ett mindre antal olika inspektörer. Detta är något som är eftersträvansvärt i syfte att höja effektiviteten i den offentliga kontrollen och som ett medel för att motverka kostnadshöjningar för såväl myndigheter som för de företagare som skall kontrolleras. Det bör även vara en målsättning att företagarna inte utsätts för flera kontrollbesök än nödvändigt. Få besök per animalieproducent är samtidigt önskvärt från smittskyddssynpunkt.

Frågan om hur foderkontrollen i primärproduktionen skall finansieras har varit föremål för en statlig utredning (SOU 2005:52). Betänkandet är under remissbehandling.

För vissa delar av kontrollen av foder och animaliska biprodukter kan omständigheterna vara sådan att starka skäl talar för att andra statliga myndigheter än Jordbruksverket bör ha det operativa kontrollansvaret. Dit hör till exempel kontrollen av hanteringen av animaliska biprodukter på slakterier (se nedan avsnitt 8.11). Det bör därför öppnas en möjlighet i den nya lagen för regeringen att föreskriva att kontrollen i vissa frågor skall utföras av en annan statlig myndighet.

Det samordnande ansvaret för kontrollen av foder och animaliska biprodukter samt rätten att meddela föreskrifter om kontrollens bedrivande bör även i fortsättningen ligga på Jordbruksverket. Det får förutsättas att Jordbruksverket och andra föreskrivande myndigheter inom närliggande kontrollområden – exempelvis livsmedels- och djurskyddsområdena – samråder vid framtagandet av föreskrifter.

Jordbruksverket har enligt 12 § i den nuvarande foderlagen möjlighet att överlåta tillsyn till länsstyrelsen och andra myndigheter. Enligt förarbetena (prop. 1992/93:119 s. 40) avses med annan myndighet främst Statens veterinärmedicinska anstalt som utför analyser och konsulteras vid tillsyn. Denna möjlighet bör finnas även i fortsättningen och en bestämmelse med motsvarande innehåll bör därför överföras till den nya lagen.

Såsom sagts ovan bör Jordbruksverket ha ett samordningsansvar för övriga kontrollmyndigheters verksamhet. I syfte att lyfta fram och tydliggöra verkets samordnande och stödjande funktion bör den uppgiften – i likhet med vad som gäller i fråga om Djurskyddsmyndighetens och Livsmedelsverkets samordningsansvar – framgå direkt av lagen.

8.11¶Offentlig kontroll av regelverket om animaliska biprodukter hos livsmedelsföretagare

Promemorians förslag: Regeringen skall föreskriva att Livsmedelsverket skall utöva offentlig kontroll över att livsmedelsföretagare uppfyller kraven i ABP-förordningen.

I de fall regeringen har föreskrivit att vissa uppgifter i den offentliga kontrollen skall utövas av annan kontrollmyndighet än Jordbruksverket och länsstyrelserna skall även denna myndighet överlämna vissa kontrolluppgifter åt kommun.

Skälen för promemorians förslag: I dag gäller som huvudregel att tillsynen över regelverken om foder och animaliska biprodukter utövas av Jordbruksverket. Enligt lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m., som enligt gällande rätt omfattar hanteringen av animaliska biprodukter, finns dock en möjlighet för regeringen att föreskriva att annan myndighet får utöva tillsyn enligt lagen. Med stöd av detta bemyndigande har regeringen i förordningen till lagen föreskrivit att Livsmedelsverket svarar för vissa uppgifter. Såsom framgår av avsnitt 8.3.1 föreslås att bestämmelserna om animaliska biprodukter skall överföras till en ny lag om foder och animaliska biprodukter. Detta innebär att bestämmelserna om vilken myndighet som skall utöva offentlig kontroll enligt de EG-förordningar som kompletteras av lagen måste anpassas efter detta förhållande.

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 finns särskilda bestämmelser om den offentliga kontrollen av produkter av animaliskt ursprung avsedda för livsmedel. Tillämpningsområdet för förordningen sammanfaller helt eller delvis med bland annat lagarna om livsmedel, foder och provtagning på djur, m.m. Förordningen tillämpas enbart på verksamhet och personer som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004, dvs. livsmedelsföretag och livsmedelsföretagare. Enligt artikel 4.2 i förordningen skall

den behöriga myndigheten kontrollera att livsmedelsföretagare uppfyller kraven i bland annat ABP-förordningen.

Hanteringen av kött på slakterier skall ske i enlighet med livsmedelslagstiftningen. När produkten inte längre utgör ett livsmedel utgör den en animalisk biprodukt som omfattas av reglerna i ABP-förordningen. När det gäller den offentliga kontrollen av ABP-förordningen hos livsmedelsföretag, exempelvis slakterier, framstår det som mest ändamålsenligt att den myndighet som i allmänhet genomför kontroll vid slakterier också svarar för kontrollen av ABP-förordningen. Det torde i första hand vara Livsmedelsverket som skall ansvara för denna kontroll. I den mån en kommun ansvarar för den faktiska tillsynen hos ett visst livsmedelsföretaget bör Livsmedelsverket kunna lämna över biproduktskontrollen till en kommun. Det bör därför föras in en bestämmelse i lagen om att myndighet som efter regeringens förordnande är kontrollmyndighet får lämna över kontrollen till en kommun.

8.12¶Kommunal samverkan i den offentliga kontrollen

8.12.1 Kommunal samverkan

Promemorians förslag: Kommuner skall kunna träffa avtal om att tillsynsuppgifter som en kommun har skall fullgöras av en annan kommun och att en person som är anställda av en kommun skall få fatta beslut på annan kommuns vägnar.

Skälen för promemorians förslag: Från och med den 1 juli 2005 finns möjligheter för kommuner att inom djurskyddsområdet och livsmedelsområdet anlita en annan kommun för att utföra vissa tillsynsuppgifter (se regeringens proposition 2004/05:72 Förbättrad djurskydds- och livsmedelstillsyn). Denna möjlighet finns även enligt miljöbalken. Kommunen ges rätt att träffa avtal med en annan kommun om att tillsynsuppgifter som kommunen

har enligt djurskyddslagen (1988:534) och livsmedelslagen (1971:511) skall fullgöras av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta befogenheten att meddela beslut i ett ärende. Kommunen får vidare, efter överenskommelse med en annan kommun, uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i ett visst ärende eller en grupp av ärenden. Uppdraget kan inte avse ärenden som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900), det vill säga ärenden som exempelvis avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet.

En möjlighet till samverkan genom avtal kan vara av betydelse framför allt för mindre och resurssvaga kommuner. Ett utökat samarbete skulle kunna minska sårbarheten i den enskilda kommunen och samtidigt ge inspektörerna samma möjligheter att specialisera sig som inspektörer i större kommuner. Det kan många gånger framför allt i kommuner med mindre antal ärenden framstå som mer praktiskt att anlita en kommun för att utföra vissa uppgifter än att använda sig av de möjligheter kommunallagen ger i fråga om samarbetsformer (3 kap. 3 a § kommunallagen). Det kan också antas att möjligheten att samverka i denna form blir mer attraktiv om den kan användas med generellt oberoende av vilken verksamhet som kontrollen gäller.

Sammantaget bör kommunerna således få samma möjligheter att anlita andra kommuner för att utföra uppgifter inom foderkontrollen och kontrollen av animaliska biprodukter som de i dag har på djurskydds- och livsmedelsområdena.

När det gäller den närmare innebörden av de föreslagna samverkansformerna kan följande sägas. En utgångspunkt för förslaget är att varje kommun skall behålla ansvaret för sin verksamhet även om kommunen anlitar personal som är anställd i en annan kommun. Den föreslagna möjligheten att delegera själva beslutanderätten till andra kommuners personal innebär att den anställde ges rätt att handlägga vissa ärenden eller ärendetyper och fatta beslut i ärendena i den delegerande kommunens namn. Delegeringen medför inte att

arbetsgivarförhållandena ändras utan delegaten är fortfarande formellt sett anställd i den andra kommunen. I sekretesshänseende kommer den anställde dock att betraktas som en del av den delegerande kommunen, jämför 1 kap. 6 § och 15 kap. 6 § sekretesslagen (1980:100). Delegeringen skiljer sig till sin natur i princip inte från den delegering av beslutsrätt som en kommunal nämnd enligt kommunallagens bestämmelser har rätt att lämna till anställda i den egna kommunen. Därutöver innebär förslaget att kommunerna ges möjlighet att genom avtal lämna över vissa uppgifter till en annan kommun utan att beslutanderätten överlämnas. Det kan exempelvis röra sig om inspektioner, provtagningar eller andra utredningar av betydelse för kontrollen.

8.12.2 Möjligheter till ingripanden mot kommuner vid

brister i kontrollen

8.12.2.1 Föreläggande

Promemorians förslag: Jordbruksverket skall ges befogenhet att förelägga en kommun som inte uppfyller de skyldigheter som följer av dess kontrolluppdrag att avhjälpa bristen. Ett föreläggande skall innehålla uppgifter om de åtgärder som myndigheten anser vara nödvändiga för att den påtalade bristen skall kunna avhjälpas.

Skälen för promemorians förslag: Inom livsmedels- och djurskyddsområdet utövar bland annat Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten samt länsstyrelsen något som kan beskrivas som tillsyn över den kommunala tillsynen. Från och med den 1 juli 2005 ger livsmedels- och djurskyddslagstiftningarna tillsynsmyndigheterna möjligheter att ingripa mot en kommun som brister i tillsynen i syfta att åstadkomma en bättre och mer likvärdig tillsyn över landet (Se prop. 2004/05:72).

Livsmedelsverket och länsstyrelsen har möjlighet att rikta ett föreläggande med krav på åtgärder mot en kommun som brister i tillsynen.

Det är av stor betydelse att även foderkontrollen på lokal nivå blir likvärdig över landet när kommunerna får detta ansvar. Även kontrollen av hanteringen av animaliska biprodukter på kommunal nivå bör vara likvärdig över landet. Dessutom ställer Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 stora krav på en nationellt samordnad och likvärdig offentlig kontroll av livsmedels- och foderlagstiftningen samt av bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. På samma sätt som gäller inom livsmedels- och djurskyddsområdet bör därför även Jordbruksverket ha de instrument som behövs för att kunna ingripa mot en kommun som brister i den offentliga kontrollen. Det bör följaktligen införas en möjlighet i den nya lagen för Jordbruksverket att rikta ett föreläggande mot en kommun som brister i sina kontrolluppgifter. För att ett sådant föreläggande skall kunna utfärdas måste det stå klart att kommunen i fråga inte fullgjort en förpliktelse som åligger den enligt lagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen eller de EGförordningar som kompletteras av lagen. Genom att utfärda ett föreläggande kan den statliga myndigheten klargöra för en kommun i vilka avseenden som kritik kan riktas mot dess foderkontroll eller till uppgifter som är knutna till kontrollen och därigenom ge kommunen möjlighet att åtgärda bristerna. Exempel på situationer då föreläggandemöjligheten kan användas är en kommuns upprepade underlåtenhet att rapportera om kontrollverksamheten till den centrala myndigheten eller underlåtenhet att upprätta en kontrollplan.

Det kan i detta sammanhang även nämnas att Tillsynsutredningen i sitt slutbetänkande (2004:100) föreslagit att det inom samtliga områden där kommuner har tillsynsuppgifter bör införas en generell möjlighet för en statlig myndighet att ingripa mot en kommun genom föreläggande med krav på åtgärder.

8.12.2.2 Överflyttning av kontrollansvaret

Promemorians förslag: Jordbruksverket skall i samråd med en kommun få besluta att offentlig kontroll av en viss verksamhet som kommunen annars har skall flyttas över till Jordbruksverket. Ett sådant beslut skall få fattas om verksamheten har särskilt stor omfattning, är komplicerad eller om det annars finns särskilda skäl.

Om en kommun grovt eller under längre tid har åsidosatt sina skyldigheter i den offentliga kontrollen när det gäller en viss verksamhet, skall regeringen på ansökan av Jordbruksverket kunna besluta att kontrollen av verksamheten skall flyttas över till Jordbruksverket.

Den myndighet som tagit över den offentliga kontrollen av en viss verksamhet skall ha rätt att ta ut den avgift som kommunen tidigare ha kunnat ta ut för kontrollen.

Skälen för promemorians förslag: Det har konstaterats ovan att Sverige medlemskap i EU ställer stora krav på samordning och likvärdig offentlig kontroll. Bland annat av detta skäl har Livsmedelsverket och länsstyrelserna enligt livsmedelslagen och djurskyddslagen möjlighet att för en tid ta över en kommuns ansvar för tillsynen över en viss verksamhet, även om kommunen motsätter sig detta. Det samhälleliga ansvaret för att upprätthålla en väl fungerande foderkontroll och kontroll av hanteringen av animaliska biprodukter väger så tungt att det får anses motiverat att även i den nya lagen införa bestämmelser som gör det möjligt för Jordbruksverket att med tvång kunna överföra ansvaret för den offentliga kontrollen från en kommun till verket. En sådan tvångsöverflyttning av kontrollansvaret bör emellertid komma i fråga endast som en sista utväg vid mycket allvarliga eller långvariga brister i en kommuns offentliga kontroll. Redan det förhållandet att det finns en möjlighet för staten att tillgripa en sådan åtgärd torde ha en avsevärd preventiv verkan. Det kan

därför antas att överflyttningsinstrumentet i praktiken kommer att utnyttjas i mycket liten utsträckning.

Det kan även nämnas att Tillsynsutredningen i sitt slutbetänkande (SOU 2004:100) har föreslagit att det bör vara möjligt att tvångsvis överflytta ansvaret att utöva viss tillsyn över ett visst tillsynsområde från en kommun som grovt eller under längre tid har misskött sig till en statlig myndighet.

Det bör vidare – också det i likhet med vad som gäller på livsmedels- och djurskyddsområdena – öppnas en möjlighet för en statlig myndighet att i samråd med en kommun ta över den offentliga kontrollen för en viss anläggning i sådana fall då verksamheten exempelvis har särskilt stor omfattning eller är komplicerad. En sådan frivillig överflyttning av kontrollansvaret kan komma att aktualiseras framförallt när det gäller anläggningar över vilka den offentliga kontrollen kräver särskild kompetens hos inspektören.

Den myndighet som har tagit över den offentliga kontrollen över visst objekt bör också ha rätt att uppbära den avgift som kommunen tidigare kunnat ta ut för kontrollen.

Beslut om överflyttande av en kommuns ansvar för den offentliga kontrollen över en viss anläggning bör – i de fall då kommunen och Jordbruksverket inte är överens – fattas av regeringen på ansökan av verket. Om kommunen i fråga är överens med Jordbruksverket om att ansvaret bör flyttas från kommunen bör det däremot vara tillräckligt att den myndighet som skall ta över kontrolluppgiften fattar beslut om övertagandet. Initiativ till en sådan frivillig överflyttning kan komma från Jordbruksverket eller från berörd kommun.

Som förutsättning för att kontrollansvaret över en anläggning skall kunna flyttas mot en kommuns vilja bör gälla att det kan konstateras att kommunen grovt eller under en längre tid har brutit mot gällande kontrollkrav rörande anläggningen. Såväl en enstaka grov överträdelse som upprepade försummelser eller brister av mindre allvarlig karaktär som sträcker sig över en längre tidsperiod bör kunna utgöra grund för en överflyttning av kontrollansvaret.

Det bör självfallet vara möjligt att – om förhållandena ändras – lämna tillbaka kontrollansvaret till kommunen. Beslut om detta bör fattas av den myndighet som har beslutat i frågan om överflyttning av kontrollansvaret. Om Jordbruksverket anser att ett övertaget kontrollansvar kan lämnas tillbaka till kommunen och verket inte självt är behörigt att besluta i frågan skall det alltså överlämna frågan till regeringen för prövning. Även en kommun kan hos regeringen ansöka om att få tillbaka kontrollansvaret.

Det är naturligt att i första hand rikta ett föreläggande med krav på åtgärder mot en kommun som inte uppfyller sina åligganden. Först när det kunna konstateras att ett föreläggande inte följts bör det i normalfallet komma i fråga att överväga möjligheten att tvångsvis ta över kontrollansvaret för en viss anläggning även om det tidigare inte funnits anledning eller möjlighet att förelägga kommunen att fullgöra en kontrollskyldighet som rör den aktuella anläggningen. Det bör därför inte vara ett absolut krav att ett beslut om flyttning av kontrollansvaret skall föregås av ett föreläggande.

8.13¶Rapporteringsskyldighet

Promemorians förslag: I den nya lagen skall det införas ett bemyndigande för regeringen eller de centrala kontrollmyndigheterna att kunna ålägga de myndigheter eller de kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna den information som kan behövs i de centrala respektive regionala kontrollmyndigheternas kontroll- och beredskapsarbete.

Skälen för promemorians förslag: Som redogjorts för i avsnitt 6.12 har de centrala och – i förekommande fall – regionala myndigheterna ett ansvar att i landet och i länet leda och samordna den offentliga kontrollen inom sina respektive verksamhetsområden. Detta arbete förutsätter att de samordnande myndigheterna har tillgång till tillförlitlig och

jämförbar information från de operativa myndigheterna. De centrala myndigheterna ansvarar också för att det upprättas beredskapsplaner och kontrollplaner i enlighet med kontrollförordningens bestämmelser där den lokala och regionala nivån har beaktats. EU:s regelverk om offentlig kontroll ställer också krav på rapportering från medlemsstaterna till kommissionen om kontrollen på livsmedels-, djurskyddsoch djurhälsoområdet. De operativa myndigheternas rapportering och uppgiftslämnande utgör således viktiga inslag i kontrollverksamheten och är en förutsättning för att kontrollförordningens bestämmelser skall kunna verkställas.

Den 1 juli 2005 infördes i livsmedelslagen och djurskyddslagen möjligheter för regeringen eller efter regeringens bemyndigande Livsmedelsverket respektive Djurskyddsmyndigheten att föreskriva om en skyldighet för kommuner eller andra operativa myndigheter att rapportera in uppgifter till de myndigheter som har ett samordnande ansvar för tillsynen. I de frågor som faller inom tillämpningsområdet för dessa lagar finns således redan lagstöd för de samordnande myndigheterna att inhämta nödvändiga uppgifter från kommuner och andra operativa myndigheter. Tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 sammanfaller emellertid även med tillämpningsområdet för den nya lagen om foder och animaliska biprodukter. Motsvarande bemyndigande som finns i livsmedelslagen och djurskyddslagen bör införas även i denna lag. Möjligheten att ålägga rapporteringsskyldighet bör dock även omfatta kontrollorgan till vilken en behörig myndighet med stöd av artikel 5 i den ovan nämnda EG-förordningen har överlämnat särskilda uppgifter i den offentliga kontrollen.

8.14¶Föreskrifter om den lokala offentliga kontrollen bedrivande

Promemorians förslag: I den nya lagen skall det finnas ett bemyndigande för regeringen eller efter regeringens bemyndigande de centrala kontrollmyndigheterna att meddela

föreskrifter om hur den offentliga kontrollen skall bedrivas på lokal nivå.

Skälen för promemorians förslag: Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 ställer långtgående krav på nationell samordning och styrning av den offentliga kontrollen inom områdena för foder, livsmedel, djurhälsa och djurskydd. Den nationella kontrollplanen skall täcka samtliga dessa verksamhetsområden samt i viss mån även växtskyddsområdet. En förutsättning för att förordningens övergripande mål skall kunna uppnås är att den operativa kontrollen bedrivs på ett likvärdigt sätt inom dessa verksamhetsområden. Ett sätt att öka likformigheten inom den operativa offentliga kontrollen är att utfärda bindande föreskrifter om hur kontrollen konkret skall bedrivas.

Såväl Livsmedelsverket som Djurskyddsmyndigheten har i dag rätt att meddela sådana föreskrifter. Det finns således goda möjligheter att med stöd av livsmedelslagen och djurskyddslagen styra upp och öka likvärdigheten i den offentliga kontrollen inom dessa områden. EG:s regelverk om offentlig kontroll ställer dock likadana krav på samordning mellan kontrollmyndigheterna inom närliggande kontrollområden, exempelvis foder och djurhälsa. Den offentliga kontrollen skall enligt kontrollförordningens bestämmelser ske i alla led av produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan. För foderkontrollens del innebär detta att den operativa kontrollen på lokal nivå behöver ske i större omfattning än vad som är fallet i dag. Kommunerna kommer att få en betydande roll i genomförande av denna kontroll (se ovan avsnitt 8.10). Det är av stor betydelse för tillämpningen av EG:s regelverk om offentlig kontroll att de centrala myndigheterna har rättsliga möjligheter att styra upp och öka likvärdigheten i kontrollen i kommunerna. Jordbruksverket bör därför uttryckligen i lag ges rätt att utfärda bindande föreskrifter om hur foderkontrollen konkret skall bedrivas.

8.15¶Föreskrifter om foderföretagares egenkontrollprogram

Promemorians förslag: Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skall ha rätt att meddela föreskrifter om foderföretagares egenkontroll.

Skälen för promemorians förslag: I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 ställs bland annat krav på att foderföretagare i led efter primärproduktionen skall inrätta, genomföra och upprätthålla ett eller flera permanenta förfaranden, grundade på HACCP-principerna och att man skall kunna visa de behöriga myndigheterna att man uppfyller dessa krav. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 reglerar den offentliga kontrollen av foderföretag. Enligt bestämmelserna i artikel 31 i förordningen får den behöriga myndigheten utfärda ett godkännande endast om foderföretagaren visat att företaget uppfyller alla relevanta krav i foder- eller livsmedelslagstiftningen. Av detta kan slutsatsen dras att även förekomsten av för verksamheten lämpliga HACCPsystem utgör att sådant krav som skall tillgodoses för att en anläggning skall kunna godkännas. Detta utesluter dock inte att det kan finnas behov av generella bestämmelser om godkännande av företagens egenkontrollprogram. I den nya lagen bör – på motsvarande sätt som i den nya livsmedelslagen enligt avsnitt 7.7 – införas en bestämmelse om egentillsyn.

8.16¶Åtgärder vid bristande efterlevnad

Promemorians förslag: Den nuvarande foderlagens bestämmelser om tillsyn i 12–15 §§ förs över till den nya lagen. Bestämmelserna skall även gälla offentlig kontroll av regelverket om animaliska biprodukter. Det tydliggörs att bestämmelserna om förelägganden, förbud, vite och övriga ingripanden samt rättelse skall tillämpas utöver vad som följer av de EGförordningar som kompletteras av lagen.

En skyldighet införs för den som är föremål för offentlig kontroll att tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Skälen för promemorians förslag: Den nu gällande foderlagen innehåller flera bestämmelser om kontrollmyndigheter och tvångsåtgärder som kontrollmyndigheten får vidta för att lagen, övriga författningar och de EG-förordningar som kompletteras av lagen skall följas. De nya EG-förordningarna behöver kompletteras av bestämmelser om offentlig kontroll för att kunna verkställas i sin helhet. Det materiella innehållet i dessa bestämmelser bör därför överföras till den nya lagen om foder och animaliska biprodukter. Bestämmelserna bör vidare anpassas efter det nya gemenskapsregelverkets terminologi om offentlig kontroll (se ovan avsnitt 6.5).

En grundläggande förutsättning för att kontrollmyndigheterna skall kunna säkerställa efterlevnaden av foderlagstiftningen är att myndigheterna har tillräckliga möjligheter att vidta åtgärder vid bristande efterlevnad av regelverket. Enligt bestämmelserna i den gällande foderlagen har tillsynsmyndigheten möjlighet att meddela förelägganden och förbud för att lagen eller föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Förelägganden och förbud får också förenas med vite. Myndigheten får även förordna om rättelse på bekostnad av den som inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen, och enligt myndighetens föreläggande. Vidare finns möjligheter för myndigheten att ta om hand foder i vissa särskilt angivna fall för att förhindra att foder överlåts i strid med lagen eller någon EG-bestämmelser som kompletteras av lagen. Denna möjlighet står även till buds om ett föreläggande eller förbud inte följs. Foder som har tagits om hand skall förstöras på ägarens bekostnad. Ägaren till sådant foder får dock göra detta dugligt till utfodring eller användning för annat ändamål under tillsynsmyndighetens kontroll.

I artikel 54 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 föreskrivs särskilda åtgärder som den behöriga myndigheten skall vidta vid bristande efterlevnad av bland annat foderlagstiftningen. Av artikeln följer också att andra åtgärder än de uppräknade får vidtas av myndigheten om de anses motiverade. Bestämmelserna i kontrollförordningen om administrativa åtgärder vid bristande efterlevnad är direkt tillämpliga av den behöriga myndigheten. Flera av åtgärderna motsvaras i flera fall av gällande bestämmelser i de berörda lagarna. Några av de uppräknade åtgärderna är nya i den meningen att de inte tidigare varit föremål för en preciserad författningsreglering. De berörda bestämmelserna i lagarna skall både komplettera EG-bestämmelserna i förordningarna och tillämpas i de övriga fall som inte omfattas av gemenskapsrätten. För att undvika en dubbelreglering från gemenskapsrättssynpunkt bör emellertid bestämmelserna i lagarna om förelägganden, förbud, vite och övriga administrativa ingripanden anpassas efter detta förhållande. I bestämmelserna om föreläggande, förbud och vite m.m. i den nya lagen bör därför förtydligas att åtgärderna får vidtas utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

Den kontroll som bedrivs inom berörda områden skall givetvis verifiera efterlevnaden inte bara av nationella bestämmelser, utan även av sådana som återfinns i EG-förordningar som lagarna kompletterar. För att tydliggöra att så är fallet bör gällande bestämmelser om kontrollmyndigheternas befogenheter i respektive lag kompletteras på så sätt att kontrollansvaret och möjligheterna att meddela förelägganden och förbud m.m. även omfattar de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

Enligt artikel 4.2 g i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall den behöriga myndighet som medlemsstaten utser se till att foder- och livsmedelsföretagarna är skyldiga att undergå de inspektioner som genomförs i enlighet med förordningen och att bistå myndighetens personal när det genomför sina uppgifter. För att den behöriga myndigheten skall kunna verkställa denna bestämmelse bör det i den nya lagen om

foder och animaliska biprodukter införas en skyldighet för den som är föremål för offentlig kontroll att tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

8.17¶Biträde av polismyndigheten

Promemorians förslag: Vid kontroll skall den som utför kontrollen ha rätt att hos polismyndigheten begära den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras. Biträde av polismyndigheten får begäras endast när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att inspektionen inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran.

Skälen för promemorians förslag: Polisen har enligt ett stort antal författningar skyldighet att i olika sammanhang bistå myndigheter med handräckning. Bakgrunden till polisens skyldighet att på begäran av annan myndighet bistå med handräckning är polisens befogenhet att använda våld i vissa situationer. En handräckningsbegäran skall dock ske först sedan den begärande myndigheten konstaterat att uppgiften inte kan lösas utan biträde av polisen. Det är angeläget att motverka att polisens resurser används för att verkställa tillsynsmyndighetens beslut i fall där polisens särskilda kompetens och befogenhet att bruka våld inte är nödvändig. Myndigheten bör vid en begäran om biträde visa på konkreta omständigheter som gör det antagligt att biträde krävs för att uppgiften skall kunna utföras. I den nya foder och biproduktslagen bör det därför införas en bestämmelse att biträde av polismyndigheten endast skall kunna ske när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenhet att använda våld behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran.

8.18¶Straffbestämmelser m.m.

8.18.1 Straff och förverkande m.m.

Promemorians förslag: Den nuvarande foderlagens bestämmelser om straff och förverkande förs i princip över till den nya lagen. Även den nuvarande bestämmelsen om att det inte döms till ansvar enligt lagen för gärning som omfattas av ett vitesföreläggande eller vitesförbud som har överträtts skall föras över till den nya lagen. Dessa bestämmelser skall gälla för överträdelser av bestämmelserna om animaliska biprodukter.

Straffskalan ändras så att om ett uppsåtligt brott mot den nya lagen innebär att en förpliktelse av väsentlig betydelse från hälsosynpunkt har åsidosatts, får det inte dömas till böter. I dessa fall skall fängelse om högst två år kunna dömas ut.

Skälen för promemorians förslag: Bestämmelser om straffrättsliga sanktioner finns i 17 § i den nuvarande foderlagen. I bestämmelsen straffbeläggs överträdelser av i lagen angivna centrala förpliktelser. Vidare straffbeläggs överträdelser av föreskrifter eller åsidosättande av villkor eller förbud som meddelats med stöd av lagen eller som finns i de EGbestämmelser som kompletteras av lagen. Dessutom straffbeläggs en underlåtelse att tillhandahålla upplysningar och handlingar på begäran av en tillsynsmyndighet. Både uppsåtliga och oaktsamma brott är straffbelagda. Straffsatsen är böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall får inte dömas till ansvar enligt lagen. Inte heller får den som har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud dömas till ansvar enligt lagen för den gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Ansvar inträder dessutom inte heller om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken eller enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

De straffbestämmelser som finns i den nuvarande foderlagen bör i sak överföras även till den nya lagen om foder och

animaliska biprodukter. Den nya paragrafens utformning måste dock anpassas till det förhållandet att flertalet av de straffbelagda förpliktelser som i dag finns i foderlagen eller i föreskrifter meddelade med stöd av lagen numera återfinns i de EGförordningar som kompletteras av lagen. Dit hör bland annat skyldigheten att på marknaden släppa ut endast sådant foder som är säkert eller uppfyller särskilt uppställda krav, att endast släppa ut fodertillsatser på marknaden som är godkända enligt gemenskapsrätten eller att hantera foder i enlighet med uppställda hygienkrav. Paragrafen måste även anpassas efter det förhållandet att den placeras in i en ny lag med en delvis annan rättslig systematik än nu gällande lag, där lagens tillämpningsområde är vidgat till att omfatta även hanteringen av animaliska biprodukter och där flera av de nu gällande kraven på fodersäkerhet för foder till andra djurslag än livsmedelsproducerande djur kommer att regleras i föreskrifter meddelade med stöd av lagen. De överväganden som görs i förarbetena till den nuvarande foderlagen (prop. 1984/85:149, prop. 1992/93:119, prop. 1997/98:92, prop. 2002/03:39 och prop. 2002/03:148) beträffande straffskalan, de subjektiva rekvisiten och möjligheterna att vid ringa överträdelse underlåta straffansvar för de olika överträdelserna är dock alltjämt giltiga. Till följd av att EG-bestämmelserna har en annan utformning än gällande handlingsregler i foderlagen kan det straffbara området dock komma att utökas något.

