SOU 2000:119
Individuellt kompetenssparande, IKS med start år 2002
Till statsrådet Mona Sahlin Näringsdepartementet
Den 22 december 1999 bemyndigade regeringen statsrådet Mona Sahlin att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till hur ett generellt system för individuell kompetensutveckling skulle kunna utformas.
Till särskild utredare utsågs verkställande direktören Lil Ljunggren Lönnberg. Till huvudsekreterare förordnades departementsrådet Johnny Nilsson, till sekreterare departementssekreteraren Anneli Josefsson (t.o.m. 2000-06-15) och Anna Lynèl (fr.o.m. 2000-09-04) samt hovrättsrådet Lennart Östblom (fr.o.m. 2000-10-30). I sekretariatets arbete har även ämnesrådet vid Näringsdepartementets analysenhet Stefan Ackerby medverkat, departementssekreteraren vid Finansdepartementets skatte- och tullavdelning Sten Hansen samt jur. kand Nils-Fredrik Carlsson vid Riksskatteverkets skatteavdelning, rättsenheten.
Som experter förordnades ämnesrådet Stefan Ackerby, departementsrådet Lars Bergendal, docenten Anders Forslund, departementsrådet Anders Franzén (t.o.m. 2000-08-27), departementssekreteraren Sten Hansen, departementssekreteraren Carl Holmberg, jur. kand Nils-Fredrik Carlsson (fr.o.m. 2000-09-04) direktör Jan Krylborn, departementssekreteraren Carina Lindén (fr.o.m. 2000-08-28) kanslirådet Kjell Olsson och departementssekreteraren Lena Wirkkala.
Till utredningen har jag sammankallat en samrådsgrupp med arbetsmarknadens parter. I samrådsgruppen har ingått Håkan Brodin, Svenska Kommunförbundet (t.o.m. 2000-08-31), Ingemar Göransson, LO (t.o.m. 2000-10-23), Dick Kling, SAF, Susanne Lindberg, LO (fr.o.m. 2000-10-23), Ulla Lindqvist, Metall (t.o.m. 2000-11-21), Göran Nilsson, Metall (fr.o.m. 2000-11-21), Bengt Nörby, TCO, Elisabet Sundén Ingeström, Arbetsgivarverket, Lena Tell, Landstingsförbundet och Gunnar Wetterberg, SACO.
Jag har i mitt arbete dessutom anlitat en rad externa experter och konsulter för att lämna underlagsrapporter. Några av dessa rapporter har redovisats som bilagor till delbetänkandet, vissa redovisas som bilagor till detta huvudbetänkande.
I delbetänkandet som överlämnades till regeringen i maj 2000 beskrev jag dels principerna för utformningen av ett individuellt kompetenssparande (IKS), dels hur de avsatta budgetmedlen för åren 2000 och 2001 bör användas för att stimulera deltagande i IKS.
I det huvudbetänkande jag nu överlämnar har jag i huvudsak utgått från den principmodell som presenterades i delbetänkandet. De reaktioner och synpunkter på delbetänkandet som framkom i remissvaren och övrigt i debatten, ligger också till grund för mina förslag i huvudbetänkandet.
I huvudbetänkandet lämnar jag ett preciserat förslag till utformning av ett system för individuellt kompetenssparande, IKS med start 1 januari 2002. Jag föreslår former för sparande, finansiering och organisation för IKS. Förslag som rör uppföljning, utvärdering samt informationsinsatser redovisas. Jag har belyst och analyserat effekter på arbetsmarknads- och utbildningsområdet. Jag redovisar lagförslag om IKS och de förslag till ändringar i skattelagstiftning och andra lagar som bör följa av IKS genomförande. En särskild konsekvensanalys av reglernas effekter för små företags villkor har genomförts.
Jag överlämnar härmed huvudbetänkandet ”Individuellt kompetenssparande, IKS – med start år 2002” (SOU 2000:119).
Stockholm i december 2000
Lil Ljunggren Lönnberg
/Johnny Nilsson
Anna Lynèl
Lennart Östblom
Sammanfattning
Motiven för IKS
Att alla får tillgång till återkommande kompetensutveckling under yrkeslivet bör ses som en del av välfärden. Individen får möjlighet att utvecklas och växa, vilket ger ett rikare liv. Det har också stor betydelse för tillväxt och sysselsättning. Det handlar både om att undvika brist på arbetskraft som kan medföra inflationsdrivande flaskhalsar i produktionen och att förhindra att många människor ställs utanför den ordinarie arbetsmarknaden därför att de inte förmår att anpassa sig till förändringar i arbetslivets kompetenskrav. Behovet av kompetensutveckling finns i alla grupper. Såväl de med kort utbildning som de som har en lång utbildning behöver utveckla och förnya sina kunskaper. Kunskaper och färdigheter som inhämtats i tidigare utbildning blir snabbt föråldrade.
Det finns stora behov av en mer generellt och individuellt inriktad kompetensutveckling, som inte är relaterad till individens nuvarande arbetsuppgifter utan tar utgångspunkt i individens egna behov och önskningar. För den enskilde individen har kunskap och tillgång till kompetensutveckling en stor betydelse för chanserna att etablera sig på arbetsmarknaden och ha förutsättningar att stanna kvar vid förändringar. Efterfrågan på högutbildad arbetskraft har stigit relativt kortutbildad. Gymnasieutbildning är numera ett grundkrav inom nästan alla yrken. Flera högskoleutbildningar har förlängts och fördjupningsstudier är ett måste. Forskarutbildning är i dag lika vanlig som gymnasieutbildning var på 1950-talet. Den tekniska utvecklingen, produktivitets- och effektivitetskrav är viktiga förklaringar till de ökade kompetenskraven. Individer behöver därför få möjligheter att förnya eller förbättra sin allmänna kompetens för att stärka sin ställning på arbetsmarknaden eller för att komma i fråga för nya arbetsuppgifter hos nuvarande arbetsgivare. För många individer
handlar det också om kompetensutveckling som i första hand syftar till en personlig utveckling.
Behovet av ett system för finansiering av individuell kompetensutveckling skall ses mot bakgrund av den stora betydelse som kompetens, tolkad i vid mening, numera har för nationens, företagens och de enskildas utveckling. Ett system där staten stödjer individer att själva spara till sin kompetensutveckling är ett nytt sätt att stimulera utbildning och livslångt lärande och ge människor större frihet att själva påverka sina liv. Det bör därför införas en möjlighet till skattesubventionerat individuellt kompetenssparande – IKS, som kan användas till individuell kompetensutveckling.
Utgångspunkter för IKS
Det skall vara ett generellt system som är tillgängligt för alla oavsett utbildningsbakgrund, inkomst, ålder eller ställning på arbetsmarknaden. Målet är att i princip alla individer i arbetskraften , ca 4,3 miljoner individer, när systemet är fullt utbyggt har ett eget kompetenssparkonto. Systemet skall vara frivilligt och bygga på att individen på eget initiativ väljer att delta, vilket också innebär att det är individens pengar som individen själv bestämmer över. Systemet bör fungera självständigt och individen skall inte vara beroende av om arbetsgivaren är intresserad av att medverka till kompetenssparandet. Det skall vara individens eget val vilken kompetensutveckling han/hon vill delta i och hur denna finansieras. Definitionen av den kompetensutveckling som medlen skall kunna användas till görs vid och generös. Systemet får inte överta eller ersätta andra insatser för vuxnas kompetensutveckling utan skall ses som ett komplement och ett tillskott utöver det som sker i dag. Arbetsgivarna har även fortsättningsvis ett odelat ansvar för den verksamhetsrelaterade kompetensutvecklingen, dvs. det lärande som den anställde behöver för att behålla och vidareutvecklas i sitt nuvarande jobb. Det är önskvärt och viktigt att det generella systemet kompletteras med avtal och överenskommelser som innebär att arbetsgivarna medverkar. Det bör i systemet finnas incitament också för arbetsgivarna att bidra till individernas kompetens-
sparande.
Systemet bör vara så enkelt och överblickbart som möjligt. Att välja en sparform och en förvaltningsform för IKS som till sin utformning så nära anknyter till ett välkänt och etablerat system som individuellt pensionssparande underlättar självklart hanteringen. Det gäller allt från lagstiftning, information och myndighetsutövning till individernas möjligheter att tillägna sig kännedom och kunskaper om den nya reformen.
Utformning av skattemodellen
Utgångspunkten är att kompetensutvecklingen bäst stimuleras om den statliga subventionen knyts till ett sparande på ett individuellt kompetenssparkonto. På detta konto skall såväl den enskilde individen som dennes arbetsgivare kunna göra insättningar. På detta sätt stimuleras individer och arbetsgivare att i sin långsiktiga planering skapa utrymme för kompetensutveckling. Samtidigt markeras att kompetensutveckling är ett gemensamt ansvar för staten, individen och arbetsgivarna.
Förslaget innebär att det inrättas ett nytt avdragsgillt individuellt kompetenssparande (IKS), med skatteregler som i princip är desamma som för pensionssparande och pensionsförsäkring. Beskattningen sker först när de sparade medlen tas ut och den löpande avkastningen beskattas med en avkastningsskatt på 15 procent. Avdraget föreslås kunna uppgå till maximalt ett inkomstbasbelopp per år (37 700 kr år 2001). Avdragsrätten gäller även sådana insättningar som arbetsgivare gör på en anställds kompetenssparkonto. Förslaget innehåller även en gräns för det samlade sparandet, så att när behållningen på kompetenssparkontot överstiger 12 inkomstbasbelopp medges inga ytterligare avdrag för nya insättningar.
Medlen på kompetenssparkontot är individens egna och skall kunna användas till sådan kompetensutveckling som den enskilde själv bestämmer. Kompetensutveckling ges en vid definition. Den innefattar kortare eller längre utbildningar, men även praktik och andra former av kompetensutveckling. Den enskilde kompetensspararen är själv bäst skickad att bedöma hur pengarna kommer till mest nytta. Det skall däremot ställas krav på den som anordnar kompetensutvecklingen, för att säkerställa att verksamheten är
seriös och uppfyller deltagarnas förväntningar. Det kommer därför att inrättas ett särskilt kompetensutvecklingsregister över alla aktiviteter som erbjuds av anordnare som uppfyller vissa villkor. På detta sätt definieras godkänd kompetensutveckling.
Individens subvention sker i form av en kompetenspremie
Den som gör uttag från kompetenssparkontot och genomgår godkänd kompetensutveckling har rätt till en kompetenspremie. Den förslås få formen av en skattereduktion, vars storlek relateras till omfattningen på den genomgångna kompetensutvecklingen. Med den finansiella ram som IKS-systemet måste hålla sig inom, kan kompetenspremien uppgå till 25 procent av ett inkomstbasbelopp (9 425 kr år 2001), vilket är den skattereduktion som medges för kompetensutveckling som i princip motsvarar heltidsstudier i ett år eller mer. Med heltidsstudier avses kompetensutveckling i 200 dagar (40 veckor). För kortare kompetensutveckling reduceras kompetenspremien i motsvarande grad. En minsta gräns sätts till 5 dagar. Det ställs inga krav på att gå ned i arbetstid eller liknande för att kompetenspremien skall beviljas. Kompetensutvecklingen sker i den takt den enskilde själv bestämmer, men premiens storlek bestäms av den omfattning på kursen eller praktiken räknat i dagar, som anordnaren angivit. Kompetenspremien blir på det sättet lika för alla som genomgår samma kompetensutveckling.
Riksdagen kan, om så önskas, besluta om en förhöjd kompetenspremie i syfte att stimulera kompetensutveckling under perioder med svag arbetsmarknad.
Subventioner till arbetsgivarna sker i form av nedsatta arbetsgivaravgifter
Arbetsgivarnas delaktighet i IKS är mycket angelägen. Därför föreslås en nedsättning av arbetsgivaravgifterna med 10 procentenheter på det belopp som en arbetsgivare sätter in på en anställds kompetenssparkonto. Arbetsgivarens kostnader för en sådan insättning blir således markant lägre än om motsvarande belopp betalats ut som lön. Insättningen på anställds IKS-konto behandlas för den anställde på samma sätt som kontant lön men arbetsgivaren behöver inte göra preliminärskatteavdrag. Motsvarande nedsättning sker för egenavgifter, som betalas av egenföretagare.
Uttag för andra ändamål än kompetensutveckling
Uttag från kompetenssparkonto skall kunna göras även om syftet inte är att finansiera kompetensutveckling. För att kompensera för att sparandet är subventionerat tas ut en skatt på tre procent av det uttagna beloppet, benämnd uttagsavgift. Om medel finns kvar på ett IKS-konto när innehavaren tar ut ålderspension kan kontot omvandlas till individuellt pensionssparande alternativt pensionsförsäkring.
Samordning med andra offentliga system
Med hänsyn till att IKS-kontot är den enskildes egna pengar bör det inte ske någon samordning mellan uttag från IKS respektive kompetenspremien och studieförmåner eller socialförsäkringsförmåner. Uttag från IKS-konto bör därför inte räknas in i det s.k. fribeloppet vid inkomstprövningen av studiemedel. Den som uppbär förtidspension eller arbetslöshetsersättning skall kunna göra uttag från IKS-kontot och få kompetenspremie.
En startstimulans ges i form av grundplåt
Det är av stor vikt att IKS redan från starten får en bred spridning bland alla grupper i samhället. Därför föreslås att de medel som riksdagen beslutat avsätta till individuell kompetensutveckling under år 2000 och 2001 används till att särskilt stimulera låginkomsttagare att påbörja sparande i IKS.
Stimulansen utformas så att den som under perioden 1 januari 2002 till 31 december 2004 påbörjar ett kompetenssparande får en grundplåt på 2 500 kr insatt på kontot när det egna eller arbetsgivarens sparande på kontot nått upp till motsvarande belopp. En förutsättning för att grundplåten skall betalas ut är att minst 12 månadsvisa insättningar gjorts på kontot. Grundplåten skall betalas ut till dem som under år 2000 hade förvärvsinkomster mellan 50 000 kr och 216 000 kr och är mellan 30 och 55 år.
Ett sista datum för utbetalning av grundplåten sätts till den 31 december 2006. Riksdagen beslöt i anslutning till budgetpropositionen för år 2001 att medel som för år 2000 avsatts till individuell kompetensutveckling skulle placeras på ett räntebärande konto hos Riksgäldskonto-
ret. Det är naturligt att även medlen avseende år 2001 förs till ett sådant konto.
Trygghet och valfrihet i sparandet
Syftet med kompetenssparande är att det kontinuerligt och när det som bäst behövs under ett yrkesliv, skall kunna användas till kompetensutveckling. De tillfällen när behoven av kompetensutveckling är stora kan variera i olika människors liv, men blir inte minst tydliga när konjunkturen svänger. Av dessa skäl måste det finnas en stor flexibilitet i spartider, uttagstillfällen och möjlig storlek på uttagen. Det måste också finnas en stor trygghet i förvaltningen av sparmedlen så att dessa får en acceptabel avkastning och finns lättillgängliga.
Den statliga subventionen i IKS är förhållandevis liten. Det är därför viktigt att begränsa kostnaderna för administration och förvaltning. Av det skälet föreslås en förvaltning av sparandet som är snarlik den som gäller för det frivilliga pensionssparandet. Sparandet skall kunna ske både i form av försäkring och i fonder. För fondplaceringar bör dock vissa begränsningar gälla. Det införs en regel i den nya IKS-lagen som innebär att sparmedel i IKS-fonder skall placeras i fonder med låg risk. Förvaltningen av tillgångar i en IKS-fond skall syfta till att uppnå hög avkastning på medellång sikt (5–7 år). Finansinspektionen bör av regeringen få ett bemyndigande att utfärda närmare föreskrifter om hur detta skall tillämpas samt kontrollera att föreskrifterna följs. Försäkringsbolag, banker, värdepappersbolag och andra sparinstitut skall kunna bedriva kompetenssparrörelse och tillhandahålla kompetenssparkonton och kompetenssparförsäkringar.
Arbetsgivarna har en viktig roll
Den principiella utgångspunkten är att individen inte skall vara beroende av sin arbetsgivares intresse för att kunna delta och få del av den statliga subventionen. De sparade medlen skall följa individen och inte vara låsta till nuvarande anställning. Systemets syfte är att öka individens möjligheter att styra sin egen utveckling. Det är individens pengar som individen själv måste ha det odelade inflytandet över. Samtidigt är delaktighet och intresse från den egna
arbetsgivaren, de fackliga organisationerna och från arbetskamrater av stor betydelse för de flesta individer. I vissa fall kan det säkerligen vara avgörande för deras vilja att delta i IKS. Detta bekräftas i den av utredningen beställda Gallup-undersökningen, där över 70 procent av de tillfrågade uppger att arbetsgivarens medverkan skulle påverka deras intresse att spara i IKS. Det har därför varit en viktig del i utredningsarbetet att inom ramen för det generella systemet föreslå en stimulans till kompletterande överenskommelser och olika former av avtal på arbetsmarknaden om IKS.
Arbetsgivarnas motiv för att medverka till individernas kompetenssparande utgår ofta från den egna verksamheten. Att bidra till IKS är ett sätt att få de anställda att känna trivsel, arbetstillfredsställelse och motivation i arbetet. Det kan också vara ett medel för att rekrytera personal och att vara en attraktiv arbetsgivare. Dessutom är det ett sätt att höja den generella kompetensen både på den egna arbetsplatsen och i hela arbetslivet.
För att ytterligare förstärka motiven för arbetsgivarna att bidra till individernas generella och individuella kompetensutveckling föreslås en subvention även för arbetsgivarna. Denna består av en nedsättning av arbetsgivaravgifterna med tio procentenheter på det belopp som arbetsgivaren avsätter till individens IKS-konto. Subventionen skall gälla alla former av avtal och överenskommelser mellan arbetsgivare och anställda.
De fackliga organisationernas medverkan
De fackliga organisationerna kommer att ha en viktig roll för att öka förståelsen för behovet av kompetensutveckling och för att sprida kunskap om IKS. Det kommer att finnas ett behov av stöd och hjälp till individerna, inte enbart avseende information om systemet och hur det kan användas utan också för att öka motivationen och insikten om de egna behoven. Av det skälet föreslås ett stöd för de fackliga organisationernas informationsinsatser om IKS.
Småföretag och egenföretagare bör kunna delta i IKS på samma villkor som övriga
En viktig utgångspunkt är att IKS skall vara generellt och öppet för alla. Systemet skall präglas av enkelhet och bygga på bestämmelser som kan tillämpas lika för alla som deltar. Det är därför viktigt att så långt det är möjligt undvika särskilda regler eller villkor för vissa grupper. Det har också varit styrande för förslagen avseende småföretagens och egenföretagares medverkan i IKS. Egenföretagare och delägare i handelsbolag skall ha samma möjlighet som övriga arbetsgivare att få en subvention för insättning på IKS, därför föreslås att de får göra en nedsättning av egenavgifterna med 10 procent på avsatta belopp. Småföretagens medverkan i IKS handlar dock inte i första hand om att anpassa regler eller bestämmelser, utan snarare om att vara medveten om de särskilda förutsättningar och villkor som småföretagen arbetar under. Småföretagen är en mycket heterogen grupp av företag med olika synsätt och olika behov.
Förnyelse inom utbildningssektorn
Det finns anledning att tro att många av de individer som sparar i IKS kommer att vilja utnyttja sina medel för utbildningar inom det reguljära utbildningssystemet. IKS kan innebära en ökad efterfrågan på ett nytt och utökat urval av utbildningar och på en ökad flexibilitet i utbudet och tillhandahållandet av utbildning och kompetensutveckling. Statskontoret har av det skälet haft i uppdrag att kartlägga upplevda hinder för yrkesverksamma att kunna ta del av kompetensutveckling inom det reguljära utbildningsväsendet. De har lämnat en rapport som innehåller en genomgång av fyra områden:
finansiering av utbildningsanordnare och försörjning, antagning, behörighet och urval till studier, utbildningarnas inriktning, form och förläggning samt möjligheten till ledighet för studier.
En slutsats i rapporten är att det finns anledning att förändra resurstilldelningssystemet så att det lönar sig för högskolan att utveckla flexibla och korta kurser för att möta yrkesverksamma individers behov. Statskontoret pekar också på den begränsning i
reglerna som det innebär att enskilda individer inte kan köpa uppdragsutbildning. Statskontorets synpunkter är högst relevanta från ett IKS-perspektiv, men detta bör prövas i ett vidare utbildningspolitiskt sammanhang.
Inom den privata utbildningsmarknaden sker samtidigt en snabb expansion där individer kan få tillgång till allt fler kompetensutvecklingsinsatser, från långa sammanhängande utbildningar till korta kurser.
Samordnande myndighet blir IKS-styrelsen
En IKS-styrelse bildas som har samordningsansvaret för att hantera de uppgifter som följer av införandet av IKS. Huvuddelen av uppgifterna bör utföras av befintliga myndigheter på uppdrag av och finansierade av IKS-styrelsen som bör vara en liten beställaroch samordningsmyndighet. Uppgifterna skall i största möjliga mån skötas elektroniskt via en IKS-portal men också via skriftlig och muntlig kommunikation. Ambitionen är att IKS-styrelsen skall vara en föregångare som servicemyndighet med hjälp av elektronisk hantering av beslut, tjänster och information.
En organisationskommitté bör bildas med uppgift att utarbeta de närmare detaljerna om IKS-styrelsens verksamhet.
Kostnader och finansiering av IKS-styrelsen
De totala driftskostnaderna för IKS beräknas till ca 50 miljoner kr per år. Investerings- och uppbyggnadskostnaderna beräknas totalt uppgå till 70 miljoner kr, varav huvuddelen under de fem första åren. IKS-styrelsens löpande driftskostnader bör finansieras med en registreringsavgift för kompetensutvecklingsanordnare. Efter fem år bör IKS-styrelsen vara helt avgiftsfinansierad. De engångsvisa uppbyggnadskostnaderna föreslås finansieras från avkastningen på Riksgäldskontorets förvaltning av IKS-medlen.
Informationsinsatser
Redan tidigt under hösten 2001 bör informationsinsatser påbörjas till allmänhet, utbildningsanordnare, banker, försäkringsbolag m.fl. En sammanlagd ram på 30 miljoner kr bör avsättas under de fem
första årens introduktion av IKS, varav 10 miljoner kr bör avse informationsinsatser fr.o.m. hösten 2001. Därutöver bör ett särskilt stöd med 10 miljoner kr utgå till de fackliga organisationerna och till småföretagens organisationer för deras informationsinsatser om IKS. IKS är en angelägenhet för alla löntagare och företagare och därmed bör målet vara att praktiskt taget hela arbetskraften under den inledande femårsperioden skall nås av information om IKS. På några års sikt bör IKS kunna bli ett naturligt inslag i den reguljära informationen från sparinstitut, kompetensutvecklingsanordnare och myndigheter.
Uppföljning och utvärdering
Eftersom IKS är ett nytt system som inte rättvisande kan jämföras med några andra sparformer, varken i Sverige eller internationellt blir uppföljning och utvärdering av central betydelse. Det handlar om att löpande följa vilka som sparar, vilka sparformer de utnyttjar och vilken kompetensutveckling de väljer. SCB får i uppdrag att löpande redovisa dessa uppföljningsresultat och årligen publicera en särskild statistisk rapport. För att kunna följa beteende och effekter av IKS krävs mer långsiktiga utvärderings- och forskningsinsatser. Det handlar bl.a. om att följa IKS effekter i arbetslivet, på arbetskraftsutbudet och på utbudet av utbildning och kompetensutveckling. Det handlar också om att följa ett antal individer som sparar respektive inte sparar i IKS och se hur deras utveckling av inkomst, arbete och utbildningsnivå förändras. För dessa fristående utvärderings- och forskningsinsatser föreslås att det avsätts en sammanlagd ram på 15 miljoner kr under en tioårs period.
En samlad avstämning av IKS-systemets kostnader, organisation och verksamhet bör göras efter den första femårs perioden. Avstämningen bör genomföras inför verksamhetsåret 2007 och bör ligga till grund för beslut om någon del av IKS-systemet behöver förändras eller justeras för att uppnå det långsiktiga syftet med IKS.
Finansiella effekter
De finansiella effekter som följer på införandet av det föreslagna IKS-systemet beror i mångt och mycket på fyra faktorer: (1) hur många personer som blir aktiva kompetenssparare, (2) under hur lång tid i genomsnitt sparandet för varje individ pågår, (3) hur mycket som regelbundet sparas och (4) i vilken omfattning sparmedlen används till kompetensutveckling. I dag finns det inte något känt liknande system i bruk och det är därför inte möjligt att göra exakta kostnadsberäkningar för det föreslagna systemet. Av den anledningen är endast ett antal antaganden om individernas beteenden möjliga att göra. Antagandena är i det här fallet inte lika med en prognos. Dessa antaganden är en förutsättning för den valda beräkningsmetoden. Antagandena skall ses som rejält tilltagna, och således är det mycket osannolikt att belastningen på den offentliga sektorn överstiger den ekonomiska ramen.
Under det inledande året 2002 antas att femton procent av arbetskraften kommer att påbörja ett kompetenssparande. Andelen som påbörjar ett sparande antas kvarstå även under åren 2003 och 2004, för att därefter ligga på 10 procent av arbetskraften. Från och med år 2015 när systemet har stabiliserats antas att drygt halva arbetskraften kommer att vara aktiva kompetenssparare. Det antas vidare att på lite längre sikt kommer spartid och sparbelopp att uppgå till i genomsnitt fem år respektive 7 000 kr. Under de inledande åren antas dessa nivåer vara något lägre. Arbetsgivarnas andel av sparandet kommer att uppgå till en tredjedel av den sammanlagda nivån.
För ett sparbeteende enligt dessa antaganden kommer de årliga insättningarna att växa från drygt 2 mdkr under år 2002 till ca 15 mdkr från år 2015 och framåt. Beträffande uttagen kommer dessa att under perioden 2003 till 2015 växa från knappt en till 17 mdkr. Att uttagen överstiger insättningarna beror av den erhållna avkastningen. Innestående medel efter det att systemet stabiliserats kommer att växa stadigt för att från och med år 2015 uppgå till omkring 56 mdkr.
Omfattningen av studier eller praktik finansierade inom IKS-systemet antar jag under år 2003 kommer att uppgå till fyra procent av en heltid per individ. Under de närmast följande åren antas omfattningen växa stadigt för att år 2015 och därefter uppgå till 27 procent av en heltid.
Slutsatsen är att under mycket optimistiska antaganden om individernas sparbeteenden och vilja till kompetensutveckling, kommer IKS-systemet efter en startperiod på knappt femton år att medföra en offentlig-finansiell belastning på 1,45 mdkr. Med mer försiktiga antaganden blir den statsfinansiella belastningen mindre. Kortsiktigt finns en viss variation i belastningen. Under år 2002 antas denna uppgå till ca 0,7 mdkr. Under de följande åren kommer belastningen successivt att öka för att efter omkring sju år uppgå till som mest tre mdkr. Därefter vänder den negativa kostnadsutvecklingen för att från år 2015 och framåt stabiliseras kring 1,45 mdkr årligen. De sparmedel som finns i systemet kommer förr eller senare att tas ut för beskattning. Under spartiden har dessutom den genererade avkastningen, efter skatt, lagts till dessa medel. Det innebär att de kostnader som inledningsvis belastar systemet, i ett senare skede torde medföra högre intäkter.
Förslag till ytterligare finansiering
Av de 1,45 mdkr har riksdagen redan i 1999 års budgetproposition beslutat att avsätta 1,35 mdkr för år 2000 och 1,15 mdkr årligen fr.o.m. år 2001 på statsbudgetens inkomstsida. De avsatta medlen för år 2000 och 2001 föreslås användas till grundplåten för låginkomsttagare. För att finansiera den föreslagna nedsättningen av arbetsgivaravgifterna för insättning på IKS-konton föreslås att ytterligare 300 miljoner kr tillförs systemet årligen. Nedsättningen av arbetsgivaravgiften antas i beräkningarna medföra att arbetsgivarna bidrar med cirka en tredjedel av de årliga insättningarna, dvs. drygt 5 mdkr. De årliga insättningarna beräknas därmed sammanlagt uppgå till i genomsnitt 7 000 kr. Finansieringen av de 300 miljoner kronorna föreslås ske inom den av riksdagen beslutade ramen för skatteväxlingen på 30 mdkr.
Genomförandet
Ett system för individuellt kompetenssparande, IKS, genomförs med start den 1 januari 2002. Med den utgångspunkten bör en proposition om IKS överlämnas under vårriksdagen och ett riksdagsbeslut fattas tidigt under hösten 2001. Samtidigt som propositionen överlämnas till riksdagen bör en organisationskommitté till-
sättas som får i uppdrag att genomföra det förberedande organisations- och informationsarbetet.
Författningsförslag
1. Förslag till lag om individuellt kompetenssparande
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
Tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller sådant individuellt sparande för kompetensutveckling som sker enligt särskilt avtal med ett kompetenssparinstitut enligt villkoren i denna lag.
Sparande för kompetensutveckling får även ske i en kompetenssparförsäkring. Med en sådan försäkring avses en försäkring som medger utbetalning till den försäkrade eller dennes förmånstagare för kompetensutveckling. För sparande för kompetensutveckling som sker i en kompetenssparförsäkring skall bestämmelserna i 3 kap. 3 § andra stycket, 4 § första stycket andra meningen och andra stycket, 8 § samt 9–12 §§ tillämpas på motsvarande sätt.
Definitioner
2 § I denna lag betyder
1. kompetenssparavtal: sådant avtal som anges i 1 §,
2. kompetenssparrörelse: verksamhet som består i att erbjuda
allmänheten kompetenssparavtal,
3. kompetenssparinstitut: företag som har fått tillstånd att driva
kompetenssparrörelse,
4. kompetenssparare: en person som ingått kompetenssparavtal,
5. kompetenssparkonto: sådant konto som avses i 3 kap. 3 §,
6. kontoinnehavare: kompetenssparare och person som genom för-
månstagarförordnande eller bodelning förvärvat rätt enligt ett kompetenssparavtal,
7. värdepappersinstitut: detsamma som i 1 kap. 2 § 5 lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse,
8. IKS-styrelsen: den myndighet som godkänner kompetensutveckling som berättigar till avgiftsfritt uttag från ett kompetenssparkonto och som fastställer kompetenspremie.
Sundhetskrav
3 § Kompetenssparrörelse skall bedrivas så att allmänhetens förtroende för verksamheten upprätthålls och tillgångar på kompetenssparkonton inte otillbörligen riskeras samt i övrigt så att rörelsen kan anses sund.
Tillståndsplikt
4 § Kompetenssparrörelse får bedrivas endast efter tillstånd av
Finansinspektionen.
5 § Tillstånd att bedriva kompetenssparrörelse får endast meddelas värdepappersinstitut.
Tillstånd får meddelas om
1. Bolagsordningen, reglementet eller stadgarna inte strider mot denna lag eller någon annan författning,
2. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kra-
ven på en sund kompetenssparrörelse, och
3. företaget uppfyller de villkor som i övrigt anges i denna lag.
6 § Till ansökan om tillstånd skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vad en verksamhetsplan skall innehålla.
7 § För värdepappersinstitut som har tillstånd att vara pensionssparinstitut enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande får tillstånd ges efter en förenklad prövning av ansökningen
enligt de närmare föreskrifter som regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen meddelar.
2 kap. Sparformer
1 § Individuellt kompetenssparande får ske i en eller flera av sparformerna
1. inlåning,
2. andelar i värdepappersfond, och
3. obligationer och andra fordringsrätter.
2 § Vid inlåning skall kompetenssparmedlen placeras för spararens räkning i ett svenskt eller utländskt bankföretag.
3 § Vid sparande i värdepappersfond skall kompetenssparmedlen för spararens räkning placeras i en sådan värdepappersfond som avses i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder. Kompetenssparmedlen får även placeras i ett utländskt fondföretag som är underkastat lagstiftning eller annan offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet.
4 § Vid sparande i obligationer eller andra fordringsrätter skall dessa vara föremål för allmän omsättning.
3 kap. Kompetenssparrörelse
Kompetenssparavtal
1 § Ett kompetenssparavtal skall vara skriftligt. I avtalet skall anges att sparandet är avsett för kompetensutveckling och att utbetalning av sparade medel inte får ske i strid med lagens bestämmelser. Ett kompetenssparavtal får inte innehålla villkor om att en insättning på kontot måste överstiga 100 kronor. Ett kompetenssparavtal får inte ingås av den som uppbär ålderspension enligt lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension.
Kompetenssparavtalet skall innehålla fullmakt för kompetenssparinstitutet att förfoga över tillgångar på kompetenssparkonto för betalning av avkastningsskatt enligt lagen (1990:661) om
avkastningsskatt på pensionsmedel och kompetenssparmedel. Avtalsvillkor som inte tagits in i avtalet är utan verkan mot kontoinnehavaren.
2 § Kompetenssparavtalet skall innehålla villkor att rätten enligt avtalet eller tillgångarna på kompetenssparkontot inte får pantsättas eller belånas samt de villkor i övrigt som avgör om ett avtal är ett kompetenssparavtal.
Sparmedlens förvaltning
3 § Kompetenssparinstitutet skall, inom ramen för bestämmelserna i 2 kap. om tillåtna sparformer, placera tillgångarna på kompetenssparkontot på det sätt som kontoinnehavaren från tid till annan bestämmer. Placeringarna får fördelas mellan sparformerna.
Kompetenssparinstitutet skall förvalta tillgångarna så att de blir till största möjliga nytta för de enskilda kompetensspararna.
4 § Placering av sparmedlen får endast ske i en värdepappersfond eller i ett utländskt fondföretag med låg risk. Förvaltningen av tillgångar i en värdepappersfond eller i ett fondföretag skall syfta till att uppnå hög avkastning på medellång sikt.
Regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen, får meddela närmare föreskrifter i fråga om kompetenssparinstitutens förvaltning av tillgångar.
5 § Kompetenssparinstitutet skall för varje kompetenssparavtal föra ett kompetenssparkonto. På kontot skall institutet fortlöpande anteckna
1. in- och utbetalningar,
2. köp och försäljningar av fondandelar och obligationer,
3. räntor och utdelningar, samt
4. skatter och avgifter som dras från kontot.
Kompetenssparkontot skall vid varje tid utvisa vilka olika tillgångar som förvaltas för kontoinnehavarens räkning.
6 § Tillgångar som inte placeras som inlåning i kompetenssparinstitutet enligt 2 kap. 2 § skall hållas avskilda från institutets tillgångar. 7 § Kompetenssparinstitutet får avyttra tillgångar på ett kompetenssparkonto i den utsträckning det behövs
1. för att utbetalningar enligt kompetenssparavtalet skall kunna
göras,
2. för att skatter och avgifter skall kunna tas ut från kompetens-
sparkontot, eller
3. enligt lag eller annan författning.
Utbetalning av kompetenssparmedel för kompetensutveckling
8 § Utbetalning från kompetenssparkontot till kompetensspararen får ske tidigast tolv månader från tidpunkten för den första insättningen på kontot. Utbetalning får dock inte göras före den månad varunder kompetensspararen fyller 25 år.
Utbetalning från kompetenssparkonto får endast ske enligt villkoren i kompetenssparavtalet eller enligt föreskrifter i denna lag eller annan författning.
Utbetalning från kompetenssparkonto till kompetensspararen får ske om denne har intyg om godkänd kompetensutveckling.
Krav på godkänd kompetensutveckling
9 § Med godkänd kompetensutveckling enligt 8 § avses sådana utbildningar, kurser och sådan praktik som en kompetensanordnare som är registrerad hos IKS-styrelsen har låtit registrera hos styrelsen om den registrerade verksamheten har en omfattning motsvarande minst fem dagars heltidsstudier.
För registrering enligt första stycket krävs att kompetensanordnaren är en fysisk person med F-skattesedel eller en juridisk person. Anordnaren får inte vara försatt i konkurs, ha trätt i likvidation, ha meddelats näringsförbud eller finnas registrerad hos kronofogdemyndigheten för skulder som tillsammans överstiger ett prisbasbelopp enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Kompetensanordnaren skall ha angett mål för de kurser eller den praktik som han anordnar. Anordnaren skall uppfylla de övriga villkor som IKS-styrelsen bestämmer.
Kompetenspremie
10 § Den som får utbetalning från ett kompetenssparkonto enligt 8 § är berättigad till kompetenspremie.
Kompetenspremie fastställs av IKS-styrelsen för den kompetenssparare som har genomgått godkänd kompetensutveckling enligt 9 §.
11 § Kompetenspremien utgör ett belopp som motsvarar tjugofem procent av ett inkomstbasbelopp enligt 1 kap. 6 § lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension för den kompetenssparare som under ett kalenderår har genomgått godkänd kompetensutveckling till en omfattning motsvarande minst tvåhundra dagars heltidsstudier.
För den kompetenssparare som under ett kalenderår har genomgått en godkänd kompetensutveckling som understiger den tid som anges i första stycket utgör kompetenspremien ett belopp som svarar mot förhållandet mellan antalet heltidsstudiedagar och tvåhundra multiplicerat med tjugofem procent av ett inkomstbasbelopp. Det sålunda framräknade beloppet skall avrundas till närmast hela tiotal kronor.
Kompetenspremie utgår endast till den del premien beräknad enligt första och andra styckena är minst hälften så stor som det belopp som tagits ut enligt 8 §.
Utbetalning av kompetenssparmedel i andra fall
12 § Utbetalning får göras utan att det finns något sådant intyg som anges i 8 § eller om kompetensspararen inte uppfyller kraven i övrigt i samma paragraf. I dessa fall skall denne betala en uttagsavgift som motsvarar tre procent av uttaget belopp, dock lägst 100 kr.
Uttagsavgiften tas ut enligt lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter.
Flyttning av kompetenssparmedel till annat kompetenssparinstitut
13 § Kontoinnehavaren får flytta kompetenssparavtalet till ett annat kompetenssparinstitut. Det institut från vilket kompetenssparavtalet flyttas får då ta ut en skälig avgift. Denna får dras från kompetenssparkontot.
Flyttning av kompetenssparmedel i andra fall
14 § En kompetenssparare som uppbär ålderspension enligt lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension får flytta sitt sparande till ett sådant pensionssparkonto som anges i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.
Vid flyttning enligt första stycket eller vid sådan flyttning som avses i 6 kap. 3 § får kompetenssparinstitutet inte ta ut någon avgift.
Information
15 § Kompetenssparinstitutet skall, om inte annat har avtalats, skriftligen underrätta kontoinnehavaren om omplaceringar av tillgångar som utförts enligt 3 § och om det belopp som har dragits från kompetenssparkontot till följd av åtgärden.
16 § Kompetenssparinstitutet skall årligen ge kontoinnehavaren en skriftlig redovisning av förvaltningen av tillgångarna på kompetenssparkontot. I redovisningen skall anges
1. tillgångarnas ingående och utgående värde,
2. tillgångarnas placering,
3. köp, försäljningar och andra omplaceringar som skett,
4. belopp som har betalats eller utbetalats,
5. räntor och utdelningar, och
6. skatter och avgifter som dragits från kontot.
Om tillgångarna under året varit placerade i andelar i en sådan värdepappersfond som avses i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, skall det i redovisningen dessutom anges hur stort belopp av de totala kostnader som belastat fonden under det närmast föregående kalenderåret som hänför sig till andelsinnehavet.
Det skall framgå hur stor del av beloppet som avser förvaltningskostnader.
4 kap. Spararens förfoganden
Allmänna bestämmelser
1 § Överlåtelse eller annat förfogande över tillgångar på ett kompetenssparkonto eller över rätten enligt ett kompetenssparavtal får inte ske på ett sätt som strider mot denna lag. Sådana förfoganden är ogiltiga.
Bestämmelsen i första stycket hindrar inte utmätning eller överlåtelse vid ackord eller konkurs.
2 § Om kompetenssparavtalet upphör att gälla, skall bestämmelserna i denna lag om begränsningar i rätten att förfoga över tillgångar på kompetenssparkontot inte längre tillämpas.
3 § Lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt skall inte tillämpas i fråga om tillgångar på ett kompetenssparkonto.
Förmånstagarförordnande
4 § En kompetenssparare får som förmånstagare till rätten enligt kompetenssparavtalet endast förordna 1. person som är kompetensspararens make eller sambo, och 2. barn till kompetensspararen eller till person som avses i 1.
Ett sådant förmånstagarförordnande kan återkallas av kompetensspararen, om han inte gentemot förmånstagaren åtagit sig att inte återkalla det.
5 § Ett förmånstagarförordnande och ett villkor enligt 7 kap. 2 § 5 äktenskapsbalken om att belopp som betalas ut enligt ett kompetenssparavtal skall vara förmånstagarens enskilda egendom liksom en återkallelse av ett sådant förordnande eller villkor skall, för att vara gällande, skriftligen meddelas kompetenssparinstitutet eller genom institutets försorg antingen tas in i kompetenssparavtalet eller antecknas på detta.
Om kompetensspararen har förenat ett förmånstagarförordnande med ett villkor om att utbetalningar enligt ett kompetens-
sparavtal skall vara mottagarens enskilda egendom, skall kompetenssparinstitutet skriftligen underrätta förmånstagaren om villkoret när ett kompetenssparbelopp första gången betalas ut.
Verkan av förmånstagarförordnande
6 § Om en förmånstagare förordnats, ingår de tillgångar som omfattas av förordnandet inte i kompetensspararens kvarlåtenskap.
Om förmånstagare inte förordnats upphör kompetenssparavtalet att gälla vid kompetensspararens död.
Jämkning av förmånstagarförordnande
7 § Om en kompetenssparare efterlämnar make eller bröstarvinge och en tillämpning av förmånstagarförordnandet skulle leda till ett resultat som är oskäligt mot någon av dem, kan förordnandet jämkas så att tillgångarna på kompetenssparkontot helt eller delvis tillfaller maken eller bröstarvingen. Vid prövningen skall särskilt beaktas skälen för förordnandet samt förmånstagarens och makens eller bröstarvingens ekonomiska förhållanden.
8 § Om en kompetenssparares dödsfall inträffar sedan det dömts till äktenskapsskillnad mellan kompetensspararen och dennes make eller sedan talan om äktenskapsskillnad väckts men innan bodelning förrättats gäller, i stället för vad som föreskrivs i 7 §, följande beträffande jämkning till förmån för kompetensspararens make.
Om maken vid bodelningen inte kan få ut sin andel därför att rätten enligt kompetenssparavtalet övergår till någon annan som förmånstagare, är denne skyldig att av tillgångarna på kompetenssparkontot avstå vad som fattas.
9 § Den som vill begära jämkning enligt 7 eller 8 § skall väcka talan mot förmånstagaren inom ett år från det att bouppteckning efter kompetensspararen avslutades eller dödsboanmälan gjordes. Väcks inte talan inom denna tid är rätten till jämkning förlorad.
Tolkning av förmånstagarförordnande
10 § Vid tolkning av bestämmelserna om förmånstagares rätt enligt ett kompetenssparavtal skall bestämmelserna i 105 § andra–fjärde styckena lagen (1927:77) om försäkringsavtal tillämpas. Med försäkringstagare skall då i stället avses kompetenssparare.
Övriga bestämmelser om förmånstagarförordnande m. m.
11 § Under kompetensspararens livstid får förmånstagaren inte genom överlåtelse eller på annat sätt förfoga över den rätt som förordnandet medför.
12 § Vid kompetensspararens död övergår rätten enligt kompetenssparavtalet till förmånstagaren. Denne får dock inte göra inbetalningar till kompetenssparkontot eller själv förordna förmånstagare.
Om flera samtidigt är förmånstagare får omplaceringar av tillgångar på kompetenssparkontot eller byte av kompetenssparinstitut ske endast med samtliga förmånstagares samtycke.
Om förmånstagarna inte kan enas om tillgångarnas förvaltning skall kompetenssparinstitutet på begäran av någon av dem upprätta ett kompetenssparkonto för varje förmånstagare och fördela tillgångarna mellan kontona. Vid fördelningen skall förmånstagarna anses ha lika rätt om inte annat följer av kompetensspararens förordnande.
13 § Om rätten enligt ett kompetenssparavtal övergått till någon annan av en annan orsak än kompetensspararens eller en tidigare förmånstagares död, upphör förmånstagarförordnandet att gälla, om det inte är ett förordnande som enligt 4 § inte får återkallas.
14 § Om förmånstagare avlider sedan förmånstagarförordnandet har börjat tillämpas, upphör kompetenssparavtalet att gälla. Är flera samtidigt förmånstagare gäller vad nu sagts till den del tillgångarna vid en fördelning enligt 12 § tredje stycket belöper på den avlidne.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte om det i förordnandet har föreskrivits att rätten till utbetalningar enligt kompetenssparavtalet skall övergå till någon annan om förmånstagaren avlider.
15 § Om någon genom brott uppsåtligen har dödat kompetensspararen eller en förmånstagare, gäller bestämmelserna i 15 kap. ärvdabalken om förlust av rätt att ta arv eller testamente för gärningsmannens rätt enligt ett kompetenssparavtal.
Detta gäller även när någon annars har orsakat kompetensspararens eller en förmånstagares död genom en uppsåtlig gärning som innefattat våld på den dödades person och utgjort brott för vilket lindrigare straff än fängelse i ett år inte är föreskrivet. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.
Vad som sägs i första och andra styckena om den som har begått ett brott gäller också var och en som har medverkat till brottet såsom sägs i 23 kap.4 och 5 §§brottsbalken.
16 § Om rätten enligt ett kompetenssparavtal helt eller delvis har tillagts kontoinnehavarens make vid bodelning gäller för denne bestämmelserna i 12 § första stycket om förmånstagare.
Har rätten enligt kompetensparavtalet delats skall kompetensparinstitutet upprätta ett kompetenssparkonto även för den andre maken och fördela tillgångarna mellan kontona i enlighet med vad som bestämts vid bodelningen.
5 kap. Förhållandet till spararens borgenärer
1 § Tillgångar på ett kompetenssparkonto får utmätas för kompetensspararens skulder.
2 § Om förmånstagare har insatts enligt förordnande som kan återkallas, har efter kompetensspararens död dennes borgenärer, i den utsträckning fordringarna inte kan betalas ur kvarlåtenskapen, samma rätt till tillgångarna på ett kompetenssparkonto som om de tillfallit förmånstagaren genom testamente.
6 kap. Avveckling av kompetenssparrörelse
Obligatorisk avveckling
1 § Om ett kompetenssparinstituts tillstånd att bedriva kompetenssparrörelse återkallas eller annars upphör att gälla eller om institutet trätt i likvidation eller försatts i konkurs, skall kompetenssparrörelsen avvecklas.
Frivillig avveckling
2 § Ett kompetenssparinstitut får i annat fall än som sägs i 1 § avveckla sin kompetenssparrörelse endast med tillstånd av Finansinspektionen. Sådant tillstånd får ges om avvecklingen bedöms kunna ske utan att kontoinnehavarnas ställning försämras eller om det finns särskilda skäl.
Till ansökan om tillstånd enligt första stycket skall fogas en plan för hur avvecklingen skall ske. Kompetenssparinstitutet skall lämna Finansinspektionen de ytterligare upplysningar om den planerade avvecklingen och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen begär.
Genomförande av avvecklingen
3 § Vid avveckling av en kompetenssparrörelse skall kontoinnehavarna underrättas om avvecklingen samt uppmanas att med tillämpning av 3 kap. 13 § inom en viss tid, lägst två månader, flytta kompetenssparkontots tillgångar till ett annat kompetenssparinstitut. Underrättelse skall ske genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på ett ändamålsenligt sätt.
Efter utgången av den tid som angetts får flyttning inte ske. En upplysning om detta skall tas in i underrättelsen.
4 § Efter utgången av den enligt 3 § bestämda tiden skall ett återstående bestånd av kompetenssparavtal om möjligt överlåtas till ett eller flera andra kompetenssparinstitut. Ett avtal om överlåtelse skall godkännas av Finansinspektionen för att bli giltigt.
Om inspektionen anser att ett avtal skall godkännas, skall inspektionen i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på ett ändamålsenligt sätt kungöra avtalets innehåll. Kungörelsen skall innehålla föreläggande för kontoinnehavarna att inom en bestämd tid, minst en månad efter kungörelsens utfärdande, anmäla till inspektionen om de har något att invända mot avtalet.
Godkänner inspektionen ett avtal om överlåtelse, övergår ansvaret för kompetenssparavtalen på det övertagande kompetenssparinstitutet. Detta institut skall underrätta kontoinnehavarna om överlåtelsen och de eventuella ändringar i villkoren som överlåtelsen medför. Finansinspektionen bestämmer på vilket sätt underättelsen skall ske.
5 § Kompetenssparavtal som inte överlåtits inom sex månader från utgången av den enligt 3 § bestämda tiden upphör att gälla.
Övriga bestämmelser
6 § Om en kompetenssparrörelse enligt vad som sägs i 1 § skall avvecklas eller om ansökan om tillstånd enligt 2 § getts in, får nya kompetenssparavtal inte ingås.
7 § Kompetenssparbelopp som förfaller till betalning efter det att ett kompetenssparinstitut trätt i likvidation eller försatts i konkurs skall betalas ut i den utsträckning tillgångar som avskilts för kontoinnehavarens räkning räcker för betalningarna.
7 kap. Tillsyn m. m.
Tillsynens inriktning
1 § Kompetenssparinstitut står under tillsyn av Finansinspektionen. Vid sin tillsyn skall inspektionen se till att en sund kompetenssparrörelse främjas.
Övriga tillsynsfrågor m. m.
2 § Bestämmelserna i 6 kap. 2, 7, 9–10 och 12 §§ samt i 7 kap. 1 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall tillämpas även i fråga om kompetenssparrörelse. Hänvisningarna till lagen om värdepappersrörelse skall därvid i stället gälla denna lag. 3 § Återkallas eller upphör ett kompetenssparinstituts tillstånd att bedriva värdepappersrörelse upphör också tillståndet att bedriva kompetenssparrörelse att gälla.
Avgifter till Finansinspektionen
4 § Den som ansöker om tillstånd enligt denna lag skall betala en avgift för prövningen enligt de närmare föreskrifter regeringen meddelar. Om Finansinspektionen för bedömning av en viss fråga i prövningen behöver anlita någon med särskild fackkunskap, skall kostnaden för detta betalas av sökanden.
Kompetenssparinstitut skall med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt de närmare föreskrifter regeringen meddelar.
Överklagande
5 § Beslut som Finansinspektionen meddelar får, med undantag av vad som följer av hänvisningen i 2 § till bestämmelser i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, överklagas till länsrätten. Detsamma gäller beslut som IKS-styrelsen meddelar enligt 3 kap. 10 §.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
2. Frågor om tillstånd enligt denna lag får prövas före ikraftträdandet. Ett beslut i en sådan fråga skall gälla tidigast från ikraftträdandet.
3. En kompetenssparare som under tiden 1 januari 2002 - 31 december 2004 har påbörjat insättningar på sitt kompetenssparkonto är, enligt vad som föreskrivs i andra stycket, berättigad till en sparpremie om 2 500 kronor om denne senast den 31 december 2006 har gjort minst tolv insättningar på sitt konto fördelade på minst lika många månader och om insättningarna uppgår till sammanlagt minst 2 500 kronor. När kompetensspararen uppfyller villkoren för kompetenspremie skall sparpremien utan dröjsmål betalas in på kompetensspararens kompetenssparkonto.
4. Sparpremien utgör inte skattepliktig inkomst enligt inkomstskattelagen (1999:1229). Avdrag enligt 62 kap. 8 a § inkomstskattelagen får inte göras för insättningen.
Berättigad till sparpremie enligt första stycket är den som är född 1 januari 1948 – 31 december 1972 och vars taxerade inkomst år 2001 uppgick till lägst 50 000 kronor och högst 216 000 kronor.
Bestämmelserna i denna punkt skall tillämpas på motsvarande sätt på den som sparar till sin kompetensutveckling i en kompetenssparförsäkring.
******
2. Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 § äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
2 §
2 § Enskild egendom är
1. egendom som till följd av äktenskapsförord är enskild,
2. egendom som en make har fått i gåva av någon annan än den andra maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda,
3. egendom som en make har erhållit genom testamente med det villkoret att den skall vara mottagarens enskilda,
4. egendom som en make har ärvt och som enligt testamente av arvlåtaren skall vara mottagarens enskilda,
5. egendom som en make erhållit genom förmånstagarförordnande vid livförsäk- ring, olycksfallsförsäkring, sjukförsäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande som tecknats av någon annanän den andra maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarensenskilda,
5. egendom som en make erhållit genom förmånstagarförordnande vid livförsäkring, olycksfallsförsäkring, sjukförsäkring, pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande eller kompetenssparande enligt lagen (0000:00) om individuellt kompetenssparande som tecknats av någon annan än den andra maken med det villkoret att egendomen skall vara mottagarens enskilda,
7. vad som har trätt i stället för egendom som avses i 1--5, om
inte annat har föreskrivits genom den rättshandling på grund av vilken egendomen är enskild.
Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om inte annat har föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i första stycket.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
3. Förslag till lag om ändring i ärvdabalken
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 5 § ärvdabalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 kap.
5 §
Är efter den döde testamente eller, om han var gift, äktenskapsförord angående förmögenhetsordningen, skall det intagas i bouppteckningen eller i bestyrkt avskrift fogas därvid såsom bilaga.
Bouppteckningen skall också innehålla uppgift om livförsäkringar och tillgångar på pensionssparkonto enligt lagen (1993:931) omindividuellt pensionssparande som till följd av att förmånstagare insatts, inte ingår i kvarlåtenskapen.
Bouppteckningen skall också innehålla uppgift om livförsäkringar, tillgångar på pensionssparkonto enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande och tillgångar på kompetenssparkonto enligt lagen (0000:000) om individuellt kompetenssparande som till följd av att förmånstagare insatts, inte ingår i kvarlåtenskapen.
Är bland delägarna laglottsberättigad arvinge, skall, där delägare begär det, i bouppteckningen uppgift lämnas om vad arvinge eller hans avkomling av den döde mottagit i förskott eller eljest såsom gåva, så ock om gåva som den efterlevande maken, dennes avkomling eller universell testamentstagare mottagit av den döde; och skall tillika uppgivas vad arvinge i förskott erhållit av efterlevande makens giftorättsgods. Vad nu är sagt skall ej gälla, där fråga är om sedvanliga skänker vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
4. Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §2
Avviker försäkringsvillkor från bestämmelse i denna lag, vare det ej hinder för villkorets tillämpning, med mindre sådant i lagen angives.
Överlåtelse, pantsättning, förmånstagarförordnande eller annat förfogande över en försäkring är utan verkan om förfogandet skett i strid mot försäkringsvillkor, som enligt 58 kap. 16 § inkomstskattelagen (1999:1229) skall tas in i försäkringsavtalet. Förbud mot överlåtelse skall dock ej utgöra hinder mot utmätning eller överlåtelse vid ackord eller konkurs i vidare mån än sådant hinder föreligger på grund av vad som i övrigt föreskrivits i lag eller annan författning.
Överlåtelse, pantsättning, förmånstagarförordnande eller annat förfogande över en försäkring är utan verkan om förfogandet skett i strid mot försäkringsvillkor, som enligt 58 kap. 16 § eller 58 a kap. 10 § inkomstskattelagen (1999:1229) skall tas in i försäkringsavtalet. Förbud mot överlåtelse skall dock ej utgöra hinder mot utmätning eller överlåtelse vid ackord eller konkurs i vidare mån än sådant hinder föreligger på grund av vad som i övrigt föreskrivits i lag eller annan författning.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om förfoganden som skett före ikraftträdandet.
2 Senaste lydelse 1999:1232.
5. Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §2
Har någon i enlighet med lagen (1927:77) om försäkringsavtal insatts såsom förmånstagare och erhåller han vid försäkringstagarens död förfoganderätten över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund av försäkringen, skall vad förmånstagaren sålunda bekommer vid beräknande av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom. Vad nu sagts skall gälla jämväl vad som tillfaller någon enligt bestämmelserna i 104 § andra stycket nämnda lag. Hälften av vad som tillfaller försäkringstagarens make i egenskap av förmånstagare är fritt från skatt.
Vidare skall
a) där livförsäkring, som är kapitalförsäkring men ej livränteförsäkring, tagits å försäkringstagarens eller hans makes liv samt den rätt, som på grund av försäkringsavtalet tillkommit endera av dem, jämlikt 116 § första stycket lagen om försäkringsavtal icke kunnat tagas i mät för någonderas gäld, eller
b) där försäkring tagits för olycksfall eller sjukdom, vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp som motsvarar sex gånger prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år under vilket skattskyldigheten inträdde. Har på grund av förordnande av samma person förmånstagaren tidigare erhållit sådant förvärv, som jämlikt 37 § 2 mom. är i beskattningshänseende likställt med gåva, får likväl från värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit förmånstagaren ej avräknas mer än ett belopp som motsvarar sex gånger prisbasbeloppet enligt lagen om allmän försäkring för det år under vilket skattskyldighet inträdde för det senaste förvärvet.
Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare skall denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så anses som om försäkringen tagits vid tiden
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:857. 2
Senaste lydelse 1999:1233.
för den första insättningen och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna i anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat äga rum.
Skattskyldighet enligt första stycket föreligger inte för rätt till pension som utgår på grund av pensionsförsäkring. Skattskyldighet föreligger inte heller för rätt till livränta som utgår på grund av annan försäkring än pensionsförsäkring i den mån vad som på grund av förordnande av samma person tillfallit den berättigade inte överstiger 2 500 kronor per år.
Angående vad som förstås med kapitalförsäkring och pensionsförsäkring stadgas i 58 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229).
Vad i första och andra styckena här ovan sägs skall, även om förmånstagarförordnande i enlighet med lagen om försäkringsavtal icke föreligger, äga tillämpning jämväl i fråga om vad som tillfallit någon på grund av statens grupplivförsäkring eller jämförbar av kommunal eller enskild arbetsgivare avtalad grupplivförsäkring eller på grund av sådan förmån från kommun, som motsvarar statens grupplivförsäkring, även om förmånen inte utgår på grund av försäkring.
Vad som vid en försäkringstagares död tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk försäkring skall vid beräknande av arvsskatt behandlas som om det hade tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Har försäkringen tagits för olycksfall eller sjukdom eller är fråga om en sådan försäkring som om den inte hade varit utländsk _– skulle ha uppfyllt de förutsättningar som anges i andra stycket a), tillämpas bestämmelserna i det stycket. För rätt till pension på grund av en utländsk försäkring som skall behandlas som pensionsförsäkring vid inkomsttaxeringen föreligger inte skattskyldighet. Vid övriga förvärv av livränta på grund av utländsk försäkring tillämpas bestämmelserna i fjärde stycket andra meningen.
Med utländsk försäkring förstås en försäkring som har meddelats i en utomlands bedriven försäkringsrörelse.
Skattskyldighet föreligger inte för rätt till pension på grund av pensionssparavtal enligt 1 kap. 2 § lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. När behållning på pensionssparkonto skall tas upp som en tillgång i dödsboet och avskattning skall ske enligt 58 kap. 33 § inkomstskattelagen skall behållningen tas upp till halva värdet.
Skattskyldighet föreligger inte för rätt till utbetalning på grund
av kompetenssparavtal enligt 1 kap. 1 § lagen ( 0000:000 ) om individuellt kompetenssparande. När behållning på kompetenssparkonto skall tas upp som en tillgång i dödsboet och avskattning skall ske enligt 58a kap. inkomstskattelagen skall behållningen tas upp till halva värdet.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
6. Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
5 §1
Den allmänna försäkringskassan skall besluta om en försäkrads tillhörighet till sjukpenningförsäkringen och fastställa sjukpenninggrundande inkomst. För en försäkrad som inte är bosatt i Sverige gäller detta så snart anmälan om hans inkomstförhållanden gjorts hos kassan. Av beslutet skall framgå i vad mån den sjukpenninggrundande inkomsten är att hänföra till anställning eller till annat förvärvsarbete. Sjukpenningförsäkringen skall omprövas
a) när kassan fått kännedom om att den försäkrades inkomstförhållanden eller andra omständigheter har undergått ändring av betydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek,
b) när förtidspension eller särskild efterlevandepension enligt denna lag beviljas den försäkrade eller redan utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring i den försäkrades arbetsförmåga eller, vid särskild efterlevandepension, förmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete,
c) när delpension enligt särskild lag beviljas den försäkrade eller redan utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring i den försäkrades arbets- eller inkomstförhållanden,
d) när tjänstepension beviljas den försäkrade, samt
e) när ett beslut om vilandeförklaring av förtidspension enligt 16 kap. 16 eller 17 § upphör.
Ändring som avses i första stycket skall gälla från och med den dag då anledningen till ändringen uppkommit. Den sjukpenninggrundande inkomst som ändrats enligt första stycket a får dock läggas till grund för ersättning tidigast från och med första dagen i den ersättningsperiod som inträffar i anslutning till att försäkringskassan fått kännedom om inkomständringen.
Under tid som anges under 1– 6 får, om inte första stycket b, c
Under tid som anges under 1–7 får, om inte första stycket b, c
1 Senaste lydelse 1999:1366.
eller d är tillämpligt, den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten sänkas lägst till vad den skulle ha varit närmast dessförinnan om försäkringskassan då känt till samtliga förhållanden. Detta gäller tid då den försäkrade
eller d är tillämpligt, den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten sänkas lägst till vad den skulle ha varit närmast dessförinnan om försäkringskassan då känt till samtliga förhållanden. Detta gäller tid då den försäkrade
1. bedriver studier, för vilka hon eller han uppbär studiehjälp, studiemedel eller särskilt vuxenstudiestöd enligt studiestödslagen (1973:349), studiestöd enligt lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa, bidrag enligt förordningen (1995:938) om utbildningsbidrag för doktorander eller särskilt utbildningsbidrag,
2. genomgår vuxenutbildning för utvecklingsstörda (särvux) och uppbär timersättning för studierna,
3. är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller genomgår arbetsmarknadsutbildning som beslutats av en arbetsmarknadsmyndighet,
4. är gravid och avbryter eller inskränker sitt förvärvsarbete tidigast sex månader före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten härför,
5. är helt eller delvis ledig från förvärvsarbete för vård av barn, om den försäkrade är förälder till barnet eller likställs med förälder enligt 1 § föräldraledighetslagen (1995:584) och barnet inte har fyllt ett år. Motsvarande gäller vid adoption av barn som ej fyllt tio år eller vid mottagande av sådant barn i avsikt att adoptera det, om mindre än ett år har förflutit sedan den försäkrade fick barnet i sin vård,
6. fullgör tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt.
6. fullgör tjänstgöring enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt,
7. genomför kompetensutveckling med medel från kompetenssparförsäkring eller kompetenssparkonto enligt lagen ( 0000:000 ) om individuellt kompetenssparande.
För en försäkrad som avses i tredje stycket 1 eller 3 skall försäkringskassan, vid sjukdom under utbildningstiden, beräkna sjukpenningen på en sjukpenninggrundande inkomst som har fastställts på
grundval av enbart den inkomst av eget arbete som den försäkrade kan antas få under denna tid. Om därvid den sjukpenninggrundande inkomsten helt eller delvis är att hänföra till anställning, skall årsarbetstiden beräknas på grundval av enbart det antal arbetstimmar som den försäkrade kan antas ha i ifrågavarande förvärvsarbete under utbildningstiden.
För en försäkrad som får sådan behandling eller rehabilitering som avses i 7 b § eller 22 kap. 7 § och som under denna tid får livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande ersättning enligt en annan författning skall försäkringskassan, vid sjukdom under den tid då livränta betalas ut, beräkna sjukpenningen på en sjukpenninggrundande inkomst som har fastställts på grundval av enbart den inkomst av eget arbete som den försäkrade kan antas få under denna tid.
För en försäkrad som avses i 10 c § första stycket 1 eller 2 skall dock under studieuppehåll mellan vår- och hösttermin, då den försäkrade inte uppbär studiesocial förmån som anges i tredje stycket 1, sjukpenningen beräknas på den sjukpenninggrundande inkomst som följer av första-tredje styckena, om sjukpenningen blir högre än sjukpenning beräknad på den sjukpenninggrundande inkomsten enligt fjärde stycket.
Fjärde stycket tillämpas även för försäkrad som avses i tredje stycket 6 när den försäkrade genomgår grundutbildning som är längre än 60 dagar.
Omprövning av sjukpenningförsäkringen enligt första stycket a skall ej omfatta ändring av den försäkrades inkomstförhållanden på grund av sådant förvärvsarbete som avses i 16 kap. 15 §.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
7. Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter
Härigenom föreskrivs att 1 kap 1 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter skall ha följande lydelse.
1 kap.
1 §1
Denna lag gäller för skatter och avgifter som tas ut enligt
1. lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt på spel, bilskrotningslagen (1975:343), lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon, lagen (1984:409) om skatt på gödselmedel, lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel, 2 § första stycket 6 lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel, lagen (1990:1427) om särskild premieskatt för grupplivförsäkring, m.m., lagen (1991:1482) om lotteriskatt, lagen (1991:1483) om skatt på vinstsparande m.m., lagen (1994:1563) om tobaksskatt, lagen (1994:1564) om alkoholskatt, lagen (1994:1776) om skatt på energi, lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus, lagen (1999:673) om skatt på avfall, lagen (2000:466) om skatt på termisk effekt i kärnkraftsreaktorer.
1. lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt på spel, bilskrotningslagen (1975:343), lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon, lagen (1984:409) om skatt på gödselmedel, lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel, 2 § första stycket 6 lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel och kompetenssparmedel, lagen (1990:1427) om särskild premieskatt för grupplivförsäkring, m.m., lagen (1991:1482) om lotteriskatt, lagen (1991:1483) om skatt på vinstsparande m.m., lagen (1994:1563) om tobaksskatt, lagen (1994:1564) om alkoholskatt, lagen (1994:1776) om skatt på energi, lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus, lagen (1999:673) om skatt på avfall, lagen (2000:466) om skatt på termisk effekt i kärnkraftsreaktorer, 3 kap. 12 § lagen (0000:000) om individuellt kompetenssparande.
1 Senaste lydelse 2000:467.
2. lagen (1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar av aluminium, lagen (1994:1704) om lageravgift på vissa jordbruksprodukter.
Har i författning som anges i första stycket eller i författning som utfärdats med stöd av sådan författning lämnats bestämmelse som avviker från denna lag gäller dock den bestämmelsen.
3 §2
För skatt enligt författningarna i 1 kap. 1 § första stycket 1 är kalendermånad redovisningsperiod. Särskilda bestämmelser gäller i fråga om skatt enligt lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt på spel, lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel och lagen (1999:673) om skatt på avfall.
För skatt enligt författningarna i 1 kap. 1 § första stycket 1 är kalendermånad redovisningsperiod. Särskilda bestämmelser gäller i fråga om skatt enligt lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt på spel, lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel och kompetenssparmedel och lagen (1999:673) om skatt på avfall.
För avgifter enligt författningarna i 1 kap. 1 § första stycket 2 är kalendermånad redovisningsperiod om Statens Jordbruksverk inte föreskriver något annat.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för sådana skattskyldiga som kan beräknas redovisa skatt med låga belopp medge att redovisningsperioden tills vidare skall vara ett halvt eller ett helt beskattningsår. Riksskatteverket eller Statens Jordbruksverk får meddela föreskrifter om redovisningsperiod för fall då den skattskyldige har försatts i konkurs.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
2 Senaste lydelse 2000:467.
8. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter
dels att 2 kap. 11 § och 3 kap. 1, 15, 23, 27, 59, 60 och 61 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 3 kap. 11, 14 a, 17 b och 17 c §§ av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
11 §1
Fysisk person och dödsbo får, om inte annat följer av 13 §, lämna förenklad självdeklaration.
Skattemyndigheten skall till den som kan antas få lämna förenklad självdeklaration före den 15 april under taxeringsåret översända en förtryckt deklarationsblankett. Följande uppgifter, grundade på innehållet i inkomna kontrolluppgifter och övriga av myndigheten kända uppgifter, skall förtryckas:
1. den skattskyldiges namn, personnummer eller organisationsnummer, postadress och hemortskommun,
2. vad som behövs för att bestämma om den skattskyldige skall sambeskattas eller inte,
3. intäkter i inkomstslaget tjänst samt intäkter och avdrag i inkomstslaget kapital,
4. avdrag för avgift för pensionsförsäkring och för inbetalning på pensionssparkonto,
5. vad som behövs för beräkning av fastighetsskatt enligt lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt,
6. skattepliktiga tillgångar och avdragsgilla skulder enligt lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt om beskattningsbar förmögenhet kan antas uppkomma.
6. skattepliktiga tillgångar och avdragsgilla skulder enligt lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt om beskattningsbar förmögenhet kan antas uppkomma,
7. allmänt avdrag för avgift till kompetenssparförsäkring och för inbetalning på kompetensspar-
1 Senaste lydelse 1996:956.
konto.
3 kap.
1 §
Uppgifter till ledning för taxering av andra än uppgiftslämnaren själv och för registrering av preliminär skatt som har innehållits genom skatteavdrag, lämnas i form av kontrolluppgift.
Uppgifter till ledning för taxering av andra än uppgiftslämnaren själv, för registrering av preliminär skatt som har innehållits genom skatteavdrag och för bestämmande av skattereduktion, lämnas i form av kontrolluppgift.
Kontrolluppgifter för skattereduktion för kompetenspremie
11 §
Kontrolluppgift om kompetenspremie enligt 3 kap. 12 § lagen ( 0000:000 ) om individuellt kompetenssparande skall lämnas av IKS-styrelsen.
14a §
Kontrolluppgift om utbetalning från kompetenssparförsäkring skall lämnas av försäkringsföretag och understödsföreningar.
Kontrolluppgift om utbetalning från kompetenssparkonto lämnas av kompetenssparinstitut som avses i 1 kap. 2 § lagen ( 0000:000 ) om individuellt kompetenssparande.
Kontrolluppgift skall lämnas för den till vilken beloppet har betalats ut om det utbetalade beloppet uppgår till sammanlagt minst 200 kronor för hela året. Kontrolluppgiften skall ta upp
utbetalt belopp och avdragen preliminär A-skatt.
15 §2
Kontrolluppgift om försäkringsvärde skall lämnas av försäkringsföretag och understödsförening avseende sådan livförsäkring som är skattepliktig enligt lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt eller avses i 2 § första stycket 7 lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel.
Kontrolluppgift om försäkringsvärde skall lämnas av försäkringsföretag och understödsförening avseende sådan livförsäkring som är skattepliktig enligt lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt eller avses i 2 § första stycket 7 lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel och kompetenssparmedel.
Kontrolluppgift skall lämnas för den som är ägare till försäkringen eller är förmånstagare med förfoganderätt till sådan försäkring, om värdet av en eller flera försäkringar uppgår till minst 1 000 kronor. För försäkring som innehas av fysisk person eller dödsbo skall kontrolluppgiften uppta försäkringens värde vid årets och, om försäkringen är meddelad i försäkringsrörelse som inte bedrivs från fast driftställe i Sverige, det närmast föregående årets utgång. För övriga innehavare av sådan utländsk försäkring skall försäkringens värde vid sistnämnda tidpunkt redovisas.
Den som i Sverige förmedlar skattepliktig utländsk försäkring skall för försäkringsavtal som förmedlats under kalenderåret till Riksskatteverket lämna uppgift om försäkringsgivarens och försäkringstagarens namn och postadress, försäkringstagarens personnummer samt till verket vidarebefordra handling som avses i fjärde stycket.
Innehavare av skattepliktig utländsk försäkring som avses i första stycket skall efter försäkringsavtalets tecknande utan dröjsmål till förmedlare av försäkringen eller, om sådan saknas, till Riksskatteverket lämna dels en skriftlig förbindelse från den utländske försäkringsgivaren att årligen senast den 31 januari taxeringsåret lämna kontrolluppgift enligt första och andra styckena till verket, dels ett eget medgivande till sådant kontrolluppgiftslämnande. Förbindelse behöver inte lämnas om detta tidigare gjorts enligt 32 b §.
2 Senaste lydelse 1997:329.
Riksskatteverket får medge undantag från skyldigheten att ge in sådan förbindelse som avses i fjärde stycket om det finns särskilda skäl.
17b §
Kontrolluppgift om avgift för kompetenssparförsäkring skall lämnas av försäkringsföretag och understödsförening.
Kontrolluppgift skall lämnas för försäkringstagaren. Kontrolluppgiften skall ta upp betald avgift för kompetenssparförsäkringen och försäkringens värde vid utgången av året före inkomståret, beräknat som det på försäkringstekniska beräkningsgrunder framräknade återköpsvärdet med tillägg för beräknad upplupen andel i livförsäkringsrörelsens överskott.
