om riktlinjer för energipolitiken

Prop. 1984/85: 120

Regeringens proposition

1984/85: 120

om riktlinjer för energipolitiken;

beslutad den 14 februari 1985.

Regeringen förelägpger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag

av regeringsprotokoll för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

BIRGITTA DAHL

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till riktlinjer för energipolitiken. En

strategi för oljeersättning och för avvecklingen av kärnkraften redovisas.

Samhällets och industrins behov av en billig och säker energiförsörjning skall tryggas genom ett energisystem som i största möjliga utsträckning är grundat på varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor. En effektiv energianvändning och en intensifierad energihushållning skall främjas. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om miljön vid användning och utveckling av all energiteknik. Kärnkraften skall utnyttjas under en övergångsperiod. Senast år 2010 skall den sista reaktorn tas ur drift.

Strategin för att förbereda och säkerställa kärnkraftens avveckling är

utformad så att de beslut som successivt behöver fattas kan grundas på ett så aktuellt underlag som möjligt. Beträffande såväl hushållning och effek-

tivisering som miljövänlig energiteknik går utvecklingen nu snabbt. Ambitionen är att vid varje steg i utvecklingen fram till år 2010 säkerställa att bästa tillgängliga teknik utnyttjas. Utgångspunkten är att kärnkraften er-

sätts I första hand genom en effektivare elanvändning, i andra hand genom

övergång till inhemska bränslen, solvärme, naturgas, m.m. samt i tredje hand genom nya elproduktionsanläggningar, dock endast i den utsträckning detta behövs för att komplettera de andra alternativen. Avvecklingen av kärnkraften bör förverkligas steg för steg. Vid regelbundet återkom-

mande avstämningar bör riksdagen med utgångspunkt i aktuellt beslutsunderlag lägga fast de närmare riktlinjerna. Inrättandet av ett råd för långsik-

tiga elanvändnings- och elproduktionsfrågor aviseras. 1 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 2

Förslag ull riktlinjer för energlunvändningen ligas fråm. De innebär bl.a. utt en strävan bör vara att energianvändningen I framtiden inte skall överstiga dagens nivä. Detta förutsätter bl.a. en fortsatt energihushällning

inom uppvärmningssektorn. Hushällningsinsatserna skall särskilt riktas in på att effektivisera användningen av olja och kol. De våsentlipaste styr-

medlen bör aven fortsättningsvis vara priset samt information, utbildning

och rådgivning.

En medveten och effektiv elanvåndning skall främjas. Detta är särskilt viktigt i det längre tidsperspektivet inför kärnkraftens avveckling. Inom ramen för de nationella riktlinjerna förutsätts energihushållningen bedrivas utifrån de skiftande lokala förutsättningarna, och kommunernas roll i detta sammanhang betonas.

Olika åtgärder föreslås för att öka möjligheterna till tramtida elproduk-

tion i kraftvärmeverk. Statligt stöd föreslås kunna lämnas för dels förberedelser för senare mottrycksproduktion, dels åtgärder som ökar de sammankopplade värmeunderlagen inför kärnkraftens avveckling. Det nuvarande stödet till solvärmeanläggningar föreslås behållas t.o.m. år 1986.

De riktlinjer för elförsörjningen som föreslås innebär bl.a. att vid utbyggnaden av kraftsystemet hänsyn skall tas inte bara till kräftekonomi utan även till effekterna på miljön, den regionala balansen och sysselsättningen. De olika möjligheterna till utbyggnad av elproduktionskapaciteten inför kärnkrattens avveckling bör tills vidare hållas öppna. Statligt stöd

föreslås kunna lämnas till små vattenkraftverk och till vissa insatser inom

vindkraftsområdet. Förslag läggs fram om komplettering av planen för vat-

tenkraftsutbyggnad.

Frågor om beredskap mot fredstida störningar i eldistributionen behandlas. BL. a. aviseras att reservkraftsläget vid landets sjukhus kommer att ses över. En annan fråga som också skall belysas ytterligare är den kommuna-

la planeringen för att möta elavbrott.

Gällande riktlinjer för bränsleförsörjningen ligger fast. Det innebär bl. a. att det mål som fastlades i 1981 års energipolitiska beslut — att oljuns andel av energiförsörjningen tull år 1990 skall minskas till ca 4054 från nära 70 5€ år 1979 — ligger fast. Oljeersättningen har varit framgångsrik de senaste

åren. Nu är oljans andel ca 50 Z-. Kolanvändningen år 1990 skall i enlighet med riksdagens tidigare beslut begränsas till högst 3-4 miljoner ton. Nu finns det tecken på att kolanvändningen kan bli lägre. De senaste årens satsningar på inhemska bränslen har varit framgångs-

rika. På relativt kort tid har användningen av torv, avfall och trädbränslen

ökat från en låg nivå till att i dag svara för en väsentlig del av värmeförsörj-

ningen. Flera åtgärder föreslås för att främja användningen av inhemska bränslen. BI. a. föreslås ett fortsatt stöd till utgången av år 1986 till investeringar I anläggningar som skall eldas med inhemska bränslen.

Kolmiljöfondens tillämpningsområde föreslås utvidgas till att omfatta

Prop. 1984/85: 120 3

även ätgärder för att minska utsläppen av kväveoxider och utsläppen vid

förbränning av torv och avfall. Fonden föreslås ändra namn till bränslemil- Jöfonden.

En ny lagstiftning föreslås i syfte att åstadkomma förenklingar av tillståndsprövningen för att undersöka eller bearbeta torv för utvinning av energi. Vid den pågående torymarksinventeringen skall såväl naturvårdssom exploateringsintressen beaktas. I propositionen aviseras en särskild utredning för att klarlägga förutsätt-

ningarna för låginblandning av motoralkoholer i bensin.

Resultaten av överläggningarna om storstadsområdenas energiförsörj-

ning redovisas.

Resultaten av 1983 och 1984 års investeringsprogram och av encergiupp-

handlingsdelegationens arbete redovisas. Bl.a. redogörs för uppbyggnaden av ett organ, Svenska värmeverkens ekonomiska förening (VÄR- MEK), för gemensam upphandling av värmeteknisk utrustning inom den offentliga sektorn. Fortsatta resurser föreslås till Svensk bygg- och ener-

glexports (Swebex) verksamhet.

Inom kärnsäkerhetsområdet föreslås vissa förändringar vid nuvarande nämnden för hantering av använt kärnbränsle. Nämnden föreslås benämnas statens kärnbränslenämnd. Ett samarbetsorgan för kärnavfallsfrågor

föreslås inrättas. Förslag läggs också fram om anslag inom energiområdet för budgetåret 1985/86.

Bl.a. föreslås medel till statens vattenfallsverk för fem nya utbyggnads-

" projekt inom vattenkraftområdet, nämligen Vargfors, Gallejaur, Sillre,

Älvkarleby och Skärblacka, samt för en ny likströmslänk mellan Sverige och Danmark (Jylland) för överföring av el.

Under ett nytt anslag föreslås som en engångsanvisning 300 milj. kr. till

stöd till vissa åtgärder för omställning av energisystemet.

Nästa precisering av riktlinjerna för energipolitiken aviseras till omkring

år 1990.

Prop. 1984/85: 120 4

I Förslag till

Lag om vissa torvfyndigheter

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

18 För undersökning och bearbetning av fyndigheter av torv för att utvinna energi fordras särskilt ullstånd (koncession), om inte annat följer av 3 §.

28 Koncession skall avse antingen undersökning (undersöknings-

koncession) eller bearbetning (bearbetningskoncession).

3 8 Fastighetsägaren har rätt att företa undersökning utan koncession, om inte koncession har meddelats någon annan. Denna rätt får överlåtas.

Fastighetsägaren får också utan koncession tillgodogöra sid torv för att utvinna energi för husbehov, om ime någon annan har beviljats bearbetningskoncession för fyndigheten.

4 & Undersökningskoncession kan förenas med rätt för innehavaren att senare få bearbetningskoncession för fyndigheten eller företräde framför andra till sådan koncession.

5 §& Frågor om koncession prövas av länsstyrelsen i det län där det område som avses med ansökningen eller större delen därav ligger.

Den som söker koncession skall betala ansökningsavgift enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

6 & I fråga om verksamhet som avses i denna lag skall även iakttas

tillämpliga föreskrifter i byggnadslagen (1947:385), miljöskyddslagen

(1969: 387) och andra författningar.

Förutsättningar för koncession

7 § Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att verksamheten kommer till stånd och sökanden från sådan

synpunkt är lämplig att bedriva verksamheten.

Bearbetningskoncession får meddelas endast om det görs sannolikt att fyndigheten kan tillgodogöras ekonomiskt.

8 & Om någon har beviljats koncession för ett visst område, får inte någon annan beviljas koncession för samma område.

9 & Inom ett område som omfattas av Koncession enligt lagen (1974: 890)

om vissa mineralfyndigheter får någon annan än koncessionshavaren inte utan särskilda skäl beviljas koncession enligt denna lag. Ej heller får inom ett område, som omfattas av rätt enligt I kap. 4 eller 5 § eller 14 kap. 6 § första stycket gruvlagen (1974:342) eller av ansökan om sådan rätt,

koncession utan särskilda skäl meddelas någon annan än den som erhållit

eller ansökt om sådan rätt.

Prop. 1984/85: 120 5

10 8 Har två eller flera ansökt om koncession för samma område, skall länsstyrelsen pröva vilken av dem som från allmän synpunkt bör ges företräde. Avser ansökningarna undersökningskoncession, skall även beaktas om någon av sökandena utfört undersökningsarbete inom området.

Villkor i samband med koncession

1: & Koncession skall avse ett bestämt område och gälla en viss tid.

Undersökningskoncession skall meddelas för en tid av högst två år från

beslutet, om inte särskilda skäl föranleder annat.

12. 8 Koncession skall förenas med de villkor som behövs för att motverka eller begränsa menlig inverkan på naturmiljön samt för att beakta andra allmänna intressen och enskild rätt.

Som villkor för koncession får bestämmas att staten skall ha rätt att delta i verksamheten eller att koncessionshavaren skall betala avgift eller produktionsandel till staten eller iaktta något annat liknande villkor.

Meddelas bearbetningskoncession för någon annan än fastighetsägaren i fråga om en fyndighet från vilken denne utvinner torv för sitt husbehov, skall koncesstonen, om inte särskilda skäl föranfeder annat, förenas med villkor som gör det möjligt för fastighetsägaren att på skäliga villkor få torv för sitt husbehov även i fortsättningen.

13 & Koncessionshavaren skall. om inte särskilda skäl föranleder annat, åläggas att ställa säkerhet för att villkor till skydd för naturmiljön, andra

allmänna intressen eler enskild rätt skall uppfyllas. Visar sig säkerheten

otillräcklig, får länsstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas.

14 § Uppkommer genom verksamhet för vilken koncession meddelats

betydande olägenhet som inte förutsågs när koncessionen meddelades, får

länsstyrelsen bestämma de villkor för den fortsatta verksamheten som behövs för att förebygga eller minska olägenheten.

Överlåtelse, frånträdande och återkallelse av koncession

15 & Koncession får överlåtas endast med länsstyrelsens tillstånd.

16 § Anmäler koncessionshavaren till länsstyrelsen att han önskar från-

träda sin rätt. upphör denna sex månader efter det anmälan kom in. om ej

annat följer av koncessionen.

Önskar koncessionshavaren avstå endast från viss del av koncessionsområdet. skall han ansöka om detta hos länsstyrelsen.

17 & Koncession får återkallas av länsstyrelsen, om koncessionshavaren

åsidosätter villkor som har förenats med koncessionen. Även i annat fall får koncessionen återkallas. om synnerliga skäl föreligger. I sådant fall har

koncessionshavaren rätt att få ersättning av staten för förlust till följd av

åtgärd som han vidtagit med anledning av koncessionen.

Förberedande undersökning

18 & Behöver någon som förberedelse för en ansökan om koncession utföra undersökning på annans mark och medger inte markägaren detta,

Prop. 1984/85: 120 6

får länsstyrelsen i det län där marken eller större delen därav ligger efter

ansökan lämna tillstånd till sådan undersökning under viss tid.

Undersökningen skall utföras så, att minsta skada och intrång vållas. Byggnad får uppföras och väg byggas endast om markägaren har samtyckt

till det eller länsstyrelsen har lämnat tillstånd till åtgärden. Föranleder undersökningen skada eller intrång, skall ersättning lämnas. Tvist om ersättning prövas av den fastighetsdomstol inom vars område marken eller

större delen därav ligger.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att ansökningsavpift skall betalas för ansökan som anges i första stycket.

Undersökningsarbete

19. 8 Den som innehar undersökningskoncession får inom koncessionsområdet utföra undersökningsarbete för att utröna möjligheterna att av torvfyndigheten utvinna energi.

20 & Undersökningsarbete får omfatta endast sådana åtgärder som behövs för att vinna närmare kännedom om torvfyndighetens storlek, beskaffenhet och utvinningsbarhet.

Koncessionshavaren får inte inom koncessionsområdet uppföra annan byggnad än sådan som är oundgängligen nödvändig för undersökningsar-

betet, såvida inte markens ägare och innehavare av nyttjande eller servitut avseende marken medger det. I den mån det behövs får han utan medpgi-

vande bygga väg inom området eller begagna befintlig väg till och inom

området. Efter tillstånd av länsstyrelsen får han också bygga nödvändig väg till området. Åtgärderna skall utföras så, att minsta skada och intrång vållas.

21 & Koncessionshavaren får använda torv som utvunnits under undersökningsarbetet endast i den mån det behövs för att undersöka torvens

beskaffenhet och lämplighet för bearbetning.

22 & Skada eiler intrång. som föranleds av undersökningsarbete skall ersättas av koncessionshavaren. Tvist om ersättning prövas av den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

Innan arbetet påbörjas skall koncessionshavaren ställa säkerhet för er-

sättningsskyldighet enligt första stycket, om inte den ersättningsberätti-

gade avstår från säkerhet. Säkerheten skall ställas hos länsstyrelsen, om inte parterna kommer överens om annat. Staten, kommun, landstingskom-

mun och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Bearbetning

23 & Den som innehar bearbetningskoncession får inom koncessionsom-

rådet undersöka, bearbeta och tillgodogöra sig torv för att utvinna energi.

Koncessionshavaren får undersöka och bearbeta torv för annat syfte än

att utvinna energi i den mån det behövs för att arbetet skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt. Koncessionshavaren får tillgodogöra sig torv som bearbetats enligt andra stycket, i den mån markägaren inte inom sex månader efter tillsägelse

hämtar torven och ersätter på denna nedlagda kostnader. Tvist om sådan

Prop. 1984/85: 120 7

ersättning prövas av den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger. Väcks talan. räknas nämnda tid från det att ersättningsbeloppet slutligt bestämts.

24 8& Koncessionshavaren får ej börja bearbetningen och därmed sammanhängande verksamhet, såsom att uppföra byggnad eller anlägga väg. transportbana eller ledning eller att lägga upp torv eller avfallsprodukter. utan att markägare som berörs av åtgärderna har medgett det eller att mark

för ändamålet har anvisats enligt 26 § första stycket och marken får tillträdas enligt 26 § andra stycket eller 32 § jämförd med 5 eHer 6 kap. expro-

priationslagen (1972:719).

25 8 Gäller för samma område både koncession för bearbetning av torv och en eller flera sådana rättigheter som anges i 9 8, får arbete som utförs med stöd av rättighet som tillkommit först inte hindras eller uppehällas av

arbete som utförs med stöd av rättighet som tillkommit senare.

26 & I den mån medgivande att påbörja bearbetningen och därmed sammanhängande verksamhet inte lämnats av berörda markägare. skall länsstyrelsen anvisa den mark som behövs.

Har koncessionshavaren hos länsstyrelsen ställt säkerhet för den ersätt-

ningsskyldighet som avses i 27 8. får den anvisade marken genast tillträdas, om inte länsstyrelsen förordnar annat. Staten. kommun, landstings-

kommun och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Ersättning till följd av att mark tas i anspråk för bearbetning m. m.

27 8 Ägare till mark som tas i anspråk för bearbetning eller därmed

sammanhängande verksamhet är berättigad att av koncessionshavaren få

intrångsersättning och annan ersättning för skada. Samma rätt till ersättning har innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastighet

som herörs av ianspråktagandet.

Beträffande ersättningen gäller 4 kap. expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Vad som sägs 14 kap. 3 § samma lag skall härvid tillämpas

i fråga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det

talan väcktes vid domstol.

28 § - Uppstår till följd av att mark tas i anspråk synnerligt men för någon fastighet eller del därav, skall koncessionshavaren lösa det område som

lider sådant men. om ägaren begär det.

29.8 Kan överenskommelse ej träffas om ersättning enligt 278 eller löseskilling enligt 28§. prövas tvisten av den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger. Annan än koncessionshavaren får ej väcka talan innan tillträde har skett.

30 & Ersättning enligt 27§ som ej avser personlig skada skall nedsättas

hos länsstyrelsen, om fastigheten så minskat i värde att den kan antas cj utgöra full säkerhet för borgenär, som hade panträtt i fastigheten när rätten till ersättning uppkom. Nedsättning skall ske hos länsstyrelsen i det län där marken eller större delen därav ligger.

31 § Om borgenär som avses 1 30§ lider förlust till följd av att nedsätt-

Prop. 1984/85: 120 8

ning ej skett, är han berättigad att av koncessionshavaren få gottgörelse för förlusten. Detsamma gäller, om borgenären lider förlust genom att ersättning, som ej prövats av domstol. blivit för lågt beräknad. Tvist om gottgörelse prövas av fastighetsdomstol som anges i 298.

32 8 I mål om ersättning enligt 27§ eller gottgörelse enligt 318 och i ärende om fördelning av ersättning som nedsatts enligt 308 gäller, om ej annat är föreskrivet i denna lag, 5-7 kap. expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga deltar.

33 § I mål om inlösen enligt 283 gäller, om ej annat är föreskrivet i denna lag, expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Vad som sägs I 4

kap. 3§ samma lag skall härvid tillämpas t fråga om värdeökning som ägt

rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

Verkan av att koncession upphör

34 & När en koncession upphör skall koncessionshavaren ta bort anlägg-

ningar och vidta andra åtgärder för återställning, om detta är motiverat

från allmän eller enskild synpunkt. I den mån skyldighet att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom villkor i koncessionen, skall frågan prövas av länsstyrelsen i samband med

att koncessionen upphör.

Vissa särskilda åligganden för koncessionshavaren

35 & Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som rege-

ringen bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att följa koncessionsha-

varens arbete i geologiskt hänseende och ta del av de geologiska resultaten av arbetet.

Tillsyn, handräckning, ansvar m. m.

36 & Länsstyrelsen utövar tillsyn över undersökning och bearbetning som utförs enligt denna lag. Den som utövar verksamhet enligt lagen skall på begäran lämna länsstyrelsen de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Om det

behövs skall länsstyrelsen bestämma villkor. som tryggar att verksamhe-

ten utövas i överensstämmelse med föreskrifterna i lagen. Länsstyrelsen äger tillträde till arbetsplats och därtill hörande anläggningar för att inspektera verksamhet som omfattas av denna lag.

37 8 Vid tvist angående fråga som avses i 25§ tillämpas reglerna i 41§

lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheter.

38 & Påbörjas undersökningsarbete utan att vad som i 228 andra stycket

föreskrivs om ställande av säkerhet iakttagits eller utförs anläggning i strid med 1858 andra stycket eller 208 andra stycket, får tingsrätten på ansökan

av den som äger celler innehar marken förordna att arbetet skall inställas

eller att anläggningen skall tas bort på undersökarens bekostnad. I fråga om sådant förordnande finns bestämmelser i 178 handräcknings-

lagen (1981:847).

Prop. 1984/85: 120 9

39 & TIakttar en koncessionshavare inte villkor som förenats med koncessionen eller efterkommer han inte vad som begärs med stöd av 35§ eller

368 andra stycket, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra

sina skyldigheter.

Under samma förutsättning får tingsrätten på ansökan av länsstyrelsen eller. i fall som nämns i 358, myndighet som avses där förordna om

handräckning för att åstadkomma rättelse på bekostnad av koncessionshavaren.

40 & Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtli-

gen eller av oaktsamhet

1. påbörjar undersökningsarbete utan att iaktta vad som i 228 andra stycket föreskrivs om ställande av säkerhet,

2. bearbetar en torvfyndighet utan att ha erhållit bearbetningskoncession, om sådan krävs.

Till sådan påföljd döms också den som vid fullgörande av uppgiftsskyl-

dighet som är förenad med koncession eller som avses i 36 § andra stycket lämnar oriktig uppgift, om detta sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

I fall som avses i första stycket 2 får torv som bearbetats förklaras

förverkad.

Den som har gjort sig skyldig till gärning som avses i första stycket 2 får förpliktas att ersätta kostnad som föranleds därav.

Brott som avses i första stycket 1 får åtalas av allmän åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal.

41 8 Länsstyrelsens beslut enligt denna iag får överklagas hos regeringen genom besvär. Statens naturvårdsverk får överklaga sådant beslut.

42 & Med särskild rätt till fastighet förstås i denna lag nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt.

43 & Har säkerhet som skall ställas enligt denna lag inte godkänts av den till vars förmån den ställs, prövas säkerheten av länsstyrelsen.

Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensman svarar som för egen skuld och, om två eller flera tecknat borgen gemensamt, de svarar solidariskt.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den nya bestäm-

melsen tillämpas. 3. Vad som enligt denna lag gäller om ägare av fastighet skall tillämpas

även på den som innehar fastighet med ständig besittningsrätt eller fideikommissrätt.

4. Bestämmelserna i denna lag om borgenär som har panträtt i fastighet

tillämpas även på den som har rätt till avkomst eller förmån som avses i 8§

lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken, om rättigheten inte är

att anse som sådan särskild rätt som avses 142 § denna lag.

5. Den som vid utgången av juni 1985 bedriver torvtäkt för vilken koncession inte behövs enligt lagen (1974: 290) om vissa mineralfyndighe-

ter men för vilken koncession därefter behövs enligt denna lag får utan

koncession fortsätta verksamheten till utgången av juni 1986 samt, under förutsättning att ansökan om koncession gjorts före nämnda tidpunkt, till dess ansökningen har slutligt prövats.

Prop. 1984/85: 120 10

6. I övergångsbestämmelserna till lagen (1985: 000) om ändring i lagen

(1974: 890) om vissa mineralfyndigheter finns bestämmelser rörande ansökningar om koncession för undersökning eller bearbetning av torvfyndighet för att utvinna energi, som gjorts före den I juli 1985, och vissa andra mål och ärenden som avser sådana torvfyndigheter.

Prop. 1984/85: 120

2¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheter dels att 49 § skall upphöra att gälla,

dels att 1, 4, 7,9, 10, 41 och 44 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15!

För undersökning och bearbetning av fyndighet av

I. olja, gas, stensalt eller annat salt som förekommer på likartat sätt,

2. alunskiffer,

3. stenkol, eldfast lera eller 3. stenkol, eldfast lera eller klinkrande lera, klinkrande lera eller

4. uranhaltigt eller toriumhaltigt 4, uranhaltigt eller toriumhaltigt

mineral eller mineral

S. torv för att utvinna energi fordras, om ej annat följer av 8 eller 9 §, särskilt tillstånd (koncession). I fråga om förberedande undersökning finns bestämmelser 1 15 §.

4§ Koncession meddelas för en eller Koncession meddelas för en eller

flera av de grupper av ämnen som flera av de grupper av ämnen som anges i I $1—5. anges i I 8 1—4.

Koncession skall avse bestämt område och viss tid. Område och giltighetstid bestämmes efter vad som är lämpligt med hänsyn till fyndigheten,

ändamålet med koncessionen och övriga omständigheter.

Gränserna för området räknas på djupet lodräta, om det kan ske utan intrång i annans rätt.

7§

Inom område som omfattas av koncession för viss grupp av ämnen får annan än koncessionshavaren ej utan särskilda skäl meddelas koncession

för annan grupp av ämnen. Ej heller får inom område, som omfattas av rätt

enligt I kap. 4 elter 5 § gruviagen (1974: 342) eller ansökan om sådan rätt,

utan särskilda skäl koncession meddelas annan än den. som erhållit eller ansökt om sådan rätt.

Meddelas koncession inom om- Inom område som omfattas av råde som omfattas av annan koncession enligt lagen (1985:000) koncession eller av sådan rätt en- om vissa — torvfyndigheter — får ligt gruvlagen som avses i första koncession enligt denna lag inte stycket eller beviljas sådan gruvrätt utan särskilda skäl beviljas annan inom område som omfattas av än koncessionshavaren. koncession, får arbete, som utföres på grund av först uppkommen rättighet, icke hindras eller uppehåtlas av arbete på grund av rättighet som tillkommit senare. ! Senaste lydelse 1982: 484.

Prop. 1984/85: 120

Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse

Meddelas koncession inom om-

råde som omfattas av annan

koncession enligt denna lag eller av

sådan rätt enligt gruvlagen som

avses i första stycket eller beviljas sådan gruvrätt inom område som

omfattas av koncession, får arbete,

som utförs på grund av först upp-

komna rättighet, icke hindras eller

uppehållas av arbete på grund av

rättighet som tillkommit senare.

Motsvarande gäller beträffande ar-

beten med stöd av koncession en-

ligt denna lag i förhållande till ar-

beten som bedrivs med stöd av

koncession enligt lagen om vissa

torvfyndigheter.

95 Har koncession inte meddelats i Har koncession inte meddelats i

fråga om fyndighet som avses i I $ fråga om fyndighet som avses i I 8 2,3 eller 5, får den utan koncession 2 eller 3, får den utan koncession bearbetas av fastighetsägaren. Vad bearbetas av fastighetsägaren. Vad

som sagts nu gäller inte om fyndig- som sagts nu gäller inte om fyndig-

heten finns inom ett område där nå- heten finns inom ett område där någon inmutare eller gruvrättshavare gon inmutare eller gruvrättshavare

har rätt att utföra undersökningsar- har rätt att utföra undersökningsarbete enligt 8 § första stycket I, och bete enligt 8 § första stycket 1, och

inte heller om den finns inom ett inte heller om den finns inom ett område som omfattas av bearbet- område som omfattas av bearbet-

ningskoncession för annan fyn- ningskoncession för annan fyndighet. Fastighetsägaren får heller dighet. inte utan koncession bearbeta fyn-

dighet som avses i 1§ 5, om läns-

styrelsen för visst fall beslutar att

koncession skall krävas för bearbetning. Så skall ske om en konces-

slonsprövning av särskilda skäl är påkallad för ställningstagande i fråga rörande skyddet för intressen av speciell art som står mot bearbetning. Frågan huruvida koncession skall krävas prövas av länsstvrelsen på särskild begäran av den som ämnar påbörja bearbetning eller i samband med prövning av tillstånd till täkt enligt 18.$ natur-

vårdslagen (1964:822).

? Senaste lydelse 1982: 484.

Prop. 1984/85: 120

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

Fastighetsägaren får utan koncession för husbehov utnyttja gas som framkommit på annat sätt än I samband med sökande efter olje- eller gasfyndighet, även om annan har koncession inom området.

Meddelas bearbetningskoncession för någon annan än fastighetsägaren i fråga om en fyndighet där denne utvinner torv för sitt husbe-

hov, skall koncessionen, om inte

särskilda skäl föranleder annat, förenas med villkor som gör det

möjligt för fastighetsägaren utt på

skäliga villkor även i fortsättningen

få torv för sitt husbehov.

10.8:

Koncession kan förenas med de föreskrifter som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller som eljest påkallas för att främja ett från allmän synpunkt ändamälsenligt utforskande och tillvaratagande

av naturtillgångarna. Koncession kan göras beroende av att undersökning eller bearbetning sker i viss omfattning. I koncession kan föreskrivas att staten skall ha rätt att deltaga i verksamheten eller att koncessionsinnehavaren skall utge avgift eller produktionsandel till staten eller iakttaga annat liknande villkor.

I fråga om bearbetningskoncession för torv finns bestämmelser om visst villkor i 9 § tredje stycket.

41 §

Uppstår i fall som avses i 78 Uppstår i fall som avses i 7 § andra stycket tvist, bestämmer tredje stycket tvist, bestämmer bergmästaren, med iakttagande av bergmästaren, med iakttagande av

vad som kan ha föreskrivits i frågor vad som kan ha föreskrivits i frågan

1 samband med koncessionen, hur 1 samband med koncessionen, hur arbetena skall ordnas för att inne- arbetena skall ordnas för att innehavaren av den först uppkomna rät- havaren av den först uppkomna rät-

tigheten skall kunna driva sitt arbe- tigheten skall kunna driva sitt arbete ändamålsenligt och med minsta te ändamålsenligt och med minsta förfång för den andre rättsinneha- förfång för den andre rättsinnehavaren. varen. .

44 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. påbörjar undersökningsarbete utan att iakttaga vad som i 20 eller 32 § fjärde stycket föreskrives om underrättelse och ställande av säkerhet,

2, bearbetar ämne som avses i 2. bearbetar ämne som avses i I 8 I, 4 eller 5 utan att ha erhållit I 8 I eller 4 utan att ha erhållit bear-

bearbetningskoncession, om sådan betningskoncession, om = sådan

kräves, kräves,

" Senaste lydelse 1982: 484.

Prop. 1984/85: 120 14

3. utan tillstånd enligt 33 § andra stycket lägger igen utfraktsväg, ort eller borrhål som där avses. Till påföljd som anges i första stycket dömes också den som vid fullgö-

rande av uppgiftsskyldighet som är förbunden med koncessionen eller som avses i 40 § andra stycket lämnar oriktigt uppgift, om detta sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

I fall som anges i första stycket 2 kan ämne som utvunnits förklaras förverkat.

Om brott som avses i första stycket I förnärmar enbart enskilds rätt, får

åklagare väcka åtal endast om målsägande anger brottet till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

I fråga om koncession för undersökning eller bearbetning av torvfyn-

dighet för att utvinna energi, som har meddelats enligt äldre bestämmelser,

tillämpas efter ikraftträdandet lagen (1985: 000) om vissa torvfyndigheter, varvid koncessionen skall anses som undersöknings- eller bearbetningskoncession enligt sistnämnda lag.

Ansökan om koncession för undersökning eller bearbetning av torvfyndighet för att utvinna energi, som gjorts före ikraftträdandet men inte

slutligt avgjorts dessförinnan, prövas enligt äldre bestämmelser. I fråga om koncession, som beviljats på grund av sådan ansökan gäller vad som sägs i andra stycket. Mål och ärenden i övrigt i fråga om sådana torvfyndigheter

vilka anhängiggjorts före ikraftträdandet men inte slutligt avgjorts dessförinnan handläggs och prövas enligt äldre bestämmelser.

Prop. 1984/85: 120 15

3 Förslag till Lag om ändring i gruvlagen (1974: 342)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § gruvlagen (1974: 342) skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

38!

Inmutningsrätt får ej utan medgivande av regeringen beviljas inom

1. område som genom beslut av riksdagen förklarats utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält statlig myndighet gjort framställning hos regeringen, såvida icke inmutning sökes för statens räkning,

2. område som avsatts till nationalpark eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet gjort framställning hos regeringen,

3. befästningsområde och, i den utsträckning regeringen bestämmer, område utanför detta,

4. kyrkogård eller annan begravningsplats,

5. område varpå sökts eller med- 5. område varpå sökts eller meddelats Koncession enligt lagen delats koncession enligt lagen (1974: 890) om vissa mineralfyn- = (1974:890) om vissa mineralfyndigheter. digheter = eller — enligt — lagen

(1985:000) om vissa torvfyndighe-

ter.

Utan hinder av vad som föreskrives i första stycket får i fall som anges under 5 inmutningsrätt beviljas, om medgivande lämnats av den som sökt eller erhållit koncessionen.

Denna lag träder i kraft den I juli 1985.

! Senaste lydelse 1974: 892,

Prop. 1984/85: 120

4 Förslag till Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härmed föreskrivs att 18 § naturvårdslagen (1964:822) skall ha nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

18 8!

Täkt av sten, grus, sand, lera, Täkt av sten, grus, sand, lera, jord, torv eller andra jordarter för jord, torv eller andra jordarter för annat ändamål än markinnehava- annat ändamål än markinnehavarens husbehov får ej ske utan läns- rens husbehov får ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts styrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej täkt i vattenområde avser dock ej täkt i vattenområde vartill tillstånd lämnats enligt vat- vartill tillstånd lämnats enligt vattenlagen (1983:291) eller fordras tenlagen (1983:291) eller fordras enligt lagen (1966:314) om konti- enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln. nentalsockeln eller täkt av torv var-

till bearbetningskoncession — har

meddelats enligt lagen (1985:000)

om vissa torvfyndigheter.

Länsstyrelsen får förelägga den som söker täkttillstånd att, vid äventyr alt ansökningen avvisas, lägga fram utredning som belyser behovet av täkten samt en täktplan av erforderlig omfattning. Tillståndet skall förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka företagets menliga inverkan på naturmiljön. Om ej särskilda skäl föranleder annat, skall tillstånd för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för sålunda föreskrivna villkor. Visar sig sådan säkerhet otillräcklig, får länsstyrelsen föreskriva att tillståndet skall gälla endast om ytterligare säkerhet ställs.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

Har tio år förflutit från det täkttillstånd har vunnit laga kraft, får länsstyrelsen upphäva tillståndet helt eller delvis eller förena tillståndet med ändrade villkor. Visar det sig att föreskrivna villkor inte i den utsträckning som behövs begränsar eller motverkar företagets menliga inverkan på naturmiljön, får länsstyrelsen före utgången av den angivna tiden förena tillståndet med ytterligare villkor som behövs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

! Senaste lydelse 1983: 654.

Prop. 1984/85: 120 17

5 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1983: 291)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 6 § vattenlagen (1983:291) skall ha

nedan angiven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

6§ Bestämmelserna i 1, 2 och 4 §§ gäller inte

I. vattenföretag som vid prövning av en viss verksamhet enligt 136 a §

byggnadslagen (1947: 385) har angetts som ett villkor för verksamheten, 2. broar eller andra vattenföretag för väg, järnväg, tunnelbana eller spårväg, vars anläggande har prövats i särskild ordning,

3. rörledningar i vatten, vartill koncession har meddelats enligt lagen (1978: 160) om vissa rörledningar.

4. verksamhet, vartill bearbet-

ningskoncession har meddelats en-

ligt lagen (1985:000) om vissa torv-

fyndigheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

2 Riksdagen 198485. 1 saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 18

6¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1957: 262) om allmän energiskatt

Härigenom föreskrivs att 25 la gen (1957: 262) om allmän energiska!

skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

28 Skatt utgår icke för inhemska fasta bränslen.

Skatt utgår ej heller för elektrisk kraft, som

a) framställes inom riket av pro- a) frumställes inom riket av pro-

ducent, som förfogar över en Instal- = ducent, som förfogar över en installerad generatoreffekt av mindre än = lerad generatoreffekt av mindre än 50 kilowatt och som icke yrkesmäs- = 100 kilowatt och som icke yrkessigt distribuerar elektrisk kraft, mässigt distribuerar elektrisk kraft,

b) till lägre effekt än 50 kilowatt utan avgift levereras av producent eHer distributör till någon, som ej stär I intressegemenskap med producenten eller distributören,

c) framstältes och förbrukas å fartyg eller annat transportmedel, eller

d) nyttiggöres inom rörelse för produktion eller distribution av elektrisk kraft eller bortgär till följd av förluster vid överföring, transformering eller

omformning hos producent eler distributör.

Denna lag träder i kraft den t juli 1985.

! Lagen omtryckt 1984:994.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1975: 272.

Prop. 1984/85: 120 19

Utdrag INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1985-02-14

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Gustafsson, Leijon, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande: statsrådet Dahl

Proposition om riktlinjer för energipolitiken

1 Inledning

Gällande riktlinjer för energipolitiken fram till omkring år 1990 beslutades av riksdagen år 1981 (prop. 1980/81:90 bil. 1, NU 60, rskr 381). Därefter har åtskilliga åtgärder vidtagits i syfte att underlätta och påskynda

omställningen av vårt energisystem.

Energiförsörjningssituationen har förbättrats avsevärt. Användningen av energi ökade snabbt under efterkrigstiden fram till mitten av 1970-talet. Under de senaste åren har den dock minskat till följd av bl. a. omfattande energihushållningsåtgärder. Samtidigt har andelen oljeprodukter i energiförsörjningen minskat från nära 70 26 år 1979 till ca 50 26 år 1984. Användningen av inhemska bränslen har ökat snabbt liksom användningen av ny teknik såsom värmepumpar. Tillgången på energi, speciellt elenergi, är f.n. god och väntas förbli det under de närmaste åren.

För att inte ånyo riskera att samhällsekonomin utsätts för påfrestningar på grund av störningar på energiområdet eller en okontrollerad kostnadsutveckling fordras målmedvetna och konsekventa energipolitiska åtgärder. Jag kommer i det följande att lägga fram förslag till riktlinjer och långsiktiga mål för energipolitiken. Härvid kommer jag också att redovisa en strategi för kärnkraftens avveckling. Utgångspunkten för mina förslag är i huvudsak vad riksdagen beslutade år 1981, dvs. att tillgängliga energikällor skall utnyttjas på bästa möjliga sätt. En effektiv hushållning skall främjas och miljön skall värnas. Förutsättningar skall skapas för en avveckling av kärnkraften enligt riksdagens beslut. Oljeberoendet skall minskas och en fortsatt övergång till fasta bränslen skall främjas. En successiv utveckling skall ske mot ett energisystem i huvudsak grundat på varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Prop. 1984/85: 120 20

Betydande kunskaper och erfarenheter har vunnits inom energiområdet sedan år 1981. En stor del av de satsningar som har gjorts för att få fram ny energiteknik har utvärderats och viktiga slutsatser kan dras. Vidare har ett stort antal utredningar och andra studier genomförts.

Som underlag för mina ställningstaganden ligger utredningsbetänkanden m.m. enligt följande sammanställning (tabell 1). Sammanfattningar av betänkandena m.m. bör fogas till protokollet i detta ärende. I de fall remissbehandling har skett bör även sammanställningar av dessa remissyttranden fogas till protokollet. Sammanfattningarna, skrivelserna och remisssammanställningarna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 1—24.

Tabell I Kommitté/motsv. Betankande/ Remiss- = Bilaga

MoOtsv. behandlad nr."

Lagrådsremiss med forslag till lag om vissa torvfyndigheter || Lagrädets yttrande över lagrådsremissen 2

1981 års energikommitté I stället for kärnkraft Xx 3

(SOU 1984: 61) Utredningen om taxe- Pris på energi Xx 4 och prissättningen (SOU 1981: 69) på energiområdet Kommissionen om el- Säker elförsörjning Xx 5 försörjningens sårbarhet (SOU 1984: 69) Kommittén för översyn Samordnad avfalls- Xx 6 av kärnbränslenämndens hantering (SOU 1984: 76) verksamhet Industridepartementet Storstädernas värmeför- Xx 7

försörjning

(Ds I 1983: 5) Industridepartementet Lagstiftning om torv X 8

för energianvändning

(Ds I 1984: 14) Industridepartementet Komplettering av Xx 9

planen för vatten-

kraftutbyggnad

(Ds 11984:26) Utredningen om Oljeersättning Xx 10 el och inhemska Konflikter — lokala bränslen (ELIN) lösningar (Ds 1 1984: 27) Bostadsdepartementet Vidgad rådgivning Xx I

för energihushållning

och bostadsförbättring

(Ds Bo 1984: 11) Delegationen för upphandling Redogörelse för energi- (Ri inom energiområdet upphandlingsdelega-

tionens verksamhet Statens energiverk Energihushållnings- Xx 13

programmets effekter

(1984:2) Statens energiverk Små vattenkraftverk x 14

(1984:4)

Prop. 1984/85: 120

Kommitté/motsv. Betänkande” Renuss- = Bilaga

möOtsv. behandlad nr.”

Statens energiverk Energiperspektiv IS

1970-1995 (19834: 7) Statens energiverk Förbränning av xX 16

torv — hur kan miljö-

kraven tillgodoses? Statens energiverk Industriellt mot- 17

tryck. Produktion —-

potential — prognos Statens energiverk Statens elektriska IR

inspektion — upp-

efter. organisation.

resurser Statens energiverk Vindkraft. Utvärdering av 19

vindkraftprogrammet

(1985:1) Statens energiverk/statens Den energitekniska indu- 20 industriverk | strins utvecklingsmöjligheter Statens industriverk Skrivelse ang. avgifts- 2

finansierad rådgivning Statens vattenfallsverk Naturgas — hälsa — miljö Xx 22 Statens råd för bygg- Energi 85 — Energi- Xx 23 nadsforskning användning i bebyggelse

(G26: 1984) International Rekommendationer 24 Energy Agency ang. nya personbilars (IEA) bränsleförbrukning + Bilagorna 3— 24 finns I särskild bilagedel.

Jag har dessutom tagit del av en stor mängd synpunkter och förslag

rörande åtgärder inom energiområdet från myndigheter. kommuner, organisationer. företag och enskilda. Jag vill i det sammanhanget särskilt näm-

na Ingenjörsvetenskäpsakademiens (IVA) rapport Energi och ekonomi och den förhandsinformation som jag har fått om Folkkampanjens mot kärnkraft studie FOLKE. I 1985 års budgetproposition (prop. 1984/85: 100 bil. 14 s. 77 och 139) har regeringen föreslagit riksdagen att. i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1985/86 beräkna

I. till Statens energiverk: Förvaltningskostnader ett förslagsanslag av

19 584 000 kr..

LA . ull Statens energiverk: Utredningar m.m. och information ett reserva-

tionsanslag av 10929000 kr.,

'» « till Statens elektriska inspektion ett förslagsanslag av 8831 000 kr.. 4. vill Utbildning och rådgivning m.m. för att spara energi ett reserva-

tionsanslag av 1000 kr..

'Ah «till Främjande av landsbygdens elektrifiering ett reservationsanslag av

4 500000 kr..

6. till Ersättning för försenad idrifttagning av kärnreaktorer ett förslags-

anslag av 290000 000 kr..

7.Mill Visst internationellt energisamarbete ett förslagsanslag av

14 574 000 kr..

Prop. 1984/85: 120 tå [Ne

8. ull Statens kärnkraftinspektion: Förvaltningskostnader ev reservatronsanslag av 16000 kr., 9. till Statens kärnkraftinspektion: Kärnsäkerhetsforskning ett reservationsanslag av 1000 kr., 10. till Åtgärder för hantering av radioaktivt avfall ev reservationsanslag av 1000 kr., 11. till Statens vattenfallsverk: Kraftstationer m.m. et reservationsanslag av 3323 000 000 kr., | 12. till Energiforskning ett reservationsanslag av 421 500000 kr., 13. till Bidrag till verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB ett reservationsanslag av 42635 000 kr., 14. till Avveckling av forskningsreaktorer m.m. ett reservationsanslag av 2900000 kr., IS. till Anläggningar för radioaktivt avfall i Studsvik, m.m. ett reservationsanslag av 72 700000 kr., 16. till Stöd för oljeersättande åtgärder, m.m. ett reservationsanslag av 210000 000 kr., 17. till Täckande av förluster i anledning av statliga garantier för oljeersättande åtgärder, m.m. ett förslagsanstag av 15 000000 kr., 18. till Drift av beredskapslager ett förslagsanslag av 637 381 000 kr., 19. till Beredskapslagring och industriella åtgärder ett reservationsanslag av 7455 000 kr... | 20. till Särskilda kostnader för lagring av råolja och flygdrivmedel ett förslagsanslag av 1000 kr. Jag anhåller nu om att få ta upp även frågorna under p. 1—20.

Propositionens disposition Den följande framställningen kommer jag att disponera på följande sätt. Jag beskriver först den internationella utvecklingen på energiområdet och det internationella energisamarbetet sedan 1980-talets början. Vidare redogör jag för 1981 års energipolitiska beslut och viktigare beslut därefter (avsnitt 2). Därefter tar jag upp de riktlinjer och långsiktiga mål som enligt min mening bör gälla för energipolitiken (avsnitt 3). Jag går efter detta över till att bedöma behovet av energi framöver (avsnitt 4). I de följande avsnitten (avsnitt 5—12) lägger jag fram förslag till riktlinjer för utvecklingen av olika delar i energisystemet. Bl. a. lägger jag fram förslag om ändring i tagen (1957: 262) om allmän energiskatt (avsnitt 7.3). Jag föreslår också en ny lag om vissa torvfyndigheter, m.m. (avsnitt 8.6). De lagförslag som grundas på ett förslag av minerallagskommittén (I 1983: 04) har genom besiut av regeringen den 22 november 1984 remitterats till lagrådet, som har yttrat sig över förslagen, nämligen

Prop. 1984/85: 120 23

I. lag om vissa torvfyndigheter to lag om ändring i lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheter 2 lag om ändring i gruvlagen (1974: 342)

flag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) nom Jag om ändring i vattenlagen (1983: 291)

Kommitténs lagförslag och en sammanställning av remissyttrandena

över kommitténs förslag bör fogas till protokollet i detta ärende som hilaga &. Lagrådsremissen. med undantag av däri ingående kommitténs lagförslag och en remissammanställning däröver. bör fogas till protokollet i detta

ärende som bilaga I. Lagrådets yttrande över förslagen I lagrådsremissen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2. Mina överväganden med anledning av lagrådets synpunkter redovisar jag längre fram (avsnitt 8.6).

Innebörden i korthet av förslagen i propositionen och var de återfinns

framgår av följande uppställning:

Stöd för förberedelser för framtida utbyggnad av mottrycks-

Stöd för åtgärder för att minska utsläppen av kväveoxider och

Andrad organisation och ändrade uppgifter för nämnden för hantering av använt kärnbränsle 11.2.2 Anslagsfrågor 14

2¶Bakgrund

2.1 Den internationella utvecklingen

Den senaste tioårsperioden har medfört dramatiska förändringar på de internationella energimarknaderna. Under denna relativt korta period har upprepade och kraftiga oljeprishöjningar ägt rum i förening med andra

typer av leveransstörningar. Inget enskilt land har undgått att påverkas av

Prop. 1984/85: 120 24

dessa omvälvningar. För samtliga länder innebar 1970-talets utveckling på energiområdet slutet på en epok och början till en ny: cn omställning av världsekonomin från låg- till högprisenergi.

Energins betydelse som nyckel! för ekonomiska framsteg och social utveckling är numera uppenbar. Tillgång, produktion och konsumtion av energi är emellertid ojämnt fördelad mellan världens länder och folk. Detta ger upphov till internationella störningar och försvårar strävandena att utjämna klyftan meltan rika och fattiga länder.

Flertalet i-länder har i stort lyckats anpassa sig till de nya förhållandena på energimarknaderna. Däremot har många u-länder, och de icke-oljeproducerande i synnerhet, råkat in i en ond cirkel ull följd av höga energipriser och växande utlandsskulder vilka försvårar eller omöjliggör sådana investeringar som skulle kunna vända den ekonomiska utvecklingen i gynnsammare riktning.

Utvecklingen efter oljeprischockerna på 1970-talet har vidare medfört att de flesta länder. oberoende av samhällssystem och utvecklingsnivå, numera har celler är i färd med att utarbeta nationella energiprogram. Huvudmålet för energipolitiken på de flesta håll är av naturliga skäl att trygga encergitillgången till rimliga priser. Andra element som brukar återfinnas i energiprogrammen gäller målsättningar om att använda förnyclsebara, miljövänliga och helst inhemska energislag, att främja energihushållning, att stödja forskning och teknikutveckling. I detta sammanhang har det internationella samarbetet kommit att spela en alltmer framträdande och betydelsefull roll. Jag avser att återkomma till detta i det följande.

Utvecklingen under de senaste tio åren har redovisats och analyserats i ett flertal studier i Sverige och utlandet. Jag vill i detta sammanhang särskilt hänvisa till betänkandet (SOU 1983:19) Den stora omställningen, en analys av de internationella energimarknaderna. Bland de talrika förhållanden som har belysts i dessa analyser vill jag betona följande.

Den totala efterfrågan på energi har, trots oljeprishöjningarna, fortsatt att stiga I takt med befolkningstillväxten. Per capita-konsumtionen av energi i världen är i dag således ungefär densamma som för tio år sedan.

Energiförbrukningen har ökat kontinuerligt i u-länderna och statshandelsländerna, men varit sjunkande eller oförändrad i industriländerna fram till år 1983.

Tabell 2.1 Årlig tillväxttakt av energianvändning, ec

1955—1973 = 1973-1979 = 1979-1983

Källa: IEA ! Albanien. Bulgarien, Polen, Rumänien, Sovjetunionen. Tjeckoslovakien. Tyska demokratiska republiken, Ungern

Prop. 1984/85: 120 25

Av de olika energislagen är det enbart efterfrågan på olja som, globalt sett, har sjunkit sedan år 1973: från 2,4 miljurder ton till 2,2 miljarder ton år 1983. Denna minskning har skett helt inom OECD-länderna. Förbrukning-

en av kol har ökat i samtliga länderkategorier. Detta har även gällt använd-

ningen av elkraft. Användningen av naturgas har minskat något i OECDländerna, men ökat i de två andra ländergrupperna.

De stora oljeprishöjningarna på 1970-talet har medfört en dramatisk

förändring av de västliga i-ländernas energianvändning. Under tioårsperio-

den 1973-1983 har förbrukningen årligen ökat med drygt 196, vilket kan jämföras med en årlig ökningstakt på över 5 94 under 1960-talet. Konsumtionsnedgången blev särskilt kraftig i början av 1980-talet efter de stora prishöjningarna på olja åren 1979— 1980 och den efterföljande konjunktur-

nedgången. Från slutet av år 1983 har oljekonsumtionen åter börjat stiga

samtidigt med konjunkturuppgången i framför allt Förenta staterna och

Japan. Mycket tyder emellertid på att det nära samband som tidigare rådde

mellan tillväxttakten för bruttonationalprodukten (BNP) och energianvändningen har försvagats. Användningen av energi ökar inte längre i samma takt som BNP. Den erforderliga energimängden för att producera en enhet av BNP minskade således med ca 18 30 mellan åren 1973 och 1983 inom OECD-länderna. Tendensen har varit än mera påtaglig i fråga om oljeförbrukningens relation till BNP-tillväxten.

I ett senare avsnitt (8.2) kommer jag att mera ingående beröra de bety-

under de senaste åren, och som på ctt avgörande sätt har lett till att

oljemarknaden allt mer har kommit att likna andra internationella råvarumarknader.

Oljans minskade betydelse för OECD-ländernas samlade energibalans belyses i tabell 2.2 över energikonsumtionen fördelad på energislag.

Tabell 2.2 Energislagens relativa betydelse i OECD-länderna, Ye

Källa: IEA

Det finns självfallet anledning att välkomna utvecklingen mot minskat oljeberoende och effektivare energianvändning.

Jag vill dock samtidigt varna för att dra alltför långtgående slutsatser för

framtiden av de senaste årens gynnsamma utveckling. Erfarenheterna

visar att vi bör inta en försiktig hållning till prognoser om energimarknadernas förväntade utveckling. Dels innehåller de osedvanligt många osä-

Prop. 1984/85: 120 26

kerhetsfaktorer av ekonomisk, politisk och social natur, dets färgas de ofta av det läge och de stämningar som råder när de ställs samman. Inom OECD:s energiorgan (International Energy Agency, IEA) redovisas årligen medlemsländernas egna uppskattningar av det framtida energibehovet. Ett genomgående drag under en följd av år har varit, att bedömningarna av den förväntade energianvändningen successivt har dämpats. År 1978 uppskattades således IEA-ländernas totala energikonsumtion år 1990 komma att uppgå till 5,1 miljarder ton oljeekvivalenter (toe) varav 2.4 miljarder ton olja. I motsvarande beräkningar som gjordes under år 1983 redovisades betydligt lägre siffror: 3,9 miljarder toe varav 1,5 miljarder ton olja. En sammanfattning av IEA-ländernas beräkning av energibehoven fram till sekelskiftet återges i diagram 2.1. Vid en genomsnittlig årlig BNPtillväxt på 2.7—3 96 väntas energibehovet hos IEA-länderna år 2000 vara drygt 30 96 större än för närvarande.

Diagram 2.1 Energibehovet i IEA-länderna ilj. tor Milj. toe

5000 Vattenkraft, geotermisk energi, m. m. 5000 Kärnkraft 1 Naturgas Fasta bränslen 4000 Olja

2000 CN ma mm

2000

1000 1000

0 1980 1981 1982 Källa: 1EA.

En betydande osäkerhetsfaktor vid bedömningen av oljans roll i framtiden är självfallet prisutvecklingen på olja. Vi vet att till synes tillfredsställande marginaler mellan utbud och efterfrågan snabbt kan krympa, vilket i sin tur kan skapa oro och ge upphov till plötsliga prisförändringar. En utbredd uppfattning för dagen är att de reala oljepriserna sannolikt kommer att stabiliseras eller rentav sjunka under resten av 1980-talet för att åter stiga — möjligen kraftigt — under 1990-talet. Detta innebär att den allmänt förväntade skärpningen av oljemarknaden sannolikt kommer att inträffa senare än man beräknade för några år sedan. |

Prop. 1984/85: 120 27

2.2 Internationellt energisamarbete

Det internationella samarbetet på energiområdet har intensifierats sedan

början av 1970-talet. En viktig orsak till detta är givetvis utvecklingen på

oljemarknaden, som har betonat såväl vårt som andra länders internatio-

nella beroende på energiområdet. Den snabba tekniska utvecklingen på

energiområdet ökar också betydelsen av ett fortlöpande kunskaps- och informationsutbyte. Samarbetet, som bedrivs både bilateralt och multilateralt, täcker således dels mera övergripande energipolitiska spörsmål,

dels en rad tekniska och kommersiella aspekter rörande bl.a. energianvändning och sparmetoder.

Samarbetet på det mera övergripande energipolitiska planet har hittills i

stort sett ägt rum inom å ena sidan IEA-länderna och å den andra OPEC-

länderna. Försök att skapa bättre kontakter — en dialog — mellan dessa grupperingar har gjorts under många år. De ständigt förändrade förhållandena på oljemarknaden i förening med ett visst motstånd inom de två

grupperingarna till olika förslag om vad kontakterna bör gå ut på, har lett till att några bredare kontakter inte har knutits sedan 1970-talet. Jag anser dock att det är angeläget att förbättrade och intensifierade kontakter kom-

mer till stånd mellan oljeproducerande och oljekonsumerande länder. Syftet bör därvid i första hand vara att genom ökad information skapa bättre

kännedom om och förståelse för de globala utvecklingstendenserna på energiområdet och på oljeområdet i synnerhet. Det är särskilt viktigt att

man därvid analyserar betydelsen av en säker och stabil oljetillförsel och oljeanvändning.

Sverige har med sin stora energikonsumtion och höga energitekniska kompetens både ett intresse av och ett ansvar för att genom internationellt samarbete främja en jämnare fördelad och bättre global energiförsörjning.

Detta kan Sverige konkret åstadkomma genom en fortsatt energihushåll-

nings- och oljeersättningspolitik inom landet, som leder till att vi tar en

mindre del av världens oljetillgångar i anspråk. Sverige kan och bör ställa

bra energiteknik till förfogande i utlandet, inte minst i u-länderna. Sverige

bör också genom ett fortsatt intensivt internationellt samarbete medverka

till att minska de miljöproblem som är förknippade med energisystemets olika delar — utvinning, omvandling, distribution och användning.

Energifrågorna har blivit alltmer uppmärksammade inom det svenska utvecklingssamarbetet. En förklaring till detta är bl.a. de ökade priserna på olja, vilka gör satsningar på hushållning och på utvinning av inhemska

energikällor till ett nödvändigt alternativ för de icke-oljeproducerande u-länderna. Vidare kräver en tilltagande industrialisering av u-länderna en

effektiv energiförsörjning. På hushållsnivå gäller det ofta att finna en

ersättning för brännved och att i övrigt trygga försörjningen av brännved.

De stora satsningarna på energisidan görs inom det bilaterala samarbetet med de 18 huvudmottagarna av svenskt bistånd. Verksamheten omfattar

Prop. 1984/85: 120 28

bl.a. uppförande av stora vattenkraftverk. projektering av mindre kraftverk, rehabilitering av äldre kraftstationer samt elektrifiering av landsbyg-

den. Olika typer av studier på energiområdet, liksom mindre insatser, görs

också i ett antal länder. Biståndssamarbetet med Indien inrymmer ett flertal satsningar på energi. Således har 100 milj. kr. avsatts under en

tvåärsperiod för inköp av varor och tjänster i Sverige. Därutöver framgår

av hudgetpropositionen 1983 (prop. 1982/83: 100 bil. 5 s. 66) att u-krediter i ökad utsträckning används It utvecklingssamarbetet med Indien. särskilt på energisidan. Vidare görs stora satsningar på byskogsprogram, bl. a. i syfte

att öka tillgången på brännved.

Svenskt stöd till den regionala samarbetsorganisationen Mekongkommittén, i vilken Thailand, Laos och Vietnam ingår. omfattar främst stöd för

satsningar avscende vattenkraft.

Även för det multilaterala samarbetet avsätts medel som bl.a. går till olika försöksprojekt, studier, handböcker och rådgivning. De sammanlagda satsningarna på energi inom utvecklingssamarbetet under innevarande budgetår uppgär till uppskattningsvis drygt 450 milj.

kr., vilket motsvarar 5-6 7 av biståndsanslagen.

Jag går nu över till att redogöra för arbetet i de internationella samarbetsorganisationer som Sverige aktivt medverkar i.

Organisationen för ckonomiskt samarbete och utveckling (OECD) be-

slöt i november 1974 att upprätta ett internationellt energiorgan. International Energy Agency (IEA), med uppgift att genomföra ett internationellt

energiprogram, International Energy Programme (IEP).

Riksdagen beslöt våren 1975 att godkänna Sveriges anslutning till avtalet om det internationella energiprogrammet. Av OECD:s 24 medlemsländer har 21 anslutit sig till avtalet. Avtalets grundläggande syfte är att främja en

säker oljeförsörjning på rimliga och rättvisa villkor. Avtalet har fyra hu-

vuddelar, nämligen s.k. krisåtgärder, information om oljemarknaden.

långsiktigt samarbete samt förhållandet till oljeproducerande länder. Arbe-

tet inom IEA har under senare år även i betydande utsträckning kommit att

beröra frågor som rör miljöpolitik och internationellt forsknings- och ut-

vecklingssamarbete på energiområdet. 1EP-avtalet och IEA tillkom som en följd av oljekrisen åren 1973-1974.

Tillskyndarna såg som IEA:s främsta uppgift att åstadkomma ett fungerande system för tilldelning av olja mellan medlemsländerna i händelse av en ny oljekris. Krisberedskapen är också fortfarande en central uppgift för

organisationen. Systemet för oljetilldelning har kontinuerligt byggts ut och testats I övningar.

Tveksamhet har stundom framkommit om systemet för oljetilldelning kommer att fungera i händelse av en ny tillförselkris. Ett grundläggande

problem har ansetts vara att systemet är uppbyggt som ett rent fördelnings-

system där föga hänsyn har tagits till prisfrågorna. Vidare har framhållits

att tilldelningssystemets funktion, trots automatiken, bygger på medlems-

Prop. 1984/85: 120 29

ländernas politiska vilja vid eventuella kristillfällen. Enligt min mening har reglerna för krisåtgärder varit av betydelse även om de aldrig har tilläm-

pats. Medlemsländernas lagerhållning i förening med konsumtionsbegränsande åtgärder samt själva systemet för oljetilldelning har sannolikt bidragit till en stabil utveckling på oljemarknaden.

För övrigt beslutade IEA:s styrelse (Governing Board) sommaren 1984 att oljelagren och särskilt de statliga oljelagren skall användas på ett tidigt

stadium 1 en krissituation om detta bedöms nödvändigt för att lugna olje-

marknaden. I anslutning till detta beslut redovisade Förenta staterna att man nu var beredd att på mycket tidigt stadium och i stor skala använda sina strategiska lagerreserver vid ett tillförselbortfall för att lätta på trycket på oljemarknaden. Jag anser beslutet att använda oljelagren vid mindre kriser vara ett betydelsefullt steg ägnat att stärka och fördjupa solidariteten

och samarbetet mellan 1EA-länderna. Förenta Nationernas (FN) behandling av energifrågorna uppvisar en

splittrad bild. Något centralt organ för dessa frågor finns inte utan utredningsverksamhet och teknisk biståndsverksmhet bedrivs inom olika

FN-organ enligt följande.

År 1980 påbörjade FN:s organisation för utvecklingsprogrammet

(UNDP) och Världsbanken en omfattande systematisk kartläggning av

energisituationen i 70 utvecklingsländer. Syftet är att utreda u-ländernas behov inom energisektorn och deras möjligheter att utnyttja egna energikällor samt spara energi. Inom ramen för detta s. k. Energy Sector ASsessment Programe framkommer en mängd förslag till investeringar och projekt, vilka kan vara av stort intresse för svensk industri.

F avgusti 1981 hölls en FN-konterens i Nairobi om nya och förnybara energikällor. Konferensens viktigaste resultat blev antagandet av ett aktionsprogram, tillsättandet av en särskild kommitté samt inrättandet av en

enhet i FN-sekretariatet i New York för dessa frågor. Denna enhet är bl. a.

tänkt att vara en central informationskälla rörande projekt för installation av ny energiteknik i u-länderna.

FN-sekretariatets avdelning för teknisk biståndsverksamhet har ägnat

frågan om oljeutvinning i u-länderna stor uppmärksamhet och har arrangerat expertmöten i dessa frågor.

FN:s organisaton för industriutveckling (UNI1DO) har ägnat energifrågorna allt större uppmärksamhet under senare år såväl i sin utredningsverksamhet som i sin omfattande praktiska biståndsverksamhet. Byggande av små och medelstora vattenkraftverk i u-länderna samt energibesparing inom industrin är bland de frågor som givits högsta prioritet inom UNIDO.

Inom UNIDO hålls också olika s.k. konsultationsmöten om utvecklingen inom vissa industribranscher. Dessa konsultationer hålls i flertalet fall

utanför organisationens högkvarter I Wien. Den svenska regeringen har

erbjudit sig att stå som värd för ett sådant möte angående energiutrustning. Detta kommer att äga rum i Stockholm den 10—14 juni 1985. I samband

Prop. 1984/85: 120 30

med detta möte finns möjlighet för svensk industri att närmare presentera vad som har åstadkommits på detta område under senare år. Energifrågorna utgör vidare en integrerad del av arbetet inom FN:s ekonomiska Europakommission (ECE) i Geneve. Utvecklingen inom

energisektorn behandlas såväl översiktligt som i särskilda kommittéer, främst kolkommittén, elkraftskommittén och gaskommittén. Sverige del-

tar i arbetet på energiområdet, och kommer att stå som värd för ett ECE-seminarium den 6—9 maj 1985 i Stockholm rörande högspänd lik-

ström (HVDC). Seminariet omfattar systemplanering och utrustning samt drift- och ekonomifrågor vid överföring av högspänd likström.

En viktig del av energisamarbetet gäller miljöproblemen i samband med energiproduktion och energianvändning. Inom ramen för verksamheten

vid OECD:s miljökommitté sammanträder expertgruppen för energi- och

miljöfrågor. Gruppen har ett samlat ansvar för miljöfrågor som på olika

sätt berör energifrågor i vid mening. Vidare studeras inom gruppen miljöfrågorna vid olika bränslen, t.ex. kol. På senare tid har en stor del av resurserna ägnats ät COMPASS-projektet (Comparative Assessment of Energy Technologies), som har startats på svenskt initiativ. Studier beträffande energiförsörjningssystem och lokaluppvärmning har genomförts och

f.n. pågår arbete beträffande motorfordon och industri. På basis av detta

arbete har utarbetats ett förslag till rekommendation till vårens miljöminis-

termöte inom OECD.

OECD:s kärnenergiorgan Nuclear Energy Agency (NEA) är ett forum

för det organiserade multilaterala tekniska samarbetet på kärnkraftsområ-

det. Verksamheten bedrivs på områdena anläggningssäkerhet, strålskydd, avfallshantering, bränsleförsörjning och kärnkraftsekonomi. Även databankssamarbete rörande vetenskapliga grunddata samt frågor om atomansvarighet innefattas. NEA-samarbetet har som huvudsyfte att bidra till harmonisering och kunskapsöverföring på säkerhetsområdet, men det ger

även möjlighet för vårt land att följa den internationella utvecklingen inom

kärnkraftstekniken. Jag vill särskilt nämna det omfattande forskningssamarbetet på kärnsäkerhetsområdet inom OECD/NEA:s ram.

EG-ländernas kärnenergiorgan Euratom behandlar bl.a. problem vid

lagring av radioaktivt avfall och är tillsynsorgan vid överföring av nukleärt

material mellan medlemsländerna. Sverige deltar i vissa av Euratoms

arbetsgrupper. Vad gäller Sveriges deltagande i EG:s fusionsforsknings-

program återkommer jag i det följande (anslaget E 12).

Det internationella kärnenergiorganet, International Atomic Energy Agency (IAEA), I Wien omfattar betydligt fler länder än OECD/NEA,

däribland även ett stort antal u-länder. I IAEA-samarbetet deltar även statshandelsländer med i flera fall omfattande kärnenergiprogram.

Samarbetet inom IAEA kretsar kring tre huvudteman. För det första är JAEA huvudman för den internationella s.k. safeguardverksamheten, som syftar till att genom registrering och inspektioner av klyvbart material i de

Prop. 1984/85: 120 31

anslutna kinderna ge möjlighet att fastställa om avledning av material har förekommit och därigenom kan utgöra en risk för spridning av kärnvapen till nya länder. Anslutning till safeguardverksamheten sker genom avtal

mellan enskilda länder eller låndergrupper å ena sidan och IAEA å den

andra.

För det andra bedrivs ett utvecklings- och samordningsarbete i syfte att utarbeta internationella riktlinjer för säkerhetsarbetet, som sedan kan ligga till grund för nätionella bestämmelser. Sådana gemensamma rekommenda-

tioner utarbetas för reaktorsäkerhetssidan liksom för avfallshantering och för trunsporter av radioaktivt och klyvbart material samt för fysiskt skydd av transporter och anläggningar.

För det tredje bedriver IAEA utvecklings- och rådgivningsverksamhet i fråga om kärntekniska tillämpningar utanför energiområdet. Exempel här-

på är utveckling av konserverings- och bekämpningsmetoder inom livsmedels- och jordbrukssektorerna.

Inom ramen för det internationella fördraget mot kärnvapenspridning, Nucelar Non-Proliferation Treaty (NPT), har anslutningen av enskilda länder till IAEA:s safeguardverksamhet en avgörande roll. Även andra internationella kontakter av betydelse för icke-spridningssträvandena sker

inom ramen för IAEA-organisationen. Jag vill särskilt nämna följande.

Efter en omfattande studie av kärnbränslecykelns problem i ett icke-sprid-

ningsperspektiv, International Fuel Cycle Evaluation (INFCE), påbör-

jades ett kommittéarbete, Committee on the Assurance of Supply (CAS), för att belysa sambandet mellan icke-spridningsåtaganden och tillförsel-

tryggheten på kärnenergiområdet för de stater som inte disponerar urantillgångar eller anriknings- och upparbetningsanläggningar. Vidare har ett

redan i IAEA:s stadga förutsatt arrangemang för lagring av plutonium

under internationell kontroll, International Plutonium Storage (IPS), diskuterats ingående inom organisationen. Plutonium från upparbetning kan

nämligen f.n., bl.a. beroende på bridteknikens osäkra läge, inte direkt användas It en utsträckning som svarar mot produktionen. F.n. synes dock inga steg i riktning mot förverkligandet av et internationellt lagringssy-

stem vara aktuella.

Jag vill även erinra om det nordiska samarbete på kärnkraftsområdet som är knutet till Nordiska ministerrådets verksamhet. Det nordiska kon-

taktorganet för atomenergifrågor (INKA) är eu forum för ömsesidig infor-

mation även rörande de nordiska ländernas agerande i multilaterala sammanhang. NKA är huvudman för ett stort säkerhetsforskningsprojekt som engagerar forskare och institutioner i samtliga deltagarländer.

Det nordiska samarbetet inom energiområdet har sedan år 1980 intensifierats och utvecklats. Det drivs nu vidare i enlighet med en arbetsplan som beslutades av de nordiska energiministrarna i februari 1982. Som ett uttryck för det intensifierade samarbetet har också under Nordiska ministerrådet (energiministrarna) bildats en särskild nordisk ämbetsmannakom-

Prop. 1984/85: 120 32

mitté för energipolitiska frågor. Informationsutbyte och projektsamarbete

pågår inom olika samarbetsområden.

Med utgångspunkt i rapporten Nordiskt samarbete om olja och gas från

den nordiska ämbetsmannakommittén för energipolitik har samarbetet

inom olje- och gasområdet vidareutvecklats. Under är 1984 avhölls bl. a.

ett seminarium om försäkringsfrågor inom offshoreområdet. En rapport

om kartläggning av raffineringsindustrin i Norden och handel med oljeprodukter över de nordiska gränserna har nyligen presenterats för de nordiska

energiministrarna, På gasområdet har etablerats en nordisk informationsgrupp med företrädare från de statliga företagen på området och berörda

statliga myndigheter. Vidare har som en följd av förslagen i rapporten (NU 1981: 13) Naturgas i Nord bildats en nordisk kontaktgrupp för att diskutera de nordiska samarbetsaspekterna i samband med den fortsatta utvecklingen av petroleumverksamheten utanför Nordnorge. På olje- och gasområdet förekommer också visst bilateralt samarbete som följs i det nordiska samarbetet.

Det nordiska samarbetet på energihushållningsområdet grundar sig f.n.

på ett samarbetsprogram för perioden 1983-1985 och är närmast inriktat på energihushållning inom industrin, viss experimentbyggnadsverksam-

het, klimatfrågor i byggnader och generellt samarbete inom energihus-

hållningsområdet. Samarbetet avscende industrin är inriktat på medelstora

industribranscher och innefattar bl.a. branschvis anordnade seminarier om cnergisparåtgärder och publicering av branschvägledningar.

Det hittillsvarande nordiska samarbetet på energiforskningsområdet har

visat att det finns betydande möjligheter att genom ett utökat institutionell samarbete mellan ansvariga myndigheter och forskningsorgan i de nordiska länderna få till stånd en bredare forskningsverksamhet och ett effektivare utnyttjande av tillgängliga resurser. De nordiska energiministrarna har därför nyligen beslutat att förändra energiforskningssamarbetet i denna riktning. För att främja detta samarbete har en särskild energiforskningskommitté bildats. De nya samarbetsområden som man därvid beslutade att

kommittén skall inrikta det nordiska energiforskningssamarbetet mot är

oljeteknologi, oljegeologi, fjärrvärme, kolteknologi och bioenergi.

2.3¶Riksdagens behandling av energifrågorna sedan år 1981

Genom riksdagens beslut våren 1981 med anledning av prop. 1980/81:90

bil. I (NU 60, rskr 381) lades riktlinjerna för energipolitiken fast fram till omkring år 1990. Riksdagens beslut innebar också bl.a. att ett energihushållningsprogram resp. ett oljeersättningsprogram lades fast för återstoden av 1980-talet. Samtidigt fattades beslut om ett nytt energiforskningsprogram för perioden 1981/82-1983/84. Riksdagsbeslutet innebar vidare vissa revideringar av det löpande oljelagringsprogrammet. Frågorna om energisparverksamhet i byggnader m.m. ingår som en del i det samlade energihushållningsprogrammet (prop. 1980/81: 133, CU 37, rskr 384).

Prop. 1984/85: 120 33

I enlighet med riksdagens energipolitiska beslut tillkallades är 1981 en parlamentarisk kommitté med uppgift att ytterligare analysera vilka åtgärder som snarast kan vidtas för att säkra kärnkraftens avveckling och ett

fortsatt minskat oljeberoende. Kommittén antog senare namnet 1981 års energikommitté (EK 81). Kommittén har hösten 1984 avlämnat betänkandet (SOU 1984:61) I stället för kärnkraft. I betänkandet redovisas en rad åtgärder som behöver vidtas för att dels säkerställa kärnkraftens avveck-

ling, dets åstadkomma fortsatt oljeersättning. Förslagen sammanfattas i en

s.k. åtgärdsplan. Kommitténs förslag och synpunkter, liksom i tillämpliga

fall remissynpunkterna, behandlas under olika avsnitt i det följande. Sedan regeringsskiftet år 1982 har vidtagits en rad åtgärder på energiområdet som ett led i att förverkliga och vidareutveckla de fastslagna riktlin-

jerna för energiförsörjningen,

Oljans andel av vår energiförsörjning har genom bl. a. gjorda insatser för

oljeersättning kunnat minskas från nära 70 26 år 1979 ull ca 50 Ze år 1984. I

syfte att åstadkomma fortsatt oljeersättning har riksdagen fattat beslut om

ytterligare stöd för åtgärder för att ersätta olja, m. m. (prop. 1983/84:62, NU 9, rskr 124). Detta program gäller fr. o. m. år 1984 fram till och med

den 30 juni 1987 och omfattar 1 650 milj. kr.

Under våren 1984 fattades beslut om åtgärder i syfte att trygga försörj-

ningen av råolja och petroleumprodukter (prop. 1983/84: 110, NU 43, rskr 391). Bl.a. ändrades systemet för finansiering av prospektering efter olja,

naturgas eller kol. Vidare beslutades om en deivis ny inriktning av Svenska

Petroleum AB:s verksamhet och om ett ändrat program för beredskapslagring av olja. Genom den snabba minskningen av oljeanvändningen har behovet av beredskapslager kunnat reduceras. Lagren har genom riksda-

gens beslut (prop. 1984/85:53, FöU 6, rskr 94) anpassats till en lägre

oljeförbrukning än tidigare, vilket innebär lägre kostnader för såväl stat som näringsliv. Vid samma tillfälle beslutade riksdagen om en ny lag om beredskapslagring av olja och kol.

För att uppnå det av riksdagen fastställda målet om 66 TWh/är beslutade riksdagen i juni 1984 om en plan för utbyggnad av vattenkraften (prop.

1983/84: 160, BoU 230, rskr 388). Planen syftar till att garantera ett produk-

tionstillskott från vattenkraften om minst 2,5 TWh/år. |

För att stärka kommunernas roll i energipolitiken har regeringen föresla-

git en rad åtgärder i en proposition om utvecklad kommunal energiplanering (prop. 1984/85:5, BoU 6, rskr 82). Riksdagen beslutade i enlighet med

förslagen, vilket bl.a. innebär att den plan för oljereduktion som skall finnas i varje kommun skall vidgas till att omfatta all tillförsel, distribution

och användning av energi i kommunen. Samtidigt beslutades om en änd-

ring i ellagen som begränsar elleverantörers rätt att vägra elleverans till värmepump inom naturgas- eller fjärrvärmeområden.

En ökad effektivisering av energianvändningen, ny teknik och en målmedveten satsning på nya energikällor har lett till att det framtida behovet av kol kan begränsas kraftigt i förhållande till vad som tidigare har beräk-

nats. Nu gällande riktlinjer omfattar tiden fram till år 1990 och innebär att

3 Riksdagen 1984/85. I swml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 34

kolanvändningen skall begränsas till högst 3-4 miljoner ton per år (prop.

1983/84: 158, NU 44, JoU 28, rskr 389 och 390). I räpporten Kol-84 som

nyligen presenterats av statens energiverk görs bedömningen att kolanvändningen vid utgången av 1980-talet stannar vid ca 3 miljoner ton årligen.

I juni 1980 godkände riksdagen ett avtal mellan regeringarna i Sverige och Danmark om naturgassamarbete jämte riktlinjer för genomförandet av det s.k. Sydgasprojektet (prop. 1979/80: 170, NU 70, rskr 410). Hösten 1983 bemyndigade riksdagen regeringen att godkänna ett konsortialavtal

mellan staten och Malmö kommun, Helsingborgs kommun, Lunds kommun och Sydkraft AB för att säkra genomförandet av Sydgasprojektet

(prop. 1983/84:47, NU 10, rskr 125). Enhigt avtalet inträdde staten som hälftendelägare i Sydgas AB.

Under år [984 beslutade riksdagen om en ny lag (1984: 3) om kärnteknisk verksamhet, som syftar till att upprätthålla säkerheten vid kärnteknisk verksamhet och att uppfylla Sveriges internationella förpliktelser att förhindra spridning av kärnvapen (prop. 1983/84:60, NU 17, rskr 135). Repe-

ringen beslutade I juni 1984 att med stöd av nämnda lag ge tillstånd att

tillföra kärnbränsle till de två sista kärnkraftblocken i det svenska kärn-

kraftprogrammet — Oskarshamn 3 resp. Forsmark 3. För att främja utvecklingen av ny teknik inom energiområdet beslutade

riksdagen våren 1984 om ett nytt energiforskningsprogram (prop.

1983/84: 107 bil. 9, NU 45, rskr 407). En total ram på närmare 1,2 miljarder kronor för perioden 1984/85— 1986/87 fastställdes. Riksdagen har också beslutat anslå medel till konjunkturanpassade in-

vesteringsprogram för åren 1983 och 1984 samt beslutat om en förlängning av dessa program under år 1985 (prop. 1982/83: 50 bil. 6, NU 18, rskr 111; prop. 1983/84:62, NU 9, rskr 124; prop. 1984/85:25, NU 12, rskr 87). Totalt sett har genom investeringsprogrammen satsats I 650 milj. kr.

Investeringsprogrammen har, inkl. de insatser som gjorts genom den s.k. energiupphandlingsdelegationen (1 1983: 7), som regeringen bemyndi-

gade mig att tillkalla år 1982, främjat investeringar för att ersätta olja,

framför allt i kommunerna. För delegationens verksamhet har disponerats

700 milj. kr. ur ramen för investeringsprogrammen. Genom dessa insatser i

form av lån, garantier m. m. till investeringar har skett en snabb utveckling och introduktion av fastbränsleeldade anläggningar samt en tidigareläggning av investeringar i fjärrvärmesystem. Vidare har insatserna haft bety-

delse för landets tekniska och industriella utveckling, för miljön samt för sysselsättning och export.

Regeringen har också tagit initiativ till en rad åtgärder för att effektivisera energianvändningen inom bostadssektorn. År 1983 infördes ett konjunkturanpassat stöd till värmeisolering i bostadshus (prop. 1982/83: 50 bil.

5, CU 8, rskr 112). Vidare har omfattande insatser skett inom ramen för

bostadsförbättringsprogrammet (prop. 1983/84:40 bil. 9, BoU 11 och 12, rskr 63 och 95).

Prop. 1984/85: 120 2 AA

För att främja export inom energi- och byggnadsssektorn fattade riksdagen under våren 1984 beslut om att inom ramen för Sveriges Exportråds verksamhet inrätta Svensk bygg- och energiexport (Swebex). Särskilda medel anvisades för detta ändamål (prop. 1983/84: 168, NU 40, rskr 382).

Riksdagen beslutade under hösten 1983 om riktlinjer för den framtida energiskattepolitiken (prop. 1983/84:28, SkU 9, rskr 96). En grundläggande princip skall vara att främja de energiinvesteringar för oljeersättning och energihushällning som bör genomföras under 1980-talet. Hänsyn skall också tas till olika energikällors effekter på miljön, bytesbalansen, försörjningstryggheten, sysselsättningen och den industriella utvecklingen.

3 Energipolitik för förnyelse och utveckling — en strategi för oljcersättning och kärnkraftsavveckling

Energipolitiken skall utformas så att den medverkar till att nå de välfärdsmål vi har satt upp för samhället. Den skall bidra till en fortsatt ekonomisk och industriell utveckling, en hög sysselsättning samt till social och ekonomisk utjämning. Energipolitiken måste formas med utgångspunkt i en ansvarsfull hushållning med våra naturresurser och en ständig hänsyn till miljön. I ett internationellt perspektiv är energiförsörjningen av stor betydelse för världens utveckling. Det handlar vidare om att hushålla med jordens tillgångar och om att styra den tekniska utvecklingen för att nå en tryggare och rättvisare värld.

Mer preciserat innebär våra nu gällande energipolitiska mål att samhällets och industrins behov av en billig och säker energiförsörjning skall tryggas genom ett energisystem som ti största möjliga utsträckning är grundat på varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor. En effektiv energianvändning och en intensifierad energihushållning skall främjas inom ramen för en allmänt god hushållning med begränsade resurser. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om miljön vid användning och utveckling av all energiteknik. Förutsättningar skall skapas för en avveckling av kärnkraften i enlighet med riksdagens beslut. Senast år 2010 skall den sista reaktorn tas ur drift. Byggande av kärnvärmereaktorer och bridreaktorer skall inte förekomma i Sverige.

Dessa energipolitiska mål bör stå fast. Ett förverkligande av de fastställda målen förutsätter en långsiktig och konsekvent genomförd energipolitik.

Förutsättningarna för de beslut som vi måste fatta påverkas av utvecklingen i vår omvärid. Bedömningar av denna utveckling präglas av stor osäkerhet. Det gäller t.ex. priset på olika energiråvaror, särskilt olja. 1970-talets oljekriser visade hur känsligt vårt samhälle är för förändringar i priset och tillgängligheten på energi.

1 1975 års energipolitiska beslut angavs att vi allvarligt bör pröva att från

Prop. 1984/85: 120 36

enligt min mening vara en uttrycklig strävan att hålla energianvändningen på högst denna nivå, särskilt som jag bedömer att det finns mycket goda utsikter att uppnå detta mål och samtidigt nå välfärdsvinster. Den minskade energianvändningen har hittills medfört att försörjningsläget har förbättruts samtidigt som betydelsefulla resuhtat nåtts på miljöområdet. En övergång till ny, energisnål teknik har i många fall ökat företagens konkurrenskraft och minskat energtanvändarnas kostnader.

Minskningen av energianvändningen har i huvudsak komnut till uttryck i minskad användning av olja. Oljan är emeHerud fortfarande och förväntas även för lång tid framöver bli det största enskilda energislapet. Trots att vi har lyckats att påtagligt minska vår oljeunvändning kommer därför Sveriges ekonomi under överskådlig tid att påverkas av utvecklingen på oljemarknaden.

För mindre än ett decennium sedan hade vi ett energisystem som var ensidigt och särbart, samtidigt som det utgjorde en avsevärd belastning på miljön. Nu har vi i vårt land bl.a. genom energipolitiken skapat en mer robust energiförsörjning än i många andra länder. Vi har f. n., och kommer under avsevärd tid att ha, en förhållandevis gynnsam situation med god tillgång på el och inhemska bränslen och vi har på mänga områden uppnått en effektiv energianvändning. Vi har dessutom minskat svaveldioxidutsläppen med ca två tredjedelar under perioden 1970-1983 till stor del beroende av de energipolitiska åtgärderna.

Fortfarande är emellertid beroendet av olja alltför stort. Oljeberoendet utgör både en ekonomisk belastning för samhället och ett hot mot miljön. Fortsatta insatser för att minska oljeberoendet är därför nödvändiga. Det stöd som samhället har lämnat till forskning och utveckling, till teknik för att ersätta olja och till energihushållning har i förening med de senaste årens investeringsprogram gjort en radikal minskning av oljeanvändningen möjlig. Till övervägande del har de satsningar som har gjorts gett mycket goda resultat. Därigenom har också sysselsättning och industriell utveckling kunnat främjas och förutsättningar skapats för framgångar på exportmarknaderna. Den teknik som har utvecklats i dessa syften kommer också att ha betydelse för kärnkraftsavvecklingen. Vid en jämförelse med linje 2:s avvecklingsplan (det alternativ som erhöll flest röster vid folkomröstningen) ligger vi nu i viktiga avseenden före de mål som där sattes upp. På flera områden pågår således arbetet med att fullfölja uppgifter som där talades om som uppgifter för 1990-talet. Det innebär ati vi redan har lagt grunden för kärnkraftsavvecklingen. Vi skall nu steg för steg fullfölja arbetet med att avveckla kärnkraften i enlighet med riksdagens beslut och samtidigt fortsätta att minska oljeberoendet.

De erfarenheter och kunskaper som har vunnits under senare år gör att vi har tillgång till energiteknik som på många områden nu har nått eller står inför ett tekniskt och kommersiellt genombrott. Detta har kunnat ske inte

Prop. 1984/85: 120 ' >

minst tack vare ett mer omfattande utvecklingsstöd än någonsin tidigare. Insatserna omfattar hela utvecklingskedjan. från grundforskning över tekniskt utvecklingsarbete och tillämpad forskning till prototyp- och demon-

strationsanläggningar och marknadsintroduktion. Genom dessa insatser har vi lyckats åstadkomma en del av den omställning av energisystemet

som energipohitiken syftar till. Strävan skall vara att i ökande utsträckning

verka för att nyutvecklad teknik klarar sig på egna meriter och på markna-

dens villkor och för att de olika aktörerna inom energiområdet tar ett

ökande ansvar.

Den omställning av energisystemet som pågår har skapat en grund även

för förnyelse och utveckling inom den utrustningstillverkande industrin. Detta gör att vi nu närmar oss en situation då vi i mindre utsträckning än

tidigare behöver fämna statligt ekonomiskt stöd till energiområdet. Stödet kan koncentreras på insatser som är strategiska, särskilt för fortsatt oljeersättning och för avveckling av kärnkraften. En sådan utveckling kräver att den statliga energipolitiken bedrivs målinriktat och konsekvent och grundas på väl avvägda ställningstaganden. Statens handlande, bl.a. genom informationsinsatser. utformning av skatteregler och andra regelsystem och olika former av stöd. måste dock fortlöpande följas upp och anpassas

till den tekniska utvecklingen.

De framgångar som vi hittills har uppnått i omställningen av energisyste-

met är ett resultat av ett utvecklat samspel mellan staten, kommunerna,

företagen och de enskilda. Huvuddelen av investeringarna har kommit till stånd genom beslut av kommuner, företag och enskilda. Men också staten har, särskilt inom elproduktions- och eldistributionsområdet, vidtagit om-

fattande åtgärder.

Det är naturligt att kommunerna ges ett huvudansvar för energisystemets utformning på lokal nivå. En utveckling i denna riktning har påbörjats. Denna utveckling bör fortsätta och förstärkas. Det vidgade kommunala ansvaret och de kunskaper och erfarenheter som vinns i kommunerna

kommer också att bilda en värdefull utgångspunkt för framtida energipoli-

tiska beslut. En grundläggande utgångspunkt är alltså att energipolitiken

måste utgå från ett stärkt inflytande och ansvar på den lokala nivån, som utövas i samverkan med de boende, näringslivet och andra. Jag har nyligen tagit initiativ till överläggningar med bl. a. företrädare för kommunerna och

bostadsföretagen i syfte att pröva olika vägar att vidga och fördjupa det kommunala ansvaret inom energiområdet.

Energipolitiken har en i huvudsak långsiktig inriktning. Samtidigt finns

en betydande osäkerhet inom flera viktiga områden. Det gäller inte minst i fråga om vilka nya och bättre lösningar som forskning och teknikutveckling kan erbjuda Jängre fram. Energipolitiken bör därför utformas så att tillräcklig handlingsfrihet och handlingsberedskap kan behållas. I[nvesteringar inom energiområdet kännetecknas ofta av långa planerings- och konstruktionstider och betydande livslängd. Osäkerheten och de långa

Prop. 1984/85: 120 38

genomförandetiderna gör att energisystemet måste utformas så att det är möjligt att anpassa det till ändrade förhållanden. Den energipolitiska planeringen måste löpande följas upp och besluten fattas steg för steg. Detta skall ske inom ramen för en energipolitik som präglas av uthållighet och konsekvens så att klara spelregler råder för dem som medverkar i omstitllningen av energisystemet. Under resten av 1980-talet bör huvuduppgiften för energipolitiken vara att fullfölja omställningen av energisystemet från olja till förnybara och inhemska energikällor, samtidigt som förutsättningar steg för steg läggs fast för att avveckla kärnkraften. Som ett led i denna omställning skapas ell cnergisystem som är mindre känsligt för internationella tillförselstörningar och som ger en förbättrad försörjningstrygghet. De konkreta åtgärder som nu vidtas för att snabbt minska oljeberoendet och lägga grunden för en ersättning av kärnkraften i form av energihushållning, fjärrvärmeutbyggnad, införande av ny teknik och nya energikällor samt forskning och utveckling utgör de första leden i en strategi för att avveckla kärnkraften. När det gäller det något längre tidsperspektivet delar jag den uppfattning som 1981 års encergikommitté (EK 81) har uttalat om möjligheterna att avveckla kärnkraften i enlighet med riksdagens beslut. Jag anser alltså att det inte finns några avgörande hinder för att avveckla kärnkraften. Erfarenheterna säger oss att utvecklingen av det nya energisystemet, som ersätter olja och kärnkraft, kan ske med betydande vinster för miljö, ekonomi och sysselsättning. Nu bör de riktlinjer läggas fast som skall gälla till i mitten av 1990-talet. Nästa precisering av de energipolitiska riktlinjerna bör ske omkring år 1990. Fram till dess skall en rad åtgärder genomföras och beslutsunderlag tas fram. För detta krävs även ekonomiska insatser inom skilda områden. Jag kommer i det följande under anslaget E 22. Vissa åtgärder för omställning av energisystemet att beräkna särskilda medel för detta ändamål. Förutom fortsatta insatser på de områden som jag nyss har nämnt bör i strategin för kärnkraftens avveckling ingå en ändamålsenlig elanvändningspolitik. Utgångspunkten härför är att vi f.n. och sannolikt ett antal år in på 1990-talet kommer att ha en god tillgång på el till tåg kostnad. I framtiden kommer tillgången att bli mera begränsad. El bör då reserveras för i första hand de områden där den är svår etler omöjlig att ersätta. Jag tänker här på industrins behov, på spårbunden trafik, vård, service, belysning och på hushållsel. Genom målmedvetna insatser för en effektivare elanvändning kan vi i betydande utsträckning minska behovet av ersättande elproduktion när kärnkraften skall avvecklas. Under övergångstiden bör den goda tillgången på el utnyttjas för att ersätta olja och kol. främst för uppvärmningsändamål. Den el som övergångsvis utnyttjas på detta sätt skall i ett längre perspektiv ersättas genom sparande, övergång till inhemska bränslen, naturgas, sol och annan ny teknik för uppvärmning. El för

Prop. 1984/85: 120 39

uppvärmning får alltså i allt väsentligt endast användas i omställbara.

flexibla och utvecklingsbara system eller i kombination med extreni ener-

gisnål teknik.

När det gäller frågor om hur kärnkraftverken skall tas ur drift vill jag

anföra följande. Enligt riksdagens beslut (prop. 1979/80: 170. NU 70, rskr 410) skall den sista reaktorn i Sverige stängas senast år 2010. Säkerhets-

aspekter skall vara avgörande för i vilken ordning kärnkraftverken tas ur

drift. Detta är utgångspunkten för det praktiska arbetet. Den tid som har

gått sedan en viss anläggning togs i bruk bör således inte vara avgörande

för när den tas ur drift. Det kan mycket väl visa sig vara så att något av de

tidigt uppförda verken är bättre från säkerhets-, strålskydds- och tillgänglighetssynpunkt än något av dem som har byggts senare.

Det är alltså enligt min mening inte möjligt att nu med någon större precision ange den exakta tidpunkten för när utfasningen av kärnkraften bör påbörjas. Det gör också att man i dag inte kan ange vilka nya produktionsanläggningar som kommer att behövas och exakt när. Som jag nyss har anfört måste energipolitiken skapa handlingsberedskap och handlingsfrihet genom en planering som successivt följs upp och revideras som grund för de beslut som behöver fattas. Detta innebär att ny teknik, ny kunskap och nya fakta kan tillföras beslutsunderlaget och göra det möjligt att fatta väl avvägda beslut. Strategin för att avveckla kärnkraften består i att steg för steg lägga fast konkreta handlingsplaner för de närmaste åren. Därigenom skapas en god grund för de beslut som behöver fattas framöver. På detta sätt kan vi också använda bästa möjliga teknik med hänsyn

till bl.a. miljön.

Strategin för att avveckla kärnkraften innebär vidare att vi måste pröva alla möjligheter till att hushålla med energi och nå en allt effektivare användning av denna. Inför kärnkraftens avveckling är det viktigt med insatser för en allt effektivare elanvändning och för ersättning av el med inhemska bränslen. sol, naturgas m.m. där så är tekniskt möjligt och

ekonomiskt rimligt. Vi skall också ta vara på möjligheterna att utnyttja mottryckskraft i industrin och inom kommunerna. Vi bör också ingående pröva alla de möjligheter som står till buds med nvy teknik för elproduktion,

såsom vindenergi eller solceller.

