SOU 2004:74

Utlänningslagstiftningen i ett domstolsperspektiv

Till statsrådet Barbro Holmberg Utrikesdepartementet

Regeringen bemyndigade den 6 mars 2003 det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden som gäller flyktingar, mottagande av asylsökande och utlänningars rätt att vistas i landet att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppdrag att bl.a. göra en genomgång av utlänningslagens materiella bestämmelser och anpassa dessa till en övergång från handläggning hos förvaltningsmyndigheter och regeringen till ett system där överprövning sker i domstol (dir. 2003:28). Med stöd av bemyndigandet förordnades den den 22 april 2003 regeringsrådet Göran Schäder som ordförande, riksdagsledamöterna Göte Wahlström (s), Mariam Osman Sherifay (s), Helena Zakariasén (s), Kalle Larsson (v), Sten Tolgfors (m), Hillevi Engström (m), Erik Ullenhag (fp), Sven Brus (kd) och Birgitta Carlsson (c) samt oppositionsrådet Bodil Ceballos (mp) som ledamöter i kommittén.

Som sakkunniga förordnades den 22 april 2003 nuvarande utrikesrådet Ola Henrikson, generaldirektören Håkan Sandesjö och regiondirektören Hans Emanuelsson.

Som experter förordnades samma dag ämnesrådet Ingela Fridström, kanslirådet Björn Berselius, departementssekreteraren Anders Ahlqvist och rättssakkunniga Anette Brihem Fällman. Genom beslut den 13 januari 2004 entledigades Anette Brihem Fällman och förordnades rättssakkunnige Måns Wigén som expert i kommittén.

Den 29 april 2003 förordnades hovrättsrådet Lii Orlov-Lempert som huvudsekreterare och hovrättsassessorn Kerstin Eriksson som biträdande sekreterare.

Kommittén har antagit namnet Kommittén för översyn av utlänningslagstiftningen.

Genom tilläggsdirektiv (dir. 2003:147) har kommittén fått tiden för att redovisa uppdraget förlängd.

Kommittén överlämnar härmed betänkandet Utlänningslagstiftningen i ett domstolsperspektiv (SOU 2004:74).

Till betänkandet fogas reservationer och särskilda yttranden. Uppdraget är därmed avslutat.

Stockholm i juni 2004.

Göran Schäder

Göte Wahlström Sten Tolgfors

Mariam Osman Sherifay Hillevi Engström

Helena Zakariasén Erik Ullenhag

Kalle Larsson Sven Brus

Bodil Ceballos Birgitta Carlsson

/Lii Orlov-Lempert

/Kerstin Eriksson

Förkortningar

a.a. anfört arbete AMS Arbetsmarknadsstyrelsen a. prop. anförd proposition dir. direktiv ECRE European Council on refugees and exils EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EG Europeiska gemenskaperna EU Europeiska Unionen FARR Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd FN Förenta nationerna GATS General Agreement om Trade in Services kap. kapitel LAN Länsarbetsnämnden MIGRFS Migrationsverkets författnings-

samling

NIPU Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden (NIPU) NJA Nytt Juridiskt Arkiv prop. proposition PUT permanent uppehållstillstånd reg. regeringen RF Regeringsformen SekrL Sekretesslagen (1980:100) SFS Svensk författningssamling SfU Socialförsäkringsutskottet SIS Schengens informationssystem

SIV Statens invandrarverk SOU Statens offentliga utredningar SPAR Statens person- och adressregister STAMM System för Tillstånd, Asyl, Mottagning och Medborgarskap (Migrationsverkets gemensamma databas i utlänningsärenden) SvJT Svensk Juristtidning SÄPO Säkerhetspolisen TUT tidsbegränsat uppehållstillstånd UN Utlänningsnämnden UNHCR United Nations High Commissioner for Refugees/ FN:s flyktingkommissarie UtlF utlänningsförordningen

(1989:547)

UtlL utlänningslagen (1989:529) WTO World Trade Organization

Sammanfattning

Utlänningslagens tillämpning i en ny instans- och processordning

Kommittén har haft i uppdrag bl.a. att gå igenom och anpassa utlänningslagens materiella bestämmelser till en förändrad instans- och processordning för utlänningsärenden. Syftet är att bestämmelserna skall kunna tillämpas på ett rättssäkert, enhetligt och förutsebart sätt såväl i första instans som i domstol som andra instans vid en reformerad instans- och processordning.

Kommitténs huvudsakliga arbete har gått ut på att ge vissa tillståndsbestämmelser, nämligen de som gäller visering, uppehållstillstånd av humanitära skäl och arbetstillstånd, en tydligare utformning genom att i lagtext precisera de förutsättningar som enligt förarbeten och nu gällande praxis krävs för att tillstånd skall beviljas. Några bedömningsgrunder för dessa tillstånd har hittills inte framgått av utlänningslagen utan bestämts genom förarbetsuttalanden och praxis. Med de föreslagna preciseringarna av de viktigaste bedömningsgrunderna i lag, avses att kraven på rättssäkerhet, enhetlighet och förutsebarhet skall kunna uppfyllas.

Humanitära skäl

Under senare år har ett betydligt större antal personer beviljats uppehållstillstånd i Sverige av humanitära skäl än som fått stanna här som flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt. Grunden för att bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl har hittills reglerats som en av flera punkter i en bestämmelse som även omfattar uppehållstillstånd på grund av anknytning till anhörig etc. Som nämnts inledningsvis har det hittills inte i lagen angetts några kriterier för vad som utgör humanitära skäl.

Kommitténs förslag innebär att förutsättningarna för uppehållstillstånd av humanitära skäl regleras i en egen paragraf i kapitlet om

visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd. I praktiken är det vanligt förekommande att uppehållstillstånd av humanitära skäl prövas utifrån en samlad bedömning av sökandens situation där flera olika omständigheter kan vägas in, såsom sjukdom, anknytning till Sverige, svåra förhållanden i hemlandet etc. Den nya bestämmelsen om humanitära skäl inleds därför med en generell grund som stadgar att uppehållstillstånd får beviljas om den samlade bedömningen av sökandens situation framstår som synnerligen ömmande.

I praxis finns dessutom vissa typsituationer som i sig kan vara tillräckliga för att bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl. Dessa typsituationer är: om utlänningen lider av livshotande sjukdom eller synnerligen allvarligt handikapp, om utlänningen har fått särskild anknytning till Sverige medan han eller hon väntat på avgörande i sitt ärende och om utlänningen under en lång tid inte beräknas kunna återsändas till hemlandet eller det land han eller hon kom från.

I praxis förekommer också andra fall som skulle kunna utgöra egna typsituationer för humanitära skäl, såsom att sökanden kommer från ett land där det råder svåra förhållanden men där det inte finns förutsättningar att bevilja uppehållstillstånd som flykting eller skyddsbehövande i övrigt (s.k. politisk-humanitära skäl). I utredningen har kommittén gått igenom och angett några sådana ytterligare omständigheter som kan vägas in i bedömningen av de humanitära skälen. Kommittén har dock bedömt att någon uttömmande reglering av typsituationer för humanitära skäl varken bör eller kan eftersträvas och att bedömningen av de humanitära skälen, utöver de tre angivna situationerna, får göras enligt den generella grunden.

Barnperspektivet

Av förarbetena till nu gällande lagstiftning framgår att den allmänna hänsyn till barnets bästa som uttrycks i en inledande portalparagraf i utlänningslagen bl.a. skall komma till uttryck genom att något lägre krav får ställas på styrkan av humanitära skäl när barn är berörda. Mot denna bakgrund och då kriterierna för uppehållstillstånd av humanitära skäl nu föreslås reglerade i en särskild bestämmelse, har kommittén funnit ett behov av att tydligt markera den mildare bedömning som skall göras då barn berörs.

Kommittén föreslår därför att bestämmelsen om humanitära skäl för uppehållstillstånd kompletteras med en egen bestämmelse som rör uppehållstillstånd av humanitära skäl för barn. Innebörden av den föreslagna bestämmelsen är att tillstånd får beviljas även då de omständigheter som föreligger i barnets ärende inte är av samma allvar och tyngd som skulle ha krävts i fråga om vuxna personer. Genom att införa en egen bestämmelse för humanitära skäl i barnärenden avser kommittén att tydligare synliggöra de intentioner som ligger bakom utlänningslagens portalparagraf om hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt. Den nya bestämmelsen syftar också till att tillämpningen av humanitära skäl i barnärenden skall göras något mer generös än i dag. Dessutom är bestämmelsen avsedd att markera att barnets individuella skäl för uppehållstillstånd måste prövas särskilt och inte som en del av föräldrarnas ärende.

Kommittén påpekar vikten av barnperspektivet även i den del av utredningen som rör Migrationsverkets handläggning och beslutsfattande. Prioriteringen av barnärenden, kortare handläggningstider, att ärendena handläggs av särskilt utbildade personer samt vikten av att barnets rätt att komma till tals säkerställs, har tagits upp som väsentliga punkter att genomföra. Eftersom arbete med dessa frågor för närvarande pågår inom Migrationsverket har kommittén dock inte lagt fram några egna förslag på hur genomförandet skall ske.

Visering

Kommittén föreslår att kriterier för enhetlig visering och nationell visering anges i utlänningslagen, medan regeringens bemyndigande att i förordning meddela föreskrifter kvarstår för andra, speciella viseringsformer såsom transitvisering, nödfallsvisering och liknande.

Vissa bestämmelser om enhetlig visering har hittills funnits i utlänningsförordningen. Bestämmelserna rör praktiska frågor om giltighet och vilka myndigheter som får utfärda visering, men innehåller inte kriterier för själva bedömningen av när enhetlig visering skall beviljas. Några kriterier för när enhetlig visering skall beviljas finns dock i Schengenkonventionen (artikel 5). Dessutom har det utvecklats en fast praxis rörande enhetlig visering som innebär att visering inte beviljas om det finns en risk av viss styrka för att

sökanden kommer att stanna i Sverige eller någon annan Schengenstat efter viseringstidens utgång.

Kommittén föreslår att förutsättningarna för enhetlig visering fortsättningsvis skall regleras i utlänningslagen. I samband därmed föreslår kommittén att de praktiska tillämpningsföreskrifter som nu anges i utlänningsförordningen förs över till utlänningslagen, men också att det i lagtexten införs kriterier för när enhetlig visering skall utfärdas. I den nya bestämmelsen om enhetlig visering förs in dels vissa kriterier som framgår av Schengenkonventionen, dels den bedömning av sökandens återvändandeavsikt som tillämpas i praxis. De kriterier som hämtats från Schengenkonventionen innebär att sökanden skall ha gällande pass eller annan handling som skall godtas som pass, att syftet och förutsättningarna med vistelsen i landet kan visas av sökanden, att sökanden har ekonomiska förutsättningar att klara vistelsen och utresan, att inreseförbud inte har meddelats sökanden samt att han eller hon inte anses äventyra ordning och säkerhet inom Schengenområdet.

Dessutom anges den tillkommande förutsättningen för visering, nämligen att risken för att sökanden skall stanna kvar i Sverige eller annat Schengenland efter viseringstidens utgång inte bedöms vara alltför hög. Kommittén har ansett att gällande praxis i detta avseende bäst kan uttryckas med att visering inte får beviljas om det framstår som sannolikt att sökanden har en annan avsikt med vistelsen än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenområdet efter viseringstidens utgång.

Om inte alla förutsättningar för att bevilja enhetlig visering är uppfyllda, kan enligt nu gällande ordning nationell visering beviljas. Förutsättningarna för detta – om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse – anges för närvarande i utlänningsförordningen. Bestämmelsen innehåller också uppgifter om tiden för nationell visering och vissa praktiska tillämpningsföreskrifter. Kommitténs förslag innebär att bestämmelsen om nationell visering förs över i oförändrat skick från utlänningsförordningen till utlänningslagen.

Kommittén har funnit att enhetlig visering och nationell visering framstår som väl avgränsade och allmänna former av visering och att det därigenom är lämpligt att reglera förutsättningarna för dessa i utlänningslagen. För övriga former av visering, såsom visering för flygplatstransitering, nödfallsvisering, visering för sjömän eller gemensam visering för flera utlänningar, gäller speciella förutsätt-

ningar. Gemensamt för dessa viseringsformer är dessutom att de är mer begränsade i tid än vad som är fallet för enhetlig och nationell visering. Kommittén har inte funnit det möjligt att föra över förutsättningarna för samtliga viseringsformer till utlänningslagen och har därför stannat för att regeringen genom bemyndigande skall få meddela ytterligare föreskrifter om visering. Därigenom får de särskilda viseringsformerna även fortsättningsvis regleras i förordning.

Arbetstillstånd

Utöver helt grundläggande bestämmelser om att arbetstillstånd får ges för viss tid, begränsas till visst slag eller vissa slag av arbete och förenas med de övriga villkor som krävs, innehåller utlänningslagen inte någon reglering av förutsättningarna för arbetstillstånd. Regeringen har, med stöd av ett allmänt bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter om arbetstillstånd, meddelat tillämpningsföreskrifter och angett särskilda undantag från kravet på arbetstillstånd. Dessa bestämmelser finns i utlänningsförordningen. De egentliga kriterierna för när arbetstillstånd beviljas framgår dock av riktlinjer som meddelas av Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS).

Kommitténs förslag innebär att det, förutom de praktiska tillämpningsbestämmelserna som redan finns i utlänningslagen, dessutom i utlänningslagen skall införas generella kriterier för när arbetstillstånd får beviljas. De föreslagna kriterierna bygger på AMS nuvarande riktlinjer och innebär att arbetstillstånd får beviljas inom områden där det råder tillfällig brist på arbetskraft eller för säsongsarbete. En ytterligare förutsättning är att arbetskraftsbehovet inte kan fyllas inom landet eller genom rekrytering från EESområdet eller Schweiz. Arbetstillstånd får också beviljas vid internationellt utbyte utan att någon arbetsmarknadsprövning behöver göras. I kommitténs förslag ingår också att en bedömning skall göras av bl.a. arbetsavtalets anställningsvillkor och arbetstid. Även dessa kriterier bygger på nu gällande riktlinjer från AMS.

De bestämmelser som nu angetts gäller personer för vilka arbetet är den främsta grunden för att resa in och vistas i Sverige. I praktiken är det också vanligt förekommande att arbetstillstånd beviljas som en direkt följd av att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd har beviljats, t.ex. då den egentliga grunden för uppehållstillstånd är familjeanknytning. I de fallen behöver inte någon arbetsmarknadsprövning göras för att arbetstillstånd skall beviljas. För närvarande

saknas en uttrycklig reglering av denna möjlighet att bevilja arbetstillstånd. Kommittén anser att en särskild bestämmelse för dessa fall bör införas i utlänningslagen, av innebörd att arbetstillstånd får ges till en utlänning som har tidsbegränsat uppehållstillstånd.

Ett specialfall av tillstånd för att arbeta i Sverige gäller arbetskraftsinvandring för permanent vistelse i Sverige. För närvarande beviljas ett relativt litet antal personer per år sådant tillstånd. I de fall tillstånd beviljas sker detta genom att permanent uppehållstillstånd, och därigenom inte arbetstillstånd, ges. För närvarande regleras detta genom riktlinjerna från AMS, men kan inte i övrigt utläsas av utlänningslagen eller utlänningsförordningen. Av AMS riktlinjer framgår att permanent uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl får beviljas personer med särskild kompetens inom ett visst yrke eller ett visst företag, s.k. nyckelpersoner. Vidare framgår att dessa nyckelpersoner bör vara högt utbildade eller högt kvalificerade med särskild betydelse för näringslivet eller kulturlivet i regionen och att arbetsgivarens behov av arbetskraft utgör ett hinder för expansion eller för att upprätthålla verksamheten.

Bestämmelserna om arbetskraftsinvandring är föremål för översyn inom Utredningen om översyn av regelverket kring arbetskraftsinvandring, N 2004:09. Nya bestämmelser om permanent uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl kan därigenom komma att föreslås inom ramen för det arbetet. Kommittén har valt att nu föreslå en bestämmelse som bygger på AMS gällande riktlinjer. Bestämmelsen innebär att en utlänning med särskilda kvalifikationer, som uppfyller de generella kraven för arbetstillstånd och som har erbjudits långsiktig anställning i Sverige, får beviljas permanent uppehållstillstånd i stället för arbetstillstånd.

Regleringen av arbetstillstånd innehåller omfattande regler för bl.a. EES-medborgare och deras anhöriga. Dessa bestämmelser finns för närvarande i utlänningsförordningen. Kommittén har bedömt att bestämmelserna är alltför detaljerade för att kunna föras över till utlänningslagen. Behovet av att så enkelt som möjligt kunna ändra bestämmelserna innebär också att denna reglering även fortsättningsvis bör ingå i ett allmänt bemyndigande för regeringen att meddela ytterligare föreskrifter om undantag från arbetstillstånd.

Övriga bestämmelser i utlänningslagen

I samband med att kommittén gått igenom de olika tillståndsbestämmelserna har ordningen på bestämmelserna också lagts om så att de allmänna definitionerna och uppgifter om vilka tillstånd som krävs har samlats i ett kapitel. I samma kapitel anges också undantag från tillstånden.

De materiella reglerna och förutsättningarna för tillstånden har samlats i ett kapitel. Genom att uppehållstillstånd av humanitära skäl föreslås utgöra en egen bestämmelse, har kommittén funnit anledning att göra även vissa av de nuvarande bestämmelserna om uppehållstillstånd mer överskådliga och under skilda rubriker samla bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning, humanitära skäl, arbete m.m. respektive Sveriges internationella åtaganden.

Bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning har utvecklats något för att bättre återspegla de förutsättningar som framgår av bl.a. förarbetena till gällande lagstiftning eller där praxis annars framstått som otvetydig. I samband därmed har kommittén föreslagit att det i lagtexten införs ett krav på särskilt visat beroendeförhållande vid uppehållstillstånd för annan nära anhörig än maka, make, sambo eller barn. Vidare har kommittén föreslagit en ny punkt rörande uppehållstillstånd för umgänge med ett i Sverige bosatt barn. En av de nu gällande förutsättningarna för uppehållstillstånd, nämligen att utlänningen har särskild anknytning till Sverige, har utvecklats så att det av lagtexten framgår vissa av de typsituationer som enligt praxis ingår under bestämmelsen.

Förutsättningarna för att tidsbegränsa uppehållstillstånd har hittills inte framgått av lagen annat än för vissa särskilt angivna fall. Kommittén föreslår en ny bestämmelse i utlänningslagen som anger att tidsbegränsat uppehållstillstånd, utöver de tidigare särskilt angivna samt vissa ytterligare fall, får beviljas endast om det föreligger särskilda skäl mot att bevilja permanent uppehållstillstånd. Kommittén har därutöver föreslagit nya bestämmelser för tidsbegränsning av uppehållstillstånd vid tillfälliga verkställighetshinder samt i vissa fall då uppehållstillstånd beviljas av humanitära skäl grundat på vårdbehov.

Bemyndiganden

Utlänningslagen innehåller flera bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter. För visering, uppehållstillstånd av humanitära skäl och arbetstillstånd har regeringen sålunda vidsträckta bemyndiganden att genom förordning styra över tillämpningen. Eftersom kommittén nu föreslår en precisering av tillståndsbestämmelserna i lag, minskar samtidigt utrymmet att meddela föreskrifter i förordning. Behovet av att regeringen skall kunna meddela föreskrifter är dock för visering och arbetstillstånd sådant att ett bemyndigande bör finnas kvar. I fråga om uppehållstillstånd av humanitära skäl anser dock kommittén, efter en avvägning mellan å ena sidan regeringens behov av att kunna meddela föreskrifter och å andra sidan behovet av en klar och förutsebar lagreglering, att regeringens bemyndigande att i förordning precisera förutsättningarna inte skall kvarstå.

I övriga delar har kommittén funnit att bemyndigandena kan kvarstå oförändrade.

Migrationsverkets handläggning och beslutsfattande

Inför en övergång till överprövning av Migrationsverkets beslut i domstol, har kommittén även haft i uppdrag att se över Migrationsverkets ärendehantering och beslutsfattande. Målet är att kraven på enhetliga och förutsebara beslut inom rimlig tid skall kunna uppfyllas inom en förändrad instansordning och att systemet skall ha en hög grad av rättssäkerhet.

Kommittén konstaterar att det är av stor vikt att tyngdpunkten i prövningen ligger i Migrationsverket. Ärendena måste därför vara fullständigt utredda och sökanden måste ha fått tillfälle att föra fram alla de omständigheter som han eller hon vill åberopa. En enhetlig handläggning bör så långt möjligt eftersträvas såväl inom som mellan regionerna. Kommittén har särskilt pekat på handläggningen i asylärenden och ordningen för muntlig handläggning i sådana ärenden. Den förändrade form för muntliga sammanträden som sedan en tid tillämpas inom hela Migrationsverket anser kommittén vara en positiv förändring i riktning mot en mer domstolsliknande handläggning. Kommittén har dock inte lämnat några förslag till förändring av utlänningslagens bestämmelse om muntlig

handläggning i asylärenden, utan bedömer att de förändrade formerna för det muntliga inslaget ryms inom nuvarande reglering.

På vissa andra områden har kommittén föreslagit att åtgärder skall vidtas. Det rör sig dock inte om frågor som behöver regleras i lag, utan sådant som kan styras genom Migrationsverkets interna verksinstruktioner. Ett av de områden där kommittén finner behov av förändring är spridningen och tillgängligheten av praxis. Vägledande avgöranden bör publiceras i större utsträckning än vad som nu sker. Även för vissa områden där det för närvarande inte finns egentliga prejudikatavgöranden, bör det finnas ett system för att sortera ut och publicera principiellt viktiga beslut.

Författningsförslag

Förslag till utlänningslag

Nuvarande lydelse

1

Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

I denna lag finns föreskrifter om

– krav för att utlänningar skall få resa in i och vistas i Sverige (2 kap.),

– visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd (3 och 4 kap.),

– skyddsbehövande (5 kap.), – avvisning och utvisning (6 kap.),

– kontroll- och tvångsåtgärder (7 kap.),

– förvar och uppsikt (8 kap.), – verkställighet av beslut om avvisning och utvisning (9 kap.),

– verkställighet av beslut om förvar (10 kap.),

– handläggningen av ärenden hos Migrationsverket (11 kap.),

– överklagande (12 kap.), – domstolar i utlänningsmål

I denna lag finns föreskrifter om

– lagens innehåll och tillämpning (1 kap.)

– krav för att utlänningar skall få resa in i, vistas och arbeta i Sverige (2 kap.)

– visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd (3 kap.)

– tillfälligt skydd (4 kap.) – skyddsbehövande (5 kap.) – återkallelse av tillstånd (6 kap.)

– avvisning och utvisning (7 kap.)

– kontroll- och tvångsåtgärder (8 kap.)

– förvar och uppsikt (9 kap.) – verkställighet av beslut om avvisning och utvisning (10 kap.)

– verkställighet av beslut om

1

Den nuvarande lydelsen avser förslaget till ny utlänningslag i lagrådsremissen Ny instans-

och processordning i utlänningsärenden, se betänkandets bilaga 3.

(13 kap.),

– skyldighet att lämna uppgifter (14 kap.),

– offentligt biträde (15 kap.), – kostnadsansvar (16 kap.), – straffbestämmelser (17 kap.),

– särskilda bemyndiganden (18 kap.).

förvar (11 kap.)

– handläggningen av ärenden hos Migrationsverket (12 kap.)

– överklagande (13 kap.) – domstolar i utlänningsmål (14 kap.)

– skyldighet att lämna uppgifter (15 kap.)

– offentligt biträde (16 kap.) – kostnadsansvar (17 kap.) – straffbestämmelser (18 kap.) och

– särskilda bemyndiganden (19 kap.)

7 §

Med Schengenkonventionen avses i denna lag konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, och med Schengenstat avses en stat som har tillträtt eller anslutit sig till Schengenkonventionen eller som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna.

2 kap.

2 §

Regeringen får föreskriva undantag från kravet på innehav av pass.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Migrationsverket får föreskriva vilka handlingar som får godtas som pass. Regeringen får vidare föreskriva i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass för utlänningar.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Migrationsverket får föreskriva vilka handlingar som får godtas som pass. Regeringen får vidare föreskriva i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass för utlänningar.

3 §

Utlänningar som reser in i eller vistas i Sverige skall ha visering, om de inte har uppehållstillstånd.

Utlänningar som reser in i eller vistas i Sverige skall ha ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid (visering), om de inte har uppehållstillstånd.

4 §

Utlänningar som vistas i Sverige mer än tre månader skall ha uppehållstillstånd, om de inte har gällande visering.

2

Utlänningar som vistas i Sverige mer än tre månader skall, om de inte har visering, ha uppehållstillstånd under begränsad tid (tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd).

6 §

Utlänningar skall ha tillstånd för att arbeta i Sverige (arbetstillstånd), om de inte har permanent uppehållstillstånd.

Utlänningar skall ha tillstånd för att arbeta i Sverige på grund av anställning här eller utomlands (arbetstillstånd), om de inte har permanent uppehållstillstånd.

7 §

Kraven på visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd enligt 3, 4 och 6 §§ för inresa, vistelse och arbete gäller inte medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Medborgare i dessa länder har rätt att utan särskilt tillstånd resa in i Sverige och att vistas och arbeta här.

Kraven på pass, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd enligt 1, 3, 4 och 6 §§ för inresa, vistelse och arbete gäller inte medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge. Medborgare i dessa länder har rätt att utan särskilt tillstånd resa in i Sverige direkt från en Schengenstat och att vistas och arbeta här.

2

Jfr lagrådsremissens 3 kap. 4 §

8 §

Regeringen får föreskriva att även andra utlänningar än medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge utan särskilt tillstånd får resa in i Sverige och vistas och arbeta här.

Regeringen får föreskriva att även andra utlänningar än medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge får resa in i Sverige, vistas och arbeta här utan pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd.

9 §

I fråga om följande personer tillämpas bestämmelserna om krav på pass, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd endast i den utsträckning som regeringen föreskriver:

– diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda i Sverige av främmande stater samt deras familjer och deras anställda, och

– främmande staters kurirer. I fråga om andra utlänningar som är berättigade till förmåner enligt lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall skall de inskränkningar iakttas som följer av den lagen.

3

3 kap.

1 §

Visering innebär tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare tid. Visering får förenas med de villkor och begränsningar som kan behövas.

Utlänningar får beviljas visering om de

1. har ett gällande pass eller annan handling som skall godtas som pass,

2. vid behov kan uppvisa

3

Paragrafen återfinns i lagrådsremissens förslag 1 kap. 6 §.

dokument, av vilka framgår syftet med och förutsättningarna för den planerade vistelsen i landet samt har tillräckliga medel för sitt uppehälle såväl under vistelsen som för återresa till utreselandet eller transitresa till ett sådant tredje land som medger inresa, eller på laglig väg kan skaffa sig sådana medel,

3. inte har meddelats inreseförbud, och

4. inte anses äventyra den allmänna ordningen, statens säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser.

Visering får inte beviljas om det framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenstaternas territorium efter viseringstidens utgång.

2 §

En visering för inresa och vistelse i högst tre månader skall, om förutsättningar föreligger enligt 1 §, utfärdas som en enhetlig visering i enlighet med föreskrifterna i Schengenkonventionen. En enhetlig visering är giltig vid inresa och vistelse i Schengenstaterna på sätt som framgår av viseringen.

En enhetlig visering får inte införas i ett pass eller resedokument som inte är giltigt. Dokumentets giltighet skall överstiga

viseringen med minst tre månader. Giltigheten av en enhetlig visering får inte omfatta en Schengenstat som inte har godkänt dokumentet.

En enhetlig visering skall meddelas av den behöriga myndigheten i den stat som är resans huvudmål eller, om detta inte går att fastställa, av den Schengenstat till vilken utlänningen först anländer.

3 §

En enhetlig visering, som har utfärdats av en behörig myndighet i någon av de stater som har tillträtt eller anslutit sig till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 eller som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna, gäller i Sverige.

En enhetlig visering enligt Schengenkonventionen som har utfärdats av en behörig myndighet i någon Schengenstat gäller i Sverige.

4 §

Uppehållstillstånd innebär tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss tid (tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd).

En visering som ger tillstånd att resa in i och vistas i Sverige men inte i en annan Schengenstat får utfärdas, trots att utlänningen inte uppfyller samtliga krav i 1 §, om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse.

En nationell visering får, när det finns särskilda skäl, beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. En sådan visering får endast när det finns

särskilda skäl beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller.

Om en nationell visering utfärdas, skall övriga Schengenstater underrättas.

5 §

Regeringen får meddela föreskrifter om visering.

4

Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om visering.

6 §

Uppehållstillstånd i Sverige

skall enligt bestämmelserna i 5 kap. 4 § i vissa fall ges till flyktingar och till skyddsbehövande i övrigt. Uppehållstillstånd skall utöver vad som följer av 5 kap. 4 § ges till utlänningar som tas emot i Sverige inom ramen för ett beslut som regeringen har meddelat om överföring av skyddsbehövande till Sverige (flyktingkvot).

5

7 §

Uppehållstillstånd får också ges till

1. utlänningar som är make, maka eller sambo till någon som är bosatt i Sverige eller har fått uppehållstillstånd för bosättning här, om makarna eller samborna stadigvarande sammanbott utomlands,

2. barn som är ogifta samt är eller har varit hemmavarande

Uppehållstillstånd får ges till

1. utlänningar som är make, maka eller sambo till någon som är bosatt i Sverige eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här, om makarna eller samborna stadigvarande sammanbott utomlands,

2. barn som är ogifta samt är eller har varit hemmavarande barn till någon som är bosatt i

4

Paragrafen återfinns i lagrådsremissens 3 kap. 2 §.

5

Uppehållstillstånd i Sverige skall enligt bestämmelserna i 5 kap. 4 § i vissa fall ges till

flyktingar och till skyddsbehövande i övrigt. Uppehållstillstånd skall utöver vad som följer av 5 kap. 4 § ges till utlänningar som tas emot i Sverige inom ramen för ett beslut som regeringen har meddelat om överföring av skyddsbehövande till Sverige (flyktingkvot).

6

Denna del utgörs av lagrådsremissens 3 kap. 6 §.

barn till någon som är bosatt i Sverige eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här,

3. barn som är ogifta och som adopterats eller som avses bli adopterade av någon som vid tidpunkten för adoptionsbeslutet var och som fortfarande är bosatt i Sverige eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här, om utlänningen inte omfattas av 2 och om adoptionsbeslutet

– har meddelats eller avses komma att meddelas av svensk domstol,

– gäller i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption, eller

– gäller i Sverige enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner,

4. utlänningar som på något annat sätt än som avses under 1– 3 är nära anhöriga till någon som är bosatt i Sverige eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här, om de har ingått i samma hushåll som den personen,

5. utlänningar som annars har särskild anknytning till Sverige,

6. utlänningar som av humanitära skäl bör få bosätta sig i Sverige,

7. utlänningar som har fått

Sverige eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här,

3. barn som är ogifta och som adopterats eller som avses bli adopterade av någon som vid tidpunkten för adoptionsbeslutet var och som fortfarande är bosatt i Sverige eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här, om utlänningen inte omfattas av 2 och om adoptionsbeslutet

– har meddelats eller avses komma att meddelas av svensk domstol,

– gäller i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption, eller

– gäller i Sverige enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner,

4. utlänningar som på något annat sätt än som avses under 1– 3 är nära anhöriga till någon som är bosatt i Sverige eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här, om de har ingått i samma hushåll som den personen och det föreligger ett särskilt visat beroendeförhållande mellan släktingarna,

5. utlänningar som är make, maka eller sambo till någon som är bosatt i Sverige eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här utan att makarna

arbetstillstånd eller som har sin försörjning ordnad på något annat sätt, och

8. utlänningar som önskar vistas här i landet för studier eller besök.

När en ansökan om uppehållstillstånd grundas på ett beslut om adoption som har meddelats av svensk domstol, skall den anknytning som har uppkommit genom beslutet godtas i ärendet om uppehållstillstånd.

6

Uppehållstillstånd får också ges till utlänningar som

1. är make, maka eller sambo till någon som är bosatt i Sverige eller som har fått uppehållstillstånd för bosättning här utan att makarna eller samborna stadigvarande sammanbott utomlands, eller

2. har för avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande med en person som är bosatt i Sverige eller som har fått uppehållstillstånd för bosättning här, om förhållandet framstår som seriöst och särskilda skäl inte talar mot att tillstånd ges.

eller samborna stadigvarande sammanbott utomlands, om förhållandet framstår som seriöst,

6. utlänningar som har för avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande med en person som är bosatt i Sverige eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här, om förhållandet framstår som seriöst,

7. utlänningar som skall utöva umgänge, som inte är av begränsad omfattning, med ett i Sverige bosatt barn.

När det finns synnerliga skäl får uppehållstillstånd, utöver vad som följer av första stycket, också beviljas utlänningar som är adopterade i Sverige i vuxen ålder, är anhöriga till skyddsbehövande, har vistats i Sverige under lång tid med uppehållstillstånd eller i andra fall än som sägs i 1–7 har särskild anknytning till Sverige.

När en ansökan om uppehållstillstånd grundas på ett beslut om adoption som har meddelats av svensk domstol, skall den anknytning som har uppkommit genom beslutet godtas i ärendet om uppehållstillstånd.

8 §

7

Uppehållstillstånd får beviljas utlänning för vilken det vid en samlad bedömning av hans eller

7

Paragrafen motsvaras av lagrådsremissens 3 kap. 6 § 6 p.

hennes situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att utlänningen bör tillåtas att stanna i Sverige (humanitära skäl).

Humanitära skäl skall alltid anses föreligga om

1. utlänningen på grund av livshotande sjukdom eller synnerligen allvarligt handikapp har behov av vård samt

– vården i Sverige kan leda till en påtaglig och varaktig förbättring av utlänningens tillstånd,

– utlänningen inte kan få motsvarande vård i hemlandet eller annat land som han eller hon kommer från och

– de ekonomiska åtaganden som direkt eller indirekt kan bli följden för Sverige inte talar mot att uppehållstillstånd beviljas,

2. utlänningen, utan att själv ha varit orsak till fördröjning av den slutliga prövningen av ansökan om uppehållstillstånd, har vistats lagligen i Sverige under en sådan tid och under sådana förhållanden att han eller hon har fått en särskild anknytning till landet, eller

3. det föreligger sådana omständigheter som skulle utgöra ett bestående hinder mot att verkställa ett avvisningsbeslut.

9 §

För att uppehållstillstånd av humanitära skäl skall beviljas ett barn, behöver de omständigheter som föreligger i barnets ärende

inte vara av samma allvar och tyngd som krävs i fråga om vuxna personer.

10 §

8

Uppehållstillstånd får ges till

1. utlänningar som har beviljats arbetstillstånd eller som har sin försörjning ordnad på något annat sätt och,

2. utlänningar som önskar vistas här i landet för studier och besök.

Uppehållstillstånd på grund av arbete beviljas också enligt 29 §.

11 §

Om inte synnerliga skäl talar mot det, skall uppehållstillstånd ges,

– om det följer av ett internationellt avtal som Sverige har anslutit sig till, eller

– om ett internationellt organ som har rätt att pröva klagomål från enskilda bifaller ett klagomål som har riktats mot Sverige.

9

Om inte synnerliga skäl talar emot det, skall uppehållstillstånd ges om ett internationellt organ som har av Sverige erkänd rätt att pröva klagomål från enskilda bifaller ett klagomål som har riktats mot Sverige i fråga som har samband med uppehållstillstånd.

12 §

Regeringen får meddela föreskrifter om

– uppehållstillstånd av humanitära skäl, och

– uppehållstillstånd för studier och besök.

Regeringen får också meddela föreskrifter om att en ansökan

Regeringen får meddela föreskrifter om uppehållstillstånd för studier och besök.

Regeringen får också meddela föreskrifter om att en ansökan om uppehållstillstånd får bifallas om det följer av en överenskommelse med främmande stat,

8

Paragrafens p 1 och 2 motsvaras av lagrådsremissens 3 kap. 6 § p 7 och 8.

9

Paragrafen motsvaras av lagrådsremissens 3 kap. 8 §.

10

Paragrafen utgör lagrådsremissens 3 kap. 9 §.

om uppehållstillstånd får beviljas, om det följer av en överenskommelse med främmande stat.

10

samt att uppehållstillstånd får återkallas för de utlänningar som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer även i andra fall än de som anges i 6 kap. 3 §.

13 §

När en ansökan om ett uppehållstillstånd enligt 6–7 §§ prövas skall det beaktas om det finns skäl att inte bevilja uppehållstillstånd på grund av utlänningens brottslighet eller brottslighet i förening med någon annan omständighet som hänger samman med utlänningen. Om det finns sådana skäl skall de vägas mot de skäl utlänningen anger som grund för uppehållstillstånd.

11

Vid prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd enligt 7– 10 §§ skall det beaktas om det finns särskilda skäl att inte bevilja uppehållstillstånd på grund av utlänningens brottslighet eller brottslighet i förening med annan misskötsamhet. Om det finns sådana skäl skall de vägas mot de skäl som föreligger för uppehållstillstånd.

14 §

Tidsbegränsat uppehållstillstånd får, utöver vad som följer av 15–21 §§ och 4 kap., beviljas endast om det föreligger särskilda skäl mot att bevilja permanent uppehållstillstånd.

15 §

Om det på grund av en utlännings förväntade levnadssätt råder tveksamhet om uppehålls-

11

Paragrafen utgör lagrådsremissens 3 kap. 10 §.

tillstånd bör beviljas, skall ett uppehållstillstånd som ges tidsbegränsas.

12

16 §

Utlänningar som med stöd av 7 § beviljas uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning skall vid första beslutstillfället ges ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Detsamma gäller när uppehållstillstånd beviljas utlänningens barn med stöd av 6 §.

13

Utlänningar som med stöd av 7 § 5 eller 6 beviljas uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning skall vid första beslutstillfället ges ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Detsamma gäller när uppehållstillstånd i sådant fall beviljas utlänningens barn.

17 §

Ett uppehållstillstånd som beviljas med stöd av 8 § på grund av sjukdom skall vara tidsbegränsat om utlänningens sjukdom eller behov av vård i Sverige är av övergående natur.

18 §

Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas en utlänning för vilken det skulle råda ett hinder, som inte kan bedömas vara bestående, mot att verkställa ett avvisningsbeslut.

19 §

Ett tidsbegränsat uppehålls-

tillstånd får ges en utlänning som behöver vård enligt lagen (1990:252) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

14

12

Paragrafen motsvaras av lagrådsremissens 3 kap 11 §.

13

Paragrafen utgörs av lagrådsremissens 3 kap. 12 §.

14

Paragrafen utgörs av lagrådsremissens 3 kap. 13 §.

20 §

Ett tidsbegränsat uppehålls-

tillstånd får ges ett barn eller en man, om barnets eller mannens närvaro i Sverige är nödvändig för att en faderskapsutredning skall kunna genomföras.

15

21 §

Om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd getts ett barn enligt 13 eller 14 §, får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ges också till barnets vårdnadshavare.

16

Om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd getts ett barn enligt 19 eller 20 §§, får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ges också till barnets vårdnadshavare.

22 §

En utlänning som med stöd av 12 § har fått ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning får ges ett nytt tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd på den grunden endast om förhållandet består.

Utlänningar som har familjeanknytning enligt 7 § och som har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i två år får ges ett permanent uppehållstillstånd. Om det finns särskilda skäl, får permanent uppehållstillstånd ges före tvåårsperiodens slut.

Har ett förhållande upphört får uppehållstillstånd ändå ges, om

En utlänning som med stöd av 16 § har fått ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning får ges ett nytt tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd på den grunden endast om förhållandet består.

Utlänningar som har familjeanknytning enligt 7 § 5 eller 6 och som har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i två år får ges ett permanent uppehållstillstånd. Om det finns särskilda skäl, får permanent uppehållstillstånd ges före tvåårsperiodens slut.

Har ett förhållande upphört får uppehållstillstånd ändå ges, om

15

Paragrafen utgörs av lagrådsremissens 3 kap. 14 §.

16

Paragrafen utgörs av lagrådsremissens 3 kap. 15 §.

17

Paragrafen utgörs av lagrådsremissens 3 kap. 16 §.

1. utlänningen har särskild anknytning till Sverige,

2. förhållandet har upphört främst på grund av att i förhållandet utlänningen, eller utlänningens barn, utsatts för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid, eller

3. andra starka skäl talar för att utlänningen skall ges fortsatt uppehållstillstånd.

17

1. utlänningen har särskild anknytning till Sverige,

2. förhållandet har upphört främst på grund av att i förhållandet utlänningen, eller utlänningens barn, utsatts för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid, eller

3. andra starka skäl talar för att utlänningen skall ges fortsatt uppehållstillstånd.

23 §

Utlänningar som vill ha uppehållstillstånd i Sverige skall ha beviljats sådant tillstånd före inresan i landet.

Detta gäller dock inte om

1. en utlänning som flykting eller skyddsbehövande i övrigt har rätt till uppehållstillstånd enligt 5 kap.,

2. en utlänning av humanitära skäl bör få bosätta sig här i landet,

3. en ansökan om uppehållstillstånd avser förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som getts en utlänning med familjeanknytning med stöd av 6 eller 7 §, eller

4. det annars finns synnerliga skäl.

Utlänningar får beviljas uppehållstillstånd trots vad som sägs i första stycket om

– de enligt 6 § första stycket 1, 2, 3, 4, 5 eller 7 § har stark anknytning till en person som är

Utlänningar som vill ha uppehållstillstånd i Sverige skall ha beviljats sådant tillstånd före inresan i landet. En ansökan om uppehållstillstånd får inte bifallas efter inresan.

Detta gäller dock inte om

1. en utlänning kan beviljas uppehållstillstånd med tillfälligt skydd enligt 4 kap. 2–4 §§ eller har rätt till uppehållstillstånd här som skyddsbehövande enligt 5 kap.,

2. en utlänning av humanitära skäl som anges i 8 § bör få bosätta sig i landet,

3. en ansökan om uppehållstillstånd avser förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som getts en utlänning med familjeanknytning med stöd av 7 §, eller

4. det annars finns synnerliga skäl.

Utlänningar får beviljas uppehållstillstånd trots vad som

18

Paragrafen utgör lagrådsremissens 3 kap. 17 §.

bosatt i Sverige, och

– det skäligen inte kan krävas att de återvänder till ett annat land för att lämna in ansökan där.

18

sägs i första stycket

– om de enligt 7 § har stark anknytning till en person som är bosatt i Sverige, och

– om det inte skäligen kan krävas att de återvänder till ett annat land för att lämna in ansökan där.

24 §

En ansökan om uppehållstillstånd som avser förlängning av ett besök eller någon annan tidsbegränsad vistelse här i landet får beviljas trots vad som föreskrivs i 17 § första stycket, om det finns vägande skäl för förlängningen.

19

En ansökan om uppehållstillstånd som avser förlängning av ett pågående besök eller någon annan tidsbegränsad vistelse här i landet får beviljas trots vad som föreskrivs i 23 § första stycket, om det finns vägande skäl för förlängningen.

24 a §

Om en utlänning skall avvisas eller utvisas enligt ett beslut som vunnit laga kraft, får en ansökan om uppehållstillstånd beviljas endast om beslutet om avvisning eller utvisning har upphävts enligt 9 kap. 18, 19 eller 20 §. Detta gäller dock inte om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas med stöd av 9 kap. 18, 19 eller 20 §.

En ansökan om uppehållstillstånd får beviljas trots vad som föreskrivs i första stycket,

– om det följer av föreskrifter som regeringen meddelat enligt 9 § andra stycket, eller

– om uppehållstillstånd beviljas med stöd av 8 §.

Om en utlänning skall avvisas eller utvisas enligt ett beslut som vunnit laga kraft, får en ansökan om uppehållstillstånd beviljas endast om beslutet om avvisning eller utvisning har upphävts enligt 10 kap. 18, 19 eller 20 §. Detta gäller dock inte om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas med stöd av 10 kap. 18, 19 eller 20 §.

En ansökan om uppehållstillstånd får beviljas trots vad som föreskrivs i första stycket,

– om det följer av föreskrifter som regeringen meddelat enligt 12 § andra stycket, eller

– om uppehållstillstånd beviljas med stöd av 11 §.

19

Paragrafen utgör lagrådsremissens 3 kap. 18 §.

20

Paragrafen utgörs av lagrådsremissens 3 kap. 19 §.

Beviljas uppehållstillstånd enligt andra stycket, upphör beslutet om avvisning eller utvisning att gälla.

20

Beviljas uppehållstillstånd enligt andra stycket, upphör beslutet om avvisning eller utvisning att gälla.

21

25 §

Det som föreskrivs i 17 och 18 §§ om att uppehållstillstånd skall ha beviljats före inresan i landet och om när uppehållstillstånd ändå får beviljas gäller också för arbetstillstånd.

22

En utlänning som vill ha arbetstillstånd i Sverige skall ha utverkat ett sådant tillstånd före inresan i landet. En ansökan om arbetstillstånd får inte bifallas efter inresan utom i fall som avses i 23 § andra stycket och 24 §, vilka bestämmelser tillämpas på motsvarande sätt i fråga om arbetstillstånd.

26 §

Arbetstillstånd skall ges för viss tid. Det får avse ett visst slag av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.

23

27 §

Arbetstillstånd får, om inte arbetskraftsbehovet kan fyllas inom landet eller genom rekrytering från ett land som är anslutet till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller Schweiz, ges till en utlänning som erbjudits anställning inom ett yrkesområde där det råder tillfällig brist på arbetskraft eller erbjudits säsongsarbete.

Arbetstillstånd får också ges till

21

Efter lagrådsremissen har regeringen i prop. 2003/04:59, Prövning av verkställighetshinder i utlänningsärenden, föreslagit en ändrad reglering av prövning av ny ansökan om uppehållstillstånd efter lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut.

22

Paragrafen utgörs av lagrådsremissens 3 kap. 20 § andra stycket.

23

Paragrafen motsvarar lagrådsremissens 3 kap 20 § första stycket.

en utlänning som deltar i internationellt utbyte.

Vid bedömningen skall särskilt beaktas om arbetsavtalets anställningsvillkor överensstämmer med villkoren på den svenska arbetsmarknaden inom branschen, om arbetstiden är av sådan omfattning att arbetstagaren får en tillräcklig försörjning under vistelsen i landet och om bostadsfrågan är löst.

28 §

Arbetstillstånd får ges till en utlänning som har tidsbegränsat uppehållstillstånd.

29 §

En utlänning med särskilda kvalifikationer, som uppfyller kraven för arbetstillstånd enligt 27 § och har erbjudits långsiktig anställning i Sverige får, i stället för arbetstillstånd, beviljas permanent uppehållstillstånd.

30 §

Vid prövning av frågor om arbetstillstånd som har principiell betydelse eller som i övrigt är av större vikt skall berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer få tillfälle att yttra sig.

24

24

Paragrafen motsvarar lagrådsremissens 3 kap. 21 §.

31 §

Regeringen får meddela föreskrifter om arbetstillstånd.

25

Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om arbetstillstånd.

32 §

Beslut om visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd meddelas av Migrationsverket. Beslut om visering och uppehållstillstånd får också meddelas av Regeringskansliet (Utrikesdepartementet).

26

33 §

Regeringen och, i den utsträckning regeringen föreskriver, Migrationsverket får ge andra myndigheter rätt att besluta om visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd.

Regeringen får ge ett organ som är knutet till Sveriges exportråd rätt att besluta om visering.

Regeringen får ingå överenskommelse med en stat, som har tillträtt eller anslutit sig till Schengenkonventionen eller som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna, om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om visering.

27

25

Paragrafen utgör lagrådsremissens 3 kap. 22 §.

26

Paragrafen utgör lagrådsremissens 3 kap. 23 §.

27

Paragrafen utgör lagrådsremissens 3 kap. 24 §.

34 §

Att den instans som prövar överklagande av beslut om avvisning och utvisning får besluta om uppehållstillstånd framgår av 6 kap. 18 §.

28

Att den instans som prövar överklagande av beslut om avvisning och utvisning får besluta om uppehållstillstånd framgår av 7 kap. 18 §.

6 kap.

7 §

Vid bedömning av om uppehållstillståndet bör återkallas enligt 1 eller 3 § för en utlänning som har rest in i landet skall hänsyn tas till den anknytning som utlänningen har till det svenska samhället och till om andra humanitära skäl talar mot att tillståndet återkallas. Därvid skall särskilt beaktas utlänningens levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge utlänningen har vistats i Sverige.

29

Vid bedömning av om uppehållstillståndet bör återkallas enligt 1 eller 3 § för en utlänning som har rest in i landet skall hänsyn tas till den anknytning som utlänningen har till det svenska samhället och till om andra humanitära skäl av det slag som anges i 3 kap. 8 § talar mot att tillståndet återkallas. Därvid skall särskilt beaktas utlänningens levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge utlänningen har vistats i Sverige.

28

Paragrafen motsvarar lagrådsremissens 3 kap. 25 §.

29

Paragrafen utgör lagrådsremissens 4 kap. 6 §.

1. Uppdraget

1.1. Kommitténs uppdrag

Bakgrund

Genom regeringsbeslut den 30 januari 1997 bemyndigades dåvarande statsrådet Pierre Schori att tillkalla en parlamentarisk kommitté som skulle ta ställning till ett antal frågor inom utlänningsrättens område. I direktiven nämndes att handläggningen av asylärenden under en lång följd av år kritiserats för att handläggningstiderna varit långa och för att insynen i processen för såväl parter som allmänhet varit dålig. Kommittén hade mot denna bakgrund i uppdrag att bl.a. ta ställning till en ny instans- och processordning vid tillämpning av utlännings- och medborgarskapslagstiftningen samt att göra en viss översyn av utlänningslagen.

Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden, NIPU, lade i februari 1999 fram sitt slutbetänkande Ökad rättssäkerhet i asylärenden (SOU 1999:16). NIPU föreslog att dåvarande Statens invandrarverk skulle fatta beslut i första instans, att Invandrarverkets beslut skulle kunna överklagas till länsrätt och att länsrättens beslut skulle kunna överklagas till kammarrätt, dock endast om prövningstillstånd meddelas. Till betänkandet fogades tre reservationer och fem särskilda yttranden.

Regeringen uppdrog därefter åt en interdepartemental arbetsgrupp att utreda vissa frågor på utlänningsrättens och medborgarskapsrättens områden, främst avseende instansordningen. Uppdraget resulterade i departementspromemorian En specialdomstol för utlänningsärenden (Ds 2000:45), som lades fram i juni 2000.

NIPU och departementspromemorian låg till grund för lagrådsremissen Ny instans- och processordning i utlänningsärenden. I lagrådsremissen föreslogs att en ny utlänningslag skulle ersätta den nuvarande medan de materiella reglerna lämnades i stort sett oförändrade. Lagrådet, som lämnade sitt yttrande den 9 oktober 2002,

avstyrkte lagförslaget och den föreslagna process- och instansordningen i det föreliggande skicket.

Lagrådets kritik innebar sammanfattningsvis att utlänningslagens materiella bestämmelser inte uppfyller grundläggande krav för att tillämpningen skall bli enhetlig och förutsebar. Utlänningsrätten i dess nuvarande utformning innebär att regeringen har stort inflytande på tillämpningen såväl genom att inom vida ramar utveckla och förändra allmänna riktlinjer och praxis som genom att meddela föreskrifter eller beslut i enskilda ärenden. Centrala frågor om tillståndsgivning är utformade på ett sådant sätt att förvaltningsmyndigheterna har ett vidsträckt utrymme för sin prövning i de enskilda ärendena. Flera av de materiella reglerna måste enligt Lagrådet konkretiseras ytterligare för att kunna tillämpas i ett nytt prövningssystem där förvaltningsdomstolar ersätter Utlänningsnämnden. Den legala grunden för domstolsprövning måste förstärkas och preciseras för att därmed skapa förutsättningar för en rimligt enhetlig och förutsebar praxis byggd på vägledande domstolsavgöranden.

Kommitténs direktiv

Kommittén har fått i uppgift att, med utgångspunkt i lagrådsremissen och Lagrådets yttrande, i första hand se över reglerna om uppehållstillstånd av humanitära skäl, arbetstillstånd och visering samt lämna förslag om vad som bör regleras i lag, vad som bör regleras i form av föreskrifter och vad som bör överlåtas till rättstillämpningen. I direktiven sägs att utredningen därför bör inledas med en genomgång av praxis på dessa områden. Kommittén skall lämna förslag till hur bestämmelserna om uppehållstillstånd av humanitära skäl, arbetstillstånd och visering kan preciseras i lag utifrån gällande praxis och förarbeten. Kommittén skall rikta särskild uppmärksamhet på hur den år 1997 införda portalparagrafen i utlänningslagen om barnets bästa har kommit till uttryck i bedömningen huruvida tillräckligt starka skäl för uppehållstillstånd skall anses föreligga i ärenden där barn är berörda.

Kommittén skall vidare se över samtliga bemyndiganden i utlänningslagen samt överväga hur och under vilka förutsättningar regeringen, genom bemyndiganden eller på annat sätt, skall kunna påverka rättstillämpningen och inströmningen av asylsökande utan

att de framtida domstolarnas oberoende roll och självständighet kan ifrågasättas.

Kommittén skall slutligen, i syfte att säkerställa ett enhetligt och förutsebart beslutsfattande inom rimlig tid, göra en översyn av formerna för Migrationsverkets beredning av ärenden och beslutsfattande liksom av verkets samordning av praxis och spridande av information om denna. Kommittén skall också lämna förslag till eventuella förändringar som kan bidra till enhetliga, förutsebara och snabba beslut av en sådan kvalitet som erfordras i ljuset av en ny instans- och processordning.

Direktiven i dess helhet har tagits in som bilaga 1–2 och lagrådsremissens lagförslag som bilaga 3 till betänkandet.

Under kommitténs arbete har regeringen utfärdat direktiv rörande en översyn av regelverket för arbetskraftsinvandring, dir. 2004:21. Enligt dessa direktiv skall en parlamentarisk kommitté bl.a. se över det regelverk som styr möjligheterna till arbetskraftsinvandring med syfte att ta fram ett regelverk som medger vidgad arbetskraftsinvandring från länder utanför EU/EES. Kommittén skall redovisa sitt uppdrag i ett delbetänkande senast den 1 mars 2005 och i ett slutbetänkande senast den 1 mars 2006.

1.2. Kommitténs arbete

Kommittén har haft tretton sammanträden, varav ett kombinerats med ett studiebesök på Utlänningsnämnden. Kommittén har även anordnat en hearing om praxis för uppehållstillstånd av humanitära skäl med inbjudna myndigheter och frivilligorganisationer. Ett referat från hearingen finns som bilaga 4 till betänkandet.

Sekretariatet har tagit del av praxis rörande uppehållstillstånd av humanitära skäl och arbetstillstånd genom Utlänningsnämndens referat av vägledande beslut samt sökning i Migrationsverkets databas Lifos. Praxis på viseringsområdet har inhämtats genom kontakter med Migrationsverket, region Mitt. Vidare har sekretariatet sammanträffat med företrädare för Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, angående praxis för arbetstillstånd och tagit del av AMS riktlinjer på detta område.

Sammanställningar av praxis beträffande visering, arbetstillstånd och uppehållstillstånd av humanitära skäl återfinns som bilaga 5–7 till betänkandet.

I anslutning till avsnittet om migrationsverkets organisation och beslutsfattande har sekretariatet gjort besök på huvudkontoret, praxisenheten, samt Region Mitt (enheten för medborgarskapsärenden samt tillståndsenheten, arbetstillstånd och visering), Region Stockholm (asylenheten inklusive ”Projekt modellverksamhet”), Region Syd (asylenheten inklusive ”Projekt modellverksamhet”, transitenheten, mottagningsenheten samt tillståndsenheten inkl. sammanträffande med handläggare av EES-ärenden), och Region Väst (asylenheten). Sekretariatet har sammanträffat med företrädare för Riksrevisionen angående ett pågående projekt för kvalitetssäkring inom Migrationsverket.

Kommittén har genom sitt sekretariat samrått med Utredningen om förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning (UD 2002:03) såvitt gäller gränsdragningsfrågor om uppehållstillstånd av humanitära skäl samt med Utredningen om familjeåterförening (UD 2004:01) rörande bestämmelserna om uppehållstillstånd för anhöriga i 2 kap. 4 § UtlL.

2. Visering

2.1. Bakgrund

Under senare delen av 1800-talet och fram till tiden för första världskriget upprätthöll Sverige principen om fritt folkutbyte mellan länderna. En utlänning kunde då fritt resa in i landet, uppehålla sig här utan tillstånd och arbeta här i princip utan begränsning.

Vår första lagstiftning på området, lagen (1914:196) angående förbud för utlänningar att här i riket vistas, innehöll inte några bestämmelser om generell utlänningskontroll utan tog i stället sikte på att kriminella eller asociala utlänningar skulle kunna avvisas eller, om de befann sig i landet, utvisas. Lagen innehöll emellertid också en fullmaktsbestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t i händelse av krig eller andra extraordinära förhållanden fick meddela de föreskrifter som behövdes för utlänningskontrollen. Med stöd av bemyndigandet utfärdade Kungl. Maj:t ett flertal författningar i syfte att ytterligare reglera utlänningars rätt att resa in i och vistas i landet. Sålunda infördes genom 1917 års passkungörelse bestämmelser om passtvång för inresande och genom 1918 års övervakningskungörelse föreskrevs att en utlänning inte fick resa in i eller uppehålla sig i landet utan att ha ett viserat pass, dvs. ett pass som av svensk myndighet var påtecknat med tillstånd till inresa och uppehåll. Bestämmelserna föranleddes bl.a. av minskad tillgång på livsmedel i landet och av en önskan att beakta tillgången på bostäder. Efter första världskriget upphävde Sverige viseringstvånget gentemot en rad europeiska stater. Då möjligheterna att reglera arbetskraftsinvandringen därmed begränsades, blev det nödvändigt att vidta åtgärder för att skydda arbetsmarknaden. I 1926 års övervakningskungörelse infördes därför bestämmelsen att en viseringsfri utlänning, som kom hit för att ta anställning, vid inresan skulle ha sitt pass försett med arbetstillstånd.

På administrativ väg hade alltså införts en generell utlänningskontroll. Genom 1927 års lag om utlännings rätt att här i riket vistas, vars främsta syfte var att skydda den svenska arbetsmarknaden, lagreglerades utlänningskontrollen. Lagen innebar, när det gällde rätten till inresa, uppehåll och arbete i Sverige, i huvudsak att de i administrativ ordning meddelade kontrollföreskrifterna lagfästes.

Varken de efterföljande 1937 års utlänningslag eller 1945 års utlänningslag innebar några större förändringar i förhållande till tidigare lagstiftning när det gällde viseringsfrågorna. Således gällde alltjämt allmänt viseringstvång, från vilket undantag kunde meddelas. En utlänning kunde också avvisas eller, om utlänningen uppehöll sig här, förpassas om utlänningen inte hade föreskriven visering eller uppehållstillstånd. Även dessa lagar innehöll fullmaktsstadganden för Kungl. Maj:t att meddela de särskilda föreskrifter som kunde vara nödvändiga när det gällde utlännings rätt att komma in i eller uppehålla sig i riket.

Vid tillkomsten av 1954 års utlänningslag framhöll departementschefen

1

att endast svenska medborgare hade en ovillkorlig

rätt att vistas och arbeta i Sverige men att rättsskyddet för utlänningarna borde förstärkas och lagregleras. Departementschefen anförde vidare att det för den överblickbara framtiden var nödvändigt att behålla både ett permanent system av regler mot asociala utlänningar och sådana bestämmelser som erfordrades för en mera generell utlänningskontroll. Denna kontroll skulle dock inte betraktas som permanent utan det skulle finnas möjligheter att skära ned och avlägsna den. Dessa tankar kom till uttryck i lagens inledande bestämmelse som föreskrev att utlänning ägde rätt att, i den utsträckning och på de villkor som lagen stadgade, resa in i och ut ur riket och här uppehålla sig och inneha anställning. Den generella kontrollen utformades på så sätt att Kungl. Maj:t bemyndigades att meddela bestämmelser om bl.a. viseringsskyldighet. Enligt lagen meddelades visering för inresa och vistelse i riket under viss tid. Vid visering kunde göras de förbehåll och meddelas de föreskrifter, som med hänsyn till inresans syfte och övriga omständigheter fanns påkallade. Visering kunde också återkallas om det fanns särskilda skäl. De närmare bestämmelserna om visering togs in i en särskild utlänningskungörelse. Lagen kom att gälla till år 1980 då den ersattes av en ny utlänningslag. Invandringen hade vid den tiden förändrat karaktär. Arbetskraftsinvandringen från utomnor-

1

Prop. 1954:41

diska länder hade upphört i mitten av 1970-talet och ersatts av invandring av asylsökande och anhöriga till tidigare invandrade.

I 1980 års utlänningslag reglerades den generella utlänningskontrollen på samma sätt som tidigare. Regeringen bemyndigandes således att föreskriva pass- och tillståndstvång. Tillstånd kunde ges som visering eller uppehållstillstånd. I lagen föreskrevs att visering avser inresa och vistelse i riket under en viss tid, att viseringen får förenas med sådana förbehåll och föreskrifter som behövs med hänsyn till inresans syfte och övriga omständigheter samt att visering får återkallas om utlänningen mot bättre vetande har lämnat oriktiga uppgifter eller svikligen förtigit vissa omständigheter eller det i övrigt föreligger särskilda skäl. Några kriterier för att visering skulle beviljas upptogs inte i lagen. I en särskild utlänningsförordning föreskrev regeringen dels att utlänning inte fick resa in i eller uppehålla sig i Sverige utan att ha visering, dock med ett stort antal uppräknade undantagsfall, dels övriga bestämmelser om visering.

På grundval av Invandrarpolitiska kommitténs betänkande (SOU 1983:29) redovisades i prop. 1983/84:144 en översyn av riktlinjerna för flyktingpolitiken och invandringspolitiken i stort. I fråga om besöksvisering och uppehållstillstånd för tillfälligt besök föreslogs en generösare praxis. Föredraganden anförde i huvudsak följande

2

:

Varje stat har rätt att genom att ställa krav på visering söka reglera inresor till sitt territorium. För svensk del tillämpas krav på inresevisering i förhållande till en lång rad stater, bl.a. sådana från vilka det finns ett påtagligt invandringstryck. Det är emellertid olyckligt om viseringspraxis blir alltför restriktiv, särskilt när det gäller visering för besök hos släktingar. En sådan utveckling är bl.a. föga förenlig med uttalandena i slutdokumentet från den europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors om underlättande av kontakter mellan och regelbundna möten på grund av familjeband och om förbättring av villkoren för individuell och kollektiv turism. Sverige har ett ansvar för att den förda invandringspolitiken inte leder till splittring av familjer genom att anhöriga förlorar varje möjlighet att träffas. I särskild grad gäller detta i sådana fall, där den härvarande inte kan återvända till hemlandet. Det råder knappast någon tvekan om att Statens Invandrarverks (SIV) viseringspraxis under senare år och i förhållande till medborgare i vissa stater har blivit mer restriktiv än vad som kan anses önskvärt. Kommittén pekar på ett par orsaker till att det har blivit så, nämligen risken för avhopp i Sverige och avsaknaden av ett snabbt förfarande när det gäller att avlägsna den som vägrar att resa ut efter

2

a. prop. s. 93 f

viseringstiden utgång. Kommittén har föreslagit att visering för släktbesök bör beviljas om det inte framstår som uppenbart att avsikten med besöket är en annan medan en remissinstans i stället har föreslagit att visering i dessa fall skall beviljas om det inte framstår som sannolikt att avsikten med besöket är en annan än den uppgivna. Enligt min mening är det inte lämpligt att för alla situationer använda samma bedömningsgrund. I de fall då det t.ex. är fråga om mycket nära anhöriga och omständigheterna framstår som särskilt ömmande bör visering ges. I ett sådant fall lämpar sig kommitténs bedömningsregel. I mindre behjärtansvärda fall kan det finnas anledning att följa den andra föreslagna principen. Med en sådan tillämpning skulle viseringspraxis förändras i en liberalare riktning samtidigt som man får en erforderlig nyansering. En liberal viseringspraxis är viktig även i andra fall för att rörligheten över gränserna inte skall försvåras mer än nödvändigt. Någon anledning att mera konkret lägga fast regler i detta hänseende föreligger dock inte. SIV:s styrelse bör leda utvecklingen av SIV:s viseringspolitik.

När det gäller nordiska medborgare införde Sverige, Danmark, Finland och Norge år 1954 fullständig passfrihet för sina medborgare som vistades i ett annat nordiskt land. År 1957 träffades en överenskommelse mellan dessa stater om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna, passöverenskommelsen. Överenskommelsen tillträddes även av Island år 1966. Nordiska medborgare har således under lång tid haft möjlighet att fritt resa in, uppehålla sig och arbeta i de nordiska länderna utan pass- och viseringstvång och utan uppehålls- och arbetstillstånd. Personer som är permanent bosatta i de nordiska länderna utan att vara medborgare i något nordiskt land omfattas inte av dessa friheter. Har en icke-nordisk medborgare fått uppehållstillstånd i en nordisk stat, är tillståndet endast giltigt i den staten. Under den tid uppehållstillståndet gäller kan utlänningen dock utan uppehållstillstånd vistas under högst tre månader i en annan nordisk stat i vilken han eller hon är viseringsfri.

Utlänningslagen omarbetades år 1989 då vi fick den nu gällande lagen, som därefter genomgått ett stort antal ändringar. Sveriges ingående i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) den 1 januari 1994 och inträdet ett år senare som medlem i Europeiska Unionen innebar att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna bl.a. om personers fria rörlighet blev gällande i Sverige. Medborgare, liksom deras nära anhöriga, i ett EU-land och i de övriga stater som ingår i EES fick rätt att flytta mellan de anslutna staterna, vistas där och inneha anställning på samma villkor som landets egna medbor-

gare. I och med att Unionsfördraget ingicks i Maastricht år 1992 togs bestämmelser in om mellanstatligt samarbete när det gällde bl.a. kontrollen vid passage av medlemsstaternas yttre gränser och invandringspolitiken gentemot tredjelandsmedborgare. Vidare infördes i EG-fördraget en bestämmelse om gemensam viseringspolitik. Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, flyttades frågorna från ett mellanstatligt samarbete i den tredje pelaren till gemenskapssamarbetet i den första pelaren och ett särskilt protokoll om integrering av Schengensamarbetet i EU tillfördes EG-fördraget. Därigenom fortgår Schengensamarbetet inom EU:s institutionella och rättsliga ramar och gemensamma regler, vilka kommer att ersätta motsvarande regler i Schengenregelverket, kan antas inom EU. Sveriges tillträde till Schengenkonventionen och inrättandet av Schengens informationssystem (SIS) har medfört en hel del ändringar i utlänningslagen och utlänningsförordningen i fråga om viseringsbestämmelserna, bl.a. har regler om enhetlig visering inom EU införts.

2.2. Gällande rätt

I den nu gällande utlänningslagen (1989:529), UtlL, fastslås i 1 kap. 3 § att en utlänning, med vissa undantag, skall ha visering för att resa in i och vistas i Sverige. 2 kap. 1 § UtlL innehåller de materiella bestämmelserna om beviljande av visering. Av kapitlets 9 § framgår i vilka situationer visering kan återkallas. Om en utlänning saknar visering kan utlänningen enligt 4 kap. 1 § UtlL avvisas. För det fall en utlänning skall avvisas kan han eller hon underkastas vissa tvångsåtgärder. Utlänningens biljett för resa från Sverige kan komma att omhändertas enligt 5 kap. 4 § 1 UtlL eller utlänningen kan tas i förvar enligt 6 kap. 2 § 3 UtlL, dock endast om det finns anledning att anta att han eller hon annars kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet i Sverige. I 10 kap. 1 § 1 UtlL är föreskrivet att den utlänning som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd kan dömas till böter. Utlänningsförordningen (1989:547), UtlF, innehåller närmare bestämmelser om visering samt en rad undantag från viseringskravet.

Utöver viseringsreglerna i utlänningslagen och utlänningsförordningen hör till den i Sverige gällande rätten också EG:s rättsakter på området, liksom Schengenkonventionen och Schengenländernas viseringshandbok.

2.2.1. Viseringskravet

Visering innebär tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss tid. Visering kan ges för turistbesök, för besök hos släktingar, för arbete i Sverige eller för resa genom Sverige till annat land. En utlänning, som har visering, kan resa in i och ut ur landet ett flertal gånger och stanna här sammantaget under så lång tid som visering beviljats.

Enligt 1 kap. 3 § första stycket UtlL skall en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ha visering om inte utlänningen har uppehållstillstånd eller är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Det tidigare bemyndigandet för regeringen att föreskriva krav på visering har således ersatts med en bestämmelse i lag om skyldighet för utlänningar att ha visering för inresa och vistelse i Sverige.

Viseringskravet har ansetts nödvändigt, framför allt för att den reglerade invandringen skall kunna bibehållas. På så sätt kan invandringen från vissa länder kontrolleras och begränsas. Viseringskravet har också betydelse ur säkerhetspolitiskt perspektiv. Frågan, som inte har varit helt okontroversiell, var föremål för behandling i prop. 1996/97:25 Svensk migrationspolitik i ett globalt perspektiv. Regeringen anförde då följande

3

:

Det är av största vikt att kontakter mellan människor i olika länder underlättas. Det gäller såväl i fråga om släktkontakter som kommersiella och kulturella förbindelser på olika plan. Det övergripande målet måste därför vara att skapa så stor frihet för rörelser över gränserna som möjligt. Mot önskemålet om fri rörlighet måste emellertid ställas nödvändigheten av att upprätthålla den reglerade invandring som vi har. Det torde därför under överskådlig tid vara nödvändigt att ha kvar krav på visering i förhållande till ett stort antal länder. Viseringspolitiken är vidare i särskilt hög grad en del av vår invandringspolitik där det är nödvändigt att politiken inte skiljer sig alltför mycket från våra grannländers. Om vi i Sverige skulle ha viseringsfrihet i förhållande till länder vars medborgare är viseringspliktiga i de flesta andra länder kan det leda till ett mycket stort invandringstryck mot vårt land.

Enligt 1 kap. 3 § andra stycket UtlL har regeringen bemyndigande att föreskriva undantag från viseringskravet. De undantag som inte har ansetts kunna bli föremål för ändring utan att frågan underställs riksdagen, nämligen utlänningar som har permanent eller tidsbegränsat uppehållstillstånd här liksom medborgare i de nordiska

3

a. prop. s. 122

länderna, har införts direkt i lagen. Övriga undantag som kan behövas får däremot, så som bemyndigandet är utformat, föreskrivas av regeringen. Dessa kan grunda sig på bilaterala viseringsfrihetsavtal, andra internationella överenskommelser eller ensidiga svenska åtaganden.

Regeringens möjligheter att bestämma att vissa länders medborgare skall vara undantagna från viseringskravet har emellertid starkt inskränkts. Numera gäller rådets förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undandagna från detta krav

4

. Förordningen, som är en utveckling av Schengenregelverket, upptar samtliga världens tredje länder i den gemensamma förteckningen. Undantagna är Lichtenstein, eftersom den fria rörligheten för dessa medborgare säkerställs inom ramen för EES-avtalet, Island och Norge, på grund av det avtal som ingåtts mellan EU och dessa länder om deras associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, samt Schweiz, som också har ett avtal med EU om fri rörlighet utan viseringstvång. Efter ändringar genom rådets förordning (EG) nr 453/2003

5

, upptar förteckningen 41 viseringsfria län-

der. Då tio av dessa länder numera blivit medlemmar i EU kommer förteckningen att justeras i enlighet därmed. För viseringsfria medborgare krävs att de skall ha giltigt pass eller annat resedokument.

De undantag från viseringskravet som regeringen alltjämt kan bestämma upptas i art. 3 och 4 i rådets förordning (EG) nr 539/2001. Undantagen gäller vissa konventionsflyktingar och statslösa personer, innehavare av diplomatpass, tjänstepass och andra officiella pass, civil besättning på luftfartyg och fartyg, besättning och hjälppersonal vid nödhjälps- eller räddningsflygningar och annan hjälppersonal vid katastrofer och olyckor, civil besättning på fartyg som trafikerar internationella vattenvägar samt innehavare av passersedlar som vissa internationella mellanstatliga organisationer utfärdar för sina tjänstemän. Vidare kan regeringen undanta vissa skolelever, när dessa deltar i en organiserad skolresa tillsammans med en lärare, liksom personer som utövar avlönad verksamhet under sin vistelse. Ett flertal undantag av sådana slag har också föreskrivits i utlänningsförordningen.

4

EGT L 81, 21/3/2001 s. 1–7, Celex 32001R0539

5

EGT L 69, 13/3/2003 s. 10–11, Celex 32003R0453

2.2.2. Förutsättningarna för att visering skall beviljas

2 kap. 1 § UtlL innehåller de materiella bestämmelserna om beviljande av visering. I paragrafens första stycke sägs att visering innebär tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare tid. I andra stycket sägs att visering får ges för högst tre månaders vistelse vid varje tillfälle, om inte annat följder av föreskrifter som regeringen meddelar samt att visering får begränsas även i övrigt och får förenas med de villkor som kan behövas.

I lagrummet anges alltså inte vilka kriterierna är för att visering skall kunna beviljas. Inte heller utlänningsförordningen, som innehåller närmare föreskrifter om de olika slag av viseringar som kan utfärdas och de undantag från viseringskravet som regeringen har föreskrivit, innehåller några sådana kriterier.

Visering skall enligt 2 kap. 1 § UtlF utfärdas som en enhetlig visering i enlighet med föreskrifterna i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. Enhetlig visering är giltig vid inresa och vistelse i Schengenstaterna i högst tre månader på det sätt som framgår av viseringen i fråga om tid, resans ändamål och villkor. Denna form av visering är huvudregel sedan Sverige tillträtt Schengenkonventionen och deltar i det operativa Schengensamarbetet. Enligt konventionens artikel 9 förbinder sig de avtalsslutande parterna att anta en gemensam politik vad gäller rörligheten för personer, i synnerhet i fråga om reglerna för beviljande av viseringar. Schengenstaterna har därför i sin lagstiftning infört bestämmelser om en enhetlig visering, vilken kan vara resevisering för inresa och vistelse eller transitvisering för genomresa, som gäller för inresa till samtliga Schengenstaters territorium. Enhetlig visering som utfärdats av behörig myndighet i en annan Schengenstat gäller för inresa och vistelse i Sverige på samma sätt som om viseringen hade utfärdats av en svensk myndighet.

För att enhetlig visering skall beviljas krävs att de i Schengenkonventionens artikel 5.1 fastställda inresevillkoren är uppfyllda. Det innebär att den som ansöker om visering avseende vistelse som inte överskrider tre månader skall ha ett giltigt inresedokument och skall vid behov kunna uppvisa dokument som styrker syftet med och villkoren för den avsedda vistelsen samt ha tillräckliga medel för sitt uppehälle under vistelsen och för återresan, eller är i stånd att anskaffa dessa medel på laglig väg. Han eller hon får vidare inte finnas registrerad på spärrlista eller utgöra en risk för den allmänna

ordningen, statens säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser.

De skäl sökanden har för besöket kan vara av olika slag för att visering skall beviljas. Det kan vara fråga om turistbesök, besök hos släktingar, affärsbesök eller genomresa. Giltiga skäl är också besök för kulturellt utbyte, deltagande i seminarier eller i idrottsturneringar liksom besök för att genomgå medicinsk behandling som inte kan ges i hemlandet.

För det fall att den som ansöker om enhetlig visering inte uppfyller inresevillkoren enligt artikel 5.1 i Schengenkonventionen, kan i stället en nationell visering undantagsvis utfärdas (artiklarna 5.2 och 16 i Schengenkonventionen samt 2 kap. 3 § UtlF). Nationell visering ger tillstånd att resa in i och vistas i Sverige men inte i en annan Schengenstat. Förutsättningarna för beviljande av nationell visering är om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse. Finns det särskilda skäl, får en sådan visering beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Om en nationell visering utfärdas skall övriga Schengenstater underrättas.

För att visering skall medges krävs, förutom att de formella grunderna för visering är uppfyllda, att utlänningen kan försörja sig här, inte kan antas komma att begå brott eller bryta mot utlänningslagens bestämmelser. Som framhållits i prop. 1988/89:86 s. 58, kan det sägas att grunderna för att i tillämpningen neka visering i stort överensstämmer med de materiella grunder som i 4 kap. 2 § UtlL föreskrivs för avvisning, nämligen om utlänningen kan antas komma att sakna medel för sin vistelse och återresa, kan antas komma att försörja sig på ett oärligt sätt eller arbeta utan att ha arbetstillstånd eller också om han kan antas komma att begå brott eller ägna sig åt samhällsfarlig verksamhet. I praxis – som bestäms av varje enskilt land – är en viktig förutsättning också att utlänningen inte vid ansökningen egentligen kan antas ha för avsikt att bosätta sig här. I övrigt kan de riktlinjer för viseringspraxis som framfördes i prop. 1983/84:144 s. 93 f alltjämt sägas ha giltighet

6

.

Därutöver kan visering också, trots att det finns risk för att sökanden inte kommer att lämna landet vid viseringstidens utgång, beviljas om det finns mycket starka humanitära skäl, om det är

6

Se avsnitt 2.1

fråga om deltagande i seminarier, idrottsligt eller kulturellt utbyte eller seriösa affärsbesök med stora ekonomiska intressen.

Det kan i sammanhanget påpekas att en utlänning som har visering när han eller hon kommer till Sverige inte kan avvisas på de i 4 kap. 2 § UtlL angivna materiella grunderna. Utlänningen kan däremot avvisas enligt 1 § samma kapitel, som tidigare innehöll endast formella bestämmelser för inresa. Schengensamarbetet har emellertid medfört att en ny avvisningsgrund införts i bestämmelsen och numera får en utlänning avvisas om han eller hon inte uppfyller inresevillkoren i Schengenkonventionens artikel 5, dvs. att en utlänning numera kan avvisas på materiella grunder trots att han eller hon har visering.

Det bör också nämnas att vissa länder, däribland Danmark och Nederländerna, som ett alternativ till det normala ansökningsförfarandet på något olika sätt tillämpar en ordning som skulle kunna benämnas beviljande av humanitär visering eller asylvisering. En sådan ordning innebär att en skyddsbehövande utlänning kan ansöka om asyl eller annan form av internationellt skydd hos den aktuella statens beskickning utomlands och då, efter en första prövning i det tilltänkta asyllandet, beviljas visering för att på ett säkert och kontrollerat sätt kunna resa till landet i fråga för att där få sin ansökan slutligt prövad

7

– Ett system där behov av skydd är

en grund för att bevilja visering är inte i överensstämmelse med det svenska regelverket och tillämpas således inte av Sverige.

2.2.3. Ansökan och beslut om visering

Enligt 2 kap. 7 § UtlL meddelas beslut om visering av Migrationsverket. Sådana beslut får också meddelas av Utrikesdepartementet. Paragrafen innehåller också bemyndigande för regeringen och, i den utsträckning regeringen föreskriver, Migrationsverket att ge andra myndigheter rätt att besluta om visering. Vidare får regeringen ge ett organ knutet till Sveriges exportråd rätt att besluta om visering samt, enligt 2 kap. 7 a § andra stycket UtlL, ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om visering.

7

Gregor Noll o.a., The Danish Institute for Human Rights ”Safe avenues to Asylum? The

actual and Potential Role of EU Diplomatic Representation in Processing Asylum Requests”, Final report 2002

I 2 kap. 6 § UtlF finns närmare bestämmelser om rätten att besluta om visering. Där sägs att Migrationsverket får ge en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat rätt att besluta i ärenden om viseringar. Innan en svensk beskickning eller ett konsulat ges rätt att avslå ansökningar om visering, skall Migrationsverket samråda med Utrikesdepartementet. Utrikesdepartementet får dessutom ge en sådan myndighet rätt att bevilja viseringar inom departementets ansvarsområde. Efter medgivande från Migrationsverket får en polismyndighet besluta om beviljande av nödfallsviseringar. Visering får också beviljas av Sveriges exportråds kontor i Taiwan.

Ansökan om enhetlig visering skall göras utomlands, på svensk beskickning eller svenskt konsulat om Sverige är resans huvudmål. Beslut om visering eller avslag på ansökningen meddelas då av beskickningen eller konsulatet. För det fall att det framstår som oklart om visering skall beviljas eller inte, skickas ansökningen vidare till Migrationsverket som fattar beslut i ärendet.

Går det inte att fastställa vilken stat som är resans huvudmål, meddelas enhetlig visering av den behöriga myndigheten i den Schengenstat till vilken utlänningen först anländer.

Även ansökan om nationell visering skall göras före inresan och ansökan görs hos svensk beskickning eller svenskt konsulat, som oftast samråder med Migrationsverket innan beslut meddelas i viseringsärendet.

Handläggningen av viseringsansökningar är helt och hållet skriftlig. Ansökningsblanketten för Schengenvisering efterfrågar endast kortfattade uppgifter främst rörande sökandens identitet, ursprung, resväg och syfte med besöket. Enbart detta beslutsunderlag medger alltså inte några långtgående bedömningar av sökandens individuella skäl eller anknytningen till hemlandet jämfört med anknytningen till Sverige, inte heller av sökandens trovärdighet. Utöver grundblanketten finns även särskilda bilagor som sökanden skall fylla i beroende på om viseringen gäller ett affärs- eller konferensbesök, släkt- eller vänbesök, turist- eller transitvisering eller medicinsk behandling i Sverige. För släkt- eller vänbesök finns ytterligare en bilaga som skall fyllas i av referenten, dvs. den person som sökanden skall besöka i Sverige. Bilagorna innehåller olika frågor beroende på vilket det åberopade ändamålet är och ger utrymme för relativt kortfattade kompletteringar i dessa hänseenden. Exempelvis skall, vid s.k. vänbesök, sökanden och referenten ange hur länge de känt varandra, avsikten med besöket,

vem som skall bekosta resa och uppehälle samt om det finns andra skäl som gör besöket särskilt angeläget.

Visering får enligt 2 kap. 1 § andra stycket UtlL ges för tre månaders vistelse vid varje tillfälle, om inte annat följer av föreskrifter som regeringen meddelar. Den tid för vilken visering beviljas är normalt högst tre månader, vilket sammanhänger med bestämmelsen i 1 kap. 4 § UtlL att en utomnordisk medborgare – vare sig han eller hon är viseringspliktig eller inte – skall ha uppehållstillstånd för vistelse i Sverige mer än tre månader. Tidsperioden tre månader överensstämmer också med vad som gäller för enhetlig visering enligt Schengenkonventionen och enligt de viseringsfrihetsavtal som Sverige ingått med andra stater.

När det finns särskilda skäl får en nationell visering beviljas för mer än tre månader, dock högst ett år (2 kap. 3 § UtlF). Särskilda skäl kan exempelvis vara att det rör sig om nära släktingar som önskar vistas här för släktbesök längre tid än tre månader eller det kan vara fråga om affärsbesök

8

. En nationell visering för vistelse som överstiger tre månader skall, enligt rådets förordning (EG) nr 1091/2001 artikel 1

9

, som ersatt Schengenkonventionens artikel 18,

betraktas som nationellt uppehållstillstånd.

I normala fall skall, som framgår ovan, visering sökas utomlands före inresa. Om emellertid en utlänning som är skyldig att ha visering kommer till Sverige utan att ha visering, kan nödfallsvisering beviljas (2 kap. 10 § UtlF) av Migrationsverket eller, efter medgivande från Migrationsverket, av polisen. En nödfallsvisering kan utfärdas som en enhetlig visering för högst femton dagar och giltig för en inresa. Den får utfärdas vid gränsen om utlänningen på grund av tidsbrist eller tvingande skäl inte har kunnat ansöka om visering. I annat fall får nödfallsvisering utfärdas som en nationell visering för högst femton dagar och giltig för en inresa i landet. Sådan visering får beviljas av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser, eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja inresa.

Inom EU har nyligen rådets förordning (EG) nr 415/2003 om utfärdande av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit, trätt i kraft. Enligt artikel 1 får en visering undantagsvis utfärdas vid gränsen för en medborgare i tredje land som måste inneha en visering vid passage av medlemsstaternas yttre gränser under förutsättning att medborgaren uppfyller inresevillkoren i Schengen-

8

Prop. 1996/97:25 s. 124

9

EGT L 150, 6/6/2001 s. 4—5, Celex 32001R1091

konventionens artikel 5.1 a, c–d, att han eller hon inte haft möjlighet att ansöka om visering i förväg, att han eller hon på begäran uppvisar handlingar som styrker att de uppgivna skälen för inresan är oförutsedda och tvingande samt att återresan till ursprungslandet eller transiten till ett tredje land är garanterad. En sådan visering får inte gälla för mer än en inresa och giltigheten får inte överstiga femton dagar för resevisering och inte överstiga fem dagar för transitvisering.

När det gäller själva handläggningen av viseringsärenden har en gemensam handbok för utfärdandet av Schengenviseringar, den s.k. Schengenhandboken, upprättats och gemensamma konsulära anvisningar har utfärdats. Inom EU har också en förordning antagits, rådets förordning (EG) nr 1683/95

10

ändrad genom rådets för-

ordning (EG) nr 334/2002

11

, om en enhetlig utformning av vise-

ringshandlingar.

Bevis om visering skall införas i utlänningens pass eller någon annan handling (2 kap. 8 § UtlF).

Beslut i viseringsärenden får inte överklagas, vilket motsatsvis framgår av 7 kap. UtlL.

2.2.4. Återkallelse av visering

Bestämmelserna i 2 kap. 9 § UtlL innebär att visering får återkallas om utlänningen medvetet lämnat oriktiga uppgifter som varit av betydelse för att få tillståndet eller medvetet förtigit omständigheter av sådan betydelse. Återkallelse får också ske om det finns andra särskilda skäl.

Möjligheten att återkalla tillstånd för den som medvetet lämnat oriktiga uppgifter eller förtigit omständigheter av betydelse för tillståndet har funnits även i tidigare utlänningslagar. I prop. 1988/89:86 framhöll departementschefen att det är oundvikligt att visering eller andra tillstånd ibland utfärdas, trots att förutsättningar egentligen inte förelegat. Likaså kan det efter det att beslutet fattats inträffa omständigheter som bör föranleda att utlänningen inte bör få behålla viseringen eller tillståndet

12

. I ett lagstiftningsärende år 1997 framhöll regeringen att det måste finnas kvar en möjlighet att återkalla tillstånd som beviljats på grundval av fel-

10

EGT L 164, 14/7/1995 s. 1–4, Celex 31995R1683

11

EGT L 53, 23/2/2002 s. 7–8, Celex 32002R0334

12

a. prop. s. 63

aktiga uppgifter. Det är en huvudprincip inom alla samhällsområden att den som fått någon förmån eller något bistånd genom att lämna felaktiga uppgifter kan gå miste om förmånen eller tvingas betala tillbaka biståndet när de felaktiga uppgifterna uppdagas

1314

.

Det oriktiga uppgiftslämnandet eller förtigandet av omständigheter skall ha skett medvetet. En förutsättning för återkallelse är också att de oriktiga uppgifterna eller förtigandet av omständigheter skall ha haft betydelse för tillståndsfrågan. Om t.ex. den som ansöker om visering uppger oriktig identitet, kan det förutsättas att uppgiften lämnats medvetet i syfte att beviljas visering. Också i många andra fall kan man anta att förfarandet att medvetet lämna felaktiga uppgifter eller förtiga betydelsefulla omständigheter sker i det syftet. Det kan naturligtvis finnas fall där oriktiga uppgifter lämnas av helt andra skäl. Det har i praxis ansetts sakna betydelse om utlänningen förstått att den oriktiga uppgiften inverkat på tillståndsbeslutet.

Återkallelse bör också i vissa fall kunna underlåtas, även om de oriktiga uppgifterna har inverkat på frågan om tillstånd. För det fall att någon beviljats visering på grund av felaktiga uppgifter, t.ex. falsk identitetsuppgift, men tillstånd skulle ha beviljats även om den rätta identiteten skulle vara känd, på grundval av de förhållanden som i övrigt förelåg vid tillståndsgivningen, bör återkallelse inte ske

15

.

Särskilda skäl för återkallelse av visering, som inte beviljats på grund av medvetet felaktiga uppgifter eller förtigande, kan vara att utlänningen redan i samband med inresan visar sig sakna medel för sitt uppehälle här, särskilt om han eller hon inte har vidtagit några åtgärder för att klara sitt uppehälle

16

. Ett annat skäl kan vara om utlänningen ägnar sig åt annan verksamhet i Sverige än som förutsattes när viseringen beviljades

17

.

Av 2 kap. 9 § tredje stycket UtlL framgår att det vid bedömningen av om ett uppehållstillstånd skall återkallas för en utlänning som rest in i Sverige, skall tas hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället och till om andra humanitära skäl talar mot att tillståndet återkallas. Såvitt framgår av lagtexten eller för-

13

Prop. 1997/98:36 s. 17

14

Detta gäller dock ej medborgarskapsärenden; den som beviljats svenskt medborgarskap får behålla medborgarskapet även om beslutet grundats på oriktiga uppgifter eller om förutsättningar inte heller annars förelegat

15

Prop. 1988/89:86 s. 152

16

Prop.1979/80:96 s. 91

17

Prop. 1988/99:86 s. 63

arbetena skall sådana hänsyn inte tas vid bedömningen om en visering skall återkallas.

Om en enhetlig visering som utfärdats av en annan Schengenstat återkallas därför att utlänningen inte längre uppfyller villkoren för viseringen, skall den Schengenstat som utfärdat viseringen underrättas enligt 2 kap. 2 § UtlF.

2.3. Viseringspraxis

2.3.1. Migrationsverkets praxisbildning

Då avslag på viseringsansökningar enligt gällande rätt inte får överklagas har Migrationsverket, i sin egenskap av centralmyndighet, en praxisbildande roll i viseringsfrågor. Utöver verkets beslut i överlämnade ärenden sker styrningen av praxis på två sätt: dels generellt, genom verkets allmänna riktlinjer, dels speciellt, genom den praxisinformation som upprättas för enskilda stater. Det förekommer ingen regelmässig publicering eller liknande spridning av Migrationsverkets beslut i enskilda ärenden.

Före år 2000 fanns inga samlade skrivna riktlinjer utan viseringspraxis utvecklades genom uttalanden i styrelseprotokoll. Under år 1987 uttalade Statens invandrarverks styrelse sig angående det angelägna i att flyktingar i Sverige kan få besök från sina släktingar i hemlandet. Det sades dock att det i princip är sökanden själv som får göra troligt att syftet med resan till Sverige är ett besök och inget annat. Styrelsen uttalade vidare att en mer liberal praxis får tillämpas i särskilt ömmande fall och att visering regelmässigt beviljas för att närvara vid en nära anhörigs begravning eller för att besöka en nära anhörig som är svårt sjuk. Dessa uttalanden avsåg ursprungligen viseringspraxis för iranska medborgare, men kom att få allmängiltig karaktär och gällde därefter som ett slags generella riktlinjer.

Statens invandrarverks styrelse tog under år 1997 upp frågan om giltigheten av de gällande riktlinjerna och konstaterade då att det saknades anledning att ändra dessa.

Inför utformningen av de nu gällande allmänna riktlinjerna konstaterade Migrationsverket att viseringsärendena har ändrat karaktär under åren. Det sades vidare att antalet ärenden där det är svårt att leva upp till statsmakternas uttalanden om viseringspolicy hade ökat och att det därför fanns behov av en diskussion kring vilka

allmänna riktlinjer som skall gälla när skilda men viktiga intressen kolliderar. Detta ledde fram till de mer utförliga allmänna riktlinjer för prövningen av viseringsärenden som fastställdes av Migrationsverkets styrelse år 2000. Dessa riktlinjer tar upp övergripande frågor vid viseringsprövningen, tillämpliga för viseringssökande från alla stater för vilka Sverige kräver visering.

Innehållet i nu gällande allmänna riktlinjer

Migrationsverkets riktlinjer har som utgångspunkt att visering skall ges utifrån tidigare gjorda uttalanden från regering och riksdag. Vidare sägs att viseringsansökningar skall generellt prövas i en positiv anda och inte onödigtvis hindra utlänningar från att besöka Sverige. Det framhålls även att varje ansökan om visering skall prövas individuellt och att den huvudsakliga bedömningen går ut på att avgöra om den sökandes avsikt är att enbart besöka Sverige.

Beträffande risken för att sökanden inte skall lämna landet efter viseringstidens utgång sägs att sökandens återvändandeavsikt får bedömas utifrån vunna erfarenheter. En värdering av olika omständigheter såsom förankring i hemlandet och tidigare besök i Sverige görs mot möjligheterna att återvända, frivilligt eller tvångsmässigt. Andra faktorer som bör beaktas är innehav av dokument som inte ger rätt till återresa efter viss tid, minoritetsgrupper som är utsatta eller förföljda, tillfällig bosättning i tredje land (oftast gästarbetare), politiska förhållanden i hemlandet, skyddsbehov, hemlandsmyndighetens vilja att ta tillbaka sina egna medborgare, anknytning hit i förhållande till hemlandet osv. Dessa omständigheter vägs i sin tur mot hur angeläget besöket bedöms vara.

Riktlinjerna tar härefter upp två faktorer som berör frågan om hur angeläget besöket är och som ofta innebär svåra avvägningar i förhållande till en konstaterad risk för att sökanden skall stanna kvar här, nämligen mycket starka humanitära skäl respektive vikten av kulturellt utbyte. Riktlinjerna behandlar i samma avsnitt även hur eventuella framtida verkställighetshinder skall beaktas vid viseringsprövningen.

Om de humanitära skälen sägs att det inte är självklart att bevilja visering för t.ex. deltagande i begravning för anhörig, besök hos svårt sjuk släkting eller för att genomgå medicinsk behandling som inte kan ges i hemlandet. Det sägs att viseringsansökningar har avslagits i sådana fall om risken att sökanden inte lämnar landet

efter viseringstidens utgång samtidigt har bedömts vara mycket stor. Vidare anges att de hänsyn som hittills har tagits ofta är hänförliga till den person som vistas i Sverige och vilka risker för hälsan ett uteblivet besök skulle innebära för denne.

Av riktlinjerna framgår i denna del att visering får beviljas om det i ärendet finns mycket ömmande och starka humanitära skäl, t.ex. svår sjukdom, dödsfall inom familjen eller liknande skäl. Detta gäller även för sökande som kommer från länder dit avvisningsbeslut inte kan verkställas eller från vilka det tidigare varit vanligt förekommande att sökandena inte har återvänt till hemlandet när viseringstiden gått ut och visering får alltså beviljas trots att risken för att sökanden kommer att stanna kvar här kan bedömas vara mycket hög.

Beträffande vikten av kulturellt utbyte, deltagande i seminarier och idrottsturneringar samt affärsbesök stadgar riktlinjerna att visering får beviljas, trots att det är fråga om nationaliteter där frekvensen av personer utan återvändandeavsikt visat sig vara hög. Dock gäller, som ytterligare förutsättningar för att visering skall ges i dessa fall, dels att utbytet framstår som seriöst och att affärsbesöken rör stora ekonomiska intressen, dels att syftet med vistelsen framstår som mycket angeläget även för Sveriges del.

Ytterligare ett typfall där viseringsbedömningen innebär svåra avvägningar är då sökanden kommer från ett land där hemlandsmyndigheten i vissa fall inte tar tillbaka sina egna medborgare. Av riktlinjerna framgår att det dittills gjorts såväl kollektiva bedömningar som bedömningar i det enskilda fallet om visering kan ges eller inte. De antagna riktlinjerna stadgar att visering får beviljas i dessa fall om verket eller utlandsmyndigheten bedömer det som sannolikt att sökanden kommer att lämna Sverige.

Som en allmän hållpunkt anges slutligen i riktlinjerna att möjligheterna att träffas i annat land än Sverige får tillmätas större betydelse för medborgare från länder där det är känt att de som fått visering inte har lämnat Sverige efter viseringstidens utgång har varit och är många. Detta gäller även när mycket starka humanitära skäl anförs.

Praxisinformation för enskilda länder

Migrationsverket har sedan mer än tio år tillbaka ett system med fastställande av viseringspraxis gentemot enskilda länder i de fall så har bedömts nödvändigt. Efter år 1999 har det årligen gjorts upp planer för att mer systematiskt fastställa viseringspraxis för olika länder. Praxisinformationen för de enskilda staterna kan ändras när förhållandena ger anledning till det.

Den praxisinformation som utfärdas för enskilda stater kan bland annat innehålla ställningstaganden om att särskild försiktighet är påkallad vid prövning av viseringsansökningar från det aktuella landet. Så kan vara fallet till exempel då de politiska förhållandena i landet är instabila och risken bedöms vara särskilt hög för att de som får visering egentligen har för avsikt att stanna kvar här. Om denna risk har bedömts vara särskilt stor från det aktuella landet kan det t.ex. ställas ökade krav på att sökanden själv förmår göra troligt att det är fråga om ett besök.

Vidare kan praxisinformationen ange riktlinjer för intresseavvägningen vid familjebesök, affärsbesök respektive besök med kulturell, idrottslig eller liknande anknytning.

Migrationsverkets styrelse har för närvarande fastställt viseringspraxis för 65 viseringspliktiga länder.

2.3.2. Regeringens roll för utformningen av praxis

Utlänningslagen ger regeringen möjlighet att påverka styrningen av viseringspraxis på i huvudsak två sätt: dels kan regeringen föreskriva undantag från viseringskravet

18

, dels kan den förordna om

undantag från huvudregeln att visering får beviljas för högst tre månaders vistelse vid varje tillfälle (2 kap. 1 § UtlL).

Under de senaste åren har antalet viseringsfria stater minskat. Listan över viseringsfria stater i 2 kap. 4 § UtlF innehöll ett drygt 70-tal länder fram till år 2000. Av den har fjorton stater anförts från listan sedan de blivit EU-medlemmar. EU:s gemensamma förteckning över de tredje länder vars medborgare är undantagna från viseringskrav när det gäller vistelser som sammanlagt inte överstiger tre månader upptar för närvarande 41 länder samt innehavare av visst slags pass i två av Folkrepubliken Kinas speciella administrativa regioner. Den relativt stora minskningen av antalet viserings-

18

Se avsnitt 2.2.1

fria länder skedde i samband med Sveriges anslutning till Schengenkonventionen, då viseringsplikt infördes för medborgare i ett antal tidigare viseringsfria stater.

Även om det är EU:s ministerråd som fastställer vilka länders medborgare som skall vara viseringsfria, är viseringspraxis alltjämt en nationell angelägenhet. Svensk viseringspraxis kan sammanfattningsvis sägas vara reglerad genom ett samspel mellan regeringen och Migrationsverket. Den i utlänningslagen stadgade möjligheten för regeringen att föreskriva undantag från viseringsskyldighet gäller numera bl.a. innehavare av diplomatpass och tjänstepass från vissa länder, innehavare av passersedlar utfärdade av internationella mellanstatliga organisationer, civil besättning på fartyg och skolelever som deltar i en organiserad skolresa. Regeringens roll för utformningen av viseringspraxis har således minskat väsentligt i betydelse. Migrationsverket gör en mer detaljerad styrning av viseringspraxis utifrån sin kunskap om förhållandena i respektive land och utifrån enskilda faktorer hänförliga främst till sökanden.

I samband med Sveriges inträde i Schengensamarbetet påtalade Migrationsverket i skrivelse till regeringen att svårigheter kan uppstå på grund av varierande praxis mellan Schengenstaterna och efterfrågade regeringens syn på Migrationsverkets styrelses roll som praxisbildare i ett Schengenperspektiv. Skrivelsen har inte föranlett någon förändring av styrelsens roll härvidlag.

2.3.3. Nuvarande praxis

En sammanställning av praxis återfinns i bilaga 5.

För att visering skall beviljas krävs att den som ansöker om visering har ett giltigt inresedokument och inte är registrerad på spärrlista. Vidare skall sökanden ha tillräckliga medel för sitt uppehälle här och för sin återresa. Han eller hon skall också vid behov kunna styrka syftet med vistelsen och får inte antas komma att arbeta utan att ha arbetstillstånd, försörja sig på ett oärligt sätt, begå brott eller ägna sig åt samhällsfarlig verksamhet. Även om dessa förutsättningar är uppfyllda, kan avvägningar behöva göras mellan motstående intressen i vissa fall eftersom utlänningen i praxis inte beviljas visering om hans eller hennes egentliga avsikt med besöket kan antas vara att bosätta sig här. I fall där det finns risk för att sökandens egentliga avsikt är att stanna kvar här, kan dock visering ändå beviljas om det finns mycket starka skäl av

humanitär art eller om det t.ex. är fråga om deltagande i seminarier, idrottsligt eller kulturellt utbyte.

När det gäller anhöriga till svårt sjuka personer som bosatt sig i Sverige har viseringsansökningar bifallits i ett flertal vägledande beslut i ärenden som avgjorts under åren 1999 och 2000.

En irakisk kvinna ansökte om visering för att i Sverige slutföra undersökningar angående njurdonation till sin bror. Med på resan skulle hon ha sin sexårige son medan hennes make och två andra barn skulle stanna kvar i Irak. Brodern hade kommit till Sverige som kvotflykting sju år tidigare och var nu svensk medborgare. Kvinnan hade påbörjat undersökningarna på sjukhus i Jordanien men dessa måste enligt bekräftelse från Huddinge sjukhus slutföras i Sverige. Visering beviljades eftersom det bedömdes vara den enda möjligheten att kunna genomföra donationen och rädda livet på brodern.

En 27-årig ogift man från Iran ville besöka sin svårt sjuka mor och sina tre minderåriga syskon i Sverige. Mannen hade också sin mormor, mostrar och kusiner i Sverige medan fadern, som missbrukade narkotika, var kvar i Iran. Risken för att mannen skulle stanna kvar här när viseringstiden gick ut bedömdes som mycket stor. Mannen hade vid två tidigare tillfällen fått avslag på sin ansökan, den senare gjord efter det att modern hade drabbats av en hjärntumör och skulle opereras. Modern hade nu emellertid tagit en överdos av medicinen hon behandlades med och hennes tillstånd var mycket kritiskt. Mannen beviljades visering eftersom det ansågs finnas mycket starka humanitära skäl. I beslutet konstaterades också att det skulle finnas möjlighet att verkställa ett avvisningsbeslut till Iran.

Likaså beviljades en 65-årig kvinna från Irak visering för att besöka sin döende mor i Sverige. Även fem av kvinnans sex syskon bodde här. Modern hade cancer och hade även haft hjärtinfarkt och utvecklat hjärtsvikt. Hon behandlades med morfin och det fanns inte längre möjlighet till operation. Risken för att dottern inte hade någon återvändandeavsikt ansågs liten. Kvinnan hade sin åldrige make och andra släktingar kvar i hemlandet och familjen levde under goda förhållanden.

När risken för att sökanden inte skall lämna landet efter viseringstidens utgång har bedömts som mycket stor har viseringsansökningar avslagits i fall där de humanitära skälen inte har ansetts ha tillräcklig tyngd. Ett sådant fall är den kurdiske man i 80-årsåldern som tillsammans med sin 39-åriga ogifta dotter ville besöka

sina två söner i Sverige. Kvar i Turkiet hade mannen sex barn som han alternerade mellan. Han anförde som skäl att han haft två hjärnblödningar och ville se sina barn och barnbarn en sista gång. Vädjanden fanns från Röda Korset och från en präst som varit stödperson för sönerna här i Sverige. Visering vägrades eftersom risken för att de inte skulle återvända till hemlandet ansågs som mycket stor och eftersom barnen i Sverige kunde besöka släkten i Turkiet om de ville. De hade nämligen fått stanna här på andra grunder än skyddsbehov.

Avslag blev det också på viseringsansökan från en irakisk kvinna som ville besöka sin dotter i Sverige. Dottern väntade sitt andra barn och ville ha modern med som stöd vid förlossningen. De humanitära inslagen ansågs inte tillräckligt starka eftersom dottern hade sin make här som stöd. Risken för att kvinnan skulle stanna kvar här ansågs också mycket stor eftersom kvinnan gjort gällande att hon och hennes man hade utsatts för trakasserier i Irak.

Inte så sällan förekommer det att viseringsansökningar gäller vistelse i Sverige för operation eller vård. Det kan t.ex. vara fråga om ett utländskt barn som inte kan få en nödvändig operation utförd i hemlandet. I dessa fall kan det normalt redan vid ansökningen avgöras hur lång vistelsen behöver vara och då visering kan beviljas även för längre tid än tre månader, ges ibland visering även för tid som avser nödvändig eftervård. Som exempel kan nämnas den sexårige pojke, statslös palestinier, som tillsammans med sin mor ansökte om visering för att pojken här skulle få genomgå en operation till följd av penis- och blåsmissbildning. Han hade tidigare vid ett flertal tillfällen opererats i Jordanien med misslyckat resultat. Medel hade samlats in genom en frivilligorganisation för att bekosta vården och vistelsen i Sverige. Pojkens far och syster var kvar i hemlandet. Hans farfar och andra släktingar var bosatta i Sverige. Då det var frågan om att höja livskvalitén hos ett litet barn ansågs de humanitära skälen överväga och visering beviljades.

Även om det inte finns risk för att sökanden har för avsikt att stanna kvar här, kan viseringsansökningar avslås. Så kan vara fallet när sökandens vandel beaktas. Ett exempel härpå är den man från Syrien som ville besöka sina två barn som bodde med modern i Sverige. Barnens mor hade uppgett att hon alltsedan hon tvingats gifta sig med mannen vid 16 års ålder hade utsatts för misshandel av honom. Han skulle även ha haft sexuellt umgänge med minderåriga släktingar och även försökt att utnyttja den äldsta dottern sexuellt. Modern hade också uppgett att hennes bror utsatts för ett mord-

försök sedan han försökt förmå mannen att gå med på äktenskapsskillnad. Makarna var vid tiden för ansökan skilda. Mannen hade gift om sig och hans nya hustru väntade deras första barn. Hans ansökan om visering tillstyrktes av barnens mor. Någon risk för att han inte skulle återvända hem ansågs inte föreligga men vandelsfrågan vägdes in i bedömningen och visering vägrades eftersom barnen kunde träffa sin far i Syrien.

2.3.4. Humanitära skäl i fråga om visering

Begreppet humanitära skäl förekommer i utlänningslagstiftningen inte bara när det gäller uppehållstillstånd utan också i bestämmelserna om visering. Nationell visering får utfärdas om det är nödvändigt av humanitära skäl (2 kap. 3 § UtlF) och nödfallsvisering får beviljas av humanitära skäl trots att personen som kommer till gränsen utan att ha visering inte kan visa att han eller hon på grund av tidsbrist eller tvingande skäl inte har kunnat ansöka om visering (2 kap. 10 § UtlF).

Som framgår av avsnitt 4.3.3 är praxis mycket restriktiv när det gäller att bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl. De personer som beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl skall oftast stanna i landet permanent, i vart fall för en längre tid. När det gäller visering är situationen något annorlunda eftersom ansökningarna gäller vistelse i Sverige för en viss kortare tid, eller normalt högst tre månader.

Utgångspunkten är att viseringsansökningar skall prövas i en positiv anda och att utlänningar inte i onödan skall hindras att besöka Sverige. Om utlänningen kommer från ett land där erfarenheten har visat att risken är stor för att sökanden egentligen avser att stanna kvar, görs en bedömning av sökandens återvändandeavsikt mot bakgrund av t.ex. politiska förhållanden i hemlandet, anknytning till Sverige i förhållande till anknytning till hemlandet och förankring där, liksom hemlandets vilja att ta tillbaka de egna medborgarna. Dessa omständigheter vägs därefter mot hur angeläget besöket bedöms vara.

Det kan således sägas vara den s.k. avhoppsrisken, dvs. risken för att sökanden inte lämnar landet efter viseringstidens utgång, som är den allt överskuggande motvikten till de humanitära skäl som sökanden åberopar för att beviljas visering. De humanitära skäl som sökanden kan ha blir aktuella att pröva först om sökanden kommer

från ett land där risken för att han eller hon kommer att stanna kvar här är beaktansvärd. Det skulle också kunna uttryckas som att ju större den nämnda risken anses vara, ju tyngre måste de humanitära skälen väga.

Begreppet humanitära skäl har, som grund för visering, samma innebörd som när det gäller uppehållstillstånd av humanitära skäl (se avsnitt 4.3.3). Situationen blir dock annorlunda när det gäller viseringsansökningar eftersom sökanden då inte befinner sig i Sverige. Bestående verkställighetshinder kan t.ex. inte utgöra humanitära skäl för visering men däremot för uppehållstillstånd. När livshotande sjukdom åberopas som skäl för visering, är det regelmässigt inte fråga om sökandens sjukdom utan i stället tillåtelse att besöka någon anhörig eller annan person här som är sjuk. Det kan i sammanhanget påpekas att visering endast ger rätt till en kortare vistelse här. Den som vill stanna här permanent skall ansöka om uppehållstillstånd.

I ärenden som gällt deltagande i begravning av en nära anhörig eller besök hos en svårt sjuk släkting eller för att genomgå medicinsk behandling som inte har kunnat erhållas i hemlandet har i många fall visering beviljats. Andra ansökningar, som gällt t.ex. behandling av minskadade kurder från Irak, har avslagits eftersom risken för att de inte skulle återvända till hemlandet har bedömts som mycket stor. I några fall, där denna risk också har bedömts som mycket stor, har visering ändå beviljats med hänsyn till den härvarande släktingen och vilka risker ett uteblivet besök skulle kunna innebära för denne.

I anknytningsfallen, dvs. när sökanden har nära släktingar här, är situationen den att ju mindre anknytning sökanden har till sitt hemland desto större är risken för ett avslag på viseringsansökningen om han eller hon kommer från ett land där risken för att sökanden inte kommer att återvända hem bedöms som stor. På samma sätt kan det förhålla sig vid svåra förhållanden i hemlandet liksom när verkställighetshinder skulle föreligga vid viseringstidens utgång. Har man redan vid ansökningen kunskap om att ett avvisningsbeslut inte skulle kunna verkställas om sökanden stannar kvar efter viseringstidens utgång, är det stor sannolikhet för att sökanden inte beviljas visering.

2.3.5. Har Schengensamarbetet påverkat praxis?

Migrationsverkets allmänna riktlinjer har ansetts tillämpliga i oförändrat skick även efter Sveriges inträde i Schengensamarbetet. Svenska myndigheters viseringspraxis har således inte förändrats på grund av Schengentillträdet.

Genom Schengensamarbetet har dock andra anslutna staters viseringspraxis kommit att få inflytande också på svensk viseringspraxis på så sätt att en enhetlig visering som utfärdats av annan Schengenstat berättigar till inresa även i Sverige. En del av de anslutna staterna har en mer generös viseringspraxis än Sverige gentemot vissa länder, medan andra kan vara mer restriktiva. Detta påpekades också i Migrationsverkets allmänna riktlinjer från år 2000. Någon inventering av hur viseringspraxis skiljer sig mellan de olika länderna har inte gjorts. Skälen till att ett land vill vara mer eller mindre generöst mot en särskild nation kan vara flera, t.ex historiska-koloniala, ekonomiska eller humanitära. Enligt inhämtade uppgifter från Migrationsverket lägger inte heller en del länder samma vikt vid risken för att sökanden skall stanna kvar efter viseringstidens utgång eftersom man inte anser sig ha några särskilda problem i detta avseende. Det finns vidare exempel på att vissa personer som beviljats visering i ett EU-land söker sig till Sverige eller annat EU-land för att ansöka om asyl.

Det kan konstateras att antalet viseringsärenden hos svenska myndigheter har sjunkit sedan Sverige tillträtt Schengensamarbetet. Den omständigheten att andra stater numera kan utfärda viseringar som gäller inresa även i Sverige är dock endast en av flera förklaringar till att antalet svenska viseringsärenden har minskat; utöver det allmänt minskade resandet har också viseringsfrihet införts mot vissa tidigare viseringspliktiga länder i samband med Sveriges tillträde till Schengensamarbetet. Det finns inga tillgängliga uppgifter som visar hur stor andel av de inresande i Sverige som har viseringar utfärdade av annan Schengenstat. Det går därför inte heller att säga hur stort inflytande som andra Schengenstaters viseringspraxis faktiskt har haft för möjligheten till inresa i Sverige efter Schengentillträdet.

2.4. Beviljade ansökningar, avslag m.m.

De viseringsärenden som prövas av svenska myndigheter har under de senaste åren minskat i antal, trots att viseringsplikt infördes för ett flertal stater i samband med den svenska anslutningen till Schengensamarbetet år 2001. Samtidigt har dock viseringsfrihet införts gentemot stater som tidigare stått för en stor andel ansökningar, däribland Kroatien, Rumänien och Bulgarien. Minskningen av antalet viseringsärenden i Sverige kan delvis också förklaras med Schengensamarbetets system för enhetliga viseringar, varigenom andra Schengenstater kan utfärda visering som berättigar till inresa även i Sverige. År 2002 avgjordes totalt 149 900 viseringsärenden av svenska myndigheter, jämfört med 235 300 ärenden år 1999. Migrationsverket prövar endast en mindre andel av viseringsärendena, cirka 10–20 % per år. Andelen avslag på viseringsansökningar har varit konstant 11–15 % per år de senaste fyra åren.

År 2002

11,1% avslag

1,7% avskrivna

87,2%

bifall

Antal avgjorda ärenden 149 900

År 2003

0,7% avskrivna

11,1% avslag

88,2%

bifall

Antal avgjorda ärenden 144 572

Under år 2002 inkom sammanlagt 155 108 viseringsansökningar till de svenska beskickningarna utomlands. Av dessa översändes 4 443 ansökningar för avgörande av Migrationsverket. Av de avgjorda ansökningarna, som till allt överskuggande del utgjordes av korta viseringar, bifölls 130 715 ansökningar medan 16 657 ansökningar, eller 11,1 % avslogs. Övriga ärenden avskrevs, t.ex. på grund av att ansökningen återkallades, eller var alltjämt öppna vid årets slut. Av de ansökningar som beviljades avsåg 1 397 ärenden visering för annat land än Sverige.

Sammanlagt 887 personer rapporterades ha stannat i Sverige efter viseringstidens utgång år 2002. Skälen för ansökan om att få stanna kvar här har i 749 fall varit asyl, i 20 fall anknytning till barn, i 100 fall anknytning till make eller sambo samt i 18 fall övriga skäl.

Under år 2003 fick de svenska beskickningarna ta emot 150 174 viseringsansökningar. Av de 144 572 ärenden som avgjordes under året beviljades visering i 127 559 fall, därav nationell visering i 114 fall och visering för annat land i 1 831 fall. Avslagsbeslut meddelade i 16 061 fall, eller i 11,1 % av de avgjorda ärendena. De avskrivna ärendena uppgick till 952.

Antalet personer som år 2003 rapporterades ha stannat kvar i Sverige efter viseringstidens utgång uppgick till 873. Av dem åberopade 732 personer asylskäl, 25 personer anknytning till barn, 70 personer anknytning till make eller sambo och 46 personer övriga skäl.

2.5. Några andra länders regler om visering

Finland

I den finska utlänningslagens första kapitel, som innehåller allmänna stadganden, föreskrivs under vilka förutsättningar en utlänning får resa in till Finland. Det krävs att utlänningen, förutom giltigt resedokument, har en giltigt visering eller uppehållstillstånd, om inte något annat följer av ett internationellt fördrag som är bindande för Finland. Det krävs vidare att han eller hon vid behov presenterar dokument, varav framgår syftet med och förutsättningarna för den planerade vistelsen i landet, liksom att han eller hon har tillräckliga medel för sin försörjning under vistelsen och för återresan eller lagligen förmår skaffa sig sådana medel. Inreseförbud får inte heller ha meddelats honom eller henne och han eller hon får inte anses äventyra allmän ordning, säkerhet, folkhälsa eller Finlands internationella förbindelser. Särskilda regler gäller för inresa för medborgare i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz; bl.a. att de inte behöver ha visering och att de får vistas i landet högst tre månader utan uppehållstillstånd. För nordiska medborgare gäller att de har rätt att resa in i Finland utan pass, vistas där utan uppehållstillstånd och arbeta utan arbetstillstånd. Om viseringsfrihet i övrigt förskrivs genom förordning.

Utlänningslagens andra kapitel, som behandlar turism, innehåller närmare bestämmelser om visum och visering. Det fastställs till en början att med visering avses ett tillstånd eller beslut som ges en utlänning för turism eller någon därmed jämförbar kortvarig vis-

telse, och som berättigar utlänningen att resa in i Finland, om övriga villkor för inresa är uppfyllda. Med återkomstvisering avses tillstånd för ny inresa under giltighetstiden för den engångsvisering utlänningen beviljats. För att en visering skall vara giltigt krävs att utlänningen har ett giltigt pass eller annat giltigt resedokument.

De olika slags viseringar som kan beviljas enligt den finska utlänningslagen är engångsvisering, flergångsvisering, genomresevisering, visering för flygplatstransitering eller återkomstvisering. Engångsvisering beviljas för högst tre månaders vistelse medan flergångsvisering beviljas för flera vistelser, vilka varje gång får vara högst tre månader, dock så att den totala längden på varandra följande vistelser per halvår inte får överstiga tre månader. Genomresevisering beviljas för till antalet begränsade resor genom Finland vilka varje gång får vara högst fem dygn och återkomstvisering beviljas för en eller flera återresor till landet. För flygplatstransitering beviljas visering för till antalet begränsade genomresor via internationella flygplatsområden vilka varje gång får vara högst ett dygn. I viseringen antecknas hur många dagar viseringen inom ramen för dess giltighetstid berättigar innehavaren att vistas i landet samt, i fråga om flergångsvisering, det högsta antalet inresor till landet eller att viseringen gäller för flera resor. Visering kan utfärdas att gälla högst till dess att passets giltighetstid går ut.

En särskild paragraf i lagen upptar förutsättningarna för visering, nämligen att visering kan beviljas om utlänningen uppfyller de angivna, ovan inledningsvis nämnda, förutsättningarna för inresa. Dessutom kan av den som ansöker om visering krävas en försäkring som beviljats av ett tillförlitligt och solitt bolag eller av en tillförlitlig och solid anstalt för täckande av kostnader för sjukdom och olycksfall såsom vederbörande ministerium närmare bestämmer, om inte något annat följer av bilaterala överenskommelser om social trygghet eller andra internationella fördrag som är bindande för Finland.

Enligt utlänningslagen får visering återkallas, om en utlänning när han söker visering avsiktligt har lämnat oriktiga uppgifter om sin identitet eller andra oriktiga upplysningar som har påverkat beslutet eller om han eller hon har hemlighållit något som hade kunnat inverka på beslutets innehåll. Visering återkallas av utlänningsverket eller, om utlänningen ännu inte har kommit till Finland, av den beskickning som beviljat det. Visering återkallas också i samband med beslut om avvisning. En grund för avvisning

kan vara att utlänningen inte uppfyller angivna krav för inresa till Finland. Om utlänningen utvisas upphör viseringen att gälla.

Den utlänning som vill resa in i Finland eller befinner sig där utan att uppfylla de förutsättningar som anges för inresa till landet kan avvisas. Han eller hon kan också bli föremål för kontrollåtgärder som anmälningsskyldighet, skyldighet att ställa säkerhet eller tas i förvar medan frågan utreds om utlänningens inresa skall tillåtas eller inte.

Den som uppehåller sig i Finland utan sådan visering som krävs eller försummar ålagd anmälningsskyldighet eller sin upplysningsskyldighet kan enligt utlänningslagen dömas till böter för utlänningsförseelse.

De viseringsregler som återfinns i den finska utlänningsförordningen behandlar tillståndsförfarandet, anteckning av tillstånd, gemensam visering och gruppvisering, i vilka fall passkontrollören har rätt att bevilja visering, beräkning av tiden för vistelsen i landet samt regler om viseringsfrihet.

Visering krävs inte av en medborgare i en stat med vilken Finland har ingått avtal om viseringsfrihet, om han eller hon kommer till Finland för turism eller liknande kortvarig vistelse förutsatt att vistelsen inte överskrider tiden som nämns i avtalet. Innehavaren av ett giltigt främlingspass som utfärdats i ett annat nordiskt land behöver inte heller visering om vistelsen inte överstiger tre månader och om passet berättigar honom eller henne att återvända till det land som har beviljat det. När det gäller viseringsfrihet för innehavaren av ett resedokument för flykting hänvisas till den europeiska överenskommelsen om avskaffande av viseringstvång för flyktingar (FördrS 36/90). Slutligen nämns att innehavaren av en engångsvisering under dess giltighet utan ny visering får återvända till Finland efter en resa i Norden.

För speciella kategorier av personer, såsom genomresande via internationellt område i hamnar, kryssningsdeltagare, personal på fartyg och luftfartyg finns också föreskrifter om viseringsfrihet i förordningen.

Visering beviljas utomlands, efter utrikesministeriets anvisningar om viseringsförfarandet, av en diplomatisk beskickning eller ett konsulat i en Schengenstat, eller vid behov av en avtalsslutande parts myndighet som utsetts i enlighet med artikel 17 i Schengenkonventionen.

Den som kommer till Finland utan visering beviljas visum av utlänningsverket eller av passkontrollmyndigheten på inresestället

på det sätt som föreskrivs närmare i förordning. I sådant fall skall utlänningen ha vägande skäl för att inte ha skaffat visering innan han eller hon kom till landet. Återkomstvisering beviljas av den lokala polisen som också kan förlänga den giltighetstid som antecknats i en visering.

Avslag på ansökan om visering meddelas skriftligen. Beslut i viseringsfrågor får inte överklagas.

Danmark

De inledande bestämmelserna i den danska utlänningslagen behandlar utlänningars inresa och uppehåll i Danmark. Till en början upptas de regler som gäller för nordiska medborgare, för medborgare i den europeiska gemenskapen och för EES-medborgare, alltså medborgare i land som ingår i det europeiska ekonomiska samarbetsområdet, samt för medborgare i ett land anslutet till Schengenkonventionen. Något tillstånd krävs inte för medborgare i Finland, Island, Norge och Sverige att resa in i och uppehålla sig i Danmark medan EES-medborgare kan resa in i och uppehålla sig i Danmark i tre månader eller, om de är arbetssökande, i sex månader. Personer som omfattas av EG-reglerna, men som är tredjelandsmedborgare, får också vistas i Danmark i tre månader men för dem krävs att deras pass eller resehandling är viserat för inresa såvitt de inte är undantagna från viseringskrav. För medborgare i ett Schengenland gäller förstås, på samma sätt som i övriga Schengenländer, att de i huvudsak har rätt till inresa och uppehåll i Danmark i tre månader per halvår. I lagen upptas i detta sammanhang också de närmare regler som enligt Schengenkonventioner gäller för visering; bl.a. att visering utfärdat i ett Schengenland är giltigt även i Danmark och att en visering kan begränsas till att gälla enbart i Danmark. Övriga utlänningar, vilka inte har rätt att uppehålla sig i landet enligt de nu nämnda reglerna, får endast uppehålla sig i Danmark om de har uppehållstillstånd. Lagen innehåller därefter ett stort antal bestämmelser om i vilka fall uppehållstillstånd kan beviljas och förutsättningarna härför.

En utlänning, som inte har uppehållstillstånd i Danmark och en nordisk medborgare, som inte har hemvist i Danmark, kan avvisas vid inresan från ett land som inte är anslutet till Schengenkonventionen om han eller hon inte har erforderlig visering, om han eller hon inte uppfyller de bestämmelser om reselegitimation, visering

och inresa som är fastställda i lagens kapitel 7 om kontrollen av utlänningars inresa, uppehåll och utresa. Utlänningen kan vidare avvisas om han eller hon inte kan förevisa dokumentation om ändamålet med resan och dess närmare omständigheter, om det kan antagas att han eller hon kommer att uppehålla sig i landet eller arbeta utan tillstånd, om han eller hon saknar medel för sitt uppehälle och sin återresa och inte kan antas förvärva dessa medel på ett tillåtet sätt, om han eller hon är upptagen som oönskad i Schengens informationssystem samt om han eller hon av hänsyn till Schengenländernas allmänna ordning, förhållandet till främmande makter eller av säkerhets- eller folkhälsoskäl inte bör uppehålla sig i landet.

Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd – vilket väl får anses omfatta även visering även om det inte sägs i lagtexten – kan återkallas i vissa fall. Så kan ske om underlaget för ansökningen eller uppehållstillståndet varit oriktigt, om utlänningen inte har erforderligt pass eller annan reselegitimation som ger möjlighet till återresa till utställarlandet, om utlänningen fått uppehållstillståndet genom svek, när det föreligger upplysningar om sådana förhållanden som skulle ha uteslutit att utlänningen erhållit uppehållstillstånd, bl.a. att han eller hon kan antas vara en fara för rikets säkerhet, utgöra ett hot mot allmän ordning, säkerhet eller folkhälsa eller det eljest föreligger omständigheter som kunde medföra att utlänningen utvisades. Om utlänningen uppehåller sig i Danmark utan erforderligt tillstånd kan han eller hon utvisas. Därvid är särskilt stadgat att ett uppehållstillstånd som grundar sig på svek inte anses som ett lovligt uppehåll.

I utlänningslagens kapitel 7 om kontroll för inresa, uppehåll och utresa, vilket kapitel hänvisas till i bestämmelserna om avvisning, finns ingen bestämmelse beträffande innebörden av visering och inte heller under vilka förutsättningar man kan erhålla visering. Däremot sägs att en utlänning vid inresa, uppehåll och utresa skall vara i besittning av pass eller annat dokument, som enligt ministern för flyktingar, invandrare och integration kan godkännas som resedokument. Vidare kan ministern för flyktingar, invandrare och integration fastställa regler om i vilken omfattning passet eller reselegitimationen skall vara viserat för inresa i eller utresa ur landet. Samma minister kan också fastställa närmare regler om visering, viseringens varaktighet och de betingelser som skall gälla för viseringen. För att få besked direkt ur lagtexten om förutsättningarna för visering, kan man motsatsvis i bestämmelserna om

avvisning, utvisning och återkallelse av uppehållstillstånd utläsa vad som gäller.

Den danska utlänningslagen innehåller ett mycket stort antal bemyndiganden. När det gäller visering har ministern för flyktingar, invandrare och integration också bemyndigats att fastställa närmare bestämmelser för genomförandet av EU-reglerna om viseringsfrihet och upphävande av begränsningar för inresa och uppehåll i samband med arbetskraftens fria rörlighet. Det är också samma minister som enligt bemyndigande kan fastställa närmare regler om vad som i detta hänseende skall gälla i förhållande till tredje land, som har ingått överenskommelse om viseringsfrihet med EU eller dess medlemsstater.

Avslagsbeslut i viseringsärenden får inte överklagas. Beslut om avvisning vid inresa bl.a. för det fall utlänningen saknar nödvändig visering meddelas av berörd polismästare. Sådana beslut kan överklagas till ministern för flyktingar, invandrare och integration. Besluten kan verkställas utan hinder av att de överklagats. Om utlänningen befinner sig i landet utan tillstånd kan utlänningsstyrelsen besluta att han eller hon skall utvisas. Beslutet kan överklagas till ministern för flyktingar, invandrare och integration.

Norge

Norge är som bekant inte medlem i EU men ingår däremot i EES och deltar i Schengensamarbetet. Den norska utlänningslagen är givetvis utformad därefter.

Lagen inleds med ett kapitel med allmänna bestämmelser om lagens tillämplighet och syfte, utlänningars rättsliga ställning, lagens förhållande till internationella regler samt en bestämmelse om att Stortinget fastställer huvudprinciperna för regleringen av immigrationen och att Kungen utfärdar förordningar om immigrationsregleringen. Det följande kapitlet innehåller regler om tillstånd till arbete, uppehåll och bosättning. Varje utlänning som vill stanna i Norge mer än tre månader måste ha uppehållstillstånd, dock inte nordiska medborgare som i detta sammanhang jämställs med norska medborgare. I det tredje kapitlet har reglerna om skydd mot förföljelse samlats, dvs. regler som gäller flyktingar och asyl.

Nästa kapitel om inresa och utresa innehåller en paragraf med bestämmelser om visering. Där stadgas att varje utlänning måste ha

visering för inresa i riket såvida inte Kungen förordnat om undantag från viseringskravet. Visering kan ges i form av en anteckning i pass eller annat identitetsdokument eller i form av ett separat dokument i enlighet med de närmare regler som fastställts av Kungen, som också utfärdar regler för ansökningsförfarandet. En besöksvisering gäller för en inresa och för vistelse högst tre månader. Vid särskilda behov kan en besöksvisering utställas med giltighet för flera inresor. Kungen kan utfärda närmare regler om förfarandet för ansökning om besöksvisering. I lagen sägs således inte vad som avses med visering och inte heller vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att visering skall kunna beviljas.

Vägledning i fråga om under vilka förutsättningar en utlänning kan beviljas visering får i stället hämtas i det nästföljande kapitlet om avvisning och utvisning. Vid inresa till riket eller inom sju dagar därefter kan beslut fattas om avvisning av en utlänning

som inte har giltigt pass eller annat resedokument eller visum, när sådant krävs,

som har blivit utvisad från ett annat nordiskt land och fortfarande har inreseförbud,

som inte har erforderligt arbets- eller uppehållstillstånd, som inte kan visa att han eller hon har tillräckliga medel för sitt uppehåll i riket eller för återresan,

som mindre än fem år tillbaka utomlands har blivit dömd för brott som kan medföra fängelse i mer än tre månader eller i riket har dömts eller satts under övervakning för ett brott som kan medföra fängelse i mer än tre månader eller också dömts till fängelse vid flera tillfällen under de senaste tre åren, eller om andra omständigheter ger anledning att befara att utlänningen i Norge eller i ett annat nordiskt land kommer att begå brott för vilket stadgas fängelse i mer än tre månader,

som, i enlighet med den nordiska passkontrollöverenskommelsen, kan antas komma att resa in i ett annat nordiskt land där det kan hållas för troligt att han eller hon kommer att bli avvisad på grund av brist på giltigt pass eller visering, eller på annan grund för avvisning från det berörda landet,

som enligt kompetent hälsopersonals bedömning uppenbarligen är allvarligt psykiskt störd,

som inte har täckt kostnader som åsamkats det allmänna på grund av att utlänningen tidigare blivit förd ut ur riket,

när hänsynen till nationell säkerhet eller tvingande sociala skäl gör det nödvändigt,

när det är nödvändigt med hänsyn till nationell säkerhet, allmän ordning eller internationella relationer avseende Norge eller annan Schengenstat.

Även efter sjudagarsperiodens utgång kan en utlänning avvisas efter det att han eller hon inrest i landet av de skäl som ovan angetts, dock inte om utlänningen har arbets-, uppehålls- eller bosättningstillstånd.

När det gäller EES-medborgare har reglerna samlats i ett kapitel med särskilda bestämmelser om deras arbets-, uppehålls- och bosättningstillstånd. Sådana medborgare kan resa in i Norge, arbeta och bosätta sig där under tre månader utan tillstånd. För den som är arbetssökande är tiden bestämd till sex månader. Också EESmedborgare kan avvisas vid inresa, bl.a. om de inte har giltigt pass och, i fall där sådant krävs, visering eller om det är nödvändigt med hänsyn till allmän ordning och säkerhet.

Beslut i viseringsärenden meddelas av Immigrationsstyrelsen eller utrikesrepresentationen i enlighet med de bestämmelser som Kungen utfärdar. Beslut som har fattats av polisen eller utrikesrepresentationen kan överklagas till Immigrationsstyrelsen. I övrigt kan alla beslut överklagas till regeringen i enlighet med förvaltningslagens bestämmelser.

Nederländerna

Utlänningslagen i Nederländerna inleds med definitioner av ett antal ord och uttryck som förekommer i lagtexten. Tillåtelse till tillfällig/kortvarig vistelse definieras på följande sätt: en visering utfärdad av Nederländernas diplomatiska eller konsulära beskickning i ursprungslandet eller i hemvistlandet eller av Nederländska Antillernas guvenörsämbete eller av Arubas guvenörsämbete i dessa länder, med föregående tillåtelse från vår utrikesminister för en vistelse längre än tre månader.

Förutsättningarna för att erhålla visering kan utläsas ur inledningsbestämmelsen i kapitlet om inresa. Där stadgas att inresa skall vägras en utlänning som inte är innehavare av giltigt resedokument eller är innehavare av ett giltigt resedokument i vilket en erforderlig visering saknas, en utlänning som utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning eller nationell säkerhet, en utlänning som inte har tillräckliga medel att betala både kostnaderna för sin vistelse i Nederländerna och för sin resa till en plats utanför Nederländerna där

hans inresa är garanterad eller en utlänning som inte uppfyller villkoren som är fastställda i eller i enlighet med kunglig förordning. Vidare stadgas i samma bestämmelse att regler rörande vägrad inresa skall fastställas i kunglig förordning och att inresa till Nederländerna inte får vägras den som uppger att han önskar söka asyl.

Om utlänningen vägras inresa skall han omedelbart lämna Nederländerna. Det kan i sådant fall också krävas att utlänningen stannar på av gränskontrollen anvisad plats eller område som är säkrat mot otillåten avresa.

Den utlänning som vid inresan uppfyllt sina förpliktelser vid gränsövergången är berättigad att stanna i Nederländerna under en period som skall specificeras i kunglig förordning, under förutsättning att han iakttar de regler som gäller enligt utlänningslagen, att han har tillräckliga medel för att betala kostnaderna för sin vistelse i Nederländerna och sin återresa, att han inte utför arbete för en arbetsgivare i strid med lag eller att han inte utgör ett hot mot allmän ordning eller nationell säkerhet. Den tidsperiod vartill hänvisas i det föregående får inte bestämmas till mer än sex månader. Olika perioder kan fastställas för olika kategorier av utlänningar specificerade i kunglig förordning.

När det gäller möjligheterna att överklaga ett beslut i viseringsärende, likställs ett beslut som rör visering, inkluderande tillstånd till tillfällig vistelse, med andra beslut enligt utlänningslagen och kan överklagas till distriktsdomstolen. Domstolens beslut kan inte överklagas i ärenden som gäller visering för tre månader eller mindre.

2.6. Överväganden och förslag

Kommitténs förslag: De omständigheter som dels genom Schengenregelverket och dels i praxis är förutsättningar för att visering skall beviljas preciseras i en inledande paragraf. De följande paragraferna reglerar de två huvudtyper av visering som kan förekomma, nämligen enhetlig visering, som skall meddelas som huvudregel, och nationell visering, som kan bli aktuellt om samtliga kriterier enligt huvudregeln inte är uppfyllda. Dessa regler finns nu i utlänningsförordningen men bör flyttas till lagen för att de grundläggande reglerna om visering skall framgå där. Däremot bör bestämmelserna om de olika former av enhet-

lig eller nationell visering som kan beviljas även i fortsättningen regleras i utlänningsförordningen.

I den nu gällande utlänningslagen sägs att visering innebär tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare tid samt att visering får ges för högst tre månaders vistelse vid varje tillfälle om inte annat följer av föreskrifter som regeringen meddelar. Vidare sägs att visering får begränsas även i övrigt och får förenas med de villkor som kan behövas. Förutsättningarna för att en ansökan om visering skall beviljas är alltså inte angivna i lagen. Inte heller i utlänningsförordningen finns några sådana förutsättningar angivna. Viss ledning kan dock hämtas i bestämmelserna om avvisning i utlänningslagen, nämligen att en utlänning kan avvisas om han eller hon kan antas komma att sakna medel för sin vistelse eller återresa, försörja sig på ett oärligt sätt, arbeta utan arbetstillstånd eller begå brott eller ägna sig åt samhällsfarlig verksamhet. Utlänningslagens bestämmelser har i princip oförändrade överförts till lagrådsremissens lagförslag och förslaget innehåller således inte heller några bestämmelser som upptar förutsättningarna för att visering skall beviljas.

Lagrådet har i sina synpunkter på lagrådsremissen funnit det anmärkningsvärt att det egentligen inte finns någon materiell bestämmelse i lagen om under vilka förutsättningar visering skall ges; alternativt en huvudregel om att visering skall ges men får vägras i särskilda närmare beskrivna fall. Lagrådet har också påpekat att en bestämmelse som endast säger att visering får förenas med de villkor och begränsningar som behövs ger den beslutande myndigheten en mycket vid, närmast diskretionär prövningsrätt.

Kommittén har enligt direktiven

19

i uppdrag att om möjligt

något precisera de i förarbeten och praxis angivna förutsättningarna för visering. I direktiven framhålls att det exempelvis bör kunna anges i lagen att visering inte får beviljas om ändamålet med resan bedöms vara ett annat än det uppgivna eller om det kan antas att sökanden kan antas komma att sakna medel för vistelsen eller återresan eller inte kommer att lämnat Schengenområdet när viseringstiden går ut.

Enligt kommitténs uppfattning är det, för att tillämpningen av bestämmelserna skall kunna bli enhetlig och förutsebar, lämpligast att de grundläggande förutsättningarna för att de två huvudtyperna

19

Dir. 2003:28 s. 14

av visering som förekommer – enhetlig visering och nationell visering – skall kunna beviljas framgår direkt av lagen. Däremot bör de olika formerna av enhetlig och nationell visering som kan komma i fråga, liksom transitvisering, alltjämt regleras i utlänningsförordningen eftersom det kan uppstå behov, bl.a. på grund av det internationella samarbete som pågår, att snabbt ändra bestämmelserna.

Som huvudregel ges i dag en enhetlig visering som gäller i alla Schengenländerna. Förutsättningarna för att erhålla sådan visering framgår av artikel 5 i Schengenkonventionen. Dessa förutsättningar är också i enlighet med Migrationsverkets riktlinjer för visering och med gällande praxis. De korresponderar också i stort med skälen för avvisning.

En första förutsättning är att utlänningen har ett gällande pass eller annat giltigt resedokument. Därutöver krävs att utlänningen kan visa vilket syftet är med besöket och kan redogöra för under vilka förutsättningar besöket är planerat att genomföras. Det krävs vidare att utlänningen har tillräckliga medel för sin vistelse och återresa eller på laglig väg kan skaffa sig sådana medel. Dessa förutsättningar, som kan sägas vara grundläggande, bör föreskrivas i lagen. Därutöver finns sådana förhållanden som gör att visering inte skall beviljas, som att utlänningen meddelats inreseförbud eller om han eller hon kan anses äventyra den allmänna ordningen, statens säkerhet eller Schengenstaternas internationella förbindelser. Också dessa kriterier bör anges i lagen.

Syftet med besöket kan t.ex. vara turism, släktbesök, affärsresa eller genomresa. Då visering avser vistelse under en viss kortare tid skall den som erhållit visering lämna landet och Schengenområdet inom den i viseringen angivna tiden. Om det vid prövningen kan antas att syftet med vistelsen inte är den uppgivna skall visering inte beviljas. Är det t.ex. sannolikt att sökanden har för avsikt att ta anställning här som kräver arbetstillstånd eller framstår det som sannolikt att han eller hon har för avsikt att försörja sig genom brottslig verksamhet, skulle utlänningen ju kunna avvisas. Om det kan antas att sökandens egentliga skäl för viseringen är att få möjlighet att komma hit för att därefter begära uppehållstillstånd för att stanna här skall inte heller visering beviljas. I paragrafen bör därför dessa förutsättningar anges i ett andra stycke.

