SOU 2002:29

Riv ålderstrappan! Livslopp i förändring

Till statsrådet och chefen för Socialdepartementet

Regeringen beslutade den 22 december 1998 att tillkalla en parlamentarisk beredning med uppgift att skapa förutsättningar för en långsiktig utveckling av äldrepolitiken.

Utgångspunkterna för beredningens arbete är de förändrade krav som ställs på samhället när både antalet och andelen äldre i befolkningen ökar. Analyser och förslag ska utformas med utgångspunkt från situationen år 2005. Senast den 1 maj 2003 ska beredningen redovisa resultatet av sitt arbete till regeringen. Beredningens direktiv (S 1998:109) återges i bilaga 1.

Genom regeringens beslut bemyndigades chefen för Socialdepartementet att förordna ledamöter, sakkunniga och annat biträde som fordras för uppdraget. Beredningens sammansättning framgår av bilaga 2.

Utgångspunkt för bred diskussion

Beredningen, som antagit namnet SENIOR 2005, överlämnar härmed diskussionsbetänkandet Riv ålderstrappan! Livslopp i förändring. Här presenterar SENIOR 2005 sitt förslag till tänkbara framtidsbilder och möjliga vägval att diskutera vidare. Betänkandet innehåller inte förslag till lösningar i enskilda politiska frågor och inte heller ideologiskt särskiljande ställningstaganden. När det gäller utredningens uppdrag om vård och omsorg har SENIOR 2005 för avsikt att behandla denna del i slutbetänkandet som avses lämnas senast den 1 maj 2003.

Genom betänkandet vill SENIOR 2005 bjuda in till en bred diskussion om centrala framtidsfrågor utan att redan nu presentera färdiga förslag. Förutom att diskussionsbetänkandet remissbehandlas genomför beredningen under år 2002 bl.a. ett antal regionala konferenser. Samtidigt med betänkandet ger beredningen ut antologin ”I livsloppet” med bidrag från tio fristående skribenter.

Synpunkter på innehållet i diskussionsbetänkandet är välkomna fram t.o.m. den 31 oktober 2002 på följande adress:

SENIOR 2005 Socialdepartementet 103 33 STOCKHOLM E-post: senior2005@social.ministry.se

Beredningen avser att presentera ett samlat förslag till inriktning för den framtida äldrepolitiken i slutbetänkandet. Detta förslag kommer även att omfatta frågor om vård och omsorg.

Stockholm i april 2002

Claes-Bertil Ytterberg

Margareta Arvidson Sven Brus Ulla Bäckström Åke Eriksson Cristina Husmark Pehrsson Olof Johansson Lennart Klockare Roland Larsson Harald Nordlund Eva Olofsson Catherine Persson Margareta Pettersson Marina Pettersson Marietta de Pourbaix-Lundin Tullia von Sydow Siw Wittgren-Ahl Conny Öhman

/Pär Alexandersson

Helena Axestam

Per Svante Landelius

Björn Sundström Lena Thornberg

5

Innehåll

Sammanfattning ................................................................13

1 Vårt uppdrag och arbetssätt .........................................47 1.1 Uppdrag ....................................................................................47 1.2 Arbetssätt..................................................................................48 1.2.1 Tidsperspektivet............................................................48 1.2.2 Diskussionsbetänkandets syfte och material i

anslutning till diskussionsbetänkandet........................49

1.2.3 Arbetet med vård och omsorg .....................................50 1.2.4 Att forma framtiden......................................................50

2 Att åldras...................................................................53 2.1 Vad är åldrande? .......................................................................53 2.1.1 Mer unika med åren ......................................................55 2.1.2 Variation och dynamik .................................................55 2.1.3 Olika typer av ålder.......................................................56 2.1.4 Livsloppet i fokus..........................................................58 2.1.5 Myter om åldrandet ......................................................59 2.1.6 Olikhet – oavsett ålder..................................................61 2.2 Biologi och psyke .....................................................................62 2.2.1 Biologiskt åldrande .......................................................63 2.2.2 De vanligaste sjukdomarna...........................................64 2.2.3 Funktionshinder och åldrande .....................................65 2.2.4 Upplevelse av hälsa .......................................................66 2.2.5 Psykiskt åldrande ..........................................................67 2.2.6 Minne.............................................................................68 2.2.7 Anpassning till åldrandet..............................................69 2.2.8 Pensioneringen – chock eller avlastning? ....................71

Innehåll SOU 2002:29

6

2.2.9 Tid för engagerande aktiviteter ................................... 72 2.2.10 Anpassningsmönster i hög ålder ................................. 73 2.3 Kultur och samhälle................................................................. 74 2.3.1 Ålderism – ett omdebatterat begrepp ......................... 76 2.3.2 Indelningar av livsloppet.............................................. 77 2.3.3 Respektfullt bemötande............................................... 79 2.3.4 Att vara pensionär - och att ha pension ...................... 80 2.3.5 Nya generationer – och nya roller?............................. 81 2.3.6 Osynlig efter pensioneringen? .................................... 83 2.3.7 För gammal för att få vara med - en fråga

om makt ........................................................................ 85

2.4 Åldrande, genus och etnicitet ................................................. 86 2.4.1 Genus ............................................................................ 88 2.4.2 Etnicitet......................................................................... 90

3 En åldrande befolkning................................................93 3.1 Demografi ................................................................................ 93 3.1.1 Ålderstransitionen - en global trend ........................... 94 3.1.2 Sveriges väg in i åldrandefasen..................................... 95 3.1.3 Regionala och lokala förändringar............................. 104 3.2 Samhällsekonomi ................................................................... 106 3.2.1 Globala förskjutningar i världsekonomin? ............... 108 3.2.2 Arbetskraftsbehovet................................................... 108 3.2.3 Tillväxt och sparande.................................................. 112 3.3 Resurser hos morgondagens äldre........................................ 119 3.3.1 Hälsa............................................................................ 120 3.3.2 Privatekonomi ............................................................ 123 3.3.3 Familj och sociala nätverk.......................................... 128 3.3.4 Utbildning och ny teknik .......................................... 131

4 Fyra nycklar till framtiden..........................................135 4.1 Vår framtidsbild..................................................................... 135 4.2 Människans värde och väl...................................................... 137 4.2.1 Människans värde ....................................................... 137 4.2.2 Människans väl............................................................ 138 4.2.3 Etik i andra officiella texter ....................................... 139 4.2.4 Etiska argument utifrån människans värde

och väl ......................................................................... 140

Innehåll SOU 2002:29

7

4.3 Behövs det en särskild äldrepolitik?......................................140 4.3.1 Äldrepolitikens två dimensioner................................141 4.3.2 I huvudfåran - inte vid sidan av ..................................142 4.3.3 Hur kan framtidsbilden förverkligas?........................143 4.4 Riv ålderstrappan - forma flexiblare livsloppsmönster ........144 4.4.1 En nyckelfråga - i Sverige och i andra länder.............145 4.4.2 Nya pensionssystemet underlättar.............................147 4.4.3 Hur kan livsloppsmönster förnyas?...........................147 4.4.4 Risker att uppmärksamma..........................................148 4.5 Bryt åldersbarriärer.................................................................150 4.5.1 Lagar och internationella överenskommelser mot diskriminering.................................................................151 4.5.2 Politiskt målgruppstänkande......................................156 4.5.3 Statistik och enkäter ...................................................158 4.5.4 Massmedier..................................................................159 4.5.5 Reklam .........................................................................161 4.6 Planera för aktivt åldrande.....................................................164 4.6.1 Bestämningsfaktorer för aktivt åldrande...................165 4.6.2 Förebyggande hälsoarbete..........................................166 4.6.3 Tillgänglighet för alla ..................................................168 4.6.4 Planering och prioritering ..........................................169 4.7 Stärk ömsesidighet och ansvarstagande över generationsgränser..................................................................170 4.7.1 En tyst revolution? .....................................................172 4.7.2 På väg mot generationskrig? ......................................173 4.7.3 ”Generationskontraktet”............................................175 4.7.4 Program för generationsöverskridande arbete..........176 4.7.5 Ömsesidighet och hållbarhet......................................178

5 Arbetsliv ..................................................................181 5.1 Arbetsliv i förändring.............................................................181 5.1.1 Arbetets värden ...........................................................183 5.1.2 Dagens arbetsliv ..........................................................186 5.1.3 Vägarna ut ur arbetslivet.............................................195 5.1.4 Arbetslivets omvandling.............................................204 5.2 Strategier för ett livsloppsanpassat arbetsliv.........................207 5.2.1 Strategier......................................................................208 5.3 Individuellt anpassade arbetsmiljöer .....................................215

Innehåll SOU 2002:29

8

5.3.1 Den äldre arbetskraftens arbetsförmåga ................... 216 5.3.2 Under vilka förhållanden kan och vill äldre förvärvsarbeta?............................................................ 219 5.3.3 Arbetsgivarens och den enskildes ansvar.................. 220 5.3.4 Personalpolitiska insatser........................................... 222 5.4 Flexibla lösningar................................................................... 224 5.4.1 Många vill förkorta sin arbetstid ............................... 225 5.4.2 Många arbetar deltid................................................... 226 5.4.3 Det allmänna pensionssystemet ger möjlighet till

flexibel pension........................................................... 227

5.5 Utvecklingsmöjligheter......................................................... 230 5.5.1 Många blir kvar i yrken som de inte trivs med ......... 231 5.5.2 Arbetsmarknadens krav på kompetens..................... 232 5.5.3 Förtrogenhetskunskap och färdighetskunskap........ 233 5.5.4 Kontinuerligt lärande under hela yrkeslivet.............. 235 5.5.5 De äldres utbildningsbakgrund ................................. 236 5.5.6 Varför deltar inte den äldre arbetskraften i

utbildningsinsatser?.................................................... 239

5.5.7 Anställningstrygghet.................................................. 241 5.6 Förvärvsarbete och pension .................................................. 241

6 Samhällsliv ..............................................................245 6.1 Aktivt medborgarskap........................................................... 245 6.1.1 Förnyelse – inte bara föryngring ............................... 246 6.1.2 Samhällslivets värden.................................................. 248 6.1.3 Åldersnormer i samhällslivet ..................................... 252 6.2 Politiskt inflytande ................................................................ 254 6.2.1 Politiska resurser och intresse för politik ................. 255 6.2.2 Politiska val................................................................. 257 6.2.3 Offentliga uppdrag..................................................... 261 6.2.4 Pensionärskommitté och pensionärsråd ................... 269 6.2.5 Nya former för politiskt inflytande .......................... 271 6.3 Kultur ..................................................................................... 274 6.3.1 Lärande........................................................................ 276 6.3.2 Delaktighet och skapande.......................................... 278 6.3.3 Att möta ny teknik..................................................... 285 6.3.4 Möten över generationsgränser ................................. 286 6.4 Social ekonomi....................................................................... 287

Innehåll SOU 2002:29

9

6.4.1 Föreningsliv och frivilligt arbete i dag.......................288 6.4.2 Utländska exempel......................................................293 6.4.3 Utvecklingsarbete i Sverige ........................................296

7 Vardagsliv ................................................................303 7.1 Vardagslivets värden...............................................................303 7.1.1 Bättre kunskaper - en nyckel till god planering ........304 7.1.2 Trygghet - ett begrepp med många aspekter.............309 7.2 Förebyggande hälsoarbete och stöd i särskilda situationer ...............................................................................318 7.2.1 En hörnsten i folkhälsoarbetet...................................319 7.2.2 Livsstil och hälsa .........................................................320 7.2.3 Uppsökande verksamhet, anhörigstöd och stöd

till efterlevande............................................................321

7.2.4 Stöd till äldre brottsoffer............................................324 7.2.5 Samordning och ansvar...............................................325 7.3 Boende ....................................................................................327 7.3.1 Önskemål, egen planering och flyttmönster.............329 7.3.2 Boendeformer..............................................................334 7.3.3 Boende och ekonomi ..................................................340 7.3.4 Förebyggande boendepolitik......................................343 7.3.5 Seniorboenden.............................................................350 7.3.6 Andra exempel på utvecklingsarbeten .......................355 7.4 Teknik, handel och service.....................................................358 7.4.1 Vardagsteknik..............................................................359 7.4.2 Grannskap och handel ................................................360 7.4.3 Service i hemmet .........................................................365 7.5 Närmiljö och trafik ................................................................369 7.5.1 Närmiljö.......................................................................370 7.5.2 Trafik ...........................................................................373

Förkortningar och ordförklaringar .......................................381

Litteratur.........................................................................383 Bilaga 1 Kommittédirektiv ..........................................................405 Bilaga 2 Beredningens sammansättning .....................................417

Detta är ett diskussionsbetänkande. Här presenterar SENIOR 2005 sitt förslag till tänkbara framtidsbilder och möjliga vägval att diskutera vidare. Betänkandet innehåller inte förslag till lösningar i enskilda politiska frågor och inte heller ideologiskt särskiljande ställningstaganden.

När det gäller utredningens uppdrag om vård och omsorg har SENIOR 2005 för avsikt att behandla denna del i slutbetänkandet, som avses lämnas senast den 1 maj 2003.

Genom betänkandet vill SENIOR 2005 bjuda in till en bred diskussion om centrala framtidsfrågor utan att redan nu presentera färdiga förslag.

13

Sammanfattning

Vår framtidsbild

Vår framtidsbild handlar om ett samhälle med fler möjligheter att kombinera och variera arbete, fritid och samhällsengagemang än i dag oavsett ålder. Det är ett samhälle som tar hänsyn till att fler människor lever och mår bra allt längre. Där går det att överblicka och forma ett liv som inte styckas upp i block efter normer från en annan tid med andra förutsättningar. Det är ett samhälle där ålder och äldre blir alltmer ointressanta begrepp.

I vår framtidsbild finns det 80-åriga studerande, 75-åriga statsråd, 25-åriga kommunfullmäktigeordförande och 30-åringar som arbetar tillsammans med 60-åriga mentorer. Ett arbetsliv kan rymma flera karriärer, varvade med utbildning, familjeliv och samhällsengagemang. Pensionen ger en ekonomisk bas, men arbete i olika former behöver inte upphöra för alla vid en viss ålder. En person som är äldre än 65 och vill påverka politiska beslut eller arbeta frivilligt funderar inte över om han eller hon är ”för gammal” och om det bara kan ske i former som särskilt är till för pensionärer. Ömsesidiga kontakter över generationsgränser är en självklar och omistlig del av arbetsliv, demokrati, lärande och skapande.

Åldrandet har fått en helt annan betydelse. Kunskapen om åldrandets rikedom på variationer, möjligheter till utveckling och påverkan har ökat hos myndigheter, organisationer och företag liksom hos enskilda människor. Det är självklart för de flesta att vilja behålla och använda de resurser som man har oavsett ålder, på samma sätt som det länge har varit att trygga ålderdomen ekonomiskt.

Sammanfattning SOU 2002:29

14

Flera generationer

Vår framtidsbild omfattar flera generationer. Där finns den generation som föds i dag, en av de minsta i modern tid. Den kommer att växa upp i ett samhälle med fler människor i 70-, 80- och 90årsåldrarna än någonsin tidigare och under flera decennier kommer den att få vara med om att möta effekterna av en åldrande befolkning. Det är under de närmaste åren som vi lägger grunden för deras bild av åldrandet och ett samhälle för människor i alla åldrar, bilder som bidrar till att forma hela detta sekel.

Där finns också den generation som föddes under 1940-talet, en av de största i Sveriges historia och där de äldsta år 2005 fyller 65 år. Det innebär att de första tonåringarna nu börjar gå i pension, de som var de första att växa upp med en särskild ungdomskultur och de som var först om att växa upp i ett samhälle med allmänt spridd materiell välfärd. Hur kommer de att se på sig själva och sin roll i samhället? Kommer de att ta över den pensionärsroll som tagit form, eller kommer de hellre att bara ha pension och leva sina liv på tvärs mot de förväntningar som finns om hur man bör bete sig efter pensioneringen? Och är samhället redo att möta deras nya krav och initiativ?

Framtidsbilden omfattar också de som redan haft pension i flera år och som kommer att vara en del av vår framtid under lång tid framåt. Den omfattar även de som i dag är i 50-årsåldern och kanske märker hur de börjar ses som äldre av sina arbetsgivare, arbetskamrater och andra. Den omfattar också personer i alla andra åldrar som behövs i ett samhälle rikt på erfarenhet och mångfald.

Utveckling i alla åldrar

Vi utgår från att åldrandet rymmer stora möjligheter till variation, dynamik och individuell utveckling. Bilderna av åldrande och äldre människor måste bli lika varierade och dynamiska som åldrandet och de måste främja människors möjligheter att utvecklas i alla åldrar.

Att dessa bilder kan ändras visade den åldringsdebatt som rasade just under 1940-talsgenerationens barndom. Den började med att Ivar Lo Johansson (och fotografen Sven Järlås) reste runt bland svenska ålderdomshem. Resultatet blev artikelserier, böcker och radioprogram. Människor som inte setts och hörts i samhället fick

SOU 2002:29 Sammanfattning

15

plats och uppmärksamhet. Ett halvsekel har gått. Knappast någon ser det längre som nödvändigt och naturligt att människor ska behöva lämna sina hem när de går i pension och flytta ihop med människor som de kanske bara har födelseåret gemensamt med. Att åldras innebär inte längre att bo på ett särskilt sätt, avskild från övriga samhället. Människor i högre åldrar kan nu på ett helt annat sätt forma sina liv och sin vardag.

Ivar Lo Johanssons framtidsbild var tydlig och kraftfull. Den handlade om att göra åldrandet till en naturlig del av människors liv. I viktiga delar har den förverkligats. Vår framtidsbild har ytterst samma syfte, även om förutsättningarna nu på många sätt både är annorlunda och bättre än för ett halvsekel sedan.

1 Vårt uppdrag och arbetssätt

Den parlamentariska äldreberedningen (S 98:08), som antagit namnet SENIOR 2005, har i uppdrag av regeringen att skapa förutsättningar för en långsiktig utveckling av äldrepolitiken. Enligt direktiven (dir 1998:109, se bilaga 1) är utgångspunkterna för vårt arbete de förändrade krav som ställs på samhället när både antalet och andelen äldre i befolkningen ökar. Våra analyser och förslag ska utformas med tanke på äldres situation i samhället från år 2005 och framåt. Resultatet av vårt arbete ska redovisas till regeringen senast den 1 maj 2003.

Enligt direktiven ska vårt arbete bidra till att skapa en bred diskussion om äldrepolitikens roll, möjligheter och begränsningar. I direktiven lägger regeringen särskild vikt vid att vi lämnar förslag som syftar till öka äldre människors möjligheter att delta och ha inflytande i arbetsliv och samhälle. Med ledning av detta har vi valt att koncentrera detta diskussionsbetänkande på de delar av äldrepolitiken som gäller äldre människors möjligheter till aktivitet, delaktighet och inflytande. Frågor som berör vård och omsorg om äldre kommer att redovisas i beredningens slutbetänkande.

Vi tolkar direktiven så att vi ska lämna förslag som avser förhållanden för de personer som år 2005 och tiden därefter själva anser sig eller av andra anses vara ”äldre”. Inom arbetslivet bedömer vi att ålder i dag är en viktig faktor för många från åtminstone 50 års ålder. Det innebär att analyser och slutsatser i första hand avser personer födda fram till mitten av 1950-talet. Analyserna och slutsatserna avser deras fortsatta situation som äldre under åtmin-

Sammanfattning SOU 2002:29

16

stone 2010- och 2020-talen. Samtidigt lägger vi stor vikt vid att dessa personer är en del av hela befolkningen och att frågor om deras situation också gäller hela samhället.

Vårt arbetssätt bygger, i förenklad form, på en metod som kallas backcasting. Backcasting innebär att man först beskriver en önskvärd framtid och därefter stakar ut en väg för att förverkliga den: Vad behöver göras? Hur kan det genomföras? När behöver olika åtgärder vidtas? Vem ska genomföra dem? Metoden är vanlig bl.a. vid långsiktigt arbete för ekologisk hållbarhet. Backcasting är nära besläktat med visionsarbete.

2 Att åldras

2.1 Vad är åldrande?

SENIOR 2005 konstaterar:

Åldrandet är en långsam process utan bestämda gränser och med en stor variation mellan olika människor. Det finns stora möjligheter att påverka den del av åldrandet som har att göra med att människor lever eller har levat i en viss miljö. Ofta påverkar miljöfaktorer även sådana förändringar som ger intryck av att bero på biologiska förhållanden.

Gamla myter om åldrandet och äldre personer förvränger dock ofta perspektivet. De förstärker negativa attityder och stereotyper som kan skada människors hälsa, självkänsla och oberoende. I samhällsekonomiska analyser avförs människor efter 65 års ålder ofta automatiskt från den ”arbetsföra” eller ”produktiva” delen av befolkningen. Och när ordet ”äldre” används så är det ofta enbart knutet till vård- och omsorgsområdet. Det gäller t.ex. äldrenämnder och äldreombudsmän.

Med ett livsloppsperspektiv kan åldrandet ses som en del av hela livet, lika sammansatt och värdefull som de andra delarna. Om man ser åldrandet på det sättet blir det tydligare hur ålder och åldersnormer påverkar människors möjligheter, förväntningar och beteenden under livet. Åldersnormer kan beskrivas som enhetliga uppfattningar om den ”typiska” åldern då man innehar vissa roller under livsloppet. Istället för att se ”de äldre” som en enhetlig grupp kan man med ett livsloppsperspektiv också urskilja de särskilda livserfarenheter som olika åldersgrupper har gjort under tidigare delar av livet.

SOU 2002:29 Sammanfattning

17

Bilden av äldre bestäms till stora delar av samhällets struktur och maktförhållanden. I dag överväger de negativa bilderna i vår del av världen. Men det blir vanligare med positiva bilder av äldre som konsumenter av varor och tjänster och som aktiva i olika fritidsverksamheter. Bilder av äldre människor som producenter saknas däremot nästan helt.

SENIOR 2005 anser:

N

Att ersätta ”negativa bilder” med ”positiva bilder” löser inte det grundläggande problemet med myter om åldrandet och äldre personer. Istället måste vi alla vara öppna för att människor är och vill vara olika varandra oavsett ålder.

N

Livsloppsperspektivet bör uppmärksammas mer i analyser och beslut som påverkar såväl äldre personer som synen på åldrandet i samhället.

2.2 Biologi och psyke

SENIOR 2005 konstaterar:

Åldrandet är något normalt och inte någon sjukdom. Äldre personer bedömer ofta sin egen hälsa mer positivt än vad man skulle kunna förvänta sig utifrån resultaten från t.ex. läkarundersökningar. Främst bland de allra äldsta kan dock förändringar som kommer med stigande ålder tillsammans med miljöpåverkan göra att man lättare drabbas av sjukdom. Kvinnor har i allmänhet sämre hälsa än män och arbetare har i allmänhet sämre hälsa än tjänstemän. När äldre personer har hälsoproblem har de ofta två eller flera icke-akuta sjukdomar eller funktionshinder. Kunskaperna om hur sådana kombinationer påverkar det dagliga livet är i dag otillräckliga.

Vanebundenhet och annat som ibland upplevs som annorlunda hos äldre beror ofta på generationsskillnader. Viss ökad passivitet, inåtvändhet och försiktighet kan ses som en reaktion och ett försvar i en situation med hälsoproblem eller förlust av anhöriga och vänner. Med stigande ålder tar det ofta längre tid att reagera på signaler och fatta beslut. En viss nedgång i en del minnesfunktioner förefaller också vara en del av det normala åldrandet. Till viss del kan sådana minnesförluster kompenseras på olika sätt, bl.a. genom de erfarenheter som äldre personer har. Mer omfattande minnes-

Sammanfattning SOU 2002:29

18

försämring beror däremot vanligen på sjukdomar, skador och andra yttre faktorer.

Åldrandet innebär ofta anpassningar till genomgripande förändringar. Det grundläggande för ett bra liv för äldre personer är i stora delar detsamma som för yngre: en trygg ekonomi, god hälsa, ett bra socialt nätverk, meningsfull sysselsättning och att kunna bestämma över sitt liv. Att ha tillgång till flera meningsfulla livsområden kan minska sårbarheten och öka möjligheterna att skapa och bevara sammanhang i tillvaron vid förändringar och förluster.

För de flesta tycks pensioneringen ge en åtminstone tillfällig avlastning som påverkar den subjektiva hälsoupplevelsen positivt. Forskare har dock pekat på att mer successiva övergångar mellan förvärvsarbete och pensionering kan göra det lättare att hitta och utöva engagerande aktiviteter även efter pensioneringen.

SENIOR 2005 anser:

N

För att underlätta den enskildes anpassning till åldrandet är det viktigt att fler äldre personer får tillgång till flera meningsfulla livsområden och till successiva övergångar mellan förvärvsarbete och pensionering.

2.3 Kultur och samhälle

SENIOR 2005 konstaterar:

Ålder och åldrande är genomsyrat av sociala och kulturella innebörder. Genom kulturer och epoker har ett genomgående drag i inställningen till äldre människor och till hög ålder varit kluvenhet, ambivalens. Hög ålder har representerat både visdom och skröplighet, respekt och förakt, prestige och lidande.

Ålder har sedan länge spelat en viktig roll när det gäller att dela in människors liv i olika faser. Under det senaste seklet har livsloppet institutionaliserats och kronologiserats i tre separata fack: skolgång, arbete och livet efter pensioneringen. Samtidigt tycks människor lägga större vikt vid annat än kronologiskt bundna fack och roller när de ser på sig själva.

Det moderna konsumtionssamhället har inneburit en ökad individualisering av livsloppet. Att hålla olika möjligheter öppna och undvika fastlåsningar vid en viss identitet blir allt viktigare för människor. Även i högre åldrar är det troligt att fler kommer att

SOU 2002:29 Sammanfattning

19

söka nya utmaningar och individuella kombinationer av aktivitet och avkoppling. Åldrandet blir då också alltmer den enskildes eget val och ansvar.

Under senare år har begreppet ”ålderism” börjat användas av forskare som studerar hur ålder och åldersnormer begränsar äldre människors möjligheter att delta på samma villkor som andra i arbetsliv och samhällsliv. På svenska har ”ålderism” definierats som ”stereotypa föreställningar eller diskriminering som utgår från en människas ålder”. Ålderism är dock ett omdebatterat begrepp.

Enkätundersökningar har inte givit något stöd för att äldre människor i Sverige generellt känner sig illa bemötta eller diskriminerade i det dagliga livet. På arenor där makt utövas, speglas och granskas är deltagandet i Sverige dock starkt åldersuppdelat. 65-årsgränsen har blivit bestämmande för när man normalt lämnar eller avstår från att åta sig politiska förtroendeuppdrag och styrelseuppdrag i näringslivet. I massmedierna är äldre personer underrepresenterade i förhållande till den andel av befolkningen som de utgör. Om de syns i tv, radio och tidningar så är det oftast som ”drabbade” av skandalösa förhållanden, främst inom vården, eller för att de kan klara av något trots sin ålder.

SENIOR 2005 anser:

N

De ålderstrappor som fortfarande finns i samhället måste rivas. Åldersnormer får inte vara avgörande för människors delaktighet och inflytande eller för deras möjligheter att utvecklas.

N

En ökad individualisering av livsloppet behöver mötas genom fler möjligheter till individuella kombinationer av aktivitet och avkoppling även i högre åldrar.

2.4 Åldrande, genus och etnicitet

SENIOR 2005 konstaterar:

Många tidigare skillnader mellan kvinnor och män består under åldrandet. I vissa fall kan de även fördjupas. Dessutom är äldre kvinnor ofta utsatta för dubbla negativa attityder. Men åldrandet kan också innebära nya möjligheter till frigörelse från roller och normer för både kvinnor och män. Det kan handla om en ny frihet att leva oberoende och finna äkthet bortom förväntade roller. Åldrandet kan också innebära att traditionellt ”manligt” och ”kvinn-

Sammanfattning SOU 2002:29

20

ligt” beteende blandas och byts. Som anhöriga får män möjligheter att ta på sig vårdande uppgifter, medan många kvinnor får huvudansvaret för t.ex. hushållets ekonomi när deras män blir sjuka.

Begreppen ”etnicitet” och ”kultur” kan inte ensamma förklara invandrares erfarenheter, nuvarande livssituation och framtidsvyer. Tvärtom kan de lätt skymma betydelsen av bl.a. socialt utanförskap och ekonomiska omständigheter. Istället för att beskriva etniska grupper som väl avgränsade enheter behövs en öppenhet för att alla människor oavsett ålder är kulturellt föränderliga. Samtidigt behöver olika hierarkier, även etniska, uppmärksammas när det gäller bl.a. boende, inkomst, möjligheter på arbetsmarknaden och individernas handlingsutrymme att forma sina liv.

SENIOR 2005 anser:

N

Det behövs mer forskning om åldrande i relation till genus och etnicitet, men också om bl.a. funktionshinder och socioekonomiska förhållanden. Bristen på kunskap om hur dessa faktorer påverkar och samverkar med livslopp och åldrande är oroande. Skillnader mellan individer och grupper tenderar att öka med stigande ålder.

3 En åldrande befolkning

3.1 Demografi

SENIOR 2005 konstaterar:

En åldrande befolkning är en naturlig utveckling av den demografiska omvandling som de flesta europeiska länder gick igenom under 1800- och 1900-talen. Denna omvandling, som även kallas ålderstransition, fortsätter nu på global nivå. Under omvandlingens sista skede, åldrandefasen, ligger tyngdpunkten i befolkningsökningen i de äldsta åldersgrupperna. Den del av befolkningen som är under pensionsåldern förblir då konstant eller börjar t.o.m. att minska. Till år 2030 beräknas Europas västra hälft bli den första region i världen som kommer in i åldrandefasen.

För Sveriges del innebär detta att nästan 25 procent av invånarna år 2030 kommer att vara över 65 år, jämfört med drygt 17 procent i dag. Antalet personer som är 80 år och äldre kommer under samma period att öka från knappt en halv miljon till omkring 750 000. På

SOU 2002:29 Sammanfattning

21

ytterligare ett par decenniers sikt blir ökningen av andelen och antalet äldre ännu större. Prognosernas säkerhet för de olika åldersgrupperna är beroende av antaganden om dödlighet, födelsetal och nettomigration.

Ända fram till år 2050 beräknas medellivslängden vara längre för kvinnor än för män, men ökningen av medellivslängden beräknas bli större för männen. Kvinnoöverskottet beräknas därför minska i åldern 65 79 år fram till mitten av 2000-talet, men öka bland personer som är 80 år och äldre.

De demografiska förändringarna beräknas leda till ökade skillnader mellan olika län och lokala arbetsmarknader i Sverige. Konsekvenserna av denna utveckling på lokal och regional nivå berör många områden som inte ingår i vårt uppdrag, men som även kommer att påverka möjligheterna att långsiktigt utveckla äldrepolitiken.

SENIOR 2005 anser:

N

Det är hög tid att konsekvenserna av den demografiska utvecklingen på lokal och regional nivå utreds med utgångspunkt i möjligheterna att leva och verka under hela livet i olika delar av landet.

3.2 Samhällsekonomi

SENIOR 2005 konstaterar:

De globala trenderna i befolkningsutvecklingen ger förutsättningar för nya tyngdpunkter i världsekonomin. Regioner som befinner sig i vissa tidigare faser av ålderstransitionen förväntas få en ökad ekonomisk aktivitet när Nordamerikas, Europas och Östasiens befolkning blir allt äldre. Men det finns flera faktorer som har betydelse för den ekonomiska utvecklingen, t.ex. miljö- och rersursfrågor.

För de länder och regioner som går in i åldrandefasen kommer tillgången till arbetskraft att bli en alltmer kritisk fråga. De prognoser och scenarier som har gjorts i Sverige och andra länder ger något olika resultat när det gäller tillgången på arbetskraft, inte minst beroende på skillnader i metodik och antaganden, men trenden är genomgående och dramatisk på några decenniers sikt. Även dessa förändringar kommer att beröra många områden som ligger utanför vårt uppdrag, men som kommer att ha avgörande

Sammanfattning SOU 2002:29

22

betydelse även för möjligheterna att långsiktigt utveckla äldrepolitiken.

De lösningar som diskuteras i Sverige och andra västländer är också likartade. Det handlar bl.a. om ökade födelsetal, möjligheter att förlänga den aktiva tiden i arbetslivet, senarelagd pensionsålder, insatser för att öka sysselsättningsgraden bland invandrare, större arbetskraftsinvandring och ökade satsningar på humankapitalet, särskilt bland yngre åldersgrupper.

Olika försök att teckna den framtida utvecklingen visar att den svenska ekonomin redan om ett par decennier kan komma att befinna sig i en vansklig situation. Samma framskrivningar pekar dock på att en fortsatt ökning av den genomsnittliga materiella standarden. Hur denna standard ska fördelas kan därför bli en betydande utmaning för hela samhället.

SENIOR 2005 anser:

N

Det kommer att fordras kraftfulla åtgärder inom många av de områden som i dag diskuteras i Sverige och andra länder för att möta de exceptionella förändringar som en åldrande befolkning kommer att ställa oss inför under de närmaste decennierna. Under alla förhållanden kommer samhället att bli mer beroende av de insatser som den äldre delen av befolkningen kan bidra med inom bl.a. arbetslivet.

N

En utredning av den demografiska utvecklingens konsekvenser för samhällsekonomin bör snabbt påbörjas. Utredningen bör bl.a. beakta olika långsiktiga scenarier med såväl nationella som globala perspektiv när det gäller tillgång till arbetskraft, tillväxt och sparande. Utredningen bör syfta till att förbättra Sveriges möjligheter att möta de utmaningar som följer med en åldrande befolkning och som faller utanför direktiven till SENIOR 2005.

N

Det politiska beslutsfattandet måste kunna möta konsekvenserna av en åldrande befolkning utan att det uppstår stora motsättningar inom och mellan olika åldersgrupper.

3.3 Resurser hos morgondagens äldre

SENIOR 2005 konstaterar:

Morgondagens äldre, dvs. de som i dag är 50 år och äldre, förefaller att ha relativt goda egna resurser. Det gäller såväl hälsa som eko-

SOU 2002:29 Sammanfattning

23

nomi, sociala nätverk och utbildningsnivåer. När det gäller hälsa och ekonomi spelar dock många faktorer in, som det i dag inte är möjligt att fullt ut överblicka. Följderna av ändrade familjemönster för äldre är ännu ett relativt outforskat fält. Och ny teknik kan snabbt resa krav på kunskaper som det kan vara svåra att skaffa sig, särskilt om man har lämnat arbetslivet.

Skillnaderna i tillgång till olika resurser bland äldre personer under kommande decennier kan bli betydligt större än vad som varit vanligt i Sverige. Den ökade medellivslängden gör att flera generationer samtidigt kommer att ingå i äldregruppen, vilket gör att skillnader mellan dessa kommer att få genomslag under längre tid och i högre åldrar än vad vi har varit vana vid. Skillnader mellan kvinnor och män, olika socioekonomiska grupper och mellan invandrare och personer som är födda i Sverige kommer sannolikt också att bli större och tydligare inom vissa områden.

När det gäller hälsa och ekonomi finns det tecken på att skillnaderna mellan äldre och yngre generationer har ökat under de senaste decennierna. Utvecklingen har varit positiv i åldersgrupperna över 45 år, men inte för personer under 45 års ålder. Fram emot 2000-talets mitt kan de äldres hälsomässiga och ekonomiska förutsättningar därför vara sämre än under de närmaste 20 30 åren.

SENIOR 2005 anser:

N

Tendenserna till ökande skillnader mellan olika generationer när det gäller hälsa och ekonomiska förhållanden är oroande. Det krävs en ökad och fortlöpande uppmärksamhet på dessa skillnader inom bl.a. forskning, myndigheternas arbete och statliga utredningar. Även i fortsättningen krävs det också stor uppmärksamhet på skillnader i hälsa och ekonomiska förhållanden inom olika generationer.

4 Fyra nycklar till framtiden

4.2 Människans värde och väl

SENIOR 2005 anser:

N

Äldrepolitiken behöver, som all annan politik, en värdegrund som hävdar människans värde och människans väl. Utifrån idéerna om människans värde och väl kan övergripande etiska

Sammanfattning SOU 2002:29

24

argument urskiljas. Det gäller särskilt mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter, humanitet och solidaritet.

4.3 Behövs det en särskild äldrepolitik?

SENIOR 2005 konstaterar:

De nationella mål som riksdagen beslutat om för äldrepolitiken omfattar både insatser av äldre personer och insatser som andra kan göra för äldre personer. Vår beskrivning av åldrandet och en åldrande befolkning understryker att äldre människors egna insatser de närmaste decennierna får en allt större betydelse inom många områden för att skapa, öka, byta och i vissa fall fördela värden av olika slag.

Förekomsten av en särskild äldrepolitik kan leda till att föreställningen om äldre som en särskild kategori befästs och att människor i högre åldrar inte uppmärksammas inom arbetsmarknadspolitik, demokratipolitik, kulturpolitik, bostadspolitik och andra politikområden.

SENIOR 2005 anser:

N

De politiska insatser som omfattar insatser av äldre människor behöver utvecklas. Frågor som gäller människors möjligheter till inflytande, delaktighet och aktivitet måste integreras inom de olika politikområden som berörs. En sådan mainstreaming får dock inte leda till att aspekter som gäller åldrande och äldre personer osynliggörs. Under en begränsad period behövs en ram för samordnade insatser på nationell nivå i syfte att möjliggöra integreringen. När vi här skriver om äldrepolitik är det denna särskilda och avgränsade betydelse som vi syftar på.

N

Ett förverkligande av den framtidsbild som vi skisserar kräver följande insatser: riv ålderstrappan och forma flexiblare livsloppsmönster, bryt åldersbarriärer, planera för aktivt åldrande och stärk ömsesidighet och ansvarstagande över generationsgränser.

SOU 2002:29 Sammanfattning

25

4.4 Riv ålderstrappan forma flexiblare livsloppsmönster

SENIOR 2005 konstaterar:

Med flexiblare livsloppsmönster kan utbildning, arbete, samhällsengagemang och fritid bli parallella spår i alla åldrar och inte bara aktiviteter förknippade med vissa åldrar. Flexiblare livsloppsmönster kan bidra till en frigörelse från roller och begränsningar som i dag utgår från uppdelningen av livsloppet i avgränsade fack. Den frigörelsen behöver inte begränsas till åren kring pensionsåldern och därefter. Större möjligheter till karriär och vidareutbildning i 50-årsåldern skulle också kunna underlätta för människor att ägna mer tid åt bl.a. sina barn när man är i 30- och 40-årsåldern.

Det nya svenska pensionssystemet understödjer en sådan flexibilitet. Det ger möjligheter till flexibla kombinationer av förvärvsarbete och pensionering, men också ekonomiska incitament för förvärvsarbete högt upp i åren, även förvärvsarbete efter 70 års ålder bidrar till att höja pensionssumman. En diskussion om ändrade livsloppsmönster i 60- och 70-årsåldern behöver inte heller överskuggas av hot om minskade pensionsnivåer.

Kvinnors ökade förvärvsarbete under 1900-talet visar att livsloppsmönster kan ändras på ganska kort tid. Samtidigt måste sådana livsloppsförnyelser få tillåtas ta tid. Ytterst berör de människors förväntningar på livet och samhället.

SENIOR 2005 anser:

N

Politiska insatser inom olika områden bör inriktas på att främja nya och mer flexibla livsloppsmönster som alternativ till de kronologiskt bundna mönster som i dag dominerar. En mångfald av nya kombinationer behöver stimuleras. Det är också viktigt att åldersgränser och andra hinder för äldre personers förvärvsarbete och delaktighet i samhällslivet undanröjs.

N

Effekterna på hälsoutvecklingen måste följas noga, bl.a. med beaktande av skillnader mellan kvinnor och män och grupper med olika ekonomiska förhållanden. Flexiblare livsloppsmönster får t.ex. inte leda till ytterligare dubbelarbete för kvinnor, ökade socioekonomiska skillnader eller en ny ”kravkultur” när det gäller aktivitet i hög ålder.

Sammanfattning SOU 2002:29

26

4.5 Bryt åldersbarriärer

SENIOR 2005 konstaterar:

Negativ särbehandling på grund av ålder är en diskrimineringsgrund bland andra. Vi välkomnar därför förslaget att komplettera regeringsformen med en föreskrift där diskriminering på grund av ålder nämns som en av flera otillåtna former av diskriminering. Vi ser det också som ett genombrott att en ny samlad lagstiftning mot diskriminering i Sverige nu utreds med ålder som en av flera diskrimineringsgrunder.

Medvetenheten om hur åldrande och äldre människor beskrivs, eller utelämnas, i politiska och administrativa dokument måste öka. Det kan handla om att inte kalla nämnder som sysslar med vård och omsorg om äldre människor för äldrenämnder eller tala om alla som är 65 år och äldre som improduktiva eller icke-arbetsföra. Inspiration när det gäller metoder och formuleringar kan hämtas från flera andra länder.

En aktiv diskussion om de bilder och beskrivningar som förekommer i bl.a. massmedierna är en nödvändig del av det demokratiska samtalet. Även här finns det exempel på insatser i andra länder som kan ge inspiration.

SENIOR 2005 anser:

N

Staten, kommunerna och landstingen bör vara föregångare när det gäller att förändra ett språkbruk som bara associerar äldre människor med improduktivitet och behov av hjälp.

N

Officiell statistik och offentligt finansierad forskning som ska gälla hela befolkningen eller personer över 65 år bör omfatta personer i alla åldrar, utan någon övre åldersgräns, om det inte finns särskilda skäl som talar emot detta. Undersökningar från statliga myndigheter, kommuner och landsting behöver också utformas så att de ger underlag för analyser och slutsatser som gäller alla berörda personer, oavsett ålder.

N

Det är angeläget att organisationer och företag så snart som möjligt ser över sina etiska regler och policydokument i syfte att synliggöra och motverka negativ särbehandling på grund av hög ålder.

SOU 2002:29 Sammanfattning

27

4.6 Planera för aktivt åldrande

SENIOR 2005 konstaterar:

Världshälsoorganisationen WHO betonar att planering för aktivt åldrande handlar om att skapa bästa möjliga förutsättningar för fysiskt, socialt och mentalt välbefinnande under livsloppet i syfte att öka antalet friska levnadsår, förmågan att skapa olika värden och livskvalitet i hög ålder. Att vara aktiv betyder i detta sammanhang att fortlöpande vara delaktig i sociala, ekonomiska, andliga, kulturella och medborgerliga frågor.

Planering för aktivt åldrande behöver också fokusera äldre människors rätt till lika möjligheter och jämlikt bemötande i alla delar av livet. Men det aktiva åldrandet är också en fråga för hela samhället och för enskilda människor i alla åldersgrupper. Insatser för att uppnå aktivt åldrande bör minska skillnader mellan kvinnor och män samt mellan socioekonomiska grupper och utformas med uppmärksamhet på förhållandet mellan generationer. Ytterst handlar aktivt åldrande om beslut som enskilda människor själva fattar om livsstil och levnadsförhållanden.

För ett framgångsrikt förebyggande hälsoarbete bland äldre behövs bättre vetenskapliga underlag för att värdera olika insatser samt ett befolkningsperspektiv i arbetet.

SENIOR 2005 anser:

N

En central uppgift för myndigheter och andra aktörer är att skapa förutsättningar för den enskildes egen planering och eget ansvarstagande för ett aktivt åldrande.

N

Det är viktigt att former och underlag för prioriteringar av samhällets insatser för aktivt åldrande utvecklas. Bedömningar av den långsiktiga nyttan av olika insatser bör vara vägledande i sådana prioriteringar. Det innebär att skillnader inom och mellan åldersgrupper bör beaktas, liksom värdet av insatser under olika delar av livsloppet. För detta krävs dock ett bättre vetenskapligt underlag än vad som finns i dag.

N

Kunskaperna om funktionsnedsättningar under åldrandet bör förbättras och integreras i tillgänglighetsarbetet. Det gäller bl.a. kunskaper om kombinationer av olika funktionella begränsningar. Fortfarande skiljs äldre ofta på ett förvirrande sätt från funktionshindrade i tillgänglighetsarbetet.

Sammanfattning SOU 2002:29

28

4.7 Stärk ömsesidighet och ansvarstagande över generationsgränser

SENIOR 2005 konstaterar:

Det generationsöverskridande perspektivet är påfallande klent utvecklat i Sverige. I flera andra länder finns särskilda program för arbete över generationsgränser. Dessa är medel för målmedvetna och varaktiga utbyten av resurser och lärande mellan äldre och yngre generationer för individuell och samhällelig nytta.

SENIOR 2005 har inte i uppdrag att särskilt föreslå hur de framtida vård- och omsorgsbehoven hos äldre personer ska mötas. I vårt slutbetänkande avser vi dock att ta upp frågan om det offentliga åtagandet för vård och omsorg om äldre personer. Att analysera det åtagandet är en viktig förutsättning för att de framtida vård- och omsorgskostnaderna ska kunna beräknas. Vi har också uppdragit till Statskontoret att utarbeta en modell för beräkning av de framtida vård- och omsorgskostnaderna.

SENIOR 2005 anser:

N

De utmaningar som en åldrande befolkning innebär för samhället kräver fortsatta insatser för en hållbar utveckling mellan generationer över tid. Särskilt måste ömsesidigheten över generationsgränser stärkas och utvecklas inom områden av betydelse för samhällsekonomin och maktstrukturen i samhället. Med en sådan ömsesidighet blir äldre personers delaktighet även en fråga om att delta i och ta ansvar för politiska beslut.