Även den nu gällande bestämmelsen i 17 § tredje stycket i foderlagen, som anger att den inte döms till ansvar enligt lagen för gärning som omfattas av ett vitesföreläggande eller vitesförbud som har överträtts, bör överföras till den nya lagen. Detsamma gäller bestämmelsen i 18 § i den nuvarande foderlagen om förverkande.

Enligt 10 § lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. döms den till böter eller fängelse i högst ett år som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot en föreskrift som meddelats med stöd av 4 c § (nationella föreskrifter om animaliska biprodukter) eller som åsidosätter förbud eller villkor som finns

i ABP-förordningen. Till följd av att bestämmelserna om animaliska biprodukter föreslås omfattas av endast den nya lagen (se ovan avsnitt 8.3.1) bör motsvarande straffbestämmelse föras över till den nya lagen. Detta innebär att det i fortsättningen krävs uppsåt eller oaktsamhet för att kunna fällas till ansvar för överträdelser av regelverket om animaliska biprodukter.

Slutligen bör förändringar av den nya lagens påföljdsbestämmelser ske. Innehållet i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 behandlar frågor om foder- och livsmedelssäkerhet för hela livsmedelskedjan. En överträdelse av bestämmelserna om fodersäkerhet kan således få betydelse för livsmedelssäkerheten. Det finns därför anledning att påföljdsbestämmelserna i lagarna om foder respektive livsmedel i så stor utsträckning som möjligt är likartade. I livsmedelslagens (1971:511) straffbestämmelse finns en särskild regel om val av påföljd. Om domstolen finner det utrett att den som skall dömas för uppsåtligt brott enligt lagen därigenom åsidosatt en förpliktelse av väsentlig betydelse från hälsosynpunkt eller för konsumentintresset, får straffet inte bestämmas till böter. I dessa fall skall fängelse om högst två år dömas ut. Denna påföljdsregel skall tillämpas vid mera allvarliga överträdelser av livsmedelslagstiftningen. I förarbetena till denna bestämmelse (prop. 1988/89:68 s. 63) lämnas exempel på sådana fall som avses.

Den nya lagen om foder och animaliska biprodukter och den nya livsmedelslagen kommer att i stor utsträckning komplettera samma EG-förordningar. Det framstår därför som en lämplig målsättning att ha en enhetlig straffskala vid överträdelser lagarna. De grundläggande målen för EG-förordningarna är bland annat strävan efter en hög skyddsnivå för människors och djurs hälsa och att säkerställa ett högt konsumentskydd när det gäller foder- och livsmedelssäkerhet. Det är av grundläggande betydelse för det skydd som eftersträvas i EG-förordningarna och den nya foderlagen att även foderföretagarna lojalt följer de bestämmelser som gäller.

En underlåtenhet att följa bestämmelser meddelade med stöd av lagen eller de EG-förordningar som kompletterar lagen skulle

kunna leda till stora risker för människors hälsa, särskilt i sådana fall att en större grupp konsumenter utsätts för allvarliga hälsorisker till följd av bristande foderhygien. Andra exempel är mer klandervärda oredliga förfaranden som pågått under en längre till eller i övrigt haft en sådan omfattning att det drabbat ett större antal konsumenter.

Det finns således flera starka skäl att även när det gäller foder se allvarligt på uppsåtliga överträdelser av förpliktelser av dessa bestämmelser. Det bör därför inte vara möjligt att döma till böter för uppsåtliga brott mot den nya lagen om foder och animaliska biprodukter i de fall brottet avser en förpliktelse som är av väsentlig betydelse från hälsosynpunkt. För denna typ av brott bör normalpåföljden vara fängelse. Straffmaximum bör vara lika hög som motsvarande bestämmelser i livsmedelslagen.

Det bör påpekas att Högsta domstolen (HD) den 9 februari 2005 meddelade dom i mål B 4466-02 rörande brott mot skogsvårdslagen. I målet prövades frågan om så kallade blankettstraffbuds överensstämmelse med regeringsformen i vissa fall. Enligt HD tillåter bestämmelserna i regeringsformen inte att förvaltningsmyndigheter fyller ut blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan på ett sådant sätt att den gärning som härigenom straffbeläggs anges helt eller väsentligen i myndigheternas föreskrifter. Utgången i målet i HD kan påverka utformningen av blankettstraffstadgandena i den nya lagen om foder och animaliska biprodukter. Frågan om konsekvenserna av HD:s avgörande är under beredning inom Regeringskansliet.

8.18.2 Särskilt om underlåtenhet att lämna information

Promemorians förslag: Den som inte fullgör sin upplysningsskyldighet i den offentliga kontrollen enligt den nya lagen skall endast kunna dömas till böter.

Skälen för promemorians förslag: Enligt 17 § första stycket 4 i den nuvarande foderlagen döms den till böter eller fängelse i

högst ett år som med uppsåt eller oaktsamhet underlåter att fullgöra sin skyldighet att lämna tillsynsmyndigheten begärda upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. När bestämmelsen överfördes från 1961 års foderlag till 1985 års foderlag utgjorde denna förseelse endast ett bötesbrott. Något motiv till att förseelsen skulle vara straffbelagd med fängelse kommenterades inte särskilt i förarbetena. Enligt livsmedelslagen (1971:511) ingår endast böter i straffskalan vid överträdelse av denna upplysningsskyldighet. Motsvarande bestämmelse föreslås också överföras till den nya livsmedelslagen (se ovan avsnitt 7.15).

Det är naturligtvis av stor vikt för att den offentliga kontrollen skall fungera på ett tillfredsställande sätt att den företagare eller privatperson som är föremål för kontrollen tillhandahåller kontrollmyndigheten den information som myndigheten begär och som behövs för kontrollen. Det kan dock inte från allmän synpunkt anses motiverat att ha strängare vid överträdelser av regeln om upplysningsskyldighet än vad som är fallet enligt livsmedelslagstiftningen. Vid överträdelse av bestämmelsen om upplysningsskyldighet enligt den nya lagen bör därför endast kunna dömas till böter.

8.19¶Överklagande och verkställighet av beslut

Promemorians förslag: Den nuvarande foderlagens bestämmelser om överklagande och verkställighet av beslut förs i princip över till den nya lagen.

Beslut enligt den nya lagen av myndighet enligt regeringens förordnande får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut av en kommunal nämnd enligt lagen, enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller enligt de EGförordningar som kompletteras av lagen får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i dessa fall får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Skälen för promemorians förslag: Enligt 19 § i den nuvarande foderlagen får vissa beslut av Jordbruksverket överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta handlar om beslut som tillsynsmyndigheten fattat i ärenden om rätt till tillträde till områden och anläggningar m.m. samt rätt till upplysningar och ta del av handlingar som behövs för kontrollen. Vidare rör det sig om beslut av tillsynsmyndigheten om förelägganden, förbud och vite, särskilda ingripanden enligt lagen samt beslut om rättelse. En bestämmelse med motsvarande innehåll bör finnas även i den nya lagen. Med anledning av att regeringen föreslås få rätt att föreskriva att en annan myndighet än Jordbrukverket skall bedriva kontroll inom vissa områden bör överklagandebestämmelsen även kompletterats med en bestämmelse om att beslut av andra statliga myndigheter än Jordbruksverket skall överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

I avsnitten 8.10–8.12 föreslås kommunerna få en roll i den offentliga kontrollen av foder och animaliska biprodukter. Kommunerna har redan i dag en funktion vid tillsynen över hanteringen av animaliska biprodukter som omfattas av lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. (se 7 § provtagningslagen). Beslut som fattas av en kommunal nämnd i sådana fall överklagas enligt den nuvarande bestämmelsen i 11 § provtagningslagen hos länsstyrelsen. Beslut av länsstyrelsen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Även i livsmedelslagen finns liknande bestämmelser för kommunala beslut som fattats med stöd av den lagen. Till följd av förslaget att kommunerna skall utöva offentlig kontroll enligt den nya lagen, enligt föreskrifter och beslut som meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-förordningar som kompletteras av lagen kommer kommunerna att fatta beslut som bör kunna överprövas av högre instans. Beslut som en kommunal nämnd har fattat bör därvid kunna överklagas till länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut bör kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det bör även

finnas ett krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.

I 20 § nuvarande foderlagen finns en bestämmelse om verkställighet av beslut enligt lagen. En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas. Denna bestämmelse bör överföras till den nya lagen. Bestämmelsen kommer att omfatta även sådana beslut om animaliska biprodukter som tidigare reglerades genom provtagningslagen. Detta får till följd att kontrollmyndigheten – till skillnad mot vad som gäller enligt provtagningslagen – vid beslutstillfället behöver ta ställning till om beslutet skall kunna verkställas även om det överklagas.

8.20¶Övergångsbestämmelser

Promemorians förslag: Ett föreläggande eller förbud enligt äldre bestämmelser skall anses beslutade som ett föreläggande eller förbud enligt den nya lagen.

Skälen för promemorians förslag: Beslut om förelägganden och förbud som meddelats med stöd av den nu gällande lagen bör fortsätta att gälla även efter det att den nya lagen trätt i kraft. Detta bör tydliggöras i en särskild övergångsregel.

9 En ny lag om provtagning på djur, m.m.

9.1¶En ny lag om provtagning på djur, m.m.

Promemorians förslag: 1992 års lag om provtagning på djur, m.m. ersätts med en ny lag om provtagning på djur, m.m.

Skälen för promemorians förslag: Den nuvarande lagen om provtagning på djur, m.m. tillkom år 1992. Lagen innehåller i huvudsak bemyndiganden för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter eller fatta beslut i enskilda fall rörande kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar, kontroll av vissa ämnen och restsubstanser i djur och djurprodukter, märkning och registrering av djur samt bestämmelser om åtgärder för att hindra spridning av smittsamma djursjukdomar. Den nuvarande provtagningslagen innehåller dessutom bestämmelser om hanteringen av animaliska biprodukter. Hanteringen av sådana biprodukter föreslås i avsnitt 8 regleras genom den nya lagen om foder och animaliska biprodukter. Lagen innehåller därutöver tillsynsbestämmelser och bestämmelser om avgifter, straff och överklagande.

Sedan provtagningslagen tillkom i början av 1990-talet har ett flertal ändringar skett i lagen. Detta har gjort att lagen har kommit att innehålla ett antal inskjutna paragrafer, exempelvis 4 a–c §§. Liknande exempel finns på andra håll i lagen. Lagens tillsynsbestämmelser har dessutom fått en otydlig författningsstruktur. Till följd av detta har lagen blivit svåröverskådlig. Det

finns följaktligen ett stort behov av att modernisera lagens struktur och att utforma tillsynsbestämmelserna på motsvarande sätt som skett i övriga lagar som omfattas av det nya EGregelverket. 1992 års provtagningslag bör därför ersättas med en ny lag. Eftersom de flesta materiella bestämmelserna bör överföras till den nya lagen framstår det som ändamålsenligt att låta lagen behålla den nuvarande benämningen.

9.2¶Lagens innehåll och tillämpningsområde

Promemorians förslag: Den nya lagen skall innehålla nationella bestämmelser samt kompletterande bestämmelser till de EGförordningar som helt eller delvis faller inom lagens tillämpningsområde. Tillämpningsområdet för den nya lagen skall vara detsamma som i den nuvarande provtagningslagen, med den skillnaden att den nya lagen inte gäller för hanteringen animaliska biprodukter.

Bestämmelserna i den nuvarande provtagningslagen om provtagning och undersökning, hälsoövervakning, uppgifter om läkemedelsanvändning och villkor för livdjursförsäljning, spridning av smitta och ämnen som kan skada människors eller djurs hälsa, märkning, m.m., tillsyn, avgifter, straff och överklaganden skall föras över till den nya lagen.

Skälen för promemorians förslag: Den nuvarande provtagingslagens bestämmelser avser kartläggning och kontroll av smittsamma djursjukdomar, kontroll av vissa ämnen och restsubstanser i djur och djurprodukter, märkning och registrering av djur samt bestämmelser om åtgärder för att hindra spridning av smittsamma djursjukdomar (1 §). Lagen tillämpas även på smittämnen hos djur som kan ge upphov till sjukdom hos både djur och människa. Det är således möjligt att kartlägga och erhålla kunskap om smittsamma djursjukdomar och smittämnen med stöd av provtagningslagen för att de så småningom skall kunna omfattas av epizootilagens (1999:657)

eller zoonoslagens (1999:658) bestämmelser om kontroll- och bekämpningsåtgärder.

Tillämpningsområdet för den nya lagen bör vara detsamma som den äldre lagen med den skillnaden att lagen inte längre bör tillämpas på hanteringen av animaliska biprodukter, vilket bör regleras i den nya lagen om foder och animaliska biprodukter. Den nya lagen bör – i likhet med vad som gäller i dag – innehålla de nuvarande bestämmelserna om provtagning och undersökning (2 och 3 §§), hälsoövervakning, uppgifter om läkemedelsanvändning och villkor för livdjursförsäljning (3 a § och 4 §§), spridning av smitta och ämnen som kan skada människors eller djurs hälsa (4 a och 4 b §§) och märkning m.m. (5 §). Dessa bestämmelser bör därför överföras till den nya lagen i sin helhet med ett undantag.

I den gällande bestämmelsen i 4 b § får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om destruktion av djur som har avlivats och av djurprodukter i fråga om djur eller djurprodukter som innehåller eller kan antas innehålla sådana ämnen eller restsubstanser som kan skada människors hälsa. Till följd av att hanteringen av animaliska biprodukter numera regleras genom den nya lagen om foder och animaliska biprodukter föreligger inte längre behov av denna bestämmelse.

Förutom rent nationella bestämmelser eller bestämmelser som genomför EG-direktiv behövs även vissa nationella bestämmelser som kompletterar de EG-förordningar som omfattas av lagens tillämpningsområde. EG-förordningarna förutsätter i allmänhet att medlemsstaterna – eller för ändamålet utpekade behöriga myndigheter – kontrollerar att EG-bestämmelserna följs. Medlemsstaterna skall vidare se till att överträdelser av EG-förordningarnas bestämmelser straffbeläggs eller sanktioneras på annat sätt.

När det gäller bestämmelserna om tillsyn, avgifter, straff och överklagande bör även dessa bestämmelser med i huvudsak oförändrat innehåll föras över till den nya lagen och anpassas efter det förhållandet att lagen kompletterar EG-förordningar

som ges till känna i Svensk författningssamling. Bestämmelserna bör vidare utformas med hänsyn till att lagen inte längre skall reglera hanteringen av animaliska biprodukter.

9.3¶Lagen som komplement till EG-förordningar

Promemorians förslag: Lagen skall komplettera sådana EGförordningar som faller inom tillämpningsområdet för lagen och som regeringen ger till känna i Svensk författningssamling.

I fråga om sådana EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde meddelar regeringen i verkställighetsföreskrifter vilka bestämmelser som kompletteras av den här lagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta beslut som behövs som komplettering av EG-förordningarna.

Bestämmelserna om offentlig kontroll och straff samt lagens bestämmelser om överklagande och att beslut skall gälla omedelbart görs tillämpliga på de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Skälen för promemorians förslag: Det finns flera EGförordningar som behandlar frågor som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för 1992 års provtagningslag. Sedan den 1 januari 2004 har Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel kompletterats av bland annat denna lag i den utsträckning som bestämmelserna i förordningen inte faller inom tillämpningsområdet för lagen (1985:295) om foder ( 1 a §).

Det finns ytterligare EG-förordningar som behandlar frågor som faller inom tillämpningsområdet för den nuvarande provtagningslagen och som behöver kompletteras av denna lag för att kunna verkställas i Sverige. Detta är fallet beträffande Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av

den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. Även Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati (exempelvis artiklarna 6, 12 och 13), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (exempelvis artikel 18), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien (exempelvis bilaga I A 4 h–i till denna förordning), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (exempelvis bilaga III, avsnitt I, kapitel VI, punkt 5 samt avsnitt II, kapitel VI, punkt 6 i denna förordning) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel (exempelvis artikel 14 samt bilaga I, avsnitt I) behandlar frågor som faller inom tillämpningsområdet för provtagningslagen.

För att EG-förordningarna skall kunna verkställas i Sverige behöver de kompletteras av vissa bestämmelser i nationell lagstiftning. Vad avser tillsynen över efterlevnaden av provtagningslagen har Jordbruksverket det övergripande ansvaret för kontrollen om inte regeringen föreskriver något annat. Verket har möjlighet att överlämna åt länsstyrelsen att utöva viss tillsyn. I frågor som rör hanteringen av animaliska biprodukter och kontroll av mjölkproduktion får Jordbruksverket enligt gällande bestämmelser överlåta åt kommun att utöva tillsyn.

Till de bestämmelser som i den nya lagen som bör göras tillämpliga på EG-förordningarna hör bestämmelserna om ansvarig myndighet för den offentliga kontrollen, om denna myndighets rätt till tillträde och åtkomst till upplysningar och handlingar samt den handräckningshjälp som kan behövas vid kontrollen. Dessa bestämmelser bör vidare, såsom föreslås i avsnitt 6, anpassas till den terminologi och systematik som finns i kontrollförordningen och i övriga lagar som kompletteras av denna förordning. Vidare bör den nya lagens straff- och överklagandebestämmelser göras tillämpliga på EG-förordningarna och utformas så att de kan tillämpas generellt.

Av övervägandena i avsnitt 5 framgår att en enhetlig lagstiftningsmetod bör väljas för detta ändamål. För den nya provtagningslagen innebär detta att lagen behöver innehålla en bestämmelse om att lagen kompletterar de EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen och att regeringen i Svensk författningssamling skall ge till känna vilka EG-förordningar som avses. Som framgår av övervägandena i avsnitt 5.3 bör regeringen i verkställighetsföreskrifter kunna meddela vilka bestämmelser som kompletteras av den här lagen i fråga om sådana EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde.

Bestämmelserna i EG-förordningarna gäller visserligen direkt i medlemsstaten, men behöver i vissa fall kompletteras av bestämmelser i den nationella lagstiftningen för att kunna verkställas. Detta gäller framför allt den nya provtagningslagens bestämmelser om offentlig kontroll.

Regeringen eller den myndighet som regeringens bestämmer, bör därutöver ges rätt att meddela de föreskrifter eller fatta de beslut i enskilda fall som behövs som komplettering av EGförordningarna. Det kan exempelvis röra sig om föreskrifter som är nödvändiga för att kunna genomföra bestämmelserna i EGförordningen. I de fall en EG-förordning öppnar för möjligheten att meddela nationella föreskrifter eller förbud, exempelvis ger medlemsstaten rätt att besluta om vissa undantag från

förordningen, får dock sådana meddelas med stöd av lagens allmänna bemyndiganden.

9.4¶Mjölkproduktion och animaliska biprodukter

Promemorians bedömning: Den nuvarande provtagningslagens bemyndigande om möjlighet för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att föreskriva om djurhälsa i besättningar för mjölkproduktion samt om djurhållning, hantering av mjölk och krav på hygien i samband med sådan produktion bör inte få någon motsvarighet i den nya lagen.

Bemyndigandet i den nuvarande provtagningslagen för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter eller fatta beslut om hanteringen av animaliska biprodukter bör inte heller få någon motsvarighet i den nya lagen.

Skälen för promemorians bedömning: Bestämmelsen i 6 § i den nuvarande provtagningslagen gör det möjligt för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att föreskriva om djurhälsa i besättningar för mjölkproduktion samt om djurhållning, hanteringen av mjölk och krav på hygien i samband med sådan produktion, genomför EG-direktiven, rådets direktiv 92/46/EEG av den 16 juni 1992 om fastställande av hygienregler för produktion och utsläppande på marknaden av rå mjölk, värmebehandlad mjölk och mjölkbaserade produkter och kommissionens direktiv 89/362/EEG av den 26 maj 1989 om allmänna hygienvillkor vid mjölkproducerande anläggningar (se prop. 1993/94:68 s. 41 f). Båda dessa direktiv upphävs genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/41/EG av den 21 april 2004 om upphävande av vissa direktiv om livsmedelshygien och hygienkrav för tillverkning och utsläppande på marknaden av vissa produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel och om ändring av rådets direktiv 89/662/EEG och 92/118/EEG samt rådets beslut 95/408/EG och ersätts av bestämmelser om obehandlad mjölk och mjölkprodukter i

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 och av särskilda bestämmelser om offentlig kontroll av dessa produkter i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004.

Mot denna bakgrund föreligger det i fortsättningen inte något behov av bemyndigandet i nuvarande 6 § provtagningslagen. Denna bestämmelse bör därför inte få någon motsvarighet i den nya provtagningslagen.

I 4 c § i den nuvarande provtagningslagen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att i sådana fall som inte omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 meddela föreskrifter eller fatta beslut om omhändertagande, bearbetning, bortskaffande och hantering av animaliska biprodukter. Eftersom den nya lagen om foder och animaliska biprodukter föreslås reglera dessa frågor i fortsättningen, bör bestämmelsen i 4 c § i den nuvarande provtagningslagen inte få någon motsvarighet i den nya lagen.

9.5¶Kontrollmyndigheter

Promemorians förslag: Jordbruksverket skall även i fortsättningen utöva offentlig kontroll enligt lagen, föreskrifter och beslut som meddelats med stöd av lagen samt de EGförordningar som kompletteras av lagen om inte regeringen föreskriver något annat. Verket skall dessutom fortsättningsvis kunna överlämna offentlig kontroll till länsstyrelsen eller en kommun.

Jordbruksverket skall samordna kontrollverksamheten och lämna råd och hjälp i verksamheten.

Skälen för promemorians förslag: Enligt 7 § första stycket nuvarande provtagningslagen utövar Jordbruksverket tillsynen över att föreskrifter och beslut meddelade med stöd av vissa bestämmelser i lagen följs om inte regeringen föreskriver annat. Jordbruksverket får överlåta åt länsstyrelsen att inom länet utöva

viss tillsyn. Verket får även överlåta åt kommun att inom kommunen kontrollera att föreskrifter eller beslut rörande hanteringen av animaliska biprodukter och kontroll av mjölkproduktionen följs. Med stöd av 7 § provtagningslagen har regeringen i förordningen (1998:134) om provtagning på djur, m.m. föreskrivit att Livsmedelsverket utövar tillsyn över vissa föreskrifter och beslut meddelade med stöd av lagen.

I förhållande till den nu gällande lagen kommer kontrollansvaret enligt den nya lagen inte längre att omfatta hanteringen av animaliska biprodukter. Kontrollen av de nationella bestämmelser som reglerar sådana biprodukter och av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 föreslås i avsnitt 8 ske med stöd av den nya lagen om foder och animaliska biprodukter. Som konstaterats ovan får inte heller den nuvarande bestämmelsen i 6 § provtagningslagen om kontroll av mjölkproduktionen någon motsvarighet i den nya lagen. De nationella bestämmelser som meddelats med stöd av bemyndigandet i 6 § har numera sin gemenskapsrättsliga motsvarighet i bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 853/2004 och (EG) nr 854/2004.

Jordbruksverket bör i fortsättningen ha det centrala ansvaret för den offentliga kontrollen över efterlevnaden av lagen, föreskrifter och beslut meddelade med stöd av lagen, de bestämmelser i de EG-förordningar som kompletteras av lagen som faller inom tillämpningsområdet för den nya lagen och de beslut som meddelas med stöd av EG-förordningarna. Kontrollen bör inte begränsas till föreskrifter eller beslut i enskilda fall enligt vissa paragrafer. På grund av att flera av de EG-förordningar som behöver kompletteras av den nya lagen faller inom tillämpningsområdet även för andra lagar, exempelvis den nya livsmedelslagen, kan olika kontrollmyndigheter komma att ha ansvar för olika delar i samma kontrollfråga, exempelvis kontrollen av mjölkproduktionen. Livsmedelsverket utövar dessutom redan i dag tillsyn över föreskrifter eller beslut i enskilda fall om hanteringen av djurprodukter, dvs. livsmedel som innehåller otillåtna läkemedel eller andra ämnen eller

läkemedel i otillåten mängd. Livsmedelsverket bör även i fortsättningen utöva denna kontroll, varför det bör finnas en möjlighet för regeringen att kunna föreskriva om vilken kontrollmyndighet som skall utöva offentlig kontroll och utfärda bindande föreskrifter för denna kontroll i särskilda fall.

Jordbruksverket skall även kunna överlämna viss offentlig kontroll åt länsstyrelsen eller kommun. En bestämmelse om detta bör därför tas in i lagen.

Jordbruksverket bör med stöd av det generella bemyndigande som föreslås ovan i avsnitt 5.4 kunna meddela sådana föreskrifter som behövs för att komplettera EG-förordningarna i de avseende som täcks av tillämpningsområdet för den nya lagen. Det får förutsättas att Jordbruksverket och andra föreskrivande myndigheter inom närliggande kontrollområden samråder vid framtagandet av föreskrifter. Det bör i detta sammanhang också erinras om de förslag som gäller kontrollen av primärproducenter på livsmedelsområdet (se ovan avsnitt 7.12).

Jordbruksverket bör ha ett samordningsansvar för övriga kontrollmyndigheters verksamhet. I syfte att lyfta fram och tydliggöra verkets samordnande och stödjande funktion bör den uppgiften – i likhet med vad som gäller i fråga om Djurskyddsmyndighetens och Livsmedelsverkets samordningsansvar – framgå direkt av lagen.

9.6¶Föreskrifter om den offentliga kontrollens bedrivande och rapporteringsskyldighet

Promemorians förslag: I den nya lagen skall det införas uttryckliga bemyndiganden för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att ålägga de myndigheter eller kontrollorgan som anlitas i den offentliga kontrollen att lämna den information som kan behövas i den centrala kontrollmyndighetens kontrollarbete.

Bemyndigandet om rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur den offentliga kontrollen skall bedrivas förs över till den nya lagen.

Skälen för promemorians förslag: Jordbruksverket ansvarar för att i landet leda och samordna den offentliga kontrollen inom sitt verksamhetsområde. Detta arbete förutsätter att verket har tillgång till tillförlitlig och jämförbar information från de operativa kontrollmyndigheter, kontrollorgan och laboratorier som anlitas i den offentliga kontrollen. Jordbruksverket ansvarar också inom sitt verksamhetsområde för att det upprättas beredskapsplaner och kontrollplaner i enlighet med kontrollförordningens bestämmelser där den regionala och lokala nivån har beaktats. EU:s regelverk om offentlig kontroll ställer också krav på rapportering från medlemsstaterna till kommissionen om kontrollen på livsmedels-, djurskydds- och djurhälsoområdet. De operativa kontrollmyndigheternas rapportering och uppgiftslämnande utgör således viktiga inslag i kontrollverksamheten och är en förutsättning för att kontrollförordningens bestämmelser skall kunna verkställas.

I livsmedelslagen (1971:511) och djurskyddslagen (1988:534) finns sedan den 1 juli 2005 möjligheter för regeringen eller efter regeringens bemyndigande Livsmedelsverket respektive Djurskyddsmyndigheten att föreskriva om en skyldighet för kommuner eller andra operativa myndigheter att rapportera in uppgifter till de myndigheter som har ett samordnande ansvar för tillsynen. I de frågor som faller inom tillämpningsområdet för dessa lagar finns således redan lagstöd för de samordnande myndigheterna att inhämta nödvändiga uppgifter från kommuner och andra operativa myndigheter. Motsvarande bemyndigande föreslås införas även i den nya lagen om foder och animaliska biprodukter (se ovan avsnitten 6.12 och 8.13).

Tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 sammanfaller även med tillämpningsområdet för den nya provtagningslagen. Jordbruksverket har ett samordnande ansvar för den offentliga kontrollen enligt denna lag och bör i denna egenskap ha tillgång till den information som kan behövas från länsstyrelserna och – i förekommande fall kommunerna – för denna uppgift. Möjlig-

heten att inhämta information bör även omfatta kontrollorgan till vilken en behörig myndighet med stöd av artikel 5 i den ovan nämnda förordningen har överlämnat särskilda uppgifter i den offentliga kontrollen.

I den nu gällande provtagningslagen finns en bestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur tillsynen skall bedrivas. En bestämmelse med motsvarande innehåll bör föras över till den nya lagen.