I praxis har risken för att utlänningen inte kommer att lämna Sverige efter viseringstiden utgång ställts mot besökets angelägenhetsgrad. Det kan diskuteras om det vid bedömningen skall räcka

med att det kan antas att ändamålet med besöket är ett annat än det uppgivna eller att det kan antas att sökanden inte har för avsikt att lämna Schengenområdet efter viseringstidens utgång eller om det skall framstå som sannolikt eller rent av framstå som uppenbart.

Det övergripande målet är att skapa så stor frihet för rörelser över gränserna som möjligt. Mot önskemålet om fri rörlighet måste ställas nödvändigheten av att upprätthålla en reglerad invandring. Utgångspunkten är att viseringsansökningar skall prövas i en positiv anda och inte onödigtvis hindra utlänningar att besöka Sverige. Om en viseringsansökan skulle avslås så snart det kan antas att skälet till besöket är ett annat än det uppgivna skulle förmodligen friheten för rörlighet över gränserna onödigt inskränkas. Om det å andra sidan skulle krävas att det framstår som uppenbart att sökanden t.ex. inte har för avsikt att resa tillbaka efter viseringstidens utgång skulle invandringen troligen inte kunna regleras på sätt som nu sker.

Kommittén har stannat för att det i lagtexten bör föreskrivas att det skall framstå som sannolikt att avsikten med besöket är en annan än den uppgivna eller att det skall framstå som sannolikt att sökanden inte avser att lämna Schengenområdet efter viseringstidens utgång för att ansökan om enhetlig visering skall avslås. Om det framstår som sannolikt att sökanden kommer att stanna kvar i Schengenområdet, kan nationell visering bli aktuell eftersom samtliga kriterier för enhetlig visering inte är uppfyllda.

När det gäller nationell visering, dvs. visering som endast gäller i Sverige, har man i praxis tagit ställning på så sätt att en sökande som kunnat åberopa mycket starka humanitära skäl har fått avslag endast om det framstått som uppenbart att sökanden hade för avsikt att stanna kvar här medan en sökande som har haft mindre starka humanitära skäl för sitt besök fått avslag om det framstått som sannolikt att sökanden inte tänkte lämna landet efter viseringstidens utgång. För den som har mycket starka humanitära skäl för sitt besök bör det dock alltjämt kunna bedömas som uppenbart att sökanden inte har för avsikt att återvända till hemlandet för att visering skall avslås.

I den gällande utlänningslagen, liksom i lagrådsremissen, finns föreskriften att visering får förenas med de villkor och begränsningar som kan behövas. De villkor det här är fråga om kan gälla syftet med resan, t.ex. affärsresa, släktbesök, turism eller genomresa. De begränsningar som den nuvarande paragrafen åsyftar är såvitt framgått endast begränsning i tid. Med den nu föreslagna

regleringen skulle bestämmelsen bli överflödig och kunna utgå eftersom det bland förutsättningarna anges att syftet med resan skall kunna visas. Särskilda bestämmelser finns redan om genomresevisering och andra former av viseringar som nödfallsvisering, gemensam visering, transitvisering och sjömansvisering. Att visering kan begränsas i tiden framgår redan av lagens andra bestämmelser.

En ordning som den föreslagna får till följd att bemyndigandet för regeringen att meddela närmare föreskrifter om visering inte kan preciseras till vissa angivna fall utan får även fortsättningvis vara obestämt till sin omfattning men begränsas givetvis av att vissa kriterier är fastställda i lagen.

3. Arbetstillstånd

3.1. Historik

1927 års lag om utlännings rätt att här i riket vistas hade som främsta syfte att skydda den svenska arbetsmarknaden. Lagen reglerade utlänningars rätt till inresa, vistelse och arbete i Sverige. Det innebar att de tidigare i administrativ ordning införda föreskrifterna om utlänningskontroll, bl.a. föreskriften att en viseringsfri utlänning som kom hit för att ta anställning skulle ha sitt pass försett med arbetstillstånd, lagfästes. Vid tillkomsten av 1954 års utlänningslag framhöll departementschefen att endast svenska medborgare hade en ovillkorlig rätt att vistas och arbeta i Sverige (prop. 1954:41). Enligt denna lag fick konungen förordna om krav på arbetstillstånd för utlänningar som inte hade bosättningstillstånd. I de fall arbetstillstånd meddelades skulle tillståndet gälla viss tid och viss typ av arbete. Det saknades således riktlinjer i lagen för i vilka fall arbetstillstånd skulle ges.

Under år 1968 gjordes vissa ändringar i utlänningslagen. Regleringen av arbetstillstånd i 16 § löd:

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid. Det må avse visst slag av arbete och förbindas med de övriga föreskrifter som finnas erforderliga. Arbetstillstånd må återkallas, om särskilda skäl äro därtill.

Förarbetena till denna lagstiftning innehöll vissa riktlinjer i fråga om arbetstillstånd och arbetskraftsinvandring

1

. Arbetskraftsinvandringen skulle vara organiserad, vilket förutsatte att arbete och arbetstillstånd för dem som behövde sådant tillstånd var ordnade före ankomsten till Sverige. Invandringen skulle kunna ske genom kollektiv överföring av arbetskraft eller enskild invandring av arbetare. I första hand borde den kollektiva formen komma i fråga om det fanns förutsättningar för detta. Vidare skulle arbetskrafts-

1

prop. 1968:142 s. 108 ff

tillgången i landet och möjligheten att ge arbete åt bl.a. handikappade, äldre arbetskraft och hemarbetande kvinnor beaktas vid bedömningen av behovet att tillföra landet arbetskraft utifrån. Det skulle inte tillåtas att den utländska arbetskraften koncentrerades till låglönebranscher och rekryteringen fick inte heller ske på sådant sätt att emigrationsländerna berövades kvalificerad arbetskraft som de själva behövde. Arbetstillstånd fick ges endast om lönevillkor och övriga anställningsvillkor var likvärdiga med vad som normalt utgick för motsvarande svenska arbetskraft. Bostadsfrågan skulle också vara löst innan tillstånd till inresa, vistelse och arbetsanställning lämnades.

Dessa riktlinjer kom att gälla under lång tid för prövningen av arbetstillstånd. Riktlinjerna förutsatte också att Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), i stället för att yttra sig i varje ärende, i den mån det var möjligt och efter hörande av arbetsmarknadens parter, skulle ange allmänna riktlinjer för tillståndsärendens bedömning med hänsyn till läget på arbetsmarknaden.

År 1980 ersattes 1954 års utlänningslag med en ny utlänningslag. Inte heller i den nya lagen angavs under vilka förutsättningar arbetstillstånd kunde beviljas. Vid den tiden hade invandringen ändrat karaktär. Arbetskraftsinvandringen från utomnordiska länder hade i princip upphört och invandring av asylsökande och anhöriga till tidigare invandrade hade kommit i stället. En översyn av gällande riktlinjer för flyktingpolitiken och invandringspolitiken i stort ledde till vissa lagändringar år 1985. I samband därmed gavs emellertid ytterligare riktlinjer i förarbetena

2

. Föredraganden, som ansåg att 1968 års riktlinjer hade förlorat i betydelse i och med att den kollektiva arbetskraftsinvandringen upphört och framför allt genom att arbetskraftsinvandringen så starkt hade avtagit, betonade att här i landet bosatta arbetssökande samt nordbor i första hand borde tillgodoses när arbetstillfällen uppkom. Arbetskraftsinvandring borde därför i fortsättningen tillåtas endast i undantagsfall och sedan det genom arbetsförmedlingens aktiva medverkan visat sig att ett uppkommet arbetskraftsbehov inte kunde tillgodoses genom arbetskraft som fanns i Sverige. Undantag skulle kunna göras främst beträffande nyckelpersoner inom industrin och näringslivet samt inom det kulturella området. I övrigt skulle 1968 års riktlinjer i tillämpliga delar alltjämt gälla.

2

prop. 1983/84:144 s. 61f

Vid tillkomsten av nu gällande 1989 års utlänningslag förklarade föredraganden att han inte föreslog några förändringar av tidigare fastlagda riktlinjer

3

. Vid en senare större översyn av svensk migrationspolitik gjordes den bedömningen att det inte fanns skäl att ändra regler eller praxis när det gällde exempelvis arbetskraftsinvandrare

4

.

När det gäller medborgare i de nordiska länderna har de alltsedan år 1954, när en överenskommelse träffades mellan de nordiska länderna om en gemensam nordisk arbetsmarknad, haft rätt att på samma villkor som svenska medborgare ta anställning på den svenska arbetsmarknaden

5

. Medborgare i något av de nordiska länderna är alltså sedan dess befriade från att ha uppehålls- och arbetstillstånd i de övriga länderna. Vad vidare gäller medborgare i EES-länder och Schweiz, är också de – och deras närmaste familj – alltsedan Sveriges EES-anslutning den 1 januari 1994 befriade från skyldighet att ha arbetstillstånd för att ta anställning här.

3.2. Gällande rätt

3.2.1. Arbetstagarbegreppet

Skyldigheten att ha arbetstillstånd omfattar endast arbetstagare. Vid bedömningen av vem som är att betrakta som arbetstagare, till skillnad från uppdragstagare som är självständiga företagare, har man vid tillämpningen av utlänningslagen att utgå från det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Gränsdragningen mellan arbetstagare och självständiga företagare görs genom en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i varje enskilt fall. Den grundläggande förutsättningen för att det skall vara fråga om ett anställningsförhållande är att förhållandet grundar sig på ett avtal mellan parterna som går ut på att utlänningen skall utföra arbete för den andres räkning. Omständigheter som, utöver innehållet i arbetsavtalet, talar för att den arbetspresterande parten är att anse som arbetstagare är bl.a. att han eller hon personligen skall utföra arbetet, får ersättning för sina direkta utlägg och ersättning för arbetsprestationen i form av lön. Andra viktiga omständigheter är att arbetstagaren är varaktigt knuten till arbetsgivaren och att han eller

3

prop. 1988/89:86 s. 61

4

prop. 1996/97:25 s. 115

5

prop. 1968:142 s. 12

hon står under dennes ledning och kontroll i fråga om tid, plats och sätt för arbetets utförande. Kännetecknande för att den arbetspresterande parten däremot är att anse som en uppdragstagare (självständig företagare) kan vara att han eller hon inte är skyldig att personligen utföra arbetet utan kan överlåta det helt eller delvis till någon annan, själv står för sina utgifter vid arbetets utförande och själv bestämmer sättet för arbetets utförande liksom arbetstid och arbetsplats

6

.

För utlänningar som vill bedriva egen näringsverksamhet i Sverige gäller inte motsvarande krav på tillstånd som för arbetstagare. Tidigare har det förekommit krav på näringstillstånd för utländska företagare. Sedan år 1992 krävs i stället att utländska företag och utomlands bosatta svenska eller utländska medborgare registreras för att få driva näringsverksamhet här. Undantag gäller för medborgare i EES-länder, som om de har uppehållstillstånd får bedriva näringsverksamhet här enligt samma regler som gäller för svenskar.

För utländska hantverkare eller motsvarande som har skaffat Fskattesedel och bedriver verksamhet i Sverige kan det vara svårt att avgöra om de skall betraktas som anställda eller egna företagare. Utlänningsnämnden prövade denna fråga i förhållande till en litauisk byggarbetare i ett beslut från den 16 juni 2000 och fann att personen i fråga skulle ha haft arbetstillstånd för den verksamhet som han skulle bedriva. Migrationsverkets tidigare avvisningsbeslut fastställdes. Utlänningsnämnden konstaterade att bedömningen av om det är fråga om ett anställningsförhållande eller verksamhet som självständig företagare skall ske utifrån det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Detta innebär en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, varvid avtalet mellan uppdragsgivaren och arbetstagaren är den viktigaste bedömningsgrunden. Av särskild vikt är beroendeförhållandet mellan uppdragsgivaren och uppdragstagaren. Nämnden konstaterade att det i och för sig inte föreligger något hinder för en utlänning att, utan arbetstillstånd, bedriva näringsverksamhet som egen företagare i form av byggentreprenad under den tid då visering och uppehållstillstånd inte krävs. I det aktuella fallet fann Utlänningsnämnden dock att personen i fråga stod i ett sådant beroendeförhållande till uppdragsgivaren (ett byggföretag) att han var att betrakta som arbetstagare. Bedömningen grundade sig bland annat på att sökanden vid

6

SOU 1975:1 s. 721 ff

ankomsten till Sverige saknade tillräckliga medel för sitt uppehälle. Bristen täcktes av att uppdragsgivaren dels hade utlovat förskottsersättning för uppdragstagarens levnadsomkostnader, dels hade ordnat en billig bostad åt denne.

3.2.2. Kravet på arbetstillstånd

För att utlänningar skall få arbeta i Sverige krävs enligt huvudregeln i 1 kap. 5 § utlänningslagen att en utlänning, som inte har permanent uppehållstillstånd eller är medborgare i ett nordiskt land, har beviljats arbetstillstånd. Även andra kategorier än de i bestämmelsen nämnda kan vara undantagna från kravet på arbetstillstånd (se avsnitt 3.2.3).

De utlänningar som har beviljats ett permanent uppehållstillstånd och som arbetar här utan krav på arbetstillstånd är normalt sådana som fått stanna på grund av flyktingskäl eller annat skyddsbehov, humanitära skäl alternativt anknytning. Formellt finns också en möjlighet att direkt bevilja permanent uppehållstillstånd då utlänningen inte har annan anknytning än arbetet i Sverige. Detta är dock inte så ofta förekommande eftersom utrymmet för egentlig arbetskraftsinvandring sedan länge är starkt begränsat.

Bestämmelserna om arbetstillstånd tillämpas alltså i praktiken på utlänningar som kan beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd. Det kan t.ex. vara fråga om personer som beviljas sådant tillstånd på grund av familjeanknytning med s.k. uppskjuten invandringsprövning. Vanligtvis beviljas arbetstillstånd i dessa fall utan någon särskild prövning, närmast som en direkt följd av att uppehållstillstånd beviljas. För de utlänningar som kan beviljas tidsbegränsat arbetstillstånd utan att ha någon anknytning till Sverige kan tre grupper urskiljas: personer som deltar i internationellt utbyte, arbetskraft för täckande av tillfällig brist samt säsongsarbetare. Gemensamt för dessa är att det krävs ett uttryckligt erbjudande från en specifik arbetsgivare för att tillstånd skall beviljas. Utlänningar med tidsbegränsade uppehållstillstånd på grund av anknytning eller liknande får beviljas arbetstillstånd utan begränsning till speciellt arbete eller speciell arbetsgivare.

En utlänning får avvisas om han saknar arbetstillstånd när sådant krävs.

3.2.3. Undantag från tillståndskravet

I 1 kap. 5 § första stycket UtlL nämns de utlänningar som inte behöver arbetstillstånd för att arbeta här, nämligen de som har permanent uppehållstillstånd eller är medborgare i de nordiska länderna. Med stöd av paragrafens andra stycke har regeringen rätt att föreskriva andra undantag från kravet på arbetstillstånd. Bemyndigandet har utnyttjats för att föreskriva de undantag som är uppräknade i 4 kap. 1–3 a §§ UtlF.

Enligt 4 kap. 1 § UtlF krävs inte arbetstillstånd för medborgare i ett EES-land eller i Schweiz. Undantaget gäller också, oavsett medborgarskap, sådana arbetstagares make eller sambo och deras barn som är under 21 år eller beroende av dem för sin försörjning. Det skall dock observeras att medborgare i EES-länder eller Schweiz, för att få uppehållstillstånd under en längre tid, kan vara antingen arbetstagare eller egenföretagare och i så fall måste kunna styrka detta genom anställningsbevis eller en handling som visar att personen är egen företagare, eller också kunna visa att han eller hon har försörjningen ordnad på annat sätt.

Likaså är en utlänning som, på grund av anställning utomlands, arbetar i Sverige som representant för ett företag eller som medlem av personalen på järnvägståg eller på lastbil i yrkesmässig trafik undantagna från kravet på arbetstillstånd (4 kap. 1 a § UtlF).

Enligt 4 kap. 2 § UtlF ges vissa grupper rätt att arbeta här utan krav på arbetstillstånd under kortare perioder. De som omfattas av detta undantag är bl.a. besättningsmän på turistbussar, utländsk vårdare som följt med en person hit för vård eller rekreation, forskare eller lärare som kallats hit för föreläsningsverksamhet eller liknande. Undantaget för arbetstillstånd för dessa kategorier gäller under tre månaders tid. Undantag gäller vidare för utlänning som är bosatt men inte medborgare i ett EES-land eller i Schweiz om utlänningen är anställd av ett företag i EES-landet eller Schweiz och för arbetsgivarens räkning skall arbeta tillfälligt i Sverige med entreprenad eller liknande. Undantaget från arbetstillståndskravet gäller den tid som det tillfälliga arbetet pågår. Montörer och tekniska instruktörer undantas från krav på arbetstillstånd under två månader från inresan om tjänstgöringen avser brådskande arbete i samband med uppsättning eller reparation av maskiner eller liknande. Utländska gäststuderande från tredje land får arbeta här utan arbetstillstånd under den tid som de har beviljats uppehållstillstånd för studierna. Ytterligare undantag från kravet på arbets-

tillstånd finns för tillfälligt anställda vid Sveriges radio- och tvbolag, professionella artister och idrottsmän samt specialister inom internationella koncerner.

Under år 2002 beslöt Migrationsverket att det inte skulle behövas arbetstillstånd för att arbeta med plockning av vilda bär. För att plocka odlade bär krävs dock alltjämt arbetstillstånd. Inom trädgårdsnäringen fastställer länsarbetsnämnden allt efter behov en årlig kvot av arbetstillstånd för säsongsarbetare.

Vidare stadgas undantag från kravet på arbetstillstånd då ett tidigare arbetstillstånd på minst sex månader har beviljats och då ansökan om förlängning sker inom giltighetstiden för tillståndet. Undantaget gäller för tiden tills förlängningsansökan har prövats eller, om utvisningsbeslut har meddelats, tills detta har vunnit laga kraft (4 kap. 3 § UtlF).

Slutligen gäller enligt 4 kap. 3 a § UtlF undantag för asylsökande under förutsättning att Migrationsverket bedömer att beslut i asylärendet inte kommer att kunna fattas inom fyra månader från ansökan. Undantaget gäller fram till dess att lagakraftvunnet beslut finns i ärendet.

3.2.4. Handläggningen av ärenden om arbetstillstånd

Arbetstillstånd skall normalt sökas före inresan till Sverige. Ansökan ges då in till ambassad eller konsulat i sökandens hemland eller det land där han eller hon är stadigvarande bosatt. Om sökanden befinner sig i Sverige vid ansökningen, får den inte bifallas om inte särskilda undantag är för handen. Undantagen, som anges i 2 kap. 5 § och 5 a § UtlL, gäller bl.a. utlänningar som kan beviljas uppehållstillstånd som skyddsbehövande och deras nära anhöriga, utlänningar som av humanitära skäl bör få bosätta sig här, ansökning som gäller förlängning av tillstånd som getts en utlänning med familjeanknytning eller utlänningar som kan åberopa vägande skäl för förlängning av ett arbetstillstånd eller om det annars finns synnerliga skäl. Om utlänningen vistas i Sverige, ges ansökan in till Migrationsverket eller länsarbetsnämnden i det län där han eller hon stadigvarande vistas. Migrationsverket har i Utlänningsförordningen getts möjlighet att föreskriva att ansökningar om arbetstillstånd får ges in även till andra myndigheter. Det kan bli aktuellt t.ex. om en utlänning av rädsla för förföljelse eller på grund av sitt hälsotillstånd inte kan lämna sin tillfälliga vistelseort.

Ansökan prövas av Migrationsverket. Regeringen och, i den utsträckning regeringen föreskriver, Migrationsverket får dock ge andra myndigheter rätt att besluta om arbetstillstånd. Regeringens bemyndigande härvidlag har utnyttjats på så sätt att det i 4 kap. 4, 4 a och 5 §§ UtlF föreskrivits att en polismyndighet får ge arbetstillstånd i den omfattning Migrationsverket bestämmer efter samråd med AMS och Rikspolisstyrelsen. På samma sätt får en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat bevilja arbetstillstånd i den omfattning som Migrationsverket bestämmer efter samråd med AMS och Utrikesdepartementet. Vidare får AMS och länsarbetsnämnden besluta om arbetstillstånd i den omfattning Migrationsverket bestämmer efter samråd med AMS.

Prövningen

Varken utlänningslagen eller utlänningsförordningen innehåller några bestämmelser som anger förutsättningarna för att arbetstillstånd skall beviljas eller avslås. AMS utfärdar dock riktlinjer som tillämpas vid prövningen (se avsnitt 3.3).

Arbetstillstånd skall enligt 2 kap. 6 § UtlL ges för viss tid. Tillståndet får avse ett visst slag eller vissa slag av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs. I praktiken används möjligheten att förena tillståndet med villkor så att det i beslutet anges vilket yrke tillståndet gäller samt vilken arbetsgivare sökanden skall arbeta hos. I vissa fall anges dock inte någon arbetsgivare, så är fallet främst vid arbetstillstånd som grundas på uppskjuten invandringsprövning i anknytningssituationer. Några speciella villkor utöver arbetsgivare förekommer vanligtvis inte i tillståndsbesluten. Faktorer som lönenivå och arbetsförhållanden skall framgå av ansökningshandlingarna och beaktas redan vid prövningen av om tillstånd överhuvudtaget skall meddelas.

I 2 kap. 6 § tredje stycket UtlL anges att regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om arbetstillstånd. Regeringen har i utlänningsförordningen meddelat undantag från kravet på arbetstillstånd för vissa kategorier samt meddelat vissa underbemyndiganden. Regeringen har dock inte meddelat några egna riktlinjer för hur tillståndsärenden skall bedömas. Denna uppgift ankommer enligt nu gällande ordning på AMS (4 kap. 6 § UtlF).

Vid egentlig arbetskraftsinvandring, dvs. när sökanden får permanent uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl, är tillståndet

begränsat till ett visst yrke men inte till någon viss arbetsgivare. Vid anställningar som är ett led i ett internationellt utbyte däremot, där arbetstillståndet är tidsbegränsat, är det normalt knutet till anställning inom ett visst yrke hos en viss arbetsgivare. Utlänningar med tidsbegränsade uppehållstillstånd på grund av anknytning eller liknande beviljas arbetstillstånd utan begränsning till speciellt arbete eller speciell arbetsgivare.

Bevis om arbetstillstånd skall föras in i utlänningens pass eller någon annan handling (4 kap. 11 § UtlF).

Samråd med andra myndigheter och partsorganisationer

Enligt huvudregeln i 4 kap. 7 § UtlF skall Migrationsverket samråda med länsarbetsnämnden innan ansökan får beviljas. Sådant samråd skall anses ha skett om Migrationsverket vid prövningen av ansökan följer de av AMS utfärdade riktlinjerna.

Har Migrationsverket samrått med en länsarbetsnämnd och är ärendet av principiell betydelse eller annars av större vikt, skall länsarbetsnämnden lämna sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare inom det verksamhetsområde som tillståndet avser tillfälle att yttra sig (11 kap. 7 § tredje stycket UtlL).

Migrationsverket har dock bemyndigande att självständigt bevilja arbetstillstånd i vissa fall. Till att börja med regleras två sådana situationer i 4 kap. 8 § UtlF, nämligen tillstånd under högst en månad för konstnärliga yrkesutövare som besöker landet för gästspel samt då det finns särskilda skäl med hänsyn till längden av den tid utlänningen har vistats här, hans eller hennes personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Utöver de situationer som regleras i 4 kap. 8 § UtlF kan Migrationsverkets rätt att bevilja uppehållstillstånd utan samråd med länsarbetsnämnden också följa av generella yttranden från AMS. Den vanligaste ärendegruppen där Migrationsverket har getts ett sådant bemyndigande är gästforskare och andra former av internationellt utbyte, där arbetstagaren planerar att vistas här mer än en sammanlagd tid av tre månader under en tolvmånadersperiod så att undantaget från kravet på arbetstillstånd i 4 kap. 2 § p 3 UtlF inte är tillämpligt. Systemet med generella yttranden utan samråd med länsarbetsnämnden förekommer också för ett flertal andra ärendegrupper såsom särskilda bristyrkeskategorier, tillfälliga uppdrag, montage- eller entreprenaduppdrag.

Återkallelse av arbetstillstånd

Ett beviljat arbetstillstånd får återkallas på de grunder som anges i 2 kap. 9 § UtlL, nämligen om utlänningen medvetet har lämnat oriktiga uppgifter som varit av betydelse för att få tillståndet eller medvetet förtigit omständigheter av sådan betydelse.

Migrationsverkets beslut i fråga om arbetstillstånd och återkallelse av arbetstillstånd får av utlänningen överklagas till Utlänningsnämnden endast under förutsättning att frågan om tillstånd har behandlats i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning (7 kap. 3 § UtlL). Principiellt viktiga ärenden kan också överlämnas till regeringen i enlighet med 7 kap. 11 § UtlL.

Antalet beviljade tillstånd på grund av arbete år 2003

Figur 3.2

10 249

7 289

3 303

319

Icke EU-land

Säsongsarbetstillstånd

EU-land

Permanent uppehållstillstånd

Under år 2003 beviljades totalt 20 841 arbetstillstånd, vilket är en liten ökning jämfört med året innan då 20 677 arbetstillstånd beviljades. Därutöver beviljades 319 personer permanent uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl. Nordiska medborgare, som får arbeta i Sverige utan tillstånd, och vissa kategorier som får arbeta en kortare tid i Sverige utan arbetstillstånd, t.ex. artister med sina tekniker och turnépersonal, författare och konstnärer, idrottsmän, specialister i internationella koncerner, är inte med i statistiken.

Den största gruppen, 10 249 personer, avsåg tidsbegränsade tillstånd till personer från länder utanför EU som fått arbetserbju-

danden från Sverige. En stor del av dem, 2 620 personer, arbetade med underhållning och kultur.

Tillsammans stod personer från åtta stater, Polen, USA, Ukraina, Estland, Litauen, Ryssland, Indien och Kina, för mer än hälften av dessa tillstånd, eller 6 480 personer. Av dem beviljades 3 358 polacker tillstånd inom områdena underhållning, jordbruk, industri, hantverk och sjukvård medan 836 amerikaner fick arbetstillstånd främst inom branscherna företagsledning och underhållning.

Den näst största gruppen utgjordes av säsongsarbetstillstånd, som beviljades 7 289 personer för trädgårdsarbete, jordgubbsplockning och liknande. Från EU-länderna beviljades 3 303 personer uppehållstillstånd på grund av anställning i enlighet med EUregler. Därutöver beviljades också, som nämnts, 319 personer, som kom hit för att arbeta, permanent uppehållstillstånd. De flesta av dem kom från Europa, 149 personer, och Amerika, 56 personer.

Av dem som ansökte om arbetstillstånd fick 365 personer avslag på sin ansökan hos Migrationsverket. Av dem hade 100 personer sökt säsongsarbetstillstånd. Det bör observeras att Migrationsverket endast prövar vissa ansökningar om säsongsarbetstillstånd, nämligen de nationaliteter där det bedöms finnas en generell risk för att personen egentligen har för avsikt att stanna kvar i Sverige efter tillståndstidens utgång. Skälen för avslag hos Migrationsverket är alltså vanligtvis att det har bedömts finnas en sådan risk.

3.3. Arbetsmarknadsstyrelsens riktlinjer

Bemyndigandet i UtlL för regeringen att meddela föreskrifter om arbetstillstånd har utnyttjats för att i 4 kap. 6 § UtlF föreskriva att AMS skall besluta om riktlinjer för bedömningen av ärenden om arbetstillstånd. Innan riktlinjer utfärdas skall sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare få tillfälle att yttra sig. Riktlinjerna har inte formen av föreskrifter, varför det kan i frågasättas i vilken mån de är bindande.

En arbetsgrupp med representanter för AMS, Migrationsverket, länsarbetsnämnderna, arbetsmarknadens parter och handläggare av arbetstillstånd har nyligen gjort en översyn av riktlinjerna för handläggning av arbetstillståndsärenden. Syftet med översynen har varit att förenkla handläggningen och anpassa riktlinjerna till hur

de faktiskt har tillämpats under senare år. Någon förändring av de nu befintliga riktlinjerna har ännu inte beslutats.

Riktlinjerna för bedömningen av arbetstillståndsärenden kan sägas grunda sig på de riktlinjer som riksdagen lagt fast år 1968 och år 1984 (se avsnitt 3.1). Riktlinjerna omfattar bedömningsgrunder för arbetskraftsinvandring, dvs. permanent uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl, tidsbegränsade arbetstillstånd för täckande av tillfällig brist, utländsk entreprenadverksamhet samt arbetstillstånd inom ramen för internationellt utbyte. Därutöver anges vissa riktlinjer i fråga om förfarandet vid generella yttranden till Migrationsverket, i vilka ärenden länsarbetsnämnden inte behöver yttra sig.

3.3.1. Arbetskraftsinvandring – permanent uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl

I riktlinjerna anges att permanent uppehållstillstånd i första hand bör begränsas till sådana områden som kvalificerad forskning, produktutveckling, överföring av ny teknologi etc. Enligt gällande praxis måste det vara fråga om högutbildad arbetskraft eller andra högt kvalificerade yrkeserfarna personer med särskild betydelse för näringslivet eller kulturlivet i regionen.

Prövningen skall klarlägga om arbetskraftsbehovet kan fyllas inom landet i stället för med hjälp av invandring. En annan förutsättning är att den sökande erhåller stadigvarande sysselsättning och full försörjning i det yrke eller yrkesområde som ansökan avser.

I praktiken sker prövningen i dessa fall så att Migrationsverket skickar ansökningen, inklusive arbetserbjudandet, till länsarbetsnämnden, som yttrar sig i frågan om sökanden kan anses vara en sådan ”nyckelperson” som kan få permanent uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl. Om förutsättningarna är uppfyllda tillstyrker länsarbetsnämnden ansökan, varefter Migrationsverket kan besluta om ett permanent uppehållstillstånd.

3.3.2. Tillfällig brist

För täckande av tillfällig brist kan enligt riktlinjerna arbetstillstånd i vissa fall tillstyrkas inom sådana yrken eller yrkesområden där arbetsgivarna har svårigheter att hitta arbetskraft med kvalificerad

yrkesutbildning eller erfarenhet, om det inte inom landet eller något annat land i EU/EES finns arbetskraft som kan anvisas inom rimlig tid direkt eller efter utbildning.

Som allmänna utgångspunkter för bedömningen anges att medborgare i länder utanför EU/EES inte får koncentreras till arbetsplatser där svårigheter att rekrytera arbetskraft kan hänga samman med lönesättning, arbetsmiljö, lokala förhållanden eller liknande faktorer. Nivån avseende lön, försäkringsskydd och övriga anställningsvillkor skall lägst motsvara gällande svenskt kollektivavtal inom branschen och får inte vara sämre än vad som gäller för motsvarande svensk arbetskraft. Arbetstiden skall vara av sådan omfattning att arbetstagaren får en tillräcklig försörjning under vistelsen i landet och bostad skall vara ordnad före inresan.

Vid prövningen av tillståndsfrågan i kontakt med företagen skall det särskilt beaktas att arbetstillståndet måste avse en person med kvalificerad yrkesutbildning och erfarenhet och att det skall vara fråga om funktioner inom företaget som måste besättas om driften skall kunna fortsätta utan allvarliga produktionsstörningar. Det måste också stå helt klart vid rekryteringen att det är fråga om tidsbegränsade anställningar. Tillståndsfrågan skall prövas utifrån en långsiktig bedömning av arbetsmarknadsläget inom respektive yrkesområde.

Ett arbetstillstånd för täckande av tillfällig brist ges för en sammanlagd tid av normalt 18 månader och begränsas till arbete hos viss arbetsgivare.

Om arbetsbristen förväntas bli långvarig eller återkommande skall en överenskommelse upprättas mellan arbetsgivaren och länsarbetsnämnden om hur bristen skall lösas. Kvarstår arbetsbristen efter 18 månader kan arbetstillståndet förlängas med normalt sex månader efter särskild överenskommelse mellan arbetsgivaren och länsarbetsnämnden. Tanken med möjlighet till utökad tid är att man genom utbildningsinsatser under tiden skall kunna lösa rekryteringsproblemen inom landet eller EU-området.

Vid prövningen av arbetstillstånd i samband med utländsk entreprenadverksamhet gäller särskilda förutsättningar. Tillståndsprövningen skall klarlägga om det finns ett tillfredsställande skydd på arbetsplatsen och att anställningsförhållandena motsvarar vad som gäller på den svenska arbetsmarknaden eller i övrigt är godtagbara vid en jämförelse med svenska förhållanden. Om den utländske entreprenören anlitar utländsk arbetskraft som har F-skattesedel,

och således är att anse som egen företagare, behövs dock inte arbetstillstånd.

3.3.3. Internationellt utbyte

Utmärkande för tillståndsprövningen i denna del är att den skall vara generös och flexibel. Någon egentlig arbetsmarknadsprövning görs inte eftersom det här gäller anställningar som inte är öppna på arbetsmarknaden. Prövningen skall strikt gå ut på att ansökningsärendet kan hänföras till internationellt utbyte och att den sökandes kvalifikationer motsvarar verksamhetens syfte. Inom ramen för internationellt utbyte är tillstånden begränsade, inte bara till tiden utan också till yrket och bestämd arbetsgivare. Till denna kategori räknas lednings- och specialistpersonal i internationella koncerner eller inom företag som är deras underleverantörer eller kunder och som i denna egenskap behöver arbeta i Sverige liksom anställda inom internationella koncerner som behöver arbeta i Sverige för att lära sig vissa arbetsmoment. Även praktikanter inom ramen för internationella praktikantutbytesavtal och au pair-arbete räknas hit. Tillstånd kan också ges för insatser inom kultur, undervisning, forskning eller idrott.

För internationellt utbyte ges enligt gällande praxis tidsbegränsade arbetstillstånd för en sammanlagd period av högst fyra år. Arbetstillstånd utöver denna maximitid kan bara beviljas den som uppfyller kraven för permanent uppehållstillstånd, vilket kan vara fallet med t.ex. ledningspersonal och forskare.

3.3.4. Säsongsarbetstillstånd

Säsongsarbetstillstånd ges i första hand för arbete inom trädgårdsnäringen med bär-, frukt- och grönsaksodling på friland och frilandsodling av blommor och plantskoleväxter samt för ekologisk odling av sockerbetor. I särskilda fall kan säsongsarbetstillstånd också ges för odling i växthus, skogsplantering och torvbrytning. För utlänningar som kommer hit för plockning av vilda bär krävs inte arbetstillstånd under de tre månader som de har visering eller som är viseringsfri tid.

Länsarbetsnämnderna fastställer, efter samråd med berörda arbetsmarknadsparter, för varje bransch det antal säsongsarbetstill-

stånd som får meddelas (länskvoter). Det är också länsarbetsnämnden som har att pröva ärenden om säsongsarbetstillstånd. Sådant tillstånd kan beviljas för perioden den 1 april till den 1 november. Arbetskraften kan vara okvalificerad och arbetstillståndet är knutet till branschen men inte till en speciell arbetsgivare.

För flertalet av säsongsarbetstillstånden tillämpas bestämmelsen i 4 kap. 5 § UtlF, som innebär att länsarbetsnämnden självständigt får besluta om arbetstillstånd i dessa fall. Länsarbetsnämndens prövning bygger främst på den fastställda kvoten. En del av ansökningarna lämnas dock över till Migrationsverket för beslut. Det rör sig då om nationaliteter där det bedöms finnas risk för att sökanden stannar i Sverige efter tillståndstidens utgång. En lista över de länder där överlämnande av prövningen skall göras till Migrationsverket fastställs från år till år.

3.4. Nuvarande praxis

En sammanställning av praxis återfinns i bilaga 6.

En utlänning som vill arbeta i Sverige kan göra det som arbetstagare eller egen företagare. Arbetstagare måste som huvudregel ha arbetstillstånd. Prövningen av arbetstillståndet sker i samband med frågan om uppehållstillstånd.

Eftersom avslag på arbetstillstånd inte får överklagas generellt, utan endast i samband med beslut om avvisning eller utvisning, är praxis från Utlänningsnämnden begränsad. Vanligtvis ges den första ansökan om arbetstillstånd in medan utlänningen fortfarande vistas i sitt hemland och avslagsbeslut i sådana fall kan följaktligen inte överklagas. Praxis i fråga om tillämpningen av arbetstillstånd för t.ex. bristyrken styrs i stället främst genom AMS riktlinjer. De beslut som refererats från Utlänningsnämnden avseende arbetstagare gäller främst betydelsen av att sökanden, vid en ansökan om förnyat uppehålls- och arbetstillstånd, har arbetat i Sverige tidigare.

3.4.1. Arbetstagare

För arbetstagare gäller skilda regler beroende på om sökanden kommer från en stat som är ansluten till EES eller från Schweiz respektive någon annan stat.

Arbetstagare som är medborgare i EES-anslutna stater och Schweiz

För medborgare i stater som är anslutna till EES och medborgare i Schweiz samt maka, make eller sambo och barn till dessa gäller inte något krav på arbetstillstånd. För att arbetstagare från dessa kategorier skall få ett uppehållstillstånd i Sverige på grund av arbete krävs dock att de har ett anställningsbevis (3 kap. 5 a § andra stycket UtlF). Beslutande myndigheter kan självständigt pröva om sökanden är att anse som arbetstagare. Så har skett både i avgöranden från EG-domstolen och då ansökan om uppehållstillstånd enligt EES-reglerna har prövats av svenska myndigheter. Uppehållstillståndet gäller i fem år om anställningen är ett år eller längre. Är anställningstiden kortare, ges uppehållstillstånd för den tid anställningen varar

7

.

EG-domstolen har i olika avgöranden uttalat att principen om fri rörlighet för arbetstagare endast omfattar personer som utövar en faktisk och äkta förvärvsverksamhet. Härifrån undantas emellertid enligt domstolen personer som utövar förvärvsverksamhet i sådan liten utsträckning att den får betraktas som marginell eller av underordnad betydelse. Domstolen har även uttalat att gemenskapsbestämmelserna om den fria rörligheten för arbetstagare också avser personer från en medlemsstat som i en annan medlemsstat förvärvsarbetar för en lön under den minimilön som där bedöms som existensminimum. När personen utövar en faktisk och äkta förvärvsverksamhet gäller detta oavsett om vederbörande utöver lönen från förvärvsarbetet har andra inkomster eller om han nöjer sig med existensmedel under existensminimum enligt domstolen

8

.

I ett beslut från Utlänningsnämnden hade sökanden, en man från Frankrike, gjort gällande att han dels hade haft tillfälliga och oregelbundna anställningar hos två olika arbetsgivare i Sverige, dels att han sedan några månader tillbaka hade en heltidsanställning hos en tredje svensk arbetsgivare. Av de två tillfälliga anställningarna hade den ena, enligt sökandens egna uppgifter, upphört vid tiden för nämndens beslut. Hos den andra arbetsgivaren hade sökanden haft tillfälliga timanställningar sedan ett par år tillbaka, motsvarande ett par dagar i månaden. Detta ansågs, enligt EG-domstolens terminologi, vara verksamhet av ”marginell och underordnad bety-

7

Jfr direktiv 68/360/EEG artikel 6 p 1 b och p 3; EGT L257, 19/10/1968 s. 13–16,

Celex 31968L0360

8

Mål 53/81, Levin mot Staatssecretariatis van Justice, och 139/85, Kempf mot

Staatssecretariats van Justice

delse” och kunde inte kvalificera sökanden som arbetstagare. Det bolag som var arbetsgivare för heltidsanställningen fanns inte registrerat i något avseende hos skattemyndigheten. Utlänningsnämnden ansåg mot den bakgrunden att uppgiften om arbete inte kunde bedömas som trovärdig och lämnade den utan avseende. Vid en helhetsbedömning ansågs sökanden alltså inte falla under begreppet arbetstagare i den mening som avses i artikel 48 i Romfördraget. Han tillhörde därmed inte den krets av personer som fördraget och EES-avtalet avser att garantera fri rörlighet för och bedömdes inte vara berättigad till uppehållstillstånd enligt 3 kap. 5 a § UtlL

9

.

Arbetstagare som är tredjelandsmedborgare

Reglerna om arbetstillstånd får i praktiken sin största betydelse för arbetstagare som är tredjelandsmedborgare då deras ansökningar, till skillnad från medborgare i EES och Schweiz, prövas bl.a. utifrån behovet av arbetskraft i Sverige. Som tidigare nämnts sker styrningen av praxis här främst genom AMS riktlinjer.

Av statistik från Migrationsverket kan utläsas vilka yrkeskategorier som under ett visst år har fått förstagångstillstånd av arbetsmarknadsskäl. Under såväl 2001 som 2002 beviljades flest tillstånd inom kategorin ”underhållning, musik, dans, teater, cirkus, tivoli och konstnärer”. Under 2002 beviljades totalt 2 722 tillstånd inom denna kategori. Det skall dock framhållas att en stor del av dessa var kortvariga tillstånd och att mer än hälften eller 1 451 personer fick tillstånd på maximalt tre månader. Sett till det totala antalet arbetstillstånd under 2002 är andra större yrkeskategorier ”jordbruks- trädgårds- och djurnäring” (863 beviljade tillstånd) samt ”praktikanter, trainees, internutbildning, volontärer etc.” (852 tillstånd). Drygt 500 tillstånd inom respektive kategori beviljades för hushållsarbete och städning, industri- och transportarbete, undervisning och forskning samt övriga ingenjörer och tekniker. Sett till de tillstånd som beviljats för längre tid – över arton månader – beviljades flest tillstånd för undervisning och forskning (79 tillstånd) samt ledningsarbete, direktörer, projektledare etc. (76 tillstånd).

9

UN 258-95

Betydelsen av tidigare vistelse eller arbete i Sverige vid ansökan om nytt eller förlängt arbetstillstånd

Sökanden hänvisar ibland till att han eller hon tidigare har haft uppehållstillstånd i Sverige eller etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden under den tid som sökanden har vistats här med ett tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd. Sådana omständigheter kan beaktas vid en prövning om sökanden har sådan särskild anknytning till Sverige att han eller hon skall få uppehållstillstånd här (2 kap. 4 § första stycket 4 UtlL). I de ärenden då uppehållstillstånd har meddelats på grund av särskild anknytning har det ofta varit fråga om sökande som vistats i Sverige med s.k. uppskjuten invandringsprövning, dvs. tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av anknytning. Då fortsatt uppehålls- och arbetstillstånd har meddelas i sådana fall, har det tidigare uppehållstillståndet grundats på anknytning. Om sökandens tidigare vistelse i Sverige inte grundats på anknytning har det i praxis inte lett till någon mildare bedömning av rätten till uppehålls- och arbetstillstånd i ett senare skede. Att sökanden tidigare har haft arbetstillstånd leder alltså inte automatiskt till någon lindrigare prövning vid senare ansökningar.

I ett ärende där tidigare vistelse åberopats hade sökanden vistats här under mer än fem år. Sökanden åberopade att han hade specialkunskaper för en erbjuden anställning och att arbetsgivaren inte hade fått några lämpliga sökande till den aktuella tjänsten. Ansökan avslogs

10

. I ett annat ärende hade sökanden vistats här under cirka tre års tid med tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd. Han åberopade därefter att han hade etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden och att han hade fått yrkesutbildning under vistelsen här. Ansökan avslogs även i detta fall

11

.

En kortare tids arbete i Sverige, grundat på det speciella undantag från kravet på arbetstillstånd som gäller för asylsökande, har inte heller ansetts ge fortsatt rätt till uppehålls- eller arbetstillstånd. Frågan har prövats i ett ärende där en man från Kroatien åberopade att han och hans fästmö hade fått en stark anknytning till Sverige under vistelsen som asylsökande här, inte minst genom att han hade förvärvsarbetat under den senare tiden av vistelsen. Mannen hade också fått en fast anställning. Utlänningsnämnden framhöll i beslutet att undantaget från kravet på arbetstillstånd för asyl-

10

UN 37-93

11

UN 77-93

sökande inte kan grunda någon rätt till bosättning efter det att beslut fattats i asylärendet

12

.

Om sökanden har vistats i Sverige under lång tid och fått en särskild anknytning hit, kan detta innebära att sökanden beviljas permanent uppehållstillstånd på grund av den särskilda anknytningen eller av humanitära skäl i övrigt. Har sökanden arbetat i Sverige under vistelsetiden kan detta vägas in som en av omständigheterna för att bedöma den särskilda anknytningen. Arbetet utgör dock inte i sig ett skäl att bevilja uppehållstillstånd i dessa fall.

I ett ärende som avgjorts av regeringen beviljades uppehållstillstånd på humanitära grunder då en man från Polen och hans hustru hade vistats här under sex års tid med uppehålls- och arbetstillstånd. Under vistelsen i Sverige hade makarna fått ett barn som vid beslutstillfället hade hunnit bli tre år. Regeringen framhöll att makarna ursprungligen inte hade uppfyllt kraven på arbetstillstånd och alltså inte borde ha meddelats sådana från början, men att vistelsetiden och anknytningen till det svenska samhället tillsammans fick anses tillräckliga för att i det senare skedet bevilja makarna permanenta uppehållstillstånd

13

.

Utlänningsnämnden har i några ärenden prövat om sökanden fått sådan ”annan särskild anknytning till Sverige” som avses i 2 kap. 4 § p 4 UtlL. I ett ärende hade sökanden, en kvinna, haft tidsbegränsat uppehållstillstånd under ett och ett halvt år på grund av anknytning, samt fast anställning i Sverige sedan två år tillbaka. Anknytningen hade senare brustit. Nämnden bedömde att de sociala skäl som hade anförts inte var tillräckligt starka för att hon på den grunden skulle medges tillstånd att stanna här men däremot att sökanden med hänsyn till den etablering i arbetslivet som hon då fått, borde beviljas permanent uppehållstillstånd

14

. I ett annat ärende där det förekom en brusten anknytning hade mannen vistats i Sverige under knappt två år och haft deltidsanställningar. Dessa ansågs inte tillräckliga för att grunda sådan särskild anknytning till Sverige som kan medföra uppehållstillstånd. Ansökan avslogs därför

15

. För att uppehållstillstånd med hänvisning till anknytning till arbetsmarknaden skall kunna beviljas krävs att anknytningen har uppkommit under tid då sökanden haft uppehållstillstånd. I ären-

12

UN 215-94

13

reg. 43-94

14

UN 22-92

15

UN 76-93

det hade sökanden, som inledningsvis ansökt om asyl, vistats i Sverige i ett och ett halvt års tid. Under denna tid hade han inlett ett förhållande med en svensk kvinna och åberopade anknytningsskäl. Han åberopade också anknytning till den svenska arbetsmarknaden. Eftersom han inte hade eller hade haft uppehållstillstånd kunde han inte beviljas uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till den svenska arbetsmarknaden. Asylskäl ansågs inte finnas. Då det rådde oklarhet om sökandens identitet var inte heller anknytningen till den i Sverige bosatta kvinnan tillräcklig för att frångå huvudregeln om att tillstånd skall sökas från hemlandet. Ansökan avslogs därför

16

.

Även om sökanden har haft uppehållstillstånd i Sverige och arbetat här under förhållanden som inte stått i strid med utlänningslagen har detta inte ansetts grunda någon rätt till fortsatt uppehållstillstånd, eftersom grunden för tidigare uppehållstillstånd inte varit uppskjuten invandringsprövning. Ärendet gällde en man som vistats i Sverige under fem års tid och som i första hand ansökt om asyl. Flyktingskäl ansågs dock inte finnas. Mannen åberopade även att han skulle beviljas fortsatt uppehålls- och arbetstillstånd med hänsyn till att han vunnit anknytning till Sverige genom etablering på arbetsmarknaden. Utlänningsnämnden fann att han inte kunde beviljas uppehållstillstånd på den grunden, men att det vid en sammantagen bedömning, varvid särskilt beaktades den långa vistelsetiden samt den anknytning han fick anses ha fått till svenska förhållanden, fanns humanitära skäl enligt 2 kap. 4 § första stycket 5 UtlL. Mannen beviljades därför ett permanent uppehållstillstånd

17

.

I två ärenden som prövades av Utlänningsnämnden under 2002 behandlades frågan om uppehållstillstånd med hänvisning till att sökanden etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden

18

.

I det första av dessa var det fråga om en man som beviljats uppehållstillstånd grundat på anknytning inom ramen för s.k. uppskjuten invandringsprövning. Sedan anknytningen brustit ansökte han om fortsatt uppehålls- och arbetstillstånd och åberopade att han hade två fasta deltidsanställningar sedan två år tillbaka. Efter en samlad bedömning av omständigheterna i ärendet, varvid särskilt beaktades mannens etablering på den svenska arbetsmarknaden, beviljades han permanent uppehållstillstånd.

16

UN 409-01

17

UN 334-98

18

UN 433-02

I det andra ärendet hade sökanden vistats i Sverige under fyra års tid, först med uppskjuten invandringsprövning på grund av anknytning. Sedan det första förhållandet brustit åberopade sökanden anknytning till en ny man i Sverige. Utlänningsnämnden fann vid sin prövning av ärendet att det andra förhållandet inte framstod som seriöst och att sökanden inte kunde beviljas uppehållstillstånd under åberopande av denna anknytning. Däremot konstaterade nämnden att sökanden hade vistats legalt i Sverige i fyra år och att hon sedan två år tillbaka hade anställning här. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i ärendet, där sökandens etablering på den svenska arbetsmarknaden beaktades särskilt, beviljades därför permanent uppehållstillstånd.

Speciella omständigheter mot att bevilja arbetstillstånd – sökande som registrerats i SIS

Migrationsverket har i ett beslut från den 19 april 2001 avslagit en ansökan om arbetstillstånd då sökanden fanns registrerad i Schengens informationssystem, SIS. Sökanden, som kom från Estland, ansökte från hemlandet och åberopade ett arbetserbjudande som monteringsledare vid ett svenskt byggföretag under ett års tid. Vid kontroll visade det sig att sökanden fanns registrerad i SIS av tyska myndigheter. Migrationsverket avslog ansökan utan att, såsom annars skulle ha skett, kommunicera den med länsarbetsnämnden. Arbetserbjudandet ansågs inte vara ett sådant allvarligt skäl som enligt artikel 25 i Schengenkonventionen krävs för att ge inresetillstånd för sökande som registrerats i SIS. Det gjordes heller inte någon kontroll av anledningen till att Tyskland hade registrerat sökanden i SIS.

Migrationsverket har anfört att beslutet inte är praxisgrundande men att det bör kunna ge viss vägledning vid bedömning av liknande fall där grunden för ansökan är ett arbetserbjudande eller annan tillfällig vistelse.

3.4.2. Näringsidkare

Reglerna för näringsidkare eller egna företagare skiljer sig åt för medborgare i EES-anslutna stater och Schweiz respektive andra medborgare. För den första kategorin räcker det enligt 3 kap. 5 a §

andra stycket UtlF att den som ansöker om uppehållstillstånd genom en handling kan visa att han eller hon är registrerad som egen företagare. I sådant fall skall uppehållstillstånd beviljas för fem år med möjlighet till förnyelse av tillståndet.

För övriga utländska medborgare som är näringsidkare kan uppehållstillstånd ges enligt 2 kap. 4 § 6 UtlL. För denna kategori krävs det även att utlänningen har sin försörjning tryggad som egen företagare. I praxis har det krävts att sökanden kan visa att han eller hon har tillräckligt kapital för verksamheten och sin försörjning samt att verksamhetsplanerna framstår som realistiska.

I ett avgörande från Utlänningsnämnden prövades försörjningskravet utifrån då gällande riktlinjer från Migrationsverket. Sökanden skulle enligt dessa kunna styrka sin försörjning genom egna medel under minst ett år. Försörjningskravet skulle motsvara Socialstyrelsens normer för skälig levnadsnivå (socialbidrag), i förekommande fall för hela familjen. Försörjningskravet ansågs i det aktuella fallet inte uppfyllt då sökanden uppgav att familjen – vid tillfället två vuxna och två barn – skulle ha ett löneuttag för levnads- och boendekostnader om 7 000 kr per månad. Beloppet understeg Socialstyrelsens norm för skäliga levnadskostnader för en familj av den aktuella storleken. Därutöver skulle också boendekostnad ha tillkommit

19

.

I fall då en näringsidkare har bedrivit egen näringsverksamhet med tidsbegränsat uppehållstillstånd, men åsidosatt elementära skyldigheter som företagare – bland annat genom att bryta mot bestämmelser i aktiebolagslagen – har ansökan om fortsatt uppehållstillstånd avslagits

20

.

Skillnaden i prövningen mellan EES-medborgare och schweiziska medborgare respektive andra medborgare åskådliggörs genom ett beslut från Utlänningsnämnden, där Migrationsverket i tiden före Sveriges EES-anslutning hade avslagit en ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd från en italiensk medborgare. Migrationsverket anförde att mannen inte hade visat att han uppfyllde försörjningskravet för egen företagare. Dessutom hade han dömts för brott, grov stöld från arbetsgivaren, under sin vistelse i Sverige. Vid tiden för Utlänningsnämndens prövning hade Sverige tillträtt EES-avtalet. Mannen hade gett in identitetshandlingar och en handling som visade att han var egen företagare. Detta utgjorde då

19

UN 368-99

20

UN 245-94

grund för att ändra Migrationsverkets beslut och mannen beviljades ett femårigt uppehållstillstånd

21

.

Migrationsverkets riktlinjer vid prövningen av uppehållstillstånd för egna företagare har en något mer informell utformning än AMS riktlinjer för arbetstillstånd. De krav som ställs på egna företagare är dock i stort sett desamma som angetts i ovan nämnda beslut från Utlänningsnämnden. På Migrationsverkets hemsida anges följande punkter att ta hänsyn till för egen företagare som vill ha uppehållstillstånd i Sverige: Vid en företagsekonomisk värdering skall företagsplanerna vara realistiska. Företaget skall också förväntas uppnå en tillfredsställande lönsamhet. Företagaren måste ha handlingar som visar att han eller hon har det kapital som behövs för att etablera eller köpa ett företag i Sverige. Företagaren måste ha tillräckligt med egna pengar för att försörja sig själv och sin familj under det första året i Sverige. En noggrann redogörelse skall lämnas för företagsplanerna. Till ansökan skall bifogas en marknadsplan, en resultat- och likviditetsbudget samt en budgeterad balansräkning. Företagaren skall också redogöra för till exempel kundkontakter, bankförbindelser, egen vana vid branschen och egen utbildning. Vid köp av ett företag som redan är etablerat skall de två senaste årsredovisningarna bifogas.

Migrationsverket anlitar ofta externa konsulter för företagsekonomiska bedömningar. Sökanden kan också själv till sin ansökan bifoga ett yttrande eller ett utlåtande om företagsplanerna från en godkänd eller auktoriserad revisor som är verksam i Sverige. Sökanden får själv stå för kostnaderna för revisorns arbete, men kan på detta sätt få sin ansökan prövad snabbare.

Ytterligare uppgifter om handläggningen av ärenden om uppehållstillstånd för egna företagare finns intagna i Migrationsverkets interna handbok.

Uppehållstillstånd för egna företagare ges regelmässigt för ett år i taget. Efter första året inhämtas resultatredovisning för att kunna bedöma verksamheten. Efter två år kan permanent uppehållstillstånd komma i fråga.

21

UN 230-94

3.5. Utvecklingen inom EU

3.5.1. Unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig, uppehålla sig och arbeta inom medlemsstaternas territorier

Unionsmedborgares rätt till inresa och vistelse i annan medlemsstat regleras för närvarande i EG-rätten genom två förordningar och nio direktiv, däribland rådets förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen

22

. Det pågår dock ett arbete i syfte att samla dessa regler, såväl för yrkesverksamma som icke yrkesverksamma unionsmedborgares rätt att resa in och vistas på en annan medlemsstats territorium, Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium

23

.

För yrkesverksamma, alltså anställda och egenföretagare, förblir det enda villkoret för uppehållstillstånd att de bedriver en ekonomisk verksamhet och styrker detta genom att avge en enkel förklaring.

3.5.2. Tredjelandsmedborgares rätt att arbeta i medlemsstat som anställd eller egenföretagare

Inom EU pågår också ett arbete med förslag till direktiv för tredjelandsmedborgares möjligheter att, under vissa förutsättningar, resa in och vistas i medlemsstaterna för att ta anställning eller bedriva verksamhet som egenföretagare

24

. Dessutom föreslås en särskild reglering för vissa kategorier av arbetstagare såsom praktikanter, säsongsarbetare och gränsarbetare. Direktivförslaget syftar till att göra medlemsstaternas regler om bl.a. arbetstillstånd för tredjelandsmedborgare mer enhetliga och enklare att tillämpa. Flera av EU:s medlemsstater har för närvarande ett system som skiljer på regleringen av uppehållstillstånd och arbetstillstånd och där ärendena handläggs separerade från varandra. Enligt kommissionens förslag bör detta system ersättas med en gemensam ansökan och, efter beslut, en gemensam handling som ger rätt till vis-

22

EGT L257, 19/10/1968 s. 2–12, Celex 31968R1612

23

KOM 2001/257, ändrat genom KOM 2003/199

24

KOM 2001/386

telse och arbete, ”uppehållstillstånd för arbetstagare” respektive ”uppehållstillstånd för egenföretagare”.

3.6. Regeringens, Arbetsmarknadsstyrelsens, Migrationsverkets och Utlänningsnämndens roll för praxisbildningen

Migrationsverket har visst självständigt inflytande på praxis genom att endast utlänningen får överklaga beslut i ärenden om arbetstillstånd. Det innebär att beviljande av tillstånd inte kan överklagas. En ytterligare begränsning av utlänningens rätt att överklaga är att Migrationsverkets beslut om arbetstillstånd eller återkallelse av tillstånd får överklagas till Utlänningsnämnden endast under förutsättning att frågan har behandlats i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning. Därav följer att ett avslagsbeslut i ärendet om arbetstillstånd inte kan överklagas om utlänningen befinner sig i hemlandet när ansökningen prövas.

AMS inflytande över praxisbildningen tar sig uttryck i de allmänna riktlinjer som prövningsinstanserna har att följa. Uppgiften att samråda med Migrationsverket före ett tillståndsbeslut låg tidigare på AMS, men har alltså numera lagts över på länsarbetsnämnderna. Regeringens styrningsfunktioner är dels bemyndigandet att föreskriva undantag från kravet på arbetstillstånd, vilket också utnyttjats i 4 kap. UtlF, dels att Migrationsverket och Utlänningsnämnen får lämna över principiellt viktiga ärenden för prövning. För att sådant överlämnande skall ske krävs beträffande arbetstillstånd att det bedöms vara av synnerlig vikt för ledningen av utlänningslagens tillämpning att regeringen prövar ärendet.

3.7. Pågående förändringsarbete inom Sverige

Regeringen har den 19 februari 2004 meddelat kommittédirektiv för en översyn av regelverket för arbetskraftsinvandring (dir. 2004:21). Enligt direktiven skall en parlamentarisk kommitté se över det regelverk som styr möjligheterna till arbetskraftsinvandring. Syftet med arbetet är att ta fram ett regelverk som medger vidgad arbetskraftsinvandring från länder utanför EU/EES. Kommittén skall bl.a. lämna förslag till de författningsändringar som bedöms nödvändiga med utgångspunkt i de behov av arbetskraft

som finns på arbetsmarknaden. Förändringarna skall syfta till ökad flexibilitet, förenklad administration och långsiktig hållbarhet. En grundläggande utgångspunkt för kommitténs arbete skall också vara att löner, försäkringsskydd och övriga anställningsvillkor för personer som invandrar för att arbeta skall vara i nivå med dem som gäller för arbetstagare som redan finns i landet.

Kommittén skall särskilt uppmärksamma förhållandet mellan permanenta uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl och tidsbegränsade arbetstillstånd. Behovet av parallella möjligheter för arbetskraftsinvandring bör enligt direktiven övervägas. Kommittén skall också ta ställning till alternativet att hantera arbetstillståndsärenden rörande internationellt utbyte i särskild ordning, då dessa ärenden rör arbete som inte är en del av utbudet på den allmänna arbetsmarknaden. Vidare skall kommittén överväga för- och nackdelar med nuvarande ordning att koppla tidsbegränsade arbetstillstånds giltighet till en viss befattning eller tjänst eller till en viss arbetsgivare. Gäststudenters möjligheter att stanna kvar i Sverige och arbeta efter avslutade studier skall särskilt övervägas. En översyn av procedurreglerna skall göras rörande arbetstillstånd i ärenden där frågan om arbete i Sverige är den centrala tillståndsgrunden. Eftersom dessa handläggs i en egen ordning i förhållande till ansökningar om uppehållstillstånd, skall kommittén överväga hur sådana ansökningar om arbetstillstånd skall prövas och hur överprövning av negativa beslut i dessa ärenden skall hanteras.

Enligt direktiven skall kommittén redovisa sitt uppdrag i ett delbetänkande senast den 1 mars 2005 och i ett slutbetänkande senast den 1 mars 2006. Delbetänkandet skall innehålla preliminära bedömningar av behovet av arbetskraftsinvandring på såväl kortare som längre sikt och av de konsekvenser som en ökad arbetskraftsinvandring kan få på arbetsmarknaden och i övrigt. Delbetänkandet skall också innehålla principiella resonemang om inriktningen på eventuella förslag till förändringar i lagstiftningen. I delbetänkandet skall kommittén även lämna förslag till eventuella författningsändringar som kan vara behövliga till följd av svenska åtaganden inom WTO:s allmänna tjänstehandelsavtal GATS

25

.

25

General Agreement on Trade in Services

3.8. Överväganden och förslag

3.8.1. Behov av precisering

Kommitténs förslag: Reglerna avseende arbetstillstånd samlas under rubriken Arbetstillstånd och utökas med bestämmelser som dels föreskriver vissa kriterier som skall vara uppfyllda för att tillstånd skall kunna ges, dels anger vad som gäller beträffande dem som beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd eller som skall beviljas permanent uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl.

Kommittén har enligt direktiven att, utifrån förarbeten, författningar och praxis, lämna förslag till hur förutsättningarna för arbetstillstånd skall preciseras i lag. Utgångspunkten är att reglerna så långt möjligt skall vara utformade så att en enhetlig och förutsebar tillämpning säkerställs och att en effektiv handläggning uppnås. Kommittén har därvid att utgå från det förslag som lämnades i lagrådsremissen Ny instans- och processordning i utlänningsärenden.

Nu gällande utlänningslag och utlänningsförordning innehåller inga bestämmelser där förutsättningarna för att få arbetstillstånd framgår. Reglerna har i princip överförts oförändrade till lagrådsremissens lagförslag. Av förslagets 3 kap. 20–22 §§ framgår således endast att arbetstillstånd skall ges för viss tid och får avse visst slag av arbete och förenas med de villkor som behövs, att reglerna för när uppehållstillstånd skall sökas också gäller för arbetstillstånd, att samråd skall ske med arbetsmarknadens parter vid prövning av frågor om arbetstillstånd som är principiellt viktiga eller annars är av större vikt och att regeringen får utfärda ytterligare föreskrifter om arbetstillstånd.

Lagrådet anförde i sin kritik mot lagrådsremissens lagförslag att en konstruktion av regelsystemet avseende arbetstillstånd enligt samma modell som hittills använts inte var godtagbar, vilket skulle vara särskilt påtagligt om prövningen i överinstans skulle övergå från förvaltningsmyndighet till domstol. I stället måste åtminstone vissa kriterier för meddelande av beslut i fråga om arbetstillstånd läggas fast i lag. För det fallet skulle också någon vägledning kunna erhållas för tillämpningen av 21 § beträffande vilka frågor som kan tänkas ha principiell betydelse eller annars vara av större vikt. Lagrådet har förordat att huvudreglerna avseende såväl arbetstillstånd

som andra tillstånd skall framgå av lagen medan det genom bemyndiganden ges en möjlighet för regeringen och i vissa fall Migrationsverket att föreskriva om undantag.

Kommittén delar Lagrådets uppfattning att lagreglerna, om de skall tillämpas i domstol, inte bör vara av en så allmän natur att de inte ger något besked om förutsättningarna för att arbetstillstånd skall kunna beviljas. I stället skall de grundläggande förutsättningarna kunna utläsas ur lagtexten.

I dag gäller att den som får stanna här på grund av att han eller hon har ett långsiktigt arbetserbjudande, kan beviljas permanent uppehållstillstånd om det är fråga om högutbildad arbetskraft eller andra särskilt kvalificerade yrkeserfarna personer med särskild betydelse för näringslivet eller kulturlivet i regionen. Något arbetstillstånd behövs därför inte för dessa personer. Vidare får den som fått tidsbegränsat uppehållstillstånd, t.ex. i anknytningsärenden regelmässigt också arbetstillstånd. Enligt kommitténs mening bör också vad som gäller vid dessa förhållanden kunna utläsas ur lagtexten.

3.8.2. Förutsättningar för att arbetstillstånd skall beviljas

Kommitténs förslag: De grundläggande förutsättningarna för att arbetstillstånd skall kunna beviljas förs in i en särskild paragraf i utlänningslagen. I denna paragraf anges vilka grupper av arbetstagare som kan beviljas tillstånd samt att det i vissa fall krävs en arbetsmarknadsprövning, dvs. en kontroll av att behovet av arbetskraft inte kan fyllas inom landet eller EU-länderna för att tillstånd skall beviljas. Vidare anges att det vid prövningen skall beaktas att anställningsvillkoren inte är sämre än vad som gäller på den svenska arbetsmarknaden, att arbetstiden är sådan att utlänningen kan försörja sig här och att bostadsfrågan är löst.

Som ovan nämnts finns det varken i utlänningslagen eller utlänningsförordningen några bestämmelser med kriterier för att arbetstillstånd skall kunna beviljas. Förutsättningar för tillstånd kan i stället återfinnas i praxis och i de riktlinjer som AMS utfärdar och som grundar sig på tidigare riksdagsbeslut.

När det gäller personer som har ett erbjudande om anställning som kräver arbetstillstånd är det i huvudsak fråga om tre kategorier arbetstagare som kan få tillstånd, nämligen inom områden där det råder tillfällig brist på arbetskraft, säsongsarbetare och deltagare i internationellt utbyte. För de två förstnämnda kategorierna gäller att arbetstillstånd endast beviljas om arbetskraftsbehovet inte kan fyllas inom landet eller från ett annat EU-land. Likaså gäller för samtliga att anställningsvillkoren – lön, försäkringsskydd och övriga villkor – skall överensstämma med vad som allmänt gäller på den svenska arbetsmarknaden, vilket skall framgå av arbetserbjudandet. Arbetskraft som kommer från länder utanför EES-området skall inte få tillåtas att bli koncentrerad till arbetsplatser där svårigheter att rekrytera arbetskraft kan hänga samman med lönesättning, arbetsmiljö, lokala förhållanden eller liknande faktorer. Arbetstiden skall också vara av en sådan omfattning att arbetstagaren kan försörja sig på sin lön och bostad skall vara ordnad före inresan till Sverige. Dessa grundläggande förutsättningar för att arbetstillstånd skall kunna beviljas bör anges i lagen.

När det gäller områden där det råder tillfällig brist på arbetskraft, står möjligheten att få arbete här i pricip bara öppen för kvalificerad eller erfaren arbetskraft inom sådana yrkesområden där arbetsgivarna har svårt att rekrytera arbetskraft inom landet eller något annat EU-land. Inom vilka yrken sådan brist förekommer fastställs av AMS, som lämnar ett yttrande inför prövningen av tillståndsfrågan.

Beträffande säsongsarbetarna har den tid de har möjlighet att arbeta här bestämts till mellan den 1 april och den 1 november. Då det kan uppkomma behov av att förlänga eller ändra tidsperioden, är det inte lämpligt att fastställa den i lag utan perioden bör regleras i förordning.

De personer som deltar i internationellt utbyte kan vara av olika kategorier, bl.a. lednings- och specialistpersonal inom internationella koncerner och de som sysslar med forskning och undervisning, kultur eller idrott. Likaså kan det vara praktikanter inom ramen för internationella praktikantutbytesavtal eller personer som vill arbeta som au pair. De anställningar som det här är fråga om är i allmänhet inte tillgängliga på den öppna arbetsmarknaden. Någon egentlig arbetsmarknadsprövning görs inte i dessa fall utan frågan löses genom ett generellt yttrande från AMS.

3.8.3. Permanent uppehållstillstånd i stället för arbetstillstånd och arbetstillstånd vid tidsbegränsat uppehållstillstånd

Kommitténs förslag: En särskild bestämmelse bör införas i lagen som klargör att permanent uppehållstillstånd, i stället för arbetstillstånd, får beviljas en utlänning som uppfyller kraven för arbetstillstånd om han eller hon har särskilda kvalifikationer inom ett visst yrkesområde och har ett långsiktigt arbetserbjudande. Likaså bör en bestämmelse införas om att den som har tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas arbetstillstånd.

Arbetskraftsinvandring för permanent vistelse skiljer sig från arbetstillstånd i allmänhet på så sätt att enbart ett uppehållstillstånd beviljas. Eftersom det i dessa fall meddelas ett permanent uppehållstillstånd, krävs det enligt 1 kap. 5 § UtlL (2 kap. 6 § lagrådsremissens förslag) inget separat arbetstillstånd. I uppräkningen av grunderna för att bevilja uppehållstillstånd i 2 kap. 4 § UtlL finns dock inte någon uttrycklig grund som reglerar egentlig arbetskraftsinvandring. Tillståndsgrunden i 2 kap. 4 § 6 UtlL, att utlänningen ”har arbetstillstånd eller sin försörjning ordnad på annat sätt” är i första hand avsedd för andra situationer, även om det kan sägas att den som beviljas permanent uppehållstillstånd vid egentlig arbetskraftsinvandring också har sin försörjning ordnad på annat sätt.

Enligt AMS riktlinjer skall denna typ av arbetskraftsinvandring gälla personer med särskild kompetens inom ett visst yrke eller ett visst företag. Arbetsmarknadsprövningen blir då inte av central betydelse, men det blir nödvändigt med en prövning för att göra klart om anställningen uppfyller kravet på långsiktighet så att den sökande skall få permanent uppehållstillstånd eller om anställningen är sådan att personen skall få tidsbegränsat arbetstillstånd. En särskild bestämmelse bör därför införas som reglerar dessa fall.

Redan nu gäller att den som har fått ett tidsbegränsat uppehållstillstånd normalt också får arbetstillstånd. Som ovan nämnts, är en av grunderna för att uppehållstillstånd skall kunna beviljas att utlänningen ”har arbetstillstånd eller sin försörjning ordnad på annat sätt”. Däremot framgår inte att den som redan har fått tidsbegränsat uppehållstillstånd, vilket kan vara fallet t.ex. vid uppskjuten invandringsprövning, kan beviljas arbetstillstånd. Då det i

dessa fall inte krävs att en arbetsmarknadsprövning görs, och inte heller att villkoren beträffande arbetstid och bostad i den föreslagna paragrafens tredje stycke är uppfyllda, bör en särskild paragraf införas också för dessa fall.

3.8.4. Möjlighet att överklaga beslut rörande arbetstillstånd?

Kommitténs bedömning: Någon ändring beträffande möjligheterna att överklaga ett beslut rörande arbetstillstånd föreslås inte för närvarande.

För närvarande kan beslut om avslag på en ansökan om arbetstillstånd endast överklagas i samband med ett beslut om utvisning eller avvisning. Beslutet kan endast överklagas av sökanden. Med nuvarande ordning prövas alltså sådana beslut som inte innefattar förordnande om utvisning eller avvisning endast av en instans.

Det kan ifrågasättas om detta är en lämplig ordning. Europadomstolen har slagit fast att man skall ha möjligheter att få sin sak överprövad i åtminstone en instans när det gäller ens civila rättigheter och skyldigheter. Även om ett beslut om arbetstillstånd inte kan sägas utgöra en civil rättighet i konventionens mening, kan det vara av sådan betydelse för den enskilde att det kan synas rimligt att avslagsbeslut skulle få överklagas till domstol även i fall där det inte har samband med ett utvisnings- eller avvisningsbeslut. Vid en ny instans- och processordning skall ju de materiella reglerna också vara anpassade till att kunna tillämpas i domstol.

Det arbete som pågår inom EU med förslag till direktiv för tredjelandsmedborgarens möjligheter att resa in och vistas i en medlemsstat för att ta anställning eller bedriva verksamhet som egen företagare syftar till att göra medlemsstaternas regler om bl.a. arbetstillstånd enhetligare och enklare att tillämpa. Förslaget innefattar också en rätt att självständigt överklaga beslut om arbetstillstånd. Om förslaget genomförs kommer en översyn av vissa regler i utlänningslagen att behöva göras. Enligt direktiven för översyn av regelverket för arbetskraftsinvandring (dir. 2004:21) skall också den kommittén särskilt se över procedurreglerna för arbetstillstånd och överväga hur överprövning av negativa beslut i sådana ärenden skall regleras. Kommittén finner därför inte anledning att nu föreslå någon ändring av de nuvarande reglerna i fråga

om möjlighet att överklaga beslut om avslag på ansökan om arbetstillstånd.

4. Uppehållstillstånd av humanitära skäl

4.1. Humanitära skäl – förr och nu – som grund för uppehållstillstånd

1954 års utlänningslag

I 1954 års utlänningslag talas det endast om politiska flyktingars rätt till fristad i riket (2 §). Lagen gav en möjlighet att föreskriva krav på uppehållstillstånd genom kungörelse, men innehöll därutöver endast formella regler om innebörden av att uppehållstillstånd hade meddelats. Det saknades således riktlinjer i lagtexten för när uppehållstillstånd skulle ges.

Under 1968 gjordes vissa ändringar i utlänningslagen. Dessa innehöll inga materiella ändringar av bestämmelserna om uppehållstillstånd. Förarbetena till 1968 års lagstiftning innehåller emellertid vissa uttalanden om utlänningar som åberopat humanitära skäl för att få stanna i Sverige (prop. 1968:142 s. 114). Dessa uttalanden har därefter under lång tid gällt som riktlinjer för prövningen av uppehållstillstånd. I propositionen talas det om att ”humanitärt motiverad invandring” som inte avsåg asylsökande främst borde ske genom kollektiva åtgärder, i samråd med bl.a. FN:s flyktingkommissarie.

Vidare sägs:

Av denna ståndpunkt följer att enskild invandring av andra hjälpbehövande än asylfall bör tillåtas endast i undantagsfall, när synnerliga skäl föreligger, främst om utlänningen på ett eller annat sätt har stark anknytning till Sverige.

Propositionen innehöll dock inte någon ytterligare exemplifiering på vad som skulle kunna utgöra sådana synnerliga skäl.

I 1968 års proposition talas också om vad som senare kom att benämnas politisk-humanitära skäl. Det konstaterades därvid att en särskild form av humanitärt motiverad invandring hade utvecklats i

anslutning till reglerna om politisk asyl. I denna grupp ingick dels s.k. ekonomiska flyktingar, dvs. sådana som hade lämnat sitt land på grund av missnöje med de ekonomiska förhållandena där, dels medborgare i krigförande land, vilka visserligen inte riskerade att utsättas för förföljelse i hemlandet men i stället riskerade straff för brott för vilka utlämning från Sverige inte fick ske, framför allt militära brott. Eftersom Sverige sedan länge hade låtit utlänningar av dessa kategorier stanna i landet av ”allmänt humanitära skäl”, uttalades att det var önskvärt att denna praxis upprätthölls i fråga om utlänningar som inte kunde få en fristad i något annat land

1

.

I förarbetena behandlades även, i allmänna ordalag, möjligheten att precisera förutsättningarna för tillståndsprövningen direkt i lagtexten. Enligt föredraganden borde förvaltningsmyndigheterna ha ett ganska vidsträckt utrymme för sin prövning, inom ramen för mera allmängiltigt utformade riktlinjer. Riktlinjerna borde därför inte bindas vid hur förhållandena såg ut vid en speciell tidpunkt, utan inriktas på att klarlägga vilken inverkan olika faktorer borde ha på tillståndsärendenas avgörande

2

.

Genom en lagändring år 1976 infördes reglerna om de factoflyktingar och krigsvägrare i utlänningslagen. Lagändringen syftade endast till att lagfästa gällande praxis i fråga om utlänningar som inte var politiska flyktingar, men som hade lämnat sitt land på grund av missnöje med de politiska förhållandena där. Den nya bestämmelsen i 2 § tredje stycket UtlL löd:

Utlänning som, utan att vara politisk flykting, på grund av de politiska förhållandena i sitt hemland ej vill återvända dit och som kan åberopa tungt vägande omständigheter till stöd härför, skall ej utan särskilda skäl förvägras att vistas i riket. Detsamma skall gälla den som övergivit krigsskådeplats eller som flytt från sitt hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring (krigsvägrare).

Det betonades i förarbetena att det inte var möjligt att göra någon fullständig uppräkning av vilka skäl som skulle kunna hänföras till den nya skyddsregeln i 2 § UtlL (prop. 1975/76:18 s. 108 f).

1

a. prop. s. 114

2

a. prop. s. 104

1980 års utlänningslag

I 1980 års utlänningslag angavs rätten till att stanna i Sverige direkt i lag för politiska flyktingar (3 §), krigsvägrare (5 §) och de factoflyktingar (6 §). Krigsvägrare och de facto-flyktingar definierades i huvudsak på samma sätt som tidigare. Bestämmelserna om uppehållstillstånd ändrades samtidigt så att tillstånd generellt skulle vara ordnat före inresan till Sverige. Förutsättningarna för att bevilja uppehållstillstånd definierades i 31 § UtlF (1980:377). Enligt denna bestämmelse fick uppehållstillstånd ges i följande fall:

1) om utlänningen var flykting eller krigsvägrare, 2) om det förelåg sådant fall som angavs i 6 § utlänningslagen (de

facto-flyktingar) eller om det annars var motiverat av humanitära skäl, 3) om utlänningen hade fått tillstånd att arbeta här eller hans för-

sörjning här var ordnad på något annat sätt, 4) om utlänningen hade familjeanknytning till en person som var

bosatt här eller annars hade särskild anknytning till Sverige, eller 5) om vistelsen avsåg studier eller besök.

Utlänningslagen hade alltså dittills enbart stadgat att politiska flyktingar, krigsvägrare och s.k. de facto-flyktingar hade en principiell rätt att stanna i riket, om det inte förelåg synnerliga respektive särskilda skäl som talade emot det. Dessutom fanns en reglering om uppehållstillstånd för studier i utlänningskungörelsen. Möjligheten att bevilja uppehållstillstånd av andra humanitära skäl grundades alltså huvudsakligen på praxis. Efter lagändringarna år 1980 angavs i stället samlat i en bestämmelse vilka förutsättningar som kunde föranleda uppehållstillstånd. Som framgår av bestämmelsen togs humanitära skäl här upp som en egen grund.

Utlänningslagkommittén (SOU 1979:64) framhöll i sitt betänkande att det dittills inte hade angetts i utlänningslagen på vilka grunder uppehållstillstånd kunde ges. Kommittén ansåg det därför angeläget att en sådan reglering infördes

3

. Förslaget syftade dock inte till någon saklig ändring i förhållande till gällande praxis. Enligt kommitténs förslag skulle förutsättningarna för uppehållstillstånd regleras i utlänningslagen. De grunder för uppehållstillstånd som föreslogs av kommittén var i huvudsak identiska med dem som

3

a.a. s. 123

senare kom att införas i utlänningsförordningen. Införandet av humanitära skäl som en särskild grund för uppehållstillstånd ansågs motiverat av att det saknades uttryckliga bestämmelser därom.

Under år 1985 gjordes ytterligare ändringar i utlänningslagen. Dessa innebar inte någon direkt förändring i frågan om uppehållstillstånd av humanitära skäl. Inför lagändringarna behandlades emellertid bl.a. rättsläget i fråga om humanitära skäl som grund för uppehållstillstånd.

Invandrarpolitiska kommittén (SOU 1983:29) konstaterade att uppehållstillstånd i praxis hade beviljats av politisk-humanitära skäl också då det inte varit fråga om de facto-flyktingar. Bland de inte flyktingliknande politisk-humanitära fallen som enligt svensk praxis ansågs ge rätt till uppehållstillstånd ingick främst personer som, utan att tillhöra någon av de stridande parterna, riskerat att råka illa ut som civilbefolkning på grund av pågående krig eller stridshandlingar i hemlandet. Dessa skäl grundade inte flyktingskap enligt Genèvekonventionen, men väl enligt den afrikanska OAUkonventionen.

Invandrarpolitiska kommittén konstaterade vidare att uppehållstillstånd i dittillsvarande praxis hade beviljats även i enstaka andra fall och anförde

4

:

Det har någon gång gällt personer som åberopat att de inte velat återvända till sitt hemland på grund av de politiska förhållandena där men som inte har kunnat anföra tungt vägande omständigheter till stöd för sin ovilja. I en del av dessa fall har sökanden härutöver åberopat någon form av anknytning till Sverige och beviljats tillstånd på grund av en kombination av flyktingliknande skäl och anknytning, som var för sig varit otillräckliga. I andra fall har det varit en kombination av otillräckliga flyktingliknande skäl och mer renodlat humanitära skäl som legat till grund för tillståndet. Det har någon enstaka gång i praxis vidare kunnat gälla människor utan anknytning eller tillräcklig sådan hit som på grund av sin personliga situation och de allmänna politiska, ekonomiska eller sociala förhållandena i hemlandet skulle hamna i ett mycket utsatt läge vid en återkomst.

I anslutning till de humanitära skälen tog kommittén särskilt upp fall då utlänningen saknat anknytning till Sverige och åberopat skäl som väsentligen hänfört sig till dennes personliga förhållanden. Kommittén anförde om denna kategori följande

5

:

4

a.a. s. 116

5

a.a. s. 155 f.

Det gäller då i regel personer som främst åberopar fysiskt eller psykiskt handikapp eller sjukdom. I några få sådana fall har tillstånd beviljats. Det har exempelvis i något enstaka fall rört sig om personer med livshotande sjukdom för vilken adekvat vård inte stått att få i hemlandet. Enbart ekonomiska problem med att få erforderlig vård i hemlandet har inte ansetts utgöra tillräckliga skäl för tillstånd annat än tillfälligt vid akut sjukdom. I andra fall där tillstånd också har beviljats har det förelegat ett samband med de allmänna förhållandena i hemlandet på så sätt att det rört sig om personer som – av olika skäl, exempelvis på grund av tillhörighet till en viss grupp – skulle få särskilda svårigheter jämfört med befolkningen i övrigt att få erforderlig omvårdnad i hemlandet.

Invandrarpolitiska kommittén ansåg att de riktlinjer för invandringen som hade angetts i 1968 års lagstiftningsärende borde kvarstå

6

. Liksom tidigare borde uppehållstillstånd undantagsvis kunna ges åt utlänningar som kunde anföra ”mycket starka humanitära skäl” för att få stanna. I dessa fall ansågs sådana synnerliga skäl föreligga som angavs i 1968 års riktlinjer

7

.

Kommittén framhöll i sitt övervägande om principer och riktlinjer att det saknades av statsmakterna fastställda riktlinjer för bl.a. de fall som berörts ovan. Dock var det fråga om antalsmässigt små kategorier. Det kunde också förekomma fler grupper än vad praxis utvisat och kommittén bedömde det vara svårt att i förväg förutse vilka ytterligare grupper som skulle kunna bli aktuella i framtiden. Kommittén ansåg därför att endast mycket allmänna riktlinjer borde läggas fast i nu nämnda fall och att de krav som borde uppställas för att bevilja tillstånd för olika kategorier borde få utformas i praxis. Kommittén förordade dock en viss utvidgning av rätten till uppehållstillstånd för den som skulle riskera ett ”barbariskt straff för icke politiska handlingar”, oavsett om handlingen var kriminell också enligt svensk lag. Enligt kommittén borde dessa fall kunna hänföras till ”mycket starka humanitära skäl” och därigenom grunda rätt till uppehållstillstånd

8

.

Föredraganden anslöt sig till kommitténs förslag och anförde i fråga om möjligheten att i lag precisera förutsättningarna för uppehållstillstånd

9

:

Det bör enligt min mening inte komma i fråga att statsmakterna i mera precisa termer lägger fast förutsättningarna för den nu aktuella invand-

6

a.a. s. 23

7

a.a. s. 159

8

a.a. s. 156 ff.

9

prop. 1983/84:144 s. 82

ringen. Enligt min mening bör de i huvudsak välavvägda principer för denna invandring som har utbildats i praxis alltfort gälla, med de modifikationer som föreslås av kommittén och som jag även för egen del har förordat.

1989 års utlänningslag

Regleringen avseende uppehållstillstånd av humanitära skäl överfördes till utlänningslagen år 1989. Enligt den då gällande lydelsen av 2 kap. 4 § UtlL fick uppehållstillstånd ges till: 1) en utlänning som var nära anhörig till en i Sverige bosatt person

eller som annars hade särskild anknytning till Sverige, 2) en utlänning som av humanitära skäl borde få bosätta sig i

Sverige, 3) en utlänning som hade fått arbetstillstånd eller som hade sin

försörjning ordnad på något annat sätt.

Det bakomliggande förslaget från Utredningen för översyn av utlänningslagen (SOU 1988:1), vilket godtogs i aktuella delar, syftade inte till att skapa ändrade principer för invandringen utan enbart till en mer överskådlig lagstiftning. Utredaren ansåg mot den bakgrunden att en viss omfördelning av regler mellan lag och förordning borde ske, däribland frågan om uppehållstillstånd av humanitära skäl

10

.

I propositionen preciserades utrymmet för humanitära skäl ytterligare med följande exempel

11

:

Det kan vara fråga om personer som på grund av sjukdom eller andra personliga förhållanden inte bör nekas uppehållstillstånd här. Hit hör också personer som inte omfattas av reglerna om asyl i 3 kap., men där förhållandena i det land till vilket utlänningen skulle behöva resa ändå är sådana att det ter sig inhumant att tvinga honom eller henne att återvända dit, t.ex. ett pågående krig.

Under år 1997 utmönstrades begreppen de facto-flyktingar och krigsvägrare. Ändringen föranleddes av att begreppen ofta hade missförståtts och medfört tillämpningssvårigheter. Samtidigt ändrades bl.a. 2 kap. 4 § UtlL i redaktionellt och förtydligande syfte. Bestämmelsen i punkt 2 om uppehållstillstånd av humanitära skäl överfördes i samband därmed i oförändrat skick till 2 kap. 4 §

10

SOU 1988:1 s. 113 och 119

11

prop. 1988/89:86 s. 147

första stycket 5 UtlL. I anslutning till att de som tidigare benämnts de facto-flyktingar och krigsvägrare fördes över till en generell kategori av skyddsbehövande i övrigt i 3 kap. UtlL, förändrades också tillämpningsområdet för humanitära skäl på så sätt att de politisk-humanitära skälen bröts ut och överfördes till de nya skyddsreglerna. Förändringarna i fråga om politisk-humanitära skäl föregicks av förslag från Flyktingpolitiska kommittén (SOU 1995:75). Regeringen påtalade i lagstiftningsärendet att den tidigare möjligheten att bevilja uppehållstillstånd av s.k. politisk-humanitära skäl, dvs. situationer där det skulle te sig inhumant att tvinga en person till hemlandet t.ex. på grund av pågående krig, skulle utgå. I samband med riksdagsbehandlingen framhöll emellertid socialförsäkringsutskottet att regeringens uttalande inte utesluter att det även i fortsättningen kan förekomma någon situation där uppehållstillstånd av politisk-humanitära skäl kan ges med stöd av punkt 5

12

. Detta har även förekommit i senare praxis

13

.

I fråga om humanitära skäl i övrigt såsom sjukdom eller handikapp noterade kommittén inledningsvis att uppehållstillstånd på dessa grunder meddelades med stor restriktivitet. Det krävdes exempelvis att sökanden led av en livshotande sjukdom som var medicinskt diagnostiserad och för vilken adekvat vård inte kunde ges i hemlandet. Kommittén påpekade vidare att begreppet humanitära skäl i allra högsta grad är individrelaterat. Det var därför inte praktiskt möjligt att komma längre än att konstatera att vissa förhållanden konstituerar skäl av sådan tyngd att uppehållstillstånd bör ges. Kommittén anförde i anslutning till detta

14

:

Det kan här röra sig om exempelvis en sjukdoms förlopp, förutsättningarna för ett tillfrisknande och möjligheterna till överlevnad i hemlandet. Praxis kräver i dag att den situation som kan föranleda uppehållstillstånd på grund av exempelvis sjukdom måste ha en hög grad av allvar eller risk för att vinna beaktande. Det rör sig i det absolut övervägande antalet fall om personer som på grund av allvarliga handikapp eller synnerligen allvarlig sjukdom inte kan lämna Sverige. Sjukdomen kan tänkas vara av såväl psykisk som fysisk art. Enligt kommitténs uppfattning kan det givetvis tänkas fall där det skulle vara oförenligt med humanitetens krav att exempelvis inte låta ett sjukt barn få den medicinska behandling som kan erbjudas här men som hemlandet saknar förutsättningar att ge. Ett barn i den situationen bör kunna ges ett temporärt uppehållstillstånd, som relateras till den tid behandlingen kan beräknas kräva. Ett alternativ i vissa särskilda fall till ett sådant

12

bet. 1996/97: SfU5 s. 54

13

Se under Politisk-humanitära skäl, avsnitt 4.3.3

14

SOU 1995:75 s. 168

uppehållstillstånd kan vara att barnet i hemlandet ges tillgång till exempelvis de mediciner som behövs för att bota eller balansera sjukdomstillståndet.

Kommittén ansåg sammanfattningsvis att det, inte minst av ekonomiska och andra resursskäl, saknades anledning att frångå den gällande restriktiva tillämpningen av begreppet humanitära skäl.

I författningskommentaren i prop. 1996/97:25 s. 285 anfördes att bestämmelsen i 2 kap. 4 § första stycket 5 UtlL, till skillnad mot den tidigare punkten 2, främst skulle komma att avse personer med renodlat humanitära skäl och inte personer med s.k. politiskhumanitära skäl. Som nämnts ovan modifierades detta dock något efter socialförsäkringsutskottets ovan nämnda uttalande

15

.

I nämnda proposition sägs vidare att den praxis som utvecklats för uppehållstillstånd av humanitära skäl skulle ligga fast. Hänvisningar gjordes till prop. 1988/89:86 s. 147 och till Invandrarpolitiska kommitténs uttalanden i SOU 1983:29 s. 155. Vidare hänvisades till ett antal regeringsbeslut från år 1994, där det hade slagits fast att uppehållstillstånd på grund av sjukdom endast kan meddelas i undantagsfall, när det är fråga om en livshotande sjukdom för vilken vård inte kan beredas i hemlandet eller när det föreligger ett handikapp av synnerligen allvarlig art. I besluten framhölls att de humanitära aspekterna måste vägas mot de ekonomiska åtaganden som kan bli följden av att uppehållstillstånd beviljas.

Det sades också att det i princip borde krävas att vården eller behandlingen kunde leda till en förbättring eller att behandlingen var livsnödvändig. Enbart den omständigheten att vården i Sverige håller en högre kvalitetsnivå kunde inte utgöra grund för uppehållstillstånd

16

.

4.2. Barnets bästa

Genom 1997 års lagändringar infördes en portalbestämmelse om barnets bästa i 1 kap. 1 § andra stycket UtlL. Där sägs att det i fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. I författningskommentaren

17

uttalades att den nya portalbestämmelsen om

barnets bästa får betydelse i en rad olika situationer, exempelvis när

15

prop. 1996/97:25 s. 285

16

prop. 1996/97:25 s. 109

17

prop. 1996/97:25 s. 284

det är fråga om att bedöma om tillräckligt starka humanitära skäl för uppehållstillstånd skall anses föreligga och där något lägre krav kan ställas på styrkan av de humanitära skälen när barn är berörda.

Förebild för bestämmelsen var artikel 3 i FN-konventionen om barnets rättigheter, enligt vilken barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. Barnkonventionen ratificerades av Sverige år 1990 och ansågs då inte kräva någon lagstiftningsåtgärd.

4.2.1. Barnkommittén och Flyktingpolitiska kommittén

Den nuvarande bestämmelsen infördes efter förslag från Barnkommittén (SOU 1996:115). Även Flyktingpolitiska kommittén (SOU 1995:75) deltog i arbetet med att göra en genomgång av hur utlänningslagen och dess tillämpning överensstämde med barnkonventionen. Flyktingpolitiska kommittén noterade att den kritik som riktats mot utlänningslagen och dess tillämpning i förhållande till barnkonventionen gällde tre huvudområden. Dels gjordes gällande att principen om barnets bästa inte i tillräcklig grad påverkade bedömningen av olika utlänningsärenden, dels hävdades att vissa lagregler inte var förenliga med konventionens bestämmelser och dels ansågs att ytterligare bestämmelser borde införas i lagen. Kommittén konstaterade att visst fog för kritik fanns i alla tre hänseendena, men att lagregleringen och tillämpningen i huvudsak uppfyllde barnkonventionens krav.

Flyktingpolitiska kommittén angav även några riktlinjer för bedömningen av humanitära skäl i ärenden som rör barn

18

. Enligt kommitténs mening kunde det inte sägas att det generellt var till skada för barnet att följa med sina föräldrar till ett annat land, i synnerhet inte när det var fråga om hemlandet. Trots risken för störningar av barnets psykosociala utveckling vid avvisning efter en längre tids vistelse i Sverige kunde det därför inte tillmätas någon stor betydelse som grund för permanent uppehållstillstånd. Kommittén påpekade också nödvändigheten av att upprätthålla principen om den reglerade invandringen. Situationen kunde dock vara annorlunda om barnet var utan föräldrar och hade levt utan nära kontakt med landsmän. Kommittén ansåg det vara avgörande i

18

SOU 1995:75 s. 239

vilken grad barnet i sin psykosociala utveckling kunde antas ta bestående skada av att flytta tillbaka till hemlandet. Den tillfälliga påfrestning som en flyttning till annan miljö generellt kunde anses innebära kunde däremot inte ensamt anses tillräckligt som skäl för uppehållstillstånd.

Kommittén anförde vidare att många barn som kommer till Sverige generellt sett kan få en förbättrad livssituation här, antingen på grund av svåra förhållanden råder i hemlandet eller att barnet lider av sjukdom eller handikapp som inte kan behandlas i hemlandet. Även i dessa fall framhöll kommittén att barnets primära intresse måste vägas mot det förhållandet att anhöriga, som saknar sakliga skäl för att få uppehållstillstånd, vid ett bifall till barnets ansökan ges möjlighet att bosätta sig i Sverige genom anhöriginvandring.

Också Barnkommittén hade som principiell utgångspunkt att barnets bästa i utlänningsärenden måste vägas samman med samhällets intresse av att reglera invandringen och att barnets bästa därför inte ensamt kan vara utslagsgivande i alla situationer.

4.2.2. Regeringens uttalanden i prop. 1996/97:25 Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv

I propositionens allmänna motivering konstaterade regeringen att det finns starka skäl att ta särskild hänsyn till barn i asylprocessen eftersom de oftast inte själva valt att lämna sitt land och då de i mindre grad än vuxna kan överblicka konsekvenserna. Regeringen fann att Sveriges utlänningslagstiftning i och för sig var förenlig med barnkonventionen, men att förtydliganden borde göras

19

.

Generella avvägningsfrågor

I ärenden som rör barn uppkommer särskilda avvägningsfrågor vid tillståndsprövningen. En av dessa är barnets intresse att få stanna i Sverige vägt emot barnets intresse att leva tillsammans med föräldrar och släktingar. En annan avvägningsfråga är hänsynen till barnets bästa i förhållande till samhällsintresset av en reglerad invandring.

19

prop. 1996/97:25 s. 246

En särskild faktor att beakta vid prövningen av barnets bästa är, som tidigare nämnts, att familjens enhet så långt möjligt kan bibehållas. I FN:s barnkonvention, artikel 9 punkt 1, anges att konventionsstaterna skall ”säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig överprövning, i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa”. I samma artikel anges att ett sådant beslut ”kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t.ex. vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida eller då föräldrarna lever åtskilda och ett beslut måste fattas angående barnets vistelseort”.

Barnkonventionen fastslår vidare i artikel 10 punkt 1 att ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterförening skall behandlas av konventionsstaterna på ett positivt, humant och snabbt sätt.

Även Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) behandlar skyddet för familjelivet som en grundläggande rättighet, med angivande av de specifika grunder som myndigheterna får använda för att inskränka på rättigheten. I artikel 8, punkten 1, stadgas som huvudregel att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. I samma artikel, punkten 2 anges undantagen från denna rättighet enligt följande: ”Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.”

Huvudprincipen i ärenden om uppehållstillstånd är också att det är till barnets bästa att hålla familjen samlad. Trots detta förekommer det, i enskilda ärenden om uppehållstillstånd, fall då avvisningsbeslut leder till familjesplittring. Detta kan exempelvis bero på att medborgarskapet för föräldrarna är oklart och att avvisning därför sker till olika länder. Också då det har förekommit misshandel inom familjen kan hänsynen till familjens enhet få träda tillbaka för att skydda barnets bästa.

Vid införandet av portalparagrafen om hänsynen till barnets bästa uttalade sig regeringen om vissa avvägningsfrågor. Regeringen konstaterade att principen om barnets bästa i många ärenden fick

anses tala för att medge bosättning i Sverige; dels i fråga om barn som kommer hit från krigshärjade länder, dels i fråga om barn som lider av sjukdomar eller handikapp som inte kan behandlas i hemlandet. Regeringen tog dock avstånd från den etnocentriska syn som anser att barn närmast regelmässigt skulle anses ha det bäst i Sverige, oavsett språklig, kulturell och nationell bakgrund och tillhörighet. Att ett barn som följt med sina föräldrar till Sverige följer med dem när de måste återvända till hemlandet kunde alltså inte i sig anses som negativt för barnet, och förhållandet som sådant kan enligt regeringens uttalanden inte tillmätas större betydelse som grund för permanent uppehållstillstånd. Regeringen fann alltså att det inte kan sägas att det generellt skulle allvarligt skada ett barn i dess psykosociala utveckling att följa med sina föräldrar till ett annat land, i all synnerhet då det rör sig om hemlandet. Detta anses enligt samma uttalande vara fallet även för barn som vistats i Sverige ”under den betydande men dock begränsade tid som ett slutgiltigt avgörande av ansökan om uppehållstillstånd kan kräva under normala förhållanden. Regeringen anförde vidare beträffande ovan nämnda avvägningsfrågor ”

20

:

Ofrånkomligt är, att även då hemvändandet kan medföra stora påfrestningar måste de beslutsfattande myndigheterna göra en avvägning mot andra intressen, såsom förutsätts i barnkonventionen. Nödvändigheten av att upprätthålla de krav som är uppställda för bosättning i Sverige är ett sådant intresse. Att Sverige skall fortsätta sina omfattande insatser för utsatta barn i deras hemländer är ett annat därmed sammanhängande intresse. Avgörande bör, som Flyktingpolitiska kommittén med instämmande av Barnkommittén föreslagit, vara i vilken grad barnet i sin psykosociala utveckling kan antas ta bestående skada av att flytta tillbaka till hemlandet, att skilja från de oftast tillfälliga påfrestningar som en flyttning till andra miljöer innebär för ett barn.

Utan att barnets bästa generellt kunde tillåtas ta över samhällsintresset av att reglera invandringen, ansågs införandet av en portalbestämmelse om barnets bästa i utlänningsärenden ändå få en stark och meningsfull innebörd

21

.

20

a. prop. s. 249

21

a. prop. s. 248

Barn som kommer hit ensamma

Beträffande ensamkommande barn, dvs. barn som kommer till Sverige utan sina vårdnadshavare, konstaterade regeringen att situationen är annorlunda än om barnet kommer med den övriga familjen och anförde därefter

22

:

Det förekommer inte sällan att ett barn sänds hit ensamt av föräldrarna för att, sedan uppehållstillstånd beviljats, fungera som anknytning för den övriga familjen. I andra fall handlar det enligt barnens berättelser om att de vill få möjlighet till utbildning eller arbete för att på sikt kunna ge sin familj ekonomiskt stöd. Det stora flertalet barn som under senare tid sökt uppehållstillstånd har saknat behov av skydd mot förhållanden som råder i hemlandet.

Regeringen anförde vidare att återföreningsfrågor skall ses så att utgångspunkten är att barnet skall återförenas med föräldrarna och inte tvärtom. I de fall då det saknas skyddsbehov skall alltså strävan vara att återföreningen av familjen skall ske i hemlandet eller det land där föräldrarna annars vistas. I fall då det utretts att det inte fanns risk för förföljelse eller andra omständigheter som ger behov av skydd för barnet i Sverige, skall huvudinriktningen alltså vara att så snabbt som möjligt återförena barnet med dess föräldrar i hemlandet. Ett eventuellt uppehållstillstånd bör meddelas för en tidsbegränsad period i de fall inte skyddsbehov, familjeanknytning eller humanitära skäl föranleder ett permanent tillstånd

23

.

Regeringen framhöll att ärenden med barn som kommer hit ensamma kan innebära speciella svårigheter med att utreda föräldrarnas levnadssituation och vistelseort, eftersom barnen – om de överhuvudtaget har information om var föräldrarna befinner sig – ofta väljer att inte tala om det. I de fall då ett barn efter noggrann utredning verkligen befinns vara övergivet, ansåg regeringen i likhet med Barnkommittén att barnet skulle beviljas permanent uppehållstillstånd. Sverige tar på det sättet ansvar för de barn som kommit hit och som inte kan få tillräckligt bistånd av anhöriga eller institutioner i hemlandet

24

.

22

prop. 1996/97:25 s. 250

23

a prop. s. 229 f

24

a. prop. s. 251

Gömda barn

Beträffande barn som hålls gömda i Sverige anförde regeringen inledningsvis att de regelmässigt lever i en svår situation, vare sig de lever med sina föräldrar eller utan dem och att det därför är angeläget att motverka sådana förhållanden genom en konsekvent rättstillämpning och samarbete mellan myndigheter och frivilligorganisationer

25

. I fråga om illegal vistelse i Sverige ansåg regeringen att sådan i princip inte skall få tillgodoräknas som anpassning till svenska förhållanden, annat än i fall som anges i prop. 1988/89:86 s. 149 f, nämligen då verkställighet av tidigare avvisningsbeslut har fördröjts under avsevärd tid på grund av förhållanden som utlänningen inte kunnat råda över. Dock skulle bifall under vissa förutsättningar kunna ske även i fall då barn hållit sig gömda för att förhindra verkställighet. Regeringen anförde här

26

:

Ett bifall måste i så fall förutsätta att risken bedöms vara synnerligen betydande för självdestruktiva handlingar av utomordentligt allvarlig natur från barnets sida, eller för att barnet allvarligt skadas i sin psykosociala utveckling, om det med tvång skickas tillbaka till hemlandet eller fortsatt lever under pressande förhållanden till följd av att det av föräldrarna hålls undan myndigheterna. Hänsynen till barnets hälsa, utveckling och allmänna bästa måste då få väga över andra viktiga intressen. En avvägning måste emellertid alltid göras mellan olika intressen i det enskilda fallet och med hänsyn till samtliga omständigheter.

4.3. Gällande rätt

En av utlänningslagens grunder för att bevilja uppehållstillstånd är att utlänningen bör få bosätta sig i Sverige av humanitära skäl. Begreppet ”humanitära skäl” som grund för uppehållstillstånd infördes i utlänningsförordningen år 1980 (31 § 2). Bestämmelsen flyttades över till utlänningslagen år 1989 (2 kap. 4 § 2) och återfinns sedan år 1997 i 2 kap. 4 § första stycket 5 UtlL. I praxis har dock möjligheten att bevilja uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl funnits redan före år 1980. Vad som avses med humanitära skäl har hittills inte preciserats närmare i lagtext utan överlämnats till rättstillämpningen att avgöra. Begreppets innehåll har där-

25

prop. 1996/97:25 s. 252

26

a. prop. s. 253

igenom kommit att variera något över tiden och får definieras främst genom befintlig praxis samt uttalanden i förarbeten.

Även då en ursprunglig ansökan om uppehållstillstånd inte har ansetts innefatta tillräckliga humanitära skäl, kan det vid en ny ansökan efter det att beslutet vunnit laga kraft eller i samband med verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut vid prövningen komma fram att det då skulle strida mot humanitetens krav att verkställa beslutet. Den nya ansökningen måste grunda sig på nya omständigheter som inte har prövats förut i ärendet. I sådana fall får ansökan om uppehållstillstånd bifallas enligt 2 kap. 5 b § UtlL

27

.

4.3.1. Flyktingar, andra skyddsbehövande och de som av humanitära skäl bör få stanna i Sverige

I 2 kap. 4 § UtlL uppräknas ett antal situationer när uppehållstillstånd får beviljas. Däribland återfinns i första stycket punkten 5 som gäller utlänning som av humanitära skäl bör få bosätta sig i Sverige. Utöver de situationer som anges i 2 kap. 4 § UtlL kan uppehållstillstånd även ges med stöd av bestämmelserna i 3 kap. UtlL om skyddsbehövande, dvs. flyktingar och skyddsbehövande i övrigt. Dessa grupper har en principiell rätt till uppehållstillstånd, vilket får vägras dem endast under vissa omständigheter. De som ansöker om uppehållstillstånd av humanitära skäl däremot har ingen sådan principiell rätt utan de får beviljas tillstånd.

Med flykting avses, enligt definitionen i 3 kap. 2 § UtlL, en utlänning som befinner sig utanför det land, som han är medborgare i, därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning, och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Detta gäller oberoende av om förföljelsen utgår från landets myndigheter eller dessa inte kan antas bereda trygghet mot förföljelse från enskilda.

Den som är att anse som flykting beviljas asyl, dvs. uppehållstillstånd på grund av sin flyktingstatus. De personer som söker asyl men inte uppfyller kriterierna för att anses som flykting kan ändå

27

Jfr dock prop. 2003/04:59 där regeringen har föreslagit att institutet ”ny ansökan” skall avskaffas och ersättas med en annan form av prövning om det på verkställighetsstadiet visar sig finnas verkställighetshinder.

vara i en sådan situation att de har stort behov av och rätt till skydd. Denna grupp benämns i utlänningslagen som skyddsbehövande i övrigt. Enligt 3 kap. 3 § UtlL avses med skyddsbehövande i övrigt en utlänning som inte är flykting och som lämnat det land, som han är medborgare i, därför att han 1) känner välgrundad fruktan för att straffas med döden eller med

kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, 2) på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt behöver skydd

eller på grund av en miljökatastrof inte kan återvända till sitt hemland, eller 3) på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad

fruktan för förföljelse

28

.

Den som är statslös och befinner sig utanför det land där han tidigare har haft sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit anses som flykting om skälet är sådant som framgår av flyktingdefinitionen och som skyddsbehövande i övrigt om skälet är sådant som framgår av definitionen av skyddsbehövande i övrigt.

Frågan om uppehållstillstånd skall beviljas av humanitära skäl uppstår alltså vanligtvis först sedan man konstaterat att utlänningen inte har rätt till asyl, inte kan anses skyddsbehövande i övrigt enligt utlänningslagens definitioner och inte heller kan få uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning.

Gränsdragningen mellan å ena sidan flyktingar och skyddsbehövande i övrigt och å andra sidan utlänningar som åberopar humanitära skäl för att få stanna har förändrats något över tiden. Begreppet ”skyddsbehövande i övrigt” infördes i utlänningslagen först år 1997. Samtidigt utmönstrades de tidigare gällande begreppen de facto-flykting och krigsvägrare. Dessa kategorier hade sedan år 1976 förekommit som alternativa grunder för uppehållstillstånd och hade liksom flyktingar en förstärkt rätt till uppehållstillstånd. Fram till år 1997 omfattade området för uppehållstillstånd av humanitära skäl ett större tillämpningsområde för s.k. politiskhumanitära skäl, då även personer som behövde skydd på grund av yttre eller inre väpnad konflikt i hemlandet räknades dit. Vid lagändringarna år 1997 fördes denna kategori över till ”skyddsbehö-

28

Enligt förslag av Utredningen om förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning (SOU 2004:31) skall denna grund utgöra skäl för flyktingskap.

vande i övrigt”. Möjligheten att bevilja uppehållstillstånd med hänvisning till politisk-humanitära skäl är dock inte helt borttagen utan kan användas när förhållandena i hemlandet är sådana att det, utan att väpnad konflikt råder, skulle framstå som inhumant att avvisa utlänningen dit.

Statistik

År 2002

Enligt statistikuppgifter från Migrationsverket beviljades 44 664 personer uppehållstillstånd i Sverige under år 2002. Storleksordningen för antalet beviljade uppehållstillstånd har under de senaste åren varit ungefär densamma. Ungefär hälften av samtliga beviljade uppehållstillstånd, eller 22 247, grundades på anhörigskäl.

Av samtliga beviljade uppehållstillstånd grundades cirka en sjättedel, eller 7 451, på flyktingskäl, skyddsbehov i övrigt samt humanitära skäl. Därutöver togs 1 042 personer emot som kvotflyktingar. Den inbördes fördelningen mellan beviljad flyktingstatus, skyddsbehov i övrigt och humanitära skäl visar att den övervägande delen har hänförts till humanitära skäl. Totalt beviljades under år 2002 flyktingstatus för 482 personer, medan 956 personer fick uppehållstillstånd som skyddsbehövande i övrigt. Uppehållstillstånd på humanitära skäl beviljades för 6 013 personer.

Statistiken innehåller inte någon inbördes fördelning mellan olika humanitära skäl såsom sjukdom, politisk-humanitära skäl etc. Det framgår dock av statistikuppgifterna att uppehållstillstånd på humanitära grunder beviljades personer från mer än fyrtio olika nationaliteter inom Afrika, Amerika, Asien och Europa. Vidare framgår att flertalet av de som beviljas uppehållstillstånd på humanitära grunder kommer från några få länder. Av det totala antalet uppehållstillstånd på humanitära grunder (6 013) kom 2 302 personer från Irak, 1 140 personer från f.d. rest-Jugoslavien, dvs. Serbien och Montenegro, och 622 personer från Bosnien-Hercegovina. Det får därför anses troligt att flertalet av de beviljade uppehållstillstånden i dessa fall på något sätt har haft sitt ursprung i situationen i hemlandet, antingen som politisk-humanitära skäl eller till följd av långvariga verkställighetshinder som gjort att personerna kommit att vistas lång tid i Sverige och därigenom fått särskild anknytning till landet.

År 2003

Tabell 1. Av Migrationsverket avgjorda asylärenden 2003

Bifall (beviljat PUT eller TUT)

Avslag Avskrivning pga. sökanden avvikit eller annan anledning

Avvisad ansökan Totalt

4 631

22 656 3 778

269

31 334

Under år 2003 kom det in 31 355 asylansökningar. Migrationsverket avgjorde 31 334 ärenden, av vilka en del hade kommit in redan under tidigare år. Av de avgjorda ärendena fick 4 631 bifall till sin ansökan medan 22 656 fick avslag, 3 778 avskrevs som avvikna etc. och i 269 fall avvisades ansökan eller lämnades utan åtgärd.

Procentuellt fick alltså 14,8 % av de sökande bifall och 72,3 % avslag i de avgjorda ärendena. Skälet för avslagsbeslutet var i cirka 30 % av ärendena att ansökan ansågs ogrundad, i vilket fall sökanden får återvända hem och kan överklaga beslutet från hemlandet.

Tabell 2. Beviljade uppehållstillstånd i Sverige 2003. Inbördes fördelning mellan grunderna för uppehållstillstånd

Flykting eller skyddsbehövande i övrigt

Kvotflykting

Humanitära skäl

Anhörig Adoptiv-

barn

EU/EES Arbetsmark-

nadsskäl

Gäst stud.

Totalt

1 194 942 4 334 24 553 782 9 234 319 5 509 46 867

Under året beviljades 4 222 personer uppehållstillstånd av humanitära skäl efter asylansökan. I det antalet ingår beslut som ändrats av Utlänningsnämnden i asylärenden. Ser man till det totala antalet som fick bifall till sin ansökan om uppehållstillstånd det året, dvs. efter prövning i Migrationsverket och Utlänningsnämnden är antalet 46 867 personer av vilka 648 personer som konventionsflyktingar, 546 personer som skyddsbehövande i övrigt, 942 personer som kvotflyktingar och 4 334 personer av humanitära skäl

29

och

24 553 personer som anhöriga till tidigare invandrare. Övriga grupper utgjordes av adoptivbarn, EU/EES-medborgare och gäststude-

29

Att antalet är större än 4 222 beror på att det här inte bara ingår de som först sökt asyl utan också personer som ansökt om uppehållstillstånd t.ex. på grund av anknytning.

rande samt personer som fick uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl.

Av de största medborgargrupperna som fick uppehållstillstånd under år 2003 kom från 876 personer från Irak, 660 från Bosnien-Hercegovina, 614 från Serbien-Montenegro, 480 personer var statslösa, 404 personer kom från Somalia, 228 från Afghanistan och 100 från Ryssland.

4.3.2. Tidsbegränsat respektive permanent uppehållstillstånd grundat på humanitära skäl

Uppehållstillstånd kan beviljas för viss tid, tidsbegränsat uppehållstillstånd, eller utan tidsbegränsning, permanent uppehållstillstånd. Från år 1985 gäller att permanent uppehållstillstånd skall vara den normala tillståndsformen för invandrare som beviljas tillstånd för bosättning i Sverige.

Riktlinjerna för när ett tidsbegränsat respektive permanent uppehållstillstånd skall meddelas drogs upp i samband med 1985 års ändringar i utlänningslagen

30

. Permanent uppehållstillstånd skulle beviljas redan från början i de fall då utlänningen avsåg att bosätta sig här och accepterades för invandring. Detta gällde i huvudsak flyktingar, personer med flyktingliknande skäl, de som fick tillstånd på grund av familje- eller annan anknytning eller inom ramen för arbetskraftsinvandring liksom utlänningar som skulle få stanna i Sverige på grund av politisk-humanitära eller allmänt humanitära skäl. Tidsbegränsade uppehållstillstånd skulle utfärdas i vissa fall av familjeanknytning, s.k. uppskjuten invandrarprövning och vid vistelse för gäststudier, besök hos släktingar, tillfälligt arbete och liknande. Det betonades att Statens invandrarverk alltid skulle ha frihet att välja att utfärda ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, även till en utlänning som avsåg att bosätta sig här och som tilläts att göra detta. Skälet kunde vara att det rådde tveksamhet om utlänningens vandel och försörjningsförmåga, att vistelsen här avsågs bli begränsad till viss tid eller att utlänningen själv hade begärt att få ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Vid tillkomsten av 1989 års utlänningslag framhölls att dessa riktlinjer alltjämt skulle vara vägledande men det ansågs inte nödvändigt att i lagtexten uttryckligen ange när ett permanent uppehållstillstånd skulle ges

31

.

30

prop. 1983/84:144 s. 86 ff

31

prop. 1988/89:86 s. 146

Utlänningslagen innehåller således inte någon närmare reglering av när tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd skall väljas. Särskilda bestämmelser har dock införts när det gäller vissa situationer då ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får ges. Om det med hänsyn till utlänningens förväntade levnadssätt råder tveksamhet om uppehållstillstånd bör beviljas, får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ges, likaså till barn under 18 år och deras vårdnadshavare om barnet behöver vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller om det behövs för att genomföra en faderskapsutredning. Tidsbegränsat uppehållstillstånd i vissa fall av familjeanknytning med s.k. uppskjuten invandrarprövning regleras också i lagen

32

.

Uppehållstillstånd som grundas på humanitära skäl beviljas i flertalet fall som permanent uppehållstillstånd från början. Undantag sker då de humanitära skälen utgörs av sjukdom som skall behandlas under en begränsad tid. Undantag sker också om det i och för sig finns humanitära skäl av sådan styrka och art att utlänningen normalt skulle ha beviljats ett permanent uppehållstillstånd, men där det på grund av brottslighet eller liknande misskötsamhet råder tveksamhet om utlänningens vandel. Även i situationer med verkställighetshinder kan tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd väljas beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

4.3.3. Omständigheter som beaktas vid bedömningen av humanitära skäl – gällande praxis

En sammanställning av praxis återfinns i bilaga 7.

De omständigheter som kan utgöra grund för uppehållstillstånd av humanitära skäl har, som nämnts ovan, framkommit främst genom praxis. Eftersom en sammantagen bedömning skall göras av hela den sökandes situation, förekommer oftast en sammanvägning av flera olika faktorer vid bedömningen av om det finns humanitära skäl av tillräcklig styrka för att bevilja uppehållstillstånd. Det innebär att om t.ex. sjukdom eller vårdbehov inte i sig bedöms vara skäl nog för uppehållstillstånd och inte heller anpassning till det svenska samhället i sig är skäl nog, kan dessa två faktorer sammantaget anses vara humanitära skäl av sådan styrka att uppehållstillstånd bör beviljas. De omständigheter som speciellt brukar utgöra bedömningsgrunder för humanitära skäl i praxis kan sägas vara barns

32

2 kap. 4 b, c och d §§ UtlL

utsatthet, sjukdom, suicidrisk och vårdbehov, anpassning till Sverige, svåra förhållanden i hemlandet, humanitära skäl som gäller anhörig i Sverige, verkställighetssvårigheter, politisk-humanitära skäl och anhöriga i Sverige i förening med svår humanitär situation i hemlandet.

Barn

Vid tillämpningen av utlänningslagen skall särskilt beaktas vad hänsynen till barns hälsa och utveckling samt barns bästa i övrigt kräver (se avsnitt 4.2 Barnets bästa). Det innebär att särskilda hänsyn skall tas i samtliga ärenden enligt lagen där barn är berörda. De humanitära skälen kan då vara av något mindre allvar och tyngd för att uppehållstillstånd skall beviljas än vad som skulle ha varit fallet för en vuxen person.

Den allmänna bestämmelsen om hänsyn till barnets hälsa och utveckling får i praxis sin främsta betydelse i fall som gäller uppehållstillstånd av humanitära skäl. Det kan exempelvis vara fråga om vårdbehov eller sjukdom hos barn. Regeringen och Utlänningsnämnden har bl.a. prövat ansökningar som gäller blödarsjuka barn, barn som led av diabetes, av barnreumatisk sjukdom, av stressymptom, av grav hörselnedsättning och cp-skada, av allvarligt hjärtfel och av hjärntumör. I de fall barnen inte skulle ha kunnat beredas tillräcklig vård eller behandling i hemlandet och sjukdomen därför skulle kunna bli livshotande eller om barnen därför skulle kunna drabbas av livslångt handikapp, har uppehållstillstånd beviljats. Även i fall där ett barns handikapp inte har ansetts vara av synnerligen allvarlig art, har uppehållstillstånd beviljats med hänvisning till att det fanns speciella omständigheter som gjorde att ett återvändande till hemlandet skulle påverka barnets utveckling på ett livsavgörande sätt samt till att en mer generös bedömning kunde göras i fråga om barn. Om en enstaka operation har bedömts som tillräcklig för att bota eller lindra en sjukdom, har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljats.

När det har gällt barn med behov av mycket kostnadskrävande vård har en avvägning gjorts mellan de humanitära skäl som sjukdomen utgjort och det ekonomiska åtagande som skulle bli följden. Regeringen, som avslog en ansökan om uppehållstillstånd när det gällde ett fall med två blödarsjuka barn, konstaterade att vården kunde utföras i barnens hemland och att vård i Sverige skulle

medföra ett betydande ekonomiskt åtagande med tanke på det stora antalet blödarsjuka personer i olika länder som inte erbjuds den vård de kan ges i Sverige, om behov av vård för blödarsjuka skulle anses utgöra grund för uppehållstillstånd.

Barn som fått en stark anknytning till Sverige och anpassat sig till svenska förhållanden under en lång vistelsetid här kan också beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl. I dessa fall kan barnet ha utvecklat svenska som sitt första eller enda språk och gått i svensk skola under en längre tid.

Det har tidigare funnits en bestämmelse i utlänningsförordningen som speciellt inriktats på den anknytning till Sverige som ett barn kan få genom skolgång eller liknande, nämligen den s.k. treterminsregeln, som infördes den 1 januari 1992

33

. Enligt denna bestämmelse fick en familj beviljas uppehållstillstånd, om inte särskilda skäl talade emot det, om det i familjen vid beslutstillfället fanns barn som hade fullgjort minst tre terminer i svensk skola, förskola eller liknande efter det att ansökan om uppehållstillstånd gjordes. Ett barn som hade gått tre terminer i svensk skola ansågs ha fått så stark anknytning till Sverige genom kamrater och andra att ett avslag på ansökan skulle leda till ett stötande resultat. Bestämmelsen tillkom som en särlösning i avvaktan på att de stora balanserna i asylärenden och därmed de långa väntetiderna skulle minska. Treterminsregeln upphävdes i slutet av år 1992 med viss övergångsreglering. I förordningsmotiven (1992:6) framhöll regeringen dock att det också i fortsättningen kunde komma att finnas enstaka familjer som på grund av lång vistelsetid och faktisk anknytning i det individuella fallet kan få tillstånd att stanna, men då av humanitära skäl. Utlänningsnämnden meddelade i november 1996 och november 1997 – när det inte fanns några tidsrelaterade schablonregler – vägledande beslut i fråga om barnfamiljer från Kosovo resp. Bosnien-Hercegovina. I besluten vägdes bl.a. in vistelsetidens längd och barnens anknytning till svenska förhållanden. I merparten av de fall som beviljades permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl av Utlänningsnämnden åren 1996 och 1997 hade barnfamiljen vistats i Sverige i över fyra år och ett eller flera barn i familjen var tre år eller äldre. Det innebär dock inte att alla familjer med barn i åldern över tre år och som vistats här så länge beviljas permanent uppehållstill-

33

Dåvarande 3 kap. 4 a § UtlF

stånd utan alla faktorer vägs in vid prövningen. Detta till skillnad från tidsförordningarna, som enbart relaterar till vistelsetiden.

En del barn har varit gömda under viss del av den tid de vistats här. Både regering och riksdag har framhållit att illegal vistelse är något som man i princip inte bör acceptera i tillståndsärenden och som alltså inte utan vidare skall få tillgodoräknas. För bifall skulle krävas att risken bedömdes som synnerligen betydande för självdestruktiva handlingar av utomordentligt allvarlig natur från barnets sida eller för att barnet allvarligt skadas i sin psykosociala utveckling om det med tvång skickas tillbaka till hemlandet eller fortsatt lever under pressande förhållanden till följd av att det av föräldrarna hålls undan myndigheterna

34

. Utlänningsnämnden har dock redan år 1992 i ett vägledande beslut slagit fast att permanent uppehållstillstånd kan beviljas av humanitära skäl i fall där barn oförskyllt kommer i kläm för att föräldrarna håller sig undan

35

.

När det gäller barn som har kommit hit ensamma är den allmänna utgångspunkten att minderåriga barn skall återförenas med sina föräldrar i hemlandet eller tredje land. Beslut som rör ensamma barn skall prövas inom tre månader. Även om barnärenden prioriteras, kan dock utredningen ibland ta längre tid. Om utredningen visar att det är sannolikt att föräldrarna är avlidna eller inte kan spåras beviljas barnet permanent uppehållstillstånd. Är det oklart var barnets vårdnadshavare finns men sannolikt kan spåras, kan barnet ges tidsbegränsat uppehållstillstånd. Om det bedöms att ett sådant hinder mot att avvisa inte kan bli undanröjt inom rimlig tid beviljas normalt permanent uppehållstillstånd.

Utlänningsnämnden har beviljat tidsbegränsat uppehållstillstånd för en 17-årig pojke som kommit hit från Afghanistan och vistats här i två år. Nämnden, som fann att han hade en förhållandevis låg ålder och hade anpassat sig väl till Sverige, ansåg att minderåriga barn visserligen borde beredas möjlighet att vistas hos föräldrarna men eftersom pojkens föräldrar inte kunnat återfinnas kunde avvisning inte ske

36

.

Ett annat fall rörde en 15-årig pojke från Iran som vistats i Sverige drygt ett år. Utlänningsnämnden ansåg inte att han gjort troligt att han var i behov av skydd här och konstaterade att minderåriga barn bör vistas hos sina föräldrar. Pojken hade i hemlandet bott tillsammans med i vart fall sin mor före ankomsten till Sverige.

34

reg. 78-97 och prop. 2000/01:43 s. 58 samt prop. 1996/97:25 s. 253

35

UN 15-92

36

UN 320-98

Föräldrarna hade överfört vårdnaden av pojken till hans mormor i Sverige i samband med hans vistelse här. Enligt Utlänningsnämnden kunde detta förhållande inte medföra att pojken fått större anknytning till mormor än till sin mor. Eftersom modern inte kunde återfinnas kunde en avvisning för tillfället inte ske och pojken beviljades tidsbegränsat uppehållstillstånd

37

.

Vuxnas sjukdom och vårdbehov

En utlänning som lider av livshotande sjukdom eller synnerligen allvarligt handikapp som kan behandlas i Sverige, men inte i hemlandet, kan i vissa fall beviljas uppehållstillstånd av det skälet. Prövningen av hur allvarlig sjukdom eller svårt handikapp som krävs för att få stanna är i allmänhet restriktiv. Av generella uttalanden i praxis framgår att det inte går att ställa upp någon absolut gräns för hur allvarlig en sjukdom måste vara för att tillstånd skall beviljas. De humanitära aspekterna skall vägas mot de ekonomiska åtaganden som kan bli en direkt eller indirekt följd av att tillstånd beviljas. Särskilt skall hänsyn tas till vilka framtida konsekvenser som kan förväntas av att tillstånd beviljas för vård i visst fall, dvs. prognosen för att andra personer med samma sjukdom skall söka sig hit för vård. I de fall då en tillfällig vårdinsats eller enstaka operation bedöms vara tillräcklig för att bota eller lindra en sjukdom, beviljas – liksom när det gäller barn – vanligtvis ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.

I ett regeringsbeslut år 1994

38

som gällde uppehållstillstånd av

humanitära skäl vid fysisk och psykisk ohälsa utvecklade regeringen närmare vilka förutsättningar som bör gälla och anförde:

Det är inte möjligt att ställa upp en generell regel för hur allvarlig en sjukdom måste vara för att tillstånd skall beviljas. Det är mycket svårt att göra jämförelser mellan olika sjukdomar och handikapp. De humanitära aspekterna måste vägas mot de ekonomiska åtaganden som kan bli en direkt eller indirekt följd av att tillstånd beviljas. Särskilt måste beaktas de åtaganden utöver det enskilda fallet som kan bli följden av att tillstånd beviljas. Sverige kan på många områden erbjuda en medicinsk vård på en högre nivå än många andra länder. Samtidigt är våra vårdresurser begränsade. Vi har inte möjlighet att i någon större utsträckning ta emot människor som söker sig hit från andra länder i huvudsakligt syfte att få en bättre vård här än i hemlandet. I princip

37

UN 3-92

38

Reg. 23-94

bör krävas att vården eller behandlingen kan leda till en förbättring av tillståndet eller att behandlingen är livsnödvändig. Vidare måste beaktas om det föreligger någon möjlighet till vård i hemlandet. Enbart den omständigheten att vården i Sverige håller en högre kvalitetsnivå kan inte utgöra grund för tillstånd. Inte heller bör uppgivna ekonomiska svårigheter att få vård i hemlandet leda till att tillstånd beviljas. Det kan i vissa fall finnas skäl att göra en något mer generös bedömning. Det kan gälla barn när sjukdomen eller handikappet på ett livsavgörande sätt skulle påverka barnets utveckling vid ett återsändande. Det kan också gälla personer som har utvecklat sjukdomen eller handikappet efter inresan i Sverige, t.ex. på grund av en här i Sverige inträffad olyckshändelse.

I ett senare lagstiftningsärende har det fastslagits att den praxis som utvecklats avseende humanitära skäl bör ligga fast och framhållits att myndigheternas utrymme för bedömningarna styrs av den praxis som regeringen lagt fast

39

. Hänvisningar gjordes till prop. 1988/89:86 s. 147 och till Invandrarpolitiska kommitténs uttalanden i SOU 1983:29 s. 155. Vidare hänvisades till ett antal regeringsbeslut från år 1994, där det hade slagits fast att uppehållstillstånd på grund av sjukdom endast kan meddelas i undantagsfall, när det är fråga om en livshotande sjukdom för vilken vård inte kan beredas i hemlandet eller när det föreligger ett handikapp av synnerligen allvarlig art. I besluten framhölls att de humanitära aspekterna måste vägas mot de ekonomiska åtaganden som kan bli följden av att uppehållstillstånd beviljas. Det sades också att det i princip borde krävas att vården eller behandlingen kunde leda till en förbättring eller att behandlingen var livsnödvändig. Enbart den omständigheten att vården i Sverige håller en högre kvalitetsnivå kunde inte utgöra grund för uppehållstillstånd. Som exempel på praxisfall där avslag har meddelats fall kan nämnas ett beslut från Utlänningsnämnden, där tillräckligt starka humanitära skäl inte ansågs föreligga beträffande en 29-årig man som led av muskeldystrofi och som därför hade svårt att gå längre sträckor utan rollator, hade yrselproblem och svårigheter att svälja. Utöver sjukgymnastik saknades specifik behandling för sjukdomen och prognosen förväntades vara en gradvis försämring av mannens muskelfunktion

40

.

Ett annat exempel är ett regeringsbeslutet där en 30-årig man, som led av HIV-infektion och hade utvecklat aids, fick avslag på sin ansökan. Regeringen inhämtade yttrande från Socialstyrelsen

39

prop. 1996/97:25 s. 116 och s. 229

40

UN 16-93 (IV)

beträffande bedömningen av humanitära skäl i anslutning till sjukdomen HIV och aids. Socialstyrelsen ansåg inte att en enskild diagnos om HIV-infektion skulle vara generellt avgörande för bedömningen av humanitära skäl, inte heller då en aids-diagnos ställts. I stället borde en individuell bedömning göras av patientens allmäntillstånd, där förekomsten av allvarliga kliniska symptom skulle vägas in. Samma individuella bedömning skulle alltså göras som vid andra sjukdomar med allvarlig prognos. Regeringen delade Socialstyrelsens uppfattning och bedömde att den aktuelle mannens hälsotillstånd inte utgjorde skäl att bevilja uppehållstillstånd på humanitär grund

41

.

En annan utgång blev det i ett senare ärende från Utlänningsnämnden rörande en 26-årig handikappad kvinna från Libanon. Kvinnan hade vistats i Sverige under två år. Hon led sedan mer än 20 år tillbaka, då hon hade skadats av en granat, av inre skador och var lam från midjan och neråt. Hon hade genomgått njuroperationer i hemlandet och vårdats på sjukhus för komplikationer med tarmblåsa och njurar. I Sverige hade hon opererats en gång och en ytterligare operation var planerad. Enligt läkarintyg hade hon efter den första operationen betydligt bättre möjligheter att klara sig själv än tidigare men hon var i behov av kontinuerlig tillsyn med sjukvård på specialistnivå. Bedömningen i intyget var dock att det inte förelåg något absolut hinder mot att vården sköttes i annat land. Av ett annat läkarintyg framgick att kvinnan led av posttraumatiska stressyndrom och bedömdes vara i behov av fortsatt psykoterapeutisk kontakt. Med hänsyn till kvinnans förestående operation och den vårdtid hon därefter beräknades behöva, beviljade Utlänningsnämnden henne tidsbegränsat uppehållstillstånd under sex månader

42

.

Uppehållstillstånd har beviljats t.ex. i fall där sökanden vårdades enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård på grund av psykisk ohälsa med självdestruktivt beteende eller på grund av posttraumatiskt syndrom och depressivitet med självsvält och hög suicidrisk som följd. I många fall där uppehållstillstånd beviljats har en sammanvägning gjorts av fler faktorer som sjukdomsbild, lång vistelsetid och anknytning till Sverige.

En särskild bedömningsgrund som kan hänföras till sjukdom eller vårdbehov utgör de fall där den sökande gör gällande att självmordsrisk föreligger. Självmordsrisk är en ofta åberopad grund

41

Reg. 47-94

42

UN 337-96

för uppehållstillstånd av humanitära skäl. Utlänningsnämndens statistik visar att självmordsrisk åberopas i var fjärde ny ansökan som görs. Till stöd för ansökan åberopas i dessa fall vanligtvis intyg av läkare, psykologer eller kuratorer. En oerhört svår uppgift är, enligt Utlänningsnämnden, att göra en bedömning av intygen eftersom dessa kan vara av mycket skiftande kvalitet. Enligt Utlänningsnämnden är flertalet av intygen väl utformade och utgör tillräckligt underlag för bedömningen medan ett fåtal intyg närmast utgör partsinlagor, där intygsgivaren argumenterar för att sökanden skall beviljas uppehållstillstånd. Dessutom förekommer det i några fall intyg som okritiskt redovisar vad sökanden uppger om sitt hälsotillstånd och övriga omständigheter i stället för en objektiv, medicinskt grundad sjukdomsanalys.

Utlänningsnämnden meddelade i december 2002 ett vägledande beslut som avsåg en ny ansökan från en 22-årig man från Litauen. Han hade ingått äktenskap med en i Sverige bosatt kvinna. Hans ansökan om uppehållstillstånd hade avslagits, varefter han gjort ytterligare fyra nya ansökningar som också de hade avslagits. Vid den femte nya ansökningen åberopade han att han vid två tillfällen lagts in på psykiatrisk klinik och i självmordssyfte tagit sömntabletter och lugnande medel. Det senaste självmordsförsöket skulle ha gjorts i samband med att Utlänningsnämnden beslutat att verkställigheten av avvisningen inte skulle ställas in. Efter det att yttrande inhämtats från förtroendeläkaren fann Utlänningsnämnden att utredningen inte visade att mannens självdestruktiva handlingar och uttalanden tillkommit under inflytande av allvarlig psykisk störning eller annat psykiskt tillstånd som var av så allvarlig karaktär att uppehållstillstånd borde beviljas honom på den grunden. Mannens kristillstånd framstod i stället som väsentligen betingat av de avvisningsbeslut som meddelats. Vid en samlad bedömning ansåg nämnden inte att verkställighet av avvisningen skulle strida mot humanitetens krav i utlänningslagens mening.

Nämnden anförde också följande i beslutet.

I ärenden där det påstås att självmordsbenägenhet föreligger måste UN bedöma i vad mån självdestruktiva handlingar eller uttalanden om avsikt att utföra sådana handlingar har gjorts under inflytande av en allvarlig psykisk störning eller annat liknande tillstånd som påvisats i en psykiatrisk utredning. Om en sådan störning föreligger, kan den enskilde inte anses vara ansvarig för de handlingar som hans eller hennes förtvivlan kan leda till. Självdestruktiva handlingar eller uttalanden om avsikt att utföra sådana handlingar från en psykiskt störd person kan därför leda till att uppehållstillstånd beviljas. Handlingar eller

uttalanden av detta slag kan emellertid i en del fall mer vara uttryck för besvikelse eller desperation efter besked om avvisning eller utvisning än för psykisk störning. I sådana fall kan handlingarna eller uttalandena inte ges samma tyngd vid prövningen av rätten till uppehållstillstånd. En utgångspunkt för UN är därvid att uttalanden om självdestruktiva handlingar – lika lite som när det gäller andra beslut av myndigheter eller domstolar – inte ensamma kan leda till bifall. Däremot kan sådana uttalanden och handlingar ändå få betydelse när det gäller att bedöma humanitära situationen i dess helhet.

43

Eftersom tillämpningen är restriktiv kan det hända att gränsen mellan humanitära skäl och verkställighetshinder i fall av sjukdom och vårdbehov är något flytande, dvs. personen i fråga är så sjuk att verkställighet inte kan ske.

Även i sjukdomsfallen blir det vid prövningen fråga om en sammanvägning av alla omständigheter i ärendet. Det är inte ovanligt att sjukdom i förening med släktanknytning till Sverige åberopas som grund för uppehållstillstånd av humanitära skäl. För att uppehållstillstånd på den grunden skall kunna beviljas krävs att det i ärendet finns särskilt ömmande omständigheter.

En 85-årig kvinna från Ryssland hade hämtats till Sverige av sin dotter, som var svensk medborgare sedan flera år. Kvinnan led av flera hjärt- och lungsjukdomar och hade haft svårt att klara sig själv i hemlandet. Enligt ett läkarintyg skulle en traumatisk händelse som en avvisning från Sverige kunna utlösa ett direkt och omedelbart livshotande tillstånd hos henne. Regeringen fäste vikt vid läkarintyget och ansåg det inte rimligt att kräva att hon skulle återvända till hemlandet. Uppehållstillstånd beviljades henne av humanitära skäl

44

.

Avslag fick däremot en 85-årig kvinna från Polen som ville bosätta sig hos sin dotter i Sverige. Dottern hade bott här i trettio år och var svensk medborgare sedan mer än tio år. Modern var frisk för sin ålder men klarade sig inte ensam. Hon hade tidigare haft hjälp av en annan dotter, som nu avlidit. Regeringen fann inte att det fanns något sådant särskilt beroendeförhållande mellan modern och dottern att det skulle vara tillräckligt för uppehållstillstånd. Modern hade egen bostad och klarade sin försörjning. Regeringen ansåg inte att det fanns sådana ömmande och udda omständigheter

43

UN 382-00

44

Reg. 86-98

att uppehållstillstånd kunde beviljas och inte heller att det fanns tillräckliga humanitära skäl

45

.

Vuxnas anpassning till svenska förhållanden

En omständighet som i större eller mindre mån får vägas in i de flesta ärenden är hur mycket utlänningen har anpassat sig till svenska förhållanden. Anpassningen kan exempelvis bestå i social etablering på olika områden. I fall då frågan om uppehållstillstånd har varit aktuell under lång tid och utlänningen under tiden har vistats i Sverige, kan anknytningen till svenska förhållanden utgöra sådana skäl att ansökan om uppehållstillstånd bifalls. Det kan till exempel vara fråga om personer vilka har meddelats avvisningsbeslut, men där detta inte har kunnat verkställas. I några fall har regeringen utnyttjat möjligheten att genom förordning meddela generella föreskrifter om uppehållstillstånd av humanitära skäl

46

. I dessa förordningar har det föreskrivits att grupper av utlänningar som väntat på beslut viss minsta tid får beviljas uppehållstillstånd

47

.

Frågan om anpassning till svenska förhållanden får sin största betydelse i ärenden som rör barn, men kan också ha betydelse när det gäller utlänningar som vistats här viss tid eller utlänningar av viss härkomst där avvisningsbeslut inte kunnat verkställas.

Som exempel på fall där lång vistelsetid har medfört att permanent uppehållstillstånd har meddelats av humanitära skäl kan nämnas den familj med tre barn, 7, 10 och 20 år gamla, som hade varit i Sverige i samband med att fadern arbetat hos en diplomatfamilj och haft s.k. UD-visering. Fadern hade kommit till Sverige tjugo år tidigare och hustrun några år därefter. De två yngsta barnen var födda i Sverige och talade enbart svenska. Regeringen anförde i sitt beslut att anställning vid utländsk ambassad eller utländskt konsulat normalt enligt praxis inte medför sådan anknytning till Sverige att uppehållstillstånd beviljas om anställningen upphör. Undantagsvis kan dock uppehållstillstånd beviljas för bosättning i fall där det varit frågan om mycket långvarig anställning, vilket skett om personen haft sin försörjning tryggad, exempelvis genom pension. Regeringen fann att undantag också kunde göras i ömmande fall där det fanns starka humanitära skäl. I detta fall ansåg regeringen

45

Reg. 86-98

46

SFS 1991:1999, 1994:189 och 1998:117

47

Se även under avsnittet 4.3.3 Barn

att eftersom familjen faktiskt vistats här under mycket lång tid och i strid med gällande bestämmelser blivit folkbokförd här, vore det inhumant att tvinga familjen att lämna Sverige

48

.