Även om en stor del av elbehovet kan ersättas eller tillgodoses genom hushållning, ersättning av el med inhemska bränslen, naturgas, sol m. m.

samt mottryck och ny teknik måste vi planera för att det kan komma att återstå betydande behov av el vid kärnkraftsavvecklingen som endast kan fyllas med i dag känd teknik, dvs. med vattenkraft eller med fastbränsleeldade kraftverk. För att garantera ett fullföljande av beslutet att avveckla

kärnkraften måste vi därför upprätthålla en beredskap för att utnyttja

sådana alternativ. Redan nu måste åtgärder vidtas för att vidmakthålla och vidareutveckla kompetens och för att utröna vilka möjligheter tekniken har

Prop. 1984/85: 120 40

att erbjuda. Lösningar som begränsar miljöpåverkan bör särskilt beaktas. Vi bör också genom olika slag av studier mer preciserat studera tänkbara lokaliseringar och klargöra vilka konsekvenser en utbyggnad av kraftverk för att ersätta kärnkraften får för miljö, sysselsättning och ekonomi. Här-

igenom skapas förutsättningar för att i demokratisk ordning och på sakliga grunder fatta de beslut som är nödvändiga, samtidigt som planeringsti-

derna för konkreta projekt kan förkortas. Det är angeläget att kontinuerligt följa driften vid kärnkraftsblocken med

hänsyn till säkerhet och strålskydd. Denna uppgift fullgörs av statliga

myndigheter, närmast statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut. Nya slutsatser måste dras kontinuerligt av de vidgade erfarenheter om driften vid kärnkraftverken i både Sverige och andra länder, som successivt kommer fram.

Vad jag nu har anfört innebär att de riksdagsbeslut som har fattats med

anledning av resultatet av folkomröstningen skall fullföljas. Om detta

rådde politisk enighet vid behandlingen av folkomröstningsresultatet i riksdagen. Kärnkraftens avveckling förutsätter en långsiktig och konse-

kvent genomförd energipoliuk. Det är viktigt att nå en så bred samling som möjligt för att bl. a. undvika ryckighet i energipolitiken.

Det finns ett gemensamt intresse av och ansvar för att riksdagsbesluten med anledning av folkomröstningsresultatet fullföljs. Jag avser därför inom

kort att hemställa att regeringen bemyndigar mig att tillkalla ett råd för

långsiktiga elanvändnings- och elproduktionsfrågor. 1 rådet bör finnas

företrädare för bl.a. de politiska partierna, industrin, miljörörelsen, kommunerna, forskningen, berörda myndigheter, användarsidan och de fackli-

ga organisationerna. Jag avser att själv leda rådets arbete.

Rådet bör beredas möjlighet att fortlöpande erhålla information om och diskutera de åtgärder som har vidtagits eter avses vidtas för att förbereda och möjliggöra kärnkraftens avveckling inom ramen för den strategi jag nu har redovisat. Det gäller elanvändningspolitikens utformning och hushäll-

ningsåtgärdernas omfattning och inriktning. Det gäller också t. ex. vind-

kraftens, mottryckets, naturgasens, vattenkraftens och kolets roll i

energisystemet. Det gäller vidare miljöaspekter vid förbränning av avfall

och fasta bränslen samt utveckling och utvärdering av ny elproduktions-

teknik. Därutöver gäller det frågor om kärnkraftreaktorernas livslängd och säkerhetsaspekter vid driften. I ett senare skede bör också frågor som är förknippade med att kärnkraftverken tas ur drift och uppförande av anläggningar för ersättande elproduktion behandlas av rådet. Som jag nyss har nämnt bör strategin för kärnkraftens avveckling utformas så att den möjliggör att de åtgärder som vidtas är grundade på ett så

aktuellt beslutsunderlag som möjligt. De energipolitiska målen bör förverkligas stegvis och vid regelbundet återkommande avstämningar bör

riksdagen med utgångspunkt i aktuellt beslutsunderlag lägga fast allt mer preciserade riktlinjer för kärnkraftens avveckling. I dessa sammanhang kommer det råd jag nu har föreslagit att ha en viktig uppgift.

Prop. 1984/85: 120 41

På både kort och lång sikt har frågan om hänsyn till hälsa och miljö en central plats i energipolitiken. Alla energislag som kan ge några mer

betydande bidrag till vår energiförsörjning medför problem från hälso- och

miljösynpunkt. Det kan gälla problem vid ingrepp i naturen för utvinning

av energiråvaror eller för uppförande av anläggningar. Det gäller bl.a.

samernas intressen. Det kan också gälla risker i arbetsmiljön och risker för olyckor av skilda slag. Frågan om försurning och luftföroreningar är ett av våra allvarligaste problem såväl globalt som inom landet. Regeringen har målmedvetet arbetat för en minskning av svaveldioxidutsläppen. År 1983 var dessa nere i en tredjedel av 1970 års nivå. Den minskade energianvändningen, minskningen av oljeanvändningen. de stränga krav som ställs vid förbränning och den tekniska utveckling som har skett för att uppfylla dessa krav har gjort att vi nu kraftigt har begränsat de försurande utsläppen

från förbränningsanläggningar. Däremot har vi inte lyckats bemästra de allvarliga miljöproblemen till följd av vägtrafiken.

Jag kommer i det följande att föreslå ytterligare åtgärder för införande av miljövänlig förbränningsteknik (avsnitt 8.1).

Chefen för jordbruksdepartementet kommer inom kort att redovisa yt-

terligare åtgärder för att minska försurningen. Han kommer också att ta upp frågan om införande av blyfri bensin och skärpta krav på avgasrening. Till följd av de föreslagna åtgärderna kommer utsläppen av svavel- och

kväveoxider samt bly, kvicksilver och andra tungmetaller att ytterligare minska i omfattning.

Jag har i det föregående (avsnitt 2) redovisat huvuddragen i den interna-

tionella utvecklingen på energiområdet. Jag vill i detta sammanhang särskilt betona sambandet mellan den energipolitik som vi för och den inter-

nationella solidariteten. Det behövs en global hushållning med resurser.

Alla länder har ett ansvar för att resurserna tas till vara och utnyttjas på bästa sätt. Vi måste ta hänsyn till andra länders behov när vi utformar vår energipolitik. En aktiv politik för energihushållning och oljeersättning gör det möjligt för oss att ta i anspråk en mindre del av jordens samlade

oljetillgångar och att minska vår andel av påverkan av miljön. Omställningen av vårt energisystem har medfört att ny teknik har ut-

vecklats. Vi bör aktivt verka för att denna teknik ställs till u-ländernas förfogande. Detta kan bidra till att energiresurserna fördelas mer rättvist samtidigt som miljöproblemen begränsas.

Kampen om inflytande över energiråvarorna, och knappheten på ener-

giråvaror i många fattiga länder, medför risker för internationella konfikter. En uppgift för vårt land måste vara att medverka till lösningar av sådana situationer som kan skapa konflikter mellan rika och fattiga länder samt mellan oljeproducenter och oljekonsumenter. Vi måste finna vägar

till att öka förståelsen och till att nå en konstruktiv samverkan. Ett viktigt

led i detta är att genom aktiva insatser verka för en dialog mellan oljeproducerande och oljekonsumerande länder om hur en säker, stabil och förutsebar tillförsel och användning av energi kan uppnås.

Prop. 1984/85: 120 42

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de riktlinjer för den långsiktiga energipolitiken som jag nu har redogjort för. Jag tar i det följande upp den närmare innebörden av mina förslag när det gäller inriktningen av energipolitiken. Jag behandlar först frågan om energianvändningens utveckling (avsnitt 4). Särskild uppmärksamhet ägnas därvid elanvändningens utveckling. Därefter tar jag upp utvecklingen av energibehovet inom de olika användningssektorerna (avsnitt 5) och möjligheterna till hushållning och effektiviseringar. Därefter behandlar jag värmeförsörjning (avsnitt 6) och elförsörjning (avsnitt 7). Tyngdpunkten ligger här på fortsatt oljeersättning och förberedelser för ersättande elproduktion. När det gäller bränslefrågorna (avsnitt 8) tar jag upp åtgärder för framför allt de inhemska bränslena och olika åtgärder för att begränsa miljöpåverkan. Encergiförsörjningen i storstadsområdena behandlas med särskild tonvikt på oljeersättning och möjligheter till elproduktion (avsnitt 9). Jag tar därefter upp frågan om energipoölitikens betydelse för industriutveckling, sysselsättning och export (avsnitt 10). Inom kärnsäkerhetsområdet (avsnitt 11) lägger jag bl. a. fram förslag om ändring i organisationen vad gäller hantering av kärnavfall. Avslutningsvis behandlar jag mina anslagsäskanden (avsnitt 14).

4 Energibehovet i framtiden

4.1 Utvecklingen fram till i dag

Den totala slutliga användningen av energi (dvs. den energi som levereras till de slutliga förbrukarna) i Sverige uppgick år 1983 till ca 350 TWh. Härav svarade industrin för ca 37 7. samfärdseln för ca 205 och bostäder, service m. m. för ca 43 2. Under efterkrigstiden har användningen av energi ökat snabbt. Mellan år 1945 och år 1975 ökade således användningen av energi med ca 4,54 per år, dvs. en total ökning med nära 30096. Orsaker till detta var bl. a. industriproduktionens snabba ökning, inriktningen på energikrävande branscher såsom träförädlingsindustri och järn- och stålindustri, den ökade förädlingsgraden bl. a. till följd av ökad mekanisering och automatisering, den kraftigt höjda bostadsstandarden, den starka ökningen av anläggningar för offentlig och enskild service samt en snabb ökning av transportarbetet. I mitten av 1970-talet skedde ett skarpt trendbrott till följd av bl.a. prisstegringarna på olja och den delvis därav föranledda recessionen i den svenska ekonomin. Mellan åren 1973 och 1983 minskade den totala slutliga energianvändningen från drygt 400 TWh till ca 350 TWh, eller med ca 157 per år. Den totala energianvändningen i Sverige omfattar förutom slutlig inhemsk energianvändning även användningen av olja för utrikes sjöfart och som råvara för icke-energiändamål (framför allt inom den petrokemiska

Prop. 1984/85: 120 43

industrin) samt omvandlings- och distributionsförluster. Den totala energianvändningen uppgick år 1983 till ca 400 TWh.

Den slutliga användningen av energi fördelas normalt på sektorerna industri, samfärdsel och bostäder, service m.m. Utvecklingen under perioden 1973—1983 framgår av tabell 4.1.

Tabell 4.1 Slutlig energianvändning 1973-1983, TWh

Bostäder, service m.m. 163 42 177 44 150 43 Summa slutlig inhemsk energianvändning” 390 100 402 100 348 100 + På grund av avrundning uppstår skillnader mellan summan av delpusterna och totalsumman. Källa: Statens energiverk

Av användarna har industrisektorn sedan 1970-talets början minskat sin energianvändning. Under samma period har industriproduktionens volym varit i stort sett oförändrad. Den minskade energianvändningen kan förklaras dels av förändringar av industriproduktionens innehåll i riktning mot mindre energikrävande produkter, dels av effektiviseringar i energianvändningen. Den specifika energianvändningen, dvs. energibehovet per producerad enhet, minskade under perioden 1970-1983 med i genomsnitt 1,8 72 per år. Den specifika oljeanvändningen har minskat betydligt snabbare, eller med 6,3 7 per år.

Transportsektorns energianvändning har varit relativt stabil sedan början av 1970-talet. Så gott som hela energianvändningen i sektorn (97 92 år 1983) utgörs av oljeprodukter. Godstransporterna, som svarar för ca 30 Ze av sektorns totala energianvändning, har ett nära samband med industriproduktionen och har i stort sett följt utvecklingen av denna. Effektiviseringen av energianvändningen har varit relativt svag inom denna sektor.

Energianvändningen i sektorn bostäder, service m.m. utgörs till tre fjärdedelar av uppvärmning (inkl. varmvattenberedning) av bostäder och lokaler. Till denna sektor hänförs också el för hushållsändamål, gatubelysning o.d., samt energianvändningen inom jordbruk, trädgårdsnäring, skogsbruk, fiske etc. Sedan slutet av 1970-talet har en betydande minskning skett av den slutliga energianvändningen inom sektorn. Huvudorsaken till detta är en kraftig energihushållning, speciellt i den befintliga bebyggelsen. Samtidigt har skärpta krav på energihushållning ställts på nya byggnader.

År 1970 svarade oljeprodukter — inkl. oljor för fjärrvärmeproduktion — för nära 9096 av sektorns energianvändning. År 1983 var motsvarande andel ca 4022. Den minskade oljeanvändningen har till en del åstadkom-

Prop. 1984/85: 120 44

mits genom en snabb ökning av elanvändningen. Fjärrvärmen har också byggts ut kraftigt. Under samma period har oljans andel av energiinsatsen för fjärrvärmeproduktion minskat från drygt 9046 till drygt 50 Ze. Av intresse är också elanvändningens utveckling. Under en lång följd av år fram till i början av 1970-talet ökade användningen av el i snabb takt. Under en stor del av denna tidsperiod ökade elkonsumtionen med 6—8 57 per år. Under 1970-talet bröts denna utveckling. I första hand berodde detta på de lågkoniunkturer som följde i spåren på oljekriserna åren 1973 och 1979. Från år 1973 fram till i början av år 1983 ökade elbehovet endast hälften så snabbt som tidigare, eller med i genomsnitt ca 3,57 per år. Under åren 1983 och 1984 har elanvändningen åter ökat markant eller med ca 104 per år. Detta hänger samman med den starkt ökade industriproduktionen samtidigt som olja har ersatts av el inom industrin dessa år. Vidare har elvärmeandelen inom sektorn bostäder, service m.m fortsatt att öka. Dessutom har elförbrukningen i s. k. avkopplingsbara elpannor ökat kraftigt. F.n. har vi i Sverige, bl.a. till följd av den svaga elbehovsutvecklingen under större delen av tiden sedan 1970-talets början, en god tillgång på elenergi till låg kostnad. Den väntade inkopplingen till kraftsystemet senare i år av ytterligare två kärnkraftsblock med en sammanlagd produktionsförmåga om ca 13 TWh per år förstärker kraftbalansen ytterligare. Jag har nyss (avsnitt 3) redogjort för hur den goda tillgången på elproduktionskapacitet bör utnyttjas. Den utveckling som jag nu har beskrivit innebär att tillförseln av energi har genomgått betydande förändringar under den senaste tioårsperioden. Detta illustreras I följande tabell.

Tabell 4.2 Total energitillförsel år 1973 och 1983 (TWh)

År 1973 År 1983

TWh << TWh «&

UInkl. nettoimport av el Källa: Statens energiverk

År 1973 var oljans andel av energitillförseln drygt 7076 och år 1979

knappt 7076. Under 1980-talets första år har oljans andel minskat snabbt. År 1984 beräknas oljan ha svarat för ungefär hälften av energitillförseln.

Under perioden har utnyttjandet av fasta bränslen och värmepumpar ökat väsentligt.

Prop. 1984/85: 120 45

Den största ökningen har dock gällt elproduktionen. Elcenergi svarade år 1983 för ca 2596 av energitillförseln jämfört med ca 15796 år 1973. Denna

snabba ökning har i första hand tillgodosetts genom utbyggnaden av kärnkraften. Oljans roll i elkraftproduktionen har samtidigt minskat avsevärt. År 1973 var oljans andel av energiinsatsen för elproduktion över 4096. År

1983 var motsvarande siffra ca 5 96.

För egen del vill jag anföra följande. Den utveckling som jag just har beskrivit innebär att en betydande omställning har skett av vårt encergisystem sedan 1980-talets början. Bl.a. till följd av statliga insatser har en påtaglig effektivisering av energianvändningen ägt rum I alla samhällssektorer. Samtidigt har vårt beroende av importerad olja minskat kraftigt. Förutom att Sveriges försörjningsläge därigenom har förbättrats har vi nått

betydande fördelar på andra områden, t. ex. i form av en förbättrad miljö

och en mindre belastning på vår bytesbalans. I många fall har också de statliga satsningarna inom olika delar av energiområdet verksamt bidragit till att upprätthålla sysselsättningen i branscher som är av strategisk betydelse för den fortsatta omställningen av energisystemet. Den snabba utveckling och introduktion av ny energiteknik som har skett under de

senaste åren utgör en stor tillgång i det fortsatta arbetet med att åstadkom-

ma ett mer effektivt och ändamålsenligt energisystem.

Vi är således på rätt väg. För att de mål för energipolitiken, som jag nyss

har redogjort för, skall kunna uppnås fordras dock fortsatta aktiva insatser

inom energiområdet. Av särskild betydelse är därvid frågan om vilka

åtgärder som bör vidtas för att styra energianvändningens framtida utveckling. Som en bakgrund vill jag först redovisa bedömningar av energibeho-

vet på kort och medellång sikt.

4.2¶Energibehovet på kort och medellång sikt

Statens energiverk har på regeringens uppdrag upprättat prognoser för användning och tillförsel av energi för åren 1990 och 1995. Prognoserna har

redovisats I rapporten (1984: 7) Energiperspektiv 1970-95. Till grund för prognoserna har legat bl. a. följande förutsättningar.

Den ekonomiska utvecklingen har antagits följa 1984 års långtidsutred-

nings (LU) alternativ I för perioden fram till år 1990. För tiden fram till år

1995 har LU:s lägre tllväxtalternativ valts.

Det reala oljepriset förutsätts år 1995 ligga något över dagens nivå.

De energipolitiska styrmedlen förutsätts få i stort sett samma inriktning som I dag. Det innebär bl. a. att nuvarande reglerings- och energiskattesystem antas bestå, att forsknings-, utvecklings- och bostadsförbättringsprogrammen vidmakthålls, att informations- och utbildningsverksamheten fortsätter och att de konjunkturanpassade investeringsprogrammen inom energiområdet antas falla bort.

Med utgångspunkt i bl. a. dessa förutsättningar bedömer energiverket att energianvändningens totala nivå kommer att vara ungefär konstant under

perioden fram till år 1995. Verket framhåller dock att betydande osäker-

Prop. 1984/85: 120

heter omger alla prognoser. Tidigare prognoser inom energiområdet har

enligt verket visat sig slå fel främst på grund av felaktiga förväntningar om

den ekonomiska utvecklingen. Men även en rad andra faktorer har stor betydelse för det bedömda framtida energibehovet, exempelvis energiprisernas utveckling, utvecklingen inom olika industrisektorer etc. För att belysa effekterna på energibehovet av skilda antaganden i dessa avseenden redovisar energiverket ett antal känslighetsbedömningar, som visar att även måttliga förändringar i grundantagandena ger betydande effekter på

det bedömda energibehovet. Det huvudalternativ som redovisas i det

följande är således omgärdat med betydande osäkerheter. För de olika användarsektorerna gör verket sammanfattningsvis föl-

jande bedömningar.

Inom industrin har energianvändningen minskat sedan 1970-talets början

på grund av låg tillväxt och i ungefär lika stor utsträckning till följd av

strukturförändringar och enerpieffektivisering. Även för perioden fram till år 1995 förutses ungefär lika stora minskningar av energianvändningen på grund av strukturella förändringar resp. effektivisering. Dessa minskningar

uppvägs dock av ökade energibehov på grund av den förväntade industriel-

la tillväxten. Inom transportområdet har inte utvecklingen och introduktionen av

energisnålare fordon varit tillräcklig för att uppväga ett ökat transportar-

bete och en utveckling mot tyngre fordon. Detta gäller för såväl personsom godstransporter. Verket räknar med att energianvändningen inom denna sektor kommer att öka till år 1995.

Sektorn bostäder och service m.m. kännetecknas av ett intensivt energisparande — minskad nettoenergiförbrukning och övergång till uppvärmningsformer med högre verkningsgrad (el och fjärrvärme) — vilket har lett till att energianvändningen har minskat. Dessa tendenser bedöms bestå till år 1995. Nybyggandet blir energisnålt och får fortsatt låg volym.

Sammantaget innebär energiverkets prognos att den samlade slutliga energianvändningen bedöms bli nära nog konstant under tiden fram till år 1995. Betydande förskjutningar förutses dock mellan de olika användar-

sektorerna. Detta illustreras i tabell 4.3.

Tabell 4.3 Slutlig energianvändning 1983-1995, TWh

Bostäder, service m. m. 150 43 143 41 136 39 Summa slutlig inhemsk energianvändning” 348 = 100 347 100 349 100

” På grund av avrundning uppstår skillnader mellan summan av delposterna och totalsumman. Källa: Statens energiverk

Prop. 1984/85: 120 47

Energiverket redovisar också bedömningar av elanvändningens utveck-

TWh år 1990 och till 121 TWh år 1995. Detta innebär en genomsnittlig årlig ökningstakt om 2,19 för perioden 1983-1990 och 0,8 96 för perioden 1990-1995. Användningen av el väntas öka fram till år 1990, bl. a. till följd av att oljepannor byts ut mot elpannor.

Mellan åren 1990 och 1995 blir ökningen mindre. Under prognosperioden

sker en ändring i förbrukningsmönstret, från elpannor till eldrivna värme-

pumpar och annan mer svårersättlig el.

I förutsättningarna för energiverkets prognos ingär att den prognostiserade elefterfrågan år 1990 kan tillgodoses genom i huvudsak vatten- och

kärnkraftsproduktion och att endast ett mindre tillskott av industriell mot-

tryckskraft och kraftvärme erfordras. Detta gör att de kortsiktiga marginalkostnaderna — som till stor del bestäms av de vid varje tidpunkt högsta rörliga kostnaderna för den kraft som produceras i kraftsystemet — blir låga. Samtidigt är de långsiktiga marginalkostnaderna — som bl. a. betingas

av de totala kostnaderna för sådan kraftproduktion som på sikt behöver

tillföras kraftsystemet — höga. Energiverket förutsätter i underlaget till sina prognoser att prissättningen på el bestäms av den kortsiktiga marginalkostnaden under den aktuella tidsperioden.

Energiverket bedömer efter hörande av kraftindustrin att nuvarande

låga elpriser kommer att bestå några år in på 1990-talet. I verkets prognos

för år 1990 ingår därför som förutsättning att elpriserna är realt oförändra-

de fram till år 1990.

Under 1990-talet bedöms enligt energiverket användningen av el växa i

kapp produktionskapaciteten, så att nya produktionsanläggningar måste tas i anspråk. Därigenom väntas det s.k. råkraftpriset stiga med upp till

5096 under höglasttid. Mottryckskraft i industrin samt kraftvärmeverk bedöms kunna lämna begränsade bidrag till elproduktionen, men ull högre

kostnader ån vatten- och kärnkraftverken. Den bedömda elanvändningen

år 1995 motsvarar en nettoproduktion om ca 133 TWh. |

Kraftsam, kraftproducenternas samarbetsorgan, har nyligen presenterat

prognoser för elbehovet åren 1990 och 1995. För år 1990 anges elbehovet bli 120 TWh och för år 1995 125 TWh (exkl. nätförluster), dvs. för båda åren något högre värden än i energiverkets prognoser. När det gäller fördelningen mellan olika energikällor förutser energiver-

ket betydande förändringar.

Energiverket bedömer således att användningen av olja kommer att fortsätta att minska, till följd av dels fortsatt energihushållning, dels fort-

satt oljeersättning. Även vid lägre internationella oljepriser än de prog-

nostiserade bedömer verket att oljeersättningen kommer att fortsätta fram

till år 1995, om än i långsammare takt. Användningen av el och, i än högre

grad, fasta bränslen väntas därmed öka under prognosperioden.

Den av energiverket bedömda utvecklingen illustreras i tabell 4.4.

Prop. 1984/85: 120 48

Tabell 4.4 Total energitillförsel år 1983, 1990 och 1995 enligt energiverkets prognos

År 1983 År 1990 År 1995

TWh Vic TWh Ce TWh Ci Oljeprodukter! 214 52 172 42 169 40 Inhemska bränslen 54 13 67 16 70 17 Kol 23 6 38 Y 46 HH Vattenkraft, kärnkraft” 110 27 126 31 127 30 Spillvärme? 2 I 8 2 7 2 "Total ullförsel 403 100 411 100 419 100 "inkl. naturgas "inkl. nettoimport av el 3 inkl. värme från värmepumpar

Som framgår av tabellen bedöms den totala tillförseln av energi uppgå till ca 410 TWh år 1990 och ca 420 TWh år 1995. Olja väntas svara för knappt 4096 av den totalt tillförda energin år 1995, jämfört med ca 50 76 år 1984. (Naturgas ingår med 4 TWh år 1990 och 5 TWh är 1995.) Fjärrvärmen bedöms öka långsammare än enligt tidigare prognoser. Enligt verkets bedömning kommer nivån på värmeleveranserna att understiga 40 TWh år 1995. Energiinsatsen väntas också få en annan sammansättning än i dag. Andelen energi från värmepumpar väntas öka kraftigt, liksom användningen av inhemska bränslen. Oljans andel väntas fortsätta att minska. Användningen av kol åren 1990 och 1995 väntas bli lägre än tidigare beräkningar har gew vid handen. Den totala användningen av ångkol (kol för el- och värmeproduktion) beräknas nu till ca 3 miljoner ton år 1990 och 4 miljoner ton år 1995. Användningen av inhemska bränslen väntas öka från 54 TWh år 1983 till 67 TWh år 1990 och 70 TWh år 1995. För egen del vill jag anföra följande. Enligt energiverkets bedömning kommer energianvändningen att öka i mycket begränsad omfattning under den kommande tioårsperioden. Inom ramen för den i stort oförändrade nivån förutses betydande förskjutningar bäde mellan olika energislag och mellan olika användarsektorer. Oljans andel väntas således fortsätta att minska, medan användningen av bl. a. el och inhemska bränslen antas öka. Energibehovet för uppvärmning bedöms fortsätta att minska, medan en viss ökning av energianvändningen förutses inom både industrin och transportsektorn. Jag kan i huvudsak ansluta mig till energiverkets bedömning när det gäller utvecklingen av det samlade energibehovet. Enligt min mening bör vi sträva efter att hålla högst oförändrad nivå för energianvändningen. I enlighet med de riktlinjer som jag nyss redogjorde för bör ansträngningarna riktas in på att åstadkomma en så effektiv och rationell energianvändning som möjligt i alla samhällssektorer. Ett lågt energibehov ger oss väsentliga fördelar från bl.a. beredskaps- och miljösynpunkt. De senaste årens utveckling har också visat att en fortsatt minskning av energlanvänd-

Prop. 1984/85: 120 49

ningen är väl förenlig med fortsatt ekonomisk tillväxt. Det råder säledes inget motsatsförhållande mellan fortsatt hushållning med energi och möj-

ligheterna att uppnå de övergripande målen för samhällsutvecklingen.

Tvärtom medför en effektiv energianvändning i alla sektorer bättre möjligheter att åstadkomma den önskade utvecklingen. Utöver energianvändningens totala nivå är dess fördelning på olika

energislag och på olika ändamål av central betydelse. Det är exempelvis angeläget att el används på ett sätt som inte låser oss i ett högt elberoende

för framtiden. Samhället har betydande möjligheter att genom olika typer av styrmedel påverka såväl energianvändningens nivå som dess sammansättning. Om utvecklingen i något avseende visar tecken på att energian-

vändningen är på väg in i oacceptabla banor måste statsmakterna handfast och bestämt kunna ingripa med kort varsel för att påverka utvecklingen i önskad riktning. En viktig uppgift för energiverket är att noga följa utvecklingen inom olika delar av energiområdet och vid behov föreslå åtgärder för att korrigera den förväntade utvecklingen. Därigenom kan en hög grad

av handlingsberedskap upprätthållas. När det gäller målen för energianvändningen vill jag anföra följande.

Nuvarande riktlinjer för energipolitiken innebär bl.a. att oljans andel av vår samlade energitillförsel inte bör överstiga 4090 år 1990. När det gäller användning av kol innebär gällande riktlinjer att användningen kring år 1990 skall begränsas till högst ca 3-4 miljoner ton. Dessa mål bör även fortsättningsvis ligga fast.

Med utgångspunkt i de båda snabba och djupgående förändringar i

prisnivä, försörjningsläge etc. som kan inträffa på längre sikt för olika

energislag krävs flexibilitet och handlingsberedskap. Utgångspunkten för

energianvändningen och dess fördelning på energislag bör därvid vara att eftersträva en samhällsekonomiskt rationell användning med utgångspunkt från de relativa priserna på olika energislag och förändringar i dessa.

Mot den bakgrunden är det olämpligt att låsa fast långsiktiga, kvantita-

tiva mål för användningen av olika energislag. Det är emellertid nödvändigt att löpande och ingående följa utvecklingen av framför allt oljeanvänd-

ningen och — vilket bl.a. framhålls i EK 81 — att analysera de samhällsekonomiska konsekvenserna av olika tänkbara utvecklingsförlopp vad

gäller oljeprisutvecklingen, liksom att inventera vilka åtgärder som kan

sättas in i olika fall, allt i syfte att uppnå nödvändig handlingsberedskap. För vissa delområden kan det dock finnas skäl att precisera vissa mål. Jag återkommer till detta i det följande. Jag vill i detta sammanhang

informera om att utredningen (I 1984:02) om el och inhemska bränslen

(ELIN) f.n. bedriver ett arbete som bl. a. syftar till att ange riktvärden för

energianvändningen i olika typer av byggnader. Enligt vad jag har erfarit kommer en rapport att lämnas under sommaren.

Däremot finns det enligt min mening ingen anledning att ställa upp ett preciserat, kvantitativt mål för den totala energianvändningen. Strävan bör 4 Riksdagen 1984185. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 50

som jag just nämnde vara att energiunvändningen i framtiden inte skall överstiga dagens nivå.

Kommunerna bör, som jag uidigare har berört, ges en central roll vid utformningen av energisystemet. Jag utesluter inte att kommunerna kan finna det ändamälsenligt att för egen del stålla upp mål för energianvändningens utveckling. Jag har i det föregående (avsnitt 3) redogjort för de överläggningar som jag f.n. bedriver med kommunerna. I anslutning härtill avser jag att också diskutera behovet och utformningen av mål för arbetet på lokal nivå. 4.3 Energibehovet på längre sikt

Bedömningar av energibehovet på längre sikt, dvs. efter mitten av 1990-talet, har gjorts av bl.a. EK 81, Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA) och i rapporten (Ds I 1983: 18) Perspektiv på energi, som är en underlagsrapport till EK 81.

EK 81 konstaterar att det är svårt att bedöma energibehoven på längre sikt. Kommittén anser därför att man inte bör göra en regelrätt prognos för energianvändningen. I stället bör man räkna med ett brett intervall för energianvändningens tänkbara utveckling, främst för att belysa de problem som statsmakterna kan ställas inför i framtiden.

Tabell 4.5 Energibehovet år 1983 och år 2010 (TWh) enligt EK 81

Sektor År 1983 År 2010

Totalt = El Undre grans Övre gråns

Totalt El Totalt El Industri 130 22 150 40 200 70 Samfärdsel 73 2 60 2 100 3 Bostäder, service m. m. 151 57 100 Sö 150 830 Totalt 3534 101 ca 300 ca 90 — ca 450 ca 150

Som framgår av tabellen bedöms det totala energibehovet år 2010 uppgå till mellan 300 och 450 TWh. Elbehovet (exkl. nätförluster) bedöms bli mellan 90 och 150 TWh.

I sitt remissvar på EK 81 betonar statens energiverk att det finns för många osäkerheter för att man skall kunna göra några preciseringar, men anser samtidigt att det förefaller mindre troligt att energiförbrukningen skulle ligga vid den lägre gränsen i EK 81:s intervall. Detta gäller särskilt elförbrukningen som enligt energiverket snarare kan väntas ligga över än under 150 TWh år 2010.

Denna uppfattning delas av krafuindustrin. Statens vattenfallsverk anser I sitt remissvar att undre gränsen i EK 81:s intervall för elbehoven år 2010 inte är rimlig om, som EK 81 förutsätter, elvärme och värmepumpar kan komma att finnas kvar i stor utsträckning vid kärnkraftsavvecklingen. Kraftsam hävdar att elkraftsbehovet på lång sikt måste förutsättas ligga väsentligt över 100 TWh och att 115-120 TWh/år bör vara lägsta plane-

Prop. 1984/85: 120 51

ringsmål. Svenska kraftverksföreningen anser att EK 81:s betänkande inte innehåller några fakta eller resonemang som övertygar om att en påtaglig framtida minskning av elförbrukningen skulle vara sannolik och anser därför att en miniminivå för planeringen på lång sikt bör vara 130 TWh (inkl. förluster).

Flera remissinstanser, bl.a. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges villaägareförbund anser att EK 81 underskattar möjligheterna till effektivisering av elanvändningen. Liknande synpunkter framförs av Älvräddarnas samorganisation, som anser att en elanvändning om ca 90 TWh år 2010 är fullt möjlig.

IVA har i rapporten Energi och ekonomi (IVA-rapport nr 270) studerat det svenska energisystemet fram till ungefär år 2010 med utgångspunkt i fyra grundscenarier. I två av dem förutsätts att beslutet att avveckla kärnkraften upphävs och i två att kärnkraften avvecklas senast år 2010.

Enligt IVA:s bedömning kommer energibehovet omkring år 2010 att uppgå till totalt mellan 365 och 500 TWh, varav 119—128 TWh el. IVA framhåller dock — i likhet med EK 81 — de stora osäkerheter som vidlåder varje bedömning på så lång sikt som det här är fråga om.

I Perspektiv på energi analyseras bl. a. möjligheterna till energihushållning inom de olika användarsektorerna. Enligt utredningen kan en energistrategi utgå från högt ställda mål vad gäller att reducera energianvändningen. En total energianvändningsnivå på 200-300 TWh per år omkring år 2010 förefaller enligt rapporten vara tekniskt och ekonomiskt försvarbar, dvs. ca 100-200 TWh/år lägre än dagens energianvändning. Användningen av el — exkl. nätförluster — bedöms kunna begränsas till ca 75—80 TWh per år. I den angivna elförbrukningen ingår inte el som förbrukas i eldrivna värmepumpar eller el för uppvärmningsändamål.

För egen del vill jag anföra följande. Frågan om energibehovets utveckling på längre sikt är av central betydelse för hur vi skall uppnå de energipolitiska målen, och i synnerhet målet att avveckla kärnkraften. Jag delar EK 81:s och de flesta remissinstansers uppfattning att det inte är meningsfullt att precisera ett kvantitativt mål för energibehovet på lång sikt. I stället bör ett brett intervall tas som utgångspunkt för den energipolitiska planeringen. Samtidigt bör en hög handlingsberedskap upprätthållas för att göra det möjligt att vid behov snabbt vidta åtgärder för att påverka utvecklingen.

Min egen bedömning är dock att det bör vara möjligt att även på längre sikt sträva mot en I huvudsak oförändrad nivå för den samlade energianvändningen. Om möjligt bör den också minskas. Även i det längre tidsperspektivet måste en hög ambitionsnivå upprätthållas när det gäller att effektivisera energianvändningen i allmänhet och elanvändningen i synnerhet. Vi bör således aktivt och målmedvetet sträva efter att åstadkomma en god energihushållning inom alla sektorer.

Prop. 1984/85: 120 52

5 Energianvändning

S.1 Inledning

Jag går nu över till att närmare beskriva de riktlinjer som jag anser bör gälla för användning av och hushållning med energi under tiden fråm till mitten av 1990-talet.

I 1981 års energipolitiska beslut ingick ett samlat energihushållningsprogram. Målet för programmet är att — med beaktande av samhälleliga mål och ekonomiska förutsättningar — nå lägsta möjliga nivå på energianvändningen. Ansträngningarna riktas särskilt in på att minska användningen av olja. Det framhålls dock att hushållningsprogrammet bör utformas så att uppnåendet av viktiga samhällsmål — t.ex. god tillväxt, full sysselsättning och regional balans — underlättas. Denna inriktning innebär exempelvis att en ökad energianvändning tll följd av ökad industriproduktion inte skall anses stå i strid med strävandena att åstadkomma en god energihushållning.

Riktlinjerna för hushållningsprogrammet innebär att hänsyn skall tas till de svaga grupperna i samhället. Vidare skall åtgärderna inom programmet medverka till bl. a. en god miljö.

Det framhålls vidare att en effektiv energihushällning innebär att åtgärder för energihushällning avvägs mot åtgärder för energitillförsel. Sådana avvägningar måste i stor utsträckning ske med hänsyn till de förhållanden som råder lokalt.

Energihushållningsprogrammet omfattar energianvändningen i alla såmhällssektorer. Det omfattar såväl befintliga som nya byggnader, anläggningar, industriprocesser m.m. Vidare ingår åtgärder för att ta fram och introducera ny teknik för energihushällning.

De styrmedel som används för att genomföra programmet beskrivs på följande sätt. En utgångspunkt för energihushållningen är att energianvändarna får betala ett pris för att utnyttja olika energislag vilket så långt som möjligt avspeglar de samhällsekonomiska kostnaderna för produktion och distribution av energin. Från den utgångspunkten bör strävan vara att genomföra de energihushållningsåtgärder som är samhällsekonomiskt motiverade. Priset på energi bör medvetet användas för att uppnå en god energihushållning.

Bl. a. med hänvisning till den stora erfarenhet och de kunskaper som finns beträffande energihushållningsåtgärder betonas vikten av att information, rådgivning och utbildning utnyttjas som styrmedel för att föra ut denna kunskap till bl.a. energianvändarna. Vidare riktas de statliga styrmedlen in på att stödja införande och kommersialisering av ny teknik som snabbt kan minska oljeberoendet.

Administrativa styrmedel används också i vissa fall, t.ex. när det gäller att åstadkomma goda energiegenskaper hos nya byggnader och anläggningar. I beslutet framhålls dock att sådana regleringar bör utnyttjas med yttersta sparsamhet.

Prop. 1984/85: 120 53

I propositionen (prop. [980/81:90 bil. 1) angavs nivåer, I form av intervall. för energianvändningen åren 1985 och 1990. Enligt föredraganden borde en riktpunkt vara att — med de förutsättningar som angavs — dessa nivåer inte överskrids. Med hänsyn till att energipolitiken utformas i en dynamisk omgivning. som snabbt kan ändras, aviserades en omprövning av energihushållningsprogrammet till ungefär år 1985.

Utvärdering av det samlade energihuashållningsprogrammet

Statens energiverk har på uppdrag av regeringen utvärderat det samlade energihushållningsprogrammet. Utvärderingen har redovisats i rapporten (1984: 2) Energihushållningsprogrammets effekter. Rapporten har remissbehandlats. I den skrivelse till regeringen, som inleder rapporten. gör energiverket bl.a. följande bedömningar.

Verket konstaterar inledningsvis att en betydande effektivisering av energianvändningen har skett inom flertalet områden. Denna effektivisering väntas fortsätta. Däremot är det inte möjligt att utläsa vilka faktorer som har varit mest betydelsefulla för det uppnådda resultatet. Att det kraftigt höjda oljepriset har lett till en stor effektivitetsförbättring är dock klart. Samtidigt konstaterar verket att det — både i de fall ett kvantitativt mål för en viss sektor har upprättats och t övrigt — är svårt att mäta graden av måluppfyllelse. Det är svårt att med stor precision mäta hushållningseller besparingseffekter av det slag som har eftersträvats. Graden av måluppfyllelse måste bedömas på annat sätt.

Mot bakgrund av de studier som har genomförts av styrmedlens effekter inom olika områden, och som redovisas i rapporten, gör energiverket följande observationer. . e Ett omfattande arbete sker med sikte på att effektivisera energianvänd-

ningen inom olika områden. Målmedvetenheten och kvaliteten i detta

arbete varierar dock kraftigt. Det är nödvändigt att också fortsättnings-

vis ägna verksamheten intresse och uppmärksamhet och att underlätta

rimliga och önskvärda insatser. 0 Priset på energi gör energihushållningsinsatser i många fall såväl privat-

ekonomiskt som samhällsekonomiskt lönsamma. Detta borde innebära

att såväl investeringar som drift- och underhållsåtgärder kan finansieras

av verksamhetens huvudmän, genom egna medel, på den ordinarie kapi-

talmarknaden eller genom mer generella åtgärder som kan finnas inom

olika områden. Den särskilda statliga finansieringen av energihushåll-

ningsåtgärder bör därvid tas bort — i likhet med vad som redan tidigare

skett för industrin. Forsknings-, utvecklings-, och demonstrationspro-

jekt bör dock även fortsättningsvis stödjas. De energihushållningsinrik-

tade åtgärderna på olika områden bör successivt. men målmedvetet,

integreras med andra åtgärder inom olika sektorer. e Myndigheternas åtgärder bör inriktas på att ge service i form av erfaren-

hetsåterföring, information och rådgivning, utbildning m.m. i syfte att

eliminera trögheter, kunskapsbrister, organisatoriska hinder, etc.

Prop. 1984/85: 120 54

e Den kompetens 'kring energifrågor som har byggts upp, t.ex. inom utvecklingsfonder och hos kommunala energirådgivare, måste utnyttjas. Energihushållningens betydelse för andra sektorer — t.ex. försörjningstrygghet, miljöskydd, teknikutveckling — och för andra samhällsmål

(inom t. ex. fördelningspolitiken) bör därvid uppmärksammas.

Verket gör vidare bedömningar av styrmedlens effekter inom olika användarsektorer. Till dessa bedömningar återkommer jag strax (avsnitten

5.2—5.4). För egen del vill jag anföra följande. Som jag nyss redovisade är situationen på energiområdet i de flesta avseenden bättre än i början av 1980-ta-

Iet. Betydande effektiviseringar av energianvändningen har således åstad-

kommits i de flesta samhällssektorer. Användningen av olja har kunnat

minskas kraftigt. Samtidigt har ny teknik tagits i bruk i betydande utsträckning, vilket gör det möjligt att bl.a. öka utnyttjandet av inhemska bränslen och effektivisera elanvändningen bl.a. genom utnyttjande av värmepum-

par. Det kan också konstateras att den effektiva energianvändningen har

kunnat komma till stånd utan några välfärdsförluster. Det starka samband

som historiskt sett har rått mellan ekonomisk tillväxt och ökad energian-

vändning har således kunnat brytas. Effektiviseringen av energianvänd-

ningen har samtidigt medfört stora fördelar i andra avseenden, bl.a. genom att minska påverkan på miljön.

Inriktningen av den fortsatta energihushållningen

När det gäller inriktningen av den fortsatta energihushållningen bör

följande principer gälla.

Den inriktning som angavs i 1981 års energipolitiska beslut har givit goda resultat och bör i allt väsentligt ligga fast. De styrmedel som i huvudsak bör komma till användning är dels priset på olika energislag, dels information, rådgivning och utbildning. Den statliga styrningen skall vidare riktas

in på forsknings- och utvecklingsinsatser och på att stödja införande och kommersialisering av ny teknik som snabbt kan få en kommersiell använd-

ning och minska behovet av importerad energi. Mot bakgrund av de delvis nya förutsättningar som gäller för energipoli-

tiken, och som jag nyss har beskrivit, bör riktlinjerna preciseras på följande sätt. Situationen på energiområdet kan även framöver snabbt och dramatiskt

ändras. Genom en effektiv energianvändning i alla sektorer skapar vi en beredskap för att möta störningar av olika slag. Fortsatta och intensifiera-

de insatser för att åstadkomma en effektiv och rationell användning av energi inom alla samhällets delar är nödvändiga. Speciellt bör dessa insat-

ser riktas in mot importerade bränslen. Därigenom nås flera väsentliga

fördelar. Sårbarheten för händelser på de internationella energimarknaderna minskar, samtidigt som bytesbalansen förbättras. Vidare nås betydande miljöförbättringar. Genom att ta till vara de goda möjligheter som

Prop. 1984/85: 120 SS

finns till lönsam energihushållning stärks såväl landets som de enskilda hushållens och företagens ekonomi. Bl.a. kan boendekostnaderna hållas nere. I kombination med insatserna för att utnyttja inhemska energikällor och för att utnyttja ny teknik kan vi öka sysselsättningen och skapa viktiga exportmöjligheter.

För att strävandena att effektivisera energianvändningen skall få maximal effekt är det angeläget att de genomförs inom ramen för en helhetssyn.

Den grundläggande principen bör vara att energihushållningsåtgärder skall genomföras så långt de är ekonomiskt lönsamma. Därvid måste stor hänsyn tas till förhållandena på lokal nivå. Med hänsyn till de skiftande

förutsättningarna i olika kommuner måste de avvägningar och den samordning som kännetecknar en helhetssyn göras lokalt. Detta skall självfallet ske inom ramen för de riktlinjer för energipolitiken som anges av statsmak-

terna.

Riksdagen har nyligen beslutat om en ändring i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering (prop. 1984/85:5, BoU 6, rskr 82) som innebär bl.a. att det fr. o. m. den I januari 1986 i varje kommun skall finnas en plan

för tillförsel. distribution och användning av energi i kommunen. Det

förutsätts därvid att varje kommun i sin energiplanering gör så ekonomiskt

effektiva avvägningar som möjligt. dels mellan åtgärder för energitillförsel

och åtgärder för energihushållning, dels mellan åtgärder i energisystemet

och åtgärder i andra sektorer. För att få genomslag i åtgärder hos fastighetsägare, hyresgäster. m.fl. bör enligt min mening dessa avvägningar

komma till uttryck i priser och taxor som innebär att fördelningen av de ekonomiska fördelarna eller bördorna blir rättvis.

Elanvändningen har sedan 1980-talets början ökat snabbt. Under exempelvis år 1983 ökade användningen med ca 10 7. Jag har nyss (avsnitten 3

och 4) redogjort för mina bedömningar av elanvändningens utveckling i

framtiden och för de riktlinjer som bör gälla för användning av el. Under nuvarande övergångsperiod, då tillgången på billig el är god, bör el kunna användas för bl. a. byggnadsuppvärmning.

Den högkvalitativa energiform som elenergin utgör måste dock i första

hand användas i sådana verksamheter där den är svår eller omöjlig att

ersätta, exempelvis i industriella processer, i spårbunden trafik och för belysning och drift av apparater. Även om tillgången på el f.n. är god. är det angeläget att användningen av el redan nu och fortsättningsvis sker på

ett effektivt sätt och i former som inte låser oss till ett fortsatt högt

elberoende.

Kommuneras roll är i detta sammanhang betydelsefull. Kommunerna har ett stort inflytande över omfattningen av elanvändning för uppvärmningsändamål, bl. a. genom utformningen av taxor och avgifter, och genom den möjlighet att vägra elleverans för uppvärmningsändamål som elleverantörer har i vissa fall. Det är väsentligt att kommunerna inom ramen för den kommunala energiplaneringen noga överväger om och i vilken grad

Prop. 1984/85: 120 56

elanvändningen bör begränsas till förmån för andra kollektiva system. Kommunernas energiplaner har också en strategisk betydelse som underlag för en nationell bedömning av elanvändningens utveckling. För att belysa elanvändningens nuvarande omfattning och utveckling. liksom möjligheterna att använda el för olika ändamål på ett sådant sätt att de långsiktiga energipolitiska målen främjas, har regeringen bemyndigat mig att tillkalla en särskild utredning (I 1984:02) om el och inhemska bränslen (ELIN). Utredningens uppgift är bl.a. att belysa bl.a. konkurrenssituationen mellan el och inhemska bränslen. Kommittén skall i sitt fortsatta utredningsarbete belysa elanvändningens nuvarande omfattning och utveckling liksom möjligheterna att använda el för olika ändamål. I uppdraget ingår också att undersöka om det finns behov av nya celler förstärkta styrmedel för att åstadkomma en mer medveten styrning av elanvändningen. Som jag nyss anförde (avsnitt 4) avser utredningen att till sommaren lämna en delredovisning avseende uppvärmning av byggnader. Jag återkommer till kommitténs hittillsvarande arbete i samband med behandlingen av inhemska bränslen (avsnitt 8.6). När det gäller användningen av olja vill jag anföra följande. Inom många områden, inte minst inom uppvärmningssektorn, återstår betydande möjligheter att med god ekonomisk lönsamhet minska oljans andel. Inom andra områden, exempelvis fordonsdrift och vissa industriella ändamål. kommer oljan under en lång tid framöver att spela en viktig roll, eftersom ekonomiska alternativ till oljan ännu inte har utvecklats. Olja kommer under överskådlig tid att vara det enskilda bränsle som svarar för störst andel av energiförsörjningen. Med anledning av detta måste vi nu driva ansträngningarna vidare för att få till stånd en effektiv oljeanvändning. Vi måste också fortsätta och fullfölja arbetet med att få fram ekonomiskt bärkraftiga alternativ till oljan. När det gäller den fortsatta inriktningen av samhällets styrning av energianvändningen bör utgångspunkten vara att priset på energi spelar en avgörande roll för vilka åtgärder som vidtas för att hushålla med energi och för att övergå från ett energislag till ett annat. Med pris menar jag det pris som användaren får betala, dvs. priset inkl. skatter och avgifter. Priset på energi bör medvetet och aktivt användas för att åstadkomma en effektiv och rationell energianvändning. Statsmakternas viktigaste instrument för att direkt påverka priset på energi är energibeskattningen. Skatteinstrumentet skall användas aktivt i energipolitiken. Riksdagen beslöt hösten 1983 om riktlinjer för den framtida energiskattepolitiken (prop. 1983/84:28, SkU 9, rskr 96 och 97). En grundläggande princip för energiskattepolitiken är att främja de energiinvesteringar för oljeersättning och energihushållning som bör genomföras under 1980-talet. Hänsyn bör också tas till olika energikällors effekter på miljön, bytesbalansen, försörjningstryggheten, sysselsättningen och den industriella utvecklingen.

Prop. 1984/85: 120 S7

Fr.o.m. den I december 1984 har skattehöjningar genomförts på elenergi med 2 öre per kWh. Skatten på bensin har höjts med 50 öre per liter. Kilometerskatten för dieseldrivna fordon höjs fr.o.m. den 1 mars i år (prop. 1984/85:45, SKU 14, rskr 28).

Energiverket anser att de statliga myndigheternas åtgärder inom energi-

hushållningsområdet bör inriktas på att ge service i form av erfarenhetsåterföring, information, rådgivning, utbildning m.m. i syfte att eliminera trögheter, kunskapsbrister, organisatoriska hinder etc. Denna uppfattning stöds av samtliga remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga.

Jag delar uppfattningen att det alltjämt finns betydande behov av olika

slags service från de statliga myndigheterna sida för att bistå kommuner,

företag och enskilda med att identifiera och ta till vara möjligheterna att effektivisera energianvändningen. Denna service kan ha olika form, såsom insamling och förmedling av information, utbildningsinsatser, rådgivning

m. m., och ha olika betydelse beroende på vilken sektor som berörs. Som jag nyss nämnde innebär nuvarande inriktning av energipolitiken

att den i stor och växande utsträckning genomförs i kommunerna. I propo-

sitionen om utvecklad kommunal energiplanering betonade jag bl.a.

betydelsen av att ta till vara den kompetens som har byggts upp hos de kommunala energirådgivarna. I årets budgetproposition (prop. 1984/85: 100 bil. 13) anfördes att behovet av den kommunala rådgivningsoch besiktningsverksamheten fortfarande är stort. Verksamheten har nu fått en tillfredsställande inriktning och omfattning. Det statliga stödet för denna verksamhet — som främst har tillkommit för att stimulera uppbyggnaden av en Jångsiktig verksamhet av tillräcklig omfattning — föreslogs

upphöra vid utgången av år 1985. Jag har nyligen inlett överläggningar med företrädare för kommunerna

om deras uppgifter i fullföljandet av energipolitiken. Överläggningarna

berör bl. a. kommunernas möjligheter att vidta ytterligare åtgärder för att

förbättra energihushällningen inom den egna verksamheten och att genom

rådgivning och besiktning bistå övriga fastighetsägare och fastighetsförval-

tare och stimulera dem till att vidta energihushållningsåtgärder. Syftet med överläggningarna i denna del är att skapa garantier för att rådgivnings- och besiktningsverksamheten kan inordnas i kommunernas ordinarie verksamhet. Det är också angeläget att den kompetens, som har byggts upp, tas tillvara och att formerna för verksamheten vidareutvecklas. Överläggningarna syftar vidare till att klargöra på vilket sätt kommunerna inom ramen för den utvecklade kommunala energiplaneringen kan medverka till att

erforderliga avvägningar mellan t.ex. el och inhemska bränslen görs i det

lokala energisystemet. Andra frågor som berörs är utbyggnaden och underhållet av kommunernas fjärrvärmenät, förberedelser för mottryckspro-

duktion, behovet av samordnad upphandling av komponenter m. m.

Jag utesluter inte att särskilda insatser kan bli nödvändiga för att ytterligare stödja utvecklingen av det kommunala energihushållningsarbetet.

Prop. 1984/85: 120 58

Under en övergångsperiod kan det t. ex. vara motiverat med vissa typer av försöksverksamhet i några kommuner. Sådana verksamheter kan kräva ett visst mått av statligt ekonomiskt stöd. Jag återkommer härtill i det följande (avsnitt 14). Statliga insatser i form av olika slags service till kommunerna. t. ex. i form av statistik och riktad information, kan också aktualiseras. För att göra det möjligt att följa utvecklingen vad gäller användningen av olika energislag är det vidare angeläget att energistatistiken förbättras. Jag hälsar med tillfredsställelse de initiativ som enligt vad jag har erfarit har tagits av statens energiverk, statistiska centralbyrån (SCB) och byggforskningsrådet (BFR) för att förbättra energistatistiken på alla nivåer. Sammanfattningsvis innebär de riktlinjer för energianvändning och energihushållning som jag nu har förordat följande: e Den inriktning som angavs i 1981 års beslut ligger i allt väsentligt fast. De styrmedel som i huvudsak bör komma till användning är dets energipriset, dels information, rådgivning och utbildning. Några kvantitativa mål för olika energislags andel av den totala energitillförseln bör inte fastställas. En så flexibel energianvändning som möjligt bör eftersträvas. 9 Insatserna för att åstadkomma en tekniskt och ekonomiskt effektiv och rationell användning av energi intensifieras. e Kommunerna ges en central roll när det gäller dels hur långt energihushållningsinsatserna skall drivas, dels när det gäller avvägningen mellan användningen av olika energislag i kommunen. Kommunernas arbete bör bedrivas utifrån en helhetssyn, vari såväl det totala energisystemets utformning som andra faktorer såsom sysselsättning. miljöhänsyn m. m. beaktas. e Användningen av el skall ske i former som inte låser oss till ett fortsatt högt elutnyttjande. e Beskattningen av energi skall aktivt och medvetet utnyttjas för att åstadkomma en effektiv och rationell energianvändning.

5.2 Industri Industrins energianvändning Energianvändningen inom gruvor och tillverkningsindustri motsvarar ca 374 av landets totala energianvändning. År 1983 uppgick industrins totala energianvändning till ca 131 TWh varav 37 TWh som inhemska bränslen, 15 TWh som kol och koks, 33 TWh som olja, 3 TWh som fjärrvärme och 43 TWh som el. Samtidigt utnyttjades ca 1.5 TWh av industrins spillvärme inom kommunala fjärrvärmenät. Den övervägande delen av de inhemska bränslen som används inom industrin utgörs av bark, flis, lutar och andra biprodukter som produceras och används internt inom massaproduktionen. De inhemska bränslenas användning dominerar inom pappers- och massaindustrin liksom inom övrig trävarutndustri. Betydande effektiviseringar i användningen av dessa har genomförts. Järn- och stålindustrin

Prop. 1984/85: 120 59

samt jord- och stenvaruindustrin svarar för större delen av den användning

av kol och koks som förekommer inom industrin. Under senare år har industrins oljeanvändning minskat avsevärt.

Massa- och pappersindustrin samt järn-, stål- och metallverken svarar

för drygt 6092 av den totala energianvändningen inom industrin, medan deras andel av saluvärdet utgör ca 2026 och andelen sysselsatta ca 1590 av

de siffror som gäller för industrin som helhet.

Förändringar i industrins energianvändning beror på flera faktorer, bl. a.

på förändringar av den industriella produktionens volym, på strukturella

förändringar och på förändringar av energieffektiviteten. Energieffektivite-

ten påverkas bl. a. av i vilken takt äldre anläggningar byts mot nya och mer energisnåla anläggningar. På lång sikt bestäms emellertid energiåtgången inom denna sektor till stor del av de nya processer som utvecklas för de mest energikrävande produkterna.

Utvecklingen av industrins energianvändning har särskilt studerats av statens energiverk i samband med analysen av energihushållningsprogram-

mets effekter och i samband med det prognosarbete som redovisas i

Energiperspektiv 1970—95.

Energihushållning inom industrin

Riksdagens energipolitiska beslut våren 1981 innebar att företagens ansvar för en bättre energihushållning betonades. Statens insatser inriktades på att föra ut kunskap om energisparåtgärder genom statligt stöd till

utbildning och rådgivning, på ekonomiskt stöd från oljeersättningsfonden till vissa åtgärder för att spara energi och till prototyp- och demonstrations-

anläggningar samt på stöd till forskning och utveckling.

Under perioden 1970-1983 minskade industrins totala energianvändning med 1276. Under samma period halverades oljeanvändningen. Minskningen av oljeanvändningen har dock gått olika snabbt under perioden; särskilt efter år 1979 har minskningen av oljeanvändningen varit mycket

kraftig, eller ca 1272 per år. Elförbrukningen steg emellertid med 0,9 96 årligen under denna period, medan användningen av fasta bränslen mins-

kade med i genomsnitt I 26 per år. Industriproduktionens sammansättning

har även förändrats på så sätt att de energiintensiva industriernas andel av

den totala industriproduktionen har minskat, medan de mindre energikrävande industriernas andel har ökat. Vidare har strukturrationaliseringar inom industrin resulterat i att Rera äldre och mindre anläggningar har lagts ner och att produktionen har koncentrerats till större och effektivare produktionsenheter utrustade med mer energisnål teknik än tidigare. Samtidigt har energieffektiviteten ökat vilket avspeglas i utvecklingen av energibehovet per producerad enhet, det s. k. specifika åtgångstalet, inom olika

branscher. Under perioden 1970-1983 har de specifika åtgångstalen för

industrin i genomsnitt minskat med 2426, medan den specifika användningen av el har ökat med 1696. Återigen noteras att de största förändring-

Prop. 1984/85: 120 60

arna har ägt rum under perioden 1979— 1983 då de specifika energiåtgångstalen minskade med i genomsnitt ca 4,5 746 per år.

Statens energiverk har i sin analys av energihushållningsprogrammets effekter bedömt att utvecklingen mot större energieffektivitet inom industrin pågick i samma takt under senare hälften av 1970-talet som före de stora energiprishöjningarna åren 1973 och 1974. Däremot har energieffektiviteten förbättrats betydligt under början av 1980-talet. vilket enligt energiverket förklarar den minskade specifika energianvändningen under denna tid.

I analysen framgår att energieffektiviteten under perioden 1974—1980 ökade inom främst massa- och pappersindustrin, jord- och stenvaruindustrin samt järn- och stålindustrin. Under åren 1980-1982 har emellertid energieffektiviteten ökat i samtliga branscher utom i textil- och konfektionsindustrin där ingen förändring har ägt rum.

Inom massa- och pappersindustrin har energianvändningen minskat kraftigt, från 64 TWh år 1979 till 56 TWh år 1983, som ett resultat av energibesparande åtgärder. Härvid skedde en minskning av oljeanvändningen med 10 TWh, medan användningen av fasta bränslen och el ökade med I TWh vardera.

Inom järn-, stål- och metallindustrin sjönk energiförbrukningen från 30 TWh år 1979 till 23 TWh år 1983. Järn- och stålindustrin har under det senaste decenniet genomgått en betydande omstrukturering.

Statligt bidrag till energibesparande åtgärder inom industrin lämnades under åren 1974—1980. Sammanlagt beviljades ca 1,2 miljarder kronor för detta ändamål. Främst utnyttjades dessa möjligheter av industrier med hög energiförbrukning för vilka energikostnaderna betydelsefullt inverkade på de tillverkade produkternas lönsamhet. Beroende på de olika samverkande faktorerna under denna tid anser energiverket att några systematiska samband inte går att påvisa mellan de statsbidrag som har beviljats till en viss bransch och den energieffektivisering som har genomförts i denna. Energiverket pekar dock på att bidragen möjligen kan ha haft en påskyndande roll. Statens industriverk anger i sitt remissyttrande över Energihushållningsprogrammets effekter att de bidrag, som inte var avsedda för prototyp- och demonstrationsanläggningar, hade en i vissa avseenden olycklig konstruktion. De i särklass största bidragsmottagarna har varit massa- och pappersindustrin och den kemiska industrin.

I samarbete med Industriförbundet har industridepartementet haft överläggningar med företrädare för vissa industrier och industribranscher under år 1984 angående industrins energihushållning. Vid överläggningarna redovisades bl. a. att betydande och lönsamma energisparpotentialer finns även inom annan industri än den mest energiintensiva, exempelvis inom verkstadsindustrin genom injustering och tidsstyrning av värme- och ventilationssystem m. m.

Sedan år 1981. då de statliga bidragen till energisparåtgärder inom indu-

Prop. 1984/85: 120 61

strin upphörde, lämnas inom ramen för oljeersättningsprogrammet fortsatt statligt stöd till prototyp- och demonstrationsanläggningar för dels oljeersättande, dels energibesparande åtgärder. Under åren 1981-1983 beviljades stöd till industriföretag med sammanlagt 263 milj. kr., varav 78 milj. kr. i bidrag. Ca 8070 av det beviljade stödet lämnades för åtgärder inom massa- och pappersindustrin och ca 790 för åtgärder inom trävaruindustrin.

År 1975 påbörjades ett energiforskningsprogram med styrelsen för teknisk utveckling som ansvarig för den del som avser energianvändning i industriella processer. För denna verksamhet har t. o. m. budgetåret 1983/ 84 anvisats totalt 348 milj. kr. Under treårsperioden 1981/82—-1983/84 disponerades ca 40 9£ av medlen för delprogrammet Massa och papper och ca 407Z för delprogrammet Järn och stål. Inom ramen för nu pågående treåriga energiforskningsprogram har preliminärt beräknats 228 milj. kr. för verksamhet avseende energianvändning inom industriella processer.

Spillvärmeresurser i vissa branscher utgör — om de kan nyttiggöras — en betydande hushållningspotential. För att underlätta utnyttjandet av industriell spillvärme för uppvärmning även utanför resp. industrianläggning har statligt stöd lämnats under åren 1983 och 1984 till distributionsledningar för överföring av spillvärme från industrin till fjärrvärmenät. Stödet lämnades i form av bidrag för högst 1076 av kostnaderna för överföringsledningarna. Under år 1983 beviljades bidrag till ett tiotal projekt med sammanlagt 9 milj. kr. Under är 1984 beviljades bidrag till åtta projekt med sammanlagt 5 milj. kr. Bidrag har beviljats för överföring av såväl högvärdig spilivärme som lågvärdig spillvärme, som måste kompletteras med värmepump. Landsorganisationen i Sverige pekar 1 sitt remissyttrande över Energihushållningsprogrammets effekter på att tillvaratagande av industrins spillvärme i många fall endast kan ske i samarbete med kommunernas värmeförsörjning och anser därför att det är väsentligt att detta samarbete utvecklas.

Från början av 1980-talet bedrivs en rådgivningsverksamhet för små och medelstora företag med hjälp av statligt stöd via de regionala utvecklingsfonderna. Numera finns energikonsulenter vid samtliga 24 utvecklingsfonder. Energikonsulenterna arbetar företrädesvis med uppsökande verksamhet, där företagen som en första insats erbjuds kostnadsfri konsultation om möjligheterna att effektivisera energianvändningen och minska oljeanvändningen. Statens industriverk administrerar stödet till energirådgivning till industrin och näringslivet i övrigt. Förutom stödet till energikonsulentverksamheten genomför industriverket även mer branschinriktade aktiviteter. Bl. a. utarbetas energisparhandböcker för olika branscher. På uppdrag av regeringen har även en försöksverksamhet med avgiftsfinansierad rådgivningsverksamhet bedrivits. I den målgrupp som energikonsulenterna bearbetar — små och medelstora industrier, handel och servicenäringen — är energikostnaderna i allmänhet relativt små och utgör

Prop. 1984/85: 120 6

endast några procent av omsättningen. Totalt förbrukades år 1982 vid

arbetsställen med 5—200 anställda 20,6 TWh, varav 9,2 TWh som olja. Statens industriverk har i en utvärdering av energirådgivningen vid utveck-

lingsfonderna uppskattat möjligheterna att minska den totala energianvändningen i denna typ av företag till 15—2026 samt oljeanvändningen till

25-30 96 med cen företagsekonomiskt rimlig lönsamhet.

I energiverkets utvärdering av energihushållningsprogrammets effekter anges att den genomgång av energisparmöjligheterna som encrgikonsulenterna genomför kan vara en inledning till ett fortsatt arbete med planering, projektering och genomförande av konkreta encergisparåtgärder samt att rådgivarna — när verksamheten har fungerat väl — har haft en roll som initierande och neutral mäklare med uppgift att få företagen att ta till vara cnergihushållningsmöjligheter. Energiverket föreslår med utgångspunkt från rapportens slutsatser att de statliga insatserna för att stimulera till

fortsatt energihushållning bör inriktas på information, rådgivning, utbild-

ning m.m. Denna uppfattning stöds av ett stort antal remissinstanser, bl. a. Industriförbundet, Landsorganisationen i Sverige, statens industriverk och statens vattenfallsverk.

För utbildning av personal kan f.n. stöd erhållas av statens energiverk.

Utbildningsstöd har emellertid inte efterfrågats i någon större omfattning

av industriföretag. Statens energiverk föreslår i sin utvärdering av energihushållningsprogrammet att en genomgång bör göras av i vilken omfattning som industrins egna utbildningsorganisationer och vidareutbildningen

i samhällets regi kan förstärkas. Arbetsmarknadsstyrelsen understryker i

sitt remissyttrande vikten av att energipolitiken inte hämmas av bristen på utbildad arbetskraft. Styrelsen ställer sig bakom förslaget att utreda hur

. energiutbildningen kan förstärkas och delar energiverkets uppfattning att

utbildningen bör hänföras till det reguljära utbildningsväsendet. Universi-

tets- och högskoleämbetet menar att högskolan torde ha goda förutsättningar att medverka särskilt vad gäller utbildning av personal inom industri och näringsliv. Statens industriverk anser emellertid inte att skolöversty-

relsen eller universitets- och högskoleämbetet bör överta ansvaret för utbildning av drift- och skötselansvariga inom industrin utan föreslår i

stället att utvecklingsfondernas utbildningsenheter ges möjligheter att hålla subventionerade kurser ute i industriområden.

Industrins framtida energibehov

Industrins framtida energibehov beror till stor del på den internationella och den inhemska ekonomiska utvecklingen och dess inverkan på industrins produktionsutveckling. Enligt alternativ I i långtidsutredningens (LU 84) bedömning av de enskilda branschernas utveckling under 1980-talet beräknas industriproduktionen mellan åren 1980 och 1990 öka med i

genomsnitt 1,92 årligen. Enligt denna bedömning förväntas en fortsatt produktionsminskning inom ett flertal branscher såsom gruvindustri, tex-

Prop. 1984/85: 120 63

til- och konfektionsindustri, jord- och stenindustri samt varv. För verk-

stadsindustrin och den kemiska industrin väntas en produktionsuppgång med 4,3 resp. 3,5 76 per år, medan övriga branscher beräknas öka sin produktion med 1—1,5 96 per år fram till år 1990. I statens energiverks prognos för cnergianvändningen har LU:s alternativ I Jegat till grund för bedömningen av industrins energianvändning år

1990. Dessutom har energiverket gjort egna bedömningar av utvecklingen

av de olika branschernas specifika energianvändning. Totalt bedömer statens energiverk industrins energianvändning till 133 TWh år 1990 varav 44

TWh som inhemska bränslen, 16 TWh som kol och koks, 17 TWh som olja,

3¶TWh som fjärrvärme, 3 TWh som naturgas samt 50 TWh som el.

Utnyttjandet av industriell spillvärme beräknas uppgå till 2—3 TWh.

Den totala energianvändningen inom industrin bedöms således öka en-

dast marginellt. Betydande förändringar förväntas emellertid i användningen av de olika energislagen. Av den totala energianvändningen beräknas en tredjedel utgöras av inhemska bränslen. Användningen av oljeprodukter

förutses halveras jämfört med år 1983. En väsentlig minskning förväntas

främst för de tunga eldningsoljorna. Introduktionen av naturgas genom Sydgasprojektet möjliggör användning av gas inom industrin i södra Sverige. Elanvändningen bedöms öka med 7 TWh jämfört med år 1983.

Massa- och pappersindustrin har redan framgångsrikt minskat energian-

vändningen, speciellt användningen av olja. Fortsatta energibesparingar och oljereduktioner bedöms möjliga att genomföra genom bl. a. effektivare

utnyttjunde av skogsråvaran. Den pågående utvecklingen av energisnål processteknik visar att möjliga energibesparingar ligger på så hög nivå att t.o.m. stora energiöverskott skulle kunna erhällas om besparingspotentia-

len nyttjades fullt ut. Utveckling av nya maskiner för veddefibrering kan möjliggöra en icke oväsentlig minskning av elenergibehovet. Den totala elanvändningen bedöms emellertid öka.

Inom järn- och stålindustrin finns möjligheter att ytterligare sänka energianvändningen i nuvarande processer genom ökad ullämpning av processstyrning m. m. Stora insatser görs för att, delvis med statligt stöd, utveckla

nya energisnåla råjärnsprocesser, vilka kan få betydelse på lång sikt.

Genom tillämpning av plasmatekniken för vissa processer kan energianvändningen effektiviseras. Den framtida energianvändningen beror även

på fördelningen mellan malmbaserat och skrotbaserat stål. Knapphet på

skrot kan leda till att andelen malmbaserat stål ökar vilket ökar energianvändningen.

Inom den kemiska industrin förväntas en stark produktionsökning. Den kemiska industrin är emellertid en heterogen bransch med produktion av såväl energiintensiva baskemikalier som högkvalitativa, men föga energikrävande, specialkemikalier och läkemedel. De sistnämnda typerna av produkter beräknas svara för större delen av den förväntade produktionsökningen. De mest lönsamma energibesparingarna har genomförts inom de

Prop. 1984/85: 120 64

energitunga delbranscherna. Fortsatta energibesparingar är möjliga med längre återbetalningstider. För de elintensiva delbranscherna är energi-

kostnaderna av stor betydelse för produkternas konkurrensförmåga. Stora insatser görs därför för att minska energikostnaderna.

Inom verkstadsindustrin, som tillhör de mindre energiintensiva branscherna, förutses en fortsatt övergång från olja till el för uppvärmningsän-

damål. Inom verkstadsindustrin svarar lokaluppvärmningen för ca 65 96 av

den totala energianvändningen. För motordrift och processvärme, som

svarar för 35 Zo av energianvändningen, bedöms även möjligheter föreligga

att spara energi. I Ingenjörsvetenskapsakademiens rapport Energi och Ekonomi bedöms den ökade automatiseringen inom verkstadsindustrin leda till en minskning av lokalbehovet på längre sikt och därmed även ett

minskat energibehov.

Vad gäller industrins elanvändning kan merparten av denna hänföras till ett fåtal branscher. Järn-, stål- och metallverk, massa- och pappersindu-

strin samt den kemiska industrin svarar tillsammans för drygt 2/3 av

industrins totala elanvändning. Utvecklingen av industrins elbehov kommer därför att i hög grad bero på hur dessa elintensiva branscher utvecklas. Enligt Kraftsams prognos kommer elanvändningen i industrin att öka

något snabbare än produktionsvolymen, eller med ca 3 70 per år fram till år

1990. Elförbrukningen för motordrift och belysning, som är svårersättlig förbrukning, växer dock långsammare än produktionsvolymen dels beroende på den pågående omstruktureringen inom industrin till lättare och mindre elkrävande tillverkning, dels genom en allmänt ökad effektivisering av elanvändningen, t. ex. med hjälp av datorstyrning, energisnålare belys-

ning etc. Förbrukningsökningen förklaras därför av den snabba konverteringen från olja till el för process- och lokalvärme.

Energieffektiviseringen bedöms av statens energiverk fortsätta inom alla branscher under 1980-talet.

Föredragandens överväganden

Tillgång till billig och säker energiförsörjning har varit av stor betydelse för den industriella tillväxten i vårt land. I den industriella förnyelseprocess som nu pågår förändras dock industristrukturen successivt mot allt mindre energikrävande industrier. De energuntensiva industrierna kommer emellertid även i fortsättningen att spela en stor roll i den svenska

ekonomin. Industrin måste därför även i framtiden tillförsäkras den tillgång till billig och säker energi som är nödvändig för den industriella

utvecklingen. Elanvändningen inom industrins processer bör i likhet med

annan el som är svår att ersätta prioriteras vid avvecklingen av kärnkraf-

ten.

Samtidigt vill jag betona att detta inte innebär lägre krav på energihushållning i denna sektor än i andra. Det är tvärtom av flera skäl betydelsefullt att industrin ständigt förbättrar effektiviteten i sin energianvändning.

Prop. 1984/85: 120 OS

Detta gäller både energuntensiva och mindre energikrävande brunseher,

bäde större och mindre företag och både i fråga om bränslen och el.

Industrin har på ett framgångsrikt sätt förändrat energianvåndningen.

Betydande besparingar har uppnåtts. Ändå återstår en väsentlig besparingspotential. Inom de energintensiva branscherna är energikostnaderna

en betvdeltsefull faktor för produkternas lönsamhet. De har därför ofta en hög energimedvetenhet. Det stöd som lämnades under ären 1974-1980 ull energibesparande åtgärder inom industrin utnyttjudes också till stor del av de energäntensiva industrierna. En betydande energieffektivisering har fortlöpande genomförts inom dessa branscher sedan den första oljekrisen. Enligt statens energiverks analys har härvid de största förbättringarna av effektiviteten inträffat under 1980-talet. Utvecklingen tyder på att känsligheten för energikostnaderna är stor, att energifrågorna uppmärksammas och bearbetas samt att lönsamma energibesparande mmvesteringar genomförs. Det är enligt min mening bäde samhällsekonomiskt och för de berördå företagen företagsekonomiskt angeläget att arbetet med energihushål-

lande ätgärder bedrivs på en fortsatt hög nivå och att alla möjligheter tas

till vara. Nya energisnåla tekniker och system liksom effektiv energihushållning i övrigt i de energikrävande företagen bidrar i hög grad till att

stärka företagens konkurrenskraft både i Sverige och utomlands. För den framtida energlanvändningen är det nu pågående forsknings-

och utvecklingsarbetet avseende nya energisnåla processer av stor betydelse. Genom forskning och utveckling kan grunden läggas ull nya indu-

striella processer baserade på energisnäl teknik. Med energisnåla pro-

cesser kan konkurrenskraften i de energintensiva branscherna stärkas ytterligare i framtiden. Stora insatser görs inom energiforskningsprogrammet I projekt som samfinansieras mellan staten och industrin, f.n. särskilt massa- och pappersindustrin resp. järn- och stålindustrin. För uppförande av prototyp- och demonstrationsanläggningar med ny teknik för att ersätta olja eller spara energi kan stöd lämnas av statens energiverk.

Eftersom lönsamheten för energibesparande åtgärder inom industrin i allmänhet år mycket god är det rimligt att förvänta sig att energieffektiviseringen fortsätter utan något särskilt statligt stöd. Samhällets insatser bör i stället koncentreras på stöd till forskning och utveckling och till prototypoch demonstirationsanläggningar. Därutöver är det naturligtvis angeläget att de ekonomiska signalerna — i form av priser, taxor och skatter — för industrin liksom för andra samhällssektorer är korrekta och rättvisande.

Det är angeläget att under de närmaste åren noga följa utvecklingen av

cnergihushållningen och energianvändningen inom industrin. Speciell upp-

märksamhet bör ägnas industrins ökade användning av el samt möjligheterna att vidta elbesparande åtgärder. Jag avser därför att i mina fortsatta överläggningar med industrin ta upp dessa frågor. Jag kommer därvid också att tå upp frågor om ökat spillvärmeutnyttjande och om åtgärder för industriellt mottryck som jag närmare gär in på i det följande (avsnitt 6.2 resp. 7.4). 5 Riksdagen 198485, I suml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 66

Inom de branscher dår energikostnaderna utgör endast en begränsad del av de totala produktionskoöostnaderna har energifrågorna naturligtvis inte samma avgörande betydelse för företagens lönsamhet. Kunskaperna om möjligheterna att spara energi år inte lika stora som mom de energlintensiva imdustrierna. I särskilt de små och medelstora företagen är det ovanhigt att företagen disponerar särskild personal med energiteknisk kompetens. Den energirädgtvning som sedan ett par ar bedrivs av utvecklingstonderna är främst inriktad på rådgivning och information till denna kategori av industriföretag, särskilt till de små och medelstora industrierna liksom till handeln och servicenåringarna. Verksamheten syftar främst ull att

sprida kunskap om möjligheterna att nå ökad lönsamhet genom energibe-

sparingar och oljeersåttning och därmed till att inivera åtgärder i företagens regi. Den kostnadsbesparing som kan uppnas genom energihushällande åtgärder medför för mänga företag en icke ovasenthig ökning av vinsten. Jag anser i likhet med energiverket och industriverket. liksom flertalet remissinstanser som har yttrat sig över Energihushällningsprogrammets effekter, att rådgivning och information är värdefulla instrument för att höja medvetandet om energifrågornas betydelse inom dessa företag.

Därmed ökas utsikterna att också få till stånd konkreta hushällningsat-

gärder.

Sedan energirådgivningen nu har etablerats bör den i nästa steg i större utsträckning integreras I de regionala utvecklingstondernas ordinarie verksamhet. Strävan bör vara att den på sikt skall ingå i den reguljära service som utveckiingsfonderna erbjuder de små och medelstora företagen. Parallellt härmed bör ett ökat ansvar läggas på näringslivet och dess brunsechor-

ganisationer för såväl information och rådgivning som utbildning av perso-

nal. De statliga insatserna I nuvarande form bör dårför enligt min mening successivt kunna minskas. Jag återkommer härtill vid min genomgång av

anslagsfrågorna (avsnitt 14 punkt E +). De hushållningsåtgärder som har vidtagits inom industrin har fråmst inriktats på att spara olja. I vissa fall har energianvändningen ettektivise-

rats genom en ökad användning av el. De låga elpriserna och den goda tillgången på el har medfört att besparingar på elsidan inte har genomförts i samma utsträckning som vad gäller olja. Enligt min mening är det emelHer-

tid nu angeläget att alla möjligheter till att effektivisera elanvändningen inom industrin tas till vara, så att industrins elbehov hålls nere. Arbetet

med att utveckla elsnåla maskiner och utrustningar för industrin mäste intensifieras. Inom ramen för det forsknings- och utvecklingsarbete som styrelsen för teknisk utveckling svarar för planeras insatser under inneva-

rande treårsperiod för att klarlägga potentialen och forsknings- och utvecklingsinsatserna för eleffekuvare maskiner och processer. Detta arbete

kommer att utgöra beslutsunderlag för planeringen av fortsatta insatser på detta område. Jag avser vidare att i överläggningar med industrin särskilt

Prop. 1984/85: 120 67

ta upp dessa frågor i syfte att klarlägga vilka planer företagen har och om

ytterligare insatser från statens sida erfordras. Jag har i denna fråga samrätt med chefen för industridepartementet.

5.3 Transporter

Jag går nu över till frågor om transportsektorns energianvändning. I dessa frågor har jag samrått med chefen för kommunikationsdepartementet.

Nuvarande energianvändning

Transportsektorn svarar för ca 20926 av den totala energianvändningen och för ca 40 96 av den totala användningen av olja. De inrikes transporterna svarar för ca 902 av sektorns energianvändning och bunkring för utrikes sjöfart för resterande ca 1096.

Den sammanlagda slutliga användningen av energi i transportsektorn

uppgick år 1983 till 74 TWh. Det preliminära värdet för år 1984 är 77 TWh.

Sektorns energianvändning domineras av biltrafiken. År 1982 svarade personbilar för ca 6296 av energianvändningen för inrikes transporter och lastbilar för ca 24 76. Järnväg, annan spårbunden trafik och bussar svarar för sammanlagt ca 7 9t, luftfart för 326, sjöfart för 296 samt övrig trafik för

47. Oljeprodukter dominerar helt. 9796 av sektorns energianvändning ut-

görs således av oljeprodukter, framför allt motorbensin och dieselolja. Endast den spårbundna trafiken — järnväg, tunnelbana och spårväg — använder elenergi.

Energihushållningsprogram för transportsektorn

I riksdagens trafikpolitiska beslut våren 1979 (prop. 1978/79:99, TU 18, rskr 419) angavs riktlinjer för ett energihushållningsprogram inom transportsektorn. Målet för de åtgärder som föreslogs var att minska energian-

vändningen inom transportsektorn med 4—5 96 i förhållande till en beräk-

nad energianvändning för år 1990. Som en allmän utgångspunkt betonades att valet av energibesparande åtgärder måste grundas på en helhetssyn, varvid inte enbart transportmedlens energianvändning beaktas.

I beslutet angavs olika metoder för att åstadkomma energibesparingar. Bl. a. pekades på möjligheterna att minska transportbehovet och trafikar-

betet dels genom långsiktiga åtgärder, exempelvis inom bebyggelseplaneringen, dels genom åtgärder med omedelbar effekt såsom bättre resande-

planering och effektivare transportorganisation. Vidare förordades en

övergång till mer energieffektiva transportmedel där kollektivtrafikens

betydelse och samåkning betonades. Tekniska förändringar liksom ett bättre framförande och underhåll av fordonen borde också enligt beslutet medverka till en minskad energianvändning. De åtgärder som därvid anvi-

Prop. 1984/85: 120 , 68

sudes var bloa. eiktlinjer för nya bilars bransleförbrukning och förbättrad information till bilisterna. I samband med beslutet alades transporträdet CEPR) ett sammanhållande ansvar för energihushallningen i trunsportsektorn.

'TPR skall säledes, I den mån det inte ankommer på nagon annan myndighet, svara för frågor som ror energihushållningen mom transportsektorn. I rådets uppgifter ingar att planera. samordna och följa upp energi hushällningen.

Riksdagens energipolitiska beslut våren 1981 (prop. 1980/81:90, NU 60, rskr 381) innebar bl. a. att de riktlinjer för energihushållningen inom transportsektorn som lades fast genom 1979 års trafikpolitiska beslut skulle gälla även fortsättningsvis. Prisstyrningens betydelse betonades.

Utvärdering av energihushållningsprogrammet för transportsektorn

Statens energiverk konstaterar i sin utvärdering av energihushällningsprogrammets effekter att den statliga styrningens omfattning har varit liten inom trunsportsektorn. Huvudlinjen i styrningen har enligt verket varit att söka minska den specifika energianvändningen i de transportmedel som används. Verket konstaterar sammanfattningsvis att utvecklingen inom transportsektorn på ett ultlfredsstältande sätt kan förklaras med hjälp av andra faktorer än statlig styrning. Darav dras slutsatsen att de styrmedel som har använts inte tycks ha haft någon större effekt. Verket konstaterar dock att transportsektorn är den samhällssektor där — vad beträffar energlunvändningen — kunskapen om olika styrmedels effekter är mest brist-

fällig. Endast ett fätal remisstnostanser har uttalat sig direkt om energiverkets bedömningar i fråga om transportsektorn. Transportrådet (TPR) påpekar

att verket har förbisett flera betydande insatser som har gjorts under senare år och som har haft betydelse från energisynpunkt. Bl. a. nämns de omfattande investeringar som har gjorts för att förbättra järnvägstrafiken och kollektivtrafiken.

När det gäller drivmedelsprisets betydelse för energianvändningen är meningarna delade. TPR bedömer att prisutvecklingen på bensin och dieselolja är av stor vikt för utvecklingen av energlunvändningen inom trans-

portsektorn. Vägverket framhåller däremot att det, mot bakgrund av den

obetydliga statliga styrning som har skett av energlanvändningen för transporter, är svårt att dra slutsatser om olika styrmedels ettekter. Verket framhåller dock att betydande kunskaper om olika transportmedels effekti-

vitet och om möjligheterna att hushålla med energi har byggts upp sedan energikrisen år 1973. Naturvårdsverket betonar att kunskaperna om trafikens miljöproblem har ökat väsentligt, samtidigt som motiven att minska utsläppen av föroreningar har blivit allt starkare. Verket anser det därför nödvändigt med en

helhetssyn på trafik- och enerpipolitiken, där förutom energikräven även

kraven på en rationell transportförsörjning och en god miljö tillgodoses.

Prop. 1984/85: 120 69

Överenskommelser om bränsleförbrukningen

I enlighet med nyss nämnda viktlinjer för personbitars bränsteförbrukning som beslutades av riksdagen år 1979 uppdrog regeringen i beslut den 7

februari 1980 åt TPR att inleda förhandlingar med de personbilsleverantörer vilkas marknadsandel är sådan att deras försäljning i nämnvärd

omfattning påverkar målen för bränsleforbrukningen. I beslutet angavs att

förhandlingarna skulle drivas med sikte på att ingå överenskommelser med

leverantörerna som möjliggör att den totala vägda genomsnmttliga bränsleförbrukningen för personbilar i Sverige är 1985 inte överstiger 0,85 liter per mil. Vidare uppdrogs åt TPR att utreda förutsättningarna att ingå överenskommelser om ytterligare sänkning av bränsleförbrukningen för nva personbilar fram till år 1990: enlighet med riksdagens beslut. Slutligen innebar beslutet att TPR skall följa utvecklingen av den genomsnittliga bränsleförbrukningen för personbilar som säljs av billeverantörerna.

Såvitt angår förhandlingarna med billeverantörerna och utredningen avseende möjligheter till ytterligare sänkning av bränsleforbrukningen fråm till år 1990 redovisades uppdraget i maj 19814. TPR har årligen i sin anslagsframställning redovisat utvecklingen av bränsleförbrukningen.

I de överenskommelser som sålunda har träffats mellan TPR och bille-

verantörerna innefattas åtaganden från berörda bolag avseende bränsleför-

brukningen för nya personbilar av 1986 års modell som säljs i Sverige. De bolag som omfattas av överenskommelserna svarade för 93 4- av den totala försäljningen av nya personbilar under första halvåret 1983. Vid oförändrade marknadsandelar innebär de överenskommelser som har träffats att den totala vägda genomsnittliga bränsleförbrukningen för nya personbilar av 1986 års modell kan beräknas bli 0.82—0.83 liter per mil jämfört med 0.9

liter/mil år 1980 och 0.86 liter/mil år 1983.

Av TPR:s redovisning för år 1983 framgår att en betydande sänkning av

åtgångstalen har skett mellan åren 1978 och 1982 om man ser till det totala antalet levererade fordon. Uttryckt i bränsleåtgång vid blandad körning uppgår förbrukningsminskningen till 0.07 liter per mil. Detta motsvarar en

minskning med 7.5.

De preliminära värdena för 1983 och 1984 års bilmodeller antyder dock

att den tidigare snabba nedgången nu har bromsats upp. Enligt TPR kommer den totala vägda genomsnittliga bränsleförbrukningen för 1984 års bilmodeller att ligga på ungefär samma nivå som åren 1981 och 1982.

Inom ramen för det internationella cenergisamarbetet inom IEA har Sverige deltagit I ett projekt om bränsleeffektviteten hos nya personbilar.

Under överinseende av en referensgrupp, där bl. a. Sverige har ingått. har

en konsultrapport utarbetats. Med utgångspunkt i de erfarenheter som redovisas i rapporten har IEA:s styrelse antagit ett antal rekommendationer till medlemständerna. De områden som berörs i rekommendationerna är testprocedurer för mätning av bränsleförbrukningen, spridning av testresultat till konsumenter, nationella program för hushållning med drivme-

Prop. 1984/85: 120 70

del samt energiaspekter på miljökrav på personbilar. Jag noterar med tillfredsställelse att Sverige i allt väsentligt följer dessa rekommendationer. Rekommendationerna från IEA:s styrelse återfinns som bilaga 24.

När det gäller personbilstrafiken har vidare ett projektarbete bedrivits inom Nordiska ämbetsmannakommittén för transportfrågor. I projektet

har ett material tagits fram för en informationskampanj om körsättets och

fordonsunderhållets betydelse för bränsleförbrukningen.

Besparingsmöjligheter i transportsektorn TPR redovisar i sin anslagsframställning för budgetåret 1985/86 bl. a. en bedömning av cnergisparmöjligheterna för transporter för perioden fram till år 1990. För persontrafiken bedömer TPR att det finns en möjlig potential för energibesparingar i storleksordningen 1596 av nuvarande energibehov. De åtgärder som bedöms kunna bidra till att denna potential tas till vara är bl.a. ändring av transportorganisation, övergång till mer energieffektiva transportmedel, förbättrat körsätt och underhåll av fordon samt tekniska förändringar av fordonen. När det gäller lastbilstrafiken redovisas sparmöjligheter i samma storleksordning. För lastbilstrafikens

del är det framför allt förbättrad körteknik, förbättrad transportplanering och val av fordon som kan ge upphov till betydande besparingar.

Vid en bedömning av sparmöjligheterna totalt sett måste hänsyn också tas till den förväntade utvecklingen av transportarbetet. Enligt TPR:s

bedömning kommer såväl person- som godstransportarbetet under 1980-talet att öka med sammanlagt ca 1092. En sammanvägning av sparmöjligheter och transportarbetets förväntade utveckling ger en möjlig besparing om ca 104: av nuvarande energibehov för transporter, enligt

TPR:s bedömning. Om denna besparing skall kunna nås krävs emellertid

åtgärder på många områden.

TPR framhåller i sin anslagsframställning för budgetåret 1985/86 att

informationsverksamheten är en väsentlig del i energihushållningsarbetet.

För att få denna verksamhet effektivare krävs enligt TPR väsentligt utökade resurser. Ett starkt motiv härför är enligt TPR att transportsektorn

svarar för en allt större relativ del av oljeförbrukningen i landet.

Framtida energibehov för transporter

Utvecklingen av det framtida transportarbetet har studerats och redovisats i en bilaga till 1984 års långtidsutredning (SOU 1984:5, bil. 5). Enligt de bedömningar som redovisas där beräknas persontrafikarbetet öka från

87 miljarder personkilometer år 1980 till ca 93 miljarder personkilometer år

1990. Ökningen av transportarbetet med personbilar bedöms bli förhållandevis liten, medan starkare ökningar förutses för framför allt busstrafik.

järnvägstrafik och inrikesflyg. Även för godstransportarbetet förutses en tämligen långsam utveckling, från 69 miljarder tonkilometer år 1980 till ca

74 miljarder tonkilometer år 1990.

Prop. 1984/85: 120 71

Statens energiverk bedömer i sin prognos över energianvändningen för

åren 1990 och 1995 att energianvändningen för transportändamäl kommer att öka relativt långsamt. För år 1990 förutses ett totalt slutligt energibehov om ca 80 TWh. Motsvarande siffra för är 1995 är 87 TWh. Dessa tal kan jämföras med dagens energianvändning för transportändamål. ca 74 TWh. Huvudskälet till det ökade transportarbetet och den därmed sammanhängande ökningen av energiunvändningen är enligt energiverket ökade disponibla inkomster och ökad industriproduktion. Verket har inte räknat med några reala ökningar av priset på drivmedel som skulle hålla tillbaka energianvändningens ökning. Dock förutses en fortsatt effektivisering av

energianvändningen för transportändamål med ca 15 per år.

Föredragandens överväganden

Fungerande och effektiva transportsystem är nödvändiga för den sociala

och industriella utvecklingen. Transportsektorn spelar en vital roll för

samhällets dagliga funktion och för den ekononuska utvecklingen. En god transportförsörjning är också en förutsättning för en balanserad befolknings- och närineshivsutveckling i skilda delar av landet.

Målet för den statliga träfikpoliuken är att ge invånare och näringsliv en

tillfredsställande transportförsörjning till lägsta mölliga samhällsekonomis-

ka kostnader. Trafikpolitiken utformas i syfte att medverka tll att andra viktiga samhällsmål inom t. ex. nåringspolitiken. energipolitiken och miljö-

politiken kan uppnås.