9.7¶Offentlig kontroll och åtgärder vid bristande efterlevnad

Promemorians förslag: Bestämmelserna om kontrollmyndigheternas rätt till tillträde och upplysningar samt möjligheter att utfärda föreläggande och förbud – i förekommande fall kopplat till vite – i den nuvarande provtagningslagen förs över till den nya lagen. Detsamma gäller skyldigheten för den som är föremål för offentlig kontroll eller andra åtgärder enligt lagen att tillhandahålla den hjälp som behövs för att tillsynen eller åtgärderna skall kunna genomföras.

Det tydliggörs att bestämmelserna om förelägganden, förbud, vite och övriga ingripanden skall tillämpas utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

Skälen för promemorians förslag: Den nu gällande provtagningslagen innehåller flera bestämmelser om tillsynsmyndigheter och tvångsåtgärder som dessa får vidta för att föreskrifter och beslut meddelade med stöd av vissa paragrafer i lagen och de EGförordningar som kompletteras av lagen skall följas. De nya EGförordningarna behöver kompletteras med bestämmelser om offentlig kontroll för att kunna verkställas i sin helhet. Det materiella innehållet i provtagningslagens tillsynsbestämmelser bör därför överföras till den nya provtagningslagen. Bestämmelserna bör vidare anpassas efter det nya

gemenskapsregelverkets terminologi om offentlig kontroll (se ovan avsnitt 6.5).

En grundläggande förutsättning för att kontrollmyndigheterna skall kunna säkerställa efterlevnaden av den nya lagen, föreskrifter och beslut meddelade med stöd av lagen är att kontrollmyndigheterna har tillräckliga möjligheter att vidta åtgärder vid bristande efterlevnad av regelverket. Enligt gällande bestämmelser får kontrollmyndigheten meddela förelägganden och förbud i de fall det behövs för att föreskrifter och beslut meddelade med stöd av vissa paragrafer i lagen eller de EGförordningar som kompletteras av lagen skall följas. Sådana allmänna förelägganden och förbud får förenas med vite. Kontrollmyndigheten får även besluta om rättelse om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 eller enligt nationella föreskrifter om hanteringen m.m. av animaliska biprodukter.

I artikel 54 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 föreskrivs särskilda åtgärder som den behöriga myndigheten skall vidta vid bristande efterlevnad av bland annat bestämmelserna om djurhälsa. Av artikeln följer också att andra åtgärder än de uppräknade får vidtas av myndigheten om de anses motiverade. Bestämmelserna i EG-förordningen om administrativa åtgärder vid bristande efterlevnad är direkt tillämpliga av den behöriga myndigheten. Flera av åtgärderna motsvaras i flera fall av gällande bestämmelser i de berörda lagarna. Några av de uppräknade åtgärderna är nya i den meningen att de inte tidigare varit föremål för en preciserad författningsreglering. De berörda bestämmelserna i lagarna skall både komplettera EG-bestämmelserna i förordningarna och tillämpas i de övriga fall som inte omfattas av gemenskapsrätten. För att undvika en dubbelreglering från gemenskapsrättssynpunkt bör emellertid bestämmelserna i lagarna om förelägganden, förbud, vite och övriga administrativa ingripanden anpassas efter detta förhållande. I bestämmelserna om föreläggande, förbud och vite m.m. i den nya lagen bör därför förtydligas att åtgärderna får vidtas utöver vad som följer

av de EG-förordningar som kompletteras av lagen. Bestämmelsen bör vidare utformas så att den inte begränsar tillämpningsområdet till vissa föreskrifter, beslut eller EGförordningar.

9.8¶Rättelse

Promemorians förslag: I den nya lagen införs en bestämmelse som innebär att om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen eller de EG-förordningar som kompletteras av lagen får kontrollmyndigheten besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Skälen för promemorians förslag: Det bör införas en möjlighet för kontrollmyndigheten att besluta om rättelse för den som inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, eller de föreskrifter eller beslut som meddeltats med stöd av lagen. Rättelsen skall ske på den berördas bekostnad. Sådana ingripanden bör även kunna vidtas för att säkerställa att de EG-förordningar som kompletteras av lagen och beslut som meddelats med stöd av EGförordningarna följs.

Det kan till exempel bli aktuellt att tillämpa en sådan bestämmelse vid åtgärder mot sällskapsdjur som har smugglats in i landet. Antalet rapporter om hundar som förts in i landet i strid mot gällande villkor för införseln har ökat markant. Det finns risk för att dessa djur, särskilt hundar som kommer från så kallade högriskländer, för in rabies i landet. Det finns även en risk för att djuren för in den för människor dödliga parasiten dvärgbandmask. Det är viktigt att det säkerställs att dessa insmugglade djur inte är smittade. Jordbruksverket kan i detta syfte, med stöd av bemyndiganden i provtagningslagen behöva besluta om provtagning , isolering, behandling eller avlivning av djuren. Om en djurägare inte följer Jordbruksverkets beslut är det angeläget att det finnas en möjlighet att kunna besluta om att åtgärden vidtas på djurägarens bekostnad.

9.9¶Biträde av polismyndigheten

Promemorians förslag: Vid offentlig kontroll eller andra åtgärder skall den som utför kontrollen eller åtgärderna ha rätt att hos polismyndigheten begära den hjälp som behövs för att kontrollen eller åtgärderna skall kunna genomföras. Biträde av polismyndigheten får begäras endast när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att inspektionen inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran.

Skälen för promemorians förslag: Polisen har enligt ett stort antal författningar skyldighet att i olika sammanhang bistå myndigheter med handräckning. Bakgrunden till polisens skyldighet att på begäran av annan myndighet bistå med handräckning är polisens befogenhet att använda våld i vissa situationer. En handräckningsbegäran skall dock ske först sedan den begärande myndigheten konstaterat att uppgiften inte kan lösas utan biträde av polisen. Det är angeläget att motverka att polisens resurser används för att verkställa tillsynsmyndighetens beslut i fall där polisens särskilda kompetens och befogenhet att bruka våld inte är nödvändig. Myndigheten bör vid en begäran om biträde visa på konkreta omständigheter som gör det antagligt att biträde krävs för att uppgiften skall kunna utföras. I den nya provtagningslagen bör det därför införas en bestämmelse att biträde av polismyndigheten endast skall kunna ske när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenhet att använda våld behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran.

9.10¶Straffbestämmelser

Promemorians förslag: Den nuvarande provtagningslagens bestämmelser om straff förs över till den nya lagen med undantag för bestämmelsen som rör animaliska biprodukter.

Det införs en generell bestämmelse om straff för brott mot förbud eller villkor som finns i de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

Skälen för promemorians förslag: Bestämmelser om straffrättsliga sanktioner finns i 10 § i den nuvarande provtagingslagen. Enligt paragrafen straffbeläggs överträdelser av föreskrifter som meddelats med stöd av bemyndiganden i lagen, dvs. föreskrifter om hälsoövervakning, uppgifter om läkemedelsanvändning och villkor för livdjursförsäljning, spridning av smitta och ämnen som kan skada människor eller djurs hälsa samt om animaliska biprodukter eller föreskrifter om märkning. Detsamma gäller den som inte fullgör skyldigheten att tillhandahålla den hjälp som lagen kräver. Vidare straffbeläggs åsidosättande av förbud eller villkor som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002. Både uppsåtliga och grovt oaktsamma brott är straffbelagda. Straffsatsen är böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall får inte dömas till ansvar enligt lagen. Inte heller skall den som har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud dömas till ansvar enligt lagen för den gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

De straffbestämmelser som finns i den nuvarande lagen bör i sak överföras även i den nya provtagningslagen. Den nya paragrafens utformning måste dock anpassas till det förhållandet att den nya lagen inte längre omfattar hanteringen av animaliska biprodukter. Det är dessutom av stor betydelse att villkor eller förbud som finns i de EG-förordningar som kompletteras av lagen följs. Ett åsidosättande av sådana förpliktelser kan medföra allvarliga konsekvenser från hälsosynpunkt både för människor

och för djur. Det bör därför vara straffbelagt att bryta mot villkor och förbud i de EG-förordningar som kompletteras av lagen som faller inom tillämpningsområdet för den här lagen. I de övriga lagar som kompletterar EG-förordningar och som behandlas i denna promemoria föreslås även att ett motsvarande straffansvar införas. De överväganden som görs i förarbetena till den nuvarande provtagningslagen (prop. 1996/97:62, prop. 1997/98:48, prop. 2003/04:148) beträffande straffskalan, de subjektiva rekvisiten och möjligheterna att vid ringa överträdelse underlåta straffansvar för de olika överträdelserna är alltjämt giltiga.

Det bör i detta sammanhang även påpekas att Högsta domstolen (HD) den 9 februari 2005 meddelade dom i mål B 4466-02 rörande brott mot skogsvårdslagen. I målet prövades frågan om så kallade blankettstraffbuds överensstämmelse med regeringsformen i vissa fall. Enligt HD tillåter bestämmelserna i regeringsformen inte att förvaltningsmyndigheter fyller ut blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan på ett sådant sätt att den gärning som härigenom straffbeläggs anges helt eller väsentligen i myndigheternas föreskrifter. Utgången i målet i HD kan påverka utformningen av blankettstraffstadgandena i provtagningslagen. Frågan om konsekvenserna av HD:s avgörande är under beredning inom Regeringskansliet.

9.11¶Överklagande

Promemorians förslag: Den nuvarande provtagningslagens bestämmelser om överklagande förs över till den nya lagen.

Skälen för promemorians förslag: I 11 § i den nuvarande provtagningslagen finns bestämmelser om att överklagande av beslut av en kommunal nämnd skall ske till länsstyrelsen och att beslut av annan statlig myndighet än regeringen samt av en organisation får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det finns även bestämmelser om att tillsynsmyndigheten för det allmänna talan hos förvaltningsdomstol om det överklagade

beslutet har meddelats av en organisation. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut enligt lagen skall dessutom gälla omedelbart om inte annat beslutats.

Motsvarande bestämmelser om överklagande och verkställighet av beslut bör införas även i den nya provtagningslagen. Detsamma gäller bestämmelsen i nuvarande 12 § provtagningslagen att bestämmelserna i 22, 23–28 och 30 §§ förvaltningslagen (1986:223) skall tillämpas om beslutet meddelats av en organisation.

9.12¶Övergångsbestämmelser

Promemorians förslag: Ett föreläggande eller förbud som har meddelats med stöd av äldre bestämmelser och som avser hanteringen av djurkadaver och animaliska biprodukter skall anses beslutade enligt den nya lagen om foder och animaliska biprodukter. Övriga föreläggande och förbud som har meddelats med stöd av äldre bestämmelser skall anses meddelade med stöd av den nya lagen.

Skälen för promemorians förslag: Beslut om förelägganden och förbud som meddelats med stöd av den nu gällande lagen bör fortsätta att gälla även efter det att den nya lagen trätt i kraft. Detta bör tydliggöras i en särskild övergångsregel.

10¶Ändringar i växtskyddslagen

10.1¶Ändringar med anledning av kontrollförordningen

Promemorians förslag: Det skall föras in en ny bestämmelse om att lagen kompletterar sådana EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen och att regeringen i Svensk författningssamling ger till känna vilka EGförordningar som avses.

I fråga om sådana EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde meddelar regeringen i verkställighetsföreskrifter vilka EG-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta de beslut som behövs som komplettering av dessa EGförordningar.

Skälen för promemorians förslag: Av avsnitten 5 och 6 framgår att växtskyddslagen (1972:318) i vissa avseenden behöver komplettera Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004. Av artikel 59 i denna förordning följer att artiklarna 41–46 skall tillämpas för de frågor som behandlas inom ramen för rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen. Detta innebär att växtskyddet skall ingå i de

nationella kontrollplaner och årliga rapporter som varje medlemsstat skall upprätta. Kommissionens experter skall genomföra revisioner i medlemsstaterna i syfte att kontrollera bland annat genomförandet av den fleråriga nationella kontrollplanen. Den behöriga myndigheten för växtskyddsfrågor skall ge allt nödvändigt stöd och tillhandahålla alla handlingar och annat tekniskt stöd som kommissionens experter begär så att kontrollerna kan genomföras effektivt och ändamålsenligt. Kommissionens experter skall i samma syfte ha tillträde till de lokaler och tillgång till de uppgifter och databehandlingssystem som är av betydelse.

För att EG-förordningen skall kunna verkställas i Sverige behöver växtskyddslagen komplettera förordningen. Av överägandena i avsnitt 5 framgår att en enhetlig lagstiftningsmetod bör väljas för detta ändamål. Det bör därför införas en bestämmelse i lagen som anger att lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar som faller inom tillämpningsområdet för lagen. Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna vilka EG-förordningar som avses. I det fall tillämpningsområdena för EG-förordningarna endast delvis sammanfaller med tillämpningsområdet för växtskyddslagen bör regeringen kunna föreskriva vilka EGbestämmelser i förordningen som faller inom tillämpningsområdet för denna lag (se även ovan avsnitt 5.3).

Regeringen eller den myndighet som regeringens bestämmer, bör vidare ges rätt att meddela de föreskrifter eller fatta de beslut i enskilda fall som behövs som komplettering av EGförordningarna. Det kan exempelvis röra sig om föreskrifter eller beslut som är nödvändiga för att kunna genomföra bestämmelserna om kontrollplaner och årliga rapporter. Även föreskrifter som kan behöva meddelas om den behöriga myndighetens skyldighet att tillhandahålla kommissionens experter den hjälp som behövs för revisionerna bör – i förekommande fall – regeringen kunna meddela med stöd av detta bemyndigande.

10.2¶Ändringar med anledning av växtskyddsdirektivet

10.2.1 Definitioner och följdändringar

Promemorians förslag: Med växt i växtskyddslagen skall avses levande växt eller levande växtdel, inklusive fröer. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om vad som avses med växter enligt lagen.

Med växtprodukt skall i lagen avses produkter från växter som är obearbetade eller som har genomgått en enkel bearbetning och som inte är växt.

Med växtskadegörare skall i lagen avses art, stam eller biotyp av växt, djur eller patogen som är skadlig för växt, växtodling eller växtprodukt.

Det nya begreppet växtprodukt skall införas i de paragrafer i växtskyddslagen som endast nämner begreppet växt.

Skälen för promemorians förslag: I 1 § växtskyddslagen definieras begreppen växt och växtskadegörare. Med växt avses även del av växt såsom lök, rotstock, gren, kvist, blad, blomma, frukt, frö och bark samt sådan produkt av växt, som alltjämt har karaktär av råvara, såsom timmer, utsäde och spannmål. Med växtskadegörare avses enligt lagen virus, bakterie, svamp, nematod, insekt, kvalster, mykoplasma och annan organism ur växt- eller djurriket som kan förorsaka sjukdom eller annan skada på växt eller växtodling.

Genom rådets direktiv 2002/89/EG av den 28 november 2002 om ändring av direktiv 2000/29/EG ändras innehållet i flera centrala definitioner. Med växter skall enligt artikel 2.1 avses levande växter eller levande växtdelar, inklusive fröer. Enligt direktivet utgör levande växtdelar bland annat av viss frukt, vissa grönsaker samt knölar, lökar, jordstammar, snittblommor, grenar med bladverk, avskurna träd med bladverk, blad och bladverk, vävnadskultur av växter, pollen, sticklingar. Med fröer

avses fröer i termens botaniska betydelse, med undantag för sådana som inte är avsedda för sådd. Kommissionen får, efter hörande av medlemsstaterna, utöka den lista genom vilket begreppet växtdelar definieras. Med växtskadegörare avses enligt direktivet alla arter, stammar eller biotyper av någon växt, djur eller patogen som är skadlig för växter eller växtprodukter.

Växtskyddsdirektivet innehåller också en särskild definition av begreppet växtprodukt. Med växtprodukt avses, enligt artikel 2.1 b, produkter från växter som är obearbetade eller som genomgått en enkel bearbetning, såvida de inte är växter.

Växtskyddslagen terminologi bör så långt som möjligt anpassas till gemenskapsrätten. För att tolknings- och tillämpningssvårigheter inte skall uppkomma bör det nuvarande växtbegreppet ändras så att det överensstämmer med direktivets definition. Fröer är botaniskt att se som levande växtdelar. Fröer har en särställning i direktivet och det är för många ingen självklarhet att dessa omfattas av begreppet levande växtdelar. Med hänsyn till detta bör således begreppet fröer uttryckligen anges i lagtexten.

Det nuvarande växtbegreppet i växtskyddslagen innefattar även det som i direktivet särskilt definieras som växtprodukt, dvs. en produkt som alltjämt har karaktär av råvara, såsom timmer, utsäde och spannmål. Mot bakgrund av att växtbegreppet i lagen föreslås anpassas efter direktivets definition bör följaktligen även begreppet växtprodukt införas i lagen. Denna definition bör lämpligen införas i 1 § växtskyddslagen. Även begreppet växtskadegörare i 1 § växtskyddslagen bör anpassas så att det överensstämmer med den nya lydelsen av definitionen i direktivet.

Såsom framgår ovan kan kommissionen göra tillägg till den lista genom vilket begreppet levande växtdelar definieras. De svenska reglerna kan därför fortlöpande behöva anpassas i enlighet med kommissionens beslut. Det framstår som lämpligast att regeringen eller den myndighet regeringen föreskriver får meddela föreskrifter om den närmare precisering av begreppet levande växtdelar som blir följden av

kommissionens beslut. Ett sådant bemyndigande bör därför införas i växtskyddslagen.

Till följd av att det nuvarande begreppet växter föreslås delas upp i växter och växtprodukter bör begreppet växtprodukt uttryckligen anges i samtliga paragrafer i växtskyddslagen som enligt gällande rätt endast nämner begreppet växt. Begreppet bör följaktligen tas in i 3–5 a §§ samt i 7 a § växtskyddslagen.

10.2.2 Förbud av hantering och innehav av växt och

växtprodukter

Promemorians förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall bemyndigas att meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om förbud eller villkor avseende innehav eller annan hantering av växt, växtprodukt, jord, kompost, gödsel eller annat odlingssubstrat samt kulturer av växtskadegörare.

Skälen för promemorians förslag: Gemenskapslagstiftningen innehåller flera direktiv med syfte att lokalisera vissa särskilt utpekade farliga växtskadegörare, bestämma deras utbredning och förhindra deras förekomst och spridning. Detta gäller bland annat rådets direktiv 93/85/EEG av den 4 oktober 1993 om bekämpning av ljus ringröta samt rådets direktiv 98/57/EG av den 20 juli 1998 om bekämpning av Ralstonia solancearum (Smith) Yarbuuchi. Enligt direktiven skall medlemsstaterna förbjuda innehav och hantering av skadegörare som omfattas av direktiven.

Växtskyddslagen innehåller i dag inga regler om förbud mot innehav och hantering av skadegörare. Enligt 5 § första stycket 6 i lagen finns möjligheter för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att förbjuda eller föreskriva villkor för införsel, utförsel eller bortförande av växt, växtskadegörare, jord, kompost, gödsel och kulturer av växtskadegörare. Bemyndigandet avser både normbeslut och beslut i det enskilda fallet.

För att genomföra de ovan nämnda direktiven i nationell rätt bör lagens bestämmelse följaktligen kompletteras med en möjlighet att föreskriva om även innehav eller annan hantering av växt, växtprodukt, växtskadegörare, jord, kompost, gödsel och kulturer av växtskadegörare.

Växtskyddslagens nuvarande lydelse omfattar inte annat odlingssubstrat än jord, kompost och gödsel. Lagen bör även omfatta andra odlingssubstrat. Med odlingssubstrat avses ämne som växter odlas i och med den huvudsakliga funktionen att ge växten stadga och utgöra ett förlag för vatten och näring. Förutom jord, kompost och gödsel är växtdelar, rester av växter och andra organismer i olika stadier av nedbrytning samt torv eller bark exempel på odlingssubstrat.

10.2.3 Kontroll av EG:s institutioner och av institutionernas

inspektörer eller experter

Promemorians förslag: En innehavare av mark, byggnad eller transportmedel skall vara skyldig att lämna tillträde för en åtgärd enligt lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen även till EU:s institutioner eller av institutionerna utsedda inspektörer eller experter.

Skälen för promemorians förslag: Enligt 6 § växtskyddslagen är en innehavare av mark, byggnad eller transportmedel skyldig att lämna tillträde för en åtgärd enligt lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Enligt artikel 21 i direktivet får kommissionen låta utföra viss kontroll av medlemsstaternas efterlevnad av direktivet, bland annat avseende bestämmelserna om växtpass och import. Vid kontrollen har kommissionens experter rätt att ta del av handlingar samt att ta prover. Kontroller som utförs i en medlemsstat måste dock genomföras i samarbete med den officiella växtskyddsmyndigheten i medlemsstaten.

För att EU:s experter och institutioner skall kunna garanteras tillträde till mark, byggnader eller transportmedel bör lagen således kompletteras i detta hänseende.

Skyldigheten att lämna tillträde avser även privata kontrollorgan till vilka befogenheter enligt växtskyddslagen överlåtits (se avsnitt 10.3.1.1). Lagens nuvarande lydelse behöver således inte förtydligas i detta hänseende.

10.3¶Övriga ändringar i växtskyddslagen

10.3.1 Överlåtelse till enskilda kontrollorgan

10.3.1.1 Uppgifter

Promemorians förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får överlåta till ett enskilt kontrollorgan som är juridisk person att vid införsel av växt, växtprodukt, växtskadegörare, jord, kompost, gödsel eller annat odlingssubstrat samt kulturer av växtskadegörare besluta om – att fastighetsägare eller nyttjanderättshavare skall vidta åtgärd för bekämpning av växtskadegörare på fastigheten, – smittrening av lokal, redskap, transportmedel eller annat föremål som kan hysa växtskadegörare, – smittrening av växt, växtprodukt eller förpackning till växt eller växtprodukt, – begränsning i rätten att använda växt, växtprodukt eller förpackning, – förbud eller villkor för införsel eller bortförande av växt, växtprodukt, växtskadegörare, jord, kompost, gödsel eller annat odlingssubstrat och kulturer av växtskadegörare, samt

– provtagning eller undersökning av växt, växtprodukt, jord, kompost, gödsel eller annat odlingssubstrat, mark, lokal, transportmedel, förpackning, redskap eller annat föremål som kan hysa växtskadegörare.

Skälen för promemorians förslag: I syfte att förhindra att växtskadegörare sprids inom gemenskapen finns bestämmelser om kontroll och åtgärder i bland annat rådets direktiv 2000/29/EG. Enligt artikel 6 skall medlemsstaterna föreskriva att växter, växtprodukter m.m. kontrolleras avseende eventuella angrepp av växtskadegörare. Kontrollen skall även omfatta växter eller växtprodukter som odlas eller som används för vidare produktion och skall då i första hand utföras på produktionsplatsen. Vidare skall producenterna införas i ett register som är tillgängligt för kommissionen. Enligt artikel 4 och artikel 5 skall medlemsstaterna förbjuda införsel av vissa växter och växtprodukter. Medlemsstaterna skall även meddela vissa förbud och vidta nödvändiga åtgärder samt meddela kommissionen om förekomst av skadegörare och om de skyddsåtgärder som staten vidtagit (artikel 16.1 och 16.2).

Direktivets bestämmelser om kontroll och åtgärder har genomförts genom växtskyddslagen, förordningen (1995:681) om växtskydd m.m. samt genom av Jordbruksverket meddelade föreskrifter. Regelverket innehåller bestämmelser om bland annat anmälningsplikt, undersökning och provtagning. Dessutom finns bestämmelser om införselförbud och andra åtgärder för att bekämpa eller kartlägga förekomst av skadegörare.

Enligt artikel 2.1 g ii får en medlemsstats ansvariga myndigheter med stöd av nationell lagstiftning delegera de uppgifter som fastställs i direktivet till en offentligrättslig eller privaträttslig juridisk person. Överlåtelse får ske till två olika slags juridiska personer, till de som uteslutande utför offentliga uppgifter eller till andra juridiska personer. I båda fallen gäller att den juridiska personen skall verka under växtskyddsmyndighetens tillsyn och bemyndigande samt att den inte har

något personligt intresse i resultatet av de åtgärder som den vidtar.

För den förstnämnda kategorin av juridiska personer krävs att de i enlighet med en officiellt godkänd stadga uteslutande utför särskilda offentliga uppgifter. För den andra kategorin av juridiska personer ställs inte detta krav. Däremot fordras det att växtskyddsmyndigheten behåller huvudansvaret för det som överlåtits.

Inom en snar framtid bedöms behovet av kontroll av införsel från tredje länder av vissa växtprodukter bli än mer omfattande och beröra en större del av den svenska gränsen än vad som hittills varit fallet. I dagsläget är Jordbruksverket ensam ansvarigt för kontroll och beslut enligt växtskyddslagen. Denna kontroll finansieras huvudsakligen genom avgifter som tas ut av näringen.

Jordbruksverket har för närvarande regionala kontor i Alnarp (Lomma kommun), Göteborg, Helsingborg och Stockholm. Eftersom införsel av varorna via hamnar längs Norrlandskusten, där således regionala kontor saknas, väntas öka bedöms förutsättningarna för en effektiv kontroll i enlighet med direktivet för närvarande inte vara tillräckliga. För att möta kommande behov av utökade kontroller på ett effektivt och kostnadsbesparande sätt bör det skapas en möjlighet att vid behov kunna överlåta vissa kontroller och beslut till oberoende kontrollorgan.

Redan i dag finns det organ som för kundens räkning vid införsel genomför oberoende bedömningar och godkänner de nu berörda varorna. Dessa organ är geografiskt väl spridda över hela landet och bedöms ha goda förutsättningar att på ett rättssäkert sätt hantera aktuella regelverk och frågeställningar. För att få till stånd en också för näringen ändamålsenlig och billig kontroll bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får möjlighet att överlämna vissa uppgifter till sådana organ.

De kontrollorgan som kan bli aktuella är juridiska personer som inte uteslutande utför offentliga uppgifter. Enligt vad som framgår ovan är det en viktig förutsättning för överlåtelse att den officiella myndigheten fortfarande har huvudansvaret för det

som överlåtits. Dessutom följer av artikel 2.1 g direktivet att det är den ansvariga myndigheten som beslutar om överlåtelse. Det bör därför ankomma på Jordbruksverket att besluta om överlåtelse samt utöva tillsyn över det privata kontrollorganet. Detta bör vara tillräckligt för att anse att huvudansvar även efter en överlåtelse åvilar myndigheten. Överlåtelse bör därför vara möjlig i enlighet med vad som medges i direktivet.

Överlåtelsens omfattning

För att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från och kontrollera spridning av växtskadegörare får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer enligt 5 a § växtskyddslagen besluta om provtagning eller undersökning. Enligt förordningen om växtskydd får Jordbruksverket undersöka försändelser som införs till landet bland annat om de inte åtföljs av så kallat sundhetsintyg eller om det finns välgrundade misstankar att införselförbud eller villkor för införseln inte efterlevs. Nämnda åtgärder är nödvändiga för kontroll av förekomst och spridning av växtskadegörare och det är således betydelsefullt att de genomförs på ett effektivt sätt. Med hänsyn härtill och till att berörda företag bedöms vara kvalificerade att oberoende och korrekt besluta och genomföra sådana undersökningar och provtagningar vore det lämpligt att överlåtelse möjliggörs.

För effektiv och meningsfull kontroll och undersökning är det ytterst betydelsefullt att den som utför denna har befogenhet att i samband med denna besluta om vissa förbud, begränsningar eller påbud. Enligt 5 § växtskyddslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer besluta om vissa åtgärder för att bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare. Beslutanderätten innefattar bland annat rätt att förelägga en fastighetsägare eller nyttjanderättsinnehavare att vidta åtgärd för bekämpning av skadegörare på fastigheten. Dessutom omfattas beslut om smittrening av lokal, redskap, växt m.m. samt beslut om förstöring, bortförande eller införsel av eller begränsning i

rätten att använda bland annat växten. I förordningen om växtskydd bemyndigas Jordbruksverket att meddela sådana beslut. I de fall kontroll och undersökning vid införsel har överlåtits till enskilt kontrollorgan är det lämpligt att även detta ges befogenhet att meddela beslut i de avseenden som nu berörs. En bestämmelse om detta bör därför införas i lagen.

De uppgifter som föreslås kunna överlåtas till enskilt kontrollorgan innefattar myndighetsutövning. För att en sådan uppgift skall kunna överlåtas till enskild krävs lagstöd. Bestämmelser om detta bör därför föras in i växtskyddslagen.

10.3.1.2 Överklagande m.m.

Promemorians förslag: Beslut i särskilda fall av ett enskilt kontrollorgan skall få överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande till kammarrätten. Statens jordbruksverk skall föra det allmännas talan vid prövningen i allmän förvaltningsdomstol.

Skälen för promemorians förslag: I likhet med beslut i särskilda fall enligt växtskyddslagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen som meddelats av Jordbruksverket bör även sådana beslut som fattas av enskilda kontrollorgan kunna överklagas. Även om uppgifter överlåtits till enskilda kontrollorgan har Jordbruksverket ansvar för att växtskyddslagstiftningen efterlevs i enlighet med vad som krävs enligt gällande bestämmelser. Jordbruksverket antas därför ha kontinuerlig kontakt med berörda organ. Med hänsyn härtill är det inte lämpligt att organens beslut överklagas till Jordbruksverket. I stället bör de behandlas på samma sätt som myndighetens avgöranden och således kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Med hänsyn till att Jordbruksverket är ansvarig myndighet för växtskydd, är det lämpligt att verket för det allmännas talan vid besvär enligt föreslagen bestämmelse.