N

Möjligheterna att långsiktigt främja möten och samverkan mellan personer ur olika generationer bör uppmärksammas inom alla delar av samhället. Strukturer för detta behöver byggas upp och kunskaper om metoder och arbetsformer samlas till en bas för fortsatt utveckling.

5 Arbetsliv

5.1 Arbetsliv i förändring

SENIOR 2005 konstaterar:

Arbetslivet komprimeras. En allt kortare del av vår livstid ägnas åt förvärvsarbete medan vi får allt fler friska år efter pensioneringen. Nuvarande trend med tidigt utträde från arbetsmarknaden och

SOU 2002:29 Sammanfattning

29

senare inträde i arbetslivet på grund av ökade krav på utbildning kommer i kombination med den demografiska utvecklingen att skapa en situation där allt färre ska försörja allt fler. Fram till år 2015 förväntas uppemot 50 procent av de anställda i vissa yrkesgrupper att gå i pension.

Det finns tre sätt, som var för sig eller tillsammans, kan beskriva och förklara orsakerna till varför många lämnar arbetslivet i förtid. En förklaring är utstötning på grund av förhållandena på arbetsmarknaden, en annan förklaring är att vissa ersättningssystem kan göra det attraktivt att lämna arbetslivet och en tredje förklaring är individens egen motivation och de prioriteringar man vill göra mellan arbete och fritid.

Den könssegregerade arbetsmarknaden inverkar negativt på arbetsmarknadens effektivitet. Kvinnodominerade yrken har lägre lön, ger inte samma utvecklings- och karriärmöjligheter och är ofta mer fysiskt krävande jämfört med yrken som domineras av män. Då det finns färre kvinnodominerade yrken än mansdominerade yrken är det svårare för kvinnor än för män att få ett nytt arbete om de av hälsoskäl eller andra skäl vill byta yrke eller anställning. Fler kvinnor än män tvingas av hälsoskäl att lämna arbetslivet i förtid.

Det finns en stor potential av arbetskraft i åldrarna 50 år och äldre och bland personer födda utomlands. Enligt Arbetsmarknadsverkets bedömningar kan antalet sysselsatta öka med 180 000 personer fram till år 2010 om andelen i varje åldersklass i åldrarna 50 64 år som stannar i kvar i arbete ökar från nuvarande nivå till 75 procent. År 2001 var 83 procent av 55-åringarna, 67procent av 60-åringarna och 30 procent av 64-åringarna sysselsatta.

En följd av de ekonomiska och teknologiska förändringarna är att arbetets karaktär förändrats. Kvalifikationsnivåerna har höjts, arbetsintensiteten och rörligheten mellan arbetsgivarna har ökat. Förändringarna har dock skett långsammare än man föreställt sig och de förändringar som skett omfattar inte alla grupper.

Yngre och äldre medarbetare har olika kompetenser och erfarenheter som snarare kan komplettera än ersätta varandra. Många arbetsgivare tar på sig stora kostnader genom att erbjuda avtalspensioner eller genom att inte vidta åtgärder som kan bidra till att fler äldre orkar och vill arbeta kvar på arbetsplatsen.

De regler som styr pensioner och ersättningar vid sjukdom, arbetsskada och arbetslöshet har under senare år ständigt förändrats. Dessa förändringar i kombination med mångfalden av regler

Sammanfattning SOU 2002:29

30

som handläggs av många olika aktörer gör det svårt för både den enskilde och handläggaren att veta vad som gäller i olika situationer. Tydliga och stabila system som hänger ihop är därför en förutsättning för att alla parter på arbetsmarknaden ska kunna planera inför framtiden.

SENIOR 2005 anser:

N

En viktig förutsättning för att fler äldre ska vara aktiva i arbetslivet är att arbetsgivarnas och individernas intressen kan förenas. För arbetsgivarna är tillgången på kompetent och erfaren personal en nyckelfråga för företagens, organisationernas och myndiheternas effektivitet och lönsamhet. För individen har arbetet både ekonomiska och sociala värden och att själv kunna påverka pensioneringsprocessen har också stor betydelse för välbefinnandet under resten av livet som pensionär.

N

Med hänsyn till bl.a. de förändringar som förväntas ske av försörjningskvoten är det viktigt att kunna följa utvecklingen av hur utträdesåldern från arbetslivet förändras över tiden och inom olika branscher. Det är därför angeläget att konstruera mått för utträdesåldern som kan beskriva hur äldre successivt lämnar arbetslivet.

5.2 Strategier för ett livsloppsanpassat arbetsliv

SENIOR 2005 konstaterar:

Viljan och orken att förvärvsarbeta efter 50 år är ett resultat av tidigare yrkeserfarenheter. En del har tappat motivationen, andra har arbetsskador och långa sjukskrivningsperioder bakom sig. Arbetsförhållanden och de möjligheter till kompetens- och karriärutveckling som erbjuds under tidigare perioder av yrkeslivet har stor betydelse för senare delen av yrkeslivet.

Negativa attityder bland arbetsgivare, fackliga företrädare och andra aktörer som har inflytande på personalpolitiken kan vara ett allvarligt hinder för de äldres möjligheter till arbete och utveckling. Attityderna bottnar många gånger i brist på insikt och kunskap om vad de äldre kan och vill göra samt brist på kunskaper om vad åldrandet innebär.

SOU 2002:29 Sammanfattning

31

SENIOR 2005 anser:

N

Goda arbetsförhållanden och möjlighet till kompetens- och löneutveckling under hela yrkeslivet är en viktig förutsättning för att fler i den äldre arbetskraften ska vilja, orka och kunna arbeta. Under slutet av yrkeslivet kan det dock vara motiverat med särskilda insatser som t.ex. att anpassa arbetsuppgifterna till den enskildes arbetsförmåga, erbjuda kompetensutveckling och flexibla arbetstider.

N

Vi anser att det finns ett stort behov av samverkan mellan regeringen, berörda myndigheter, arbetsmarknadens parter och arbetslivsforskningen för att gemensamt utarbeta strategier och vidta åtgärder så att utvecklingen att fler lämnar arbetslivet i förtid kan vändas. En sådan samverkan kan med fördel ske i ett nationellt projekt. Syftet bör vara att stödja och stimulera utvecklingen av arbetslivet så att arbetsförhållandena bättre anpassas till de äldres arbetsförmåga, det blir lättare för äldre i arbetslivet att börja nya yrkeskarriärer, möjligheterna till flexibla arbetstider förbättras och möjligheterna att kombinera pension med förvärvsarbete ökar. Egenföretagarna är ofta yrkesaktiva längre än anställda och många ser egenföretagande som ett sätt att kunna kontrollera sin arbetssituation. Att stimulera och underlätta egenföretagande är därför angeläget.

N

Attityderna till den äldre arbetskraften måste förändras. Det kan ske genom bl.a. saklig information om vad åldrandet innebär och insikter om vilka värden den äldre arbetskraften har för verksamheten. Inrotade uppfattningar om åldrandet som omöjligt att påverka och att åldrandet innebär en försvagning som direkt kan kopplas samman med åldern måste brytas.

5.3 Individuellt anpassade arbetsmiljöer

SENIOR 2005 konstaterar

Arbetsförmåga beror både på de egna resurserna och på arbetsförhållandena. Förändringarna i de mänskliga resurserna är individuella och kan variera i olika faser av livet. I vilken mån man på företagen kan tillgodogöra sig de äldres kompetens och tillgodose de äldres önskemål om personligt anpassade arbetsvillkor handlar till stor del om kunskaper om vad åldrandet innebär och att det finns en arbetsledning som kan anpassa arbetsförutsättningarna

Sammanfattning SOU 2002:29

32

utifrån individens förmåga. Den anställde måste också ta sitt ansvar genom att aktivt delta i frågor som rör arbetets organisation och hur arbetet utförs samt utnyttja de möjligheter till friskvårdsaktiviteter som erbjuds och följa gällande skyddsföreskrifter.

Dagens arbetsmarknad handlar ofta om heltidsarbete eller inget arbete alls. Denna ”antingen-eller-syn” gagnar inte möjligheten att arbeta för många äldre. Arbetsgivarnas krav på flexibilitet för att kunna anpassa produktionen till snabbt förändrade förutsättningar kan också ge möjligheter till att anpassa arbetsförhållanden till de anställdas önskemål och behov avseende anställningsformer, arbetstider, arbetsuppgifter och arbetsplatsens förläggning.

Utredningen om handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet gör bedömningen att arbetsgivaren enligt nuvarande lagstiftning har ett omfattande ansvar för att de anställda inte skadas eller drabbas av ohälsa i arbetet. På grund av bristande kunskaper åsidosätts dock lagstiftningen. Det finns därför, enligt utredningen, anledning att göra en samlad redovisning av arbetsgivarens ansvar i hälsoarbetet bland de äldre.

SENIOR 2005 anser:

N

Ledarskapet har en avgörande betydelse för att de äldres kompetens tas tillvara och att arbetsförutsättningarna anpassas utifrån individens arbetsförmåga. Det är viktigt att chefer på alla nivåer har kunskaper om hur arbetsförmågan påverkas av åldrandet.

N

Arbetsmiljöåtgärder är ofta lönsamma. Personalekonomiska analyser bör därför vara ett redskap för att bedöma värdet av investeringar i personalen.

5.4 Flexibla lösningar

SENIOR 2005 konstaterar:

Av hälsoskäl är en del förhindrade att arbeta heltid. Andra värderar fritiden högt och upplever en konflikt mellan arbetsliv och familjeliv. Deltidslösningar kan därför vara ett sätt att göra det möjligt och intressant för många som annars hade slutat helt att vara kvar i arbetslivet ytterligare ett antal år.

För den som vill minska sin arbetstid är det både en ekonomisk fråga och en fråga om att få tillgång till deltidsanställning. Det

SOU 2002:29 Sammanfattning

33

allmänna pensionssystemet ger stora möjligheter att kombinera förvärvsarbete och pension efter 61 års ålder för dem som har haft inkomst under ett långt yrkesliv. För bl.a. många kvinnor är de ekonomiska förutsättningarna dock annorlunda. Förutsättningen är att den enskilde vet vilka regler som gäller och vilka effekter olika handlingsalternativ får. Rätten till deltidstjänst är inte självklar och kan därmed vara ett hinder för de som vill gå ner i arbetstid under slutet av yrkeslivet.

SENIOR 2005 anser:

N

Den äldre arbetskraften måste ges möjlighet till flexibla arbetstider och stimuleras till deltidsarbete i stället för att sluta helt. Den ålder då man kan börja ta ut pension är olika i olika pensionssystem. I den allmänna pensionen kan man börja ta ut pension från 61 års ålder och den lägsta åldern för att ta ut tjänstepensioner och privata pensioner är 55 år. Det allmänna pensionssystemet ger stora möjligheter att kombinera förvärvsarbete och pension efter 61 års ålder. Insatser bör göras för att informera om de möjligheter som pensionssystemen ger till flexibla arbetstider och vilka de samlade ekonomiska effekterna blir för den enskilde.

N

Hur den äldre arbetskraftens rätt till deltidsarbete kan förbättras bör undersökas. Reglerna i gällande lagstiftning bör ses över i detta avseende.

5.5 Utvecklingsmöjligheter

SENIOR 2005 konstaterar:

Många anställda arbetar i ett annat yrke än det som han eller hon önskar. Denna grupp, ”de inlåsta”, rapporterar trötthet, håglöshet och huvudvärk i större utsträckning än övriga grupper. Att kunna behålla anställningstryggheten och ha tillgång till kompetensutveckling är två viktiga förutsättningar för att den äldre arbetskraften ska kunna och vilja söka en ny anställning. Det gäller både för dem som på grund av uppsägning tvingas lämna sin anställning och för dem som är ”inlåsta” i arbeten som de varken vill eller kan vara kvar i.

Det livslånga lärandet bygger på principen att det vid varje tidpunkt i individens livscykel ska finnas utbildnings- och lärande-

Sammanfattning SOU 2002:29

34

möjligheter som är anpassade till individens behov, bakgrund och kompetens.

Det saknas i dag studiestödssystem för den äldre arbetskraften. För den som fyllt 41 år är möjligheterna att få studiemedel via det statliga studiemedelssystemet begränsade. I förslaget om individuella kompetenskonton finns inga åldersgränser för vem som är berättigad till studiestöd. Enligt förslaget ska systemet vara skattesubventionerat och insättningar på kontot ska kunna göras av både den enskilde och av arbetsgivaren.

SENIOR 2005 anser:

N

Åtgärder måste vidtas för att förhindra att människor blir ”inlåsta” i yrken och på arbetsplatser som de inte vill vara kvar i och som de inte mår bra av. Därför behövs ökade möjligheter för att kunna byta yrke, anställning eller starta eget. Utmaningen är att förena individens behov av trygghet i anställningen med arbetsgivarens vilja att anställa. Detta bör utredas vidare.

N

Den erfarenhet som förvärvats under ett långt arbetsliv är en viktig del av den äldre arbetskraftens samlade kompetens. Den kompetensen måste synliggöras och utvecklas. Värdet av erfarenhet och kunskaper som förvärvats utanför utbildningssystemet kan synliggöras genom validering och vägledning. Valideringen kan också vara ett sätt att ge behörighet till utbildning eller till ett annat yrke.

N

Det är angeläget att de äldres möjlighet att studera förbättras. Det kan ske antingen genom förändringar i det statliga studiemedelssystemet eller via individuella kompetenskonton eller andra studiefinansieringssystem

5.6 Förvärvsarbete och pension

SENIOR 2005 anser:

N

En naturlig och önskvärd utveckling av arbetslivet är att både arbetsgivare och arbetstagare inser värdet av att fler personer förenar pension med förvärvsarbete. Lagar och avtal som förhindrar, försvårar eller gör det ekonomiskt ointressant för personer som vill kombinera förvärvsarbete med pension måste identifieras och undanröjas.

SOU 2002:29 Sammanfattning

35

N

Vilka förändringar som kan göras i arbetsrätten och skattelagstiftningen för att stimulera arbetsgivarna att anställa redan pensionerade personer måste undersökas.

N

Former för hur kompetens kan överföras från de äldre personer som lämnar arbetslivet till de yngre som påbörjar sitt yrkesliv måste utvecklas.

6 Samhällsliv

6.1 Aktivt medborgarskap

SENIOR 2005 konstaterar:

En ny, samlad syn på demokrati och medborgarskap har börjat ta form. Där ger deltagande i politiska aktiviteter, kulturliv, livslångt lärande och social ekonomi mervärden för såväl individ som samhälle. Denna syn har dock på många sätt varit ”åldersblind”. Närmast i förbifarten har statliga utredningar noterat att det finns en tydlig övre åldersgräns vid 65 års ålder för inflytande och delaktighet.

I takt med att åldrandet ”individualiseras” behöver äldre personer ses som individer i samhällslivet och inte som en enhetlig grupp. Det behövs också större uppmärksamhet på vad ökande skillnader i bl.a. tillgång till ekonomiska resurser inom och mellan olika åldersgrupper betyder för möjligheterna till inflytande och delaktighet i samhällslivet.

Många parter har ansvar för att bidra till en ändrad syn på äldre personers inflytande och delaktighet. Enskilda människor har själva ett ansvar att engagera sig. Det handlar både om att ges möjlighet till delaktighet och inflytande, och att aktivt vilja använda dessa möjligheter. Föreningar, politiska partier, trossamfund, myndigheter och företag kan på olika sätt möjliggöra deras engagemang.

SENIOR 2005 anser:

N

I arbetet med att förnya demokrati och medborgarroll får förnyelse inte bli liktydigt med föryngring. Frågor om äldre människors inflytande och delaktighet måste därför bli självklara delar av arbetet med att utveckla demokratins och medborgarrollens olika dimensioner inom bl.a. politik, kultur och social ekonomi.

Sammanfattning SOU 2002:29

36

N

Genom förnyelsearbetet bör de åldersnormer som idag begränsar inflytande och delaktighet i samhällslivet synliggöras och omprövas. Ett konkret mål bör vara att öka deltagandet i olika beslutsprocesser bland personer äldre än 65 år, som i dag är underrepresenterade i bl.a. valda församlingar.

6.2 Politiskt inflytande

SENIOR 2005 konstaterar:

Alla ska, oavsett ålder, kunna och vilja påverka samhällsutvecklingen och känna ansvar för den. Det gäller såväl den egna livssituationen som samhällsutvecklingen i stort.

En viktig del i detta är att utveckla möjligheter till inflytande och delaktighet i lokalsamhället. Det handlar både om möjligheten att påverka politiska processer och att politiska organ lämnar över makt till enskilda människor eller lokala råd och liknande. På många håll pågår nu sådana insatser, men ofta med tydlig inriktning på personer i lägre åldrar.

Det finns flera skäl att sträva efter en god social representativitet vid nomineringar till offentliga uppdrag. Olika grupper har olika kunskaper och erfarenheter och de kan ha olika politiska intressen. Rättvisan kräver att alla grupper är representerade. Dessutom fordrar ett effektivt samspel mellan väljare att alla samhällsgrupper är representerade bland de förtroendevalda.

För äldre personer har den fysiska tillgängligheten till möteslokaler m.m. ofta avgörande betydelse för möjligheterna att delta i politiskt arbete. I den nationella handlingsplanen för handikappolitik anges som ett mål att alla lokaler som allmänheten har tillträde till ska vara tillgängliga för personer med funktionshinder senast år 2010.

SENIOR 2005 anser:

N

Människor i alla åldrar måste omfattas av arbetet med att utveckla inflytande och delaktighet i lokalsamhället. Staten har ansvar för att främja och underlätta utvecklingen i hela landet. Samtidigt har landsting och kommuner nyckelroller för att driva detta arbete vidare utifrån regionala och lokala förutsättningar.

N

Att undanröja de hinder som finns för äldre personers deltagande i beslutande församlingar handlar därför inte bara om

SOU 2002:29 Sammanfattning

37

att öka deras egna möjligheter till inflytande. Ytterst är det också fråga om att stärka den representativa demokratin, bl.a. inför de utmaningar som en åldrande befolkning ställer oss inför.

N

De politiska partierna har ett betydande ansvar för att i större utsträckning försöka ändra attityden att äldre är för gamla för att åta sig förtroendeuppdrag såväl hos äldre personer som hos övriga medlemmar och väljare. Vi vill dock understryka att vi inte ser ytterligare kvoteringar som en väg att pröva i detta sammanhang.

N

Det är angeläget att partierna breddar representationen så att fler äldre på förtroendeposter inte bara innebär att fler personer behåller sina uppdrag under längre tid. Det bör också vara självklart att äldre personer arbetar med politiska frågor inom olika verksamhetsområden och inte bara sådana som gäller äldre personers förhållanden.

N

Staten bör arbeta för att fler personer över 65 års ålder får uppdrag i kommittéer och myndighetsstyrelser.

6.3 Kultur

SENIOR 2005 konstaterar:

För institutioner, organisationer och företag inom kulturlivet är det en viktig utmaning att möta och ta till vara det ökande intresset för olika kulturaktiviteter bland äldre personer. I detta ingår bl.a. att alla måste kunna ta del av den offentligt finansierade kulturen oavsett funktionsförmåga. Det arbete som Statens Kulturråd bedriver för ökad tillgänglighet fyller en mycket viktig uppgift.

Kulturupplevelser och deltagande i kulturaktiviteter har en viktig roll för att stärka gemenskap och hälsa bland äldre personer. Deltagande i kulturaktiviteter gör det bl.a. möjligt att träffa människor som man kan dela minnen och erfarenheter med. För många äldre som kommit till Sverige från andra länder är dessutom möjligheten att bevara banden med kulturen i det land eller område som man har lämnat särskilt viktig.

Biblioteken har under många år visat sig vara viktiga samlingspunkter för människor i olika åldrar och med intresse av olika aktiviteter.

Kulturlivet ger många äldre möjligheter att möta ny teknik. Ny teknik och nya massmedier introduceras ofta genom kulturlivet.

Sammanfattning SOU 2002:29

38

Aktuella exempel är IT, Internet, digitalisering av radio- och tvsändningar samt inläsning av talböcker på CD-ROM. I flera av dessa fall har biblioteken en nyckelroll för att ge äldre personer kunskaper om och möjligheter att använda ny teknik.

Kulturlivet ger många möjligheter till möten över generationsgränser och en fördjupad syn på ålder och generationstillhörighet. I Sverige har det dock nästan helt saknats ansatser att ge det generationsöverskridande arbetet en bas och ett långsiktigt genomslag i kulturlivet.

SENIOR 2005 anser:

N

Aktörer inom kulturlivet, inklusive frågor om lärande och fritidsverksamhet, måste beakta personer i alla åldrar vid prioriteringar samt vid studier av kulturvanor och kulturintressen. Möjligheterna till livslångt lärande bör tas till vara inom alla delar av kulturlivet.

N

Kulturupplevelser och deltagande i kulturverksamhet har en viktig roll i det samlade förebyggande hälsoarbetet för äldre personer och bör utvecklas. Det är också angeläget att bibliotekens uppsökande arbete o.d. kan drivas vidare, liksom att folkbildningen även fortsättningsvis har möjligheter att nå personer utan studievana.

N

De möjligheter som kulturlivet ger människor i högre åldrar att möta ny teknik måste tas till vara och utvecklas.

N

Det är angeläget att utveckla metoder och arbetsformer för att ta till vara kulturlivets möjligheter till möten över generationsgränser och en fördjupad syn på ålder och generationstillhörighet.

6.4 Social ekonomi

SENIOR 2005 konstaterar:

Den sociala ekonomins betydelse och utvecklingsmöjligheter behöver uppmärksammas mer utifrån effekterna av en åldrande befolkning. De samhällsekonomiska analyser som vi presenterar i detta betänkande omfattar inte de värden som skapas genom t.ex. frivilligt arbete.

Äldre och medelålders personer har i dag en stark ställning i föreningslivet, men det aktiva medlemskapet i föreningslivet

SOU 2002:29 Sammanfattning

39

minskar även bland dessa. Aktiviteten inom den sociala ekonomin förefaller också koncentreras alltmer till dem som redan deltar i föreningslivet eller det frivilliga arbetet.

Det offentliga stödet till föreningsliv och kulturliv, inklusive tillgång till lokaler, har stor betydelse för möjligheterna att driva verksamheter som främjar delaktighet och gemenskap mellan människor.

SENIOR 2005 anser:

N

Det är angeläget att de olika aktörerna inom den sociala ekonomin prövar nya vägar för att vidga deltagandet bland äldre personer i föreningsliv och frivilligt arbete.

N

Även offentliga aktörer, bl.a. kommuner, bör stödja utvecklingen av den sociala ekonomin, inte minst inom egna verksamhetsområden som t.ex. skola och lokalt säkerhetsarbete.

N

Även inom den sociala ekonomin bör metoder och arbetsformer utvecklas för ett mer systematiskt generationsöverskridande arbete.

7 Vardagsliv

7.1 Vardagslivets värden

SENIOR 2005 konstaterar:

Äldre personers hälsa, boende och närmiljö samt tillgång till handel, service och trafiklösningar är huvudfrågor även inför framtiden. Detta vardagsliv ger förutsättningar för deltagande i andra livsområden under livsloppet, för bevarat oberoende och gemenskap och för vård och omsorg i hemmet.

Trygghet är ett nyckelbegrepp i vardagslivet. Aspekterna på trygghet är dock många. Det handlar om lust och sinnlighet, men också om att känna ekonomisk trygghet. Det handlar både om oberoende och gemenskap. Och det handlar om att våga röra sig inomhus och utomhus utan risk för skador eller rädsla för överfall.

Kunskaper om åldrande och äldre personer saknas i dag inom många områden. Och de kunskaper som finns används i många fall inte.

Åldrandet är individuellt. Den enskildes kunskaper, insikter och beslut har avgörande betydelse för ett aktivt åldrandet.

Sammanfattning SOU 2002:29

40

SENIOR 2005 anser:

N

Statliga myndigheter, kommuner och landsting behöver sammanställa och analysera uppgifter om bl.a. hälsoutvecklingen hos personer som i dag inte behöver vård och omsorg, var och hur personer i olika åldrar bor och hur detta på sikt påverkar möjligheterna till kvarboende i hög ålder.

N

Forskningen om åldrande och äldre personer behöver breddas och fördjupas. De kunskaper som finns om t.ex. funktionsnedsättningar under åldrandet behöver tas till vara och användas överallt i samhället. Ökade kunskaper om åldrandet behövs hos många olika aktörer, bl.a. hos bostadsbolag, produktutvecklare, affärer, restauranger och nöjesarrangörer.

N

En åldrande befolkning innebär nya utmaningar för samhällsplaneringen. Planering för ett aktivt åldrande förutsätter tidiga och återkommande samråd mellan aktörer inom olika områden. Det måste finnas former för att systematiskt prioritera, kvalitetssäkra och följa upp olika insatser. Formerna för de berörda personernas och gruppernas inflytande är centrala.

N

Alla aktörer måste ta ansvar för att så långt som möjligt erbjuda lösningar anpassade efter åldrandet inom de generella formerna för t.ex. handel, kollektivtrafik och post- och teletjänster. Genom partnerskap kan representanter för t.ex. kommuner, bostadsbolag och lokala företag gemensamt urskilja problem och arbeta för möjliga lösningar på dessa.

7.2 Förebyggande hälsoarbete och stöd i särskilda situationer

SENIOR 2005 konstaterar:

Med en åldrande befolkning är framgångsrika insatser för att främja hälsa under åldrandet och bland äldre personer en hörnsten i det fortsatta folkhälsoarbetet i Sverige. Detta arbete behöver omfatta insatser inom många olika områden för att främja oberoende, inflytande, delaktighet och aktivitet. Det handlar både om förebyggande arbete bland äldre personer och långsiktiga insatser ur ett livsloppsperspektiv.

Våld mot äldre kvinnor och män förekommer i en sådan omfattning och medför sådana konsekvenser att det är ett allvarligt problem. I synnerhet måste övergrepp mot äldre kvinnor synliggöras och dessa kvinnor få mycket bättre stöd. Det är också viktigt

SOU 2002:29 Sammanfattning

41

att förebygga övergrepp tidigare i livet som kan leda till trauman och bestående rädsla bland äldre personer.

Det omfattande arbetet med uppsökande verksamhet och anhörigstöd ger nytt underlag för förebyggande hälsoarbete bland äldre personer. Hittills tyder erfarenheterna bl.a. på att situationen för många äldre invandrare kräver särskild uppmärksamhet i folkhälsoarbetet.

SENIOR 2005 anser:

N

Det förebyggande hälsoarbetet under åldrandet bör organiseras så att det lokalt omfattar insatser inom bl.a. samhällsplanering, socialtjänst och kultur- och fritidsverksamhet. Förebyggande hälsoarbete bland äldre personer utan behov av vård- och omsorgsinsatser bör integreras i det generella folkhälsoarbetet, där formerna för samordning och prioritering kan utvecklas. Det engagemang och de särskilda förutsättningar att ge t.ex. medmänskligt stöd som intresse- och frivilligorganisationer har bör också tas till vara genom olika former av samverkan.

N

Situationen för äldre brottsoffer bör uppmärksammas mer. Det är angeläget att de förslag till stöd och hjälp åt äldre brottsoffer som Brottsoffermyndigheten presenterat leder till konkreta förbättringar.

N

Regering och riksdag bör bidra till att skapa strukturella förutsättningar för att ta till vara erfarenheterna från det omfattande arbetet med uppsökande verksamhet och anhörigstöd.

7.3 Boende

SENIOR 2005 konstaterar:

Även om många personer i 50- och 60-årsåldrarna gör en realistisk bedömning av vad som krävs av deras boende på sikt är det få som aktivt planerar eller gör några förändringar. Samtidigt visar forskning att boendet ofta sätter de fysiska gränserna för olika aktiviteter under åldrandet. Det är vanligt att äldre personer anpassar sin aktivitet efter dessa begränsningar istället för att vidga ramarna och använda den egna funktionsförmågan fullt ut.

En mer aktiv egen planering av boendet inför åldrandet förutsätter fler alternativ som svarar mot människors önskemål, boendeerfarenhet och ekonomiska förutsättningar. Under de senaste åren

Sammanfattning SOU 2002:29

42

har intresset för äldre personers ordinära boende dock varit svagt hos såväl staten som hos kommuner, byggherrar, förvaltare, organisationer och äldre personer själva.

För möjligheterna till ett aktivt åldrande och ett tryggt kvarboende har fastighetsägares och fastighetsförvaltares medvetenhet och kunskaper om boendets betydelse under åldrandet stor betydelse. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att de flesta äldre och medelålders personer i dag bor i småhus som de själva äger. För dessa saknas information om hur de själva kan planera för ett aktivt åldrande.

De framtida utmaningarna omfattar både småhusområden och stora delar av beståndet av flerfamiljshus. Viktiga delar av dessa utmaningar är den fysiska tillgängligheten och utvecklingen av ett kvarboende med både oberoende och gemenskap. I många äldre flerfamiljshus är bristande tillgång till hiss ett problem. Underlaget för att bedöma omfattningen av detta problem, och konsekvensen av olika lösningar, är dock påfallande dåligt.

SENIOR 2005 anser:

N

En bred diskussion om hur olika aktörer kan bidra till mer aktiv boendeplanering hos dagens och morgondagens äldre är nödvändig för att möta önskemål och behov hos en åldrande befolkning.

N

Kommunernas boendeplanering bör kunna bidra till utvecklingen av äldre personers ordinära boende genom analyser av lokala förhållanden och lokala lösningar.

N

Det behövs en samlad analys av hur statens styrmedel och insatser inom boendet kan främja ett aktivt åldrande. Analysen bör bl.a. mynna ut i förslag som ökar möjligheterna att förbättra tillgängligheten i och omkring bostaden innan det uppstår sådana problem att bostadsanpassningar blir nödvändiga. Inom ramen för en sådan samlad analys behöver också betydelsen av att gällande byggregler tillämpas vid ny- och ombyggnationer uppmärksammas. Bör t.ex. bostadsanpassningsbidrag ges för alla typer av anpassningar som i dag är aktuella i bostadshus som byggs eller byggs om, eller bör bidraget i sådana hus från och med t.ex. år 2005 förbehållas bostadsanpassningar som görs för att tillgodose omfattande individuella behov?

N

Erfarenheterna av tidigare och pågående utvecklingsarbeten bör analyseras och tas till vara. Det gäller bl.a. erfarenheterna från

SOU 2002:29 Sammanfattning

43

olika former av seniorboenden, som bör kunna användas inom det vanliga boendet, utan kategoriindelningar, där de flesta äldre och medelålders personer vill fortsätta bo. Former och metoder för utvecklingsarbete i bostadsområden bör också ges stor vikt.

7.4 Teknik, handel och service

SENIOR 2005 konstaterar:

Tekniska lösningar kan ha stor betydelse för människors oberoende och säkerhet, men de behöver utgå från vad människor i olika åldrar värderar i sitt vardagsliv. Äldre personers långa erfarenhet av olika former av ny teknik kan bidra till att öka kunskaperna om detta.

Dagens omstrukturering inom handeln kan påverka möjligheterna till ett aktivt och oberoende åldrande. Det gäller inte minst i innerstadsområden och i många områden omkring tätorterna. Många av de småhusområden där en stor del av morgondagens äldre bor ligger också relativt långt från affärer och serviceinrättningar. Mest dramatisk är dock omstruktureringen i glesbygdsområden, där andelen äldre invånare redan i dag ofta är relativt stor.

En viktig förutsättning för kvarboende är att den äldres behov av service i hemmet kan ordnas.

SENIOR 2005 anser:

N

För tillverkare och produktutvecklare innebär en åldrande befolkning en stor utmaning att utforma vardagstekniken så att den blir tillgänglig för personer i alla åldrar och med olika förutsättningar, såväl när det gäller funktionsförmåga som ekonomiska möjligheter.

N

Lokala strategier för att tillämpa plan- och bygglagen behöver utvecklas så att tillgången till handel ses i ett helhetsperspektiv i relation till kommunernas boendeplanering och lokala och regionala trafiklösningar.

N

Staten måste ta ett ökat ansvar för att post- och teletjänster organiseras så att de personer som bor i landsbygds- och glesbygdsområden får möjligheter att åldras med fortsatt oberoende.

Sammanfattning SOU 2002:29

44

N

Frågan om service i hemmet berör många områden. Vi avser att särskilt behandla frågan om bostadsanknuten service och det offentliga åtagandet för vård och omsorg i vårt slutbetänkande.

7.5 Närmiljö och trafik

SENIOR 2005 konstaterar:

Aktivt åldrande förutsätter en väl fungerande närmiljö. Den fysiska tillgängligheten till närmiljön är viktig, liksom tryggheten när man rör sig i miljön. Tillgång till grönområden och motionsanläggningar har stor betydelse för möjligheterna till ett aktivt åldrande. Lokaler för gemensamma aktiviteter eller särskilda arrangemang i ett kvarter eller bostadsområde kan bidra till att upprätthålla nätverk högt upp i åren.

Utifrån den nationella handlingsplanen för handikappolitik pågår nu ett omfattande arbete för att öka den fysiska tillgängligheten till allmänna platser. Bland annat utvecklas formerna för samråd och inflytande i tillgänglighetsarbetet.

Flera studier pekar på att samspelet mellan bilkörning, kollektivtrafik och färdtjänst kan utvecklas mer genom forskning, produktutveckling samt samhälls- och boendeplanering. Flexlinjer och andra trafikformer med mindre bussar vars färdväg styrs av förhandsbokningar öppnar t.ex. nya möjligheter till attraktiva kollektivtrafiklösningar i bl.a. småhusområden och landsbygdsområden, där en väl fungerande kollektivtrafik i dag ofta saknas.

SENIOR 2005 anser:

N

Tillgången till en väl fungerande närmiljö bör ges särskild uppmärksamhet i samhällsplaneringen och i det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet

N

Arbetet med den fysiska tillgängligheten till allmänna platser behöver vägledas av en vision om hundraprocentig tillgänglighet på allmänna platser en ”hundravision”.

N

Det är viktigt att grupper och personer som kan belysa funktionsnedsättningar under åldrandet och kombinationer av dessa ges möjligheter till samråd och inflytande inom tillgänglighetsarbetet.

N

Kunskaper om åldrande och funktionsnedsättningar måste vara grundläggande för all utveckling inom trafik- och transport-

SOU 2002:29 Sammanfattning

45

området. Huvudmän och trafikbolag bör ta till vara nya möjligheter att utveckla kollektivtrafiken till ett attraktivt alternativ för morgondagens äldre.

47

1 Vårt uppdrag och arbetssätt

1.1 Uppdrag

Den parlamentariska äldreberedningen (S 98:08), som antagit namnet SENIOR 2005, har i uppdrag av regeringen att skapa förutsättningar för en långsiktig utveckling av äldrepolitiken. Enligt direktiven (dir 1998:109, se bilaga 1) är utgångspunkterna för vårt arbete de förändrade krav som ställs på samhället när både antalet och andelen äldre i befolkningen ökar. Våra analyser och förslag ska utformas med tanke på äldres situation i samhället från år 2005 och framåt.

Vårt arbete ska bidra till att de nationella målen för äldrepolitiken uppfylls. Om det finns skäl ska vi föreslå nya mål. De nationella mål som riksdagen beslutade om år 1998 (prop. 1997/98:113, bet. 1997/98:SoU24, rskr. 1997/98:307) innebär att äldre människor ska

N

kunna åldras i trygghet och med fortsatt oberoende

N

kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin vardag

N

bemötas med respekt

N

ha tillgång till god vård och omsorg.

I direktiven lägger regeringen särskild vikt vid att vi lämnar förslag som syftar till att öka äldre människors möjligheter att delta och ha inflytande i arbetsliv och samhälle. Regeringen skriver:

Det är angeläget att beredningen särskilt beaktar behov av åtgärder som innebär att äldres resurser i form av erfarenheter, kompetens och kunskaper i högre utsträckning tas till vara inom olika samhällssektorer. Frågor som rör service, vård och omsorg är angelägna att belysa. Dessa områden har dock behandlats av ett flertal utredningar under senare år. Beredningen bör därför ge stort utrymme åt att belysa andra frågeställningar av betydelse för äldre personers villkor i samhället.

Vårt uppdrag och arbetssätt SOU 2002:29

48

Viktiga områden som vi bör beakta är bl.a.

N

äldres inflytande och delaktighet i beslutsprocesser

N

tillgänglighet i samhället för äldre med funktionshinder

N

utveckling av IT-hjälpmedel för äldre i hemmiljö liksom inom vård och omsorg

N

kvalitet inom vård och omsorg

N

anhörigas roll i vård och omsorg

N

sociala kontakter och umgänge över generationsgränser

N

äldres delaktighet i arbetslivet och möjlighet att fortsätta ett aktivt yrkesliv efter uppnådd pensionsålder

N

äldres möjligheter att delta i eller ta del av kulturlivet

Till våra uppgifter hör också att belysa skillnader mellan mäns och kvinnors förutsättningar och villkor och att beakta det ökande antalet äldre med utländsk bakgrund.

Enligt direktiven ska vårt arbete bidra till att skapa en bred diskussion om äldrepolitikens roll, möjligheter och begränsningar. Arbetet ska bedrivas utåtriktat. Ett skäl till detta är att många olika aktörer bör bli delaktiga i den framtida äldrepolitiken. Det gäller inte bara regering, riksdag, kommuner, landsting och myndigheter utan även arbetsmarknadens parter, föreningsliv, trossamfund, andra sammanslutningar och enskilda människor. Med utgångspunkt från de äldrepolitiska målen kan kommuner, myndigheter och organisationer t.ex. utarbeta äldrepolitiska handlingsprogram inom sina ansvars- eller intresseområden.

Resultatet av vårt arbete ska redovisas till regeringen senast den 1 maj 2003.

1.2 Arbetssätt

1.2.1 Tidsperspektivet

Vi tolkar direktiven så att vi ska lämna förslag som avser förhållanden för de personer som år 2005 och tiden därefter själva anser sig eller av andra anses vara ”äldre”. Inom arbetslivet bedömer vi att ålder i dag är en viktig faktor för många från åtminstone 50 års ålder. Det innebär att analyser och slutsatser i första hand avser personer födda fram till mitten av 1950-talet. Analyserna och slutsatserna avser deras fortsatta situation som äldre under åtminstone 2010- och 2020-talen. Samtidigt lägger vi stor vikt vid att dessa

SOU 2002:29 Vårt uppdrag och arbetssätt

49

personer är en del av hela befolkningen och att frågor om deras situation också gäller hela samhället.

1.2.2 Diskussionsbetänkandets syfte och material i anslutning till diskussionsbetänkandet

Utifrån den prioritering av arbetsområden och frågeställningar som görs i direktiven har vi valt att koncentrera diskussionsbetänkandet på de delar av äldrepolitiken som gäller äldre människors möjligheter till aktivitet, delaktighet och inflytande.

Beredningens arbete inom dessa områden kan beskrivas som en process i tre steg. I steg 1 analyserar vi underlag samt presenterar vår framtidsbild och våra principiella slutsatser i ett diskussionsbetänkande. Steg 2 utgör en dialog om framtidsbild och slutsatser. Vi inbjuder till en bred diskussion om innehållet, dels genom en formell remissomgång, dels genom regionala konferenser och seminarier med särskilt berörda aktörer. Trådarna knyts ihop i steg 3, som resulterar i ett slutbetänkande med förslag på åtgärder som lämnas till regeringen.

I diskussionsbetänkandets kapitel 2 och 3 beskrivs och analyseras kunskapsläget i dag när det gäller människans åldrande och effekter av en åldrande befolkning. Kapitel 4 inleds med huvuddragen i vår framtidsbild, som följs av principiella ställningstaganden till äldrepolitikens framtida roll och uppgifter. I kapitlet redovisas fyra huvudprinciper som beredningen anser ska ligga till grund för den framtida äldrepolitiken. I kapitel 5, 6 och 7 diskuterar vi vad tillämpningen av dessa huvudprinciper innebär inom tre centrala livsområden: arbetsliv, samhällsliv (medborgarskap, politiskt inflytande, kultur och social ekonomi) och vardagsliv (hälsa, boende, teknik, handel, service, närmiljö och trafik).

I anslutning till diskussionsbetänkandet ger SENIOR 2005 ut fyra bilagedelar med underlagsrapporter från experter inom olika områden. En förteckning över bilagedelarna finns i litteraturlistan.

SENIOR 2005 ger under våren 2002 även ut en antologi med tio röster om ålder och åldrande, ”I livsloppet”. I slutet av april 2002 ger SENIOR 2005 ut en engångstidning, som sprids genom kvällspressen, om de frågor som behandlas i diskussionsbetänkandet. Under år 2002 arrangerar SENIOR 2005 ett antal regionala konferenser om den framtida äldrepolitiken.

Vårt uppdrag och arbetssätt SOU 2002:29

50

Information och material från SENIOR 2005 finns på beredningens hemsida (www.senior2005.gov.se).

1.2.3 Arbetet med vård och omsorg

Frågor som berör vård och omsorg om äldre kommer att redovisas i beredningens slutbetänkande. Arbetet med dessa frågor skiljer sig något från arbetsprocessen inom de områden som tas upp i diskussionsbetänkandet. Vi kommer att utgå från innehållet i diskussionsbetänkandet, men också uppmärksamma hur vården och omsorgen har utvecklats under de senaste decennierna, situationen i dag och vad andra utredningar om framtida behov av vård och omsorg för äldre visar. Viktiga frågor är bl.a. dessa: Vilka behov ska i framtiden tillgodoses genom offentlig vård och omsorg? Och vilka resurser behövs för att tillgodose dessa behov?

1.2.4 Att forma framtiden

Inga framtidsprognoser är säkra, det vet alla. Men samma prognosmakare, planerare och framtidsforskare som ständigt betonar det osäkra i allt som har med framtiden att göra, är sedan ofta snabba med säkra prognoser. De inleder framtidsseminarierna med några skämtsamma ord om hur osäkert allt är. ”Det är svårt att sia, särskilt om framtiden”, säger de, och då skrattar alla, det lättar upp stämningen, och ger en mänsklig touche åt det hela. Men sedan dröjer det inte länge så börjar de visa diagram i overheadprojektorn.

Så skriver Ludvig Rasmusson i essäsamlingen ”Tjusexton” från år 1996. Rasmusson arbetade i början av 1980-talet vid Sekretariatet för framtidsstudier, och myntade då begreppet ”40-talister” om 1940-talsgenerationen. Citatet pekar på grundläggande svårigheter vid framtidsstudier av det slag som SENIOR 2005 arbetar med.

Backcasting

Vårt arbetssätt bygger, i förenklad form, på en metod som kallas backcasting. Backcasting innebär att man först beskriver en önskvärd framtid och därefter stakar ut en väg för att förverkliga den: Vad behöver göras? Hur kan det genomföras? När behöver olika

SOU 2002:29 Vårt uppdrag och arbetssätt

51

åtgärder vidtas? Vem ska genomföra dem? Metoden är vanlig bl.a. vid långsiktigt arbete för ekologisk hållbarhet.

Det som kännetecknar backcasting är inte någon särskild uppsättning tekniker utan att framtidsbilden och andra förslag knyts till en tydlig vilja att forma framtiden. Backcastingtekniken beskrivs så här i anslutning till ett projekt som Miljövårdsberedningen bedrivit (SOU 2001:20): ”Backcasting som metod är bland annat lämplig att använda när de problem som ska studeras är komplexa och berör flera sektorer och nivåer i samhället samt när problemen orsakas av yttre faktorer som marknaden inte på ett tillfredsställande sätt kan hantera. Vidare är backcasting lämplig att använda när tidshorisonten är tillräckligt lång för att i tillräcklig omfattning möjliggöra frivilliga val.”

Backcastingmetoden har även fått kritik. Ansatsen vid backcasting har anklagats för att lätt bli endimensionell (IVA 1999a). Därmed försvåras möjligheterna att undersöka bra och dåliga framtider och att fundera över vilka konsekvenser som en effektiv respektive utebliven anpassning till omvärldsutvecklingen kan innebära. Vi försöker undvika problemen genom att uppmärksamma risker och bedömningar som experter inom olika områden har gjort. I kapitel 3 berättar vi om några scenarier och prognoser, i ett par fall gjorda på vårt uppdrag. Att arbeta med scenarier tillåter att man målar upp framtiden på ett sätt som gör valmöjligheter begripliga och visar på sambanden mellan orsak och verkan, reaktioner och motreaktioner. Scenarier kan t.ex. användas som underlag för diskussioner om visionen samtidigt som de också kan tydliggöra de risker som man löper om visionen inte förverkligas. Prognosmetoden bygger på kvantifierande framskrivningar av nuvarande trender och förhållanden, ofta uträknade med matematisk exakthet.

Backcasting är nära besläktat med visionsarbete. Någon allmänt vedertagen definition av ordet ”vision” vid arbete med framtidsbilder finns inte, trots att ordet används flitigt i t.ex. samhällsplanering. Ett par gemensamma drag kan dock urskiljas. Det som visionen beskriver bör vara eftersträvansvärt och visionen bör inspirera till handling. Visionen bör också vara möjlig att förverkliga (SOU 1986:34). Dessa båda drag präglar också vår framtidsbild.

Vårt uppdrag och arbetssätt SOU 2002:29

52

Underlag

Vad kan man veta om framtiden? De amerikanska forskarna Wendell Bell och Jeffrey K. Olick har angivit några ”vetbara utgångspunkter” för framtidsstudier som fångar in merparten av de källor som vi använder (Ds 1994:116):

N

Människors nuvarande föreställningar om en möjlig framtid

N

Människors förväntningar på en trolig framtid

N

Människors preferenser för olika framtidsalternativ

N

Människors nuvarande avsikter att handla i en bestämd riktning, t.ex. hur de tänker rösta, investera etc.