17c §
Kontrolluppgift om kompetenssparkonto skall lämnas av kompetenssparinstitut. Kontrolluppgiften skall lämnas för kompetensspararen och skall ta upp inbetalning på kompetenssparkonto. Den skall också ta upp behållningen på kontot vid utgången av året före inkomståret. För kompetenssparfond skall värdet på i fonden ingående tillgångar vid utgången av året före inkomståret tas upp.
23 §3
Uppgiftsskyldighet enligt 22 § föreligger inte
3 Senaste lydelse 1998:1490.
1. då borgenären är bank, hypoteksinstitut, försäkringsföretag, aktiebolag eller förening eller stiftelse som tilldelats organisationsnummer,
2. för ränta som i fråga om en central värdepappersförvarare inte avser bolagets verksamhet beträffande skuldförbindelser för den allmänna marknaden och som i fråga om övriga uppgiftsskyldiga inte hänför sig till sådan verksamhet som avses i 22 § första stycket,
3. för ränta och fordran på konto, för vilket inte finns personeller organisationsnummer och som öppnats före den 1 januari 1985, om räntan för kontohavaren uppgår till mindre än 100 kronor eller - om kontot innehas av mer än en person - ränta för var och en av kontohavarna understiger 100 kronor,
4. för ränta och fordran på konto om borgenärens sammanlagda ränta på ett eller flera konton uppgår till mindre än 100 kronor varvid ränta som enligt andra bestämmelser i detta stycke är undantagen från uppgiftsskyldighet inte skall medräknas,
Lag (1998:1490).
5. för ränta och fordran på särskilt konto i bank enligt skogskontolagen (1954:142), lagen (1979:611) om upphovsmannakonto, lagen (1982:2) om uppfinnarkonto eller lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.
5. för ränta och fordran på särskilt konto i bank enligt skogskontolagen (1954:142), lagen (1979:611) om upphovsmannakonto, lagen (1982:2) om uppfinnarkonto, lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande eller lagen om (0000:000) individuellt kompetenssparande.
27 §4
Kontrolluppgift om utdelning och innehav skall lämnas av
1. den som utbetalt utdelning på aktie i svenskt aktiebolag som är avstämningsbolag enligt 3 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385) eller 3 kap. 8 § försäkringsrörelselagen (1982:713),
2. den som utbetalt utdelning på andel i svensk värdepappersfond som avses i 1 § lagen om värdepappersfonder (1990:1114),
3. den som utbetalt utdelning från utländsk juridisk person, om utdelningen utbetalats genom en central värdepappersförvarares försorg,
4 Senaste lydelse 1998:1490.
4. den som driver valutahandel samt värdepappersinstitut hos vilket utländskt fondpapper eller rättighet eller skyldighet som anknyter till sådant fondpapper förvaras i depå eller kontoförs,
5. värdepappersinstitut hos vilket marknadsnoterad tillgång som anges i 3 § första stycket 4 och 7 lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt förvaras i depå eller kontoförs i annat fall än som avses i 22 § och punkterna 1-4.
Kontrolluppgift skall lämnas för
a) fysisk eller juridisk person som är berättigad att lyfta utdelning för egen del vid utdelningstillfället och
b) fysisk person och dödsbo som hos den uppgiftsskyldige varit antecknad som innehavare av aktie eller andel i värdepappersfond eller utländsk juridisk person eller utländsk aktie eller annat utländskt värdepapper eller annan marknadsnoterad tillgång som avses i 3 § första stycket 7 lagen om statlig förmögenhetsskatt.
Kontrolluppgift enligt andra stycket a skall ta upp utbetald utdelning, avdragen preliminär skatt och innehållen utländsk källskatt som belöper på utdelningen. Kontrolluppgift enligt andra stycket b skall ta upp innehavet vid årets utgång.
Uppgiftsskyldighet enligt denna paragraf föreligger inte för tillgångar på pensionssparkonto eller för utdelning på sådana tillgångar.
Uppgiftsskyldighet enligt denna paragraf föreligger inte för tillgångar på pensionssparkonto eller kompetenssparkonto eller för utdelning på sådana tillgångar.
En skattskyldig, som uppdrar åt en utländsk förvaltare att i sådan egenskap föras in i det register som förs av en central värdepappersförvarare enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument skall utan dröjsmål till Riksskatteverket lämna ett skriftligt medgivande till insyn i depå eller konto som han har hos förvaltaren.
Den som skall lämna kontrolluppgift enligt första stycket skall för fysisk person och dödsbo som hos den uppgiftsskyldige varit antecknad som innehavare av depå eller konto för marknadsnoterad option, termin eller därmed jämförligt avtal även lämna kontrolluppgift om förpliktelse vid årets utgång på grund av sådant avtal.
59 §
Den som är uppgiftsskyldig skall senast den 31 januari under taxeringsåret översända meddelande med de upplysningar som lämnas i kontrolluppgiften till den uppgiften avser.
Meddelande som avses i första stycket skall beträffande uppgifter som avses i 11 § i stället lämnas senast vid den tidpunkt som Riksskatteverket föreskriver enligt 61 §.
60 §
Vid en kontrolluppgift som lämnas enligt 4, 13, 14, 22 eller 27 § skall fogas särskild uppgift (sammandrag av kontrolluppgifter). I sådant sammandrag skall anges namn, postadress och personnummer eller organisationsnummer för den uppgiftsskyldige, antalet lämnade kontrolluppgifter samt det sammanlagda beloppet av de skatteavdrag som har verkställts under året före taxeringsåret. Om skattemyndigheten har tilldelat den uppgiftsskyldige ett särskilt redovisningsnummer, skall detta, i annat sammandrag än sådant som avser kontrolluppgift om ränta, utdelning eller betalning till eller från utlandet, anges i stället för personnummer eller organisationsnummer. Om den uppgiftsskyldige har gjort avdrag för en arbetstagares kostnader enligt 2 kap. 4 § första stycket 6 lagen (1981:691) om socialavgifter, skall denna kostnad också anges i sammandraget.
Vid en kontrolluppgift som lämnas enligt 4, 13, 14, 14 a, 22 eller 27 § skall fogas särskild uppgift (sammandrag av kontrolluppgifter). I sådant sammandrag skall anges namn, postadress och personnummer eller organisationsnummer för den uppgiftsskyldige, antalet lämnade kontrolluppgifter samt det sammanlagda beloppet av de skatteavdrag som har verkställts under året före taxeringsåret. Om skattemyndigheten har tilldelat den uppgiftsskyldige ett särskilt redovisningsnummer, skall detta, i annat sammandrag än sådant som avser kontrolluppgift om ränta, utdelning eller betalning till eller från utlandet, anges i stället för personnummer eller organisationsnummer. Om den uppgiftsskyldige har gjort avdrag för en arbetstagares kostnader enligt 2 kap. 4 § första stycket 6 lagen (1981:691) om socialavgifter, skall denna kostnad också anges i sammandraget.
Redovisning av konto som avses i 57 § andra stycket tredje meningen skall lämnas i särskild uppgiftshandling för varje konto.
Vid en kontrolluppgift som lämnas enligt 17 a, 25 a, 26 a, 32 a, 44 eller 45 § skall fogas sammandrag, som skall uppta namn, postadress och personnummer eller organisationsnummer för den uppgiftsskyldige samt antalet lämnade kontrolluppgifter. Lag (1997:495).
61 §
I fråga om inkomst som avses i punkt 12 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) får riksskatteverket föreskriva hur kontrolluppgift skall lämnas.
I fråga om kontrolluppgift enligt 11 § får Riksskatteverket föreskriva såväl hur som när den skall lämnas.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002 och tillämpas första gången vid 2003 års taxering.
9. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel
Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel samt att 2, 3, 9 och 10 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lag (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel
Lag (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel och kompetenssparmedel
2 §1
Skattskyldiga till avkastningsskatt är
1. svenska livförsäkringsföretag,
2. utländska livförsäkringsföretag som bedriver försäkringsrörelse från fast driftställe i Sverige,
3. understödsföreningar som bedriver till livförsäkring hänförlig verksamhet,
4. pensionsstiftelser enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.,
5. arbetsgivare som i sin balansräkning redovisar pensionsutfästelse under rubriken Avsatt till pensioner enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. eller i sådan delpost som avses i 8 a § samma lag,
6. obegränsat skattskyldiga som innehar pensionssparkonto,
6. obegränsat skattskyldiga som innehar pensionssparkonto eller kompetenssparkonto,
7. obegränsat skattskyldiga som innehar
a) kapitalförsäkring som är meddelad i försäkringsrörelse som inte bedrivs från fast driftställe i Sverige, eller
b) försäkring som anses som pensionsförsäkring enligt 58 kap. 5 § inkomstskattelagen (1999:1229).
Bestämmelserna i första stycket 7 omfattar inte försäkring som enbart avser olycks- eller sjukdomsfall eller dödsfall senast vid 70 års ålder och som inte är återköpsbar.
3 §2
1 Senaste lydelse 1999:1264.
Skatteunderlaget är kapitalunderlaget enligt andra-åttonde styckena, multiplicerat med den genomsnittliga statslåneräntan under kalenderåret närmast före ingången av beskattningsåret. Skatteunderlaget avrundas nedåt till helt hundratal kronor.
För skattskyldig som avses i 2 § första stycket 1-4 utgörs kapitalunderlaget av värdet av den skattskyldiges tillgångar vid ingången av beskattningsåret efter avdrag för finansiella skulder vid samma tidpunkt. För skattskyldig som avses i 2 § första stycket 2 medräknas dock endast sådana tillgångar och skulder som är hänförliga till den i Sverige bedrivna försäkringsrörelsen.
Vid beräkning av kapitalunderlag enligt andra stycket skall bortses från den del av tillgångar och skulder som
1. inte förvaltas för försäkringstagarnas räkning,
2. är hänförliga till avgångsbidragsförsäkringar meddelade enligt grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer,
3. är hänförliga till försäkringar som i redovisningshänseende tas upp som grupplivförsäkringar, eller
4. avser sjuk- och olycksfallsförsäkringar hänförliga till försäkringsklass enligt 2 kap. 3 a § första stycket 1 och 2 samt 3 b § första stycket 1 b och 4 försäkringsrörelselagen (1982:713).
Kapitalunderlaget för skattskyldiga som avses i 2 § första stycket 5 utgörs av avsättningsbeloppet vid ingången av beskattningsåret avseende sådana pensionsutfästelser för vilkas tryggande avdragsrätt föreligger vid inkomsttaxeringen.
Kapitalunderlaget för skattskyldiga som avses i 2 § första stycket 6 utgörs av värdet av de tillgångar som vid ingången av kalenderåret är hänförliga till pensionssparkontot. Avdrag får ske för obetald skatt enligt denna lag som är hänförlig till kontot.
Kapitalunderlaget för skattskyldiga som avses i 2 § första stycket 6 utgörs av värdet av de tillgångar som vid ingången av kalenderåret är hänförliga till pensionssparkontot eller kompetenssparkontot. Avdrag får ske för obetald skatt enligt denna lag som är hänförlig till kontot.
Kapitalunderlaget för skattskyldiga som avses i 2 § första stycket 7 utgörs av värdet vid beskattningsårets ingång av sådana försäkringar som anges där. Detta värde beräknas enligt sjunde och åttonde styckena.
2
Senaste lydelse 1999:1129.
Som värde av försäkringen tas upp dess på försäkringstekniska beräkningsgrunder framräknade återköpsvärde med tillägg för beräknad upplupen andel i livförsäkringsrörelsens överskott.
I fråga om försäkringsavtal som ingåtts före den 1 januari 1997 skall endast den del av försäkringens värde tas upp som överstiger värdet vid denna tidpunkt. Till det värde som undantas från skatteunderlaget får tillägg göras för årlig värdestegring beräknad enligt första stycket. Denna begränsning gäller dock inte om försäkringen övergått till ny innehavare efter utgången av år 1996 på annat sätt än genom arv, testamente, gåva, bodelning eller, såvitt gäller försäkring som har samband med tjänst, överlåtelse mellan arbetsgivare på grund av anställds byte av tjänst.
Vid tillämpning av tredje stycket 1 skall tillgångar som svarar mot konsolideringsfond enligt 12 kap. 9 § försäkringsrörelselagen anses förvaltade för försäkringstagarnas räkning till den del fonden enligt bolagsordningen får användas för återbäring till försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.
9 §3
Skatten uppgår till 15 procent av skatteunderlaget enligt 3 § om inte annat följer av andra och tredje styckena.
För den del av skatteunderlaget som hos sådan skattskyldig som avses i 2 § första stycket 1-3 och 7 är hänförligt till annan personförsäkring än pensionsförsäkring uppgår skatten till 30 procent av nio tiondelar av skatteunderlaget.
För den del av skatteunderlaget som hos sådan skattskyldig som avses i 2 § första stycket 1– 3 och 7 är hänförligt till annan personförsäkring än pensionsförsäkring eller kompetenssparförsäkring uppgår skatten till 30 procent av nio tiondelar av skatteunderlaget.
I det fall beskattningsåret är längre eller kortare än 12 månader skall skattesatsen jämkas i motsvarande mån. Sådan jämkning skall också göras om hela behållningen på ett pensionssparkonto avskattas enligt 58 kap. 33 § inkomstskattelagen (199:1229) eller avsättning som avses i 3 § fjärde stycket helt upplöses under beskattningsåret. Överlåts ett helt försäkringsbestånd från ett livförsäkringsföretag till ett annat sådant företag eller sker fusion enligt 15 a kap. 1 eller 18 § försäkringsrörelselagen (1982:713) inträder det övertagande företaget i det överlåtande företagets skattemässiga situation.
3 Senaste lydelse 1999:1264.
10 §4
Om inte annat följer av andra stycket gäller bestämmelserna i taxeringslagen (1990:324) och skattebetalningslagen (1997:483) för avkastningsskatt.
Avkastningsskatt som skall tas ut av sådan skattskyldig som avses i 2 § första stycket 6 skall för den skattskyldiges räkning betalas av det pensionssparinstitut eller med vilket den skattskyldige träffat avtal om individuellt pensionsparande.
I fråga om förfarandet vid beskattningen i fall som avses i andra stycket gäller bestämmelserna i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter i tillämpliga delar. Med skattskyldig avses därvid det pensionssparinstitut med vilket den skattskyldige träffat pensionssparavtal.
Pensions-
sparinstitutets beskattningsår är redovisningsperiod. Pensionssparinstitutet skall vara registrerat hos beskattningsmyndigheten.
Förutom pensionssparinstitutet får även skattskyldig som avses i 2 § första stycket 6 överklaga beskattningsmyndighetens beslut om skatt enligt bestämmelserna i 8 kap. lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter.
Återbetalas skatt hänförlig till ett pensionssparkonto till ett pensionssparinstitut skall beloppet tillsammans med rän-
Avkastningsskatt som skall tas ut av sådan skattskyldig som avses i 2 § första stycket 6 skall för den skattskyldiges räkning betalas av det pensionssparinstitut eller kompetenssparinstitut med vilket den skattskyldige träffat avtal om individuellt pensionsparande eller individuellt kompetenssparande.
I fråga om förfarandet vid beskattningen i fall som avses i andra stycket gäller bestämmelserna i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter i tillämpliga delar. Med skattskyldig avses därvid det pensionssparinstitut eller kompetenssparinstitut med vilket den skattskyldige träffat pensionssparavtal eller kompetenssparavtal. Sparinstitutets beskattningsår är redovisningsperiod. Sparinstitutet skall vara registrerat hos beskattningsmyndigheten.
Förutom sparinstitutet får även skattskyldig som avses i 2 § första stycket 6 överklaga beskattningsmyndighetens beslut om skatt enligt bestämmelserna i 8 kap. lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter.
Återbetalas skatt hänförlig till
4 Senaste lydelse 1997:538.
tan enligt 5 kap. 13 § lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter tillgodoföras kontot. Har kontot avslutats skall institutet ombesörja att beloppet i stället överförs till det pensionssparkonto till vilket de tillgångar som var hänförliga till det avslutade kontot har överförts. Finns inte sådant konto skall institutet betala ut beloppet på det sätt som gäller för utbetalningar enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.
ett pensionssparkonto eller ett kompetenssparkonto till ett sparinstitut skall beloppet tillsammans med räntan enligt 5 kap. 13 § lagen om punktskatter och prisregleringsavgifter tillgodoföras kontot. Har kontot avslutats skall institutet ombesörja att beloppet i stället överförs till det pensionssparkonto eller kompetenssparkonto till vilket de tillgångar som var hänförliga till det avslutade kontot har överförts. Finns inte sådant konto skall institutet betala ut beloppet på det sätt som gäller för utbetalningar enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande eller enligt lagen (0000:000) om individuellt kompetensssparande.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
10. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §1
Särskild löneskatt skall för varje år betalas till staten med 16,16 procent på lön eller annan ersättning till arbetstagare som vid årets ingång är 65 år eller äldre och i övrigt med 24,26 procent på
1. ersättning som utfaller enligt kollektivavtalsgrundad avgångsbidragsförsäkring som tecknas av arbetsgivare till förmån för arbetstagare,
2. avgångsersättning som annorledes än på grund av kollektivavtalsgrundad avgångsbidragsförsäkring utbetalas av staten, kommun eller kommunalförbund som arbetsgivare eller av Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, det för kommunerna och landstingen gemensamma organet för administration av personalpension eller Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut, under förutsättning att arbetsgivaren tillämpar kommunalt pensionsavtal eller av annan arbetsgivare, under förutsättning att arbetsgivaren tillämpar kommunalt pensionsavtal och att borgen eller liknande garanti tecknats av kommun, kommunalförbund, Svenska Kommunförbundet eller Landstingsförbundet,
3. avgångsersättning som omfattas av s.k. trygghetsavtal,
4. ersättning som utges enligt gruppsjukförsäkring som åtnjuts enligt grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer till den del ersättningen utgör komplement till förtidspension eller till sjukbidrag,
5. ersättning som utges på grund av ansvarighetsförsäkring som åtnjuts enligt grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer till den del ersättningen utges i form av engångsbelopp som inte utgör kompensation för mistad inkomst,
6. bidrag som en arbetsgivare lämnar till en sådan vinstandelsstiftelse som avses i 3 kap. 2 § andra stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring eller en annan juridisk person med motsvarande ändamål med undantag för bidrag som lämnas till en pensions eller
1 Senaste lydelse 2000:988.
personalstiftelse enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
Skattskyldig är den som utgett sådan ersättning eller sådant bidrag som avses i första stycket. I fråga om sådan för mottagaren skattepliktig intäkt i form av rabatt, bonus eller annan förmån som ges ut på grund av kundtrohet eller liknande, skall den som slutligt har stått för de kostnader som ligger till grund för förmånen anses som skattskyldig enligt denna lag, om inte denne är den som är skattskyldig till inkomstskatt för förmånen. I fråga om sådan för mottagaren skattepliktig intäkt i inkomstslaget tjänst i form av en förmån eller ersättning som getts ut eller anses utgiven av fysisk person som är bosatt utomlands eller av utländsk juridisk person, skall den hos vilken mottagaren är anställd i Sverige anses som skattskyldig enligt denna lag, om förmånen eller ersättningen kan anses ha sin grund i anställningen i Sverige och det inte finns något anställningsförhållande mellan utgivaren av förmånen eller ersättningen och mottagaren.
Vid bestämmande av skatteunderlaget tillämpas bestämmelserna i 2 kap. 4–15 och17– 25 §§socialavgiftslagen (2000:980).
Vid bestämmande av skatteunderlaget tillämpas bestämmelserna i 2 kap. 4–15, 17–25 och 31 §§socialavgiftslagen (2000:980).
Vid bestämmande av skatteunderlaget enligt första stycket 5 skall bortses från ersättning för arbetsskada som inträffat före utgången av juni 1993 om ersättningen avser tid därefter samt från ersättning för arbetsskada som inträffat före utgången av år 1992 om skadan anmälts till allmän försäkringskassa efter utgången av juni 1993. Detta gäller dock endast ersättning som för en och samme arbetstagare beräknas på lönedelar som inte överstiger sju och en halv gånger prisbasbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring.
2 §2
En enskild person eller ett dödsbo skall för varje år till staten betala särskild löneskatt med 24,26 procent på överskott av passiv näringsverksamhet enligt inkomstskattelagen (1999:1229) här i landet samt på ersättning som utges enligt sådan avtalsgruppsjukförsäkring som avses i 15 kap. 9 § inkomstskattelagen eller enligt sådan trygghetsförsäkring som avses i nämnda lagrum till den del ersättningen utges i form av engångsbelopp som inte utgör kompensation för mistad inkomst. Om en skattskyldig före årets början har fyllt 65 år eller inte har fyllt 65 år men under hela året uppburit hel ålderspension skall särskild löneskatt betalas med 16,16 procent eller, om en skattskyldig avlidit under året, med 24,26 procent på inkomst som avses i 3 kap. 3–8 § § socialavgiftslagen (2000:980).
Vid beräkning av skatteunderlaget gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 3 kap. 9–11 §§ och 12 § första och andra styckena socialavgiftslagen.
Vid beräkning av skatteunderlaget gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 3 kap. 9–11 §§ och 12 § första och andra styckena socialavgiftslagen. Vid beräkning av skatteunderlaget för skatt enligt första stycket andra meningen gäller även 3 kap. 20 § socialavgiftslagen i tillämpliga delar.
Skatt betalas inte då skatteunderlaget understiger 1 000 kronor.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
2 Senaste lydelse 2000:988.
11. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §1
Skattepliktig inkomst enligt denna lag är:
1. avlöning eller därmed jämförlig förmån, som utgått av anställning eller uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun;
2. avlöning eller därmed jämförlig förmån, som utgått av annan anställning eller annat uppdrag än hos svenska staten eller svensk kommun, i den mån inkomsten förvärvats genom verksamhet här i riket;
3. arvode och liknande ersättning som uppburits av någon i egenskap av ledamot eller suppleant i styrelse eller annat liknande organ i svenskt aktiebolag eller annan svensk juridisk person, oavsett var verksamheten utövats;
4. pension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring till den del beloppet överstiger uppburen folkpension och pensionstillskott som uppburits enligt 2 § lagen (1969:205) om pensionstillskott eller, för den som uppburit folkpension i form av förtidspension, till den del beloppet överstiger uppburen folkpension och 52 procent av pensionstillskott som uppburits enligt 2 a § sistnämnda lag, eller, om folkpension enligt bestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring samordnats med yrkesskadelivränta eller annan i nämnda lagrum angiven livränta, till den del beloppet överstiger den pension som skulle ha utgått om sådan samordning inte skett, och för annan ersättning enligt lagen om allmän försäkring;
5. pension på grund av anställning eller uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun;
6. belopp, som utgår på grund av annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring, om försäkringen meddelats i här i riket bedriven försäkringsrörelse samt belopp som utbetalas från pensionssparkonto fört av ett svenskt pensionssparinstitut eller av ett utländskt instituts filial i Sverige enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande;
1 Senaste lydelse 2000:793.
7. pension på grund av tjänstepensionsförsäkring samt annan pension eller förmån, om förmån utgår från Sverige på grund av förutvarande tjänst och den tidigare verksamheten huvudsakligen utövats här;
8. ersättning enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare samt enligt annan lag eller författning, som utgått till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller på grund av militärtjänstgöring eller i fall som avses i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd eller lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän;
9. dagpenning från arbetslöshetskassa enligt lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring;
10. korttidsstudiestöd enligt studiestödslagen (1973:349); 11. annan härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst av tjänst;
12. återfört avdrag för egenavgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter, egenavgifter som satts ned genom ändrad debitering, i den mån avdrag har medgetts för avgifterna samt avgifter som avses i 62 kap. 6 § inkomstskattelagen (1999:1229) och som satts ned genom ändrad debitering i den mån avdrag har medgetts för avgifterna och dessa inte hänför sig till näringsverksamhet;
13. sjöinkomst som avses i 64 kap.3 och 4 §§inkomstskattelagen;
14. pension enligt lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension.
14. pension enligt lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,
15. utbetalning från kompetenssparförsäkring eller kompetenssparkonto enligt lagen ( 2001:000 ) om individuellt kompetenssparande.
Som inkomst enligt första stycket 1-3 anses också förskott på sådan inkomst. Som folkpension behandlas även tilläggspension i den mån den enligt lagen om pensionstillskott föranlett avräkning av pensionstillskott. Däremot räknas inte barnpension som folkpension.
Verksamhet på grund av anställning i svenskt företag anses utövad här i riket även om tjänsteinnehavaren i och för sin tjänst måste göra tillfälliga besök utomlands eller under längre tid uppehålla sig där under kringresande (t.ex. handelsresande).
Skattepliktig inkomst enligt denna lag är dock endast sådan inkomst som skulle ha beskattats hos en obegränsat skattskyldig enligt inkomstskattelagen.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
12. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande
Härigenom föreskrivs att 5 kap. 4 § lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
4 §
Vid tillämpning av bestämmelserna i 1--3 §§ skall, om byte av pensionssparinstitut skett, överföring av tillgångar på ett pensionssparkonto till nytt konto inte anses som inbetalning. Prövningen såvitt gäller tidpunkten för pensionssparavtalets ingående och spartiden skall ske utifrån det ursprungliga avtalet.
Det som sägs i första stycket skall även gälla vid överföring från ett kompetenssparkonto enligt 3 kap. 14 § lagen ( 0000:000 ) om individuellt kompetenssparande till ett pensionssparkonto. Prövningen såvitt gäller tidpunkten för pensionssparavtalets ingående och spartiden skall ske utifrån det ursprungliga kompetenssparavtalet enligt 3 kap. 1 § samma lag.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
13. Förslag till lag om ändring i lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §1
Vid beräkning av den skattepliktiga förmögenheten skall som tillgång tas upp
1. privatbostadsfastighet och privatbostadsrätt,
2. småhus med tillhörande tomtmark på lantbruksenhet som på grund av ägarens begäran enligt 2 kap. 9 § första stycket inkomstskattelagen (1999:1229) är näringsfastighet,
3. den del av en näringsfastighet som inrymmer en bostadslägenhet som används eller är avsedd att användas av fastighetsägaren för eget eller närståendes boende,
4. aktie i ett aktieslag som är inregistrerat vid börs i det land där aktiebolaget är hemmahörande samt marknadsnoterad aktie i ett aktiebolag som är hemmahörande i Sverige om ett aktieslag i bolaget den 29 maj 1997 var eller senare har varit inregistrerad vid svensk börs med undantag för huvuddelägares aktie,
5. aktie i ett aktieslag som inte är marknadsnoterat i det land där aktiebolaget är hemmahörande med undantag för huvuddelägares aktie i ett aktiebolag i vilket finns ett aktieslag som är marknadsnoterat,
6. annan delägarrätt än aktie om den inte är marknadsnoterad samt andel i handelsbolag och europeisk ekonomisk intressegruppering med undantag för andel i juridisk person till den del den juridiska personen är skattskyldig,
7. annan marknadsnoterad delägarrätt än aktie, marknadsnoterad fordringsrätt och marknadsnoterad tillgång som avses i 52 kap. inkomstskattelagen,
8. försäkring med undantag för
a) pensionsförsäkring samt
b) livförsäkring som enbart avser olycks- eller sjukdomsfall eller dödsfall senast vid 70 års
8. livförsäkring med undantag för
a) pensionsförsäkring samt
b) livförsäkring som enbart avser olycks- eller sjukdomsfall eller dödsfall senast vid 70 års
1 Senaste lydelse 1999:1298.
ålder och som inte är återköpsbar,
ålder och som inte är återköpsbar,
c) kompetensparförsäkring,
9. rätt till livränta eller därmed jämförlig utbetalning med undantag för rätt till
a) utbetalning på grund av försäkring,
b) utbetalning på grund av tidigare anställning samt
c) underhållsbidrag,
10. kontobehållning med undantag för behållning på pensionssparkonto,
10. kontobehållning med undantag för behållning på pensionssparkonto och kompetenssparkonto,
11. fordran i pengar och liknade betalningsmedel samt fordran avseende marknadsnoterad tillgång som anges i 4, 5, eller 7,
12. pengar och liknande betalningsmedel till den del de sammanlagt överstiger 25 000 kronor,
13. lösöre med undantag för a) inre lösöre för personligt bruk, b) yttre lösöre för personligt bruk till den del det enskilda föremålets värde understiger 10 000 kronor,
c) fordon som avses i 9 § första stycket fordonsskattelagen (1988:327) samt
d) lösöre som är deponerat på museum eller liknande inrättning, om tillgången inte ingår i sådan näringsverksamhet som avses i 13 kap.1 och 11 §§inkomstskattelagen i annat fall än enligt 2och 3.
Undantaget i första stycket 4 och 5 för huvuddelägares aktie tillämpas på
1. aktie i ett aktiebolag i vilket aktier var inregistrerade vid börs
vid utgången av år 1991, om aktien har innehafts direkt eller indirekt av en huvuddelägare sedan denna tidpunkt,
2. aktie i ett aktiebolag i vilket aktier har inregistrerats vid börs
första gången efter utgången av år 1991, om aktien har innehafts direkt eller indirekt av en huvuddelägare sedan inregistreringen,
3. aktie i ett aktiebolag i vilket aktier har marknadsnoterats för-
sta gången efter utgången av år 1996, om aktien har innehafts direkt eller indirekt av en huvuddelägare sedan marknadsnoteringen,
4. aktie som har förvärvats med stöd av aktie som avses i 1–
3,om aktien har innehafts direkt eller indirekt av en huvuddelägare sedan detta förvärv,
5. aktie som avses i 1–4 och som har förvärvats av ett barn eller
barnbarn till huvuddelägaren och i förekommande fall därefter åter förvärvats av huvuddelägaren och som har innehafts direkt eller indirekt av ett barn, barnbarn eller av huvuddelägaren sedan först nämnda förvärv. Med huvuddelägare avses sådan aktieägare som, ensam eller tillsammans med närstående, innehade aktier direkt eller indirekt motsvarande minst 25 procent för röstvärdet av aktierna i bolaget vid utgången av år 1991 i fråga om aktier i ett aktiebolag i vilket aktier var inregistrerade vid den tidpunkten och i övriga fall vid tidpunkten för inregistrering eller marknadsnotering som avses i andra stycket. Som huvuddelägare anses även dödsboet efter sådan aktieägare.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
14. Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483)
Härigenom föreskrivs i fråga om skattebetalningslagen (1997:483)
dels att 8 kap. 8 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 kap. 21 a § av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
8 §
Skatteavdrag skall göras med 30 % av
1. sådan ersättning för arbete som betalas ut till en juridisk person,
2. sådan ersättning för arbete som betalas ut till en fysisk person och är sidoinkomst för mottagaren,
3. ersättning som inte avser en bestämd tidsperiod eller inte betalas ut vid regelbundet återkommande tillfällen, och
4. ersättning för arbete som är avsett att pågå kortare tid än en vecka.
3. ersättning som inte avser en bestämd tidsperiod eller inte betalas ut vid regelbundet återkommande tillfällen,
4. ersättning för arbete som är avsett att pågå kortare tid än en vecka, och
5. belopp som betalas ut från kompetenssparförsäkring eller kompetenssparkonto enligt lagen (0000:000) om individuellt kompetenssparande eller som skall avskattas enligt reglerna i 58 a kap. 14 eller 18 §.
Om ersättning som avses i första stycket 3 betalas ut tillsammans med ersättning som utgör mottagarens huvudinkomst, skall skatteavdrag göras enligt grunder som fastställs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
21 a §
Skatteavdrag skall inte beräknas på
1. avgifter som arbetsgivaren betalar till arbetstagarens kom-
petenssparförsäkring , eller
2. belopp som arbetsgivaren betalar till arbetstagarens kompetenssparkonto enligt lagen ( 0000:000 ) om individuellt kompetenssparande.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 november 2001 och tillämpas första gången beträffande preliminär skatt för år 2002.
15. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 9 § lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
9 §
Som pensionsgrundande inkomst skall inte räknas
1. ersättning som avses i 3 §, om ersättningen härrör från en och samma arbetsgivare och under ett år inte har uppgått till sammanlagt 1 000 kronor,
2. inkomst som avses i 6 § första stycket 1 eller 2 om denna under ett år inte har uppgått till 1 000 kronor,
3. ersättning som avses i 6 § första stycket 3 eller i 7 eller 8 §, om ersättningen från den för vilken arbetet utförts under ett år inte har uppgått till 1 000 kronor, eller
4. stipendium som avses i 4 § eller 6 § första stycket 5 om stipendiet under ett år inte har uppgått till 1 000 kronor.
3. ersättning som avses i 6 § första stycket 3 eller i 7 eller 8 §, om ersättningen från den för vilken arbetet utförts under ett år inte har uppgått till 1 000 kronor,
4. stipendium som avses i 4 § eller 6 § första stycket 5 om stipendiet under ett år inte har uppgått till 1 000 kronor, eller
7. utbetalning från kompetenssparförsäkring eller kompetenssparkonto enligt lagen ( 0000:000 ) om individuellt kompetenssparande.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
16. Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)
Härigenom föreskrivs i fråga om inkomstskattelagen (1999:1229)
dels att 1 kap. 11 och 17 §§, 8 kap. 24 §, 9 kap. 7 §, 10 kap. 3 §, 58 kap 2, 4 och 33 §§, 62 kap. 1 § och 65 kap. 12 § samt rubriken närmast före 58 kap. skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya kapitel, kap. 58 a, och 59 a och nya paragrafer, 11 kap. 48 §, 12 kap. 3 a §, 42 kap. 5 a §, 62 kap. 8 a § och 65 kap. 10 a §, samt närmast före 11 kap. 48 §, 12 kap. 3 a §, 42 kap. 5 a §, 62 kap. 8 a § nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
11 §
Bestämmelser om hur skatten skall beräknas samt om skattereduktion för underskott av kapital, allmän pensionsavgift och sjöinkomst finns i 65 kap. Bestämmelser om beräkningen av skatt på ackumulerad inkomst finns i 66 kap.
Bestämmelser om hur skatten skall beräknas samt om skattereduktion för underskott av kapital, allmän pensionsavgift, sjöinkomst och kompetenspremie finns i 65 kap. Bestämmelser om beräkningen av skatt på ackumulerad inkomst finns i 66 kap.
17 §
Bestämmelser om inkomstskatt till staten finns också i
- lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta,
- lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.,
- lagen (1990:691) om avkastningsskatt på pensionsmedel, och
Bestämmelser om inkomstskatt till staten finns också i
- lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta,
- lagen (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl.,
- lagen (1990:691) om
- kupongskattelagen (1970:624).
avkastningsskatt på pensionsmedel och kompetenssparmedel, och - kupongskattelagen (1970:624).
8 kap.
24 §
Återbäringar och andra utbetalningar av överskott på grund av en försäkring är skattefria, om premien för försäkringen inte får dras av. Detta gäller dock inte utbetalningar på grund av pensionsförsäkringar eller sådana sjuk- eller olycksfallsförsäkringar som tecknats i samband med tjänst.
Återbäringar och andra utbetalningar av överskott på grund av en försäkring är skattefria, om premien för försäkringen inte får dras av. Detta gäller dock inte utbetalningar på grund av kompetenssparförsäkring enligt lagen (0000:000) om individuellt kompetenssparande, pensionsförsäkringar eller sådana sjuk- eller olycksfallsförsäkringar som tecknats i samband med tjänst.
9 kap.
7 §
Följande räntor och avgifter får inte dras av:
- räntor enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), - avgifter enligt 22 § tredje stycket lagen (1993:737) om bostadsbidrag, och - räntor enligt 36 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd.
Följande räntor och avgifter får inte dras av:
- räntor enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), - avgifter enligt 22 § tredje stycket lagen (1993:737) om bostadsbidrag, - räntor enligt 36 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd, och - avgift enligt 3 kap. 12 § lagen (0000:000) om individuellt kompetenssparande.
10 kap.
3 §
Till inkomstslaget tjänst räknas
1. utdelningar och kapitalvinster på aktier m.m., i den utsträckning som anges i 57 kap., i företag som är eller har varit fåmansföretag,
2. kapitalvinster på andelar i ett svenskt handelsbolag i den utsträckning som anges i 50 kap. 7 §,
3. penninglån i strid med 12 kap. 7 § aktiebolagslagen (1975:1385) eller 11 § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.,
4. avskattning av pensionsförsäkring enligt bestämmelserna i 58 kap. 19 §, och
5. avskattning av pensionssparkonto enligt bestämmelserna i 59 kap. 33 §.
4. avskattning av pensionsförsäkring enligt bestämmelserna i 58 kap. 19 §,
5. avskattning av pensionssparkonto enligt bestämmelserna i 59 kap. 33 §,
6. avskattning av kompetenssparförsäkring enligt bestämmelserna i 58 a kap. 14 §
7. avskattning av kompetenssparkonto enligt bestämmelserna i 58 a kap. 19 § och
8. utbetalning från kompetenssparförsäkring eller kompetenssparkonto enligt lagen ( 0000:000 ) om individuellt kompetenssparande.
11 kap.
Kompetenssparmedel
48 §
Utbetalning från kompetenssparförsäkring eller kompetenssparkonto skall tas upp som intäkt utom i de fall kompetenssparförsäkringen eller kompetenssparkontot i enlighet med 3
kap 14 § lagen ( 0000:000 ) om individuellt kompetenssparande ändras till pensionsförsäkring respektive pensionssparkonto eller till den del avskattning som avses i 10 kap. 6 eller 7 skett.
12 kap.
Utgifter i samband med kompetensutveckling
3 a §
Utgifter i samband med kompetensutveckling får inte dras av enbart på den grunden att de bekostas med medel från kompetenssparförsäkring eller kompetenssparkonton.
42 kap.
Kompetenssparförsäkringar och kompetenssparkonton
5 a §
Utdelning, kapitalvinst och annan avkastning på tillgångar på sådant kompetenssparkonto som avses i 3 kap. 3 § lagen ( 2000:000 ) om individuellt kompetenssparande skall inte tas upp. Utgifter och kapitalförluster som avser tillgångarna får inte dras av. I lagen ( 1990:661 ) om avkastningsskatt på pensionsmedel och kompetenssparmedel finns bestämmelser om avkastningsskatt på tillgångar på sådana konton.
Ränta på förfallna men inte utbetalda belopp från sådan
kompetenssparförsäkring eller annan försäkring som avses i 9 § andra stycket lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel och kompetenssparmedel skall inte heller tas upp.
AVD. IX PENSIONSSPAR-ANDE
AVD. IX PENSIONS- OCH
KOMPETENSSPARANDE
58 kap.
2 §
En försäkring är en pensionsförsäkring om den uppfyller de villkor som anges i 4-16 §§.
Med kapitalförsäkring avses en livförsäkring som inte är en pensionsförsäkring. Också en försäkring som uppfyller villkoren för en pensionsförsäkring anses som en kapitalförsäkring om så bestämts när avtalet ingicks.
Med kapitalförsäkring avses en livförsäkring som inte är en pensionsförsäkring eller kompetenssparförsäkring enligt 58 a kap. Också en försäkring som uppfyller villkoren för en pensionsförsäkring anses som en kapitalförsäkring om så bestämts när avtalet ingicks.
4 §
En pensionsförsäkring skall ha meddelats i en försäkringsrörelse som bedrivs i Sverige och som skall beskattas enligt denna lag eller enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel.
En pensionsförsäkring skall ha meddelats i en försäkringsrörelse som bedrivs i Sverige och som skall beskattas enligt denna lag eller enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel och kompetenssparmedel.
33 §
Behållning på pensionssparkonto skall tas upp i inkomstslaget tjänst (avskattning) till den del pensionssparavtalet upphör att gälla enligt 4 kap. 6 eller 14 § eller 6 kap. 5 § lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande eller till den del behållningen tas i anspråk på grund av utmätning, ackord eller konkurs.
Med behållning på pensionssparkonto avses marknadsvärdet på tillgångarna på kontot efter avräkning för den skatt enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel som avser kontot.
Med behållning på pensionssparkonto avses marknadsvärdet på tillgångarna på kontot efter avräkning för den skatt enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel och kompetenssparmedel som avser kontot.
Avskattningen skall ske när pensionssparavtalet upphör att gälla för tillgångarna.
58 a kap. Kompetenssparförsäkringar och kompetenssparkonton
Innehåll
1 §
I detta kapitel finns bestämmelser om
-kompetenssparförsäkringar i 2–15 §§, och
-kompetenssparkonton i 16– 19§§.
Kompetenssparförsäkringar
Gränsdragningen
2 §
En försäkring är en kompetenssparförsäkring om den uppfyller de villkor som anges i 3-12 §§.
3 §
En kompetenssparförsäkring får endast meddelas för en fysisk person.
4 §
En kompetenssparförsäkring får
inte meddelas för den som uppbär ålderspension enligt lagen ( 1998:674 ) om inkomstgrundad ålderspension.
5 §
En kompetenssparförsäkring skall ha meddelats i en försäkringsrörelse som bedrivs i Sverige och som skall beskattas enligt denna lag eller enligt lagen ( 1990:661 ) om avkastningsskatt på pensionsmedel och kompetenssparmedel.
6 §
En kompetenssparförsäkring får inte medföra rätt till andra försäkringsbelopp än sådana som betalas ut till den försäkrade eller, efter den försäkrades död, till person som avses i 9 § andra stycket.
7 §
Med försäkrad avses den vars kompetensutveckling försäkringen gäller. Denne skall också vara försäkringstagare.
8 §
Vid försäkringstagarens död skall försäkringsbeloppet betalas ut till dennes dödsbo om förmånstagare ej insatts.
9 §
Försäkringen skall upphöra när den försäkrade dör. Som förmånstagare får endast förordnas
1. person som är försäkringsta-
garens make eller sambo, och
2. barn till försäkringstagaren
eller person som avses i 1.
Försäkringsavtalets utformning
10 §
Kompetenssparförsäkringsavtalet skall innehålla villkor att försäkring inte får
1. pantsättas eller belånas,
2. ändras på sådant sätt att den
inte längre uppfyller villkoren för kompetenssparförsäkring, eller
3. överlåtas i andra fall än som
avses i 12 §. Försäkringsavtalet skall också innehålla de villkor i övrigt som avgör om försäkringen är en kompetenssparförsäkring. Avtalet får inte innehålla villkor som är oförenliga med bestämmelserna om kompetenssparförsäkring.
11 §
Kompetenssparförsäkringsavtalet får inte innehålla villkor som innebär att premien måste
överstiga 100 kronor per betalning.
Överlåtelse
12 §
Under den försäkrades livstid får en kompetenssparförsäkring överlåtas bara på grund av
utmätning, ackord, konkurs, eller genom bodelning.
Återköp
13 §
Bestämmelserna i detta kapitel hindrar inte en överföring av hela kompetenssparförsäkringens värde direkt till en annan kompetenssparförsäkring om försäkringstagaren tecknar den i samband med överföringen hos samma eller annan försäkringsgivare med samma person som försäkrad. De hindrar inte heller överföring till pensionsförsäkring som avses i 58 kap. med samma person som försäkrad om försäkringstagaren uppbär ålderspension enligt lagen ( 1998:674 ) om inkomstgrundad ålderspension.
Överföringen skall i dessa fall inte anses som utbetalning enligt 10 kap. 3 § 6 och inte heller som en betalning av premier för kompetenssparförsäkring eller pensionsförsäkring.
Avskaffning av kompetenssparförsäkring.
14 §
Det kapital som hänför sig till en kompetenssparförsäkring skall tas upp i inkomstlaget tjänst (avskattning), om försäkringsgivaren, i andra fall än som avses i 3 kap. 14 § lagen ( 0000:000 ) om
individuellt pensionssparande,
1. överlåter föräkringen till en
försäkringsgivare som inte meddelar försäkring, eller
2. för över försäkringen till en
sådan del av sin verksamhet som inte avser försäkring. Avskattningen skall ske i fall som avses i första stycket 1 när ansvaret för försäkringen övergår på den övertagande försäkringsgivaren och i fall som avses i första stycket 2 när försäkringen förs över.
Uttagsavgift
15 §
Regler om uttagsavgift vid utbetalning för annat ändamål än kompetensutveckling finns i lagen ( 0000:000 ) om individuellt kompetenssparande.
Kompetenssparkonto Definitioner
16 §
Ett kompetenssparkonto är ett sådant konto som avses i 3 kap. 3 § lagen ( 0000:000 ) om individuellt kompetenssparande och som uppfyller de villkor som anges i 17-18 §§ och i lagen om individuellt kompetenssparande. Med kompetenssparavtal, kompetenssparinstitut och kompetenssparare avses detsamma som i lagen om individuellt kompetenssparande.
Vem som för kontot
17 §
Kompetenssparkonto skall föras av ett svenskt kompetenssparinstitut eller av ett utländskt instituts filial i Sverige.
Kompetenssparavtalets utformning
18 §
Kompetenssparavtalet får inte innehålla villkor som är oförenliga med bestämmelserna om kompetenssparavtal i detta kapitel eller i lagen ( 0000:000 ) om individuellt kompetenssparande. Kompetenssparavtalet får inte ändras på sådant sätt att det inte längre uppfyller de föreskrifter som anges för ett sådant avtal i lag.
Avskattning av kompetenssparkonto
19 §
Behållning på kompetensspar
konto skall tas upp i inkomstslaget tjänst (avskattning) till den del kompetenssparavtalet upphör att gälla enligt 4 kap. 6 eller 14 § eller 6 kap. 5 § lagen ( 0000:000 ) om individuellt kompetenssparande eller till den del behållningen tas i anspråk på grund av utmätning, ackord eller konkurs.
Med behållning på kompetenssparkonto avses marknadsvärdet på tillgångarna på kontot
efter avräkning för den skatt enligt lagen ( 1990:661 ) om avkastningsskatt på pensionsmedel och kompetenssparmedel som avser kontot.
Avskattningen skall ske när kompetenssparavtalet upphör att gälla för tillgångarna.
59 a kap. Kompetenssparavdrag
Innehåll
1 §
I detta kapitel finns bestämmelser om avdrag för premier för kompetenssparförsäkringar och inbetalningar på kompetenssparkonton (kompetenssparavdrag).
Villkor för avdragsrätt
2 §
Kompetenssparavdrag får göras bara för premier för kompetenssparförsäkring som den skattskyldige äger, och inbetalningar på kompetens
spararens eget kompetenssparkonto. Avdrag får inte göras om den skattskyldige vid året före beskattningsåret uppbar ålderspension enligt lagen ( 1998:674 ) om inkomstgrundad ålderspension.
Avdrag får bara göras om den samlade behållningen på den skattskyldiges kompetenssparkonton och värdet av dennes
kompetenssparförsäkringar, beräknat enligt 15 § lagen ( 1997:323 ) om statlig förmögenhetsskatt, vid utgången av året före beskattningsåret understiger tolv gånger inkomstbasbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen om inkomstgrundad ålderspension.
Beräkning av kompetenssparavdrag
3 §
Kompetenssparavdraget får inte överstiga ett inkomstbasbelopp enligt 1 kap. 6 § lagen ( 1998:674 ) om inkomstgrundad ålderspension.
4 §
Kompetenssparavdrag skall göras som allmänt avdrag. Det får inte i något fall överstiga skillnaden mellan summan av överskott i inkomstslagen tjänst och näringsverksamhet, och andra allmänna avdrag än kompetenssparavdrag. Avdrag för begränsat skattskyldiga
5 §
Kompetenssparavdrag får göras bara av den som är obegränsat skattskyldig. Den som är obegränsat skattskyldig bara under en del av beskattningsåret skall göra de avdrag som avser den tiden.
62 kap.
1 §
I detta kapitel finns bestämmelser om allmänna avdrag för
- underskott i 2-4 §§, - debiterade egenavgifter i 5 §, - utländska socialförsäkrings-
avgifter i 6 §, - periodiska understöd i 7 §,
och - pensionssparande i 8 §.
I detta kapitel finns bestämmelser om allmänna avdrag för
- underskott i 2–4 §§, - debiterade egenavgifter i 5 §, - utländska socialförsäkrings-
avgifter i 6 §, - periodiska understöd i 7 §,
- pensionssparande i 8 §, och - kompetenssparande i 8 a §.
Bestämmelser om allmänna avdrag för begränsat skattskyldiga finns i 9 §.
Kompetenssparande
8 a §
Allmänt avdrag skall göras för beskattningsårets premier för kompetenssparförsäkringar och inbetalningar på kompetenssparkonton i den utsträckning som anges i 59 a kap.
65 kap.
10 a §
Skattereduktion skall göras i enlighet med beslut om kompetenspremie enligt lagen ( 0000:000 ) om individuellt kompetenssparande
12 §
Skattereduktion skall räknas av mot kommunal och statlig inkomstskatt samt mot statlig fastighetsskatt enligt lagen (1998:1052) om statlig fastighetsskatt.
Skattereduktion skall göras för sjöinkomst, allmän pensionsavgift och underskott av kapital i nu nämnd ordning.
Skattereduktion skall göras för sjöinkomst, allmän pensionsavgift, underskott av kapital och kompetenspremie i nu nämnd ordning.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002 och tillämpas första gången vid 2003 års taxering.
17. Förslag till lag om ändring studiestödslagen (1999:1395)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 19 § studiestödslagen (1999:1395) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
19 §
Som den studerandes inkomst under ett kalenderhalvårenligt 16 § räknas vad som hänför sig till det halvåret av denstuderandes inkomst av tjänst, näringsverksamhet och kapitalvid taxeringen för kalenderåret.
Som den studerandes inkomst under ett kalenderhalvårenligt 16 § räknas vad som hänför sig till det halvåret av den studerandes inkomst av tjänst, näringsverksamhet och kapital vid taxeringen för kalenderåret. Som studerandes inkomst räknas inte uttag som den studerande gör från sitt kompetenssparkonto eller från sin kompetenssparförsäkring enligt lagen (0000:000) om individuellt kompetenssparande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur inkomsten skall räknas för studerande som inte taxeras för sin huvudsakliga inkomst i Sverige.
Ett beslut om studiemedel skall grunda sig på den uppgift om beräknad inkomst som den studerande lämnar i ansökan om studiemedel.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
18. Förslag till lag om ändring i socialavgiftslagen (2000:980)
Härigenom föreskrivs att det i socialavgiftslagen (2000:980) skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 31§ och 3 kap. 20 § av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
31 §
Vid beräkning av arbetsgivaravgifterna skall avdrag göras med 10 procent av den del av avgiftsunderlaget som svarar mot insättning på mottagarens kompetenssparkonto eller kompetenssparförsäkring.
3 kap.
20 §
Vid beräkning av egenavgifter skall avdrag göras med 10 procent av den del av avgiftsunderlaget som svarar mot den avgiftsskyldiges insättning på sitt kompetenssparkonto eller kompetenssparförsäkring.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
19. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:981) om fördelning av socialavgifter
Härigenom föreskrivs att 11 och 13 §§ lagen (2000:981) om fördelning av socialavgifter skall ha följande lydelse.
11 §
Influtna arbetsgivaravgifter skall fördelas mellan avgiftsändamålen enligt beskattningsbeslut som följer av 11 kap. skattebetalningslagen (1997:483). Avdrag som görs enligt 2 kap.28–30 §§socialavgiftslagen (2000:980) skall avse arbetsmarknadsavgiften.
Influtna arbetsgivaravgifter skall fördelas mellan avgiftsändamålen enligt beskattningsbeslut som följer av 11 kap. skattebetalningslagen (1997:483). Avdrag som görs enligt 2 kap.28–31 §§socialavgiftslagen (2000:980) skall i angiven ordning avse arbetsmarknadsavgiften, sjukförsäkringsavgiften, arbetsskadeavgiften, efterlevandepensionsavgiften och föräldraförsäkringsavgiften.
Bestämmelserna i första stycket skall tillämpas också på avgiftsoch räntebelopp som betalas ut till arbetsgivare.
Föreskrifter om fördelningen får meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Riksförsäkringsverket.
13 §
Avdrag enligt 3 kap. 18 § socialavgiftslagen (2000:980) skall i angiven ordning avse arbetsmarknadsavgiften, sjukförsäkringsavgiften, arbetsskadeavgiften, efterlevandepensionsavgiften och föräldraförsäkringsavgiften.
Avdrag enligt 3 kap. 18 och 20 §§socialavgiftslagen (2000:980) skall i angiven ordning avse arbetsmarknadsavgiften, sjukförsäkringsavgiften, arbetsskadeavgiften, efterlevandepensionsavgiften och föräldraförsäkringsavgiften.
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.
1. Inledning
1.1. Uppdraget
Som framgick av mitt delbetänkande har frågan om ett system för finansiering av individuell kompetensutveckling varit aktuell på den politiska dagordningen under de senaste tio till femton åren. Den har funnits med i tidigare utredningar och flera organisationer, politiska partier, enskilda företag och debattörer har under årens lopp föreslagit olika modeller för individuella kompetenskonton. Det har däremot saknats ett preciserat förslag till system som behandlar formerna för sparande, beskattning, finansiering och organisation.
Det är mot den bakgrunden jag uppfattat mitt uppdrag som mycket konkret och operativt. Det har således inte varit min uppgift att överväga om ett skattesubventionerat system för individuell kompetensutveckling skall genomföras utan hur ett sådant system skall utformas.
Som grund för mina förslag ligger ett riksdagsbeslut i anslutning till budgetpropositionen för 2000 (prop. 1999/00:1) att avsätta 1,35 mdkr för år 2000 och 1,15 mdkr årligen från och med år 2001, i syfte att stimulera individuell kompetensutveckling. Avsättningen gjordes på statsbudgetens inkomstsida och finansierades med höjning av vissa energiskatter. I anslutning till tilläggsbudget för 2000 (prop. 2000/01:1) beslutade riksdagen, i enlighet med mitt förslag i delbetänkandet, att medlen för år 2000 skall placeras på ett räntebärande konto på Riksgäldskontoret i avvaktan på att regeringen lämnar ett förslag till riksdagen om utformningen av systemet. Regeringen uttryckte också i tilläggsbudgeten att systemet avses träda kraft senast år 2002.
Förutom själva konstruktionen av systemet innefattar mitt uppdrag också att genomföra en rad olika analyser, exempelvis förslagets effekter på tillväxt och arbetsmarknad samt på finansmarknaden. Förslagets konsekvenser för olika grupper av individer men
också hur det kan påverka andra system som studiestödssystemet, det reguljära utbildningsväsendet och personalutbildningen har ingått i mitt uppdrag att analysera. Jag skall belysa de eventuella problem som är förknippade med små och medelstora företag samt egenföretagare och konsekvenserna för egenanställda och de med tidsbegränsade anställningar.
Hur systemet kan stimulera till avtalslösningar på arbetsmarknaden skall redovisas och hur arbetsgivare kan bidra till finansieringen.
Jag skall föreslå hur den statliga subventionen skattemässigt skall utformas, reglerna för sparandet, hur medlen får användas, hur sparandet skall förvaltas och den civilrättsliga tillämpningen. Jag skall presentera lagförslag eller ändringar av befintliga lagar. Mitt uppdrag fick jag av regeringen den 22 december 1999. Förslagen skulle enligt direktiven redovisas senast 15 januari 2001. Jag har valt att presentera mina förslag en månad tidigare eftersom jag har bedömt det som nödvändigt om det skall vara möjligt att genomföra förslaget enligt riksdagens intentioner från år 2002 och samtidigt ge utrymme för en remissbehandling.
1.2. Arbetets uppläggning
Jag har utformat mina förslag i detta huvudbetänkande med utgångspunkt från att ett system för individuellt kompetenssparande (IKS) skall kunna träda i kraft från den 1 januari 2002.
Mitt arbete har koncentrerats till att lämna ett preciserat förslag till hur IKS bör utformas och hur de avsatta budgetmedlen effektivast kan utnyttjas för att systemet skall kunna bli generellt och tillgängligt för alla.
Jag har under det knappa år jag arbetat lagt stor vikt vid att utnyttja all den sakkunskap och erfarenhet som experter, forskare, myndigheter och organisationer besitter. Det har varit särskilt betydelsefullt eftersom mitt uppdrag har omfattat ett brett spektrum av frågeställningar inom olika samhällsområden.
Jag har till mig knutit en expertgrupp med sakkunskap inom de olika områden som mitt uppdrag har omfattat. De har inom sina respektive sakområden, forskning, småföretag, skatteadministration, finansiella kalkyler, finansmarknad, fördelningspolitiska analyser, näringslivspolitik och utbildning, varit mig behjälpliga med sakgranskning och underlag till mina ställningstaganden. Jag har
haft en särskild expert, Nils-Fredrik Carlsson, avdelad av Riksskatteverket som bistått mig i frågor om skatteadministration och skattelagstiftning Jag har utformat mina förslag efter kontakter och i samråd med de myndigheter jag bedömt är mest berörda av IKS. I frågor om och organisation av systemet har jag samlat en referensgrupp med sakkunniga från Centrala studiestödsnämnden, Skolverket, Högskoleverket, Arbetsmarknadsverket, Distansutbildningsmyndigheten, Internationella programkontoret och Näringsoch teknikutvecklingsverket. Jag har haft ett nära samarbete med Utredningen om vägledning i skolväsendet och dragit nytta av den sakkunskap de knutit till sig om elektronisk hantering av utbildningsregister. Jag har i avsnitten om uppföljning och utvärdering samarbetat med SCB och i fråga om studiestöd och kompetensutvecklingsregister med CSN.
Jag har som underlag för mina förslag lagt ut en rad uppdrag på externa experter och konsulter för att få ett så kvalificerat underlag som möjligt. Jag presenterade redan i samband med delbetänkandet följande rapporter:
”Skattemodell för individuellt kompetenssparande” av professor Sven-Olof Lodin, f.d. skattesakkunnig, Industriförbundet ”Beräkningar av livsinkomster med och utan kompetenskonton” av Stefan Fölster och Robert Gidehag vid Handelns utredningsinstitut. ”Förvaltningsmodell” av konsultföretaget Informed Portfolio Management AB (IPM). ”Tänkbara avtalslösningar som komplement till ett individuellt kompetenssparande” av konsult Claes Stråth. ”Former för finansiering av individuell kompetensutveckling” av Statskontoret. ”Några internationella utblickar” av Anna Lynèl vid Sveriges Tekniska Attachéer, Washington DC.
Jag har därefter låtit publicera två rapporter ”Företagens syn på individuella kompetenskonton” (SOU 2000:107) av Erik Mellander och Eleni Savvidou samt ”Aktuella trender inom kompetensutvecklingsområdet” (SOU 2000:115) av Börje Svensson. Den sistnämnda har utgivits i samarbete med Utredningen om vägledningen i skolväsendet (U 1999:11) och Utredningen om validering av vuxnas kunskaper och kompetens (U:1999:06). Jag har även uppdragit åt Gallup att genomföra en opinionsundersökning om allmänhetens intresse att delta i ett
individuellt kompetenssparande. Resultatet av undersökningen redovisas som bilaga 3 till detta betänkande.
Som underlag för en bredare diskussion om yrkesverksammas möjligheter att ta del av utbudet i högskola och kommunal vuxenutbildning har jag låtit Statskontoret genomföra en studie om förslagets effekter på det reguljära utbildningsväsendet. Statskontorets rapport ”IKS och reguljär utbildning. Begränsningar-Hinder –Utmaningar” finns i sin helhet redovisad i bilaga 4. Som ett led i detta arbete tog jag också initiativ till en konferens i Lund den 13 oktober i år om högskolans roll i det livslånga lärandet. Konferensen anordnades i samarbete med Lunds universitet, Sveriges universitets- och högskoleförbund och Industriförbundet.
Jag har dessutom under våren genomfört ett seminarium om IKS i förhållande till reguljär vuxenutbildning, arbetsmarknadsutbildning och verksamhetsrelaterad kompetensutveckling, och ett forskarseminarium i samverkan med Rådet för arbetslivsforskning (RALF).
Jag har under hela utredningsarbetet haft regelbundna överläggningar med arbetsmarknadens parter genom den samrådsgrupp jag bildat med parternas huvudorganisationer. Jag har därutöver träffat en rad enskilda företag, arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer.
Vad gäller de särskilda villkoren för små företag och egenföretagare har jag lämnat ett uppdrag till konsulten Hertha Sjöö som redovisat resultatet i rapporten ”Motiv för mindre företag och medelstora företag, egenföretagare, m.fl. att aktivt medverka i ett system med individuellt kompetenssparande” (augusti 2000). Jag har dessutom låtit skatte- och småföretagarexperter vid Näringsdepartementet göra en särskild konsekvensanalys av IKS-reglerna utifrån småföretagens och egenföretagarnas villkor. Jag har i dessa frågor också samrått med SimpLexgruppen, Nybyggarna och Företagarnas riksorganisation.
Jag har slutligen lagt ett kompletterande konsultuppdrag till IPM Informed Portfolio Management AB om regleringen av värdepappersfonder i IKS-systemet. I frågor om sparandet och dess förvaltning har jag haft samråd med Bankföreningen, Försäkringsförbundet och enskilda banker och försäkringsbolag.
2. Kunskapssamhällets utmaning
2.1. En politik för ökad kompetens
Vi lever i en tid där omvandling och förnyelse av näringsliv och samhälle alltmer sätter individernas, företagens och nationens kompetens i centrum. Kunskap, färdigheter och förmåga att kunna tillgodogöra sig ny kunskap och nyttiggöra nya erfarenheter blir alltmer avgörande för omställningsförmågan i samhället och på sikt för den ekonomiska tillväxten. Den politiska utmaningen är att finna vägar för att förverkliga det livslånga lärandet och göra det i former som inkluderar alla grupper i samhället. Ett livslångt lärande eller kontinuerlig kompetensutveckling inkluderar inte bara traditionell utbildning i olika skolformer utan kan och måste ta en rad olika former – inplanerad fortbildning i arbetet, praktik, studier på egen hand, etc.
Grundläggande för det livslånga lärandet är en väl fungerande utbildning i unga år. Barn och ungdomar skall erbjudas en god utbildning och en skola som också stimulerar lusten att lära. Hur bra kvaliteten än är i skolan kommer, med den utveckling och förändringstakt som nu råder, mycket av den kunskap och de färdigheter som inhämtas i ungdomen att bli inaktuell efter några år och i behov av förnyelse. För att upprätthålla välstånd och framåtskridande är det därför nödvändigt att bygga upp system som förverkligar ett livslångt lärande och hitta modeller för finansieringen av detta. Utmaningen är att ge alla människor chansen att få ta del av kompetensutveckling också i vuxen ålder och möjlighet att finansiera denna, inte minst att försörja sig under studietiden. Det bör ses som en del av välfärden.
Under de senaste åren har det i Sverige vidtagits flera åtgärder för att öka möjligheterna för alla att vara delaktiga i kunskapssamhället. Det har inrättats fler högskolor och antalet högskoleplatser har kraftigt utökats. En ny utbildningsform – kvalificerad yrkesutbildning – med en unik kombination av utbildning och
lärande i arbetslivet har tillkommit. Till detta kommer Kunskapslyftet som möjliggjort för hundratusentals människor med svag skolunderbyggnad att förbättra och förnya sin utbildning och därmed stärka sin ställning på arbetsmarknaden.
Reguljär utbildning är i Sverige, till skillnad från många andra länder, avgiftsfri även vad gäller högre utbildning. Dessutom har vi ett förmånligt studiemedelssystem som gör det möjligt också för dem som varit ute några år i arbetslivet, men som vill förbättra sin kompetens, att studera.
I samband med uppbyggnaden av Kunskapslyftet infördes det särskilda utbildningsbidraget (UBS), som kan sökas av dem som saknar treårig gymnasieutbildning. Bidraget innebär en unik chans för många, eftersom det ligger på samma nivå som arbetslöshetsersättningen. Sedan starten år 1996 har över 100 000 individer årligen fått möjlighet att studera i Kunskapslyftet. Arbetslösa har möjlighet att genomgå arbetsmarknadsutbildning med aktivitetsstöd, även detta på samma nivå som arbetslöshetsersättning.
För människor i Sverige som av olika skäl har hamnat utanför den ordinarie arbetsmarknaden och behöver förbättra sin utbildning och kompetens finns alltså redan i dag flera försörjningsmöjligheter. Samhället har ett ansvar att se till att alla får tillgång till utbildning och möjlighet att tillgodogöra sig den. De grupper som har de största behoven måste samhället ge extra stöd, så att även de får en chans att klara de växande kraven.
Tillgången till och möjligheten att återkommande under yrkeslivet delta i kompetensutveckling har stor betydelse för ekonomins funktionsförmåga. Det handlar både om att undvika brist på arbetskraft som kan medföra inflationsdrivande flaskhalsar i produktionen och att förhindra att många människor ställs utanför den ordinarie arbetsmarknaden därför att de inte förmår att anpassa sig till förändringar i arbetslivets kompetenskrav.
Behovet av kompetensutveckling finns i alla grupper. Även den som har en gedigen utbildningsbakgrund behöver ofta utveckla och förnya sina kunskaper. Kunskaper och färdigheter som inhämtats i tidigare utbildning blir snabbt föråldrade.
Arbetsgivarna har ett odelat ansvar för den verksamhetsrelaterade kompetensutvecklingen, dvs. det lärande som den anställde behöver för att behålla och vidareutvecklas i sitt nuvarande arbete. I detta ligger ett ansvar för utbildning av den anställde då arbetsuppgifterna förändras till följd av ny teknik eller förändrad organisation. Men ambitioner och möjligheter för arbetsgivarna skiljer
sig åt, dels mellan stora och små arbetsgivare, dels mellan olika branscher med helt olika förutsättningar. På nya, moderna kunskapsintensiva arbetsplatser är kompetensutveckling en överlevnadsstrategi, något som är helt nödvändigt för att klara verksamheten. På andra och mer traditionella arbetsplatser är kompetensutveckling ofta en belöning som fördelas mycket olika mellan de anställda. En medveten planering av kompetensutveckling utifrån både verksamhetens och de anställdas behov ger ofta resultat för produktivitet och tillväxt.
Regeringen har beslutat att stimulera den verksamhetsrelaterade kompetensutvecklingen med bland annat medel från EU:s strukturfonder (det s.k. Växtkraft Mål 3). Andra länder har valt andra vägar för att stödja den verksamhetsrelaterade kompetensutvecklingen, t.ex. lagstiftning om att avsätta en del av arbetsgivaravgifterna till detta ändamål.
Men det finns även stora behov av en mer generellt och individuellt inriktad kompetensutveckling som inte är relaterad till individens nuvarande arbetsuppgifter utan tar sin utgångspunkt i individens egna behov och önskningar. Det kan handla om att förnya eller förbättra sin allmänna kompetens för att stärka sin ställning på en snabbt föränderlig arbetsmarknad eller i syfte att komma ifråga för nya arbetsuppgifter hos nuvarande arbetsgivare. Det kan även handla om en kompetensutveckling som i första hand syftar till personlig utveckling.
För vuxna som befinner sig i arbetslivet ser behoven delvis annorlunda ut än för ungdomar. Det är ofta inte hela utbildningar som efterfrågas och inte är det heller möjligt att invänta ansökningstillfällen och prestera formell behörighet för att få del av just den utbildning som upplevs som angelägen vid ett bestämt tillfälle. Här kommer behoven av att utveckla nya former av utbildningar, kurser och lärande att vara stora.
Mitt förslag till ett system för kompetenssparande där staten stimulerar individer att själva spara till sin kompetensutveckling är ett nytt sätt att stimulera utveckling och ge människor större frihet att själva påverka sina liv. Jag har valt att kalla detta för individuellt kompetenssparande – IKS.
2.2. Kompetensutvecklingens roll
Det har inte ingått i mitt uppdrag att ta ställning till behovet av ett nytt system för statliga subventioner av kompetensutveckling, utan uppdraget har varit att föreslå hur ett sådant system bör utformas. Som en bakgrund till de förslag som lämnas i detta betänkande vill jag dock översiktligt diskutera de allmänna motiven för att utöka statens åtagande på detta område.
Behovet av ett nytt system för finansiering av individuell kompetensutveckling skall ses mot bakgrund av den stora betydelse som kompetens, tolkad i vid mening, numera anses ha för nationens, företagens och de enskildas utveckling. Utvecklingen i ekonomin och på arbetsmarknaden talar för att dess betydelse kommer att växa i framtiden. I det perspektivet kommer också tillgången till kompetensutveckling att få en avgörande betydelse.
Tillväxt
Inom den ekonomiska forskningen har under de senaste två decennierna vuxit fram en delvis ny syn på de mekanismer som är styrande för den ekonomiska tillväxten. Enligt denna nya syn har en nations humankapital eller kunskapsnivå större betydelse än vad som tidigare normalt antogs för att t.ex. förklara varför vissa länder har uppvisat en högre tillväxt än andra. Vidare framhålls att investeringar i kompetens eller kunskap har en samhällsekonomisk avkastning som överstiger den direkta effekten i t.ex. ett företag. Uppbyggnad av humankapital kännetecknas inte av avtagande avkastning, snarare gäller att en större kunskapsmassa leder till att ny kunskap och nya produkter utvecklas snabbare.
Flera studier1 där länders BNP-tillväxt över långa tidsperioder jämförts ger empiriskt stöd för kunskapsnivåns betydelse. Dessa visar att den genomsnittliga utbildningsnivån, mätt t.ex. som antalet skolår hos befolkningen, har en avgörande betydelse för skillnader i tillväxttakt mellan dessa länder. I kombination med studier på individnivå tyder dessa analyser på att det också råder ett orsakssamband, dvs. att det är den högre utbildningsnivån som
1
För en översikt av denna forskning se t.ex. Storesletten, K och Zilibotti, F utbildning,
utbildningspolitik och tillväxt i Calmfors, L och Persson, M. Tillväxt och ekonomisk politik (Studentlitteratur, 1999).
inneburit högre tillväxt och att det inte enbart är ett uttryck för att rika länder satsar mer på utbildning.
Utifrån dessa studier går det knappast att dra några slutsatser om det samhällsekonomiska värdet av den form av kompetensutveckling som detta betänkande behandlar. Men de indikerar den centrala roll som utbildning och färdigheter tycks spela för den ekonomiska utvecklingen. Det bör därvid understrykas att det inte är den formella utbildningen i sig som genererar tillväxt utan den kompetens som utbildningen ger, en kompetens som också kan inhämtas på andra sätt än genom det traditionella utbildningsväsendet.
Det finns flera skäl till att det finns ett positivt samband mellan kunskap och tillväxt. En hög kunskapsnivå skapar konkurrensfördelar inom branscher med ett högt förädlingsvärde per sysselsatt. Detta är också branscher som tenderar att växa snabbare. En hög kompetensnivå hos personalen i ett företag skapar förutsättningar för en hög innovationstakt, dvs. nya produkter och nya produktionsmetoder genereras i snabb takt, vilket skapar nya marknader eller stärker konkurrenskraften på de befintliga. I detta perspektiv är det kanske främst högt kvalificerad kompetens och forskningen som är av betydelse.
Men även den allmänna kompetensnivån hos personalen spelar roll för företagens möjligheter att hävda sig i en omvärld i snabb förändring. Introduktionen av ny teknik eller nya produkter underlättas när personalen har en vana vid att lära sig nya saker. En hög kompetensnivå kan medge mer effektiva organisatoriska lösningar, t.ex. en arbetsfördelning där varje medarbetare tilldelas större ansvar. Vidare stimuleras den vardagliga produktivitetstillväxten om personalen har en större kunskap om produktionsprocessen.
Omvärldsförändringarna i form av internationalisering och teknisk utveckling tenderar att ytterligare skärpa kompetensnivåns betydelse. En ökad handel och hårdare konkurrens omformar arbetsspecialiseringen mellan länder. Ett utslag av detta är att produktion och sysselsättning är betydligt mer expansiv i de s.k. kunskapsintensiva näringsgrenarna, vilka definieras som näringsgrenar med hög andel akademiker bland de sysselsatta, än i övriga näringsgrenar2.
Den tekniska utvecklingen tenderar att verka i en riktning som innebär att lågutbildad arbetskraft lättare kan ersättas med maskiner. Samtidigt behövs en högre kompetens för att hantera den nya
2
Se Nutek. Svenskt näringsliv på rätt väg? Bilaga 3 till långtidsutredningen 1999/2000.
tekniken. På detta sätt förskjuts efterfrågan på arbetskraft från lågutbildade till högutbildade.