Transportsektorn spelar också en betydande roll när det gäller vår samlade energianvändning. Som jag nyss har redovisat svarar transportsektorn i dag för ca 2077 av den slutliga energianvändningen. Dess andel av oljeanvändningen är dock betydligt högre. eller nära 4097. Dessutom utgör de drivmedelskvaliteter som utnyttjas inom transportsektorn den

värdemässigt största delen av energiimporten. I takt med att energihushållningen och övergången från olja till andra energislag fortsätter i övriga

samhällssektorer kommer transportsektorns andel av oljeanvändningen att öka ytterligare. Därigenom innebär transportsektorns energianvändning betydande problem från energipolitisk synpunkt. |

Ännu allvarligare är den miljöpåverkan som det ensidiga oljeberoendet medför. Bilavgaskommittén konstaterar i betänkandet (SOU 1983: 27) Bilar och renare luft att bilavgasutsläppen har ökat kraftigt sedan början av

1950-talet, och att utsläppen under de senaste åren har legat på en oförändrat hög nivå. Enligt betänkandet svarar bilismen i dag för nära 100 7 av de

totala utsläppen av koloxider och bly, för nära 6055 av utsläppen av kväveoxider och kolväten och dessutom för betydande mängder av svavcel-

oxider och stoft. I motsats till utvecklingen i fråga om utstäpp från förbrän-

ningsanläggningar har vi inte lyckats bemästra de allvarliga miljöproblemen till följd av vägtrafiken.

Nuvarande energipolitiska riktlinjer för transportsektorn innebär att va-

Prop. 1984/85: 120 72

let av energibesparande åtgärder måste grundas på en helhetssyn, varvid inte enbart träansportmedlens energianvändning beaktas, utan också olika tränsportmedels roll i ett effektivt transportsystem. Denna princip bör gälla även fortsättningsvis. Mot bakgrund av de betydande energipolitiska och miljömässiga problem som transportsektorns nuvarande energianvändning medför finner Jag det angeläget att arbetet med att bryta det ensidiga oljeberocndet fortsätter och intensifieras. Jag bedömer att det är möjligt att åstadkomma

betydande förändringar av energianvändningens nuvarande sammansätt-

ning inom denna sektor utan att kravet på ett effektivt transportsystem

åsidosätts. Det finns flera sätt att minska oljeheroendet för transporter. På längre sikt finns möjligheter att övergå till andra drivmedel än oljeprodukter,

exempelvis motoralkoholer. Till frågan om alternativa drivmedel äterkommer jag strax (avsnitt 8.7). Vidare kan miljöeffekterna av oheanvändningen begränsas betydligt. genom bl.a. övergäng till blyfri bensin och skärpta krav på avgasrening. Chefen för jordbruksdepartementet kommer inom kort att fägga fråm förslag med denna inriktning. Oljeberoendet kan också påverkas genom åtgärder som syftar till en annan sammansättning av transportsystemet. Jag tänker då i första hand på en ökning av den kollektiva trafiken när det gäller persontransporter

och övergång från landsvägstrafik till spärbunden trafik i fråga om gods-

transporter. Under senare är har stora satsningar gjorts för att förbättra

och utöka kollektivtrafiken. Kollektivtrafiken har också fått en väsentlig

standardförbättring under de senaste åren, bl.a. till följd av reformen med

ett samlat ansvar för länstrafiken. Jag återkommer strax till frågan om

kullekuvirafikens roll i energipoliiken. När det gäller järnvägstransporter kommer chefen för kommunikationsdepartementet att inom kort lämna förslag till riktlinjer. På kort sikt finns det endast begränsade möjligheter att bryta transportsektorns ensidiga beroende av oljeprodukter. Det finns däremot betydande möjligheter till effektiviseringar av den nuvarande energianvändningen. Det är väsentligt att dessa möjligheter tas till vara. I det föregående har jag redogjort för TPR:s arbete med att förbättra energieftektiviteten inom transportsektorn. Jag anser att detta arbete har stor betydelse i ansträngningarna att effektivisera transportsektorns energlanvändning. Det är därför angeläget att TPR fortsätter sin verksamhet med i huvudsak den inriktning som anges I rådets anslagsframställning. Av stor betydelse härvidlag är åtgärder inriktade mot personbilar, eftersom dessa under överskådlig framtid väntas svara för en dominerande del

av transportsektorns energianvändning. TPR har också i sin anslagsframställning begärt 550000 kr. i ökade medel för information till i första hand ägare och förare av personbilar. Jag deltar uppfattningen att det f.n. kan

finnas behov av en tillfällig förstärkning av insatserna på detta område. Det

Prop. 1984/85: 120 73

är emellertid viktigt att sådana insatser samordnas med den övergripande informationsverksamhet inom energiområdet som statens energiverk svarar för. Enligt vad jag har erfarit pågår också diskussioner mellan TPR och

energiverket om behovet och utformningen av informationsinsatser av

nämnda slag, Till anslagsfrågan återkommer jag I det följande (avsnitt 14

punkt E 2.

Vad avser arbetet med en effektiv energihushållning bör möjligheterna

tas till vara att redan i samband med körkortsutbildningen lägga in moment som kan främja ökad kunskap och färdighet beträffande energieffektiv

körning. Ökad vikt vid körningens energiekonomiska aspekter under

utbildningsskedet torde också kunna stimulera läromedelsföretagen att

utveckla de delar av kurslitteraturen som behandlar energisnål körteknik och energiinriktat fordonsunderhåll.

Jag går nu över till frågan om regler för nya personbilars bränsleförbrukning. Av den föregående redogörelsen har framgått att TPR har ingått överenskommelser med personbilsleverantörerna angående den vägda ge-

nomsnittliga bränsleförbrukningen för 1986 års bilmodeller. Vid oförändrade marknadsandelar innebär överenskommelserna att den genomsnittliga

vägda bränsleförbrukningen för nya personbilar av 1986 års modell kan beräknas bli ca 0.82—-0,83 liter per mil.

I den uppföljning av överenskommelserna som TPR i september 1984 har redovisat till regeringen framgår bl.a. att utvecklingen mot mer ener-

gieffektiva fordon alltjämt pågår. Den tidigare snabba nedgången av drivmedelskonsumtionen per mil har visserligen bromsats upp under åren 1983

och 1984, men enligt TPR beror detta i första hand på att marknaden för

personbilar har ändrats på ett sätt som är ogynnsamt från energihushållningssynpunkt. TPR bedömer dock att marknaden kan komma att stabili-

seras under de närmaste åren. Mot denna bakgrund finns det enligt TPR

ännu inte anledning att ifrågasätta att det överenskomna målet för 1986 års bilmodeller kommer att uppnås.

I överenskommelserna mellan TPR och personbilsleverantörerna har parterna förbundit sig att så snart förutsättningar finns ta upp förhandlingar med syfte att ingå överenskommelser om ytterligare sänkning av bränsleförbrukningen för nya personbilar fram till år 1990 och för senare års modeller. TPR bedömer dock att förutsättningar för sådana förhandlingar kommer att finnas först sedan den framtida utformningen av bilavgasbestämmelserna har lagts fast. TPR har därför f. n. inte för avsikt att ta några initiativ till nya överenskommelser.

För egen del anser jag i likhet med TPR att det är angeläget att noga följa

utvecklingen när det gäller personbilarnas bränsleförbrukning. Det är angeläget att TPR även i fortsättningen följer utvecklingen när det gäller nya personbilars bränsleförbrukning, och vid behov föreslår åtgärder för att komma till rätta med eventuella problem.

När det gäller lastbilstrafiken har TPR nyligen utvärderat de utbildningsprogram som rådet har bedrivit. Resultaten pekar på att det finns betydan-

Prop. 1984/85: 120 74

de möjligheter att minska lastbilarnas förbrukning av drivmedel, både genom förbättrad körteknik och genom förbättrat underhåll av fordonen. Det är angeläget att TPR fortsätter dessa verksamheter. Av särskild vikt är därvid att genomförda program följs upp för att säkerställa en varaktig

effekt av utbildningsinsatserna.

Som jag nyss nämnde har också valet av fordon betydelse för energianvändningen. Undersökningar som TPR har låtit genomföra pekar på att det finns möjligheter att minska bränslekostnaderna för lastbilstrafiken med 10—15 72 genom att bättre än i dag anpassa valet av fordon till uppgiften.

Även inom övriga trafikgrenar — järnvägen. sjöfarten och flyget — finns

goda möjligheter att effektivisera energianvändningen genom bl. a. effekt-

vare fordonsval och utnyttjande av nya tekniska lösningar. Enligt vad jag har erfarit sker också betydande hushållningsinsatser inom dessa områden. Jag förutser därför inget behov av särskilda statliga insatser för

sådana åtgärder.

Såväl kommuner och landsting som statliga myndigheter har omfattande fordonsflottor. Det är av stor vikt — från såväl kommunal- och landstingsekonomisk synpunkt som demonstrationssynpunkt — att dessa utnyttjas och underhålls på ett rationellt sätt. Mycket tyder på att det finns avse-

värda möjligheter att minska både kostnaderna och energianvändningen

genom ett rationellare utnyttjande av fordonen och en bättre resandeplanering. Bl. a. torde besparingar kunna göras genom att olika förvaltningar samutnyttjar fordon. I detta sammanhang vill jag återknyta till vad jag nyss anförde angående den kommunäla energiplaneringen tavsnitt 5.1). En utvecklad kommunal energiplanering inbegriper både ett bättre utnyttjande av kommunens egna transportmedel och åtgärder för att åstadkomma en rationellare transportförsörjning i kommunen som helhet. Jag tänker då exempelvis på åtgärder som trafikplanering. samordning av signalsystem

och — inte minst — förbättringar av kollektivtrafiken. Av intresse härvid-

lag är bl.a. de försök med nya former för kollektivtrafik och ny teknik som har genomförts inom ramen för energiforskningsprogrammet och genom transportforskningsberedningens verksamhet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att kollektivtrafiken i många fall

erbjuder möjligheter att prova och demonstrera nya tekniska lösningar.

Exempelvis bedriver Storstockholms Lokaltrafik AB f.n. försök med olika

typer av ny teknik i bussar. Sådana försök har stor betydelse för utveck-

lingen och introduktionen av ny teknik. På längre sikt är det, som jag nyss nämnde, ytterst angeläget att vi får

fram och introducerar aHernativa drivmedel. nya motorer, nya drivsystem etc. Som jag framhöll i min anmälan angående energiforskningsprogram-

met i den forskningspolitiska propositionen förra året (prop. 1983/84: 107 bil. 9) bör sådana insatser prioriteras inom energiforskningsprogrammet. Omfattande insatser görs också inom detta område. Sammanfattningsvis anser jag således att de riktlinjer som angavs i 1979

Prop. 1984/85: 120 75

års trafikpolitiska beslut och i 1981 års energipolitiska beslut i allt väsentligt bör ligga fast. Strävandena att effektivisera encergihushållningen i trans-

portsektorn bör således fortsätta. Vidare måste ansträngningarna att hitta

ersättare till oljan i denna sektor bedrivas kraftfullt och målinriktat. Därigenom vinner vi energipolitiska, beredskapsmässiga och miljöpolitiska fördelar. Samtidigt måste de energipolitiska åtgärderna utformas så att de medverkar tll en rationell transportförsörjning. De styrmedel som framför allt bör användas för att påverka energian-

vändningen inom transportsektorn är dels utbildning och information, dels

beskattning. I riktlinjerna för den framtida energiskattepolitiken framhålls

att det finns ett starkt energipolitiskt och trafikpolitiskt behov av att priset på bensin används som styrmedet under 1980-talet för energihushållningen inom transportsektorn (prop. 1983/84:28, SkU 28, rskr 96). Skatteändringar bör vid behov kunna vidtas för att åstadkomma cen inte oväsentlig realprisstegring. Bl.a. mot bakgrund av de under senare tid sänkta reala

priserna på bensin beslutade riksdagen i november 1984 om en höjning av skatten på bensin med 50 öre per liter (prop. 1984/85:45, SkU 14, rskr 28)

och en motsvarande höjning av kilometerskatten för dieseldrivna fordon.

Jag anser, efter samråd med chefen för finansdepartementet, att dessa

riktlinjer bör ligga fast även i fortsättningen Det är angeläget att de effekter

som skattesystemet för med sig noggrant följs upp och att skattesatser

m. m. anpassas till de erfarenheter som successivt vinns.

5.4¶Övrig energianvändning

Den del av den svenska energianvändningen som inte är att hänföra till industri eller transporter, den s.k. övrigsektorn, svarade år 1983 för omkring 43 22 av landets totala energianvändning, vilket motsvarar 150 TWh.

Härav utgjorde den energi som behövdes för uppvärmning och varmvat-

tenberedning i bebyggelsen, exkl. industrins och samfärdselns byggnader, 6776. För hushållsel och för driftel i lokaler tillkom ytterligare 1826, vilket innebär att ca 8552 av sektorns energianvändning kan hänföras till bostäder och lokaler. Övrig service, dvs. gatubelysning, el- och vattenverk, avloppsverk m.m. samt de areella näringarna. svarade tillsammans för

återstoden av sektorns energianvändning.

Jag tar först upp frågorna om energianvändning för uppvärmning och tappvarmvattenberedning i bebyggelsen. I dessa frågor har jag samrått med chefen för bostadsdepartementet. Användningen av hushållsel och driftel i lokaler liksom energianvändningen inom areella näringar samt övrig service återkommer jag till därefter (avsnitten 5.4.2—5.4.4).

De särskilda frågor som gäller statliga byggnader och energianvändningen i statlig verksamhet i övrigt behandlar jag också längre fram (avsnitt

5.4.5).

Prop. 1984/85: 120 76

SAT Byggnadsuappvärmning och täappvärmvaättenberedning Nuvarande energianvändning

Den totala energiåtgången för uppvärmning och tappvarmvattenberedning kan för år 1983 uppskattas till ca 101 TWh. Denna energi utgjorde den betalda bruttoenergi som tillfördes bebyggelsen. Omvandlingsförluster vid el- och hetvattenproduktion har då räknats bort, däremot inte de förluster

som uppkommer i samband med förbränning i pannor och vid distribution resp. energiomvandling i fastigheternas interna distributionssystem. Räknas också sådana förluster bort återstår den betalda nettoenergin. dvs. den

energi som den slutliga konsumenten utnyttiar och kan påverka genom

olika sparåtgärder. Den betalda nettoenergin var år 1983 drygt 80 TWh.

Den totala nettoenergianvändningen nådde sin hittills högsta nivå, ca 90 TWh om året, under åren 1975-1978. Därefter har en successiv minskning skett, trots att den uppvärmda byggnudsvolymen har fortsatt att öka.

Den specifika energianvändningen uttryckt i kWh/m? uppvärmd yta har således sjunkit.

Oljans direkta roll för uppvärmning av bostäder och lokaler, dvs. exkl. oljeanvändning vid fjärrvärmeproduktion. var som störst — ca 7672 av

nettocenergianvändningen — åren före 1973 års oljekris. Därefter har olje-

beroendet i konsumentledet avtagit mer och mer och var år 1983 ca 42. Oljan har delvis ersatts genom ökad användning av el och inhemska bränslen. En ökad effektivisering av oljeanvändningen samt en minskning av det totala värmebehovet har samtidigt skett.

Vad gäller fördelningen mellan olika värmekällor föreligger avsevärda skillnader mellan bebyggelsekategorierna, vilket framgår av tabell S.1.

Tabell 5.1 Bruttoenergianvändningens fördelning på olika värmekällor inom olika bebyggelsekategorier år 1983, Fc. Värmekälla Småhus = Flerbo- = Lokaler Total

stadshus Fjärrvärme (baserad på olja, kol. in-

hemska bränslen. ef m. m.) 4 49 35 26 Olja tför enskild uppvärmmng och

blockcentraler) 41 45 50 AS Elvärme fför enskild uppvärmning

Källa: Statens energiverk.

I småhusen spelar användningen av el numera en betydande roll. Även användningen av inhemska bränslen har ökat starkt under senare år dels för enskild uppvärmning (vilket framgår av tabellen). dels inom fjärrvärmeproduktionen. I ferbostadshusen. där olja tidigare helt har dominerat. sker nu mer än hälften av uppvärmningen med fjärrvärme. Denna övergång har

Prop. 1984/85: 120 77

i sig också lett till betydande oljeersättning. Är 1983 beräknas således endast ca 5056 av fjärrvärmen ha producerats med olja mot tidigare ca 905. Inhemska bränslen svarade tillsammans med spillvärme för ca 1676

av fjärrvärmeproduktionen och el och värmepumpar för 1456. Av den

fjärrvärme som produceras f.n. utnyttjas ca 9096 för bostads- och lokaluppvärmning samt tappvarmvattenberedning. Jag tar strax upp hur värmeförsörjningen har utvecklats och nu tillgodoses (avsnitt 6).

Energisparplanen för befintlig behyggelse

År 1978 beslutade riksdagen (prop. 197778: 76, CU 31. rskr 345) om en energisparplan för befintlig bebyggelse. Målet för planen var att energian-

vändningen i det befintliga byggnadsbeståndet skulle minska med 25—30 6 under en tioärsperiod, dvs. fråm till år 1988. Vid en omprövning av planen ar 1981 (prop. 1980/81:133, CU 37, rskr 384) beslöts bl.a. att målet skulle höjas tll intervallets övre gräns. så att det motsvarar en minskning av bruttoenergianvändningen med ca 30 56, eller 48 TWh, varav en mindre del förväntades ske efter år 1988. Samordningen mellan energisparverksamhet och annan ombyggnadsverksamhet bedömdes medföra atv 3-3 TWh

brutto skulle sparas efter år 1988. Minskningen har bedömts kunna förde-

las enligt följunde: 28 TWh brutto för bostäder, 15 TWh brutto för lokaler och 5 TWh brutto för industrins byggnader.

Sparmälet skulle uppnås i huvudsak genom en etfektiv tillämpning av känd och beprövad teknik. En omprövning av planen aviserades till omkring är 19851 samband med översynen av det samlade energihushållningsprogrammet. De styrmedel som används för att förverkliga planen är stathet ekonomiskt stöd till energibesparande investeringar, radgivning och besiktning, information, utbildning m.m.

Det ekonomiska stödet och därmed finansieringen av bl.a. energisparåtgärder förändrades i anstutning vill riksdagens beslut (prop. 1983/84: 40 bil. 9. BoU II. rskr 63) om boöstadsförbåttringsprogrammet. Finansieringen sker till följd härav på följande satt. Län för att finansiera investeringarna tas upp på den oprioriterade kreditmarknaden. Kommunen forutsätts lamna en kompletterande borgen i form av fyllnadsborgen i de fall som såkerhet inte kan lämnas inom 85 7 av pantvärdet. Ett statligt räntestöd lämnas till ågare av hyres- och bostadsrättshus. Räntestödet är avsett att utjämna skillnader i den skattemässiga behandlingen av olika ågarkategorier. För energisparatgärder lämnas dessutom ett riktat energisparbidrag. Aven detta stöd är normalt förbehållet hyres- och bostadsrättshus. Regeringen har bemyndigande att besluta om för vilka åtgärder och med vilka belopp som sådana riktade energisparbidrag skall lämnas samt att. om det är motiverat av sysselsättningsskäl. ulfälligt utöka bidragen till att omfatta även egnahem. F.n. gäller att bidragen i medeltal svarar mot 2077 av den normala kostnaden för åtgärderna. 11985 års budgetproposituion (prop. 1984/85: 100 bil. 13 p. B 17) anförs att de riktade bidragen, bl.a. med hånsyn ull det

Prop. 1984/85: 120 78

statsfinansiella läget, bör sänkas till att under budgetåret 1985/86 i medeltal

svara mot 1066 av den normala kostnaden.

När det gäller övriga styrmedel som f.n. utnyttjas för att främja energihushållningen i bebyggelsen återkommer jag strax.

Underlag för omprövning av riktlinjerna för energisparverksamhet i byggnader m.m.

Statens råd för byggnadsforskning (BER), statens planverk, bostadsstyrelsen och statens institut för byggnadsforskning (STB) har haft i uppdrag att utarbeta material till grund för en omprövning av gällande riktlinjer för

energisparverksamheten i byggnader m. m. BFR har planerat och samord-

nat arbetet. BFR har avlämnat rapporten (G26: 1984) Energi 85 — Energianvändning i bebyggelse. Materialet har remissbehandlats. En samman-

fattning av rapporten samt remissammanställning återfinns i bilaga 23.

Vid sidan härav har statens energiverk som tidigare nämnts på uppdrag av regeringen tagit fram underlag för en omprövning av det samlade energihushällningsprogrammet. Statens energiverks bedömningar redovisas I rapporten (1984: 2) Energihushällningsprogrammets effekier.

[ BFR:s rapport redovisas de resultat som i dag har uppnåtts beträffande energtanvändningen i bebyggelsen och erfarenheterna från de senaste

årens forsknings- och utvecklingsinsatser på energihushäållningsområdet.

Energi 55 omfattar bostäder och övriga lokaler, men inte industrins byggnader. Rapporten redovisar också BFR:s utvärdering av det s.k. Sol

85-programmet. Till denna del av rapporten återkommer jag i det följande

tavsnitt 6.5),

BFR konstaterar att ungefär hälften av energisparplanens mål har upp-

nåtts under perioden 1978-1983.

Den ärliga bruttoenergianvändningen för uppvärmning och varmvatten i kvarvarande byggnader av 1978 ärs beständ av bostäder och lokaler, dvs. exkl. industrins byggnader, har minskat med ca 17 TWh=&2 TWh mellan

åren 1978 och 1982 eller från ca 121 TWh till ca 104 TWh. På basis av preliminär statistik kan den totala minskningen från är 19781. o. m. år 1983 beräknas till ca 23 TWh eller 194 av utgångsvärdet. Minskningen t.o.m.

år 1983 kan enligt rapporten med relativt stor säkerhet bedömas ligga inom

intervallet 20-25 TWh. Uppgifterna är korrigerade för rådande temperaturförhållanden. Den totala årliga energianvändningen netto för uppvärmning och varmvatten I kvarvarande byggnader av 1978 ärs bestånd exkl. industrins lo-

kaler minskade med ca 11 TWh tll är 1982 och med preliminärt ca 15 TWh

till är 1983. Enligt Energi 85 skiljer sig utvecklingen något mellan flerbostadshusen, småhusen och lokalerna. Detta beror på olikheter i utgångsläget och i vidtagna energihushällningsåtgärder, men också på olikheter i förnyelse-

Prop. 1984/85: 120 79

hus och lokaler har den årliga bruttoenergianvändningen under perioden

1978-1983 minskat med 8, 7 resp. & TWh. Minskningen i industrins byggnader är inte känd.

Den specifika bruttöenergianvändningen exkl. hushällsel i smähus har sedan 1970-talets början minskat från ca 310 KWh/m” uppvärmd yta till ca

190 kWh/m” uppvärmd yta år 1982. I Nerbostadshusen har minskningen

skett I något långsammare takt, från ca 320 kWh/m? under 1970-1971 till

ca 240 kWh/m? uppvärmd yta är 1982,

Den minskade energlianvåndningen under perioden 1978-1983 beror på såväl avgång (rivning), modernisering och upprustning som genomförda

enerpihushällningsätgärder. En viss minskning i energianvändningen har också Uuppnätts genom att omvandlingsförluster flyttats till uidigare led i

produktionskedjan fråmst vid övergång till fjärrvärme och elvärme. Denna etfekt uppskattas i rapporten till mindre än I TWh i minskad årlig bruttoenergianvändning i 1978 års byggnadsbeständ under perioden 1978-1983.

Nettveffekten på energibehovet av rivning och tillbyggnad bedöms vara en minskning med ca I TWh för hela perioden.

När det gäller förändringar ull följd av energihushällningsätgärder har enligt Energi 85 minskningen av energianvändningen i stor utsträckning

astaädkommits med enkla ätgärder, t.ex. tätning av fönster och injustering

av uppvårmnings- och ventilationssystem. En utveckling mot mer omfattände åtgärder, ofta I samband med reparation och ombyggnad, kan entigt Enerer 85 noteras under periodens senare del. En viss ökning av takten i energisparandet har dessutom noterats under de senaste aren. Detta förklaras av att energihushållningsaktiviteten hos de större fastighetstförvaltärna har okat.

Sparpotentialen for drift- och skötselatgarder i befintliga vårmeanlagpningar bedomdes är 1978 ull ca 7 TWh. En stor det av dessa åtgärder är, entigt Energi 55, nu genomförda. För att få en bestaende effekt mäste dock många av dessa åtgårder upprepas med jämna tidsintervalter.

Enhet de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen rader

stör enighet om storleken på nedgången I energianvåndningen t.o.m. år

1982. Olika uppfattningar räder däremot bland remissinstanserna om vil-

ken typ av åtgärder eller vilka faktorer som har medfört att energianvåndningen minskat.

Vad gäller bebyggelsen och energianvändningens utveckling i bebyggelsen ansluter statens energiverks rapport Energihushallningsprogrammets effekter i allt väsenthet till de ståtistukbearbetningar BER låtit utföra som underkag för sin utvärdering Enerci 85.

Beträffande det ekonomiska stödet ull energihushallningsätgärder 1 befinthe bebyggelse drar statens energiverk följande slutsatser.

Ungefär 2367 av det totala antalet energihushållningsätgärder i småhusen här genomförts med statligt ekonomiskt stöd. Om man enbart ser till de stödberätuigade åtgärderna beräknas andelen vara 35-406.

Prop. 1984/85: 120 80

När det gäller flerbostadshusen har en omfattande intervjuundersökning genomförts vären 1984. Denna pekar på att en rimlig bedömning är att omkring hälften av det totala antalet åtgärder i dessa byggnader har gcnomförts med hjälp av statligt stöd. Däremot kan inte anges hur stor andel

av de stödberättigade åtgärderna som har fått stöd.

När det gäller effekterna av det ekonomiska stödet ull åtgärder i lokaler finns det inget underlag för motsvarande beräkningar. Teoretiska beräk-

ningar pekar dock på att en tredjedel av den förbättrade energietfektiviteten I kommunala och landstingskommunala byggnader kan hänföras till åtgärder som genomförts med olika former av statligt stöd.

Samtidigt framhåller statens energiverk att relationen mellan det totala antalet genomförda åtgärder och åtgärder som har genomförts med statligt stöd enbart säger något om stödets direkta effekt. Stödet kan dessutom ha haft indirekta effekter.

Statens energiverk drar därav slutsatsen att beräkningarna av stödets effekter med denna metod kan innebära såväl överskattningar av stödets indirekta effekt som underskattningar genom att indirekta effekter inte fångats in.

När det gäller de informativa styrmedlen är det enligt statens energiverk

näst intill ogörligt att kvantifiera deras effekter. Det finns dock tydliga

samband mellan uppmärksamandet av information och genomförandet av

åtgärder.

Det är enligt statens energiverk uppenbart att stödet 1 sig får effekter i form av genomförda åtgärder, och att det från denna utgångspunkt kan

uppfattas som framgångsrikt. Men det är lika uppenbart att åtgärder ge-

nomförs I minst liknande omfattning utan det statliga stödet. Mot denna bakgrund anser statens energiverk att det särskilda stödet till energisparåtgårder helt bör integreras i normal” finansiering av ombyggnadsverksamhet.

De statliga insatserna bör inriktas på att garantera kreditutrymme, eliminera trögheter, genomföra informationsinsatser etc. Här bör hitullsvarande erfarenheter utnyttjas för att söka praktiska lösningar i samverkan med olika parter och intressegrupper inom bypgnadsomradet.

Bedömning av framtida besparingsmöjligheter

Enligt BFR:s beräkningar år den återstående energisparpotentialen vad avser ekonomiskt lönsamma sparätgärder, som utnyttjar känd och beprövad teknik, i hus byggda före år 1982 ca 10 TWh för småhus, ca 6 TWh för flerbostadshus och ca 7 TWh för lokaler. Av dessa totalt ca 23 TWh hänförs ca 5 TWh till i dag fjärrvärmd bebyggelse.

För att sparmälet skall kunna uppnås krävs även mer omfattande åtgärder än de som hutills har varit vanliga, t.ex. tilläggsisolering och förbättringar av fönster. För att de beräknade spareffekterna skall nås måste

enligt BFR:s bedömning de byggnadstekniska åtgärderna genomföras i

kombination med installationstekniska åtgärder och i många fall samordnat

Prop. 1984/85: 120 8!

med åtgärder i samband med reparation, ombyggnad och underhåll. Ett stort antal lägenheter och lokaler kommer att beröras av energihushäll-

ningsåtgärder. De investeringar i 1983 ärs priser som krävs för att uppnå sparmålet beräknas av BFR tll ca 34 miljarder kronor för bostäder och till ca 10 miljarder kronor för lokaler (inkl. statens byggnader). Rapportens

sammanfattande bedömning är att ca 20 TWh av den beräknade energisparpotentialen om 23 TWh kan realiseras fram till år 1988, vilket innebär

att sparmälet bör vara möjligt att uppnå.

Det stora flertalet av de remissinstanser som har uttalat sig om den

äterstående sparpotentialen delar den uppfattning som redovisas i Energi

85. Uppfattningarna varierar dock om hur stor del som i praktiken kommer att förverkligas, vid vilken tidpunkt detta kommer att ske samt under vilka förutsättningar. Flera remissinstanser har ifrågasatt olika utgångspunkter för beräkningarna. Statens energiverk anser att sparpotentialberäkningar har ett begränsat värde som underlag för energipolitiska ställningstaganden.

Enligt Energi 85 visar resultat från forskning, utveckling och experimentbyggande att det i befintliga byggnader är tekniskt och ekonomiskt möjligt att minska energianvändningen för uppvärmning och tappvarmvat-

ten till ungefär den nivå som gäller för nya byggnader, dvs. 120-140 kWh/m” och år. Fortsatt teknisk utveckling och utnyttjande av ny energi-

teknik kan minska energianvändningen till under 100 kWh/m? och år. Detta förutsätter, påpekar BFR, kvalificerad projektering, professionellt arbetsutförande samt en väl utförd kontroll och besiktning.

BER:s förslag till riktlinjer för energisparverksumhet i byggnader m.m.

Enligt den bedömning som redovisas i rapporten Energi 85 blir det ju längre tiden går allt svårare och mindre meningsfullt att urskilja energian-

vändningen i 1978 ärs bestånd från annan energianvändning i bebyggelse.

BFR föreslår därför att verksamheten i fortsättningen bör omfatta all bebyggelse, dvs. även den som har tillkommit efter år 1978 och den som kommer att byggas framöver.

En heltäckande energihushållningsplan för bebyggelsen föreslås ställas

upp. Denna bör omfatta såväl traditionella energisparåtgärder som introduktion av nya tekniska system såsom solvärme, värmepumpar m.m. Detta innebär enligt förslaget att ett sparmål inte bör uttryckas enbart i kvantitativa termer.

BFR framhäller att hela bebyggelsen och dess uppvärmningssystem bör ses över med målet att hushålla med energi och andra resurser samt att

utnyttja spillvärme, solvärme, naturvärme m. m. så långt det är möjligt.

Stora delar av det svenska byggnadsbeståndet är i dag i behov av reparationer och ombyggnad. I den del av bebyggelsen där sådana åtgärder behövs bör energihushållningsåtgärder, inkl. förändringar i uppvärmningssystemen, genomföras på ett samordnat sätt. I rapporten pekas särskilt på 6 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120

Prop. 198-4/85: 120 82

betydelsen av att nya uppvärmningssystenr anpassas till de lägre energianvändningsnivåer, som blir resultaten av de övriga åtgärderna.

Flera renussinstanser har uttalat sig allmänt positivt om utformningen och omfattningen av förslaget till fortsatt energihushållningsverksamhet. Alla remissinstanser som har uttalat sig i frågan delar BER:s uppfattning alt energihushållningsverksamheten bör omfatta all bebyggelse och att samordning med reparationer, underhåll och ombyggnad bör ske.

Några remissinstanser tär upp tidsperspektivet och tramhäller att omfattningen av bostadstförbättringsprogrammet tyder på att man maste se

energihushällningsarbetet på mycket fång sikt.

Eu mål uttryckt I Kvantitativa termer är, enligt manga renussinstanser. entydigt och lätt att utnyttja i sparkampanjer samtidigt som en avstämning av utvecklingen underlättas. Bla. Fastuighetsägareförbundet betonar alt vissa tekniska vägval inte bör föreskrivas, eftersom teknikutvecklingen inom energiområdet f.n. är mycket snabb.

Betydelsen av att verksamheten samordnas med den kommunala energi-

planeringen framhålls av några remissinstanser. med motivet att effekten av politiska beslut inom energiområdet skall kunna avläsas på olika be-

slutsnivåer.

I takt med att bebyggelsen blir mer energieffektiv kommer enligt räppor-

ten fjärrvärmesystemen att behöva anpassas till nya förutsättningar. Ny teknik medför att fjärrvärmen i flera avseenden kan bli mer flexibel. Den marknadsandel som fjärrvärmen kan uppnå kommer i växande omfattning alt avgöras av hur systemen anpassas till de framtida låga energiunvändningsnivåerna och ull nya tekniker för energianvändning och energiomvandling. En viktig fråga är därvid hur fjärrvårmetaxan utformas. I räppor- "ten framhälls att en taxa med en stor rörlig del och en liten fast del stimulerar till energihushållning.

Ett stort antal remissinstanser berör frågan om avvägning mellan sparan-

de och tillförsel. Flera av dem tar upp sparmöjligheterna i fjärrvärmeområ-

den. Man framhåller bl. a. att vid all fjärrvärmeplanering måste utvecklingen av det framtida energibehovet beaktas. De underhålls- och förbättrings-

arbeten som kommer att vidtas i bebyggelsen för att på sikt ge lagre förvaltningskostnader kommer ati medföra att byggnadernas netoenergi-

behov successivt minskar. Värmeförsörjningssystemen mäste därför kon-

Flera remissinstanser tar upp frågan om utformningen av fjärrvärmetaxorna för att stimulera till energisparande. Jag återkommer till denna

fråga i avsnitt 6.2. Andra remissinstanser, t.ex. fortifikationsförvaltningen (FortF) och

överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) belyser fjärrvärme och energt-

sparande från beredskapssynpunkt. ÖEF ser en effektiv energihushållning som grunden för en god beredskap. Av beredskapsskäl är det av värde om energihushållningen drivs längst för bostäder och sådana lokaler som män-

Prop. 1984/85: 120 83

niskor vistas i. Behovet av värme kan då lättare tillgodoses. FortF anför att de moderna uppvärmningssystemen kan bli utslagna då störningar

uppstär i elleveranser. Sådana störningar kan minska om lokala uppvärm-

ningsanordningar utförs i fjärrvärmenät.

Energianvändning i nyare bebyggelse

Liksom BFR konstaterar statens energiverk att en betydande minskning av bebyggelsens specifika energianvändning skett sedan 1978. Om energi-

behovet per kvadratmeter hade varit detsamma som år 1978, hade nettoenergianvändningen enligt statens energiverk år 1982 varit 12,6 TWh högre än den faktiska användningen samma år. Minskningen i nettoenergianvändningen i 1978 års byggnadsbestånd, exkl. industrins lokaler, utgör

enligt BFR 10,9 TWh. Återstoden (1,7 TWh) förklaras av att de hus som

uppförts under ären 1978— 1982 har haft en lägre specifik energianvändning än genomsnittet för 1978 års byggnadsbestånd.

Kraven på energihushållning i ny bebyggelse och vid större till- eller

ombyggnader regleras i byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1981: 873). Preciserade krav på värmeisolering, lufttäthet och utformning av installationer finns i Svensk Byggnorm (SBN). Dessa krav har i huvudsak varit oförändrade sedan är 1977. Ett undantag utgörs dock av bestämmelserna i 44 a & byggnadsstadgan om uppvärmning av byggnader som trädde i kraft

den I januari 1984. De innebär bl. a. att nya vattenburna uppvärmningssystem skall dimensioneras för lågtemperatur och att oljepannor som instal-

leras i småhus skall förberedas för användning av elenergi. För småhus som skall värmas upp huvudsakligen med elvärme eller naturgas ställs krav på att byggnadens planlösning är sådan att 1. ex. skorsten eller värme-

panna relativt enkelt kan installeras i efterhand. Vidare gäller att särskilda

villkor om särskilt energisnål utformning skall uppfyllas för att småhus skall få värmas upp med direktverkande elvärme. Dessa s.k. ELAK-krav

återkommer jag till i avsnitt 6.4.

Byggnormernas inflytande över energianvändningen har analyserats av

statens energiverk i samband med utvärderingen av energihushållningsprogrammets effekter. Dessa analyser pekar på att vi redan innan kraven på energihushållning infördes i SBN hade en utveckling mot en förbättring av

nyproduktionens energiegenskaper. Analyserna visar också att nyproduk-

tionens standard i dessa avseenden i dag ligger över byggnormernas krav.

Under åren 1976-1978 inträffade dock en snabb förbättring av byggnadernas isoleringstandard. Detta bör enligt statens energiverk tolkas som att normerna initialt hade en viss effekt men att denna upphörde efter några

år.

Framtida energibehov

Utvecklingen under senare år har således inneburit en snabb minskning i

energianvändningen för uppvärmningsändamål. Enligt statens energiverks

prognos för energianvändningen kommer denna utveckling att fortsätta om

Prop. 1984/85: 120 84

än I minskad takt. För sin bedomming av befolkningsutvecklingen. hushällsbildningen samt den privata konsumtionen använder sig statens energiverk av 1984 ärs längtidsutrednings (LU) uppgifter, kompletterade med egna uppskattningar för perioden 1990-1995 där EU-oppuifter saknas.

Beträffande byggandet räknar LU med att man bygger i genomsnmtt ca

37 000 lägenheter per är under perioden 1981— 1990, varav ca 18 0001 flerbostadshus. Åren 1990-1995 antas byggandet ligga kring 31000 lägenheter årligen, varav 17000 i flerbostadshus. Avgången uppskattas till 8500 småhus och 11000 lägenheter i flerbostadshus årligen under 1980-talet. Energiverket antar att avgången fortsätter i samma takt under 1990-talet. De bedömningar av bostadsbeständets utveckling som energiverket tagit till utgångspunkt för sin prognos sammanfattas I tabell 5.2. Tabell 5.2 Bostadsbestandet och boendetatheten 1982-1995

1982 1990 1995 Antal lägenheter (I 000-tal)

Uppvärmd yta per boende (m”)

Småhus 0.2 Sh 53.7 Flerbostadshus 40.7 427 443

Källa: Statens energiverk.

Nybyggnadstakten förutsätts således bli läg. Energiätgången I det ny-

byggda beståndet antas ligga mellan 63 och 97 KWh/m” netto beroende på

byggnadsår och hustyp.

liga beståndet som energiverket har använt för att beräkna energihushällningens effekter framgår av tabell 5.3.

Tabell 5.3 Specifik nettoenergianvandning för uppvärmning och tappvarmvattenbe-

redning år 1982, kWh/m" uppvärmd yta, samt prognostiserad besparing 1982-1995

Källa: Svatens energiverk.

Totalt beräknas bruttoenergianvändningen för uppvärmning och varm-

vattenberedning i bostäder och lokaler minska med 10 TWh trån t01 TWh år 1983 till 91 TWh år 1990. Fram till år 1995 väntas en ytterligare minsk-

ning med 7 TWh. Takten i energiminskningen avtar således i framtiden

Prop. 1984/85: 120 85

enligt verkets bedömningar. Emellertid kommer målet för energisparverksamheten i bostäder och lokaler enligt prognosen att vara uppnått före år

1995.

Vidare pekar energiverkets prognos på en fortsatt minskning av oljeförbrukningen för uppvärmning och tappvarmvattenberedning i en konstant

takt av 926 per år fram till år 1995. Användningen av el för enskild

uppvärmning beräknas öka med ca 7 TWh fram till år 1995. Samtidigt

förväntas elinsatsen vid fjärrvärmeproduktion minska med totalt > TWh under denna period. Fjärrvärmeleveranserna förväntas fram till år 1990 öka i ungefär samma takt som under de senaste tio åren. Detta innebär att

ökningstakten under perioden 1983-1990 beräknas bli ca 356 per år.

Därefter förväntas en minskning i ökningstakten.

Energianvändning i fritidshus

Sedan år 1978 har antalet fritidshus ökat från ca 580000 till ca 618000 år 1982, dvs. med i genomsnitt 9 500 hus per år. Antalet fritidshus antas enligt Kraftsams prognos för åren 1983 till 1995 öka i något långsammare takt i

framtiden eller med ca 7000 hus per år.

År 1983 hade ca 8275 av fritidshusen elabonnemang och den totala elanvändningen uppgick tll ca 2 TWh, vilket i medettal per hus och år ger

3700 kWh. Elvärmen. inkl. tappvarmvattenberedning, beräknades uppgå till ca 85957 av den totala elförbrukningen. resterande 1526 utgjordes av hushållsel. Dessutom använde fritidshusen ca I TWh bränslen per år. av vilka ca 0.9 TWh utgjordes av inhemska bränslen dvs. huvudsakligen ved.

Fritidshusens energianvändning varierar inom ett brett intervall med hänsyn till husets utformning. dess nyttjande. uppvärmningsperiodens

längd samt uppvärmningssättet. Fritidshus som används vintertid har un-

der senare år ökat sin andel av beståndet. Parallellt med denna utveckling har en förbättring av den genomsnittliga byggnadstekniska standarden skett.

Enligt energiverkets prognos antas elanvändningen i fritidshus fram till

år 1995 öka till 2,7 TWh. För vedanvändningen förväntas endast en svag

ökning ske. Totalt antas bruttoenergianvändningen i fritidshus öka från 3

TWh år 1983 till 3.7 TWh år 1995.

Föredragandens överväganden

Ett fortsatt sparande och en effektivisering av energianvändningen skall främjas även i framtiden samtidigt som miljön skall värnas. Energianvändningen i bebyggelsen spelar härvid en betydelsefull roll av två skäl. Dels

återfinns en mycket stor del av landets energibehov inom denna sektor,

dels är energisparpotentialen här ännu betydande. Vidare finns inom denna sektor goda möjligheter att ersätta olja med andra energislag. Utvecklingen inom uppvärmningssektorn är således av strategisk betydelse för en

framgångsrik energihushållningspolitik. För att säkerställa kärnkraftens

Prop. 1984/85: 120 86

avveckling är, förutom en gynnsam utveckling inom energihushållningsoch oljeersättningsområdet, också en medveten användning av el för bygg-

nadsuppvärmning av stor betydelse.

Jag vill erinra om att 1981 års energipolitiska beslut innebar att en stor

del av oljereduktionen skulle åstadkommas genom encrgihushållningsåtgärder i byggnader, och då främst i bostäder. samt genom en övergång till

inhemska och förnybara energikällor.

Vi kan nu konstatera att denna politik har varit framgångsrik. Energian-

vändningen för uppvärmning och tappvarmvattenberedning har minskat i

betydande grad, samtidigt som oljans andel av den totala energianvändningen i bostäder och lokaler har sjunkit från 5595 år 1978 till endast 367 år 1983. BFR:s material och remissinstansernas bedömningar visar att det fortfarande finns en betydande energisparpotential i bebyggelsen vad avser såväl enklare som mer genomgripande hushållningsåtgärder, Samtidigt har de stigande cenergipriserna tnneburit att uppvärmningskostnaderna har kommit att utgöra en allt större andel av boendekostnaderna. En effektiv energihushållning utgör därför ett viktigt led i strävan att hålla nere boendekostnaderna och är en gemensam angelägenhet för både de boende och fastighetsägarna.

Det framtida energihushållningsarbetet inom bebyggelsen behöver inne-

befintlig som ny bebyggelse.

Vad gäller enklare åtgärder — såsom fönstertätning, injustering av värmesystem m. m. — vill jag. i likhet med flera remissinstanser, framhålla att det här finns en betydande sparpotential som ännu inte har utnyttjats. Jag vill betona betydelsen av att denna typ av åtgärder, liksom drift- och

skötselinsatser, upprepas för att effekten skall vidmakthållas. Enklare energisparåtgärder är oftast de mest lönsamma. Av denna anledning anser jag, I likhet med statens energiverk, att en fortsatt spontan utveckling kan

förväntas inom detta område. Därtill finns ett behov av informations- och utbildningsinsatser. Jag återkommer strax till detta.

Vad gäller mer genomgripande byggnadstekniska åtgärder som krävs för att minska energianvändningen vill jag, i likhet med BER och remissinstanserna, betona vikten av att dessa åtgärder samordnas med bostadsför-

bättringsåtgärder. Genom bostadsförbättringsprogrammet sker f.n. en utveckling i denna riktning. Som villkor för statligt räntestöd för sådana ombyggnader, reparationer och underhållsarbeten som ingår i programmet

gäller att arbetena samordnas med de energisparåtgärder som skäligen kan

krävas. I detta sammanhang vill jag också särskilt fraomhålla den ekonomis-

ka betydelsen av en sådan samordning. Ett bättre underhållet bostadsbe-

stånd kommer också i sig att bidra till en minskad och effektivare energianvändning och därmed lägre boendekostnader.

Dec för vår energiförsörjning mest betydelsefulla energibesparingarna kommer att genomföras i den befintliga bebyggelsen, men givetvis måste

Prop. 1984/85: 120 87

även avbebyggelsen utformas så att energianvändningen blir så låg som

möjligt. De senaste årens utveckling tyder på att flertalet hus som byggs i

dag har nått den s.k. ELAK-nivån, dvs. den tåga energtianvändninesnivå som krävs i byggnader med direktverkande elvärme. Energibehovet för

uppvärmning I nya byggnader har säledes minskat betvdligt och mer än

vad som generellt förutsätts enligt SBN. De arkitekttävlingar som har

genomförts utan att den byggande har varit bunden av kraven i SBN visar att det finns starka ekonomiska motiv att minska energibehovet i byggna-

der utöver dagens krav. Mycket talar därför för att de senaste årens

gynnsamma utveckling i fråga om energihushållning kommer att fortsätta.

Erfarenheterna visar också att den tekniska utvecklingen på detta område

går snabbt.

Det måste också framhållas att i vissa sammanhang och i vissa områden

finns problem förknippade med långt drivna krav på energihushållningsåt-

gärder. Jag tänker på problem med bl.a. markradon. Innan vi har fått tillräcklig kunskap om alla konsekvenser i skilda avseenden — och fullt ut kan överblicka dessa — bör en skärpning av de generella kraven utöver dagens krav inte aktualiseras.

Efter att ha samrätt med chefen för bostadsdepartementet vill jag därför inte nu förorda någon höjning av de kravnivåer som har lagts fast i SBN. Som jag återkommer till i det följande tavsnitt 6.4) har ELIN i uppgift bl. a. att överväga vilka krav som bör ställas på användningen av el för uppvärmningsändamål. Utredningen avser att i ett delbetänkande i sommar redovisa vilka krav som kan ställas för elanvändningen och för hushåll-

ningen I olika typer av bebyggelse.

En vtterligare förutsättning för ett framgångsrikt energisparande är att de som kan påverka energianvändningen ägnar uppmärksamhet och intres-

se åt hur denna kan hällas nere. De boende kan på olika sätt påverka energiåtgången. inte minst genom vanor och beteenden. I takt med att

energibehovet för uppvärmning och tappvarmvattenberedning minskar till följd av olika energisparåtgärder i själva byggnaderna blir denna effekt allt mer betydelsefull.

Inom hyresbostadsbeståndet krävs insatser från både ägarna, förval-

tarna och de boende. Efter en ändring av hyreslagen (prop. 1983/84:137,

BoU 29. rskr 378) har förutsättningarna här ändrats från den I januari 1985.

Kostnaderna för bl. a. värme och varmvatten skall i fortsättningen rymmas inom den i förväg överenskomna hyran för lägenheten. Detta skapar en

press på hyresvärden att i eget intresse genomföra sådana åtgärder i

byggnaden och i dess tillförselsystem som minskar energibehovet. De största, och i allmänhet mer bestående, energibesparingarna stimuleras därigenom bättre än tidigare.

För att även de som bor i flerbostadshus skall ha intresse av att medverka till en minskad energianvändning måste de därmed också kunna påver-

ka sina boendekostnader. I fråga om alla de lägenheter där hyresvillkoren

Prop. 1984/85: 120 RR

fastställs i förhandlingar enligt hyresförhandlingslagen (1978: 304) har det

öppnats möjligheter för parterna att i sådana förhandlingar träffa överens-

kommelser om grunderna för hur uppvärmningskostnaderna skall fördelas

och därmed också för hur vinsterna av en förbättrad energihushållning skall komma de boende till del. Med det vidgade boinflytande som nu snabbt håller på att etableras på initiativ från hyresmarknadens parter, följer härigenom väsentligt förbättrade förutsättningar för fortsatt energihushållning i hyresbostäder.

De förändringar i den traditionella rollfördelningen mellan förvaltare och boende som sker i och med att de boende nu tar en allt mer aktiv del i

förvaltningen ställer nya krav på den information och rådgivning som rör

energihushållning i bostadshus. Detta mäste uppmärksammas bl. a. av de myndigheter som har uppgifter inom detta område. Jag har vidare inhämtat att chefen för bostadsdepartementet avser att samråda med intressenterna på hyresmarknaden om den fortsatta inriktningen av denna verksamhet. I såväl befintlig bebyggelse som nybebyggelse är avvägningen mellan hushållningsåtgärder och tillförselåtgärder av största betydelse. Detta gäller oavsett typen av tillförselsystem. Energisparåtgärder och införande av nya effektiva uppvärmningssystem innebär att bebyggelsens behov av

energitillförsel successivt kommer att minska. Vid dimensionering av till-

förselsystemen måste möjligheterna till energisparåtgärder som påverkar bebyggelsens nettoenergianvändning noga beaktas. Härvid bör hänsyn tas

till såväl redan vidtagna åtgärder som framtida investeringar. Spareffekten

och lönsamheten av de olika åtgärderna kan annars utebli. För individuella uppvärmningssystem görs denna avvägning på fastighetsnivå. Genom den utvidgade kommunala energiplaneringen, som riks-

dagen beslutade om i december 1984 (prop. 1984/85:5, BoU 6, rskr 82).

skapas underlag för en motsvarande avvägning för de kollektiva uppvärmningssystemen. Beslutet innebär att kommunerna skall upprätta planer för kommunens hela energisystem, dvs. såväl tillförsel och distribution som användning av

energi. Avsikten är att kommunerna skall utforma sina planer efter de

lokala förutsättningarna. Planerna skall finnas utarbetade den 1 januari

1986. För att underlaget för flexibla kollektiva uppvärmningssystem skall kunna bedömas behöver kommunerna dets känna till det aktuella effekt- och

energibehovet. dels så noggrant som möjligt kunna bedöma framtida behov med hänsyn till att byggnadernas specifika energianvändning successivt

minskar. Behovet av ett utvecklat planeringsunderlag ökar också i takt

med att kommunerna börjar planera för kraftvärmeproduktion. Som jag.

nyss har berört (avsnitt 5.1) bör kommunerna i dessa avseenden vid behov få service och stöd i form av statistik m. m. från statens sida. Jag går nu över till att behandla de riktlinjer som bör gälla för de framtida

energihushållningsinsatserna i bebyggelsen.

Prop. 1984/85: 120 89

Den hittillsvarande utvecklingen på energiområdet tyder på att det sparmål som lades fast år 1981 kommer att kunna uppnås under 1980-talet.

Beträffande utvecklingen fram till åren 1990 och 1995 har, som jag redovisat I det föregående, en prognos över energibehovet utarbetats av statens cnergiverk. För sektorn bostäder och service m. m. bedömer verket att det intensiva energisparandet och övergången till effektivare uppvärmnings-

former kommer att fortsätta fram till år 1995. Nybyggandet blir energisnålt samtidigt som nybyggnadsvolymen fortsättningsvis blir liten. Även jag

anser att det är rimligt att räkna med en fortsatt minskning av bebyggelsens

cnergianvändning.

Förutsättningarna för att minska energianvändningen skiftar mellan otika byggnader beroende på bl.a. den byggnadstekniska utformningen, byggnadens ålder, kulturhistoriska värden, uppvärmningssätt samt vilken verksamhet som bedrivs i byggnaden. De överväganden som leder till ett

förverkligande av våra energipolitiska strävanden på detta område måste

därför göras på lokal nivå, dvs. av fastighetsägarna och kommunerna.

I propositionen om utvidgad kommunal energiplanering betonade jag att

encergiplaneringen bör utformas och bedrivas utifrån de lokala förhållan-

dena. De nationella riktlinjerna utgör dock utgångspunkten för planeringen. En av de viktigaste punkterna är därvid att främja energihushållningen. Inom denna ram har kommunerna stor frihet att precisera målen för sin

cgen verksamhet med hänsyn till både innehåll och tidpunkt. Det ankommer på främst statens energiverk att bistå kommunerna i detta arbete. Energiverket bör bl. a. verka för att målen för olika delar av kommunernas cenergiplaner utformas på ett sådant sätt att de kan stämmas av mot den

fakuska utvecklingen i kommunen.

Jag är medveten om att ett kvantifterat mål för energianvändningen på nationell nivå bl.a. kan ha ett pedagogiskt värde. Många fastighetsägare har sålunda överfört det nuvarande sparmålet till sin egen verksamhet —

till det egna byggnadsbeståndet. Behovet av att kunna jämföra den egna energianvändningen med något slags normalvärde eller närmevärde för en

jämförbar byggnad har också uttryckts i många sammanhang. För att på

det lokala planet underlätta en fortlöpande avstämning mot de riktlinjer

som gäller på nationell nivå anser jag det vara angeläget att sådana ”speci-

fika användningstal” utarbetas. Enligt vad jag har erfarit har nyligen statens institut för byggnadsforskning påbörjat ett arbete med denna inriktning. Jag har vidare, som jag nyss har nämnt, erfarit att ELIN avser att

presentera ett delbetänkande till sommaren. Betänkandet avses ge underlag för bestämning av sådana användningstal såväl vad avser elanvänd-

ningen som energlianvändningen allmänt i bebyggelsen. Jag räknar mot denna bakgrund med att det senare i år skall finnas underlag som gör det möjligt att precisera genomsnittliga energianvändningsnivåer för olika bebyggelsetyper. Det ankommer på statens energiverk att. i samband med sitt fortsatta arbete beträffande kommunala energiplaneringsfrågor och i

Prop. 1984/85: 120 90

samråd med andra berörda myndigheter göra dessa preciseringar. Användningstalen bör sedan vid behov kunna utnyttjas av kommuner, fastig-

hetsägare m.fl. vid deras bedömningar av energianvändningsniväer och

energisparpotentialer i fastighetsbeståndet.

Fortsatt forskning

Enligt BFR bör en kraftfull satsning på forskning, utveckling och experimentbyggande även fortsättningsvis vara en av hörnstenarna I energihushållningsverksamheten. Rådet pekar bl.a. på vikten av experimentbyg-

gande i full skala och föreslår för nästa budgetår att ytterligare 5 milj. kr. anvisas för lån till experimentbyggande inom energihushållningens område och ytterligare 13 milj. kr. för lån till experiment som avser ny energitek-

nik. BFR:s förstag i övrigt beträffande den nya tekniken samt remissinstansernas synpunkter I detta sammanhang återkommer jag till i avsnitt

6.4. Flera remissinstanser tar upp behovet av forskning och utveckling som

förutsättning för att uppnå energihushållningsmålet. Många remissinstanser anger också angelägna forskningsområden. BL a. anges att. med hänsyn till den stora spridning I energianvändningen som föreligger mellan olika brukare, stor vikt borde läggas vid forskning avseende brukarvanor

och beteende. Därigenom skulle också möjligheterna att bedöma sparpo-

tentialen inom detta område öka.

Energiforskningsnämnden (Efn) delar åsikten att bättre kunskaper om genomförandefrågor och systemfrågor i samband med kombinationen energihushållningsåtgärder och andra byggnads- och installationstekniska åtgärder är angelägna. Efn säger sig emellertid inte ha underlag för att

tillstyrka en ökning av BFR:s resurser.

Vad gäller experiment byggandet är remissopinionen blandad. Statens pröovningsanstalt anser att satsningar på fullskaleprovning bör stå tillbaka

för andra satsningar såsom teoretiska utvärderingar. laboratorieprovningar

och provhus. Riksrevisionsverket saknar underlag för ställningstagande i frågan. Andra remissinstanser anser att experimentbyggande och utprovning är viktiga led i energiforskningen.

För egen del vill jag erinra om att regeringen i årets budgetproposition

(prop. 1984/85: 100 bil. 13) har förordat en i huvudsak oförändrad ambitionsnivå för stödet till forskning och utveckling samt experimentbyggande inom energihushållningsområdet under nästa budgetår. Även om BFR:s förslag om utökningar av forskningsprogrammet inom området rör angelägna frågor finner jag inte skäl att nu föreslå någon ändring i vad regeringen har förordat i fråga om resurser för forskning och utveckling inom energihushållningsområdet.

Prop. 1984/85: 120 91

Utbildning och information

I rapporten Energi 85 betonar BFR att utbildning är av strategisk betydelse 1 energisparsammanhang. På mycket kort tid har en mängd nya kunskaper och erfarenheter inom energiområdet vunnits. Dessa nya kunskaper samt forsknings- och utvecklingsresultat måste spridas och förankras i de grupper vars kunskaper och agerande har betydelse för genomförandet, dvs. de direkta beslutsfattarna — ägare och förvaltare av bostäder

och lokaler — samt grupper som i sin yrkesutövning påverkar heslutsfattar-

na.

Remissinstanserna redovisar behovet av information och utbildning från en rad utgångspunkter. Ett stort antal remissinstanser betonar behovet av utbildning, bl. a. som fortbildning, för att säkra att de arbeten som utförs

för en förbättrad energihushållning blir rätt utförda. Härvid undviks brister

i utförandet som ger upphov till negativa konsekvenser i form av fukt och mögel etc. Vidare pekas i sammanhanget på vikten av varsamhet i ingreppen i byggnader av hänsyn till både kulturhistoriska- och miljömässiga värden.

Bl.a. Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO) betonar utbildningsbehovet vad avser drift- och skötselåtgärder. Viktiga nyckelgrupper för utbildningsinsatser är driftpersonal och konsulter. Bland de yrkesgrupper som engageras i ROT-verksamhet finns enligt arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) ett behov av breddade yrkeskunskaper inom de grupper där det

pu finns ett överskott på arbetskraft. Enligt AMS mening kan denna

kompletteringsutbildning klaras inom arbetsmarknadsutbildningen.

Vad gäller information pekar flera remissinstanser på angelägenheten av

att forskningsresultaten förs ut och anpassas till mottagarna, icke minst i

förvaltningsledet.

Jag delar såväl BFR:s som remissinstansernas synpunkter på behovet av

utbildning, speciellt vad gäller att föra ut de nya kunskaper och erfarenhe-

ter som kommit fram på energiområdet. Huvudansvaret att aktivt söka och

tillägna sig ny kunskap måste dock ligga hos de företag, fastighetsägare och fastighetsförvaltare som i olika sammanhang är engagerade i genomfö-

randet av olika energihushållningsåtgärder. BFR har i sin anslagsframställning redovisat att man f.n. ser över sin informationsverksamhet. Arbetet syftar till att få bättre kontakt med defi-

nierade målgrupper, att bättre länka samman forskningen med mottagarnas behov samt att få informationsfrågorna bättre integrerade i forskningsplaneringen.

Regeringen har uppdragit åt statens planverk att utarbeta förslag till föreskrifter m. m. till den nya plan- och bygglagen. I uppdraget sägs bl. a.

att planverkets rådgivningsverksamhet bör riktas in på att pröva och

värdera nya metoder och lösningar och att aktivt förmedla sina erfarenheter från detta arbete. Vidare sägs att förmedlingen av konventionell kunskap inom det byggnadstekniska området bör ske via olika utbildningsförmedlande organ.

Prop. 1984/85: 120 92

Resurser för information i hithörande frågor finns hos bl.a. statens planverk, bostadsstyrelsen och statens energiverk. En redovisning av den verksamhet som bedrivs har lämnats i årets budgetproposition (prop. 1984/85: 100 bil. 13 s. 75). Jag återkommer i det följande vid min behandling av anslagsfrågorna till frågan om resurser för statens energiverk vad gäller energiinriktad information och utbildning i övrigt (avsnitt 14 punkterna E2

och E4).

Ett synsätt, som innebär att byggnad och energitillförselsystem behandlas som en samverkande enhet, ställer enligt min uppfattning ökade krav på utbildning och kompetens i samband med anläggningars drift och skötsel. Den snabba övergången till en tekniskt mer avancerad utrustning såväl i produktionsanläggningar som i byggnaders installationer förstärker ytter- "ligare detta synsätt. Även den långsiktiga effekten av energisparåtgärder påverkas I hög grad av anläggningarnas drift och underhåll. En god kompetens hos driftspersonalen utgör således en av förutsättningarna för en god

cnergihushållning. Jag ämnar därför i annat sammanhang föreslå regeringen att uppdra åt statens energiverk att, i samråd med bl.a. de större

fastighetsförvaltande organisationerna, undersöka utbildningsbehovet för

driftpersonal och föreslå åtgärder för att på sikt och inom ramen för det

reguljära utbildningssystemet säkerställa kompetensen inom denna yrkes-

grupp.

Rådgivning och besiktning Den kommunala rådgivnings- och besiktningsverksamheten har sannolikt spelat en betydande roll för energisparandet i byggnader. Genom att

fastighetsägarna får vägledning om vilka energisparåtgärder som är mest lämpliga att vidta, har förutsättningar skapats för ett effektivt energi-

sparande. Stathigt stöd till verksamheten har lämnats sedan budgetåret 1977/78 med

sammanlagt ca 800 milj. kr. Fr.o.m. budgetåret 1983/84 har bidrag även

tfämnats till den motsvarande verksamhet som de större bostadsorganisa-

tionerna eller de större fastighetsförvaltarna genomför i egen regi. Under budgetåret 1984/85 disponeras totalt drygt 164 milj. kr. för statsbidrag till

kommunerna m. fl. för besiktning och rådgivning. Verksamheten har kart-

lagts av en arbetsgrupp och redovisats i departementspromemorian (Ds Bo 1984: 1) Utvärdering av den kommunala besiktnings- och rådgivningsverk-

samheten.

Enligt riksdagens beslut om ett tioårigt bostadsförbättringsprogram är

det, som jag tidigare har nämnt, ett villkor för statligt stöd till arbetena att

underhålls- och förbättringsåtgärder samordnas med de energisparåtgärder

som skäligen kan krävas. Riksdagen har vidare godkänt att kommunernas

besiktning och rådgivning vidgas. så att fastighetsägare även kan få råd i fråga om hur sådana åtgärder lämpligen kan samordnas. Mot bl.a. denna bakgrund fick den arbetsgrupp som tidigare har kartlagt rådgivnings- och

Prop. 1984/85: 120 93

besiktningsverksamheten inom energiområdet i uppdrag att lämna rekom-

mendationer om hur verksamheten kan vidgas, så att denna samordning av förbättrings- och energisparätgärder kommer till ständ. I uppdraget ingick också att uppskatta kostnaderna för samt att lämna förslag till finansieringen av en sådan vidgad besiktnings- och rådgivningsverksamhet.

I departementspromemorian (Ds Bo 1984:11) Vidgad rådgivning för

energihushållning och bostadsförbättring föreslår arbetsgruppen att kom-

munerna så snabbt som möjligt utvecklar energirådgivningen tll att också omfatta rådgivning för annan bostadstörbättring. Bostadsförbättringsprogrammet anses — på samma sätt som energihushållningsverksamheten — vara bervende av utåtriktade kommunala insatser. Denna bredare inriktning fär dock eniigt arbetsgruppen inte innebära att energirädgivning och energihushällning reduceras i sädan omfattning att målet för energihushållningsprogrammet äventyras. Rådgivningen bör organiseras på ett för varje kommun ändamålsenligt sätt. Den organisatoriska lösning som väljs bör vidare vara sädan att rådgivningen successivt kan växa in i den ordinarie

kommunala organisationen så att beroendet av statsbidrag därmed elimineras.

Vad gäller finansieringen av verksamheten föreslår arbetsgruppen att statsbidrag lämnas till kommunerna även fortsättningsvis. Bidraget till

besiktning föreslås trappas ner för att vara helt avvecklat år 1990. Bidrag till rådgivning behövs enligt arbetsgruppen fram till är 1993, dvs. under

hela den tid som bostadsförbättringsprogrammet genomförs. Promemorian har remissbehandkhauts.

Remissinstanserna instämmer I allt väsenthet i de förslag som har lagts

fram av arbetsgruppen såvitt avser rådgivnings- och besiktningsverksämhetens inriktning och organisation.

Huvuddelen av remissinstanserna ställer sig också bakom synsättet att

besiktningsverksamheten på sikt skall bli en naturlig del i fastighetsagarnas

underhållsplanering. Kommunernas medverkan kan då — och i motsvaran-

de omfattning — trappas ner och mer riktas in på rädgivning. Statens stöd

till kommunerna kän därmed minska för att så småningom avvecklas.

Den kommunala energiplaneringen och energiradeivningen har enligt min mening en betydelsefull roll för den fortsatta energihushällningsverksäamheten.

Jag ansluter mig till arbetsgruppens bedömning av behovet av rådgivning och besiktning. Rådgivningen är ett verksamt instrument för att få till stand

nödvändiga energihushållningsåtgärder och annan bostadsförbättring. I

likhet med arbetsgruppen vill jag också framhålla behovet av att energiråd-

givningen utvecklas så att den även kommer att omfatta bostadsförbätt-

ringsätgärder, samtidigt som den präglas av den helhetssyn på energihushällning och energitillfoörsel som uttrycks i riktlinjerna för kommunal eneretrådgivning. I 1985 års budgetproposition (prop. 198485: 100 bil. [3) har betonats bl.a. att Kommunerna maste ha ett huvudansvar för att planera, förbereda och initiera genomförandet av saväl energihushållnings- som

Prop. 1984/85: 120 94

bostadsförbättringsprogrammet. Härvid framhålls också att det ankommer på kommunerna att själva bedöma vilken omfattning och inriktning på verksamheten som är mest ändamälsenlig med hänsyn tll de lokala behoven.

I budgetpropositionen föreslås att det statliga stödet till kommunernas besiktnings- och rådgivningsverksamhet upphör vid utgången av år 1985. Skälen för detta förslag är bl.a. följande. Kostnaderna för besiktning får räknas in i underlaget för räntestöd och bostadslån. Kommunerna bör därför kunna överväga en avgiftsfinansiering av besiktningar som genomförs i kommunal regi. I fråga om den kommunala rådgivningen är det förenat med vissa svårigheter att finna ett lämpligt avgiftssystem som täcker samtliga kostnader. Övervägande skäl talar ändå emot ett fortsatt statligt stöd till kommunernas rådgivning. Kommunernas ökade ansvar på bostadsförsörjningens och energihushållningens område får anses innefatta också rådgivning och annan service till fastighetsägare m.fl. i dessa frågor.

Information och rådgivning i byggnadsfrågor ligger i många fall inom ramen för den kommunala verksamhet som inte är avgiftsbelagd. I det till

kommunala byggadministrationens ansvar i riktning mot mera information och service. Det bör ligga i kommunernas intresse att nu ta till vara den kunskap och de erfarenheter som har byggts upp genom den kommunala energirådgivningen och att integrera rådgivningen i sin ordinarie verksamhet och organisationsstruktur. Det är också naturligt att kommunerna samordnar rådgivning och besiktning m.m. i olika byggnads-, energi- och lånefrågor så att enhetlighet och förenkling uppnås.

Jag vill i sammanhanget erinra om att bostadsförsörjningslagen och lagen om kommunal energiplanering lämnar stort utrymme för en anpassning till varje kommuns förutsättningar i skilda avseenden. På samma sätt mäste inriktningen och ambitionsnivån vad gäller den fortsatta rådgivningen bli beroende av de aktuella förutsättningarna och behoven i kommunerna.

Vad jag nu har redovisat innebär att arbetet för energihushållning i byggnader har integrerats i det övriga arbete som berör omsorgen om och förnyelsen av vårt byggnadsbestånd. Härigenom har en kraftig draghjälp getts åt byggnadstekniska energisparätgärder med varaktig inriktning. Bostadsförbåttringsprogrammet är under uppbyggnad och särskilda insatser kommer att göras bl. a. för de äldres boende. Förnyelsearbetet kommer därmed att beröra inte bara våra bostäder utan även byggnader och anläggningar i övrigt. Kommuner och landstingskommuner har en strategisk roll i dessa sammanhang. Regeringen för därför fortlöpande överläggningar med dem om hur tillgängliga resurser skall användas för fortsatta förbättringar av vårt byggnadsbestånd. BI. a. pågår f.n. överläggningar med Svenska kommunförbundet rörande kommunernas fortsatta insatser inom energihushållningsområdet.

Prop. 1984/85: 120 95

De stora bostadsförvaltarna och deras organisationer har också goda

möjligheter att genom egna kanaler medverka till ett ökat intresse för energisparande och annan bostadsförbåttring. De olika organisationerna har bl.a. med stöd av statliga bidrag prövat sinsemellan skilda vägar att öka takten i genomförandet av sådana åtgärder. I årets budgetproposition (prop. 1984/85: 100 bil. 13 s. 90 och 109) har angetts att det är värdefullt om

stöd kan lämnas till olika initiativ av detta slag även under nästa budgetår.

Där har vidare föreslagits att — i likhet med vad som har föreslagits för kommunerna — stödet för de besiktningar som de större bostadsförval-

tarna och deras organisationer utför finansieras på annat sätt än genom direkta bidrag.

I promemorian (Ds I 1984: 2) Utvecklad kommunal energiplanering har förslag lagts fram om att kommunerna bör erbjuda fastighetsägarna en

frivillig, regelbunden besiktning av mindre och medelstora värmeanlägg-

ningar via sotningsvåsendet. Förslaget har remissbehandlats. Remissyttraändena har redovisats i bilaga tll prop. 1984/85:5 om utvecklad kommunal energiplanering. Förslaget tillstyrks eller anses som mycket önsk värt av huvuddelen av remissinstanserna. Ett antal remissinstanser anser dock att denna typ av besiktning borde vara obligatorisk. Några remissinstanser tramhåäller särskilt att sotningsväsendet utgör en resurs som bör utnyttjas i detta sammanhang. Nägra andra anser dock att förslaget att sotningsväsendet engageras är positivt endast under förutsättning att besiktningarna sker i fri Konkurrens med befintlig verksamhet.

Mot bakgrund av bl. a. den tekniska utvecklingen på uppvärmnings- och ventilationsomrädet och den ökade betydelsen av att värme- och ventilationsanläggningar sköts på ett energieffektivt satt beslutade riksdagen nyligen om ett särskilt stöd ull kompletteringsuibildning inom energiområdet för personalen inom sotningsväsendet (prop. 1984/85:5, BoU 6, rskr 82).

Räddningstjänstkommittén har i sitt betänkande (SOU 1983: 77) Effektiv räddningstjänst lagt fram förslag om bl. a. lagstiftning för sotningsverksamheten. Kommittén har därvid föreslagit att samhällets sotningsverksamhet vid sidan av den obligatoriska uppgiften att hindra uppkomst och spridning av brand även bör främja en god energihushällning. Den sistnämnda uppgiften bör dock entigt kommittén vara frivillig, Räddningstjänstkommitténs förslag bereds f.n. inom regeringskansliet.

Frågan om en obligatorisk besiktning av värmeanläggningar har diskuterats även i andra sammanhang. För egen del anser jag att den bör vara

frivillig för såväl kommunen som fasughetsägaren.

Enligt min mening är det från energihushållningssynpunkt värdefullt om kommunerna medverkar till att en regelbunden, avgiftsfinansierad besiktning av värmeanläggningar, t enlighet med vad som har föreslagits i promemorian om utvecklad kommunal energiplanering, snarast kan börja erbjudas som ett komplement till den tidigare nämnda besiktnings- och rådgivningsverksamheten.

Prop. 1984/85: 120 96

5.4.2 Hushållsel och driftel i lokaler

Av de 51 TWh el som år 1983 utnyttjades inom övrigsektorn hänför sig

27 TWh, dvs. drygt hältten, till hushållsel och driftel i lokaler, vari inklude-

ras drift av hushållsapparater och 1. ex. eldrivna verktyg i olika lokaler.

Användningen av hushållsel har sedan år 1970 fram till är 1982 ökat med

ca 30 &. Ökningen har varit störst i småhusen. Under åren 1980-1982 har en minskning i förbrukningen av hushållsel skett. Preliminära siffror för

åren 1983 och 1984, som Kraftsam redovisat. visar att användningen av hushållsel är på väg ner även totalt sett. Ökningen på 1970-talet förklaras av ökande apparatinnehav i hushållen. Minskningen i elanvändningen un-

der början av 1980-talet förklaras av att hushållsapparaterna blivit mindre

energikrävande. För exempelvis frysar har enligt Kraftsam den specifika

elförbrukningen mer än halverats mellan år 1975 och år 1982. Fram till år

1995 beräknas elförbrukningen för frysar minska med ytterligare 20 9. Även av EK 81:s underlagsrapport (Ds1 1983:18) Perspektiv på energi framgår att elförbrukningen varierar starkt mellan de olika hushäållsapparater som finns på marknaden trots att de år likvärdiga beträffande storlek och funktion. Kraftsams liksom EK 81:s bedömning av elbehovet för olika hushållsapparater visar således att stora besparingsmöjligheter finns inom

detta område. Inom de närmaste ären kommer emellertid inte minskningen av den specifika elförbrukningen för nytillkommande apparater att få något

större genomslag på den totala genomsnittliga förbrukningen. Detta beror dels på den långa livslängden hos befintliga apparater, dels på att hushål-

lens apparatinnehav samtidigt ökar. Under 1990-talet Kommer dock en stor del av de hushällsapparater som installerats I det s.k. miljonprogrammets

byggnader att behöva bytas ut. Här ges möjligheter att få till stånd en ökad effektivisering genom en övergång till mer energisnål utrustning.

Enligt min mening ger också utvecklingen inom detta område goda möjligheter att fram till år 2010 åstadkomma en betydande effektivisering i

användningen av hushållsel, genom att ett i det närmaste fullständigt utbyte av hushållsapparater bör ha skett vid denna tidpunkt.

Statens energiverk har i sin prognos över användningen av hushållsel

antagit en t det närmaste konstant förbrukning i småhusen under åren 1983-1995. I flerbostadshusen finns fortfarande utrymme för ett ökat

innehav av hushållsapparater, vilket innebär att en obetydlig ökning av

'elanvändningen förväntas ske inom denna bebyggelsegrupp, totalt 0,6

TWh från är 1983 till är 1995. Användningen av driftel i lokaler har också ökat i betydande grad. Från är 1970 vill år 1982 har en fördubbling av elanvändningen skett inom detta område. Här förväntas en fortsatt ökning ske under 1980-talet. Elförbrukningen för drift I lokaler är betydligt mindre enhetlig ån hushållens elförbrukning, eftersom den till en del beror på vilken verksamhet som bedrivs i lokalen. Dessutom är det svårt att skilja mellan driftel och elvärme i

lokaler. Statens energiverk bedömer att användningen av driftel i lokaler

Prop. 1984/85: 120 97

fortsätter att öka fram till är 1995) men i en klart lägre takt än tidigare. Den

totala ökningen under perioden uppsakttas till ca 2,6 TWh.

Användningen av hushållsel och driftel i lokaler förväntas säledes öka

från 27,1 "TWh år 1983 till 29,5 TWh är 1990 och 30,4 TWh är 1995. Den förväntade prisutvecklingen på el kommer på lång sikt att innebära

att den minst angelagna elförbrukningen upphör samtidigt som en effektivi-

sering av elanvändningen sker inom de omräden där el är svär att ersätta.

Enligt min mening bör emellertid redan nu en ökad effektivisering i all elanvändning eftersträvas.

En fråga som bör belysas närmare är i vilken utsträckning den spontana

utvecklingen mot energisnålare hushållsutrustning kan förväntas ske i

tillfredställande omfattning. En analys av utvecklingen inom detta område hör till ELIN:s uppgifter.

Som jag tidigare påpekat förväntas användningen av driftel öka under

resten av 1980-talet. En effektivisering av elanvändningen även inom detta område är alltså betydelsefull.

Genom det utredningsarbete som f.n. sker inom elanvändningsområdet

skapas förutsättningar för en fortsatt effektiv bevakning och analys av utvecklingen. Härigenom erhålls ett underlag för att vid behov vidta ytter-

ligare åtgärder för att få till stånd en balanserad utveckling av efterfrågan,

med hänsyn till hur kostnaderna för elproduktionen kommer att utvecklas i framtiden och till det övergripande målet att fullfölja kärnkrafisavvecklingen.

5.4.3 Areellu näringar Energianvändning

Energianvändningen inom jordbruk, trädgårdsnäring, skogsbruk och fis-

ke uppgick till totalt 8,7 TWh under år 1983 varav 6,7 TWh som oljeprodukter, 0,8 TWh som fasta bränslen samt 1,1 TWh som el. Sedan år 1979 har de fasta bränslena ökat med 0,3 TWh och användningen av el har ökat

något.

Inom jordbruket används ca 4,9 TWh varav ca I TWh el. Av elförbruk-

ningen beräknas ca 6096 användas för uppvärmning av bostäder och för hushållsel inom jordbruket. Den största delen av oljeanvändningen åtgår

för drift av traktorer och andra jordbruksmaskiner. Användningen av

dieselbrännolja har under de senaste åren ökat med 24 per år.

Inom trädgårdsnäringen är energiförbrukningen totalt ca 1,7 TWh. Träd-

gårdsnäringen omfattade år 1981 ca 5 000 företag av vilka I 800 odlade i

växthus med en uppvärmd yta på 3,3 miljoner m?. För växthusodlingen har såväl antalet odlare som växthusarealen minskat kraftigt under den senaste tioårsperioden. Växthusodlingens framtida utveckling är i stor utsträckning beroende av energipriserna. För de större växthusen har under 1970-talet övergång från olja till kol skett i betydande utsträckning. I mindre anläggningar har olja ersatts med trädbränslen. Denna utveckling kan förväntas fortgå även under de närmaste åren. 7 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 28

Inom skogsbruket uppskattas den totala energianvändningen till 1.6 TWh och avser främst drift av maskinell utrustning. Under den senaste tivårsperioden har en snabb övergång skett från bensindrivna till dieseldrivna motorer. Genom den ökade mekaniseringen inom skogsbruket har både drivmedelsförbrukningen och produkuviteten okal.

Inom fisket beräknas energiförbrukningen uppgå ull ca 0,5 TWh, fråmst för dvift av fiskefartyg.

Energihushällning

Möjligheterna att spara energi inom jord- och skogsbruk år beroende av i

vilken utsträckning energisnäla maskiner och produktionsmetoder kan införas.

Inom jordbruk med djurhällning finns möjligheter att ytterligare minska energianvändningen genom användning av bl.a. värmepumpar och biopassystem. Höga kapitalkostnader motverkar emellertid f.n. övergången vill biogas i nägon större utsträckning.

Inom trädgårdsnäringen har energianvändningen redan minskat betydligt, vilket är ett resultat av främst energibesparande åtgärder såsom isolering av växthusen. Även strukturförändringar har påverkat branschens totala energianvändning.

För rationalisering och energibesparing inom trädgårdsnäringen kan stöd lämnas enligt förordningen (1979:427, ändrad senast 1983:210) om statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering. För budgetåret 198586

beräknas stödet till energibesparande åtgärder uppgå till ca 5 milj. kr.

För energirådgivning inom de areela näringarna svarar läntbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna. Speciella resurser har även uvsatts för energirädgivning till trädgårdsnäringen i de regioner där större delen av växt-

husodlingen är etablerad. Rådgivningsverksamheten finansieras via oljeersättningsfonden och uppgår för budgetåret 1984/85 till 2,5 milj. kr.

Det framtida energibehovet inom de areella näringarna

Statens energiverk har bedömt den framtida energianvändningen inom

jordbruk, trädgårdsnäring, skogsbruk och fiske till ca 9,2 TWh år 1990,

dvs. en ökning jämfört med år 1983 med sammanlagt 0,5 TWh. Prognosen grundar sig för jordbruket på antaganden att åkerarealen skall vara kon-

stant samt att strukturförändringar genomförs i långsammare takt under 1980-talet än tidigare.

Utvecklingen inom trädgårdsnäringen beror till övervägande del på hur konkurrensförhållandet utvecklas mellan svenska och utländska företag. Energihushållningsåtgärderna är därvid av stor betydelse. Dessa bedöms fortsätta men i något långsammare takt. De potentiella möjligheterna till energibesparing är mindre inom jordoch skogsbruk jämfört med trädgårdsnäringen om man ser till varje enskilt projekt. Med hänsyn till fördelningen av den totala energiförbrukningen

Prop. 1984/85: 120 99

inom nämnda områden torde dock den totala besparingspotentialen vara

minst lika stor inom jord- och skogsbruk som inom trädgårdsnäringen.

Föredragandens överväganden

Inom jordbruket och trädgårdsnäringen används energin huvudsakligen för drift av lantbrukets maskiner, för uppvärmning samt för torkning av spannmål. Oljeberoendet är högt. En viss ökning av användningen av fasta bränslen har skett under de senaste åren. För uppvärmning, torkning m. m.

finns stora möjligheter att ersätta olja med inhemska bränslen såsom halm och trädbränslen. För vissa användningsområden inom jordbruk och trädgårdsnäring kan även solvärmeteknik vara lämpad. Alla möjligheter bör enligt min mening tas till vara för att ersätta olja och hushålla med energi.

Vid lantbruksnämnderna har en energirådgivningsverksamhet byggts

upp, med medel från oljeersättningsfonden. Ansvaret för energirådgivning-

en bör emellertid successivt överföras till lantbruksnämnderna, näringslivet och dess branschorganisationer. Stödet från oljeersättningsprogrammet skall i enlighet med detta successivt avvecklas. Energirådgivning bör

emellertid även i fortsättningen kunna erbjudas vid lantbruksnämnderna

dock utan stöd från oljeersättningsprogrammet. Inom jordbruket och trädgårdsnäringen finns goda möjligheter att införa ny teknik för energihushållning samt att experimentera med olika typer av systemlösningar. Särskilt betydelsefullt är det för trädgårdsnäringen att utvecklingen fortsätter mot

energisnåla systemlösningar. För trädgårdsnäringen finns ett speciellt stöd

för energibesparingsåtgärder. Detta understryker vikten av att energihus-

hållande åtgärder vidtas inom denna bransch, speciellt för att upprätthålla

den svenska trädgårdsnäringens konkurrenskraft gentemot utländska företag.

Inom de areella näringarna kan stöd till solvärmeanläggningar lämnas av statens energiverk liksom till protoyp- och demonstrationsanläggningar för

att ersätta olja eller att spara energi. Jag har i denna fråga samrått med chefen för jordbruksdepartementet.

5.4.4 Övrig service

Under övrig service upptas energianvändningen inom främst kommunala serviceanläggningar såsom elverk, vattenverk, avlopps- och renings-

verk, gatu- och vägbelysning samt inom byggnads- och anläggningsverksamhet.

Inom sektorn övrig service användes år 1983 totalt 4,9 TWh varav 1,6 TWh som olja, 3,1 TWh som el och 0,2 TWh som fjärrvärme och andra energislag.

För vatten-, renings- och avloppsverk har utbyggnadstakten avtagit och behovet anses i allmänhet vara täckt. Däremot förutses en expansion av verksamheten inom elverk. Det minskande vägbyggandet gör att behovet av el för gatu- och vägbelysning ökar måttligt. Fram till år 1990 har statens

Prop. 1984/85: 120 100

energiverk bedömt an den totala energianvändningen för övrig service

ökar med 0.2 TWh ull 5, TWh. En smärre minskning förutses för oljean-

vändningen, medan elanvändningen okar med ca 0.3 TWh. För egen del vill jag betona att det även inom denna sektor är angeläget att alla mojligheter att hushålla med energi tas vill vara. Besparingar är möjliga att genom-

föra inom t.ex. gatu- och vägbelysning men det är hår viktigt att man

sparar på rätt sätt så att träfiksåkerbeten inte församras. Elanvändningens utveckling inom patu- och vagbelysning kommer att behandlas av ELIN. Speciellt för gatu- och vägbelysning bör möjligheter finnas att sänka elanvändningen genom att successivt införa ny energisnål teknik för belysning. Här är forsknings- och utvecklingsinsatser av största betydelse.

54.5 Statliga myndigheter

Det statliga lokalbeståndet motsvarar ca 1556 av landets totala lokalbestånd och ca 592 av den totala byggnadsvolymen i landet inkl. bostäder. Av den statliga byggnadsvolymen svarar byggnadsstyrelsen för 33 Ct, försvarsmakten för 2756, affärsdrivande verk för 35 Ce och övriga myndigheter för S 9.

Energianvändningen for uppvärmning av de statliga lokalerna, exkl.

statens vattenfallsverk, beräknas uppgå till drygt 4 TWh, varav omkring 2

TWh avser olja och I TWh avser fjärrvärme. Närmare hälften av de tokaler

som förvaltas av byggnadsstyrelsen är anslutna ull fjärrvärme. medan motsvarande andel för forufikationsförvaltningen är väsentligt lägre, under

en tiondel. Kostnaderna för uppvärmningen av det statliga byggnadsbe-

ståndet har uppskattats till 1.5 miljarder kronor per är.

De elva statliga myndigheter och affärsverk som har den största statliga fordonsparken förbrukar årligen omkring 4 TWh för tordonsdrift. Ca 1,7 TWh härav är el och avser huvudsakligen statens järnvägar. Utöver driv-

medel för fordon förbrukas bränsle för Nyg inom i första hand försvaret. Särskilda insatser för energisparande i statliga myndigheter har gjorts sedan budgetåret 1973/74, då medel ställdes till byggnadsstyrelsens förfo-

gande för energibesparande åtgärder I det fastighetsbeständ som ägs och

förvaltas av byggnadsstyrelsen. Numera disponerar byggnadsstyrelsen

medel även för energisparinvesteringar inom övriga statliga myndigheter utom affärsverken. T.o.m. innevarande budgetår har sammanlagt 555

milj. kr. avsatts för denna verksamhet. Chefen för finansdepartementet har

i budgetpropositionen 1985 (prop. 1984/85: 100 bil. 9) under anslaget D 15. Energibesparande åtgärder i statliga byggnader räknat med en beslutsram

om 75 milj. kr. för nästa budgetår för de energibesparande åtgärder i statliga byggnader som byggnadsstyrelsen ansvarar för eller fördelar medel till.

Byggnadsstyrelsens insatser omfattar bl.a. investeringar för att åstad-

komma en bättre energihushållning i befintliga byggnader, förbättring av

övervakning och styrning av fastighetsdriften samt information och kam-

panjer m. m. riktade till lokalbrukarna.

Prop. 1984/85: 120 101

År 1976 beslutades en särskild förordning (1976:757) om vissa åtgärder

inom statsförvaltningen för att minska förbrukningen av energi (omtryckt

[979:735, ändrad senast 1984:604). Enligt denna förordning åligger det myndigheterna att i sin verksamhet genom lämpliga åtgärder se till att energt för bl.a. uppvärmning och transporter sparas i största möjliga

utsträckning. De 14 största myndigheterna, som tillsammans svarar för ca 95 av den statliga byggnadsvolymen. skall till statens energiverk den 1

oktober varje år redovisa vad de har gjort och avser att göra för att spara

energi. I den senaste sammanställningen av dessa redovisningar konstaterar energiverket att den specifika energianvändningen — under de fyra år

redovisningar har lämnats — har minskat på ett från energisparsynpunkt positivt sätt. Byggnadsstyrelsen har i annat sammanhang redovisat en

minskning i encergianvändningen med 225 sedan år 1974. Styrelsen bedömer vidare att ytterhgare 2077 energibesparing är lönsam med nuvarande energipriser.

Bland de stora statliga fordonsinnehavarna pågår ett arbete med att främst genom tekniska åtgärder sänka energiförbrukningen. Bla. har televerket installerat mobilradiotelefoner för en bättre transportplanering.

Vägverket har satsat på utbildningsverksamhet i syfte att få till stånd ett

mera effektivt körbeteende i lastbilstrafiken. Vägverket har också under

det senaste budgetåret satsat på omfattande tekniska åtgärder för att minska energiåtgången i fordonen.

De 14 största lokalförvaltande statliga myndigheterna har på regeringens uppdrag utarbetat oljereduktionsplaner för tiden fram till år 1990. Statens energiverk har enligt samma uppdrag redovisat en sammanställning och analys av dessa planer. Av denna sammanställning framgår att 1980 års aljeanvändning kan minskas med 60-657 till år 1990 med lönsamma

åtgärder. De hittillsvarande åtgärderna har medfört att oljeanvändningen

under perioden 1980-1983 har minskat med ca 2075. Till år 1985 beräknas

minskningen till 3167, Av de planerade åtgärderna fram till år 1990 domine-

rar oljeersättningsåtgärder och anslutning till fjärrvärme. I detta samman-

hang räknas övergång till fjärrvärme för enkelhetens skull som oljereduk-

tion oavsett hur fjärrvärmen produceras. Anledningen härtill är att andelen olja i fjärrvärmeproduktionen nu snabbt minskar. Sparåtgärderna väntas

totalt kunna svara för en oljereduktion motsvarande 15-207 av 1980 års nivå. Av ersättningsåtgärderna dominerar övergång till elpannor och inhemska bränslen, men även värmepumpar beräknas svara för en betydan-

de oljereduktion. Det är i första hand inom försvarets byggnader som uppvärmningen förväntas ske med inhemska bränslen. Vid de affärsdrivande verken, som redovisar den största andelen oljereduktion hittills och i planerna till år 1990. är det övergång till el som dominerar bland ersätt-

ningsåtgärderna.

För egen del vill jag framhålla betydelsen av att de statliga myndigheter-

na är aktiva när det gäller att förverkliga statsmakternas intentioner röran-

Prop. 1984/85: 120 102 Cd

de energihushållning och oljeersättning. För många statliga myndigheter liksom för kommunala myndigheter gäller att de har en dubbel roll i detta sammanhang. De kan dels ha i uppgift att i sin myndighetsutövning föra ut

statsmakternas intentioner på energihushållningsområdet, dets som fastig-

hetsägare ha ansvar för att i sin fastighetsförvaltning effektivisera drift och

underhåll och vidta energihushållande investeringar. Inom de statliga myndigheterna har också omfattande energisparåt-

gärder vidtagits. Det har naturligtvis ett särskilt demonstrationsvärde att statliga myndigheter i sin egen verksamhet vidtar åtgärder som från statsmakternas sida anses angelägna. Av vad jag har anfört i det föregående framgår att jag anser att kommuner, företagare och andra fastighetsägare bör ta ett större ansvar för att utan statligt stöd få till stånd energihushållningsåtgärder i sina byggnader och anläggningar. Energispar- och oljeersättningsåtgärder har numera blivit så lönsamma att priset på energin i princip bör utgöra ett tillräckligt styrmedel. Det gäller naturligtvis också för statliga myndigheter att energispar- och oljeersättningsåtgärder skall genomföras i den utsträckning som de är lönsamma. Därmed kan statens utgifter för uppvärmning minskas under kommande år. Av den sammanställning av de statliga myndigheternas oljereduktionsplaner som statens energiverk har gjort framgår att det finns många eckonomiskt lönsamma åtgärder att vidta inom statliga byggnader. Det framgår

vidare att frågan om finansiering av planerade investeringar måste lösas.

Energiverket har särskilt pekat på problemen med finansiering av oljeersättande åtgärder inom försvaret. För de statliga affärsverken, som i högre grad är inriktade på företagsekonomiskt lönsamma åtgärder, synes finansieringsfrågan vara ett mindre problem. Av bl.a. statsfinansiella skäl är jag emellertid inte beredd att förorda

särskilda medel för oljeersättningsåtgärder i statliga byggnader. Jag räknar

dock med att frågan om resurser för nämnda investeringar kan komma att tas upp på nytt vid behandlingen av anslagsframställningarna från berörda

myndigheter hösten 1985. Jag har i dessa frågor samrått med cheferna för försvars-, finans-, bo-

stads- och civildepartementen.

6¶Värmeförsörjning

6.1 Inledning

Värmeförsörjningen svarar för ca 2972 av den totala slutliga energianvändningen. Energin utnyttjas för att värma byggnader och för att bereda

tappvarmvatten. Hur värmeförsörjningen ordnas är av väsentlig betydelse för möjlighe-

terna att nå de långsiktiga målen för landets energiförsörjning. Med ut-

Prop. 1984/85: 120 103

gångspunkt i bebyggelsens energibehov och kraven på flexibilitet och god ekonomi 1 värmeförsörjningen påverkas även kräftvärmeutbyggnaden, eltörbrukningen. utnyttjandet av inhemska bränslen och miljön av hur uppvärmningen anordnas.