N

Människors skyldigheter och åtaganden gentemot varandra

N

Människors historia, traditioner, erfarenheter och deras tidigare beslut i en speciell fråga

N

Trendanalyser av tidsseriedata

Mycket av det underlag som vi använder beskrivs i anslutning till andras framtidsbilder. Det handlar bl.a. om scenarier och prognoser som myndigheter, forskare och andra kommittéer gjort av effekterna av en åldrande befolkning. Även de mest seriösa studierna rymmer dock mer eller mindre omfattande osäkerhet. När vi belyser de samhällsekonomiska konsekvenserna av en åldrande befolkning är det möjliga framtidsbilder som vi ser konturerna av, inte någon säker förutsägelse av framtiden.

Även den till synes exakta prognosmetoden har sina fallgropar. Nya idéer, ny teknik och plötsliga politiska händelser ligger ofta utanför prognosernas räckvidd (IVA 1999b). Ett exempel är den prognos för den framtida trafiksituationen i London som gjordes kring förra sekelskiftet. Prognosen angav med stor exakthet när stadens gator skulle bli igenkorkade av hästpillning, men hade inte mycket att säga om bilismens effekter (Sekretariatet för Framtidsstudier 1987). Osäkerheten är också betydande i de studier som bygger på enkätsvar om hur människor ser på sitt eget åldrande och liv som äldre.

53

2 Att åldras

2.1 Vad är åldrande?

1

SENIOR 2005 konstaterar:

Åldrandet är en långsam process utan bestämda gränser och med en stor variation mellan olika människor. Det finns stora möjligheter att påverka den del av åldrandet som har att göra med att människor lever eller har levat i en viss miljö. Ofta påverkar miljöfaktorer även sådana förändringar som ger intryck av att bero på biologiska förhållanden.

Gamla myter om åldrandet och äldre personer förvränger dock ofta perspektivet. De förstärker negativa attityder och stereotyper som kan skada människors hälsa, självkänsla och oberoende. I samhällsekonomiska analyser avförs människor efter 65 års ålder ofta automatiskt från den ”arbetsföra” eller ”produktiva” delen av befolkningen. Och när ordet ”äldre” används så är det ofta enbart knutet till vård- och omsorgsområdet. Det gäller t.ex. äldrenämnder och äldreombudsmän.

Med ett livsloppsperspektiv kan åldrandet ses som en del av hela livet, lika sammansatt och värdefull som de andra delarna. Om man ser åldrandet på det sättet blir det tydligare hur ålder och åldersnormer påverkar människors möjligheter, förväntningar och beteenden under livet. Åldersnormer kan beskrivas som enhetliga uppfattningar om den ”typiska” åldern då man innehar vissa roller under livsloppet. Istället för att se ”de äldre” som en enhetlig grupp kan man med ett livsloppsperspektiv också urskilja de särskilda livserfarenheter som olika åldersgrupper har gjort under tidigare delar av livet.

¹ Professor Stig Berg vid Institutet för gerontologi vid Hälsohögskolan i Jönköping har bidragit med underlag för avsnitten fram till och med 2.1.3. För ytterligare referenser se Berg 1996.

Att åldras SOU 2002:29

54

Bilden av äldre bestäms till stora delar av samhällets struktur och maktförhållanden. I dag överväger de negativa bilderna i vår del av världen. Men det blir vanligare med positiva bilder av äldre som konsumenter av varor och tjänster och som aktiva i olika fritidsverksamheter. Bilder av äldre människor som producenter saknas däremot nästan helt.

SENIOR 2005 anser:

N

Att ersätta ”negativa bilder” med ”positiva bilder” löser inte det grundläggande problemet med myter om åldrandet och äldre personer. Istället måste vi alla vara öppna för att människor är och vill vara olika varandra oavsett ålder.

N

Livsloppsperspektivet bör uppmärksammas mer i analyser och beslut som påverkar såväl äldre personer som synen på åldrandet i samhället.

Åldrandet sker inte över en natt eller genom att man passerar en viss åldersgräns. Istället är åldrandet en långsam, stegvis tilltagande process utan bestämda gränser och med en stor variation mellan olika människor. I åldrandet ingår processer som är begränsande, dvs. försämrar funktioner hos en människa. Med stigande ålder finns det också positiva, utvecklande processer när det gäller psykisk och social förmåga. Fortfarande saknas dock många grundläggande kunskaper om de komplicerade processer som utgör åldrandet.

De processer som påverkar hur man kommer att fungera som äldre kan delas in i två huvudgrupper:

N

Biologiska processer som består av de förändringar som sker i kroppens olika system med stigande ålder och som inte har att göra med sjukdomar utan som troligen är orsakade av ärftliga mekanismer.

N

Miljöpåverkat åldrande, dvs. den typ av förändringar i funktionsförmågan som beror på att man levt eller lever i en speciell miljö.

De biologiska processerna innebär t.ex. att strukturer inom en del av kroppens celler förändras, att immunsystemet försvagas och att en del av kroppens stödjevävnad, den s.k. bindväven, får en annorlunda sammansättning. De biologiska förändringarna sätter inte

SOU 2002:29 Att åldras

55

igång samtidigt. Nedgången i vissa organsystem börjar tidigt medan andra förändras först sent i livet eller aldrig. Kroppens olika system har också oftast en betydande reservkapacitet som gör att förändringar måste vara mycket stora för att ha praktisk betydelse.

Mycket av det som ger intryck av att vara biologiska åldersförändringar är effekter av olika miljöfaktorer. Osteoporos, eller benskörhet, är ett exempel på detta. I grunden rör det sig om en biologisk åldrandeprocess som leder till urkalkning av skelettet och ökar risken för benbrott. Processen förvärras dock påtagligt av livsstilsfaktorer som inaktivitet, rökning och matvanor. Psykologiska och sociala miljöfaktorer kan också göra att äldre människor inte utnyttjar sin funktionsförmåga fullt ut. Negativa attityder i samhället till äldre kan bland annat leda till att människor drar sig tillbaka, blir isolerade och får sämre självförtroende.

I dag finns det i praktiken inga kunskaper om hur det biologiska åldrandet skulle kunna förändras. Men det finns stora möjligheter att påverka den del av åldrandet som har med miljön att göra.

2.1.1 Mer unika med åren

De biologiska processerna och miljön påverkar människor på olikartade sätt och gör att människor under åldrandet blir mer och mer olika varandra alltmer unika. Man blir, lite tillspetsat, mer lik sig själv ju äldre man blir.

I studier och beskrivningar av åldrande och åldrandeförändringar används i regel medelvärden som gör att de individuella variationerna lätt kommer i skymundan. Även om prestationerna hos en grupp äldre i genomsnitt har gått ned jämfört med en grupp yngre kan det finnas en mindre grupp bland de äldre som fungerar bättre än många av de yngre.

2.1.2 Variation och dynamik

En vanlig föreställning är att den tidiga vuxenåldern är den bästa tiden när det gäller fysisk och psykisk förmåga och att det därefter bara går utför med prestationerna. Möjligen gäller detta för en del funktioner. Men det finns också exempel på att toppunkten för

Att åldras SOU 2002:29

56

intelligens, problemlösning, kreativitet och skaparförmåga ligger i medelåldern eller ännu senare i livet.

Mycket tyder på att utvecklingen under livet innehåller stora delar av dynamik och såväl positiva som negativa variationer. Ett sätt att uttrycka detta är att beskriva livet som fyra olika faser:

N

mognadsfasen under barndomen och ungdomen då det mesta grundläggs och utvecklas

N

platåfasen med stabila funktioner

N

återgångsfasen då en del funktioner börjar att försämras

N

slutfasen då de flesta funktioner snabbt försämras

Platåfasen utgör den dominerande delen av livet. I denna fas kan våra förmågor gå lite upp och ned utan att förändras särskilt mycket. Forskning under de senaste åren har alltmer börjat betona betydelsen av variationer inom individen. De funktioner och förmågor som vid enkla mätningar kan tyckas vara stabila visar sig ofta vid upprepade mätningar variera från dag till dag eller till och med under samma dag. Under platåfasen befästs livsstilen med de vanor och ovanor som kan få effekter senare i livet.

Återgångsfasen inleds för de flesta funktioner relativt sent i livet. Någon allmän nedgång handlar det inte om. Samtidigt med en viss tillbakagång finns det fortfarande möjligheter till positiv utveckling och förändring. Studier visar t.ex. att äldre personer mycket väl kan träna och förbättra sina prestationer. Bland de äldre som fortfarande har en bra fysisk förmåga finns det också stora möjligheter till förbättring. Även de allra svagaste äldre kan genom träning förbättra sin fysiska förmåga. Forskare har även visat att psykisk aktivitet gör att människor bättre bibehåller funktioner som intelligens- och problemlösningsförmåga. I hjärnan tycks det, fortfarande i 80-årsåldern, jämsides med celler som tillbakabildas finnas nervceller som fortfarande kan utvecklas.

Slutfasen innebär en accelererande försämring i olika funktioner. Reservkapaciteten i olika organ räcker inte i slutfasen till för att upprätthålla livet.

2.1.3 Olika typer av ålder

Det vanligaste sättet att ange ålder är den kronologiska åldern, dvs. hur lång tid en person levt i år och dagar. I vårt samhälle har ålderdomen traditionellt ansetts börja i 60-årsåldern.

SOU 2002:29 Att åldras

57

Under 1800-talet fick denna åldersgräns vetenskaplig tyngd. Det blev då vanligt inom den kliniska medicinen att fastställa ålderdomens inträde till 60 65-årsåldern (Kirk 1994). Vid samma tid började ”de äldre” betraktas som en särskild grupp i samhället, en social kategori. De nya industrier som växte fram hade inte samma behov av de äldres arbetskraft som det gamla självhushållet på landet. Och de äldre formerna av vård och omsorg inom familjen fungerade mindre bra i de snabbt växande städerna (Odén 1985 och 1993). Lösningen blev det allmänna pensionssystemet. När det första systemet infördes i Tyskland år 1884 sattes åldersgränsen vid 70 år. I Sverige sattes åldersgränsen vid 67 år. När dessa åldersgränser sattes var livslängdsutsikter och hälsoläge annorlunda än i dag. Vid förrförra sekelskiftet var det mindre än tio procent av befolkningen i Sverige som blev 65 år.

Kronologisk ålder säger inte mycket om hur en människa är eller fungerar i varje fall inte sedan hon uppnått vuxen ålder. Eftersom åldrandet skiljer sig mellan olika individer och i olika funktioner kan man istället tala om tre olika typer av ålder:

N

Biologisk ålder utgör ett mått på hur en individ fungerar fysiologiskt, dvs. den kapacitet som viktiga organ och organsystem har, t.ex. hjärtkapacitet och njurfunktion. I teoretiska diskussioner definieras biologisk ålder ibland som den tid en person har kvar att leva.

N

Psykologisk ålder anger en persons förmåga att anpassa sig till sin miljö och förändringar i denna. Viktiga aspekter av den psykologiska åldern är intelligens, minne, inlärningsförmåga och personlighet.

N

Social ålder definieras som en människas kontakter med andra människor samt hennes positioner i samhället som helhet och i olika grupper. Ett exempel på en viktig indikator för social ålder är pensionering.

En indelning som blivit vanligare på senare tid är ”yngre äldre” och ”äldre äldre”. Som ”äldre äldre” brukar man då räkna de från 80 år och äldre. Det är först då som man i någon större utsträckning kan iaktta åldrandeförändringar. De ”yngre äldre”, dvs. de mellan 65 och 80 år, liknar ofta mer de medelålders än de ”äldre äldre”. Ibland kan man också se en indelning i tre perioder där ”yngre äldre” är mellan 65 och 75 år, ”äldre äldre” mellan 75 och 85 år och ”mycket gamla” för de som är 85 år och över.

Att åldras SOU 2002:29

58

Varje form av kategorisering leder till förenklade bilder. Åldrandet är en långsam process utan bestämda gränser och meden stor variation mellan olika människor. Men gamla myter och schablonbilder gör att vi inte alltid ser detta. Med ett livsloppsperspektiv blir åldrandet en del av hela livet, lika sammansatt och värdefull som de andra delarna. Livsloppsperspektivet kräver att vi alla är öppna för att människor är och vill vara olika varandra oavsett ålder. Tecknare: Cinna Gross.

2.1.4 Livsloppet i fokus

Livsloppsperspektiv ”life course” på engelska har under senare år blivit ett viktigt begrepp i forskning om åldrandet. Perspektivet har också fått en officiell status genom att Världshälsoorganisationen WHO och den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD beskrivit livsloppsperspektivet som centralt för att kunna skapa ett aktivt åldrande.

I den samhällsvetenskapliga litteraturen finns det många olika definitioner av livslopp. Peter Öberg vid Uppsala universitet ger en översikt över dessa i en ny antologi om socialgerontologi (Öberg 2002). Enligt honom innebär livsloppsperspektivet att åldrandet ses som en livslång process, att åldrandet är mångdimensionellt och att ingen åldersperiod är viktigare eller bättre än någon annan. Istället för att se ”de äldre” som en homogen grupp kan man med ett livsloppsperspektiv också urskilja olika åldersgrupper som ”historiska enheter” med särskilda livserfarenheter skapade av förhållanden under tidigare delar av livet.

SOU 2002:29 Att åldras

59

Livsloppsperspektivet innebär således att åldrandet ses som en del av hela livet, lika sammansatt och värdefull som de andra delarna. Om man ser åldrandet på det sättet blir det tydligare hur ålder och åldersnormer påverkar människors möjligheter, förväntningar och beteende under livet. Åldersnormer kan beskrivas som enhetliga uppfattningar om den ”typiska” åldern då man innehar vissa roller under livsloppet, dvs. en sorts karta över livsövergångar som hänger samman med åldern.

Med ett livsloppsperspektiv kan fokus vändas från åldrandet som anpassning till särskilda förhållanden i den enskildes liv till ålder som en organiserande princip i samhället, i likhet med bl.a. kön, etnicitet och socioekonomisk ställning. Livsloppsperspektivet behöver därför uppmärksammas mer i analyser och beslut som påverkar såväl äldre personer som synen på åldrandet i samhället.

2.1.5 Myter om åldrandet

Fortfarande frodas många myter om åldrandet, vanföreställningar om vad åldrandet innebär och vad äldre människor kan och bör göra. På olika sätt påverkar de äldre människors beteende och handlingsmöjligheter, inte minst genom att sätta gränser för vad människor i olika åldrar tror är möjligt. Dessa myter har varit seglivade, trots att högen av vetenskapliga studier som slår hål på dem vuxit under många år. Myterna avspeglas bl.a. i förenklade föreställningar om äldre människors intressen och förmåga, s.k. negativa stereotyper.

Negativa stereotyper kan skada människors hälsa, självkänsla och oberoende. Den amerikanska forskaren Becca Levy, verksam vid Yaleuniversitet, och hennes medarbetare har genomfört ett antal försök där man experimentellt prövat om omedvetna stereotyper påverkat de äldre försökspersonernas hjärt-kärlfunktion (Andersson i bilagedel A). Det visade sig att så var fallet. Levy har också visat att samma negativa påverkan ger upphov till både försämrat minne och lägre livsvilja. Betydelsen av omedveten påverkan har länge diskuterats, och uppfattningen att den skulle ha bestående effekter är ännu inte helt accepterad. Levy drar dock slutsatsen att resultaten indikerar att negativa åldersstereotyper omedvetet kan påverka äldres hälsa.

Att åldras SOU 2002:29

60

Flera försök att lista och motbevisa sådana myter har gjorts genom åren. Världshälsoorganisationen WHO har lyft fram några ”globala myter” om äldre människor (WHO 1999):

1. De flesta äldre människor bor i utvecklade länder

2. Äldre människor är alla lika

3. Män och kvinnor åldras på samma sätt

4. Äldre människor är skröpliga

5. Äldre människor har inget att bidra med

6. Äldre människor är en ekonomisk belastning för samhället

Psykologen Douglas Powell, verksam vid Harvarduniversitet i Boston, har presenterat en uppsättning ”myter” om själva åldrandet som han tidigare trodde på (Powell 1998):

1. Åldrande är ett tråkigt ämne

2. Alla äldre är rätt lika

3. Fysisk nedgång motsvaras av mentalt förfall

4. Minnet är det första som försvinner

5. Använd eller förlora det du har

6. Gamla hundar kan inte lära sig något nytt

7. Äldre människor är isolerade och ensamma

8. Äldre människor är deprimerade, och de har alla skäl att vara det

9. Bara den som både är smart och gammal kan bli vis

Ytterligare ett exempel på seglivade myter är äldres sexualitet. En studie av Folkhälsoinstitutet visar att samlagsfrekvensen är lägre i den äldre generationen (Folkhälsoinstitutet 1998). Detta har dock snarare att göra med parrelationen än åldern. Flera äldre uppger att de haft problem i sitt sexualliv och önskat hjälp, men varken själva bett om det eller fått sina behov uppmärksammade i sjukvården.

Varför är myterna om åldrande och äldre människor så seglivade? Något enkelt svar på frågan är svårt att ge. Sociologen Lars Tornstam vid Uppsala universitet har tolkat myterna som uttryck för ett dolt förakt för svaghet i ett prestationsinriktat samhälle, där var och en förväntas vara stark, produktiv och självständig (Tornstam 1998). Andra menar att myterna mera bottnar i människors egen skräck för åldrandet eller i okunskap och slentriantänkande.

SOU 2002:29 Att åldras

61

2.1.6 Olikhet – oavsett ålder

Bilden av äldre bygger på en blandning av medvetna och omedvetna intryck från det omgivande samhället. Den bilden bestäms till stora delar av samhällets struktur och maktförhållanden. I dag överväger de negativa bilderna i vår del av världen (Andersson 2002). En av de mest använda synonymordböckerna i Sverige ger t.ex. inte några positivt laddade synonymer till att ”åldras”. Istället ges bl.a. alternativen att avtyna, bli senil, vissna, ha sett sina bästa dagar, överleva sig själv, tackla av, gubba till sig, bli gammal och att komma upp i åren. Även i statens, kommunernas och landstingens eget språkbruk finns samma tendens. I samhällsekonomiska analyser avförs människor efter 65 års ålder ofta automatiskt från den ”arbetsföra” eller ”produktiva” delen av befolkningen. Och när ordet ”äldre” används så är det ofta enbart knutet till vård- och omsorgsområdet. Det gäller t.ex. äldrenämnder och äldreombudsmän.

Men positiva bilder av äldre som aktiva människor som tar för sig av vad livet har att bjuda blir mer vanliga (Andersson i bilagedel A). Uttrycket ”seniorer” börjar ersätta ”pensionärer”. Det innebär också att bilden av yngre äldre är mer positiv än bilden av äldre äldre och att bilderna tenderar att gå isär. Den nya bilden av pensionären och pensionärslivet bygger på att de äldre fått en förbättrad hälsa och en förbättrad ekonomi samt att gruppen fyllts på med ”medelålders” personer. Det leder till att bilden av äldre förändras från brukare av offentliga tjänster till konsumenter av varor och tjänster. Nya bilder av äldre personer som producenter har däremot knappast alls vuxit fram.

Negativa och positiva attityder till äldre människor kan förekomma samtidigt. Sociologen Lars Tornstam vid Uppsala universitet visade genom några studier under 1980-talet att en generellt positiv värdering av äldre människor kan förekomma samtidigt som det finns en utbredd motvilja mot att personer över 65 år skulle vara politiska beslutsfattare (Tornstam 1998). Bakom den generellt positiva bilden går det att spåra en utbredd okunskap om äldre människors levnadsförhållanden. En följd av detta blir att äldre människor tillskrivs fler och allvarligare problem än vad de själva anser sig ha. Särskilt gäller detta ensamhet, sjuklighet och beroende av vård och omsorg.

Varje form av kategorisering leder till förenklade bilder. När de yngre äldre beskrivs som oberoende, relativt välsituerade och aktiva blir motbilden att de allra äldsta är klena, förvirrade och ensamma.

Att åldras SOU 2002:29

62

Men enskilda individer lever sällan upp eller ned till samtliga uppfattningar om en grupp. Oavsett om bilden är positiv eller negativ är bara förekomsten av bilder ett tecken på att äldre framställs som avvikande. En tydlig bild av t.ex. medelåldern existerar inte. Att ersätta “negativa bilder” med “positiva bilder” löser inte det grundläggande problemet. Istället måste vi alla vara öppna för att människor är och vill vara olika varandra oavsett ålder.

2.2 Biologi och psyke

2

SENIOR 2005 konstaterar:

Åldrandet är något normalt och inte någon sjukdom. Äldre personer bedömer ofta sin egen hälsa mer positivt än vad man skulle kunna förvänta sig utifrån resultaten från t.ex. läkarundersökningar. Främst bland de allra äldsta kan dock förändringar som kommer med stigande ålder tillsammans med miljöpåverkan göra att man lättare drabbas av sjukdom. Kvinnor har i allmänhet sämre hälsa än män och arbetare har i allmänhet sämre hälsa än tjänstemän. När äldre personer har hälsoproblem har de ofta två eller flera icke-akuta sjukdomar eller funktionshinder. Kunskaperna om hur sådana kombinationer påverkar det dagliga livet är i dag otillräckliga.

Vanebundenhet och annat som ibland upplevs som annorlunda hos äldre beror ofta på generationsskillnader. Viss ökad passivitet, inåtvändhet och försiktighet kan ses som en reaktion och ett försvar i en situation med hälsoproblem eller förlust av anhöriga och vänner. Med stigande ålder tar det ofta längre tid att reagera på signaler och fatta beslut. En viss nedgång i en del minnesfunktioner förefaller också vara en del av det normala åldrandet. Till viss del kan sådana minnesförluster kompenseras på olika sätt, bl.a. genom de erfarenheter som äldre personer har. Mer omfattande minnesförsämring beror däremot vanligen på sjukdomar, skador och andra yttre faktorer.

Åldrandet innebär ofta anpassningar till genomgripande förändringar. Det grundläggande för ett bra liv för äldre personer är i stora delar detsamma som för yngre: en trygg ekonomi, god

² Professor Stig Berg vid Institutet för gerontologi vid Hälsohögskolan i Jönköping har bidragit med underlag för avsnitten 2.2.1 2.2.7. För ytterligare referenser se Berg 1996.

SOU 2002:29 Att åldras

63

hälsa, ett bra socialt nätverk, meningsfull sysselsättning och att kunna bestämma över sitt liv. Att ha tillgång till flera meningsfulla livsområden kan minska sårbarheten och öka möjligheterna att skapa och bevara sammanhang i tillvaron vid förändringar och förluster.

För de flesta tycks pensioneringen ge en åtminstone tillfällig avlastning som påverkar den subjektiva hälsoupplevelsen positivt. Forskare har dock pekat på att mer successiva övergångar mellan förvärvsarbete och pensionering kan göra det lättare att hitta och utöva engagerande aktiviteter även efter pensioneringen.

SENIOR 2005 anser:

N

För att underlätta den enskildes anpassning till åldrandet är det viktigt att fler äldre personer får tillgång till flera meningsfulla livsområden och till successiva övergångar mellan förvärvsarbete och pensionering.

2.2.1 Biologiskt åldrande

Biologiskt åldrande innebär en nedgång av funktion och kapacitet i celler, vävnader, organ och organsystem hos individen. Det är en förändring som för en del system och organ kan börja relativt tidigt sedan man uppnått vuxen ålder medan det för andra organsystem kan börja senare. Under en betydande del av livet märks detta inte så mycket eftersom reservkapaciteten är stor. Förändringen i reservkapacitet sker gradvis och för de flesta omärkligt. Det har gjorts försök att beräkna hastigheten i det biologiska åldrandet. Enligt en sådan beräkning skulle den genomsnittliga nedgången vara ungefär en procent om året från 30-årsåldern. Andra menar att försämringen börjar senare, och att man måste vara försiktig med allt för stora generaliseringar. De individuella skillnaderna är stora och det finns dessutom variationer mellan olika organ och organsystem.

Ett viktigt begrepp när det gäller biologiskt åldrande är homeostas eller jämvikt. Med det menas att kroppens olika system hålls i balans inom vissa bestämda gränser. Kroppstemperaturen måste t.ex. hållas inom ett intervall på några få grader kring 37 grader C för att man ska överleva och olika kemiska värden i kroppen

Att åldras SOU 2002:29

64

måste i stort sett hållas oförändrade. Om något av de olika systemen börjar avvika startar komplicerade processer för att återföra värdena till normal jämvikt. Nedgången i reservkapacitet gör att det högt upp i åren blir svårare att behålla jämvikten. Olika påfrestningar får större effekter.

Åldrande är något normalt och inte någon sjukdom. Tillsammans med miljöpåverkan kan emellertid de förändringar som kommer med stigande ålder göra att marginalerna krymper och att man lättare drabbas av sjukdom. Inom åldrandeforskningen har det förts en omfattande diskussion om hur man ska definiera sjukdomar under åldrandet och hur de skiljer sig från det normala åldrandet, dvs. vad som är hälsa eller ohälsa.

Det kan vara svårt att skilja mellan normalt åldrande och sjukdom. Exempel på biologiska åldrandeförändringar är att immunförsvaret förändras, möjligheterna till celldelning minskar, lungfunktionen blir mindre effektiv, njurfunktionen går ned, muskelmassan minskar, skelettätheten går ned och hjärtats prestationer förändras.

2.2.2 De vanligaste sjukdomarna

Det är främst bland de allra äldsta som sjukdomar blir mer vanliga – de allra flesta äldre är förhållandevis friska. Kvinnor har i allmänhet sämre hälsa än män trots att de lever avsevärt längre. Skillnaderna i hälsa mellan olika socioekonomiska grupper är också stora. Tjänstemän tycks t.ex. kunna bli mellan fem till tio år äldre än arbetare innan de blir sjuka.

Den klart vanligaste sjukdomsgruppen bland äldre är hjärt- och kärlsjukdomar. En annan stor grupp är sjukdomar i skelettet och rörelseorganen liksom i nervsystemet och i sinnesorganen, vilket vanligen innebär problem med syn och hörsel. Det är också relativt många som upplever psykiska besvär. Eftersom många människor samtidigt har två eller fler sjukdomar, kan man inte summera procentsiffrorna för att få fram andelen äldre med sjukdomar. När äldre personer har sjukdomar har de ofta två eller flera icke-akuta sjukdomar eller andra hälsoproblem.

Om man i stället för besvär och problem ser till behovet av vård på sjukhus blir bilden lite annorlunda. Den vanligaste orsaken till att äldre personer vårdas på sjukhus är sjukdomar i cirkulationsorganen, men därefter kommer tumörer, sjukdomar i andnings- och matsmältningsorganen samt skador. När det gäller skador är

SOU 2002:29 Att åldras

65

det framför allt brott på lårbenshalsen som är vanligt och då särskilt för kvinnor över 75 år.

Den sociala situationen är av stor betydelse vid sjukdomar i högre åldrar. Effekterna av en viss sjukdom kan bli mer påfrestande än vad de egentligen borde vara om t.ex. bostaden är svårtillgänglig och dåligt planerad eller om man lever ensam. När det gäller sjukdomar och omvårdnadsbehov bland äldre måste man i större utsträckning än hos yngre ta hänsyn till hela människan och hennes situation.

Svenska studier har visat att den faktor som har det starkaste sambandet med ohälsa är inkomst (Svenska Kommunförbundet 1998, SCB 2000b, Socialstyrelsen 2001a). Även bland de allra äldsta finns det betydande skillnader mellan socioekonomiska grupper när det gäller ohälsa och dödlighet. Trots att ohälsan ökar med stigande ålder är andelen med svår ohälsa bland män i åldern 80 84 år med inkomst i den högsta inkomstgruppen lägre än för män i åldern 65 69 år i den lägsta inkomstgruppen, cirka 7 procent respektive 12 procent. Detta kan uttryckas som att det är mer än 15 års skillnad i hälsa mellan personer i den högsta inkomstgruppen och personer i den lägsta.

2.2.3 Funktionshinder och åldrande

Bland äldre personer med funktionshinder finns det en påtaglig överlappning mellan olika funktionshinder. Här är dock kunskaperna i dag begränsade. Hur många i befolkningen som beräknas ha olika funktionshinder beror t.ex. på hur gruppen avgränsas. I Sverige har olika avgränsningar använts, och resultaten skiljer sig därför mellan olika studier. Kunskaperna är också otillräckliga om hur olika kombinationer av funktionshinder påverkar det dagliga livet.

I delbetänkandet Funktionshinder i olika befolkningsgrupper (SOU 2001:56) från Kommittén Välfärdsbokslutet presenteras en kartläggning av funktionshinder i olika åldrar utifrån SCB:s undersökningar om befolkningens levnadsförhållanden. Uppgifterna avser personer mellan 16 och 84 år. Sammantaget har runt en åttondel av 16 64-åringarna och knappt hälften i åldersgruppen 65 84 år nedsatt hörsel, nedsatt syn, rörelsehinder eller långvariga psykiska besvär. Andelarna blir något högre om man även räknar in de som har nedsatt rörlighet i armar och eller händer. Av dem som

Att åldras SOU 2002:29

66

vid slutet av 1990-talet hade nedsatt hörsel, nedsatt syn, rörelsehinder eller långvariga psykiska besvär hade ungefär var tionde person i gruppen 16 64 år och en fjärdedel av persorna i gruppen 65 84 år två eller fler av dessa funktionshinder. Många olika kombinationer av funktionshinder förekommer, men det är särskilt vanligt att personer med nedsatt syn också har rörelsehinder. Det är också vanligt att de som har svårt att bära eller gripa också har svårt att gå.

De flesta funktionshinder är vanligare bland kvinnor än bland män. I princip är alla de studerade funktionshindren vanligare bland personer som endast har förgymnasial utbildning. De flesta funktionshindren är vanligare bland personer som är födda utanför Sverige, något som dock tycks ha mindre betydelse bland de äldre. Bland de äldre är de studerade funktionshindren med undantag för nedsatt hörsel vanligare bland ensamstående.

2.2.4 Upplevelse av hälsa

Att räkna upp sjukdomar, funktionshinder och vårdbehov ger ingen rättvisande bild av åldrandet. Man måste också ta med människors egen upplevelse av hälsa. Den subjektiva hälsan är ett bra sammanfattande mått som tar hänsyn till individen som en helhet och inte bara till speciella sjukdomar eller symptom. Subjektiv hälsa har också visat se ge ett gott underlag för att förutsäga överlevnad eller död.

Inom många av de stora åldrandeundersökningarna har subjektiv hälsa varit en viktig frågeställning. Resultaten från de flesta sådana undersökningar visar att äldre har en mer positiv subjektiv hälsa än vad man skulle kunna förvänta sig utifrån resultaten från läkarundersökningar eller andra bedömningar grundade på en medicinsk definition av hälsa. Det tycks alltså finnas förutsättningar för man som äldre ska kunna anpassa sig till sjukdom och funktionsnedsättningar. En anpassning som kan vara positiv för individen, men som också kan vara negativ om det leder till att man inte söker vård och rehabilitering när det är möjligt.

Upplevelsen av den egna hälsan och funktionsförmågan påverkas alltså inte bara av sjukdomar eller handikapp utan också av olika sociala och psykologiska faktorer. Nedstämdhet, depressioner och bristande tillfredsställelse med livet gör lätt att människor upplever sin hälsa som sämre än vad den egentligen är. Ensamhet och

SOU 2002:29 Att åldras

67

isolering kan också påverka den subjektiva hälsan negativt. Den roll äldre ges i samhället och attityderna till äldre är även viktiga för hälsoupplevelsen. En negativ syn på äldre och inställningen att de inte klarar av så mycket gör att många äldre upplever sig som svaga och sjuka utan att för den skull vara det.

Felaktiga förväntningar om det normala åldrandet kan dock göra att människor inte söker hjälp fastän de skulle kunna få bot eller hjälp. Många tror t.ex. att urininkontinens är något som kan uppträda som en del i det normala åldrandet och inte går att göra något åt. Istället är urininkontinens ett symptom som kan bero på en rad olika sjukdomar, av vilka många kan botas eller bättras och om det inte går så finns det hjälpmedel som kan minska problemen.

2.2.5 Psykiskt åldrande

Psykiskt åldrande består av förändringar i olika förmågor som minne, inlärningsförmåga, intelligens, kreativitet och personlighet men också förmåga till anpassning och upplevelse av tillfredställelse med livet. Psykologiskt åldrande påverkas både av grundläggande biologiska förändringar och av den omgivande miljön. De normala förändringar som sker i hjärnan och nervsystemet med stigande ålder tycks ha relativt liten betydelse för olika psykiska funktioner under ålderdomen. Däremot påverkas den psykiska funktionsförmågan av sjukdomar, såväl demenssjukdomar som vissa fysiska sjukdomar. Erfarenheter och upplevelser under livet kan också påverka den psykiska funktionsförmågan.

En vanlig psykologisk förändring med stigande ålder är nedgång i den psykiska snabbheten. Det tar längre tid att reagera på signaler och fatta beslut – reaktionstiden blir längre. Den förlängda reaktionstiden beror på normala förändringar i nervsystemet, men den allmänna hälsan tycks också ha betydelse. Den psykiska snabbheten varierar mycket mellan olika individer i alla åldrar och studier visar att fysiskt vältränade äldre kan ha en bättre reaktionsförmåga än yngre fysiskt otränade personer. I praktiken spelar den minskande snabbheten ganska liten roll, men den kan vara viktig i speciella situationer där kraven på snabbhet är stora.

Intelligens kan definieras på ett antal olika sätt beroende på teoretiska utgångspunkter, men en vanlig beskrivning av intelligens är att det är förmågan att klara av problem och klara sig i nya situationer. Det är en vanlig föreställning, både hos äldre och

Att åldras SOU 2002:29

68

yngre, att åldrandet för de flesta innebär en nedgång av intelligensen. Åsikten om en kraftigt minskad intelligens med stigande ålder har inte kunnat bekräftas i undersökningar där man följt personer under längre perioder. Dessa studier visar oftast mycket liten eller ingen nedgång under åldrandet och om det sker en nedgång så börjar den sent i livet.

Vad är det då som gör att en del människor själva anser att det blir svårare att lösa problem och klara av nya situationer med stigande ålder? Det tycks oftast vara olika problem med hälsan. Redan en mycket liten försämring i hälsotillståndet visar sig i den intellektuella förmågan. Påverkan sker vid en försämrad hälsa i allmänhet, men har visat sig särskilt tydlig vid hjärt- och kärlsjukdomar. Demenssjukdomar påverkar hjärnan direkt och ger en kraftig effekt på den intellektuella förmågan.

Faktorer som utbildning, arbete och tidigare och nuvarande intressen och aktiviteter har stor betydelse för möjligheterna att bibehålla och utveckla den intellektuella förmågan – en förmåga som förändras och påverkas under hela livet.

2.2.6 Minne

Försämrat minne är något som många eller nästan alla människor förväntar sig och befarar med ökande ålder. Ett dåligt fungerande minne gör lätt att man inte klarar sig själv och förlorar sitt oberoende. Minnesproblem kan bero på en rad olika orsaker. Det är viktigt att skilja mellan normala förändringar och förändringar orsakade av sjukdomar. En viss nedgång i en del minnesfunktioner tycks vara en del av det normala åldrandet medan andra delar av minnet är oförändrat med stigande ålder. Till viss del kan sådana minnesförluster kompenseras på olika sätt, bl.a. genom de erfarenheter som äldre personer har. Mer omfattande minnesförsämring beror vanligen inte på det naturliga åldrandet utan orsakas av sjukdomar, skador och andra yttre faktorer.

Förmågan att minnas är en komplex process och det finns ett antal olika minnesfunktioner som mer eller mindre påverkas av åldrandet. En vanlig uppdelning av långtidsminnet är i semantiskt och episodiskt minne. Semantiskt minne består av den generella kunskapen om världen och livet i stort t.ex. faktakunskaper som att Vättern är Sveriges näst största sjö. De flesta studier visar inte

SOU 2002:29 Att åldras

69

någon påtaglig förändring med stigande ålder i denna typ av minnesförmåga.

Episodiskt minne består av sådant som man har varit med om, t.ex. vad man gjorde på midsommaren förra året, vad man gjorde på arbetet i går eller vad någon heter. Den del av det episodiska minnet som gäller fri återgivning dvs. där man minns utan att behöva ledtrådar visar en gradvis försämring med ökande ålder. Man kan se en nedgång hos relativt unga vuxna, medelålders, unga äldre och bland de allra äldsta. De flesta studier tyder på att försämringen är jämn och långsam över hela det vuxna livet. Bland de äldre som drabbas av demenssjukdom blir nedgången däremot dramatisk. I de försök där personen har fått stöd att minnas genom ledtrådar eller vid igenkänning är nedgången i minnesförmåga med ökande ålder vanligen ganska liten. Ett undantag gäller igenkänning av ansikten.

2.2.7 Anpassning till åldrandet

Vad är det som gör att människor tycker att de har ett bra liv som äldre? Åldrandet innebär trots allt för de flesta att de måste anpassa sig till förändringar, ofta av mycket genomgripande slag. Det kan vara pensionering, förlust av make eller maka, förändrade relationer till vänner och ibland också en nedgång i resurser som hälsa och ekonomi. Ålderdomen anses också vara en tid av visdom, då man kan utforma sitt liv på ett bättre och annorlunda sätt än när man var ung.

Det grundläggande för ett bra liv för äldre personer är i stora delar detsamma som för yngre. Bland annat gäller det en trygg ekonomi, god hälsa och ett bra socialt nätverk, särskilt kontakt med barnen. De flesta undersökningar där man försökt beskriva personlighetsdrag visar relativt få, om ens några, förändringar från relativt tidig vuxen ålder till upp i ålderdomen. Det som ibland upplevs som annorlunda hos äldre beror vanligen på generationsskillnader. Den som i dag är i 80-årsåldern har upplevt en helt annan uppfostran och helt andra sociala, politiska och ekonomiska förhållanden än den som är i 30-årsåldern. En amerikansk studie av ett stort antal personlighetsdrag visar att skillnaderna mellan generationerna var större än åldersförändringarna bland individerna inom de olika generationerna.

Att åldras SOU 2002:29

70

Viss ökad passivitet, inåtvändhet, försiktighet osv. hos en del äldre kan ofta ses som en reaktion och ett försvar i en situation med t.ex. hälsoproblem eller förlust av anhöriga och vänner. Om en människa möts av negativa förväntningar är det naturligt att försvara självkänslan med att i så liten utsträckning som möjligt utsätta sig för dessa negativa upplevelser. Passivitet och inåtvändhet blir då ett försvar och självkontrollen ökar. Man blir försiktig för man vill inte utsätta sig för misslyckanden. Förändringar i personligheten beror då mer på miljön än på åldrandet i sig.

Vanebundenhet, rigiditet, konservatism eller att hålla fast vid det som är gammalt och vant ses ofta som vanliga personlighetsdrag hos äldre. Undersökningar, där man vid ett tillfälle undersöker personer i olika åldrar, visar ofta på skillnader i vanebundenhet mellan äldre och yngre. Studier där man följer samma personer under många år visar däremot inte någon direkt förändring med ökande ålder. Mycket av det som uppfattas som en ökande vanebundenhet är istället skillnader i föreställningar och åsikter mellan olika generationer om vad som är rätt eller fel.

Den norska gerontologen Kirsten Thorsen har pekat på betydelsen av att man under åldrandet har tillgång till flera meningsfulla livsområden (Thorsen 1996). Detta minskar sårbarheten och ökar möjligheterna att skapa och bevara sammanhang i tillvaron även när man utsätts för förändringar och förluster. Antingen kan man vara aktiv inom sinsemellan olika verksamheter, eller så kan man ha möjlighet att växla mellan olika aktiviteter inom en mer begränsad verksamhet. Det förra är vanligare i högre samhällsklasser, det senare bland kvinnor. Om tillgången till olika livsområden förvandlas till krav på olika aktiviteter kan den snarare bli ett problem än en tillgång. Den enskilde kan till och med känna skuld över att inte orka eller vilja delta i den utsträckning som omgivningen eller han eller hon själv förväntar sig.

För en del människor kan det också vara viktigt att få en fördjupad upplevelse av mening i det liv som man levt. Det finns olika teorier och modeller för att beskriva detta. Sociologen Lars Tornstam vid Uppsala universitet har beskrivit hur ålderdomen kan utgöras av en utveckling mot större vishet (Tornstam 1998). Visheten innebär en ny känsla av samhörighet med världsalltet, ett nytt sätt att uppfatta tid och rymd, ökad samhörighet med tidigare och kommande generationer och ett accepterande av livet och att man ser det som meningsfullt en s.k. gerotranscendens.

SOU 2002:29 Att åldras

71

2.2.8 Pensioneringen – chock eller avlastning?

Forskare har tidigare uppmärksammat risken för en ”pensioneringschock” när människor lämnar arbetslivet. Även om övergången från förvärvsarbete till livet efter pensioneringen kan vara besvärlig för många har det inte gått att belägga någon generell ”chock”.

För de flesta tycks pensioneringen tvärtom ge en åtminstone tillfällig avlastning som påverkar den subjektiva hälsoupplevelsen positivt. Det framgår av en analys som Lars Andersson vid Stockholms läns Äldrecentrum gjort på uppdrag av SENIOR 2005 (Andersson i bilagedel A). Analysen bygger på uppgifter från SCB:s ULF-undersökningar åren 1988 1989 och 1994 1997. Av uppgifterna framgår den faktiska tidpunkten för när personerna gick i pension. Gruppen förtidspensionärer har inte ingått i underlaget.

Resultaten visar att det sker en avtrappning i ohälsoutvecklingen vid pensioneringen och det dröjer ofta minst fem år innan andelen personer med besvär börjar öka igen. Andelen med besvär är oftast större bland kvinnor än bland män, och större bland arbetare än bland tjänstemän. Andelen som t.ex. uppfattar sitt allmänna hälsotillstånd som mindre gott ökar tydligt från 45-årsåldern. För männen bryts den uppåtgående kurvan dock vid 62-årsåldern. För kvinnor fortsätter kurvan att stiga något, men inte i samma utsträckning som tidigare. För både män och kvinnor dröjer det minst sju år efter pensioneringen innan andelen som betraktar sitt allmänna hälsotillstånd som mindre gott på nytt börjar öka. Ett annat exempel är andelen som lider av trötthet. Den andelen är, både bland män och kvinnor, aldrig så låg som just vid åren runt pensioneringen.

När det gäller skillnader mellan arbetare och tjänstemän följer hälsoutvecklingen tre olika mönster. Det första kan kallas ”komma ifatt” och innebär att arbetarnas hälsotillstånd närmar sig tjänstemännens efter pensioneringen. Dödligheten är något högre bland arbetare, men det är tydligt hur de till viss del och för vissa typer av besvär hamnar närmare tjänstemännen hälsomässigt. Det andra mönstret kan kallas ”allt går sin gilla gång” och innebär att inga skillnader syns mellan situationen före och efter pensioneringen. Den skillnad till tjänstemännens fördel som finns före pensioneringen består också efter pensioneringen. Det allmänna hälsotillståndet ökar t.ex. på samma sätt som före pensioneringen för båda

Att åldras SOU 2002:29

72

grupperna. Det tredje mönstret kan kallas ”fördröjd effekt” och innebär att skillnader mellan grupperna uppkommer först ett tag efter pensioneringen och det är osäkert vad skillnaderna beror på. Det är t.ex. först cirka fem år efter pensioneringen som det blir stora skillnader mellan grupperna i andelen som besväras av rörelsehinder.

När det gäller sömnbesvär och besvär av ängslan, oro och ångest är könsskillnaderna stora. Här är avtrappningen efter pensioneringen betydande för kvinnor, men inte lika stor för män.

2.2.9 Tid för engagerande aktiviteter

Pensioneringens betydelse för den enskilde individen har studerats av Hans Jonsson vid Karolinska institutet. Bland annat har en grupp personer intervjuats vid olika tillfällen, från yrkesverksamhet vid 63 års ålder till en etablerad pensionärstillvaro vid 71 års ålder (Jonsson 1999 och 2000).

Hans Jonsson beskriver pensioneringen som en ofta abrupt övergång från en obalans till en annan från en tillvaro som alltför mycket domineras av förvärvsarbete till ett liv som helt saknar denna yttre struktur. Nyblivna pensionärer har med viss förvåning uttryckt att de saknar krav och förväntningar i den nya och fria pensionärstillvaron, en sorts ”frihetens paradox”. Också själva tidsupplevelsen och uppfattningen om tidens betydelse förändrades. De intervjuade berättar om hur de glider in i en långsammare rytm, som de inte kunde föreställa sig under yrkeslivet när förvärvsarbete upptog så stor del av tiden att det knappast gick att föreställa sig en helt annan tillvaro. Som en av de intervjuade personerna formulerade det: ”När jag ska göra något nu så tar det en hel dag. Förut hade jag tid att göra flera saker.”

En annan iakttagelse var frånvaron av långsiktiga projekt hos de intervjuade. Med nedskruvade anspråk var det vanligt att önska så lite förändring som möjligt och att hälsan skulle bestå. Det finns också exempel på att yrkeslivet tidigare upptog så stor del av livet att värdet av fritidsaktiviteterna till stor del bestod i att de stod i kontrast till förvärvsarbetet. När yrkeslivet inte längre finns kvar förändras också fritidens värde. En av de intervjuade uttrycker det så här:

Det var ett verkligt lyft att komma ut till sommarhuset på torsdagskvällarna efter att man hade jobbat i fyra dagar. Jag hade hela

SOU 2002:29 Att åldras

73

helgen för att slappna av. Nu är det inte samma sak längre, jag har inte samma känsla för det… Det spelar ingen roll om det är söndag nu när vi inte behöver åka tillbaka till stan. Skillnaden mellan helgen och den övriga veckan har försvunnit.