Även den man som kom till Sverige och först hävdade att han kom från Kroatien, senare från Bosnien-Hecegovina, beviljades permanent uppehållstillstånd med beaktande av bl.a. lång vistelsetid och anknytning till svenska förhållanden. Mannen arbetade som lokalvårdare och bodde tillsammans med två vuxna söner, av vilka en hade beviljats uppehålls- och arbetstillstånd. Utlänningsnämnden fann att mannen inte var att anse som flykting, inte heller att han kunde beviljas uppehållstillstånd på grund av hushållsgemenskap eller beroendeförhållande till den son som hade uppehållstillstånd. Hans etablering på arbetsmarknaden utgjorde inte heller skäl för sådant tillstånd. Men vid en sammantagen bedömning, där särskilt den långa vistelsetiden – fem och ett halvt år – och den anknytning mannen hade fått till svenska förhållanden beaktades, fann Utlänningsnämnden att han skulle få uppehållstillstånd

49

.

Ett annat fall prövades av regeringen i april 2002. Ärendet gällde en man från Irak, som kommit till Sverige i oktober 1998. Utredningen visade att han först hade sökt asyl i Tyskland men fått avslag. De tyska myndigheterna hade beslutat att han skulle utvisas till Jordanien där hans familj fanns kvar och där han hade bott de närmaste åren innan han lämnat Irak år 1995. Eftersom mannen vid tiden för prövningen hade vistats i Sverige i tre och ett halvt år, ansåg man inte att det var rimligt att återföra honom till Tyskland. Han ansågs inte ha asylskäl, varken i förhållande till Jordanien eller Irak. Han kom från ett regimkontrollerat område i Irak och han hade inte någon anknytning till den autonoma zonen i norra Irak av det slag som skulle kunna möjliggöra en smidig anpassning till förhållandena där för honom och hans familj. Mot den bakgrunden och med hänsyn till hans förhållandevis långa vistelse i Sverige och familjens sociala situation i sin helhet, fann regeringen att de humanitära skälen var sådana att permanent uppehållstillstånd skulle beviljas

50

.

48

Reg. 66-96

49

UN 334-98

50

Reg. 95-02

Svåra förhållanden i hemlandet

I de fall då det råder svåra yttre förhållanden i hemlandet såsom krig eller miljökatastrof kan uppehållstillstånd normalt beviljas sökanden som skyddsbehövande. Då förhållandena i hemlandet varit sådana att det skulle te sig inhumant att tvinga utlänningen att återvända har uppehållstillstånd även beviljats med hänvisning till politisk-humanitära skäl. För det fall att sökanden exempelvis riskerar social utstötning eller svåra trakasserier vid ett återsändande till hemlandet kan emellertid även detta utgöra grund för uppehållstillstånd. I hittillsvarande fall i praxis har det främst varit fråga om kvinnor som kommit till Sverige genom anknytning till en här i landet bosatt man, varefter anknytningen har brustit på grund av att mannen misshandlat eller trakasserat kvinnan. När kvinnan dessutom har kommit från ett land där skilda kvinnor i allmänhet blir socialt utstötta och trakasserade har uppehållstillstånd beviljats.

Utlänningsnämnden har meddelat beslut i två fall som båda gällde iranska kvinnor som kommit till Sverige och gift sig här. Båda hade fått tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd. På grund av att de utsatts för kränkningar och trakasserier från sina makar hade de separerat från dessa. I båda fallen fanns risk för sociala trakasserier och utstötning vid ett återvändande till hemlandet. Båda kvinnorna beviljades permanent uppehållstillstånd enligt 2 kap. 4 e § tredje stycket 3 UtlL, dvs. när ett förhållande har upphört skall fortsatt uppehållstillstånd ges om andra starka skäl än anknytning till Sverige eller att utlänningen eller dess barn blivit utsatt för våld eller annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid talar för det

51

.

Ett liknande ärende gällde en kinesisk kvinna. Hon åberopade att maken misshandlat henne, att hon inte skulle kunna få bostad, arbete, bostad eller sjukvård i Kina om hon inte betalade mutor för att återfå sin hushållsregistrering vid ett återvändande dit och att hon skulle få utstå allmän ringaktning. Ingen av omständigheterna ansågs i sig utgöra tillräcklig grund för uppehållstillstånd. Sammantaget ansågs dock omständigheterna så ömmande att hon beviljades uppehållstillstånd enligt 2 kap. 4 e § tredje stycket 3 UtlL

52

.

I de praxisfall som har redovisats ovan har det alltså, förutom svåra förhållanden i hemlandet, också förekommit en brusten

51

UN 390-00 och 391-00

52

UN 418-00

anknytning vilket är en förutsättning för att 2 kap. 4 e § tredje stycket UtlL överhuvudtaget skall bli tillämplig. Bestämmelsen i 4 e § talar inte uttryckligen om humanitära skäl som grund för att bevilja fortsatt uppehållstillstånd i dessa fall. I punkten 3, som tillämpats i ovan redovisade ärenden, anges dock att uppehållstillstånd får ges om ”andra starka skäl” talar för att utlänningen skall ges fortsatt tillstånd. Med detta avses i förarbeten och doktrin främst olika former av humanitära skäl

53

.

Regeringen har angående tillämpningen av 2 kap. 4 e § tredje stycket 3 utlänningslagen uttalat följande

54

:

En samlad bedömning måste göras i varje enskilt fall, om fortsatt uppehållstillstånd skall beviljas trots att ett förhållande upphört. Vid den bedömningen måste självfallet liksom hittills beaktas, om det finns andra starka skäl än våld eller allvarliga kränkningar som talar för att sökanden bör tillåtas stanna här, exempelvis om sökanden riskerar att bli socialt utstött vid ett återvändande eller om sökanden har stark anknytning hit. Hänsyn bör också tas till om referenspersonen avlidit eller om sökanden är allvarligt sjuk eller svårt handikappad. Även om sökanden inte utsatts för så allvarliga kränkningar att uppehållstillstånd bör beviljas enbart på denna grund, kan ändå vid en samlad bedömning omständigheterna framstå som så ömmande att fortsatt uppehållstillstånd bör beviljas. Vid en samlad bedömning bör också vägas in sökandens anknytning till hemlandet och till vilka förhållanden där som sökanden har att återvända.

I fall då det råder svåra förhållanden i hemlandet, men då det inte har förekommit någon brusten anknytning som gör att 2 kap. 4 e § tredje stycket UtlL kan tillämpas, får alltså prövningen av frågan om uppehållstillstånd göras utifrån bestämmelsen om humanitära skäl i 2 kap. 4 § första stycket 5 UtlL. Som nämnts ovan kan det i vissa sådana fall beviljas uppehållstillstånd på politisk-humanitära skäl. Under bestämmelsen om humanitära skäl kan det i dessa fall även vägas in faktorer som social utstötning eller svåra ekonomiska förhållanden i hemlandet, t.ex. en kvinna med ett minderårigt barn som antas inte kunna få drägliga levnadsförhållanden i hemlandet. Nu nämnda skäl kan beaktas självständigt under bestämmelsen om humanitära skäl eller tillsammans med andra skäl.

53

Wikrén-Sandesjö, Utlänningslagen med kommentarer, 7 uppl. 2003 s. 94

54

prop. 1999/2000:43 s. 54

Humanitära skäl som gäller någon annan än sökanden

Uppehållstillstånd kan även beviljas när de humanitära skälen rör en annan person som redan är bosatt i Sverige. Det har i praxis förekommit att anhöriga har beviljats uppehållstillstånd då den här boende på grund av sjukdom eller liknande har ansetts ha ett särskilt stort behov av närhet till sina anhöriga.

En 33-årig man från Pakistan, som var i Sverige för att besöka sin bror, beviljades tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd för att kunna stanna kvar här för att hjälpa sin bror. Brodern, som saknade anhöriga här, hade drabbats bl.a. av flera hjärninfarkter efter det att han kommit till Sverige. Enligt ett läkarintyg var den besökande broderns närvaro oersättlig för hans fortsatta rehabilitering

55

.

Regeringen meddelade i augusti 1996 ett beslut där en man och kvinna från Turkiet hade kommit hit med sina två barn, fyra och nio år gamla. De åberopade anknytning till en 14-årig son som bott i Sverige sedan tio år och som hade permanent uppehållstillstånd sedan nio år. Pojken hade kommit hit tillsammans med två personer som felaktigt uppgavs vara hans föräldrar. Han hade också bott med dessa personer till dess hans biologiska föräldrar kom från Turkiet. Somrarna hade han dock tillbringat med sin biologiska familj i Turkiet. Pojken led av en ärftlig muskelsjukdom och var rullstolsburen. Av läkarintyg framgick att pojken tagit familjens avvisningsbeslut mycket hårt, att hans situation var katastrofal och att självmordrisk fanns. Regeringen fastslog i sitt beslut att det inte finns något hinder att beakta humanitära skäl som hänför sig till någon annan än sökanden. Regeringen framhöll också att pojken var minderårig och att han skulle komma att lida stor men av att skiljas från föräldrarna. De humanitära skälen ansågs därför vara synnerligen starka och familjen beviljades permanent uppehållstillstånd. Bedömningen hade inte påverkats av att felaktiga uppgifter tidigare hade lämnats i ärendet

56

.

Verkställighetshinder

Verkställighetshinder kan beaktas dels i det inledande skedet av ärendet, dels när ett avvisnings- eller utvisningsbeslut har meddelats och det visar sig finnas hinder mot att verkställa beslutet.

55

UN 4-93

56

Reg. 63-96

I ärendets inledningsskede, eller närmare bestämt när en fråga om avvisning eller utvisning skall prövas i samband med uppehållstillståndsfrågan, skall det enligt 4 kap. 12 § UtlL beaktas om det finns hinder mot att verkställa ett avlägsnandebeslut. De omständigheter som skall beaktas anges i 8 kap. 1–4 §§ UtlL och avser fall då utlänningen inte kan sändas till hemlandet eller visst annat land på grund av risk för att han eller hon där skulle straffas med döden, kroppsstraff, tortyr eller liknande eller utsättas för förföljelse. Det kan också finnas hinder mot att verkställa avlägsnandebeslut för utlänningar i vars hemland det råder en yttre eller inre väpnad konflikt eller det har skett en miljökatastrof, om utlänningen har synnerliga skäl mot att skickas tillbaka. En annan typ av verkställighetshinder som inte regleras direkt i lag, men som också kan beaktas redan före ett lagakraftvunnet beslut, är att utlänningen inte tas emot i hemlandet.

Utlänningslagen innehåller ingen uttrycklig grund för att bevilja uppehållstillstånd i dessa fall, utan anger endast att avvisnings- eller utvisningsbeslut inte får meddelas under angivna omständigheter. I praktiken innebär detta vanligtvis att uppehållstillstånd beviljas. Tillståndet kan tidsbegränsas om verkställighetshindret kan antas vara övergående. I andra fall meddelas permanent uppehållstillstånd.

I det senare skedet av ärendet, när det finns ett lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut, skall samma omständigheter som angetts ovan beaktas. Visar det sig att det finns något verkställighetshinder är följden som anges i lag även här att avvisning eller utvisning inte får ske, 8 kap. 1–4 §§ UtlL. Skulle utlänningen efter det lagakraftvunna utvisnings- eller avvisningsbeslutet ha blivit svårt sjuk kan det också hindra en verkställighet. Sådana omständigheter prövas för närvarande inom ramen för ny ansökan enligt 2 kap. 5 b § 2 UtlL. I praxis anses också att verkställighetshinder vid lagakraftvunna avvisningsbeslut i allmänhet utgör tillräcklig grund för att pröva en ny ansökan om uppehållstillstånd. Bestämmelsen om ny ansökan reglerar också uttryckligen när en ansökan om uppehållstillstånd får bifallas. Den situation som nämns i andra punkten är att det skulle strida mot humanitetens krav att verkställa beslutet om avvisning eller utvisning

57

.

57

Regeringen har föreslagit att institutet ”ny ansökan” skall avskaffas och ersättas med en annan form av prövning om det på verkställighetsstadiet visar sig finnas verkställighetshinder, se prop. 2003/04:59

Som exempel på ärenden där verkställighetshinder prövats kan följande nämnas.

En statslös palestinier, som inte var berättigad till asyl, fick permanent uppehållstillstånd efter beslut i Utlänningsnämnden i februari 1995 eftersom verkställighet av avvisning inte kunde ske till något land

58

.

Permanent uppehållstillstånd beviljades en man från Iran eftersom avvisningsbeslutet mot honom inte hade kunnat verkställas, vilket berott på omständigheter utanför hans kontroll. Verkställighetsproblemen kunde inte heller förväntas bli lösta inom en överskådlig framtid. Vid en samlad bedömning, där hänsyn också togs till att mannen vistats här under lång tid, fem år, fann Utlänningsnämnden att det inte längre var rimligt att vidhålla avvisningsbeslutet

59

.

En man hade först uppgivit att han var medborgare i Etiopien och senare, när Statens Invandrarverk avslagit hans asylansökan, ändrat uppgiften till att han var medborgare i Somalia. Regeringen fann att det inte kunde fastställas vilken identitet som var den riktiga och att den senast uppgivna somaliska identiteten fick godtas tills vidare. Verkställighet av avvisningsbeslut till Somalia kunde inte ske vid tillfället. Med hänsyn till det allmänna läget i Somalia beviljades mannen uppehållstillstånd av humanitära skäl. Tillståndet skulle dock vara tidsbegränsat eftersom det inte gått att fastställa mannens rätta identitet

60

.

Två makar, som tidigare varit medborgare i Rumänien, fick avslag på sina asylansökningar. Avvisningarna kunde inte verkställas eftersom makarna hade avsagt sig sina medborgarskap i Rumänien. Efter det att makarna fått tidsbegränsade uppehållstillstånd, träffade Sverige och Rumänien en överenskommelse om återtagande av egna medborgare av innebörd att ett återtagande kunde ske även om personen invände att han eller hon hade ansökt om befrielse från medborgarskap i den återtagande staten. I överenskommelsen reglerades dock inte uttryckligen den situationen att personen före avtalets ikraftträdande hade befriats från sitt tidigare medborgarskap. Utlänningsnämnden hänvisade till ett tidigare regeringsbeslut där det ansetts att den som avsagt sig sitt rumänska medborgarskap själv hade medverkat till att hinder mot verkställighet hade uppstått och att det därför inte fanns något verkställig-

58

UN 66-93

59

UN 347-97

60

Reg. 26-94

hetshinder som kunde ge rätt att stanna här. Nämnden bedömde det inte uteslutet att makarna kunde tas emot i Rumänien. Den långa tid makarna hade vistats här, över fyra år, berodde till stor del på omständigheter som de själva rått över. De hade bl.a. undanhållit sig verkställighet av avvisningbeslutet. De humanitära skälen var därför inte sådana att det skulle strida mot humanitetens krav att verkställa beslutet om avvisning

61

.

Politisk-humanitära skäl

Området för att bevilja uppehållstillstånd av politisk-humanitära skäl har delvis inskränkts efter lagändringarna år 1997, när de som tidigare benämnts de facto-flyktingar och krigsvägrare fördes över till en generell kategori av övriga skyddsbehövande. I samband med det skulle möjligheten utgå att bevilja uppehållstillstånd av politiskhumanitära skäl i situationer när det skulle te sig inhumant att tvinga en person till hemlandet t.ex. på grund av pågående krig. I samband med riksdagsbehandlingen uttalade dock socialförsäkringsutskottet att det även efter lagändringen skulle komma att finnas situationer då uppehållstillstånd kan ges på politisk-humanitära grunder med stöd av bestämmelsen om humanitära skäl

62

.

Senare praxis innehåller också exempel på att det även efter lagändringen har beviljats uppehållstillstånd med hänvisning till politiskhumanitära skäl. Det har gällt fall då det inte har rått någon väpnad yttre eller inre konflikt i hemlandet, men då förhållandena där likväl har varit sådana att det skulle vara inhumant att tvinga utlänningen att återvända.

Ett sådant ärende gällde två systrar från Irak, som sökte asyl och åberopade förföljelser på grund av deras religiösa tillhörighet och också att de riskerade fängelsestraff eftersom deras pass delvis förstörts efter utresan. De åberopade också anknytning till en i Sverige bosatt bror. Utlänningsnämnden konstaterade att de inte hade asylskäl och inte var skyddsbehövande. Med hänsyn till den rådande situationen i Irak när det gällde mänskliga rättigheter och nyckfullheten i de irakiska myndigheternas agerande skulle det dock te sig inhumant att tvinga systrarna att återvända till hemlandet. Nämnden fann att uppehållstillstånd på humanitär grund kunde beviljas även för andra fall än som uttryckligen angetts i

61

UN 298-95

62

bet. 1996/97 SfU 5 s. 54

förarbetena till den aktuella bestämmelsen, dvs. sjukdom och personliga förhållanden. Nämnden framhöll också att det kan förekomma fall där den allmänna situationen i ett land är sådan att det skulle te sig stötande att skicka tillbaka någon dit utan att det var fråga om sådana omständigheter som skulle grunda rätt till asyl som flykting eller skyddsbehövande i övrigt. Uppehållstillstånd på humanitär grund borde därför kunna beviljas även då situationen i hemlandet inte berott på krig eller inbördeskrig. Vid en samlad bedömning fann nämnden att systrarna skulle beviljas permanent uppehållstillstånd

63

.

I ett annat fall beaktade regeringen att tre syskon från Rwanda, 9, 13 och 16 år gamla, hade levt med uppslitande och traumatiska händelser under lång tid. De hade vistats hos olika familjer sedan deras föräldrar dödats och de hade inga andra anhöriga i hemlandet. I hemlandet skulle deras framtid vara högst osäker på grund av de politiska förhållandena där. I Sverige hade de en äldre syster som hade permanent uppehållstillstånd. Regeringen fann att de enskilda omständigheterna i ärendet inte var för sig skulle vara tillräckligt för att bevilja uppehållstillstånd på humanitär grund men att det vid en sammantagen bedömning fanns tillräckligt starka skäl. De fick således permanent uppehållstillstånd

64

.

Effekten av brottslighet

I helhetsbedömningen av de humanitära skälen i ett enskilt ärende skall också tas med faktorer som talar mot att bevilja uppehållstillstånd. Enligt 2 kap. 4 § sista stycket UtlL gäller att det vid prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd enligt den paragrafen skall beaktas om utlänningen kan förväntas föra en hederlig vandel. I detta begrepp ryms bl.a. frågan om sökanden tidigare har begått brott, framför allt under sin vistelse i Sverige. Hur avvägningen skall göras i dessa fall har fastslagits i regeringsavgöranden som meddelades under år 1994. Denna praxis har därefter lagts fast i förarbetena till den nuvarande bestämmelsen om beaktande av utlänningens vandel, som infördes i lagtexten år 1995. Regeringens uttalanden i lagstiftningsärendet ansluter till vad som uttryckts i de tidigare regeringsavgörandena; bland annat sägs det att anmärkningar mot en utlännings vandel i princip bör manifesteras genom

63

UN 344-97

64

Reg. 68-97

lagakraftvunna domar och att därutöver bör endast otvetydigt konstaterad misskötsamhet kunna beaktas

65

.

Regeringen konstaterade också att det som framkommit om utlänningens vandel måste vägas mot de skäl som utlänningen åberopat för uppehållstillstånd. Vid mycket starka humanitära skäl borde avslag komma i fråga endast om vandelsanmärkningarna var så allvarliga att de skulle kunna medföra avslag för en flykting. Regeringen anförde vidare:

Det kan å andra sidan vara fråga om en utlänning som åberopar anknytning till Sverige i någon form och där anknytningen ligger på gränsen till vad som skulle kunna läggas till grund för att bevilja tillstånd. I det senare fallet bör även mindre allvarligare anmärkningar i fråga om levnadssättet kunna läggas till grund för ett avslag – givetvis under förutsättning att det rör sig om otvetydigt konstaterade anmärkningar. När det gäller anknytningsförhållanden där det finns barn med i bilden måste självfallet stor hänsyn tas till barnens situation och om de skulle drabbas av en separation från någon av föräldrarna

66

.

De regeringsavgöranden som innehåller riktlinjer för synen på brottslighet under vistelsen i Sverige avgjordes i april 1994, då fem ärenden bedömdes

67

. Fyra av ärendena avsåg personer från Bosnien-Hecegovina. Dessa beviljades vid den tiden permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl på grund av den rådande situationen i hemlandet. Det första ärendet gällde en 34-årig kvinna, som dömts till villkorlig dom och dagsböter för snatteri, samt hennes 2-åriga dotter. Regeringen fastslog att, vid prövningen av om uppehållstillstånd skall beviljas eller inte i situationer som denna, den aktuella brottsligheten måste vägas mot styrkan av de humanitära skäl som talar för att bevilja uppehållstillstånd. I fall med humanitära skäl av avsevärd styrka borde tillstånd vägras endast i undantagsfall, då det var fråga om mycket allvarlig brottslighet. I situationer med mindre starka humanitära skäl kunde emellertid även mindre allvarlig brottslighet medföra att tillstånd inte beviljades. Vid valet mellan att bevilja tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd framhölls att tidsbegränsade uppehållstillstånd ofta innebär nackdelar för både samhället och den enskilde. Emellertid kunde tidsbegränsade uppehållstillstånd vara motiverade för att markera att brottslighet inte accepteras. Så kunde vara fallet vid brott där påföljden

65

prop. 1994/95:179 s. 48

66

a. prop. s. 48

67

Reg. 45-94

blivit svårare än böter eller när det är fråga om mindre allvarlig brottslighet som är upprepad och systematisk. Beträffande kvinnan ansågs det att endast ett tidsbegränsat uppehållstillstånd skulle ha beviljats i normalfallet. Vid en samlad bedömning, där även hennes hälsotillstånd vägdes in, fann man dock att de humanitära skälen var av sådan art att hon skulle beviljas permanent uppehållstillstånd.

De övriga fallen med personer från Bosnien-Hercegovina var följande.

En familj med två barn där fadern gjort sig skyldig till snatteri och godkänt ett strafföreläggande med påföljden 30 dagsböter beviljades permanent uppehållstillstånd. Regeringen påpekade i beslutet att det brott som mannen hade begått var av mindre allvarlig art och det hade inte upprepats.

En man, vars hustru och deras fyra barn redan tidigare rest in i Sverige och sökt asyl, hade under vistelsen i Sverige vid två tillfällen dömts för snatteri och stod under åtal för ytterligare ett snatteri samt var polisanmäld för egenmäktighet med barn. Regeringen ansåg att han visat ett brottsbeteende under sin vistelse här och att han därför endast skulle beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd.

En man, som dömts för hot mot tjänsteman vid två tillfällen, snatteri och misshandel vid vardera ett tillfälle beviljades endast tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av att han gjort sig skyldig till upprepad brottslighet och även vid ett tillfälle dömts till fängelse.

Det sista av de fem ärendena gällde en 27-årig man från Somalia, som kommit till Sverige år 1989. Han var sammanboende med en kvinna som hade permanent uppehållstillstånd. De väntade också barn tillsammans. Mannen hade dömts i juni 1991 för misshandel och grov misshandel till två års fängelse. Mannen bedömdes inte ha asylskäl men på grund av den rådande situationen i hans hemland kunde ett avvisningsbeslut inte verkställas. Regeringen ansåg därför att det skulle strida mot humanitetens krav att inte låta honom stanna i Sverige, men eftersom brottsligheten var så allvarlig skulle uppehållstillståndet tidsbegränsas.

I ett senare ärende, i april 1997

68

, har Utlänningsnämnden bevil-

jat permanent uppehållstillstånd för en kvinna och hennes två barn, av vilka ett var fyra år och det andra ännu inte ett år, från Kosovo. Mannen i familjen beviljades endast tidsbegränsat uppehållstillstånd

68

UN 326-97

eftersom han gjort sig skyldig till upprepad trafikbrottslighet. Familjen hade haft ytterligare ett barn som fötts under vistelsen här men avlidit som spädbarn och var begravt här. Utlänningsnämnden konstaterade i beslutet att det vid denna tid inte gick att verkställa avvisningar till Förbundsrepubliken Jugoslavien och vidare att familjen hade vistats här i ungefär fyra och ett halvt år, att åtminstone det äldsta barnet fick anses ha fått anknytning till svenska förhållanden. Mot den bakgrunden fann Utlänningsnämnden att mannens brottslighet inte skulle hindra att övriga familjemedlemmar fick uppehållstillstånd och att det också fanns humanitära skäl av sådan styrka att tillståndet för dem skulle vara permanent.

4.4. Beviskrav och bevisbörda

Flyktingar

För att flyktingstatus skall beviljas krävs enligt 3 kap. 2 § UtlL att utlänningen i fråga känner en ”välgrundad fruktan” för förföljelse av närmare angivet slag. I begreppet ”välgrundad fruktan” omfattas såväl subjektiva aspekter, dvs. vilken fruktan sökanden själv känner, som objektiva aspekter, där det främst bedöms hur hög risken är för att sökanden kommer att utsättas för förföljelse vid ett återvändande till hemlandet. Hur de subjektiva och objektiva övervägandena skall vägas in i den samlade flyktingskapsbedömningen har diskuterats i internationell rättsvetenskaplig litteratur

69

. För bevisprövningen är det dock väsentligt vilka krav som kan ställas i fråga om förföljelse hotar i sökandens hemland. En ståndpunkt som redovisats i internationell doktrin är att flyktingskap föreligger om det finns en verklig risk (real chance) för att sökanden utsätts för förföljelse vid en återkomst till hemlandet.

70

En annan framförd

ståndpunkt, som bygger på avgöranden från USA:s högsta domstol och brittiska House of Lords, är att en ansökning skall bifallas så snart det kan fastställas att det finns en rimlig möjlighet (reasonable possibility or chance) för att sökanden kommer att förföljas i hemlandet.

71

Hänsyn får också tas till hur allvarlig den påstådda förföl-

69

Wikrén-Sandesjö, Utlänningslagen med kommentarer, sjunde upplagan, s. 162

70

Grahl-Madsen, The Status of Refugees in International Law, del 1, 1966 (faksimil 1984) s. 181

71

Hathaway, The Law of Refugee Status, 1992, s. 75 ff

jelsen skulle vara. Om det är fråga om en särskilt allvarlig förföljelse, bör riskbedömningen ske med särskilt stor försiktighet.

72

Inom asylrätten finns internationellt accepterade principer rörande bevisbördefrågor. Enligt dessa gäller till exempel att den asylsökande har bevisbördan för att han eller hon är flykting.

73

Det

åvilar alltså den som söker asyl att lägga fram alla relevanta fakta och omständigheter som han eller hon vill åberopa som grund för sin ansökan. Även den prövande myndigheten har dock viss utredningsskyldighet när det gäller att ta fram tillgänglig bevisning.

Om en sökande har lämnat en allmänt trovärdig och sannolik berättelse, men där vissa uppgifter inte låter sig bevisas, skall den beslutande myndigheten lägga sökandens påståenden i dessa delar till grund för sitt beslut. Regeln om bevislättnad bör alltså tillämpas endast när all tillgänglig bevisning har lagts fram och kontrollerats samt utredaren har övertygat sig om sökandens allmänna trovärdighet.

74

Skyddsbehövande i övrigt

Begreppet ”välgrundad fruktan” finns utöver flyktingdefinitionen också i 3 kap. 3 § första stycket 1 UtlL. Enligt denna bestämmelse definieras ”skyddsbehövande i övrigt” med utlänning som i andra fall än flyktingbestämmelsen har lämnat sitt hemland därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för att utsättas för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling. Rekvisitet ”välgrundad fruktan” skall tolkas på samma sätt som i flyktingparagrafen.

Beviskravet är detsamma vid tillämpningen av 3 kap. 2 § som 3 kap. 3 § första stycket 1 och 8 kap. 1 § UtlL och sökandens berättelse bör godtas om den framstår som trovärdig och sannolik.

75

Enligt art. 3 i FN-konventionen mot tortyr m.m. har konven-

tionsstaterna förbundit sig att inte utvisa, återföra eller utlämna en person till en annan stat, i vilken det finns skälig anledning (substantial grounds) att tro att han eller hon skulle vara i fara att utsättas för tortyr. FN:s kommitté mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning har

72

Wikrén-Sandesjö, a.a, s. 163

73

UNHCR:s handbok par. 196

74

UNHCR:s handbok, par. 204 och Wikrén-Sandesjö, a.a, s. 172 samt beslut den 8 maj 2002 av FN:s kommitté mot tortyr m.m. i målet Karoui mot Sverige

75

Prop. 1996/97:25 s. 98, 102 och 294

framhållit att risken för tortyr måste vara mer än bara teoretiskt möjlig och att det måste föreligga mer än bara en misstanke om risken. Risken behöver dock inte nå upp till att den är högst sannolik. Enligt svensk lagstiftning finns också en bestämmelse i 8 kap. 1 § UtlL, av innebörd att avvisning eller utvisning inte får verkställas till ett land om det finns skälig anledning att tro att utlänningen skulle utsättas för tortyr etc.

76

En annan kategori av skyddsbehövande i övrigt är 3 kap. 3 § första stycket 2 UtlL, personer som behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller miljökatastrof i hemlandet. Här används inte begreppet ”välgrundad fruktan” utan skyddsgrunderna kan i allmänhet fastställas helt objektivt, utan att det krävs några särskilda bevisregler.

Begreppet ”välgrundad fruktan” återkommer i 3 kap. 3 § första stycket 3 UtlL och avser personer som känner sådan fruktan för förföljelse på grund av sitt kön eller homosexualitet. Enligt motiven till bestämmelsen avses samma grad av förföljelse i dessa fall som för flyktingar.

77

Tolkningen av begreppet välgrundad förföl-

jelse avses också vara densamma i båda fallen.

78

–

79

Humanitära skäl

Liksom för flyktingar bör även när det gäller uppehållstillstånd av humanitära skäl gälla som utgångspunkt att sökanden har att åberopa de grunder han eller hon vill göra gällande och lägga fram de omständigheter som kan vara relevanta för hans eller hennes ansökan.

De situationer då uppehållstillstånd kan beviljas på grund av humanitära skäl omfattar olika grunder, där beviskravet kan variera beroende på vilka grunder som är tillämpliga. Något särskilt fastlagt beviskrav eller generella principer rörande bevisningen finns alltså inte här. Beviskraven och myndigheternas egen utredningsskyldighet beror delvis på vilka omständigheter som åberopas. Några av de omständigheter som kan åberopas som grund för uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl är sådana att de är

76

Guidelines A/53/44, annex IX, punkt 6

77

Prop. 1996/97:25 s. 101

78

Wikrén-Sandesjö, a.a, s. 180

79

Utredningen om flyktingstatus för personer som är förföljda på grund av kön eller sexuell läggning har i sitt betänkande SOU 2004:31 föreslagit att utlänningar som tillhör denna kategori fortsättningsvis skall beviljas flyktingstatus

relativt enkla att klarlägga, t.ex. förekomst av verkställighetshinder. I fall då beslutande myndigheter har att bedöma ett påstående om verkställighetshinder bör myndigheten också ha tillgång till relevanta uppgifter om sökandens hemland. Vanligtvis bör dessa fall alltså inte innebära några problem ur bevishänseende och det behöver inte ställas några särskilda beviskrav på sökanden.

Även omständigheterna i sjukdomsfall kan vanligtvis utredas väl. Sökanden bör själv ha att styrka allvaret i sin sjukdom eller sitt handikapp genom läkarintyg. I praxis krävs, för att uppehållstillstånd skall ges, också att vården inte kan tillhandahållas i sökandens hemland. Även om sökanden bör kunna prestera åtminstone någon bevisning rörande förhållandena i hemlandet, i vart fall genom sin egen berättelse och uppgifter om tidigare utförd behandling, kan inte samma beviskrav ställas på sökanden i denna fråga som beträffande allvaret i hans eller hennes sjukdom. Det kan alltså inte krävas att sökanden på ett uttömmande sätt måste redovisa vilka behandlingsmetoder som kan erbjudas i hemlandet och vilka resultat som kan uppnås därigenom. Ytterligare en omständighet som myndigheterna har att beakta i sjukdomsfallen är vilka ekonomiska åtaganden som skulle bli följden för Sverige om uppehållstillstånd beviljas för att behandla en viss sjukdom. Det kan inte krävas att sökanden skall prestera någon bevisning om eventuella konsekvenser för Sveriges ekonomi av att hon eller han skulle beviljas uppehållstillstånd, utan dessa bedömningar får ankomma på de beslutande myndigheterna.

När det gäller sökandens anknytning till Sverige har sökanden själv att visa de omständigheter som talar för att han eller hon skall få uppehållstillstånd. Omständigheter såsom sökandens skolgång och relationer genom arbete eller andra sociala nätverk är sällan tvistiga och är därför oproblematiska ur bevishänseende. En annan fråga är om de åberopade omständigheterna är tillräckliga som anknytning för att uppehållstillstånd skall beviljas. Detta utgör dock den materiella bedömningen som beslutande myndighet har att göra och är inte ett specifikt beviskrav.

Vissa omständigheter rörande förhållanden i sökandens hemland kan vara svårare att utreda, såsom att sökanden skulle riskera social utstötning, tvingas genomföra en osedvanligt lång militärtjänstgöring eller få ett långt fängelsestraff för utevaro från militärtjänstgöring. I refererad praxis har beviskraven för sådana omständigheter ställts lågt. Sökandens påståenden har i de refererade fallen godtagits då det ”inte kunnat uteslutas” att det förhållit sig som

sökanden beskrivit. De nu nämnda omständigheterna var dock inte ensamt avgörande för att bevilja uppehållstillstånd.

80

Vissa politisk-

humanitära skäl rör förhållandena i sökandens hemland, nämligen då det råder svåra förhållanden där utan att det pågår någon väpnad konflikt. Utöver sökandens egna uppgifter får det i övrigt ankomma på beslutande myndighet att genom tillgänglig länderinformation utreda om det råder svåra förhållanden i sökandens hemland och vad dessa förhållanden skulle innebära för sökanden vid ett återsändande. Det kan tänkas att vissa av sökandens påståenden om myndigheternas agerande i hemlandet inte går att verifiera helt och hållet, men att de i sådana fall får godtas om de framstår som förenliga med vad som har framkommit i övrigt.

81

Vid den samlade bedömningen av frågan om uppehållstillstånd grundat på humanitära skäl skall myndigheterna även beakta om det finns skäl som talar mot att bevilja uppehållstillstånd, såsom brottslighet eller misskötsamhet från sökanden. Av naturliga skäl får det ankomma på den beslutande myndigheten att ta fram och visa eventuella sådana skäl. Beviskraven är här högt ställda och det bör enligt praxis vara fråga om lagakraftvunnen brottmålsdom eller andra förhållanden som är otvetydigt konstaterade för att omständigheterna skall beaktas som skäl mot uppehållstillstånd.

82

4.5. Har praxis förändrats över tiden?

Det görs då och då gällande att praxis har blivit alltmer restriktiv när det gäller bedömningen av humanitära skäl för uppehållstillstånd. Kommittén har därför vid en hearing i oktober 2003 inhämtat synpunkter från bl.a. olika organisationer och andra som sysslar med flykting- och invandrarfrågor. Den allmänna meningen var att det blivit svårare att få uppehållstillstånd i Sverige nu än före den nu gällande utlänningslagens tillkomst. Från främst Migrationsverket och Utlänningsnämnden påpekades att flera faktorer har påverkat bilden av hur humanitära skäl tillämpas i praxis. Viktigast är att vissa förordningar med generösa tidsregler har upphävts, att regeringen har fattat betydelsefulla beslut som påverkat den allmänna bilden av humanitära skäl och att ändringar i lagstiftningen har medfört inskränkningar i anhöriginvandringen. Därutöver bör det

80

UN 317-97, UN 327-97, UN 391-00

81

UN 344-97

82

Reg. 45-94

beaktas att lagändringar angående indelningen i olika skyddsgrunder har påverkat vilka grupper som kan hänföras till dem som får beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Lagändringar angående skyddsgrunder

Genom ändringar i utlänningslagen år 1997 utmönstrades begreppen de facto-flyktingar och krigsvägrare samtidigt som en ny tillståndsgrund infördes för skyddsbehövande i övrigt i 3 kap. 3 § UtlL. Detta påverkade också indelningen för de grupper som beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl. Framför allt innebar lagändringen en inskränkning i tillämpningsområdet för de politisk-humanitära skälen. Tidigare kunde personer som hade flytt sitt hemland på grund av yttre eller inre väpnad konflikt, men inte bedömdes som flyktingar, få uppehållstillstånd som de facto-flyktingar. Genom lagändringen flyttades denna grupp av sökande till skyddsbehövande i övrigt. Vissa av dem, som inte har ansetts uppfylla kriterierna för skyddsbehövande i övrigt, har i stället fått uppehållstillstånd av humanitära skäl på politisk-humanitära grunder. Lagändringen kan alltså sägas ha förändrat tillämpningsområdet för humanitära skäl, men inte för rätten att stanna oberoende av skyddsgrund.

I samband med att begreppet de facto-flyktingar togs bort ur lagstiftningen konstaterade regeringen att den aktuella regeln, i den praktiska tillämpningen, hade legat till grund för ett inte obetydligt antal asylbeslut till utlänningar med begränsat skyddsbehov

83

. Ändringen kan därför ha lett till en faktisk inskränkning i rätten att stanna i Sverige, oberoende av skyddsgrund, och kan på så sätt uppfattas som en skärpning av praxis.

Tidsregler

Under åren 1989–1991 fattade regeringen beslut beträffande barnfamiljer som vistats här från ett till två år från asylansökan. De beviljades uppehållstillstånd av humanitära skäl. Reglerna upphävdes i slutet av år 1991 med hänvisning till svårigheten att göra en rimlig avvägning mellan motstridiga omständigheter och till att en tidsregel lätt kan leda till orättvisor och vad som kan uppfattas som

83

Prop. 1996/97:25 s. 98

irrationella beslut

84

. I ett vägledande beslut förklarade regeringen att vistelsetiden i ett asylärende inte skall ha särskild vikt vid bedömningen av humanitära skäl. För att tillgodose rättviseaspekterna efter detta beslut infördes en tidsförordning (SFS 1991:1999) av övergångskaraktär. Utlänningar som före den 1 januari 1992 hade vistats här minst 18 månader, eller familj med barn över sex år, minst ett år efter asylansökan fick beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl om det inte fanns särskilda skäl mot det. Förordningen upphörde att vara tillämplig i takt med att inneliggande ärenden avgjordes. Vid samma tidpunkt beslutade regeringen genom en ändring i utlänningsförordningen att permanent uppehållstillstånd skulle få beviljas barnfamiljer där något barn i familjen vid beslutstillfället hade gått minst tre terminer i svensk skola, den s.k. treterminsregeln, vilken upphävdes i november 1992 (se avsnitt 4.3.3 Barn). En ny tidsförordning av samma slag som 1991 års infördes under våren 1994 och avsåg vissa utlänningar som sökt asyl före den 1 januari det året. Vid denna tid fanns många personer från Kosovo i Sverige och deras ärenden hade vilat en tid. Också denna förordning upphörde successivt att gälla allteftersom ärendena avgjordes. Ytterligare en liknande förordning har därefter införts. Den gällde från mars 1998 till utgången av det året och avsåg medborgare i den forna republiken Jugoslavien som hade vistats här i fyra år eller mer från det att ett lagakraftvunnet beslut hade fattats. Därefter har inga liknande tidsregler införts utan en prövning görs i det enskilda fallet och vistelsetiden vägs in vid en samlad bedömning av alla omständigheter. Tidsaspekten är alltså inte, till skillnad från vad som gällde enligt tidsförordningarna, avgörande för om uppehållstillstånd av humanitära skäl skall beviljas eller inte. Utlänningsnämnden fattade under åren 1996 och 1997 – när inga tidsförordningar gällde – ett antal vägledande beslut som gällde barnfamiljer

85

. I merparten av dessa fall hade familjerna, som beviljades permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl, vistats i Sverige i över fyra år och barnen i familjen var tre år eller äldre. Detta innebär dock inte att alla barnfamiljer som vistats här under så lång tid automatiskt skulle ha fått uppehållstillstånd eftersom även andra faktorer vägs in, t.ex. anknytning till det svenska samhället, illegal vistelse och brister i vandeln. Tidsaspekten är således inte ensamt avgörande om det skulle finnas andra skäl som talar för

84

Regeringens förordningsmotiv 1991:8

85

se t.ex. UN 312-97

eller emot att uppehållstillstånd skulle beviljas av humanitära skäl. Man kan därför inte generellt säga att vistelsetiden som grund för uppehållstillstånd av humanitära skäl har förändrats från ett eller två år till minst fyra år.

Regeringsbeslut

I ett viktigt regeringsbeslut år 1994

86

som gällde uppehållstillstånd

av humanitära skäl vid fysisk och psykisk ohälsa utvecklade regeringen närmare vilka förutsättningar som bör gälla. Permanent uppehållstillstånd skulle beviljas endast i undantagsfall, vid livshotande sjukdom där vård inte kan beredas i hemlandet eller vid handikapp av synnerligen allvarlig art. Preciseringarna är mycket begränsande och kan uppfattas som en skärpning. Regeringen anförde:

Det är inte möjligt att ställa upp en generell regel för hur allvarlig en sjukdom måste vara för att tillstånd skall beviljas. Det är mycket svårt att göra jämförelser mellan olika sjukdomar och handikapp. De humanitära aspekterna måste vägas mot de ekonomiska åtaganden som kan bli en direkt eller indirekt följd av att tillstånd beviljas. Särskilt måste beaktas de åtaganden utöver det enskilda fallet som kan bli följden av att tillstånd beviljas. Sverige kan på många områden erbjuda en medicinsk vård på en högre nivå än många andra länder. Samtidigt är våra vårdresurser begränsade. Vi har inte möjlighet att i någon större utsträckning ta emot människor som söker sig hit från andra länder i huvudsakligt syfte att få en bättre vård här än i hemlandet. I princip bör krävas att vården eller behandlingen kan leda till en förbättring av tillståndet eller att behandlingen är livsnödvändig. Vidare måste beaktas om det föreligger någon möjlighet till vård i hemlandet. Enbart den omständigheten att vården i Sverige håller en högre kvalitetsnivå kan inte utgöra grund för tillstånd. Inte heller bör uppgivna ekonomiska svårigheter att få vård i hemlandet leda till att tillstånd beviljas. Det kan i vissa fall finnas skäl att göra en något mer generös bedömning. Det kan gälla barn när sjukdomen eller handikappet på ett livsavgörande sätt skulle påverka barnets utveckling vid ett återsändande. Det kan också gälla personer som har utvecklat sjukdomen eller handikappet efter inresan i Sverige, t.ex. på grund av en här i Sverige inträffad olyckshändelse.

I ett senare lagstiftningsärende har det fastslagits att den praxis som utvecklats avseende humanitära skäl bör ligga fast och fram-

86

Reg. 23-94

hållits att myndigheternas utrymme för bedömningarna styrs av den praxis som regeringen lagt fast

87

.

I ett annat regeringsbeslut år 2002, som rörde politisk-humanitära skäl, ändrade regeringen ett tidigare beslut som innebar att s.k. minoritetsbosnier skulle kunna återvända till hemorten eller senaste vistelseort endast under vissa bestämda förutsättningar

88

.

Det nya beslutet innebar att internflyktalternativet kan tillämpas fullt ut, dvs. att personer från Bosnien-Hercegovina hänvisas till att bosätta sig på annan ort i Bosnien-Hercegovina. De politisk-humanitära överväganden som tidigare beslut grundats på övergavs. Numera förekommer det knappast några bifall.

Anhöriginvandringen

Två lagändringar har gjorts som gäller anknytningsreglerna och som har en direkt humanitär dimension. Efter ändringarna kan bedömningen sägas ha blivit strängare och bifallen färre. Statistik som påvisar detta saknas, men lagändringen kan tolkas som att möjligheten till uppehållstillstånd har inskränkts.

Före den 1 januari 1997 kunde föräldrar som var över 60 år och som ville ansluta till vuxna barn som är bosatta i Sverige i många fall räkna med att få permanent uppehållstillstånd oberoende av när barnen bosatt sig i Sverige. Efter denna tidpunkt understryks kravet på beroendeförhållande och att ansökningen har gjorts i nära anslutning till att barnet bosatte sig i Sverige. I praktiken har möjligheten för äldre föräldrar att ansluta sig till barnen i Sverige stängts. Detsamma gäller de s.k. sistalänk-fallen, dvs. personer vars samtliga nära släktingar finns i Sverige. Anhörigkommittén har dock lagt fram delbetänkandet Vår anhöriginvandring (SOU 2002:13) med förslag om uppmjukning av reglerna.

Den 1 juli 2000 ändrades reglerna om undantag från kravet på att uppehållstillstånd skall vara ordnat före inresan i familjeanknytningsfall. Dessförinnan gällde att om det var uppenbart att ansökningen skulle ha beviljats om den gjorts före inresan, behövde sökanden inte återvända till hemlandet. Efter ändringen krävs för undantag från kravet på uppehållstillstånd före inresan att det är fråga om en stark anknytning och att det skäligen inte kan krävas att sökanden återvänder till hemlandet. Ytterligare ett rekvisit som

87

prop. 1996/97:25 s. 116 och s. 229

88

Regeringsbeslut av den 11 april 2002, UD 2002/503/MAP

skall vara uppfyllt har alltså tillkommit. Utöver själva anknytningsfrågan skall också göras en skälighetsbedömning beträffande återresan

89

. Eftersom det tidigare uppenbarhetsrekvisitet och det nuvarande rekvisitet om stark anknytning i princip är likvärdiga leder den nya lagstiftningen i vissa fall till avslag när det tidigare skulle varit bifall.

Sammanfattning

Enligt kommitténs bedömning har en viss skärpning av bifallsmöjligheten skett under senare år till följd av lag- och förordningsändringar samt vissa regeringsbeslut. Under tiden som tidsregler undantagsvis gällde, kan det sägas att möjligheterna att få stanna här var större än nu för vissa grupper. Inskränkningen av anhöriginvandringen har också inneburit en skärpning. Det har inte, såvitt kommittén kan se, under senare år förts in några nya omständigheter som skulle kunna sägas gå i riktning mot en mildare praxis. Regeringen har tvärtom beslutat att nivån skall ligga högt vid prövningen av humanitära skäl.

4.6. Regeringens, Migrationsverkets och Utlänningsnämndens roll för styrning av praxis

Migrationsverket och Utlänningsnämnden har som prövningsinstanser en generell möjlighet att styra praxis beträffande humanitära skäl. Trots Utlänningsnämndens ställning som överinstans har Migrationsverket i någon mån möjlighet att påverka praxis genom att endast utlänningen har rätt att överklaga besluten, varför ansökningar som har bifallits alltid stannar hos Migrationsverket.

Regeringens styrning av praxis kan för närvarande ske på olika sätt. Frågan om regeringens möjligheter att styra rättstillämpningen borde ske i förordningens form eller genom avgöranden i enskilda ärenden var föremål för ingående diskussion i propositionen Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv (prop. 1996/97:25 s. 158–180). Övervägandena resulterade i att regeringen i större utsträckning skulle styra rättstillämpningen i utlänningsärenden genom förordningar medan regeringens befattning med enskilda ärenden skulle minskas. Förordningsmakten avsågs bl.a. att använ-

89

2 kap. 5 § UtlL

das för styrning vad gällde tidsbegränsade uppehållstillstånd vid massflykt och förutsättningar för uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Regeringens har getts möjlighet i 2 kap. 14 § första stycket 2 UtlL att meddela föreskrifter om uppehållstillstånd av humanitära skäl. Regeringen meddelade under 1990-talet flera förordningar om uppehållstillstånd av humanitära skäl för utlänningar som vistats här en viss minsta tid i avvaktan på beslut i frågan om uppehållstillstånd eller verkställighet av avvisningsbeslut. Regeringen har dock konstaterat att metoden med att utfärda sådana s.k. tidsrelaterade schablonregler har vissa nackdelar, inte minst när det gäller möjligheten att göra en avvägning mellan olika omständigheter. En tidsregel kan också lätt leda till orättvisa och vad som av många uppfattas som irrationella beslut. Dessa nackdelar har dock i de aktuella fallen ansetts övervägas av att det av humanitära skäl framstått som rimligt att använda tidsregler, inte minst med hänvisning till principen om barnens bästa.

Även om regeringen i första hand skall styra rättstillämpningen genom förordningar, har Migrationsverket och Utlänningsnämnden fortfarande möjligheter att överlämna enskilda ärenden till regeringen för avgörande. I vilka fall sådant överlämnande kan ske regleras i 7 kap. 11 § UtlL. Enligt andra styckets fjärde punkt kan ett ärende överlämnas till regeringen för avgörande om det är av synnerlig vikt för ledning av utlänningslagens tillämpning att regeringen prövar ärendet. Som exempel på ärenden som kan komma ifråga för överlämnande på den grunden nämns i förarbetena

90

ärenden där ändring av en etablerad praxis övervägs eller

ärenden där myndigheterna bedömer att rättsläget är oklart. Möjligheten att överlämna ärenden av detta slag är avsedd att utnyttjas restriktivt

91

.

Regeringen kan inte själv besluta att pröva ett enskilt ärende utan har endast möjlighet att pröva ärenden som överlämnats av Migrationsverket eller Utlänningsnämnden. Regeringens styrning av praxis genom avgörande av enskilda ärenden är därför av begränsad betydelse.

90

prop. 1996/97:25 s. 176

91

a. prop. s. 294

4.7. Humanitära skäl i några andra länders lagstiftning

Utöver det skydd som flyktingkonventionen ger, har de flesta av nedan angivna länder någon eller några subsidiära grunder för uppehållstillstånd då flyktingkonventionen inte anses tillämplig. Vanligtvis finns ett subsidiärt skydd för s.k. non-refoulement, dvs. ett förbud mot att återsända någon till en plats där han eller hon skulle riskera dödsstraff, tortyr eller inhuman eller förnedrande behandling. I vissa länder finns också lagstiftning som omfattar vissa av de situationer som enligt svensk praxis bedöms som humanitära skäl. En särskild form av subsidiärt skydd är s.k. tillfälligt skydd i massflyktssituationer. Nationella bestämmelser om tillfälligt skydd har införts efter rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta

92

och genomgås inte närmare i

sammanställningen nedan.

Inom EU och Schengensamarbetet pågår för övrigt ett betydande arbete för att harmonisera reglerna för asylsökande och skyddsbehövande. Frågan om humanitära skäl ingår dock inte i detta arbete. Nyligen

93

har ett direktiv antagits om miniminormer

för när tredjelandsmedborgare och statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd och innehållet i det beviljade skyddet.

Danmark

Enligt dansk rätt finns tre former för subsidiärt skydd: skyddsbehövande, humanitära skäl och andra särskilda skäl.

Regleringen angående skyddsbehövande finns i 7 § andra stycket utlänningslagen, i direkt anslutning till bestämmelsen om uppehållstillstånd på grund av asyl. De som kan få uppehållstillstånd på skyddsrelaterade grunder är utlänningar som vid ett återsändande skulle riskera dödsstraff eller utsättas för tortyr eller inhuman eller förnedrande behandling. Tillstånd på grund av skyddsbehov kan beviljas antingen permanent eller tidsbegränsat. Denna reglering för skyddsbehövande infördes den 1 juli 2002. Tidigare gällde att de

92

EGT L 212, 7/8/2001 s. 12–23, Celex 32001L0055

93

Den 29 april 2004

som inte bedömdes som konventionsflyktingar kunde få stanna som s.k. de facto-flyktingar.

Bestämmelserna om uppehållstillstånd på humanitära grunder och andra särskilda skäl finns i 9 b och c §§ utlänningslagen. Ansökan om uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl får endast göras av utlänning som befinner sig i Danmark och som har fått avslag på asylansökan enligt 7 §. Uppehållstillstånd enligt 9 b § utlänningslagen får beviljas utlänningar som befinner sig i en sådan situation att ”väsentliga hänsyn av humanitär karaktär” avgörande talar för att bevilja ansökningen.

I 9 c § andra stycket utlänningslagen anges att uppehållstillstånd också får ges om ”ganske særlige grunde” talar för det. Under denna bestämmelse finns också en särskild punkt som rör sådana verkställighetshinder som visar sig efter avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd får i dessa fall beviljas om verkställighetshinder har rått under minst arton månader, utlänningen under lika lång tid har medverkat vid försöken att genomföra verkställighet och genomförande av verkställighet framstår som utsiktslös. I samma paragrafs tredje stycke finns särskilda bestämmelser om ensamkommande barn. Enligt dessa bestämmelser kan uppehållstillstånd beviljas utan att en sedvanlig asylprocess behöver genomföras, om det finns särskilda skäl att anta att barnet inte bör genomgå en sådan process. Uppehållstillstånd kan också ges om det finns skäl att anta att barnet skulle ställas i en reell nödsituation vid ett återsändande.

Under år 2002 beviljades 3 489 personer flyktingstatus, varav 1 267 bedömdes som konventionsflyktingar, 3 fick s.k. B-status och 1 686 de factostatus. Därutöver fick 580 personer stanna på annan grund (ej inkluderat familjeåterförening, EES-tillstånd, arbete eller studier). I denna kategori beviljades 45 personer tillstånd på humanitära grunder och 78 personer på andra särskilda grunder (9 c § andra stycket utlänningslagen).

94

94

Källor: Complementary/subsidiary forms of protection in the EU member states, an overview; av ECRE, European Council on refugees and exiles. Version uppdaterad till och med december 2003,

http://147.29.40.90/DELFIN/HTML/A2003/0068529.htm#K1

(Udlændingeloven)

http://www.fln.dk

(Flygtingenevnet)

http://www.udlst.dk

(Udlændingestyrelsen)

http://www.udlst.dk

(statistik)

Norge

Utöver flyktingstatus och kollektivt skydd vid massflyktssituationer finns det i Norge två subsidiära skyddsgrunder för uppehållstillstånd: skyddsbehov och starka mänskliga hänsyn (humanitära grunder).

Det är också möjligt att ge asylsökande som fått avslag på sin ansökan tillfälligt uppehållstillstånd om särskilda omständigheter föranleder det.

Skyddsbehov regleras i 15 § utlänningslagen, där bl.a. principen om non-refoulement framgår. I samma bestämmelse anges också att skydd skall ges till en utlänning som av liknande grunder som anges i flyktingdefinitionen står i en närliggande fara att mista livet eller utsättas för omänsklig behandling.

I 8 § utlänningslagen anges att uppehållstillstånd får beviljas en utlänning trots att vissa försörjningsvillkor inte är uppfyllda om ”sterke menneskelige hensyn” talar för det eller utlänningen har ”særlig tilknytning til riket”. Ytterligare föreskrifter härom får meddelas på grund av bemyndigande.

Det finns ingen auktoritativ definition av vad som anses utgöra ”starka mänskliga hänsyn”, och därför heller inga formella kriterier för att avgöra vilka asylsökande som bör beviljas uppehållstillstånd på den grunden. Bestämmelsen används i praktiken exempelvis för personer som är för sjuka för att sändas tillbaka, t.ex. på grund av att de befinner sig i sista stadiet av en allvarlig sjukdom. Andra exempel är personer som behöver särskild medicinsk omsorg av en art som de inte kan få i hemlandet och personer som myndigheterna menar inte har behov av skydd, men där den samlade livssituationen vid ett återsändande skulle vara särskilt svår, speciellt med tanke på situationen för eventuella barn.

Begreppet ”særlig tilknytning til riket” har delvis prövats i utlänningsnämndens praxis. Det har därvid konstaterats att olovlig vistelse, även långvarig sådan, i landet inte är tillräckligt för att medföra sådan anknytning att uppehållstillstånd beviljas. Tiden för vistelsen har inte heller i andra fall givits avgörande vikt vid prövningen av tillståndsfrågan, men har beaktats som en av flera omständigheter, särskilt i fall då barn berörts.

Ett uppehållstillstånd på humanitära grunder är normalt giltigt för ett år åt gången och förnyas årligen. Efter tre år beviljas normalt s.k. bosettingstillatelse (permanent uppehållstillstånd).

De flesta asylsökande som får uppehållstillstånd i Norge fick tidigare s.k. ”opphold på humanitært grunnlag”, dvs. uppehållstillstånd av humanitära skäl. Under år 2001 fick 4 036 personer stanna på humanitära grunder, medan endast 292 fick flyktingstatus/asyl (inkluderar inte kvotflyktingar). Från och med år 2002 har det dock skett en förändring så att flertalet av de som får stanna har beviljats tillstånd som flyktingar eller av flyktingliknande skäl. Enligt en rapport från Utlendingsdirektoratet var under tredje kvartalet 2003 cirka 80 % av de som fått uppehållstillstånd av skyddsskäl flyktingar eller med flyktingliknande skäl, medan cirka 20 % fick stanna på humanitära grunder.

95

Finland

I Finland finns en form av subsidiärt skydd, uppehållstillstånd grundat på skyddsbehov. Inom denna kategori omfattas olika grunder och de närmare förutsättningarna för uppehållstillstånd anges i 31 § utlänningslagen. Endast utlänningar som uppehåller sig i landet kan komma ifråga för uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov. Enligt lagtexten skyddas utlänningar som vid ett återsändande skulle riskera dödsstraff, tortyr, annan inhuman eller förnedrande behandling eller som inte kan återvända på grund av väpnad konflikt eller miljökatastrof.

Ett exempel på kategorier som anses falla in under denna bestämmelse är utlänningar som vägrat militärtjänstgöring, vilka kan beviljas uppehållstillstånd om de riskerar att straffas genom diskriminerande eller orimlig bestraffning för sin vägran. Som ett antagligt exempel på personer som kan beviljas skydd i Finland nämns också personer som fruktar genusrelaterad förföljelse eller förföljelse på grund av sexuell läggning.

Ett första tillstånd beviljas för en begränsad tid om maximalt tre år. Efter att utlänningen vistats i Finland två år i sträck kan ett permanent uppehållstillstånd beviljas.

Under år 2002 ansökte 3 443 personer om uppehållstillstånd i Finland. Av dessa fick 14 personer flyktingstatus och 250 personer fick stanna på grund av subsidiärt skyddsbehov. Besluten omfattar endast avgöranden från första instans. Enligt preliminära siffror

95

Källor:

http://www.lovdata.no

(utlänningslagen)

http://www.lovdata.no

(utlänningsförordningen)

http://www.une.no

(utlänningsnämnden)

http://www.udi.no

(statistik)

från Utlänningsverket ansökte 3 184 personer om asyl under år 2003. Sju sökande beviljades asyl och 142 fick stanna på grund av subsidiärt skydd.

96

Tyskland

Tysk utlänningsrätt innehåller tre former för subsidiärt skydd: humanitära skäl, inhibition av avvisningsbeslut och tillåten vistelse (duldung).

Enligt 30 § i tyska utlänningslagen kan uppehållstillstånd ges i situationer då det föreligger angelägna humanitära skäl. En särskild reglering har gjorts i samma paragrafs tredje punkt för fall då verkställighetshinder föreligger efter att utlänningens ansökan om uppehållstillstånd har avslagits.

Inhibition av avvisningsbeslut regleras i 54 § utlänningslagen. Inrikesministern i varje enskild delstat får besluta om inhibition av avvisningsbeslut för vissa grupper av sökande, om det behövs på grund av internationell folkrätt eller på humanitära grunder. Bestämmelsen används enbart för hela grupper av sökande och tillämpas inte individuellt. Denna bestämmelse tillämpades senast i samband med inbördeskrigen i f.d. Jugoslavien och Somalia.

Enligt 53 och 55 §§utlänningslagen finns möjlighet att meddela individuella beslut om en utlännings vistelse i samband med verkställighet av avvisningsbeslut (s.k. duldung). Besluten anses formellt inte som ett beviljande av uppehållstillstånd men innebär likväl att utlänningen får stanna i landet, alltså ett tillåtande av vistelse. I 53 § anges vilka skäl som kan leda till att utlänningen får stanna på denna grund. Till att börja med anges risk för dödsstraff, tortyr, inhuman eller förnedrande behandling eller andra brott mot Europakonventionen. I dessa fall är det obligatoriskt att låta utlänningen stanna. I andra fall är prövningen fakultativ, nämligen då det finns risk för att utlänningen skulle riskera hot mot liv eller frihet vid ett återvändande eller då utlänningen tvingats fly på grund av inre konflikter i hemlandet har föranlett svält eller liknande. I 55 § anges att avvisningsbeslut får inhiberas även i andra fall än de som nämns under 54 §. Det kan här vara fråga om ärenden då avvisningsbeslut har meddelats, men de faktiska omständigheterna är

96

Källor: Complementary/subsidiary forms of protection in the EU member states, an overview; av ECRE, Europeiska rådet, version uppdaterad till och med december 2003.

http://www.uvi.fi

(Utlänningsverket, statistik)

sådana att avvisning inte kan ske. Det kan också vara fråga om ärenden då avvisningsbeslut inte har meddelats men då det rör tungt vägande humanitära eller personliga skäl, eller viktiga allmänna intressen står på spel.

97

Frankrike

I Frankrike finns utöver asylrätten s.k. ”protection subsidiaire” eller ett subsidiärt skydd i artikel 2 lagen 52-893 om asylrätt. Före år 2004 kallades det subsidiära skyddet ”asile territorial” och innebar att utlänningar vars asylansökningar har avslagits kunnat få stanna om det fanns risk för utlänningens liv eller frihet vid ett återsändande eller om det på något annat sätt skulle finnas risk för en kränkning av artikel 3 i Europakonventionen.

Efter en lagändring i januari 2004 har den territoriala asylrätten ersatts med subsidiärt skydd. Asylrätten och rätten till subsidiärt skydd kommer fortsättningsvis att prövas samtidigt. De personer som omfattas av subsidiärt skydd är personer som skulle riskera dödsstraff eller att utsättas för tortyr, inhuman eller förnedrande behandling eller allvarligt hot mot personens liv eller hälsa på grund av inre eller yttre väpnad konflikt.

Utöver det subsidiära skyddet finns också en konstitutionell asylrätt som omfattar samma personkrets som flyktingkonventionen.

98

Storbritannien

I Storbritanniens utlänningslag upptas två former av subsidiärt skydd: dels ett humanitärt skydd (Humanitarian Protection Status) och dels ett fakultativt tillstånd (Discretionary Leave).

Det humanitära skyddet gäller situationer då utlänningen skulle riskera dödsstraff, tortyr, inhuman eller förnedrande behandling vid ett återsändande. Dessutom inkluderas här situationer då utlänningen även i andra fall, exempelvis krigstillstånd, skulle riskera livet vid ett återsändande och hemlandet inte kan erbjuda skydd.

97

Källor: Complementary/subsidiary forms of protection in the EU member states, an overview; av ECRE, European Council on refugees and exiles, version uppdaterad till och med december 2003.

98

Källor: Complementary/subsidiary forms of protection in the EU member states, an overview; av ECRE, Europeiska rådet, version uppdaterad till och med december 2003.

http://www.legifrance.gouv.fr

Uppehållstillstånd för humanitärt skydd ges normalt för en treårsperiod vid första tillfället och därefter kan ett permanent tillstånd beviljas under förutsättning att grunderna fortfarande kvarstår och det inte finns skäl mot att bevilja tillståndet.

Fakultativt tillstånd kan beviljas sökande som fått avslag på en asylansökan och som inte faller in under grunderna för humanitärt skydd. En av de situationer som kan leda till att ett fakultativt tillstånd beviljas är att ett återsändande skulle innebära ett direkt brott mot artikel 8 i Europakonventionen, dvs. rätten till skydd för privat- och familjeliv.

En annan situation som kan leda till ett fakultativt tillstånd är att ett återsändande, utan att ge rätt till humanitärt skydd, skulle stå i strid med artikel 3 i Europakonventionen. Exempel på fall som kan komma ifråga är att utlänningen lider av en allvarlig sjukdom och att ett återsändande skulle få svåra konsekvenser för honom eller henne. Prövningen är i dessa fall mycket restriktiv och tillstånd får beviljas endast om Storbritannien har åtagit sig ansvar för vården. Vidare krävs att det finns trovärdiga bevis för att ett återsändande märkbart skulle förkorta utlänningens förväntade levnadstid; detta på grund av total avsaknad av vård i hemlandet, och att ett återsändande skulle utsätta sökanden för akut fysiskt och psykiskt lidande. Ett annat exempel på fall som kan komma ifråga är om utlänningen vid ett återsändande skulle tvingas leva under sådana omständigheter att det utgör ett brott mot artikel 3 Europakonventionen, såsom att det saknas tillgång till mat eller vatten.

Med stöd av ett fakultativt tillstånd kan också ensamkommande barn, som inte beviljas asyl eller humanitärt skydd, tillåtas stanna om förhållandena i hemlandet är bristfälliga. Vidare kan individuella fall med särskilt ömmande omständigheter leda till att ett fakultativt tillstånd i någon form beviljas. Slutligen kan fakultativt tillstånd beviljas om utlänningen egentligen varit kvalificerad för tillstånd på grund av humanitärt skydd, men där det förelegat skäl mot ett sådant tillstånd som föranlett avslag.

Även fakultativa tillstånd ges inledningsvis som tidsbegränsade tillstånd. Först efter sex års tidsbegränsade tillstånd kan permanent uppehållstillstånd komma ifråga.

Under åren 2000–2002 beräknades att mellan 18 och 20 % av de asylsökande beviljades asyl och att mellan 13 och 23 % beviljades subsidiärt skydd i form av dåvarande s.k. exceptional leave, vilket från och med april 2003 omfattar humanitärt skydd och fakultativt

tillstånd. Resterande del, mellan 58 och 69 % av ansökningarna, avslogs eller återkallades under dessa år.

99

Nederländerna

Det finns, utöver asylrätten, fyra olika subsidiära former för tillstånd eller tillåtelse att stanna i landet: uppehållstillstånd på humanitära grunder, anstånd med beslut i asylärendet, anstånd med avvisning och reguljärt bosättningstillstånd.

Uppehållstillstånd på humanitära grunder regleras i 26, 27 och 29 §§ i utlänningslagen. Här omfattas bl.a. personer som berörs av non-refoulement, dvs. de som skulle riskera tortyr, inhuman eller förnedrande behandling vid ett återsändande. Vidare omfattas personer som, av tungt vägande humanitära skäl, inte rimligen kan tvingas att återvända. En annan kategori är personer för vilka det råder svåra förhållanden i hemlandet. I begreppet svåra förhållanden beaktas t.ex. brott mot mänskliga rättigheter samt omfattningen och ursprunget till interna konflikter i hemlandet, men även vilket förhållningssätt som råder i andra stater anslutna till EU. Denna kategori har ett starkt inslag av diskretionär prövning.

Ytterligare kategorier som räknas in under humanitära grunder är personer vars make/maka eller förälder är av samma nationalitet och som beviljats uppehållstillstånd högst tre månader tidigare samt andra familje- eller släktanknytningar som i liknande situationer är beroende av den som först beviljats tillstånd.

Uppehållstillstånd på humanitära grunder beviljas först som ett tidsbegränsat tillstånd, men kan bli permanent om grunderna kvarstår efter tre år.

Anstånd med beslut i asylärendet regleras i 43 § utlänningslagen. Denna metod används då ett stort antal sökande kommer från samma land eller region där det råder sådan osäkerhet om de framtida förhållandena att det inte genast går att avgöra om något slutligt uppehållstillstånd kommer att ges. Om dessutom antalet sökande är så stort att något beslut av handläggningsskäl inte kan meddelas inom sex månader, kan i stället ett anstånd med beslut meddelas i högst ett år.

99

Källor: Complementary/subsidiary forms of protection in the EU member states, an overview; av ECRE, European Council on refugees and exiles, version uppdaterad till och med december 2003.

http://www.ind.homeoffice.gov.uk

(Immigration and nationality directorate)

http://www.homeoffice.gov.uk

(statistikuppgifter)

Anstånd med avvisningsbeslut regleras i 45 § 4 utlänningslagen. De personer som omfattas är sådana som fått avslag på asylansökan men där situationen i hemlandet är sådan att ett återsändande bedöms vara tillfälligt omöjligt. Sådant anstånd får ges för högst ett år.

Reguljärt bosättningstillstånd regleras i artikel 3.6 i utlänningsförordningen och 14 § i utlänningslagen. Här omfattas vissa personer för vilka det råder bestående verkställighetshinder som inte kan undanröjas genom utlänningen själv, t.ex. dokumenterat statslösa personer. Tillstånd på denna grund kan också beviljas ensamkommande barn vars ansökan tidigare avslagits men där situationen i hemlandet är sådan att barnet inte kan förväntas klara sig. Tillståndet är inledningsvis tidsbegränsat men kan senare omprövas till permanent.

100

4.8. Överväganden och förslag

4.8.1. Humanitära skäl och humanitet i författningar och i vardagligt språkbruk

Kommitténs förslag: Begreppet humanitära skäl behålls som samlingsbegrepp i utlänningslagstiftningen.

Orden human, humanitär och humanitet

Ordet human, som är ordstammen till såväl humanitär som humanitet, används i vardagligt tal i olika sammanhang och med olika stark innebörd. En handling kan t.ex. anses human i en betydelse där motsatsen är omänsklig och ett pris kan anses humant i betydelsen rimligt eller skäligt. Ett begrepp som ”humanitära skäl” kan troligen uppfattas olika beroende på vem som använder det och i vilket sammanhang det används. Det kan därför finnas anledning att titta närmare på betydelsen av orden ”human, humanitär och humanitet” och deras innebörd i de författningar där de förekommer.

100

Källor: Complementary/subsidiary forms of protection in the EU member states, an overview; av ECRE, European Council on refugees and exiles, version uppdaterad till och med december 2003.

http://www.vluchtelingenwerk.nl

I Svenska akademiens ordlista definieras ordet human som mänsklig, människovänlig, vänlig, hygglig, tillmötesgående medan Svenska akademiens ordbok nämner betydelsen ”som i inre mening kännetecknar en människa, sant mänsklig” och ”som visar eller präglas av förstående för eller medkänsla med andra människor”. En annan ordbok anger ordets betydelse i första hand till ”som visar respekt för medmänniskors värdighet och rättigheter”

101

. Som synonymer förekommer, förutom de redan nämnda adjektiven, även orden tolerant, förstående, skonsam, ömsint, välvillig, god, snäll, hovsam, misskundsam och barmhärtig

102

.

Humanitär definieras i ordböckerna som ”människovänlig”eller ”människovänlig; som avser främjandet av allmänmänskliga intressen” och även ”som betingas av respekt för människans värdighet och grundläggande rättigheter”.

Vad slutligen gäller substantivet humanitet definieras det som ”mänsklighet, mildhet”, ”egenskapen eller tillståndet att vara (en sann) människa; (sann) mänsklighet” och ”sätt att tänka och handla som präglas av förstående av och medkänsla med andra människor, människovänlighet, välvilja”. Också betydelsen ”sinne för medmänniskornas värdighet och grundläggande rättigheter som yttrar sig i medkänsla, medmänskligt uppträdande o.d.” nämns.

Nationell lagstiftning

I utlänningslagstiftningen används såväl uttrycket ”humanitära skäl”

103

som ”stridande mot humanitetens krav”

104

. De omständigheter som i praxis beaktas vid bedömningen om humanitära skäl föreligger är sådana som kännetecknas av medmänsklighet och medkänsla med andra människor. Emellertid är tillämpningen restriktiv, då hänsyn måste tas även till andra intressen, och överensstämmer inte alltid med vad som hos allmänheten framstår som humanitärt. Detsamma gäller vad som enligt utlänningslagen är ”stridande mot humanitetens krav”. Lagen (1957:668) om utlämning för brott innehåller villkoren för att en person som uppehåller sig i Sverige skall få utlämnas till en annan stat där han eller hon är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning. Lagen upptar också de fall när utlämning

101

Norstedts stora svenska ordbok

102

Strömberg Nya stora synonymordboken

103

Bl.a. i 2 kap. 5 § 2 UtlL

104

2 kap. 5 b § UtlL

inte får ske. Ett av dessa fall är om utlämning är uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Bestämmelsen (8 §) lyder: Utlämning må ej beviljas, om den i särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Paragrafens lydelse har varit oförändrad sedan lagens tillkomst år 1957.

Bestämmelsen tillämpas av Högsta domstolen, som har att ta ställning till om en utlämning skulle vara uppenbart stridande mot humanitetens krav och därigenom utgöra hinder mot utlämning. Om Högsta domstolen funnit att sådant hinder finns får personen i fråga inte utlämnas medan det i motsatta fallet, dvs. att Högsta domstolen funnit att det inte finns hinder mot utlämning, ankommer på regeringen att avgöra om personen skall utlämnas eller inte.

I motiven till bestämmelsen framhålls som exempel på när en utlämning kan vara oförenlig med humanitära grundsatser, om personen är underårig eller det är fråga om en åldrig eller sjuk människa som begärs utlämnad med anledning av ett brott som är av förhållandevis mindre allvarlig natur eller ligger långt tillbaka i tiden. Vidare nämns att det inte bör komma ifråga att sända en underårig person till ett avlägset främmande land, som ej är hans hemland, för att avtjäna straff för ett brott som är av mindre grov beskaffenhet.

105

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1993 sid. 760 uttalat att bestämmelsen i 8 § utlämningslagen är av sådan slag att den måste ges en restriktiv tillämpning.

Även om det finns starka humanitära skäl, som kanske i och för sig skulle medföra att personen fick stanna kvar här, måste dessa i utlämningsfallen vägas mot den aktuella brottslighetens svårhetsgrad. En annan omständighet som måste vägas in är den främmande statens intresse av att få personen utlämnad. Sverige har tillträtt den europeiska utlämningskonventionen och även ingått bilaterala utlämningsavtal med flera länder. Genom internationella överenskommelser har vi alltså åtagit oss folkrättsliga förpliktelser att utlämna brottslingar under de förutsättningar som anges i avtalen. Ett sådant internationellt samarbete bygger på principen om reciprocitet, dvs. att de samarbetande staterna skall vara beredda att ömsesidigt lämna varandra bistånd av samma slag och i ungefär lika

105

Prop. 1957:156 sid. 61

stor omfattning. Om Sverige vill kunna få brottslingar utlämnade hit, kan man inte här vara onödigt restriktiv med att bifalla utlämningsframställningar från andra länder

106

. Vad som är förenligt med humanitetens krav är således i dessa fall inte enbart beroende av de humanitära skälen som sådana. Enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, som trätt i kraft den 1 januari 2004, kan en eftersökt person, som anträffas i Sverige, under vissa förutsättningar gripas och överlämnas för lagföring eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd till en medlemsstat inom Europeiska unionen som utfärdat en arresteringsorder. Om rätten fattat ett beslut om överlämnande skall det normalt verkställas inom tio dagar från det beslutet vunnit laga kraft. Rätten kan dock i samband med beslutet bestämma att verkställigheten skall ske vid en viss senare tidpunkt om det finns starka humanitära skäl

107

. Likaså kan åklagaren, efter samråd med den myndighet som utfärdat arresteringsordern, besluta att verkställighet skall ske vid en senare tidpunkt om det efter rättens beslut om överlämnande tillkommit starka humanitära skäl

108

. Omständigheter som kan anses vara starka humanitära skäl torde huvudsakligen vara omständigheter med avseende på den som kan överlämnas, t.ex. kan den som skall överlämnas på grund av svår sjukdom eller liknande vara i sådant skick att han eller hon inte kan överlämnas utan risk för liv eller hälsa. Det kan också antas att sådan risk många gånger finns för den som inte fyllt arton år om han eller hon på grund av ett beslut om överlämnande tvingas bryta upp från föräldrar, skola och invand hemmiljö

109

. Åklagaren kan av motsvarande skäl förlänga fristen om det är fråga om tillkommande humanitära skäl, dvs. sådana skäl som domstolen inte haft möjlighet att beakta

110

.

Också i förordningen (1956:492) om skyldighet att anmäla omhändertagande för samhällsvård av utlänning m.m. förekommer begreppet humanitära skäl. Om en utlänning har omhändertagits för samhällsvård, och behovet av vård inte är tillfälligt, skall kommunen göra en anmälan till länsstyrelsen, som har att genast granska handlingarna och pröva om en framställning om utlänningens hemsändande bör göras hos regeringen. I de fall, där frågor om hemsändning av nödställda inte regleras i konvention som

106

Danelius, SvJT 1982 sid. 621 ff

107

6 kap. andra stycket 2

108

6 kap. 2 § 2

109

prop. 2003/04:7 sid. 198

110

a. prop. sid. 199

biträtts av Sverige, skall länsstyrelsen i regel inte göra någon framställning om hemsändande om det skulle medföra att nära anhöriga skiljs från varandra, om hemsändning inte kan företas utan men för utlänningens hälsa eller om eljest humanitära skäl talar mot hemsändningen. I dessa fall är det således länsstyrelsen som prövar om det finns humanitära skäl av sådan styrka att hemsändning inte bör ske.

Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt regleras i en speciell lag (SFS 1994:569). Vidare förekommer vissa bestämmelser om tullfrihet för varor som används vid aktuell humanitär hjälpaktion.

Begreppen humanitär och humanitetens krav förekommer såvitt bekant inte som enskilda rekvisit i nationell lagstiftning utanför nu nämnda områden.

EG-lagstiftning och Dublinförordningen

Begreppen humanitär rätt, humanitärt bistånd och humanitära hjälpaktioner förekommer, liksom i övrig internationell rätt, på olika ställen i EG-rätten som samlingsbegrepp för att känneteckna vissa områden. Någon särskild definition förekommer inte i dessa fall.

Därutöver nämns begreppet humanitära skäl i anslutning till asyl- och utlänningsfrågor i en relativt ny förordning, nämligen rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat

111

.

Enligt förordningen bör medlemsstaterna kunna frångå ansvarighetskriterierna för prövningen av asylansökan för att göra det möjligt att sammanföra familjemedlemmar när detta är ”nödvändigt av humanitära skäl”. Någon närmare definition av begreppet finns inte intagen i förordningen.

Vidare finns i förordningen, artikel 15, en ”humanitär klausul” som främst berör humanitära skäl i samband med familje- och släktförhållanden hos asylsökande. Bland annat får en medlemsstat som normalt inte är ansvarig enligt kriterierna i förordningen sammanföra familjemedlemmar och andra släktingar i beroendeställning ”av humanitära skäl, särskilt familjeskäl eller kulturellt

111

EGT L 50, 25/2/2003, s. 1–10, Celex 32003 R0343

betingade faktorer”. Vidare skall medlemsstaterna sträva efter att sammanföra asylsökande med släkting som vistas på en annan medlemsstats territorium om den asylsökande är ”beroende av den andres hjälp på grund av graviditet eller ett nyfött barn, svår sjukdom, allvarligt funktionshinder eller hög ålder”. Medlemsstaterna skall också försöka sammanföra underårig utan medföljande vuxen med släktingar i en annan medlemsstat som kan ta hand om honom eller henne, om det inte strider mot den underåriges bästa.

Föregångare till den nämnda förordningen är Dublinkonventionen, där begreppet humanitära skäl också nämns. Enligt artikel 9 i konventionen ges medlemsstaterna viss rätt att frångå huvudregeln om vilken stat som skall pröva en asylansökan. De fall som avses kunna utgöra undantag är då det föreligger ”humanitära skäl, grundade särskilt på familje- och kulturskäl”. I sådana fall anses att även någon annan medlemsstat än den som normalt har ansvaret för prövningen kan ha rätt att pröva asylansökan.

Bör ett annat begrepp än humanitära skäl användas i utlänningslagstiftningen?

Som ovan nämnts används i utlänningslagstiftningen såväl uttrycket ”humanitära skäl” som ”stridande mot humanitetens krav”. Vad som är humanitära skäl eller stridande mot humanitetens krav enligt utlänningslagstiftningen överensstämmer inte alltid med den bild många människor har av vad som är humanitärt.

Det vore naturligtvis önskvärt att myndigheter och domstolar hade möjlighet fatta beslut på ett sådant sätt att det överensstämde med den allmänna uppfattningen om vilka skäl som är humanitära och om innebörden i att humanitära skäl skall ligga till grund för uppehållstillstånd. Så länge man vill behålla en reglerad invandring av de utlänningar som kan få stanna i Sverige på andra grunder än flyktingskap och skyddsbehövande i övrigt, måste man emellertid väga de humanitära skäl som en sökande kan ha för att få stanna här mot andra samhällsintressen. Det är därför oundvikligt att innebörden av begreppet humanitära skäl i lagstiftningen blir mera begränsat än om det vore fråga om att bedöma vad som är humanitärt eller humant i allmänhet.

Det kan övervägas om det inte vore lämpligt att byta ut begreppet humanitära skäl i lagtexten mot något uttryck som bättre speglar innebörden av humanitära skäl i utlänningslagstiftningens

mening och den restriktiva tolkning som skall göras i fråga om humanitära skäl föreligger. En möjlighet skulle kunna vara att använda ett uttryck som ”synnerligen ömmande omständigheter av personlig art” eftersom de omständigheter som kan medföra att en person får uppehållstillstånd av humanitära skäl normalt är hänförliga till sökandens person, t.ex. svår sjukdom. Nackdelen med ett sådant uttryck är att det inte tydligt framgår att även andra omständigheter som inte direkt är av personligt art, t.ex. synnerligen svåra förhållanden i sökandens hemland eller att det finns en påtaglig risk för att sökanden vid ett återvändande till hemlandet skulle utsättas allvarlig social utstötning, också kan utgöra humanitära skäl i utlänningslagens mening. Det har visat sig svårt att finna ett annat uttryck som täcker såväl den mänskliga aspekten av de skäl det kan vara fråga om och samtidigt klargör restritiviteten i tillämpningen.

Kommittén har stannat för att begreppen humanitära skäl och humanitetens krav, vilka ju också används internationellt i olika sammanhang, bör behållas som uppsamlingsbegrepp. Det förslag kommittén lämnar i fråga om uppbyggnaden av bestämmelsen om humanitära skäl för uppehållstillstånd, dvs. att olika omständigheter av personlig eller annan humanitär art skall kunna vägas samman för att utgöra sådana synnerligen ömmande omständigheter som krävs för att sökanden skall få uppehållstillstånd, innefattar samtidigt en definition av begreppet humanitära skäl i utlänningslagstiftningens mening. Därefter anges att sådana humanitära skäl alltid skall anses föreligga när vissa uppräknade kriterier är uppfyllda.

Om det finns verkställighetshinder när beslut om avvisning eller utvisning har fattats och det därför skulle strida mot humanitetens krav att avvisa utlänningen skulle han eller hon få – tidsbegränsat eller permanent – uppehållstillstånd. Grunden för uppehållstillståndet skulle också i detta fall vara humanitära skäl. Enligt ett förslag till ändring av reglerna om ny ansökan

112

avses begreppet ”stri-

dande mot humanitetens krav” tas bort i det sammanhanget. I stället föreslås att ett beslut om avvisning eller utvisning inte skall få verkställas om det föreligger ”medicinska hinder eller andra synnerliga skäl”. Begreppet humanitetens krav bör dock ha samma innebörd som humanitära skäl i utlänningslagen så länge lagen inte har ändrats på denna punkt liksom humanitära skäl bör tolkas på

112

prop. 2003/04:59

samma sätt i alla sammanhang begreppet förekommer i utlänningslagstiftningen.

4.8.2. Fakultativt eller obligatoriskt uppehållstillstånd vid humanitära skäl

Kommitténs förslag: Bedömningen av om uppehållstillstånd skall beviljas av humanitära skäl skall även i fortsättningen vara fakultativ.

I lagrådsremissen föreslås samma ordning som nu, nämligen att uppehållstillstånd för flyktingar och skyddsbehövande i övrigt skall beviljas om förutsättningarna för respektive kategori är uppfyllda. Uppehållstillstånd av humanitära skäl regleras i stället så – i såväl utlänningslagen som lagrådsremissen – att tillstånd får beviljas en utlänning att bosätta sig i Sverige av humanitära skäl.

Lagrådet har i detta sammanhang påpekat att de lagbestämmelser som reglerar förutsättningarna för uppehållstillstånd delvis är fakultativa och delvis obligatoriska normer för beslutsmyndighetens handlande. Lagrådet uttalade också att vissa fakultativa regler, nämligen förutsättningarna för avvisningsbeslut, inte sällan tillämpades som obligatoriska regler.

Uppehållstillstånd av humanitära skäl har alltså hittills grundats på en diskretionär prövning. I enskilda ärenden där tillstånd beviljas av humanitära skäl kan det dock finnas sådana omständigheter som ligger nära flyktingskap eller skyddsbehov i övrigt. Det kan därför ligga nära till hands att överväga en obligatorisk reglering också för uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Å andra sidan har andra grunder för uppehållstillstånd, däribland anknytningsfall, en fakultativ reglering. Vid en ansökan om uppehållstillstånd som inte enbart grundas på anknytning sker det i praktiken först en prövning av om utlänningen har flyktingskäl eller hör till gruppen skyddsbehövande i övrigt, därefter en prövning av eventuella anknytningsskäl och först därefter – om uppehållstillstånd inte kan beviljas på någon av dessa grunder – görs en prövning om det föreligger humanitära skäl för uppehållstillstånd. Det ter sig med denna ordning, där bedömningen av uppehållstillstånd i anknytningsfall är fakultativ, mest konsekvent att även behålla den fakultativa prövningen i fråga om humanitära skäl. Med

en fakultativ reglering kan det också markeras att bestämmelsen är avsedd som en undantagsreglering att användas för särskilt ömmande situationer.

4.8.3. Behov av förändring och precisering

Kommitténs förslag: En särskild paragraf som reglerar humanitära skäl för uppehållstillstånd införs i utlänningslagen. Paragrafen inleds med en definition av begreppet humanitära skäl. Därefter anges vissa situationer när humanitära skäl i utlänningslagens mening alltid skall anses föreligga.

Enligt direktiven till kommittén skall utlänningslagens materiella regler om uppehållstillstånd av humanitära skäl anpassas till en ändrad instans- och processordning. En precisering i lagen av begreppet humanitära skäl som återspeglar gällande praxis och förarbeten skall eftersträvas.

I tidigare avsnitt har redovisats att av de asylsökande som i Sverige beviljas uppehållstillstånd på flyktingskäl, skyddsbehov i övrigt eller humanitära skäl, en vid en europeisk jämförelse anmärkningsvärt låg andel beviljas detta som flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt. Den alldeles övervägande delen av de för dessa asylsökande beviljade uppehållstillstånden har grundats på humanitära skäl. Detta förhållande väcker frågor om tillämpningen av de två förstnämnda skyddsgrunderna som det i samband med de humanitära skälen hade varit av intresse att studera närmare. Frågan om vilka omständigheter som kan grunda uppehållstillstånd på flyktingskäl eller som skyddsbehövande i övrigt faller emellertid utanför det uppdrag kommittén enligt sina direktiv haft för sitt arbete. Det kan dock noteras att denna fråga oundvikligen blir central för den utredning som enligt vad kommittén inhämtat skall tillsättas för att genomföra rådets nyligen beslutade s.k. skyddsgrundsdirektiv. Kommittén förutsätter att den här berörda frågan får sin belysning i den aviserade utredningens arbete.

De regler i lagrådsremissens, Ny instans- och processordning i utlänningsärenden, lagförslag som upptar humanitära skäl som grund för att någon skall få stanna här i landet, nämligen 3 kap. 6 § 6, 9 § och 17 § andra stycket 2, innehåller inte någon definition eller annan vägledning i fråga om vad som skall anses vara humani-

tära skäl. Förslagets 4 kap. 6 § däremot säger att det vid bedömningen om uppehållstillstånd bör återkallas skall tas hänsyn till den anknytning som utlänningen har till det svenska samhället eller om andra humanitära skäl talar mot att tillståndet återkallas. Vidare sägs att därvid särskilt skall beaktas utlänningens levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge utlänningen vistats i Sverige.

I den kritik som Lagrådet riktade mot förslagen i lagrådsremissen anmärktes att förslaget till ny utlänningslag inte innehöll någon definition av vad som avses med humanitära skäl för uppehållstillstånd och att reglerna härom inte var utformade på ett sådant sätt att de gav tillräcklig vägledning för tillämpande myndigheter och domstolar. Lagrådet anförde också att utrymmet för styrning genom författningar på en lägre nivå inte preciserats närmare och pekade på bemyndigandena att besluta om föreskrifter om bl.a. när uppehållstillstånd skall beviljas av humanitära skäl.

Vid en prövning i domstol måste rättssäkerhetsaspekterna ges en framträdande roll. I detta ligger att enhetlighet i tillämpningen och förutsebarhet måste kunna säkerställas. Förutsebarheten är viktig såväl för de enskilda personer som ansöker om uppehållstillstånd som för samhället. Om lagstiftningen innehåller klara riktlinjer om vilka skäl av humanitär art som kan medföra att uppehållstillstånd beviljas, kan det antas att kategorier av sökande som inte har tillräckliga skäl för uppehållstillstånd avhåller sig från att ansöka om sådant tillstånd. Det kan också antas att de sökande och deras biträden, om de redan tidigt får rättsläget klart för sig, i mindre utsträckning överklagar ett avslagsbeslut.

Kommittén anser därför att det är lämpligast att kriterierna för humanitära skäl för uppehållstillstånd, dvs. vad som enligt nuvarande praxis och förarbeten utgör humanitära skäl, direkt skall kunna utläsas i lagen.

I lagrådsremissens lagförslag innehåller 3 kap. 6 § en uppräkning av de fall utlänningar får ges uppehållstillstånd. Dessa fall omfattar många olika situationer såsom familjeanknytning, annan särskild anknytning, barn i vissa fall, utlänningar som har arbetstillstånd eller sin försörjning ordnad på annat sätt. Även humanitära skäl finns med bland de uppräknade fallen. Den föreslagna bestämmelsen är förhållandevis svåröverskådlig redan nu. Om det i bestämmelsen också skulle anges ett antal kriterier för humanitära skäl, skulle den bli än svårare att överblicka. För tydlighetens skull bör

därför bestämmelsen enligt kommitténs mening delas upp och humanitära skäl för uppehållstillstånd tas upp i en särskild paragraf.

I praxis är möjligheterna att få uppehållstillstånd av humanitära skäl begränsade. Kommitténs uppgift och avsikt är att stadfästa denna praxis. I den nya bestämmelsen bör därför slås fast att uppehållstillstånd av humanitära skäl kan beviljas i undantagsfall, dvs. när sökanden inte uppfyller kraven för att erhålla flyktingstatus och inte heller kan anses som skyddsbehövande i övrigt enligt bestämmelserna i 5 kap. UtlL men när sökandens situation ändå är sådan att omständigheterna framstår som synnerligen ömmande.

Bestämmelsen bör därför inledas med en definition av begreppet humanitära skäl för uppehållstillstånd som innebär att en samlad bedömning av sökandens situation visar att omständigheterna, vilka oftast men inte nödvändigtvis är av personligt art, är så ömmande att sökanden bör få tillstånd att stanna i landet. Därutöver bör tas upp vissa förutsättningar som skall anses utgöra sådana humanitära skäl att sökanden bör få stanna här.

4.8.4. Kriterierna för att uppehållstillstånd skall kunna beviljas av humanitära skäl

Kommitténs förslag: En generell grund införs som innebär att uppehållstillstånd får beviljas om det vid en samlad bedömning av sökandens situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att sökanden bör få stanna i Sverige (humanitära skäl).

Vissa typsituationer när uppehållstillstånd får beviljas av humanitära skäl – vilka överensstämmer med lagens förarbeten och gällande praxis – regleras i lagtexten: sjukdom och vårdbehov, anknytning till Sverige som uppstått i väntan på den slutliga prövningen av ärendet samt bestående verkställighetshinder.

Prövningen avser personer som vistas i Sverige

Även om det är teoretiskt möjligt att ge in en ansökan om uppehållstillstånd av humanitära skäl från utlandet, är det i realiteten så att prövningen av humanitära skäl så gott som uteslutande avser

utlänningar som redan befinner sig i Sverige. Oftast har en prövning av asylskäl och övriga skyddsgrunder föregått prövningen av de humanitära skälen.

Något skäl att bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl för personer som inte befinner sig i Sverige finns enligt kommitténs mening inte. De som inte befinner sig i landet vid ansökan har i stället möjlighet att söka från hemlandet på de grunder som upptas i 3 kap. 7 §. Av lagtexten bör framgå att bestämmelsen reglerar under vilka förutsättningar en sökande bör få stanna kvar i Sverige, vilket innebär att personen i fråga vistas i Sverige och söker om uppehållstillstånd på humanitära grunder härifrån.

De personer – oftast barn – som inte vistas i Sverige vid ansökan och som får komma hit för att genomgå en operation eller för att få någon speciell vård, t.ex. på initiativ från någon organisation eller annan efter en penninginsamling, beviljas normalt inte uppehållstillstånd utan får i stället visering (se avsnitt 2.2.2).

En samlad bedömning av sökandens situation

Som framgår av avsnitt 4.8.6 riktar sig bestämmelsen till såväl vuxna som till barn. Det står klart att begreppet humanitära skäl är individrelaterat

113

.

Prövningen utgår alltså från sökandens person och varje persons skäl skall prövas för sig. De skäl som sökanden kan ha för att få stanna här är i allmänhet av personlig art, exempelvis fysisk eller psykisk sjukdom, men de kan också vara hänförliga till förhållandena i sökandens hemland. Om förhållandena i hemlandet är sådana att det skulle te sig inhumant att tvinga sökanden att återvända dit, skall detta beaktas vid bedömningen av om humanitära skäl föreligger. Så kan vara fallet om det, utan att det råder yttre eller inre väpnad konflikt, är mycket svåra förhållanden i hemlandet, s.k. politisk-humanitära skäl, eller om sökanden vid ett återvändande skulle utsättas för allvarliga trakasserier eller allvarlig social utstötning.

Vid bedömningen skall olika omständigheter av humanitär art som finns i ärendet vägas samman; omständigheter som kanske inte var för sig, men sammantagna, är tillräckliga för att uppehållstillstånd bör beviljas på humanitära grunder. Vid prövningen skall alltså alltid en samlad bedömning göras av sökandens situation.

113

prop. 1996/97:25 s. 229

Situationen kan t.ex. vara den att sökanden har familjeanknytning som inte är tillräckligt stark för att ge en självständig rätt till uppehållstillstånd, men som tillsammans med anpassning till svenska förhållanden, svår sjukdom eller andra omständigheter i det enskilda fallet anses tillräcklig. Exempel på andra omständigheter som kan beaktas är sökandens anknytning till sitt hemland eller i vilken mån han eller hon utsatts för traumatiska upplevelser i hemlandet.

Det är naturligtvis inte möjligt att förutse alla de situationer som kan finnas och därför inte heller möjligt att uttömmande reglera vilka omständigheter av ömmande karaktär som skall kunna beaktas vid prövningen. Det får överlämnas åt rättstillämpningen att bestämma i vilka fall de humanitära skälen sammantagna är sådana att uppehållstillstånd bör beviljas. Genom att ställa upp ett krav på att det skall vara fråga om synnerligen ömmande omständigheter markeras att prövningen är restriktiv.

Medan den samlade bedömningen kan innefatta enstaka och särpräglade fall av humanitära skäl, bör vissa kriterier där praxis är fast och entydig kunna anses tillräckliga för att självständigt utgöra humanitära skäl i utlänningslagens mening. Dessa bör så långt möjligt anges på sådant sätt att tydliga anvisningar ges åt rättstillämparen.

Sjukdom och vårdbehov

I praxis har det vid flera tillfällen prövats vad som skall gälla angående humanitära skäl för en utlänning med sjukdom eller vårdbehov. Genom uttalanden från regeringen och Utlänningsnämnden i enskilda ärenden har det skapats fasta hållpunkter för bedömningen i dessa fall. Den praxis som har utvecklats framstår som lämplig att lagfästa i en särskild punkt under de kriterier som självständigt skall anses utgöra humanitära skäl.

I hittillsvarande praxis har sjukdomsfall av olika karaktär prövats, såväl kroniska sjukdomstillstånd som mer tillfälliga där tidsbegränsat uppehållstillstånd ibland har beviljats för att kunna genomföra behandling i Sverige. Även handikapp av olika slag kan ge rätt till uppehållstillstånd av humanitära skäl. För samtliga dessa fall gäller att praxis är restriktiv. I avgörandet reg. 23-94 (se avsnitt 4.3.3) har det slagits fast att det bör vara fråga om livshotande sjukdom eller ett

synnerligen allvarligt handikapp för att uppehållstillstånd skall beviljas.

Den restriktiva tillämpning som gäller för vårdbehovsfallen bör komma till uttryck i den lagtext som föreslås reglera dessa situationer. Ett alternativ är att i lagtexten ange att det skall vara fråga om just livshotande sjukdom eller ett synnerligen allvarligt handikapp. Fördelen med en sådan lösning är att det tydligt framgår vad som normalt gäller enligt praxis. I vissa situationer där vårdbehov åberopas som skäl för att få uppehållstillstånd anses dock att en något mer generös bedömning kan göras. I första hand gäller detta då det är fråga om barn med vårdbehov. Härutöver kan det också för vuxna personer, enligt uttalanden i det ovan nämnda avgörandet, bli aktuellt med en mer generös bedömning i vissa fall då sökanden har utvecklat sjukdomen eller handikappet efter inresan i Sverige, t.ex. på grund av en här inträffad olyckshändelse. För det fall att det slås fast i lagtext att det skall vara fråga om livshotande sjukdom eller synnerligen allvarligt handikapp för att uppehållstillstånd skall beviljas, skulle det kunna invändas att sådana fall där en mer generös bedömning får göras kanske inte kommer att beviljas uppehållstillstånd på grund av sjukdom eller vårdbehov.

Ett annat alternativ är att i lagtexten föra in ett krav på att det skall föreligga synnerliga skäl för att bevilja uppehållstillstånd i sjukdoms- och vårdbehovsfallen. Bestämmelsen skulle då kunna göras något mer flexibel än om det anges att det skall vara fråga om livshotande sjukdom eller synnerligen allvarligt handikapp. Därigenom skulle bestämmelsens ordalydelse täcka såväl normalsituationen i vårdbehovsfallen – då det är fråga om en livshotande sjukdom eller ett synnerligen allvarligt handikapp – som de undantagssituationer, då en mer generös bedömning kan göras.

Detta alternativ, dvs. att ange att det krävs synnerliga skäl för att bevilja uppehållstillstånd i de aktuella fallen, kan eventuellt leda till tolkningsproblem. De synnerliga skäl som det talas om beträffande vårdbehovsfallen skulle då vara omständigheter som har med vårdbehovet i det enskilda fallet att göra; närmast att det är fråga om en livshotande sjukdom eller ett synnerligen allvarligt handikapp, men också att det kan beaktas vad som har föranlett vårdbehovet.

Kommittén anser dock att bestämmelsen om humanitära skäl på grund av vårdbehov i första hand bör utformas efter den tydliga praxis som finns och att det således skall anges i bestämmelsen att humanitära skäl alltid skall anses föreligga om sjukdomen är av livshotande karaktär och om handikappet är synnerligen allvarligt.

Även psykiska sjukdomar, som t.ex. schizofreni eller anorexi, kan ibland vara så allvarliga att de är av livshotande karaktär. Med hänsyn till att en samlad bedömning av sökandens individuella situation skall göras, behöver man inte befara att de fall där det finns utrymme för en mer generös bedömning inte blir beaktade om situationen i övrigt sammantaget är sådan att synnerligen ömmande omständigheter föreligger.

Genom regeringens uttalanden i ärendet reg. 23-94 har relativt fasta riktlinjer angetts för avvägningen mellan de humanitära aspekterna liksom hänsynen till Sveriges begränsade vårdresurser. Dessa riktlinjer har en allmängiltig utformning och har varit gällande under flera års tid. För att uppehållstillstånd av humanitära skäl skall kunna beviljas i sjukdoms- och vårdfallen är det således inte tillräckligt att det är fråga om livshotande sjukdom eller synnerligen allvarligt handikapp utan det krävs också att vården här kan leda till en påtaglig förbättring av utlänningens tillstånd eller är livsnödvändig och att han eller hon inte skulle ha möjlighet att få motsvarande vård i sitt hemland. Riktlinjerna kan enkelt inarbetas i lagtexten för att ytterligare precisera hur prövningen av det enskilda ärendet skall ske. Kommittén föreslår att det, för att främja förutsebarhet och enhetlighet vid prövningen, i bestämmelsen anges att det skall beaktas om vården i Sverige kan leda till en påtaglig och varaktig förbättring av utlänningens tillstånd eller är livsnödvändig samt vilka förutsättningarna är för utlänningen att få vård i hemlandet eller annat land som han eller hon kommer från.

Av det aktuella regeringsbeslutet framgår vidare att de ekonomiska åtaganden som direkt eller indirekt kan följa av att ett uppehållstillstånd ges skall beaktas. Innebörden av detta uttalande får prövas utifrån vilken sjukdom det är fråga om, hur resurskrävande vården är och en bedömning av om ett uppehållstillstånd i det enskilda fallet kan leda till att fler personer söker sig till Sverige för att få motsvarande vård. Det råder inget tvivel om att Sveriges ekonomiska åtaganden skall beaktas i fall som dessa. Det kan dock övervägas om det direkt i lagtexten bör uttryckas att ekonomiska åtaganden skall beaktas. Det finns för vissa sjukdomar, t.ex. blödarsjuka, en klar syn på hur beviljande av uppehållstillstånd skulle påverka Sveriges ekonomiska åtaganden. För många andra sjukdomar saknas motsvarande klarhet och det får från fall till fall bedömas hur kostnadskrävande vården är, något som också kan komma att ändras över tiden. Kommittén anser emellertid att det direkt i lagen bör anges att de ekonomiska åtaganden som kan bli

följden särskilt skall beaktas vid bedömningen eftersom tillämpningen av bestämmelsen då blir mer förutsebar för den enskilde och rättstillämpningen kan bli mera enhetlig.

Självmordsrisk

Såväl fysisk som psykisk sjukdom skall, under vissa givna förutsättningar, kunna leda till att ett uppehållstillstånd beviljas. I detta sammanhang bör också övervägas hur bedömningen av självmordsrisk skall regleras. Det är i dag vanligt förekommande, speciellt i nya ansökningar efter ett avslagsbeslut eller i samband med verkställighet av ett utvisnings- eller avvisningsbeslut, att självmordsrisk görs gällande som skäl för uppehållstillstånd på humanitära grunder.

Utlänningsnämnden har i ett beslut år 2000 (UN 382-00) gjort generella uttalanden angående bedömningen av självmordsrisk. Dessa har därefter tillämpats i praxis. Enligt nämndens uttalanden gäller, att i de fall då självdestruktiva handlingar eller uttalanden av detta slag har gjorts under inflytande av en allvarlig psykisk störning eller annat liknande tillstånd som påvisats i en psykiatrisk utredning, kan den enskilde inte anses vara ansvarig för de handlingar som hans eller hennes förtvivlan kan leda till (se avsnitt 4.3.3 Vuxnas sjukdom och vårdbehov). Självmordsförsök eller uttalanden från personen om sådana handlingar kan i dessa fall leda till att uppehållstillstånd beviljas. Detta är den ena av två typsituationer som nämns i beslutet.

Den andra situationen är då självdestruktiva handlingar eller uttalanden av detta slag mer är ett uttryck för besvikelse eller desperation efter avvisnings- eller utvisningsbesked och alltså inte i huvudsak beroende av psykisk sjukdom. Enligt vad Utlänningsnämnden anfört kan sådana uttalanden inte ensamma leda till bifall. Däremot kan sådana uttalanden och handlingar ändå få betydelse när det gäller att bedöma den humanitära situationen i dess helhet och vid en sammanvägd bedömning leda till att uppehållstillstånd beviljas.

Påståenden om självmordsrisk kan alltså delas in i dels fall som kan hänföras till allvarlig psykisk sjukdom, dels andra fall, där uttalanden och handlingar från sökanden vid en helhetsbedömning kan leda till att uppehållstillstånd beviljas. Eftersom det i den första situationen krävs att det föreligger en diagnostiserad psykisk sjuk-

dom kan dessa fall väl inrymmas under ”livshotande sjukdom” i bestämmelsen om uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Det kan övervägas om självmordsrisk borde anges i en separat punkt under omständigheter som särskilt skall beaktas som grund för uppehållstillstånd. Det individuella inslaget är emellertid särskilt framträdande i dessa fall. Varje påstående om självmordsrisk kan inte leda till att uppehållstillstånd beviljas utan prövningen är beroende av en bedömning utifrån varje enskilt ärende. Tyngden i påståendena kan i viss mån bedömas genom läkarintyg, men enligt praxis måste en individuell bedömning göras också av läkarintygens ståndpunkter och ett läkarintyg som talar om självmordsrisk innebär inte med automatik att uppehållstillstånd beviljas. Det är därför mycket svårt att ställa upp några objektiva kriterier som på ett lämpligt sätt avgränsar situationer då uppehållstillstånd skall ges från de motsatta. Därutöver finns en risk för att ett eget rekvisit om självmordsrisk skulle ge felaktiga signaler till de sökande och innebära en risk för att driva fram mer eller mindre allvarligt menade självdestruktiva påståenden eller handlingar.

Kommittén anser därför att självmordsrisk inte bör ställas upp som ett eget kriterium som särskilt skall beaktas i bestämmelsen om uppehållstillstånd på humanitära skäl. Den praxis som nu gäller bör i stället regleras så att självdestruktiva handlingar som beror på allvarlig psykisk sjukdom eller liknande faller inom begreppet ”livshotande sjukdom”. Övriga fall, där det har förekommit självdestruktiva handlingar och uttalanden utan att dessa berott på en allvarlig psykisk sjukdom, beaktas inom ramen för en helhetsbedömning av sökandens situation.

Tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd i sjukdomsfallen

I de ärenden som rör sjukdom och vårdbehov förekommer såväl permanenta som tidsbegränsade uppehållstillstånd. Eftersom utlänningslagen innehåller bestämmelser om att uppehållstillstånd i vissa andra situationer skall tidsbegränsas, är det mest konsekvent att också för sjukdomsfallen försöka reglera förhållandet mellan tidsbegränsade och permanenta uppehållstillstånd. Med den restriktiva praxis som gäller är de sjukdomstillstånd som kan ge rätt till uppehållstillstånd oftast så allvarliga att det inte är aktuellt med annat än permanent uppehållstillstånd. Detta bör också gälla som huvudregel. Kommittén föreslår därför att användningen av tids-

begränsade uppehållstillstånd regleras på så sätt att det i en särskild bestämmelse anges att uppehållstillstånd i de aktuella ärendena skall vara tidsbegränsat om vårdbehovet är övergående. Exempel på sådana situationer är att en utlänning, som redan befinner sig i Sverige, skall genomgå kortare behandling eller operation i Sverige.

Anpassning till svenska förhållanden och anknytning till Sverige

I fall då sökanden, i väntan på ett slutligt beslut i uppehållstillståndsfrågan, har vistats i Sverige lång tid och under sådana förhållanden som medfört att sökanden fått en särskild anknytning till landet, kan anknytningen vara avgörande för att uppehållstillstånd beviljas. Speciellt gäller detta i ärenden som rör barn. Att vistelsetiden och anpassning till svenska förhållanden kan utgöra skäl för uppehållstillstånd framgår av praxis men har också kommit till uttryck genom de tidigare s.k. tidsförordningarna (se avsnitt 4.3.3). Kommittén anser att dessa omständigheter, för att främja enhetlighet och förutsebarhet vid prövning hos myndighet eller domstol, skall föras upp som ett särskilt rekvisit vid bedömningen av humanitära skäl.

Anledningen till att vistelsetiden blivit så lång att utlänningen har kunnat få en särskild anknytning till Sverige kan variera mellan fall då handläggningstiden av ärendet har blivit långvarig beroende på bristande resurser hos myndigheterna och fall då det främst beror på utlänningen själv att ärendet inte har kunnat prövas. Vid regleringen av vistelsetid och anpassning till svenska förhållanden i lagtexten är det väsentligt att, i största möjliga mån, undvika att gynna enskilda som medvetet förhalar processen för att på så sätt få ett uppehållstillstånd beviljat.

Vid prövningen är det därför lämpligt att skilja på situationer där den enskilde har medverkat till prövningen och fall där sökanden fördröjt prövningen t.ex. genom att inte komma till Migrationsverket på kallelse eller genom att vägra skriva under papper av betydelse för prövningen. Det bör alltså markeras i lagtexten att sådan tid som sökanden själv har hållit sig undan eller på annat sätt fördröjt handläggningen inte skall beaktas vid bedömningen. I detta sammanhang bör dock framhållas att uppehållstillstånd även fortsättningsvis skall kunna beviljas då barn, som ofrivilligt kommit att hållas gömda under lång tid, är berörda (jfr t.ex. UN 15-92).

Det måste också framhållas att tiden i sig, dvs. räknat i månader eller år, inte har någon självständig relevans vid bedömningen. Tiden har endast betydelse som anledning till att en person har hunnit få särskild anknytning till landet. Det ligger i sakens natur att det krävs viss vistelsetid för att det skall vara möjligt att få sådan anknytning till landet att uppehållstillstånd av det skälet kan beviljas. Någon maximal vistelsetid som berättigar till uppehållstillstånd finns således inte. Helt avgörande är i stället om sökanden under vistelsen här har hunnit få en särskild anknytning till Sverige. För det krävs att sökanden vistats här under sådana förhållanden att särskild anknytning har kunnat uppkomma. En utlänning kan alltså ha vistats här ett flertal år i väntan på slutligt avgörande utan att ha fått särskild anknytning till landet medan en annan kan ha fått särskild anknytning trots att vistelsetiden inte varit anmärkningsvärt lång.

Begreppet ”särskild anknytning” används redan i dag i lagstiftningen. I nuvarande 2 kap. 4 § första stycket 4 UtlL (3 kap. 6 § 5 lagrådsremissen) sägs det att uppehållstillstånd får ges till en utlänning som annars har särskild anknytning till Sverige. De utlänningar som kan beviljas uppehållstillstånd enligt den bestämmelsen kan vara sådana som har barn i Sverige som de skall utöva umgänge med eller utlänningar som har adopterats i Sverige i vuxen ålder. I undantagsfall kan det t.ex. också vara fråga om utlänningar som har svenskt påbrå eller som är anhöriga till flyktingar eller andra skyddsbehövande som vistats här under lång tid eller också som har fått särskild anknytning till landet genom tidigare vistelse här. För att särskilja de situationer som föreligger när särskild anknytning är grund för uppehållstillstånd enligt nuvarande 2 kap. 4 § första stycket 4 UtlL från humanitära skäl i form av särskild anknytning till landet, har kommittén föreslagit att förstnämnda bestämmelse ändras och exemplifieras i enlighet med vad som sägs i författningskommentaren till 3 kap. 7 § i kommitténs författningsförslag. Också i 2 kap. 4 e § tredje stycket 1 UtlL förekommer begreppet särskild anknytning. Med stöd av den bestämmelsen kan en utlänning, som haft tidsbegränsat uppehållstillstånd med uppskjuten invandringsprövning, beviljas uppehållstillstånd om utlänningen har särskild anknytning till Sverige trots att äktenskapet eller samboförhållandet, som grundat det första uppehållstillståndet, upphört. Under den bestämmelsen ryms såväl familjeanknytningsfall som fall där sökanden på annat sätt fått anknytning till det

svenska samhället, t.ex. genom att han eller hon har kommit in på den svenska arbetsmarknaden

114

.

I den nu föreslagna bestämmelsen, där det vid bedömningen om det finns humanitära skäl för uppehållstillstånd särskilt skall beaktas om en utlänning har fått särskild anknytning till landet, har begreppet särskild anknytning en något annorlunda innebörd. Det ställs också större krav på anknytningen för att uppehållstillstånd skall beviljas på den grunden. Till en början skall det vara fråga om att anknytningen skall ha uppkommit under utlänningens vistelse här i väntan på att hans eller hennes ansökan om uppehållstillstånd slutligt prövas. Anknytningen kan uppkomma på olika sätt, bl.a. genom anpassning till det svenska samhället. De allra flesta fall gäller barn som har anpassat sig till det svenska samhället genom att ha gått i svensk skola, genom att de utvecklat svenska som sitt första eller enda språk eller på annat sätt fått stark anknytning till Sverige.

För att vuxna personer skall få stanna här på grund av anknytning krävs mycket tunga skäl. Det kan t.ex. vara frågan om social etablering under mycket långvarig vistelse. När det gäller vuxna personer kan sägas att de i praxis endast i sällsynta undantag beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl på grund av anknytning och då oftast i förening med andra skäl av humanitär art.

Verkställighetshinder

För det fall att en utlänning som vistas här under prövningen av frågan om uppehållstillstånd inte kan återsändas till sitt hemland eller avvisas eller utvisas till något annat land föreligger det ett s.k. verkställighetshinder. Sådana kan aktualiseras och få betydelse redan vid ärendets inledning, men även senare under processen eller efter det att ett avvisnings- eller utvisningsbeslut har meddelats. Verkställighetshindren kan få olika betydelse beroende på när de uppkommer och hur långvariga de beräknas bli. Bestämmelser om verkställighetshinder finns i 4 kap. 12 § och 8 kap. UtlL.

114

Wikrén-Sandesjö Utlänningslagen med kommentarer, 7 uppl, 2003 s. 92

Verkställighetshinder före avvisnings- eller utvisningsbeslut

I 4 kap. 12 § UtlL anges att det, när en fråga om avvisning eller utvisning skall prövas, skall tas hänsyn till om utlänningen på grund av bestämmelserna i 8 kap. 1–4 §§ UtlL inte kan sändas till ett visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot att avgörandet verkställs. Inte bara sådana hinder som anges i 8 kap. 1 §, 2 § och 4 § UtlL skall beaktas utan också andra särskilda hinder som kan tänkas föreligga, t.ex. hinder som är av humanitär natur

115

. En annan form av verkställighetshinder är att det land dit utlänningen skulle sändas vägrar att ta emot honom eller henne. Ett avvisnings- eller utvisningsbeslut bör alltså inte meddelas av beslutande myndighet om det framgår att det inte skulle gå att verkställa. Däremot anses att hinder mot verkställighet som utlänningen själv har förorsakat, och som kan undanröjas genom utlänningens medverkan, inte utgör sådant verkställighetshinder som skall medföra rätt för utlänningen att stanna i Sverige.

116

. Ett exempel på en sådan situation kan vara att utlänningen har avsagt sig sitt tidigare medborgarskap och blivit statslös. Om verkställighetshindret kan antas vara övergående kan antingen ett tidsbegränsat uppehållstillstånd meddelas eller förordnas att det skall anstå med verkställigheten av det meddelade avvisnings- eller utvisningsbeslutet tills vidare. Enligt motiven

117

är det

vad som avses i 4 kap. 12 § andra stycket UtlL med uttrycket att det i beslutet om avvisning eller utvisning skall ges sådana ”anvisningar i fråga om verkställigheten” som prövningen kan föranleda.

Anvisningar i fråga om verkställighet kan dock också gälla praktiska frågor såsom mottagandet i hemlandet eller medföljande under resan till hemlandet. Exempelvis kan anvisningarna föreskriva att verkställighet får ske först sedan vårdnadshavare eller annan anhörig i hemlandet har informerats.

Bestämmelsen i 4 kap. 12 § infördes genom 1989 års utlänningslag. Redan dessförinnan torde dock uppehållstillstånd ha meddelats om det förelegat ett bestående verkställighetshinder. När bestämmelsen infördes var syftet att även verkställighetshinder som kunde antas bli tillfälliga skulle beaktas av den beslutande myndigheten och att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd skulle kunna meddelas i vissa fall

118

.

115

prop. 1988/89:86 s. 166

116

Reg. 53-94

117

prop. 1988/89:86 s. 167

118

a. prop. s. 115

Verkställighetshinder efter lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut

8 kap. UtlL innehåller föreskrifter om hinder mot verkställighet. Eftersom bestämmelsen i 4 kap. 12 § UtlL innebär att något beslut om avvisning inte skall fattas då det från början framgår att ett avlägsnandebeslut inte skulle gå att verkställa, har bestämmelserna i 8 kap. UtlL sin främsta betydelse när hindret har uppkommit eller blivit känt först efter det att ett avvisnings- eller utvisningsbeslut har vunnit laga kraft.

I 8 kap. UtlL anges inte konsekvenserna av att ett avvisnings- eller utvisningsbeslut inte kan verkställas. Av praxis framgår dock att uppehållstillstånd kan beviljas för viss tid eller permanent i dessa fall. Uppehållstillstånd beviljas då med stöd av bestämmelsen om humanitära skäl.

Aktuella lagförslag rörande verkställighetshinder

Verkställighet vid oklar identitet m.m. (SOU 2003:25) Utredningen har föreslagit vissa lagändringar i fråga om förfarandet då ett verkställighetshinder konstateras före ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Enligt utredningens förslag skall bestämmelsen i 4 kap. 12 § UtlL förtydligas så att det framgår av lagtexten att ett beslut om avvisning eller utvisning inte får meddelas om det finns ett permanent verkställighetshinder. Vidare föreslås att ett nytt andra stycke införs i samma bestämmelse och att det där anges att ett beslut om avvisning eller utvisning får meddelas om ett verkställighetshinder bedöms vara övergående (tillfälligt verkställighetshinder). Utredningen har även föreslagit att det vid tillfälliga verkställighetshinder skall meddelas ett avvisningsbeslut, men i beslutet anges när det tidigast får verkställas i de fall beslut har meddelats av regeringen, Utlänningsnämnden eller Migrationsverket.

Utredningen skiljer också på subjektiva verkställighetshinder och objektiva verkställighetshinder (s. 124). Med subjektiva verkställighetshinder avses sådana som den enskilde själv kan undanröja, t.ex. genom att fylla i vissa dokument för att få resehandlingar. Objektiva verkställighetshinder är däremot sådana som den enskilde inte kan göra något åt, t.ex. då hemlandet vägrar att ta emot utlänningen oberoende av resedokument. Som ett helt annat

slag av verkställighetshinder anses att den person som skall avlägsnas är i så dåligt fysiskt eller psykiskt skick att det inte är möjligt att verkställa beslutet. I sådana fall kan förhållandena utgöra ett humanitärt skäl som medför att det finns grund för bifall till en ny ansökan om uppehållstillstånd.

Enligt betänkandet har utredningen övervägt att i lagtexten införa även ett förtydligande av vilka andra hinder som skall beaktas vid verkställighet, men stannat för att endast föreslå de förändringar som gäller permanent respektive tillfälligt verkställighetshinder.

Prop. 2003/04:59 Prövning av verkställighetshinder i utlänningsärenden Enligt nu gällande bestämmelser kan en utlänning ge in nya ansökningar efter lagakraftvunnet avvisningsbeslut. Uppehållstillstånd kan i sådana fall beviljas enligt 2 kap. 5 b § UtlL, om utlänningen antingen är att bedöma som flykting eller skyddsbehövande i övrigt enligt 3 kap. 2–3 §§ UtlL eller om det annars skulle strida mot humanitetens krav att verkställa beslutet om avvisning eller utvisning. I dessa fall kan Utlänningsnämnden inhibera verkställigheten med stöd av 8 kap. 10 § UtlL.

Regeringen har föreslagit att bestämmelsen i 2 kap. 5 b § UtlL tas bort och att möjligheten till ny ansökan hos Utlänningsnämnden avskaffas.

119

I stället skall nya omständigheter kunna åberopas

och prövas hos Migrationsverket vid verkställighetsstadiet. Till de tidigare bestämmelserna i 8 kap. UtlL om verkställighetshinder på grund av risk för dödsstraff, kroppsstraff eller tortyr respektive risk för förföljelse föreslås läggas en ny bestämmelse, 8 kap. 3 § UtlL. Av den nya bestämmelsen skall framgå att ett beslut om avvisning eller utvisning inte får verkställas om det föreligger medicinska hinder eller andra synnerliga skäl mot verkställighet.

120

Förslaget innebär vidare att Migrationsverket i verkställighetsärendet skall pröva om det föreligger hinder mot verkställighet. Därvid skall beaktas inte bara de hinder som anges i 8 kap. UtlL utan också bestående verkställighetshinder av praktisk natur. Sådana verkställighetshinder kan vara att utlänningens hemland eller tidigare vistelseland vägrar att ta emot honom eller henne och detta inte beror på bristande medverkan från utlänningen.

121

Migra-

119

Prop. 2003/04:59

120

a. prop. s. 31 och 35

121

a. prop. s. 36

tionsverkets prövning kan dels ske självmant och dels på begäran från utlänningen. För att begränsa antalet omprövningar på verkställighetsstadiet föreslås också att de omständigheter som åberopas måste vara nya och inte kunna ha åberopats tidigare eller att utlänningen har giltig ursäkt för att omständigheterna inte åberopats tidigare.

122

Skulle Migrationsverket finna att det föreligger ett bestående hinder mot verkställighet föreslås att Migrationsverket i dessa fall bevilja permanent uppehållstillstånd. Bedöms verkställighetshindret i stället vara tillfälligt, föreslås att Migrationsverket får förordna om inhibition av avvisningsbeslutet eller bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.

123

Skall verkställighetshinder tas upp som ett eget kriterium under humanitära skäl?

Det finns för närvarande inte någon specifik tillståndsgrund i utlänningslagen för de situationer där verkställighet av avvisnings- eller utvisningsbeslut inte kan ske. Då uppehållstillstånd har beviljats har det skett med stöd av bestämmelsen om humanitära skäl. Avsaknaden av en särskild tillståndsgrund kan dock i vissa fall innebära att en utlänning först måste få avslag på sin ursprungliga ansökan om uppehållstillstånd innan frågan om uppehållstillstånd tas upp på nytt i samband med verkställighet av avvisningsbeslutet. Så kan vara fallet om utlänningen i och för sig bör avvisas, men där en verkställighet inte skulle kunna ske därför att det inte finns något land där utlänningen kan tas emot.

För att komma tillrätta med detta samt för att öka utlänningslagens tydlighet och förutsebarhet anser kommittén att en lagreglering av uppehållstillstånd vid verkställighetshinder bör införas.

Som nämnts ovan har uppehållstillstånd beviljats med stöd av bestämmelsen om humanitära skäl i de situationer då det har förelegat ett bestående verkställighetshinder. Detta talar för att också hänföra verkställighetshindren till ett av de särskilda kriterier som anges i bestämmelsen om humanitära skäl. Verkställighetshinder utgör visserligen inte typiskt sett en sådan omständighet av personlig art som normalt förknippas med humanitära skäl. Dock finns vissa likheter med den anknytning som kan uppkomma

122

a. prop. s. 37

123

a. prop. s. 36

genom att en utlänning vistats i Sverige, vilket här har föreslagits som ett eget kriterium under bedömningen av de humanitära skälen. Även då det råder ett bestående verkställighetshinder kan utlänningen nämligen förutses få en mer eller mindre stark anknytning till det svenska samhället under sin vistelse här. Kommittén föreslår därför att också bestående verkställighetshinder särskilt skall anges som en av de situationer när humanitära skäl skall anses föreligga.

Tillfälliga verkställighetshinder

För det fall att ett verkställighetshinder inte kan bedömas vara bestående utan endast tillfälligt kan det i dag antingen beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd eller förordnas att verkställigheten skall anstå tills vidare (inhibition). Utredningen om Verkställighet vid oklar identitet m.m. har föreslagit att tillfälliga verkställighetshinder inte skall hindra att avvisnings- eller utvisningsbeslut meddelas, men att det i beslutet skall anges den tidpunkt då avvisning tidigast får ske.

124

Något beslut om uppehållstillstånd kommer där-

för inte att bli aktuellt i de fallen. Om förslaget genomförs kommer det alltså inte att finnas behov av någon särskild reglering för tidsbegränsade uppehållstillstånd vid verkställighetshinder.

Till skillnad från vad som gäller för bestående verkställighetshinder, finns det vid tillfälliga verkställighetshinder alternativa lösningar till att enbart bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Den beslutande myndigheten kan i vissa fall meddela ett avvisningsbeslut att verkställas efter viss tid, samtidigt som ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas för samma tid. En sådan lösning kan väljas då myndigheten kan bedöma att avvisning eller utvisning bör ske, men då ett längre rådrum krävs för verkställighet än vad som medges i normalfallet i 8 kap. 12 § UtlL. Denna metod har också använts i praxis då sökanden skulle avvisas och återvända till sitt hemland, Bosnien-Hercegovina, sedan fredsprocessen inletts där. Regeringen förordnade i ärendet att verställigheten av beslutet om avvisning inte fick ske förrän sex månader från regeringens beslut samt meddelade ett tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd för denna tid

125

.

124

SOU 2003:25 s. 127 f.

125

reg. 71-96

I fall då det har rått större ovisshet om och när ett avvisningsbeslut skulle kunna verkställas, t.ex. då sökandens identitet varit oklar eller då sökanden varit ett ensamkommande barn och föräldrarna inte återfunnits i hemlandet, har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd meddelats utan att förenas med avvisningsbeslut

126

.

I vissa andra fall har också anstånd bestämts i avlägsnandebeslutet, utan att förenas med ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Anståndet har då beslutats till tidpunkt när verkställighet är möjlig med hänsyn till sökandens hälsotillstånd

127

.

Som nämnts ovan kan ett genomförande av förslag från Utredningen om verkställighet vid oklar identitet m.m. komma att innebära att det inte längre finns något utrymme för tidsbegränsade uppehållstillstånd i situationer då det råder tillfälliga verkställighetshinder. Enligt kommitténs uppfattning bör ett tydliggörande av nu gällande praxis dock innefatta en lagreglering för tidsbegränsade uppehållstillstånd vid tillfälliga verkställighetshinder. Medan bestående verkställighetshinder regleras under uppehållstillstånd av humanitära skäl, bör en bestämmelse om tillfälliga verkställighetshinder i stället införas under övriga tidsbegränsade uppehållstillstånd.

Då det råder ett tillfälligt verkställighetshinder bör valet mellan de olika beslutsalternativen även fortsättningsvis ske utifrån verkställighetshindret i det enskilda fallet. De bedömningsgrunder som framgått ovan bör även fortsättningsvis användas. Någon särskild lagreglering av valet mellan dessa alternativ bedöms dock inte nödvändig.

Effekten av att sökanden inte medverkar till att undanröja verkställighetshinder

Enligt praxis anses att hinder mot verkställighet som utlänningen själv förorsakat och som kan undanröjas genom dennes medverkan inte skall medföra rätt för utlänningen att stanna i Sverige

128

. Också verkställighetsutredningen nämner att i fall där verkställighet omöjliggörs av den enskilde utlänningens bristande medverkan, står det helt klart att ett sådant hinder inte bör tillåtas leda till att han eller hon får uppehållstillstånd här

129

.

126

reg. 26-94, UN 3-92 och 320-98

127

reg. 1984-10-25 U 3200-84, 1986-01-30 U 6985/85

128

reg 53-94

129

SOU 2003:25 s. 128

Även fortsättningsvis bör gälla att verkställighetshinder som beror på den enskilde utlänningens bristande medverkan skall medföra avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Bristande medverkan från utlänningens sida kan bestå t.ex. i att utlänningen inte medverkar till att skaffa resedokument. Denna situation blir aktuell först då det har meddelats ett avlägsnandebeslut. Det kan dock tänkas förekomma situationer då det redan vid den ursprungliga ansökningen framgår att det finns verkställighetshinder som utlänningen bidragit till, t.ex. att utlänningen självmant har avsagt sig sitt ursprungliga medborgarskap och blivit statslös.

I de fall då det föreligger verkställighetshinder som beror på utlänningens eget agerande bör dessa generellt kunna bedömas som tillfälliga verkställighetshinder, eftersom de kan undanröjas genom utlänningens medverkan. I dessa fall får det efter omständigheterna i det enskilda ärendet avgöras om det bör förordnas om inhibition med verkställigheten eller om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd bör meddelas.

4.8.5. Vissa skäl som kan beaktas vid den samlade bedömningen

Kommitténs förslag: Vid den samlade bedömningen kan vissa skäl av humanitär art beaktas, ibland självständigt såsom fallet kan vara vid politisk-humanitära skäl, men i allmänhet i förening med omständigheterna i övrigt; detta gäller skäl som påtaglig risk för social utstötning, vissa fall av risk för förföljelser eller trakasserier som har sin grund i sökandens kön eller sexuella läggning, humanitära skäl som gäller en nära anhörig liksom också andra udda och ömmande omständigheter.

Politisk-humanitära skäl

En stor del av de uppehållstillstånd som meddelas på grund av humanitära skäl hänför sig till situationen i sökandens hemland snarare än till individuella skäl. Gällande praxis innefattar alltså möjligheter att bevilja uppehållstillstånd av s.k. politisk-humanitära skäl. Vid en lagändring år 1997 avsågs dock att personer med politisk-humanitära skäl skulle prövas som skyddsbehövande i

övrigt

130

. I samband med riksdagsbehandlingen framhöll dock socialförsäkringsutskottet att det inte var uteslutet att det även i fortsättningen kunde förekomma fall där uppehållstillstånd på humanitära grunder skulle kunna beviljas den som hade politiskhumanitära skäl

131

. Därigenom öppnades en ventil för att det i vissa fall skulle kunna komma i fråga att även efter lagändringen bevilja uppehållstillstånd av politisk-humanitära skäl med stöd av bestämmelsen om humanitära skäl. Prövningen av dessa fall har därefter kommit att i stor utsträckning ske i form av humanitära skäl och inte som skyddsbehövande i övrigt. Kommittén förordar att vad som i dag anses som politisk-humanitära skäl så långt möjligt prövas inom ramen för skyddsbehövande i övrigt. Då uppräkningen av kategorierna skyddsbehövande i övrigt är uttömmande, behöver ett visst utrymme kvarstå inom de humanitära skälen för personer som inte omfattas av dessa kategorier men som bör få stanna kvar här därför att förhållandena i utlänningens hemland är mycket svåra. De som kan beviljas skydd enligt bestämmelsen om skyddsbehövande i övrigt är, utöver vissa andra fall som inte direkt avser situationer liknande vad som brukar benämnas politisk-humanitära skäl, de som på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt behöver skydd eller på grund av en miljökatastrof inte kan återvända till sitt hemland. I fall där det inte förekommer någon väpnad konflikt i hemlandet men där förhållandena ändå är så svåra att det framstår som inhumant att tvinga sökanden att återvända, kan alltså skydd inte ges med stöd av bestämmelsen om skyddsbehövande i övrigt. Dessa kategorier kan då, om omständigheterna är synnerligen ömmande, beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl. Så har också skett vid ett flertal tillfällen, såväl när det gällt enskilda personer som i samband med att Migrationsverket fattat principbeslut beträffande sökande från vissa länder. Mot bakgrund av hur gällande praxis har utvecklats, skulle ett lagfästande av vad som nu inryms under humanitära skäl också kunna ta upp politisk-humanitära skäl som ett självständigt kriterium. Bestämmelse om humanitära skäl tar i första hand sikte på omständigheter som är hänförliga till utlänningens person. Formellt är det därför något inkonsekvent att införa omständigheter som rör förhållanden i utlänningens hemland under bestämmelsen

130

prop. 1996/97:25 s. 92 och 100

131

Bet. 1996/97:SfU s. 54

om humanitära skäl. Mer betydelsefullt är att gränsdragningen mellan skyddsbehövande enligt 3 kap. 3 § UtlL och politisk-humanitära skäl blir svår att upprätthålla och att det finns en risk för otydlighet i lagstiftningen om de politisk-humanitära skälen slås fast som självständiga humanitära skäl. Mot den bakgrunden är det kommitténs uppfattning att prövningen av politisk-humanitära skäl bäst görs under den samlade bedömningen av sökandens situation.

Social utstötning

Enligt 3 kap. 2 § UtlL och 5 kap. 2 § lagrådsremissen avses med flykting en utlänning som befinner sig utanför det land där han är medborgare, därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Definitionen gäller oberoende av om förföljelsen utgår från landets myndigheter eller dessa inte kan antas bereda trygghet mot förföljelse från enskilda. Som flykting anses även den som är statslös och som av samma skäl befinner sig utanför det land där han tidigare har haft sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit.

Förföljelsebegreppet tar i första hand sikte på åtgärder av en viss intensitet som riktar sig mot en persons liv eller frihet eller avser någon annan allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna

132

.

Därutöver finns inte någon enhälligt accepterad definition av begreppet men flera tolkningar har gjorts inom Sverige och internationellt. EU har under år 1996 antagit en gemensam ståndpunkt för tolkningen av begreppet. I UNHCR:s handbok

133

anges att

diskriminerande åtgärder innebär förföljelse endast när åtgärderna är av starkt menlig natur för dem som berörs, t.ex allvarliga inskränkningar i personens rätt att tjäna sitt levebröd, hans rätt att utöva sin religion eller hans tillträde till normalt tillgänglig utbildning.

För att en person skall kunna anses som flykting krävs inte bara att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse utan övriga rekvisit som anges i flyktingdefinitionen måste också vara

132

Migrationsverkets skrivelse till regeringen, SIV 129-2000-5900, s. 3

133

UNHCR, Handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning, par. 54

uppfyllda. Det innebär att förföljelsen måste ha ett samband med någon av de fem förföljelsegrunderna ras, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiös eller politisk uppfattning.

För det fall att en person visserligen riskerar att utsättas för förföljelse vid ett återvändande till hemlandet, men det beror på omständigheter som inte har något samband med förföljelsegrunderna för flyktingskap, kan han eller hon inte betraktas som flykting. Det kan också vara så att den förföljelse som sökanden känner fruktan för – även om den har samband med någon av de fem förföljelsegrunderna – inte är av den art eller intensitet som krävs för att en ansökan om flyktingskap skall kunna beviljas. En särskild situation som kan nämnas i samband med förföljelsebegreppet är social utstötning. I fall där en sökande vid återvändande till hemlandet skulle bli föremål för social utstötning, som inte är av den arten att den kan bedömas som förföljelse, kan det komma i fråga att bevilja sökanden uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Social utstötning kan förekomma av många skäl. Det kan t.ex. vara fråga om skilsmässa, otrohet eller överskridande av sociala normer eller sedvänjor. Det kan också vara fråga om personer som utsatts för människohandel, s.k. trafficking och som till följd därav blir socialt utstötta vid en återkomst till hemlandet

134

.

Social utstötning är ofta hänförlig till länder där samhällets sociala skydd är svagt utvecklat och där den enskilde normalt får sin trygghet inom familjen. Begreppet social utstötning anses vara könsneutralt, men risken att drabbas av social utstötning är oftast större för kvinnor. I många samhällen är den allmänna synen på vad som är socialt accepterat betydligt mer restriktiv när det gäller kvinnor än när det gäller män. För den enskilde är risken för social utstötning regelmässigt mycket individuell och beroende av flera faktorer, t.ex. om personen kommer från stad eller landsbygd, utbildningsnivån eller vilka stödresurser som finns utanför famil-

134

FN har enats om följande definition av trafficking: Att någon under hot om våld, eller med hjälp av tvång, lurendrejeri eller genom att utnyttja någons sårbarhet, skaffar sig kontroll över personen i syfte att exploatera den. Definitionen lyder under konventionen om organiserad internationell brottslighet. FN:s specielle rapportör om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi använder sig dock av följande definition vid trafficking: ”I begreppet trafficking innefattas alla handlingar som har att göra med värvning, eller transport, av personer inom ett lands gränser, eller över nationsgränser, där man använder sig av manipulation, påtryckning eller tvång, skuldberoende eller förfalskning, i syfte att utsätta människor för övergrepp eller utnyttjande, som påtvingad prostitution, slavliknande behandling, misshandel eller extrem grymhet, samt exploatering på arbetsplatser med svältlöner och dålig miljö; i fabriker eller privata hushåll”.

jen. I dessa ärenden är det i mindre mån fråga om behov av skydd från förföljelse utan mera om humanitära överväganden.

135

I praxis beträffande humanitära skäl har det vid några tillfällen beaktats att kvinnor skulle riskera att bli socialt utstötta vid ett återvändande till hemlandet. I fall då den sociala utstötningen riskerat att bli mycket långtgående har det vägts in som en omständighet och en samlad bedömning har inneburit sådana humanitära skäl att uppehållstillstånd har beviljats.

Så har varit fallet då utlänningen har riskerat en mer eller mindre omfattande social utstötning vid ett återvändande till hemlandet, t.ex. genom att frånskilda kvinnor betraktas som paria i vissa regioner eller länder. I praxis har dessa fall också vid flera tillfällen inrymts under humanitära skäl

136

. Att en kvinna som utsatts för s.k. trafficking på motsvarande sätt skulle riskera social utstötning vid ett återsändande till hemlandet kan också medföra att uppehållstillstånd beviljas av humanitära skäl. Det har inte ansetts tillräckligt som skäl för uppehållstillstånd att en frånskild kvinna skulle förlora sin s.k. hushållsregistrering, som var nödvändig enligt hennes hemlands bestämmelser för att hon skulle kunna få bostad, arbete och sjukvård i hemlandet utan att betala mutor. Inte heller en allmän ringaktning av frånskilda kvinnor ansågs i sig kunna grunda rätt till uppehållstillstånd på humanitära skäl. Omständigheterna var dock, sammanvägda med övriga omständigheter i ärendet, tillräckliga för att bevilja uppehållstillstånd på humanitära skäl

137

.

I fall där det samtidigt varit fråga om en s.k. brusten anknytning i Sverige har uppehållstillstånd i ett par fall beviljats med stöd av 2 kap. 4 e § 3 UtlL. Det har varit fråga om kvinnor som riskerat social utstötning i hemlandet till följd av att de brutit mot särskilda normer, t.ex genom skilsmässa eller otrohet. Den sociala utstötning som kunde komma ifråga rörde delvis utstötning från de egna familjemedlemmarna och omfattningen var i ett av fallen inte helt otvetydig. Utlänningsnämnden konstaterade dock att det inte kunde uteslutas att kvinnorna skulle drabbas av trakasserier eller social utstötning vid ett återvändande. I båda ärendena förelåg också omständigheter som talade för att kvinnorna hade behandlats illa av sina respektive makar under äktenskapet i Sverige, i det ena

135

Migrationsverkets skrivelse till regeringen, SIV 129-2000-5900 s. 13 f

136

UN 390-00, 391-00 och 418-00

137

UN 418-00

ärendet var det konstaterat att kvinnan hade utsatts för misshandel.

138

Med hänsyn till den praxis som finns beträffande social utstötning anser kommittén att det även fortsättningsvis skall finnas möjlighet att bevilja uppehållstillstånd på humanitära skäl i fall där den sökande inte anses som flykting eller skyddsbehövande i övrigt men då det föreligger en påtaglig risk för social utstötning. Det bör kunna krävas att risken för sådan behandling klart kan bedömas. Kommittén anser med hänsyn till att det inte är fråga om särskilt många fall, inte att det är nödvändigt att ange social utstötning som ett särskilt kriterium i lagen utan att sådana omständigheter får vägas in vid den samlade bedömningen.