10.3.1.3 Förvaltningslagen m.m.

Promemorians förslag: Förvaltningslagens bestämmelser om skyldighet att föra anteckningar, parters rätt att få del av vissa uppgifter i ett ärende samt skyldighet att motivera och underrätta part om beslut skall tillämpas även för enskilda kontrollorgan vid myndighetsutövning. Dessutom skall förvaltningslagens bestämmelser om jäv samt rättelse vid skrivfel och liknande samt omprövning av beslut vara tillämpliga även hos enskilda kontrollorgan

Skälen för promemorians förslag: Enligt 1 § förvaltningslagen (1986:223) gäller lagen för förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden och domstolarnas handläggning av förvaltningsärenden. Enskilda kontrollorgan omfattas således inte av lagens tillämpningsområde om detta inte särskilt föreskrivs.

De beslut som föreslås kunna meddelas av enskilda kontrollorgan är att anse som myndighetsutövning med ibland omfattande konsekvenser för den enskilde. Med hänsyn till detta och till att det rör sig om samma slags beslut som Jordbruksverket skulle ha meddelat om beslutsbefogenheten inte överlåtits, bör en bestämmelse i växtskydddslagen införas enligt vilken vissa för den enskilde särskilt betydelsefulla bestämmelser i förvaltningslagen skall gälla även för enskilda kontrollorgan.

Enligt 11 § förvaltningslagen är den som handlägger ett ärende jävig bland annat om saken angår honom själv eller honom närstående, om ärendet kan väntas medföra synnerligen nytta eller skada för honom själv eller hans närstående samt under andra särskilda omständigheter som är ägnade att rubba förtroendet för hans opartiskhet i ärendet. I 12 § anges att den som är jävig inte får handlägga ärendet. För den enskilde är det betydelsefullt att det beslut som han berörs av är objektivt. Detta gäller oavsett om beslutet meddelats av en myndighet eller ett enskilt kontrollorgan och därför bör bestämmelserna om jäv i förvaltningslagen gälla även för enskilda kontrollorgan.

Enligt 15 § förvaltningslagen skall uppgifter i ett ärende som avser myndighetsutövning och som myndigheten får på annat sätt än genom handling antecknas av myndigheten. I 16 § denna lag anges dessutom att en sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som har tillförts ärendet. Enligt 17 § samma lag får ett ärende som avser myndighetsutövning inte avgöras utan att den som är sökande, klagande eller annan part har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom själv. Han måste dessutom ha fått tillfälle att yttra sig. Ett beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende skall enligt 20 § förvaltningslagen innehålla de skäl som har bestämt utgången om ärendet avser myndighetsutövning. I 21 § samma lag anges att en sökande, klagande eller annan part skall underrättas om innehållet i det beslut varigenom myndigheten avgör ärendet om detta avser myndighetsutövning och om det inte är uppenbart obehövligt.

För att kunna tillvara ta sin rätt är nämnda bestämmelser betydelsefulla för den enskilde. Detta gäller oavsett om de meddelats av en myndighet eller ett enskilt kontrollorgan och därför bör bestämmelserna gälla även för enskilda kontrollorgan.

26 § förvaltningslagen innehåller en bestämmelse om myndighetens befogenhet att rätta sina beslut i vissa fall. Enligt paragrafen får ett beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av myndighetens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende rättas av den myndighet som har meddelat beslutet. Det är lämpligt att detta gäller även för enskilda kontrollorgan.

Införandet av en överklagandebestämmelse avseende beslut som meddelats av enskilda kontrollorgan har kommenterats ovan (se avsnitt 10.3.1.2). Enligt 22 § förvaltningslagen får ett beslut överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet överklagas. Detta bör även gälla även för beslut som fattats av enskilda kontrollorgan.

Bestämmelser om överklagande av beslut som fattats av enskilt kontrollorgan finns i lagen (1986:1142) om överklagande av beslut av enskilda organ med offentliga förvaltningsuppgifter.

Enligt 2 § denna lag skall skrivelse med överklagandet inges till den myndighet som skall pröva överklagandet, dvs. allmän förvaltningsdomstol. Enligt 3 § samma lag är det domstolen som skall pröva om skrivelsen kommit in i rätt tid. Bestämmelserna innebär ett avsteg från vad som annars gäller enligt 23 och 24 §§ förvaltningslagen. Enligt dessa bestämmelser skall ett överklagande nämligen ges in till beslutsmyndigheten som också prövar om överklagandet kommit in i rätt tid.

Kontrollorganens uppgifter bör avse kontroll och åtgärder i samband med denna. Med hänsyn härtill och till att det redan finns bestämmelser om hur överklagande skall gå till bör nämnda bestämmelser i förvaltningslagen inte vara tillämpliga på de enskilda kontrollorganen. I stället bör ordningen i lagen om överklagande av beslut av enskilda organ gälla.

Det bör i sammanhanget noteras att enskilda kontrollorgan kan komma att hantera handlingar som bör omfattas av reglerna om offentlighet och sekretess. Enligt 1 kap. 8 § andra stycket sekretesslagen (1980:100) skall vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av allmänna handlingar hos myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos de organ som anges i lagens bilaga i den mån handlingarna hör till den verksamhet som nämns där. Dessutom skall de i bilagan angivna organen vid tillämpning av sekretesslagen jämställas med myndighet. När Jordbruksverket beslutat om överlåtelse till visst organ, bör detta organ införas i nämnda bilaga.

10.3.2 Upplysningar och handlingar vid kontroll

Promemorians förslag: Det skall införas en ny bestämmelse om att den som utövar offentlig kontroll har rätt att på begäran få sådana upplysningar och ta del av sådana handlingar som behövs för den offentliga kontrollen. Bestämmelserna skall gälla även beträffande upplysningar till EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer eller experter.

Skälen för promemorians förslag: I växtskyddslagen saknas uttryckliga bestämmelser som ger kontrollmyndigheten rätt att få ta del av de uppgifter och handlingar som behövs för kontrollen. För att en effektiv kontroll skall kunna säkerställas bör bestämmelser om sådan rätt införas i växtskyddslagen.

Enligt direktivet om växtskydd skall även EG:s institutioner få utföra viss kontroll. Dessa kontroller skall utföras i samråd med den nationella kontrollmyndigheten. För att kunna ta ställning i enskilda kontrollärenden och utföra kontroller i enlighet med vad som krävs enligt direktivet bör EG:s institutioner, inspektörer och experter ges samma möjligheter som den nationella kontrollmyndigheten har i detta avseende.

Denna rätt bör gälla även för enskilda kontrollorgan till vilka befogenheter överlåtits enligt växtskyddslagen (se avsnitt 10.3.1).

10.3.3 Avgifter

Promemorians förslag: Det skall införas en ny bestämmelse i lagen om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter som avser kostnad för handläggning av tillstånd, för omhändertagande av vara eller för kontroll, inspektion eller annan därmed sammanhängande eller jämförlig åtgärd.

Skälen för promemorians förslag: Jordbruksverkets verksamhet på växtskyddsområdet innefattar flera olika åtgärder i syfte att kontrollera och hindra spridning av växtskadegörare som allvarligt kan skada växtodling, skog, annan mark eller lager av växter. Verket utfärdar exempelvis sundhetsintyg vid utförsel eller spridning av växter och genomför karantänskontroller m.m. I artiklarna 6.5 och 6.6 i direktiv 2000/29/EG finns vidare bestämmelser om att medlemsstaterna skall se till att producenter av vissa växter, växtprodukter eller andra föremål identifieras och registreras. Enligt direktivet skall även växtpass utfärdas. Kostnader för sådana åtgärder som en myndighet vidtar

enligt växtskyddslagen finansieras redan i dag till stor del genom avgifter.

I växtskyddslagen saknas bestämmelser om avgifter. I lagen (1975:85) om bemyndigande att meddela föreskrifter om ineller utförsel av varor finns bestämmelser om avgifter avseende bland annat växtskydd. Enligt 1 § denna lag får regeringen, eller efter regeringens bemyndigande förvaltningsmyndighet, således meddela föreskrifter om in- och utförsel av varor, om det är påkallat av hänsyn till bland annat risk för störning inom samhällsekonomin eller folkförsörjningen, av särskilda handelspolitiska skäl eller växtskyddet. Enligt 2 § samma lag medför bemyndigandet i 1 § inte befogenhet att meddela föreskrifter om annan avgift än bland annat kostnad för handläggning av fråga om tillstånd, för omhändertagande av gods eller för kontroll, inspektion eller annan därmed jämförlig åtgärd.

Ett bemyndigande att föreskriva om avgifter på växtskyddsområdet bör föras in i växtskyddslagen. Bemyndigandet bör avse kostnad för handläggning av fråga om bland annat tillstånd, omhändertagande av gods för kontroll och inspektion. Avgifterna bör avse kostnader för handläggning av såväl myndighet som enskilda kontrollorgan till vilka befogenhet enligt växtskyddslagen överlåtits (se avsnitt 10.3.1.1). Jordbruksverket bör få besluta om vilka avgifter som skall gälla för enskilda kontrollorgans handläggning.

11¶Ändringar i lagen om kontroll av husdjur m.m.

11.1¶Husdjurgenetiska resurser

Promemorians förslag: Syftet med lagen utökas till att även avse främjande av långsiktig förvaltning av husdjursgenetiska resurser.

Skälen för promemorians förslag: Jordbruksverket presenterade i maj 2003 ett förslag till nationellt program för förvaltning av husdjursgenetiska resurser (dnr Jo2003/1335, Rapport 2003:13). Förslagen har remissbehandlats. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Jordbruksdepartementet (dnr Jo2003/1335) Förslagen har behandlats i regeringens skrivelse Husdjursgenetiska resurser (skr. 2004/05:73). I skrivelsen bedömde regeringen att ett krav på hänsynstagande till bevarande och långsiktig förvaltning av husdjursgenetiska resurser bör införas i lagen om kontroll av husdjur samt anförde att den har för avsikt att återkomma i frågan i samband med de lagändringar som skall göras för att komplettera EG:s förordningar om offentlig kontroll m.m. Riksdagen har behandlat skrivelsen (2004/05:MJU13, rskr. 2004/05:221).

Lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. syftar till att främja animalieproduktionen och djurs lämplighet för avel i näringsverksamhet samt att förebygga sjukdomar hos djur. I detta syfte kan regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer meddela föreskrifter om kontroll av husdjur och av andra djur, som människan har i sin vård, samt ge organisationer rätt att anordna sådan kontroll. Med stöd av detta bemyndigande har regeringen i förordningen (1985:343) om kontroll av husdjur m. m. bemyndigat Jordbruksverket att ge organisationer rätt att anordna sådan kontroll som avses i lagen och meddela föreskrifter om kontrollen. Av förordningen följer också att innan kontrollen anordnas skall Jordbruksverket godkänna planoch riktlinjer för verksamheten. För rasföreningar och avelsorganisationer utgör avelsplanen en del av dessa plan- och riktlinjer.

För att bevara och hållbart nyttja de husdjursgenetiska resurserna krävs långsiktig förvaltning. Det bedöms som angeläget att rasföreningarna och avelsorganisationerna vid utarbetandet av avelsplanerna tar hänsyn till bevarande och hållbart nyttjande av de husdjursgenetiska resurserna. I avelsplanerna bör framgå dels hur släktskap och inavel skall hanteras, dels hur antalet djur skall upprätthållas eller ökas för varje ras och population.

Det finns i dag inget stöd i lagen om kontroll av husdjur m.m. för att kunna ställa upp sådana krav på rasföreningarna och avelsorganisationerna. Det föreslås därför att syftet med lagen utökas till att även avse långsiktig förvaltning av husdjursgenetiska resurser. Härigenom kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter som syftar till att bevara de husdjursgenetiska resurserna.

11.2¶Lagen om kontroll av husdjur m.m. som komplement till EG-förordningarna

Promemorians förslag: Det förs in en ny bestämmelse om att lagen kompletterar sådana EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen och som regeringen ger till känna i Svensk författningssamling.

I fråga om sådana EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde meddelar regeringen i

verkställighetsföreskrifter vilka bestämmelser som kompletteras av den här lagen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta de beslut som behövs som komplettering av EG-förordningarna.

Skälen för promemorians förslag: I lagen om kontroll av husdjur m.m. anges ramarna för den nationella kontrollen av husdjur och andra djur som människan har i sin vård. Syftet med lagen är att främja animalieproduktionen och djurs lämplighet för avel i näringsverksamhet samt att förebygga sjukdomar hos djur. Lagen är utformad med utgångspunkten att statens medverkan i princip endast bör inskränka sig till att vissa ramar och riktlinjer anges i föreskrifter för verksamheten och att denna ställs under viss tillsyn. Kontrollen bör däremot omhändertas av organisationer på jordbruksnäringens område eller andra sammanslutningar, som alltså har rätt att anordna kontroll för visst djurslag. Innan kontrollen anordnas skall Jordbruksverket godkänna plan och riktlinjer för verksamheten.

Det finns flera EG-förordningar som innehåller bestämmelser som behandlar frågor som faller inom tillämpningsområdet för lagen om kontroll av husdjur m.m. Detta är fallet beträffande Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 26 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd.

Även i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen finns bestämmelser som behöver kompletteras av nationell lagstiftning. I denna förordning finns bestämmelser som syftar till att förbättra nuvarande bekämpningssystem för vissa zoonotiska smittämnen och att fastställa särskilda krav för bekämpningen av vissa zoonoser och zoonotiska smittämnen. Bekämpningen bör i princip omfatta hela livsmedelskedjan från ”gård till bord”. De särskilda kraven bör grunda sig på de mål

som satts upp för att minska förekomsten av zoonoser och zoonotiska smittämnen. För att målen skall kunna uppnås bör medlemsstaterna införa särskilda nationella kontrollprogram för alla zoonoser och zoonotiska smittämnen som omfattas av EGförordningen. Dessa program skall lämnas in till Europeiska gemenskapernas kommission som skall godkänna programmen.

Enligt förordningen får livsmedels- och foderföretag, eller organisationer som företräder dessa, på frivillig väg införa kontrollprogram för att minska förekomsten av salmonella. Om företagarna eller organisationerna vill att dessa kontrollprogram skall ingå i de nationella kontrollprogrammen skall de lämnas in till den behöriga myndigheten i medlemsstaten för godkännande. Detta förfarande torde kunna liknas vid förfarandet enligt förordningen om kontroll av husdjur m.m., där Jordbruksverket skall godkänna plan- och riktlinjer för verksamheten innan en sådan kontroll som omfattas av lagen om kontroll av husdjur m.m. anordnas. Skillnaden mellan lagen och den aktuella EGförordningen är att enligt förordningen skall den behöriga myndigheten godkänna kontrollen för att den skall kunna ingå i ett nationellt kontrollprogram. Myndigheten ger således inte organisationerna en rätt att anordna kontroll, eftersom detta följer direkt av EG-förordningen. EG-förordningen uppställer däremot vissa krav på de inlämnade kontrollprogrammen för att de skall kunna godkännas. På motsvarande sätt meddelar Jordbruksverket föreskrifter för den frivilliga kontrollen som sker med stöd av lagen om kontroll av husdjur m.m. För att möjliggöra ett sådant godkännande av frivilliga kontrollprogram som EG-förordningen förutsätter bör EG-förordningen lämpligen kompletteras av lagen om kontroll av husdjur m.m.

För att EG-förordningarna skall kunna verkställas fullt ut i Sverige behöver de kompletteras av vissa bestämmelser i nationell lagstiftning. Av övervägandena i avsnitt 5 framgår att en enhetlig lagstiftningsmetod bör väljas för detta ändamål. Det bör därför införas en bestämmelse i lagen om kontroll av husdjur m.m. som anger att bestämmelserna i lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar som helt eller delvis faller inom

tillämpningsområdet för lagen. Regeringen skall vidare i Svensk författningssamling ge till känna vilka EG-förordningar som avses. Som framgår av övervägandena i avsnitt 5.3 bör regeringen kunna i verkställighetsföreskrifter kunna meddela vilka bestämmelser som kompletteras av den här lagen i fråga om sådana EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde.

Regeringen eller den myndighet som regeringens bestämmer, bör därutöver ges rätt att meddela de föreskrifter eller fatta de beslut i enskilda fall som behövs som komplettering av EGförordningarna. Det kan exempelvis röra sig om föreskrifter till det godkännandeförfarande som anges i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003. När programmen är godkända skall medlemsstaterna, enligt förordningen, föra uppdaterade förteckningar över kontrollprogrammen. Organisationerna som fått programmen godkända skall vidare regelbundet informera de behöriga myndigheterna om resultaten av programmen. Även i dessa avseenden kan den aktuella EGförordningen behöva kompletteras med föreskrifter.

Det kan också röra sig om föreskrifter eller beslut som behövs för att verkställa beslut av kommissionen. I de fall en EG-förordning öppnar för möjligheten att meddela nationella föreskrifter eller förbud, exempelvis ger medlemsstaten rätt att besluta om vissa undantag från förordningen, får sådana föreskrifter dock meddelas med stöd av lagens allmänna bemyndiganden.

11.3¶Kontrollmyndigheter

Promemorians förslag: Det skall i lagen införas bestämmelser om offentlig kontroll. Jordbruksverket skall utöva offentlig kontroll av efterlevnaden av lagen, föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och de EG-förordningar som kompletteras av lagen. Verket får överlämna åt länsstyrelsen att utöva offentlig kontroll.

Skälen för promemorians förslag: Lagen om kontroll av husdjur m.m. saknar tillsynsbestämmelser. Bestämmelser om ansvarig tillsynsmyndighet finns i 4 § förordningen om kontroll av husdjur m.m., som anger att Jordbruksverket eller, i den utsträckning verket bestämmer, länsstyrelsen utövar tillsyn över den kontroll som verket får ge åt organisationer på jordbruksnäringens område i uppdrag att anordna enligt 1 § i lagen. Tillsynen omfattar även sådan seminverksamhet som kräver tillstånd av Jordbruksverket.

Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 882/2004 och (EG) nr 2160/2003 förutsätter att det finns en kontrollorganisation som övervakar att föreskrifter om bland annat djurhälsa (inklusive zoonoser och epizootier) efterlevs. Förordningarna innebär att det skall genomföras kontroller hos enskilda företagare både av nationella kontrollmyndigheter och av gemenskapens experter och inspektörer. Förordningarna ställer dessutom stora krav på samordning av de nationella kontrollerna. Detta innebär i sin tur att de nationella bestämmelserna om offentlig kontroll bör utformas på likartat sätt för att begränsa sådana tolknings- och tillämpningssvårigheter som kan förutses.

Som konstaterats ovan sammanfaller den centrala EGförordningen om offentlig kontroll med tillämpningsområdet för lagen om kontroll av husdjur m.m. Eftersom det saknas kontrollbestämmelser i denna lag bör sådana införas i lagen. Bestämmelserna bör utformas på likartat sätt som i dessa lagar och så att de överensstämmer med den terminologi och systematik som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004.

Den myndighet som kan komma i fråga för att utöva offentlig kontroll av efterlevnaden av de EG-förordningar som kompletteras av lagen är Jordbruksverket. Möjligheterna att utöva offentlig kontroll bör omfatta även lagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Det kan föreligga behov av att låta någon annan myndighet utöva kontroll på regional nivå. Det bör i lagen därför finnas en möjlighet för

Jordbruksverket att kunna överlämna uppgifter i den offentliga kontrollen till länsstyrelsen i den mån verket finner det lämpligt att kontrollen sker på annan nivå än centralt.

11.4¶Tillträdesrätt och rätt till upplysningar m.m.

Promemorians förslag: Bestämmelser om kontrollmyndighetens rätt till tillträde till områden, lokaler och liknande utrymmen samt åtkomst till upplysningar och handlingar som behövs för kontrollens genomförande bör införas i lagen. Dessa bestämmelser skall tillämpas även för EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter.

Skälen för promemorians förslag: Flera av EG-förordningarna förutsätter att kontrollmyndigheten har rätt till tillträde till områden, lokaler eller andra utrymmen och åtkomst till upplysningar och handlingar för den offentliga kontrollens genomförande. Detsamma gäller de kontrollorgan till vilken myndigheten med stöd av artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 har överlämnat uppgifter i den offentliga kontrollen. En bestämmelse med det ovan nämnda innehållet bör införas i lagen. För att möjliggöra de inspektioner som EG:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter som EG-förordningar kräver bör dessa bestämmelser utformas så att de omfattar även dessa inspektörer och experter.

11.5¶Åtgärder vid bristande efterlevnad och avgifter

Promemorians förslag: I lagen skall införas bestämmelser om kontrollmyndighetens möjligheter att begära rättelse på den enskilde bekostnad samt om myndighetens befogenheter att meddela förelägganden och förbud – i förekommande fall förenat med vite – när det fordras ett ingripande införas i lagen.

Det skall preciseras att dessa ingripanden gäller utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

En bestämmelse om att polismyndigheten på begäran skall lämna den hjälp som behövs vid den offentliga kontrollen skall också införas i lagen.

En skyldighet införs för den som är föremål för offentlig kontroll att tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva om att det får tas ut avgifter för offentlig kontroll.

Skälen för promemorians förslag: I artikel 54 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 finns bestämmelser om åtgärder som den av medlemsstaten behöriga myndigheten får vidta vid bristande efterlevnad av regelverket. På samma sätt som gäller i övriga lagar som sammanfaller med tillämpningsområdet för denna förordning bör det i lagen om kontroll av husdjur m.m. finnas möjligheter för kontrollmyndigheten att meddela förelägganden och förbud – i förekommande fall förenat med vite – för att säkerställa efterlevnaden av lagen och föreskrifter som meddelas med stöd av lagen.

Om någon underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen eller de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller inte följer en kontrollmyndighets föreläggande bör myndigheten likaledes ha möjligheter att kunna besluta om rättelse på den berördas bekostnad. Dessa ingripanden bör kunna vidtas för att säkerställa att även de EG-förordningar som kompletteras av lagen följs.

Enligt artikel 4.2 g i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 om offentlig kontroll skall den behöriga myndighet som medlemsstaten utser se till att foderoch livsmedelsföretagarna är skyldiga att undergå de inspektioner som genomförs i enlighet med förordningen och att bistå myndighetens personal när det genomför sina uppgifter. För att den behöriga myndigheten skall kunna verkställa denna

bestämmelse bör det i lagen om kontroll av husdjur m.m. införas en skyldighet för den som är föremål för offentlig kontroll att tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 får medlemsstaterna dessutom ta ut avgifter för att täcka kostnaderna för offentlig kontroll. I lagen bör följaktligen införas ett bemyndigande som gör det möjligt för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att ta ut avgifter för offentlig kontroll.

11.6¶Biträde av polismyndigheten

Promemorians förslag: Vid inspektion skall den som utför inspektionen ha rätt att hos polismyndigheten begära den hjälp som behövs för att inspektionen skall kunna genomföras. Biträde av polismyndigheten får begäras endast när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att inspektionen inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran.

Skälen för promemorians förslag: Polisen har enligt ett stort antal författningar skyldighet att i olika sammanhang bistå myndigheter med handräckning. Bakgrunden till polisens skyldighet att på begäran av annan myndighet bistå med handräckning är polisens befogenhet att använda våld i vissa situationer. En handräckningsbegäran skall dock ske först sedan den begärande myndigheten konstaterat att uppgiften inte kan lösas utan biträde av polisen. Det är angeläget att motverka att polisens resurser används för att verkställa tillsynsmyndighetens beslut i fall där polisens särskilda kompetens och befogenhet att bruka våld inte är nödvändig. Myndigheten bör vid en begäran om biträde visa på konkreta omständigheter som gör det antagligt att biträde krävs för att uppgiften skall kunna utföras. I

lagen bör det därför införas en bestämmelse att biträde av polismyndigheten endast skall kunna ske när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenhet att använda våld behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran. En förutsättning för en effektiv offentlig kontroll är att kontrollmyndigheterna i sin kontrollverksamhet får tillträde till bland annat områden och lokaler hos den enskilde företagaren eller andra kontrollåtgärder enligt lagen, de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller de EGförordningar som kompletteras av lagen. Det bör i lagen därför införas en bestämmelse om att polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att säkerställa efterlevnaden av dessa föreskrifter.

11.7¶Utökat straffansvar

Promemorians förslag: Det införs en generell bestämmelse om straff för brott mot förbud eller villkor som finns i de EGförordningar som kompletteras av lagen.

Skälen för promemorians förslag: Bestämmelser om straffrättsliga sanktioner finns i 7 § lagen om kontroll av husdjur m.m. Enligt paragrafen döms den till böter som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av vissa särskilt angivna bestämmelser i lagen, om inte ansvar kan ådömas enligt brottsbalken. I de EG-förordningar som kommer att kompletteras av lagen finns bestämmelser om förbud eller villkor som rör sådana frågor som faller inom tillämpningsområdet för lagen. Mot bakgrund av den stora betydelse det har att villkor och förbud om djurhälsa i livsmedelskedjan följs bör det vara straffbelagt att åsidosätta sådana EG-rättsliga förpliktelser som faller inom tillämpningsområdet för lagen. I lagen bör därför införas en generell bestämmelse som innebär att den döms till böter som med uppsåt eller av grov oaktsamhet åsidosätter de förbud eller

villkor som framgår av EG-förordningarna som kompletteras av den här lagen. I de övriga lagar som kompletterar EGförordningar och som behandlas i denna promemoria föreslås även att ett motsvarande straffansvar införs.

11.8¶Överträdelse av vitesföreläggande

Promemorians förslag: I lagen skall en ny bestämmelse införas som innebär att den överträder ett vitesföreläggande inte skall dömas till ansvar för den gärning som omfattas av vitesföreläggandet.

Skälen för promemorians förslag: Enligt allmänna principer bör det inte vara möjligt att ingripa med straff och vitespåföljd mot samma förfarande. I flera författningar har denna ståndpunkt kommit till uttryck på så sätt att det uttryckligen föreskrivits att den som överträtt vitesföreläggandet inte döms till ansvar för den gärning som omfattas av föreläggandet (se exempelvis 37 § djurskyddslagen [1988:534]). Med hänsyn till att det föreslås kunna utfärdas förelägganden och förbud enligt lagen om kontroll av husdjur m.m. bör motsvarande bestämmelse införas även i denna lag. Bestämmelsen bör dock inte gälla om gärningen är straffbar enligt brottsbalken.

11.9¶Överklagande och verkställighet av beslut

Promemorians förslag: Beslut av annan statlig myndighet än regeringen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Den myndighet som utövar offentlig kontroll får bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas.

Skälen för promemorians förslag: I 16 § i lagen om kontroll av husdjur m.m. finns bestämmelser om överklagande av beslut i enskilda fall som fattas av sådana organisationer eller

sammanslutningar som fått sig tilldelade särskilda myndighetsuppgifter med stöd av lagen. I sådana fall får beslut överklagas till Jordbruksverket och verkets beslut överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Enligt förslagen ovan får Jordbruksverket och – i förekommande fall – länsstyrelsen meddela beslut om föreläggande och förbud till vilka vite kan vara kopplat. Sådana beslut, beslut om rättelse och andra beslut som myndigheterna fattar med stöd av de nya kontrollbestämmelserna bör kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Till sådana bestämmelser som bör göras tillämpliga på de EG-förordningar som kompletteras av lagen hör även bestämmelser om överklagande. I lagen bör följaktligen införas en bestämmelse om att beslut som fattats av annan statlig myndighet än regeringen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol och att prövningstillstånd skall gälla vid överklagande till kammarrätten.

Beslut som fattas av den myndighet som utövar offentlig kontroll kan vara av sådan karaktär att de bör kunna verkställas även om de överklagas. Det bör därför finnas en bestämmelse i lagen som gör det möjligt för kontrollmyndigheten att bestämma att dess beslut skall gälla även om det överklagas.

12¶Ändringar i djurskyddslagen

12.1¶Djurskyddslagen som komplement till EGförordningar

Promemorians förslag: Det förs in en ny bestämmelse om att lagen kompletterar sådana EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen och som regeringen ger till känna i Svensk författningssamling.

I fråga om sådana EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde meddelar regeringen i verkställighetsföreskrifter vilka bestämmelser som kompletteras av den här lagen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta de beslut som behövs som komplettering av EG-förordningarna.

Bestämmelserna om offentlig kontroll, ingripanden och straff samt lagens bestämmelser om överklagande och att beslut skall gälla omedelbart görs tillämpliga på de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Skälen för promemorians förslag: Det finns flera EGförordningar som innehåller bestämmelser som behandlar frågor som faller inom tillämpningsområdet för djurskyddslagen (1988:534). Detta är bland annat fallet beträffande Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa

kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel.

För att EG-förordningarna skall kunna verkställas fullt ut i Sverige behöver de kompletteras av vissa bestämmelser i nationell lagstiftning. Av övervägandena i avsnitt 5 framgår att en enhetlig lagstiftningsmetod bör väljas för detta ändamål. Det bör därför införas en bestämmelse i djurskyddslagen som anger att bestämmelserna i lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen. Regeringen skall vidare i Svensk författningssamling ge till känna vilka EG-förordningar som avses. Som framgår av övervägandena i avsnitt 5.3 bör regeringen kunna i verkställighetsföreskrifter kunna meddela vilka bestämmelser som kompletteras av den här lagen i fråga om sådana EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde.