För att i det läget känna sig tillfreds med livet räcker det i allmänhet inte med att vara aktiv. Enligt Hans Jonsson behöver man få möjlighet att syssla med engagerande verksamheter. Engagerande verksamheter bidrar till att upprätthålla en balans mellan inre motivation och yttre krav eller förväntningar, av det slag som strukturerade vardagen under yrkeslivet.

2.2.10 Anpassningsmönster i hög ålder

Margareta Ågren vid Hälsohögskolan i Jönköping har undersökt äldre äldres glädjeämnen och påfrestningar. Hennes studie omfattade ett antal 85-åringar som hon följde upp när de var 92 år (Ågren 1999). Undersökningen visar på stor variation mellan olika personer, men upplevelsen av tillvaron kunde vägas samman till sju olika anpassningsmönster:

N

Självförverkligande: De som ingick i detta mönster upplevde ålderdomen som den mest meningsfulla tiden i sina liv. Nu hade man tid att förverkliga sig själv genom studier, resor, läsande, reflekterande och att hjälpa andra. Handikapp och kroppsliga problem hade underordnad betydelse och man kände sig psykiskt stark med goda relationer till släktingar och vänner.

N

Moget åldrande: Åldrandet upplevdes som en naturlig och bra fortsättning på ett i övrigt gott liv. Man var mycket aktiv, fysiskt och psykiskt, och hade ofta speciella hobbyer och intressen och inte minst ett bra socialt nätverk.

N

Accepterande: För de i denna grupp hade åldrandet medfört problem som sjukdom, handikapp och ensamhet, men de kände att de fortfarande hade förmåga att påverka sitt liv vilket gjorde att de fortfarande upplevde livet som tillfredsställande. Man har sänkt kraven på sig själv men är medveten om att det är viktigt att ändå försöka vara aktiv. Sjukdom och handikapp är problem som man måste försöka övervinna.

N

Beroende: Livet domineras främst av en kvardröjande sorg efter en makes död. Man har en relativt positiv syn på sig

Att åldras SOU 2002:29

74

själv men kan inte riktigt klara av sitt liv utan är beroende av andra och då särskilt barnen som anses vara det som gör livet värt att leva.

N

Uppgivet accepterande: Individerna i denna grupp upplever livet som enformigt och glädjelöst. Åldrandet har mest inneburit förluster och man har starkt begränsad rörelseförmåga och sällan kontakt med andra. De försöker inför sig själva acceptera sin situation men gör det passivt och uppgivet genom att sänka kraven till den mycket låga nivå som man själv känner att man klarar av.

N

Förtvivlade: I denna grupp känner man sig hjälplös, överflödig, trött på livet och förtvivlad. Man lider av att inte kunna klara av vad man brukat kunna göra och tycker att åldrandet plötsligt har överfallit dem med svårigheter och förluster och man har inte några försvarsmekanismer att ta till.

N

Avskärmade: Här ingår de med nedsatt mental förmåga. De anpassar sig genom att sluta sig i sin egen tankevärld där de inte störs av omgivningen. Bilden av det nuvarande livet är fragmentarisk och man går ofta tillbaka till händelser tidigare i livet, särskilt barndom och ungdom, som upplevs som en betydligt bättre tid.

Viktigt för livstillfredsställelsen vid 85 och 92 års ålder var att man upplevde att man hade kontroll över sitt liv. Vid uppföljningen vid 92 års ålder var livet ofta lite mer problematiskt än vid 85 års ålder. Många av de personer som deltog vid uppföljningen hade problem med syn och hörsel, sjukdomar var vanligare och för en del gjorde demenssymptom livet förvirrande. En allmän förändring jämfört med 85 år var att man hade fått sitt livsrum mer begränsat. Det var inte lika lätt att på olika sätt komma ut och man var mer beroende av andra människor.

2.3 Kultur och samhälle

SENIOR 2005 konstaterar:

Ålder och åldrande är genomsyrat av sociala och kulturella innebörder. Genom kulturer och epoker har ett genomgående drag i inställningen till äldre människor och till hög ålder varit kluvenhet, ambivalens. Hög ålder har representerat både visdom och skröplighet, respekt och förakt, prestige och lidande.

SOU 2002:29 Att åldras

75

Ålder har sedan länge spelat en viktig roll när det gäller att dela in människors liv i olika faser. Under det senaste seklet har livsloppet institutionaliserats och kronologiserats i tre separata fack: skolgång, arbete och livet efter pensioneringen. Samtidigt tycks människor lägga större vikt vid annat än kronologiskt bundna fack och roller när de ser på sig själva.

Det moderna konsumtionssamhället har inneburit en ökad individualisering av livsloppet. Att hålla olika möjligheter öppna och undvika fastlåsningar vid en viss identitet blir allt viktigare för människor. Även i högre åldrar är det troligt att fler kommer att söka nya utmaningar och individuella kombinationer av aktivitet och avkoppling. Åldrandet blir då också alltmer den enskildes eget val och ansvar.

Under senare år har begreppet ”ålderism” börjat användas av forskare som studerar hur ålder och åldersnormer begränsar äldre människors möjligheter att delta på samma villkor som andra i arbetsliv och samhällsliv. På svenska har ”ålderism” definierats som ”stereotypa föreställningar eller diskriminering som utgår från en människas ålder”. Ålderism är dock ett omdebatterat begrepp.

Enkätundersökningar har inte givit något stöd för att äldre människor i Sverige generellt känner sig illa bemötta eller diskriminerade i det dagliga livet. På arenor där makt utövas, speglas och granskas är deltagandet i Sverige dock starkt åldersuppdelat. 65-årsgränsen har blivit bestämmande för när man normalt lämnar eller avstår från att åta sig politiska förtroendeuppdrag och styrelseuppdrag i näringslivet. I massmedierna är äldre personer underrepresenterade i förhållande till den andel av befolkningen som de utgör. Om de syns i tv, radio och tidningar så är det oftast som ”drabbade” av skandalösa förhållanden, främst inom vården, eller för att de kan klara av något trots sin ålder.

SENIOR 2005 anser:

N

De ålderstrappor som fortfarande finns i samhället måste rivas. Åldersnormer får inte vara avgörande för människors delaktighet och inflytande eller för deras möjligheter att utvecklas.

N

En ökad individualisering av livsloppet behöver mötas genom fler möjligheter till individuella kombinationer av aktivitet och avkoppling även i högre åldrar.

Att åldras SOU 2002:29

76

”Kroppen når sin högsta utveckling i 30 35-årsåldern, själen når sin omkring 49 års ålder.” Det hävdade filosofen Aristoteles för mer än 2 300 år sedan i antikens Aten, där ungdomlig skönhet och styrka var viktiga värden. ”Vid trettitre är man passé, vid fyrtifem kan man hälsa hem”, konstaterade Hasse & Tage i en revy i början av 1970talet, när en ny ungdomskultur börjat ta plats i samhället.

Ålder och åldrande är genomsyrat av sociala och kulturella innebörder. Forskare som följt spåren bakåt, genom kulturer och epoker, hävdar att det funnits ett genomgående drag i inställningen till äldre människor och till hög ålder: kluvenhet, ambivalens (Andersson 2002). Hög ålder har representerat både visdom och skröplighet, respekt och förakt, prestige och lidande. Äldre har respekterats, förskjutits, ärats eller dödats allt efter omständligheterna. Det är svårt att hitta någon gyllene epok då äldre bemötts med värdighet oberoende av kön, ställning i samhället eller hälsotillstånd. Däremot har fattiga äldre praktiskt taget alltid varit särskilt utsatta, i olika samhällen och kulturer (Brogden 2001).

2.3.1 Ålderism – ett omdebatterat begrepp

Under de senaste decennierna har åldersdiskriminering satts på den politiska agendan, både i Sverige och andra länder. Negativa bilder av åldrande och äldre människor har också lyfts upp till ytan och ifrågasatts. Ensidiga beskrivningar av äldre som en enhetlig grupp stereotyper har granskats i litteratur, massmedier och forskning. I sociologisk och kulturvetenskaplig forskning har begreppet ageism myntats för att ge en tolkningsram åt sådana analyser. Särskilt i engelskspråkiga länder har begreppet fått genomslag hos organisationer för äldre och äldrepolitiska lobbygrupper. På svenska har begreppet översättsatts med ålderism och definierats som ”stereotypa föreställningar eller diskriminering som utgår från en människas ålder” (Andersson 2002).

Beteckningen ålderism lanserades i slutet av 1960-talet av den amerikanske psykiatern och gerontologen Robert Butler. Butler skrev om ”en systematisk stereotypisering och diskriminering av människor därför att de är gamla, precis som rasism och sexism åstadkommer detta med hudfärg och kön”. Drygt ett decennium senare återkom han med en beskrivning som vidgade perspektivet något. Vid sidan av fördomsfulla attityder pekade han nu på att

SOU 2002:29 Att åldras

77

ålderism också kan ske genom diskriminerande praxis och vedertagna vanor (”institutional practices”).

Diskussionen om åldersdiskriminering är med andra ord relativt ny, även jämfört med diskussionen om andra sorters diskriminering. I svenskan började ordet rasism användas år 1938 , sexism år 1971 och ålderism år 1997. I Storbritannien började ageism användas i den allmänna debatten redan på 1980-talet. Fortfarande i början av 1990-talet användes det rätt sparsamt och väldigt få vetenskapliga studier om problemet hade genomförts.

Ålderism är ett omdebatterat begrepp (Andersson 2002, Jönsson 2001 och Thorsen 1996). Ska ålderism enbart avse diskriminering av äldre eller gäller det samtliga åldrar? Finns det inte en ”ungdomism” hos många äldre, som markerar sin egen identitet och grupptillhörighet gentemot ett främmande och hotfullt ungdomskollektiv? Och ska ålderism enbart avse en negativ diskriminering, eller ska det avse både negativ och positiv diskriminering? Aktivister och forskare som motarbetat ålderism har till och med anklagats för att indirekt befästa problematiken.

2.3.2 Indelningar av livsloppet

Ålder har sedan länge spelat en viktig roll när det gäller att dela in människors liv i olika faser. I Sverige spreds den gamla Bondepraktikans ålderstrappa genom bonader och tryck i hemmen under 1700- och 1800-talen. Ålderstrappan framställde livet som en väg framåt, i enlighet med de individualistiska ideal som växte fram i norra Europa efter reformationen (Cole 1992, Bringéus 1988). Samtidigt beskrevs livsloppet som starkt bundet till ålder och samhälle. På ålderstappans olika steg förekom män och kvinnor i kläder och roller som förväntades höra samman med deras ålder lika väl som med deras familjesituation och sociala position.

En vanlig indelning av livsloppet i samhällsvetenskaplig forskning i dag är att se skolgång, arbete och livet efter pensioneringen som tre separata ”fack”. Uppdelningen bygger på den plats som en person har i förhållande till förvärvslivet vid olika åldrar. Under de senaste etthundra åren har flera olika regleringar institutionaliserat och kronologiserat livsloppet. Därmed skulle, enligt vissa forskare, livsloppen ha blivit alltmer lika och förutsägbara (Öberg 2002). Den tyske sociologen Martin Kohli hävdar att livsloppet kan betraktas som en social institution där den kronologiska åldern är

Att åldras SOU 2002:29

78

central. Kronologisk ålder är det som skiljer ett stadium från ett annat, t.ex. den välbekanta uppdelningen i en tid för utbildning (man går i skola från 6 7 års ålder till 18 19 års ålder), en tid för arbete, och en tid för pensionärsliv (från 65 års ålder). Speciellt om en livsfas börjar associeras med vissa problem eller krav så blir livsfasen institutionaliserad genom lagstiftning. Skolålder och pensionsålder är två exempel på detta.

Två norska studier, som genomfördes med 24 års mellanrum, antyder att pensionsåldern också påverkar enskilda människors uppfattning om när man betraktas som äldre (Daatland 1994, Daatland & Solem 2000). I studierna frågade man vid vilken ålder en person kunde räknas som ”äldre” eller ”gammal”. Vid det första tillfället ansåg majoriteten av de tillfrågade att man var ”äldre” vid ungefär 70 års ålder och ”gammal” vid 72 73 års ålder. När samma fråga ställdes 24 år senare hade gränsen för att vara ”äldre” sänkts till 64 år medan gränsen för att vara ”gammal” hade höjts till 77 år. Under den tid som förflöt mellan de båda undersökningstillfällena sjönk den reella pensionsåldern i Norge till omkring 63 64 år. Att gränsen för ”gammal” hade höjts kan bero på att funktionsförmågan hos dem som gått i pension hade förbättrats så att de flesta i mitten av 1990-talet var ganska friska till 80-årsåldern.

Andra forskare har hävdat att levnadsloppen blivit mer flexibla och åldersmässigt differentierade, åtminstone under de senaste decennierna. Tredelningen blir mer och mer upplöst (Öberg 2002, Andersson i bilagedel A). Man arbetar ett tag efter skolan, sedan vidareutbildar man sig, sedan arbetar man igen osv., och övergången till pensionärstillvaro blir alltmer differentierad. Utvecklingen skulle alltså gå mot ett mer ”åldersirrelevant” samhälle – ett samhälle med 70-åriga studerande, 22-åriga kommunfullmäktigeordförande, 40-åriga mormödrar, 65-åriga nyblivna fäder, 30åringar och 60-åringar som använder likadana kläder och 90-åringar som vårdar sina 70-åriga barn.

Resultaten från undersökningarna om hur människor ser på den egna kroppen kan tolkas som tecken på att människor lägger större vikt vid annat än kronologiskt bundna fack när de ser på sig själva. Utvecklingen av det moderna konsumtionssamhället har också inneburit en ökad individualisering av livsloppet. Medan målet tidigare var att skapa ett stabilt ”jag” blir det allt viktigare att hålla olika möjligheter öppna och undvika fastlåsningar vid en viss identitet. Istället för att använda fotoalbumet som bild av livsloppet

SOU 2002:29 Att åldras

79

har forskare liknat identiteten i dag vid ett videokassettband som kontinuerligt kan raderas och spelas in på nytt (Öberg 2002).

2.3.3 Respektfullt bemötande

Enkätundersökningar bland äldre personer har inte givit något stöd för att äldre människor i Sverige känner sig illa bemötta eller diskriminerade i det dagliga livet.

Äldres livssituation och attityder belystes genom en intervjuundersökning år 1993 bland ett representativt urval personer som var 60 år eller äldre och som bodde i sina vanliga hem (SOU 1993:111). Motsvarande undersökning genomfördes i samtliga EG-länder år 1992. En fråga gällde om man som äldre behandlas med mer eller mindre respekt än när man var yngre. I Sverige svarade 78 procent att det ”var som vanligt”, dvs. varken bättre eller sämre. Tolv procent tyckte att de behandlades med mer respekt och 10 procent att de behandlades med mindre respekt. Män tyckte i högre utsträckning att de behandlades med mer respekt. Åldrandet förefaller ur denna aspekt vara relativt odramatiskt i Sverige jämfört med t.ex. Tyskland, Belgien och Grekland, där närmare en tredjedel av de äldre känner sig behandlade med mindre respekt. De intervjuade fick också ta ställning till bemötandet hos myndigheter, institutioner o.dyl. Få äldre svenskar ansåg att de bemöts nedsättande av t.ex. personal på Försäkringskassan, hos lokala myndigheter eller andra offentliga verksamheter, på banken, posten, i affären, av personalen i kollektivtrafiken, hos advokater eller i familjer. Siffrorna var genomgående lägre i Sverige jämfört med övriga länder i Europa.

En liknande intervjuundersökning genomfördes år 1999 i EU:s medlemsländer. Då ställdes i första hand frågor om pensionssystem och synen på olika former av vård och omsorg (Andersson i bilagedel A). En mer övergripande fråga gällde om regeringen bör införa lagar mot åldersdiskriminering. Generellt var stödet för sådana lagar starkt i genomsnitt svarade 71,8 procent av de tillfrågade personerna från 15 år och uppåt ”ja” på frågan. Störst var stödet i Grekland, Nederländerna, Storbritannien och Irland. Även i Sverige svarade en majoritet ”ja” (54,8 procent). Denna andel var dock lägst bland EU-länderna.

Attityder till kroppen och det fysiska åldrandet har studerats i två enkätundersökningar bland svenskar i åldern 20 85 år (Öberg

Att åldras SOU 2002:29

80

& Tornstam 1999, Öberg & Tornstam 2001). En stor majoritet av de svarande instämde i påståendet ”Jag är nöjd med min kropp”. Bland männen instämde drygt 80 procent i påståendet och skillnaderna mellan män i olika åldrar var mycket små. Bland kvinnorna varierade svaren något mer. Omkring 80 procent av kvinnor mellan 65 och 85 år instämde i påståendet, medan motsvarande andel var 60 70 procent bland kvinnor mellan 20 och 44 år.

Samtidigt visar resultaten att ungdomlighet är ett starkt positivt värde i dagens Sverige. Sju av tio mellan 20 och 85 år säger att de känner sig yngre än sin kronologiska ålder och att de ser yngre ut. Lika många uppger att de helst vill vara yngre än de är. Skillnaderna mellan åldersupplevelse och faktisk ålder var störst bland personer äldre än 55 år. Mer än hälften i åldern 75 85 år uppgav att de såg tio år yngre ut än vad de var, att de kände sig 20 år yngre och att de helst ville vara 30 år yngre.

2.3.4 Att vara pensionär och att ha pension

På ett annat plan är det uppenbart att åldersgränser och åldersnormer påverkar människors liv även i Sverige. Särskilt starkt genomslag tycks pensioneringen ha som gräns i livsloppet.

Den allmänna folkpensionen infördes i Sverige år 1913. Äldre former av ålderspension har förekommit i Sverige, men de var förbehållna särskilda grupper som yrkesmilitärer och statstjänstemän. Först i mitten av 1900-talet blev folkpensionsbeloppen så stora att de gjorde det möjligt för de allra flesta människor att helt lämna arbetslivet när man fyllt 67 år, senare 65 år (Odén 1993). Med en stadigt ökande medellivslängd och en förbättrad hälsa högt upp i åren blev det under 1900-talets sista decennier möjligt för ett stort antal människor att leva många år som friska pensionärer. Det var också först vid 1900-talets mitt som pensionär blev en vanlig beteckning på äldre människor. Beteckningen lanserades både nedifrån, genom pensionärsorganisationernas uppkomst under 1940talet, och uppifrån, genom statliga utredningar och beslut om pensionärsgruppens del i välfärden. Under pensionärsorganisationernas första, delvis stormiga tid var pensionär något av ett kamprop för en folkpension som det var möjligt att leva på (Gaunt 1999).

Under de senaste decennierna har en ny, mer glättad bild av pensionärslivet vuxit fram. Pensionärslivet estetiseras. Ett kravlöst liv där man har möjlighet att göra vad man vill och med en hygglig

SOU 2002:29 Att åldras

81

ekonomisk standard, lockar. Efter pensioneringen sätter många igång med sådant de tidigare inte kunnat, av brist på tid, pengar eller båda. Kring pensionärsföreningar och pensionärsaktiviteter uppstår en ny social och kulturell praxis. Sinnlighet är ett viktigt inslag i pensionärskulturen, enligt resultaten från ett forskningsprojekt som bedrivits vid FoU-enheten vid Resursförvaltningen för skola och socialtjänst i Stockholms stad (Ronström 1998). Dans, musik, resande, vävning, boule, matlagningskurser, bridge och andra ”typiska pensionärsverksamheter” har det gemensamt att de är estetiska, icke-verbala aktiviteter som är till för sin egen skull. När deltagarna berättar om sina aktiviteter framhåller de ofta rationella, logiska och instrumentella skäl, som motion, minnesträning och att bryta isolering.

Långt ifrån alla äldre deltar dock i pensionärskulturen. Etnologen Owe Ronström, som lett projektet om pensionärskultur, beskriver en skiljelinje mellan de som är pensionärer och de som har pension. En del äldre vill inte gärna delta i organiserade pensionärsverksamheter och undviker helst att umgås i grupp med andra pensionärer.

Båda dessa hållningssätt kan tolkas som strategier att hantera den marginalisering av äldre som gör att de får allt svårare att behålla sina jobb och sina uppdrag i politik och föreningsliv. En del gör motstånd, slåss för sin individualitet och kämpar för att behålla sitt tidigare liv. Andra går med liv och lust in i pensionärslivet, deltar i studiecirklar, seniorgympa, tipspromenader, bingoaftnar och ”russindisco”. I förlängningen av detta ligger möjligheten att pensionärskulturen blir en särartspolitik, där de äldre odlar sin särprägel för att flytta fram sina positioner i samhället, konstaterar Owe Ronström.

2.3.5 Nya generationer – och nya roller?

Många av de attityder och handlingsmönster som brukar hänföras till åldrandet är i första hand knutna till en viss generation. Det innebär att många kulturella och sociala särdrag hos ”de äldre” skiftar över tid. Den nuvarande ”pensionärsrollen” har i Sverige formats ungefär samtidigt som särskilda ”tonårskulturer” eller ”ungdomskulturer” vuxit fram i landet (Mazzarella 2001). Under de närmaste två decennierna kommer de första generationerna som växte upp med egna ungdomskulturer att lämna arbetslivet. Hur

Att åldras SOU 2002:29

82

kommer de att se på sig själva och sin roll i samhället efter pensioneringen? Kommer de att ”vara pensionärer” och delta i den nuvarande pensionärskulturen? Eller kommer alltfler att ”ha pension” och sedan leva sina liv på tvärs mot de förväntningar som omvärlden har på vad man bör göra och inte göra efter pensioneringen? Och är samhället redo att möta nya krav och initiativ?

Den svenska pensionärskulturen är inte unik; liknande kulturer finns i många andra länder. Där talar man ofta om den tredje åldern. Formuleringen uppkom i Frankrike på 1970-talet vid starten av ett särskilt universitet för personlig utveckling efter pensioneringen, L’Université du Troisième Age (Laslett 1989). Den tredje åldern syftar på den tid då man efter uppväxt och yrkesliv ofta för första gången har tid och kraft att leva sitt liv som man själv önskar. Förespråkarna för den tredje åldern har kritiserats för att direkt eller indirekt laborera med en fjärde ålder, präglad av tilltagande sjuklighet och vårdberoende. Med en sådan uppdelning av tiden efter 55 60 år i olika åldrar kommer de aspekter på åldrandet som bryter mot vår tids ideal om aktivitet och produktivitet att ytterligare tabubeläggas, hävdar kritikerna. Klyftan ökar mellan den tredje ålderns aktiva tid och den fjärde ålderns fysiska nedgång och beroende mellan ”go-go” och ”no-go”, som den brittiske gerontologen Andrew Blaikie skrivit (Blaikie 1999).

Den norska gerontologen Kirsten Thorsen diskuterar betydelsen av att ålderdomen, som institutionaliserades som livsfas under 1900-talet, nu individualiseras (Thorsen 1996). De krav på förändringar och utmaningar som nu finns hos yngre och medelålders personer kommer om bara några år också att vara utmärkande för de äldre generationerna. Färre äldre kommer att slå sig till ro med de gamla, etablerade livsmönstren som i dag gör det möjligt för många att känna förnöjsamhet inom begränsade ramar under åldrandet. Fler kommer att söka nya utmaningar och individuella kombinationer av aktiviteter och vila. Åldrandet blir på det sättet alltmer den enskildes eget val och ansvar. Det leder, varnar Thorsen, också till nya risker för att åldrandet upplevs som ett ”fiasko” om lusten eller orken tryter. Att tidigt bli beroende av andras hjälp och stöd kan komma att skuldbeläggas.

Den tredje åldern har även blivit ett slagord för att främja aktiviteter som mer direkt anknyter till sociala och kulturella värden. Den engelske historikern Peter Laslett hävdade i början av 1990talet att den tredje ålderns möjligheter att förverkliga individuella önskemål också innebär en skyldighet för äldre människor att

SOU 2002:29 Att åldras

83

engagera sig (Laslett 1989). Laslett, själv i 70-årsåldern när boken gavs ut, skriver om hur de äldre som har tid och kraft att delta i samhällslivet kan göra det på olika sätt: genom studier, genom att utöva gamla hantverk som kräver mycket tid, genom sociala insatser i lokalsamhället och engagemang i samhällslivet i stort. Men för att detta ska bli möjligt krävs en positiv förväntan från samhället att de äldre ska kunna och vilja bidra och inte en förväntan på att de ska lämna plats och dra sig undan till avgränsade områden.

2.3.6 Osynlig efter pensioneringen?

På arenor där ekonomiska värden framställs och där makt utövas, speglas och granskas är deltagandet i Sverige starkt åldersuppdelat. Den tidigare ”allmänna” pensionsåldern har inte bara kommit att bli norm för när man senast lämnar arbetslivet. Samma åldersgräns finns, om än mer underförstådd, i andra sammanhang.

I politiskt valda församlingar är bara några enstaka procent av ledamöterna äldre än 66 år (Svenska Kommunförbundet 1999a). Att personer i den första halvan av 60-årsåldern är kraftigt överrepresenterade på politiska förtroendeposter gör bara denna ”ättestupa” ännu tydligare. Även i näringslivet följer innehavet av uppdrag samma åldersstruktur. Bland de drygt 290 000 styrelseledamöterna i svenska aktiebolag var 6 procent 66 år eller äldre i juli 2001. Andelen styrelseledamöter mellan 61 och 65 år var 7 procent, medan nästan en tredjedel var mellan 51 och 60 år (uppgifter från UC AB).

Att åldras SOU 2002:29

84

Figur 2.1. Åldersfördelning bland personer med politiska förtroendeuppdrag i kommunerna 1999

Källa: Svenska Kommunförbundet (19999a).

Figur 2.2. Åldersfördelning bland styrelseledamöter i svenska aktiebolag i juni 2001

Källa: UC AB.

Det finns många studier som belyser mediabilden av äldre. Det rör sig om innehållsanalyser av fakta, underhållning och annonser i tv, radio och press. En del studier har påvisat negativa stereotyper av

0 5 10 15 20 25 30 35

-29

30-44 45-59

60-66

67-

Ålder

Andel uppdr ag i pr ocent

0 5 10 15 20 25 30 35

-30 31-40 41-50 51-60 61-65 66-

Ålder

Andel uppdr ag i pr ocent

SOU 2002:29 Att åldras

85

äldre, en del studier har inte funnit detta, men vad som genomgående påvisats är en underrepresentation av äldre i media i förhållande till den andel av befolkningen de utgör (Andersson 2002). Äldre syns således inte, och i den mån de gör det är det oftast i två skepnader, antingen i kategorin drabbad, dvs. som ett offer för skandalösa förhållanden, främst inom vården. Alternativt återfinns de äldre i kategorin titta jag kan, dvs. de kan klara av något trots sin ålder.

En undersökning i Sverige och fem andra europeiska länder visade för ett par år sedan att omkring 2 procent av de personer som medverkade i tv under bästa sändningstid var äldre än 65 år. Av den talade tiden fick personer över 65 år cirka 3 procent (Andersson i bilagedel A). Bland de äldre som medverkade eller fick yttra sig dominerade männen stort. Bland experter som yttrade sig var ingen äldre än 65 år. Det fanns inga större skillnader mellan länderna.

Bilden bekräftas i en undersökning som den svenska Granskningsnämnden för radio och tv genomförde år 1999. Nämnden studerade vilka grupper som får komma till tals i nyhetssändningarna i SVT1, SVT2 och TV4 (Granskningsnämnden 2000). Studien visar att den stora majoriteten som fick komma till tals i tv-nyheterna var mellan 35 och 65 år. Människor som uppskattades vara över 65 år fick uppmärksamhet under cirka fyra procent av tiden.

2.3.7 För gammal för att få vara med en fråga om makt

I romanen ”Sommarboken” ger Tove Jansson (1972) en bild av åldersnormer i det dagliga livet. Romanens huvudperson, farmor, lever under några månader nära sin sondotter Sophia på familjens skärgårdsö. En dag kommer en båt med musik och färggranna lampor. Ombord finns några av Sophias pappas vänner. Pappan gör dem sällskap och Sophia väntar ivrigt på att också hon och farmor ska bjudas in till festen. Men pappa kommer inte. Morgonen efter hittar farmor och Sophia en chokladask med ett kort: ”En kär hälsning till dem som är för gamla eller för unga för att få vara med.” ”Taktlöst”, mumlar farmor mellan tänderna.

På kultur- och samhällsnivå finns det, som framgått, tydliga samband mellan åldersnormer och maktförhållanden. Det gäller både den enskildes makt över sitt eget liv och möjligheterna att påverka andras liv genom gemensamma beslutsprocesser och dis-

Att åldras SOU 2002:29

86

kussion. I en kommentar till de positiva svaren i Sverige på Europabarometern i början av 1990-talet har Lars Andersson vid Stockholms läns Äldrecentrum ställt maktfrågan på sin spets (Andersson 2002): Kan svaren bero på att välfärdssamhället har skapat trygga medborgare där andra grupper av människor inte ses som konkurrenter? Eller kan det vara så att äldre människors makt och inflytande har beskurits mer här än i andra samhällen och att den som saknar makt är ofarlig nog att på sin höjd få medlidande?

Den norske kriminologen Nils Christie har i ett annat sammanhang närmat sig samma frågor. Han har, något provokativt, beskrivit äldre kvinnor som ”idealiska brottsoffer”, dvs. personer som lättast får fullständig och legitim status som offer när de drabbas av brott, inte minst i massmedierna (Christie 2001). Om det ska gå att få bukt med äldre kvinnors rädsla så måste de få förutsättningar att leva ett liv där de inte bara är mottagare av andras stöd och sympati, hävdar Christie. Effekten av detta kan dock bli paradoxal. Med mer makt och ett mer aktivt socialt liv skulle äldre kvinnor vara mindre att rädda bli offer. Samtidigt skulle de riskera att utsättas för fler brott och få mindre uppmärksamhet när de blir offer.

Det tydligaste uttrycket för dagens maktförhållanden är kanske etiketteringen av människor över vissa åldersstreck som ”äldre”. Denna kategorisering förutsätter att det finns en eller flera grupper icke-äldre, t.ex. ungdomar och medelålders. Därmed uppstår lätt en uppdelning i ”vi” och ”dem”, där likheten mellan ”de äldre” betonas och skillnaden mot andra åldersgrupper framhävs. I Europabarometern i början av 1990-talet fick dock just ”äldre” störst stöd bland svenskar över 60 år när dessa tillfrågades om vilken benämning de själva föredrog (SOU 1993:111).

2.4 Åldrande, genus och etnicitet

SENIOR 2005 konstaterar:

Många tidigare skillnader mellan kvinnor och män består under åldrandet. I vissa fall kan de även fördjupas. Dessutom är äldre kvinnor ofta utsatta för dubbla negativa attityder. Men åldrandet kan också innebära nya möjligheter till frigörelse från roller och normer för både kvinnor och män. Det kan handla om en ny frihet att leva oberoende och finna äkthet bortom förväntade roller. Åldrandet kan också innebära att traditionellt ”manligt” och ”kvinnligt” beteende blandas och byts. Som an-

SOU 2002:29 Att åldras

87

höriga får män möjligheter att ta på sig vårdande uppgifter, medan många kvinnor får huvudansvaret för t.ex. hushållets ekonomi när deras män blir sjuka.

Begreppen ”etnicitet” och ”kultur” kan inte ensamma förklara invandrares erfarenheter, nuvarande livssituation och framtidsvyer. Tvärtom kan de lätt skymma betydelsen av bl.a. socialt utanförskap och ekonomiska omständigheter. Istället för att beskriva etniska grupper som väl avgränsade enheter behövs en öppenhet för att alla människor – oavsett ålder – är kulturellt föränderliga. Samtidigt behöver olika hierarkier, även etniska, uppmärksammas när det gäller bl.a. boende, inkomst, möjligheter på arbetsmarknaden och individernas handlingsutrymme att forma sina liv.

SENIOR 2005 anser:

N

Det behövs mer forskning om åldrande i relation till genus och etnicitet, men också om bl.a. funktionshinder och socioekonomiska förhållanden. Bristen på kunskap om hur dessa faktorer påverkar och samverkar med livslopp och åldrande är oroande. Skillnader mellan individer och grupper tenderar att öka med stigande ålder.

”Äldre” är inte bara en kategori som tenderar att osynliggöra skillnader mellan individer. Andra faktorer som ofta uppmärksammas i forskning och politisk debatt när det gäller personer under 65 års ålder skjuts lätt i bakgrunden när människor har lämnat arbetslivet. Det gäller bl.a. skillnader mellan kvinnor och män, personer med olika etnisk bakgrund och personer med olika socioekonomiska förhållanden. Inte ens funktionshinder tas alltid upp i studier och utredningar som gäller människor som passerat 65-årsstrecket, trots att funktionshinder är vanligast i hög ålder.

Den brist på kunskap som vi har om hur dessa faktorer påverkar åldrandet under livsloppet är oroande, inte minst eftersom skillnader mellan individer tenderar att öka med stigande ålder. Åldrandet som den stora likriktaren är bara ytterligare en myt. Hur dessa faktorer påverkar varandra är också relativt lite studerat. SCB:s hälsoindex visar att sannolikheten för svår ohälsa i slutet av 1990-talet var störst för den som är i 80 84-årsåldern, bor ensam, är född utomlands och har en inkomst som ligger i den lägsta inkomstgruppen. För män med denna ”profil” var sannolikheten

Att åldras SOU 2002:29

88

att ha svår ohälsa 36 procent, medan den för kvinnor med samma ”profil” var 42 procent.

I våra direktiv anger regeringen att beredningen särskilt ska uppmärksamma skillnader mellan män och kvinnor samt beakta det ökande antalet äldre personer med utländsk bakgrund. Därför berör vi här några viktiga aspekter på genus och åldrande respektive etnicitet och åldrande.

2.4.1 Genus

Inom de senaste decenniernas genusforskning dvs. forskning om vad som uppfattas som kvinnligt och manligt har kvinnor som uppnått pensionsåldern inte rönt något större intresse. Studier som särskilt gäller äldre kvinnors förhållanden koncentreras ofta till frågor inom eller nära vård- och omsorgsområdet, t.ex. anhörigvård och hälsoförebyggande arbete. Äldre kvinnors problem när det gäller attityder och resurser har också uppmärksammats. Forskare har t.ex. pekat på att äldre kvinnor ofta varit och är utsatta för dubbla negativa attityder. Det är också väl belagt att tidigare skillnader mellan kvinnor och män i fråga om t.ex. hälsa, nätverk och ekonomi består under åldrandet. Bland de få personer som har politiska förtroendeuppdrag eller förekommer i massmedier efter pensioneringen är kvinnor i klar minoritet, vilket åtminstone delvis kan förklaras av att kvinnor i dessa generationer också var underrepresenterade i politik och massmedier under tidigare decennier.

Kvinnoforskare har även pekat på att åldrandet kan innebära nya möjligheter till frigörelse från roller och normer för både kvinnor och män. För kvinnor kan åldrandet innebära ny frihet att leva oberoende och finna äkthet bortom förväntade roller. I Storbritannien har kvinnoforskare pekat på att negativa stereotyper om änkors utsatthet för ohälsa behöver revideras med tanke på att många änkor i undersökningar har uppgivit att de åtminstone efter den första tidens sorg upplever en ny och okänd frihet i livet (Arber & Ginn 1995). Enligt dessa forskare ger åldrandet både kvinnor och män nya möjligheter att blanda och byta inslag från manligt och kvinnligt. Som anhörigvårdare får män möjligheter att ta på sig vårdande uppgifter som traditionellt förknippas med kvinnor. I takt med att deras män blir sjuka får många kvinnor huvudansvaret för hushållets ekonomi.

SOU 2002:29 Att åldras

89

Den norska gerontologen Kirsten Thorsen har i en studie av ett antal äldre norska män och kvinnor pekat på flera av dessa skillnader. Hon betonar att äldre personers sätt att konstruera uppfattningen om sig själva är könsbestämd, klassbetingad och präglad av civilstånd (Thorsen 1996). Koder och ”tidtabeller” för bl.a. yrkesliv, pensionering och förlust av make eller maka skiljer sig mellan klasser och kön. Det ”vanliga” livsloppet är mindre vanligt för arbetare, som i högre grad än andra får ställa in sig på oväntade förändringar i form av sjukdom, arbetslöshet, funktionshinder och död. För män innebär pensioneringen ofta en social förlust, när möjligheterna att vara aktiva inom traditionellt manliga livsområden beskärs. För dagens äldre kvinnor är pensioneringen ofta mindre dramatisk. Flertalet har under hela livet anpassat sig till sociala begränsningar av möjligheten att vara aktiva inom olika områden. Men Thorsen betonar också att äldre personers sätt att konstruera uppfattningen om sig själva präglas av de särskilda historiska och kulturella erfarenheter de gjort. Om de tidigare livserfarenheterna förändras, som de nu gör bland många förvärvsarbetande kvinnor, kan också skillnaderna senare i livet bli andra.

Livsloppsperspektivet har tillämpats i ett par svenska studier av äldre kvinnors förhållanden och upplevelser. Evy Gunnarsson vid Stockholms universitet har studerat utsatta livslopp, som kan innebära ett liv i fattigdom eller nästan fattigdom (Gunnarsson 2000). Hon pekar på att sådana livslopp lätt kommer i skuggan av normala eller typiska livslopp. Medan skillnaderna mellan mäns och kvinnors löner har minskat under de senaste decennierna så har utvecklingen varit den motsatta för personer med ålderspension. År 1975 hade kvinnliga pensionärer i genomsnitt 71 procent av männens pensioner. På 1990-talet hade kvinnliga pensionärer 59 procent av männens pensioner. Främst beror den ökande skillnaden på att männen oftare har arbetat heltid hela arbetslivet och därmed fått full ATP. Evy Gunnarsson konstaterar att fattigdom är ett relativt begrepp och ska ses mot bakgrund av det samhälle som individen lever i. För de kvinnor som hon har intervjuat kan fattig betyda att aldrig kunna unna sig något utöver mat och hyra, inte ha råd att köpa presenter till barn och barnbarn, känna sig socialt isolerad eftersom man inte kan bjuda hem bekanta och ständigt oroa sig för att pengarna inte ska räcka.

Forskare har också pekat på de effekter som ansvar för vård och omsorg i hemmet får för kvinnors livslopp. I högre åldrar kan en sådan effekt vara sämre ekonomi, eftersom vård- och omsorgs-

Att åldras SOU 2002:29

90

ansvar tidigare i livet ofta blir ett hinder för förvärvsarbete och därmed högre pensionsbelopp (Mossberg Sand 2000). I själva vårdsituationen kan det finnas inslag av bundenhet och tvång. Den som vårdar en anhörig, inte minst en make eller maka, kan uppleva att det inte är möjligt att ta på sig den uppgiften. Vård- och omsorgsarbete i hemmet går ofta inte heller att planera tidsmässigt.

2.4.2 Etnicitet

För att förstå sambanden mellan åldrande och etnicitet krävs nyanserade beskrivningar av enskilda individers upplevelser och förhållanden och insikt om betydelsen av begrepp som just kultur och etnicitet. På uppdrag av SENIOR 2005 har Mångkulturellt Centrum genomfört en kvalitativ intervjustudie bland 30 personer i åldern 53 65 år födda i Argentina, Bosnien, Chile, Grekland, Hongkong, Indien, Iran, Italien, Somalia, Spanien, Turkiet och Uruguay (Akaoma & Öhlander i bilagedel A). Samtliga intervjuade bor i stockholmsområdet. Studiens främsta syfte var att, utifrån individernas egna beskrivningar, ge en bild av förväntningar och resonemang inför pensionering och ålderdom i relation till de intervjuades livserfarenheter och nuvarande levnadsvillkor.

De intervjuade förenas av att de delar erfarenheter av vad det innebär att leva som immigrant i Sverige. Den ena immigrantens erfarenhet behöver dock inte helt likna den andres. Studien visar hur de intervjuades beskrivningar om Sverige som mottagarland beskrivs olika, beroende på när de intervjuade kom till Sverige. Beskrivningar av 1960- 1970- och det tidiga 1980-talets Sverige som möjligheternas land övergår till beskrivningar av dagens vardagsliv i ett utanförskap. De somalier som kom hit på 1990-talet har en annan erfarenhet av Sverige redan från ankomsten. Deras beskrivningar av sina livsvillkor är genomgående mera präglade av känslan av utanförskap. Erfarenheterna av livet i ett utanförskap tar man sannolikt med sig in i livet som pensionär och äldre.

Utanförskapet ska i detta sammanhang dels förstås utifrån individens uppfattade brist på acceptans och delaktighet och dels utifrån mer konkreta faktorer som t.ex. möjligheter på arbetsmarknaden, möjligheter att välja boende och diskriminering. Detta utanförskap har förmodligen en central roll i många immigranters liv, både innan och efter den åldersrelaterade pensioneringen.

Utanförskapet är dock inte en företeelse som enbart kan förklaras

SOU 2002:29 Att åldras

91

utifrån immigranterna själva. Det kan, enligt forskarna vid Mångkulturellt Centrum, endast förstås som ett fenomen i det svenska samhället som helhet. De intervjuades beskrivningar av utanförskap är ett tecken på att en integration präglad av mångfald inte har förverkligats i Sverige. Tvärtom utmärks Sverige, i likhet med många andra länder, av utpräglade etniska hierarkier när det gäller bl.a. boende, inkomst, möjligheter på arbetsmarknaden och individernas handlingsutrymme för att på egen hand utforma sitt liv.

Sannolikt ska det utanförskap som beskrivs i intervjuerna inte heller främst eller enbart förstås i termer av kultur. Det är ett socialt utanförskap som bör förstås utifrån relationen mellan immigranter och det som brukar kallas majoritetssamhället och dess institutioner. Begreppen kultur och etnicitet ses vanligen som viktiga i beskrivningar och analyser av immigranter. Dessa begrepp kan dock inte ensamma beskriva och förklara immigranters erfarenheter, nuvarande livssituation och framtidsvyer. Tvärtom kan de lätt skymma betydelsen av sociala och ekonomiska omständigheter och villkor. Ett alternativt sätt att använda begreppen kultur och etnicitet är att se dem som föränderliga företeelser beroende av bl.a. livsvillkor, sociala omständigheter och möjligheter samt kulturella flöden. Istället för att beskriva etniska grupper som väl avgränsade enheter, präglade av specifika kulturer, behövs en öppenhet för att alla människor i alla åldrar är kulturellt föränderliga, dynamiska och, kanske, motsägelsefulla.

Vid sidan av utanförskapets betydelse och konsekvenser är, enligt studien, immigranters framtida ekonomi som pensionärer samt deras val och önskemål kring eventuellt äldreboende samt vård och omsorg viktiga områden att uppmärksamma.

En åldrande befolkning SOU 2002:29

102

Tabell 3.4. De tjugo största immigrantgrupperna i Sverige den 31 december 1999, 50 år och äldre

Totalt Män Kvinnor Finland 116 688 42 procent 58 procent Tyskland 25 410 42 procent 58 procent Norge 23 894 37 procent 63 procent Danmark 22 838 51 procent 49 procent Jugoslavien 22 566 52 procent 48 procent Polen 14 935 32 procent 68 procent Bosnien-Hercegovina 10 876 45 procent 55 procent Ungern 8 635 55 procent 45 procent Iran 8 070 50 procent 50 procent Turkiet 6 704 49 procent 51 procent Chile 5 653 46 procent 54 procent Irak 5 054 55 procent 45 procent USA 4 932 49 procent 51 procent Grekland 4 911 61 procent 39 procent Storbritannien 4 117 60 procent 40 procent Rumänien 3 658 45 procent 55 procent Syrien 2 329 51 procent 49 procent Libanon 1 859 53 procent 47 procent Indien 1 287 59 procent 41 procent Etiopien 895 62 procent 38 procent

Källa: Integrationsverket.

Om man ser till utrikes födda personer i åldern 65 79 år var fördelningen på länder och kön relativt likartad. De flesta av dessa har bott många år i Sverige, men tabell 3.5 visar att det även finns grupper där de flesta vistats bara några år i Sverige. Särskilt gäller detta personer som kommit från krigsdrabbade områden.

SOU 2002:29 En åldrande befolkning

103

Tabell 3.5. Antal år sedan invandringen^* för personer i åldersgruppen 65 79 år som var bosatta i Sverige den 31 december 1999 (procent)

0-2 år 3-5 år 6-9 år 10-19 år 20- år

Finland 0,5 0,5 0,5 2 97 Tyskland 1 1 0,5 1 96 Norge 1 1 1 3 94 Danmark 1 1 1 0,5 95 Jugoslavien 2 11 10 8 69 Polen 1 4 7 18 70 Bosnien-Hercegovina 6 78 16 0 1 Ungern 0,5 1 2 3 93 Iran 4 13 29 52 2 Turkiet 2 8 12 22 45 Chile 3 6 14 56 21 Irak 22 30 30 14 4 USA 2 2 2 3 92 Grekland 3 2 3 10 83 Storbritannien 2 3 2 10 82 Rumänien 2 9 19 35 35 Syrien 4 10 31 43 13 Libanon 3 8 31 41 16 Indien 2 9 14 17 58 Etiopien 1 16 38 26 20

*

Utgår från året för senaste invandring till Sverige. För personer som invandrat före år 1968 finns

ingen uppgift om invandringsår.

Källa: Integrationsverket.

Relativt många utrikes födda i högre åldrar bor i kommuner med ett mycket litet antal personer i samma åldersgrupp och från samma land. I omkring 30 procent av landets kommuner bodde det 1 4 personer i åldern 65 79 år födda i Bosnien-Hercegovina. I drygt 20 procent av landets kommuner bodde det 1 4 personer i åldern 65 79 år födda i Turkiet, och i ungefär lika många kommuner bodde det 1 4 personer i åldern 65 79 år födda i Irak.