Traumatisering till följd av tortyr eller liknande svåra upplevelser i hemlandet eller till följd av människohandel

Många personer som ansöker om asyl eller uppehållstillstånd av skyddsskäl eller humanitära skäl kommer från länder där de varit med om svåra upplevelser. Det åberopas inte sällan att sökanden har psykiska problem såsom posttraumatiska stressyndrom respektive mer eller mindre allvarliga depressioner till följd av att han eller hon har varit offer för tortyr eller våldtäkt i hemlandet. Om det i sådana fall bedöms finnas en risk för att sökanden på nytt skulle utsättas för tortyr eller våldtäkt skall han eller hon vanligtvis beviljas uppehållstillstånd som flykting eller skyddsbehövande i övrigt. Om det däremot bedöms att förhållandena i hemlandet har ändrats så att det inte längre finns en sådan risk kan endast uppehållsstillstånd av humanitära skäl bli aktuellt.

I dessa fall görs en bedömning av om sökanden till följd av svår traumatisering är i behov av psykiatrisk vård som endast kan tillhandahållas här i landet. Även om viss vård skulle kunna tillhandahållas i hemlandet förekommer det, då sökanden har varit med om allvarliga övergrepp, att det inte bedöms som rimligt att kräva att personen skall återvända till hemlandet. Permanent uppehållstillstånd har i några sådana fall beviljats, exempelvis för våldstäktsoffer från Bosnien. Praxis innehåller dock också exempel på fall då sökandens allmänna rädsla och olust mot att återvända inte har utgjort tillräckliga skäl för att bevilja uppehållstillstånd. I ett sådant refererat fall från Utlänningsnämnden hade en kvinna från

138

UN 390-00 och 391-00

Bulgarien utsatts för övergrepp i hemlandet. Nämnden ifrågasatte inte kvinnans uppgifter, men gjorde bedömningen att hon mot bakgrund av de ändrade förhållandena i hemlandet inte riskerade att bli utsatt för något liknande igen. Nämnden anförde vidare att utredningen inte gav vid handen att den hjälp som kvinnan kunde behöva (psykoterapeutisk behandling) endast kunde erhållas här i landet och konstaterade avslutningsvis att inte heller den olust och rädsla som hon kunde känna mot att återvända till Bulgarien utgjorde tillräckliga skäl för att bevilja uppehållstillstånd

139

.

Huvudregeln när det gäller tortyroffer som inte riskerar att på nytt utsättas för tortyr är alltså att det krävs att sökanden lider av en så allvarlig sjukdom att det finns förutsättningar för uppehållstillstånd. Vanligtvis rör det sig om psykiska sjukdomstillstånd såsom posttraumatiska stressyndrom eller depressioner etc. Även om möjligheten att få uppehållstillstånd enbart på denna grund är begränsad, kan omständigheten vägas in vid en sammantagen bedömning av sökandens situation och därvid få större eller mindre betydelse beroende på hur allvarligt tillståndet är. Som nämnts förekommer det också situationer då det inte anses rimligt att sökanden skall återvända till hemlandet och då uppehållstillstånd beviljas på den grunden. I dessa fall ingår dock som en förutsättning och del av den sammantagna bedömningen att sökanden är allvarligt traumatiserad till följd av sina tidigare upplevelser. Kommittén anser sammanfattningsvis att situationen för tortyroffer och förutsättningarna för att bevilja uppehållstillstånd i dessa fall lämpligen bör ingå i den samlade bedömningen av de humanitära skälen och att något eget kriterium inte behöver ställas upp beträffande humanitära skäl för tortyroffer.

Kommittén har tidigare konstaterat att den som drabbats av människohandel bör kunna beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl om offret skulle riskera social utstötning vid ett återsändande till hemlandet. Även då risk för förföljelse eller social utstötning inte föreligger kan dock ett offer för människohandel, i likhet med offer för tortyr, vara så pass traumatiserat att hon eller han skulle kunna beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl.

I likhet med vad kommittén förordar beträffande tortyroffer som inte riskerar förnyade övergrepp i hemlandet bör förutsättningarna för att bevilja uppehållstillstånd i dessa fall lämpligen ingå

139

UN 14-94

i den samlade bedömningen av de humanitära skälen och något eget kriterium behöver inte ställas upp.

Kön eller sexuell läggning

En utlänning som förföljs eller på annat sätt trakasseras på grund av sin könstillhörighet eller sexuella läggning kan, beroende på omständigheterna, beviljas uppehållstillstånd med stöd av flyktingbestämmelsen i 3 kap. 2 § UtlL, som skyddsbehövande i övrigt enligt den s.k. tortyrbestämmelsen i 3 kap. 3 § första stycket 1 UtlL eller den s.k. könsbestämmelsen i 3 kap. 3 § första stycket 3 UtlL eller också i vissa fall med stöd av bestämmelsen om humanitära skäl i 2 kap. 4 § första stycket 5 UtlL.

Den specifika bestämmelse som gäller förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning är alltså 3 kap. 3 § första stycket 3 UtlL. De kriterier som nämns i bestämmelsen är att utlänningen, i andra fall än som avses i 2 §, har lämnat det land som han eller hon är medborgare i därför att han eller hon på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse.

Ovan nämnda bestämmelse infördes i utlänningslagen år 1997. I samband därmed diskuterades om grupper som förföljs på grund av kön eller homosexualitet kan anses omfattade av flyktingdefinitionen och då närmast på grund av ”tillhörighet till en viss samhällsgrupp”. Enligt motiven till bestämmelsen bör tolkningen av begreppet ”välgrundad fruktan för förföljelse” vara densamma för skyddsbehövande i övrigt som i flykting-definitionen i 3 kap. 2 § UtlL. Även graden av förföljelse är avsedd att ha samma räckvidd i de båda bestämmelserna. Vidare anfördes att en kombination av olika trakasserier och inskränkande åtgärder i vissa fall även kan utgöra grund för flyktingskap, även om varje åtgärd för sig inte gör det. En förutsättning är i sådant fall att de till någon del beror på flyktinggrundande skäl.

140

Utredningen om flyktingstatus för personer som är förföljda på grund av kön eller sexuell läggning (UD 2002:3) har i sitt betänkande SOU 2004:31 föreslagit att bestämmelsen i 3 kap. 3 § första stycket 3 UtlL tas bort och att de kategorier som nu ingår under denna bestämmelse skall ges flyktingstatus. Någon annan förändring är inte avsedd utan möjligheterna att ge skydd som flykting åt denna grupp bedöms i princip sammanfalla med de möjligheter

140

Prop. 1996/97:25 s.101

som i dag finns att ge skydd enligt bestämmelserna om skyddsbehövande i övrigt. Utredaren har också påpekat att det även framgent kommer att finnas behov av att ge uppehållstillstånd av humanitära skäl åt dem som riskerar könsrelaterad förföljelse och som av olika orsaker inte uppfyller kriterierna för flyktingskap.

141

Bestämmelsen i 3 kap. 3 § första stycket 3 UtlL har alltså hittills avsett förföljelse på grund av ”kön eller homosexualitet” medan det i den nämnda utredningen talas om förföljelse på grund av ”kön eller sexuell läggning”. Det vidare begreppet ”sexuell läggning” är en vedertagen lagteknisk term i svensk rätt. Med sexuell läggning avses i svensk lagstiftning homo-, bi- och heterosexuell läggning

142

.

Tillämpningen av de olika skyddsgrunderna i praxis

Migrationsverket har på uppdrag av regeringen sammanställt en rapport angående riktlinjer i utlänningsärenden för dels kvinnor, dels personer som gjort gällande att de förföljts på grund av sin sexuella läggning. I rapporten lämnades också en redovisning för vilka grunder som dittills tillämpats för uppehållstillstånd i dessa fall. Rapporten avlämnades den 2 februari 2001 och avsåg främst praxis för tiden efter att bestämmelsen om förföljelse på grund av kön eller homosexualitet hade införts i utlänningslagen den 1 januari 1997.

143

Utifrån Migrationsverkets skrivelse, samt publicerad praxis rörande övriga förföljelser på grund av könstillhörighet eller sexuell läggning, kan det göras en viss indelning av de skyddsgrunder som kan komma ifråga vid förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning. För några företeelser, t.ex. risk för att utsättas för våldtäkt i hemlandet, kan dock flera olika skyddsgrunder komma ifråga. Om tillstånd beviljas kan det ske antingen på grund av risk för tortyr etc. enligt 3 kap. 3 § 1 UtlL, förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning enligt 3 kap. 3 § 3 UtlL eller av humanitära skäl enligt 2 kap. 4 § 5 UtlL. Om risken för övergrepp kan kopplas till sökandens etniska tillhörighet eller politiska uppfattning, kan det också komma ifråga att bevilja flyktingstatus. För att sökanden skall beviljas flyktingstatus eller anses som skyddsbehövande i övrigt krävs dessutom att hans eller hennes fruktan för förföljelse bedöms

141

a.a. avsnitt 7.4, s. 133

142

Prop. 2002/2003:65 s. 83–84, prop. 2001/02:59 s. 30–42 och prop. 2001/02:72 s. 50

143

Migrationsverkets skrivelse till regeringen, SIV-129-2000-5900

som välgrundad. Skulle så inte vara fallet kan det alltså lagtekniskt sett endast beviljas tillstånd på grund av humanitära skäl. Utrymmet för en sådan bedömning får dock anses litet med hänsyn till den allmänna restriktivitet som gäller vid prövningen av humanitära skäl. Några sådana fall har heller inte refererats i praxis.

Tortyr

Vissa typer av förföljelse med anknytning till könstillhörighet eller sökandens sexuella läggning är sådana att de normalt bör ingå under 3 kap. 3 § första stycket 1 UtlL (tortyrbestämmelsen), t.ex. könsstympning av kvinnor. Under förutsättning att statsmakterna i hemlandet inte kan erbjuda adekvat skydd vid risk för hedersmord eller blodshämnd kan också sådana situationer täckas av tortyrbestämmelsen. Också i fall då en person riskerar att bestraffas på ett grymt eller omänskligt sätt, t.ex. genom stening eller piskning, kan detta utgöra grund för att tillämpa tortyrbestämmelsen. Framför allt risken för hedersmord och blodshämnd omtalas oftare då kvinnor berörs. I regel anses dock varken hedersmord eller sådan omänsklig bestraffning som stening etc. vara utpräglat könsspecifika.

Kön och sexuell läggning

Ett exempel på en situation som har gett rätt till uppehållstillstånd med stöd av 3 kap. 3 § första stycket 3 UtlL (könsbestämmelsen) är då en homosexuell person genom s.k. surplace-verksamhet, dvs. när någon agerar från den plats han eller hon vistas utanför hemlandet, fått sin situation uppmärksammad i massmedia. I ett sådant fall beviljade regeringen uppehållstillstånd och anförde att det inte kunde uteslutas att sökanden skulle riskera att dra till sig uppmärksamhet från myndigheterna i hemlandet på grund av sin homosexuella läggning.

144

Det bör även påpekas att Utlänningsnämnden i

senare beslut har bedömt att flyktingstatus förelegat i likartade ärenden. Utlänningsnämnden ansåg i dessa fall att sökandens uttalanden i massmedia kunde ses som en politisk handling som det

144

Reg. 85-98

fanns skäl att anta att hemlandets myndigheter inte skulle acceptera.

145

Migrationsverket har gjort en genomgång av ärenden där sexuell läggning åberopats som asylskäl under perioden januari 1997 t.o.m. oktober 2001. Under denna tid fick åtta homosexuella personer, sju män och en kvinna, uppehållstillstånd med stöd av könsbestämmelsen. Fem av männen, samtliga från Iran, åberopade surplace-verksamhet och i fyra av fallen var den verksamheten avgörande för att tillstånd skulle beviljas.

146

Det är svårt att urskilja praktiska situationer då könsbestämmelsen är exklusivt tillämplig vid förföljelse på grund av könstillhörighet. Under åren 1997–2000 registrerades vid Migrationsverket endast 29 kvinnor som beviljats uppehållstillstånd med stöd av könsbestämmelsen. Endast tretton av dessa kvinnor riskerade själva förföljelse vid ett återvändande till hemlandet. I övriga fall hade klassningen enligt könsbestämmelsen skett enhetligt och familjevis, dvs. att en familj, inklusive män och söner, rest in och sökt asyl varefter samtliga fått tillstånd på samma grund. Av tretton kvinnor som löpte en självständig risk för förföljelse var det i tolv fall fråga om risk för könsstympning, som numera normalt anses ingå under tortyrbestämmelsen. Den trettonde kvinnan riskerade förföljelse på grund av sin homosexualitet och hade tvångsvis blivit bortgift med en man.

147

Könsbestämmelsen har alltså sällan tillämpats i prakti-

ken. Som framgår är det också en svårighet vid tillämpningen att de olika skyddsbestämmelserna i utlänningslagen i viss mån överlappar varandra, vilket kan leda till att olika bestämmelser kan tillämpas på samma fall.

Humanitära skäl

I fall då sökanden löper risk för förföljelser på grund av sin könstillhörighet eller sin sexuella läggning men varken flyktingbestämmelsen, tortyrbestämmelsen eller könsbestämmelsen kan tillämpas, kan det övervägas om uppehållstillstånd i stället skall beviljas på grund av humanitära skäl. I de vägledande beslut som har refererats av Utlänningsnämnden finns inga fall som enbart tar upp förföljelser eller trakasserier på grund av kön eller sexuell läggning för att

145

Migrationsverkets skrivelse till regeringen 2002-01-28, del I, praxisgenomgång s.6–7

146

Migrationsverkets skrivelse till regeringen 2002-01-28, del I, praxisgenomgång s. 9–13

147

Migrationsverkets skrivelse till regeringen, SIV 129-2000-5900, s. 8 och bilaga 3

bevilja uppehållstillstånd på humanitära skäl. Lagtekniskt kan en bedömning av de humanitära skälen dock komma ifråga dels om sökandens fruktan inte bedöms vara välgrundad, dels om de trakasserier som sökanden riskerar att utsättas för inte bedöms så allvarliga att de kan sägas utgöra förföljelse i den mening som gäller i övriga bestämmelser.

Exempel på situationer då sökandens fruktan inte bedöms vara välgrundad kan vara att det är känt att vissa grupper eller regioner utsätter kvinnor eller homosexuella för svåra förföljelser, men att sökanden inte tillhör en sådan grupp eller kommer från en sådan region. I dessa situationer bör uppehållstillstånd på humanitära skäl kunna beviljas endast om det föreligger andra omständigheter som gör att den samlade bilden för sökanden framstår som synnerligen ömmande, t.ex. att det råder allmänt svåra förhållanden i hemlandet eller att sökanden kan åberopa sjukdomsskäl, stark anknytning till Sverige eller andra humanitära skäl.

De trakasserier som inte når upp till förföljelse i den mening som avses i flyktingdefinitionen, tortyrbestämmelsen och könsbestämmelsen kan vara av vitt skild karaktär, från nedlåtande behandling i enstaka situationer till en fullständig social utstötning, där personen betraktas som paria samt fråntas faktiska möjligheter att ingå i samhället. Trakasserier av den lägre graden får naturligtvis endast en mindre betydelse vid en samlad bedömning av de humanitära skälen, medan en fullständig social utstötning väger tyngre.

Som anmärkts ovan under könsbestämmelsen anses det att en homosexuell person inte är att betrakta som skyddsbehövande enbart av den anledningen att homosexuella gärningar är straffbelagda i sökandens hemland, utan att frågan om skyddsbehov får övervägas först när den sökande är misstänkt eller eftersökt för homosexuella gärningar i hemlandet.

148

Motsvarande synsätt gäller

också vid förföljelse på grund av övriga grunder i Genèvekonventionen, dvs. risk för förföljelse uppstår först när utlänningen gör något som väcker myndigheternas intresse.

149

Det finns ingen

praxis av innebörd att uppehållstillstånd skulle beviljas av humanitära skäl enbart på grund av att en homosexuell utlänning tvingas att dölja sin sexuella läggning i hemlandet.

148

Reg. 85-98

149

Prop. 1996/97:125 s. 290

Bör förföljelser på grund av kön eller sexuell läggning redovisas som ett eget kriterium under bestämmelsen om humanitära skäl?

I Utlänningsnämndens referat av vägledande beslut finns inga avgöranden som tar upp könshänsyn eller sexuell läggning som enskild grund för uppehållstillstånd av humanitära skäl. Några sådana fall har heller inte framkommit i Migrationsverkets praxisgenomgång

150

. I de situationer då könshänsyn likväl kan sägas ha haft betydelse vid prövningen av humanitära skäl, har det varit fråga om risk för att sökanden skulle bli socialt utstött vid ett återsändande till hemlandet. Risken för social utstötning har då heller inte varit ensamt avgörande för beviljande av uppehållstillstånd, utan har vägts samman med att sökanden behandlats illa av sin f.d. make. Trakasserier och lägre grad av förföljelser, t.ex. social utstötning, kan också grundas på andra omständigheter än sökandens könstillhörighet eller sexuella läggning. Även de kategorier som nämns i den nuvarande flyktingdefinitionen – ras, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller religiös eller politisk uppfattning – kan vara föremål för sådan behandling och skyddsmöjligheterna bör vara desamma, oavsett vilken kategori förföljelserna riktas mot. Att trakasserierna eller förföljelserna beror på könstillhörighet eller sexuell läggning skall alltså inte innebära någon särbehandling utan vägas in i den samlade bedömningen av de humanitära skälen på samma sätt som för övriga kategorier. Problematiken kring att homosexuella personer kan tvingas dölja sin sexuella läggning i hemlandet har berörts ovan under humanitära skäl. Som där anmärkts finns det för närvarande ingen praxis av innebörd att en sådan omständighet skulle utgöra tillräckliga humanitära skäl för att bevilja uppehållstillstånd. Det finns dock inget som hindrar eller motsäger att omständigheten vägs in vid den samlade bedömningen av sökandens situation. I detta sammanhang bör vidare påpekas att myndigheterna inte får göra någon självständig prövning av sanningshalten i ett påstående om att en sökande är homosexuell. Vad som skall prövas är risken för förföljelse. Med hänsyn till kommitténs uppdrag att stadfästa gällande praxis finns inte anledning att vidare överväga ett införande av något speciellt kriterium för dessa situationer under bestämmelsen om humanitära skäl. Kommittén finner alltså sammanfattningsvis inte skäl att ta upp trakasserier eller utstötning på grund av kön eller sexuell läggning

150

Migrationsverkets skrivelser till regeringen SIV 129-2000-5900 respektive 2002-01-28

som ett eget kriterium för humanitära skäl. Allvarligare fall av förföljelser på grund av kön eller sexuell läggning är avsedda att täckas av bestämmelserna om skyddsbehov i övrigt, eller så småningom av flyktingbestämmelsen, men det kan därutöver i undantagsfall finnas situationer som framstår som så skyddsvärda att det kan övervägas om uppehållstillstånd bör beviljas av humanitära skäl. Sådana omständigheter kan, i stället för att tas upp i lagen som ett fristående kriterium, beaktas inom ramen för den samlade bedömningen av sökandens situation.

Humanitära skäl som gäller någon annan än sökanden

Att det inte finns något hinder att beakta humanitära skäl som hänför sig till någon annan än sökanden har slagits fast såväl i beslut av Utlänningsnämnden som av regeringen

151

. Uppehållstillstånd har då beviljats anhöriga när en här bosatt person på grund av sjukdom eller liknande har ansetts ha ett särkilt stort behov av närhet till sina anhöriga. Enligt kommitténs mening finns inte skäl att ta upp dessa fall, som inte är frekvent förekommande, som särskilt rekvisit att beakta. Sådana skäl får i stället beaktas vid den samlade bedömningen.

4.8.6. Barn

Kommitténs förslag: En ny paragraf införs för att tydliggöra att de omständigheter som föreligger i ett barns ärende inte behöver vara av samma allvar och tyngd som när det gäller vuxna personer för att uppehållstillstånd av humanitära skäl skall kunna beviljas.

För prövningen av ärenden som gäller barn är portalbestämmelsen i 1 kap. 1 § andra stycket UtlL tillämplig. Enligt denna gäller att, i fall som rör ett barn, det särskilt skall beaktas vad hänsynen till barnets bästa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Redan vid införandet av portalbestämmelsen fann Lagrådet att det kunde råda tvekan om den praktiska betydelsen av en så pass all-

151

UN 4-93 och reg 63-96

mänt hållen regel (prop. 1996/97:25 s. 362). Samtidigt betonade dock regeringen att portalbestämmelsen skulle få en särskild betydelse vid prövningen av humanitära skäl och att de humanitära skälen bör kunna vara av något mindre allvar och tyngd för att uppehållstillstånd skall beviljas när ett barn berörs (a. prop. s. 248 f).

Under kommitténs arbete har såväl myndigheter som frivilligorganisationer fört fram det önskvärda i att tydligare markera hänsynen till barnen och barnens egna skäl i prövningen av de humanitära skälen

152

. Det är i detta sammanhang värt att påminna om att barn skall uppmärksammas som individer som kan ha sina egna skäl för uppehållstillstånd

153

. Vid införandet av portalbestämmelsen markerades dock att prövningen av barnets bästa inte kan gå så långt att det i princip blir till ett eget kriterium för uppehållstillstånd att vara barn. Risken skulle i sådant fall finnas att det blev frestande att utnyttja barnen när önskan att bosätta sig i ett visst land var stark men skyddsskälen otillräckliga

154

.

Enligt den föreslagna 3 kap. 8 § UtlL om humanitära skäl för uppehållstillstånd skall det, för att uppehållstillstånd skall få beviljas, vid en samlad bedömning av sökandens situation framstå att omständigheterna är synnerligen ömmande. Därefter innehåller paragrafen en uppräkning av några situationer där humanitära skäl skall anses föreligga. Bestämmelsen i sin helhet riktar sig till såväl barn som vuxna. För att visa att en mer generös bedömning skall göras i fall där barn är berörda, skulle ett tänkbart alternativ för regleringen av humanitära skäl för barn vara att helt och hållet reglera dessa i en egen bestämmelse, utformad efter samma modell som förslagets 3 kap. 8 § UtlL. De enskilda omständigheterna som skall anses utgöra humanitära skäl, främst sjukdom och anknytning till Sverige, skulle med en sådan lösning kunna justeras i ”barnparagrafen” så att det framgår av lagtexten att det inte behöver ställas lika höga krav för att bevilja uppehållstillstånd i ärenden då barn är berörda.

De enskilda omständigheterna är emellertid mycket svåra att gradera och det är inte heller lämpligt att ange t.ex. en viss vistelsetid som gräns för när ett barns anpassning till svenska förhållanden är tillräckligt stark för man skall kunna säga att anknytningen till Sverige utgör grund för uppehållstillstånd av humanitära skäl. Mot

152

Hearing, bilaga 4

153

Prop. 1988/89:86 s. 81

154

Prop. 1996/97:25 s. 247

den bakgrunden finner kommittén att det inte är meningsfullt att ange de separata omständigheterna på nytt i en särskild bestämmelse för barn. I stället bör bestämmelsen utformas så att det anges att omständigheterna som föreligger i ett barns ärende inte behöver vara av samma allvar och tyngd som när det gäller vuxna personer för att uppehållstillstånd av humanitära skäl skall kunna beviljas. Detta innebär att man kan vara generösare i bedömningen när det gäller sjukdom, anknytning till Sverige och vid de sammanvägda omständigheterna i barns ärenden. De allmänna kriterierna, dvs. att det vid allvarlig sjukdom skall beaktas om vård kan erhållas i hemlandet och om de ekonomiska åtagandena som kan bli följden vid ett bifall till ansökningen talar emot att uppehållstillstånd beviljas samt, i anknytningsfallen, om sökanden genom att hålla sig undan eller på annat sätt medvetet fördröjt ärendets slutliga prövning, skall dock gälla på samma sätt för barn som för vuxna. I sammanhanget kan påpekas att ett barn inte anses ha hållit sig undan om det i en barnfamilj är föräldrarna som har gjort hela familjen oåtkomlig och därmed fördröjt prövningen.

Enligt gällande praxis för sjukdoms- eller handikappfall har den mer generösa bedömningen för barn kommit till uttryck så att tillstånd har beviljats även i fall då det inte varit fråga om en livshotande sjukdom eller ett synnerligen allvarligt handikapp. Trots att det i barnärenden alltså får göras en mer generös bedömning än för vuxna bör det dock vara fråga om en allvarlig sjukdom eller ett allvarligt handikapp för att tillstånd skall kunna ges. Dessutom måste vården i Sverige även i barnärendena förväntas leda till en påtaglig och bestående förbättring, jämfört med den vård som kan erbjudas i hemlandet. Detta framgår bl.a. av avgörandet reg. 21-94, där konstaterades att ett återsändande skulle riskera att påverka barnets utveckling på ett livsavgörande sätt.

Kommittén har i uppdrag att rikta särskild uppmärksamhet på hur den år 1997 införda portalparagrafen i utlänningslagen om barnets bästa har kommit till uttryck vid bedömningen huruvida tillräckligt starka humanitära skäl för uppehållstillstånd skall anses föreligga i ärenden där barn är berörda. Kommittén har gjort bedömningen att portalparagrafen inte fullt ut fått avsett genomslag i detta avseende.

Införandet av en särskild paragraf för humanitära skäl i barnärenden får särskild betydelse eftersom barn är berörda i många ärenden. Paragrafen är avsedd att, med utgångspunkt i lagstiftarens intentioner och de vägledande besluten på området, förtydliga

förutsättningarna för att uppehållstillstånd skall kunna beviljas ett barn, nämligen att omständigheterna i barnets ärende inte behöver vara av samma allvar och tyngd som när det gäller vuxna personer. Kommitténs syfte med den föreslagna lagändringen är att göra tillämpningen av humanitära skäl i barnärenden något mer generös än i dag. Därigenom borde barn som i dag beviljas uppehållstillstånd av Utlänningsnämnden efter överklagande eller efter ny ansökan i ökad utsträckning kunna beviljas uppehållstillstånd redan under ärendets handläggning hos Migrationsverket. Bestämmelsen är också avsedd att markera att barnets individuella skäl för uppehållstillstsånd måste prövas särskilt och inte som en del av föräldrarnas ärende. Att så har varit fallet bör framgå av beslutet, även om detta i samlad form redovisar prövningen av hela familjens ansökan om uppehållstillstånd.

5. Bemyndiganden

5.1. Riksdagens och regeringens normgivningsmakt

De grundläggande bestämmelserna om normgivningsmakten, dvs. vilket offentligt organ som har kompetensen att besluta lagar, förordningar och andra föreskrifter, återfinns i 8 kap. i 1974 års regeringsform (RF). Sådana normer skall utgöras av rättsregler, som i princip kännetecknas av att de är bindande för myndigheter och enskilda (prop. 1973:90 s. 203). Rättsreglerna skall också vara utformade som generella föreskrifter. De får således inte avse endast något konkret fall utan skall vara generellt tillämpbara. I motiven till RF (a. prop. s. 204) uttalade departementschefen att det inte var helt lätt att ange innebörden av kravet på generell tillämpbarhet och att en lag får anses uppfylla det kravet om den till exempelvis avser situationer av ett visst slag eller vissa typer av handlingssätt eller om den riktar sig till eller på annat sätt berör en i allmänna termer bestämd krets av personer.

RF tilldelar riksdagen och regeringen normgivningsmakt på olika områden. Riksdagen beslutar rättsregler i form av lag medan regeringen beslutar rättsregler i form av förordning.

Normgivningskompetensen fördelar sig mellan riksdag och regering enligt principen att de centrala delarna av normgivningen skall ligga hos riksdagen. RF föreskriver därför att föreskrifter inom vissa områden som är av särskild vikt, t.ex. föreskrifter om enskildas personliga förhållanden, om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som innehåller åligganden för den enskilde, om folkomröstningar och om trossamfund, meddelas genom lag. Detta område kallas det primära lagområdet (8 kap. 2–6 §§ RF) och kan delas upp i det obligatoriska lagområdet, inom vilket område föreskrifter endast kan meddelas genom lag, och det fakultativa området, där delegation är tillåten. Gränsen mellan dessa områden framgår av bestämmelserna i 8 kap. 7–9 §§ RF, som reglerar delegationsmöjligheterna.

Även regeringen har en egen normgivningskompetens som grundar sig direkt på RF. Regeringens primärområde omfattar, såvitt här är av intresse, föreskrifter om verkställighet av lag och föreskrifter som inte enligt grundlag skall meddelas av riksdagen (avsnitt 2.1.2 och 2.1.3). Denna regeringens behörighet att meddela föreskrifter utgör inget hinder för riksdagen att genom lag besluta om föreskrifter i samma ämne (8 kap. 14 § RF).

Rätten att besluta lag har således riksdagen ensam. En lag får inte ändras eller upphävas på annat sätt än genom lag (8 kap. 17 § RF). Denna princip – den formella lagkraftens princip – har betydelse för i vilken form normgivningen skall ske. Om riksdagen har stiftat lag i ett ämne inom regeringens primärområde, får alltså regeringen inte ändra lagen genom förordning. Principen lär också medföra att en ändring som innebär en utvidgning eller inskränkning av tillämpningsområdet för en lag inte kan meddelas i förordningsform. Den formella lagkraftens princip hänger också nära samman med principen att en lägre författning inte till sitt innehåll får strida mot en författning av högre rang. I annat fall skulle regeln om att lag får ändras endast genom lag lätt kunna kringgås. Det får anses klart att motsvarande gäller beträffande regeringsförordningar och att de således inte kan ändras eller upphävas av någon myndighet av lägre rang än regeringen

1

. Det finns dock inget som hindrar att riksdagen genom lag ändrar eller upphäver en förordning. Normgivningsmakten begränsas av grundlagarna på olika sätt. Riksdagen får t.ex. inte lagstifta för enskilda fall, in casu, och inte genom vanlig lag ersätta grundlagsregler. Riksdagen får naturligtvis inte heller stifta lagar som står i strid med innehållet i gällande grundlagar. De svenska normgivande organen begränsas inte bara av våra grundlagar utan också av Sveriges internationella åtaganden. Lag eller föreskrift får enligt 2 kap. 23 § RF inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Genom Sveriges medlemskap i EU har Sverige underordnat sig EG:s befintliga regelsystem och även överlåtit viss beslutanderätt till EG. Detta förhållande begränsar också den svenska normgivningsmakten då t.ex. ett EG-direktiv kan bestämma innehållet i en svensk författning och en EG-förordning blir direkt tillämplig hos oss i stället för nationella normer.

1

Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 3 uppl. s. 55 f

5.1.1. Delegering av normgivningsmakten

RF inte bara tillerkänner riksdag och regering normgivningsmakt utan medger också att riksdagen i lag bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter i ett visst ämne och att riksdagen även medger att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndigheter och kommuner att meddela bestämmelser i ämnet. Delegation av normgivningskompetens är dock inte tillåten i andra fall än de i grundlagen angivna (prop. 1973:90 s. 209).

Med stöd av 8 kap. 7 § första stycket RF, kan regeringen efter bemyndigande i lag meddela föreskrifter om annat än skatt om föreskrifterna avser ett antal uppräknade ämnesområden, däribland ”skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa” och ”utlännings vistelse i riket”.

De möjligheter till delegation som RF tillåter när det gäller utlänningslagstiftningen är ganska omfattande. Uttrycket ”utlännings vistelse i riket” ger enligt gällande rätt grundlagsstöd för alla de bemyndiganden som finns intagna i utlänningslagen. Dessa ligger i sin tur till grund för utlänningsförordningens bestämmelser inom olika ämnesområden som visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd.

5.1.2. Verkställighetsföreskrifter

Regeringens behörighet att besluta föreskrifter om verkställighet av lag grundar sig direkt på 8 kap. 13 § första stycket 1 RF och behöver därför inte stöd av något bemyndigande i den lag som föreskrifterna är avsedda att komplettera.

Gränserna mellan vad som skall regleras i lag och vad som skall betraktas som verkställighetsföreskrifter är inte självklara. Grundlagberedningen fann att gränserna var flytande men att det var klart att huvudreglerna alltid måste tas upp i själva lagen (SOU 1972:15). Departementschefen anförde vid införandet av RF bl.a. följande (prop. 1973:90 s. 211):

Med föreskrifter om verkställighet av lag bör enligt min mening i första hand förstås tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär. I viss utsträckning torde det emellertid vara ofrånkomligt att tillåta, att regeringen med stöd av sin behörighet att besluta verkställighetsföreskrifter i materiellt hänseende ”fyller ut” en lag, även om lagen i och för sig skulle befinna sig inom det obligatoriska lagområdet. En förutsättning för att regeringen skall få göra detta måste

emellertid vara, att den lagbestämmelse som skall kompletteras är så detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom den av regeringen beslutade föreskriften. I verkställighetsföreskriftens form får således inte beslutas om något som kan upplevas som ett nytt åliggande för enskilda eller om något som kan betraktas som ett tidigare ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.

Enligt motivuttalandet krävs det således att den lagregel som skall kompletteras är tillräckligt detaljerad. Det räcker inte att en oprecis lagbestämmelse utvecklas närmare i lagmotiven. Vidare framgår av motivuttalandet att regeringens behörighet att meddela verkställighetsföreskrifter har en betydligt mindre räckvidd än den normgivningsmakt regeringen kan ha med delegation som grund. Det har ansetts att en ramlagstiftning i den meningen att riksdagen nöjer sig med att fastslå vissa allmänna principer och överlåter åt regeringen att meddela preciserade föreskrifter kan vara möjlig inom det delegerbara området men att riksdagen, om delegation inte är möjlig eller inte har skett, måste genomföra en någorlunda uttömmande reglering i lag

2

.

Regeringens rätt att meddela föreskrifter om verkställighet av lag hindrar inte att riksdagen genom utförlig lagreglering gör särskilda verkställighetsföreskrifter överflödiga. Utrymmet för verkställighetsföreskrifter kan således sägas vara beroende av hur detaljbetonad lagregleringen är.

Regeringen får med stöd av 8 kap. 13 § tredje stycket RF i förordning om verkställighet av lag överlåta åt underordnad myndighet, dvs. statlig förvaltningsmyndighet, att meddela bestämmelser i ämnet. Med ”ämnet” avses det ämne som behandlas i förordningen. Det ankommer också på regeringen att bestämma till vilken myndighet delegationen skall ske. I fråga om delegationens omfattning uppställer RF inga begränsningar. I allmänhet måste man räkna med att regeringen överlåter inte hela utan bara en del av sin normgivningskompetens till den underordnade myndigheten (prop. 1973:90 s. 321).

2

Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 3 uppl. s. 130

5.1.3. Regeringens restkompetens

Regeringen får genom förordning besluta föreskrifter som inte enligt grundlag skall meddelas av riksdagen (8 kap. 13 § första stycket 2 RF). Den normgivningsmakt som inte i grundlag uttryckligen tilldelats riksdagen, tillkommer alltså regeringen med direkt stöd i RF. Denna normgivningskompetens brukar kallas regeringens restkompetens.

Restkompetensens omfattning är således bestämd med en negativ metod. Omfattningen skulle också kunna uttryckas som normgivning som inte tillhör det primära lagområdet. Vill man istället bestämma restkompetensens omfattning med en positiv metod, kan man konstatera att privaträtten enligt 8 kap. 2 § RF i dess helhet omfattas av det primära lagområdet, varför man skulle kunna dra slutsatsen att restkompetensen endast omfattar offentligrättslig normgivning. Den offentligrättsliga delen av det primära lagområdet är avgränsat på så sätt att dit hänförs endast sådana föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden (8 kap. 3 § RF). Till restkompetensen hör då främst sådana offentligrättsliga föreskrifter som inte gäller förhållandet mellan enskilda och det allmänna utan är av intern natur, främst föreskrifter som de statliga myndigheternas organisation, verksamhetsformer och arbetsuppgifter. Till restkompetensen kan också hänföras sådana föreskrifter som visserligen rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna men som ur den enskildes synpunkt inte är betungande utan gynnande eller neutrala (prop. 1973:90 s. 210).

Från restkompetensen har uttryckligen i 8 kap. 13 § andra stycket RF undantagits föreskrifter som avser riksdagen och dess myndigheter liksom föreskrifter om den kommunala beskattningen. Emellertid får regeringen i förordning överlåta åt riksdagens myndigheter att meddela bestämmelser i ämnen som faller inom restkompetensen och inte avser förhållanden inom riksdagen eller dess myndigheter. Enligt paragrafens tredje stycke får regeringen i förordning överlåta åt myndighet under regeringen att meddela bestämmelser i ämne som faller inom restkompetensen.

Vissa typer av föreskrifter, som faller inom regeringens restkompetens, avser att reglera verksamhet, som förutsätter anslagsbeslut av riksdagen. Så kan vara fallet t.ex. vid föreskrifter om myndighetsorganisation. Vid utformningen av sådana föreskrifter

kan regeringen vara bunden av villkor som riksdagens ställt upp för beviljande av anslag. I sådant fall är föreskrifterna endast till formen beslutade av regeringen ensam

3

.

5.2. De olika bemyndigandena i utlänningslagstiftningen

5.2.1. Pass

Gällande bestämmelser om pass finns dels i utlänningslagen, dels i utlänningsförordningen och dels i föreskrifter från Migrationsverket. I 1 kap. 2 § första stycket UtlL finns ett generellt krav på att utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall ha pass. De bemyndiganden som finns i nuvarande lagstiftning är oförändrade i lagrådsremissens författningsförslag.

Regeringens bemyndiganden

De bemyndiganden som rör pass återfinns i 1 kap. 2 § andra och tredje stycket UtlL. Regeringen har till att börja med en rätt att föreskriva undantag från kravet på passinnehav. Det finns för närvarande inga undantag från passkravet angivna i lag, utan de befintliga undantagen har helt och hållet beslutats i förordningsform. Regeringen har i utlänningsförordningen föreskrivit undantag från passkravet för vissa medborgare. Tidigare fanns i utlänningsförordningen ett undantag för nordiska medborgare enligt den nordiska passkontrollöverenskommelsen. Nu finns ett motsvarande undantag för medborgare i Schengenstater som reser in i Sverige direkt från en Schengenstat.

Andra undantag från passkravet i utlänningsförordningen gäller utlänningar som har meddelats permanent uppehållstillstånd eller tidsbegränsat uppehållstillstånd med tillfälligt skydd. Även för personer under 16 år och besättningsmän samt, med vissa begränsningar, besättningsmän på luftfartyg och militär personal från främmande stater gäller undantag från kravet på innehav av pass.

I 1 kap. 2 § tredje stycket UtlL sägs att regeringen får föreskriva vilka handlingar som får godtas som pass samt i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass för utlänningar. Inte heller här finns

3

Strömberg a.a. s. 154

några grundläggande bestämmelser i lag. Vidare får regeringen enligt 1 kap. 2 § tredje stycket UtlL ge bemyndigande till Migrationsverket att föreskriva vilka handlingar som får godtas som pass. Det finns inte heller på dessa områden några grundläggande bestämmelser i utlänningslagen utan beslutanderätten har helt lagts på regeringen och Migrationsverket.

Regeringen har meddelat föreskrifter i utlänningsförordningen angående vilka handlingar som får godtas som pass. I 1 kap. 3–5 §§ UtlF anges förutsättningar för att en legitimationshandling skall få godtas som pass (hemlandspass) med ett angivande av vissa uppgifter som skall framgå av handlingen. I 1 kap. 6–8 §§ UtlF anges också vissa regler om andra legitimationshandlingar. Här tas upp identitetskort som har utfärdats inom EES-länder eller Schweiz, legitimationshandlingar som har utfärdats av behörig utländsk myndighet men för utlänning som inte är medborgare i det landet och gemensam legitimationshandling för flera utlänningar (kollektivpass) för utlänningar som skall resa genom landet i samlad grupp eller uppehålla sig här kortare tid för ett gemensamt ärende.

Bemyndiganden till Migrationsverket

Regeringen får bemyndiga Migrationsverket att meddela föreskrifter i vissa avseenden rörande pass. Dessa underbemyndiganden är desamma i gällande rätt och i lagrådsremissens förslag.

I 1 kap. 9 § UtlF anges att Migrationsverket får, efter samråd med Rikspolisstyrelsen, meddela ytterligare föreskrifter om vilka handlingar som får godtas som pass. Bemyndigandet har använts för att meddela föreskrifter av mer allmän karaktär i Migrationsverkets författningssamling, MIGRFS 2003:9. Där anges t.ex. att ”laissez-passer” handlingar från FN eller EU skall godtas, liksom resehandlingar som har utfärdats av Internationella Röda korset för flyktingar eller andra skyddsbehövande som förs över till Sverige med stöd av särskilt regeringsbeslut. I samma föreskrifter anges också bl.a. handlingar som skall godtas för vissa besättningsmän och militärer stationerade i Västeuropa. Migrationsverket har också utfärdat föreskrifter för giltigheten av pass utfärdade i vissa enskilda stater, såsom Irak (MIGRFS 2004:1) och Afghanistan (MIGRFS 2002:4).

5.2.2. Visering

Viseringsområdet regleras endast översiktligt i utlänningslagen, medan utlänningsförordningen innehåller bl.a. preciseringar av olika viseringsformer. De egentliga kriterierna för när visering skall beviljas eller inte meddelas i stället av Migrationsverket i form av allmänna riktlinjer. Regeringens bemyndigande har gjorts mer allmänt i lagrådsremissens förslag.

Regeringens bemyndiganden

Utlänningslagen i dess gällande lydelse beskriver i 2 kap. 1 § innebörden av visering som ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare tid. Vidare sägs i bestämmelsens andra stycke att visering får ges för högst tre månaders vistelse vid varje tillfälle, om inte annat följer av föreskrifter som regeringen meddelar, samt att visering får begränsas även i övrigt och får förenas med de villkor som kan behövas.

Regeringen har alltså, enligt bemyndigandet i utlänningslagen, rätt att besluta att visering kan vara längre än tre månader. I 2 kap. UtlF anges olika former av visering, såsom enhetlig visering och nationell visering samt vissa praktiska anvisningar gällande dessa. Regeringens bemyndigande att besluta om längre tids viseringar än tre månader har använts för att meddela nationella viseringar, som kan gälla upp till ett år. Vidare anges i utlänningsförordningen speciella fall av enhetliga viseringar: nödfallsvisering, visering för sjömän och gemensam visering. Dessa är dock inte undantag från den normala tidsgränsen, maximalt tre månader, för visering.

I lagrådsremissens förslag har bemyndigandet för regeringen i fråga om visering ändrats något och fått en mer allmän utformning. I lagrådsremissens 3 kap. 2 § UtlL sägs att regeringen får meddela föreskrifter om visering. I författningskommentaren sägs att det kan tänkas att behov uppstår att ge även andra föreskrifter om visering än föreskrifter såvitt avser tiden för vistelsen i Sverige.

Migrationsverkets beslutanderätt

Varken i utlänningslagen eller i utlänningsförordningen finns några direkta anvisningar för vilka omständigheter som skall beaktas vid prövningen av om visering skall beviljas eller inte. Kriterierna för

prövningen bestäms i stället av Migrationsverkets riktlinjer och särskild praxisinformation för enskilda länder som behöver visering. Riktlinjerna har först under senare år fått en samlad, skriftlig form. De är inte utformade som föreskrifter och kan därigenom inte anses bindande för myndigheternas prövning. Det kan heller inte utläsas av utlänningslagen att regeringen skulle ha någon delegationsrätt till Migrationsverket på detta område. En sådan delegation skulle dock kunna ske med stöd av 8 kap. 13 § RF.

5.2.3. Uppehållstillstånd

Bestämmelserna om uppehållstillstånd som inte rör permanent skyddsbehov återfinns huvudsakligen i lag (2 och 2 a kap. UtlL). På vissa områden har dock regeringen getts bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter. Bemyndigandena, som återfinns i 2 kap. 14 § och 2 a kap. 3 § UtlL, ger till att börja med en rätt för regeringen att meddela föreskrifter om uppehållstillstånd för studier eller besök samt uppehållstillstånd av humanitära skäl. Vidare finns ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om att ansökan om uppehållstillstånd får bifallas om det följer av en överenskommelse med främmande stat. De för närvarande mest betydelsefulla reglerna som gäller sådana internationella överenskommelser, rör uppehållstillstånd för medborgare i EES-anslutna stater samt Schweiz. Regeringen har också bemyndigats att meddela kompletterande föreskrifter om återkallelse av uppehållstillstånd för de utlänningar som omfattas av EES-avtalet eller avtalet mellan EU och Schweiz om fri rörlighet för personer.

En särskild typ av uppehållstillstånd rör tillfälligt skydd enligt 2 a kap. UtlL. Utlänningslagens bestämmelser om uppehållstillstånd i sådana fall bygger på ett EG-direktiv

4

. Därutöver har regeringen bemyndigats att meddela föreskrifter om att ytterligare kategorier av fördrivna personer, utöver dem som omfattas av Europeiska unionens råds beslut, i vissa fall får ges uppehållstillstånd med tillfälligt skydd. Sådana föreskrifter skall dock anmälas till riksdagen genom en särskild skrivelse inom tre månader (2 a kap. UtlL).

4

Rådets direktiv 2001/55/EG om miniminormer för tillfälligt skydd vid massiv tillströmning

av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta

I lagrådsremissens förslag kvarstår det nuvarande bemyndigandet om att meddela föreskrifter om uppehållstillstånd av humanitära skäl samt uppehållstillstånd för studier eller besök i oförändrad lydelse. Även bemyndigandet att meddela föreskrifter om att bevilja en ansökan om uppehållstillstånd på grund av överenskommelse med främmande stat kvarstår. Bestämmelserna om tillfälligt skydd har införts i lagen efter tillkomsten av lagrådsremissen och det nuvarande bemyndigande som gäller tillfälligt skydd saknar därför motsvarighet i lagrådsremissen.

Regeringens föreskrifter

Bemyndigandet att bevilja uppehållstillstånd grundat på Sveriges internationella överenskommelser har använts för den relativt omfattande regleringen i 3 kap. 5 a och 5 b § UtlF avseende medborgare i EES-länder eller Schweiz. Regeringen har i anslutning till dessa bestämmelser också utfärdat kompletterande bestämmelser angående återkallelse av uppehållstillstånd i 3 kap. 5 c § UtlF för de utlänningar som omfattas av EES-avtalet eller avtalet mellan EU och Schweiz om fri rörlighet för personer.

Sedan lagstiftningen om tillfälligt skydd infördes har bemyndigandet för regeringen att meddela nationella regler inte använts.

Regeringen har hittills använt bemyndigandet om föreskrifter för uppehållstillstånd av humanitära skäl vid några olika tillfällen. För närvarande finns inte några gällande regeringsföreskrifter i detta avseende. De förordningar som meddelats angående humanitära skäl har samtliga varit s.k. tidsförordningar med begränsad giltighetstid. Tidsförordningarna innebar att uppehållstillstånd beviljades för utlänningar som hade vistats här viss minsta tid (SFS 1991:1999, 1994:189 och 1998:117).

Regeringen har använt bemyndigandet avseende uppehållstillstånd för studier och besök för att meddela föreskrifter om studier (3 kap. 4 § UtlF). Några särskilda bestämmelser om uppehållstillstånd för besök finns dock inte i utlänningsförordningen.

5.2.4. Arbetstillstånd

Även för arbetstillstånd finns vissa grundläggande regler i utlänningslagen. Av dessa framgår att en utlänning skall ha tillstånd för att få arbeta här om inte utlänningen har permanent uppehållstillstånd eller är medborgare i något nordiskt land (1 kap. 5 § UtlL). Vidare sägs att arbetstillstånd skall ges för viss tid och att tillståndet får avse ett visst slag eller vissa slag av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs (2 kap. 6 § UtlL). I samma bestämmelse föreskrivs att regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om arbetstillstånd. Några egentliga kriterier för bedömningen av tillståndsärendena framgår inte av utlänningslagen. Regeringen har getts en omfattande rätt att besluta om föreskrifter på området. Regeringen har också i viss mån överlåtit åt AMS att styra tillämpningen genom att föreskriva att AMS skall besluta om riktlinjer för bedömningen av ärendena om arbetstillstånd. Arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer har inflytande på arbetstillståndsfrågor genom att de skall få tillfälle att yttra sig dels innan AMS utfärdar sina riktlinjer, dels vid handläggningen av frågor om arbetstillstånd som har principiell betydelse eller som i övrigt är av större vikt.

I lagrådsremissens förslag kvarstår de ovanstående huvudreglerna om arbetstillstånd i utlänningslagen samt ett generellt bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om arbetstillstånd (3 kap. 22 §).

Regeringens föreskrifter

I 4 kap. UtlF har regeringen föreskrivit olika undantag från kravet på arbetstillstånd för medborgare från EES-länder och Schweiz liksom deras närmaste anhöriga. Även vissa yrkeskategorier har undantagits från kravet på arbetstillstånd under en begränsad tid. Regeringen har också meddelat vissa procedurregler om var ansökan skall lämnas in etc. Några kriterier för prövningen av tillståndsärendena anges inte heller i utlänningsförordningen. I stället stadgas i 4 kap. 6 § UtlF att AMS skall besluta om riktlinjer för bedömningen av ärenden om arbetstillstånd och att sammanslutningar av arbetsgivare respektive arbetstagare skall få tillfälle att yttra sig innan riktlinjer utfärdas.

Bemyndigande till AMS och Migrationsverket m.fl.

Regeringen har i särskilda bemyndiganden gett polismyndighet, svensk beskickning, svenskt konsulat, AMS och Migrationsverket rätt att besluta om arbetstillstånd i den omfattning som Migrationsverket bestämmer efter samråd med AMS respektive Rikspolisstyrelsen eller Utrikesdepartementet. I speciellt föreskrivna fall har Migrationsverket en ensamrätt att meddela arbetstillstånd utan att det krävs något samråd. Migrationsverket har slutligen getts rätt att föreskriva att ansökningar om arbetstillstånd får ges in även till andra myndigheter än de som anges i utlänningsförordningen.

5.2.5. Skyddsbehövande

Huvuddelen av bestämmelserna om flyktingar och skyddsbehövande i övrigt finns i utlänningslagen. Regeringen har dock bemyndigande för att i fråga om en grupp utlänningar meddela föreskrifter om beviljande av permanent uppehållstillstånd. Regeringen har också bemyndigande att, om det behövs med hänsyn till uppkomna begränsningar i Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar, meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd inte får beviljas för skyddsbehövande enligt 3 kap. 3 § första stycket 2, dvs. personer som flyr från väpnad konflikt eller som på grund av en miljökatastrof inte kan återvända till sitt hemland.

Slutligen får regeringen också meddela föreskrifter om undantag från 3 kap. 4 § andra stycket 4 (återsändande av utlänning till annat land där han har uppehållit sig före ankomsten till Sverige och där han är skyddad mot förföljelse) för de fall då utlänningens anknytning till Sverige är av sådan art att utlänningen inte bör nekas att få sin ansökan om asyl prövad här.

För det fall att regeringen skulle utnyttja sitt bemyndigande om inskränkningar för beviljande av uppehållstillstånd till skyddsbehövande enligt 3 kap. 3 § första stycket 2 UtlL, skall sådana föreskrifter meddelas till riksdagen inom tre månader.

Bemyndigandena är oförändrade i lagrådsremissens förslag.

Regeringens föreskrifter

Regeringens rätt att meddela föreskrifter om beviljande av permanent uppehållstillstånd är ett komplement till rätten att meddela föreskrifter för tillfälligt skyddsbehövande. För det fall att en grupp skyddssökande på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller miljökatastrof inte kan återvända hem och har behov av ett varaktigt skydd i Sverige, finns alltså möjligheten för regeringen att meddela föreskrifter om beviljande av permanent uppehållstillstånd för den berörda gruppen. Bemyndigandet har hittills inte använts.

Som nämnts ovan har regeringen också en möjlighet att inskränka rätten till uppehållstillstånd om Sveriges mottagningsresurser visar sig inte räcka till. Denna reglering syftar till situationer då ett mycket stort antal skyddsbehövande flytt undan krig, inbördeskrig eller miljökatastrof. Några förordningar av denna innebörd har hittills inte meddelats. Däremot har regeringen vid två tillfällen, åren 1976 och 1989, dvs. i tiden innan bemyndigandet hade införts, tillämpat en motsvarande begränsning genom att meddela vägledande principbeslut.

5.2.6. Övriga bemyndiganden

Förutom de bemyndiganden som specifikt gäller områdena pass, uppehållstillstånd, arbetstillstånd och skyddsbehövande finns också ytterligare bemyndiganden i utlänningslagen. Dessa återfinns dels som enstaka bemyndiganden i olika kapitel, dels i 12 kap. UtlL under rubriken ”Särskilda bemyndiganden”.

I lagrådsremissens förslag har det tillkommit nya bemyndiganden om in- och utresa i Sverige.

I utlänningslagens nuvarande 6 kap., Särskilda bestämmelser om förvar och uppsikt m.m, finns bestämmelser om att regeringen får meddela föreskrifter om ersättning och förskott vid inställelse till förhandling (6 kap. 15 § fjärde stycket UtlL). Bemyndigandet kvarstår i lagrådsremissens förslag, men då som en hänvisning från kapitlet om förvar och uppsikt.

Ett annat bemyndigande finns i 10 kap., Påföljder för brott, och rör frågan om utdömande av en särskild avgift för den som har utlänning i sin tjänst utan att denne har arbetstillstånd. Avgiftens storlek regleras i utlänningslagen, där det även sägs att avgift som

inte betalats inom viss tid skall påföras en dröjsmålsavgift och lämnas för indrivning. Regeringen har här ett bemyndigande att föreskriva att indrivning inte behöver begäras för ett ringa belopp. Bestämmelsen kvarstår i lagrådsremissens förslag, 17 kap. 13 §.

Under 11 kap., Vissa bestämmelser om handläggningen, finns bestämmelser om tolkersättning vid handläggning av ärende enligt utlänningslagen. I 11 kap. 5 § tredje stycket UtlL har regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, bemyndigats att meddela närmare bestämmelser om ersättning. Bestämmelsen kvarstår i lagrådsremissens förslag och har lagts in under kapitlet om handläggningen av ärenden hos Migrationsverket, 11 kap. 12 § tredje stycket.

I 12 kap. UtlL har resterande bemyndiganden samlats under rubriken Särskilda bemyndiganden. Här återfinns bemyndiganden om anmälningsskyldighet, diplomatpersonal m.fl, hemsändande för vård m.m. samt krig och krigsfara.

I 12 kap. 1 § UtlL sägs att regeringen får, utöver vad som tidigare angetts i lagen, meddela föreskrifter om skyldighet att anmäla utlänningars vistelse eller anställning i Sverige samt sådana inskränkningar angående utlänningars rätt att vara anställda i ett visst företag eller i företag av visst slag som är nödvändiga med hänsyn till rikets säkerhet.

Enligt 12 kap. 2 § UtlL får regeringen meddela föreskrifter om begränsningar i utlänningslagens tillämplighet för diplomatiska tjänstemän och andra konsulära tjänstemän som är anställda av främmande stater i Sverige samt deras familjer och betjäning liksom främmande staters kurirer.

Bestämmelser om hemsändande för vård i 12 kap. 3 § gäller utlänningar som inte är flyktingar och som tagits om hand med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Regeringen har bemyndigats att meddela föreskrifter om hemsändande av utlänningar som hör till någon av dessa kategorier. Under samma bestämmelse har regeringen också getts rätt att, efter avtal med annat land om behandling av fripassagerare, föreskriva avvikelser från bestämmelserna i utlänningslagen samt meddela de föreskrifter i övrigt som behövs för tillämpning av avtalet.

Avslutningsvis har regeringen i 12 kap. 4 § UtlL bemyndigats att meddela föreskrifter att gälla i krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av

krigsfara som Sverige har befunnit sig i. Bemyndigandet gäller föreskrifter om utlänningars inresa och vistelse i landet, utresa ur landet, rätt att ha anställning eller offentligt förtroendeuppdrag här, avlägsnande från landet och omhändertagande i anstalt eller förläggning. Skulle sådana föreskrifter meddelas i andra fall än då Sverige är i krig, skall föreskriften underställas riksdagen inom en månad efter ikraftträdandet.

De bemyndiganden som nu finns i 12 kap. UtlL kvarstår samtliga i lagrådsremissens förslag. Bemyndigandet rörande diplomatpersonal m.fl. har dock förts över till 1 kap. 6 § medan övriga bemyndiganden är samlade under 18 kap., Särskilda bemyndiganden.

Regeringens föreskrifter

De föreskrifter om ersättning och förskott som regeringen har att meddela enligt 6 kap. 15 § tredje stycket UtlL finns i förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen.

Bestämmelsen i 10 kap. 8 § om indrivning av statliga fordringar hör samman med lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Bestämmelsen om tolkersättning tillämpas så att Domstolsverket föreskriver bestämmelser om ersättningsnivåer. Domstolsverkets beslutanderätt grundas i sin tur på förordningen (1979:291) om tolktaxa.

Av de särskilda bemyndigandena i 12 kap. UtlL har regeringen till att börja med meddelat relativt omfattande föreskrifter om anmälningsskyldighet. Dessa finns i 6 kap. UtlF och behandlar anmälningsskyldighet för bl.a. polismyndighet, Migrationsverket och Utlänningsnämnden samt allmän domstol.

Vidare finns särskilda föreskrifter om diplomatpersonal m.fl på olika ställen i utlänningsförordningen.

Bemyndigandet om möjlighet att meddela särskilda föreskrifter då Sverige är i krig eller krigsfara eller då det i övrigt råder sådana utomordentliga förhållanden som grundas på tidigare krig eller krigsfara infördes genom 1954 års UtlL. De har inte kommit till användning.

5.3. Överväganden och förslag

5.3.1. Inledning

I direktiven för kommitténs uppdrag sägs att kommittén skall se över samtliga bemyndiganden i utlänningslagen. Det sägs också att vissa av bemyndigandena möjligen kan bli överflödiga genom att lagens kriterier preciseras och att en avvägning dock bör ske. För överskådlighetens skull finns det även ett allmänt intresse av att inte tynga lagen med alltför många detaljbestämmelser.

Vid utformningen av mer preciserade bestämmelser för tillstånd enligt utlänningslagen skall enligt direktiven beaktas regeringens möjligheter att kunna påverka rättstillämpningen utan att domstolarnas oberoende roll och självständighet skall kunna sättas i fråga. Reglerna skall alltså vara så konstruerade att någon misstanke inte kan uppstå om att regeringen blandar sig i den dömande verksamheten. I sammanhanget måste alltså övervägas vad som skall regleras i lag, vad som bör regleras i förordning och vad som kan överlåtas till rättstillämpningen.

Några konstitutionella hinder syns inte föreligga för att regeringen skulle kunna ges en ganska vidsträckt rätt att i förordning föreskriva vilka kriterier som skall gälla för att uppehållstillstånd skall kunna beviljas av humanitära skäl. Om emellertid en bestämmelse i lag riktar sig direkt till domstolen, måste domstolen kunna döma efter bestämmelsen utan att bindas av mellankommande direktiv från regeringen. En avvägning måste därför göras mellan domstolarnas möjligheter till en rättssäker, förutsebar och enhetlig tillämpning av bestämmelserna och regeringens behov av att kunna påverka rättstillämpningen. Även riksdagens behov av att ha kontroll över mer ingripande åtgärder som kan innebära stora belastningar på samhällsekonomin kan behöva beaktas.

Lagrådet har förordat att, såvitt avser samtliga tillstånd, huvudreglerna skall framgå av lagen medan det genom bemyndiganden ges en möjlighet för regeringen och i vissa fall Migrationsverket att föreskriva om undantag.

Enligt Lagrådets uppfattning skulle det vara en fördel om samtliga bestämmelser med tillhörande bemyndiganden som anger de generella kraven finns i 2 kap. och att det i 3 kap. bör samlas de bestämmelser som tar sikte på vilka kriterier som skall gälla för att tillstånd skall få beviljas i det särskilda fallet. I den mån regeringen skall få meddela föreskrifter om ytterligare krav alternativt lind-

ringar i kraven bör detta framgå i anslutning till respektive tillståndsreglering.

5.3.2. Allmänna frågor

Kommitténs förslag: Kraven på innehav av pass, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd anges i ett sammanhang för medborgare från Norden. Bemyndigandet för regeringen att föreskriva undantag från nämnda krav för medborgare från andra stater kvarstår men samlas i en bestämmelse i 2 kap. UtlL. Även regeringens bemyndigande att meddela undantag från tillståndskraven för diplomatpersonal och liknande kvarstår men anges i ett sammanhang i 2 kap. UtlL.

En av de allmänna synpunkter som framgår av Lagrådets yttrande är att utlänningslagens uppdelning mellan materiella bestämmelser och bemyndiganden inte är helt konsekvent. I fråga om passkravet och bemyndiganden påpekade Lagrådet att reglerna för nordbor till största delen återfinns i lagen, men att det däremot inte framgår av lagen att nordbor inte behöver ha pass. Denna bestämmelse avsågs framgå av förordning. Lagrådet föreslog att det i stället skulle framgå direkt av lagen att de grundläggande kraven, såvitt gäller alla tillstånd, inte omfattar nordbor. Lagrådet ansåg också att goda skäl talade för att även undantagen för medborgare i Schengen- och EES-länderna borde framgå av lagen eftersom dessa är så grundläggande. Dock ansåg Lagrådet att en sådan reglering med nödvändighet blir komplicerad med många specialbestämmelser, vilka ofta kan behöva ändras och var därför berett att acceptera den föreslagna ordningen i denna del.

Bedömningen av de olika tillståndsfrågor som finns i utlänningslagen beror till att börja med på om utlänningen är medborgare i Norden, EES-stat eller Schweiz eller någon annan stat. Då det är fråga om nordiska medborgare behöver det vanligtvis inte göras någon ytterligare prövning eftersom dessa är undantagna från passkrav, krav på uppehållstillstånd och krav på arbetstillstånd. För EES-medborgare eller medborgare i Schweiz gäller speciella regler för såväl pass och visering som uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Prövningen av tillståndsfrågorna för EES-medborgare och

medborgare i Schweiz skiljer sig därför också från vad som gäller för tredjelandsmedborgare.

Som lagrådet noterat upptas enligt nu gällande ordning undantagen för nordiska medborgare huvudsakligen i utlänningslagen. Undantagen finns i anslutning till respektive tillstånd. För att få en överblick vad som gäller för en nordisk medborgares vistelse i Sverige måste därför flera olika bestämmelser gås igenom. Undantaget från passkrav för nordiska medborgare framgår heller inte av utlänningslagen utan bygger på ett bemyndigande och anges först i förordning.

Att särskilda regler gäller för personer som omfattas av EESavtalet och eller avtalet med Schweiz framgår inte direkt av utlänningslagen utan först i utlänningsförordningen. Detta bygger på att regeringen i utlänningslagen bemyndigats att föreskriva om bl.a. undantag från kravet på uppehållstillstånd och arbetstillstånd.

Den ordning som beskrivits ovan framstår som svårtillgänglig och systematiken är delvis oklar. Kommittén finner det därför lämpligast att tidigt i utlänningslagen, närmare bestämt i det kapitel som anger de generella tillståndskraven, i separata bestämmelser ange vad som gäller om utlänningen är nordisk medborgare.

Den föreslagna ändringen innebär i fråga om nordiska medborgare främst redaktionella förändringar. En praktisk förändring som följer av förslaget är dock att bemyndigandet för passkravet berörs, på så sätt att regeringens bemyndigande utgår i denna del. Detta förutsätts inte leda till några praktiska tillämpningsproblem, se vidare nedan under ”Pass”.

För medborgare i EES-stater eller Schweiz bygger, som tidigare nämnts, hela den nuvarande ordningen på att regeringen har utnyttjat generella bemyndiganden att föreskriva om undantag från respektive tillstånd. För att uppnå en klarare systematik vore det i och för sig önskvärt att även undantagen för medborgare i EESansluten stat eller Schweiz samt medborgare i övriga stater skulle anges direkt i utlänningslagen, på motsvarande sätt som för nordiska medborgare. Vissa av bestämmelserna för EES-medborgare och medborgare i Schweiz anses så grundläggande att det inte kan förväntas finnas behov av upprepade ändringar. Dock är undantagen för EES-medborgare samt medborgare i Schweiz omfattande i sin utformning, bl.a. när det gäller anhöriga till medborgare i de aktuella staterna. Som också Lagrådet påpekat skulle en ordning där undantagen för EES-medborgare anges direkt i lag bli en

komplicerad reglering med många specialbestämmelser, vilka ofta kan behöva ändras.

Utlänningsförordningens reglering av uppehållstillstånd för denna kategori låter sig alltså inte föras över till utlänningslagen utan att den önskade överskådligheten riskerar att gå förlorad. Det framstår därför inte som lämpligt att förändra omfattningen av regeringens bemyndigande att meddela föreskrifter i detta avseende. Bemyndigandena rörande rätten att resa in i, vistas och arbeta i Sverige utan pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd bör dock samlas i en bestämmelse.

Regeringen har i dag ett allmänt bemyndigande att inskränka tillämpningen av bestämmelserna om pass, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd för diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda i Sverige av främmande stat samt deras familjer och deras anställda. Samma sak gäller i fråga om främmande staters kurirer. Bemyndigandet finns i dag under 12 kap. UtlL, Särskilda bemyndiganden (2 §) och i lagrådsremissens förslag under 1 kap. UtlL, Lagens innehåll (6 §). Detta bemyndigande ger stöd för åtskilliga föreskrifter i utlänningsförordningen, t.ex. 1 kap. 15 § och 16 §, 2 kap. 13 §, 3 kap. 9 § samt 4 kap. 12 §. Föreskrifterna innebär bl.a. att passkravet gäller även för diplomatiska företrädare och att uppehållstillstånd får beviljas denna kategori under den tid som tjänstemannen är anställd vid en främmande stats beskickning eller konsulat i Sverige. Vanligt är dock att personerna i stället har s.k. UD-visering. Det finns ingen anledning att ändra den ordning som i dag gäller för den diplomatiska personalen, dvs. att de mer detaljerade bestämmelserna ges på förordningsnivå. Det framstår som lämpligt att låta detta bemyndigande kvarstå, men att föra upp bemyndigandet under utlänningslagens 2 kap., Kraven för att utlänningar skall få resa in, vistas och arbeta i Sverige.

5.3.3. Pass

Kommitténs förslag: Bemyndigandena för regeringen respektive underbemyndigande för Migrationsverket kvarstår i stort sett oförändrade. Regeringen skall därigenom även i fortsättningen ha rätt att föreskriva undantag från passkravet, föreskriva vilka handlingar som får godtas som pass och föreskriva i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass för utlänningar.

Undantaget från passkravet för nordiska medborgare förs dock in i utlänningslagen och skall inte längre omfattas av regeringens bemyndigande.

En av de övergripande utgångspunkterna i fråga om bemyndiganden är att regeringens styrningsmetoder bör särskiljas från den dömande verksamheten så långt det är möjligt.

Regeringen förfogar nu över tre olika sätt att styra passfrågorna genom förordningar, nämligen genom att meddela undantag från passkravet, att föreskriva vilka handlingar som får godtas som pass och att föreskriva i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass för utlänningar (1 kap. 2 § UtlL). Ingen av de nu angivna frågorna är sådana att de kan bli föremål för prövning i domstol. På detta område gäller alltså inte argumentet att regeringens inflytande över den dömande verksamheten skulle bli alltför stort genom en vid bemyndiganderätt.

Bemyndigandena är på passområdet dessutom, till skillnad från vad som gäller för exempelvis arbetstillstånd, specifika och begränsade till att gälla vissa frågor, såsom undantag från huvudregeln att ett passkrav gäller. Denna utformning, där huvudregeln beskrivs i lag och regeringen får meddela undantag, har dessutom förordats av Lagrådet i det föregående yttrandet. Det finns därför inga grundläggande hinder mot att låta bemyndigandena avseende pass stå kvar i oförändrad form.

När det gäller regeringens rätt att föreskriva om undantag från passkravet föreslås ovan under ”Allmänna frågor” att undantaget från passkravet för nordiska medborgare skall framgå direkt av utlänningslagen. Undantaget har gällt sedan den nordiska passöverenskommelsen från år 1957 och får anse så grundläggande att det inte möter några hinder att införa det direkt i lag. Kommittén förordar därför att bemyndigandet att föreskriva om undantag från passkravet inskränks till att gälla andra undantag än för nordiska medborgare.

Den praktiska användningen av övriga bemyndiganden rörande pass talar för att låta dessa kvarstå i oförändrad form. Möjligheten att föreskriva undantag från passkravet används och har använts för att svara upp mot internationella överenskommelser, tidigare inom Norden och för närvarande inom Schengenanslutna stater. Ändamålsskäl talar för att regeringen skall ha kvar möjligheten att på detta område, med undantag för medborgare från Norden, meddela

undantag från passkravet. Utöver de undantag från passkravet som bygger på internationella överenskommelser tillkommer också vissa grupper av utlänningar som enligt regeringens föreskrifter undantas från passkravet. Detta gäller utlänningar som har permanent uppehållstillstånd eller tidsbegränsat uppehållstillstånd med tillfälligt skydd, men också barn som är under sexton år och följer med en vuxen person som har pass med tillräckliga uppgifter för att identifiera barnet. Undantaget från passkrav för dessa kategorier kan i och för sig antas vara nästintill permanent och även detta skulle därför kunna föras in i lagtexten. För överskådlighetens skull, och då inga andra skäl talar för att ändra nuvarande ordning, framstår det dock som mest lämpligt att hålla resterande undantag från passkravet samlade i utlänningsförordningen.

Sammanfattningsvis bör regeringen alltså även fortsättningsvis ha rätt att föreskriva om undantag från passkravet utom för nordiska medborgare.

Frågan om vilka handlingar som får godtas som pass är sådan att det kan krävas snabba ändringar av gällande föreskrifter, då tillströmningen från olika länder och deras möjlighet att få ut passhandlingar kan ändras med kort varsel. Denna fråga lämpar sig därför också väl att reglera enligt nuvarande ordning, där regeringen får bemyndiga Migrationsverket att meddela föreskrifter.

Också rätten att föreskriva i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass för utlänningar kan behöva genomgå detaljändringar med kort varsel vid förändringar av förhållandena i ett visst land. Även här förefaller det lämpligt att regeringens bemyndiganderätt kvarstår i dess nuvarande form.

5.3.4. Visering

Kommitténs förslag: Regeringens bemyndiganden i fråga om visering bör förändras och fortsättningsvis utformas på följande sätt.

Undantaget från det allmänna viseringskravet för de nordiska länderna kvarstår i utlänningslagen. Kriterierna för de två huvudformerna av visering, nämligen enhetlig visering och nationell visering, regleras direkt i utlänningslagen. De allmänna förutsättningarna för dessa viseringsformer förs in i utlänningslagen med utgångspunkt i praxis och Schengenkonventionens regler. Övriga särskilda viseringsformer som transitvisering,

nödfallsvisering etc. regleras även fortsättningsvis i utlänningsförordningen genom bemyndigande för regeringen att meddela ytterligare föreskrifter om visering. Bemyndigandet för regeringen att meddela undantag från viseringskravet för diplomatpersonal och liknande kvarstår, men flyttas från 12 kap. UtlL upp till 2 kap. UtlL. Regeringens bemyndigande att föreskriva undantag från viseringskravet för vissa länder kvarstår.

Enligt nu gällande rätt finns ett generellt krav på att utlänningar som inte är nordiska medborgare skall ha visering för inresa i Sverige (1 kap. 3 § första stycket UtlL). Dessutom sägs i lagen att visering får ges för högst tre månaders vistelse i Sverige vid varje tillfälle samt att visering får begränsas och förenas med de villkor som kan behövas (2 kap. 1 § andra stycket UtlL). Regeringen har getts rätt att föreskriva andra undantag från kravet på visering och föreskriva undantag från huvudregeln att visering får ges för högst tre månaders vistelse (1 kap. 3 § andra stycket och 2 kap. 1 § andra stycket UtlL).

De bestämmelser om visering som finns i utlänningsförordningen gäller dels olika former av visering och praktiska tillämpningsföreskrifter, dels undantag för vissa stater från kravet på visering. De olika formerna av visering som anges i utlänningsförordningen är enhetlig visering (2 kap. 1 §), nationell visering (2 kap. 3 §), visering för flygplatstransitering (2 kap. 9 §), nödfallsvisering (2 kap. 10 §), visering för sjömän (2 kap. 11 §) och gemensam visering (2 kap. 12 §). De egentliga kriterier som beaktas vid prövningen av en ansökan om enhetlig visering finns dock i Schengenkonventionen (2 kap. artikel 5) respektive Migrationsverkets riktlinjer. För nationell visering anges några av de kriterier som skall beaktas vid prövningen i 2 kap. 3 § UtlF. Även i fråga om nödfallsvisering anges vissa riktlinjer i utlänningsförordningen (2 kap. 10 §). För övriga former av visering anges inte något speciellt om vilka kriterier som skall beaktas eller hur prövningen i övrigt bör ske.

Undantagen för vissa stater från kravet på visering anges i 2 kap. 4 § UtlF.

Lagrådet har på flera punkter i sitt föregående yttrande riktat kritik mot den nuvarande utformningen av viseringsbestämmelserna och de bemyndiganden som gäller visering. Lagrådet ansåg det anmärkningsvärt att det inte finns någon materiell bestämmelse

i lagen som anger under vilka förutsättningar visering skall ges, alternativt en huvudregel om att visering skall ges, men får vägras i särskilda närmare beskrivna fall. Lagrådet konstaterade att den beslutande myndigheten har fått en mycket vid, närmast diskretionär prövningsrätt enligt lagen och att det fanns anledning att ifrågasätta så vida beslutsramar i lagen. Vidare fann Lagrådet att de riktlinjer som utfärdas av Migrationsverkets styrelse inte grundas på ett bemyndigande från regeringen och inte har föreskriftens form, varför riktlinjerna i dess nuvarande utformning inte är formellt bindande för beslutande myndigheter.

Ansökan om visering för ett besök i Sverige prövas vanligtvis som en enhetlig visering. Vid prövningen av en sådan ansökan beaktas dels individuella omständigheter, dels mer allmänna omständigheter utifrån kännedomen om det land sökanden är medborgare i. Kan en enhetlig visering inte beviljas, kan det under vissa omständigheter i stället beviljas en nationell visering. Flertalet av de övriga viseringsformerna, nämligen nödfallsvisering, visering för sjömän och gemensam visering utgör speciella former av enhetlig visering. Bestämmelsen om visering för flygplatstransitering utgör en särskild viseringsform för genomresa via internationellt flygplatsområde i Sverige. Visering för flygplatstransitering krävs dessutom endast för medborgare från särskilt angivna länder.

Enhetlig och nationell visering kan alltså sägas vara två huvudtyper av de olika viseringsformerna. Vid övervägande av hur långt regeringens bemyndigande bör sträcka sig på viseringsområdet finns det därigenom anledning att skilja på å ena sidan enhetlig och nationell visering, å andra sidan de särskilda formerna av enhetlig visering respektive flygplatstransitering.

Av de olika viseringar som nu nämnts har enhetlig visering och nationell visering en allmängiltig utformning som anger förutsättningarna för att sådana viseringar skall kunna beviljas. De individuella omständigheter som skall beaktas enligt Schengenkonventionen och praxis framstår som lämpade att föra in som övergripande kriterier i lagtexten, för att det på så sätt skall kunna utläsas vad som skall beaktas vid bedömningen av enhetliga och nationella viseringar. Överskådligheten av viseringsområdet skulle öka om dessa kriterier förs över till utlänningslagen. Några andra ändamålsskäl med att behålla regeringens bemyndigande på detta område föreligger inte. Kommittén föreslår därför att dessa viseringsformer och förutsättningarna för att meddela sådana viseringar, vilka kan utläsas av Schengenkonventionen och viseringspraxis enligt vad

som sagts ovan i avsnitt 2.6, anges direkt i lagen och att regeringens bemyndigande tas bort i samma utsträckning.

För att kunna få en samlad överblick över viseringsområdet skulle det i och för sig vara en fördel om även regleringen av de särskilda viseringsformerna i 2 kap. 9–12 §§ UtlF fördes över till utlänningslagen. När det gäller dessa särskilda viseringsformer kan det däremot uppkomma behov av att ändra t.ex. tidsgränserna, vilket talar för att behålla ett bemyndigande som tillåter att regeringen meddelar föreskrifter på detta område. I bestämmelsen om visering för flygplatstransitering anges också vilka länders medborgare som är viseringspliktiga. Liksom övriga bestämmelser som innehåller listor med enskilda länder kan även denna behöva genomgå snabba och upprepade ändringar som gör det lämpligt att behålla regeringens bemyndigande. Det kan också uppkomma behov av att skapa nya, särskilda viseringsformer, vilka lämpligen bör kunna regleras i utlänningsförordningen. Dessutom kan det, även för andra viseringsformer än flygplatstransitering, bli aktuellt att ange särskilda bestämmelser för vissa länder. Regeringen bör därför även fortsättningsvis ha bemyndigande att meddela föreskrifter som täcker andra viseringstyper än grundformerna enhetlig och nationell visering.

Omständigheter som är hänförliga till att sökanden kommer från ett visst land beaktas för närvarande genom den fortlöpande praxisinformation som utfärdas av Migrationsverket för enskilda länder. Det bör understrykas att det, förutom de länder som Migrationsverket utfärdar praxisinformation för, också finns länder som är helt undantagna från viseringskrav. Dessa undantag anges dock i utlänningsförordningen och det bemyndigandet behandlas senare. Den samlade praxisinformationen för viseringspliktiga länder är omfattande och måste kunna ändras snabbt. Av naturliga skäl kan den inte tas in i lagtexten utan det måste lämpligen även framöver ankomma på Migrationsverket att utfärda riktlinjer av detta slag.

Som Lagrådet påpekat finns inget bemyndigande för varken praxisinformationen om enskilda länder eller de allmänna riktlinjerna. Dessa kan därför inte heller utformas som föreskrifter enligt nu gällande ordning. Praxisinformation för enskilda länder kan vara svår att utforma som generella föreskrifter, även om det skulle vara i form av myndighetsföreskrifter. Trots det önskvärda i att samtliga bestämmelser som skall tillämpas av beslutande myndigheter utformas som bindande föreskrifter, får det därför antas att sådan

information även i fortsättningen måste ges en mer informell karaktär och att den inte är lämplig att utfärda i föreskriftens form. Kommittén finner därför inte anledning att införa någon särskild reglering som skulle ge regeringen rätt att, i sin tur, bemyndiga Migrationsverket att utfärda generella föreskrifter om visering.

Som tidigare nämnts finns det för närvarande en möjlighet för regeringen att föreskriva undantag från kravet på visering. Med stöd av detta har regeringen i utlänningsförordningen angett ett stort antal länder vars medborgare är befriade från viseringskravet. Vilka länders medborgare som är viseringsfria bestäms numera inom EU, se vidare avsnitt 2.2.1. För vissa länder finns också specialregler om befrielse från viseringskrav under förutsättning att särskilda identitetskort visas upp. Dessa bestämmelser är detaljerade och måste ändras om förhållandena är sådana att visering anses krävas för någon tidigare viseringsfri stat eller vice versa. Denna reglering framstår inte som lämplig att föra in i lagtexten och regeringens rätt att föreskriva undantag från viseringskravet bör därför kvarstå oförändrat i sak. Redaktionellt bör dock bemyndigandet föras ihop i en bestämmelse som anger regeringens rätt att föreskriva om undantag även från andra generella tillståndskrav, såsom uppehållstillstånd och arbetstillstånd.

Sammanfattningsvis bör alltså regeringens bemyndigande på viseringsområdet omfatta att meddela föreskrifter om visering, utöver vad som anges om enhetlig och nationell visering i utlänningslagen, samt att föreskriva om undantag från viseringskravet. Lagrådsremissens förslag innehöll på detta område ett bemyndigande att meddela ”föreskrifter om visering”. Enligt lagrådsremissens förslag angav utlänningslagen dock inte några kriterier varken för enhetlig visering eller för någon annan viseringsform. Då kriterierna för att enhetlig eller nationell visering skall kunna beviljas enligt kommitténs förslag bör framgå direkt av lagen, kan bemyndigandet inskränkas något och bör lämpligen formuleras så att regeringen får meddela ”ytterligare föreskrifter” om visering.

5.3.5. Uppehållstillstånd

Kommitténs förslag: Regeringens rätt att meddela föreskrifter om undantag från kravet på uppehållstillstånd samt att föreskriva krav på uppehållstillstånd redan efter kortare vistelsetid i Sverige än tre månader skall kvarstå.

Regeringens bemyndigande att också för andra än EESanslutna länder eller Schweiz meddela föreskrifter om uppehållstillstånd grundat på internationella överenskommelser skall kvarstå, liksom bemyndigandet att meddela särskilda föreskrifter om återkallelse av uppehållstillstånd för medborgare i EESländer och Schweiz.

Regeringen skall ha fortsatt rätt att meddela kompletterande föreskrifter om beviljande av uppehållstillstånd för tillfälligt skydd.

Regeringens rätt att meddela föreskrifter om studier och besök skall kvarstå.

Uppehållstillstånd av humanitära skäl skall helt och hållet regleras i lag och bemyndigandet för regeringen att meddela föreskrifter på detta område utgår.

Enligt 1 kap. 4 § andra stycket UtlL får regeringen föreskriva undantag från kravet på uppehållstillstånd för andra än nordiska medborgare samt föreskriva krav på uppehållstillstånd redan efter en kortare vistelsetid i Sverige än tre månader. Då det inte kan förutses i vilka situationer behov kan uppstå i det senare avseendet bör bemyndigandet stå kvar.

Bemyndigandet i den nu angivna bestämmelsen har använts bl.a. för att ange att den som har visering är undantagen från kravet på uppehållstillstånd (2 kap. 7 § UtlF). Därutöver har bemyndigandet också använts för att meddela mer detaljerade föreskrifter, t.ex. 3 kap. 2 a § UtlF där det anges att EES-medborgare får vistas i Sverige utan uppehållstillstånd om han eller hon arbetar i Sverige men är bosatt i en annan EU-stat dit utlänningen vanligtvis återvänder minst en gång i veckan och 3 kap. 1 § UtlF, som stadgar att den ovan nämnda tremånadersperioden om uppehållstillståndsfri tid beräknas med avseende på hela Schengenområdet. Bestämmelser på denna detaljnivå passar i förordning och dessa bemyndiganden bör finnas kvar.

Regeringen får vidare, enligt 2 kap. 14 § UtlL, meddela föreskrifter om att ansökan om uppehållstillstånd får bifallas, om det följer av en överenskommelse med främmande stat. Bemyndigandet har bl.a. använts för att meddela omfattande föreskrifter om hela EES-kretsen, dvs. alla kategorier av EES-medborgare/medborgare i Schweiz och deras anhöriga. Föreskrifterna i utlänningsförordningen är i praktiken viktiga, men som nämnts ovan förefaller det inte praktiskt genomförbart att föra över dem till utlänningslagen utan att den önskade överskådligheten går förlorad. Vidare pågår inom EU arbete med det s.k. fri rörlighetsdirektivet. Vid ett genomförande av detta direktiv i svensk rätt kommer en översyn åter att göras av de aktuella bestämmelserna, vilket gör att det nu framstår som olämpligt att föregripa denna kommande översyn.

Regeringens generella bemyndigande enligt 2 kap. 14 § andra stycket UtlL att meddela föreskrifter om det följer av internationella avtal har alltså en stor praktisk betydelse för de bestämmelser som hör samman med EES-avtalet eller avtalet mellan EG och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan. Som framgått ovan framstår det som lämpligt att regeringen även fortsättningsvis ges rätt att meddela föreskrifter angående uppehållstillstånd för EES-medborgare respektive medborgare i Schweiz. Detta bemyndigande bör anges i direkt anslutning till de grundläggande bestämmelserna om tillståndskrav i utlänningslagen. Det nuvarande bemyndigandet för regeringen att meddela föreskrifter om uppehållstillstånd på grund av internationella överenskommelser kan dock också innefatta andra internationella överenskommelser. Denna möjlighet bör inte avskaffas och det finns inte några speciella skäl att föra över beslutanderätten till lagnivå. Bemyndigandet kan därför stå kvar i oförändrat skick.

I 2 kap. 14 § andra stycket UtlL finns slutligen ett bemyndigande som ger regeringen rätt att meddela föreskrifter om särskilda förutsättningar för att återkalla ett uppehållstillstånd för personer som omfattas av EES-avtalet respektive avtalet EU-Schweiz. Med stöd av det bemyndigandet har regeringen föreskrivit (3 kap. 5 c § UtlF) att uppehållstillstånd i dessa fall får återkallas om utlänningen inte kan försörja sig eller annars saknar egna medel för sitt uppehälle här samt att uppehållstillstånd för familjemedlemmar får återkallas om anknytningen till EES-medborgaren bryts och familjemedlemmen inte har rätt att stanna i Sverige på någon annan grund. Även

detta bemyndigande har samband med fri rörlighetsdirektivet och bör behandlas på samma sätt. Bemyndigandet bör alltså finnas kvar.

Regeringens bemyndigande att meddela föreskrifter om beviljande av uppehållstillstånd för tillfälligt skydd (2 a kap. 3 § UtlL) gäller situationer utöver de som omfattas av Europeiska unionens råds beslut. Bemyndigandet är också inskränkt till att gälla personer som har fördrivits av samma skäl och från samma ursprungsland eller ursprungsregion. Bemyndigandet utgör alltså en komplettering till situationer då uppehållstillstånd med tillfälligt skydd inte ges enligt huvudreglerna i 2 a kap. UtlL. Också i dessa fall framstår bemyndigandet som lämpligt att behålla. Kommittén föreslår därför att det får stå kvar i nuvarande omfattning.

Att uppehållstillstånd får meddelas för studier eller besök framgår för närvarande av 2 kap. 4 § 7 UtlL. Några kriterier för bedömningen framgår dock inte av lagen. I stället har regeringen använt bemyndigandet på detta område (2 kap. 14 § första stycket 1 UtlL) för att meddela kriterier rörande uppehållstillstånd för studier i utlänningsförordningen (3 kap. 4 § UtlF). Föreskrifterna tar dels upp att utlänningens försörjning skall vara tryggad, dels vilka former av studier det skall vara fråga om för att uppehållstillstånd skall kunna beviljas. Regeringen har inte meddelat några föreskrifter rörande besök. Det kan ifrågasättas om detta bemyndigande därför inte kunde utgå såvitt avser besök. De flesta situationer där uppehållstillstånd kan komma i fråga för besök, finns redan reglerade i lag. Med den begränsade räckvidd bemyndigandet har i denna del, kan det dock kvarstå om behov skulle uppkomma av ytterligare reglering. Reglerna om uppehållstillstånd på grund av studier är till stor del sådana att de skulle kunna införas i lagen. Det kan dock bli aktuellt med ändringar angående olika utbildningsformer som likväl motiverar att bemyndigandet står kvar.

När det så gäller uppehållstillstånd av humanitära skäl och det nuvarande bemyndigandet i denna fråga (2 kap. 14 § första stycket 2 UtlL) finns det anledning att återknyta till utgångspunkten i direktiven, nämligen att regeringens möjligheter att kunna påverka rättstillämpningen inte får leda till att domstolarnas oberoende roll och självständighet kan sättas i fråga. Reglerna skall alltså vara så konstruerade att någon misstanke inte kan uppstå om att regeringen blandar sig i den dömande verksamheten. Regeringens bemyndigande att meddela föreskrifter om humanitära skäl är i nuvarande utformning mycket vidsträckt och skulle kunna användas för att meddela detaljerade regler på området. Detta är inte för-

enligt med vad som nyss sagts om domstolarnas oberoende roll och självständighet. I den praktiska tillämpningen har regeringens bemyndigande hittills utnyttjats för att meddela föreskrifter om s.k. tidsförordningar. Dessa förordningar har kritiserats på grund av orättvisa resultat och kommittén förordar därför att tidsaspekter i ärenden om uppehållstillstånd beaktas endast genom en preciserad utformning av lagtexten. Efter en genomgående precisering av lagtexten bör det heller inte finnas något behov av att låta bemyndigandet angående humanitära skäl kvarstå i någon del. Kommittén föreslår därför att det tas bort helt och hållet.

5.3.6. Skyddsbehövande

Kommitténs förslag: Bemyndigandena kvarstår oförändrade.

Reglerna om skyddsbehövande är, till skillnad från exempelvis bestämmelsen om uppehållstillstånd av humanitära skäl, utförligt angivna i utlänningslagen. Av de bemyndiganden (3 kap. 8 § UtlL) som finns är det första ett komplement till bestämmelserna om tillfälligt skydd, med innebörden att regeringen får meddela föreskrifter om beviljande av permanent uppehållstillstånd. De kategorier av sökande som enligt första stycket kan komma ifråga är skyddssökande som behöver varaktigt skydd i Sverige på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller som inte kan återvända hem på grund av en miljökatastrof. Bemyndigandet rör ett sådant område som kan innebära ekonomiska påfrestningar för Sverige om permanent tillstånd beviljas. Sådana frågor har i och för sig ett generellt intresse även för riksdagen att bedöma. Samtidigt är det här fråga om undantagssituationer där de grundläggande skälen för att få stanna är reglerade i lag och framstår som mycket starka. Bemyndigandet bör därför gälla oförändrat i denna del.

I 3 kap. 8 § andra stycket UtlL finns också ett bemyndigande som innebär att regeringen har rätt att meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd inte får beviljas den kategori av skyddsbehövande som inte kan återvända till sitt hemland på grund av väpnad konflikt eller en miljökatastrof om det behövs med hänsyn till uppkomna begränsningar i Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar. Om sådana föreskrifter meddelas skall de anmälas till riksdagen genom en särskild skrivelse inom tre månader. Bemyndigan-

det har aldrig använts och det har möjligen fått en minskad betydelse efter genomförandet av de EG-rättsliga reglerna om massflykt. Det är dock inte otänkbart att det kan behöva tas i anspråk i en krisartad undantagssituation. Mot den bakgrunden och då det parlamentariska inflytandet tillgodoses genom att riksdagen skall tillställas en skrivelse om föreskrifter meddelas (fjärde stycket) bör bemyndigandet finnas kvar i utlänningslagen.

I 3 kap. 8 § tredje stycket UtlL ges slutligen regeringen en möjlighet att meddela föreskrifter om undantag från den s.k. första asyllandsprincipen. Bemyndigandet ger stöd för bestämmelsen i 7 kap. 1 § UtlF som innebär att undantag från första asyllandsprincipen får göras av familjeanknytningsskäl eller om utlänningen har särskild anknytning till Sverige och saknar anknytning till det land dit verkställigheten skulle ske. Det är väl avgränsat och bör finnas kvar.

5.3.7. Arbetstillstånd

Kommitténs förslag: Det allmänna bemyndigandet för regeringen att meddela föreskrifter om arbetstillstånd görs om till ett bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter om arbetstillstånd. Tillämpningsområdet för bemyndigandet minskar dock genom att huvudkriterierna för arbetstillstånd läggs fast i lag.

Nuvarande bemyndigande innebär att regeringen får föreskriva andra undantag från kravet på arbetstillstånd än de undantag som anges i lagen, nämligen nordiska medborgare och utlänningar med permanent uppehållstillstånd (1 kap. 5 § UtlL). Regeringen får också meddela ytterligare föreskrifter om arbetstillstånd, utöver de förutsättningar som anges i utlänningslagen (2 kap. 6 § tredje stycket UtlL).

Det förstnämnda bemyndigandet har använts för att undanta ett flertal olika kategorier från kravet på arbetstillstånd när de skall arbeta tillfälligt i Sverige. I utlänningsförordningen finns bestämmelser om bl.a. hela EES-kretsen med anhöriga, artister, idrottsmän, internationella specialister och forskare. Det skulle tynga lagen mycket om detaljföreskrifter beträffande olika kategorier togs in där och flexibiliteten på området skulle minska. Bemyndi-

gandet bör därför finnas kvar. Det kan även här övervägas om reglerna för EES-kretsen borde införas i lagen då det är fråga om grundläggande och praktiskt viktiga bestämmelser. Också här gäller dock att bestämmelserna rörande bl.a. anhöriga till EESmedborgare är omfattande och detaljerade, vilket talar för att behålla nuvarande ordning. Hur som helst bör ett sådant alternativ kunna anstå tills frågan om genomförande av det ovan nämnda fri rörlighetsdirektivet blir aktuell.

När det gäller de egentliga förutsättningarna för att bevilja arbetstillstånd finns det anledning att återkomma till de synpunkter som nämnts under uppehållstillstånd av humanitära skäl, nämligen att reglerna skall vara så konstruerade att någon misstanke inte kan uppstå om att regeringen blandar sig i den dömande verksamheten. Samtidigt finns det bl.a. praktiska tillämpningsföreskrifter rörande arbetstillstånd som bör kunna kvarstå på regeringsnivå utan att någon sådan risk uppstår. För att undvika den risk som nu nämnts om att regeringen blandar sig i den dömande verksamheten anser kommittén det vara nödvändigt att de egentliga kriterierna för när arbetstillstånd skall beviljas läggs fast i lagen. Skulle det uppkomma fråga om undantag från dessa kriterier, exempelvis lättnader i prövningen för vissa medborgare eller kategorier av personer, kan det däremot vara lämpligt att reglera med stöd av regeringens bemyndigande. Inom bemyndigandet bör alltså rymmas sådana undantag från kravet på arbetstillstånd som i dag finns i 4 kap. 2 § UtlF, nämligen utlänningar som arbetar här under begränsad tid och i vissa anställningsformer. Även vissa praktiska handläggningsfrågor såsom vilken myndighet som får utfärda arbetstillstånd, arbetstillstånds varaktighet i vissa fall etc. kan även fortsättningsvis lämpligen regleras i förordningsform.

Enligt nu gällande ordning har Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna stort inflytande på bedömningen av ärenden om arbetstillstånd genom att regeringen föreskrivit att Arbetsmarknadsstyrelsen, efter hörande av sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, skall besluta om riktlinjer för bedömningen av sådana ärenden (4 kap. 6 § UtlF) samt att Migrationsverket som huvudregel skall samråda med länsarbetsnämnden i ärenden om arbetstillstånd. Genom att de grundläggande riktlinjerna på området tas in i utlänningslagen, kan det uppfattas som att detta inflytande minskar något. De förutsättningar som föreslås regleras i utlänningslagen är dock av sådan karaktär att de närmast utgör ramar för prövningen, t.ex. får arbetstillstånd beviljas om det råder

tillfällig brist på arbetskraft inom Sverige och övriga EU-länder för det aktuella yrkesområdet. När det däremot gäller att bestämma om det råder tillfällig brist inom ett visst yrke är detta en uppgift som även i fortsättningen måste regleras enligt nuvarande ordning. Den föreslagna ordningen påverkar inte heller bestämmelserna om Migrationsverkets samråd med länsarbetsnämnden, som alltså bör fortsätta att gälla framöver (4 kap. 7 § UtlF). På detta sätt kan också sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare få tillfälle att yttra sig i ärenden av principiell betydelse eller ärenden som annars är av större vikt.

5.3.8. Övriga bemyndiganden

Kommitténs förslag: Övriga bemyndiganden kvarstår oförändrade.

Bemyndigandena i nuvarande 12 kap. rör olika specialområden inom utlänningsrätten. I kapitlet ges regeringen rätt att meddela föreskrifter dels om skyldighet att anmäla utlänningars vistelse eller anställning i Sverige, dels om inskränkningar angående utlänningars rätt att vara anställda i vissa företag om inskränkningarna är nödvändiga med hänsyn till Sveriges säkerhet. Bemyndigandet om anmälningsskyldighet har använts för att bl.a. ange att vissa myndigheter skall underrätta polismyndighet om en utlännings namn, adress m.m. (6 kap. 1 och 2 §§ UtlF). Bland de myndigheter som är skyldiga att lämna underrättelse finns skatteverket, arbetsförmedlingskontor, socialnämnd och skolstyrelse. Polismyndigheten skall med anledning av underrättelsen se till att utlänningen ansöker om uppehållstillstånd eller arbetstillstånd hos Migrationsverket eller vidta andra åtgärder som underrättelsen ger anledning. I 6 kap. UtlF finns vidare ett stort antal bestämmelser som behandlar myndigheters underrättelseskyldighet gentemot varandra. Att ha detaljbestämmelser av detta slag i en lag skulle tynga den alltför mycket. Med hänsyn till behovet av ett flexibelt system på detta område, bör bemyndigandet finnas kvar. Detsamma gäller föreskriftsrätten om inskränkningar i utlännings anställning med hänsyn till Sveriges säkerhet. Användningsområdet för detta bemyndigande kan visserligen bedömas som marginellt i dagens läge, men

behovet kan komma att förändras och bemyndigandet bör därför finnas kvar.

Bemyndigandena för diplomatpersonal m.fl. har behandlats ovan under 5.3.2 Allmänna frågor.

Enligt 12 kap. 3 § UtlL får regeringen meddela föreskrifter om hemsändande av personer som inte är flyktingar och som tagits om hand enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Sådana föreskrifter har meddelats i 12 § förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård. Där sägs följande.

12 § På begäran av en patient som är utländsk medborgare eller av chefsöverläkaren får socialstyrelsen besluta att sända hem patienten, under förutsättning att denne tas emot i sitt hemland och kan antas få tillfredsställande vård där. Om framställningen inte har gjorts av chefsöverläkaren, skall denne höras i ärendet. En patient får inte sändas hem annat än på egen begäran, om patienten kan anses ha fast anknytning till Sverige på grund av att han varit bosatt här under en längre tid eller har anhöriga här. En patient får inte heller sändas hem, om någon annan särskild omständighet talar emot detta. Om patienten påstår att han är politisk flykting får han sändas hem endast om Migrationsverket medgett det. Polismyndigheten skall på begäran av socialstyrelsen lämna biträde för att verkställa hemsändandet. Vid hemsändande av medborgare i stat med vilken särskild överenskommelse i ämnet träffats, skall chefsöverläkaren på begäran till utrikesdepartementet överlämna en kopia av patientens journal.

Bemyndigandet har funnits i många år och det har utnyttjats. Det bör finnas kvar liksom det bemyndigande om fripassagerare som finns intaget i andra stycket i 12 kap. 3 § UtlL.

I 12 kap. 5 och 6 §§ finns slutligen en omfattande rätt för regeringen att meddela föreskrifter rörande utlänningars inresa, vistelse, utresa, anställning, avlägsnande från landet och omhändertagande vid krig och krigsfara m.m. Föreskrifter om avlägsnande och omhändertagande som har meddelats i andra fall än då Sverige är i krig skall underställas riksdagen inom en månad från ikraftträdandet och de upphör att gälla om de inte underställs riksdagen i rätt tid eller om riksdagen inte godkänner föreskrifterna inom två månader från den dag då underställandet skedde. Med hänsyn till behovet av en beredskap för regeringen att agera snabbt i en sådan situation, bör bemyndigandena finnas kvar.

De resterande bemyndiganden som inte tas upp under 12 kap. rör föreskrifter för ersättning vid inställelse till förhandling om förvar och uppsikt (6 kap. 15 § fjärde stycket UtlL), bestämmelser om att indrivning av en särskild avgift för den som har utlänning i sin tjänst utan att denne har arbetstillstånd inte behöver ske för ringa belopp (10 kap. 8 § UtlL) och bestämmelser om tolkersättning vid handläggning av ärende enligt utlänningslagen (11 kap. 5 § tredje stycket UtlL). Samtliga dessa bemyndiganden rör sådana detaljföreskrifter som även fortsättningsvis bör regleras i förordning. Något behov av förändringar finns därför inte heller på dessa områden.

6. Andra regler som berörs i utlänningslagstiftningen

6.1. Inledande bestämmelser i utlänningslagen

Kommitténs förslag: En definition av termerna Schengenkonventionen och Schengenstat förs över från utlänningsförordningen till utlänningslagen. Därutöver görs vissa redaktionella ändringar i 1 kap. UtlL.

Lagrådsremissens förslag upptar i 1 kap. bestämmelser om lagens innehåll och tillämpning. Sedan lagrådsremissen skrevs har det tillkommit ett nytt kapitel i utlänningslagen om tillfälligt skydd (2 a kap.), vilket lämpligen bör läggas till den samlade lagtexten mellan kapitlet om visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd respektive kapitlet om skyddsbehövande. Den inledande bestämmelsen som anger lagens innehåll bör justeras i enlighet med detta.

Definitionen av termerna Schengenkonventionen och Schengenstat återfinns för närvarande i utlänningsförordningen. Eftersom kommittén föreslagit att bestämmelser där dessa begrepp används skall föras in i lagen, bl.a. rörande visering, finns behov av att termerna definieras redan inledningsvis i utlänningslagen.

6.2. Tillståndskraven: definitioner och omfattning

Kommitténs förslag: Kraven på tillstånd för att utlänningar skall få resa in, vistas och arbeta i Sverige – med definitioner – tas upp i ett särskilt kapitel liksom undantagen från tillståndskravet. I ett följande kapitel införs förutsättningarna för de olika tillstånden.

Lagrådet har i sina synpunkter på lagrådsremissen anmärkt att bl.a. begreppet visering förekommer i lagrådsremissens andra kapitel medan definitionen kommer först i det efterföljande kapitlet.

Kommittén delar uppfattningen att innebörden av begreppet visering, liksom för övrigt begreppen tidsbegränsat uppehållstillstånd, permanent uppehållstillstånd och arbetstillstånd, bör definieras redan innan de materiella reglerna behandlas. Kommittén har stannat för att definitionerna bör anges i 2 kap. Kraven för att utlänningar skall få resa in, vistas och arbeta i Sverige.

6.3. Uppehållstillstånd på grund av anknytning

Kommitténs förslag: De grunder för uppehållstillstånd som anges i 2 kap. 4 § UtlL och som inte rör humanitära skäl eller arbetstillstånd anges i en gemensam bestämmelse under en ny rubrik (Uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning eller liknande).

Ett krav på särskilt visat beroendeförhållande förs in i bestämmelsen om tillstånd för nära anhöriga som inte är maka, make, sambo eller barn till anknytningspersonen i Sverige.

De tidigare angivna situationerna för s.k. snabb anknytning, dvs. där anknytning åberopas till en i Sverige bosatt person men där parterna inte tidigare har sammanbott utomlands, samlas så att förutsättningarna för uppehållstillstånd i dessa fall anges i ett sammanhang. Det tidigare rekvisitet att tillstånd får ges, om inte särskilda skäl talar däremot, utgår. Prövningen av om särskilda skäl talar mot tillstånd görs i stället enligt en gemensam bestämmelse som skall gälla även för vissa övriga former av uppehållstillstånd.

En ny punkt, rörande umgänge med ett i Sverige bosatt barn, läggs till under bestämmelsen för uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning eller liknande.

Den tidigare angivna grunden för uppehållstillstånd i 2 kap. 4 § första stycket 4 UtlL, särskild anknytning till Sverige, flyttas till ett andra stycke och utvecklas så att vissa typsituationer anges i lagtexten. Vidare förtydligas i lagtexten att det i dessa situationer krävs synnerliga skäl för att uppehållstillstånd skall beviljas.

Uppdelningen av tillståndsgrunderna

Lagrådet har beträffande grunderna för uppehållstillstånd i utlänningslagen anfört att överskådligheten brister bl.a. genom att bestämmelserna är spridda över flera olika kapitel.

Kommittén föreslår därför, i syfte att förbättra överskådligheten och systematiken, en indelning av grunderna för uppehållstillstånd som är en vidareutveckling av förslaget i lagrådsremissen. Kommitténs förslag redovisar, i likhet med lagrådsremissen, en inledande bestämmelse om att uppehållstillstånd skall beviljas om det föreligger skyddsbehov, varefter övriga bestämmelser om uppehållstillstånd följer.

Lagrådsremissen, som bygger på nu gällande ordning i 2 kap. 4 § UtlL, redovisar bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning och övriga skäl, däribland humanitära skäl, i en och samma bestämmelse. Utifrån kommitténs övriga förslag rörande bestämmelserna om humanitära skäl och arbetstillstånd har kommittén dock valt att nu dela upp bestämmelsen i 2 kap. 4 § UtlL ytterligare. För att tydligare markera vilka situationer som behandlas har kommittén också lagt till en ny rubrik (Uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning eller liknande).

Pågående förändringsarbete

Bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av anknytning är och har varit föremål för översyn även i annan ordning. Anhörigkommittén har tidigare lämnat betänkandet Vår anhöriginvandring, SOU 2002:13, där det bl.a. föreslås en viss utvidgning av möjligheten för nära anhöriga utanför kärnfamiljen att återförenas med släktingar i Sverige. Kommittén har även föreslagit att det för beviljande av uppehållstillstånd skall gälla ett krav på beroende eller andra särskilda skäl, i vissa fall synnerliga skäl, samt att det som huvudregel skall gälla ett tidsbegränsat försörjningskrav för uppehållstillstånd vid s.k. snabb anknytning och för nära anhöriga utanför kärnfamiljen. Dessutom har kommittén föreslagit att dagens seriositetsprövning vid s.k. snabba anknytningar ändras till viss del så att omfattningen av utredningen minskar.

Den nu pågående Utredningen om uppehållstillstånd för familjeåterförening och varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare, UD 2004:01, skall ta ställning till hur rådets direktiv 2003/86/EG om

rätt till familjeåterförening

1

skall genomföras i Sverige. Utred-

ningen skall också bedöma hur förslagen i Anhörigkommitténs delbetänkande Vår anhöriginvandring (SOU 2002:13) förhåller sig till bestämmelserna i direktivet. Uppdraget skall redovisas senast den 31 oktober 2004.

Uppehållstillstånd för andra nära anhöriga än maka, make, sambo och barn

Som nämnts ovan har Anhörigkommittén föreslagit vissa förändringar av bestämmelsen som gäller andra nära anhöriga än maka, make, sambo eller barn, däribland att det införs ett krav på beroendeförhållande eller andra särskilda skäl, i vissa fall synnerliga skäl för att tillstånd skall ges.

Kravet på att det skall föreligga ett särskilt visat beroendeförhållande har angetts i förarbeten till nu gällande lagstiftning

2

och

tillämpas enligt vad kommittén erfarit regelmässigt i praxis. Kommittén finner därför lämpligt att även för egen del föreslå att detta rekvisit förs in i lagtexten, i syfte att så långt möjligt tydliggöra de aktuella bestämmelserna inför en övergång till överprövning i domstol.

Uppehållstillstånd på grund av s.k. snabb anknytning

Enligt nu gällande bestämmelser anges bestämmelserna om uppehållstillstånd för maka, make och sambo till en i Sverige bosatt person dels i 2 kap. 4 § första stycket 1, dels i 2 kap. 4 § andra stycket UtlL. I andra stycket regleras vad som skall gälla för situationer då parterna inte har sammanbott utomlands, s.k. snabb anknytning. För dessa tillkommer krav på att förhållandet skall framstå som seriöst och att särskilda skäl inte talar mot att tillstånd ges.

Enligt lagrådsremissens förslag regleras situationer av snabb anknytning i en egen bestämmelse, 3 kap. 7 §. I sak innebär lagrådsremissens förslag inga förändringar av den nu gällande bestämmelsen.

Kommittén förslag innebär att bestämmelserna om snabb anknytning förs in i omedelbar anslutning till övriga bestämmelser

1

EGT L251, 3/10/2003 s. 12–18, Celex 32003L0086

2

1996/97:25 s. 113 f.

om uppehållstillstånd för anhöriga, i syfte att i största möjliga utsträckning ange grunderna för tillståndsprövningen samlade på ett ställe. I samma syfte bör också seriositetskravet föras in direkt i de aktuella bestämmelserna.

För det fall att Anhörigkommitténs förslag genomförs, kan seriositetsprövningen komma att minska i betydelse. I det förslag som nu läggs fram får innebörden av seriositetsbedömningen dock ses utifrån nu gällande rätt och de förarbetsuttalanden som ligger till grund för dagens tillämpning. I huvudsak innebär seriositetsbedömningen ett krav på att förhållandet har varat en tid, att parterna har träffats i viss utsträckning, att de har god kännedom om varandra och att de har ett gemensamt språk att kommunicera på. Hänsyn tas också till om parterna har eller väntar barn tillsammans. Vidare skall hänsyn tas till sedvänjor inom andra kulturer. Uppehållstillstånd kan därför beviljas även vid s.k. arrangerade äktenskap om det kan konstateras att förhållandet har sin bakgrund i ett traditionellt kulturmönster

3

.

Som nämnts ovan innehåller bestämmelserna om snabb anknytning för närvarande en prövning av om det föreligger särskilda skäl mot att bevilja tillstånd. Regleringen syftar till att ge möjlighet att avslå uppehållstillstånd t.ex. vid månggifte och i många situationer av s.k. barnäktenskap eller förhållanden mellan minderåriga. Enligt kommitténs förslag skall en särskild bestämmelse, 3 kap. 13 § UtlL, ange vissa skäl som generellt skall beaktas mot att bevilja uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning eller liknande, humanitära skäl eller arbete m.m. De skäl mot uppehållstillstånd som anges i den gemensamma bestämmelsen avser brottslighet eller brottslighet i förening med annan misskötsamhet och täcker inte de speciella situationerna för månggifte eller barnäktenskap.

För att lagtexten skall tydliggöras bör det så långt möjligt undvikas att liknande eller identiska begrepp används i olika betydelser på olika ställen i lagen. Lokutionen ”särskilda skäl mot att bevilja uppehållstillstånd” bör därför förbehållas den gemensamma bestämmelsen i 3 kap. 13 § UtlL och inte dessutom användas i bestämmelsen för situationer med snabb anknytning, där den alltså syftat på speciella omständigheter. Möjligheten att avslå ansökan om uppehållstillstånd vid de situationer som angetts ovan, t.ex. barnäktenskap och månggifte får därför fortsättningsvis ske genom seriositetsprövningen. I helhetsbedömningen av om förhållandet är

3

prop. 1999/2000:43 s. 38 ff.

att anse som seriöst skall också tas hänsyn till omständigheter som talar i motsatt riktning, t.ex. indikationer på att det är fråga om ett skenäktenskap eller skenförhållande. Lagändringen är inte tänkt att innebära någon saklig förändring av de skäl som skall beaktas mot att bevilja tillstånd i dessa fall.

Uppehållstillstånd för umgänge med ett i Sverige bosatt barn

Enligt nuvarande praxis förekommer det återkommande fall då sökanden vill ha uppehållstillstånd för att kunna genomföra umgänge med ett i Sverige bosatt barn. Någon särskild grund för uppehållstillstånd har inte tidigare funnits för dessa fall. Om umgänget har varit av viss omfattning, har uppehållstillstånd dock beviljats med stöd av bestämmelsen om särskild anknytning (2 kap. 4 § första stycket 4 UtlL). Har det rått osäkerhet om sökandens vilja eller förmåga att utnyttja sin umgängesrätt, har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljats.

I syfte att tydliggöra lagtexten enligt gällande praxis föreslår kommittén att den nu nämnda situationen anges som en självständig grund under bestämmelsen om uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning eller liknande.

Uppehållstillstånd på grund av annan särskild anknytning

Begreppet ”annan särskild anknytning” rymmer enligt hittillsvarande praxis skilda situationer såsom vuxna adopterade, anhöriga till flyktingar eller skyddsbehövande, tidigare vistelse i Sverige, svenskt ursprung eller anställning med svensk anknytning. Gemensamt för dessa är att tillståndsprövningen är restriktiv och att bestämmelsen i dess helhet är av undantagskaraktär. Av nuvarande lagtext framgår varken vilka situationer som avses inom begreppet ”annan särskild anknytning” eller att bestämmelsen är tänkt att vara av undantagskaraktär. Kommittén förordar därför att bestämmelsen utvecklas och flyttas till ett andra stycke. Därigenom kan det tydligare framgå att bestämmelsen är subsidiär till tillståndsgrunderna i första stycket och att det krävs synnerliga skäl för att uppehållstillstånd skall beviljas i de aktuella fallen.

I bestämmelsen bör också i förtydligande syfte anges vissa av de situationer som nu anses falla in under tillämpningen, nämligen

utlänningar som är adopterade i Sverige i vuxen ålder, är anhöriga till skyddsbehövande eller har vistats i Sverige under lång tid med uppehållstillstånd. För att bestämmelsen även fortsättningsvis skall kunna tillämpas som ventil bör den därutöver ha kvar tillståndsgrunden ”annan särskild anknytning” till Sverige.

6.4. Uppehållstillstånd på grund av Sveriges internationella åtaganden

Kommitténs förslag: En ny paragraf införs för uppehållstillstånd då ett internationellt organ har bifallit klagomål från enskild mot Sverige i fråga som har samband med uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd skall i dessa fall beviljas om det internationella organet har en av Sverige erkänd rätt att pröva klagomål av det aktuella slaget och om inte synnerliga skäl talar emot att bevilja uppehållstillstånd.

I lagrådsremissen föreslogs att en ny paragraf skulle införas för den situation som nu föreslås reglerad på ovan angivet sätt. Dessutom föreslogs att uppehållstillstånd skulle beviljas om det följer av ett internationellt avtal som Sverige har anslutit sig till. I Lagrådets yttrande påtalades att mellanstatliga avtal av det slag som åsyftades med den senare delen av förslaget måste införlivas i svensk rätt genom lag eller förordning för att bli bindande och att tillståndsfrågan i sådana fall i stället borde regleras genom att regeringen utfärdar särskilda förordningar. Kommittén föreslår mot denna bakgrund att bestämmelsen reserveras för fall då internationellt organ har bifallit klagomål mot Sverige på det sätt som beskrivits ovan.

6.5. Skäl mot uppehållstillstånd

Kommitténs förslag: De särskilda skäl som för närvarande skall beaktas mot att bevilja uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning eller liknande, humanitära skäl eller arbete, nämligen att utlänningen gjort sig skyldig till brottslighet eller brottslighet i förening med annan misskötsamhet, anges i en paragraf under en egen rubrik.

Kommitténs förslag överensstämmer med lagrådsremissens. Liksom tidigare bör de omständigheter som talar mot att bevilja uppehållstillstånd för flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt regleras separat i det kapitel som gäller dessa kategorier. Den nu aktuella bestämmelsen om särskilda skäl mot att bevilja uppehållstillstånd skall alltså enbart gälla för övriga uppehållstillstånd såsom familjeanknytning, arbete och studier och humanitära skäl.

6.6. Tidsbegränsade uppehållstillstånd

Kommitténs förslag: En ny paragraf införs där det anges att tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas enligt vissa särskilt angivna bestämmelser, men i övrigt endast om det föreligger särskilda skäl mot att bevilja permanent uppehållstillstånd. Två nya paragrafer införs som reglerar tidsbegränsade uppehållstillstånd för vissa fall av humanitära skäl, nämligen vårdbehov och verkställighetshinder.

Enligt nuvarande ordning finns inte valmöjligheten mellan tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd reglerad i lag annat än för speciella fall, bl.a. snabb anknytning för anhöriga. Av förarbetsuttalanden och tillämpningen i praxis framgår dock att permanent uppehållstillstånd beviljas omedelbart om utlänningen avser att bosätta sig här och det inte finns särskilda skäl som talar emot att bevilja permanent uppehållstillstånd

4

. De skäl som beslutande myndigheter kan ha för att inledningsvis bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd är att det råder tveksamhet om utlänningens vandel och försörjningsförmåga, att vistelsen avses bli begränsad till viss tid eller att utlänningen själv har begärt att få ett tidsbegränsat uppehållstillstånd

5

.

Kommittén har tidigare föreslagit en utveckling av bestämmelsen om humanitära skäl för uppehållstillstånd, så att det där anges vissa typfall då humanitära skäl skall anses föreligga. För dessa typfall finns en utvecklad praxis av innebörd att tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas i vårdbehovsfallen, om sjukdomen eller vårdbehovet är övergående, samt i de fall som gäller verkställighetshin-

4

Prop. 1983/84:144 s. 86 ff.

5

a. prop. s. 86 ff.

der, då det råder hinder mot att verkställa ett avvisningsbeslut men hindret inte kan bedömas vara bestående (jfr avsnitt 4.8.4). För att i lagtexten klargöra hur dessa bestämmelser skall tillämpas anser kommittén att särskilda paragrafer bör införas som reglerar användningen av tidsbegränsade uppehållstillstånd i de angivna situationerna. I anslutning till dessa bestämmelser bör också anges de redan reglerade typsituationerna för när tidsbegränsat uppehållstillstånd används, nämligen s.k. snabb anknytning, utlänningar som behöver vård enligt lagen (1990:252) med särskilda bestämmelser om vård av unga och uppehållstillstånd för ett barn eller en man i anledning av faderskapsutredning.

För klarhetens skull bör bestämmelserna om tidsbegränsat uppehållstillstånd i särskilda fall inledas med en bestämmelse som anger att huvudregeln är att permanent uppehållstillstånd skall beviljas samt att tidsbegränsat uppehållstillstånd, utöver vad som anges i 4 kap. och i de följande särskilda bestämmelserna, får beviljas endast om det föreligger särskilda skäl mot att bevilja permanent uppehållstillstånd. Med denna lydelse avses inte någon förändring när det gäller rätten att begränsa tiden för uppehållstillstånd för utlänningar som inte avser att bosätta sig här, t.ex. gäststuderande och internationellt utbyte. I dessa fall måste särskilda skäl mot att bevilja permanent uppehållstillstånd anses föreligga.

6.7. När uppehållstillstånd skall ha beviljats

Kommitténs förslag: Redaktionella ändringar görs dels i den bestämmelse som anger i vilka situationer uppehållstillstånd får beviljas efter utlänningens inresa i Sverige, dels i bestämmelsen om uppehållstillstånd när det finns ett lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning.

Enligt nu gällande bestämmelser är huvudregeln att uppehållstillstånd skall vara beviljat före utlänningens inresa i landet och att uppehållstillstånd får beviljas efter inresan endast i särskilt angivna undantagsfall (2 kap. 5, 5 a och 5 b §§ UtlL). I en av dessa bestämmelser, 2 kap. 5 b § UtlL, regleras också förutsättningarna för att bevilja uppehållstillstånd efter ett lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning.

Lagrådsremissen har, med samma utgångspunkter, föreslagit en reglering av de aktuella frågorna i 3 kap. 17–19 §§. I 3 kap. 17 § tredje stycket anges som ett undantag från huvudregeln när uppehållstillstånd skall vara beviljat att utlänningen enligt 6 § 1, 2, 3, 4, 5 eller 7 har stark anknytning till en person som är bosatt i Sverige och att det inte skäligen kan krävas att utlänningen återvänder till ett annat land för att lämna in ansökan där.

Kommittén avser inte att göra några sakliga förändringar i förhållande till nu gällande rätt respektive lagrådsremissens förslag i denna del. Lagrådsremissens 6 § 1, 2, 3, 4 och 5 motsvarar i kommitténs förslag återstående bestämmelser i 7 § och hänvisningen kan i dessa delar ändras till 7 §. Lagrådsremissens återstående undantag, 6 § 7, avser utlänningar som har fått arbetstillstånd eller som har sin försörjning ordnad på något annat sätt. Något motsvarande undantag för dessa fall finns inte i nuvarande 2 kap. 5 § tredje stycket UtlL och några sakliga skäl för en förändring i detta avseende har inte anförts i lagrådsremissen. Kommittén föreslår därför att stark anknytning till en person som är bosatt i Sverige skall grunda rätt till uppehållstillstånd efter inresan i landet endast i de fall som anges i kommitténs 3 kap. 7 §.

Nuvarande bestämmelse om uppehållstillstånd efter lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning återfinns i 2 kap. 5 b § UtlL. Enligt lagrådsremissens förslag, 3 kap. 19 §, skulle en ny bestämmelse införas för dessa fall med utgångspunkt i den föreslagna nya instans- och processordningen. Kommittén har grundat sitt förslag på lagrådsremissen och har därför tagit in den bestämmelse som där anges för reglering av nu angivna fall. Bestämmelsen har dock ändrats redaktionellt i fråga om paragrafhänvisningar. Kommittén har också konstaterat att regeringen har lämnat ett separat förslag som berör de här aktuella situationerna, prop. 2003/04:59, Prövning av verkställighetshinder i utlänningsärenden och att ett genomförande av det förslaget skulle innebära en ändrad lydelse av den aktuella bestämmelsen.

7. Migrationsverkets handläggning och beslutsfattande

7.1. Uppdraget

Enligt direktiven (dir. 2003:28) har kommittén i uppdrag att göra en översyn av formerna för Migrationsverkets beredning av ärendena samt beslutsfattande för att det i en ny instans- och processordning skall uppfylla kraven på enhetliga och förutsebara beslut inom rimlig tid. Kommitténs eventuella förslag skall innefatta åtgärder för att säkerställa att kraven uppnås.

I direktiven påpekas vikten av att utredningen i ärendena är komplett och att alla relevanta skäl läggs fram redan i Migrationsverket eftersom domstolarna vid en övergång till en ny instansordning inte kommer att ha den landinformation som Utlänningsnämnden nu har. Kommittén skall därför utreda hur detta skall kunna ske på bästa sätt och lämna förslag till de lagändringar som kan behövas.

Kommittén har därutöver att göra en översyn av Migrationsverkets samordning av praxis och spridande av information om denna samt lämna förslag till eventuella förändringar som kan bidra till att verkets beslutsfattande blir enhetligt, förutsebart och snabbt.

7.2. Migrationsverkets organisation och styrning

Migrationsverket har sitt huvudkontor i Norrköping medan den dagliga verksamheten drivs och leds från fem regioner: Region Mitt med regionkansli i Norrköping, Region Syd med regionkansli i Malmö, Region Väst med regionkansli i Göteborg, Region Stockholm med regionkansli i Solna och Region Nord med regionkansli i Sundsvall. Inom varje region finns flera lokalkontor. Vanligtvis handlägger dessa enheter ansökningar om asyl eller annat

uppehållstillstånd, främlingspass, resedokument och EES-ärenden. Vissa enheter ansvarar också för förvar.

Huvudkontorets verksamhet går ut på att ge mål och ramar för verksamheten inom de fem regionerna samt att följa upp resultaten i regionerna. Här finns också verkets gemensamma funktioner såsom personalenhet, praxisenhet och enhet för internationell utveckling.

För att samordna verksamheten anordnar huvudkontoret gemensamma möten med regionrepresentanter för genomgång av praxis m.m. Nyligen har det också beslutats att tillsätta en rättschef för att bidra till samordningen mellan regionerna.

Direktionen och styrelsen

Migrationsverket leds av en generaldirektör som är placerad vid huvudkontoret i Norrköping. Till sin hjälp har generaldirektören en rådgivande direktion bestående av en överdirektör med placering i Norrköping, regiondirektörer från de fem olika regionerna och en informationschef.

Styrelsen, som utses av regeringen, ansvarar för bl.a. uppföljningen av verksamheten. Generaldirektören är styrelsens ordförande. Styrelsen består av högst tolv ledamöter inklusive generaldirektören

1

. I styrelsens uppgifter ingår bl.a. att besluta om revisionsplan, lämna årsredovisning och budgetplan till regeringen

2

.

Styrelsen skall också fastställa viseringspraxis för olika länder

3

. En annan styrelsens uppgift är att besluta föreskrifter som publiceras i Migrationsverkets författningssamling. Styrelsen fattar dock inte några beslut i enskilda ansökningsärenden. Migrationsverkets överdirektör är chef för huvudkontoret. På huvudkontoret finns också bl.a. praxisenheten, personalenhet och en enhet för internationell utveckling.

1

6 § förordningen (2004:294) med instruktion för Migrationsverket

2

13 § verksförordningen

3

9 § förordningen (2004:294) med instruktion för Migrationsverket

Migrationsverkets rättsliga styrning och övriga styrinstrument

Migrationsverkets verksamhet regleras primärt genom förordningen (2004:294) med instruktion för Migrationsverket samt verksförordningen (1995:1322). I regleringsbrevet återfinns årliga mål, uppdrag och finansiella villkor för verksamheten.

Migrationsverkets författningssamling (MIGRFS) innehåller föreskrifter och allmänna råd. Exempel på områden som behandlas i författningssamlingen är bemyndiganden för utlandsmyndigheter eller länsarbetsnämnden att besluta i särskilda frågor samt uppgifter om vilka handlingar från vissa stater som skall godtas som pass. Författningarna i författningsssamlingen riktar sig till såväl verkets personal som allmänheten.

Generaldirektören utfärdar instruktioner till verkets personal (GDI). Dessa innehåller bindande regler angående verkets inre förhållanden och hur personalen skall fullgöra sina uppgifter.

En annan form av styrinstrument är meddelanden som ges ut av generaldirektören (GDM), regiondirektören (RDM) eller enhetscheferna inom regionerna (EM). I meddelanden lämnas information om olika frågor eller tolkningar av regler. Meddelandena är tänkta att fungera som ett stöd när lagar, förordningar, föreskrifter och instruktioner skall tillämpas. Generaldirektören ger också ut meddelanden till utlandsmyndigheter som benämns cirkulär.

Även övriga styrdokument kan ges ut av generaldirektören (GDS), regiondirektören (RDS) eller enhetscheferna inom regionerna (EM). De övriga styrdokument som utfärdas av generaldirektören reglerar verkets inre förhållanden och gäller bl.a. vision och värderingar men innehåller också en övergripande verksamhetsplan samt delegationer.

De övriga styrdokument som utfärdas av regiondirektören och enhetscheferna riktar sig till personalen inom den egna regionen. Dessa dokument innehåller bl.a. regionala verksamhetsplaner och delegationer

4

.

Utöver nu nämnda styrningsinstrument finns även beslutsprotokoll och handböcker. Beslutsprotokollen kan utfärdas av generaldirektören, regiondirektören eller enhetschefer inom regionerna. Protokollen samlas i egna serier och gäller enbart enskilda situationer, antingen för en enskild person eller för en avgränsad grupp av personer. Handböckerna är tänkta att innehålla en samlad överblick av ett visst område, såväl i fråga om lagreglering, råd och rekom-

4

Migrationsverkets NIPU-slutrapport, delprojekt 2 s. 20

mendationer som arbetsrutiner. Handböckerna är i allmänhet rådgivande, men generaldirektören kan genom en instruktion besluta att delar i en handbok skall vara styrande, vilket innebär att det inte behöver meddelas några separata instruktioner inom området. Avsnitt som är styrande skall markeras tydligt i handboken och ha en ansvarig utgivare

5

.

Beslutsordningen

Beslutanderätten hos Migrationsverket finns primärt hos generaldirektören, varifrån beslutanderätten delegeras till olika nivåer beroende på ärendets karaktär. I enklare ärenden fattas beslut på handläggarnivå, medan beslut i ärenden rörande avvisning eller utvisning fattas av en tjänsteman på högre nivå, en beslutsfattare, efter föredragning av en handläggare. En allmän regel är att tveksamma ärenden skall föredras på närmast högre beslutsnivå. Beslut i asylärenden fattas regelmässigt på regional nivå. Enstaka ärenden kan dock föras upp till generaldirektören för vägledande beslut.

Varje enhet vid verket har en beslutsordning. Besluten fattas regelmässigt av en person, i vissa ärenden tillsammans med en handläggare. Av förvaltningslagen följer dock att det är möjligt att låta flera beslutsfattare delta i beslutet. Så sker också t.ex. i vissa särskilt känsliga ärenden, i vissa ärenden där den massmediala uppmärksamheten är stor eller där beslutet har ett praxisbildande syfte. I dessa fall fattas beslutet oftast av regionchefen tillsammans med enhetschefen och en beslutsfattare. Det förekommer också att beslut fattas av två beslutsfattare tillsammans med en handläggare.

Resultatuppföljning och statistik

Enligt 3 § 3 förordningen (2004:294) med instruktion för Migrationsverket skall verket föra register och statistik över utlänningar i landet i den utsträckning det behövs för verksamheten.

Regeringens regleringsbrev för Migrationsverket innehåller bl.a. målsättningar angående handläggningstider. Det närmare innehållet i målsättningarna anges under några av ärendekategorierna nedan.

5

Migrationsverkets NIPU-slutrapport, delprojekt 2 s. 20 f.

Migrationsverkets hemsida innehåller årsstatistik rörande bl.a. beviljade uppehållstillstånd, arbetstillstånd och medborgarskap samt löpande månadsstatistik för antalet nya asylsökande.

Praxisenheten

Praxisenheten har en styrande funktion genom att ärenden med ny praxis beslutas av generaldirektören eller, efter att denne tillträtt, av rättschefen. Enheten har samtidigt en stödjande funktion genom att bistå samtliga regioner inom samtliga sakområden för Migrationsverket. Enheten ansvarar för den datoriserade informationsbasen Lifos och lägger där in nya avgöranden, länderinformation etc. Lifos innehåller både öppet och sekretessbelagt material. Den största delen av materialet är dock öppen för alla. Det sekretessbelagda materialet är främst rapporter från t.ex. ambassader och andra uppgifter för vilka utrikessekretess råder (jfr avsnitt 7.5.2). Utlänningsnämnden har tillgång till Lifos mot betalning. Även ombuden i asylärenden kan vända sig till Migrationsverket för att få tillgång till materialet. Till dessa kan även hemligt material, av relevans i det enskilda ärendet, lämnas ut med förbehåll att informationen inte får spridas vidare.

För att säkra enhetligheten mellan regionerna arbetar praxisenheten sedan år 2002 med samordningsgrupper där varje region är representerad. Samordningsgrupperna håller regelbundna möten där praxis från regionerna diskuteras och jämförs.

Det görs också utvärderingar i vissa frågor, exempelvis hur barnets bästa har beaktats i olika fall.

Migrationsverkets beslut registreras i den centrala databasen för utlänningar, STAMM.

Regionkontoren

Regionerna har var sin regionchef, en regiondirektör, och ett regionkontor med olika enheter för handläggning och beslutsfattande i enskilda ärenden. Varje region har också lokalkontor utspridda inom regionen. De olika enheterna leds av en enhetschef. Inom varje enhet finns också beslutsfattare, handläggare och kanslipersonal.

För asylprocessen finns transitenheter och asylenheter samt kontor för mottagning och förvar. Övriga ärenden om uppehållstillstånd handläggs inom en speciell tillståndsenhet. Här behandlas ansökningar om uppehållstillstånd på grund av anknytning samt EU/EES-ärenden. Andra frågor som handläggs inom denna enhet är ärenden om främlingspass och resedokument samt ärenden om förlängning av uppehållstillstånd för besök i Sverige och återkallelse av permanent uppehållstillstånd.

Vissa ärendekategorier handläggs enbart inom en region, nämligen ansökningar rörande medborgarskap, arbetstillstånd och uppehållstillstånd för familjeåterförening, vilka handläggs i Norrköping. Ärenden om uppehållstillstånd för familjeåterförening handläggs av tillståndsenheten för övriga frågor om uppehållstillstånd.

7.3. Länderkunskap och landinformation

7.3.1. Informationskällor

Utlandsmyndigheterna

De svenska utlandsmyndigheterna rapporterar regelbundet om de politiska förhållandena i de länder de har att bevaka. Rapporteringen, som samlas på Utrikesdepartementets geografiska enheter, är ibland sekretessbelagd (avsnitt 7.5.2). Den är i första hand avsedd för utrikesförvaltningens allmänna behov av kännedom om olika länders förhållanden och är därför inte alltid tillräcklig som kunskapskälla för asylprövningen. Utrikesdepartementet sammanställer också årligen rapporter om de mänskliga rättigheterna i världens länder. Dessa rapporter offentliggörs på Utrikesdepartementets hemsida.

De svenska utlandsmyndigheterna kan också efter förfrågan från Migrationsverket och Utlänningsnämnden bistå myndigheterna med kontroll av uppgifter som en asylsökande lämnat

6

. Det kan t.ex. gälla uppgifter om någon för myndigheten okänd oppositionsgrupp eller om en åberopad handling kan bedömas som äkta. Ibland kan utlandsmyndigheter besvara frågan direkt med hjälp av den allmänna kunskap som finns om landet men det kan också förekomma att utlandsmyndigheten själv måste göra förfrågningar

6

Se 7 a § förordning (1992:247) med instruktion för utrikesrepresentationen.

genom något ombud eller genom kontakt med andra ambassader. Förutsättningarna för att få fram korrekta uppgifter varierar mellan länderna.

Även andra länders utlandsmyndigheter sammanställer rapporter om politiska förhållanden och hur mänskliga rättigheter respekteras. I USA ger utrikesministeriet (Department of State) ut en årlig rapport om tillståndet i världens länder. Rapporten är offentlig och finns att tillgå på Internet.

FN:s flyktingkommissarie (UNHCR)

FN:s flyktingkommissarie har en omfattande dokumentation om mänskliga rättigheter i olika länder. UNHCR arbetar i ett stort antal länder och organisationen är försiktig med uttalanden som skulle kunna påverka möjligheten att arbeta i vissa länder. Informationen som UNHCR meddelar är därför endast sådan som kan offentliggöras utan att organisationens arbete försvåras. Informationen, som i regel inte är sekretessbelagd, innehåller få bedömningar men anses ha hög grad av tillförlitlighet.

Frivilligorganisationer

Ett flertal frivilligorganisationer, bl.a. Amnesty International, Röda Korset och Rädda Barnen, bildar ett samverkansnät som bistår Migrationsverket och Utlänningsnämnden med information om läget i olika länder när det gäller mänskliga rättigheter. Anmesty International sammanställer årsrapporter och vissa frivilligorganisationer lämnar rapporter från egna resor till skilda länder där förhållandena studerats på plats. Hos Migrationsverket har varje region löpande kontakter med frivilligorganisationerna.

Uppgifterna från frivilligorganisationer är i regel offentliga. Det kan dock uppstå problem för organisationerna på samma sätt som vid UNHCR om man låter alla uppgifter komma till allmän kännedom och särskilt till vederbörande stats kännedom. För handlingar och uppgifter som organisationerna lämnar till myndigheter blir de offentligrättsliga reglerna om offentlighet och sekretess tillämpliga. För organisationerna kan det bli en avvägningsfråga mellan olika intressen innan de väljer att lämna ut viss information.

Internet

En viktig källa för information är de uppgifter som kan inhämtas via Internet, bl.a. nyhetsrapporteringen i lokala tidningar runt om i världen. Andra uppgifter som kan finns tillgängliga där och som kan vara till hjälp för att få kännedom om situationen i ett land är nationell lagstiftning eller debattartiklar. Det särskilda behovet av källkritisk granskning för information hämtad från Internet har uppmärksammats inom Migrationsverket i samband med den interna översynen efter NIPU.

Resor för faktainsamling

Insamlingen av fakta rörande förhållandena i olika länder sker också genom att tjänstemän från de beslutande myndigheterna, Migrationsverket och Utlänningsnämnden, företar resor till landet i fråga. Därigenom kan de få en bredare kunskap om förhållanden i det besökta landet och på plats söka information som är speciellt inriktad på omständigheter som är viktiga för bedömningen i ärendena. Resorna anses också bidra till att tjänstemännen har lättare att bedöma den information de får från annat håll om det aktuella landet.

Utlänningsnämndens utredningsresor företas ofta i samarbete med tjänstemän från Migrationsverket. I resorna deltar den landansvarige och en representant för beslutsfattarna hos nämnden.

När Migrationsverket har företagit en resa för faktainsamling skrivs i allmänhet två rapporter, varav en är öppen och kan spridas medan den andra är en värderande analysrapport som inte är för spridning. I den sistnämnda finns också uppgifter om källor, källkritik, källanalys m.m.

7.3.2. Lagring och spridning av information

Migrationsverket

Hos Migrationsverket sker lagringen av information till stor del genom det databaserade länderinformationssystemet Lifos. Informationen i Lifos omfattar alla relevanta länder. Systemet skall innehålla tillräcklig och relevant information för att, kompletterat med information från andra källor, ge handläggaren en aktuell bild

av läget i ett land så att han eller hon skall kunna fatta ett välgrundat beslut. För de länder varifrån stora flyktingströmmar kommer, finns också landöversikter med allmän övergripande information. Översikterna utarbetas på Migrationsverkets praxisenhet.

Migrationsverket har egna länderexperter som ansvarar för särskilda områden. Dessa samlar in länderinformationen på olika sätt. En stor del av materialet kommer från upplysningar via ambassader och dagstidningar samt upplysningar från frivilligorganisationer. Länderexperterna gör också egna resor och besök i aktuella länder. Sedan länderinformationen har inhämtats graderar länderexperterna det inhämtade materialet i hemligt respektive öppet. Hemligt material är oftast sådant för vilket utrikessekretess gäller. Innan nya uppgifter tillförs eller andra ändringar görs i Lifos skall materialet ha kvalitetssäkrats.

Utlänningsnämnden

Utlänningsnämndens lagring av landinformation baserar sig på ett system med särskilda landansvariga. Dessa är handläggare som har ett särskilt ansvar för inhämtning och analys av information från olika länder. Varje landansvarig bevakar normalt flera länder i samma region. I de fall ett land förekommer i en stor del av ärendena eller där informationsflödet är mycket stort, bevakar den landansvarige endast detta land.

Utlänningsnämnden samarbetar sedan flera år tillbaka med Migrationsverket i fråga om informationssystemet Lifos. I första hand går samarbetet ut på att nämnden kompletterar landinformationen i systemet så att materialet blir tillgängligt för berörd personal hos verket och nämnden.

Utlänningsnämndens bibliotek fyller en viktig funktion för lagring och spridning av landinformation. Biblioteket prenumererar på tidskrifter och magasin med information om mänskliga rättigheter i olika länder och regioner, liksom på material från BBC och andra som rapporterar löpande om olika länder inom områden som nutidshistoria, politik och mänskliga rättigheter.

7.4. Samordning och spridning av praxis

Migrationsverket ansvarar till viss del för praxisstyrningen genom att bifallsbeslut inte kan överklagas. Samordningen av praxis mellan regionerna är därför av stor vikt. Den enda allmänt tillgängliga information om praxis som finns är Utlänningsnämndens publicerade avgöranden från regeringen och Utlänningsnämnden. Den praxis som skapas genom Migrationsverkets bifallsbeslut finns alltså inte allmänt tillgänglig.

I databasen Lifos finns dock även relevanta beslut från Migrationsverket tillsammans med länderinformation. Migrationsverkets praxisenhet ansvarar för Lifos och lägger in nya avgöranden, länderinformation etc. Lifos finns tillgängligt för alla handläggare inom Migrationsverket och de offentliga biträdena i asylärenden kan vända sig till Migrationsverket för att få tillgång till relevant material.

För stater som inte finns inlagda i Lifos kan Migrationsverket hämta in riktade upplysningar i ett enskilt ärende. Dessa tillförs sedan enbart akten och läggs då heller inte in i Lifos i efterhand.

Beslut i enskilda ärenden kan spridas på ett informellt sätt inom och mellan regionerna, t.ex. när det gäller bedömningen av asylskäl för sökande från en viss region. En fördel med att organisationen är uppbyggd som ett nätverk är att information kan spridas snabbt mellan medarbetarna. Samtidigt innebär detta även en risk, genom att ställningstaganden av principiell karaktär kan komma att spridas i organisationen utan att ha förankrats på en högre nivå. Detta kan gälla såväl spridning av opublicerade beslut från Utlänningsnämnden som regionala beslut från Migrationsverket.

För att säkra enhetligheten mellan regionerna arbetar praxisenheten sedan år 2002 med samordningsgrupper, där varje region är representerad. Samordningsgrupperna håller regelbundna möten där praxis från regionerna diskuteras och jämförs. Efter dessa möten upprättas endast minnesanteckningar. Någon kvalitetssäkring görs alltså inte i dessa fall.