Värmeförsörjningen har under en tioårsperiod genomgått en snabb för-

ändring. Jag har nyss (avsnitt 5.4.1) redogjort för värmebehovets utveckling och då bl. a. angivit att nettoenergibehovet för uppvärmning vid mitten av 1970-talet var det hittills högsta. Genom ett omfattande energisparande, i första hand med enklare och billigare åteärder. har nettoenergibehovet

per är. trots en ökad byggnadsvolvm. minskat från 90 TWh är 1975 ull

drygt 80 TWh år 1983. Sparandet har inte skett lika snabbt i alla typer av bebyggelse. Den procentuella minskningen av energianvändningen har vartt långsammare i Aerbostadshus och lokaler än i småhus.

I takt med en minskning av nettocnergibehoven i byggnaderna har värmeförsöriningen gått över från ett system huvudsakligen grundat på oljeeldade individuella pannor till försörjning med fjärrvärme och elvärme i hälften av all bebyggelse. Jag har tidigare redovisat värmeförsörjningens fördelning på olika bvggnadssektorer (tabell 5.1).

En hörnsten i riksdagens beslut våren 1981 om riktlinjer för energipoliti-

ken var ett oljeersättningsprogram för 1980-talet. Programmet består av tre delar: åtgärder för att ersätta olja genom konvertering till undra energislag. åtgärder för att utnyttja den goda elproduktionskapaciteten under 1980-talet samt åtgärder för att åstadkomma ett icke oljebaserat värmeförsörjningssystem i Storstockholm. Jag återkommer senare till frågorna om oljecrsättningsstödet (avsnitt 8.1) och till storstädernas energiförsörjning (avsnitt 9),

Huvuddelen av hittillsvarande oljeersättning har uppnåtts inom värme-

försörjningsområdet.

Tabell 6.1 Andel olja inom värmeförsörjningen, netto, 7r

Oljeersättningen har varit särskilt snabb inom småhusområdet. Oljan

svarade sålunda för knappt 4077 av nettoenergianvändningen för småhu-

sen år 1983. Motsvarande andel för flerbostadshusen var 7076 och för lokaler 6596. Genom byte av värmesystem har tillkommit som mest 90000 elvärmda småhus per år. Vidare har antalet stora elpannor och värmepum-

par ökat kraftigt i framför allt fjärrvärmeverk men även i blockcentraler.

Övergången till el sker således huvudsakligen i flexibla och omställbara

system. Fasta inhemska bränslen, både torv och trädbränslen, har vunnit

insteg i produktionen av värme. Även koleldningen har ökat men i betyd-

Prop. 1984/85: 120 104

higt lägre takt än vad som förväntades våren 1981. Mindre värmepumpar

har ökat i en omfattning som få förutsåg i början av 1980-talet. Är 1985

beräknas antalet installerade mindre värmepumpar totalt uppgå till ca

100 000. Energihushållningen har bedrivits effektivt under samma tid, vilket yt-

terligare har begränsat användningen av olja för värmeproduktion.

År 1983 indelades värmeförsörjningen enligt statens energiverk på följande uppvärmningsformer:

Tabell 6.2 Energitillförsel fördelad på värmeförsörjningssystem, brutto år 1983 (TWh) Fjärrvärme (värmeleveranser) 26 Blockeentraler och enskild uppvärmning. varav

I enlighet med vad jag nyss (avsnitt 5.4) har redovisat kommer enligt energiverkets prognoser, den totala energianvändningen brutto för uppvärmning att minska från 101 TWh år 1983 till ca 84 TWh år 1995. Detta

innebär att den utveckling som påbörjades under slutet av 1970-talet fortsätter. Förutom den minskning av energianvändningen som sker genom åtgärder i byggnader och ändrade vanor pågår en kontinuerlig överföring

av omvandlingsförluster från användningssidan till produktionssystem för

ledningsbunden energi. Samtidigt minskar de totala förlusterna. Ett exem- - pel kan förtydliga denna utveckling. Genom fjärrvärmeanslutning kan vär-

meförlusterna vid oljeeldning i en konventionell mindre panna med ca 65 5 total verkningsgrad undvikas. Fjärrvärmeproduktionen sker i större pan-

nor med betydligt högre verkningsgrad, ca 85-90 226. och även med hänsyn till 5—-1072 distributionsförluster, motsvarande fjärrvärme i tätorter. återstår 80 76 av bränslets värmeinnehåll i den nyttiga värmeenergi som levere-

ras till byggnaden. Under första hälften av 1980-talet har betydande insatser gjorts för att få fram ckonomiska och tekniskt acceptabla solvärmesystem. Jag återkom-

mer i det följande till bl.a. solvärme- och värmepumpstekniken (avsnitt

6.5).

Den under innevarande år påbörjade introduktionen av naturgas i Sydgasnätet innebär också ett visst tillskott till värmeförsörjningen. Enbart

inom Malmö kommun kommer ca 1,2 TWh att avsättas per år för uppvärmning. Naturgas har av kostnadsskäl f.n. svårt att konkurrera med andra bränslen i fjärrvärmesystem. Gasens speciella egenskaper såsom

renhet och goda regleringsegenskaper kommer bäst till sin rätt i anläggningar för byggnadsuppvärmning och vid industriella processer. Inom upp-

Prop. 1984/85: 120 105

värmningsområdet konkurrerar gasen således främst med elvärmen. Ga-

sens roll i värmeförsörjningen kommer i ett nationellt perspektiv att vara

begränsad under 1980-talet. Läget kan dock komma att förändras inför kärnkraftsavvecklingen, då gas kan komma att bl.a. ersätta elvärme i

enskilda byggnader. Jag återkommer senare (avsnitt 8.3) till denna fråga.

De fasta bränslena har hittills ökat starkt i användning under 1980-talet.

Detta har till stor del varit resultat av statliga insatser för utvinning,

omvandling och bränsleförädling samt för förbränningsanläggningar. Jag återkommer i det följande till bränslenas utnyttjande i värmeförsörjningen.

Innan jag går över till att redovisa de skilda värmeförsörjningssystemen

finns det anledning att beröra frågan om avvägning mellan åtgärder för

tillförsel och hushållning med energi samt mellan olika tillförselsystem.

Under hösten 1984 har riksdagen beslutat om riktlinjer för utvecklad kommunal energiplanering m. m. (prop. 1984/85:5, BoU 6, rskr 82). Beslutet innebär att kommunerna får ett ökat ansvar för att planera för tillförsel, distribution och användning av energi. De får också möjlighet att ange områden där leverans av el till värmepumpar inte skall behöva ske.

Kommunerna bör enligt beslutet senast den 1 januari 1986 fastställa

heltäckande energiplaner genom särskilt beslut i kommunfullmäktige. Ett

väsentligt syfte med planerna är att de skall fungera som underlag för insatser inom värmeförsörjningsområdet liksom inom andra områden av

betydelse för energiförsörjningen. Planerna kommer genom den särskilda

beslutsprocessen att bli föremål för en öppen offentlig debatt. Detta innebär att den inriktning av cenergiplaneringens tre komponenter — tillförsel, distribution och användning — som planerna ger uttryck för, kommer att

avvägas mot kostnader och effekter såväl inom som utom energisektorn.

Vid min anmälan om den utvecklade kommunala energiplancringen fram-

förde jag även synpunkter på behovet av en helhetssyn på energiplanering-

en i kommunerna. Denna helhetssyn innebär att åtgärder i olika led av energisystemet, 1.ex. energisparåtgärder i byggnader och nya produktionsanläggningar i fjärrvärmesystemet, planeras i ett sammanhang så att

dessa samverkar till ett väl fungerande system. Energiplaneringen skall

även säkerställa att hushållningsmöjligheter och energisnål teknik tas till

vara inom försörjningssystemet. Av stor vikt vid denna avvägning, och för

genomförandet av planer, är den prisinformation som på olika sätt förs ut

till kommunens innevånare.

Betänkandet (SOU 1981:69) Pris på energi innehåller en analys av olika principer för prissättning av el, fjärrvärme och bränslen. Slutsatsen är att övervägande skäl talar för att samhällsekonomiska vinster kan göras om kortsiktiga marginalkostnader i ökad utsträckning får styra prissättningen

på energi. För fjärrvärmesystem som är baserade på olika bränslen finns

det t.ex. skäl att låta bränslekostnadernas variationer mellan olika årstider avspeglas i differentierade energiavgifter.

De kommunala taxorna bör således så väl som möjligt avspegla de

Prop. 1984/85: 120 106

verkliga kostnaderna för en energileverans. Därigenom kan t.ex. kastnaderna för en sparåtgärd bedömas mot den besparing den leder till, eller mot andra ullförselmetoder. En annan avvägning är fördelningen mellan olika tillförselmetoder. Genom framsynt planering kan kommunen i ett tidigt skede vidta åtgärder för

att utnyttjandet av el, fjärrvärme eler småskaliga system skall kunna ske på bästa möiliga sätt.

Ett problem i samband med investeringar i ny energiteknik för värmeförsörjning har tidigare varit osäkerheten hos framför allt de mindre värmeverken och förvaltarna av byggnader vid upphandling av värmeteknisk

utrustning. Under åren 1983 och 1984 har energiupphandlingsdelegationen stärkt beställarfunktionen genom olika insatser. Som jag senare kommer

att redovisa (avsnitt 10.4) har delegationen bidragit till tillkomsten av ett särskilt organ för organiserad gemensam upphandling, kallat Svenska värmeverkens ekonomiska förening, VÄRMEK.

6.2 Fjärrvärme

Fjärrvärmeutbyggnaden påbörjades under slutet av 1940-talet i Karlstad

och några andra mellansvenska städer. Utbyggnaden har därefter skett i snabb takt. Under 1970-talets andra hälft var expansionen särskilt kraftig.

F.n. ökar ansluten abonnerad värmeeffekt med ca 900 MW per år, vilket

motsvarar effektbehovet i ca 150 000 lägenheter. Värmeleveranserna har

f.n. ett försäljningsvärde av ca 7 500 milj. kr. per år. Fjärrvärme utnyttjas i första hand för uppvärmning av bebyggelse i mer tätbebyggda områden. Räknat i förhållande till total uppvärmd yta inom resp. byggnadstyp var fördelningen av fjärrvärmeförsörjd bebyggelse mellan olika byggnadstyper år 1982 följande: flerbostadhus 47 22, lokaler 39

och småhus 52. Vid glesare bebyggelse ökar hastigt såväl kostnaderna för

distributionssystemet som förlusterna från nätet. Även framgent kommer således nyanslutningar till fjärrvärme att I huvudsak ske i tätare bebyggelse. Ett mått på bebyggelsens lämplighet för olika värmeförsörjningssystem är den s.k. värmetätheten. som anger årligt energibehov fördelat per m”

områdesyta. Statens energiverk redovisar i rapport. Energiperspektiv

1970-95 (Rapport 1984:7), följande uppgifter.

Tabell 6.3 Fördelning av bebyggelsen på områden med olika värmetäthet, Andel av ytan som ligger i områden med högre

Prop. 1984/85: 120 107

30 kWh per m” och år motsvarar radhusbebyggelse medan 50 kWh per

m? överenstämmer med förhållandena vid större s.k. lamellhus. Gränsen för lönsam fjärrvärmeutbyggnad brukar enligt statens energiverk dras vid 30 kWh per m”. Även glesare bebyggelse kan emellertid vara av intresse att ansluta, om värmeförsörjningen sker med t. ex. spillvärme.

Under senare år har skett en snabb övergång från olja till andra energi-

källor i fjärrvärmens produktionssystem. Denna utveckling har delvis skett

med statligt stöd. Inom en tioårsperiod kommer därmed merparten av

landets fjärrvärmesystem att försörjas med åtminstone delvis nya produktionsanläggningar.

Statens energiverk redovisar i sin rapport en prognos över fjärrvärmens utveckling under perioden fram till år 1995.

Även Svenska Värmeverksföreningen (VVF) har under år 1984 genomfört en omfattande enkät hos medlemsverk och kommuner om förutsättningarna och planerna för senare fjärrvärmeutbyggnad. Enligt dessa båda undersökningar kommer utvecklingen av fjärrvärmen att med nuvarande

förutsättningar få följande förlopp.

Tabell 6.4 Fjärrvärme under år 1984 samt prognos för år 1990 och 1995, TWh

! Preliminära uppgifter för år 1984. Källa: VVF.

Statens energiverk, EK 81 och byggforskningsrådets (BFR) utredning Energi 85 är försiktiga i sin bedömning av fjärrvärmens utveckling. EK 81 framhåller att ett på lång sikt kraftigt minskat energibehov kan medföra att

den nu pågående expansionen avstannar.

BFR visar bl.a. på den under de senaste åren kraftiga minskningen av värmeleveranserna per kilometer fjärrvärmekulvert. En större andel av fjärrvärmenäten har under senare år byggts It glesare bebyggelse, t.ex. småhusområden, vilket ger denna effekt. Även energisparandet har minskat värmeleveranserna I utbyggda nät. Statens energiverk anger att jämfört med tidigare prognoser är bedömningen av värmeleveranserna år 1995 drygt I5 TWh lägre. Den främsta orsaken är enligt verket, att energispa-

Prop. 1984/85: 120 108

randet har underskattats i tidigare prognoser. Verket har även en från VVF skild bedömning av fördelningen av bränslen till fjärrvärmesystemen. Verket anger att den framtida utvecklingen för fasta bränslen inom fjärrvärmesystemen torde mattas till följd av den ökade användningen av värmepumpar som baslast och elpannor som spetslast sommartid. Den oljebaserade produktionen kommer att minska men en viss andel måste enligt verket vara kvar p.g.a. oljans goda reglerbarhet och låga kapitalkostnad. Den slutsats verket drar härav är att såväl olja som elpannor och värmepumpar kommer att begränsa möjligheterna att föra in fasta bränslen. När det gäller fördelningen mellan olika fasta bränslen konstaterar verket att kol i allmänhet ger lägre värmekostnader, även om de lokala variationerna är betydande, men att trädbränslena på längre sikt har en

egen livskraft som väntas öka i takt med att elenergin blir dyrare. Verkets

slutsats är att framför allt kol kommer att få en minskad betydelse jämfört

med tidigare VVF-bedömningar.

Som framgår av vad jag tidigare redovisat grundas en betydande del av fjärrvärmeproduktionen f.n. på elenergi, i huvudsak avkopplingsbar el-

kraft. Under år 1984 levererades således nära 5 TWh elenergi för avkopp-

lingsbara pannor i fjärrvärmeanläggningar, och ca 1.5 TWh levererades till

pannor inom industrin.

För s.k. avkopplingsbar elkraft gäller bl.a. särskilda skatteregler enligt följande.

En avkopplingsbar elpanna är en panna för vilken slutits ett särskilt avtal med elleverantören om tillfälliga elleveranser och enligt vilket denne, när

så erfordras av kraftsystemskäl, kan avbryta elleveransen. Sedan 1950-talet har under vissa förutsättningar återbetalning av energiskatt medgivits för elleveranser till avkopplingsbara elpannor, Nu gällande regler beslutades av riksdagen hösten 1983 (prop. 1983/84:28, SkU 9, rskr

96 och 97). Dessa regler innebär i huvudsak att riksskatteverket får medge

återbetalning av energiskatt för avkopplingsbara elpannor med effekt större än I MW när ingen oljebaserad kraftproduktion förekommer eller har

förekommit av energibalansskäl under en sammanhängande period av fem dygn. Effekterna av nuvarande regler för avkopplingsbar elkraft bör enligt

riksdagsbeslutet, utvärderas så att ställning kan tas under år 1987 till frågan

om behovet av fortsatt skatteåterbetalning. Sedan de nya reglerna för återbetalning av energiskatt infördes har avkopplingsbara elpannor om ca 500 MW installerats. Vid årsskiftet 1984/85 var den installerade effekten ca 2 500 MW, varav drygt 1600 MW användes i landets fjärrvärmesystem. Under år 1985 förväntas elpannor om

tillsammans ytterligare 500 å 1000 MW bli installerade.

Sammanfattningsvis innebär detta att användningen av avkopplingsbara elpannor i fjärrvärmesystem under år 1985 väntas nå ett toppvärde upp mot 6 TWh för att därefter minska.

Prop. 1984/85: 120 109

Som framgår av vad jag nyss har redovisat om energitillförseln till fjärrvärmesystemen (tabell 6.4), skiljer sig VVF:s bedömning av använd-

ningen av et på 1990-talet från statens energiverks prognos. Enligt VVF-prognosen kommer elpannor även under 1990-talet att användas för

värmeförsörjning sommartid i fjärrvärmesystem som saknar andra möjligheter till försörjning med billiga bränslen.

Merparten av de större fjärrvärmesystemen har installerat avkopplingsbara elpannor. Pannorna utnyttjas på ett sådant sätt att de till helt övervä-

gande del ersätter olja i produktionssystemet. I några fall förekommer också att den avkopplingsbara elen marginellt ersätter fasta bränslen.

Härvidlag spelar produktionssystemens utformning och kraftavtalets form en avgörande roll. Om råkraftskostnaden understiger den rörliga driftkost-

naden för en fastbränsleeldad panna finns ekonomiska motiv att ersätta fastbränsle med elkraft. För att marknaden för inhemska bränslen inte skall påverkas negativt är det emellertid av stor vikt att avkopplingsbar el inte ersätter sådana bränslen i större omfattning. Jag kommer sårskilt att

följa denna fråga och vid behov ta initiativ till åtgärder för att undvika en

sådan utveckling.

Avvägningen mellan avkopplingsbar elkraft och inhemska bränslen vid

planeringen av ny produktionskapacitet är i första hand en fråga för den

kommunala energiplaneringen. Som jag senare (avsnitt 8.6.4) kommer att

redovisa har jag bl.a. i denna fråga haft överläggningar med företrädare för

kommunerna.

Det finns anledning att slå fast att användningen av billig elkraft i fHärrvårmesystemen har en positiv inverkan på deras ekonomi. Det förhållandet att den goda tillgången på el nu används inom fjärrvärmesystemen ger vidare förbättrade förutsättningar för en senare kärnkraftsavveckhling eftersom elenergin då kan ersättas av annan energi. Under tiden kan värmekostnaden begransas för vårmeabonnenterna. Detta gor att vinsterna av låga elpriser i större utsträckning än tidigare kan komma även denna kategori till del. El och värmepumpar i fjärrvärmesystem kan således bidra

. till att hålla genomsnittstaxan på låg nivå och därigenom underlätta intro-

duktionen av ny teknik för 1. ex. inhemska bränslen.

För att minimera totalkostnaden för ett större värmeproduktionssystem krävs en kombination av värmekällor som tillsammans ger lågsta totalkostnad. Som baslastanläggning väljs därvid sådana system som har en så lag rörlig kostnad som möjhet. Fasta bränslen, spillvärme och värmepumpar

år exempel på sådana källor som idag kan betraktas som tekniskt och

ekonomiskt realiserbara för många orter. För s.k. spetslastanläggningar däremot kommer främst oljepannor t fråga.

Situationen i början av 1980-talet var en annan. Varken värmepumpar I Härrvärmeverk eller punnor med goda miljöegenskaper för fasta bränslen fanns tillgängliga som tekniskt och ekonomiskt fullgoda alternativ. Det var därför fördelaktigt att parallellt med introduktionen av dessa bastlastkällor

Prop. 1984/85: 120 110

utnyttja billig överskottsel som ett skydd mot höga kostnader till följd av bortfallande pannkapacitet för fasta bränslen vid bl. a. driftstörningar. Utnyttjandet av avkopplingsbar el innebär också att investeringsbeslut i ny pannkapacitet har kunnat förläggas till tidpunkter då kunskaperna om Härrvärmenätets utbyggnad är mer tillförlitliga. Användningen av elpannor

har som jag tidigare har visat även minskat användningen av kol. Den avkopplingsbara elenergin har även en funktion som i viss mån

garant för en senare mottrycksproduktion. Detta beror framför allt på två faktorer. Genom att utnyttja elenergi har taxehöjningarna dämpats. Då fjärrvärmeutbyggnaden i stor utsträckning styrs av de taxor som erbjuds abonnenterna har utbyggnaden kunnat vidmakthållas.

Den andra orsaken hänger samman med att fjärrvärmeverk med elpannor kunnat begränsa investeringarna i baslastanläggningar. Vid stigande elpriser kommer därför incitament att finnas för kompletteringsinvesteringar, t.ex. i kraftvärmeanläggningar. Jag kan sammanfattningsvis konstatera att utnyttjandet av avkopplingsbara elpannor är bra för värmeverkens ekonomi, underlättar i introduktionen av ny förbränningsteknik, förbättrar möjligheterna till senare elproduktion i kraftvärmeverk samt inte

innebär någon långsiktig bindning till el. Utbyggnaden av stora värmepumpar har nätt en omfattning som få förutsåg i början av 1980-talet. Kostnaderna för att bygga stora värmepumpar har även blivit betydligt lägre än vad tidigare kalkyler har visat. De

hittills största beställda värmepumpanläggningarna i fjärrvärmesystem redovisas i följande tabell.

Tabell 6.5 De största värmepumpanläggninparna i fjärrvärmesystem System Värmeeffekt Vårmekälla Stockholm Värtan 75 MW Havsvatten Stockholm Hammarby 100 MW Avloppsvatten Solna/Sundbyberg 120 MW Avloppsvatten Göteborg 100 MW Avloppsvatten Malmö 40 MW Avloppsvatten '

Under innevarande år bedöms större och mindre värmepumpar sam-

manlagt producera ca 6 TWh, varav värmepumpar i fjärrvärmenät svarar

för drygt hälften. Värmepumparna bedöms åren 1990-1995 enligt redovisade prognoser producera 7—8 TWh/år i fjärrvarmesystemen.

Elbehovet för en större värmepump ligger mellan 25 och 3092 av producerad värmemängd. Anläggningen kan med nuvarande elpriser ekonomiskt

skrivas av på mellan 3 och 8 år. Därefter kommer kostnaden för värmeproduktion att vara mycket läg, även med stigande elpriser. Mycket tyder enligt EK 81 därför på att värmepumparna kommer att finnas kvar i fjärrvärmesystemen även efter år 2000. Användningen av värmepumpar

kan därför enligt min mening senare behöva avvägas så att tillräckliga underlag för mottrycksproduktion kan vidmakthållas. Kulmen för utbygg-

Prop. 1984/85: 120 111

nad av värmepumpar i fjärrvärmenät bör nås redan under 1980-talets slutskede.

Industriell spillvärme utnyttjas f.n. i fjärrvärmeproduktionen motsvarande ca 2 TWh per år. De kommuner som främst utnyttjar spillvärme är

Göteborg, Helsingborg, Piteå, Malmö, Köping och Sundsvall. I Luleå utnyttjas stora mängder masugnspas.

Under åren 1983 och 1984 har bidrag lämnats för utbyggnad av distribu-

tionsledningar för spillvärme. Dessa bidrag har utnyttjats I mycket begrän-

sad utsträckning, i förhållande till potentialen i landet för spillvärmeleve-

ranser från industrin. Jag har tidigare (avsnitt 5.2) redovisat min avsikt att ta upp överläggningar med industrin för att åstadkomma en effektiv energlanvändning. Jag avser även att ta upp spillvärmefrågorna vid dessa

överläggningar. Tidigare redovisade prognoser anger att användningen av industriell spillvärme kommer att öka tll ca 3 TWh på 1990-talet. Jag vill

Pannor för inhemska bränslen har som en följd bl.a. av 1983 och 1984 ärs investeringsprogram planerats och uppförts i ett stort antal. Under är 1985 kommer fjärrvärmesystem att försörjas med inhemska bränslen motsvarande knappt 8 TWh. Utbyggnaden av pannor för inhemska bränslen innebär att fjärrvärmens konkurrenskraft stärks på lång sikt samtidigt som sysselsättning skapas inom den tillverkande industrin och i bränsleförsörjningsledet. Som framgar av vad jag tidigare redovisat (tabell 6.4) bedöms andelen inhemska bränslen fortsätta att öka under perioden 1985-1995.

VVF anger i sin prognos en användning av inhemska bränslen på

1990-talet som är 2-4 TWh per år högre än vad statens energiverk anger I

sin prognos. Skillnaden gäller framförallt avfall och trädbränstlen. Statens energiverk anger att lönsamheten för inhemska bränslen f.n. förefaller vara dålig jämfört med kol och värmepumpar. Skillnaderna 1 totalkostnader för oltka alternativ ar dock små, och lokala förhållanden avgör anläggningarnas ekonomi.

Eu inhemskt bränsle av särskikt karaktär är avföll. Förbränning, kompostering och sortering/återanvåndning är olika metoder för uillvaratagande. En stor del av avfallet lagras trots detta fortfarande på upplag och tippar.

Under är 1984 vär värmeproduktionen med avfallsbränsle ca 4 TWh. Problem i samband med förbränning av avfall är utsläpp av miljöstörande ämnen, behovet av en jämn värmeproduktion för att undvika lägringsproblem samt relativt höga kostnader för förbränningsanläggningar. Många kommuner med avfallstörbränning utnyttjar avfall från närliggande regioner för att nå en ekonomisk storlek på anläggningen. Genom sin karaktär av baslastanläggningar och behovet av stora anläggningar för ekonomiskt utnyttjande är dessa särskilt lämpade för samtidig elproduktion. Jag vill här framhålla att en förutsättning för förbränning av avfall är att en miljövänlig teknik kommer till utnyttjande. Jag återkommer strax till miljöpro-

Prop. 1984/85: 120 112

blem vid avfallsförbränning (avsnitt 8.1). Jag återkommer vidare till frågor om inhemska bränslen (avsnitt 8.6) och till frågan om elproducerande

avfallsanläggningar (avsnitt 7.4). Kol för fjärrvärmeproduktion användes under år 19841 ett tiotal anläggningar. Sammanlagt förbrukades 1,7 miljoner ton för värmeproduktion och 0,15 miljoner ton för elproduktion i kraftvärmeanläggningar. Enligt tidigare

planer förutsågs en kraftigt ökad kolförbrukning under återstäende delen

av 1980-talet i fjärrvärmeanläggningar. Denna utveckling har brutits. Statens energiverk och VVF anger att kolanvändningen år 1990 i fjärrvärmeanläggningar bedöms bli ca 2 miljoner ton, dvs. betydligt lägre än

tidigare planer. Kolet ersätts av ett ökat utnyttjande av spillvärme, in-

hemska bränslen, el och värmepumpar. Jag ser med tillfredsställelse på denna utveckling, som ligger helt i linje med de riktlinjer för kolanvändningen för tiden fram till år 1990 som regeringen i mars 1984 föreslog i prop. [983/84: 158, och som godtogs t sin helhet av riksdagen (NU 44, rskr 390). Dessa riktlinjer innebar en skärp-

ning av kraven för koleldning; kol skall komma i fråga endast när det inte

är tekniskt och ekonomiskt rimligt att använda inhemska bränslen. Ny koleldningsteknik i fjärrvärmeverk har under 1980-talet utvecklats bl.a. till följd av de skärpta reglerna för utsläpp av svaveldioxid och stoft. Nya verk utnyttjar ofta olika typer av s.k. fluidiserade bäddar (svävbäddar) för vilka svensk industri nått en tätplats på världsmarknaden. Tekni-

ken innebär förbättringar av både effektiviteten och miljöegenskaperna.

Kol uppblandat med vatten eller pulveriserat och renat används även t ett fåtal anläggningar. Jag kommer strax att mer utförligt redovisa kolfrå-

gorna (avsnitt 8.4).

Olja svarade under år 1984 för ca 30 9£ av energiullförseln till fjärrvärme.

Oljeandelen har därmed minskat med två tredjedelar sedan år 1980. Ol-

jeandelen fortsätter att minska i snabb takt. Olja kommer dock att finnas

kvar i fjärrvärmeproduktionen under överskådlig framtid. Orsaken är ol-

jeeldningens stora fördelar som reserv- och spetsvärmekälla. Vid kortare drifttider än ca I 000 timmar per år är totalkostnaden för oljeeldning lägre än för andra jämförbara energikällor. Enligt statens energiverk kommer andelen olja vid fjärrvärmeproduktion inte att understiga 1096-2096.

EK 81, Energi 85 samt statens energiverk anger att det kan föreligga en risk att fjärrvärmen byggs ut alltför långt. Skäl som anförs är att energi-

sparandet i bebyggelsen har nått längre än vad som förutsatts i många

planer för utbyggnad av fjärrvärmesystem och att energisparandet förutses

fortsätta. Denna utveckling kan. om inte den fortsatta fjärrvärmeutbyggna-

den planeras med hänsyn härtill, leda till överdimensionerade produktions-

anläggningar, betydande värmeförluster I utbyggda nät och försämrad ekonomi för fjärrvärmeverken. Följande faktorer bestämmer fjärrvärmens fortsatta utveckling. —- Energisparandets effekter t ansluten bebyggelse

Prop. 1984/85: 120 13

= Alternativa tillförselmetoder för värme i bebyggelse, bl. a. utveckling-

en av olja/elpunnor, små värmepumpar, luftvärmesystem och små fastbränsleanläggningar. = Övergången till produktionssystem för fjärrvärme med god ekonomi och hög flexibilitet. Häri ingår även behovet av riktig dimensionering,

utnyttjundet av värmeackumulering m. m.

= Möjligheterna tull förbättrad fjärrvärmedistribution. Härl ingår lägre

drifttemperaturer, renoveringar av äldre nät, nya ledningsmaterial m. m. = Taxesättningen på fjärrvärme. Frågan har blivit allt mer väsentlig

genom att produktionssystemets sammansättning ändrats från enbart oljepannor till en kombination av produktionsanläggningar med låga resp. höga rorliga kostnader.

— Värdet för värmeabonnenterna och för fjärrvärmeverken av att utnyttja fjärrvärmenätet för kraftvärmeproduktion. Värmeverk med fastbränslebaserad kraftvärme kommer vid högre elpriser att kunna producera värme ull betydligt lägre kostnad än utan elproduktionsmöjligheterna.

Frågorna kring taxeutvecklingen spelar enligt statens energiverk en huvudroll. Värmeverken bör enligt verket av egenintresse tillämpa taxor som leder till ett effektivt utnyttjande av anläggningarna. Den av abonnenten

påverkbara delen av taxan bör normalt motsvara den rörliga kostnaden för värmeproduktionen. Kapitalkostnaderna kan vidare, enligt verket, tas ut

via fasta avgifter som fördelas över investeringens hela livslängd. Taxans utformning avgörs I många fall av kommunen. Verket anser därför att en rimlig lönsamhetsbedömning av fjärrvärmeutbyggnaden tillsammans med en effektiv taxesättning av fjärrvärmen hör till huvuduppgifterna i den framtida kommunala energiplaneringen. Även BFR behandlar i Energi 85 taxefrågorna för fjärrvärmen. BFR konstaterar att fjärrvärmens framtida

utveckling påverkas av taxornas utformning. En taxa med stor rörlig del

och liten fast del stimulerar enligt BFR energihushäållningen.

Jag har, när det gäller fjärrvärme, haft överläggningar med Svenska Kommunförbundet och VVF. Vid överläggningarna har bl.a. frågor om

finansiering och taxeutveckling behandlats. Vid överläggningarna har

framkommit att flera värmeverk, med en sammanlagd värmeleverans över-

stigande hälften av landets samlade fjärrvärmeförsörjning, på senare tid övergått tull säsongsdifferentierade taxor. För att klarlägga ahernativkostnaden för fjärrvärmeabonnenter har VVF vidare våren 1984 inbjudit de största värmeintressenterna på bostadsmarknaden till diskussioner rörande den s.k. riktpristaxan. En översyn av

riktpriserna har därefter inletts. I arbetet deltar VVF, Sveriges Fastighets-

ägareförbund, Hyresgästernas Riksförbund, SABO, HSB och Riksbyggen.

När det gäller finansieringens inverkan på taxekonstruktionen har vid överläggningarna konstaterats att en jämnare fördelning av kapitalkostnaderna över anläggningarnas livslängd gör det möjligt att tillämpa lägre

taxenivåer under de första åren. En metod för en sådan jämnare fördelning

8 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 14

redovisas i Kommunförbundets skrift, Kapitalkostnader t Kommunal verksamhet. Jag aterkommer strax till finansieringstragan och övriga frågor

som behandlats vid överläggningarna.

Av vad jap tidigare har redovisat framgår att fjärrvarmens möjligheter är begränsade att med god ekonomi svara för vårmeförsorjningen i glesare byggnadsområden. Den utbyggnad som kommer att bli aktuell omfattar i stor utsträckning områden med hög värmetäthet dar fjärrvärmen år det fråmsta alternativet såväl av ekonomiska skål som med hänsyn ull miljon.

Fjärrvärmen har I dessa områden manga fördelar: — den kan göras miljövänlig jämfört med förbränning lokalt.

—- den minskar behovet av utrymmen och skötsel av vårmeanläggningen

ren byggnad,

— den kan utnyttja olika energikällor och är därför Aesibel.

— den ger möjlighet till en rationell elproduktion i kraftvärmeverk.

— den utgör en basmarknad för ny teknik för produktion och omvand-

ling av energi och skapar därmed också förutsättningar för export från svensk industri,

— den ger möjlighet till att ekonomiskt ullvarata avtfalt och spillvärme

och förbättrar därigenom också miljön.

—- den ger ett högt bränsleutnyttjäande genom hög effektivitet,

—- den ger förutsättningar att utnyttja inhemska bränslen.

Jag bedömer sammanFfattningsvis att det med hänsyn tagen till en ettektivare energihushållning fortfarande finns en betydande potential för en fortsatt fjärrvärmeutbygegnad.

Jag gär nu över till att redovisa mina närmare övervärxanden och förstag

när det gäller fjärrvärme.

För att bibehålla Härrvärmens effektivitet är det väsentligt att fjärrvärmesystemen underhälls. Detta gäller såväl produktionsanläggningar och rörsystem inom det egentliga fjärrvärmesystemet som ledningsnäten i anslutna äldre blockcentralsystem. Dessa har t många fall ursprungligen byggts med en teknik som år av lägre kvalitet än normal s.k. Håärrvärmestandard.

Under är 1984 har kommunerna haft möjlighet att utnyttja särskilda medel för renoveringsarbeten i bl.a. ledningssystemen för värme, vatten

och avlopp. Stödet har bestått av två delar, dels bidrug inom arbetsmarknadspolitikens rum, dels vidgade läneramar hos kommunlåneinstituten för

kommunala renoveringsprojekt. Stödet har inte utnyttjats i någon större omfattning för fjärrvärmearbeten. Mot denna bakgrund har jag tagit upp överläggningar med företrädare för kommuner, värmeverk och berörda

organ för att åstadkomma en snabbare upprustning av äldre nät.

Vid överläggningarna har framförts att det finns en allmän önskan att

förbättra funktionen hos de kommunala ledningsnäten. Inom fjärrvärme-

sektorn är huvuddelen av näten av god standard och kräver därför f.n.

inga särskilda insatser. Det finns dock enskilda nätdelar som kräver sådana

Prop. 1984/85: 120 115

insatser. Ett särskilt problem i detta sammanhang är de olika finansieringsvillkor som gäller för investeringar i värmenät inom resp. utanför bostadsbebyggelsen. Jag återkommer strax till denna fräga.

För finansiering av fjärrvärmemvesteringar tillämpas i dag särskilda s. k.

fjärrvärmelän, finansiering med kommunala medel, lån och avgifter från abonnenter eller upplåning på den öppna kreditmarknaden.

Sedan år 1977 tillämpas ett speciellt finansieringssystem för kommunala

fjärrvärmesystem inkl. produktionsanläggningar. Detta tillkom efter över-

läggningar mellan representanter för industridepartementet. riksbanken och kapitalmarknaden och syftade till att stimulera en fortsatt utbyggnad av fjärrvärme. Det nya systemet innebar att dels riksbanken medgav en

viss upplåning på kapitalmarknaden speciellt för fjärrvärmeinvesteringar,

dels amorteringstiderna för sådan upplåning gjordes betydligt längre än för traditionella län för kommunala investeringar. Mot tidigare normalt högst

15 år med rak amortering har fjärrvärmelånen sedan år 1977 haft amorte-

ringstider på 20-23 är med lika annuitet eller serieamortering (låg amorte-

ring i början av lånewiden).

Från den I januari 1983 infördes en förbättring av villkoren för fjärrvär-

melån genom att kravet på utlandsupplåning togs bort. Härigenom kunde

annuiteterna minskas vilket reducerar den finansiella belastningen för

kommunen.

Finansieringssystemet har inneburit betydande fördelar för fjärrvärmen jämfört med andra kommunala investeringar och industrins investeringar genom att systemet medger garanterat utrymme på kapitalmarknaden och

längre återbetalningstider. Någon speciellt förmånlig räntesättning har

dock inte tillämpats — den längre amorteringstiden har medfört en högre räntesats än för andra kommunlån.

Utvecklingen har under den senaste tiden gått i den riktningen att villkoren för att finansiera fjärrvärmen har förbättrats ytterligare. Det allmänna ränteläget har sjunkit, vilket betyder lägre räntekostnader. Efter-

frågan på krediter för andra ändamål är svag. Överläggningen med Kom-

munförbundet och VVF har klarlagt att finansieringen f.n, inte innebär någon avgörande begränsning för fjärrvärmeutbyggnaden. Jag gör sam-

manfattningsvis den bedömningen att formerna för finansiering av fjärrvärmeinvesteringar f. n. är tillfredsställande.

För att underlätta en avveckling av kärnkraften är det väsentligt att fjärrvärmesystemen i största möjliga utsträckning kan utnyttjas för elproduktion där detta kan ske med fördel för såväl anslutna abonnenter som värmeverk. Jag kommer strax att ytterligare behandla förutsättningarna

för sådana mottrycksanläggningar (avsnitt 7.4).

Möjligheterna att utnyttja fjärrvärmenät för spillvärme, värmepumpar och solvärme samt för elproduktion är bl.a. beroende av temperaturni-

våäerna i näten. Även värmeförlusterna från fjärrvärmeledningarna påverkas av drifttemperaturerna.

Prop. 1984/85: 120 H6

Fjärrvärmenåt dimensioneras idag huvudsakligen för en hopsta framledningstemperatur av 1207C och en samtidig returledningstemperatur av 70PC. Eftersom fjärrvärme vattnet vid elproduktion i kraftvärmeverk utgor

kylmedet, innebär den höga temperaturnivån en begränsning av elproduk-

tionsförmågan.

Ett sätt att förbättra effektiviteten ar att anpassa fjärrvärmesystem till s.k. lågtemperatur.

På försök pågår f.n. en sådan ombyggnad t ett befinthet nåt i Knivsta i Uppsala kommun. Fördelar förutom ökade möjligheter ull elproduktion är att bl.a. solvärme och värmepumpar bättre kan utnyttjas.

Nya fjärrvårmesystem kan med fördel anordnas för lägtemperatur redan vid utbyggnaden. I dessa fall kan vid ny bebyggelse hänsyn tas till även den lågre framledningstemperaturen vid dimensionering av byggnadens värmesystem. I befintliga nät kan det finnas möjligheter att ansluta viss bebyggelse till returledningen.

Jag avser mot bakgrund av vad jag nu har anfört att föreslå regeringen att uppdra till statens energiverk att utreda tjärrvårmesystemens och blockcentralernas försörjningssituation och förutsättningarna för att genom olika åtgärder i värmeförsörjningssystemen anpassa dessa till lägre drifttem-

peratur.

Häri ingår bla. att utreda förutsättningarna för upprustning av äldre värmenät. inom och utom fjärrvärmesystemen.

Många kommuner med fjärrvärmeförsörjning har inte möjlighet att tillräckligt utnyttja de basvärmekällor man förfogar över. En orsak kan vara att värmeöverföringskapaciteten mellan olika fjärrvärmeområäden är för låg

eller helt saknas. Genom att anlägga fjärrvärmeledningar som kopplar ihop

olika delar av näten kan oljeersättningen öka och nätet bli mindre sårbart.

För större nät finns därvll möjligheterna att I ett senare skede anlägga

kraftvärmeverk. Hopkopplingsledningarna blir därmed strutegiska.

Frågan om värmesystemens förutsättningar att i ett senare skede funge-

rå som kraftvärmeunderlag är, som jag senare redovisar, av strategisk betydelse inför kärnkraftsavvecklingen. Det finns enligt min mening behov av ett tillfälligt statligt stöd till åtgärder som ökar de sammankopplade värmeunderlagen inför kärnkraftsavvecklingen. Jag återkommer till frågan

om medel härför under anslaget E 22. Vissa ätgärder för omstållning av energisystemet.

6.3 Blockcentraler

Med blockcentraler avses vanligtvis de större anläggningar för produk-

tion av värme, som försörjer mer än en byggnad och som inte drivs som

fjärrvärmerörelse. Blockcentraler kan variera i storlek från ett par hundra kW till centraler av fjärrvärmestorlek, dvs. 50-100 MW. Normalt ägs och förvaltas blockcentralen av ägaren till anslutna byggnader. Flertalet bygg-

nader som värms av blockcentraler är hyres- eller kontorshus.

Prop. 1984/85: 120 117

Värmeförsörjningen med blockeentraler är inte väl definierad och säkra uppgifter om antalet centraler. deras värmekällor och levererad energi är

därför svåra att erhålla. EK 81:s delutredning (Ds I 1983:15) Så kan vi värma Sverige anger bruttoleveranserna från blockeentraler år 1980 ul 20 TWh och är 1990 till

10 TWh. Utvecklingen under 1980-talet bedöms ske så alt hälften av blockcentralerna till år 1990 övergår till fjärrvärme, antingen genom direkt

anslutning eller genom organisatorisk förändring. Studier anger. enhet

delutredningen. att det föreligger många praktiska hinder för att introduce-

rå fasta bränslen i blockeentraler. varför endast 20-257 av de återstående

har konverterats till år 1990.

EK 81 har ingen egen bedömning av värmeleveransens storlek från blockcentraler. Däremot konstaterar man att bloöckeentralsvärmd bebyggelse hittills i liten grad kunnat minska kostnaderna för sin värmeförsörining. Problem som redovisas vid konvertering av centraler är bla. risken för miljöstörningar vid övergång till fasta bränslen. Möjlieheterna att utnyttja värmepumpar anges som goda. om dessa utvecklas ytterligare.

BFR anger i utredningen Energi 85 leveranserna under år 1985 ull 14 TWh per år. Om enbart pannor över I MW effekt inräknas finns det ca 1400 blockcentrialer inom bostadssektorn och ytterligare drygt 4 000 centraler i lokalsektorn.

Ungefär hälften av alla blockeentraler bedöms entigt Energi 85 ligga 1 områden där fjärrvärme finns eller kommer att bli utbyggd. Merparten av centralerna år + dag oliceldade. Genom s.k. avbrytbara eller avkopplingsbara elleveranser och värmepumpar har dock elenergi alltmer ersatt olja. Även inhemskt fastbränsle utnyttjas. främst i större centraler, där kostnaden för bemanning kan slås ut över en stor energiproduktion.

Mot denna bakgrund bedömer jag att en betydande del av blockcentraterna ligger i områden som inom överblickbar framtid kommer att värmas med fjärrvärme. En anslutning av centralerna ter sig då naturlig. Hänsyn måste dock tas till de skiftande tekniska och ekonomiska förhållandena i olika områden och för olika anläggningar. Utnyttjandet av elenergi, som

kan ske med såväl låg investeringskostnad som låg driftkostnad. kan tillsammans med anslutningsavgifter till fjärrvärme medföra en försenad

övergång till fjärrvärme. Energisparandet har därtill ökat i flerbostadshu-

sen vilket påverkar ekonomin vid fjärrvärmeanslutning. En möjlighet som

behandlats vid överläggningar med Kommunförbundet och VVF är att genom organisatoriska lösningar låta värmeverken svara för driften i

blockcentralerna. EUD har under år 1984 beslutat om stöd till VVF för att

utreda ett sådant vidgat ansvar för värmeverken. Utredningen kommer att

slutföras under år 1986. Som jag tidigare har anfört är ett viktigt energipolitiskt mål att utnyttja el under 1980-talet för oljeersättning på ett sådant sätt att långsiktiga bind-

ningar undviks. Elanvändning i blockcentraler är ett exempel på detta. Det

Prop. 1984/85: 120 118

är önskvärt att blockcentralernas nät I ett längre perspektiv försörjs med andra energislag. El kan om den används för att driva värmepumpar dock erbjuda ett långsiktigt alternativ. Enligt statens energiverks studie Fasta bränslen (rapport nr 1984:5), är värmepumpsbascerad försörjning f.n. den

mest kostnadseffektiva, om förutsättningar föreligger att utnyttja naturliga värmekällor.

Mot bakgrund av denna redovisning av nuvarande värmeförsörjning med blockcentraler övergår jag till mina förslag.

Flera utredningar har visat på de stora fördelarna av att utnyttja värmepumpar i blockcentraler som saknar möjligheter att konvertera till fastbränsle eller gå över till fjärrvärme. Jag delar denna uppfattning. Det bör vara möjligt att inom ramen för energiforskningsprogrammet stödja en utveckling av värmepumpar lämpliga för blockcentraler. Det arbete som bedrivs av statens vattenfallsverk inom detta område bidrar också till en sådan utveckling.

För att förbättra värmeförsörjningens eckonomi på lång sikt och öka möjligheten att utnyttja värmeunderlagen för elkraftproduktionen i kraftvärmeverk finns mot bakgrund av vad jag nyss redovisat ett stort behov att noggrannt klarlägga blockcentralernas försöriningssituation. Som jag tidigare redovisat (avsnitt 6.2) avser jag föreslå regeringen att denna fråga utreds av statens energiverk.

6.4 Enskild uppvärmning

Värmeförsörjningen i fastigheter med enskilda uppvärmningsanordningar har förändrats kraftigt sedan år 1980. Flerbostadshus och lokaler har i betydande omfattning anslutits till fjärrvärmenät och blockcentraler. Inom

småhussektorn har denna utveckling endast haft en marginell betydelse.

Här har i stället en omfattande övergång till direkt eller vattenburen elvärme ägt rum.

Enskilda uppvärmningssystem dominerar helt inom småhussektorn. För den uppvärmda ytan i 1982 års småhusbestånd har man funnit att 4372 i

huvudsak använde olja för uppvärmning och 2777 utnyttjade direktelvärme. Endast 596 av småhusbebyggelsen var år 1982 ansluten till fjärrvärme eller blockcentral. För flerbostadshus och lokaler skedde 40 resp. 44 av värmeförsörjningen brutto genom enskild oljeeldning och 3 resp. 13 Z genom användning av elvärme.

Statens energiverk gör i sin rapport 1984:7 Energiperspektiv 1970—95

bedömningen att takten i anslutning till fjärrvärme för flerbostadshus kommer att sjunka obetydligt fram till år 1990. Användningen av elvärme

bedöms öka något fram till år 1990, för att därefter återgå till 1982 års nivå.

Vidare antas användningen av värmepumpar komma att öka från nästintill

ingenting till ca 672 av den uppvärmda ytan år 1990. Sammanfattningsvis

Prop. 1984/85: 120 119

innebär detta att endast 2177 av värmeförsörjningen i flerbostadshus beräknas ske genom enskild oljeeldning år 1990 mot 4077 år 1982,

Vad beträffar loökalbeståndet förväntas inte enskild uppvärmning minska i samma takt som i flerbostadshusen, eftersom elvärme i olika former är en

stark konkurrent till härrvärme i många lokaler. Elvärmens andel av värmeförsöriningen förväntas öka ull 1877: och värmepumparnas andet ull 47. Ar 1990 förväntas 205 av värmeförsörjningen i lokalbeståndet tillgodoses med bränsleförbränning i enskilda panneentraler.

För småhusens del står valet mellan olja, el och uppvärmning med fasta

bränslen. främst ved. Elvärme bedöms som det ekonomiskt mest gynnsamma alternativet under den närmaste tivårsperioden. Statens energiverk har antagit att ca hälften av de småhus som fortfarande har oleeldning kommer att konverteras till elvärme ti någon form fråm till är 1990 och sammanlagt 757 fråm till är 1995. I de flesta fall kommer kombipannor att väljas. Värmepumpar. främst i kombination med olja som utnyttjas under höglastperioder, kommer enligt statens energiverk att successivt öka i betydelse och ta hand om mer än en femtedel av de väntade konverteringarna till elvärme.

En sammanfattning av energiverkets prognos över värmeförsörjningen för befintliga småhus görs i tabell 6.6.

Tabell 6.6 Energislagens andelar av den uppvärmda ytan i 1982 års småhusbestånd

För nybyggda småhus har andelen med eluppvärmning i någon form

ökat från 5577 till 657 från år 1979 till år 1983. Statens energiverk räknar

med att denna andel kommer att öka något under åren framöver. Dessutom

antas andelen värmepumpar öka. I de småhus som kommer att byggas

under perioden 1990-1995 beräknas 77 7 av den uppvärmda ytan utnyttja elvärme etter värmepumpar. En sammanfattning av energiverkets prognos över värmeförsörjningen i nybyggda småhus görs i tabell 6.7.

Tabell 6.7 Energislagens andelar av den uppvärmda ytan i nybyggda småhus

Prop. 1984/85: 120 120

Som framgår av tabellen förväntas ingen ökning i användningen av trädbränslen som primär värmekälla. Detta utesluter emellertid inte att vedeldning som komplement till elvärme kommer att öka under resten av 1980-talet. Denna ökning förväntas ske i tätorter utanför fjärrvärmeområ-

den där god lokal tillgång på bränsle föreligger. Uppskattningsvis har 4077

av småhusen utrustning för att elda med ved i kamin eller värmepanna.

Ved i någon omfattning eldas i ca 7076 av dessa anläggningar, vilket

motsvarar 3074: av samtliga småhus. Den totala vedanvändningen i små pannor uppskattas till f.n. ca 10 TWh/år.

Föredragandens överväganden Den förväntade utvecklingen i fastigheter med enskilda uppvärmningsanläggningar, som innebär en övergång till inhemska energikällor och kollektiva uppvärmningssystem, anser jag i huvudsak uppfyller de krav som jag tidigare har redovisat beträffande värmeförsörjningen. Jag avser dock att noga följa utvecklingen inom detta område. i synnerhet vad gäller elanvändningen. När det svårersättliga clbehoveti växer, kommer deltar av de elbaserade värmesystemen att behöva ersättas med andra värmekällor. Det är därför betydelsefullt att användningen av direktverkande elvärme i bostäder och

lokaler kan begränsas, eftersom denna form av elvärme inte är flexibel.

Riksdagen beslutade år 1981 (prop. 1980/81:133, CU 31, rskr 384) att

användning av direktverkande elvärme endast skall tillåtas i speciellt ener-

gisnåla byggnader. Detta villkor anses vara uppfyllt för byggnader där behovet av elenergi för uppvärmning och tappvarmvattenberedning är i

genomsnitt 40772 lägre än vad motsvarande energibehov varit om byggnaderna utförts enligt minimikraven på värmeisolering och luftomsättning i SBN 1975. En omprövning av dessa s.k. ELAK-krav aviserades till mitten

av 1980-talet. De senaste årens utveckling inom energihushållningsområ-

det tyder på att nybebyggelsen i allmänhet uppfyller ELAK-kraven, oavsett typen av uppvärmningssystem.

Det kan således finnas fog för en översyn av dessa byggnadstekniska krav. Jag är dock medveten om att en skärpning av dem kan leda till olägenheter i skilda avseenden såsom höga kostnader, risk för uppkomst

av fukt- och mögelskador m.m. En väg som därför bör uppmärksammas

och prövas är möjligheterna att med stöd av olika planinstrument styra användningen av direktverkande elvärme. Jag tänker främst på det förslag

till plan- och bygglag som avses komma att redovisas för riksdagen under

detta riksmöte och de möjligheter som denna ger, att genom områdesbestämmelser eller bestämmelser i detaljplan även påverka uppvärmnings-

sättet. Jag tänker också på den ändring i lagen om kommunal energiplanering som riksdagen nyligen har beslutat om. Energiplanens huvudsyfte är att tjäna som underlag för kommunernas insatser inom energiområdet och inte minst som planeringsunderlag för beslut enligt annan lagstiftning.

Prop. 1984/85: 120 121

Om användningen av direktverkande elvärme i nytillkommande bebyggelse ökar i en sådan omfattning att de långsiktiga energipolitiska målen

sätts I fara, måste användningen av direktel kunna begränsas.

I det långa perspektivet kan även värmeförsörjningen för de byggnader med direktelvärme som byggdes under 1960- och 1970-talen medföra kost-

nader och problem, när tillgången på el blir mer begränsad och elpriset

stiger. I första hand bör elbehovet I dessa byggnader minskas med hjälp av

energihushållningsåtgärder. Om en övergång från elvärme till annan energiform trots detta blir nödvändig kan kostnaderna i vissa fall bli betydande

genom att nya värmedistributionssystem måste installeras. Möjligheterna

att. med hjälp av forsknings och utvecklingsinsatser inom detta område,

åstadkomma kostnadssänkningar och finna nya systemlösningar bedömer

jag dock som goda. Enligt vad jag har erfarit pågår forskningsprojekt

finansierade av BFR med denna inriktning.

Som jag tidigare har nämnt ingår det i ELIN:s uppgifter att närmare analysera utvecklingen avseende användningen av direktverkande elvärme. Resultaten härav kommer att redovisas senare i år. Utredningen

kommer också att redovisa vilka olika alternativ som står till buds för att begränsa elanvändningen.

I denna fråga har jag samrått med chefen för bostadsdepartementet.

Det är enligt min mening värdefullt med användning av inhemska fasta bränslen som ersättning för olja även i mindre anläggningar. Småskalig eldning med fasta bränslen kan lämna betydelsefulla bidrag till oljeersätt-

ningen I landet. Förekomsten av ved- och kombipannor samt braskaminer i småhusbebyggelse har ett värde också från beredskapssynpunkt.

skapssynpunkt.

Enligt tagen (1981:599) om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle skall bl.a. småhus som värms med olja även kunna värmas med

inhemska bränslen. Även i elvärmda småhus är det av bl.a. beredskapsskäl önskvärt att en alternativ värmekälla finns. Här kan braskaminer utgöra ett lämpligt komplement till det primära uppvärmningssystemet.

De miljöproblem som kan uppstå i tätbebyggda områden där en omfattande användning av fasta bränslen förekommer måste emellertid beaktas. Dessa problem kan lösas dels genom att pannor och kaminer konstrueras så att utsläppen minimeras, dels genom att användning — när utsläppen orsakar olägenheter för de kringboende —- regleras inom ramen för den kommunala hälsovårdslagstiftningen. Det är viktigt att i de fall miljöolägenheter befaras, användningen av fasta bränslen regleras. Det rör sig här

om utsläpp som i allmänhet inte påverkar miljön på större avstånd från

utsläppskällan. Jag anser därför att avvägningen mellan lokala energiförsörjningsaspekter och miljöaspekter i dessa fall lämpligen avgörs på kommunal nivå. I detta sammanhang bör även möjligheterna tas till vara att minska utsläppen genom information om eldningsteknik och lämpligt bränsleval.

Prop. 1984/85: 120 122

6.5 Solvärme, värmepumpar m. m.

I riksdagens beslut med anledning av prop. 1978/79: 115 (NU 60, rskr

429) fastlades det s.k. Sol 85-programmet som innebar en väsentligt ökad

satsning på forskning, utveckling och experimentbyggande kring solvärme, värmelagring och värmepumpar. Målet för insatserna inom solvär-

meområdet var att de från i huvudsak mitten av 1980-talet skulle kunna ge underlag i tekniskt och ekonomiskt hänseende för beslut rörande införande

av solvärme och för inriktningen av eventuella fortsatta forsknings- och

utvecklingsinsatser inom området. Satsningen på dessa områden avsågs leda till ett minskat oljeberoende och ctt ökat sparande. Dessutom bedömdes solvärmetekniken sakna

nämnvärda nackdelar från hälso- och miljösynpunkt. I riksdagens cnergipolitiska beslut år 1981 anges att det år 1990, genom en insats av 3 TWh drivenergi. bör vara möjligt att erhålla ca 7 TWh värme från värmepumpar vilket motsvarar ca 10 TWh olja i pannor för småhus. Skulle stora eldrivna värmepumpar komma att utnyttjas i fjärrvärmesystem skulle ytterligare kvantiteter olja kunna ersättas genom användning av värmepumpar. Bidra-

get från solvärme via solfångare beräknades till mellan I och 3 TWh år

1990.

Vad gäller solvärmetekniken har huvuddelen av insatserna hittills under

1980-talet avsett solvärmt tappvarmvatten och stora anläggningar med säsongslager samt solfångarfält kopplade direkt till gruppcentraler och fjärrvärmesystem. Forsknings- och utvecklingsinsatserna inom värmepumpsområdet har under samma period i första hand inriktats mot utveckling av värmepumpar med uteluft eller vatten som värmekälla, avsedda för befintliga olicvärmda bostadshus. Dessutom har relativt stora insatser gjorts vad gäller bl.a. bränsledrivna värmepumpar och värmepumpar i kombination med

solenergi samt eldrivna värmepumpars inverkan på kraftsvstemet. Ansva-

riga programorgan är BFR och styrelsen för teknisk utveckling (STU).

Forsknings- och utvecklingsarbete har samtidigt bedrivits av bl.a.

Studsvik Energiteknik AB, statens provningsanstalt och statens vattenfallsverk. Statens vattenfallsverks insatser har, i synnerhet inom värme-

pumpsområdet. varit betvdande och verksamt bidragit till den gynsamma utvecklingen inom området.

Vidare har ckonomiskt stöd till prototyp- och demonstrationsanläggningar inom solvärme- och värmepumpsområdet förmedlats av statens

industriverk, oljeersättningsfonden och statens energiverk.

Utvärdering av Sol-85 programmet

BFR har mot bakgrund av de intentioner som angavs i prop. 1978/79: 115 utvärderat insatserna inom solvärmeområdet. Utvärderingen redovisas i rapporten (G26: 1984) Energi 85 — Energianvändning i bebyggelse. Materi-

Prop. 1984/85: 120 123

alet har remissbehandlats. En sammanfattning av rapporten samt remiss-

sammanställningen återfinns i Bilaga 23.

BFR konstaterar att den hittillsvarande satsningen på forskning och utveckling samt experimentbyggande har lett till att vi i dag har nya energibesparande tekniska system på marknaden. Det gäller främst värmepumpar men även solvärmt tappvarmvatten för flerbostadshus, solfångar-

fält, dvs. markförlagda solfångare anslutna till blockcentral eller fjärrvär-

menät och vissa typer av markvärmelager.

Enligt BFR:s mening bör en kraftfull satsning på forskning, utveckling

och experimentbyggande även fortsättningsvis vara en av hörnstenarna i

energihushållningsplanen för bebyggelse. Det är särskilt viktigt att värna om den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden på detta område vid högskolorna. BFR pekar också på vikten av experimentbyggande i full skala. Med

hänvisning till det material som lagts fram inför utvärderingen av Sol 85-programmet hur BFR hemställt om utökade resurser för forskning och utveckling inom delprogrammen solvärmeteknik, värmepumpar, värmelagring samt system- och genomförandefrågor.

BFR anser vidare att ett visst statligt införandestöd för värmepumpar, solvärme och cenerpilager även fortsättningsvis behövs. Stödet bör dock endast ges till sådan teknik och sådana tekniska lösningar som har prövats i forskning, utveckling och experimentbyggande och torde inte behövas annat än i de fall där marknaden ännu inte är etablerad.

En mer detaljerad redovisning lämnas av områdena solvärmeteknik,

encrgilagring och värmepumpar.

Solvärmeteknik: Utvecklingen av solvärmesystem var fram till slutet av

1970-talet splittrad. Man kan därför inte bedöma den nya tekniken med utgångspunkt i dessa tidiga projekt. Nu har kompetensen byggts upp till en. även internationellt sett. hög nivå. Detta har, framhåller BFR. gett goda resultat. Solfångarnas prestanda har ökats, väderbeständigheten och den allmänna kvaliteten har förbättrats samtidigt som kostnaderna väsent-

ligt har reducerats. För stora solfångarfält har systemkostnaden under en

tid av endast tre år sänkts till hälften samtidigt som systemverkningsgraden har fördubblats. För tappvarmvattensystem till flerbostadshus har kostnaden halverats.

Förutsättningarna för att få fram nya och bättre solvärmesystem är således enligt BFR goda. Fortsatt forskning och utveckling behöver främst

inriktas på åtgärder för att ytterligare minska kostnaderna. Förutom bättre system måste bättre prestanda för solfångarna uppnås. Utvecklingsmålet

för solfångarfält är enligt BFR:s bedömning att komma ned till en kostnad per producerad kWh av 15 öre och för system med säsongsvärmelager att

nå en kostnad av 25—30 öre/kWh. Ett viktigt mål är att sänka nuvarande

energikostnad för blockcentraler med säsongsvärmelager med 30-509: samt fortsatt utveckling och energikostnadssänkning för tappvarmvattensystem och kombinerade tappvarmvatten/uppvärmningssystem. Utsik-

Prop. 1984/85: 120 124

terna att nå dessa mål är enligt rådets bedömning goda. Resultaten kan

emellertid inte uppnås med enbart forskning och utveckling. Minst 10000 m” solfångare per år behöver installeras för att vidmakthålla industrins intresse. En utveckling av detta slag kräver ett fortsatt samarbete mellan statliga myndigheter. industri. kommuner, byggherrar och forskare. Den tekniska utvecklingen inom solvärmeområdet har således enligt

BER:s bedömning gjort betydande framsteg under de senaste ären. Solvärmetekniken befinner sig emellertid ännu i ett introduktionsskede. vilket innebär att fortsatt ekonomiskt stöd till solvärmeanläggningar behövs. Energilagring: Lagring i jord, berg och vattenmagasin tvcks enligt BFR erbjuda de största möjligheterna till billiga säsongslager. Värmeförluster

och kostnadsskäl gör att lagren måste vara relativt stora. Sverige har

genom sin glaciala jordartsgeologi och urberget mycket goda förutsättningar för undermarksbaserad värmelagring. Enligt BFR:s bedömning kan den framtida tekniska och ekonomiska marknadspotentialen för olika typer av värmelager bli ca 10—15 TWh sett i ett 20-årsperspektiv. För att skapa förutsättningar att uppnå denna marknadspotential. framhåller BFR. fordras fortsatt forskning och utveckling samt fortsatt byggande av värmelager som experiment- och demonstra-

tionsprojekt i full skala för olika värmekällor och för konventionell värmeproduktion. Kostnadsuppskattningar för olika typer av värmelager är osäkrare än för

t.ex. system med värmepumpar och naturvärmekällor, eftersom endast ett fåtal experimentanläggningar finns byggda. Kostnaderna för lager är också storleks- och systemberoende. Hittills framkomna resultat från experimentanläggningar tyder enligt BFR:s bedömning på att den del av energikostnaden som är direkt relate-

rad till lagret kan bli så låg som 3—10 öre/kWh.

Värmepumpar: Utvecklingen på värmepumpsområdet ser ut att överträffa de bedömningar som gjordes i prop. 1980/81:90. Detta gäller särskilt för uppvärmning av bostäder, där värmepumpar av BFR nu bedöms kunna

producera ca 9 TWh omkring år 2010. Till detta kommer produktionen från

värmepumpar i fjärrvärmenäten. Även inom andra sektorer där kraven på

temperaturnivåer är måttliga. t.ex. lokaluppvärmning och industriell lågtemperaturvärme, finns en framtida marknad för värmepumpar. Den totala teknisk-ekonomiska marknadspotentialen för värmepumpar i fjärrvärmenät, gruppcentraler och större byggnader är, enligt rådets bedömning. ca 40 TWh. exkl. industrins lågtemperaturvärme. I småhus be-

döms potentialen vara ca 7 TWh. Flertalet remissinstanser anser att rapporten ger en värdefull och lättillgänglig beskrivning av kunskapsläget och den tekniska utvecklingen inom

värmepumps- och solvärmeområdet. Ett antal remissinstanser anser dock att vissa aspekter inte behandlats i tillräcklig omfattning i rapporten. BL a.

saknar statens energiverk. energiforskningsnämnden (Efn) m.fl. en utvär-

Prop. 1984/85: 120 125

dering av olika styrmedels effekter och en beskrivning av olika aktörers

inflytande över utvecklingen.

Vad gäller fortsatta insatser inom solvärme-, vårmelagrings- och värme-

pumpsområdet betonar, i likhet med BER. ett stort antal remissinstanser behovet av utbildning, information och rådgivning. En uppföljning av de

miljöproblem och hälsoeffekter som kan uppstå I samband med tillämpning av nya byggmetoder och nya tekniska system efterlyses också av ett flertal

remissinstanser.

Av de remissinstanser som yttrat sig I frågan anser en majoritet att BFR:s ansökan om utökade resurser till forskning och experimentbyggande inom solvärme-, värmelagrings- och värmepumpsområdet inte bör bifullas. Behovet av forskningsresurser ull högskolorna betonas dock av bl.a. statens energiverk och ingenjörsvetenskapsakademien. Flera av remissinstanserna som ine tillstyrker BFR:s förslag beträffande fortsatt experimentbyggande är däremot positiva till en fortsatt prototyp- och demonstrationsverksamhet.

Vad gäller fortsatt introduktionsstöd till värmepumpar är remissopinionen delad. Däremot anser man med få undaäntag att introduktionsstödet till solvärmeanläggningar bör bibehållas.

En utvärdering av energiforskningsstödets effektivitet inom solvärmeoch värmepumpsområdena har genomförts av Efn. Utvärderingen redovisas I rapporten Solvärme och värmepumpar — Har det statliga energiforskningsstodet varit efftekuvt”? tEfn-rapport nr 13). Efn framhåller i rapporten att sådant forsknings- och utvecklingsarbete som är inriktat på att nå

marknadseftekter på kortare sikt, > högre grad än hitulls bör styras av

marknadstförutsättningarna. Industrins kompetens bör i högre grad engageras vid målformulering och genomförande av forskning och utveckling.

Vad gäller våärmepumpstekniken anser Efn att forsknings- och utvecklinesstödet ull eldrivna värmepumpar kan begransas och koncentreras till frågor om hur de fungerar + uppvårmningssystem (dimensionering, driftkontroll m.m). Vad gäller solvarmetekniken anser Efn att de senaste årens framsteg, såväl prestanda- som kostnadsmåssigt, motiverar fortsatt stöd till forskning och utveckling. Här avses såväl solfangarfält för fjärrvärme eller gruppecenträler som kombinerade solvarmesystem för uppvärmning och varmvattenberedning. Mälet bör på kort sikt vara teknikutveckling. I ett nytt programarbete bör enligt Etn lämplig strategi och omfattning bestämmas med utgångspunkt i stråvan att behålta och utveckla befintlig kompetens med koppling ull industriellt utvecklingsarbete.

För egen del anser jag att de bedömningar som BER m. fl. har gjort tyder

på att vi kan se fråm emot en fortsatt expansion inom värmepumpsområdet. Värmepumpstekniken har på ett fatal år fött sitt Kommersiella genom-

brott, varigenom möjligheterna ull en effektivisering i energianvändningen och en fortsatt oleersättning ytterligare förbättrats. Jag har tidigare understrukit att nya energitekniker inte bör erhålla bestående subventioner. I

Prop. 1984/85: 120 126

linje med detta grundläggande synsätt, och med hänsyn till det faktum att

värmepumpstekniken nu är känd och etablerad, har det ekonomiska stöd

till investeringar i värmepumpsanläggningar som har lämnats under ett

introduktionsskede avvecklats.

Den snabba tekniska utvecklingen inom värmepumpsområdet kan i vissa fall medföra att värmepumpens tekniska prestanda eller installationens utformning inte helt uppfyller de krav som konsumenten har rätt att ställa. Det är således angeläget att konsumenterna kan ges fullgoda garantier när det gäller utrustningens prestanda, materialkvalitet m. m.

Regeringen uppdrog därför åt delegationen (1 1982:07) för upphandling inom energiområdet (EUD) att redovisa förslag om försäkringssystem och

någon form av auktorisationsförfarande eller motsvarande prövning av

leverantörer av mindre värmepumpar. Efter förhandlingar mellan EUD, konsumentverket och företrädare för branschen har en överenskommelse om ett enhetligt garantisystem för värmepumpar träffats. Garantin består

av dels en femårig effektgaranti, dels en tvåårig materialgaranti. För att

förbättra informationen till konsumenterna beträffande värmepumpstekniken har EUD även lätit utarbeta en informationsbroschyr som nyligen har distribuerats till landets småhusägare.

I takt med att värmepumpstekniken blir kommersiellt tillgänglig har, i enlighet med de riktlinjer för energiforskningen som har lagts fast av riksdagen med anledning av prop. 1983/84: 107 om forskning bil. 9 (NU 45. rskr 407), det statliga stödet tll värmepumpsteknik inom ramen för energiforskningsprogrammet minskats. Fortsatt stöd bör i huvudsak inriktas på

värmepumpsutnyttjande i blockcentraler, systemaspekter samt nya typer

av värmepumpar. Energiverket framhåller att forsknings- och utvecklingsstöd till de högskoleinstitutioner som nu byggt upp en kompetens inom

området bör fortsätta liksom det introduktionsstöd till prototyp- och

demonstrationsanläggningar som lämnas inom nu gällande oljeersättningsprogram. Jag instämmer i energiverkets uppfattning.

Vad gäller solvärmetekniken visar BFR:s utvärdering att tidigare be-

domningar av solvärmens möjliga roll i vår energiförsörjning har varit alltför optimistiska. Samtidigt har betydande framsteg inom forskningsområdet gjorts under senare är. Jag anser därför att forskning och utveckling inom solenergiomrädet även fortsättningsvis är motiverad. Bland de forskningsområden som är av speciellt intresse märks solfångarfält i anslutning till blockcentraler och utveckling av system för solvårmt tappvarmvatten. Jag vill i likhet med flera remissinstanser betona att utvecklingen av

solvärmetekniken bör ses I ett längre tidsperspektiv. Forskningsanslagen bör därför koncentreras till forskargrupper, inom vilka förutsättningar för en långsiktig kompetensuppbyggnad finns. Samtidigt bör en nära kontakt

med industrins praktiska utvecklingsarbete eftersträvas, för att de prak-

Prop. 1984/85: 120 127

tiska och ekonomiska aspekterna inte skall skjutas i bakgrunden. Härigenom skapas en kontinuitet som möjliggör en hög kompetensnivå.

BFR:s utvärdering har visat att en betydande potential för framför allt

mark värmelager finns. Hikhet med statens energiverk anser jag att värmelagring i stora system är ett angeläget utvecklingsområde. Längtidstlager förbättrar möjligheterna för kraftvärmeproduktion, spillvärmeutnyttjände,

effektutjämning m.m. Med anledning av regeringens proposition om forsk-

ning (prop. 1983/84: 107) beslutade riksdagen om fortsatt stöd vill forskning

och utveckling inom värmelagringsområdet. Jag anser att det totala statliga

stödet till värmelagring inom ramen för energiforskningsprogrammet har

en ullfredställande omfattning.

Med hänvisning ull det material som har tagits fram inför utvärderingen av Sol Bå-programmet har BFR hemställt om ökade resurser. Mot bakgrund av vad jag just har anfört anser jag i likhet med flertalet remissinstanser att en höjning av gällande medelsram inte bör ske. Till anslagsfrågorna aterkommer jag I det följunde (avsnitt 14 punkt E12).

De framsteg som har gjorts beträffande forskning och utveckling inom solvärmeområdet under de senaste ären visar alt tekniken är utvecklingsbar inom flera tillämpningsområden. För att möjliggöra industrins medverkan i utvecklingsarbetet och en marknadsetablering på sikt är emellertid ett fortsatt introduktionsstöd nödvåandigt. Jag anser därför att introduktionsstödet ull solvärmeanläggningar bör förlängas t.o.m. utgången av är 1986.

Jag aterkommer ull frågan om medel härför 1 det följande tavsnitt [4 punkt £2 22.

7¶Elförsörjning

7.4 Inledning

Elproduktionen inom landet under år 1984 uppwck enligt preliminära uppgifter till 120 TWh. Därav utgjordes 67 TWh av vattenkraft och nåra 49 TWh av kärnkraft. I mottrycksanläggningar producerades 4 TWh.

Under är 1985 väntas ytterligare två kärnkraäftblock, Forsmark 3 och Oskarshamn 3 om 1050 MW vardera, komma att föras in i kraäftsystemet. Detta innebär ett produkuonstuillskott om mer än 13 TWh per ar när blocken nått full tillgänglighet. Tillgången på produktionskapactet bedöms därför bli god i det svenska kraftsystemet under den närmaste tramtiden.

Om några ar. när kärnkraften har uppnatt full ullgänglighet och vattenkraften blivit ytterligare utbyggd. kommer ca 125 TWhzar att kunna produceras under medelvattenår med utnyttjunde av enbart vattenkraft och kärnkraft. Elproduktionssystemet kommer totalt sett i det läget att Kunna producera närmare 135 TWh/år. Detta motsvarar en möjlig elanvändning exkl. nätförluster om ca 115 resp. ca 125 TWhrår.

Prop. 1984/85: 120 128

För att tillgodose eventuella ökningar av elbehovet på längre sikt och samtidigt skapa förutsättningar för att avveckla kärnkraften är det nödvändigt att hälla olika möjligheter öppna att bygga ut elproduktionen. Vad gäller mottryckskraft, vindkraft och vattenkraft kommer jag i det följande

att redovisa åtgärder som ökar kunskapen och ger handlingsberedskap

inför framtida beslut. I förhållande till de behov av elproduktionskapacitet som kan komma att föreligga när kärnkraften skall börja avvecklas kan möjligheterna att bygga ut mottryckskraft, vindkraft och vattenkraft visa sig vara otillräckliga. Aven andra alternativ kan därför senare behöva ÖVervägas.

Den kolanvändning som kan komma att behövas I landet bör ske med

hög verkningsgrad. Den låga verkningsgraden vid kolkondens medför vid en mera omfattande kolkondensutbyggnad att miljöförorenande ämnen i betydande omfattning släpps ut, även om åtgärder vidtas för höggradig rening av rökgaser och längt gående kväveoxidreduktion. Därtill kommer att en introduktion av kolkondens belastar handelsbalansen genom de betydande mängder kol som måste importeras. Så t.ex. förbrukar ett 600 MW kolkondensblock som används för basproduktion ca 1 miljon ton kol per år. Kolkondens bör därför övervägas först sedan alla andra alternativ prövats och under förutsättning av radikalt förbättrade miljöegenskaper.

1 det följande behandlar jag dels kärnkraften (avsnitt 7.2), dels var för sig

de krafislag som i första hand kan bli aktuella för utbyggnad (avsnitten

7.3—7.5). Jag behandlar också frågor om ny elproduktionsteknik (avsnitt

7.6), elöverföring och eldistribution (avsnitt 7.7) samt export och import av

elektrisk kraft (avsnitt 7.8).

7.2 Kärnkraft

Under år 1983 svarade kärnkraften för 37 §& och under år 1984 för drygt

4097 av landets elproduktion.

F.n. är tio svenska kärnkraftblock i drift. Driftsresultaten har år för är successivt förbättrats och kan för år 1984 betruktas som mycket goda.

Tabell 7.1 Elproduktion i de svenska kärnkraftverken är 1984

Prop. 1984/85: 120 129

Den genomsnittliga energitillgängligheten för de tio kärnkraftblocken överstiger de tillgänglighetsfaktorer som använts som underlag när kärnkraftutbyggnaderna planerades (energitillgänglighetsfaktor 70 96). Ytterligare två kärnkraftblock, Forsmark 3 och Oskarshamn 3, om 1050

MW vardera är nästan färdigställda. Blocket Forsmark 3 har tillförts

bränsle och nukleär provdrift har inletts under hösten 1984. Infasning till nätet beräknas ske i början av mars 1985. För blocket Oskarshamn 3 har bränsle tillförts reaktorn under december 1984. Första infasning till nätet avses ske i april 1985.

Jag har i det föregående (avsnitt 3) redovisat en strategi för avvecklingen

av kärnkraften.

7.3 Vattenkraft 7.3.1 Utgångspunkter

Vattenkraftproduktionen motsvarar i dag närmare två tredjedelar av den

totala elproduktionen i Sverige. Den tekniskt utbyggbara vattenkraften har uppskattats motsvara en energiproduktion av ca 130 TWh/år varav ca 95

TWh/år har bedömts vara ekonomiskt möjlig att bygga ut. Av de återstående ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraftsresurserna faller hälften

— eller ca 17 TWh/år — på de fyra outbyggda huvudälvarna i Norrland,

nämligen Torne-, Kalix- Pite- och Vindelälven. Förutom dessa älvar finns betydande utbyggnadsmöjligheter i bl. a vissa skogsälvar i Norrland samt Ljusnan och Dalälven.

1975 och 1981 års energipolitiska beslut (prop. 1975:30, CU 28, NU 30, rskr 202—203, prop. 1980/81:90, NU 60, rskr 384) innebär att vattenkraften

skall svara för en energiproduktion om 66 TWh/år år 1990.

År 1977 beslutade statsmakterna om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vattendrag i norra Svealand och Norrland (prop. 1977/78: 57, CU 9, rskr 100). Beslutet innebär att de fyra huvudälvarna samt vissa andra

älvar och älvsträckor med en sammanlagd utbyggnadsvärd energiproduktion om mer än 20 TWh/år tills vidare tagits undan från utbyggnad. Beslutet har senare kompletterats med undantag för vissa ytterligare älvar och

älvsträckor.

I syfte att skapa garantier för att gällande utbyggnadsmål skulle kunna uppnås bemyndigade regeringen mig år 1982 att tillkalla vattenkraftbered-

ningen (VKB) med uppgift att föreslå en plan för vattenkraftens utbyggnad. VKB lämnade i augusti 1983 betänkandet (SOU 1983: 49) Vattenkraft.

Vissa kompletterande frågor rörande vattenkraftsutbyggnaden har på regeringens uppdrag belysts av statens energiverk i rapporten (1984:1) Vattenkraftsutbyggnad under 1980-talet.

Regeringen tog våren 1984 ställning till VKB:s betänkande i proposition

1983/84: 160 om fortsatt vattenkraftsutbyggnad. I propositionen föreslogs

att en plan för vattenkraftsutbyggnaden bör läggas fast av riksdagen. Jag 9 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 130

framhöll därvid att planen är ett led i en strategi för att tillgodose det av riksdagen fastställda målet för vattenkraftsproduktionen under de närmaste tio åren, för att skapa sysselsättning samt för att bevara kompetensen hos kraftföretagen och i den tillverkande industrin. Mot bakgrund av den stora osäkerheten och m. h.t. behovet av en marginal inför prövningen enligt vattenlagen borde enligt propositionen den plan som fastställs för vattenkraftens utbyggnad under den närmaste tioårsperioden omfatta projekt motsvarande en vattenkraftsproduktion om ca 3,8 TWh/år.

Enligt vad jag anförde i propositionen borde planen utformas med största möjliga hänsyn tagen till miljön och till möjligheterna att uppnå en bred politisk förankring. Viktiga utgångspunkter är de bedömningar som har gjorts i den fysiska riksplaneringen. Dessa skäl talade för att ett begränsat tillskott från vattenkraften bör uppnås i första hand bland projekt, som kan genomföras utan hinder av tidigare riksdagsbeslut. En stor del av projekten är om- och tillbyggnader av befintliga kraftverk. En komplettering av planen borde enligt vad jag anförde göras utifrån de bedömningar av projekt som gjorts i tidigare vattenkraftsutredningar. Givetvis är det viktigt att även beakta de omarbetade och förbättrade utbyggnadsprojekt som i vissa fall utarbetats senare.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen slogs fast, att en plan med den förordade omfattningen bör utformas så att största möjliga hänsyn tas till miljöaspekterna och till de lokala sysselsättningseffekterna. Bl. a. är det viktigt att utbyggnaderna planeras så att förhållandevis varaktig sysselsättning skapas. Riksdagen beslutade att planen för vattenkraftsutbyggnad bör omfatta 3,8 TWh/år för att uppnå en utbyggnad av minst 2,5 TWh/år (BoU 1983/84: 30, rskr 388). I förhållande till propositionens förslag till vilka projekt som borde ingå i planen gjordes vissa ändringar.

Riksdagen beslutade sålunda att Nedre Långan och Haverö inte skulle tas med i planen. I stället för Nedre Långan fördes projekten Hotagsströmmen och Edsoxforsen i Hårkan till planen.

Riksdagen beslutade att Ammersåns överledning skall tas med i planen liksom om- och tillbyggnader i fem kraftstationer nedströms överledningen. Riksdagen förordade att frågan om Hylströmmen och den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden i övrigt i Gävleborgs län ytterligare skulle övervägas. Jag avser återkomma till dessa frågor i det följande.

Den av riksdagen antagna planen omfattade projekt motsvarande ca 2,8 TWh/år. I syfte att komplettera planen med ytterligare projekt har en arbetsgrupp med representanter för finans-, jordbruks-, bostads- och industridepartementen utarbetat en promemoria (Ds I 1984: 26) Komplettering av planen för vattenkraftsutbyggnad. I promemorian redovisas projekt motsvarande 0,7 TWh/år som kan komplettera planen för vattenkraftsutbyggnad. Promemorian har remissbehandlats. Promemorian och en remissammanställning återfinns i bilaga 9. Promemorian innehåller ett 20-tal nybyggnader eller kompletteringar av befintliga kraftverk och förslag till ändrade vattenhushållningsbestämmelser.

Prop. 1984/85: 120 131

På regeringens uppdrag har statens energiverk närmare utrett frågan om utbyggnad av små vattenkraftverk. Utredningen har redovisats i rapporten (1984:4) Små vattenkraftverk. Rapporten har remissbehandiats. En sammanfattning av rapporten och en sammanställning av remissynpunkterna återfinns i bilaga 14.

EK 81 har utrett frågan om vattenkraftens långsiktiga roll i energisystemet, mot bakgrund av beslutet att avveckla kärnkraften. Enligt EK 81 skulle en större utbyggnad av vattenkraften om exempelvis ca 10 TWh/år förutsätta att någon eller några av de nu inte utnyttjade större älvarna byggs ut. En sådan utbyggnad, med en genomsnittlig kostnad av exempelvis 2 kr/kWh, år, skulle enligt kommittén ge en kostnadsbesparing av storleksordningen 1,5—2 miljarder kronor per år järnfört med utbyggnad av kolkondenskraftverk.

EK 81 har särskilt behandlat frågan om behovet av ytterligare beslutsunderlag inför kommande energipolitiska beslut. Eftersom en av de viktigaste förutsättningarna för kärnkraftens avveckling är att kraftföretagen i god tid kan planera elproduktionen föreslås statsmakterna klargöra vilka förutsättningar som från statens sida skall gälla för utbyggnad av elproduktionen. Det gäller bl. a. vilka älvar och älvsträckor som kan byggas ut. Besked i dessa frågor, som enligt EK 81 kräver ett omfattande fortsatt utredningsoch planeringsarbete i samråd med bl. a. berörda myndigheter, kraftproducenter och övriga intressenter, bör ges före år 1990. EK 81 föreslår vidare att regeringen tar initiativ till förprojekteringar av några vattenkraftverk för att förkorta ledtiden för nya kraftverk. Enligt EK 81 bör beaktas att en utbyggnad av vattenkraftverk i regel kräver avsevärt längre ledtid än utbyggnad av kondenskraftverk. Enligt EK 81 finns, mot bakgrund av den goda ekonomin, möjligheter att få till stånd en från miljösynpunkt skonsam vattenkraftsutbyggnad.

Frågan om behovet av ytterligare underlagsmaterial för kommande ställningstaganden till den långsiktiga utbyggnaden av vattenkraften har även behandlats av statens vattenfallsverk i anslagsframställningen för budgetåret 1985/86.

7.3.2¶Överväganden och förslag

Vattenkraften är en viktig energikälla eftersom den är inhemsk och förnybar samt av strategisk betydelse för möjligheterna att avveckla kärnkraften. Även från miljösynpunkt erbjuder vattenkraften stora fördelar eftersom den kan medverka till minskade utsläpp av försurande föroreningar från förbränningsanläggningar. Vattenkraftsutbyggnad kan emellertid medföra starka konflikter gentemot motstående markanvändnings- och miljöintressen.

När det gäller frågan om erforderligt produktionstillskott för att uppnå den av riksdagen angivna utbyggnadsnivån om 66 TWh/år vill jag erinra om att jag i prop. 1983/84: 160 om fortsatt vattenkraftsutbyggnad konstaterade

Prop. 1984/85: 120 132

att det råder både osäkerhet och oenighet om hur stort tillskott som fordras för att nå upp till en årsproduktion om 66 TWh. Jag konstaterade därvid att det inte är möjligt att med någon större säkerhet uttala sig om den exakta storleken på det tillskott som krävs för att den av riksdagen beslutade nivån på 66 TWh/år skall uppnås. En slutsats som man måste dra var dock enligt vad jag anförde i propositionen att en plan bör innehålla utbyggnadsprojekt av en sådan omfattning att det kan vara möjligt att uppnå ett större utbyggnadstillskott än 2.5 TWh/år. Riksdagen anslöt sig till mina bedörmnningar i denna del (BoU 30, rskr 388).

Frågan om fortsatt vattenkraftsutbyggnad kan enligt min uppfattning ses i två perspektiv. På kort sikt gäller det att komplettera den av riksdagen antagna planen för att uppnå den av riksdagen angivna produktionsnivån om 66 TWh/år. På lång sikt gäller det att klarlägga vattenkraftens roll i samband med kärnkraftens avveckling.

Beslut om vattenkraftens energipolitiska roll på lång sikt behöver inte fattas förrän i början av 1990-talet. I likhet med vad EK 81 föreslår behöver enligt min mening vissa åtgärder vidtas så att vi när erforderliga beslut måste fattas har ett tillräckligt underlag. Vidare är det inför framtida ställningstaganden till vattenkraftens mer långsiktiga roll väsentligt att inom landet bevara den kompetens som finns inom kraftindustrin och den tillverkande industrin. Den plan för vattenkraftsutbyggnad som riksdagen beslutade om i juni 1984 är ett konkret uttryck för denna strävan.

Riksdagen bör därför nu beredas tillfälle att i ett sammanhang ta ställning till frågan om vattenkraftsutbyggnad på såväl lång som kort sikt.

Jag anser i likhet med bl.a. EK 81 och VKB att stora krav måste ställas på kraftbolagen så att olika markanvändnings- och miljöintressen beaktas. Det gäller bl.a. samernas intressen. Jag delar EK 81:s uppfattning att studier bör genomföras för att närmare utreda vattenkraftens roll i det framtida energisystemet i samband med avvecklingen av kärnkraften. Ett syfte med sådana studier bör enligt min mening vara att genom sammanställning av befintligt underlagsmaterial och vissa kompletterande inventeringar av tänkbara utbyggnadsprojekt få fram ett underlag för ställningstaganden till hur vår långsiktiga elproduktionskapacitet bör utformas. Jag har i avsnitt 3 närmare utvecklat vilka ytterligare utredningsinsatser som erfordras för att mer i detalj ta ställning till hur kärnkraften skall avvecklas.

Vad gäller åtgärder på korr sikt har riksdagen beslutat att en utbyggnad av vattenkraften skall uppgå till 66 TWh/år år 1990. Riksdagens beslut i juni 1984 rörande vattenkraftsutbyggnad innebär att en plan har lagts fast för att nå en vattenkraftsutbyggnad motsvarande minst 2,5 TWh/år inom en tioårsperiod. Beslutet innebär vidare att regeringen bör återkomma till riksdagen avseende den del av planen som erfordras för att ge planen den av riksdagen beslutade omfattningen.

Genom beslutet har bred enighet uppnåtts om fortsatt vattenkraftsutbyggnad inom ramen för vad riksdagen tidigare har beslutat om. Regering

Prop. 1984/85: 120 133

och riksdag har därigenom klarlagt förutsättningarna för fortsatt vattenkraftsutbyggnad under de närmaste åren. Efter riksdagsbeslutet har jag haft kontinuerliga överläggningar med kraftföretagen, den tillverkande industrin samt berörda myndigheter, kommuner och fackliga organisationer. Dessa överläggningar syftar till att främja ett genomförande av i första hand de projekt som ingår i planen för vattenkraftsutbyggnad. Dessutom syftar överläggningarna till att främja förnyelse av äldre vattenkraftverk samt till att säkerställa kompetensen inom den tillverkande industrin genom samarbete mellan berörda företag och kraftföretagen.

Kraftsam har i samband med dessa överläggningar redovisat en sammanställning av vattenkraftsutbyggnaden i Sverige åren 1985 till 1995. (Sammanställning av vattenkraftsutbyggnader i Sverige, PM 1985-01-18). Av sammanställningen, som är preliminär, framgår att kraftbolagen beräknar en utbyggnad av maximalt 3,5 TWh/år fram till år 1995. Denna siffra är dock enligt Kraftsam en överskattning på grund av att tillstånd i några fall inte kan erhållas eller att vissa projekt inte bedöms vara lönsamma. Om man tar hänsyn till ekonomiskt osäkra projekt och sådana som förmodligen inte kan komma till stånd m.h.t. motstående intressen bedömer jag det dock som sannolikt att en utbyggnad av drygt 2,5 TWh/år till år 1995 kan genomföras. Flertalet av de projekt kraftföretagen redovisar ingår i planen eller i den komplettering av planen som jag föreslår i det följande. Genom det beslut som riksdagen fattade år 1984 och det förslag som nu läggs fram skapas enligt min mening förutsättningar för en fortsatt vattenkraftsutbyggnad av tillräcklig omfattning för att uppnå gällande utbyggnadsmål om 66 TWh/år. Jag kan vidare med tillfredsställelse konstatera att denna utbyggnad bör kunna komma till stånd med stor hänsyn tagen till miljöintressena. Jag återkommer senare till att redovisa sysselsättningseffekterna av kraftbolagens planer.

För att det skall vara möjligt att genomföra planen krävs dock att kraftföretagen verkligen genomför de redovisade projekten. Genom den ökade aktivitet när det gäller utbyggnad av vattenkraften som kan förutses under de närmaste åren kommer antalet vattenlagsärenden att öka kraftigt. Det kommer därför att ställas stora krav på bl. a. kraftföretagen, myndigheterna, vattendomstolarna och kommunerna för att det skall bli möjligt att fullfölja vattenkraftsutbyggnaden i enlighet med riksdagens beslut och redovisade planer. De överläggningar som har genomförts och kommer att genomföras med kraftföretagen, berörda fackliga organisationer etc. har som jag tidigare konstaterade bl. a. till syfte att följa upp genomförandet av planen.

Mina förslag i det följande syftar till att för berörda parter ytterligare klarlägga förutsättningarna för och underlätta genomförandet av den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden. Inledningsvis redovisar jag tillståndsläget när det gäller planen för vattenkraftsutbyggnad och vissa frågor om Ammersåns överledning som riksdagen önskade att regeringen särskilt skulle

Prop. 1984/85: 120 134

redovisa. Därefter lämnar jag förslag till vilka projekt m. m. som bör kunna komplettera planen för vattenkraftsutbyggnad samt redovisar inriktningen av fortsatt vattenkraftsutbyggnad i Gävleborgs län. Slutligen redovisar jag mina ställningstaganden angående reinvesteringar i vattenkraftverk samt utbyggnad av små vattenkraftverk.

Regeringen skall enligt vattenlagen (VL) avgöra tillåtligheten av vissa vattenföretag. Regeringen har hittills tagit ställning till följande projekt som ingår i planen: Sikfors i Piteälven, Mjödvattenforsen och Falmarksforsen i Bure älv samt Hamre, Smedjemorasjön och Härjeåsjön i Ljusnan. Regeringen fann att hinder inte mötte mot något företag utom Hamre. Regeringen fann i detta fall att företaget stred mot allmänna planeringssynpunkter och därför var otillåtet enligt VL. Regeringen har vidare nyligen lämnat tillstånd till Gallejaur och Vargfors i Skellefteälven. Dessa projekt ingår i förslaget till komplettering av planen för vattenkraftsutbyggnad. I flera andra ärenden kommer beslut inom kort att fattas. Jag vill i sammanhanget betona att planen för vattenkraftsutbyggnad inte innebär att VL:s tillåtlighetsregler sätts åt sidan.