En åldrande befolkning SOU 2002:29

104

3.1.3 Regionala och lokala förändringar

Flyttningarna mellan länen i Sverige har varierat under perioden från 1960-talet och framåt. Flera prognoser pekar på en fortsatt inflyttning till storstadsområdena under de närmaste 20 åren. I Landstingsförbundets rapport ”Kan hela Sverige leva – scenarier för länens befolkningsutveckling till 2030” (Landstingsförbundet, 2000), analyseras den förväntade befolkningsutvecklingen i länen. I det scenario som betraktas som det mest sannolika väntas alla län utom Hallands, Skånes, Stockholms, Uppsalas och Västra Götalands län minska sin befolkning fram till år 2030.

Även länens åldersstruktur förändras under den närmaste trettioårsperioden. Förändringen blir också ganska olika mellan länen. Detta beror på hur dagens åldersstruktur ser ut och hur olika åldersgrupper påverkas av in- och utflyttningar. Förändringar i antalet döda och antalet födda har också stor betydelse. Antalet personer över 65 års ålder kommer enligt rapporten att öka med 47 procent i hela Sverige. Ökningen blir störst i län som i dag har ung befolkning – t ex Hallands och Stockholms län medan den blir lägst i län som i dag har en hög andel äldre t.ex. Dalarnas och Kalmar län. I flertalet fall är det dock de län som i dag har den högsta andelen äldre som kommer att ha det även om 30 år.

Antalet personer i landet mellan 0 19 år och 20 64 år antas minska med några procent fram till år 2030. De enda län som antas få en ökning av personer i dessa åldrar är Skånes, Stockholms och Uppsala län. Alla andra län väntas minska sin befolkning i dessa åldersgrupper. Störst är minskningen i Dalarnas, Kalmars, Norrbottens och Värmlands län.

I rapporten Befolkningsutvecklingen fram till år 2010 och därefter (SOU 2000:36, rapport 19) till den regionalpolitiska utredningen analyseras befolkningsutvecklingen i Sveriges 109 lokala arbetsmarknader (LA). En lokal arbetsmarknad består oftast av flera kommuner som bildar gemensamma pendlingsregioner. De lokala arbetsmarknaderna delas in i nio regionfamiljer som liknar varandra sinsemellan när det gäller folkmängd, näringsstruktur, och tillgång till högskola. Regionfamiljerna är Stockholmsregionen, Göteborgsregionen, Malmöregionen, högskoleregioner, övriga regionala centrum, större tjänsteregioner, små industriregioner, små tjänsteregioner och större industriregioner.

Rapportens författare, Ola Nygren vid SCB och Lars Olof Persson vid Nordregio, presenterar sex scenarier med olika anta-

SOU 2002:29 En åldrande befolkning

105

ganden om flyttningsströmmar mellan LA fram till år 2030. Av de 109 regionala arbetsmarknaderna får 73 stycken LA en folkminskning oavsett antagande. I samtliga fall kommer de tre storstadsregionerna att fortsätta öka sin befolkning. Förutom storstadsregionerna förväntas även högskoleregionerna öka sin befolkning. Alla andra regionfamiljer får sammantaget en minskande befolkning i de olika scenarierna.

Resultatet beror inte enbart på flyttströmmarna. I rapporten finns ett scenario med det orealistiska antagandet att ingen flyttning sker mellan LA. Även i detta scenario ökar befolkningen i de tre storstadsregionerna och i högskoleregionerna, medan befolkningen i övriga regioner minskar. Detta beror på att åldersstrukturen i de sistnämnda regionerna är ogynnsam med få kvinnor i barnafödande åldrar.

Tabell 3.6. Andel av befolkningen i åldersgruppen 20 64 år i regionfamiljer åren 1999, 2010 samt 2030

1999 2010 2030 Stockholm 61,9 61,2 58,2 Göteborg 59,9 59,9 56,9 Malmö 59,2 58,9 56,1 Högskoleregioner 58,5 58,4 54,9 Regionala centra 57,5 57,1 53,0 Större industriregioner 56,3 55,7 51,2 Större tjänsteregioner 56,5 56,0 51,2 Mindre industriregioner 55,3 54,7 49,0 Mindre tjänsteregioner 54,7 54,3 47,9 Sverige 58,5 58,3 54,8

Källa:SOU 2000:36, rapport 19.

Även åldersstrukturen kommer att utvecklas olika i regionerna. Andelen av befolkningen mellan 20 och 64 år varierade år 1999 med 11 procent mellan LA med högst och lägst andel (Stockholm respektive Dorotea). Om 30 år kan skillnaderna mellan LA med högst och lägst andel nästan ha fördubblats till 20 procent (Stockholm respektive Laxå). För hela riket förväntas andelen av befolkningen mellan 20 och 64 år sjunka från 58,5 procent till 54,8 procent.

En åldrande befolkning SOU 2002:29

106

Den demografiska utvecklingens konsekvenser på lokal och regional nivå berör många områden inte ingår i vårt uppdrag, men som även kommer att påverka möjligheterna att långsiktigt utveckla äldrepolitiken. Det är därför hög tid att dessa konsekvenser utreds med utgångspunkt i möjligheterna att leva och verka under hela livet i olika delar av landet.

3.2 Samhällsekonomi

SENIOR 2005 konstaterar:

De globala trenderna i befolkningsutvecklingen ger förutsättningar för nya tyngdpunkter i världsekonomin. Regioner som befinner sig i vissa tidigare faser av ålderstransitionen förväntas få en ökad ekonomisk aktivitet när Nordamerikas, Europas och Östasiens befolkning blir allt äldre. Men det finns flera faktorer som har betydelse för den ekonomiska utvecklingen, t.ex. miljö- och rersursfrågor.

För de länder och regioner som går in i åldrandefasen kommer tillgången till arbetskraft att bli en alltmer kritisk fråga. De prognoser och scenarier som har gjorts i Sverige och andra länder ger något olika resultat när det gäller tillgången på arbetskraft, inte minst beroende på skillnader i metodik och antaganden, men trenden är genomgående och dramatisk på några decenniers sikt. Dessa förändringar kommer att beröra många områden som ligger utanför vårt uppdrag, men som kommer att ha avgörande betydelse även för möjligheterna att långsiktigt utveckla äldrepolitiken.

De lösningar som diskuteras i Sverige och andra västländer är också likartade. Det handlar bl.a. om ökade födelsetal, möjligheter att förlänga den aktiva tiden i arbetslivet, senarelagd pensionsålder, insatser för att öka sysselsättningsgraden bland invandrare, större arbetskraftsinvandring och ökade satsningar på humankapitalet, särskilt bland yngre åldersgrupper.

Olika försök att teckna den framtida utvecklingen visar att den svenska ekonomin redan om ett par decennier kan komma att befinna sig i en vansklig situation. Samma framskrivningar pekar dock på att en fortsatt ökning av den genomsnittliga materiella standarden. Hur denna standard ska fördelas kan därför bli en betydande utmaning för hela samhället.

SOU 2002:29 En åldrande befolkning

107

SENIOR 2005 anser:

N

Det kommer att fordras kraftfulla åtgärder inom många av de områden som i dag diskuteras i Sverige och andra länder för att möta de exceptionella förändringar som en åldrande befolkning kommer att ställa oss inför under de närmaste decennierna. Under alla förhållanden kommer samhället att bli mer beroende av de insatser som den äldre delen av befolkningen kan bidra med inom bl.a. arbetslivet.

N

En utredning av den demografiska utvecklingens konsekvenser för samhällsekonomin bör snabbt påbörjas. Utredningen bör bl.a. beakta olika långsiktiga scenarier med såväl nationella som globala perspektiv när det gäller tillgång till arbetskraft, tillväxt och sparande. Utredningen bör syfta till att förbättra Sveriges möjligheter att möta de utmaningar som följer med en åldrande befolkning och som faller utanför direktiven till SENIOR 2005.

N

Det politiska beslutsfattandet måste kunna möta konsekvenserna av en åldrande befolkning utan att det uppstår stora motsättningar inom och mellan olika åldersgrupper.

Prognoser om samhällsekonomiska effekter av demografiska förändringar präglas av samma osäkerhet som demografiska framskrivningar. Till detta kommer den osäkerhet som hänger samman med bedömningar av konjunkturvariationer, sparande och konsumtion. Vi återger här resultaten från några prognoser och scenariostudier av den samhällsekonomiska utvecklingen i länder med snabbt åldrande befolkning. Syftet är att ge relief åt bilden av en åldrande befolkning i Sverige, inte att förutsäga den exakta utvecklingen eller att välja mellan de olika lösningsförslag som förts fram. Samtidigt som prognoserna bidrar till att skärpa känslan av allvar inför den långsiktiga utvecklingen antyder de att det inte finns någon enskild, enkel lösning på uppgiften att skapa resurser i samhällen som går in i ålderstransitionens slutfas.

De förändringar som vi tar upp i detta avsnitt berör många områden som ligger utanför vårt uppdrag, men som kommer att ha avgörande betydelse även för möjligheterna att långsiktigt utveckla äldrepolitiken. Vi anser att en utredning av den demografiska utvecklingens konsekvenser för samhällsekonomin snabbt bör påbörjas. Utredningen bör bl.a. beakta olika långsiktiga scenarier med

En åldrande befolkning SOU 2002:29

108

såväl nationella som globala perspektiv när det gäller tillgång till arbetskraft, tillväxt och sparande. Utredningen bör syfta till att förbättra Sveriges möjligheter att möta de utmaningar som följer med en åldrande befolkning och som faller utanför direktiven till SENIOR 2005.

3.2.1 Globala förskjutningar i världsekonomin?

De globala trenderna i befolkningsutvecklingen kan komma att motsvaras av betydande ekonomiska förändringar. Osäkerheten är dock genuin i prognoser och scenarier inom detta område. Ålderstransitionen ger förutsättningar för utvecklingen, men flera andra faktorer har avgörande betydelse. Det gäller bl.a. miljö- och resursfrågor.

I flera delar av världen finns det förutsättningar för en snabb inkomstökning under 2000-talets första decennier (Institutet för Framtidsstudier 2000). Ett antal tidigare utvecklingsländer går då in i ålderstransitionens senare faser. Därmed kan tyngdpunkten i den ekonomiska aktiviteten i världen komma att förskjutas avsevärt. I dag dominerar Nordamerika, Europa och Östasien helt. Till år 2015 beräknas Östasiens ekonomiska styrka överstiga Nordamerikas. Vid det laget skulle dessutom Sydasien ha etablerats som en av de viktiga tyngdpunkterna i världsekonomin. Även för flera andra regioner förutspås betydande inkomstökningar, vilket skulle innebära en period av global ekonomisk tillväxt utan motstycke i historien. År 2030 skulle även Sydasien ha passerat Nordamerika i samlade inkomster medan Latinamerika skulle vara uppe i en total inkomst som nästan motsvarar Västeuropas. År 2050 skulle Sydasien ha etablerat sig som världens ekonomiska centrum. Nordamerika och Västeuropa skulle vid det laget minskat sin andel av världens samlade inkomster från 60 till 20 procent.

3.2.2 Arbetskraftsbehovet

I ålderstransitionens slutskede kommer tillgången till arbetskraft att bli en kritisk fråga. Ett vanligt sätt att visa detta är genom den s.k. försörjningskvoten. Försörjningskvoten beskriver förhållandet mellan den del av befolkningen som anses vara i produktiv eller

SOU 2002:29 En åldrande befolkning

109

arbetsför ålder, dvs. 20 64 år, i relation till övriga åldersgrupper, dvs. 0 19 år och 65 år och äldre.

Under hela 1900-talet ökade antalet personer över 65 år. Försörjningskvoten ökade dock inte lika kraftigt. Sedan 1950-talet har den legat mellan 0,65 och 0,75 och antas, enligt SCB, fortsätta ligga i detta intervall fram till omkring år 2015 (SCB 2000a). Därefter väntas börjar försörjningskvoten öka. Åren 2030 2050 beräknas kvoten vara omkring 0,85. Ökningen beror främst på en kraftig förväntad ökning av andelen personer över 65 år per person i åldern 20 64 år.

I vissa avseenden beskriver SCB:s prognos för försörjningskvoten mer ett teoretiskt försörjningsförhållande än en verklig situation. År 1950 försörjde en stor del av dem som i dag räknas som barn sig själva och ibland också egna familjer, vilket innebär att försörjningskvoten överskattas för den förra delen av perioden. På samma sätt studerar i dag många över 19 års ålder, vilket innebär att de är beroende av andra för sin försörjning och leder till en underskattning av beroendekvoten (Institutet för Framtidsstudier i bilagedel B).

Internationella och utländska prognoser

FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor (DESA) presenterade år 2000 en prognos för försörjningskvoten fram till år 2050 i bl.a. de länder som först kommer in i ålderstransitionens sista fas (FN 2000). Sverige specialstuderas inte utan ingår i EUområdet respektive Europaregionen. De framtidsutsikter som prognostiseras i rapporten är dramatiska. Utan tillskott i form av arbetskraftsinvandring måste den faktiska pensionsåldern i EUområdet ligga på drygt 75 år i mitten av 2000-talet om den nuvarande balansen mellan förvärvsarbetande och icke-förvärvsarbetande andelar av befolkningen ska kunna upprätthållas. I vissa länder, t.ex. Tyskland och Italien, handlar det om en ännu högre faktisk pensionsålder. I Nordamerika och Storbritannien är utsikterna å andra sidan ljusare, bl.a. tack vare en betydande invandring under de senaste decennierna.

DESA har särskilt fördjupat analysen när det gäller arbetskraftsinvandring. För att ha samma antal personer i befolkningen mellan 16 och 64 år som i dag behövs det avsevärda årliga tillskott. För EU-området handlar det i genomsnitt om 4 000 personer per

En åldrande befolkning SOU 2002:29

110

miljon invånare varje år i 50 års tid. Med en sådan invandringstakt skulle de invandrare som kommit under 2000-talet och deras barn uppgå till omkring en tredjedel av befolkningen fram emot seklets mitt. En ännu kraftigare arbetskraftsinvandring skulle behövas för att upprätthålla den nuvarande balansen i befolkningen mellan personer under 65 år respektive över 65 år. I EU-området skulle det handla om drygt 36 000 invandrare per miljon invånare varje år t.o.m. år 2050 dvs. flera hundra miljoner invandrare.

DESA drar slutsatsen att de långsiktiga utmaningarna när det gäller arbetskraftsbehovet måste mötas med flera olika ekonomiska, politiska och sociala åtgärder. Någon enkel, enskild lösning står inte till buds. Kritiska frågor är bl.a. åldersgränser för pensionering, pensions- och vårdkostnader för de äldre, arbetskraftsdeltagandet, anställdas och arbetsgivares samlade bidrag till pensions- och vårdkostnader för de äldre samt policyer och program för flyttningar mellan länder.

Ett av de länder som enligt DESA har anledning att räkna med betydande förändringar på sikt är Tyskland. I Tyskland har diskussionen om pensionssystem och arbetskraftsinvandring också blivit alltmer intensiv. Ett ledande institut för ekonomisk forskning, Deutsches Institut für Wirtschaftsforschung (DIW), har prognostiserat att Tyskland fram till år 2050 behöver ta emot mer än en miljon invandrare årligen för att stabilisera antalet personer i arbetskraften (DIW 1999). I ett alternativt scenario har DIW räknat på effekterna av höjd lagstadgad pensionålder, från 65 till 67 år. Även om en sådan förändring skulle öka antalet personer i arbetskraften blir de långsikta effekterna, enligt DIW, för små jämfört med den skisserade arbetskraftsinvandringen.

Svenska förhållanden

Riksförsäkringsverket (RFV) har på uppdrag av SENIOR 2005 beräknat de samhällsekonomiska konsekvenserna av att människor stannar kvar längre i yrkeslivet. Åtta alternativa scenarier behandlas i studien (Riksförsäkringsverket 2002). Samtliga alternativ bygger på SCB:s befolkningsprognos och en ekonomisk tillväxt på 2 procent per år. Referensalternativet utgår från samma antaganden om arbetskraftsdeltagandet som ligger till grund för Långtidsutredningen 1999/2000 (SOU 2000:7). I det alternativet stiger arbetskraftsdeltagandet från 73 procent i dag och når en topp på cirka

SOU 2002:29 En åldrande befolkning

111

78 procent år 2015, varefter andelen personer i arbetskraften planar ut på en något lägre nivå.

Beräkningarna visar att det krävs stora ökningar av de äldres deltagande i arbetskraften för att försörjningskvoten ska minska eller bruttonationalprodukten öka. Riksförsäkringsverket har räknat på vad som händer om andelen som får förtidspension minskar till den lägsta nivå som noterades under 1990-talet och arbetskraftsdeltagandet även för andra grupper ökar till en nivå som endast nåtts tillfälligt under kraftiga högkonjunkturer. Även dessa omfattande förändringar skulle dock bara leda till att den ålder då de personer som är yrkesverksamma vid 50 års ålder lämnar yrkeslivet ökar med cirka ett år mellan år 2000 och år 2010. Jämfört med referensalternativet blir effekten på försörjningskvoten marginell. Att effekten inte blir större beror på att ökningen av arbetskraftsutbudet är så liten i förhållande till det totala antalet ålderspensionärer. Effekten på bruttonationalprodukten blir också marginell, medan utgifterna för förtidspensioner blir cirka 5 procent lägre än i referensalternativet.

Inte ens med ett antagande om att personer som är kvar i arbetskraften vid 64 års ålder arbetar fram till 67-årsåldern kombinerat med extremt stora förändringar av förtidspensionsriskerna och arbetskraftsdeltagandet upprätthålls försörjningskvoten på dagens nivå, utan sjunker till cirka 1,5 yrkesaktiva per pensionär år 2030, istället för referensalternativets 1,4. Bruttonationalprodukten blir däremot cirka 6 procent större än i referensalternativet år 2030. Resultaten av den samhällsekonomiska kalkylen visar att tillväxten gynnas om de äldre väljer att arbeta mer. Huruvida välfärden ökar beror på om värdet av de positiva effekterna av ett ökat arbetsutbud överväger värdet av de negativa effekterna av till exempel minskad fritid och ökad påfrestning i arbetslivet.

För att några positiva effekter på tillväxten ska åstadkommas måste fler utnyttja sin lagstadgade rätt att stanna kvar i anställning till 67 års ålder. Om försörjningskvoten år 2030 ska ligga kvar på samma nivå som i dag behövs det, enligt Riksförsäkringsverket, ytterligare 2 140 000 yrkesaktiva förutom de 4 337 000 yrkesaktiva som redan är inräknade i prognosen. En bild av vad detta innebär i praktiken får man om man utgår från referensalternativet och räknar med att hälften av alla som uppnår 65 års ålder fortsätter att förvärvsarbeta. Dessa måste då arbeta fram till 79 års ålder för att dagens försörjningskvot ska vara oförändrad fram till år 2030.

En åldrande befolkning SOU 2002:29

112

Inte heller Riksförsäkringsverket pekar ut någon enstaka lösning för att möta de framtida arbetskraftsbehoven. Flera förändringar behövs för att det ska vara möjligt att öka arbetskraftsdeltagandet i åldrarna 55 64 år. Arbetsklimatet för äldre i arbetslivet behöver förbättras. En sådan förändring skulle även kunna leda till en minskning av antalet yngre förtidspensionärer och långtidssjukskrivna. Att få in dessa på arbetsmarknaden skulle ge ett tillskott till arbetskraften. Dessa förändringar räcker dock inte för att upprätthålla försörjningskvoten på dagens nivå. En ökad arbetskraftsinvandring kvarstår som lösning på problemet. Man ska då ha i åtanke att detta är ett problem som hela västvärlden står inför, så konkurrensen om välutbildad arbetskraft kommer att bli hård.

3.2.3 Tillväxt och sparande

Långtidsutredningen 1999/2000

Långtidsutredningens analyser (SOU 2000:7) tyder på att det på sikt blir svårare att finansiera välfärdssystemen via skatter, åtminstone om nuvarande ambitioner ska bibehållas. I kombination med en minskning av antalet personer i arbetskraften innebär detta svårigheter att öka utrymmet för offentligt finansierade välfärdstjänster. För tillväxt i skatteinkomsterna är det enligt Långtidsutredningen viktigt med bl.a. en hög sysselsättning även för den äldre arbetskraften. Utredningen pekar också på att arbetskraftsinvandring kan behöva övervägas i ett längre perspektiv, men först när dagens arbetskraftsreserver utnyttjats i större utsträckning. Långtidsutredningen menar också att utvecklingen av offentlig konsumtion bör hållas igen under de närmaste åren. Fler äldre i befolkningen kommer att leda till en ökad efterfrågan på offentligt finansierade välfärdstjänster. Det är dock möjligt att befolkningen också blir friskare, vilket talar för att kostnaderna för äldreomsorg och sjukvård inte behöver öka i samma takt som antalet äldre.

I en bilaga till Långtidsutredningen 1999/2000 tecknar Konjunkturinstitutet – utifrån sina prognosmodeller – några scenarier för den svenska ekonomins utveckling mellan åren 1998 och 2015. Institutet betonar att de närmaste decenniernas ekonomiska utveckling starkt kommer att präglas av stora förskjutningar i befolkningens ålderssammansättning, särskilt av det ökande antalet äldre. Ett stycke in på 2000-talet kan detta leda till arbetskraftsbrist

SOU 2002:29 En åldrande befolkning

113

och svårigheter att finansiera de stigande utgifterna för pensioner, sjukvård och äldreomsorg. Avgörande för möjligheterna att hantera situationen blir enligt Konjunkturinstitutet utvecklingen på arbetsmarknaden. Oavsett hur vård och omsorg m.m. finansieras kommer det i princip inte att finnas mer att fördela mellan generationerna än vad de som förvärvsarbetar i framtiden producerar.

Fram till år 2015 ter sig den offentligfinansiella utvecklingen, med Konjunkturinstitutets ord, ”relativt friktionsfri”:

N

I basscenariot ökar BNP med 1,9 procent per år. I två alternativa kalkyler är BNP-tillväxten 1,3 respektive 2,5 procent per år beroende på bl.a. sysselsättningsgrad och genomsnittliga arbetstider.

N

Den offentliga konsumtionen antas växa med ungefär 1 procent per år, huvudsakligen till följd av kvalitetsförbättringar inom respektive verksamheter.

N

Samtidigt beräknas hushållens disponibla inkomst stiga kraftigt under perioden med 2,5 procent per år i basscenariot. Trots att hushållens sparande bedöms öka blir tillväxten i den privata konsumtionen så hög som 2,4 procent per år under perioden 1998 2015.

Kalkylerna bygger på antaganden om en någorlunda god produktivitetstillväxt och kraftigt stigande lönesumma. Några stora sänkningar i det totala skattetrycket har inte tagits med i beräkningarna. Arbetskraftsdeltagandet uppgår i basscenariot till 78,5 procent av befolkningen i åldern 16 64 år. Konjunkturinstitutet antar också att de verksamheter som i dag delvis är offentligt finansierade och producerade förblir detta i ungefär samma omfattning.

För tiden efter år 2015 pekar Konjunkturinstitutet på en växande försörjningsbörda för dem som förvärvsarbetar och stigande krav på offentlig service, som kan befaras leda till spänningar för den offentliga sektorn. Med en väl fungerande arbetsmarknad, fortsatt låg inflation och god tillväxt i skattebaser och hushållens realinkomster betecknar institutet ändå möjligheterna som ”rimligt goda” även på längre sikt. Nya konjunkturkriser, minskande arbetskraftsdeltagande, dåligt fungerande pris- och lönebildning samt ”eroderande” skattebaser kan dock göra situationen allvarlig. ”Det kan då inte uteslutas att ambitionsnivån i de offentligt finansierade verksamheterna måste beskäras tämligen bryskt”, skriver Konjunkturinstitutet.

En åldrande befolkning SOU 2002:29

114

Långsiktiga samband mellan demografi och ekonomi – scenarier från Institutet för Framtidsstudier

Nya forskningsrön har visat att många samhällsekonomiska företeelser påverkas av förändringar i befolkningens åldersstruktur. Institutet för Framtidsstudier har på uppdrag av SENIOR 2005 beskrivit några scenarier utifrån dessa nya rön och med hjälp av SCB:s befolkningsprognoser (se bilagedel B). Scenarierna bygger på en ekonomisk modell som utgår från två iakttagelser: N Människors ekonomiska beteende och resurser varierar kraftigt

över livscykeln. Från att vara totalt beroende av andra som småbarn går människan till en allt större självständighet. Förmågan att försörja sig själv är som störst runt 50-årsåldern för att sedan gradvis avta när förvärvsförmåga och hälsotillstånd sakta försämras. I många fall slutar livet med en hög grad av beroende av andra människor. I takt med att alltfler människor uppnår en hög ålder och hälsan förbättras för äldre åldersgrupper, ökar behovet av att även skilja på t.ex. 65 74-åringar och dem som är 75 år och äldre. N I moderna industrisamhällen är åldersstrukturen ojämn. Stora

och små födelsekohorter² dominerar omväxlande en given åldersgrupp. I Sverige varierade antalet födda per år under 1900-talet mellan 85 000 och 140 000 personer. Höga födelsetal i början av 1900-talet, under 1940-talet, 1960-talet och i slutet av 1980-talet har växlat med små födelsekohorter under andra halvan av 1920-talet, 1930-talet, 1950-talet, slutet av 1970-talet, början av 1980-talet och andra halvan av 1990-talet.

Inom forskarvärlden diskuteras hur bestående dessa samband är över tid. Det råder t.ex. osäkerhet om hur människor anpassar sitt beteende till bl.a. de demografiska förändringarna. Det finns också många andra faktorer än demografin som påverkar den ekonomiska utvecklingen. Institutet för Framtidsstudier skriver dock att kontrollstudier har visat att dessa samband är relativt stabila, bl.a. genom att framskrivningar av åldersstrukturen ett antal år in i framtiden är betydligt mer pålitliga än prognoser utifrån någon ekonomisk variabel. Men det är inte säkert att framskrivningarna står sig om t.ex. ekonomin drabbas av en chock liknande oljeprishöjningarna under 1970-talet.

2

En födelsekohort eller födelsekull består av personer som är födda under samma tidsmässigt

avgränsade period.

SOU 2002:29 En åldrande befolkning

115

De slutsatser som Institutet för Framtidsstudier drar har stora likheter med Långtidsutredningens: N Den svenska ekonomin kommer om 20 år med stor säkerhet att

befinna sig i en prekär situation med låg tillväxt, lågt sparande, budgetunderskott och förmodligen också bytesbalansunderskott. Trots detta visar framskrivningarna att den materiella standarden i genomsnitt kommer att vara dubbelt så hög som i dag. Utvecklingen kommer dock att ställa den samhälleliga solidariteten och välfärdssamhället inför en svår utmaning när det gäller fördelningen av denna standard. N När det gäller det offentliga sparandet är framskrivningen inte

realistisk. Med en skenande offentlig skuld kommer det i längden att bli svårt för staten att låna mer pengar. Framskrivningen visar dock att den framtida demografiska situationen kommer att sätta press på den offentliga sektorns finanser. Reformer för att undvika att en sådan situation uppstår kan genomföras under de närmaste tio åren när det statsfinansiella läget är relativt gynnsamt. Möjliga anpassningar kan ligga i att öka inkomsterna och/eller minska utgifterna. Olika sätt att förlänga den faktiska tiden i arbetslivet är ett komplement till övrig politik. N Det finns stora möjligheter att påverka befolkningsutveck-

lingen genom ökad invandring av arbetskraft (viktigt för de närmaste åren i första hand) och åtgärder som främjar ett ökat barnafödande. Detta medför betydande kostnader på kort sikt, men måste betraktas som en viktig satsning för att möta de ökade krav på vård och omsorg som en åldrande befolkning förr eller senare leder till. Genom att i första hand satsa på den unga generationens humankapital när det finns ett andrum förbättras de långsiktiga utsikterna.

Åldersstrukturens effekter på den ekonomiska tillväxten har visats i flera rapporter under 1990-talet. Enligt dessa påverkas den ekonomiska tillväxten positivt av en hög andel personer i medelåldern medan fler unga och fler gamla har motsatt effekt. Det finns flera hypoteser som kan förklara sambandet mellan ekonomisk tillväxt och åldersstruktur. Dit hör en ökad mängd humankapital genom erfaren arbetskraft och ett ökat sparande till följd av en ökad andel medelålders. Andra, mer indirekta förklaringar kan vara bytesbalanseffekter, förändringar i import- och exportmönstren samt i

En åldrande befolkning SOU 2002:29

116

ekonomins underliggande inflationstryck. Effekter kan också uppstå genom förändrade krav på offentlig service och budgetbalans när en stor födelsekohort går i pension.

I det scenario som Institutet för Framtidsstudier tecknar har Sverige under 2000-talets början goda utsikter att få en snabb ekonomisk tillväxt. I scenariot försämras förutsättningarna för ekonomisk tillväxt dock starkt redan efter år 2010, då antalet unga pensionärer börjar växa mycket snabbt. Ur välfärdssynpunkt behöver detta dock inte vara något stort problem, eftersom inkomsten per person nära nog fördubblas under perioden. Fortsätter utvecklingen på samma sätt kommer detta dock att leda till problem senare.

Scenariot är beroende av att antagandena i SCB:s huvudalternativ för befolkningsprognoserna slår in. Om dödligheten är mindre än i huvudalternativet, kommer det att finnas fler pensionärer. Enligt den modell som ligger till grund för scenariot är detta negativt för den ekonomiska tillväxten. Detsamma gäller om födelsetalen ökar och det kommer att finnas fler barn under perioden. Även en lägre nettomigration än i SCB:s huvudalternativ påverkar tillväxten negativt.

När det gäller den offentliga sektorns finansiella sparande beror ålderssambandet främst på att efterfrågan på offentlig service och offentliga transfereringar främst kommer från de åldersgrupper som betalar minst till den offentliga sektorn i form av skatter och avgifter. Med offentlig sektor menas här stat, landsting, kommuner och offentliga transfereringssystem. Som framgår av figur 3.4 har de offentliga utgifterna har en U-formad profil: stora utgifter i barndomen i form av barnbidrag, föräldraförsäkring, förskola, skola m.m. och små utgifter i vuxen ålder. I högre åldrar ökar de offentliga utgifterna i form av pensioner och ökade sjukvårdskostnader.

SOU 2002:29 En åldrande befolkning

117

Figur 3.4. Offentlig konsumtion och offentliga transfereringar per invånare i olika åldersgrupper 1998. Omräknat till 2000 års penningvärde. Tusentals kronor

Källa: Institutet för Framtidsstudier (beräkningar utifrån diagram i Olsson & Nordén 2000).

Figur 3.5 visar att den offentliga sektorns inkomster uppvisar motsatt mönster: inkomsterna från de yngsta åldersgrupperna är små, men de stiger därefter för att kulminera i medelåldern och sedan sjunka kraftigt från befolkningen över 65 års ålder.

0

50 000 100 000 150 000 200 000 250 000 300 000

0-4

5-9

10-14

15-19

20-24

25-29

30-34

35-39

40-44

45-49

50-54

55-59

60-64

65-69

70-74

75-79

80-84

85-89

90-94

Konsumtion

Transfereringar

En åldrande befolkning SOU 2002:29

118

Figur 3.5 Genomsnittlig slutgiltig skatt per invånare i olika åldersgrupper 1997. Omräknat till 2000 års penningvärde. Tusentals kronor

Källa: Institutet för Framtidsstudier.

Enligt det scenario som Institutet för Framtidsstudier tecknar kan den offentliga sektorn förvänta sig ökade överskott fram till år 2008, då utvecklingen snabbt vänder. Redan år 2014 förväntas underskott i den offentliga sektorns budget enligt modellen. Den negativa utvecklingen fortsätter fram till år 2035, då underskottet planar ut på en nivå på ungefär 12 procent av BNP.

Scenariot är beroende av att antagandena i SCB:s huvudalternativ för befolkningsprognoserna slår in. En lägre dödlighet än i huvudalternativet ger fler pensionärer vilket ökar underskotten i den offentliga sektorn i åldersmodellen. Om födelsetalen ökar, kommer det att finnas fler barn under perioden. Detta ökar underskotten i den offentliga sektorn för hela perioden. Och om nettomigrationen blir lägre än i SCB:s huvudalternativ, kommer det att finnas färre i arbetsför ålder. Detta ökar underskotten i den offentliga sektorn för hela perioden.

0

10 000 20 000 30 000 40 000 50 000 60 000 70 000 80 000 90 000 100 000

0-4

5-9

10-14

15-19

20-24

25-29

30-34

35-39

40-44

45-49

50-54

55-59

60-64

65-69

70-74

75-79

80-84

85-89

90-94

SOU 2002:29 En åldrande befolkning

119

3.3 Resurser hos morgondagens äldre

SENIOR 2005 konstaterar:

Morgondagens äldre, dvs. de som i dag är 50 år och äldre, förefaller att ha relativt goda egna resurser. Det gäller såväl hälsa som ekonomi, sociala nätverk och utbildningsnivåer. När det gäller hälsa och ekonomi spelar dock många faktorer in, som det i dag inte är möjligt att fullt ut överblicka. Följderna av ändrade familjemönster för äldre är ännu ett relativt outforskat fält. Och ny teknik kan snabbt resa krav på kunskaper som det kan vara svåra att skaffa sig, särskilt om man har lämnat arbetslivet.

Skillnaderna i tillgång till olika resurser bland äldre personer under kommande decennier kan bli betydligt större än vad som varit vanligt i Sverige. Den ökade medellivslängden gör att flera generationer samtidigt kommer att ingå i äldregruppen, vilket gör att skillnader mellan dessa kommer att få genomslag under längre tid och i högre åldrar än vad vi har varit vana vid. Skillnader mellan kvinnor och män, olika socioekonomiska grupper och mellan invandrare och personer som är födda i Sverige kommer sannolikt också att bli större och tydligare inom vissa områden.

När det gäller hälsa och ekonomi finns det tecken på att skillnaderna mellan äldre och yngre generationer har ökat under de senaste decennierna. Utvecklingen har varit positiv i åldersgrupperna över 45 år, men inte för personer under 45 års ålder. Fram emot 2000-talets mitt kan de äldres hälsomässiga och ekonomiska förutsättningar därför vara sämre än under de närmaste 20 30 åren.

SENIOR 2005 anser:

N

Tendenserna till ökande skillnader mellan olika generationer när det gäller hälsa och ekonomiska förhållanden är oroande. Det krävs en ökad och fortlöpande uppmärksamhet på dessa skillnader inom bl.a. forskning, myndigheternas arbete och statliga utredningar. Även i fortsättningen krävs det också stor uppmärksamhet på skillnader i hälsa och ekonomiska förhållanden inom olika generationer.

En åldrande befolkning SOU 2002:29

120

3.3.1 Hälsa

Framtida utveckling

Den största delen av en människas vårdbehov inträffar under de sista levnadsåren. Den ökande livslängden också i höga åldrar har lett till diskussioner om vad detta kan betyda i framtiden för hälsa och behovet av sjukvård och omsorg. Tre olika hypoteser brukar användas för att beskriva vad som kan komma att ske: N Att den del av livet då äldre människor är sjuka pressas ihop till

ett smalare åldersintervall än tidigare. Den tid då man är sjuk och behöver vård blir då alltså kortare. Detta kallas förkortad sjuklighet eller compression of morbidity. Människor skulle alltså leva friska längre än i dag, men det skulle finns en övre gräns för medellivslängden. N Att livslängden ökat och att sjukligheten på motsvarande sätt

har skjutits upp i högre ålder. Man behöver vård och omsorg under en lika lång tid som tidigare generationer, men denna period i genomsnitt inträffar i något högre åldrar jämfört med tidigare generationer. Detta benämns uppskjuten sjuklighet eller postponement of morbidity. N Att människor lever allt längre, men att den sjuka perioden

också blir längre jämfört med tidigare. Detta benämns växande sjuklighet eller expansion of morbidity. Den ökande livslängden innebär bara att åren med sjukdom och behov av vård och omsorg ökar.

Forskningen har inte givit något direkt svar på vilken av de tre hypoteserna som är den rätta. Det första alternativet verkar ännu inte aktuellt eftersom livslängden fortsatt att öka. De få studier som gjorts kan dock tolkas som att både det andra och tredje alternativet tillsammans är riktiga. Den ökande livslängden har gjort att de friska åren ökat, men det tycks också finnas en liten ökning av den sjuka perioden. (Berg 1996). I en bilaga till Långtidsutredningen 1999/2000 analyseras data från omfattande amerikanska studier samt de svenska ULF-undersökningarna. Enligt rapporten stödjer dessa empiriska data i första hand hypotesen om uppskjuten sjuklighet (SOU 2000:7 bilaga 8). Den forskning som finns om detta är dock mycket begränsad och det saknas i stor utsträckning säker kunskap om förändringarna över tid i sjukligheten under senare delen av livet.

SOU 2002:29 En åldrande befolkning

121

Inte minst i Sverige har diskussionen om en åldrande befolkning till stor del handlat om framtida hälsoutveckling bland de äldre och hur vården och omsorgen ska kunna möta ökande behov. Vi tar i det här diskussionsbetänkandet inte upp vård- och omsorgsfrågor, och avstår därför från att mer ingående belysa utvecklingen av framtida vård- och omsorgsbehov här.

Utvecklingen under de senaste decennierna

Under de senaste två decennierna förefaller medelålders och äldre personer ha haft den gynnsammaste hälsoutvecklingen i Sverige (Socialstyrelsen 2001a). De som är över 45 år betraktar i ökande utsträckning sin hälsa som god. I åldrarna 16 44 år har andelen inte förändrats under större delen av 1980-talet och under 1990-talet har den långsamt minskat. I synnerhet har psykisk ohälsa som ängslan, oro och ångest och sömnproblem blivit vanligare i dessa åldrar under 1990-talet. Dessa problem minskade i alla åldrar under 1980-talet för att sedan öka något under 1990-talet, utom bland kvinnor över 65 år, för vilka förbättringen fortsatt. Dessa problem är annars i slutet av 1990-talet vanligast bland personer som är födda utomlands, framför allt i länder utanför Europa.

Under 1990-talet har risken att insjukna i kranskärlssjukdom, framför allt i hjärtinfarkt, minskat med cirka 20 procent, och risken att dö i kranskärlssjukdom har minskat ännu mer. Detta är den viktigaste förklaringen till att medellivslängden ökat så mycket på senare år. Dödligheten i hjärt-kärlsjukdomar är betydligt högre bland män än bland kvinnor, men det är männen som vunnit mest i livslängd när dessa sjukdomar blivit mindre vanliga och mindre dödliga. Förändringarna har varit mindre dramatiska när det gäller cancer, en annan viktig sjukdomsgrupp bland äldre. Risken att insjukna i någon cancersjukdom ökade med drygt en procent per år under 1980-talet, men ökningstakten har minskat till en halv procent per år under 1990-talet. Dödligheten i cancer har minskat med i genomsnitt 1,5 procent per år den senaste tjugoårsperioden.

Allt färre personer över 65 år rapporterar minskade andelar nedsatt rörelseförmåga, nedsatt syn, lättare psykiska besvär och dålig tandhälsa. Självmorden fortsätter att minska. Regelbunden motion har blivit vanligare bland äldre, mest bland män. Negativa förändringar för personer som är 65 och äldre är att fler nu rapporterar

En åldrande befolkning SOU 2002:29

122

långvariga sjukdomar, att problem med värk tycks öka och att hörseln har försämrats i vissa grupper.

Enligt Socialstyrelsen kvarstår de skillnader i hälsa som funnits mellan olika sociala grupper sedan slutet av 1980-talet (Socialstyrelsen 2001a). Störst är klyftorna bland män medan de ökar mest bland kvinnor. En manlig högre tjänsteman beräknas leva 2 år längre i åldersintervallet 35–84 år än en icke facklärd arbetare. Motsvarande skillnad bland kvinnor är 0,7 år. Antalet år med full hälsa har sedan början av 1980-talet minskat för kvinnor i alla socioekonomiska grupper. De konstanta sociala skillnaderna bland män och ökade skillnaderna bland kvinnor förekommer även bland personer i åldern 65 84 år. Som vi noterar i avsnitt 2.4 visar flera svenska studier att den faktor som har det starkaste sambandet med ohälsa är inkomst.

Medellivslängden är högre i ett antal län i sydvästra Sverige samt i Stockholms och Uppsala län än i de nordligare länen. Under senare delen av 1990-talet var skillnaden i medellivslängd mellan länen med högst och lägst medellivslängd var cirka 2,5 år för män och cirka 1,5 år för kvinnor. Män i Uppsala län och kvinnor i Hallands län levde längst. När det gäller självskattad hälsa är utvecklingen allmänt sett sämre bland män i norra glesbygden än i övriga delar av landet. Bland personer i åldern 65 84 år hade både kvinnor och män i norra glesbygden kortare livslängd och färre år med full hälsa än personer i andra områden.

Men skillnader i livslängd och ohälsa finns även inom regioner. Stockholms läns Äldrecentrum har studerat situationen i Stockholms län. Åren 1993 1997 skilde det 4,2 år i återstående medellivslängd för en 65-årig man mellan kommunerna i länet (Äldrecentrum 2001). För kvinnor var motsvarande skillnad 2,6 år. Under samma tidsperiod skilde det i genomsnitt 5,7 år i återstående medellivslängd för en 65-årig man i de områden i länet där medelinkomsten var högst jämfört med de områden där den var lägst. För kvinnor var skillnaden 5,2 år. Jämfört med situationen i början av 1980-talet hade den återstående medellivslängden i de mest välbärgade områdena ökat med 2,1 år och i de fattigaste områdena med 0,7 år. Motsvarande skillnader går även att se mellan olika områden i Stockholms län när det gäller ohälsonivån bland personer i åldern 65 84 år.

SOU 2002:29 En åldrande befolkning

123

3.3.2 Privatekonomi

Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet har på uppdrag av SENIOR 2005 analyserat inkomster och förmögenheter hos dagens och morgondagens äldre utifrån uppgifter i SCB:s Inkomstfördelningsundersökning (HINK) och undersökning om Hushållens ekonomi (HEK) samt i databasen HUS med uppgifter om hushållens ekonomiska levnadsförhållanden (se bilagedel B).

Inkomster

Andelen pensionärer med de lägsta inkomsterna har successivt minskat och under 1990-talet fanns de huvudsakligen bland de allra äldsta pensionärerna. Även om pensionärernas relativa inkomstnivå och inkomstspridning varit mindre än i den övriga befolkningen under 1990-talet så är en utjämning på väg i förhållande till den aktiva befolkningen. Detta innebär att den jämna inkomstfördelningen som hittills gått att se bland de äldre troligen kommer att ersättas med en fördelning med betydligt större spridning. Till detta bidrar den allt mindre betydelse för pensionärernas inkomster som socialförsäkringarna får och deras allt större beroende av pensioner och avtalsförsäkringar relaterade till arbetslivet samt av kapitalinkomster.

Inte minst kan inkomstskillnader mellan kvinnor och män komma att få ökat genomslag efter pensioneringen. Jämfört med ensamstående män har kvinnor cirka 15 procent lägre inkomststandard, vare sig de är gifta, samboende eller ensamstående. Ensamstående kvinnor är i relativt hög grad beroende av bostadsbidrag, särskilt i de högsta åldrarna. Även icke-nordiska invandrare har en lägre inkomststandard, liksom egenföretagare och jordbrukare. De regionala skillnaderna är inte heller obetydliga. De högsta inkomstnivåerna finns i Stockholm och de lägsta i den norrländska glesbygden.

Skillnaderna mellan personer som är födda under avgränsade tidsperioder är tydliga när det gäller inkomstfördelningen. Förändringarna under 1990-talet beror till stor del på att nya födelsekohorter kommer in i äldregruppen. Dessa har andra erfarenheter än tidigare födelsekohorter och har därför haft en annan inkomstutveckling. Beroende på variationer i ekonomisk tillväxt och utvecklingen på marknader för fastigheter, värdepapper och andra

En åldrande befolkning SOU 2002:29

124

tillgångar kommer olika kohorter också framöver att lämna ett aktivt arbetsliv med olika inkomster. I hög grad blir detta bestämmande för deras inkomststandard efter pensioneringen. De som föddes under 1960- och 1970-talen har t.ex. inte haft samma gynnsamma inkomstutveckling som 1930- och 1940-talisterna. Om denna grupps relativa nackdel består kommer de som pensionärer någon gång på 2030-talet att få en lägre inkomststandard än t.ex. 1940-talsgenerationen. Dagens ekonomiska tillväxt och sysselsättning kommer alltså att påverka de framtida pensionerna och skapa skillnader mellan olika grupper av pensionärer. Det nya socialförsäkringssystemet har mekanismer inbyggda som kan såväl förstärka som utjämna sådana skillnader. Det ökade beroendet av kapitalinkomster riskerar också att göra den enskildes ekonomi mer beroende av kortsiktiga risker på de finansiella marknaderna.

Förmögenheter

När det gäller förmögenhet har de äldre generationerna fortfarande mindre nettoförmögenhet än de generationer som nu befinner sig i medelåldern, men under 1980- och 1990-talen har en allt större andel av de samlade förmögenheterna kommit att ägas av äldre. Förmögenhetsutvecklingen har varit bättre för 1940-talsgenerationen än för personer födda under andra tidsperioder. Detta talar för att många pensionärer under de närmaste decennierna sannolikt kommer att ha relativt goda förmögenheter. Dagens skillnader i samlade tillgångar mellan medelålders och äldre kan bero på att de äldre kohorterna haft sämre förutsättningar att bygga upp en förmögenhet när de var yngre. Om antagandet är riktigt kan överföringarna av tillgångar mellan generationerna i form av gåvor och arv komma att bli än mer betydelsefulla i framtiden än vad de är i dag.