Regeringen eller den myndighet som regeringens bestämmer, bör därutöver ges rätt att meddela de föreskrifter eller fatta de beslut i enskilda fall som behövs som komplettering av EGförordningarna. I de fall en EG-förordning öppnar för möjligheten att meddela nationella föreskrifter eller förbud, exempelvis ger medlemsstaten rätt att besluta om vissa undantag från förordningen, får sådana föreskrifter dock meddelas med stöd av lagens allmänna bemyndiganden.

Vad avser den offentliga kontrollen över djurskyddslagstiftningen utövar enligt gällande rätt Djurskyddsmyndigheten den centrala tillsynen, medan länsstyrelserna utövar tillsyn inom länen och kommunerna inom kommunerna. De av Livsmedelsverket anställda besiktningsveterinärerna har

enligt djurskyddsförordningen (1988:539) en skyldighet att ingripa i akuta situationer på slakterier. Som konstaterats i avsnitt 7.8 innebär bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 att besiktningsveterinärerna kommer att få ett avsevärt utökat ansvar för djurskyddstillsynen.

Till de bestämmelser som bör göras tillämpliga på EGförordningarna hör bestämmelserna om ansvarig myndighet för den offentliga kontrollen, om denna myndighets rätt till tillträde och åtkomst till upplysningar och handlingar samt den handräckningshjälp som kan behövas vid kontrollen. Dessa bestämmelser bör vidare, såsom föreslås i avsnitt 6, anpassas efter den terminologi och systematik som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 .

Vidare bör djurskyddslagens bestämmelser om straff- och överklagandebestämmelser göras tillämpliga på EGförordningarna.

12.2¶Åtgärder vid bristande efterlevnad

Promemorians förslag: Det tydliggörs att bestämmelserna om förelägganden, förbud och vite samt rättelse skall tillämpas utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen. Dessa åtgärder får även vidtas för att åtgärda bristande efterlevnad av de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

En skyldighet införs för den som är föremål för offentlig kontroll att tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Skälen för promemorians förslag: Djurskyddslagen innehåller flera bestämmelser om tvångsåtgärder. Kontrollmyndigheten får meddela förelägganden och förbud i de fall det behövs för att lagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen skall följas. Sådana allmänna förelägganden och förbud får förenas med vite. Kontrollmyndigheten får även besluta om rättelse. I artikel 54 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 föreskrivs särskilda åtgärder som skall vidtas vid bristande

efterlevnad av bland annat bestämmelserna om djurskydd. Av förordningen följer också att andra åtgärder än de uppräknade får vidtas av den behöriga myndigheten om de anses motiverade.

Kontrollmyndigheten bör ha möjlighet att vidta meddela de förelägganden och förbud samt beslut om rättelse som regleras i djurskyddslagen även vid överträdelser av de EG-förordningar som lagen skall komplettera. Det föreslås att därför dessa bestämmelser i djurskyddslagen kompletteras till att omfatta även de EG-förordningar som kompletterar lagen. Det bör även tydliggöras att dessa befogenheter får vidtas utöver vad som följer av EG-förordningarna.

Enligt artikel 4.2 g i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall den behöriga myndighet som medlemsstaten utser se till att foder- och livsmedelsföretagarna är skyldiga att undergå de inspektioner som genomförs i enlighet med förordningen och att bistå myndighetens personal när det genomför sina uppgifter. För att den behöriga myndigheten skall kunna verkställa denna bestämmelse bör det i djurskyddslagen införas en skyldighet för den som är föremål för offentlig kontroll att tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

12.3¶Biträde av polismyndigheten

Promemorians förslag: Vid inspektion skall den som utför inspektionen ha rätt att hos polismyndigheten begära den hjälp som behövs för att inspektionen skall kunna genomföras. Biträde av polismyndigheten får begäras endast när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att inspektionen inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran.

Skälen för promemorians förslag: Polisen har enligt ett stort antal författningar skyldighet att i olika sammanhang bistå myndigheter med handräckning. Bakgrunden till polisens

skyldighet att på begäran av annan myndighet bistå med handräckning är polisens befogenhet att använda våld i vissa situationer. En handräckningsbegäran skall dock ske först sedan den begärande myndigheten konstaterat att uppgiften inte kan lösas utan biträde av polisen. Det är angeläget att motverka att polisens resurser används för att verkställa tillsynsmyndighetens beslut i fall där polisens särskilda kompetens och befogenhet att bruka våld inte är nödvändig. Myndigheten bör vid en begäran om biträde visa på konkreta omständigheter som gör det antagligt att biträde krävs för att uppgiften skall kunna utföras. I djurskyddslagen bör det därför införas en bestämmelse att biträde av polismyndigheten endast skall kunna ske när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenhet att använda våld behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran.

12.4¶Utökat straffansvar

Promemorians förslag: Den som av uppsåt eller av oaktsamhet åsidosätter förbud eller villkor som finns i de EG-förordningar som kompletteras av lagen skall kunna dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Skälen för promemorians förslag: Bestämmelser om straffrättsliga sanktioner finns i 36 § djurskyddslagen. I de EGförordningar som kompletteras av lagen finns flera bestämmelser om förbud eller villkor som rör sådana frågor om handhavande av djur som faller inom tillämpningsområdet för djurskyddslagen. Exempel på detta finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. Enligt artikel 3 i denna förordning skall livsmedelsföretagare följa tillämpliga bestämmelser i bilagorna II och III. I bilaga III finns bestämmelser om bland annat krav på transport av levande djur till slakteriet (kapitel I) och krav för slakterier där hov- och klövdjur slaktas (kapitel II). Livsmedelsföretagaren skall, enligt

kapitel I punkt 1, se till att vissa krav på hanteringen av levande djur mellan den tidpunkt då djuren anländer till slakteriet och själva slakten. Det finns också ett allmänt krav på att djurskyddsbestämmelserna skall följas (kapitel VI om avlivning på jordbruksanläggningar av fjäderfä).

I djurskyddslagen finns delvis motsvarande nationella förbud eller villkor för hantering av djur vid slakt. Enligt lagen är det straffbelagt med böter eller fängelse i högst två år att med uppsåt eller av oaktsamhet bryta mot dessa bestämmelser. Det bör även vara straffbelagt att bryta mot de villkor eller förbud som gäller hanteringen av djur i de EG-förordningar som kompletteras av lagen. En bestämmelse med detta innehåll bör därför införas i djurskyddslagen.

Det bör i detta sammanhang även påpekas att Högsta domstolen (HD) den 9 februari 2005 meddelade dom i mål B 4466-02 rörande brott mot skogsvårdslagen. I målet prövades frågan om så kallade blankettstraffbuds överensstämmelse med regeringsformen i vissa fall. Enligt HD tillåter bestämmelserna i regeringsformen inte att förvaltningsmyndigheter fyller ut blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan på ett sådant sätt att den gärning som härigenom straffbeläggs anges helt eller väsentligen i myndigheternas föreskrifter. Utgången i målet i HD kan påverka utformningen av blankettstraffstadgandena i djurskyddslagen. Frågan om konsekvenserna av HD:s avgörande är under beredning inom Regeringskansliet.

12.5¶Verkställighet av beslut

Promemorians förslag: Regeringen skall få meddela föreskrifter om i vilka fall beslut skall gälla omedelbart.

Skälen för promemorians förslag: I djurskyddslagen finns uppräknat vilka beslut som gäller omedelbart, om inte myndigheten bestämmer något annat. Det rör beslut om tvångsomhändertagande av djur och beslut om förbud att handha djur. Enligt lagen får en myndighet även beträffande beslut i

andra frågor som regleras i lagen bestämma att ett beslut skall gälla även om det överklagas.

Genom de EG-förordningar som kommer att komplettera djurskyddslagen kommer nu vissa beslut att fattas med stöd av EG-förordningarna. I vissa fall kan med hänsyn till djurens liv och hälsa vara nödvändigt att verkställa besluten omedelbart. Ett exempel på detta är de nödåtgärder som avses i artikel 23 i rådets förordning (EG) nr 1/2005 av den 22 december 2004 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97. Lagstiftningen behöver således utökas till att omfatta även vissa beslut enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Djurskyddslagen kommer att komplettera flera befintliga EGförordningar och kan förväntas komma att komplettera ytterligare EG-förordningar. Att i lagen räkna upp de beslut som enligt huvudregeln bör gälla omedelbart bedöms som mindre ändamålsenligt, inte minst med hänsyn till att det finns en risk för att riksdagen måste fatta beslut om att ändra lagen så fort det tillkommer en ny EG-förordning som kompletteras av djurskyddslagen Sådana föreskrifter bör därför finnas på regeringsförordningsnivå. För att samla samtliga bestämmelser om verkställighet bör vidare den befintliga bestämmelsen om vilka beslut som skall gälla omedelbart föras över till djurskyddsförordningen.

Det föreslås således att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om i vilka fall beslut skall gälla omedelbart. Ändringen kommer inte att innebära någon inskränkning av rätten till omedelbar verkställighet i förhållande till vad som gäller i dag.

12.6¶Prövning av djurstallar

Promemorians förslag: Regeringen bemyndigas besluta vilken myndighet som skall pröva om stallar som inte har förprövats kan godkännas i efterhand.

Skälen för promemorians förslag: Riksdagen har i 3 § djurskyddslagen bemyndigat regeringen att meddela närmare föreskrifter om förprövning av djurstallar. Med stöd av detta bemyndigande har regeringen i 5 § djurskyddsförordningen (1988:539) föreskrivit att stall, andra förvaringsutrymmen och hägn för hästar eller för djur som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller pälsar inte får uppföras, byggas till eller byggas om utan att stallen, förvaringsutrymmena eller hägnen på förhand har godkänts från djurskydds- och djurhälsosynpunkt. Ett sådant godkännande prövas enligt 6 § samma förordning av länsstyrelsen som också skall besiktiga stallar och anläggningar innan dessa tas i bruk. Enligt 55 § djurskyddsförordningen prövar Djurskyddsmyndigheten sådana åtgärder vad avser förvaringsutrymmen för försöksdjur.

Efter en ändring av djurskyddslagen, (prop. 2002/03:149, bet. 2003/04:MJU6, rskr. 2003/04:55), finns det från den 1 januari 2004 i 3 a § ett krav på att länsstyrelsen skall förbjuda inhysning av djur i byggnader som inte förprövats om inte länsstyrelsen finner att åtgärden kan godkännas i efterhand. I propositionen till ändringen anfördes att det var lämpligt att ge länsstyrelsen ges ansvaret att undersöka om byggnaden uppfyller djurskyddslagstiftningens krav i efterhand.

Det bedöms dock som mest ändamålsenligt att den myndighet som skulle ha gjort förprövningen undersöker om åtgärden kan godkännas i efterhand. Mot bakgrund av det anförda samt det faktum att Djurskyddsmyndigheten är den myndighet som godkänner ombyggnationer med mera av förvaringsutrymmen för försöksdjur föreslås att bestämmelsen om prövning av byggnadsåtgärder i efterhand ändras på så sätt att regeringen bemyndigas att föreskriva vilken myndighet som skall göra prövningen.

13¶Ändringar i epizootilagen

13.1¶Epizootilagen som ett komplement till EGförordningar

Promemorians förslag: Det skall föras in en bestämmelse om att lagen skall komplettera sådana EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen och att regeringen i Svensk författningssamling ger till känna vilka EGförordningar som avses.

I fråga om sådana EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde meddelar regeringen i verkställighetsföreskrifter vilka EG-bestämmelser som kompletteras av den här lagen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta de beslut som behövs som komplettering av dessa EG-förordningar.

Bestämmelserna om offentlig kontroll och straff samt lagens bestämmelser om överklagande och att beslut skall gälla omedelbart görs tillämpliga på de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Skälen för promemorians förslag: Det finns flera EGförordningar som innehåller bestämmelser som faller inom tillämpningsområdet för epizootilagen (1999:657) och som innehåller bestämmelser som bör kompletteras av denna lag för att kunna verkställas i Sverige. Detta är exempelvis fallet

beträffande Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (bilaga II och III) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel (bilaga I, kapitel II B och kapitel III).

Enligt gällande bestämmelse i 8 § kompletterar epizootilagen delvis Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati. Bemyndigandet i 8 § gäller dock endast för de EG-bestämmelser som inte faller inom tillämpningsområdet för livsmedelslagen (1971:511) eller lagen (1985:295) om foder.

För att de nya EG-förordningarna skall kunna verkställas i Sverige behöver de kompletteras av vissa bestämmelser i nationell lagstiftning. Vad avser tillsynen över epizootilagen har Jordbruksverket det övergripande ansvaret medan länsstyrelsen utövar tillsyn inom länet.

Till de bestämmelser i lagen som bör göras tillämpliga på EGförordningarna hör bestämmelserna om ansvarig myndighet för den offentliga kontrollen, om denna myndighets rätt till tillträde och åtkomst till upplysningar och handlingar samt den handräckningshjälp som kan behövas vid kontrollen. Dessa bestämmelser bör vidare, såsom föreslås i avsnitt 6, anpassas efter den terminologi och systematik som finns i EGförordningen 882/2004 om offentlig kontroll. Vidare bör även epizootilagens straff- och överklagandebestämmelser göras tillämpliga på EG-förordningarna och utformas så att de kan tillämpas generellt.

Av avsnitten 5 framgår att en enhetlig lagstiftningsmetod bör väljas för detta ändamål. Det bör följaktligen införas en bestämmelse i epizootilagen som anger att bestämmelserna i lagen kompletterar sådana bestämmelser i EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen. Regeringen skall vidare i Svensk författningssamling ge till känna vilka EG-förordningar som avses. Som framgår av övervägandena i avsnitt 5.3 bör regeringen i verkställighetsföreskrifter kunna meddela vilka bestämmelser som kompletteras av den här lagen i fråga om sådana EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde. Av detta följer att den nuvarande bestämmelsen i 8 § bör utgå ur lagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringens bestämmer, bör därutöver ges rätt att meddela de föreskrifter eller fatta de beslut i enskilda fall som behövs som komplettering av EGförordningarna. I de fall en EG-förordning öppnar för möjligheten att meddela nationella föreskrifter eller förbud, exempelvis ger medlemsstaten rätt att besluta om vissa undantag från förordningen, får sådana meddelas med stöd av lagens allmänna bemyndiganden.

Det kan förekomma att beslut meddelas med stöd av EGförordningarna. Det är angeläget att sådana beslut kan verkställas omedelbart. Bestämmelsen i epizootilagen, om att beslut enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelas med stöd av lagen skall gälla omedelbart, bör således utvidgas till att omfatta även beslut enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen.

13.2¶Kontrollmyndigheternas ansvarsfördelning

Promemorians förslag: Jordbruksverkets ansvar för samordning av kontrollverksamheten av epizootilagen skall komma till uttryck i lagen.

Begreppen ”central tillsyn” och ”tillsyn inom länet” skall utmönstras ur lagen. Den närmare ansvarsfördelningen skall bestämmas av regeringen.

Skälen för promemorians förslag: I epizootilagen beskrivs de olika kontrollmyndigheternas ansvarsområden som ”central tillsyn” och ”tillsyn inom länet”. Det är inte helt klart vad som avses med de olika begreppen eller vilka uppgifter som ingår i de utpekade myndigheternas kontrollansvar. Enligt den nuvarande ordningen bedriver länsstyrelserna uteslutande operativ tillsyn. Jordbruksverket huvuduppgift är att samordna tillsynen över epizootilagen och lämna råd och hjälp i denna verksamhet. Jordbruksverket utövar även viss operativ tillsyn genom bland annat distriktsveterinärorganisationen, karantänsveterinärer och andra veterinärer som utför officiella uppdrag.

I livsmedelslagen (1971:511) och djurskyddslagen (1988:534) slopas motsvarande begrepp från lagtexten från och med den 1 juli 2005 och den närmare ansvarsfördelningen mellan de berörda kontrollmyndigheterna föreskrivs av regeringen, jmf. regeringens proposition 2004/05:72 Förbättrad djurskydds- och livsmedelstillsyn, s. 20 f.

De begrepp som i dag används i epizootilagen bör – i likhet med vad som gäller enligt livsmedelslagen och djurskyddslagen – slopas. De myndigheter som har uppgifter inom den offentliga kontrollen bör pekas ut i epizootilagen, medan den närmare ansvarsfördelningen mellan myndigheterna bör föreskrivas av regeringen. Avsikten är dock inte att detta skall leda till någon förändring i myndigheternas nuvarande ansvar för den offentliga kontrollen.

Djurskyddsmyndighetens och Livsmedelsverkets ansvar för att samordna kontrollverksamheten av sina respektive lagar framgår direkt av lagtexten. Jordbruksverkets samordnande och stödjande funktion bör lyftas fram och tydliggöras även när det gäller epizootilagen.

Motsvarande förslag som redogörs för i detta avsnitt finns även i avsnitt 14.2 Ändring i zoonoslagen.

13.3¶Åtgärder vid bristande efterlevnad, m.m.

Promemorians förslag: Det tydliggörs att bestämmelserna om förelägganden, förbud och vite samt rättelse gäller utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

Den som vidtar åtgärder enligt epizootilagen eller de EGförordningar som kompletteras av lagen skall ha rätt till tillträde till områden m.m.

Vidare införs en skyldighet för den som är föremål för offentlig kontroll eller andra åtgärder att tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen eller åtgärderna skall kunna genomföras.

Skälen för promemorians förslag: I epizootilagen finns bestämmelser om att kontrollmyndigheten får meddela förelägganden och förbud i de fall det behövs för att lagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen skall följas. Sådana allmänna förelägganden och förbud får förenas med vite. Kontrollmyndigheten får även besluta om rättelse. I artikel 54 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 föreskrivs särskilda åtgärder som skall vidtas vid bristande efterlevnad av foder- och livsmedelslagstiftningen och bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. Av förordningen följer också att andra åtgärder än de uppräknade får vidtas av den behöriga myndigheten om de anses motiverade.

Kontrollmyndigheten bör ha möjlighet att meddela förelägganden och förbud samt besluta om rättelse även vid överträdelser av de EG-förordningar som lagen skall komplettera. Det föreslås att därför dessa bestämmelser i epizootilagen kompletteras till att omfatta även de EGförordningar som kompletterar lagen. Det bör även tydliggöras att dessa befogenheter får vidtas utöver vad som följer av EGförordningarna.

Enligt artikel 4.2 g i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall den behöriga myndighet som

medlemsstaten utser se till att foder- och livsmedelsföretagarna är skyldiga att undergå de inspektioner som genomförs i enlighet med förordningen och att bistå myndighetens personal när det genomför sina uppgifter. För att den behöriga myndigheten skall kunna verkställa denna bestämmelse bör det i epizootilagen införas en skyldighet för den som är föremål för offentlig kontroll att tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Epizootilagen innehåller en lång rad tvångsåtgärder. För att förebygga eller bekämpa epizootier får det föreskrivas eller i det enskilda fallet beslutas om slakt av djur, smittrening, skyddsympning, undersökning av djur m.m. Vissa av dessa åtgärder kan behöva utföras av annan än djurägaren. Bortsett från skyldigheten i 3 § för djurägaren att underkasta sig de åtgärder som behövs för en veterinärundersökning, finns det inte uttrycklig skyldighet för djurägaren, att bistå vid åtgärderna. Inte heller finns det någon uttrycklig rättighet för den som skall utföra åtgärden att få tillträde till områden m.m.

Enligt lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m., som gäller för andra smittsamma djursjukdomar än sådana som omfattas av epizootilagen och zoonoslagen (1999:658), får en veterinär utan samtycke av djurägaren eller annan rättsinnehavare utföra provtagningar och undersökningar på djur. Enligt samma lag är djurägaren skyldig att tillhandahålla den hjälp som behövs för att åtgärder enligt lagen skall kunna vidtas. En sådan skyldighet bedömdes nödvändig för att möjliggöra bekämpningsåtgärder enligt lagen, såsom exempelvis avlivning av djur eller isolering av djur m.m. Denna skyldighet föreslås överföras till den nya provtagningslagen (se avsnitt 9).

Det är värdefullt att säkerställa att det finns en rätt till tillträde till lokaler m.m. och att djurägaren hjälper till vid verkställigheten av beslutade bekämpningsåtgärder även enligt epizootilagen. På så vis kan en billigare och snabbare bekämpning komma till stånd. En skyldighet att hjälpa den som utför bekämpningsåtgärder enligt lagen bör därför införas. Den som utför åtgärden bör vidare ha rätt att få tillträde till lokaler m.m.

Motsvarande föreslås gälla även enligt zoonoslagen (1999:658) (se avsnitt 14.3). Därmed gäller samma skyldigheter för djurägaren att bistå med hjälp oaktat med stöd av vilken lag bekämpningsåtgärderna vidtas.

13.4¶Biträde av polismyndigheten

Promemorians förslag: Vid offentlig kontroll eller andra åtgärder skall den som utför kontrollen eller åtgärderna ha rätt att hos polismyndigheten begära den hjälp som behövs för att kontrollen eller åtgärderna skall kunna genomföras. Biträde av polismyndigheten får begäras endast när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att inspektionen inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran.

Skälen för promemorians förslag: Polisen har enligt ett stort antal författningar skyldighet att i olika sammanhang bistå myndigheter med handräckning. Bakgrunden till polisens skyldighet att på begäran av annan myndighet bistå med handräckning är polisens befogenhet att använda våld i vissa situationer. En handräckningsbegäran skall dock ske först sedan den begärande myndigheten konstaterat att uppgiften inte kan lösas utan biträde av polisen. Det är angeläget att motverka att polisens resurser används för att verkställa tillsynsmyndighetens beslut i fall där polisens särskilda kompetens och befogenhet att bruka våld inte är nödvändig. Myndigheten bör vid en begäran om biträde visa på konkreta omständigheter som gör det antagligt att biträde krävs för att uppgiften skall kunna utföras. I epizootilagen bör det därför införas en bestämmelse att biträde av polismyndigheten endast skall kunna ske när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenhet att använda våld behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran.

13.5¶Utökat straffansvar

Promemorians förslag: Den som med uppsåt eller oaktsamhet åsidosätter förbud eller villkor som finns i de EG-förordningar som kompletteras av lagen skall kunna dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Skälen för promemorians förslag: Enligt 20 § första stycket 3 epizootilagen döms den till böter eller fängelse i högst ett år som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot sådana bestämmelser om hantering av specificerat riskmaterial, om framställning eller användning av animaliska produkter eller om överlåtelse av djur eller andra produkter än livsmedel som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001.

I de EG-förordningar som kommer att kompletteras av lagen finns flera bestämmelser om förbud eller villkor som rör sådana frågor som faller inom tillämpningsområdet för lagen. Mot bakgrund av den stora betydelse det har att villkor och förbud om djurhälsa i livsmedelskedjan följs bör det vara straffbelagt att åsidosätta sådana EG-rättsliga förpliktelser som faller inom tillämpningsområdet för lagen. Dit hör bland annat fortsättningsvis bestämmelser om hantering av specificerat riskmaterial, om framställning eller användning av animaliska produkter eller om överlåtelse av djur eller andra produkter än livsmedel i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001. Den nuvarande bestämmelsen i 20 § första stycket 3 bör utformas på sådant sätt att den generellt sett täcker de förbud eller villkor som framgår av EG-förordningarna som kompletteras av lagen. I de övriga lagar som kompletterar EGförordningar och som behandlas i denna promemoria föreslås även att ett motsvarande straffansvar införs.

Det bör i detta sammanhang även påpekas att Högsta domstolen (HD) den 9 februari 2005 meddelade dom i mål B 4466-02 rörande brott mot skogsvårdslagen. I målet prövades frågan om så kallade blankettstraffbuds överensstämmelse med regeringsformen i vissa fall. Enligt HD tillåter bestämmelserna i regeringsformen inte att förvaltningsmyndigheter fyller ut

blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan på ett sådant sätt att den gärning som härigenom straffbeläggs anges helt eller väsentligen i myndigheternas föreskrifter. Utgången i målet i HD kan påverka utformningen av blankettstraffstadgandena i zoonoslagen. Frågan om konsekvenserna av HD:s avgörande är under beredning inom Regeringskansliet.

13.6¶Jordbruksverkets rätt att delegera beslut

Promemorians förslag: Det regleras i lagen att Jordbruksverket fattar beslut enligt lagen och att Jordbruksverket får överlämna åt länsstyrelsen eller annan myndighet att fatta beslut enligt lagen.

Skälen för promemorians förslag: I epizootilagen finns en rad bemyndiganden för regeringen och den myndighet som regeringen bestämmer att fatta beslut i enskilda fall. Det kan röra sig om beslut om att smittförklara ett område, förbud mot transporter av djur eller varor, förbud mot tillträde till vissa djurstallar, smittrening m.m. Regeringen har i epizootiförordningen talat om att det är Jordbruksverket som fattar sådana beslut samt att Jordbruksverket i vissa enskilda fall kan överlåta åt länsstyrelsen att fatta beslut.

Jordbruksverket är den myndighet som har det centrala myndighetsansvaret för bekämpningen av epizootier. Det är viktigt att verket har möjlighet att kunna leda arbetet med att bekämpa och förebygga epizootier på ett effektivt sätt.

I vissa fall kan det dock vara lämpligt att en annan myndighet än Jordbruksverket fattar beslut i enskilda fall. Det rör framförallt länsstyrelserna. Länsstyrelserna har kunskap om regionala förhållanden som i vissa fall gör dem mest lämpade att fatta beslut. Även andra myndigheter, som Livsmedelsverket, skulle eventuellt kunna komma ifråga för sådana beslut. Det är därför angeläget att Jordbruksverket har rätt att överlåta åt andra myndigheter att fatta beslut i enskilda fall. För att tydliggöra lagstiftningen och klargöra att Jordbruksverket har rätt att

delegera rätten att fatta beslut bör detta framgå av epizootilagen. Detta får även till konsekvens att Jordbruksverket bör pekas ut i lagen som den myndighet som fattar beslut enligt lagen.

14¶Ändringar i zoonoslagen

14.1¶Zoonoslagen som ett komplement till EGförordningar

Promemorians förslag: Det skall föras in en ny bestämmelse om att lagen kompletterar sådana EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen och som regeringen ger till känna i Svensk författningssamling.

I fråga om sådana EG-förordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde meddela regeringen i verkställighetsföreskrifter vilka EG-bestämmelser som kompletteras av den här lagen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter eller i det enskilda fallet fatta de beslut som får behövs som komplettering av dessa EGförordningar.

Bestämmelserna om offentlig kontroll och straff samt lagens bestämmelser om överklagande och att beslut skall gälla omedelbart görs tillämpliga på de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen.

Skälen för promemorians förslag: Det finns flera EGförordningar som innehåller bestämmelser som behandlar frågor som faller inom tillämpningsområdet för zoonoslagen (1999:658) och som innehåller bestämmelser som bör kompletteras av denna lag för att kunna verkställas i Sverige.

Detta är exempelvis fallet beträffande Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (exempelvis bilaga II och II) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel (exempelvis bilaga I, kapitel II B och kapitel III).

För att de nya EG-förordningarna skall kunna verkställas i Sverige behöver de kompletteras av vissa bestämmelser i nationell lagstiftning. Vad avser tillsynen över zoonoslagen har Jordbruksverket det övergripande ansvaret medan länsstyrelsen utövar tillsynen inom länet.

Till de bestämmelser i zoonoslagen som bör göras tillämpliga på EG-förordningarna hör bestämmelserna om ansvarig myndighet för den offentliga kontrollen, om denna myndighets rätt till tillträde och åtkomst till upplysningar och handlingar samt den handräckningshjälp som kan behövas vid kontrollen. Dessa bestämmelser bör vidare, såsom föreslås i avsnitt 6, anpassas efter den terminologi och systematik som finns i kontrollförordningen. Vidare bör även zoonoslagens straff- och överklagandebestämmelser göras tillämpliga på EGförordningarna och utformas så att de kan tillämpas generellt.

Av övervägandena i avsnitt 5 framgår att en enhetlig lagstiftningsmetod bör väljas för detta ändamål. Det bör följaktligen införas en bestämmelse i zoonoslagen som anger att bestämmelserna i lagen kompletterar sådana bestämmelser i EGförordningar som helt eller delvis faller inom tillämp-

ningsområdet för lagen. Regeringen skall vidare i Svensk författningssamling ge till känna vilka EG-förordningar som avses. Som framgår av övervägandena i avsnitt 5.3 bör regeringen i verkställighetsföreskrifter kunna meddela vilka bestämmelser som kompletteras av den här lagen i fråga om sådana EGförordningar som faller inom flera lagars tillämpningsområde.

Regeringen eller den myndighet regeringens bestämmer, bör därutöver ges rätt att meddela de föreskrifter eller fatta de beslut i enskilda fall som behövs som komplettering av EGförordningarna. Det kan exempelvis röra sig om föreskrifter som är nödvändiga för att kunna genomföra bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 om nationella kontrollprogram. Det kan också röra sig om föreskrifter eller beslut som behövs för att verkställa beslut av kommissionen. I de fall en EG-förordning öppnar för möjligheten att meddela nationella föreskrifter eller förbud, exempelvis ger medlemsstaten rätt att besluta om vissa undantag från förordningen, får sådana föreskrifter dock meddelas med stöd av lagens allmänna bemyndiganden.

Det kan förekomma att beslut meddelas med stöd av EGförordningarna. Det är angeläget att sådana beslut kan verkställas omedelbart. Bestämmelsen i zoonoslagen, om att beslut enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelas med stöd av lagen skall gälla omedelbart, bör således utvidgas till att omfatta även beslut enligt de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen.