Ammersåns överledning

I propositionen föreslogs att Ammersåns överledning bör tas med i planen liksom om- och tillbyggnader av fem kraftstationer i Indalsälven nedströms Gesunden, vilka även skulle utnyttja det överledda vattnet från Ammersån. Det är Krångede-Gammelänge, Hammarforsen, Svarthålsforsen och Stadsforsen. Riksdagen fann att överledningen var nödvändig för att om- och tillbyggnaderna skall komma till stånd. Riksdagen beslutade att överledningen samt om- och tillbyggnaderna skall ingå i planen. Vissa frågor borde dock enligt riksdagsbeslutet klarläggas. Exempel på sådana frågor är hur Ragunda kommun skall kunna tillföras ekonomisk ersättning utöver den som kan bli följden av prövningen enligt VL. Vidare borde klargöras att nuvarande FRP-riktlinjer avseende Ammersån inte skall ändras, något som innebär att ytterligare utbyggnad i Ammersån inte kommer att ske. Det borde övervägas hur utbyggnaden skall ske så att sysselsättningen kan fördelas så som förordas i propositionen, dvs. att den sträcks ut över en period om ungefär sex år. Vidare borde behandlas frågan om vilka åtgärder som kan behöva vidtas i avsikt att i möjligaste mån bevara fisket. Riksdagen önskade att få en redovisning av hur nämnda frågor behandlats i förening med regeringens syn på frågan i samband med att förslag till den andra delen av planen för vattenkraftsutbyggnad läggs fram.

Jag vill inledningsvis erinra om att Vattenfall redan fått tillstånd enligt VL till Stadsforsen 4. Enligt vad jag har erfarit avser Bålforsens Kraft AB ( BÅKAB) att inlämna en ansökan avseende Ammersåns överledning till vattendomstolen under våren 1985. Övriga kraftföretag som berörs av överledningen kommer också under våren att inlämna sina ansökningar till vattendomstolen. Berörda företag vill enligt vad jag har erfarit inte före-

Prop. 1984/85: 120 135

gripa kommande prövning enligt VL genom att dessförinnan träffa avtal om ekonomisk gottgörelse med kommunen. Enligt vad jag har erfarit har berörda bolag nyligen, som en förberedelse för prövningen enligt VL, inlett överläggningar om Ammersåns överledning med kommunen.

Mot denna bakgrund vill jag efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet och chefen för bostadsdepartementet framhålla följande.

Jag anser självfallet att det är väsentligt att kommunen kan ges en rimlig ersättning för det intrång som Ammersåns överledning medför enligt de förutsättningar som VL ger. Enligt VL skall ersättning lämnas för alla skador till följd av en vattenkraftsutbyggnad. Regeringen kan vid sin prövning av tillåtligheten av företaget föreskriva villkor för att tillgodose allmänna intressen. Regeringen brukar vid prövningen av större företag föreskriva att sökanden skall utge vissa belopp för t.ex. främjande av näringslivet i bygden, s.k. särskilda villkorsmedel. Enligt VL utgår sådan bygdeavgift även för vattenkraftsföretag. Storleken av dessa avgifter, som är indexreglerade, är beroende av det intrång företaget medför. Bygdeavgiften skall användas till allmänna ändamål i den bygd som berörs av företaget. Det förutsätts i förarbetena till den nya VL att kommunerna blir huvudmottagare av bygdeavgifterna. Enligt den nya lagstiftningen kan avgiftsmedel ställas till kommunens förfogande också för framtida ändamål. Därigenom har öppnats möjlighet för kommunen att ta medlen i anspråk för bildande av exempelvis en kommunal fond för den berörda bygdens näringsliv, vilket innebär att bestötanderätten om den slutliga användningen av medlen flyttas från länsstyrelsen till kommunen.

Jag anser mot denna bakgrund att VL ger tillräckliga möjligheter att kompensera kommunen i enlighet med riksdagens beslut. Enligt min mening bör överledningen härvid ses som en helhet innefattande om- och tillbyggnaderna nedströms Gesunden. En förutsättning för att detta skall vara möjligt är att prövningen enligt VL av de olika företagen samordnas. Enligt min mening bör därför regeringen förbehålla sig prövningen enligt VL av både Ammersåns överledning samt om- och tillbyggnaderna. Enligt vad jag har erfarit avser chefen för jordbruksdepartementet att återkomma till regeringen rörande frågor om förbehåll.

Genom denna samordning skapas enligt min uppfattning tillräckliga garantier för att samlat ta ställning i tillåtlighetsfrågan och att samtidigt reglera bl.a. de ekonomiska frågor riksdagen särskilt har pekat på. Ett ytterligare motiv för en samlad tillåtlighetsprövning är att så långt möjligt skapa garantier för att om- och tillbyggnaderna verkligen kommer till stånd. Detta har varit ett viktigt krav från kommunens sida för att kunna acceptera en överledning.

När det gäller miljöundersökningar som har genomförts och kommer att genomföras vill jag erinra om att regering och riksdag vid ställningstagandet till om ett projekt bör ingå i planen för vattenkraftsutbyggnad endast har gjort en översiktlig bedömning av förutsättningarna för att genomföra

Prop. 1984/85: 120 136

projektet. Det är först i samband med prövningen enligt VL som det är möjligt att slutligt ta ställning till ett projekts tillåtlighet och därmed möjligheterna att genomföra det. Mer detaljerat underlag för ställningstagande till ett visst projekt utarbetas därför vanligen först i samband med VL-prövningen. Skälet till detta är bl.a. att kostnaderna för sådana undersökningar ofta kan vara betydande. Vissa miljöfrågor rörande Ammersån har på uppdrag av länsstyrelsen utretts av Umeå universitet. Ytterligare studier erfordras dock för att det skall vara möjligt att ta ställning till om överledningen är tillåtlig enligt VL. Sådana studier bör självfallet ingå i underlaget inför en vattendomstolsprövning. Det bör i sammanhanget erinras om att tillfredsställande minimitappning i Ammersåns nedre del ingick i förutsättningarna för riksdagens beslut i våras. När det gäller frågan om riktlinjer i FRP kan konstateras att de för Ammersån innebär att Ammersån uppströms Överammer är undantagen från vattenkraftsutbyggnad. Gällande niktlinjer innebär att en utbyggnad i enlighet med av kraftbolagen i äldre utredningar redovisade planer inte kan komma att aktualiseras uppströms Överammer om inte riksdagen ändrar riktlinjerna i FRP. Det är inte aktuellt att från regeringens sida föreslå ändringar av dessa riktlinjer. Med anledning av vad jag nu har anfört anser jag att riksdagens önskemål om särskild redovisning från regeringen har tillgodosetts. Tillåtlighetsfrågan liksom de slutliga villkoren för att tillgodose fiskets intressen, särskilda villkorsmedel etc. kan således slutligt regleras först i samband med regeringens prövning enligt VL. Genom en sådan samordnad prövning kan vidare vissa garantier skapas för att om- och tillbyggnader nedströms Gesunden verkligen kommer till stånd. Genom dessa projekt skulle också sysselsättning skapas under flera år.

Komplettering av planen för vatrenkraftsutbyggnad. Utgångspunkten för promemorian om komplettering av planen för vattenkraftsutbyggnad har varit att lägga fram ett förslag till framtida vattenkraftsutbyggnad som innebär så begränsade skadeverkningar och konflikter gentemot motstående intressen att det från övergripande utgångspunkter skall bedömas ha förutsättningar att kunna genomföras. En annan viktig utgångspunkt är att planen i sin helhet utformas så att sysselsättning skapas i särskilt utsatta regioner. Syftet med att remissbehandla promemorian har självfallet varit att fördjupa och komplettera bedömningarna för att kunna göra mer säkra bedömningar om möjligheterna att genomföra olika projekt. Remissutfallet över promemorians förslag är splittrat. Statens energiverk, Landsorganisationen, Svenska byggnadsarbetareförbundet, företrädare för kraftindustrin m.fl. remissinstanser anser att promemorians för-

Prop. 1984/85: 120 137

slag till komplettering är för begränsat för att det skall vara möjligt att

uppnå riksdagens mål med vattenkraftsutbyggnaden. Kammarkollegiet, statens naturvårdsverk, fiskeristyrelsen, Älvräddarnas samorganisation

m.fl. anför mycket starka invändningar mot flera av projekten i promemorian. Även flera länsstyrelser och kommuner är kritiska mot eller avstyrker flera av de redovisade utbyggnaderna. Ett stort antal organisatio-

ner och enskilda har kommit in med synpunkter över förslaget. Beträffande ett antal projekt motsvarande närmare 300 GWh/år har å andra sidan betydande enighet uppnåtts. Jag anser sålunda att det trots remissutfallet beträffande vissa projekt är möjligt att komplettera planen

med ett antal projekt som inte mött mer betydande motstånd vid remissbehandlingen och som därför bör vara möjliga att genomföra. Ett viktigt motiv härför är i enlighet med vad jag tidigare anfört att det är värdefullt för kraftbolagen, kommunerna m. fl. att förutsättningarna för fortsatt vat-

tenkraftutbyggnad så långt möjligt kan klarläggas. Slutlig ställning till

förutsättningarna att genomföra ett projekt sker nämligen först i samband med prövningen enligt VE. Följande projekt anser jag, efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet och chefen för bostadsdepartementet,

bör kunna komplettera planen.

Skellefteälven Bergnäs 28 GWh/år

Slagnäs 30

Gallejaur -"

Vargfors -

Umeälven Gardikfors G2 20”

Indalsälven Belne HH” Ljusnan Losbron 10”

Ängra 7”

Gavleån Mackmyra 8”

Dalälven Skiffsforsen 35”

Älvkarleby 15”

Motala ström Fiskeby 8”

Borensberg ” Göta älv/Klarälven Mangen-Viggen 41”

Vargön G3 m. m. 40

Ändrade vattenhushållnings-

bestämmelser 30"

ca 290”

Detta innebär att planen skulle kunna kompletteras med namngivna projekt motsvarande ca 260 GWh/år. I promemorian föreslogs också att

ändrade vattenhushållningsbestämmelser motsvarande 60 GWh/år borde

föras till planen. Mot bakgrund av remissutfallet är jag endast beredd att föra ändrade vattenhushållningsbestämmelser motsvarande hälften (eller

Prop. 1984/85: 120 138

30 GWh/år) till planen. Det får ankomma på berörda kraftbolag att. med ledning av promemorians förslag och remissutfallet över densamma, hos berörd vattendomstol aktualisera frågan om ändrade vattenhushållningsbestämmelser. Jag återkommer senare med en redovisning av hur kompletteringen i sin helhet föreslås bli utformad. Innan jag närmare kommenterar projekten i planen vill jag framhålla att det för vissa projekt är osäkert om de verkligen kommer att genomföras. Det gäller i första hand Gardikfors och Skiffsforsen. Jag bedömer emellertid att det för kraftbolagens planering är av värde att för olika projekt få regeringens och riksdagens bedömning av förutsättningarna att genomföra projekten framförallt mot bakgrund av motstående intressen. Detta bör således kunna medverka till att ytterligare klarlägga förutsättningarna för vattenkraftsutbyggnad. Jag kommer nu att redovisa mina överväganden angående olika projekt och mina bedömningar rörande fortsatt vattenkraftsutbyggnad i Gävleborgs län. Projekten Bergnäs och Slagnäs i Skellefteälven anser jag bör kunna genomföras utan större konflikter med motstående intressen. Regeringen har nyligen lämnat tillstånd enligt VL till Gallejaur och Vargfors. Dessa projekt medför inget energitillskott men skapar ett sysselsättningstillskott som kan medverka till att överbrygga en senare nedgång av sysselsättningen i regionen. Gardikfors 1 Umeälven borde också kunna genomföras utan nämnvärda konflikter med motstående intressen. Projektets ekonomi har dock ifrågasatts av statens vattenfallsverk. Projektet Belne i Indalsälven ligger inom s.k. obrutet fjällområde och berör en älvsträcka som i FRP är undantagen från vattenkraftsutbyggnad. Uppgiften om produktionen har justerats mot bakgrund av kraftföretagets remissyttrande. I promemorian bedömdes projektet vara förhållandevis okontroversiellt och möjligt att genomföra inom ramen för gällande riktlinjer. Ingen av remissinstanserna motsätter sig att projektet genomförs. Länsstyrelsen i Jämtlands län och statens planverk anser att projektet bör kunna genomföras inom ramen för de riktlinjer som gäller för obrutna fjällområden. Statens naturvårdsverk anser att tillåtligheten av projektet bör kunna prövas. Jag finner att projektet bör ha goda förutsättningar att kunna genomföras inom ramen för gällande riktlinjer. Det bör därför kunna föras till planen för vattenkraftsutbyggnad, Jag har i denna fråga samrått med chefen för bostadsdepartementet. Jag återkommer senare i min redovisning till projekten i; Gävleborgs län som enligt riksdagens beslut särskilt skall redovisas av regeringen. Projektet Skiffsforsen avser dels ett alternativ, som utnyttjar enbart fallhöjden i den nuvarande anläggningen, dets ett mer omfattande projekt som också tar i anspråk fallhöjd nedströms Skiffsforsen. Skiffsforsen ingår inte bland de älvar och älvsträckor som omfattas av FRP-riktlinjer. Det

Prop. 1984/85: 120 139

större projektet berör dock en älvsträcka som omfattas av sådana rikt-

linjer. Inga remissinstanser motsätter sig att det mindre projektet Skiffsfor-

sen förs till planen. Fallrättsägaren framhåller emellertid att projektet inte

är aktuellt att genomföra. Det större projektet — som berörs av FRP-rikt-

linjer och som bolaget förklarar sig berett att genomföra — avstyrks dock

av kommunen, länsstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk,

Älvräddarnas samorganisation m. fl. remissinstanser.

I den uppkomna situationen förefaller det osäkert om en utbyggnad av

något av alternativen är möjlig. Fortsatta överläggningar mellan parterna bör enligt min uppfattning kunna ytterligare klarlägga förutsättningarna.

Älvkarleby kommun och länsstyrelsen i Uppsala län tar inte ställning till om projektet Älvkarleby bör föras till planen. Förslaget lämnas utan erin-

ringar av statens planverk. Kammarkollegiet, fiskeristyrelsen och statens naturvårdsverk motsätter sig inte att projektet förs till planen, men framhåller att stor hänsyn måste tas till det betydande fiskeintresset. Detta

projekt torde ha förutsättningar att kunna genomföras. Frågan om fiskets

intressen får bedömas i samband med prövningen enligt vattenlagen.

De projekt som aktualiserats i Motala ström — Fiskebyv och Borensberg — bör kunna genomföras utan konflikter med motstående intressen. Det-

samma gäller Vargön G3, m.m. i Göta älv. Projektet Mangen-Viggen i Klarälven bör trots vissa konflikter med motstående intressen föras till planen. Regeringen avser inom kon ta ställning till detta projekt. Därvid får beaktas de av länsstyrelsen och kommunen framförda kraven på mini-

mitappningar etc.

Som jag nyss nämnt har riksdagen beslutat att regeringen särskilt skall

redovisa den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden i Gävleborgs län. I promemorian rörande fortsatt vattenkraftsutbyggnad föreslogs att Hylströmmen i Voxnan och Edänge i Ljusnan borde föras till planen för vattenkraftsut-

byggnad. I linje med förslaget borde Galvån samt Finnstuga och Vinström-

men i Voxnan inte föras till planen. Förslagen beträffande vattenkraftsutbyggnad i Gävleborgs län är de som varit mest omstridda i den lokala debatten. Lokala organisationer som

motsätter sig utbyggnad har stått emot andra lokala organisationer som kräver utbyggnad. Flera centrala myndigheter har framfört invändningar. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har valt att inte ta ställning till omfattningen av den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden, men har rangordnat projekten med avseende på deras bevarandevärden från 1 till 7 (7 mest skyddsvärt). Motivet härför är att länsstyrelsen inte anser det möjligt att från

länets horisont bedöma hur många av de i promemorian behandlade pro-

jekten inom och utom länet som bör ingå i planen.

Länsstyrelsen rangordnar projekten enligt följande: (1) Mackmyra i Gavleån; (2) Jädraån mellan Tallås och Gammelboning (2 projekt); (3) Kölsjöån-Testeboån mellan Hedsjön och Vallsjön (4 projekt); (4) Ängraån:

Prop. 1984/85: 120 140

(5) Edänge; (6) Galvån: (7) Voxnan uppströms Vallhaga. Projekten vid 2 och 3 avser i första hand små vattenkraftverk.

Bollnäs kommun motsätter sig all vattenkraftsutbyggnad, bl.a. i outbyggda älvsträckor i Voxnan och Mellanljusnan och dess biflöden. Projektet Edänge avstyrks av Ljusdals kommun, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, statens planverk, Älvräddarna m. fl. samt av ett antal lokala organisationer och enskilda personer.

Ovanåkers kommun, inom vilken Hylströmmen ligger. har inga invändningar mot att projektet förs till planen om inga andra åtgärder åstadkommer motsvarande flödesdämpning. Ljusdals kommun (inom vilken en betydande del av det planerade regleringsmagasinet ligger) fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, statens planverk, Älvräddarna samt flera lokala organisationer och enskilda motsätter sig att projektet förs till planen. Bollnäs kommun och fiskeristyrelsen motsätter sig en utbyggnad av Galvån. Flera remissinstanser — däribland statens naturvårdsverk, statens planverk och Älvräddarna — föreslår att Galvån förs till planen som alternativ till Hylströmmen och Edänge. Projekten Losbron och Angra avstyrks av Ljusdals kommun. Statens naturvårdsverk är inte berett att ta ställning till projekten i avsaknad av tillräckliga kunskaper. Fiskeristyrelsen motsätter sig Ängra och tillstyrker med tvekan Losbron. Statens planverk anför inga erinringar mot projekten. Inga remissinstanser anför erinringar mot att Mackmyra förs till planen för vattenkraftsutbyggnad.

När det gäller fortsatt vattenkraftsutbyggnad i Gävleborgs län konstaterar jag att remissutfallet är mycket splittrat. Jag anser att det f.n. saknas förutsättningar att föra projekten Hylströmmen, Edänge och Galvån till planen för vattenkraftsutbyggnad. Däremot anser jag att det bör finnas förutsättningar att genomföra projekten Losbron, Ängra och Mackmyra. De invändningar som har framförts mot Losbron och Ängra bör kunna prövas i samband med VL-behandlingen. Det underlagsmaterial som statens naturvårdsverk önskar bör också kunna erhållas i samband med prövningen enligt VL. Även för vissa andra projekt som föreslogs ingå i planen är remissutfallet entydigt negativt från bl.a. berörda kommuners sida. Det gäller framför allt regleringarna i Malån i Skellefteälven samt Storån och Hocksjö i Ångermanälven. Jag finner att det f.n. saknas förutsättningar att föra dessa projekt till planen.

När det gäller projektet Vemsjön i Ljusnan har bl. a. Härjedalens kommun motsatt sig en utbyggnad. Regeringen har nyligen lämnat undersökningskoncession för torv enligt minerallagen avseende Guilhögsfloarna som ligger inom det område som omfattas av Vemsjöprojektet. Eftersom ambitionen är att långsiktigt skydda övriga delar av det omfattande myrkomplex Gullhögsfloarna ingår i från exploatering torde det inte längre finnas förutsättningar att få till stånd projektet Vemsjön. Projektet bör därför inte föras till planen.

Prop. 1984/85: 120 141

Remissinstanserna har vidare i några fall redovisat andra projekt som borde kunna genomföras utöver den föreslagna kompletteringen eller som alternativ till promemorians förslag. Det gäller bl. a. överledning från Laisälven ull Skellefteälven; Byskeälven, Sävarån i Skellefteälven; Forsbäck och Gardsjönäs i Umeälven: Lögdeälven; Saxån, Ransarluspen och Ran-

sarån i Ångermanälven: Nedre Långan och Storrensjön i Indalsälven samt Sylsjön i Neaälven. Vidare har föreslagits utbyggnad av någon eller några

av de fyra huvudälvarna, Tjäkovarats i Luleälven, Mellanljusnan, Västerdalälven och Strängsforsen i Klarälven.

Yttrandena över förslagen har således visat att meningarna är starkt

delade beträffande vissa projekt. Jag anser det därför inte meningsfullt att

föra dessa projekt till planen. Vidare har flera nya projekt aktualiserats under remissbehandlingen av promemorian. Dessa kräver i vissa fall ytterhgare överväganden. Promemorian och remissinstansernas synpunkter bör kunna ge vägledning för kraftbolagens interna utbyggnadsplanering och underlag för fortsatta överväganden hos olika myndigheter och organisationer.

Flertalet av de projekt som ingår i promemorian omfattas inte av FRP-nktlinjer varför det är möjligt för kraftbolagen att hos berörd vatten-

domstol ta initiativ till prövning av tillåtligheten enligt vattenlagen. Detta

gäller även för projekt som omfattas av FRP-riktlinjer, men med den

skillnaden att regeringen alltid skall underställas frågan om tillåtlighet

enligt VL.

När det gäller FRP-niktlinjernas utformning vill jag erinra om vad som

anfördes i promemorian om komplettering av planen för vattenkraftsutbyggnad. En genomgång av de projekt som omfattas av FRP-riktlinjer

visar, enligt promemorian, att det kan finnas vattenkraftsföretag som i

vattenkraftutredningarna bedömts ha lägre bevarandevärden än vissa pro-

jekt som inte omfattas av sådana riktlinjer. Ytterligare kunskaper om olika älvsträckor och projekt kan enligt promemorian också påverka grunderna för beslutet om undantag. Samtidigt kan självfallet älvar och älvsträckor

som inte omfattas av riktlinjer visa sig ha sådana bevarandevärden, att de

bör omfattas av FRP-riktlinjer. Enligt promemorian kan det slutligen påpe-

kas att ett relativt stort antal projekt som nu är aktuella inte var kända vid

tidpunkten för vattenkraftsutredningarnas arbete.

Jag vill också erinra om vad statsrådet och chefen för bostadsdepartementet anförde i den lagrådsremiss med förslag till Lag om hushållning med naturresurser m. m. som nyligen överlämnades till lagrådet (s. 138):

Trots den osäkerhet som råder bl.a. genom att riksdagen under våren

1985 skall ta ställning till ytterligare ett antal projekt som bör ingå i planen

för utbyggnad av vattenkraften och till riktlinjer för energipolitiken. anser jag att en uppräkning av de älvar och älvsträckor som bör undantas från vattenkraftsutbyggnad bör ske redan nu i NRL. En sådan angivelse före-

griper inte kommande riksdagsbeslut om vattenkraftens roll i den svenska

Prop. 1984/85: 120 142

energiförsörjningen. Riksdagen är självfallet när som helst, t.ex. när man nästa gång tar ställning till energipolitiken, oförhindrad att ompröva tidigare beslut. Jag kan inte heller se att det skulle innebära någon praktisk skillnad att göra en ändring i NRL jämfört med att ändra i gällande riktlinjer i den fysiska riksplaneringen och t vattenlagen så som nyligen skett i fråga om Bure älv.

Reinvesteringar i äldre vattenkraftverk

På grund av att tillgången på elektrisk kraft bedöms vara god under de närmaste åren är det möjligt att i betydande utsträckning genomföra förnyelse och ombyggnader av äldre vattenkraftverk. Nödvändiga avställningar kan göras utan att det menligt påverkar kraftsituationen samtidigt som sysselsättning kan skapas såväl lokalt som i tillverkningsindustrin. Genom förbättringar av verkningsgraden i de ombyggda kraftverken beräknar jag vidare att ett visst tillskott till planen för vattenkraftsutbyggnad kan erhållas. Jag återkommer senare till denna fråga. Vidare medför dessa åtgärder inga eller mycket små konflikter med motstående intressen.

I prop. 1983/84: 160 framhöll jag att jag avsåg att ta initiativ till överläggningar med företrädare för kraftindustrin och den tillverkande industrin i avsikt att uppnå en överensstämmelse mellan kraftindustrins upphandlingar och den tillverkande industrins produktionsmöjligheter. Sådana överläggningar har som tidigare nämnts ägt rum under hösten 1984. Vid överläggningarna har också diskuterats förutsättningarna för förnyelse och ombyggnad av äldre vattenkraftverk.

I den tidigare nämnda sammanställningen av vattenkraftsutbyggnad som Kraftsam har redovisat har även kraftföretagen bedömt omfattningen av framtida reinvesteringar. Det bör noteras att uppgifterna är preliminära varför förändringar av kraftföretagens planer kan komma att ske. De åtgärder som enligt Kraftsam avses är sådana som syftar till att bibehålla befintlig produktionskapacitet genom byte av utslitna komponenter m. m. Det kan enligt Kraftsam noteras att den dominerande delen av reinvesteringarna avser elektrisk utrustning (ca 50 eller mer). Åtgärder avseende turbiner bedöms till 1576 och resterande del (30-35 2) avser byggnadsåtgärder. De totala investeringarna uppgår till 400—500 milj. kr/år. Sammanlagt uppgår dessa reinvesteringar till ca 2300 milj. kr. fram t. o. m. år 1990. Underlag för perioden efter år 1990 kan enligt Kraftsam inte redovisas p- 8. a. att reinvesteringar i allmänhet inte planeras med längre framförhållning än ca 5 år. Sannolikt torde reinvesteringarna efter år 1990 vara av minst samma storleksordning p.g.a. att anläggningarnas ålder successivt ökar. I sammanhanget kan konstateras att statens energiverk i rapporten (1984: 1) Vattenkraftsutbyggnad under 1980-talet uppskattade kostnaderna för förnyelsearbeten fram till sekelskiftet till 3370 milj. kr.

För egen del vill jag framhålla följande. Överläggningarna och Kraftsam:s redovisning har visat att de planerade reinvesteringarna som kraft-

Prop. 1984/85: 120 143

företagen har redovisat är av betydande omfattning och torde komma till stånd utan ytterligare insatser från statsmakternas sida. Jag anser därför inte att det f.n. finns anledning från statsmakternas sida att särskilt stimulera dessa investeringar. I sammanhanget vill jag erinra om att jag i propositionen om vattenkraftsutbyggnad förra våren (prop. 1983/84: 160, sid 32—- 33) framhöll att investeringsfonder normalt bör kunna få utnyttjas för nyeller reinvesteringar i vattenkraftverk t.o.m. år 1990. Jag avser att vid mina fortsatta överläggningar med kraftbolagen och tillverkningsindustrin följa upp hur de av Kraftsam redovisade åtgärderna genomförs. Regeringen får anledning att återkomma till statens vattenfallsverks framtida ersättningsinvesteringar i det ordinarie budgetarbetet.

Små vattenkraftverk

I den av riksdagen förra våren antagna planen för vattenkraftsutbyggnad ingår små vattenkraftverk motsvarande 200 GWh/år. Den angivna utbyggnadsnivån byggde på VKB:s bedömning. Enligt VKB är denna utbyggnadsnivå rimlig förutsatt att utbyggnaden inte påverkas genom någon form av styrmedel. Det underlagsmaterial VKB utgick från pekade mot att det finns en utbyggnadspotential om ca 2 TWh/år men att den verkliga potentialen kan ligga betydligt högre.

Statens energiverk konstaterar i rapporten (1984:4) Små vattenkraftsverk att det i effektregistret 100—1 500 kWh finns ca 520 anläggningar i drift med en installerad effekt av ca 275 MW och en medelårsproduktion på ca 1,2 TWh/år. Den teoretiska utbyggnadspotentialen för små vattenkraftverk uppskattas till ca 540 GWh/år vid utbyggnadskostnaden högst 2 kr/KWh. år resp. till ca 3690 GWh/år vid kostnaden 3 kr/k Wh,år. Om hänsyn tas till beslut om undantag från vattenkraftsutbyggnad reduceras siffrorna till 455 (<2 kr/kWh år) resp. 2505 (<3 kr/k Wh år) GWh/år. Det är angeläget att framhålla att detta är en teoretisk potential. De angivna siffrorna behöver reduceras väsentligt med hänsyn till motstående intressen, ägarförhållanden m. m.

Verket föreslår följande åtgärder för att stimulera tillkomsten av små vattenkraftverk:

Om statligt stöd till energiinvesteringar skall utgå för år 1985 föreslår energiverket att små vattenkraftverk bör komma i åtnjutande av sådant stöd. Stödet bör ges med 15 92 av investeringskostnaden.

För att öka antalet projekterade anläggningar föreslår verket att statligt bidrag utgår med ca 50920 av förprojekteringskostnaderna för små vattenkraftverk. Stödet bör utgå under en begränsad tidsperiod, förslagsvis två år.

Verket föreslår att skattefrihet ges för kraft producerad i anläggningar under 100 kW (f.n. gäller gränsen 50 kW). För att tröskeleffekter skall undvikas bör en skattefri produktion om 0,4/år GWh medges för anläggningar mindre än 1500 kW.

Prop. 1984/85: 120 144

Verket föreslår att de regionala utvecklingsfonderna ges i uppgift att översiktligt informera om administrativa och tekniska frågor i samband med en utbyggnad av små vattenkraftverk. Lämplig kompletterande utbildning bör då ges medarbetare vid utvecklingsfonderna. Verket har i denna fråga samrått med statens industriverk. Oklarhet råder enligt energiverket om det är tillåtet att uppföra små kraftverk i vattendrag som har undantagits från vattenkraftsutbyggnad i den fysiska riksplaneringen och i tillflöden till dessa vattendrag. Verket anser det angeläget att regeringen snarast avgör inneliggande ärenden och härigenom klargör frågan. Statens energiverks rapport har remissbehandlats. Flertalet remissinstanser delar eller har inga erinringar mot verkets förslag. Vattenöverdomstolen. statens naturvårdsverk, fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands län, Älvräddarnas samorganisation m. fl. remissinstanser pekar på de starka konflikter med motstående intressen som kan bli följden av utbyggnad av små vattenkraftverk, framför allt i helt orörda älvar och älvsträckor. Svenska kraftverksföreningen pekar på problem i samband med utbyggnad av små vattenkraftverk med hänsyn till den i många fall dåliga ekonomin. Flertalet remissinstanser stöder eller har inga erinringar mot förslagen om investeringsstöd och projekteringsbidrag för små vattenkraftverk. Förslagen rörande ändrade skatter och de regionala utvecklingsfonderna möter med något undantag inte heller några invändningar i remissbehandlingen. För egen del anser jag att det till följd av statens energiverks rapport och remissutfallet över densamma har klargjorts att det finns betydande förutsättningar för fortsatt utbyggnad av små vattenkraftverk. Jag delar i princip remissinstansernas uppfattning att en utbyggnad av små vattenkraftverk i helt orörda älvar och älvsträckor kan medföra svårigheter med hänsyn till konflikterna med motstående intressen samt kan vara svåra att få till stånd med hänsyn till kostnaderna. Jag bedömer att små vattenkraftverk i första hand har förutsättningar att uppföras i anslutning till befintliga regleringar. Verkets kartläggningar tyder på att det finns ett stort antal dammar som kan utnyttjas för små vattenkraftverk. Dessa dammar är i många fall beroende av insatser för att vidmakthållas. Installation av små vattenkraftverk kan därvid vara en möjlighet att få till stånd sådana åtgärder. Eftersom ekonomin i regel är sämre i små vattenkraftverk anser jag det motiverat med ett tidsbegränsat investeringsstöd i enlighet med energiverkets förslag. Vidare bör verkets förslag till särskilt bidrag om 509 till förprojektering av små vattenkraftverk införas. Dessa stöd bör gälla till utgången av år 1986. Jag återkommer till frågan om medel härför under anslaget E 22 Vissa åtgärder för omställning av energisystemet. Jag anser i likhet med statens energiverk att det kan vara lämpligt att de regionala utvecklingsfonderna översiktligt informerar om vissa frågor rö-

Prop. 1984/85: 120 145

rande små vattenkraftverk. Det kan exempelvis gälla möjligheterna att

erhålla statligt stöd samt information om gällande vattenlagstiftning. Enligt vad jag har erfarit kommer statens energiverk att medverka vid sådan

information till utvecklingsfonderna. Finansieringen av dessa informationsinsatser har enligt vad jag har erfarit lösts i sämråd mellan de berörda

verken.

Beträffande de av statens energiverk föreslagna skatteändringarna för små vattenkraftverk vill jag efter samråd med chefen för finansdepartementet anföra följande. Förslaget att höja gränsen för skatteplikt för den

som inte yrkesmässigt distribuerar kraft från 50 kW till 100 kW innebär energipolitiska fördelar. En höjning av gränsen leder dessutom till ett obetydligt skattebortfall och en viss skatteadministrativ förenkling. Med

hänsyn härtill bör förslaget genomföras genom en ändring av 2 § andra stycket a) lagen (1957:262) om allmän energiskatt. Ett generellt infört bottenavdrag försvårar däremot skatteadministrationen och leder till ett betydande skattebortfall. Detta förslag bör inte genomföras.

Vissa remissinstanser har pekat på att kapitalbelastningen under de första åren är mycket hög för speciellt privatpersoner vid byggande av små vattenkraftverk. Detta skulle enligt remissinstanserna innebära hinder för fortsatt utbyggnad av små vattenkraftverk. Jag delar remissinstansernas

uppfattning att tillkomsten av små vattenkraftverk i vissa fall kan försvåras

av den betydande kapitalbelastningen. Enligt vad jag erfarit överväger statens energiverk f.n. möjligheterna att utforma en finansiering inom

ramen för vad som är möjligt att uppnå i dag på kreditmarknaden som är så

långsiktig och i övrigt så fördelaktig som möjligt. Verket avser att inom kort redovisa denna fråga till regeringen. Jag är f.n. inte beredd att föreslå

ytterligare åtgärder på detta område.

När det gäller förutsättningarna för utbyggnad av små vattenkraftverk inom ramen för gällande riktlinjer vill jag hänvisa till vad statsrådet och

chefen för bostadsdepartementet anförde i lagrådsremissen med förslag till

Lag om hushållning med naturresurser (s. 142).

Även om jag allmänt sett är positivt inställd till en ökad satsning på

minikraftverk, följer enligt min mening direkt av gällande riktlinjer att i

princip ingen utbyggnad för vattenkraftsändamål kan tillåtas i de nu avsedda älvarna och älvsträckorna. Jag anser dock att det i vissa speciella fall bör kunna komma i fråga att göra undantag från en sådan princip. Jag tänker då på fall där andra alternativ för att ordna den lokala energiförsörjningen kan få större inverkan på miljön än ett minikraftverk eller på fall då

det på den aktuella platsen redan tidigare har vidtagits ett ingrepp, t.ex. i form av en dammanläggning. I det senare fallet kan tillkomsten av ett minikraftverk t.o.m. innebära vissa fördelar, t.ex. om det innebär att en

befintlig, dåligt underhållen flottningsdamm samtidigt kan restaureras. En

förutsättning för att utbyggnad i sådana fall skall tillåtas bör dock alltid vara att åtgärden kan vidtas utan att syftet med bestämmelsen om undan-

tag från vattenkraftsutbyggnad förfelas. Jag anser också att man bör kunna

10 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 146

ställa särskilda krav på åtgärdernas utformning med tanke på naturvården,

fisket och landskapsbilden. Det kan enligt min mening inte heller tillåtas att ett flertal minikraftverk

med var för sig obetydlig miljöpåverkan, men med en sammantagen negativ effekt på miljön. kommer till stånd i en viss undantagen älv eller älvsträcka. Detta skulle direkt strida mot syftet med skyddet för älvarna

och älvsträckorna.

När det gäller tillåtligheten av ersättningsbyggnader och andra smärre åtgärder i undantagna vattendrag som hänför sig till redan föreslagen

reglering, anförs följande i lagrådsremissen (s. 141):

I prop. 1977/78: 57 och riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vatten-

drag i norra Svealand och Norrland anfördes att ett undantag från utbygg-

nad inte bör innebära att smärre åtgärder som hänför sig t.ex. till redan

företagen reglering helt skall förhindras. Civilutskottet (CU 1977/78:9)

uttalade med anledning av propositionen i denna del att tillåtligheten av

ersättningsbyggnader samt ombyggnader och effektiviseringar i redan befintliga kraftverk under vissa förutsättningar skall kunna prövas av regeringen utan hinder av att åtgärden berör ett undantaget område. Enligt min

mening bör ett sådant synsätt gälla också i fortsättningen.

Ersättningsbyggnader. ombyggnader och effektiviseringar bör kunna

tillåtas om de har endast obetydhig miljöpåverkan, dvs. om åtgärderna

endast i ringa utsträckning påverkar de bevarandevärden som utgjort mo-

tiv för att älven eller älvsträckan skall undantas från vattenkraftsutbygg-

nad.

I lagrådsremissen diskuteras också frågan om i vilken utsträckning bioch källflöden till de vattendrag som föreslås undantagna från vattenkrafts-

. utbyggnad skall omfattas av sådana bestämmelser. Enligt vad som föreslås

i lagrådsremissen bör bestämmelserna om undantag omfatta också bi- och

källflöden till de älvar som är helt outbyggda samt biflöden till och vattenområden uppströms undantagna älvsträckor i de fall områdena uppströms är outbyggda. Motiven härför är att skydda de orörda vattendragen som sammanhängande ekologiska och hydrologiska system. När det gäller övriga från vattenkraftsutbyggnad undantagna älvsträckor omfattar riktlin-

jerna endast själva huvudflödet.

Därutöver vill jag erinra om avt utbyggnad av vattenkraftverk i biflöden

kan stå i konflikt med utbyggnader i huvudflödena.

Mot bakgrund av de åtgärder jag nu har föreslagit och med hänsyn till de

klarlägganden som skett angående FRP-riktlinjerna beräknar jag ett möjligt tillskott till planen med närmare 200 GWh/år i form av små vattenkraftverk utöver de 200 GWh/år som nu finns i planen.

Sysselsättningseffekter till följd av vattenkraftsutbyggnaden Enligt riksdagens beslut bör vid utarbetandet av planen största möjliga

hänsyn tas till de lokala sysselsättningseffekterna. Bl.a. är det viktigt att

Prop. 1984/85: 120 147

utbyggnaderna planeras så att förhållandevis varaktig sysselsättning skapas.

I den tidigare redovisade sammanställningen för Kraftsam anges beräknade sysselsättningseffekter av kraftföretagens utbyggnadsplaner. Det bör betonas att siffrorna är preliminära och att vissa av de projekt som ingår inte torde komma till utförande under den aktuella perioden.

Under perioden 1985-1990 erhålls en sysselsättning om 1000-1500 personer. Under den därpå följande perioden 1990-1995 sjunker sysselsättningen successivt för att nå nivån 500 personer omkring år 1995. Ett tillskott av ytterligare projekt skulle erfordras för att undvika denna kraftiga nedgång. Det torde vara praktiskt möjligt att skapa sådana projekt under förutsättning att besked härom lämnas under de närmaste åren.

inom Norrbottens län beräknas sysselsättningen uppgå till 400-500 personer under de närmaste 2 åren för att därefter successivt minska till ca 150-300 personer. Utbyggnadsplanerna är dock fortfarande osäkra bl. a. för Råneälven varför förändringar kan ske.

Inom Västerbottens län torde en nedgång till ca 70 personer/år ske under åren 1986/87—1988/89 p.g.a. att bl.a. utbyggnaden av Stornorrfors G4 slutförs under 1985/86. Under förutsättning att främst Klippens och Vojmåns utbyggnad påbörjas under 1988/89 och 1989/90 kan en sysselsättning på nivån 200-300 personer/år upprätthållas under perioden 1989/90—-1991/92 för att därefter successivt minska.

Inom Jämtlands och Västernorrlands län planeras utbyggnad av ett betydande antal mindre projekt under perioden 1985/86—1989/90. Sysselsättningen varierar under nämnda period inom intervallet 150-700 personer/år med en topp under åren 1987/88—- 1989/90. Under den därpå följande S-årsperioden torde sysselsättningen reduceras till nivån 50—100 personer/år.

Sysselsättningen 1 södra delen av Norrland (söder om Jämtlands och Västernorrlands län) beräknas uppgå till 250—300 personer/år under perioden 1986/87-1988/89 och upphör därefter helt under resterande del av den studerade perioden.

Inom regionen Dalarna-Uppland-Västmanland bedöms sysselsättningen öka till ca 150 personer/år omkring år 1990 för att därefter minska. Det största projektet är om- och utbyggnaden av Älvkarleby kraftstation.

Sysselsättningen i Värmland kan uppgå till 150-200 personer under större delen av perioden om redovisade projekt kan genomföras.

Inom övriga regioner är sysselsättningen mycket begränsad och knappast av någon större betydelse för den totala sysselsättningen.

När det gäller reinvesteringar uppgår sysselsättningen under resten av 1980-talet till 300-350 personer. Detta har inkluderats i den föregående redovisningen. Några uppgifter om sysselsättningen inom tillverkningsindustrin har inte redovisats. I sammanhanget kan erinras om att statens energiverk i rapporten (1984:1) Vattenkraftsutbyggnad under 1980-talet bedömde den direkta arbetsvolymen för förnyelsearbeten fram till sekelskiftet till drygt 4000 årsarbeten.

För egen del anser jag, trots den osäkerhet som Kraftsam:s uppgifter är

Prop. 1984/85: 120 148

behäftade med, att det finns goda möjligheter att uppnå ett väsentligt sysselsättningstillskott genom planen för vattenkraftsutbyggnad. Det skapar goda förutsättningar till en stadigvarande sysselsättning i regioner med stor arbetslöshet. Jag avser att följa upp denna fråga vid mina överläggningar med kraftföretagen, den tillverkande industrin och berörda fackliga organisationer.

Sammanfattning

Till följd av mina förslag i det föregående beräknar jag ett tillskott till planen för vattenkraftsutbyggnad om ca 700 GWh/år. Det består för det första av projekt motsvarande ca 300 GWh/år som föreslagits i departementspromemorian. Utöver projekten i promemorian beräknar jag ett tillskott till planen från effektiviseringar och förnyelse av äldre vattenkraftverk om sammanlagt 300—400 GWh/år.

Den av mig föreslagna kompletteringen av planen för vattenkraftsutbyggnad innebär inte att det inte skulle kunna finnas projekt utanför planen som kan aktualiseras. I samband med arbetet med promemorian och remissbehandlingen av densamma har sålunda ett antal projekt aktualiserats som inte tidigare varit föremål för bedömning men som torde kunna betraktas som genomförbara. Därigenom torde det vara möjligt att uppnå en plan som sammantaget motsvarar de 3,8 TWh/år som enligt riksdagens beslut erfordras för att garantera att gällande utbyggnadsmål uppnås.

I enlighet med vad jag har anfört i det föregående avser jag att genom fortsatta överläggningar med kraftföretagen, den tillverkande industrin, berörda fackliga organisationer etc. noga följa hur planen för vattenkraftsutbyggnad genomförs. Jag avser därutöver föreslå regeringen att ge statens energiverk i uppdrag att på samma sätt som gäller på kolområdet, följa den fortsatta vattenkraftsutbyggnaden och redovisa till regeringen hur planen genomförs. Detta underlag är enligt min uppfattning värdefullt som komplement till de redovisningar som kraftföretagen avser att utarbeta.

Sammanfattningsvis syftar de riktlinjer som jag nu har angivit till att på kort sikt komplettera den av riksdagen antagna planen för vattenkraftsutbyggnad för att uppnå den av riksdagen angivna produktionsnivån om 66 TWh/år med stor hänsyn till olika markanvändnings- och miljöintressen. På lång sikt gäller det att klarlägga vattenkraftens roll i samband med kärnkraftens avveckling.

I enlighet med vad jag nu har anfört har efter samråd med chefen för finansdepartementet inom industridepartementet upprättat förslag till Lag om ändring i lagen (1957: 262) om allmän energiskatt.

Lagrådets hörande av förslaget skulle uppenbarligen sakna betydelse.

Jag förordar i enlighet med det anförda att regeringen föreslår riksdagen dels att godkänna de av mig angivna riktlinjerna för en fortsatt vattenkraftutbyggnad, dels att antaga förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 262) om allmän energiskatt.

Prop. 1984/85: 120 149

7.4 Mottryckskraft

Med mottryckskraft avses samproduktion av elenergi och värme. Ånga

från en bränsleeldad ångpanna driver en turbin som är kopplad till en elektrisk generator. Efter att ha passerat turbinen används ångan i industriella processer eller för att värma vatten till fjärrvärme. I det förra fallet

talar man om industriell mottryckskraft, i det senare om kraftvärme.

Verkningsgraden i ett mottryckskraftverk är hög och uppgår till ca 85 7 räknat på cnergiinnehållet i tillfört bränsle. Detta är en mer än dubbelt så

hög verkningsgrad som i ett kondenskraftverk, där en stor del av den tillförda energin förloras i kylvattnet. En förutsättning för mottrycksproduktionen och för att den skall kunna nå denna höga verkningsgrad är dock att det finns fullvärdig avsättning för värmeproduktionen. Detta innebär omvänt att värmebehov är en förutsättning för mottrycksproduktion.

Industriellt mottryck

F.n. finns i landet närmare ett 70-tal turbiner för industriellt mottryck med en sammanlagd installerad eleffekt om drygt 900 MW. Merparten av

anläggningarna finns inom massa- och pappersindustrin. I en del fall drivs mottrycksturbinerna med ånga från flera olika pannor eldade med olika bränslen. Ungefär en tredjedel av mottryckseffekten eldas endast med olja.

Elproduktionen år 1983 i industriella mottrycksanläggningar var knappt 2,5 TWh, vilket skall jämföras med att anläggningarna vid fullt utnyttjande bedöms kunna producera ca 5 TWh. Orsaken till att bara en det av den

möjliga produktionen utnyttjades var i första hand den goda tillgången på el i kraftsystemet. Olja ingick till endast obetydlig del som bränsle för

denna produktion.

Processindustrin anser i regel att det f.n. inte är tillräckligt lönsamt att

investera i nya mottrycksanläggningar eller att konvertera mottrycksan-

läggningar från olja till fasta bränslen. Orsaken är industrins höga avkastningskrav i kombination med dagens låga elpriser.

Hittills under 1980-talet har mottrycksanläggningar om tillsammans ca 50 MW el lagts ned. Anläggningar om ytterligare ca 100 MW el planeras

eller bedöms vara i riskzonen att bli nedlagda. Då det inom kraftindustrin finns ett intresse av att vidmakthålla anläggningarna i driftdugligt skick har

Kraftsam och Ångpanneföreningen nyligen arbetat fram ett förslag till s.k.

vidmakthållandeavtal som rekommenderas medlemmarna. Enligt avtalet ersätter ett kraftföretag de kostnader som ett industriföretag har för att

hålla en mottrycksanläggning i driftdugligt skick.

Kraftvärme

Den installerade mottryckseffekten i landets kraftvärmeverk uppgår f. n. till 2300 MW el. Merparten av effekten finns i oljeeldade verk. Närmare

Prop. 1984/85: 120 150

500 MW el finns installerade i koleldade kraftvärmeanläggningar. De största anläggningarna finns i Helsingborg, Norrköping, Stockholm och Västerås.

Under år 1983 var elproduktionen i kraftvärmeverken ca I TWh, vilket skall jämföras med en bedömd möjlig produktion om ca 7 TWh.

Den goda tillgången på el i kraftsystemet begränsar kommunernas benägenhet att nu eller i den närmaste framtiden satsa på nya kraftvärmeanläggningar. Även intresset att bygga om befintliga oljeeldade verk till fastbränsleeldning är svagt. Under perioden fram till 1990 förutses endast ett fåtal fastbränsleeldade kraftvärmeverk tillkomma.

På något längre sikt är en fortsatt kraftvärmeutbyggnad angelägen ur energipolitisk synvinkel. I det läget bedöms emellertid också elpriserna ha börjat stiga, och kommunerna får då ett incitament till att satsa på kraftvärmeutbyggnader.

Utbyggnaden av kraftvärme riskerar emellertid att bli mindre omfattande än vad man tidigare räknade med. Det finns två huvudorsaker härtill.

Den ena huvudorsaken är att ökningen av värmebehoven i fjärrvärmesystemen — och därmed värmeunderlaget för mottrycksproduktion — inte fortsätter på det sätt som man har antagit i tidigare bedömningar. Bakgrunden är, som jag nyss har anfört (avsnitt 6.2), att värmebehoven i de fastigheter som redan har anslutits till fjärrvärme i många fall har kunnat minskas till följd av förbättrad energihushållning och att den nybebyggelse som ansluts blir allt energisnålare. Dessutom ökar inte nybyggandet i den utsträckning som förutsattes tidigare. Samtidigt har många potentiella fjärrvärmeabonnenter valt andra lösningar för att tillgodose sin värmeförsörjning. Den utglesning av värmebehoven som blir följden härav medför att det inte blir ekonomiskt rimligt att utsträcka fjärrvärmenäten så långt som tidigare planerats.

Den andra huvudorsaken är omstruktureringen av värmeproduktionen i fjärrvärmesystemen. Spillvärme och värme från sopförbränning har införts som basproduktion i många fjärrvärmesystem. Sådan värmeproduktion utnyttjas i första hand och före eventuell värmeproduktion från kraftvärme. Stora eldrivna värmepumpar finns numera i många fjärrvärmesystem och antalet ökar. Om sådana värmepumpar redan finns i ett fjärrvärmesystem motverkar de intresset att också satsa på att bygga kraftvärmeverk så länge elpriserna är låga eller måttligt höga. En annan viktig faktor i detta sammanhang är ökningen av antalet fjärrvärmesystem där hetvattencentraler eldade med fasta bränslen såsom trädbränsle, torv och kol installerats. Denna ökning ligger helt i linje med regeringens energipolitiska intentioner. Samtidigt måste emellertid noteras att om det i ett fjärrvärmesystem redan finns en fastbränsleeldad anläggning, som täcker en del av värmebehovet och värmebehovet dessutom stagnerar, minskar det ekonomiska incitamentet att satsa på kraftvärmeutbyggnad för lång tid.

EK 81:s delutredning (Ds I 1983:15) Så kan vi värma Sverige bedömer

Prop. 1984/85: 120 151

att elproduktionen i kraftvärmeverk skulle kunna byggas ut från nuvarande möjliga produktion om ca 7 TWh/år till 12—14 TWh/år. Utredningen pekar dessutom på att utvecklingen av ny teknik för småskalig kraftvärme skulle kunna leda till att det blir ekonomiskt rimligt med kraftvärme även i mindre fjärrvärmesystem. Denna extra potential kan uppskattas till storleksordningen några TWh/år. Jag återkommer strax (avsnitt 7.6) till utvecklingen av småskalig kraftvärme. Å andra sidan kan en kraftigare minskning av värmebehovet och en större avmattning av fjärrvärmeutbyggnaden än vad som förutsetts i delutredningen leda till att möjligheterna till utbyggnad av kraftvärmen blir mindre.

Statens energiverk bedömer i sitt remissvar på EK 81:s betänkande att produktionskapaciteten i kraftvärmeverk kommer att vara ungefär konstant fram till år 1995. Den väsentligaste förändringen under denna period är att några av de oljeeldade verken konverteras till eldning med fasta bränslen. Den mindre kapacitetssänkning som är förenad med konverteringarna kompenseras av ett visst tillskott av nya anläggningar. Produktionskapaciteten kommer då att uppgå till 6 ä 7 TWh/år år 1995.

I detta sammanhang bör nämnas att Svenska Värmeverksföreningen och kraftföretagen f.n. gemensamt utreder potentialen för kraftvärmeverksutbyggnader i landet.

Överväganden och förslag

Enligt min bedömning kommer elproduktionen i industriella mottrycksanläggningar inte att öka nämnvärt så länge nuvarande låga elpriser består. En produktion av storleksordningen 2,5 TWh el per år kan därför förväntas under resten av 1980-talet. Först på längre sikt med höjda elpriser torde ombyggnad från olje- till fastbränsleeldning och nybyggnad av industriella mottrycksanläggningar bli aktuella.

Jag ser med tillfredsställelse på kraftindustrins initiativ till vidmakthållandeavtal. Det är väsentligt att befintliga mottrycksanläggningar bibehålls när så är rimligt och att nya anläggningar på sikt tillkommer. Statens energiverk har på regeringens uppdrag utrett utvecklingen av det industriella mottrycket och har ställt samman resultatet i en rapport. Jag kommer senare i detta avsnitt att förorda ett fortsatt uppdrag till energiverket på detta område.

Enligt min mening är det angeläget att fjärrvärmenäten utnyttjas så långt som detta är rationellt på ekonomiska grunder för att säkra största möjliga värmeunderlag för mottrycksproduktion. Även möjligheterna att utnyttja mindre fjärrvärmenät för nya typer av småskalig kraftvärme bör därvid beaktas. Genom fastbränslelagen säkras att nya anläggningar inte blir oljeeldade. De oljeeldade kraftvärmeverk som nu finns bör successivt byggas om till fastbränsleeldning.

Vad gäller kraftvärme är det viktigt att alla möjligheter att i framtiden använda kraftvärmeanläggningar beaktas i den kommunala energiplane-

Prop. 1984/85: 120 152

ringen och i de fall där så är rimligt ingå i planeringen för resp. fjärrvärmesystem. Jag betraktar en sådan planering som en naturlig följd av lagen om kommunal energiplanering och som ett krav som bör uppfyllas med hänsyn till denna. Det är också viktigt att det för resp. fjärrvärmesystem på tidigast möjliga stadium reserveras plats för kraftvärmeverket som sådant. för lager och transportanordningar för bränsle samt för el- och hetvattenledningar. Detta bör garanteras i kommunens fysiska planering (marköversikter och detaljplaner). Vid behov bör erforderlig mark lösas in eller på annat sätt säkerställas i detta syfte. Därutöver bör förprojektering av tillkommande kraftvärmeverk initieras och genomföras på ett så tidigt stadium som möjligt. Detta aktualiserar alternativet kraftvärme och underlättar den kommunala beslutsprocessen samt en tidig tillståndsprövning. Det är härvid en fördel om erforderlig prövning och tillståndsgivning förbereds och genomförs så att tillstånd kan föreligga redan något eller några år före planerad byggstart. Som jag har nämnt är det angeläget att alla möjligheter till utbyggnad av mottrycksproduktion tas till vara. Därför är det väsentligt att följa de potentiella mottrycksunderlagens utveckling. Jag avser därför att ge statens energiverk i uppdrag att fortlöpande följa och till regeringen redovisa såväl det industriella mottryckets utveckling och potential som utvecklingen av kraftvärmeunderlagen i fjärrvärmesystemen. När ombyggnad eller nybyggnad av värmeproduktionsanläggningar planeras bör alltid möjligheterna övervägas att utföra dessa med ångpannor som förberedelse till kommande anslutning av mottrycksturbiner. Dessa överväganden bör redovisas i samband med ansökan resp. anmälan till statens energiverk enligt fastbränslelagen. När så är lämpligt bör förprojektering av anläggningen i slutligt mottrycksutförande ske redan inför ansökan resp. anmälan. Jag vill i sammanhanget erinra om att i den energipolitiska prövning av koleldade anläggningar som för mindre än ett år sedan tillstyrktes av riksdagen (prop. 1983/84: 158, NU 44, rskr 390, JoU 28, rskr 389) ingår som riktlinje att de koleldade anläggningarna i största möjliga utsträckning bör planeras så att de senare kan kompletteras med anordningar för elproduktion. Sökanden resp. anmälaren bör före projekteringsarbetets igångsättning diskutera inriktning och omfattning med statens energiverk. Om energiverket finner det angeläget att förprojektering för mottryck genomförs bör stöd kunna utgå för att täcka en del av merkostnaderna för denna. För att stimulera kommunerna att på tidigt stadium genomföra förprojekteringar av kraftvärmeanläggningar som avses tillkomma på längre sikt bör energiverket ges möjlighet att ge ekonomiskt bidrag för att täcka en del av kostnaderna för förprojekteringen även i detta fall. Viktigt är därvid att berörda kommuner diskuterar energipolitisk lämplighet och arbetets omfattning med energiverket innan förprojekteringsarbetet igångsätts. I den mån det är möjligt och lämpligt, bör de nya fastbränsleeldade

Prop. 1984/85: 120 1 "nn ET

värmeverk som byggs utrustas med ångpannor och i övrigt utformas så att en senare komplettering med mottrycksängturbiner är möjlig. Särskilt viktigt är det att anläggningar för avfallsförbränning förbereds för framtida elproduktion på detta sätt, eftersom dessa utnyttjas kontinuerligt över året och används före annan värmeproduktion. För att öka incitamenten att genomföra åtgärder av dessa typer kan det i vissa fall vara lämpligt med en möjlighet till statligt stöd i form av bidrag.

Det bör ankomma på regeringen att besluta om den närmare utformningen av de stöd som syftar till att bevara handlingsfriheten för en framtida utbyggnad av mottrycksproduktionen som jag här har förordat. Jag återkommer till frågan om medel härför under anslaget E22. Vissa åtgärder för omställning av energisystemet.

7.5 Vindkraft

Det svenska vindkraftprogrammet inleddes år 1975 som en del i det omfattande program för forskning inom energiområdet som då startade efter beslut av riksdagen. Efter ett skede av teoretiska studier och försök kom tyngdpunkten i vindkraftprogrammet att inriktas på utveckling av stora vindkraftaggregat, dvs. aggregat i storleksklassen flera MW. År 1979 beställde dåvarande nämnden för energiproduktionsforskning (NE) två fullskaleprototyper på totalentreprenad, den ena från Karlskronavarvet AB (ansvaret för fortsatt vindkraftsverksamhet inom Svenska Varvskoncernen övertogs efter en tid av Svenska Varv Vindenergi AB som sedermera övergick i Götaverken Energy Systems AB) med placering vid Maglarp i Skåne, den andra från Kamewa AB (sedermera Boving KMW Turbin AB) med placering vid Näsudden på södra Gotland. Syftet med att bygga prototyperna var bl. a. att få underlag för att kunna utvärdera stora vindkraftverks driftsegenskaper och stämma av dessa mot de teoretiska beräkningarna.

Vindkraftverket i Maglarp anslöts till elnätet i augusti 1982. Sydkraft AB svarade för uppföljning av leveransen samt provning och utvärdering. Efter årslång provdrift överlämnades anläggningen i september 1983 av leverantören till beställaren, statens energiverk. Efter en period av talrika kortvariga driftsavbrott i samband med intrimningen har verket gått med hög tillgänglighet och utan väsentliga problem. Sydkraft har på energiverkets uppdrag kört verket i automatisk, obemannad drift. Energiproduktionen har vid alla vindhastigheter blivit större än den teoretiskt beräknade. I november 1984 hade 4 500 driftstummar och 7 GWh energiproduktion uppnåtts.

Vindkraftverket vid Näsudden anslöts till elnätet i april 1983. Statens vattenfallsverk svarade för leveransuppföljning och provdrift. Anläggningen togs över formellt av beställaren, statens energiverk, i augusti 1983 som

Prop. 1984/85: 120 154

därefter lämnade över driftansvaret till vattenfallsverket. Efter några månaders drift drabbades vindkraftverket av en växelskada som ledde till stillestånd under ca ett halvt år. Sedan våren 1984 har anläggningen gått i obemannad automatisk drift med förhållandevis god tillgänglighet och utan större tekniska problem. Fram till i november 1984 har driftstiden 1500 timmar och den totala energiproduktionen 1,5 GWh uppnåtts.

Statens energiverk anser i sin rapport (1985: 1) Vindkraft — Resultat och slutsatser från det svenska vindenergiprogrammet att erfarenheterna från driften av de båda vindkraftsprototyperna visar att det är möjligt att på ett tekniskt tillfredsställande sätt bygga och driva stora vindkraftsaggregat. Verket drar av gjorda utvärderingar slutsatsen att anläggningarna generellt sett har utförts korrekt i förhållande till verkliga lastsituationer och teknisk miljö. De bör således enligt verket kunna utgöra grund för fortsatt utveckling av aggregat.

Parallellt med utvärderingarna av prototyperna har Sydkraft, vattenfallsverket och de båda vindkrafttillverkande företagen i samråd med energiverket genomfört studier inom s. k serieanpassningsprojekt av möjligheter och kostnader att tillverka vindkraftsaggregat i stora serier. Resultaten av dessa studier pekar på att det hundrade aggregatet i en serie skulle kunna få en energiproduktionskostnad om 25—30 öre/kWh på platser med landets bästa vindförhållanden och 30-35 öre/kWh på platser med näst bästa vindförhållanden. Till dessa kostnader bör vid ett större antal aggregat läggas kostnader för förstärkningsåtgärder i kraftnäten samt för utreglering av vindkraftens variationer. Dessa kostnader har av kraftindustrin beräknats till ca 5 öre/kWh vid en elproduktion i vindkraftverk om ca 10 TWh per år motsvarande storleksordningen I 500 vindkraftsaggregat om ca 3 MW vardera. Vid större vindkraftproduktion krävs mera omfattande åtgärder i kraftsystemet varför kostnaderna då stiger avsevärt.

Vindkraftens kostnader synes därmed på längre sikt kunna komma att nå ungefär samma nivå som de bedömda framtida kostnaderna för kolkondens med långt gående utsläppsrening. Det bör härvid betonas att dessa kostnader för kolkondens starkt beror av kolprisets utveckling, vilket givetvis innebär en betydande osäkerhet i en ekonomisk jämförelse som görs i dag.

Områden med de båda högsta vindenergiklasserna finns främst utefter västkusten, i Skåne samt på Öland och Gotland. Den möjliga potentialen i dessa områden uppskattas till ca 30 TWh med hänsyn till bl.a. fysiska begränsningar i form av topografi och krav på minimiavstånd till bebyggelse. Om områden med starka bevarandeintressen undantas kan ca hälften av denna potential bedömas utnyttjningsbar.

En placering av vindkraftverk på bottenfasta fundament till havs skulle öka vindkraftpotentialen avsevärt. Tänkbara havsområden upptar ca 3 000

km”. För en utbyggnad av 10 TWh/år vindkraft krävs ca 600 km?. Havsba-

serad vindkraft tilldrar sig ett betydande internationellt intresse och kan bli

Prop. 1984/85: 120 155

aktuell i större skala sedan vindkraften på land har uppnått en tillfredsstäl-

lande teknisk mognad. Energikostnaderna vid havsbaserade aggregat bedöms enligt två nyligen gjorda svenska studier bli ca 5 öre/kWh högre än

för landbaserade aggregat i bästa vindenergiklass och motsvara kostnaderna för landbaserade aggregat i näst bästa vindenergiklass.

Energiverket har som program för en fortsatt utveckling av vindkraften

för de närmaste åren föreslagit att pågående projekt fortsätter. Detta

innebär bl.a fortsättning av det s.k. baskunskapsprojektet (innebärande grundläggande och tillämpad forskning inom vindkraftsområdet) vid flygtekniska försöksanstalten samt av projekt vid Chalmers tekniska högskola (elsystem för stora vindkraftsaggregat samt provning av små vindkraftsaggregat) och vid Uppsala universitet (turbulens och vakar i samband med vindkraft). Vidare fortsätter vindmätningsprogrammet i samarbete med SMHI med mätningar på sex platser. Provdriften vid de båda vindkraftsprototyperna Maglarp och Näsudden bör enligt verket fortsätta även efter

avtalad tid intill juni månad 1985. Eventuellt bör Maglarpsanläggningen

modifieras för att minska bulleremissionerna. Statens vattenfallsverk avser att även uppföra ett 0,2 MW aggregat vid Näsudden för att användas

för utprovning av material och komponenter. Energiverket menar att storleken på detta aggregat skulle kunna ökas till 0,5 MW vilket på kort sikt skulle kunna vara en intressant storlek med tanke på exportmarknaden. Slutligen pekar energiverket på att Sverige deltar i det internationella vindkraftssamarbetet inom IEA. Energiverket bedömer kostnaderna för det föreslagna programmet till ca

55 milj. kr. för treårsperioden 1984/85— 1986/87.

För egen del vill jag anföra följande när det gäller den fortsatta utvecklingen av vindkraften. Mina förslag innebär att det program för vindkraf-

tens fortsatta utveckling i Sverige som energiverket föreslagit bör komplet-

teras I vissa avseenden.

Utgångspunkten för mina förslag är att vi under 1990-talet behöver fatta

beslut om den utbyggnad av ytterligare elproduktion som behövs för att

ersätta kärnkraften. Möjligheterna att bygga ut ytterligare mottryckskraft — såväl inom indu-

strin som i kommunerna — och vattenkraft är begränsade. Kolkondensut-

byggnader bör övervägas först sedan alla andra möjligheter prövats eftersom utsläpp av luftförorenade ämnen trots långtgående reningsåtgärder

inte kan undvikas vid kolkondens. En utbyggnad av kolkondens skulle sannolikt komma att innebära att de totala svaveldioxidutsläppen i Sverige åter ökar. En sådan utveckling vore olycklig med hänsyn till bl.a. de åtaganden och utfästelser Sverige har gjort i internationella sammanhang att minska utsläppen. I det läget torde därför även andra faktorer än rent

kraftekonomiska inverka på vilken typ av tillkommande elproduktionskapacitet som bör väljas. Sannolikt kommer vi därvid i en jämförelse mellan

kolkondens och vindkraft att särskilt värdera att vindkraften inte medför

Prop. 1984/85: 120 156

några utsläpp, att den inte påverkar klimatet och att anläggningarna kan avlägsnas utan bestående spår den dag de inte längre behövs.

Enligt en utredning som jämför sysselsättningsaspekterna vid utbyggnad av vindkraft resp. kolkondens blir det inhemska arbetskraftsbehovet ca 4700 årsarbeten per TWh/år för vindkraft jämfört med 1500 för kolkondens.

Det är mot denna bakgrund utomordentligt viktigt att den tidsfrist vi har tills vi behöver fatta beslut om mera omfattande kraftutbyggnader utnyttjas till att utveckla vindkraften till en sådan teknisk nivå att den kan bli ett realistiskt alternativ i en fortsatt utbyggnad av det svenska kraftsystemet. Givetvis bör en sådan utveckling beakta den internationella utvecklingen på vindkrafiområdet.

De båda vindkraftsprototyperna vid Näsudden och Maglarp tillhör första generationens stora vindkraftsaggregat. I de tidigare nämnda serieanpassningsstudierna har samma grundkoncept bibehållits i avsikt att ge högre säkerhet i bedömingarna. Vid en fortsatt utveckling bör den ökande kunskapsnivån om vindkraftstekniken i förening med växande tillverkningserfarenheter leda till att anläggningar kan konstrueras med mer ekonomiskt utnyttjande av material och andra resurser. Dessutom finns det ett antal delvis kända tekniska lösningar som skulle kunna införlivas i nya aggregatkonstruktioner och ytterligare sänka kostnaderna, t. ex. nya bladkonstruktioner, andra material, variabelt varvtal, nya typer av reglering och direktdriven generator.

Den fortsatta utvecklingen av vindkraften i Sverige bör enligt min mening ske i flera steg, 1 vilka ytterligare generationer av vindkraftaggregat successivt kan byggas och utvärderas. Genom att när så är möjligt placera " aggregaten i grupper erhålls tekniska erfarenheter av gruppstationsdrift, samtidigt som man får praktiska erfarenheter av vindkraftgruppers inverkan på miljön i vid bemärkelse.

En sådan utveckling skulle samtidigt få stor betydelse för möjligheterna till export av stora vindkraftverk. De svenska vindkrafttillverkande företagen skulle få referensanläggningar och fortsätta att ligga i täten i världen i fråga om teknisk kompetens.

Staten har hittills svarat för de huvudsakliga kostnaderna för vindkraftens utveckling i Sverige. 270 milj. kr. har lagts ned i det statliga vindkraftsprogrammet. Därav har ca 170 milj. kr. använts för de båda vindkraftsprototyperna och till dessa knutna aktiviteter.

Det ankommer på kraftföretagen att planera och utveckla kraftsystemet så att landets behov av el kan tillgodoses. Som jag nyss har nämnt bör kolkondens i det längsta undvikas vid en eventuellt fortsatt utbyggnad av kraftsystemet. Möjligheterna att utnyttja vindkraft bör därför prövas innan någon form av kolkondensutbyggnad övervägs. Det bör i det läget vara naturligt att kraftföretagen tar på sig ett betydande ansvar för att genomfö-

Prop, 1984/85: 120 157

ra de utvecklingsinsatser som behövs för att ytterligare utveckla vindkraften till ett verkligt komplement i det svenska elsystemet.

Med utgångspunkt i vad jag nu har anfört anser jag alltså att ett betydande ansvar för den fortsatta utvecklingen av vindkraften i Sverige bör läggas på kraftföretagen. Bl.a. räknar jag med att kraftföretagen kommer att

svara för de beställningar av stora vindkraftsaggregat som är nödvändiga

för den fortsatta utvecklingen. Jag har därför för avsikt att ta upp överläggningar med kraftföretagen om dessas ökade framtida engagemang för ut-

vecklingen av vindkraften.

I ett övergångsskede kan det antas att det kommer att finnas behov av visst kompletterande statligt stöd för att underlätta den fortsatta utveck-

lingen av vindkraft i Sverige. Jag återkommer till frågan om medel härför

under anslaget E 22. Vissa åtgärder för omställning av energisystemet.

Vid sidan om de insatser för vindkraftens utveckling som jag här har förordat bör den statliga satsningen inom vindenergiprogrammet genomföras i huvudsak enligt energiverkets förslag. Kostnaderna härför får finansieras inom ramen för energiforskningsprogrammet.

Parallellt med den fortsatta tekniska utvecklingen av vindkraften bör frågan om lokalisering av vindkraftanläggningarna studeras närmare. Om-

fattande studier av vindförhållanden och tänkbara lokaliseringsområden har redan genomförts och det finns i dag en översiktlig bild av var i landet det kan vara möjligt att lokalisera vindkraftverk. Samtidigt måste i fråga

om markanvändningen hänsyn tas till olika motstående intressen.

Mot denna bakgrund bör enligt min mening en särskild utredning tillsät-

tas med uppgift att närmare studera lokalisering av vindkraft i Sverige. Denna studie bör omfatta en vindkraftpotential för en produktion om minst

10 TWh/år i landbaserade aggregat samt minst 20 TWh/år i havsbaserade aggregat. Utredningen bör arbeta så att den kan ge underlag för de beslut som skall fattas kring år 1990. Jag har i denna fråga samrått med cheferna för jordbruks- och bostadsdepartementen.

7.6 Ny elproduktionsteknik

Möjligheterna till mera omfattande utbyggnader av elproduktionssystemet i Sverige är som jag tidigare har framhållit relativt begränsade om vi håller oss till den teknik som i dag finns kommersiellt tillgänglig. Utveck-

lingen av ny teknik för elproduktion är därför av strategisk betydelse för ett land som Sverige.

El kan produceras på många olika sätt och ny elproduktionsteknik är följaktligen ett brett forsknings- och utvecklingsfält som inrymmer en stor

mängd vitt skilda teknologier.

Här finns avancerade tekniker såsom magnetohydrodynamiska processer (MHD), där värmenergi i en gas som strömmar mellan två suprale-

Prop. 1984/85: 120 158

dande magneter omvandlas till elenergi, och bränsleceller, där energiinnehållet i gasformigt bränsle omvandlas till elektrisk energi via elektrokemiska reaktioner. Andra exempel är solceller i vilka solstrålning direkt omvandlas till elenergi eller lågrtemperaturprocesser som använder media som ammoniak eller fluorkolväten vilka förångas vid låga temperaturer och därför kan utnyttja lågtempererade energikällor för att driva turbogeneratorer. Men här finns också en rad sätt på vilka mer eller mindre etablerade tekniker för energiomvandling kan utvecklas eller kombineras för att höja uttaget av elenergi, förbättra bränsleutnyttjandet eller minska utsläppen av miljöskadliga ämnen. Som exempel kan pekas på kombinat av bränsleförgasningsanläggningar, gasturbiner och ångturbiner och olika tekniker för samproduktion av el och värme. Vindkraften är ett utvecklingsområde som jag nyss särskilt har behandlat (avsnitt 7.5). Internationellt sett görs mycket stora insatser för forskning och utveckling inom fältet ny elteknik. I många länder är förutsättningarna för elproduktion sådana att priset på el är avsevärt högre än i Sverige. Detta ger dessa länder starka incitament till att utveckla och introducera ny elproduktionsteknik. I Sverige utvecklas etablerad teknik för samproduktion av el- och värme. T.ex. utvecklas avancerade ång- och gasturbincykler av de stora anläggningstillverkarna. Kraftindustrin bekostar och driver en omfattande forsknings- och utredningsverksamhet på elteknikområdet och angränsande områden, t. ex. området förbränningsteknik. Staten finansierar och styr genom energiverket och energiforskningsnämnden en avsevärd forskning- och utveckling inom området. Omfattande bevakning av teknikutvecklingen utomlands bedrivs av bl.a. energiforskningsnämnden och Ingenjörsvetenskapsakademien. Inom universitets- och högskoleinstitutioner pågår grundforskning på många områden med direkt eller indirekt anknytning till ny teknik för elproduktion. På det internationella planet deltar Sverige genom ett samarbetsavtal med den europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) i utvecklingen av fusionskraften inom EG-ländernas fusionssamarbete. Energiverket bedriver verksamhet på elproduktionsteknikens område inom ramen för det statliga energiforskningsprogrammet. Fr. o. m. innevarande treårsperiod, 1984/85 — 1986/87, ingår elproduktionsteknik som ett särskilt delprogram i energiforskningsprogrammet. För perioden har avsatts 30 milj. kr. härför. Ca hälften av denna insats, 15 milj. kr., planeras för tillämpad forskning inom delområdet småskaliga kraftvärmeanläggningar. Därmed avses anläggningar för samtidig produktion av elenergi och värme i enheter med effekter i registret 0,2 — 20 MW värmeeffekt. I själva verket är detta ett synnerligen brett storleksregister med olika typer av tekniska system för

Prop. 1984/85: 120 159

att till fullo utnyttja möjligheterna i olika storleksklasser. Bl.a. studeras ångturbin-, förbränningsmotor- och stirlingmotorprocesser. Småskalig kraftvärme är ett sätt att ta till vara små fjärrvärmesystem som underlag för mottrycksproduktion; något som — förutsatt att ekonomin blir rimlig för dessa anläggningar — kan avsevärt öka kraftvärmepotentialen i landet.

Inom delområdena nya eltillförselsätt och kombinerade processer planeras att avsätta tillsammans ca 12 milj. kr. Studier pågår bl. a. beträffande bränsleceller, solenergi, vågkraft, MHD, lågtemperaturprocesser, högtemperaturteknik i gasturbiner och gasrening vid höga temperaturer.

Resterande ca 3 milj. kr. för elproduktionsforskningen ägnas åt miljöoch systemfrågor samt grundläggande forskning och utveckling.

Inom delprogrammet Teknikbevakning inom det statliga energiforskningsprogrammet har energiforskningsnämnden ansvaret för en rad elproduktionsrelaterade forskningsprojekt bl.a. rörande solkraft, vågkraft, avancerade bränsleceller och MHD.

Av insatser i övrigt som nu görs i Sverige och som kan få betydelse på lång sikt vill jag särskilt peka på det vågenergiprojekt som f. n. pågår inom Götaverken Energy Systems AB.

En teknisk och ekonomisk utvärdering av denna vågenergiprincip har nyligen gjorts på uppdrag av energiforskningsnämnden. Resultatet tyder på att denna teknik skulle kunna utvecklas till ett stadium där den utgör en ekonomiskt intressant energikälla vid placering i stora hav med stora vågrörelser. Tillämpningen av denna teknik torde därför främst komma att ske utanför Sverige.

Jag har här gett en kortfattad översikt över några olika tekniker för att producera el som är under utveckling. Det finns skäl att anta att vi på åtminstone några av dessa områden kan få genombrott för nya tekniker som kan bli kommersiellt intressanta i samband med kärnkraftsavvecklingen.

7.7 Eldistribution, elsäkerhet m. m. 7.7.1 Distribution av elektrisk ström Kraftöverföring

De flesta elproduktionsanläggningar av betydelse är anslutna till det riksomfattande stamnätet, som består av ledningar och transformatorstationer för 220 kV och 400 kV. Stamnätet utnyttjas för överföringen av elenergi på större avstånd mellan produktionsanläggningar och konsumtionsområden. Som jag strax kommer att redovisa (avsnitt 7.8) är det svenska systemet även hopkopplat med grannländernas nät. Stamnätet fyller en viktig funktion i svensk och nordisk energiförsörjning. Genom det samkörande nätet skapas möjligheter att utnyttja elkraftproduktionen på ett ekonomiskt sätt, vilket minskar behovet av kraftverksutbyggnader och ger låga kostnader för elproduktionen. Stamnätet bidrar därigenom till låga

Prop. 1984/85: 120 160

elpriser. Genom det samkörande stamnätet erhålls också en mycket hög tillgänglighet, vilket bidrar till att elleveranserna blir av hög kvalitet. Den helt dominerande delen av de elavbrott som drabbar konsumenterna beror på fel på nät med lägre spänningar än 220 kV. Tillfälliga störningar i produktionssystemet liksom fel på större ledningar m. m. kan i de allra flesta fall klaras utan avbrott för abonnenterna. Ca 110 fel drabbar årligen stamnätet. Endast 52 av dessa, eller 5 å 6 fel per år, leder till konsekvenser för abonnenterna. De flesta felen varar ungefär I minut och gäller endast någon del av stamnätet. Den genomsnittliga avbrottstiden är 5 minuter. En ändamålsenlig utbyggnad och drift av stamnätet är sålunda ett villkor för en säker och ekonomisk elförsörjning. Grundläggande bestämmelser om att dra fram och begagna starkströmsledningar finns i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) och kungörelsen (1957: 601) om elektriska starksströmsanläggningar. Därtill kommer de starkströmsföreskrifter enligt vilka statens energiverk meddelar närmare föreskrifter om utförande och skötsel av elektriska anläggningar. Enligt ellagen krävs tillstånd (koncession) för att dra fram eller begagna elektrisk starkströmsledning. Sådant tillstånd meddelas av regeringen eller av statens energiverk. En förutsättning för koncession är behandling i enlighet med 20 § naturvårdslagen (1964: 822) om ledningen kan komma att väsentligen påverka naturmiljön. Samråd sker därvid med företrädare för län. kommuner och regionala sektorsorgan. I förekommande fall tas även kontakt med regionplanekontor eller kommunalförbund och andra intresseorganisationer. Avsikten med koncessionsplikten är att staten skall ta till vara det allmännas intressen och utöva kontroll över kraftföretagen, så att inte enbart företagsekonomiska synpunkter bestämmer planeringen, samt kontrollera att kraven på säkerhet är tillgodosedda. I syfte att bättre samordna planeringen av ledningsnätets utbyggnad med den fysiska planeringen i övrigt genomför vattenfallsverket och övriga större kraftföretag ett samrådsförfarande på frivillig basis. Bl. a. informerar kraftföretagen länsstyrelser och kommuner om planerade utbyggnader av ledningsnätet. Förfarandet avser ledningar för 50 kV och högre spänning. Riktlinjer för kraftledningsplaneringen har underställts riksdagen (prop. 1981/82: 188, CU 34, rskr 306). Enligt riktlinjerna, som låg till grund för riksdagens beslut, är syftet med samrådsförfarandet bl.a. att klarlägga kraftindustrins anspråk på mark som underlag för den fysiska planeringen. Härigenom bör det bli möjligt att i god tid beakta behovet av mark för kraftledningar, i synnerhet sådana för höga spänningar, som ställer stora krav på mark. Härför krävs att kraftföretagen redovisar sina utbyggnadsplaner för länsstyrelsen och berörda kommuner. Redovisningen skall syfta

Prop. 1984/85: 120 161

tull att initiera ett tidigare informationsutbyte och att göra behandlingen av

frågor som rör kraftledningsutbyggnaderna mer enhetlig i de olika länen. Det är enligt riktlinjerna inte meningsfullt att genomföra en detaljplanering av kraftledningar i ett betydligt längre tidsperspektiv än 10 år. Samrädsförfarandet bör liksom hittills ske på frivillig väg. Skulle det därvid visa sig att de frivilliga rutinerna inte är tillräckliga får enligt riktlinjerna ett mer formaliserat förfarande övervägas. Jag avser att återkomma till denna fråga i avsnitt 7.7.2.

Utbyggnad och drift av stamnätet ombesörjs av vattenfalisverket i sam-

råd med de övriga kraftföretag som utnyttjar stamnätet. Villkoren för

överföring på stamnätet är reglerade i ett avtal mellan vattenfallsverket och ett antal kommunala och enskilda kraftföretag.

F.n. slutförs vissa större utbyggnader av 400 KV-nätet. Bl. a. pågår stora anläggningsarbeten i östra Svealand för anslutning av Forsmark 3 och för

förstärkning av Stockholmsområdets elströmsförsörjning. Vidare pågår

lednings- och stationsarbeten för anslutning av Oskarshamn 3 till stamnätet. Den framtida byggnationen vad avser stamnätet kommer under den

närmaste tioårsperioden att omfatta i huvudsak åtgärder för att ersätta

vissa befintliga 220 KV-ledningar med nya för 400 kV.

Den regionala kraftöverföringen från kraftverk och från uttagspunkter

på stamnätet (stamstationer) till storkonsumenter och återdistributörer

ombesörjs av vattenfallsverket samt kommunala och privata kraftföretag.

Det svenska kraftöverförings- och eldistributionssystemet kännetecknas

vid en internationell! jämförelse bl.a. av en hög driftsäkerhet i elleveran-

serna till såväl storförbrukare som övriga elkonsumenter. Kraftöverföringssystemet byggs upp och drivs på ett sådant sätt att enstaka fel i

ledningsnätet — som normalt inträffar många gånger per år — inte påverkar

elleveranserna till abonnenterna. I vissa fall kan emellertid mer omfattande störningar ge upphov till avbrott i eldistributionen. Erfarenhetsmässigt är störningar av större omfattning ytterligt sällsynta och j allmänhet kortvariga.

Den 27 december 1983 drabbades den svenska elförsörjningen av en allvarlig störning som ledde till att kraftleveranserna avbröts till södra hälften av landet. Regeringen beslutade den 12 januari 1984 att tillkalla en

kommission för att utreda elförsörjningens sårbarhet. Kommissionens uppgift har varit att lämna förslag till vilka åtgärder som bör vidtas för att

minska sårbarheten i elförsörjningen och begränsa konsekvenserna av en

omfattande störning. Enligt direktiven borde en sådan utredning närmast

omfatta störningar i fredstid.

Resultatet av arbetet har redovisats i betänkandet (SOU 1984: 69) Säker elförsörjning. Kommissionen anser att planerna för stamnätets utbyggnad

och modernisering samt rutiner och principer för dess drift är fullt tillfreds-

ställande. Totalt sett behövs inte någon betydande allmän ökning av reservkraft. Kommissionen pekar dock på behovet av åtgärder för att säkert 11 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 162

uppehålla vissa samhällsfunktioner såsom sjukvård, vatten och avlopp.

uppvärmning, transporter/drivmedelsförsörjning och jordbruk. Kommunerna bör få ansvaret för att genomföra en planering för att möta långa elavbrott. Informationen till allmänheten fungerade enligt kommissionen någorlunda acceptabelt vid det stora elavbrottet den 27 december 1983. Radion är enligt kommissionen den bästa kanalen för information vid

elavbrott. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av rap-

porten och en sammanställning av remissynpunkterna återfinns i bilaga 5.

Jag återkommer till kommissionens förslag i avsnittet 7.7.2.

Närdistribution av elektrisk ström

Distributionen från stamnätet vidare ut till konsumenterna sker via

successiva nedtransformeringar till bl.a. 130, 70, 40. 10 kV och slutligen 380/220 V för leverans av elektrisk ström till småindustri, butiker och hushällsabonnenter. Storförbrukare, främst industrier, kan ha sina leve-

ranser vid högre spänning, från 10 kV upp tll 130 kV.

Distributionen av elström till Sveriges ca 4,7 miljoner abonnenter sköts i dag av drygt 300 företag. Kommunerna eller kommunalt dominerade bolag

resp. vattenfalisverket och av verket dominerade bolag förser 68 20 resp.

1196 av abonnenterna med elenergi. Resterande 2194 förses med elenergi

av privata bolag och elföreningar.

De kommunala eldistributionsföretagen förser drygt 2,9 miljoner abon-

nenter med el. Sydkraft AB, där vissa kommuner sammantaget har majori-

tetsinflytande, har drygt 260000 abonnenter. Bolagets verksamhetsområde

berör 65 kommuner i södra Sverige. Vattenfallsverkets eldistribution omfattar i huvudsak landsbygdsområden med totalt ca 520000 abonnenter, varav ca 4076 sköts av dotterbolag i vilka verket har ett dominerande

inflytande. Antalet privata kraftföretag är 71 med ca 770000 abonnenter. Störst bland dessa är AB Skandinaviska Elverk. De tre största inom

kategorin industriföretag med eldistribution är Graningeverken AB, Stora Kopparbergs Bergslags AB och AB Värmlandsenergi. Eldistributionsför-

eningarna svarar för distribution till ca 212000 abonnenter.

distributionsföretag har avvecklats. Rationaliseringsverksamheten har främjats av statsmakterna främst genom koncessionslagstiftningen och statligt ekonomiskt stöd. Sedan år 1944 har ca 2 700 företag slagits samman genom fusioner eller överlåtelser.

Riksdagen fastställde våren 1976 riktlinjer för strukturomvandlingen på

eldistributionsområdet (prop. 1975/76: 100 bil. 15 s. 150—176, NU 45, rskr 263). Dessa innebär att rationaliseringen skall fortgå på frivillig väg och att den bör ske med utgångspunkt i att huvudansvaret för distributionen åvilar

det allmänna. De enskilda elkonsumenterna skall tillförsäkras gynnsamma distributionsförhållanden och kommunerna skall som företrädare för lokala intressen ges ett större inflytande på eldistributionen än de dittills

Prop. 1984/85: 120 163

haft. Vattenfallsverket förutsätts komma att aktivt medverka till en ratio-

nell utveckling på området och även framdeles fortsätta att bedriva en inte oväsentlig distributionsverksamhet. Distributionsföretag skall, där så bedöms lämpligt, föras samman eller

gå upp i företag som medger rationell verksamhet som tillgodoser konsumenternas krav på driftsäkerhet, störningsberedskap, elkvalitet och ser-

vice. Uppmärksamhet bör fästas vid behovet av en rationell samordning

mellan eldistributionen och den allmänna kommunala verksamhets- och samhällsplaneringen.

Andra krav som enligt riktlinjerna bör tillgodoses i samband med strukturomvandlingen är bl.a. att möjligheterna till taxeutjämning tas till vara. Vidare är det enligt riktlinjerna önskvärt att så långt som möjligt söka

uppnå enhetliga lokala distributionsförhällanden genom en samordning av

tätorts- och landsbygdsdistribution.

Det förutsattes att statens industriverk (numera statens energiverk).

skulle följa utvecklingen och pröva behovet av åtgärder.

Samtidigt genomfördes vissa ändringar it ellagen. Vidare infördes lagen (1976: 240) om förvärv av eldistributionsanläggning m. m. som innebär att

koncessionsmyndigheten fått bättre möjligheter att följa och påverka

strukturomvandlingen.

Jag övergär nu till att redovisa mina överväganden i fråga om närdistributionen av el. Vad gäller det kommunala inflytandet på eldistributionen framhölls i de riktlinjer som riksdagen fastställde våren 1976 för strukturomvandlingen

på eldistributionsområdet att kommunerna som företrädare för lokala intressen skall ges ett större inflytande på eldistributionen. Under senare

är har kommunerna kommit att få ett allt större ansvar för energifrågorna. I

detta sammanhang kan jag bl.a. hänvisa till regeringens prop. 1984/85:5s5

om utvecklad kommunal energiplanering, som sedermera har antagits av

riksdagen (BoU 1984/85:6. rskr 82). Det är naturligt att abonnenterna

genom kommunerna då också bör ha ett ökat inflytande på elnätens ut-

byggnad, taxor m.m. Kommunerna har redan ett betydande inflytande på

eldistributionen; de svarar f.n. för elleveranserna till ca 687; av landets abonnenter. Men det förekommer också kommuner som inte har något

direkt inflytande på eldistributionen. Dessa kommuner kan ha svårt att få sina synpunkter beaktade när det gäller eldistributionens ordnande, efter-

som inflytandet måste grundas på ett frivilligt åtagande av den lokala eldistributören. I enstaka fall förekommer också konflikter som rör det kommunala inflytandet.

Det är enligt min mening angeläget att kommunerna kan utöva ett erforderligt inflytande över eldistributionsfrågorna. Jag är emellertid inte

beredd att föreslå några tvångsåtgärder för att tillförsäkra kommunerna ett

sådant inflytande. Det bör vara ett gemensamt intresse för kommuner och eidistributörer att skapa bästa möjliga eldistribution för abonnenterna. Det

Prop. 1984/85: 120 164

bör därför finnas förutsättningar att nå lösningar som kan godtas av berörda parter i de enstaka fall där motsättningar råder om eldistributionens ordnande. Sädana lösningar behöver inte innebära att kommuner nödvändigtvis själva äger och driver elanläggningarna. Kommunalt inflytande kan också nås genom olika former av samarbete med den lokala eldistributören och att kommunen såsom företrädare för abonnenterna t. ex. blir representerad i eldistributionsföretagets styrelse. Det bör ankomma på statens energiverk att inom ramen för den pågående strukturomvandlingen verka för att abonnenternas intressen blir tillgodosedda i rimlig omfattning. En väsentlig fråga gäller förnyelse och upprustning av anläggningar. Eftersom distribution av elström 1 glesbygder ofta visar bristande lönsamhet har staten länge med olika stödåtgärder medverkat till utbyggnaden av eldistributionsanläggningar på landsbygden. En närmare redogörelse för

denna verksamhet och mina förslag såvitt avser verksamhetens omfattning kommer jag att lämna vid min anmälan av anslagsfrågor för budgetäret

1985/86 (punkt E 5).

7.7.2 Beredskap mot störningar i elförsörjningen Även i väl utbyggda och underhållna nät kan störningar uppträda, t. ex.

på grund av svåra väderförhållanden eller olika tekniska fel. För att klara

sådana situationer finns resurser för driftberedskap hos eldistributörerna.

Normalt kan fel avhjälpas inom ramen för distributörens normala organisation. Särskilt vid mer omfattande avbrott samarbetar eldistributörerna för att avhjälpa fel. I vissa fall kan också militär personal bistå eldistributörer-

na med röjningsarbete o.d. För krigsberedskapen finns en särskild plane-

ring som vattenfallsverket ansvarar för i samråd med den privata kraftindustrin. Denna beredskap berörs inte närmare i det följande. Därtill kom-

mer beredskap som syftar till att öka tåligheten mot sabotage och liknande

handlingar mot ett fredsorganiserat samhälle. Dessa frågor omfattas av

beredskapsplaneringen.

Som tidigare har nämnts, drabbades den svenska elförsörjningen av en omfattande störning den 27 december 1983 som ledde till att kraftleveranserna avbröts till en stor del av landet. 1 betänkandet (SOU 1984: 69) Säker elförsörjning har överväganden och förslag redovisats med anledning av

störningen. Beträffande elproduktionsanläggningar och stamnät finner kommis-

sionen sammanfattningsvis följande. Planerna för stamnätets utbyggnad och modernisering samt rutiner och principer för dess drift är fullt tillfreds-

ställande. Kommissionens analys visar att det inom berörda organisationer bedrivs en kontinuerlig översyn av planer och driftprinciper för att anpassa

elsystemets utveckling till drifterfarenheter och förändringar i omvärlden. Under de närmaste åren avser vattenfallsverket att anlägga ca 1200 km nya 400 kV-ledningar jämte ett flertal transformator- och kopplingsställverk. Det är enligt kommissionens mening angeläget att dessa anläggningar

RJ

Prop. 1984/85: 120 165

färdigställs snarast möjligt och att möjliga förbättringar av systemets driftsäkerhet därvid genomförs. Kommissionen finner det angeläget att myndigheter och berörda organ gör fortsatta ansträngningar för att ytterligare minska handläggningstiden och tiden för det samråd med kommuner och länsstyrelser som föregår koncessionsansökan.

Kärnkraftsblocken är byggda för att tåla vissa avvikelser i såväl spänning som frekvens utan frånkoppling från elnätet. Frånkopplas ändå blocket från nätet är målet att driften av reaktor och turbin omställs till

försörjning av det egna hjälpkraftnätet, s.k. husturbindritt.

Ett av skälen till att det vid denna störning tog så läng tid innan elströmmen kom tillbaka på vissa håll var att endast ett kärnkraftaggregat (Fors-

mark 1) var i drift. De övriga aggregaten kunde inte vara i drift på grund av

att övergång till husturbindrift misslyckades. Om kraftverken vid större avbrott på stamnätet kan övergå till husturbindrift kan de starta mycket fortare efter att felet rättats till än vad annars är fallet.

I sammanhanget har kommissionen också belyst möjligheterna att inom

geografiskt begränsade områden klara elförsörjningen trots att centrala nät

slagits ut, s.k. ö-drift. Vid sina bedömningar har kommissionen funnit att

detta är förenat med både praktiska och tekniska problem. Kommissionen

har därför avvisat tanken på att bygga upp lokala elsystem i fredstid.