Pensionärernas samlade tillgångar bestäms i hög grad av den ekonomiska tillväxten under den period i livet när man arbetar, var i Sverige man bor och hur priserna på bostäder och aktier utvecklas sedan man skaffat sig dessa tillgångar. De kohorter som kunnat dra nytta av den goda tillväxten under decennierna närmast efter andra världskriget och investerat i bostäder och aktier, som sedan ökat i värde, kommer att ha förutsättningar för att få en hög levnadsstandard som pensionärer. De regionala skillnaderna är dock betydande. De som t.ex. investerat i ett eget boende i Stockholm för

SOU 2002:29 En åldrande befolkning

125

något eller några årtionden sedan har fått en kraftig värdestegring på sin investering. De har således fått en betydligt större förmögenhet än vad de annars skulle ha haft. Motsvarande investeringar i Göteborg, Malmö eller andra större städer har också givit en god utdelning. Det är en öppen fråga om framtidens pensionärer i storstäderna kommer att kunna och vilja göra de tillgångar som är bundna i fastigheter likvida. Det förutsätter att man säljer sin bostad och flyttar till en billigare bostad eller att man kan öka sin belåning.

Tabell 3.7. Procentuell andel av hushållens samlade nettoförmögenhet^* hos hushåll indelade i olika åldersgrupper åren 1992, 1993, 1997 och 1999

År 1992 1993 1997 1999 Procent av nettoförmögenhet åldersgrupp 25-44 20,4 16,4 17,9 15,4 åldersgrupp 45-64 46,3 44,8 46,0 46,2 åldersgrupp 65+ 32,1 36,4 34,7 37,1

*

Nettoförmögenheten är uttryckt i 1992 års priser. Åldersgrupperna är indelade efter ålder på

hushållsföreståndaren.

Källa: Andersson, Berg & Klevmarken.

Fördelningen av den totala förmögenheten bland hushåll är betydligt ojämnare än fördelningen av de totala inkomsterna. Utvecklingen av förmögenhetsspridningen över tiden kommer till stor del att bero på hur priserna på olika tillgångar utvecklas. Aktier och andra finansiella instrument är mer koncentrerade till hushåll med stora förmögenheter och därför kommer förmögenhetsspridningen att öka i tider med ökande priser på finansiella tillgångar relativt andra tillgångar. Fastighetstillgångar, framför allt egnahem, är jämnare fördelade bland hushåll. Det innebär en minskad förmögenhetsspridning om bostadspriserna ökar i förhållande till priset på andra tillgångar.

För de allra flesta personer i Sverige utgör pensionsförmögenhet i det offentliga systemet och i avtalspensioner den största förmögenhetstillgången. För hälften av alla över 44 år utgör pensionstillgångarna minst 80 procent av de totala tillgångarna. Det pensionssystem som nu håller på att ta form i Sverige skiljer sig radikalt mot tidigare system. En större del av risktagandet flyttas över

En åldrande befolkning SOU 2002:29

126

från den aktiva generationen till dem som av åldersskäl har lämnat arbetslivet. Fortsatta kraftiga kast i priserna på bostads- och värdepappersmarknaderna påverkar också den privata förmögenheten, där dessa tillgångar väger tungt.

Framtidsperspektiv

De som är mellan 50 och 65 år i dag har genomsnittligt sett en relativt god ekonomisk situation och det gäller även för de yngre pensionärerna. De äldre pensionärskohorterna har en lägre inkomst och förmögenhet, men de kommer successivt att ersättas med kohorter som i medeltal har större tillgångar.

Pensionsutfästelserna från de offentliga pensionssystemen utgör den största tillgången för dagens och morgondagens pensionärer, men det är troligt att kapitalinkomsterna kommer att spela en allt större roll för framtidens pensionärer. De privata pensionsförsäkringarna kommer successivt att falla ut för potentiella pensionärer och den nuvarande trenden är bara en början. År 1999 uppskattades fonderingen för privata pensionsförsäkringar omfatta 589 miljarder kronor. Det motsvarar drygt 25 procent av bruttonationalprodukten för detta år.

Vid minskad tillväxt och sämre utveckling på börserna kan de förmånsbaserade pensionssystemen, som det gamla ATP-systemet och vissa avtalsbaserade pensionssystem förbli opåverkade. Pensionsbesparingarna i de avgiftsbestämda systemen kommer däremot att bli mindre. Detta kan också komma att gälla den allmänna pensionen. Vid en lägre inkomsttillväxt än 1,6 procent minskar den allmänna pensionen för alla pensionärer. Skulle även arbetskraftutbudet bli mindre än det prognostiserade kan den s.k. bromsen i det nya offentliga pensionssystemet slå till, vilket reducerar pensionerna. Det finns nu ”raka rör” mellan t.ex. finansiella chocker och pensionärernas plånböcker.

En annan risk är faran för stora prisfall för värdepapper från 2010-talet och framåt. Under 1990-talet var en relativ stor andel av befolkningen i de rika länderna i åldern 50 65 år, vilket är den ålder då hushållen sparar mest både i egen regi och i pensionsfonder. En stor del av detta sparande har placerats i värdepapper. Det stora inflödet av kapital har pressat upp börskurserna världen runt eftersom kapitalmarknaderna under samma tid har internationaliserats alltmer. Efter år 2010 kommer de första efterkrigsgenerationerna

SOU 2002:29 En åldrande befolkning

127

successivt att gå i pension och då eventuellt sälja sina aktier och andra värdepapper. Ett utbudsöverskott kommer att uppstå, priserna kommer att falla och därmed värdet på det hopsamlade kapital dessa generationer ska ha för sin försörjning. Det är dock inte omöjligt att utvecklingsländerna kan få en allt snabbare ekonomiska tillväxt. En ökad efterfrågan på kapital från dessa länder kan möjligen balansera det ökade utbudet från Västeuropa, Nordamerika och Japan.

Är pensionärer med inkomster som bara motsvarar garantipensionen på väg att bli ett minne blott? I början av 1990-talet var inkomstspridningen bland de äldsta pensionärerna förhållandevis liten, men det var en spridning kring en låg inkomstnivå. Sedan dess har både inkomstnivån och inkomstspridningen utjämnats mellan åldersgrupperna. Bland de äldsta har således inkomstspridningen ökat, men nu kring en högre nivå. Med tanke på att de förmånsbestämda pensionernas betydelse minskar till förmån för avgiftsbestämda pensioner och kapitalinkomster är det inte osannolikt att inkomstspridningen kommer att öka ytterligare bland framtidens pensionärer. Några kommer att ha tur och förutseende att placera sina tillgångar med god avkastning, andra kommer aldrig att kunna spara ihop till ett eget kapital som kan växa och åter andra kommer att göra dåliga placeringar.

Även om morgondagens pensionärer i genomsnitt kommer att ha en relativt god inkomststandard, kommer det fortfarande att finnas en grupp som huvudsakligen blir beroende av den offentliga garantipensionen. Hur stor denna grupp blir är det naturligtvis svårt att förutsäga. Många av de pensionärer som i dag bara har garantipension kommer dock att finnas i denna grupp ännu under många år, inte minst med tanke på att fler kvinnor än män ingår i gruppen och att kvinnor i genomsnitt lever längre än män.

Paradoxalt nog är det troligt att inkomstspridningen bland framtidens pensionärer blir störst om landet får en god ekonomisk tillväxt med ökande priser på marknader för värdepapper, fastigheter och andra tillgångar. Om tillväxten blir låg och kapitalinkomsterna och de marknadsberoende pensionerna relativt små blir också inkomstspridningen mindre. Det ökande beroendet av marknader för olika tillgångar kan också på grund av variationer i sparandet och i avkastningen över tiden leda till bestående skillnader i inkomststandard mellan olika födelsekohorter.

En åldrande befolkning SOU 2002:29

128

3.3.3 Familj och sociala nätverk

Samlevnadsrelationer har under andra hälften av 1900-talet fått en alltmer tillfällig karaktär. Denna förändring kommer på sikt sannolikt också att påverka de äldres livsmönster. Med varje ny generation ökar mångfalden i samlevnadsrelationer, men detta är en familjerevolution i det tysta. Under de senaste decennierna har t.ex. antalet frånskilda personer kraftigt kommit att överstiga antalet änkor och änklingar i åldern 60 65 år.

Figur 3.8. Antal frånskilda och änkor/änklingar i åldersgruppen 60 65 år i Sverige åren 1968 2000

Källa: Borell/Ghazanfareeon (2001).

Den ökade medellivslängden innebär att traditionella roller och situationer i familjelivet och umgängeskretsen kan vara på väg att förändras. För många som är i 60 70-ålsåldrarna kan det handla om att stå mitt i livet, med de förväntningar på att hjälpa barn, barnbarn, jämnåriga släktingar och vänner samt gamla föräldrar som

0

10000 20000 30000 40000 50000 60000 70000 80000 90000 100000

0 10000 20000 30000 40000 50000 60000 70000 80000 90000 100000

Änkor/änklingar Frånskilda

SOU 2002:29 En åldrande befolkning

129

många medelålders kvinnor i dag möter. Samtidigt kan personer i mycket hög ålder komma att uppleva att deras barn behöver vård och stöd när dessa är i 60 70-årsåldrarna, eller att barnen avlider när de är i den åldern.

Det finns också tecken på att särborelationer ökar bland yngre äldre (Borell 2001, Borell/Ghazanfareeon 2001). Internationella studier pekar på att det finns en viktig social könsskillnad. Ensamstående män i 60- och 70-årsåldrarna är intresserade av att etablera mer konventionella relationer medan kvinnorna däremot vill pröva andra former för intimitet, utan de åtaganden och bindningar som är typiska för äktenskapet. I Sverige har ett forskningsprojekt om dessa frågor inletts vid Mitthögskolan. En pilotstudie som genomförts i Jämtland inför detta forskningsprojekt tyder på att det för kvinnor i 60-och 70-årsåldrarna kan vara viktigt att behålla det egna hemmet för att balansera behoven av intimitet och avskildhet. För några av de intervjuade kvinnorna innebär särboendet också ett slags skydd mot förväntningar om att bistå partnern som anhörigvårdare, särskilt i förhållande till den kommunala vårdens och omsorgens insatser. Ännu är särboendet dock inte särskilt utbrett. I Sverige lever uppskattningsvis bara omkring 4 procent av svenskarna i särboenderelationer. Uppgifterna är osäkra, men andelen förefaller vara störst bland yngre äldre.

Data från SCB:s ULF-undersökningar ger en bild av de förändringar i familjeliv och sociala nätverk som skedde under 1980- och 1990-talen (SCB 2000b). Under denna period ökade andelen personer över 65 år som bor ihop med make, maka, sambo och/eller barn. Särskilt gäller detta bland män i åldern 75–84 år. I yngre åldrar har utvecklingen varit en annan. Färre kvinnor i åldern 45 54 år bor nu ihop med egen familj än i början av 1980-talet.

Ensamboendet ökade under 1980- och 1990-talen. Ökningen skedde främst bland personer upp till 45 års ålder, men även i åldersgruppen 45 54 år har ensamboendet ökat. Fortfarande är ensamboendet mest omfattande bland personer äldre än 65 år. En tredjedel av alla i åldersgruppen 65 74 år bor ensamma, liksom hälften av personerna i åldersgruppen 75 84 år. Bakom de generella uppgifterna finns viktiga skillnader mellan kvinnor och män. I åldrarna upp till 55 år dominerar männen bland de ensamboende. Därefter ökar andelen kvinnor och i åldersgruppen 75 84 år är det nästan dubbelt så många kvinnor som män som bor ensamma. Den viktigaste förklaringen till detta är kvinnornas längre medellivslängd. Eftersom medellivslängden för män har ökat mer än för

En åldrande befolkning SOU 2002:29

130

kvinnor under senare år är det möjligt att andelarna förändras på sikt.

Ungefär 60 procent av alla mellan 20 och 84 år träffar en nära anhörig dvs. barn, förälder eller syskon som inte bor i hushållet minst en gång varje vecka. Andelen har varit stabil under de senaste två decennierna och variationerna mellan generationerna är små. Bland personer äldre än 65 år tycks det dock ha skett en viss ökning. Bland de äldre är det också fler kvinnor än män som ofta träffar en nära anhörig. Omkring en femtedel av alla mellan 20 och 85 år saknar nära anhöriga eller träffar en nära anhörig högst en gång per år. Skillnaderna mellan generationer och kön är inte särskilt stora, men andelen som saknar eller sällan träffar en nära anhörig har minskat påtagligt bland personer äldre än 65 år.

Andelen som umgås med någon granne minst en gång i veckan har minskat sedan början av 1980-talet och ligger nu under 30 procent bland personer mellan 20 och 84 år. Störst har minskningen varit bland 20 44-åringar och bland personer som är 65 år och äldre. Men andelen har också minskat i åldersgruppen 55 64 år, den åldersgrupp där grannkontakterna är mest fåtaliga. Minskningarna gäller för både kvinnor och män. Umgänget med andra vänner och bekanta har däremot ökat, i första hand bland 20 44-åringar. I alla åldersgrupper mellan 20 och 85 år uppger mindre andelar i dag att de saknar en nära vän än för tjugo år sedan. Skillnaderna är dock betydande mellan åldersgrupper och kön. Bland personer i åldern 75 84 år saknar uppåt 40 procent en nära vän, vilket är avsevärt fler än i yngre åldersgrupper. I samtliga åldersgrupper är det fler män som saknar en nära vän.

Enligt uppgifter i Integrationsverkets databas STATIV är de flesta utrikes födda personer som bor i Sverige och är i åldern 65 79 år gifta. Sett till situationen den 31 december 1999 gällde detta särskilt bland personer från Sydeuropa och icke-europeiska länder, som t.ex. Bosnien-Hercegovina, Grekland, Iran, Turkiet, Syrien, Libanon, Indien och Etiopien. Andelarna varierade mellan 65 76 procent. Att vara skild var vanligast bland personer födda i nordeuropeiska länder.

En undersökning om frivilligt och informellt arbete som genomfördes på Demokratiutredningens uppdrag år 1998 visar att 23 procent av personer mellan 16 och 74 år inte ingår i informella nätverk, hjälper anhöriga som de bor tillsammans med eller arbetar frivilligt (SOU 1999:84). Gruppen domineras av lågutbildade och låginkomsttagare i storstäder. (Med informella nätverk avsågs här

SOU 2002:29 En åldrande befolkning

131

sammanhang där minst tre personer träffas regelbundet för att göra något tillsammans utanför föreningslivet eller familjekretsen.)

3.3.4 Utbildning och ny teknik

Utbildning är en avgörande faktor för att kunna verka som medborgare och förstå och kunna påverka det omgivande samhället. Få resurser är så tydligt bundna till kohorter eller generationer som utbildning. Skillnaderna är tydliga om man jämför de generationer som i dag har lämnat arbetslivet med 1940- och 1950-talsgenerationerna. Andelarna med högst förgymnasial utbildning skiftade i slutet av 1990-talet från omkring 60 procent bland 75 84-åringar till under 30 procent bland 45 64-åringar (SCB 2001c). De tidigare könsskillnaderna förefaller också att jämnas ut över tid.

Andelarna med eftergymnasial utbildning har under de senaste två decennierna legat på några få procent bland personer över 65 år. De äldre som genomgått eftergymnasial utbildning har till stor del varit män. Bland 45 64-åringarna i slutet av 1990-talet hade omkring 15 procent eftergymnasial utbildning, varav något fler kvinnor än män. Bland 45 54-åringarna var andelen med eftergymnasial utbildning till och med högre än i de yngre åldersgrupperna.

Ett annat mått som SCB använder är utbildningsfattig, vilket innebär att man som högsta formell utbildning har folkskola eller grundskola samt att man har ett yrke där utbildningskraven är som lägst. Andelen utbildningsfattiga var i mitten av 1990-talet omkring en fjärdedel bland personer äldre än 65 år, medan bara mindre än en tiondel bland personer upp till 54 års ålder kunde räknas in i gruppen. Betydligt fler kvinnor var tidigare utbildningsfattiga, men könsskillnaden minskar också över tid. Skillnaderna i utbildningsnivå är tydliga mellan olika socioekonomiska grupper i alla åldrar.

Bland utrikes födda varierar utbildningsnivån kraftigt mellan personer från olika länder. Enligt uppgifter i Integrationsverkets databas STATIV är det bland personer i åldern 65 79 år vanligt med enbart förgymnasial utbildning bland män och kvinnor födda i t.ex. Jugoslavien, Iran, Turkiet, Chile, Grekland, Syrien och Libanon samt bland kvinnor födda i de nordiska länderna och Tyskland. Att ha eftergymnasial utbildning var relativt vanligt bland personer födda i Ungern, USA, Storbritannien och Indien, särskilt bland män. Uppgifterna om utbildningsnivå bland personer födda i andra länder är dock osäkra och innehåller många luckor.

En åldrande befolkning SOU 2002:29

132

En nyckelfaktor för delaktighet och inflytande i dagens samhälle har blivit tillgång till och kunskap om ny teknik. Flera undersökningar har visat betydande åldersskillnader i dator- och Internet-användning. Användningen är minst bland de allra äldsta, även om det har gått att se en viss ökning under de senaste åren också bland personer i 70- och 80-årsåldern. Bland personer som i dag är i 50- och 60-årsåldern har tillgång till och användning av dator ökar markant sedan mitten av 1990-talet. Skillnaderna i datortillgång är stora mellan låg- och högutbildade respektive arbetare och tjänstemän på mellannivå och högre tjänstemän. Kvinnor och män har tillgång till dator i ungefär lika stor utsträckning, men män använder datorerna betydligt mer.

Åldersskillnaderna i datortillgång och datoranvändning kan ses som en del av ett större mönster när det gäller anammande av ny teknik. Medieforskaren Lennart Weibull vid Göteborgs universitet har urskilt tre vågor av ny teknik under de senaste 10 15 åren: den första vågen med video och text-tv (1987 1991), den andra vågen med CD istället för stereo (början av 1990-talet) och den tredje vågen med mobiltelefon, dator och Internet (från 1995/1996)³. I dag ligger personer över 65 år under genomsnittet när det gäller tillgång till flertalet medier utom tv och telefon. När det gäller t.ex. videoinnehav och videoanvändning har det tagit 20 år att minska klyftan mellan personer äldre än 65 år och andra åldersgrupper. Att klyftan nu minskar beror dessutom snarare på att videoinnehavarna blir äldre än på att fler äldre skaffar video. Fortfarande har bara upp till 50 procent av pensionärerna video jämfört med upp till 70 80 procent i andra åldersgrupper.

Den viktigaste förutsättningen för Internet-användning är Internet på arbetet. På arbetet finns både anslutning och support, vilket är svårt att klara på egen hand för t.ex. LO-medlemmar och personer som lämnat arbetslivet av åldersskäl. Även om tillgång till dator och Internet är bättre bland de generationer som går i pension de närmaste åren kommer det under minst ett par decennier att finnas en stor grupp äldre som varken har persondator, Internet-uppkoppling eller IT-kunnande.

3

Presenterat av Lennart Weibull för SENIOR 2005 vid ett möte hösten 2000 utifrån upp-

gifter i de mätningar som NORDICOM och SOM-Institutet, båda vid Göteborgs universitet, regelbundet genomför av bl.a. tillgång till och användning av massmedier. Jfr NORDICOM 2001 och Bergström 2001.

SOU 2002:29 En åldrande befolkning

133

Vilka nya teknologier som kommer under de närmaste åren är svårt att förutse, men det är möjligt att spridningen av dessa kommer att drivas av samma krafter som drivit IT-utvecklingen och indirekt skapar betydande ålders- och kohortskillnader.

135

4 Fyra nycklar till framtiden

4.1 Vår framtidsbild

Vår framtidsbild handlar om ett samhälle med fler möjligheter att kombinera och variera arbete, fritid och samhällsengagemang än i dag oavsett ålder. Det är ett samhälle som tar hänsyn till att fler människor lever och mår bra allt längre. Där går det att överblicka och forma ett liv som inte styckas upp i block efter normer från en annan tid med andra förutsättningar. Det är ett samhälle där ålder och äldre blir alltmer ointressanta begrepp.

I vår framtidsbild finns det 80-åriga studerande, 75-åriga statsråd, 25-åriga kommunfullmäktigeordförande och 30-åringar som arbetar tillsammans med 60-åriga mentorer. Ett arbetsliv kan rymma flera karriärer, varvade med utbildning, familjeliv och samhällsengagemang. Pensionen ger en ekonomisk bas, men arbete i olika former behöver inte upphöra för alla vid en viss ålder. En person som är äldre än 65 år och vill påverka politiska beslut eller arbeta frivilligt funderar inte över om han eller hon är ”för gammal” och om det bara kan ske i former som särskilt är till för pensionärer. Ömsesidiga kontakter över generationsgränser är en självklar och omistlig del av arbetsliv, demokrati, lärande och skapande.

Åldrandet har fått en helt annan betydelse. Kunskapen om åldrandets rikedom på variationer, möjligheter till utveckling och påverkan har ökat hos myndigheter, organisationer och företag liksom hos enskilda människor. Det är självklart för de flesta att vilja behålla och använda de resurser som man har oavsett ålder, på samma sätt som det länge har varit att trygga ålderdomen ekonomiskt.

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

136

Flera generationer

Vår framtidsbild omfattar flera generationer. Där finns den generation som föds i dag, en av de minsta i modern tid. Den kommer att växa upp i ett samhälle med fler människor i 70-, 80- och 90årsåldrarna än någonsin tidigare och under flera decennier kommer den att få vara med om att möta effekterna av en åldrande befolkning. Det är under de närmaste åren som vi lägger grunden för deras bild av åldrandet och ett samhälle för människor i alla åldrar, bilder som bidrar till att forma hela detta sekel.

Där finns också den generation som föddes under 1940-talet, en av de största i Sveriges historia och där de äldsta år 2005 fyller 65 år. Det innebär att de första tonåringarna nu börjar gå i pension, de som var de första att växa upp med en särskild ungdomskultur och de som var först om att växa upp i ett samhälle med allmänt spridd materiell välfärd. Hur kommer de att se på sig själva och sin roll i samhället? Kommer att ta över den pensionärsroll som tagit form, eller kommer de hellre att bara ha pension och leva sina liv på tvärs mot de förväntningar som finns om hur man bör bete sig efter pensioneringen? Och är samhället redo att möta deras nya krav och initiativ?

Framtidsbilden omfattar också de som redan haft pension i flera år och som kommer att vara en del av vår framtid under lång tid framåt. Den omfattar även de som i dag är i 50-årsåldern och kanske märker hur de börjar ses som äldre av sina arbetsgivare, arbetskamrater och andra. Den omfattar också personer i alla andra åldrar som behövs i ett samhälle rikt på erfarenhet och mångfald.

Utveckling i alla åldrar

Vi utgår från att åldrandet rymmer stora möjligheter till variation, dynamik och individuell utveckling. Bilderna av åldrande och äldre människor måste bli lika varierade och dynamiska som åldrandet och de måste främja människors möjligheter att utvecklas i alla åldrar.

Att dessa bilder kan ändras visade den åldringsdebatt som rasade just under 1940-talsgenerationens barndom. Den började med att Ivar Lo Johansson (och fotografen Sven Järlås) reste runt bland svenska ålderdomshem. Resultatet blev artikelserier, böcker och radioprogram. Människor som inte setts och hörts i samhället fick

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

137

plats och uppmärksamhet. Ett halvsekel har gått. Knappast någon ser det längre som nödvändigt och naturligt att människor ska behöva lämna sina hem när de går i pension och flytta ihop med människor som de kanske bara har födelseåret gemensamt med. Att åldras innebär inte längre att bo på ett särskilt sätt, avskild från övriga samhället. Människor i högre åldrar kan nu på ett helt annat sätt forma sina liv och sin vardag.

Ivar Lo Johanssons framtidsbild var tydlig och kraftfull. Den handlade om att göra åldrandet till en naturlig del av människors liv. I viktiga delar har den förverkligats. Vår framtidsbild har ytterst samma syfte, även om förutsättningarna nu på många sätt både är annorlunda och bättre än för ett halvsekel sedan.

4.2 Människans värde och väl

1

SENIOR 2005 anser:

N

Äldrepolitiken behöver, som all annan politik, en värdegrund som hävdar människans värde och människans väl. Utifrån idéerna om människans värde och väl kan övergripande etiska argument urskiljas. Det gäller särskilt mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter, humanitet och solidaritet.

Att arbeta med mål för politik handlar i hög grad om att göra etiska bedömningar. Här beskriver vi våra grundläggande värdemässiga överväganden. I slutbetänkandet avser vi att presentera en mer samlad etisk plattform.

4.2.1 Människans värde

Idén om det höga, lika och givna människovärdet uttrycker en grundläggande värdeerfarenhet knuten till den mänskliga existensen. Idén innebär ett slags kärleksförklaring till det mänskliga livet. Människors upplevelser och livsförhållanden har betydelse därför att människan först är obetingat värdefull, oavsett sina erfarenheter. Människovärdet är inte beroende av en persons samhällsnytta och sociala status, inte heller av personens egen livsuppskatt-

1

I arbetet med detta avsnitt har beredningen biträtts av Erik Blennberge, teol.dr. och forska-

re vid Sköndalsinstitutet.

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

138

ning. Det är också rimligt att tolka människovärdesidén som en rätt till integritet och som en jämlikhetsinriktad rättviseprincip.

En klassisk formulering av människovärdet återfinns i den gyllene regeln i Jesu bergspredikan i Matteusevangeliet: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” (Matt 7:12). En liknande grundtanke uttrycks i kärleksbudet i Tredje Moseboken som sedan återkommer i Nya testamentet: ”Du skall älska din nästa som dig själv” (3 Mos 19:18; Matt 22:39). Denna princip om empatisk ömsesidighet finns också i andra religioner. En variant av principen formuleras i Immanuel Kants kategoriska imperativ, som innebär att man ska handla enligt grundregler som man kan önska att alla andra också följer. Kant preciserade sitt imperativ med innebörden: ”handla så, att du alltid använder människonaturen… även som ett ändamål och aldrig blott som ett medel”.

4.2.2 Människans väl

Vi uppfattar människovärdesprincipen som en nödvändig bas för etiken. I många bedömningssituationer ger principen dock oss knapphändiga kriterier för hur man ska handla. Konsekvensetiken kan då ge viktiga uppslag till bedömningar. Konsekvensetiken hävdar att den handling är rätt som sammantaget ger bästa möjliga konsekvenser med hänsyn till alla som kan bli berörda.

Både människovärdesidén och konsekvensetiken rymmer betydande filosofiska komplikationer och det gör naturligtvis även en kombination av dessa två idéer. Konsekvensetiska resonemang kan t.ex. granskas kritiskt utifrån frågor om hur sannolika de beräknade konsekvenserna är och vilka kort- respektive långsiktiga värden som dessa konsekvenser har för de berörda. En kombination av människovärdesidén och konsekvensetiska bedömningar är dock angelägen. Den som hävdar människans värde bör rimligen också vara intresserad av människans väl.

Det går också att se ett fruktbart samspel mellan människovärdesprincipen och konsekvensetiken. Den senare tycks behöva åberopa människovärdesprincipen för att hävda sin giltighet. Varför skulle alla människors livsförhållanden tas på allvar och varför är goda konsekvenser angelägna, om inte människan först oavsett sina livsförhållanden har ett grundläggande och ofrånkomligt

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

139

värde? Samtidigt kan människovärdesidén ses som en restriktiv princip för hur konsekvensetik bör tillämpas.

Konsekvensetiken ger inget specifikt svar på frågan vad som avses med goda konsekvenser. Frågan om vad som har egenvärde i livet är en särskild frågeställning som vi inte avser att försöka besvara här. Med en förenkling finns det tre huvudalternativ. En möjlighet är att förstå det goda livet som människans självförverkligande utifrån ett flertal egenvärden som möjligen sedan kan rangordnas på olika sätt. En annan ståndpunkt är att se välbefinnande och livsglädje som enda egenvärde. Ett tredje alternativ hävdar att goda konsekvenser handlar om att få sina önskningar uppfyllda i så hög grad som möjligt, oavsett vad önskningarna går ut på.

4.2.3 Etik i andra officiella texter

Många officiella texter, inte minst från statliga utredningar, innehåller etisk argumentation och etiska positioner. Någon enhetlig linje i texter om t.ex. äldrepolitiska frågor är dock inte alltid lätt att urskilja. Den kombination av människovärdesidé och konsekvensetik som vi argumenterar för står, så vitt vi kan se, inte i strid med bedömningar och slutsatser från andra kommittéer som under det senaste decenniet arbetat med de frågor som vi uppmärksammar. Människovärdesidén har ofta lyfts fram som etisk grundposition. Konsekvensetiska argument har också förekommit, även om detta inte alltid lyfts fram som en medveten etisk position. Någon lika tydlig ansats att förena människans värde och människans väl har dock inte funnits i analyser och förslag från dessa kommittéer.

Förenta Nationernas 46:e generalförsamling antog år 1991 en resolution (nr 46/91) med principer för äldre personer. Huvudrubrikerna i deklarationen är Independence, Participation, Care, Selffulfilment samt Dignity (oberoende, deltagande, vård, självförverkligande samt värdighet). Medan användningen av begreppet care kan ses som en referens till välfärd och trygghet kan begreppet selffulfillment tolkas som en referens till den form av konsekvensetik som räknar med fler värden än livsglädje och välbefinnande.

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

140

4.2.4 Etiska argument utifrån människans värde och väl

Utifrån idéerna om människans värde och väl kan övergripande etiska argument urskiljas. Det gäller särskilt mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter, humanitet och solidaritet. Vissa andra vanliga etiska argument framstår däremot som mindre relevanta. Det gäller bl.a. idén om äldres välfärd som en form av ”återbetalning” från samhällets sida. En stor del av samhällets offentliga stödinsatser utgörs av prestationsbaserade socialförsäkringar. Idén bakom sådana stödsystem kan beskrivas som en rättviseprincip utifrån prestationskriterier. Ett liknande argumentet har använts i fråga om olika former av välfärdsinsatser avsedda för äldre människor. Den äldre människan, som med hårt arbete ”byggde upp landet”, har enligt denna idé rätt att kräva samhälleliga motprestationer. Om en sådan samhällelig återbetalningsprincip skulle användas för den offentliga vården och omsorgen skulle dock vissa medborgare ställas utanför.

Det finns också andra värden och normer som kan ha betydelse för argumentationen i olika frågor. Dessa värden och normer besvarar inte frågan om vad som är etiskt rätt och orätt, gott eller ont. Utifrån en konsekvensetisk bedömning kan de ändå vara etiskt relevanta genom att bidra till eller motverka förutsättningar för ett gott liv och ett gott samhälle.

4.3 Behövs det en särskild äldrepolitik?

SENIOR 2005 konstaterar:

De nationella mål som riksdagen beslutat om för äldrepolitiken omfattar både insatser av äldre personer och insatser som andra kan göra för äldre personer. Vår beskrivning av åldrandet och en åldrande befolkning understryker att äldre människors egna insatser de närmaste decennierna får en allt större betydelse inom många områden för att skapa, öka, byta och i vissa fall fördela värden av olika slag.

Förekomsten av en särskild äldrepolitik kan leda till att föreställningen om äldre som en särskild kategori befästs och att människor i högre åldrar inte uppmärksammas inom arbetsmarknadspolitik, demokratipolitik, kulturpolitik, bostadspolitik och andra politikområden.

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

141

SENIOR 2005 anser:

N

De politiska insatser som omfattar insatser av äldre människor behöver utvecklas. Frågor som gäller människors möjligheter till inflytande, delaktighet och aktivitet måste integreras inom de olika politikområden som berörs.

N

En sådan mainstreaming får dock inte leda till att aspekter som gäller åldrande och äldre personer osynliggörs. Under en begränsad period behövs en ram för samordnade insatser på nationell nivå i syfte att möjliggöra integreringen. När vi här skriver om äldrepolitik är det denna särskilda och avgränsade betydelse som vi syftar på.

N

Ett förverkligande av den framtidsbild som vi skisserar kräver följande insatser: riv ålderstrappan, dvs. forma flexiblare livsloppsmönster, bryt åldersbarriärer, planera för aktivt åldrande och stärk ömsesidighet och ansvarstagande över generationsgränser.

4.3.1 Äldrepolitikens två dimensioner

De nationella mål som riksdagen beslutat om för äldrepolitiken omfattar, grovt sett, två typer av insatser: insatser av äldre personer och förutsättningarna för dessa, samt insatser som andra kan göra för äldre personer. Målen omfattar de flesta samhällssektorer.

Äldrepolitiken har tidigare till stor del handlat om insatser för äldre personer. I den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken (prop. 1997/98:113) konkretiseras de nationella målen genom exempel från ett stort antal områden. Där ges exempel som tar upp äldres möjligheter att delta i arbetslivet och att utöva inflytande i samhället. De förslag till drygt tjugo åtgärder som redovisas i Nationella handlingsplanen avser dock främst vård- och omsorgsfrågor. Sommaren år 2000 redovisades en halvtidsuppföljning av arbetet med handlingsplanen (Socialdepartementet 2000)som omfattade främst de drygt tjugo åtgärderna. Regeringen har aviserat (prop. 2001/02:1) att den under 2002 i en skrivelse till riksdagen kommer att redovisa genomförandet av den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken.

De nationella målen har formulerats med utgångspunkt från en resolution (nr 46/91) med principer för äldre personer som Fören-

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

142

ta Nationernas 46:e generalförsamling antog år 1991. Huvudrubrikerna i deklarationen är Independence, Participation, Care,

Self-fulfilment samt Dignity (oberoende, deltagande, vård, självförverkligande samt värdighet). I april 2002 äger FN:s andra världsförsamling om äldrefrågor rum i Madrid. Vid det tillfället ska en ny handlingsplan för äldrefrågor (FN 2000, se även FN 1982) antas av

FN:s samtliga 189 medlemsstater. Förhandlingsarbetet pågår fortfarande när detta skrivs, men klart är att den nya planen kommer att omfatta frågor som berör äldre inom ett stort antal områden.

Den beskrivning som vi gjort av åldrandet och en åldrande befolkning understryker dock att äldrepolitikens båda dimensioner behöver utvecklas. De insatser som äldre människor själva kan göra i arbetslivet, samhällslivet och vardagslivet under de närmaste decennierna får en allt större betydelse för att skapa, öka, byta och i vissa fall fördela värden av olika slag.

4.3.2 I huvudfåran

inte vid sidan av

Regeringen arbetar i dag med ett stort antal politikområden. Ett av dessa är äldrepolitik. Andra politikområden knutna till livsloppet är barnpolitik, ungdomspolitik (särskilt de ungdomspolitiska målen påminner starkt om de äldrepolitiska målen, förutom att vård och omsorg inte tas upp som en särskild punkt) och familjepolitik. Handikappolitiken och hälso- och sjukvårdspolitiken framträder som mer åldersneutrala trots att de till stor del omfattar frågor som är av stor för äldre människor. Den nationella handlingsplanen för äldrepolitik och direktiven till SENIOR 2005 berör ytterligare ett antal politikområden, bl.a. arbetsmarknadspolitik, demokratipolitik, kulturpolitik och bostadspolitik.

Indelningen i politikområden uttrycker en viss ambivalens i inställningen till åldrande och äldre människor. Å ena sidan tycks det vara ett värde att ange de åldersgrupper som faller vid sidan av den ”normala” medelåldersgruppen. Å den andra verkar det också finnas en vilja att normalisera och integrera frågor för dessa åldersgrupper inom andra, sektorsanknutna områden. Förekomsten av en särskild äldrepolitik kan vara praktisk i flera sammanhang och ge positiva resultat. Men den kan också leda till att föreställningen om äldre som en särskild kategori befästs och att människor över vissa åldrar osynliggörs inom andra politikområden. Ingår t.ex. äldre personers förutsättningar och förhållanden inom arbetsliv, demokrati

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

143

och boende utan vård och omsorg i äldrepolitiken eller i arbetslivspolitiken, demokratipolitiken och bostadspolitiken?

De nationella målen för äldrepolitik kan jämföras med de nationella mål som riksdagen har fastställt för handikappolitiken (prop. 1999/2000:79). Dessa mål utgör en tydlig tillämpning av principen om mainstreaming, som särskilt används vid strävanden efter lika villkor, bl.a. i politik för jämställdhet mellan kvinnor och män i Sverige. Mainstreaming kan närmast översättas som en medveten ambition att placera något i huvudfåran, bland det som uppfattas som typiskt eller normalt och inte vid sidan av. I handikappolitiken innebär principen att all verksamhet i samhället så långt möjligt ska ta sikte på att också möjliggöra för funktionshindrade att ha full delaktighet. Målen lyfter fram en samhällsgemenskap med mångfald som grund, en utformning av samhället så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet samt åtnjuter jämlikhet i levnadsvillkor.

Åtminstone den del av äldrepolitiken som gäller människors möjligheter till inflytande, delaktighet och aktivitet bör på motsvarande sätt bli en integrerad del av de många olika politikområden som berörs. För att detta ska bli möjligt krävs dock insatser för att synliggöra åldrandets möjligheter och betydelsen av åldersnormer samt utforma konkreta åtgärder riktade till olika aktörer. En strävan efter integrering av delar av dagens äldrepolitik inom andra områden får inte leda till att aspekter som gäller åldrande och äldre personer helt osynliggörs. Äldrepolitiken bör därför, under en begränsad period, vara en ram för samordnade insatser på nationell nivå i syfte att möjliggöra integreringen. När vi här skriver om äldrepolitik är det därför denna särskilda och avgränsade betydelse som vi syftar på.

4.3.3 Hur kan framtidsbilden förverkligas?

Vår framtidsbild är fortfarande under arbete. Framtidsbilden bör stegvis kunna förverkligas under perioden 2005 2020, dvs. under den period då de som är barn i dag växer upp och de som i dag är 50 60 år åldras. Inom ramen för den äldrepolitik som vi skisserat ovan bedömer vi att det krävs insatser utifrån fyra huvudprinciper för att förverkliga framtidsbilden. Dessa fyra ”nycklar” till framtiden är:

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

144

N

Riv ålderstrappan och forma flexiblare livsloppsmönster

N

Bryt åldersbarriärer

N

Planera för aktivt åldrande

N

Stärk ömsesidighet och ansvarstagande över generationsgränser

Principerna hänger nära samman med varandra. Vi ser den första principen som central, men den förutsätter insatser utifrån den andra och tredje principen. Tillsammans kan de tre första principerna ses som förutsättningar för den fjärde. Principerna utgår från det underlag och de slutsatser som presenteras i kapitel 2 och 3. I det här kapitlet beskriver vi principernas generella innebörd och refererar den internationella diskussion som förs om de frågor vi tar upp. I kapitel 5 7 analyserar vi vad en tillämpning i Sverige av principerna innebär inom tre centrala livsområden: arbetsliv, samhällsliv (medborgarskap, politiskt inflytande, kultur och social ekonomi) och vardagsliv (hälsa, boende, teknik, handel, service, närmiljö och trafik).

4.4 Riv ålderstrappan

forma flexiblare

livsloppsmönster

SENIOR 2005 konstaterar:

Med flexiblare livsloppsmönster kan utbildning, arbete, samhällsengagemang och fritid bli parallella spår i alla åldrar och inte bara aktiviteter förknippade med vissa åldrar. Flexiblare livsloppsmönster kan bidra till en frigörelse från roller och begränsningar som i dag utgår från uppdelningen av livsloppet i avgränsade fack. Den frigörelsen behöver inte begränsas till åren kring pensionsåldern och därefter. Större möjligheter till karriär och vidareutbildning i 50-årsåldern skulle också kunna underlätta för människor att ägna mer tid åt bl.a. sina barn när man är i 30- och 40-årsåldern.

Det nya svenska pensionssystemet understödjer en sådan flexibilitet. Det ger möjligheter till flexibla kombinationer av förvärvsarbete och pensionering, men också ekonomiska incitament för förvärvsarbete högt upp i åren. Även förvärvsarbete efter 70 års ålder bidrar till att höja pensionssumman. En diskussion om ändrade livsloppsmönster i 60- och 70-årsåldern behöver inte heller överskuggas av hot om minskade pensionsnivåer.

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

145

Kvinnors ökade förvärvsarbete under 1900-talet visar att livsloppsmönster kan ändras på ganska kort tid. Samtidigt måste sådana livsloppsförnyelser få tillåtas ta tid. Ytterst berör de människors förväntningar på livet och samhället.

SENIOR 2005 anser:

N

Politiska insatser inom olika områden bör inriktas på att främja nya och mer flexibla livsloppsmönster som alternativ till de kronologiskt bundna mönster som i dag dominerar. En mångfald av nya kombinationer behöver stimuleras. Det är också viktigt att åldersgränser och andra hinder för äldre personers förvärvsarbete och delaktighet i samhällslivet undanröjs.

N

Effekterna på hälsoutvecklingen måste följas noga, bl.a. med beaktande av skillnader mellan kvinnor och män och grupper med olika ekonomiska förhållanden. Flexiblare livsloppsmönster får t.ex. inte leda till ytterligare dubbelarbete för kvinnor, ökade socioekonomiska skillnader eller en ny ”kravkultur” när det gäller aktivitet i hög ålder.

4.4.1 En nyckelfråga

i Sverige och i andra länder

Flexiblare livsloppsmönster kan göra det möjligt att se utbildning, arbete, samhällsengagemang och fritid som parallella spår i alla åldrar och inte som aktiviteter förknippade med vissa åldrar. Tillsammans med kontakter över generationsgränser kan ett sådant öppnare förhållningssätt till livsloppet minska olika former av negativ särbehandling av människor över vissa åldersstreck.

Det finns flera skäl som talar för att flexiblare livsloppsmönster är en nyckelfråga i den framtida äldrepolitiken. Med flexiblare livsloppsmönster i 60- och 70-årsåldern kan de gemensamma behoven av äldre personers kunskaper och erfarenheter i arbetsliv och samhällsliv förenas med människors egna prioriteringar, där många i dag lägger allt större vikt vid den egna fritiden. Flexiblare livsloppsmönster, med längre anknytning till arbetslivet, kan också påverka synen på äldres roll i samhällslivet efter pensioneringen. Överhuvudtaget kan flexiblare livsloppsmönster luckra upp åldersstreck mer kraftfullt och varaktigt än några enstaka insatser inom olika områden.

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

146

Den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD lyfter också fram flexiblare livsloppsmönster som en nyckelfråga för ett aktivt åldrande (OECD 1998 och 2000). OECD efterlyser nya möjligheter för människor att använda sin tid på ett mer flexibelt sätt för lärande, arbete, fritid och omsorg. Hinder för detta är bl.a. bristande hälsa, bristande tillgänglighet, bristande flexibilitet på arbetsplatser t.ex. för att få tid till barn eller anhöriga som behöver vård och politiska beslut som inte följt med den demografiska utvecklingen. De lösningar som OECD skisserar omfattar bl.a. en starkare betoning på långsiktigt förebyggande insatser, större uppmärksamhet på kritiska övergångar under livsloppet och en tydlig koppling mellan livsinkomst och pensionsbelopp. Medan åldrandets effekter kan ses hos äldre människor är det hos yngre personer som policyförändringar för ett aktivt åldrande kan komma att få ett verkligt genomslag, konstaterar OECD.

Mer varierade livslopp, med större möjligheter till engagemang inom olika områden samtidigt, kan ses som ett svar på de demografiska och hälsomässiga förändringar som har skett och förväntas ske under kommande år. Med flexiblare livsloppsmönster kan dessa förändringar bidra till en frigörelse från roller och begränsningar som i dag utgår från uppdelningen av livsloppet i avgränsade fack. Den frigörelsen behöver inte begränsas till åren kring pensionsåldern och därefter. Tvärtom kan möjligheter att överblicka och disponera en längre tid då ens kunskaper och erfarenheter behövs minska trycket på att arbetsliv, familjeliv och andra aktiviteter måste kombineras under en kort period tidigare i livet. Större möjligheter till karriär och vidareutbildning i 50-årsåldern skulle kunna underlätta för människor att ägna mer tid åt bl.a. sina barn när man är i 30- och 40-årsåldern.

Livsloppsperspektivet betonar tydligt de individuella möjligheterna och variationerna. För att detta ska kunna främjas av politiska beslut behövs ökade kunskaper om hur livsloppsmönster kan förnyas och om vilka områden som på 2000-talet huvudsakligen är åldersintegrerade och vilka som är ålderssegregerade. Åldersgränser och andra hinder för äldre personers förvärvsarbete och delaktighet i samhällslivet behöver uppmärksammas och undanröjs.

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

147

4.4.2 Nya pensionssystemet underlättar

Sverige, har i jämförelse med många andra OECD-länder, en betydande fördel när det gäller att forma flexiblare livsloppsmönster. Det nya pensionssystemet understödjer på flera sätt sådana insatser. Det ger möjligheter till flexibla kombinationer av förvärvsarbete och pensionering, men också ekonomiska incitament för förvärvsarbete högt upp i åren, även förvärvsarbete efter 70 års ålder bidrar till att höja pensionen. En diskussion om ändrade livsloppsmönster i 60- och 70-årsåldern behöver inte heller överskuggas av hot om minskade pensionsnivåer.