Praxisenheten gör också utvärderingar i vissa frågor, till exempel hur barnets bästa har beaktats i olika fall. Efter sådana utvärderingar upprättas ett dokument som kvalitetssäkras. Direktionen beslutar därefter om eventuella åtgärder på lokal eller regional nivå. En del utvärderingar eller protokoll från samordningsmöten tas in i Lifos medan andra kan läggas ut på verksnätet. Resultatuppföljning sker från huvudkontoret.

Handläggare inom regionerna kan också kontakta praxisenheten i tveksamma frågor och frågor från medarbetare kan besvaras via verksnätet av generaldirektören.

Som nämnts ovan (avsnitt 7.2) kan vissa tveksamma ärenden föras upp till högre beslutsnivå och vissa ärenden av principiellt stor vikt kan på detta sätt föras upp till generaldirektören för att få vägledande beslut. Sådana ärenden förbereds och föredras av personal på praxisenheten.

Avsikten är att den externa tillgängligheten i fråga om praxisinnehåll skall vara så stor som möjligt. Ett av ämnena i den centrala verksamhetsplanen är att besöksterminaler skall upprättas, där allmänheten kan söka information inom allt material som inte är sekretessbelagt. Besöksterminaler har hittills upprättats i Göteborg samt, som försöksverksamhet, i Jönköping. Dessa innehåller främst material rörande andra tillståndsgrunder än asyl, såsom anknytnings- och EES-ärenden.

7.5. Sekretess

7.5.1. Sekretess till skydd för utlännings personliga förhållanden

En sekretessbestämmelse som är tillämplig i utlänningsärenden återfinns i 7 kap 14 § sekretesslagen (1980:100), SekrL. Enligt bestämmelsens första stycke gäller sekretess för uppgift som rör utlänning, om det kan antas att röjande av uppgiften skulle medföra fara för att någon utsätts för övergrepp eller annat allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen och utländsk stat eller myndighet eller organisation av utlänningar. Sekretess gäller också i verksamhet för kontroll över utlänningar och i ärende om svenskt medborgarskap för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller honom någon närstående lider men (7 kap. 14 § andra stycket SekrL). Vidare gäller sekretess i verksamhet för kontroll över utlänningar också för anmälan eller annan utsaga av enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att den som har gjort anmälan eller avgivit utsagan eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. När det gäller beslut i sådana ärenden gäller sekretessen dock endast för uppgifter i skälen. Därutöver gäller sekretess hos Migrationsverket

i verksamhet som avser mottagande och vidarebefordran av upplysningar m.m. om krigsfångar och andra skyddade personer som avses i Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter och tilläggsprotokollen till konventionerna, för uppgift om enskilds vistelseort, hälsotillstånd och andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men (7 kap. 14 § tredje stycket SekrL). Vissa begränsningar i sekretessen kan förekomma i enlighet med vad som föreskrivs i 7 kap. 14 § fjärde stycket samt 14 kap. 1–3 §§ SekrL.

Sekretessbestämmelserna till skydd för utlänningens personliga förhållanden innebär att den huvudsakliga informationen i enskilda asylärenden eller medborgarskapsärenden, däribland sökandens namn och de grunder han eller hon åberopat till stöd för sin ansökan, regelmässigt är sekretessbelagd.

7.5.2. Utrikessekretess

En del av de svenska utlandsmyndigheternas rapporter om politiska förhållanden och om hur de mänskliga rättigheterna beaktas i de olika länderna är sekretessbelagda enligt 2 kap. 1 § SekrL. Även uppgifter om de källor ambassaden använt sig av för att hämta informationen kan vara sekretessbelagda enligt samma lagrum. Den s.k. utrikessekretessen gäller för uppgift som angår Sveriges förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation, myndighet, medborgare eller juridisk person i annan stat eller statslös om det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs.

Öppenheten är i dag betydligt större än förr när det gäller utlandsmyndigheternas och Utrikesdepartementets rapporter med information om andra länders förhållanden. Vissa rapporter offentliggörs på Utrikesdepartementets hemsida. En avvägning av vilka uppgifter som kan offentliggöras måste naturligtvis fortfarande göras men numera förekommer också öppen kritik mot andra länder. Utrikesdepartementets allmänna rapporter till Migrationsverket är ofta offentliga. Migrationsverket kan också göra riktade förfrågningar till en ambassad angående förhållanden i landet. Information som inhämtas på detta sätt är oftare sekretessbelagd.

7.6. Gemensamma handläggningsfrågor

Muntlig handläggning

De allmänna ramarna för handläggningen av ärenden inom verket ges i förvaltningslagen (1986:223). Utlänningslagen innehåller dock i viss mån bestämmelser som avviker från förvaltningslagen, främst rörande muntlig handläggning i asylärenden.

Enligt 14 § förvaltningslagen gäller att en sökande, klagande eller annan part som vill lämna uppgifter muntligt i ett ärende som avser myndighetsutövning mot någon enskild skall få tillfälle till det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. I andra fall bestämmer myndigheten om handläggningen skall vara muntlig. Myndigheten skall särskilt beakta om muntlig handläggning kan underlätta för enskilda att ha med den att göra. Med muntlighet i förvaltningslagens bemärkelse avses inte bara en formell muntlig förhandling, utan också mer informella kontakter som telefonsamtal och sammanträden.

För handläggningen av asylärenden gäller särskilda bestämmelser om den muntliga handläggningen, se avsnitt 7.7. Asylprocessen. Även beträffande barn finns en särskild bestämmelse i 11 kap. 1 a § UtlL som rör muntligheten i handläggningen för samtliga ärenden där barn berörs, se avsnitt 7.14 Handläggning av barnärenden.

I ett avseende innehåller utlänningslagen mer detaljerade och formbundna regler om muntlig förhandling och dess innehåll, nämligen vid förhandling om förvar eller uppsikt. Dessa regler återfinns i 6 kap. 12–15 §§ UtlL. Också vid utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll finns mer preciserade bestämmelser om förhandlingens innehåll.

Reglerna om förhandlingen i ärenden om förvar och uppsikt fastställer till att börja med att förhandlingen skall hållas inför den myndighet som beslutar om åtgärden. Myndigheten får bestämma att förhandlingen i stället skall hållas av en tingsrätt. (6 kap. 12 § första stycket UtlL) Vidare gäller att myndigheten får bestämma att någon annan än utlänningen skall höras vid förhandlingen och att, om förhandlingen inte hålls vid den beslutande myndigheten, en representant för myndigheten skall vara närvarande. (6 kap. 12 § andra stycket UtlL). Lagen uppställer alltså här inget krav på beslutsfattarnärvaro. Som huvudregel gäller dock att antingen beslutsfattaren eller handläggaren i det aktuella ärendet är närvarande.

6 kap. 13 § UtlL innehåller regler om kallelse till förhandlingen och ger en möjlighet att besluta om hämtning om utlänningen uteblir efter att ha delgetts kallelse inom viss tid före förhandlingen.

6 kap. 14 § UtlL behandlar innehållet i förhandlingen enligt följande: ”Vid förhandlingen skall noga utredas de omständigheter som kan inverka på ärendets avgörande. Utlänningen skall få tillfälle att ange sin ståndpunkt och att uttala sig om de omständigheter som åberopas i ärendet.” (första stycket) Enligt andra stycket samma bestämmelse gäller att förhandling vid tingsrätt skall ske enligt bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandling i brottmål i tillämpliga delar. Vidare kan rätten under vissa omständigheter besluta att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar även i andra fall än vad som följer av 5 kap. 1 § UtlL. Slutligen anges i tredje stycket att förhandling vid förvaltningsmyndighet skall ske enligt bestämmelserna om muntlig förhandling i förvaltningsprocesslagen (1971:291) i tillämpliga delar.

6 kap. 15 § UtlL innehåller regler om ersättning och förskott för inställelse till förhandlingen. Ersättning kan utgå till såväl sökanden som andra som kallats.

Lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll innehåller i 6 och 7 §§ speciella regler för förhandling i utvisningsärenden enligt 3 § samma lag och 6 kap. 7 § UtlL. De processuella reglerna bygger på en tvåpartsprocess, där Rikspolisstyrelsen är motpart till utlänningen. Förhandling enligt 6 § lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll skall hållas vid Stockholms tingsrätt eller, om särskilda skäl talar emot att förhandlingen hålls där, vid en annan tingsrätt. Vid förhandlingen skall utlänningen höras. Tingsrätten får också besluta att andra än utlänningen skall höras vid förhandlingen.

Bestämmelserna om förhandling är uppbyggda enligt rättegångsbalkens mönster. Vid förhandlingen skall noga utredas de omständigheter som kan inverka på hur ärendet blir avgjort (7 §). Rikspolisstyrelsen skall redogöra för omständigheterna i ärendet och ges tillfälle att ställa frågor till utlänningen och andra som hörs i ärendet. Rikspolisstyrelsen skall även lämna andra upplysningar som behövs för att genomföra förhandlingen. Utlänningen skall få tillfälle att ange sin ståndpunkt och att uttala sig om de omständigheter som åberopas i ärendet (7 § andra stycket). Rätten får utöva materiell processledning och skall genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i de uppgifter som lämnas (7 § tredje stycket). Rätten skall i förväg också ta ställ-

ning till tillåtligheten av eventuell bevisning med tillämpning av 35 kap. 7 § rättegångsbalken (6 § fjärde stycket). En viktig skillnad i förhållande till asylprocessen eller handläggningen av förvarsärenden är att det beslutsunderlag som framkommer vid muntlig handläggning enligt 6 och 7 §§ lagen om särskild utlänningskontroll endast används som underlag för ett yttrande till regeringen, som har att fatta beslut i ärendet. Den muntliga handläggningen hålls alltså inte av den beslutande myndigheten.

Handböcker och ärendehanteringssystem

Praktiska anvisningar om handläggningen av olika ärendetyper finns i Migrationsverkets utlänningshandbok. Denna finns tillgänglig på det interna datanätverket. Handboken innehåller bl.a. sammanställningar av relevant lagstiftning, råd och rekommendationer samt arbetsrutiner. Den ingår som ett led i kvalitetssäkringsarbetet. Generaldirektören bestämmer vad som skall tas in i handboken eller delegerar beslutanderätten härvidlag till chefen för praxisenheten.

I Migrationsverkets datoriserade ärendehanteringssystem STAMM, vilket även är tillgängligt för vissa utlandsmyndigheter och polismyndigheter med gränskontroll, framgår det vilken handläggare som har dossién, där ansökan och andra handlingar i varje enskilt ärende samlas, samt vilka beslut som tidigare har fattats i ärendet och eventuella överklaganden. Systemet innehåller dock inte någon förteckning av vilka övriga handlingar som har hämtats in i ärendet. Inte heller dossién har någon separat innehållsförteckning. För asylsökande gäller att en individplan skall finnas tillgänglig på det interna datanätet, vilken skall ge en aktuell bild av läget i ärendet. Härigenom vill man uppnå en ökad samverkan mellan prövnings- och mottagningsenheterna.

7

Behandlingen av personuppgifter i utlännings- och medborgarskapsärenden har nyligen utretts och det har lämnats förslag på att skapa en särskild utlänningsdatalag (SOU 2003:40).

7

regeringens skrivelse 2003/04:53 s. 23

Beslut och motivering

Enligt 11 kap. 3 § första stycket UtlL gäller 20 § förvaltningslagen som huvudregel rörande motivering av beslut enligt utlänningslagen. Av 20 § förvaltningslagen följer en skyldighet att till varje beslut lämna en motivering med de skäl som har bestämt utgången. Skälen får dock utelämnas helt eller delvis bl.a. om beslutet inte har gått någon part emot, om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen eller om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden eller något liknande förhållande. Skälen får också utelämnas om ärendet är så brådskande att det inte finns tid att utforma skälen.

Enligt 11 kap. 3 § andra stycket UtlL gäller en specialbestämmelse för ärenden om uppehållstillstånd av innebörd att alla beslut skall vara motiverade, alltså även bifallsbeslut. Denna bestämmelse har gällt sedan år 1997. I förarbetena

8

utvecklades synen på besluts-

motiveringar enligt följande:

Någon detaljerad generell anvisning för hur motiveringen skall se ut varken kan eller bör ges. Rent allmänt kan dock sägas att beslut om permanent uppehållstillstånd bör vara utformade så att det tydligt går att urskilja på vilken grund utlänningen har fått stanna i Sverige samt de närmare omständigheter som konstituerar denna slutsats. Ett avslagsbeslut bör, som nämnts, vara tydligt i sak och lättbegripligt. Regeringen vill särskilt understryka vikten av att beslut som rör barn utformas så att det går att utläsa av motiveringen hur hänsynen till barnets hälsa, utveckling och bästa i övrigt har beaktats. Inom kategorin tidsbegränsade uppehållstillstånd finns det däremot naturligtvis ett stort handlingsutrymme för myndigheten att bestämma i vilka fall en individualiserad motivering behövs och i vilka fall en schablonartad beslutsmall kan komma till användning. I flertalet fall av beslut om t.ex. tidsbegränsat uppehållstillstånd för besök eller gäststudier eller på grund av uppskjuten invandringsprövning räcker det självfallet med en kortfattad motivering, som kan följa en schablon, medan ett beslut som innebär att tidsbegränsat tillstånd meddelas på grund av vandelsanmärkning bör vara betydligt mer utförligt och individualiserat.

En annan undantagsbestämmelse återfinns i 11 kap. 3 § tredje stycket UtlL och innebär att beslut om visering och arbetstillstånd inte behöver motiveras. För utlänning som omfattas av EES-avtalet eller avtalet mellan EU och dess medlemsstater å ena sidan och

8

prop. 1996/97:25 s. 206

Schweiz å andra sidan gäller dock att avslag på visering skall motiveras.

9

Migrationsverkets beslut i asylärenden är uppställda efter ett fast mönster. På första sidan anges uppgifter om sökanden samt beslutet i sammanfattning. Även eventuella övriga följder av beslutet anges här, t.ex. underrättas en utlänning som meddelats återreseförbud också om att han eller hon kommer att registreras på den s.k. spärrlistan i Schengens informationssystem.

Efter beslutet lämnas en kort överklagandehänvisning. Därefter, under rubriken ”Ansökan och utredning”, redogörs för bakgrunden och eventuella tidigare beslut i ärendet. Sökandens egna uppgifter och skäl för ansökan anges i sammanfattning under samma rubrik.

Under rubrikerna Skälen för beslutet/Rättsregler följer så en genomgång av åberopade eller annars tillämpliga skyddsgrunder. Innehållet i den s.k. flyktingparagrafen (3 kap. 2 § UtlL) redovisas liksom andra tänkbara tillståndsgrunder såsom bestämmelsen om skyddsbehövande i övrigt (3 kap. 3 § UtlL), bestämmelsen om uppehållstillstånd av humanitära skäl (2 kap. 4 § 5 UtlL) och tillämpliga bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av anknytning (2 kap. 4 § UtlL). Under var och en av bestämmelserna redogörs för Migrationsverkets bedömning av vad som kommit fram i det enskilda ärendet. Visar det sig att uppehållstillstånd inte beviljas enligt flyktingparagrafen, fortsätter motiveringen med frågan om uppehållstillstånd kan beviljas enligt 3 kap. 3 § UtlL och så vidare. Besluten undertecknas av beslutsfattaren och föredraganden.

Mängden ärenden gör att man ofta av effektivitetsskäl använder beslutsmallar vid skrivningen. En strävan finns dock att minska användningen av mallar eftersom beslut enligt mall har medfört kritik från sökanden som fått intrycket att ärendet inte har blivit individuellt eller seriöst prövat.

9

I praktiken berör detta endast personer som är medborgare i land utanför EES-området,

eftersom EES-medborgare inte behöver ha visering för att resa in i Sverige.

7.7. Asylprocessen

Ärendets inledning – transitenheten

En asylsökande som kommer till någon av Migrationsverkets mottagningar tas först emot på transitenheten. Handläggningen på transitenheten sker vanligtvis över två olika dagar. En anledning till att två olika dagar tas i anspråk är att det saknas resurser för att få ett omedelbart svar från registret för fingeravtryck (Eurodac). Om sökanden är ett ensamkommande barn, handläggs ärendet dock i en följd utan uppdelning på olika dagar.

Enligt den vanliga ordningen sker under dag 1 inledande åtgärder gällande ansökan. Sökanden informeras om de initiala åtgärderna och utredningen. Därefter registreras sökanden i den centrala utlänningsdatabasen STAMM samt fotograferas och får lämna fingeravtryck. Vidare kontrolleras om sökanden finns registrerad på Schengenområdets s.k. spärrlista. Sökandens fingeravtryck jämförs mot den europeiska databasen Eurodac, som skall visa om sökanden tidigare registrerats som asylsökande i något annat av de anslutna länderna. Om sökningen i Eurodac ger träff kan det bli aktuellt med ett återsändande till den första staten enligt Dublinförordningen.

Under dag 2 sker en initial utredning. En handläggare på transitenheten håller en kortare intervju med sökanden där familjeförhållanden, resväg och kortfattade uppgifter om orsaken till asylansökan gås igenom. Det är en målsättning att denna intervju skall hållas i vart fall inom några dagar efter att ansökningen registrerats. För det fall att sökanden saknar eget boende – hos släktingar eller vänner – får transitboende tas i anspråk under maximalt fem dagar, vilket också gör att initialutredningen i dessa ärenden måste ske inom denna tid från ansökan. Dock kan tiden för sökande med eget boende bli väsentligt längre – upp till flera månader – då det stundtals ligger många ärenden i balans.

Avsikten med den inledande intervjun är att fastställa inom vilken kategori ärendet skall handläggas i fortsättningen, alternativt om beslut om direktavvisning skall meddelas enligt 8 kap. 8 § UtlL (uppenbart ogrundad ansökan). Hur omfattande denna inledande utredning blir styrs delvis av handläggaren och det har tidigare förekommit skillnader i såväl utredningens omfattning som handläggningstiden. För att få en större enhetlighet finns sedan mars 2004 en gemensam protokollsmall för den inledande utredningen.

Avsikten är att denna skall användas inom hela Migrationsverket. Mallen innehåller vissa praktiska kontrollfrågor men också frågeställningar rörande sökandens släktingar, resväg etc. att gå igenom vid intervjun. Protokollet följer sedan med ärendet för att användas i den fortsatta asylutredningen.

I ärenden där sökanden har eget boende, och kallelsen till initialutredningen därför kan komma att dröja, sköts kallelsen av en särskild samordnare på transitenheten. Skulle sökanden inte komma till utredningen skickas en eller två nya kallelser. Därefter kan det komma i fråga att dra in sökandens bidrag. Vanligast är dock att sökanden i sådana fall registreras som avviken och att ärendet avskrivs.

I de flesta fall görs utredningen av en handläggare medan beslut i samma ärende skrivs av en annan handläggare. Beslutet grundas på vad som dokumenterats från den första utredningen och i dessa fall träffar sökanden alltså varken beslutsfattaren eller den handläggare som medverkar vid beslutsskrivningen. Anledningen till att flera handläggare är involverade i samma ärenden är att handläggarna arbetar efter ett rullande schema där vissa dagar är avsatta för beslutsskrivning. Handläggare som arbetar med initialutredningar genomför normalt tre eller fyra utredningar per dag. Det har dock diskuterats om systemet borde förändras så att samma person skulle behålla ett ärende från registrering till beslut.

Efter initialutredningen kan ärendet mynna ut i ett beslut om att sökanden skall direktavvisas med stöd av 8 kap. 8 § UtlL eller att sökanden skall återsändas till ett land där han eller hon tidigare har ansökt om asyl (se nedan under Dublinärenden). Alla övriga ärenden lämnas vidare till asylenheterna för fortsatt prövning, alltså även sådana ärenden där det framstår som klart att sökanden skall beviljas permanent uppehållstillstånd. Transitenheterna håller veckomöten för genomgång av balanser m.m. Ärenden där det t.ex. kan finnas behov av ny praxis läggs för sig och diskuteras på mötena.

Transitenheterna har jourverksamhet, på Arlanda dygnet runt, men på övriga platser varierande tider.

Mottagningsenheten

Parallellt med handläggningen inom asylprocessen arbetar mottagningsenheten med sociala frågor som rör sökandena, såsom boende, bidragsfrågor, skola och hälsovård. En handläggare förordnas för att bistå sökanden inom dessa områden under tiden fram till dess att sökanden får uppehållstillstånd eller avvisas.

Många av de asylsökande bor i s.k. eget boende hos släktingar eller vänner under tiden till dess deras ärende är avgjort. Det kan innebära att de flyttar till andra kommuner för att senare kallas till förhör. Det kan också hända att de under väntetiden flyttar mellan olika bostäder i olika kommuner. För asylsökande som bor i anläggningsboende gäller att förhör skall hållas inom fem dagar. För dem med eget boende blir tiden oftast åtskilligt längre – ibland flera månader – innan de kallas till förhör, vilket innebär att deras ansökningar inte kommer att behandlas med samma snabbhet.

I de fall sökandens identitet är oklar gör mottagningsenheten en identitetsutredning, bl.a. med hjälp av Skatteverket. Ett annat sätt, som visat sig lyckosamt, är att genom samtal klargöra för sökanden att det är viktigt för deras ärende att identiteten blir klarlagd. Det kan få till följd att sökanden, som ofta har ett pass eller annan identitetshandling, t.ex. födelseattest, skolbetyg eller liknande som bidrar till att styrka identiteten, då väljer att ta fram passet eller handlingen. Emellertid finns ofta inte tid för sådana samtal.

När beslut i asylärendet föreligger är det handläggaren på mottagningsenheten som delger sökanden beslutet. Enheten har också ansvaret för verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut. Man försöker i första hand motivera sökanden att självmant lämna landet. I andra fall följs sökanden till flygplatsen, efter det att Migrationsverket ordnat med biljett, och avreser därefter själv. Om sökanden inte har några identitetshandlingar följer en tjänsteman från mottagningsenheten med sökanden till återvändarlandet och förvissar sig om att sökanden blir mottagen där.

Mottagningsenheten i Malmö, som endast har hand om asylsökande med eget boende, hade 1 841 personer inskrivna i april 2004.

Dublinärenden

För de fall då sökanden tidigare har registrerats som asylsökande i något annat land, i vilket Dublinförordningen gäller, kan sökanden återsändas dit utan vidare prövning av asylskälen i Sverige. Vanligtvis framkommer en tidigare asylansökan i annat land genom att fingeravtrycken har registrerats i Eurodac. Inom transitenheterna finns särskilda s.k. Dublinkontor som handlägger såväl ärenden där sökanden skall sändas tillbaka som ärenden där sökanden först har registrerats i Sverige och skall tas emot här från något annat land där han eller hon senare har ansökt om asyl.

Ärenden där sökanden skall skickas tillbaka till något annat land prioriteras vid handläggningen. Det kan också förekomma beslut om förvar i dessa fall. Inom region Stockholm skickas de sökande som tidigare registrerats i Eurodac direkt till Arlanda för fortsatt Dublinutredning, vilket möjliggör ett snabbt återsändande då det blir aktuellt.

Mottagningsenheten ansvarar sedan för återvändandearbetet.

Asylprövningen: snabb- respektive normalprocessen

En central uppdelning av asylärendena är handläggningen inom snabbprocess respektive normalprocess. Syftet med denna åtskillnad är att tidigt uppmärksamma sådana ärenden som kan avgöras enkelt (snabbprocess) och därigenom att verksamheten som helhet skall avlastas. Ärenden med ensamkommande barn prioriteras särskilt, oavsett ärendets svårhetsgrad, och ingår därför inte i indelningen av snabb- respektive normalprocess.

10

Vid den inledande utredningen på transitenheten görs en första bedömning vilken handläggningsform som skall gälla för ärendet i fortsättningen. Under handläggningen skall det fortlöpande bedömas om den inledande klassificeringen skall kvarstå eller inte.

Till snabbprocessen hänförs både ärenden som kan förväntas leda till avslag och ärenden som kan förväntas leda till att uppehållstillstånd beviljas. Gemensamt är att beslut, vare sig det gäller bifall eller avslag, bedöms kunna fattas efter maximalt en kompletterande utredning utöver initialprocessen. Vanligtvis behöver inte heller något biträde förordnas. Inom snabbprocessen hanteras ärenden där ansökan bedöms leda till avslag och avvisning med omedelbar

10

Migrationsverkets slutrapport från NIPU-projektet, s. 10

verkställighet, men alltså även ärenden där det bedöms att avvisning skall ske efter en kompletterande asylutredning. Kan det i det inledande skedet bedömas att permanent uppehållstillstånd kommer att beviljas, hänförs ärendet också till snabbprocessen.

Formellt hänförs också s.k. Dublinärenden till snabbprocessen, dvs. handläggning enligt Dublinförordningen från förfrågan eller begäran till beslut. Det förekommer visserligen att också Dublinärenden drar ut på handläggningstiden. Ärendena hänförs likväl till snabbprocessen, dels för att Dublinförordningen innehåller tidsfrister med krav på snabb handläggning och dels för att presumtionen är avvisning med omedelbar verkställighet.

Det bör observeras att snabbprocessen innefattar även sådana ärenden som nu lämnas vidare från transitenheterna till asylenheterna, nämligen där prognosen är permanent uppehållstillstånd eller avslag och avvisning efter en kompletterande utredning.

De ärenden som leder till avslag och förordnande om avvisning med omedelbar verkställighet utgör en relativt stor andel av det totala antalet asylansökningar; enligt uppgift från Migrationsverket runt 40 procent.

I normalprocessen ingår utredning, föredragning och beslut i övriga ärenden. Det kan här vara fråga om ärenden som kräver ytterligare utredning, t.ex. språkanalys. Ärenden inom normalprocessen är alltid sådana som lämnats vidare från transitenheten till en asylenhet. Sedan ärendet kommit till asylenheten förordnas offentligt biträde, handlingar översätts respektive kommuniceras med biträdet och sökanden med biträde kallas till utredning.

11

Åtgärder vid oklar identitet hos sökanden

Ett problem vid många asylärenden är att sökandens identitet är oklar och att det är svårt att få fram dokument för att möjliggöra ett eventuellt återsändande. Enligt uppgifter från Migrationsverket saknade 88 procent av de asylsökande passhandlingar under år 2002. Motsvarande siffra för år 2001 var 76 procent.

12

För den all-

männa prövningen av asylärendet är sökandens passhandlingar av särskild betydelse, eftersom därigenom kan utläsas bl.a. sökandens resväg. I arbetet med att klargöra sökandens identitet kan dock

11

Beträffande innehållet i utredningen, se nedan under Asylutredningen.

12

Regeringens skrivelse 2003/04:53, Resultat och kostnader i asylprocessen, s. 12.

många olika handlingar vara relevanta, t.ex. födelseattest, medlemskort i föreningar, skolbetyg eller liknande.

För att i någon mån komma tillrätta med problemen kring oklar identitet sker inom Migrationsverket ett kontinuerligt arbete för att vidareutveckla språkanalyser. Syftet är att på ett tidigt stadium i asylprocessen få en indikation på från vilket land en asylsökande utan identitetshandlingar kommer.

13

Språkanalyserna används som

en del i den samlade bevisningen rörande sökandens identitet.

Enligt 6 kap. 2 § UtlL finns även en möjlighet att besluta om att ta en utlänning i förvar, om han eller hon har fyllt 18 år samt hans eller hennes identitet är oklar vid ankomsten till Sverige eller när han eller hon därefter ansöker om uppehållstillstånd. Dessutom krävs att utlänningen inte kan göra sannolikt att den identitet han eller hon uppger är riktig samt att rätten att resa in i och vistas i Sverige inte kan bedömas ändå. På grund av att det ofta råder brist på förvarsplatser kommer s.k. identitetsförvar dock inte till användning så ofta som lagen medger.

Enligt uppgifter från personal inom Migrationsverket är det relativt vanligt med grundlösa påståenden om att identitetshandlingar saknas. Exempelvis kommer identitetshandlingar ofta fram i ett sent skede av asylprocessen, då handläggaren har gjort klart för sökanden att uppehållstillstånd kan beviljas först då identiteten är fastställd. Tidigare gjordes regelmässigt en genomsökning av asylsökandes tillhörigheter vid ankomsten till Sverige och det visade sig då i de allra flesta fall finnas någon form av identitetshandling. Ett sådant system är dock inte längre praktiskt genomförbart utan en omfattande gränskontroll. Asylärendena inleds nu regelmässigt genom att den asylsökande själv uppsöker något av Migrationsverkets kontor, dvs. inte i omedelbar anslutning till inresan i Sverige.

Förordnande av offentligt biträde

Enligt 11 kap. 8 § UtlL skall offentligt biträde förordnas i vissa särskilt angivna fall. Enligt punkt 1 gäller i alla ärenden där en fråga om avvisning aktualiseras, utom i avvisningsärenden hos polismyndigheten, en presumtion för att offentligt biträde skall förordnas. Även då polismyndigheten har beslutat att ta utlänningen i

13

Regeringens skrivelse 2003/04:53 s. 23.

förvar, och utlänningen har hållits i förvar i mer än tre dagar, skall offentligt biträde förordnas i normalfallet.

Enligt punkten 2 föreligger motsvarande presumtion för att förordna biträde i ärende angående utvisning med stöd av 4 kap. 3 § UtlL. Punkten 3 gäller ärenden om ny ansökan enligt 2 kap. 5 b § UtlL. Här gäller en presumtion för att biträde skall förordnas, om Utlänningsnämnden har meddelat beslut om inhibition i ärendet om avvisning eller utvisning.

Punkten 4 gäller ärenden då utlänningen hålls i förvar inför verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut. Biträde skall i normalfallet förordnas om utlänningen hållits i förvar sedan mer än tre dagar. Vid hemsändande för vård enligt 12 kap. 3 § UtlL skall biträde förordnas i normalfallet enligt punkten 5.

Av andra stycket framgår att offentligt biträde alltid skall förordnas för barn under 18 år som hålls i förvar och som saknar vårdnadshavare här i landet.

Bestämmelser om offentligt biträde finns i lagen (1996:1620) om offentligt biträde. Denna hänvisar till rättshjälpslagen (1996:1619) i frågor som förordnande, byte av och ersättning till offentligt biträde. Till biträde skall förordnas advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå eller annan person som är lämplig för uppdraget.

Sökanden tillfrågas om han eller hon har något särskilt önskemål när det gäller vem som skall förordnas som biträde. Om sökanden inte kan ange någon särskild person, väljs biträdet från en upprättad lista över biträden. För att minimera kostnaderna väljs företrädesvis ett biträde som har sin verksamhet i närheten av sökandens bostadsort. Om sökanden flyttar från en bostadsort till en annan, kan det bli aktuellt med byte av offentligt biträde beroende på hur långt handläggningen av ärendet hunnit och hur långt bort sökanden flyttat. Även i andra fall kan biträdesbyten förekomma.

Det förekommer också att sökanden har ett eget ombud, ibland både ett ombud och ett offentligt biträde, vilket kan medföra vissa problem om ombudet inte är juridiskt skolad eller inte har samma uppfattning som det offentliga biträdet.

Frågor om offentligt biträde kan bli aktuella under hela processen, fram till och med verkställighetsstadiet. I NIPU påpekades att det inte finns reglerat i någon författning vid vilken tidpunkt biträde skall förordnas. Utredningen förordade också att offentligt biträde skall förordnas på ett så tidigt stadium som möjligt, tidigare

än vad som nu är fallet, i syfte att förkorta den totala handläggningstiden av asylärendet

14

.

Migrationsverkets beslut i fråga om offentligt biträde får överklagas särskilt till Utlänningsnämnden.

Asylutredningen

I asylärenden gäller, i stället för 14 § förvaltningslagen, 11 kap. 1 § UtlL. Enligt denna bestämmelse får en utlänning som har ansökt om asyl i Sverige avvisas endast om muntlig handläggning har ingått vid Migrationsverkets handläggning av ärendet. Vidare sägs i samma bestämmelse att muntlig handläggning även annars skall företas på begäran av utlänningen, om inte en sådan handläggning skulle sakna betydelse för att avgöra asylärendet. Är omständigheterna tillräckligt klarlagda för att meddela ett bifallsbeslut, kan alltså ansökan bifallas utan muntlig handläggning.

I förarbetena till 1989 års utlänningslag påpekades att muntlig handläggning kunde avse såväl informella telefonkontakter och sammanträden som mer formella förhandlingar. Det senare borde komma till användning endast i begränsad omfattning, exempelvis då andra än utlänningen skulle höras. Beträffande sammanträffanden med utlänningen och dennes biträde anfördes att minst en av de myndighetspersoner som kunde antas komma att delta i det kommande beslutet borde medverka. Sammanträdet skulle koncentreras till särskilda omständigheter som hade ifrågasatts eller som ytterligare kunde belysa utlänningens uppgifter.

15

Den muntliga handläggningen har tidigare ofta gått till så att utlänningen och dennes biträde sammanträffade med en handläggare för att gå igenom en rad frågor enligt ett grundformulär. Vid mötet behandlades frågor rörande sökandens asylskäl, flyktväg etc. Biträdet hade vanligtvis inte träffat sin klient före sammanträffandet på Migrationsverket och hade därför oftast en passiv roll under intervjun. Efter sammanträdet föredrog handläggaren vad som kommit fram för en beslutsfattare. I dessa ärenden träffade alltså beslutsfattaren inte sökanden personligen.

Bestämmelsen i 11 kap. 1 § UtlL fick sin nuvarande lydelse den 1 januari 1997. Införandet av bestämmelsen att en utlänning som har ansökt om asyl skall få avvisas endast om det har förekommit

14

SOU 1999:16 (NIPU) s. 259

15

prop. 1988/89:86 s. 85 f. och 209 f.

muntlig handläggning vid Migrationsverkets handläggning av ärendet, syftade till ett ökat inslag av muntlighet i processen

16

. När det gäller formen för hur den muntliga handläggningen skulle ske påpekade regeringen att åtskilliga olägenheter är förknippade med att beslutsfattare endast i mindre omfattning träffar den asylsökande. Regeringen anförde angående detta bl.a. följande

17

:

Det finns mot den bakgrunden anledning att överväga införandet av en ordning som bygger på att formella förhandlingsliknande sammanträden måste hållas i vissa ärenden, t.ex. sådana där en reell tilltrosbedömning måste göras. En sådan ordning skulle bl.a. garantera att beslutsfattaren personligen måste sammanträffa med utlänningen. I likhet med Asylprocessutredningen (SOU 1995:46) stannar dock regeringen för att inte lägga fram något sådant förslag. Detta innebär att myndigheterna även fortsättningsvis har rätt att besluta om formen för den muntliga handläggningen från fall till fall. Motivet för detta är bl.a. att asylärenden i än högre utsträckning än andra mål och ärenden skiljer sig åt så mycket från fall till fall att det är svårt att skapa en ordning som heltäckande kan reglera vad som är det bästa förfaringssättet i ett visst enskilt ärende. Att ge myndigheterna frihet att själva bestämma den närmare utformningen av den muntliga handläggningen stämmer också bäst överens med förvaltningsrätten i övrigt.

Regeringen redovisade även vissa ställningstaganden från Asylprocessutredningen rörande två situationer då det framstår som särskilt viktigt att beslutsfattaren själv talar med utlänningen, trovärdighets- respektive s.k. vågskålsärenden:

Det ena är fall där utlänningen har lämnat uppgifter som leder till bedömningen att han eller hon har rätt att få uppehållstillstånd i Sverige under förutsättning att uppgifterna är sanna och där handläggaren föreslår att utlänningen avvisas därför att han eller hon är av uppfattningen att uppgifterna inte är sanningsenliga. Den andra situationen är något som utredningen benämner vågskålsärenden, dvs. ärenden som karakteriseras av att det finns ungefär lika mycket som talar för att bifalla ansökan som för att ansökan skall avslås. Ärenden som är av detta slag torde främst vara att hänföra till fall inom den humanitära intressesfären men kan uppkomma även bland skyddskategorier. I båda dessa situationer bör beslutsfattaren enligt utredningen tala med utlänningen själv i närvaro av utlänningens biträde. Även handläggaren bör vara närvarande. Ett formellt förhandlingsliknande sammanträde kan vara den lämpligaste formen för sådana sammankomster men det är tänkbart att en informellare typ av kontakt kan användas om det endast är en liten men viktig omständighet som beslutsfattaren vill klara ut. Oavsett formen för den muntliga hand-

16

prop. 1996/97:25 s. 195

17

a. prop. s. 199 f.

läggningen bör beslutsfattaren givetvis begränsa sig till att ställa frågor om omständigheter som det finns skäl att ifrågasätta eller som ytterligare kan belysa utlänningens uppgifter. Det är inte meningen att hela utredningen skall göras om på nytt.

Regeringen framhöll för egen del att Invandrarverket även i fortsättningen själv skulle bestämma formen för den muntliga handläggningen, men underströk att de råd som lämnats av Asylprocessutredningen avsevärt borde kunna förbättra situationen när det gäller olägenheten med att verkets beslutsfattare i för liten utsträckning talar med utlänningen.

18

Riktlinjerna i nu angivna proposition har härefter haft fortsatt giltighet för i vilken utsträckning beslutsfattaren bör träffa sökanden personligen.

Formerna för och innehållet i den muntliga handläggningen i asylärenden har setts över och på senare tid har Migrationsverket infört förändrade arbetsformer för det muntliga inslaget genom en s.k. modellverksamhet som bl.a. innebär att sökanden träffar både handläggaren och beslutsfattaren i ärendet.

19

Förvar och förtursärenden

Inom asylprocessen gäller att ärenden där sökanden har tagits i förvar skall handläggas med förtur. Även ärenden som rör barn är prioriterade vid handläggningen, se nedan under 7.14 Handläggning av barnärenden.

Sedan år 1997 ansvarar Migrationsverket för de utlänningar som tas i förvar enligt utlänningslagen. Ett förvarsbeslut är en ingripande åtgärd för den enskilde. Förutsättningarna för förvar har därför noga preciserats i 6 kap. UtlL. Enligt utlänningslagen kan en utlänning som fyllt 18 år tas i förvar bl.a. om identiteten är oklar och det är nödvändigt för att utredningen skall kunna genomföras eller om det är sannolikt att personen kommer att avvisas eller utvisas.

Beslut om förvar får överklagas av utlänningen till förvaltningsdomstol. Överklagande får ske utan samband med asylärendet och utan begränsning till viss tid. Förvarsärenden behandlas alltid med förtur hos såväl de beslutande myndigheterna som hos besvärsinstanserna. Migrationsverket ansvarar för behandlingen av de

18

prop:1996/97:25 s. 201

19

se avsnitt 7.16

utlänningar som tas i förvar enligt utlänningslagen och för de särskilda förvarslokaler där de förvarstagna vistas. I 6 kap. 4 § UtlL föreskrivs vissa särskilda maximitider för att hålla en utlänning i förvar.

Utöver de ärenden som är prioriterade på grund av särskilda förtursregler finns också mer informella prioriteringsgrunder. Ärenden som prioriteras kan till exempel vara sådana där sökanden eller anhörig till sökanden lider av fysisk eller psykisk sjukdom, då det finns suicidrisk etc. Det finns ingen fastställd ordning för hur prioriteringen skall göras i sådana fall. Ärendena måste också bedömas fortlöpande under handläggningen eftersom prioriteringsgrunder av ovan nämnt slag kan uppkomma under handläggningens gång.

Avslutande åtgärder: återvändande och verkställighet av avvisningsbeslut

Återvändandefrågor skall tas upp redan i inledningsskedet och hållas aktuella genom hela asylprocessen.

Avvisningsfrågor sköttes tidigare av polismyndigheten. Sedan år 1999 ligger ansvaret för verkställighet av beslut om avvisning och utvisning enligt utlänningslagen på Migrationsverkets mottagningsenheter. Asylprövningsbeslutet delges av handläggaren på mottagningsenheten. I svåra verkställighetsfall, då den som skall avvisas håller sig undan och inte kan anträffas utan hjälp från polismyndigheten eller det annars kan antas att tvång kommer att behövas för att genomföra verkställigheten, kan polismyndigheten kopplas in för att genomföra verkställigheten (8 kap. 17 § UtlL)

Drygt 80 procent av alla registrerade utresor sker genom självmant återvändande. Vid en mätning i mars 2003 bedömdes att cirka 65 till 80 procent av de asylsökande som åren 1998–2001 fått ett slutligt avslag, eller vars ärende avskrivits, hade lämnat landet. I de ärenden där Utlänningsnämnden fattat beslut i asylärendet eller efter det att nämnden prövat en ny ansökan om uppehållstillstånd skedde 75 procent av utresorna inom 70 dagar. Tiden mellan slutligt beslut och utresa för resterande utresor var i vissa fall väsentligt mycket längre.

20

En viss påtryckningsmöjlighet finns för det fall att en utlänning som ansökt om asyl vägrar medverka till nödvändiga åtgärder för

20

regeringens skrivelse 2003/04:53 s. 16

att ett beslut om avvisning eller utvisning skall kunna verkställas. Om utlänningen saknar giltigt skäl för sin vägran att medverka, kan bostadsersättningen och dagersättningen sättas ned enligt 10 § tredje stycket lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.

I vissa fall kan beslut om förvar meddelas inför verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut (6 kap. 2 § första stycket 3 UtlL). För att förvarsbeslut skall få meddelas i dessa fall krävs dock att det, om utlänningen är över 18 år, med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter finns anledning att anta att han annars kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet i Sverige (6 kap. 2 § andra stycket UtlL).

Förvarsbeslut kan också användas inför verkställighet då utlänningen är under 18 år (6 kap. 3 § UtlL). En av de situationer då sådant beslut skall få meddelas är att det är sannolikt att barnet kommer att avvisas enligt 4 kap. 1 eller 2 §§ UtlL och att ett förordnande om omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 8 § UtlL kommer att meddelas eller fråga uppkommer om verkställighet av ett sådant beslut om avvisning och det finns en uppenbar risk för att barnet annars håller sig undan och därigenom äventyrar en förestående verkställighet som inte bör fördröjas. Är det i dessa fall tillräckligt att barnet ställs under uppsikt enligt 6 kap. 5 § andra stycket UtlL, får beslut om förvar inte meddelas (6 kap. 3 § första stycket 1 och tredje stycket UtlL).

En annan situation då förvarsbeslut kan komma att meddelas mot ett barn är då fråga uppkommer om verkställighet av ett beslut om avvisning i annat fall än som sägs i 6 kap. 3 § första stycket 1 eller av ett beslut om utvisning enligt 4 kap. 3 § UtlL och det vid ett tidigare försök att verkställa beslutet inte visat sig tillräckligt att barnet ställts under uppsikt enligt bestämmelserna i 5 § tredje stycket (6 kap. 3 § första stycket 2 UtlL).

Barnet får inte skiljas från sin vårdnadshavare eller, om de är flera, en av dem genom att vårdnadshavaren eller barnet tas i förvar. Har barnet ingen vårdnadshavare här i riket får det tas i förvar endast om det föreligger synnerliga skäl (6 kap. 3 § tredje stycket UtlL).

Vid beslut om avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 8 § UtlL kan Migrationsverket besluta att verkställigheten tills vidare skall avbrytas (inhibition). I samband med omprövning av ett avvisningsbeslut med ett sådant förordnande skall Migrationsverket pröva om inhibition skall meddelas

(8 kap. 9 § UtlL). Enbart en ansökan om inhibition är tillräcklig för att hindra omedelbar verkställighet enligt 8 kap. 8 § UtlL om det inte är fråga om återsändande till vissa tredje länder som bedöms vara säkra första asylländer.

21

Handläggningstider

Enligt regeringens mål skall beslut i första instans om uppehållstillstånd eller avvisning fattas inom sex månader. Handläggningstiden avser tiden från det att en ansökan har lämnats in hos myndigheten tills beslut har fattats i ärendet. År 2002 beslutade Migrationsverket inom sex månader i 48 procent av ärendena. Den genomsnittliga handläggningstiden var 221 dagar (median 192 dagar). Detta kan jämföras med år 2001 då 49 procent av ärendena avgjordes inom sex månader och den genomsnittliga handläggningstiden var 226 dagar.

22

7.8. Ärenden om uppehållstillstånd i övriga fall

7.8.1. Allmänt om ansökningsförfarandet då sökanden inte befinner sig i Sverige

För de ärenden om uppehållstillstånd som inte grundas på asylskäl eller andra skyddsskäl gäller normalt att ansökan skall ges in från sökandens hemland och prövas innan sökanden reser in i Sverige. Dessa ärenden handläggs på tillståndsenheter i de olika regionerna inom Migrationsverket. Tillståndsenheterna är skilda från asylenheterna. Visar det sig i ett asylärende att uppehållstillstånd kan beviljas på någon annan grund, t.ex. anknytning, kan tillstånd dock beviljas i asylärendet om det inte skäligen kan krävas att sökanden återvänder till hemlandet och ger in ansökan därifrån (2 kap. 5 § tredje stycket UtlL). Ansökan prövas alltså i de fallen på asylenheten och inte tillståndsenheten.

Enligt 3 kap. 7 § UtlF skall en ansökan om uppehållstillstånd för den som befinner sig utanför Sverige ges in till en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat (utlandsmyndighet) i sökandens hemland. Är utlänningen varaktigt bosatt i annat land än hemlandet, får ansökan i stället ges in i bosättningslandet. Vistas utlän-

21

SOU 1999:16 (NIPU) s. 21

22

regeringens skrivelse 2003/04:53, Resultat och kostnader i asylprocessen, s. 10

ningen i Sverige får ansökan ges in till Migrationsverket. Bestämmelsen i 3 kap. 7 § UtlF är inte något formkrav och ansökan får inte avvisas om den kommit till Migrationsverket på något annat sätt.

Blanketter för olika tillståndsärenden finns på Migrationsverkets hemsida. Även andra handlingar prövas dock som ansökningar, så länge det framgår att syftet är att begära tillstånd och sökanden kan identifieras med namn och adress.

När ansökan har kommit in registreras den i utlänningsdatabasen STAMM.

Ansökan från annan än sökanden själv

Ansökningar som ges in direkt till Migrationsverket görs ofta av någon annan än sökanden själv, i regel av någon nära anhörig som är bosatt här i landet. I många fall har anhöriga i Sverige praktiska svårigheter att ordna en fullmakt från sökanden. Något krav på att fullmakt skall ges in ställs i allmänhet inte då en nära anhörig ger in ansökan. Är ingivaren inte att anse som nära anhörig eller finns det annan anledning att ifrågasätta behörigheten, krävs fullmakt dock in.

Bristfälliga ansökningar m.m.

Migrationsverket har som förvaltningsmyndighet ett allmänt utredningsansvar för att ärenden blir utredda efter deras beskaffenhet. Utredningspliktens omfattning växlar bl.a. beroende på vilka ärenden det är fråga om. Enligt 4 § förvaltningslagen (1986:223) finns också en serviceskyldighet för myndigheten att lämna vägledning och råd till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Vad som är en rimlig utredningsinsats får ställas i relation till omständigheterna i det enskilda ärendet.

Vid bristfälliga ansökningar som inte innehåller några grunder för sökandens begäran, föreläggs sökanden att komplettera med detta. Följer sökanden inte föreläggandet, kan ansökan avvisas. Avvisning eller avskrivning av ärenden på denna grund är i praktiken ovanligt och sker vanligtvis inte förrän upprepade kallelser eller förelägganden skickats till sökanden utan svar. Har någon grund angetts måste ansökan dock prövas i sak, även om beslutsunderla-

get inte är tillräckligt för att kunna bevilja tillstånd. Ansökan får då inte avvisas utan avslås med motivering av innebörd att sökanden inte har visat att det föreligger grund för att bevilja tillstånd. I sådana fall skall det dock först bedömas om någon annan utredning bör inhämtas, t.ex. genom att ge sökanden möjlighet att komplettera ärendet genom besök på svensk utlandsmyndighet i sitt hemland. I anknytningsärende har det bedömts att det i princip krävs en personlig intervju med sökanden för att beslutsunderlaget skall anses fullständigt

23

.

Har sökanden gett in sin ansökan till annan utlandsmyndighet än de som anges i 3 kap. 7 § UtlF utgör detta inget hinder mot att Migrationsverket prövar ansökan. Behöver ansökan kompletteras förekommer dock endast i undantagsfall förfrågningar om kompletterande utredning hos den utlandsmyndighet som vidarebefordrat ansökan. Ärendet kan således komma att avslås utan vidare utredning genom medverkan av utlandsmyndigheten, om sökanden inte visat tillräckliga skäl för sin ansökan. Om det finns skäl av humanitär art som skulle innebära att det ter sig stötande eller orimligt att inte begära utredning, begärs dock kompletterande utredning trots att det är ”fel” utlandsmyndighet. Samma sak gäller om kompletteringen gäller någon mindre detalj såsom att visa upp pass.

Ansökningsavgifter

Flera av de tillståndsärenden som inte grundas på skyddsskäl är belagda med ansökningsavgift. För ansökan om uppehålls- och/eller arbetstillstånd är ansökningsavgiften 1 000 kr om sökanden fyllt 18 år och 500 kr om sökanden är under 18 år, dock gäller halva dessa belopp för tillståndsansökningar som grundas på familjeanknytning enligt 2 kap. 4 § UtlL. Ett flertal kategorier av sökande är också befriade från ansökningsavgift. Hit hör, förutom asylsökande och andra skyddsbehövande, t.ex. nära anhöriga till personer som beviljats uppehållstillstånd av skyddsskäl eller humanitära skäl. Även medborgare eller anhöriga till medborgare i EESländer och Schweiz är befriade från avgiftsskyldighet. Ytterligare undantag finns i 7 kap. 7 c § UtlF

24

.

23

UN 313-97

24

Se även förordningen (1997:691) om avgifter vid utlandsmyndigheterna

Ansökningsavgift skall betalas när ansökan ges in. Sker inte detta föreläggs sökanden att betala avgiften inom viss tid. Betalas inte avgiften skall ansökan avvisas. Sökanden skall upplysas om detta i föreläggandet.

Om det redan vid ansökningstillfället står klart att en avgiftsbelagd ansökan helt saknar grund kan sökanden upplysas om detta, varefter han eller hon själv får välja om ansökan ändå skall ges in.

Handläggningstider

Handläggningstiderna då ansökan om uppehållstillstånd ges in vid en utlandsmyndighet är för närvarande upp till tolv månader.

7.8.2. Anhöriginvandring

Ärenden där uppehållstillstånd söks enbart på grund av att sökanden är nära anhörig till en svensk medborgare eller en person med permanent uppehållstillstånd i Sverige handläggs på en tillståndsenhet.

Ärenden om uppehållstillstånd på grund av anknytning anhängiggörs alltså vanligtvis genom ansökan från sökandens hemland och lämnas in till en ambassad eller beskickning. Sedan ansökan kommit in till tillståndsenheten på Migrationsverket görs en inledande bedömning av anknytningens seriositet. Finns det inga vandelsanmärkningar eller andra omständigheter som talar mot att bevilja tillstånd, kan ett positivt beslut meddelas direkt.

Vid s.k. snabba anknytningar finns särskilda utredningskrav rörande förhållandets seriositet. Bedömningen av denna fråga bygger på uppgifter från sökanden och den andra parten. I normalfallet måste båda parterna höras muntligt. Har ansökan getts in vid en svensk utlandsmyndighet görs en muntlig utredning med sökanden där. Det kan även förekomma att referenten, dvs. den person som sökanden åberopar anknytning till, hörs vid utlandsmyndigheten. I annat fall hörs referenten vid Migrationsverket när ansökan har kommit in dit.

Referenten tillfrågas alltid om tidigare äktenskap eller samboförhållanden samt eventuella domar för brott. Finns det särskilda skäl till det får referenten kontrolleras i misstanke- och belastningsregistret. Kontroll kan också göras i folkbokföringsregistret

om det vid utredningen kommer fram att referenten vid flera tillfällen har inlett kortvariga förhållanden med personer bosatta i andra länder.

Samtliga ärenden som rör uppehållstillstånd för familjeåterförening handläggs av tillståndsenheten i Norrköping. Denna ärendekategori utgör en relativt stor andel av de ärenden som enheten hanterar. För närvarande, i juni 2004, finns mellan 4 000 och 5 000 öppna ärenden inom denna kategori.

Överklagandefrekvensen för avslagsbeslut i anknytningsärenden ligger på cirka 50 procent. Ofta är det referenspersonen i Sverige som överklagar. Ett alternativ till att överklaga kan vara att på nytt ge in en ansökan till Migrationsverket, vilket ibland kan leda till ett snabbare beslut.

7.8.3. Uppehållstillstånd på grund av annan särskild anknytning

En utlänning som har särskild anknytning till Sverige kan beviljas uppehållstillstånd med stöd av 2 kap. 4 § första stycket 4 UtlL. Ansökan skall enligt huvudregeln ges in till svensk utlandsmyndighet och prövas innan sökanden reser in i Sverige. Då ansökningen främst grundas på att sökanden har svenskt påbrå har man från Migrationsverkets sida ofta funnit skäl att frångå huvudregeln om att tillstånd skall vara ordnat före inresan i Sverige.

7.8.4. Uppehållstillstånd för tillfällig vistelse

Uppehållstillstånd för studier eller besök hör också till de ärenden där tillstånd skall vara ordnat före inresan i Sverige. Undantag görs enligt 2 kap. 5 a § UtlL om sökanden kan åberopa vägande skäl för förlängning av en pågående besöksvistelse. Migrationsverkets prövning skall ta sikte på att sökandens verkliga avsikt med vistelsen är ett besök och inte bosättning.

7.8.5. Förlängning av besök i Sverige

Migrationsverket handlägger ärenden om tillstånd till förlängning av besök i Sverige enligt 2 kap. 5 a § UtlL. I dessa ärenden görs ansökan alltså av den som redan vistas i Sverige. I vissa fall kan

handläggaren bevilja ansökan direkt i receptionen. Beslutsrätten bestäms genom individuella delegationer. Delegationsrätten kan vara utformad för olika situationer: om ansökan skall beviljas eller avslås samt, vid beviljande, hur lång tid förlängningen avser. Möjligheten att bevilja ansökan direkt i receptionen är också olika för olika enheter. Mindre enheter har av resursskäl inte samma möjlighet att avsätta personal speciellt för detta ändamål.

7.8.6. Återkallelse av uppehållstillstånd

En särskild ärendekategori är återkallelse av tillstånd. Även dessa handläggs av tillståndsenheterna. Återkallelse kan ske av olika orsaker, exempelvis oriktiga uppgifter eller att sökanden registrerats på spärrlistan i Schengens informationssystem (SIS). Återkallelse av permanent uppehållstillstånd kan också ske på grund av att sökandens bosättning i Sverige har upphört (2 kap. 12 § UtlL).

Sökande som beviljats permanent uppehållstillstånd får ett bevis härom, vilket skall förnyas vart tredje år. Är sökanden inte längre bosatt i Sverige, uppmärksammas detta oftast i samband med att sökanden inte går att nå för förnyelse av sitt tillståndsbevis. Migrationsverket kan också få kännedom om att utlänningen har flyttat genom en avisering från Skatteverket om utflyttning/avregistrering eller genom att utlänningen söker upp en utlandsmyndighet för att få ett nytt tillståndsmärke.

Uppkommer indikationer på att bosättningen i Sverige har upphört, skall ett återkallelseärende läggas upp i STAMM eller i vart fall registreras att en hemvistutredning pågår. Enbart den omständigheten att en utlänning är avregistrerad som utflyttad i SPAR är normalt inte tillräckligt för att återkalla uppehållstillståndet. Migrationsverket kan däremot begära in skattemyndighetens beslut och underlaget för beslutet. Även andra myndigheter kan kontaktas i utredningen. Om det är möjligt kan utlänningen själv höras i ärendet; det är dock inte nödvändigt att så sker för att besluta om återkallelse.

Ärendena har ofta en lång utredningstid. Visar det sig genom utredningen att utlänningen inte längre är bosatt i Sverige, men hans eller hennes nya vistelseort är okänd, måste kungörelsedelgivning ske av beslutet om återkallelse. Alla beslut som kan komma att bli föremål för kungörelsedelgivning fattas av Region Mitt i

Norrköping. Ärendet kan dock beredas av den enhet som börjat handläggningen.

7.9. Viseringsärenden m.m.

Visering

Ansökan om visering görs i utlandet hos svensk beskickning. De ansökningar som inte kan beviljas eller avslås direkt, sänds till Migrationsverket, Region Mitt, för avgörande. Migrationsverket har för närvarande cirka 7 000 inkommande viseringsärenden per år. Av de ärenden som prövas av Migrationsverket avslås ungefär hälften av ansökningarna. På utlandsmyndigheterna beviljas flertalet av ansökningarna eller cirka 98 %.

Handläggningen av viseringsansökningar är helt och hållet skriftlig. Ansökningsblanketter kan hämtas via Migrationsverkets hemsida. För Schengenvisum efterfrågas endast kortfattade uppgifter främst rörande sökandens identitet, ursprung, resväg och syfte med besöket. Beroende på syftet med besöket finns också vissa bilagor med särskilda frågor för affärs- eller konferensbesök, släkt- eller vänbesök etc.

Handläggningstiden för de viseringsansökningar som prövas av Migrationsverket varierar mellan två veckor och två månader. En del av tidsåtgången beror på att man använder kurir för befordring av ansökan från utlandsmyndigheten.

Särskilt tillstånd för kort besök

Visumenheten handlägger även ärenden om särskilt tillstånd för kort besök enligt 4 kap. 15 § UtlL. Denna bestämmelse gäller utlänningar som har avvisats eller utvisats samt i samband därmed förbjudits att återvända till Sverige. Enligt bestämmelsen i 4 kap. 15 § UtlL kan dessa ges ett särskilt tillstånd att göra ett kort besök här för synnerligen viktiga angelägenheter. Den praktiska hanteringen sker på olika sätt beroende på sökandens nationalitet. Om sökanden är viseringspliktig ges det särskilda tillståndet i form av att en nationell visering införs i passet. I beslutet anmärks att det har skett av praktiska skäl. Om sökanden däremot är viseringsfri och inte bosatt på Schengenterritoriet utfärdas tills vidare en särskild handling av vilken framgår vilken typ av tillstånd innehavaren

har. Samma sak gäller för sökande som är medborgare i en Schengenstat eller tredjelandsmedborgare bosatt på Schengenterritoriet.

7.10. Arbetstillståndsärenden

Arbetstillstånd kan beviljas antingen som en följd av att sökanden ges ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, t.ex. i fall av s.k. snabb anknytning, eller på grund av att sökanden fått ett konkret arbetserbjudande. I de första fallen är arbetstillståndet generellt utformat och prövningen sker inom ramen för ärendet om uppehållstillståndet.

I övriga fall, dvs. där arbetserbjudandet utgör den egentliga grunden för ansökan, sker ansökan om arbetstillstånd vanligtvis från ambassader eller konsulat i utlandet. Ett inledande krav för att arbetstillstånd skall beviljas är just att det föreligger ett konkret arbetserbjudande från en specifik arbetsgivare. Handläggningen är helt och hållet skriftlig. Arbetstillståndsärenden av detta slag handläggs enbart inom Region Mitt i Norrköping.

Som huvudregel skall Migrationsverket höra Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) innan tillstånd beviljas. Yttrandet från AMS görs via länsarbetsnämnden (LAN). Vanligtvis beslutar Migrationsverket i enlighet med yttrandet men en kontroll sker även gentemot bestämmelserna i utlänningslagen. Migrationsverket har dock bemyndigande att bevilja arbetstillstånd i vissa fall och att avslå arbetstillstånd för vissa yrkeskategorier. Det råder vissa avgränsningsproblem med att bestämma vilka fall som inryms under bemyndigandena. Inom AMS har nyligen gjorts en översyn av bemyndigandena i samarbete med Migrationsverket och LAN.

En av de kategorier där Migrationsverket självständigt kan besluta om arbetstillstånd är ”tillfällig brist” dvs. yrken där det råder tillfällig brist på arbetskraft. AMS beslutar vilka yrken som kan hänföras till kategorin tillfällig brist och Migrationsverket kan därefter bevilja ansökningar avseende dessa yrken om övriga förutsättningar är uppfyllda. Arbetstillstånd för tillfällig brist kan beviljas för maximalt arton månader. Normalt beviljas först ett år som grund och därefter kan sökanden begära förlängning upp till totalt arton månader.

Handläggningstiden för ärenden om arbetstillstånd ligger på cirka sex till åtta veckor.

7.11. Medborgarskapsärenden

Frågor om svenskt medborgarskap handläggs på en särskild enhet inom Region Mitt, medborgarskapsenheten.

Medborgarskapsenheten har cirka sjuttio personer anställda. Enheten är fördelad på tre grupperingar med varsin chef och en enhetsexpert. Det finns totalt fjorton beslutsfattare, cirka trettiofem handläggare och cirka femton assistenter. Fem personer arbetar enbart med anmälningsärenden.

Svenskt medborgarskap kan erhållas antingen genom s.k. naturalisation eller genom ett anmälningsärende. Med naturalisation menas att en person blir svensk medborgare genom att ansöka om svenskt medborgarskap. Anmälningsärenden är en förenklad form av ansökan och innebär att svenskt medborgarskap beviljas om vissa förutsättningar är uppfyllda. I motsats till naturalisation, där ansökan prövas från fall till fall, finns en ovillkorlig rätt att få svenskt medborgarskap om förutsättningarna för anmälan i lagen är uppfyllda. De som under vissa angivna förutsättningar kan få svenskt medborgarskap genom anmälan i stället för naturalisation är nordiska medborgare samt barn eller ungdomar under 20 år.

Båda typerna av ärenden handläggs av Medborgarskapsenheten. Antalet inkomna ärenden varierar något men ligger för närvarande på drygt 30 000 ärenden per år. Av dessa rör merparten, över 25 000 ärenden, naturalisation. Resterande ärenden, anmälningsärendena, är mindre omfattande och handläggs separat. Totalt avgörs ungefär lika många ärenden per år som antalet nyinkomna ärenden. För närvarande och sedan flera år tillbaka finns en balans på cirka 20 000 ärenden.

Då ett nytt ärende kommer in sorteras det till att börja med som anmälningsärende eller naturalisationsärende. Naturalisationsärendena sorteras i sin tur i s.k. direktärenden och s.k. normalärenden. Med direktärenden avses naturalisationsärenden där sökanden kommer från vissa länder för vilka utredningen är enklare. På grund av de höga ärendebalanserna är handläggningstiderna relativt långa för de s.k. normalärendena. Handläggningstiden ligger för dessa på upp till två år. För anmälningsärendena är den genomsnittliga handläggningstiden cirka två månader och för direktärendena cirka fyra månader.

Medborgarskapsärendena är belagda med en ansökningsavgift på 1 500 kr. Avgiften betalas inte tillbaka även om det blir ett avslagsbeslut i ärendet. För slutgiltig prövning av ärendet krävs också att

sökandens pass ges in till Medborgarskapsenheten. På grund av de långa handläggningstiderna i normalärendena begärs passet dock in först när det närmar sig beslut i ärendet. Under handläggningen görs kontroller av sökanden i olika register. Om det kommer fram något anmärkningsvärt bereds sökanden tillfälle att yttra sig över uppgifterna. Sökanden kan även föreläggas att komplettera ansökan i andra avseenden. I de fall det är möjligt begärs kompletteringarna in per telefon, annars skriftligen. Från medborgarskapsenheten eftersträvas dock att ansökningshandlingarna skall vara tydliga och klart tala om vilka uppgifter som sökanden behöver lämna. Muntlig handläggning är mycket sällsynt. I de fall det har förekommit har sammanträdet syftat till att utreda sökandens identitet. På grund av de långa väntetiderna har en generös förtursprövning utvecklats, detta för att undvika ytterligare fördröjning genom att behöva göra en ingående prövning av skälen för förtur i varje enskilt ärende.

Utöver ovan nämnda ärenden finns också några till antalet mindre ärendekategorier. En av dessa är bibehållande av svenskt medborgarskap med några hundra ärenden per år. En annan är befrielse från svenskt medborgarskap. En särskild handläggning gäller för ärenden då sökanden har tillhört någon organisation som misstänks för krigsbrott. Dessa överlämnas till regeringen för en diskretionär prövning av medborgarskapsfrågan.

Naturalisationsärenden som leder till avslagsbeslut kan överklagas till Utlänningsnämnden. Undantag gäller för s.k. säkerhetsärenden, dvs. ärenden där SÄPO har hörts och avstyrkt bifall. Besluten i dessa ärenden överklagas till regeringen. Överklagandefrekvensen i avslagsbeslut ligger totalt på cirka 50–60 procent.

7.12. Passärenden m.m.

Tillståndsenheten handlägger ärenden om främlingspass och resedokument enligt 1 kap. 10–14 §§ UtlF.

Personer som ansöker om främlingspass måste komma till enheten personligen bl.a. för att fylla i ett ansökningsformulär samt s.k. passunderlag. Vid förlängning får kravet på personlig inställelse efterges. Ansökan bör bl.a. innehålla underskrift av sökanden, fotografi, personbevis, handlingar som kan styrka sökandens identitet etc. Inför utfärdande av pass ska identiteten alltid i möjligaste mån klarläggas, om detta inte är gjort i tidigare utredningar. Det är sökanden som har bevisbördan för att styrka sin identitet. Det

ankommer på den som handlägger ansökan om främlingspass att självständigt bedöma om anteckning ska göras om att identiteten inte är styrkt, s.k. id-anteckning. Om det skall föras in en idanteckning i det beviljade passet skall det framgå av beslutet vilka handlingar sökanden har gett in och varför de åberopade handlingarna inte anses styrka identiteten. En id-anteckning kan inte överklagas särskilt.

Ansökan om främlingspass är som huvudregel avgiftsbelagd, även vid förlängning av giltighetstiden för ett gammalt pass.

Arbetet med främlingspassen medför stundtals en stor arbetsanhopning för tillståndsenheten.

Ansökningsförfarandet för resedokument är det samma som för främlingspass. Även resedokument kan förses med anteckning att identiteten inte är styrkt. För utfärdande av resedokument tas en expeditionsavgift ut. Beslut om att avslå ansökan om resedokument kan enligt 7 kap. 4 § UtlL överklagas till Utlänningsnämnden.

7.13. EES-ärenden

Ärenden om uppehållstillstånd som grundas på EES-avtalet handläggs inom tillståndsenheten. Region Stockholm har en egen EESgrupp med personer som enbart handlägger EES-ärenden. Inom övriga regioner finns enstaka handläggare som enbart arbetar med EES-ärenden, men det vanligaste är att handläggare och beslutsfattare på tillståndsenheten arbetar parallellt med EES-ärenden och andra tillståndsärenden.

Inom EES-ärendena finns flera kategorier av sökande: de som åberopar anknytning till EES-medborgare eller någon som vistas här med permanent uppehållstillstånd, arbetstagare eller egna företagare, tillhandahållare eller mottagare av tjänst, pensionärer, andra som har tillräckliga medel för sin försörjning och studerande. I fall där anknytning till EES-medborgare åberopas görs ingen prövning av seriositet i förhållanden utan ett femårigt uppehållstillstånd kan beviljas direkt, på samma sätt som för övriga kategorier av sökanden.

EES-ärendena skall handläggas skyndsamt och har därigenom förtur i handläggningen gentemot andra tillståndsärenden. Handläggningstiden varierar och i vissa fall kan beslut meddelas omedelbart då ansökan kommit in. En genomsnittlig handläggningstid uppgår dock till cirka tre månader. Ofta beror fördröjningar på att

sökanden behöver komplettera sin ansökan med ytterligare handlingar.

Förfarandet är skriftligt och sökanden har att visa att han eller hon uppfyller tillståndskraven. Det är relativt vanligt med ofullständiga ansökningar. Vid ofullständiga ansökningar skickas ett kompletteringsföreläggande. Följs inte detta skickas en påminnelse och kommer det inte in något svar därefter avskrivs ansökan.

Om tillstånd beviljas utformas beslutet helt kortfattat och utan skäl. Avslås ansökan är beslutet dock motiverat utifrån de enskilda omständigheterna. Andelen avslag är relativt låg, cirka en procent av samtliga ärenden.

I vissa fall kan sökanden samtidigt uppfylla kraven för uppehållstillstånd enligt både utlänningslagen och EES-avtalet. Det finns inget hinder mot att en sådan person beviljas dubbla tillstånd och inte heller någon grund för att återkalla det ena tillståndet på grund av att ett annat tillstånd beviljas. Frågan blir främst aktuell då en person som har tillstånd enligt det ena regelverket ansöker om tillstånd enligt det andra

25

.

Det kan i vissa fall ändå finnas grund för att avslå ansökan om permanent uppehållstillstånd för en person som har EES-tillstånd, nämligen då en tredjelandsmedborgare, som är gift med en EESmedborgare och vistas här med EES-tillstånd, ansöker om permanent uppehållstillstånd. Den tid om två års vistelse som normalt räcker för att bevilja permanent uppehållstillstånd vid uppskjuten invandringsprövning kan nämligen inte omedelbart tillämpas vid vistelse som grundats på ett EES-tillstånd. Det får i stället avgöras från fall till fall om den anknytning som har uppkommit kan anses tillräcklig för att bevilja ett permanent uppehållstillstånd.

7.14. Handläggning av barnärenden

Utöver portalbestämmelsen i 1 kap. UtlL finns ytterligare en bestämmelse som behandlar prövningen i ärenden enligt utlänningslagen som rör barn, nämligen 11 kap. 1 a § UtlL. Denna bestämmelse rör handläggningen av barnärenden och stadgar att det vid bedömningen av frågor om tillstånd enligt utlänningslagen normalt skall klarläggas vad barnet har att anföra. Barnets synpunkter skall inhämtas om det inte är olämpligt och det skall tas

25

Utlänningshandboken, flik 3801

den hänsyn till vad barnet anfört som dess ålder och mognad motiverar.

Bestämmelsen i 11 kap. 1 a § UtlL infördes samtidigt som portalparagrafen år 1997 och grundas på art. 12 i FN-konventionen om barnets rättigheter (Barnkonventionen). Konventionen är entydig i kravet på att barnet i alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden skall ges möjlighet att höras, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till dess ålder och mognad. Konventionen innehåller däremot inget krav på att barnet skall höras direkt inför beslutande myndighet. De enskilda staterna får i stället självständigt besluta om formen för hörandet. Hörandet kan ske direkt eller t.ex. genom företrädare eller genom något lämpligt organ.

I förarbetena

26

till bestämmelsen i 11 kap. 1 a § UtlL sägs bl.a. att

en varierande praxis hade utvecklats hos (dåvarande) Statens invandrarverk om i vilken utsträckning och hur barn skulle höras i ärenden om uppehållstillstånd. Ensamkommande barn hördes alltid, oftast vid flera tillfällen, medan barn som kom med sin familj inte alltid hördes. Det konstaterades att föräldrarna, som hördes i sina egna ärenden, i många fall skulle kunna höras som ställföreträdare för barnet, vilket skulle vara i enlighet med barnkonventionen som ju tillåter att föräldrarna hörs som ställföreträdare för barnet. Vidare konstaterades att Migrationsverket har centralt utfärdade handläggningsråd om utredning och hörande av barn och att dessa stämmer överens med art. 12 i barnkonventionen. Någon särskild tidsgräns för när barnet kan höras sattes inte upp, utan detta ansågs mest lämpligt att Migrationsverket får avgöra i varje enskilt fall utifrån barnets ålder och mognad. Regeringen underströk också fördelarna med att under utredningen använda personal med erfarenhet av och kunskaper om barn liksom det angelägna i att mindre barn och ensamkommande barn hördes av handläggare med särskild kompetens, vilket också Invandrarverkets interna handläggningsråd förutsatte. Slutligen påpekade regeringen även att kvaliteten i beslutsmotiveringarna borde förbättras i ärenden där barn berörs.

Migrationsverket har i en intern utredning föranledd av lagrådsremissen ”Ny instans- och processordning” pekat på att handläggningen av barnärenden är speciell och skall prioriteras samt fastslagit att särskilda handläggare skall ägna sig åt dessa ärenden. På

26

prop. 1996/97:25 s. 262 f

grund av en pågående utredning angående mottagning av ensamkommande barn föreslogs dock inte mer konkreta åtgärder för handläggningen av barnärenden.

27

Migrationsverkets handläggningstid för ansökningar om asyl från ensamkommande barn var under år 2002 i genomsnitt 230 dagar. Regeringen har tagit initiativ till att korta handläggningstiderna för utredning av de ensamkommande barnens skäl för uppehållstillstånd. I regleringsbrevet avseende Migrationsverket år 2003 anges att beslut om uppehållstillstånd eller avvisning i sådana ärenden skall fattas inom tre månader från det att ansökan gjordes. Fördröjningar i handläggningen beror delvis på svårigheter med identifiering. Endast ett fåtal av de ensamkommande barnen har några identitetshandlingar när de ansöker om asyl. Avsaknaden av identitetshandlingar gör att det i vissa fall också är svårt att avgöra huruvida en person har fyllt 18 år eller inte

28

.

Regeringen har i januari 2004 uppdragit åt Migrationsverket att vidta olika åtgärder för en effektivare asylprocess, där också handläggningen av barnärenden ingår som en särskild punkt. I regeringens uppdrag togs följande synpunkter och förbättringsåtgärder upp. Utredningarna av barns egna asylskäl bör förbättras. Migrationsverket skall vidta åtgärder för att säkerställa att barn kommer till tals och att barnets utsagor och situation redovisas i ärendet. Om det inte är möjligt att höra barnet direkt ska barnets situation klarläggas genom barnfokuserade föräldrasamtal. Barnombudsmannen och Migrationsverket har i samarbete med Linköpings universitet utvecklat en metod för samtal med barn i asylprocessen. Denna ger Migrationsverkets utredare ett stöd att samtala med barn och ungdomar och att bättre kunna lyssna, fråga, förstå och hantera barns utsatthet i prövningen av deras skyddsbehov. En ökad satsning på utbildning av Migrationsverkets barnhandläggare ska göras.

29

För närvarande arbetar Migrationsverket med att först utreda barnets asylskäl och först därefter försöka lösa frågan var barnets föräldrar finns, när det är oklart. Härigenom förväntas handläggningstiderna kunna minska.

27

Migrationsverket, Slutrapport från NIPU-projektet, 2003-01-16 s. 4 och 7

28

Regeringens skrivelse 2003/04:53 s. 21 f.

29

http://www.regeringen.se

Lagförslag rörande god man för ensamkommande flyktingbarn

Ensamkommande barn har enligt gällande rätt möjlighet att få en god man förordnad för sig

30

. Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare har i delbetänkandet God man för ensamkommande flyktingbarn (SOU 2003:51) föreslagit att befogenheterna för gode män i dessa fall utökas utöver vad som nu är fallet, nämligen främst att besluta i ekonomiska angelägenheter för barnet. Enligt utredningens förslag skall gode män för ensamkommande barn fortsättningsvis kunna agera och fatta beslut i samtliga frågor som rör barnet, även angelägenheter som rör barnets personliga förhållanden. Utredningen har också föreslagit ett klargörande av reglerna för när barn på egen hand skall kunna söka om uppehållstillstånd. Enligt utredningens förslag skall ett barn som har fyllt 15 år själv få göra en sådan ansökan, medan en ny paragraf, 11 kap. 1 c §, införs i utlänningslagen för barn som inte har fyllt 15 år. Enligt den nya bestämmelsen skall en god man, alternativt ett offentligt biträde, ha en skyldighet att ansöka om uppehållstillstånd för det ensamkommande barnets räkning om barnet har behov av ett sådant tillstånd. Slutligen har utredningen föreslagit att möjligheten att förordna om särskild vårdnadshavare utökas till att även gälla situationer då barnets föräldrar är varaktigt förhindrade att utöva vårdnaden. Denna lösning är avsedd att kunna användas till exempel då det är oklart om barnets föräldrar lever. Enbart den omständigheten att barnets förälder under överskådlig tid inte kan tillgodose barnets behov på grund av t.ex. stort geografiskt avstånd eller bristande kommunikationer är dock inte tillräckligt för att föräldern skall anses varaktigt förhindrad att utöva vårdnaden. Utredningens förslag har remissbehandlats och förväntas behandlas i riksdagen under hösten 2004.

30

4 kap. 3 § andra stycket lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella förhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

7.15. Pågående förändringsarbete

Migrationsverket

Inom huvudkontoret finns olika arbetsgrupper som strävar efter att kvalitetssäkra enhetliga processer inom verket. Efter NIPUs betänkande tillsattes arbetsgrupper som har avgett rapporter om de förändringar som föreslås till följd därav. Rapporterna har berört asyl-, besök- och bosättningsprocesserna (delprojekt 1), landinformation, analyser, sekretess och praxisfrågor (delprojekt 2), kompetens- och rekryteringsfrågor samt yrkesroller (delprojekt 3), barnärenden och verkställighetsärenden.

Nedan redovisas några av de viktigaste förslagen som lämnats inom respektive arbetsgrupp.

Delprojekt 1: Asyl-, besök- och bosättningsprocesserna

Inom delprojekt 1, som bl.a. berört asylprocessen, diskuterades utformning av en processordning som uppfyller kraven på rättssäkerhet, snabbhet och effektivitet samt enhetlighet. Det konstaterades att projekten med modellverksamhet inom Region Stockholm och Region Syd hade påbörjats men att de då inte hunnit leda till någon utvärdering. Arbetsgruppen tog därför inte ställning till modellverksamheten som handläggningsalternativ i förhållande till den traditionella asylutredningen.

  • Tillgänglighet: Enhetliga direktiv fastställs för öppettider i fråga om mottagande av asylansökningar.
  • Tolkning: De tolkar som anlitas skall ha genomgått en särskild asyltolkningskurs. Fysisk tolknärvaro skall eftersträvas. Telefontolkning skall inte accepteras annat än om det i undantagsfall anses nödvändigt, om ärendet gäller utredning och beslut om avvisning.
  • Utredningskvalitet: En fullgod utredning skall vara tillförlitlig, fullständig, ske enligt kognitiv intervjumetodik och omfatta samtliga yrkanden med noggrannhet. Vid tveksamheter skall handläggaren stämma av korrekt utredningsdjup med beslutsfattare i det enskilda ärendet. Beslutsfattare skall vara närvarande under utredningen i tortyr-, vågskåls- och trovärdighetsärenden. Beslutsfattarnärvaro bedöms dock inte vara nödvändigt i varje ärende.
  • Länderinformation: Relevant landmaterial skall, så långt möjligt, kommuniceras med sökanden vid asylutredningen och yttrande från sökanden med biträde skall inhämtas samtidigt. I annat fall får materialet kommuniceras efter utredningen med frist för yttrande.
  • Landanalytiker: Särskilda landanalytiker skall finnas tillgängliga som stöd i processen för beslutsfattare. Landanalytikerna skall ta fram relevant landmaterial och analysera detsamma. Landanalytikern bör vara fysiskt knuten till prövningsenheter i regionerna, men organisatoriskt knuten till samordningsfunktion vid huvudkontoret.
  • Dagboksblad, individplan etc: Individplaner skall dokumentera planerade och vidtagna åtgärder i ärendet. Under en övergångsperiod skall, i samma syfte, användas handläggningsplan i dossier och dagboksblad fyllas i för varje dossier.
  • Beslutsskrivningar: Beslut skall föregås av muntlig föredragning med föredragspromemoria. Besluten skall vara tydliga och begripliga genom att relevanta rättsregler presenteras på ett enhetligt sätt, länderinformation redovisas så långt möjligt, alla yrkanden redovisas och bemöts, verkställighetsproblematiken beaktas och bemöts och överklagandehänvisningar formuleras enhetligt.

Delprojekt 2: Praxis, landinformation och analyser, öppenhet och sekretess

  • Migrationsverkets organisation: huvudkontorets ställning gentemot regionerna bör bli klarare och tydligare. Den rättsliga styrningen och samordningen som rör praxis och rättsfrågor, landinformation och analyser samt kvalitetssäkringen inom hela Migrationsverket bör förstärkas på grund härav.
  • Huvudkontoret/centralt: All rättslig styrning skall ytterst utgå från generaldirektören. Områdena ”praxis- och rättsfrågor” samt ”landinformation och analyser” bör samordnas och utgöra en gemensam funktion. Inom denna funktion skall rättslig styrning, samordning och uppföljning samt analys och utveckling ske av regelverken inom de aktuella områdena. Dessutom skall uppgifter som att ta fram råd och anvisningar, handledningar m.m. ligga på denna funktion.
  • Regionalt: En motsvarande funktion som den ovan nämnda skall även finnas regionalt. Samordningsgrupperna skall fortsätta sin verksamhet och arbeta i enlighet med riktlinjer som givits av generaldirektören. Den centrala funktionen bör ha ett nära samarbete med de regionala funktionerna.
  • Praxis- och rättsfrågor: Då praxis- och rättsfrågor kommer att öka i komplexitet vid en tvåpartsprocess skall den nya centrala funktion som beskrivits ovan bidra med hjälp för generaldirektören att precisera och uttolka besluten.
  • Landinformation och analyser: I en tvåpartsprocess kommer det att krävas en bättre utformad och mer kvalitativ landinformation och analys. Informationen kommer också att behöva vara så öppen och tillgänglig för allmänheten som möjligt. Ökad analytisk kompetens bör tillföras organisationen. Detta kan ske med en ny yrkeskategori, länderanalytiker, eller på annat sätt om det inte bedöms finnas behov av en sådan ny kategori. De som gör analyserna skall arbeta ihop med dokumentalisterna inom Migrationsverket. Arbetsgruppen har inte tagit ställning till om de bör placeras centralt eller regionalt; för- och nackdelar finns med olika placeringsalternativ.
  • Kvalitetssäkring: Kravet på ökad kvalitetssäkring – speciellt kravet på enhetlighet – kommer att öka i en tvåpartsprocess. Utvärderingar av aktuella områden kommer att vara väsentligt. Huvudansvaret för detta bör ligga centralt med hänsyn till kravet på enhetlighet. En systematisk plan för kvalitetssäkring av praxis- och rättsfrågor samt landinformation och analyser bör tas fram.

Delprojekt 3: kompetens- och rekryteringsfrågor samt yrkesroller

  • Kvalitetshöjning och kvalitetssäkring: Ett gemensamt instrument för kvalitetssäkring skall tas fram för utvärdering och styrning av verksamheten. Lägstanivån skall höjas för den övergripande kvaliteten i arbetet. Ett system bör skapas för att gå igenom praxisvägledande beslut med sammanställning och uppföljning.
  • Utbildning: I kvalitetssäkringen skall ingå att alla anställda erbjuds en basutbildning samt att det säkerställs att så sker.
  • Återvändandefrågor: Dessa frågor skall uppmärksammas särskilt i det kvalitetshöjande arbetet och särskild utbildning bör

förekomma. Lägstanivån bör höjas och en verksgemensam utbildning anordnas.

  • Nya yrkesroller: Ny kompetens kommer att krävas för att ta fram landanalyser i en tvåpartsprocess. Praxisenheten bör utvecklas för att kunna göra mer detaljerade analyser än nu, liksom bättre helhetsanalyser. Analyserna bör i största möjliga mån kunna kommuniceras i de enskilda ärendena. Det bör också skapas en möjlighet för praxisenheten att kunna besluta i enskilda ärenden för att bättre kunna styra verksamheten. Kompetensen på praxisenheten måste breddas genom en renodling av arbetsuppgifterna, dels en systematisk och analytisk metod i landanalysdelen och dels en juridisk kompetens vid tolkningen av rättsfrågor. En helt ny yrkesgrupp, processförare, bör inrättas för att företräda Migrationsverket i domstol.

Arbetsgruppen för barnärenden

  • Beaktande av barnperspektivet: Genom hela processen skall det med dokumentation säkerställas att barnperspektivet har beaktats. För barn i familj gäller att alla samtal med barnet måste ske med föräldrarnas medgivande. Föräldrarna skall i varje skede av processen ha fått möjlighet att låta barnet komma till tals och barnets asylskäl skall bedömas utifrån vad som har kommit fram utifrån föräldrarna och/eller barnets berättelse. Möjligheten för barnet att komma till tals i ärendet skall dokumenteras i individplanen och utredningen i övrigt. För ensamkommande barn skall förordnas en god man som har att bevaka barnets intressen. En rutin bör skapas för att handläggaren på Migrationsverket direkt eller senast dagen efter att god man har förordnats skall göra en handläggningsplan för barnets ärende. Planen skall upprättas i samråd med socialtjänsten och tydligt ange ansvarsfördelningen mellan Migrationsverket och socialtjänsten i det enskilda ärendet.
  • Särskilda barnhandläggare, beslutsfattare och processförare: I alla ärenden där barn är berörda måste finnas en grundläggande barnkunskap för alla som handlägger ärendena. Därutöver krävs specialkompetens i ärenden rörande ensamkommande barn. Ärenden med ensamkommande barn skall redan från ansökningen handläggas av särskilda barnhandläggare. Efter

initialutredningen skall överväganden rörande den fortsatta handläggningen göras av en särskild barnbeslutsfattare. Utredningen skall ske enligt en för barnet lämplig utredningsmetodik, med god belysning av grunderna i ärendet. Det bör övervägas att ha närvaro av barnbeslutsfattare i alla utredningar som gäller tortyrärenden, vågskålsärenden och trovärdighetsbedömningar. Barnbeslutsfattarna skall ha särskild barnutredningskompetens. Särskilda barnprocessförare, med kunskap om samtal med barn, bör finnas för att driva ärenden i överprövningsinstansen. Frågan om barn som part/rätten för äldre barn att närvara vid sammanträdet bör utredas ytterligare.

  • Stödfunktioner för barnperspektivet: Barnperspektivet skall finnas med i alla frågor som rör landinformation, analyser och praxisfrågor. Någon organisationsförändring är inte nödvändig men ett säkerställande måste ske av att barnärendena kan beaktas inom alla stödfunktioner. Eventuellt kan en barnprocessansvarig utses på central nivå eller funktionen barnpraxisansvarig förstärkas.

Arbetsgruppen för verkställighetsfrågor

  • Verksgemensam reseplanering: I stället för nuvarande ordning, där återvändanderesor sköts av den enskilde handläggaren eller i vissa fall inom regionen, skall reseplaneringen skötas centralt och verksgemensamt. Detta avser att öka kompetensen i praktiska frågor om resorna och skapa en högre kvalitet i externa aviseringar etc. Vidare kan en renodling av arbetsuppgifterna åstadkommas så att handläggarna kan frigöra arbetstid till bl.a. motiveringsarbete i stället för researrangemang. Även samordningsvinster kan uppnås med en gemensam resefunktion.

Av ovanstående förslag har endast vissa delar genomförts. Efter projekten har systemet med upprättande av individplan börjat att tillämpas. Projekt Modellverksamhet har nyligen övergått från försöksstadie inom två regioner till att tillämpas inom samtliga regioner. Identitetsarbetet har utvecklats och sorteringsfunktionen på transitenheterna utvecklats.

Riksrevisionen

Riksrevisionen gör för närvarande en granskning av asylprocessen inom Migrationsverket i kvalitetssäkringssyfte samt för en analys av handläggningstiderna. Granskningen avser hela kedjan av insatser inom asylprocessen, från riksdag och regering till ansvariga myndigheter och tar i samband därmed bl.a. upp frågor om hur verksamhetens styrning och samordning fungerar. Beträffande handläggningen i asylprocessen har en urvalsundersökning gjorts av några hundra asylärenden. Granskningen skall enligt projektplanen särskilt behandla följande: brister i den tidiga sorteringen av asylärenden, bristande landinformation, dubbelarbete; avsaknad av arbetsrutiner och IT-stöd, otillräcklig utbildning av de anställda, tider i Dublinärenden, problem i biträdesprocessen, hur ofta ärenden flyttas mellan enheter och handläggare, antalet handläggare, anställningsvillkoren för personal, styrmåtten från Migrationsverkets och Utlänningsnämndens ledningar, obalanser i ärendemängden, bristande incitament för handläggare och beslutsfattare att förkorta handläggningstiderna samt brister i uppföljning och utvärderingar inom asylhanteringen.

Granskningen beräknas vara slutförd i juni 2004.

Statskontoret

Även Statskontoret har en pågående översyn av Migrationsverket. Denna översyn gäller verksamhetsstyrning och beräknas vara klar i augusti 2004

31

. Sammanfattningsvis skall Statskontoret undersöka och bedöma hur regeringens mål når ut och får genomslag i Migrationsverkets verksamhet och organisation. Som ett led i uppdraget skall Statskontoret granska kvaliteten och kostnadseffektiviteten av Migrationsverkets IT-verksamhet.

7.16. Projekt Modellverksamhet

Under delar av åren 2002 och 2003 har Region Syd och Region Stockholm bedrivit en särskild försöksverksamhet med förändrad handläggningsform i asylärenden, s.k. Projekt Modellverksamhet. Projektet tillkom på initiativ från huvudkontoret och syftar till att

31

Dnr 2003/524

pröva nya handläggningsformer inför en eventuell ändrad instansordning enligt NIPU:s förslag. Region Syd startade sin försöksverksamhet den 1 oktober 2002 medan Region Stockholm påbörjade projektet i januari 2003.

Modellverksamheten är nu i en genomförandefas i samtliga regioner. En särskild projektgrupp har tillsatts för genomförandet. Inom ramen för implementeringsarbetet diskuteras även att införa någon form av intern rättegångsordning.

Under tiden som försöksverksamhet var projekten något annorlunda organiserade mellan regionerna då Region Syd hade en egen grupp som enbart arbetade inom modellverksamheten, medan Region Stockholm handlade vissa ärenden enligt modellverksamheten men inom en ordinarie asylenhet, där det även fanns ärenden som handlades på traditionellt vis. Region Syd arbetade med en grupp om nio deltagare: fyra beslutsfattare, tre handläggare och två byråassistenter. En av beslutsfattarna var s.k. administrativ beslutsfattare och gjorde en inledande s.k. screening av ärendena för att sortera ut ärenden där muntlig handläggning inte bedömdes som nödvändig, t.ex. uppenbart ogrundade ansökningar eller ansökningar där det stod klart att tillstånd skulle beviljas. Den administrative beslutsfattaren ansvarade därefter tillsammans med byråassistenterna för handläggning och avgörande i dessa ärenden.

Region Stockholm hade tio personer som ingick i försöksverksamheten, fördelade på flera enheter. Varje asyl- eller transitenhet hade en beslutsfattare och en eller två handläggare som deltog i projektet.

Gemensamt för modellverksamheten i de båda försöksregionerna har varit att det efter det inledande skedet i ärendena förordnats offentligt biträde om det förelegat risk för att sökanden skall avvisas eller utvisas. Ärendena har därefter handlagts enligt följande. Biträdet får del av Migrationsverkets handlingar från initialprocessen och sammanträffar därefter på egen hand med sökanden. Därefter upprättar biträdet en inlaga där yrkandet, grunderna och omständigheterna anges. Tiden för att komma in med inlaga sätts till tre veckor.

Sedan den skriftliga inlagan färdigställts och inkommit till Migrationsverket kallar verket till ett muntligt sammanträde, vanligtvis inom en vecka från det att yttrandet inkommit. Till sammanträdet kallas sökanden och hans eller hennes biträde. Vanligtvis närvarar både handläggaren och beslutsfattaren i ärendet. Båda har i förväg läst in sig på sökandens uppgifter samt aktuell länderinfor-

mation och praxis. Sammanträdet leds av beslutsfattaren men även handläggaren kan ställa kompletterande frågor. Eftersom bakgrundsfakta redan tidigare redovisats i den skriftliga inlagan är syftet med sammanträdet att klargöra eventuella tveksamheter i sökandens uppgifter. Frågorna kan därigenom koncentreras till dem som är avgörande för om uppehållstillstånd skall beviljas eller inte och sökanden kan få klart för sig vad som är det viktiga i ärendet. Tiden för sammanträdet varierar beroende på ärendets art; ett ärende där frågan gäller sökandens trovärdighet tar vanligtvis längre tid medan ett ärende där tveksamheten ligger i om sökandens uppgifter är tillräckliga för att nå upp till flyktingstatus kan hållas kortare. Efter sammanträdet upprättas ett protokoll som sökanden och biträdet får yttra sig över, vanligtvis inom en vecka från sammanträdet. Samtidigt bereds sökanden tillfälle att yttra sig slutligt i ärendet. Om slutyttrandet inte föranleder några ytterligare kompletteringar kan beslut ofta fattas inom en vecka efter det att yttrandet har inkommit.

Viktiga skillnader gentemot den traditionella muntliga handläggningen i asylärenden är att biträdena har en mer aktiv roll samt att sökanden träffar både beslutsfattaren och handläggaren i ärendet. Ansvaret för delar av utredningen som tidigare primärt legat på handläggaren hamnar nu alltså i stället på det offentliga biträdet.

Enligt de utvärderingar som har gjorts har handläggningstiden i de ärenden som handlagts enligt modellverksamheten varit ungefär densamma som enligt traditionella utredningar.

Beslutsfattandet har av Region Stockholm bedömts vara relativt oförändrat; besluten har inte blivit längre eller kortare och bedömningarna har inte formulerats annorlunda. Region Stockholm har också anfört att trovärdighetsbedömningarna i vissa komplicerade ärenden snarast blivit svårare att göra enligt modellverksamheten eftersom biträdet redan lagt fram sökandens skäl i den skriftliga inlagan och kompletterande frågor vid sammanträdet bedöms som otillräckligt. I stället önskas här en fördjupad, kronologisk och detaljerad utredning.

Region Syd har, beträffande kvaliteten på besluten, påpekat fördelarna med att kunna förbereda sig inför den muntliga genomgången utifrån vad som kommit fram genom den skriftliga inlagan. I utvärderingen från Region Syd sägs också att sökanden satts i centrum på ett bättre sätt än tidigare och att arbetssättet innebär en ökad förutsägbarhet för sökanden genom att han eller hon får information om praxisläge och eventuella tveksamheter i ärendet

vid sammanträdet. Handläggare och beslutsfattare har upplevt rätts- och bevisläget relativt klart efter den muntliga genomgången men har också känt en trygghet i att diskutera igenom ärendet, speciellt då det är fråga om trovärdighetsärenden.

De offentliga biträden som har arbetat inom projektet har i flertalet fall varit positiva till arbetssättet. Några har dock framfört att de upplever sig ha en dubbel roll på grund av det inledande utredningsansvaret.

Sammanfattningsvis har projektdeltagarna inom Region Syd upplevt arbetssättet som mycket positivt. Metoden har ansetts som mer rättssäker än den tidigare och medfört en ökad trygghet i beslutsfattandet.

Region Stockholm har dock inte ansett arbetssättet som mer rättssäkert eller att det bidragit till kvalitetshöjning genom bättre beslutsunderlag; dock har tillagts att underlaget av ärenden varit begränsat och att det är svårt att dra några säkra slutsatser. Region Stockholm har särskilt framhävt att inlagans kvalitet och omfattning inte alltid varit den önskvärda och att det vid den muntliga genomgången i flera fall visat sig att innehållet i inlagan inte varit förankrat hos sökanden, något som snarare försvårar än underlättar den muntliga genomgången.

Utvärderingen från Region Syd visar att överklagandefrekvensen varit cirka tio procent lägre för de ärenden som handlagts inom projektet än för övriga som handlagts på traditionellt sätt.

7.17. Något om Utlänningsnämnden och dess handläggning och beslut

Utlänningsnämnden startade sin verksamhet år 1992. Dessförinnan hade överklaganden av Migrationsverkets beslut prövats av regeringen.

Utlänningsnämnden är en förvaltningsmyndighet som leds av en generaldirektör. Vid nämnden är drygt 200 personer anställda, varav 20 ordförande och cirka 100 föredragande. Ordförandena är domare och föredragandena jurister. Ungefär en tredjedel av juristerna är tingsmeriterade. Övriga anställda är en chef för var och en av de sju sakenheterna, vilka är uppdelade efter länder eller medborgarskap, assistenter vid sakenheterna samt personal vid stabsenheten, ekonomi- och serviceenheten och personalenheten.

I nämnden ingår också 36 ledamöter, som inte är anställda vid nämnden utan endast deltar i avgörandet av vissa ärenden. Ledamöterna är utsedda av regeringen på förslag av riksdagspartierna. De har vanligtvis lång erfarenhet av politiskt arbete, såväl på kommunal nivå som från riksdagen.

De ärendetyper som handläggs av Utlänningsnämnden är uppehållstillstånd, avvisning och utvisning, ny ansökan om uppehållstillstånd (efter lagakraftvunnet beslut), flyktingförklaring och resedokument samt svenskt medborgarskap. Av nämndens resurser kan nya ansökningar om uppehållstillstånd beräknas ta en fjärdedel i anspråk.

När ett ärende kommer in till Utlänningsnämnden får nämnden hela Migrationsverkets dossié, dvs. alla papper som finns samlade på den enskilda utlänningen, inklusive äldre ärenden. Ärendet överlämnas till en föredragande, som bereder ärendet för avgörande. Ärendet utreds och kompletteras, inte sällan med hjälp av svensk ambassad. Det föredras därefter för en ordförande, som ensam kan fatta beslut om ärendet är av enkel beskaffenhet. Om ärendet inte är av sådan beskaffenhet, fattas beslutet i stället av en ordförande och två ledamöter. Ledamöterna får före föredragningen möjlighet att komma till nämnden för att läsa in sig på ärendet. Vid föredragningen deltar ofta en tjänsteman som är expert på det land som ärendet gäller. Praxisbildande beslut fattas i s.k. stor nämnd, som består av två ordförande, varav en är generaldirektören och den andre referent och har fått ärendet föredraget för sig, samt fyra ledamöter.

Två av Utlänningsnämndens handläggare är särskilt utsedda att ansvara för frågor som rör barn. Dessa två bevakar, i samråd med stabsenheten, tillämpningen av barnkonventionen och den särskilda bestämmelsen i utlänningslagen om barnets bästa. Barnperspektivet ingår i den bedömning som görs i varje ärende som rör ett barn.

Muntlig handläggning förekommer ungefär ett par gånger per vecka i form av sammanträde där ordförande och nämndledamöter samt sökanden och hans eller hennes ombud är närvarande. Sådant sammanträde, som kan hållas både på begäran av av sökanden och på Utlänningsnämndens eget initiativ, förekommer i huvudsak i asylärenden. Oftast är skälet att trovärdighetsfrågor behöver belysas. Vid det muntliga sammanträdet penetreras endast de relevanta frågorna och sammanträdet är därför att betrakta som en kompletterande handläggning.

Vid beslutsfattandet är kunskap om de olika länderna av avgörande betydelse. Nämndens tjänstemän håller sig kontinuerligt underrättade om den politiska utvecklingen och de villkor, som t.ex. kan vara hur rättsväsendet eller kommunikationerna fungerar, som gäller i de länder varifrån de sökande kommer. Ungefär hälften av föredragandena har ett särskilt ansvar för inhämtandet av information om ett eller flera länder. Ledamöterna får vid särskilda informationsdagar bl.a. del av situationen när det gäller mänskliga rättigheter i olika delar av världen.

Länderkunskapen samlas i Utlänningnämndens bibliotek. Bibliotekarien kontrollerar dagligen inkommande information om de olika länderna.

Enligt 2003 års regleringsbrev skulle beslut om avvisning eller utvisning fattas inom sex månader och den totala väntetiden borde inte vara mer än tolv månader. Beslut i ärenden om ny ansökan om uppehållstillstånd efter lagakraftvunnet avgörande skulle fattas inom en månad om inte inhibition meddelades eller andra skäl förelåg.

I avlägsnandeärendena, dvs. beslut om avvisning eller utvisning, fattade Utlänningsnämnden år 2002 beslut inom sex månader i 52 procent av de avgjorda asylärendena och i 32 procent av de avgjorda icke-asylärendena. Beslut i ärenden om ny ansökan om uppehållstillstånd fattades det året inom en månad i 62 procent av de avgjorda ärendena. I tio procent av ärendena meddelades beslut om inhibition.

Ändringsfrekvensen hos Utlänningsnämnden varierar beroende på ärendeslag. Under år 2003 ändrade Utlänningsnämnden Migrationsverkets beslut i de överklagade ärendena i genomsnitt i 16 procent av fallen. Av dem som på nytt ansökte om uppehållstillstånd efter lagakraftvunnet beslut fick 11 procent bifall till sin ansökan.

År 2002 inkom till Utlänningsnämnden totalt 15 266 ärenden, medan 14 344 ärenden avgjordes. Vid det årets slut fanns 7 628 ärenden i balans. Det följande året inkom 19 237 ärenden och 17 869 ärenden avgjordes. Balansen ökade till 8 983 ärenden. Enligt Utlänningsnämndens prognos för år 2004 beräknas drygt 18 000 ärenden komma in och 19 270 ärenden bli avgjorda, innebärande en balans vid utgången av året om drygt 7 000 ärenden. Den beräknade ökade avverkningstakten kan tillskrivas en utökad organisation.

7.18. Överväganden och förslag

7.18.1. Uppdragets utförande

Kommitténs uppdrag har, utöver att se över vissa av utlänningslagens materiella bestämmelser samt bemyndiganden, varit att göra en översyn av formerna för Migrationsverkets ärendehantering och beslutsfattande för att kraven på enhetliga och förutsebara beslut inom rimlig tid skall kunna uppfyllas vid ett system med överprövning av Migrationsverkets beslut i domstol.

Uppdraget är i denna del förhållandevis omfattande och tidskrävande. Kommittén har bl.a. gjort en översyn av organisationen samt formerna för handläggning och beslutsfattande. Med den tid som har stått kommittén till buds har det inte varit möjligt att lämna detaljerade förslag till förändringar eller hur dessa skall genomföras. Kommittén har i stället valt att peka på problemområden och på åtgärder som är nödvändiga att vidta, eller som bör vidtas, för en handläggning i domstol som andra instans.

Det kan i sammanhanget noteras att det fortlöpande pågår vissa förändringsarbeten inom Migrationsverket. Regeringen har också i beslut den 15 januari 2004 rörande stärkt rättssäkerhet i asylprocessen gett Migrationsverket i uppdrag att vidta åtgärder när det gäller arbetssättet vid asylutredningar, utredning av barns asylskäl, Migrationsverkets länderinformation och beslutsfattande samt tolkar och översättare vid asylutredningar. Migrationsverket har att redovisa sitt uppdrag senast den 15 september 2004. Vidare pågår inom Riksrevisionen sedan ett drygt år tillbaka en omfattande granskning av asylprocessen (avsnitt 7.15). Det arbetet tar, i anslutning till frågan om handläggningstid, också upp aspekter på kvalitetssäkring. Arbetet beräknas vara avslutat i juni 2004. Även Statskontoret gör för närvarande en översyn av Migrationsverkets verksamhet. Översynen avser styrningen och beräknas vara klar i augusti 2004.

7.18.2. Rättssäkerhet, enhetlighet och förutsebarhet vid prövningen

Vid en överprövning i domstol krävs att ärendet i första instans prövats på samma sätt oavsett vilken region som har meddelat beslutet. Domstolen bör också få tillgång till samma beslutsunderlag från varje underinstans. Tyngdpunkten av prövningen måste

finnas i första instans, både för att underinstansens beslut skall respekteras och för att överinstansen skall kunna fatta rättssäkra beslut inom rimlig tid. Ärendena måste således vara kompletta, dvs. alla i ärendet relevanta omständigheter liksom alla dokument eller annat som åberopas, måste ha lagts fram när prövningen sker i första instans. Kommittén tar här upp vissa grundläggande frågor för att i detta syfte komma till rätta med bristerna i det nuvarande prövningssystemet.

Landinformation i asylprocessen

Det nuvarande ordningen inom Migrationsverket och Utlänningsnämnden för inhämtande av kunskap om de olika länderna synes fungera väl. Också systemet för spridning av landinformationen till beslutsfattare och handläggare, främst genom det databaserade dokumentationssystemet Lifos, är tillfredsställande.

För allmänheten är dock landinformationen oftast inte tillgänglig. En större öppenhet och tillgänglighet när det gäller denna information skulle möjligen kunna sprida större förståelse och respekt för Migrationsverkets beslut och därigenom minska överklagandefrekvensen. Besöksterminaler för allmänheten kunde vara en lösning.

Under förutsättning att arbetssättet säkerställs kan också uppgiftslämnaren eller källorna avidentifieras på ett tidigt stadium, vilket skulle kunna skapa en ökad öppenhet. Denna metod används för övrigt inom bl.a. Utrikesdepartementet och organisationer som Amnesty.

Regeringen har emellertid uppdragit åt Migrationsverket

32

att se

till att en så stor del av verkets aktuella landinformation som möjligt blir allmänt och lätt tillgänglig. Verket skall utreda hur detta kan ske på bästa sätt och därvid inhämta information om och redovisa hur andra länder gör landinformationen tillgänglig för allmänheten. Uppdraget skall vara slutfört senast den 15 september 2004. Kommittén finner därför inte skäl att nu lämna något annat förslag i denna del än att påtala behovet av en allsidig information samt vikten av att informationen i görligaste mån blir tillgänglig för allmänheten.

När det gäller sökandenas möjligheter att få del av den landinformation som myndigheterna använder sig av i deras ärende, kan

32

Regeringens beslut 2004-01-15, UD2004/547/MAP

denna vara begränsad då det rör material som inte tillförts akten i deras ärende. De har dock genom sitt ombud möjligheter att få del av viss information från Lifos. Den landinformation och landanalys som den beslutande myndighetens handläggare gör i ärendet bör enligt kommitténs mening i största möjliga utsträckning, dvs. i de delar den inte är sekretessbelagd, kommuniceras med sökanden som bör ges tillfälle att yttra sig över materialet. På så sätt skulle en bättre balans uppnås i processen och rättssäkerheten främjas. En tvåpartsprocess kan komma att bidra till att öka insynen även för sökanden.

Överföring av länderkunskap och landinformation till en domstol som andra instans samt parts rätt att få del av informationen där

Kännedom om andra länders förhållanden är av största betydelse för bedömningen av utlänningsärenden. Det krävs bl.a. kännedom om de politiska förhållandena, om politiska aktiviteter eller tillhörighet till viss etnisk eller religiös grupp kan leda till förföljelse. För att en riktig bedömning skall kunna göras av sökandens trovärdighet krävs också sådana faktakunskaper om landet som dess geografi, kommunikationer med andra länder, hur pass utfärdas, vilken utresekontroll som sker m.m.

Vissa omständigheter rörande förhållanden i sökandens hemland kan vara svåra att utreda, såsom att sökanden skulle riskera social utstötning, tvingas genomföra en osedvanligt lång militärtjänstgöring eller om där råder mycket svåra förhållanden utan att det pågår någon väpnad konflikt. Utöver sökandens egna uppgifter får det i sådana fall ankomma på beslutande myndighet att genom tillgänglig länderinformation utreda hur svåra förhållandena är i sökandens hemland och vad dessa förhållanden skulle innebära för sökanden vid ett återsändande.

Informationen, som inhämtas från olika källor (se avsnitt 7.3.1), finns nu lagrad hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden. Vid en ändring av instans- och processordningen måste den domstol, som har att överpröva Migrationsverkets beslut också ha tillgång till samma landinformation. Fråga är då hur den kunskapsbank rörande förhållandena i andra länder som i dag finns hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden på bästa sätt skall kunna föras över till domstol och hur den skall förvaltas där.

Vid en ordning där Migrationsverket och sökanden skulle vara parter i domstolen kan Migrationsverket naturligtvis tillföra ärendet sin kunskap om landet i fråga. Man kan i sammanhanget inte bortse från att sökanden av sekretesskäl ofta inte har insyn i den information som Migrationsverket har tillgång till och kan förmedla till domstolen. Det kan därför framstå som om parterna inte är jämställda i processen. En annan viktig fråga är att säkerställa aktualiteten av de uppgifter som läggs till grund för domstolens avgörande. Information om förändringar av läget i ett aktuellt land måste snabbt kunna inhämtas och det måste finnas en uppmärksamhet på att tidigare ställningstaganden kan behöva omvärderas.

En åtgärd för att säkerställa att domstolen förses med relevant landinformation kan vara att låta ett oberoende organ förse parterna med uppdaterad information om länderna. Det kan dock även med en sådan ordning ifrågasättas om inte beslutande myndigheter självständigt och kritiskt bör kunna granska den lämnade redovisningen av förhållanden. Domstolarna har enligt 8 § förvaltningsprocesslagen en egen utredningsskyldighet. Domstolen skall således se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Med en allmän och kvalificerad kunskap om förhållandena och om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i de olika länderna bör domstolen bäst kunna bedöma de uppgifter som läggs fram av parterna. Även om ett oberoende organ står för och redovisar landinformationen i ett ärende bör alltså domstolarna ha någon bakgrund att bedöma uppgifterna mot. Det kan också komma ifråga att sakkunniga kallas in i domstolen efter begäran från respektive part för att redogöra för landförhållandena. Domstolen skulle i sådant fall ha att döma i målet efter sedvanlig domstolsprövning av det material som åberopats av parterna.

Enhetlig handläggning i regionerna

Före regionindelningen hade Migrationsverket en linjeorganisation med olika enheter direkt underställda huvudkontoret. Handläggningen, som nu skiljer sig mer eller mindre åt mellan regionerna, var då möjligen mer enhetlig. Dock kunde även linjeorganisationen ha brister i enhetlighet genom att varje enhet arbetade självständigt. En positiv effekt av införandet av en regional organisation är att mottagningen och tillståndsprövningen har kunnat samlas. Genom regionindelningen kan också handläggningstiderna förkortas i för-

hållande vad som var fallet i linjeorganisationen, eftersom nya ärendekategorier snabbare kan identifieras och ärenden med likartad bakgrund samlas hos handläggare med särskild kompetens i de aktuella frågorna.

Det har framkommit att den inledande hanteringen av asylärenden sker olika på olika transitenheter, men att det också förekommer skillnader i handläggningen inom regionerna. En bristfällig initialutredning kan innebära att ärendet inte sorteras rätt inför den fortsatta handläggningen, medan en alltför omfattande initialutredning innebär risk för dubbelarbete och onödig tidsutdräkt. Med tydligare processuella regler, i första hand som verksinterna instruktioner, för vad den inledande utredningen skall omfatta samt inom vilken tid vissa åtgärder skall ha vidtagits, skulle det vara möjligt att uppnå en mer enhetlig handläggning, men också en optimering av den totala handläggningstiden. Åtgärder har numera vidtagits i denna riktning genom att en blankett med kontrollfrågor, som är tänkt att användas av samtliga handläggare, har sammanställts.

Former för samordning inom regionerna kan förbättras på olika sätt. Ett sätt är att tillskapa fler processuella regler för hela prövningsprocessen, vilket också skulle bidra till en ökad enhetlighet mellan regionerna. För vissa delmoment kan det finnas anledning att sätta upp tidsgränser eller på annat sätt bestämma när de skall ha åtgärdats. Arbete med kvalitetssäkring pågår både genom Migrationsverkets egna projekt och Riksrevisionens översyn. Migrationsverkets interna översyn pekar bl.a. på vikten av att initialprocessen blir effektiv samt att återvändandearbetet lyfts fram. Projektet syftar till att skapa ett instrument för kvalitetssäkring, så att en jämn nivå uppnås för beslut och utredningar. Även detta arbete bör alltså bidra till en ökad enhetlighet såväl inom som mellan regionerna. Vid strävan mot en mer enhetlig handläggning i regionerna måste dock hållas i minnet att den skilda kapaciteten i fråga om resurser, men också de geografiska förutsättningarna, utgör vissa begränsningar. Inom de större och geografiskt samlade regionerna kan handläggare specialiseras till vissa funktioner medan dessa förutsättningar inte finns inom Region Nord som har spridda enheter med väsentligt färre anställda.

Akterna och ärendehanteringen

Migrationsverket har ett datoriserat ärendehanteringssystem, vilket även är tillgängligt för vissa utlandsmyndigheter och polismyndigheter med gränskontroll. I systemet framgår det vilken handläggare som har hand om ärendet, vilka beslut som tidigare har fattats och eventuella överklaganden. Systemet innehåller inte någon förteckning av vilka övriga handlingar som har hämtats in. Ansökan och andra handlingar i varje enskilt ärende samlas i en dossié, vilken inte har någon separat innehållsförteckning. För asylsökande gäller att en individplan skall finnas tillgänglig på det interna datanätet. Planen skall ge en aktuell bild av läget i ärendet.

Systemet behöver ses över. Det vore lämpligt att akten, eller dossién, innehöll ett dagboksblad där såväl Migrationsverket som domstolen i andra instans lätt kan få en överblick över vilka handlingar som finns och vilka beslut som har fattats. Det vore också lämpligt att innehållet i akten aktbilagerades. Det skulle underlätta sökandet efter någon särskild handling och möjliggöra för handläggare eller en beslutsfattare att hänvisa till en handling i akten. Viktigast är dock att man med hjälp av dagboksbladet får möjlighet att kontrollera att alla handlingar finns med, t.ex. när akten översänds till andra instans. Som det nu är, finns en uppenbar risk för att någon handling fattas i akten eller har förkommit utan att detta kan kontrolleras.

Förtursärenden

I en process med långa handläggningstider är det av stor vikt att förtursärenden skiljs ut på ett ändamålsenligt sätt som gör prövningen rättvis och rättssäker. För närvarande saknas det i huvudsak riktlinjer för behandlingen av förtursärenden, liksom enhetliga former för hur det dokumenteras att ett visst ärende skall behandlas med förtur.

Ett problem med att införa sådana riktlinjer är att förtursprövningen i sig riskerar att bli en belastning på prövningsenheterna, vilket också påtalats av den enhet som prövar medborgarskapsärenden. Det måste också hållas i minnet att skäl för förtursprövning inte alltid finns då ärendet ges in utan kan uppkomma under handläggningen. Ansvarig handläggare har därför att göra en fortlöpande bedömning av ärendebalansen för att konstatera om skäl

för förtur har uppkommit. Trots svårigheterna med att ange riktlinjer för förtursprövning, kan alternativet där den som begär förtursprövning utan vidare medges en sådan dock inte anses tillfredsställande. Någon form av riktlinjer bör därför utarbetas där det anges vad som är skäl för förtursprövning. En utgångspunkt bör kunna vara Utlänningsnämndens befintliga lista över förtursärenden. Det bör vara tillräckligt att riktlinjerna utformas genom Migrationsverkets egen styrning. Det får dock, av resursskäl, accepteras att granskningen av sanningshalten av sådana skäl som uppges av sökanden på detta stadium inte kan bli alltför omfattande.

Rätt tillståndsgrund

Förhållandena under tillståndsprövningen är vitt skilda för en utlänning som söker uppehållstillstånd i Sverige beroende på om den åberopade grunden är asyl, anknytning, arbete eller annat.

En person som söker asyl vistas i Sverige under prövningen och har rätt till bidrag, medan en utlänning som söker uppehållstillstånd på grund av t.ex. anknytning i normalfallet får vänta i hemlandet och i vissa fall betala ansökningsavgift för att få sin ansökan prövad. Då det råder långa handläggningstider också för anknytningsfall finns mot denna bakgrund en risk för att sökande som inte har asylskäl ändå åberopar detta som grund. Visar det sig vid prövningen av asylärendet att den egentliga tillståndsgrunden är anknytning, finns det visserligen bestämmelser som innebär att sökanden som huvudregel skall återvända till hemlandet och ge in ansökan därifrån. Prövningen inleds dock inom asylprocessen med initialprövning och eventuellt ytterligare utredning innan avvisning kan ske.

Varje ärende som hamnar inom fel tillståndskategori innebär en onödig belastning i systemet och fördröjer prövningen av de ärenden som rätteligen skall prövas där. Ur rättssäkerhetsperspektiv kan det dock inte förhindras att var och en som åberopar asyl också skall få sina asylskäl prövade. Kortare handläggningstider i tillståndsärendena överlag kan vara ett sätt att minska risken för att sökande med anknytningsskäl eller annan tillståndsgrund som inte faller under skyddsbehov i stället utnyttjar asylprocessen.

Oklar identitet

Inom asylprocessen är oklar identitet hos sökanden vanligt förekommande. Detta innebär ofta fördröjningar av ärendet och bidrar till att förlänga handläggningstiderna i stort. Det är därför av stor vikt att försöka komma tillrätta med identitetsfrågorna så tidigt som möjligt i processen. Vid övervägande att införa ytterligare påtryckningsmedel gentemot sökanden måste dock hållas i minnet att de sökande som bäst behöver skydd kan vara de som verkligen inte har några identitetshandlingar. Det kan t.ex. vara fråga om någon som brådstörtat har tvingats fly från sitt land och inte haft möjlighet att få med sig pass eller andra identitetshandlingar. Det finns också stater där det är allmänt accepterat att sökanden inte kan få något giltigt pass, t.ex. Somalia

33

. I arbetet med att klargöra sökandens identitet kan dock många olika handlingar vara relevanta, t.ex. födelseattest, medlemskort i föreningar, skolbetyg eller liknande. Problemet måste så långt möjligt försöka lösas genom utredningsinsatser från Migrationsverkets sida. Migrationsverkets arbete med språkanalyser bör kunna vidareutvecklas som ett led i dessa utredningsinsatser. En annan viktig del är att ansvarig handläggare på ett tidigt stadium kan motivera sökanden till att medverka för att klara ut identitetsfrågorna. Tydlighet gentemot sökanden är överlag av stor vikt bl.a. för att undvika att falska förhoppningar skapas. Utbildningsinsatser angående samtalen med sökanden och/eller någon form av ytterligare styrning rörande detta kan övervägas. Dock kan också ytterligare resurser behövas för att ge handläggaren möjlighet att bättre prioritera identitetsfrågorna vid sammanträffande med sökanden. I arbetet med frågor om oklar identitet pågår ytterligare en utredning som ser över vissa frågeställningar, UD 2004:02 Utredningen om tidsbegränsade uppehållstillstånd för dokumentlösa asylsökande. Enligt direktiven skall utredaren överväga på vilka sätt åtgärder kan vidtas för att på ett tidigt stadium i asylprocessen klarlägga deras identitet och resvägar. Utredaren skall även föreslå hur utlänningslagen skall ändras för att asylsökande som bedöms vara i behov av skydd här eller skall beviljas uppehållstillstånd på annan grund och som inte medverkar till att klarlägga sin identitet och sin resväg, skall kunna beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd. Utredaren skall lämna de förslag till författningsändringar som bedöms nödvändiga och även bedöma vilka effekterna blir om ett

33

Statens invandrarverks föreskrifter 1997:14

ökat antal utlänningar i Sverige beviljas tidsbegränsade i stället för permanenta uppehållstillstånd. Enligt direktiven skall utredningen vara avslutad den 1 september 2004.

Muntlighet

Omfattningen av muntlig handläggning i asylprocessen.

Enligt 11 kap. 1 § första stycket UtlL gäller att en utlänning som har ansökt om asyl i Sverige får avvisas endast om muntlig handläggning har ingått vid Migrationsverkets handläggning av ärendet samt att muntlig handläggning även annars skall företas på begäran av utlänningen, om inte en sådan handläggning skulle sakna betydelse för att avgöra asylärendet.

I samband med att bestämmelser om ökat inslag av muntlighet i asylärenden tillkom år 1989, anfördes i förarbetena att såväl rättssäkerheten som effektiviteten skulle vinna på en ökad muntlighet vid handläggningen

34

. Regeln utformades i 1989 års lag så att muntlighet skulle ingå i ett asylärende hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden om det kunde antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande. Bestämmelsen ändrades år 1997, då den fick sin nuvarande utformning. I propositionen påpekades att en obligatorisk muntlig handläggning före avvisning i och för sig också skulle komma att innefatta uppenbart ogrundade ansökningar eller avvisningar till tredjeland. Det framhölls dock att behov av muntligt inslag kunde föreligga även i dessa fall och att en undantagsregel skulle riskera att underminera sökandens garanti att få tala med personal på verket

35

.

Den nuvarande utformningen av bestämmelsen om muntlig handläggning innebär att någon form av muntlighet måste förekomma i så gott som samtliga asylärenden, eftersom det annars är svårt att skilja avvisningsfallen från övriga fall. Avgränsningen framstår som väl förenlig med kraven på rättssäkerhet och kommittén finner inte anledning att föreslå förändringar i den delen.

34

prop. 1988/89:86 s. 83

35

prop. 1996/97:25 s. 195 f.

Innehållet i den muntliga handläggningen i asylprocessen

Innehållet eller utformningen av den muntliga handläggningen har inte preciserats i lagtexten utan bygger på förvaltningslagens regler. Med muntlighet enligt förvaltningslagens regler avses inte enbart den formella muntliga förhandlingen utan också mer informella telefonkontakter och sammanträffanden.

Enligt nu gällande ordning kan det muntliga inslaget variera från att sökanden enbart hörs vid en inledande intervju på transitenheten till ett muntligt sammanträde där sökanden hörs i närvaro av beslutsfattare, handläggare och ombud.

I de flesta asylärenden har handläggningen oftast skett så att sökanden och dennes ombud sammanträffat med en handläggare, som sedan föredrar ärendet för beslutsfattaren. Även om det inte är fråga om trovärdighets- eller s.k. vågskålsärenden, kan det ur sökandens synpunkt upplevas som bättre att få träffa beslutsfattaren i ärendet för att direkt få föra fram sina skäl. Det har också konstaterats en lägre överklagandefrekvens i de ärenden som handlagts enligt försöksverksamheten i projekt Modellverksamhet, där sökanden träffar både beslutsfattaren och handläggaren vid den muntliga handläggningen i ärendet. Kommittén förordar därför att beslutsfattarnärvaro normalt skall förekomma i alla ärenden där det behövs en kompletterande muntlig handläggning efter initialutredningen och sökanden riskerar att avvisas. Om den muntliga kompletteringen är av enkel beskaffenhet, där det räcker med ett telefonsamtal eller annat kortare sammanträffande och där det inte är fråga om trovärdighets- eller vågskålsärenden, bör denna också kunna ske genom handläggare.

Vid beslut enligt 8 kap. 8 § UtlL, ansökningar som bedöms vara uppenbart ogrundade och där avvisning får ske utan hinder av att beslutet inte vunnit laga kraft, bör initialutredningen vara tillräcklig som muntligt inslag. Samma sak gäller då sökandens asylansökan skall prövas i något annat land med stöd av Dublinförordningen. För att främja en effektiv handläggning framstår det här också som lämpligt att inte ställa upp krav på beslutsfattarnärvaro vid den muntliga handläggningen. Skulle ansökan bedömas som uppenbart ogrundad, men beslut om omedelbar verkställighet inte hinna meddelas före utgången av den tremånadersfrist som anges i 8 kap. 8 § andra stycket UtlL, bör det i de flesta fallen heller inte vara nödvändigt med någon kompletterande utredning efter initial-

utredningen. Någon separat muntlig handläggning med närvaro av beslutsfattare behöver alltså inte heller förekomma i de fallen.

Beträffande innehållet i och upplägget av den muntliga handläggningen bör det muntliga inslaget liksom nu utgöra ett komplement till det skriftliga materialet. Därav följer också att innehållet i ett muntligt sammanträde varierar utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet. Det kan dock övervägas om det ur rättssäkerhetssynpunkt skulle finnas behov av några särskilda bestämmelser om förhandlingens innehåll, liknande reglerna om förhandling om förvar eller uppsikt

36

. I lagrådsremissens författningsförslag har reglerna om muntlig förhandling vid Migrationsverket, såväl när det gäller förvar och uppsikt som övriga ärenden, samlats i 11 kap. Med det förslaget skulle 11 kap. 5 §, en bestämmelse som för närvarande bara gäller i ärenden om förvar och uppsikt, gälla också i asylärenden. Bestämmelsen lyder: ”Vid den muntliga handläggningen skall de omständigheter noga utredas som kan inverka på ärendets avgörande. Utlänningen skall få tillfälle att redogöra för sin ståndpunkt och uttala sig om de omständigheter som åberopas i ärendet.” Då det således redan i lagrådsremissens förslag återfinns regler om innehållet i det muntliga sammanträdet, finner kommittén inte skäl att föreslå ytterligare reglering därav. Den muntliga utredningen i ett asylärende förekommer vanligtvis i olika skeden. Vid den inledande grundutredningen är det av stor vikt att alla omständigheter av betydelse kommer fram. Samtidigt talar effektivitetsskäl för att mer komplicerade ärenden skall kunna sållas ut för en kompletterande utredning i särskild ordning. Med en klar och enhetlig grundutredning kan den kompletterande utredningen koncentreras till kärnfrågorna i ärendet. En alltför detaljstyrd reglering av innehållet i den muntliga utredningen skulle riskera att fördröja handläggningen av enklare eller klarare ärenden. Det måste därför finnas utrymme för flexibilitet i handläggningen utifrån det enskilda ärendets karaktär. Detta ryms väl inom nu gällande ordning, där innehållet i den muntliga handläggningen bygger på vad som kommit fram genom den tidigare utredningen i ärendet. Något behov av att lagfästa särskilda processuella regler för detta ändamål finns således inte. Kommittén föreslår att muntlig handläggning även i fortsättningen skall förekomma i ärenden där en asylsökande utlänning skulle riskera att avvisas efter att hans eller hennes ansökan avsla-

36

6 kap. 12–15 §§ UtlL

gits. Muntlig handläggning skall också liksom tidigare företas på begäran av utlänningen, om inte en sådan handläggning skulle sakna betydelse för att avgöra asylärendet. Innehållet i den muntliga handläggningen skall anpassas efter ärendets svårhetsgrad. För ärenden där utlänningen riskerar att avvisas bör huvudregeln vara att sökanden skall träffa beslutsfattaren i ärendet om det behövs en kompletterande muntlig handläggning efter initialutredningen. Undantag kan göras om ansökan bedöms som uppenbart ogrundad eller om den kompletterande utredningen annars är av enkel beskaffenhet. Någon reglering i lag krävs inte heller för detta; det är tillräckligt om det regleras internt inom Migrationsverket.

Officialprövning

Handläggarens och beslutsfattarens övergripande ansvar för utredningen i ärendena varierar delvis beroende på vilka ärenden det är fråga om. I asylärenden och andra ärenden rörande skyddsskäl har officialprövningen en större vikt än i t.ex. medborgarskapsärenden eller andra tillståndsärenden. I asylärenden där offentligt biträde förordnats bör biträdet självständigt verka för att alla relevanta omständigheter och allt relevant material läggs fram. Det övergripande utredningsansvaret ligger dock på handläggare och beslutsfattare även här. För att omfattningen av officialprövningen skall anpassas på rätt sätt är det väsentligt med tydliga ramar för handläggningen, t.ex. begränsning i antalet kallelser eller sammanträffanden med sökanden och genom att ange vilka åtgärder som skall vidtas om resultat inte uppnåtts därefter. Risken är annars att en handläggare som är tveksam om sin utredningsskyldighet fortsätter alltför länge med åtgärder utan att processen förs framåt, vilket fördröjer den totala handläggningstiden.

I detta sammanhang kan formerna för delgivning av kallelser och andra handlingar behöva ses över. Det är viktigt att sökanden får klart för sig sin skyldighet att informera om adressändringar och också informeras om vad som händer om han eller hon inte kommer till ett sammanträffande.

För närvarande skickas handlingen, t.ex. en kallelse till den av sökanden uppgivna adressen utan något mottagningsbevis. Infinner sig inte sökanden till sammanträffandet, skickas en ny kallelse. Detta förfarande kan upprepas flera gånger innan sökanden infinner sig eller ärendet slutligen avskrivs.

En ordning med s.k. förenklad delgivning (3 a § delgivningslagen (1970:428)) skulle kunna övervägas för att undvika onödig tidsutdräkt i ärendena, dock att det skulle innebära mer administration i de ärenden där nuvarande ordning fungerar. Ett bättre alternativ kunde vara noggranna upplysningar vid ärendets inledning och interna riktlinjer angående antalet kallelser i syfte att begränsa dessa.

Kortare handläggningstider

Under prövningen

En av de övergripande aspekterna vid prövningen av samtliga ärenden är att besluten kommer i rimlig tid. Det är av särskild vikt är att så sker i asylärenden och andra ärenden där sökanden vistas i Sverige och skall avvisas härifrån om ansökan avslås. Som nämnts ovan under ”Rätt tillståndsgrund” kan dock långa handläggningstider i andra ärenden också riskera att föra med sig ett ökat tryck på asylprocessen. För vissa ärendetyper, främst medborgarskapsärenden, framstår brist på resurser som den avgörande anledningen till de långa handläggningstiderna. Resursfrågan är självklart av central betydelse även i övriga ärendetyper. Speciellt inom asylprocessen kan det dock finnas anledning att överväga vissa organisatoriska förändringar eller ändrade bestämmelser i syfte att förkorta handläggningstiderna.

Sorteringen, eller screeningen, av ärenden på transit och även senare är mycket viktig för att få en optimal handläggning. Särskild kvalitetssäkring bör ske av denna process. Det är också viktigt att särskilt skickliga och erfarna handläggare är med redan vid sorteringen.

Verkställighetsstadiet

En övergripande fråga rörande effektiviteten av hela asylprocessen är att tyngden i processen måste ligga på Migrationsverkets prövning och avgörande. Det bör tydligt framgå för sökanden att ett avslagsbeslut i normalfallet också innebär att sökanden skall avvisas eller utvisas inom kort. Tyngdpunkten i processen får alltså inte förskjutas till verkställighetsstadiet genom upprepade nya ansökningar.

Verkställighetsarbetet och frågorna om återvändande ligger sedan den 1 januari 1999 på mottagningsenheterna. Tidigare hade polisen ansvaret för samtliga verkställighetsfrågor. Det finns fortfarande en möjlighet enligt 8 kap. 17 § utlänningslagen att överlämna ett verkställighetsärende till polisen, om den som skall avvisas eller utvisas håller sig undan och inte kan anträffas utan polismyndighetens medverkan eller om det kan antas att tvång kommer att behövas för att genomföra verkställigheten. Syftet med förändringen var att samla ansvaret för hela asylprocessen hos Migrationsverket samt att renodla ansvarsområdena för såväl polismyndigheten som Migrationsverket. Behovet av tvångsmedel bedömdes också kunna minskas med ett överflyttande av ansvaret för verkställigheten.

Som tidigare nämnts sker de registrerade utresorna till cirka 80 procent genom frivilligt återvändande. I vissa fall sker dessa dock först efter att ett flertal nya ansökningar har prövats och lång tid efter det att verkställighetsarbetet påbörjats. Med tydligare riktlinjer vid det inledande verkställighetsarbetet framstår det som troligt att den totala processen skulle kunna förkortas och tyngdpunkten i processen flyttas från verkställighetsstadiet till det egentliga beslutet. Genom att överflytta verkställighetsansvaret till Migrationsverket och mottagningsenheten har handläggarna där kommit att få en dubbel roll: å ena sidan att ta hand om och stötta sökanden i sociala frågor och biståndsfrågor och å andra sidan att medverka till att sökanden skall lämna landet. Handläggarna är också rekryterade och utbildade främst utifrån det sociala perspektivet och saknar utbildning samt befogenheter att använda tvångsmedel.

För att man under dessa förhållanden skall kunna få en effektiv handläggning av verkställighetsfrågorna bör det krävas mycket tydliga regler, lämpligen i form av verksinterna instruktioner, för hur verkställighetsarbetet skall bedrivas. Det kan också övervägas att sätta ut fasta tidsgränser i dessa instruktioner för när åtgärder skall vidtas. Ett alternativ kan vara att handläggaren av de sociala frågorna, inom viss angiven tid, skall ha ett enda samtal för att motivera frivilligt återvändande. Vid detta samtal beslutas en tid då sökanden skall infinna sig vid transitenheten, varefter återvändande skall ske exempelvis ett par dagar senare. Skulle sökanden inte infinna sig för återresan bör ärendet omedelbart kunna lämnas över till polis.

7.18.3. Prejudikatavgöranden

Migrationsverkets praxisenhet har en viktig funktion när det gäller att säkra enhetlighet av praxis mellan regionerna. Enheten ansvarar också för databasen Lifos där bl.a. nya avgöranden läggs in. Sedan år 2002 arbetar praxisenheten som samordningsgrupper, där samtliga regioner är representerade, för diskussioner och jämförelse av praxis. En brist är dock att endast minnesanteckningar upprättas efter mötena och att ingen kvalitetssäkring görs. Kravet på enhetlighet är grundläggande och kommer att bli än större i en tvåpartsprocess. En systematisk plan för kvalitetssäkring av praxisfrågorna bör upprättas.

För att en ökad öppenhet och förutsebarhet skall kunna uppnås är det också av stor vikt att sökanden, biträden och allmänhet skall kunna få en samlad överblick gällande praxis i alla frågor som prövas inom Migrationsverket. Via Migrationsverkets hemsida går det att få en redogörelse för vissa formella krav rörande visering, uppehållstillstånd på grund av anknytning eller annat, arbetstillstånd och medborgarskap. Det finns dock inte någon samlad bild av hur bedömningen skett i enskilda ärenden eller någon egentlig sammanfattning av praxis på området.

För närvarande är den enda allmänt tillgängliga publikationen rörande praxis i utlänningsärenden Utlänningsnämndens praxissamling, som finns att läsa via Utlänningsnämndens hemsida. Denna praxissamling innehåller dock endast avgöranden från Utlänningsnämnden och regeringen. En viktig del av praxis, som inte går att ta del av här eller via annan offentlig publikation, är de bifallsbeslut som meddelas av Migrationsverket och som inte kommer under prövning av högre instans. Främst i asylärenden, men också för övriga ärendetyper, framstår det som en brist att en samlad överblick inte finns att tillgå. Det förekommer också ärendetyper, såsom visering, där inte heller avslagsbeslut får överklagas. Inte heller på detta område går det att på ett enkelt sätt ta del av gällande praxis.

Någon form av publicerad praxissammanställning även i dessa frågor skulle förbättra de reella möjligheterna för sökanden att bedöma om han eller hon kan beviljas önskat tillstånd men också skapa en större insyn för allmänheten i vad prövningen grundas på, vilket på längre sikt kan förbättra tilltron till prövningsinstanserna. Vilka bifallsärenden som skall sållas ut för publicering kan lämp-

ligen bestämmas av praxisenheten, så småningom i samråd med rättschefen.

7.18.4. Barnärenden

Den särskilda bestämmelsen som behandlar prövningen av ärenden enligt utlänningslagen som rör barn (11 kap. 1 a § UtlL) stadgar att det vid bedömningen om tillstånd normalt skall klarläggas vad barnet har att anföra. Barnets synpunkter skall inhämtas om det inte är olämpligt och det skall tas den hänsyn till vad barnet anfört som dess ålder och mognad motiverar.

Det är viktigt, inte bara att barnet får komma till tals, utan också att barnärenden prioriteras och handläggs av särskilt utbildad personal. Migrationsverket har vidtagit vissa åtgärder för att säkra att barnets bästa skall beaktas i ärendena, bl.a. har ett barnråd inrättats. Migrationsverket har också i en intern utredning pekat på att handläggningen av barnärenden är speciell och skall prioriteras samt fastslagit att särskilda handläggare skall ägna sig åt dessa ärenden.

Barnombudsmannen och Migrationsverket har i samarbete med Linköpings universitet utvecklat en metod för samtal med barn i asylprocessen. Denna ger Migrationsverkets utredare ett stöd att samtala med barn och ungdomar och att bättre kunna lyssna, fråga, förstå och hantera barns utsatthet i prövningen av deras skyddsbehov. En ökad satsning på utbildning av Migrationsverkets barnhandläggare skall göras.

Regeringen har tagit initiativ till att korta handläggningstiderna för utredning av de ensamkommande barnens skäl för uppehållstillstånd. I regleringsbrevet avseende Migrationsverket år 2003 anges att beslut om uppehållstillstånd eller avvisning i sådana ärenden skall fattas inom tre månader från det att ansökan gjordes. Regeringen har också i januari 2004 uppdragit åt Migratiosnverket att vidta olika åtgärder för en effektivare asylprocess, där också handläggningen av barnärenden ingår som en särskild punkt. Där sägs bl.a. att utredningarna av barns egna asylskäl bör förbättras, att Migrationsverket skall vidta åtgärder för att säkerställa att barn kommer till tals och att barnets utsagor och situation redovisas i ärendet.

Mot denna bakgrund finner kommittén inte skäl att nu föreslå några ytterligare åtgärder när det gäller handläggningen av barnärenden.

7.18.5. Utbildningsbehov hos personal och offentliga biträden

Förutom ett allmänt utbildningsbehov vid förändrade rutiner inom Migrationsverket, är det främst när det gäller asylprocessen som utbildningsinsatser kommer att behövas. En ordning liknande den som använts inom projekt modellverksamhet innebär att arbetssättet för många av Migrationsverkets handläggare och beslutsfattare kommer att förändras, vilket kan medföra behov av utbildning för dessa kategorier. En ny processordning innebär också ett nytt arbetsmoment som processförare i överinstansen. Migrationsverkets NIPU-projekt har behandlat frågan om att skapa en ny befattning i form av särskilda processförare för detta ändamål.

Också de offentliga biträdenas arbetsuppgifter förändras. Biträdets ansvar för att föra fram relevanta omständigheter som sökanden vill åberopa lyfts fram jämfört med vad som nu är fallet, då Migrationsverkets personal svarar för den helt övergripande delen av utredningen. I utvärderingar från modellverksamheten har det visat sig att vissa biträden känner tveksamhet rörande omfattningen av deras utredningsansvar.

För att modellverksamheten skall fungera som tänkt och utredningen skall bli av god kvalitet är det också väsentligt att kvaliteten på biträdena är jämn och hög. Utbildningsinsatser för biträdena kan komma att behövas rörande arbetssättet och ansvarsfördelningen i modellverksamheten.

7.18.6. Nödvändiga författningsändringar?

Kommittén har bl.a. föreslagit ett större inslag av och något förändrade former för muntlighet i asylprocessen. Något behov av ändring av bestämmelsen i 11 kap. 1 § UtlL, som i huvudsak motsvaras av lagrådsremissens 11 kap. 1 och 3 §§ och reglerar muntlig handläggning i asylärenden, uppkommer inte till följd av förslaget.

Övriga kommitténs synpunkter på förändringar som bör genomföras föranleder inte heller några författningsändringar utan kan genomföras med hjälp av interna verksinstruktioner.

7.18.7. Sammanfattning

För att utlänningsärendena skall kunna handläggas på ett rättssäkert sätt i en ny instans- och processordning med domstolsprövning i andra instans, krävs att handläggningen är enhetlig och förutsebar och att besluten fattas inom rimlig tid.

Enligt kommitténs mening är det viktigt att tyngdpunkten av prövningen ligger i Migrationsverket. Det innebär att ärendena, vid prövningen där, måste vara fullständigt utredda, så att inte nya grunder eller omständigheter skall behöva åberopas i andra instans mer än undantagsvis. Det innebär också att handläggningen i Migrationsverket måste vara enhetlig i samtliga regioner. Om tyngdpunkten ligger i Migrationsverket så bör det kunna förutsättas att verkets beslut respekteras i högre grad än nu och att antalet överklaganden därmed blir färre.