Remissinstanserna delar i allmänhet kommissionens bedömningar. Näågra remissinstanser har påpekat att frågan om övergång till ö-drift bör ägnas ökad uppmärksamhet och att kommissionen överdrivit svårigheterna med

en sådan övergång. Vattenfallsverket har anfört att denna fråga studeras

med inriktning på krigssituation och beredskapsförhållanden.

Enligt min mening måste driftsäkerheten i elkraftsystemet betraktas som god. En störning av den omfattning som skedde i december 1983 förekommer ytterligt sällan. Det är angeläget att driftsäkerheten i elkraftsystemet

även i fortsättningen hålls på en mycket hög nivå med hänsyn till den

centrala betydelse som elenergin har för samhället. En ändamålsenlig utbyggnad av kraftöverföringssystemet är därför nödvändig. Riksdagen

har anslagit betydande belopp för bl.a. utbyggnad och förstärkningar av stamnätet. Efter att vissa nu pågående större utbyggnader av 400 kV-nätet har slutförts kommer investeringarna i stor utsträckning att avse bl.a. åtgärder för att bibehålla ett modernt distributionssystem. Mot slutet av investeringsperioden, fram t. o. m. budgetåret 1988/89, avses åtgärder vidtas för att också ersätta vissa befintliga 220 kV-ledningar med nya för 400

kV. Sådana moderniseringar av ledningsnätet innebär bl.a. att överföringsförlusterna minskar och att mark frigörs vid övergång till ledningar för högre spänning. De ledningsförstärkningar som kommissionen har pekat på och som bl. a. innefattar anläggningar för anslutning till stamnätet av de senaste kärnkraftsblocken i Forsmark och Oskarshamn är enligt min mening angelägna. I likhet med kommissionen har jag uppfattningen att den nuvarande avvägningen mellan åtgärder hos användare och i elnät i huvud-

Prop. 1984/85: 120 166

sak är rimlig med hänsyn till den totala sammansättningen av abonnenter samt kostnader och effekter av ytterligare nätförstärkningar.

Flertalet viktiga samhällsfunktioner klarar elavbrott på tolv timmar till

ett dygn med befintlig och planerad reservkraft utan större negativa samhällseffekter.

I vissa fall har tillståndsgivningen för kraftledningar dragit ut på tiden och ledningsutbyggnader även allvarligt försenats. Såvitt jag har funnit har

dessa förseningar tidigare berott på att det samrådsförfarande som föregår en ansökan om koncession inte alltid har genomförts på ett tillfredsställande sätt. I likhet med statens energiverk vill jag framhålla att konkurrensen om markresurserna numera är betydligt hårdare än tidigare. Till detta har kommit ökad omsorg om miljön. Detta är något som ställer ökade krav på planeringen av kraftledningar. Rutinerna för informationsutbyte och samrådsförfarande har under senare år förbättrats och processen har kunnat genomföras på kortare tid än tidigare. Kraftföretagen planerar, enligt vad jag erfarit. att göra en ny redovisning under åren 1985 och 1986 för länsstyrelser och kommuner betr. planerade utbyggnader i ledningsnäten. Statens energiverk kommer därefter att utvärdera erfarenheterna av de förbättrade rutinerna. Utvärderingen får visa om det behövs åtgärder i

syfte att påskynda tillståndsgivningen.

T likhet med kommissionen vill jag inte förorda att man inom geografiskt begränsade områden vid driftuppbyggnad efter störning bygger upp eldistributionssystem under fredstida förhållanden. Ett skäl för denna bedömning är att detta torde ta förhållandevis lång tid och vara förenat med bl.a. vissa tekniska svårigheter. Till detta kommer att elavbrott i fredstid i allmänhet är förhållandevis korta och begränsade. Krig och sabotage krä-

” ver speciella förberedelser. Jag delar kommissionens uppfattning att ökad uppmärksamhet bör ägnas åt avbrott på nägra dygn. I vissa fall kan då

lokalt uppbyggda system trots stora problem vara ett bättre alternativ än

att lämna stora områden helt utan elektrisk ström. Det är därför angeläget

att frågan om uppbyggnad av lokala elsystem ägnas fortsatt uppmärksamhet av eldistributörerna och råkraftleverantörerna. Frågan bör lämpligen studeras också av kommunerna. Kommissionen framhåller att väsentliga förbättringar av driftsäkerheten

i elnäten har skett genom förnyelse och modernisering under de senaste 15 åren. Eldistributörernas moderniseringsarbete bör fortsätta enligt nuvarande inriktning. Enligt kommissionen bör statens energiverk få i uppdrag att undersöka behovet av fortsatta åtgärder för upprustning av vissa landsbygdsnät.

Remissinstanserna delar i allmänhet uppfattningen att inga större skador orsakas av kortare elavbrott. Några remissinstanser anser emellenid att

även mycket korta avbrott kan medföra stora kostnader och risker för

bl.a. vissa industrier. Några remissinstanser påpekar också nackdelarna

Prop. 1984/85: 120 167

för abonnenterna med de spänningsvariationer som förekommer i näten och föreslår att denna fråga skall studeras ytterligare.

Riksförbundet Energileverantörerna (REL) m. fl. remissinstanser anser

att reparationsberedskapen för de regionala näten, 40 KV-linjer, måste förbättras.

Delade uppfattningar råder om ett fortsatt stöd till upprustning av elan-

läggningar. Sålunda anser statens vattenfallsverk att företag som övertar icke bärkraftig distribution bör ha kapacitet själva att klara erforderlig

upprustning. Andra remissinstanser, såsom Svenska Elektrikerförbundet och Svenska kommunförbundet, ullstyrker att statens energiverk gör den av kommissionen föreslagna kartläggningen av upprustningsbehoven av vissa elnät och förordar att statsbidrag även fortsättningsvis skall kunna lämnas för upprustningsändamål.

Enligt min mening är det angeläget att också befolkningen på landsbygden tillförsäkras en tillfredsställande eldistribution. Det är emellertid oundvikligt att avbrott ibland uppstår, bl. a. på grund av svåra väderförhållanden. Ytterst är det en uppgift för den lokala eldistributören att utforma sina

nät på ett sådant sätt att avbrott motverkas så långt det är ekonomiskt

rimligt och att ha en sädan beredskap att uppkomna fel snabbt kan avhjäl-

pas. För att erforderliga underhålls- och förstärkningsåtgärder skall kunna

vidtas och elnäten inte onödigtvis slitas ned är det viktigt att distributörer-

na tar ut en taxa som täcker kostnaderna. Ett syfte med den pågående strukturomvandlingen av eldistributionen är att skapa bärkraftiga distributionsföretag som skall vara i stånd att vidta sådana åtgärder. Det ankom-

mer på statens cnergiverk att gemensamt med berörda eldistributörer och branschorgan följa utvecklingen inom eldistributionen och mot bakgrund

av gjorda erfarenheter vidta erforderliga åtgärder. Häri bör enligt min

uppfattning också ingå att undersöka behovet av upprustning av lands-

bygdsnäten och föreslå åtgärder.

En annan fråga som energiverket bör uppmärksamma och som vissa remissinstanser har behandlat i sina remissvar är hur störningsberedskapen kan förbättras för regionala nät. Energiverket bör också med anled-

ning av vad några remissinstanser anfört ägna ökad uppmärksamhet åt följderna av korta elavbrott och icke önskvärda spänningsvariationer. Kommissionen har också analyserat tåligheten mot elavbrott, nuvaran-

de läge beträffande reservanordningar samt behov av åtgärder inom en rad

samhällsfunktioner såsom sjukvård, transporter, drivmedelsförsörjning,

uppvärmning och kommunalteknisk försörjning. Med utgångspunkt från

dessa analyser föreslår kommissionen fördjupade utredningar på vissa områden. Kommissionen föreslår sålunda att socialstyrelsen får i uppdrag att i samräd med Landstingsförbundet inventera reservkraftsläget vid landets

sjukhus och föreslå åtgärder för att ge äldre sjukhus en rimlig uthållighet mot elavbrott.

Prop. 1984/85: 120 168

Socialstyrelsen har i sitt remissvar anfört att detta måste vara en första insats I ett större åtgärdspaket, som inte bara skall tillgodose sjukhusens behov utan även behoven hos primärvårdsanläggningar, större sjukcentraler och sjukhem. Eftersom förhållandena bör avse även beredskap och katastrofaspekter i både freds- och krigstid bör försörjningen med såväl vatten och avlopp som värme och el undersökas. Även av andra remissvar framgår att det är en mycket angelägen uppgift att förse viktiga sjukvårdsinrättningar med reservkraft. Jag har därför. efter samråd med chefen för socialdepartementet, för avsikt att återkomma till regeringen med förslag att ge socialstyrelsen i uppdrag att göra den inventering som kommissionen har föreslagit. Jag anser en sådan kartläggning vara angelägen.

Normalt är drivmedelspumpar beroende av elektrisk ström för att fungera, och bensinstationer saknar reservkraft. Många människor är beroende av en fungerande drivmedelsdistribution även vid elavbrott. Det finns skäl att betrakta även drivmedelsdistribution som en funktion som i viss utsträckning skall kunna upprätthållas också under elavbrott. Kommissionen föreslår att transportrådet i samråd med överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) får i uppdrag att utreda hur man uppnår en rimlig uthållighet i drivmedelsförsörjningen för prioriterade behov vid elavbrott. En fråga som enligt kommisstonen bör ägnas särskild uppmärksamhet är försörjningen med dieselolja, för bussar och annan kollektivtrafik och för drift av reservkraftaggregat. Förslaget har tillstyrkts av transportrådet. Jag delar kommissionens uppfattning att det är viktigt att veta hur drivmedelsförsörjningen kommer att fungera under ett elavbrott, så att de som har behov av drivmedel för samhällsviktiga funktioner kan bedöma om de måste skaffa egna reserver eller ej. Jag avser därför, efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet, att inom kort föreslå regeringen att lämna ett sådant uppdrag till transportrådet som kommissionen har föreslagit.

Viktigare larmsystem måste enligt kommissionen fungera även vid elavbrott. Det gäller dels att komma till rätta med problem med falska larm på grund av elavbrott, dels att säkerställa att trygghets- och driftlarm fungerar även vid elavbrott. Elavbrott leder också till problem med hissar, kodlås m.m. Kommissionen föreslår att det planerade centrala räddningsverket ges i uppdrag att se över funktionssäkerheten vid elavbrott hos viktiga larmsystem. I uppdraget bör också ingå att utreda behovet av åtgärder för att kunna föra hissar till närmaste våningsplan och att eventuellt föreslå nya normer för larmsystem.

Jag delar kommissionens uppfattning om det angelägna i att viktiga larmsystem m.m. fungerar även vid elavbrott. Jag avser därför att återkomma med initiativ till en översyn av denna fråga.

Jag finner vidare i likhet med kommissionen att det är viktigt att studera skyddssystem som har införts för att undvika person- och miljöskador. Av remissbehandlingen av kommissionens förslag framgår att arbetarskydds-

Prop. 1984/85: 120 169

styrelsen har en fortlöpande bevakning av hithörande frågor. Därför behövs f.n. inte några vtterligare initiativ i denna fråga.

Av kommissionens betänkande framgår att det närmast är abonnenten som får avgöra om han med hänsyn till sin elberoende verksamhet är beredd att investera i en reservkraftanläggning. När det gäller jordbruket är det emellertid enligt kommissionen önskvärt att fler djurhållande lantbruk anskaffar reservkraft. Detta är också ett starkt beredskapsintresse.

särskilt vad avser mjölkproduktionen. Kommissionen anser inte att det finns tillräckliga skäl att föreslå direkta statliga bidrag till sådan anskaff-

ning. Detta bör övervägas inom det ekonomiska försvarets ram. Jag delar kommissionens uppfattning på denna punkt. Lantbruksstyrelsen har i sitt remissyttrande föreslagit en försöksverksamhet med gemensamma reservkraftverk inom ramen för jordbrukets beredskapsplanering. Även jag

anser att en sådan försöksverksamhet bör övervägas av berörda myndighe-

ter och organisationer. Det bör i första hand ankomma på lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd att ta de initiativ som behövs. Jag anser vidare, i likhet med kommissionen, att statliga lånegarantier bör kunna lämnas för investeringar i reservkraft. Länegarantier bör kunna lämnas inom den kreditgarantiram som lantbruksstyrelsen disponerar för jordbrukets rationalisering. Enligt min mening är det också värdefullt att statens energiverk och Svenska Elverksföreningen har inlett ett arbete som syftar till standardisering av reservelverk främst för lantbruktets behov. I denna

fråga har jag samrått med chefen för jordbruksdepartementet.

Självfallet är det angeläget att de av kommissionen föreslagna åtgärderna kommer till stånd. Det är därför med tillfredsställelse jag konstaterar att statens energiverk avser att göra en uppföljning av i vilken utsträckning åtgärderna om utökning och förbättring av reservelverken har kommit till

stånd. Redan i dag har kommunerna ett långt gående ansvar för olika verksam-

hetsgrenar inom kommunen. Det är därför enligt kommissionen rimligt att kommunerna får ansvaret för att genomföra en planering för att möta långa elavbrott. Ett flertal remissinstanser har yttrat sig över detta förslag och tillstyrkt det. Flera remissinstanser pekar på bl. a. de fördelar som är förbundna med en samordnad planering av dessa frågor och den kommunala krigsberedskapsplanläggningen. Eftersom kommunerna har ansvar

för kommuninnevånarnas välfärd är det också enligt Svenska kommunförbundet motiverat att kommunerna planerar för att så långt möjligt minska

de olägenheter som långa elavbrott innebär. Flertalet kommuner har i

varierande omfattning beaktat detta i sin planering.

Kommissionen föreslår vidare att en central arbetsgrupp bör tillsättas för att utarbeta allmänna råd och anvisningar med syfte att samordna kommunernas planering för att möta långa elavbrott och den kommunala beredskapsplanläggningen. Arbetsgruppen bör enligt kommissionen även behandla frågor om finansiering av reservanordningar m.m. som är till

nytta både under freds- och krigstid. |

Prop. 1984/85: 120 170

Flera remissinstanser har yttrat sig över och tillstyrkt dessa förslag. I hithörande frågor har jag överlagt med Svenska kommunförbundet. För egen del vill jag framhålla följande. Landets kommuner förbereder i fred sin verksamhet under beredskap och krig. Kommunernas skyldigheter

regleras i lagen (1964:63) om kommunal beredskap. Enligt 6 § lagen är

kommun och landstingskommun efter länsstyrelsens förordnande skyldiga

att vidta reservanordningar för gas-, vatten- och elektricitetsförsörjningen. För sådana åtgärder utgår statsbidrag med 9096 eller den större det av kostnaden som regeringen medger. Några medel har ännu inte utgått för ändamålet. Kommissionen föreslår att den nämnda arbetsgruppen behandlar frågan

om finansiering av reservanordningar m.m. som är till nytta både under freds- och krigstid och därvid erforderliga ändringar i 6 § lagen om kommunal beredskap. Under senare tid har flera förslag lämnats som rör frågan om den kommunaltekniska försörjningen och reservanordningar för denna.

Inom försvarsdepartementets verksamhetsområde har 1982 års prov-

planläggningskommitté i sitt betänkande (SOU 1984:57) Kommunerna i totalförsvaret bl. a. anfört att kommunerna kan bedömas ha fredsnytta av

många reservanordningar som anskaffas för beredskaps- och krigsförhål-

landen. Någon jämförande värdering mellan fredsnytta och nytta för beredskap och krig har dock inte gjorts. Provplanläggningskommittén föreslår att frågan om reservanordningar ytterligare utreds. Därvid bör ingå att belysa nyttan av olika typer av reservanordningar säväl för fredsverksamheten som under krigsförhållanden och att överväga om en ändring av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun bör ske. Vidare har överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), i den skrivelse

till regeringen i maj 1984 i vilken ÖEF redovisar uppdraget att studera hur

ett krigsskydd bör utformas inom fjärrvärmeområdet, bl. a. föreslagit att

6 § lagen om kommunal beredskap ändras så att lagen skulle omfatta även värmeförsörjning samt förutom reservanordningar även skyddsanordningar. Det föreligger således tre olika förslag som avser reservanordningar för den kommunaltekniska försörjningen, Genom att behovet av reservanord-

ningar inte är tillräckligt klarlagt är det angeläget att den frågan övervägs i ett sammanhang tillsammans med frågan om framtida finansiering. Det är

angeläget att skyndsamt få förslag till en samlad syn i dessa frågor.

Allvarliga störningar i den normala livsföringen kan inträffa även under

fredsförhållanden, då ett långvarigt avbrott i elförsörjningen inträffar. Er-

farenheten visar att dessa störningar är av sådan karaktär att kommunerna

bör ha beredskapsplaner för att möta dem. Störningarna gäller såväl den normala kommunala verksamheten som näringsliv och de enskilda med-

borgarnas försörjning med värme, ljus. mat m. m. Jag har med tilifredsstäl-

lelse noterat att en sådan planering har genomförts eller pågår i ett stort

Prop. 1984/85: 120 171

antal kommuner. En sådan planering är enligt min uppfattning delvis av

annan karaktär än den som sker inom ramen för beredskapsplaneringen.

En planering för att möta elavbrott är emellertid värdefull också för beredskapsplaneringen. Kommunförbundet har framhållit att det behövs en närmare beskrivning

av kommunernas ansvar för åtgärder och investeringar som kan bli följden av kommissionens förslag. Jag delar denna uppfattning. Av min tidigare redogörelse framgär att ytterligare överväganden om bl.a. finansieringen av reservanordningar för den kommunaltekniska försörjningen kommer att göras. Andra frågor som också bör belysas ytterligare är vilken omfattning den av kommissionen föreslagna planeringen bör ha med hänsyn till den

centrala beredskapsplaneringen och kommunernas beredskapsplanering.

Enligt min mening behövs en närmare redovisning av de åtgärder som bör planeras och genomföras av kommunerna för att möta elavbrott i fred. Jag avser därför att ta initiativ ull en översyn av dessa frågor. Med anledning av vad jag nu har anfört saknas anledning att tillsätta den centrala arbetsgrupp som kommissionen har föreslagit.

I dessa frågor har jag samrått med chefen för försvarsdepartementet.

ÖEF begär i anslagsframställningen medel för ett åtgärdsprogram avseende reserv- och skyddsanordningar. Jag kommer strax, vid min anmälan av anslaget E 20. Beredskapslagring och industriella åtgärder för budget-

året 1985/86, tillbaka till detta.

Kommissionen har funnit att informationen till allmänheten fungerade någorlunda acceptabelt vid strömavbrottet den 27 december 1983. Kom-

missionen anser bl. a. att information i första hand bör lämnas till dem som kan informera vidare och att radion är den bästa kanalen för information. Några förslag till åtgärder som kräver riksdagens eller regeringens medver-

kan finns inte i betänkandet. Remissinstanserna delar i allmänhet kommissionens överväganden.

Jag anser att det är ytterst allvarligt om inte allmänheten snabbt och säkert kan informeras vid allvarliga störningar i samhället. I likhet med bl.a. beredskapsnämnden för psykologiskt försvar anser jag att det därför är av största vikt att radio- och telefonförsörjningen kan upprätthållas även

vid längre tids avbrott i elförsörjningen så att myndigheter och massmedier

kan informera allmänheten. Informationsfrågorna har vidare uppmärksam-

mats av bl.a. televerket, elleverantörerna och Sveriges Radio AB, som

vidtagit och planerat åtgärder för att förbättra informationen vid elavbrott. Det får nu närmast ankomma på berörda myndigheter, elleverantörer och branschorgan att överväga på vilket sätt informationen vid elavbrott kan förbättras ytterligare.

7.7.3 Tillsyn över elektriska anläggningar

Statens elektriska inspektion är den lokala statliga organisationen för ärenden om tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar och därmed

Prop. 1984/85: 120 172

sammanhängande frågor. Statens energiverk, som är chefsmyndighet för inspektionen, har utrett på vilket sätt inspektionen med tillgängliga resurser bäst skall bedriva sin verksamhet. Resultatet av arbetet har redovisats i rapporten Statens elektriska inspektion (SEN — uppgifter, organisation och resurser. I utredningen konstateras bl.a. dels att genom innevarande budgetårs medetstilldelning ett lägsta behov av personella och övriga resurser kan tillgodoses, dels att elektriska inspektionens verksamhet inte

är lämpad att avgiftsbeläggas. Utredningen utgår också från att statens

tullsyn även fortsättningsvis har sin utgångspunkt i elektriska inspektionen.

En närmare redogörelse för verksamheten vid statens elektriska inspek-

tion och mina förslag såvitt avser den fortsatta verksamheten kommer jag att lämna vid min anmälan av anslagsfrågor för budgetåret 1985/86 (punkt

E 3.

7.8 Export och import av el

De nordiska ländernas elförsörjningssystem har olika karaktär. Detta skapar goda förutsättningar för elutbyten. Det nordiska elsamarbetet började redan år 1915. då den första sjökabeln mellan Danmark och Sverige togs i bruk. Sedan dess. och framför allt under de senaste decennierna, har samkörningsförbindelserna byggts ut och förstärkts kraftigt. I dag finns 17

förbindelselänkar.

Mellan Sverige och Danmark är överföringsförmågan ca 1000 MW,

mellan Sverige och Norge ca 1500 MW och mellan Sverige och Finland ca

900 MW.

F.n. utnyttjas samkörningsförbindelserna i huvudsak för utbyten av s.k. tillfällig kraft. Sådana utbyten grundas på uppgörelser för kortare

perioder (ofta timme). Uppgörelserna utgår från det s. K. marginalvärdet på

kraft i resp. lands kraftsystem. Med marginalvärde menas värdet av en liten ökning eller minskning av kraftproduktionen. Prissättningen sker enligt den s.k. mittprisprincipen innebärande att priset på den utbytta

kraften läggs på en nivå mitt emellan marginalkraftvärdena i de båda

system mellan vilka utbytet äger rum. Utbytena av tillfällig kraft mellan länderna varierar kraftigt både kvanti-

tativt och prismässigt. Variationerna är stora mellan olika år, mellan olika ärstider, mellan olika veckor och mellan olika timmar på dygnet. Principerna för elkraftssamarbetet har utarbetats av Nordel. Nordel är ett rådgivande och rekommenderande organ med upgift att verka för nordiskt elsamarbete. Medlemmar i Nordel är företrädare för elförsörjningen i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. År 1983 präglades av rekordstora kraftutbyten mellan de nordiska länderna. Under år 1984 har utbytena varit av mera normal omfattning.

Kraftutbytena fördelade sig för svenskt vidkommande på följande sätt

(TWh).

Prop. 1984/85: 120 173

Tabell 7.2 Import och export av el åren 1983 och 1984

” Preliminära värden.

Utöver utbyten av tillfällig kraft förekommer också utbyten av s.k. fast

kraft. Utbyte av fast kraft innebär att avtal tecknas för viss tid av leverans av kraft till viss bestämd effekt och till viss bestämd tillgänglighet. F.n.

pågår få utbyten på fastkraftbasis.

De utbyten av tillfällig kraft som förekommit under åren 1983 och 1984 har i stort sett kunnat ske i optimal omfattning och i huvudsak utan inskränkningar på grund av begränsningar i överföringskapaciteten.

I och med att kärnkraftblocken Forsmark 3 och Oskarshamn 3 tas i drift

och uppnär full produktionskapacitet erhålls ett tillskott av elproduktion

med låg rörlig kostnad av storleksordningen 13 TWh i det svenska kraft-

systemet. I första hand bör detta tillskott användas inom landet i flexibla

system för att ersätta olja och kol. Det kan emellertid inte uteslutas att vissa kvantiteter el kan bli tillgängliga för ökad export till våra nordiska grannländer. Denna fråga behandlas inom utredningen (1 1984:02) om el och inhemska bränslen (ELIN) som började sin verksamhet under hösten 1984. ELIN har i början av år 1985 uppdragit åt statens vattenfallsverk att genomföra en delutredning om möjligheterna att öka exporten av el.

Mellan östra Svealand och södra Finland finns i dag inte någon överföringsledning. Inom ramen för det förslag till nordisk handlingsplan från Nordiska Ministerrådet som avses fastställas av Nordiska Rådet i mars

1985 föreslås att möjligheterna att bygga en sådan ledning undersöks. Statens vattenfallsverk och det finska kraftföretaget Imatran Voima har

startat vissa preliminära bedömningar av behovet av en sådan förbindelse.

Ledningsförbindelserna mellan Själland och Sydsverige förstärks under

år 1985 med en andra 400 kV kabel. Den befintliga överföringsförbindelsen mellan Jylland och Västsverige

(den s.k. Kontiskankabeln) är nu 20 år gammal och kan behöva tas ur drift

om ca 10 år. Om ersättningsinvesteringen tidigareläggs erhålls en fördubb-

lad överföringskapacitet under några år. Statens vattenfallsverk och det danska kraftföretaget ELSAM har träffat en preliminär överenskommelse om en ersättningsanläggning med planerad idrifttagning år 1989. Investeringskostnaderna delas mellan ELSAM och vattenfallsverket på samma

sätt som har gjorts för befintlig ledning. Medelsbehovet återkommer jag till

senare under anslaget E 11.

Prop. 1984/85: 120 174

8¶Bränsleförsörjning

8.1 Inledning Oljeersättningsprogrammet

I det energipolitiska beslutet år 1981 fastlades ett program för oljeer-

sättning. Programmet beräknades sammanlagt komma att medföra en årlig

oljeersättning om ca 9 miljoner ton olja år 1990. Detta skulle åstadkommas

genom att ersätta olja med bl. a. kol och inhemska bränslen. Därtill beräk-

nades att en konvertering från olja till el samt vissa åtgärder inom storstuckholmsområdets värmeförsörjning skulle medföra viss oljeersättning.

Redan i mitten av 1980-talet skulle oljeersättningen kunna uppgå till ca 3,5 miljoner ton. Om även de åtgärder medräknas som ingår i det s.k. energihushällningsprogrammet beräknades oljeersättningen år 1990 uppgå tll 12 miljoner ton per år. Det angavs att en mer omfattande översyn av oljeersättningsprogrammet borde ske senast år 1985. Översynen borde åligga statens energiverk.

De senaste åren har målmedvetna insatser genomförts för att nå de uppställda målen. Som exempel kan nämnas det fortsatta stödet för oljeersättande åtgärder som löper t. o. m. budgetåret 1986/87 (prop. 1983/84:62, NU 9, rskr 124) samt 1983 och 1984 års investeringsprogram. Dessutom har riksdagen fastställt reviderade riktlinjer för användningen av kol (prop.

1983/84: 158, NU 44. rskr 390) som innebär att kolanvändningen har begränsats i förhållande till den kolanvändning som angavs i 1981 års beslut

samt väsentligt skärpta miljökrav. Jag återkommer till detta strax (avsnitt

8.4). Oljans andel av vår energiförsörjning har minskat från det sena 1970-talets nära 7026 till i dag ca 507. Vi har alltså kommit en bra bit på väg mot

de mål som har satts upp för oljeersättningen fram till år 1990. Detta innebär att vi har skapat goda och i många avseenden nva förutsättningar

för hur vi skall gå vidare i arbetet på att utveckla framtidens energisystem.

Stödet för oljeersättande åtgärder har funnits sedan januari (981.

Stödet har haft mycket stor betydelse för utvecklingen av inhemska

bränslen. För den första treårsperioden beräknades det totala behovet av medel till 1700 milj. kr. I enlighet med riktlinjerna i prop. 1980/81:49 utvärderades stödverksamheten år 1982. Detta resulterade bl.a. i ett fort-

satt stöd för åtgärder för att ersätta olja. m.m. (prop. 1983/84:62, NU 9,

rskr 124). Nuvarande stödverksamhet omfattar perioden den I januari 1984

till den 31 juni 1987. Det totala stödet uppgår till 1650 milj. kr. varav bidrag och villkorliga bidrag uppgår till 660 milj. kr., samt lånegarantier till 915 milj. kr. Därtill kommer anslag om sammanlagt 75 milj. kr. för att täcka

förväntade förluster i garantigivningen.

Riksdagen har också som jag tidigare nämnt beslutat anslå I 650 milj. kr. till konjunkturanpassade investeringsprogram för åren 1983 och 1984

Prop. 1984/85: 120 175

(prop. 1982/83:50 bil. 6. NU 18, rskr Itt: prop. 1983/84:62, NU 9, rskr

124). Vidare medgav riksdagen I december 1984 att de medel som återstår

inom ramen för 1983 och 1984 års investeringsprogram får användas för

vissa åtgärder inom energiområdet även efter utgängen av år 1984 (prop. 1984/85:25 bil. 8, NU 12, rskr 87).

Jag finner det angeläget att energiverket fortlöpande prövar möjligheter-

na att effektivisera nuvarande stödverksamhet för att åstadkomma oljeersättning. Det bör också ankomma på statens energiverk att så småningom

göra en systematisk utvärdering av hela oljeersättningsstödet. Resultatet av en sådan utvärdering bör föreligga under andra hälften av är 1986. Jag avser att senare återkomma till regeringen i denna fråga.

Bränslemiljöfonden

De sammanlagda effekterna av bl. a. hushållnings- och oljeersättningsprogrammet är att förbränningsanläggningarnas miljöproblem har minskat radikalt. Det finns dock fortfarande mycket vi kan göra för att förbättra miljön. Jag vill därför nu efter samråd med chefen för jordbruksdeparte-

mentet föreslå vissa åtgärder när det gäller kolmiljöfonden. Kolmiljöfonden inrättades år 1983 (prop. 1982/83:100 bil. 14, NU 22,

rskr 166). Fonden finansieras genom en särskild avgift på oljeprodukter svarande mot 10 kr. per m" olja. Statens energiverk disponerar medlen i fonden för stöd till anordningar för att minska utsläppen av svavel vid förbränning av kol enligt förordningen (1983:589) om statligt stöd till åtgärder för att minska utsläppen av svavel vid förbränning av kol (ändrad genom SFS 1984: 639).

Riksdagen beslutade våren 1984 (prop. 1983/84:158 bil. 2, NU 44, rskr 390) om riktlinjer för svavelutsläppen från koleldade anläggningar. Enligt dessa får utsläppen för större anläggningar, med ett årligt totalt utsläpp överstigande 400 ton svavel, uppgå till 0,05—0.10 gram svavel per megajoule tillfört bränsle. För mindre anläggningar gäller ett intervall på 0.10— 0,17 gram svavel per megajoule. I princip bör lika stränga miljökrav gälla oavsett bränsle. De angivna utsläppsnivåerna skall uppfattas som riktlinjer för tillämpningen av miljöskyddslagen. Det innebär att goda möjligheter finns att vid tillämpningen ta hänsyn till de omständigheter som föreligger i de enskilda fallen. Olika tekniska lösningar kan härvid provas och kraven successivt skärpas I takt med den tekniska utvecklingen.

Förutom svavelnedfall spelar också nedfallet av kväveföreningar en stor roll i försurningsprocessen. Hittills har åtgärder vidtagits i mycket begränsad omfattning för att minska kväveoxidutsläppen.

Regeringen tillsatte i början av år 1984 en särskild aktionsgrupp för att samordna och ytterligare intensifiera insatserna mot försurning. På uppdrag av aktionsgruppen har statens naturvårdsverk utarbetat en aktionsplan mot luftföroreningar och försurning. Aktionsplanen överlämnades till

Prop. 1984/85: 120 176

regeringen i augusti 1984. Chefen för jordbruksdepartementet kommer att återkomma med förslag till åtgärder i samband med aktionsplanen. Jag vill dock redan nu föreslå vissa åtgärder som har betydelse inom energiområdet.

J aktionsplanen föreslås ett program som, om det genomförs, skulle

minska de svenska utsläppen av svaveldioxid och kväveoxid med totalt 65 resp. 30 7: räknat från utsläppsnivån år 1980 fram till år 1995.

I aktionsplanen ges en översiktlig redovisning av en rad tekniska ätgärder som bör övervägas om kväveutsläppen från förbränningsanläggningar skall kunna minskas i föreslagen omfattning.

Aktionsgruppen konstaterar att det vid stora kolpulvereldade anläggningar kommer att krävas långtgående krav när det gäller bl.a. förbränningsteknik. Användning av trycksatt fluidiserad bädd bedöms vara en möjlig utvecklingsväg för att klara kraven. Vid mindre koleldade anläggningar kommer sannolikt förbränningstekniska åtgärder att vara tillräck-

liga.

Anläggningar för biobränslen anses i allmänhet redan nu kunna klara långtgående krav. Aktionsgruppen konstaterar att ett betydande utvecklingsarbete pågår inom detta område. En utveckling på det förbränningstekniska området ger, enligt aktionsgruppens bedömning, utrymme för ytterligare minskning av utsläppen.

Kostnaderna för de olika åtgärder som aktionsgruppen anser bör övervägas för att minska förbränningsanläggningars Kkväveoxidutsläpp kan komma att bli mycket höga. upp till 30 000 kr. per ton avskilt kväve. Enhigt aktionsgruppens bedömning kan det behövas särskilda ekonomiska stödåt-

gärder för att dessa insatser skall kunna fullföljas på ett riktigt sätt. Aktionsgruppen föreslår därvid att bidrag övervägs ur den s.k. kolmiljöfon-

den.

För egen del delar jag aktionsgruppens slutsatser beträffande behovet av

utökade stödmöjligheter ur kolmiljöfonden. Jag förestår därför att kolmiljöfonden utvidgas på så sätt att åtgärder för att minska utsläpp av kvä-

veaxid inkluderas.

Det bör ankomma på regeringen att närmare fastställa de villkor som

skall gälla för sådant stöd. Som jag nämnde tidigare kommer chefen för jordbruksdepartementet

inom kort att återkomma med ytterligare förslag med anledning av aktionsgruppens plan mot luftföroreningar och försurning.

Jag går nu över till att redovisa miljökonsekvenser vid förbränning av

torv.

I rapporten Förbränning av torv — Hur kan miljökraven tillgodoses? har

statens energiverk redovisat möjligheter att begränsa utsläppen av försurande ämnen. Energiverket bedömer härvid att i de fall svavelinnehållet i bränslet är så högt att de fastställda riktvärdena för svavelutsläpp vid kolförbränning

Prop. 1984/85: 120 177

skulle komma att överskridas bör det vara möjligt att tillgripa emissionsbe-

gränsade åtgärder till rimliga kostnader. Med något undantag kommer de torveldade anläggningarna att ge ett årligt svavelutsläpp som är mindre än

400 ton. Skulle någon torveldad anläggning bli av den storleksordningen att

utsläppsnivån 400 ton svavel/år överskrids, dvs. den utsläppsgräns där normerna för svavelutsläpp vid koleldning skärps, får ytterligare åtgärder

vidtas. Det bör då vara möjligt att klara riktvärdet 0.10 g svavel/MJ tillfört bränsle eller strax därunder genom att använda lågsvavlig torv, blandning av olika torvsorter, inblandning av trädbränsle och/eller kalktillsats. Där-

emot kan krav på 0,05 g svavel/MJ tillfört bränsle medföra att extraordinä-

ra avsvavlingsågärder i form av rökgasavsavling erfordras. De torveldade

anläggningar. som antas vara I drift i början av 1990-talet, beräknas komma att släppa ut ca 2000 ton svaveldioxid per år. Som jämförelse kan nämnas

att de totala utsläppen år 1990 av svaveldioxid i Sverige beräknas bli ca

200000 ton SO/år.

En beräkning har gjorts av de årliga utsläppen av kväveoxider från

förbränning av ca 5 TWh torvbränsle. Totalt beräknas ca 3700 ton per år

släppas ut, vilket kan jämföras med naturvårdsverkets uppskattning av det

totala kväveoxidutsläppet för år 1990 på ca 280000 ton per år. Kväveoxidutsläppet från torveldning beräknas således i början av 1990-talet bidra med mindre än 1,5 32 till det totala utsläppet av kväveoxider.

Frågan om riktlinjer beträffande högsta tillåtna svavelutsläpp från koleldade anläggningar har nyligen behandlats av riksdagen. Till följd av den alltmer avancerade tekniska utrustningen som kommit fram under senare

är har utsläppsnormerna successivt kunnat skärpas. Det är viktigt att ta till

vara de möjligheter att förbättra miljön som den pågående omställningen av energisystemet och den tekniska utvecklingen erbjuder.

I propositionen om vissa kolfrågor framhålls att det är nödvändigt från

miljösynpunkt att en användning av andra bränslen inte ger upphov till

större miljöproblem än vad som skulle bli följden vid kolanvändning. Därför skall i princip lika stränga miljökrav gälla för alla nya eller om-

byggda förbränningsanläggningar oavsett bränsle. En betydande del av de svenska torvmarkerna bör enligt energiverket kunna hålla sådana svavelhalter att torven vid förbränning ger utsläpp som understiger riktvärdet 0,17 g svavel/MJ tillfört bränsle. Den torv som överskrider detta riktvärde bedöms kunna användas i blandbränslen eller i

sådana anläggningar där reningsåtgärder till en rimlig kostnad kan vidtas.

Remissinstanserna anser att det är värdefullt att underlag för normer för

torvbränslets sammansättning från miljösynpunkt utarbetas. Samtliga remissinstanser delar således energiverkets bedömningar.

För egen del finner jag mot bakgrund av vad jag nu har redovisat att mindre torveldade förbränningsanläggningar inte kommer att ha några

svårigheter att klara nuvarande uppställda riktvärden för svavelutsläpp.' För att åstadkomma så låga värden som möjligt bör i största möjliga

Rättelse: S. 178. mellan slutet på rad 39 och början på rad 40 Tillkommer: Mot bakgrund av vad jag nu har föreslagit beträffande kolmiljöfonden föror rad 41 Står: 1986 Rättat till: 1985 12 Riksdagen 1984/85.1 samt, Nr 120

Prop. 1984/85: 120 178

utsträckning lägsvavlig torv användas. I övrigt bör blandbränsle eller kalktillsats användas.

Även större torveldade anläggningar bör klara uppställda riktlinjer med de nämnda åtgärderna. I vissa fall kan det dock behövas extraordinära åtgärder, typ rökgasavsvavling. Detta innebär en betydligt högre kostnad och kan därför vara svårt att åstadkomma. Jag förordar därför att stöd bör

kunna utgå för åtgärder för att tillgodose långtgående miljökrav vid för-

bränning i torveldade anläggningar inom ramen för kolmiljöfonden som

enligt vad jag anför i det följande bör byta namn.

En förutsättning för att avfall över huvud taget skall få eldas är att förbränningen sker på ett miljömässigt acceptabelt sätt. Miljöpåverkan som

uppkommer vid avfallsförbränning är framför allt utsläpp av försurande

ämnen, stoft, metaller och organiska ämnen.

Dagens stoftutsläpp från avfallsförbränning uppgår till totalt 600 ton per år. I nya avfallsförbränningsanläggningar beslutar koncessionsnämnden för miljöskydd som regel att stoftutsläppen inte får överstiga 50 mg/Nm!. Krav ställs också på nivån på utsläpp av saltsyra och kvicksilver.

Vid flera tillfällen har det uttryckts oro för att avfallsförbränning kan

medföra utsläpp av skadliga ämnen, bl. a. dioxiner. Jag ser med stort allvar

på denna fråga och har därför haft en rad överläggningar med representanter för forskning, miljövård och användare på området. Under senare år har emellertid bättre metoder utvecklats för rökgasrening samtidigt som förbränningstekniken har förbättras. I takt med den tekniska utvecklingen och de ökade kunskaperna om rökgasernas sammansättning har myndigheternas krav på rening successivt skärpts. Det råder dock fortfarande en

viss osäkerhet om vilka villkor som skall råda i framtiden. Denna fråga bör därför enligt min mening följas med stor uppmärksamhet.

Mot bakgrund härav avser jag efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet att föreslå att regeringen uppdrar åt statens energiverk och

statens naturvårdsverk att utreda såväl energitekniska förutsättningar som

att klarlägga vilka utsläppskrav, m.m. som bör gälla vid förbränning av avfall.

Jag har för avsikt att i samarbete med chefen för jordbruksdepartemen-

tet ha fortsatta överläggningar för att noga följa utvecklingen när det gäller

förbränning av avfall för energiändamål. Det bör enligt min mening finnas en möjlighet att erhålla stöd från kolmiljöfonden för åtgärder som avsevärt minskar miljöpåverkan vid avfallsförbränning. Det bör ankomma på regeringen att utforma riktlinjerna härför. Mot bakgrund av vad jag nu har föreslagit beträffande kolmiljöfon-

den förordar jag att fonden ändrar namn till Bränslemiljöfonden fr. o. m.

den I juli 1985. Som jag tidigare nämnt finansieras kolmiljöfonden genom att en särskild avgift på 10 kr. per m? olja tas ut. Jag bedömer att den föreslagna utvidgningen medför ökat medelsbehov för fonden, särskilt under de närmaste åren. För att inte stödbesluten skall

Prop. 1984/85: 120 179

behöva senareläggas bör fonden tillföras ytterligare medel, Statens energiverk bör därför få rätt att fatta beslut om stöd ur bränslemiljöfonden i en omfattning som innebär att utbetalningarna kommer att motsvara influtna avgifter jämte högst 120 milj. kr. Jag kommer strax att under anslaget E 22. Vissa åtgärder för omställning av energisystemet att förorda att 120 milj.

kr. reserveras av anslaget intill dess anspråken på bränslemiljöfonden är

kända.

Förutsättningar för bränslepolitiken

För de olika bränslena i vårt energisystem gäller i korthet följande

förutsättningar för de närmaste ären.

Användningen av olja har minskat kraftigt. Målet att reducera oljans

andel från nuvarande ca 50596 av energitillförseln tull ca 406 är 1990 står

fast. Riksdagen godkände våren 1984 riktlinjer för oljepolitiken (prop. 1983/84: 110, NU 43, rskr 391). Regeringen har därvid nyligen redogjort för

målsättningen för den statliga oljepolitiken. Riksdagen har också nyligen antagit riktlinjer för beredskapslagring av olja (prop. 1984/85:53, FöU 6,

rskr 94). Jag finner ingen anledning att föreslå någon ändring i dessa riktlinjer.

Naturgasens betydelse för världens energiförsörjning har ökat successivt. Naturgas utvinns i stort sett inom samma geografiska områden som oljan. I juni 1980 godkände riksdagen (prop. 1979/80: 170, NU 70, rskr 410) ett avtal mellan regeringarna i Sverige och Danmark om naturgassamarbete jämte riktlinjer för genomförandet av det s.k. Sydgasprojektet. Leveranserna påbörjas i höst. På lång sikt kan naturgasen bli ett intressant alternativ inför avvecklingen av kärnkraften. När det gäller frågan om

utvidgning på kort eller medellång sikt av naturgasanvändningen i Sverige

bör gälla som en nödvändig förutsättning att den genomförs på kommersiell grund.

Oljeersättningen skall i första hand ske genom övergång till inhemska bränslen och ny teknik. Men vi klarar sannolikt inte oljeersättningen fullt ut och i rimliga former utan en viss andel kol. Vär inriktning är dock att så

långt det är möjligt begränsa kolbehovet. Riksdagen beslöt i mars 1984

(prop. 1984/85: 158, NU 44, rskr 390) en kolanvändningsniva om högst 3—4

miljoner ton per år till är 1990. Nu finns det tecken som tyder på att

kolbehovet kan komma att sjunka ytterligare. Riksdagen fastställde i mars 1984 vidare mycket stränga miljökrav för kol.

De senaste ärens satsningar på inhemska bränslen har varit framgångsrika. På relativt kort tid har användningen av torv. trädbränslen och avfall ökat från en låg nivå till att i dag svara för en icke obetydlig del av

värmeförsörjningen. Man får dock räkna med att marknaden för flertalet inhemska bränslen kommer att växa något långsammare under andra hälf-

Prop. 1984/85: 120 180

ten av 1980-talet. På längre sikt, under 1990-talet och framöver, bör de inhemska bränslenas konkurrenskraft komma att stärkas genom att dels elpriset stiger. dels genom teknisk utveckling som ger bättre ekonomi. Målet bör vara att den nya tekniken skall klara sig på egna meriter och att trygga ett energisystem för framtiden som är säkert och billigt, utan behov av fortsatta subventioner.

Riktlinjer för introduktionen av ulternativa drivmedel godkändes av riksdagen våren 1983 (prop. 1982/83: 100 bil. 14, NU 33, rskr 280). Riktlinjerna innebär att de statliga insatserna främst bör inriktas mot att utveckla ett rent alkoholbränsle. Jag kommer strax (avsnitt 8.7) ta upp frågan om en särskild utredning för att i första hand klarlägga förutsättningarna för låginblandning av motoralkoholer I bensin.

Jag går nu över till att redogöra för användningen av de olika bränslena och vilka ätgärder som krävs för att det skall vara möjligt att uppnå de av mig förordade riktlinjerna på sikt.

8.2 Olja

Riksdagen godkände våren 1984 de riktlinjer för oljepolitiken som regeringen föreslagit i prop. 1983/84: 110, om vissa oljefrågor (NU 43, rskr 391). Riksdagen har också hösten 1984 antagit en ny lag om beredskapslagring av olja och kol samt godkänt de riktlinjer för beredskapslagring av olja som regeringen föreslagit (prop. 1984/85:53, FöU 6, rskr 94). Mot denna bakgrund redogör jag nu först kortfattat för några väsentliga utvecklingsdrag på den internationella och den svenska oljemarknaden. Därefter erinrar jag om de gällande riktlinjerna för oljepolitiken och ger sedan avslutningsvis min syn på några viktiga problemområden som berör oljans roll på Sveriges framtida energimarknad.

Globalt sett nådde oljeefterfrågan sin hittills högsta nivå år 1979. Därefter har efterfrågan minskat oavbrutet fram till sista kvartalet 1983. Frän början av år 1984 har en svagt uppgående tendens varit skönjbar. Produktionskapaciteten har inte förändrats på samma sätt som efterfrågan, vilket medfört att oljemarknaden nu kännetecknas av kapacitetsöverskott i alla led från källa till konsument. Det är viktigt att konstatera att det vid sidan av konsumtionsminskningen också har skett en förändring i efterfrågemönstret, nämligen från tunga till lättare produkter. Delvis förklaras detta av att olja ersatts med kol, naturgas och el. Denna substitution kombinerad med olika besparingsåtgärder har främst påverkat konsumtionen av eldningsoljor, i synnerhet de tjocka. Förhållandet kan åskådliggöras genom att jämföra olika oljeprodukters andel av oljekonsumtionen i Västeuropa mellan åren 1979 och 1983 i procent vilket görs i följande tablå.

Prisgapet mellan lätta och tunga produkter har krympt under de senaste

åren. Till viss del sammanhänger detta med utbyggnaden av s.k. krackers som medfört en ökad efterfrågan på tiock eldningsolja som rävara för

raffinaderierna. Samtidigt har också utbytet av bl.a. bensin ökat vilket

påverkat priserna.

En viktig förändring på produktionssidan är att OPEC:s (Organization of Oil Exporting Countries) andel av världsmarknaden har minskat drastistk. Mellan åren 1979 och 1983 minskade medlemsländernas marknadsandel från 6472 till 44Z. Samtidigt skedde betydande produktionsökningar i

Mexico och Västeuropa. År 1983 svarade dessa två områden för nära 129

av världsproduktionen mot knappt 2 ett decennium tidigare.

En konsekvens av utvecklingen vad gäller konsumtion och produktion

är att världshandeln med olja har minskat kraftigt under senare år. Sedan år 1979 har världshandeln gått ner med drygt 306 till en volym år 1983 om ca 1 200 miljoner ton, varav drygt tre fjärdedelar utgörs av råolja och resten av färdigprodukter.

Jag vill peka på några ytterligare förändringar som har inträffat på den

internationella oljemarknaden och som är av betydelse när det gäller att

bedöma utvecklingen på sikt.

I början av 1970-talet hade de sju stora internationella oljebolagen produktionsrättigheterna till 604 av råoljan i världen (exkl. statshandelslän-

derna). Motsvarande andel är i dag mindre än 3056. Huvudsakligen är det

de oljeproducerande staterna själva, eller av dem kontrollerade bolag, som har tagit över produktionen. En konsekvens av detta är att nya aktörer tillkommit på den internationella oljemarknaden, samtidigt som den vertikala integrationen som kännetecknat de multinationella bolagen brutits upp. Detta har i sin tur medfört att den s.k. spotmarknaden ökat i betydelse och omfattning.

Den hårdnande konkurrenssituationen på olika marknader och den för-

sämrade lönsamheten kan också speglas i den omfattande strukturomvandling som genomförts under de senaste åren. Således har Gulf och Chevron (Socal) i stort lämnat den Västeuropeiska marknaden. Huvudpar-

ten av Gulfs tillgångar i Västeuropa köptes av det nationella kuwaitiska

oljebolaget (KPC). Etableringar av detta slag skapar framdeles möjligheter för en betydande export av oljeprodukter från Mellersta Östern.

För att illustrera oron på oljemarknaden vill jag också något beröra

händelserna under år 1984 som resulterade i att OPEC i slutet av oktober detta år beslöt begränsa oljeproduktionen från 17.5 till 16 miljoner fat per

Prop. 1984/85: 120 182

dag. Den svaga eftertrågeutvecklingen i kombination med ökande produktion och export utanför OPEC medförde att OPEC ytterligare begränsade sin produktion som ett led i försöken att försvara prisstrukturen på råoljor. Av stor betydelse var vidare att de prisskillnader som uppkommit mellan

lättare och tyngre råäoljor inte återspeglade råoljornas inbördes värde i form av färdigprodukter. Sålunda har efterfrågeutvecklingen på skilda slag

av oljeprodukter och överskottet på konverteringskapacitet medfört att de lättare råoljorna blev överprissatta medan det motsatta gällde för tyngre

råolior. vilket naturligtvis påverkade efterfrågans inriktning. Denna ut-

veckling i kombination med en ökad rabattgivning ledde till att det av norska staten ägda bolaget Statoil i oktober 1984 beslutade sänka sina oljepriser. Detta beslut följdes sedan av prissänkningar på brittisk och nigeriansk råolja.

Kapacitetsutnyttjandet inom den internationella raffinaderiindustrin har sjunkit. Mellan åren 1979 och 1983 minskade utnyttjandegraden it världen från 75 72 till 70 2. Motsvarande tal för Västeuropa var 69 6 resp. 6676. I Västeuropa har betydande kapacitet tagts ner samtidigt som investeringar har genomförts i olika uppgraderingsanläggningar för omvandling av tjockolja till destillat, dvs. lättare produkter. Enligt flera bedömare föreligger i

dagsläget ett överskott förutom när det gäller primärdestillation även på

konverteringskapacitet, särskilt avseende s.k. katalytiska krackers. I en

katalytisk kracker vidareförädlas gasolja till lättare produkter, huvudsakli-

gen bensin.

8.2.1 Den svenska oljemarknaden

År 1983 uppgick oljeleveranserna tull den svenska marknaden till 17.7

miljoner m”.

Leveranserna av flytande bränslen och drivmedel sjönk under år 1983 jämfört med föregående år. Nedgången blev 2,3 miljoner m? eller 1195.

Även år 1984 har kännetecknats av fortsatt nedgång.

Av föjande sammanställning framgår utvecklingen av oljeleveranser sedan år 1979. Inom loppet av fyra är har volymen minskat med sammanlagt

10,8 miljoner m? eller med 3846.

Tabell 8.1 Oljeleveranserna i miljoner m?

(exkl utrikes bunkers)

LLA TC [SA it

1983 1982 1979 83/82 83/79

Prop. 1984/85: 120 183

Eldningsoljor, och speciellt de tjockare kvaliteterna som används inom

främst industrin samt för fjärrvärme- och elproduktion, uppvisar den största tillbakagången. Totalt har leveranserna av eldningsoljor uttryckt i volym

halverats sedan år 1979. Beträffande utvecklingen under de första åtta månaderna år 1984 kan

nämnas att importen av råolja sjönk med 596 volymmässigt jämfört med

motsvarande period år 1983. Importen av raffinerade oljeprodukter minskade i volym med 2096 —

från 6,7 till 5,3 miljoner ton. Totalt minskade importen av råolja och raffinerade oljeprodukter mellan dessa perioder volymmässigt från 15,6 till 13,8 miljoner ton eller med 126.

Under januari—-august 1984 uppgick exporten av oljeprodukter till 8,4 miljarder kronor jämfört med 8,1 miljarder under motsvarande period året innan, vilket medförde att nettoimporten av oljeprodukter värdemässigt

sjönk från 19,2 till 16,7 miljarder kronor eller med 1396.

Tabell 8.2 Import av råolja och raffinerade oljeprodukter samt den värdemässiga exporten av dessa produkter under januari-augusti 1983 och januari-augusti 1984

jan—aug jan—aug Procentuell

Totalt råolja och raffinerade

oljeprodukter, milj. ton 5.0 13,8 = 12 Totalt råolja och raffinerade

Jag övergår nu till att redogöra för huvuddragen i gällande riktlinjer för oljepoliuken.

8.2.2 Oljepolitikens inriktning

Riksdagen godkände vären 1984 de riktlinjer som regeringen hade före-

slagit i prop. 1983/84: 110 om vissa oljefrågor. Det uttalade målet för den

statliga oljepolitiken är att inom ramen för de övergripande energipolitiska riktlinjerna trygga landets försörjning med råolja och petroleumprodukter till rimliga kostnader för samhället. Detta skall ske på ett sätt som beaktar och tar till vara industriella intressen.

De samhällsekonomiska aspekterna talar för att landets försörjning med

råolja och produkter sker på eu så kostnadseffekuivt sätt som möjligt. Kostnaderna för den svenska nettoimporten av råolja och petroleumpro-

dukter år 1983 uppgick till över 30 miljarder kronor, vilket utgjorde nära 208 av kostnaderna för den totala varuimporten. Som jämförelse kan Rättelse: S. 183, Tabell 8.2, rad 2 och 4

Står: miljarder ton Rätvat ull: miljarder kr. rad 8 Står: kr Rättat till: kr. rad 9 Står: miljader kr. Rättat till: miljarder kr.

Prop. 1984/85: 120 184

nämnas att motsvarande tal för är 1972 var 3 miljarder kronor, trots att

importen i volym då var 3076 större. Mot denna bakgrund är det också naturligt att ge oljepolitiken en sådan inriktning att positiva samhällseko-

nomiska och industripolitiska effekter kan uppnås. Detta är särskilt viktigt

för att bl. a. sysselsättningsmässigt kunna kompensera den neddragning av

aktiviteter inom oljemarknadens olika led, som är ofrånkomlig. Följande moment i den svenska oljepolitiken är en precisering av de mål

som tidigare fastslagits av riksdagen i samband med behandlingen av prop.

1983/84: 110 om vissa oljefrågor.

Engagemang i prospektering och utvinning Det finns ett statligt intresse för engagemang i prospektering efter och utvinning av olja och naturgas. Energipolitiska och industripolitiska skäl talar härför. Riksdagen anslog våren 1984 som en engångsanvisning 600 milj. kr. till ett program för prospektering efter olja och naturgas. Syftet med detta program är att skapa förutsättningar för en så omfattande och

uthållig aktivitet som möjligt inom Nordsjön och angränsande havsområden. Av särskilt svenskt intresse är verksamheten på den norska kontinen-

talsockeln. Det är också av vikt att följa upp engagemanget så att svenska företag kan få en mer aktiv och omfattande roll inom offshoreområdet.

Goda och förstärkta relationer till oljeproducerande länder Den hittillsvarande utvecklingen inom oljeområdet talar för att det är ett väsentligt svenskt intresse ur både energipolitisk och industripolitisk synvinkel att vidmakthålla och utveckla nära relationer med oljeexporterande länder. Bland Sveriges samarbetspartneras på industri- och energiområdet intar Norge en särställning. |

Aktiv medverkan i det internationella energisamarbetet

Målet att uppnå en långsiktig och tryggad energiförsörjning är gemensamt för de flesta länder. Information om internationella utvecklingstendenser och prognoser som grund för nationella beslut är därför av största vikt. Av speciellt försörjningspolitiskt intresse är Sveriges medlemsskap i

1EA (International Energy Agency). Sverige ingår därmed också i det

oljetilldelningssystem som syftar till att underlätta en rättvis fördelning av

oljetillförseln mellan medlemsländerna under en oljekris.

Det finns vidare starka skäl för att främja regelbundna och systematiska diskussioner mellan regeringar i alla ländergrupper om utvecklingen på internationella energimarknader. Sådana dialoger skulle förbättra förut-

sättningarna för en stabil och förutsebar utveckling på oljemarknaden.

Tillräcklig raffinaderikapacitet inom landet

Målsättningen för den inhemska raffinaderikapaciteten är att med företagsekonomiskt acceptabel! lönsamhet kunna förse marknaden med olika

Prop. 1984/85: 120 185

petroleumprodukter i såväl normala marknadssituationer som vid kriser genom omvandling av råolja till färdiga produkter. Kapaciteten bör vara flexibelt utformad. Denna målsättning motiveras således bl.a. av beredskapsskäl.

Staten bör ha ett direkt engagemang i oljeverksamheten

Även om de energipolitiska insatserna till stor del är inriktade på att minska vårt oljeberoende kommer oljan att under lång tid vara det enskilda energislag som ger det största bidraget till vår energiförsörjning. Detta är ett huvudskäl till att staten genom Svenska Petroleum AB (SP) har ett organ med direkta kontaktvägar in i oljeverksamhetens olika led. Riksdagen har också uttalat att SP bör ha en struktur som medger att bolaget vid normala marknadsförhållanden på kommersiella grunder kan bidra till landets försörjningstrygghet. En väsentlig slutsats av detta är att den oljepolitiska målsättningen skall klaras utan särskilda stödinsatser från samhällets sida.

Begränsa oljeanvändningens negativa inverkan på hälsa och miljö

Ett viktigt inslag inom oljepolitiken är att verka för en begränsning av oljeanvändningens negativa effekter. Insatserna bör här göras inom ramen för vad som är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt.

Statens energiverk har på uppdrag av regeringen utrett de energipolitiska konsekvenserna av en övergång till blyfri bensin. Energiverket har redovisat sina överväganden i rapporten Övergång till blyfri bensin — Energipolitiska konsekvenser. Jag skall strax återkomma till denna fråga i samband med att jag nu går över till att ge min syn på några förhållanden som är av betydelse för oljans framtida roll på den svenska energimarknaden.

I enlighet med de riktlinjer som riksdagen godkänt och som jag nu redovisat har under år 1984 tagits olika initiativ i syfte att trygga landets oljeförsörjning. Bl.a. har överläggningar på ministernivå påbörjats med Norge. Syftet med dessa överläggningar är att utveckla samarbetsformerna på energi- och industriområdena på sätt som är till ömsesidig fördel för de två länderna. Regeringen har också initierat förhandlingar mellan OK (Oljekonsumenternas Förbund) och Svenska Petroleum AB. Syftet har varit att finna sådana lösningar som medger att bolagens resurser kan utnyttjas på ett effektivt och konkurrenskraftigt sätt. Förhandlingsarbetet är ännu inte slutfört.

De tendenser på den internationella oljemarknaden som jag har pekat på är betydelsefulla som utgångspunkt för en bedömning av oljemarknadens utveckling på sikt. I det kortare perspektivet torde förhållandena på utbuds- och efterfrågesidan föra med sig en fortsatt svag oljemarknad. Som jag ser det finns det knappast några starkare krafter som verkar för reala

Prop. 1984/85: 120 186

höjningar av råoljepriset på den internationella oljemarknaden. Detta undanskymmer naturligtvis inte att tillfälliga prisfluktuationer kan förekomma. På medellång och lång sikt är utvecklingen osäker och det är svårt att uttala sig om prisstabiliteten. Viktiga osäkerhetsmoment på efterfrågesidan är världskonjunkturens utveckling samt effekten av den teknologiska utveckingen och effektiviteten i energisparande och oljeersättning. På utbudssidan tillkommer i det längre perspektivet osäkerhet beträffande oljereserver, produktionskapacitet samt möjligheterna att producera syntetisk olja och andra oljeersättande energislag. En riskfaktor att ta hänsyn till är också sannolikheten för betydande produktionsbortfall beroende på krig eller andra orsaker.

I sin analys av den framtida oljeprisutvecklingen framhåller EK 81 att energipolitiken bör utgå från att oljepriserna på lång sikt kan komma att öka och att det även i framtiden finns risk för snabba prisförändringar. Kommittén grundar bl.a. sina bedömningar på att de återstående och lättåtkomliga oljetillgångarna i hög grad är koncentrerade till Mellanöstern. Om inte mycket stora fynd görs på andra håll i världen är det troligt, framhåller kommittén, att en allt större del av oljeutvinningen kommer att koncentreras dit.

I sitt remissvar på EK 81:s betänkande framhåller statens energiverk att energipolitiken bör grundas på att sannolikheten är stor för oförändrade eller lägre världsmarknadspriser på olja under 1980-talet och en minskad risk för s.k. prischocker. Verket framhåller emellertid att det fortfarande är sannolikt att oljan stiger i pris under 1990-talet och att risken för mer dramatiska prisstegringar inte kan uteslutas.

Även jag kan i huvudsak ansluta mig till denna syn. Jag bedömer det emellertid inte som otroligt att vi redan före år 1990 kommer in i en period med realt stigande oljepriser.

Hur stort genomslaget på den svenska oljemarknaden blir är förutom råoljepriset beroende på utvecklingen av kursen på den amerikanska dollarn. Jag vill i sammanhanget erinra om att den årliga reala prisstegringen på råolja inkl. skatter var 8,5 30 för perioden 1980-1984. Motsvarande tal var 0,4 26 för bensin, 4,92 för Eo I och 8,3 2 för Eo 5.

Den princip som jag förordar är att tillfälliga höjningar eler sänkningar av oljepriserna inte automatiskt skall leda till skattesänkningar eller skattehöjningar i utjämnade syfte. En sådan ordning skulle motverka en sund priskonkurrens och i onödan öka konsumenternas kostnader. Målsättningen att reducera oljans andel, av skäl som jag tidigare redogjort för, från nuvarande c:a 5096 av energitillförseln till omkring 4092 år 1990 bör emellertid stå fast.

Utvecklingen på den svenska oljemarknaden och raffinaderiernas konkurrenssituation har tagits upp i skrivelser från Svenska fabriksarbetareförbundet och företrädare för raffinaderiindustrin i Sverige. I skrivelserna har framhållits att svensk raffineringsindustri är utsatt för krav och pålagor

Prop. 1984/85: 120 187

som inte är konkurrensneutrala i förhållande till raffineringsindustrin ut-

omlands eller ull de icke -raffinerande företagen på den svenska oljemarknaden. Utpekade områden är bl.a. uttagsnivån av farledsvaruavgifter vid

import av olja, borträknandet av viss mängd råolja som del av beredskaps-

lagringen samt uttag av energiskatt på viss del av raffineringsbränslet. Det

har också framhållits att nya aktörer på den svenska oljemarknaden kan

allvarligt hota raffinaderiernas avsättningsmöjligheter. Beträffande dessa frågor vill jag erinra om att det är ett oljepolitiskt mål

att säkra en tillräcklig raffinaderikapacitet 1 Sverige av bl.a. beredskap-

skäl. Tillgång till raffinaderier ökar också flexibiliteten i oljeförsörjnings-

systemet. Det pågår också arbete inom regeringskansliet med att klargöra konsekvenserna av och förutsättningarna för att vidta åtgärder inom de områden som berörts av olika intressentgrupper.

Jag vill dock här något beröra frågan om farledsvaruavgiften vid import

av olja. Det avgiftssystem som gäller för sjöfarten sedan år 1978 utgår från att sjöfartsverkets kostnader för farledsverksamheten exkl. isbrytningen

skall täckas genom avgifter. Avzgiftssystemet är dessutom så utformat att en kostnadsutjämning sker mellan olika kustavsnitt och hamnar. Vid stalsmakternas beslut år 1977 om nuvarande avgiftssystem fastslogs att de större säkerhetskrav som bör ställas på transporter av olja och annat farligt gods också motsvarar en avgiftsdifferentiering mellan sådant gods och övrigt gods. Samtidigt är avgiftsnivån för oljeprodukter, f.n. 4.89 kr./ton exkl. distanstillägg, avvägd så att avgiften för importerade mineraloljor — råolja och oljeprodukter — också täcker avgifterna för de oljeprodukter som lämnar landet. Någon farledsvaruavgift utgår således inte vid export av oljeprodukter. För övrigt gods uppgår farledsvaruavgiften exkl. distanstillägg till 2.13 kr./ton vid import resp. export.

En generell sänkning av farledsvaruavgiften exklusivt för olja är inte

möjlig att genomföra inom ramen för gällande avgiftssystem och konstnadsansvar. Jag har emellertid av chefen för kommunikationsdepartemen-

tet erfarit att sjöfartsverket har möjlighet att rabattera farledsvaruavgiften från kommersiella utgångspunkter. Om t.ex. raffinaderierna genom en rabattering kan medverka till ett bättre utnyttjande av farledssystemet är

också enligt vad chefen för kommunikationsdepartementet inhämtat, sjö-

fartsverket utifrån kommersiella och trafikpolitiska utgångspunkter berett att utnyttja rabattmöjligheterna. Det bör sålunda vara möjligt för de i Sverige raffinerande bolagen att genom förhandlingar med sjöfartsverket nå en rimlig uppgörelse i denna fråga.

Den svenska oljemarknaden tillhör en av de mest öppna I världen och jag har hittills inte funnit skäl att föreslå ändringar härvidlag. Om förhållandena däremot drastiskt skulle ändras i sådan riktning att målsättningen att upprätthålla en rimlig raffinaderikapacitet allvarligt hotas kommer jag föreslå regeringen att vidta nödvändiga åtgärder. Regeringen kommer därför att noga följa utvecklingen på den svenska och internationella oljemarkna-

Prop. 1984/85: 120 188

den och ha en beredskap att vidta de åtgärder som är motiverade med hänsyn tagen till de övergripande energipolitiska målen. Jag vill i sammanhanget anmäla att jag inlett överläggningar med bolagen om situationen på den svenska oljemarknaden.

Jag övergår nu till att redogöra för vissa energipolitiska aspekter av frågan om införandet av blyfri bensin 1 Sverige. Regeringen har i olika

sammanhang framhållit vikten av att sådan bensinkvalitet introduceras på

den svenska marknaden.

Som jag nyss nämnde har energiverket på regeringens uppdrag analyserat de energipolitiska konsekvenserna av en övergång till blyfri bensin. I studien belyses bl.a. effekterna för raffinaderierna samt konsekvenser och

kostnader I distributions- och lagringsledet.

Borttagandet av bly minskar bensinens oktantal. Verket konstaterar att raffinaderierna i princip har tre handlingsalternativ för att möta det ökade oktantalsbehovet, nämligen:

1. Import av högoktaniga bensinfraktioner och export av lågoktaniga ben-

sinfraktioner. 2, Tillsättande av oktantalshöjande komponenter (oxygenater) vid raffina-

derierna eller vid kustdepåerna.

'” Anpassningsinvesteringar vid raffinaderierna.

För att ersätta blyet måste raffinaderierna importera högoktaniga bensinfraktioner och tillsätta oktantalshöjande komponenter, vilket medför en försämrad driftekonomi. Denna skulle försämras ytterligare om raffinade-

riernas möjligheter att exportera och importera bensinblandningar in-

skränktes.

Den bästa oktantalshöjande komponenten är enligt energiverket för närvarande MTBE (metylteriärbutyleter) som redan används vid svenska raffinaderier. Även alkoholbaserade tillsatskomponenter kan komma i frå-

gå men användningen försvåras av komponenteras kemiska egenskaper. Bl.a. blandas de lätt med vatten vilket förhindrar sjötransporter av alkoholinblandad bensin mellan raffinaderierna och depåerna. Alkoholer måste därtör enligt verket tillsättas på depåerna vid utlastning till tankbil. Att

höja oktamalet med hjälp av inblandning av motoralkoholer ställer därför enligt verket stora krav på hantering och kontroll i hela distributionsledet.

Verket framhåller vidare att etanol inte kan ersätta blytillsatsen i dagens

bensinkvaliteter. Av tillgängliga alternativ har etanol det lägsta tekniska

och ekonomiska värdet som oktantalshöjare. Jag återkommer till frågan

om användningen av etanol som drivmedel.

Enligt energiverket kommer raffinaderierna vid introduktion av blyfri bensin att öka användningen av MTBE. Utrymmet för etanol som bensin-

ersättare minskar därvid. Låginblandning av alkoholer har främst till syfte att vinna tekniska erfarenheter av att hantera och distribuera motoralkoholer. I Västtyskland förekommer f.n. låginblandning av metanol/butanolblandningar samt av MTBE.

Prop. 1984/85: 120 189

Möjligheterna att tillverka och importera blyfri bensin redan från den I

juli 1985 är enligt energiverket begränsade. Med hänsyn till nödvändig

omställningstid i både Sverige och Västeuropa bedömer verket att den 1

juli 1986 är en lämpligare starttidpunkt.

Energiverket framhåller att de raffinerande bolagen förr eller senare

tvingas ta ställning till behovet av anpassningsinvesteringar. Bestämmande

härför blir dels tidtabellen för införande av blyfri bensin i Sverige och Västeuropa dels den nya bensinkvalitet som skall introduceras. Uppgifter från branschen antyder att de erforderliga investeringskostnaderna för raffinaderierna kan komma att uppgå till 700—800 milj. kr. Regeringen kommer senare i vår att för riksdagen föreslå åtgärder i syfte

att minska utsläppen av försurande ämnen m.m. I detta sammanhang kommer även frågan om de närmare formerna för introduktionen av blyfri bensin att behandlas.

8.3 Naturgas

År 1979 angav riksdagen vissa förutsättningar för introduktion av natur-

gas I Sverige (NU 1978/79:60, rskr 429). I juni år 1980 godkände riksdagen

(prop. 1979/80: 170, NU 70, rskr 410) ett avtal mellan regeringarna i Sverige och Danmark om naturgassamarbete jämte riktlinjer för genomförandet av det s.k. Sydgasprojektet. Vissa styrmedel för introduktion av naturgas genom ändringar i lagstiftning rörande el och fjärrvärme infördes efter riksdagsbeslut år 1982 (prop. 1981/82:64, CU 8, rskr 81). Genom detta beslut gäller numera I stort sett samma regler för att främja användningen

av naturgas som för att främja användningen av fjärrvärme.

Regeringen inhämtade hösten 1983 riksdagens bemyndigande att godkänna ett konsortialavtal jämte protokoll mellan staten. Malmö kommun,

Helsingborgs kommun, Lunds kommun och Sydkraft Aktiebolag (prop.

1983/84:47, NU 10, rskr 125). Enligt avtalet inträdde staten som hälften-

delägare i Sydgas AB. Genom det sistnämnda beslutet togs ett avgörande

steg för att säkra en introduktion av naturgas i Sverige.

Jag övergår nu till att kort redogöra för några aktuella naturgasprojekt i Sverige. Därefter belyser jag vissa tendenser på den internationella natur-

gasmarknaden och anger kriterier för en ökad användning av naturgas på

den svenska marknaden.

8.3.1 Naturgasprojekt i Sverige Sydgasprojektet

Projektet avser dels import av upp till 440 miljoner m? naturgas från den danska delen av Nordsjön till Sverige under perioden 1985-2003, dels

transitering av gas via det danska naturgasnätet. Den totala kontrakterade

volymen som skall levereras av Dansk Olie och Naturgas A/S (DONG),

Prop. 1984/85: 120 190

uppgår till ca 6600 miljoner m". Ledningssystemet är dimensionerat så att

en ärlig överföring av 2000 miljoner m” är möjlig. Naturgassystemet består av ett högtrycksnät dels i Öresund från Dragör till Klagshamn utanför

Malmö. dels stamledning på land från Klagshamn till Hasslarp norr om

Helsingborg. Till högtrycksnätet hör åven grenledningar till mottagnings-

stationer på förbrukningsorterna. Förutom högtrycksnätet ingår lägtrycks-

ledningar från mottagningsstation till konsument. Naturgasen kommer i huvudsak att ersätta olika oljeprodukter till en total volym av ca 0,5 miljoner m?/är. Man beräknar därvid att ungefär 30" av nuvarande oljekonsumtion mom försörjningsområdet kommer att ersättas av naturgas. En grov uppdelning på kundkategorier visar att större industri beräknas svara för 402 av förbrukningen, småindustri för 4077 samt småhus och övrig användning för 2096. Intressenterna i projektet är Swedegas AB, som är helägt av statens vattenfallsverk och Sydgas AB som ägs av statens tll 50Z: och i övrigt av Malmö, Helsingborg, Lunds kommuner och Sydkraft AB. Av de inblandade parterna svarar Swedegas för tillförseln och äger stamledningssystemet från Dragör til Hasslarp. Sydgas AB svarar för drift och underhäll av Swedegas ledningssystem samt äger grenledningarna och mottagningsstationerna i högtrycksnätet. För försäljning och distribntion till de slutliga användarna ansvarar energiverken i Malmö, Cund och Helsingborg samt Sydkraft. Dessa distributörer äger egna lågtrycksnät.

Leveranserna kommer att påbörjas under sommaren år 1985.

Svdgas II och Västgas

Swedegas undersöker f.n., bl.a. genom förhandlingar med DONG (Dansk Olie- och Naturgas A/S) möjligheterna att bvgga ut naturgassystemet till trakten av Halmstad (Sydgas II) och till Göteborg och Göta Älvdal (Västgas). Bolaget har också i februari i år mottagit en option från DONG

avseende leverans av upp till 250 miljoner m? naturgas till fastställda villkor.

Östgasprojektet

Swedegas som sedan år 1980 har utrett förutsättningarna för det s.k.

Östgasprojektet, dvs. import av naturgas till Mellansverige från Sovjetunionen via Finland och Bottenhavet. överlämnade i september 1984 en rapport i ärendet till regeringen. De kalkyler som presenterats utgår från ett ledningssystem som fångar in en årlig marknad på ca 1 miljard m? gas

per år. Investeringskostnaderna för att genomföra projektet har uppskat-

tats till 7.5 å 8 miljarder kr. i dagens penningsvärde. I detta belopp ingår investeringar i en reservförsöriningsledning söderut med ca 1.5 miljarder kronor. Krav på en reservförsörjningsledning har framförts av potentiella kunder. Motiveringen är risken för leveransavbrott orsakade av skador på sjöledningen samt det oförmånliga i ett ensidigt beroende i samband med prisförhandlingar. De kalkyler som Swedegas har genomfört visar att

Prop. 1984/85: 120 191

projektet inrymmer betydande affärsmässiga risker och stor ekonomisk helastning för de företag som skall genomföra projektet. Initialinvestering-

arnas omfattning motverkar dessutom möjligheterna till en stegvis upp-

byggnad. Detta förhållande gör. enligt Swedegas bedömningprojektet sär-

skilt känsligt om en strukturomvandling på den svenska energimarknaden går snabbare i riktning mot ett minskat gasutrymme än vad som förutsatts.

Swedegas sammanfattande bedömning är att projektet framstår som lönsamhetsmässigt mycket riskabelt och oproportionellt kapitalkrävande. Enligt min bedömning är slutsatserna i rapporten i de delar jag har

redovisat väl grundade. I konsekvens med detta har jag inte funnit skäl att föreslå regeringen att aktualisera detta projekt.

Projekt Gastränsitering

Regeringen uppdrog i september 1981 åt Statens vattenfallsverk att i

samarbete med Swedegas AB förprojektera en rörledning över svenskt område för transport av naturgas från Nordnorge till kontinenten. Enligt överenskommelse med det norska företaget Statoil skulle Projekt Gastransitering (PGT) utgöra ett svenskt delprojekt inom en överordnad norsk-

svensk gasledningstudie (Trans Scandinavia Pipeline). Statens vattenfallsverks förslag till ledningssträckning presenterades i en rapport våren 1983.

Förutom denna huvudrapport har vattenfall inom PGT-ramen genomfört och publicerat ett flertal delutredningar. Bl.a. kan nämnas "Naturgas, säkerhet. markanvändning” (Vattenfall april 1983) och ”Naturgas-hälsamiljö” (Vattenfall september 1984). Den sistnämnda rapporten har remissbehandlats. En sammanställning av remissvaren återfinns som bilaga 22.

Djupgas

Enligt gängse teorier har olja och naturgas bildats av förmultnade växter i sediment under inflytande av höga tryck och temperaturer. En annan teori. utvecklad av professor Thomas Gold vid Cornell University i USA,

hävdar att gas från jordens inre kan sippra upp genom sprickor i jordskor-

pan och uppsamlas under tätare skikt. Sedan några år bedriver statens vattenfallsverk studier av förutsättningarna för uppkomst av s. k. djupgas i Sverige. Bl.a. har förberedande provborrningar genomförts i Siljansområdet.

8.3.2 Tendenser på den internationella naturgasmarknaden

Naturgasens betydelse för världens energiförsörjning har successivt

ökat under efterkrigstiden. Andelen av världens totala energiförsörjning är ungefär 2097c. För Västeuropas del är motsvarande andel 152. USA och

Sovjetunionen svarar tillsammans för nära två tredjedelar av världens samlade förbrukning. Förbrukningsbilden återspeglar lokaliseringen av naturgasreserverna. Omfattningen av reserverna vid utgången av år 1983 fördelat på regioner framgår av följande tabell.

Prop. 1984/85: 120 192 -

Tabell 8.3 Fastställda naturgasreserver i världen per den 31 december 1983, per region

Sovjetunionen (inkl. Östeuropa) 36638 40,6 61 Totalt 90325 100,0 58 Anm. Gm?” = miljarder m?. Uthålligheten definieras som reservernas storlek dividerad med 1983 års produktionsnivå.

Som framgår är de Västeuropeiska reserverna av en relativt måttlig omfattning. Ungefär 8026 återfinns i Norge och Nederländerna. Siffran stiger till 9022 om även reserverna i Storbritannien inkluderas. Med beaktande av den prospekteringsverksamhet som bedrivs på norsk sockel norr om 62a breddgraden är det troligt att de norska reserverna i framtiden blir de helt dominerande i Västeuropa.

Förbrukningen i Västeuropa är till övervägande del uppbyggd kring inhemsk produktion. Av en total förbrukning på 210 miljarder m? år 1983 uppgick den inhemska produktionen till 180 miljarder m?. Huvudleverantörer av naturgas till Västeuropa är Nederländerna, Norge och Sovjetunionen. Till detta kommer en viss import från Nordafrika. Möjligheterna till ökad import från Algeriet har vuxit sedan en gasledning till Italien under Messinasundet kom i drift år 1983.

Medan antalet köpare och säljare av råolja och produkter är stort gäller det omvända förhållandet för naturgas. Ruhrgas. som är det ledande bolaget i Västtyskland har en marknadsandel på distributionssidan på 8026. Bolaget har dessutom stora ägarintressen i rörledningssystemen. I Nederländerna och Belgien har Gasunie resp. Distrigaz monopol på import och försäljning. Gas de France har en marknadsandel på 7597 i sitt hemland. Det bör också framhållas att de nyss nämnda bolagen under 1970-talet bildade ett konsortium för köp av norsk gas. De förhållanden som jag nu har redogjort för har naturligtvis stor betydelse för prissättningen på gas och därmed den framtida utvecklingen på den Västeuropeiska naturgasmarknaden.

När det gäller utvecklingen framöver är det viktigt att först notera att den obrutna snabba tillväxten av gasförbrukningen under 1960- och 1970-talet upphörde fr. o. m. år 1979. En viss återhämtning har emellertid ägt rum under år 1983 och början av år 1984. Förklaringen till uppbromsningen ligger i en lägre ekonomisk aktivitet i kombination med en viss övergång till andra energiformer. Bedömningar av utvecklingen fram till

Prop. 1984/85: 120 193

sekelskiftet präglas också av betydande osäkerhet. Spännvidden mellan olika studier är stor som en följd av detta. Ett medelvärde av ett femtontal

aktuella analyser pekar på en tillväxt på drygt I Z: per år fram till sekelskif-

tet. I förhållande till den totala energiförbrukningen innebär detta en oför-

ändrad andel för naturgasen på ca 152. Den förväntade situationen där

gasen behåller sin andel av energimarknaden innehåller emellertid en viss förskjutning mellan olika användarkategorier. Framför allt förväntas en

ullväxt i leveranserna till hushåll, service och högvärdig användning inom industrin och en minskad betydelse för gasen vid elproduktion och inom

delar av industrin.

En bedömning av tillförselmöjligheterna till Västeuropa måste grundas på en analys av produktionsförutsättningarna för i första hand Nederländerna, Sovjetunionen och Norge. En sådan analys gör statens energiverk i rapporten Naturgas i Sverige (statens energiverk 1985).

För 1990-talet gör verket den bedömningen att det är mycket osannolikt att 1980-talets överskottssituation förbyts i ett underskott. Det betyder att

nya kontrakt måste slutas vilket med hänsyn till de långa ledtider som

utmärker gasmarknaden kommer att kräva överenskommelser redan under

1980-talet. Tänkbara försörjningskanaler är en utvidgad export från Neder-

länderna, Norge (t. ex. Troll), Sovjetunionen och Danmark.

En annan följd kan enligt verket bli att importberoendet kommer att

successivt öka. Från dagens nivå på en importandel av ca 3096 , kan den väntas öka till mellan 40 äå 507 kring år 1990 resp. till 50 å 6076 kring

sekelskiftet. Det kommer att bli en av de allra viktigaste frågeställningarna på gasmarknaden under resten av 1980-talet hur efterfrågan skall säkras med beaktande av en rimlig avvägning mellan pris och leveranssäkerhet

från olika källor.

8.3.3 Naturgasens framtida roll i Sverige

EK 81 framhåller i sitt betänkande att förutsättningarna för en omfat-

tande naturgasanvändning i Sverige beror på hur energiförbrukningen, och

särskilt då förbrukningen av eldningsoljor. utvecklas på sikt. I en framtida

situation när ett nytt värmeförsörjningssystem skall byggas upp och valet står mellan fjärrvärme och eldning med naturgas i de enskilda fastigheterna, kan naturgasen med nuvarande prisrelationer mellan naturgas och fasta

bränslen vara ett fördelaktigt alternativ. Kommittén framhåller också att

naturgas kan tänkas ersätta eluppvärmning, vilket skulle vara av särskilt intresse i samband med en kärnkraftsavveckling. Någon närmare analys av förutsättningarna för använding av naturgas görs inte. Det sistnämnda förhållandet påpekar Swedegas AB i sitt remissvar på betänkandet. Även

Svenska Gasföreningen påpekar att kommittén inte har uppmärksammat

möjligheterna att använda naturgas inom industrin.

För egen del vill jag anföra att naturgas på lång sikt kan bli ett intressant

alternativ inför avvecklingen av kärnkraften. Ur bl. a. miljösynvinkel och i 13 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 194

processammanhang är naturgas ett energislag med avsevärda fördelar. Genom den pågående naturgasintroduktionen i Sydsverige erhålls erfaren-

heter som är av betydelse vid ett framtida ställningstagande till naturga-

sens långsiktiga roll. När det gäller frågan om utvidgning på kort eller medellång sikt av

naturgasan vändningen i Sverige bör därför gälla som en nödvändig förutsättning, att det kan ske på kommersiell grund. Om nya distributionssy-

stem skall byggas ut måste detta således ske utan särskilda stödåtgärder

från statens sida. De effektiva energisystem i form av el och fjärrvärme som vi har i dagsläget medför att en mycket kännbar press sätts på

betalbart gaspris vid svensk gräns. Det är också så att naturgasen f.n. i

huvudsak konkurrerar med eldningsoljor. I och med att förbrukningen här påtagligt reducerats minskas också utrymmet för naturgas. Dessa förhållanden i kombination med den osäkerhet som f.n. präglar den internationella gasmarknaden gör att jag inte nu är beredd att ange vilken omfattning användningen av naturgas i Sverige kan få. Jag vill emellertid framhålla att det är angeläget att hålla öppet för en vidgad användning av naturgas i framtiden.

Beträffande frågan om behov av särskilda studier för att belysa naturgasens möjligheter på en framtida energimarknad vill jag erinra om den analys som statens encergiverk gjort av naturgasens konkurrenskraft i stu-

dien ”Naturgas i Sverige”. Bl.a. denna studie och ”Naturgas-hälsa-

-miljö”” som framtagits av statens vattenfallsverk samt som jag nyss nämn-

de, erfarenheter från Sydgasprojektet kommer att vara av vikt vid min

bedömning av de projekt som kan komma att aktualiseras.

8.4 Kol

Regeringen lade i mars 1984 fram förslag till riktlinjer för kolanvändning-

en för tiden fram till är 1990 (prop. 1983/84: 158). Förslagen godtogs i sin

helhet av riksdagen (NU 44, JoU 28, rskr 390). Som följd av beslutet har

bl.a. införts en energipolitisk prövning av nytillkommande koleldade an-

läggningar i lagen (1981: 559) om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Prövningen avses bi. a. leda till att koleldade anläggningar endast kommer att uppföras när det inte är tekniskt och ekonomiskt rimligt att använda inhemska bränslen. Denna prövning skall ske från energipolitiska utgångspunkter medan miljökraven skall fastställas vid prövningen enligt miljöskyddslagen. 1 bil. 2 till propositionen informerade chefen för jordbruksdepartementet om de riktlinjer som vid prövning enligt miljöskyddslagen bör tillämpas för högsta tillåtna svavelutsläpp från nya koleldade unläggningarna. De emissionsgränser för koledning som därmed har införts

är mycket stränga.

Under år 1984 förbrukades i Sverige enligt preliminära beräkningar ca

1,85 miljoner ton kol för energiändamål, s.k. ångkol. Därutöver förbruka-

Prop. 1984/85: 120 195

des ca 1,5 miljoner ton kokskol och 0,3 miljoner ton koks för industriella

ändamål m. m. När jag i fortsättningen talar om kol avser jag, om inte

annat särskilt anges, enbart ångkol.

Av kolanvändningen om 1,85 miljoner ton år 1984 förbrukades ca 1,25 miljoner ton i anläggningar för fjärrvärme och kraftvärme. Därav åtgick ca

0,15 miljoner ton för elproduktion i kraftvärmeverk. Inom industrin — i

huvudsak massa- och pappersindustri, cementindustri, sockerbruk samt kemisk industri — förbrukades 0,55 miljoner ton kol/år. Viss ytterligare

kolanvändning om ca 0,05 miljoner ton kol/år förekom för växthusuppvärmning i ett 60-tal handelsträdgårdar, de flesta i Skåne.

Viss utveckling av nya kolbränslen pågår i Sverige. Hösten 1984 togs för första gången en kommersiell anläggning för framställning av kolvattenblandning i drift i Skåne. I samband med framställningen sker svavelrening. Sammanlagt tre företag i Sverige sysslar med att utveckla denna teknik.

Kolanvändningen de närmaste åren uppskattas av energiverket enligt följande (miljoner ton/år):

1985 1986 1987 2,15 2,3 2,45

Ökningen äger i huvudsak rum i fjärrvärmeanläggningar.

När det gäller kolanvändningen på något längre sikt vill jag peka på att

riksdagen år 1981 förordade en kolanvändningsnivå om 4—6 miljoner ton- /år för slutet av 1980-talet. I propositionen om vissa kolfrågor konstaterade

jag att denna nivå kunde sänkas till 3—4 miljoner ton/år. Enligt en nyligen

gjord bedömning av statens energiverk kommer kolanvändningen vid ut-

gången av 1980-talet att stanna vid ca 3 miljoner ton per år. Jag ser med stor tillfredsställelse på denna utveckling. Det är helt i linje med regeringens energipolitik att oljan i första hand ersätts med energihushållning, inhemska bränslen och el. I propositionen om vissa kolfrågor framhöll jag att målet för den svenska

kolförsörjningspolitiken även fortsättningsvis bör vara att inom ramen för

de övergripande energipolitiska riktlinjerna sträva efter långsiktigt samar-

bete med ett urval av exportländer. Därigenom tryggas försörjningen av från miljösynpunkt lämpligt kol till rimliga priser. Tanken är att genom en

sådan aktiv kolförsörjningspolitik förebygga effekterna för vårt land av

försörjningskriser och tillfälliga fluktuationer i den internationella kolhandeln.

Jag redovisade också utredningar av nordiska ministerrådet och sjöfarts-

verket om tänkbara framtida kolexportländer samt om befintlig och planerad kolhamnsutbyggnad och drog därvid slutsatsen att några kapacitetsproblem i landets kolhamnar inte kunde förutses. Jag konstaterade att

Prop. 1984/85: 120 196

situationen i stället delvis tycktes vara den motsatta, nämligen att en orealistiskt hög kapacitet planerades i vissa av landets hamnar.

Jag erinrade i det sammanhanget om att chefen för kommunikationsdepartementet i prop. 1983/84: 100 bil. 8 uttalat att staten mera aktivt borde verka för att skapa förutsättningar för samordning av hamninvesteringarna. Det ankommer på sjöfartsverket och det till verket knutna hamnrådet att hålla ett planeringsunderlag aktuellt för landets hamnägare. Jag framhöll i propositionen om vissa kolfrågor efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet att även statens energiverk bör kunna förse sjöfartsverket och hamnrådet med underlagsmaterial. Detta bör bidra till att anpassa hamnstrukturen till det framtida kolbehovet och tillskapa en för landet rationell kolförsörjningsstruktur.

F.n. är utbudet av kol på världsmarknaden gott och prisnivån bör betraktas som jämförelsevis stabil. Enligt många bedömare kommer dessa förhållanden att bestå för lång tid framåt.

Det kol som importeras till Sverige härrör i huvudsak från USA, Polen och Sovjet. Det tonnage som används vid transporten från Polen och Sovjet kan nå hamnar även i Mälaren och Vänern.

Hösten 1984 lade regeringen fram en proposition om beredskapslagring av olja och kol m. m. (prop. 1984/85:53), vilken bifölls av riksdagen (FöU 6, rskr 94). Som riktlinjer för beredskapslagringen av kol angavs att en försörjningsreserv skall finnas för krig och avspärrning. De lager av kol som skall ingå i försörjningsberedskapsreserven är dels s. k. kommersiella lager som beräknas vara tillgängliga vid inledningen av en försörjningskris, dels tvångslager. För budgetåren 1985/86 och 1986/87 föreslås tvångslagren för kol uppgå till drygt 1,2 miljoner ton.

Sammanfattningsvis noterar jag att reintroduktionen av kol i Sverige sker med iakttagande av skärpta miljökrav och med en sådan styrning från samhällets sida att kolanvändningen hålls på lägsta möjliga nivå. Denna inriktning bör även fortsättningsvis gälla.

8.5 Kärnbränsle

I detta avsnitt behandlar jag den del av bränslegången som ligger före reaktorn och som utgörs av anskaffning av urankoncentrat, omvandling av detta till uranhexafluorid, anrikning samt tillverkning av bränsleelement.

Omhändertagandet av utbränt kärnbränsle och dess eventuella upparbetning eller överförande till slutförvar tar jag upp senare (kap. 11).

Med det svenska kärnkraftprogrammet fullt utbyggt med tolv reaktorer i drift uppgår det årliga behovet av naturligt uran till ca 1400 ton. Ca 907 av de svenska köpen av natururan sker inom ramen för långtidskontrakt mellan kärnkraftsföretagen och producenter i leverantörsländerna. Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) har i detta sammanhang uppgiften att verka som stöd vid kraftföretagens bränsleanskaffning samt verka för samordning av uraninköpen.

Prop. 1984/85: 120 197

Leverantörsländer och importkvantiteter kan variera något från år till år. För tioårsperioden 1983—1992 fördelar sig de svenska kraftföretagens

levererade och kontrakterade köp av naturligt uran enligt följande:

Australien 1530 ton Kanada 4840 ton Frankrike fursprungsländer Niger och Gabon) 950 ton USA 150 ton

7470 ton

Huvudparten av leveranserna kommer som framgår av sammanställ-

ningen från ickekärnvapenstater med långtgående åtaganden vad gäller icke-spridning. Det uran som levereras från Kanada härrör från den endast några år gamla gruvan Key Lake, som också är världens största uran-

gruva. Dess produktionskapacitet är 4600 ton uran per år. Köp av uran från Sydafrika förekommer inte.

Tillgången på uran på världsmarknaden är f.n. god och priserna vid såväl långtids- som s.k. spotkontrakt är gynnsamma.

Någon brytning av uranmalm är inte aktuell i Sverige. Brytning för export får enligt min mening inte förekomma och med nuvarande låga världsmarknadspriser är svensk brytning för vårt svenska behov inte in-

tressant.

De länder som svarar för merparten av leveranserna av uran till Sverige

tillämpar samma grundläggande strålskyddsfilosofi som Sverige. Genom

det breda internationella samarbete som finns inom strålskyddsområdet finns goda möjligheter för svenska myndigheter att följa miljö- och säkerhetsförhållanden i aktuella gruvor.