Nutek konstaterar i en bilaga till Långtidsutredningen 1999/2000 (SOU 2000:7) att Sverige i jämförelse med många andra länder förefaller ha ett underläge vad avser utbildningsnivån i näringslivet. Andelen anställda med akademisk utbildning är förhållandevis låg. Samtidigt är andelen ungdomar i högre utbildning lägre i Sverige än bland jämförbara länder, även om de senaste årens utbyggnad av högskolan reducerat skillnaderna. Jämförande undersökningar visar att Sverige ligger väl framme vad gäller den vuxna befolkningens s.k. baskompetens, dvs. förmågan att läsa, räkna och tolka information. Nutek konstaterar dock samtidigt att det finns tecken på att svenska arbetsgivare inte tar tillvara de anställdas baskompetens i lika hög grad som arbetsgivare i andra länder och pekar bl.a. på att de anställdas arbetsuppgifter inte är mer kvalificerade i Sverige.
Sammantaget tyder detta på att det finns ett behov av och en potential för att stimulera en ökad kompetensutveckling.
Arbetsmarknad
Sett ur den enskilde individens perspektiv har kompetens och tillgång till kompetensutveckling en växande betydelse för möjligheterna både att etablera sig på arbetsmarknaden och att stanna kvar vid förändringar. Trendmässigt har efterfrågan på högutbildad arbetskraft stigit relativt lågutbildad. Andelen lediga jobb som inte kräver någon form av specialkompetens har minskat. Till viss del kan denna trend förklaras av utbudsrelaterade faktorer – ett ökat utbud av högutbildade har bidragit till att hålla nere deras relativa löneläge och därigenom till att högutbildade efterfrågas i högre grad. Vidare spelar konjunkturläget en stor roll. I det arbetsmarknadsläge som rådde under 1990-talet graderade arbetsgivarna upp kraven på formell kompetens.
I en analys av arbetskraftsefterfrågan inom tillverkningsindustrin som genomförts av Erik Mellander3 visas att den fallande efterfrågan på lågutbildad arbetskraft till stor del kan förklaras av den tekniska utvecklingen. Kontrollerat för förändringar i utbudsrelaterade faktorer, som utbildningsnivå,
3
Mellander, E. Varför har efterfrågan fallit på långutbildad arbetskraft i svensk
tillverkningsindustri. Forskningsrapport 1999:8, IFAU.
åldersstruktur etc. har efterfrågan fallit på lågutbildade, vilket får tolkas som att det är en underliggande trend. Därtill sker en förskjutning från industriproduktion till den mer kunskapsintensiva tjänsteproduktionen.
Samtidigt som utbildningskraven har ökat har inskolningstiderna inom företagen tenderat att bli kortare. Utvecklingen har gällt i princip alla branscher och oavsett företagens storlek. En förklaring till detta är att med en högre allmän utbildningsnivå kan nyanställda lättare ta till sig ny kunskap. Därutöver finns flera tendenser i arbetslivet som gör kompetensutvecklingen alltmer strategisk.
Förändrad arbetsorganisation. Det är inte längre bara nyanställda som är nybörjare i arbetet. Arbetsintegrerat lärande förutsätter att man jobbar i grupp och lär av varandra. Inslagen av projekt och lagarbete ökar både internt inom företagen men också i nya samarbetsformer med underleverantörer, återförsäljare och kunder. Attityder och värderingar i samhället. Den unga generation som nu kommer ut i arbetslivet har vuxit upp med datorer och nya sätt att kommunicera. Man har gått i en mindre auktoritär skola, vågar ifrågasätta och föreslå förändringar. Allt fler har en högskoleutbildning i bagaget, har rest, studerat och arbetat utomlands och redan i 25-årsåldern skaffat sig kunskaper och erfarenheter som föräldrarna aldrig fick möjlighet till. Deras nya kunskaper och erfarenheter påverkar arbetslivet. Företag som vill rekrytera duktiga, unga medarbetare måste kunna erbjuda en arbetsmiljö och förmåner som stimulerar kreativitet och utveckling. IT stödjer lärandet. Med hjälp av Internet, intranät och andra databaser kan viktig företagsinformation bli tillgänglig för många fler. Interna och externa e-postsystem förenklar många arbetsrutiner. Alla basfakta finns att tillgå via datorer. Sammanträdesformen kan därför användas mera effektivt till djupare diskussioner, ”brainstorming” och kreativ analys. Nya tekniska verktyg utvecklas som stöd till individens och organisationens lärande. Interaktiva övningar, gruppdiskussioner, simuleringar och rollspel gör att även ”mjuka ämnen” till viss del kan tränas med hjälp av datorn. Informationstekniken kan också identifiera, sprida och återanvända den kunskap som finns i organisationen. Tekniken underlättar med andra ord personalens läran-
de och kompetensutveckling, men lika viktig är en lärande miljö och en företagskultur som stimulerar kreativitet och utveckling.
Företagens rekryteringspolicy. Arbetsgivarna har i dag en mer genomtänkt rekryteringspolicy och personalpolitik jämfört med tidigare. Man lägger ned mer omsorg på att från början få rätt person på rätt plats. Det finns också en tendens att hyra in färdigutbildad personal utifrån. Konsulter och uthyrningsföretag gör att många arbetsuppgifter kan standardiseras och ledtiderna kortas. Det gäller enklare servicearbeten men också expertkunskaper som företaget köper vid behov. Detta medför att lärotiderna inom företaget kortas trots att verksamheten blivit mer komplex och hela tiden utsätts för snabba förändringar.
I Arbetslivsdelegationens betänkande Individen och arbetslivet (SOU 1999:69) framhåller delegationen i sin kartläggning av utvecklingen inom arbetslivet att de strukturella samhällsförändringarna tenderar att omforma arbetsorganisationen. För att skapa ökad flexibilitet blir organisationerna ”plattare” och mer ansvar tilldelas varje anställd. Vidare organiseras produktionen på ett sätt som innebär att anställda ofta måste behärska flera arbetsuppgifter. För att kunna svara upp till denna trend krävs en hög kompetens hos personalen.
Internationaliseringen har ökat omvandlingstrycket inom näringslivet. Företag har blivit mer sårbara och det är större risk än tidigare att produktionsenheter läggs ned eller att produktionstekniken radikalt förändras. Detta ställer högre krav på personalens omställningsförmåga – att hitta nytt jobb, att lära ny teknik etc. Kontraktsformerna på arbetsmarknaden förändras. Fler säljer sin kompetens direkt och har inte det skydd en tillsvidareanställning innebär. Därmed blir de även mer utsatta för förändringar i efterfrågan.
Det är mot den bakgrunden behovet av ett livslångt lärande framhålls allt oftare. Det handlar inte bara om specifik kompetens utan mer generellt om förmågan och möjligheten att lära nytt.
Framtidens arbetsliv
Individens ansvar för lärande och kompetensutveckling blir allt tydligare, inte minst till följd av att tjänsteproduktionen blir alltmer dominerande medan industriproduktionen minskar sin andel av ekonomin. Men samtidigt måste det skapas förutsättningar så att individen kan ta detta ansvar.
Lärande och kompetensutveckling i arbetslivet främjas av:
En grupporienterad arbetsorganisation med arbetsrotation som leder till större befogenheter och ansvar. Att grupperna har en bra och genomtänkt sammansättning som tar hänsyn till individernas förutsättningar, erfarenheter, kompetens och intressen. Att ledningen är positiv till de anställdas utveckling. Att lönesystemet stimulerar lärande och utveckling.
Jag har kunnat notera att allt fler företag förespråkar individuell kompetensutveckling i vid bemärkelse. Trots att det är svårt att mäta resultatet för företaget av personlig utveckling väljer företaget att satsa på det. I vissa fall är det ett måste. I branscher där det råder brist på personal handlar det om att hitta nya sätt att rekrytera och behålla kunniga medarbetare. Även om lönen alltid är en viktig faktor har trivsel på jobbet, möjlighet att utvecklas och lära nytt blivit minst lika viktiga rekryteringsargument på moderna arbetsplatser.
Fackförbundet Jusek presenterar varje år en undersökning av arbetsmarknadsläget bland unga akademiker. Drygt 4 500 nyexaminerade akademiker som varit ute i arbetslivet i ungefär ett år deltog i den senaste undersökningen. Som svar på frågan vad som är viktigt för att stanna på nuvarande jobb anger 57 procent att möjlighet till vidareutbildning är ett mycket viktigt argument för att stanna. Allra högst värderas intressanta arbetsuppgifter följt av bra social miljö. Lönen kommer först på nionde plats.
Jag kan se två olika framtidsscenarier avteckna sig. I ett ljust framtidsscenario växer lärande organisationer fram som stimulerar individens och gruppens förmåga till nytänkande och utveckling. Nutek har i flera studier visat att företag med en strategi för decentraliserad arbetsorganisation och kompetensutveckling uppvisar högre produktivitet och tillväxt. Den allra största skillnaden har Nutek funnit mellan de företag som i större omfattning satsar på kompetensutveckling i jämförelse med dem som inte alls bedriver en sådan. De förstnämnda har i genomsnitt mer än femtio procent högre lönsamhet och cirka åtta procent högre produktivitet.
Ett betydligt mörkare scenario kan kallas ”slit och släng”-scenariot. Här finns varken tid eller ekonomiskt utrymme för individuell kompetensutveckling. Kraven på formell utbildning ökar samtidigt som upplärningstiderna inom företagen minskar. Det råder brist på välutbildad arbetskraft och företagen slåss om
unga, välutbildade människor medan de äldre och medelålders ställs åt sidan eftersom deras kunskaper anses föråldrade. Det leder till ökad stress och ökat antal långtidssjukskrivningar vilket i sin tur ökar försörjningsbördan för de yrkesverksamma.
Det är uppenbart att det finns inslag av båda scenarierna i dagens arbetsliv. Man kan välja att stå vid sidan av och se på. Men man kan också välja att påverka utvecklingen. Tillsammans kan individerna, företagen och samhället styra utvecklingen i önskad riktning. IKS skall stimulera individens lärande och utveckling i vid mening. Ingen vet i detalj vilka kunskaper som arbetsmarknaden kräver om några år. Breddade kunskaper inom företagen skapar en bättre framförhållning samtidigt som individen ökar sin anställbarhet.
Sverige har ett bra utgångsläge i det ljusa scenariot. I jämförelse med många andra länder är de sociala skillnaderna små. Svenska ungdomar och även många vuxna har hög IT-mognad, goda språkkunskaper och det svenska utbildningssystemet är tillgängligt för alla. En bra grundutbildning, medvetna arbetsgivare som satsar på lärande och kompetensutveckling för all personal, samt individens kompletterande ansvar genom individuellt kompetenssparande, gör att förutsättningarna för tillväxt och produktivitet blir mycket goda.
2.3. Utgångspunkter för mina förslag
Mitt uppdrag har varit att kartlägga och pröva olika modeller för en statlig subvention av individuell kompetensutveckling. Jag skall även ange vilken modell som är att föredra med utgångspunkten att de medel som för ändamålet varaktigt reserverats i statsbudgeten skall användas på effektivast möjliga sätt.
Direktiven anger fem syften med ett system för individuell kompetensutveckling.
För det första skall det bidra till en allmänt högre kunskapsnivå hos arbetskraften och stimulera utbildning och annan kompetensutveckling under hela yrkeslivet, dvs. vad som kommit att kallas det livslånga lärandet. På detta sätt stärks den enskilde individens ställning på arbetsmarknaden och risken för långvarig arbetslöshet eller förtidspension reduceras.
För det andra skall systemet öka den enskildes valfrihet och inflytande över den egna kompetensutvecklingen.
För det tredje skall det stärka företagens konkurrenskraft.
För det fjärde skall den individuella kompetensutvecklingen bidra till en förbättrad omställningsförmåga på arbetsmarknaden, t.ex. underlätta geografisk och yrkesmässig rörlighet.
För det femte skall systemet vara ett led i strävan att bryta segregering på arbetsmarknaden och kompensera för social snedrekrytering till högre studier.
Direktiven anger också att systemet skall vara flexibelt i den meningen att den statsfinansiella ramen skall kunna utvidgas eller begränsas. Därmed skall det successivt kunna anpassas till hur utfallet blir när det introduceras. En flexibilitet i detta avseende öppnar också möjligheten att i en framtid kunna använda IKS-systemet i ett stabiliseringspolitiskt perspektiv.
Dessa mål och syften kan till viss del hamna i konflikt med varandra och utformningen av ett system för kompetensutveckling måste med nödvändighet bli en avvägning mellan olika intressen. Jag tycker det är angeläget att understryka att det system jag föreslår måste ses som en del i ett omfattande program av insatser som är nödvändiga för att främja kompetensutveckling och livslångt lärande. Den budgetmässiga ram som avsatts till förslaget motsvarar ca två procent av statens totala utgifter för vuxenutbildning i olika former.
Utifrån de mål regeringen angivit i direktiven formulerade jag i delbetänkandet några utgångspunkter för och krav på ett system för individuell kompetensutveckling.
Det skall vara ett generellt system som är tillgängligt för alla oavsett utbildningsbakgrund, inkomst, ålder eller ställning på arbetsmarknaden.
Systemet skall utformas med utgångspunkt i att målgruppen är så bred som möjligt. Alla löntagare och företagare skall ha möjlighet att vara med. Likaså skall arbetslösa och förtidspensionärer omfattas av systemet. I delbetänkandet formulerade jag målet att i princip alla individer i arbetskraften, ca 4,3 miljoner individer, när det är fullt utbyggt skall delta i systemet i den meningen att de har ett eget kompetenssparkonto.
Systemet skall nå grupper som inte har studievana från arbete eller fritid. Det bör därför utformas på ett sätt som ger en god överblick över vilka möjligheter till kompetensutveckling som finns och stimulerar till utvecklandet av nya former av pedagogik för vuxna. Men det skall även omfatta grupper med lång studievana och som har specifika krav och behov. Vidare är det viktigt att
systemet inte begränsas till dem som har en fast anställning. Egenföretagare och personer med många korta anställningar skall ha möjlighet att delta på samma villkor.
Jag bedömer också att IKS-systemet kan spela en betydelsefull roll för möjligheten för arbetslösa, förtidspensionärer m.fl. som står utanför arbetsmarknaden att komma tillbaka i sysselsättning, även om andra former av insatser inom arbetsmarknadspolitik och rehabilitering kommer i första hand.
Jag har undvikit att i systemet bygga in specialregler för olika grupper beroende på kön, utbildningsbakgrund, etniskt ursprung eller ställning på arbetsmarknaden. Att avgränsa subventionen till grupper som har särskilt behov av kompetensutveckling skulle sannolikt kräva en betydande administration och göra systemet krångligt. Legitimiteten och tilltron till systemet underlättas om det är generellt. Behovet av kompetensutveckling eller livslångt lärande finns i alla grupper, även bland dem som har en kvalificerad utbildningsbakgrund.
För att utröna intresset för individuell kompetensutveckling har jag uppdragit åt Gallup att genomföra en opinionsundersökning. Resultatet av denna redovisas i bilaga 3. Av undersökningen framgår att det finns ett betydande stöd för behovet av ett livslångt lärande. Nära tre fjärdedelar av de tillfrågade instämmer i påståendet att det ”med de snabba förändringar som sker på arbetsmarknaden är klokt att utveckla och utbilda sig så att man kan få bättre och intressantare arbetsuppgifter eller rent av att byta jobb eller bransch”. Endast fyra procent anser man utbildar sig när man är ung och sedan får ett jobb som man kan behålla fram till pensionen. Drygt hälften av de tillfrågade, 56 procent, säger sig vara ganska eller mycket intresserade av att spara på ett kompetenssparkonto för att kunna skaffa sig en vidareutbildning. Här är skillnaden mellan arbetare och tjänstemän obetydlig, liksom mellan hushåll med olika inkomst. Det kan även noteras att bland arbetslösa och tillfälligt anställda är intresset högre än genomsnittligt. Denna undersökning ger således ingen grund för misstanken att ett generellt system skulle medföra att endast högutbildade och högavlönade kommer att delta.
Resultat av Gallupundersökning
Instämmer i att man bör utbilda och utveckla sig så att man kan få bättre och intressantare arbetsuppgifter eller byta jobb
Intresserade eller mycket intresserade av att spara i ett IKS-system
Totalt
72 %
56 %
- Män
72 %
52 %
- Kvinnor
71 %
60 %
Ålder - 20–29
78 %
68 %
- 30–39
67 %
58 %
- 40–49
71 %
56 %
- 50–60
70 %
42 %
Arbetare
66 %
56 %
Tjänstemän
79 %
53 %
Företagare
64 %
47 %
Studerande
84 %
67 %
Arbetslösa
59 %
60 %
Systemet skall vara frivilligt och bygga på att individen på eget initiativ väljer att delta vilket också innebär att det är individens pengar som individen själv bestämmer över.
Min utgångspunkt är att kompetensutveckling är ett gemensamt ansvar mellan den enskilde, arbetsgivaren och samhället. En grundtanke med IKS är att det skall stärka individens möjligheter att själv styra och ta ansvar för kompetensutvecklingen. Systemet bör fungera självständigt och individen skall inte vara beroende av om arbetsgivaren är intresserad av att medverka till kompetenssparandet. Det är individen som frivilligt väljer att spara och behållningen på sparkontot är individens pengar.
Det bör vara individens eget val vilken kompetensutveckling han/hon vill delta i och hur denna finansieras.
Vad gäller vilka former av kompetensutveckling som kan bli aktuella i ett skattesubventionerat system har jag att göra en avvägning mellan olika intressen. Det finns argument för att endast sådan kompetensutveckling som direkt kan anses bidra till ökad ”anställ-
barhet” skall kunna komma ifråga i ett av staten subventionerat system. Remissvaren på delbetänkandet antyder vidare att arbetsgivarnas intresse av att bidra till finansieringen kan påverkas i positiv riktning om de ges inflytande över vilka former av kompetensutveckling som ges stöd.
Min utgångspunkt är att det alltid är individen själv som är bäst skickad att bedöma behovet av sin egen kompetensutveckling och vilken form denna skall ha. Vare sig arbetsgivare eller myndigheter kan bättre än den enskilde individen avgöra vilken utbildning eller praktik som bäst gynnar hans eller hennes långsiktiga intressen. Det skulle dessutom hämma ett nytänkande vad gäller innehåll och metoder för kompetensutveckling. Erfarenheten visar att det inte går att förutsäga värdet av olika slags kompetens på den framtida arbetsmarknaden. IKS-systemet består av individens sparande och individens medel, då måste också individen styra över dess användning. Jag är övertygad om att ett system där det skall ske en prövning av nyttan av den tilltänkta kompetensutvecklingen radikalt skulle minska intresset bland enskilda individer att delta.
Definitionen av den kompetensutveckling som medlen skall kunna användas till bör därför göras så vid och generös som möjligt. Till kompetensutveckling bör exempelvis räknas all utbildning, såväl reguljär som övrig utbildning samt praktik. Det bör även vara möjligt att både studera och praktisera utomlands, liksom att pröva ett nytt arbete.
Systemet får inte överta eller ersätta andra insatser för vuxnas kompetensutveckling utan skall ses som ett komplement och ett tillskott utöver det som sker i dag.
Systemet skall utformas så att det inom den angivna finansiella ramen ger så stor effekt som möjligt på omfattningen av sådan kompetensutveckling som annars inte kommer till stånd och som kan bidra till att stärka individens ställning på arbetsmarknaden.
Det betyder att arbetsgivarens odelade ansvar för den verksamhetsrelaterade kompetensutvecklingen ligger fast. Den kompetens som behövs i arbetet skall arbetsgivaren svara för. IKS inriktas på den kompetensutveckling som i första hand individen själv har nytta av, för att kunna byta arbetsuppgifter inom företaget eller gå till annan arbetsgivare, stå bättre rustad vid en uppsägning etc. Arbetsgivarens intresse skall främst ligga i att ge sina anställda denna möjlighet som en anställningsförmån, men också som ett medel
att stimulera de anställdas utveckling och på sikt stärka hela näringslivets konkurrenskraft.
Samhällets insatser för att, via stöd till vuxenutbildning, folkbildning och genom ett generöst vuxenstudiestöd, ge dem som har kortast utbildning, och störst behov reella möjligheter att komplettera sin grundutbildning och uppdatera sina kunskaper i takt med utvecklingen, behövs mer än någonsin och får inte minska till följd av införandet av IKS. Samhällets ansvar för att ge arbetslösa en ny eller kompletterande kompetens för att kunna komma tillbaka till arbetslivet skall inte övertas av IKS.
Det är önskvärt och viktigt att det generella systemet kompletteras med avtal och överenskommelser som innebär att arbetsgivarna medverkar.
Ett grundkrav bör vara att systemet utformas så att det blir möjligt att komplettera med avtal och överenskommelser. Dessutom bör systemet helst stimulera till kompletterande avtalslösningar eller andra överenskommelser som innebär att arbetsgivarna medverkar. I den utsträckning systemet bidrar till ökad kompetensutveckling bidrar det även på sikt till förbättrad konkurrenskraft för svenskt näringsliv i stort. Det är mot den bakgrunden av vikt att arbetsgivarna är delaktiga även i sådan kompetensutveckling, som inte är direkt relaterad till verksamheten. Genom ett gemensamt ansvar mellan arbetsgivare och anställda stärks företagens konkurrenskraft.
Arbetsgivarnas medverkan i de anställdas individuella kompetensutveckling kan ta olika former. Som exemplifierades ovan kan en modell vara att ställa arbetstid till de anställdas förfogande. Men arbetsgivaren kan också bidra till de anställdas kompetensutveckling genom att tillhandahålla läromedel eller praktikplatser. IKS skall ses som ett viktigt instrument bland flera.
Systemet bör vara så enkelt och överblickbart som möjligt.
Att välja en sparform och en förvaltningsform för IKS som till sin utformning så nära anknyter till ett välkänt och etablerat system som individuellt pensionssparande underlättar självklart hanteringen. Det gäller allt från lagstiftning, information och myndighetsutövning till individernas möjligheter att tillägna sig kännedom och kunskaper om den nya reformen.
En avvägning är givetvis alltid nödvändig. Vissa regler och viss kontroll är nödvändig om syftet med statens subvention skall kunna uppnås. Enligt min bedömning skulle dock ett system med en rad specialregler direkt motverka direktivens syfte att nå en så stor del av arbetskraften som möjligt. Mot bakgrund av att den statliga subventionen utgör en betydligt mindre del än individens egen insats är det enligt min mening inte heller motiverat att bygga upp en omfattande administration för att uppnå maximal kontroll över hur den statliga subventionen används. Den bästa kontrollen av att medlen används på bästa sätt utför individen själv. Det samhället bör bidra med utöver vissa grundkriterier för medlens användning är att stödja individen med information och vägledning inför såväl individens val av sparande som utnyttjandet av kompetensmedlen.
Jag har efter en prövning av olika modeller för att stödja individuell kompetensutveckling gjort bedömningen att ett system med ett subventionerat individuellt sparande i kombination med en skattesubvention när de sparade medlen används till kompetensutveckling, är den modell som är bäst ägnad att uppfylla direktivens mål. I delbetänkandet Individuellt kompetenssparande – en stimulans för det livslånga lärandet (SOU 2000:51) redovisade jag en principmodell för ett sådant system.
Delbetänkandet har remissbehandlats och i bilaga 5 redovisas en översikt över inkomna remissvar. Den visar att de allra flesta remissinstanser ställer sig positiva till mitt förslag. Det var endast åtta instanser av de 89 som svarat som avstyrker förslaget. Jag har därför funnit att modellen kan ligga till grund för ett slutligt förslag. På ett antal punkter har dock remissopinionen och det fortsatta utredningsarbetet givit anledning att revidera förslaget. Jag kommer under respektive avsnitt redovisa i vilka avseenden föreliggande förslag skiljer sig från delbetänkandets.
3. IKS – en modell för individuell kompetensutveckling
3.1. Skattesubventionerat sparande för kompetensutveckling
Mitt förslag: En skattesubventionerad sparform för individuell
kompetensutveckling, benämnd individuellt kompetenssparande (IKS), inrättas. Vid uttag för kompetensutveckling ges en särskild kompetenspremie.
Motiv för en statlig subvention
Staten har i dag ett betydande åtagande vad gäller kompetensutveckling för vuxna. Under år 1999 utbetalades studiemedel till 417 000 studenter, fler än 175 000 personer fick någon form av vuxenstudiestöd och närmare 90 000 personer deltog i arbetsmarknadsutbildning. Statens utgifter i statsbudgeten för olika former av studiestöd till vuxna uppgår till sammantaget ca 30 mdkr (inkl. arbetsmarknadsutbildning). Till detta skall läggas utgifter för själva utbildningen på ca 20 mdkr.
Ett grundläggande motiv för ett statligt åtagande på utbildningsområdet är att det samhällsekonomiska värdet av utbildning generellt sett är större än för den enskilde. En anställd som höjer sin kompetensnivå kan därigenom få en högre produktivitet, men kan även bidra till att höja medarbetarnas produktivitet. Med en bred kompetens stärks anpassningsförmågan vid omställningar, något som kommer hela samhället till del. Vidare är den samhälleliga tidshorisonten längre än den individuella, även framtida generationer har nytta av den kompetensutveckling som sker i dag. Kunskapsutvecklingen är en kumulativ process över generationer. Om dagens aktiva generationer skapar en kultur präglad av kontinuerlig kompetensutveckling är detta något som kan leva vidare i framtiden.
Utan subventioner finns då en risk att utbildningsinvesteringarna generellt sett får en för liten omfattning. Detta förstärks av att lönestrukturen avspeglar andra faktorer än enbart individernas produktivitet och av att skatter och bidrag reducerar de inkomstskillnader som uppkommer på arbetsmarknaden. Avkastningen på kompetensutveckling i termer av högre inkomster för den enskilde kan därmed bli mindre än den samhällsekonomiska avkastningen. Ett annat effektivitetsargument för statliga subventioner på utbildningsområdet är att även om utbildning skulle ge hög avkastning är det svårt för en enskild individ att utan statligt stöd eller garantier finansiera studier. Det kan uttryckas som att det finns ofullkomligheter på kapitalmarknaden som begränsar möjligheten att belåna humankapitalinvesteringar. Sådana brister kan medföra att samhällets potential för kompetensutveckling inte tas till vara om grupper med små ekonomiska resurser tvingas avstå från studier.
Ett annat argument för statliga subventioner är, som anförts ovan, att en hög kompetensnivå och god tillgång till kompetensutveckling underlättar omställning på arbetsmarknaden och förkortar arbetslöshetstiderna. Därmed skapas förutsättningar för en snabbare strukturomvandling och möjligheter att upprätthålla en hög tillväxt med låg inflation. De statliga subventionerna ger på sikt ett återflöde till statskassan genom mindre utgifter för arbetslöshet och förtidspension samt en snabbare tillväxt av skattebaserna.
Värdet av den kompetensutveckling som kommer till stånd genom subventioner skall vägas mot dess kostnader, såväl samhällsekonomiska som statsfinansiella. En större omfattning på kompetensutveckling innebär att mer resurser, i form av lärare, lokaler etc. måste avdelas för detta ändamål. Detta är resurser som i annat fall hade haft en alternativ användning i andra delar av ekonomin. Mer väsentligt är att utbudet av arbetskraft och därmed på sikt sysselsättningen reduceras med den tid som läggs ned på kompetensutveckling. Därtill finns en indirekt kostnad av subventioner i form av de effektivitetsförluster som oundvikligen följer av de skatter som krävs för att finansiera dem. Kostnaderna i termer av produktionsbortfall när kompetensutvecklingen äger rum skall vägas mot de långsiktiga vinster i form av högre produktivitet, bättre omställningsförmåga etc. som diskuterats ovan.
Jag kan konstatera att det statliga stödet till kompetensutveckling av vuxna är relativt väl utbyggt vad gäller t.ex. arbetslösa och
kortutbildade. Den verksamhetsrelaterade kompetensutvecklingen är väl utbyggd på delar av arbetsmarknaden och kommer att få ytterligare stimulans genom det stöd från EU:s strukturfonder som ESF-rådet förmedlar. Men det är naturligt att den verksamhetsrelaterade kompetensutvecklingen är förhållandevis snävt inriktad på det aktuella företagets omedelbara behov och får en ojämn spridning mellan grupper av anställda.
Enligt Statistiska centralbyråns personalutbildningsstatistik deltar anställda med högskoleutbildning i betydligt större utsträckning i personalutbildning än anställda med lägre utbildning. Under andra halvåret 1999 omfattade personalutbildningen ca fyra procent av arbetstiden för anställda med eftergymnasial utbildning, medan motsvarande andel för anställda med gymnasieutbildning var två procent av arbetstiden. Statistiken tyder även på att denna skillnad är relativt konstant över tiden. Olikheter i utbildningsbakgrund tenderar därmed att förstärkas under yrkeslivet. Med de tendenser i samhällsutvecklingen som beskrevs i föregående kapitel blir också skillnader i kompetens en alltmer betydelsefull faktor för individens livschanser. Det finns därmed fördelningspolitiska skäl att subventionera kompetensutveckling.
Det finns en eftersatt del av kompetensutvecklingen, som inte omfattas av arbetsmarknadsutbildning m.m. eller av den verksamhetsrelaterade kompetensutvecklingen. Det handlar exempelvis om kompetensutveckling för vuxna där syftet är att hitta ett nytt jobb hos en annan arbetsgivare. Det kan också handla om mer generellt inriktad kompetensutveckling med syfte att allmänt utveckla sig som individ. Förutom de effekter subventioner av denna kompetensutveckling kan ge i termer av en bättre fungerande arbetsmarknad m.m. finns även bredare samhälleliga motiv för subventioner. Det handlar bl.a. om att stärka förutsättningar för alla att vara delaktiga i den demokratiska processen och i kulturlivet.
Varför ett subventionerat sparande?
En statlig subvention av individuell kompetensutveckling kan utformas på flera olika sätt. Ett första vägval är om subventionen skall riktas till individen eller till den som tillhandahåller kompetensutvecklingen. I det senare fallet skulle den enskilde tillgodogöra sig subventionen i form av lägre pris för t.ex. en utbildning
och eventuellt också ett bredare utbud av kurser och andra kompetensutvecklingsmöjligheter.
Enligt min mening är en sådan subventionering inte förenlig med den starka betoning av individens valfrihet och ansvarstagande för kompetensutveckling som jag angett ovan. Det skulle även medföra en viss snedvridning till förmån för sådana aktiviteter där en stor del av kostnaden ligger i t.ex. material, lokaler etc., medan de former av kompetensutveckling där kostnaden främst innebär ett inkomstbortfall för deltagaren skulle missgynnas. Subventionen bör därför riktas till individen. Jag gör också bedömningen att med en ökad efterfrågan på kompetensutveckling som IKS-systemet kan föra med sig kommer det också att växa fram ett bredare utbud av kurser, praktik m.m.
Ett tänkbart alternativ är att i form av bidrag eller skattereduktion ge en direkt subvention till den som deltar i vissa former av kompetensutveckling, utan att ställa några krav på sparande eller andra motprestationer under perioder då ingen kompetensutveckling äger rum. Jag har emellertid funnit att en sådan inriktning inte skulle ge de långsiktiga effekter som eftersträvas. En utgångspunkt för mina överväganden är att systemet skall vara så utformat att det stimulerar individ och företag att i sin långsiktiga planering ge ökat utrymme för de former av kompetensutveckling som i dag inte erhåller särskilt stöd.
I en bilaga till delbetänkandet redovisas en rad olika förslag till finansiering av individuell kompetensutveckling som förts fram i den allmänna debatten. Ett gemensamt drag i flera av dessa förslag är att de bygger på någon form av individuellt ”konto”, där individen under vissa perioder bygger upp ett tillgodohavande och under andra perioder tar i anspråk behållningen för kompetensutveckling. Olika former av subventioner eller försäkring kan sedan knytas till dessa konton. Liknande förslag finns inom fler områden, t.ex. arbetstidsbanker, medborgarkonton etc.
De motiv som anförts för kontolösningar varierar något. En kontolösning innebär att inkomster omfördelas över livet hos samma individ, vilket kan bidra till att reducera skattetrycket. Ofta är motivet också att den enskilde individen skall förmås ta ett större ansvar och ha en större frihet i användning av medlen i kombination med den drivkraft att hushålla med medlen som ett eget konto innebär.
Enligt min mening har dessa argument bärkraft vad gäller den individuella kompetensutvecklingen. Den modell jag föreslår i
detta betänkande innebär att den statliga subventionen förutsätter ett individuellt sparande. Det är endast den som sparar i speciella kompetenssparkonton och helt eller delvis finansierar kompetensutvecklingen med medel från sådant konto som får del av subventionen. Sparandet kan dock ske såväl med egna insättningar som genom att arbetsgivaren sätter av medel till anställdas kompetenssparkonton.
Mitt förslag innebär således att det inrättas en selektiv sparstimulans. Sådana former av sparstimulanser har i flera sammanhang kritiserats från principiella utgångspunkter. Några av de selektiva sparstimulanser som tidigare funnits har också avvecklats, exempelvis ungdomsbosparandet.
Kritiken mot selektiva sparstimulanser har ofta varit att de inte bidrar till att öka det samlade sparandet, vilket ofta varit motivet. Subventioner tenderar i stället att innebära att hushållen omfördelar sitt sparande. Den subventionerade sparformen ökar på andra sparformers bekostnad. Varje subvention medför också, allt annat lika, ett lägre offentligt sparande.
Enligt min mening är denna invändning inte relevant vad gäller en sparstimulans för kompetensutveckling. Syftet med mitt förslag är inte att bidra till ett ökat sparande, utan att underlätta och stimulera kompetensutveckling.
Selektiva sparstimulanser har även kritiserats för att de är förenade med samhällsekonomiska kostnader i termer av välfärds- och effektivitetsförluster. Ett subventionerat sparande måste med nödvändighet vara låst för den enskilde, dvs. pengarna skall bara kunna användas till specifika ändamål. Exempelvis finns för pensionssparande regler om när sparkapitalet kan lyftas och över hur lång tid uttag minst måste ske. Sett ur spararens synvinkel är en sådan inlåsning förenad med en risk. Livsförhållandena kan förändras på ett oplanerat sätt som gör att han eller hon behöver pengarna till annat ändamål än sparformen tillåter. Det kan vara aktuellt vid t.ex. arbetslöshet och sjukdom eller en stor oförutsedd utgift. Nackdelarna med en inlåsning är störst för dem som har låga inkomster och minst möjligheter att spara. Spararen har att väga värdet av subventionen mot risken att en dag behöva pengarna, men inte kunna komma åt dem.
Riksgäldskontoret, som är en av de fåtal remissinstanser som avstyrkte förslaget i delbetänkandet, menar i sitt remissvar att en skattesubvention skulle locka många att välja ett bundet sparande
utan att beakta dessa risker eller nackdelar. I synnerhet de med låga inkomster skulle då, enligt kontoret, kunna göra en välfärdsförlust.
Med utgångspunkten att individen själv är bäst skickad att avgöra hur livsinkomsten skall fördelas över olika skeden i livet är det en välfärdsvinst i att fritt bestämma över sparkapitalets användning. I det perspektivet kan det vara befogat att skattemässigt likställa alla sparformer och använda subventionen till att sänka skatten på sparande generellt.
Riksgäldskontoret menar också att den syn jag givit uttryck för, att den enskilde skall få ett större inflytande över sin kompetensutveckling, skulle vara oförenlig med att öronmärka sparandet till detta speciella ändamål.
Ett annat allmänt argument som framförts mot selektiva sparstimulanser är att de ger snedvridningar på de finansiella marknaderna och därmed hämmar finansmarknadens funktionssätt. En större del av kapitalet kommer att kanaliseras via de finansiella institut som hanterar den subventionerade sparformen än vad som varit fallet utan subvention. Det leder i sin tur till att kapitalets fördelning mellan olika placeringsformer, risktagande etc. kan komma att styras på ett sätt som är samhällsekonomiskt inoptimalt.
Finansmarknadsutredningen ställde sig i sitt betänkande Finanssektorns framtid (SOU 2000:11) principiellt avvisande till särregler och sparstimulanser av det slag som gäller för pensionssparandet. Utredningen menade att olika sparformer så långt möjligt bör likställas i skattehänseende och föreslog mot den bakgrunden att regeringen initierar en översyn av reglerna för pensionssparande.
Jag har förståelse för de invändningar som riktas mot selektiva sparstimulanser. Men de välfärds- och effektivitetsförluster som sparsubventioner kan vara förenade med måste vägas mot de samhällsekonomiska vinster som en ökad kompetensutveckling och steg mot ett ”livslångt lärande” innebär. Enligt min mening har ett sparande till kompetensutveckling ett samhällsekonomiskt värde, som är större än andra sparformer, vilket motiverar att det ges en subvention. Den som låser sitt sparande för att på det sättet försäkra att det finns en buffert om möjlighet eller behov av kompetensutveckling uppkommer använder sitt sparande på ett för samhället mer produktivt sätt.
Mitt förslag skall främst ses som ett sätt att påverka anställda, företagare och arbetsgivare att i sin långsiktiga planering beakta det växande behovet av kompetensutveckling. Syftet är att kompetens-
sparkontona skall bidra till att skapa nya mönster, sparbeteenden, rutiner, avtal mellan arbetsgivare och anställda etc. Redan existensen av ett kompetenssparsystem kommer därvid att tjäna som en signal om att även den som nyligen lämnat det ordinarie utbildningssystemet eller den som är fast etablerad på arbetsmarknaden bör ha en beredskap för att vidareutveckla sina kunskaper eller lära helt nya saker. Vid varje inkomstdeklaration kommer den skattskyldige att få en påminnelse i form av ett utrymme för avdrag för IKS. Jag tror inte att den enskilde skulle vara lika benägen att bygga ett sparkapital som kunde användas till kompetensutveckling, om det inte fanns något IKS-system.
Som jag konstaterar ovan talar det mesta för att behovet och den samhälleliga nyttan av utbildning, praktik och annan kompetensutveckling kommer att växa. Statsmakternas ansvar omfattar i första hand ungdomsutbildning och kompetenshöjande insatser för speciella grupper som arbetslösa, arbetshandikappade etc., som har särskilda svårigheter på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna skall ta ansvar för den kompetensutveckling som den egna verksamheten kräver. Men behoven av kompetensutveckling kommer att växa utöver vad stat, kommun och arbetsgivare naturligen tar ansvar för.
Den enskilde måste i växande utsträckning själv ta ansvar för sin kompetensutveckling, inklusive dess finansiering. För individen handlar det om att ha en beredskap för att i en framtid behöva förnya sin kompetens. Den som är 30 år skall stimuleras till att inse att det inom den närmaste 20-årsperioden behövs en kompetensutveckling som han eller hon inte kan förväntas få finansierad från arbetsgivare eller samhället. Det kommer att krävas en egen finansiering. För de flesta torde detta kräva att det finns sparade medel som kan tas i anspråk.
Syftet med subventionen är just att stimulera individer att omfördela sitt sparande och i ökad utsträckning spara till kompetensutveckling snarare än att spara till andra ändamål. En styrning mot en sådan omfördelning motiveras av att det samhällsekonomiska värdet av kompetensutveckling är mycket större än värdet för den enskilde. Värdet för individen av ett sparande som möjliggör en kompetensutveckling som annars inte kommit till stånd överstiger den kostnad som subventionen är förenad med.
Jag har dock tagit intryck av remissinstansernas kritik vad gäller inlåsning av sparandet. För många kommer det att uppfattas som ett svårt val mellan att låsa in sparande för kompetensutveckling eller pension framför att välja andra sparformer som ger friare till-
gång till sparkapitalet. Särskilt grupper med liten marginal att spara kan komma att uppfatta inlåsningen som en så stor nackdel att de avstår från kompetenssparande. Jämfört med delbetänkandet föreslår jag därför i kapitel 3.8 en friare dispositionsrätt över sparmedlen.
På samma sätt som den enskilde individen skall ta ett större ansvar för kompetensutvecklingen måste enligt min mening även arbetsgivarnas ansvar vidgas. För näringslivets utveckling i stort är det inte enbart den verksamhetsanknutna kompetensutvecklingen som har betydelse. Jag har kunnat notera att inslag av kompetensutveckling av mer allmän natur blivit allt vanligare som ett medel att rekrytera och behålla personal. IKS-systemet skall ses som ett sätt att påskynda den utvecklingen.
Arbetsgivarnas medverkan i en individuell kompetensutveckling kan också underlättas av någon form av sparande, dvs. att medel sätts av i förväg. Särskilt om det handlar om kompetensutveckling som inte har anknytning till verksamheten kan det uppfattas som mindre angeläget att helt eller delvis svara för finansieringen i samband med att den äger rum. Ett system, där de anställda får insättningar på IKS-konto som en del av anställningsförmånerna har goda förutsättningar att stimulera till arbetsgivarnas medverkan. Mitt syfte är att påverka beteendet så att avsättning till kompetenssparande blir en vanligt förekommande anställningsförmån.
I en bilaga till delbetänkandet redovisades några av de privata system med kompetensförsäkringar eller kompetenskonton som redan existerar. Några av remissinstanserna ifrågasatte om inte även dessa skulle kunna omfattas av en statlig subvention. Dessa system har utformats utifrån gällande skatteregler och är så utformade att de kan bidra till att hämma rörligheten på arbetsmarknaden, bl.a. genom att det inte går att föra med sig sparade medel vid byte av arbetsgivare. Detta står i strid med intentionerna bakom IKS-systemet. Jag gör dock bedömningen att de existerande systemen kommer att anpassas till villkoren för IKS.
3.2. Kompetenssparkonto
Mitt förslag: Kompetenssparandet sker genom insättning på
särskilt inrättade individuella kompetenssparkonton. Sådant konto skall även kunna ha formen av en s.k. kompetenssparförsäkring. Endast fysiska personer kan inneha sådant konto
eller sådan försäkring. Insättning på kompetenssparkonto skall vid varje insättningstillfälle kunna uppgå till lägst 100 kr och insättning skall kunna ske såväl löpande som vid enstaka tillfällen.
Med hänsyn till att IKS skall vara en subventionerad sparform måste de sparade medlen hållas avskilda från annat sparande. Subventionen bör därför knytas till sparande på särskilt inrättade konton, som jag föreslår skall benämnas kompetenssparkonton. Detta begrepp införs även i lagstiftningen. Som jag utvecklar i kapitel 7 skall individuellt kompetenssparande även kunna ske i försäkringsform, vilket bl.a. innebär att spararen av försäkringsgivaren garanteras en viss lägsta avkastning på det sparade kapitalet. För denna sparform kommer försäkringslagstiftningen att till vissa delar vara tillämplig och den föreslås få benämningen kompetenssparförsäkring. I det följande använder jag begreppet kompetenssparkonto som ett samlande begrepp för samtliga sparformer.
Med det syfte kompetenssparkontona har och den tekniska utformning av subventionen som föreslås nedan kan det bara vara aktuellt för fysiska personer att vara kontoinnehavare. Behållningen på kompetenssparkonto skall betraktas som kontoinnehavarens egendom enligt i princip samma regler som gäller för sparande inom det individuella pensionssparandet (IPS). Detta inkluderar de belopp som arbetsgivare sätter in på kontot.
Den som vill påbörja ett kompetenssparande skall vända sig till de banker eller försäkringsbolag som erbjuder denna sparform. Om arbetsgivaren bidrar med insättningar får således den anställde anmäla vilket eller vilka konton han eller hon har. Jag förutsätter att sparinstituten utformar rutiner som underlättar kontohanteringen i de fall det t.ex. träffas kollektivavtal om kompetenssparande.
Det ankommer på det värdepappersinstitut respektive försäkringsbolag som erbjuder kompetenssparkonto att fastställa rutiner för insättningar. Enligt min mening måste emellertid vissa krav vara uppfyllda. För det första bör även relativt små sparbelopp kunna accepteras. Det är angeläget att även grupper med små inkomster och litet utrymme för sparande kan delta i systemet. Jag föreslår att den lägsta gränsen för insättning skall vara 100 kr per insättningstillfälle. Det skall således inte vara möjligt för kontoföraren att ställa högre krav på lägsta insättning.
Kompetenssparkonton bör av samma skäl inte heller begränsas till löpande automatiska insättningar. Det måste vara möjligt att även göra enstaka insättningar. Det kan vara aktuellt t.ex. om kontoinnehavaren får en extra inkomst eller om arbetsgivaren gör en avsättning som en bonus till en anställd.
För att IKS-systemet skall fungera på ett tillfredsställande sätt är det av stor vikt att kontoinnehavaren får en regelbunden och tydlig information om behållning och avkastning på kontot, om möjligheter att ändra sparform, byta mellan fonder etc. samt om förutsättningarna för att göra uttag för att genomgå kompetensutveckling. Jag förutsätter att berörda institut tillhandahåller sådan information och ser ingen anledning att nu i detalj reglera detta.
Jag ser inga hinder mot att ha flera kompetenssparkonton hos samma sparinstitut eller att öppna konton hos flera sparinstitut. Spararen vill kanske fördela sitt sparande mellan olika sparformer. Att enbart tillåta ett konto skulle därtill kräva någon form av administrativ kontrollrutin.
I delbetänkandet föreslog jag maximigränser för den årliga insättningen respektive för den totala behållningen på en individs kompetenssparkonton. I ett system där kompetenssparkonton kommer att erbjudas av flera olika institut och det blir möjligt för en individ att ha flera kompetenssparkonton är emellertid en sådan begränsning av insättningen svår att upprätthålla. Den begränsning av kompetenssparandet som är nödvändig bör i stället regleras i skattelagstiftningen. På samma sätt som gäller för IPS blir det således tillåtet att göra insättningar utöver maximigränsen, men i praktiken kommer skattereglerna att göra det mycket ofördelaktigt.
3.3. Beskattning hos individen
Mitt förslag: För den som är skattskyldig för inkomst av tjänst
eller näringsverksamhet medges avdrag, i form av allmänt avdrag, för det belopp som under inkomståret satts in på individuellt kompetenssparkonto eller erlagts som premier för kompetenssparförsäkring. Avdrag medges med maximalt ett inkomstbasbelopp. Om behållningen på kompetenssparkontot vid utgången av året före inkomståret överstiger 12 inkomstbasbelopp medges inget avdrag. Avdrag kan ske oavsett om insätt-
ningen gjorts av den skattskyldige eller av dennes arbetsgivare. Arbetsgivares insättning på en anställds kompetenssparkonto likställs med lön till den anställde.
Uttag från kompetenssparkonto beskattas hos individen som inkomst av tjänst.
Sparande beskattas enligt två olika principer. Den ena, som tillämpas för exempelvis vanligt banksparande, innebär att de sparade medlen beskattas vid insättning, dvs. sparandet sker ur beskattad inkomst. Vid uttag sker däremot ingen beskattning. Den andra beskattningsprincipen innebär att insättning är skattebefriad, genom att sparbeloppet är avdragsgillt vid inkomstbeskattningen, medan uttag beskattas. Denna princip tillämpas, upp till en viss nivå, för individuellt pensionssparande och sparande i pensionsförsäkring (P-försäkring).
Den senare beskattningsprincipen ger samma ekonomiska utfall för spararen som den förra under förutsättning att den skattesats mot vilken avdrag sker vid sparandet sammanfaller med den skattesats som träffar uttaget. Ett enkelt räkneexempel kan illustrera detta, se tabell 3.1. Här antas att spararen vid spartillfället avstår från lika stor del av sin disponibla inkomst. Med en avdragsrätt medger detta ett större sparbelopp, än om sparandet sker ur beskattad inkomst. Men det belopp som spararen disponerar efter sex år kommer att vara detsamma.
Tabell 3.1 Jämförelse mellan olika beskattningsprinciper för sparande.
Engångsinsättning 5 % årlig avkastning. Ingen hänsyn till skatt på avkastningen
Beskattning vid insättning
Beskattning vid uttag
Sparande
10 000 10 000 22 222 14 706
Marginalskatt
55 % 32 % 55 % 32 %
Skattereduktion p.g.a. avdrag (sparande*marginalskatt)
0 12 222 4 706
Effekt på disponibel inkomst
-10 000 -10 000 -10 000 -10 000
Ackumulerad avkastning
3 401 3 401 7 558 5 001
Behållning efter 6 år
13 401 13 401 29 780 19 707
Skatt på uttag (marginalskatt * uttag)
0 16 379 6 306
Disponibelt belopp
13 401 13 401 13 401 13 401
Det förhållandet att sparandet är avdragsgillt vid inkomstbeskattningen innebär således normalt inte någon skattesubvention. Det finns inte heller någon fördelningsmässig effekt av avdragsrätten. Värdet av avdraget är visserligen högre för den som har en hög marginalskatt, dvs. skatten reduceras mer än för den med låg marginalskatt. Men i gengäld är skatten högre när pengarna tas ut. Två individer som sparar samma belopp ur sin disponibla inkomst får vid uttaget tillbaka lika mycket i disponibel inkomst oavsett marginalskatt, förutsatt att skattesatsen är densamma vid insättning och uttag.
Enligt min mening bör kompetenssparandet beskattas vid uttag, dvs. sparandet bör vara avdragsgillt. Till viss del kommer uttag från IKS-konto att ersätta inkomster som går förlorade i samband med att kontoinnehavaren genomgår en kompetensutveckling. Det faller sig därför naturligt att beskattningen sker vid uttag.
Ett andra skäl för att välja en uppskjuten beskattning av kompetenssparande är den psykologiska effekten en avdragsrätt sannolikt för med sig. Även om det ekonomiska utfallet är lika oavsett skatteprincip uppfattas det ofta inte på detta sätt. Det är troligt att avdragsrätten för pensionssparande har bidragit till att stimulera detta sparande. En insättning på IKS-konto kommer inte att uppfattas som lika betungande när den ger avdragsrätt. Den inkomst spararen avstår från för att uppnå ett visst sparbelopp är mindre med avdragsrätt än utan. Detta är visserligen skenbart eftersom det sparade beloppet i gengäld måste vara större med hänsyn till att uttag beskattas, men har troligen en viss psykologisk effekt. Utan avdragsrätt skulle arbetsgivarens insättningar på ett IKS-konto medföra att den anställde drabbades av högre inkomstskatt utan en motsvarande ökning av den disponibla inkomsten, vilket skulle kunna uppfattas som negativt.
Ytterligare ett skäl för avdragsrätt är att kompetenssparande då även i skattehänseende likställs med det individuella pensionssparandet. Därmed underlättas också eventuella överföringar av medel från IKS till IPS, som föreslås nedan. Det kommer då att finnas två sparformer som är förenade med avdragsrätt – pensionssparande och kompetenssparande. Varje år, i samband inkomstdeklarationen, kommer alla skattskyldiga att påminnas om detta, vilket jag bedömer ha en positiv effekt på sparandets omfattning.
Som jag redan påpekat är behållningen på IKS-kontot att betrakta som den enskilde kontoinnehavarens egendom. De insättningar
som arbetsgivare gör bör mot den bakgrunden behandlas på samma sätt som lön till den anställde. Det är också rimligt att anta att arbetsgivares bidrag till IKS åtminstone på sikt tas ur löneutrymmet, dvs. utan sådana avsättningar hade kontantlönen varit i motsvarande grad högre. Arbetsgivarens avsättningar till IKS skall därför räknas in i den anställdes förvärvsinkomst och tas upp till inkomstbeskattning, men med en avdragsrätt. Skattekonsekvenserna för den enskilde av arbetsgivarens insättning på IKS-konto bör överensstämma med en lönehöjning som individen använder till kompetenssparande. Den skattskyldiges avdragsrätt skall därför också omfatta arbetsgivares insättningar.
Avdrag för kompetenssparande skall, i likhet med vad som gäller för pensionssparande, göras i form av ett allmänt avdrag. Det innebär att avdrag görs från förvärvsinkomst, dvs. inkomst av tjänst eller näringsverksamhet. Beskattningen av kapitalinkomster kan inte reduceras genom kompetenssparande. För att kunna tillgodogöra sig avdraget krävs att förvärvsinkomsten överstiger grundavdrag och eventuellt övriga allmänna avdrag med minst det sparade beloppet.
Det skulle enligt min mening strida mot syftet med IKS att medge avdrag för insättningar på kompetenssparkonto efter det att individen till någon del börjat uppbära ålderspension från det allmänna ålderspensionssystemet.
Avdragsrätten för pensionssparande är begränsad så att avdrag får göras med högst ½ prisbasbelopp. Om den taxerade inkomsten för inkomståret överstiger 10 prisbasbelopp (369 000 kr år 2001) medges ytterligare avdrag med 5 procent av den del av inkomsten som ligger mellan 10 och 20 prisbasbelopp, dock sammanlagt högst ett helt prisbasbelopp. För grupper som saknar pensionsrätt i anställningen och för egenföretagare gäller särskilda regler. Motivet för denna avdragsbegränsning är statsfinansiellt. Pensionssparande är förenat med en subvention i form av reducerad skatt på avkastningen. Vidare medför en uppskjuten beskattning en statsfinansiell belastning i tider när sparandet ökar.
Jag kommer nedan att föreslå en subvention av kompetenssparande i form av reducerad skatt på avkastningen, en särskild kompetenspremie vid uttag till kompetensutveckling samt nedsatta socialavgifter på arbetsgivares bidrag till IKS-konto. Detta gör det nödvändigt med en begränsning för att hålla systemet inom den statsfinansiella ram som lagts fast. Förutom statsfinansiella skäl finns även fördelningspolitiska skäl för en avdragsbegränsning.
Möjligheterna att komma i åtnjutande av en sparsubvention är naturligen större för den som har goda inkomster och/eller liten försörjningsbörda och därmed stort sparutrymme. Detta talar för att begränsa subventionens storlek för den enskilde.
Jag föreslår att avdragsbegränsningen sätts till ett inkomstbasbelopp, vilket motsvarar 37 700 kr år 2001. Avdragsbegränsningen för kompetenssparande föreslås således bli högre än vad som gäller för pensionssparande. Jag motiverar detta med att spartiden i IKS ofta kommer att vara kortare i förhållande till de utgifter och inkomstbortfall medlen skall täcka. En alltför snäv begränsning skulle försvåra möjligheten att inom rimlig tid bygga upp ett sparkapital, som möjliggör en kompetensutveckling. Därtill kommer ofta två parter att vara involverade i IKS – den anställde och arbetsgivaren. Ett alltför lågt tak på det avdragsberättigade sparandet skulle riskera att begränsa handlingsutrymmet för endera den anställde eller arbetsgivaren.
Om avdragsrätten skall behålla sitt reella värde måste taket följa inkomstutvecklingen i samhället. En uppräkning av avdragsgränsen med enbart prisförändringar medför på sikt en real urgröpning i takt med att realinkomsterna ökar. Enligt min mening bör därför avdragsgränsen definieras i termer av inkomstbasbelopp. Detta basbelopp fastställs varje år av regeringen enligt lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension och avser att spegla utvecklingen av den genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten (inklusive inkomster över taket för pensionsrätt) i samhället.
Jag är medveten om att detta förslag medför en asymmetri i skattehänseende mellan kompetenssparande och pensionssparande, genom att avdragsbegränsningen kommer att utvecklas i olika takt. Jag anser emellertid att avdragsbegränsningen för pensionssparandet med samma motiv som för kompetenssparandet borde följa inkomstutvecklingen. Det ligger dock utanför mitt mandat att pröva den frågan. Jag ser inga allvarliga administrativa problem med att hantera skillnaden, eftersom den beloppsmässiga gränsen ändå kommer att skilja sig mellan systemen.
Jag föreslår nedan att medel på ett IKS-konto som inte utnyttjats till kompetensutveckling kan överföras till individuellt pensionssparande eller pensionsförsäkring vid uttag av ålderspension. Detta öppnar en möjlighet att utnyttja IKSsystemet för ett förtäckt pensionssparande för dem som skulle vilja spara mer än vad avdragsrätten för pensionssparande medger. Jag noterar att det finns en grupp på uppskattningsvis 150 000
personer som utnyttjar den maximala avdragsmöjligheten för pensionssparande och kan antas vilja öka sitt pensionssparande. Om inte avdragsmöjligheten räknas upp med inkomsterna kommer denna grupp efter hand att växa. För att i någon mån förhindra att IKS-systemet utnyttjas för detta ändamål bör det sättas en gräns för behållningen på kompetenssparkontot. Jag föreslår att denna gräns utformas på ett sådant sätt att om behållningen på ett IKSkonto vid inkomstårets ingång uppgår till mer än 12 inkomstbasbelopp medges inget avdrag för insättningar som görs under inkomståret. Den som tillsammans med avkastningen når upp i samlad behållning på IKS-kontot på 12 basbelopp har således inget skäl att fortsätta att göra insättningar. Däremot kommer han eller hon att tillgodogöra sig den fortsatta avkastningen. Den behållning som är tillgänglig för kompetensutveckling kan således komma att överstiga 12 inkomstbasbelopp.
I delbetänkandet föreslog jag en modell där avdragsrätten skulle uppgå till maximalt ½ prisbasbelopp vad gäller kontoinnehavarens eget sparande och maximalt ½ prisbasbelopp vad gäller arbetsgivarens insättningar. Motivet för denna tudelning var främst att den skulle skapa drivkrafter för de anställda att sluta avtal med arbetsgivaren att använda det totala utrymmet. Flera remissinstanser har emellertid påpekat att en sådan uppdelning gör systemet inflexibelt. Det skulle även skapa orättvisor mellan de som uppnår sådana avtal och de som i stället disponerar ett större löneutrymme.
Av avdragsrätten vid insättning på IKS-konto följer att uttag från sådant konto skall beskattas som inkomst av tjänst. Uttag skall dock inte ligga till grund för beräkning av pensionsgrundande inkomst eller andra förmåner inom socialförsäkringen. Sparandet har redan vid insättning inkluderats i underlaget för bl.a. beräkning av såväl pensions- som sjukpenninggrundande inkomst. Uttag skall av samma skäl inte heller beläggas med allmän pensionsavgift, eftersom sådan avgift redan erlagts för den inkomst ur vilken insättning gjorts.
För en egenföretagare skall gälla samma regler som för löntagare. Det allmänna avdraget för insättningar på IKS-konto reducerar den beskattningsbara inkomsten av näringsverksamhet, dvs. överskottet i rörelsen. Avdraget får högst uppgå till ett inkomstbasbelopp. När medel tas ut redovisas uttaget som inkomst av tjänst som vid beräkning av taxerad förvärvsinkomst läggs till inkomsten av näringsverksamhet.
3.4. Nedsättning av arbetsgivaravgifterna
Mitt förslag: För den som är skyldig att betala arbetsgivarav-
gifter medges avdrag med 10 procent av den del av avgiftsunderlaget som motsvaras av insättningar på kompetenssparkonton som tillhör en anställd eller annan som mottagit avgiftspliktig ersättning. Motsvarande avdrag får göras av den som är skyldig att betala egenavgifter. För insättning på anställds IKS-konto behöver preliminärskatteavdrag inte göras. För personer över 65 år sker avdrag från den särskilda löneskatten.
I delbetänkandet förslog jag att om en arbetsgivare gör insättning på en anställds IKS-konto skall insättningen behandlas på samma sätt som kontant lön. Det innebär bl.a. att sådan insättning skall ligga till grund för beräkning av arbetsgivaravgifter. Ur arbetsgivarens synvinkel skulle detta medföra att kostnaden för att betala ut en viss summa i lön skulle vara densamma som för att sätta in samma summa på en anställds IKS-konto.
För att stimulera arbetsgivarnas medverkan när systemet startar föreslog jag dock att det övergångsvis, under ett år, skulle ges en subvention i form av en nedsättning av arbetsgivaravgifterna med tio procentenheter på det belopp som avsätts under förutsättning att det sluts kollektivavtal om sådana avsättningar. Ett flertal remissinstanser, bl.a. Svenska Arbetsgivarföreningen, Arbetsgivarverket, Svenska Kommunförbundet och Landsorganisationen, har framhållit att arbetsgivarnas vilja att medverka i systemet sannolikt kommer att vara avhängig av subventionens storlek. De flesta som uttalat sig i frågan gör bedömningen att en tillfällig subvention är helt otillräcklig för att i någon större omfattning förmå arbetsgivare att bidra till de anställdas kompetenssparande. Flera remissinstanser ansåg även att kopplingen till kollektivavtal avsevärt skulle minska arbetsgivarnas intresse.
Jag delar remissinstansernas bedömning på denna punkt. Som jag utvecklar i kapitel 9 anser jag att arbetsgivarnas medverkan är en mycket viktig del i ett nytt system för individuellt kompetenssparande. Mot den bakgrunden föreslår jag att uttaget av arbetsgivaravgifter skall vara 10 procentenheter lägre än det normala avgiftsuttaget på de belopp som en arbetsgivare sätter in på en anställds kompetenssparkonto. Nedsättningen skall dessutom vara permanent och gälla alla former av avtal eller andra överenskommelser mellan arbetsgivare och anställda. Inga andra
formella krav ställs än att arbetsgivarens medel skall ha tillfallit individens IKS-konto för att nedsättning skall ske.
Underlaget för arbetsgivaravgifterna utgörs enligt socialavgiftslagen av den summa arbetsgivaren betalar ut i ”lön i pengar eller annan ersättning för utfört arbete eller eljest med anledning av tjänsten”. För år 2001 uppgår de samlade arbetsgivaravgifterna till 30,13 procent av avgiftsunderlaget. Till detta kommer den allmänna löneavgiften på 2,69 procent som tas ut på samma underlag. Från denna summa får sedan år 1997 göras avdrag med fem procent av avgiftsunderlaget, dock högst 3 550 kr per månad. Detta avdrag infördes för att stimulera sysselsättning i mindre företag och innebär att arbetsgivaravgifterna är nedsatta med fem procentenheter på lönesumman upp till 852 000 kr per år.
Mitt förslag innebär att ett avdrag får göras med 10 procent av arbetsgivarens avsättning på en anställds IKS-konto. Konsekvensen av mitt förslag blir således att det för arbetsgivaren innebär en lägre kostnad att göra insättning på IKS-konto än att betala samma summa i form av kontant lön. En löneförhöjning i form av IKSavsättning kostar 7 ½ procent mindre än att göra samma lönehöjning i form av kontantlön. Motsvarande avdrag bör få göras för avsättning till anställd som är äldre än 65 år och för vilken särskild löneskatt tas ut.
För en egenföretagare sker motsvarande nedsättning av egenavgifterna. De debiterade egenavgifterna reduceras med 10 procent av det belopp som satts in på IKS-konto. Detta ger en viss fördel för egenföretagarens kompetenssparande på så sätt att nedsättningen av egenavgifter kan utnyttjas för hela det sparade beloppet, medan nedsättningen för en löntagares sparande gäller den del som arbetsgivaren svarar för. Enligt min mening bör denna effekt accepteras, inte minst för att en särregel för egenföretagare skulle göra systemet mer krångligt och mindre transparent.
En arbetsgivares premier till avtalsförsäkringar ingår inte i underlaget för arbetsgivaravgifter. Sådana premier beläggs i stället med en särskild löneskatt, som för år 2001 uppgår till 24,26 procent av betalade premier. Med mitt förslag kommer avsättning till kompetenssparande att innebära en något lägre kostnad för arbetsgivaren än om motsvarande löneutrymme använts till utökade förmåner inom avtalsförsäkringarna.
3.5. Beskattning av sparat kapital
Mitt förslag: Avkastningen på kompetenssparkonto beskattas
enligt samma regler som gäller för individuellt pensionssparande, dvs. med en avkastningsskatt på 15 %, på en schablonmässigt beräknad avkastning. Behållning på kompetenssparkonto inkluderas ej i skattepliktig förmögenhet.
Individuellt pensionssparande och sparande i pensionsförsäkring är subventionerat genom att skatten på avkastningen på sådant sparande är lägre än normalskattesatsen för kapitalinkomster. Som jag tidigare påpekat finns skäl att reglerna för kompetenssparandet så långt möjligt ansluter till vad som gäller för det individuella pensionssparandet. Det finns även skäl att markera betydelsen av kompetenssparandet genom att ge det samma skattemässigt gynnade ställning.
Avkastning på pensionssparande beskattas hos det institut som förvaltar sparmedlen. Skatten beräknas på en schablonmässigt beräknad avkastning. Enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel utgörs skatteunderlaget av behållningen på pensionssparkontot vid ingången av beskattningsåret multiplicerat med den genomsnittliga statslåneräntan under kalenderåret närmast före beskattningsåret. Avkastningsskatten uppgår till 15 procent av skatteunderlaget. Detta är hälften av den normala skattesatsen för kapitalinkomster.
Subventionen utgörs dels av den lägre skattesatsen, dels av att skatteunderlaget inte utgörs av den faktiska avkastningen utan av en antagen avkastning, motsvarande statslåneräntan, som normalt kan förväntas vara lägre än den avkastning som kan uppnås på denna form av sparande. Avkastning utöver statslåneräntan blir således skattefri, till skillnad från avkastning i andra sparformer där den 30 procentiga kapitalinkomstskatten träffar hela avkastningen. För pensionssparande gäller dock att eventuella kapitalförluster i sådant sparande inte får dras av vid inkomstbeskattningen, vilket reducerar subventionens värde något.
Subventionen i en avkastningsskatt är beroende av hur länge spartiden varar och hur stor skillnaden är mellan faktisk avkastning under beskattningsåret och statslåneräntan året före. I tabell 3.2, som ansluter till räkneexemplet i tabell 3.1 ovan, framgår att det tillgängliga kapitalet efter tio års sparande blir drygt 7 procent högre med ett avdragsgillt sparande som beskattas med avkastnings-
skatt än ett icke avdragsgillt sparande som löpande beskattas med 30 procents inkomstskatt.
Tabell 3:2 Räkneexempel på effekten av beskattning med avkastningsskatt i stället för kapitalinkomstskatt. Årlig avkastning 5 %.
Beskattning vid insättning, 30 % kapitalskatt
Avdragsgillt sparande, Avkastningsskatt 15 %
Sparande
10 000
22 222
14 706
Marginalskatt
55 %
32 %
Skattereduktion
12 222
4 706
Sparandets effekt på disponibel inkomst
- 10 000
- 10 000
- 10 000
Behållning efter 6 år utan skatt på avkastningen
13 401
29 780
19 707
Skatt på avkastningen, ackumulerat
1 108
1 254
829
Behållning efter 6 år
12 293
28 526
18 878
Skatt på uttag
15 689
6 041
Disponibelt belopp
12 293
12 837
12 837
Skillnad i procent
4,4 %
4,4 %
Med ett antagande om att såväl statslåneräntan som den faktiska avkastningen uppgår till 5 procent per år uppgår värdet av subventionen över en sexårsperiod till drygt 4 procent av det sparade kapitalet. Jämfört med om avkastningen beskattats med 30 procent blir den ackumulerade behållningen som stått inne på kontot i sex år ca 4 procent högre med avkastningsskatt. Men om den faktiska avkastningen skulle uppgå till exempelvis 7 procent, medan statslåneräntan fortfarande är 5 procent, blir subventionen högre. Om spartiden är kortare blir subventionen lägre. Diagram 3.1 visar hur subventionen varierar med olika spartider och avkastningsantaganden.
Diagram 3:1
Behållningen på kompetenssparkonto kan i princip endast användas till kompetensutveckling. Vid uttag till andra ändamål kommer, enligt vad som föreslås nedan, en skatt att tas ut. Om pengarna inte kommer till användning överförs de till pensionssparande eller pensionsförsäkring. Enligt min mening bör därför inte, i likhet med vad som gäller för behållning på pensionssparkonto, behållningen på kompetenssparkonto räknas in i underlaget för förmögenhetsskatt.
3.6. Uttag från kompetenssparkonto
Mitt förslag: Uttag från kompetenssparkonto skall kunna ske
fr.o.m. den månad individen fyller 25 år och för sådan kompetensutveckling som är godkänd och registrerad i ett särskilt kompetensutvecklingsregister, som förs av den myndighet regeringen utser. För rätt till uttag krävs att spararen har antagits till kompetensutveckling som finns upptagen i kompetensutvecklingsregistret. Vidare måste minst 12 månader ha förflutit sedan första insättningen på kontot. Den kompetensutveckling uttaget avser måste motsvara minst fem dagars heltidsstudier
Spartid, antal år
varför endast aktiviteter som varar fem dagar eller mer kan föras upp i kompetensutvecklingsregistret. En förutsättning för subventionen av det individuella kompetenssparandet är självfallet att medlen används till just kompetensutveckling. Det måste således finnas någon form av kontroll för att uttag skall få ske. Som jag tidigare anfört bör därvid tillämpas en förhållandevis vid definition av vilka aktiviteter som skall räknas till kompetensutveckling. Det går inte att på förhand sätta upp kriterier för vilken kompetensutveckling som bäst gagnar den enskildes framtida utveckling. En administrativ prövning av vilken verksamhet som skulle vara tillåten i IKS skulle dessutom medföra en omfattande byråkrati.
En viss kontroll måste dock finnas för att medlen och därmed subventionen inte skall användas till helt andra ändamål. Enligt min bedömning sker kontrollen enklast genom att rikta krav mot dem som anordnar kompetensutveckling. Jag föreslår att det inrättas ett centralt register – kompetensutvecklingsregistret – över alla de utbildningar och andra aktiviteter som kan inkluderas i kompetensutveckling. De krav som anordnaren måste uppfylla bör lagfästas. När anordnaren är godkänd förs de av denne anordnade aktiviteterna in i det centrala kompetensutvecklingsregistret. Jag gör bedömningen att det inte skall behövas någon statlig prövning av innehåll och kvalitet i de olika kompetensutvecklingsaktiviteterna. Jag förlitar mig här på den självreglering som en öppen information och konkurrens mellan olika aktörer innebär. I kapitel 8 redovisar jag närmare den organisatoriska utformningen av IKS-systemet.
Innehavaren av ett individuellt kompetenssparkonto får tillgång till sparade medel genom att hos den kontoförande banken eller försäkringsbolaget visa upp ett intyg från kompetensanordnaren att han eller hon är antagen till en aktivitet som ingår i kompetensutvecklingsregistret.
Det är enligt min mening inte förenligt med syftena bakom IKSsystemet att detta skall användas för finansiering av den reguljära ungdomsutbildningen i gymnasieskola eller högskola. Den kompetenspremie som jag föreslår nedan skall reserveras för vuxenstudier. Jag föreslår därför att det sätts en åldersgräns så att uttag från kompetenssparkontot inte kan ske före 25 års ålder. Utan en sådan åldersgräns skulle det vara möjligt att efter en kortare tids förvärvsarbete få den statliga subventionen för ordinarie högskolestudier. Jag bedömer att risken för att IKS-
systemet med en åldersgräns skall locka till att skjuta upp högskolestudier är mycket liten. I de allra flesta fall kommer uppskjutna studier att vara ekonomiskt ofördelaktigt för den enskilde.
Det bör enligt min mening inte ställas några krav på kompetensutvecklingens omfattning för rätt till uttag av ett visst belopp. Den kostnad för en utbildning som uttaget avser att täcka påverkas av många faktorer och det skulle medföra en betydande byråkrati och ge upphov till orättvisor med en rutin för att pröva om uttagets storlek står i proportion till den avsedda kompetensutvecklingen. Det är trots allt individens egna medel och uttag som tas upp till beskattning. Uttag får således ske med obegränsat belopp mot uppvisande av intyg från kompetensanordnaren. För att i någon mån motverka att IKSsystemet används för helt andra ändamål än kompetensutveckling bör ställas kravet att en aktivitet som förs in i kompetensutvecklingsregistret motsvarar en omfattning på minst fem dagar. Det skall således inte gå att ta ut pengar från ett IKSkonto för att genomgå t.ex. en endagskurs.
Det bör även förflyta en tid mellan det att ett sparande påbörjas genom att ett kompetenssparkonto öppnas och att medlen tas i anspråk. Det bör inte vara möjligt att öppna ett kompetenssparkonto för att kort tid därefter ta ut det sparade beloppet och komma i åtnjutande av subventionen. Ett sådant agerande skulle stå i strid med intentionerna bakom systemet.
3.7. Kompetenspremie
Mitt förslag: Den som genomgått kompetensutveckling med
uttag från kompetenssparkonto, och kan styrka detta med intyg från kompetensanordnaren, beviljas en kompetenspremie i form av en reduktion av inkomstskatten för det eller de inkomstår som kompetensutvecklingen pågått. Den maximala kompetenspremien per år uppgår till 25 procent av ett inkomstbasbelopp och beviljas för kompetensutveckling vars omfattning motsvarar 200 dagars heltidsstudier eller mer. För kompetensutveckling som har en mindre omfattning minskas kompetenspremien proportionellt. Kompetenspremie utgår inte för kompetensutveckling som motsvarar mindre än fem studiedagar. En förutsättning för skattereduktionen är att det
uttagna beloppet är minst dubbelt så stort som skattereduktionen.