För att uppnå detta bör handläggningen vid Migrationsverket, främst i asylärenden, ha en mer domstolsliknande karaktär. Därvid bör akterna vara ordnade på ett rättssäkert och överskådligt sätt med dagboksblad och aktbilagering av handlingarna. Någon form av enhetliga regler bör också skapas för handläggningen, som i asylärenden ärenden bör ha ett stort inslag av muntlighet. Muntligheten bör då inte vara endast muntlig handläggning i förvaltningslagens mening utan muntlig på så sätt att sökanden får tillfälle att lägga fram sin sak till den som skall fatta beslutet. Kommittén förordar här en ordning som i huvuddragen överensstämmer med den försöksverksamhet som bedrivits i Malmö och Stockholm. Det muntliga inslaget bör liksom nu utgöra ett komplement till det skriftliga materialet. Därav följer också att innehållet i ett muntligt sammanträde kan variera beroende på omständigheterna i det enskilda ärendet. En alltför detaljstyrd reglering av innehållet i den muntliga utredningen skulle riskera att fördröja handläggningen av enklare eller klarare ärenden. Det måste därför finnas utrymme för flexibilitet i handläggningen utifrån det enskilda ärendets karaktär. För att bättre balans skall kunna uppnås mellan parterna i processen, dvs. att sökanden erfar att han eller hon inte befinner sig i underläge, bör parterna så långt möjligt få tillgång till den landinformation som tillförts akten och få lämna synpunkter på informationen. Aktuell landinformation i ärendena, när de överförs till andra instans, skulle eventuellt kunna sammanställas av något ”oberoende” organ. Kommittén finner dock inte möjlighet att inom ramen för detta arbete närmare utreda hur ett sådant organ

skulle kunna utformas. En annan utväg kunde vara att efter begäran av part kalla in sakkunniga i domstolen för att redogöra för landförhållandena, varefter domstolen avgör målet efter prövning av vad parterna åberopat.

Besluten bör vara formulerade på ett sätt som gör att sökanden inte får uppfattningen att hans eller hennes ärende inte har blivit individuellt prövat. Mallar för utformningen av beslutet kan medföra stora förtjänster i tid och bör därför kunna användas även fortsättningsvis. Däremot bör mall inte användas vid skrivning av skälen; skrivningen måste således vara individuell.

För att besluten skall kunna fattas inom rimlig tid, krävs också att handläggningstiderna på olika sätt förkortas. I det sammanhanget kan framhållas vikten av att ärendenas sortering på transitenheten sköts av erfarna – gärna de erfarnaste – handläggare. Riktlinjer för vilka ärenden som skall vara av förturskaraktär skulle också vara av värde. Ett annat sätt att förkorta handläggningstiden är att identiteten utreds snabbt när det gäller personer som saknar pass eller andra identitetshandlingar. Systemet med språktester bör fortsätta som ett led i detta arbete. Även delgivningssystemet bör ses över i syfte att snabbare kunna fatta beslut i ärendena. En möjlighet skulle kunna vara att redan i Migrationsverket tillämpa förenklad delgivning på samma sätt som nu sker i domstol, eller kanske hellre att endast tydligare interna riktlinjer tas fram för kallelseförfarandet.

När det gäller prejudikatavgöranden pekar kommittén på vikten av samordning och enhetlighet liksom på bristen av allmänt tillgängliga publikationer av praxis i utlänningsärenden.

Eftersom mycket arbete redan pågår för att förbättra handläggningen av barnärenden finner kommittén inte skäl att nu komma med egna förslag i den delen.

8. Genomförande av förslagen

8.1. Konsekvenser och kostnader

8.1.1. Förslagen till lagändringar

Kommittén har, i enlighet med direktiven, lämnat förslag till precisering av utlänningslagens materiella bestämmelser rörande visering, arbetstillstånd och uppehållstillstånd av humanitära skäl så att dessa skall kunna tillämpas i ett system med överprövning i domstol. Kommittén har också lämnat förslag till vissa förändringar när det gäller utlänningslagens bemyndiganden.

Utgångspunkten har varit att de materiella bestämmelserna skall spegla vad som redan gäller enligt praxis och förarbeten. En annan utgångspunkt har varit att förslagen till författningsändringar inte skall bidra till ökade kostnader på de aktuella utgiftsområdena. Kommittén har att göra en bedömning av de konsekvenser som kan bli följden om de föreslagna ändringarna genomförs.

Det kan vara svårt att avgöra vilka effekterna blir av att specifika rekvisit förs in i lagtexten. Trots att förslagen utgör en kodifiering av vad som redan gäller enligt praxis och förarbeten, kan lagreglernas utformning få betydelse vid en framtida rättstillämpning och medföra att fler eller färre viseringar, arbetstillstånd eller uppehållstillstånd kommer att beviljas. Om fler ansökningar om uppehållstillstånd bifalls, innebär det inte bara att fler personer får tillstånd att bosätta sig här utan också att ett antal anhöriga i förlängningen kommer att invandra. Likaså kan reglernas utformning komma att påverka antalet utlänningar som söker sig till Sverige för att här söka asyl. Även om inte alla som söker sig hit får tillstånd att stanna, kommer de att vistas här under tiden till dess deras ansökningar slutligt har prövats, med åtföljande kostnader.

Den föreslagna bestämmelsen med förutsättningarna för att visering skall beviljas upptar de rekvisit som redan gäller enligt Schengenkonventionen. Därutöver innehåller bestämmelsen ett

andra stycke som stadgar att visering inte får beviljas – vilket är i enlighet med gällande praxis – om det framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenområdet efter viseringstidens utgång. Rättstillämparen har alltså att beakta, förutom kraven på pass, om syftet med resan är acceptabelt, om personen har medel för sin försörjning etc., sannolikheten för att syftet med besöket i själva verket är att komma hit för att stanna, vilket också måste stå klart för den som läser bestämmelsen. Enligt kommitténs mening kan en sådan utformning av bestämmelsen inte medföra någon nämnvärd förändring i antalet – grundade eller ogrundade – viseringsansökningar eller beviljade viseringar och därmed inte heller någon ökad risk för att fler utlänningar stannar kvar här efter viseringstidens utgång. Några ökade kostnader skulle således förslaget i denna del inte innebära.

Bestämmelserna om arbetstillstånd är en kodifiering av gällande praxis. Förslaget medför därför inte någon förändring beträffande de kategorier av personer som kan beviljas arbetstillstånd. Det bör heller inte medföra någon förändring när det gäller antalet släktingar som kan tänkas följdinvandra. Ökade kostnader uppkommer således inte vid ett genomförande av förslaget.

I fråga om humanitära skäl för uppehållstillstånd innehåller förslagets bestämmelse en definition av begreppet humanitära skäl enligt utlänningslagens mening, dvs. att det krävs synnerligen ömmande omständigheter för att uppehållstillstånd av det skälet skall beviljas. Vidare innehåller bestämmelsen vissa uppräknade fall där utgångspunkten enligt praxis och förarbeten är att uppehållstillstånd skall beviljas om förutsättningarna är uppfyllda. Det kan möjligtvis ifrågasättas om en sådan utformning av bestämmelsen skulle kunna ge signaler om att det för framtiden skulle bli lättare att få uppehållstillstånd av humanitära skäl. Det är emellertid kommitténs mening att paragrafens lydelse inte skulle få den effekten utan att den tvärtom klargör för läsaren att tillämpningen är avsedd att vara mycket restriktiv. När det t.ex. gäller de särskilda rekvisiten livshotande sjukdom och synnerligen allvarligt handikapp torde lydelsen snarare ha en avhållande effekt på en del personer som avser att söka uppehållstillstånd på den grunden. I lagtexten klargörs att sjukdomen eller handikappet inte ensamt är avgörande för om uppehållstillstånd skall beviljas utan att det också krävs att adekvat vård inte kan erbjudas i hemlandet och att de ekonomiska åtagandena som kan bli följden för Sverige inte talar emot att uppehålls-

tillstånd ges, vilket skulle kunna vara fallet vid stor följdinvandring av personer med den aktuella sjukdomen. Kommitténs bedömning är således att utformningen av bestämmelsen inte ger anledning att anta att det skulle bli någon förändring när det gäller antalet personer som får uppehållstillstånd av humanitära skäl och inte heller att fler personer skulle söka sig hit i tron att det skulle bli lättare än i dag att få stanna här av humanitära skäl. Inga särskilda kostnader skulle alltså bli följden vid ett genomförande av förslaget.

Nuvarande utlänningslag innehåller en portalparagraf som stadgar att i fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Det innebär att när ett barn är berört, skall dess bästa alltid beaktas. I nuvarande förslag införs en ny bestämmelse som klargör vad som enligt praxis och förarbeten gäller i fråga om barns ansökningar om uppehållstillstånd av humanitära skäl, nämligen att de omständigheter som föreligger i ett barns ärende inte behöver vara av samma allvar och tyngd som krävs i fråga om vuxna personer för att uppehållstillstånd skall beviljas.

Avsikten med bestämmelsen är tydliggöra vad som specifikt gäller beträffande barns bästa i fråga om barns rätt till uppehållstillstånd av humanitära skäl så att tillämpningen kan bli något mer generös än i dag. De lägre kraven för barn skall ses i förhållande till vad som gäller för vuxna personer. Avsikten är också att klargöra att prövningen skall göras av barnets egna skäl, dvs. i barnets ärende och inte som en del av familjens ärende. Fler slags sjukdomar hos barn, eller inte fullt så allvarliga sjukdomstillstånd som i dag, kan tänkas utgöra grund för barn att få uppehållstillstånd av humanitära skäl förutsatt att barnet i fråga inte kan få adekvat vård i hemlandet och att kostnaderna för Sverige inte blir alltför stora. Ett domstolsutslag i mildrande riktning kan få prejudicerande effekt och till följd därav en rättstillämpning där fler barn, och därmed även barnets familj, beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl. Det kan också leda till att fler barnfamiljer söker sig till Sverige för att här söka asyl. Kommittén vill peka på dessa omständigheter men framhålla att det är kommitténs bedömning att några större kostnadsökningar inte bör uppstå eftersom en tydligare bestämmelse kan medföra att uppehållstillståndsfrågan avgörs på ett tidigare stadium i processen och på ett rättssäkrare sätt.

Sammanfattningsvis kan sägas om lagförslagen såvitt gäller de olika tillstånden, att de tillstånd som kan antas bli beviljade i framtiden är i enlighet med lagstiftarens intentioner och att det inte kan

beräknas bli några kostnadsökningar som inte redan i dag är budgeterade. För det fall att något fler utlänningar söker sig till Sverige medför det givetvis något ökade kostnader. Eventuella kostnader skulle delvis kunna uppvägas av att besluten blir av högre kvalitet.

Förslagets ändringar i fråga om bemyndiganden innebär att regeringens möjligheter att i förordning meddela föreskrifter i viss mån inskränks, bl.a. till följd av att kriterierna för att olika tillstånd skall beviljas har preciserats i utlänningslagen och vissa bestämmelser har förts in i lagen från utlänningsförordningen. Ändringarna föranleder inte några ökade kostnader.

De övriga lagändringar som förslaget innehåller är i huvudsak förtydliganden av vad som i dag gäller. Några kostnader kan inte förutses med anledning av förslagen.

När det gäller handläggningstiderna, dvs. tiderna innan en ansökan är behandlad och tiderna som de sökande kommer att vistas här innan deras ärenden avgörs, bör de föreslagna förändringarna i lagtexten inte ha någon inverkan i negativ riktning. Möjligen kan tydligare regler när det gäller visering, arbetstillstånd och uppehållstillstånd medföra något förkortade handläggningstider. Även en marginell förkortning av handläggningstiderna medför betydande besparingar med det antal asylansökande som kommer till Sverige. Tydligare regler kan också få till följd att vissa ogrundade ansökningar uteblir eller att färre beslut överklagas. Vad som emellertid i högre grad kan påverka handläggningstidernas längd är handläggningen vid Migrationsverket och vid den eller de domstolar som kommer att överpröva besluten. Lagförslagen i sig får inte till följd sådana förändringar i Migrationsverkets handläggning att några ökade kostnader skulle uppkomma.

8.1.2. Migrationsverket

Kommitténs förslag i denna del innebär bl.a. att handläggningen i Migrationsverket i vissa ärenden skulle få en mer domstolsliknande karaktär med större inslag än nu av muntlighet. Möjligen skulle den ökade muntligheten kunna antas medföra vissa merkostnader men den modellverksamhet som genomförts pekar inte på att så är fallet, i vart fall har handläggningstiden inte blivit längre genom ökad muntlighet. Enligt kommitténs mening bör den föreslagna ordningen få till följd att handläggningen blir rättssäkrare och att handläggningstiderna förkortas liksom att Migrationsverkets beslut

respekteras i större omfattning. Detta skulle medföra färre överklaganden och minskade kostnader.

Kommittén har även föreslagit vissa åtgärder beträffande handläggningen i övrigt, t.ex. att ärendehanteringssystemet och aktbildningen ses över samt att riktlinjer för förtursärenden utarbetas. Förslagen i dessa delar kan inte antas leda till annat än marginella kostnader under en övergångsperiod. Sett på längre sikt bör förslagen i stället bidra till en mer effektiv handläggning och därmed utgöra en kostnadsbesparing.

Ett annat kommitténs förslag rör en ökad tillgänglighet beträffande praxis och prejudikatavgöranden. Redan enligt nuvarande ordning finns ett system för vilka avgöranden som läggs in i Migrationsverkets databas Lifos. Dessutom arbetar Migrationsverket för en utökad tillgänglighet för allmänheten genom besöksterminaler. Det är kommitténs uppfattning att förslaget i denna del kan utvecklas inom de redan befintliga kostnadsramarna.

Slutligen har kommittén också pekat på vikten av en allmän översyn av handläggningsformerna i barnärenden samt särskild kompetens hos handläggare och beslutsfattare i dessa ärenden. Med hänsyn till att arbete redan pågår inom Migrationsverket för att uppnå en förbättrad handläggning i barnärendena och att regeringen föreslagit vissa åtgärder skall vidtas

1

, har kommittén har inte

funnit anledning att lämna något självständigt förslag i dess delar, vilket innebär att någon bedömning av eventuella kostnader för de tilltänkta åtgärderna inte behöver göras.

8.1.3. Utgifter för invandrare och flyktingar

Migrationsverkets verksamhet kostade år 2002 totalt 3,6 miljarder kr och år 2003 ökade kostnaderna till totalt 4,6 miljarder kr. Huvuddelen av pengarna, eller 80 procent, gick till mottagningsverksamheten inom asylprocessen.

En ökad ström av asylsökande får kostnadsmässiga effekter på flera olika sätt. Den största kostnaden kan hänföras till boende eller förvar under tiden till dess att en ansökning slutligen prövas. Andra kostnader är för själva asylprövningen och prövningen i andra ärenden samt biträdeskostnader. För dem som inte får sin ansökan om uppehållstillstånd beviljad uppkommer kostnader för återvändande, s.k. eskortresor. Utöver Migrationsverkets kostnader till-

1

Regeringens skrivelse 2003/04:53, Resultat och kostnader i asylprocessen

kommer kostnaderna för prövning av överklaganden i Utlänningsnämnden.

För varje person eller familj som får stanna i Sverige kan erfarenhetsmässigt en viss invandring av anhöriga förväntas. Den följdinvandring som man har att räkna med är, sett över tiden, enligt Migrationsverket i genomsnitt för en barnfamilj ytterligare två personer och i övrigt fyra personer för varje person som får uppehållstillstånd här.

För beräkning av kostnaderna för en ökning av asylsökande använder Migrationsverket en beräkningsmodell för utgiftsutvecklingen avseende asylprövningen vid verket, mottagningsverksamheten, offentliga biträden och återvändande. Modellen utgår från en genomsnittlig inskrivningstid av 378 dagar per sökande med en kostnad om 214 kr per flyktingdygn. Beloppet omfattar bl.a. boende, ersättningar till enskild, kommuner, landsting och organiserad verksamhet. Utan Utlänningsnämndens kostnader inkluderade skulle en ökning av antalet asylsökande med 300 personer föra med sig en kostnad om 25,6 milj. kr. Vid ett så förhållandevis litet antal tillkommer inga kostnader för ytterligare personal. Om däremot ökningen skulle uppgå till 3 000 personer uppnås en brytpunkt där behov av personal uppkommer med kostnader till följd. Kostnaderna för 3 000 personer kan beräknas till 316,2 milj. kr. För en ökning med 10 000 asylsökande blir den ökade kostnaden 1 miljard 54 milj. kr.

9. Författningskommentar

1 kap. Lagens innehåll och tillämpning

Lagens innehåll

1 § I denna lag finns föreskrifter om

  • lagens innehåll och tillämpning (1 kap.)
  • krav för att utlänningar skall få resa in i, vistas och arbeta i Sverige

(2 kap.)

  • visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd (3 kap.)
  • tillfälligt skydd (4 kap.)
  • skyddsbehövande (5 kap.)
  • återkallelse av tillstånd (6 kap.)
  • avvisning och utvisning (7 kap.)
  • kontroll- och tvångsåtgärder (8 kap.)
  • förvar och uppsikt (9 kap.)
  • verkställighet av beslut om avvisning och utvisning (10 kap.)
  • verkställighet av beslut om förvar (11 kap.)
  • handläggningen av ärenden hos Migrationsverket (12 kap.)
  • överklagande (13 kap.)
  • domstolar i utlänningsmål (14 kap.)
  • skyldighet att lämna uppgifter (15 kap.)
  • offentligt biträde (16 kap.)
  • kostnadsansvar (17 kap.)
  • straffbestämmelser (18 kap.) och
  • särskilda bemyndiganden (19 kap.)

Ett nytt kapitel om tillfälligt skydd (2 a kap.) har tillkommit i utlänningslagen sedan lagrådsremissen skrevs. Paragrafen har därför justerats med hänsyn härtill.

Lagens tillämpning

7 § Med Schengenkonventionen avses i denna lag konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, och med Schengenstat avses en stat som har tillträtt eller anslutit sig till Schengenkonventionen eller som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 1 § UtlF. Den har förts över till definitionerna i utlänningslagen eftersom uttrycken Schengenkonventionen och Schengenstat används i lagen.

2 kap. Kraven för att utlänningar skall få resa in, vistas och arbeta i Sverige

Pass

1 § Utlänningar som reser in i eller vistas i Sverige skall ha gällande pass.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 2 § första stycket UtlL och 2 kap. 1 § lagrådsremissen.

2 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Migrationsverket får föreskriva vilka handlingar som får godtas som pass. Regeringen får vidare föreskriva i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass för utlänningar.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 2 § tredje stycket UtlL och 2 kap. 2 § lagrådsremissen.

Visering

3 § Utlänningar som reser in i eller vistas i Sverige skall ha ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid (visering), om de inte har uppehållstillstånd.

Paragrafen motsvarar delvis 1 kap. 3 § UtlL och 2 kap. 3 § lagrådsremissen. Undantagen från viseringskravet för nordiska medbor-

gare och regeringens möjlighet att föreskriva ytterligare undantag från viseringskravet anges i kapitlets 6 och 7 §§.

Uppehållstillstånd

4 § Utlänningar som vistas i Sverige mer än tre månader skall, om de inte har visering, ha uppehållstillstånd under begränsad tid (tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd).

Paragrafen motsvarar delvis 1 kap. 4 § och 2 kap. 2 § UtlL samt 2 kap. 4 § och 3 kap. 4 § lagrådsremissen. Undantagen från tillståndskravet för nordiska medborgare och regeringens möjlighet att föreskriva ytterligare undantag från tillståndskravet anges i kapitlets 6 och 7 §§.

5 § Regeringen får föreskriva krav på uppehållstillstånd i Sverige redan efter en kortare vistelsetid i Sverige än tre månader.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 4 § andra stycket sista meningen UtlL och 2 kap. 5 § lagrådsremissen.

Arbetstillstånd

6 § Utlänningar skall ha tillstånd för att arbeta i Sverige på grund av anställning här eller utomlands (arbetstillstånd), om de inte har permanent uppehållstillstånd.

Paragrafen motsvarar delvis 1 kap. 5 § UtlL och 2 kap. 6 § lagrådsremissen. Undantagen från tillståndskravet för nordiska medborgare och regeringens möjlighet att föreskriva ytterligare undantag från tillståndskravet anges i kapitlets 6 och 7 §§.

Undantag

7 § Kraven på pass, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd enligt 1, 3, 4 och 6 §§ för inresa, vistelse och arbete gäller inte medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge. Medborgare i dessa länder

har rätt att utan särskilt tillstånd resa in i Sverige direkt från en Schengenstat och att vistas och arbeta här.

I paragrafen, som i huvudsak motsvarar 2 kap. 7 § lagrådsremissen, har de undantag från pass- och tillståndskrav som gäller för nordiska medborgare förts samman. I nu gällande utlänningslag finns dessa undantag beträffande viserings-, uppehålls- och arbetstillstånd i delar av 1 kap. 3–5 §§, medan lagen överhuvud taget inte innehåller någon bestämmelse om undantag från passkravet för nordiska medborgare. I paragrafen anges också, till skillnad från lagrådsremissens förslag, att undantaget från passkravet förutsätter att inresan skett direkt från någon Schengenstat.

8 § Regeringen får föreskriva att även andra utlänningar än medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge får resa in i Sverige, vistas och arbeta här utan pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd.

Paragrafen motsvarar delvis 1 kap. 2–5 §§ UtlL respektive 2 kap. 8 § lagrådsremissen. Här har samlats de bemyndiganden som i dag behandlar regeringens möjligheter att förordna om ytterligare undantag från kraven på visering, uppehålls- och arbetstillstånd. Bestämmelsen är främst avsedd att även fortsättningsvis ge regeringen möjlighet att meddela närmare föreskrifter för EES-medborgare samt rätten för medborgare i Schweiz att resa in i, vistas och arbeta i Sverige. Reglerna är, särskilt när det gäller anhöriga till de nämnda kategorierna, relativt invecklade. Det är angeläget att själva lagen inte tyngs med alltför detaljerade bestämmelser. Härtill kommer att EG-rätten ändras snabbt. Även om undantagen för EES-medborgare och medborgare i Schweiz är av stor betydelse bör de därför liksom hittills inte finnas i lag utan i föreskrifter, som kan behöva ändras bl.a. med hänsyn till de associeringsavtal som EU ingått med andra länder. Den generella ordalydelsen i paragrafen täcker samtliga dessa situationer.

9 § I fråga om följande personer tillämpas bestämmelserna om krav på pass, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd endast i den utsträckning som regeringen föreskriver:

diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära tjänstemän som

är anställda i Sverige av främmande stater samt deras familjer och deras anställda, och

främmande staters kurirer.

I fråga om andra utlänningar som är berättigade till förmåner enligt lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall skall de inskränkningar iakttas som följer av den lagen.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 6 § lagrådsremissen och, i huvudsak, 12 kap. 2 § UtlL. I paragrafen anges vissa undantag från lagens tillämplighet som regeringen kan förordna om. Bestämmelsen bör därför finnas i lagen bland undantagen från de grundläggande kraven på pass, visering m.m. Detta innebär inte någon saklig förändring i förhållande till motsvarande bestämmelse i 1989 års utlänningslag utan endast ett förtydligande.

3 kap. Visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd

Enhetlig visering

1 § Utlänningar får beviljas visering om de 1. har ett gällande pass eller annan handling som skall godtas som pass, 2. vid behov kan uppvisa dokument, av vilka framgår syftet med och förutsättningarna för den planerade vistelsen i landet samt har tillräckliga medel för sitt uppehälle såväl under vistelsen som för återresa till utreselandet eller transitresa till ett sådant tredje land som medger inresa, eller på laglig väg kan skaffa sig sådana medel, 3. inte har meddelats inreseförbud, och 4. inte anses äventyra den allmänna ordningen, statens säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser.

Visering får inte beviljas om det framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenstaternas territorium efter viseringstidens utgång.

Paragrafen är ny. Den innehåller de grundläggande kriterierna för att enhetlig visering, som gäller inom samtliga Schengenstater, skall kunna beviljas. Punkterna 1–4 överensstämmer i huvudsak med vad som krävs enligt Schengenkonventionen. De skäl sökanden har för besöket kan vara av olika slag för att visering skall beviljas. Det kan vara fråga om turistbesök, besök hos släktingar, affärsbesök eller genomresa. Giltiga skäl är också besök för kulturellt utbyte, deltagande i seminarier eller i idrottsturneringar liksom besök för att

genomgå medicinsk behandling som inte kan ges i hemlandet. Under punkten 3 anges i Schengenkonventionen att utlänningen inte skall finnas registrerad på spärrlista. I termen ”inreseförbud”, som här används i punkten 3, ingår först och främst personer som har förts in på spärrlistan i Schengen-systemet (SIS), dvs. även personer som har meddelats återreseförbud av någon annan Schengenstat. Termen inreseförbud avser dock att täcka även de fall då det kan konstateras att utlänningen t.ex. har återreseförbud enligt beslut om utvisning, men då detta av någon anledning inte har förts in på spärrlistan.

I andra stycket anges de förhållanden som, trots att förutsättningar föreligger enligt första stycket, medför att visering inte får beviljas. Reglerna har sin motsvarighet i bestämmelserna om avvisning i 6 kap. lagrådsremissen och 4 kap. UtlL. Enligt gällande praxis beviljas inte heller visering om det vid prövningen kan antas eller framstår som sannolikt att sökandens avsikt med vistelsen är att stanna kvar här efter viseringstidens utgång. En generell utgångspunkt är att risken för att sökanden skall stanna kvar i Schengenområdet efter viseringstidens utgång får vägas mot besökets angelägenhetsgrad. Bedömningen av risken för att sökanden inte skall lämna Schengenområdet efter viseringstidens utgång grundas bland annat på vad som är känt om sökandens hemland och i vilken utsträckning det tidigare förekommit att inresande med visering inte har återvänt till det aktuella landet. De riktlinjer för enskilda länder som Migrationsverkets styrelse upprättar för detta ändamål kan tjäna som en vägledning vid bedömningen. Prövningen skall dock göras utifrån en helhetsbedömning som även omfattar vad som är känt om sökandens personliga situation. Trots att sökanden kommer från ett land för vars medborgare det generellt ansetts finnas en risk för kvarstannande i Schengenområdet efter viseringstidens utgång, kan individuella omständigheter ändå innebära att ett sådant kvarstannande i det enskilda fallet inte framstår som sannolikt, vilket innebär att visering skall beviljas. Så kan t.ex. vara fallet om sökanden har stark anknytning till hemlandet genom att hans eller hennes familj finns kvar där. Andra omständigheter som kan tala för att bevilja ansökan är att sökanden tidigare besökt Schengenområdet och lämnat detsamma vid viseringstidens utgång. Det kan även finnas individuella omständigheter som talar mot att bevilja ansökan, såsom att sökandens resedokument inte berättigar till återresa efter viss tid.

Enligt gällande praxis vägs de omständigheter som rör risken för att sökanden skall stanna i Schengenområdet efter viseringstidens utgång mot hur angeläget besöket bedöms vara. I vissa fall, då syftet med besöket inte framstår som särskilt angeläget, kan det alltså finnas anledning att vägra visering trots att risken för att sökanden kommer att stanna kvar efter viseringstidens utgång inte bedöms som särskilt stor. Detta innebär att rekvisitet ”framstår som sannolikt” får bedömas både utifrån vilken sökandens personliga situation är och det påstådda syftet med besöket. Finns det inga faktorer som talar för en risk för kvarstannande efter viseringstidens utgång, kan det inte heller komma ifråga att vägra visering utifrån att syftet med besöket bedöms som mindre angeläget. Finns det vissa faktorer som talar för en kvarstannanderisk, kan prövningen dock falla ut så att en sökande beviljas visering för att besöka en svårt sjuk släkting här, medan ansökan avslås för en sökande med identisk bakgrund men där det angivna syftet med vistelsen bedöms vara mindre angeläget, t.ex. att besöka en mer avlägsen bekant. Vissa besökssyften, utöver svår sjukdom eller dödsfall hos släktingar i landet, har i hittillsvarande riktlinjer från Migrationsverket lyfts fram som särskilt viktiga. Dessa gäller kulturellt utbyte, deltagande i seminarier och idrottsturneringar samt affärsbesök. Under förutsättning att utbytet framstår som seriöst och att affärsbesöken gäller stora ekonomiska intressen samt att syftet med vistelsen framstår som angeläget för Sveriges del, har visering beviljats trots att sökanden kommer från ett land där det visat sig vanligt att återvändandeavsikt saknas. Dessa ställningstaganden bör gälla även fortsättningsvis. Bedöms risken för kvarstannande i dessa fall vara tillräckligt stark för att bedömas som sannolik, får viseringen utfärdas i form av en nationell visering enligt 4 §.

Är samtliga förutsättningar uppfyllda enligt paragrafen beviljas enhetlig visering enligt 2 §. Om omständigheterna med viss styrka talar för att sökanden kommer att stanna kvar här eller i annat Schengenland efter viseringstidens utgång, dvs. att det framstår som sannolikt, får enhetlig visering inte beviljas, och inte heller om något annat krav enligt 1 § inte är uppfyllt. Det bör för dessa fall observeras att en nationell visering kan utfärdas med stöd av 4 §.

2 § En visering för inresa och vistelse i högst tre månader skall, om förutsättningar föreligger enligt 1 §, utfärdas som en enhetlig visering i enlighet med föreskrifterna i Schengenkonventionen. En enhetlig

visering är giltig vid inresa och vistelse i Schengenstaterna på sätt som framgår av viseringen.

En enhetlig visering får inte införas i ett pass eller resedokument som inte är giltigt. Dokumentets giltighet skall överstiga viseringen med minst tre månader. Giltigheten av en enhetlig visering får inte omfatta en Schengenstat som inte har godkänt dokumentet.

En enhetlig visering skall meddelas av den behöriga myndigheten i den stat som är resans huvudmål eller, om detta inte går att fastställa, av den Schengenstat till vilken utlänningen först anländer.

Paragrafen har ingen motsvarighet vare sig i lagrådsremissen eller utlänningslagen. Den har förts över efter viss justering från 2 kap. 1 § UtlF.

3 § En enhetlig visering enligt Schengenkonventionen som har utfärdats av en behörig myndighet i någon Schengenstat gäller i Sverige.

Paragrafen motsvarar, med viss språklig justering, 3 kap. 3 § lagrådsremissen och 2 kap 7 a § UtlL. En definitionen av Schengenkonventionen har förts över från utlänningsförordningen till 1 kap. 7 § UtlL.

Nationell visering

4 § En visering som ger tillstånd att resa in i och vistas i Sverige men inte i en annan Schengenstat får utfärdas, trots att utlänningen inte uppfyller samtliga krav i 1 §, om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse.

En nationell visering får, när det finns särskilda skäl, beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. En sådan visering får endast när det finns särskilda skäl beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller.

Om en nationell visering utfärdas, skall övriga Schengenstater underrättas.

Paragrafen har ingen motsvarighet vare sig i lagrådsremissen eller utlänningslagen. Den har förts över oförändrad från 2 kap. 3 § UtlF.

Bestämmelsen får, om tillräckligt starka skäl på de grunder som anges i paragrafen talar för att bevilja visering, användas om ett eller flera av kraven i 1 § inte är uppfyllda och en enhetlig visering därför inte kan beviljas. En nationell visering kan alltså t.ex. beviljas även om det framstår som sannolikt att sökanden kommer att stanna i Sverige efter viseringstidens utgång, om skälen för att få komma hit är tillräckligt starka. Ju högre sannolikheten är för att sökanden kommer att stanna kvar, desto starkare humanitära skäl krävs för att visering skall beviljas. För den som har mycket starka humanitära skäl för sitt besök bör det alltså bedömas som uppenbart att sökanden inte har för avsikt att återvända till hemlandet för att avslag på viseringsansökning skall övervägas. Även i sådana fall kan dock styrkan av de humanitära skälen vara sådan att visering likväl skall beviljas. Genom de allmänna riktlinjer som Migrationsverket fastställer kan en enhetlig praxis skapas när det gäller i vilka fall en nationell visering kan beviljas (se vidare avsnitt 2.3.1).

Den tid för vilken visering beviljas är normalt högst tre månader, vilket sammanhänger med bestämmelsen i 1 kap. 4 § UtlL att en utomnordisk medborgare – vare sig han eller hon är viseringspliktig eller inte – skall ha uppehållstillstånd för vistelse i Sverige mer än tre månader. När det finns särskilda skäl får en nationell visering beviljas för mer än tre månader, dock högst ett år (2 kap. 3 § UtlF). Särskilda skäl kan exempelvis vara att det rör sig om nära släktingar som önskar vistas här för släktbesök längre tid än tre månader eller det kan vara fråga om affärsbesök (prop. 1996/97:25 s. 124). En nationell visering för vistelse som överstiger tre månader skall, enligt artikel 1 rådets förordning (EG) nr 1091/2001, som ersatt Schengenkonventionens artikel 18, betraktas som nationellt uppehållstillstånd.

Bemyndigande

5 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om visering.

Enligt 3 kap. 2 § lagrådsremissens förslag skulle regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om visering. Att någon precisering inte gjordes i fråga om i vilket eller vilka avseenden föreskrifterna skulle få meddelas, motiverades i lagrådsremissen med att behov kunde uppstå att meddela andra föreskrifter än sådana som gällde

viseringstiden, vilket bemyndigandet i nu gällande 2 kap. 1 § andra stycket UtlL avser.

Då kriterierna för att visering skall kunna beviljas enligt förslaget framgår av lagen liksom de två huvudtyper av viseringar, enhetlig visering och nationell visering, som kan meddelas, finns inte längre behov av ett fullt så vittgående bemyndigande för regeringen, som det i lagrådsremissen föreslagna.

Regeringen har nu i 2 kap. 7 § UtlL bemyndigats att meddela föreskrifter om undantag från viseringskravet för andra än nordiska medborgare. De särskilda bestämmelserna om visering för genomresa, nödfallsvisering etc. liksom andra föreskrifter som kan behövas får även fortsättningsvis täckas av regeringens bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter.

Uppehållstillstånd

Uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov

6 § Uppehållstillstånd i Sverige skall enligt bestämmelserna i 5 kap. 4 § i vissa fall ges till flyktingar och till skyddsbehövande i övrigt. Uppehållstillstånd skall utöver vad som följer av 5 kap. 4 § ges till utlänningar som tas emot i Sverige inom ramen för ett beslut som regeringen har meddelat om överföring av skyddsbehövande till Sverige (flyktingkvot).

Paragrafen motsvarar 3 kap. 5 § lagrådsremissen.

Uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning eller liknande

7 § Uppehållstillstånd får ges till

1. utlänningar som är make, maka eller sambo till någon som är bosatt i Sverige eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här, om makarna eller samborna stadigvarande sammanbott utomlands, 2. barn som är ogifta samt är eller har varit hemmavarande barn till någon som är bosatt i Sverige eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här, 3. barn som är ogifta och som adopterats eller som avses bli adopterade av någon som vid tidpunkten för adoptionsbeslutet var och som fortfarande är bosatt i Sverige eller har beviljats uppehållstillstånd för

bosättning här, om utlänningen inte omfattas av 2 och om adoptionsbeslutet

  • har meddelats eller avses komma att meddelas av svensk domstol,
  • gäller i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption, eller
  • gäller i Sverige enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner,

4. utlänningar som på något annat sätt än som avses under 1–3 är nära anhöriga till någon som är bosatt i Sverige eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här, om de har ingått i samma hushåll som den personen och det föreligger ett särskilt visat beroendeförhållande mellan släktingarna,

5. utlänningar som är make, maka eller sambo till någon som är bosatt i Sverige eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här utan att makarna eller samborna stadigvarande sammanbott utomlands, om förhållandet framstår som seriöst,

6. utlänningar som har för avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande med en person som är bosatt i Sverige eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här, om förhållandet framstår som seriöst,

7. utlänningar som skall utöva umgänge, som inte är av begränsad omfattning, med ett i Sverige bosatt barn. När det finns synnerliga skäl får uppehållstillstånd, utöver vad som följer av första stycket, också beviljas utlänningar som är adopterade i Sverige i vuxen ålder, är anhöriga till skyddsbehövande, har vistats i Sverige under lång tid med uppehållstillstånd eller i andra fall än som sägs i 1–7 har särskild anknytning till Sverige.

När en ansökan om uppehållstillstånd grundas på ett beslut om adoption som har meddelats av svensk domstol, skall den anknytning som har uppkommit genom beslutet godtas i ärendet om uppehållstillstånd.

Paragrafens första stycke, punkterna 1–4, motsvarar i huvudsak 2 kap. 4 § första stycket 1–3 UtlL och 3 kap. 6 § första stycket 1–4 i lagrådsremissen. Innehållet i första stycket punkterna 5–6 motsvarar i huvudsak 2 kap. 4 § andra stycket UtlL och 3 kap. 7 § i lagrådsremissen. Första stycket 7 är ny. Andra stycket är nytt och ersätter 2 kap. 4 § 4 UtlL samt 3 kap. 6 § 5 larådsremissen. Tredje stycket motsvarar 2 kap. 4 § tredje stycket och 3 kap. 6 § andra stycket lagrådsremissen.

Lagtexten i punkten 4 har utökats med att det skall föreligga ett särskilt visat beroendeförhållande mellan släktingarna. Detta krav har tidigare uttryckts i förarbetsuttalanden (prop. 1996/97:25 s. 113 f) och tillämpas i praxis. Det särskilda beroendeförhållandet kan vara uppfyllt om släktingarna har levt i samma hushållsgemenskap omedelbart före den härvarandes flyttning till Sverige och ansökan om familjeåterförening ges in relativt snart efter det att den härvarande har bosatt sig här. Även andra faktorer såsom släktskapet, sökandens civilstånd och sökandens ålder kan vägas in i bedömningen av om ett särskilt beroendeförhållande föreligger. Hushållsgemenskapen och beroendeförhållandet skall ha förelegat redan i hemlandet. Tidpunkten för den härvarandes bosättning i Sverige skall avse det tillfälle då denne fått permanent uppehållstillstånd. Bevisbördan för att sökanden levt i hushållsgemenskap med den härvarande ligger i princip på sökanden. Då det inte alltid är möjligt för sökanden att styrka sina påståenden, skall den beslutande myndigheten fatta beslut med utgångspunkt i vad som med rimlig grad av säkerhet kan bedömas vara de faktiska omständigheterna (a. prop. s. 114).

Punkterna 5 och 6 reglerades tidigare i ett eget stycke (2 kap. 4 § andra stycket UtlL). Där stadgades att det, för att uppehållstillstånd skulle ges, krävdes att förhållandet skulle framstå som seriöst och att särskilda skäl inte talade mot att bevilja tillstånd. Detta stycke har tagits bort och delvis inarbetats under respektive punkt i syfte att i största möjliga utsträckning ange grunderna för tillståndsprövningen samlade på ett ställe. Under punkterna 5 och 6 anges därför nu enbart det grundläggande kravet på att förhållandet skall framstå som seriöst. Vad som skall omfattas i bedömningen av om förhållandet är att anse som seriöst har utvecklats i förarbetsuttalanden

1

. I huvudsak innebär seriositetsbedömningen ett krav på att förhållandet har varat en tid, att parterna har träffats i viss utsträckning, att de har god kännedom om varandra och att de har ett gemensamt språk att kommunicera på. Hänsyn tas också till om parterna har eller väntar barn tillsammans. Enligt förarbetsuttalandena skall hänsyn vidare tas till sedvänjor inom andra kulturer. Uppehållstillstånd kan därför beviljas även vid s.k. arrangerade äktenskap om det kan konstateras att förhållandet har sin bakgrund i ett traditionellt kulturmönster. Att uppehållstillstånd kan ges vid arrangerade äktenskap syftar däremot inte till att möjliggöra att

1

prop. 1999/2000:43 s. 38 ff

någon mot sin vilja skall tvingas in i äktenskap och särskilt grundliga muntliga utredningar får därför göras i dessa fall.

I praxis ges inte uppehållstillstånd för månggifte och normalt inte heller för s.k. barnäktenskap eller förhållanden mellan minderåriga. Dessa situationer får ingå i prövningen av om förhållandet är seriöst och bör normalt leda till att ansökan avslås. I det senare fallet, dvs. om någon av parterna är under 18 år, kan uppehållstillstånd likväl beviljas sökanden om det skulle framstå som stötande att vägra uppehållstillstånd. Så kan t.ex. vara fallet om flickan är gravid, parterna har ett gemensamt barn eller om flickan skulle bli utstött om hon tvingades stanna kvar i hemlandet utan sin make (a. prop. s. 38). Tillstånd kan också beviljas om ett äktenskap där någon av parterna är under 18 år har tillåtits av en svensk domstol.

I helhetsbedömningen av om förhållandet är att anse som seriöst skall också tas hänsyn till omständigheter som talar i motsatt riktning, t.ex. indikationer på att det är fråga om ett skenäktenskap eller skenförhållande. Prövningen av om det i övrigt föreligger andra särskilda skäl mot att bevilja uppehållstillstånd anges nu under 13 §. Lagändringen syftar alltså inte till någon saklig förändring av de skäl som skall beaktas mot att bevilja tillstånd i dessa fall.

Bestämmelsen i första stycket 7 har lagts till eftersom det inom släktanknytningsfallen ryms också en situation som inte uttryckts i tidigare förarbeten men som är relativt vanligt förekommande i praxis, nämligen att uppehållstillstånd ges för att möjliggöra umgänge mellan en utlänning och ett i Sverige bosatt barn. I praxis krävs för uppehållstillstånd att umgänget haft viss omfattning. I fall då det har rått osäkerhet om sökandens vilja eller förmåga att utnyttja sin umgängesrätt har dock ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljats.

När det gäller umgängesfallen skall t.ex. en tveksamhet angående umgänget även fortsättningsvis kunna innebära att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas.

Andra stycket härrör från 2 kap. 4 § första stycket 4 UtlL, som motsvarar 3 kap. 6 § första stycket 5 i lagrådsremissen, som säger att uppehållstillstånd får ges till utlänning som ”annars har särskild anknytning till Sverige”. I det föreliggande förslaget har vad som här avses med begreppet ”särskild anknytning” delvis utvecklats för att i lagtexten bättre avspegla typfall som enligt nuvarande praxis kan rymmas inom denna punkt.

De situationer som nämns är inte uttömmande utan uppehållstillstånd kan meddelas även om något annat fall av särskild anknyt-

ning skulle framstå som så ömmande att uppehållstillstånd bör beviljas. Bestämmelsens undantagskaraktär regleras här genom ett krav på att det i dessa fall skall föreligga synnerliga skäl för uppehållstillstånd.

När det gäller vuxna adopterade kan enligt nu gällande bestämmelser uppehållstillstånd beviljas enligt 2 kap. 4 § första stycket 3 UtlL om barnet och adoptivföräldrarna tidigare ingått i samma hushåll och haft ett beroendeförhållande till varandra eller enligt 2 kap. 4 § första stycket 4 UtlL om den adopterade har en särskild anknytning till Sverige. Bestämmelserna gäller på samma sätt för såväl vuxna biologiska barn som vuxna adopterade (jfr UN beslut 2004-03-04 i ärende nr 02/11967).

Beträffande kraven på särskild anknytning för vuxna adopterade anförs i lagens förarbeten (prop. 2000/2001:66 s. 29) följande:

I tre beslut som ingått i utredningens undersökningar beviljades adopterade vuxna uppehållstillstånd eftersom de ansågs ha särskild anknytning till Sverige. I alla tre ärendena gjordes en samlad bedömning av omständigheterna. Efter vad som kan utläsas av besluten har uppehållstillstånd beviljats dels för att adoptionen antagits ha haft som främsta syfte att befästa den personliga relationen mellan den adoptionssökande och den adopterade, dels för att den adopterade under en längre tid vistats i Sverige samt dels för att en nära faktisk anknytning till adoptivföräldrarna visats föreligga. Kraven på särskild anknytning för vuxna adopterade enligt punkt 4 skiljer sig inte från vad som gäller för andra anhöriga än de under punkt 1–3. Regeringen anser inte att det i motivuttalanden generellt går att säga att en viss ålderskategori av sökande är särskilt ömmande eller ovanlig. Detta är naturligtvis beroende av olika förhållanden som växlar över tiden. Varje enskilt ärende skall självklart noga prövas efter omständigheterna i just det ärendet och den uppgiften svarar rättstillämpningen för.

Enligt lagens förarbeten kan en släktanknytning, som inte är tillräcklig för att uppehållstillstånd skall beviljas enligt övriga punkter, i undantagsfall anses utgöra sådan särskild anknytning som avses här (prop. 1996/97:25 s. 113 f). Ett av de släktanknytningsfall som avses kunna prövas här är anhöriga till flyktingar eller andra skyddsbehövande. För dessa situationer har det uttryckts att tillståndsprövningen skall vara restriktiv och att uppehållstillstånd får ges i undantagsfall, när det föreligger synnerliga skäl. I praxis har tillstånd meddelats också för anhöriga till andra än flyktingar och skyddsbehövande, om det har förelegat udda och ömmande omständigheter (jfr UN 02/05449).

Andra situationer när uppehållstillstånd kan beviljas om det finns synnerliga skäl är t.ex. en tids förutvarande vistelse i Sverige, svenskt ursprung, en längre anställning på ett svenskt fartyg eller i ett svenskt rederi eller, om än i mindre mån, anställning vid ett svenskt företag utomlands. I praxis har också en längre tids anställning inom ramen för internationellt utbyte ansetts utgöra sådan särskild anknytning att uppehållstillstånd har beviljats.

I de fall som gäller tidigare vistelse i Sverige skall tidigare riktlinjer i förarbetsuttalanden fortfarande gälla (1983/84:144 s. 76 f. och 81). Om sökanden uppfyller dessa förutsättningar för längden av vistelsen i Sverige och längden av utlandsvistelsen tillsammans med skälen för utlandsvistelsen, skall det alltså anses föreligga synnerliga skäl för uppehållstillstånd.

Uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl

8 § Uppehållstillstånd får beviljas utlänning för vilken det vid en samlad bedömning av hans eller hennes situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att utlänningen bör tillåtas att stanna i Sverige (humanitära skäl). Humanitära skäl skall alltid anses föreligga om

1. utlänningen på grund av livshotande sjukdom eller synnerligen

allvarligt handikapp har behov av vård samt

  • vården i Sverige kan leda till en påtaglig och varaktig förbättring av utlänningens tillstånd,
  • utlänningen inte kan få motsvarande vård i hemlandet eller annat land som han eller hon kommer från och
  • de ekonomiska åtaganden som direkt eller indirekt kan bli följden för Sverige inte talar mot att uppehållstillstånd beviljas,

2. utlänningen, utan att själv ha varit orsak till fördröjning av den

slutliga prövningen av ansökan om uppehållstillstånd, har vistats lagligen i Sverige under en sådan tid och under sådana förhållanden att han eller hon har fått en särskild anknytning till landet, eller

3. det föreligger sådana omständigheter som skulle utgöra ett

bestående hinder mot att verkställa ett avvisningsbeslut.

Paragrafen är ny. Den utgör en kodifiering av vad nu gäller enligt förarbeten och praxis (se vidare avsnitt 4.3.3). Någon ändring i förhållande till vad som redan gäller är inte avsedd.

Bestämmelsen i sin helhet riktar sig till såväl barn som vuxna, dock att det enligt 9 § får ställas lägre krav på vissa av de omständigheter som föreligger i barnets ärende.

Uttrycket ”tillåtas stanna i Sverige” innebär att de sökande skall vara personer som redan befinner sig i Sverige. Lagen preciserar här vad som redan gäller i dag. Det vanliga förfarandet är att utlänningen söker asyl. Om sökanden inte bedöms ha flyktingstatus, prövas om sökanden kan anses höra till gruppen skyddsbehövande i övrigt, om sökanden skall få stanna av anknytningsskäl eller om det finns humanitära skäl av sådan tyngd att sökanden bör få stanna. Det förekommer undantagsvis att personer söker uppehållstillstånd från utlandet och då åberopar humanitära skäl som grund. Sådana ansökningar får regelmässigt avslag. Om utlänningen däremot söker uppehållstillstånd av anknytningsskäl och det även föreligger humanitära skäl av viss styrka, kan han eller hon undantagsvis – dvs. om synnerliga skäl anses föreligga – beviljas uppehållstillstånd enligt 3 kap. 7 § andra stycket.

I första stycket anges att uppehållstillstånd får ges till en utlänning då det vid en samlad bedömning av sökandens situation föreligger synnerligen ömmande omständigheter (humanitära skäl). Därefter följer en beskrivning av vissa typsituationer som skall anses utgöra humanitära skäl. Utgångspunkten är alltså i de fall som tas upp i andra stycket att uppehållstillstånd skall beviljas om de förutsättningar som anges under 1, 2 eller 3 är uppfyllda. I tillståndsprövningen skall dock också vägas in eventuella skäl mot uppehållstillstånd, vilket vid den samlade bedömningen som alltid skall göras i dessa fall kan leda till att ansökan om uppehållstillstånd avslås eller att ett tidsbegränsat tillstånd beviljas i stället för ett permanent. I 17 § har också införts en särskild bestämmelse om möjligheten att bevilja tidsbegränsat tillstånd då utlänningen har ett övergående vårdbehov.

Det går inte att uttömmande ange alla omständigheter som kan beaktas vid en prövning enligt första stycket, utan bedömningen måste vara flexibel och individuellt inriktad. Som exempel på omständigheter som, utöver de som anges i punkterna 1–3, skall beaktas under den samlade bedömningen enligt första stycket kan dock nämnas vissa s.k. politisk-humanitära skäl, nämligen då det råder svåra förhållanden i sökandens hemland till följd av dikta-

torstyre eller terrorregim utan att det samtidigt pågår någon väpnad konflikt. Även andra svåra förhållanden i hemlandet, såsom att utlänningen vid ett återsändande skulle bli socialt utstött kan beaktas vid den samlade tillståndsprövningen liksom förhållanden som är hänförliga till någon härvarande närstående (se vidare avsnitt 4.8.5).

Den sammanvägda bedömningen enligt första stycket utgör dessutom grund för att bevilja uppehållstillstånd då det föreligger flera olika omständigheter som var och en inte kan bedömas vara tillräckliga för att bevilja tillstånd, men som sammantagna framstår som så synnerligen ömmande att utlänningen bör tillåtas att stanna i Sverige. I en sådan sammanvägd bedömning kan beaktas omständigheter som nämns i andra stycket punkterna 1–3 men som inte ensamma har bedömts tillräckliga, t.ex. om utlänningen lider av en allvarlig men inte livshotande sjukdom eller av ett handikapp som inte är synnerligen allvarligt, men dock allvarligt, och som kanske drabbat honom eller henne under vistelsen här. Som nämnts skall också andra omständigheter än de som nämns under punkterna 1–3 tas med i den sammanvägda bedömningen. Omständigheter som hör samman med andra tillståndsgrunder, såsom t.ex. en familjeanknytning som inte har ansetts tillräckligt stark för att ge en självständig rätt till uppehållstillstånd, skall vägas in i den samlade bedömningen enligt första stycket. För att uppehållstillstånd skall beviljas krävs att omständigheterna framstår som synnerligen ömmande, vilket är avsett att markera den restriktivitet som tillämpas i praxis.

Enligt andra stycket punkten 1 skall humanitära skäl anses föreligga om utlänningen har en livshotande sjukdom eller lider av ett synnerligen allvarligt handikapp. Inom begreppet ”livshotande sjukdom” avses rymmas även vissa fall av självmordsrisk som enligt gällande praxis kan leda till att uppehållstillstånd beviljas, nämligen sådana självdestruktiva handlingar eller uttalanden som gjorts under inflytande av en allvarlig psykisk störning eller annat liknande tillstånd som har påvisats i en psykiatrisk utredning (se vidare avsnitt 4.3.3). Även annan psykisk sjukdom, t.ex. schizofreni eller anorexi, kan ibland vara så allvarlig att den kan rymmas inom begreppet ”livshotande sjukdom”.

Den avgränsning till livshotande sjukdom eller synnerligen allvarligt handikapp som anges i punkten 1 gäller för vuxna personer. För barn får, enligt bestämmelsen i 9 §, en något mer generös bedömning göras. Tillstånd kan i de fallen ges också om det är fråga

om en allvarlig men inte livshotande sjukdom och om vården i Sverige på ett avgörande sätt skulle påverka barnets framtida utveckling och livskvalitet.

Även för vuxna kan det förekomma enstaka fall då en mer generös bedömning får ske, nämligen om sjukdomen eller handikappet har utvecklats efter inresan i Sverige, t.ex. på grund av en här i Sverige inträffad olyckshändelse. Uppehållstillstånd skall även fortsättningsvis kunna beviljas för dessa undantagssituationer med stöd av bestämmelsens första stycke.

Utöver att sjukdomstillståndet eller handikappet skall vara av kvalificerad art nämns också vissa omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen. Vården i Sverige skall förväntas leda till goda resultat genom en påtaglig och varaktig förbättring av utlänningens tillstånd, alternativt vara livsnödvändig. Även förutsättningarna för att utlänningen skall kunna få tillräcklig vård i hemlandet eller i annat land som han eller hon kommer från, skall beaktas. Även om Sverige i vissa fall kan erbjuda en betydligt bättre vård än vad som kan ges i utlänningens hemland, skall också de ekonomiska åtagandena till följd av vården beaktas. Bedömningen av de ekonomiska åtagandena förutsätts göras av den beslutande myndigheten, vilket även har varit fallet enligt hittillsvarande praxis. För sjukdomar med mycket kostsam vård eller ett mycket stort antal drabbade för vilka Sverige kan erbjuda en betydligt mer välutvecklad vård än många andra länder, t.ex. blödarsjuka, innebär de ekonomiska konsekvenserna att uppehållstillstånd får vägras.

När det gäller psykisk sjukdom har Utlänningsnämnden i ett vägledande beslut år 2000 anfört:

I ärenden där det påstås att självmordsbenägenhet föreligger måste UN bedöma i vad mån självdestruktiva handlingar eller uttalanden om avsikt att utföra sådana handlingar har gjorts under inflytande av en allvarlig psykisk störning eller annat liknande tillstånd som påvisats i en psykiatrisk utredning. Om en sådan störning föreligger, kan den enskilde inte anses vara ansvarig för de handlingar som hans eller hennes förtvivlan kan leda till. Självdestruktiva handlingar eller uttalanden om avsikt att utföra sådana handlingar från en psykiskt störd person kan därför leda till att uppehållstillstånd beviljas. Handlingar eller uttalanden av detta slag kan emellertid i en del fall mer vara uttryck för besvikelse eller desperation efter besked om avvisning eller utvisning än för psykisk störning. I sådana fall kan handlingarna eller uttalandena inte ges samma tyngd vid prövningen av rätten till uppehållstillstånd. En utgångspunkt för UN är därvid att uttalanden om självdestruktiva handlingar – lika lite som när det gäller andra beslut av myndigheter eller domstolar – inte ensamma kan leda till bifall. Där-

emot kan sådana uttalanden och handlingar ändå få betydelse när det gäller att bedöma humanitära situationen i dess helhet.

2

Uppehållstillstånd som grundas på utlänningens sjukdom eller vårdbehov skall som huvudregel ges i form av ett permanent uppehållstillstånd. I fall då sjukdomen eller vårdbehovet är av övergående natur kan dock ett tidsbegränsat tillstånd ges enligt 17 §. För att uppehållstillstånd skall kunna ges på grund av utlänningens sjukdom eller vårdbehov krävs, som nämnts ovan, att utlänningen vistas i Sverige. I vissa fall förekommer det också att utlänningar, ofta barn eller ungdomar, kommer hit för att genomgå en operation eller få tidsbegränsad vård och sedan återvända till hemlandet. Inresa och vistelse i Sverige kan i dessa fall möjliggöras genom visering.

Enligt punkten 2 skall humanitära skäl anses föreligga om utlänningen, då något lagakraftvunnet beslut ännu inte har meddelats i tillståndsfrågan, har anpassat sig till svenska förhållanden under en lång vistelsetid i Sverige. Det väsentliga vid prövningen är vilken anknytning sökanden fått till Sverige. Tiden för vistelsen kan alltså inte vara ensamt avgörande vid tillståndsprövningen. Det kan därför inte heller ställas upp någon exakt gräns för hur lång tid utlänningen skall ha vistats i Sverige för att ha uppnått en så stark anknytning till svenska förhållanden att uppehållstillstånd skall beviljas. Anpassningen till Sverige är av särskild vikt i ärenden som rör barn, där barnen gått i skola eller liknande under lång tid.

I bestämmelsen anges att den vistelse i Sverige som får tillgodoräknas vid prövningen enligt punkten 2 är laglig vistelse. I detta begrepp ingår vistelsen från dagen för asylansökan fram till dess att ett lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut föreligger. För att anknytning på grund av lång vistelsetid i Sverige skall kunna beaktas som skäl för uppehållstillstånd krävs att fördröjningen i tillståndsärendet har berott på omständigheter utanför utlänningens kontroll. Tid som sökanden har hållit sig undan eller på annat sätt fördröjt handläggningen, t.ex. genom att undanhålla uppgifter eller handlingar som kunnat bidra till en snabbare utredning, skall därför normalt inte tillgodoräknas vid ärendets slutliga prövning. I vissa fall kan det dock bli nödvändigt att ta hänsyn också till tid då sökanden hållit sig gömd, framför allt då barn hållits gömda under lång tid.

2

UN 382-00

De humanitära skäl som regleras i punkten 3 avser de fall där det före ett lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut visar sig att ett avvisningsbeslut inte skulle gå att verkställa. Om verkställighetshindret bedöms vara bestående under så lång tid att utlänningen kan bedömas få en särskild anknytning till Sverige, får uppehållstillstånd beviljas.

I kravet på att det skall vara fråga om ett bestående verkställighetshinder skall också innefattas att utlänningen inte själv skulle kunna medverka till att undanröja hindret. Enligt praxis anses att hinder mot verkställighet som utlänningen själv förorsakat och som kan undanröjas genom dennes medverkan inte skall medföra rätt för utlänningen att stanna i Sverige

3

.

Bristande medverkan från utlänningens sida kan bestå t.ex. i att utlänningen inte medverkar till att skaffa resedokument. Denna situation blir aktuell först då det har meddelats ett avlägsnandebeslut. Det kan dock tänkas förekomma situationer då det redan vid den ursprungliga ansökningen framgår att det finns verkställighetshinder som utlänningen bidragit till, t.ex. att utlänningen självmant har avsagt sig sitt ursprungliga medborgarskap och blivit statslös.

Som utgångspunkt gäller att sökanden har att åberopa och lägga fram de omständigheter som han eller hon anser talar för att uppehållstillstånd skall beviljas av humanitära skäl. Beviskraven får emellertid anpassas något beroende på vilka omständigheter som åberopas. Det bör normalt kunna krävas att sökanden styrker förhållanden som sjukdom eller anpassning till Sverige, vilka normalt sett heller inte bör erbjuda några svårigheter ur bevishänseende. För omständigheter som främst rör sökandens hemland, t.ex. ett påstående att sökanden skulle bli socialt utstött eller att det annars råder allmänt svåra förhållanden av politisk-humanitärt slag, får det liksom för närvarande främst ankomma på de beslutande myndigheterna att genom tillgänglig länderinformation ta reda på hur det förhåller sig.

9 § För att uppehållstillstånd av humanitära skäl skall beviljas ett barn, behöver de omständigheter som föreligger i barnets ärende inte vara av samma allvar och tyngd som krävs i fråga om vuxna personer.

3

reg. 53-94

Paragrafen är ny. Den innebär ett förtydligande av portalparagrafen i 1 kap. 5 § lagrådsremissen (1 kap. 1 § andra stycket UtlL) i fråga om vad hänsynen till barnets bästa kräver när det gäller barns ansökningar om uppehållstillstånd av humanitära skäl enligt 3 kap. 8 § UtlL. I bestämmelsen fastslås vad som enligt praxis och förarbeten (se vidare under avsnitt 4.3.3) gäller i denna fråga, nämligen att de omständigheter som föreligger i ett barns ärende inte behöver vara av samma allvar och tyngd som krävs i fråga om vuxna personer för att uppehållstillstånd skall beviljas. På så sätt bör de intentioner som uttrycktes vid införandet av portalparagrafen för barn i 1 kap. 1 § andra stycket UtlL synliggöras och göra tillämpningen av humanitära skäl i barnärenden något mer generös än i dag.

Uttrycket ”i barnets ärende” avser att understryka att barnets individuella skäl för uppehållstillstånd måste prövas särskilt och inte som en del av föräldrarnas ärende. Att så har varit fallet bör framgå av beslutet, även om detta i samlad form redovisar prövningen av hela familjens ansökan om uppehållstillstånd.

Även om tillämpningen fortfarande skall vara restriktiv för de situationer som stadgas i 3 kap. 8 § UtlL, innebär bestämmelsen i 9 § att det inte behöver vara fråga om t.ex. en livshotande sjukdom för att uppehållstillstånd skall beviljas ett barn med vårdbehov då förutsättningarna i övrigt är uppfyllda enligt 3 kap. 8 § andra stycket 1 p UtlL. Uppehållstillstånd skall i dessa fall kunna beviljas också då barnets levnadssituation skulle bli avsevärt förbättrad genom vården i Sverige (se kommentaren till 8 § punkten 1). Också vid en samlad bedömning enligt 3 kap. 8 § första stycket UtlL innebär denna bestämmelse att styrkan i de sammantagna skälen kan vara något lägre för att tillstånd skall beviljas ett barn.

En huvudprincip i ärenden om uppehållstillstånd är också att det är till barnets bästa att hålla familjen samlad. Denna princip bör gälla även fortsättningsvis. Trots detta förekommer det, i enskilda ärenden om uppehållstillstånd, fall då avvisningsbeslut leder till familjesplittring. Detta kan exempelvis bero på att medborgarskapet för föräldrarna är oklart och att avvisning därför sker till olika länder. Också då det har förekommit misshandel inom familjen kan hänsynen till familjens enhet få träda tillbaka för att skydda barnets bästa.

Vid införandet av portalparagrafen om hänsynen till barnets bästa uttalade sig regeringen om vissa avvägningsfrågor beträffande barn. Regeringen konstaterade att principen om barnets bästa i

många ärenden fick anses tala för att medge bosättning i Sverige, dels i fråga om barn som kommer hit från krigshärjade länder och dels i fråga om barn som lider av sjukdomar eller handikapp som inte kan behandlas i hemlandet. Regeringen tog dock avstånd från den etnocentriska syn som anser att barn närmast regelmässigt skulle anses ha det bäst i Sverige, oavsett språklig, kulturell och nationell bakgrund och tillhörighet. Att ett barn som följt med sina föräldrar till Sverige följer med dem när de måste återvända till hemlandet kunde alltså inte i sig anses som negativt för barnet, och förhållandet som sådant kan enligt regeringens uttalanden inte tillmätas större betydelse som grund för permanent uppehållstillstånd. Regeringen fann alltså att det inte kan sägas att det generellt skulle allvarligt skada ett barn i dess psykosociala utveckling att följa med sina föräldrar till ett annat land, i all synnerhet då det rör sig om hemlandet. Detta anses enligt samma uttalande vara fallet även för barn som vistats i Sverige ”under den betydande men dock begränsade tid som ett slutgiltigt avgörande av ansökan om uppehållstillstånd kan kräva under normala förhållanden” (prop. 1996/97:25 s. 249). Den nya bestämmelsen är inte avsedd att förändra dessa ställningstaganden.

Uppehållstillstånd på grund av arbete m.m.

10 § Uppehållstillstånd får ges till 1. utlänningar som har beviljats arbetstillstånd eller som har sin försörjning ordnad på något annat sätt och, 2. utlänningar som önskar vistas här i landet för studier och besök. Uppehållstillstånd på grund av arbete beviljas också enligt 29 §.

Paragrafens andra stycke är nytt. Punkten 1 motsvaras av 2 kap. 4 § första stycket UtlL och 3 kap. 6 § första stycket 7 lagrådsremissen. Punkten 2 motsvaras av 2 kap. 4 § första stycket 7 UtlL och 3 kap. 6 § första stycket 8 i lagrådsremissen.

Andra stycket gäller situationer av arbetskraftsinvandring för permanent vistelse i Sverige. Grunden för uppehållstillstånd i dessa situationer har tidigare inte framgått direkt av lagtexten. Prövningen av om sökandens anställning är sådan att han eller hon skall få tillstånd att arbeta här görs i första hand enligt 3 kap. 27 §. Om sökanden är en utlänning med särskilda kvalifikationer och anställningen vid prövningen bedöms vara tillräckligt långsiktig skall

sökanden i enlighet med 3 kap. 29 §, i stället för arbetstillstånd, beviljas permanent uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd enligt första stycket punkterna 1 och 2 skall normalt vara tidsbegränsade.

Uppehållstillstånd på grund av Sveriges internationella åtaganden

11 § Om inte synnerliga skäl talar emot det, skall uppehållstillstånd ges om ett internationellt organ som har av Sverige erkänd rätt att pröva klagomål från enskilda bifaller ett klagomål som har riktats mot Sverige i fråga som har samband med uppehållstillstånd.

Paragrafen saknar motsvarighet i utlänningslagen men motsvaras i huvudsak av 3 kap. 8 § i lagrådsremissen. I lagrådsremissen föreslogs att bestämmelsen även skulle omfatta att uppehållstillstånd skulle ges om det följer av ett internationellt avtal som Sverige har anslutit sig till. I Lagrådets yttrande förordades dock att den delen skulle utgå och bestämmelsen har formulerats i enlighet därmed.

Bemyndiganden

12 § Regeringen får meddela föreskrifter om uppehållstillstånd för studier och besök.

Regeringen får också meddela föreskrifter om att en ansökan om uppehållstillstånd får bifallas om det följer av en överenskommelse med främmande stat, samt att uppehållstillstånd får återkallas för de utlänningar som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer även i andra fall än de som anges i 6 kap. 3 §.

Paragrafen motsvarar, förutom att det tidigare bemyndigandet avseende uppehållstillstånd för humanitära skäl har tagits bort, 2 kap. 14 § UtlL samt 3 kap. 9 § och 4 kap. 8 § i lagrådsremissen.

Särskilda skäl mot att bevilja uppehållstillstånd

13 § Vid prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd enligt 7– 10 §§ skall det beaktas om det finns särskilda skäl att inte bevilja uppehållstillstånd på grund av utlänningens brottslighet eller brottslighet i

förening med annan misskötsamhet. Om det finns sådana skäl skall de vägas mot de skäl som föreligger för uppehållstillstånd.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 kap. 4 § fjärde stycket UtlL och 3 kap. 10 § i lagrådsremissen.

I femte kapitlet finns bestämmelser om de omständigheter som talar mot att bevilja uppehållstillstånd för flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt (lagrådsremissens 5 kap. 4 §). Bestämmelsen i 13 § är inte tillämplig för de fallen utan endast för övriga uppehållstillstånd.

För att utlänningens brottslighet skall kunna medföra att uppehållstillstånd inte beviljas måste det finnas en lagakraftvunnen dom. Vid bedömningen skall ses inte bara till straffets längd utan också till gärningens art. Den nuvarande bestämmelsen stadgar att det vid prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd skall beaktas om utlänningen kan förväntas föra en hederlig vandel. Uttalandena i förarbetena till bestämmelsen är inte helt klara när det gäller om uppehållstillstånd kan vägras med hänvisning till – förutom lagakraftvunna domar – enbart otvetydigt konstaterad misskötsamhet eller om det skall vara fråga om antingen brottslighet eller en kombination av brottslighet och annan misskötsamhet (prop. 1994/95:179 s. 47 f). Lagtexten har därför förtydligats så att det klart skall framgå att annan misskötsamhet än brottslighet får vägas in endast om utlänningen gjort sig skyldig till brott.

Den tyngd som anmärkningarna skall ha för att uppehållstillstånd skall vägras måste bli beroende på en bedömning i det enskilda fallet, där hänsyn tas till de skäl som utlänningen kan åberopa som grund för uppehållstillstånd (a. prop. s. 48). Det kan å ena sidan röra sig om utlänningar med humanitära skäl av sådan styrka att avslag bör kunna komma ifråga endast om det finns sådana motstående skäl som skulle kunna medföra avslag för en flykting. Det kan å andra sidan vara fråga om en utlänning som åberopar anknytning i någon form och där anknytningen ligger på gränsen till vad som skulle kunna läggas till grund för att bevilja uppehållstillstånd. I sådana fall kan det räcka med en lägre grad av misskötsamhet för att ansökan skall avslås.

Att skälen som sökanden kan åberopa för att få tillstånd skall vägas mot de skäl som talar mot att tillstånd beviljas är en mycket viktig princip. Den bör därför framgå direkt av lagtexten. En föreskrift med den innebörden har tagits in i sista meningen i paragrafen.

Tidsbegränsat uppehållstillstånd

14 § Tidsbegränsat uppehållstillstånd får, utöver vad som följer av 15– 21 §§ och 4 kap., beviljas endast om det föreligger särskilda skäl mot att bevilja permanent uppehållstillstånd.

Paragrafen är ny. Av nu gällande utlänningslag framgår inte att permanent uppehållstillstånd beviljas som huvudregel. Den beslutande myndigheten eller domstolen skall dock alltid ha möjlighet att välja om permanent eller tidsbegränsat uppehållstillstånd skall beviljas beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

Riktlinjerna för när ett tidsbegränsat respektive permanent uppehållstillstånd skall meddelas drogs upp i samband med 1985 års ändringar i utlänningslagen (prop. 1983/84: 144 s. 86 ff). Permanent uppehållstillstånd skulle beviljas redan från början i de fall då utlänningen avsåg att bosätta sig här och accepterades för invandring. Detta gällde i huvudsak flyktingar, personer med flyktingliknande skäl, de som fick tillstånd på grund av familje- eller annan anknytning eller inom ramen för arbetskraftsinvandring liksom utlänningar som skulle få stanna i Sverige på grund av politiskhumanitära eller allmänt humanitära skäl. Tidsbegränsade uppehållstillstånd skulle utfärdas i vissa fall av familjeanknytning, s.k. uppskjuten invandrarprövning och vid vistelse för gäststudier, besök hos släktingar, tillfälligt arbete och liknande. Det betonades att Statens invandrarverk, nuvarande Migrationsverket, alltid skulle ha frihet att välja att utfärda ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, även till en utlänning som avsåg att bosätta sig här och som tilläts att göra detta. Skälet kunde vara att det rådde tveksamhet om utlänningens vandel och försörjningsförmåga, att vistelsen här avsågs bli begränsad till viss tid eller att utlänningen själv hade begärt att få ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Vid tillkomsten av 1989 års utlänningslag framhölls att dessa riktlinjer alltjämt skulle vara vägledande men det ansågs inte nödvändigt att i lagtexten uttryckligen ange när ett permanent uppehållstillstånd skulle ges (prop. 1988/89:86 s. 146). Den nya paragrafen syftar inte till någon förändring när det gäller att begränsa tiden för uppehållstillstånd för utlänningar som inte avser att bosätta sig här, t.ex. gäststuderande och internationellt utbyte.

Sedan den 15 januari 2003 gäller också att en utlänning som omfattas av bestämmelserna om tillfälligt skydd enligt 2 a kap. UtlL skall ges ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Enligt kommit-

téns förslag (avsnitt 6.1) skall detta kapitel införas mellan kapitlet om visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd (3 kap.) och kapitlet om skyddsbehövande (5 kap.) och således bli kapitel 4.

15 § Om det på grund av en utlännings förväntade levnadssätt råder tveksamhet om uppehållstillstånd bör beviljas, skall ett uppehållstillstånd som ges tidsbegränsas.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 4 b § UtlL och 3 kap. 11 § i lagrådsremissen.

Tidsbegränsat uppehållstillstånd av hänsyn till utlänningens förväntade levnadssätt bör meddelas om omständigheterna är sådana att uppehållstillstånd borde vägras, men det för tillfället inte skulle vara möjligt att verkställa ett avlägsnandebeslut. Det skulle kunna te sig stötande om den som gjort sig skyldig till relativt allvarlig brottslighet omedelbart därefter beviljades ett permanent uppehållstillstånd. Bestämmelsen kan också tillämpas om det finns humanitära skäl av sådan styrka och art att utlänningen normalt skulle ha beviljats ett permanent uppehållstillstånd, men där det på grund av brottslighet eller liknande misskötsamhet råder tveksamhet om utlänningens vandel.

Av EG-rätten följer att uppehållstillstånd för EU-medborgare inte kan tidsbegränsas av skäl hänförliga till utlänningens levnadssätt.

16 § Utlänningar som med stöd av 7 § 5 eller 6 beviljas uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning skall vid första beslutstillfället ges ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Detsamma gäller när uppehållstillstånd i sådant fall beviljas utlänningens barn.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 4 d § UtlL och 3 kap. 12 i lagrådsremissen.

17 § Ett uppehållstillstånd som beviljas med stöd av 8 § på grund av sjukdom skall vara tidsbegränsat om utlänningens sjukdom eller behov av vård i Sverige är av övergående natur.

Paragrafen är ny. Uppehållstillstånd som grundas på humanitära skäl beviljas i flertalet fall som permanent uppehållstillstånd från början. Med hänsyn till den restriktiva praxis som råder för vårdbehovsfallen, är de sjukdomstillstånd som kan ge rätt till uppe-

hållstillstånd oftast så allvarliga att det inte är aktuellt med annat än permanent uppehållstillstånd. I vissa fall, då vårdbehovet är övergående, kan dock ett tidsbegränsat uppehållstillstånd vara tillräckligt.

I några fall av övergående vårdbehov, t ex. då ett utländskt barn kommer hit för att genomgå en operation, är det tillräckligt att visering utfärdas för vistelsen här.

18 § Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas en utlänning för vilken det skulle råda ett hinder, som inte kan bedömas vara bestående, mot att verkställa ett avvisningsbeslut.

Paragrafen är ny. Då det råder ett tillfälligt verkställighetshinder finns alternativa lösningar till att bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.

Om den beslutande myndigheten kan bedöma att avvisning eller utvisning bör ske, men ett längre rådrum krävs för verkställighet än vad som medges i normalfallet i 8 kap. 12 § UtlL, kan ett tidsbegränsat uppehållstillstånd kombineras med ett avvisningsbeslut att verkställas efter viss tid.

Exempel på fall då ett tidsbegränsat uppehållstillstånd inte behöver förenas med ett avvisningsbeslut är då det råder större ovisshet om och när ett avvisningsbeslut skulle kunna verkställas, t.ex. då sökandens identitet är oklar eller då sökanden är ett ensamkommande barn och föräldrarna inte återfunnits i hemlandet.

I vissa andra fall kan anstånd beslutas i avlägsnandebeslutet, utan att förenas med ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Anståndet får då beslutats till tidpunkt när verkställighet är möjlig, t.ex. med hänsyn till sökandens hälsotillstånd.

Då det råder ett tillfälligt verkställighetshinder bör valet mellan de olika beslutsalternativen även fortsättningsvis ske utifrån verkställighetshindret i det enskilda fallet.

19 § Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får ges en utlänning som behöver vård enligt lagen (1990:252) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 4c § första stycket UtlL och 3 kap. 13 § i lagrådsremissen.

20 § Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får ges ett barn eller en man, om barnets eller mannens närvaro i Sverige är nödvändig för att en faderskapsutredning skall kunna genomföras.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 4c § andra stycket UtlL och 3 kap. 14 § i lagrådsremissen.

21 § Om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd getts ett barn enligt 19 eller 20 §§, får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ges också till barnets vårdnadshavare.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 4 c tredje stycket UtlL och 3 kap. 15 § i lagrådsremissen.

Fortsatt uppehållstillstånd i vissa anknytningsfall

22 § En utlänning som med stöd av 16 § har fått ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning får ges ett nytt tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd på den grunden endast om förhållandet består.

Utlänningar som har familjeanknytning enligt 7 § 5 eller 6 och som har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i två år får ges ett permanent uppehållstillstånd. Om det finns särskilda skäl, får permanent uppehållstillstånd ges före tvåårsperiodens slut.

Har ett förhållande upphört får uppehållstillstånd ändå ges, om

1. utlänningen har särskild anknytning till Sverige,

2. förhållandet har upphört främst på grund av att i förhållandet

utlänningen, eller utlänningens barn, utsatts för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid, eller

3. andra starka skäl talar för att utlänningen skall ges fortsatt uppe-

hållstillstånd.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 4 e § UtlL och 3 kap. 16 § i lagrådsremissen.

När uppehållstillstånd skall ha beviljats

23 § Utlänningar som vill ha uppehållstillstånd i Sverige skall ha beviljats sådant tillstånd före inresan i landet. En ansökan om uppehållstillstånd får inte bifallas efter inresan.

Detta gäller dock inte om

1. en utlänning kan beviljas uppehållstillstånd med tillfälligt skydd

enligt 4 kap. 2–4 §§ eller har rätt till uppehållstillstånd här som skyddsbehövande enligt 5 kap.,

2. en utlänning av humanitära skäl som anges i 8 § bör få bosätta sig i

landet,

3. en ansökan om uppehållstillstånd avser förlängning av ett tids-

begränsat uppehållstillstånd som getts en utlänning med familjeanknytning med stöd av 7 §, eller

4. det annars finns synnerliga skäl.

Utlänningar får beviljas uppehållstillstånd trots vad som sägs i första stycket

  • om de enligt 7 § har stark anknytning till en person som är bosatt i Sverige, och
  • om det inte skäligen kan krävas att de återvänder till ett annat land för att lämna in ansökan där.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 kap. 5 § UtlL och 3 kap. 17 § i lagrådsremissen.

24 § En ansökan om uppehållstillstånd som avser förlängning av ett pågående besök eller någon annan tidsbegränsad vistelse här i landet får beviljas trots vad som föreskrivs i 23 § första stycket, om det finns vägande skäl för förlängningen.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 kap. 5 a § UtlL och 3 kap. 18 § lagrådsremissen.

24 a § Om en utlänning skall avvisas eller utvisas enligt ett beslut som vunnit laga kraft, får en ansökan om uppehållstillstånd beviljas endast om beslutet om avvisning eller utvisning har upphävts enligt 10 kap. 18, 19 eller 20 §. Detta gäller dock inte om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas med stöd av 10 kap. 18, 19 eller 20 §.

En ansökan om uppehållstillstånd får beviljas trots vad som föreskrivs i första stycket,

  • om det följer av föreskrifter som regeringen meddelat enligt 12 § andra stycket, eller
  • om uppehållstillstånd beviljas med stöd av 11 §.

Beviljas uppehållstillstånd enligt andra stycket, upphör beslutet om avvisning eller utvisning att gälla.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 19 § lagrådsremissen. Efter lagrådsremissen har regeringen föreslagit en ändrad reglering av prövningen av ansökan om uppehållstillstånd efter lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut, prop. 2003/04:59, Prövning av verkställighetshinder i utlänningsärenden.

Arbetstillstånd

25 § En utlänning som vill ha arbetstillstånd i Sverige skall ha utverkat ett sådant tillstånd före inresan i landet. En ansökan om arbetstillstånd får inte bifallas efter inresan utom i fall som avses i 23 § andra stycket och 24 §, vilka bestämmelser tillämpas på motsvarande sätt i fråga om arbetstillstånd.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 6 § andra stycket UtlL och 3 kap. 20 § andra stycket lagrådsremissen. För tydlighetens skull har bestämmelserna tagits upp i en särskild paragraf med angivande av huvudregeln att arbetstillstånd skall ha ordnats före inresan i landet. I undantagsfall kan dock arbetstillstånd beviljas även efter inresan. Beträffande undantagen hänvisas till bestämmelserna som anger när uppehållstillstånd kan beviljas efter inresan, vilket gäller även i fråga om arbetstillstånd.

26 § Arbetstillstånd skall ges för viss tid. Det får avse ett visst slag av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 6 § första stycket UtlL och 3 kap. 20 § första stycket lagrådsremissen. Att arbetstillstånd inte behövs för nordiska medborgare och inte för dem som har permanent uppehållstillstånd framgår av 2 kap. 6 och 7 §§ lagrådsremissen. Regeringen har också i utlänningsförordningen föreskrivit undantag från tillståndskravet för vissa kategorier av arbetstagare, vilka närmare beskrivs i avsnitt 3.2.3. För de arbetstagare som behöver arbetstillstånd för att få arbeta här, är tillståndet alltid tidsbegrän-

sat. Det kan också, som vid anställningar för täckande av tillfällig brist på arbetskraft och för personer som deltar i internationellt utbyte, begränsas till arbete hos en viss arbetsgivare. Vid säsongsarbetstillstånd däremot begränsas som regel tillståndet till viss bransch. För det fall att utlänningen har fått tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av anknytning eller liknande förenas arbetstillståndet normalt inte med villkor om speciellt arbete eller särskild arbetsgivare. Faktorer som lönenivå och arbetsförhållanden anges inte som villkor i arbetstillståndet utan skall framgå av arbetserbjudandet och beaktas vid prövningen om tillstånd skall beviljas eller inte.

27 § Arbetstillstånd får, om inte arbetskraftsbehovet kan fyllas inom landet eller genom rekrytering från ett land som är anslutet till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller Schweiz, ges till en utlänning som erbjudits anställning inom ett yrkesområde där det råder tillfällig brist på arbetskraft eller erbjudits säsongsarbete.

Arbetstillstånd får också ges till en utlänning som deltar i internationellt utbyte.

Vid bedömningen skall särskilt beaktas om arbetsavtalets anställningsvillkor överensstämmer med villkoren på den svenska arbetsmarknaden inom branschen, om arbetstiden är av sådan omfattning att arbetstagaren får en tillräcklig försörjning under vistelsen i landet och om bostadsfrågan är löst.

Paragrafen är ny. Den innehåller de grundläggande förutsättningarna för att arbetstillstånd skall kunna beviljas. Dessa överensstämmer med de riktlinjer riksdagen lagt fast, främst åren 1968 och 1984 och som legat till grund för gällande praxis. Även de av AMS fastställda riktlinjerna för bedömningen av arbetstillståndsärenden grundar sig på dessa tidigare riktlinjer och den praxis som utvecklats.

Första stycket avser utlänningar som erbjudits anställning inom ett yrkesområde där det råder tillfällig brist på arbetskraft eller anställning för säsongsarbete. En första förutsättning för dessa kategorier är att en arbetsmarknadsprövning skall visa att arbetskraftsbehovet inte kan fyllas genom att arbetskraften rekryteras inom landet eller från något annat EES-land eller Schweiz. Dessa länder har således företräde framför arbetskraft från tredje land. De kategorier som kan komma i fråga för arbetstillstånd räknas upp i paragrafen. Det ankommer på AMS att göra arbetsmarknadspröv-

ningen och även att fastställa inom vilka områden det råder brist på arbetskraft.

De utlänningar som kan få arbetstillstånd för att täcka tillfällig brist skall ha ett erbjudande om anställning inom ett yrke där arbetsgivarna har svårigheter att finna kvalificerad och erfaren arbetskraft. I dessa fall begränsas normalt tillståndet till arbete hos en viss arbetsgivare.

Säsongsarbetstillstånd ges i första hand för arbete inom trädgårdsnäringen med bär-, frukt- och grönsaksodling, frilandsodling av blommor och plantskoleväxter samt för ekologisk odling av sockerbetor. I vissa fall ges också arbetstillstånd för odling i växthus, skogsplantering och torvbrytning. Plockning av vilda bär kan ske utan arbetstillstånd under de tre månader som en utlänning har visering eller som är viseringsfri tid.

När det gäller säsongsarbetskraften kan den vara okvalificerad. Arbetstillståndet är inte knutet till en viss arbetsgivare utan till en viss bransch. Länsarbetsnämnderna fastställer för varje bransch en länskvot, dvs. hur många säsongsarbetstillstånd som får utfärdas.

Enligt andra stycket kan arbetstillstånd också ges till utlänningar som deltar i internationellt utbyte. Inom ramen för internationellt utbyte är arbetstillstånden begränsade, inte bara till tiden utan också till yrket och en bestämd arbetsgivare. Det är fråga om sådana anställningar som inte förekommer på den öppna arbetsmarknaden. Till denna kategori räknas bl.a. lednings- och specialistpersonal inom internationella koncerner, personer som sysslar med forskning, undervisning, kultur eller idrott. Även praktikanter inom ramen för internationella praktikantutbytesavtal och aupairer räknas hit.

En strikt prövning görs av att ansökningsärendet kan hänföras till internationellt utbyte samt att den sökandes kvalifikationer motsvarar verksamhetens syfte. Någon egentlig arbetsmarknadsprövning görs däremot inte.

Tillstånd inom ramen för internationellt utbyte omfattas till större delen av generella yttranden från AMS till Migrationsverket. Övriga ärenden remitteras till länsarbetsnämnden för prövning.

Enligt tredje stycket är ytterligare förutsättningar för att arbetstillstånd skall kunna beviljas att lönen och övriga anställningsvillkor inte är sämre än de som gäller på den svenska arbetsmarknaden inom branschen. Arbetstiden skall också vara så omfattande att arbetstagaren skall kunna försörja sig på arbetet under sin vistelse här. Vidare skall arbetstagaren ha sin bostadsfråga löst.

28 § Arbetstillstånd får ges till en utlänning som har tidsbegränsat uppehållstillstånd.

Paragrafen är ny. Flertalet utlänningar som har fått tidsbegränsat uppehållstillstånd, får också arbetstillstånd. Någon arbetsmarknadsprövning behöver inte göras i dessa fall. På samma sätt som det föreskrivs i 2 kap. 4 § första stycket 6 att uppehållstillstånd får ges till en utlänning som har fått arbetstillstånd, bör det i lagen anges att en utlänning som fått tidsbegränsat uppehållstillstånd också kan få arbetstillstånd.

29 § En utlänning med särskilda kvalifikationer, som uppfyller kraven för arbetstillstånd enligt 27 § och har erbjudits långsiktig anställning i Sverige får, i stället för arbetstillstånd, beviljas permanent uppehållstillstånd.

Paragrafen är ny och behandlar arbetskraftsinvandring. En utlänning som har ett långsiktigt arbetserbjudande och på grund av det får tillstånd att komma till Sverige behöver i vissa fall inte ha arbetstillstånd eftersom han eller hon i stället beviljas permanent uppehållstillstånd. Enligt AMS riktlinjer skall det vara fråga om personer med särskild kompetens inom ett visst yrke eller ett visst företag, s.k. nyckelpersoner. Permanent uppehållstillstånd bör i första hand begränsas till sådana områden som kvalificerad forskning, produktutveckling, överföring av ny teknologi etc. Enligt gällande praxis måste det vara fråga om högutbildad arbetskraft eller högt kvalificerade yrkeserfarna personer med särskild betydelse för näringslivet eller kulturlivet i regionen. Det skall också gälla sådana yrkesområden där bristen på arbetskraft är allmän utifrån ett långsiktigt arbetsmarknadsbehov och utgör ett hinder för expansion eller för att upprätthålla verksamheten hos arbetsgivaren.

Att den som har permanent uppehållstillstånd inte behöver ett separat arbetstillstånd framgår av 2 kap. 6 § lagrådsremissen. Grunderna för att bevilja uppehållstillstånd anges i 2 kap. 4 § UtlL (3 kap. 6 § lagrådsremissen). I uppräkningen finns ingen grund som uttryckligen reglerar uppehållstillstånd för permanent vistelse av arbetsmarknadsskäl. Tillståndsgrunden i 2 kap. 4 § 6 UtlL (3 kap. 6 § 7 lagrådsremissen), dvs. att utlänningen har arbetstillstånd eller sin försörjning ordnad på annat sätt, är främst avsedd för andra

situationer. Möjligen kan sägas att den som har ett sådant långsiktigt arbetserbjudande som kan leda till att utlänningen beviljas permanent uppehållstillstånd ”har sin försörjning ordnad på annat sätt”, vilket dock är missvisande eftersom en arbetsmarknadsprövning också måste göras i dessa fall.

Situationen är liknande för EU-medborgare, som är undantagna från kravet på arbetstillstånd, men som behöver ett arbetserbjudande, om de inte kan visa att de har sin försörjning ordnad på annat sätt, för att kunna få uppehållstillstånd under en femårsperiod. Någon arbetsmarknadsprövning görs emellertid inte i de fallen.

30 § Vid prövning av frågor om arbetstillstånd som har principiell betydelse eller som i övrigt är av större vikt skall berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer få tillfälle att yttra sig.

Bestämmelsen, som motsvaras av nuvarande 11 kap 9 § UtlL och 3 kap. 21 § i lagrådsremissens förslag, har på sätt föreslagits i lagrådsremissen flyttats till 3 kap. med övriga bestämmelser om arbetstillstånd.

31 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om arbetstillstånd.

Bestämmelsen motsvaras av nuvarande 2 kap. 6 § tredje stycket UtlL och 3 kap. 22 § i lagrådsremissen.

32 § Beslut om visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd meddelas av Migrationsverket. Beslut om visering och uppehållstillstånd får också meddelas av Regeringskansliet (Utrikesdepartementet).

Paragrafen motsvaras av 2 kap. 7 § första stycket UtlL och 3 kap. 23 § i lagrådsremissen.

33 § Regeringen och, i den utsträckning regeringen föreskriver, Migrationsverket får ge andra myndigheter rätt att besluta om visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd.

Regeringen får ge ett organ som är knutet till Sveriges exportråd rätt att besluta om visering.

Regeringen får ingå överenskommelse med en stat, som har tillträtt eller anslutit sig till Schengenkonventionen eller som har slutit avtal

om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna, om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om visering.

Paragrafens första och andra stycke motsvaras av 2 kap. 7 § andra och tredje stycket UtlL samt 3 kap. 24 § första och andra stycket i lagrådsremissen. Paragrafens tredje stycke motsvaras av 2 kap. 7 a § andra stycket UtlL och 3 kap. 24 § tredje stycket i lagrådsremissen.

34 § Att den instans som prövar överklagande av beslut om avvisning och utvisning får besluta om uppehållstillstånd framgår av 7 kap. 18 §.

Paragrafen motsvaras av 2 kap. 8 § UtlL och 3 kap. 24 § i lagrådsremissen.

6 kap. Återkallelse av tillstånd

7 § Vid bedömning av om uppehållstillståndet bör återkallas enligt 1 eller 3 § för en utlänning som har rest in i landet skall hänsyn tas till den anknytning som utlänningen har till det svenska samhället och till om andra humanitära skäl av det slag som anges i 3 kap. 8 § talar mot att tillståndet återkallas. Därvid skall särskilt beaktas utlänningens levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge utlänningen har vistats i Sverige.

Bestämmelsen motsvaras av 2 kap. 9 § tredje stycket UtlL och 4 kap. 6 § lagrådsremissen. En hänvisning till den nya bestämmelsen om uppehållstillstånd av humanitära skäl har införts i förtydligande syfte.

Reservationer och särskilda yttranden

Reservationer av ledamöterna Kalle Larsson (v), Erik Ullenhag (fp), Sven Brus (kd), Birgitta Carlsson (c) och Bodil Ceballos (mp)

Vår uppfattning är att 3 kap. 8 § borde ha följande lydelse:

Uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl

8 § Uppehållstillstånd får beviljas utlänning för vilken det vid en samlad bedömning av hans eller hennes situation föreligger sådana särskilt ömmande omständigheter att utlänningen bör tillåtas att stanna i Sverige (humanitära skäl).

Vår uppfattning är att genom användande av begreppet särskilt ömmande omständigheter bör tillämpningen av begreppet humanitära skäl bli något mindre restriktiv än i dag. Vi skulle också då säkerställa att den praktiska tillämpningen av paragrafen vid ett domstolsförfarande inte skulle bli än mer restriktiv än i dag, vilket det enligt vår mening föreligger en risk för med majoritetens förslag om att det ska krävas ”synnerligen” ömmande omständigheter för att humanitära skäl i lagens mening ska anses föreligga.

I kommitténs direktiv fastslås att uppdraget främst är att ”lämna förslag till – utifrån förarbeten och en kartläggning av praxis – hur förutsättningarna för uppehållstillstånd av humanitära skäl, arbetstillstånd samt visering skall preciseras i lag,” och vi menar att det inom ramen för detta mycket väl ryms att precisera paragrafen för uppehållstillstånd av humanitära skäl på det sätt vi föreslår. När det gäller de ekonomiska konsekvenserna av detta förslag är det vår uppfattning att det är viktigt att asylprövningen kan ske såväl rättssäkert som utan dröjsmål, eftersom det håller kostnaderna nere. Den som får sitt ärende prövat på ett rättssäkert sätt kommer enligt vår bedömning mer sällan att överklaga eller inlämna nya

ansökningar än den som själv fått möjlighet att framföra sina skäl inför en domstol. Vår bedömning är att den av oss föreslagna formuleringen kommer att innebära att det blir något fler som kommer att beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl i Sverige, och att det också innebär en viss följdinvandring. Vi menar dock att de ökade kostnader som detta medför skall ses i beaktande av det faktum att i en rättssäker asylprocess färre personer kommer att ha anledning att överklaga eller inlämna nya ansökningar om asyl. Dessutom kommer en del av de personer som i dag får uppehållstillstånd av humanitära skäl efter en ofta utdragen process att kunna beviljas detta tidigare. Med en ny process och tidigare bifall i vissa ärenden kommer kostnaderna i mottagningssystemet att minska, vilket uppväger de ökade kostnaderna för något fler beviljade ansökningar.

Den av oss föreslagna lagändringar innebär att följdändringar i förarbetena till lagrummet skulle behöva göras.

Självmordsrisk

Vår uppfattning är att risken för självmord hos den som ansöker om asyl bör ges en större tyngd i den sammanvägda bedömningen och inte skall behöva kopplas till en allvarlig psykisk sjukdom för att ge rätt till uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Upplevd rädsla kan leda till självmord oavsett hur välgrundad fruktan är, och lagstiftarens avsikt måste vara att människoliv inte skall gå förlorade. Självmordsrisk, som dokumenterats av specialist i psykiatri, skall även i fortsättningen i enlighet med uttalandena i prop. 1988/89:86 s. 149 utgöra humanitärt skäl för uppehållstillstånd. Om det inte rör sig om allvarlig psykisk sjukdom eller annat liknande tillstånd får dessa fall hänföras till den sammanvägda bedömningen och bör där ges stor tyngd.

När det gäller frågan om kostnadskonsekvenser innebär vårt förslag att självmordsrisk ges en större tyngd i bedömningen av skälen till uppehållstillstånd av humanitära skäl än i dag. Vår bedömning är att den föreslagna formuleringen kommer att innebära att det blir något fler som kommer att beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl i Sverige på grund av självmordsrisk, och att det också innebär en viss följdinvandring. Vi menar dock att de något ökade kostnader som detta medför skall ses i beaktande av det faktum att

i en rättssäker asylprocess färre personer kommer att ha anledning att överklaga eller inlämna nya ansökningar om asyl. Det är vidare värt att notera att kostnaderna för vård av asylsökande som är suicidala avsevärt skulle kunna minska om dessa personers självmordsbenägenhet gavs större tyngd i prövningen av rätten till uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Särskilt yttrande av ledamoten Kalle Larsson (v)

Jag har tillsammans med företrädare för andra partier avlämnat ett antal reservationer till detta betänkande. I detta särskilda yttrande har jag för avsikt att kortfattat placera kommitténs arbete i ett sammanhang och kommentera en del övriga delar av förslag och texter. I det följande delger jag en del uppfattningar som lika väl kunnat vara reservationer, men för helhetens skull har jag valt formen av ett särskilt yttrande.

Kommitténs uppdrag

Min uppfattning är att kommittén i första hand haft uppgiften att kodifiera en alltför restriktiv praxis, som skapats av lagstiftare men i första hand av myndigheterna som utvecklat denna i strid med lagstiftarens intentioner och gällande rätt. Möjligheterna för kommittén att komma fram med förslag om en mindre restriktiv hållning har ständigt bemötts med två argument, båda tjänande syftet att behålla den mycket restriktiva politiken; dels får kommittén bara syssla med en kodifiering av nuvarande praxis och dels får inget som föreslås kosta några ytterligare pengar. Arbetet har också präglats av regeringens bakomliggande önskan att förhala den samfällt beslutade nedläggningen av utlänningsnämnden.

Det är exempelvis högst anmärkningsvärt att kommitténs uppdrag begränsats till att bara beröra humanitära skäl, eftersom denna grund för uppehållstillstånd är tätt sammanknuten med konventionsskäl och övriga skyddsgrunder. Som det anges i betänkandet är andelen som får uppehållstillstånd på flyktingkonventionens grund eller som skyddsbehövande i övrigt ur ett internationellt perspektiv mycket liten i Sverige. I stället får många av dem som trots allt får stanna göra det av humanitära skäl, vilket ger ett sämre skydd och dessutom intryck av att de får stanna på andra grunder

än att de är i behov av skydd undan förföljelse. Min uppfattning är att en stor del av dem som i dag beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl i stället förmodligen borde få stanna på konventionsgrund eller som skyddsbehövande i övrigt. Men det har kommittén genom direktivens utformning varit förhindrad att överväga eller kommentera.

Kommitténs arbete

Arbetet i kommittén har dragits med flera väsentliga problem. Sekretariatet borde redan från början varit bättre bemannat och kommittén borde ha haft större möjligheter att utöka sekretariatets storlek då arbetsbördan visade sig större än vad som mäktades med inom ordinarie tidsplan. Under de arbetsformer som nu rått har det i bästa fall fungerat, men inte alls tillfredsställande effektivt.

Under ett av kommitténs första möten föreslog jag, bland annat för att tillgodose det som i direktiven formulerats ”en kartläggning av praxis”, att kommitténs skulle ta kontakt med vetenskaplig expertis. Mitt förslag gick ut på att en jämförande studie över tid skulle göras för att söka klarlägga om praxis förändrats över tid eller inte. Vid flera på varandra följande möten fick jag lyfta denna fråga för att så småningom finna att kommitténs majoritet inte ansåg sig ha tid att genomföra en sådan studie samt att det i all fall delvis låg utanför direktiven. Hade en sådan vetenskaplig studie genomförts hade det enligt min mening varit ett mycket värdefullt bidrag till den allmänna debatten, men också en viktig del av kommitténs arbete.

Några innehållsliga synpunkter

I det följande vill jag kommentera några av de föreslag som kommittén framlägger och ge min bild av vad de innebär samt presentera en del alternativ.

Barnparagraf

En särskild barnparagraf införs nu i utlänningslagen av en enig kommitté, vilket jag välkomnar. Självfallet måste det också uppfattas som en kritik av att den övergripande formulering som åter-

finns i portalparagrafen sedan tidigare inte fått avsett genomslag, utan nu måste förtydligas. Det är bra att kommittén kunnat komma framåt på denna punkt, vilket för övrigt visar att det trots allt varit möjligt att ge positiva bidrag, om bara den politiska viljan funnits. Jag vill i detta sammanhang bara nämna också det faktum att samtliga partier varit överens om att detta bör ge en större möjlighet för barn att få stanna än vad fallet i dag är.

Särskilt/synnerligen ömmande omständigheter

I en reservation tillsammans med företrädare för fyra andra partier har jag föreslagit att kommittén borde ha valt begreppet ”särskilt ömmande omständigheter” i stället för som majoriteten nu valt ”synnerligen ömmande omständigheter” för att ett uppehållstillstånd av humanitära skäl bör beviljas. Jag finner det som ett tragiskt exempel på hur kommitténs majoritet inte velat se till individerna i den verklighet lagstiftningen är tänkt att hantera när man valt en så restriktiv hållning som denna. Det faktum att begreppet ”humanitära skäl” även i framtiden kommer att avse något annat än vanligt språkbruk befästs härmed i lag.

Självmordsrisk

Också beträffande denna fråga har en gemensam reservation fogats till betänkandet av flera partier, och jag vill bara något utveckla mina bakomliggande argument. Betydelsen av att det föreligger risk för självmord vid verkställighet av ett avvisningsbeslut behandlas i propositionen till ny utlänningslag 1988/89:86 s.149. Där uttalas beträffande självmordsrisk att en sådan skall anses utgöra synnerliga skäl av humanitär art för bifall till en ny ansökan om uppehållstillstånd efter ett tidigare lagakraftvunnet avlägsnandebeslut. Detta innebär självfallet att självmordsrisk också utgör ett tillräckligt skäl för bifall till en ansökan om uppehållstillstånd på humanitära skäl i grundärendet. Detta är förarbete till i dag gällande rätt. I strid med detta har Utlänningsnämnden utvecklat en praxis som går ut på att självmordsrisk måste kunna kopplas till en allvarlig psykisk störning eller annat liknande psykiskt tillstånd som påvisats i en psykiatrisk utredning för att utgöra grund för bifall till uppehållstillstånd på humanitära grunder. På senare tid har nämn-

den skärpt sin praxis ytterligare, numera förekommer det att man avslår ansökningar även när dessa av nämnden uppställda tilläggskriterier är uppfyllda.

Kommitténs majoritet hävdar att man i övriga fall – när självdestruktiva handlingar eller uttalanden mer är uttryck för desperation eller förtvivlan efter avvisnings- eller utvisningsbesked – inte bedömer att de ensamma kan leda till bifall på humanitära skäl, men att de däremot kan få betydelse vid en sammanvägd bedömning. Detta är en falsk beskrivning av praxis, i själva verket tillmäts självmordsrisk utan koppling till allvarlig psykisk störning eller liknande tillstånd så gott som aldrig någon betydelse för frågan om uppehållstillstånd.

Professor Johan Cullberg har i ett yttrande år 1986, avgivet i egenskap av Socialstyrelsens vetenskapliga råd i allmän psykiatri, förklarat att:

Självmord är både ”rimligt” och ”normalt” för vissa personer i skräcksituationer där dessutom en lång tid av ovisshet och psykisk smärta har underminerat den själsliga motståndskraften. Slutligen kan en person med viss konstitution och personlighetsmässig vulnerabilitet i en svår krissituation som präglas av hot och förlust, melankoliseras utan att detta kan dokumenteras som ett habituellt psykopatologiskt mönster.

Cullberg erinrade också om erfarenheter av genomförda studier vid baltutlämningen liksom vid Nürnbergrättegångarna. Vid dessa reaktioner på en förtvivlad situation har det veterligt aldrig talats om någon psykisk sjukdom.

Kön och sexuell läggning

Förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning är utredd i särskild ordning genom SOU 2004:31. I detta sammanhang är det dock värt att notera att flera av de fall som redogörs för i det betänkande detta yttrande fogas till enligt min uppfattning snarast är att hänföra till förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning och inte humanitära skäl såsom social utstötning eller dylikt. Det är vidare upprörande att medieuppmärksamhet i Sverige alltjämt tycks vara nödvändig för många som riskerar förföljelse på grund av sexuell läggning i sitt hemland. Kommittén har, som tidigare nämnts, här genom majoritetens tolkning av direktiven varit förhindrad att gå vidare i denna fråga.

Myndigheternas skärpning av praxis

I betänkande redovisas från den hearing kommittén ordnade i oktober 2003 att de då närvarande bedömde att en skärpning av praxis har skett sedan utlänningslagens tillkomst, främst genom regeringsbeslut och förordningar. Min uppfattning, vilken delades av flera närvarande flyktingorganisationer och personer med stor kunskap på området, är att också myndigheterna själva medverkat till en förskjuten praxis i mer restriktiv riktning. Det är också ett av skälen till att det finns svårigheter att enbart genom förändrad lagstiftning komma åt den restriktiva praxis som utvecklats.

Särskilt yttrande av ledamöterna Sten Tolgfors (m), Hillevi Engström (m), Erik Ullenhag (fp), Sven Brus (kd), Birgitta Carlsson (c) och Bodil Ceballos (mp)

Arbetskraftsinvandring

Moderaterna, folkpartiet liberalerna, kristdemokraterna, centern och miljöpartiet har i riksdagen röstat igenom en reservation innehållande krav på att moderniserade regler för arbetskraftsinvandring skall tas fram. En sådan utredning har också, sent om sider, tillsatts av regeringen.

Eftersom syftet med arbetet i Kommittén för översyn av utlänningslagstiftningen har varit att snabbt anpassa utlänningslagen för en ny instansordning, har tiden inte funnits att invänta resultatet från utredningen om arbetskraftsinvandring. Enligt vår uppfattning är det ytterst angeläget att den nya instansordningen snabbt kommer på plats. Mot bakgrund härav finns det i nuvarande situation inget annat val än att låta utlänningslagen, också på detta område, utformas i enlighet med nu gällande restriktiva regler, för att fungera i en ny instansordning. Så snart nya förslag presenterats bör utlänningslagen dock ändras för att modernisera reglerna för arbetskraftsinvandring.

Invandring är i grunden en stor tillgång för ett land, givet att förutsättningarna för att ta tillvara möjligheter för mänsklig utveckling och ökat välstånd är tillräckligt goda.

Det finns starka skäl – både ekonomiska och mänskliga – att skapa regler som möjliggör vidgad arbetskraftsinvandring till Sverige. Dagens regelsystem medger endast en mycket begränsad invandring av främst utländska experter.

I en globaliserad ekonomi är det naturligt att människor kan röra sig över nationsgränser och bygga sig en ny framtid i ett annat land än födelselandet. Sverige kommer att behöva fler som arbetar för att klara framtidens välfärd och tillväxt. I Sverige råder redan partiell arbetskraftsbrist, samtidigt som en mycket stor andel människor är arbetslösa, sjukskrivna eller sjukpensionerade. Ökat välstånd bygger på att fler arbetar och att det arbete som utförs innehåller mer och mer kunskap.

Riksdagen har givit regeringen i uppdrag att mot bakgrund av hittillsvarande erfarenheter låta utreda hur ett vidgat regelverk för arbetskraftsinvandring skall se ut. I detta uppdrag ingår att se över hur socialförsäkringar, sociala förmåner och arbetsrätt skall utformas. Anställningsvillkoren för arbetskraftsinvandrare får inte vara sämre än vad som gäller för svensk arbetskraft.

Sambandet med asylrätten bör enligt vår mening också studeras, så att den inte urholkas. Ett EU-perspektiv bör finnas i kommitténs arbete, liksom frågan om hur reglerna för visum skall fungera tillsammans med moderna regler för arbetskraftsinvandring.

Särskilt yttrande av ledamöterna Sten Tolgfors (m) och Hillevi Engström (m)

Kommitténs bakgrund

Rättssäkerheten i samband med asylprövning styrs av hur Utlänningslagen och instansordningen för utlänningsärenden ser ut och fungerar tillsammans, dvs. lagen och hur lagen tillämpas. Lag och instansordning måste vara avpassade för varandra.

Riksdagen har tidigare sagt att Utlänningsnämnden skall avskaffas och att i stället förvaltningsdomstolar skall fatta beslut när asylärenden överklagas från Migrationsverket. Samtliga riksdagens partier har uttalat att förhandlingen vid överklagande i utlänningsärende skall ske mellan jämställda parter och med ökade möjligheter till muntlig förhandling.

Regeringens försök att omsätta riksdagens önskemål om en ny instansordning i verklighet havererade hösten 2002 i Lagrådet. Lagrådets huvudkritik var att utlänningslagen och den föreslagna instansordningen då inte var avpassade för varandra. Vi moderater krävde därför en översyn av utlänningslagen, för att anpassa den för tillämpning i en ny instansordning. Den 27 november 2002 accep-

terade statsrådet Jan O Karlsson detta. Men först ett drygt halvår senare, 4 juni 2003, kom kommitténs arbete igång.

Kommittén för översyn av utlänningslagstiftningen skulle enligt direktiven vara färdig i mitten av december 2003, för att inte den nya instansordningen för asylärenden skulle försenas. Halva tiden som stod till förfogande för att se över utlänningslagen förflöt alltså utan att den parlamentariska kommittén kom igång med sitt arbete. Ansvaret för detta bar regeringen, som inte klarade att ta fram direktiv och bemanna utredningen i tid.

Kommitténs förutsättningar

Moderaterna underströk redan under våren 2003 att risken fanns att Kommittén för översyn av utlänningslagstiftningen inte skulle få tillräcklig tid till fördjupning och eftertanke, alternativt att den nya instansordningen för asylärenden starkt skulle försenas. Det var knappast en idealisk förutsättning att se över utlänningslagen inom loppet av ett halvår.

Ganska snart var det även för kommittén uppenbart att man inte skulle förmå färdigställa sitt arbete inom den avsatta tiden. I det läget hemställde vi moderater att ordföranden hos regeringen skulle begära personell förstärkning av kansliet och att betänkandet skulle få delas i två delar, för att en ny instansordning inte skulle försenas. Regeringen medgav inte detta, vilket fått till följd att kommitténs arbete försenats ett halvår.

Det är vår uppfattning att kommittén från början skulle ha givits mer tid och fått större personella resurser till sitt förfogande, för att säkerställa förslagens kvalitet.

Kommitténs uppdrag

En förutsättning för att det skulle vara möjligt att fullgöra kommitténs uppdrag inom rimlig tid var att dess arbete koncentrerades på att förändra utlänningslagen för att göra den möjlig att tillämpa i en ny instansordning. Detta var också kommitténs huvudsakliga uppgift enligt direktiven. Konsekvensen av det är i sin tur, att övriga innehållsmässiga förändringar av utlänningslagen som partierna önskar av andra skäl än övergången till ny instansordning måst lämnas utanför just denna utredning.

Som vi moderater lyfte fram redan innan kommittén tillsattes utgör portalparagrafen om barn och humanitära skäl ett undantag. Där har funnits särskilda skäl för en förändring; en syn det inom kommittén visat sig råda enighet kring.

I övrigt är det beklagansvärt att regeringen tvärtemot moderaternas önskemål valt att gå fram med särförslag, t.ex. gällande borttagande av nya ansökningar, i stället för att låta det ingå i en samlad översyn av utlänningslagen.

Vidare är det olyckligt att regeringen fortfarande låter riksdagen, kommittén, och allmänheten sväva i ovisshet om hur den avser att den nya instansordningen skall utformas. Därför har det inte möjligt att fullt ut avpassa utlänningslag och instansordning för varandra. Detta arbete får därmed slutgiltigt göras i regeringskansliet.

Regeringens förfarande har hittills inte bidragit till den helhetssyn, med en väl avvägd och sammanhållen lagstiftning och en rättssäker instansordning, som detta rättsområde så väl behöver.

Kommitténs förslag

Humanitära skäl

Det som i dag benämns som humanitära skäl i utlänningslagens mening är i stor utsträckning skäl uppkomna eller fördjupade i Sverige, inte minst på grund av långa väntetider och brister i dagens lag och instansordning. Det handlar om livshotande sjukdom, lång väntetid eller verkställighetshinder för avvisning på det sätt som kommittén redovisar i betänkandet. Det är fråga om skäl av personlig art. Härutöver finns vad som kallas politisk-humanitära skäl, som rör situationen i ursprungslandet och inte annat än vid en sammanvägning av skäl är kopplade till personens hälsa eller anknytning till Sverige. Vi anser att regeringen bör pröva lämpligheten av att överföra politisk-humanitära skäl till övriga skyddsgrunder i utlänningslagen.

Antalet uppehållstillstånd av humanitära skäl kommer förmodligen att minska i framtiden, eftersom uppehållstillstånd på denna grund ofta medges på grund av en ny ansökan om uppehållstillstånd. Regeringen vill ta bort möjligheten till ny ansökan. Moderaterna har flaggat för att detta bör ske först i samband med att en ny instansordning införs. Rättssäkerheten för de asylsökande och allmänhetens tilltro till ordningen kommer då att stärkas. Behovet

av en möjlighet till ny ansökan om uppehållstillstånd minskar därmed.

I kommittén har en minoritet framfört ståndpunkten att det rekvisit som nu ställs upp i lagtexten för att humanitära skäl skall anses föreligga, dvs. ”synnerligen ömmande omständigheter”, skall ersättas med ”särskilt ömmande omständigheter”.

Kommitténs experter och sakkunniga har entydigt redovisat att ”synnerligen ömmande omständigheter” är det som bäst beskriver innebörden av dagens praxis och förarbeten.

I ett dokument som redovisades vid kommitténs sista sammanträde anför minoriteten:

Någon förändring i förhållande till vad som redan gäller är inte avsedd, annat än den meningen att begreppet särskilt ömmande omständigheter ger utrymme för en något mindre restriktiv bedömning än dagens praxis samt vidare att ett klargörande görs av att självmordsrisk inte, som utlänningsnämnden utvecklat praxis, nödvändigtvis behöver vara kopplat till allvarlig psykisk sjukdom för att utgöra grund för uppehållstillstånd.

Uttalandet är motsägelsefullt. Antingen vill man åstadkomma en förändring med en annan lagtext, eller inte. Det har inte i kommittén redovisats vad den förändrade skrivningen är tänkt att uppnå. Minoriteten har inte angett vilka fall och situationer som den av majoriteten föreslagna skrivningen skulle lämna utanför och som avses inkluderas i den alternativa skrivningen. I stället har ”en allmänt sänkt ribba” angetts som målsättning. Vart denna då i stället skall läggas har inte beskrivits och inte heller de kostnader en förändring kan medföra.

Frågan om självmordsrisk behandlas särskilt i majoritetstexten. Där framgår att självmordsrisk på grund av psykisk sjukdom i sig kan grunda uppehållstillstånd av humanitära skäl. Andra fall av självmordsrisk kan vägas in i den sammanvägda bedömningen av om humanitära skäl föreligger.

Övriga frågor

Som vi ser det finns skäl att nämna att det alltjämt föreligger ett antal ännu olösta problem vid formandet av en ny instansordning för utlänningsärenden.

Regeringen har ännu inte gått till botten med den svidande kritik som lagrådet, i sitt yttrande av den 9 oktober 2002, riktade mot det

senast presenterade förslaget till instansordning. Lagrådet efterlyste en allsidig probleminventering och en analys av vilka brister det presenterade förslaget avsåg att åtgärda. Om någon sådan analys genomförts av regeringen har den i vart fall inte kommit till vår kännedom.

Bland de problem som återstår att lösa återfinns formerna för praxisbildning. Lagrådet riktade skarp kritik mot den tidigare förslagna ordningen, eftersom den instans som utsetts till prejudicerande helt saknade förutsättningar för att fylla denna funktion. Eftersom regeringen inte presenterat några lösningar på de utpekade problemen eller något nytt konkret förslag om ny instansordning är det ännu oklart var och hur praxisbildning skall ske.

Vidare noterar vi att en obalans mellan parterna riskerar att uppstå då Migrationsverket dels skall svara för att ta fram länderunderlag, dels för att avgöra ärenden som första instans. Därefter skall vid överklagande Migrationsverket övergå till att vara en av två jämställda parter. Den sökandes ombud kan svårligen ha samma möjlighet att söka information i detta avseende. Förvaltningsdomstol kan till skillnad från Utlänningsnämnden inte ha egen länderkunskap. Domstolen är beroende av det underlag som framläggs för den. Det är av stor vikt för instansordningens förtroende hos allmänheten och sökande att länderunderlagen i betydande utsträckning är öppna och offentliga.

Särskilt yttrande av ledamoten Bodil Ceballos (mp)

Uppdraget

Kommitténs uppdrag har varit att lagfästa det som redan nu enligt praxis och förarbeten gäller för en del av utlänningslagen. Andra närbesläktade områden har samtidigt lagts i andra kommittéer vilket kan leda till gränsdragningsproblem då den samlade lagstiftningen senare skall tillämpas i domstol. Särskilt gäller detta frågan om vem som ska räknas som flykting eller skyddsbehövande och vem som får stanna här av humanitära skäl.

Humanitära skäl

Det är min uppfattning att många som i nuläget får stanna av humanitära skäl egentligen skulle haft uppehållstillstånd som flyktingar eller skyddsbehövande om praxis inte utvecklats i en så restriktiv riktning. Vidare är praxis vad gäller humanitära skäl också mycket restriktiv och processen för att nå dit mycket lång och kostnadskrävande, förutom allt lidande de enskilda individerna utsätts för.

Den praxis som råder i dag, utifrån regeringens och Utlänningsnämndens praxisbildande beslut, är oerhört restriktiv och jag anser därför inte att man kan säga att vi i Sverige i dag har en human flyktingpolitik. Jag ifrågasätter också om utvecklingen av dagens praxis verkligen varit ett uttryck för riksdagens mening.

Att nu i lagtext nedteckna de regler som framledes skall gälla och samtidigt ta bort viss delegation till regeringen är ett steg i rätt riktning för att praxis i framtiden skall kunna utvecklas i en mer human riktning.

Barnparagraf

Jag välkomnar att kommittén åtminstone i en fråga kunnat enas om att mildra dagens praxis, dvs. när det gäller barns egna humanitära skäl. Jag hade önskat att förarbetena uttryckt att praxis skulle bli mindre restriktiv i stället för ”något mindre”. Med tanke på dagens situation där sondmatade barn ligger apatiska i sina sängar är det inte utan att man undrar hur portalparagrafen om barnens bästa tillämpas redan i nuläget. Med bara en ”något” mindre restriktiv praxis uppnår vi kanske inte så mycket om man utgår från förhållandena i dag.

Anhöriginvandring

I kommitténs förslag står det att invandring på grund av familjeanknytning bl.a. kan ske om det förelegat hushållsgemenskap ”och det föreligger ett särskilt visat beroendeförhållande mellan släktingarna”. Tillämpningen av detta är redan i nuläget mycket restriktiv och utgår i huvudsak från vår svenska bild av vad beroende är. Under denna paragraf faller t.ex. barn i familjen över

18 år och föräldrar. ”Beroendet” brukar räknas mer i ekonomiska termer än i känslomässiga.

Det är enligt min mening egentligen olyckligt att skriva in denna formulering i lagtexten eftersom den riskerar att minska domstolarnas handlingsutrymme. I detta fall har dock denna synpunkt kommit till uttryck redan i tidigare förarbeten och därefter tillämpats i praxis. Några oklarheter om lagstiftarens mening föreligger således inte, även om resultatet ur mitt synsätt inte är tillfredsställande.

Visering

Under rubriken enhetlig visering finns ett andra stycke som är ett uttryck för svensk praxis. Det är inte ”obligatoriskt” utifrån Schengenregelverket. Kommittén har dock valt att lägga det under denna punkt trots att tillämpningen ser annorlunda ut i andra länder.

Min uppfattning är att det i stället för ”sannolikt” borde vara ”uppenbart” att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna för att visering ej skall beviljas. Bevisbördan bör ligga på myndigheten, inte den enskilda individen.

Under rubriken nationell visering finns det dock en möjlighet att få inresetillstånd även om den inte beviljas som enhetlig visering. I författningskommentaren ges uttryck för att det skall vara uppenbart att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna för att avslag på viseringsansökan skall övervägas. Av den anledningen kan jag med tvekan godkänna skrivningen i stycke 2 under enhetlig visering.

Slutsats

Trots att min uppfattning är att vi i dag i Sverige har en inhuman flyktingpolitik och att praxis, genom regeringens och Utlänningsnämndens beslut, utvecklats i en allt hårdare riktning ställer jag mig bakom detta lagförslag, förutom i de delar jag reserverat mig. Anledningen är naturligtvis att jag anser att det är av stor vikt att sjösätta den redan beslutade ändrade instansordningen. Min förhoppning är att domstolarna ser mer till den föreslagna lagtexten

än till tidigare praxisbildande beslut. Då kan vi kanske i slutänden gå från en inhuman till en human flyktingpolitik.

Särskilt yttrande av ledamoten Erik Ullenhag (fp)

Sedan socialdemokraterna kom till makten 1994 har svensk migrationspolitik blivit allt mer restriktiv. Resultatet kan vi se varje dag. Asylsökande barn tappar helt livsgnistan och sondmatas på våra sjukhus, kvinnor som våldtagits av polis i hemlandet avvisas och människor som har ett arbete i vårt land får inte stanna här. På många sätt sviker Sverige sitt medmänskliga ansvar.

Denna kommitté har haft ett begränsat uppdrag som handlat om att föreslå nödvändiga förändringar för att möjliggöra införandet av en ny instans- och processordning. Folkpartiet liberalerna ser det som ytterst angeläget av rättssäkerhetsskäl att så snart möjligt avskaffa Utlänningsnämnden och föra asylärendena till domstol. Det var därför viktigt att denna kommitté inte fick ett alltför brett uppdrag.

Folkpartiet liberalerna arbetar dock för en genomgripande humanisering av svensk migrationspolitik enligt följande huvudlinjer.

1. Öppna Sverige för arbetskraftsinvandring. Det skulle avlasta asylsystemet och underlätta integrationen. Sverige behöver arbetskraftsinvandrare för att klara vårt framtida välstånd.

2. Sverige måste göra en korrekt och därmed mer generös tolkning av FN:s flyktingkonvention, 1951 års Genèvekonvention. Kommittén har i sitt arbete konstaterat att Sverige gör en mer restriktiv tolkning av konventionen än andra länder.

3. Vidga flyktingbegreppet så att förföljelse på grund av kön och sexuell läggning ger flyktingstatus.

4. Asylsökande barn måste behandlas betydligt värdigare än i dag och barns egna asylskäl ska alltid beaktas. Förhoppningsvis kan förslaget om en särskild barnparagraf, som glädjande nog vunnit majoritet i kommittén, öka möjligheterna för barn att få stanna i Sverige och bidra till en förbättring av de asylsökande barnens situation.

5. Vidga möjligheten att anhöriginvandra och inför ett försörjningsansvar på sätt som föreslogs av Anhörigkommittén i delbetänkandet Vår Anhöriginvandring (SOU 2002:13).

6. Öka antalet s.k. kvotflyktingar som ges en fristad i Sverige.

7. Arbetet med att skapa gemensamma minimiregler på EU-nivå på det migrationspolitiska området ska fortsätta. Genom ett gemensamt regelverk kan alla länder förmås ta ett ansvar. Det är dock centralt att det rör sig om just minimiregler – ett enskilt land måste ha möjlighet att ha mer solidariska regler.

8. Viseringspraxisen ska liberaliseras. I denna kommittés arbete har det återigen visat sig att Sverige använder viseringsinstrumentet som ett rent asylpolitiskt verktyg. Människor ska kunna få besök av sina anhöriga som lever i andra länder.

9. Sveriges insatser för att förebygga flykt ska öka. Det effektivaste sättet att minska antalet som tvingas att fly är att genom handel och bistånd verka för demokrati och mänskliga rättigheter. Stödet till UNHCR för hjälp i närområdet ska öka.

Dessa förslag ligger dock utanför kommitténs uppdrag. Folkpartiet liberalerna kommer dock fortsätta driva dessa liberala reformer med full kraft. Sverige får inte fortsätta svika sitt medmänskliga uppdrag.

Kommittédirektiv

Översyn av utlänningslagstiftningen Dir. 2003:28

Beslut vid regeringssammanträde den 6 mars 2003.

Sammanfattning av uppdraget

En parlamentarisk kommitté skall göra en genomgång av utlänningslagens materiella bestämmelser och anpassa dessa till en övergång från handläggning hos förvaltningsmyndigheter och regeringen till ett system där överprövningen sker i domstol. Kommittén skall därvid utreda hur vissa materiella bestämmelser i utlänningslagen skall utformas för att säkerställa en rättssäker, förutsebar och enhetlig tillämpning i såväl första instans som i högre instans vid en reformerad instans- och processordning.

Kommittén skall, med utgångspunkt i den lagrådsremiss med förslag till ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden som regeringen beslutade om den 6 juni 2002 samt Lagrådets yttrande från den 9 oktober 2002, främst

  • lämna förslag till – utifrån förarbeten och författningar samt en kartläggning av praxis – hur förutsättningarna för uppehållstillstånd av humanitära skäl, arbetstillstånd samt visering skall preciseras i lag,
  • belysa hur utlänningslagens portalparagraf om barnets bästa kommer till uttryck i bedömningarna av uppehållstillstånd av humanitära skäl,
  • överväga hur regeringen genom bemyndiganden eller på annat sätt skall kunna påverka rättstillämpningen utan att domstolarnas oberoende roll och självständighet skall kunna sättas i fråga och lämna förslag till eventuella lagändringar, samt
  • göra en översyn av formerna för Migrationsverkets beredning av ärenden samt beslutsfattande för att det i en ny instans- och processordning skall uppfylla kraven på enhetliga och förutsebara beslut inom rimlig tid. Kommitténs eventuella förslag skall innefatta åtgärder för att säkerställa att kraven uppnås.

Bakgrund

Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden, NIPU, lade i februari 1999 fram sitt slutbetänkande Ökad rättssäkerhet i asylärenden (SOU 1999:16). Kommittén hade i uppdrag att bl.a. ta ställning till en ny instans- och processordning vid tillämpning av utlännings- och medborgarskapslagstiftningen samt göra en viss översyn av utlänningslagen. Därefter fick en interdepartemental arbetsgrupp i uppgift att fortsätta att utreda vissa frågor på utlänningsrättens och medborgarskapsrättens område, främst avseende instansordningen. Det skedde genom arbetsgruppens departementspromemoria En specialdomstol för utlänningsärenden (Ds 2000:45) som lades fram i juni 2000.

Betänkandet och departementspromemorian har remissbehandlats.

Regeringen beslutade den 6 juni 2002 att inhämta Lagrådets yttrande över lagrådsremissen Ny instans- och processordning I utlänningsärenden. Lagrådsremissen byggde till stor del på vad som föreslagits av främst NIPU, men även till viss del på den promemoria som den interdepartementala arbetsgruppen utarbetat. I lagrådsremissen föreslogs en ny utlänningslag ersätta den nuvarande som trädde i kraft år 1989, detta till följd av den föreslagna nya instansordningen men även på grund av de relativt omfattande redaktionella ändringar som föreslagits. De materiella reglerna i den nuvarande utlänningslagen lämnades däremot i stort sett oförändrade. Vare sig NIPU eller den interdepartementala arbetsgruppen hade i uppdrag att lämna förslag till ändringar av dem. I kommittédirektiven (Dir. 1997:20) gavs NIPU i uppdrag att göra främst en redaktionell översyn av utlänningslagen för att lagens struktur skulle bli tydligare och mer överskådlig. I lagrådsremissen behandlades således i huvudsak processuella frågor.

I sitt yttrande den 9 oktober 2002 över förslagen, avstyrkte Lagrådet att den föreslagna nya process- och instansordningen för överprövning i utlänningsmål införs och att därmed sammanhängande lagförslag antas.

Lagrådets yttrande

Lagrådets kritik kan sammanfattas på så sätt att utlänningslagens materiella bestämmelser inte uppfyller grundläggande krav på att tillämpningen skall bli enhetlig och förutsebar.

Lagrådet påpekar att den materiella utlänningslagstiftningen har en speciell karaktär och uppbyggnad. Den har utvecklats under lång tid utifrån särskilda förutsättningar på området beträffande ansvaret för regeltillämpningen. Allmängiltigt utformade riktlinjer för tillämpningen i centrala frågor om bl.a. tillståndsgivning meddelas av statsmakterna medan förvaltningsmyndigheterna inom dessa gränser har ett förhållandevis vidsträckt utrymme för sin prövning i de enskilda ärendena. Riktlinjerna kommer till uttryck i allmänt formulerade kriterier i lagen för tillståndsgivning m.m. men också i förarbeten från skilda tider i anslutning till de olika bestämmelsernas tillkomst. Med hänsyn till lagstiftningens utformning ges regeringen möjligheter att inom vida ramar utveckla och förändra rådande allmänna riktlinjer och praxis, hittills såväl genom föreskrifter som genom beslut i enskilda ärenden.

Flera av de materiella reglerna i utlänningslagstiftningen måste enligt Lagrådet konkretiseras ytterligare för att kunna tillämpas i ett nytt prövningssystem där förvaltningsdomstolar ersätter Utlänningsnämnden. Den legala grunden för domstolsprövning måste förstärkas och preciseras för att därmed skapa förutsättningar för en rimligt enhetlig och förutsebar praxis byggd på vägledande domstolsavgöranden.

Lagrådet påpekar vidare att den materiella utlänningslagstiftningen innehåller vissa särdrag. Till särdragen hör enligt Lagrådet bland annat att lagens rekvisit för tillståndsgivning är allmänt hållna i den mån de förekommer. Lagrådet anmärker särskilt att den föreslagna nya utlänningslagen inte innehåller någon definition av vad som skall avses med humanitära skäl. Inte heller ger lagen något besked om förutsättningarna för att få visering och arbetstillstånd. Åtskilliga lagbestämmelser av allmän natur förutsätts bli kompletterade genom föreskrifter av regeringen eller den centrala förvaltningsmyndigheten.

Lagrådet anför vidare att lagen upptar bemyndiganderegler I osedvanligt stor omfattning och att utrymmet för styrning genom författningar på lägre nivå inte preciseras närmare. Lagrådet pekar särskilt på bemyndigandena att besluta om föreskrifter om när uppehållstillstånd skall beviljas av humanitära skäl och när perma-

nent uppehållstillstånd skall beviljas för dem som flytt undan krig eller miljökatastrofer.

Nuvarande bestämmelser

Utlänningslagens uppbyggnad och innehåll

I utlänningslagens (1989:529) första kapitel anges i korthet de grundläggande krav som ställs för utlänningars inresa och vistelse i Sverige, nämligen att en utlänning som reser in i Sverige skall ha pass och visering eller uppehållstillstånd om utlänningen inte är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Regeringen har enligt dessa bestämmelser möjlighet att föreskriva undantag från kravet på såväl pass som visering och uppehållstillstånd.

I första paragrafens andra stycke anges att lagen skall tillämpas så att utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i varje enskilt fall. Vidare föreskrivs att det i fall som rör barn särskilt skall beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver.

Utlänningslagens andra kapitel innehåller närmare bestämmelser om visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Här föreskrivs under vilka förutsättningar uppehållstillstånd får beviljas och när givna tillstånd får återkallas.

I tredje kapitlet har bestämmelserna om asyl och andra former av skydd samlats. Många av dessa bestämmelser återspeglar Sveriges internationella åtaganden enligt 1951 års Genèvekonvention angående flyktingars rättsliga ställning och FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, antagen den 4 februari 1985.

I det fjärde kapitlet anges förutsättningarna för att avvisa respektive utvisa en utlänning som befinner sig i Sverige.

Kontroll- och tvångsåtgärder behandlas i femte kapitlet. Här anges bland annat när kroppsvisitering får ske samt när pass och biljetter får omhändertas. Särskilda bestämmelser om tvångsåtgärder i form av förvar och uppsikt har däremot samlats i sjätte kapitlet.

I sjunde kapitlet anges vilka beslut som får överklagas. I kapitlets första paragraf anges att beslut av förvaltningsmyndigheter i ärenden enligt denna lag får överklagas endast om det anges i sjunde kapitlet.

Åttonde kapitlet behandlar frågor om verkställighet, såsom vart verkställighet skall ske, när verkställighet skall avbrytas och när ett beslut skall upphöra att gälla m.m. Kapitlet inleds med bestämmelser om hinder mot verkställighet, dvs. under vilka förutsättningar ett beslut om avvisning eller utvisning inte får verkställas.

Utlänningslagens nionde kapitel behandlar utlänningens respektive transportörers ansvar för resekostnader vid verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning.

I tionde kapitlet återfinns straffbestämmelser, förverkandebestämmelser och bestämmelser om sanktionsavgifter.

I elfte kapitlet har samlats vissa bestämmelser som tar sikte på handläggningen av utlänningsärenden, såsom bestämmelser om muntlig handläggning, motivering av beslut och offentligt biträde.

Slutligen innehåller tolfte kapitlet särskilda bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter, utöver de bemyndiganden som återfinns i tidigare kapitel.

Humanitära skäl

Enligt 2 kap. 4 § första stycket 5 utlänningslagen får uppehållstillstånd beviljas en utlänning som av humanitära skäl bör få bosätta sig här.

Innebörden av humanitära skäl har behandlats bl.a. i prop. 1979/80:96 (s. 82) och prop. 1988/89:86 (s. 147). Enligt uttalanden i dessa propositioner rör det sig främst om personer som på grund av sjukdom eller andra personliga förhållanden inte bör nekas uppehållstillstånd. Ett flertal vägledande beslut från regeringen och Utlänningsnämnden behandlar tillämpningen av begreppet humanitära skäl. Bland annat uttalade regeringen i ett beslut den 17 februari 1994 om uppehållstillstånd på grund av vårdbehov att uppehållstillstånd för bosättning kunde beviljas endast i undantagsfall, när det var fråga om en livshotande sjukdom för vilken vård inte kunde fås i hemlandet eller ett handikapp av synnerligen allvarlig art.

De uttalanden som gjorts i förarbeten och praxis är emellertid inte uttömmande. En bedömning måste alltid göras av den humanitära situationen sedd i dess helhet.

När det gäller barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Detta framgår av utlänningslagens portalparagraf, 1 kap. 1 § andra

stycket. Förebilden för denna bestämmelse är artikel 3 I FN:s konvention om barnets rättigheter. Enligt den artikeln skall barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig åtgärderna vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ.

Bestämmelsen infördes i utlänningslagen den 1 januari 1997. Regeringen underströk i prop. 1996/97:25 att en bestämmelse om hänsyn till barnets bästa skulle komma att få betydelse i en rad olika situationer. Det gäller exempelvis när det är fråga om att bedöma om tillräckligt starka humanitära skäl för uppehållstillstånd skall anses föreligga, varvid något lägre krav kan ställas på styrkan av de humanitära skälen när barn är berörda. Samtidigt framhölls i den nämnda propositionen att barnets bästa generellt inte tar över samhällsintresset att reglera invandringen. Socialförsäkringsutskottet ansåg I betänkandet 1996/97:SfU5 att det varken är möjligt eller lämpligt att på annat sätt än regeringen gjort i den nämnda propositionen ge riktlinjer för hur man bör handla i olika situationer. Det väsentliga var enligt utskottet att barn i alla fall där de berörs behandlas i enlighet med den nya bestämmelsen om barn.

Före lagändringarna den 1 januari 1997, som bl.a. även innebar att särskilda skyddsregler infördes i 3 kap. 3 § utlänningslagen, fick ett stort antal personer stanna av politisk-humanitära skäl. De nya skyddsreglerna innebar enligt uttalanden i prop. 1996/97:25 att bestämmelsen om uppehållstillstånd av humanitära skäl i fortsättningen främst skulle komma att avse personer med renodlat humanitära skäl. Vid riksdagsbehandlingen uttalade Socialförsäkringsutskottet i betänkandet 1996/97:SfU5 att utskottet inte kunde finna annat än att detta uttalande inte uteslöt att det även i fortsättningen skulle kunna förekomma någon situation där uppehållstillstånd av politisk-humanitära skäl kan ges.

Regeringen får enligt bemyndigande i 2 kap. 14 § första stycket 2 utlänningslagen meddela föreskrifter om uppehållstillstånd av humanitära skäl. Detta innebär att regeringen i förordningens form kan meddela generella föreskrifter om t.ex. vårdbehövande utlänningar och andra mer principiella frågor.

Arbetstillstånd

Av 2 kap. 6 § första stycket utlänningslagen framgår att arbetstillstånd skall ges för viss tid och att det får avse ett visst slag eller vissa slag av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs. Enligt tredje stycket samma paragraf får regeringen meddela ytterligare föreskrifter om arbetstillstånd. Regeringen har i 4 kap. utlänningsförordningen (1989:547) föreskrivit en rad undantag från kravet på arbetstillstånd, bl.a. för utlänningar som är medborgare i ett land som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz. I detta kapitel återfinns även regler som tämligen detaljerat beskriver vem som får utfärda riktlinjer om arbetstillstånd, hur detta skall ske och de formella ramarna för när en ansökan om arbetstillstånd får avslås respektive bifallas.

I 4 kap. 5 § utlänningsförordningen har regeringen föreskrivit att Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnden får besluta om arbetstillstånd i den omfattning som Migrationsverket bestämmer efter samråd med Arbetsmarknadsstyrelsen. Det är enligt 4 kap. 6 § Arbetsmarknadsstyrelsen som har att besluta om riktlinjer för bedömningen av ärenden om arbetstillstånd.

När det gäller arbetstillstånd är skälet till att en ansökan inte bifalls i regel omständigheter som sökanden inte på något sätt råder över, såsom läget på arbets- och bostadsmarknaden.

Migrationsverkets beslut i fråga om arbetstillstånd får enligt gällande rätt överklagas till Utlänningsnämnden endast om frågan har behandlats i samband med beslut i fråga om avvisning eller utvisning (7 kap. 3 § första stycket utlänningslagen). Enligt huvudregeln skall en utlänning som vill ha arbetstillstånd i Sverige utverkat detta tillstånd före inresan i landet (2 kap. 5 § första stycket jämfört med 2 kap. 6 § andra stycket utlänningslagen). Av detta följer att en ansökan om arbetstillstånd normalt inte kan överklagas.

Visering

I utlänningslagen finns ett fåtal bestämmelser som behandlar visering. De flesta bestämmelserna återfinns i utlänningsförordningen. Av 1 kap. 3 § första stycket utlänningslagen följer att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall ha visering, om inte utlänningen har uppehållstillstånd eller är medborgare i något av de nordiska länderna. I andra stycket samma paragraf bemyndi-

gas emellertid regeringen att föreskriva andra undantag från kravet på visering och i utlänningsförordningens andra kapitel föreskrivs också en rad undantag. I 2 kap. 4 § utlänningsförordningen förskrivs viseringsfrihet för medborgare i ett femtiotal länder, huvudsakligen sådana med vilka Sverige har ingått ömsesidiga viseringsfrihetsavtal. Gemenskapsrättens och Schengenregelverkets bestämmelser om visering har emellertid medfört att utlänningslagens bemyndigande på detta område blivit närmast obsolet.

I 2 kap. 1 § utlänningslagen definieras visering som ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare tid. Vidare anges det i paragrafen att visering får ges för högst tre månaders vistelse vid varje tillfälle, om inte annat följer av föreskrifter som regeringen meddelar. Slutligen anges det i denna paragraf att visering får begränsas även i övrigt och förenas med de villkor som kan behövas.

Svensk viseringspolitik har som övergripande mål att skapa så stor frihet för rörelser över gränserna som möjligt. I prop. 1996/97:25, Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv (s. 122) uttalades dock följande: ”Det är av största vikt att kontakter mellan människor i olika länder underlättas. Det gäller såväl i fråga om släktkontakter som kommersiella och kulturella förbindelser på olika plan. Det övergripande målet måste därför vara att skapa så stor frihet för rörelser över gränserna som möjligt. Mot önskemålet om fri rörlighet måste emellertid ställas nödvändigheten av att upprätthålla den reglerade invandring som vi har. Det torde därför under överskådlig tid vara nödvändigt att ha kvar krav på visering i förhållande till ett stort antal stater.”

Utgångspunkten är alltså att viseringsansökningar skall prövas i en positiv anda och inte onödigtvis hindra utlänningar att besöka Sverige.

För att kunna ta ställning till en viseringsansökan måste utlandsmyndigheten eller Migrationsverket ha tillgång till dels uppgifter, dels handlingar från sökanden, bl.a. ett giltigt pass. I vissa fall behövs en skriftlig inbjudan på en fastställd blankett från den person eller det företag som sökanden avser besöka i Sverige. Generellt förutsätts att utlänningen kan visa att han både har ett godtagbart syfte med besöket och att det avser ett i tiden begränsat besök. Dessutom förutsätts att vederbörande i princip inte skall göra anspråk på det svenska samhällets resurser.

I förordningen (1988:429) med instruktion för Migrationsverket anges i 11 § att det ankommer på verkets styrelse att besluta om

riktlinjer för Migrationsverkets beslut i ärenden om visering. Styrelsens uppgift har tidigare varit att lägga fast viseringspraxis för medborgare från olika länder. Efter Sveriges tillträde till det operativa Schengensamarbetet den 25 mars år 2001 är viseringspraxis inte längre enbart en nationell angelägenhet. En strävan är i stället att alla Schengenstater skall ha samma viseringspraxis (se Ds 2002:64, Sveriges tillträde till det operativa Schengensamarbetet, s. 83 ff.).