Efter brytning omvandlas uranet till urankoncentrat genom en lakningsprocess vid gruvorna. Koncentratet förpackas i tunnor och transporteras

till konverteringsanläggningar där det omvandlas först till urantetrafluorid (pulverform) och sedan till uranhexafluorid. Detta ämne är paraffinlik-

nande vid rumstemperatur men gasformigt vid måttlig uppvärmning. Kon-

verteringsanläggningar som utnyttjas för uran som skall användas i Sverige finns i bl. a. Kanada, Frankrike och Storbritannien.

Halten klyvbart material i form av uran-235 är i natururan ca 0,7 Zz. För att natururanet skall kunna användas som bränsle i svenska lättvattenreaktorer krävs anrikning till ca 390 vilket görs i särskilda anrikningsanläggningar. Transporten av uranhexafluoriden till anrikningsanläggningarna

sker per lastbil, tåg eller båt. Uranhexafluoriden är därvid placerad i stora

stålcylindrar. Vikten av själva uranhexafluoriden rör sig för Sverige som helhet om drygt 2000 ton/år.

Det svenska uranet anrikas i ett flertal länder. De svenska kärnkraftsföretagen har i regel långtidskontrakt om anriktning. Kontrakten är i reget kopplade till resp. reaktor. Kontraktsläget är f.n. följande:

Prop. 1984/85: 120 198

Reaktor Anrikningskontrakt med Barsebäck 1 Eurodif, Frankrike t. o. m. 1990: därefter DOE, USA Barsebäck 2 DOE, USA Oskarshamn I Vissa kvantiteter frän DOE, USA: i övrigt spotköp Oskarshamn 2 Eurodif. Frankrike Oskarshamn 3 Techsnabexport, Sovjet Ringhals I DOE, USA t.o.m. 1985, därefter Eurodif, Frankrike Ringhals 2 DOE, USA t.o.m. 1985, därefter Eurodif, Frankrike Ringhals 3 DOE, USA t.o.m. 1986; därefter Eurodif Ringhals 4 DOE, USA t.o. m. 1986; därefter Eurodif Forsmark I DOE, USA 1.0. m. 1986; därefter Urenco Forsmark 2 DOE, USA t.o. m. 1986: därefter Urenco Forsmark 3 DOE, USA t.o.m. 1986: därefter Urenco (DOE betyder Department of Energy, administrerar USA's anrikningsverksamhet. Eurodif, har en anläggning i Frankrike, ägs av statliga och halvstatliga företag i Frankrike, Italien, Belgien, Spanien och Iran. Techsnabexport exporterar Sovjets anrikningstjänster. Urenco, har anläggningar i Storbritannien och Nederländerna samt en anläggning under byggnad i Västtyskland, ägs av företag i Storbritannien, Nederländerna och Västtyskland.)

Det svenska årsbehovet av anrikad uranhexafluorid uppgår till ca 450 ton/år. Den anrikade uranhexafluoriden transporteras i mindre stålcylindrar per lastbil, tåg eller båt till fabrikerna för bränsleelementtillverkning.

Bränsleelement till svenska reaktorer tillverkas f.n. i Västerås och i Hanau i Västtyskland.

De färdiga bränsleelementen transporteras slutligen per lastbil från

bränsletillverkningen till kärnkraftverken. Länkarna i den här beskrivna transportkedjan är föremål för internatio-

nella transportsäkerhetsrekommendationer. Jag avser att i korthet beröra

säkerhetsfrågorna vid transporter senare, i kap. 11 Kärnsäkerhet.

I en proposition om beredskapslagring av olja och kol m.m. (prop.

1984/85: 53) föreslog jag nyligen att nuvarande riktlinjer för beredskaps-

lagring av kärnbränsle — innebärande kärnbränsle i lager för en produktion om 35 TWh — skall bibehållas oförändrade. Tillsammans med det arbe-

tande bränsle som finns i reaktorernas härdar, det kärnbränsle som befinner sig i tillverkningsprocessen samt kommersiella lager av kärnbränsle

blir den totalt möjliga produktionen i landets tolv kärnkraftblock 104-111 TWh efter en total avspärrning av kärnbränsletillförseln. Lagstadgad lagringsskyldighet saknas i fråga om kärnbränsle. Kärnkraftföretagen har

emellertid genom sitt gemensamma bolag SKB i ett avtal med staten åtagit

sig att svara för det aktuella beredskapslagret.

Sammanfattningsvis bedömer jag försörjningen av kärnbränsle för reak-

tordriften vara tillfredsställande ordnad.

8.6 Inhemska bränslen

Jag går nu över till att redovisa förutsättningarna för inhemska bränslen på kort och på lång sikt. Jag börjar med att särredovisa torv, trädbränslen och avfall. Jag tar därefter upp gemensamma frågor och förutsättningar för inhemska bränslen.

Prop. 1984/85: 120 199

8.6.1 Torv Tillgången på torv

Torv är en organisk jordart som bildas av döda växtdelar i fuktig och syrefattig miljö. Förvandlingen från växtdelar till torv är en humifieringsprocess som orsakas av bakterier, svampar m.m. Humifieringsgraden, dvs, graden av nedbrytning, är ett väsentligt mått på torvens kvalitet. Torvens torrsubstans, som innehåller 50 å 6076 kol, brukar betraktas som

ett förstadium till brunkol. I motsats till de flödande energikällorna är torven en ändlig resurs som

mom rimliga tidsperspektiv inte kan ses som förnybar. Torvtillväxten uppskattas till ca I mm per år.

Mängden torv i Sverige gör oss till världens femte torvtätaste land med ungefär 496 av jordens tillgångar. Den helt dominerande mängden torv

återfinns i Sovjetunionen (62 40) följt av Kanada (1096), Finland (7 26) och

USA (656). |

10Z av Sveriges yta är myrmark med torvmäktighet över 30 cm, mot-

svarande 5,4 miljoner ha, varav omkring 7027 ligger i norra Sverige och

15 26 i mellersta och södra Sverige.

Landets äldsta torvmarker finns i södra Sverige. I dessa områden har torven vuxit sig mäktig men är ofta täckt av låghumifierade torvslag. Längs norrlandskusten finns mindre goda energitorvmarker då de relativt sent

kommit att torrläggas och alltså är grunda. Torvtillgångarna kan alltså bedömas vara stora och spridda över i stort

sett hela landet. Omfattningen av de exploaterbara tillgångarna är dock oklar, då torvinventeringarna fortfarande är bristfälliga, särskilt i Norrland. Bl.a. saknas ofta uppgifter om torvens kvalitet i olika avseenden samt myrarnas dränerbarhet och djup. Hur stor andel av torvmarkerna

som är värda att bryta är därför svårt att bedöma.

Helt avgörande för torvens bränsleanvändning är möjligheten att torka torven. Råtorven innehåller ca 9096 vatten vilket genom dränering kan minskas till ca 807. Lufttorkning på myren, som är den förhärskande

metoden, leder vanligtvis till en fukthalt på mellan 35 och 5092. Mängden torv i Sverige, uttryckt i 50 procentig fukthalt, uppskattas till

15 miljarder ton, motsvarande 3 miljarder ton olja i värmevärde. Detta skulle kunna ersätta hela den nuvarande oljeförbrukningen i Sverige i närmare 200 år. I verkligheten kan av tekniska, ekonomiska. miljömässiga, skydds- och naturvårdsskäl endast begränsade delar av torvförekomsterna utnyttjas.

Intensifierad torvmarksinventering

Sveriges geologiska undersökning (SGU) genomförde åren 1979-1982 en översiktlig torvmarksinventering. Inventeringen gav som resultat att drygt 9000 enheter med en yta större än 50 ha avgränsades till en samman-

Prop. 1984/85: 120 200

lagd areal av ca 1,7 miljoner ha, dvs. 3195 av totala arealen myrmark i

landet. Om man tar bort myrar som är skyddade enligt naturvårdslagen, myrar som i fysiska riksplaneringen (FRP) har redovisats som niksintres-

santa och myrmarker som inte är lönsamma att bearbeta med beprövade

metoder samt även sådana myrmarker som ligger otillgängligt, är grunda

eller är av dålig kvalitet m. m. återstår ca 350000 ha produktiv torvmark. Detta motsvarar ca 792 av landets totala myrareal. Varje förbättring av

metoder för konstgjord avvattning, förädling och förbränningsteknik samt kombination av dessa ökar de praktiskt tillgängliga torvresurserna avsevärt. Inventering av torvtillgångar har vidare genomförts av flera länsstyrelser för att erhålla ett bättre beslutsunderlag vid beslut om koncessioner och

täkttillstånd.

Statens naturvårdsverk har sedan år 1977 regeringens uppdrag att från naturvårdssynpunkt inventera landets våtmarker. Syftet med projektet är att utveckla en metod för våtmarksinventering som dels ger ett enhetligt underlag för värdering och naturvårdsplanering, dels ger ett beslutsunderlag vid handläggning av ärenden som t. ex. prövning av täkttillstånd. Trots de insatser som görs har hittills endast en mindre del av Sveriges

våtmarker hunnit inventeras, framför allt i sydvästra Sverige. Resultatet av den första etappen redovisas i SNY PM I681, 1682 och 1683. Genom de

studier och den inventeringsverksamhet som nu bedrivs bör successivt ett bättre underlag för bedömningar av olika våtmarkers skyddsvärde kunna

tas fram. Som jag tidigare har berört finns det också stora brister i våra kunskaper om vilka torvmarker som är bäst lämpade för energiproduktion

med avseende på torvens kvalitet samt myrarnas dränerbarhet och djup. Det är enligt min mening angeläget att inventeringsarbetet fortsätter och intensifieras. Ett bättre kunskapsunderlag än vad som finns f.n. är nöd-

vändigt för att en lämplig bedömning och avvägning mellan exploateringsoch bevarandeintressen skall kunna göras. Statens energiverk bör därför få i uppdrag att i samarbete med statens naturvårdsverk, Sveriges geologiska

undersökning och lantbruksstyrelsen vad avser frågor som rör rennäringens intresse genomföra en torvmarksinventering i syfte att öka våra kun-

skaper i fråga om såväl torvmarkernas förutsättningar för energiproduktion som deras skyddsvärde från naturvårdssynpunkt.

Användningen av torv

De dominerande metoderna för att utvinna bränntorv är ytbearbetnings-

metoderna frästorv och stycketorv (maskintorv). Utveckling av nya torvutvinningsmetoder pågår. En del utvecklingsprojekt syftar till en effektiva-

re utvinning med de konventionella metoderna för stycketorvsbrytning och frästorvsbrytning. I andra fall försöker man åstadkomma produktions-

system med ny teknik. Flertalet system med annan upptagningsteknik än stycketorvs- och frästorvsbrytning syftar till att lösa problemet med sol-

Prop. 1984/85: 120 201

torkning och därav föranledd kort produktionssäsong och stort väderberoende.

Jag vill här erinra om att riksdagen i sitt beslut om fortsatt energiforskningsprogram våren 1984 (prop. 1983/84:107 bil. 9, NU 45. rskr 407) avsatte betydande belopp för forskning och utveckling inom delprogrammet Torvbränslen. Detta område omfattar bl. a. områdena torvinventering,

olika torvutvinningsmetoder för åretruntbruk samt avvattningsteknik för

torv. Jag framhöll då att teknik för utvinning av torvbränsle är särskilt angelägen med tanke på bl. a. det stora behovet av att få fram maskiner och

utrustning som t. ex. möjliggör åretruntbrytning.

För att utvinna torv med ett energiinnehåll motsvarande I TWh behövs

en areal om ca 2000 ha. Är 1983 bedrevs produktion på drygt I 100 ha på 30

myrar. Den totala brytvärda arealen på dessa är ca 3000 ha. SGU har bedömt att ca 30000 ha myrmark måste tas i anspråk för att producera torvenergi motsvarande 10 TWh/år.

Utvecklingen på torvområdet har gått snabbt framät de senaste åren. Detta beror till stor del på stödet i 1983 års investeringsprogram till investeringar i eldningsanläggningar avsedda huvudsakligen för torv. Stödet har gett goda resultat. År 1984 utvidgades stödet till att omfatta stöd även till pannor som eldas med andra inhemska bränslen. Riksdagen beslöt i december 1984 (prop. 1984/85:25, NU 12. rskr 87) om en förlängning av stödet t.o.m. den 30 juni 1985. Hösten 1982 fanns totalt sex torveldade anläggningar i landet. Under år 1983 har närmare 60 nya anläggningar

beviljats stöd och är f.n. under uppförande. Det innebär att antalet torvel-

dade anläggningar kommer att ha tiodubblats inom några år.

Statens energiverk har låtit göra en utvärdering av 1983 års investeringsprogram. Utvärderingen visar bl. a. att panneffekten för torveldade anläggningar kommer att stiga från ca 100 MW år 1984 till närmare 1000 MW vid

utgången av år 1987. Om full drift förutsätts i samtliga bidragsprojekt

motsvarar detta en total oljeersättning om 335 000 ton oljeekvivalenter.

Nu beslutade och idrifttagna anläggningar kommer att producera mellan

2 och 3 TWh värme på basis av torvbränsle under andra hälften av

1980-talet.

Vidare visar utredningen att torvanvändningen leder till ökad sysselsättning, framför allt i skogslänen. För att driva torvförbränningsanläggningarna beräknas att personalbehovet behöver öka med 200 manår under anläggningarnas brukstid, exkl. samordningsvinster i befintliga panncentraler. Tillverkningen av de beställda fastbränsleanläggningarna kräver en arbetsinsats i anläggningsleverantörsledet motsvarande 1500-2000 manår. Torvleverantörerna beräknar att investera drygt 400 milj. kr. för de planerade torvleveranserna och personalbehovet uppskattas till motsva-

rande 600-700 helårsanställda för torvproduktionen.

I sitt remissvar på EK 81 framhåller statens energiverk att det finns skäl att anta att ca 3 TWh energitorv kommer att produceras mot slutet av

1980-talet.

Prop. 1984/85: 120 202

För egen del kan jag konstatera att stora framsteg har gjorts på mycket kort tid när det gäller användningen av torv som bränsle. De senaste åren har antalet anläggningar nära nog tiodubblats. En viktig förutsättning för denna expansion har utan tvekan varit det generösa stöd som har lämnats under åren 1983 och 1984. Fr. o. m. nästa eldningssäsong kommer ett 60-tal

pannor att tas i drift. Mot bakgrund av antalet beslutade pannor finns skäl

att anta att energitorv motsvarande ca 3 TWh kommer att användas mot

slutet av 1980-talet.

Tack vare den snabba ökningen av torvanvändningen har många värdefulla tekniska erfarenheter vunnits. Våra erfarenheter och det kunnande vi har förvärvat gör att vi nu i mindre omfattning behöver lämna statliga

bidrag till energiområdet. Det är sannolikt att vi nu går in i ett skede där

tillväxten på torvmarknaden dämpas något och där torvbränslets konkurrenskraft främst gör sig gällande på vissa regionala och lokala marknader

med låga transportkostnader. På nägot längre sikt, när det nu gynnsamma

läget på värmemarknaden med god tillgång på bl. a. billig el har förändrats, finns åter förutsättningar för en snabbt ökande torvanvändning. För att

energitorven skall få definitivt fotfäste på den svenska energimarknaden

bedömer jag att ett fortsatt investeringsstöd till förbränningsanläggningar

övergångsvis bör kunna utgå. Jag återkommer strax till detta (avsnitt 8.6.4). Jag går nu över till att redogöra för vissa förändringar och förenklingar av tillståndsprövningarna för att undersöka eller bearbeta torv för utvin-

ning av energi.

Lag om vissa torvfyndigheter m.m. Sedan år 1975 är bearbetning av torv för att utvinna energi särskilt

reglerad i lag. Bestämmelserna finns i lagen (1974:890) om vissa mineral-

fyndigheter.

Regleringen i minerallagen innebär att det fordras särskilt tillstånd

(koncession) för att undersöka eller bearbeta torv för att utvinna energi. Länsstyrelsen är prövningsmyndighet. Utvinning av torv prövas också enligt naturvårdslagen (1964: 822). Även annan lagstiftning kan aktualiseras i samband med torvutvinning, bl.a.

vattenlagen (1983: 291).

Prövningen enligt naturvårdslagen (18 §) gäller alla täkter av torv utom

täkt för markägarens husbehov. Även beträffande täkttillstånd är länsstyrelsen prövningsmyndighet i första instans. I april 1983 tillkallades en kommitté, Minerallagskommittén, med uppdrag att göra en översyn av nuvarande minerailagstiftning och utarbeta förslag till ny lagstiftning. I fråga om utvinning av torv har kommittén haft uppgiften att lämna förslag till särskild reglering med hänsyn till att torv i

flera avssecenden skiljer sig från övriga ämnen som omfattas av mineralia-

gen. Kommittén avlämnade i maj 1984 betänkandet (Ds 1 1984:14) Lag-

Prop. 1984/85: 120 203

stiftning om torv för energianvändning. På grundval av kommitténs förslag har inom industridepartementet utarbetats förslag till lag om vissa torvfyndigheter m.m. Förslaget innebär att de nuvarande bestämmelserna om

torv i minerallagen bryts ut och tas in i en särskild lag, lagen om vissa

torvfyndigheter. Den nuvarande koncessionsprövningen behålls men vissa ändringar görs i förhållande till minerallagen. Prövningen av ersättningsfrågorna läggs i första instans på fastighetsdomstolen i stället för som nu hos bergmästaren. Markägarens rätt att utan koncession bryta torv för energiändamål upphävs. Vissa förenklingar görs därutöver i prövningsförfarandet. Vidare samordnas koncessionsprövningen med prövningen enligt naturvårdslagen. Enligt förslaget sker även viss samordning mellan koncessionsprövningen och prövningen enligt vattenlagen. Samtidigt föreslås koncessionsprövningen och naturvårdsprövningen föras samman till ett förfarande.

Förslaget som har granskats av lagrådet finns som tidigare nämnts i

bilaga 1.

Lagrådet, vars yttrande finns i bilaga 2, har på vissa punkter förordat förändringar och kompletteringar av främst lagteknisk och redaktionell art. Därutöver har lagrådet lämnat vissa kommentarer till några av de förestagna bestämmelserna. För egen del tillstyrker jag lagrådets förslag och in-

stämmer i de lämnade kommentarerna.

Därutöver förordar jag en del andra språkliga och redaktionella ändringar i förslagen.

Jag förordar i enlighet med det anförda att regeringen föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet granskade förslagen till oo lag om vissa torvfyndigheter, DD lag om ändring i lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheter, WW lag om ändring i gruvlagen (1974: 342). BB lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822). in lag om ändring i vattenlagen (1983: 291).

8.6.2 Trädbränslen, m.m.

Trädbränsle är ett samlingsbegrepp för bränslen som fås från träråvara, i obearbetad form t.ex. som skogsbränsle, som biprodukt från industrin i

form av bark och spån eller i förädlad form, som pelletter, briketter och pulver.

Den på bränslemarknaden totalt tillgängliga energimängden från trädbränsle, inkl. industribiprodukter och rivningsvirke men exkl. bark och

lutar inom industrin, uppskattas av energiverket till ca 53 TWh/år. En energimängd som motsvarar ca 40 TWh/år kan enligt verket vara tillgänglig som bränsle genom direkt uttag från skogen om man räknar bort de tekniska. ekonomiska och ekologiska begränsningarna.

Den totala trädbränsleanvändningen år 1983 inkl. industriernas använd-

ning av lutar och bark, uppgick enligt statens energiverk till ca 50 TWh. Av

Prop. 1984/85: 120 204

dessa utgjorde bark och lutar ca 25 TWh, industrins övriga trädbränsleförbrukning ca 12 TWh samt skogsbränsle för värmeproduktion i fjärrvärme-

verk ca 2 TWh. Trädbränslebaserad fjärrvärme producerades i ett drygt 60-tal större anläggningar, varav 15 utnyttjade förädlat skogsbränsle i nägon form. Småhusens vedförbrukning år 1983 uppskattas till ca 9 TWh. Dessutom utnyttjas skogsbränsle i viss begränsad utsträckning i ett antal

gruppcentraler utanför industri och fjärrvärmeverk.

Sedan år 1979 har förbrukningen av trädbränsle ökat med ca 6 TWh. I de kommunala pannor som är beslutade eller planeras tillkomma under är 1984 kommer ytterligare ca I TWh trädbränsle att förbrukas.

Av den totala tillgången av halm, ca 3 miljoner ton, bedömer verket att en mängd motsvarande ca 5 TWh kan tas till vara som bränsle för förbränning. Potentialen av naturligt växande vass som kan tas till vara för

energiändamål har uppskattats till ca I TWh. Möjligheterna att inom de närmaste årtiondena utnyttja energiskog och

energigrödor som energiråvara är oklara. Betydande forsknings- och ut-

vecklingsinsatser inom området görs dock i flera länder, däribland Sverige. Sannolikt kan energiodling få en relativt stor betydelse i det svenska

energisystemet på något längre sikt. Statens energiverk har under hösten

1984 gjort en utvärdering av energiskogsanvändning i Sverige. Verket

bedömer härvid att ett fortsatt utvecklingsprogram bör bedrivas. Detta bör

inriktas på en vidareutveckling av energiskogsodling på framför allt jordbruksmark där det kan få ett kommersiellt genombrott på 1990-talet. Od-

ling på torvmark bedöms utgöra en framtida reserv. Den möjliga bränsleproduktionen från odling på jordbruksmark bedömer verket är ca 7 TWh år

2000.

När det gäller skogsbränsle har en livlig diskussion tidigare förekommit i

Sverige om konkurrensen mellan framför allt massa- och skivindustrins behov av träfiberråvara och användningen av ved som bränsle. Regeringens inställning till denna fråga har länge varit klar, nämligen att skogsin-

dustrins behov av råvara skall tryggas i första hand. Den skogsråvara som används för energiändamål skall vara sådan som skogsindustrin inte behö-

ver. I en gemensam utredning av statens industriverk och skogsstyrelsen

(SIND PM 1983:9 Ökad eldning med skogsråvara) framhålls att en ökad eldning med ved är ett medel för skogspolitiken när det gäller att öka

tillgången av barrvirke på både kort och lång sikt. Hel- och träddelsmetoder innebär att man kan öka mängden industrivirke och samtidigt få

bättre ekonomi i tidiga gallringar. Därtill har man kalkylerat med ett

särskilt lövvedsöverskott. Förbrukning av träfiberråvara prövas f.n. enligt 136 a § byggnadslagen

(BL). Förslag till ny lag om hushållning med naturresurser (NRL) och ny plan- och bygglag (PBL) granskas f.n. av lagrådet. De nya lagarna som

avses träda i kraft den I januari 1986 kommer att ersätta den nuvarande

byggnadslagen.

Prop. 1984/85: 120 205

IE NRL föreslås ingå ett kapitel om tillåtlighetsprövning av industrian-

läggningar m. m. vilket bl.a. ersätter 136 a § BL. Prövningen av hushåll-

ning med träfiberråvara har dock inte tagits med i NRL- eller PBL-förslagen. En interdepartemental arbetsgrupp med representanter för jordbruks-, bostads- och industridepartementen överväger f.n. om och i så fall hur prövningen av hushållning med träfiberråvara bör regleras och praktiskt genomföras fr. o. m. den I januari 1986.

För egen del vill jag anföra följande

I 1981 års energipolitiska beslut beräknades trädbränslen vara det största inhemska bränslet år 1990. Men introduktionen gick länge trögt, bl.a.

beroende på konkurrens om skogsråvaran. Jag har bl.a av detta skäl tillsammans med chefen för industrideparte-

mentet de senaste åren genomfört en rad överläggningar med berörda fackliga organisationer liksom med berörda företag och branschorganisa-

tioner om användningen av skogsråvara för industri- resp. energiändamål.

Mycket tyder på att det genom samarbete mellan berörda parter går att lösa eventuella problem och konflikter. Jag har därför för avsikt att under

våren återigen inbjuda berörda parter för att bl.a. diskutera hur en riktig

användning av träfiberråvara bäst gagnas. Sedan regeringen under senare

år vidtagit en rad åtgärder för att lösa dessa problem har vi nu också fått

fart på användningen av skogsbränslen.

Utvecklingen inom trädbränslehanteringen har varit snabb under

1980-talets första år. Som jag tidigare nämnt så uppgick den totala förbruk-

ningen år 1983 till ca 50 TWh. Det särskilda investeringsstödet år 1984 till

fastbränslepannor och terminaler avsedda för inhemska bränslen kommer att bidra till att öka efterfrågan på trädbränslen. Jag återkommer senare med försiag till visst fortsatt stöd (avsnitt 8.6.4).

Åv statens energiverks utredning (1984: 5) Fasta bränslen framgår att det i dag finns ett betydande överskott på bränsleflis. Jag har dock kunnat

konstatera att tillgången är något ojämnt fördelad över landet. Mängden

inkommande ansökningar enligt 136 a § BL angående hushållning med träfiberråvara tyder bl. a. på att man även i fortsättningen kan räkna med

god tillgång på trädbränslen. Jag bedömer i likhet med energiverket att

marknaden för trädbränslen inte kommer att växa lika mycket de närmaste åren, beroende bl. a. på effektivare energianvändning, krympande värme-

marknad och konkurrensen från el. På längre sikt bedömer jag emellertid att trädbränslenas konkurrenskraft ökar i styrka.

8.6.3 Avfall

Den totala mängden hushållsavfall i landet uppgår till ca 2.5 miljoner ton

och förväntas ligga kvar på denna nivå under de närmaste åren. F.n. bränns ca 4096 av detta avfall. Genom pågående utbyggnader kommer

eldningen att öka till ca 50 96 år 1985.

Det finns f.n. ett tjugotal anläggningar för avfallsförbränning i Sverige.

Prop. 1984/85: 120 206

Under år 1983 brändes i dessa 1,1 miljoner ton avfall, varav ca 1 miljon ton i anläggningar med energiproduktion. Därvid producerades ca 2,1 TWh

energi. Under är 1983 svarade avfallet för 772 av totalt levererad fjärr-

värme.

Till detta skall läggas den energi som kan utvinnas ur industriavfall. Mängden industriavfall i form av allmänt industriavfall, byggnadsavfall och rivningsavfall som kan utnyttjas vid förbränning uppskattas grovt av

Svenska Renhållningsverksföreningen till ca 4,5 miljoner ton/år. Möjligheterna att återvinna detta avfall beror bl.a. på tillgänglig teknik,

avsättningsmöjligheter och transportavstånd. Enligt Svenska Renhållningsverksföreningen borde det vara möjligt att öka användningen av

industriavfall för energiändamål till ca 1,5 miljoner ton/år under 1990-talet,

motsvarande ca 3,5 TWh. F.n. är mängden sådant avfall till förbränningsanläggningar mycket liten, knappt 0,2 miljoner ton/år.

En förutsättning för att utnyttja energin i avfallet är att ett fjärrvärmenät finns tillgängligt. En viktig förutsättning för ett effektivt utnyttjande av avfallsvärmen är att det finns ett utrymme inom den s.k. baslasten, dvs. att nätet under hela året kan ta emot hela energimängden, så att bortkyl-

ning av energi inte behöver förekomma. Eftersom hushållsavfall produceras i princip året om och inte är lagringsbart i någon nämnvärd utsträckning blir den dimensionerande faktorn storleken på baslasten under som-

marmånaderna. Det är därför inte lönsamt att bygga förbränningsanläggningar för en större mängd avfall än den som motsvarar baslasten. Avfalls-

energin har i ökad utsträckning fått konkurrens från spillvärme och värmepumpar. Ett alternativ till förbränning är deponering.

För att öka kunskaperna inom detta område har inom regeringskansliet

pågått ett intensifierat arbete i samråd med bl.a. energiverket och natur-

vårdsverket. Dessutom har ett samarbete ägt rum mellan bl. a. naturvårdsverket och Svenska Renhållningsverksföreningen inom det s.k. DRAVprojektet (Driftstudie Avfallsbehandling). Vidare inbjöd jag i november 1984 berörda parter till överläggningar angående frågor kring energi ur avfall. Bl.a. diskuterades miljötekniska åtgärder i samband med förbrän-

ning av avfall. Det framkom härvid bl. a. att enhetliga regler och tekniska åtgärder saknas på detta område. Dessutom efterlystes riktat stöd till avsvavlingsanläggningar genom kolmiljöfonden. I januari 1985 inbjöd jag vidare experter på frågor om dioxin och tungmetaller för att diskutera miljöaspekter vid förbränning av avfall. I sin rapport Energiperspektiv 1970-1995 bedömer statens energiverk att avfallsbränsle i fjärrvärmeanläggningar komer att öka på sikt. Enligt verket kan insatserna av avfallsbränsle för åren 1990 och 1995 komma att uppgå till 3—4 TWh resp. 4—5 TWh. Som jag tidigare har påpekat är förbränningsanläggningar eldade med

avfall genom att de är stora och används som baslast särskilt lämpade för samtidig elproduktion.

Prop. 1984/85: 120 207

De förbränningsanläggningar som finns i dag utnyttjar till helt övervägande del oseparerat avfall. I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet

skedde en kraftig utbyggnad av anläggningar för separering och kompostering för s.k. RDF-bränsle (Refuse Derived Fuel). Eftersom RDF har bränsleegenskaper som väsentligt avviker från andra bränslen, krävs sannolikt mer komplicerade anläggningar med större krav på övervakning. Därmed ökar också kostnaderna. Flera projekt i Sverige satsar nu på teknik med fluidiserad bädd för förbränning av RDF. Det är ännu för tidigt

att uttala sig om resultaten av dessa satsningar.

När avfall bryts ner i ett avfallsupplag bildas gas, som kan tas till vara

och användas för energländamål. Samtidigt elimineras de negativa effekter

såsom dålig lukt etc., som gasen kan ge upphov till när den läcker ut från

avfallsupplagen. Utvinning av gas från avfallsupplag görs framför allt i

USA.

Inom det statliga energiforskningsprogrammet pågår flera försök för att ta till vara gas ur avfallsupplag. Ännu återstår dock en hel del utveckling på

detta område innan någon nämnvärd kommersiell produktion kan starta. För egen del anser jag att en förutsättning för att avfall skall kunna

utgöra en användbar energiresurs är att en avfallsanpassad och tillräckligt

miljövänlig förbränningsteknik kommer till utnyttjande. Jag har nyss tagit

upp frågan om miljöproblemen vid avfallsförbränning (avsnitt 8.1). Om en tillräckligt miljövänlig teknik kommer att utnyttjas är avfall en inte oväsentlig varaktig inhemsk energiresurs. Förbränning är ett rationellt sätt att bli av med avfall så länge som det inte är praktiskt eller ekonomiskt

försvarbart att återvinna det material som ingår i avfallet. Sverige har i dag

ca 20 förbränningsanläggningar vilka tillsammans bränner ca 1 miljon ton hushållsavfall och en liten del industriavfall. Om miljökraven klaras är

avfallet, och då främst industriavfallet, en resurs som bör kunna utnyttjas i

större utsträckning för energländamål än i dag. Jag kommer senare (avsnitt 8.6.4) att förorda att nuvarande stöd till fastbränsleanläggningar förlängs.

8.6.4 Gemensamma frågor för inhemska bränslen Fortsatt investeringsstöd

Regeringen har de senaste åren vidtagit en rad åtgärder av administrativ

och ekonomisk karaktär för att bredda och underlätta introduktionen av inhemska bränslen. Motiven härför har varit dels det dagsaktuella behovet att Sverige snabbt skall komma ur det starka oljeberoendet, dels det mer långsiktiga intresset att omställningen av energisystemet skall ske på ett

sätt som stärker bytesbalansen och ger långsiktiga industripolitiska effek-

ter.

Genom 1981 års energipolitiska beslut infördes bl.a. lagen (1981:599) om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Lagen innebär att nytillkommande anläggningar skall förberedas eller utföras för fasta bränslen. Genom de kompletterande bestämmelser om energipolitisk prövning

Prop. 1984/85: 120 208

av kolanvändning som infördes i lagen år 1984 säkerställs att kol endast används när det inte är tekniskt och ekonomiskt rimligt att använda inhemska bränslen. Till skillnad från andra energislag är de inhemska bränslena befriade från

energiskatt. De har också undantagits från mervärdeskatt och förmänsbeskattning vid inkomsttaxering. Detta ökar förutsättningarna för en intro-

duktion också i småskaliga system och ökar konkurrensförmågan gentemot framför allt olja och kol i de större värmecentralerna. Direkt ekonomiskt stöd utgår vidare via de särskilda investeringsstöden.

stödet för oljeersättande åtgärder och det regionalpolitiska stödet.

En betydande del av de statliga satsningarna på forskning och utveckling, vars verkningar dock är mera långsiktiga, riktar sig dessutom mot de inhemska bränslena. Dessa satsningar har varit framgångsrika. På relativt kort tid har användningen av torv, trädbränslen och avfall ökat från en låg nivå till att i dag svara för en icke obetydlig del av värmeförsörjningen. F.n. används totalt ca 59 TWh inhemska bränslen inkl. bark och lutar per år motsvarande 5

miljoner ton olja. De tillfälliga stöd som lämnats sedan år 1983 har lett till

betydande investeringar med god sysselsättningseffekt, speciellt i gles-

bygdsområden. Ett huvudsyfte med de ekonomiska stödinsatserna är självfallet att de

inhemska bränslena skall etablera sig på den svenska energimarknaden

och klara sig på egna meriter utan några subventioner. Utvecklingen

hittills pekar också i denna riktning. Som jag nyss har redovisat är det dock sannolikt att ökningstakten i användningen av tnhemska bränslen kan

komma att bromsas upp något under de närmaste åren. Jag förordar därför att nuvarande stöd till investeringar i förbränningsanläggningar för inhemskt fastbränsle bör förlängas till utgången av år 1986. Jag bedömer härvid att ett stöd om högst 10Z bör lämnas. Därefter bör förbränningsanläggningar av detta slag vara så etablerade att stödet kan

avvecklas.

Regional och lokal samverkan

Det statliga stödet till inhemska bränslen har varit inriktat på att få till stånd fungerande system, där alla led i kedjan från framställning och

distribution av bränslen till driftsäkra pannor som klarar ställda miljökrav

utvecklas. Ansvaret för att åstadkomma en sådan systemutbyggnad bör vila såväl på kommuner som på kraftproducenter och distributörer. Jag vill här särskilt peka på betydelsen av regionala bränslebolag. På flera platser i landet har bl.a. med statligt stöd bildats sådana bolag. Bl.a. pågår ett systemuppbyggnadsprojekt mellan flera kommuner i Norduppland. Dessutom bedrivs verksamhet inom ett regionalt energibolag i Jämtlands län och ett I Smålands län.

Prop. 1984/85: 120 209

Konkurrens mellan el och inhemska bränslen Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 5.1) har jag nyligen inlett överlägg-

ningar med företrädare för kommunerna om hur det kommunala ansvaret

på energiområdet skall vidgas och fördjupas. I detta sammanhang diskuteras även frågan om el och inhemska bränslen som på en del håll förorsakar problem och konflikter i samband med de lokala energisystemens uppbyggnad och drift. För att bl. a. belysa denna fråga bemyndigade regeringen mig våren 1984 att tillkalla utredningen (I 1984:02) om el och

inhemska bränslen (ELIN).

Utredningen framhåller i sitt delbetänkande Oljeersättning-Konflikter-

Lokala lösningar? (DsI 1984: 27) att det åtminstone under 1980-talet finns

utrymme för att ersätta olja med såväl el som naturgas och fasta bränslen. Utredningen menar att det inte f. n. finns skäl att föreslå vare sig ytterligare subventioner på inhemska bränslen eller nya restriktioner för att begränsa el. Däremot finner utredningen att det kan finnas behov av en strukturering av oljeersättningen på såväl lokal som regional nivå, så att den inte genom-

förs på ett sätt som strider mot de långsiktiga målen för energipolitiken.

Utredningen föreslår mot den bakgrunden att regeringen tar initiativ till överläggningar med Svenska kommunförbundet, med statens vattenfallsverk och övriga större kraftproducenter och med företrädare för aktörerna inom den inhemska bränslesektorn. Tanken med förslaget är inte att begränsa användningen av el för oljeersättning utan att organisera den bättre,

så att både el och inhemska bränslen kan utnyttjas för att ersätta olja.

De flesta remissinstanserna instämmer i utredningens förslag. Flera remissinstanser har dock fört fram synpunkter om att flera organisationer bör delta i överläggningarna.

Den form av lokal samverkan som kommittén har föreslagit stämmer som jag nyss har påpekat väl överens med de tankegångar som jag har tagit upp i bl.a. propositionen om utvecklad kommunal energiplanering. Jag är övertygad om att många av de problem som finns i dag kan lösas genom en konstruktiv dialog mellan stat, kommun och andra berörda samt genom en god utvecklad kommunal energiplanering och regional samverkan. Jag har

därtill redan vidtagit åtgärder för att få till stånd sådana överläggningar med bl.a. Kommunförbundet, som utredningen föreslår. Kommunerna har ett stort ansvar både när det gäller att genomföra

strategiska investeringar i förbränningsanläggningar för användning av

inhemska bränslen och för den lokala eldistributionen. I vissa fall bedrivs

eldistributionen i enskild regi. I sådana fall kan finnas risk för avvägningskonflikter mellan användning av el och inhemska bränslen.

Jag delar därför utredningens uppfattning att överläggningarna bör resultera i att kraftleverantörerna eller eldistributörerna, innan en aktiv för-

säljningsåtgärd av el vidtas, informerar och samråder med det kommunala

organ som har ansvar för kommunens energiplanering. Finner kommunen att underlaget för ett långsiktigt lönsamt system för produktion och an- 14 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 210

vändning av inhemska bränslen allvarligt skulle störas om den planerade elförsörjningen kommer till stånd, bör kommunen och eldistributören tillsammans försöka finna en lösning som möjliggör den inhemska bränslean-

vändningens fortbestånd men samtidigt inte förhindrar en elförsörjning. En sådan elförsörjning kan 1. ex. styras till områden som har outnyttjad överkapacitet eller till områden där, om en nätförsträkning måste göras, den beräknas få långsiktig användning i t. ex. industriområden.

8.7 Alternativa drivmedel

Gällande introduktionsplan

[I 1983 års budgetproposition (prop. 1982/83: 100 bil. 14) redovisades en plan för introduktion av alternativa drivmedel. I propositionen föreslogs att de statliga insatserna främst bör inriktas på att utveckla användningen

av bränsle som består nästan enbart av motoralkoholer. De avgörande

fördelarna från såväl försörjningstrygghets- som miljösynpunkt med användning av alkoholer som drivmedel kan bara nås genom inriktning på ett

rent alkoholbränsle. Den motoralkohol som förordades i propositionen var

metanol. Målet för de statliga insatserna bör enligt propositionen vara att ge närmare underlag för ett beslut i slutet av 1980-talet om introduktion av

ett rent alkoholbränsle som drivmedel i större skala. En övergång till ett

rent alkoholbränsle förutsätter dock att nya bilmotorer utvecklas. I planen redovisades en strategi som syftar till att pröva ett rent alkoholbränsle i allt större fordonsflottor. Forsknings- och utvecklingsarbete för att få fram kommersiellt acecep-

tabel teknik för inhemsk produktion av ett rent alkoholbränsle bör enligt

planen även i fortsättningen vara en angelägen uppgift inom energiforsk-

ningsprogrammet. I planen anges vidare att låginblandning kan vara ett sätt att påbörja en introduktion av motoralkoholer. Erfarenheter kan härigenom erhållas av att hantera, lagra och distribuera motoralkoholer. Emellertid uppnås endast en mycket begränsad oljeersättning. Vidare pekas i planen på behovet av internationell samordning för att genomföra en

mer omfattande ökning av användningen av alternativa drivmedel. Riksda-

gen godtog planen (NU 1982/83: 14, rskr 280). I prop. 1983/84: 107 om forskning föreslogs bl. a. ett nytt treårigt energi-

forskningsprogram. Jag framhöll därvid att transporter och samfärdsel är en sektor i samhället som i hög grad är oljeberoende och känslig för störningar i oljeimporten. Därför föreslogs intensifierade insatser för att

utveckla nya motorer och drivsystem och för att få fram och pröva alternativa drivmedel. Vidare föreslogs omfattande forskning och utveckling rö-

rande energiskogsbruk och energigrödebruk på exempelvis åkermark och medel till intensifierad forskning och utveckling rörande omvandling av

inhemska råvaror som biomassa och torv till flytande eller gasformiga bränslen. Riksdagen hade inget att erinra mot förslagen i dessa avseenden

(NU 45, rskr 407).

Prop. 1984/85: 120 211

Genom energiforskningsprogrammet stöds teknikutveckling som syftar till att ta fram en process som kan utnyttjas för produktion av metanol.

Utvecklingsinsatserna har främst koncentrerats till teknik för förgasning av torv och trädbränslen. Vid Studsvik Energiteknik AB har uppförts en

pilotanläggning (MINO PILOT) för experimentella försök med en nyutvecklad förgasningsteknik. Försöksverksamheten pågår. En studie för att

beräkna kostnaden för att producera metanol i en anläggning med denna

förgasningsteknik har påbörjats.

Statligt stöd har beviljats för ett antal projekt i syfte att demonstrera olika tekniska energitillförselalternativ. För att klarlägga förutsättningarna för produktion av etanol ur jordbruksprodukter har regeringen beslutat om stöd från oljeersättningsfonden till en produktionsanläggning för etanol i

Lidköping. Inblandning av 492 etanol i bensin prövas sedan maj 1984 av

OK i Stockholmsområdet inom ramen för det s.k. Skaraborgsprojektet.

Projektet skall pågå i 3 år och hittills föreligger endast preliminära resultat.

I syfte att minska luftföroreningarna från biltrafiken har i olika samman-

hang frågan om introduktion av blyfri bensin och skärpta avgasreningskrav utretts. Övergång till blyfri bensin får framför allt effekter för bilindustrin och för raffinaderiindustrin. Denna fråga har jag nyss behandlat (avsnitt 8.2).

Statens energiverk avser inom kort redovisa arbetssituationen när det gäller genomförandet av introduktionsplanen för alternativa drivmedel i en lägesrapport till industridepartementet. Enligt vad jag erfarit löper arbetet med introduktionsplanen efter vissa förseningar i startskedet nu planenligt. En ny bensinspecifikation, som möjliggör låginblandning av motoralkoholer, är under remiss och väntas bli gällande under våren 1985. Försök

med delar av den första fordonsflottan som drivs med renalkoholbränsle inleddes under sommaren 1984. Vid ingången av år 1985 är fordonsflottan komplett och består av ett 20-tal fordon. En första utvärdering av uppnådda driftsresultat väntas under hösten 1985. EK 81 behandlar i sitt betänkande förutsättningarna för minskat oljebe-

roende inom transportsektorn. EK 81 anser att oljeförbrukningen inom

transportsektorn knappast kommer att minska i samma takt som inom industrin och värmeförsörjningen, i alla fall inte på 20-30 års sikt. Det är t. 0. m. möjligt att den fortsätter att öka. EK 81 framhåller vidare att det är sannolikt att bensin och dieselolja

kommer att vara de dominerande och billigaste fordonsbränslena även i början av nästa århundrade. År 2010 kan oljeförbrukningen för samfärdsel antas ligga mellan 6 och 10 miljoner ton (60—100 TWh) per år och till större delen utgöras av bensin och dieselolja.

Remissinstanserna har inte kommenterat EK 81:s bedömningar i denna del.

Prop. 1984/85: 120 212

I riktlinjerna för beskattningen av drivmedel har frågan om alternativa drivmedel behandlats (prop. 1983/84:28). Enligt riktlinjerna skall beskattningen av drivmedel främst fylla trafikpolitiska och energipolitiska syften. Häri ingår också miljöpolitiska bedömningar. Drivmedelsbeskattningens energipolitiska syfte är främst att stimulera till energihushållning. Detta innebär att den energipolitiskt motiverade beskattningen för olika drivmedel bör vara lika stor per energienhet. Om ställning har tagits till att ett visst drivmedel skall introduceras av energipolitiska eller miljöpolitiska skäl bör den ej trafikpolitiskt motiverade beskattningen kunna differentieras så att den främjar introduktionen.

I regeringens prop. 1984/85:45 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. föreslogs att skatten på bensin skall höjas fr. o. m. den 1 december 1984. Detta beslut var delvis energipolitiskt motiverat. Vidare föreslogs att skatten på motorgas skulle höjas med 40 öre per liter och skatten på motoralkoholer med 25 öre per liter. Riksdagen biföll regeringens förslag när det gäller höjning av skatten för bensin, men avslog förslaget till höjning av skatten på motoralkoholer och motorgas. Skatteutskottet förutsatte att regeringen ingående prövar möjligheterna att skapa reella ekonomiska förutsättningar för utnyttjande av alternativa drivmedel varvid frågan om skattefrihet för motoralkoholer producerade av inhemska råvaror särskilt borde uppmärksammas. Riksdagen gav regeringen detta till känna (SkU 1984/85: 14, rskr 28).

För egen del bedömer jag att möjligheterna att minska oljeberoendet inom transportsektorn f.n. är mer begränsade än inom exempelvis uppvärmningssektorn. Transportsektorn är det område där oljans specifika egenskaper — energitäthet, lätthanterlighet etc. — bäst kommer till sin rätt.

Eftersom transportsektorn svarar för en allt större andel av vår totala förbrukning av olja måste vi dock intensifiera våra insatser för att effektivisera energianvändningen och minska beroendet av olja inom denna sektor. Den plan för introduktion av alternativa drivmedel som har beslutats av riksdagen och de omfattande insatser som nu sker inom ramen för energiforskningsprogrammet är konkreta exempel på denna strävan. Dessa insatser måste fullföljas och målet bör vara att utveckla konkurrenskraftiga alternativ till oljan. Det är därför väsentligt att insatserna inom ramen för introduktionsplanen och energiforskningsprogrammet koordineras och löpande avstäms mot varandra. Energianvändning i transportsektorn har jag tidigare behandlat (avsnitt 5.3).

I introduktionsplanen för alternativa drivmedel anges att låginblandning i bensin kan vara ett sätt att påbörja en introduktion av motoralkoholer. Jag vill i detta sammanhang särskilt understryka att låginblandning inte är ett energipolitiskt mål i sig eftersom det endast i mycket ringa omfattning innebär en oljeersättning. Avgörande för om man från samhällets sida bör stödja introduktionen av ett alternativt drivmedel, i inledningen som låginblandning, bör vara att det på sikt skall finnas förutsättningar att använda det som rent alkoholbränsle.

Prop. 1984/85: 120 213

I gällande introduktionsplan understryks också särskilt att de statliga insatserna främst bör inriktas mot att utveckla användandet av ett rent alkoholbränsle. De avgörande fördelarna från försörjningstrygghets- och miljösynpunkt kan enligt planen endast uppnås genom användningen av rent alkoholbränsle.

När det gäller det fortsatta arbetet med introduktionsplanen noterar jag med tillfredsställelse att arbetet med att utveckla fordon för ren alkoholdrift fortgår planenligt. Det är enligt min uppfattning väsentligt att miljöfördelarna vid en övergång till ett rent alkoholbränsle kan tas tillvara. Jag finner det i enlighet med introduktionsplanen angeläget att mer omfattande erfarenheter av användning av alternativa drivmedel kan erhållas genom försök i större skala. Jag ser det som värdefullt att sådana fordonsflottor kan väljas som är av strategisk betydelse i samband med en krissituation elier andra störningar av importen. Försök i större skala kan exempelvis gälla försvaret eller andra viktiga samhälleliga funktioner som post, tele etc. Genom att medvetet välja sådana kategorier av fordonsflottor torde det finnas vissa förutsättningar att även på kortare sikt nå en tryggare bränsleförsörjning på drivmedelsområdet och en förbättrad miljö. En förutsättning är därvid självfallet att de alternativa drivmedlen kan baseras på inhemska råvaror. Det ankommer på energiverket att överväga sådana insatser inom ramen för introduktionsplanen i samråd med berörda myndigheter, bl.a. överstyrelsen för ekonomiskt försvar och statens naturvårdsverk.

Låginblandning av etanol

Frågan om låginblandning av etanol har aktualiserats på senare tid som en möjlighet att ersätta blyet i bensin. Denna fråga har också aktualiserats av Svenska Lantmännens Riksförbund som ett led i ansträngningarna att finna nya avsättningsområden för spannmål. Etanol produceras även av cellulosa inom skogsindustrin. Möjligheterna att importera etanol är f.n. goda.

I regeringens uppdrag i juni 1984 till statens energiverk att närmare klarlägga de energipolitiska konsekvenserna av en övergång till blyfri bensin ingick också att undersöka möjligheterna att få till stånd en låginblandning av motoralkoholer.

Verket konstaterar i rapporten Övergång till blyfri bensin — energipolitiska konsekvenser att förutsättningarna för låginblandning av etanol snarare torde minska än öka när blyfri bensin införts. Det beror bl.a. på att etanolens värde som oktanhöjande komponent enligt energiverket är otillräcklig jämfört med andra på marknaden förekommande tillsatsämnen, exempelvis MTBE (metyltertiärbutyleter, oktantalshöjande ämne som kan inblandas i bensin). Det gör att etanolen endast kan komplettera någon annan oktanhöjande tillsats. Eftersom den nya bensinspecifikationen för blyfri bensin som kommer att fastställas sätter en gräns för möjlig inbland-

Prop. 1984/85: 120 214

ning av motoralkoholer och andra tillsatser begränsas därför utrymmet för inblandning av etanol.

Mot denna bakgrund har överväganden skett inom en interdepartemental arbetsgrupp i regeringskansliet för att klarlägga förutsättningarna för och konsekvenserna av en ökad användning av etanol för drivmedelsändamål. Detta arbete har skett i samråd med berörda myndigheter och branschorganisationer samt mot bakgrund av statens energiverks utredning om förutsättningarna för inblandning av motoralkoholer vid övergång till blyfri bensin. Arbetsgruppen drar följande slutsatser av sina överväganden.

Fördelen med att producera etanol ur spannmål eller skogsråvara är att ett sådant drivmedel grundas på inhemsk, förnybar råvara. En ökad användning av sådan energiråvara ligger därför väl i linje med de energipolitiska riktlinjer som lades fast av riksdagen år 1981.

Låginblandning har liten betydelse för att öka oktantalet i blyfri bensin. Etanol torde därför komma i fråga endast som komplement till någon mer effektiv oktanhöjande komponent, exempelvis MTBE. Detta kan i enlighet med vad statens energiverk framhållit begränsa möjligheterna till inblandning av motoralkoholer i bensin. Inblandning av etanol i blyfri bensin bedöms inte ge någon påvisbar miljöförbättring. Detta leder till slutsatsen att frågan om introduktion av etanol bör behandlas skilt från pågående överväganden rörande blyfri bensin.

En annan fråga av stor betydelse är om etanol kan bli tillgänglig till konkurrenskraftiga priser i jämförelse med andra alternativ. Kostnaderna för att producera etanol ur spannmål eller skogsråvara är i dag inte tillräckligt klarlagda. Användning av etanol som låginblandningskomponent kräver därutöver anpassningar av distributionssystemet för bensin.

Produktionen av de kvävegödselmedel som behövs för att odla spannmål är f. n. delvis grundad på importerad ammoniak. Produktionskapaciteten för ammoniak inom landet är inte tillräcklig för att vi i händelse av en krissituation skall kunna producera kvävegödsel för att odla spannmål både för etanolproduktion och för livsmedelsproduktion. Det är därför angeläget att klarlägga konsekvenserna från beredskapssynpunkt av etanolproduktion ur jordbruksprodukter liksom konsekvenserna för annan jordbruksproduktion, t. ex. oljeväxtodlingen.

Ytterligare en fråga som kan behöva övervägas närmare är de alkoholpolitiska konsekvenserna av en omfattande hantering av etanol.

För egen det vill jag framhålla följande. Jag anser att det är angeläget från miljösynpunkt att vi kan få till stånd en introduktion av blyfri bensin. Statens energiverks överväganden avseende blyfri bensin samt överväganden av den nyss nämnda arbetsgruppen inom regeringskansliet leder till slutsatsen att frågan om införande av blyfri bensin och frågan om låginblandning av etanol kan ses frikopplade från varandra och att ytterligare utredningsinsatser erfordras när det gäller etanolens framtida roll inom

Prop. 1984/85: 120 [Nr — LA

transportsektorn. Förutsättningar saknas i dag för att ta ställning till frågan om låginblandning av etanol i samband beslut om införande av blyfri bensin. Mot bakgrund av introduktionsplanen för alternativa drivmedel avser jag inom kort föreslå regeringen att tillkalla en utredning för att närmare studera förutsättningarna för låginblandning av motoralkoholer. Utredningen bör klarlägga de ekonomiska förutsättningarna samt utreda olika för- och nackdelar med låginblandning av motoralkoholer. Vidare bör klarläggas de långsiktiga förutsättningarna för användning av ren etanol som motorbränsle och etanolens betydelse från försörjningssynpunkt. I det sammanhanget bör frågan om ev. omprioriteringar av energiforskningsprogrammet som berör alternativa drivmedel, motorer etc. övervägas. Även de alkoholpolitiska konsekvenserna av en mer omfattande etanolintroduktion bör beaktas.

9 Storstadsområdenas energiförsörjning

9.1 Inledning

Inriktningen av storstadsområdenas energiförsörjning har en avgörande betydelse för fullföljandet av en aktiv energipolitik. Betydande delar av målen i fråga om energihushållning, oljeersättning och avveckling av kärnkraften kommer att förverkligas genom åtgärder som vidtas av kommunerna i dessa områden. Kommunerna har här ett avgörande inflytande, men statsmakterna har att ange de allmänna ramarna för verksamheten.

På energihushållningsområdet är det angeläget att de möjligheter att spara energi som finns I storstadsområdena tas till vara, särskilt när det gäller flerfamiljshus och lokaler. Energisparåtgärder bör, som jag nyss har anfört (avsnitt 6.1), avvägas mot möjligheterna att utnyttja fjärrvärme, spillvärme och nya energikällor.

När det gäller möjligheterna att ersätta olja med andra bränslen och att skapa förutsättningar för att avveckla kärnkraften har storstadsområdenas fjärrvärmenät en framträdande roll.

För att under 1980-talet kunna uppnå en hög oljeersättning, och samtidigt behålla handlingsfriheten för elproduktion i kraftvärmeverk på 1990-talet bör de åtgärder som vidtas i fjärrvärmesystem vara ekonomiskt avskrivna mot mitten av 1990-talet. Därigenom kan olja ersättas och värmeabonnenternas kostnader hållas nere samtidigt som vägen ligger öppen för elproducerande kraftvärmeanläggningar, när ekonomiska faktorer talar för detta.

Storstadsområdenas energiförsörjning har betydelse även för andra samhällsmål än de energipolitiska. Det gäller t. ex. för möjligheterna att totalt öka sysselsättningen och ge industrin tillfälle att leverera utrustning och

Prop. 1984/85: 120 216

introducera ny teknik. Värmeförsörjningen bör också ges en sådan inriktning att miljön i storstäderna förbättras.

Storstadsområdenas värmeförsörjning år 1983 redovisas i följande tabell.

Tabell 9.1 Värmeförsörjningen i storstadsområdena år 1983, (TWh)

I storstadsområdena finns en stor del av landets värmekraftsbaserade

elproduktionskapacitet. Följande tabell anger situationen år 1983.

Tabell 9.2 Värmekraftsbaserad elproduktion i storstadsområdena år 1983

Bränsle (toe)

! Mottrycksdelen i Sydkrafts Öresundsverk ingår. 2 Åven viss del kol har förbrukats.

Under åren 1983 och 1984 har ett omfattande arbete bedrivits i resp region för att nå en rationell energiförsörjning för både 1980- och 1990-1alet. Företrädare för industridepartementet har i samband därmed deltagit i en serie överläggningar med företrädare för storstadskommunerna.

Från Storstockholm har deltagit företrädare från flertalet kommuner inom Stor-Stockholms Energi AB (STOSEB). Från Göteborgsområdet har Göteborgs, Mölndal och Partille kommun deltagit. Från Malmöområdet har slutligen deltagit Malmö, Burlöv och Lunds kommun.

Som utgångspunkt för arbetet togs rådande planeringsunderlag våren 1983. Detta redovisas i det följande.

Prop. 1984/85: 120 217

Tabell 9.3 Förväntad utveckling, under år 1983, av värmeförsörjningen i storstäderna till år 1990 resp. är 2000.

Stockholm Göteborg Malmö

Är 1990 2000 År 1990 2000 År 1990-2000

Nettovärmebehov (TWh) 15,3 14.7 4,4 4,1 3,6 —" Bruttovärmebehov (TWh) 17.1 16,8 52 4,9 4.1 - Övrig uppvärmning (TWh) 5.8 3,5 2,0 1,4 1.5 - Fjärrvärme (TWh) 11,3 13,3 3.2 3,5 2,6 = Bränsle fjärrvärme (TWh)

avfall + spillvärme Li 1 2,1 0,8 1.4 -

flis 0,3 0,3 - - = -

! Om spillvärme från Nynäshamn kan utnyttjas minskar mängden kol för värmeförsörjning. ? Underlag saknas enligt Malmö att på ett meningsfullt sätt och i siffror bedöma utvecklingen med sikte på år 2000.

Planeringen i Storstockholm var baserad på en kombination av det s.k. decentraliserade kolalternativet och värmepumpsalternativet i STOSEB

80-utredningen. Inriktningen innebar en kraftig utbyggnad av fjärrvärme

till en anslutningsgrad motsvarande 66 90 år 1990 och 78 92 år 2000. Oljeer-

sättning skulle ske med övergång till kol genom ombyggnad av kraftvärmeverket i Värtan samt större utnyttjande av Igelstaverket i Södertälje,

utbyggnad med fastbränsle i Solna/Sundbyberg samt ytterligare avfallsför-

bränning i Högdalen och i nordvästra regionen. En ökad användning av elpannor och värmepumpar förutsattes.

Även i Göteborg bedömdes en stor ökning ske av fjärrvärmeförsörjd

bebyggelse genom anslutning av de kommunala bostadsbolagens värme-

system till kommunens fjärrvärmenät. Någon överenskommelse om vill-

koren för anslutning var dock inte klarlagd våren 1983. Med total anslutning bedömdes fjärrvärmeandelen öka till ca 60 76 år 1990 och ca 70 96 år 2000. Oljeersättning skulle ske genom ökad spillvärmeanslutning. Även

viss ökning av kolanvändningen i Sävenäs och Mölndal samt avfallförbrän-

ning och värmepumpar planerades.

För Malmös del förväntades en mindre ökning av fjärrvärmeanslutningen till 64 26 år 1990, vilket innebär att 9026 av den för fjärrvärme möjliga bebyggelsen skulle anslutas. Oljeersättning skulle ske genom koleldning i Limhamn, spillvärme från industrier och avloppsreningsverk, värmeavtappning från Öresundsverket samt övergång till el och naturgas.

9.2 Departementspromemorians förslag

Överläggningarna med storstadskommunerna sammanfattades i en departementspromemoria, (Ds 1 1983:5) Storstadsområdenas värmeförsörjning, m.m.

Prop. 1984/85: 120 218

Syftet med förslagen är att finna genomförbara lösningar på värmeförsörjningen, som säkerställer att tillräcklig oljeersättning kan uppnås under

1980-talet och att förberedelser vidtas för att uppföra kraftvärmeverk när

detta är ekonomiskt motiverat. Sådana förberedelser bör vidtas för att

säkerställa en tillräcklig elproduktion inför avvecklingen av kärnkraften. En sammanfattning av förslagen ges i det följande. I Stockholm bör enligt promemorian fjärrvärmenäten i södra Storstock-

holm kopplas samman så att det samlade nätet omfattar Stockholms sydvästra nät, Botkyrka, Huddinge, Södertälje, Haninge, Skogås och Högdalen.

Fjärrvärmenäten i norra och nordvästra Storstockholm bör enligt pro-

memorian kopplas samman av strategiska skäl så att Stockholm, Solna och Sundbyberg i ett senare skede kan tjäna som underlag för ett större kraftvärmeverk. Lägen för utbyggnad av förbränningsanläggningar bör undersökas i norra Storstockholm. Såväl nya som etablerade Ilokaliseringar bör studeras. Ledningsutbyggnaden bör ske så att en framtida anslutning till en Nynäshamnsledning blir möjlig. Principbeslut bör enligt promemorian fattas om att bygga en sådan Nynäshamnsledning. Tidpunkten skall avgöras av när det är ekonomiskt

motiverat med hänsyn till tillgången på spillvärme eller kraftvärmeutbygg-

nad.

För strategiska fjärrvärmeledningar bör enligt promemorian lämnas ett

bidrag med 1026 om dessa beställs före år 1986. Avfallsförbränningsanläggningar i Gladökvarn (Sofielund) och i nord-

västra regionen bör övervägas.

I Göteborg bör enligt promemorian klargöras förutsättningarna för att

koppla samman de kommunala fjärrvärmenäten med de nät som drivs av de kommunala bostadsbolagen. Överenskommelse bör vidare uppnås mellan Göteborgs och Partille

kommuner om sammankoppling av fjärrvärmenäten.

Promemorian föreslår att planeringen av ett kraftvärmeverk på Flatholmen bör återupptas. För detta ändamål bör markreservationer göras och förhandlingar mellan kommunen och statens vattenfallsverk bör återupptas.

För strategiska färrvärmeledningar bör lämnas ett 10 26 bidrag om dessa

beställs före år 1986. I Malmö bör enligt promemorian förutsättningarna att förstärka elproduktionskapaciteten med ett koleldat kraftvärmeverk snarast klargöras. Malmö kommun och Sydkraft AB bör snarast slutföra sina förhandlingar i denna fråga.

Prop. 1984/85: 120 219

9.3 Inriktning av storstadsområdenas energiförsörjning

Departementspromemorian om storstädernas värmeförsörjning har remissbehandlats (bilaga 7).

Med de uppgifter som har kommit fram under remissbehandlingen har avslutande överläggningar genomförts. Följande inriktning av energiförsörjningen har klarlagts när det gäller

Storstockholm.

Södertörns fjärrvärme AB (SFAB) och Södertälje renhällningsverk har påbörjat studier för att uppföra en ca 500 MW sopförbränningsanläggning i Sofielund. Vid utbyggnad krävs en fjärrvärmeledning mellan Sofielund och Huddinge sjukhus för att överföra värme från anläggningen. I ett senare

skede kan ledningen komma att föra över värme från SFAB/Södertäljesy-

stemet till Haninge. Av detta skäl överdimensioneras ledningen, som därmed blir strategisk för senare utbyggnad av kraftvärmeverk på Södertörn.

Inom SFAB-systemet har bl. a. Skogås kompletterats med en 12 MW

elpanna.

Stockholms kommun har beslutat bygga ut fjärrvärme i sydvästra kommundelen (Skärholmen och Hägersten). En anslutning görs till Högdalen. Vid Skärholmen har SFAB:s och Stockholms fjärrvärmenät nyligen kopplats ihop. En strategisk hopkoppling mellan Högdalen och Hammarby

undersöks, bl.a. för att möjliggöra senare kraftvärmeutbyggnad. Under år 1984 har regeringen vidtagit åtgärder för att bevara handlingsfriheten i Storstockholms värmeförsörjning. Inom ramen för det särskilda stöd för upphandling inom energiområdet som energiupphandlingsdelegationen handlagt har även funnits utrymme för stöd till industriell verksamhet av särskilt energipolitiskt intresse. Genom ett särskilt bidrag på 75

milj. kr. till Sveriges Investeringsbank har bl. a. finansieringen av en tillbyggnad av ett raffinaderi för speciella smörjoljor i Nynäshamn kunnat tryggas. Tillbyggnaden ger möjligheter att utnyttja stora mängder spillvärme.

Åtgärder har även vidtagits för att snabbt utveckla den avancerade kraftvärmetekniken för koleldning i trycksatta fluidiserade bäddar. Inom

landet finns två tillverkare, Asea-Stal resp. Götaverken Energy Systems, som var för sig utvecklat anläggningar av denna typ. Genom utvecklingsstöd på 25 milj. kr. till resp. tillverkare har förutsättningarna för att under 1980-talet uppföra sådana anläggningar avsevärt förbättrats.

Under remissbehandlingen av promemorian redovisades ett förslag till energikombinat i Nynäshamn under 1980-talet. Förslaget har sedermera renodlats och har f.n. formen av en offert till Stockholms kommun.

Förslaget jämförs f.n. av Stockholms kommun med ett eget alternativ baserat på koleldning.

Möjligheterna att konvertera det oljeeldade kraftvärmeverket i Stock-

holm/Värtan till kol, vilket skulle skapa förutsättningar att producera kraft-

Prop. 1984/85: 120 220

värmcebaserad el i Stockholms innerstad, hänger huvudsakligen samman med utgången av överläggningarna om värme från Nynäshamn. En eventuell konvertering till kol kan komma att ske med utnyttjande av teknik för förbränning i trycksatt cirkulerande ftuidiserad bädd.

Inom Stockholmsområdet kommer att vidtas åtgärder för att nå en snabbare oljtersättning än vad som tidigare planerats. Beslut har fattats

om att uppföra 305 MW värmepumpar, varav 120 MW i Solna/Sundbyberg, 100 MW i Henriksdal och 75 MW i Stockholm/Värtan. Anläggningarna i Henriksdal och Värtan kommer med stor sannolikhet att kompletteras

med ytterligare totalt 150 MW. Vidare har ytterligare beslut fattats om att utnyttja ca 80 MW elpannor för avkopplingsbar elkraft i Stockholms centrala fjärrvärmenät.

I övriga regionen övervägs fliseldning i Haninge och Tyresö. Mot slutet av 1980-talet kan en hopkoppling aktualiseras mellan centrala värmenätet och fjärrvärmenätet på Södermalm för att överföra kolbaserad värme.

Hopkopplingar genomförs i norra Storstockholm för att i första hand öka oljeersättningen. Planer finns också på en avfallsförbränningsanläggning

på 1990-talet, som tar tillvara nordvästra Stockholms avfall. För Göteborgs del kan inriktningen sammanfattas på följande sätt.

Den i promemorian föreslagna ledningen mellan Göteborg och Partille

kommer inte till stånd. I stället uppförs en elpanna i Partille. Förhandling-

arna om sammankoppling meilan det kommunala fjärrvärmenätet och bo-

stadsbolagens blockcentralsnät har inte helt slutförts. Förhandlingarna

omfattar blockcentraler med en sammanlagd effekt om 368 MW. Under

hösten 1984 har principöverenskomelser träffats för flertalet pannor på

Hisingen med en sammanlagd effekt av ca 100 MW. Därutöver har beslut

om fjärrvärmeanslutning fattats för Sahlgrenska sjukhuset och delar av

bostadsbebyggelsen runt sjukhuset.

Frågan om åtgärder för att förbereda ett kraftvärmeverk på Flatholmen har ännu inte kunnat slutföras. För Malmö gäller att Sydkraft AB och Malmö kommun har förklarat sig intresserade av att när det är ekonomiskt motiverat uppföra ett större

koleldat kraftvärmeverk vid Öresundsverket.

Kommunens fjärrvärmeförsörjning har redan tidigare till stor del varit

baserad på industriell spillvärme. Genom anslutning till fjärrvärmenätet av det under år 1984 beslutade ferrokromverket tas ytterligare 360 GWh spillvärme per år till vara. I sydvästra Skåne är förutsättningarna särskilt goda för att utnyttja s.k. geotermisk värmeenergi. Lunds kommun kommer genom sitt geotermipro-

jekt att försörja fjärrvärmesystemet med värme från 600-800 m djup, som

förädlas i en värmepump. Även andra kommuner i sydvästra Skåne kan komma att utnyttja geotermisk värme. Sydvästra Skåne förefaller därtill ha goda geologiska förutsättningar för säsongslagring av överskottsvärme.

Utredningar om denna teknik bedrivs bl. a. i Malmö.

Prop. 1984/85: 120 221

Överväganden

Vid flera tillfällen har energiförsörjningen i storstadsområdena diskuterats i riksdagen. Senast detta skedde var våren 1981 med anledning av prop. 1980/81:90 bil. I med riktlinjer för energipolitiken (NU 60, rskr 381),

varvid förslagen att överföra värme från kärnkraftverken i Ringhals resp.

Barsebäck avvisades. Motsvarande förslag för Stockholm, det s.k. Forsmarksalternativet i STOSEB 80-utredningen, bedömdes senare som

olämpligt.

Med den inriktning som jag nyss har redovisat har väsentliga delar i en

helhetslösning åstadkommits för lång tid framåt. Värmeförsörjningen har fått en inriktning som innebär både hög flexibilitet och ökad oljeersättning

för samtliga kommuner i storstadsområdena. Lönsamma energihushållningsåtgärder kommer att genomföras effektivt. Jag bedömer därför att de synpunkter om behovet av effektivarare energihushållning i storstäderna som framförts vid remissbehandlingen av departementspromemorian kom-

mer att tillgodoses. Jag finner inget behov av att föreslå en särskild utvär-

dering av energisparverksamheten i storstadsregionerna, då statens energiverk kontinuerligt följer energihushållningsprogrammets effekter, och inom ramen för detta arbete även studerar förhållandena i storstäderna.

Ny teknik med internationell bärkraft kommer att utnyttjas på flera områden. Inriktningen innebär även att den potentiella elproduktionskapaciteten i mottrycksverk ökar. Ytterligare fastbränslebaserad elproduk-

tionskapacitet kan därutöver tillkomma på 1990-talet som ett resultat av

strategiska hopkopplingar i framför allt Storstockholmsområdet. En lösning med stora spillvärmeleveranser från Nynäshamn kan dock inte uteslutas, varför behovet att följa kraftvärmepotentialens utveckling kvarstår.

En genomgång av värmeförsörjningens inriktning efter de överläggning-

ar jag nyss redovisat visar för år 1990 och år 2000 följande struktur. För

Stockholmsområdet anges i tabellen värden motsvarande en lösning med ombyggnad till kol i Värtaverket samt med spillvärmeleveranser från ett energikombinat i Nynäshamn till södra Stockholm. Andra lika möjliga lösningar med eller utan spillvärme från Nynäshamn ökar i första hand

värmepumpsutnyttjandet på spillvärmens eller kolets bekostnad.

I angivna värden för fjärrvärme i Göteborg ingår Mölndal och i Malmös

värden ingår Burlöv.

Prop. 1984/85: 120 222

Tabell 9.4 Inriktning av storstädernas värmeförsörjning

Storstockholm «Göteborg Malmö

1990 2000 1990 2000 1990 2000! Nettovärmebehov (TWh) 15,2 14,5 4,4 4,2 3,6 i

varav fjärrvärme (TWh) 9.1 9,9 2,8 2.7 2,3

Bränsle? (fjärrvärme) (TWh)

Bränsle” (övrig uppvärmning) (TWh)

! Underlag saknas enligt Malmö att på ett meningsfullt sätt och i siffror bedöma utvecklingen med sikte på år 2000. > Primärenergitillförsel brutto, dvs. inkl. förluster vid omvandling och distribution. " Avfall motsvarar 0,5 TWh (1990) och 1,1 TWh (2000). + Förutsätter att installerade anläggningar inte är lönsamma att driva år 2000.

Som framgår av tabellen minskar oljeanvändningen jämfört med tidigare planering i alla tre regionerna. För Storstockholm minskar oljeanvändningen från år 1980 till år 1990 med ca 1,3 milj. ton per år. Sammantaget bedöms oljeanvändningen komma att minska med totalt 2 milj. ton per år under samma period.

Är 1990 kommer elproduktionen i dessa regioner med fastbränsle i kraftvärmeverk att motsvara 100 MW. Planer finns därutöver att komplettera befintliga verk med ny kapacitet. Vid en kolkonvertering av det oljeeldade kraftvärmeverket i Stockholm/Värtan ökar kapaciteten med 130 MW. Vid överläggningarna har redovisats ett förslag till produktion av 900 MW el från kraftvärme i Stockholmsregionen. Det är ännu för tidigt att med någon säkerhet ange hur stor den installerade eleffekten kommer att bli mot slutet av 1990-talet.

Flera av de anläggningar som har aktualiserats under överläggningarna kommer att utnyttja nyutvecklad teknik. Beroende på utgången av nu pågående överväganden om värmeförsörjning av Stockholm kommer ett eventuellt beslut om konvertering av kraftvärmeverket i Värtan att fattas under år 1985.

Storstäderna har även gått i spetsen när det gäller att utveckla stora värmepumpar. Dessa värmepumpar har förutsättningar att bli en betydande exportartikel för flera svenska företag.

För att behålla möjligheterna till senare kraftvärmeproduktion har under överläggningarna aktualiserats särskilda bidrag för s.k. strategiska led-

Prop. 1984/85: 120 lörd to Se

ningar. Bidragen motiveras av att ledningen som sådan eller dess dimen-

"sion inte helt kan motiveras av kortsiktiga ekonomiska förhållanden. På

längre sikt kan de värmenät som hopkopplas med strategiska ledningar

utgöra underlag för kraftvärmeproduktion.

Jag har tidigare i samband med propositionen om fortsatt stöd för åtgär-

der för att ersätta olja, m. m. samt för investeringar inom energiområdet (prop. 1983/84:62, NU 9, rskr 124) anmält att jag avser återkomma till riksdagen med förslag om slutlig omfattning och fördelning av de medel

som avsatts för stöd till strategiska hopkopplingar. Flertalet berörda kommuner har vid remissbehandlingen av promemorian framhållit att bidragen

bör differentieras. Jag delar denna uppfattning. Överläggningar pågår f.n.

om fördelningen av dessa bidrag. Jag avser därför att så snart överläggningarna har avslutats återkomma till riksdagen med en redovisning.

Inriktningen av storstädernas energiförsörjning har även positiva effek-

ter för miljön. Utsläppen av svaveldioxid per år från värmeproducerande

anläggningar bedöms från år 1980 till år 1990 minska med 15000 ton i Stockholm, 4000 ton i Göteborg och 6 700 ton i Malmö. För kväveoxider är

motsvarande siffra 5000 ton i Stockholm, 1750 ton i Göteborg och 2700 ton i Malmö.

De tillkommande förbränningsanläggningarna för fasta bränslen kommer

att utföras så att utsläppen blir mycket låga. Mot bakgrund av vad jag här har redovisat bedömer jag att grunden för

den fortsatta energihushållningen och oljeersättningen i storstäderna under

1980-talet är lagd. Förberedelser för ytterligare kraftvärmeproduktion på

1990-talet har därtill vidtagits, även om beslut om utbyggnad av kraftvärmeverk grundade på fasta bränslen ännu inte föreligger. Jag räknar med att

statens energiverk inom ramen för det uppdrag jag tidigare redogjort för (avsnitt 7.4) kommer att följa utvecklingen i storstadsområdena och vid

behov föreslå erforderliga åtgärder inom ramen för anvisade resurer. För

att ge berörda parter tillfälle att direkt diskutera aktuella frågor om kraft-

värmeutbyggnad avser jag även fortsättningsvis kalla representanter för storstadsområdena till överläggningar.

10¶Energipolitik för investeringar, sysselsättning och export

10.1 Inledning

Jag går nu Över till att behandla frågor som avser statens roll vid

utveckling och användning av ny teknik samt de energirelaterade investe-

ringarnas betydelse ur sysselsättnings- och exportsynvinkel. De statliga åtgärderna för att ersätta olja, för energihushållning. för att

främja forskning och utveckling samt för att stödja upphandling av encrgiteknik, m. m. har bidragit till att påtagligt förändra vårt energisystem. De har som jag tidigare nämnt medfört betydande utbyggnader av fjärrvärme,

Prop. 1984/85: 120 224

investeringar i värmepumpar och torv- och fliseldade anläggningar, intro-

duktion av miljövänlig och energisnål teknik samt demonstration av ny energiteknik.

Åtgärderna har förutom sin energipolitiska betydelse sannolikt också haft stor betydelse för den industriella utvecklingen i landet. Investeringar-

na i ny energiteknik har inte bara betytt en trygg avsättning av produkter

och tjänster utan också medfört att företagen har kunnat utveckla både sitt kunnande och sin produktionsapparat med hemmamarknaden som bas.

Detta har lagt grunden för kommande satsningar på exportmarknaden. Stora investeringar innebär också sysselsättning och ekonomisk utveck-

ling. Det sysselsätts i dag drygt 40000 personer inom den energiutrustningstillverkande industrin.

Sverige har sedan lång tid tillbaka en konkurrenskraftig energiutrustningsindustri, bl.a. som ett resultat av de satsningar som har gjorts på utbyggnad av vattenkraft och kärnkraft. I slutet av 1970-talet och början av

1980-talet var den svenska marknaden för dessa slag av energiutrustningar

i avtagande, De större utbyggnaderna av vattenkraft och kärnkraft var i stort sett klara. Genom den aktiva oljeersättningspolitiken och de statliga

åtgärderna i övrigt på energiområdet under de senaste åren håller svenska företag på att bli ledande även när det gäller miljövänlig och energisnål

teknik.

Flera utredningar har på senare år redovisat bedömningar av energiinvesteringarnas storlek i Sverige och på världsmarknaden under 1980-talet.

På uppdrag av regeringen genomförde Ingenjörsvetenskapsakademien

(IVA) under år 1982 en studie över möjligheterna att inom ramen för den

svenska energipolitiken främja industriell utveckling på energiområdet. IVA lämnade i december 1982 rapporten Energipolitiken och den industriella utvecklingen.

IVA bedömer att de totala investeringarna i världen i energiproduktion under 1980-talet kommer att uppgå till ca 38 700 miljarder kronor och för

energlinvesteringar i bostäder ca 9000—-27000 miljarder kronor. Den svenska marknaden bedöms i rapporten uppgå till 123 miljarder kronor för samma period.

I en särskild bilaga till 1984 års långtidsutredning (SOU 1984: 5) redovisas en genomgång av förväntade energiinvesteringar i Sverige under återstoden av 1980-talet. Enligt rapporten beräknas de totala investeringarna att uppgå till ca 110 miljarder kronor i 1982 års penningvärde under perioden 1984— 1989. Hela

48 70 av investeringarna beräknas ske för energihushållningsändamål, 219

i el- och fjärrvärmeproduktion, 2472 i anläggningar för distribution av el,

fjärrvärme och naturgas samt slutligen 67 för utvinning och förädling av energiråvaror.

Prop. 1984/85: 120 225

10.2 Den energitekniska industrins utvecklingsmöjligheter

Statens energiverk och statens industriverk (SIND) har på regeringens uppdrag kartlagt och analyserat den energitekniska industrins utvecklings-

möjligheter. Uppdraget har redovisats i rapporten Den energitekniska

industrins utvecklingsmöjligheter. Jag redovisar i det följande huvuddragen i rapporten. En sammanfattning av rapporten redovisas i bilaga 20.

10.2.1 Sammanfattande översikt över energiutrustningsindustrin

Med energiutrustningsindustri avses i rapporten företag som tillverkar utrustning för att utvinna och förädla energiråvaror, producera elektricitet

och värme, rena rökgaser, distribuera elektricitet och värme samt åter-

vinna och spara energi. Undersökningen omfattar inte utrustning för offshore, kärnkraft, oljeraffinering eller oljedistribution.

Rapportens kartläggningsdel bygger i huvudsak på uppgifter från år 1982 samt på en enkät från SIND avseende år 1983. Effekterna av de omfattande insatserna efter regeringsskiftet som jag nyss har redovisat, kan därför endast delvis utläsas.

I de bearbetningar som gjorts av SIND har det tagits fasta på tillverkning

av produkter som har direkt anknytning till energiteknisk know-how. Då

inräknas varor för att producera energi. t. ex. pannor och turbiner, kablar,

pumpar, kompressorer m. m.

Energiutrustningsindustrin producerade år 1983 varor för drygt 16 mil-

jarder kronor. Fördelningen på sektorer var:

Tabell 10.1 Den energitekniska industrin, saluvärde, procent

Antalet sysselsatta var år 1982 ca 42 000 personer, med en jämförelsevis

hög andel tjänstemän.

Vad gäller strukturen på branschen kan konstateras att energiutrustningsindustrin synes mer storföretagsdominerad än många andra industri-

grenar. Företag tillhörande ASEA-koncernen svarar för drygt hälften av

branschens saluvärde. De därnäst största ägargrupperna inom energiut-

rustningsindustrin är Saab-Scaniakoncernen och statsägda företag med vardera omkring 570. Andra stora företag är också verksamma inom området, men med mindre marknadsandelar. Det är t.ex. Alfa-Laval,

Atlas Copco, Grängeskoncernen och Volvo. IS Riksdagen 198485. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 226

De svenska storföretagens del i den energitekniska produktionen är

intressant från Nera utgångspunkter. De kan genom sin storlek och produk-

tion inom olika områden, både energitekniska och andra, lättare än mindre

företag själva omfördela sina resurser från olönsumma till lönsamma verksamheter. Härigenom skapas viss stabilitet i sysselsättning och tillväxt inom företagen. Genom sin internationalisering med stor export, försälj-

ningsnät och tillverkningsenheter utomlands har de enligt SIND/statens energiverk vidare goda förutsättningar att nå ut med nya produkter på

marknaden och att välja tillverkningsland för produkterna. Ledning, forskning och utveckling samt tillverkning av de mest avancerade produkterna sker dock i Sverige.

I branschen finns också en kategori mindre och medelstora företag. som överslagsmässigt kan uppskattas svara för en knapp femtedel av energiutrustningsproduktionen i Sverige. De har verksamhet inom alla delar av energiutrustningsindustrin men främst vad gäller mindre produkter, t. ex.

mindre komponenter, små värmepumpar, små pannor, mindre system

m.m. Denna grupp företag har inte samma förutsättningar att själva lösa problem och utnyttja de möjligheter marknaden erbjuder.

Energiutrustningsindustrin exponerade år 1982 ca 5596 av produk-

tionen. Importens andel av försäljningen på svenska marknaden var ca

5270. Detta är något lägre än för verkstadsindustrin som helhet. Vidare är

lönsamheten (avkastning på totalt kapital m. fl. mätt) lägre i energiutrustningsindustrin än i verkstadsindustrin. Bland energibranscherna framstår Elöverföring som mest lönsam och Värmeproduktion som minst lönsam. Efterfrågan har i Sverige förskjutits från utrustning för oljeeldning, kärn-

kraft, vattenkraft mot utrustning för fastbränsleeldning och distribution av elektricitet. Genom satsningar på fjärrvärme har viss förskjutning mot större anläggningar ägt rum. Nya produkter och förbättrade tekniska lös-

ningar har utvecklats och introducerats på marknaden. Det är t. ex. värmepumpar, olika sorters fastbränslehantering inkl. förbränningsmetoder och metoder att rena rökgaser.

Den nya efterfrågeinriktningen har i stor utsträckning tagits upp av den etablerade energiutrustningsindustrin. Företagen har inriktat sin tillverkning på produkter som i olika avseenden ligger nära deras samlade tek-

niska kompetens och erfarenhet, verkstadsresurser eller som passar före-

tagets profil och kundinriktning. Inom delar av energiutrustningsindustrin, t.ex. värmepumpar och utrustning för inhemska bränslen, har omställningen av energisystemet medfört en snabbt ökad efterfrågan. Inom andra

delar av energiutrustningsindustrin finns fortfarande ledig kapacitet. En

fortsatt lika hög efterfrågan kan inte förväntas bestå. Mättnadstendenser har redan gjort sig gällande. Det betyder enligt SIND/statens energiverk att

en fortsatt relativt snabb strukturomvandling kan förväntas för energiut-

rustningsindustrin. oo

Efterfrågan förväntas på lång sikt fortsätta att förskjutas mot utrustning

Prop. 1984/85: 120 227

för värmeätervinning och styr- och reglerteknik för processer och ventita-

tionsändamål. Problemen med luftföroreningar kan medföra att efterfrågan

på rökgasreningstekniken ökar och att utvecklingen vad gäller effektiva

och miljövänliga förbränningstekniker påskyndas.

Konkurrenssituationen är enligt SIND/statens energiverk hårdare för de enklare produkterna och för de mindre systemen. Det visar sig bl.a. i

importkonkurrensen som är hårdare för t.ex. små vattenkraftverk än för stora, för små värmepumpar än för stora osv.

Svensk energiutrustningsindustri har enligt SIND/statens energiverk goda förutsättningar att möta en framtida förändrad efterfrågan på energiutrustningsprodukter. Den kommer att medföra en fortsatt omorientering av produktionen mot de ”nya” energiutrustningsområdena medan andra läggs ner. Avgörande för hur fort omvandlingen kommer att gå kommer bl. a, att vara om tillverkning av utrustning för de nya områdena bedöms som mer lönsam än helt andra verksamhetsgrenar.

10.2.2 Utredningens förslag till åtgärder

SIND och statens energiverk har med utgångspunkt i den gemensamma rapporten i var sin skrivelse lämnat förslag till åtgärder beträffande den energitekniska industrin.

Statens energiverk anser att det är uppenbart att det finns behov av referensanläggningar på hemmamarknaden för den industri som vill exportera ny teknik. De nuvarande reglerna för programmet för stöd för åtgärder

för att ersätta olja, m.m. bör enligt verket, som ett led i en allmän statlig satsning på åtgärder som kan främja export, förändras så att exportmöjligheterna kan beaktas i större utsträckning än f.n. Beslut om stöd bör dock enligt verket inte endast eller ens främst baseras på exportförvänt-

ningar. Verket anser vidare att en sådan förändring bör göras försöksvis och att den direkta stathga hjälpen för företagens marknadsföring och marknadsansträngningar bör hanteras av organ som har expertkunskap på just detta område. Verket framhåller att Svensk bygg- och energiexport (Swebex) har bildats och knutits till exportrådet och att det är angeläget att Swebex får möjlighet att verka som den samlande instansen för statens

hjälp till exportfrämjande inom energiområdet. Avslutningsvis anser sta-

tens energiverk att fortsatta och förstärkta insatser för att stödja den

energitekniska industrin bör bygga på nuvarande program.

Enligt SIND är det utifrån renodlat industripolitiska aspekter angeläget att fortlöpande analysera och prognostisera utvecklingstendenser inom

energiutrustningsindustrin med dess olika sektorer och delmarknader,

samt att stimulera en flexibel förmåga hos branschen att anpassa sig till de

problem och möjligheter som marknaden och tekniken ser ut att ge.

SIND föreslår därför att det inrättas ett särskilt utredningsprogram för energiutrustningsindustrin som inordnas i SIND:s huvudprogram Industriell omvandling och tillväxt.

Prop. 1984/85: 120 228

Målet för ett sådant utvecklingsprogram bör enligt SIND för det första vara att främja utvecklingen inom små och medelstora enskilda företag och att höra kKompetensnivän hos företagsledare och andra nyckelpersoner i företagen. Vidare skall programmet främja samarbete och samverkan mellan företag. Slutligen bör programmet ha som uppgift att stimulera bildandet av mer stagkraftiga företagsenheter genom fusioner, produktby-

Ett utvecklingsprogram för energiutrustningsindustrin bör enligt SIND i en första etapp tidsbegränsas till de tre budgetåren 1985/86—1987/88. SIND föreslår utt ett sädant utvecklingsprogram omfattar I genomsnitt 11 milj. kr.

per år och finansieras genom omfördelning av stöden ull! energiteknisk

produktutveckling m. m.

10.3 Export av energiteknik Stora investeringar i energiutrustningar kommer att göras framför allt under 1980-talet. inte bara i Sverige och i de traditionella industriländerna

och på för svenskt vidkommande redan etablerade marknader, utan även i

länder där industrialiseringen nyligen har påbörjats. På de nordameri-

kanska och asiatiska marknaderna liksom inom EG kommer mycket stora

investeringar att göras I utrustningar för distribution av energi och energiomvandling eller på åtgärder för att spara energi inom bostadssektorn

och i industrin. Även betydande investeringar i produktion och utvinning

kommer att ske. Exporten av energiutrustning och anläggningar svarar för en betydande del av den svenska exporten. Under år 1982 uppgick den till 8,2 miljarder

kronor och var i storlek jämförbar med exporten av konsumentkapital-

varor. Till detta skall läggas export av kringutrustning som kontrollutrust-

ning, know-how, service och andra mjukvarubetonade delar som ingår i anläggnings- och systemexport.

Av den av statens energiverk och SIND avlämnade gemensamma rap-

porten om Den energitekniska industrins utvecklingsmöjligheter framgår att den svenska kompetensen och marknadsutsikterna varierar kraftigt

mellan olika teknikområden. Inom 1. ex. vattenkraftsteknik och teknik för elöverföring har Sverige sedan länge en mycket kvalificerad industri. Inom

andra områden. t. ex. förbränningsteknik och rökgasrening, har först de

senaste årens utveckling på den svenska marknaden skapat förutsättningar för industriell utveckling som kan visa sig bli konkurrenskraftig också i ett

internationellt perspektiv. För att främja export inom energi- och byggnadssektorn inrättades Svensk bygg- och energiexport (Swebex), inom Sveriges exportråd, under år 1984 (prop. 1983/84: 168, NU 40, rskr 382). Särskilda medel anvisades

för detta ändamål på utrikesdepartementets anslag till Exportfrämjande

verksamhet, genom att medel ställdes till förfogande via energiupphand-

Prop. 1984/85: 120 229

lingsdelegationen och genom omprioriteringar inom bostadsdepartementets ansvarsområde. Swebex har varit verksamt sedan den I juli 1984. Vad

beträffar energisektorn har verksamheten hittills framför allt inriktats på

att identifiera lämpliga samverkanskanaler på ett urval prioriterade marknader. Vidare sker ett aktivt arbete för att t.ex. bearbeta internationella

biståndsorgan och skaffa tidig information om stora internationella inves-

teringsprojekt. De produktområden som i dag bedöms vara av störst intresse för export är fjärrvärme, fastbränsle, värmesystem och värmeåter-

vinning. Dessa har därför givits prioritet i Swebex arbete. Vid inrättandet av Swebex, föreslog statsrådet Hellström att en total utvärdering bör ske efter fem år (prop. 1983/84:168, NU 40, rskr 382).

I regeringen ägnas stor uppvärksamhet åt exportfrämjande aktiviteter på energiområdet. Bl.a. inom ramen för regeringsavtal om ekonomiskt, industriellt och tekniskt samarbete med öststater och vissa u-länder har under senare år energifrågorna ägnats ökad uppmärksamhet. Detta gäller t. ex. i kontakter med Indien, Kina. Egypten, Sovjetunionen. Mexico, Ungern och Ecuador.

Därutöver kan nämnas dels att de svenska handelskontoren har anordnat en rad symposier i olika länder, dels att jag i samband med officiella

besök i en rad länder ägnat särskild uppmärksamhet åt energifrågorna. Bland dessa symposier kan nämnas följande: Frankrike hösten 1982, USA

hösten 1983. Västtyskland, Hannovermässan april 1984, Österrike hösten 1984. Indonesien och Singapore hösten 1984 samt Canada vintern 1985. Swebex och Exportrådet utgör i dessa sammanhang ett viktigt instrument vad beträffar kontaktskapande och förberedande arrangemang inför semi-

narier etc.

10.4 Energiupphandlingsdelegationen

Riksdagen beslutade hösten 1982 med anledning av propositionen om vissa ekonomisk-politiska åtgärder m. m. (prop. 1982/83: 50 bil. 6, NU 18, rskr 111) om ett investeringsprogram för år 1983. Regeringen bemyndigade mig hösten 1982 att tillkalla en delegation för upphandling inom energiområdet (I 1982:07). Delegationen har antagit namnet energiupphandlingsdelegationen (EUD).

Riksdagen beslutade vidare hösten 1983 om ett investeringsprogram även för år 1984, (prop. 1983/84:62, NU 9, rskr 124). EUD och de särskilda investeringsprogrammen för åren 1983 och 1984, tillkom för att stimulera investeringar för fjärrvärme och i el- och värmeteknisk utrustning. Inom dessa investeringsprogram har disponerats sammanlagt 1650 milj. kr.