14.2¶Kontrollmyndigheternas ansvarsfördelning

Promemorians förslag: Jordbruksverkets ansvar för samordning av kontrollverksamheten över zoonoslagen skall komma till uttryck i lagen.

Begreppen ”central tillsyn” och ”tillsyn inom länet” skall utmönstras ur lagen. Den närmare ansvarsfördelningen skall bestämmas av regeringen.

Skälen för promemorians förslag: I zoonoslagen beskrivs de olika kontrollmyndigheternas ansvarsområden som ”central tillsyn” och ”tillsyn inom länet”. Det är inte helt klart vad som avses med de olika begreppen eller vilka uppgifter som ingår i de utpekade myndigheternas kontrollansvar. Enligt den nuvarande ordningen bedriver länsstyrelserna uteslutande operativ tillsyn. Jordbruksverket huvuduppgift är att samordna tillsynen över zoonoslagen och lämna råd och hjälp i denna verksamhet. Jordbruksverket utövar även viss operativ tillsyn genom bland annat distriktsveterinärorganisationen, karantänsveterinärer och andra veterinärer som utför officiella uppdrag.

I livsmedelslagen (1971:511) och djurskyddslagen (1988:534) slopas motsvarande begrepp från lagtexten från och med den 1 juli 2005 och den närmare ansvarsfördelningen mellan de berörda kontrollmyndigheterna föreskrivs av regeringen, jmf. regeringens proposition 2004/05:72 Förbättrad djurskydds- och livsmedelstillsyn, s. 20 f.

De begrepp som i dag används i zoonoslagen bör – i likhet med vad som gäller enligt livsmedelslagen och djurskyddslagen – slopas. De myndigheter som har uppgifter inom den offentliga kontrollen bör pekas ut i zoonoslagen, medan den närmare ansvarsfördelningen mellan myndigheterna bör föreskrivas av regeringen. Avsikten är dock inte att detta skall leda till någon förändring i myndigheternas nuvarande ansvar för den offentliga kontrollen.

Djurskyddsmyndighetens och Livsmedelsverkets ansvar för att samordna kontrollverksamheten av sina respektive lagar framgår direkt av lagtexten. Jordbruksverkets samordnande och stödjande funktion bör också lyftas fram och tydliggöras när det gäller zoonoslagen.

Motsvarande förslag som redogörs för i detta avsnitt finns även i avsnitt 13.2 Ändring i epizootilagen.

14.3¶Åtgärder vid bristande efterlevnad, m.m.

Promemorians förslag: Det tydliggörs att bestämmelserna om förelägganden, förbud och vite samt rättelse gäller utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

Den som vidtar åtgärder enligt zoonoslagen eller de EGförordningar som kompletteras av lagen skall ha rätt till tillträde till områden m.m.

Vidare införs en skyldighet för den som är föremål för offentlig kontroll eller andra åtgärder att tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen eller åtgärderna skall kunna genomföras.

Skälen för promemorians förslag: Kontrollmyndigheten får meddela förelägganden och förbud i de fall det behövs för att zoonoslagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen skall följas. Sådana allmänna förelägganden och förbud får förenas med vite. Kontrollmyndigheten får även besluta om rättelse. I artikel 54 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 föreskrivs särskilda åtgärder som skall vidtas vid bristande efterlevnad av foder- och livsmedelslagstiftningen och bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. Av förordningen följer också att andra åtgärder än de uppräknade får vidtas av den behöriga myndigheten om de anses motiverade.

Kontrollmyndigheten bör ha möjlighet att meddela förelägganden och förbud samt besluta om rättelse även vid överträdelser av de EG-förordningar som lagen skall komplettera. Det föreslås att därför dessa bestämmelser i zoonoslagen kompletteras till att omfatta även de EGförordningar som kompletterar lagen. Det bör även klargöras att kontrollmyndigheten kan vidta rättelse om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt beslut som meddelats med stöd av lagen eller de EG-förordningar som kompletteras av lagen. Det bör tydligggöras att dessa befogenheter får vidtas utöver vad som följer av EG-förordningarna.

Enligt artikel 4.2 g i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 skall den behöriga myndighet som medlemsstaten utser se till att foder- och livsmedelsföretagarna är skyldiga att undergå de inspektioner som genomförs i enlighet med förordningen och att bistå myndighetens personal när det genomför sina uppgifter. För att den behöriga myndigheten skall kunna verkställa denna bestämmelse bör det i zoonoslagen införas en skyldighet för den som är föremål för offentlig kontroll att tillhandahålla den hjälp som behövs för att kontrollen skall kunna genomföras.

Zoonoslagen innehåller en lång rad tvångsåtgärder. För att förebygga eller bekämpa zoonoser får det vidare föreskrivas eller i det enskilda fallet beslutas om slakt av djur, smittrening, skyddsympning, undersökning av djur m.m. Vissa av dessa åtgärder kan behöva utföras av annan än djurägaren. För dessa fall framgår det emellertid inte uttryckligen av lagen att den som skall utföra åtgärden har rätt att få tillträde till områden m.m. och rätt få den hjälp som behövs för åtgärden.

Enligt lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m., som gäller för andra smittsamma djursjukdomar än sådana som omfattas av zoonoslagen och epizootilagen (1999:657), får en veterinär utan samtycke av djurägaren eller annan rättsinnehavare utföra provtagningar och undersökningar på djur. Enligt samma lag är djurägaren skyldig att tillhandahålla den hjälp som behövs för att åtgärder enligt lagen skall kunna vidtas. En sådan skyldighet bedömdes nödvändig för att möjliggöra bekämpningsåtgärder enligt lagen, såsom exempelvis avlivning av djur eller isolering av djur m.m. Denna skyldighet föreslås överföras även till den nya provtagningslagen (se ovan avsnitt 9).

Det är värdefullt att säkerställa att det finns en rätt till tillträde till lokaler m.m. och att djurägaren hjälper till vid verkställigheten av beslutade bekämpningsåtgärder även enligt zoonoslagen. På så vis kan en billigare och snabbare bekämpning komma till stånd. En skyldighet att hjälpa den som utför bekämpningsåtgärder enligt lagen bör därför införas. Den som utför åtgärden bör vidare ha rätt at få tillträde till lokaler m.m.

Motsvarande föreslås gälla även enligt epizootilagen (1999:657) (se avsnitt 13.3). Därmed gäller samma skyldigheter för djurägaren att bistå med hjälp oaktat med stöd av vilken lag bekämpningsåtgärderna vidtas.

14.4¶Biträde av polismyndigheten

Promemorians förslag: Vid offentlig kontroll eller andra åtgärder skall den som utför kontrollen eller åtgärderna ha rätt att hos polismyndigheten begära den hjälp som behövs för att kontrollen eller åtgärderna skall kunna genomföras. Biträde av polismyndigheten får begäras endast när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att inspektionen inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran.

Skälen för promemorians förslag: Polisen har enligt ett stort antal författningar skyldighet att i olika sammanhang bistå myndigheter med handräckning. Bakgrunden till polisens skyldighet att på begäran av annan myndighet bistå med handräckning är polisens befogenhet att använda våld i vissa situationer. En handräckningsbegäran skall dock ske först sedan den begärande myndigheten konstaterat att uppgiften inte kan lösas utan biträde av polisen. Det är angeläget att motverka att polisens resurser används för att verkställa tillsynsmyndighetens beslut i fall där polisens särskilda kompetens och befogenhet att bruka våld inte är nödvändig. Myndigheten bör vid en begäran om biträde visa på konkreta omständigheter som gör det antagligt att biträde krävs för att uppgiften skall kunna utföras. I zoonoslagen bör det därför införas en bestämmelse att biträde av polismyndigheten endast skall kunna ske när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kommer att kunna utföras utan att polisens särskilda befogenhet att använda våld behöver tillgripas eller det annars finns synnerliga skäl för begäran.

14.5¶Utökat straffansvar

Promemorians förslag: Den som med uppsåt eller av oaktsamhet åsidosätter förbud eller villkor som finns i de EGförordningar som kompletteras av lagen skall kunna dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Skälen för promemorians förslag: Bestämmelser om straffrättsliga sanktioner finns i 12 § zoonoslagen. I de EGförordningar som kommer att kompletteras av lagen finns bestämmelser om förbud eller villkor som rör sådana frågor som faller inom tillämpningsområdet för zoonoslagen. Mot bakgrund av den stora betydelse det har att villkor och förbud om djurhälsa i livsmedelskedjan följs bör det vara straffbelagt att åsidosätta sådana EG-rättsliga förpliktelser som faller inom tillämpningsområdet för lagen. I lagen bör därför införas en generell bestämmelse som innebär att den döms till böter eller fängelse i högst ett år som med uppsåt eller av oaktsamhet åsidosätter de förbud eller villkor som framgår av EGförordningarna som kompletteras av den här lagen. I de övriga lagar som kompletterar EG-förordningar och som behandlas i denna promemoria föreslås även att ett motsvarande straffansvar införs.

Det bör i detta sammanhang även påpekas att Högsta domstolen (HD) den 9 februari 2005 meddelade dom i mål B 4466-02 rörande brott mot skogsvårdslagen. I målet prövades frågan om så kallade blankettstraffbuds överensstämmelse med regeringsformen i vissa fall. Enligt HD tillåter bestämmelserna i regeringsformen inte att förvaltningsmyndigheter fyller ut blankettstraffstadganden med fängelse i straffskalan på ett sådant sätt att den gärning som härigenom straffbeläggs anges helt eller väsentligen i myndigheternas föreskrifter. Utgången i målet i HD kan påverka utformningen av blankettstraffstadgandena i zoonoslagen. Frågan om konsekvenserna av HD:s avgörande är under beredning inom Regeringskansliet.

14.6¶Jordbruksverkets rätt att delegera beslut

Promemorians förslag: Det regleras i lagen att Jordbruksverket fattar beslut enligt lagen och att Jordbruksverket får överlämna åt länsstyrelsen eller annan myndighet att fatta beslut enligt lagen.

Skälen för promemorians förslag: I zoonoslagen finns en rad bemyndiganden för regeringen och den myndighet som regeringen bestämmer att fatta beslut i enskilda fall. Det kan röra sig om beslut om provtagning och undersökning av djur, slakt eller avlivning av djur, smittrening m.m. I lagen finns även en möjlighet för den myndighet som regeringen bestämmer att överlåta åt en veterinär att besluta i enskilda ärenden. Regeringen har i zoonosförordningen föreskrivit att det är Jordbruksverket som fattar sådana beslut samt att Jordbruksverket i enskilda fall kan överlåta åt länsstyrelsen att fatta beslut. Jordbruksverket eller, i den utsträckning verket bestämmer, länsstyrelsen får i enskilda fall överlåta åt en veterinär att fatta beslut.

Jordbruksverket är den myndighet som har det centrala myndighetsansvaret för bekämpningen av zoonoser. Det är viktigt att verket har möjlighet att kunna leda arbetet med att bekämpa och förebygga zoonoser på ett effektivt sätt.

I vissa fall kan det dock vara lämpligt att en annan myndighet än Jordbruksverket fattar beslut i enskilda fall. Det rör framförallt länsstyrelserna. Länsstyrelserna har kunskap om regionala förhållanden som i vissa fall gör dem mest lämpade att fatta beslut. Även andra myndigheter, som Livsmedelsverket, skulle eventuellt kunna komma ifråga för sådana beslut. Det är därför angeläget att Jordbruksverket har rätt att överlåta åt andra myndigheter att fatta beslut i enskilda fall. För att tydliggöra lagstiftningen och klargöra att Jordbruksverket har rätt att delegera rätten att fatta beslut bör detta framgå av zoonoslagen. Detta får även till konsekvens att Jordbruksverket bör pekas ut i lagen som den myndighet som fattar beslut enligt lagen.

15¶Följdändringar i andra lagar

15.1¶Tekniska följdändringar

Promemorians förslag: Med anledning av de nya lagarna om livsmedel och om foder och animaliska biprodukter bör gällande laghänvisningar ändras i ett antal författningar.

Skälen för promemorians förslag: Förslagen i promemorian medför att följdändringar behöver göras i andra författningar. Utöver de följdändringar som berörs i det följande under särskilda rubriker behövs ändringar av laghänvisningar i ett antal lagar. De lagar som därvid berörs är lagen (1985:426) om kemiska produkter, lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare, lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning, lagen (1994:1709) om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, lagen (1994:1710) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter, lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, miljöbalken (1998:808), smittskyddslagen (2003:168) och fartygssäkerhetslagen (2003:364).

15.2¶Lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning

Promemorians förslag: Med anledning av det förändrade livsmedelsbegreppet bör en följdändring göras i lagen.

Skälen för promemorians förslag: Lagen om tillfällig försäljning gäller bland annat livsmedel. I lagens 4 § definieras livsmedel som varor som avses 1 § 1 livsmedelslagen (1971:511). Det nya EG-rättsliga livsmedelsbegreppet inbegriper till skillnad från den nuvarande nationella definitionen inte snus eller tuggtobak. Däremot föreslås den nya livsmedelslagen uttryckligen omfatta både livsmedel och snus och tuggtobak. Med anledning härav bör en hänvisning göras i lagen om tillfällig försäljning till 1 § första stycket och andra stycket 3 i den nya livsmedelslagen.

15.3¶Mervärdesskattelagen (1994:200)

Promemorians förslag: Med anledning av det förändrade livsmedelbegreppet bör vissa följdändringar göras i lagen

Skälen för promemorians förslag: I 5 kap. 9 § mervärdesskattelagen föreskrivs i vilka fall vissa former av omsättning av en vara som i normalfallet är att anse som en omsättning inom landet skall betraktas som en omsättning utomlands. Detta gäller enligt punkten 4 a varor som levererats till ett fartyg eller luftfartyg i passagerartrafik mellan EG-länder för försäljning ombord och avser sådana livsmedel eller livsmedelstillsatser som anges i livsmedelslagen (1971:511).

Enligt 7 kap. 1 § andra stycket mervärdeskattelagen skall skatt tas ut med 12 procent av beskattningsunderlaget för gemenskapsinternt förvärv och import av sådana livsmedel och livsmedeltillsatser som avses i 1 § livsmedelslagen med undantag för vatten från vattenverk, spritdrycker, vin, starköl och tobaksvaror.

I den nya livsmedelslagen återfinns inte begreppet livsmedelstillsatser. En tillsats är definitionsmässigt ett livsmedel och det saknas därför skäl att särskilt nämna tillsatser i lagen. Begreppet bör därför utmönstras ur lagtexten.

Som framgår av avsnitt 7.2.1 har den nya EG-rättsliga definitionen av livsmedel delvis en ny innebörd. Bland annat inbegrips inte tobaksvaror i definitionen. Den nya

livsmedelslagen föreslås emellertid få samma tillämpningsområde som den nu gällande lagen. Lagtekniskt förslås detta lösas så att lagens bestämmelser om livsmedel även tillämpas på bland annat snus och tuggtobak. Lydelsen i 5 kap. 9 § mervärdesskattelagen bör mot bakgrund av detta ändras så att bestämmelsen omfattar livsmedel och tuggtobak och snus enligt den nya livsmedelslagen. Vidare bör det uttryckliga undantaget för tobaksvaror i 7 kap. 1 § andra stycket tas bort.

15.4¶Alkohollagen (1994:1738)

Promemorians förslag: Med anledning av att lokalgodkännanden ersätts av godkännande av anläggningar bör vissa följdändringar göras i lagen.

Skälen för promemorians förslag: Enligt 5 kap. 6 § alkohollagen är, med vissa inskränkningar, detaljhandel med öl tillåten under villkor att verksamheten bedrivs i en lokal som är godkänd som livsmedelslokal enligt bestämmelser vilka meddelats med stöd av 22 § tredje stycket livsmedelslagen (1971:511) samt att försäljning av matvaror bedrivs i lokalen. Vidare föreskrivs i 6 kap. 1 a § samma lag att servering är tillåten, med vissa inskränkningar, om verksamheten bedrivs i en lokal som är godkänd som livsmedelslokal enligt bestämmelser vilka meddelats med stöd av 22 § tredje stycket livsmedelslagen och där mat samtidigt serveras.

Som framgår av avsnitt 7.7 kommer lokalgodkännanden i framtiden att ersättas av godkännande eller registrering av anläggningar. Hänvisningen i 5 kap. 6 § och 6 kap. 1 a § alkohollagen bör därför ändras till anläggning som är godkänd eller registrerad enligt föreskrifter meddelade med stöd av 6 § 1 livsmedelslagen.

15.5¶Lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel

Promemorians förslag: Med anledning av den nya livsmedelslagen bör en följdändring göras i lagen.

Skälen för promemorians förslag: Enligt 6 § lagen om högkostnadsskydd har i den utsträckning regeringen så föreskriver den som är under 16 år rätt till nedsättning av det fastställda priset per inköp för sådana livsmedel som avses i 20 § livsmedelslagen (1971:511) med visst belopp. I 20 § livsmedelslagen finns bestämmelser om livsmedel för särskilda näringsändamål och mineralvatten.

I den livsmedelslag som föreslås ersätta den nu gällande lagen finns inga särskilda bestämmelser om livsmedel för särskilda näringsändamål. Hänvisningen till 20 § livsmedelslagen bör därför ersättas med en begreppet livsmedel för särskilda näringsändamål.

15.6¶Lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner

Promemorians förslag: Med anledning av den nya livsmedelslagen bör en följdändring göras i lagen.

Skälen för promemorians förslag: Enligt 20 § lagen om läkemedelsförmåner har, om regeringen föreskriver det, den som är under 16 år rätt till reducering av sina kostnader för inköp av sådan av läkare föreskrivna livsmedel som avses i 20 § livsmedelslagen (1971:511). I 20 § livsmedelslagen finns bestämmelser om livsmedel för särskilda näringsändamål och mineralvatten.

I den livsmedelslag som föreslås ersätta den nu gällande lagen finns inga särskilda bestämmelser om livsmedel för särskilda näringsändamål. Hänvisningen till 20 § livsmedelslagen bör

därför ersättas med begreppet livsmedel för särskilda näringsändamål.

15.7¶Fartygssäkerhetslagen (2003:365)

Promemorians förslag: Med anledning av den nya livsmedelslagen bör en följdändring göras i lagen.

Skälen för promemorians förslag: I 4 kap. 5 § fartygssäkerhetsslagen anges upplysningsvis att det i livsmedelslagen (1971:511) finns bestämmelser om livsmedel och om utrymmen för hantering av livsmedel. Bestämmelser om livsmedel och utrymmen för hantering av livsmedel finns i stor utsträckning i de EG-förordningar som kompletteras av livsmedelslagen. Förutom en ändring i laghänvisningen bör därför en hänvisning göras till de EG-förordningar som kompletteras av den nya livsmedelslagen.

16¶Ikraftträdande

Promemorians förslag: De nya lagarna om livsmedel m.m., foder och animaliska biprodukter samt provtagning på djur, m.m. samt övriga lagändringar som föreslås i denna promemoria skall träda i kraft den 1 juli 2006. Vid samma tidpunkt skall livsmedelslagen (1971:511), lagen (1985:285) om foder och lagen (10992:1683) om provtagning på djur, m.m. upphävas.

Skälen för promemorians förslag: De förslag som lämnas i denna promemoria är huvudsakligen föranledda av ny gemenskapslagstiftning. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftningen, om inrättandet av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 av den 22 september 2003 om fodertillsatser och Europaarlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 av den 17 november 2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen tillämpas redan. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 26 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterelvnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 17 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien skall tillämpas från den 1 januari 2006. När det gäller

Ikraftträdande Ds 2005:31

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 854/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel skall dessa tillämpas från och med 18 månader efter den dag då vissa särskilt angivna rättakter trätt i kraft. De skall dock inte tillämpas före den 1 januari 2006. Enligt rådets direktiv 2000/29/EG av den 8 maj 2000 om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen i dess lydelse enligt direktiv 2002/89/EG skulle medlemsstaterna före den 1 januari 2005 anta och offentliggöra de bestämmelser som är nödvändiga för att uppfylla kraven i direktivet. Medlemsstaterna skulle tillämpa bestämmelserna från och med den 1 januari 2005.

Omfattningen och komplexiteten av ärendet har medfört att lagstiftningen inte kunnat antas så tidigt som erfordrats. De nya lagarna om livsmedel m.m., foder och animaliska biprodukter, provtagning på djur, m.m., samt övriga lagändringar i denna promemoria bör i stället kunna träda i kraft den 1 juli 2006. Livsmedelslagen (1971:511), lagen (1985:285) om foder och lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. bör samtidigt upphävas.

De särskilda övergångsbestämmelser som kan komma att behövas i de nya lagarna har behandlats i de avsnitt avsnitten som behandlar dessa lagar.

17¶Konsekvenser

17.1¶Konsekvenser för berörda statliga myndigheter

Promemorians bedömning: De nya EG-förordningarna bedöms leda till ökade kostnader för de centrala kontrollmyndigheterna, i vart fall under en övergångsfas. Merkostnaderna uppstår till följd av ett behov av fortbildningsinsatser för inspektörer och av ett ökat behov av stöd och råd till såväl operativa kontrollmyndigheter som företagare.

Skälen för promemorians bedömning

Utbildningsbehovet

Utbildningsinsatser och fortbildningar m.m. är att beteckna som en del av kontrollen och skall därmed finansieras på samma sätt som tillsynens övriga kostnader, dvs. genom avgifter. Utgångspunkten för den utredning (Jo2004:07, Dir 2004:140) som har haft i uppdrag att lämna förslag till avgiftssystem för foder-, livsmedel- och djurskyddskontrollen är att avgifterna skall ha full kostnadstäckning som grund. Utredningens betänkande Avgiftsfinansierad livsmedels-, djurskydds- och foderkontroll – för en högre och jämnare kvalitet. (SOU 2005:52) innebär också att kostnader för fortbildning m.m. av kontrollpersonalen skall ingå i beräkningen av avgiftens storlek.

Konsekvenser Ds 2005:31

Av denna anledning görs bedömningen att inga skattemedel bör tillföras för att tillgodose utbildningsbehovet utan att detta skall finansieras med avgifter.

Genom införandet av specifika kompetenskrav krävs inledningsvis särskilda insatser från de centrala kontrollmyndigheterna. För att sprida grundläggande kunskap till regionala och lokala myndigheter om de nya reglerna, beräknas en mer omfattande informationsinsats vara nödvändig under de närmaste åren. Denna extra ordinära insats bedöms falla utanför den kostnad som kan ingå i basen för avgiftsuttaget. Motsvarande princip tillämpades exempelvis när miljöbalken infördes. Kostnaderna för insatsen beräknas uppgå till cirka 9 miljoner kronor för år 2006 för Livsmedelsverket, Statens jordbruksverk, Djurskyddsmyndigheten och Statens veterinärmedicinska anstalt. Kostnaderna finansieras inom ramen för berörda myndigheters anslag.

Inom Livsmedelsverkets ansvarsområde kommer det att ställas förhållandevis omfattande krav på utbildningsinsatser, särskilt inom köttkontrollen. Jordbruksverket ser ett behov av mer utbildning för de godkända veterinärerna i områden som omfattas av hygienförordningarna. För dessa veterinärer bedöms en grundutbildning omfatta minst tre dagar. De bör därefter ges fortbildning cirka en dag årligen.

Utbildningskraven i förordningarna skall inte tillämpas omedelbart på befintlig personal, utan det finns möjligheter till övergångslösningar. För nyrekryterade inspektörer kan det dock komma att krävas viss kompletteringsutbildning.

Andra insatser från statliga myndigheter

De nya reglerna kommer att kräva att nya vägledningar och instruktioner utarbetas av de centrala kontrollmyndigheterna. Detta avser även sådana vägledningar som kan behöva upprättas till stöd för tillsyn inom primärproduktionsområdet. Arbetet med att färdigställa dessa vägledningar och instruktioner beräknas pågå under åren 2005 och 2006. Såväl Jordbruksverket

som Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten kommer att beröras. Denna verksamhet bedöms dock utgöra reguljär regelmodernisering och faller inom myndigheternas uppdrag.

De nya EG-förordningarna ställer krav på god samordning mellan olika kontrollmyndigheter. För att detta skall möjliggöras krävs enkla och effektiva kontaktkanaler. Som centrala behöriga kontrollmyndigheter förutsätts Jordbruksverket, Livsmedelsverket och Djurskyddsmyndigheten bygga upp väl fungerande kostnadseffektiva kanaler och system för kommunikation inbördes och med de regionala och lokala myndigheterna.

För de regionala kontrollmyndigheterna bedöms förslagen i promemorian endast få marginella effekter. I och med att livsmedelskontroll skall ske även på gårdsnivån vidgas länsstyrelsernas uppdrag enligt livsmedelslagen att utöva den närmare tillsynen i länet till att också omfatta gårdarna. Därmed får länsstyrelserna samma roll för livsmedelskontrollen på gårdar som de har för livsmedelskontroll i övrigt. I denna uppgift ingår till exempel att medverka vid de centrala myndigheternas normerade inspektioner i kommunerna och att samordna kontrollerna i länet.

Mot bakgrund av att länsstyrelserna redan i dag har uppgifter inom livsmedelkontrollen samt att de deltar i arbetet med kontroller på gårdsnivån inom andra områden bedöms den tillkommande uppgiften endast marginellt påverka länsstyrelsernas arbetsbelastning. Ett visst utökat arbete med att bidra med uppgifter till de centrala myndigheterna som underlag för de nationella kontrollplanerna och rapporterna kan också bli aktuellt. Genom att vissa uppgifter som skall rapporteras kommer att kunna samordnas med befintligt arbete samt att den information som inhämtas från lokala myndigheter kommer att kunna bidra till arbetet inom närliggande områden är dock bedömningen att förslagen i promemorian till viss del kommer att kunna bidra till en effektivisering i verksamheten.

De nya EG-förordningarna och de förslag som lämnas i denna promemoria kommer inledningsvis att ställa krav på en utökad stöd och rådgivning från de centrala kontrollmyndigheterna till

Konsekvenser Ds 2005:31

de lokala operativa kontrollmyndigheterna. Regeringen har vid ett flertal tillfällen understrukit vikten av att de centrala kontrollmyndigheterna bedriver en fullgod tillsynsvägledning för de lokala myndigheterna. Behovet av de insatser som lyfts fram i till exempel Ds 2004:11 Förbättrad djurskydds- och livsmedelstillsyn blir än mer relevant med anledning av de nya kontrollbestämmelserna. Kontrollvägledning i form av stöd och råd till de lokala kontrollmyndigheterna bedöms vara en del av den centrala kontrollmyndighetens uppgift och kostnaderna anses rymmas inom befintliga ramar.

17.2¶Konsekvenser för kommunerna

Promemorians bedömning: De nya EG-förordningarna ställer i flera fall detaljerade krav på hur offentlig kontroll skall organiseras och genomföras. Den föreslagna organisationen för foderkontrollen innebär ett ökat ansvar för kommunerna eftersom det är en obligatorisk uppgift. Förändringen med den föreslagna organisationen kan dock anses godtagbar såvida de nya uppgifterna finansieras enligt den kommunala finansieringsprincipen.

Skälen för promemorians bedömning: Av de nya EGförordningarna följer krav på hur medlemsstaternas behöriga kontrollmyndigheter i vissa delar skall utföra sitt arbete. I dagsläget har, för de kontroller som kommunerna utövar inom livsmedels- och djurskyddsområdena, de centrala kontrollmyndigheterna rätt att utfärda bindande föreskrifter om tillsynens bedrivande. I dessa föreskrifter kan ingå beskrivningar av hur eller hur ofta olika typer av kontroller skall genomföras eller vilken kompetens som skall krävas av inspektörerna för vissa typer av uppgifter inom den offentliga kontrollen.

I EG-förordningarna förutsätts att lokala eller regionala behöriga kontrollmyndigheter bistår den centrala behöriga kontrollmyndigheten med underlag m.m. till bland annat den fleråriga nationella kontrollplanen och till den årliga

kontrollrapporten. Riksdagen har tidigare tagit ställning till frågan om de lokala myndigheternas bistånd med information inom livsmedels- och djurskyddskontrollen (prop. 2004/05:72, bet. 2004/05:MJU10, rskr. 2004/05:200). Livsmedelslagen och djurskyddslagen innehåller således redan i dag bestämmelser om att de centrala och regionala kontrollmyndigheterna får ålägga de operativa behöriga myndigheterna inom den offentliga kontrollen att lämna den information som krävs för de regionala och centrala myndigheternas kontrollarbete. Uppdraget att ta fram underlag för en flerårig nationell kontrollplan och en nationell kontrollrapport är en del av de centrala myndigheternas uppgifter inom den offentliga kontrollen.

Promemorians förslag till organisation av foderkontrollen i primärproduktionen är ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen eftersom foderkontrollen kommer att utgöra en ny obligatorisk uppgift för kommunerna. Som beskrivits i avsnittet om foderkontrollens organisation framgår att de uppgifter som ingår i foderkontroll på gårdsnivå har en naturlig koppling till de kontroller inom livsmedels- och djurskyddsområdena som i dag utförs av kommunerna. Det innebär därför betydande samordningsvinster att låta även foderkontrollen utföras av kommunerna. En samordning mellan kontrollområdena kommer också att vara särskilt positiv för verksamhetsutövare, som trots ett nytt kontrollområde inte behöver ha kontakt med eller besökas av ytterligare myndigheter.