Som jag framhöll i delbetänkandet har jag, efter att ha prövat olika modeller, gjort bedömningen att subventionen ger störst effekt för kompetensutvecklingen om den faller ut i samband med att de sparade medlen används till angivet ändamål. Ett alternativ hade varit att i stället i någon form ytterligare subventionera själva sparandet, dvs. stimulera insättningar på kompetenssparkonto. Men eftersom det övergripande syftet är att stimulera kompetensutveckling, inte sparandet i sig, anser jag att en sparsubvention utöver vad som ligger i den reducerade skatten på avkastningen och nedsättningen av arbetsgivaravgiften på insättningar på anställds konto inte är påkallad.
Utgångspunkten är således att när sparade medel används till kompetensutveckling skall en subvention utbetalas. Direktiven anger att subventionen skall ha formen av reducerad skatt för den enskilde. Av budgetpropositionen för 2000 framgår också att det budgetutrymme som reserverats för ändamålet finns på statsbudgetens inkomstsida.
Kompetensutveckling är för den enskilde förenad med två olika slags kostnader, dels direkta kostnader i form av kursavgifter, material, resor, etc., dels indirekta kostnader genom förlorad arbetsinkomst i den utsträckning deltagaren reducerar sin arbetstid för att genomföra kompetensutvecklingen. Den första kostnaden är lika för alla som deltar i en speciell utbildning eller annan kompetensutveckling, oberoende av inkomst, medan den senare kostnaden är högre för den som avstår en högre inkomst. Detta skulle kunna motivera att subventionen i viss mån skulle göras inkomstberoende. Här bör dock enligt min mening fördelningspolitiska hänsyn väga över. Det är svårare för en låginkomsttagare att avstå inkomster för att kompetensutveckla sig. Subventionen bör därför inte vara beroende av den enskildes inkomster, utan vara ett belopp som är lika för alla som genomgår samma kompetensutveckling. Detta utesluter att subventionen utformas som ett avdrag vid inkomsttaxeringen, som skulle göra värdet av subventionen beroende av marginalskattens nivå.
Jag föreslår i stället att subventionen utformas som en skattereduktion vid inkomstbeskattningen. Det innebär således att den skatt som debiteras för inkomster under det år kompetensutvecklingen äger rum reduceras med subventionens storlek. Subventio-
nens värde blir därmed oberoende av inkomsten, förutsatt att inkomstskatten före skatteavdrag minst överstiger subventionens nivå. För att tydliggöra syftet bör subventionen benämnas kompetenspremie.
Mitt förslag är att kompetenspremiens storlek relateras till omfattningen på kompetensutvecklingen. Det finns två motiv för att välja denna modell framför att relatera premien till uttagets storlek eller kostnaden för kompetensutvecklingen.
För det första skulle en uttagsrelaterad premie ställa krav på en prövning om uttagets storlek stod i proportion till de kostnader kompetensutvecklingen för med sig. Utan en sådan prövning skulle kontoinnehavaren kunna tillgodogöra sig premien med ett minimum av kompetensutveckling. Av skäl som jag redovisade ovan bedömer jag att en sådan prövning skulle vara administrativt mycket betungande.
För det andra finns ett fördelningspolitiskt motiv. De sparade beloppen kommer sannolikt att variera med inkomsten. Gallupundersökningen tyder på att så blir fallet, även om skillnaden i den summa de tillfrågade kunde tänka sig att spara var förvånansvärt liten vid en jämförelse mellan hög- och låginkomsttagare. Med en premie som relateras till den tidsmässiga omfattningen på kompetensutvecklingen skapas ett element av omfördelning till förmån för dem som har mindre utrymme att bygga upp ett sparande, men ändå väljer en mer omfattande kompetensutveckling.
Utgångspunkten är att den som studerar på heltid under ett helt läsår skall ha rätt till en maximal kompetenspremie. I enlighet med vad som gäller för t.ex. högskolestudier motsvarar ett läsår 40 studieveckor. Omfattningen på många kompetensutvecklingsaktiviteter i IKS kommer sannolikt inte att kunna uttryckas i hela veckor. Jag har därför valt att i stället räkna i dagar. Ett års heltidsstudier motsvarar därmed 200 dagar. Om kompetensutvecklingen har mindre omfattning reduceras kompetenspremien proportionellt. Den som genomgår en kurs som bedöms motsvara 20 dagar får således tillgodoräkna sig en skattereduktion motsvarande 10 procent (20/200) av den maximala premien.
Det innebär att omfattningen på varje form av kompetensutveckling som ger rätt till kompetenspremie skall uttryckas i studiedagar. Efter samtal med olika utbildningsanordnare gör jag bedömningen att det inte kommer att resa några större hinder att beräkna omfattningen på det sättet, även i de fall utbildningen är koncentrerad till en kortare eller utspridd över en längre kalendertid.
Det bör understrykas att det är omfattningen på kompetensutvecklingen som bestämmer premiens storlek, inte i vilken utsträckning deltagaren avstår från förvärvsarbete. Den som exempelvis genomgår en kurs som motsvarar heltidsstudier i 200 dagar och samtidigt förvärvsarbetar på hel- eller deltid har rätt till maximal kompetenspremie. Den enskildes studietakt påverkar inte heller premien. Oavsett den faktiska tid den studerande använt för sina studier utgår samma premie för en viss kurs.
Nivån på den maximala kompetenspremien bestäms av den finansiella ram som systemet skall rymmas inom, hur många som deltar i IKS-systemet och omfattningen på den kompetensutveckling deltagarna genomgår. Som jag redovisar i kapitel 5 bedömer jag att på sikt kommer drygt 400 000 individer varje år att göra uttag från kompetenssparkontot och den genomsnittliga kompetensutvecklingen motsvara knappt 30 procent av en heltidstjänst per år. Med utgångspunkt i denna bedömning kan den maximala kompetenspremien uppgå till 25 procent av ett inkomstbasbelopp. För år 2001 motsvarar detta 9 425 kr, vilket således är den reduktion av skatten som maximalt kan erhållas.
I syfte att undvika att kompetenssparandet enbart används för att komma åt premien bör det ställas krav på uttagets storlek. I annat fall skulle det vara möjligt att få en premie även med ett mycket begränsat sparande. Jag föreslår att en förutsättning för att en kompetenspremie skall beviljas är att det uttagna beloppet är dubbelt så stort som den skattereduktion som följer av kompetensutvecklingens omfattning. Vid uttag av mindre belopp reduceras kompetenspremien i motsvarande grad.
För att kunna utnyttja kompetenspremien måste den debiterade skatten under året överstiga premiens nivå. Det förutsätter att det finns andra beskattningsbara inkomster än uttag från kompetenssparkonto. Den som genomgår kompetensutveckling motsvarande heltid i 200 dagar och gör uttag från kompetenssparkontot med 18 850 kr, men helt saknar andra inkomster kan därför inte tillgodogöra sig hela premien. Det bör dock noteras att skattereduktionen sker från den totalt debiterade inkomstskatten, dvs. även den skatt som utgår på kapitalinkomster.
Kompetenspremien kan inte fastställas förrän vid inkomsttaxeringen året efter det att kompetensutvecklingen ägt rum. För den enskilde kommer premien då att märkas som en skatteåterbäring alternativt reducerad kvarskatt. Det finns dock en möjlighet att reducera preliminärskatten under inkomståret genom att hos
skattemyndigheten begära skattejämkning. Jag kommer att nedan föreslå att det inom ramen för IKS-systemet skapas rutiner som underlättar sådan jämkning. Reglerna för skattejämkning innebär att det krävs relativt stor skillnad mellan preliminärskatt och förväntad slutlig skatt för att jämkning skall medges. Det finns enligt min mening skäl att se över om inte reglerna i denna del kan göras mer generösa.
Det bör i sammanhanget noteras att den preliminärskatt som kontoföraren betalar vid uttag från IKS-konto kommer att vara 30 procent av det uttagna beloppet, i enlighet med den schablon som tillämpas för inkomster från andra än huvudarbetsgivare. För många innebär detta att preliminärskatten på uttag från IKS kommer att understiga den slutliga skatten.
I tabell 3.3 redovisas med några enkla räkneexempel nettoeffekten av att genomgå en kompetensutveckling motsvarande 100 dagar och samtidigt avstå från arbetsinkomst under samma tid. I det första fallet antas att uttaget från IKS-kontot är det lägsta möjliga, dvs. dubbelt så stort som kompetenspremien. I det andra fallet antas att uttaget motsvarar lönebortfallet och i det tredje att uttaget avpassas så att den disponibla inkomsten blir opåverkad.
Tabell 3.3 Räkneexempel på effekten av kompetensutveckling med uttag från IKS
Inkomst
400 000 400 000 400 000 250 000 250 000 250 000
Arbetstidsreduktion 100 dagar
38 % 38 % 38 % 38 % 38 % 38 %
Förlorad arbetsinkomst 152 000 152 000 152 000 95 000 95 000 95 000 Marginalskatt, % 55 55 55 32 32 32 Skatt på förlorad arbetsinkomst
83 600 83 600 83 600 30 400 30 400 30 400
Nettoförlust
68 400 68 400 68 400 64 600 64 600 64 600
Kompetensutv. omfattning
0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5
Kompetenspremie 4 713 4 713 4 713 4 713 4 713 4 713 Uttag från IKS 9 425 152 000 141 528 9 425 95 000 88 070 Skatt på uttag 5 184 83 600 77 840 3 016 30 400 28 182 Uttag, netto 4 241 68 400 63 688 6 409 64 600 59 888 Skattereduktion 4 713 4 713 4 713 4 713 4 713 4 713 Nettoeffekt disponibel inkomst
-59 446 4 713 0
-53 666 4 713 0
I direktiven sägs att IKS-systemet skall vara utformat så att den statsfinansiella ramen kan utökas eller begränsas. Därigenom kan IKS-systemet användas i stabiliseringspolitiskt syfte till att styra omfattningen på kompetensutvecklingen efter konjunkturläget. Enligt min mening bör detta kunna ske genom att införa en förhöjd kompetenspremie, i syfte att stimulera kompetensutveckling under perioder med svag arbetsmarknad. För att möjliggöra en långsiktig planering för kontoinnehavaren bör det dock finnas en normal nivå på kompetenspremien, som inte kan underskridas. I en överhettningssituation på arbetsmarknaden, där det råder brist på arbetskraft kan en stimulans lämpligen riktas mot sparandet.
3.8. Uttag till annat än kompetensutveckling och omvandling till pensionssparande
Mitt förslag: Vid uttag för annat ändamål än kompetensut-
veckling tas ut en skatt, benämnd uttagsavgift, som uppgår till tre procent av det uttagna beloppet, dock lägst 100 kronor. Behållningen på kompetenssparkonto kan vid uttag av ålderspension från det allmänna ålderspensionssystemet överföras till individuellt pensionssparande eller pensionsförsäkring.
En utgångspunkt för ett system med subventionerat kompetenssparande måste naturligtvis vara att de sparade medlen skall användas till kompetensutveckling.
IKS-systemet kan emellertid uppfattas både som ett sparande och en försäkring. Det är ett sparande i den utsträckning som individen på ett planerat sätt bygger upp ett sparkapital för att sedan använda detta till att finansiera en viss utbildning. Det kan även ses som en försäkring i den meningen att ett sparkapital byggs upp för att finnas tillgängligt om behovet av kompetensutveckling skulle uppkomma. Det kommer då att i vissa fall bli så att medlen inte kommer till användning för kompetensutveckling utan står kvar på kontot, därför att vare sig behov eller möjlighet till kompetensutveckling uppkom.
Enligt min mening måste dessa medel tillhöra individen. En ren försäkringslösning, där överblivna medel tillfaller kollektivet,
skulle medföra ett betydligt mindre intresse för att delta i systemet.
Jag föreslår att kompetenssparande skall kunna överföras till individuellt pensionssparande (IPS) eller till pensionsförsäkring. I delbetänkandet föreslog jag att denna möjlighet skulle inträda vid 65 års ålder. Med hänsyn till att det nya ålderspensionssystemet har en flexibel pensionsålder föreslår jag att det i stället ställs som krav att allmän ålderspension till någon del har börjat uppbäras för att det skall vara möjligt att göra sådan överföring. Teoretiskt kan detta ske från 61 års ålder, eftersom detta är den tidigaste ålder för att ta ut ålderspension.
En förutsättning för skattesubventionerat sparande är att sparmedlen är låsta och inte kan användas till annat än det angivna syftet. I vissa fall kan emellertid uppkomma situationer där det vore oskäligt att inte kontoinnehavaren skulle kunna få göra uttag även om syftet inte är kompetensutveckling.
För individuellt pensionssparande, liksom för pensionsförsäkring, gäller att de sparade medlen inte kan lyftas före 55 års ålder och att pensionen måste tas ut under minst fem år. Skattemyndigheten kan emellertid ge tillstånd att medlen får disponeras tidigare om det föreligger ”synnerliga skäl”. Detta är förhållandevis stränga krav och det är ytterst sällan sådant uttag beviljas. Jag föreslog i delbetänkandet att motsvarande regel skulle gälla för IKS, men anförde samtidigt en tveksamhet att tillämpa så stränga regler för uttag.
Som påpekas i kapitel 3.1 är inlåsning av sparmedel till visst ändamål förenad med en kostnad för spararen. Det är också rimligt att anta att viljan att delta IKS-sparandet påverkas i negativ riktning om inlåsningen görs alltför strikt. Några av remissinstanserna, bl.a. Landsorganisationen och Konsumentverket, menar att så hårda krav inte är motiverade. Riksskatteverket avråder från en konstruktion med prövning mot synnerliga skäl, som verket bedömer skulle medföra betydande administrativa problem för skattemyndigheterna.
Jag delar bedömningen att det finns starka skäl som talar mot att tillämpa samma regler för extraordinära uttag som för individuellt pensionssparande. De sparade medlen bör kunna vara tillgängliga för kontoinnehavaren även om denne inte avser att genomgå kompetensutveckling. Men vid uttag för andra ändamål bör den subvention som sparandet är förenad med tas tillbaka genom en
särskild avgift på det uttagna beloppet. Någon kompetenspremie utgår självfallet inte vid sådant uttag.
I princip skulle avgiften motsvara värdet av att sparandet beskattas med avkastningskatt på 15 procent i stället för den ordinarie kapitalinkomstskatten. Som framgår ovan är värdet av denna subvention beroende av bl.a. spartidens längd och av hur mycket den faktiska avkastningen överstiger statslåneräntan. En exakt beräknad avgift skulle kräva att hänsyn tas till bl.a. insättningarnas fördelning över tiden och att avkastningsskillnaderna kan ha varierat. Det skulle, som jag bedömer det, bli mycket krångligt att ha en sådan avgiftskonstruktion. I stället föreslår jag att en schablonmässig avgift, uttagsavgift, skall tas ut på det uttagna beloppet. Uttagsavgiften utgör en punktskatt och regleras i lag. Jag gör bedömningen att uttagsavgiften bör uppgå till tre procent av det uttagna beloppet dock lägst 100 kr.
4. Grundplåten – en stimulans att börja spara
Mitt förslag: Personer som vid utgången av år 2002 fyllt 30 år
men inte 55 år och under år 2000 haft en förvärvsinkomst på mer än 50 000 kr men mindre än 216 000 kr är berättigade till en s.k. grundplåt, under förutsättning att de något av åren 2002 till 2004 påbörjar ett kompetenssparande. Grundplåten betalas ut i form av en sparpremie i form av en insättning på det kompetenssparkonto individen anger och uppgår till 2 500 kr. En förutsättning för att grundplåten skall utbetalas är att kontoinnehavaren gjort minst 12 månadsvisa insättningar på kontot, som sammantaget uppgår till minst 2 500 kr. Grundplåt betalas ut längst t.o.m. den 31 december 2006.
De medel som riksdagen beslutat avsätta för år 2001 för stimulans av individuell kompetensutveckling skall placeras på det för ändamålet särskilt inrättade räntebärande kontot hos Riksgäldskontoret.
Riksdagens beslut innebar, som jag redogör för ovan, att budgetmedel reserveras för individuell kompetensutveckling med 1,35 mdkr för år 2000 och 1,15 mdkr för varje år därefter och att medlen tills vidare avsätts på räntebärande konto hos Riksgäldskontoret. Jag föreslår nedan att IKS-systemet träder i kraft den 1 januari år 2002. Därmed kommer 2,5 mdkr jämte ränta att finnas tillgängligt på kontot då systemet startar. I likhet med mitt förslag i delbetänkandet föreslår jag nu att dessa medel i huvudsak används som en stimulans för att under en inledande period få en bred anslutning till det individuella kompetenssparandet.
Mitt förslag till IKS bygger på att alla grupper i samhället skall omfattas. Målet är att inom en tioårsperiod skall i princip alla ha öppnat ett kompetenssparkonto. Syftet är att etablera delvis nya vanor och en ny syn på kompetensutveckling. Den bild av IKS-systemet som växer fram under dess första tid är därför viktig. Om
systemet uppfattas som en angelägenhet främst för en begränsad och redan etablerad grupp på arbetsmarknaden är risken stor att det tappar sin legitimitet och inte kan fylla sitt syfte. Det är särskilt angeläget att nå de grupper som har svårast att bygga upp ett sparkapital och som ofta också har stora behov av att kunna utnyttja den möjlighet som IKS ger.
Mot den bakgrunden förslår jag att det under de första åren utgår en stimulans att inleda ett sparande på IKS-konto som riktas till de grupper som kan antas ha svårast att komma igång med ett sådant sparande. Stimulansen bör ta formen av en särskild insättning på den enskildes kompetenssparkonto. Jag har valt att kalla denna stimulans för grundplåt, för att markera syftet att den skall ge dessa grupper goda skäl att starta ett kompetenssparande.
Att identifiera och avgränsa den åsyftade målgruppen utifrån t.ex. utbildningsbehov, möjligheter att spara etc. bedömer jag som svårhanterligt, likaså att låta grundplåtens storlek variera med inkomst. Jag föreslår därför att målgruppen avgränsas med två enkla och lättkontrollerade kriterier – den taxerade förvärvsinkomsten och åldern. Stimulansen skall således riktas till dem som har taxerade förvärvsinkomster under en viss nivå. Utgångspunkten bör därvid vara de inkomstförhållanden som råder år 2000, så att det inte blir möjligt att inkomstplanera för att få tillgång till grundplåten. För att i någon mån undvika att de som tillfälligtvis har låga inkomster på grund av att de förvärvsarbetat endast en del av året får del av grundplåten föreslår jag också att det skall krävas en viss lägsta nivå på förvärvsinkomsten för att vara aktuell för att få grundplåt. Jag förslår att denna undre gräns sätts till 50 000 kr för inkomståret 2000.
Vidare är det rimligt att göra en åldersmässig begränsning av målgruppen. De yngsta har normalt sett en längre tid att bygga upp ett sparande, varför det bör finnas en nedre åldersgräns. De äldsta har en alltför kort tid kvar i arbetslivet för att motivera denna extra stimulans. Jag föreslår därför att grundplåten skall kunna betalas till dem som vid utgången av år 2002 är äldre än 30 år, men yngre än 55 år.
Storleken på grundplåten och avgränsningen av den grupp som kan vara aktuell bestäms av den statsfinansiella ram som reserverats och av en bedömning av viljan att starta IKS-konto bland grupper med låga inkomster. Grundplåten måste vara tillräckligt hög för att uppfattas som ett starkt motiv för att starta IKS-konto, samtidigt som inkomstgränsen för att räknas till målgruppen för grundplåten inte bör sättas så lågt att t.ex. lågavlönade med heltidsarbete inte
omfattas. Jag gör bedömningen att en grundplåt på 2 500 kr kan vara tillräcklig. Med vissa antagande om deltagande i IKS i dessa ålders- och inkomstgrupper, som jag redovisar nedan, ger detta utrymme att ge grundplåten till dem som under år 2000 har taxerade förvärvsinkomster understigande 216 000 kr, vilket motsvarar en månadsinkomst på 18 000 kr.
Eftersom syftet är att etablera ett sparande bör enligt min mening ställas krav utöver att öppna IKS-konto. Det bör ha ägt rum ett regelbundet sparande som sammantaget når upp i samma belopp som grundplåten innan denna betalas ut. För att markera att syftet är att stimulera regelbundet sparande bör det ställas krav på insättningar under tolv kalendermånader, som dock inte behöver komma i följd.
Grundplåten innebär att det för de berörda grupperna ger en förhållandevis god utdelning att spara på ett IKS-konto. Med ett sparande på 200 kr i månaden och en avkastning på IKS-kontot på 5 procent per år kommer behållningen på kontot efter fem år att uppgå till ca 16 600 kr, varav drygt 3 000 kr beror på grundplåten. För att få ihop samma belopp utan grundplåt skulle krävas en avkastning på mer än 10 procent per år.
I delbetänkandet föreslog jag att grundplåten skulle utgå endast till dem som startar ett IKS-konto under det första året, dvs. år 2002. Flera remissinstanser har emellertid pekat på att det kan ta längre tid att få systemet allmänt känt och etablerat. Jag förslår därför att en grundplåt skall kunna utgå till alla i målgruppen som startar ett IKS-sparande under något av de tre första åren, dvs. under perioden 2002–2004. Med hänsyn till att sparande inte behöver ske under tolv månader i följd kan det bli aktuellt att betala grundplåt även efter denna period. Här bör dock sättas en bortre gräns så att villkoren skall vara uppfyllda före utgången av år 2006 för att grundplåten skall utgå.
Av administrativa skäl bör grundplåten avse endast ett kompetenssparkonto, även om det är möjligt att ha flera. Sparandevillkoret måste således uppfyllas för ett visst kompetenssparkonto.
Riksdagen beslöt i anslutning till budgetpropositionen för 2001 att de medel som för år 2000 avsatts till individuell kompetensutveckling skulle placeras på ett räntebärande konto hos Riksgäldskontoret. Ett sådant konto har därefter inrättats. Det är därför naturligt att även medlen avseende år 2001 förs till detta konto.
5. Hur mycket kostar systemet?
5.1. Förutsättningar
Erfarenheten visar att det vid införande av nya reformer, alltid tar tid innan dessa får fullt genomslag. Så är fallet även när reformen innebär fördelar och nya möjligheter för människor. Av det skälet är det viktigt att vara försiktig i bedömningen av hur många människor som kommer att delta från starten i IKS. Samtidigt är det viktigt att i kalkylerna redovisa antaganden och beräkningar som visar att systemet klarar en hög belastning.
Den Gallupundersökning som jag lät genomföra i september i år 2000 visade att 56 procent av de tillfrågade personerna var intresserade av att påbörja ett skattesubventionerat sparande för kompetensutveckling. Uppföljningar av tidigare genomförda systemförändringar har visat att uppskattningsvis tio till femton procent av de som säger sig vilja delta eller medverka också gör det från början. Om motsvarande resultat skulle gälla för kompetenssparandet innebär det att mellan sex och tio procent av alla i arbetskraften skulle påbörja ett sparande redan år 2002. Jag gör antagandet att antalet nyöppnade konton blir något högre eftersom det i förslaget ingår en startstimulans i form av en grundplåt. Stimulanserbjudandet gäller alla personer mellan 30 och 55 år med en taxerad inkomst som år 2000 låg mellan 50 000 och 216 000 kr och som påbörjar ett sparande under något av de tre första åren efter införandet.
Målet med IKS bör enligt min mening vara att alla i arbetskraften, både anställda och företagare, åtminstone någon gång under sitt yrkesverksamma liv sparar på ett kompetenssparkonto och använder de sparade pengarna till kompetensutveckling. I bedömningen av omfattningen och kostnaderna för systemet räknar jag optimistiskt med att målet nås inom en period på knappt femton år. Samtidigt måste jag i beräkningarna ta hänsyn till de budgetramar som är beslutade av regering och riksdag. Dessa innebär att det
finns ett utrymme på statsbudgetens inkomstsida på 1,15 mdkr årligen.
Jag föreslår dessutom att det tillskapas ett utrymme på ytterligare 300 miljoner kr för att ge möjlighet till subvention av arbetsgivaravgifterna vid arbetsgivares avsättningar till anställdas konton. Dessa bör, enligt mitt förslag finansieras genom att utnyttja en del av den skatteväxling som riksdagen beslutat skall genomföras under de kommande tio åren.
I beräkningarna av systemets kostnader har jag antagit att antalet nytillkommande sparare vart och ett av de första tre åren uppgår till motsvarande 15 procent av arbetskraften. Samtidigt bortfaller några varje år eftersom de utnyttjar sitt sparande eller helt enkelt upphör att spara. Därefter räknar jag med att tillkommande sparare håller sig på ca 10 procent av arbetskraften om året. Jag är medveten om att detta är ett optimistiskt antagande och att det är mycket troligt att startsträckan blir längre. När systemet väl är utbyggt innebär dessa antaganden att cirka hälften av arbetskraften sparar aktivt på ett kompetenssparkonto årligen. Tiden det tar att nå full omfattning kan med en försiktigare inledning ta längre tid. Jag har dock av försiktighetsskäl valt att redovisa en optimistisk kalkyl för att inte riskera att underskatta budgetbelastningen. Med en långsammare expansionstakt kommer belastningen på budgeten under inledningsskedet att bli något lägre. I bilaga 2 redovisas några beräkningar med alternativa antaganden om antal sparande, spartider och sparbelopp.
För att inte överskrida de beslutade ramarna har jag med den avsatta finansieringen beräknat kompetenspremien till 25 procent av inkomstbasbeloppet. Med den av mig föreslagna tilläggsfinansieringen skulle arbetsgivaravsättningarna dessutom kunna subventioneras med 10 procent av den del av avgiftsunderlaget som sätts in på anställdas konton. Kostnaderna för den uppskjutna beskattningen och avkastningsskatt i stället för konventionell beskattning är beräknad till omkring 120 miljoner kr årligen.
Skulle omfattningen av antalet sparare bli färre än vad jag antagit i mina bedömningar kommer budgetbelastningen till följd av kompetenspremien också att bli lägre. Kompetenspremiens storlek kan då ökas i motsvarande grad. Det är enligt min uppfattning önskvärt att kunna öka kompetenspremiens storlek även med ett stort antal sparare. Att höja den från föreslagna knappt 10 000 kr till 15 000 kr per år skulle kräva ytterligare 650 miljoner kr med oförändrade bedömningar i övrigt. Jag föreslår att regeringen undersöker möj-
ligheten att tillföra systemet även dessa medel men avstår från att lägga in dem i mina beräkningar.
5.2. Finansiella ramar
Mitt förslag: Finansieringen av IKS-systemet skall ske på statsbudgetens inkomstsida med 1,45 mdkr årligen. Riksdagen har redan fattat beslut om 1,15 mdkr för detta ändamål. Ytterligare 0,30 mdkr föreslås med avsikten att stimulera arbetsgivares medverkan. Dessa bör finansieras inom ramen för den gröna skatteväxling riksdagen beslutat om på 30 mdkr under en 10årsperiod.
Beslutade medel
I budgetpropositionen för 2000 avsatte riksdagen 1,35 mdkr för år 2000 och 1,15 mdkr årligen från och med år 2001 med syfte att stimulera individuell kompetensutveckling. Avsättningen gjordes på statsbudgetens inkomstsida.
Jag har bedömt att dessa medel räcker till finansiering av ett system med allmänt avdrag för kompetenssparande, subvention av skatten på avkastningen av sparade medel samt till en kompetenspremie i form av en skattereduktion. De reserverade medlen för åren 2000 och 2001 föreslås tas i anspråk till en grundplåt för att stimulera fler att börja spara.
Ytterligare medel
Stimulansen till arbetsgivarnas medverkan i det föreslagna systemet medför en extra belastning på de offentliga finanserna med knappt 300 miljoner kr årligen. Till detta föreslår jag att ytterligare medel reserveras på statsbudgetens inkomstsida. Dessa bör ingå som en del i den nu pågående gröna skatteväxlingen.
5.3. Antaganden om sparbeteenden
Mina antaganden: Under det inledande året 2002 kommer femton procent av arbetskraften att påbörja ett kompetenssparande. Andelen som påbörjar ett sparande kommer att kvarstå även under åren 2003 och 2004, för att därefter ligga på 10 procent av arbetskraften. Från och med år 2015 när systemet har stabiliserats kommer drygt halva arbetskraften att vara aktiva kompetenssparare. Spartid och sparbelopp kommer då att uppgå till i genomsnitt fem år respektive 7 000 kr. Arbetsgivarnas andel av sparandet uppgår till en tredjedel av detta belopp.
De finansiella effekter som följer på införandet av IKS-systemet beror i hög grad på hur många personer som kommer använda systemet och i vilken utsträckning. Av denna anledning måste bedömningar göras för var och en av de faktorer som har betydelse för belastningen på den offentliga sektorn. Dessa bedömningar kan även kompletteras med uppskattningar av tillförlitligheten och precisionen.
Eftersom de beteendeförändringar som följer på ett system av detta slag är svåra att förutse har jag valt en mycket försiktig metod. Jag har i stället valt att göra ett antal grundläggande antaganden om hur många personer som kommer att inleda en sparsekvens, under hur lång tid, och hur mycket de kommer att spara. Dessa antaganden skall ses som rejält tilltagna, och således är det mycket osannolikt att belastningen på den offentliga sektorn överstiger den ekonomiska ramen.
Med utgångspunkt från mina antaganden är det möjligt att beräkna de offentlig-finansiella effekter som följer under de kommande åren. Rent praktiskt görs detta i en simuleringsmodell, vilken mer utförligt beskrivs i bilaga 2. Mycket kortfattat kan metoden beskrivas som att för varje år genereras en population bestående av individer med ett sparbeteende enligt mina antaganden. Därefter kan de finansiella effekterna som följer av detta sparbeteende beräknas.
Antal sparare
Det första antagandet jag gör berör hur många personer som förväntas att inleda ett kompetenssparande. För detta ändamål utgår jag från antal löntagare och företagare under innevarande år. Denna grupp beräknas uppgå till ca 4,3 miljoner personer, och dess storlek förväntas vara i stort sett oförändrad under de kommande åren.
Beräkningarna grundas på antagandet att 15 procent av personerna i den aktuella gruppen varje år under de tre första åren påbörjar ett kompetenssparande, vilket motsvaras av närmare 650 000 personer per år. Därefter antar jag att andelen som årligen kommer att påbörja en sparsekvens minskar till 10 procent av arbetskraften.
En sparsekvens består av dels en sparperiod, dels en period med kompetensutveckling. Det är således inte nödvändigt att det öppnas ett nytt sparkonto för varje sparsekvens. Individen kan ju under tidigare år ha genomfört en eller flera sparsekvenser. Därmed är det möjligt att uppskatta andelen aktiva kompetenssparare av målgruppen som andelen nystartade multiplicerat med den genomsnittliga spartiden. Givet att en oförändrad andel av målgruppen initierar en sparsekvens och vid en oförändrad genomsnittlig spartid kommer andelen aktiva kompetenssparare att efter knappt femton år stabiliseras på en konstant nivå.
Spartid
Det andra antagandet som jag gör gäller längden på individernas spartider. Eftersom olika personer rimligen har olika syften med sitt kompetenssparande är en rimlig bedömning att även spartiderna kommer att skilja sig åt. Individernas spartider förväntas variera mellan allt från ett till omkring tjugo år. Inledningsvis kan det vara rimligt att tro att den genomsnittliga spartiden ligger omkring tre till fyra år. Den genomsnittliga spartiden kan dock antas öka allteftersom systemet har varit i gång. En anledning till detta är att somliga av de personer som påbörjade ett sparande med sikte på att få del av grundplåten avbryter sparandet åtminstone för en tid när de blivit berättigade till denna. Vidare torde förtroendet för systemet växa med tiden.
Figur 1: Antagen fördelning av spartidens längd för olika personer
I figur 1 ges en illustration av hur spartidens längd kan tänkas fördela sig för dem som sparar i IKS-systemet. En koncentration av spartider finns mellan fem och sex år. Tider överstigande 14 år är ovanligt varför dessa inte framträder i figuren. Under de inledande åren, med vilket avses åren fram till och med år 2015, kommer fördelningen av spartidens längd att påverka beräkningarna av den finansiella effekten av systemet. Därefter kommer enbart den genomsnittliga spartiden att inverka på beräkningarna.
Sparvolym
Det tredje antagandet gäller hur mycket de enskilda individerna kommer att avsätta till sitt kompetenssparande. I likhet med spartiden är det rimligt att anta att sparvolymen kommer att variera mellan olika personer. Spridningen på avsättningarna antas vara mellan 1 000 och 37 700 kr per år. Den genomsnittliga avsättningen förväntas inledningsvis vara drygt 3 000 kr. Ett par år senare beräknas den genomsnittliga avsättningen ha ökat till i genomsnitt
Antal personer
Spartidens längd
1
20
4 000 kr, för att efter ytterligare några år stabiliseras omkring 7 000 kr per år.
Figur 2: Antagande om fördelning av sparbeloppets storlek för olika personer
Antagandena om individernas sparbelopp grundar sig delvis på de resultat som framkommit i den genomförda Gallupundersökningen där en fråga var hur mycket man kunde tänka sig att spara per månad. Till största delen är dock antagandena grova uppskattningar av individernas beteenden.
De redovisade sparbeloppen inkluderar också arbetsgivarnas avsättningar, vilka i genomsnitt antas utgöra en tredjedel av de angivna beloppen. Denna andel antas följa i och med den nedsättning av socialavgifterna som medges för arbetsgivares avsättningar. Under antagande att arbetsgivarnas avsättningar i annat fall hade betalats ut i form av lön hade, i beräkningsavseende, dessa påverkat
Antal personer
Sparbeloppets storlek
1 000
37 700
inkomstskatten på samma sätt som om individen själv hade avsatt beloppet1.
Av figur 2 framgår hur de avsatta beloppens storlek antas fördela sig för olika individer. Dessa belopp antas stå i relation till den inkomst som individen har under innevarande år. I likhet med de avsatta beloppens storlek antas de deltagande individernas genomsnittliga inkomst vara något lägre under starten av systemet än för de personer som deltar några år senare. Andelen personer som betalar statlig inkomstskatt har antagits ligga närmare 15 procent av dem som sparar. Därigenom kommer beräkningarna även att beakta en rimlig fördelning mellan stat och kommun av den uppskjutna skatten.
För år 2000 beräknas andelen skattskyldiga för statlig inkomstskatt till omkring 18 procent. Som en del i den pågående skattereformen, med vilken avses kompensation för den allmänna pensionsavgiften och justering av skiktgränserna för statlig inkomstskatt, skall denna andel sjunka till 15 procent av de skattskyldiga med förvärvsinkomster.
5.4. Beskrivning av sparbeteendets effekter
Genomsnittliga effekter
Med antaganden om antal personer som under varje år inleder ett sparande och under hur lång tid som dessa personer kommer att spara är det möjligt att för varje år räkna ut både hur många aktiva sparkonton som finns och hur många konton från vilka det görs uttag. Enligt min inledande uppskattning kommer ca 650 000 personer att ingå ett sparande under det första året. Under den närmaste tioårsperioden växer antalet aktiva sparare till ca två miljoner individer.
Eftersom uttag tidigast tillåts efter ett års sparande kommer det inte att ske några uttag under det första året. Det andra året beräknas antal konton där uttag görs uppgå till ca 160 000 stycken. Att så många personer antas ta ut pengar redan efter ett års sparande hänger ihop med att den genomsnittliga spartiden inledningsvis
1 Lönekostnaden på lång sikt antas vara given, varför avsättningar på individernas sparkonton på sikt kommer att vältras över på löntagarna i form av minskade löner. Att lönekostnaderna uppvisar denna egenskap hänger ihop med att både företagens avkastningskrav och prisnivån är internationellt bestämda.
förväntas bli förhållandevis kort. Då systemet stabiliserats beräknas antal konton där uttag sker uppgå till ca 430 000 stycken per år.
Med utgångspunkt från antaganden om sparbeteendet för individer som samtidigt inleder en sparsekvens är det möjligt att för varje år beräkna storleken på både det genomsnittliga sparandet och det genomsnittliga uttaget per konto, se tabell 1. Det årliga sparandet beräknas under de närmaste knappa femton åren växa från drygt 3 000 till närmare 7 000 kr2.
De första uttagen från systemet, vilka förväntas ske under det andra året, beräknas i genomsnitt uppgå till drygt 4 000 kr. Å ena sidan medför den korta spartiden att beloppen blir förhållandevis låga, å andra sidan medför grundplåten att de blir något högre än de annars skulle ha blivit. Efter några år beräknas de genomsnittliga årliga uttagen att uppgå till ca 14 000 kr, och efter ytterligare några år till drygt 40 000 kr.
Tabell 1: Sammanfattning av effekterna av individernas sparbeteende
År Antal aktiva
sparkonton
Genomsnittligt sparande
Antal konton där uttag sker
Genomsnittligt uttag
tusen st
kr
tusen st
kr
2002
650
3 210
0
0
2003
1 130
3 190
160
4 510
2004
1 480
3 580
290
7 640
2005
1 590
4 090
320
9 540
2006
1 680
4 930
330
11 080
2007
1 790
5 670
320
13 990
2008
1 900
6 180
310
17 970
2009
2 010
6 520
310
22 320
2010
2 110
6 760
330
26 730
2011
2 170
6 900
360
31 160
2012
2 190
6 920
400
35 610
2013
2 210
6 970
400
36 820
2014
2 220
6 970
420
39 070
2015
2 230
6 940
410
40 590
Varaktigt 2 200
6 900
430
41 200
2 Grundplåten är inte inräknad i denna avsättning. Emellertid påverkar grundplåten det genomsnittliga uttaget som redovisas i den femte kolumnen i tabell 1.
Genom att summera antal konton där uttag har skett erhålls det antal sparsekvenser som IKS-systemet har producerat. Således beräknas antalet genomförda sparsekvenser år 2010 uppgå till över 2,1 miljoner stycken. Vid denna tidpunkt uppskattas det samtidigt finnas omkring två miljoner aktiva kompetenssparare.
Det är möjligt att utifrån gjorda antaganden få en grov uppskattning av den genomsnittliga spartiden genom att dela det genomsnittliga uttaget med det genomsnittliga sparandet. Således visar det sig att i början kan den genomsnittliga spartiden förväntas ligga på drygt två år, för att så småningom växa till drygt fem år.
Aggregerade effekter
IKS-systemet skall ha förmågan att kunna hantera ett förhållandevis högt sparande av ett mycket stort antal individer. Genom att använda uppgifterna ovan på de genomsnittliga beloppen och den genomsnittliga omfattningen kan sparandet beräknas på aggregerad nivå.
Tabell 2: Utveckling av sparande, uttag, grundplåt och behållning på aggregerad nivå
År Sammanlagt Sammanlagda Grundplåt Ackumulerade
sparande uttag
sparmedel
mdkr mdkr mdkr mdkr
2002
2,07
0,00
0,00
2,07
2003
3,61
0,72
1,54
5,82
2004
5,31
2,21
0,61
9,54
2005
6,50
3,11
0,30
13,50
2006
8,31
3,68
0,05
18,64
2007 10,15 4,53 0,00 24,89 2008 11,76 5,73 0,00 31,77 2009 13,14 7,10 0,00 38,89 2010 14,27 8,91 0,00 45,58 2011 15,03 11,27 0,00 50,88 2012 15,23 14,59 0,00 53,25 2013 15,48 15,07 0,00 55,46 2014 15,55 16,44 0,00 56,46 2015 15,55 17,01 0,00 56,92 Varaktigt 15,40 17,40 0,00 56,70
Inledningsvis beräknas de årliga insättningarna till IKS-systemet vara drygt tre mdkr. Successivt förväntas dessa att stiga till omkring 11 mdkr. Under motsvarande period beräknas uttagen stiga från drygt en mdkr till ca sex mdkr. Efter omkring knappt 15 år förväntas både sparande och uttag att stabiliseras runt 16 mdkr per år. Att de sammanlagda uttagen överstiger vad som samtidigt sparas under samma år beror på den avkastning som kan tillgodoräknas.
Summan av de ackumulerade sparmedlen kommer som en följd av det antagna sparbeteendet att växa under de första 15 åren för att så småningom uppgå till ca 56 mdkr. Ett tillskott till såväl sammanlagda uttag som ackumulerade sparmedel beräknas ske under de fyra år när vissa individer har möjlighet att tillgodogöra sig en grundplåt. Detta återspeglas emellertid inte i redovisningen av de sammanlagda sparade beloppen.
Finansiella effekter av uppskjuten beskattning m.m.
Beräkningen av finansiella effekter för den uppskjutna beskattningen görs med utgångspunkt från individens årsinkomst och avsättning till kompetenssparandet. Jag antar att individens beskattningsbara inkomst är densamma både vid avsättning till och uttag från sparkontot. Med andra ord, individen eftersträvar en jämnt fördelad inkomst över tiden. Skatteregler för år 2001 har använts.
Vid starten av IKS-systemet minskar skatteintäkterna till följd av den uppskjutna beskattningen med omkring en mdkr. Efter några år beräknas bortfallet öka för att som mest uppgå till knappt 2,5 mdkr under år 2009. När systemet så småningom kommer i balans år 2015 minskar den offentliga sektorns kostnader för den uppskjutna beskattningen, se figur 3. Den skattemässiga subventionen, vilken ligger i att avkastningsskattesatsen är bestämd till 15 procent, medför dock att kostnaden för systemet i ett långsiktigt perspektiv kan uppskattas till omkring 120 miljoner kr per år3. I beräkningarna hade denna kostnad uteblivit om
3 Eftersom avkastningen på sparmedlen avser ett skattesubventionerat sparande är det inte självklart hur kostnaden för subventionen av den uppskjutna beskattningen skall separeras från subventionen av den lägre skattesatsen. En reducerad skatt på avkastning leder bland annat till högre inkomstskatt i samband med uttag av sparade medel. För mer information se bilaga 2.
skattesatsen på avkastningen uppgått till 27 procent. Närmast liggande sparalternativet bedöms således vara en kapitalförsäkring.
Utvecklingen av kostnaden för den uppskjutna beskattningen förtjänar ett par kommentarer beträffande de inledande åren. Eftersom den genomsnittliga spartiden antas vara förhållandevis kort för de individer som börjar spara under år 2002 kommer de flesta av dem att ha tagit ut sina sparmedel redan före år 2006. Då uttag av sparmedel, inklusive avkastning och eventuell grundplåt, beskattas som inkomst av tjänst reduceras kostnaderna för den uppskjutna beskattningen under denna period. Detta visar sig i figur 3 som en viss inbromsning av de ökande kostnaderna under inledningsskedet.
De personer som efter några år går in i IKS-systemet antas ha en något längre genomsnittlig spartid än sina föregångare. Detta förklarar varför en relativt sett låg andel sparmedel tas ut för beskattning mellan åren 2006 och 2012. Gällande antaganden om individernas sparbeteende gör att det dröjer fram till år 2015 innan kostnaderna för den uppskjutna beskattningen ebbar ut.
De sparmedel som befinner sig i systemet kommer förr eller senare att tas ut för beskattning. Under spartiden har dessutom den genererade avkastningen, efter skatt, lagts till dessa medel. Således bör man ha i åtanke att de kostnader som inledningsvis belastar systemet, i ett senare skede torde medföra intäkter av en något högre storleksordning. Dock beror det exakta utfallet av många faktorer, bland annat av storleken på avkastningen och inkomstutvecklingen.
Figur 3: Finansiella effekter av uppskjuten beskattning samt reducerad skatt på avkastning
Finansiella effekter av arbetsgivarnas avsättningar
Jag har tidigare pekat på att delar av de sparade beloppen kommer från arbetsgivares insättningar till individens sparkonto. Dessa avsättningar, i likhet med individens egna, är föremål för uppskjuten beskattning varför de i den föregående analysen har behandlats som en integrerad del av sparandet. Arbetsgivare föreslås därtill få rätt till nedsättning av socialavgifterna och den allmänna löneavgiften som tas ut på dessa avsättningar. Nedsättningen skall uppgå till 10 procentenheter. Motsvarande nedsättning skall gälla även för den som betalar egenavgifter.
Den finansiella effekten som uppstår till följd av nedsättningen av arbetsgivaravgifterna redovisas i figur 4. Dessa beräkningar bygger bland annat på antagandet att en tredjedel av det årliga sparandet kommer från arbetsgivare. Underlaget för nedsättningen kommer från och med år 2015 och framåt att, enligt gjorda antaganden, uppgå till ca 5,1 mdkr, varför en nedsättning med 10 procentenheter medför en varaktig nettoeffekt på knappt
mdkr
-3.5 -3.0 -2.5 -2.0 -1.5 -1.0 -0.5
0.0 0.5 1.0
År
2000 2005 2010 2015 2020 2025 2030
300 miljoner kr. Hur denna effekt fördelas mellan kommunerna, pensionssystemet och staten återkommer jag till senare.
Figur 4: Finansiella effekter av nedsättningen av arbetsgivaravgifterna
5.5. Antaganden om uttagsbeteendet och dess effekter
Mina antaganden: Omfattningen av kompetensutveckling finansierad via IKS-systemet kommer år 2003 uppgå till fyra procent av heltidsarbete per individ. Under de närmast följande åren kommer omfattningen att växa stadigt för att år 2015 och därefter uppgå till 27 procent av heltidsarbete.
För att beräkna kostnaden för kompetenspremien, vilken ges i form av en skattereduktion, som individen erhåller för kompetensutveckling i samband med uttag av medel från kompetenssparsparkontot antar jag ett förhållande mellan kompetensutvecklingens omfattning, det uttagna sparbeloppet och individens inkomst. Vidare beaktas i beräkningarna möjligheten att kombinera kompetenssparandet med andra former av studiestöd.
mdkr
-0.30 -0.25 -0.20 -0.15 -0.10 -0.05
0.00
År
2000 2005 2010 2015 2020 2025 2030
Jag bedömer att många av dem som använder sig av IKS kommer att göra detta i syfte att undvika ett inkomstbortfall under själva utbildningen. Emellertid kommer somliga personer att ha möjlighet att komplettera med studiestöd. Därför är det rimligt att vid dessa kostnadsberäkningar anta att uttagen från systemet inte till fullo täcker inkomstbortfallet.
Av denna anledning antas att uttagen i genomsnitt täcker 50 procent av den ordinarie lönen (observera att andelen mäts i förhållande till helårs- och heltidsarbete). Detta innebär att de sparade medlen räcker längre och att fler personer kan kompetensutveckla sig under en längre tid. Det innebär samtidigt att beräkningarna innehåller en försiktighetsmarginal. En överskattning av individens utbildningslängd gör ju att kostnaden för kompetenspremien kommer att överskattas.
Kort spartid innebär att omfattningen av kompetensutvecklingen per individ som deltar i sådan under år 2003 kan beräknas till ca fyra procent av motsvarande heltids- och helårsarbete. I stort sett kan en fördubbling förväntas ske under år 2004. Därefter kommer omfattningen växa stadigt för att år 2015 och framöver vara ca 27 procent av heltids- och helårsarbete.
Då kompetenspremien är knuten direkt till omfattningen av kompetensutvecklingen kommer de erhållna premierna inledningsvis att vara små. När systemet har stabiliserats beräknas kompetenspremierna i genomsnitt per person uppgå till omkring 2 500 kr per år.
Finansiella effekter av kompetenspremien
Liksom vid tidigare beräkningar av den ekonomiska konsekvensen av individernas beteenden på den offentliga sektorns finanser summerar jag även här de enskilda individernas intäkter och kostnader. Därmed följer, av givna antaganden, att från och med år 2003 minskar skatteintäkterna stadigt för att år 2015 ha reducerats med ca 1 mdkr, se figur 5. Denna finansiella effekt dröjer sig sedan kvar för att ge ett varaktigt bortfall av statens skatteintäkter.
Som en följd av att både antal uttag och storleken på de uttagna beloppen förväntas bli jämförelsevis låga under starten av systemet beräknas kostnaden för kompetenspremien under större delen av 00-talet understiga en halv mdkr per år. Det bör samtidigt påpekas att kostnaderna för skattereduktionen under inledningsskedet är
beroende av spartidernas längd. Den förhållandevis snabba kostnadsutvecklingen under år 2004 och 2005 beror av att det stora flertalet individer under denna period antas ha korta spartider.
Figur 5: Finansiella effekter av kompetenspremien
5.6. Sammantagen finansiell effekt av IKS
Mina antaganden: År 2002 när systemet startas kommer den finansiella belastningen till följd av IKS på den offentliga sektorn att vara drygt 700 miljoner kr. Under de följande åren kommer belastningen successivt att öka för att efter omkring sju år uppgå till som mest tre mdkr. Därefter vänder den negativa kostnadsutvecklingen för att från år 2015 och framåt stabiliseras kring 1,45 mdkr årligen.
mdkr
-1.2 -1.0 -0.8 -0.6 -0.4 -0.2
0.0 0.2
År
2000 2005 2010 2015 2020 2025 2030
Konsoliderad offentlig sektor
Summering av de finansiella effekterna för den uppskjutna beskattningen, avkastningsskatt i stället för konventionell beskattning, nedsättningen av arbetsavgifterna samt kostnaderna för kompetenspremien ger den sammanlagda kostnaden för IKS-systemet.
Figur 6: Sammanlagda finansiella effekter av IKS-systemet exklusive nedsättning av arbetsgivaravgifterna
Låt mig inledningsvis visa på den offentlig-finansiella effekten utan hänsyn tagen till nedsättningen av arbetsgivaravgifterna. Jag låter i redovisningen det antagna sparbeteendet ligga fast (beräkningar vid förändrade antaganden redovisas i bilaga 2). Figur 6 visar hur den sammanlagda finansiella effekten utvecklar sig under de närmaste decennierna. Under inledningsskedet beräknas denna effekt kunna uppgå till omkring tre mdkr. De genomsnittliga årliga kostnaderna för systemet, när det väl har stabiliserats, kommer att hålla sig inom den ekonomiska ramen på 1,15 mdkr.
För att ge en mer fullständig bild av de finansiella effekterna av IKS-systemet måste även effekterna, till följd av mitt förslag, av den föreslagna nedsättningen av socialavgifterna tas med i beräk-
mdkr
-3.5 -3.0 -2.5 -2.0 -1.5 -1.0 -0.5
0.0
År
2000 2005 2010 2015 2020 2025 2030
ningarna. Detta redovisas i figur 7. I jämförelse med figur 6 har det skett en successiv förskjutning nedåt av den sammanlagda finansiella effekten som från och med år 2015 uppgår till ytterligare knappt 300 miljoner kr.
Figur 7: Sammanlagda finansiella effekter av IKS-systemet inklusive nedsättning av arbetsgivaravgifterna
Den finansiella ramen för ett system av den aktuella typen, där även arbetsgivarnas avsättningar subventioneras, behöver uppgå till ca 1,45 mdkr årligen. I samband med starten av systemet kan, under några år, den finansiella belastningen för den offentliga sektorn komma att uppgå till knappt tre mdkr. Belastningen kommer sig av den uppskjutna beskattning på sparmedel som förr eller senare kommer att tas ut och då beskattas som inkomst av tjänst.
mdkr
-3.5 -3.0 -2.5 -2.0 -1.5 -1.0 -0.5
0.0
År
2000 2005 2010 2015 2020 2025 2030
Fördelning av den finansiella effekten mellan olika sektorer
Presentationen av de finansiella effekterna av systemet har fram tills nu enbart berört nettoeffekten för den konsoliderade offentliga sektorn. Emellertid är det så att effekterna på kommunerna, pensionssystemet och staten förväntas gå åt olika håll. Dessutom förändras balansen mellan dessa kostnader över tiden.
Anledning till att kostnaderna fördelas olika mellan sektorerna är att vissa skatter och avgifter, så som skatten på avkastning, går till staten, medan andra skatter och avgifter går till kommunerna och pensionssystemet. Exempelvis medför det allmänna avdraget att staten och kommunerna i samband med avsättningar går miste om skatteintäkter vilka återfås i samband med uttag. Emellertid medför den reducerade avkastningsskatten att en omfördelning av skatteintäkter uppstår från staten till kommunerna. En ytterligare omfördelning från staten till kommunerna uppkommer i samband med nedsättningen av socialavgifterna, vilket beror av löneövervältringen.
Av figur 8 framgår det att under de första två åren kommer IKSsystemet att medföra en finansiell belastning på kommunerna på omkring 700 miljoner kr. Denna belastning beräknas därefter stiga för att kulminera efter fem år till något över 1,5 mdkr. Från och med år 2015 beräknas utvecklingen ha stabiliserats och därefter kvarstår en positiv effekt av storleksordningen en halv mdkr per år.
Inverkan på pensionssystemet är mycket liten, en svag positiv effekt på ca 50 miljoner kr. Effekten har sin grund i den övervältring på lönesumman som antas följa av en nedsättning av arbetsgivaravgiften. När individerna så småningom går i pension kommer detta tillskott att användas för finansiering av de ökade pensionsrätterna.
För statens del leder IKS-systemet till en gradvis ökande belastning som från och med år 2010 uppgår till knappt två mdkr. Till stora delar kan kostnadsutvecklingen förklaras av tre faktorer, kompetenspremien, nedsättningen av arbetsgivaravgifterna och nedsättningen av skatten på avkastningen. Sett till storleken är det kompetenspremien som ger det enskilt största bidraget, omkring hälften, av den finansiella effekten. Därefter kommer förskjutningen av skatter till förmån för kommunerna som utgör drygt en halv mdkr. Slutligen bidrar nedsättningen av arbetsgivaravgifterna med knappt 300 miljoner kr och den lägre skattesatsen på avkast-
ning med drygt 120 miljoner kr till den finansiella effekten för staten.
Figur 8: Uppdelning av den sammanlagda finansiella effekten på olika delar av den offentliga sektorn
Variabiliteten i den finansiella belastningen på kommunerna som följer av IKS-systemet är inte önskvärd. Jag föreslår därför att regeringen i inkomstskatteutjämningen utjämnar inkomsterna för kommunerna så att deras inkomster blir neutrala med avseende på den uppskjutna skatten, allt i enlighet med finansieringsprincipen.
I bilaga 2 redovisas några alternativa beräkningar av den finansiella effekten där antaganden om antal sparande, spartider och sparbelopp varierar något.
5.7. Samhällsekonomiska effekter av IKS
Jag har tidigare redogjort för motiven för att införa ett system med subventionerad kompetensutveckling för vuxna. Dessa motiv är i hög grad samhällsekonomiska till sin karaktär. Det handlar om att allmänt höja arbetskraftens kompetensnivå och att förbättra
mdkr
-2.5 -2.0 -1.5 -1.0 -0.5
0.0 0.5 1.0
År
2000 2005 2010 2015 2020 2025 2030
Pensionssystemet
Kommunerna
Staten
arbetsmarknadens funktionssätt. Det ger i sin tur förutsättningar för en långsiktigt högre ekonomisk tillväxt. Att på basis av den kunskap som inom den ekonomiska forskningen finns om samband mellan utbildning och tillväxt i förväg kvantifiera de samhällsekonomiska effekterna av IKS bedömer jag som helt omöjligt.
De samhällsekonomiska effekterna kommer att vara avhängiga hur väl IKS-systemet lyckas bli etablerat och till vilka former av kompetensutveckling det används. Eftersom det saknas erfarenhet av ett liknande system såväl i Sverige som i andra länder har jag varit hänvisad till grova uppskattningar. Mot bakgrund av svaren i Gallupundersökningen är jag dock övertygad om att den individuella kompetensutvecklingen kommer att växa och att IKS-systemet kan innebära en icke obetydlig stimulans av den utvecklingen.
Som jag också anfört tidigare finns det samhällsekonomiska kostnader förenade med en subvention av kompetensutveckling. Den viktigaste kostnaden är den arbetstid som eventuellt går förlorad när mer tid avsätts för kompetensutveckling. Jag har tidigare i detta kapitel redovisat en offentligfinansiell kalkyl över IKS-systemet. Denna baseras på en rad antaganden, bl.a. om kompetensutvecklingens omfattning.
Av figur 5 ovan framgår storleken på det skattebortfall som är direkt knutet till kompetenspremien. Eftersom detta står i direkt proportion till antalet studieveckor som kompetensutvecklingen anses motsvara beskriver kurvan även de antaganden jag gjort om den samlade omfattningen på kompetensutvecklingen. Dessa antaganden innebär att kompetensutvecklingen under år 2005 omfattar motsvarande 850 000 studieveckor. Omräknat till timmar med antagande om en genomsnittlig veckoarbetstid på 37 ½ timmar motsvarar detta ca ½ procent av den totala volymen arbetade timmar i ekonomin. Denna andel stiger till drygt en procent år 2010 och stabiliseras på nivån 2–2½ procent år 2015. Dessa tal anger således den reduktion av arbetade timmar som skulle bli fallet om varje kompetensutvecklingsvecka motsvarades av en vecka mindre i arbete.
Detta får emellertid betraktas som den maximalt möjliga effekten. Det finns inget krav på att avstå förvärvsarbete för att få kompetenspremien. Det kommer, enligt min bedömning, att vara vanligt att kompetensutvecklingen sker vid sidan av förvärvsarbete. Därtill kommer att alternativet för många av dem som genomgår kompetensutveckling med IKS inte är förvärvsarbete, utan förtidspension, arbetslöshet etc.
Det direkta bortfallet av arbetade timmar, som på sikt kan antas ge motsvarande bortfall av produktion, kommer därför att vara betydligt mindre. Jag bedömer att en rimlig uppskattning är att det långsiktiga bortfallet av arbetade timmar kan uppgå till en procent.
Denna samhällsekonomiska kostnad skall ställas mot de samhällsekonomiska vinster som en utökad kompetensutveckling är förenad med. Jag bedömer att dessa vinster potentiellt kan vara mycket stora. Kompetensutveckling bidrar till ökad rörlighet på arbetsmarknaden och ger bättre förutsättningar att undvika flaskhalsproblem. Vidare stärks möjligheterna för stora grupper att undvika förtidspensionering och stanna kvar längre i arbetslivet. Därtill skall läggas vinster i form av högre produktivitet som en högre kompetensnivå är förenad med. Jag bedömer att dessa positiva effekter väl överväger bortfallet av arbetstimmar.
6. En utmaning för utbildningssektorn
Jag beskrev i delbetänkandet min bedömning av hur IKS kommer att påskynda och förstärka en utveckling som pågår inom utbildningssektorn. IKS kommer att bidra till en ökad efterfrågan på nya utbildningar och nya kombinationer. Yrkesverksamma, vare sig de tar ledigt för studier eller väljer att kombinera studier och arbete, kommer att kräva nya former och flexibla metoder för att kunna ta del av utbildningen. Därför måste utbildningsanordnarna kunna erbjuda utbildning hela året, på kvällar och helger, men också på deltid under dagarna i kombination med arbete.
Det handlar också om att erbjuda utbildning där det går att kombinera självstudier, mindre grupper, lärar/handledarledda studier med olika former av distansstudier. Inte minst Internetbaserad utbildning där individen själv styr sitt lärande tror jag kommer att efterfrågas i mycket större omfattning än vad som skett hittills. Efterfrågan kommer att bidra till en mångfald av olika utbildningsanordnare.
Jag är övertygad om att många som kommer att delta i IKS kommer att efterfråga det utbud som den reguljära utbildningen i dag erbjuder. Den har en kvalitet och ett innehåll som många individer känner till och har förtroende för och leder i de flesta fall fram till betyg eller godkända examina. IKS kommer också att stimulera utvecklingen av andra utbildningsalternativ i den mån de anpassar sitt utbud till individens behov. Om inte den reguljära utbildningen kan förnya sitt sätt att erbjuda och bedriva utbildning så kommer den enligt min bedömning snabbt att ersättas av andra aktörer. En sådan utveckling pågår bl.a. i Japan, där de inhemska universiteten konkurreras ut av amerikanska, kanadensiska och australiensiska universitet som erbjuder utbildning i nya former och till lägre pris.
Utvecklingen inom utbildningssektorn kan beskrivas som en förskjutning från utbudssidan, där kunskap har genererats och
levererats på ungefär samma sätt år efter år, till en föränderlig, flexibel och individuell efterfrågan. Ny teknik är en viktig orsak till denna förskjutning. Men lika viktigt är sättet att organisera utbildningen, nya infrastrukturer, internationaliseringen och inte minst de ökande kraven från individer och arbetsgivare. Utvecklingen går från teaching till learning. Lärarnas roll förändras. De blir mentorer som tillsammans med eleverna (oavsett ålder) utforskar, granskar, diskuterar och ifrågasätter fakta. Nya pedagogiska metoder, arbetssätt och verktyg för lärande utvecklas i snabb takt. Det i sin tur förändrar utformning och upplägg av kurser och program, betygssystem liksom metoderna för examination och validering av kunskaper.
Jag ser det individuella kompetenssparandet som ett incitament som ytterligare bidrar till att förstärka denna förskjutning från utbud av utbildning till individuellt anpassad kompetensutveckling. Ett flexibelt sparande som individen kan använda när han eller hon bäst behöver det är en viktig komponent för att realisera det livslånga lärandet. Det ställer nya krav på utbildningsanordnarna att tillhandahålla utbildning i nya former och på flexibla tider. Det ställer också krav på en fristående, professionell vägledning och rådgivning eftersom valalternativen ökar och utbildningarna i många fall blir allt svårare att bedöma på egen hand.
6.1. Beredskap i utbildningssektorn
Det finns anledning att tro att många av spararna kommer att vilja utnyttja sitt IKS för kurser och program inom det reguljära utbildningssystemet. I den Gallupundersökning som utredningen lät genomföra i september (bilaga 3) svarar 30 procent av de tillfrågade att man skulle använda sitt IKS till högskolestudier. 44 procent svarar kortare eller längre kurser i specifikt ämne där man också kan förmoda att det till stor del handlar om utbildningar som finns inom ramen för gymnasieskolan eller högskolans reguljära utbud.
Utredningen har haft täta kontakter med olika företrädare inom utbildningsområdet under arbetets gång och det är glädjande att kunna konstatera att det enligt min bedömning finns både vilja och beredskap hos utbildningsanordnarna att utveckla verksamheten för att möta behoven hos framtidens yrkesverksamma.
Folkbildningsrådet skriver i sitt remissvar till delbetänkandet att ”studieförbund och folkhögskolor redan har en förmåga att snabbt och flexibelt och utan bundenhet av statliga läroplaner forma utbildningar på alla nivåer och inom alla studieområden”. Samtidigt framhåller Folkbildningsrådet vikten av att det sker en samordning av statens insatser så att inte hinder mellan olika regelverk uppstår som försvårar medborgarnas tillgång till olika utbildningsmöjligheter.
Distansutbildningsmyndigheten (Distum), vars uppdrag handlar om att utveckla flexibla studiemodeller, ser IKS som en viktig komponent för livslångt lärande. Distum skriver i sitt remissvar att man välkomnar en översyn av det nuvarande regelsystemet och är berett att aktivt deltaga i ett sådant arbete.
Den kommunala vuxenutbildningen har en lång tradition av att erbjuda kurser på gymnasienivå i former som är anpassade till vuxna yrkesverksammas förutsättningar och behov. Denna utveckling har förstärkts med tillkomsten av Kunskapslyftet.
Mitt intryck är att också högskolan ser positivt på IKS. Den 13 oktober arrangerade IKS-utredningen tillsammans med Sveriges universitets- och högskoleförbund, Industriförbundet och Lunds universitet en konferens på temat ”Kommer det individuella kompetenssparandet att förändra högskolan?” Vid konferensen var huvuddelen av landets universitet och högskolor representerade. Där fick jag klart besked från den akademiska världen. Det finns en medvetenhet inom högskolan om att det behövs både förändringar och kompletteringar inom utbildningarna för att möta de yrkesverksamma studenternas behov. Flera av dessa förändringar kan genomföras inom ramen för dagens regelsystem men det finns också hinder som kräver en närmare belysning.
6.2. Snabb expansion inom utbildningssektorn
I arbetslivet ser vi hur ansvarstagande breddas på alla nivåer vilket ställer högre krav på individen. Jag konstaterar att gymnasial utbildningsnivå numera är ett grundkrav inom nästan alla yrken vilket är ett viktigt skäl till den omfattande nationella satsningen på vuxenutbildning som sker inom ramen för Kunskapslyftet.
Flera högskoleutbildningar har förlängts och fördjupningar i olika ämnen blir allt vanligare. Sjuksköterskor och receptarier har fått utbildningen förlängd med ett helt år. För några år sedan fick högskolestudenter jobb efter avslutad kandidatexamen (3 år) i
samhällsvetenskapliga och ekonomiska ämnen. I dag kräver många arbetsgivare en magisterexamen (4 år) i samma ämne. Forskarutbildningen är i dag lika vanlig som gymnasieutbildningen var på 1950-talet.
Förutom förlängning och fördjupning av många utbildningar sker också en satsning på bredden. Antalet registrerade deltagare i reguljär utbildning har nästan fördubblats under 1990-talet. Den allra största ökningen har skett inom den gymnasiala delen där antalet individer inom Komvux ökade från 130 000 (1991) till närmare 235 000 (1999). Den högre utbildningen har också byggts ut kraftigt under 1990-talet vilket har resulterat i att Sverige nu tar igen det försprång som flera andra länder har när det gäller antal individer med akademisk utbildning. Idag finns mer än 300 000 studenter vid landets universitet och högskolor. Antalet studerande i grundutbildningen har ökat med närmare 60 procent sedan 1990.
Vid sidan av traditionell gymnasie- och högskoleutbildning utvecklas också nya verksamheter. Sedan 1996 bedrivs en försöksverksamhet med kvalificerad yrkesutbildning (KY). Övergripande mål för KY är att den skall ge sådana fördjupade teoretiska och praktiska kunskaper som krävs för att självständigt eller i arbetslag utföra kvalificerade uppgifter i en modernt organiserad produktion av varor och tjänster. En tredjedel av utbildningstiden genomförs i form av lärande på en arbetsplats. KY kan anordnas av både statliga högskolor, kommuner, landsting och privata anordnare. KY finansieras med statsbidrag och deltagarna är berättigade till statligt studiestöd.
Högskolor och universitet försöker möta kraven i arbetslivet genom att erbjuda uppdragsutbildning i nya former. Flera högskolor har startat aktiebolag som förutsätts bedriva kommersiell verksamhet inom uppdragsforskning och tjänsteverksamhet av olika slag. De genomsnittliga intäkterna från uppdragsutbildningen uppgår till två procent av högskolans totala intäkter. Det motsvarar 1,6 procent av den totala svenska personalutbildningsmarknaden.
6.3. Begränsningar i den reguljära utbildningen
Min bedömning: Den reguljära utbildningen inom kommunal vuxenutbildning och högre utbildning har goda förutsättningar att möta de yrkesverksammas behov av kompetensutveckling.
Det finns dock anledning att se över vissa begränsningar, så som resurstilldelningssystemet för högskolan och enskilda individers tillträde till uppdragsutbildning. Detta bör prövas i ett vidare utbildningspolitiskt sammanhang.
För att få klarhet i vilka regler inom det reguljära utbildningsväsendet som upplevs som hinder för arbetsgivare, anställda, egenföretagare men också för utbildningsanordnarna gav jag i uppdrag åt Statskontoret att kartlägga hindren och att komma med förslag till åtgärder. I uppdraget ingick också att lyfta fram goda exempel på utbildningar som både till innehåll och utformning svarar upp mot behoven hos yrkesverksamma individer. Statskontorets material baseras huvudsakligen på intervjuer med arbetsgivarorganisationer, fackförbund, myndigheter och intresseorganisationer inom utbildningsområdet samt skolor och universitet. Flera goda exempel redovisas utifrån kriterierna marknadsföring/behovsinventering, distributionsformer samt integration med yrkeslivet. Den 18 oktober lämnade Statskontorets över promemorian ”IKS och reguljär utbildning. Begränsningar – Hinder – Utmaningar” till utredningen (bilaga 4).
De synpunkter som högskolorna lyfte fram vid konferensen i Lund stämmer väl överens med Statskontorets slutsatser. I huvudsak är det fyra regelområden som enligt Statskontoret har stor betydelse för hur den reguljära utbildningen kan utvecklas för att bättre svara upp mot de yrkesverksammas kompetensutvecklingsbehov. De fyra områdena är:
Finansiering Antagning, behörighet och urval Utbildningarnas inriktning, form och förläggning Ledighet för studier
6.3.1. Finansiering
En fråga som hamnar i fokus när det gäller kompetensspararens möjlighet att finansiera reguljär utbildning handlar om rätten att bedriva uppdragsutbildning. Detta regleras i lagen om uppdragsutbildning, (SFS 1991:1109). Därutöver finns särskilda förordningar för det offentliga skolväsendet, statens skolor för vuxna samt för högskolan. Ett av huvudvillkoren för uppdragsutbildning är att ”ersättning får utgå från annan uppdragsgivare än enskild för vars
räkning utbildning anordnas för personer som uppdragsgivaren utser”. De offentliga utbildningsanordnarna har med andra ord inte rätt att ta betalt för utbildningar där enskilda individer står som uppdragsgivare.
Statskontoret pekar i sin rapport på att en ökad efterfrågan på utbildning från allt fler yrkesverksamma individer kommer att kräva att mer resurser tillförs det reguljära utbildningssystemet. För att värna det offentliga åtagandet måste man antingen hitta nya finansieringskällor eller prioritera om inom befintliga ramar.
Begränsade möjligheter att ta ut avgifter har identifierats som ett hinder för att ytterligare individanpassa reguljär utbildning. Ett annat hinder som Statskontoret tar upp handlar om själva resurstilldelningssystemet. Mål- och resultatstyrningssystemet i högskolan är inte utformat för att möta yrkesverksamma individers behov. Högskolorna får bästa utdelning genom att producera långa, sammanhängande utbildningar som stimulerar studenterna att ta poäng och få godkänd tentamen. Dagens styrsystem kan givetvis vara rationellt utifrån grundutbildningens behov men det borde, enligt Statskontoret, också löna sig för högskolan att utveckla flexibla och kortare kurser. För många yrkesverksamma är det inte lika väsentligt att ta poäng och fullfölja en hel kurs fram till godkänd tentamen. Statskontoret föreslår därför att styrsystemet bör kompletteras så att det också tar hänsyn till yrkesverksammas behov.
6.3.2. Antagning, behörighet och urval
Statskontoret belyser reglerna för antagning, behörighet och urval till reguljär utbildning. Det individuella kompetenssparandet kommer att innebära att individer med vitt skilda utbildningsbakgrunder och yrkeserfarenheter vill använda sina sparpengar för studier inom det reguljära systemet. Det bör vara en självklar utgångspunkt att ingen skall behöva använda sitt IKS för att läsa in kunskaper som man redan besitter. IKS ställer därmed ökade krav på att synliggöra och godkänna reella kunskaper vid antagning till olika utbildningar. IKS förstärker behovet av ett nationellt system för validering av vuxnas reella kunskap och kompetens.
Invandrare med utländsk examen tas inte tillräckligt tillvara på den svenska arbetsmarknaden. Många nya svenskar måste börja om från början eller åtminstone komplettera stora delar av en utbild-
ning för att få arbeta inom sitt yrke eller kompetensområde trots flera års erfarenhet. Ett flexibelt system som validerar individens reella kompetens möjliggör för många fler att komplettera just de delar som fattas. Det i sin tur gynnar mångfald både inom utbildningssystemet och på arbetsmarknaden.
Utredningen om validering av vuxnas kunskap och kompetens (U 1999:06) kommer enligt vad jag erfarit att lägga förslag om ett system för validering på nationell nivå. För individen handlar det dels om validering av kunskaper och kompetenser för att få betyg som ger behörighet för vidare studier, dels om att få ett kompetensbevis, yrkesbevis eller branschcertifikat av något slag. Det handlar också om nya pedagogiska grepp så att utbildningarnas upplägg och genomförande kan ske i förhållande till individens förutsättningar och förkunskaper.
6.3.3. Utbildningarnas inriktning, form och förläggning
Statskontoret konstaterar i rapporten att det inte finns några formella hinder inom vare sig Komvux eller högskolan för att utveckla kurser på flexibla tider eller i annan form. Däremot kan det finnas traditioner och värderingar inom det reguljära utbildningssystemet som gör att utvecklingen inte kommit igång i samma utsträckning som i andra länder. Både Komvux och högskolans företrädare är eniga om att framtidens behov av kompetensutveckling för yrkesverksamma kommer att påskynda utvecklingen av otraditionella utbildningsformer.