EUD:s uppgift på kort sikt var att följa upp att 1983 års investeringspro-

gram fick avsedd stimulansverkan inom energiområdet. EUD skulle vidare medverka till att den ökade efterfrågan som stöden i programmet gav

upphov till, samordnades med industrins produktionsförutsättningar. Rättelse: S. 230. början av rad 22

Tillkommer: — Införandet av stöd för anslutning till fjärrvärme under år

1984. Stöd

Prop. 1984/85: 120 230

Den långsiktiga uppgiften för EUD var att skapa förutsättningar för att de ökade beställningarna av energiutrustning skulle lägga grunden för en framgångsrik exportverksamhet för svenska industriföretag. Som en följd av riksdagens beslut hösten 1983 med anledning av propopositionen om fortsatt stöd för åtgärder för att ersätta olja, m. m. samt för investeringar inom energiområdet (prop. 1983/84:62), förlängdes EUD:s uppdrag till utgången av år 1984. EUD:s arbete har nu slutförts. Investeringsprogrammet för år 1983 innebar inom energiområdet i huvudsak följande åtgärder: — Införandet av 1096 bidrag för investeringar i distributionsanläggningar för fjärrvärme som beställdes under år 1983. 300 milj. kr. anvisades för detta ändamål. — Införandet av 2596 bidrag för investeringar i förbränningsanläggningar för eldning med främst torv, som beställdes under år 1983. 200 milj. kr. anvisades för detta ändamål. I ett senare skede överfördes ytterligare ca 170 milj. kr. för stöd till sådana anläggningar. — Inrättandet av EUD. 700 milj. kr. anvisades till EUD:s disposition för stöd till åtgärder för upphandling inom energiområdet.

Genom 1984 års investeringsprogram infördes ökade möjligheter att bevilja stöd. Programmet omfattade följande åtgärder, inom en totalram om 450 milj. kr: —- Införandet av stöd för anslutning till fjärrvärme under år 1984. Stöd lämnades med 135 kr/kW ansluten sammanlagrad effekt. — Utvidgning av stödet till torveldade förbränningsanläggningar till att även omfatta andra inhemska bränslen. Bidraget reducerades till högst 1526 av investeringen i pannor som beställdes under år 1984. — Införande av stöd för investeringar i under år 1984 beställda terminaler för separering av trä- och skogsråvara. Bidrag lämnades med högst 50 96 av investeringen. — Införande av stöd för värmepumpanläggningar som beställdes under år 1984. Bidrag lämnades med högst 15276 för sådana värmepumpar som inte utnyttjar avluft. Undantag gjordes även för värmepumpar inom fjärrvärme- och naturgasförsörjda områden. — Införande av stöd för elpannor eller elpatroner som utnyttjas under en övergångsperiod i anläggningar som enligt fastlagda planer senare skall försörjas med fjärrvärme. Bidrag lämnades med högst 1590 av investeringen i utrustning som beställdes under år 1984. — Förlängning av stödet till små vattenkraftverk. Bidrag lämnades med 15246 av investeringen i kraftverk som beställdes under år 1984. Under åren 1983. 1984 och 1985 gäller därtill särskilda bidrag om 4090 för investeringar i förbränningsanläggningar för inhemska bränslen i Norrbottens län. Denna utvidgning av stödet föreslogs i propositionen om utveckling i Norrbotten (prop. 1982/83: 120 bil. 6, NU 38, rskr 306). Resultatet av 1983 års investeringsprogram är positivt. EUD bedömer

Prop. 1984/85: 120 231

att de investeringar i energiutrustning som skapats kan uppgå till ca 7 miljarder kronor.

Effekterna av stödet till torveldade anläggningar överträffade alla för-

väntningar. Sammanlagt har beslutats om nära 370 milj. kr. i bidrag till 53 anläggningar. Investeringsvolymen för dessa anläggningar uppgår sammanlagt till 1640 milj. kr. Installerad fastbränsleeffekt är av statens energiverk beräknad till 945 MW. Stödet till distributionsanläggningar för fjärrvärme har enligt EUD:s

bedömning ökat investeringsvolymen med 20 tull 25 Z. Bidrag om nära 215 milj. kr. har beslutats, vilket motsvarar över 2000 milj. kr. i direkt investe-

ringskostnad. Återstående medel som anvisats för detta ändamål har av-

satts för bidrag till investeringar i gasledningar i Sydgasnätet och för stöd till strategiska ledningar i storstadsområdena (avsnitt 9).

Även EUD:s verksamhet under år 1983 har bidragit till ökade investe-

ringar och till en teknikutveckling inom den värmetekniska branschen. Jag återkommer strax til EUD:s verksamhet. Även 1984 års investeringsprogram har varit en framgång. Statens ener-

giverk som haft ansvaret för flertalet stöd inom programmet, har p. g. a. en stor mängd ansökningar varit nödsakade att reducera bidragsnivån och

maximera stödet till högst 7,5 milj. kr. per anläggning. Någon reduktion av nivån har dock inte gjorts för stödet till anslutning till fjärrvärmesystem. Däremot har den anvisade ramen på 350 milj. kr. varit otillräcklig för att alla ansökningar inom detta område skall få stöd. Statens energiverk har lämnat preliminära uppgifter på omfattningen av

beslutade stöd. Dessa uppgifter redovisas i följande tabell.

Tabell 10.2 Preliminära uppgifter om beslutade stöd inom ramen för 1984 års investeringsprogram Eldningsanläggningar, allmänt 92 milj. kr.

” . Norrbotten 1.5 —- Terminaler 48 v- Värmepumpar 106 ”— Elpannor 0.05 ”— Spillivärmeanslutning 6.5 ”— Små vattenkraftverk 2 - Anslutningsstöd 74 ov- Summa 350 oo ”—

Dessutom har bostadsanknutna värmepumpar och solvärmeanläggning-

ar fått stöd från anslag inom bostadsdepartementet.

De totala investeringarna kan bedömas uppgå till mellan 3 och 5 mil- Jarder kronor.

EUD presenterade under åren 1983 och 1984 två större utredningar.

Hösten 1983 redovisades en utvärdering av EUD:s verksamhet i rapporten (Ds I 1983:24) Statligt stöd till energiupphandling. Under våren 1984 överlämnades rapporten (Ds I 1983:26) Ökad export av svensk energiteknik.

Prop. 1984/85: 120 [Ke] 2 [SS

Därutöver har EUD och de särskilda arbetsgrupper som delegationen bildat för mindre värmepumpar resp. mindre fastbränsleanläggningar tagit fram ett antal promemorior om bl. a. marknaden för mindre energisystem, upphandlingsunderlag för fastbränsleanläggningar m. m.

EUD:s arbete och stödmöjligheter inom investeringsprogrammen har inneburit att goda möjligheter har öppnats för svensk energiteknisk industri. En särskild uppgift för EUD har varit att stödja energiupphandlingen i Norrbottens län. EUD har genom en särskild arbetsgrupp i nära samarbete med länsstyrelsen i Norrbottens län fördelat ca 50 milj. kr. till olika företag och projekt i länet. De stöd som har lämnats har huvudsakligen haft formen av villkorliga lån.

När det gäller resultaten av EUD:s långsiktiga uppgifter kan jag redovisa följande.

Inom EUD gjordes i ett tidigt skede ett val av produkter som bedömdes ha särskilt goda exportförutsättningar. Dessa var: — avancerade miljövänliga förbränningsanläggningar — värmepumpar — avancerad kraftvärmeteknik — fjärrvärmeteknik.

Utgångspunkten var att skapa en värmeteknisk industri som under slutet av 1980-talet i huvudsak kan producera för export.

Avancerade miljövänliga förbränningsanläggningar gavs ett omfattande administrativt och ekonomiskt stöd av EUD. Som främsta exempel på tekniken kan nämnas den cirkulerande svävbäddtekniken.

Värmepumpen har under åren 1983 och 1984 upplevt ett tekniskt kommersiellt genombrott. Värmepumpar i fjärrvärmesystem kommer att i mitten av 1980-talet producera drygt 3 TWh värmeenergi.

De mindre, småskaliga lösningarna har även fått en ökad försäljning. Förutsättningarna har kraftigt förbättrats genom den överenskommelse som nåtts hösten 1984 mellan konsumentverket, branschen, företrädd av Svenska Värmepumpsföreningen (SVEP) och EUD. Överenskommelsen innebär ett förbättrat konsumentskydd innefattande en femårig effektgaranti och tvåårig materialgaranti. Ett försäkringssystem träder i funktion om leverantören inte kan fullgöra sina förpliktelser. EUD bedömer att överenskommelsen kan ge positiva effekter även på exportmarknaden. EUD har under år 1984 även framtagit en broschyr om mindre värmepumpar. Broschyren har nyligen distribuerats till landets småhusägare.

Den avancerade kraftvärmetekniken innebär bl.a. förbränning i trycksatt svävbädd och elgenerering med en kombination av gas- och ångturbiner. Två svenska företag, Asea-Stal AB och Götaverken Energy Systems, utvecklar var för sig olika koncept av denna teknik. Asea-Stal har kommit betydligt längre i utvecklingsarbetet än Götaverken Energy Systems. EUD har lämnat vardera företaget 25 milj. kr. i bidrag till utvecklingsarbetet.

Prop. 1984/85: 120 233

Arbetet inom Asea-Stal har komnmut så långt att också förhandlingar om

leverans av en första anläggning kunnat gå in i ett avgörande skede.

Fjärrvärmetekniken kommer genom EUD:s insatser för samordnad upp-

handling och provning att stärkas vilket är av intresse bl. a. från exportsyn-

punkt.

Av stor betydelse då ny teknik skall säljas är möjligheterna att uppföra

referensanläggningar. Detta gäller inte bara helt nydanande teknik i absolut mening utan även teknik som upplevs som ny för den aktuella marknaden. Den snabba utvecklingen på energiområdet och de mycket stora investeringar som ofta kommer i fråga på detta område gör behovet av referensanläggningar särskilt stort inom energisektorn... För att sådana anläggningar skall komma till stånd krävs ofta samhälleliga insatser av olika slag.

Inom EUD har man under åren 1983 och 1984 arbetat med olika former av funktionsgarantier s.k. riskavlyft och villkorliga lån för att minska de ekonomiska riskerna för nya anläggningar. Motsvarande stödmöjligheter

har även förts in i det stöd statens energiverk disponerar för stöd till åtgärder för att ersätta olja, m. m. Jag kommer i det följande att redovisa

några referensanläggningar som har kommit till utförande bl.a. genom

EUD:s försorg.

Sundsvalls Energiverks hetvattenpanna av typen Götaverken CFB (cirkulerande svävbädd) beställdes under år 1983. Pannan som har 20 MW värmeeffekt är avsedd för eldning med avfall och torv. Pannan har färdigställts under hösten 1984. Det som särskilt utmärker CFB-tekniken är hög verkningsgrad, goda miljödata och möjligheter att utnyttja olika slags bränslen. Anläggningen blir även förhållandevis kompakt. Sundsvallspannan har följts av ytterligare beställningar på CFB-pannor i Mölndal, Ny-

köping och Uddevalla. Företaget räknar med att kunna leverera anlägg-

ningar upp till 150 MW. EUD har genom särskilt utformat stöd bidragit till

tillkomsten av en serie om fem CFB-pannor.

Nyköpings Energiverk har under våren 1984 tagit i drift en 10 MW panna

av typen Asea-Stal MBC (flera svävbäddar). Pannan är avsedd att eldas med alternativt kol, trädbränsle eller torv. MBC-pannan har genom sin

konstruktion med två bäddar för förbränning, en extremt liten volym per effektenhet. Jämfört med en motsvarande CFB-panna är volymen ungefär hälften av dennas. Asea planerar att bygga pannenheter upp till 50 MW:s

effekt. Konstruktionen är förberedd för kraftturbiner av Asea:s fabrikat, för kraftvärmeutförande.

Ett konsortium med industriella och kommunala ägare har beslutat att uppföra en anläggning i Malmö för framställning av knappt 80000 ton ferrokrom per år. Därutöver producerar anläggningen brännbar gas och hetvatten motsvarande 360 GWh per år. Värmeenergin tas till vara i

Prop. 1984/85: 120 234

Malmö kommuns fjärrvärmenät och motsvarar där ca 127 av fjärrvärme-

behovet. Anläggningen kommer att tas i drift under är 1986. EUD bedömer

att på längre sikt kan plasmateknologin ha tillämpningar utanför metallin-

dustrin. T.ex. kan bränslegas komma att framställas från avfall. EUD har under är 1984 särskillt engagerat sig i frägan om en mer kontinuerligt verkande förstärkt beställarfunktion på det värmetekniska området.

Erfarenheter från andra teknikområden visar att beställarfunktionen kan

ha lika stor betydelse för den tekniska och industriella utvecklingen som

kompetensen inom producentleden. Som goda exempel på detta förhällan-

de kan nämnas statens vattenfallsverk resp. Asea inom eltekniken och televerket resp. Ericsson inom teletekniken. Inom det värmetekniska området saknas denna starka beställarorganisa-

tion. För att förstärka beställarfunktionen har därför EUD vidtagit en rad

åtgärder, exempelvis framtagning av generella förfrågningsunderlag för fastbränsleanläggningar upp till 2 MW, systematisk uppföljning av egenskaper hos fastbränsleanläggningar i olika storlekar, provning av distributionsmaterial inom fjärrvärmesektorn, m. m. För att fullfölja dessa punktinsatser har EUD beslutat stödja tillkomsten av ett särskilt organ för samordnad upphandling inom det värmetekniska området. VVF och en rad energiverk har tagit initiativ till en sådan organisation. Organet som benämns Svenska värmeverkens ekonomiska förening (VÄRMEK) har formen av en ekonomisk förening för offentliga beställare av värmeteknik. Strävan är att genom samarbetsavtal knyta

byggnadsstyrelsen. fortifikationsförvaltningen och statens vattenfallsverk

närmare till föreningen.

VÄRMEK:s syfte är främst att genom omfattande upphandling skapa

hög kompetens och marknadsöverblick, att höja kvaliteten och sänka

prisnivån på upphandlade produkter, att standardisera kravspecifikationer för att höja produktstandardiseringen, att delta i teknikupphandling för

kompetensutveckling hos leverantören och att finansiera energiinvesteringar.

VÄRMEK:s medlemmar är oförhindrade att upphandla utanför föreningens regi. Även icke-medlemmar kan köpa utrustning via föreningen. Intresset att utnyttja VÄRMEK och att bli medlem i föreningen, stimule-

ras via rabatter och återbäring. VÄRMEK avses bli finansierad med ett

grundkapital som tillskjuts av staten. De medel staten tillför skall delvis återbetalas till staten genom särskild återbetalningsplan. Sammanfattningsvis finner jag att de uppgifter som förelagts EUD av

regeringen har kunnat fullföljas. Oljeersättande investeringar genom bl. a.

fjärrvärmeutbyggnad har stimulerats på avsett sätt. Investeringsbehovet

har också kunnat utnyttjas för att etablera ny svensk teknik. Konsumentskyddet har utvidgats för främst mindre värmepumpar. Energiteknisk pro-

Prop. 1984/85: 120 235

duktion har stimulerats i Norrbotten. En långsiktig förstärkning har också åstadkommits av den offentliga beställarfuktionen.

10.5¶Överväganden och förslag

I Sverige liksom i många andra länder genomförs de ofta mycket kapitalkrävande investeringarna inom energiområdet i betydande utsträckning inom den offentliga sektorn. På kraftproduktionens område har den offentliga sektorn ett dominerande ansvar för investeringarna även om privata företag också har gjort stora åtaganden. För eldistribution råder liknande förhållanden. Inom värmeproduktions- och distributionsområdet domineras investeringarna av kommunerna. I fråga om utvinning av t. ex. fasta bränslen förekommer såväl offentlig som privat investeringsverksamhet. På användningssidan är bilden splittrad beroende på vem som äger den fastighet eller den anläggning som en investering genomförs i.

Huvuddelen av investeringarna genomförs på marknadsmässiga villkor med normala krav på avkastning av investerat kapital. Vissa möjligheter till stöd från samhällets sida finns t. ex. inom ramen för det särskilda stödet för att ersätta olja, m. m.

De energipolitiska stöd som har lämnats har givit goda energipolitiska effekter. Oljeberoendet har minskat och förutsättningarna för att avveckla kärnkraften har förbättrats. Utlandsberoendet för vår energiförsörjning har kunnat minska avsevärt med både förbättrad bytesbalans och minskad sårbarhet som följd.

Den framgångsrika omställningen av vårt energisystem har också medfört industripolitiska fördelar. Företag som tidigare har varit starka i fråga om t.ex. energiomvandling och energidistribution har kunnat vidga sin verksamhet och utveckla nya produkter. Nya företag har tillkommit. Det är enligt min mening angeläget att den industriella kompetens som har byggts upp i stor utsträckning förs ut till andra länder i samband med att dessa länder omformar sin energiförsörjning.

Det är av stor vikt att ha en konkurrenskraftig svensk energiutrustningsindustri. En stor inhemsk produktion av energiutrustning skapar goda förutsättningar att upprätthålla effektiva system för produktion, överföring och användning av energi i landet. Branschen ger betydande exportintäkter, minskar behovet av import och sysselsätter ett stort antal personer. Branschens betydelse från exportsynpunkt kan öka eftersom exportpotentialen är betydande.

När det gäller statens roll i utvecklingen av ny energiteknik har jag nyss anfört (avsnitt 3) att utgångspunkten är att den teknik som utvecklas skall kunna klara sig på marknadens villkor när den har passerat prototyp- och demonstrationsstadiet eller referensantäggningsstadiet. Stödet bör kon-

Prop. 1984/85: 120 236

centreras på teknik som är på FoU-stadiet eller av prototyp- och demon- Å

strationskaraktär. De kunskaper och erfarenheter som vi har förvärvat

under den tid vi har arbetat med att ställa om energisystemet gör det möjligt att nu koncentrera stödet till sådana områden där det kan ge de bästa effekterna. Stöd till konventionell teknik bör å andra sidan lämnas endast när det är motiverat av t.ex. konjunkturskäl eller när det kan behövas för att en marknadsintroduktion i större skala skall bli möjlig.

Statligt stöd till FoU och oljeersättning är inriktat på att uppnå de energipolitiska målen. Den snabba omdaningen av energisystemet och den ökade investeringsaktiviteten till följd härav får också effekter för indu-

strin i form av teknikutveckling, ökad sysselsättning m.m. Det har därför

varit naturligt att i samband med stödgivningen till viss del beakta även de

industripolitiska effekterna av verksamheten. I 1983 och 1984 års investeringsprogram och framförallt i den verksamhet som EUD har bedrivit i samband därmed har strävan varit att i större utsträckning låta också industripolitiska synpunkter påverka urvalet av projekt. Erfarenheterna av denna verksamhet har varit goda.

Jag vill erinra om att de industripolitiska aspekternas allt större betydel-

se för energipolitiken också har kommit till uttryck i bildandet av det energitekniska råd. som regeringen bemyndigade mig att tillkalla i november 1983. Rådet är ett organ för samråd med företrädare för forsknings- och industriintressena. berörda samhällsorgan och fackliga organisationer. Vid rådets sammankomster har olika för energiområdet strategiskt viktiga frågor behandlats. Det gäller t.ex. utveckling och kommersialisering av svensk energiteknik, oljefrågor och elanvändningsfrågor.

Enligt min mening finns det anledning att i den fortsatta stödgivningen

på energiområdet göra något vidare bedömningar och beakta även industri-

politiska aspekter och möjligheter till export. De betydande insatserna för att främja omställningen av energisystemet har drivit fram ny teknik och

nya systemlösningar i svensk energiförsörjning. Detta belyses i den utred-

ning som SIND och statens energiverk har gjort. Härvid har utrustningsin-

dustrin med framgång utvecklat en kompetens som många gånger är av intresse också på exportmarknaderna. Det är angeläget att dessa möjligheter till vidgad försäljning tas till vara och att det finns möjligheter att från

samhällets sida vid behov stödja angelägna projekt som är i stadiet att bli kommersiellt etablerade även om den främsta marknaden finns utanför landet.

Jag anser dock i likhet med energiverket att stöd inte endast eller främst

kan bygga på exportförväntningar. Reglerna för stöd till oljeersättning och

forskning bör ändras i enlighet med energiverkets förslag. Villkoren för stöd till projekt där en stor del av försäljningen kommer att ligga utanför

landet och inte främst avser utveckling av teknik för det inhemska energi-

Prop. 1984/85: 120 237

behovet bör anpassas till de statliga stöd som i övrigt kan utgå till industrin. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag till ändrade regler i enlighet med vad jag här har förordat.

Det finns inom ramen för energiforskningsprogrammet möjlighet att

erhålla stöd för utveckling av energisnåla processer inom industrin. Detta

stöd fördelas av styrelsen för teknisk utveckling (STU). I många fall, särskilt för större projekt, gäller emellertid att betydande tekniska och

kommersiella risker kan kvarstå även sedan projekten passerat det stadium där stöd från STU kan komma i fråga. För att möjliggöra stöd även i det

skedet inrättades den I juli 1979 Industrifonden (prop. 1978/79:123 bil. I.

NU 59, rskr 415). Genom Industrifonden har stöd kunnat lämnas till teknik

som bedöms ha goda affärsmöjligheter i form av bl.a. en stor marknadspo-

tential på exportmarknaderna. Industrifonden kan således komma att fun-

gera som stödgivare i steget efter forskningsstadiet vad avser projekt som erhållit stöd inom ramen för energiforskningsprogrammet.

För att ytterligare kunna stärka Swebex och exportrådets möjligheter att bidra till att svenska företag kommer ut på exportmarknaderna bör Swe-

bex erhålla ytterligare 10 milj. kr. för budgetåren 1985/86—1986/87. Jag

kommer strax under anslaget E 22. Vissa åtgärder för omställning av energisystemet att beräkna ett sådant medelstillskott. Jag har i denna fråga

samrått med statsrådet Hellström. Som en följd av den stora investeringsverksamheten och omställningen på energiområdet reses också krav på anpassning från enskilda företags

sida till förändrade marknadsvillkor. SIND och energiverket förutser i sin utredning en fortsatt relativt snabb strukturomvandling i vissa delar av energiutrustningsindustrin. Genom bl. a. den utrednings-, rådgivnings- och stödverksamhet som SIND och de regionala utvecklingsfonderna handhar finns goda förutsättningar för insatser som underlättar en från samhällets synpunkt rationell strukturanpassning.

11¶Kärnsäkerhet

Bland energikällorna medför kärnkraften säkerhetsproblem av speciell

karaktär. Ansvaret för att bevaka dessa frågor vilar på dels staten, dels

kraftindustrin. Fr.o.m. den 1 februari 1984 gäller den nya lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen). som bl. a. lägger fast dessa

ansvarsförhållanden. För kärnsäkerhetsarbetet fastställde riksdagen år

1981 vissa riktlinjer (prop. 1980/81:90 bil. I s. 310-314, NU 60, rskr 3815). som främst avser reaktorsäkerheten. Jag återkommer strax (avsnitt 11.1) till dessa riktlinjer, som enligt min mening i allt väsentligt bör äga fortsatt giltighet.

Använt kärnbränsle och annat kärnavfall från reaktordriften måste hanteras och slutdeponeras på ett sådant sätt att oacceptabla radioaktiva

utsläpp eller läckage från avfallet inte uppstår. I fråga om låg- och medel-

Prop. 1984/85: 120 238

aktivt avfall kan slutligt omhändertagande ses som ett led i driften. Använt

bränsle och annat högaktivt avfall mellanförvaras däremot under läng tid.

flera årtionden, före slutförvaring. Därigenom tillkommer frågan om att säkerställa resurser för dessa åtgärder, som till stor del genomförs sedan kärnkraftsdriften har avvecklats, liksom frågan om vidareutveckling av de metoder som skall utnyttjas. Jag kommer i det följande tavsnitt 11.2) att föreslå vissa förändringar i myndighetsorganisationen på detta område. Förhindrandet av kärnvapenspridning och obehörig befattning med klyvbara ämnen är av utomordentlig betydelse, Det fredliga utnyttjandet av kärnenergi måste ske utan att verksamheten genom överföring av utrustning. utnyttjande av anläggningar eller avledning av klyvbart materi-

al bidrar till kärnvapenspridning. Jag återkommer (avsnitt 11.3) till åtgär-

der på svensk sida som aktualiseras härigenom.

I anslutning till såväl bränsleförsörjningen som avfallshanteringen ger

transporter av klyvbart och/eller radioaktivt material upphov till säkerhetsproblem. Säkerhetsarbetet på transportområdet regleras genom natio-

nella bestämmelser, som normalt utformas så att de står i samklang med

bl.a. riktlinjer utarbetade inom IAEA, det internationella atomenergiorganet i Wien. Härtill kommer åtgärder för att följa JAEA-konventionen om fysiskt skydd. Jag ser säkerhetsarbetet på transportområdet som väsentligt och kommer att fortsätta att verka för att det bedrivs med kraft, även på det internationella planet. Strälskyddsverksamheten inom kärnkratftsdriften hänger nära samman med det övriga säkerhetsarbetet och griper liksom detta in i den dagliga driften vid anläggningarna. Strålskyddet kommer att erfordras även sedan driften vid kärnkraftverken har upphört och i samband med deras rivning.

Jag kommer i det följande att endast kort beröra strålskyddsfrågorna men

vill erinra om att chefen för jordbruksdepartementet med stöd av regeringens bemyndigande har tillsatt en utredning för översyn av strålskyddslagen

(1958: 110). Utredningen skall enligt sina direktiv (Dir 1983:45) bl. a. bely-

sa frågan om hur en ny strålskyddslagstiftning skall samordnas med lag-

stiftningen om kärnteknisk verksamhet. Utredningen avser att lägga fram

förslag om ny strålskyddslag under första halvåret 1985.

Det är vidare nödvändigt att en beredskapsorpganisation finns planerad och förberedd för insatser i den händelse att ett haveri skulle inträffa vid en

kärnkraftsanläggning med konsekvenser utanför anläggningen. Riktlinjer i

fråga om beredskapsorganisation amogs av riksdagen år 1981 (prop. 1980/81: 90 bil. 2, JoU 24, rskr 274).

11.1 Reaktorsäkerhet

Ansvaret för säkerheten vid kärnkraftproduktionen vilar på såväl an-

läggningsinnehavare som tillsynsmyndigheter. Tillsynsmyndighet för kärnsäkerheten är statens kärnkraftinspektion (SKI). Strålskyddstillsyn av

Prop. 1984/85: 120 239

kärnenergianläggningar utövas av statens strålskyddsinstitut. Efter riksdagsbeslut år 1981 (prop. 1980/81:90, NU 60, rskr 381) har SKI fått ökade resurser och en ny organisation. SKI:s verksamhet omfattar löpande inspektion och tillsyn av anläggningar, granskning av nya anläggningar för vilka tillstånd har sökts enligt lagen (1984: 3) om kärnteknisk verksamhet,

s.k. återkommande säkerhetsgranskningar av anläggningar, samt forsk-

ning som stöd för såväl tillsyns- som granskningsverksamheten. Inspektio-

nen ger som ett led i sin informationsverksamhet ut kvartalsrapporter över äriften med redovisning av viktigare händelser av störningskaraktär Jiksom en mera tekniskt inriktad sammanställning halvårsvis över säkerhetsrela-

terade händelser vid kärnkraftsanläggningarna. Driftserfarenheterna tenderar att utgöra en allt viktigare del av underlaget för säkerhetsarbetet.

Jag avser att nu redogöra för reaktorsäkerhetsarbetet och vill beröra, utöver SKI:s löpande arbete med granskning och inspektion, följande delar av de av riksdagen fastställda riktlinjerna för kärnkraftssäkerheten. Enligt riktlinjerna skall bl.a. anordningar införas vid kärnkraftverket i Barsebäck för filtrerad ventilation i händelse av haveri som leder till tryckuppbyggnad i en reaktorinneslutning. Regeringen föreskrev i enlighet

härmed år 1981, att som ett villkor för driften av Barsebäcksverket åtgärder för filtrerad ventilation skulle vidtas och utrustningen tas i bruk vid

utgången av år 1985 eller vid en senare tidpunkt som kärnkraftinspektionen bestämmer, dock senast den I september 1986. Efter inledande studie- och konstruktionsarbete erhöll Sydsvenska Värmekraft AB den 2 december

1982 tillstånd av SKI att uppföra en sådan filterkammare. Enligt vad jag har erfarit beräknas anordningen vara färdigställd under år 1985. Enligt

riktlinjerna gäller även att studier skall genomföras i syfte att undersöka om motsvarande anordningar skulle kunna medföra avsevärda minskningar av utsläpp vid eventuellt haveri vid de övriga svenska kärnkraftverken,

eller om riskbilden vad gäller olyckor som leder till stora utsläpp har

ändrats väsentligt sedan år 1980. Enligt vad jag har erfarit har SKI och kraftindustrin inlett studier i detta syfte samtidigt som kraftindustrin även

bedriver mer anläggningsspecifika studier över hithörande problem. Ställning till dessa frågor bör enligt riktlinjerna tas vid en sådan tidpunkt att de åtgärder som skall vidtas är genomförda före år 1989.

I enlighet med riktlinjerna genomför kärnkraftinspektionen som ett led i tillsyns- och granskningsarbetet på grundval av material från och i samarbete med anläggningsinnehavarna s.k. återkommande säkerhetsgranskningar, som har fått benämningen ASAR (As-operated Safety Analysis Report). Genomgångarna syftar till säkerhetsgranskningar liknande dem som föregår meddelandet av tillstånd att för första gången ta en reaktoran-

läggning i drift. En redovisning av en ASAR-granskning av blocket Oskars-

hamn I redovisades för regeringen i juli 1983. Därefter följande säkerhetsredovisningar avser Ringhals 2, Barsebäck 1 och 2 samt Ringhals 1. Om möjligt skall varje reaktorblock under sin livstid genomgå minst tre gransk-

Prop. 1984/85: 120 240

ningar av detta stag. Det bör fortsättningsvis ankomma på statens kärnkraftinspektion att utforma de fortsatta granskningarna mot bakgrund av aktuella behov. Jag vill även nämna att statens strålskyddsinstitut har inlett ett med ASAR-programmet samordnat program för återkommande granskning av strälskyddet vid kärnkraftverken. Jag vill sammanfattningsvis, med hänvisning till det jag nu har anfört, framhålla att nuvarande riktlinjer för och arbetsformer på reaktorsäkerhetsområdet enligt min mening är ändamålsenliga och bör gälla även fortsättningsvis.

11.2 Kärnavfallshantering

Åtgärder för slutligt omhändertagande av använt kärnbränsle eller högaktivt avfall som härrör från detta kommer att behöva vidtas under 2000-talet. Tiden fram till dess skall utnyttjas för forskning och utveckling m. m. rörande de metoder som skall utnyttjas. Ansvaret för dessa förberedelser vilar primärt på kärnkraftindustrin. Genom lagstiftningen har staten ett övergripande ansvar för att förberedelserna genomförs, bl. a. att erforderliga resurser avsätts för sluthanteringen. Genom den nya lagen (1984: 3) om kärnteknisk verksamhet har denna ansvarsfördelning kommit till klart uttryck. Jag övergår nu till att mot denna bakgrund behandla frågor om myndighetsorganisation m. m. på kärnavfallsområdet.

I1.2.1 Avfallshanteringens säkerhets- och strålskyddsfrågor I fråga om tillsyn och granskning av kärnavfallshantering och anläggningar för detta ändamål vill jag anföra följande. Av anläggningar för . slutförvaring av kärnavfall har hittills tillstånd lämnats för slutförvaret för låg- och medelaktivt reaktoravfall, etapp 1 (SFR-1), i Forsmark. Till grund för regeringens beslut om tillstånd Jåg bl.a. statens kärnkraftinspektions granskning av det föreslagna förvaret. Vidare har inspektionen, liksom bl.a. statens strålskyddsinstitut och nämnden för hantering av använt kärnbränsle, genomfört en omfattande granskning av den s.k. KBS-3-rapporten, som redogör för en metod för direkt slutdeponering av använt kärnbränsle, i samband med utarbetande av remissyttranden över ansökningar om tillstånd att första gången tillföra reaktorerna Forsmark 3 och Oskarshamn III kärnbränsle. Vid granskningarna av såväl SFR-1 som KBS-3 har de nämnda myndigheterna genomfört undersökningar som även innebär en förberedelse för kommande granskningar av mera kvalificerade slutförvarsanläggningar. Jag återkommer strax till beröringspunkterna mellan säkerhetsmyndigheternas uppgifter och övriga delar av statens övergripande ansvar i fråga om kärnavfallshantering.

Prop. 1984/85: 120 241

11.2.2 Utvecklings- och finansteringsfrågor i anslutning till hanteringen av använt kärnbränsle

Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) lägger fast skyldigheterna för den som har tillstånd till kärnteknisk verksamhet att bl. a. ta hand om och slutligt förvara radioaktivt avfall som uppkommer till

följd av driften. Kraftreaktorinnehavare är därutöver skyldig att genomföra den forskning och utveckling som behövs för att dessa åtgärder skall kunna genomföras. Han är också skyldig att i samräd med övriga innehavare upprätta ett allsidigt forsknings- och utvecklingsprogram som vart

tredje år med början år 1986 skall lämnas in för godkännande till regeringen

eller myndighet som regeringen bestämmer. Vidare stadgas i en särskild lag (1981: 669, ändrad 1984:5) om skyldighet för kraftreaktorinnehavare att erlägga en avgift till staten för att täcka framtida kostnader för hantering av

högaktivt avfall från driften samt för rivning av reaktoranläggningarna.

Dessa avgifter skall tillföras en fond som förvaltas genom insättning på ett konto i riksbanken. Av avgifter som en reaktorinnehavare har betalat in

kan lån meddelas till denne. När kostnader för att vidta åtgärder uppkom-

mer, betalas ersättning till reaktorinnehavarna ut från de fonderade medlen.

För att utöva statens befogenheter i de långsiktiga finansierings- och

utvecklingsfrågorna har en särskild myndighet, nämnden för hantering av

använt kärnbränsle (NAK)., inrättats efter beslut av riksdagen (prop. 1980/81:90, NU 60, rskr 381). Enligt sin instruktion (1981:672, ändrad 1984: 18) skall nämnden följa utvecklingen på kärnenergiområdet. särskilt vad gäller använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta samt avveckling och rivning av reaktoranläggningar. Den skall vidare avge förslag

till avgifter som reaktorinnehavarna skall erlägga till staten för finansiering

av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. samt svara för en betryg-

gande förvaltning av inbetalade avgifter. Nämnden skall sålunda pröva frågor om utlåning och ersättning till reaktorinnehavarna från fonderade, inbetalade avgifter. Nämnden skall även pröva frågor om kompletterande

forsknings- och utvecklingsverksamhet samt om övervakning och kontroll

av slutförvar. Vidare skall nämnden granska och utvärdera det forsknings-

och utvecklingsprogram för hantering och slutförvaring av kärnavfall som skall upprättas vart tredje år av reaktorinnehavarna samt svara för att allmänheten ges information om arbetet med använt kärnbränsle m. m. Nämnden leds av en styrelse med tio ledamöter och har ett kansli med en chef och fem ytterligare befattningshavare. Förutom nämndens instruktion äger förordningen (1981:671, ändrad 1984: 17) om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. samt i fråga om granskningen av

kraftreaktorinnehavarnas forskning och forskningsplanering rörande av-

fallshantering förordningen (1984: 14) om kärnteknisk verksamhet tillämp-

ning på nämndens verksamhet.

16 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 242

NAK:s organisation avspeglar den tidigare gällande lagstiftningen på kärnenergiområdet. 1 sitt betänkande (SOU 1983:9) Lagstiftningen på kärnenergiområdet uttalade atomlagstftningskommittén att NAK:s organisation var förhållandevis liten och borde förstärkas. Enligt kommittén kunde olika lösningar väljas härvid. Kommittén lade själv inte fram nägot förslag utan anförde att dessa frågor borde lösas i annan ordning. Genom den nya lagstiftningen har ett vidare ansvar än tidigare i fråga om forskning och utveckling rörande hantering av använt kärnbränsle lagts på kraftindustrin. Dennas forsknings- och utvecklingsverksamhet skall ha ett allsidigt program och innefatta bl. a. alternativa hanteringsmetoder. Jag tillkallade mot denna bakgrund med stöd av regeringens bemyndigande en utredning med uppgift att belysa vissa frågor om resurser och organisation för den statliga verksamheten på kärnavfallsområdet. Uppdraget utvidgades senare i fråga om finansieringssystemet. Utredningen överlämnade i september 1984 sitt betänkande (SOU 1984: 76) Samordnad kärnavfallshantering till regeringen. Betänkandet har remissbehandlats.

Organisation I korthet innebär utredningens förslag i fråga om myndighetsorganisation att nuvarande NAK behålls och att dess kansli förstärks. Nämndens uppgift blir att utöva statens ansvar i fråga om att följa utvecklingsverksamheten och att svara för finansieringssystemet på kärnavfallsområdet. I anslutning härtill föreslås att en rådgivande vetenskaplig nämnd inrättas för kärnbränslenämnden enbart. Vidare föreslås ett samordningsorgan för den kärnavfallsforskning som administreras av statens strålskyddsinstitut. statens kärnkraftinspektion och kärnbränslenämnden, varvid den senare myndigheten skulle vara huvudman. Jag återkommer strax till frågan om förändringar i finansieringssystemet. Av de remissinstanser som har yttrat sig i organisationsfrågan har ett flertal rest invändningar mot utredningsförslaget. Nägra anser att myndighetsuppgifterna, såväl de på den teknisk-vetenskapliga sidan som de på den ekonomiska, kan fördelas på andra myndigheter. Andra framför att kärnbränslenämndens uppgifter bör inskränkas till dem av ekonomisk natur, nämligen avgiftssättning, fondförvaltning och utbewalande av ersättningar. Statens strålskvddsinstitut och statens kärnkraftinspektion ansluter sig till ett särskilt yttrande till betänkandet, som förordar en fördelning av de teknisk-vetenskapliga uppgifterna på dessa båda myndigheter. Å andra sidan har i vissa remissyttranden, bl.a. av MAK, anförts att en särskild kärnbränslenämnd enligt förslaget har en roll som statens organ för att följa genomförandet av alla åtgärder inom kärnavfallsprogrammet. Frågan om myndigheternas roller inom en från kraftindustrin fristående kärnavfallsforskning har kommenterats utförligt av remissorganen. För egen del vill jag anföra följande. De uppgifter av ekonomisk natur som följer av statens ansvar på kärnavfallsområdet (avgiftsuttag, fondför-

Prop. 1984/85: 120 243

valtning och utbetalande av ersättningar) bör uppenbarligen handläggas fristående från säkerhetsmyndigheterna. Jag finner det vidare angeläget att frågor om kostnadsberäkningen av metoder för hantering av använt kärn-

bränsle handhas åtskilt från de instanser som svarar för granskningen av

metoder och anläggningar i fråga om säkerhet och strålskydd. Detta gäller även den översiktliga bedömningen av hanteringsmetoder i syfte att avgöra

i vilken mån de bör bli föremål för vidare bevakning eller utveckling. Ett särskilt ansvar på den statliga sidan, som bör utövas åtskilt från den

slutliga granskningen av metoder och anläggningar I säkerhetsavseende, är

vidare att säkerställa hela det egentliga avfallsprogrammets successiva

genomförande förutom genom finansieringssystemet även genom uppföljning av de konkreta åtgärder som i enlighet med lagbestämmelserna vidtas

från kraftindustrins sida.

Ansvaret för tillsyn och granskning av anläggningar och metoder för kärnavfallshantering ligger odelat hos säkerhets- och strålskyddsmyndigheterna SKI och SSI. Kompetens i tillhörande frågor (säkerhetsanalys

m. m.) byggs upp och vidmakthålls vid dessa myndigheter, stödd bl. a. på

viss forskning.

Jag finner mot bakgrund av vad jag nu har anfört vägande motiv för att även fortsättningsvis ha ett särskilt myndighetsansvar för finansieringsdelen och för övervakningen av genomförandet av det långsiktiga programmet för hanteringen av använt kärnbränsle m. m. Däremot finner jag att en

samordning på det praktiska planet av resursskäl bör eftersträvas när det gäller den från kraftindustrin fristående kompetensuppbyggnaden på det teknisk-vetenskapliga området. En sådan samordning berör delar av strålskyddsinstitutets, kärnkraftinspektionens och kärnbränslenämndens verk-

samheter och bör ske med beaktande av de olika roller som tillkommer dessa myndigheter. Som en åtgärd, ägnad att främja en rationell arbetsför-

delning bl.a. i tekniska frågor vill jag särskilt nämna en förläggning av

kärnbränslenämnden i anslutning till kärnkraftinspektionen och dess enhet

för kärnavfallsfrågor.

Utredningsförslaget omfattar. som jag nyss har nämnt, även dels en

rådgivande nämnd för vetenskaplig rädgivning till kärnbränslenämnden i

avfallshanteringsfrågor, dels ett organ under kärnbränslenämnden för samordning av den kärnavfallsforskning som initieras av statens strålskyddsinstitut, statens kärnkraftinspektion och nämnden själv. Jag vill i detta sammanhang nämna att de båda förstnämnda myndigheterna i sina anslagsframställningar för budgetåret 1985/86 har föreslagit att en rådgivande nämnd i avfallsfrågor inrättas av regeringen gemensamt för strålskyddsinstitutet och kärnkraftinspektionen.

För egen del anser jag att ett gemensamt organ för de tre berörda myndigheterna skulle kunna utgöra ett verksamt samordningsinstrument i forskningsfrågor och mera allmänna frågeställningar inom de olika myndigheternas ansvarsområden rörande kärnavfall och avveckling av anlägg-

Prop. 1984/85: 120 244

ningar. Ett sådant samarbetsorgan bör verka för att väsentliga grundläg-

gande kunskapsområden täcks av de tre berörda myndigheterna enligt deras huvudansvar, utan luckor men också utan onödiga dubbleringar. Det bör därvid verka för att en av kraftindustrin oberoende kompetens i kärn-

avfallsfrågor vidmakthålls. Samarbetsorganet bör också kunna stå till för-

fogande för rådgivning till de berörda myndigheterna som ett led i dessas beredning av vissa ärenden så som SS1 och SKI liksom översynsutredningen för NAK har föreslagit. Samarbetsorganet bör administrativt vara knu-

tet till SSI och inte ha någon egen personal. Jag har i denna fråga samrått med chefen för jordbruksdepartementet. Beträffande granskningen av den vart tredje år, med början år 1986,

inlämnade planen för forskning och utveckling vill jag erinra om att NAK enligt tillämpningsförordningen till kärntekniklagen har att ta emot planen och efter granskning överlämna den till regeringen med eget yttrande. Enligt utredningsförslaget skall NAK:s kansli och rådgivande nämnd genomföra granskningen av planen med hjälp av forskare och konsulter. Den verksamhet som planeringen avser kommer under de närmaste årtiondena att få sin tyngdpunkt förskjuten allteftersom slutförvaringsmetoderna färdigutvecklas. Enligt min mening bör en stor flexibilitet eftersträvas inför

granskningarna av forsknings- och utvecklingsplanerna.

Jag vill mot bakgrund av vad jag nu har anfört och efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet föreslå följande. Huvuduppgiften för statens kärnbränslenämnd (nuvarande nämnden för hantering av använt kärnbränsle) skall vara att övervaka genomförandet av programmet för

den slutliga hanteringen av använt kärnbränsle samt avvecklingen av anläggningar i kärnkraftsprogrammet. Deluppgifter för nämnden är att svara för: — avgiftsuttag, medelsredovisning och utbetalande av ersättningar

— granskning av kostnadsuppskattningar för sluthanteringen

— bedömning av olika hanteringsmetoder för att utröna I vad mån de bör

ingå i kraftreaktorinnehavarnas forsknings- och utvecklingsprogram för

sluthanteringen — uppföljning av kraftreaktorinnehavarnas åtgärder för sluthantering av

använt kärnbränsle och avveckling av anläggningar.

Nämnden leds av en styrelse. Dess kanshi omfattar en chef samt nio

ytterligare befattningshavare. Kansliet indelas i en teknisk och en ekono-

misk enhet förutom gemensamrna resurser.

Det ankommer på regeringen att närmare besluta om nämndens instruktion, styrelse, kansli m.m. Jag avser att återkomma till regeringen med

förslag i denna fråga. Ett samarbetsorgan för kärnavfallsfrågor inrättas gemensamt för statens strålskyddsinstitut, statens kärnkraftinspektion och statens kärnbränslenämnd. Det tillsätts och erhåller instruktion av regeringen. Samarbetsorga-

Prop. 1984/85: 120 245

net skall åt de tre myndigheterna fungera som dels ett expertorgan för rädgivning, dels ett forum för samråd. Dess uppgifter skall vara att svara för — rådgivning, då så begärs, till en eller flera av de berörda myndigheterna

vid beredning av ärenden med anknytning till kärnavfallshantering eller

avveckling av anläggningar — informationsutbyte om de tre myndigheternas forsknings- och utred-

ningsverksamhet i fråga om kärnavfalishantering samt avveckling av

anläggningar så att en rationell arbetsfördelning ernäs och därvid en

oberoende kompetens byggs upp och vidmakthålls på områden av bety-

delse härvidlag.

Finansiering

I fråga om finansieringssystemet vill jag anföra följande. I översynsutredningens betänkande redovisas några modeller för en fondförvaltning som i olika omfattning utnyttjar den öppna kreditmarknaden, riksbanken eller riksgäldskontoret för placeringar. Vid remissbehandlingen har anförts synpunkter bl. a. på det nuvarande återlånesystemet, olika slag av kapitalplaceringar av avgiftsmedel på kreditmarknaden, speciellt en fondering i statspapper via riksgäldskontoret, fondförvaltningens närmare uppläggning samt frågan om garanterad realavkastning.

systemets fondförvaltningsdel inte att få något omfattande genomslag i praktiken förrän i slutet av 1980-talet då vissa åtaganden som är konsekvenser av hittills fattade beslut om återlån kommer att ha infriats med de in- och utbetalningar som förutses i övrigt. Jag anser mot denna bakgrund att ett förslag till ändrad lagreglering av fondförvaltningen f.n. kan anstå och avser att i stället återkomma med förslag till regeringen rörande förslag till 1985/86 års riksmöte i fråga om fondförvaltningen.

11.3 Exportkontroll m. m.

Som jag nyss har anfört måste det fredliga utnyttjandet av kärnenergi ske utan att verksamheten genom överföring av utrustning, utnyttjande av anläggningar eller avledning av material bidrar till kärnvapenspridning. En handel över gränserna med kärnmaterial och kärnteknisk utrustning för fredliga ändamål är emellertid i linje med Sveriges åtaganden enligt ickespridningsfördraget (Non-Proliferation Treaty. NPT. artikel IV:2). Jag avser nu att behandla frågan om de krav som bör vara uppfyllda då tillstånd lämnas till utförsel på det kärntekniska området och vill först översiktligt redogöra för våra formella internationella förpliktelser.

Sverige har av hävd varit starkt engagerat i strävandena att hindra spridning av kärnvapen. Vi tillhör de länder vilkas krav går längst. Vi

Prop. 1984/85: 120 246

deltog aktivt i de förhandlingar som ledde fram till NPT, som trädde i kraft

år 1970 och till vilket nu fler än 120 stater anslutit sig. Fördraget utgör ett

viktigt rättsligt och politiskt värn mot kärnvapenspridning. Det centrala i NPT-fördraget är den både folkrättsligt och politiskt/moraliskt bindande utfästelse som anslutna icke-kärnvapenstater gör att inte skaffa egna kärn-

vapen. Detta åtagande verifieras genom avtal med det internationella

atomenergiorganet i Wien (IAEA) om kontroll (safeguards) av samtliga anläggningar och av allt klyvbart material inom resp. land. Enligt min mening är det angeläget att inte heller kärnvapenstaternas

anläggningar för civil kärnenergiverksamhet utnyttjas på något sätt för militära ändamål. Jag framförde vid IAEA:s generalkonferens i september

[984 den svenska regeringens uppfattning att kärnvapenstaterna utan undantag skall göra en klar åtskillnad mellan den civila och den militära

sektorn för kärnmaterial såväl som för kärntekniska anläggningar och att

deras civila kärnenergiverksamhet i sin helhet måste underkastas effektiva safeguards genom IAEA-kontroll. Genom NPT-anslutningen accepterar Sverige som köpare av kärnmaterial och tjänster sådana s.k. heltäckande safeguards som jag nyss har

nämnt. Som leverantörsland är vi enligt NPT förpliktade att kräva IAEA-

kontroli av material eller utrustning som vi levererar till ett icke-kärnva-

penland. Vi har även åtagit oss att följa de s.k. Londonriktlinjerna från år 1977, enligt vilka vi som exportör bl. a. ställer krav på fysiskt skydd samt

på IAEA-kontroll vid överföring av klyvbart material, utrustning eller teknologi till icke-kärnvapenstater.

Våra ambitioner i fråga om internationell kontroll av kärnenergiverk-

samheten går emellertid längre än vad de internationella överenskommelserna föreskriver. Som en allmän princip för den svenska politiken härvid-

lag, gäller att utförseltillstånd till icke-kärnvapenstater endast lämnas om dessa har ratificerat NPT eller gjort minst motsvarande åtaganden om

IAEA-kontroll över all sin kärnenergiverksamhet. Vid utförsel till kärnvapenstaterna måste garantier föreligga för fredlig användning av det som

levereras och IAEA-kontroll av att dessa garantier uppfylls. Därutöver

sker i varje utförselärende en allmänpoliusk prövning.

Målsättningen är sammanfattningsvis att utrustning och material som härrör från Sverige endast kommer till användning i sådana länder där garantier skapats för att det som förs ut inte bidrar till spridning eller tillverkning av kärnvapen. Jag vill framhålla att utförseln från Sverige på det kärntekniska området i

praktiken inryms inom ett begränsat antal kategorier (under de senaste

åren främst kapslingsrör, bränsleelement, restmängder av uran i samband med bränsletillverkning samt bränsle och testobjekt för Studsviks materialprovningsreaktor R2). Varje ansökan om utförseltillstånd prövas sär-

skilt. Prövningen innefattar även frågan om eventuell reexport och kon-

Prop. 1984/85: 120 247

trollfrågor i sådana fall. Till grund för prövningen läggs bl. a. regeringsåtaganden i enskilda fall eller bilaterala eller multilaterala kontrollavtal.

Som jag har anfört i annat sammanhang (prop. 1983/84:60 s. 52) avser jag att noga följa utvecklingen på utförselområdet och, om detta visar sig erforderligt, lägga fram förstag om ändringar i förteckningen över utrustning och material för vilka tillstånd krävs vid utförsel. Genom den nya lagstiftningen har tillståndsplikten utsträckts till att omfatta även s. k. dual use-produkter, dvs. utrustning eller material som utan att vara särskilt konstruerade eller iordningställda för kärnenergiländamål ändå kan vara av väsentlig betydelse för framställning av kärnladdningar. Vissa tillägg till produktförteckningen har redan gjorts av regeringen i fråga om utrustning av dual use-karaktär. Förutom Sverige har några andra länder infört sådan tillståndsplikt. Internationella överenskommelser saknas dock för vilka dual use-produkter som bör innefattas. Regeringen vill verka för att internationella riktlinjer skapas även på detta område.

12 Upprättade lagförslag

F enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats förslag till

lag om vissa torvfyndigheter, lag om ändring i lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheter,

le

lag om ändring i gruvlagen (1974: 342), lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822), lag om ändring i vattenlagen (1983:291), FAN lag om ändring i lagen (1957: 262) om allmän energiskatt.

Det under 4 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för jordbruksdepartementet, det under 5 angivna förslaget i samråd med chefen för justitiedepartementet och det under 6 angivna förslaget i samråd med chefen för finansdepartementet.

Den lagändring som föreslås under 6 är av så enkel beskaffenhet att jag anser att lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Något yttrande från lagrådet bör därför inte inhämtas.

Prop. 1984/85: 120 248

13 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen dels att antaga förslagen till = lag om vissa torvfyndigheter, . lag om ändring i lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheter,

WIR - lag om ändring i gruvlagen (1974: 342). BB lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822), in lag om ändring i vattenlagen (1983: 291), DN . lag om ändring i lagen (1957: 262) om allmän energiskatt, dels att godkänna de riktlinjer som jag har förordat i fråga om 7 . den långsiktiga energipolitiken (avsnitt 3), 8. energianvändningen (avsnitt 5.1),

9 . elförsörjningen (avsnitt 7.1),

10. fortsatt vattenkraftsutbyggnad (avsnitt 7.3), . omorganisation av och ändrade uppgifter för myndigheten för hante-

ring av använt kärnbränsle samt inrättande av ett samarbetsorgan för kärnavfallsfrågor (avsnitt 11.2.2), dels att godkänna de grunder för stöd som jag har förordat för 2. sammankopplingar av värmeunderlag (avsnitt 6.2),

. solvärmeanläggningar (avsnitt 6.5),

. små vattenkraftanläggningar (avsnitt 7.3),

. förberedelser för framtida utbyggnad av mottrycksproduktionen (av-

snitt 7.4), 16. utveckling av vindkraft (avsnitt 7.5),

17. anskaffande av reservkraftverk inom jordbruket (avsnitt 7.7.2),

. åtgärder för att minska utsläppen av kväveoxider och utsläppen av

miljöstörande ämnen vid förbränning av torv och avfall (avsnitt 8.1), 19. anläggningar för inhemska bränslen (avsnitt 8.6.4), 20. utveckling av ny energiteknik (avsnitt 10.3). Jag föreslår vidare att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta det av

vad jag har anfört angående 21. storstädernas värmeförsörjning (avsnitt 9).

Prop. 1984/85: 120 249

14 Anslagsfrågor för budgetåret 1985/86

Tolfte huvudtiteln

E. ENERGI

E 1. Statens energiverk: Förvaltningskostnader

1983/84 Nettoutgift 22638231

1984/85 Anslag 19 584 000

1985/86 Förslag 20018 000

Statens encrgiverk är sedan den I juli 1983 den centrala förvaltningsmyndigheten för frågor om energiförsörjning. Det åligger verket — i den

mån det inte ankommer på någon annan myndighet — att verka för en

rationell tillförsel, omvandling, distribution och användning av energi.

Vidare åligger det verket att bevaka säkerhetsfrågor på energiområdet och att följa den internationelia utvecklingen i fråga om energiförhållanden. Verket är chefsmyndighet för statens elektriska inspektion.

Energiverket leds av en styrelse. Chef för verket är en generaldirektör. Verket är organiserat på fyra avdelningar — en för bränslen, en för el och värme, en för ledningskoncession och elsäkerhet och en för cnergianvändning — samt en administrativ byrå och ett planeringskansli.

Inom verket finns fyra nämnder. De är utvecklingsnämnden — som har i uppgift att besluta om stöd till forskning och utveckling inom energitillför-

selområdet, till oljeersättning och till anordningar för att minska utsläppen av svavel vid förbränning av kol — samt prisregleringsnämnden för elek-

trisk ström, nämnden för värdering av eldistributionsanläggningar m. m. och krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar. Till verket är knutna ett eldistributionsråd och ett energihushållningsråd.

Prop. 1984/85: 120 250

I Y984/R5 Beräknad ändring 1985/86

Statens Före-

energiverk draganden

Personal 1734 —5 Anslag Utgifter

Inkomster Medel som tillförs anslaget från a) anslaget E 4. Ut-

bildning och rådgivning m. m. för

att spara energi 275 000 - 975 000 of. b) anslaget E 12.

Energiforskning 6 734 000 — 6734 000 of. c) anslaget E 17.

Stöd för olje-

ersättande åtgärder, m. m. 6734 000 — 67234 000 of. Avgifter för handlägg-

ning av ärenden enligt lagen (1981: 1354) om

allmänna värmesystem 250 000 - 250000 of.

Avgifter för koncessions-

Statens energiverk

Statens energiverk framhåller att kraven på lönsamhet och genomförbarhet m.m, i de projekt som beviljas stöd har skärpts, vilket nödvändiggör hög kompetens hos de handläggare som förbereder besluten. Handläggningstiden för varje ärende torde också öka till följd av de skärpta kraven. Uppföljningen av de projekt som har fått stöd har hittills varit eftersatt på grund av brist på resurser. Utan tillskott måste resurser för uppföljning prioriteras bland befintlig personal.

Verket vill i detta sammanhang återigen peka på behovet av att program av den typ verket nu har att arbeta efter av rationella skäl framdeles bör utformas så att statens energiverk får koncentrera sig på projekt av större betydelse.

Riksdagens forskningspolitiska beslut innebar att ansvaret för vissa insatser inom delprogrammet fjärrvärme och effektivare värmedistribution m.m. (solvärmeteknik, värmepumpar, värmelagring och värmedistribu-

Prop. 1984/85: 120 251

tion) har förts från byggforskningsrädet till verket. I detta sammanhang

kan en förstärkning av verkets handläggarresurser bli nödvändig. Även om motiv inte saknas härför vill verket inte nu föreslå nägra resurstillskott på förvaltningssidan.

Statens energiverks förslag vad gäller anslag till förvaltningskostnader

innebär sammanfattningsvis följande.

1. Pris- och loneomräkning m. m. 1881 000 kr. 2. I enlighet med vad föredraganden har beräknat i prop. 1982/83: 100 (bil.

14 s. 140) har verket räknat med att rationaliseringar skall kunna ge-

nomföras som innebär en minskning motsvarande 2,59c av de reala

resurserna till förvaltningskostnader. 3. Den tidigare finansieringen av förvaltningsresurserna för energiforsk-

ning och oljeersättning via särskilda fonder sker numera över statsbud-

geten. Encrgiverket tar därför inte upp överföring från andra anslag som inkomst.

Föredragandens överväganden

För nästa budgetår bör medel för statens energiverks förvaltningskostnader beräknas med utgångspunkt i verkets huvudförslag. Det innebär att

en rationalisering och effektivisering av verksamheten motsvarande 2,5 46

av verkets reala resurser bör ske. Detta ligger helt i linje med vad jag

förordade i 1983 års budgetproposition (prop. 1982/83: 100 bil. 14 s. 140—- 141) om en rationalisering av verksamheten motsvarande en minskning av

verkets reala resurser med sammanlagt 676 under perioden 1983/84—-

1985/86. En del av denna minskning kan ästadkommas genom den samordning

och rationalisering av administrativa uppgifter för myndigheterna på Liljeholmen i Stockholm som f.n. genomförs. Resultatet av detta arbete kommer att redovisas av myndigheterna i anslutning till deras anslagsframställ-

ningar för budgetåren 1986/87 och 1987/88.

Jag beräknar utgifterna för statens energiverks förvaltningskostnader till

sammanlagt 38 911000 kr. för nästa budgetår. Medel bör tillföras anslaget

på i princip samma sätt som under innevarande budgetår. De sammanlagda inkomsterna beräknar jag till 18 893 000 kr.

Med hänvisning till sammanställningen hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen

att till Statens energiverk: Förvaltningskostnader för budgetåret

1985/86 anvisa ett förslagsanslag av 20018 000 kr.

Prop. 1984/85: 120 252

E 2. Statens energiverk: Utredningar m.m. och information

1983/84 Nettoutgift 7262278 Reservation 15462 197!

1984/85 Anslag 10929 000 1985/86 Förslag 10929 000

! Enligt regeringens beslut den 13 december 1984 skall som en hesparing 7.000 000 kr. av reservationen föras bort från anslaget.

Från detta anslag bestrids kostnader för utredningsverksamhet m.m.

inom energiområdet och för energiinriktad information inom statens ener-

giverks verksamhetsområde. Anslaget tillförs medel som flyter in dels vid försäljning av publikationer och annat material som bekostas från anslaget,

dels som ersättning för utredningar och informationsuppdrag som utförs åt annan.

1984/85 Beräknad ändring 1985/86 Statens Föreenergiverk draganden

Utgifter I. Utredningar m. m. 9173 000 of. of. 2. Energtinriktad information m. m. 12 225 000 of. of. 21 398 000 of. of. Inkomster 3. Medel som tillförs anslaget från anslaget E 12. Energiforskning 4 122 000 - 4122 000 of. 4. Medel som tillförs anslaget från anslaget E 17. Stöd för oljeersättande åtgärder, m.m, 6 347 000 — 6347 000 of. 10469 000 —10 469 000 of. Nettoutgift 10 929 000 +10 469 000 of.

Statens energiverk

För att ta fram underlag för energipolitiska beslut och för att lämna utrednirgsstöd inför planering av utvecklingsverksamheten inom verket

och inför enskilda stödbeslut krävs särskilda utredningsresurser. Staten satsar betydande resurser i olika utvecklingsprogram för att stimulera den tekniska utvecklingen inom energiområdet. Informationen om pågående verksamhet och om resultaten från forsknings- och demonstrationsprojekt är, oavsett om staten har varit engagerad eller inte, ett viktigt

inslag i utvecklingsverksamheten för att göra ny teknik känd och accepterad på marknaden. Statens energiverk anser sig här ha en mycket viktig

roll, bl. a. som samordnare av sådan information.

Prop. 1984/85: 120 253

Statens energiverk begär nominellt oförändrade resurser för sin utred-

nings- och informationsverksamhet.

Den tidigare finansieringen via oljeersättningsfonden och energiforsk-

ningsfonden sker numera över statsbudgeten. Energiverket tar därför inte

upp överföring från andra anslag som inkomst.

Föredragandens överväganden

För nästa budgetår bör medel för statens energiverks utrednings- och

informationsverksamhet beräknas med utgångspunkt i ett oförändrat anslag. Jag har därvid räknat med att det finns utrymme för de utredningsuppdrag till energiverket som jag i det föregående har aviserat. Jag har vidare räknat med att det skall finnas utrymme för en särskild riktad informationsinsats inom transportområdet som jag tidigare har berört (avsnitt 5.3). Enligt vad jag har erfarit pågår en diskussion mellan energiverket och transportrådet om inriktningen och omfattningen härav. Jag har preliminärt räknat med i storleksordningen 500000 kr. för en sådan särskild insats. Jag räknar med samma huvudsakliga fördelning av anslaget som för innevarande budgetår, dvs. för utredningar m.m. 9173000 kr. och för energiinriktad information 12225 000 kr.

Medel bör tillföras anslaget på i princip samma sätt som under innevarande budgetår. Jag kommer därför under punkt E 12. Energiforskning att föreslå att 4 122 000 kr. förs över till detta anslag. Vidare räknar jag med att

6 347 000 kr. förs över från anslaget E 17. Stöd för oljeersättande åtgärder,

m.m.

Med hänvisning till sammanställningen hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen

att till Statens energiverk: Utredningar m.m. och information för

budgetåret 1985/86 anvisa ett reservationsanslag av 10929 000 kr.

E 3. Statens elektriska inspektion

Elektriska inspektionens verksamhet avser att främja säkerhet i samband med framställning, överföring och användning av elektrisk ström. Enligt sin instruktion (1983: 592) är inspektionen den lokala statliga organisationen för ärenden om tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar

och därmed sammanhängande frågor. Inspektionen ansvarar härigenom

för den statliga tillsynen över efterlevnaden av den elektriska speciallagstiftningen.

Elektriska inspektionen är organiserad på fem disktrikt med kontor i Hässleholm, Kristinehamn, Stockholm, Hudiksvall och Skellefteå. Chef

Prop. 1984/85: 120

för varje distrikt är en överinspektör. Statens energiverk är chefsmyndighet för inspektionen.

1984/85 Beräknad ändring 1985/86

Statens Före-

energiverk draganden Personal 39 - = Anslag Foörvaltningskostnader 7756 000 + 450 000 + 389 000 (därav lönekost-

Statens energiverk har tillsatt en arbetsgrupp som har utrett elektriska

inspektionens verksamhet och resursbehov. Resultatet av arbetet har re-

dovisats i rapporten Statens elektriska inspektion (SEJ — uppgifter, organisation och resurser. En sammanfattning av rapporten återfinns i bilaga

18.

Statens energiverk

I rapporten Statens elektriska inspektion (SET) — uppgifter, organisation

och resurser konstateras bl. a. dels att genom riksdagens beslut våren 1984 ett minimibehov av personella och övriga resurser kan tillgodoses, dels att inspektionens verksamhet inte är lämpad att avgiftsbeläggas.

Det är enligt energiverket inte möjligt att exakt bestämma behovet av

tillsyn över elsäkerheten i landet. Mycket talar för att en ökad resursinsats skulle kunna vara väl motiverad. Å andra sidan bedöms en väsentlig minskning av insatsen åtminstone på lång sikt leda till en försämring av

säkerheten.

I likhet med utredningen anser energiverket att det är svårt att med

oförändrad organisation i längden driva verksamheten effektivt med väsentligt mindre resurser än de nuvarande. I takt med att elanvändningen

ökar, och därmed antalet tillsynsobjekt. leder cn oförändrad resursinsats

på sikt till lägre tillsynsfrekvens och därmed sannolikt till en försämrad elsäkerhet. Möjligheten till rationalisering är enligt energiverket mycket

liten utan större organisatoriska förändringar som t.ex. att centralisera verksamheten till ett kontor eller färre kontor än i dag.

Energiverket föreslår att för statens elektriska inspektion för budgetäret 1985/86 anvisas ett förslagsanslag om 9217 000 kr.. vilket motsvarar 1984/

85 års anslag löne- och prisomräknat.

Prop. 1984/85: 120 255

Föredragandens överväganden

För att hälla kostnaderna vid inspektionen nere är det angeläget att energiverket i samråd med inspektionen fortsätter att studera möjligheter-

na till rationaliseringar av den administrativa verksamheten vid inspek-

tionsdistrikten. En åtgärd kan vara att energiverket gemensamt med elektriska inspektionen ser över principerna för tillsynen mot bakgrund av

erfarenheterna från andra myndigheter med tillsynsverksamhet. För nästa budgetår bör medel för verksamheten vid statens elektriska

inspektion beräknas med utgångspunkt i ett för inspektionen pris- och löneomräknat anslag.

Med hänvisning tll sammanställningen hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Statens elektriska inspektion för budgetåret 1985/86 anvisa ett

förslagsanslag av 9 156 000 kr.

E 4. Utbildning och rådgivning m. m. för att spara energi

1983/84 Nettoinkomst 6 145 731! Reservation 21297 579

1984/85 Anslag 1000

1985/86 Förslag 1000 ! Utgift 22-153 268 kr.

Från detta anslag bestrids kostnader för statligt stöd till dels utbildningsåtgärder i syfte att minska energianvändningen vid uppvärmning och ventilation samt att förbättra energihushållningen i industriella processer, dels energirådgivning m.m. Statens energiverk disponerar medlen til utbildningsåtgärder och statens industriverk disponerar medlen till energirådgivning.

Riktlinjer för verksamheten har angivits i riksdagens energipolitiska beslut våren 1981 (prop. 1980/81:90 bil. 1 s. 43—48, 50—51, 69. 74 och 430, NU 60, rskr 381).

Verksamheten finansieras f.n. med medel från anslaget E 17. Stöd för oljeersättande åtgärder, m.m. Anslaget förs därför upp med ett formellt belopp av 1000 kr.

Prop. 1984/85: 120 256

1984/85 Beräknad ändring 1985/86 Statens energi- = Föredraverk. statens ganden industriverk

Utgifter

1. Utbildningsåtgärder i syfte att minska energi-

användningen vid lokaluppvärmning och inom olika industriprocesser 16 330 000! +3 800 000 - 3.000 000

2. Rådgivningsverksamhet i energifrågor m. m. 15 000 000 +2000 000 —- 2000 000

31 330 000 +5 800 0060 — 5000 000 Inkomster 3. Medel som tillförs från

anslaget E 17. Stöd för oljeersättande åtgärder,

m.m. 31330 000 -10 000 000

4. Medel som tillförs från

anslaget E 22. Vissa åtgärder för omställning av energisystemet + 5000 000 31 330 000 — 5000 000

"Varav 5000 000 kr. för energiinriktad utbildning för personal inom sotningsväsen-

det enligt prop. 1984/85: 5, BoU 6, rskr 82. Härutöver disponerar statens energiverk 3 800 000 kr. under XI huvudtitelns anslag B 16. Information och utbildning m. m.

Statens energiverk

En effektivare drift och skötsel av tekniska system och installationer har

enligt statens energiverks anslaägsframställning under senare år kommit att

framstå som en allt viktigare väg för att effektivisera energianvändningen.

Detta förutsätter dock insatser för att genom utbildning höja bl. a. driftoch skötselpersonalens kompetens.

Utbildningsinsatser med detta syfte görs också på många håll. En sam-

ordning av dessa insatser sker f.n. genom energiverkets försorg. Energi-

verket har vidare genomfört flera projekt i syfte att utveckla metoder för

sådan utbildningsverksamhet. Huvuduppgiften de närmaste åren är enligt

verket att fortsätta detta utvecklingsarbete och föra ut kunskapen om

dessa metoder och modeller för utbildning till olika utbildningsanordnare. Energiutbildningen måste genom insatser från energiverket ges en sådan stadga att den successivt kan föras över i första hand till KOMVUX. AMU

och även i vissa kommersiella utbildningsorganisatörers regi.

Statens energiverk anser att det bör övervägas om inte den statliga

finansieringen av denna verksamhet kan avvecklas i takt med att andra utbildningsvägar framför allt inom det reguljära utbildningssystemet introduceras, förslagvis under en treärsperiod med början budgetåret 1986/87.

Prop. 1984/85: 120 257

Utöver denna långsiktiga inriktning av verksamheten kommer de aktiviteter som har påbörjats under innevarande budgetår att ge upphov till efterfrågan på utbildningsstöd även budgetåret 1985/86. Omprioritering mot nya teknikområden behöver troligen göras under budgetåret.

Energiverket föreslår nominellt oförändrade resurser för budgetåret 1985/86.

Under elfte huvudtitelns anslag B 16. Information och utbildning m. m. disponerar statens energiverk budgetåret 1984/85 3,8 milj. kr. för stöd till energiutbildning för personer som är yrkesverksamma inom fastighetsdriftens område. För budgetåret 1985/86 föreslår verket ett oförändrat belopp för detta ändamål. Enligt energiverket bör emellertid beloppet fr.o.m. budgetåret 1985/86 redovisas under anslaget E 4. Utbildning ooch rådgivning m.m. för att spara energi. Formellt innebär således energiverkets förslag att sistnämnda anslag räknas upp med 3,8 milj. kr. .

Statens energiverk har i rapporten (1984:2) Energihushållningsprogrammets effekter bl.a. berört de informativa styrmedlen information, utbildning och rådgivning.

Energiverket konstaterar i anslutning till sin analys av de statliga styrmedlens effekter på energihushållningen att de energihushållningsinriktade åtgärderna på olika områden successivt men målmedvetet bör integreras med andra åtgärder inom olika sektorer. Myndigheternas åtgärder bör inriktas på att ge service i form av erfarenhetsåterföring, information och rådgivning, utbildning m. m. i syfte att eliminera trögheter, kunskapsbrister, organisatoriska hinder etc. Den kompetens kring energifrågor som har byggts upp, t. ex. inom utvecklingsfonder och hos kommunala energirådgivare, måste enligt verket utnyttjas.

Det särskilda stödet till energiutbildning bör enligt verket inom en treårsperiod till större delen ersättas av utbildning inom det reguljära utbildningsväsendet. Anslagen bör i lämplig omfattning överföras dit. Energiverket har redan inlett förberedelser för en sådan förändring.

De remissinstanser som har tagit upp dessa frågor betonar över lag betydelsen av att föra ut information och kunskap om energisparåtgärder och ny energiteknik. Vad gäller behovet av särskilda medel för energiutbildning och energirådgivning anser många av remissinstanserna att statligt stöd härför krävs. Flera remissinstanser tillstyrker dock energiverkets förslag att på sikt föra över den särskilda energiutbildningen till det reguljära utbildningsväsendet.

En sammanfattning av rapporten och en sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 13.

Statens råd för byggnadsforskning

I rapporten (G 26: 1984) Energi 85 från statens råd för byggnadsforskning framhåller rådet bl. a. att utbildning är strategisk.

Enligt rådets bedömning har på mycket kort tid en mängd nya kunskaper 17 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 120

Prop. 1984/85: 120 258

och erfarenheter inom energiområdet vunnits. För att dessa kunskaper skall kunna omsättas i stor skala i praktiken måste forsknings- och utvecklingsresultaten spridas till och förankras i de grupper vars kunskaper och agerande har betydelse för genomförandet. Dit hör de direkta beslutsfattarna — ägare och förvaltare av bostäder och lokaler - men också grupper som 1 sin yrkesutövning påverkar de direkta beslutsfattarna. Enligt rådets mening behöver stora insatser göras för att utbilda nyckelgrupper, om effekten av insatta resurser skall bli den avsedda. De flesta remissinstanser som tar upp utbildningsfrågan instämmer i byggforskningsrådets uppfattning. En sammanfattning av byggforskningsrådets rapport jämte en sammanställning av remissyttrandena i denna del återfinns i bilaga 23.

Statens industriverk Statens industriverk förutser i sin anslagsframställning inga större förändringar av inriktningen av rådgivningsverksamheten frånsett en ökad tyngdpunkt på informationsområdet. Energirådgivning till de mindre och medelstora företagen är sedan budgetåret 1983/84 etablerad vid samtliga utvecklingsfonder. Rådgivningen fungerar enligt industriverkets uppfattning väl och verkets insatser består i att samordna, utveckla och kontrollera rådgivningsaktiviteterna. Energiupphandlingsdelegationen har bidragit med 1,2 milj.kr. till ett fastbränsleprojekt som innebär en djupare analys av företagens förutsättningar för konvertering till eldning med fasta bränslen. Inom fastbränsleområdet finns ett alltmer ökat behov av rådgivningsinsatser. Under budgetåret 1985/86 planeras därför utökade rådgivnings- och informationsinsatser inom detta område. Under budgetåret 1984/85 planeras energirådgivning i flera branscher: massa- och pappersindustrin, Konserveringsindustrin och gjuterier. För budgetåret 1985/86 planeras branschaktiviteter i ungefär samma volym som inom andra branscher. 1 syfte att utveckla och öka precisionen i rådgivningen har flera projekt initierats där datorer används för insamling, bearbetning och presentation av energidata. Målet är att få fram enkla mätinstrument och metoder för att snabbt få underlag till energianalyser i företag. Utveckling av mätmetoder och instrument planeras fortsätta under budgetåret 1985/86. Flera projekt har startats för att få fram informationsmaterial om energisparmöjligheter inom industrin. Dessa projekt fullföljs under budgetåret 1984/85 och nya planeras. Ett tiotal teknikhäften inom olika områden tas fram. En tidning innehållande praktikfall från energirådgivningen planeras utkomma med fyra nummer under budgetåret 1984/85. Om detta faller väl ut planeras utgivningen fortsätta under nästa budgetår. Behovet av underlag till kursverksamhet är stort på energiområdet. Under budgetåret 1984/85 sammanställs sådant material som skall använ-

Prop. 1984/85: 120 25Y

das av utvecklingsfonderna. Energispurhandböcker har visat sig vara ett bra sätt att sprida idéer om sparmöjligheter. Under budgetåret 1984/85 planeras handböcker inom dagligvaruhandeln, virkestorkning, konservindustrin och mejerier. Under budgetåret 1985/86 planeras handböcker inom fastbränsle- och värmepumpsområdet.

Statens industriverk föreslår en ökning av resurserna för rådgivning med

2 milj. kr. till 17 milj. kr. Statens industriverk har den 24 oktober 1984 överlämnat en rapport om

utvärdering av energirådgivningsverksamheten vid de regionala utveck- Jlingsfonderna. Rapporten har på industriverkets uppdrag utarbetats av Scandinavian Institutes for Administrative Research (STAR).

Enligt rapporten förefaller energtanvändningen inom energikonsulenternas målgrupp att kunna reduceras med 15—205t inom en period av sex till tio år. Särskilt stor är minskningen av företagens oljeanvändning, 25— 35Z. Bland de hinder som finns för att uppnå denna besparing nämns i

rapporten bl.a. följande. De flesta mindre företag är inriktade på att

producera och sälja och är inte alltid organiserade så att de har möjligheter att förstå behovet eller se möjligheten av en energibesparing. Energibesparing är för den enskilde företagaren ofta ett både väsentligt och under-

skattat inslag i kostnads- och därmed också konkurrensbilden. Bidragande

orsaker till att utvecklingsfondernas energikonsulenter har kunnat medver-

ka till att undanröja dessa hinder är enligt rapporten följande. Nollpris-

sättning har varit ett viktigt instrument för att möjliggöra en demonstration av rationaliseringspotentialen och har möjliggjort ett höjande av företagarens medvetenhet om vad energibesparing kan ge. Förtroendeskapandet har underlättats av energikonsulenternas adekvata kompetensprofil. Med stöd av statens industriverk har man byggt upp en välfungerande stödjande infrastruktur för erfarenhetsutbyte, utbildning, metodutveckling, etc. mellan de regionalt utspridda energikonsulenterna.

Statens industriverk ansluter sig i stort till SIAR:s resultat och värderingar och betonar att cnergirådgivningen i dag ger mycket stora besparingseffekter. Verket instämmer också i SIAR:s bedömning att energiråd-

givningen bör fortsätta en period om sex till tio år, men föreslår att man gör

en förnyad utvärdering om tre år. Industriverket anser att det är viktigt att energipolitiken präglas av långsiktighet och att tvära kast undviks. En

längre tidshorisont ger utvecklingsfonderna möjlighet att i fugn och ro

planera för framtiden, vilket borgar för att medlen får avsedd verkan.

Statens industriverk har på regeringens uppdrag bedrivit en försöksverksamhet med avgiftsfinansierad energirådgivning till i första hand de mindre och medelstora företagen. Försöksverksamheten har bedrivits vid sju av utvecklingsfonderna. Olika modeller med helt eller delvis avgiftsbelagd

energirådgivning har prövats. Statens industriverk har den 18 september

1984 redovisat bl. a. hur försöksverksamheten har lagts upp. Industriver-

ket, som har uppdragit åt konsultföretaget STAR att utvärdera försöks-

Prop. 1984/85: 120 260

verksamheten, har den I november 1984 överlämnat en rapport om försöksverksamheten. Industriverkets skrivelse och ett sammandrag av rapporten redovisas i bilaga 21.

Av rapporten framgår att försöken med full avpgifisfinansiering har fått dåligt gensvar hos företagen. Försöksmodellerna med delvis avgiftsfinansiering har väckt ett visst intresse hos några av de företag som har erbjudits denna service. Det bristande engagemanget hos företagen behöver enligt rapporten inte bero på att man inte vill investera utan är snarare en följd av att det kostar pengar innan man vet vad man betalar för. De slutsatser som dras av resultatet av försöken är att företagen behöver någon form av stimulans för att de skall bli intresserade av energikonsulenternas erbjudanden och att energisparåtgärder på något sätt måste ”säljas in” till företagen, eftersom encergifrågorna i dessa företag inte är prioriterade frågor.

Statens industriverk framhåller att kraven på intäkter från energirådgivningen inte bör vara annorlunda än kraven på övriga verksamhetsområden inom fonden. Företagen anser inte att energikostnaderna är annorlunda än andra kostnader. En avgiftsfinansiering av energirådgivningsverksamheten torde enligt verket medföra att den riktas till ett färre antal stora företag med en väsentlig energisparpotential.

Verkets huvudinvändning mot att rådgivningen helt eller delvis baseras på avgifter är att energikonsulenten då tvingas konkurrera med konsulterna på marknaden och därmed i praktiken blir en av dem i stället för att fungera som en ”dörröppnare”, vilken skapar en marknad för andra och ” sätter i gång” företagen. De mindre och medelstora företagen utgör i ett sådant läge inte heller någon attraktiv marknad för konsultverksamheten.

De intäkter som erhålls om man tar betalt för kortare uppdrag kan bara marginellt finansiera verksamheten. Industriverket anser därför att det inte är rimligt att energirådgivningsverksamheten baseras på avgiftsfinansiering.

Föredragandens överväganden

Jag har i det föregående tavsnitten 5.1, 5.2 och 5.4) angett de riktlinjer som bör hgga till grund för bl. a. den fortsatta verksamheten med stöd till energiinriktad utbildning och rådgivning.

Jag anser i likhet med energiverket och remissinstanserna att man genom att föra ut kunskap om olika typer av energihushållningsåtgärder kan bidra till en inte oväsentlig energihushållning. Min uppfattning är också att behovet av både utbildning och rådgivning fortfarande är stort.

Statligt stöd till energiinriktad utbildning har lämnats sedan år 1974 och har sedan dess successivt byggts ut. Energiutbildning har nu etablerats inom många områden. Stöd till energirådgivning har lämnats sedan år 1975. Flera olika modeller för rådgivning har prövats innan den huvudsakliga delen av den nuvarande rådgivningsverksamheten — rådgivning till i

Prop. 1984/85: 120 261

första hand små och medelstora företag via utvecklingsfonderna — började byggas ut.

Verksamheten med energiutbildning och energirädgivning håller nu således på att bli väl etablerad. Strävan bör emellertid på sikt vara att denna

verksamhet skall bli en naturlig del av ordinarie verksamhet. BL a. därför

anser jag i likhet med statens energiverk att det särskilda energiutbild-

ningsstödet som energiverket administrerar till vissa delar nu successivt

bör kunna föras över till det reguljära utbildningsväsendet. Det är emelertid viktigt att väl förbereda och planera för en sådan överföring. Därmed skapas förutsättningar bl.a. för att kunna ta till vara de erfarenheter som

en sådan överföring kan inledas först omkring den I januari 1986.

Vad gäller energirådgivningen till näringslivet bör som jag nyss har framhållit favsnitt 5.2) inriktningen vara att rådgivningen allt mer blir en del av utvecklingsfondernas reguljära verksamhet. Detta ligger också i linje med vad som tidigare (prop. 1984/85: 100 bil. 12 och avsnitt 5.4) har

anförts om kommunernas ansvar för den kommunala rådgivnings- och

besiktningsverksamheten på energiområdet. Det finns även av statsfinansiella skäl anledning att göra vissa förändringar I ansvaret för verksamheten. Verksamheten med energirådgivning via utvecklingsfonderna har varit fullt utbyggd endast något år. Även om erfarenheterna hittills har varit goda finns det enligt min mening behov av statligt stöd ytterligare en tid. Även här gäller att en överföring av ansvaret för verksamheten bör ske i

väl planerade former.

Den försöksverksamhet som har bedrivits med avgiftsfinansierad ener-

girådgivning visar på svårigheter att nå ut med energirådgivningen om

verksamheten helt finansieras med avgift. Enligt min bedömning av de resultat som har redovisats från försöksverksamheten bör det dock vara

möjligt att i någon utsträckning ta betalt för åtminstone vissa delar av

rådgivningsverksamheten.

För nästa budgetår räknar jag med att både statens energiverk och

statens industriverk behöver driva verksamheten vidare i princip enligt nu

gällande riktlinjer och i nästan samma omfattning som under innevarande

budgetår. För året därefter bör det emellertid vara möjligt att minska de

statliga insatserna väsentligt mer.

Jag avser att i annat sammanhang föreslå att statens energiverk ges i uppdrag att efter samråd med berörda myndigheter och organ dels undersöka behovet av energiinriktad kompletteringsutbildning för olika yrkesgrupper, dels redovisa en plan för hur verksamheten med energiutbildning och energirådgivning med minskade statliga bidrag kan drivas vidare i andra former.

För nästa budgetår beräknar jag behovet av medel till sammanlagt 26 330 000 kr. Av detta belopp beräknar jag 13 330 000 kr. för utbildningsåtgärder och 13 milj. kr. för rådgivning m. m. För budgetåret 1986/87 räknar

Prop. 1984/85: 120 262

jag med sammanlagt 11 330000 kr. för utbildning och rådgivning, dvs. 20 milj. kr. mindre än vad som har anvisats under detta anslag för innevarande budgetår. Vid min medelsberäkning för budgetåret 1985/86 har jag tagit hänsyn även till kostnaderna för att administrera verksamheten.

Verksamheten bör för de nämnda budgetåren huvudsakligen finansieras via stödet till oljeersättning. Jag kommer därför under punkt E 17. Stöd för oljeersättande åtgärder, m.m. att föreslå att 21330000 kr. under nästa budgetår förs över till detta anslag. Jag kommer vidare att under punkt E 22. Vissa åtgärder för omställning av cnergisystemet föreslå att 5 milj. kr. förs över till detta anslag. I statsbudgeten för nästa budgetår bör anslaget föras upp med ett formellt belopp av 1000 kr.

I budgetpropositionen 1985 (prop. 1984/85: 100 bil. 13) har vid beräkningen av medel under det under bostadsdepartementet uppförda anslaget B 16. Information och utbildning m.m. bi. a. behandlats den del av energiverkets anslagsframställning som rör stöd till energjutbildning för personer som är verksamma inom fastighetsdriftens område.

Med hänvisning till vad jag har anfört och till sammanställningen hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Utbildning och rådgivning m.m. för att spara energi för

budgetåret 1985/86 anvisa ett reservationsanslag av 1000 kr.

E 5. Främjande av landsbygdens elektrifiering 1983/84 Utgift 4862 549 Reservation 3611 710 1984/85 Anslag 4500 000 1985/86 Förslag 2500 000

Från anslaget bestrids utgifter till stöd enligt förordningen (1959: 369, omtryckt 1977: 348, ändrad 1983:546) om statligt stöd åt landsbygdens elförsörjning. Stöd kan beviljas till nyanläggning, bl. a. för elektrifiering av äldre helårsbebodda fastigheter i glesbygd, och upprustning av elektriska distributionsnät på landsbygden inbegripet anläggningar för lokala elverk, såsom vattenkraftverk och dieselaggregat vid avsides belägna fastigheter. Stöd kan utgå i form av bidrag och lånegarantier. Beslut om sådant stöd fattas av statens energiverk.

Från anslaget bestrids också kostnader för arvoden till ledamöter i rådet för eldistributionsfrågor och ersättning för resor m. m. för rådets ledamöter samt Övrig expertis i elkraftsfrågor och andra utredningskostnader i samband med energiverkets verksamhet på området.

Riksdagen fastställde våren 1976 riktlinjer för strukturomvandlingen på eldistributionsområdet (prop. 1975/76: 100 bil. 15 s. 150-176. NU 45, rskr 263). Riktlinjerna innebär bl. a. att rationaliseringen av eldistributionen bör

Prop. 1984/85: 120 263

bedrivas utifrån förutsättningen att de enskilda elkonsumenterna skall

tillförsäkras gynnsamma distributionsförhållanden.

Riksdagen godtog våren 1979 nya riktlinjer för den fortsatta stödverksamheten (prop. 1978/79: 115 bil. I s. 245-250, NU 60 s. 53—60, rskr 429).

Dessa innebär bl. a. att även nyetableringar på äldre fastigheter undantagsvis skall omfattas av bidragssystemet och att statliga bidrag till upprustning

av nedslitna och oräntabla elnät i vissa speciella fall skall kunna utgå även framdeles. Så skall kunna ske i glesbygdsområden som saknar inslag av tätare bebyggelse och där huvudsakligen mindre, ekonomiskt svaga distri-

butionsföretag är verksamma. Bidrag avses kunna utgå till svaga lokala och kommunala företag som tagit över eller står i begrepp att ta över andra svaga företag.

Såvitt avser stödverksamhetens omfattning bedömde föredraganden i

budgetpropositionen 1980 (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 223—224) det åter-

stående behovet av statliga bidrag till upprustningar av nedslitna och oräntabla nät till sammanlagt 10 milj. kr. I propositionen förordades att

sådana bidrag lämnades under fem budgetår att utgå med 2 milj. kr. per

budgetår. Enligt propositionen borde vidare bidrag för nyanläggningar

fortsättningsvis lämnas under en tioårsperiod med 2,5 milj. kr. per budgetår. Riksdagen godtog regeringens förslag (NU 1979/80:36 s. 7—9, rskr 248).

Statens energiverk

Alltjämt finns enligt statens engergiverk att betydande upprustningsbe-

hov, framför allt i glesbygderna. De sociala motiven för upprustningsbidra-

gen torde ha samma styrka i dag som när stödet infördes. I många fall har

distributionsnäten tillkommit med statligt elektrifieringsstöd och förutsättningar för en räntabel distribution har saknats redan från början. Genom

upprustningen av nedslitna distributionsnät minskas vidare energiförlus-

terna. Erfarenheterna visar också att välupprustade elnät har större mot-

ståndskraft mot storm och snöoväder.

Statens energiverk har genom beslut i anslutning till av statsmakterna

antagna riktlinjer för eldistributionens strukturomvandling och det statliga

stödet till upprustning av elnät beviljat bidrag till ett antal företag som uppfyller kriterierna enligt riksdagens beslut. Dessa påbörjade upprustningar torde inte kunna avslutas inom ramen för det återstående anslaget.

Den medelsram på 10 milj. kr. som riksdagen godtog år 1980 har urholkats på grund av inflationen. De företag som har fått statligt stöd har inte själva

möjligheter att finansiera erforderliga upprustningar. Skäl talar för att de

pågående upprustningarna bör fullföljas. För att de mest angelägna projek-

ten skall kunna avslutas erfordras 10 milj. kr. Om det statliga stödet

bibehålls på oförändrad nivå under ytterligare en femårsperiod kan därför

dessa angelägna upprustningar slutföras före utgången av budgetåret 1989/

90.

Prop. 1984/85: 120 264

Statens energiverk finner att statligt stöd till upprustning av nedslitna och oräntabla nät inom en ram av ca 10 milj. kr. för ytterligare en femårsperiod är motiverad. Verket föreslår vidare att för budgetåret 1985/86 anvisas 2,5 milj. kr. för nyelektrifiering.

Föredragandens överväganden Riksdagen uttalade sig våren 1980 (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 223—224, NU 36 s. 7—9, rskr 248) för att bidrag till upprustningar av nedslitna och oräntabla elnät på landsbygden skulle lämnas med sammanlagt 10 milj. kr. att utgå med 2 milj. kr. per budgetår. Vidare borde bidrag för nyanläggningar fortsättningsvis lämnas under en tioårsperiod med 2,5 milj. kr. per budgetår. Möjligheterna att lämna statliga bidrag för upprustningar av eldistributionsanläggningar upphör sålunda i och med innevarande budgetårs utgång. Med hjälp av den statliga stödverksamheten har de mest angelägna upprustningsåtgärderna nu genomförts. Alltjämt kvarstår dock ett behov av medel för att vissa redan påbörjade upprustningar skall kunna genomföras. Därför förordar jag att statens energiverk fortsättningsvis skall ha möjlighet att använda medel inom den ram som är avsedd för stöd till nyanläggningar också för de upprustningar som energiverket framhållit. Med hänvisning till det anförda beräknar jag anslaget för nästa budgetår till 2,5 milj. kr. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Främjande av landsbygdens elektrifiering för budgetåret 1985/86 anvisa ett reservationsanslag av 2 500 000 kr.

E 6. Ersättning för försenad idrifttagning av kärnreaktorer 1983/84 Utgift 96650 457 1984/85 Anslag 290000 000 1985/86 Förslag 685 000 000

Från detta anslag utbetalar statens energiverk, enligt regler som godkänts av riksdagen, ersättning till Forsmarks Kraftgrupp AB och statens vattenfallsverk för försenad idrifttagning av kärnreaktorerna Forsmark | och Forsmark 2 resp. Ringhals 3 och Ringhals 4 (prop. 1980/81:25 bil. 9. NU 23, rskr 112) samt Forsmark 3 (prop. 1982/83: 100 bil. 14, NU 33, rskr 280). Ersättningarna är av två slag. Det ena slaget avser ersättning för förluster genom minskad produktion till följd av att idrifttagningen av kärnreaktorerna försenats. Det andra slaget avser ersättning för ökade anläggningskostnader för kärnreaktorn Forsmark 3 till följd av att byggtiden förlängts.

Prop. 1984/85: 120 ba D "An

Ersättningen av det första slaget — ersättning för förluster genom minskad produktion — har utbetalats sedan budgetäret 1979/80. Den minskade elproduktionen beräknas i efterhand som skillnaden mellan den energi som har varit möjligt att producera utan försening och den energi som har producerats med försening. För reaktorerna Forsmark 1. Forsmark 2, Ringhals 3 och Ringhals 4 har denna skillnad upphört. För reaktorn Forsmark 3 kommer skillnaden att bestå t. o. m. budgetåret 1987/88. Ersättningen för budgetåret 1985/86 beräknas av statens energiverk i anslagsframställan preliminärt till 135 milj. kr. Det verkliga utfallet beror bl. a. av utvecklingen av oljepriser, kolpriser och vattenmagasinens fyllnadsgrad.

Utfallet för budgetåret 1983/84 blev 96,65 milj. kr. mot i statsbudgeten anvisade 375 milj. kr. Orsaken till denna stora skillnad är att beräkningarna av ersättningen för tidigare år har justerats och återbetalning skett av vissa belopp som tidigare utbetalats.

Ersättningen av det andra slaget — ersättningen för ökade anläggningskostnader för Forsmark 3 — är ett engångsbelopp som utbetalas enbart budgetåret 1985/86. Det anges att av statens energiverk baserat på bedömningar av kraftföretagen preliminärt till 550 milj. kr. Det definitiva beloppet kommer att fastställas efter förhandlingar.