Frågan om hur foderkontrollen i primärproduktionen skall finansieras har varit föremål för en statlig utredning (SOU 2005:52). Betänkandet är under remissbehandling. Utgångspunkten för finansieringen av den foderkontroll som föreslås utföras av kommunerna är att uppgiften finansieras i enlighet med utgångspunkterna för den kommunala finansieringsprincipen. Baserat på de fördelar som finns med en kommunal foderkontroll och mot bakgrund av att finansiering för uppgiften skall tillgodoses i enlighet med principen om full kostnadstäckning bör ingreppet i den kommunala självstyrelsen anses godtagbart.

Konsekvenser Ds 2005:31

Kommunerna påverkas även av att räckvidden för livsmedelskontrollen utökas till att omfatta även gårdsnivån. Eftersom kommunerna är tillsynsmyndigheter enligt livsmedelslagen är det kommunala ansvaret för livsmedelskontroll i primärproduktionen en direkt följd av det vidgade livsmedelsbegreppet. Resonemanget ovan om fördelarna med en gemensam lokal kontrollorganisation för foder, livsmedel och djurskydd är även tillämplig inom detta område. Den obligatoriska uppgiften att genomföra kontroller av livsmedelssäkerhet i primärproduktionen bör inte anses vara en omotiverad inskränkning av det kommunala självstyret.

Den samlade bedömningen är därför att förslagen i denna promemoria inte kommer att innebära några tillkommande begränsningar eller omotiverade ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Kommunerna bör kompenseras enligt den kommunala finansieringsprincipen.

17.3¶Konsekvenser för små företag

Promemorians bedömning: Förslagen i denna promemoria bör inte innebära några begränsningar för små företag.

Skälen för promemorians bedömning: De EG-förordningar som behandlas i denna promemoria medför en betydande förenkling av lagstiftningen inom området. Det blir enklare att tillgodogöra sig reglerna., Regelverket blir dessutom avsevärt mycket enklare och mer flexibelt än det nuvarande. De nya reglerna kommer att i högre grad än den äldre lagstiftningen att ge utrymme för individuella och företagsanpassade lösningar så länge som målet med lagstiftningen uppnås. Vid sidan av de förenklingar av lagstiftningen som följer av EG-bestämmelserna föreslås i denna promemoria ytterligare förenklingar av lagstiftningen, särkskilt inom livsmedelsområdet. Det så kallade § 16-tillståndet i livsmedelslagstiftningen för tillfällig yrkesmässig livsmedelshantering föreslås försvinna och ersättas med ett tillstånd att bedriva viss verksamhet under vissa

förutsättningar, därmed blir lokaliseringen av underordnad betydelse. Vidare föreslås att vissa kategorier av livsmedelsverksamheter med låg risk skall bli föremål för registrering av verksamheten och inte behöva genomgå ett fullständigt verksamhetsgodkännande. Jordbruksdepartementet har nyligen påbörjat remissbehandlingen av en departementspromemoria, Ds 2005:22 Småskalig livsmedelsförädling. I den promemorian redogörs närmare för de förenklingar och förbättringar för små företag som den nya livsmedelslagstiftningen innebär.

18¶Författningskommentar

18.1¶Förslaget till ny livsmedelslag

Lagens tillämpningsområde

1 § Bestämmelsen, som har kommenterats i avsnitt 7.2.1, anger tillsammans med bestämmelserna i 2 och 3 §§ lagens tillämpningsområde. Den motsvaras delvis av 2 § och 4 a § i den nu gällande lagen.

I första stycket anges att lagen gäller livsmedel i alla stadier i produktions-, bearbetnings- och produktionskedjan. Begreppen livsmedel och alla stadier i produktions-, bearbetnings- och produktionskedjan definieras i EG-förordningen 178/2002. EG:s definition av begreppet livsmedel innebär bland annat att en råvara eller en primärprodukt generellt sett kan komma att betraktas som livsmedel på ett tidigare stadium än vad som gäller i dag. En växt som skall förtäras kan till exempel anses som livsmedel så snart det skördas. Vid bedömningen av om en råvara är att betrakta som ett livsmedel skall dock även, i likhet med vad som gäller i dag, beaktas om den är avsedd att eller rimligen kan förväntas att förtäras av människor. Detta innebär således att det inte utan vidare kan antas att en växt övergår till att bli ett livsmedel omedelbart efter skörden. Begreppet alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan används i

Författningskommentar Ds 2005:31

EG-förordningarna 178/2004, 852/2004 och 183/2004 för att avgränsa respektive förordnings tillämpningsområde. Bestämmelsen innebär att livsmedelslagens tillämpningsområde i det här avseendet stämmer överens med de huvudsakliga EGförordningarnas tillämpningsområde.

Enligt andra stycket skall lagens bestämmelser även tillämpas på djur som lämnas till slakt, dricksvatten som bereds och hanteras i vattenverk och snus och tuggtobak. EG:s definition av begreppet livsmedel utesluter uttryckligen tobaksvaror, levande djur, dock med vissa undantag, och vatten från den punkt där det hanteras och bereds i vattenverket till den punkt då det tappas ut kranen. För att snus och tuggtobak, kontrollen av levande djur på slakterier och vatten i vattenverken i likhet med vad som gäller i dag skall omfattas av lagens bestämmelser är det således nödvändigt att reglera dessa produkter särskilt. Bestämmelsen innebär att det som sägs om livsmedel i lagen i tillämpliga delar även skall gälla snus och snustobak, djur som lämnas till slakt och vatten hela vägen från och med vattenverket till tappkranen.

2 § I paragrafens första stycke, som har kommenterats i avsnitt 7.2.2, föreskrivs att lagen inte gäller enskildas hantering av livsmedel i privathushåll. Bestämmelsen motsvarar i sak i stort sett den nuvarande lagens 3 § första stycke. Den har dock justerats språkligt för att stämma överens med terminologin i EG-rätten.

Andra stycket motsvarar nuvarande 3 § 1.

3 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitten 5 och 7.1, motsvarar delvis 4 a § första stycket i den nuvarande livsmedelslagen. Av paragrafens första stycke framgår att lagens bestämmelser kompletterar de EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen.

Av paragrafens andra stycke följer att regeringen genom verkställighetsföreskrifter kan ange vilka av bestämmelserna i en

EG-förordning vars tillämpningsområde täcker flera lagars tillämpningsområde som skall kompletteras av livsmedelslagen.

Bemyndigandet i tredje stycket tar sikte på sådana kompletteringar som måste göras för att förordningarna skall kunna verkställas i Sverige eller på nationella kompletteringar av materiell art som annars måste göras enligt förordningarna, se till exempel artikel 1.3 i EG-förordningen 852/2004 och 1.4 i EGförordningen 853/2004. Bemyndigandet innefattar däremot inte sådana frågor där det står Sverige som medlemsstat fritt att bestämma huruvida nationella bestämmelser skall utfärdas, till exempel sådana situationer där medlemsstaterna kan välja att utnyttja en i förordningen given rätt att föreskriva om undantag från förordningens krav. I dessa situationer får de generella bemyndigandena som ges i 5 eller 6 §§ användas.

Definitioner

4 § I bestämmelsen, som har kommenterats i avsnitt 7.2.1 och 7.3 klargörs att vissa centrala begrepp som används i lagen definieras i EG-rätten. Genom EG-rättens definition av begreppet livsmedel får begreppet generellt sett en vidare omfattning än vad det har i dag. Alla ämnen eller produkter, även obearbetade, som är avsedda att eller rimligen kan förväntas att förtäras av människor är livsmedel. Exempelvis kan spannmål, mjölk och ägg vara att anses som livsmedel medan de fortfarande finns hos primärproducenten. Uttrycket utsläppande på marknaden motsvarar i princip den nuvarande lagens uttryck saluhålla. Begreppet stadier i produktions-, bearbetnings- eller distributionskedjan har ingen direkt motsvarighet i den gamla lagen. Uttrycket används i EG-förordningarna för att avgränsa respektive förordnings tillämpningsområde. Det motsvarar därmed närmast det nationella uttrycket hantering som i den nuvarande livsmedelslagen används som en övergripande benämning på allt handhavande av livsmedel som omfattas av lagens tillämpningsområde. Begreppet hantering används även i

Författningskommentar Ds 2005:31

den nya lagen, men uttrycket har här samma innebörd som i EGrätten, dvs. det är ett faktiskt handhavande, exempelvis en beredning eller bearbetning, av ett livsmedel som avses.

Föreskrifter och beslut till skydd för människors liv eller hälsa och för konsumentintresset

5 § I paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 7.5, har samlats de bemyndiganden som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter som behövs för att skydda människors liv och hälsa eller för att skydda konsumentintresset. Bestämmelsen innefattar även en rätt att meddela beslut i det enskilda fallet. Punkten 1 motsvarar nuvarande 10 och 11 §§. Med stöd av bemyndigandet kan beslut fattas till exempel om sådana tillfälliga nationella nödåtgärder som EG-rätten medger. Punkten 2 motsvarar nuvarande 13 § och punkten 3 nuvarande 5 och 7 §§. Punkten 4 motsvarar 9 § medan punkten 5 motsvarar 21 § andra stycket. Slutligen motsvarar punkten 6 bestämmelsen i 11 a §.

Föreskrifter om livsmedelsanläggningar

6 § I paragrafen, som har behandlats i avsnitt 7.7, ges bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om godkännande av livsmedelanläggningar. I första punkten bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att ställa krav på godkännande av anläggningar. Enligt EG-förordningen 853/2004 får verksamhet med livsmedel av animaliskt ursprung, med vissa särskilt angivna undantag, endast bedrivas i anläggningar som godkänts av kontrollmyndigheten. Andra anläggningar skall enligt EG-förordningen 852/2004 registreras. Enligt sistnämnda förordning får dock medlemsstaterna föreskriva krav på godkännande även av anläggningar som enligt bestämmelserna i

EG-förordningen 852/2004 skall registreras. Som framgår av avsnitt 7.7 bör det ankomma på Livsmedelsverket att föreskriva vilka anläggningar som bör omfattas av ett nationellt godkännandekrav. Bemyndigandet innefattar även en möjlighet att föreskriva krav på godkännande av anläggningar som tillverkar snus eller tuggtobak.

Med stöd av bemyndigandet i punkten 2 kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vilka krav en anläggning skall uppfylla för att den skall godkännas enligt bestämmelserna i punkten 1.

Punkten 3 ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vilka uppgifter som skall registreras och hur registreringen av anläggningar skall gå till.

7 § I paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 7.6, bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att efter anmälan till Europeiska kommissionen meddela föreskrifter om anpassning av och undantag från de krav som ett livsmedelsföretag skall uppfylla enligt EG-förordningar som kompletteras av livsmedelslagen. Bestämmelsen tar i första hand sikte på de möjligheter till nationell anpassning av föreskrivna krav på anläggningar som EG-förordningen 852/2004 inrymmer. Anpassningen kan gälla både sådana anläggningar som omfattas av EG-förordningarnas krav på godkännande och sådana som endast omfattas av registreringskrav.

Förbud mot att släppa ut livsmedel på marknaden

8 § I paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 7.9, regleras i vilka fall det är förbjudet att släppa ut livsmedel på marknaden. Bestämmelsen motsvarar delvis 16 § i den nuvarande livsmedelslagen. Enligt första punkten är det förbjudet att släppa ut livsmedel på marknaden som inte uppfyller krav eller villkor om märkning och om livsmedels beskaffenhet eller beteckning

Författningskommentar Ds 2005:31

som föreskrivits av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I bestämmelsen i andra punkten förbjuds utsläppandet på marknaden av livsmedel som hanterats i en anläggning som inte godkänts i enlighet med vad som föreskrivits av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Tredje punkten förbjuder utsläppandet på marknaden av ett livsmedel som inte har godkänts eller anmälts i vederbörlig ordning eller som inte uppfyller villkor i ett godkännande eller tillstånd. Enligt fjärde punkten är det förbjudet allt släppa ut livsmedel på marknaden som innehåller förbjudna eller icke godkända ämnen, eller ämnen i en halt som överskrider föreskrivna gränsvärden. Bestämmelsen i andra stycket innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan föreskriva undantag från de förbud som följer av första stycket. Detta kan bli nödvändigt till exempel när det gäller dricksvatten.

Kontrollmyndigheter

9 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 7.10, motsvarar i stora delar 24 § i den nuvarande livsmedelslagen. Begreppen tillsyn och tillsynsmyndigheter ersätts med begreppen kontroll och kontrollmyndighet. Med offentlig kontroll avses i princip det som i dag benämns operativ kontroll. Detta innebär att begreppet kontroll är snävare än tillsynsbegreppet. Det bör därför införas en särskild bestämmelse vari föreskrivs att berörda myndigheterna skall utföra de uppgifter som i dag vanligtvis går under benämningen tillsynsvägledning, dvs. uppgifter av samordnande och rådgivande karaktär.

I paragrafens första stycke föreskrivs vilka myndigheter som utövar offentlig kontroll. Förutom de myndigheter som pekas ut direkt i lagen, dvs. Livsmedelsverket, länsstyrelserna och kommunerna öppnar lagen – till skillnad från i dag – en möjlighet för regeringen att föreskriva att även andra statliga

myndigheter skall bedriva kontroll inom vissa särskilt utpekade områden. Detta har berörts i avsnitt 7.12.

Av paragrafens tredje stycke framgår att Livsmedelsverket och, inom länet, länsstyrelsen är de myndigheter som har till uppgift att utöva tillsynsvägledning genom att samordna övriga myndigheters kontroll och lämna råd och hjälp i kontrollverksamheten. Regeringen ges dock rätt att föreskriva att en annan myndighet skall ansvara för samordningen i fråga om viss kontroll. Detta kan bli nödvändigt i de undantagsfall då det anses lämpligt att föreskriftsrätten rörande ett begränsat område ges till en annan myndighet än Livsmedelsverket. Motiven till bestämmelsen utvecklas närmare i avsnitt 7.10 och 7.12.

Kommunal samverkan i den offentliga kontrollen

10 § Paragrafen, som reglerar kommunal samverkan i den offentliga kontrollen, motsvarar i 24 a § i den nuvarande livsmedelslagen.

Överflyttning av kontrollansvar

11 § I bestämmelsen anges i vilka fall Livsmedelsverket i samråd med en kommun kan ta över kommunens ansvar för kontrollen av en viss anläggning. Paragrafen motsvarar i sak 24 b § i den nuvarande livsmedelslagen. Begreppet verksamhet har dock bytts ut mot begreppet anläggning.

12 § I bestämmelsen anges i vilka fall ansvaret för kontroll av en viss anläggning kan flyttas från Livsmedelsverket till en kommun. Paragrafen motsvarar i sak 46 § fjärde stycket livsmedelsförordningen. Eftersom möjligheten att flytta tillsynsansvaret från en kommun till Livsmedelsverket regleras på lagnivå bör för

Författningskommentar Ds 2005:31

konsekvensens skull även möjligheten till överflyttning åt motsatt håll lagregleras.

13 § I bestämmelsen föreskrivs i vilka fall en kommun ansvar för kontrollen över en anläggning kan flyttas till Livsmedelsverket mot en kommuns vilja. Paragrafen motsvarar 24 d § i den nuvarande livsmedelslagen. Begreppet verksamhet har dock bytts ut mot begreppet anläggning.

Föreläggande riktade till kommuner

14 § I bestämmelsen ges Livsmedelsverket rätt att förelägga en kommun som inte fullgör sina kontrolluppgifter att avhjälpa bristen. Paragrafen motsvarar 24 c § i den nuvarande livsmedelslagen.

Föreskrifter om kontroll

15 § Paragrafen motsvarar i sak bemyndigandena om tillsyn och uppgiftsskyldighet i 28 och 29 § i den nuvarande livsmedelslagen. En nyhet i förhållande till nuvarande bemyndigande är att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i punkten 2 ges rätt att föreskriva om skyldighet inte bara för kontrollmyndigheter utan också för ett enskilt kontrollorgan att lämna information till en annan kontrollmyndighet. Den nyheten har kommenterats i avsnitt 6.12.

Bemyndigandet i punkten 3 motsvaras av 29 § i den nuvarande lagen.

Det bemyndigande som nu ges i punkten 4 motsvaras endast delvis av första stycket 3 i den nuvarande lagens paragraf. Den nya paragrafen innehåller ingen motsvarighet till den nuvarande lagens bemyndigande att meddela föreskrifter om köttbesiktning. Det har ansetts onödigt att ge ett särskilt

bemyndigande om detta eftersom köttbesiktning är en form av offentlig kontroll. Föreskrifter om köttbesiktning kan därmed meddelas enligt föreskrifter meddelade med stöd av punkten 1.

Rätt till tillträde och upplysningar

16 § Paragrafen, som i sak delvis motsvarar 26 § första stycket i den nuvarande livsmedelslagen, innehåller bestämmelser om rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen och om rätt till upplysningar m.m. vid offentlig kontroll. I första stycket punkt 2 anges till skillnad från i dag uttryckligen att tillträdesrätten är begränsad till sådana lokaler eller områden som har anknytning till kontrollen.

I andra stycket klargörs att myndigheten eller kontrollorganet t vid kontrollbesöket har rätt att göra den undersökning och ta de prover som behövs utan att ersättning lämnas till livsmedelsföretagaren

Paragrafens tredje stycke har ingen motsvarighet i den nuvarande lagen. Bestämmelsen innebär att EG:s institutioner och experter och inspektörer ges samma rätt till upplysningar och till tillträde till lokaler m.m. som svenska kontrollmyndigheter.

Paragrafen verkställer artikel 8.2 och 4.5 i EG-förordningen 882/2004 och artikel 4 i EG-förordningen 854/2004.

Skyldighet för enskild att tillhandahålla hjälp

17 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 7.11, har inte någon motsvarighet i den nuvarande livsmedelslagen. Bestämmelsen ger stöd för att kontrollmyndigheten skall kunna verkställa artikel 4.g i EG-förordningen 882/2004. Bestämmelsen innebär att den enskilde är skyldig att bistå kontrollmyndigheten med hjälp, till exempel vid provtagning av livsmedel.

Författningskommentar Ds 2005:31

Förelägganden, förbud och vite

18 § Bestämmelsen, som har kommenterats i avsnitt 7.11, motsvarar i sak 25 § första och andra styckena i den nuvarande livsmedelslagen. I bestämmelsen ges kontrollmyndigheterna rätt att meddela föreläggande och förbud, vilka kan förenas med vite. En nyhet i förhållande till i dag är att det i första stycket klargörs att det i de EG-förordningar som kompletteras av lagen finns bestämmelser om vilka åtgärder som kontrollmyndigheterna får vidta vid enskildas underlåtelse att följa lagstiftningen. Kontrollmyndigheterna ges i paragrafen befogenhet att besluta om förelägganden och förbud – i förekommande fall förenat med vite – utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

I andra stycket har endast vissa språkliga ändringar gjorts i förhållande till den nuvarande bestämmelsens lydelse.

Särskilda ingripanden

19 § Bestämmelsen, som har kommenterats i avsnitt 7.11, motsvarar i sak 27 § första och tredje och fjärde styckena den nuvarande livsmedelslagen. En nyhet i förhållande till i dag är att det i första stycket klargörs att det i de EG-förordningar som kompletteras av lagen finns bestämmelser om vilka ingripanden som kontrollmyndigheterna har rätt att göra. Kontrollmyndigheterna ges i paragrafen befogenhet att vidta åtgärder utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

Nuvarande 27 § andra stycket livsmedelslagen saknar direkt motsvarighet i den nya bestämmelsen eftersom det har ansetts onödigt att reglera hanteringen av kött i särskild ordning.

20 § Bestämmelsen, som föreskriver skyldighet för kontrollmyndigheterna att efter underrättelse från smittskyddsläkaren

spåra smitta, motsvarar nuvarande 27 a § i den nuvarande livsmedelslagen.

Rättelse

21 § Paragrafen, som innehåller bestämmelser om rättelse på enskilds bekostnad, motsvarar nuvarande i sak 25 § tredje stycket i den nuvarande livsmedelslagen.

Hjälp av polismyndighet

22 § Bestämmelsen, som har kommenterats i avsnitt 7.13, motsvarar i sak delvis 26 § andra stycket i den nuvarande livsmedelslagen.

I första stycket anges att polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att verkställa beslut som har meddelats med stöd av för att denna lag, föreskrift eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller EG-förordningar som kompletteras av lagen. Den nya lydelsen tydliggör sålunda att polismyndigheten även skall lämna den hjälp som behövs för att de EG-förordningar som kompletteras av lagen skall efterlevas.

Paragrafens andra stycke har ingen motsvarighet i den nuvarande lagen. För att motverka att polisens resurser i onödan tas i anspråk för detta slag av verkställighet klargörs att biträde av polismyndighet får begäras endast i sådana situationer när det finns ett verkligt behov av polisens särskilda befogenhet att använda våld. Det är den begärande myndigheten som har att pröva om förutsättningar föreligger att begära biträde av polismyndigheten. Biträde av polismyndigheten får begäras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas. Av 10 § polislagen följer bland annat att en polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om han möts med våld

Författningskommentar Ds 2005:31

eller hot om våld (p. 1), det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön (p. 3) eller polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område eller biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom (p. 6). Kontrollmyndigheten kan till exempel begära biträde av polismyndigheten när den verksamhetsansvarige tidigare satt sig till motvärn eller förklarat sig vägra tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som används för verksamheten. Biträde av polismyndigheten skall vidare kunna begäras i andra fall där det finns synnerliga skäl. Det kan exempelvis röra sig om situationer där det finns en överhängande risk för att exempelvis handlingar eller annat material kommer att förstöras och man inte kan avvakta med att verkställigheten löses på annat sätt.

Avgifter

23 § Paragrafen, som innehåller avgiftsbemyndiganden, har kommenterats i avsnitt 7.14. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 29 a §.

Straffbestämmelser m.m.

24 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 7.15, motsvarar i sak i princip straffbestämmelserna i 30 § första, andra och fjärde styckena i den nuvarande livsmedelslagen. Flera av de lagregler som är straffsanktionerade i den nuvarande livsmedelslagen har inte fått någon motsvarighet i den nya lagen. Detta beror på att en bestämmelse med samma materiella innehåll finns i de EGförordningar som kompletteras av lagen. En – i förhållande till i dag – mer generellt utformad straffbestämmelse avseende

överträdelser av föreskrifter i EG-rätten har därför tagits in punkten 3. Enligt bestämmelsen döms den till böter eller fängelse i högst ett år som åsidosätter förbud eller villkor som finns i de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

25 § Paragrafen motsvarar i sak 30 § tredje stycket i den nuvarande livsmedelslagen.

26 § Paragrafen motsvarar i sak 30 § femte stycket i den nuvarande livsmedelslagen.

27 § Paragrafen motsvarar 31 § i den nuvarande livsmedelslagen.

28 § Paragrafen motsvarar 32 § i den nuvarande livsmedelslagen.

Överklagande

29 § Bestämmelsen, som har kommenterats i avsnitt 7.16, motsvarar överklagandebestämmelserna i 33 § i den nuvarande livsmedelsagen. Till skillnad från den bestämmelsen innehåller den nya bestämmelsen dock ingen särskild regel om överklagande av besiktningsveterinärs beslut. Besiktningsveterinärorganisationen ingår organisatoriskt i Livsmedelsverket. Besiktningsveterinärs beslut bör därför överklagas i den ordning som gäller för andra beslut som meddelats av Livsmedelsverket, dvs. till allmän förvaltningsdomstol. Ytterligare en nyhet är att även beslut som meddelats med stöd av en EG-förordning får överklagas. Den bestämmelsen tar i första hand sikte på sådana beslut om kontrollåtgärder eller särskilda ingripanden som kommunerna har rätt att fatta enligt EG-förordningarna 882/2004 och 854/2004.

Författningskommentar Ds 2005:31

30 § Bestämmelsen motsvarar i sak 34 § i den nu gällande lagen.

En nyhet i förhållande till i dag är att även beslut som meddelats med stöd av en EG-förordning får överklagas. Den bestämmelsen tar i första hand sikte på sådana beslut om kontrollåtgärder eller särskilda ingripanden som länsstyrelser som har övertagit en kommuns tillsyn över en viss verksamhet har rätt att fatta enligt EG-förordningarna 882/2004 och 854/2004.

31 § Bestämmelsen motsvarar i sak i princip 31 § i den nuvarande livsmedelslagen. Med anledning av att regeringen i den nya 9 § ges rätt att föreskriva att en annan myndighet än Livsmedelsverket, länsstyrelsen eller en kommun skall bedriva kontroll inom vissa områden har överklagandebestämmelsen dock kompletterats med en bestämmelse om att beslut av andra statliga myndigheter än Livsmedelsverket skall överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

32 § Bestämmelsen motsvaras i sak av 36 § i den nuvarande livsmedelslagen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Punkt 1 I denna punkt anges att lagen träder i kraft den 1 juli 2006 då den gamla lagen upphör att gälla.

Punkt 2 Övergångsbestämmelsen, som har kommenterats i avsnitt 7.17, innebär att lokalgodkännanden som har meddelats med stöd av den nu gällande livsmedelslagen gäller till dess att kontrollmyndigheten har gjort en prövning av om den aktuella

anläggningen kan godkännas enligt de nya bestämmelserna eller, om det inte krävs ett godkännande, till dess att myndigheten har registrerat anläggningen.

Punkt 3 Övergångsbestämmelsen innebär att det klargörs att förelägganden eller förbud som har meddelats enligt den nuvarande livsmedelslagen fortsätter att gälla även efter det att lagen upphävts.

Punkt 4 Övergångsbestämmelsen innebär att beslut av en besiktningsveterinär som har meddelats innan den nya lagen träder i kraft skall överklagas hos länsstyrelsen i enlighet med bestämmelserna i den nuvarande livsmedelslagen.

18.2¶Förslaget till ny lag om foder och animaliska biprodukter

När hänvisningar nedan görs till lagen (1985:295) om foder benämns den lagen som äldre foderlagen.

Lagens tillämpningsområde

1 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitten 8.3.1 och 8.4.1, anger tillsammans med bestämmelserna i 2 och 3 §§ lagens tillämpningsområde. Den har ingen direkt motsvarighet i den nuvarande lagen.

I paragrafen anges att lagen gäller foder alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan av foder samt animaliska biprodukter. Även utfodringen av djur omfattas av lagens tillämpningsområde.

Begreppet alla stadier i produktions, bearbetnings- och distributionskedjan av foder är hämtat från EG-förordningen 178/2002 där det tillämpas för att avgränsa förordningens

Författningskommentar Ds 2005:31

tillämpningsområde. Paragrafen innebär att räckvidden för de bestämmelserna om foder i lagen överensstämmer med tillämpningsområdet för de centrala EG-förordningarna på foderområdet.

Begreppet foder definieras i EG-förordningen 178/2002. Gemenskapsbegreppet gäller för allt foder avsett för utfodring av alla djur, det vill säga foder åt såväl livsmedelsproducerande djur som andra djurslag än livmedelsproducerande djur. Begreppet inbegriper även vatten. Beteckningen animaliska biprodukter definieras i EG-förordning 1774/2002, den så kallade ABPförordningen.

2 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitten 5 och 8.3, motsvarar delvis 2 a § äldre foderlagen.

Av paragrafens första stycke framgår att lagen kompletteras av de EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen. Regeringen tillkännager vilka EG-förordningar som avses i Svensk författningssamling.

Av paragrafen andra stycke följer att regeringen genom verkställighetsföreskrifter kan ange vilka av bestämmelserna i en EG-förordning som täcker flera lagars tillämpningsområde som skall kompletteras av den här lagen.

Bemyndigandet i tredje stycket tar sikte på sådana kompletteringar som måste göras för att EG-förordningarna skall kunna verkställas i Sverige eller på nationella kompletteringar av materiell natur som annars måste göras enligt förordningarna. Bemyndigandet innefattar däremot inte sådana frågor där det står Sverige som medlemsstat fritt att bestämma om nationella bestämmelser skall utfärdas, se exempelvis artikel 2.3 i EG-förordningen 183/2005. I dessa situationer får de generella bemyndigandena i lagen användas.

3 § I paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.4.2, föreskrivs en begränsning av lagens tillämpningsområde. Lagen skall inte

tillämpas på privat enskild produktion av foder avsett för sällskapsdjur och utfordring av sådana djur i enskilda hem. Denna begränsning gäller dock inte i den mån lagen kompletterar EG-bestämmelser.

Paragrafen motsvarar i sak den äldre foderlagens 2 § andra stycke. Innebörden av bestämmelsen i andra meningen har kommenterats i prop. 2002/03:39 s. 25. Följden av bestämmelsen är att de EG-bestämmelser som avses i 4 § kompletteras av lagen också i den utsträckning EG-bestämmelserna ställer upp regler som är tillämpliga på utfodring av sällskapsdjur.

Definitioner

4 § I bestämmelserna klargörs att vissa centrala begrepp som används i lagen definieras i gemenskapsrätten.

Förbud mot användning av foder

5 § Paragrafen motsvarar 3 a § äldre foderlagen. Den har närmare kommenterats i avsnitt 8.5.3.

Föreskrifter och beslut om foder och laboratorier för foderanalyser

6 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.6, motsvarar i princip 8 § äldre foderlagen. Bemyndigandet är tillämpligt i de fall då de EG-förordningar som kompletteras av lagen inte är tillämpliga eller då frågor har sin grund i EG-rätten men måste genomföras nationellt. Med stöd av bemyndigandet kan till exempel föreskrivas vilka krav som skall ställas på foder till icke livsmedelsproducerande djur.