De senaste årens diskussioner och information om det nya pensionssystemet kan ha skapat en större medvetenhet om att dagens livsloppsmönster kan behöva förnyas. I den Eurobarometer som genomfördes i EU:s medlemsländer år 1999 svarade cirka 80 procent av de tillfrågade svenskarna från 15 år ”ja” på frågan om de tror att människor i framtiden måste gå i pension senare än i dag (Andersson i bilagedel A). Denna andel var mer än dubbelt så stor som den genomsnittliga andelen i samtliga EU-länder, som låg på cirka 40 procent. Andelen som trodde att välfärdsstaten skulle fortsätta växa och att de som gått i pension kommer att få det bättre i framtiden var också lägst i Sverige. Endast drygt 9 procent av de tillfrågade svenskarna trodde detta, jämfört med ett genomsnitt på drygt 18 procent i hela EU. Dessa siffror säger dock inget om den egna viljan och de egna drivkrafterna.

4.4.3 Hur kan livsloppsmönster förnyas?

Livsloppsmönster kan ändras, även på ganska kort tid. Under 1900talet skedde två stora livsloppsförnyelser i Sverige och flera andra länder: männens pensionsålder sjönk och blev mer enhetlig och kvinnor började förvärvsarbeta i stor skala. Den amerikanska sociologen Janet Giele har uppmärksammat hur sådana innovationer av livslopp går till (Giele 1998). Hon har studerat övergången i USA och västra Tyskland från ett livslopp där kvinnor förväntades dra sig ur arbetslivet när de gift sig (etablerat i en bredare medelklass i mitten av 1800-talet) till en ny norm för kvinnor baserad på mer omfattande utbildning, karriärmöjligheter och mindre familjer. Analysen bygger på demografiska data och stora mängder nedtecknade och detaljerade livsberättelser.

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

148

Giele hävdar att förändringen började på allvar först när den definierades som en förnyelse istället för att vara ett undantag från den dominerande normen. Det krävdes också att förnyelsen kunde ses som en anpassning till flera omständigheter: kvinnornas egna behov, samhälleliga och ekonomiska realiteter och behovet av deras arbetskraft. Så länge som hustrurs och mödrars yrkesarbete sågs som en fråga om deras egna val- och utvecklingsmöjligheter hände inte mycket. Enligt Giele har dessutom kulturella faktorer avgörande betydelse för om livsloppsförnyelser verkligen får genomslag. Detsamma gäller tidpunkten för när en person kommer i kontakt med det nya. För kvinnor som blev pionjärer i arbetslivet var tonåren och de tidiga vuxenåren avgörande.

4.4.4 Risker att uppmärksamma

Förnyelser av livsloppsmönster medför även svårigheter och risker. Det kan finnas förhållanden som motverkar eller komplicerar sådana förändringar och därför gör dem svårare för enskilda människor. Förändringarna kan också påverka olika grupper på olika sätt och leda till problem både för enskilda människor och för samhället. En viktig lärdom av de studier om åldrande och genus respektive åldrande och etnicitet som vi refererade i avsnitt 2.4 är att det behövs särskild kunskap om de utsatta livslopp som kan präglas av knappa ekonomiska omständigheter eller utanförskap.

När det gäller förändringar som berör pensioneringen är effekter på hälsoutvecklingen särskilt intressanta. Den positiva hälsoutvecklingen bland äldre under de senaste decennierna är ett starkt skäl att diskutera möjligheterna till nya former av livsloppsmönster i 60- och 70-årsåldern. Den positiva utvecklingen har dock ägt rum samtidigt som människor i större utsträckning lämnat arbetslivet tidigt. Som framgår av avsnitt 2.2 utgör pensioneringen i dag för många en temporär avlastning som leder till att den subjektiva hälsoupplevelsen ökar. Detta stärker argumenten för flexiblare livsloppsmönster, som gör det möjligt att kombinera arbete och fritid. Samtidigt pekar resultaten på vikten av att åtgärder som främjar äldres deltagande i arbetslivet utformas så att de inte påverkar hälsoutvecklingen negativt. En sådan negativ utveckling skulle på sikt även kunna leda till ökade vård- och omsorgskostnader. Effekterna på hälsoutvecklingen måste följas noga, bl.a. med beaktande

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

149

av skillnader mellan kvinnor och män och grupper med olika ekonomiska förhållanden.

I kapitel 2 refereras resultat som tyder på att upplevelsen av sammanhang och mening under åldrandet underlättas av att den enskilde individen har möjlighet att vara aktiv inom flera livsområden samtidigt. Resultaten kommer från en studie som visar att livsloppsmönstren i dag är starkt betingade av bl.a. klass och kön. Det är viktigt att insatser genomförs och följs upp på ett sätt som tar stor hänsyn till detta. Det är också viktigt att flexiblare livsloppsmönster frigör oss från dagens invanda och åldersbestämda roller, men utan att skapa en ny kravkultur när det gäller aktivitet i hög ålder.

Ett av frågetecknen i prognoser över hälsoutvecklingen hos de generationer som snart går i pension är vad mångfalden av roller och ansvar betyder för kvinnors hälsa. Den livsloppsförnyelse som innebär att kvinnor i större utsträckning än tidigare förvärvsarbetar har inte gått i takt med ett mer delat ansvar för hemarbete och barn mellan kvinnor och män. Större möjligheter att vara aktiv och delaktig på flera områden samtidigt kräver också en omprövning av hur ansvaret inom dessa områden är fördelat. En uppenbar risk med flexiblare livslopp under 60- och 70-årsåldern är att många kvinnor pressas att lägga ytterligare ansvar till det ansvar de har för anhörigvård och kanske även passning av barnbarn och annan hjälp till släktingar, vänner och grannar.

Även om livsloppsförnyelser kan slå igenom relativt snabbt så måste den här typen av förändringar tillåtas ta tid. Ytterst berör de människors förväntningar på livet och samhället. Kvinnors deltagande i arbetslivet ökade snabbt genom att generationer som var i 20- och 30-årsåldern kom i kontakt med nya idéer och normer. Kanske är det personer som i dag är i 40-årsåldern eller i början av 50-årsåldern som på allvar kan vilja sträva efter och förverkliga flexibla livslopp även i 60- och 70-årsåldern? Bland dem som är äldre kan det finnas sådana ”pionjärer” som Janet Giele beskriver. Många som i dag närmar sig pensioneringen har dock under decennier ställt in sig på en viss tillvaro sedan man lämnat arbetslivet.

Konjunkturvariationer kan utgöra hinder för livsloppsförnyelser. I början av 1990-talet höjdes det röster för att äldre personer solidariskt skulle lämna sina arbeten till förmån för yngre personer som var utan arbete. I flera andra länder genomfördes också olika åtgärder under 1980- och 1990-talen för att åstadkomma sådana generationsväxlingar. Erfarenheterna från dessa länder visar att en

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

150

minskning av antalet äldre personer i arbetskraften inte verkar ha motsvarats av några positiva effekter på sysselsättningen bland ungdomar (Wadensjö & Sjögren 2000). Under konjukturuppgången i slutet av 1990-talet kom den demografiska utvecklingen alltmer i fokus och frågan om äldres deltagande i arbetslivet började ses ur nya perspektiv, såväl i Sverige som i andra länder. För en seriös diskussion om flexibla livslopp måste dessa perspektiv hållas vid liv genom nya konjunktursvängningar.

4.5 Bryt åldersbarriärer

SENIOR 2005 konstaterar:

Negativ särbehandling på grund av ålder är en diskrimineringsgrund bland andra. Vi välkomnar därför förslaget att komplettera regeringsformen med en föreskrift där diskriminering på grund av ålder nämns som en av flera otillåtna former av diskriminering. Vi ser det också som ett genombrott att en ny samlad lagstiftning mot diskriminering i Sverige nu utreds med ålder som en av flera diskrimineringsgrunder.

Medvetenheten om hur åldrande och äldre människor beskrivs, eller utelämnas, i politiska och administrativa dokument måste öka. Det kan handla om att inte kalla nämnder som sysslar med vård och omsorg om äldre människor för äldrenämnder eller tala om alla som är 65 år och äldre som improduktiva eller icke-arbetsföra. Inspiration när det gäller metoder och formuleringar kan hämtas från flera andra länder.

En aktiv diskussion om de bilder och beskrivningar som förekommer i bl.a. massmedierna är en nödvändig del av det demokratiska samtalet. Även här finns det exempel på insatser i andra länder som kan ge inspiration.

SENIOR 2005 anser:

N

Staten, kommunerna och landstingen bör vara föregångare när det gäller att förändra ett språkbruk som bara associerar äldre människor med improduktivitet och behov av hjälp.

N

Officiell statistik och offentligt finansierad forskning som ska gälla hela befolkningen eller personer över 65 år bör omfatta personer i alla åldrar, utan någon övre åldersgräns,

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

151

om det inte finns särskilda skäl som talar emot detta. Undersökningar från statliga myndigheter, kommuner och landsting behöver också utformas så att de ger underlag för analyser och slutsatser som gäller alla berörda personer, oavsett ålder.

N

Det är angeläget att organisationer och företag så snart som möjligt ser över sina etiska regler och policydokument i syfte att synliggöra och motverka negativ särbehandling på grund av hög ålder.

Att synliggöra och motverka negativ särbehandling på grund av hög ålder handlar ytterst om att främja mänskliga rättigheter för alla. Sådana insatser är nödvändiga för att flexiblare livsloppsmönster ska kunna formas. Både i Sverige och andra länder har intresset för åldersnormer och åldersdiskriminering hittills varit alltför litet.

Erfarenheter från arbetet med att uppmärksamma och motverka negativ särbehandling av andra skäl, t.ex. kön, etnicitet, sexuell läggning och funktionshinder, tyder på det behövs ett samspel mellan kortsiktiga åtgärder för att ”öppna dörrar” och långsiktiga strukturförändringar. Om fler äldre personer ska ses och höras i massmedierna så måste fler äldre personer vara med i de sammanhang som beskrivs och diskuteras i massmedierna, t.ex. i beslutande befattningar i politik, näringsliv och föreningsliv.

4.5.1 Lagar och internationella överenskommelser mot diskriminering

Förbud mot negativ särbehandling på grund av ålder har inte haft samma självklara plats i lagar och internationella överenskommelser, som t.ex. förbud mot diskriminering på grund av kön eller etniskt ursprung. Ett exempel är FN:s stadga om mänskliga rättigheter från år 1948, där ålder inte nämns som grund för diskriminering. I artikel 2 anges dock att var och en omfattas av de rättigheter och friheter som tas upp i deklarationen, utan undantag av något slag (FN 1948) . Ålder börjar nu dock allt oftare direkt nämnas som en av flera diskrimineringsgrunder i internationella dokument. Även i Sverige pågår en utveckling mot att ålder beaktas som diskrimineringsgrund tillsammans med bl.a. kön, etniskt ursprung, funktionshinder och sexuell läggning.

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

152

Europarådet

Den europeiska konventionen angående skydd för mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) innehåller ett stadgande om diskriminering. Enligt artikel 14 i konventionen skall åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i konventionen säkerställas utan någon åtskillnad på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. Uppräkningen av de s.k. diskrimineringsgrunderna i artikeln är inte fullständig. Den omfattar således även sådana diskrimineringsgrunder som funktionshinder, ålder och sexuell läggning utan att detta anges direkt. Europakonventionen gäller sedan 1995 som lag i Sverige (1994:1219). Vid samma tidpunkt infördes i regeringsformen (RF 2 kap. 23 §) ett stadgande om att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Europakonventionens bestämmelser.

Under senare år har diskrimineringsfrågor fått stor uppmärksamhet i det internationella samarbetet. I stor utsträckning förs diskussionerna med inriktning mot en generell reglering av diskriminering, omfattande i princip alla områden av samhällslivet och gällande oavsett på vilken grund en person diskrimineras. Ett exempel på internationellt arbete med denna inriktning är det tilläggsprotokoll (nr 12) till Europarådskonventionen som antogs av Europarådets ministerkommitté den 26 juni 2000 (dir. 2001:14).

EU

Inom EU har frågor om diskriminering på grund av ålder tagits upp olika sammanhang.

Genom Amsterdamfördraget år 1997 infördes en ny artikel 13 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget), som ger rådet befogenhet att, inom ramen för de befogenheter fördraget ger gemenskapen, vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Med stöd av denna artikel antog EU:s ministerråd den 27 november 2000 ett direktiv (EU 2000b) om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (2000/78/EG). Det behandlar diskriminering i arbetslivet i en vidare ram än de svenska lagarna

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

153

mot diskriminering i arbetslivet och omfattar diskrimineringsgrunderna religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder och sexuell läggning. Direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna får införa regler som går längre när det gäller att ta tillvara likabehandlingsprincipen än vad som anges i direktiven (art. 6 resp. 8). Direktivet ingår i ett ”anti-diskrimineringspaket” som också omfattar bl.a. ett handlingsprogram mot diskriminering (2001 2006).

I den stadga om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen som antogs i Nice den 7 december 2000 anges i 3 kap. 21 artikeln att diskriminering på grund av bl.a. ålder skall vara förbjuden (”prohibited”) (EU 2000a). I 3 kap. artikel 25 anges dessutom att unionen erkänner och respekterar de äldres rätt att leva ett värdigt och oberoende liv och att delta i det sociala och kulturella livet.

Skyddet mot diskriminering enligt EU:s direktiv om likabehandling i arbetslivet gäller endast fysiska personer. Direktivet omfattar såväl den offentliga som den privata sektorn (art. 3) och täcker både direkt och indirekt diskriminering. Även trakasserier som har samband med ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning skall anses vara diskriminering. Inom ramen för gemenskapens befogenheter omfattar direktivet villkor för tillträde till anställning, till verksamhet som egenföretagare och till yrkesutövning, tillträde till yrkesvägledning och yrkesutbildning inklusive yrkespraktik, anställnings- och arbetsvillkor samt medlemskap i och förmåner tillhandahållna av fackföreningar, arbetsgivarorganisationer och andra yrkesorganisationer.

Viss särbehandling som omfattas av direktivet är dock tillåten. Det gäller särbehandling som kan motiveras med att en viss egenskap som har samband med ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav (art. 4). Även viss särbehandling på grund av ålder är tillåten enligt direktivet om likabehandling i arbetslivet (art. 6). Direktivet innehåller också bestämmelser om positiv särbehandling, som innebär att medlemsstaterna får behålla eller besluta om särskilda åtgärder för att förhindra att personer missgynnas på någon av de diskrimineringsgrunder som direktiven omfattar eller att kompensera för ett sådant missgynnande (art. 5 resp. 7).

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

154

Direktivet om likabehandling i arbetslivet skall vara genomfört i nationell rätt senast den 2 december 2003, med undantag av bestämmelserna om diskriminering på grund av ålder och funktionshinder. För dem har medlemsstaterna, om så behövs ytterligare tre år på sig.

Sverige

De svenska lagar som reglerar grundläggande fri- och rättigheter eller förbud mot diskriminering tar inte uttryckligen upp ålder. En grundläggande princip i den svenska rättsordningen är dock alla människors lika värde. Denna princip kommer till uttryck i bl.a. 1 kap. 2 § regeringsformen (1974:152) (RF) där det sägs att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde (Ds 2001:10, skr. 2001/02:83). Principen uttrycks också i 1 kap. 9 § RF genom kravet på allas likhet inför lagen, som skall beaktas av domstolar och förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen.

Inom arbetslivet finns sedan 1 maj 1999 särskilda lagar som omfattar åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet (1999:130), förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder (1999:132) och förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning (1999:133). När det gäller diskriminering på grund av kön finns dessa regler i Jämställdhetslagen (1991:433). Inom de områden där diskriminering regleras i särskilda lagar finns det ombudsmän med uppgift att följa upp och bevaka hur dessa lagar följs och att ta emot anmälningar om brott mot dessa lagar. På nationell nivå arbetar ingen myndighet eller annan instans särskilt med frågor om likabehandling oavsett ålder. Diskussionen om en statlig äldreombudsman har till och från förts i Sverige. Utgångspunkten har i de flesta fall varit äldre människors ställning inom vård och omsorg.

Inom hälso- och sjukvården har ålder som grund för prioriteringar diskuterats ingående. Genom lag (1997:142) ändrades 2 § Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) så att det framgår att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Av förarbeten till denna ändring framgår att hög ålder i sig inte får utesluta människor från att få en viss behandling. Den biologiska åldern, som beror på organens och kroppens funk-

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

155

tion, måste dock få ligga till grund då man bedömer för- och nackdelar för den enskilde av en medicinsk insats.

Regeringen överlämnade i december 2001 propositionen Ändringar i regeringsformen samarbetet i EU m.m. (prop. 2001/02:72) till riksdagen. I propositionen föreslår regeringen bl.a. ändringar i 1 kap. 2 § RF i syfte att ge utsatta grupper ett stärkt grundlagsskydd.Förslaget innebär att den nuvarande lagtexten kompletteras med en föreskrift om att det allmänna skalla verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Det föreslås också en föreskrift om att det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av ett antal uppräknade orsaker som anknyter till den enskilde som person. En av de orsaker som räknas upp är ålder. Regeringen understryker att uppräkningen av otillåtna diskrimineringsgrunder endast är exemplifierande och inte fullständig. Genom att begreppet ålder tas med i uppräkningen markerar regeringen ett krav på att det allmänna skall verka mot diskriminering av äldre.

Regeringens förslag till ändring av RF ger inte upphov till några rättigheter för den enskilde. Förslaget redovisar en målsättning och ålägger det allmänna att positivt verka för att målsättningen i största möjliga utsträckning förverkligas. Riksdagen avser att behandla propositionen under våren 2002 och därefter planeras ytterligare ett riksdagsbeslut under hösten 2002. De föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2003.

Den av regeringen tillsatta Utredningen om ett vidgat skydd mot diskriminering, Diskrimineringsutredningen 2001 (N 2001:01), har i uppdrag (dir. 2000:106) att lämna förslag till hur EU:s direktiv om likabehandling i arbetslivet skall genomföras i Sverige med ett undantag. Efter regeringsbeslut den 31 januari 2002 (dir. 2002:12) ändras uppdraget så att utredningen inte skall lämna förslag som avser diskriminering på grund av ålder.

Regeringen beslutade vid samma sammanträde att tillkalla en parlamentarisk kommitté (dir. 2002:11) som får i uppdrag att bl.a. överväga en gemensam lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet diskrimineringsgrunder och samhällsområden. I uppdraget ingår att lämna förslag till hur bestämmelserna om åldersdiskriminering i EU:s direktiv om likabehandling i arbetslivet skall genomföras i Sverige. När det gäller diskriminering på grund av ålder ska kommittén kartlägga i vilken utsträckning det finns behov av att införa sådan lagstiftning på andra områden än de som täcks av direktivet om likabehandling i arbetslivet.

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

156

Kommittén ska också se över ansvarsområden och uppgifter för Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Handikappombudsmannen och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning. I detta arbete skall kommittén överväga en samordning eller sammanslagning av några eller samtliga av dessa ombudsmän. Mot bakgrund av sitt ställningstagande i fråga om utformningen av en framtida diskrimineringslagstiftning skall kommittén lämna förslag på hur tillsynen över efterlevnaden av en sådan lagstiftning skall utformas. Ett område som särskilt framhålls i direktiven är att kommittén ska överväga hur tillsynen mot ett förbud mot diskriminering på grund av ålder skall utövas. Kommittén skall redovisa uppdraget senast den 1 december 2004.

4.5.2 Politiskt målgruppstänkande

Vi har redan diskuterat de risker som en särskild äldrepolitik innebär för att människor över en viss ålder kategoriseras som en särskild grupp och marginaliseras inom andra politikområden. Vi har också noterat att statens, kommunernas och landstingens eget språkbruk tenderar att särskilja äldre som grupp och att i huvudsak associera gruppen med improduktivitet, beroende och sjuklighet. I samhällsekonomiska analyser avförs människor efter 65 års ålder ofta automatiskt från den arbetsföra eller produktiva delen av befolkningen. Ord som äldrenämnder och äldreombudsmän refererar ofta enbart till vård- och omsorgsområdet.

I några andra länder har det gjorts systematiska försök att integrera åldrande och äldrefrågor i det generella politiska arbetet. I Nederländerna finns sedan mitten av 1990-talet en särskild myndighet med uppdrag att motverka åldersdiskriminering, Landelijk Bureau Leeftijdsdiscriminatie. Myndigheten har tagit fram ett verktyg för att testa språk och idéinnehåll i officiella policytexter (LBL 1999). Tillämpningar av verktyget på regeringsdokument i Nederländerna har visat att dessa förmedlar stereotypa bilder av äldre människor och åldrandet. Myndigheten har därför utfärdat följande rekommendationer till regeringen och andra myndigheter i Nederländerna:

N

Var uppmärksam på hur staten själv hanterar föreställningar om ålder (bl.a. genom att pröva alla dokument med testet nedan)

N

Föregå med gott exempel

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

157

N

Stimulera lokala myndigheter och organisationer att bekämpa negativa bilder knutna till ålder

Test A: Beskrivningar av ålder i policydokument

Fyra saker att vara särskilt uppmärksam på i officiella policydokument när det gäller åldersstereotyper:

N

Vilka är målgrupperna för policyn och används ålder för att beskriva dessa? Hur sker detta? Skapar det stereotypa bilder?

N

Vilka är huvudpunkterna i texten, och framställs dessa på ett åldersneutralt sätt?

N

Leder policyn till negativa bilder av åldrandet?

N

Vilka förändringar eller förtydliganden behövs i framställningen och innehållet så att tillämpningen av policyn inte leder till oönskade olikheter på grund av ålder?

Det kanadensiska hälso- och socialdepartementet, Health Canada, har på ett liknande sätt utarbetat ett instrument för granskning och utvecklingsarbete när det gäller policyarbete på federal, delstatlig och lokal nivå. Instrumentet kallas National Framework on Aging. Utgångspunkten är en kortfattad vision, som lyfter fram Kanada som ett samhälle för alla åldrar och där äldre personers välbefinnande och bidrag främjas inom alla livsområden. Utifrån detta har fem centrala principer urskiljts: värdighet, oberoende, delaktighet, rättvisa och trygghet. I en särskild guide finns frågor om hur politiska och administrativa policyer och program bidrar till att stärka dessa principer. Övergripande frågor i guiden gäller bl.a. om policyer och program inkluderar seniorer i samhället eller särskiljer dem som grupp.

Överhuvudtaget tar Health Canada ett bredare grepp på frågor som gäller åldrande och äldre personer än vad som är vanligt i andra länder. Departementet har även ett rådgivande organ för åldrandefrågor, The National Advisory Council on Aging (NACA). NACA består av 18 ledamöter och ska bistå den kanadensiska hälso- och socialministern med råd i alla frågor som rör åldrande och äldres levnadsvillkor i landet. Under de senaste åren har NACA tagit upp frågor som rör trygghet, hälsa, boende, kvinnors livslopp, åldrande arbetskraft, livslångt lärande, utbildning i gerontologi och övergrepp mot äldre. NACA:s utåtriktade arbete består

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

158

av policyuttalanden, kunskapsöversikter, rapporter i olika ämnen samt nyhetsbrev.

4.5.3 Statistik och enkäter

Många undersökningar och studier som genomförs av statliga myndigheter, kommuner och landsting har relativt lågt satta övre åldersgränser, inte sällan vid 70 eller 74 år. I många avseenden saknas därför kunskaper om människor i högre åldrar. Statistik som gäller personer över 65 års ålder ger inte heller alltid underlag för analyser av hur ålder samvarierar med t.ex. kön, hälsa, inkomst och social situation.

I slutbetänkandet Välfärdsbokslut för 1990-talet (SOU 2001:79) från Kommittén Välfärdsbokslut ges indirekt en bild av problematiken. Där behandlas välfärdssituationen för äldre med utgångspunkt i uppgifter om personer i åldern 75 84 år. Kommittén konstaterar att den övre åldersgränsen i SCB:s levnadsnivåundersökning (ULF) medför att det till stor del saknas kunskaper om välfärden bland de 200 000 personer i befolkningen som är 85 år eller äldre. Bland dessa är ett mycket stort antal kvinnor som lever ensamma.

Den nu gällande lagen (2001:99) om officiell statistik trädde i kraft den 1 april 2001. Av lagens 3 § framgår att officiell statistik skall finnas för allmän information, utredningsverksamhet och forskning. Den skall vara objektiv och allmänt tillgänglig. I regeringens proposition En ny statistiklagstiftning (prop. 2000/01:27) redovisas allmänna motiv för officiell statistik. Regeringen skriver:

Grundläggande funktioner i samhället som demokrati, ekonomi och välfärd är i större eller mindre grad beroende av kunskap baserad på tillförlitlig statistik. Kunskap baserad på statistiska undersökningar behövs också för att utveckla välfärden. Välfärdsstatistiken utgör ett viktigt underlag för att kunna utvärdera hur de senaste årens stora besparingar på statsbudgeten har påverkat välfärden för olika grupper i samhället. Det behövs också statistik för att kunna planera för framtiden, bl.a. för ökade behov av samhällsservice för en alltmer åldrande befolkning.

I förordningen (2001:100) om den officiella statistiken finns kompletterande föreskrifter till lagen. Av förordningens 2 § framgår dels vad som är officiell statistik, dels vilka myndigheter som ansvarar för olika delar av statistiken (statistikansvariga myndig-

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

159

heter). Från den 1 januari 2002 har 2 § andra stycke fått ny lydelse. Där framgår att det är den statistikansvariga myndigheten som beslutar om statistikens innehåll och omfattning inom sitt statistikområde, om inte något annat följer av särskilt beslut av regeringen.

Officiell statistik och offentligt finansierad forskning som gäller hela befolkningen eller personer över 65 år bör omfatta personer i alla åldrar, utan övre åldersgräns, om det inte finns särskilda skäl som talar emot detta. Detta är även angeläget för att kunna belysa situationen för män och kvinnor. Det är också angeläget att undersökningar från statliga myndigheter, kommuner och landsting utformas så att de ger underlag för analyser och slutsatser som gäller alla berörda personer, oavsett ålder.

4.5.4 Massmedier

Regler mot diskriminering finns även inom medievärlden. I radio-_och_tv-lagen (1996:844) kap. 6, 1 § anges att den som sänder tvprogram eller som sänder ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen skall se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

I sändningstillstånden för Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB och TV4 AB finns det paragrafer som anger att bolagen skall ta hänsyn till televisionens respektive ljudradions särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen. Granskningsnämnden för radio och tv, som enligt radio- och tv-lagen i efterhand granskar om sända program står i överensstämmelse med lagen, kommenterar detta med att bolagen skall vara varsamma med framställningar som kan uppfattas som diskriminerande mot människor av visst kön eller med viss etnisk bakgrund. Ingenting utesluter dock att bestämmelserna i sändningstillstånden även kan ses som förbud mot diskriminering på grund av ålder.

Den internationella journalistfederationen IFJ, där Svenska Journalistförbundet är medlem, har antagit en deklaration med principer om journalisters uppförande. Deklarationens sjunde punkt anger att journalisten ska göra sitt yttersta för att undvika diskriminering på grund av ras, kön, sexuell läggning, språk, religion, politisk eller annan åsikt samt nationell och social härkomst

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

160

(IFJ 1986). Ålder nämns således inte uttryckligen i deklarationen. Inte heller i de etiska reglerna för press, radio och tv som Svenska Journalistförbundet och Tidningsutgivarna antagit nämns ålder. Dessa etiska regler uppmanar till en allmän försiktighet med vissa typer av uppgifter. Punkt tio i reglerna lyder: ”Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”.

En aktiv diskussion om de bilder och beskrivningar som massmedierna ger är en nödvändig del av det demokratiska samtalet. Diskussionen behöver föras både inom och utom medierna. I dag är denna diskussion påfallande liten när det gäller ålder som faktor. Samtidigt utgör schablonbilder och osynliggöranden på grund av hög ålder tydliga exempel på hur massmedierna mer eller mindre oreflekterat för gamla stereotyper vidare. Inom massmedierna finns det sannolikt en stor potential för att driva mediernas kritiska, granskande uppdrag vidare när det gäller åldersnormer, efter de viktiga insatser som gjorts och görs för att fästa uppmärksamheten på bl.a. hur genus, etnicitet och sexuell läggning påverkar människors möjligheter att leva på lika villkor i samhället.

Den myndighet i Nederländerna som arbetar mot åldersdiskriminering har också givit ett bidrag till den diskussionen genom ett verktyg för att testa bilder och beskrivningar av ålder i massmedier (LBL 1999).

Test B: Beskrivningar av ålder i massmedier

1. Urval: Avbildas eller beskrivs gruppen/personen som representativa för en hel åldersgrupp? Sker urvalet av personer eller ämnen från olika åldersgrupper på samma villkor?

2. Roll: I vilken situation, roll eller funktion avbildas någon? Relateras detta till ålder och är det i så fall korrekt?

3. Tonfall: Hur tilltalas någon? Artigt, respektfullt, förringande, retfullt? Nämns personens (tidigare) funktion? Har man valt att närma sig personen på ett särskilt sätt?

4. Avbildning och färg: Hur är någon filmad eller fotograferad? Avbildas personer i olika ålder på olika sätt? Hur används färg och ljus? Vilka drag utmärker olika åldrar? Ligger tonvikten på negativa aspekter? Spelar utseendet någon roll? (En äldre person som avbildas ovanifrån förefaller ofta ömklig eller försvarslös. Äldre kvinnor avbildas ofta på det sättet. Äldre män avbil-

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

161

das ofta nedifrån, särskilt om de tidigare haft en betydande ställning.)

5. Symboler och metaforer: Förekommer det symboler? Förekommer det direkta eller indirekta referenser till stereotyper? Är det relevant att nämna någons ålder? (Hög ålder används ofta som en metafor för försämringar eller dålig hälsa. Om ett land genomgår ett krig eller en kris så används ofta fattiga äldre särskilt äldre kvinnor för att illustrera detta.)

6. Hierarki: Vem iakttar, talar eller agerar? Vem tilldelas en ledande roll och vem tilldelas en stödjande roll? Vem eller vad tas inte med i beskrivningen? Vem finns i förgrunden på foto eller filmsekvens och vem finns i bakgrunden? (Generellt framstår den som står i förgrunden, talar eller agerar som viktigare än passiva personer i bakgrunden eller utanför bilden.)

Det brittiska tv- och radiobolaget BBC har visat att ett public servicebolag kan markera sin vilja att bekämpa särbehandling på grund av ålder. I sina riktlinjer för programverksamheten tar bolaget upp äldre personer som en särskild grupp i kapitlet om hur människor framställs i programmen. BBC betonar att bolaget ska undvika stereotyper, men också att de program som BBC producerar ska framställa ett verkligt och inte ett idealiskt samhälle. Fördomar och negativ särbehandling ska skildras, men utan att föras vidare. Att i första hand framställa äldre som marginaliserade, beroende, sköra och sexuellt inaktiva stämmer inte med verkligheten. BBC utfäster sig i riktlinjerna att inte tillämpa någon allmän övre åldersgräns för deltagande i programmen. Ålder ska bara anges när det är relevant.

BBC har också byggt upp en databas med uppgifter om personer från grupper som i dag är underrepresenterade i programmen, bl.a. äldre personer. Genom denna ”mångfaldsdatabas” , BBC kallar den Diversity Database, kan programmakare hitta personer som kan bidra till att bredda utbudet av ansikten och röster som talesmän, panelmedlemmar, publik eller huvudpersoner i reportage.

4.5.5 Reklam

En tydlig regel mot åldersdiskriminering finns i de internationella riktlinjerna för reklam som International Chamber of Commerce (ICC) antagit och som Sveriges Reklamförbund rekommenderar

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

162

sina medlemmar att följa. I artikel 4, som ingår i avsnittet om socialt ansvarstagande, sägs att reklam inte ska bidra till någon form av diskriminering, inklusive diskriminering på grund av ras, nationellt ursprung, religion, kön eller ålder (ICC 1997). Inte heller ska reklam på något sätt undergräva mänsklig värdighet.

Trots detta har reklambranschen anklagats för att odla och frammana negativa bilder av åldrande och äldre människor. De engelska forskarna Marylyn Carrigan och Isabelle Szmigin har i flera studier konstaterat att äldre personer osynliggörs i annonser på ungefär samma sätt som i massmediernas nyhetsrapportering (Carrigan & Szmigin 1999 och 2000). Äldre personer avbildas t.ex. sällan i annonser i tidningar och tidskrifter som huvudsakligen läses av personer som är i 50-årsåldern och uppåt. Om en produkt associeras med äldre människor så befaras den förlora attraktionskraft bland yngre. Till och med äldre människor befaras själva välja bort en sådan produkt. Carrigan och Szmigin hävdar att dessa bedömningar vilar på tvivelaktig grund. Istället för att utveckla nya, effektiva vägar att marknadsföra produkter till äldre personer väljer reklammakarna nästan automatiskt bort de målgrupper som åldersmässigt skiljer sig från dem själva. På engelska reklambyråer saknas personer över 40 år nästan helt. Motsvarande undersökningar har inte gjorts i Sverige. Stickprov i några svenska dagstidningar under hösten år 2001 antyder att äldre personer inte heller här förekommer särskilt ofta i annonser.

Offensiva insatser för att påverka bilden av äldre i reklamen har blivit vanligare under senare år (Carrigan & Szmigin 2000). Den engelska pensionärsorganisationen Age Concern väckte debatt för ett par år sedan genom en serie annonser med f.d. fotomodeller i 50-årsåldern som visade sina åldrande kroppar. I USA har AARP, en intresseorganisation för äldre personer, arbetat med annonsering och videofilmer, i första hand för att få nya medlemmar. AARP har under de senaste åren försökt ändra sin tidigare framtoning som pensionärsorganisation för att få medlemmar i 50-årsåldern. Organisationen har gått så långt att den numera officiellt bara heter AARP, eftersom det gamla namnet innehöll ordet retired (pensionerade). AARP har också genomfört mer strukturella förändringar. År 1998 beslutade organisationen om nya riktlinjer för annonsering i medlemstidningen Modern Maturity. Riktlinjerna innebär att AARP bara accepterar annonser som ger en positiv bild av äldre människor och av åldrandet. Läkemedelsannonser och annonser för olika hälsopreparat är förbjudna.

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

163

De bilder av åldrandet som ges i reklamen är givetvis nära länkade till marknadsanalys och målgruppstänkande i stort. Här börjar spekulationerna om den åldrande befolkningens konsekvenser nu ”spira”. Den amerikanske managementexperten Peter Drucker har nyligen tecknat en bild av den demografiska utvecklingens konsekvenser. Drucker förutspår att den enhetliga massmarknad som vuxit fram i västvärlden efter andra världskriget kommer att delas upp i två delar under de kommande decennierna (Drucker 2001). Inriktningen på ungdomskultur, som präglat massmarknaden, kommer att bestå genom en mindre delmarknad. Den större massmarknaden kommer att präglas en bredare ”medelåldersinrikning”. På sikt håller han det för troligt att fortbildning och andra typer av lärande för välutbildade vuxna kommer att vara den snabbast växande industrin i alla utvecklade länder.

Andra bedömare pekar på att förändringarna inom marknadsföringen kanske inte blir så stora. Att andelen yngre personer minskar kan snarare skärpa kampen om dessa bland företagen (Wallace 1999). Inte heller i dag är ungdomsgrupperna så stora i Västeuropa och Nordamerika att de prioriteras av demografiska skäl i marknadsföringen, på det sätt som skedde under 1950- och 1960-talen. Istället är det den livslånga avkastning som en effektiv marknadsföring av ett varumärke till exempelvis tonåringar som lockar företag i olika branscher.

Ett konkret exempel på marknadsföring mot de nya seniorgrupperna ger den franske reklammannen Jean-Paul Tréguer, chef för reklambyrån Senioragency. Tréguer har delat upp denna seniormarknad i fyra segment utifrån aktivitet, disponibel tid, ekonomiska resurser och hälsa i olika åldrar: mästarna (50 60 år), de befriade (60 75 år), de tillbakadragna (75 85 år) och de gamla (85 år och äldre) (Tréguer 1998). En annan, mindre kronologiskt bunden indelning har presenterats av G. P. Moschis, professor i marknadsföring och föreståndare för ett centrum för studier av ”mogna konsumenter” i Atlanta. Moschis skiljer på fyra grupper: ”de friska livsnjutarna”, ”de friska eremiterna”, ”de som gör det bästa av livet trots att den fysiska förmågan och sociala situationen förändrats” samt ”de sköra och avskärmade” (Moschis 1996).

I Sverige är de marknadsföringsmöjligheter som öppnas med en åldrande befolkning i det närmaste helt ”oplöjd mark”. För många företag kan denna marknad öppna intressanta möjligheter. På det sättet kan incitament skapas för en kraftfull förändring av de bilder som förekommer av åldrande och äldre människor. Växande

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

164

intresse för en ny seniormarknad innebär dock inte automatiskt att dagens generaliseringar av åldrandet och äldre människor försvinner. Försöken att dela in seniormarknaden tyder snarare på att en ny stereotyp kan vara på väg att etableras bilden av den rike, friske, aktive senioren. Bilden av seniorer som konsumenter tycks vara på väg att formas inom ramen för dagens livsloppsmönster och förstärka bilden av att man efter pensioneringen förväntas lämna de arenor där makt och värden hanteras.

4.6 Planera för aktivt åldrande

SENIOR 2005 konstaterar:

Världshälsoorganisationen WHO betonar att planering för aktivt åldrande handlar om att skapa bästa möjliga förutsättningar för fysiskt, socialt och mentalt välbefinnande under livsloppet i syfte att öka antalet friska levnadsår, förmågan att skapa olika värden och livskvalitet i hög ålder. Att vara aktiv betyder i detta sammanhang att fortlöpande vara delaktig i sociala, ekonomiska, andliga, kulturella och medborgerliga frågor.

Planering för aktivt åldrande behöver också fokusera äldre människors rätt till lika möjligheter och jämlikt bemötande i alla delar av livet. Men det aktiva åldrandet är också en fråga för hela samhället och för enskilda människor i alla åldersgrupper. Insatser för att uppnå aktivt åldrande bör minska skillnader mellan kvinnor och män samt mellan socioekonomiska grupper och utformas med uppmärksamhet på förhållandet mellan generationer. Ytterst handlar aktivt åldrande om beslut som enskilda människor själva fattar om livsstil och levnadsförhållanden.

För ett framgångsrikt förebyggande hälsoarbete bland äldre behövs bättre vetenskapliga underlag för att värdera olika insatser samt ett befolkningsperspektiv i arbetet.

SENIOR 2005 anser:

N

En central uppgift för myndigheter och andra aktörer är att skapa förutsättningar för den enskildes egen planering och eget ansvarstagande för ett aktivt åldrande.

N

Det är viktigt att former och underlag för prioriteringar av samhällets insatser för aktivt åldrande utvecklas. Bedöm-

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

165

ningar av den långsiktiga nyttan av olika insatser bör vara vägledande i sådana prioriteringar. Det innebär att skillnader inom och mellan åldersgrupper bör beaktas, liksom värdet av insatser under olika delar av livsloppet. För detta krävs dock ett bättre vetenskapligt underlag än vad som finns i dag.

N

Kunskaperna om funktionsnedsättningar under åldrandet bör förbättras och integreras i tillgänglighetsarbetet. Det gäller bl.a. kunskaper om kombinationer av olika funktionella begränsningar. Fortfarande skiljs äldre ofta på ett förvirrande sätt från funktionshindrade i tillgänglighetsarbetet.

4.6.1 Bestämningsfaktorer för aktivt åldrande

Planering för ett aktivt åldrande är en annan avgörande förutsättning för att flexiblare livsloppsmönster ska kunna formas. Delaktighet och inflytande i högre ålder kräver såväl planering av den enskilde som av myndigheter, företag och organisationer för att möjliggöra aktivitet i olika sammanhang. Ett brett hälsoperspektiv hör också till förutsättningarna. Möjligheterna är stora att påverka de förändringar som följer med åldrandet på grund av att man har levt eller lever i en speciell miljö. Men det kräver fördjupade kunskaper om vad åldrandet innebär, bortom de myter och stereotyper som i dag ofta grumlar bilden av äldre människors möjligheter att utvecklas, leva ett gott liv och bidra med värdefulla insatser inom olika områden.

Med begreppet aktivt åldrande (active ageing) har Världshälsoorganisationen WHO givit sådana långsiktigt förebyggande insatser en plattform. Begreppet, som har fått en framskjuten plats i WHO:s globala program för åldrande och hälsa, betecknar en process med optimala förutsättningar för fysiskt, socialt och mentalt välbefinnande under livsloppet i syfte att öka antalet friska levnadsår, förmågan att skapa olika värden samt livskvalitet i hög ålder (WHO 2000 och 2001). Att vara aktiv betyder i detta sammanhang att fortlöpande vara delaktig i sociala, ekonomiska, andliga, kulturella och medborgerliga frågor. Planering som främjar aktivt åldrande behöver därför fokusera på äldre människors rätt till lika möjligheter och jämlikt bemötande i alla delar av livet.

WHO betonar att policyer och program för aktivt åldrande bör främja ett livsloppsperspektiv. Äldre människors livskvalitet beror

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

166

till stor del på de hot och möjligheter som de mött tidigare i livet. Med ett sådant synsätt blir det aktiva åldrandet inte bara en fråga för personer i högre åldrar och de delar av hälsovård, sjukvård och äldreomsorg som de möter. Det aktiva åldrandet blir en fråga för hela samhället och för människor i alla åldersgrupper. Insatser för att uppnå målet aktivt åldrande bör också stödja solidariteten mellan generationer. De bör också innehålla särskilda mål för att minska skillnader mellan kvinnor och män och mellan olika undergrupper i befolkningen, bl.a. äldre människor som är fattiga och marginaliserade.

WHO anger åtta bestämningsfaktorer för aktivt åldrande (WHO 2001). Två av dessa, genus och kulturella värderingar och traditioner, skär genom de sex övriga. Genus och kulturella värderingar och traditioner bör, enligt WHO, användas som ”linser” för att pröva hur olika policylösningar påverkar välbefinnandet för människor i olika grupper. De sex övriga bestämningsfaktorerna är:

N

sociala faktorer (bl.a. utbildning, läskunnighet, mänskliga rättigheter, socialt stöd, förebyggande av våld och övergrepp)

N

personliga faktorer (bl.a. biologi och genetik, anpassningsförmåga)

N

hälso- och sjukvård samt socialtjänst (bl.a. hälsofrämjande arbete, sjukdomsförebyggande arbete, långtidssjukvård, primärvård)

N

faktorer i den fysiska miljön (bl.a. stadsmiljöer/landsbygd, boende, skadeförebyggande arbete)

N

ekonomiska faktorer (bl.a. inkomst, arbete, sociala skyddsnät)

N

beteendefaktorer (bl.a. fysisk aktivitet, hälsosam kost, minskat tobaksbruk, kontroll av alkoholproblem, felaktig läkemedelsanvändning)

4.6.2 Förebyggande hälsoarbete

För Europa har WHO antagit hälsomål för utvecklingen fram till år 2020 (WHO 1999). Det mål som avser äldres hälsa, mål nr. 5, har nära relation till idén om aktivt åldrande. Målet är att alla människor över 65 år till år 2020 skall ha fortsatta möjligheter att kunna njuta av en god hälsa och delta aktivt i samhällslivet. Till detta är särskilda delmål knutna. Det ena delmålet innebär att den förväntade återstående medellivslängden för 65-åringar ökar med minst 20 procent (samma ökning ska också ske för den tid som de förväntas leva utan funktionshinder). Det andra delmålet innebär

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

167

en ökning med minst 50 procent av andelen 80-åringar som har tillräckligt god hälsa för att bo i en hemmiljö, som tillåter och ger dem möjlighet att behålla sitt oberoende, sin självkänsla och sin plats i samhället.

Aktivt åldrande i WHO:s mening ryms naturligt inom det breda hälsoperspektiv som Nationella Folkhälsokommittén anslagit för folkhälsoarbetet i Sverige. Kommittén anger i sitt slutbetänkande

Hälsa på lika villkor (SOU 2000:91) ökat inflytande över samhället och den egna livssituationen, starkare band mellan människor i samhället, minskande klyftor mellan olika grupper och bättre tillgång till skapande verksamhet och stödjande miljöer som generella faktorer för en positiv utveckling av folkhälsan i alla åldrar.

WHO understryker att förändrad livsstil och andra hälsofrämjande insatser kan ha stor betydelse högt upp i åren. Att det skulle vara för sent att börja leva ett hälsosammare liv är en av många myter om åldrandet. En liknande slutsats drar Folkhälsoinstitutet i rapporten Liv till åren (Svenska kommunförbundet 1998). Folkhälsoinstitutet pekar på att det finns en stor potential för framgångsrikt förebyggande hälsoarbete bland äldre, både inom områden som berör den yttre miljön och inom områden som hänger samman med livsstil och egenvård vid kroniska sjukdomar.

Samtidigt konstaterar institutet att det vetenskapliga underlaget för att värdera olika typer av hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser bland äldre är begränsat. Regeringen har sedan rapporten gavs ut tagit initiativ till flera sådana insatser. Folkhälsoinstitutet har fått i uppdrag att utveckla metoder för förebyggande hälsoarbete bland äldre. Inom ramen för den nationella handlingsplanen för äldrepolitik avsattes medel för ett treårigt projekt med lokala försöksverksamheter med uppsökande verksamhet bland äldre i syfte att bygga upp kunskap om hur man förebygger ohälsa och vårdbehov hos äldre. Försöksverksamheterna följs upp och utvärderas både lokalt och av Socialstyrelsen. Arbetet ska vara klart i slutet av år 2002.