I USA finns en lång tradition av samarbete mellan skola, näringsliv, fackförbund och offentlig sektor för att anpassa utbildningarna till individens behov. Community Colleges är en utbildningsform som vunnit popularitet hos många amerikaner eftersom den erbjuder ett flexibelt kursutbud som gör det möjligt att kombinera arbete och studier. Många studenter kommer tillbaka för vidareutbildning flera gånger under livet och deltidsstudier är den vanligaste formen. Flera kursmoment erbjuds med hjälp av CD-rom eller via Internet. Flera colleges kan också samarbeta inom en region så att individen kan följa kurser där det passar bäst, i närheten av hemmet eller nära arbetsplatsen. Ofta har studenten tillgång till en elektronisk kursplan som registrerar de moment som är genomförda.
Det är också mycket vanligt att arbetsgivarna antingen finansierar utbildningen eller stöttar genom att individen får studera på arbetstid. Fackförbund och arbetsgivare i olika branscher utvecklar kurser i samarbete med Community Colleges eller andra universitet och därmed får individen tillgång till en utbildning och kan ta en examen som erkänns i hela branschen.
En utveckling i denna riktning pågår även i Sverige. Det gynnar alla parter om man gemensamt utvecklar nya strukturer och strategier för lärande och kompetensutveckling. Min förhoppning är att IKS ytterligare förstärker ett sådant samarbete och stimulerar en utveckling av gemensamt ansvar för det livslånga lärandet.
6.3.4. Ledighet för studier
Statskontoret tar också upp tillämpningen av lagen om ledighet för studier vid uttag från IKS och vilka effekter det kan tänkas få på arbetsmarknaden. Det är främst företrädare för de små företagen som befarar att ett utbyggt IKS kan komma att leda till omfattande frånvaro på arbetsplatserna. Arbetsgivare och arbetstagare i små företag är emellertid vana vid att i det dagliga samarbetet se till både verksamhetens och arbetsplatsens bästa. Effekterna av IKS och villkoren för småföretag och egenföretagare behandlas vidare i kapitel 9.
Statskontorets rapport bekräftar den ståndpunkt som jag redovisade i delbetänkandet när det gäller studieledighetslagen. Jag utgick i delbetänkandet från att dagens regler för studieledighet skulle gälla även för IKS och att några särbestämmelser inte var motiverade. Jag står därför fast vid denna ståndpunkt, men anser att det finns anledning att följa utvecklingen och redan från start studera vilka effekter IKS får för de mindre företagen, bl.a. när det gäller tillämpningen av studieledighetslagen. I kapitel 11 behandlar jag de frågor och områden som jag anser bör bli aktuella för uppföljning och utvärdering. Småföretagens situation är en viktig fråga i detta sammanhang.
Jag kan konstatera att det finns både beredskap och vilja inom det reguljära utbildningssystemet att möta de yrkesverksammas behov. Flera av de föreslagna förändringarna kan åstadkommas inom ramen för dagens regelsystem, men det finns också områden där Statskontoret föreslår ändringar i dagens regelverk.
Jag är medveten om att Statskontorets förslag måste sättas in i ett större perspektiv. Det reguljära utbildningsväsendet har ett vidare ansvarsområde och måste ta hänsyn till fler grupper än de yrkesverksamma. Jag anser dock att de förslag som Statskontoret pekat på är väl motiverade utifrån IKS-systemets behov. Det ligger emellertid inte inom mitt uppdrag att föreslå generella regeländringar inom utbildningsområdet. Jag överlåter därför åt Utbildningsdepartementet och berörda myndigheter att besluta om hur den reguljära utbildningen ytterligare kan anpassas till de yrkesverksammas behov och föreslå eventuella regeländringar. Statskontorets PM är därför överlämnat till Utbildningsdepartementet för sedvanlig beredning.
6.4. Trender inom kompetensutvecklingsområdet
Tillsammans med utredningarna om Vägledning i skolväsendet (U 1999:11) och Validering av vuxnas utbildning och kompetens (U 1999:06) gav IKS-utredningen i uppdrag åt konsulten Börje Svensson att göra en omvärldsanalys av den nya utbildningsmiljö som växer fram. I rapporten ”Aktuella trender inom kompetensutvecklingsområdet” (SOU 2000:115) ger Svensson en bild av vad som händer inom personalutbildning och kompetensutvecklingsområdet både i Sverige och i ett internationellt perspektiv. Rapporten ger inblickar i vad som pågår på olika håll när det gäller vägledning och validering av vuxnas kunskap och kompetens.
Svensson ger i rapporten en bild av en omfattande marknad som växer och förändras i snabb takt. Företagens personalutbildning är givetvis i fokus för de privata aktörerna men även kommuner, landsting och stat köper tjänster av privata utbildningsanordnare, både i rollen som arbetsgivare men också för att utveckla den offentliga utbildningen på olika nivåer. Utbildningsföretagen på den svenska marknaden kan enligt Svensson delas in i följande huvudkategorier:
Traditionella utbildningsföretag där klassrumsbaserad undervisning dominerar Utbildningsföretag med en mix av traditionell och teknikbaserad undervisning Utpräglade e-learningföretag Företag som driver skolor i vinstsyfte
Den största gruppen privata utbildningsanordnare i Sverige är studieförbunden som bedriver drygt 330 000 studiecirklar per år med en bred spridning över landet. Många av cirklarna är inriktade mot personlig utveckling, men studieförbunden är också stora aktörer när det gäller yrkesinriktad utbildning.
Fackförbunden bedriver utbildning i egen regi eller uppdrar åt olika aktörer att erbjuda medlemmarna utbildning och kompetensutveckling. Det finns också privata aktörer på den svenska marknaden som erbjuder utbildning i samarbete med utländska universitet.
Det växer dessutom fram en mängd företag som erbjuder utbildning i nya former. Lernia och Bure är företag som bedriver en mix av klassrumsbaserad och teknikstödd utbildning. M2S, Enlight Interactive och AcadeMedia är exempel på svenska börsnoterade elearningföretag.
Fristående skolor och KY-utbildningar har medfört att marknaden för vinstdrivande skolföretag har fått en snabb ökning. Som en följd av Kunskapslyftet har andelen övriga utbildningsanordnare vuxit mycket kraftigt inom den kommunala vuxenutbildningen De största aktörerna inom fristående för- och grundskolor är Bure utbildning, Praktikertjänst och Kunskapsskolan. KY-utbildningar genomförs av bl.a. Masters of Media och Hyper Island School of New Media.
Jag är övertygad om att IKS kommer att förstärka utvecklingen av olika alternativ som kan erbjuda utbildning i nya former och utifrån individens önskemål. Den privata utbildningsmarknaden är enligt många bedömare den snabbast växande sektorn i de ledande industriländerna.
6.5. Personalutbildning
Under första halvåret 2000 deltog 40 procent av alla förvärvsarbetande svenskar i någon form av personalutbildning enligt SCB:s personalutbildningsstatistik. Vanliga ämnesområden för personalutbildning är data, företagsekonomi, handel och kontor samt medicin, hälsa och vård av sjuka.
Över lag kan konstateras att utbildningsnivån i samhället har ökat kraftigt och att ökningen varit allra störst inom de s.k. arbetaryrkena. I dag har drygt 75 procent av LO-medlemmarna gymnasial utbildning eller mera. Bland medlemmarna under 30 år är
siffran hela 90 procent. 11 procent av LO:s medlemmar under 30 år har eftergymnasial utbildning av något slag.
Trots höjningen av grundutbildningsnivån finns en risk för ett ökat kunskapsgap mellan LO:s medlemmar och andra grupper på arbetsmarknaden. 32 procent av LO-medlemmarna deltog i personalutbildning under första halvåret 2000 medan motsvarande andel för TCO och Saco var 58 respektive 60 procent. Samma situation gäller i andra länder. I OECD-rapporten Education at a glance 2000 konstateras att ju högre utbildning en anställd har, desto mer personalutbildning får han eller hon delta i.
Vid en grov jämförelse mellan Sverige, Storbritannien och USA kan man konstatera att kostnaderna för personalutbildning är förvånansvärt lika. Det handlar om ungefär 2 500 kronor per capita i Sverige och Storbritannien medan USA hamnar på 1 964 kronor per capita. Siffrorna avser kostnader för lärare, läromedel, lokaler, resor osv. men inkluderar inte deltagarnas lönekostnad under utbildningen.
Det är svårt att få en överblick över vad som händer inom utbildningsmarknaden men alla tillgängliga undersökningar pekar på samma sak; att företagens investeringar i vidareutbildning och kompetensutveckling ökar, både kvantitativt och resursmässigt.
6.6. Några internationella utblickar
IKS kommer att bidra till att svenska studenter kommer att kunna finansiera studier, i nya former, från olika håll i världen. Det elektroniska lärandet är ännu relativt oprövat men kommer med all säkerhet att utvecklas i stor skala inom loppet av några år. Jag vill därför ge några exempel på vad som sker när det gäller utvecklingen av ny teknik och initiativ för att stimulera livslångt lärande.
6.6.1. Storbritannien
Börje Svensson redovisar i rapporten hur Storbritannien har utvecklat en nationell strategi för livslångt lärande. Det brittiska Utbildnings- och arbetsmarknadsdepartementet har utvecklat en policy för ett lärande samhälle där alla medborgare, oavsett förutsättningar och omständigheter, skall kunna ta del av utbildning och uppgradera sina färdigheter flera gånger under yrkeslivet. Bland
annat har man initierat ett virtuellt folkuniversitet University for
Industry och ett statligt e-University.
University for Industry, UfI, erbjuder både företag och individer möjligheter till utbildning med hjälp av elektroniska verktyg. UfI lanseras i full skala under hösten 2000 genom lokala och regionala lärcentra. Man har satt upp specifika mål för olika typer av utbildningar, t.ex. basic skills och skills for the workplace. Man har också satt upp särskilda mål för småföretag och för särskilda branscher.
E-university är ett försök från statens sida att kraftsamla alla brittiska universitet under ett och samma ”virtuella paraply” för att kunna konkurrera med amerikanska universitet som har ett starkt försprång och erbjuder ett rikt kursutbud via Internet. Utbildningsminister David Blunkett tror att e-university kan möta utmaningarna inom tre viktiga områden:
Nya former för distansutbildning och virtuella allianser Målet att klara både kvalitet och utbyggnad av högre utbildning Nya samarbetsformer för att ge fler individer möjlighet att delta i högre utbildning
Storbritanniens utbildningsminister ger ett rakt besked till universiteten när det gäller utbildning i nya former och med ny teknik. I ett tal den 15 februari 2000 uttryckte han sin syn på universitetens roll i framtiden på följande sätt:
”I kunskapssamhället kommer entreprenörsanda att bli lika viktig inom högre utbildning som inom företagen. Universitet som inte hänger med, the do-nothing universities, kommer inte att överleva. Regeringen kommer inte att stödja universitet som inte följer med i utvecklingen. De måste anpassa sig till den nya tekniken och den globalisering som pågår inom utbildningsområdet och hitta nya former för att förse individer och företag med högkvalitativ kunskap och intellektuell tillväxt”.
6.6.2. USA
I USA pågår en explosionsartad utveckling av elektroniska utbildningar. Främst i företagen men också inom högskolor och universitet. Jones International University (JIU) kan kallas ett amerikanskt exempel men känner egentligen inte några geografiska grän-
ser. JIU är världens första virtuella universitet som startade 1995. Fyra år senare blev JIU ackrediterat. Fakulteten består av ledande experter från institutioner runt om i världen. Fram till i dag har drygt 2 200 studenter registrerats och följt kurser vid JIU. Studenterna är i huvudsak yrkesverksamma och kommer från 29 olika länder, bl.a. Sverige.
Eftersom utbildningen sker via Internet kan studenterna själva bestämma när, var och hur de skall studera. JIU har utvecklat interaktiva forum, chat-rooms, streaming audio/video och annan Internetrelaterad teknologi för att kommunikationen skall fungera i den virtuella miljön.
Examina sker ofta i form av ”open book exams”, tidsbegränsade till 24 eller 48 timmar. Dessa prov, liksom undervisningen, sker elektroniskt och på distans. För betyg och utvärderingar använder man mest uppsatser och arbetsuppgifter. Strategin ligger inte på tentamina utan på uppsatser och grupparbeten. Att kunna samarbeta virtuellt och globalt ser man på JIU som ett måste i det moderna arbetslivet.
6.6.3. Universiteten bildar konsortier
Svensson beskriver i sin rapport att universiteten blir alltmer internationella och hittar nya former för att erbjuda utbildningar i stor skala. För ett enskilt universitet är det knappast ett realistiskt alternativ att på egen hand marknadsföra sina utbildningar internationellt. Därför pågår en utveckling där universiteten bildar konsortier av olika slag. Ibland handlar det om renodlade universitetssamarbeten, andra gånger är det samarbeten med företagsuniversitet eller med stora förlagsjättar. Exempel är Oxford, Princeton, Stanford och Yale som gemensamt kommer att marknadsföra sina tjänster under varumärket University Alliance for Life-Long Learning. En viktig del i konsortiernas samarbete handlar om att gemensamt utveckla kurser och program via Internet på en global marknad.
I Sverige har en utveckling i denna riktning påbörjats inom ramen för distansutbildningen. Det finns i Sverige tre konsortier på högskolenivå: Distanskonsortiet, Svenska Distanshögskolan samt Västsvenska konsortiet för Flexibelt Lärande1. På gymnasial
1 Distanskonsortiet: Universiteten i Linköping, Lund, Umeå, Uppsala, Växjö samt KTH. 2) Svenska Distanshögskolan: Blekinge Tekniska Högskola, Högskolan i Gävle,
nivå har Statens skolor för vuxna ett stort utbud av distansutbildning. Sedan ett drygt år tillbaka arbetar Svenska Distansutbildningsmyndigheten (Distum) med stöd och råd för utvecklandet av flexibelt lärande på högskolenivå och inom folkbildningen.
6.7. Vägledning i ett livslångt perspektiv
Jag har valt att föreslå en modell för individuellt kompetenssparande som inte begränsar individens valmöjligheter utan i stället stimulerar en utveckling av lärande i nya former där individen står i centrum. Jag är övertygad om att individen själv är bäst på att bedöma vilken utbildning eller kompetensutveckling som IKSkontot skall användas till. Eftersom det handlar om egna sparmedel kommer individen att vara noggrann i sitt val och ställa höga krav på att utbildningen eller kompetensutvecklingen verkligen innehåller vad den lovar.
Samtidigt blir det allt svårare att på egen hand bilda sig en uppfattning om vad som är bra kvalitet i den mängd av kurser, utbildningar, praktikplatser och annan kompetensutveckling som finns. Studievana personer har redan kontakter och kunskaper som gör att valet av vidareutbildning kanske blir enkelt medan individer som inte har studerat på många år kan behöva hjälp och vägledning att orientera sig rätt i det ökande utbudet.
Jag pekade redan i delbetänkandet på vägledningens centrala roll i ett IKS-perspektiv. Den pågående utredningen om Vägledning i skolväsendet (U 1999:11) har ett viktigt uppdrag som också får betydelse för IKS. Fler yrkesverksamma i gymnasie- och högskola kommer att ställa nya och annorlunda krav på vägledningsfunktionen. Vägledningsutredningens uppdrag handlar om att kartlägga och analysera individens behov av vägledning i skolväsendet och föreslå mål för studie- och yrkesorienteringen utifrån de förändrade krav som arbetsliv, utbildning och samhällsutveckling ställer. Utredningen skall också lämna förslag avseende utbildningen av vägledare samt kompetensutveckling för yrkesverksamma vägle-
Mitthögskolan, Luleå Tekniska Universitet, Örebro Universitet, studieförbundet TBV samt Utbildningsradion. 3) Västsvenska konsortiet för Flexibelt Lärande: Universiteten i Göteborg, Karlstad, Chalmers Tekniska Högskola, Chalmers Lindholmen Högskola, Nordiska Hälsovårdshögskolan samt högskolorna i Jönköping, Borås, Halmstad, Skövde och Trollhättan / Uddevalla.
dare. Utredningen skall överlämna sitt betänkande till Utbildningsdepartementet den 6 april 2001.
I ett perspektiv av livslångt lärande måste vägledningsfunktionen få en helt annan roll och möjlighet att fokusera på just individens behov. I Skolverkets rapport ”Med vuxenutbildningen i fokus” (Dnr 2000:2528) står följande att läsa: ”Vägledarnas verkliga kompetens – att stödja individen att se de egna behoven och förutsättningarna och ställa dessa mot de egna önskemålen för att därefter kunna komma fram till ett väl övervägt val av utbildning – utnyttjas inte alltid på grund av för stor arbetsbörda eller till följd av att andra administrativa uppgifter läggs på vägledarna”2. Skolverket framhåller betydelsen av att kommunerna erbjuder en allsidig och objektiv vägledning utifrån individens behov, förutsättningar och önskemål. Om vägledningen skall ses som en rättighet och kopplas till individuella studieplaner bör bl.a. frågan om huvudmannaskap för vägledningen övervägas, enligt Skolverket.
Även Kunskapslyftskommittén har lyft fram betydelsen av en neutral och fördjupad vägledning. Kunskapslyftskommittén föreslog i sitt slutbetänkande att kommunerna skall ha skyldighet att erbjuda den enskilde individen en oberoende vägledning.
Jag delar Skolverkets och Kunskapslyftskommitténs bedömning att behoven av en allsidig och objektiv vägledning blir allt viktigare. Om det livslånga lärandet skall realiseras för många fler, måste individen få tillgång till både personlig rådgivning och ett brett utbildningsutbud.
IKS kommer att bidra till ett ökat utbud av kurser, praktikplatser och annan kompetensutveckling. Informationen kommer dessutom att finnas samlad på ett överskådligt sätt i den nya IKS-portalen, något som inte finns idag. I kapitel 8 beskriver jag hur anordnarna tack vare IKS-portalen får ett ekonomiskt incitament att registrera sina aktiviteter och uppdatera de kurser och aktiviteter som erbjuds. Detta bör vara till stor nytta för vägledare både inom skolväsendet och vid arbetsförmedlingar.
Jag vill understryka att vägledningsfunktionen inte bara gäller skolan. För yrkesverksamma individer handlar det om att sätta in utbildningen i ett sammanhang som gagnar fortsatt karriärutveckling och som tar hänsyn till det som händer på arbetsmarknaden. Därför behöver vägledarfunktionen utvecklas till att omfatta både utbildning och arbetsliv.
2 Med vuxenutbildning i fokus, s. 60–61, Skolverket, 2000.
Det pågår också en utveckling av privata företag som erbjuder individer karriärvägledning. Verksamheten har sitt ursprung i de privata personaluthyrningsföretagens expansion under 90-talet. Från att ha erbjudit renodlade rekryterings- och förmedlingstjänster har dessa företag vidgat sitt tjänsteutbud till att omfatta yrkesoch karriärvägledning med hjälp av karriärvägledare och kurser av olika slag som förmedlas via Internet. Även de fackliga organisationerna erbjuder olika former av rådgivning och karriärplanering för sina medlemmar. Ur individens synvinkel är det positivt att information och rådgivning finns tillgänglig från flera håll.
Jag har mot den här bakgrunden haft ett nära samarbete med Vägledningsutredningen under utredningsarbetet. Jag har vid utformningen av mina förslag till IKS-portal och när det gäller övrig information och rådgivning samrått och samarbetat med Vägledningsutredningen. Jag har också erfarit att Vägledningsutredningen i sitt slutbetänkande kommer att föreslå en nationell strategi för vägledning och att de också kommer att behandla frågan om ett gemensamt informationssystem för vägledning.
7. Trygghet och valfrihet i sparandet
7.1. Krav på en modell för sparande och förvaltning av medel avsatta för kompetensutveckling
I delbetänkandet framhöll jag vikten av att kunna ställa särskilda krav avseende sparandet och förvaltningen av IKS. Skälen för detta är främst att jag vill att sparandet i största möjliga utsträckning skall kunna utnyttjas till det avsedda syftet. Syftet med kompetenssparandet är att det kontinuerligt skall kunna användas till kompetensutveckling när individen så önskar och har behov av det. Av det skälet måste det finnas en stor flexibilitet i spartider, utbetalningstillfällen och möjlig storlek på uttagen.
Den statliga subventionen i IKS är förhållandevis liten. Det är därför viktigt att begränsa administration och förvaltning, så att inte höga avgifter för individen överstiger hela subventionen. Av samma skäl är det av stor vikt att sparandet kan placeras på sådant sätt att avkastningen från sparandet kan konkurrera med avkastningen från andra existerande sparformer med samma tidshorisont och med eller utan skattesubvention, som individen kan välja.
Jag påtalade också i delbetänkandet att det är angeläget att konstruera en modell för sparandet som minimerar risken för placeringsförluster. Människor som väljer att kompetensspara skall kunna vara trygga i förvissningen om att deras sparade medel är säkert placerade och lättillgängliga för de ändamål de är avsedda för.
IKS blir ett kort- till medelsiktigt sparande med stora variationer i spartider. Individer kommer att ha svårt att förutsäga spartidernas längd när sparandet påbörjas och de måste kunna få ändra tidshorisont. Jag ansåg därför att det fanns anledning att överväga begränsningar i sparformerna och möjligheterna att själv placera sina sparmedel. Ytterligare skäl för detta är att medel insatta på kompetenssparkonton är avsedda att kunna utnyttjas av individen när dennes situation i livet eller på arbetet medför behov av
kompetensutveckling. De tillfällen när behoven av kompetensutveckling är stora kan variera i olika människors liv, men de blir ofta tydliga när konjunkturen svänger. I lågkonjunkturer har också kurserna på aktiemarknaden en tendens att falla. Skulle en individ vid ett sådant tillfälle ha placerat sitt kompetenssparande enbart i aktier skulle han eller hon förmodligen undvika att ta ut sparpengarna just då, även om de hade behövts. Samtidigt måste ett sparande tillåtas som ger en tillräckligt hög avkastning för att kunna konkurrera med andra sparformer med samma tidshorisont. Av det skälet uteslöt jag redan i delbetänkandet en begränsning av sparandet till att enbart avse inlåning i bank. En sådan reglering skulle med största sannolikhet få till följd att individer avstår från att starta ett individuellt kompetenssparande.
7.2. Sparande och förvaltning enligt delbetänkandets modell
Med hänsyn till de krav jag ställde på sparande och förvaltning avseende IKS ansåg jag det lämpligt att försöka finna nya former för förvaltningen som bättre än de i dag existerande kunde tillgodose önskemålen.
Jag valde att undersöka möjligheten att skapa en egen ordning för IKS.
Den modell som redogjordes för i delbetänkandet innebar en central organisation med ansvar för tillgångsallokering och upphandling av externa förvaltare. Också ett system för administration av individuella konton skulle upphandlas. För individens del skulle det ha inneburit att den egna möjligheten att placera kompetenssparmedel hade inskränkts till en vald risknivå och en placeringstid. Utifrån valda placeringshorisonter och med låg risknivå skulle placeringar ha gjorts av upphandlade förvaltare. En sådan samlad organisation skulle ha inneburit att administrationen kunnat minimeras och därmed skulle också avgifterna som skall finansiera administrationen kunnat hållas låga. Den föreslagna modellen bedömdes vara effektiv avseende placeringar. Den bedömdes vara kostnadsbesparande både ur individens och ur samhällets synvinkel. Riskerna skulle ha minimerats och individerna skulle inte ha tvingats till svåra val vid placeringstillfällena, val som skulle ha kunnat äventyra syftena.
Eftersom det i stora stycken innebar att bryta ny mark med den tänkta modellen var jag i dessa delar särskilt intresserad av att få del av remissinstansernas åsikter och synpunkter på den redovisade modellen för sparande och förvaltning. Huvuddelen av remissinstanserna har avstått från att kommentera denna del av delbetänkandet. Några remissinstanser har dock sagt sig i princip stödja modellen men anser sig inte till fullo kunna bedöma konsekvenserna av ett genomförande. I ett antal remissvar avstyrks dock modellen. Den skulle enligt dessa instanser, begränsa individers valmöjligheter och också begränsa konkurrensen. Detta skulle kräva en ny lagstiftning med krav som i dag inte kan överblickas. Därför har jag av olika experter avråtts från att föreslå en sådan modell. Jag väljer därför att inte fullfölja tankarna på en ny organisationsmodell för sparande och förvaltning.
7.3. Mitt förslag till tryggt sparande
Mitt förslag: Sparformer för och förvaltning av IKS utformas enligt samma principer som de som gäller för individuellt pensionssparande och pensionsförsäkring med skattelättnad, men med nödvändiga anpassningar avseende syftet. Jag föreslår att sparande skall kunna ske både i form av försäkring och i former som är tillåtna inom IPS (pensionssparande i bank och dylikt) men med vissa begränsningar avseende fondsparande.
För att förenkla för sparinstitut och försäkringsbolag som kan vara intresserade av att tillhandhålla kompetenssparkonton eller kompetenssparförsäkring har jag valt att föreslå en modell som är snarlik det frivilliga pensionssparandet. Eftersom syftet med de olika sparformerna skiljer sig åt och framför allt eftersom spartidens längd är förutsägbar i pensionssparandet har jag ansett det nödvändigt att föreslå vissa justeringar i reglerna för kompetenssparandet.
Pensionssparande med skattelättnader kan för närvarande ske i traditionella livförsäkringar och i fondförsäkringar. I det första fallet är spararen garanterad en viss ränta. Pensionssparande kan också ske i individuellt pensionssparande (IPS) som saknar försäkringsinslag.
I IPS kan sparandet ske genom inlåning på bankkonto, i värdepappersfonder eller i noterade så kallade fondpapper som aktier och obligationer.
I pensionssparandet regleras bl.a. spartiden, tidpunkten då utbetalningarna skall börja och det antal år utbetalningarna skall ske i skriftliga avtal.
I kompetenssparandet kan inte individen på samma sätt binda sig i fråga om tidpunkter och belopp. IKS bygger tvärtom på att det finns en stor flexibilitet i spartider, utbetalningstillfällen och storlek på uttagen. Det innebär att reglerna för det frivilliga pensionssparandet avseende sparformer och förvaltning inte är möjliga att helt kopiera avseende IKS. Sparandet i IKS måste i högre grad än i IPS inskränkas till sparande med låg risk och en god riskspridning. Hur en sådan riskspridning bör utformas kan till stora delar överlåtas åt de kontoförande sparinstituten att bestämma. För att säkra individernas trygghet föreslår jag dock vissa placeringsbegränsningar i kompetenssparandet.
7.3.1. Förvaltning
Mitt förslag: Kompetenssparande bör kunna handhas av försäkringsbolag, banker, värdepappersbolag, företag som har tillstånd att bedriva värdepappersrörelse och utländska försäkringsföretag och värdepappersföretag med filial i Sverige. Ansökan om tillstånd att få bedriva kompetenssparrörelse bör göras hos
Finansinspektionen. För sparinstitut som har tillstånd att driva pensionssparrörelse bör en förenklad tillståndsgivning kunna tillämpas. För försäkringsbolag finns redan tillstånd att tillhandahålla kompetenssparförsäkringar.
Jag har valt att behandla utländska sparinstitut på ett sätt som svarar mot nuvarande reglering för pensionssparandet. Det innebär att kompetenssparande enligt mitt förslag endast kan erbjudas av svenska sparinstitut eller av utländska institut som är etablerade i Sverige med filial.
På pensionsområdet har EG-rätten medgett att endast försäkringar som meddelas av försäkringsgivare som bedriver verksamhet i försäkringstagarens hemland får del av skattelättnader som tillkommer pensionssparare i detta land (EG-domstolens s.k. Bachmanndom den 28 januari 1992, mål nr C-204/90). Jag har bedömt det som rimligt att utgå från gällande regler för pensionssparandet och den avgränsning av sparinstitut som görs där när det
gäller kompetenssparandet, eftersom de föreslagna reglerna så nära ansluter till gällande ordning på pensionsområdet.
För att underlätta hanteringen och minimera administrationen föreslår jag i kapitel 8 att myndighetsuppgifterna i största möjliga utsträckning skall datoriseras och hanteras elektroniskt. Detta innebär att också sparinstitutens arbete bör underlättas och att manuell hantering av uppgifter i samband med kontoregistreringar snarast skall tillhöra undantagen.
För att sparinstituten skall kunna tillhandahålla ett sparande med stor flexibilitet avseende uttagstillfällen, spartider och byten av planeringshorisonter som är nödvändig i IKS, är min avsikt att föreslå en så enkel hantering som är möjlig utan att tumma på rättsäkerheten. De förvaltande instituten bör kunna klara av att hantera information för godkänd kompetensutveckling och tillåtelse att lyfta kompetenssparandet elektroniskt. De skall också elektroniskt kunna rapportera till skattemyndigheten om uttagna belopp och preliminärskatteavdrag.
När individer av olika skäl väljer att ta sparade medel från kompetenssparkonton och kompetensförsäkring till annat än kompetensutveckling kommer enligt mitt förslag staten att ta ut en avgift för detta. Avgiften, i form av en punktskatt, avses täcka den skattesubvention som kompetenssparandet fått del av. Avgiften bör dras från det uttagna beloppet av kontoförande sparinstitut. Sparinstitutet överför dessa avgifter tillsammans med preliminärskatten till skattemyndigheten. Avgiftens storlek bör beräknas schablonmässigt och föreslås vara tre procent av uttaget belopp, dock minst 100 kronor. Avgiften skall regleras i lag.
7.3.2. Stor frihet i valet av sparformer
Mitt förslag: I IKS bör följande sparformer tillåtas
inlåning på bankkonto kompetenssparförsäkring av traditionell livförsäkringstyp värdepappersfonder med vissa begränsningar kompetenssparfondförsäkring med vissa begränsningar obligationer
Mitt förslag till sparformer följer de tillåtna sparformerna för pensionssparande. Jag har inte funnit någon anledning att begränsa möjliga sparformer. Jag har dock övervägt behovet av att i IKS tillhandahålla försäkringslösningar. Enligt min bedömning är behovet av försäkringsinslag i kompetenssparandet litet. Till skillnad från pensionssparande är IKS-sparandet betydligt kortsiktigare och sparmedlen binds inte heller lika hårt. Det finns inget tvång att spara regelbundet, individer kan avbryta sparandet vid sjukdom eller arbetslöshet. Dessutom saknas behov av efterlevandeskydd. Det som ändå har avgjort att jag valt att ta med denna sparform, är möjligheten att välja ett sparande med garanterad ränta samt att i förenklingssyfte följa pensionssparandet.
Kompetenssparförsäkringen kan vara av traditionell livförsäkringstyp vilket innebär att försäkringen garanteras en ränta som för närvarande är tre procent. Den högre avkastning som uppkommer tillförs spararna i form av återbäring. Kompetenssparandet kan också ske i fondförsäkring med vissa begränsningar som beskrivs närmare i det följande.
De regler som gäller för pensionsförsäkringar föreslås också gälla för kompetenssparförsäkringen med ett undantag. Utmätning föreslås kunna ske av kompetenssparmedel, främst av det skälet att sparmedlen inte är lika hårt bundna som i pensionssparande. Detta undantag finns beskrivet i kapitel 10 IKS och andra offentliga system. Övriga civilrättsliga regler föreslår jag skall följa samma reglering som gäller för pensionssparandet.
Sparande i fond kan ske antingen i försäkringsbolag, i bank eller i annat godkänt sparinstitut. Mitt förslag innebär dock att sparinstitutens möjligheter att utforma fonderna bör begränsas. Risknivån i de sparprodukter som erbjuds spararna bör vara låg. Motivet till detta är främst att säkerställa att den statliga subventionens syfte uppnås, det vill säga att medlen kan användas för kompetensutveckling när de bäst behövs.
Inlåning på bankkonto kan vara aktuell för de som är säkra på att sparandet är mycket kortsiktigt. Det kan vara fall där man redan från den första insättningen vet vid vilken tidpunkt kompetensutvecklingen skall äga rum och därför avsätter stora belopp under en kortare tid.
7.3.3. Placeringsbegränsningar för IKS
Mitt förslag: Sparinstitut och försäkringsbolag som förvaltar medel inom ramen för IKS skall förvalta dessa medel på ett tryggt sätt
Den totala risknivån i placeringarna skall vara låg. Fondmedlen skall, vid vald risknivå, placeras så att hög avkastning uppnås på medellång sikt.
Finansinspektionen bör vara den myndighet som utifrån en allmän begränsningsregel i IKS-lagen bemyndigas att utforma föreskrifter om förvaltningen och att kontrollera att kapitalförvaltarna följer föreskrifterna.
Jag föreslår att de bestämmelser som finns om riskspridning o.d. för fonder i lagen om värdepappersfonder bör kompletteras med föreskrifter i den nya IKS-lagen som inskränker de tillåtna placeringarna till sådana med låg risk. Avsikten bör vara att begränsa den finansiella risken med utgångspunkt i att sparandet är kort- till medelsiktigt och skall kunna användas för kompetensutveckling oavsett konjunkturläget. Det bör framgå av IKS-lagen att begränsningarna skall gälla för att minimera risken vid ett sparande på ”medellång sikt”, samtidigt som placeringarna bör ske utifrån att de skall göra största möjliga nytta för spararen.
Att införa begränsningar i individernas möjlighet att placera sina sparmedel måste vägas mot syftet att med en skattesubvention stimulera individuell kompetensutveckling. Den individuella friheten måste utformas mot bakgrund av dels skattesubventionen, dels att en betydande andel av kompetensmedlen sannolikt kommer att nyttjas för kompetensutveckling i lågkonjunktur samt att den genomsnittliga spartiden kan antas vara relativt kort i jämförelse med till exempel individuellt pensionssparande. Min slutsats av dessa förhållanden är att en begränsning av placeringarna är motiverad för att säkerställa syftet.
Finansinspektionen bör av regeringen få ett bemyndigande att utfärda närmare föreskrifter om hur IKS-lagens allmänna begränsningsregel skall tillämpas. Finansinspektionen bör också kontrollera att föreskrifterna följs av kapitalförvaltarna. Finansinspektionens bedömning bör utgå från en tidshorisont för sparandet om cirka fem till sju år. Det är den genomsnittliga tid som jag nu bedömer att sparmedlen kommer att sparas på kontot. Tidsangivelsen kan behöva justeras när de verkliga spartiderna är kända.
Begreppet ”låg risk” bör avse en allokering av spararnas kapital så att med den valda placeringshorisonten den finansiella risken bedöms liten. Det kan innebära ett relativt stort inslag av ränteprodukter i de fonder som erbjuds spararna. Jag väljer dock att inte föreslå en precisering av andelen aktier respektive andelen obligationer.
7.3.4. Kompetenssparkonton och kompetensförsäkring
Mitt förslag: En individ kan inneha ett valfritt antal kompetenssparkonton eller försäkringar. Den sammanlagda avdragsrätten begränsas dock till ett inkomstbasbelopp per år oavsett antal konton. Det bör vara möjligt att flytta sitt kompetenssparkonto inom ett sparinstitut och inom ett försäkringsbolag men också mellan sparinstitut och mellan försäkringsbolag.
Det är önskvärt att spararna också kan flytta sitt sparande mellan försäkringsbolag och övriga sparinstitut. Jag föreslår dock ingen reglering för att möjliggöra det, utan emotser kommande lagförslag avseende detta.
Spararen bör själv kunna bestämma hur sparandet skall placeras utifrån gällande regler och begränsningar. Det bör vara fritt för individen att själv bestämma hur många kompetenssparkonton eller -försäkringar som skall öppnas. Den föreslagna avdragsrätten begränsas dock till ett inkomstbasbelopp per år oavsett antal konton. Dessutom föreslår jag av främst administrativa skäl att endast ett kompetenssparkonto eller en kompetensförsäkring berättigar till den föreslagna grundplåten. Det innebär att spararen kan ha flera konton, men ett av dessa skall anmälas som det konto till vilket grundplåten skall föras efter uppfyllda sparvillkor avseende insättningar och spartid.
Spararen skall i stor utsträckning kunna placera om hela eller delar av behållningen på kompetenssparkontot eller kompetenssparförsäkringen. Med omplacering avses en flyttning av kapital mellan olika underliggande konton eller tillgångsslag inom ett och samma kompetenssparkonto men också att det skall vara möjligt att flytta mellan olika sparinstitut utan att det får negativa skattekonsekvenser.
I dag är det inte tillåtet att flytta sparande mellan å ena sidan försäkringsbolag och å andra sidan banker och liknande sparinsti-
tut. En översyn av dagens regler i syfte att öppna en sådan flyttmöjlighet har dock aviserats av regeringen i prop. 1998/99:87. Ett sådant förslag kan troligen inte börja gälla förrän tidigast fr.o.m. år 2003. Jag förutsätter att reglerna avseende kompetenssparandet då anpassas till de nya bestämmelserna. Av det skälet föreslår jag därför ingen särreglering men understryker det angelägna i att en möjlighet finns att kunna flytta sitt sparande inte enbart inom försäkringsbolag, utan också till andra sparinstitut.
8. IKS-styrelsen
8.1. Individens val
Mina förslag till utformning av IKS förutsätter att det finns ett system för godkännande av uttag från kontot och när kompetenspremien skall utgå vid genomförd kompetensutveckling.
Samtidigt betonade jag särskilt i delbetänkandet att det skall vara individens eget val vilken kompetensutveckling som de sparade medlen skall användas till och att definitionen av kompetensutveckling skall vara generös. Till kompetensutveckling skall exempelvis räknas olika former av utbildning såväl reguljär som övrig utbildning samt praktik. Det bör även vara möjligt att både studera och praktisera utomlands. De sparade medlen skall också kunna användas till att prova nytt jobb.
Jag underströk också att det är individens sparande och individens medel och att den statliga subventionen utgör en betydligt mindre del än individens egen insats. Den bästa kontrollen över att medlen används på bästa sätt utför individen själv. Det samhället bör bidra med utöver att ställa vissa grundkrav för medlens användning, är att stödja individen med information och vägledning.
Praktiskt taget samtliga remissinstanser delar denna uppfattning. Flertalet remissinstanser understryker att den kontroll som ändå är nödvändig måste utformas så att den för individen blir enkel och överblickbar och att myndighetsuppgiften innebär så liten administration som möjligt.
8.2. En nätverksmyndighet
Mitt förslag: Följande myndighetsuppgifter bör finnas i IKS-systemet:
fastställa de kompetensutvecklingsinsatser som berättigar till uttag från IKS-konto samt ansvara för att de registreras och finns tillgängliga, pröva ansökan från kompetensutvecklingsanordnare som önskar få sin verksamhet registrerad som godkänd kompetensutveckling, kontrollera att kriterierna är uppfyllda samt hantera registreringsavgiften, ansvara för att utvärderingsformulär utarbetas samt följa upp att resultaten av utvärderingen redovisas och görs tillgängliga, genomföra stickprovskontroller hos anordnare, hantera ansökan om omprövning av myndighetens beslut, fastställa kompetenspremiens storlek för varje individ som underlag för skattemyndigheternas beslut om skattereduktion, ansvara för information om IKS-systemet gentemot individ, kontoförare, kompetensutvecklingsanordnare och berörda myndigheter samt ha det övergripande ansvaret för att uppföljning och utvärdering av IKS genomförs.
De myndighetsuppgifter som är nödvändiga för IKS-systemet och det regelverk som bör gälla för uttag och för att få del av kompetenspremien bör utformas så att det ger individen största möjliga frihet och inflytande över hur det egna kompetenssparandet skall disponeras. Samtidigt måste vissa grundvillkor vara uppfyllda för att samhället skall kunna försäkra sig om att det subventionerade sparandet verkligen används till kompetensutveckling. Dessa villkor bör utformas så att de inte kräver omfattande kontroll och inte inskränker individens frihet i val av kompetensutveckling.
För att uppnå båda dessa syften bör myndighetsuppgifterna i största möjliga mån skötas via elektronisk hantering och elektroniska tjänster. Reglerna och kriterierna för uttag och för att få del av kompetenspremien bör vara så utformade att de kan hanteras elektroniskt och vara så generella och överblickbara att de enkelt förstås och accepteras av alla som berörs av IKS-systemet. Målet bör vara att all kommunikation som är nödvändig för uttag och för
utbetalning av kompetenspremien på några års sikt skall kunna ske utan pappershantering. Detta bör så långt det är möjligt gälla all kommunikation med individen, kontoförande sparinstitut och mellan olika myndigheter och kompetensutvecklingsanordnare i IKS-systemet.
Jag har tagit min utgångspunkt i de kriterier och den ambition som Statskontoret redovisat i rapporten ”24-timmarsmyndighet”1för vad som bör karaktärisera en modern och väl fungerande nätverksmyndighet.
Statskontoret har beskrivit utvecklingen som en trappa där de högsta utvecklingstrappstegen bl.a. innebär:
interaktiv webbservice med möjlighet till vägledd sökning, beräkningar, blanketthämtning, individanpassade funktioner som tillåter besökaren att lämna och hämta personlig information beslut kan tas och förmedlas elektroniskt med hjälp av säker elektronisk identifiering samt väl utvecklade nätverksfunktioner för samverkan med andra myndigheter och aktörer.
Statskontoret gör i sin rapport bedömningen att det redan i dag finns fullgoda lösningar och fungerande system för Internetbaserad informationsförmedling men att det som hittills saknas är säkra interaktiva lösningar för elektroniska signaturer. En ny lagstiftning om elektroniska signaturer kommer dock att träda i kraft från och med år 2001 och bedömningen är att på några års sikt kommer det också i hemmiljö att finnas tillgång till lösningar som möjliggör bred användning av elektroniska signaturer.2
Jag anser att de tillkommande myndighetsuppgifter som IKSsystemet medför redan från starten år 2002 skall kunna svara upp mot dessa högt ställda ambitioner för elektronisk hantering av beslut, tjänster, och information.
Jag föreslår att det bildas en IKS-styrelse som har samordningsansvaret för att hantera de myndighetsuppgifter som bör finnas i IKS-systemet. IKS-styrelsens uppgifter och arbete redovisas närmare i avsnitt 8.5 och 8.6. Min ambition är att den nya myndigheten skall kunna vara en föregångare som servicemyndighet med
1 ”24-timmarsmyndigheten – kriterier för statlig elektronisk förvaltning i medborgarnas tjänst” (2000:21).2 Se vidare Riksskatteverkets rapport ”Hantering av certifikat och signaturer inom statsförvaltningen” (2000:15)
hjälp av elektronisk hantering av beslut, tjänster och information. Det innebär att IKS-styrelsens myndighetsuppgifter i första hand kan hanteras elektroniskt via Webbplats och i kommunikation med dataregister. Jag har i fortsättningen valt att kalla detta en IKSportal. Mina förslag innebär också att en central del av myndighetsfunktionen blir att i samverkan med andra berörda myndigheter samordna uppgifter i befintliga databaser och definiera de uppgifter som behövs för IKS-systemet.
Därtill kommer behovet av omfattande informationsinsatser till individer och andra aktörer om såväl sparande som den kompetensutveckling som spararen har möjlighet att ta del av. Särskilt under de första åren då IKS-systemet introduceras och innan det blivit ett naturligt inslag för alla inblandade bör denna informations- och rådgivningsfunktion vara ett viktigt statligt ansvar. Även dessa servicefunktioner bör till stor del kunna hanteras med hjälp av elektroniska tjänster via Internet och telefoni.
Det kommer under ett antal år framöver finnas individer som själva inte har tillgång till Internet eller inte anser sig kunna hantera tekniken. Min bedömning är att de flesta av dessa individer bör kunna ha tillgång till IKS-portalen och den information och de tjänster som skall finnas där via sitt sparinstitut, utbildningsanordnaren, via bibliotek eller andra offentliga platser där allmänheten kan utnyttja datorer uppkopplade mot Internet. Många arbetsgivare och fackliga organisationer kommer säkerligen också att erbjuda tillgång till Internet vilket gör IKS-portalen tillgänglig för ännu fler individer. Det förhindrar inte att det därutöver måste finnas möjlighet att komplettera den elektroniska hanteringen även med skriftlig och muntlig kommunikation. Denna hantering bör dock med de förslag jag lämnar i det följande kunna ske i relativt liten omfattningen när systemet är etablerat. För individen handlar det i första hand om att kunna få muntlig information och rådgivning. Till det kommer att det även fortsättningsvis kommer att behövas viss manuell ärendehantering. Det gäller främst vid omprövning av IKS-styrelsens beslut och vid de stickprovskontroller som jag föreslår IKS-styrelsen skall göra bland kompetensutvecklingsanordnare.
8.3. Kriterier för kompetensutvecklingsanordnare
Som jag tidigare föreslagit bör det vara tillräckligt för uttag från ett IKS-konto att den enskilde spararen för sin bank eller sitt försäkringsbolag kan visa att han/hon är anmäld/inskriven vid en godkänd kompetensutvecklingsinsats. Det innebär att IKS-styrelsen upprättar ett särskilt kompetensutvecklingsregister över utbildningar, kurser och praktikplatser som är godkända och därmed berättigar till uttag från IKS-konto.
För att göra denna hantering så enkel och rationell som möjligt föreslår jag att samtliga utbildningar och kurser som berättigar till statligt studiestöd utan särskild prövning bör vara godkända. Dessa utbildningar finns redan registrerade hos Centrala studiestödsnämnden, CSN, och har redan prövats av utbildningsmyndigheter. I flera avseenden är de krav som ställs på en utbildning som är studiemedelsberättigad långt mer omfattande än vad som är motiverat i IKS. Därför behövs inte någon ytterligare prövning hos IKS-styrelsen av dessa utbildningar. Det innebär också en avsevärd förenkling av systemet genom att denna registrering kan ske helt elektroniskt. Det innebär att huvuddelen av kommunal vuxenutbildning, samtliga KY-utbildningar (Kvalificerad Yrkesutbildning), högskolans linjer och flertalet av de lokala kurserna, flertalet folkhögskolekurser samt alla övriga kurser som bedrivs av andra anordnare och som berättigar till studiestöd automatiskt kommer att vara godkända. Det gäller även utbildningar och kurser som bedrivs utomlands och som enligt CSN:s beslut berättigar till studiestöd och därmed finns i CSN:s register. Därmed kommer det för den enskilde kompetensspararen redan från starten att finnas ett mycket brett utbud av godkända kurser och utbildningar som berättigar till uttag. Det kommer att omfatta såväl offentliga utbildningsanordnare som privata, svenska och utländska.
Som framgått av mina förslag måste uttag från IKS givetvis omfatta långt fler kompetensutvecklingsinsatser. Det handlar om enskilda kurser som står utanför CSN:s register, helt nya utbildningar som växer fram bland annat som resultat av den enskilde kompetensspararens efterfrågan. Det skall inte heller begränsas till utbildning i traditionell bemärkelse utan måste också omfatta praktikperioder och andra former av kompetensutveckling som den enskilde väljer. För dessa aktiviteter finns av naturliga skäl inget befintligt register som IKS-styrelsen kan utgå från.
Jag har därför funnit att det mest ändamålsenliga är att för alla dessa övriga kompetensutvecklingsinsatser föreslå ett ansökningsförfarande och ett godkännande.
Huvudsyftet med att ställa vissa krav på godkänd kompetensutveckling bör vara att tillförsäkra kompetensspararen möjlighet att få information och överblick över utbudet. Samtidigt skall kraven på anordnaren för att få sitt utbud godkänt vara så utformade att de kan ge kompetensspararen vissa grundläggande informationer om anordnaren. Därmed blir det naturligt att kriterierna också i första hand avser den ansvariga anordnaren och inte själva kursen eller aktiviteten.
Syftet kan dock inte vara att upprätta en registrering av kvalitetsgodkänd kompetensutveckling. Inte heller kan kriterierna fånga kompetensutvecklingens värde i förhållande till arbetsmarknadens eller den enskildes behov. För att kunna göra sådana bedömningar krävs en betydande manuell granskning och ett omfattande utredningsarbete som inte är vare sig möjligt eller lämpligt att göra inom IKS-systemet. En sådan granskning skulle också stå i direkt motsatsställning till själva grundtanken i IKSsystemet, att det är individens eget val av kompetensutveckling som skall vara styrande.
Jag föreslår mot denna bakgrund att följande kriterier bör fastställas för kompetensutvecklingsanordnare som önskar registrera sin kompetensutveckling i IKS-registret och vars kurser/praktik därmed godkänns för uttag från IKS-konto:
1. Anordnaren skall vara fysisk person som har F-skattsedel eller juridisk person.
2. Anordnaren får inte vara försatt i konkurs, likvidation, ha näringsförbud eller finnas registrerad hos kronofogdemyndigheten för skulder över ett prisbasbelopp.
3. Anordnaren skall ange mål för kompetensutvecklingen och ange om den berättigar till betyg, högskolepoäng eller innebär särskild certifiering eller motsvarande samt ange kompetensutvecklingens omfattning.
4. Anordnaren skall vara skyldig att genomföra en av IKS-styrelsen fastställd utvärderingsenkät bland deltagarna och redovisa resultatet av denna.
5. Anordnaren skall på begäran kunna visa att den har förmågan att fullfölja kompetensutvecklingen. ”Förmåga” kan exempelvis innebära att anordnaren ska kunna uppvisa en beskrivning av ”refe-
rensuppdrag”, tidigare verksamhet eller vid nystart referenser för enskild person.
6. Anordnaren skall förbinda sig att tillåta stickprovskontroller.
7. Anordnaren skall redovisa kontaktperson och ansvarig för kursen/praktiken.
Genom att begränsa kriterierna till ovanstående punkter blir det möjligt att via elektronisk hantering kontrollera anordnaren i befintliga register hos skattemyndigheterna respektive kronofogdemyndigheterna. Jag har i denna fråga samrått med berörda myndigheter.
Att anordnaren måste vara en fysisk person med F-skattsedel eller juridisk person innebär att man öppnar upp för alla aktiebolag, handelsbolag, föreningar, stiftelser, ekonomiska föreningar eller enskilda näringsidkare. Däremot kan inte en privatperson utanför denna krets vara anordnare. Det kan uppfattas som en begränsning men är enligt min bedömning rimligt men också nödvändigt om det ska gå att enkelt hantera ansökningar och godkännande.
Genom att ställa krav på att anordnaren inte får vara försatt i konkurs, likvidation eller ha näringsförbud upprättas vissa grundläggande trygghetskrav för spararen. En anordnare som inte kan leva upp till dessa krav bör enligt min mening omedelbart få sina kompetensutvecklingsaktiviteter avregistrerade i IKS-portalen. För registreringen hos kronofogdemyndigheten har jag satt minsta nivån till ett prisbasbelopp för att undvika att mindre skulder skall behöva leda till att man utesluts från registret.
Övriga krav är utformade så att anordnaren själv enkelt skall kunna fylla i uppgifterna. Därmed är det enligt min bedömning möjligt att utforma godkännande så att en registrering skall kunna hanteras elektroniskt och ett besked om att kompetensutvecklingen är uppförd i IKS-portalen bör kunna lämnas i det närmaste automatiskt.
Det kan i vissa fall finnas särskilda skäl där en anordnare bör kunna få sina aktiviteter godkända även om den inte uppfyller kriterierna ovan. Därför bör det finnas en möjlighet för anordnare att begära omprövning av IKS-styrelsens beslut, vilket då bör föranleda särskild utredning och i de fall det anses befogat, ett nytt beslut. Anordnaren bör också ha möjlighet att ytterst få frågan prövad av allmän förvaltningsdomstol.
De stickprovskontroller jag föreslår att IKS-styrelsen skall kunna genomföra avser i första hand kriteriet om anordnarens ”förmåga” att genomföra kompetensutvecklingen och om den omfattning på aktiviteten som anordnaren uppgivit är rimlig. Om det visar sig att anordnaren uppsåtligen lämnat felaktiga uppgifter bör IKS-styrelsen ha möjlighet att utesluta anordnaren från registret.
Kriterierna för godkänd kompetensutveckling bör fastställas i lag och närmare föreskrifter om tillämpningen bör lämnas av regeringen i en förordning. Jag har i det följande lämnat förslag till en IKS-lag där dessa kriterier finns angivna.
Jag föreslår att kompetensutvecklingsanordnare som ansöker om att få ingå i registret skall erlägga en registreringsavgift. Avgiften bör utgå per kurs, praktik eller motsvarande som anordnaren önskar få registrerad och erläggas varje kalenderår. Avgiften bör kunna hållas på en låg nivå. Jag har utgått från att den inte ska behöva överskrida 200 kr per kurs eller motsvarande per år (se vidare avsnitt 8.9). Det innebär att registret hela tiden kan hållas aktuellt och att kompetensutveckling som inte längre erbjuds av anordnaren inte kommer att finnas kvar i registret. Anordnare som önskar få sin verksamhet godkänd för kompetensutveckling finansierad med IKS får därmed också vara med och finansiera IKS-styrelsens kostnader för hanteringen av IKS vilket jag bedömer som rimligt mot bakgrund av att anordnaren kan förväntas ha ett direkt ekonomiskt utbyte av att tillhöra IKS-registret.
Givetvis kan anordnarna ha invändningar mot avgiften. Den viktigaste principiella invändningen kan sägas vara att den inte träffar alla anordnare lika. Avgiften utgår enbart för de kompetensutvecklingsinsatser där det krävs ett ansökningsförfarande och ett godkännande. Det innebär att utbildningar som ingår i CSN:s register över studiemedelsberättigade, inte heller behöver erlägga en registreringsavgift. Jag inser att detta kan uppfattas som att dessa utbildningar får en viss fördel framför andra. Jag har dock bedömt, främst av praktiska och administrativa skäl, det som svårt att undvika. Jag är också medveten om att det finns utbildningar och kurser som i dag erbjuds gratis exempelvis via Internet och där utbildningsanordnaren kan anse registreringsavgiften omotiverad. Det kan dessutom finnas större enskilda utbildningsanordnare som kan tycka den sammanlagda kostnaden för registreringen blir för hög. Mot den här bakgrunden anser jag att den organisationskommitté jag föreslår bör tillsättas får i uppdrag att närmare under-
söka intresset hos olika anordnare innan man fastställer avgiftens storlek för de första åren. (se vidare avsnitt 8.8)
8.4. IKS-styrelsens arbete
IKS-styrelsens centrala uppgift blir att ansvara för att fastställa de kurser, praktikperioder och andra aktiviteter som berättigar till uttag från IKS-kontot. Med det följer bl.a. ett samordningsansvar för att de kompetensutvecklingsaktiviteter i befintliga utbildningsregister som berättigar till uttag kan redovisas samlat och på ett enhetligt sätt.
Administrativt kan det ske genom att IKS-styrelsen bygger upp ett kompetensutvecklingsregister och/eller genom att hantera länkar mellan olika befintliga register hos utbildningsanordnare och myndigheter så att de rationellt kan användas för IKS-systemets behov. Vilken teknisk lösning som här är mest ändamålsenlig bör enligt vad jag föreslår i avsnitt 8.7 berörda myndigheter få i uppdrag att föreslå i en särskild förstudie.
Till myndighetsuppgifterna hör också att administrera den årliga registreringsavgiften. Även avgiften, bör då IKS-systemet är utbyggt, till största delen kunna hanteras via elektronisk betalning.
IKS-styrelsen ansvarar också för att stickprovskontroller genomförs bland registrerade anordnare. Stickprovsundersökningarna bör enligt min uppfattning ha relativt liten omfattning och i första hand genomföras i preventivt syfte. De kan också fylla en funktion som underlag för utvärdering och uppföljning av IKS-systemet.
I myndighetsuppgiften ingår också ett ansvar för att utvärderingsformulär utarbetas och att resultaten redovisas via IKS-portalen. Utvärderingsenkäten bör göras enhetlig och enkel. Syftet bör vara att ge den enskilde spararen en indikation på hur kursen, praktiken eller aktiviteten har uppfattats av tidigare deltagare.
Det blir även en myndighetsuppgift att fastställa och till skattemyndigheterna meddela kompetenspremiens storlek som underlag för skattemyndighetens beslut om skattereduktion. För att det skall kunna hanteras rationellt bör det vara möjligt att ställa krav på respektive anordnare att redovisa vilka som deltagit i aktiviteterna via standardiserade elektroniska blanketter.
Slutligen måste det enligt min uppfattning läggas ett samlat ansvar för information och uppföljning på IKS-styrelsen. Det
gäller som jag tidigare angivit särskilt under uppbyggnadsskedet men även i mindre skala fortsättningsvis. IKS-styrelsen kommer med mitt förslag att utgöra navet i IKS-systemet och kommer därmed också att få en strategisk roll. Det handlar om information om regler, kriterier och hanteringsordning i själva IKS-systemet men även att utveckla nätverk med andra myndigheter och aktörer för att ta tillvara deras informations- och rådgivningsservice. Jag föreslår också att IKS-styrelsen får huvudansvar för uppföljning och rapportering samt för samordning och upphandling av den nationella utvärderingen av IKS. Med informations- och uppföljningsuppgiften följer också att IKS-styrelsen noga måste följa utvecklingen av IKS. Det kan gälla hur IKS utvecklas i omfattning såväl som hur väl olika målgrupper deltar i IKS. Jag återkommer i kapitel 11 med en närmare beskrivning av hur denna del bör orgaiseras.
Till detta kan läggas att den samlade redovisning av olika former av kompetensutvecklingsaktiviteter som följer av mina förslag bör kunna användas för vägledning och information även utöver IKSsystemet. Den bör givetvis kunna utnyttjas även för utbildning och kompetensutveckling som helhet. I dag saknas en motsvarande samlad informationsbank över utbildning och kompetensutveckling. Genom IKS-systemet får anordnare ett ekonomiskt incitament att få sina aktiviteter registrerade och att uppdatera de kurser eller motsvarande som de erbjuder. Den informationsinsamling som sker via IKS-systemet skulle kunna utgöra grunden för både vägledare i kommuner, vid högskolor och vid arbetsförmedlingar. Kompetensutvecklingsregistret bör också bli användbart för personalansvariga och för fackliga organisationer som önskar ge sina medlemmar stöd och service vid karriärplanering och inte minst för individens egen planering. Jag har i dessa frågor samarbetat med utredningen om Vägledning i skolväsendet (U 1999:11). Jag har också erfarit att de i sitt huvudbetänkande kommer att ta upp frågan om hur IKS-kompetensutvecklingsregister kan tas tillvara för vägledning.
Om, och på vilket sätt dessa funktioner ska tas tillvara utöver det som är nödvändigt för IKS-systemet har jag dock bedömt ligga utanför mitt uppdrag.
Utöver vad jag här beskrivit tillkommer hantering av utbetalning av den grundplåt jag föreslår skall utgå som stimulans till lågavlönade under en införandeperiod. Eftersom den, enligt mitt
förslag, inte kommer att ingå som en reguljär del i IKS-systemet har jag valt att behandla den separat i avsnitt 8.8.
8.5. IKS-styrelsen
Mitt förslag: För att hantera myndighetsfunktionerna i IKSsystemet bildas en styrelse, förslagsvis benämnd IKS-styrelsen.
Styrelsen bör bestå av ledamöter som har kunskaper och erfarenheter från såväl arbetsmarknad, arbetsliv som utbildning. Dessutom kan det vara lämpligt att i styrelsen ha företrädare med erfarenhet från forskning och utvärdering.
Till IKS-styrelsen bör också knytas rådgivande organ bestående av parterna på arbetsmarknaden och företrädare för kompetenssparinstituten. Dessutom bör IKS-styrelsen knyta till sig företrädare för de olika kompetensutvecklingsanordnare som kommer att vara representerade i myndighetens register.
IKS kommer i sig att utgöra en naturlig brygga mellan arbetsmarknad, tillväxt och utbildning. Sådana naturliga kopplingar med ett gemensamt, ömsesidigt ansvar för att underlätta övergången mellan arbetsliv och utbildning saknas i stor utsträckning i dag. IKS visar tydligt på behovet av samverkan över traditionella myndighetsgränser. IKS-systemet har en unik möjlighet att ta tillvara kompetenser och erfarenheter från både arbetsliv och utbildning och bidra till att de samverkar för att stödja individens kompetensutveckling. Jag ser det som värdefullt om denna grundsyn också präglar valet av organisation för myndighetsfunktionerna.
IKS-styrelsen bör vara en självständig myndighet med en samverkansfunktion som möjliggör att IKS-systemet kan dra nytta av andra myndigheters och intressenters kompetenser och erfarenheter. Det gäller både verksamhetens inriktning och de administrativa rutinerna för driften av IKS-systemet.
IKS-styrelsen bör ha en egen instruktion och egen finansiering och därmed ha ett eget självständigt myndighetsansvar. Myndigheten bör dock i första hand utnyttja befintliga myndigheter som på IKS-styrelsens uppdrag hanterar de funktioner som följer av instruktionen. Leverantörerna av dessa tjänster bör vara de myndigheter som i dag bedriver verksamhet av den karaktär som IKS-styrelsen skall vara ansvarig för och där det finns störst förutsättningar att uppnå maximala rationaliseringsvinster. Det kan
till exempel innebära myndigheter som i dag hanterar stora register och har upparbetade kontakter och rutiner med andra myndigheter.
De flesta funktioner bör på detta sätt kunna hanteras av andra myndigheter på uppdrag av IKS-styrelsen.
Det kan exempelvis handla om:
drift av kompetensutvecklingsregister att ta in uppgifter från kompetensutvecklingsanordnare om deltagare utveckla och följa upp utvärderingen bland deltagarna hantering av ett kontaktcenter (call-center) för information/ rådgivning sammanställa och löpande rapportera statistik och uppföljningsresultat
Dessa uppgifter bör så långt det är rationellt samordnas med den utförande myndighetens egen verksamhet inom respektive område. Därmed kommer såväl investeringskostnader som de löpande driftskostnaderna för IKS-styrelsen att bli betydligt lägre än om motsvarande verksamhet skulle skötas av myndigheten själv.
En förutsättning för denna modell är dock som jag ser det att IKS-styrelsen av den enskilde spararen uppfattas som en egen myndighet och en självständig kontaktpunkt. IKS-styrelsen bör exempelvis ha en egen telefon- och Internetservice och i övrigt ha ett självständigt ansikte utåt. IKS-styrelsens bör vara en liten beställar- och samordningsmyndighet med egen personal och administration som jag bedömer inte behöver överskrida 20 personer inklusive chefsbefattningar. Även denna personal och dess administration bör kunna samlokaliseras med en befintlig myndighet.
Den närmare utformningen av det jag här beskrivit bör överlåtas till den organisationskommitté som jag föreslår skall bildas i samband med att propositionen överlämnas till riksdagen.
8.6. Organisationskommitté
Mitt förslag: Regeringen bör i direkt anslutning till att propositionen om IKS överlämnas till riksdagen tillsätta en organisationskommitté med uppgift att utarbeta de närmare detaljerna om IKS-styrelsens instruktion, uppgifter och bemanning.
Som utgångspunkter för organisationskommitténs arbete bör ligga den inriktning av IKS-styrelsen som jag här angett.
För att påskynda och underlätta genomförandet av organisationskommitténs arbete kan det vara lämpligt att regeringen redan i samband med remissomgången ger berörda myndigheter i uppdrag att genomföra en förstudie om lämpligaste formen för att tekniskt samordna och bygga nätverk mellan befintliga register, databaser och Webbtjänster för IKS-systemets behov. Uppdraget bör redovisas i anslutning till att organisationskommittén startar sitt arbete för att därmed kunna ligga till grund för fortsatta överväganden. Jag har i denna fråga samrått med berörda myndigheter.
Eftersom den största administrativa uppgiften, som jag bedömer, är hanteringen av kompetensutvecklingsregistret föreslår jag att uppdraget ges till CSN som i samråd med övriga berörda myndigheter bör redovisa uppdraget till regeringen senast den 30 april 2001. Berörda myndigheter är bl.a. Riksskatteverket, Skolverket, Högskoleverket, Verket för högskoleservice, Distansutbildningsmyndigheten, Arbetsmarknadsstyrelsen och Statistiska centralbyrån. Uppdraget bör dessutom ske i samverkan med det konsortium för de lokala lärosätena inom högskolor och universitet som ansvarar för register för antagning till lokala kurser. Erfarenheter från Internationella programkontoret vad gäller hantering av utbildningar och praktik i andra länder bör tas tillvara i förstudien.
8.7. Huvudsaklig hanteringsordning
I IKS-systemet måste en lång rad olika aktörer samspela för att hanteringen ska bli så rationell och enkel som möjlig. Viktigast är givetvis att den enskilde kompetensspararen upplever systemet enkelt och smidigt. Systemet måste vara attraktivt för banker och försäkringsbolag att erbjuda, vilket ytterliggare understryker behovet av att hanteringen inte får innebära betydande merkostnader för deras administration. För etablerade anordnare som erbjuder kompetensutveckling är säkerligen IKS en intressant och viktig ny marknad. Men IKS ska upplevas som attraktivt även för en enskild småföretagare som vill erbjuda en praktikplats. Samtidigt måste det vara korrekt och försvarbart utifrån att de krav som samhället
ställer på ett skattesubventionerat sparande och tillämpbart för de myndigheter som har att hantera skatter och sparande. Hanteringen av IKS måste uppfylla alla dessa krav. Jag har därför utgått från att befintliga och beprövade system bör användas så långt det är möjligt både för hantering av sparandet, och vid individens kontakter med myndigheter och med olika kompetensutvecklingsanordnare. Jag har också föreslagit att kompetenspremien ska utgå som skattereduktion och enligt kriterier som är allmänt kända i utbildningssammanhang. Det är därför min bedömning att hanteringsordningen för IKS kan utformas så att den blir enkel och lätt att tillämpa för alla inblandade.
Det bör vara organisationskommittén som utformar hanteringsordningen för IKS systemet. Det bör göras i samråd med banker, försäkringsbolag, kompetensutvecklingsanordnare och berörda myndigheter.
För att ge en bild av hur hanteringsordningen skulle kunna utformas har jag valt att som Appendix till huvudbetänkandet i punktform sammanfatta de moment jag bedömer kan komma att behövas. Givetvis finns i flera detaljer en rad olika alternativ som är möjliga. Därför ska den hantering jag presenterar i Appendixet ses som en vägledning för det fortsatta arbetet av systemet. Jag har också sett det som värdefullt att inför remissinstanserna visa på en möjlig väg att uppnå målen för hanteringen av IKS och hur de kan utformas i praktiken.
8.8. Utbetalning av grundplåten
Mitt förslag: När villkoren för att få del av grundplåten är uppfyllda meddelar IKS-styrelsen Riksgäldskontoret till vilka individer och till vilket konto grundplåten ska utbetalas varefter
Riksgäldskontoret verkställer utbetalningen.
Jag har tidigare redogjort för den grundplåt som jag föreslår skall kunna utgå som stimulans för sparande som påbörjas under åren 2002–2004. Grundplåten har en temporär karaktär. Jag har därför valt att vad gäller organisation för utbetalning av grundplåten föreslå en separat ordning.
Den tillfälliga stimulansen i form av en grundplåt föreslås utgå till alla som uppfyller vissa kriterier (se kapitel 4). De föreslagna kriterierna kräver ingen manuell prövning utan bör enligt min be-
dömning kunna hanteras så att när de är uppfyllda utfaller grundplåten på 2 500 kr som en insättning på kompetensspararens konto.
Kriterierna är också av den karaktären att uppgifterna redan finns registrerade och tillgängliga elektroniskt hos skattemyndigheten och hos kontoföraren. Med detta följer att organisation och utbetalning av grundplåten enkelt bör kunna ske via elektronisk hantering.
Medlen som bör användas för grundplåten kommer, i enlighet med det jag tidigare föreslagit, att finnas avsatta på ett konto hos Riksgäldskontoret. Riksdagen har redan fattat beslut om att de medel som avsatts för år 2000, 1,35 mdkr, skall överföras till Riksgäldskontoret och jag föreslår i kapitel 4 att det också skall gälla för 2001 års medel på 1,15 mdkr.
Eftersom medlen finns på Riksgäldskontoret och förvaltas där bör, enligt min bedömning, det mest rationella vara att det också är Riksgäldskontoret som betalar ut medlen till de individer som är berättigade till grundplåten efter beslut från IKS-styrelsen. Den närmare utformningen av vilken ordning som är mest rationell bör överlåtas till organisationskommittén att bedöma.
8.9. Kostnader och finansiering av myndighetsfunktionen
Mitt förslag: De totala driftskostnaderna för IKSmyndighetens ansvarsområde beräknas till ca 45 miljoner kr per år. Till det kommer ca 5 miljoner kr per år i ökade kostnader för befintliga myndigheter.
Investerings- och uppbyggnadskostnaderna beräknas totalt uppgå till 70 miljoner kr varav 55 miljoner fördelar sig på fem år och utvärderingskostnaderna på 15 miljoner fördelas på tio år. IKS-styrelsens löpande driftskostnader bör finansieras via registreringsavgiften. Efter fem år bör IKS-styrelsen vara helt avgiftsfinansierad. De engångsvisa uppbyggnadskostnaderna finansieras från avkastningen på Riksgäldskontorets förvaltning av IKS-medlen.
8.9.1. Kostnader
Jag har tidigare redovisat de myndighetsuppgifter som IKS-styrelsen skall ansvara för. Jag har också gjort bedömningen att huvuddelen av uppgifterna bör utföras av andra myndigheter på uppdrag av IKS-styrelsen. Jag har förordat denna modell främst av effektivitets- och kostnadsskäl. Såväl investeringskostnaden som de löpande driftskostnaderna blir avsevärt lägre om IKS-styrelsen kan utnyttja andra myndigheters redan fungerande infrastrukturer än om motsvarande verksamheter skulle byggas upp och hanteras av myndigheten själv.
Jag har i mina uppskattningar av kostnaderna utgått från att samordningsvinster skall utnyttjas så långt det är möjligt och rationellt. Jag har räknat med att betydande sådana vinster kan tas tillvara både genom samlokalisering och utnyttjande av befintliga system hos andra myndigheter. IKS-styrelsen bör ges det samlade ekonomiska myndighetsansvaret för verksamheten men skall kunna överlåta uppgifter till andra lämpliga myndigheter. IKSstyrelsen bör också löpande utvärdera uppdragen och byta utförare om man bedömer det som kostnadseffektivt. Vissa av uppgifterna är också av den karaktären att det kan vara mest rationellt att välja att göra en allmän upphandling. Det innebär också att det över åren bör vara möjligt att pressa kostnaderna för den löpande driften av verksamheten. De kostnader jag här redovisar avser de första årens verksamhet och bör därför kunna minska successivt åren framöver. Jag har tidigare också gjort bedömningen att informations- och rådgivningsfunktionen på sikt kommer att bli ett naturligt inslag för alla inblandade aktörer vilket bör leda till att kostnaderna långsiktigt kan reduceras ytterligare.
Naturligtvis är kostnaderna relaterade till den ambitionsnivå som man har för IKS-systemet som helhet. Jag har i den här kostnadsberäkningen valt en hög ambitionsnivå eftersom jag räknar med att IKS på några års sikt kommer att omfatta ett stort antal sparare och ett brett utbud av kompetensutvecklingsinsatser.
Jag har i det följande uppskattat kostnaderna för respektive funktion utifrån de preliminära bedömningar som gjorts av de olika myndigheter jag varit i kontakt med. Regeringen bör uppdra till myndigheterna att inom ramen för den förstudie jag tidigare föreslagit också lämna mer preciserade kostnadsberäkningar. De
bör därefter kunna tjäna som en utgångspunkt för organisationskommitténs fortsatta arbete med budget och bemanning för IKS-styrelsen. Organisationskommitténs förslag vad gäller kostnader bör överlämnas till regeringen så att de kan behandlas i 2001 års budgetproposition.
Jag har valt att ange en uppskattning av kostnaderna uppdelat på följande fem huvudfunktioner:
Kostnader för den löpande hanteringen av kompetensutvecklingsregistret beräknar jag till ca 8 miljoner kr per år. Det inkluderar kostnaden för fortlöpande uppdatering av registret och för IKS-portalens driftskostnader samt kostnaden för utvärderingsenkäten. Uppbyggnadskostnaderna för registret bedömer jag till ca 10 miljoner kr fördelat på fem år. Kostnaden för hantering av kompetenspremien bedömer jag till ca 8 miljoner kr per år. I denna summa inkluderar jag kostnaden för hanteringen av grundplåten under åren 2002–2006 eftersom den i likhet med kompetenspremien förutsätter viss personregisterhantering. Jag utgår från att man här kan replikera på befintliga personregister. De engångsvisa uppbyggnadskostnaderna bör därför kunna stanna vid ca 2 miljoner kr. Kostnaden för kontaktcenter och övrig löpande information och rådgivning beräknar jag till ca 12 miljoner kr per år vilket förutsätter att all verksamhet samordnas med ett eller flera befintliga kontaktcenter hos annan myndighet. De investeringskostnader som ändå uppstår och som bör täckas av IKS-styrelsens avtal med värdmyndigheten bör kunna begränsas till ca 3 miljoner kr. Kostnaden för uppföljning och rapportering avser de löpande kostnaderna för statistikinsamling och redovisning. Jag bedömer att de inte skall behöva överskrida 2 miljoner kr per år förutsatt att alla uppgifter finns att tillgå via elektronisk hantering och genom samordning av befintliga dataregister. Kostnaden för IKS-styrelsens egen personal och administration beräknar jag utifrån totalt 20 anställda. Det handlar i huvudsak om kvalificerad personal med beställarkompetens inom en rad olika områden och personal som hanterar omprövning av beslut och stickprovskontroller. Även IKS-styrelsen bör kunna dra nytta av annan myndighetspersonal- och ekonomifunktioner m.m. Jag bedömer därför den årliga kostnaden till ca 15 miljoner kr.