Författningskommentar Ds 2005:31

7 § Paragrafen motsvarar 3 b § äldre foderlagen.

8 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.6, motsvarar 10 § äldre foderlagen. Bestämmelser om laboratorier för bland annat foderanalyser och metoder för sådana analyser finns numera i EG-förordningen 178/2002. I 2 § tredje stycket finns det allmänna bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om sådana föreskrifter som behövs som komplettering till EG-förordningarna. Bemyndigandet i förevarande paragraf är således endast tillämpligt när det gäller analys av andra prover än sådana som tagits med stöd av de EGbestämmelser som kompletteras av lagen.

Förbud mot att släppa ut foder på marknaden

9 § I paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.8, regleras i vilka fall det är förbjudet att använda eller släppa ut foder på marknaden utöver vad som gäller enligt de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

Enligt första punkten är det förbjudet att använda eller släppa ut foder på marknaden om det kan antas att fodret har en skadlig inverkan på miljön. Bestämmelsen motsvarar delar av 9 § 1 äldre foderlagen. I bestämmelsen i andra punkten förbjuds användning och utsläppande på marknaden av fodret har en sådan beskaffenhet som inte är tillåten enligt 6 § andra och tredje stycket. Bestämmelsen motsvarar delar av 9 § 1 äldre foderlagen. Tredje punkten förbjuder användning och utsläppande på marknaden av foder som inte som inte uppfyller krav och villkor om upplysningsskyldighet som föreskrivits av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Bestämmelsen motsvarar i sak 11 § äldre foderlagen. Enligt fjärde punkten är det förbjudet att använda eller släppa ut på marknaden foder som inte

uppfyller de krav eller villkor om fodersäkerhet för andra djurslag än livsmedelsproducerande djur som regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskrivit eller beslutat om.

Föreskrifter om hantering av animaliska biprodukter

10 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.3.1, motsvarar i princip 4 c § lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. Bestämmelsen ger regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om omhändertagande, bearbetning, bortskaffande och hantering i övrigt av animaliska biprodukter. Med hantering i övrigt avses exempelvis omvandling och kompostering m.m. Avsikten med bemyndigandet är att regeringen eller den aktuella myndigheten skall kunna meddela föreskrifter om animaliska biprodukter i sådana frågor som inte omfattas av de EGförordningar som kompletteras av lagen, till exempel hantering av kadaver från vilda djur.

Avgifter

11 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.9, motsvarar 16 § äldre foderlagen och delar av 9 § lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. Bestämmelsen har anpassats till det förhållandet att bestämmelserna om animaliska biprodukter har överförts från provtagningslagen.

Nytt i första stycket är således att bemyndigandet även ger regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer möjlighet att föreskriva om att avgifter får tas ut i ärenden om godkännande och registrering av anläggningar enligt lagen eller enligt ABP-förordningen.

Nytt i andra stycket är att bemyndigandet även kan ge Livsmedelsverket möjlighet att föreskriva att det får tas ut

Författningskommentar Ds 2005:31

avgifter för offentlig kontroll enligt denna lag, enligt föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EG-förordningar som kompletteras av lagen. Livsmedelsverket får därmed föreskriva om avgifter för sådan kontroll som verket utför över efterlevnaden av ABP-förordningen på slakterier med stöd av 11 §.

Kontrollmyndigheter

12 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.10, innehåller bestämmelser om ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter som utövar offentlig kontroll. Begreppet offentlig kontroll, som behandlas i avsnitt 6.5, ersätter begreppet tillsyn.

Enligt huvudregeln i första stycket utövar Jordbruksverket och kommunerna offentlig kontroll av efterlevnaden av lagen, med stöd av lagen meddelade föreskrifter eller beslut och de EGförordningar som kompletteras av lagen. Därutöver ger lagen regeringen möjlighet att föreskriva att en annan myndighet skall utöva viss tillsyn. Med stöd av bemyndigandet kan således regeringen bland annat föreskriva att Livsmedelsverket skall utöva offentlig kontroll av hanteringen av animaliska biprodukter hos sådana livsmedelsföretagare som är godkända i enlighet med EG-förordningen 854/2004, exempelvis slakterier, mejerier och kläckerier (se artikel 4.2 c).

Enligt andra stycket får Jordbruksverket överlämna åt länsstyrelsen eller annan myndighet att utöva offentlig kontroll. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 12 § första stycket äldre foderlagen. Enligt förarbetena till denna bestämmelse (prop. 1992/93:119 s. 40) avses med annan myndighet främst Statens veterinärmedicinska anstalt som utför analyser och konsulteras vid tillsyn.

Enligt bestämmelsen i tredje stycket får en kontrolluppgift överlämnas åt en kommun om regeringen har föreskrivit att vissa uppgifter i den offentliga kontrollen skall utövas av annan kontrollmyndighet än de som avses i första stycket. Med stöd av

andra stycket kan således Livsmedelsverket, efter regeringens förordnande, överlämna åt kommun att utöva offentlig kontroll av efterlevnaden av hanteringen av animaliska biprodukter.

Genom bestämmelsen i fjärde stycket slås det fast att Jordbruksverket har ett ansvar för att samordna den offentliga kontrollen av foder och animaliska biprodukter i landet. I detta samordningsansvar ingår rådgivning, information och liknande verksamhet som skapar förutsättningar för att lagen, med stöd av lagen meddelade föreskrifter eller beslut och de EG-förordningar som kompletteras av lagen följs. Regeringen ges dock rätt att föreskriva att en annan myndighet skall ansvara för samordningen i fråga om viss kontroll.

Kommunal samverkan i den offentliga kontrollen

13 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.12.1, har inte någon motsvarighet i den äldre foderlagen. Den innebär att kommunerna får möjlighet att anlita en annan kommun för uppdrag inom kontrollverksamheten eller uppdra åt en anställd i en annan kommun att fatta beslut i ett ärende.

Bestämmelsen i enlighet med motsvarande regler i livsmedelslagen och djurskyddslagen.

Överflyttning av kontrollansvar

14 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.12.2, har inte någon motsvarighet i den äldre foderlagen. I paragrafen föreskrivs i vilka fall Jordbruksverket i samråd med en kommun kan ta över kommunens ansvar för den offentliga kontrollen av en viss verksamhet.

15 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.12.2, har inte någon motsvarighet i den äldre foderlagen. I bestämmelsen i

Författningskommentar Ds 2005:31

första stycket föreskrivs i vilka fall som en kommuns ansvar för offentlig kontroll av en viss verksamhet kan flyttas till Jordbruksverket mot kommunens vilja. För att ett sådant beslut skall kunna fattas krävs att kommunen, grovt åsidosatt eller under längre tid, har åsidosatt sina skyldigheter att utöva offentlig kontroll beträffande aktuell verksamhet. Beslut om överflyttning fattas av regeringen på ansökan av Jordbruksverket. Ett beslut om överflyttning av kontrollansvaret omfattar den löpande kontrollen av den verksamhet som bedrivs i den aktuella anläggningen.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att beslutet att flytta över kontrollansvaret får återkallas av regeringen. Om beslutet att flytta kontrollansvaret från en kommun har fattats av regeringen är det endast regeringen som kan besluta att den offentliga kontrollen skall lämnas tillbaka till kommunen. Detta gäller oavsett om kommunen och Jordbruksverket är överens om att kontrollansvaret kan återgå till kommunen.

Föreläggande riktade till kommuner

16 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.12.2, har inte någon motsvarighet i den äldre foderlagen. Den innebär att Jordbruksverket ges rätt att förelägga en kommun som inte fullgör sina kontrollskyldigheter av avhjälpa sin brister. Begreppet ”skyldigheter som följer av kommunens kontrolluppdrag” avser en kommuns offentliga kontroll i vid bemärkelse. I begreppet innefattas således alla moment som ingår i en kommuns offentliga kontroll, alltså inte bara operativ kontroll utan även till exempel administrativa åtgärder kring kontrollen, såsom upprättande av kontrollplaner. Även andra skyldigheter som inte ingår i själva offentliga kontrollen men som har ett direkt samband med denna uppgift, till exempel rapportering till centrala myndigheter, omfattas av begreppet. Av 11 kap. 7 § regeringsformen följer att ett föreläggande inte kan avse åtgärder som rör kommunens myndighetsutövning mot enskild.

Föreskrifter om kontroll

17 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitten 6.12 och 8.13– 8.15, har inte någon motsvarighet i den äldre foderlagen.

I punkterna 1 och 2 bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur den offentliga kontrollen skall bedrivas samt om skyldighet för en kontrollmyndighet att lämna information till en annan kontrollmyndighet. Bestämmelsen i punkten 2 tar främst sikte på föreskrifter om skyldighet för kommunerna att lämna sådana uppgifter till den myndighet som ansvarar för att underlag lämnas eller sammanställs för den nationella kontrollplanen eller den nationella beredskapsplanen.

Enligt punkt 3 får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriva om foderföretagares egenkontrollprogram.

Rätt till tillträde och upplysningar

18 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.16, reglerar tillträdesrätten till områden, lokaler och andra utrymmen och rätten till upplysningar m.m. vid offentlig kontroll. Förutom de myndigheter som utövar kontroll enligt lagen har även kontrollorgan som fått uppgifter i denna kontroll delegerade till sig samt EG:s institutioner och experter rätt till tillträde och upplysningar. Innehållet i paragrafen motsvarar i princip 13 § första och andra styckena äldre foderlagen.

I första stycket 2 anges uttryckligen att tillträdesrätten endast omfattar sådana områden och lokaler m.m. som har anknytning till kontrollen.

I andra stycket klargörs att myndigheten eller det enskilda kontrollorganet vid kontrollbesöket har rätt att göra den undersökning och ta de prover som behövs utan att ersättning lämnas till foderföretagaren.

Författningskommentar Ds 2005:31

Paragrafen verkställer artikel 8.2 och 45.5 i EG-förordningen 882/2004 samt artikel 4 i EG-förordningen 854/2004.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp.

19 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.16, har inte någon motsvarighet i den till äldre foderlagen. Bestämmelsen ger stöd för att den behöriga myndigheten skall kunna verkställa artikel 4.2 g i EG-förordningen 882/2004. Den myndighet som utför offentlig kontroll kan till exempel behöva hjälp av foderföretagaren med provtagning av foder i en silo.

Förelägganden, förbud och vite

20 § Paragrafen reglerar kontrollmyndighetens möjligheter att ingripa i de fall då det fordras ett ingripande. Bestämmelsen motsvarar i princip 14 § första och andra styckena äldre foderlagen. I de EGförordningar som kompletteras av lagen finns bestämmelser om åtgärder som behörig myndighet får vidta vid bristande efterlevnad. Den myndighet som ansvarar för utövandet av offentlig kontroll får således besluta om förelägganden och förbud – i förekommande fall förenat med vite – utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

Ändringarna av bestämmelsen i andra stycket är av språklig karaktär. Någon ändring i sak är således inte avsedd.

Särskilda ingripanden

21 § Paragrafen motsvarar i princip 15 § äldre foderlagen. I de EGförordningar som kompletteras av lagen finns särskilda bestämmelser om åtgärder som skall vidtas vid bristande efterlevnad. Det är således endast möjligt att besluta om

ingripanden med stöd av paragrafen i den mån dessa är förenliga med gemenskapsrätten.

Utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen får, enligt första stycket 1, den myndighet som ansvarar för offentlig kontroll enligt denna lag ta hand om foder i de fall då det är uppenbart att fodret är avsett att släppas ut på marknaden i strid med 5 och 9 §§, föreskrifter som meddelats med stöd av 6 § eller någon EG-bestämmelse som kompletteras av lagen. Med begreppet utsläppande på marknaden avses detsamma som i artikel 3.8 i EG-förordningen 178/2002. Begreppet innebär således innehav av foder för försäljning, inbegripet utbjudande till försäljning eller varje annan form av överlåtelse, kostnadsfri eller inte, samt försäljning, distribution och andra former av överlåtelse. Ett ingripande med stöd av bestämmelsen kan således även i fortsättningen vidtas vid spridning av sådant oönskat foder som skett genom gåvor eller byteshandel. Myndigheten får vidare ingripa och ta hand om foder om det släpps ut på marknaden i strid med kraven på fodersäkerhet och upplysningsskyldighet i lagen och i de EGförordningar som kompletteras av lagen.

Enligt första stycket 2 får myndigheten även ta hand om foder som avses med ett föreläggande eller förbud som beslutats med stöd av lagen om föreläggandet eller förbudet inte följs.

Bestämmelsen i andra stycket motsvarar i princip 15 § första stycket andra meningen äldre foderlagen. Åtgärden får i likhet med vad som gäller enligt bestämmelsen i övrigt vidtas utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

Rättelse

22 § Paragrafen motsvarar i princip 14 § tredje stycket äldre foderlagen och 7 a § lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. Den har anpassats efter det förhållandet att bestämmelserna om animaliska biprodukter har förts över från

Författningskommentar Ds 2005:31

provtagningslagen. Nytt ur foderhänseende är att en myndighet även får besluta om rättelse om någon inte rättar sig efter de EGförordningar som kompletteras av lagen. I några av de EGförordningar som kompletteras av lagen finns bestämmelser om rättelse i vissa fall. Av paragrafen framgår därför att bestämmelsen gäller utöver vad som följer av de EGförordningar som kompletteras av lagen. I övrigt är ändringarna i bestämmelsen av språklig karaktär. Någon ändring i sak är därvid inte avsedd.

Hjälp av polismyndighet

23 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.17, motsvarar delvis 13 § tredje stycket äldre foderlagen. I paragrafens första stycke anges att polismyndigheten skall lämna hjälp som behövs för att verkställa beslut som har meddelats med stöd av lagen eller EG-förordningar som kompletteras av lagen. En nyhet är att polismyndigheten även skall lämna den hjälp som behövs för att de EG-förordningar som kompletteras av lagen skall efterlevas.

Paragrafens andra stycke har ingen motsvarighet i den nuvarande lagen. För att motverka att polisens resurser i onödan tas i anspråk för detta slag av verkställighet klargörs att biträde av polismyndighet får begäras endast i sådana situationer när det finns ett verkligt behov av polisens särskilda befogenhet att använda våld. Det är den begärande myndigheten som har att pröva om förutsättningar föreligger att begära biträde av polismyndigheten. Biträde av polismyndigheten får begäras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas. Av 10 § polislagen följer bland annat att en polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om han möts med våld eller hot om våld (p. 1), det är fråga om att avvärja en

straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön (p. 3) eller polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område eller biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom (p. 6). Kontrollmyndigheten kan till exempel begära biträde av polismyndigheten när den verksamhetsansvarige tidigare satt sig till motvärn eller förklarat sig vägra tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som används för verksamheten. Biträde av polismyndigheten skall vidare kunna begäras i andra fall där det finns synnerliga skäl. Det kan exempelvis röra sig om situationer där det finns en överhängande risk för att exempelvis handlingar eller annat material kommer att förstöras och man inte kan avvakta med att verkställigheten löses på annat sätt.

Straffbestämmelser m.m.

24 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.18, motsvarar i princip 17 § äldre foderlagen.

Enligt bestämmelsen i första stycket 1 döms den till böter eller fängelse i högst ett år som med uppsåt eller oaktsamhet bryter mot 5 eller 9 §. Bestämmelsen motsvarar delvis 17 § första stycket 1 äldre foderlagen.

Genom bestämmelsen i första stycket 2 döms den till böter eller fängelse i högst ett år som med uppsåt eller oaktsamhet som åsidosätter förbud eller villkor som meddelats med stöd av bemyndigandet i 6 § eller som finns i de EG-förordningar som kompletteras av lagen. Bestämmelsen motsvarar delvis 10 § lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. och 17 § första stycket 2 äldre foderlagen. Det är således även i fortsättningen straffbelagt att bryta mot förbud eller villkor som finns i ABPförordningen. Genom bestämmelsen är det även straffbelagt att

Författningskommentar Ds 2005:31

bryta mot till exempel bestämmelserna om fodersäkerhet i artikel 15 i EG-förordningen 178/2002.

Enligt första stycket 3 är det straffbelagt att bryta mot en föreskrift som meddelats med stöd av 2 § tredje stycket, 6 eller 10 §. Bestämmelsen motsvarar 17 § första stycket 3 äldre foderlagen och delvis 10 § provtagningslagen.

Bestämmelserna i andra stycket är ny. Motsvarande bestämmelse finns även i livsmedelslagen. Om förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt uppsåtligen åsidosatts i större omfattning eller annars på ett allvarligt sätt skall således dömas till fängelse i högst två år. Exempel på sådana handlingar lämnas i avsnitt 8.18.1.

Bestämmelserna i tredje och fjärde styckena motsvarar i princip 17 § andra och fjärde styckena äldre foderlagen. Ändringarna i bestämmelserna är av språklig karaktär och följer samma språkbruk som motsvarande bestämmelser i övriga lagar i denna promemoria. Någon ändring i sak är inte avsedd.

25 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.18.2, motsvarar delvis 17 § första stycket 4 äldre foderlagen. Enligt bestämmelsen skall den som av uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra som upplysningsskyldighet i den offentliga kontrollen endast kunna dömas till böter.

26 § Paragrafen motsvarar 17 § tredje stycket äldre foderlagen och delvis 10 § tredje stycket provtagningslagen. Ändringen i paragrafen är av språklig karaktär och innebär inte någon ändring i sak.

27 § Paragrafen motsvarar 18 § äldre foderlagen. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Överklagande

28 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.19, har ingen motsvarighet i den äldre foderlagen. Den är utformad på liknande sätt som gäller för överklagande av beslut som fattats av en kommunal nämnd enligt livsmedelslagen och provtagningslagen.

29 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.19, motsvarar delvis 19 § äldre foderlagen. Med anledning av att regeringen i 12 § ges rätt att föreskriva att en annan myndighet än Jordbruksverket eller kommunerna skall bedriva kontroll inom vissa områden har överklagandebestämmelsen dock kompletterats med en bestämmelse om att beslut också av andra statliga myndigheter än Jordbruksverket skall överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

30 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 8.19, motsvarar i princip 20 § äldre foderlagen. Nytt är att beslut av myndighet enligt regeringens förordnande får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Bestämmelsen omfattar därmed även sådana myndighetsbeslut enligt lagen som kan fattas av annan myndighet än Jordbruksverket, exempelvis enligt regelverken om animaliska biprodukter.

Övergångsbestämmelser

Den äldre foderlagen upphör att gälla när den nya lagen träder i kraft. Beslut om förelägganden och förbud som meddelats med stöd av den nu gällande lagen fortsätter att gälla även efter det att den nya lagen trätt i kraft. Detta tydliggörs i den särskilda övergångsbestämmelsen.

Författningskommentar Ds 2005:31

18.3¶Förslaget till ny lag om provtagning på djur, m.m.

När hänvisningar nedan görs till lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. benämns den lagen som äldre provtagningslagen.

Lagens tillämpningsområde

1 § Paragrafen motsvarar 1 § äldre provtagningslagen.

2 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitten 5 och 9.3, motsvarar delvis 1 a § äldre provtagningslagen.

Av paragrafens första stycke framgår att lagen kompletteras av de EG-förordningar som helt eller delvis faller inom tillämpningsområdet för lagen. Regeringen tillkännager vilka EG-förordningar som avses i Svensk författningssamling.

Av paragrafens andra stycke följer att regeringen genom verkställighetsföreskrifter kan ange vilka av bestämmelserna i en EG-förordning som täcker flera lagars tillämpningsområde som skall kompletteras av den här lagen.

Bemyndigandet i tredje stycket tar sikte på sådana kompletteringar som måste göras för att EG-förordningarna skall kunna verkställas i Sverige eller på nationella kompletteringar av materiell natur som annars måste göras enligt förordningarna. Bemyndigandet innefattar däremot inte sådana frågor där det står Sverige som medlemsstat fritt att bestämma om nationella bestämmelser skall utfärdas. I dessa situationer får i stället de generella bemyndigandena i lagen användas.

3–9 §§ Paragraferna motsvarar i princip 2–5 §§ äldre provtagningslagen. I konsekvens med att hanteringen av animaliska biprodukter i fortsättningen regleras genom den nya lagen om foder och

animaliska biprodukter utgår 4 c § äldre provtagningslagen från denna lag.

I 8 §, som har kommenterats i avsnitt 9.2, har punkt 4 utgått ur lagtexten i förhållande till bestämmelsen i den äldre provtagningslagen.

Avgifter

10 § Paragrafen motsvarar i princip 9 § äldre provtagningslagen. I konsekvens med att begreppet offentlig kontroll skall användas i fortsättningen ersätts begreppet kontroll i lagtexten med det nya begreppet.

Kontrollmyndigheter

11 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 9.5, har sin huvudsakliga motsvarighet i 7 § första stycket äldre provtagningslagen. Den reglerar ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter som utövar offentlig kontroll. Paragrafen har utformats på samma sätt som motsvarande bestämmelser i bland annat livsmedelslagen och lagen om foder och animaliska biprodukter. Detta innebär en ändring i jämförelse med den äldre provtagningslagen, där tillsynen, utöver de EG-förordningar som kompletteras av lagen, begränsas till tillsyn över föreskrifter eller beslut meddelade med stöd av vissa paragrafer i lagen.

Enligt bestämmelsen skall det vara möjligt för Jordbruksverket att överlämna åt länsstyrelsen och en kommun att kontrollera efterlevnaden av de EG-förordningar som omfattas av lagens tillämpningsområde. Härvid avses exempelvis bestämmelserna om kontroll av sådan mjölkproduktion som inte faller inom tillämpningsområdet för den nya livsmedelslagen.

I konsekvens med att begreppet offentlig kontroll skall användas i fortsättningen ersätts begreppet tillsyn med det nya begreppet.

Författningskommentar Ds 2005:31

Bestämmelsen i andra stycket, som delvis har kommenterats i avsnitt 6.12, har inte någon motsvarighet i den äldre provtagningslagen. Jordbruksverket har, enligt första stycket, möjlighet att överlämna uppgifter i den offentliga kontrollen till länsstyrelsen. Bestämmelsen i andra stycket innebär att det i lagen slås fast att Jordbruksverket har ett ansvar för att samordna den offentliga kontrollen av lagen i landet. I detta samordningsansvar ingår rådgivning, information och liknande verksamhet som skapar förutsättningar för att lagen, med stöd av lagen meddelade föreskrifter eller beslut och de EG-förordningar som kompletteras av lagen följs. Regeringen ges dock rätt att föreskriva att en annan myndighet skall ansvara för samordningen i fråga om viss kontroll.

Föreskrifter i den offentliga kontrollen

12 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitten 6.12 och 9.6, motsvaras delvis av 7 § fjärde stycket äldre provtagningslagen.

Innehållet i punkt 2 är nytt och tar främst sikte på föreskrifter om skyldighet för kommunerna att lämna sådana uppgifter till den myndighet som ansvarar för att underlag lämnas eller sammanställs för den nationella kontrollplanen eller den nationella beredskapsplanen.

Rätt till tillträde och upplysningar

13 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 9.7, motsvarar delvis 8 § första–tredje styckena äldre provtagningslagen. Den reglerar möjligheterna att utöva offentlig kontroll för den myndighet som ansvarar för sådan kontroll.

I konsekvens med den terminologi som skall användas i fortsättningen ersätts begreppet tillsyn med begreppet offentlig kontroll. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Kontrollmyndigheten kan med stöd av artikel 5 i EGförordningen 882/2004 ha delegerat särskilda uppgifter i den offentliga kontrollen om offentlig kontroll till ett kontrollorgan. Paragrafen har därför utformats så att det är den som utövar offentlig kontroll som skall ha de rättigheter som paragrafen medger.

Enligt första stycket 1 skall den som utövar offentlig kontroll på begäran ha rätt till upplysningar och ta del av sådana handlingar som behövs för den offentliga kontrollen.

Den som utövar offentlig kontroll skall dessutom ha rätt till tillträde till bland annat områden, anläggningar och andra utrymmen. Kontrollmyndigheten eller kontrollorganet har med stöd av bestämmelsen rätt till tillträde till dessa utrymmen för samtliga uppgifter som har anknytning till den offentliga kontrollen eller åtgärderna. Bestämmelsen i första stycket 2 har utformats i enlighet med detta.

I andra stycket klargörs att myndigheten eller det enskilda kontrollorganet vid kontrollbesöket har rätt att göra de undersökningar och ta de prover som behövs utan att ersättning lämnas till den enskilde.

Enligt tredje stycket skall även EG:s institutioner och experter samt företrädare för behöriga myndigheter i andra medlemsstater inom EU har rätt till tillträde och upplysningar enligt första stycket. Bestämmelsen motsvarar 8 § tredje stycket äldre provtagningslagen.

Skyldighet att tillhandahålla hjälp

14 § Paragrafen motsvarar 8 § andra stycket andra meningen äldre provtagningslagen.

Författningskommentar Ds 2005:31

Förelägganden, förbud och vite

15 § Paragrafen, som har sin huvudsakliga motsvarighet i 7 § andra stycket äldre provtagningslagen, reglerar kontrollmyndighetens befogenheter i de fall då det fordras ett ingripande. Paragrafen har utformats på samma sätt som motsvarande bestämmelser i bland annat livsmedelslagen och lagen om foder och animaliska biprodukter.

I konsekvens med den terminologi som skall användas i fortsättningen ersätts begreppet tillsynsmyndighet med begreppet kontrollmyndighet. Någon ändring i sak är inte avsedd.

I förhållande till den äldre lagtexten har paragrafen genomgått en förändring. Enligt första stycket får kontrollmyndigheten meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller beslut som meddelats med stöd av EG-förordningarna skall följas.

I de EG-förordningar som kompletteras av lagen finns bestämmelser om åtgärder som behörig myndighet får vidta vid bristande efterlevnad. Enligt paragrafen får de möjligheter till beslut om förelägganden och förbud – i förekommande fall förenat med vite – vidtas av kontrollmyndigheten utöver vad som följer av de EG-förordningar som kompletteras av lagen.

Enligt andra stycket får förelägganden eller förbud förenas med vite. För vitesföreläggande gäller bestämmelserna i lagen (1985:206) om viten.

Rättelse

16 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 9.8, saknar egentlig motsvarighet i den äldre provtagningslagen. I den äldre

provtagningslagen finns visserligen i 7 a § en bestämmelse om rättelse på den enskildes bekostnad. Den bestämmelsen avser dock enbart skyldigheter enligt föreskrifter eller beslut som rör hanteringen av animaliska biprodukter.

Av paragrafen följder att om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen, föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen, de EG-förordningar som kompletteras av lagen eller beslut som meddelats med stöd av EGförordningarna, får den myndighet som utöva offentlig kontroll besluta om rättelse på hans eller hennes bekostnad.

Hjälp av polismyndighet

17 § Paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 9.9, motsvarar i sak delvis 8 § fjärde stycket äldre provtagningslagen.

I första stycket anges att polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att verkställa beslut som har meddelats med stöd av för att denna lag, föreskrift eller beslut som har meddelats med stöd av lagen eller EG-förordningar som kompletteras av lagen. Den nya lydelsen tydliggör sålunda att polismyndigheten även skall lämna den hjälp som behövs för att de EG-förordningar som kompletteras av lagen skall efterlevas.

Paragrafens andra stycke har ingen motsvarighet i den nuvarande lagen. För att motverka att polisens resurser i onödan tas i anspråk för detta slag av verkställighet klargörs att biträde av polismyndighet får begäras endast i sådana situationer när det finns ett verkligt behov av polisens särskilda befogenhet att använda våld. Det är den begärande myndigheten som har att pröva om förutsättningar föreligger att begära biträde av polismyndigheten. Biträde av polismyndigheten får begäras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas. Av 10 § polislagen följer bland annat att en polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda

Författningskommentar Ds 2005:31

våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om han möts med våld eller hot om våld (p. 1), det är fråga om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön (p. 3) eller polismannen annars med laga stöd har att bereda sig tillträde till, avspärra, tillstänga eller utrymma byggnad, rum eller område eller biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller någon liknande åtgärd eller vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom (p. 6). Kontrollmyndigheten kan till exempel begära biträde av polismyndigheten när den verksamhetsansvarige tidigare satt sig till motvärn eller förklarat sig vägra tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som används för verksamheten. Biträde av polismyndigheten skall vidare kunna begäras i andra fall där det finns synnerliga skäl. Det kan exempelvis röra sig om situationer där det finns en överhängande risk för att exempelvis handlingar eller annat material kommer att förstöras och man inte kan avvakta med att verkställigheten löses på annat sätt. Den har ändrats språkligt i förhållande till äldre provtagningslagen. Någon ändring i sak är inte avsedd i detta avseende.

Nytt i sak i förhållande till motsvarande bestämmelse i den äldre provtagningslagen är att polismyndigheten skall bistå kontrollmyndigheten med hjälp att säkerställa att även de EGförordningar om kompletteras av lagen följs.

Straffbestämmelser m.m.

18 § Paragrafen motsvarar delvis 10 § första och andra styckena äldre provtagningslagen. Den har anpassats efter det förhållandet att bestämmelserna om hantering av animaliska biprodukter har överförts till lagen om foder och animaliska biprodukter.

Enligt första stycket 1 döms den till böter eller fängelse i högst ett år som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 6–8 § eller 9 § första

stycket. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 10 § första stycket äldre provtagningslagen.