Förebyggande hälsoarbete som är inriktat på den enskildes livsstil kan ge goda resultat även bland personer i hög ålder. En generell erfarenhet från många års individinriktat hälsoarbete är dock att information ofta är ett ineffektivt instrument för att påverka folkhälsan (Statens folkhälsoinstitut 2000). Medan de relativt friska och resursstarka ändrar sin livsstil påverkas den grupp som löper störst risk ofta inte alls. Statens folkhälsoinstitut har därför pekat på att folkhälsoarbete också behöver präglas av ett

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

168

befolkningsperspektiv som leder till strukturella insatser. Detta gäller det förebyggande hälsoarbetet bland äldre personer.

4.6.3 Tillgänglighet för alla

Tillgänglighet är ett centralt begrepp för att beskriva mötet mellan individ och miljö. I den nationella handlingsplanen för handikappolitik (prop. 1999/2000:79) är skapandet av ett tillgängligt samhälle ett av tre prioriterade huvudområden. Särskilt nämns tillgängligheten till allmänna lokaler, allmänna platser och kollektivtrafik. Andra begrepp som används för att markera en inriktning mot ökad tillgänglighet är universell design och design for all. Dessa begrepp speglar tydligt den integrationstanke som ligger bakom strävan efter ett tillgängligt samhälle. Med ökad tillgänglighet går det att undvika särlösningar, som skapar skillnader mellan människor med funktionshinder och andra.

Tillgänglighet har olika dimensioner till information, verksamhet och fysisk miljö. I grunden är tillgänglighet ett relativt begrepp. Således avser tillgänglighet till fysisk miljö mötet mellan individens funktionsförmåga och den fysiska miljöns krav eller utformning (Iwarsson & Ståhl i bilagedel D). Tillgänglighet är inte detsamma som t.ex. boendestandard. Tillgänglighetsproblem är mycket vanliga i äldres boende trots att boendestandarden i Sverige generellt är hög. Tillgänglighet kan också ses ur olika perspektiv. Det objektiva perspektivet utgår från fastställda normer och innebär en professionell bedömning. Det subjektiva perspektivet är individens eget.

Kunskap om funktionella begränsningar är en viktig del av arbetet för ökad fysisk tillgänglighet. Här finns det i dag särskilda svårigheter i förhållande till ett aktivt åldrande. Med ökande ålder är det vanligt att drabbas av flera olika funktionsnedsättningar samtidigt. Även lätt ohälsa medför ofta funktionella begränsningar hos äldre, t.ex. nedsatt uthållighet och rörlighet eller nedsatt syn och hörsel. Ur ett traditionellt medicinskt perspektiv är kunskapen om de funktionella begränsningar som olika sjukdomstillstånd kan leda till relativt god. Kunskaperna om vilka kombinationer av funktionella begränsningar som är vanligast förekommande i befolkningen är däremot fortfarande bristfälliga.

Ofta sker de funktionella begränsningarna under åldrandet stegvis under en längre tid. Inte sällan anpassar sig den enskilde till

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

169

förändringarna och avstår från vissa aktiviteter eller hittar andra sätt att utföra dem. För många innebär det att anpassningen till åldrandeprocessen i alltför stor utsträckning blir en anpassning inom den befintliga miljön och inte en anpassning av miljön eller av både miljö och beteende till åldrande. Många äldre frågar därför inte efter ökad tillgänglighet i t.ex. bostaden eller i gatumiljön. Tvärtom trivs de bra i bostaden, även om de inte längre kan ta sig in i vissa rum eller klara vanliga hushållssysslor själva.

Miljöer som stödjer aktivitet och delaktighet stödjer också hälsa och livskvalitet. Tillgänglig offentlig miljö och allmänna kommunikationer är viktiga förutsättningar för att äldre människor ska kunna resa och självständigt kunna utföra vardagliga aktiviteter. Forskning visar också att väl utformad kollektivtrafik positivt påverkar möjligheten till kvarboende. Tillgängliga bostäder är en grundläggande förutsättning för att kunna ge äldre service, vård och omsorg i det egna boendet. Här är även arbetsmiljöaspekter väsentliga, med tanke på den personal som har att utföra vård och service i ordinära och särskilda boendeformer. Tillgänglighet till offentliga byggnader är också viktiga för möjligheterna att delta i politiskt arbete, i kultur- och föreningsliv och i frivilligt arbete.

En viktig förutsättning för förbättrad tillgänglighet till fysisk miljö är metoder för giltiga och tillförlitliga kartläggningar av tillgänglighetsproblem. I dag tillämpas alltför ofta en ”blackspotteknik”, dvs. problem åtgärdas efter hand, inte sällan sent i processen och till stora kostnader, när ”frångängligheten” blivit tydlig och kanske orsakat problem. Objektiva tillgänglighetsbedömningar görs i tre steg. Först inventeras individens eller gruppens funktionella begränsningar. Därefter inventeras miljöns utformning. Slutligen analyseras de problem som uppstår i mötet mellan begränsningarna och utformningen. Subjektiva tillgänglighetsbedömningar genomförs ur ett brukarperspektiv, t.ex. med hjälp av frågeformulär och/eller intervjuer.

4.6.4 Planering och prioritering

Ytterst handlar aktivt åldrande om beslut som enskilda människor själva fattar om livsstil och levnadsförhållanden. En central uppgift för myndigheter och andra aktörer är att skapa förutsättningar för den enskildes egen planering och eget ansvarstagande. Oavsett

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

170

ålder måste människor kunna känna makt över sin hälsa och livssituation.

En samhällsplanering som bygger på föreställningen att hela livet kan läggas till rätta existerar knappast längre. I dag handlar samhällsplanering snarare om medvetna och systematiska förändringar som kan initieras inom alla sektorer i samhället och som bygger på en insikt om vad som skapar bra förhållanden för medborgarna. Ett sådant arbete kräver förmåga att skapa processer där olika aktörer deltar på jämbördig fot och där förändringar förväntas och tillåts ske underifrån. Men det kräver också strukturerade tillvägagångssätt och seriösa uppföljningar och utvärderingar. Flera sådana instrument är tillgängliga när det gäller hälsoarbete och arbete för ökad tillgänglighet, men fler behöver utvecklas.

Den beskrivning som vi ger i kapitel 3 av en åldrande befolkning understryker behovet av att samhällets insatser för aktivt åldrande inriktas mot områden där den långsiktiga nyttan är störst. Sådana prioriteringar av förebyggande insatser i relation till varandra och i relation till andra typer av åtgärder kräver bättre kunskaper om förutsättningar, metoder och resultat. Framför allt behöver åldrandet fokuseras, inte äldre personer som grupp. Istället för att t.ex. kategorisera äldre och funktionshindrade som separata grupper behöver kunskaperna om åldrandets variation och dynamik fördjupas och spridas bredare i samhället. Det är också viktigt att skillnader inom och mellan åldersgrupper beaktas, liksom värdet av insatser under olika delar av livsloppet.

4.7 Stärk ömsesidighet och ansvarstagande över generationsgränser

SENIOR 2005 konstaterar:

Det generationsöverskridande perspektivet är påfallande klent utvecklat i Sverige. I flera andra länder finns särskilda program för arbete över generationsgränser. Dessa är medel för målmedvetna och varaktiga utbyten av resurser och lärande mellan äldre och yngre generationer för individuell och samhällelig nytta.

SENIOR 2005 har inte i uppdrag att särskilt föreslå hur de framtida vård- och omsorgsbehoven hos äldre personer ska mötas. I vårt slutbetänkande avser vi dock att ta upp frågan om det offentliga åtagandet för vård och omsorg om äldre personer. Att analysera det åtagandet är en viktig förutsättning för att de

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

171

framtida vård- och omsorgskostnaderna ska kunna beräknas. Vi har också uppdragit till Statskontoret att utarbeta en modell för beräkning av de framtida vård- och omsorgskostnaderna.

SENIOR 2005 anser:

N

De utmaningar som en åldrande befolkning innebär för samhället kräver fortsatta insatser för en hållbar utveckling mellan generationer över tid. Särskilt måste ömsesidigheten över generationsgränser stärkas och utvecklas inom områden av betydelse för samhällsekonomin och maktstrukturen i samhället. Med en sådan ömsesidighet blir äldre personers delaktighet även en fråga om att delta i och ta ansvar för politiska beslut.

N

Möjligheterna att långsiktigt främja möten och samverkan mellan personer ur olika generationer bör uppmärksammas inom alla delar av samhället. Strukturer för detta behöver byggas upp och kunskaper om metoder och arbetsformer samlas till en bas för fortsatt utveckling.

Ordet generation används i flera olika betydelser. Det är t.ex. vanligt att ordet används för att beteckna en grupp personer födda under samma tidsperiod, s.k. kohortgenerationer, eller för att beteckna familjeband utifrån band mellan far- och morföräldrar, föräldrar och barn, s.k. familjegenerationer. Ibland används ordet också för att mer allmänt beteckna åldersskillnaden mellan föräldrar och barn. I första hand är det dessa tre betydelser som vi använder här.

Två andra, mer avgränsade betydelser av ordet är knutna till viss sociologisk forskning (Arber & Attias-Donfut 2000). Dels handlar det om s.k. historiska eller sociala generationer, som inte bara föds under samma tidsperiod utan också antas forma en kollektiv identitet utifrån gemensamma erfarenheter under uppväxten. Dels handlar det om s.k. välfärdsgenerationer, som används som beteckning på de grupper av medborgare som det moderna samhället bildar genom uppdelningen av livet i utbildning, yrkesliv och livet efter pensioneringen.

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

172

4.7.1 En tyst revolution?

Förhållandet mellan generationerna har under senare decennier diskuterats utifrån skillnader i värderingar och åsikter. Särskilt har teorin om den tysta revolutionen blivit uppmärksammad. Teorin formulerades under 1970-talet av den amerikanske forskaren Ronald Inglehart. Den tysta revolutionen innebär, enligt Inglehart, att varje ny generation bidrar till att föra individualisering och prioritering av andliga och frihetliga värden ytterligare ett steg framåt.

I vilken utsträckning har då olika generationer olika sätt att se på sig själva, sina liv och omvärlden? I Sverige har Åke E. Andersson och Thomas Fürth, tidigare vid Institutet för Framtidsstudier, studerat 1970-talsgenerationens uppfattningar (Andersson & Fürth 1994). Utifrån upprepade enkätundersökningar och övergripande samhällsanalyser hävdar Andersson och Fürth att de som föddes under 1970-talet bär fram nya, postmoderna värderingar. Bland annat tar generationen välfärden för given och prioriterar därför andliga och frihetliga värden mer än värden som hänger samman med trygghet och materiella förhållanden. Vi skulle därmed alltså stå inför en tyst revolution på sikt i Sverige. Andersson och Fürth redovisar dock inga motsvarande resultat från personer födda under tidigare decennier.

En något annan bild ger den statistiska kartläggning av ungdomars värderingar som SCB ungefär samtidigt gjorde på uppdrag av Generationsutredningen (SOU 1994:73). SCB fann inget enhetligt mönster som kunde belägga teorin om den tysta revolutionen. Resultaten visade istället att ungdomsgenerationen, som här var födda under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, i de flesta avseenden delade äldre generationers värderingar. SCB kunde inte inordna de skillnader som fanns i ett enhetligt mönster. Ifråga om samhällsmoral och religiositet visade de yngsta mer av det som Ingelhart kallade individualistiska frihetsvärden än de äldre. I andra avseenden var det tvärtom, bl.a. ifråga om sexualmoral och fördelningspolitik. SCB pekade här på nya utmaningar till följd av samhällsutvecklingen som en trolig förklaring (inverkan av aids och lågkonjunkturen i början av 1990-talet).

Resultaten från SCB:s kartläggning påminner om resultaten från en äldre studie som genomfördes vid pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet och innehöll flera enkätundersökningar under perioden 1965 1974. Studien omfattade ett stort urval per-

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

173

soner födda år 1951 och deras föräldrar. Resultaten från detta projekt visade på stora likheter i åsikter och attityder forskarna talar här mindre om värderingar mellan de som föddes 1951 och deras föräldrar (Andersson 1982). Omkring två tredjedelar av barnföräldraparen hade likartade åsikter om bl.a. samhälle och politik och behov av förändringar. Överlag hade de båda generationerna en positiv syn på varandra. Bland föräldrarna var det dock en vanlig uppfattning att barnen hade mer radikala åsikter, liksom det bland barnen var en utbredd uppfattning att föräldrarnas inställning var mer konservativ.

Studien i Göteborg leddes av Bengt-Erik Andersson, som i en sammanfattande kommentar skriver att den vitt spridda bilden av ungdomsrevolt i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var överdriven. Resultaten från de olika enkätundersökningarna visade att de flesta tillfrågade som var födda år 1951 egentligen vara ganska ointresserade av politik och samhällsarbete och i den mån de hade politiska åsikter så var dessa i huvudsak samhällsbevarande. De kritiska, demonstrerande och politiskt aktiva ungdomarna var en begränsad grupp som lyckades göra sig hörd överallt. Någon enhetlig ungdomsgrupp eller ungdomskultur visade resultaten inte heller. Tvärtom visade studierna på riskerna med överdrivna och ensidiga uppfattningar om hur människor i olika åldersgrupper tycker och tänker.

4.7.2 På väg mot generationskrig?

Möjligheterna att en växande andel äldre indirekt kan vrida den politiska debatten åt sitt håll har diskuterats i USA och Storbritannien. I centrum för diskussionen har situationen i Florida stått, där andelen äldre invånare och väljare stigit kraftigt genom inflyttning av pensionärer från övriga Nordamerika. I den empiriska studien Young versus Old hävdar den amerikanska statsvetaren Susan MacManus att situationen i Florida är ett förebud om vad som väntar i övriga västvärlden (MacManus 1996). Snart måste politikerna även där börja anpassa sina förslag och budskap till en allt större och alltmer röststark grupp äldre, menar Susan MacManus. Följden blir generationskonflikter, både i värderingsfrågor och om ekonomiska resurser.

Det material som Susan MacManus presenterar tyder dock på att det snarare är styrkan i uppfattning som skiljer olika åldersgrupper

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

174

åt i Florida än uppfattningarna i sig. Den strategi som hon föreslår för att möta ökande ålders- och generationsladdningar i politiken är också förhållandevis modest. På samhällsnivå vill hon se utbildningsprogram för ökad förståelse mellan yngre och äldre (inklusive video- och datamaterial) och en utveckling av formerna för samverkan mellan åldersgrupper i lokalsamhället. MacManus pekar också på behovet av processer som får var och en att tänka igenom vad det innebär att åldras i dag med de möjligheter som längre livslängder och förbättrad hälsa ger.

I Sverige har liknande perspektiv tagits upp av Institutets för Framtidsstudier tidigare VD Lena Sommestad. I tidskriften Framtider (nr 3/99) skriver hon att ungdomsepoken i Sverige sträckte sig fram till det andra världskriget:

Sedan dess har de äldre alltmer kommit att dominera. En kort parentes fick vi uppleva i slutet på 1960-talet, då 1940-talets stora babyboomgeneration stormade ut i vuxenlivet, men därefter har de äldres intressen återigen kommit i fokus. Pensionssystem och marginalskatter framstår i dag som viktigare samhällsproblem än barnomsorg och ungdomsarbetslöshet.

Svenska barnläkare har också initierat en diskussion om inte barn borde få rösträtt i politiska val (rösterna skulle ”förvaltas” av deras föräldrar). Liknande idéer har också ventilerats i andra länder, än så länge utan politiskt genomslag.

Debatten om generationspolitik och generationskonflikter har stundom varit häftig i USA och Storbritannien. Äldreforskare har med hetta invänt att de offentliga utgifterna för äldres välfärd är blygsamma i dessa länder och att utgifterna snarare har sjunkit under senare år (Vincent 1999). Kritiker har också hävdat att debatten om generationskrig döljer större och mer överhängande skillnader mellan män och kvinnor och mellan socioekonomiska grupper (Arber & Attias-Donfut 2000). Den engelske journalisten Paul Wallace har i en bok om den framtida åldersbävningen noterat att det är något skumt med talet om bataljer mellan generationer (Wallace 1999). Generationerna existerar inte isolerade från varandra i samhället, tvärtom består de av individer som är nära hoplänkade i familjer och andra sociala nätverk. Det ska mycket till för att dessa band ska brytas och ersättas av helt nya typer av lojaliteter och förpliktelser. Som framgår i kapitel 3 finns det inga belägg för att umgänget mellan personer ur olika generationer skulle minska inom familjelivet i Sverige. (Motsvarande uppgifter

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

175

om kontakter över generationsgränser i andra sammanhang saknas dock i stort sett helt.)

4.7.3 ”Generationskontraktet”

Traditionen att barn och äldre tas om hand av de familjeled som svarar för hushållet är gammal (Odén 1993). Ofta bestod denna ”familj” inte bara av släktingar utan även av tjänstefolk och andra som bodde på gården. I Sverige formaliserades denna tradition hos en mindre grupp i samhället, de självägande bönderna, genom de undantagskontrakt som infördes under 1700-talet. Juridiskt bindande kontrakt reglerade vad de äldre, som överlåtit sin gård på barnen eller på någon annan köpare, kunde förvänta sig i form av bl.a. spannmål, kött och ved.

Motsättningar mellan generationer har i Sverige, och andra länder, förekommit när etablerade former för att säkerställa äldre personers levnadsvillkor inte längre visat sig hålla för nya ekonomiska, sociala eller demografiska påfrestningar. Det finns flera exempel på hur lagar mot övergrepp mot äldre introducerades och skärptes under 1800-talet när trycket på landsbygdens undantagssystem ökade genom upprepade nödår med missväxt och svält (Odén 1985). I städerna ökade samtidigt antalet äldre som inte orkade arbeta och som inte kunde flytta in hos och bli försörjda av sina trångbodda, lågt avlönade barn. De problem som ledde till ökade generationsmotsättningar löstes med tiden genom det allmänna pensionssystemet och nya sätt att organisera vården och omsorgen om äldre.

Långsiktigt hållbara former för att tillförsäkra äldre goda levnadsförhållanden, utan orimliga belastningar på deras barn eller andra anhöriga, är fortfarande en av de viktigaste förutsättningarna för goda relationer mellan generationer i såväl familjeliv som samhälle. I ljuset av den demografiska utvecklingen har frågan om dessa lösningars hållbarhet på sikt blivit alltmer intensiv. I den internationella diskussionen har generationskontraktet blivit en laddad fråga. När det gäller pensioneringen har det hävdats att solidariteten mellan generationerna inte självklart kan tas för given över tid. Den ursprungliga samstämmigheten kring tanken att de vuxna yngre generationerna har ett ansvar för behövande barn och äldre skulle inte gälla en solidarisk försörjning av allt friskare och allt större grupper äldre som lämnat arbetslivet för att förverkliga

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

176

sig själva. Röster har höjts för att ”omförhandla kontraktet” mellan generationerna. En annan sida gäller vården och omsorgen om äldre människor, såväl ifråga om vården och omsorgen i sig som i relation till andra sektorer.

Men vad är ett generationskontrakt? Begreppet hör hemma i en särskild filosofisk tradition, där idéer om samhällsfördrag eller samhällskontrakt varit framträdande (Laslett & Fishkin 1992). Traditionen har fått ny aktualitet under de senaste decennierna, bl.a. genom den amerikanske filosofen John Rawls. Försök att mer direkt analysera idén om ett generationskontrakt ur filosofiska aspekter har givit olika resultat. En slutsats av dessa försök är att ordet kontrakt närmast får tolkas så symboliskt att det är tveksamt om det tydliggör eller fördunklar relationerna mellan generationer. I feministisk forskning har idén om ett generationskontrakt kritiserats för att dölja skillnader mellan kvinnor och män och mellan socioekonomiska grupper när det gäller ansvar för informell vård.

Den engelska historikern Peter Laslett har dessutom pekat på skillnaden mellan två typer av överenskommelser mellan generationer (Laslett & Fishkin 1992). Den ena typen avser relationerna mellan två, nära hoplänkade generationer som följer efter varandra och som under en längre tid lever sida vid sida. Den andra typen avser förhållandet mellan tidsmässigt åtskilliga generationer, där alla som lever vid en viss tidpunkt kan sägas utgöra en gemensam grupp med förpliktelser gentemot dem som levat tidigare och gentemot dem som kommer att leva i framtiden. Laslett hävdar att långsiktigt hållbara försök att skapa rättvisa och solidaritet mellan generationer måste utgå från den senare typen av överenskommelser, det som han kallar tregenerationskontrakt (trigenerational contract).

4.7.4 Program för generationsöverskridande arbete

Kontakter över generationsgränser och solidaritet mellan generationer är inga nya frågor i svensk äldrepolitik. Solidaritet mellan generationerna var t.ex. temat när det europeiska åldreåret 1993 genomfördes i Sverige. Den svenska Kommittén för Europeiska äldreåret skriver i sitt slutbetänkande (SOU 1994:39) att temat valdes med motiveringen att generationssplittringen i Sverige sannolikt gått längre än i kanske något annat europeiskt land. Efter hand visade resultat från olika undersökningar att motiveringen i

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

177

viss mån var en felbedömning, konstaterar kommittén. Ett ökat ensamboende bland äldre i Sverige innebär inte ökad övergivenhet och isolering utan snarare ökad självständighet högt upp i åren. Unga och äldre är samma individer vid olika tidpunkter i livet, skriver kommittén, och det måste vara ett gemensamt intresse att ordna det så bra som möjligt för människor i livets olika skeden. Generationsöverskridande arbete har också varit ett särskilt område för de stimulansmedel till lokala projekt som regeringens Äldreprojekt har fördelat under de senaste åren.

Trots dessa ansatser har samlade och systematiska åtgärder för att utveckla och stärka kontakter över generationsgränser varit sällsynta i Sverige. Snarare har offentliga insatser inom olika områden fått en tydlig inriktning på olika målgrupper, ofta definierade utifrån ålder eller livsfas. Särskilda insatser för att utveckla metoder och former för generationsöverskridande arbete har utvecklats i andra länder. I USA finns det sedan tre decennier särskilda program för generationsöverskridande arbete, s.k. intergenerational programs (Newman m.fl. 1997). Programmen finns i dag över hela USA och är öppna för personer mellan 3 och 21 år respektive 55 år och äldre. Verksamheterna bygger på att det finns likheter mellan äldre och yngre människors utveckling och sociala behov, t.ex. att få lära in och få lära sig liksom att få föra en tradition vidare och få bli del av en tradition. Tre typer av program har utvecklats: aktiva äldre personer som ger stöd och service till barn och ungdomar, ungdomar som ger stöd och service till äldre personer samt unga och äldre som tillsammans delar gemensamma resurser.

Många verksamheter har utvärderats och det är belagt att barn och ungdomar fått ökat självförtroende, bättre betyg och bättre motivation att lära sig saker genom programmen. Det finns rapporter om mer positiva attityder gentemot äldre personer och till de egna möjligheterna att utvecklas. För de äldre deltagarna har det rapporterats ökad livskvalitet, en mer meningsfull användning av tiden, bättre kognitiv funktion, bättre mental och fysisk hälsa, bättre självförtroende och större förståelse för den yngre generationen. För både äldre och yngre deltagare rapporteras minskad ensamhet och isolering samt mer kontakt med samhället.

De amerikanska programmen har haft en tydlig koppling till en fördjupad medborgarroll och en utvecklad demokrati. Men de har också syftat till att lösa vissa utpekade problem, bl.a. att avlasta ensamstående föräldrar, ”kompensera” barn vars mor- och farföräldrar bor långt bort, minska våldet och täcka upp när det offent-

Fyra nycklar till framtiden SOU 2002:29

178

liga stödet till sociala servicesystem minskat. Dessa syften har möjligen också präglat den något statiska uppdelningen av behov hos barn och ungdomar respektive äldre som kan tillgodoses inom programmen. Trots betoningen på det generationsöverskridande arbete är det ofta ett enkelriktat flöde mellan bestämda roller för yngre och äldre som lyfts fram i arbetet hittills.

Under senare år har idén med dessa program spritts till andra länder. Att omsätta de amerikanska idéerna i andra länder med andra traditioner och förutsättningar har dock visat sig vara relativt komplicerat. Samtidigt har andra sätt att organisera generationsöverskridande kontakter uppmärksammats. Det gäller bl.a. de gamla traditioner av lärande mellan generationer som lever kvar i Japan och Kina. I Japan har generationsöverskridande arbete mindre handlat om särskilda program, kopplade till tydliga mål och utvärderingar, och mer om att äldre av hävd haft en viktig roll i familj och lokalsamhälle när de lämnat förvärvsarbetet.

UNESCO, FN:s organisation för kultur- och utbildningsfrågor, har genom sitt institut för utbildning givit ut en översikt över generationsöverskridande arbete i olika länder (UNESCO 2001). I översikten presenterar forskare från olika länder en gemensam definition av generationsöverskridande program. Där anges att generationsöverskridande program är medel för målmedvetna och varaktiga utbyten av resurser och lärande mellan äldre och yngre generationer för individuell och samhällelig nytta. De forskare som står bakom översikten pekar också på att inriktningen på enkelriktat lärande från den ena generationen till den andra behöver bytas mot en starkare inriktning på ömsesidigt utbyte. Generationsöverskridande program kan bidra till nya former att skapa och dela resurser inom olika områden utvecklas.

4.7.5 Ömsesidighet och hållbarhet

Ordet generation har fått en framskjuten placering i många av de visioner och handlingsprogram som tagits fram lokalt i Sverige genom de senaste årens arbete med att genomföra Agenda 21 för en hållbar ekologisk utveckling. Här förekommer både idéer om gemensamt ansvar mellan nu levande generationer och idéer om långsiktiga förpliktelser mellan i första hand nu levande och ännu ofödda generationer. Den senare betydelsen utgår bl.a. från den s.k. Brundtlandkommissionens rapport Vår gemensamma framtid,

SOU 2002:29 Fyra nycklar till framtiden

179

publicerad år 1987 på uppdrag av FN:s kommission för miljö och utveckling. I rapporten beskrev kommissionen hållbar utveckling som ”en utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov” (se bl.a. SOU 2000:7).

De utmaningar som en åldrande befolkning innebär för samhället kräver fortsatta insatser för en hållbar utveckling mellan generationer över tid. Inte minst behövs det insatser för att främja möten och samverkan mellan personer ur olika generationer. Arbetsplatser, bostadsområden, skolor och kultur- och föreningsliv är viktiga arenor i sammanhanget. Det intergenerationella perspektivet, som är påfallande klent utvecklat i Sverige, bör kunna ge viktiga impulser till såväl konkreta insatser som struktur och kunskapsuppbyggnad. De många projekt som pågår i föreningar och kommuner runt om i landet, flera av dem med stöd från regeringens Äldreprojekt, visar att det finns ett stort intresse för dessa frågor även i Sverige. Men ömsesidigheten behöver även finnas inom områden där ekonomiska värden framställs och där olika typer av beslut fattas. Med en sådan ömsesidighet blir äldre människors delaktighet och engagemang också en fråga om möjligheterna att solidariskt bidra till att skapa värden och om att delta i beslut och dela ansvar för politiska beslut.

En aspekt på frågan om ansvarstagande och ömsesidighet över generationsgränserna som stått i centrum för den svenska diskussionen: möjligheterna att på sikt finansiera och utföra vård och omsorg till äldre personer. SENIOR 2005 har inte i uppdrag att särskilt föreslå hur de framtida vård- och omsorgsbehoven hos äldre personer ska mötas. I vårt slutbetänkande avser vi dock att ta upp frågan om det offentliga åtagandet för vård och omsorg om äldre personer. Att analysera det åtagandet är en viktig förutsättning för att de framtida vård- och omsorgskostnaderna ska kunna beräknas. Vi har också uppdragit till Statskontoret att utarbeta en modell för beräkning av de framtida vård- och omsorgskostnaderna.

SOU 2002:29

Arbetsliv

243

företagare och har oregelbundna arbetstider och de tycker inte att arbetet påverkar familjelivet. Kvinnorna kan tänka sig att arbeta i bemanningsföretag. Männen önskar sig behovsanställningar och expertuppdrag. Karriärmöjligheterna är viktiga för både männen och kvinnorna.

Det finns i dag inga formella hinder för personer som har pension att förvärvsarbeta. För att fler ska vilja och ges möjlighet att kombinera arbete och pension bör det vara ekonomiskt lönsamt för både den enskilde och för arbetsgivaren. Det måste dessutom finnas en arbetsmarknad dit de personer som har pension kan söka sig.

I Jönköpings län finns exempel på hur man utvecklat kompetensväxling inom olika verksamheter. Vid genomförandet av försöksverksamheterna har man funnit det viktigt att förbereda kompetensväxlingen innan pensioneringen är ett faktum genom att utveckla både arbetsformerna och organisationsformerna.

På Högskolan i Jönköping genomförs sedan flera år ett fadderföretagsprogram där alla studenter har en kontinuerlig kontakt med ett fadderföretag för att lära sig och medverka i utvecklingen av företagets affärsidé och process. Regionen har en åldersfördelning som kommer att ge en påtaglig kompetensbrist inom ledningsfunktioner i tillverkande industri. Fadderföretagskonceptet kan ses som en ansats att genom erfarenhets- och kompetensbyte mellan individer grunda ett mentor/lärlingsförhållande för kommande yrkesroller.

Det finns också exempel på hur man på företag försäkrar sig om att överföra och bevara den kompetens som försvinner då äldre medarbetare går i pension. På SAAB Combitech Systems i Jönköping har man prövat ett system där yngre och äldre medarbetare tillsammans dokumenterar sina och gruppens kompetenser och yrkesroller.

I Jönköpings läns landsting bedrivs ett projekt att överföra digitaliserade röntgenbilder. Genom detta projekt ges en bas för pensionerade röntgenologer att från valfri plats vara back office för expertgranskning av röntgenbilder.

181

5 Arbetsliv

5.1 Arbetsliv i förändring

SENIOR 2005 konstaterar:

Arbetslivet komprimeras. En allt kortare del av vår livstid ägnas åt förvärvsarbete medan vi får allt fler friska år efter pensioneringen. Nuvarande trend med tidigt utträde från arbetsmarknaden och senare inträde i arbetslivet på grund av ökade krav på utbildning kommer i kombination med den demografiska utvecklingen att skapa en situation där allt färre ska försörja allt fler. Fram till år 2015 förväntas uppemot 50 procent av de anställda i vissa yrkesgrupper att gå i pension.

Det finns tre sätt, som var för sig eller tillsammans, kan beskriva och förklara orsakerna till varför många lämnar arbetslivet i förtid. En förklaring är utstötning på grund av förhållandena på arbetsmarknaden, en annan förklaring är att vissa ersättningssystem kan göra det attraktivt att lämna arbetslivet och en tredje förklaring är individens egen motivation och de prioriteringar man vill göra mellan arbete och fritid.

Den könssegregerade arbetsmarknaden inverkar negativt på arbetsmarknadens effektivitet. Kvinnodominerade yrken har lägre lön, ger inte samma utvecklings- och karriärmöjligheter och är ofta mer fysiskt krävande jämfört med yrken som domineras av män. Då det finns färre kvinnodominerade yrken än mansdominerade yrken är det svårare för kvinnor än för män att få ett nytt arbete om de av hälsoskäl eller andra skäl vill byta yrke eller anställning. Fler kvinnor än män tvingas av hälsoskäl att lämna arbetslivet i förtid.

Det finns en stor potential av arbetskraft i åldrarna 50 år och äldre och bland personer födda utomlands. Enligt Arbetsmarknadsverkets bedömningar kan antalet sysselsatta öka med 180 000 personer fram till år 2010 om andelen i varje åldersklass

Arbetsliv SOU 2002:29

182

i åldrarna 50 64 år som stannar i kvar i arbete ökar från nuvarande nivå till 75 procent. År 2001 var 83 procent av 55 åringarna, 67 procent av 60-åringarna och 30 procent av 64 åringarna sysselsatta.

En följd av de ekonomiska och teknologiska förändringarna är att arbetets karaktär förändrats. Kvalifikationsnivåerna har höjts, arbetsintensiteten och rörligheten mellan arbetsgivarna har ökat. Förändringarna har dock skett långsammare än man föreställt sig och de förändringar som skett omfattar inte alla grupper.

Yngre och äldre medarbetare har olika kompetenser och erfarenheter som snarare kan komplettera än ersätta varandra. Många arbetsgivare tar på sig stora kostnader genom att erbjuda avtalspensioner eller genom att inte vidta åtgärder som kan bidra till att fler äldre orkar och vill arbeta kvar på arbetsplatsen.

De regler som styr pensioner och ersättningar vid sjukdom, arbetsskada och arbetslöshet har under senare år ständigt förändrats. Dessa förändringar i kombination med mångfalden av regler som handläggs av många olika aktörer gör det svårt för både den enskilde och handläggaren att veta vad som gäller i olika situationer. Tydliga och stabila system som hänger ihop är därför en förutsättning för att alla parter på arbetsmarknaden ska kunna planera inför framtiden.

SENIOR 2005 anser:

N

En viktig förutsättning för att fler äldre ska vara aktiva i arbetslivet är att arbetsgivarnas och individernas intressen kan förenas. För arbetsgivarna är tillgången på kompetent och erfaren personal en nyckelfråga för företagens, organisationernas och myndigheternas effektivitet och lönsamhet. För individen har arbetet både ekonomiska och sociala värden och att själv kunna påverka pensioneringsprocessen har också stor betydelse för välbefinnandet under resten av livet som pensionär.

N

Med hänsyn till bl.a. de förändringar som förväntas ske av försörjningskvoten är det viktigt att kunna följa utvecklingen av hur utträdesåldern från arbetslivet förändras över tiden och inom olika branscher. Det är därför angeläget att konstruera mått för utträdesåldern som kan beskriva hur äldre successivt lämnar arbetslivet.

SOU 2002:29

Arbetsliv

183

5.1.1 Arbetets värden

För individen

Äldres plats på arbetsmarknaden kan betraktas ur olika perspektiv. Det kan ses ur ett samhällsekonomiskt eller ett arbetsrättsligt perspektiv. Här tar vi dock en mer allmän utgångspunkt i frågan om arbetets värde i allmänhet.

Varför är arbete så viktigt? Varför ska vi förvärvsarbeta? Teol. dr Erik Blennberger vid Sköndalsinstitutet har på uppdrag av SENIOR 2005 givit ett underlag för ett resonemang om dessa frågor.

Ett individorienterat svar på frågan är, enligt Blennberger, att den som kan och får arbeta är skyldig att försörja sig genom arbete. Var och en måste efter förmåga ”göra rätt för sig” i samhället och det innebär i princip att man måste arbeta för att leva. Blennberger kan också tänka sig ett svar med mer kollektiv inriktning, som framhåller att det är en solidarisk plikt att genom förvärvsarbete bidra till samhällets bästa.

Utöver dessa två svar har det varit vanligt att uppfatta förvärvsarbete som en disciplinerande och fostrande aktivitet. Tanken är att det blir en fast tidsstruktur på livet för den enskilde och en god ordning i samhället om medborgarna arbetar. Ett viktigt argument är också att förvärvsarbete ger oss möjligheter att förverkliga oss själva, finna personlig identitet och samspela med andra. Arbetet är med andra ord en del av livet. Till detta kommer synpunkten att förvärvsarbete ger individen ekonomiska resurser oavsett hur tilltalade vi är av själva arbetet.

Både argumentet om arbetet som självförverkligande och som ett sätt att få ekonomiska resurser kan, enligt Blennberger, knytas till ett rättighetstänkande. Om vi vill och kan arbeta kan det ses som en medborgerlig rättighet att också få arbeta.

Mikael Nordmark har i en avhandling om arbetslöshet och välbefinnande pekat på att den individuella upplevelsen av arbetets betydelse för välbefinnande har att göra med i hur hög grad man värdesätter det ekonomiska och det psykosociala utbytet av arbetet. Om en individ har valt att investera energi och tid i en välbetald karriär kan arbetet förväntas ha betydelse för både den ekonomiska situationen och den sociala identiteten. För den som däremot inte betraktar arbetet som betydelsefullt för den personliga utveck-

Arbetsliv SOU 2002:29

184

lingen eller för att kunna upprätthålla en tillfredställande ekonomisk standard har arbetet inte samma betydelse för välbefinnandet.

Att själv kunna påverka pensioneringsprocessen har stor betydelse för välbefinnandet under resten av livet som pensionär. Hans Jonsson (Jonsson 1999) har, som närmare redogörs för i kapitel 2.2, beskrivit hur personer före och efter pensioneringen upplever aktivitetsförändringen. Han talar i termer av att gå från en obalans med för mycket, tungt och tidspressat arbete till en annan obalans med för lite struktur och för lite att göra. Hans studie visar att merparten av de intervjuade framhåller arbetets värden i termer av att kunna använda sina kunskaper, den sociala arbetsgemenskapen, att vara del i ett större sammanhang och kunna följa utvecklingen, få struktur på tillvaron och ha en sysselsättning. Den forskning som Juhani Ilmarinen har bedrivit vid Institutet för Arbetshygien i Finland visat att arbetsförhållandena under de sista 10 15 yrkesaktiva åren har stor betydelse för livskvaliteten och möjligheten att leva ett rikt liv efter pensioneringen (Ilmarinen 1999).

Undersökningen om de äldres levnadsförhållanden 1980 1998 (SCB 2000b) visar att pensioneringen för de flesta tycks ge en tillfällig återhämtning som påverkar den upplevda hälsan positivt. I avsnitt 2.2 finns det beskrivet.

För arbetsgivarna

Tillgång på personal, kompetens och erfarenhet är en nyckelfråga för företagens, organisationernas och myndigheternas effektivitet och lönsamhet. Yngre och äldre medarbetare har olika kompetenser och erfarenheter som snarare kan komplettera än ersätta varandra. Många arbetsgivare tar på sig stora kostnader genom att erbjuda avtalspensioner eller genom att inte vidta åtgärder som kan bidra till att fler äldre orkar och vill arbeta kvar på arbetsplatsen.

Med hjälp av personalekonomiska kalkyler är det möjligt att visa hur personalen kan ses som en resurs värd att investera i. I kalkylerna ses förbättringar i arbetsmiljön, utbildningssatsningar etc. som investeringar. Kostnader för nyrekryteringar, inskolning, sjukfrånvaro, lägre produktivitet värderas i pengar och ställs emot dessa investeringar. På uppdrag av SENIOR 2005 har Alecta pensionsförsäkringar analyserat och diskuterat de värden som äldre medarbetare tillför företag och organisationer (bilagedel C). I rapporten finns också kalkylexempel som visar på de företagsekonomiska

SOU 2002:29

Arbetsliv

185

konsekvenserna av olika åtgärder för att förbättra personalens arbetsförmåga och att ge avgångsersättning till äldre medarbetare.

Alecta utgår från att medarbetarens bidrag till organisationen, det totala producerade värdet, består av direkt produktionsvärde, mervärde och metavärde. Det direkta producerade värdet motsvarar den prestation som medarbetaren är anställd för att utföra. Mervärde är det bidrag som medarbetaren ger i form av erfarenheter, kunskaper och personliga kontaktnät och metavärdet är det värde som medarbetaren bidrar med genom t.ex. motivation, lojalitet, ansvarstagande och engagemang. Modellen utgår från att mer- och metavärden påverkar det totala producerade värdet. Analysen visar att majoriteten av de värden som cheferna önskar av medarbetaren, finns i dimensionerna mer- och metavärden och att det är i dessa värden som den äldre arbetskraftens värden främst återfinns.

Beräkningarna visar att drygt 40 procent av företagets kostnader kvarstår då man ger avtalspension jämfört med att medarbetaren är kvar i tjänst. Kostnaden blir dock betydlig högre om man tar hänsyn till de värdeförluster det innebär för företaget att ersätta den äldre medarbetaren som får avtalspension med nyanställning av en yngre medarbetare. Om man antar att en 58-åring får avtalspension och ersätts med en nyrekryterad 33-årig person, ger detta en värdeförlust för företaget som är större än värdetillskottet som den nyrekryterade tillför. Företagets förlust uppskattas till drygt 900 000 kronor det första året och till sammanlagt 3,3 miljoner kronor under de sju år som återstår tills den avtalspensionerade är 65 år. Om man dessutom tar hänsyn till värdeförluster i form av mer- och metavärden uppskattas företagets förluster till sammanlagt 4,5 miljoner kronor under sju år eller drygt 1 miljon kronor det första året.

För samhället

Samhällets intresse av att fler är i arbete har att göra med de samhällsekonomiska effekterna av förändringar i försörjningskvoten. Tillväxt och välfärd är beroende av tillgången på arbetskraft och att en tillräckligt stor andel av befolkningen är i arbete.

Riksförsäkringsverkets analys av de samhällsekonomiska konsekvenserna visar att ett högre arbetskraftsdeltagande bland personer i åldrarna 55 64 år inte löser problemen men kan mildra konse-

Arbetsliv SOU 2002:29

186

kvenserna av den demografiska utvecklingen. Resultatet av analysen finns närmare beskrivet i avsnitt 3.2.

5.1.2 Dagens arbetsliv

Befolkningsutvecklingen leder till att antalet personer som träder in på arbetsmarknaden under de närmaste decennierna blir allt färre i förhållande till de som beräknas bli pensionerade. Vi kan förvänta oss en situation där allt färre ska försörja allt fler. Till detta kommer trenden med tidigt utträde från arbetsmarknaden och förlängd studietid för ungdomarna innan de träder in på arbetsmarknaden. Inom vissa yrkesgrupper kommer det att uppstå brist på kompetent personal.

Mellan år 1970 och år 2001 halverades andelen män som arbetade året före 65 års ålder, från 70 till 35 procent. För kvinnor ökade andelen yrkesverksamma något under samma tid, från 26 till 28 procent. Allt färre arbetar efter 65 år. För både män och kvinnor minskade andelen yrkesverksamma i åldrarna mellan 65 och 74 år under perioden 1970 2001. För männen från 30 till 14 procent och för kvinnor från 9 till 6 procent. De som fortfarande arbetar efter 65 år är till större delen egna företagare framför allt inom jordbruket.

Jämfört med många andra länder har Sverige ändå en hög andel sysselsatta i åldrarna 55 64 år. Detta gäller särskilt kvinnorna. Bland män i åldersgruppen 60 år och äldre finns det dock länder i och utanför Europa där andelen sysselsatta är högre än i Sverige. I Japan var t.ex. drygt 65 procent av männen i åldersgruppen 60 64 år sysselsatta år 2000.

SOU 2002:29

Arbetsliv

187

Tabell 5.1. Andel sysselsatta år 2000 i åldrarna 55 59 år, 60 64 år och 65 år och äldre (procent)

Land

Kvinnor

Män Kvinnor och män

55-59 60-64 65+ 55-59 60-64 65+ 55-59 60-64 65+

Norden

Sverige 76,0 45,0 6,3 79,7 51,6 15,0 77,9 48,3 10,2 Danmark 64,1 23,1 1,5 79,9 37,9 3,8 72,6 30,8 2,5 Finland 59,9 20,1 2,0 58,9 26,8 6,2 59,4 23,4 3,9 Norge 71,0 48,4 8,5 83,2 59,6 13,5 77,1 54,0 10,8

EU utom Norden

Belgien 24,2 7,0 1,2 52,2 18,1 2,1 37,9 12,4 1,6 Tyskland 45,8 12,0 1,7 66,8 28,2 4,6 56,5 20,0 2,8 Grekland 29,6 20,0 2,7 69,3 43,9 8,4 48,2 31,3 5,3 Spanien 24,8 15,1 0,9 68,6 39,5 2,5 46,2 26,5 1,6 Frankrike 47,1 12,8 0,9 60,4 14,8 1,9 53,7 13,8 1,3 Irland 33,7 18,9 - 71,6 52,7 - 52,9 35,8 - Italien - 7,8 1,5 - 30,0 5,8 - 18,4 3,2 Nederländerna 38,2 11,2 - 68,7 27,0 - 53,7 19,0 - Portugal 46,4 36,1 13,5 71,1 53,7 25,3 57,8 44,2 18,4 Storbritannien 55,8 25,4 - 70,8 47,3 - 63,2 36,1 -

OECD utanför Europa

USA

59,7 39,1 - 75,3 53,4 - 67,2 45,8 -

Canada 50,4 25,8 - 68,9 43,6 - 59,6 34,5 - Japan 57,0 37,8 14,2 90,0 65,1 33,0 73,1 51,0 22,1 Australien 46,3 22,0 - 69,8 44,4 - 58,3 33,2 - Nya Zeeland 58,2 32,0 - 77,8 57,6 - 67,4 44,6 -

Källa: OECD.

I EU-kommissionens meddelande Mot ett Europa för alla åldrar (EU 1999) varnas för brist på arbetskraft och att försörjningsbördan för den yrkesverksamma befolkningen kommer att öka om Europa fortsätter att behålla nuvarande takt i fråga om pensionsavgångar. Strävan måste därför, enligt EU-kommissionen, vara att göra det möjligt för den stora majoriteten att arbeta längre och få den verkliga pensionsåldern att närma sig den formella. Medlemsländerna uppmanas att vidta åtgärder som syftar till att upprätthålla de anställdas arbetsförmåga, att främja livslångt lärande, erbjuda flexibla arbetsorganisationer samt se över avgifts- och förmånssystemen i syfte att stärka incitamenten för att acceptera erbjudanden och möjligheter till fortbildning.

Arbetsliv SOU 2002:29

188

Under Sveriges ordförandeskap i EU år 2001 etablerades ett nytt mål för sysselsättningen. Målet är att minst 50 procent av alla kvinnor och män från 55 år fram till den allmänna pensionsåldern ska vara sysselsatta år 2010. År 2001 var andelen sysselsatta i åldersgruppen 55 64 år 67 procent i Sverige medan, genomsnittet för EU-länderna var 38 procent. För att EU-målet ska kunna nås krävs att alla länder, inklusive Sverige, ökar andelen sysselsatta utifrån varje lands utgångspunkter.

Den hittillsvarande utvecklingen i Sverige