Utöver detta föreslår jag i kapitel 11 att det avsätts en ekonomisk ram för informationsinsatser under de första åren då IKS introduceras på sammanlagt 30 miljoner kr. I denna summa har jag inkluderat kostnaden för de särskilda informationsinsatser som andra myndigheter exempelvis Riksskatteverket, kommer att behöva genomföra vid införandet av IKS. Till detta kommer det särskilda anslag jag föreslår ska gå till de fackliga organisationerna och till småföretagens organisationer för deras informationsinsatser om IKS. Jag föreslår att sammanlagt 10 miljoner kr engångsvis avsätts för detta ändamål. Det innebär att totalt 40 miljoner kr som en engångsvis kostnad, enligt mitt förslag, bör avsättas för särskilda informationsinsatser under introduktionen av IKS. Jag har bedömt att dessa medel bör kunna disponeras under fem år från år 2002 till 2007.
Jag kommer också att i kapitel 11 behandla behovet av utvärdering av IKS. Enligt min uppfattning är det befogat att avsätta särskilda resurser för forskningsinriktad utvärdering av IKS. Många remissinstanser har också ställt väl motiverade krav på uppföljning och utvärdering av effekterna av införandet av IKS. Jag föreslår att en finansiell ram på 15 miljoner kr avsätts för utvärderingskostnader. Som framgått av mina tidigare förslag anser jag att IKS-styrelsen bör disponera dessa medel för att efter upphandling lägga ut tydligt definierade utvärderingsuppdrag på forskare eller andra utvärderingsinstitut. Dessa medel bör avse en tioårsperiod.
Totalt uppgår de löpande driftskostnaderna för IKS-myndighetens ansvarsområde enligt förslagen ovan till 45 miljoner kr per år och uppbyggnadskostnaderna under en femårsperiod till totalt 70 miljoner kr.
IKS kommer även att innebära vissa nya löpande uppgifter för befintliga myndigheter. Det gäller exempelvis Riksskatteverket och Finansinspektionen. Jag bedömer att de kommer att uppgå till sammanlagt ca 5 miljoner kr per år.
Därmed kommer enligt min bedömning de totala kostnaderna för IKS att fördela sig enligt följande tabell:
Myndighetsfunktion Driftskost. Engångskost.
Kompetensutvecklingsregister
8
10
Kompetenspremien
8
2
Kontaktcenter
12
3
Uppföljning/rapportering
2
IKS-styrelsen
15
Informationsinsatser
30
Information, fackliga organisationer m.fl.
10
Utvärdering
15
Befintliga myndigheter
5
Totalt
50
70
8.9.2. Finansiering
IKS-systemets kostnader måste således ses i två tidsperspektiv. Dels systemets löpande och varaktiga kostnader, dels engångsvisa kostnader under ett uppbyggnadsskede. Enligt min bedömning är det på samma sätt rimligt att se finansieringen i två tidsperspektiv. Systemets löpande driftskostnader måste också ha en finansiering som långsiktigt är stabil och som står i relation till systemets omfattning. Tillfälliga kostnader som är direkt relaterade till introduktionen av ett nytt system kan dock finansieras med engångsvisa anslag. De former för finansiering jag här lämnar har utgått från detta synsätt.
Jag föreslår därför att IKS-styrelsens löpande driftskostnader finansieras via den registreringsavgift jag tidigare föreslagit skall utgå vid kompetensutvecklingsanordnarens årliga registrering. Genom att denna registrering är en förutsättning för att kompetensutvecklingen ska berättiga till uttag från IKS-konto kommer det enligt min bedömning att finnas ett starkt ekonomiskt incitament för anordnare att få sin aktivitet IKS-registrerad. Därmed kommer också IKS-registret successivt att utökas för att efter uppbyggnadsskedet bestå av ett mycket stort antal kurser, praktikplatser eller motsvarande aktiviteter. Det är inte orimligt att anta att IKS-registret långsiktigt kommer att kunna innehålla praktiskt
taget alla kompetensutvecklingsinsatser som kan erbjudas i Sverige och därutöver ett stort antal anordnare från andra länder. Jag har i mina kostnadsberäkningar också utgått från att IKS-systemet kommer att hantera mycket stora volymer både vad gäller antal individer och kompetensutvecklingsinsatser. Kommer IKS att få mindre omfattning så kommer också de löpande driftskostnaderna minska vilket givetvis också kommer att avspegla sig i minskade registreringsavgifter. Genom att en del av IKS-styrelsens uppgifter hanteras av andra myndigheter efter avtal och att dessa avtal löpande kan omprövas bör det också vara möjligt att relativt smidigt anpassa kostnaderna efter systemets omfattning.
Jag föreslår att avgiften ska utgå årligen per kompetensutvecklingsaktivitet. Därmed kommer registret att kunna hållas aktuellt samtidigt som intäkterna från avgiften kan användas för löpande driftskostnader. Det förutsätter samtidigt att avgiften kan hållas på en låg nivå så att alla kompetensutvecklingsanordnare har ekonomiska förutsättningar att delta.
Jag har mot den här bakgrunden försökt bedöma antalet kompetensutvecklingsinsatser som långsiktigt kan komma att tillhöra IKS-registret. Enligt min bedömning är det inte orimligt att anta att registret, när IKS är fullt utbyggt och årligen omfattar ca 2 miljoner sparare, bör kunna innehålla ca 250 000 enskilda kompetensutvecklingsverksamheter. Det innebär, med de kostnader jag redovisat, att avgiften bör kunna hållas så lågt som 200 kr per kurs eller motsvarande och ändå fullt ut finansiera IKS-styrelsens löpande driftskostnader.
Under uppbyggnadsskedet kommer intäkterna att vara lägre. Jag bedömer dock att det efter fem år bör vara möjligt att helt avgiftsfinansiera IKS-styrelsens verksamhet.
Vad gäller investerings- och uppbyggnadskostnaderna för IKSsystemet föreslår jag i enlighet med mitt tidigare resonemang att de finansieras via engånsvisa anslag. Jag bedömer dock att även denna finansiering bör kunna ske via intäkter som genereras inom IKSsystemet.
Jag har tidigare redovisat att de medel som avsatts för IKS under år 2000 har överförts till ett räntebärande konto på Riksgäldskontoret och att jag förutsatt att det också kommer att tillämpas för 2001 års avsatta medel. Dessa sammanlagt 2,5 mdkr kommer enligt mitt förslag, att betalas ut som en grundplåt successivt de kommande åren dock tidigast januari 2003 och senast december 2006. Genom att medlen är placerade på ett räntebärande konto
kommer avkastningen från kontot under dessa år att uppgå till 250 miljoner kr vid en avkastning på 4 procent och till 370 miljoner kr om avkastningen blir 6 procent.
Denna ränteinkomst genereras av de medel som riksdagen anslagit för IKS-systemet och bör därmed enligt min uppfattning också komma IKS till del. Jag föreslår därför att en del av dessa medel används för att finansiera uppbyggnadskostnaderna för IKS-systemet under en femårsperiod från år 2002 till 2007. Det gäller de engångsvisa kostnader som jag redovisat ovan och som uppskattningsvis kommer att uppgå till totalt ca 70 miljoner kronor. Dessutom bör avkastningen från IKS-medlen finansiera driften av de delar av IKS-styrelsens verksamhet som under de första fem åren inte täcks via avgifter. Från år 2007 bedömer jag att verksamheten fullt ut kan avgiftsfinansieras. Det är givetvis svårt att förutse hur stor del av återstående avkastning som kan komma att behöva tas i anspråk men min bedömning är att det under femårsperioden inte ska behöva uppgå till mer än 20 miljoner kr per år igenomsnitt. Det innebär att även med en avkastning på 4 procent kommer ränteinkomsterna med bred marginal att räcka för att täcka IKSsystemets start.
Jag föreslår därför att 70 miljoner kr av avkastningen på Riksgäldskontorets IKS-konto från år 2002 överförs till IKS-styrelsen för att täcka engångsvisa uppbyggnadskostnader. Jag föreslår därutöver att maximalt 100 miljoner kr under åren 2002 till 2007 får överföras till driften av IKS-styrelsen från avkastningen på Riksgäldskontorets konto. Regeringen bör årligen i samband med regleringsbreven fastställa den summa som ska överföras samtidigt som IKS-styrelsen får ett fastställt mål för sin avgiftsfinansiering.
8.9.3. Avstämning år 2007
Mitt förslag: En från IKS-styrelsen fristående utvärdering genomförs som bör innehålla såväl en ekonomisk som en verksamhetsmässig avstämning.
Eftersom IKS-styrelsens avgiftsintäkter är svåra att förutse föreslår jag att en samlad avstämning av IKS-styrelsens intäkter och kostnader görs inför verksamhetsåret 2007. Fram till dess bör IKSstyrelsens avgifter i nuvärde ligga kvar på de nivåer jag här föreslagit. Jag bedömer det som nödvändigt för att ge IKS-
systemet stabilitet och förutsägbarhet inför kompetensutvecklingsanordnare, kontoförare och sparare. Visar den ekonomiska avstämningen att avgiften bedöms som otillräcklig eller varit för högt satt för att långsiktigt täcka verksamhetens löpande kostnader bör den justeras.
Jag anser också att det kan vara lämpligt att vid samma tidpunkt göra en samlad utvärdering av IKS-styrelsen verksamhet. Som jag tidigare redovisat bedömer jag att IKS efter en femårsperiod bör ha funnit sina mer varaktiga former. IKS bör vid den tidpunkten ha blivit ett naturligt inslag i övriga myndigheters, kontoförares och kompetensutvecklingsanordnares ordinarie verksamhet. Även den elektroniska hanteringen torde också år 2007 ha utvecklats långt mer än vad vi i dag kan överblicka. Avtal och överenskommelser på arbetsmarknaden om IKS bör ha etablerats. Dessutom bör vissa resultat från utvärderingen av IKS vid den tidpunkten kunna presenteras.
9. Arbetsgivarnas viktiga roll
Min bedömning: Arbetsgivarnas medverkan är önskvärd men inte en förutsättning för IKS-systemet.
Mitt förslag till utformning av det individuella kompetenssparandet (IKS) utgår i från att det är öppet för alla individer att delta, oberoende av om man är anställd, företagare, arbetslös eller har tillfälliga anställningsformer. Arbetsgivaren ges möjlighet att komplettera individens sparande genom överenskommelser eller avtal. Det är önskvärt och angeläget att arbetsgivare medverkar men det är inte en förutsättning för systemet.
Detta är för mig en viktig principiell utgångspunkt. Individen skall inte vara beroende av sin arbetsgivares intresse för att kunna delta och få del av den statliga subventionen. De sparade medlen skall följa individen och inte vara låsta till nuvarande anställning. Systemets syfte är att öka individens möjligheter att styra sin egen utveckling. Det är individens pengar som individen själv måste ha det odelade inflytandet över.
Samtidigt är jag övertygad om att delaktighet och intresse från den egna arbetsgivaren, de fackliga organisationerna och från arbetskamrater har stor betydelse för de flesta individer. I vissa fall kan det säkerligen vara avgörande för deras vilja att delta i IKS. Detta har understrukits av ett flertal av remissinstanserna och bekräftas i Gallup-undersökningen, där över 70 procent av de tillfrågade uppger att arbetsgivarens medverkan skulle påverka deras intresse att spara i IKS. Det är också av stort värde för arbetsgivaren och för utvecklingen på arbetsplatsen att de anställda deltar i IKS. Det har därför varit en viktig del i mitt utredningsarbete att undersöka förutsättningarna att inom ramen för det generella systemet stimulera kompletterande överenskommelser och olika former av avtal på arbetsmarknaden om IKS.
Jag har under utredningens gång haft nära och täta kontakter med företrädare för parterna. Det har skett dels inom ramen för en samrådsgrupp med parterna som träffats regelbundet under utredningsarbetet, dels genom en rad kontakter med enskilda arbetsgivare, såväl stora företag som småföretagare och egenföretagare, arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer inom både den privata och offentliga sektorn.
Jag har dessutom gett ett särskilt uppdrag till konsulten Claes Stråth att i kontakt med parterna undersöka intresset för att sluta avtal som kan komplettera ett individuellt och generellt system samt ge exempel på sådana avtalskonstruktioner. Claes Stråths rapport publicerades i sin helhet som bilaga till mitt delbetänkande. Jag har låtit genomföra en särskild undersökning bland ett 25-tal slumpvis utvalda småföretagare och egenföretagare om deras motiv för att medverka1.
Dessutom har jag i en särskild rapport till utredningen, ”Företagens syn på individuella kompetenskonton” av Erik Mellander och Eleni Savvidou (SOU 2000:17), låtit analysera industriföretagens och tjänsteföretagens kompetensbehov och hur IKS skulle påverka deras personalutbildning.
Jag gav redan i delbetänkandet uttryck för att mitt bestämda intryck är att det finns en genuin vilja från parterna och från enskilda arbetsgivare att medverka till att det kommer till stånd ett system för individuellt kompetenssparande. Den bilden har i huvudsak bekräftats i mitt fortsatta utredningsarbete och i de undersökningar jag låtit genomföra. Samtidigt framträder allt tydligare att det finns olika syn på IKS mellan olika arbetsgivare. Det gäller främst mellan de stora företagen och de nya moderna kunskapsintensiva företagen å ena sidan som ser mycket positivt på stöd till de anställdas IKS och de traditionella mindre företagen som är mer skeptiska till denna form av kompetensutveckling. Bland de offentliga arbetsgivarna finns båda synsätten representerade. Den dominerande inställning jag möter är dock att IKS kommer att vara ett viktigt komplement till de övriga kompetensutvecklingsinsatser som görs i arbetslivet.
1 Resultatet av undersökningen finns redovisad i rapporten ”Motiv för mindre och medelstora företag, egenföretagare, m.fl. att aktivt medverka i ett system med individuellt kompetenssparande”, Hertha Sjöö, augusti 2000.
9.1. Motiv för arbetsgivarens medverkan
Min bedömning: De viktigaste motiven för arbetsgivare att bidra till individers kompetenssparande är:
behoven av ökad generell kompetens i arbetslivet de anställdas trivsel och motivation att öka attraktionskraften och konkurrensförmågan
Jag angav i delbetänkandet flera motiv för arbetsgivare och för parterna att stimulera individernas deltagande i IKS. Jag har också i kapitel 2 tidigare i detta betänkande givit min bild av utvecklingen på arbetsmarknaden och vilken roll IKS kan spela för att bidra till tillväxt, ökad produktivitet och förnyelse av arbetsorganisationen. Dessa grundläggande motiv är givetvis avgörande också för varje enskild arbetsgivares och för parternas ställningstagande till hur man önskar komplettera och bidra till IKS.
Jag väljer därför att här enbart kort sammanfatta de viktigaste motiven:
Den allt snabbare förändringstakten i arbetslivet, inte minst till följd av den tekniska utvecklingen, ökar kraven på att alla anställda ges möjlighet att utvecklas och ta till sig ny kunskap. Att tillgodose de ökade kompetenskraven enbart med nyrekrytering är inte möjligt. Särskilt inte med den arbetskraftsbrist och den demografiska utveckling vi kan se framför oss de kommande åren. Då blir också den enskildes egen motivation och vilja att ta ett eget ansvar för vidareutbildning och breddning av kompetensen central. IKS kan aktivt bidra till detta. Moderna och framgångsrika arbetsplatser karaktäriseras ofta av en arbetsorganisation präglad av projekt- och lagarbete, delegerat ansvar och lärande i det dagliga arbetet. Förmåga till nytänkande, samarbete, och beredskap för förändring blir viktig. Det innebär att alla anställda behöver generell kompetens, bra grundläggande kunskaper och, inte minst, olika typer av kunskaper så att man kan komplettera varandra. IKS öppnar möjligheter för fler anställda att få del av generella kunskaper. En väl fungerande arbetsorganisation förutsätter att de anställda kan känna trivsel, arbetstillfredsställelse och motivation i arbetet. Möjligheten att nå dit ökar påtagligt om arbetsgivaren uppmuntrar och stödjer den anställdes egen önskan till utveckling. Där är IKS ett viktigt instrument.
-Allt fler arbetsgivare upplever svårigheter att rekrytera och bibehålla arbetskraft. För många arbetsgivare är stöd till individens kompetenssparande en viktig konkurrensfördel. Dels för att vara tillräckligt attraktiv som arbetsgivare och därigenom kunna dra till sig ny arbetskraft, dels för att ge fler anställda möjlighet att utvecklas så att de stannar kvar. Denna aspekt på arbetsgivarens medverkan i IKS kommer att bli allt viktigare i takt med att arbetskraften blir äldre.
Med dessa motiv blir det också naturligt att se att IKS kompletterar och samspelar med alla övriga insatser som arbetsgivaren gör för att höja de anställdas kompetens och trivsel.
9.2. IKS och personalutbildningen
Mitt förslag: IKS skall inte och kan inte ersätta arbetsgivarnas ansvar för den verksamhetsrelaterade kompetensutvecklingen.
Det är viktigt att systemet utformas så att det inte ger upphov till undanträngningseffekter.
IKS skall inte och kan inte ersätta arbetsgivarens ansvar för den verksamhetsrelaterade kompetensutvecklingen. Det är arbetsgivarens ansvar att de anställda har de kvalifikationer som krävs för de skall kunna utföra sina arbetsuppgifter. Alla anställda måste ges möjlighet att fortlöpande vidareutbilda sig för att bibehålla sina yrkeskunskaper. Detta är arbetsgivarens ansvar och skall också i fortsättningen finansieras fullt ut av arbetsgivaren.
Däremot kan IKS skapa ett stort mervärde också för den verksamhetsanknutna kompetensutvecklingen på arbetsplatsen. Att individen har egna medel och ett eget sparande till den egna kompetensutvecklingen ger ett nytt och mer kvalificerat innehåll i samtalen mellan arbetsgivare och den enskilde exempelvis i samband med utvecklingssamtal på arbetsplatsen. Det skapar ett ökat inflytande för individen men ökar också intresset för utbildning och kompetensutvecklingsfrågor. Om alla anställda på en arbetsplats får del av IKS-systemet föder det med säkerhet också diskussioner och samtal mellan arbetskamrater och mellan anställda och arbetsledare om behovet av kompetensutveckling och om vilken utbildning som bäst gynnar den enskildes utveckling. Det kan också bidra till att både den enskilde och arbetsgivaren
kan se och bättre uppskatta de intressen och kompetenser den anställde har men som kanske inte fullt utnyttjats i det nuvarande arbetet. Dessutom kan individer med hjälp av IKS ta del av mer generell utbildning som i sin tur ger förutsättningar för att ta del av mer kvalificerad personalutbildning.
Samtidigt har det, inte minst från vissa av de fackliga organisationerna, framförts en oro för att IKS skulle kunna riskera att utnyttjas för att finansiera personalutbildning som i dag bekostas av arbetsgivaren.
Jag är medveten om att risken finns. För att undvika eventuella undanträngningseffekter har jag bedömt det som avgörande i mitt förslag att det är individen som skall ha det fulla inflytandet över val av kompetensutveckling. Jag har också försökt att på olika sätt undersöka om det kan finnas några sådana risker för undanträngning. Jag gav därför forskarna Erik Mellander och Eleni Savvidou vid Industrins Utredningsinstitut (IUI) i uppdrag att undersöka hur svenska företag tror att ett införande av IKS skulle påverka den personalutbildning de själva bedriver och finansierar.
Undersökningen baseras på ett antal frågor i två enkäter, Planenkäten och Tjänsteenkäten, som Industriförbundet och Industrins Utredningsinstitut genomförde i april år 2000. Planenkäten vände sig i första hand till större företag inom tillverkningsindustrin, merparten med fler än 100 anställda och Tjänsteenkäten till företag i den privata tjänstesektorn. Svarsfrekvensen var 58 procent i Planenkäten men bara 17 procent i Tjänsteenkäten. Slutsatserna om tjänsteföretagen måste därför tolkas med stor försiktighet.
Resultatet av enkäten och innehållet i delrapporten har enligt min uppfattning ett stort värde inte bara för IKS utan också för att belysa kompetensutvecklingsfrågornas betydelse i stort.
En viktig slutsats i rapporten är att skillnaderna i utbildningsnivå mellan industriföretag och tjänsteföretag i dag är betydande och tenderar att öka ytterligare till följd av att tjänsteföretagen satsar mer på personalutbildning och genom att de i större utsträckning nyrekryterar arbetskraft med högre utbildning. Utbildningsbehoven kommer att öka generellt, inte minst genom den pågående strukturomvandlingen där sysselsättningen i traditionell industriproduktion minskar och överförs till tjänsteproduktion, som ofta är kunskapsintensiv.
Av rapporten framgår också att företagen försöker möta de höjda kompetenskraven genom att nyanställa personer som är betyd-
ligt mer välutbildade än den befintliga personalen. För att samtliga anställda skall nå samma utbildningsnivå som de nyanställda krävs mycket omfattande vidareutbildningsinsatser, vilket illustreras av följande räkneexempel ur rapporten:
2/3 av de anställda i industrin med enbart grundskola skulle behöva skaffa sig gymnasiekompetens och 1/3 av de med gymnasieutbildning behöver genomgå eftergymnasial utbildning. 3/4 av tjänsteföretagens anställda med grundskoleutbildning behöver genomgå gymnasieutbildning och mer än hälften av de med gymnasieskola behöver gå vidare och skaffa sig ytterligare utbildning.
Slutsatsen i rapporten är att IKS skulle kunna bidra till att minska detta kompetensgap – som förstärkts över tiden – mellan industrioch tjänstesektorn och mellan nyanställda och övriga anställda. IKS skulle också, enligt rapporten, kunna få särskild betydelse för anställda med lägst utbildningsnivå. De är i störst behov av generella kunskaper som endast i mindre utsträckning i dag erbjuds inom företagens personalutbildning. Vissa studier tyder också på att de med lägst utbildning oftare avböjer erbjudanden om vidareutbildning, främst på grund av tidigare negativa erfarenheter av skolan. Möjligheten som IKS ger att själv välja typ av utbildning och innehåll borde, säger rapportförfattarna, ha en positiv effekt för denna grupp. Att dessutom själv få välja tidpunkt och form för att bedriva utbildningen är minst lika viktigt. Detta gäller sällan i traditionell personalutbildning där utbildningens innehåll och form oftast redan är fastställd.
Vad gäller risken för undanträngning konstaterar Erik Mellander och Eleni Savvidou i sin rapport att det visserligen finns en viss risk att företagen försöker övervältra en del av sina utbildningskostnader på de anställda. Det kan framförallt gälla den del av personalutbildningen som är mer generell. Samtidigt konstaterar man att undersökningens resultat visar att den risken är begränsad, särskilt som författarna finner att företagen inte verkar ha besvarat frågorna utifrån taktiska överväganden. I stället är rapportens slutsats, med stöd av företagens svar, att IKS i första hand kommer att utgöra ett komplement till nuvarande personalutbildning.
Rapportens slutsatser understryker de intryck jag själv fått i kontakter med företag och fackliga organisationer. Det förhindrar inte att detta är ett område som behöver följas noggrant under introduktionen av IKS. Jag ser det också som en central facklig
uppgift att bevaka att IKS inte leder till att arbetsgivarens engagemang för den verksamhetsrelaterade kompetensutvecklingen minskar. För den enskilde individen och medlemmen torde det också vara viktigt att få stöd och vägledning från den fackliga organisationen i de fall arbetsgivare tenderar att övervältra sina kostnader på IKS. Jag utgår från att de fackliga organisationerna aktivt kommer att bevaka att IKS används till sitt syfte; att bidra till individens utveckling.
9.3. IKS och de fackliga organisationerna
Min bedömning: De fackliga organisationerna har en viktig roll för att öka förståelsen för behovet av kompetensutveckling och sprida kunskap om IKS.
I delbetänkandet lyfte jag också fram att IKS kan innebära en delvis ny roll för det lokala fackliga arbetet. Jag har i mitt fortsatta utredningsarbete ytterligare styrkts i denna uppfattning. Det är uppenbart att många individer kommer att behöva och efterfråga stöd, information och vägledning i sin användning av IKS. Utbudet av olika utbildningar och kompetensutvecklingsinsatser där IKS kan användas kommer med all sannolikhet att vara mycket stort. Det kommer att vara svårt för den enskilde att överblicka vilka kompetensutvecklingsinsatser som har bra kvalitet och som bäst passar de egna behoven. Efterfrågan på en i förhållande till arbetsgivaren oberoende vägledning och information kommer att öka. Att stödja och stimulera inte minst de kortutbildade att komma över tröskeln att påbörja ett eget kompetenssparande kommer också att vara en central uppgift. I alla dessa avseenden är det angeläget att de fackliga organisationerna breddar sin verksamhet och service för medlemmarna.
Det är givetvis en fråga för de fackliga organisationerna själva att avgöra i hur stor utsträckning och hur mycket de vill bidra till att stödja och stimulera sina medlemmar att delta i IKS. Jag kan dock se att det finns skäl för att särskilt stödja de fackliga organisationernas informationsinsatser om IKS. Inom ramen för Kunskapslyftet gavs ett sådant riktat stöd till uppsökande verksamhet och information. Erfarenheterna har varit positiva och jag kommer därför att i kapitel 11.2 om genomförandet att föreslå att motsvarande stöd skall kunna utgå under introduktionen av
IKS. Motsvarande behov finns för de mindre företagen. Jag föreslår därför att ett stöd till informationsinsatser också ska kunna utgå till småföretagens organisationer.
9.4. Kompletterande avtal och överenskommelser
Min bedömning: IKS kommer att bidra till en utveckling av samarbetsformerna mellan anställda och arbetsgivare. Samarbetet kommer att variera från arbetsplats till arbetsplats och ta hänsyn till olika villkor och förutsättningar.
Som framgår av mitt resonemang ovan är jag övertygad om att arbetsgivare och fackliga organisationer kommer att finna former för arbetsgivarens medverkan i IKS. Formerna kan dock variera beroende på företag och arbetsplats och beroende på de olika förhållanden som finns inom olika branscher och olika verksamheter. Det ser jag enbart som positivt. Det generella systemet får inte centralstyra eller förutsätta en särskild form av medverkan från arbetsgivaren. Det måste i stället vara så flexibelt att det öppnar för arbetsgivaren och parterna att medverka när det bäst passar arbetsplatsen, företagets eller branschens behov och förutsättningar. Jag är också övertygad om att formerna för medverkan kommer att variera mellan olika individer beroende på behov, intresse och anställningsvillkor.
Jag ser således framför mig att arbetsgivarens medverkan till IKS-systemet kommer att ske både via kollektivavtal – såväl centrala på bransch- och förbundsnivå som lokala på företags/arbetsplatsnivå – och via individuella avtal och överenskommelser mellan arbetsgivaren och den enskilde. Vilken typ av avtal och överenskommelser som kan komma till stånd som komplement till IKS är det givetvis parternas ansvar att själva hantera och ta ställning till. IKS bör också kunna bli ett naturligt inslag i den individuella planering som arbetsgivare och den enskilde gör upp tillsammans exempelvis i samband med utvecklingssamtalen. Där kan bidrag till den anställdes IKS ingå i en individuell plan som också innefattar internutbildning och olika former av praktik. För andra kan det handla om att arbetsgivaren påtar sig att bekosta kursavgifter och kurslitteratur eller låter individen disponera lokaler, datautrustning etc. eller står för andra tillkommande kostnader.
Jag har i kapitel 3 tidigare beskrivit möjligheten för regering och riksdag att i lågkonjunktur stimulera uttag från IKS och i perioder av risk för överhettning stimulera sparandet. På liknande sätt bör det också vara möjligt för arbetsgivaren att variera såväl formerna för som storleken på sin medverkan beroende på de konjunkturer och ekonomiska förutsättningar som finns för branschen men också för det enskilda företaget eller arbetsgivaren. Ett sätt att uppnå detta kan vara att IKS blir del i de avtal och överenskommelser som sluts om konjunktur- och efterfrågeanpassad arbetstid.
Jag hoppas också att det kan komma till stånd avtal och överenskommelser mellan parterna om stöd och vägledning till individer och lokala parter i deras arbete med IKS. Det kan handla om projekt och utvecklingsarbete eller exempel på modeller till lokala avtal. Det kan också handla om att erbjuda bra information och vägledning om utbudet av kompetensutveckling eller stöd till uppsökande verksamhet eller andra insatser som bidrar till att ge fler möjlighet att utnyttja IKS.
Jag uttryckte i delbetänkandet min förhoppning att de förslag jag där redovisade skulle kunna stimulera till en diskussion mellan parterna redan inför de avtal som skall slutas våren 2001.
Jag har efter kontakter med parterna kunnat konstatera att det inom vissa branscher och avtalsområden redan inför kommande avtalsförhandlingar finns intresse att aktualisera avsättningar till IKS. På flertalet avtalsområden har man dock ännu inte fastställt sina avtalskrav. Där man lämnat avsiktsförklaringar har parterna bedömt det svårt att nu precisera sina krav eftersom regering och riksdag visserligen tagit ställning till att ett IKS-system skall införas men ännu inte gjort några detaljerade ställningstaganden. Inom flera avtalsområden finns dock IKS med i de förberedande diskussionerna inför avtalsyrkanden.
Jag kan samtidigt konstatera att kompetensutvecklingsfrågorna, inom praktiskt taget samtliga avtalsområden, har lyfts fram och givits en viktig roll i parternas inledande samtal. Exempelvis har man från de fackliga organisationerna inom industrin i sin ”avtalspolitiska plattform” framfört att ökade satsningar på kompetensutveckling är nödvändiga. Man lyfter också fram att alla anställda skall ha rätt till en personlig kompetensutvecklingsplan.
Även om det inte varit möjligt för parterna att vid nuvarande tidpunkt explicit behandla IKS så är jag övertygad om att IKS under kommande år kommer att få betydelse i avtalsförhandlingarna. Det gäller inte minst i samband med att man
på allt fler avtalsområden sluter lokala kompetensutvecklingsavtal. När IKS-systemet etablerats och funnits ett antal år bör, enligt min bedömning, IKS kunna bli en naturlig del både i avtalsdiskussioner och i individuella överenskommelser mellan arbetsgivare och anställda.
9.5. Mina förslag vad gäller arbetsgivarnas medverkan
Min bedömning: Mitt förslag i kapitel 3 att också låta arbetsgivare som avsätter medel på individers kompetenssparkonto få del av en subvention kommer att avsevärt öka intresset från arbetsgivare att medverka till individers kompetensutveckling.
Jag har i kapitel 3 föreslagit en nedsättning av arbetsgivaravgifterna med tio procentenheter på det belopp som arbetsgivaren avsätter till individens IKS-konto. Nedsättningen skall vara permanent och gälla alla former av avtal och överenskommelser mellan arbetsgivare och anställda. Arbetsgivarens avsättningar till IKS skall för individen betraktas på samma sätt som individens eget sparande. För arbetsgivaren behandlas avsättningen som lön till den anställde men med lägre arbetsgivaravgifter.
Redan i delbetänkandet gjorde jag bedömningen att en varaktig stimulans också till arbetsgivarens avsättningar avsevärt skulle öka förutsättningarna att få till stånd avtal och överenskommelser på arbetsmarknaden om IKS. Jag avstod dock från att lämna ett sådant förslag. Det främsta skälet var den begränsade statsfinansiella ram riksdagen anslagit för systemet. Jag angav samtidigt att om riksdagen beslutar att ytterligare medel varaktigt kan tillföras systemet bör de användas för att stimulera arbetsgivarnas avsättningar till systemet. Jag anmälde också att remissinstansernas synpunkter på denna punkt, och det gäller då särskilt de avtalsslutande parterna på arbetsmarknaden, kommer att vara avgörande för mina fortsatta överväganden inför utformningen av det slutliga förslaget.
Flertalet arbetsgivare, såväl privata som offentliga, har i sina remissvar understrukit att utan ett ekonomiskt incitament också för arbetsgivarna riskerar deras medverkan att få en begränsad omfattning. Även en lång rad andra remissinstanser, både fackliga organisationer, intresseorganisationer och myndigheter, betonar att förutsättningarna för att IKS skall få stort genomslag ökar betydligt om arbetsgivarna bidrar till individens sparande. Flera
fackliga organisationer pekar på att en stimulans för avtal och överenskommelser skulle vara särskilt betydelsefull för dem som har låga inkomster och svårast att avstå större belopp i sparandet.
Av den Gallupundersökning jag låtit genomföra och som jag tidigare refererat, framgår också tydligt att för en överväldigande majoritet av de tillfrågade skulle intresset för IKS öka om också arbetsgivaren bidrog. Undersökningens resultat tyder också på att det för många inte bara är en ekonomisk fråga. Att arbetsgivaren avsätter medel till IKS innebär också en bekräftelse av att individens egen önskan att utvecklas och förkovra sig har arbetsgivarens stöd.
Jag har av detta dragit slutsatsen att en viss skattesubvention också bör utgå till arbetsgivare som avsätter medel till individens IKS-konto. Jag är övertygad om att även utan en sådan subvention kommer en rad arbetsgivare att bidra till individens kompetenssparkonto men min bedömning är att det skulle påskyndas om det också finns ett ekonomiskt incitament. För att IKS-systemet skall omfatta många på arbetsmarknaden har jag därför föreslagit att det skall vara ekonomiskt lönsamt för arbetsgivaren att avsätta medel till individens konto jämfört med att betala ut kontant lön. Med mitt förslag blir det också något mer lönsamt för arbetsgivaren att göra avsättningar till kompetenssparande jämfört med om motsvarande löneutrymme används till avtalsförsäkringar för pensionsändamål. Jag finner det rimligt mot bakgrund av den vikt jag tillmäter IKS för samhällsekonomin och för den enskilde.
Den tillfälliga nedsättning jag föreslog i delbetänkandet föreslår jag nu skall ersättas med en permanent stimulans till arbetsgivarnas medverkan. I ett varaktigt system anser jag inte att det finns skäl att begränsa rätten till nedsättningar endast till de avsättningar som kommer till stånd efter kollektivavtal. Det bör, som jag också framhöll i delbetänkandet, gälla alla avsättningar till anställdas kompetenssparkonton.
9.6. Villkoren för småföretag och egenföretagare i IKS
Mitt förslag: Särreglering för små företag och egenföretagare bör undvikas. De regeländringar som jag föreslår är nödvändiga för att egenföretagare och delägare i handelsbolag skall ha möjlighet att delta i IKS på samma villkor som övriga.
En viktig utgångspunkt är att IKS skall vara generellt och öppet för alla. Systemet skall präglas av enkelhet och bygga på bestämmelser som kan tillämpas lika för alla som deltar. Jag har därför strävat efter att så långt det är möjligt undvika särskilda regler eller villkor för vissa grupper. Det har också varit styrande för min syn på småföretagens och egenföretagares medverkan i IKS.
De förslag jag redovisar innehåller därför inga särbestämmelser för småföretag utöver det som krävs för att enskilda näringsidkare och personer som är delägare i handelsbolag skall kunna delta på samma villkor som alla övriga i IKS. Jag har i kapitel 3 redovisat de lagtekniska justeringar som detta kräver. De är enligt min bedömning av marginell karaktär och kan inte nämnvärt sägas komplicera IKS-systemets hantering varken för den enskilde företagaren eller för administrationen av IKS som helhet.
Småföretagens medverkan i IKS handlar alltså i första hand inte om att anpassa regler och bestämmelser utan snarare om att vara medveten om de särskilda förutsättningar och villkor som småföretagen arbetar under.
Jag har tidigare i detta kapitel redovisat att det i mina kontakter med företrädare för de mindre företagen finns en större skepsis till att medverka i IKS än hos de flesta andra arbetsgivare. Samma bild framträder i Gallup-undersökningen och i den intervjuundersökning med ett 25-tal småföretagare jag låtit genomföra. Jag är övertygad om att detta avspeglar de arbetsvillkor som gäller för de mindre företagen.
Samtidigt är det viktigt att framhålla att småföretagen är en mycket heterogen grupp av företag. De inrymmer allt från s.k. levebrödsföretag till nystartade snabbt växande företag inom nya sektorer av ekonomin. Givetvis skiljer sig förutsättningarna för dessa olika typer av företag väsentligt åt och det innebär också att inställningen till IKS varierar. Den dominerande delen av småföretag utgörs dock fortfarande av enmans- eller familjeföretag där det huvudsakligen handlar om att klara den egna försörjningen. De har ofta varken förutsättningar eller ambitionen att växa vilket bidrar till att behoven av kompetensutveckling är annorlunda.
I många av de mindre företagen inom snabbväxande sektorer är däremot kompetensutveckling en central del i verksamheten. Där är arbetstagarens ställning ofta mycket stark. De allra flesta av de anställda i dessa företag har också en förhållandevis hög utbildningsnivå och därför görs redan i dag stora investeringar i såväl företagsspecifik som mer generell kompetensutveckling.
Det finns dock vissa förutsättningar som är gemensamma för många mindre företag och som är värda att beakta vid genomförandet av IKS.
En av dem har jag redan berört ovan, nämligen kravet på enkelhet. För mindre företag har enkla regelverk stor betydelse, vilket även gäller reglerna för IKS-systemet. Särregler för vissa företag skapar i sig gränsdragningsproblem, en högre komplexitet och kan dessutom verka avskräckande. Detta kan orsaka lika mycket skada som det ger vissa grupper av småföretag en bättre möjlighet att utnyttja IKS-systemet. Jag har därför avstått från att föreslå några särregler utöver dem som krävs för att göra IKS tillgängligt också för den enskilde företagaren.
En annan förutsättning är att beroendet av varje enskild medarbetare av naturliga skäl är större i ett mindre företag. De gör att sådana företag är mer utsatta och sårbara vid frånvaro bland personalen. Möjligheterna till frånvaro för utbildning och kompetensutveckling är därför mer begränsade i det mindre företaget.
Detta ställer i sig krav på det utbud av kompetensutveckling som erbjuds. Jag har tidigare i kapitel 6 redovisat det omvandlingstryck som jag bedömer att IKS kommer att medföra för hela utbildningsområdet. Det innefattar en utveckling mot mer av distansutbildning och Internetbaserad utbildning, att kunna erbjuda utbildning på arbetsplatsen eller självstudier i kombination med viss handledning vid olika former av lokala lärcentra. Att det verkligen kommer till stånd en bred förnyelse av utbudet av kompetensutveckling i den här riktningen är viktigt för alla som deltar i IKS men är av särskild betydelse för de mindre företagen.
Ett större beroende av de anställda kan också vara en förklaring till att många småföretagare, i den undersökning jag tidigare refererat till, uppger att de i första hand vill satsa på kompetensutveckling där de kan se att den kommer till omedelbar nytta för det egna företaget. De uttrycker en farhåga för att anställda som utvecklar sig inte längre skulle stanna kvar i företaget och att tjänstledigheterna skulle komma att öka så kraftigt till följd av IKS att de skulle bli svåra att hantera för de mindre företagen.
Jag kan delvis ha förståelse för den oron. Samtidigt är jag övertygad om att också de små företagen måste satsa mer på kompetensutveckling och uppmuntra sina anställda att vidareutbilda sig och bredda sin kompetens. Det är nödvändigt för att också det mindre företaget skall klara sig i konkurrensen. Dessutom kommer de små företagen i framtiden att ha svårt att attrahera arbetskraft
om de inte också är beredda att erbjuda goda villkor för individens utveckling.
Jag bedömer inte heller att riskerna är överhängande för att tjänstledigheter för studier skall öka dramatiskt till följd av IKS. Mitt intryck är att just i de mindre företagen finns det en större närhet mellan arbetsgivare och den anställde vilket gör att den anställde är särskilt mån om att bedriva kompetensutveckling vid tider och i former som inte är till men för företaget. Detta är dock ett område som jag anser bör studeras särskilt vid utvärderingen och uppföljningen av IKS. Jag återkommer till detta under kapitel 11. Även om det av vissa arbetsgivare utryckts oro för hur lagen om rätt till tjänstledighet för studier i framtiden kan komma utnyttjas har jag varken från arbetsgivare eller fackliga organisationer fått några indikationer på att hanteringen av lagen i dag har skapat problem. Jag har därför inte funnit att det finns skäl att nu föreslå någon förändring av lagen. Av de skäl jag tidigare angivit ser jag heller inte att det på detta område finns några skäl att föreslå särregler enbart för småföretagen.
Arbetsgivare med anställda får enligt mitt förslag möjlighet till nedsättning av arbetsgivaravgifterna med tio procentenheter på det belopp de avsätter till den anställdes IKS-konto. För att egenföretagare och delägare i handelsbolag skall ha samma villkor föreslår jag att en motsvarande nedsättning får göras av egenavgifterna. Det kan uppfattas som generöst eftersom de då kan utnyttja nedsättningen på hela det insatta beloppet, dvs. ett helt inkomstbasbelopp. Jag bedömer dock inte att skälen är tillräckliga för att föreslå särskilda begränsningar.
I flera remissvar framförs önskemål om ökade möjligheter till periodiseringar av arbetsgivarens avsättningar till IKS. Motivet är främst att många av de mindre företagen har mycket varierande inkomster och vinster.
Jag konstaterade redan i delbetänkandet att dagens regler om periodiseringsfonder ger möjlighet till uppskjuten beskattning och skatteutjämning även för investeringar i kompetensutveckling. Reglerna är dock generella och används i första hand för att åstadkomma en skattemässig förlustutjämning. Däremot anses de vara mindre effektiva för syftet att särskilt stimulera investeringar i kompetensutveckling. Det finns dock inget som hindrar att de används även för detta.
9.7. Villkoren för personer med tidsbegränsade anställningar
Min bedömning: IKS skall vara ett generellt system, öppet för alla. Jag ser därför inga hinder för individer med tidsbegränsade anställningar, säsongsarbetare eller som på andra sätt saknar fastare relationer till en arbetsgivare att utnyttja möjligheten att kompetensspara.
Jag har angivit som grundläggande utgångspunkt för mina förslag att IKS måste var öppet och fungera för alla individer. Jag skrev därför redan i delbetänkandet att jag inte såg några hinder för att även de som saknar fast anställning, har tidsbegränsade anställningar eller som på annat sätt har lösare relationer till en speciell arbetsgivare, skulle kunna delta i IKS. Detta har också varit ett vägande skäl till att jag inte valt att göra IKS-systemet beroende av den enskilde arbetsgivarens medverkan.
Flertalet remissinstanser delade den uppfattningen och förordade därför ett frivilligt och individuellt IKS-system. Några remissinstanser utryckte oro över att visstidsanställda skulle komma i sämre läge än de tillsvidareanställda när det gäller arbetsgivarens medverkan. Några preciserade förslag till vilka förändringar som skulle vara önskvärda för att minska dessa risker lämnades dock inte i remissvaren.
Jag har inte heller funnit att det finns några formella eller regelmässiga hinder som försvårar för personer med olika former av tidsbegränsade anställningar att ta del av IKS på samma villkor som övriga.
Vissa av de föreslagna förändringarna jag nu presenterat jämfört med delbetänkandet kan dock underlätta för denna grupp att få del av arbetsgivarens medverkan. Viktigast är att jag nu föreslår att en subvention också ska utgå för arbetsgivarens avsättning till individens IKS. Med denna ekonomiska stimulans ökar troligen förutsättningarna att arbetsgivaren avsätter medel även för dem som inte är fast anställda. Jag kopplar inte heller den varaktiga subventionen till att arbetsgivarens bidrag enbart sker via kollektivavtal, utan betonar att arbetsgivarens medverkan måste få variera utifrån de olika förutsättningar som gäller på arbetsmarknaden. Därmed öppnas ökade möjligheter även för
visstidsanställda att göra överenskommelser med arbetsgivaren om engångsvisa avsättningar till individens IKS-konto.
Några remissinstanser har också framfört att utformningen av grundplåten skulle försvåra för dem som inte har regelbundna inkomster. Jag har valt att ställa krav på ett regelbundet sparande för att kunna få del av grundplåten. Jag anser det rimligt mot bakgrund av att syftet med grundplåten är att stimulera till att påbörja ett regelbundet sparande för de grupper som antas ha svårast att komma i gång. Däremot är det inte nödvändigt att insättningarna sker varje månad. Kravet är att sparandet skall ha påbörjats under åren 2002 till 2004 och att det skall ha gjorts 12 insättningar under tolv olika kalendermånader på sammanlagt minst 2 500 kr före sista december 2006. Därmed torde det vara möjligt även för dem med mycket oregelbundna inkomster att få del av grundplåten.
9.8. Förmånsbeskattning av utbildning
Mitt förslag: Det i delbetänkandet aviserade förslaget till ändring i inkomstskattelagen gällande förmånsbeskattning av utbildning fullföljs inte.
I delbetänkandet aviserade jag att en ändring borde ske i skattelagstiftningen så att det skulle bli tydligt att alla utbildningskostnader som arbetsgivaren bedömer är till nytta för den egna verksamheten också skulle medge befrielse från inkomstbeskattning och inte ligga grund för arbetsgivaravgifter. För att undvika att det i enskilda fall skulle kunna utnyttjas endast i skatteplaneringssyfte förslog jag att detta enbart borde gälla kurskostnader och litteraturkostnader men inte avse kostnaden för resor och uppehälle.
Min utgångspunkt var att förenkla skattereglerna. Med den snabba utveckling som sker i hela arbetslivet betraktade jag det i praktiken som omöjligt för skattemyndigheten att avgöra om en viss utbildning kan vara till nytta för arbetsgivaren eller inte.
Riksskatteverket avstod i sitt remissvar från att framföra synpunkter i denna del tills dess förslaget givits en närmare utformning. Skattemyndigheten i Malmö angav att de förändringar jag föreslog snarare riskerade att skapa nya problem med tillämpningen av lagstiftningen. Jag har i mina fortsatta kontakter med Riksskatteverket funnit att lagstiftningen i praktiken redan tillämpas på ett sådant sätt jag avsåg. Även om lagstiftningen
formellt ställer krav på en direkt koppling till företagets verksamhet är det ytterst få fall där skattemyndigheten underkänner företagets yrkande på avdrag för utbildningskostnader. Det gäller nästan uteslutande kostnader som uppenbart är av privat natur. Ofta är det just kostnader för resor och uppehälle som ifrågasätts av skattemyndigheterna alltså den typen av kostnader jag ändå föreslog borde förmånsbeskattas även fortsättningsvis.
Att helt undanta alla utbildningskostnader, även resor och uppehälle, från förmånsbeskattning anser jag inte rimligt. Det skulle riskera att leda till omfattande missbruk. Jag har mot den bakgrunden funnit att det inte är lämpligt att ändra skattelagstiftningen i denna del.
10. IKS och andra offentliga system
Inledningsvis markerade jag att införandet av ett IKS-system inte på något sätt skall ersätta andra offentliga åtaganden inom utbildnings- eller arbetsmarknadspolitiken. Inte heller bör den som sparar eller kompetensutvecklar sig inom ramen för IKS komma i en sämre situation vad gäller andra stödformer än den som valt att stå utanför. En annan utgångspunkt bör vara att alla oavsett situation i övrigt behandlas lika i IKS-systemet. Det innebär att när en innehavare av ett IKS-konto genomgår kompetensutveckling skall han eller hon alltid kunna ta ut medel från kontot och vara berättigad till kompetenspremien. IKS är avsett att skilja sig från andra offentliga stödsystem i det att det är den enskilde själv som styr över såväl uttag från kontot som vad medlen används till. Det krävs ingen ansökan och det sker ingen prövning av rätten till kompetensutvecklingen. Denna princip bör upprätthållas för alla grupper.
Med denna utgångspunkt och den konstruktion av IKS jag föreslår är det enligt min bedömning inte påkallat med några mer omfattande förändringar i gällande regler för sociala förmåner eller studiestöd. På några områden bör dock lagstiftningen anpassas till IKS.
10.1. Förmånsgrundande inkomster i socialförsäkringen
Mitt förslag: Under tid med studier som bedrivs med uttag från
IKS-konto skall den studerande behålla sjukpenninggrundande inkomst enligt samma regler som gäller för studier med studiebidrag m.m.
Som jag redogjort för ovan skall en arbetsgivares insättning på IKS-konto betraktas som lön till den anställde och ingå i underlaget för arbetsgivaravgifter, liksom i underlaget för allmän
pensionsavgift. Därav följer att sådan insättning bör vara förmånsgrundande inom socialförsäkringen.
Enligt lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension utgörs den pensionsgrundande inkomsten (PGI) bl.a. av ”lön eller annan ersättning i pengar eller annan skattepliktig förmån som en försäkrad får som arbetstagare i allmän eller enskild tjänst”. Det torde vara ostridigt att detta, utöver egna insättningar, inkluderar avsättning till IKS-konto som arbetsgivaren gör.
Enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring utgörs den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) av ”den årliga inkomst i pengar som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få för eget arbete här i landet, antingen såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller på annan grund (inkomst av annat förvärvsarbete)”. Av försäkringskassans anvisning framgår att förutom lön kan även andra ersättningar i pengar räknas med i årsinkomsten. Det gäller till exempel OB-ersättning, vikariatstillägg och provision. Däremot får inte skattepliktiga förmåner, till exempel värdet av fri bil eller kost och logi eller kostnadsersättningar, till exempel traktamenten, räknas in i SGI, eftersom sådana förmåner ofta inte bortfaller vid sjukdom. Om en arbetsgivare gör regelbundna insättningar på en anställds IKSkonto, t.ex. om det finns kollektivavtal om IKS-sparande, torde dessa kunna räknas in i SGI under förutsättning att de bortfaller för den tid den anställde uppbär sjukpenning, föräldrapenning m.fl. förmåner som baseras på SGI. Detta blir fallet om insättningarna bestäms som en andel av lönen. Innebär avtalet att insättningar fortsätter även om en anställd t.ex. är sjukskriven kan de däremot inte räknas in i SGI.
Nivån på SGI kan behållas under en kortare tids avbrott i förvärvsarbetet, t.ex. för studier. Enligt lagen om allmän försäkring kan SGI behållas även under längre studieperioder (vilande SGI). Det förutsätter dock att den försäkrade under studierna uppbär någon form av offentligt studiestöd (studiemedel, vuxenstudiestöd etc.) Det innebär således att om den studerande blir sjuk under studietiden har han eller hon rätt till sjukpenning på samma nivå som i det tidigare arbetet. Riksförsäkringsverket framhåller i sitt remissvar på delbetänkandet att samma regel bör gälla för studier som bedrivs med uttag från IKS och för vilka kompetenspremie utgår. Jag delar den synen och föreslår därför att en lagändring görs med denna innebörd. Jag kan även dela RFV:s syn att möjligheten
att få vilande SGI under studier inte borde vara avhängigt studiernas finansiering.
10.2. Sjukpenning och förtidspension
Rätt att uppbära sjukpenning eller förtidspension förutsätter att den försäkrade på grund av sjukdom har en nedsatt arbetsförmåga. Vid bedömningen om sjukdom föreligger bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala eller liknande förhållanden. Om den försäkrade inte kan återgå till sitt tidigare arbete skall prövas om han eller hon är i stånd att utföra annat lämpligt arbete som arbetsgivaren erbjuder eller som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.
Det föreligger emellertid inga formella hinder för en förtidspensionär att studera med bibehållen förtidspension. I propositionen om reformerad förtidspension sägs bl.a. ”Om studierna bedrivs på heltid, i den studietakt och med de studieresultat som krävs för att få studiestöd, kan det vara en indikation på att det finns en arbetsförmåga som kan tas tillvara. Försäkringskassan kan då utreda den fortsatta rätten till förtidspension. Om utredningen visar att hälsotillståndet eller möjligheten att utnyttja den återstående arbetsförmågan inte väsentligt har förbättrats får den försäkrade behålla förtidspensionen.” Samtidigt sägs att ”studier bör ses som ett av flera sätt att stimulera till och möjliggöra såväl återvändande till förvärvslivet som ett mer aktivt liv i övrigt. Studier kan i många fall vara det mest effektiva medlet för att förbättra möjligheterna för en förtidspensionär att helt eller delvis försörja sig själv. Förmågan att klara studier måste emellertid, i likhet med förmåga att utföra andra aktiviteter, beaktas vid bedömning av arbetsförmåga.” Det bör också påpekas att såväl sjukskrivning som förtidspension bör vara partiell och studier bedrivas på den resterande tiden.
Samma principer för prövning kommer att gälla även studier som bedrivs med uttag från IKS. Jag ser inga skäl att särbehandla sådana studier. Det finns å andra sidan inte heller skäl att begränsa möjligheterna för dessa grupper att ta ut medel från IKS-konto eller att erhålla kompetenspremie. Kompetensutvecklingen kan spridas ut över en lång tidsperiod och ske i former som inte ger skäl att ifrågasätta om arbetsförmågan är nedsatt.
10.3. Föräldrapenning
Motsvarande förhållanden som för sjukförsäkringen gäller för den som uppbär föräldrapenning. Sådan utgår enligt lagen om allmän försäkring ”för vård av barn”, vilket inte är förenligt med att någon annan vårdar barnet. Men vård av barn kan vara förenlig med många former av kompetensutveckling, varför det inte bör föreligga några principiella hinder att göra uttag från IKS-konto och samtidigt uppbära föräldrapenning.
10.4. Rehabilitering
Om en anställd varit sjuk i mer än fyra veckor eller varit sjuk upprepade tillfällen är en arbetsgivare skyldig att i samråd med den anställde göra en rehabiliteringsutredning. Arbetsgivaren är också skyldig att svara för rehabiliteringsåtgärder som genomförs i anslutning till arbetsplatsen. Om detta inte är tillräckligt eller någon saknar arbetsgivare skall försäkringskassan upprätta en rehabiliteringsplan med åtgärder som behövs för att den försäkrade skall kunna återgå i arbete. Dessa åtgärder kan innefatta olika former av utbildning. Den som deltar i rehabilitering har rätt till rehabiliteringsersättning, som består av dels en inkomstersättning på samma nivå som sjukpenningen, dels särskilda bidrag för att t.ex. täcka kursavgifter och läromedel vid utbildning.
Rehabiliteringsersättning kan inte utgå samtidigt som studiestöd. Om rehabiliteringen exempelvis innefattar högskolestudier kan inte studiemedel beviljas. Med hänsyn till att medel på IKS-konto är individens egna hopsparade medel kan enligt min mening inte samma princip tillämpas för IKS. Det skall således vara möjligt för den som uppbär rehabiliteringsersättning att komplettera denna med uttag från sitt IKS-konto. Det förhållandet att bidragsdelen av studiemedlen inte kan uppbäras samtidigt med rehabiliteringsersättning skulle tala för att kompetenspremien inte skulle beviljas i detta fall. Jag menar dock att alla som använder IKS-medel för kompetensutveckling bör ha samma skatteregler.
10.5. Arbetslöshet
Enligt lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring skall dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen baseras på den inkomst ”som den sökande före arbetslöshetens inträde vanligen fick under arbetstid som var normal för den sökande”. På samma sätt som för SGI borde därför avtalsreglerade avsättningar till IKS-konto komma att räknas in i underlaget för dagpenningen.
För rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen gäller de s.k. grundvillkoren. Enligt dessa skall den arbetslöse vara oförhindrad att åta sig arbete minst 17 timmar per vecka och minst tre timmar per dag. Vidare skall den arbetslöse vara beredd att anta erbjudet lämpligt arbete. Med lämpligt arbete avses enligt anvisningar från AMS exempelvis arbeten som inte kräver mer än 12 timmar bortavaro från hemmet.
Arbetslöshetsersättning beviljas normalt inte till studerande, som bedriver organiserade studier vid t.ex. högskola, eftersom sådana studerande inte kan anses stå till arbetsmarknadens förfogande.
Däremot samordnas arbetslöshetsersättning inte med t.ex. inkomst från privat pensionsförsäkring. Det kan inte vara aktuellt att uttag från IKS-konto skulle påverka dagpenning från a-kassa.
Kompetenspremien är inte beroende av i vilken utsträckning den enskilde avstår från förvärvsarbete. Det går att arbeta full tid och få maximal kompetenspremie. Samma synsätt bör gälla vid arbetslöshet, dvs. det skall gå att vara arbetslös på heltid och få maximal kompetenspremie. Kompetensutveckling behöver inte lägga hinder för ett aktivt arbetssökande. Det är dock angeläget att den som påbörjar kompetensutveckling görs uppmärksam på de krav som ställs för rätt till arbetslöshetsersättning. Det finns en risk att någon gör uttag, betalar kursavgift m.m. och under utbildningens gång får erbjudande om ett jobb eller en plats i ett arbetsmarknadspolitiskt program. I den situationen kan rätten till arbetslöshetsersättning upphöra om den arbetslöse inte accepterar erbjudandet.
10.6. Bostadsbidrag och socialbidrag
Enligt lagen (1988:786) om bostadsbidrag beräknas den s.k. bidragsgrundande inkomsten som all inkomst av tjänst enligt inkomstskattelagen. Det innebär att exempelvis pension från ett IPS-sparande reducerar bostadsbidraget.
Det är rimligt att samma princip tillämpas för uttag från kompetenssparkonto. Detta kan göra det mindre lönsamt att ta ut pengar för en kompetensutveckling för dem som har bostadsbidrag. Men att bostadsbidragen skapar höga marginaleffekter är ett generellt problem, som även påverkar t.ex. det ekonomiska utbytet av att öka sin arbetstid. Det ligger inte inom ramen för denna utredning att behandla denna problematik. Jag ser inte heller utrymme att införa någon undantagsregel för IKS-uttag. Däremot bör enligt min mening kompetenspremien, som ju har formen av en skattereduktion, inte påverka bostadsbidragets storlek.
Kommunen skall enligt socialtjänstlagen (1980:620) ge försörjningsstöd i form av socialbidrag om den som söker sådant stöd inte kan tillgodose sina behov på annat sätt. Detta inbegriper en prövning mot den sökandes egna tillgångar. Enligt Socialstyrelsens allmänna råd om försörjningsstöd (SOSFS 1998:11) skall kommunen därvid endast beakta sådana tillgångar som den sökande faktiskt kan förfoga över eller få tillgång till. Som exempel på tillgångar som inte skall beaktas nämns pensionsförsäkring som inte kan återköpas.
Tillgångar på IKS-konto kommer däremot att vara möjliga att få tillgång till även då de inte skall användas till kompetensutveckling. Sådant uttag beläggs dock med en uttagsavgift. Jag bedömer trots detta att det är rimligt att IKS-medel inte beaktas vid kommunernas prövning av socialbidrag. Det kan dock inte anses ligga inom mitt uppdrag att föreslå förändringar i Socialstyrelsens allmänna råd.
10.7. Samordning med andra studiestödssystem
Mitt förslag: Uttag från IKS-konto skall inte räknas in i den inkomst som ligger till grund för inkomstprövning av studiemedel enligt studiestödslagen.
Det finns idag ett omfattande offentligt system för stöd till den som studerar. I flera fall ges stöd även till sådana utbildningar som kommer att ingå i kompetensutvecklingsregistret och således berättiga till uttag från IKS-konto och till kompetenspremie.
Enligt min mening bör det inte ske någon samordning mellan IKS och andra studiestödssystem. Den som studerar med någon form av bidrag bör således, för samma studier, kunna göra uttag från IKS-konto och även beviljas kompetenspremien. Det vore oskäligt att inte medge uttag från IKS-konto, som ju är den enskildes egna medel, om kontoinnehavaren genomgår en utbildning som normalt sett berättigar till sådant uttag. För många är studiestödet lågt i förhållande till den inkomst som går förlorad vid studier. Aktivitetsstöd vid arbetsmarknadsutbildning och särskilt utbildningsbidrag uppgår till högst 580 kr per dag, vilket ger 80 procents ersättningsnivå för inkomster upp till 16 000 kr per månad. Övriga studiestöd ligger på en lägre nivå. Att ha möjlighet att utnyttja IKS-kontot kan för många vara en förutsättning för att de skall välja att studera.
Studiemedel enligt studiestödslagen (1999:1395) är inkomstprövade. Den som har inkomster över det s.k. fribeloppet, som i dag uppgår till 125 procent av ett prisbasbelopp räknat på ett halvår, får studiemedlen reducerade med 50 procent av den del av inkomsten som överstiger fribeloppet. Som inkomst räknas sådana inkomster som i taxeringen hänförs till inkomst av tjänst, inkomst av näringsverksamhet eller inkomst av kapital. Från och med 1 juli 2001 höjs fribeloppet från nuvarande 54 600 kr till 91 000 kr för heltidsstudier. Trots höjningen kan uttag från IKS-konto komma att reducera storleken på de studiemedel som kan beviljas. Studiestödslagen och tillhörande förordning bör därför ändras så att uttag från IKS inte räknas in i den inkomst som ligger till grund för inkomstprövningen av studiemedel.
Aktivitetsstöd, som bl.a. lämnas till den som deltar i arbetsmarknadsutbildning, är samordnad med ersättningar inom socialförsäkringen och andra studiestödsformer. Den som uppbär studiemedel eller särskilt utbildningsbidrag får sitt aktivitetsstöd reducerat med motsvarande belopp. Det går således inte att samtidigt uppbära dessa olika studiestödsformer. En sådan samordning bör inte gälla för uttag från IKS, eftersom det sparade kapitalet inte utgör något bidrag utan är den enskildes egendom.
10.8. Avgränsning mot verksamhetsrelaterad kompetensutveckling och Växtkraft Mål 3
Växtkraft Mål 3 är ett program för kompetensutveckling som delfinansieras av Europeiska socialfonden (ESF). Sverige disponerar omkring 900 miljoner kr per år under perioden 2000-2006 från ESF och ett ungefär lika stort belopp utgör svensk medfinansiering. Programmet administreras av Svenska ESF-rådet.
Målgrupper för programmet är arbetslösa, anställda och ensamföretagare. Diskussioner om samspelet mellan Mål 3 och IKS kan uppkomma när det gäller målgrupperna ensamföretagare och anställda varför enbart de delarna av Mål 3-programmet diskuteras i det följande. Jämfört med övriga EU-länder lägger Sverige en mycket hög andel av programmedlen för Mål 3 på kompetensutveckling för anställda.
Växtkraft Mål 3 omfattar hela arbetsmarknaden men inriktas främst på små och medelstora företag (och motsvarande arbetsplatser inom stat, landsting och kommuner). Stöd till arbetsgivaren kan ges till en del av de utbildnings- och lönekostnader som uppkommer i samband med kompetensutvecklingen. Ett företag kan beviljas högst 400 000 kr.
Begreppet kompetensutveckling ges i samband med Mål 3programmet en mycket vid tolkning: det handlar i första hand om lärande i arbetet eller annan verksamhetsrelaterad kompetensutveckling, men kan också avse t.ex. komplettering av baskunskaper. Det finns inte några formella hinder för att programmet kan stödja också kvalificerad utbildning på högskolenivå om sådana behov identifieras vid verksamhetsanalysen.
Genomförandet av kompetensutvecklingen inom Mål 3-programmet grundas på en verksamhets- och kompetensanalys. Analysen skall genomföras av arbetsgivaren och de anställda tillsammans och resultera i en handlingsplan. Analyserna syftar till ökad förändringsbenägenhet. Även om analyserna i hög grad utgår från aktuella och framtida behov på den berörda arbetsplatsen kan processen väcka önskemål hos individen om insatser utöver dem som kommer att delfinansieras med Mål 3-medel.
I vissa fall kanske individens önskemål inte alls kan tillgodoses inom ramen för Mål 3 därför att insatsen är alltför omfattande eller inte svarar mot företagets behov. I andra fall kan man tänka sig att en del av kompetensutvecklingen genomförs inom Mål 3 men kompletteras med ytterligare utbildnings- eller kompetensutveck-
lingsinsatser med stöd av IKS. Om individuella önskemål om utbildning, som inte äger så stor tyngd för företaget och därmed inte kan rymmas inom Mål 3, kan länkas över till IKS ökar förutsättningarna till en mer omfattande kompetensutveckling vilket bör vara positivt för såväl individen som samhället.
Både Växtkraft Mål 3 och IKS syftar till att stimulera kompetensutveckling och de vänder sig delvis till samma målgrupper. Medan Mål 3 är starkt knutet till arbetsplatsen och dess kompetensbehov ger IKS individen frihet att själv välja inriktning. En samlad strategi där båda stödformerna ingår skulle kunna ge ytterligare kraft åt kommande kompetensutvecklingsinsatser i arbetslivet och därmed stärka företagen och stimulera individerna.
10.9. Civilrättsliga frågor
Mitt förslag: De civilrättsliga regler som föreslås gälla inom det individuella kompetenssparandet utformas med nära anknytning till vad som gäller i fråga om det individuella pensionssparandet (IPS). Regler om förmånstagarförordnande och bodelning följer vad som gäller inom IPS.
Det utmätningsskydd mot spararens borgenärer som finns inom IPS skall inte gälla inom IKS.
I fråga om kompetenssparande i försäkring gäller försäkringsavtalslagens regler. I försäkringslagen införs en regel som föreskriver att vissa förfoganden är utan verkan om de skett i strid med de föreslagna nya bestämmelserna i 58 a kapitlet inkomstskattelagen om kompetenssparförsäkring.
Grundläggande för sparandet inom IKS liksom inom det individuella pensionssparandet (IPS) är att det upprättas ett skriftligt avtal mellan sparinstitutet och spararen. Vissa regler som avser utbetalning av kompetenssparandet skiljer sig naturligen från bestämmelserna inom IPS. De civilrättsliga reglerna ansluter så långt det är möjligt till vad som gäller för IPS. Således införs motsvarande regler om förmånstagarförordnande och bodelning i lagen om individuellt kompetenssparande.
Enligt huvudregeln i lagen om individuellt pensionssparande är tillgångar på ett pensionssparkonto skyddade mot utmätning om spartiden överstiger tio år. Grunden för denna bestämmelse är att ett långsiktigt sparande med viss regelbundenhet är skyddsvärt.
Förebilden för denna bestämmelse finns i bestämmelserna i 116 § försäkringsavtalslagen. I IKS-systemet kommer spartiden inte att bindas på det sätt som gäller inom IPS. Innestående medel skall alltid vara tillgängliga för kompetensutveckling. Därtill kan uttag göras för andra ändamål, efter att en särskild avgift erlagts. Mot den bakgrunden är det inte rimligt att inom IKS ha en motsvarande regel som för IPS om utmätningsskydd.
För kompetenssparande som sker i en försäkring gäller försäkringsavtalslagens bestämmelser. I 3 § försäkringsavtalslagen införs en bestämmelse om att villkor om överlåtelse, pantsättning, förmånstagarförordnande eller annat förfogande över en försäkring är utan verkan om de står i strid med villkor som enligt de föreslagna reglerna i ett nytt 58 a kapitel i inkomstskattelagen skall tas in i ett avtal om kompetenssparförsäkring. Detta innebär bl.a. att en kompetenssparförsäkring under den försäkrades livstid får överlåtas endast på grund av utmätning, ackord, konkurs eller bodelning. Det innebär vidare att en kompetenssparares make, sambo eller barn skall kunna sättas in som förmånstagare. Detsamma gäller barn till kompetensspararens make eller sambo. Vidare innebär den föreslagna hänvisningen i försäkringsavtalslagens bestämmelser till det föreslagna nya kapitlet i inkomstskattelagen att villkor om att kompetenssparförsäkringen får pantsättas är utan verkan.
11. Genomförandet
11.1. Uppföljning och utvärdering
Mitt förslag: Statistiska Centralbyrån (SCB) bör få ansvar för den löpande uppföljningen av IKS. Genom samordning av interna och externa dataregister kan SCB leverera de relevanta uppgifter som krävs för den löpande uppföljningen.
För utvärdering och djupare analyser av vilken betydelse och inverkan IKS har i olika avseenden föreslår jag att IKS-styrelsen upphandlar dessa tjänster. Styrelsen bör ansvara för att samordnade utvärderingar på nationell nivå kommer till stånd. Utöver de nationella utvärderingarna bör IKS-styrelsen också stimulera fristående forskningsprojekt och uppmuntra samarbete mellan olika parter för utvärdering av IKS.
I mitt uppdrag har ingått att genomföra en rad analyser av IKS effekter på tillväxt, arbetsmarknad, finansmarknad samt hur utbud och efterfrågan inom utbildningsområdet påverkas. Det är t.ex. analyser om IKS’ konsekvenser för olika grupper med olika inkomst- och utbildningsnivå, kön, ålder och etnisk tillhörighet. Staten har ett intresse av att studera IKS ur ett fördelningsperspektiv och pröva hur systemet kan bidra till en mer jämlik utbildningsnivå. Det är omöjligt att redan nu förutse vad IKS kommer att få för fördelningspolitiska konsekvenser. Det beror till stor del på hur väl vi lyckas motivera människor att delta i sparandet och om de ser IKS som en möjlighet att påverka den egna situationen. Det finns inte heller några jämförbara system att utgå ifrån vid analyser och effekter för införandet av IKS.
Därför föreslår jag att man redan från början skapar en samordnad funktion för uppföljning och utvärdering. Dessa löpande uppföljningar och utvärderingar blir viktiga för att bedöma om IKS tjänar de syften som ställts upp. Kvalificerad forskning och utvärdering som bidrar med kunskap om hur IKS inverkar i olika avseenden kan dessutom utgöra underlag för att vidta åtgärder som förstärker önskade effekter och minimerar de oönskade.
11.1.1. Utgångspunkter
I kommittédirektivet till utredningen anger regeringen fem prioriterade syften för statens medverkan till individuellt kompetenssparande.
Ett första syfte är att bidra till en högre kunskapsnivå hos arbetskraften samt en jämnare fördelning av inhämtandet av kunskaper över livet. Det bidrar till att förebygga risken för arbetslöshet och förtida pensionering samt stärker individens trygghet. Ett andra syfte är att öka individens valfrihet, stärka individen och dennes inflytande över den egna kompetensutvecklingen. Ett tredje syfte är att bidra till att stärka företagen och deras konkurrenskraft samt samhällsekonomin i stort. Ett fjärde syfte är att underlätta omställningar och rörlighet på arbetsmarknaden. Ett femte syfte är att bryta den etnisk- och könssegregerade arbetsmarknaden och den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.
Både individer, arbetsgivare och samhället i stort har ett intresse av att dessa syften uppnås. Jag har tidigare betonat att det individuella kompetenssparandet ska ses som ett komplement till befintliga stöd för vidareutbildning och kompetensutveckling. IKS ska inte ersätta den verksamhetsrelaterade kompetensutvecklingen som arbetsgivaren har ett odelat ansvar för. IKS ska inte heller ersätta samhällets stöd till vuxenutbildning, folkbildning eller arbetsmarknadsutbildning. Samhället har fortsatt ansvar för de individer som har kortast utbildning och störst behov av finansiellt stöd för att komplettera sin grundutbildning. Jag anser att riktade åtgärder för olika grupper inte kan ske inom ramen för ett individuellt kompe-
tenssparande. Riktade åtgärder bör även fortsättningsvis ske inom ramen för reguljär arbetsmarknads- och utbildningspolitik.
En regelbunden uppföljning av IKS kommer också att kunna fungera som utgångspunkt för djupare analyser och forskningsinsatser som olika intressenter kan vilja genomföra. Dessa intressenter kan vara universitet, forskningsinstitutioner, arbetsmarknadens parter, utbildningsanordnare m.fl. som vill kunna analysera beteenden och effekter av IKS inom olika områden.
Innan jag anger omfattning och organisation av den verksamhet som krävs för uppföljning och utvärdering är det viktigt att klargöra vilka frågor som är aktuella att studera och analysera. Verksamheten handlar om två skilda områden som kräver olika hantering och kompetens.
Det första området handlar om löpande uppföljning. Den bedömer jag möjlig att genomföra med hjälp av de uppgifter som IKS genererar, dvs. uppgifter om kontohavare, kontoförare och utbildningsanordnare i kombination med andra dataregister hos t.ex. SCB. För denna uppföljning av befintlig statistik krävs ett dataregister med flexibel programvara som kan anpassas till andra databaser. Denna löpande uppföljning kräver relativt begränsade personella resurser.