Efter Sveriges tillträde till det operativa Schengensamarbetet gäller särskilda regler för visering. Visering innebär sedan dess normalt ett förhandstillstånd för en utlänning att resa in i och vistas i inte bara Sverige utan i hela Schengenområdet under den tid som anges i viseringen, högst tre månader per halvår från och med den första resans inresedatum (enhetlig visering) eller att resa genom Sverige under en viss tid (genomresevisering). I viseringen anges även antalet tillåtna inresor till Schengenområdet.

Under vissa förutsättningar kan en visering utfärdas, enligt vilken utlänningen endast får resa in i och vistas i den stat som beviljat denna visering (nationell visering). Denna typ av visering kan t.ex. komma till användning om den sökande förekommer på en spärrlista.

Om den sökande inte uppfyller samtliga inresevillkor i artikel 5 i Schengenkonventionen skall visering normalt inte beviljas.

Visering får inte beviljas om ändamålet med resan bedöms vara ett annat än det uppgivna eller om det kan antas att utlänningen kommer att sakna medel för vistelsen eller för återresan från Sverige eller inte kommer att lämna Schengenområdet när viseringstiden går ut.

Visering får inte heller beviljas om sökanden saknar tillstånd att åter resa in i den stat som utfärdat den resehandling han har eller om det finns särskilda skäl att inte bevilja visering.

Av 7 kap. utlänningslagen följer att ett avslag på en ansökan om visering inte får överklagas.

Regeringens bemyndiganden

Regeringens styrning av rättstillämpningen i utlänningsärenden kan i dag ske genom i huvudsak två metoder, förordningsmetoden och ärendemetoden. Förordningsmetoden innebär i korthet att regeringen i en förordning lägger fast de närmare förutsättningarna för att uppehållstillstånd skall beviljas för en viss grupp utlänningar. I

8 kap. 7 § regeringsformen ges möjlighet för riksdagen att genom bemyndigande i lag ge regeringen kompetens att genom förordning meddela föreskrifter i vissa ämnen som egentligen kräver lagform. Ett av de ämnen där riksdagen kan delegera normgivningsbefogenheter med stöd av bestämmelsen är "utlänningars vistelse i riket". Denna delegeringsmöjlighet har utnyttjats av riksdagen genom ett antal bemyndiganden på utlänningsrättens område.

I propositionen 1996/97:25, Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv (s. 158) konstaterades att de möjligheter till delegering som regeringsformen tillåter på utlänningsområdet är ganska vittgående och att det konstitutionellt inte torde finnas några egentliga hinder för att ge regeringen en vidsträckt rätt att närmare föreskriva vilka kriterier som bör beaktas vid bedömningen av ärenden om uppehållstillstånd. En avvägning måste göras mellan regeringens behov av att kunna styra myndigheternas tillämpning av utlänningslagens bestämmelser om uppehållstillstånd och riksdagens behov av att ha kontroll över mer ingripande åtgärder på utlänningsområdet. Vidare konstaterades (prop. s. 167) att det utöver vad som framgår av utlänningslagen finns ett visst utrymme för regeringen att utfärda s.k. verkställighetsföreskrifter enligt regeringsformen. Regeringen ansåg dock att det fanns betydande fördelar med att omfattningen av regeringens förordningsmakt i största möjliga utsträckning gick att utläsa av utlänningslagens regelsystem.

Regeringen har för det första enligt 3 kap. 8 § utlänningslagen möjlighet att ge föreskrifter om uppehållstillstånd för en viss grupp skyddsbehövande som avses i 3 kap. 3 § första stycket 2 utlänningslagen. Vidare har regeringen möjlighet att besluta att uppehållstillstånd inte får beviljas för denna skyddskategori, om det behövs med hänsyn till uppkomna begränsningar i Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar. Regeringens föreskriftsrätt omfattar även möjligheterna att besluta om tidsbegränsade uppehållstillstånd i en massflyktsituation.

Enligt 2 kap. 14 § utlänningslagen får regeringen meddela föreskrifter om dels uppehållstillstånd för studier eller besök, dels uppehållstillstånd av humanitära skäl. Regeringen får också meddela föreskrifter om att en ansökan om uppehållstillstånd får bifallas, om det följer av en överenskommelse med främmande stat. Vidare får regeringen meddela föreskrifter om återkallelse av uppehållstillstånd för de utlänningar som omfattas av EES-avtalet.

Ärendemetoden innebär att regeringen fattar vägledande beslut i enskilda ärenden. Ett sådant ärende uppkommer om Migrationsverket eller Utlänningsnämnden överlämnar ärendet till regeringen för avgörande enligt 7 kap. 11 § utlänningslagen.

Migrationsverkets beslutsfattande

Migrationsverket är den centrala utlänningsmyndigheten i Sverige och skall verka för att handläggningen av ärenden enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen är rättssäker och effektiv. Bestämmelser om Migrationsverket finns främst i utlänningslagen och i förordningen (1988:429) med instruktion för Migrationsverket.

Beslutanderätten hos Migrationsverket delegeras från generaldirektören. Det finns en beslutandeordning, som anger på vilken nivå beslut får fattas i olika typer av ärenden. I enklare ärenden fattas beslut på handläggarnivå. I ärenden rörande avvisning eller utvisning fattas beslut alltid av en tjänsteman på högre nivå efter föredragning av en handläggare. En allmän regel är att tveksamma ärenden skall föredras på närmast högre beslutsnivå. Enstaka ärenden kan på så sätt föras upp till generaldirektören.

Migrationsverket har en regionaliserad organisation och beslut i asylärenden fattas regelmässigt på regional nivå, främst i Stockholm, Göteborg och Malmö, men också i Norrköping och inom verkets region Nord. Även ärenden som har anhängiggjorts på regional nivå kan dock föras upp till generaldirektören. Detta innebär att beslutsordningen för asylärenden i första instans uppfyller rekommendationen från UNHCR:s exekutivkommitté (rekommendation nr 8 från år 1977) att beslut i asylärenden skall fattas av en myndighet.

Beslut i andra ärenden än asylärenden fattas även på andra platser i landet än i Stockholm, Göteborg och Malmö. Beslut i medborgarskapsärenden fattas endast i Norrköping.

En ansökan om uppehållstillstånd som görs här i landet skall ges in till Migrationsverket. Det är också verket som genomför utredning i ärendet och som förordnar offentligt biträde i ärenden om avvisning eller utvisning.

Utredningsuppdraget

En parlamentarisk kommitté skall göra en översyn av de materiella reglerna i utlänningslagen. Utlänningslagstiftningen skall anpassas till en ändrad instans- och processordning där en domstolsprövning ersätter den prövning som nu sker i Utlänningsnämnden.

Lagrådet har i sitt yttrande över regeringens förslag till ny utlänningslag med anledning av en ändrad instans- och processordning i utlänningsärenden särskilt anmärkt att de i stort sett oförändrade reglerna om uppehållstillstånd av humanitära skäl, arbetstillstånd och visering, inte är utformade på ett sådant sätt att de i sig ger tillräcklig vägledning för tillämpande myndigheter och domstolar.

Såsom Lagrådet anmärkt i sitt yttrande återfinns inte i själva lagen kriterier för hur ovannämnda ansökningar skall bedömas. Lagbestämmelserna förutsätts istället kompletteras genom riktlinjer för invandringspolitiken som riksdagen vid flera tillfällen lagt fast (se främst prop. 1968:142 om riktlinjer för utlänningspolitiken m.m., prop. 1983/84:144 Invandrings- och flyktingpolitiken och prop. 1996/97:25 Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv). Vidare förutsätts åtskilliga allmänna regler i lagen bli kompletterade genom föreskrifter av regeringen, Migrationsverket eller, i fråga om arbetstillstånd, Arbetsmarknadsstyrelsen.

Kommittén skall i första hand se över reglerna om uppehållstillstånd av humanitära skäl, arbetstillstånd och visering och lämna förslag om vad som bör regleras i lag, vad som bör regleras i form av föreskrifter och vad som bör överlåtas till rättstillämpningen. Utredningen bör därför inledas med en genomgång av praxis på nämnda områden.

En allmän utgångspunkt för kommittén skall vara att de materiella reglerna så långt möjligt skall vara utformade så att en enhetlig och förutsebar tillämpning säkerställs och att en effektiv handläggning uppnås.

Humanitära skäl

En precisering i lagen av begreppet humanitära skäl som bättre återspeglar gällande förarbeten och praxis skall eftersträvas. En sådan precisering skall då kunna medföra en tydlig och förutsebar rättstillämpning.

Att i lagtext försöka räkna upp alla de kriterier som kan ligga till grund för uppehållstillstånd av humanitära skäl är dock knappast möjligt. Humanitära skäl är ett begrepp som kan innehålla vitt skilda omständigheter som i vissa fall kan vara av avgörande betydelse men inte i andra. Det rör sig ofta om att olika faktorer vägs samman. Likväl bör det vara möjligt att ange några av de omständigheter som skall beaktas. En jämförelse kan göras med bestämmelser i de direktiv och förordningar som har beslutats eller som nu förhandlas i EU på asyl- och migrationsområdet. Vid en översyn av bestämmelsen om humanitära skäl skall kommittén rikta särskild uppmärksamhet på hur den år 1997 införda portalparagrafen i utlänningslagen om barnets bästa har kommit till uttryck i bedömningen huruvida tillräckligt starka humanitära skäl för uppehållstillstånd skall anses föreligga i ärenden där barn är berörda.

Arbetstillstånd

Såsom Lagrådet har påpekat i sitt yttrande över lagrådsremissen framgår det inte av lagen vilken prövning som skall företas i ärenden om arbetstillstånd. Vissa riktlinjer för prövningen har istället getts i förarbeten till nuvarande regler. I utlänningslagen har regeringen bemyndigats att meddela föreskrifter om arbetstillstånd. I utlänningsförordningen föreskrivs att Arbetsmarknadsstyrelsen skall utfärda riktlinjer för hur ärenden om arbetstillstånd skall bedömas.

Det bör vara möjligt att i lagen lägga fast vissa grundläggande kriterier för meddelande av beslut om arbetstillstånd, exempelvis när arbetstillstånd skall kunna beviljas av arbetsmarknadsskäl. Vidare bör det vara möjligt att närmare reglera Arbetsmarknadsstyrelsens roll i dessa frågor.

Kommittén skall lämna förslag till hur bestämmelserna kan preciseras i lag utifrån gällande praxis och förarbeten.

Visering

Förutsättningarna för att en ansökan om visering skall beviljas är idag inte preciserade i utlänningslagen. Även här torde det vara möjligt att något precisera kriterierna för detta, dvs. att i lag precisera de i förarbeten och praxis angivna förutsättningarna för

visering. Det bör exempelvis kunna anges i lagen att visering inte får beviljas om ändamålet med resan bedöms vara ett annat än det uppgivna eller om det kan antas att utlänningen kommer att sakna medel för vistelsen i eller för återresan från Sverige eller inte kommer att lämna Schengenområdet när viseringstiden går ut. Det måste dock finnas möjlighet att göra undantag även från en sådan regel, exempelvis då en utlänning skall besöka en nära anhörigs begravning. Det kan i sådana situationer finnas anledning att misstänka att den sökande inte självmant vill lämna landet när viseringstiden går ut och särskilda arrangemang kan behöva göras för att möjliggöra ett besök.

Kommittén skall i sitt arbete särskilt beakta Schengenregelverkets bestämmelser om visering och hur dessa påverkar svensk viseringspraxis. Det kan härvid finnas anledning att studera hur andra medlemsstater formulerat nationella regler om visering. Vidare skall kommittén analysera Migrationsverkets respektive regeringens roll när det gäller utformningen av viseringspraxis och lämna förslag till eventuella förändringar.

Regeringens bemyndiganden

I lagrådsremissen den 6 juni 2002 föreslogs att möjligheten att lämna över enskilda ärenden till regeringen för vägledande beslut slopas men att det däremot inte borde göras någon ändring i fråga om regeringens möjligheter att i förordningsform meddela föreskrifter om uppehållstillstånd.

Regeringens möjligheter att påverka tillämpningen av utlänningslagen skulle därmed begränsas till den nuvarande möjligheten att i föreskrifter närmare reglera förutsättningarna för att bevilja uppehållstillstånd i vissa fall.

De föreskrifter om uppehållstillstånd som regeringen hittills har meddelat i form av förordningar har haft en generell tillämpning. Det har varit i enlighet med dels principen att författningar skall ha en generell normativ karaktär och inte avse enskilda mål eller ärenden, dels utformningen i utlänningslagen av regeringens bemyndiganden att utfärda förordningar. Förordningarna har heller aldrig getts en retroaktiv karaktär på så sätt att de skulle ha avsett även lagakraftvunna beslut.

Lagrådet förordar i sitt yttrande att, såvitt avser samtliga former av tillstånd, huvudreglerna skall framgå av lagen medan det genom

bemyndiganden ges en möjlighet för regeringen och i vissa fall Migrationsverket att föreskriva om undantag.

Såsom ovan framgått finns det många bemyndiganden utöver de som avser uppehållstillstånd i utlänningslagen. Vissa av dessa kan möjligen bli överflödiga genom att lagens kriterier preciseras. En avvägning bör dock ske – för överskådlighetens skull finns det även ett allmänt intresse av att inte tynga lagen med alltför många detaljbestämmelser. Kommittén skall se över samtliga bemyndiganden i utlänningslagen.

Kommittén skall vidare överväga hur och under vilka förutsättningar regeringen genom bemyndiganden eller på annat sätt skall kunna påverka rättstillämpningen och inströmningen av asylsökande utan att de framtida aktuella domstolarnas oberoende roll och självständighet kan ifrågasättas.

Migrationsverkets beslutsfattande

Tyngdpunkten i beslutsprocessen skall ligga hos Migrationsverket som varande den centrala utlänningsmyndigheten. Det är Migrationsverket som har de huvudsakliga utredningsresurserna och det är av stor vikt att den sökande där så snart som möjligt lägger fram alla de skäl han eller hon önskar åberopa.

Migrationsverket måste för sin verksamhet ha tillgång till en mängd information från ett flertal olika källor om de sökandes ursprungsländer för att korrekt kunna bedöma anförda skäl. Utlänningsnämnden har tillgång till samma landinformationsdatabas som Migrationsverket men har även ett eget ansvar att inhämta landinformation. Vid en övergång till en ny instansordning kommer domstolarna inte att ha motsvarande landkunskap. Det är då än mer viktigt att utredningen är komplett och att alla relevanta skäl läggs fram redan hos Migrationsverket. Kommittén bör utreda hur detta på bästa sätt skall kunna ske och lämna förslag på eventuella lagändringar.

En strävan bör vara att hålla Migrationsverkets handläggningstider så korta som möjligt med bibehållen rättssäkerhet. Kortare handläggningstider är till gagn för såväl den enskilde sökande som samhället. Det är väsentligt att Migrationsverkets beslutsfattande är enhetligt och förutsebart. I dag varierar praxis till viss del mellan verkets olika regioner. Kommittén skall därför göra en översyn av Migrationsverkets samordning av praxis och spridande av informa-

tion om denna, samt lämna förslag till eventuella förändringar som kan bidra till enhetliga, förutsebara och snabba beslut av en sådan kvalitet som erfordras i ljuset av en ny instans- och processordning.

Övrigt

Kommittén skall i sitt arbete beakta relevanta internationella åtaganden i bl.a. konventioner och avtal.

Kommittén skall särskilt beakta gemenskapsrätten och den vidare utvecklingen på det migrationspolitiska området i EU.

Kommittén skall lämna de förslag till lagändringar som den anser befogade för att skapa förutsättningar för en ändrad instans- och processordning.

Kostnadsberäkningar och andra konsekvensbeskrivningar skall göras enligt bestämmelserna i kommittéförordningen (1998:1474). Utgångspunkten skall vara att de eventuella förslag och författningsändringar som kommittén föreslår inte skall bidra till ökade kostnader på aktuella utgiftsområden.

Redovisning av uppdraget

Uppdraget skall redovisas senast den 15 december 2003. Kommittén får redovisa uppdraget i den del det gäller översynen av Migrationsverkets beslutsfattande i särskild ordning, dock senast samtidigt med det övriga uppdraget.

(Utrikesdepartementet)

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Kommittén för översyn av utlänningslagstiftningen

Dir. 2003:147

Beslut vid regeringssammanträde den 4 december 2003.

Förlängd tid för uppdraget

Med stöd av regeringens bemyndigande den 6 mars 2003 har det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden som gäller flyktingar, mottagande av asylsökande och utlänningars rätt att vistas i landet tillkallat en parlamentarisk kommitté med uppdrag att bl.a. göra en genomgång av utlänningslagens materiella bestämmelser och anpassa dessa till en övergång från handläggning hos förvaltningsmyndigheter och regeringen, till ett system där överprövningen sker i domstol (dir. 2003:28). Kommittén skall enligt direktiven ha slutfört sitt arbete senast den 15 december 2003.

Utredningstiden förlängs, vilket innebär att kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 juni 2004.

(Utrikesdepartementet)

Lagrådsremissens författningsförslag

Förslag till utlänningslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Lagens innehåll och tillämpning

Lagens innehåll

1 § I denna lag finns föreskrifter om

  • krav för att utlänningar skall få resa in i och vistas i Sverige

(2 kap.),

  • visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd (3 och 4 kap.),
  • skyddsbehövande (5 kap.),
  • avvisning och utvisning (6 kap.),
  • kontroll- och tvångsåtgärder (7 kap.),
  • förvar och uppsikt (8 kap.),
  • verkställighet av beslut om avvisning och utvisning (9 kap.),
  • verkställighet av beslut om förvar (10 kap.),
  • handläggningen av ärenden hos Migrationsverket (11 kap.),
  • överklagande (12 kap.),
  • domstolar i utlänningsmål (13 kap.),
  • skyldighet att lämna uppgifter (14 kap.),
  • offentligt biträde (15 kap.),
  • kostnadsansvar (16 kap.),
  • straffbestämmelser (17 kap.),
  • särskilda bemyndiganden (18 kap.).

Lagens tillämpning

2 § Gemenskapsrätten inom Europeiska unionen (EU) kan medföra avvikelser när det gäller tillämpningen av bestämmelserna i denna lag.

3 § Lagen skall tillämpas så att utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt i varje enskilt fall.

4 § Med barn avses i denna lag personer som är under 18 år, om inte annat sägs.

5 § I fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver.

När frågor om tillstånd enligt denna lag skall bedömas och ett barn berörs av ett beslut i ärendet skall, om det inte är olämpligt, barnet först höras. Det skall tas den hänsyn till det barnet har sagt som barnets ålder och mognad motiverar.

6 § I fråga om följande personer tillämpas bestämmelserna i denna lag om krav på pass, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd endast i den utsträckning som regeringen föreskriver: – diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda i Sverige av främmande stater samt deras familjer och deras anställda, och – främmande staters kurirer.

I fråga om andra utlänningar som är berättigade till förmåner enligt lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall skall de inskränkningar iakttas som följer av den lagen.

Inresa

7 § Med inresa avses i denna lag att en utlänning passerar in över gränsen för svenskt landterritorium.

8 § Regeringen får meddela föreskrifter om när utlänningar som passerar in över gränsen för svenskt territorium skall anses ha rest in i landet.

Utresa

9 § Med utresa avses i denna lag att en utlänning passerar ut över gränsen för svenskt landterritorium.

10 § Regeringen får meddela föreskrifter om när utlänningar som lämnar svenskt territorium skall anses ha rest ut ur landet.

2 kap. Kraven för att utlänningar skall få resa in i och vistas i Sverige

Pass

1 § Utlänningar som reser in i eller vistas i Sverige skall ha gällande pass.

2 § Regeringen får föreskriva undantag från kravet på innehav av pass.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Migrationsverket får föreskriva vilka handlingar som får godtas som pass. Regeringen får vidare föreskriva i vilka fall svenska myndigheter får utfärda pass för utlänningar.

Visering

3 § Utlänningar som reser in i eller vistas i Sverige skall ha visering, om de inte har uppehållstillstånd.

Uppehållstillstånd

4 § Utlänningar som vistas i Sverige mer än tre månader skall ha uppehållstillstånd, om de inte har gällande visering.

5 § Regeringen får föreskriva krav på uppehållstillstånd i Sverige redan efter en kortare vistelsetid i Sverige än tre månader.

Arbetstillstånd

6 § Utlänningar skall ha tillstånd för att arbeta i Sverige (arbetstillstånd), om de inte har permanent uppehållstillstånd.

Undantag från kraven på visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd

7 § Kraven på visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd enligt 3, 4 och 6 §§ för inresa, vistelse och arbete gäller inte medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Medborgare i dessa länder har rätt att utan särskilt tillstånd resa in i Sverige och att vistas och arbeta här.

8 § Regeringen får föreskriva att även andra utlänningar än medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge utan särskilt tillstånd får resa in i Sverige och vistas och arbeta här.

3 kap. Visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd

Visering

1 § Visering innebär tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare tid.

Visering får förenas med de villkor och begränsningar som kan behövas.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om visering.

3 § En enhetlig visering, som har utfärdats av en behörig myndighet i någon av de stater som har tillträtt eller anslutit sig till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 eller som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna, gäller i Sverige.

Uppehållstillstånd

4 § Uppehållstillstånd innebär tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss tid (tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd).

5 § Uppehållstillstånd i Sverige skall enligt bestämmelserna i 5 kap. 4 § i vissa fall ges till flyktingar och till skyddsbehövande utlänningar i övrigt.

Uppehållstillstånd skall utöver vad som följer av 5 kap. 4 § ges till utlänningar som tas emot i Sverige inom ramen för ett beslut som regeringen har meddelat om överföring av skyddsbehövande till Sverige (flyktingkvot).

6 § Uppehållstillstånd får också ges till

1. utlänningar som är make, maka eller sambo till någon som är bosatt i Sverige eller har fått uppehållstillstånd för bosättning här, om makarna eller samborna stadigvarande sammanbott utomlands,

2. barn som är ogifta samt är eller har varit hemmavarande barn till någon som är bosatt i Sverige eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här,

3. barn som är ogifta och som adopterats eller som avses bli adopterade av någon som vid tidpunkten för adoptionsbeslutet var och som fortfarande är bosatt i Sverige eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här, om utlänningen inte omfattas av 2 och om adoptionsbeslutet

– har meddelats eller avses komma att meddelas av svensk domstol,

– gäller i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption, eller

– gäller i Sverige enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner,

4. utlänningar som på något annat sätt än som avses under 1–3 är nära anhöriga till någon som är bosatt i Sverige eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här, om de har ingått i samma hushåll som den personen,

5. utlänningar som annars har särskild anknytning till Sverige,

6. utlänningar som av humanitära skäl bör få bosätta sig i Sverige,

7. utlänningar som har fått arbetstillstånd eller som har sin försörjning ordnad på något annat sätt, och

8. utlänningar som önskar vistas här i landet för studier eller besök.

När en ansökan om uppehållstillstånd grundas på ett beslut om adoption som har meddelats av svensk domstol, skall den anknytning som har uppkommit genom beslutet godtas i ärendet om uppehållstillstånd.

7 § Uppehållstillstånd får också ges till utlänningar som

1. är make, maka eller sambo till någon som är bosatt i Sverige eller som har fått uppehållstillstånd för bosättning här utan att makarna eller samborna stadigvarande sammanbott utomlands, eller

2. har för avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande med en person som är bosatt i Sverige eller som har fått uppehållstillstånd för bosättning här, om förhållandet framstår som seriöst och särskilda skäl inte talar mot att tillstånd ges.

8 § Om inte synnerliga skäl talar mot det, skall uppehållstillstånd ges,

– om det följer av ett internationellt avtal som Sverige har anslutit sig till, eller

– om ett internationellt organ som har rätt att pröva klagomål från enskilda bifaller ett klagomål som har riktats mot Sverige.

9 § Regeringen får meddela föreskrifter om

– uppehållstillstånd av humanitära skäl, och – uppehållstillstånd för studier och besök. Regeringen får också meddela föreskrifter om att en ansökan om uppehållstillstånd får beviljas, om det följer av en överenskommelse med främmande stat.

10 § När en ansökan om ett uppehållstillstånd enligt 6–7 §§ prövas skall det beaktas om det finns skäl att inte bevilja uppehållstillstånd på grund av utlänningens brottslighet eller brottslighet i förening med någon annan omständighet som hänger samman med utlänningen. Om det finns sådana skäl skall de vägas mot de skäl utlänningen anger som grund för uppehållstillstånd.

Tidsbegränsat uppehållstillstånd

11 § Om det på grund av en utlännings förväntade levnadssätt råder tveksamhet om uppehållstillstånd bör beviljas, skall ett uppehållstillstånd som ges tidsbegränsas.

12 § Utlänningar som med stöd av 7 § beviljas uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning skall vid första beslutstillfället ges ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Detsamma gäller när uppehållstillstånd beviljas utlänningens barn med stöd av 6 §.

13 § Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får ges en utlänning som behöver vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

14 § Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får ges ett barn eller en man, om barnets eller mannens närvaro i Sverige är nödvändig för att en faderskapsutredning skall kunna genomföras.

15 § Om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd getts ett barn enligt 13 eller 14 §, får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ges också till barnets vårdnadshavare.

Fortsatt uppehållstillstånd

16 § En utlänning som med stöd av 12 § har fått ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning får ges ett nytt tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd på den grunden endast om förhållandet består.

Utlänningar som har familjeanknytning enligt 7 § och som har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i två år får ges ett permanent uppehållstillstånd. Om det finns särskilda skäl, får permanent uppehållstillstånd ges före tvåårsperiodens slut.

Har ett förhållande upphört får uppehållstillstånd ändå ges, om

1. utlänningen har särskild anknytning till Sverige,

2. förhållandet har upphört främst på grund av att i förhållandet utlänningen, eller utlänningens barn, utsatts för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid, eller

3. andra starka skäl talar för att utlänningen skall ges fortsatt uppehållstillstånd.

När uppehållstillstånd skall ha beviljats

17 § Utlänningar som vill ha uppehållstillstånd i Sverige skall ha beviljats sådant tillstånd före inresan i landet.

Detta gäller dock inte om

1. en utlänning som flykting eller skyddsbehövande i övrigt har rätt till uppehållstillstånd enligt 5 kap.,

2. en utlänning av humanitära skäl bör få bosätta sig här i landet,

3. en ansökan om uppehållstillstånd avser förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som getts en utlänning med familjeanknytning med stöd av 6 eller 7 §, eller

4. det annars finns synnerliga skäl. Utlänningar får beviljas uppehållstillstånd trots vad som sägs i första stycket om

– de enligt 6 § första stycket 1, 2, 3, 4, 5 eller 7 § har stark anknytning till en person som är bosatt i Sverige, och

– det skäligen inte kan krävas att de återvänder till ett annat land för att lämna in ansökan där.

18 § En ansökan om uppehållstillstånd som avser förlängning av ett besök eller någon annan tidsbegränsad vistelse här i landet får beviljas trots vad som föreskrivs i 17 § första stycket, om det finns vägande skäl för förlängningen.

Uppehållstillstånd när det finns ett lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning

19 § Om en utlänning skall avvisas eller utvisas enligt ett beslut som vunnit laga kraft, får en ansökan om uppehållstillstånd beviljas endast om beslutet om avvisning eller utvisning har upphävts enligt 9 kap. 18, 19 eller 20 §. Detta gäller dock inte om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas med stöd av 9 kap. 18, 19 eller 20 §.

En ansökan om uppehållstillstånd får beviljas trots vad som föreskrivs i första stycket,

– om det följer av föreskrifter som regeringen meddelat enligt 9 § andra stycket, eller

– om uppehållstillstånd beviljas med stöd av 8 §. Beviljas uppehållstillstånd enligt andra stycket, upphör beslutet om avvisning eller utvisning att gälla.

Arbetstillstånd

20 § Arbetstillstånd skall ges för viss tid. Det får avse ett visst slag av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.

Det som föreskrivs i 17 och 18 §§ om att uppehållstillstånd skall ha beviljats före inresan i landet och om när uppehållstillstånd ändå får beviljas gäller också för arbetstillstånd.

21 § Vid prövning av frågor om arbetstillstånd som har principiell betydelse eller som i övrigt är av större vikt skall berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer få tillfälle att yttra sig.

22 § Regeringen får meddela föreskrifter om arbetstillstånd.

Beslutande myndigheter

23 § Beslut om visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd meddelas av Migrationsverket. Beslut om visering och uppehållstillstånd får också meddelas av Regeringskansliet (Utrikesdepartementet).

24 § Regeringen och, i den utsträckning regeringen föreskriver, Migrationsverket får ge andra myndigheter rätt att besluta om visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd.

Regeringen får ge ett organ som är knutet till Sveriges exportråd rätt att besluta om visering.

Regeringen får ingå överenskommelse med en stat, som har tillträtt eller anslutit sig till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet eller som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna, om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om visering.

25 § Att den instans som prövar överklagande av beslut om avvisning och utvisning får besluta om uppehållstillstånd framgår av 6 kap. 18 §.

4 kap. Återkallelse av tillstånd

1 § Visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för utlänningar som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller med-

vetet har förtigit omständigheter. Detta gäller om uppgifterna eller omständigheterna varit av betydelse för att få tillståndet.

Om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får beslut om återkallelse av uppehållstillstånd enligt första stycket fattas endast om det finns synnerliga skäl för det.

2 § Visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får också återkallas, om det finns andra särskilda skäl för det än som anges i 1 §.

Uppehållstillstånd får dock återkallas enligt första stycket endast för utlänningar som ännu inte har rest in i Sverige.

3 § Uppehållstillstånd får återkallas för utlänningar som rest in i landet

1. om de utan arbetstillstånd bedriver verksamhet som kräver ett sådant tillstånd, eller

2. om det på grund av deras tidigare verksamhet eller i övrigt kan antas att de kommer att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet i Sverige eller i något annat nordiskt land.

Beslut om återkallelse av uppehållstillstånd enligt första stycket får dock inte fattas om utlänningen har vistats här i landet i mer än tre år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken.

4 § Uppehållstillstånd får återkallas för utlänningar som har registrerats på den spärrlista som avses i 3 § 2 lagen (2000:344) om Schengens informationssystem, om det finns tillräckliga skäl för en återkallelse.

5 § Permanent uppehållstillstånd skall återkallas för utlänningar som inte längre är bosatta i Sverige.

För utlänningar som har vistats här som skyddsbehövande får dock uppehållstillstånd återkallas tidigast när två år har förflutit efter det att deras bosättning här i landet upphörde. Detta gäller om de har återvänt till ett land där de tidigare har varit bosatta därför att de politiska förhållandena i landet har ändrats.

6 § Vid bedömning av om uppehållstillståndet bör återkallas enligt 1 eller 3 § för en utlänning som har rest in i landet skall hänsyn tas till den anknytning som utlänningen har till det svenska samhället

och till om andra humanitära skäl talar mot att tillståndet återkallas. Därvid skall särskilt beaktas utlänningens levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge utlänningen har vistats i Sverige.

7 § Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse av visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket.

Uppehållstillstånd eller visering som har beviljats av Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) får återkallas endast av Regeringskansliet.

8 § Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd får återkallas även i andra fall än de som anges i 1 och 3 §§ för de utlänningar som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

5 kap. Skyddsbehövande

Definitioner

1 § Med asyl avses i denna lag uppehållstillstånd som beviljas utlänningar därför att de är flyktingar.

Med asylansökan avses en ansökan om uppehållstillstånd som grundas på skäl som avses i 2 eller 3 §.

2 § Med flyktingar avses i denna lag utlänningar som

– befinner sig utanför det land som de är medborgare i, därför att de känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning, och

– inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd.

Detta gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att flyktingen utsatts för förföljelse eller om de inte kan antas erbjuda trygghet mot förföljelse från enskilda.

Som flyktingar skall även anses utlänningar som är statslösa och som

– av samma skäl befinner sig utanför det land där de tidigare har haft sin vanliga vistelseort, och

– inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, återvända dit.

3 § Med skyddsbehövande utlänningar i övrigt avses i denna lag utlänningar som i andra fall än som avses i 2 § befinner sig utanför det land som de är medborgare i,

1. om det finns skälig anledning att tro att de skulle vara i fara att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,

2. därför att de behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller inte kan återvända till sitt hemland på grund av en miljökatastrof, eller

3. därför att de känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sitt kön eller homosexualitet.

Som skyddsbehövande i övrigt skall även anses utlänningar som är statslösa och som

– av samma skäl lämnat det land där de tidigare har haft sin vanliga vistelseort, och

– på grunder enligt första stycket 1, 2 eller 3 inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit.

Rätten till uppehållstillstånd

4 § Flyktingar och skyddsbehövande i övrigt som befinner sig i Sverige har rätt till uppehållstillstånd.

Uppehållstillstånd får dock vägras

1. flyktingar enligt 2 § och skyddsbehövande enligt 3 § första stycket 2 och 3, om det finns synnerliga skäl att inte bevilja dem uppehållstillstånd på grund av vad som är känt om deras tidigare verksamhet eller med hänsyn till rikets säkerhet,

2. skyddsbehövande enligt 3 § första stycket 2, om det på grund av brottslighet finns särskilda skäl att inte bevilja dem uppehållstillstånd,

3. utlänningar som har rest in från Danmark, Finland, Island eller Norge och kan sändas tillbaka till något av dessa länder i enlighet med en överenskommelse mellan Sverige och det landet, om det inte är uppenbart att de inte kommer att beviljas uppehållstillstånd där,

4. utlänningar som kan sändas till ett land som tillträtt konventionen den 15 juni 1990 rörande bestämmandet av den ansvariga staten för prövningen av en ansökan om asyl som framställts i en av medlemsstaterna i de europeiska gemenskaperna (Dublinkonventionen) och som i det landet är skyddade mot förföljelse och mot att sändas till hemlandet eller ett annat land där de inte har motsvarande skydd,

5. utlänningar som i andra fall än som avses i 3 och 4 före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat land än hemlandet och där är skyddade på det sätt som anges i 4, och

6. utlänningar som har särskild anknytning till ett annat land och där är skyddade på det sätt som anges i 4.

När flyktingskap upphör

5 § Flyktingar upphör att vara flyktingar om de

1. av fri vilja på nytt använder sig av det lands skydd där de är medborgare,

2. av fri vilja på nytt skaffar sig det medborgarskap som de tidigare hade förlorat,

3. förvärvar medborgarskap i ett nytt land och får det landets skydd,

4. av fri vilja återvänder för att bosätta sig i det land där de är medborgare eller där de som statslösa tidigare hade sin vistelseort, eller

5. inte längre befinner sig i en sådan situation att de kan anses som flyktingar och därför inte kan fortsätta att vägra använda sig av det lands skydd där de är medborgare eller där de som statslösa tidigare hade sin vistelseort.

Flyktingförklaring

6 § Om en flykting begär det, skall Migrationsverket antingen i samband med att uppehållstillstånd beviljas eller därefter förklara att utlänningen är flykting (flyktingförklaring).

En flyktingförklaring skall återkallas av Migrationsverket, om det kommer fram att utlänningen inte längre kan anses som flykting.

Resedokument

7 § För flyktingar och statslösa får Migrationsverket utfärda en särskild passhandling för resor utanför Sverige (resedokument) enligt de föreskrifter som regeringen meddelar.

Bemyndiganden

8 § Regeringen får i fråga om en viss grupp av utlänningar meddela föreskrifter om att den som söker uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. och bedöms ha ett tillfälligt behov av skydd här i landet får ges ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.

Ett sådant tidsbegränsat uppehållstillstånd får beviljas för en sammanlagd tid av högst två år. Om ett program för återvändande har inletts inom dessa två år, får uppehållstillståndet förlängas med högst två år.

Om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd har getts en utlänning med stöd av första stycket, får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ges också till en utlänning som är make, maka, sambo eller barn till den person som först beviljats tillstånd. Detsamma gäller en förälder, om barnet getts tillstånd enligt första stycket.

9 § Regeringen skall anmäla föreskrifter om tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 8 § till riksdagen genom en särskild skrivelse inom tre månader.

10 § Regeringen får i fråga om en viss grupp av utlänningar meddela föreskrifter om permanent uppehållstillstånd därför att de är skyddsbehövande enligt 3 § första stycket 2 på grund av en väpnad konflikt eller en miljökatastrof.

11 § Regeringen får meddela föreskrifter om att uppehållstillstånd inte får beviljas för skyddsbehövande enligt 3 § första stycket 2, om det behövs därför att Sveriges möjligheter att ta emot utlänningar har blivit begränsade.

Regeringen skall anmäla sådana föreskrifter till riksdagen genom en särskild skrivelse inom tre månader.

12 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från 4 § andra stycket 4 och 5, om utlänningens anknytning till Sverige är av

sådan art att utlänningen inte bör nekas att få sin ansökan om asyl prövad här i landet.

6 kap. Avvisning och utvisning

Avvisning

1 § Utlänningar får avvisas

1. om de saknar pass när det krävs pass för inresa eller vistelse i Sverige,

2. om de saknar visering, uppehållstillstånd eller något annat tillstånd som krävs för inresa, vistelse eller arbete i Sverige,

3. om det vid ankomsten till Sverige kommer fram att de tänker besöka något annat nordiskt land men saknar det tillstånd som krävs för inresa där,

4. om de vid inresan undviker att lämna begärda uppgifter, medvetet lämnar oriktiga uppgifter som är av betydelse för rätten att resa in i Sverige eller medvetet förtiger någon omständighet som är av betydelse för den rätten, eller

5. om de inte uppfyller de krav för inresa som föreskrivs i artikel 5 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985.

2 § Utlänningar får vidare avvisas

1. om det kan antas att de kommer att sakna tillräckliga medel antingen för vistelsen i Sverige eller i något annat nordiskt land som de tänker besöka eller för hemresan,

2. om det kan antas att de under vistelsen i Sverige eller i något annat nordiskt land antingen inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt eller kommer att bedriva verksamhet som kräver arbetstillstånd, utan att de har ett sådant tillstånd,

3. om de på grund av tidigare frihetsstraff eller någon annan särskild omständighet kan antas komma att begå brott i Sverige eller i något annat nordiskt land,

4. om de på grund av tidigare verksamhet eller i övrigt kan antas komma att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet i Sverige eller i något annat nordiskt land, eller

5. om det med stöd av lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner har föreskrivits att de får avvisas.

Utlänningar får avvisas även i andra fall när det har begärts av den centrala utlänningsmyndigheten i ett annat nordiskt land och det kan antas att de annars beger sig till det landet.

3 § Migrationsverket skall pröva ärenden om avvisning om

1. utlänningen söker asyl här,

2. utlänningen har en nära familjemedlem som söker asyl här, eller

3. utlänningen kan komma att avvisas med stöd av 2 § andra stycket.

I andra fall får även polismyndigheten pröva frågan om avvisning.

Om polismyndigheten anser det tveksamt om en utlänning bör avvisas, skall ärendet lämnas över till Migrationsverket.

4 § Beslut om avvisning får inte fattas senare än tre månader efter den första ansökan om uppehållstillstånd efter ankomsten till Sverige.

Utlänningar får inte avvisas, om de vid ankomsten till Sverige hade eller under en tid därefter har haft uppehållstillstånd som har upphört att gälla.

5 § Migrationsverket får förordna att verkets beslut om avvisning får verkställas även om det inte har vunnit laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet) om

1. utlänningen inte söker asyl här, eller

2. det annars är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på någon annan grund.

I 9 kap. 7 § finns närmare bestämmelser om verkställigheten av beslut om avvisning med omedelbar verkställighet enligt första stycket.

Utvisning när en utlänning saknar pass eller tillstånd

6 § Utlänningar som inte avvisas enligt 1 § 1 eller 2 får utvisas ur Sverige om de uppehåller sig här men saknar pass eller de tillstånd som krävs för att få uppehålla sig i landet. Migrationsverket prövar ärenden om utvisning.

Utvisning på grund av brott

7 § Utlänningar får utvisas ur Sverige, om de döms för ett brott som kan leda till fängelse. Utlänningar får också utvisas, om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som de har dömts till och dömer till annan påföljd.

Utlänningar får dock utvisas endast om de döms till en svårare påföljd än böter och

1. om det på grund av gärningens art och övriga omständigheter kan antas att de kommer att göra sig skyldiga till fortsatt brottslighet här i landet, eller

2. om brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att de inte bör få stanna kvar.

8 § Utvisning på grund av brott beslutas av den domstol som handlägger brottmålet.

9 § När en domstol enligt 34 kap. brottsbalken beslutar att ändra en påföljd som en utlänning har dömts till utöver utvisning, får domstolen även meddela det beslut om utvisningen som förändringen av påföljd ger anledning till.

10 § När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 7 §, skall den ta hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället. Domstolen skall särskilt beakta utlänningens levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge utlänningen har vistats i Sverige.

Utlänningar som är flyktingar och som behöver en fristad i Sverige får utvisas endast om de har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta dem stanna här. De får också utvisas om de i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att de skulle fortsätta sådan verksamhet här.

Utlänningar som har flyktingförklaring skall anses som flyktingar med behov av fristad i Sverige, om det inte är uppenbart att de inte längre är flyktingar med ett sådant behov.

11 § Utlänningar får utvisas endast om det finns synnerliga skäl, om de hade vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd

sedan minst fyra år när åtal väcktes eller om de då varit bosatta i Sverige sedan minst fem år. Detsamma gäller för medborgare i ett annat nordiskt land som hade varit bosatta här sedan minst två år när åtalet väcktes.

Utlänningar får inte utvisas, om de kom till Sverige innan de fyllt femton år och om de vistats här sedan minst fem år när åtal väcktes.

12 § En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning. I en dom eller ett beslut med tidsbegränsning skall utlänningen upplysas om vilken dag förbudet upphör att gälla. I domen eller beslutet skall utlänningen också upplysas om den påföljd som överträdelse av förbudet kan medföra enligt 17 kap.

13 § Bestämmelser om utvisning av hänsyn till rikets säkerhet och på grund av befarad brottslighet som innefattar våld, hot eller tvång för politiska syften finns i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll.

Bestämmelser som gäller både avvisning och utvisning

14 § Om en ansökan om uppehållstillstånd avslås eller ett uppehållstillstånd återkallas medan utlänningen befinner sig i Sverige, skall det samtidigt meddelas beslut om avvisning eller utvisning, om inte särskilda skäl talar mot det.

15 § När en fråga om avvisning eller utvisning prövas skall hänsyn tas till om utlänningen på grund av bestämmelserna i 9 kap. inte kan sändas till ett visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot att beslutet verkställs.

I beslut om avvisning eller utvisning skall det ges de anvisningar i fråga om verkställigheten som den prövningen kan leda till. Detta gäller dock inte utvisning enligt 7 §.

16 § När Migrationsverket beslutar om avvisning eller utvisning, får beslutet förenas med förbud för utlänningen att under viss tid återvända till Sverige utan att ha tillstånd av Migrationsverket.

17 § Utlänningar som med stöd av 12, 16 eller 18 § har förbjudits att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning får ges särskilt tillstånd av Migrationsverket att göra ett kort besök här i landet, om besöket gäller synnerligen viktiga angelägenheter. Om det finns särskilda skäl, får ett sådant tillstånd ges också på ansökan av någon annan än utlänningen.

Beslut vid sidan av beslut om avvisning eller utvisning

18 § När Migrationsverket, en migrationsdomstol, Migrationsöverdomstolen eller regeringen avgör ett överklagat ärende eller mål om avvisning eller utvisning, får också beslut fattas i fråga om uppehållstillstånd. Detta gäller även om denna fråga inte har tagits upp av utlänningen.

En migrationsdomstol, Migrationsöverdomstolen och regeringen får vid prövning av ett beslut om avvisning eller utvisning besluta att utlänningen för viss tid förbjuds att återvända till Sverige, även om ingen lägre instans har meddelat ett sådant förbud.

När Migrationsverket, en migrationsdomstol, Migrationsöverdomstolen eller regeringen prövar ett beslut om avvisning eller utvisning, får samtidigt sådant beslut meddelas angående barn under 16 år som står under utlänningens vårdnad. Detta gäller även om ingen lägre instans har prövat denna fråga. I mål hos en migrationsdomstol, Migrationsöverdomstolen och regeringen gäller detta dock inte, om det för barnet har åberopats sådana omständigheter som avses i 5 kap. 2 och 3 §§, såvida det inte är uppenbart att det inte finns grund för uppehållstillstånd enligt dessa bestämmelser.

7 kap. Kontroll- och tvångsåtgärder

Kontroll i samband med inresa och utresa

1 § Vid inresa eller utresa skall utlänningar visa upp sitt pass för polismyndigheten, om inte annat följer av föreskrifter som regeringen har meddelat. Utlänningarna skall också lämna polismyndigheten de upplysningar och visa upp de handlingar som är av betydelse för bedömningen av deras rätt att resa in i och vistas i Sverige.

Tullmyndigheten och Kustbevakningen är skyldiga att hjälpa polismyndigheten när den kontrollerar utlänningar som reser in eller reser ut enligt denna lag. Migrationsverket får efter överenskommelse med polismyndigheten hjälpa denna vid kontrollen. Kustbevakningen skall medverka i polismyndighetens kontrollverksamhet genom att utöva kontroll av sjötrafiken.

2 § Polisman får i samband med inresekontroll kroppsvisitera utlänningar och därvid undersöka deras bagage, handresgods, handväskor och liknande i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på utlänningarnas identitet. Sådana undersökningar får också göras för att ta reda på utlänningarnas resväg till Sverige, om den är av betydelse för rätten att resa in i och vistas här i landet. Polisman får i samband med inresekontrollen även undersöka bagageutrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att förhindra att utlänningar reser in i Sverige i strid med bestämmelserna i denna lag eller en författning som har utfärdats med stöd av denna lag.

När inresekontrollen sköts av särskilt förordnade passkontrollanter, tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen, skall pass och andra handlingar visas upp för dem. De har under sådana omständigheter samma befogenheter som polisman har enligt första stycket. Om Migrationsverket medverkar i kontroll vid inresa, skall pass och andra handlingar visas upp för tjänstemannen vid Migrationsverket.

Kroppsvisitation får inte göras mer ingående än vad som krävs på grund av ändamålet med åtgärden. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara. Kvinnor får inte kroppsvisiteras av eller i närvaro av andra män än läkare eller legitimerade sjuksköterskor. Om en visitation innebär att enbart ett föremål som en kvinna har med sig undersöks, får visitationen dock genomföras och bevittnas av en man.

Protokoll skall föras över en kroppsvisitation. I protokollet skall anges vad som har förekommit vid visitationen.

Omhändertagande av pass

3 § Om utlänningar ansöker om uppehållstillstånd när de kommer till Sverige eller därefter, får Migrationsverket eller polismyndigheten ta hand om deras pass eller andra identitetshandlingar i väntan på att de får tillstånd att stanna här i landet eller lämnar det.

4 § När ett beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas, får den verkställande myndigheten ta hand om den avvisades eller utvisades pass eller annan identitetshandling till dess beslutet kan verkställas.

Omhändertagande av biljetter

5 § Utlänningars biljetter för resan från Sverige får tas om hand av Migrationsverket eller polismyndigheten i väntan på att utlänningarna får tillstånd att vistas här eller att de lämnar landet. Detta gäller om

1. de saknar pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd när detta krävs för inresa eller vistelse i Sverige, eller

2. de kan antas komma att ansöka om uppehållstillstånd. En biljett får tas om hand endast om – det framstår som sannolikt att utlänningen inte kommer att få tillstånd att vistas här, och

– det finns anledning att anta att utlänningen annars gör sig av med biljetten och inte själv kan betala kostnaden för sin resa från Sverige.

6 § Migrationsverket eller polismyndigheten får lösa in en biljett, om den annars skulle förlora sitt värde. Om biljetten löses in, skall i stället de pengar tas om hand som då betalas ut.

Fotografi och fingeravtryck

7 § Migrationsverket eller polismyndigheten får fotografera utlänningar och, om de fyllt 14 år, ta deras fingeravtryck om

1. de inte kan styrka sin identitet när de kommer till Sverige,

2. de ansöker om uppehållstillstånd som flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt och anger skäl som avses i 5 kap. 2 eller 3 §, eller

3. det finns grund för att besluta om förvar.

Kontroll under vistelsen i Sverige

8 § Utlänningar som vistas i Sverige är skyldiga att på begäran av en polisman visa upp pass eller andra handlingar som visar att de har rätt att uppehålla sig i Sverige. De är också skyldiga att efter kallelse av Migrationsverket eller polismyndigheten komma till verket eller myndigheten och lämna uppgifter om sin vistelse här i landet. Om det på grund av en utlännings personliga förhållanden eller av någon annan anledning kan antas att utlänningen inte skulle följa kallelsen, får utlänningen hämtas utan föregående kallelse.

Kustbevakningen skall medverka i polisens kontrollverksamhet som sägs i första stycket genom kontroll av och i anslutning till sjötrafiken. Om kontrollen utövas av Kustbevakningen, skall pass eller andra handlingar visas upp för tjänstemannen vid Kustbevakningen.

Kontroll enligt första stycket får vidtas endast om det finns grundad anledning att anta att utlänningen saknar rätt att uppehålla sig här i landet eller om det annars finns särskild anledning till kontroll.

9 § Om en utlänning vägrar att följa ett beslut som Migrationsverket har fattat med stöd av 3, 4, 5 eller 7 §, får verket begära hjälp av polismyndigheten för att genomföra beslutet.

8 kap. Förvar och uppsikt

Skyldighet att stanna kvar för utredning

1 § Utlänningar är skyldiga att stanna kvar för utredning i samband med inresa eller utresa eller i samband med kallelse eller hämtning enligt 7 kap. 8 §, dock inte längre än nödvändigt och inte i något fall längre än sex timmar. Detta gäller om inte beslut har meddelats om förvar enligt 2 eller 3 §.

En utlänning som vägrar att stanna kvar får hållas kvar.

Förvar

2 § Utlänningar som har fyllt 18 år får tas i förvar om

1. deras identitet är oklar vid ankomsten till Sverige eller när de därefter ansöker om uppehållstillstånd,

2. de inte kan göra sannolikt att den identitet de uppger är riktig, och

3. deras rätt att få resa in i eller vistas i Sverige inte kan bedömas ändå.

Utlänningar som har fyllt 18 år får också tas i förvar om

1. det är nödvändigt för att en utredning om deras rätt att stanna i Sverige skall kunna genomföras,

2. det är sannolikt att de kommer att avvisas eller utvisas enligt 6 kap. 1, 2 eller 6 §, eller

3. det är fråga om att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning.

Beslut om förvar av en utlänning enligt andra stycket 2 eller 3 får meddelas endast om det på grund av utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter finns anledning att anta att utlänningen annars kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet i Sverige.

3 § Barn får tas i förvar endast om

1. det är sannolikt att de kommer att avvisas med omedelbar verkställighet enligt 6 kap. 5 § eller det är fråga om att verkställa ett beslut om avvisning med omedelbar verkställighet,

2. risken är uppenbar att de annars håller sig undan och därigenom äventyrar en verkställighet som inte bör fördröjas, och

3. det inte är tillräckligt att de ställs under uppsikt enligt bestämmelserna i 8 §.

Barn får också tas i förvar om

1. ett beslut skall verkställas om avvisning i andra fall än enligt första stycket eller om utvisning enligt 6 kap. 6 eller 7 §, och

2. det vid ett tidigare försök att verkställa beslutet inte visat sig tillräckligt att de ställts under uppsikt enligt bestämmelserna i 8 § andra stycket.

4 § Barn får inte skiljas från sin vårdnadshavare genom att barnet eller vårdnadshavaren tas i förvar. Detta gäller dock endast en av vårdnadshavarna, om de är flera. Ett barn som inte har någon vårdnadshavare i Sverige får tas i förvar endast om det finns synnerliga skäl.

5 § En utlänning får inte hållas i förvar för utredning med stöd av 2 § andra stycket 1 längre tid än 48 timmar.

I övrigt får en utlänning som fyllt 18 år inte hållas i förvar mer än två veckor, om det inte finns synnerliga skäl för en längre tid. Om ett beslut om avvisning eller utvisning har meddelats, får utlänningen hållas i förvar i högst två månader, om det inte finns synnerliga skäl för en längre tid.

6 § Barn får inte hållas i förvar längre tid än 72 timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare 72 timmar.

Uppsikt

7 § Utlänningar som har fyllt 18 år kan, under de förutsättningar som anges i 2 §, i stället för att tas i förvar ställas under uppsikt, om detta är tillräckligt.

8 § Barn kan, under de förutsättningar som anges i 3 § första stycket, ställas under uppsikt.

Barn kan dessutom ställas under uppsikt när beslut har meddelats om avvisning i andra fall än som avses i 3 § första stycket eller när beslut har meddelats om utvisning enligt 6 kap. 6 eller 7 §.

9 § Uppsikt innebär att utlänningen är skyldig att på vissa tider anmäla sig hos polismyndigheten i orten eller hos Migrationsverket. Uppsikt kan också innebära skyldighet för utlänningen att lämna ifrån sig sitt pass eller annan legitimationshandling.

Ny prövning av förvar och uppsikt

10 § Förvar enligt 2 § första stycket skall prövas på nytt inom två veckor från den dag då det verkställdes. I de fall det finns beslut om avvisning eller utvisning skall förvaret prövas på nytt inom två månader från den dag då det verkställdes.

Uppsikt skall prövas på nytt inom sex månader från beslutet. Ett beslut om förvar eller uppsikt skall omedelbart hävas, om det inte längre finns skäl för beslutet.

11 § Beslut om förvar eller uppsikt som inte prövas på nytt inom föreskriven tid upphör att gälla.

12 § Varje ny prövning av ett beslut om förvar skall föregås av en muntlig handläggning eller förhandling. Detta gäller även en ny prövning av ett beslut om uppsikt, om det inte med hänsyn till utredningens art eller andra omständigheter framstår som uppenbart att en muntlig handläggning eller förhandling saknar betydelse.

Beslutande myndigheter

13 § Beslut om förvar eller uppsikt fattas av den myndighet eller domstol som handlägger ärendet.

Om en utlänning som har tagits i förvar eller står under uppsikt avvisas eller utvisas, skall den myndighet eller domstol som fattar beslutet pröva om utlänningen fortfarande skall hållas i förvar eller stå under uppsikt.

14 § Polismyndigheten är handläggande myndighet

a) från det att en utlänning begär att få resa in i landet och till dess att ett ärende som skall prövas av Migrationsverket tas emot av verket eller utlänningen har lämnat landet,

b) från det att myndigheten tar emot ett beslut om avvisning eller utvisning för verkställighet och till dess att verkställighet har skett, eller ärendet lämnas över till Migrationsverket enligt 9 kap. 16 §.

Migrationsverket är handläggande myndighet

a) från det att verket tar emot ett ärende som verket skall pröva och till dess att verket fattar beslut eller utlänningen har lämnat landet eller, om beslutet överklagas eller får verkställas trots att det inte vunnit laga kraft, till dess att ärendet tas emot av migrationsdomstolen eller av polismyndigheten, om ärendet lämnas över till polismyndigheten enligt 9 kap. 14 §,

b) från det att verket tar emot ett beslut om avvisning eller utvisning för verkställighet och till dess att beslutet har verkställts eller ärendet lämnas över till polismyndigheten enligt 9 kap. 14 §.

15 § Regeringen skall anses som handläggande myndighet när ärendet har tagits emot av det departement som har till uppgift att bereda ärendet. Beslut i frågor om förvar och uppsikt fattas av det statsråd som skall föredra ärendet.

Regeringen får inte fatta beslut om att ta eller hålla kvar någon i förvar eller om att ställa någon under uppsikt. Regeringen får däremot upphäva ett beslut om förvar eller uppsikt.

I ett ärende där beslut om inhibition kan meddelas med stöd av 9 kap. 11 § första stycket skall regeringen inte anses som handläggande myndighet innan beslut om inhibition har meddelats.

16 § Polismyndigheten får fatta beslut om att tillfälligt ta utlänningar i förvar eller ställa dem under uppsikt, om det inte finns tid att avvakta den handläggande myndighetens beslut. Ett sådant beslut skall skyndsamt anmälas till den myndighet som handlägger ärendet, och denna myndighet skall därefter omedelbart pröva om beslutet om förvar eller uppsikt skall fortsätta att gälla.

Att en polisman i vissa fall får ta hand om en utlänning i avvaktan på polismyndighetens beslut om förvar framgår av 11 § polislagen (1984:387).

Samma rätt att ta hand om en utlänning har en tulltjänsteman eller en tjänsteman vid Kustbevakningen som har medverkat vid kontrollen av utlänningar eller en särskilt förordnad passkontrollant som kontrollerar utlänningar. Omhändertagandet skall så skyndsamt som möjligt anmälas till en polisman för prövning av om åtgärden skall bestå.

Muntlig handläggning och förhandling om förvar och uppsikt

17 § I ärenden om förvar som handläggs av regeringen får det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden enligt denna lag eller den tjänsteman som statsrådet bestämmer, besluta om muntlig förhandling och uppdra åt en migrationsdomstol att hålla den.

Bestämmelser om muntlig handläggning hos en myndighet i ärenden om förvar och uppsikt finns i 11 kap. 2–8 §§.

I fråga om muntlig förhandling inför domstol gäller bestämmelserna om muntlig förhandling i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Säkerhetsärenden

18 § När regeringen handlägger ett säkerhetsärende gäller i stället för vad som sägs i 13 och 15 §§ att Migrationsverket handlägger frågor om förvar och uppsikt.

I säkerhetsärenden gäller i stället för vad som sägs i 16 § första stycket att polismyndigheten skyndsamt skall anmäla beslut om att tillfälligt ta utlänningar i förvar eller ställa dem under uppsikt till Migrationsverket om verket eller regeringen handlägger säkerhetsärendet och till Migrationsöverdomstolen om domstolen handlägger ärendet.

Vad som utgör ett säkerhetsärende framgår av 12 kap. 13 §.

9 kap. Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning

Hinder mot att verkställa avvisning och utvisning

1 § Avvisning och utvisning av en utlänning får aldrig verkställas till ett land

– om det finns skälig anledning att tro att utlänningen där skulle vara i fara att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller

– om utlänningen i det landet inte är skyddad mot att sändas vidare till ett land där utlänningen skulle vara i sådan fara.

Ett beslut om avvisning eller utvisning får heller inte verkställas om det skulle strida mot humanitetens krav.

2 § Avvisning och utvisning av en utlänning får inte verkställas till ett land

– om utlänningen i det landet riskerar att utsättas för förföljelse, eller

– om utlänningen i det landet inte är skyddad mot att sändas vidare till ett land där utlänningen löper risk för förföljelse.

En utlänning får dock sändas till ett sådant land, om det inte är möjligt att verkställa avvisningen eller utvisningen till något annat land och utlänningen genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle vara förenat med allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta utlänningen stanna i Sverige. Detta gäller dock inte om den förföljelse som hotar i det andra landet innebär fara för utlänningens liv eller annars är av särskilt svår art.

Likaså får en utlänning sändas till ett sådant land, om utlänningen har bedrivit verksamhet som inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att utlänningen skulle fortsätta verksamheten här i landet och det inte är möjligt att sända utlänningen till något annat land.

3 § Utlänningar som avses i 5 kap. 3 § första stycket 2 får inte sändas till sitt hemland eller till ett land där de riskerar att sändas vidare till hemlandet, om de har synnerliga skäl mot detta.

Vart avvisning eller utvisning får verkställas

4 § Om det inte finns något hinder enligt 1–3 §§ mot verkställigheten, skall en utlänning som avvisas eller utvisas sändas till sitt hemland eller, om det är möjligt, till det land från vilket utlänningen kom till Sverige.

Om det inte är möjligt att verkställa beslutet om avvisning eller utvisning på detta sätt eller om det finns andra särskilda skäl, får utlänningen i stället sändas till något annat land dit utlänningen kan avvisas eller utvisas.

5 § En utlänning som har kommit till Sverige med ett fartyg eller ett luftfartyg och som avvisas enligt 6 kap. 1 § 1 eller 2 eller 2 § första stycket 1 får föras tillbaka till fartyget eller luftfartyget. Utlänningen får också sättas ombord på ett annat fartyg eller luftfartyg med samma ägare eller brukare (transportören). Transportören är skyldig att ge plats på fartyget eller luftfartyget också åt bevakningspersonal, om det är nödvändigt att sådan personal följer med.

Vägrar befälhavaren på fartyget eller luftfartyget att ta emot utlänningen eller bevakningspersonalen, får polismyndigheten förelägga befälhavaren vite.

Första stycket gäller inte om fartyget eller luftfartyget skall avgå till ett land dit utlänningen inte får sändas enligt 1–3 §§.

Verkställighet av beslut som inte vunnit laga kraft

6 § En polismyndighets beslut om avvisning skall verkställas även om det har överklagats.

7 § Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning får verkställas även om beslutet inte har vunnit laga kraft om

1. utlänningen har förklarat sig nöjd med beslutet (nöjdförklaring), eller

2. Migrationsverket enligt 6 kap. 5 § har förordnat att verkets beslut om avvisning får verkställas trots att det inte vunnit laga kraft. Om Migrationsverket har meddelat beslut om avvisning enligt 6 kap. 5 § första stycket 2 och utlänningen i samband med överklagande av beslutet till migrationsdomstolen begär inhibition av verkställigheten, får beslutet dock inte verkställas förrän domstolen har prövat frågan om inhibition. Trots vad som sägs i andra stycket får beslutet verkställas även innan en ansökan om inhibition har prövats, om

1. beslutet skall verkställas till ett land som tillträtt konventionen den 15 juni 1990 rörande bestämmandet av den ansvariga staten för prövningen av en ansökan om asyl som framställts i en av medlemsstaterna i de europeiska gemenskaperna (Dublinkonventionen), eller

2. domstolen redan har prövat en begäran om inhibition i ärendet.

8 § En domstols dom eller beslut om utvisning på grund av brott får verkställas, om utlänningen har avgett nöjdförklaring och åklagaren medger att verkställighet får ske.

9 § Ett beslut om att avvisa eller utvisa en utlänning får inte verkställas förrän utlänningen har avtjänat ett ådömt fängelsestraff eller verkställigheten av fängelsestraffet har flyttats över till ett annat land.

Har allmänt åtal väckts mot utlänningen, får ett beslut om avvisning eller utvisning inte verkställas förrän åtalet har prövats slutligt eller åtalet har lagts ned.

Att avbryta verkställighet (inhibition)

10 § Har en utlänning överklagat ett beslut om att avvisas med omedelbar verkställighet enligt 6 kap. 5 § skall Migrationsverket pröva, om verkställigheten av beslutet tills vidare skall avbrytas (inhibition). Samtidigt som Migrationsverket omprövar avvisningsbeslutet, skall verket pröva om verkställigheten av beslutet tills vidare skall avbrytas.

11 § När regeringen prövar en fråga om att upphäva en domstols dom eller beslut om utvisning på grund av brott, får den besluta om inhibition av det tidigare meddelade beslutet.

Det statsråd som har till uppgift att föredra dessa ärenden får besluta om inhibition av verkställigheten av beslut om avvisning eller utvisning för tiden till dess regeringen avgör ärendet.

Om det i andra fall finns särskilda skäl till det, får Migrationsverket besluta om inhibition.

12 § Riktar ett internationellt organ som har rätt att pröva klagomål från enskilda en begäran till Sverige om att verkställigheten av ett beslut om avvisning eller utvisning skall avbrytas, skall inhibition meddelas, om inte synnerliga skäl talar mot detta.

Verkställande myndighet

13 § Beslut om avvisning eller utvisning skall verkställas av Migrationsverket, om inte annat sägs i andra, tredje eller fjärde stycket.

Rikspolisstyrelsen skall verkställa beslut om avvisning eller utvisning i ärenden där frågor om rikets säkerhet eller allmän säkerhet prövats. Regeringen eller Migrationsverket får dock förordna att en annan myndighet skall ombesörja verkställigheten.

Polismyndigheten skall verkställa

1. en polismyndighets beslut om avvisning,

2. en domstols dom eller beslut om utvisning på grund av brott enligt 6 kap. 7 §.

Migrationsverket får lämna över ett avvisnings- eller utvisningsärende till polismyndigheten för verkställighet enligt de förutsättningar som anges i 14 §.

14 § Migrationsverket får lämna över ett avvisnings- eller utvisningsärende för verkställighet till polismyndigheten, om den som skall avvisas eller utvisas håller sig undan och inte går att få tag i utan polismyndighetens medverkan eller om det kan antas att tvång kommer att behövas för att verkställa beslutet.

När ett beslut skall verkställas

15 § En polismyndighets beslut om avvisning, Migrationsverkets beslut om avvisning med omedelbar verkställighet och en domstols lagakraftvunna dom eller beslut om utvisning på grund av brott skall verkställas snarast möjligt.

I andra fall skall en utlänning som avvisas lämna landet inom två veckor och en utlänning som utvisas lämna landet inom fyra veckor efter det att beslutet vann laga kraft, om inte annat bestäms i beslutet.

Om utlänningen inte lämnar landet inom den föreskrivna tiden eller det med säkerhet måste antas att utlänningen inte har för avsikt att frivilligt lämna landet inom denna tid, skall beslutet verkställas snarast möjligt av den myndighet som enligt 13 § är ansvarig för verkställigheten.

Åtgärder vid hinder mot verkställighet

16 § Om en verkställande polismyndighet eller Rikspolisstyrelsen finner att den inte kan verkställa en avvisning eller en utvisning eller att den behöver ytterligare besked, skall myndigheten underrätta Migrationsverket. Om utlänningen hos polismyndigheten eller Rikspolisstyrelsen åberopar att det finns sådana hinder som avses i 1, 2 eller 3 § mot verkställigheten skall myndigheten lämna över ärendet till Migrationsverket.

Migrationsverket får lämna närmare anvisningar för verkställigheten eller, om verket bedömer att det föreligger tillfälligt hinder mot verkställighet, bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.

Migrationsverket skall skyndsamt lämna över ett ärende till regeringen för prövning, om verkställigheten avser en domstols dom eller beslut om utvisning på grund av brott och om antingen verkställigheten inte kan genomföras eller om det kan antas att det finns sådana hinder som avses i 1, 2 eller 3 § mot verkställigheten.

Ärendet skall på motsvarande sätt lämnas över till regeringen, om verkställigheten avser ett beslut om avvisning eller utvisning där frågor om rikets säkerhet eller allmän säkerhet tidigare prövats av regeringen.

17 § Migrationsverket skall skyndsamt lämna över ett verkställighetsärende till migrationsdomstolen för prövning, om polismyndigheten har lämnat över verkställighetsärendet enligt 16 § eller Migrationsverket enligt 13 § skall verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning och verket finner antingen att verkställigheten inte kan genomföras eller att det kan antas att det finns bestående sådana hinder som avses i 1, 2 eller 3 § mot verkställigheten.

Migrationsdomstolen skall även på ansökan av utlänningen pröva frågan om verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning, om utlänningen åberopar att det finns hinder mot verkställighet på grund av omständigheter som inte prövats tidigare i ärendet.

Upphävande av beslut om avvisning och utvisning i vissa fall

18 § Om Migrationsverket efter omprövning beviljar en utlänning uppehållstillstånd, får verket samtidigt upphäva ett av verket fattat beslut om avvisning eller utvisning. Om Migrationsverket meddelar ett tidsbegränsat uppehållstillstånd utan att upphäva beslutet om avvisning eller utvisning, får beslutet om avvisning eller utvisning inte verkställas medan tillståndet gäller.

19 § Om migrationsdomstolen finner att ett beslut om avvisning eller utvisning inte kan verkställas, får domstolen upphäva beslutet och fatta beslut om uppehållstillstånd och arbetstillstånd samt vidta de åtgärder i övrigt som behövs.

Om de nya omständigheter som utlänningen åberopar i verkställighetsärendet kan utgöra hinder mot verkställighet enligt 1 § första stycket eller 2 §, får migrationsdomstolen undanröja beslutet om avvisning eller utvisning och överlämna frågan om avvisning eller utvisning till Migrationsverket för ny prövning. Ärendet får överlämnas till Migrationsverket för ny prövning endast om ärendet inte kan avgöras utan ytterligare utredning som inte kan inhämtas i målet och det inte är möjligt att på annat sätt än genom överlämnande av ärendet få fram den utredning som krävs eller om det i

övrigt finns synnerliga skäl för att ärendet bör prövas av Migrationsverket på nytt.

I fall som avses i 16 § tredje stycket, skall migrationsdomstolen lämna över ärendet till regeringen för prövning.

20 § Om regeringen finner att en dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott inte kan verkställas eller om det annars finns särskilda skäl för att beslutet inte längre skall gälla, får regeringen upphäva avgörandet helt eller delvis. Regeringen får då också fatta beslut i fråga om uppehållstillstånd och arbetstillstånd.

Om domen eller beslutet om utvisning inte upphävs, får regeringen i fall som avses i första stycket meddela ett tidsbegränsat uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Beslutet om utvisning får inte verkställas medan tillståndet gäller.

När ett beslut skall anses verkställt

21 § Ett beslut om avvisning eller utvisning skall anses verkställt, om utlänningen har lämnat landet och beslutet har vunnit laga kraft.

När ett beslut upphör att gälla

22 § Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte har meddelats av allmän domstol upphör att gälla efter fyra år från det att beslutet vann laga kraft.

Ny verkställighet av beslut som inte har upphört att gälla

23 § Om en utlänning som har avvisats eller utvisats anträffas här i landet och beslutet om att avvisa eller utvisa utlänningen inte har upphört att gälla enligt 22 §, får beslutet verkställas.

Beslutet om avvisning eller utvisning får dock inte verkställas

1. om utlänningen återvänt till Sverige med uppehållstillstånd eller visering enligt 3 kap., under giltighetstiden för ett sådant tillstånd eller sådan visering,

2. om utlänningen återvänt till Sverige efter att ha fått särskilt tillstånd till ett kort besök här enligt 6 kap. 17 § under giltighetstiden för ett sådant särskilt tillstånd, eller

3. om utlänningen återvänt till Sverige och är undantagen krav på uppehållstillstånd eller visering enligt 2 kap. 7–8 §§.

Om en utlänning som har avvisats eller utvisats återkommer till Sverige utan tillstånd trots ett gällande förbud att återvända hit, tillämpas första stycket.

10 kap. Verkställighet av beslut om förvar

1 § Migrationsverket ansvarar för att beslut om förvar verkställs.

2 § På begäran av Migrationsverket eller den domstol som har fattat ett beslut om förvar skall polismyndigheten lämna den hjälp som behövs för att genomföra beslutet.

Om Migrationsverket begär det, skall polismyndigheten även lämna den hjälp som behövs för att förflytta en utlänning som hålls i förvar.

3 § Utlänningar som hålls i förvar skall behandlas humant och deras värdighet skall respekteras.

Verksamhet som rör förvar skall utformas på ett sätt som innebär minsta möjliga intrång i den enskildes integritet och rättigheter.

4 § Utlänningar som hålls i förvar enligt denna lag skall vistas i lokaler som har ordnats särskilt för dem. Migrationsverket har ansvaret för sådana lokaler och för behandlingen av de utlänningar som vistas där.

Att utlänningar som hålls i förvar i vissa fall kan placeras i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest framgår av 16 §.

Behandlingen av utlänningar som hålls i förvar i särskilda lokaler

5 § Utlänningar som hålls i förvar skall ges tillfälle till aktiviteter, förströelse, fysisk träning och vistelse utomhus.

6 § Utlänningar som hålls i förvar skall ges möjlighet att ta emot besök och på annat sätt ha kontakt med personer utanför lokalen utom om besöket eller kontakten i ett särskilt fall skulle hindra verksamheten som rör förvaret.

Om det är nödvändigt med hänsyn till säkerheten, får ett besök övervakas. Ett besök av ett offentligt biträde eller en advokat får övervakas endast om biträdet eller advokaten själv begär det.

7 § Utlänningar som hålls i förvar skall ha tillgång till hälso- och sjukvård i samma omfattning som den som ansökt om uppehållstillstånd enligt 5 kap. 2 eller 3 § även om de inte har ansökt om ett sådant tillstånd.

Om utlänningar som hålls i förvar behöver sjukhusvård under den tid de hålls i förvar, skall de ges tillfälle till sådan vård.

Verksamhetschefen för den sjukhusenhet där en utlänning vårdas skall se till att Migrationsverket eller den som förestår den lokal där utlänningen skall vistas genast underrättas, om utlänningen önskar lämna eller redan har lämnat sjukhuset.

8 § Utlänningar som hålls i förvar får hindras att lämna lokalen där de vistas och de får i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som krävs för att ändamålet med att de tagits i förvar skall tillgodoses eller som är nödvändig för ordningen och säkerheten i lokalen. Deras rörelsefrihet får också begränsas, om de utgör en allvarlig fara för sig själva eller andra.

9 § Utlänningar som hålls i förvar och har fyllt 18 år får hållas avskilda från andra som tagits i förvar, om det är nödvändigt för ordningen och säkerheten i lokalen eller om de utgör en allvarlig fara för sig själva eller andra.

Beslut om att hålla någon avskild fattas av Migrationsverket. Beslutet skall omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst var tredje dag.

Utlänningar som hålls avskilda därför att de utgör en fara för sig själva skall undersökas av läkare så snart som möjligt.

10 § Utlänningar som hålls i förvar får inte utan tillstånd inneha alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel eller något annat som kan skada någon eller vara till men för ordningen inom lokalen.

11 § Om det finns skälig anledning till misstanke att en utlänning som hålls i förvar bär på sig eller har med sig något som utlänningen inte får inneha enligt 10 § eller enligt narkotikastrafflagen (1968:64), får utlänningen kroppsvisiteras.

Kroppsvisitation får inte göras mer ingående än vad som krävs på grund av ändamålet med åtgärden. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara.

Kvinnor får inte kroppsvisiteras av eller i närvaro av andra män än läkare eller legitimerade sjuksköterskor. Om en visitation innebär att enbart ett föremål som en kvinna har med sig undersöks, får visitationen dock genomföras och bevittnas av en man.

12 § Utlänningar som hålls i förvar får inte ta emot en försändelse utan att den först har undersökts, om det finns skälig misstanke att den innehåller sådant som inte får innehas enligt 10 § eller enligt narkotikastrafflagen (1968:64).

Om en utlänning inte medger att försändelsen öppnas i hans eller hennes närvaro, skall försändelsen tas om hand för utlänningens räkning, men den får inte öppnas.

Undersökningen får inte avse det skriftliga innehållet i brev eller andra handlingar. Försändelser från offentliga biträden, advokater, internationella organ som har behörighet att ta emot klagomål från enskilda eller från Förenta nationernas flyktingkommissarie får aldrig undersökas.

13 § Om det inom en lokal där utlänningar hålls i förvar eller hos en utlänning som hålls i förvar påträffas egendom som inte får innehas enligt 10 § eller enligt narkotikastrafflagen (1968:64), får egendomen tas om hand.

Kan det antas att en utlänning genom att inneha eller ta emot sådan egendom gjort sig skyldig till brott eller saknas känd ägare, skall egendomen skyndsamt överlämnas till polisen.

I annat fall skall egendomen tas om hand för utlänningens räkning.

14 § Egendom som har tagits om hand enligt 12 § andra stycket eller 13 § tredje stycket skall återlämnas till utlänningen, när beslutet om att hålla utlänningen i förvar har upphört att gälla.

15 § Utlänningar som hålls i förvar har rätt att få sådan dagersättning och sådant särskilt bidrag som avses i 17 och 18 §§ lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.

Placering i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest

16 § Migrationsverket får besluta att en utlänning som hålls i förvar skall placeras i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest, om

1. utlänningen har utvisats på grund av brott enligt 6 kap. 7 §,

2. utlänningen hålls avskild enligt 9 § och av säkerhetsskäl inte kan vistas i en sådan särskild lokal som avses i 4 §, eller

3. det annars finns synnerliga skäl. Barn som hålls i förvar får inte placeras i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.

För utlänningar som enligt första stycket placerats i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest gäller lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. Dessutom skall de beviljas de lättnader och förmåner som kan medges med hänsyn till ordningen och säkerheten inom anstalten, häktet eller arresten.

11 kap. Handläggningen av ärenden hos Migrationsverket

Muntlig handläggning

1 § En utlänning som har ansökt om asyl i Sverige får inte avvisas eller utvisas av Migrationsverket utan att det förekommit någon form av muntlig kontakt mellan den sökande och verket (muntlig handläggning).

2 § Muntlig handläggning i ett ärende om förvar eller uppsikt skall genomföras av den myndighet som beslutar om åtgärden.

3 § Myndigheten får bestämma att även andra personer än utlänningen skall höras vid muntlig handläggning.

4 § Utlänningen och andra personer som skall höras skall kallas till den muntliga handläggningen. Om utlänningen hålls i förvar, skall den myndighet som genomför den muntliga handläggningen besluta om att utlänningen skall inställa sig.

Om den som skall höras i ett ärende om förvar eller uppsikt har delgetts kallelsen minst fyra dagar före den muntliga handläggningen och utan giltigt skäl uteblir, får myndigheten besluta att han eller hon skall hämtas genom polismyndighetens försorg. Andra personer än utlänningen får dock hämtas endast om det finns synnerliga skäl.

5 § Vid den muntliga handläggningen skall de omständigheter noga utredas som kan inverka på ärendets avgörande. Utlänningen skall få tillfälle att redogöra för sin ståndpunkt och att uttala sig om de omständigheter som åberopas i ärendet.

6 § När utlänningar inställer sig vid en muntlig handläggning som rör frågan om de skall hållas i förvar eller stå under uppsikt skall de få ersättning av allmänna medel för resa och uppehälle, om det bedöms skäligt med hänsyn till deras ekonomiska förhållanden, den tid de har vistats i Sverige samt övriga omständigheter. Förskott får beviljas på ersättningen.

Andra personer som på kallelse har inställt sig vid handläggningen för att höras har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för kostnader och tidsspillan med anledning av inställelsen. Förskott får beviljas på ersättning för resa och uppehälle.

7 § Ersättning och förskott beslutas av den myndighet som genomför den muntliga handläggningen.

8 § Regeringen får meddela närmare bestämmelser om ersättning och förskott.

Parts rätt att få del av uppgifter

9 § I ärenden om visering, tidsbegränsat uppehållstillstånd, arbetstillstånd och återkallelse av permanent uppehållstillstånd tillämpas bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen (1986:223) om rätt för en part att få del av uppgifter endast när utlänningen är bosatt eller annars vistas i Sverige.

Motivering av beslut

10 § I ärenden enligt denna lag tillämpas bestämmelserna i 20 § förvaltningslagen (1986:223) om motivering av beslut med de undantag som följer av 11 §.

11 § Ett beslut i fråga om uppehållstillstånd skall alltid innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet.

Vid beslut i fråga om visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om visering, om utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i ett EES-land eller i Schweiz, och om beslutet går utlänningen emot.

Tolkersättning

12 § Den som är tolk vid handläggning av ett ärende enligt denna lag inför en förvaltningsmyndighet har rätt att av allmänna medel få arvode och ersättning för kostnader och tidsspillan. Detta gäller dock inte om uppdraget har fullgjorts i tjänsten.

Frågan om ersättning prövas av den myndighet som handlägger ärendet.

Närmare bestämmelser om ersättning meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Rättelse av beslut

13 § En myndighet får besluta om rättelse av sitt beslut

– om en utlänning har lämnat oriktig uppgift om sitt namn, sin nationalitet eller någon annan omständighet av betydelse för att utlänningens identitet skall kunna fastställas, och

– om den oriktiga uppgiften tagits in i myndighetens beslut.

Omprövning av Migrationsverkets beslut

14 § Om Migrationsverket finner att ett beslut som verket har meddelat som första instans är oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, skall verket ändra beslutet, om det inte blir till nackdel eller skulle sakna betydelse för utlänningen.

Skyldigheten gäller inte, om Migrationsverket har lämnat över handlingarna i ärendet till en migrationsdomstol.

12 kap. Överklagande

Allmänt om överklagande

1 § Domar och beslut i mål och ärenden enligt denna lag får överklagas endast om det anges i detta kapitel.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till Migrationsöverdomstolen, om inte något annat sägs.

Prövningstillstånd meddelas om

1. det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Migrationsöverdomstolen, eller

2. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

2 § Regeringen får pröva ansökningar om upphävande av ett beslut om avvisning eller utvisning endast i de fall som anges i detta kapitel.

3 § Överklagande av migrationsdomstolens dom eller beslut skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då domen eller beslutet meddelades.

Om domen eller beslutet inte har meddelats vid muntlig förhandling och det inte heller vid en sådan förhandling har tillkännagetts när domen eller beslutet kommer att meddelas, räknas dock överklagandetiden för utlänningen från den dag då han eller hon fick del av domen eller beslutet.

Beslut om avvisning och utvisning samt om uppehållstillstånd och arbetstillstånd

Polismyndighetens beslut

4 § En polismyndighets beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket.

Migrationsverkets beslut

5 § Migrationsverkets beslut får överklagas till migrationsdomstol, om beslutet innebär

– avvisning eller utvisning, – avslag på en ansökan om uppehållstillstånd,

– återkallelse av ett uppehållstillstånd, eller – avslag på en ansökan om arbetstillstånd eller återkallelse av arbetstillstånd i de fall frågan om tillstånd har behandlats i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning.

Migrationsdomstolens beslut

6 § En migrationsdomstols beslut överklagas till Migrationsöverdomstolen.

En migrationsdomstols beslut som fastställer ett beslut av Migrationsverket får dock inte överklagas, om verket i sitt beslut har fastställt en polismyndighets beslut om avvisning.

Beslut om flyktingförklaring och resedokument

7 § Migrationsverkets beslut i fråga om flyktingförklaring eller resedokument eller om återkallelse av flyktingförklaring får överklagas till en migrationsdomstol.

Migrationsdomstolens beslut överklagas till Migrationsöverdomstolen.

Beslut att ta hand om biljetter

8 § En polismyndighets eller Migrationsverkets beslut enligt 7 kap. 5 § att ta hand om biljetter får överklagas till en migrationsdomstol.

Migrationsdomstolens beslut överklagas till Migrationsöverdomstolen.

Beslut om offentligt biträde, ersättning, ombud och jäv

9 § Följande beslut av en polismyndighet eller av Migrationsverket får överklagas särskilt till en migrationsdomstol

1. beslut i fråga om offentligt biträde,

2. beslut om ersättning i ett ärende som handläggs enligt denna lag,

3. beslut att avvisa ett ombud eller biträde, och

4. beslut i en jävsfråga.

Migrationsdomstolens beslut överklagas till Migrationsöverdomstolen.

Beslut om förvar

10 § Ett beslut av en polismyndighet eller av Migrationsverket om förvar får överklagas till en migrationsdomstol. Migrationsdomstolens beslut överklagas till Migrationsöverdomstolen.

Om migrationsdomstolen meddelar beslut om förvar i annat fall än efter överklagande i förvarsfrågan, krävs inte prövningstillstånd vid överklagande till Migrationsöverdomstolen.

Ett statsråds beslut om förvar får överklagas till Migrationsöverdomstolen. Prövningstillstånd krävs inte.

11 § Beslut om förvar får överklagas utan samband med ärendet i övrigt och utan begränsning till viss tid.

12 § Migrationsverkets beslut i särskilda fall i frågor om förvar enligt 10 kap. 5–16 §§ får överklagas till migrationsdomstol.

Migrationsdomstolens beslut överklagas till Migrationsöverdomstolen.

Beslut i säkerhetsärende

13 § I ett säkerhetsärende gäller i stället för det som sägs i 5 § att ett beslut av Migrationsverket i fråga om avvisning, utvisning, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd får överklagas till Migrationsöverdomstolen. Beslut i fråga om arbetstillstånd får dock överklagas endast i de fall frågan om tillstånd har behandlats i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning. Beslutet får överklagas även av Rikspolisstyrelsen. Något prövningstillstånd krävs inte.

Migrationsöverdomstolen skall hålla muntlig förhandling i ärendet och därefter med eget yttrande lämna handlingarna i ärendet vidare till regeringen för beslut. Migrationsöverdomstolen skall yttra sig över samtliga omständigheter av betydelse i ärendet. I yttrandet skall särskilt anges om det finns hinder mot verkställighet. Migrationsöverdomstolens yttrande får grundas även på handlingar

eller annat material som enligt 14 kap. 5 § första stycket sekretesslagen (1980:100) inte får lämnas ut till parter.

I fråga om sådana beslut av Migrationsverket som avses i 7–10 och 12 §§ samt beslut av polismyndighet som avses i 8 och 10 §§ gäller i ett säkerhetsärende i stället för vad som sägs i de paragraferna att beslutet får överklagas till Migrationsöverdomstolen. Något prövningstillstånd krävs inte.

Säkerhetsärenden är ärenden där Rikspolisstyrelsen hos Migrationsverket av skäl som rör rikets säkerhet eller allmän säkerhet har begärt eller i yttrande förordat

– att en utlänning avvisas eller utvisas, – att en utlännings ansökan om uppehållstillstånd avslås, eller – att en utlännings uppehållstillstånd återkallas.

Beslut om kostnadsansvar för transportör

14 § En polismyndighets eller Migrationsverkets beslut att ålägga en transportör betalningsskyldighet enligt 16 kap. 3 § får överklagas till en migrationsdomstol.

Migrationsdomstolens beslut överklagas till Migrationsöverdomstolen.

Dom eller beslut om utvisning på grund av brott

15 § En dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott får överklagas enligt vad som gäller om överklagande av allmän domstols dom eller beslut i brottmål.

Nöjdförklaring

16 § Utlänningar som har rätt att överklaga en dom eller ett beslut om avvisning eller utvisning kan förklara att de avstår från att överklaga domen eller beslutet i den delen (nöjdförklaring).

17 § Nöjdförklaring får avges inför den myndighet eller domstol som har meddelat domen eller beslutet.

Nöjdförklaring får också avges inför

1. en polismyndighet som inte har meddelat det avgörande det gäller, eller

2. chefen för en kriminalvårdsanstalt eller chefen för ett häkte eller någon annan tjänsteman där som har förordnats att ta emot en sådan förklaring.

Om nöjdförklaringen avges inför en annan myndighet eller domstol än den som har meddelat domen eller beslutet, krävs dock ett vittnes närvaro. Vidare krävs att den som tar emot förklaringen har tillgång till en utskrift av domen eller beslutet eller ett bevis om vad avgörandet innehåller.

18 § En nöjdförklaring kan inte tas tillbaka. Om utlänningen har överklagat domen eller beslutet när nöjdförklaringen avges, skall utlänningen genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sitt överklagande av beslutet om avvisning eller utvisning. Om utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd, arbetstillstånd, resedokument, flyktingförklaring eller främlingspass, skall utlänningen genom nöjdförklaringen anses ha tagit tillbaka sin ansökan.

13 kap. Om domstolar i utlänningsmål

Domstolarna

1 § De länsrätter som regeringen bestämmer skall vara migrationsdomstolar. Regeringen föreskriver domkretsen för varje migrationsdomstol.

Kammarrätten i Stockholm skall vara Migrationsöverdomstol. Om inte något annat följer av lag, tillämpas i fråga om migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen det som sägs i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar om länsrätt respektive kammarrätt.

2 § Migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen handlägger mål och ärenden enligt vad som föreskrivs i lag.

Behörig migrationsdomstol

3 § Ett beslut av en förvaltningsmyndighet enligt denna lag överklagas till den migrationsdomstol inom vars domkrets ärendet först har behandlats, om inte regeringen för ett visst slag av mål föreskriver något annat. Samma domstol prövar också ärenden enligt 9 kap. 17 §.

Förstärkt sammansättning i Migrationsöverdomstolen

4 § Om en avdelning av Migrationsöverdomstolen vid handläggningen av ett mål finner att ett avgörande kan få stor principiell betydelse, får avdelningen besluta att målet eller, om det kan ske, endast en viss fråga i målet skall avgöras av Migrationsöverdomstolen med nio lagfarna ledamöter.

Nämndemän

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa hur många nämndemän som skall finnas i domkretsen för varje migrationsdomstol för tjänstgöring i domstolen.

Förfarandet i utlänningsmål

6 § Om inte något annat följer av denna lag, tillämpas i fråga om förfarandet i utlänningsmål det som sägs i förvaltningsprocesslagen (1971:291) om rättskipningen i länsrätt och kammarrätt.

Mål som rör avvisning eller utvisning skall handläggas skyndsamt.

Motparter

7 § I ett mål om avvisning är alltid Migrationsverket och inte en polismyndighet motpart till utlänningen. Detsamma gäller vid prövning i migrationsdomstolen av ärenden enligt 9 kap. 17 §.

Vid överklagande av ett beslut i ett säkerhetsärende är i Migrationsöverdomstolen såväl Migrationsverket som Rikspolisstyrelsen motpart till utlänningen.

Återförvisning av mål till Migrationsverket

8 § Finner domstolen vid prövning av ett beslut om avvisning med omedelbar verkställighet som fattats med stöd av 5 kap. 4 § andra stycket 3, 4 eller 5 att ett sådant beslut inte borde ha fattats, skall domstolen, om den inte bifaller överklagandet, visa målet åter till Migrationsverket för ny prövning.

9 § Om det under handläggningen i en migrationsdomstol av ett mål som överklagats med stöd av 12 kap. 5 § framkommer att det rör sig om ett säkerhetsärende, skall domstolen visa målet åter till Migrationsverket för handläggning.

Om det under handläggningen i Migrationsöverdomstolen av ett mål som överklagats från en migrationsdomstol framkommer att det rör sig om ett säkerhetsärende och utredningen i målet av den anledningen behöver kompletteras, får domstolen visa målet åter till Migrationsverket för handläggning. Om sådan återförvisning inte sker, skall Migrationsöverdomstolen tillämpa vad som sägs i 12 kap. 13 §.

14 kap. Skyldighet att lämna uppgifter

1 § Socialnämnden skall lämna ut uppgifter om en utlännings personliga förhållanden, om en polismyndighet, Migrationsverket, en migrationsdomstol, Migrationsöverdomstolen eller regeringen begär det, och om uppgifterna behövs för att avgöra ett ärende om uppehållstillstånd eller för att verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning.

2 § Om en utlänning i ett ärende enligt denna lag åberopar ett intyg om sin psykiska eller fysiska hälsa, skall hälso- och sjukvårdsmyndigheten på begäran av den myndighet eller domstol som handlägger ärendet lämna de upplysningar som behövs för att bedöma uppgifterna i intyget.

15 kap. Offentligt biträde

1 § Ett offentligt biträde skall i följande slag av ärenden förordnas för den som ärendet gäller, om det inte måste antas att det inte behövs något biträde.

1. I ärenden om avvisning. I ärenden som handläggs av en polismyndighet skall dock offentligt biträde förordnas endast om utlänningen enligt 8 kap. 2 eller 3 § hållits i förvar sedan mer än tre dagar.

2. I ärenden om utvisning enligt 6 kap. 6 §.

3. I ärenden om verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning enligt denna lag, om beslut om inhibition meddelats.

4. I ärenden om förvar enligt 8 kap. 2 eller 3 § om utlänningen i ett verkställighetsärende hållits i förvar sedan mer än tre dagar.

5. I ärenden om hemsändande enligt 18 kap. 2 §. Offentligt biträde skall alltid förordnas för barn som hålls i förvar enligt 8 kap. 3 §, om barnet saknar vårdnadshavare här i landet.

2 § I ärenden som skall avgöras av regeringen prövas frågor om offentligt biträde av den departementstjänsteman som regeringen bestämmer.

3 § Den som är förordnad som offentligt biträde för ett barn som saknar vårdnadshavare här i landet är utan särskilt förordnande barnets ställföreträdare i det ärende som förordnandet avser.

16 kap. Kostnadsansvar

1 § Utlänningar som avvisas eller utvisas är skyldiga att betala för sin egen resa till den ort dit de sänds eller åläggs att resa.

2 § Om en utlänning som har kommit till Sverige med ett fartyg eller luftfartyg avvisas därför att utlänningen saknar pass eller de tillstånd som krävs för att resa in i landet eller medel för hemresan, är transportören skyldig att ersätta kostnaderna för utlänningens resa från Sverige. Transportören är också skyldig att ersätta reskostnaderna från Sverige och tillbaka för den bevakningspersonal som behöver följa med.

3 § Om det kan antas att en transportör kommer att bli betalningsskyldig enligt 2 §, skall polismyndigheten i det polisdistrikt där utlänningen reste in göra den utredning som krävs och yttra sig över transportörens betalningsansvar. Transportören skall ges tillfälle att yttra sig.

Betalningsskyldighet skall beslutas av Migrationsverket eller av den polismyndighet som verkställer avvisningen.

4 § Transportören kan helt eller delvis befrias från betalningsskyldigheten enligt 2 § om

1. transportören visar att han eller hon haft skälig anledning att anta att utlänningen hade rätt att resa in i Sverige, eller

2. det med hänsyn till kostnadens storlek eller av andra skäl framstår som uppenbart oskäligt att kräva ut kostnaden.

5 § Om en utlänning som är anställd ombord på ett fartyg eller ett luftfartyg lämnar det under dess uppehåll i Sverige och olovligen reser in i Sverige och avvisas, är fartygets eller luftfartygets ägare eller brukare skyldig att

– ersätta kostnaderna för utlänningens resa från Sverige, och – svara för kostnaderna för utlänningens uppehälle för de närmaste tre månaderna från inresan.

Det som sägs om en utlänning som är anställd ombord på ett fartyg eller luftfartyg gäller också i fråga om en utlänning som utan tillåtelse har följt med ett sådant fartyg.

Har fartyget eller luftfartyget utländsk ägare eller brukare, är befälhavaren skyldig att på ägarens eller brukarens vägnar svara för kostnader enligt första stycket, om det inte är uppenbart oskäligt.

17 kap. Straffbestämmelser

1 § Till böter döms

1. utlänningar som uppsåtligen eller av oaktsamhet uppehåller sig i Sverige utan föreskrivet tillstånd och utan att de inom föreskriven tid har ansökt om ett sådant tillstånd, och

2. utlänningar som uppsåtligen eller av oaktsamhet har anställning eller bedriver verksamhet som kräver arbetstillstånd, utan att de har ett sådant tillstånd.

I ringa fall skall åtal för brott enligt denna paragraf inte väckas annat än om det är motiverat från allmän synpunkt.

2 § Till böter eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst sex månader, döms utlänningar som uppsåtligen eller av oaktsamhet på ett otillåtet sätt passerar en yttre gräns enligt Schengenkonventionen.

3 § Till böter döms

1. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet har anställt en utlänning trots att utlänningen inte har föreskrivet arbetstillstånd,

2. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte gör anmälan som föreskrivs i en författning som har utfärdats med stöd av denna lag.

När omständigheterna är försvårande döms för brott enligt första stycket 1 till fängelse i högst ett år.

Att det skall betalas en särskild avgift vid brott enligt första stycket 1 framgår av 11–12 §§.

4 § Till böter döms den som i en anmälan eller ett ansökningsärende enligt denna lag eller enligt en författning som har utfärdats med stöd av denna lag medvetet lämnar oriktiga uppgifter eller medvetet låter bli att tala om något förhållande av betydelse.

När omständigheterna är försvårande döms för brott enligt första stycket till fängelse i högst sex månader.

5 § Till fängelse i högst ett år för olovlig vistelse döms en utlänning som uppehåller sig i Sverige trots att utlänningen enligt ett verkställt beslut om utvisning enligt 6 kap. 7 § inte har haft rätt att återvända hit. Detta gäller dock inte om utlänningen har flytt hit av skäl som avses i 5 kap. 2 eller 3 §.

När omständigheterna är mildrande döms för brott enligt första stycket till böter.

I ringa fall skall åtal för brott enligt första stycket inte väckas annat än om det är motiverat från allmän synpunkt.

6 § Till fängelse i högst ett år döms den som genom att dölja en utlänning eller genom någon annan åtgärd försöker hindra att ett beslut om avvisning eller utvisning verkställs, om detta görs i vinstsyfte. Detsamma gäller om gärningen riktar sig mot någon av de stater som har tillträtt eller anslutit sig till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 eller som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna.

När omständigheterna är mildrande döms för brott enligt första stycket till böter.

7 § Till fängelse i högst sex månader eller, när omständigheterna är mildrande, till böter döms den som hjälper en utlänning att komma in i Sverige i strid med föreskrifter i denna lag eller i en författning som har utfärdats med stöd av lagen. Detsamma gäller, om gärningen har begåtts i vinstsyfte, om någon hjälper en utlänning att komma in i någon av de stater som har tillträtt eller anslutit sig till

konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 eller som har slutit avtal om samarbete enligt konventionen med konventionsstaterna.

Är ett brott enligt första stycket att anse som grovt döms till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen

1. utförts mot ersättning,

2. avsett ett stort antal personer, eller

3. utförts under hänsynslösa former. För försök eller förberedelse till brott enligt denna paragraf döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

8 § Till fängelse i högst fyra år döms den som i vinstsyfte planlägger och organiserar verksamhet som är inriktad på att främja att utlänningar reser till Sverige utan pass eller utan de tillstånd som krävs för inresa i Sverige.

Om ett brott enligt första stycket är mindre allvarligt döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

För medhjälp till brott enligt första stycket döms den som hjälper en utlänning att resa till Sverige utan pass eller utan de tillstånd som krävs för inresa i Sverige. Detta gäller om medhjälparen insåg eller hade skälig anledning att anta att resan anordnats i vinstsyfte genom verksamhet enligt första stycket.

Förverkande

9 § Ersättning till den som har begått brott enligt 6, 7 eller 8 § skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt.

Transportmedel som använts vid brott enligt 7 eller 8 § får förverkas, om ägaren eller befälhavaren eller någon annan som var i ägarens ställe begått brottet eller medverkat till det och förverkandet behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl till detta. Transportmedlet får dock inte förverkas om det är uppenbart oskäligt.

10 § Om ägaren till ett fartyg som kan förverkas enligt 9 § andra stycket inte är känd eller saknar känt hemvist i Sverige, får talan om förverkande föras mot befälhavaren på fartyget.

Avgifter

11 § Fysiska eller juridiska personer som har anställt utlänningar trots att dessa inte har arbetstillstånd skall betala en särskild avgift oavsett om ansvar krävs ut enligt 3 § eller inte. Avgiften tillfaller staten.

För varje utlänning utgör avgiften hälften av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde när överträdelsen upphörde. Om överträdelsen har pågått under en längre tid än tre månader, utgör avgiften för varje utlänning i stället hela basbeloppet. Avgiften får minskas eller efterskänkas om särskilda skäl talar för det.

12 § Allmän domstol prövar efter ansökan om särskild avgift skall tas ut enligt 11 § eller inte. Ansökan skall göras av allmän åklagare inom två år från det att överträdelsen upphörde. I fråga om sådan talan tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter och bestämmelserna om kvarstad i brottmål.

Avgift får inte tas ut när fem år har gått efter det att överträdelsen upphörde.

13 § Den särskilda avgiften skall betalas till länsstyrelsen inom två månader från det att allmänna domstolens beslut vann laga kraft. En upplysning om detta skall tas in i beslutet. Om avgiften inte betalas inom denna tid, skall dröjsmålsavgift tas ut enligt lagen (1997:484) om dröjsmålsavgift. Den obetalda avgiften och dröjsmålsavgift skall lämnas för indrivning.

Regeringen får föreskriva att indrivning inte behöver begäras för ett ringa belopp. Bestämmelserna om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Avgiften får inte drivas in när fem år har gått efter det att beslutet vann laga kraft.

18 kap. Särskilda bemyndiganden

1 § Regeringen får, utöver vad som förut har angetts i denna lag, meddela föreskrifter om

1. skyldighet att anmäla utlänningars vistelse eller anställning i Sverige,

2. sådana inskränkningar i utlänningars rätt att vara anställda i ett visst företag eller i företag av visst slag som är nödvändiga med hänsyn till rikets säkerhet.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om att sända hem utlänningar som inte är flyktingar och som har tagits om hand enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.

Efter avtal med annat land om behandling av fripassagerare får regeringen föreskriva avvikelser från bestämmelserna i denna lag och meddela de föreskrifter i övrigt som behövs för tillämpningen av avtalet. Sådana föreskrifter får inte avse förfarandet i domstol.

Krig och krigsfara

3 § Regeringen får meddela föreskrifter som skall gälla i krig, vid krigsfara eller under sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara som Sverige har befunnit sig i. Föreskrifterna får gälla utlänningars

1. inresa och vistelse i landet,

2. utresa ur landet,

3. rätt att ha anställning eller offentliga förtroendeuppdrag här i landet,

4. avlägsnande från landet, och

5. omhändertagande i anstalt eller förläggning.

4 § En föreskrift enligt 3 § 4 eller 5 som har meddelats i andra fall än då Sverige är i krig skall läggas fram för riksdagen inom en månad från ikraftträdandet.

Föreskriften upphör att gälla, om den inte läggs fram för riksdagen i rätt tid eller om riksdagen inte godkänner den inom två månader från den dag då den lades fram.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Utlänningslagen (1989:529) skall samtidigt upphöra att gälla.

2. Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till bestämmelser som har ersatts genom bestämmelser i denna lag, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.

3. Mål eller ärenden som har kommit in till en domstol eller en annan myndighet innan denna lag har trätt i kraft men som ännu inte avgjorts handläggs enligt äldre föreskrifter, om inte annat följer av punkt 4–6.

4. Ärenden som har kommit in till Utlänningsnämnden men inte avgjorts innan denna lag har trätt i kraft skall överlämnas till den migrationsdomstol som är behörig enligt 13 kap. 3 §. Till samma domstol överlämnas ärenden enligt 2 kap. 5 b § utlänningslagen (1989:529) för att handläggas som verkställighetsärenden enligt 9 kap. 17 § denna lag.

5. Ärenden som har överlämnats till regeringen enligt 7 kap. 11 § andra stycket 1, 3 eller 4 utlänningslagen (1989:529) men ännu inte avgjorts innan denna lag har trätt i kraft skall överlämnas till den migrationsdomstol som är behörig enligt 13 kap. 3 § denna lag.

6. Ärenden som har överlämnats till regeringen enligt 7 kap. 11 § andra stycket 2 utlänningslagen (1989:529) men ännu inte avgjorts innan denna lag har trätt i kraft handläggs enligt äldre föreskrifter.

UD 2003:02 Hearing om praxis gällande uppehållstillstånd av humanitära skäl den 15 oktober 2003

Tid: 13.00–16.15 Plats: Skandiasalen, Riksdagshuset, Stockholm

Närvarande från inbjudna myndigheter etc.: Ola Henrikson, Ingela Fridström, Björn Berselius (Utrikesdepartementet), Håkan Sandesjö, Allan Grönwald, Olof Carlstedt (Utlänningsnämnden) Hans Emanuelsson, Rigmor Långström (Migrationsverket), Charlotte Lenman, Lisbeth Thurnell (Barnombudsmannen), Kristina Swiech (Rädda barnen), Eva Ulfvebrand, Dick Clomén (Svenska Röda korset), Eva Norström (Svenska flyktingrådet), Madeleine Seidlitz, Sara Carlestam (Amnesty) Anders Sundqvist (Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar), George Joseph (Caritas), Michael Williams, Britta Flodin, Birgitta Olsson (FARR, Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd), Johanna Schiratzki (Stockholms universitet), Peter Nordström (Karolinska sjukhuset, psykiatriska kliniken), Lena Isaksson (advokat), Sten de Geer (advokat), Merit Wager (Medborgarnas flyktingombudsman)

Närvarande, Kommittén för översyn av utlänningslagen: Ola Henrikson, Ingela Fridström, Björn Berselius, Håkan Sandesjö och Hans Emanuelsson (se ovan), Göran Schäder, Göte Wahlström, Mariam Sherifay, Helena Zakariasén, Kalle Larsson, Bodil Ceballos, Hillevi Engström, Erik Ullenhag, Sven Brus, Sten Tolgfors, Birgitta Carlsson, Anders Ahlqvist, Anette Briheim Fällman, Lii Orlov-Lempert, Kerstin Eriksson ____________________

Göran Schäder hälsar samtliga välkomna och överlämnar ordet till Håkan Sandesjö.

Håkan Sandesjö, Utlänningsnämnden: Bilden av tillämpningen av humanitära skäl har påverkats genom förändringar av såväl praxis som lagstiftning. Det finns även andra förklaringar till att det görs gällande att praxis blivit mer restriktiv. Framför allt är fyra faktorer av intresse för att klargöra bilden.

1) Generösa tidsregler har upphävts. Under åren 1989 till 1991 förekom regeringsbeslut för barnfamiljer för vilka vistelsetiden varierade från ett till två år från asylansökan. Permanent uppehållstillstånd beviljades i dessa fall på humanitära skäl. Dessa tidsregler upphävdes i slutet av år 1991 med hänvisning till svårigheten att göra en rimlig avvägning mellan motstridiga omständigheter samt att en tidsregel också lätt kan leda till orättvisa och vad som uppfattas som irrationella beslut (Regeringens förordningsmotiv 1991:8). I ett särskilt vägledande beslut förklarade regeringen att vistelsetiden i ett asylärende inte skall ha särskilt vikt vid bedömningen av humanitära skäl.

För att tillgodose de rättviseaspekter som uppkom genom detta beslut infördes en tidsförordning av övergångskaraktär. Utlänningar som före den 1 januari 1992 hade vistats i landet minst 18 månader, eller barnfamilj med barn över sex år, minst tolv månader efter asylansökan fick beviljas permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl om det inte förelåg särskilda skäl. Denna förordning upphörde givetvis att vara tillämplig successivt i takt med att inneliggande ärenden avgjordes.

Vid samma tidpunkt beslutade regeringen genom en ändring i utlänningsförordningen att permanent uppehållstillstånd skulle få beviljas barnfamiljer där något barn i familjen vid beslutstillfället hade gått minst tre terminer i svensk skola. Bestämmelsen upphävdes i november 1992.

En ny tidsförordning infördes år 1994. Den hade samma upplägg som 1991 års förordning men avsåg utlänningar som ansökt om asyl före den 1 januari 1993. Regeringen hänvisade till sin tidigare tveksamhet avseende tidsrelaterade schablonregler men ansåg att det just då fanns skäl att besluta om en ny förordning. Vid detta tillfälle fanns många personer från Kosovo i Sverige vars ärenden hade vilat en tid. Även denna förordning upphörde successivt att vara tillämplig i takt med att inneliggande ärenden avgjordes.

I mars 1998 infördes en tidsförordning som avsåg enbart medborgare i forna republiken Jugoslavien som före utgången av år

1998 vistats fyra år eller mer från det att ett lagakraftvunnet beslut fattas. Förordningen upphörde att gälla vid utgången av år 1998.

Enligt en tidsförordning från april 1999 skulle personer från Kosovo beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd som längst fram till den 30 april 2000. Motivet för detta var humanitärt. Någon avvisning skulle inte ske under vinterhalvåret. Förordningen upphörde att gälla med april månads utgång 2000.

Därefter har ofta ytterligare krav på ”amnesti” förts fram. Senast besvarade Göran Persson en fråga från Maria Wetterstrand den 25 september 2003 om amnesti för gömda barn. Persson ansåg att detta inte var en bra lösning eftersom nya grupper byggs upp igen. Persson hänvisade till den reglerade invandringen och att en prövning får göras i det enskilda fallet med utgångspunkt från regelsystemet.

FARR säger att vistelsetiden förskjutits under åren från ett till fyra år. Så kan man kanske uttrycka det, men tidsförordningarna har av de olika regeringarna setts som undantag, amnestier för att rensa bordet. Det står helt klart att något fast tidsregel inte finns och inte heller har avsetts. I så fall hade det varit mycket enkelt att i en förordning slå fast detta.

Utlänningsnämndens vägledande beslut i november 1996 och november 1997 gällde barnfamiljer från Kosovo resp. Bosnien-Hercegovina. Vid denna tidpunkt fanns inga tidsrelaterade schablonregler. I besluten vägdes bl.a. in vistelsetidens längd och barns anknytning till svenska förhållanden. Detta till skillnad från tidsförordningarna, som enbart relaterar till vistelsetiden. I tidsförordningarna får vistelsetiden avgörande betydelse. I merparten av de fall som beviljades permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl av Utlänningsnämnden åren 1996 och 1997 hade barnfamiljen vistats i Sverige i över fyra år och barnen i familjen var tre år eller äldre. Detta innebär emellertid inte att varje ärende med dessa faktorer beviljas permanent uppehållstillstånd utan alla andra omständigheter som finns i ärendet vägs in, t.ex. vandelsbrister, illegal vistelse, bristande anknytning till svenska förhållanden. Å andra sidan är inte tidsaspekten avgörande om det finns andra omständigheter som talar för att permanent uppehållstillstånd skall beviljas av humanitära skäl.

Påståendet att ”Utlänningsnämnden har bestämt att gömd tid inte räknas” är inte korrekt. Utlänningsnämnden har redan år 1992 i ett vägledande beslut slagit fast att i fall där barn oförskyllt kommer i kläm för att föräldrarna håller sig undan permanent uppe-

hållstillstånd kan beviljas av humanitära skäl (UN 15-92). Å andra sidan har både regering och riksdag framhållit att illegal vistelse är något som man i princip inte bör acceptera i tillståndsärenden (reg. 78-97 och prop. 2000/01:43 s. 58 samt prop. 1996/97:25 s. 253, ang. barn):

En illegal vistelsetid bör i princip inte heller i fortsättningen få tillgodoräknas. Ett bifall måste i så fall förutsätta att risken bedöms vara synnerligen betydande för självdestruktiva handlingar av utomordentligt allvarlig natur från barnets sida, eller för att barnet allvarligt skadas i sin psykosociala utveckling, om det med tvång skickas tillbaka till hemlandet eller fortsatt lever under pressade förhållanden till följd av att det av föräldrarna hålls undan myndigheterna.

2) Betydelsefulla regeringsbeslut som påverkar den allmänna bilden av humanitära skäl.

  • Reg. 23-94 – fysisk och psykisk ohälsa. Regeringen hävdade att tidigare riktlinjer skulle gälla. Permanent uppehållstillstånd beviljas endast i undantagsfall, vid livshotande sjukdom där vård inte kan beredas i hemlandet eller vid handikapp av synnerligen allvarlig art. I beslutet utvecklar regeringen närmare vilka förutsättningar som bör gälla. Preciseringarna är mycket begränsande och kan uppfattas som en ytterligare skärpning.

Det är inte möjligt att ställa upp en generell regel för hur allvarlig en sjukdom måste vara för att tillstånd skall beviljas. Det är mycket svårt att göra jämförelser mellan olika sjukdomar och handikapp. De humanitära aspekterna måste vägas mot de ekonomiska åtaganden som kan bli en direkt eller indirekt följd av att tillstånd beviljas. Särskilt måste beaktas de åtaganden utöver det enskilda fallet som kan bli följden av att tillstånd beviljas. Sverige kan på många områden erbjuda en medicinsk vård på en högre nivå än många andra länder. Samtidigt är våra vårdresurser begränsade. Vi har inte möjlighet att i någon större utsträckning ta emot människor som söker sig hit från andra länder i huvudsakligt syfte att få en bättre vård här än i hemlandet. I princip bör krävas att vården eller behandlingen kan leda till en förbättring av tillståndet eller att behandlingen är livsnödvändig. Vidare måste beaktas om det föreligger någon möjlighet till vård i hemlandet. Enbart den omständigheten att vården i Sverige håller en högre kvalitetsnivå kan inte utgöra grund för tillstånd. Inte heller bör uppgivna ekonomiska svårigheter att få vård i hemlandet leda till att tillstånd beviljas. Det kan i vissa fall finnas skäl att göra en något mer generös bedömning. Det kan gälla barn när sjukdomen eller handikappet på ett livsavgörande sätt skulle påverka barnets utveckling vid ett återsändande. Det kan också gälla personer som har utvecklat sjukdomen eller handikap-

pet efter inresan i Sverige, t.ex. på grund av en här i Sverige inträffad olyckshändelse.

Beslutet har återgetts i prop. 1996/97:25 och riksdagen har accepterat förslaget att inte ändra på regler och praxis avseende humanitära skäl (s. 116).

Det framhålls också att myndigheternas utrymme för bedömningarna styrs av den praxis som regeringen lagt fast (s. 229).

  • Regeringsbeslut 11 april 2002 betr. Bosnien-Hercegovina – politisk-humanitära skäl. Regeringens tidigare beslut som innebar att s.k. minoritetsbosnier skulle kunna återvända till hemorten eller senaste vistelseort endast under vissa bestämda förutsättningar ersattes med ett beslut som innebär att internflyktalternativet kan tillämpas fullt ut, dvs. att personer från Bosnien-Hercegovina hänvisas till att bosätta sig i annan ort i Bosnien-Hercegovina. De politisk-humanitära överväganden som tidigare beslut grundats på övergavs. Numera förekommer det knappast några bifall.

3) Inskränkningar har skett i anhöriginvandringen. Efter lagändringen har ytterligare ett rekvisit tillkommit till den aktuella bestämmelsen. Bedömningen kan därigenom sägas ha blivit strängare och bifallen färre. Statistik som påvisar detta saknas, men det går att tolka lagändringen som att möjligheten till uppehållstillstånd har inskränkts.

Två lagändringar som gäller anknytningsregler men som har en direkt humanitär dimension, vilket påverkar den allmänna bilden av de beslut som fattas med stöd av lagen.

  • Ändringar den 1 januari 1997 bl.a. beträffande föräldrar som vill ansluta till i Sverige bosatta vuxna barn. Före denna tidpunkt kunde föräldrar över 60 år i många fall räkna med att få permanent uppehållstillstånd oberoende av när barnen bosatt sig i Sverige. Efter lagändringen understryks kravet på beroendeförhållande och att ansökningen har gjorts i nära anslutning till att barnet bosatte sig i Sverige. I praktiken har möjligheten för äldre föräldrar att ansluta sig till barnen i Sverige stängts. Detsamma gäller s.k. sistalänk-fall. Detta är i första hand en humanitär fråga. Nu finns förslag om en uppmjukning av reglerna.
  • Ändring den 1 juli 2000 av reglerna om undantag från kravet på att uppehållstillstånd skall vara ordnat före inresan i familjeanknytningsfall. Före lagändringen fanns en regel som innebar att om det var uppenbart att ansökningen skulle ha beviljats om den gjorts före inresan, behövde sökanden inte återvända till hemlandet. Efter lagändringen krävs för undantag att det är fråga om en stark anknytning och att det skäligen inte kan krävas att sökanden återvänder till hemlandet. Utöver själva anknytningsfrågan skall numera också göras en skälighetsbedömning beträffande återresan.

Eftersom det tidigare uppenbarhetsrekvisitet och det nuvarande rekvisitet om stark anknytning i princip är likvärdiga leder den nya lagstiftningen i vissa fall till avslag när det tidigare skulle varit bifall. Även detta är en humanitär fråga som kanske inte har uppmärksammats så mycket men som tillsammans med övriga ändringar bidrar till bilden.

4) Antalet humanitära fall har ökat kraftigt. Fler personer ansöker om asyl och fler svårt traumatiserade personer kommer till Sverige. Trots att fler får stanna finns det också fler fall med starka humanitära skäl som inte är tillräckliga i utlänningslagstiftningens mening.

Sammanfattningsvis är lagstiftarens intentioner beträffande humanitära skäl uppfyllda av beslutande myndigheter. Riksdagen har beslutat att nivån skall vara hög för humanitära skäl och myndigheterna har att rätta sig efter detta, vilket också sker. En viss skärpning av bifallsmöjligheten har dock förekommit under senare år, t.ex. Bosnienbeslutet. Samtidigt har anhöriginvandringen inskränkts genom lagändringar, vilket också innebär en skärpning. Det har dock inte under senare år förts in några nya omständigheter som skulle kunna sägas gå i riktning mot en mildare praxis.

Hans Emanuelsson: Den syn på praxis och förarbeten som Håkan Sandesjö har redovisat är riktig. Myndigheterna har följt och följer de intentioner som givits av lagstiftaren.

Det har skett en faktisk skärpning av de humanitära skälen under senare tid, dock inte beroende på att myndigheterna har använt en strängare tillämpning än tidigare. Under senare år har dock verkligheten i omvärlden förändrats vilket i sin tur påverkat ”humanitära skäl” fallen. Det har skett en viss praxisförändring på så sätt att

vissa sökande som tidigare klassificerats som flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt gradvis har överförts till ”humanitära skäl” prövningen. Andra förändringar är att skärpningar av anhöriginvandringen i Danmark har ökat tillströmningen av dessa fall till södra Sverige. Schengenreglerna har snarast inneburit en viss uppmjukning av reglerna. Många personer som tidigare avvisades direkt vid gränsen och återsändes t.ex. till Danmark kan nu i stället ansöka om asyl i Sverige.

Inom södra regionen förekommer mellan 7 000 och 8 000 asylärenden per år. Av dessa leder cirka 80 % till avslag, varav 30–35 % bedöms som uppenbart ogrundade ansökningar.

Ett stort problem i Migrationsverkets hantering är att övervinna ett kommunalt motstånd för att få fram lägenheter för boendet. På Migrationsverkets transitenheter förekommer också ett större antal sökande som lider av sjukdomar, däribland handikappade och psykiskt sjuka. Det är önskvärt att hanteringen av invandringen delas upp i flera kanaler i stället för att som nu administreras i ett sammanhang.

Det är troligt att en öppning av arbetskraftsinvandringen skulle avlasta asylsystemet i stort. De tidigare gällande tidsamnestierna ledde till djupa orättvisor och är därför olämpliga att använda. För irakier råder för närvarande ett generellt stopp i beslutsfattandet, med undantag för vissa enstaka fall där omständigheterna är så klara att bifallsbeslut skall meddelas.

Sammanfattningsvis har lagstiftarens intentioner beträffande humanitära skäl följts. De humanitära skälen har emellertid blivit mer synliggjorda under senare tid.

Rigmor Långström, Migrationsverket: Angående de tidigare gällande tidsamnestierna måste särskilt framhållas risken för att barnen hamnar i kläm och blir lidande under väntan på att familjen skall få en tillräckligt stark anknytning för att uppnå humanitära skäl.

Ett bekymmer med portalparagrafen om barnets bästa är att den inte är kopplad till de enskilda tillståndsgrunderna. Många luras genom nuvarande lagutformning att tro att barnets bästa enligt dagens lagstiftning påverkar asylprövningen och frågan om skyddsbehov i övrigt. Det kan förefalla som om utrymmet för beaktande av barnets bästa är större än vad det är i realiteten. Svårigheten med att tillämpa portalbestämmelsen är att den inte är separat kopplad till tillståndsgrunderna. I fall då det konstaterats t.ex. att hushållsgemenskap inte förelegat blir det avslag på den

grunden och man kommer egentligen aldrig in i prövningen av barnets bästa. Däremot har bestämmelsen haft en stor betydelse för handläggningen och synen på prövningen inom Migrationsverket.

För ensamkommande barn har det satts upp en tidsgräns som anger att ansökningarna skall prövas inom tre månader. Dessa ärenden har prioritet vid handläggningen men tremånadersfristen kan inte uppfyllas utan att ge avkall på utredningskravet. Utredningar från utlandsmyndigheter tar alltid så lång tid att tremånadersfristen överskrids.

Reglerna om humanitära skäl gäller formellt även för ansökningar från utlandet. I verkligheten förekommer det inte att någon ansöker om uppehållstillstånd av humanitära skäl eller att en sådan ansökan beviljas utan att sökanden först har tagit sig till Sverige. Här finns ett behov av översyn. Det har också gjorts försök att skilja ut de individuella humanitära skälen från förhållandena i vissa länder, dvs. de politisk-humanitära skälen. Dessa är endast perifert införda i gällande rätt.

Ansökningarna prövas på ett sådant sätt att man kan fylla ut lagstiftningen eller praxis med bifallsgrunder då lagstiftningen skulle leda till ett helt oönskat resultat. Så har också skett t.ex. efter tillfälliga brister i regleringen ang. adoptivbarn efter lagändringar år 1997. Däremot är det inte känt att man i något fall har fyllt ut prövningen på motsvarande sätt med avslagsgrunder.

Håkan Sandesjö: Utlänningsnämnden håller vanligtvis tremånadersfristen som anges i regleringsbrevet avseende beslut i ärenden om ensamkommande barn. Angående barnets bästa får detta stor inverkan för prövningen av humanitära skäl och gör att ribban sätts lägre i sådana ärenden.

Ola Henrikson, Utrikesdepartementet: Antalet praxisärenden som har överlämnats till regeringen har minskat avsevärt på senare tid. Inom EU och Schengensamarbetet pågår ett betydande arbete för att harmonisera reglerna för asylsökande och skyddsbehövande. Frågan om humanitära skäl ingår dock inte i detta arbete.

Charlotte Lenman, Barnombudsmannen: Flera av de fall som anses utgöra vägledande praxis är från åren 1993 och 1994, dvs. i tiden före införandet av portalbestämmelsen om barnets bästa. Enligt tidigare praxisstudier som gjorts av Barnombudsmannen kunde det inte utläsas att praxis hade ändrats efter införandet av portal-

bestämmelsen. Under senare tid har det dock förefallit som att större hänsyn tagits till portalbestämmelsen, men vägledande beslut saknas. Portalbestämmelsen ger ringa vägledning vid prövningen i dess nuvarande utformning. Det finns oklarheter i besluten dels hur barnet har kommit till tals i processen och dels på vilket sätt barnets bästa har beaktats. Besluten behöver bli mycket mer transparenta och ha utförliga motiveringar, inte endast standardfraser som ”barnets bästa har beaktats”. Det är önskvärt att en djupare analys och definition görs av vad som anses vara barnets bästa och att detta kopplas till relevanta artiklar i barnkonventionen. Det är också önskvärt att det införs en särskild bestämmelse om humanitära skäl för barn.

Håkan Sandesjö: Hänsynen till barnets bästa har tagits i Utlänningsnämndens beslut redan innan införandet av portalbestämmelsen. Motiveringarna i de enskilda besluten kan däremot förbättras. Lagändringen har haft stor effekt på så sätt att handläggare och beslutsfattare i varje enskilt fall påminns om den hänsyn som skall tas till barnets bästa.

Kristina Swiech, Rädda Barnen: Det är viktigt att en översyn görs av humanitära skäl i barnärenden. Barnen bör höras om sina egna skäl för uppehållstillstånd och att detta samt bedömningen av skälen tydligt framgår i besluten.

Det är önskvärt att handläggande personal hos beslutande myndigheter skall ha särskild kompetens i barnfrågor och att detta lagfästs. Likaså är det önskvärt att det lagfästs en maximal handläggningstid på tre månader för ensamma barn och sex månader för barn i barnfamiljer.

Det är viktigt att ribban sänks avseende barnets psykiska men också fysiska förutsättningar. Vidare krävs en större helhetssyn där man bättre lyfter fram barnets situation i hemlandet och beaktar svåra förhållanden ur ett barnperspektiv, samtidigt som anpassningen till Sverige vägs in. Trots att dessa omständigheter vägs in redan enligt nuvarande ordning, är det behövligt att sänka ribban vid tillståndsprövningen.

Dick Clomén, Röda korset: Det har skett en tydlig utveckling mot en strängare bedömning av begreppet humanitära skäl. Dagens begrepp innefattar en stor otydlighet. Det är svårt att veta vad som avses i ett enskilt fall eftersom så många olika situationer ryms

inom begreppet humanitära skäl. Detta innebär otydligheter och gör det omöjligt att jämföra fall då ansökningar avslagits eller bifallits.

Gränsen mellan humanitära skäl och övriga kategorier är i vissa fall flytande, t.ex. i ärenden om anhöriginvandring. Dagens nivå på sjukdom som humanitära skäl ligger också nära egentliga verkställighetshinder, dvs. att personen är så sjuk att verkställighet inte kan ske. De politisk-humanitära skälen utgör egentligen en kategori för sig, i form av en ”lägre grad” av skyddsbehov, skilt från de mer individuella omständigheter som i övrigt går in under humanitära skäl. Det behövs ett förtydligande i fråga om uppehållstillstånd av humanitära skäl för t.ex. offer för trafficking.

Bättre motiverade beslut och tydligare lagstiftning med klart angivna grunder för prövningen skulle underlätta kommuniceringen av beslut med de sökande.

Eva Ulfebrand, Röda korset: Vad som sagts om behovet av systematisering och precisering för att kartlägga humanitära skäl är riktigt.

Eva Nordström, Svenska Flyktingrådet: Begreppet humanitära skäl är för vitt utformat och behöver brytas ner i mindre delar. Hela tankeprocessen hos beslutsfattarna behöver tydliggöras t.ex. genom intervjuer med dessa. Exempelvis tolkningen av läkarintyg behöver klargöras bättre, vad krävs av intygen etc. Dokumentationen är viktig; på vilket sätt framgår det till exempel att de humanitära skälen är synligare? Vidare är det intressant att ta del av vad som är känt om sökandens bakgrund i de fall där ansökningarna avslås som uppenbart ogrundade.

De flesta människor har en bild av vad som är humanitärt respektive humanitära skäl. Det är viktigt att myndigheterna då också ges möjlighet att fatta beslut på ett sådant sätt att det stämmer med den allmänna uppfattningen om vad det innebär att vara humanitär och att ”humanitär” utgör ledordet för prövningen.

Anders Sundqvist, Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar: Begreppet humanitära skäl innefattar ”allt och inget”. Detta är både en svaghet och en styrka. Klart är att begreppet kräver tid för eftertanke och reflektion. Genom att myndigheterna inte har tillräckliga resurser finns det en risk för att handläggare och beslutsfattare inte kan ge tillräcklig eftertanke åt varje enskilt ärende och

att den samlade bedömningen av humanitära skäl därför blir lidande.

Vissa enskilda komponenter som ingår i begreppet kan följas men det är problem att följa resonemanget vid en sammanvägning. Efterhand som vissa komponenter, t.ex. sjukdom, har preciserats i praxis har tillämpningen också kommit att bli strängare. Det kan alltså sägas vara en styrka att komponenterna inte är fullständigt preciserade och det är viktigt att en möjlighet till en ”öppen” prövning bibehålls. Det är alltså väsentligt att något uppsamlande rekvisit finns kvar för prövningen.

Eftersom en precisering av rekvisiten kan förutsättas leda till en strängare prövning, och en sådan precisering är nödvändig för att överflytta prövningen till domstolsförfarande, kan det inte förväntas att ett system med domstolsprövning skall leda till en generellt mildare bedömning av de humanitära skälen än vad som nu är fallet.

Nuvarande tillämpning av flyktingstatus och skyddsbehov är väl skarp, vilket innebär att vissa som egentligen kunde vara att anse som skyddsbehövande i stället faller in under prövningen av humanitära skäl. Det finns utrymme för en mer generös tillämpning av flyktingkonventionen och att klassificera fler fall som skyddsbehövande.

George Joseph, Caritas: Praxis för humanitära skäl förefaller att ha skärpts och det finns behov av att sänka ribban för prövningen av humanitära skäl.

Michael Williams, FARR: FARR har producerat en skrift ”Tid att tänka om” där det bland annat anges att ribban ligger för högt vid prövningen av humanitära skäl.

I FARR:s rapport ingår också beslut i enskilda ärenden där det sägs att barn inte kan straffas för att de har hållits gömda genom att inte få tillgodoräknas vistelsetid vid tillståndsprövningen.

Utlänningsnämnden har i beslut från år 1997 angett att en vistelsetid på fyra år eller mer skulle vara tillräckligt för att få stanna i Sverige. För närvarande finns det fall där personer har vistats mer än fyra och ett halvt år i Sverige utan att få bifall till sina ansökningar. Dublinkonventionen artikel 9 innefattar en möjlighet att ta hänsyn till humanitära skäl vid prövningen. Kommittén bör pröva om inte Sverige har en alltför sträng prövning för att uppfylla denna bestämmelse.

Läkarintygen i de enskilda ärendena bedöms alltför restriktivt. Nivån på vad som krävs i fråga om psykisk ohälsa är även här alltför hög; det krävs i stort sett att sökanden är i ett psykotiskt tillstånd för att få stanna. Suicidrisk kan förekomma även hos sökande som inte nått upp till ett psykotiskt tillstånd. Ibland ställs det krav på att patienten skall vara tvångsinskriven för att tillståndet skall anses tillräckligt allvarligt. I något fall då läkare bedömt att en tvångsinskrivning skulle öka suicidrisken har läkarintyget underkänts av just den orsaken.

Angående suicidrisken har Utlänningsnämnden i första hand ansett att de som lider av en så allvarlig psykisk störning att de är oförmögna att rå över sitt handlande skall få stanna. Den mer allmänt hållna motivering som också kan grunda uppehållstillstånd i fall med suicidhot används mer sällan eller aldrig. En vanlig avslagsgrund är att sökandens psykiska tillstånd inte är så allvarligt som anges i första stycket.

UNHCR:s handbok innehåller en tolkning av flyktingkonventionen angående återtraumatisering. Detta resonemang skulle vara lämpligt att tillämpa även vid beslutsfattande avseende humanitära skäl.

En personlig tolkning av rättsläget är att prövningen av självmordsrisk har blivit strängare men det behövs mer forskning på området.

Håkan Sandesjö: Tidigare tidsförordningar utgjorde undantag från vad som egentligen skall gälla. I Utlänningsnämndens beslut där sökande har fått stanna efter en vistelsetid på fyra år har det även vägts in andra omständigheter, till skillnad från tidsförordningarna som automatiskt gav rätt till uppehållstillstånd efter viss vistelsetid. Tidsförordningarna är alltför trubbiga i tillämpningen och det är nödvändigt att kunna väga in flera omständigheter vid tillståndsprövningen.

Den nämnda artikeln i Dublinkonventionen omfattar enbart anhörigfall.

Bedömningen av läkarintyg är en oerhört svår uppgift. Läkarintygen är av mycket skiftande kvalitet. Det stämmer att det är mycket svårt att avgöra om praxis angående självmordsrisk har skärpts.

Britta Flodin, FARR: Det tas för lite hänsyn till reella självmordshot. Det finns flera fall av sådana hot som inte kan bedömas som

grundlösa, men där sökanden inte har en sådan grad av psykisk ohälsa som krävs i praxis.

Madeleine Seidlitz, Amnesty: Det är väsentligt att se till hela indelningen mellan flyktingkonventionen, övriga skyddsbehövande och humanitära skäl. Många fall som egentligen borde anses som skyddsbehövande eller flyktingar beviljas uppehållstillstånd först på humanitära skäl.

Andelen ”uppenbart ogrundade” ansökningar har ökat på sistone. Många av fall bedöms nu som uppenbart ogrundade trots att de inte borde göra det, exempelvis romer från Östeuropa där det finns en risk för trakasserier som i enskilda fall skulle kunna utgöra tillräckliga humanitära skäl för uppehållstillstånd. Detta är ett allvarligt problem för rättssäkerheten. Det finns också en risk för att humanitära skäl inte kommer fram i ansökningar som bedöms som uppenbart ogrundade.

Hans Emanuelsson: Det stämmer inte att uppenbart ogrundade ansökningar har ökat i omfattning. Det kan också finnas viss rätt till offentligt biträde i dessa ärenden.

Michael Williams, FARR: Det bör observeras att även konventionsflyktingar i vissa fall kan hänföras till uppenbart ogrundade ansökningar då deras ansökningar skall prövas i annan stat på grund av Dublinkonventionen.

Johanna Schiratzki: Begreppet ”barnets bästa” kan ges vitt skilda betydelser beroende på vilka frågor som diskuteras. Begreppet är alltför flexibelt utformat för att få rätt genomslag.

En avvägning måste ofta göras gentemot begränsade resurser. Detta förhållande är speciellt framträdande i utlänningsrätten. Inför införandet av portalbestämmelsen om barnets bästa gavs tydliga begränsningar i förarbetena på så sätt att det inte kan vara ett eget skäl för uppehållstillstånd att vara barn, att myndigheterna inte skall tillämpa en etnocentrisk prövning och att intresset av en begränsad invandring inte får efterges. Införandet av portalbestämmelsen har egentligen enbart inneburit att ribban kan sänkas för vad som skall utgöra humanitära skäl i ärenden som rör barn.

Det har tidigare, under åren 1997 – 1998, gjorts en mindre studie inom forskningen utifrån barnets bästa. Studien grundades på beslut från Utlänningsnämnden (smånämndsbeslut). Av denna

studie kan utläsas att barnet har blivit mer synligt i processen efter att portalbestämmelsen införts. Däremot kan det inte tydligt utläsas någon egentlig påverkan på antalet beviljade uppehållstillstånd efter lagändringen. I stället har myndigheterna fallit tillbaka på enskilda rekvisit såsom anpassning etc.

Pressen på barn är generellt stor i utlänningsärendena. Då sökandena använder alla möjligheter som finns för att få stanna i Sverige kan specialregleringen för barn utgöra skillnaden mellan att få stanna eller inte för hela familjen. Det förekommer fler och fler barn med suicidrisk.

Rigmor Långström, Migrationsverket: Migrationsverket har nyligen inrättat ett barnråd. Syftet med detta är att ta ansvar för barnets bästa och att bördan inte skall läggas på enskilda barn. Myndigheter och de olika instanser som kommer i kontakt med barnet skall sträva efter att se till barnets bästa utifrån ett brett perspektiv och inte enbart till ett beviljande av uppehållstillstånd. Det finns ett stort behov av att konkretisera ”barnets bästa” i utlänningslagen liksom i föräldrabalken och övrig lagstiftning.

En möjlighet skulle vara att ”vikta” enskilda omständigheter så att ribban sänks för varje grund där barn är berörda. Det är en tänkbar lösning att ange enskilda omständigheter.

Allan Grönwall, Utlänningsnämnden: Utlänningsnämnden har fastslagit en motivering i ärenden där prövningen innefattar påstående om självmordsrisk hos sökanden. Det första ledet av beslutsmotiveringen tar sikte på situationer då sökanden lider av en allvarlig psykisk sjukdom. Det andra ledet ger möjlighet att bevilja uppehållstillstånd i dessa fall även då uttalanden eller handlingar i andra fall innebär att helhetsbilden når upp till humanitära skäl i utlänningslagstiftningens mening.

Vid tillfälliga krisreaktioner krävs en bedömning även av möjligheten till vård eller behandling i hemlandet.

Peter Nordström, Karolinska sjukhuset: I egenskap av förtroendeläkare kan man få ett femtiotal utlänningsärenden för prövning under ett år. Prövningen görs utifrån allt material från underinstanserna, ett eget sammanträffande med sökanden och en konferens med behandlande läkare.

De allra flesta som har en hög självmordsrisk lider också av en allvarlig psykisk störning. Samma sak gäller för barn. De faktorer

som driver människor till självmord är desamma oavsett om det gäller asylsökande eller andra grupper av uppehållstillståndssökande. Det är mycket svårt att från myndigheter och liknande bedöma risken för ”rationellt grundade” självmord, dvs. där någon psykisk störning inte har påvisats. Det är dock inte så att en allvarlig psykisk störning har förelegat i alla fall av allvarligt menade självmordsförsök.

Den formulering som Utlänningsnämnden har valt i ärenden där självmordsrisk bedöms framstår som väl avvägd.

Kvaliteten på läkarintygen är generellt bättre nu. För ett tiotal år sedan rådde en större förtroendebrist.

Håkan Sandesjö: Det är ett fåtal av läkarintygen som utgör rena partsinlagor. Däremot finns det flera intyg där läkaren personligen har engagerat sig mycket i ärendet och främst redovisar sökandens egna uppgifter och syn på sin situation, följt av ett ställningstagande i frågan om uppehållstillstånd, i stället för en objektiv, medicinskt grundad sjukdomsanalys.

Sten de Geer: I en artikel av Johan Cullberg har en tidigare förtroendeläkare (Struwe) uttalat sig om att självmordsrisk ofta förekommer även i andra fall än då det förelegat psykisk sjukdom.

Eva Nordström, Svenska Flyktingrådet: Metoder för självmord eller självmordsförsök kan kopplas samman med tidigare trauman som individen har varit utsatt för. Det kan vara ett helt rationellt beslut utan påverkan av psykisk störning som leder någon till att ta sitt liv.

Michael Williams: Socialstyrelsen har gett anvisningar för intyg i asylärenden. Dessa är emellertid ganska gamla och det finns behov av att överväga en omarbetning.

Lena Isaksson: De bedömningar som görs av förtroendeläkarna förefaller att vara noggrant gjorda. Problemet är att alltför få fall lämnas över till förtroendeläkare, speciellt jämfört med andra rättsområden som försäkringsärenden eller psykiatrisk tvångsvård.

Praxis för humanitära skäl har hårdnat både beträffande vuxna och barn. Alltsedan år 1989 har det skett en successiv höjning av ribban för humanitära skäl.

Det finns anledning att göra en helhetsbedömning av området också för flyktingar och skyddsbehövande. Även andra områden, t.ex. där det finns risk för ”hedersmord”, bör ses över. Uppehållstillstånd har beviljats på grund av humanitära skäl vid sådan risk. Det är orimligt att dessa fall inte har fallit in under skyddsbehövande i övrigt då det funnits ”inre flykt” alternativ.

Det finns även personer som är svårt traumatiserade till följd av upplevelser i hemlandet men som inte bedöms ha asylskäl eller vara skyddsbehövande i övrigt. Även då ett tidigare krigstillstånd i hemlandet har upphört kan sökanden känna en stark oro för att återvända till hemlandet. Dessa personer får dock inte stanna i så stor utsträckning som tidigare. Det är inte rimligt att kräva att svårt traumatiserade personer skall återsändas under sådana omständigheter. Trots att vissa personer redan nu ges uppehållstillstånd av humanitära skäl i dessa fall är det önskvärt med en mer generös tillämpning.

Beträffande uppehållstillstånd för barn är det en intressant tanke att införa en speciell reglering av humanitära skäl för barn. Detta skulle på ett bättre sätt synliggöra barnen. Det har skett en ökning av antalet barn som är svårt traumatiserade eller helt okontaktbara. Barn som har en så dålig familjesituation eller så allvarlig psykisk ohälsa att de i vanliga fall skulle kunna bli föremål för tvångsvård, har i vissa fall ändå inte fått stanna i Sverige. Det är viktigt att klarlägga vilka samhällsintressen som kan ta över intresset av att tillgodose barnets bästa, i den mån det finns andra än intresset av en reglerad invandring.

Det borde finnas någon form av ”stupstock” avseende vistelsetiden i grundärendena. Om handläggningstiden inte kan läggas sökanden till last borde detta vägas in som ett självständigt rekvisit.

En tvåpartsprocess i domstol framstår som nödvändig för att komma tillrätta med nuvarande brister i systemet.

Håkan Sandesjö: I fall då sökanden bedöms som skyddsbehövande skall uppehållstillstånd beviljas på den grunden om även inre flyktalternativet har prövats och bedömts vara orimligt. Skyddsbehovet kvarstår ju i dessa fall.

Angående traumatiserande händelser i hemlandet kan en flytt till någon annan del av hemlandet bedömas inte medföra samma trauma för sökanden vid ett återvändande.