Den andra delen, som ligger lite längre fram i tiden, handlar om utvärderings- och forskningsfrågor av kvalitativ art. För detta krävs forskningsinsatser och en mer omfattande organisation vilket medför vissa kostnader. Det handlar till exempel om att studera beteendeeffekter. Har IKS medfört att nya individer börjat studera som annars inte skulle ha gjort det? Har nya utbildningar kommit till stånd? Det kan också handla om frågor som rör effekterna på arbetsmarknaden, arbetsorganisation, individens löneutveckling osv. För att dessa frågor ska kunna studeras bör systemet har varit igång ett antal år.
11.1.2. Frågor och områden för uppföljning och utvärdering
Många av de datauppgifter som är intressanta att följa upp eller utvärdera ur ett IKS-perspektiv kommer att finnas tillgängliga på olika håll. I kapitel 8 redovisar jag förslag på hur organisation och myndighetsuppgifter för IKS bör konstrueras. Jag förordar ett förslag som innebär att en IKS-styrelse bildas där företrädare för berörda myndigheter bör finnas med. Dessa myndigheter har
värdefull information i sina dataregister som är lämplig att samköra med IKS’ register för uppföljning av verksamheten.
11.1.3. Löpande uppföljning
Följande områden bör ses som ett koncentrat av frågor som bör bli aktuella för uppföljning. Områdena innehåller inom sig flera följdfrågor. Frågorna är emellertid så konkreta att ett flexibelt dataregister som kan samköras med andra register kommer att kunna leverera relevanta uppgifter under varje område:
Vilka sparar (ålder, kön, inkomstnivå, utbildningsnivå osv.) – hur mycket och hur länge? Vilken form av kompetensutveckling utnyttjas IKS för och i vilken omfattning? Sparformen – hur utvecklas avgifter, avkastning osv. Organisationen – kostnader, tid och effektivitet i utförandet Studiernas förläggning – arbetstid/fritid, eventuellt arbetstidsbortfall
Den här typen av frågor kan till allra största del besvaras med hjälp av uppgifter från SCB, CSN, befintliga utbildnings- och praktikregister, skatteförvaltningen samt kontoförarna (försäkringsbolag och sparinstitut).
De uppgifter som IKS själv måste ta fram handlar om de utbildningar som inte finns i andra dataregister, dvs. alla nya utbildnings-, kompetensutvecklings- och praktikanordnare och deras kurser som kommer att vara godkända för IKS-uttag.
11.1.4. Utvärdering/forskning
För studier av beteenden och effekter av det individuella kompetenssparandet krävs andra former och resurser än för den löpande uppföljningen. En viktig fråga är om det statliga engagemanget genom införandet av IKS har någon betydelse för individens val att vidareutbilda sig och för valet av inriktning på kompetensutvecklingen. Utvärderingen bör bestå av tidsbegränsade uppdrag såväl som mer långsiktiga studier. SCB:s olika totalregister kan leverera underlag för utvärderingar av IKS men underlagen måste kopplas
till forskningsinsatser som löper över längre tid. Följande frågor och områden kan tjäna som underlag inför utvärderingsuppdragen:
Grundplåtens och kompetenspremiens betydelse (både kvantitativa data och beteendestudier krävs). Betydelsen av skatteavdrag och beskattning under studieperioden. Effekter på andra sparformer. Betydelsen av rådgivning, hjälp och stöd (attitydundersökningar, utvärderingsenkäter efter genomgångna kurser m.m.). Effekter på individnivå (inkomstutveckling, arbetslöshet, arbetsuppgifter, utbildningsnivå m.m.). Effekter i arbetslivet (förekomst av IKS-avtal på arbetsplatserna, påverkan på den befintliga personalutbildningen, förändrad arbetsorganisation, studieledighetslagen, effekter för småföretagare m.m.). Effekter på arbetskraftsutbudet. Effekter på utbildningssystemet (nya aktörer, förändrat utbud, kvalitetsfrågor m.m.). Informationsinsatsernas betydelse (följa upp både kvantitativa och kvalitativa mål för informationsinsatserna). Studera individer som väljer att inte spara i IKS. Vad skiljer dem från de som sparar?
Utöver dessa områden blir det IKS-styrelsens ansvar att göra stickprovskontroller av godkända utbildningsanordnare. En annan del av utvärderingsarbetet bör handla om att bearbeta ett urval av de kursutvärderingar som kompetensanordnarna är skyldiga att medverka i.
11.1.5. Organisation av uppföljningen
Statistiska Centralbyrån har tillgång till en stor del av den statistik och de uppgifter som är aktuella att samköra för den löpande uppföljningen av IKS. Exempel på statistik som SCB kan leverera finns i sådana dataregister som SCBTB (totalregister över inkomster, skatter m.m.), RAMS (sysselsättningsregister) CFAR (företagsoch arbetsställeregister) LUCAS (longitudinell utbildnings- och arbetsmarknadsstatistik) och RTB (register över totalbefolkningen). Om man matchar IKS uppgifter med dessa totalregister så kan en databas byggas upp för den löpande uppföljningen och för
utvärdering och forskning. Det finns också databaser som innehåller ett stort urval ur SCB:s totalregister, t.ex. HINK (hushållens inkomstdatabas) och LINDA (longitudinella individdata) som också kan matcha IKS-uppgifter.
SCB genomför också personalutbildningsundersökningar två gånger per år som ett tillägg i den regelbundna Arbetskraftsundersökningen (AKU). Här finns det enligt SCB möjlighet att lägga till ett antal frågor om IKS. Så kan man t.ex. få information om i vilken utsträckning arbetsgivarna medverkar till individens kompetenssparande.
Vart tredje år genomför SCB en vuxenutbildningsundersökning. Här finns det enligt SCB möjlighet att få med flera frågor om IKS och dessutom i kombination med ett bredare utbildningsperspektiv. Det pågår också en utbyggnad av skolregistret RTU (rikets totala utbildningsanordnare) som bör ha en naturlig koppling till IKS.
Slutsatsen är att SCB relativt enkelt kan tillhandahålla de uppgifter som krävs för den löpande uppföljningen under förutsättning att kompletteringar kan göras ur IKS-register. När det gäller sparandet kan SCB hämta uppgifter via skatteförvaltningen (individens kontrolluppgift). För uppföljning av sparformerna krävs det kompletterande upplysningar från kontoförarna. Uppgifter om utbildningarna får SCB via CSN men också via det nya IKS-registret.
Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att SCB blir värdmyndighet för den löpande uppföljningsverksamheten. Det innebär att SCB får i uppdrag att tillskapa en individdatabas för uppföljning, utvärdering och forskning. För att få tillgång till alla relevanta data måste SCB samarbeta och samråda med andra myndigheter som också berörs av det nya IKS-systemet.
Som redovisats i kapitel 8 är mitt förslag att IKS-styrelsen bör ha det yttersta ansvaret för verksamheten. SCB bör därför regelbundet redovisa uppföljningsresultat till styrelsen. Det blir också IKS-styrelsen som beslutar om nya uppdrag och eventuella åtgärder i systemet mot bakgrund av resultaten från uppföljningarna. En gång om året bör SCB publicera en offentlig statistisk rapport om IKS och däremellan redovisa uppföljningsresultat varje kvartal till IKS-styrelsen.
11.1.6. Organisation av utvärdering/forskning
Utvärderingar av IKS kommer med stor sannolikhet att initieras av flera olika aktörer. Till exempel bör både myndigheter och privata organisationer inom utbildningsområdet ha ett intresse av att följa IKS-spararnas beteenden och val av utbildningar. Fackförbund och arbetsgivare kan vara intresserade av att följa upp avtal och överenskommelser kring IKS. Försäkringsbolag och sparinstitut har intresse av att studera sparbeteendet inom IKS. Forskare som sysslar med lärande, kompetensutveckling, arbetslivsfrågor m.m. är en viktig grupp som sannolikt kommer att intressera sig för IKS och studera beteenden och effekter ur olika aspekter. Alla dessa insatser är ytterst värdefulla för utvärderingen av IKS.
Staten bör på olika sätt stimulera att dessa fristående forskningsoch utvärderingsinsatser kommer till stånd men har dessutom ett intresse av att det genomförs samordnade utvärderingar på nationell nivå. Det kan t.ex. handla om att studera IKS ur ett samhällsekonomiskt perspektiv eller olika former av tvärvetenskaplig forskning. Kommer IKS att utveckla samspelet mellan individen, arbetsgivarna och staten när det gäller utbildning och kompetensutveckling? Utvärderingsinsatserna behöver löpa under flera år och kan i många fall inte komma igång förrän sparande och utnyttjande av IKS pågått under en tid.
Jag föreslår att IKS-styrelsen får i uppdrag att:
Formulera viktiga områden för den nationella utvärderingen. Den bör bestå av både tidsbegränsade projekt och mer långsiktiga studier. Samordna de nationella utvärderingarna genom att upphandla forskningsinsatser. Större projekt bör utformas i samarbete med olika parter som också bidrar till finansieringen. Det är önskvärt att tvärvetenskapliga studier kommer till stånd kring det individuella kompetenssparandet. IKS handlar om individens beteenden men också om effekter på utbildningssektorn, arbetsmarknaden och samhället i ett bredare perspektiv. Stimulera att fristående utvärderingar av IKS kommer till stånd. Medel bör avsättas så att organisationer och forskare kan ansöka om pengar för olika utvärderingsprojekt.
11.1.7. Uppskattade kostnader för uppföljning och utvärdering
Kostnaderna för den löpande uppföljningen består dels av det nya register som tillskapas där alla kompetens- och utbildningsanordnare ingår som inte finns registrerade någon annanstans, dels av kostnaderna för samkörning mot olika dataregister hos SCB, CSN, Högskoleverket, Skolverket, Internationella Programkontoret för utbildningsområdet, folkbildning, studieverksamhet, AMS, skatteförvaltningen samt kontoförarna.
De löpande kostnaderna för samkörningen i de olika registren samt SCB:s övriga kostnader för att sköta verksamheten uppskattas till 2 miljoner kr årligen. Summan inkluderar både det nya register som måste upprättas, klassificering av nya utbildningar och kurser samt övriga kostnader för att sköta register och producera en årlig rapport samt kvartalsvisa redovisningar till IKSstyrelsen. Uppföljningen skall börja gälla i samband med IKS’ start, dvs. den 1 januari 2002.
När det gäller nationella forsknings- och utvärderingsinsatser samt stimulansen till fristående utvärderingsprojekt föreslår jag en avsättning om 15 miljoner kr för en tioårsperiod. IKS styrelsen får i uppgift att fördela dessa medel. Ett övergripande nationellt utvärderingsprojekt bör ske inom ramen för dessa anslag men det skall också vara möjligt att ansöka om pengar till fristående projekt och samarbetsprojekt mellan olika parter där delar av ett sådant projekt kan finansieras med medel från IKS-styrelsen.
Jag bedömer att forskning och utvärdering för att studera IKS effekter inte på samma sätt som uppföljningen bör starta redan 2002. Det är mer rimligt att tänka sig att analyser av beteenden och effekter som IKS genererar inte blir synliga förrän efter några år. Därför föreslår jag att en nationell utvärdering startar år 2004 för att löpa över en tioårsperiod men att fristående forskningsprojekt kan börja ansöka om pengar från IKS-styrelsen redan från start, dvs. 2002. Jag har i kapitel 8 föreslagit att en samlad avstämning av IKS-styrelsens intäkter och kostnader bör genomföras år 2007. Om det vid avstämningen bedöms att ytterligare medel bör avsättas för forskning och utvärderingsinsatser så kan projekt förlängas och nya projekt kan komma igång.
11.2. Informationsinsatser
Mitt förslag: 30 miljoner kronor avsätts för informationsinsatser under de fem första åren. Jag föreslår också att ett särskilt engångsanslag om 10 miljoner kronor bör avsättas till de fackliga organisationerna och till småföretagens organisationer för ytterligare informationsinsatser om IKS. IKS-styrelsen bör få ansvar för att planera och genomföra informationsinsatserna och fördela medlen till fack- och företagarorganisationer.
Jag har i kapitel 8 beskrivit att det enligt min bedömning finns behov av omfattande informationsinsatser, särskilt under introduktionsperioden av IKS-systemet och att detta blir en central samordningsuppgift för den IKS-styrelse jag föreslår ska inrättas. Jag föreslår att en ekonomisk ram på 30 miljoner kr avsätts för informationsinsatser under de fem första åren. Därutöver tillkommer de löpande insatser som IKS-styrelsen ansvarar för avseende driften av en IKS-portal och kontaktcenter för löpande information och rådgivning. Jag har också föreslagit att ett särskilt engångsanslag på 10 miljoner kr bör avsättas till de fackliga organisationerna och till småföretagens organisationer för deras informationsinsatser om IKS. Sammantaget har jag därmed beräknat att 40 miljoner kr i engångsvisa anslag bör tillföras IKSstyrelsen att disponera under perioden från år 2002 till och med år 2006 för olika informationsinsatser under uppbyggnadsperioden av IKS.
IKS-styrelsen bör få ansvar att planera och genomföra informationsinsatserna. Inför starten av IKS den 1 januari 2002 bör regeringen uppdra till den organisationskommitté, som jag tidigare föreslagit skall inrättas, att ansvara för att genomföra de informationsinsatser som krävs innan systemet är igång. Jag vill dock redan nu peka på några centrala områden, som enligt min bedömning, bör ligga till grund för organisationskommitténs och IKSstyrelsens fortsatta arbete med utformningen av informationsinsatserna.
11.2.1. Utgångspunkter
Informationsinsatserna måste utgå från att IKS är en angelägenhet för alla löntagare och företagare och att därmed praktiskt taget hela
arbetskraften måste omfattas av informationen. Jag har i mina beräkningar antagit att så många som 15 procent av arbetskraften varje år under de tre första åren kan komma att påbörja ett sparande och att när systemet är fullt utbyggt halva arbetskraften varje år aktivt kommer att spara på ett IKS-konto. Förutsättningarna för dessa bedömningar är att alla i arbetskraften, drygt 4 miljoner individer, har nåtts av information om IKS-systemet.
Det handlar inte enbart om att individen får kunskap om själva IKS, vart man vänder sig för att starta ett sparande och hur medlen kan utnyttjas. Minst lika viktigt blir att förstärka en positiv attityd till kompetensutveckling och att det är något som individen är villig att ta ett eget ansvar för. Förutom kunskaps- och attitydmål handlar det också om att med hjälp av olika informationsinsatser skapa ett beteende, dvs. att individen verkligen påbörjar ett sparande på IKS-konto. Såväl omfattningen av antal individer som bredden i informationsinsatserna ställer krav på en väl planlagd och genomförd kommunikationsstrategi.
Informationsinsatserna om IKS måste också utformas utifrån att det finns flera olika målgrupper som måste nås av information och att budskapen varierar för respektive målgrupp. Den primära målgruppen består av hela den yrkesverksamma befolkningen, både löntagare och egenföretagare. En annan central målgrupp är de arbetsgivare som förväntas bidra till individens konto och fackliga organisationer som har intresse av att sluta avtal om IKS och stödja sina medlemmars kompetensutveckling. En tredje målgrupp är alla de intressenter som bidrar till själva IKS-systemet, dvs. alla kompetensutvecklingsanordnare, sparinstitut, banker, försäkringsbolag samt ett flertal myndigheter som på olika sätt berörs av systemet.
Därtill finns det inom respektive målgrupp mycket olika förkunskaper, förutsättningar och intressen som bör vägas in om informationen ska nå sitt syfte. Jag bedömer redan nu att det kommer att behövas särskilda informationsinsatser för invandrare och för småföretagare.
Informationsinsatserna kommer dessutom att behöva förändras över tiden. Vid introduktionen står sparandet i centrum men redan efter några år blir det frågor som rör kompetensutvecklingens innehåll och kvalitet som kommer att kräva större informationsinsatser. Samtidigt är det nödvändigt att redan från start kunna visa på utbudet av kompetensutveckling för att skapa incitament att avsätta medel. Informationsinsatserna måste dessutom successivt anpassas till de behov som framkommer av
den löpande rapporteringen och uppföljningen av IKS. Det blir en viktig uppgift för IKS-styrelsen att noga följa utvecklingen och sätta in särskilda informationsinsatser där det visar sig nödvändigt för att nå de mål och syften som riksdag och regering fastställt för IKS.
11.2.2. Samverka med andra
Min slutsats kring informationsinsatserna är att organisationskommittén och IKS-styrelsen i stor utsträckning måste samspela med och replikera på de informationsinsatser som olika intressenter själva genomför om IKS. Jag har redan tidigare framhållit att IKS på några års sikt kommer att bli ett naturligt inslag i den reguljära informationsverksamheten från såväl sparinstitut, kompetensutvecklingsanordnare som myndigheter. Jag bedömer det också som troligt att fackliga organisationer och arbetsgivare kommer att ha intresse av att löpande informera om IKS. Det innebär att IKS-styrelsens informationsinsatser måste förändras i takt med att andra aktörer övertar ett allt större ansvar för informationsverksamheten. Det är min bedömning att organisationskommittén och därefter IKS-styrelsen måste etablera ett nära samarbete med de olika intressenterna exempelvis genom att tillsammans bilda särskilda projektgrupper för de olika informations- och utbildningsinsatser som blir nödvändiga i uppbyggnadsskedet av IKS. Jag ser även ett behov av att IKS-styrelsen långsiktigt upprätthåller detta samordningsansvar.
11.2.3. Stöd till organisationerna
I enlighet med vad jag här sagt har jag också dragit slutsatsen att det är motiverat att anslå särskilda medel för att stödja de fackliga organisationerna och småföretagens organisationer i deras informationsinsatser vid introduktionen av IKS. Liknande satsning beslutade riksdagen om vid introduktionen av Kunskapslyftet där erfarenheterna har varit mycket goda. Uppsökande verksamhet och information som lämnas via den egna fackliga organisationen eller den egna företagarorganisationen kan på ett helt annat sätt anpassas till den enskildes behov och förutsättningar. Jag anser också att organisationerna i detta fall har en viktig samhällsuppgift att motivera och engagera sina medlemmar att delta i IKS.
Resurserna för denna särskilda informationssatsning bör disponeras av IKS-styrelsen men skall ograverade gå till organisationernas egen informationsverksamhet. Organisationerna får givetvis själv avgöra om de önskar ta del av medlen. Därför bör IKS-styrelsen fördela medlen efter ansökan från de fackliga huvudorganisationerna och huvudorganisationerna för småföretagen. Det bör vara upp till IKS-styrelsen att i samråd med berörda parter fastställa närmare kriterier för detta riktade informationsbidrag.
11.2.4. Löpande uppföljning och tydliga mål för informationen
Min andra slutsats är att en rad analyser och undersökningar bör genomföras innan man fastställer formerna för olika informationsaktiviteter. Det handlar om att utgå från de kunskaper, intresse och attityder som respektive målgrupp har om IKS innan man bestämmer budskapets innehåll och utformning. Det handlar också om att ta reda på olika intressenters och aktörers intresse och förutsättningar att delta så att de statliga informationsinsatserna på bästa sätt kan komplettera och samspela med övrig information som lämnas om IKS. Jag föreslår därför att organisationskommittén genomför en förnyad opinionsundersökning redan under början av hösten år 2001, motsvarande den som jag låtit genomföra av Gallup. Det bör kompletteras med kvalitativa undersökningar bland olika målgrupper och intressenter. Resultaten av dessa analyser bör sedan ligga till grund för vilka informationsinsatser som bör genomföras och hur de bör utformas.
Jag ser det också som nödvändigt att informationsinsatserna kontinuerligt utvärderas, följs upp och justeras utifrån tydliga, mätbara mål. Det bör exempelvis kunna ske genom att det under hela den femåriga uppbyggnadsperioden genomförs upprepade opinionsundersökningar bland målgrupperna.
11.2.5. Ekonomisk ram
Jag har föreslagit att en budgetram om 40 miljoner kr ska avsättas för informationsinsatser under de fem första åren fram till år 2007. Av dessa skall 10 miljoner kr riktas till fackliga och småföretagarorganisationer. Jag har bedömt att denna ekonomiska ram bör vara tillräcklig eftersom jag räknar med att det kommer att finnas ett mycket stort intresse från en rad andra intressenter att komplettera
den statliga informationen med egen marknadsföring och egna informationsaktiviteter. Jag bedömer också att 10 miljoner kr till organisationerna kan få långt bättre genomslag och effekt än om motsvarande summa satsas på ytterligare statliga informationsaktiviteter. Givetvis blir det viktigt att följa upp också den ekonomiska ramen för informationsinsatserna och innan femårsperiodens slut ta ställning till den nivå som anses rimlig för den löpande, kontinuerliga informations- och rådgivningsverksamheten.
11.2.6. Informationsinsatser under år 2001
Jag har förutsatt att olika informationsinsatser måste påbörjas redan tidigt under hösten 2001 för att sedan intensifieras inför starten av IKS, den 1 januari 2002. Det innebär att en central roll för organisationskommittén blir att förbereda och ansvara för de inledande informationsaktiviteterna i samband med att systemet introduceras. Jag bedömer därför att organisationskommittén bör få disponera ca 10 miljoner kr av de föreslagna medlen. Riksdagen bör därför i tilläggsbudgeten för år 2001 besluta att från avkastningen på Riksgäldskontorets IKS-konto överföra 10 miljoner kr till organisationskommittén för informationsinsatser i samband med starten av IKS.
11.3. Tidsplan
Mitt uppdrag har varit att föreslå hur ett system för individuellt kompetenssparande bör utformas och jag har därför försökt vara mycket konkret i mina förslag. Jag väljer därför att avslutningsvis sammanfatta genomförandet av IKS genom att redovisa en möjlig tidsplan för det kommande arbetet som baseras på mina förslag om organisation, information, uppföljning och utvärdering.
December 2000– Betänkandet remissbehandlas. mars 2001
Januari 2001 Uppdrag till myndigheterna om förstudie.
April 2001 Lagrådsremiss till Riksdagen.
Maj 2001 Proposition till Riksdagen.
Maj 2001 Organisationskommittén påbörjar sitt arbete med utformningen av IKS-styrelsens instruktion, uppgifter och bemanning samt informationsinsatser under hösten.
Oktober 2001 Riksdagen fattar beslut om IKS.
1 januari 2002 IKS startar. IKS-styrelsen påbörjar sitt arbete. Löpande uppföljning av verksamheten redan från start.
2002–2004 Individens sparperiod för grundplåten.
Januari–mars 2002 IKS-portalen öppnar för allmänheten. Informationsinsatser.
2003–2006 Period för utbetalning av grundplåt.
2004–2014 Särskilda resurser avsatta under denna period för forskning och utvärdering av IKS.
2007 Fristående utvärdering av IKS-styrelsens verksamhet.
12. Författningskommentarer
12.1. Förslag till lag om individuellt kompetenssparande
1 kap. Inledande bestämmelser
Tillämpningsområde
1 kap. 1 §
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande har utgjort förebild för lagen om individuellt kompetenssparande. Några hänvisningar till lagen om individuellt pensionssparande görs därför inte i de särskilda lagrummen. En avvikelse mellan de båda lagarna är att denna lag i vissa delar är tillämplig på sparande i försäkring enligt vad som anges under 1 kap. 1 § andra stycket.
Av paragrafens första stycke framgår inledningsvis att lagens reglering avser individuellt sparande, dvs. sparande som bedrivs av en enskild person. Utanför tillämpningsområdet faller således sparande som sker i kollektiva former. Däremot kan en arbetsgivare sätta in pengar på en anställds kompetenskonto. Sparandet skall vidare ske för kompetensutvecklingsändamål. Häri ligger att sparandet i princip skall vara utformat på ett sätt som svarar mot vad som normalt uppfattas som syftet med kompetensutveckling. I 62 kap. 8 a § inkomstskattelagen (1999:1229) om inkomstskatt anges vilka krav som gäller för att avdrag skall medges för avsatta medel.
Ytterligare en förutsättning för att lagen skall vara tillämplig är att sparandet sker enligt ett särskilt avtal med ett sådant kompetenssparinstitut som anges i lagen och att avtalet uppfyller de krav i övrigt som uppställs i lagen. Sparande som sker hos andra institut eller på villkor som avviker från föreskrifter i lagen omfattas således inte heller av lagens bestämmelser i övrigt.
Av paragrafens andra stycke framgår att försäkringssparande till en del omfattas av lagens bestämmelser. Bestämmelser om vad som
avses med kompetenssparförsäkring finns i 58 a kapitlet i inkomstskattelagen.
Definitioner
1 kap. 2 §
Paragrafen innehåller definitioner av begreppen kompetenssparavtal, kompetenssparrörelse, kompetenssparinstitut, kompetenssparare, kompetenssparkonto, kontoinnehavare, värdepappersinstitut och IKS-styrelsen.
Med kompetenssparavtal avses sådant avtal som anges i 1 kap. 1 §, dvs. ett avtal om individuellt kompetenssparande med ett kompetenssparinstitut. Vilka företag som kan få tillstånd till kompetenssparrörelse och därmed vara kompetenssparinstitut anges i 1 kap. 5 §. Regler om kompetenssparavtal finns i 3 kap. 1 och 2 §§.
Kompetenssparrörelse är enligt lagens definition en verksamhet som består i att erbjuda allmänheten kompetenssparavtal. Föreskriften att verksamheten skall rikta sig till allmänheten innebär att sparande som står öppet endast för en sluten krets, t.ex. de anställda i ett visst företag faller utanför lagens tillämpningsområde. Användningen av ordet "rörelse" liksom kretsen av tillåtna sparinstitut innebär även att verksamheten skall bedrivas fortlöpande och yrkesmässigt.
Med kompetenssparinstitut avses företag som fått Finansinspektionens tillstånd att bedriva kompetenssparrörelse. Regler om vilka företag som kan beviljas sådant tillstånd och förutsättningarna för detta återfinns som tidigare nämnts i 1 kap. 5 §. Bestämmelserna kommenteras vidare nedan.
En kompetenssparare är som anges i paragrafen en person som träffat avtal om kompetenssparande med ett kompetenssparinstitut.
Kompetenssparkonto är det sammanhållande konto som skall föras av kompetenssparinstitutet. I 3 kap. 5 § anges vad som skall antecknas på kompetenssparkontot. Reglerna om sådana konton kommenteras närmare i anslutning till denna paragraf.
Kontoinnehavare till ett kompetenssparkonto är dels kompetenssparare, dvs. de som ursprungligen har tecknat ett kompetenssparavtal, dels de som genom förmånstagarförordnande eller bodelning förvärvat rätt enligt ett kompetenssparavtal. Om flera samtidigt är förmånstagare och tillgångarna inte fördelats mellan flera kompe-
tenssparkonton enligt bestämmelserna i 4 kap. 12 § tredje stycket är samtliga förmånstagare att anse som kontoinnehavare med avseende på det gemensamma kontot. Den som är berättigad enligt ett kompetenssparavtal är också ägare till tillgångarna på kompetenssparkontot. Denna äganderätt är dock inskränkt genom begränsningarna i möjligheterna att förfoga över tillgångarna. Med rätt enligt ett kompetenssparavtal avses denna inskränkta äganderätt, dvs. i första hand rätten att besluta om tillgångarnas förvaltning inom de ramar som lagen ger och att uppbära betalningar enligt kompetenssparavtalet.
Ett värdepappersinstitut är enligt 1 kap 2 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse ett företag som fått tillstånd att bedriva värdepappersrörelse. Kretsen av företag som kan erhålla sådant tillstånd utgörs enligt samma lag av svenska aktiebolag, bankinstitut, dvs. bankaktiebolag, sparbank, medlemsbank och utländskt bankföretag som har tillstånd att driva bankrörelse från filial här i landet, samt utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial här i landet. De närmare förutsättningarna för tillstånd för de olika typerna av företag anges i 2 kap. lagen om värdepappersrörelse.
IKS-styrelsen är den myndighet som godkänner vilken kompetensutveckling som berättigar till avgiftsfritt uttag från kompetenssparkonto och till kompetenspremie.
Sundhetskrav
1 kap. 3 §
I paragrafen uppställs ett grundläggande sundhetskrav för den som bedriver kompetenssparrörelse. Bestämmelsen är utformad efter förebild av motsvarande regler i bl.a. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument och lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Sundhetskravet skall ligga till grund för prövningen av verksamhetens organisation och bedrivande. I detta innefattas bedömning av t.ex. kontroll- och säkerhetsrutiner, utformningen av avtalsvillkor, rutiner för hantering av byte av kompetenssparinstitut, informationen och rådgivning till spararna placeringsstrategier. Vid prövningen av om verksamheten kan anses vara sund bör särskild hänsyn tas till att det är fråga om ett sparande på medellång sikt som ur spararens synvinkel är bundet. Sundhetskravet skall
givetvis tillämpas såväl vid den inledande tillståndsprövningen som vid den löpande tillsynen.
Tillståndsplikt
1 kap. 4 §
Paragrafen innehåller det grundläggande kravet på att det fordras Finansinspektionens tillstånd för att få bedriva kompetenssparrörelse. Förutsättningarna för tillstånd kommenteras i anslutning till 1 kap. 5 och 6 §§.
1 kap. 5 §
Bestämmelsen i paragrafens första stycke anger vilka företag som får meddelas tillstånd att bedriva kompetenssparrörelse. Vad som avses med värdepappersinstitut anges ovan i kommentaren till 1 kap. 2 §. Avgränsningen till värdepappersinstitut innebär att kompetenssparinstituten kommer att omfattas av de allmänna bestämmelser som gäller för sådana företag, t.ex. de rörelseregler och regler om kapitaltäckning som gäller enligt bankrörelselagen och lagen om värdepappersrörelse.
I paragrafens andra stycke anges kriterierna för den materiella tillståndsprövningen. Punkterna 1 och 3 fordrar ingen ytterligare kommentar. Innebörden i det i punkten 2 uppställda sundhetskravet har behandlats i anslutning till 1 kap. 3 §.
1 kap. 6 §
Syftet med bestämmelsen är att ge Finansinspektionen ett fullgott underlag för bedömning av tillståndsfrågan. Det framstår som naturligt att det i planen bl.a. anges vilken eller vilka sparformer verksamheten skall omfatta, hur dessa är tänkta att utformas, rutiner för bokföring, registrering och förvaring av värdepapper och andra uppgifter av betydelse för tillståndsfrågan. Några detaljföreskrifter om verksamhetsplanens innehåll bör inte tas in i lagen. Det bör i stället överlåtas åt regeringen, eller efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen att vid behov meddela närmare föreskrifter härom.
1 kap. 7 §
Förvaltningen av kompetenssparmedlen kommer att ske på ett sätt som i stora delar överensstämmer med bestämmelserna om det individuella pensionssparandet (IPS). De institut som har tillstånd att vara pensionssparinstitut bör därför kunna få sin ansökan om tillstånd prövad på ett enklare sätt. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om villkoren för en förenklad tillståndsgivning.
2 kap. Sparformer
2 kap. 1 §
Här anges de sparformer som det individuella kompetenssparandet omfattar. Härutöver kan kompetenssparande ske i försäkring som omfattas av denna lagstiftning enligt vad som närmare anges i 1 kap. 1 § andra stycket. Av formuleringen framgår att sparandet får fördelas mellan inlåning, andelar i värdepappersfond samt obligationer och andra fordringsrätter. Tillgångarna på kompetenssparkontot får också flyttas mellan de olika sparformerna och mellan olika placeringar.
De enskilda sparformerna kommenteras nedan.
2 kap. 2 §
Begreppet bankföretag omfattar både det som avses med bankinstitut i 1 kap. 2 § 3 lagen om värdepappersrörelse, dvs. bankaktiebolag, sparbank, medlemsbank och utländskt bankföretag som fått tillstånd att driva bankrörelse från filial här i landet, samt utländskt bankföretag utan etablering i Sverige.
Kännetecknande för bankinlåning är att den avser kontoinlåning från allmänheten med i princip likalydande villkor från alla insättare, att behållningen är nominellt säker och helt likvid och att den inte är förknippad med några skyldigheter för insättarna och inte heller kopplad till någon annan typ av näringsverksamhet eller rörelse.
2 kap. 3 §
Genom reglerna i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder införlivades EG:s direktiv (85/611/EEG) om samordning av lagar, förordningar och administrativa föreskrifter som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (UCITS-direktivet) i svensk rätt. Hänvisningen i paragrafen till utländska fondföretag avser sådana som uppfyller kraven i direktivet. De fonder som blir aktuella är således i första hand fonder i länder inom det Europeisk samarbetsområdet (EES), vilka är underkastade i allt väsentligt samma regler som svenska fonder.
2 kap. 4 §
Paragrafen reglerar placeringar i obligationer och andra fordringsrätter. I paragrafen föreskrivs att placeringar får ske endast i papper som är föremål för allmän omsättning.
3 kap. Kompetenssparrörelse
Kompetenssparavtal
3 kap. 1 §
I paragrafen uppställs ett krav på skriftlig form för kompetenssparavtal. Kravet motiveras av att avtalet i vissa fall kan komma att gälla under lång tid och även efter spararens död. Obligatoriska uppgifter är att sparandet är avsett för kompetensutveckling och de villkor som gäller för utbetalning av kompetenssparmedlen. Avtalet får inte innehålla villkor om att en insättning inte får understiga 100 kr. Aktuella bestämmelser om utbetalning av kompetenssparmedel i kompetensutvecklingssyfte finns i 8 och 9 §§. I 12 § finns bestämmelser om utbetalning i andra fall än för kompetensutveckling. I fråga om uppdelningen av bestämmelser mellan lagen om individuellt kompetenssparande och olika skatteförfattningar har i förevarande paragraf intagits en bestämmelse om att kompetenssparavtalet även skall innehålla fullmakt för kompetenssparinstitutet att förfoga över tillgångar på kompetenssparkonto för betalning av avkastningsskatt. I ett kompetenssparavtal måste givetvis regleras även andra frågor. Särskilda föreskrifter om avtalets innehåll i
övrigt kan inte bedömas vara nödvändiga i lagen om kompetenssparande. Däremot föreskrivs att sådana villkor för att civilrättsligt kunna åberopas mot kontoinnehavaren skall tas in i avtalet. Motivet för detta är i huvudsak detsamma som för kravet på skriftlig form. Regeln är också ägnad att inskärpa vikten av att kompetenssparavtal utformas på ett tydligt och fullständigt sätt. Ett kompetenssparavtal får inte ingås av den som uppbär ålderspension enligt lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension.
3 kap. 2 §
I paragrafen erinras om de krav som i inkomstskatterättsligt hänseende ställs på innehållet i ett kompetenssparavtal. Bestämmelsen har förts in här i stället för i inkomstskattelagen.
Sparmedlens förvaltning
3 kap. 3 §
I paragrafens första stycke uttrycks en grundprincip bakom den föreslagna lagstiftningen, nämligen att kontoinnehavaren själv, inom de ramar som lagen anger, får bestämma hur tillgångarna vid varje tid skall förvaltas. Kompetenssparinstitutet skall således följa kontoinnehavarens anvisningar i fråga om placeringar. Därvid måste givetvis iakttas de begränsningar av tillåtna placeringar som följer av reglerna i 2 kap. I lagen ges inga föreskrifter om att placeringarna måste fördelas på visst sätt inom eller mellan de olika sparformerna. Den som önskar prioritera säkerhet i sparande kan som placering välja inlåning. Som en naturlig del i kompetenssparrörelse bör ingå att institutet i den utsträckning kontoinnehavaren önskar och behöver det, bistår denne med placeringsråd och annan vägledning. Härigenom torde i flertalet fall kunna undvikas förluster till följd av oförsiktighet eller bristande kunskaper. Kontoinnehavaren kan också uppdra åt kompetenssparinstitutet att sköta placeringarna. Institutet skall därvid självfallet iaktta föreskrifterna om tillåtna sparformer och de begränsningar som kan följa av spararens instruktioner.
I paragrafens andra stycke finns en allmän målbestämmelse för förvaltningen av kompetenssparmedlen. Den kommenteras närmare i avsnitt 7.3.3.
3 kap. 4 §
I paragrafen regleras vilka värdepappersfonder och utländska fondföretag som kan komma i fråga. Den begränsning detta innebär kommenteras närmare i avsnitt 7.3.3.
3 kap. 5 §
Kompetenssparinstitutet skall för varje kompetenssparavtal föra ett särskilt kompetenssparkonto. Detta skall skiljas från inlåningskonton. Kompetenssparkontot är det sammanhållande kontot för samtliga placeringar. På kompetenssparkontot skall fortlöpande antecknas alla förvaltningsåtgärder som vidtas och kontot skall vid varje tidpunkt ge en samlad bild av hur kontoinnehavarens tillgångar är placerade.
3 kap. 6 §
Bestämmelsen följer av den valda lösningen att kontoinnehavaren förblir ägare till medel som inte placeras som inlåning direkt i kompetenssparinstitutet. Sparmedel som inbetalas till annat kompetenssparinstitut än bank skall således avskiljas och hållas avskilda från institutets tillgångar. Detsamma gäller obligationer och andra fordringsrätter som förvärvas för kontoinnehavarens räkning oavsett om institutet är en bank eller annat värdepappersinstitut. Beträffande avskiljande och formerna härför gäller vanliga regler. Avskiljandet innebär att tillgångarna inte kan utmätas för kompetenssparinstitutets skulder och inte heller ingår i konkursboet i fall av institutets konkurs.
3 kap. 7 §
I bestämmelsen ges kompetenssparinstitutet rätt att för i paragrafen angivna ändamål avyttra tillgångar på ett kompetenssparkonto för att göra likvida medel tillgängliga. Punkterna 1 och 2 fordrar ingen närmare kommentar. Punkten 3 avser i första hand utsöknings- och familjerättsliga förhållanden. Avyttringen bör ske med utgångspunkt från vad som bedöms vara mest förmånligt för kontoinnehavaren.
Utbetalning av kompetenssparmedel för kompetensutveckling
3 kap. 8 §
Beträffande bestämmelserna om utbetalning i paragrafen kommenteras den i avsnitt 3.6.
Möjligheten till utbetalningar enligt föreskrifter i annan författning avser i första hand utsöknings- och familjerättsliga förhållanden.
Krav på godkänd kompetensutveckling
3 kap. 9 §
Paragrafen kommenteras i avsnitt 3.6. och 8.3.
Kompetenspremie
3 kap. 10 och 11 §
Paragraferna kommenteras i avsnitt 3.7.
Utbetalning av kompetenssparmedel i andra fall
3 kap. 12 §
Paragrafen kommenteras i avsnitt 3.8.
Flyttning av kompetenssparmedel till annat konpetenssparinstitut
3 kap. 13 §
Enligt bestämmelsen får spararen flytta tillgångarna mellan de tillåtna sparformerna och också flytta kompetenssparavtalet till ett annat kompetenssparinstitut. Den sistnämnda flyttningsmöjligheten är primärt avsedd att tillsammans med reglerna om information i 15 och 16 §§ bidra till konkurrens mellan instituten i fråga om avgifter och service.
Flyttning av kompetenssparavtalet förutsätter att ett avtal träffas med ett annat kompetenssparinstitut. Det avtal som träffas med detta institut skall därvid anses utgöra en direkt fortsättning av det tidigare. Det åligger det institut med vilket avtal ursprungligen träffats att kontrollera att det föreligger ett avtal med ett annat institut innan några tillgångar överförs. Några tillgångar får inte betalas ut till spararen utan att det föranleder att avgift tas ut enligt 12 §. Överföringen skall i stället ske mellan de berörda instituten. Vid flyttning får en skälig avgift tas ut.
Flyttning av kompetenssparmedel i andra fall
3 kap. 14 §
I paragrafens första stycke föreskrivs att en kompetenssparare får flytta sitt sparande till det individuella pensionssparandet i samband med att denne börja uppbära någon form av ålderspension enligt 5 kap. lagen om inkomstgrundad ålderspension.
I paragrafens andra stycke föreskrivs att för flyttning enligt första stycket och för flyttning av sparmedel i samband med avveckling av kompetenssparrörelse enligt 6 kap. 3 § får avgift inte tas ut.
Information
3 kap. 15 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak vad som gäller om avräkningsnotor, men omfattar här även andra transaktioner såsom flyttning av medel mellan olika inlåningskonton.
3 kap. 16 §
I paragrafens första stycke åläggs kompetenssparinstitutet skyldighet att årligen ge kontoinnehavaren en utförlig redovisning av tillgångarnas förvaltning. Denna regel är tvingande. Kontoinnehavaren får härigenom en överblick av tillgångarnas placering, värde och avkastning. I redovisningen kan också avläsas vilka kostnader som varit förenade med sparandet.
I paragrafens andra stycke anges att kompetenssparinstitutet i sin årliga redovisning över förvaltningen av tillgångarna på kompetenssparkontot skall ge särskild information till sådana kontohavare som under året har haft tillgångar placerade i en sådan värdepappersfond som avses i lagen om värdepappersfonder. Bestämmelsen har utformats i anslutning till 27 a lagen om värdepappersfonder.
4 kap. Spararens förfoganden
Allmänna bestämmelser
4 kap. 1 §
Bestämmelsen i paragrafens första stycke, som är utformad huvudsakligen efter förebild av 3 § andra stycket lagen (1927:77) om försäkringsavtal, innehåller en civilrättslig ogiltighetsregel beträffande förfoganden över tillgångar på ett kompetenssparkonto eller över den rätt som följer av ett sparavtal om förfogandet skett i strid mot lagens bestämmelser. Här bör särskilt noteras bestämmelserna i 3 kap. 2 § om bl.a. förbud mot pantsättning eller belåning av tillgångarna på kontot.
I 5 kap. 5 § utsökningsbalken finns ett principiellt förbud mot utmätning av egendom som inte får överlåtas. Med hänsyn till denna föreskrift har i andra stycket tagits in en regel om att överlåtelseförbudet som sådant inte hindrar utmätning och andra exekutiva förfaranden. I 3 § försäkringsavtalslagen finns en regel med samma innebörd.
4 kap. 2 §
För tydlighetens skull anges uttryckligen i paragrafen att lagens begränsningar i fråga om möjligheterna att förfoga över medel på ett kompetenssparkonto inte gäller om kompetenssparavtalet upphör att gälla.
4 kap. 3 §
Det individuella kompetenssparandet är konstruerat så att kontoinnehavaren är ägare till värdepapper och fondandelar som antecknats på kompetenssparkontot. I olika situationer kan då en samäganderätt uppkomma. Så kan t.ex. bli fallet om kompetensspararen avlider och flera personer är insatta som förmånstagare. Samäganderättslagen skulle då bli tillämplig. Den lagens regler, t.ex. om förordnande av god man och om försäljning på offentlig auktion, framstår dock som onödigt tyngande, eftersom samäganderätten inom det individuella kompetenssparandet kan avse endast ett slags lätt omsättbara tillgångar som dessutom förvaltas av särskilda institut. Genom en särskild bestämmelse undantas därför tillgångar på ett kompetenssparkonto från samäganderättslagens tillämpningsområde. Samägandesituationer regleras i stället i 4 kap. 12 och 16 §§ lagen om individuellt kompetenssparande. Dessa bestämmelser kommenteras i anslutning till resp. paragraf.
Förmånstagarförordnande
4 kap. 4 §
Bestämmelsen i paragrafens första stycke svarar mot 102 § försäkringsavtalslagen som innehåller den grundläggande regeln om möjlighet för försäkringstagaren att förordna förmånstagare, varvid förordnandet kan göras oåterkalleligt. Kretsen av förmånstagare begränsas till samma personkrets som enligt 58 kap. 27 § inkomstskattelagen.
Regeln i paragrafens andra stycke svarar mot 106 § försäkringsavtalslagen och avser fallet att förmånstagaren avlider före kompetensspararen.
4 kap. 5 §
Efter förebild i 103 § försäkringsavtalslagen gäller enligt paragrafens första stycke att formkravet att ett förmånstagarförordnande och återkallelse därav skall skriftligen meddelas kompetenssparinstitutet eller dokumenteras i kompetenssparavtalet. Paragrafen har även i övrigt utformats i enlighet med denna bestämmelse.
Bestämmelsen i paragrafens andra stycke har i huvudsak oförändrad överförts från 103 § andra stycket försäkringsavtalslagen som angetts ovan.
Verkan av förmånstagarförordnande
4 kap. 6 §
Paragrafen svarar mot 104 § första stycket försäkringsavtalslagen och innehåller huvudregeln att sparmedlen inte ingår i spararens kvarlåtenskap, om en förmånstagare har förordnats. Avlider kompetensspararen utan att förmånstagare förordnats upphör kompetenssparavtalet att gälla. Verkan av detta har behandlats i anslutning till 2 §.
Jämkning av förmånstagarförordnande
4 kap. 7 §
Den i paragrafen angivna jämkningsregeln till förmån för efterlevande make eller bröstarvinge har utformats efter mönster av bestämmelsen i 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen.
4 kap. 8 §
Här återfinns motsvarigheten till den jämkningsregel som i försäkringsavtalslagen finns i 104 § tredje stycket. Det är alltså fråga om en situation då spararen avlider sedan det dömts till äktenskapsskillnad mellan honom och hans maka eller sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts. Vid försäkring skall prövningen av om maken "får ut sin andel" grundas på försäkringens återköpsvärde. Eftersom något återköpsvärde inte finns vid det individuella kompetenssparandet får vid beräkningen användas marknadsvärdet av
tillgångarna på kompetenssparkontot. På motsvarande sätt som skett i 7 § har paragrafen omformulerats för att markera att det även i denna situation är fråga om en engångsbetalning.
4 kap. 9 §
I likhet med vad som gäller enligt försäkringsavtalslagen (104 § fjärde stycket) gäller en ettårig preskriptionstid för väckande av talan mot en förmånstagare om jämkning enligt vad som anges i 7 och 8 §.
Tolkning av förmånstagarförordnande
4 kap. 10 §
1 105 § försäkringsavtalslagen finns vissa tolkningsregler i fråga om bestämmelser som rör en förmånstagares rätt till försäkringsbelopp. I andra stycket anges att om make betecknats som förmånstagare förordnandet skall gälla för den som försäkringstagaren var gift med vid sin död. Vidare skall ett sådant förordnande anses förfallet om mål om äktenskapsskillnad mellan makarna då pågick. I tredje stycket föreskrivs att i det fall försäkringstagarens barn insatts som förmånstagare, förordnandet skall gälla till förmån för försäkringstagarens bröstarvingar, därvid beloppet skall fördelas mellan dem efter de grunder som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren. Fjärde stycket innehåller tolkningsregler för det fall make och barn insatts som förmånstagare.
I förevarande paragraf har föreskrivits att nämnda tolkningsregler i försäkringsavtalslagen skall på motsvarande sätt tillämpas beträffande tolkningen av bestämmelser om förmånstagares rätt enligt ett kompetenssparavtal.
Övriga bestämmelser om förmånstagarförordnande m.m.
4 kap.11 §
Bestämmelsen svarar mot 109 § försäkringsavtalslagen och anger att en förmånstagare inte under spararens livstid får förfoga över sin rätt enligt kompetenssparavtalet. Detta gäller oavsett att förordnandet gjorts oåterkalleligt.
4 kap. 12 §
Bestämmelsen i paragrafens första stycke anknyter till 11 § och anger ramarna för en förmånstagares förfoganden sedan förordnandet börjat tillämpas. Grundregeln är att förmånstagaren inträder i kompetensspararens rätt enligt kompetenssparavtalet. Förmånstagaren får således göra omplaceringar och också byta kompetenssparinstitut. Förmånstagaren får däremot inte ändra vad som bestämts i kompetenssparavtalet. En förmånstagare får inte heller göra inbetalningar till kompetenssparkontot.
Bestämmelsen i paragrafens andra stycke avser situationen att flera samtidigt inträder som förmånstagare. Det mest praktiska exemplet är kanske att förordnandet gjorts till förmån för kompetensspararens barn eller make/maka och barn. Som angetts i anslutning till 3 § gäller då inte samäganderättslagen. I förevarande stycke har i stället intagits bestämmelser som i materiellt avseende väsentligen motsvarar de grundläggande reglerna i den lagen.
Omplaceringar och byte av kompetenssparinstitut fordrar således samtliga förmånstagares samtycke. Några undantagsregler motsvarande de i samäganderättslagen har med hänsyn till tillgångarnas art inte ansetts nödvändiga. Vid längre sjukdom eller frånvaro torde förmånstagaren i allmänhet företrädas av god man enligt reglerna i föräldrabalken. Det föreligger inte heller några hinder mot att en förmånstagare enligt vanliga regler ger någon annan fullmakt att företräda honom.
Om förmånstagarna inte kan enas, kan några förvaltningsåtgärder inte vidtas. En sådan låsning är olämplig. I tredje stycket föreskrivs därför att en förmånstagare i sådant fall kan begära att kompetenssparinstitutet skall upprätta ett konto för var och en av förmånstagarna och fördela tillgångarna mellan kontona. En sådan delning kan också föreskrivas av kompetensspararen i anslutning till förmånstagarförordnandet. Varje förmånstagare kan därefter
själv besluta om tillgångarna på sitt konto inom ramen för reglerna i första stycket. Vid fördelningen skall förmånstagarna anses ha lika rätt till kompetenssparmedlen om inte kompetensspararen fördelat andelarna på annat sätt i förordnandet.
4 kap. 13 §
I 111 § försäkringsavtalslagen anges att ett återkalleligt förordnande om förmånstagare förfaller, om försäkringstagaren överlåter den rätt försäkringsavtalet medför i förhållande till försäkringsgivaren. Samma verkan torde följa av bodelning och utmätning.
I överensstämmelse med det sagda föreskrivs i denna paragraf att ett förmånstagarförordnande upphör att gälla, om rätten enligt ett kompetenssparavtal övergått på annan av annan orsak än kompetensspararens eller en tidigare förmånstagares död och om det är fråga om ett förordnande som kan återkallas.
4 kap. 14 §
I paragrafens första stycke anges som huvudregel att kompetenssparavtalet upphör att gälla om sedan kompetensspararen avlidit också förmånstagaren avlider. Tillgodohavandet på kompetenssparkontot faller då ut i förmånstagarens dödsbo. Härvid gäller reglerna i 2 §. Finns det flera samtidiga förmånstagare gäller att kompetenssparandet upphör att gälla till den del tillgångarna vid en fördelning enligt 12 § tredje stycket belöper på den avlidne.
Regeln i paragrafens andra stycke stadgar undantag från huvudregeln i första stycket för det fall spararen i det ursprungliga förmånstagarförordnandet föreskrivit att detta skall övergå på annan om den förste förmånstagaren avlider. Även för förordnanden av detta slag gäller bestämmelserna i 4 kap. 4 § i fråga om kretsen av tillåtna förmånstagare.
4 kap. 15 §
I paragrafen upptas de bestämmelser som svarar mot reglerna om förverkande av eventuell rätt till försäkringsbelopp när någon orsakat en försäkringstagares eller en förmånstagares död genom vissa
våldsbrott. Om förmånstagarförordnande saknas upphör kompetenssparavtalet att gälla vid dödsfallet och tillgångarna faller då ut i dödsboet efter den avlidne. Därvid gäller i stället reglerna i 15 kap. ärvdabalken om förlust av rätten att ta arv eller testamente.
4 kap. 16 §
I paragrafen regleras fallet att rätten enligt ett kompetenssparavtal vid bodelning helt eller delvis tillagts kontoinnehavarens make. Om rätten enligt kompetenssparavtalet i sin helhet övergått till den andre maken övertar denne också kompetenssparkontot. Har rätten enligt avtalet delats skall kompetenssparinstitutet upprätta ett kompetenssparkonto även för den andre maken och fördela tillgångarna mellan kontona i enlighet med vad som bestämts vid bodelningen. Genom hänvisning till vad som gäller för förmånstagare enligt 12 § första stycket anges att den som genom bodelning förvärvat rätt enligt ett kompetenssparavtal inte får göra egna inbetalningar till kompetenssparkontot och inte själv förordna förmånstagare.
5 kap. Förhållandet till spararens borgenärer
5 kap. 1 §
Rätten till medel enligt kompetenssparavtal likställs med annan egendom vad gäller möjligheten till utmätning för spararens skulder. Om det föreligger ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande och kompetensspararen således inte kan förfoga över rätten enligt kompetenssparavtalet torde dock följa av allmänna principer att inte heller utmätning får ske.
5 kap. 2 §
Om en förmånstagare har insatts ingår belopp som utbetalas efter spararens död inte i dennes kvarlåtenskap. I denna paragraf öppnas som en motsvarighet till 116 § andra stycket försäkringsavtalslagen – möjlighet för den avlidnes borgenärer att ta i anspråk tillgångar på ett kompetenssparkonto, om det är fråga om ett icke
utmätningsfritt sparande med ett återkalleligt förmånstagarförordnande.
6 kap. Avveckling av kompetenssparrörelse
Obligatorisk avveckling
6 kap. 1 §
Bestämmelsen innehåller en uttrycklig föreskrift att kompetenssparrörelse skall upphöra i de fall som anges i paragrafen.
Frivillig avveckling
6 kap. 2 §
Kompetenssparrörelse får enligt paragrafens första stycke i annat fall än som anges i 1 § avvecklas endast med Finansinspektionens tillstånd. Tillstånd får meddelas om avvecklingen bedöms kunna genomföras utan försämring. av kontoinnehavarnas ställning eller om det finns särskilda skäl. Sådana skäl skulle t.ex. kunna vara att rörelsen drar oproportionerligt höga kostnader i förhållande till sin storlek eller att den övriga rörelsens inriktning skall ändras på sådant sätt att det inte skäligen kan begäras att kompetenssparrörelsen skall fortsättas. Även andra skäl för tillstånd kan föreligga.
För att Finansinspektionen skall kunna göra en bedömning av förutsättningarna för tillstånd till avvecklingen och av allmänna tillsynsskäl skall ansökan enligt andra stycket åtföljas av en plan för hur avvecklingen skall ske. Institutet skall även i övrigt lämna de upplysningar som inspektionen begär.
Genomförande av avvecklingen
6 kap. 3 §
Paragrafen reglerar det inledande skedet i en avveckling. Med hänsyn till den fria flyttningsrätt mellan olika institut som i övrigt gäller inom kompetenssparandet bör kontoinnehavarna även i en
avvecklingssituation beredas tillfälle att i första hand själva välja till vilket institut de vill flytta sina sparmedel. Det kan dock inte antas att alla berörda utnyttja sin flyttningsrätt och ett antal kompetenssparavtal kommer då att kvarstå. I nästa paragraf föreskrivs för detta fall överlåtelse av det återstående beståndet. För att en sådan överlåtelse skall kunna genomföras på ett ordnat sätt krävs att beståndet av kompetenssparavtal inte fortlöpande förändras. Av detta skäl har i förevarande paragraf föreskrivits att flyttning inte får ske efter utgången av en viss tidsfrist. Som angetts i anslutning till 3 kap. 14 § andra stycket får avgift inte tas ut för flyttning av sparmedel enligt denna paragraf.
6 kap. 4 §
Motsvarande bestämmelser finns i 14 kap.26 och 26 a §§försäkringsrörelselagen (1982:713). Reglerna gäller dock här oberoende av skälet för avvecklingen. Vidare saknas motsvarighet till det registreringsförfarande som gäller enligt försäkringsrörelselagen. Sedan en överlåtelse skett gäller inte längre begränsningen i föregående paragraf, utan kontoinnehavaren kan härefter enligt de vanliga reglerna byta sparinstitut om han så önskar.
6 kap. 5 §
Bestämmelsen reglerar fallet att det efter de åtgärder som skall vidtas enligt 3 och 4 §§ ändå finns ett kvarstående bestånd av kompetenssparavtal. De återstående avtalen upphör att gälla efter utgången av den angivna fristen. Av bestämmelsen i 4 kap. 2 § framgår att kontoinnehavaren därefter fritt får förfoga över tillgångar som antecknats på kompetenssparkontot. Enligt bestämmelser i inkomstskattelagen skall det dock först ske en avskattning av värdet av tillgångarna på kontot.
Övriga bestämmelser
6 kap. 6 §
Paragrafen innehåller förbud mot att träffa nya kompetenssparavtal när en avveckling är inledd eller förestående. En liknande bestämmelse finns i 14 kap. 23 § försäkringsrörelselagen.
6 kap. 7 §
I paragrafen föreskrivs att kompetenssparutbetalningarna i angivet fall skall fortsätta i den mån det finns avskilda medel tillgängliga.
7 kap. Tillsyn m.m.
Tillsynens inriktning
7 kap. 1 §
I bestämmelsen ges en allmän anvisning om tillsynens inriktning. Innebörden i sundhetskravet har behandlats i anslutning till 1 kap. 3 §.
Övriga tillsynsfrågor
7 kap. 2 §
I paragrafen utnyttjas genom hänvisning till lagen om värdepappersrörelse den lagens generella regler om tillsyn över värdepappersinstitut och om överklagande av Finansinspektionens beslut i tillsynsfrågor. Vad som där anges gälla enligt den lagen skall i stället avse lagen om individuellt kompetenssparande.
7 kap. 3 §
Enligt 1 kap. 5 § får tillstånd att bedriva kompetenssparrörelse endast meddelas företag som har tillstånd att driva värdepappersrörelse. I konsekvens härmed skall, om sådant tillstånd återkallas eller
annars upphör att gälla detsamma gälla även tillståndet att bedriva kompetenssparrörelse.
Avgifter till Finansinspektionen
7 kap. 4 §
Bestämmelsen har hämtas från 11 kap. 9 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet.
Överklagande
7 kap. 5 §
Bestämmelsen följer vad som i allmänhet gäller i fråga domstolsprövning av förvaltningsbeslut.
I punkten 2 medges av praktiska skäl att tillståndsfrågor får prövas redan före ikraftträdandet.
Punkten 3 kommenteras i avsnitt 4. I punkten 4 fastställs att sparpremien inte skall beskattas vid insättningen. Den får inte heller ingå i underlaget för allmänt avdrag enligt 62 kap. 8 a §. Genom bestämmelsen kommer sparpremien således inte ingå i den taxerade inkomsten för kompetensspararen. Detta medför att hänsyn inte skall tas till den vid beräkning av en studerandes inkomst enligt 3 kap. 19 § studiestödslagen (1999:1395).
Premien kommer att ingå i behållningen på kompetensspararens kompetenssparkonto eller kompetenssparförsäkring, och blir föremål för inkomstbeskattning vid uttag från kompetenssparandet. Detta framgår av 11 kap. 48 § inkomstskattelagen.
12.2. Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken
Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken har gjorts så att kompetenssparade medel får samma ställning som sparande enligt lagen om individuellt pensionssparande.
12.3. Förslag till lag om ändring i ärvdabalken
Skälen till ändring framgår av kommentaren till lagen om ändring av äktenskapsbalken.
12.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
3 §
Paragrafen kompletteras med hänsyn till att tvingande föreskrifter om försäkringsavtalet införts i nya 58 a kap. 10 § inkomstskattelagen (1999:1229).
12.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt
12 §
I paragrafen har förts in ett nytt sista stycke med anledning av det individuella kompetenssparandet.
Första meningen i tionde stycket avser att klargöra att en förmånstagare till utbetalningar från ett kompetenssparkonto inte skall arvsbeskattas för utfallande belopp eller det kapitaliserade värdet av beloppen. Bestämmelsen gäller såväl för en ursprunglig förmånstagare som för den som trätt i en avliden förmånstagares ställe. Bestämmelsen motsvarar den som enligt nionde stycket samma paragraf gäller för förmånstagare till pensionssparkonto.
Styckets andra mening behandlar de fall då medel finns på ett kompetenssparkonto som efter ett dödsfall inte skall utbetalas enligt ett förmånstagarförordnande utan i stället skall ingå i den dödes kvarlåtenskap.
Fört det första avses det fallet att ett kompetenssparavtal vid spararens död inte innehåller något giltigt förmånstagarförordnande. Det spelar ingen roll om spararen har avstått från att göra ett sådant förordnande eller om ett förordnande har förfallit, t.ex. på grund av att den utsedde förmånstagaren har avlidit. Finns inget giltig förordnande skall kontobehållningen ingå i kvarlåtenskapen efter kompetensspararen. En motsvarande situation föreligger i det fallet en förmånstagare, som inträtt i sin rätt, avlider utan att någon ny förmånstagare skall träda in i hans ställe. Den återstående delen
av medlen på kontot skall då ingå i kvarlåtenskapen efter förmånstagaren.
Från behållningen skall i dessa fall dock avräknas inkomstskatt på grund av avskattningen enligt 59 a kap. 15 § inkomstskattelagen (1999:1229). Den inkomstskatt som skall avräknas har schablonmässigt bestämts till halva behållningen. Hänsyn tas alltså till inkomstskatteskulden på så sätt att tillgångarna tas upp till halva värdet.
12.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
3 kap. 5 §
Införandet av den nya punkten 7 motiveras av att den som bedriver godkänd kompetensutveckling enligt lagen om individuellt kompetenssparande och bekostar den med medel från sitt kompetenssparande inte skall behandlas annorlunda än den som finansierar sina studier genom studiemedel m.m. enligt punkterna 1–4.
12.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter
1 kap. 1och 3 §§.
Ändringarna föranleds av att lagen gäller för avkastningsskatt som skall tas ut på kompetenssparande enligt lagen (1991:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel och kompetenssparmedel.
12.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter
2 kap. 11 §
I tillägget till paragrafen stadgas att skattemyndigheten skall på den förenklade självdeklarationen förtrycka uppgift om det allmänna avdrag som skall medges för avgift till kompetenssparförsäkring och inbetalning till kompetenssparkonto.
Skattemyndigheten får möjlighet att göra detta genom de kontrolluppgifter som skall lämnas enligt de nya 17 b och 17 c §§ i 3 kap .
3 kap. 1 §
Paragrafen har anpassats till att kontrolluppgift enligt 11 § förslaget skall lämnas för att skattereduktion i vissa fall skall kunna medges vid kompetenssparande.
11 §
När en kompetenssparare använder sparmedlen för kompetensutveckling som anordnas av en godkänd kompetensutvecklingsanordnare kan han beviljas skattereduktion om högst en fjärdedels inkomstbasbelopp enligt lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension. Skattereduktionen är beroende av omfattningen av kompetensutvecklingsåtgärden. Det är IKS-styrelsen som har att pröva om den skattskyldige är berättigad till skattereduktion. IKSstyrelsen fastställer i enlighet med reglerna i 3 kap.10–11 §§ lagen (0000:000) om individuellt kompetenssparande en kompetenspremie för den skattskyldige. Och skall enligt förevarande paragraf lämna kontrolluppgift till skattemyndigheten om denna. Att uppgift skall lämnas även till spararen framgår av 59 §.
14 a §
Utbetalning från kompetenssparkonto beskattas som inkomst av tjänst hos kompetensspararen.
I första stycket stadgas att försäkringsbolag och understödsföreningar skall lämna kontrolluppgift om gjorda utbetalningar. En lägsta gräns för kontrolluppgiftsskyldigheten om 200 kronor har införts i enlighet med vad som gäller för kompetenssparmedel.
Enligt andra stycket skall kompetenssparinstitut lämna kontrolluppgift om gjorda utbetalningar. I enlighet med de regler som gäller för utbetalning från pensionssparkonton föreskrivs en lägsta gräns om 200 kr för kontrolluppgiftsskyldigheten. Kontrolluppgiften är en förutsättning för att de skattskyldiga som deklarerar på förenklad självdeklaration skall kunna få beloppet förtryckt och för
att skattemyndigheten skall kunna kontrollera att utbetalningarna beskattas.
15 §
Ändringen i första stycket beror på att kompetenssparmedel hos försäkringsbolag och kompetenssparinstitut m.m. skall beskattas genom avkastningsskatt i stället för som inkomst av kapital hos kompetensspararna.
17 b §
Den i paragrafen stadgade kontrolluppgiftsskyldigheten är nödvändig för att skattemyndigheten skall kunna kontrollera att kompetensspararen får rätt allmänt avdrag för avgift till kompetenssparförsäkring.
Uppgiften om värdet av försäkringen behövs för att kunna kontrollera att det totalt sparade beloppet inte överstiger 12 inkomstbasbelopp vid utgången av året före inkomståret. Om värdet vid denna tidpunkt är högre medges enligt 59 a kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229) inte avdrag för avgifter under inkomståret.
Modellen att beräkna värdet på försäkringen har hämtats från 15 § lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt. För fondförsäkringar kan det försäkringstekniska återköpsvärdet beräknas till marknadsvärdet på de tillgångar som ingår i fonden. För andra försäkringar skall i värderingen ingå försäkringens andel av upplupen avkastning.
17 c §
Kontrolluppgift skall lämnas för kompetenssparkonto. I dessa fall beräknas värdet av kontot till kontobehållningen inklusive räntor och utdelningar vid årets slut.
23 §
Eftersom ränta på kompetenssparkonto inte inkomstbeskattas hos den skattskyldige, utan i stället är föremål för avkastningsskatt enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel och
kompetenssparmedel och inte heller är föremål för förmögenhetsbeskattning tas kontrolluppgiftsskyldigheten avseende ränta och fordran för inkomståret bort.
27 §
Kontrolluppgiftsskyldigheten tas av skäl som framgår i kommentaren till 23 § bort även för utdelning och tillgångar på kompetenssparande.
59 §
Av samma skäl som anförs nedan under 61 § bör tiden för underrättelse till de skattskyldiga om kompetenspremien utsträckas till tid som föreskrivs av Riksskatteverket.
60 §
Paragrafen har kompletterats med hänsyn till den nya 14 a §.
61 §
Riksskatteverket har getts möjlighet att föreskriva att kontrolluppgift om kompetenspremie får lämnas på annat sätt och vid annan tid än vad som gäller övriga kontrolluppgifter.
Skälet till detta är att IKS-styrelsen kan behöva hämta in uppgifter från olika håll och sammanställa dessa för att kunna fatta beslut om kompetenspremie. Dessa uppgifter kommer ofta att avse förhållanden vid inkomståret utgång och det torde inte vara möjligt för IKS-styrelsen att lämna kontrolluppgiften redan den 31 januari året efter inkomståret.
IKS-styrelsen måste ha tid att sammanställa uppgifterna och fatta beslut om kompetenspremie. Med användande av modern teknik torde det arbetet gå fort. Det går dock inte att komma ifrån att en viss tid behövs för att behandla uppgifterna. Mot detta står kravet att skattemyndigheterna skall få uppgifterna i så god tid att de kan ta hänsyn till en beräknad skattereduktion redan i den preliminära skatteberäkning som följer med den förenklade deklara-
tionen till de skattskyldiga. Vid en avvägning av dessa intressen, och med beaktande av att skattemyndigheten kan förutsättas få uppgifterna från IKS-styrelsen via datamedia torde skattemyndigheterna hinna med att hantera uppgifterna på en kortare tid än vad som normalt behövs för kontrolluppgifter.
De skattskyldiga har intresse av att så fort som möjligt kunna beräkna skattereduktionens storlek, för att ha möjlighet att betala in skatt till sina skattekonton i så god tid att de undviker ränta på eventuell kvarskatt. De har dock redan kännedom om såväl uttagen från kompetenssparandet och den tidsmässiga kvalifikation den genomgångna kompetensutvecklingen innebär. Med dessa uppgifter bör de ha möjlighet att själva beräkna den slutliga skatten med det skatteberäkningsprogram som förutsätts finnas åtkomligt på Riksskatteverkets hemsida åtminstone senast den 31 januari under taxeringsåret. De har dessutom möjlighet att vända sig direkt till skattemyndigheten och få hjälp med uträkningen.
12.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel
Lagens rubrik ändras för att avspegla att lagen även gäller beskattning av avkastning från kompetenssparförsäkringar och kompetenssparkonton.
2 §
Genom tillägget i första stycket punkten 6 görs obegränsat skattskyldiga som innehar kompetenssparkonto skattskyldiga enligt lagen. Därigenom undantas de från beskattning för avkastningen på kontot enligt reglerna i inkomstskattelagen (1999:1229) efter förebild från reglerna om individuellt pensionssparande.
Begränsat skattskyldiga omfattas inte av lagen. De kan därför få betala kupongskatt enligt kupongskattelagen (1970:624) för utdelning från värdepappersfond.
3 §
Skattesatsen skall på samma sätt som för pensionssparkonto vara 15 % av kapitalunderlaget för kompetenssparandet. Detta innebär
som framgår av avsnitt 3.5 en lägre skatt på avkastningen än om motsvarande medel sparats utanför kompetenssparsystemet.
9 §
Paragrafens tredje stycke har kompletterats med hänsyn till ändringen i 2 §
10 §
Ändringarna medför att kompetenssparande behandlas på samma sätt som pensionssparande. Även i detta fall är det kompetenssparinstitutet som för den skattskyldiges räkning har att betala avkastningsskatten.
Vad som avses med kompetenssparinstitut framgår av 1 kap. 2 § lagen (0000:000) om individuellt kompetenssparande. Terminologin i lagrummet har ändrats genom att termen sparinstitut används som gemensam benämning för pensionssparinstitut och kompetenssparinstitut.
Reglerna att återbetalning av skatt om det ursprungliga kontot har avslutats, i stället skall göras till det pensionssparkonto eller kompetenssparkonto till vilket de tillgångar som var hänförliga till det ursprungliga kontot flyttats får betydelse även i de fall ett kompetenssparkonto har avslutats i samband med att kompetenssparare som uppbär ålderspension har bestämt att medlen skall överföras till pensionssparkonto. Att detta kan ske utan att medlen beskattas framgår av 11 kap. 48 § inkomstskattelagen (1999:1229).
12.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster
1 §
Paragrafens tredje stycke har kompletterats så, att avdrag får göras på samma sätt som beträffande arbetsgivaravgifter från skatteunderlaget om arbetsgivare betalar in en andel av lönen till den anställdes kompetenssparande.
2 §
Ändringen i paragrafens andra stycke föranleds av att underlaget för skatt skall reduceras även för dessa grupper på motsvarande sätt som beträffande dem som betalar egenavgifter enligt socialavgiftslagen (2000:980) när de betalar in medel till kompetenssparande.
12.11. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta
5 §
Genom införandet av punkten 15 kommer även begränsat skattskyldiga att få betala skatt på utbetalningar från kompetenssparsystemet. Reglerna säkerställer att den som sparat skattesubventionerat i slutändan måste betala skatt på utbetalning från systemet även om han flyttat utomlands. Genom stadgandet i paragrafens sista stycke, som behållits oförändrat, kommer överföringar som kan göras skattefritt enligt inkomstskattelagens (1999:1229) regler inte heller att beskattas enligt lagen om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta.
Någon avdragsrätt för kompetenssparande är inte aktuell för dem som är inskränkt skattskyldiga.
12.12. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande
Den föreslagna ändringen i lagen om individuellt pensionssparande är en följd av att en kompetenssparare enligt 3 kap. 14 § lagen om individuellt kompetenssparande har rätt att flytta sitt kompetenssparande till ett pensionssparkonto enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. Det skall därvid anses som om pensionssparvalet har ingåtts vid tidpunkten för det ursprungliga kompetenssparavtalet.
12.13. Förslag till lag om ändring i lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt
3 §
Genom reglerna undantas avsatta medel för kompetenssparande såväl genom kompetenssparförsäkring, som genom kompetenssparkonto från förmögenhetsskatt. Skälen till detta har närmare berörts i avsnitt 3.5
12.14. Förslag till lag om ändring i skattebetalningslagen (1997:483)
8 kap. 8 §
Utbetalningar från kompetenssparförsäkring eller kompetenssparkonto är skattepliktig inkomst av tjänst enligt 10 kap. 3 § inkomstskattelagen (1999:1229). Avdrag skall därför göras för preliminär skatt avseende mottagare som har inte har eller åberopar F-skatt. I de allra flesta fallen torde utbetalningen inte komma att utgöra mottagarens huvudsakliga inkomst av tjänst. Därför har skatteavdraget bestämts till 30 % i likhet med skatteavdraget från sidoinkomster. Skulle detta inte förslå – eller vara för högt – kan reglerna om särskild beräkningsgrund för skatteavdrag i 11 § och om ändrad beräkning av preliminär skatt i 29 § eller i 6 kap. 5 § vara tillämpliga.
8 kap. 21 a §
Lagrummet, som är nytt, undantar ersättning för arbete från skatteavdrag till den del arbetsgivaren direkt använder ersättningen för betalning av avgifter för kompetenssparförsäkring eller betalar in beloppet på mottagarens kompetenssparkonto. Skälet för undantagandet är att insättningar upp till ett inkomstbasbelopp enligt 1 kap. 6 § lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension per år till dess kompetenssparandets övre tak om tolv inkomstbasbelopp uppnåtts, motsvaras av en rätt till allmänt avdrag enligt 62 kap. 8 a § inkomstskattelagen (1999:1229). Någon begränsning av befrielsen från skatteavdrag motsvarande den som gäller för avdragsrätten har inte bedömts nödvändig. Eftersom alla
utbetalningar från kompetenssparsystemet beskattas som inkomst av tjänst, oavsett om sparandet har föranlett avdrag vid inkomstbeskattningen eller inte, torde inte något missbruk av undantaget från skatteavdrag uppkomma.