Sten de Geer: Det finns anledning att se över samtliga skyddsgrunder i utlänningslagstiftningen. Enligt Migrationsverkets statistik från år 2002 över samtliga avgjorda ärenden ledde 1,3 % till att sökanden fick stanna som flykting och 2–3 % som skyddsbehövande i övrigt. Den allra största delen av de som fått stanna har fallit in under humanitära skäl. I Danmark, Storbritannien och Belgien ligger andelen beviljade flyktingfall på 15–20 % av samtliga ansökningar. I Sverige har mycket få fall hittills bedömts som skyddsbehövande på grund av kön eller homosexualitet. Det skulle också finnas ett större utrymme för att tillämpa bestämmelsen om skyddsbehövande vid miljökatastrofer och väpnade konflikter.

Enligt Flyktingpolitiska kommittén var avsikten att inskränka de humanitära skälen till helt individuella. Därefter har de politiskhumanitära skälen likväl kommit att gå in under denna kategori.

Merit Wager: Enligt statistik från Socialstyrelsen för åren 1989 till 2002 fanns ingen psykisk diagnos för flertalet av de självmord som begåtts i Sverige. Det har förekommit fall då Utlänningsnämnden har ansett att avvisningsbeslut skall verkställas även då det rör sig om en person med mycket hög självmordsbenägenhet.

Det förekommer också fall då uppehållstillstånd av humanitära skäl inte har beviljats trots att sökanden drabbats av handikapp eller allvarlig sjukdom under vistelsen i Sverige.

Det är något allvarligt fel med nuvarande reglering och hela den aktuella bestämmelsen i utlänningslagen borde göras om totalt.

Det är mycket viktigt att sökanden får träffa handläggare och beslutsfattare personligen. Läkarintygen bör helt och hållet läggas till grund för avgörandet då de har utfärdats av legitimerad läkare. Det finns därför inte behov av någon utökad användning av förtroendeläkare. ____________________

Hearingen avslutas och Göran Schäder tackar de närvarande för visat intresse.

Praxissammanställning, visering

Exempel på hur avvägningen har skett i enskilda viseringsärenden som avgjorts av Statens Invandrarverk under åren 1999 och 2000

Som tidigare nämnts finns det ingen regelbunden publicering av Migrationsverkets avgöranden i viseringsärenden. I Migrationsverkets allmänna riktlinjer har det dock tagits in exempel på några enskilda avgöranden för att illustrera hur man har löst svåra avvägningar mellan motstående intressen. Besluten, som i samtliga fall har meddelats av SIV:s visumenhet, hade nyligen avgjorts vid tiden då verkets allmänna riktlinjer meddelades år 2000.

Migrationsverket har regelmässigt använt uttrycket ”avhoppsrisken”. Med uttrycket avses risken för att sökanden inte skall lämna Sverige efter viseringstidens utgång.

1. Bifall till visering avseende pojke från Irak och hans mor då syftet med besöket uppgavs vara en operation som förväntades höja barnets livskvalitet betydligt. Pojken A, 6 år, var statslös (palestinier) och ansökte om visering tillsammans med sin mor. Syftet med besöket i Sverige var att pojken skulle genomgå en operation till följd av en penis- och blåsmissbildning. A hade tidigare opererats i Jordanien, men med misslyckat resultat. Det var inte möjligt att genomföra en ny operation med svenska läkare i Jordanien. Genom frivilligorganisationer hade medel samlats in för att bekosta vårdkostnaderna och vistelsen i Sverige. Pojkens far, även han statslös, fanns kvar i hemlandet liksom en syster. Pojkens farfar och andra släktingar var bosatta i Sverige. Visering beviljades då de humanitära inslagen övervägde och det var frågan om att höja livskvaliteten betydligt för ett litet barn.

2. Bifall till visering avseende vuxen kvinna från Irak då syftet med besöket uppgavs vara att genomgå undersökningar inför en eventuell njurdonation till en bror, bosatt i Sverige. Kvinnan A, 44 år, ansökte om visering tillsammans med sin sexårige son. Syftet med besöket var att A skulle genomgå undersökningar på ett sjukhus i Sverige angående en njurdonation till brodern. Undersökningar hade påbörjats i Jordanien men måste slutföras i Sverige, där brodern befann sig. Brodern B hade kommit till Sverige som kvotflykting och sedermera blivit svensk medborgare. Av intyg från Röda korsets center för torterade flyktingar framgick det att han behandlades för extremtraumatiska upplevelser och att han på grund av sina tidigare upplevelser tidvis hade svårt att genomgå dialysbehandling. A:s make och deras två andra barn fanns kvar i Irak. Visering beviljades. Det bedömdes vara den enda möjligheten att rädda livet på B att ge systern visering för att kunna slutföra undersökningen.

3. Bifall till visering avseende vuxen man från Iran då syftet med besöket uppgavs vara att besöka dennes mycket svårt sjuka moder (tidigare meddelade avslag i samma ärende). Mannen A, 27 år, ansökte om visering för att kunna besöka sin mor och sina tre minderåriga syskon. Modern och syskonen kom till Sverige under år 1993 och fick stanna här som flyktingar. Då modern lämnade Iran ville hon även ta med sig A till Sverige, vilket dock inte var ekonomiskt möjligt. Utöver modern och syskonen fanns även A:s mormor samt mostrar och kusiner i Sverige. A:s far fanns kvar i Iran. Denne missbrukade narkotika och hade enligt uppgift misshandlat modern, vilket haft betydelse för hennes beslut att lämna hemlandet. Risken för att A skulle stanna kvar i Sverige bedömdes vara mycket stor. A gjorde under år 1996 en första ansökan om visering, vilken avslogs. Efter att det senare framkommit att modern drabbats av en hjärntumör och att hon skulle opereras åberopades även detta till stöd för en ny viseringsansökning. Även denna avslogs dock, liksom en begäran om omprövning av det senaste beslutet. Modern tog därefter en överdos av den medicin som hon behandlades med för sin cancersjukdom; enligt uppgift från ett ombud berodde detta på att hon blivit djupt deprimerad över beskedet att sonen inte fick komma till Sverige. Vid tiden för den aktuella ansökningen vistades

hon på en intensivvårdsavdelning och hennes tillstånd var mycket kritiskt.

Visering beviljades då det ansågs föreligga mycket starka humanitära skäl. Det konstaterades vidare att inget hade sagts i ärendet om politiska problem i hemlandet samt att det skulle finnas möjlighet att verkställa ett avvisningsbeslut till Iran.

4. Bifall till visering avseende vuxen kvinna från Irak då syftet uppgavs vara att besöka kvinnans döende mor. Kvinnan A, 65 år, ansökte om visering för att besöka sin mor B i Sverige, bosatt i Sverige sedan år 1996. Dessförinnan hade fem av A:s sex syskon bosatt sig i Sverige. Vid tiden för A:s ansökan hade B drabbats av cancer med utvecklade dottertumörer i levern. Hon hade även haft en hjärtinfarkt och utvecklat hjärtsvikt. Hon behandlades med morfin och det fanns inte längre någon möjlighet till operation. A:s make, född 1915, fanns kvar i hemlandet. Paret hade fyra vuxna barn, varav ett var bosatt i Kanada. Visering beviljades. Avhoppsrisken bedömdes som liten. A:s åldrige make och andra släktingar fanns kvar i hemlandet och familjen levde under goda förhållanden.

5. Bifall till visering avseende jugoslaviskt/albanskt föräldrapar då syftet uppgavs vara att besöka en son i Sverige i samband med en minneshögtid för dennes bortgångna barn. Mannen A och kvinnan B ansökte om visering för att besöka sin vuxne son C, bosatt i Sverige. A hade tidigare vistats i Sverige en tid för att hjälpa och stödja C och hans familj, detta sedan ett av C:s barn hade omkommit vid brandkatastrofen i Göteborg. B var då kvar i Jugoslavien på grund av sjukdom. A och B ville nu gemensamt besöka C och få möjlighet att närvara vid en minneshögtid i samband med årsdagen av barnbarnets bortgång. De planerade att stanna i Sverige under fem veckor och C skulle svara för deras uppehälle och bostad. Inget var känt om A:s och B:s förhållanden i Kosovo. Visering beviljades. Beslutet fattades under den tid då Kosovoalbaner gavs tillfälligt skydd.

6. Avslag på ansökan om visering avseende äldre man från Turkiet och hans vuxna dotter då syftet uppgavs vara att besöka två i Sverige bosatta söner/bröder. Mannen A, som uppgavs vara i vart fall 74 år, men bedömdes vara över 80 år, och hans familj var kurder från östra Turkiet. A:s två söner kom till Sverige år 1992 och beviljades permanent uppehållstillstånd år 1997. Sönerna led av fysiska och psykiska problem efter att ha utsatts för tortyr i hemlandet. Då de reste till Sverige fick deras barn bo hos farfadern, A, och fastern B i Turkiet. Barnen återförenades med sina fäder i Sverige först under år 1998. A och B ansökte om visering för att besöka släktingarna i Sverige. B var 39 år och ogift. A hade sex barn kvar i Turkiet. Han anförde till stöd för sin ansökan att han hade haft två hjärnblödningar och att han ville träffa sina barn och barnbarn i Sverige en sista gång. Visering vägrades då sönerna respektive bröderna hade fått stanna i Sverige på andra grunder än skyddsbehov. De ansågs därigenom ha möjlighet att besöka släkten i Turkiet. Avhoppsrisken bedömdes som mycket stor.

7. Avslag på viseringsansökan avseende en vuxen kvinna från Irak då syftet med besöket uppgavs vara att besöka en i Sverige bosatt dotter som stöd och hjälp vid dennas förlossning. Kvinnan A, 55 år, ansökte om visering för att besöka sin dotter B i Sverige. B hade sedan cirka två år tillbaka uppehållstillstånd i Sverige grundat på anknytning. B väntade sitt andra barn och hennes första förlossning hade varit mycket svår. Hon kände stark oro inför den förestående förlossningen och ville därför att modern skulle närvara som stöd. Enligt ett intyg från vårdcentralen saknade B socialt umgänge i Sverige. Hon umgicks inte med sina landsmän på grund av rädsla för att de skulle ange henne för irakiska myndigheter eller att föräldrarna skulle trakasseras i hemlandet, vilket tidigare hade skett. A hade sin make och två vuxna barn kvar i hemlandet. Visering vägrades då dottern hade sin make här till stöd och då de humanitära inslagen inte ansågs vara tillräckligt starka. Avhoppsrisken för A ansågs vara mycket stor utifrån uttalanden om att hon och maken hade utsatts för trakasserier i Irak.

8. Avslag på ansökan avseende en vuxen man från Syrien då syftet med besöket har uppgetts vara att besöka mannens två barn, bosatta tillsammans med modern i Sverige. Avslag meddelades trots att det inte bedömdes vara någon risk för avhopp till Sverige. Mannen A ansökte om visering för att besöka sina två barn. Barnens mor, B, hade under vintern 1995 flytt till Sverige med den äldsta dottern, född år 1991. Det andra barnet föddes efter ankomsten till Sverige. B uppgav i sin ansökan om uppehållstillstånd att hon hade tvingats gifta sig med A vid sexton års ålder, att hon blivit misshandlad av honom alltsedan början av äktenskapet och att A haft sexuellt umgänge med minderåriga släktingar. A skulle även ha försökt utnyttja den äldsta dottern sexuellt. Vidare uppgav B att hennes bror hade utsatts för ett mordförsök sedan han försökt tala A tillrätta och förmå denne till att gå med på äktenskapsskillnad. A troddes ligga bakom mordförsöket. Beslut om äktenskapsskillnad meddelades av svensk domstol år 1999. B fick samtidigt ensam vårdnad om barnen. A:s ansökan om att få resa in i Sverige för att besöka barnen tillstyrktes av B. Det uppgavs att barnen mådde dåligt av att inte ha någon kontakt med sin far och att de trodde att han inte ville träffa dem. De blev även retade av andra barn för att de inte hade någon kontakt med sin far. A hade i sitt hemland en ny hustru som väntade parets första barn. Visering vägrades eftersom barnen kunde träffa sin far i Syrien. Någon risk för avhopp ansågs visserligen inte finnas, men vandelsfrågan vägdes in i den samlade bedömningen.

Praxissammanställning, arbetstillstånd

Uppehållstillstånd och/eller arbetstillstånd på grund av särskild anknytning som arbetstagare (etablering i arbetslivet). Tredjelandsmedborgare

UN 409-01 Avslag på ansökan om uppehållstillstånd då åberopad anknytning till arbetsmarknaden inte uppkommit under tid då sökanden haft uppehållstillstånd.

I ärendet hade sökanden, som inledningsvis ansökt om asyl, vistats i Sverige i ett och ett halvt års tid. Under denna tid hade han inlett ett förhållande med en svensk kvinna och åberopade anknytningsskäl. Han åberopade också anknytning till den svenska arbetsmarknaden. Eftersom han inte hade eller hade haft uppehållstillstånd kunde han inte beviljas uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till den svenska arbetsmarknaden. Asylskäl ansågs inte finnas. Då det rådde oklarhet om sökandens identitet var inte heller anknytningen till den i Sverige bosatta kvinnan tillräcklig för att frångå huvudregeln om att tillstånd skall sökas från hemlandet. Ansökan avslogs därför.

UN 22-92 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd då sökanden haft tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av s.k. uppskjuten invandringsprövning samt fast anställning.

Utlänningsnämnden har i några ärenden prövat om sökanden fått sådan ”annan särskild anknytning till Sverige” som avses i 2 kap. 4 § p 4 UtlL. I ett ärende hade sökanden, en kvinna, haft tidsbegränsat uppehållstillstånd under ett och ett halvt år på grund av anknytning, samt fast anställning i Sverige sedan två år tillbaka. Anknytningen hade senare brustit. Nämnden bedömde att de sociala skäl som hade anförts inte var tillräckligt starka för att hon på den grunden skulle medges tillstånd att stanna här men däremot att sökanden med hänsyn till den etablering i arbetslivet som hon då fått, borde beviljas permanent uppehållstillstånd.

UN 37-93 Avslag på ansökan om arbetstillstånd avseende man som dessförinnan vistats här med tidsbegränsat uppehållstillstånd under sex års tid.

Mannen A, 52 år och medborgare i Polen, vistades i Sverige med uppehållstillstånd från och med december 1986. Uppehållstillståndet avsåg inledningsvis besök i Sverige och därefter vistelse som make till en kvinna med tidsbegränsad rätt att vistas här. Makans uppehållstillstånd löpte ut i maj 1991 och hon återvände till hemlandet. A ansökte om arbets- och uppehållstillstånd grundat på arbetserbjudande. Han åberopade att han och makan tidigare vistats länge i landet. Han anförde vidare att han hade specialkunskaper för den erbjudna anställningen och att arbetsgivaren trots annonser inte hade fått lämpliga sökanden till hans tjänst.

Utlänningsnämnden (en ordförande och två ledamöter) avslog ansökan efter att länsarbetsnämnden hade avstyrkt bifall till A:s ansökan om arbetstillstånd. UN:s beslut meddelades den 22 november 1993.

UN 76-93 Avslag på ansökan om uppehållstillstånd då sökanden haft tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av s.k. uppskjuten invandringsprövning samt deltidsanställningar.

I ett ärende där det förekom en s.k. brusten anknytning efter uppskjuten invandringsprövning hade sökanden, en man, vistats i Sverige under knappt två år och haft deltidsanställningar. Detta ansågs inte tillräckligt för att grunda sådan särskild anknytning till Sverige som kan medföra uppehållstillstånd. Ansökan avslogs därför.

UN 77-93 Avslag på ansökan om förlängt arbetstillstånd avseende man som dessförinnan haft tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd under tre års tid.

Mannen A, 35 år och medborgare i Polen, vistades i Sverige med uppehålls- och arbetstillstånd från och med juni 1989 till och med februari 1992. Han ansökte därefter i första hand om att beviljas permanent uppehållstillstånd och i andra hand förlängda tidsbegränsade tillstånd. Han anförde att han hade etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden och att han hade fått yrkesutbildning under sin anställning i Sverige. I Utlänningsnämnden åberopades ett intyg till styrkande av att A hade antagits till en ettårig kurs för heltidsstudier i Sverige från och med september 1993.

Utlänningsnämnden (en ordförande och ytterligare två ledamöter) avslog ansökan.

reg. 43-94 Bifall till ansökan om uppehållstillstånd på grund av lång vistelsetid och stark anknytning (humanitära skäl). Täckande av tillfällig brist på arbetskraft ansågs ej tillräckligt som skäl för det ursprungligen beviljade arbetstillståndet.

Mannen A, 30 år och medborgare i Polen kom till Sverige i juli 1988. Han beviljades ett tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd t.o.m. oktober 1992. A:s hustru B, 27 år och medborgare i Polen, i augusti 1988 och beviljades uppehållstillstånd för studier t.o.m. december 1988 samt uppehålls- och arbetstillstånd fr.o.m. juni 1989 t.o.m. oktober 1992. Under vistelsen i Sverige fick A och B barnet C, medborgare i Polen och tre år vid tiden för den aktuella ansökan. Efter utvisningsbeslut av Statens invandrarverk under år 1993 gav familjen in en ny ansökan som avslogs. Ytterligare en ny ansökan gjordes, vilken överlämnades till regeringen i maj 1994 för prövning.

Regeringen framhöll att något gästarbetarsystem inte skall förekomma i Sverige och att arbetstillstånd överhuvudtaget inte bör beviljas för täckande av tillfällig brist på arbetskraft utom då det är fråga om specialister eller nyckelpersoner eller internationellt utbyte i någon form. Regeringen konstaterade att något arbetstillstånd aldrig borde ha beviljats i de aktuella fallen. Dock ansågs den tid som makarna vistats i Sverige förenat med den anknytning de fått till det svenska samhället tillsammans utgöra tillräckliga skäl för att bevilja uppehållstillstånd på humanitär grund.

UN 215-94 Avslag på ansökan om uppehållstillstånd avseende ett par från Kroatien som tidigare – i egenskap av asylsökande – meddelats undantag från kravet på arbetstillstånd.

Mannen A, 27 år och hans fästmö B, 23 år, båda från Kroatien, kom till Sverige i maj 1992. De ansökte om asyl bl.a. på grund av etniska trakasserier samt att A riskerade ett strängt straff efter att han olovligen uteblivit från militärtjänstgöring. De åberopade vidare att de rotat sig starkt i det svenska samhället, inte minst genom att A hade förvärvsarbetat sedan augusti 1993 och fått fast anställning.

Asylskäl bedömdes inte föreligga. Utlänningsnämnden anförde vidare att undantagsmöjligheten från arbetstillstånd hade tillkommit för att bereda i första hand asylsökande möjlighet till

meningsfull sysselsättning under väntetiden i Sverige. Undantaget upphörde emellertid att gälla vid ett lagakraftvunnet beslut i ärendet och kunde därigenom inte grunda någon rätt till bosättning. Inte heller kunde rätt till uppehållstillstånd grundas på en anställning som möjliggjorts via undantagsbestämmelsen. Ansökan avslogs därför.

UN 334-98 Bifall till ansökan om uppehållstillstånd av humanitära skäl. Då tidigare uppehållstillstånd för sökanden har grundats på annat än s.k. uppskjuten invandringsprövning har vistelsen i Sverige inte i sig grundat någon sådan särskild anknytning som berättigar till fortsatt uppehållstillstånd, oavsett att sökanden också arbetat här under förhållanden som inte stått i strid med utlänningslagen.

Ärendet gällde en man som vistats i Sverige under fem års tid och som i första hand ansökt om asyl. Flyktingskäl ansågs dock inte finnas. Mannen åberopade även att han skulle beviljas fortsatt uppehålls- och arbetstillstånd med hänsyn till att han vunnit anknytning till Sverige genom etablering på arbetsmarknaden. Utlänningsnämnden fann att han inte kunde beviljas uppehållstillstånd på den grunden, men att det vid en sammantagen bedömning, varvid särskilt beaktades den långa vistelsetiden samt den anknytning han fick anses ha fått till svenska förhållanden, fanns humanitära skäl enligt 2 kap. 4 § första stycket 5 UtlL. Mannen beviljades därför ett permanent uppehållstillstånd.

UN 433-02 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd då sökanden haft tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av s.k. uppskjuten invandringsprövning samt anställning. Etablering på den svenska arbetsmarknaden har ansetts föreligga.

Utlänningsnämnden prövade i det rubricerade ärendet två fall rörande frågan om uppehållstillstånd med hänvisning till att sökanden etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden.

I det första av dessa var det fråga om en man som beviljats uppehållstillstånd grundat på anknytning inom ramen för s.k. uppskjuten invandringsprövning. Sedan anknytningen brustit ansökte han om fortsatt uppehålls- och arbetstillstånd och åberopade att han hade två fasta deltidsanställningar sedan två år tillbaka. Efter en samlad bedömning av omständigheterna i ärendet, varvid särskilt beaktades mannens etablering på den svenska arbetsmarknaden, beviljades han permanent uppehållstillstånd.

I det andra ärendet hade sökanden vistats i Sverige under fyra års tid, först med uppskjuten invandringsprövning på grund av anknytning. Sedan det första förhållandet brustit åberopade sökanden anknytning till en ny man i Sverige. Utlänningsnämnden fann vid sin prövning av ärendet att det andra förhållandet inte framstod som seriöst och att sökanden inte kunde beviljas uppehållstillstånd under åberopande av denna anknytning. Däremot konstaterade nämnden att sökanden hade vistats legalt i Sverige i fyra år och att hon sedan två år tillbaka hade anställning här. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i ärendet, där sökandens etablering på den svenska arbetsmarknaden beaktades särskilt, beviljades därför permanent uppehållstillstånd.

Uppehållstillstånd som egen företagare. Tredjelandsmedborgare

UN 245-94 Avslag på ansökan om uppehållstillstånd som egen företagare avseende man som dessförinnan haft tidsbegränsat uppehållstillstånd under två års tid med egen verksamhet.

Mannen A, 57 år och medborgare i Pakistan, vistades i Sverige med tidsbegränsade uppehållstillstånd från och med oktober 1989 till och med oktober 1991 för upprättande av affärsverksamhet. Han ansökte därefter om uppehållstillstånd som egen företagare.

Under den tid då A haft tidsbegränsade uppehållstillstånd var han delägare i olika aktiebolag som ägnade sig åt import- och exportverksamhet. Utredning om företagens lönsamhet visade bl.a. låg omsättning och negativ lönsamhet samt att ett stort antal betalningsanmärkningar fanns registrerade beträffande båda företagen. Båda företagen var likvidationspliktiga på grund av brott mot aktiebolagslagens bestämmelser. Externa bedömningar av företagen talade för att tillräcklig lönsamhet inte skulle kunna uppnås. A invände bl.a. att han, delvis med hjälp av lånade pengar från släktingar i Pakistan, hade investerat mycket pengar i bolagen och att bolagens avkastning skulle komma att öka.

Utlänningsnämnden (en ordförande och ytterligare två ledamöter) fann vid en samlad bedömning att A hade åsidosatt de elementära skyldigheter som åvilat honom i egenskap av företagare och att det därigenom saknades förutsättningar att bevilja honom uppehållstillstånd som egen företagare.

UN 368-99 Avslag på ansökan avseende familj med två barn där maken ansökt om uppehållstillstånd som egen företagare.

Mannen A, 46 år och medborgare i Bangladesh, kom till Sverige i augusti 1984 med tidsbegränsat uppehållstillstånd för studier. A:s hustru B, 33 år och medborgare i Bangladesh, kom till Sverige i augusti 1988 och fick tidsbegränsat uppehållstillstånd såsom anhörig till A. Tiden för A:s och B:s uppehållstillstånd löpte ut vid årsskiftet 1994/95. Under vistelsen i Sverige fick makarna barnet C, född 1991 och barnet D, född 1993. Vid tiden för prövningen av den aktuella ansökan var B gravid med ytterligare ett barn.

I januari 1995 ansökte A och B om permanent uppehållstillstånd, A i egenskap av egen företagare. A anförde att han hade bildat ett aktiebolag och att familjen skulle kunna försörja sig genom inkomsterna från detta. A anförde att omsättningen i bolaget uppgick till drygt två miljoner kr år 1997 och beräknades öka till cirka fyra miljoner kr år 1998. Rörelsen medgav ett löneuttag på cirka 7 000 kr per månad, vilket familjen ansåg tillräckligt för att klara sig på.

Utlänningsnämnden (en ordförande och ytterligare två ledamöter) hänvisade till Statens invandrarverks interna riktlinjer för prövningen av uppehållstillstånd avseende utländska medborgare som vill bli egna företagare i Sverige. Dessa riktlinjer innebar bl.a. att sökanden måste kunna styrka tillgång till kapital som behövs för att köpa företaget. Vidare måste sökanden kunna styrka sin försörjning genom egna medel under minst ett år. Försörjningskravet skulle motsvara socialstyrelsens normer för skälig levnadsnivå (socialbidrag) samt boendekostnad, i förekommande fall för hela familjen.

Utlänningsnämnden konstaterade att den lön som A uppgav sig kunna ta ut från företaget – 7 000 kr per månad – understeg socialstyrelsens riksnorm för skäliga levnadskostnader för en familj av aktuell storlek. Därutöver tillkom även boendekostnader. Utlänningsnämnden ansåg alltså att A inte visat att försörjningskravet var uppfyllt. Inte heller ansågs de handlingar som hade getts in i ärendet tillräckliga som underlag för att kunna göra en företagsekonomisk bedömning. Enbart den omständigheten att familjen vistats en lång tid i Sverige ansågs inte utgöra tillräcklig grund för uppehållstillstånd av humanitära skäl. Någon särskild anknytning till svenska förhållanden hade inte åberopats och en direkt förfrågan om barnen hade anpassat sig till svenska förhållanden hade lämnats obesvarad. Inte heller hade det framkommit att barnens

psykosociala utveckling skulle bli bestående skadad genom en flyttning till Bangladesh. Ansökan avslogs därför. På grund av den långa vistelsetiden i Sverige samt den beräknade nedkomsten förordnades dock om uppskov med verkställighet av beslutet.

Uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl (klagorätt). Tredjelandsmedborgare

UN 360-99 Avslag på ansökan om uppehållstillstånd med anställning som åberopad grund efter tidigare avslag på ansökan om arbetstillstånd.

Mannen A, 41 år och medborgare i Iran, beviljades tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd under år 1996 på grund av arbetsmarknadsskäl. I juni 1998 ansökte han om tillstånd för bosättning i Sverige och åberopade arbetsmarknadsskäl. Aktuell anställning var i en muslimsk församling där A tidigare verkat. Enligt uppgifter från Arbetsförmedlingen hade inga andra sökande anmält sig till tjänsten. Länsarbetsnämnden avstyrkte ansökan och Statens invandrarverk (SIV) avslog densamma. SIV anförde att det saknades anledning att bevilja A uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl, eftersom ansökan om arbetstillstånd hade avslagits.

Utlänningsnämnden framhöll att SIV:s beslut i fråga om arbetstillstånd inte fick överklagas. Eftersom Utlänningsnämnden därmed inte var behörig att pröva frågan om arbetstillstånd, kunde A heller inte beviljas uppehållstillstånd med den åberopade anställningen som grund. Ansökan om uppehållstillstånd avslogs därför.

Uppehållstillstånd för arbetstagare. EES-medborgare och medborgare i Schweiz

UN 258-95 Avslag på ansökan om uppehållstillstånd som arbetstagare då åberopade tillfälliga anställningar haft en alltför begränsad omfattning och uppgifterna om heltidsanställning varit alltför vaga.

I ett beslut från Utlänningsnämnden hade sökanden, en man från Frankrike, gjort gällande att han dels hade haft tillfälliga och oregelbundna anställningar hos två olika arbetsgivare i Sverige, dels att han sedan några månader tillbaka hade en heltidsanställning hos en tredje svensk arbetsgivare. Av de två tillfälliga anställningarna hade den ena, enligt sökandens egna uppgifter, upphört vid tiden

för nämndens beslut. Hos den andra arbetsgivaren hade sökanden haft tillfälliga timanställningar sedan ett par år tillbaka, motsvarande ett par dagar i månaden. Detta ansågs, enligt EG-domstolens terminologi, vara verksamhet av ”marginell och underordnad betydelse” och kunde inte kvalificera sökanden som arbetstagare. Det bolag som var arbetsgivare för heltidsanställningen fanns inte registrerat i något avseende hos skattemyndigheten. Utlänningsnämnden ansåg mot den bakgrunden att uppgiften om arbete inte kunde bedömas som trovärdig och lämnade den utan avseende. Vid en helhetsbedömning ansågs sökanden alltså inte falla under begreppet arbetstagare i den mening som avses i artikel 48 i Romfördraget. Han tillhörde därmed inte den krets av personer som fördraget och EES-avtalet avser att garantera fri rörlighet för och bedömdes inte vara berättigad till uppehållstillstånd enligt 3 kap. 5 a § UtlF.

Uppehållstillstånd för egen företagare, EES-medborgare och medborgare i Schweiz

UN 230-94 Bifall till ansökan om uppehållstillstånd för egen företagare trots motstående omständigheter

Skillnaden i prövningen mellan EES-medborgare och schweiziska medborgare respektive andra medborgare åskådliggörs genom rubricerat beslut från Utlänningsnämnden, där Migrationsverket i tiden före Sveriges EES-anslutning hade avslagit en ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd från en italiensk medborgare. Migrationsverket anförde att mannen inte hade visat att han uppfyllde försörjningskravet för egen företagare. Dessutom hade han dömts för brott, grov stöld från arbetsgivaren, under sin vistelse i Sverige. Vid tiden för Utlänningsnämndens prövning hade Sverige tillträtt EES-avtalet. Mannen hade gett in identitetshandlingar och en handling som visade att han var egen företagare. Detta utgjorde då grund för att ändra Migrationsverkets beslut och mannen beviljades ett femårigt uppehållstillstånd.

Uppehållstillstånd för arbetstagare eller egenföretagare enligt EU:s associeringsavtal

UN dnr 02/06563 och 02/08325 (stornämndsbeslut). Avslag på ansökan där sökanden åberopat EU:s associeringsavtal med Polen respektive Litauen som grund för att få arbeta i Sverige som anställd respektive egen företagare

Utlänningsnämnden har i de två rubricerade stornämndsbesluten prövat invändningar om associeringsavtal, dvs. tillämpning av Europaavtalen mellan EU och kandidatländer, i dessa fall gällande sökande från Polen och Litauen.

Det ena beslutet gällde en polsk medborgare som hade anställning i Sverige och ansökte om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Sökanden åberopade Polens associeringsavtal som grund för förlängningen. Länsarbetsnämnden avstyrkte ytterligare tillstånd. Migrationsverket avslog ansökan och beslutade om utvisning. Utlänningsnämnden konstaterade att associeringsavtalet inte medför någon rätt att uppehålla sig i Sverige eller få uppehållstillstånd här och att sökandens rätt till arbets- och uppehållstillstånd skall prövas enligt utlänningslagen. Då det saknades skäl att bevilja uppehållstillstånd avslogs överklagandet.

Det andra beslutet gällde en litauisk medborgare som åberopade att han hade rätt att verka som egen företagare i Sverige med stöd av Litauens associeringsavtal. Migrationsverket avslog ansökan och beslutade om avvisning med omedelbar verkställighet. Utlänningsnämnden fastställde avvisningsbeslutet men upphävde förordnandet om omedelbar verkställighet. Nämnden påpekade att det följer av det aktuella Europaavtalet att nationella bestämmelser skall tillämpas angående rätten till inresa, uppehåll och arbete. Vid en samlad bedömning av omständigheterna ansåg nämnden att sökanden var att betrakta som arbetstagare och att han därför skulle vara skyldig att ha arbetstillstånd.

Praxissammanställning, humanitära skäl för uppehållstillstånd

Vårdbehov m.m, barn

UN 15-92 Bifall – trots att familjen hållit sin undan – till ansökan avseende minderåriga barn som till följd av pressande psykiska förhållanden utanför sitt hemland under fyra år blivit i stort behov av barnpsykiatrisk vård.

Familjen A från Kosovo, makar med fyra minderåriga barn i åldrarna 16, 13 10 och 7 år reste in i Sverige i augusti 1991 och ansökte om asyl här sedan de avvisats från Finland. Familjen anförde också humanitära skäl för att få stanna. De hade tidigare ansökt om asyl här och fått avslag på sin ansökan dels i maj och november 1989, dels i januari och maj 1990. Familjen hade även ansökt om asyl i Norge och Finland. Ansökningarna hade avslagits. I ärendet framgick att familjen hade hållit sig undan långa tiden såväl i Sverige som i Norge.

Sedan Statens invandrarverk (SIV) avslagit deras ansökan överklagade familjen avvisningsbeslutet. Makarna åberopade bl.a. sex läkarintyg avseende barnens hälsotillstånd samt uppgifter om barnens skolgång.

UN fann att de asylskäl som hade framförts i ärendet, särskilt mot bakgrund av att makarna hade givit in en falsk handling, brast i trovärdighet och att familjen inte var att anse som flyktingar.

UN, som menade att familjen enbart med hänsyn till barnen kunde beviljas uppehållstillstånd, upphävde avvisningen och anförde:

Det framgår av det ingivna medicinska materialet att barnen är i stort behov av barnpsykiatrisk vård samt att deras nuvarande psykiska status är en direkt följd av att de levt under pressande psykiska förhållanden i samband med vistelsen utanför hemlandet. Deras nuvarande förhållanden är av sådan art att det skulle strida mot humanitetens krav att nu, efter fyra års vistelse i osäkerhet utanför hemlandet, tvångsvis förflytta dem till Kosovo, där adekvat psykiatrisk behandling inte heller torde

kunna erhållas. Å andra sidan måste framhållas att det i den föreliggande situationen, dvs. när en utlänning håller sig undan verkställighet av en avvisning eller utvisning, normalt inte bör komma i fråga att låta utlänningen stanna kvar i landet trots preskription. Härtill kommer att den enda omständigheten som talar för att familjen skall få stanna kvar i landet – barnens nuvarande tillstånd – uppstått som en följd av just det förhållandet att familjen inte brytt sig om att efterkomma det utvisningsbeslut som meddelades av regeringen redan i november 1989.

UN:s beslut meddelades den 5 november 1992.

reg. 10-93 Avslag på ansökan avseende familj från Bulgarien med två barn (9 och 12 år), båda lidande av blödarsjuka.

Kvinnan A, 39 år, och hennes två söner kom till Sverige i november 1991 och ansökte om uppehållstillstånd för läkarvård för barnen. Sedan familjen hade beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för att barnen skulle genomgå sjukvårdsbehandling under cirka sex veckors tid, ansökte familjen i stället om tillstånd för bosättning. Som skäl för att få stanna i Sverige åberopades barnens hälsotillstånd och avsaknad av adekvata behandlingsmöjligheter i Bulgarien. Ansökan avslogs och avvisningsbeslutet verkställdes den 31 juli 1992. Familjen ansökte därefter på nytt om uppehållstillstånd på samma grunder som i den tidigare ansökan. Ärendet överlämnades till regeringens prövning.

Utredningen i ärendet visade att den vård som kunde erbjudas blödarsjuka i Sverige var mycket kostnadskrävande och att endast ett fåtal länder – även inräknat länder med välutvecklad sjukvård – kunde erbjuda samma vårdalternativ.

Regeringen uttalade i detta fall:

Enligt utredning i ärendet erbjuds den vård för blödarsjuka som B och C kräver av kostnadsskäl endast i ett fåtal länder, däribland Sverige. Vården kan emellertid, förutsatt tillgång på relevant medicinskt preparat, utföras i Bulgarien. Det är upplyst i ärendet att vård i Sverige under en begränsad tid inte har någon betydande medicinsk effekt. Det skulle medföra ett betydande ekonomiskt åtagande av Sverige, med tanke på det stora antal blödarsjuka personer i olika länder som inte erbjuds den vård de kan ges i Sverige, om behov av vård för blödarsjuka skulle anses utgöra grund för uppehållstillstånd.

Regeringen fann sammantaget inte skäl att bevilja uppehållstillstånd utan avslog ansökan.

Regeringens beslut meddelades den 11 februari 1993.

UN 16-93 (I) Bifall till ansökan avseende familj från Kosovo med fyra barn (2, 3, 5 och 7 år) varav två av barnen led av diabetes.

Mannen A, 32 år, kvinnan B, 29 år, och deras fyra barn kom till Sverige i maj 1992. De ansökte om asyl och åberopade bland annat mannens politiska tillhörighet. Han uppgav sig också riskera fängelse för att han inte följt inkallelseorder till militärtjänst samt att han skulle skickas att tjänstgöra i krig vid ett återsändande. Även humanitära skäl åberopades på grund av att två av barnen led av diabetes.

SIV och UN ansåg inte att asylskäl förelåg på någon av de grunder som A gjort gällande. I ärendet hade emellertid framkommit att de två barnens diabetes var livshotande om de inte hade tillgång till insulin i tillräckliga doser. Vidare var den allmänna sjukvårdssituationen i Jugoslavien vid tillfället sådan att det kunde finnas risk för att tillfällig brist på insulin skulle uppstå. UN ansåg därför att familjen skulle få stanna i Sverige av humanitära skäl och upphävde avvisningen. UN överlät till SIV att besluta i tillståndsfrågan.

UN:s beslut meddelades den 27 december 1993.

UN 16-93 (II) Bifall till ansökan avseende familj från Kosovo med fem barn (9, 13, 14, 16 och 18 år) varav det äldsta barnet led av fysiska och psykiska handikapp och ett av de andra barnen led av stressreaktioner.

Mannen A, 43 år, kvinnan B, 36 år, och deras fem barn kom till Sverige i juni 1992. De ansökte om asyl pga. politisk tillhörighet och förföljelser från den serbiska polisen. Även humanitära skäl åberopades pga. barnens sjukdomstillstånd. Under handläggningen i UN gav A även in kopia av en häktningsorder mot honom från domstol i hemlandet. UN bedömde att häktningsordern var falsk och asylskäl ansågs inte föreligga.

Utredningen i ärendet visade att flickan D led av stressreaktioner med bl.a. buksmärtor, kräkningar, huvudvärk och frånvaroattacker. Ingen av dessa reaktioner ansågs vara av livshotande karaktär. Inte heller i övrigt ansågs hon vara i behov av sådan vård som inte stod att få i hemlandet. Beträffande det äldsta av barnen, pojken C, framgick det däremot att han hade behov av basal vård och hjälp i den dagliga tillvaron samt kontinuerlig tillsyn genom professionell medicinsk vård till följd av ett hormonbristtillstånd och ett magsårsliknande sår i strupen. Vid bristande behandling skulle såväl hormonbristtillståndet som det magsårsliknande såret kunna bli

livshotande. Enligt utredningen bedömdes att hemlandet inte skulle kunna erbjuda adekvat vård i dessa avseenden.

UN ansåg därför att familjen skulle få stanna i Sverige av humanitära skäl och upphävde avvisningen. UN överlät till SIV att besluta i tillståndsfrågan.

UN:s beslut meddelades den 27 december 1993.

UN 16-93 (III) Bifall till ansökan avseende familj från Kosovo med fyra barn (3, 7, 9 och 11 år) varav ett av barnen led av barnreumatisk sjukdom.

Mannen A, 34 år, kvinnan B, 38 år, och deras fyra barn kom till Sverige i december 1991. De ansökte om asyl på grund av politisk tillhörighet och risk för bestraffning efter att mannen undandragit sig militärtjänst efter inkallelse. Även humanitära skäl åberopades på grund av flickan C:s sjukdomstillstånd. Asylskäl bedömdes inte föreligga.

Utredningen visade att flickan C, då elva år, sedan fyra års ålder lidit av barnreumatisk sjukdom. För att undvika framtida handikapp skulle det krävas en intensiv behandling innefattande bl.a. medicinering och sjukgymnastik i olika former. Vid ankomsten till Sverige hade hon redan ett betydande handikapp till följd av otillräckliga vårdinsatser i hemlandet. Sedan behandling påbörjats i Sverige hade hennes tillstånd dock förbättrats. UN bedömde därigenom att C inte skulle kunna beredas tillräcklig vård i Jugoslavien utan att ett återsändande skulle innebära en risk för henne att drabbas av ett livslångt handikapp.

UN ansåg alltså att familjen skulle beviljas uppehållstillstånd och upphävde avvisningsbeslutet. Nämnden överlät till SIV att besluta i tillståndsfrågan. En ordförande var skiljaktig och ansåg inte att de humanitära skälen var tillräckligt starka för att bevilja uppehållstillstånd.

UN:s beslut meddelades den 27 december 1993.

UN 17-93 Avslag på ansökan från en i USA bosatt kvinna från Makedonien med tre barn (9, 12 och 13 år). Stressymptom hos barnen sedan kvinnan tidigare misshandlats av maken.

Kvinnan A, 31 år, och hennes tre barn kom till Sverige i oktober 1991 och ansökte om uppehållstillstånd för bosättning. A åberopade anknytning till i Sverige bosatta föräldrar och två syskon. A uppgav att hon 1978, vid sjutton års ålder, ingått ett arrangerat äktenskap i Makedonien. Hon uppgav vidare att hon efter gifter-

målet åtföljde sin make, som var amerikansk medborgare av jugoslaviskt ursprung, till USA där de bosatte sig. Enligt As uppgifter hade maken misshandlat och hotat henne under hela äktenskapet tills hon och barnen lämnade landet. Dessutom hade makens bror, som var bosatt i USA, sökt upp henne i Sverige och hotat A och barnen. As make ansökte om överflyttande av barnen enligt Haagkonventionen.

Av utredningen framkom beträffande barnens hälsa att de två yngsta barnen var oroliga och hade sömnproblem samt att det yngsta barnet hade gått ner i vikt. Barnen bedömdes vara i behov av lugn och ro samt stabilitet för att deras hälsa inte skulle äventyras. Barnen gick i skola i Sverige och bedömdes ha anpassat sig väl här.

UN ansåg i och för sig att humanitära skäl av avsevärd styrka förelåg, inte minst gällande barnen. Eftersom det emellertid ansågs åvila de amerikanska myndigheterna att lösa de sociala problemen och ge A och barnen det skydd och den omvårdnad som behövdes, avslogs ansökan om uppehållstillstånd. Två ledamöter var skiljaktiga och ansåg att de humanitära skälen, främst i fråga om barnen, var tillräckligt starka för att uppehållstillstånd skulle beviljas.

UN:s beslut meddelades den 3 mars 1993.

reg. 21-94 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd för familj från Libanon med två barn (0 och 5 år), varav det äldsta barnet lidit av grav hörselnedsättning och cp-skada.

Kvinnan A, 32 år, och hennes femårige son B kom till Sverige i januari 1991. Under våren 1991, medan de fortfarande vistades i Sverige, födde A sonen C. A ansökte om asyl med hänvisning till att hennes make, som varit försvunnen från Libanon en längre tid och antogs vara död, tidigare hade varit politiskt aktiv i hemlandet. Hon åberopade också att den äldste sonen led av grava handikapp. Asylskäl bedömdes inte föreligga. Sedan ansökningarna avslagits inkom A med nya ansökningar, varav två avslogs. Den tredje nya ansökningen överlämnades till regeringen i juli 1993.

Av utredningen i ärendet framgick att B vid ankomsten till Sverige hade mycket gravt störda motoriska funktioner och att han inte hade utvecklat något språk. Under sin vistelse i Sverige hade han dock genomgått intensiva vård- och träningsinsatser, vilka lett till en mycket positiv utveckling, såväl motoriskt som kommunikationsmässigt. Vidare hade han lärt sig att kommunicera med omgivningen genom det svenska teckenspråket. Vård och träning motsvarande den som B fått i Sverige kunde inte ges i Libanon.

Regeringen fann att B:s handikapp inte kunde anses vara av synnerligen allvarlig art. Med hänsyn till de speciella omständigheterna – att B i Sverige hade utvecklat sitt första och enda språk och då ett återvändande till hemlandet skulle riskera att påverka hans utveckling på ett livsavgörande sätt – ansågs dock att uppehållstillstånd skulle beviljas på grund av humanitära skäl. Vid helhetsbedömningen av om uppehållstillstånd skulle beviljas anfördes även att en mer generös bedömning kan göras i fråga om barn.

Regeringens beslut meddelades den 17 februari 1994.

reg. 22-94 Bifall till tidsbegränsat uppehållstillstånd för familj från Kosovo med tre barn (0, 5 och 6 år) varav det yngsta barnet lidit av svårt hjärtfel.

Mannen A, 35 år, kvinnan B, 27 år, och deras två barn kom till Sverige i november 1991. Under vistelsen i Sverige fick de hösten 1992 ytterligare ett barn, dottern E. Denna föddes med Downs syndrom och hade ett medfött svårt hjärtfel, för vilket hon opererades en första gång i februari 1993.

Familjen ansökte om asyl på grund av att mannen undandragit sig krigstjänstgöring och pga. den svåra situationen för etniska albaner i Kosovo. Även humanitära skäl åberopades på grund av dottern E:s sjukdomstillstånd. Asylskäl bedömdes inte föreligga.

Av utredningen framgick att flickan E till följd av hjärtfelet skulle genomgå en andra operation vid ett års ålder, förutsatt att hon då hade uppnått tillräcklig vikt. Behandlande läkare bedömde att E efter en andra operation skulle kunna klara sig med den vård som kunde erbjudas i hemlandet, trots att den var undermålig med svenska mått mätt; vid ett återsändande skulle hon däremot avlida. SIV bedömde att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd borde ges för att möjliggöra ytterligare en operation av E i Sverige. UN instämde i bedömningen.

Regeringen uttryckte i detta fall allmänt:

Enligt regeringens mening bör de riktlinjer som tidigare dragits upp och som kommit till uttryck i ovannämnda regeringsbeslut (avs. reg 10-93) alltjämt gälla vid bedömning av om uppehållstillstånd bör beviljas för en utlänning som har behov av vård. Det innebär att tillstånd för bosättning kan beviljas endast i undantagsfall, när det är fråga om en livshotande sjukdom för vilken vård inte kan beredas i hemlandet eller när det föreligger ett handikapp av synnerligen allvarlig art. Det är inte möjligt att ställa upp en generell regel för hur allvarlig en sjukdom måste vara för att tillstånd skall beviljas. Det är mycket svårt att göra jämförelser mellan olika sjukdomar och handikapp. De huma-

nitära aspekterna måste vägas mot de ekonomiska åtagandena som kan bli en direkt eller indirekt följd av att tillstånd beviljas. Särskilt måste beaktas de åtaganden utöver det enskilda fallet som kan bli följden av att tillstånd beviljas. Sverige kan på många områden erbjuda en medicinsk vård på en högre nivå än många andra länder. Samtidigt är våra vårdresurser begränsade. Vi har inte möjlighet att ta emot människor som söker sig hit från andra länder i huvudsakligt syfte att få en bättre vård än i hemlandet. I princip bör krävas att vården eller behandlingen kan leda till en förbättring av tillståndet eller att behandlingen är livsnödvändig. Vidare måste beaktas om det föreligger någon möjlighet till vård i hemlandet. Enbart den omständigheten att vården i Sverige håller en högre kvalitetsnivå kan inte utgöra grund för tillstånd. Inte heller bör uppgivna ekonomiska svårigheter att få vård i hemlandet leda till att tillstånd beviljas. Det kan i vissa fall finnas skäl att göra en något generösare bedömning. Det kan gälla barn, när sjukdomen eller handikappet på ett livsavgörande sätt skulle påverka barnets utveckling vid ett återsändande. Det kan också gälla personer som utvecklat sjukdomen eller handikappet efter inresan i Sverige, t.ex. på grund av en här inträffad olyckshändelse.

Regeringen beviljade, med hänsyn de humanitära skäl som grundade sig på den planerade operationen och efterföljande behov av vård, ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för familjen och återförvisade ärendet till SIV för ytterligare utredning av de politiska skäl som åberopats.

Regeringens beslut meddelades den 17 februari 1994.

reg. 23-94 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd för familj från Kosovo med tre barn (4, 8 och 10 år), varav ett av barnen lidit av hjärntumör och ett allvarligt hjärtfel.

Mannen A, 35 år, kvinnan B, 32 år och deras tre barn kom till Sverige i juli 1991.

Familjen ansökte om asyl på grund av A:s politiska tillhörighet samt då denne undandragit sig militärtjänst för att slippa krigstjänstgöring. Under handläggningen åberopades även humanitära skäl pga. sonen D:s sjukdomstillstånd. Sjukdomarna hade såvitt framkommit upptäckts först efter ankomsten till Sverige. Asylskäl ansågs inte föreligga. SIV bedömde att uppehållstillstånd borde meddelas, men överlämnade ärendet till regeringen för avgörande.

Av utredningen i ärendet framkom i huvudsak följande. Efter ankomsten till Sverige upptäcktes det att pojken D, då åtta år, led av en elakartad hjärntumör. Han opererades för denna i mars 1992 och genomgick därefter strålbehandling. Vidare upptäcktes, även

detta efter ankomsten till Sverige, att D led av ett komplicerat hjärtfel. Behandling av hjärntumören och hjärtfelet skulle innebära återkommande kontroller och uppföljningar under flera år. För behandlingen och eftervården skulle det också krävas tillgång till högspecialiserad personal och tekniskt avancerad apparatur. Hemlandet bedömdes inte kunna ge tillräckliga vårdinsatser. Om vården avbröts skulle det kunna innebära fara för pojkens liv.

Regeringen fann att det förelåg en fara för betydande försämring av pojkens tillstånd om han inte fick nödvändig behandling och att vårdbehovet inte kunde tillgodoses i hemlandet. Mot detta anfördes att den aktuella vården var mycket kostnadskrävande. Det framhölls också att en något mer generös bedömning kan göras då det är fråga om ett barn. Dessutom konstaterade regeringen att familjen inte från början ansökt om uppehållstillstånd i syftet att söka vård för sonen, utan att sjukdomarna hade visat sig först efter ankomsten till Sverige. Efter en sammantagen bedömning av dessa omständigheter beviljades familjen permanent uppehållstillstånd.

Regeringens beslut meddelades den 17 februari 1994.

Vårdbehov m.m, vuxen

UN 4-93 Bifall till tidsbegränsat uppehållstillstånd avseende man från Pakistan som vistades i Sverige för att hjälpa en i Sverige bosatt bror under dennes sjukdom

Mannen A, 33 år, kom till Sverige i januari 1992 med gällande visering. Efter inresan ansökte han om och beviljades uppehållstillstånd för besök till den 31 maj 1992. Därefter ansökte han om tillstånd att få stanna i Sverige tills vidare för att hjälpa sin svårt sjuke bror B som saknade andra anhöriga i Sverige.

Utredningen visade att B hade drabbats av flera hjärninfarkter, den senaste under 1992 efter att A hade kommit till Sverige. B var till följd av hjärninfarkterna huvudsakligen rullstolsbunden men rehabilitering pågick och han kunde i viss mån förflytta sig med hjälp av rollator. Utöver B:s neurologiska handikapp till följd av hjärninfarkterna led han också av en ovanlig stämbandssjukdom. Han hade genomgått en operation för detta och ytterligare en operation var planerad. Enligt läkarintyg i ärendet samt skrivelser från Neurologiskt handikappades riksförbund, en lokal stroke-förening samt en skrivelse från aktuellt socialdistrikt var A:s närvaro och

stöd ytterst angeläget och oersättligt för B:s fortsatta rehabilitering.

B, som tidigare hade varit inlagd på klinik, skrevs ut därifrån den 5 mars 1993 och genomgick därefter bl.a. arbetsterapi två gånger i veckan vid kliniken.

UN ansåg att det förelåg särskilda skäl för att pröva A:s ansökan om uppehållstillstånd trots att han befann sig i Sverige. Nämnden bedömde vidare att det på humanitär grund förelåg skäl att inte utvisa A och att det fanns vägande skäl för att bevilja honom ett tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd, dock längst till den 1 februari 1994, och upphävde således utvisningen.

UN:s beslut meddelades den 19 mars 1993.

UN 16-93 (IV) Avslag på ansökan avseende man från Kosovo som led av muskeldystrof.i

Mannen A, 29 år, kom till Sverige i december 1991. Han ansökte om asyl pga. politisk tillhörighet och uppgav sig ha blivit förföljd och misshandlad av serbisk polis. I UN åberopade A även att han skulle beviljas uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl eftersom han led av en obotlig sjukdom, muskeldystrofi. Asylskäl bedömdes inte föreligga.

Utredningen visade att A till följd av sjukdomen hade svårt att gå längre sträckor utan rollator samt att han hade yrselproblem och svårigheter att svälja. Prognosen förväntades innebära en gradvis försämring av A:s muskelfunktion. Utöver sjukgymnastik, som endast kunde förväntas få en marginell effekt, saknades specifik behandling för sjukdomen. Tillräckligt starka humanitära skäl ansågs inte föreligga för uppehållstillstånd och ansökan avslogs.

UN:s beslut meddelades den 24 januari 1994.

reg. 47-94 Avslag på ansökan avseende man från Etiopien som led av HIV-infektion och som utvecklat aids.

Mannen A, 30 år, kom till Sverige i augusti 1992. Han ansökte om asyl på grund av politisk tillhörighet och uppgav att han vid ett återvändande skulle riskera att gripas och eventuellt avrättas. I Utlänningsnämnden åberopade A även att han skulle beviljas uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl eftersom han hade HIVinfektion och hade utvecklat aids. Asylskäl ansågs inte föreligga.

Av utredningen i ärendet framkom att A befann sig i ett stadium av sjukdomen då han drabbades av perioder av domningskänslor i kroppen. Det aktuella sjukdomsstadiet bedömdes som sådant att

olika symptom skulle tillkomma, vilka till viss del kunde behandlas i Sverige, men inte i Etiopien. För det fall att A skulle beviljas permanent uppehållstillstånd kunde han beredas tillfälle att delta i en vaccinationsstudie mot HIV.

Regeringen inhämtade yttrande från Socialstyrelsen beträffande bedömningen av humanitära skäl i anslutning till sjukdomen HIV/aids. Socialstyrelsen, vars bedömning delades av regeringen, ansåg inte att en enskild diagnos om HIV-infektion skulle vara generellt avgörande för bedömningen av humanitära skäl, inte heller då en aids-diagnos ställts. I stället borde en individuell bedömning göras av patientens allmäntillstånd, där förekomsten av allvarliga kliniska symptom skulle vägas in. Samma individuella bedömning skulle alltså göras som för andra sjukdomar med allvarlig prognos. Regeringen bedömde att A:s hälsotillstånd inte utgjorde skäl att bevilja uppehållstillstånd på humanitär grund.

Regeringens beslut meddelades den 23 juni 1994.

UN 337-96 Bifall till tidsbegränsat uppehållstillstånd avseende handikappad kvinna från Libanon för att möjliggöra urologisk operation.

Kvinnan B, 26 år, kom till Sverige i september 1994 tillsammans med sin bror C, 18 år. B och C ansökte därefter om asyl. En månad dessförinnan hade B:s och C:s mor A, 50 år, kommit till Sverige med visering och beviljats uppehållstillstånd för en månads vistelse här. Sedan B och C kommit till Sverige ansökte även A om asyl. En annan dotter till A var sedan tre år tillbaka bosatt i Sverige.

Som asylskäl åberopade familjen att A:s make hade stött Amalmilisen i Libanon, att han hade gripits och misshandlats av Hizbollamedlemmar sedan han offentligt skrikit slagord mot dem och att han i augusti 1994 åter hade förts bort av Hizbolla. A hade dessförinnan rest till Sverige för att besöka sin här boende dotter. B och C flydde till Beirut och vidare till Sverige. Enligt vad B och C fått veta skulle Hizbolla ha sökt dem i bostaden bland annat för att få C att ansluta sig till dem. B led sedan 1973, då hon skadats av en granat, av inre skador och var lam från midjan och neråt. Hon hade genomgått njuroperationer i hemlandet och vårdats på sjukhus för komplikationer med tarmblåsa och njurar.

Asylskäl bedömdes inte föreligga för någon av A, B eller C. Beträffande B visade utredningen att hon i Libanon fått en kontinent tarmblåsa inopererad och att hon själv tappade ur denna med hjälp av kateter. Medan B fortfarande vistades i Libanon drabbades hon dock av komplikationer varefter också njurkatetrar anlades.

Hon led även av infektion i njurarna. Sedan B kommit till Sverige genomgick hon i juli 1995 en operation, varvid njurkatetrarna kunde tas bort. En ytterligare operation var planerad att äga rum under senare delen av år 1996. Enligt ett i ärendet ingivet läkarintyg hade B efter den första operationen i Sverige betydligt bättre möjligheter att klara sig själv, både inom och utom Sverige, än tidigare. B led dock fortfarande av njurinfektioner och dessa bedömdes fortsätta hela hennes liv. Någon uppenbar akut fara ansågs inte föreligga för henne. Enligt intyget var B i behov av kontinuerlig tillsyn med sjukhusvård på specialistnivå och det ansågs vara av stort värde för henne att stå i kontakt med svensk sjukvård. Bedömningen i intyget var dock att det inte förelåg något absolut hinder mot att sköta vården i annat land.

Ett ytterligare läkarintyg behandlade B:s psykiska hälsa. Av detta framgick att B led av posttraumatiska stressyndrom såsom mardrömmar, koncentrationssvårigheter m.m. Hon hade i Sverige haft samtalskontakt med psykolog och bedömdes vara i fortsatt behov av psykoterapeutisk kontakt.

UN bedömde det saknades grund att bevilja A eller C uppehållstillstånd i landet. Beträffande B fann nämnden, med hänsyn till hennes förestående operation och den vårdtid som hon därefter beräknades vara i behov av, att det fanns skäl att bevilja henne ett tidsbegränsat uppehållstillstånd till och med den 1 april 1997. Med hänsyn till vad som framkommit i den medicinska utredningen och övriga omständigheter i ärendet bedömde nämnden det dock inte troligt att det tidsbegränsade uppehållstillståndet skulle komma att förlängas och lät därför ett tidigare avvisningsbeslut för B bestå.

UN:s beslut meddelades den 7 oktober 1996.

Självmordsrisk

UN 382-00 Avslag på ansökan avseende man från Litauen som åberopat suicidrisk och gjort två suicidförsök under pågående prövning av hans ansökningar om uppehållstillstånd.

Mannen A, 22 år, kom till Sverige i november 1996. Han ansökte om asyl men fick avslag och avvisningsbeslut meddelades. Under vistelsen i Sverige ingick A äktenskap med en i Sverige bosatt kvinna. Därefter gjorde han fyra nya ansökningar om uppehållstillstånd, vilka samtliga avslogs.

I en femte ny ansökan om uppehållstillstånd åberopades att A vid två tillfällen under hösten 1999 lagts in på psykiatrisk klinik efter att han i självmordssyfte tagit sömntabletter och lugnande tabletter. Det senaste självmordsförsöket uppgavs ha samband med ett beslut från UN att inte inställa verkställigheten av avvisningen. Sedan verkställigheten av avvisningen inställts genom beslut i februari 2000 inhämtades yttrande från förtroendeläkare. Av detta framgick bl.a. att A inte uppfyllde kriterierna för posttraumatiskt stressyndrom samt att hans situation främst grundades i oro över risken att förlora sin hustru och vad som skulle kunna hända honom om han kom tillbaka till Litauen. Vid ett nytt avvisningsbeslut bedömdes att det skulle föreligga en påtaglig risk för upprepning av tablettintag i självmordssyfte, medan en uttalad suicidrisk ansågs föreligga efter en avvisning. Definitiva verkställighetshinder på medicinsk grund ansågs inte föreligga.

UN anförde i sitt beslut bland annat följande.

I ärenden där det påstås att självmordsbenägenhet föreligger måste UN bedöma i vad mån självdestruktiva handlingar eller uttalanden om avsikt att utföra sådana handlingar har gjorts under inflytande av en allvarlig psykisk störning eller annat liknande tillstånd som påvisats i en psykiatrisk utredning. Om en sådan störning föreligger, kan den enskilde inte anses vara ansvarig för de handlingar som hans eller hennes förtvivlan kan leda till. Självdestruktiva handlingar eller uttalanden om avsikt att utföra sådana handlingar från en psykiskt störd person kan därför leda till att uppehållstillstånd beviljas. Handlingar eller uttalanden av detta slag kan emellertid i en del fall mer vara uttryck för besvikelse eller desperation efter besked om avvisning eller utvisning än för psykisk störning. I sådana fall kan handlingarna eller uttalandena inte ges samma tyngd vid prövningen av rätten till uppehållstillstånd. En utgångspunkt för UN är därvid att uttalanden om självdestruktiva handlingar – lika lite som när det gäller andra beslut av myndigheter eller domstolar – inte ensamma kan leda till bifall. Däremot kan sådana uttalanden och handlingar ändå få betydelse när det gäller att bedöma humanitära situationen i dess helhet.

Utredningen visade inte att A:s självdestruktiva handlingar och uttalanden tillkommit under inflytande av en allvarlig psykisk störning eller annat psykiskt tillstånd som var av så allvarlig karaktär att uppehållstillstånd borde beviljas på den grunden. A:s kristillstånd framstod i stället som väsentligen betingat av de avvisningsbeslut som meddelats mot honom. Vid en samlad bedömning ansågs inte verkställighet av avvisningen som stridande mot humanitetens krav i utlänningslagens mening.

UN:s beslut meddelades den 28 december 2000.

Sjukdom/annan nära anhörig i Sverige

reg. 86-98 Avslag på ansökan avseende 85-årig kvinna från Polen med vuxen dotter i Sverige

Kvinnan A ansökte i april 1997 om uppehållstillstånd för att bosätta sig hos dottern B, som bott i Sverige sedan år 1968 och varit svensk medborgare sedan år 1985.

Av utredningen framgick att A vid två tidigare tillfällen, åren 1986 och 1994, hade ansökt om uppehållstillstånd i Sverige men fått avslag. Däremellan hade även dottern B ansökt om uppehållstillstånd för sin mors räkning. Vid tiden för den ansökan som gjordes år 1997 bodde A i en lägenhet i Polen. Hon var frisk för sin ålder men klarade sig inte ensam. Hon hade tidigare fått hjälp av en annan dotter, bosatt i Polen, vilken avlidit i maj 1996. För det fall att A skulle beviljas uppehållstillstånd i Sverige avsåg dottern B att svara för hennes försörjning.

Regeringen fann inte att det förelåg något sådant särskilt beroendeförhållande som skulle vara tillräckligt för att bevilja uppehållstillstånd; A:s ansökan om uppehållstillstånd gjordes lång tid efter att B fått permanent uppehållstillstånd i Sverige och det beroendeförhållande som åberopats hade uppkommit först sedan A:s andra dotter avlidit. Om A:s förhållanden i Polen hade inte framkommit annat än att hon hade egen bostad och klarade sin försörjning. Vid en sammantagen bedömning ansåg regeringen inte att det förelåg sådana ömmande och udda omständigheter att uppehållstillstånd skulle beviljas.

Regeringens beslut meddelades den 17 juni 1998.

reg. 86-98 Bifall till ansökan avseende 85-årig kvinna från Ryssland med vuxen dotter i Sverige.

Kvinnan A kom till Sverige i juli 1997 med visering för tre månaders vistelse. Efter inresan i Sverige ansökte hon om uppehållstillstånd för bosättning hos sin dotter B, som bott i Sverige sedan år 1989 och varit svensk medborgare sedan år 1994.

Av utredningen framgick att A varit änka sedan år 1961, att hon en tid efter dottern B:s flytt fått hjälp av en dotterdotter som under år 1990 flyttat till Norge samt att de enda anhöriga hon hade kvar på hemorten var två systrar som båda var i behov av vård. A uppgav

att hon efter dotterdotterns flytt fått svårare och svårare att klara sig själv; hon hade långt till affären och besvärades av missbruk och kriminalitet i bostadsområdet. Dottern B hade besökt henne flera gånger per år samt däremellan skickat paket med förnödenheter. Under våren 1997 blev emellertid situationen akut, varför dottern och hennes make hämtade A till Sverige. För det fall att A skulle beviljas uppehållstillstånd i Sverige hade hon försörjning ordnad genom egna medel och genom hjälp från släktingarna.

I ett läkarintyg från november 1997 angavs att A led av ett flertal diagnostiserade hjärt- och lungsjukdomar, däribland hjärtsvikt, kronisk luftrörskatarr samt upprepade lunginflammationer. En traumatisk händelse som en avvisning från Sverige bedömdes kunna utlösa ett direkt och omedelbart livshotande tillstånd hos henne.

Regeringen angav i sin bedömning att stor vikt fick fästas vid innehållet i det ingivna läkarintyget. Mot bakgrund av A:s hälsotillstånd ansågs det därför inte rimligt att kräva att hon skulle återvända till hemlandet, utan uppehållstillstånd beviljades grundat på humanitära skäl.

Regeringens beslut meddelades den 17 juni 1998.

Anpassning till svenska förhållanden

UN 298-95 Avslag på ansökan om uppehållstillstånd – ej stridande mot humanitetens krav att verkställa avvisning av utlänning som avsagt sig sitt medborgarskap och blivit statslös.

Se referat under rubriken ”Verkställighetshinder”.

reg. 66-96 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd för familj med tre barn (7, 10 och 20 år) som vistats lång tid i Sverige i samband med att fadern arbetat i diplomatfamilj och haft s.k UDvisering.

Mannen A, 47 år (medborgarskap anges ej i det refererade beslutet) kom till Sverige i mars 1976 med s.k. UD-visering för att tjänstgöra hos en diplomatfamilj. A anställdes senare för att arbeta på hemlandets ambassad när denna öppnats i Sverige. A:s hustru B, 35 år, kom till Sverige i februari 1985, även hon med giltig UDvisering. I ärendet förekom olika uppgifter om när makarnas dotter C kommit till Sverige. Enligt vad A uppgett i utredning hos polismyndigheten samt vad som angetts i ett överklagande skulle dock

C ha kommit till Sverige samtidigt som B. Under B:s vistelse i Sverige födde hon barnen D och E.

Sedan UD-viseringarna hade gått ut och makulerats ansökte familjen om uppehålls- och arbetstillstånd för bosättning. Som skäl för ansökan åberopade de att de behövde tillstånd att vistas här för att kunna försörja sig i landet. De åberopade också den tid de vistats i Sverige.

Av utredningen framgick bland annat följande om familjens förhållanden. Ambassaden där A hade varit anställd hade stängts under 1993. I juli 1995 deltog han i en datakurs men saknade anställning. B hade under vistelsen i Sverige ansökt om arbetstillstånd vid tre tillfällen under åren 1985 – 1987 men fått avslag. Enligt intyg från arbetsgivare hade hon dock under perioden 1987 – 1993 arbetat som hotellstäderska och ekonomibiträde, vilket hon fortfarande gjorde i juli 1995. C hade under vistelsen i Sverige bland annat studerat på en vårdskoleutbildning och hade i juli 1995 en termin kvar. D hade gått två årskurser i svensk skola. De två yngsta barnen talade enbart svenska. Enligt en inlaga från Africa Coordination rådde stor risk för att A och hans familj, på grund av deras regionala ursprung, skulle komma att förföljas av separatisterna om de återsändes till hemlandet. A uppgav att han hade folkbokförts i Sverige redan år 1976. Kopior på röstkort för makarna hade getts in i ärendet.

Regeringen fann att familjen inte hade åberopat några omständigheter som berättigade dem till asyl i Sverige. Vidare anförde regeringen att personal vid en ambassad eller konsulat, enligt gällande internationella konventioner, normalt inte skulle betraktas som bosatt i tjänstgöringslandet. Vidare konstaterade regeringen:

Anställning vid utländsk ambassad eller utländskt konsulat medför enligt praxis normalt inte sådan anknytning till Sverige att uppehållstillstånd beviljas om anställningen upphör. Detta gäller oaktat om den diplomatiske tjänstemannens maka eller make har beviljats arbetstillstånd under den tid personen varit anställd vid den utländska beskickningen. Undantagsvis kan dock uppehållstillstånd för bosättning beviljas sedan anställningen upphört i fall där det varit fråga om en mycket långvarig anställning (jfr prop. 1983/84:144 s. 78). Detta har tillämpats när personen haft sin försörjning tryggad, exempelvis genom pension. Regeringen finner att undantag från ovan nämnda regel även kan göras i ömmande fall där det föreligger starka humanitära skäl. Regeringen konstaterar att A och hans familj inte kan anses ha varit bosatta i Sverige och, enligt praxis, att de inte kan anses ha fått sådan anknytning hit under den tid de vistats här med stöd av UDvisering att uppehållstillstånd bör beviljas enbart på denna grund.

Regeringen konstaterar dock vidare att A faktiskt vistats i Sverige under en mycket lång tid och att han och familjen i strid mot gällande bestämmelser blivit folkbokförda här. Mot denna bakgrund finner regeringen att det vore inhumant att nu tvinga A och hans familj att lämna Sverige. Familjen bör därför beviljas permanent uppehållstillstånd.

Regeringens beslut meddelades den 12 december 1996.

reg. 69-97 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd för kvinna från Turkiet och hennes barn (1 år) för att möjliggöra kontakt mellan barnet och dennes i Sverige bosatte far.

Kvinnan A, 31 år, kom till Sverige i januari 1995 och ansökte om asyl. Hon var sedan 1987 förlovad med mannen B. Denne lämnade Turkiet 1990 samt ansökte om och beviljades asyl i Sverige.

A anförde i asylansökan att polisen i Turkiet hade förhört henne om fästmannen efter att han flytt till Sverige samt att andra kurder, däribland hennes far, hade utsatts för förföljelser i hemlandet. Hon åberopade också humanitära skäl då hon enligt kurdisk sed och tradition var trolovad med B och då ett återsändande skulle innebära en risk att hon blev socialt utstött och brännmärkt.

Före A:s inresa i Sverige hade hon under 1992–1994 ansökt om visering för inresa i Sverige vid fem tillfällen, samtliga ansökningar hade dock avslagits.

A:s ansökan om uppehållstillstånd avslogs av SIV. Därefter gifte sig A och B i november 1995. I januari 1996 fick de dottern C. UN överlämnade A:s och C:s ärenden till regeringens prövning.

Av utredningen framgick följande om A:s och C:s förhållanden. A och B separerade i april 1996 och ansökte om äktenskapsskillnad. Denna ansökan återkallades senare och parterna flyttade samman igen under hösten 1996. De separerade kort därefter på nytt och ett nytt mål om äktenskapsskillnad inleddes. Enligt ett interimistiskt tingsrättsbeslut skulle A ensam ha vårdnaden om dottern, medan B skulle ha umgängesrätt fyra timmar varannan vecka. A anförde att hon ville att umgänget mellan dottern och fadern så småningom skulle utvidgas till ett normalt umgänge. Sedan ärendet överlämnats till regeringen tillkom dock uppgifter om att B under sammanboendet med A skulle ha hotat henne vid upprepade tillfällen, varav ett mycket allvarligt, samt utsatt henne för långvariga trakasserier. A och C bodde därefter på en flyktingförläggning. Tingsrätten dömde den 5 december 1997 till äktenskapsskillnad mellan A och B

och förordnade samtidigt att A skulle ha ensam vårdnad om dottern.

Ett läkarintyg avseende A angav att hon till följd av hot och trakasserier från maken led av symptom liknande posttraumatiskt stressyndrom. Även dottern C bedömdes ha fått ett mer tillbakadraget beteende. Dock hade umgänget mellan B och C fungerat väl och utökats till ett regelbundet umgänge om ett dygn per gång.

Regeringen fann att A och C inte hade rätt till asyl och att de inte heller kunde anses som skyddsbehövande i övrigt enligt utlänningslagens mening. Regeringen anförde vidare att A bott i Sverige tillsammans med sin före detta man under nästan två års tid och att A:s situation borde kunna jämställas med en s.k. sprucken anknytning där en person normalt sett har haft ett eller ett flera tidsbegränsade uppehållstillstånd när förhållandet upphör. Uppgifterna i läkarintyget talade inte för att A eller C skulle drabbas särskilt hårt av ett återvändande till Turkiet och uppehållstillstånd av humanitära skäl kunde därför inte beviljas på den grunden.

Frågan var då i stället om C borde tillåtas att stanna i Sverige på grund av sin anknytning till B som var bosatt här. Regeringen fann utrett att B och C träffades regelbundet och att de hade en fungerande relation. Vidare hänvisades till bestämmelser i föräldrabalken som talar om barnets behov av nära och goda relationer till båda sina föräldrar, trots att dessa är i konflikt med varandra. Regeringen anförde vidare bl.a.:

I görligaste mån bör utlänningslagen tolkas så att den ordning som gäller för barn som bor i Sverige, och de hänsyn som tas till dem, även ges inflytande över vad som bör gälla för barn som har åtminstone en förälder boende här. I förevarande fall är utrett att B, C:s pappa, har ett fungerande umgänge med sin dotter. Såvitt framgår av handlingarna i ärendet verkar båda föräldrarna för att umgänget skall komma till stånd och fungera. Ett synsätt innebärande att barn närmast regelmässigt anses ha det bäst i Sverige, oavsett språklig, kulturell och nationell bakgrund och tillhörighet strider inte minst mot det synsätt barnkonventionen ger uttryck för. Ett barn har dock ett grundläggande behov av ett stabilt och varaktigt förhållande till båda sina föräldrar. Regeringen bedömer att det i detta fall inte skulle vara rimligt att, mot bakgrund av de uppslitande förhållanden C redan nu varit utsatt för p.g.a. föräldrarnas situation, tvinga C att resa tillbaka till Turkiet. Regeringen beaktar även att ett barns tidsperspektiv skiljer sig från vuxnas. Ett år är för ett litet barn en oändligt lång tid då personligheten genomgår stora och dramatiska förändringar. Det står enligt regeringens bedömning helt klart att C:s umgänge med pappan skulle försvåras avsevärt om C bor i Turkiet. Regeringen finner att vikten av

att C får en fortlöpande kontakt med sin pappa är en sådan omständighet som bör väga tungt vid bedömningen. C har under sina första två levnadsår redan utsatts för flera uppslitande och för ett litet barn mycket traumatiska upplevelser. Hon har tillbringat sitt första år i en kärnfamilj för att därefter leva tillsammans med sin mamma utan någon kontakt med pappan. Umgänget med pappan har därefter återupptagits och fungerar enligt uppgift bra. Mot bakgrund härav bedömer regeringen att det skulle vara till men för C att återigen bryta med sin pappa för att bo i Turkiet, ett land som C för övrigt aldrig har bott i. Regeringen ifrågasätter inte att C skulle kunna få det bra i hemlandet. Regeringen bedömer dock att det vore olämpligt att nu frånta C möjligheten att upprätthålla kontakten med sin pappa.

Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna fann regeringen att det förelåg sådana synnerliga skäl att C skulle beviljas permanent uppehållstillstånd och därigenom att även A skulle tillåtas att stanna här.

Regeringens beslut meddelades den 11 december 1997.

UN 312-97 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd avseende bosnien-kroatisk familj med två barn (4 och 5 år) efter bedömning av sammanvägda omständigheter i ärendet, däribland lång vistelsetid i Sverige i avvaktan på beslut.

Mannen A, 37 år, kvinnan B, 31 år och deras två barn kom till Sverige i december 1993. Deras asylansökan avslogs och ett avvisningsbeslut meddelades, men verkställdes inte. Efter att avvisningsbeslutet upphävts i juni 1995 meddelades i stället ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för tiden fram till december 1995. Familjen ansökte därefter på nytt om asyl.

Av utredningen i ärendet framgick i huvudsak följande. Familjen, som var katoliker, bedömde att de inte kunde återvända till sin hemstad som serberna kontrollerade. Vid tiden för den slutliga prövningen i ärendet – hösten 1997 – var familjen i ett mycket nedgånget hälsotillstånd. Föräldrarna kände sig utbrända och avtrubbade. Båda var ordinerade lugnande medicin. Barnen hade mardrömmar och var ständigt oroliga.

Eftersom familjen var medborgare i såväl Bosnien-Hercegovina som Kroatien prövades deras ansökningar i förhållande till båda staterna. UN bedömde att familjen inte kunde återvända till Bosnien-Hercegovina utan risk för trakasserier, men väl till Kroatien. Vid bedömningen av om det ändå förelåg sådana humanitära skäl att familjen skulle tillåtas stanna i Sverige konstaterade nämnden till att börja med att ärendet rörde barn. Vid tiden för

nämndens prövning av ärendet var barnen fyra och nästan sex år gamla. Familjen hade vistats i Sverige i knappt fyra år och barnen fick därigenom anses ha fått en stark anknytning till svenska förhållanden.

UN fann vid en sammantagen bedömning av omständigheterna i ärendet – varvid främst beaktades vistelsetidens längd i Sverige, barnens anknytning till Sverige, föräldrarnas psykiska hälsa och det förhållandet att familjen under en tid hade haft tidsbegränsade uppehållstillstånd – att det förelåg skäl av sådan humanitär art att familjen skulle tillåtas stanna i Sverige med permanenta uppehållstillstånd.

UN:s beslut meddelades den 12 november 1997.

UN 315-97 Bifall till tidsbegränsat uppehållstillstånd avseende man från Cuba gift med svensk kvinna och för vilken tidigare avvisningsbeslut inte kunnat verkställas.

Mannen A, 25 år, kom till Sverige i augusti 1994 tillsammans med sin far och ansökte om asyl. Asylansökan avslogs och avvisningsbeslut meddelades under år 1995. A gav vid två tillfällen in nya ansökningar om uppehållstillstånd men båda avslogs.

I april 1997 gav A in ytterligare en ny ansökan. Han anförde att han hade inlett ett förhållande med en svensk kvinna under hösten 1995, att de varit sammanboende sedan januari 1996 och att de var gifta sedan januari 1997. Han tillade att han hade försökt resa tillbaka till Cuba för att därifrån ansöka om uppehållstillstånd grundat på anknytning, men att ambassaden hade meddelat honom att han inte skulle beviljas inresetillstånd. Han tillade att både han och hustrun mådde dåligt av den osäkra situationen.

UN anförde att det fick anses uppenbart att A skulle ha beviljats uppehållstillstånd på grund av anknytning om han hade haft möjlighet att ge in ansökan från hemlandet. A ansågs dock inte ha visat att en verkställighet av avvisningsbeslutet skulle innebära sådant allvarligt men att verkställigheten redan på den grunden skulle upphävas. Någon lösning av verkställighetsproblematiken bedömdes emellertid inte vara nära förestående. Med hänsyn därtill och då A hade ett relativt långvarigt och till synes seriöst förhållande med en svensk kvinna fann UN att det inte var rimligt att vidhålla en verkställighet av avvisningsbeslutet. Då det alltså ansågs stridande mot humanitetens krav att verkställa avvisningen upphävdes denna. Eftersom A:s anknytning till Sverige var en grundförutsättning för

att meddela tillståndet fann UN att tillståndet skulle tidsbegränsas genom uppskjuten invandringsprövning.

UN:s beslut meddelades den 18 oktober 1997.

UN 326-97 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd för kvinna och två barn (0 och 4 år) från Kosovo. Bifall till tidsbegränsat uppehållstillstånd under prövotid för mannen i familjen.

Mannen A, 27 år, och kvinnan B, 25 år, kom till Sverige i september 1992 och ansökte om asyl. Under vistelsen i Sverige fick A och B barnet C, född 1993 och barnet D, född 1996. Ytterligare ett barn som fötts under vistelsen i Sverige avled som spädbarn och var begravd här.

Familjens första asylansökan avslogs, liksom en ny ansökan som gavs in i februari 1996. Familjen ansökte därefter på nytt om att beviljas uppehållstillstånd.

Av utredningen framgick att mannen A hade dömts för flera trafikbrott, bl.a. olovlig körning, under vistelsen i Sverige. Påföljden hade bestämts till dagsböter och i ett fall till villkorlig dom förenat med dagsböter. Vid tiden för prövningen av den nya ansökan var A misstänkt för ytterligare fall av olovlig körning, begånget i augusti 1996.

UN konstaterade, efter en redogörelse för de speciella hänsyn som måste tas i ärenden där barn är berörda, att de tidigare hindren för verkställighet av avvisningsbeslutet inte hade berott på familjen och att det vid tiden för prövningen av ansökan fortfarande inte gick att verkställa avvisningar till Förbundsrepubliken Jugoslavien. Vidare konstaterade UN att familjen hade vistats i Sverige i ungefär fyra och ett halvt år och att åtminstone det äldsta av de två barnen fick anses ha fått anknytning till svenska förhållanden under vistelsen här. UN fann, mot bakgrund av att hänsynen till barnens bästa skall komma i första hand, att A:s brottslighet inte skulle hindra ett bifall till uppehållstillstånd för övriga familjemedlemmar. UN bedömde också att det förelåg humanitära skäl av sådan styrka att i vart fall B och barnen skulle tillåtas att stanna i landet med permanenta uppehållstillstånd. UN prövade därefter vilken inverkan A:s brottslighet skulle ha för bedömningen av hans ansökan. Den brottslighet som A hade gjort sig skyldig till var sådan att han normalt borde avvisas. Mot bakgrund av hans mycket starka anknytning till Sverige beviljades han dock ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med en prövotid på ett år. Det tidigare avvisningsbeslutet för A kvarstod.

UN:s beslut meddelades den 24 mars 1997.

UN 320-98 Bifall till tidsbegränsat uppehållstillstånd för pojke (17 år) från Afghanistan som kommit ensam till Sverige och vars föräldrar inte kunnat återfinnas.

Pojken A kom till Sverige i december 1995 och ansökte om asyl. Ansökan avslogs och A gav därefter in en ny ansökan om uppehållstillstånd.

A anförde att han det var oklart om hans föräldrar befann sig i Pakistan eller i Afghanistan. De befann sig i vart fall under kortare perioder i Pakistan. För det fall att föräldrarna skulle påträffas i Afghanistan gjorde A gällande att det förelåg hinder att verkställa ett avvisningsbeslut dit.

Utredningen i ärendet visade att A:s familj hade flyttat från Islamabad och att det inte hade varit möjligt att få tag på deras nya adress eller återfinna familjen.

A anförde vidare att han hade vistats i Sverige under nästan två års tid samt att han hade anpassat sig mycket väl till det svenska samhället och lärt sig det svenska språket. Han hade klarat grundskolan utmärkt och planerade vidare studier på gymnasiet. Slutligen åberopade han att han mådde psykiskt dåligt av den rådande situationen. I ett bifogat läkarintyg angavs att A hade depressiva symptom med sömn- och ätstörningar och återkommande suicidtankar. Det bedömdes finnas risk för suicidförsök om A inte fick ett besked i frågan om uppehållstillstånd.

UN konstaterade att A hade en förhållandevis låg ålder och att han hade anpassat sig väl till Sverige. Hans anknytning till Sverige hade förstärkts sedan hans tidigare ansökan om asyl, samtidigt som han befunnit sig i en mycket prövande situation genom att avvakta en verkställighet av utvisningsbeslutet. Minderåriga barn borde visserligen beredas möjlighet att vistas hos föräldrarna men detta hade omöjliggjorts av att A:s föräldrar inte kunnat återfinnas. Avvisning kunde därför inte ske vid tiden för UN:s prövning och A beviljades ett tidsbegränsat uppehållstillstånd t.o.m. den 30 november 1998.

UN:s beslut meddelades den 15 maj 1998.

UN 334-98 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd avseende man från Kroatien och Bosnien-Hercegovina efter bedömning av sammanvägda omständigheter i ärendet, däribland lång vistelsetid och anknytning till svenska förhållanden.

Mannen A, 55 år, kom till Sverige i december 1992 med ett kroatiskt pass och ansökte om asyl.

A hade före inresan i Sverige ansökt om uppehålls- och arbetstillstånd grundat på anknytning men fått avslag. En ny ansökan, grundad på ett arbetserbjudande, avslogs i december 1992. I augusti beviljades A uppehålls- och arbetstillstånd för perioden fram till den 1 december samma år.

I en inledande utredning hade A gjort gällande att han kom från en stad i Kroatien. I en senare inlaga till SIV hävdade han att han kom från en stad i Bosnien-Hercegovina, men att han tvingats lämna den och flytta till Kroatien på grund av kriget. Han uppgav då också att han var kroat. I överklagandet av SIV:s beslut gjorde han gällande att han tvingats ansöka om kroatiskt pass enbart för att kunna lämna Bosnien-Hercegovina samt att han senare hade lämnat tillbaka passet till ambassaden och ansökt om att befrias från det kroatiska medborgarskapet.

Av utredningen framkom vidare att A sedan juli 1993 arbetade som lokalvårdare samt att han sammanlevde i Sverige med sina två söner, födda 1973 och 1974. En av sönerna hade beviljats uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Den andre sonen hade vid tiden för UN:s beslut meddelats ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut.

Som skäl för sin ansökan uppgav A huvudsakligen följande. Han och hans hustru hade utsatts för svåra förhållanden i hemlandet; han själv hade torterats och hustrun hade utsatts för grov våldtäkt. A och hans hustru var medborgare enbart i Bosnien-Hercegovina, inte i Kroatien. Hustrun och en av deras söner som var kvar i hemlandet var sannolikt döda. Han hade arbetat i Sverige sedan flera år tillbaka och etablerat sig på arbetsmarknaden. Han hade också helt anpassat sig till svenska förhållanden.

UN fann att A:s asylansökan skulle prövas i förhållande till både Kroatien och Bosnien-Hercegovina och att A i vart fall inte var att anse som flykting med avseende på Kroatien.

UN fann vidare inte visat att A hade levt i någon hushållsgemenskap med den son som beviljats uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige, inte heller att det förelåg något sådant beroendeförhållande att de svårligen skulle kunna leva åtskilda. Uppehållstillstånd kunde därigenom inte meddelas på den grunden.

Beträffande A:s påstående om etablering på arbetsmarknaden fann UN att han visserligen under flera års tid hade haft arbete som inte stått i strid med utlänningslagen, men att han inte hade inne-

haft uppehållstillstånd grundat på anknytning. Han kunde därför inte heller på den grunden beviljas uppehållstillstånd.

Emellertid fann UN vid en sammantagen bedömning att det fick anses föreligga sådana humanitära skäl att A skulle beviljas permanent uppehållstillstånd. Vid bedömningen beaktades särskilt den långa vistelsetiden och den anknytning A fick anses ha fått till svenska förhållanden.

UN:s beslut meddelades den 10 juli 1998.

reg. 96-01 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd för barn (8 år) som vistats lång tid i Sverige.

Kvinnan A och hennes son B kom till Sverige från Iran under år 1997. I juni 1997 dömdes A av svensk domstol till två års fängelse. I domen beslutades att hon skulle utvisas med förbud att återvända till Sverige.

A ansökte vid flera tillfällen om att utvisningen skulle upphävas och att hon skulle beviljas permanent uppehållstillstånd. Hennes ansökningar avslogs men hon beviljades samtidigt ettåriga uppehålls- och arbetstillstånd, senast fram till den 17 juni 2002. Även A:s son B ansökte om permanent uppehållstillstånd.

Som grund för B:s ansökan anfördes att han var mycket välanpassad till svenska förhållanden, att han talade bra svenska och gick i första klass i skolan. Han uppgavs inte ha någon anknytning till Iran.

Regeringen anförde att A, som var åtta år, hade vistats i Sverige under cirka fyra års tid och anpassat sig väl till svenska förhållanden. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i ärendet fann regeringen att A skulle beviljas ett permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Regeringens beslut meddelades den 17 maj 2001.

reg. 95-02 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd avseende man från Irak efter bedömning av sammanvägda omständigheter i ärendet, däribland lång vistelsetid i Sverige i avvaktan på beslut.

Mannen A, 44 år, kom till Sverige i oktober 1998. Han ansökte om asyl och uppgav att han inte tidigare hade ansökt om asyl i något annat land.

Under utredningen framkom att A i april 1998 hade ansökt om asyl i Tyskland, att denna ansökan hade avslagits och att de tyska myndigheterna den 20 april 1998 hade beslutat att A skulle utvisas

till Jordanien, där han enligt egna uppgifter hade bott under tre års tid sedan han lämnat Irak år 1995. A:s familj fanns även kvar i Jordanien. I anledning av dessa uppgifter framställde Migrationsverket en begäran om återtagande enligt Dublinkonventionen. Tyskland meddelade genom beslut den 25 oktober 1999 att de var beredda att återta A.

A motsatte sig att överlämnas till Tyskland och anförde bl.a. att han hade anpassat sig väl till det svenska samhället samt att han hade dåliga erfarenheter av det tyska systemet för asylprövning; han uppgav sig ha blivit fängslad under 18 dagar och hotad med att föras till den irakiska ambassaden. A anförde också att Tyskland inte var ett säkert asylland eftersom en verkställighet av beslutet att avvisa honom till Jordanien med säkerhet skulle leda till att han sändes därifrån tillbaka till Irak. I ett läkarintyg uppgavs att A led av omfattande psykosomatiska magbesvär till följd av den svåra psykosociala situationen och att det fanns risk för desperata, självdestruktiva impulshandlingar om han inte fick stanna i Sverige. I ett senare intyg uppgavs att A var frivilligt inlagd på psykiatrisk vårdavdelning pga. depression och självmordsrisk.

Angående möjligheten att avvisa asylsökande till Jordanien hade regeringen i ett antal beslut den 12 maj 1999 konstaterat att Jordanien inte kunde betraktas som ett säkert första asylland för irakiska medborgare. I den bedömningen vägdes bl.a. in att FN:s tortyrkommitté i ett avgörande från november 1998 slagit fast att ett återsändande till Jordanien av en irakisk medborgare som sökt asyl i Sverige skulle innebära ett brott mot art. 3 i FN:s tortyrkonvention.

Regeringen konstaterade att Tyskland, liksom övriga stater anslutna till Dublinkonventionen, hade tillträtt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna samt FN:s konvention mot tortyr. I normalfallet skulle därigenom en asylsökande i Tyskland ha samma skydd som i Sverige mot att sändas vidare till ett land där han eller hon riskerade förföljelse eller tortyr. Det beslut från april 1998 enligt vilket A skulle avvisas till Jordanien hade meddelats före avgörandet från FN:s tortyrkommitté och Tyskland hade uppmärksammats på avgörandet. Det ansågs därigenom inte i och för sig föreligga hinder mot att tillämpa Dublinkonventionen och låta Tyskland pröva A:s skyddsbehov gentemot Jordanien och Irak. Eftersom A vid tiden för regeringens prövning hade vistats i Sverige under tre och ett halvt års tid, ansågs det emellertid inte

rimligt att återföra honom till Tyskland. Ansökan om uppehållstillstånd skulle därför prövas av Sverige.

Asylskäl ansågs inte föreligga i förhållande till Jordanien och inte heller till Irak. Emellertid konstaterade regeringen att A kom från ett regimkontrollerat område i Irak och att han inte hade någon anknytning till den autonoma zonen i norra Irak av det slag som skulle kunna möjliggöra en smidig anpassning till förhållandena där för honom och hans hustru och barn. Vid en sammanvägd bedömning av denna omständighet tillsammans med A:s förhållandevis långa vistelse i Sverige – som till stor del uppkommit på grund av ärendets handläggningstid – samt hans och familjens sociala situation sedd i sin helhet, bedömdes de humanitära skälen som sådana att permanent uppehållstillstånd skulle beviljas.

Regeringens beslut meddelades den 11 april 2002.

Svåra förhållanden i hemlandet

UN 17-93 Avslag på ansökan från en i USA bosatt kvinna från Makedonien med tre barn (9, 12 och 13 år). Stressymptom hos barnen sedan kvinnan tidigare misshandlats av maken.

Se referat under rubriken ”Vårdbehov m.m, barn”

reg.82-97 Bifall till tidsbegränsat uppehållstillstånd avseende kosovoalbansk man vid sammanvägd bedömning av flera omständigheter, däribland lång vistelse i Sverige, anknytning till svensk maka och verkställighetshinder.

Mannen A, 23 år och medborgare i Förbundsrepubliken Jugoslavien, reste in i Sverige i september 1992 och ansökte om asyl.

SIV avslog asylansökan i september 1993. Sedan A överklagat beslutet och överklagandet avvisats som för sent inkommet, inkom A med tretton nya ansökningar vilka samtliga avslogs.

A gav i november 1996 in ytterligare en ny ansökan om uppehållstillstånd och åberopade att han hade anknytning till Sverige genom att han hade gift sig med kvinnan B.

Av utredningen framgick i huvudsak följande. A uppgav i sin första asylansökan att han varit politiskt aktiv i Kosovos Demokratiska Parti. A hade enligt egna uppgifter sökts ett flertal gånger för att fullgöra militärtjänst. Han fruktade att han skulle straffas för att han inte hade inställt sig samt anförde att han riskerade att sändas till en krigsskådeplats. A och B gifte sig i oktober 1996. De

hade dessförinnan varit sambor sedan januari samma år. A saknade giltigt hemlandspass. Sedan hösten 1994 rådde i princip verkställighetsstopp till Förbundsrepubliken Jugoslavien. Förhandlingar pågick mellan Sverige och den jugoslaviska regeringen angående en lösning på verkställighetsfrågan. Någon lösning hade dock ännu inte nåtts vid tiden för den aktuella prövningen.

A hänvisade, utöver till vad som anförts ovan, till den allmänna situationen för albaner i Kosovo. Han anförde som ytterligare omständigheter följande. En verkställighet av avvisningsbeslutet skulle innebära att han och hustrun skulle vara förhindrade att återförenas under lång tid och hustrun skulle lida allvarligt men därav. En avvisning av honom skulle sammantaget strida mot humanitetens krav.

Regeringen konstaterade att A hade anknytning till Sverige genom äktenskapet med B. Dock fann regeringen inte visat att en verkställighet av avvisningen skulle medföra sådant allvarligt men att uppehållstillstånd borde beviljas enbart på grund av den åberopade anknytningen. Beträffande de humanitära skälen i övrigt konstaterade regeringen att verkställighetsproblemen till Jugoslavien skulle kunna komma att lösas inom en relativt snar framtid men att A och andra i hans situation kommit att få en lång vistelsetid i landet på grund av de alltjämt rådande verkställighetsproblemen.

Regeringen anförde vidare att A hade vistats i Sverige i nära fyra och ett halvt år. Dock hade det första avvisningsbeslutet meddelats A vid en tid då verkställighetsproblemen ännu inte börjat. A kunde därför själv lastas för en del av den uppkomna tidsutdräkten, då han fram till våren 1994 hade haft möjlighet att frivilligt rätta sig efter avvisningsbeslutet men i stället hållit sig undan polisen. Mot denna bakgrund, samt då A hade haft möjlighet att åtminstone försöka få en ny passhandling och återvända till hemlandet, kunde vistelsetiden i Sverige inte anses så anmärkningsvärt lång att den i sig kunde ligga till grund för bifall till A:s nya ansökan. Omständigheterna i ärendet var således sådana att varken det som kommit fram om A:s anknytning eller de skäl som var hänförliga till hans situation i övrigt, ensamma kunde utgöra grund för att bifalla ansökan. Dock var det nödvändigt att också pröva omständigheterna sammanvägda med varandra. Vid den bedömningen fäste regeringen särskild vikt vid följande omständigheter.

A, som var gift med en svensk medborgare och som vistats i Sverige under fyra och ett halvt år, hade på grund av Förbunds-

republiken Jugoslaviens förhållningssätt varit förhindrad under mer än två och ett halvt års tid att resa dit och därifrån ansöka om uppehållstillstånd. Det förhållandet att hemlandets myndigheter i Sverige ibland inte utfärdade pass för vissa av sina egna medborgare fick dessutom anses ha medfört att A inte ens kunnat ansöka om uppehållstillstånd i Sverige från något annat land.

Vidare rådde fortfarande verkställighetshinder, även om detta fick antas vara av övergående natur. Även om det inom en snar framtid skulle gå att verkställa ett avvisningsbeslut fann regeringen, vid en sammanvägning av samtliga omständigheter i ärendet, att en sådan verkställighet skulle strida mot humanitetens krav. Tungt vägande faktorer var därvid A:s anknytning till Sverige genom äktenskapet med B samt den relativt långa tid som A utan egen förskyllan hade kommit att vistas i Sverige efter det lagakraftvunna avvisningsbeslutet. Eftersom anknytningen till B var en av förutsättningarna för utgången i ärendet beviljades A ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.

Regeringens beslut meddelades den 6 mars 1997.

UN 317-97 Avslag på ansökan om uppehållstillstånd avseende man från Iran som åberopat anknytning till svensk sambo samt risk för långvarig separation vid ett återsändande på grund av militärtjänstgöring.

Mannen A, 22 år, kom till Sverige i januari 1993 och ansökte om asyl. Asylansökningen avslogs, varefter A gav in en ny ansökan om uppehållstillstånd.

A åberopade att han vid ett återvändande riskerade militärtjänstgöring i krigsområde under tre års tid eller att dödas av säkerhetstjänsten på grund av sin politiska verksamhet. Han uppgav att han sedan januari 1995 var sammanboende med en svensk kvinna och att de skulle lida allvarligt men av en separation om han tvingades att återvända till Iran för att ansöka om uppehållstillstånd. A åberopade ett läkarintyg som utvisade att han och sambon levde under psykisk press och att de mådde dåligt på grund av avvisningshotet.

Av utredningen framgick att A hade varit efterlyst för verkställighet av avvisningsbeslutet från april 1995 fram tills UN meddelat beslut om inhibition av avvisningen i mars 1997. Beslut om förvar av A förelåg under hela denna tid.

UN bedömde att A:s anknytning till sambon i Sverige var sådan att det var uppenbart att han skulle ha beviljats uppehållstillstånd

om han hade ansökt om det före inresan. I fråga om risken för separation för det fall att A skulle tvingas genomföra militärtjänstgöring fann UN att det inte kunde uteslutas att A skulle komma att få genomgå så mycket som två och ett halvt års militärtjänstgöring i Iran. UN hänvisade också till följande förarbetsuttalande (prop. 1994/95:179 s. 65):

En annan vanlig orsak till svårigheter att få hemlandspass är att det rör sig om en man som inte gjort värnpliktstjänstgöring. Inte heller i sådana fall bör tillstånd automatiskt beviljas. Förhållandena kan dock vara sådana att det på grund av att det är fråga om osedvanligt lång värnpliktstjänstgöring eller tjänstgöring under osedvanligt stränga förhållanden framstår som stridande mot humanitetens krav att inte bevilja tillstånd. Det finns exempel på länder där straffet för den som inte inställt sig i tid till sin militärtjänstgöring är att tiden för militärtjänstgöringen fördubblas och att tjänstgöringen på så sätt kan komma att bli mycket lång. I ett sådant fall bör det normalt anses att det skulle strida mot humanitetens krav att inte bevilja tillstånd.

Vid en samlad bedömning och mot bakgrund av det ovan anförda fann UN att den tid för militärtjänstgöring som A riskerade att få genomgå inte var så osedvanligt lång att det på grund därav kunde anses strida mot humanitetens krav att inte bevilja A uppehållstillstånd. Inte heller sammantaget med åberopad medicinsk utredning fann UN att en verkställighet skulle medföra sådant allvarligt men att det kunde utgöra hinder för avvisningen. A:s ansökan avslogs därför.

UN:s beslut meddelades den 23 maj 1997.

UN 327-97 Bifall till ansökan om tidsbegränsat uppehållstillstånd avseende man från Turkiet som åberopat dels anknytning till gravid hustru från Sverige, dels risk för långvarig separation vid ett återsändande på grund av fängelsestraff efter utebliven militärtjänstgöring.

Mannen A, 21 år, kom till Sverige i oktober 1994. Han ansökte om asyl men denna avslogs, liksom en ny ansökan. A gav därefter in ännu en ny ansökan om uppehållstillstånd.

A åberopade att han hade inlett ett förhållande med en svensk kvinna i januari 1996, att de hade gift sig i juni 1996 och att de väntade barn i juni 1997. Han anförde vidare att han, vid ett återsändande till Turkiet, skulle löpa en överhängande risk för att straffas med en lång fängelsedom eftersom han hade uteblivit från militärtjänstgöring.

UN anförde att det inte kunde uteslutas att A, vid ett återsändande till Turkiet, skulle få ett längre fängelsestraff för utevaro från militärtjänstgöring samt att han efter avtjänat straff skulle tvingas att fullgöra sin arton månader långa militärtjänst. A skulle därigenom under lång tid att vara förhindrad att återförenas med hustrun i Sverige och det fick antas att makarna därigenom skulle lida allvarligt men.

Ansökan om tidsbegränsat uppehållstillstånd inom ramen för s.k. uppskjuten invandringsprövning skulle därför bifallas.

UN:s beslut meddelades den 20 februari 1997.

reg. 85-98 Uppehållstillstånd som skyddsbehövande i övrigt till en homosexuell iransk man.

A, 27 år och medborgare i Iran, reste in i Sverige i oktober 1994. Han hade beviljats visering för att besöka sin här i landet bosatta syster. En månad därefter ansökte han om asyl och åberopade att han några dagar tidigare vid telefonsamtal med föräldrarna fått veta att hand f.d. pojkvän hade gripits och avrättats samt att myndigheterna sökt efter honom i bostaden och i samband med husrannsakan funnit bl.a. videofilmer.

SIV avslog i maj 1995 hans ansökan och beslutade att han skulle utvisas. UN fastställde i beslut i mars 1996 utvisningsbeslutet. UN fann därvid att även om uppgiften att A hade en homosexuell läggning, hade han inte gjort troligt att detta kommit till myndigheternas kännedom eller att han på grund härav eller vad han i övrigt anfört skulle riskera förföljelse eller allvarliga trakasserier i Iran.

A gav därefter, i maj 1996, in en ny ansökan om uppehållstillstånd och åberopade även att det förelåg verkställighetshinder på grund av hans psykiska hälsotillstånd. Han ingav intyg från en läkare, som uppgav att det fanns en betydande självmordsrisk om A skulle utvisas.

A åberopade även en skrivelse från svenska ambassaden i Iran, rapporter från FN och Amnesty International samt nyhetstelegram m.m. angående homosexuellas situation i Iran.

UN överlämnade ärendet till regeringen för prövning. Regeringen konstaterade att A inte kunde beviljas uppehållstillstånd som flykting på grund av sin homosexualitet och övergick till frågan om han kunde beviljas uppehållstillstånd som skyddsbehövande i övrigt.

Regeringen, som inte ifrågasatte att A var homosexuell, noterade att en person med homosexuell läggning inte riskerade förföljelse

eller myndighetsingripanden i Iran endast av den anledningen att han eller hon är homosexuell. Först när en homosexuell öppet manifesterar sin sexuella läggning kan personen i fråga löpa risk för rättsliga åtgärder eller trakasserier. Det saknades därför grund att bevilja A uppehållstillstånd som skyddsbehövande i övrigt enbart av det skälet att han var homosexuell. Fråga uppkom därefter om den uppmärksamhet A varit föremål för under sin vistelse i Sverige ändå kunde medföra att han skulle tillåtas stanna här. Regeringen anförde:

A har figurerat i massmedier och i samband därmed uttalat sig om de händelser som legat till grund för hans beslut att söka asyl i Sverige. Ärendet innehåller ett stort antal vädjanden. De har tilldragit sig stor uppmärksamhet både i Sverige och utomlands. Vidare har olika organisationer engagerat sig i A:s fall. Mot bakgrund härav bedömer regeringen att det inte kan uteslutas att A riskerar att tilldra sig de iranska myndigheternas särskilda intresse. På grund härav får A anses ha en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin homosexualitet vid en återkomst till Iran. A skall därför beviljas uppehållstillstånd som skyddsbehövande i övrigt.

Regeringen upphävde utvisningsbeslutet och beviljade A permanent uppehållstillstånd.

Regeringens beslut meddelades den 28 maj 1998.

UN 390-00 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd avseende kvinna från Iran som haft tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd på grund av anknytning. Sedan anknytningen brustit har kvinnan gjort sannolikt att separationen berott på att hon utsatts för allvarliga kränkningar från hennes make. Även risk för allmänna trakasserier vid ett återvändande till hemlandet.

Kvinnan A, 26 år, kom till Sverige i januari 1999. Hon hade ett tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd till juni 1999 på grund av anknytning till maken B i Sverige. A och B var gifta sedan september 1998 genom fullmakt.

Under våren 1999 åtalades B för våldtäkt, misshandel och olaga hot mot A. Han frikändes på samtliga åtalspunkter utom en som rubricerades som ringa misshandel.

A ansökte i juni om förlängning av sitt uppehålls- och arbetstillstånd. Hon uppgav i huvudsak följande. Äktenskapet med B var från början allvarligt menat från hennes sida. Hon och B hade separerat och skulle skiljas. Hennes mor var orolig för att hennes far och bror skulle döda henne om hon återvände till Iran. Hon hade

varit gift en gång tidigare i Iran och hade från det äktenskapet ett barn som hennes förra make hade vårdnaden om. Det är oacceptabelt för en kvinna i Iran att skilja sig två gånger. Familjen skulle inte känna någon samhörighet med henne och hon skulle riskera att bli socialt utstött i Iran. A hade lärt sig att tala svenska och hade egen bostad i Sverige.

UN prövade frågan om A:s rätt till uppehållstillstånd enligt 2 kap. 4 e § tredje stycket utlänningslagen. UN fann att A inte hade sådan anknytning till familj här eller till det svenska samhället att uppehållstillstånd kunde ges enligt bestämmelsens första punkt samt att sammanboendet mellan A och B varit så kortvarigt att uppehållstillstånd inte heller kunde beviljas enligt andra punkten i samma bestämmelse. UN ansåg emellertid att A hade gjort sannolikt att hon utsatts för mycket allvarliga kränkningar under sitt äktenskap och att det fick antas att förhållandet från A:s sida varit allvarligt menat från början. UN konstaterade vidare att det inte kunde uteslutas att A skulle komma att drabbas av allmänna trakasserier vid ett återvändande. Med hänsyn till dessa omständigheter fann UN att det förelåg sådana starka skäl att A skulle beviljas permanent uppehållstillstånd enligt 2 kap. 4 e tredje stycket 3 utlänningslagen. Vidare fann UN att omständigheterna var sådana att det förelåg synnerliga skäl för att enligt 2 kap. 5 § första stycket 4 utlänningslagen bifalla ansökan om uppehållstillstånd trots att sökanden fanns i Sverige.

Två ordförande och ytterligare en ledamot var skiljaktiga och ansåg inte att uppehållstillstånd skulle beviljas. De fann mot bakgrund av utredningen om A:s levnadsförhållanden i hemlandet att hon väsentligt överdrivit sina farhågor inför hemkomsten samt att en samlad bedömning av omständigheterna inte var tillräckligt för att bevilja henne fortsatt uppehållstillstånd.

UN:s beslut meddelades den 1 november 2000.

UN 391-00 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd avseende kvinna från Iran som haft tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd på grund av anknytning. Efter att anknytningen brustit har kvinnan gjort sannolikt att separationen berott på att hon utsatts för trakasserier och förnedrande behandling från hennes make. Även risk för sociala trakasserier och utstötning vid ett återvändande till hemlandet.

Kvinnan A, 28 år, kom till Sverige i mars 1998. Hon hade ett tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd till juli 1998 på grund

av anknytning till maken B i Sverige. A och B var gifta sedan april 1997 genom fullmakt.

I maj 1998 gjorde A en polisanmälan mot B. Hon påstod då att B hade utsatt henne för misshandel genom att han bl.a. kopplat grepp och vridit om hennes leder samt att han förgripit sig sexuellt på henne. Vidare påstod hon att B trakasserat och förnedrat henne på olika sätt. A tog senare tillbaka sin anmälan. Då hon därefter ville återuppta anmälan beslutade åklagaren att inte ta upp frågan. A och B flyttade isär i maj 1998 och skildes i oktober 1998.

A ansökte i juli 1998 om uppehållstillstånd för bosättning. I samband med utredningen uppgav hon i mars 1999 att hon ansökte om asyl. Hon gjorde gällande i huvudsak följande. Äktenskapet med B var arrangerat. I anknytningsutredningen hade hon, på uppdrag av sin familj, ljugit och uppgett att hon hade umgåtts med B tidigare samt att de älskade varandra. I själva verket hade de inte setts förrän fem minuter före vigseln. Sedan hon kommit till Sverige utsatte maken henne för såväl fysisk som psykisk misshandel. Hon isolerades i bostaden och fick inte träffa sin syster eller några andra personer. Anledningen till att hon tog tillbaka polisanmälan var rädsla för maken. Skilda kvinnor betraktas som icke önskvärda i Iran och blir socialt utstötta. Det skulle inte finnas någon möjlighet för henne att försörja sig i hemlandet. Hennes familj och släkt tog helt avstånd från hennes äktenskapsskillnad och en bror hade meddelat att han skulle döda henne så snart hon återvände till Iran. Hon mådde psykiskt mycket dåligt och försökte i juni 1999 att begå självmord. Hon var därefter inlagd på en psykiatrisk klinik i fem dagar.

UN fann att A inte var att betrakta som flykting eller skyddsbehövande i övrigt enligt utlänningslagens mening.

UN prövade därefter frågan om A:s rätt till uppehållstillstånd enligt 2 kap. 4 e § tredje stycket utlänningslagen. UN fann att A inte hade sådan anknytning till familj här eller till det svenska samhället att uppehållstillstånd kunde ges enligt bestämmelsens första punkt. I fråga om A:s påståenden om misshandel respektive trakasserier fann UN att hon inte hade förmått göra sannolikt att hon utsatts för fysisk misshandel men att hennes uppgifter om trakasserier från mannen fick godtas. Dessa kunde dock inte anses utgöra en så allvarlig kränkning att det innebar rätt till uppehållstillstånd enligt andra punkten i den aktuella bestämmelsen.

Vid prövningen av om det kunde anses föreligga sådana ”andra starka skäl” som avses i 2 kap. 4 e § tredje stycket 3 utlänningslagen

beaktade UN till att börja med att A under äktenskapet hade blivit illa behandlad. UN godtog också A:s uppgifter om att hon blivit instruerad att lämna felaktiga uppgifter i anknytningsutredningen och utgick därför vid den fortsatta prövningen från att förhållandet inledningsvis hade varit allvarligt menat från A:s sida. UN konstaterade vidare att det inte kunde uteslutas att A skulle komma att drabbas av sociala trakasserier eller social utstötning vid ett återvändande till hemlandet. Slutligen beaktade UN att A varit inlagd på sjukhus och att hennes psykiska hälsa var dålig. Vid en sammantagen bedömning av dessa omständigheter fann UN att det förelåg sådana starka skäl att A skulle beviljas permanent uppehållstillstånd enligt 2 kap. 4 e tredje stycket 3 utlänningslagen. Vidare fann UN att omständigheterna var sådana att det förelåg synnerliga skäl för att enligt 2 kap. 5 § första stycket 4 utlänningslagen bifalla ansökan om uppehållstillstånd trots att sökanden fanns i Sverige.

UN:s beslut meddelades den 1 november 2000.

UN 418-00 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd avseende kvinna från Kina som haft tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd på grund av anknytning. Efter att anknytningen brustit har kvinnan gjort sannolikt att separationen berott på att hon behandlats illa av maken.

Kvinnan A, 29 år, kom till Sverige i december 1994. Hon hade ett tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd till april 1995 på grund av anknytning till maken B, bosatt i Sverige. A och B hade gift sig i Kina i december 1993. De gifte sig i Sverige i januari 1995. A återvände till Kina tre månader efter att hon hade kommit till Sverige. Hon ansökte i november 1997 på nytt om uppehållstillstånd, kom åter till Sverige i februari 1998 och beviljades uppehållstillstånd till juni 1998 inom ramen för uppskjuten invandringsprövning. A ansökte därefter om förlängt uppehållstillstånd.

A och B skildes i september 1998. A uppgav som skäl för sin ansökan om fortsatt uppehållstillstånd i huvudsak följande. Hon hade från början planerat att komma till Sverige för att leva i ett lyckligt äktenskap med B. Denne drack emellertid mycket alkohol, slog henne vid något tillfälle och utsatte henne för psykisk misshandel. Vid något tillfälle låste han in henne och han hotade ofta med att begå självmord. Hon reste därför tillbaka till Kina men återupptog därifrån kontakten med maken, som försäkrade henne att han hade förändrats. Då hon återvände till

Sverige började han dock att dricka alkohol och misshandla henne igen. Hon polisanmälde inte honom eftersom hon inte visste hur man skulle göra. Om hon skulle tvingas att återvända till Kina, skulle hon ha svårt att klara sig. Hon hade förlorat sin hushållsregistrering och kunde därigenom inte få bostad, arbete eller sjukvård i hemlandet. För att registreras på nytt skulle hon behöva betala mutor. Som frånskild kvinna skulle hon också få utstå allmän ringaktning.

UN prövade frågan om A:s rätt till uppehållstillstånd enligt 2 kap. 4 e § tredje stycket utlänningslagen. UN fann att det fick anses sannolikt att A hade behandlats illa av B och att förhållandet hade upphört på grund av dennes beteende. UN fann vidare att förhållandet mellan A och B framstod som seriöst från början. Trots att det faktiska sammanboendet varit förhållandevis kort – högst nio månader – kunde det inte sägas ha varit ”helt kortvarigt”. Det bedömdes vara tveksamt om A hade utsatts för sådant våld eller annan allvarlig kränkning som enligt bestämmelsen kunde ge rätt till uppehållstillstånd. Uppgifterna om förlorad hushållsregistrering – vilka i och för sig inte ifrågasattes – ansågs inte utgöra en sådan social utstötning som den aktuella bestämmelsen syftade på; inte heller påståendena om risk för ringaktning ansågs tillräckliga i det avseendet.

Ingen av de förekommande omständigheterna i ärendet ansågs alltså i sig tillräcklig för att utgöra grund för beviljande av uppehållstillstånd enligt 2 kap. 4 e § tredje stycket utlänningslagen. Emellertid ansågs omständigheterna sammantagna vara så ömmande att A skulle beviljas permanent uppehållstillstånd med stöd av bestämmelsens tredje punkt. Ordföranden var skiljaktig och ansåg inte att de sammantagna omständigheterna var tillräckliga för att bevilja uppehållstillstånd.

UN:s beslut meddelades den 19 december 2000.

Humanitära skäl beträffande annan än sökanden

UN 4-93 Bifall till tidsbegränsat uppehållstillstånd avseende man från Pakistan som vistades i Sverige för att hjälpa en i Sverige bosatt bror under dennes sjukdom.

Se referat under rubriken ”Vårdbehov m.m, vuxen”.

reg. 63-96 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd avseende föräldrar och syskon (4 och 9 år) från Turkiet med minderårig, fysiskt handikappad, son/bror bosatt i Sverige.

Mannen A, 60 år, kvinnan B, 58 år, och deras två barn kom till Sverige i december 1994. De åberopade anknytning till sin son/bror E, som var 14 år och bosatt i Sverige sedan 1986 med permanent uppehållstillstånd sedan 1987.

Familjens ursprungliga ansökan om uppehållstillstånd avslogs. De gav därefter in en ny ansökan, som överlämnades till regeringen för avgörande.

Av utredningen framkom i huvudsak följande. Vid E:s ankomst till Sverige uppgavs felaktigt två personer, F och G, som E:s föräldrar. E bodde därefter tillsammans med F och G i Sverige fram tills de biologiska föräldrarna A och B kom hit 1994. E hade dock tillbringat somrarna tillsammans med sin biologiska familj i Turkiet. – Utöver E och de två barn som rest till Sverige tillsammans med föräldrarna, fanns det ytterligare sex syskon i Turkiet. Enligt A och B var det inte aktuellt att något av dessa barn skulle flytta till Sverige.

E led av en ärftlig muskelsjukdom. Han var rullstolsbunden och beroende av assistenthjälp i alla praktiska situationer. Av läkarutlåtanden framgick att E hade tagit familjens avvisningsbeslut mycket hårt. Hans situation bedömdes vara katastrofal med stor risk för självmord. Även de övriga familjemedlemmarnas psykiska hälsa uppgavs ha försämrats drastiskt.

Regeringen fastslog att det inte finns något hinder mot att i ett ärende av detta slag beakta humanitära skäl som hänför sig till annan än sökanden. Regeringen framhöll även att E var under 18 år samt att han skulle kunna komma att lida stort men av att skiljas från föräldrarna. De humanitära skälen bedömdes därigenom vara synnerligen starka och familjen beviljades permanent uppehållstillstånd. Av regeringens beslut framgår vidare att bedömningen inte påverkats av att flera av de berörda personerna tidigare hade lämnat oriktiga uppgifter i ärendet.

Regeringens beslut meddelades den 22 augusti 1996.

Verkställighetshinder

reg. 3-92 Bifall till tidsbegränsat uppehållstillstånd avseende pojke (15 år) från Iran vars föräldrar inte kunnat nås i hemlandet, varför avvisningsbeslutet inte kunnat verkställas.

Pojken A kom till Sverige i september 1991 och ansökte om asyl. A anförde i huvudsak följande. Hans far var inblandad i förbjuden politisk verksamhet i hemlandet och var efterlyst av myndigheterna. Fadern hade därför varit tvungen att hålla sig gömd under många år. A riskerade att fängslas och hållas som gisslan i Iran för att få fadern att överlämna sig frivilligt. Eftersom fadern höll sig gömd och A:s mor arbetade långt hemifrån, saknade A vårdnadshavare i hemlandet. A skulle själv riskera bestraffning för illegal utresa om han tvingades att återvända.

SIV beslutade i oktober 1991 att avslå A:s asylansökan och meddelade samtidigt ett avvisningsbeslut. A överklagade beslutet till UN och åberopade handlingar som skulle visa att vårdnaden om honom hade överförts till mormodern.

UN fann att A:s uppgifter om asylskäl var vaga och diffusa och ansåg inte att han hade gjort troligt att han var i behov av skydd här. Vidare konstaterade UN att minderåriga barn bör vistas hos sina föräldrar samt att A hade bott tillsammans med i vart fall sin mor före ankomsten till Sverige. Det förhållandet att föräldrarna i samband med A:s vistelse i Sverige hade överfört vårdnaden till mormodern kunde inte anses medföra att hans anknytning till henne skulle ges försteg framför anknytningen till modern. Utredningen visade att A:s mor hade ansökt om att få komma till Sverige vid ambassaden i Ankara, men att SIV hade avslagit hennes begäran. Modern hade inte kunnat påträffas i hemlandet. Eftersom en avvisning av A för tillfället inte kunde ske, fann UN att han borde beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.

UN:s beslut meddelades den 18 december 1992.

UN 66-93 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd (flyktingförklaring) för statslös palestinier då verkställighet av avvisning inte kunnat ske till något land.

Mannen A, 27 år kom till Sverige i juli 1991 och ansökte om asyl. A uppgav att han hette B samt att han var född i Gaza men uppvuxen i Kuwait. Han uppgav även att han hade lämnat Kuwait i samband med Kuwait-krisen i oktober 1990 och rest vidare tills han hamnade i Polen i april 1991, varifrån han fortsatt till Sverige.

SIV, som fann att verkställighet skulle ske till Polen och att B inte var berättigad till asyl, avslog ansökan. B överklagade beslutet men avvisades från Sverige.

A reste därefter på nytt in i landet den 17 juli 1991, nu under namnet A. Vid kontroll av fingeravtryck upptäcktes det att A och

B var en och samma person. A medgav att han hade ansökt om asyl under annat namn. Han uppgav däremot att de uppgifter han i övrigt hade lämnat vid sin första ansökan var riktiga. Han anförde som ytterligare omständigheter att han med sin bakgrund som statslös palestinier, född i Gaza, inte blir mottagen i något arabiskt land. Han kunde inte återvända till Kuwait på grund av att han tidigare hade arbetat för ett irakiskt flygbolag i Förenade Arabemiraten.

UN fann att A inte var berättigad till asyl. UN bedömde däremot att A inte skulle tas emot i Gaza och att ett eventuellt avvisningsbeslut inte skulle kunna verkställas dit. Eftersom ett sådant beslut inte heller torde gå att verkställa till något annat land fann UN att A skulle tillåtas att stanna i Sverige. A bedömdes vara berättigad till resedokument och flyktingförklaring.

UN:s beslut meddelades den 23 februari 1995.

reg. 26-94 Bifall till tidsbegränsat uppehållstillstånd för man med oklar identitet från Somalia då verkställighet av avvisningsbeslut inte ansetts möjligt på grund av det allmänna politiska läget i hemlandet.

Mannen A uppgav sig ha kommit till Sverige i maj 1990. I samband med asylansökan uppgav han att han var 25 år och medborgare i Etiopien. Sedan asylansökan avslagits av SIV och ärendet låg för prövning hos UN uppgav A att han hade ett annat namn, B, var 26 år och medborgare i Somalia. Med dessa uppgifter som grund ansökte han på nytt om asyl.

Av utredningen kunde inte fastställas vilken identitet som var den riktiga. De enda handlingar som företetts visade att B skulle vara medborgare i Somalia. Handlingarna bedömdes emellertid vara mycket lättåtkomliga och bara i Sverige var ett stort antal liknande handlingar i omlopp. B:s identitet kunde därigenom inte anses tillfredsställande styrkt. Eftersom det inte fanns några uppgifter som visade att han skulle vara medborgare i annat land eller ha en annan identitet, ansågs dock att den senast angivna somaliska identiteten måste godtas tills vidare. Verkställighet av avvisningsbeslut till Somalia kunde vid tillfället inte ske. Med hänsyn till det allmänna läget i Somalia beviljades B uppehållstillstånd pga. humanitära skäl. Eftersom det inte gått att fastställa vilken av de uppgivna identiteterna som var den riktiga meddelades endast ett tidsbegränsat tillstånd.

Regeringens beslut meddelades den 17 mars 1994.

reg. 53-94 Avslag på ansökan på ansökan om upphävande av utvisningsbeslut – hinder mot verkställighet som utlänningen själv förorsakat och som kan undanröjas genom utlänningens medverkan utgör inte sådant verkställighetshinder som skall medföra rätt att stanna i Sverige.

A, 32 år från Rumänien, utvisades av hovrätten genom dom i oktober 1990 med förbud att återvända före oktober 2000. A ansökte hos regeringen om upphävande av utvisningsbeslutet.

Regeringen avslog ansökningen och anförde följande. A har avsagt sig sitt rumänska medborgarskap och därmed blivit statslös. Genom detta har A själv medverkat till att hinder mot verkställighet uppstått. Dess hinder skulle kunna upphävas genom A:s medverkan. Regeringen anser därför inte att något sådant verkställighetshinder som kan ge rätt att stanna i landet föreligger.

UN 298-95 Avslag på ansökan om uppehållstillstånd – ej stridande mot humanitetens krav att verkställa avvisning av utlänning som avsagt sig sitt medborgarskap och blivit statslös.

Mannen A, 45 år och tidigare medborgare i Rumänien, kom till Sverige i juni 1990. A:s hustru B, 28 år och tidigare medborgare i Rumänien, kom till Sverige i november 1990. Makarna ansökte om asyl men ansökningarna avslogs och UN fastställde avvisningsbesluten i februari 1992.

Avvisningarna kunde inte verkställas eftersom A och B hade avsagt sig sina medborgarskap i Rumänien.

I en ny ansökan yrkade makarna att de skulle beviljas uppehållstillstånd, i första hand permanent och i andra hand tidsbegränsat sådant. I avvaktan på att förhandlingar mellan Sverige och Rumänien om återtagande av egna medborgare skulle slutföras, meddelades A och B tidsbegränsade uppehållstillstånd till den 5 februari 1995. Sverige och Rumänien träffade i september 1994 en överenskommelse om återtagande av egna medborgare av innebörd att ett återtagande kunde ske även om personen invände att han eller hon hade ansökt om befrielse från medborgarskap i den återtagande staten. Dock reglerades inte uttryckligen situationen att personen före avtalets ikraftträdande hade befriats från sitt tidigare medborgarskap.

UN hänvisade till ett tidigare regeringsbeslut (reg. 53-94) av vilket framgick att en person som avsagt sig sitt rumänska medborgarskap själv hade medverkat till att hinder mot verkställighet upp-

stått, varför det inte förelåg något verkställighetshinder som kunde ge rätt att stanna i landet.

UN fann inte heller i det aktuella fallet att det förelåg något sådant verkställighetshinder som borde föranleda ytterligare ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Det bedömdes alltså inte som uteslutet att makarna kunde tas emot i Rumänien. Vidare konstaterade UN att makarna visserligen hade vistats i Sverige i över fyra år, men att den långa vistelsetiden till stor del berodde på omständigheter som de själva rått över; bland annat hade de hållit sig undan verkställighet av avvisningsbeslutet. De humanitära skälen var därför inte sådana att det skulle strida mot humanitetens krav att verkställa avvisningsbeslutet och makarnas ansökan avslogs.

En ledamot var skiljaktig och ansåg mot bakgrund av den långa vistelsetiden i Sverige att det skulle strida mot humanitetens krav att verkställa avvisningsbeslutet, varför permanent uppehållstillstånd borde beviljas.

UN:s beslut meddelades den 31 augusti 1995.

reg. 61-97 Bifall till tidsbegränsat uppehållstillstånd för man från Estland där verkställighetshinder inte bedömts vara bestående, men där vistelsetiden i Sverige kommit att bli betydande och anknytning uppstått till kvinna bosatt i Sverige.

Mannen A, 36 år, kom till Sverige i november 1992. Han var född och uppvuxen i Estland men hade ett sovjetiskt pass. Sedan en asylansökan avslagits i februari 1995 och A därefter avvikit, gav han in en ny ansökan som också avslogs. I juni 1996 kontaktade A polismyndigheten och ställdes under uppsikt. Han gav därefter in ännu en ny ansökan i november 1996.

A uppgav att han varken kunde få estniskt medborgarskap eller uppehållstillstånd i Estland och att han var att betrakta som statslös. Genom utredningen i ärendet framkom det att Estlands utlänningslag medgav uppehållstillstånd för personer som varit bosatta i Estland före den 1 juli 1990. Ansökan om att beviljas ett sådant uppehållstillstånd skulle emellertid ske senast den 30 april 1996. Alla sovjetiska pass utfärdade i Estland blev enligt den estniska lagstiftningen ogiltiga efter den 12 juli 1996.

A uppgav att han hade gett in en ansökan om uppehållstillstånd till den estniska ambassaden i Stockholm, men att han aldrig fått något svar. A uppgav även att han sedan augusti 1996 var sammanboende med en svensk kvinna och att hon väntade barn med honom.

Regeringen bedömde att de eventuella problemen för A att få resa in i Estland inte utgjorde tillräckliga skäl för att han skulle få stanna i Sverige. Det ansågs inte visat i ärendet att Estland verkligen skulle vägra att ta emot A och de verkställighetshinder som skulle kunna uppkomma bedömdes i vart fall vara av tillfällig art. Den tid som A vistats i Sverige hade delvis förlängts genom att han själv hållit sig undan de svenska myndigheterna i över ett år. Den resterande väntetid som hade uppkommit utan hans egen förskyllan ansågs inte så anmärkningsvärt lång att det i sig var skäl för att bifalla den nya ansökan om uppehållstillstånd.

Vid en sammanvägning av samtliga omständigheter ansåg regeringen likväl att det skulle strida mot humanitetens krav att verkställa beslutet om avvisning. Två faktorer som angavs vara tungt vägande var dels den anknytning som A fått till en svensk medborgare, dels den verkställighetsproblematik som faktiskt fick anses föreligga och den ytterligare fördröjning som kunde förväntas uppstå före en avvisning. Eftersom A:s anknytning till Sverige var en avgörande förutsättning för bedömningen, beviljades ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med s.k. uppskjuten invandringsprövning.

Regeringens beslut meddelades den 24 april 1997.

UN 315-97 Bifall till tidsbegränsat uppehållstillstånd avseende man från Cuba gift med svensk kvinna och för vilken tidigare avvisningsbeslut inte kunnat verkställas.

Se referat under rubriken ”Anpassning till svenska förhållanden”.

UN 347-97 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd för man från Iran där verkställighet inte beräknats kunna ske inom överskådlig tid.

Mannen A, 42 år, kom till Sverige i oktober 1992. Sedan han ansökt om asyl och hans ansökan avslagits, gav han in två nya ansökningar vilka båda avslogs. Under år 1997 gavs en tredje ny ansökan in.

A uppgav att han från polismyndigheten fått uppgifter om att de tills vidare inte hade för avsikt att försöka verkställa beslutet. Han tillade att han mådde psykiskt allt sämre pga. sin ovissa situation.

UN anförde att avvisningsbeslutet gentemot A inte kunnat verkställas och att detta berott på omständigheter utanför A:s kontroll. Verkställighetsproblemen kunde inte förväntas bli lösta inom överskådlig tid. Vid en samlad bedömning – där särskild hänsyn togs till

den långa tid som A vistats i Sverige och till verkställighetsproblematiken – fann UN att det inte längre var rimligt att vidhålla avvisningsbeslutet. A beviljades därför permanent uppehållstillstånd.

UN:s beslut meddelades den 15 oktober 1997.

UN 320-98 Bifall till tidsbegränsat uppehållstillstånd för pojke (17 år) från Afghanistan som kommit ensam till Sverige och vars föräldrar inte kunnat återfinnas.

Se referat under rubriken ”Anpassning till svenska förhållanden”.

Politisk – humanitära skäl

UN 344-97 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd avseende två systrar från Irak (17 och 21 år) då den allmänna situationen i landet varit sådan att det skulle te sig stötande att sända tillbaka dem.

Syskonen A och B kom till Sverige i juli 1995. De ansökte om asyl på grund av förföljelser mot deras religiösa tillhörighet, assyrisk-ortodoxa kyrkan. De åberopade även att de skulle riskera fängelsestraff vid ett återvändande eftersom deras pass delvis hade förstörts efter utresan från Irak. Slutligen åberopade de anknytning till en i Sverige bosatt bror.

I ett tidigare avgjort ärende anförde regeringen att förhållandena i Irak var sådana att det saknades möjlighet att direkt förutsäga de irakiska myndigheternas förhållningssätt gentemot landets medborgare och att det av tillgänglig information framgick med all tydlighet att irakiska myndigheter grovt och systematiskt kränkte de mänskliga rättigheterna.

UN konstaterade att A och B inte åberopat någon egen politisk verksamhet i Irak och att de inte hade rätt till asyl som flyktingar på sådan grund. UN bedömde inte heller att A och B vid ett återvändande skulle riskera att straffas med döden eller utsättas för tortyr eller annan liknande bestraffning. Rätt till asyl på grund av skyddsbehov förelåg alltså inte heller. Emellertid fann UN, med hänsyn till den rådande situationen i Irak avseende mänskliga rättigheter och nyckfullheten i de irakiska myndigheternas agerande, att det skulle te sig inhumant att tvinga A och B att återvända till hemlandet.

UN fann sammanfattningsvis att uppehållstillstånd på humanitär grund kunde beviljas även för andra fall än som uttryckligen

angetts i förarbetena till den aktuella bestämmelsen, dvs. sjukdom eller personliga förhållanden. UN framhöll att det kan förekomma fall där den allmänna situationen i ett land är sådan att det skulle te sig stötande att skicka någon tillbaka dit, utan att det var fråga om sådana omständigheter som skulle grunda rätt till asyl som flykting eller skyddsbehövande i övrigt. Uppehållstillstånd på humanitär grund borde därför kunna beviljas i dessa fall även då situationen i hemlandet inte berott på krig eller inbördeskrig. Vid en samlad bedömning i ärendet fann UN att A och B skulle tillåtas stanna i Sverige på humanitär grund.

UN:s beslut meddelades den 20 februari 1997.

reg. 68-97 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd avseende tre syskon (9, 13 och 16 år) från Rwanda med anknytning till Sverige genom en här bosatt äldre syster.

Syskonen A, B och C kom till Sverige i februari 1997 och ansökte om uppehållstillstånd.

Av utredningen framgick att syskonens äldre syster D, som hade permanent uppehållstillstånd, hade bott i Sverige sedan år 1993. D uppgav vid ankomsten till Sverige att såväl hennes föräldrar som hennes tre yngre syskon hade blivit mördade i oktober 1990 och att hon inte hade några anhöriga kvar i livet. Själv tvingades hon bo hos en soldat fram till 1993, då hon lyckades fly och ta sig till Sverige. Efter att ha fått kännedom om att de tre syskonen var vid liv besökte hon dem i hemlandet under 1996.

Regeringen bedömde att syskonen A, B och C i och för sig var nära anhöriga till D, men att det inte funnits någon hushållsgemenskap omedelbart före D:s flyttning till Sverige. Vid bedömningen av om A, B och C i stället skulle beviljas uppehållstillstånd på humanitär grund beaktade regeringen att syskonens liv alltsedan år 1990 präglats av uppslitande och traumatiska händelser. A, B och C, vilka vistats hos olika familjer sedan deras föräldrar dödats, hade inga andra anhöriga i hemlandet. Den politiska situationen i Rwanda var alltjämt sådan att syskonen vid ett återvändande skulle gå en högst osäker framtid till mötes. Regeringen konstaterade att de enskilda omständigheterna i ärendet inte var för sig skulle anses utgöra tillräckliga skäl för att bevilja uppehållstillstånd på humanitär grund. Vid en sammantagen bedömning, där hänsyn även togs till att ärendet rörde barn utan föräldrar eller andra anhöriga i hemlandet, förelåg dock tillräckligt starka skäl för att bevilja uppehållstillstånd på humanitär grund.

Regeringens beslut meddelades den 20 november 1997.

Betydelsen av brottslighet då humanitära skäl talar för beviljande av uppehållstillstånd

reg. 45-94 (I) Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd för kvinna från Bosnien-Hercegovina med en dotter (2 år) där kvinnan dömts för stöldbrott vid ett tillfälle.

Kvinnan A, 34 år, och hennes dotter kom till Sverige i november 1992. A, etnisk kroat, var gift med en etnisk muslim. Maken var kvar i hemlandet. I enlighet med dåvarande praxis för asylsökande från Bosnien-Hercegovina ansågs att A och dottern hade en principiell rätt till permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl på grund av den rådande situationen i hemlandet. A hade emellertid dömts för stöld till villkorlig dom och dagsböter i mars 1993. Stölden avsåg tillgrepp av varor för cirka 3 400 kr.

Regeringen fastslog att, vid prövningen av om uppehållstillstånd skall beviljas eller inte i situationer som denna, måste den aktuella brottsligheten vägas mot styrkan av de humanitära skäl som talar för att bevilja uppehållstillstånd. I fall med humanitära skäl av avsevärd styrka borde tillstånd därigenom vägras endast i undantagsfall, då det var fråga om mycket allvarlig brottslighet. I situationer med mindre starka humanitära skäl kunde emellertid även mindre allvarlig brottslighet medföra att tillstånd inte beviljas. Vid valet mellan att bevilja tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd framhöll regeringen att tidsbegränsade uppehållstillstånd ofta innebär nackdelar för både samhället och den enskilde. Emellertid kunde tidsbegränsade uppehållstillstånd vara motiverade för att markera att brottslighet inte accepteras. Så kunde vara fallet vid brott där påföljden blivit svårare än böter eller när det är fråga om mindre allvarlig brottslighet som är upprepad och systematisk.

Beträffande A ansågs att endast ett tidsbegränsat uppehållstillstånd skulle ha beviljats i normalfallet. Vid en samlad bedömning, där även A:s hälsotillstånd vägdes in, ansågs dock de humanitära skälen vara av sådan art att permanent uppehållstillstånd skulle beviljas.

Regeringens beslut meddelades den 21 april 1994.

reg. 45-94 (II) Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd för familj från Bosnien-Hercegovina med två barn (båda 8 år) där mannen dömts för snatteri vid ett tillfälle.

Mannen A, 31 år, kvinnan B, 29 år och deras barn kom till Sverige i maj 1992.

A och B var båda etniska muslimer. A lagfördes i oktober 1992 för snatteri genom godkänt strafföreläggande. Brottet avsåg tillgrepp av varor för cirka 130 kr och påföljden bestämdes till 30 dagsböter. I enlighet med dåvarande praxis för asylsökande från Bosnien-Hercegovina hade familjen en principiell rätt till permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl på grund av den rådande situationen i hemlandet.

Regeringen påpekade i sitt beslut att det brott som A gjort sig skyldig till var av mindre allvarlig art och att det inte hade upprepats. Familjen skulle därför beviljas permanent uppehållstillstånd.

Regeringens beslut meddelades den 21 april 1994.

reg. 45-94 (III) Bifall till tidsbegränsat uppehållstillstånd för man från Bosnien-Hercegovina som dömts för snatteri vid två tillfällen och stått under åtal för ytterligare ett fall av snatteri samt polisanmälts för egenmäktighet med barn.

Mannen A, 47 år, kom till Sverige i december 1991. Hans hustru och deras fyra barn hade dessförinnan, i oktober 1991, rest in i Sverige och ansökt om asyl. Kvinnan och barnens ärende överlämnades till regeringen för prövning i januari 1993. Även A:s ärende överlämnades på grund därav i april 1993. I enlighet med dåvarande praxis för asylsökande från Bosnien-Hercegovina hade familjen en principiell rätt till permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl på grund av den rådande situationen i hemlandet.

A hade under vistelsen i Sverige dömts för snatteri vid två tillfällen, i mars och september 1993. Dessutom var han vid tiden för regeringens prövning åtalad för ytterligare ett snatteri, för vilket förundersökningen påbörjades den 3 juli 1992, samt polisanmäld för egenmäktighet med barn den 7 februari 1994.

Regeringen ansåg att A visat ett brottsbeteende under sin vistelse i Sverige och att han därför endast skulle meddelas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.

Regeringens beslut meddelades den 21 april 1994.

UN 326-97 Bifall till ansökan om permanent uppehållstillstånd för kvinna och två barn, 0 och 4 år, från Kosovo. Tidsbegränsat uppehållstillstånd under prövotid för mannen i familjen.

Se referat under rubriken ”Anpassning till svenska förhållanden”.

reg. 45-94 (IV) Bifall till tidsbegränsat uppehållstillstånd för man från Bosnien-Hercegovina som dömts för hot mot tjänsteman vid två tillfällen, snatteri och misshandel vid vardera ett tillfälle samt som stått under misstanke för ytterligare brottslighet.

Mannen A, 33 år och etnisk muslim, kom till Sverige i november 1991. I enlighet med dåvarande praxis för asylsökande från Bosnien-Hercegovina ansågs att A hade en principiell rätt till permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl på grund av den rådande situationen i hemlandet.

Under åren 1992 och 1993 dömdes A för hot mot tjänsteman vid två tillfällen samt snatteri och misshandel vid ett tillfälle vardera. Påföljden bestämdes vid tre tillfällen till dagsböter och vid ett tillfälle fängelse en månad.

Med hänsyn till att A gjort sig skyldig till upprepad brottslighet och då han även vid ett tillfälle dömts till en frihetsberövande påföljd ansåg regeringen att han endast skulle beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.

Regeringens beslut meddelades den 21 april 1994.

reg. 45-94 (V) Bifall till tidsbegränsat uppehållstillstånd för man från Somalia som dömts för misshandel och grov misshandel till två års fängelse.

Mannen A, 27 år, kom till Sverige i november 1989. Han ansökte om asyl på grund av politisk verksamhet i hemlandet.

A dömdes i juni 1991 för misshandel och grov misshandel till två års fängelse. Vid tiden för regeringens prövning av ärendet var A sammanboende med en kvinna som innehade permanent uppehållstillstånd i Sverige. De väntade även barn tillsammans.

Asylskäl bedömdes inte föreligga. På grund av den rådande situationen i Somalia kunde ett avvisningsbeslut dock inte verkställas dit vid tiden för prövningen av frågan om uppehållstillstånd. Regeringen ansåg därigenom att det skulle strida mot humanitetens krav att inte låta A stanna i Sverige, men att brottslighet som han dömts för var så allvarlig att uppehållstillståndet skulle tidsbegränsas.

Regeringens beslut meddelades den 21 april 1994.