Ikraftträdandet
Reglerna bör vara ikraft innan kompetenssparandet påbörjas, så att hänsyn kan tas till de ändrade reglerna redan vid beräkning av den preliminära skatten för inkomståret 2002.
12.15. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension
2 kap. 9 a §
Arbetsgivares insättning på anställdas kompetenssparkonton eller betalning av premier till deras kompetenssparförsäkringar är att anse som vanlig lön. Trots att de anställda vid inkomsttaxeringen kan beviljas allmänt avdrag för inkomståret med ett belopp som kan motsvara hela inbetalningen, får de sin pensionsgrundande inkomst beräknad även på den del av bruttolönen som arbetsgivaren betalat in till kompetenssparförsäkring eller kompetenssparkontot.
Syftet med förevarande paragraf är att tydliggöra att utbetalning av kompetenssparmedel inte kan medföra att pensionsgrundande inkomst ånyo beräknas på beloppet, även om det vid inkomsttaxeringen skall behandlas som inkomst av tjänst.
Motsvarande gäller för enskilda näringsidkare och andra som har inkomst av annat förvärvsarbete.
12.16. Förslag till lag om ändring av inkomstskattelagen (1999:1229)
1 kap. 11 §
Lagrummet har kompletterats på grund av att regler om skattereduktion för kompetenspremie införts.
1 kap. 17 §
Ändringen beror på att lagen (1990:691) om avkastningsskatt på pensionsmedel och kompetenssparmedel fått en ny benämning.
8 kap. 24 §
Alla utbetalningar på grund av kompetenssparande utgör skattepliktig inkomst av tjänst. Detta är en princip, som gör att begränsningar av sparandet i form av tak för insättningarnas belopp eller antal försäkringsgivare eller kompetenssparinstitut som en skattskyldig kan tillåtas ha inte är nödvändiga. Genom den ofördelaktiga dubbla inkomstbeskattning som blir följden av insättningar som inte motsvaras av allmänt avdrag, blir systemet i denna del i praktiken självkontrollerande.
9 kap. 7§
Tillägget innebär att avdrag inte får göras för den avgift som enligt 3 kap. 12 § lagen (0000:000) om individuellt kompetenssparande skall betalas när kompetensparmedel tas ut för annat ändamål än det avsedda. Avgiften är 3 % av det uttagna beloppet, dock minst 100 kronor.
10 kap. 3 §
I paragrafen har tillagts tre nya punkter med anledning av det nya kompetenssparandet.
I punkterna 6 och 7 stadgas det att de belopp som skall avskattas på grund av reglerna i 58a kap. 143 § respektive 59 a kap 8 § utgör inkomst av tjänst.
I punkten 8 fastställs att utbetalningar från kompetenssparandet är inkomst av tjänst.
11 kap 48 §
Stadgandet innebär att utbetalningar från kompetenssparandet undantas från beskattning till den del de avser godkänd överföring för den som uppbär ålderspension enligt lagen om inkomstgrundad ålderspension.
12 kap 3 a §
Utbetalningar från kompetenssparandet utgör inkomst av tjänst för mottagaren. Paragrafen har införts för att klargöra att detta i sig inte innebär att kostnader för kompetensutveckling är avdragsgilla kostnader för inkomsternas förvärvande. För det fall kostnaderna på andra grunder skulle vara avdragsgilla, utgör stadgandet inget hinder för avdrag.
42 kap. 5 a §
Avkastning från medel som står inne på kompetenssparkonton eller är placerade i kompetenssparförsäkringar skall inte beskattas enligt inkomstskattelagen. Utgifter och kapitalförluster får inte heller dras av. I stället beskattas avkastningen enligt lagen (1990:661) om särskild avkastningsskatt på pensionsmedel och kompetenssparmedel. Reglerna i paragrafen undantar dessa inkomster och kostnader från inkomstskattelagens tillämpning.
58 kap. 2 §
I paragrafens andra stycke klargörs med anledning av det nya kompetenssparandet att inte heller kompetenssparförsäkringar skall anses som kapitalförsäkringar.
58 kap. 4 och 33 §§
Ändringen föranleds av den nya benämningen på lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel och kompetenssparmedel.
58 a kap.
Kapitlet, som är nytt, har införts på grund av det nya kompetenssparandet. I stora delar har det sin förebild i 58 kap. Det innehåller regler om kompetenssparande genom kompetensspar försäkringar och kompetenssparkonton. En stor del av regelsystemet, framförallt beträffande kompetenssparkonton återfinns i lagen om individuellt kompetenssparande.
58 a kap. 1 §
Paragrafen är närmast att se som en innehållsförteckning till kapitlet.
58 a kap. 2 §
I paragrafen definieras begreppet kompetenssparförsäkring. Till skillnad mot vad som gäller vid pensionsförsäkring behandlas inte en premiebefrielseförsäkring på samma sätt som huvudförsäkringen. Skälet för detta är att sparandet inte primärt har samma syfte som pensionssparandet. Det skall inte vara långsiktigt på samma sätt. Det begränsade utrymmet för skattefritt sparande har i stället avsatts helt för kompetenssparförsäkringen. Inget hinder finns naturligtvis mot att meddela premiebefrielseförsäkring, men det får då göras utanför det skattesubventionerade området.
58 a kap. 3 §
Endast fysiska personer får teckna kompetenssparförsäkringar. Detta beror på att kompetenssparandet är avsett uteslutande för sådana och på att arbetsgivare inte får teckna kompetenssparförsäkringar för sina anställda. Försäkringen skiljer sig på detta vis från pensionsförsäkringar, där arbetsgivare kan
teckna tjänstepensionsförsäkringar för sina anställda. Skillnaden har sin bakgrund i att inbetalningen till försäkringen alltid skall beskattas som inkomst av tjänst hos kompetensspararen, liksom utbetalningar från försäkringen, medan avdragsrätten för insättningar är begränsad till ett inkomstbasbelopp per år. Om arbetstagaren inte ensam tillagts rätten att avgöra vilka belopp han vill spara, skulle han kunna drabbas av ofördelaktiga skattekonsekvenser.
58 a kap. 4 §
Stadgandet innebär att den som till någon del uppbär ålderspension inte längre får teckna ny kompetenssparförsäkring. Det föreligger dock inget hinder att delta i kompetensutvecklingsåtgärder bekostade av ett tidigare sparande. Alternativt kan spararen föra över försäkringen till pensionsförsäkring utan kostnad. Detta framgår 13 §.
58 a kap. 5 §
Stadgandet i paragrafen är infört efter förebild i 58 kap. 4 § och säkerställer att den befrielse från inkomstskatt på kapitalinkomster som beviljats för sparandet motsvaras av avkastningsskatt hos försäkringsbolaget.
58 a kap. 6 §
Reglerna har sin förebild i 58 kap. 6 §. De innebär att utbetalning kan ske till samma personkrets som avseende pensionsförsäkring. Kompetenssparandet har införts för att tillgodose kompetensspararens behov av kompetensutveckling. När kompetensspararen uppbär ålderspension enligt lagen om inkomstgrundad ålderspension, har regler införts som innebär att det sparade kapitalet kan överföras till pensionssparande. Det finns därför ingen anledning att behandla kompetenssparandet på annat sätt än pensionssparandet i detta avseende.
58 a kap. 7 §
Skälen för stadgandet framgår av kommentaren till 4 § ovan.
58 a kap. 8 §
Stadgandet innebär att kompetenssparmedlen inte kan tillfalla kollektivet, utan måste utbetalas till försäkringstagarens dödsbo, om inget förmånstagarförordnande utställts.
58 a kap 9 §
Paragrafens första stycke innehåller begränsningar i rätten att fortsätta en annans kompetenssparförsäkring. Kompetenssparandet är avsett för kompetensspararens egen kompetensutveckling.
Andra stycket innehåller begränsningar av vilken personkrets ett förmånstagarförordnande kan riktas till. Skälen till begränsningarna har berörts i kommentaren till 6 §.
58 a kap. 10 §
Paragrafen innehåller begränsningar i försäkringsavtalets utformning. Den har utformats efter förebild i 58 kap. 16 §.
58 kap. 11 §
Paragrafens stadgande om lägsta minimigräns som får sättas upp för premien har tillkommit för att inte utesluta dem som har ett lågt sparutrymme från kompetenssparandet. Det föreligger inga hinder för försäkringsgivaren att acceptera lägre belopp.
58 a kap. 12 §
I paragrafen regleras under vilka förutsättningar försäkringen får överlåtas. Kompetenssparandet är avsett för spararens personliga kompetensutveckling. Det finns inget lagligt hinder att ta ut medlen för annat ändamål än för kompetensutveckling, men om det sker får spararen betala en uttagsavgift. Det har inte bedömts att
det sparade beloppet, som efter en tid kan uppgå till icke oväsentliga belopp, från spararens borgenärer eller från bodelning.
58 a kap. 13 §
Syftet med kompetenssparandet är att bereda spararen eller försäkringstagaren möjligheter att utveckla sin kompetens. Genom paragrafen stipuleras hur resterande kompetenssparmedel skall behandlas när spararen upphör med sitt yrkesverksamma liv. En möjlighet har införts för den som uppbär ålderspension enligt lagen om inkomstgrundad ålderspension att utan skattekonsekvenser föra över sitt sparande till pensionssparande. Det föreligger inga hinder för kompetensspararen att i stället välja att utnyttja medlen för kompetenssparande.
58 a kap 14 §
Paragrafen innehåller regler om avskattning i vissa speciella fall när försäkringen på ett icke avsett sätt upphör att vara kompetenssparförsäkring utan att medlen utbetalas. Regeln har sin förebild i 58 kap. 19 §.
58 a kap. 16 §
Reglerna om kompetenssparkonto återfinns framförallt i lagen (0000:000) om individuellt kompetenssparande. Förevarande paragraf hänvisar också till den lagen för definitioner av begrepp som rör kompetenssparkonton.
58 a kap. 17 §
Paragrafen innehåller motsvarande regler för kompetenssparinstitut som i 5 § införts för försäkringsbolag avseende kompetenssparförsäkringar.
58 a kap. 18 §
Lagrummet har utformats efter förebild i 58 kap. 30 §. Förbud mot villkor att rätten enligt kompetenssparavtalet får pantsättas eller belånas har införts i 3 kap. 2 § lagen (0000:000) om individuellt pensionssparande.
58 a kap. 19 §
Paragrafen innehåller regler om avskattning i vissa fall av kompetenssparkonto. Reglerna har sin förebild i 58 kap 33 §.
59 a kap. 1 §
I kapitlet finns närmare bestämmelser om avdrag för inbetalningar till kompetenssparförsäkringar och till kompetenssparkonton. Att avdraget medges som allmänt avdrag framgår av 62 kap. 8 a §.
59 a kap. 2§
Avdrag medges endast för inbetalningar till den skattskyldiges eget kompetenssparande. Det föreligger dock inget krav på att det rent faktiskt är den skattskyldige som verkställer inbetalningen. Det är tvärtom möjligt att den skattskyldige och dennes arbetsgivare kommer överens om att en del av lönen skall betalas till den skattskyldiges kompetenssparande i stället för direkt till den skattskyldige. Sådan utbetalningar premieras genom att arbetsgivaren får lägre arbetsgivaravgifter på sådana utbetalningar 2 kap. 31 § socialavgiftslagen (2000:980).
Avdraget enligt denna paragraf är begränsat med hänsyn till storleken på sparandet. I andra stycket har intagits en regel om att inget avdrag får medges om den skattskyldiges totala behållning inom kompetenssparandet vid utgången av året före inkomståret översteg 12 gånger inkomstbasbeloppet enligt lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension. Här inkluderas den behållna avkastningen av sparandet i gränsbeloppet.
59 a kap. 3 §
Paragrafen reglerar det maximala avdraget. Oavsett hur mycket pengar den skattskyldige satt in i kompetenssparandet, kan avdraget aldrig överstiga ett inkomstbasbelopp enligt lagen om inkomstgrundad ålderspension.
59 a kap. 4 §
I paragrafen regleras att avdraget skall göras som allmänt avdrag och mot vilka inkomster avdraget får göras.
59 a kap. 5 §
Det skattesubventionerade sparandet är avsett för dem som är obegränsat skattskyldiga i Sverige. I paragrafen regleras även hur avdraget skall beräknas för dem som obegränsat skattskyldiga här bara under en del av året.
62 kap. 1 §
Genom tillägget i paragrafen förklarats att kapitlet numer innehåller bestämmelser om allmänt avdrag för kompetenssparande.
62 kap. 8 a §
Paragrafen, som är ny, föreskriver att allmänt avdrag skall göras för kompetensutvecklingssparande i den utsträckning som framgår av 59 a kap.
65 kap. 10 §
I paragrafen stadgas att skattereduktion skall medges med belopp som svarar mot fastställd kompetenspremie. Det är IKS-styrelsen som fattar beslut om kompetenspremie och meddelar skattemyndigheten detta. Premien är beroende av uttagets storlek och längden på den godkända kompetensutvecklingsåtgärden som beloppet används till. Reglerna finns kommenterade i kommentaren till
3 kap.10–11 §§ lagen (0000:000) om individuellt kompetenssparande.
65 kap. 12 §
I paragrafens andra stycke har stadgats i vilken ordning skattereduktion för kompetenspremie skall medges.
12.17. Förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395)
Förslaget till lag om ändring i studiestödslagen reglerar uttrycklingen att uttag som görs enligt lagen om individuellt kompetenssparande och sparpremie enligt samma lag inte skall räknas som inkomst.
12.18. Förslag till lag om ändring i socialavgiftslagen (2000:980)
2 kap. 31 §
Systemet med kompetenssparande skall subventioneras genom en nedsättning av socialavgifterna på de belopp som betalas för ändamålet. I den nya paragrafen stadgas att avdrag får göras med 10 % av avgiftsunderlaget till den del det avser avgifter till anställdas kompetenssparförsäkringar eller inbetalningar till deras kompetenssparkonton.
Någon begränsning av avdraget har inte ansetts behövas. Eftersom arbetsgivaren inte kan öppna kompetenssparförsäkringar eller kompetenssparkonton för sina anställdas räkning, innebär den begränsningen som ligger i att den anställde endast får avdrag med som mest ett inkomstbasbelopp per kalenderår, medan alla uttagna belopp inkomstbeskattas som inkomst av tjänst, tillräckligt hinder mot att systemet missbrukas.
Avdraget får göras även av utländska arbetsgivare som skall betala arbetsgivaravgifter i Sverige.
3 kap. 20 §
Paragrafen, som är ny, medger motsvarande avdrag vid beräkning av egenavgifterna som enligt 2 kap. 31 § medges från underlaget för arbetsgivaravgifter. Inte heller här är något tak för avdraget nödvändigt, då överinsättningar till kompetenssparande drabbas av en ofördelaktig inkomstbeskattning.
Paragrafen avses även vara tillämplig då en arbetsgivare betalat avgifter för den anställdes kompetenssparförsäkring eller satt in pengar på hans kompetenssparkonto, under förutsättning att den anställde själv skall betala socialavgifter i form av egenavgifter på inkomsten. Detta kan bl.a. vara fallet om s.k. omvänt likställighetsavtal enligt 2 kap. 8 § har tecknats, eller om den anställde har åberopat en F-skattesedel.
12.19. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:981) om fördelning av socialavgifter
11 §
Genom det avdrag som enligt 31 § socialavgiftslagen (2000:980) införs för arbetsgivares betalning av avgift till anställdas kompetenssparförsäkring eller inbetalning till anställdas kompetenssparkonton, finns det risk för att arbetsmarknadsavgiften, som för närvarande är 5,84 % av avgiftsunderlaget, inte räcker till för avdraget. Därför har, efter förebild från reglerna i 13 § om egenavgifter, angivits i vilken ordning arbetsgivaravgifterna skall sättas ned.
13 §
Paragrafen har genom hänvisningen till 20 § utvidgats till att också avse avdrag för kompetenssparande.
Appendix Huvudsaklig hanteringsordning för IKS-systemet
Hanteringsordning för: - sparandet i IKS - registrering av kompetensutveckling - uttag från IKS-konto - fastställande av kompetenspremien - rådgivning, information och utvärdering
Hantering av sparandet
- Spararen öppnar ett IKS-konto hos den bank eller det
försäkringsbolag den själv önskar och påbörjar sitt sparande. - Medel till individens IKS-konto kan sättas in av spararen själv
eller av individens arbetsgivare och ger rätt till avdrag mot inkomst upp till ett inkomstbasbelopp/år.
Kontoföraren
Skattemyndigheten Kompetensspararen
Kontoföraren Kontoföraren
Skattemyndigheten Skattemyndigheten Kompetensspararen Kompetensspararen
- Sparinstitutet (bank eller försäkringsbolag) är kontoförare och
lämnar kontrolluppgift till skattemyndigheterna, betalar skatt på avkastningen etc. enligt samma hantering som i dag gäller för individuellt pensionssparande.
Hantering av registrering av kompetensutveckling
- IKS-styrelsen fastställer och redovisar via IKS-portalen de
kurser, den praktik eller annan kompetensutveckling som är IKS-registrerad och anger kompetensutvecklingens omfattning. - Samtliga kurser och utbildningar som berättigar till studiestöd
och som finns registrerade hos CSN bör utan annan prövning automatiskt finnas IKS-registrerade. - För övriga kurser, praktikplatser eller motsvarande skall den
ansvarige kompetensutvecklingsanordnaren till myndigheten ansöka om att få kompetensutvecklingen registrerad och godkänd för IKS-uttag. En enskild individ som vill genomföra kompetensutveckling som inte finns registrerad kan själv ta initiativ till att anordnaren anmäler praktikplats eller kurs. - Ansökan skall kunna göras via elektroniska blanketter. Ett
besked till anordnaren om att den aktuella kompetensutvecklingen är godkänd skall kunna ske i det
Kompetensspararen
CSN
IKS-styrelsen/portal
Kompetensutv.-
anordnare
Skattemyndigheten Kronofogdemyndigh.
Kompetensspararen Kompetensspararen
CSN CSN
IKS-styrelsen/portal IKS-styrelsen/portal
Kompetensutv.-
anordnare Kompetensutv.-
anordnare
Skattemyndigheten Kronofogdemyndigh. Skattemyndigheten Kronofogdemyndigh.
närmaste automatiskt samtidigt som den förs upp i IKSportalen. - Vissa kriterier för att få ingå i registret är utformade så att de
via datafiler kan kontrolleras gentemot skattemyndighet och kronofogdemyndighet. - Anordnaren skall för att få ingå/kvarstå i registret redovisa
resultatet av en av myndigheten fastställd utvärderingsenkät bland deltagarna. - Kompetensutvecklingsanordnare som önskar få sin kurs,
praktik eller motsvarande registrerad skall erlägga en registreringsavgift per verksamhet och kalenderår. Avgiften bör kunna hållas på en låg nivå förslagsvis 200 kr per kurs eller motsvarande per år.
Hantering av uttag från IKS-konto
- Ansökan om att delta i kompetensutveckling sker hos
respektive anordnare som också sköter antagning enligt de befintliga rutiner som gäller för respektive verksamhet. - Kompetensanordnaren lämnar besked till spararen att han/hon
är antagen och uppger den kod eller motsvarande som kursen/praktiken har i IKS –portalen. - Vid uttag från IKS-konto skall spararen kunna visa
kontoföraren detta besked och kontoföraren kan via IKSportalen se att kompetensutvecklingen är registrerad hos IKSstyrelsen och därmed berättigar till uttag. - Kontoföraren drar preliminärskatt, lämnar kontrolluppgift om
uttag till skattemyndigheten och uttaget beskattas hos individen som inkomst av tjänst.
Kontoförar.
Skattemynd.
Kompetensspararen
Komputv.anordnare
IKS-styrelsen/
portal
Kontoförar.
Skattemynd.
Kompetensspararen
Komputv.anordnare
IKS-styrelsen/
portal
- Spararen skall ha möjlighet att få del av kompetenspremien
redan under den period han/hon deltar i kompetensutveckling genom att i samband med uttag begära jämkning hos skattemyndigheten. Det bör underlättas genom att det via IKSportalen ges möjlighet att räkna ut sin slutliga skatt, inklusive den del som avser kompetenspremien samt finnas möjlighet att direkt göra ansökan om jämkning. - Vid uttag för annat ändamål än kompetensutveckling belastar
kontoföraren spararens IKS-konto med den skatt (benämnd uttagsavgift) som gäller i dessa fall och kontoföraren betalar in avgiften till skattemyndigheten. (se kap 3.8)
Hantering av utbetalning av kompetenspremien
- Anordnaren har i samband med ansökan om att få
kompetensutvecklingen IKS-registrerad också angett kompetensutvecklingens omfattning som läggs till grund för kompetenspremiens storlek. - Hur stor kompetenspremie som utgår för respektive kurs,
praktik eller motsvarande framgår av informationen via IKSportalen. - Vid varje årsskifte lämnar anordnaren uppgifter till IKS-
styrelsen om vilka som genomgått kompetensutveckling samt resultatet av utvärderingsenkäten. - IKS-styrelsen meddelar skattemyndigheten det belopp som
individen är berättigad till i kompetenspremie och som läggs till grund för skattemyndigheternas beslut om skattereduktion.
Kompetensspararen
Skattemyndigheten
Komputv.anordnare
IKS-styrelsen/
portal
Kompetensspararen Kompetensspararen
Skattemyndigheten
Komputv.anordnare
IKS-styrelsen/
portal
Skattemyndigheten Skattemyndigheten
Komputv.anordnare Komputv.anordnare
IKS-styrelsen/
portal
IKS-styrelsen/
portal
Rådgivning, information och utvärdering
- IKS-portalen redovisar varje kurs/praktik eller motsvarande
som berättigar till uttag samt dess omfattning. Därmed framgår också hur stor kompetenspremie den berättigar till. Dessutom finns uppgifter om ansvarig kompetensanordnare. - Det öppnas möjligheter att via IKS-portalen få tillgång till en
rad andra sökfunktioner för ytterligare service och information. Det bör i första hand kunna ske via länkfunktioner till andra myndigheters/intressenters elektroniska informationstjänster. Exempelvis bör individen via IKS-portalen få uppgift om hur man anmäler sig samt hur och var ytterligare information om respektive kompetensutveckling kan inhämtas. Via länkar till kontoföraren bör individen få information om det egna sparandet och hur långt det räcker för att genomföra den kompetensutveckling man tänkt sig. Även länkar till skattemyndighetens hemsida bör finnas som gör det möjligt att räkna ut den egna skatten, skattereduktionen och den disponibla inkomsten under den tid man deltar i kompetensutveckling. På motsvarande sätt bör man via CSN kunna få information om hur studiestödet kan komplettera det egna IKS-sparandet. - IKS-portalens kompetensutvecklingsregister bör vara öppet för
alla. Det innebär att varje enskild sparare men också kontoförare, vägledare i skolväsendet, på arbetsförmedlingar, vägledningscenter, personal/utbildningsfunktioner i företag och fackliga organisationer m.fl. får tillgång till alla de uppgifter som krävs för att inleda ett kompetenssparande och för att ta del av kompetensutveckling. - Resultatet av den obligatoriska utvärderingen skall via IKS-
portalen finnas tillgänglig för alla. - Information om vilka sparinstitut som erbjuder IKS-konton
bör också framgå på IKS-portalen och länkar till deras hemsidor. - IKS portalens kompetensutvecklingsregister kommer också att
fylla en viktig funktion för rapportering, redovisning och utvärdering av IKS-systemet. (se vidare kap. 11.1)
Kommittédirektiv
Förutsättningarna för att införa ett Dir system för individuell kompetensutveckling 1999:106
Beslut vid regeringssammanträde den 20 december 1999.
Sammanfattning av uppdraget
Den höga förändringstakten i arbetslivet ställer krav på en kontinuerlig kompetensutveckling. Kompetensutveckling bedrivs i dag främst för att utveckla de anställdas kunskaper och erfarenheter eller för att förbättra individens ställning på arbetsmarknaden. Den enskildes intresse och vilja att satsa på ett livslångt lärande förutsätter att det är ekonomiskt och praktiskt möjligt att kombinera yrkesverksamhet och utbildning. Det är angeläget att staten på olika sätt stimulerar en utveckling som ökar intresset för sådan individuell kompetensutveckling.
Regeringen föreslog i budgetpropositionen för 2000 (prop. 1999/2000:1) att särskilda medel avsätts för att stimulera individuell kontinuerlig kompetensutveckling. Den ekonomiska ramen för individuell kompetensutveckling anges i propositionen till 1,35 miljarder kronor år 2000 och därefter 1,15 miljarder kronor årligen.
Regeringen ger en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag till hur avsatta budgetmedel för individuell kompetensutveckling effektivast skall disponeras. Utredaren bör redovisa ett flexibelt system där utrymme finns för att i framtiden begränsa eller utvidga den ekonomiska ramen. I utredarens uppdrag ingår att redovisa bland annat följande;
de viktigaste förslagen och befintliga modellerna för ett system för individuell kompetensutveckling samt ett eget förslag till hur ett sådant system kan utformas,
- en analys utifrån ett effektivitets- och tillväxtperspektiv samt ur
ett fördelningspolitiskt perspektiv, - hur förslaget kan stimulera andra avtals- och försäkringslös-
ningar på arbetsmarknaden, - vilken relation förslaget bör ha till studiestödssystemet och
andra offentliga stöd till utbildning samt förslagets eventuella inverkan på utbudet och efterfrågan på utbildnings- och arbetsmarknaden samt dess inverkan på andra sparformer.
Utredaren skall slutredovisa sitt uppdrag senast den 15 januari 2001.
Bakgrund
En snabb strukturomvandling ställer höga krav på arbetsmarknadens funktionssätt och på ny och hög kompetens hos arbetskraften. Om inte de anställda genomgår relevant utbildning i motsvarande takt riskerar deras kunskaper att föråldras och deras yrkesmässiga rörlighet att minska.
Regeringen föreslog i budgetpropositionen för 2000 (prop. 1999/2000:1) att särskilda medel avsätts för att stimulera individuell kontinuerlig kompetensutveckling. Den ekonomiska ramen för individuell kompetensutveckling anges i propositionen till 1,35 miljarder kronor år 2000 och därefter 1,15 miljarder kronor årligen.
Personalutbildning
På dagens arbetsmarknad får högutbildade personer personalutbildning i större utsträckning än lågutbildade. Med personalutbildning avses här utbildning som betalats av arbetsgivaren. Av de högskoleutbildade deltog 60 procent i personalutbildning under det första halvåret 1999, medan motsvarande siffra för dem med gymnasieskola eller grundskola var 41 respektive 26 procent. Grupperna tjänstemän, medelålders och heltidsarbetande fick personalutbildning i större utsträckning än andra grupper. Sverige har totalt sett en hög andel personalutbildning jämfört med övriga OECDländer. Dock har vi i Sverige en högre andel korta personalutbildningar jämfört med övriga EU-länder, USA och Kanada. I små företag genomförs personalutbildning i mindre omfattning än i större företag och förvaltningar.
Utbildningsnivån
Utmärkande för Sverige är att andelen högskoleutbildade är relativt hög inom den offentliga sektorn, men betydligt lägre inom stora delar av näringslivet. Utbildningsnivån är generellt sett lägre i små företag. Detta gäller i samtliga branscher förutom inom delar av den privata tjänstesektorn. Små företag har svårare att avsätta tid för kompetensutveckling på grund av sitt starkare beroende av enskilda anställda.
Det är främst personer med kort utbildning som drabbas av uppsägningar. Under de omfattande neddragningarna i början av 1990talet var det nästan uteslutande personal med kort utbildning, såväl tjänstemän som arbetare, som sades upp. Arbetslösa personer över 50 år med kort utbildning har stora svårigheter att komma tillbaka i arbete igen.
Flera studier visar att det finns ett positivt samband mellan utbildningsinvesteringar och ekonomisk tillväxt. I en studie genomförd av NUTEK konstateras att en procent högre utbildningsnivå i företagen ger drygt en procent högre arbetsproduktivitet. Studier visar också att företag med decentraliserat beslutsfattande och organiserad personalutveckling är mer produktiva och har lägre personalomsättning och sjukfrånvaro än andra företag.
Det bli allt vanligare med tidsbegränsade anställningar. Statistiken visar att personer med sådana anställningar riskerar att distanseras i kompetensutvecklingshänseende. Inte heller deltidsarbetande deltar i personalutbildning i lika stor utsträckning som heltidsarbetande. En större andel kvinnor än män har i dag tidsbegränsade anställningar eller deltidsanställningar. Nya anställningsformer och fler egenföretagare medför också ett behov av en ny finansieringsform för kompetensutveckling. Ett system för individuell kompetensutveckling måste därför utformas så att det omfattar en stor del av arbetskraften och så att det även gynnar personer med kort utbildning.
Europeiska socialfondens mål 3
Europeiska socialfondens mål 3 under perioden 2000–2006 medfinansieras till hälften av den svenska staten. Programmet syftar till att utveckla de mänskliga resurserna i arbetslivet. Målgrupperna är anställda, enmansföretagare och arbetslösa. Kompetensutvecklingen skall vara verksamhetsrelaterad och de insatser som riktar sig till anställda skall grunda sig på gemensamma handlingsplaner
eller överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetsplatsen. Mål 3-programmet skiljer sig därmed i grunden från tanken bakom denna satsning på individuell kompetensutveckling som har som huvudsakligt syfte att få till stånd ett långsiktigt system som ger individen ett större inflytande över sin kompetensutveckling. Denna kompetenssatsning behöver heller inte vara relaterad till verksamheten på arbetsplatsen. Det finns dock kopplingar mellan de båda insatserna, bland annat kan ökad verksamhetsrelaterad kompetensutveckling öka intresset för individuell kompetensutveckling.
I ett par andra länder finns exempel på liknande system för sparande till individuell kompetensutveckling.
Behovet av kompetensutveckling
Ett ökat inslag av kompetensutveckling i arbetslivet är av avgörande betydelse för svenska företags möjligheter att hävda sig i en allt starkare internationell konkurrens. Vi lever i ett samhälle som ständigt förändras, inte minst p.g.a. den snabba IT-utvecklingen, och som ställer mycket höga krav på företagens flexibilitet. Ett företags framgång är i många fall beroende av förmågan att snabbt kunna förändra produktionssystemen samt utbudet av varor och tjänster, vilket i sin tur ställer höga krav på personalens kompetens. Kontinuerlig kompetensutveckling av anställda förbättrar ett företags stabilitet och ställning på marknaden vilket i sin tur minskar risken för uppsägningar. Arbetsgivaren har ett större ansvar för den jobbspecifika kompetensutvecklingen medan individen och samhället har ett större ansvar för den individspecifika kompetensutvecklingen.
Det ligger i individens intresse att kunna styra över den egna kompetensutvecklingen. Relevant kompetens stärker individens självtillit och position på arbetsmarknaden, anställbarheten ökar och därmed tryggheten. Brister i bas- eller grundutbildningen kan innebära ett behov för individer att delta i längre utbildningar inom det reguljära utbildningssystemet för att i nästa steg ytterligare bygga på sin kompetens i form av exempelvis en kortare vidareutbildning. Samspelet mellan reguljär utbildning och annan form av kompetensutveckling är därför en viktig förutsättning för att kunna tillgodose olika individers behov och möjligheter. Kompetensutveckling möjliggör också breddning och utveckling av
arbetsinnehållet och är därmed av stor vikt för den enskildes arbetsmiljö.
För statens del innebär detta sannolikt gynnsammare förutsättningar för en ökad tillväxt och minskade arbetslöshetskostnader. Ett system för individuell kompetensutveckling kan även få effekter på arbetsmarknaden genom att det bidrar till att jämna ut en variation av lönekostnader över konjunkturcykeln. Systemet förutsätts verka konjunkturutjämnande genom att människor i första hand kommer att utbilda sig under lågkonjunkturer.
Motiv för en statlig medverkan
Staten har ett intresse av att bidra till tillväxt genom att skapa förutsättningar för ökad produktivitet och konkurrenskraft. Tillväxten gynnas av kompetensutveckling som bidrar till en ökad rörlighet på arbetsmarknaden och underlättar strukturomvandling. Avsikten med statens medverkan är att öka omfattningen av kompetensutveckling och därigenom bland annat förebygga arbetslöshet och förtidspensioneringar.
Den fallande pensionsåldern är ett växande problem. Utslagning från arbetsmarknaden på grund av brist på, eller felaktig, kompetens kan förebyggas genom kontinuerlig kompetensutveckling och genom tillvaratagandet av den kompetens som finns hos alla individer, oavsett etnisk och kulturell bakgrund.
Ett system för individuell kompetensutveckling syftar till att underlätta omställningar och att ge möjlighet för individen att bygga upp kunskap över livscykeln och därmed motverka den uttunning av kunskaper som kan drabba dem som har varit yrkesverksamma länge. Genom att förebygga uppkommande brister i kompetensen i ett senare skede av arbetslivet ökar individens produktivitet över livscykeln. Samtidigt stärker kompetensutveckling individens ställning på arbetsmarknaden vilket underlättar strukturomvandlingar. Ett annat viktigt skäl för statens engagemang är att möjliggöra att resurserna för den individuella kompetensutvecklingen följer individen oberoende av om denne byter arbetsgivare.
Ett statligt stöd för ett system för individuell kompetensutveckling ger individen ett större inflytande över sin egen kompetensutveckling. Ett sådant system kan även bidra till att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden. Ökad trygghet på arbetsmarknaden för den enskilde innebär minskade samhällsekonomiska kostnader.
Ett system för individuell kompetensutveckling kan stimulera till nya avtalslösningar mellan fackliga organisationer och arbetsgivare som direkta avtal mellan löntagare och arbetsgivare, samt till avsättningar för företagarens egen kompetensutveckling.
En arbetsgivare som investerar i sådan kompetensutveckling som är användbar även i andra företag riskerar att de anställda, som då blir attraktivare på arbetsmarknaden, byter arbetsplats. I och med detta kan andra arbetsgivare som inte har behövt betala något, utom möjligen högre lön till individen, dra nytta av investeringen i kompetensutveckling. Denna situation innebär en betydande risk för att företagen underinvesterar i generell kompetensutveckling (sådan kunskap som är användbar på en bredare arbetsmarknad).
Någon liknande risk för att företagen underinvesterar i jobbspecifik kompetensutveckling (sådan kompetens som endast är användbar i ett visst företag) finns inte eftersom sannolikheten att de anställda byter jobb inte ökar i och med en sådan kompetensutveckling. Gränsen mellan dessa båda typer av kompetens kan dock i många fall vara oklar. Skillnaden mellan generell och jobbspecifik kompetens blir allt mindre i takt med att den generella kompetensen blir viktigare.
Ett system för individuell kompetensutveckling kommer sannolikt mestadels att användas till investeringar i generell kompetensutveckling i och med att företagen är mer villiga att betala hela kostnaden själva för investeringar i jobbspecifik kompetensutveckling. På så sätt kommer ett system för individuell kompetensutveckling att motverka en underinvestering i generell kompetensutveckling. I och med att arbetskraftens generella kompetensnivå höjs så kommer alla företag att ha tillgång till en mer kvalificerad arbetskraft. Detta kan vidare bidra till att arbetskraftens rörlighet ökar vilket förkortar vakanstiderna och minskar risken för flaskhalsar för alla företag.
Frågan om ett system för individuell kompetensutveckling har tagits upp i olika rapporter och utredningar. Förslag har bland annat lämnats av Kunskapslyftskommittén och Småföretagsdelegationen. Arbetsgruppen för kompetensutveckling i arbetslivet ledd av Sture Nordh och samsynsmännen Carlsson/Öberg har föreslagit att förutsättningarna för ett kompetenskonto skall prövas. Flera fackliga organisationer, politiska partier och företag har föreslagit ett införande av kompetenskonto i någon form.
Regeringen anser det mot denna bakgrund angeläget att utreda hur ett utbyggt generellt system för individuell kompetensutveck-
ling skulle kunna utformas. Härigenom stimuleras den politiska och fackliga debatten och ges ett fastare underlag för fortsatta politiska prioriteringar. Ett förslag bör lämnas om hur ett system för individuell kompetensutveckling inom avsatta medel effektivast kan utformas. Om ikraftträdandet kommer till stånd senare än beräknat bör utredaren överväga i vilken utsträckning förberedande insatser bör vidtas.
Syfte
Ett syfte med offentliga insatser för att stödja individuell kompetensutveckling är att bidra till en högre kunskapsnivå hos arbetskraften samt en jämnare fördelning av inhämtandet av kunskaper över livet. Detta skulle bidra till att förebygga risken för arbetslöshet och förtida pensionering samt förstärka individens trygghet.
Ett andra syfte är att öka individens valfrihet, stärka individen och dennes inflytande över den egna kompetensutvecklingen. Avsikten är att individen själv skall förfoga över medlens användning.
Ett tredje syfte är att bidra till att stärka företagen och deras konkurrenskraft samt samhällsekonomin i stort.
Ett fjärde syfte är att underlätta omställningar. Var och en skall ha både möjlighet och resurser att vara mer yrkesmässigt rörlig än tidigare. Genom att förebygga uppkommande brister i kompetensen ökar individens produktivitet och självtillit över livscykeln.
Ett femte syfte är att bryta den etniskt segregerade och den könssegregerade arbetsmarknaden och den sociala snedrekryteringen till högre utbildning genom att erbjuda individen större möjligheter till ett nytt yrkesval senare i livet eller en anpassning av utbildning förvärvad i andra länder.
Uppdraget
1. Utredaren skall kartlägga och beskriva de viktigaste förslagen och existerande modellerna för ett system för individuell kompetensutveckling (även exempel från andra länder). 2. Utredaren skall ange den eller de modeller som utredaren anser är att föredra. Utredaren kan även föreslå en ny/egen modell för individuell kompetensutveckling. Den ekonomiska ramen för individuell kompetensutveckling anges i budgetpropositionen för 2000 till 1,35 miljarder kronor år 2000 och därefter 1,15 mil-
jarder kronor årligen. Utredaren skall lämna förslag till hur avsatta medel för individuell kompetensutveckling effektivast skall disponeras.
3. Utredarens förslag bör vara så flexibelt att den ekonomiska ramen kan utvidgas eller begränsas. Olika ambitionsnivåer och utformning för ett utbyggt generellt system, som skall vara tillgängligt för alla löntagare och företagare, skall redovisas. Föroch nackdelar med förslaget/förslagen skall redovisas samt kostnadsberäknas. Alla förslag till ökade utgifter eller minskade intäkter måste åtföljas av förslag till finansiering. 4. Utredaren skall analysera förslaget utifrån ett effektivitets- och tillväxtperspektiv samt från ett fördelningspolitiskt perspektiv. Förslagets konsekvenser för olika grupper av individer, t.ex. med olika inkomst- och utbildningsnivå, kön eller etnisk tillhörighet, skall redovisas. I samband med detta skall utredaren pröva hur systemet kan bidra till att nå en mer jämlik utbildningsnivå. 5. Utredaren skall redogöra för huruvida systemet kan stimulera andra avtals- eller försäkringslösningar på marknaden, bl.a. bör visas på en lösning där arbetsgivaren bidrar till finansieringen av individuell kompetensutveckling. Sådana möjligheter får dock inte påverka individens möjlighet att bestämma över de sparade medlen. 6. Utredaren skall redovisa vilken relation det system som utredaren förespråkar bör ha till studiestödssystemet och andra offentliga stöd till utbildning. Det viktiga är att systemet för individuell kompetensutveckling används till vad det är avsett för. 7. Utredaren skall analysera hur ett system för individuell kompetensutveckling kan komma att påverka utbudet och efterfrågan på utbildnings- och på arbetsmarknaden. Utredaren skall belysa samspelet med och effekterna på det reguljära utbildningssystemet samt hur systemet kan komma att inverka på formerna för hur reguljär utbildning bedrivs. Utredaren skall analysera vilka effekter förslaget kan få för personalutbildningen. 8. I sitt förslag skall utredaren ta särskild hänsyn till de eventuella problem som är förknippade med små och medelstora företag samt egenföretagare. Utredaren skall även redovisa förslagets konsekvenser för egenanställda och personer med tidsbegränsade anställningar.
9. Utredaren skall ange hur snart systemet skulle kunna vara verksamt i full skala. 10. Utredaren skall ta ställning till hur staten, i form av reducerad skatt, skall subventionera den individuella kompetensutvecklingen. I samband med detta skall utredaren särskilt beakta följande frågeställningar:
kall avkastningen på eventuellt fonderade medel vara skattefri eller skall den schablonbeskattas? Skall subventionen vara proportionell mot skattesatsen på förvärvsinkomster, kapitalinkomster eller skall den ges i form av en skattereduktion? Hur skall arbetsgivarens eventuella bidrag till individuell kompetensutveckling behandlas skattemässigt? Vilken skattebehandling skall gälla vid uttag av eventuellt fonderade medel?
11. Förslaget eller förslagen kan exempelvis utformas som ett konto eller en försäkring. I utredarens förslag skall följande frågeställningar besvaras:
Hur lång bör spartiden tillåtas vara? Hur stort bör det sparade beloppet maximalt få vara? Vilken slags utbildning och vilka typer av kostnader bör sparandet kunna användas till? Hur bör de ej utnyttjade sparmedlen hanteras? Skall det finnas en begränsning i tid inom vilken utbildningen måste påbörjas? Bör den maximala sparsumman per år bestämmas nominellt eller som andel av lönen? Skall individen kunna påverka avkastningen?
12. Utredaren skall föreslå vem eller vilka som skall förvalta eventuellt fonderade medel. I samband med detta skall redovisas i vilken utsträckning det i dag finns system som kan utnyttjas även för detta ändamål samt hur förvaltningen av detta system bör förhålla sig till förvaltningen av pensionsmedlen. 13. Utredaren skall också ta ställning till de civilrättsliga frågor som följer av det föreslagna systemet, t.ex.:
Skall det sparade beloppet kunna utmätas? Vad händer med sparandet om den som har sparat försätts i konkurs eller avlider? Vad händer med det sparade beloppet vid en bodelning?
14.
Utredaren skall analysera hur sparandet till individuell kompetensutveckling kan inverka på andra sparformer samt på den finansiella marknaden.
Förslaget skall tydligt redovisas inklusive eventuella lagförslag eller ändringar av befintliga lagar.
Samråd med mera
Utredaren skall i sitt arbete samråda med Kunskapslyftskommittén. En samordning skall också ske med den pågående översynen av arbetsmarknadsutbildningen (1999/8867/A). Därutöver skall utredaren samråda med arbetsmarknadens parter, näringslivet, och när det gäller förvaltningen av sparmedel särskilt med företrädare för finansmarknaden, samt Centrala Studiestödsnämnden.
Därutöver skall utredaren beakta kommittéförordningen (1998:1474). Kommittéförordningen kompletteras vad avser nya och förändrade reglers effekter för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga och villkor i övrigt av förordningen (1998:1820) om särskild konsekvensanalys av reglers effekter för små företags villkor och därtill hörande förordningsmotiv (Fm 1998:2). Utredaren har möjlighet att samråda med SimpLexkommissionen (N) i dessa frågor.
Redovisning av uppdraget
Uppdraget skall redovisas senast den 15 januari 2001.
Utredaren bör, senast den 30 april 2000, redovisa förslag till hur avsatta budgetmedel kan disponeras för individuell kompetensutveckling från år 2001.
Utredaren skall senast den 30 juni 2000 redovisa principer för ett flexibelt system. Utredaren kan här i stället välja att fortlöpande redovisa sitt arbete till regeringen.
Beräkningsmetoder och räkneexempel
av
Sten Hansen
1 Finansiella effekter under olika antaganden om sparbeteendet
I budgetpropositionen för 2000 avsatte riksdagen 1,35 mdkr för år 2000 och 1,15 mdkr årligen från och med år 2001 med syftet att stimulera individuell kompetensutveckling. Avsättningarna gjordes på statsbudgetens inkomstsida.
Med utgångspunkt i det förslag till skattesubventionerat individuellt kompetenssparande som lämnas i kapitel 3 följer frågan vilka finansiella effekter som följer av detta. I kapitel 5 redovisar utredaren beräkningar av de offentlig-finansiella effekterna av IKS-systemet givet ett antal antagande om individernas sparbeteende. I detta kapitel redovisas ytterligare beräkningar av effekterna under alternativa antaganden om antal personer som sparar, samt deras sparbelopp och spartider.
Tre antaganden har avgörande betydelse vid beräkningen av de finansiella effekterna av IKS-systemet. De är
1. hur många personer som under varje år inleder en sparsekvens,
2. hur länge personernas sparsekvenser pågår, samt
3. hur mycket varje person sparar.
Beräkningarna i kapitel 5 bygger på antagandet att femton procent av gruppen på 4,3 miljoner personer under de tre inledande åren, dvs. under år 2002, 2003 och 2004, kommer att inleda en sparsekvens. Andelen nya sparare kommer därefter att vara tio procent årligen. Vidare antas att den genomsnittliga spartiden och det genomsnittliga sparbeloppet efter de inledande åren uppgår till fem år respektive 7 000 kr. Fördelningen för spartidernas längder ligger mellan ett och tjugo år, med en tonvikt på tider omkring fem år. Fördelningen för de sparade beloppens storlek är skevare än för spartiden. Innebörden av detta är att avtrappningen mot högre belopp sker långsammare än för spartiden. Insättningarna spänner över ett intervall från 1 000 till 37 700 kr per år. Sparbeloppets typvärde ligger strax över 5 000 kr per år och dess genomsnitt på drygt 7 000 kr per år.
Simuleringsmodellen
Med utgångspunkt från ett antal antaganden är det möjligt att beräkna de offentlig-finansiella effekter som följer under åren efter införandet av IKS-systemet. Rent praktiskt görs detta i en simuleringsmodell
Tillvägagångssättet består i att för varje år generera en kohort med individer som inleder en sparsekvens. Den tid som individen sparar och det sparade beloppets storlek antas komma från två på förhand valda fördelningar. Dessa fördelningar skall återspegla både förväntningarna om de genomsnittliga spartiderna och de genomsnittliga sparbeloppen. De skall dessutom återspegla den heterogenitet som kan tänkas finnas bland individerna i populationen.
Efter det att ett datamaterial med observationer på olika individer sparande har genererats är det sedan möjligt att för varje år beräkna de periodiserade och de kassamässiga offentlig-finansiella effekterna. Jag har i detta avseende valt att hålla mig till de periodiserade effekterna. Varaktigt överensstämmer de emellertid med varandra. Skatteregler för år 2001 har används, med undantag för den genomsnittliga kommunalskatten som är från år 2000.
Förutom antaganden om individernas sparbeteenden kräver den valda metoden antaganden om realavkastning och reallöneutveckling. Eftersom de finansiella ramarna är uttryckta i ikraftträdande årets priser har jag valt att inte beakta någon reallöneutveckling. Därigenom hålls underlaget för inkomstskatt konstant. Detta kan tolkas som att antal arbetade timmar i ekonomin är oförändrat. Något skattebortfall uppkommer därigenom inte till följd av den kompetensutveckling som genomförs. Realavkastningen antas uppgå till 4 procent.
Andel påbörjade sparsekvenser
Låt mig inledningsvis redovisa vad som händer om antalet påbörjade sparsekvenser förändras. Jag ändrar därför den varaktiga andelen av arbetskraften som påbörjar en sparsekvens från att vara så låg som 3 procent till att vara 17 procent. För de tre inledande åren antas, i likhet med kapitel 5, att andelen är 50 procent högre i respektive situation. Övriga antaganden om spartid och sparbelopp hålls oförändrade. Även antagandet om uttagsbeteendet, och därmed storleken på utbetald kompetenspremie per person, ligger fast.
En konsekvens av dessa förändringar är att antalet aktiva sparare varierar. Exempelvis visar det sig att i det fall när 3 procent av gruppen årligen påbörjar en sparsekvens så kommer endast 0,7 miljoner personer att aktivt spara vid samma tillfälle. Då andelen är 17 procent av gruppen blir det i stället så många som 3,8 miljoner personer samtidigt.
Figur 1: Finansiella effekter då antal nytillkomna personer är 3, 5, 8, 10, 13 och 17 procent av målgruppen
Av figur 1 framgår tydligt att storleken på den finansiella effekten är proportionell mot andelen initierade sparsekvenser. När andelen påbörjade sparsekvenser uppgår till 17 procent blir den maximala belastningen som mest knappt 5,5 mdkr under år 2009, och drygt 2,5 mdkr varaktigt. Om andelen är 3 procent överstiger effekten aldrig en mdkr, och varaktigt knappt 0,4 mdkr per år.
mdkr
-6 -5 -4 -3 -2 -1
0
År
2000 2005 2010 2015 2020 2025 2030
Spartidens längd
En ökning av andelen individer som deltar i IKS-systemet medför i princip en uppskalning av de offentlig-finansiella effekterna. Gällande utvecklingen över tiden visade sig inga större förändringar uppstår. Jag skall nu visa att mönstret blir lite annorlunda vid variation av spartidens längd.
Beträffande den finansiella belastningen, både under inledningsskedet och varaktigt, ligger den ungefär inom samma intervall som i fallet med olika andel påbörjade sparsekvenser. Emellertid finns det en skillnad i när belastningen uppkommer. Vid en genomsnittlig spartid på 2 år kommer den maximala belastningen under år 2007, och då spartiden är så lång som 9 år ligger denna belastning i stället kring år 2012. Slutsatsen jag drar av detta är att ju längre spartid desto längre tid kommer det att dröja innan IKS-systemets maximala belastning på de offentliga finanserna uppkommer.
Figur 2: Finansiella effekter då den genomsnittliga spartiden är 2, 3, 4, 5, 7 och 9 år
mdkr
-6 -5 -4 -3 -2 -1
0
År
2000 2005 2010 2015 2020 2025 2030
Spartid och andel påbörjade sparsekvenser
Samtidigt som den genomsnittliga spartiden antas vara längre antar jag nu att andelen påbörjade sparsekvenser är lägre. Detta är ett mycket rimligt antagande, åtminstone på lång sikt. Om så inte vore fallet skulle det för tillräckligt långa spartider, vid oförändrad andel påbörjade sparsekvenser, finnas fler aktiva sparare än personer i den grupp som kompetenssparar. Avsikten med exemplet är således att andelen aktiva sparare varaktigt skall vara i stort sett oförändrad. Resultatet visas i figur 3.
Det tydligaste resultatet som framgår av detta experiment är att IKS-systemet för med sig en finansiell belastning som inte direkt beror av vare sig andelen nystartade sparsekvenser eller längden på spartiderna. Avgörande är i stället antal aktiva kompetenssparare. Med undantag för en viss stokastisk variation ligger de varaktiga finansiella effekterna omkring 1,4 mdkr per år.
Figur 3: Finansiella effekter då den genomsnittliga spartiden är 2, 3, 4, 5, 7 och 9 år samtidigt som halva målgruppen deltar aktivt i systemet
mdkr
-6 -5 -4 -3 -2 -1
0
År
2000 2005 2010 2015 2020 2025 2030
Sparbeloppets storlek
Slutligen avser jag redovisa de finansiella effekterna vid förändringar av sparbeloppets storlek. De genomsnittliga sparbeloppen har i detta exempel genererats mellan 2 100 och 11 900 kr per år. Av figur 4 står det helt klart att dessa förändringar förskjuter den finansiella belastningen vertikalt. De parallella kurvorna visar alltså att belastningen är proportionell mot storleken på det sparade beloppet.
Beträffande storleken på effekterna har dessa beräkningar inte tillfört så mycket till vad vi fått reda på av de föregående exemplen. Den maximala finansiella belastningen varierar mellan 0,5 och 5,5 mdkr per år. Varaktigt ligger de mellan 0,3 och 3,0 mdkr per år.
Figur 4: Finansiella effekter då det genomsnittliga årliga sparbeloppet är 2 100, 3 500, 5 600, 7 000, 8 700 och 11 900 kr
Kommentarer
Några slutsatser som följer av dessa beräkningar är att under ett flertal varierande antagande följer kostnadsutvecklingen samma
mdkr
-6 -5 -4 -3 -2 -1
0
År
2000 2005 2010 2015 2020 2025 2030
profil, dvs. en inledande finansiell belastning som i stort sett halveras när systemet stabiliseras. Vidare framträder en förändring av den finansiella effekten som är proportionell mot både antal personer i systemet och det årligen sparade beloppet. Slutligen, långa spartider leder till att det tar längre tid för systemet att stabiliseras.
Något som inte framgår av dessa beräkningar är rimligheten i gjorda antaganden. Inte heller framgår det om andra typer av antaganden är nödvändiga för att uppskatta de finansiella effekterna. Jag tänker mig närmast antaganden om inkomstutveckling, avkastning etc.
2 En alternativ beräkningsmetod för uppskjuten beskattning och avkastningsskatt
En alternativ metod till den i avsnitt 1 presenterade simuleringsmodellen för beräkning av de finansiella effekterna är att för varje kohort räkna ut nuvärdet av alla de förväntade intäkterna och kostnaderna. Detta innebär att den beräknade finansiella effekten mäter ett beteende som inte har observerats. Metodens stora fördel ligger i användningen av en diskonteringsränta för framtida betalningsflöden. Därmed framgår det av resultatet hur dessa flöden har värderats. I detta sammanhang brukar det vara lämpligt att anta att individerna och de olika delarna av den offentliga sektorn alla har samma diskonteringsränta. Förvisso har de inte tillgång till samma låne- eller sparränta, men de torde värdera framtiden likartat.
Genom att studera en representativ individ kan de finansiella effekterna för varje kohort beräknas genom att helt enkelt skala upp beräkningarna med antal individer. Till detta återkommer jag senare vid beräkning av den offentlig-finansiella effekten.
Representativ individ
Låt oss betrakta en representativ individ som inom IKS-systemet sparar 7 000 kr årligen under en period om fem år. De sparade medlen växer med en real avkastning på 4 procent. Underlaget för avkastningsskatten beräknas schablonmässigt som ingående balans multiplicerad med den genomsnittliga reala statslåneräntan föregående år, vilken här är satt till 4 procent. Även den reala diskonteringsräntan är satt till 4 procent.1 Den med inkomsten vägda genomsnittliga marginalskatten är bestämd till 40 procent. Hänsyn tas således enbart till kommunal och statlig inkomstskatt, och inte till allmänna egenavgifter. Individen håller inkomsten på samma nivå såväl under spartiden som under tiden för kompetensutvecklingen, varför marginalskatten är densamma vid alla tidpunkter.
1 Att arbeta med nominella storheter förändrar inga av de kvalitativa resultaten i denna analys. För mer information, se exempelvis den skatteekonomiska enhetens beräkningskonventioner för 2001, Finansdepartementet.
Innan jag presenterar beräkningarna för den ursprungliga modellen skall jag visa på två alternativ. Det första består i beräkning av finansiella effekter för ett kompetenssparande där skattesatsen på avkastningen är satt till 27 procent, se tabell 1. Med ovan beskrivna förutsättningar följer att nuvärdet av framtida skatter på avkastning är 1 022 kr. Nuvärdet av minskade inkomstskatter uppgår till 409 kr. För de offentliga finanserna medför detta en nettobelastning på 613 kr.
Tabell 1: Kompetenssparande under fem år med en avkastningsskattesats på 27 procent
År Insättning Inkomst Skatt på Skatt på Kompetens /uttag avkastning inkomst premie
kr kr kr kr kr
0
-7 000 145 800
0 -2 800
0
1
-7 000 145 800
76 -2 800
0
2
-7 000 145 800
153 -2 800
0
3
-7 000 145 800
233 -2 800
0
4
-7 000 145 800
316 -2 800
0
5
38 188 145 800
401 15 275
2 639
Nuvärde - - 1 022 -409 2 169
Antag att individen inte hade nyttjat ovan kompetenssparandesystem utan i stället sparat i en kapitalförsäkring. Den ekonomiska situation som därmed följer beskrivs av tabell 2. Avsaknaden av möjligheten till ett allmänt avdrag medför att inkomstskatten inte påverkas, varken vid insättning eller vid uttag av sparmedel. Då individen skall ha samma disponibla inkomst som i fallet med kompetenssparande begränsas det insatta belopp till 4 200 kr. Observera att de insatta sparmedlen i detta fall är beskattade. Efter ett sparande i fem år, för vilket nuvärdet på avkastningsskatten uppgår till 613 kr, finns 22 913 kr tillgängliga på kontot. Dessa medel förfogar individen fritt över och de skall inte tas upp för ytterligare beskattning.
Det viktiga resultatet som följer av denna räkneövning är att nuvärdet av de förekommande skattebetalningarna är lika stora. Med detta avses att vid kompetenssparande uppgår skatten till 613 kr (= 1 022–409) vilket även är fallet vid sparande i en kapitalförsäkring. Under gällande antaganden finns det således ingen
offentlig-finansiell effekt kopplad till ett avdragsgillt sparande utan en kompetenspremie.
Tabell 2: Sparande i kapitalförsäkring under fem år med en avkastningsskattesats på 27 procent
År Insättning Inkomst Skatt på Skatt på Kompetens /uttag avkastning Inkomst premie
kr kr kr kr kr
0
-4 200 145 800
0
0
0
1
-4 200 145 800
45
0
0
2
-4 200 145 800
92
0
0
3
-4 200 145 800
140
0
0
4
-4 200 145 800
190
0
0
5
22 913 143 161
240
0
0
Nuvärde - - 613 0 0
För att neutralitet (med avseende på den uppskjutna beskattningen) mellan de två sparalternativen skall råda måste vissa förutsättningar vara uppfyllda. En av dessa avgörande faktorer är huruvida nivån på diskonteringsräntan sammanfaller med erhållen avkastning. Om så är fallet kan avkastningen anses räcka till för finansiering av den offentliga sektorns uppkomna lånebehov. En annan avgörande faktor är nivån på skattesatsen vid insättningstillfällena och vid uttagstillfället. Om alla dessa är lika höga skapas inga incitament att via det avdragsgilla sparandet omfördela inkomster över tiden.
Reducerad avkastningsskatt
Låt mig nu gå över till att visa vad som inträffar då skattesatsen för avkastningen på de sparade medlen i IKS-systemet sänks från 27 till 15 procent. Inledningsvis antas inga förändringar av individens beteende följa på denna förändring. Av tabell 3 framgår att de sparade medlen växer snabbare till följd av den lägre skatten på avkastningen. Nuvärde av avkastningsskatten faller från 1 022 till 571 kr. Samtidigt följer en reducering av den förlorade inkomstskatten. Nuvärdet av de förlorade inkomstskatterna uppgår nu till –229 kr, i stället för –409 kr som vid en skatt på avkastningen om 27 procent.
Beräkning av den sammanlagda subventionen som ligger i den sänkta skattesatsen på avkastning kan göras enligt följande: (1 022– 409) – (571–229). Därmed följer att subventionen uppgår till 271 kr. Experimentet visar således att en reducerad avkastningsskattesats minskar skatterna på avkastning, men samtidigt medför ökade inkomstskatter. En fråga som naturligt inställer sig är var någonstans subventionen skall bokföras. Skall förändrade skatter på avkastning och inkomst mätas var för sig? Alternativt, skall den sammanlagda förändringen av skatteflödet hänföras till den förändrade skattesatsen?
Tabell 3: Kompetenssparande under fem år med en avkastningsskatt på 15 procent – statiskt beteende
År Insättning Inkomst Skatt på Skatt på Kompetens
/uttag avkastning Inkomst premie
kr kr kr Kr kr
0
-7 000 145 800
0 -2 800
0
1
-7 000 145 800
42 -2 800
0
2
-7 000 145 800
85 -2 800
0
3
-7 000 145 800
130 -2 800
0
4
-7 000 145 800
177 -2 800
0
5
38 736 146 129
225 15 494
2 639
Nuvärde - - 571 -229 2 169
Analysen övergår nu till att även beakta förändringar i beteendet hos individen. Antag exempelvis att det utökade utrymmet resulterar i en kortare arbetstid men en oförändrad studietid. Jag antar alltså att en mindre andel av kompetensutvecklingen förläggs på fritiden. För denna situation övervältras kostnaden för den lägre avkastningsskatten på inkomstskatten.
Tabell 4: Kompetenssparande under fem år med en avkastningsskatt på 15 procent – dynamiskt beteende
År Insättning Inkomst Skatt på Skatt på Kompetens /uttag avkastning inkomst premie
kr kr kr kr kr
0
-7 000 145 800
0 -2 800
0
1
-7 000 145 800
42 -2 800
0
2
-7 000 145 800
85 -2 800
0
3
-7 000 145 800
130 -2 800
0
4
-7 000 145 800
177 -2 800
0
5
38 736 145 800
225 15 275
2 639
Nuvärde - - 571 -409 2 169
I tabell 4 sammanfattas de förändringar som sker. I jämförelse med tabellerna 1 och 3 framgår det av tabell 4 att skatten på inkomster har återgått till den ursprungliga nivån. Storleken på subventionen som ligger i den reducerade skatten på avkastning kan enligt tidigare metod beräknas till 451 kr (= (1 022–409) – (571–409)).
Beteendeförändringen i det aktuella fallet leder alltså till att kostnaden för sänkningen av avkastningsskattesatsen ökar. Att individen ändrar sitt beteende enbart med avseende på arbetad tid, för att hålla inkomsten på en jämn nivå, är förvisso ganska osannolikt. Rimligtvis torde både det sparade beloppet och studietiden påverkas. Notera även att då tiden för kompetensutvecklingen förlängs så ökar storleken på kompetenspremien.
Varierande marginalskatt
Tidigare har en marginalskatt på 40 procent använts genomgående, dvs. både vid insättning och vid uttag av sparmedel. Denna marginalskatt har dessutom varit oberoende av inkomsten. Nu övergår vi till att även tillåta en marginalskatt som varierar med inkomsten. En implikation är att den genomsnittliga skatten vid insättning och vid uttag inte längre med nödvändighet sammanfaller.
Betrakta en situation där den genomsnittliga skatten för det allmänna avdraget, vilket medges vid sparande, uppgår till 40 procent. Antag vidare att den genomsnittliga skatten vid uttag av sparmedel endast uppgår till 38 procent. Därmed följer att inkomstkatten vid uttagstillfället blir lägre än tidigare, varför motsvarande nuvärde
även blir lägre. För det aktuella exemplet faller nuvärdet från -409 till -865 kr, se tabell 5.
Tabell 5: Kompetenssparande under fem år med en avkastningsskatt på 15 procent – dynamiskt beteende – 38 procent vid uttag
År Insättning Inkomst Skatt på Skatt på Kompetens /uttag avkastning inkomst premie
kr kr kr kr kr
0
-7 000 145 800
0 -2 800
0
1
-7 000 145 800
42 -2 800
0
2
-7 000 145 800
85 -2 800
0
3
-7 000 145 800
130 -2 800
0
4
-7 000 145 800
177 -2 800
0
5
38 736 145 800
225 14 720
2 639
Nuvärde - - 571 -865 2 169
Den representativa individen erhåller därmed en sammanlagd subvention, i termer av nuvärde, som uppgår till 925 kr (= 631 – (571– 865)). Subvention inbegriper såväl effekter av uppskjuten beskattning som av reducerad skatt på avkastning.
Aggregerade finansiella effekter
En av fördelarna med att tidigare ha räknat på en representativ individ är att dessa beräkningar nu kan tas som utgångspunkt för beräkning av de aggregerade finansiella effekterna2. Uppskalning kan därför göras med antalet personer som årligen inleder en sparsekvens. Detta antal är satt till 10 procent av arbetskraften, vilket är 430 000 personer.
Låt först den marginella skattesatsen på inkomst sammanfalla med den genomsnittliga skattesatsen, varför denna är oberoende av inkomsten. Nuvärdet av de offentlig-finansiella effekter som följer av att 430 000 personer påbörjar en sparsekvens på fem år med årliga insättningar på 7 000 kr blir då:
uppskjuten beskattning: 0,00 mdkr, subventionerad avkastningsskatt: 0,12 mdkr (= 430 000 x 271).
2 Med representativ förutsätts i detta sammanhang att individen återspeglar ett vägt genomsnitt med avseende på vikter relevanta för de offentliga finanserna.
Vid beteendeförändringar stiger subventionen per individ till 451 kr. Den kan antas bli fördelad enligt:
uppskjuten beskattning: 0,08 mdkr, (= 430 000 x 180), subventionerad avkastningsskatt: 0,12 mdkr (= 430 000 x 271).
Antag i stället att den marginella skattesatsen på inkomst är stigande med inkomstnivån. Nuvärdet av de offentlig-finansiella effekter som följer av att 430 000 personer påbörjar en sparsekvens på fem år med årliga insättningar på 7 000 kr blir då:
uppskjuten beskattning: 0,28 mdkr (= 430 000 x (925 - 271)), subventionerad avkastningsskatt: 0,18 mdkr.
I dessa exempel uppkommer den finansiella effekten av uppskjuten beskattning som en följd av minskat arbetsutbud för dem som genomgår kompetensutveckling. I en modell av en ekonomi där detta uppvägs av att individer som inte kompetensutvecklar sig arbetar mer uppstår inte denna effekt.
3 Exempel på olika individers sparande
Med avsikten att tydligt illustrera vilka effekter skillnader i inkomst, sparbelopp, spartid och ränta kan ha på kompetenspremiens storlek och behållningen på kontot redovisas i detta avsnitt några räkneexempel över olika individers sparande.
Till grund för beräkningarna ligger ett antal förutsättningar och antaganden. Bland annat är alla belopp uttryckta i 2001 års priser. Individens nettoinkomst är beräknad utifrån skatteregler för år 2001, med undantag för den genomsnittliga kommunalskattesatsen för år 2000 som är på 30,64 procent. Nettoinkomsten antas vara oförändrad vid insättnings- och uttagstillfället, vilket innebär att ingen hänsyn tas till möjligheten att komplettera med exempelvis studiemedel. Detta antagande blir också styrande för under hur lång tid individen kan ägna sig åt kompetensutveckling utan att förlora i inkomst.
När individen gör insättning till kompetenssparkontot får han eller hon rätt till motsvarande avdrag vilket reducerar den taxerade inkomsten. Beskattningen av det sparade beloppet skjuts därmed upp tills dess att uttag görs. I exemplen nedan har jag antagit att individen tar ut hela behållningen på kontot vid ett och samma tillfälle. Uttagna medel återförs i sin helhet till beskattning det år uttaget sker och den slutliga skatten räknas sedan ned med kompetenspremien, dvs. med den skattereduktion som omfattningen på kompetensutvecklingen berättigar till.
Inkomstnivå
Det inledande exemplet belyser hur nivån på inkomsten påverkar storleken på den uppskjutna skatten och kompetenspremien, se tabell 6. I samtliga fall sparar individen 7 000 kr om året under en period på fem år till en avkastning på fyra procent. Eftersom marginalskatten stiger med inkomsten följer naturligt att individer med en hög inkomst skjuter en större skatt på framtiden. Denna skatt erläggs sedan när medel tas ut från sparkontot. Då jag här utgår från att individen strävar efter att hålla den disponibla inkomsten jämnt fördelad över tiden antas marginalskatten vid uttagstillfället
att vara på samma nivå som vid avsättningstillfället. Således förväntas den uppskjutna skatten betalas i sin helhet vid uttagstillfället.
Tabell 6: Sparande av 7 000 kr per år under fem år till en realränta på fyra procent
Årslön Uppskjuten Skatt på Skatt på Kompetens Avkast- Behållning skatt avkastnin
g
uttag premie ning /uttag
kr
kr
kr
kr veckor / kr kr
kr
100 000
8 120 568 10 632 22 / 5 097 3 736 38 736
200 000
11 795 568 13 518 10 / 2 430 3 736 38 736
300 000
17 720 568 15 328 7 / 1 596 3 736 38 736
400 000
17 725 568 19 648 5 / 1 132 3 736 38 736
500 000
19 475 568 21 533 4 / 902 3 736 38 736
600 000
19 475 568 21 532 3 / 746 3 736 38 736
Efter fem år antar jag att individen tar ut hela behållningen från kontot. Antagandet om att nettoinkomsten skall vara oförändrad under tiden för kompetensutveckling innebär därmed att individer med låg inkomst kommer att kunna studera längre och därmed tillgodogöra sig en högre kompetenspremie.
Sparbeloppets storlek
Ett ökat sparande medför bland annat tre saker. För det första kommer storleken på den uppskjutna skatten att öka. Detta neutraliseras förvisso av den motsvarande ökningen av skattebelastningen som sker vid uttag från sparkontot. För det andra kommer avkastningen, och därigenom även avkastningskatten, att öka. För det tredje kommer individen att kunna tillgodogöra sig en högre kompetenspremie.
Tabell 7: Sparande under fyra år till en realränta på fyra procent vid en inkomst på 200 000 kr om året
Spar- Uppskjuten Skatt på Skatt på Kompetens Avkast- Behållning belopp skatt avkastning uttag premie ning /uttag kr kr kr kr kr kr kr 2 000 3 215 175 3 841 2 / 512 1 067 11 067 5 000 8 275 438 9 646 5 / 1 275 2 669 27 669 10 000 16 700 876 19 324 11 / 2 547 5 337 55 337 16 000 26 810 1 401 30 704 17 / 4 068 8 539 88 539 24 000 40 290 2 101 41 849 26 / 6 106 12 809 132 809 37 000 62 200 3 239 59 375 40 / 9 418 19 748 204 748
Amn. När sparandet är så högt som 37 000 kr om året överstiger behållningen på sparkontot vad som är ett nödvändigt uttag för ett täcka upp en inkomst på 200 000 kr. Ett dylikt sparande hade under givna förutsättningar räckt till för att jämna ut inkomsten vid en lön på 208 000 kr.
I detta exempel betraktar jag individer med samma inkomst som väljer att spara olika mycket. Efter fem års sparande tas hela behållningen ut från kontot för kompetensutveckling. Då den disponibla inkomsten skall vara på samma nivå vid insättningstillfällena som vid uttagstillfället kommer de personer som avsatt de högsta sparbeloppen och som har mest fonderade medel också att kunna studera längst och därmed tillgodogöra sig högst kompetenspremie.
Spartidens längd
En längre spartid medför att en större andel av den sammanlagda skattesubventionen ges i form av reducerad skatt på avkastningen. I det aktuella exemplet har spartiden varierats från ett till tjugo år. Tabell 8 visar bland annat hur mycket som finns på individens kompetenskonto vid spartidens slut. Liksom tidigare antas att individen tar ut hela behållningen från kontot efter spartidens slut. Den generella slutsatsen blir att med längre spartid, och därigenom högre behållning på kompetenssparkontot, kan individen ta ut ett större belopp.
Tabell 8: Sparande av 7 000 kr per år till en realränta på fyra procent vid en inkomst på 200 000 kr om året
Spartid Uppskjuten Skatt på Skatt på Kompetens Avkast- Behållning skatt avkastning uttag premie ning /uttag år kr kr kr veckor / kr kr kr 1 2 359 0 2 508 1 / 188 238 7 238 3 7 077 127 7 838 4 / 995 1 461 22 461 5 11 795 435 13 517 8 / 1 861 3 736 38 736 7 16 513 934 19 579 12 / 2 775 7 137 56 137 10 23 590 2 072 29 076 18 / 4 286 14 520 84 520 20 41 759 8 851 51 252 40 / 9 425 56 132 181 670
Amn. Vid en spartid på 20 år är sparbeloppet endast 6 277 kr, vilket möjliggör ett års heltidsstudier
Eftersom nettoinkomsten antas vara oförändrad vid insättnings- och uttagstillfället kan individen tillgodogöra sig en längre kompetensutveckling och därmed en högre kompetenspremie ju längre tid han eller hon har sparat.
Av tabell 8 framgår bland annat att ett sparande av 7 000 kr om året kan täcka ett inkomstbortfall under ett helt år då spartiden sträcker sig över tjugo år. Detta förutsätter förvisso att individen har en inkomst på 200 000 kr och att nettoinkomsten är densamma både vid insättning och vid uttag.
Avkastningens storlek
Nivån på avkastningen varieras i detta exempel från 4 till 9 procent. I övrigt gäller samma antaganden, dvs. individen sparar 7 000 kr om året under fem år. Efter fem års sparande tas hela behållningen ut från kontot. Storleken på uttaget kommer därmed att variera beroende på hur hög avkastningen varit.
Tabell 9: Sparande av 7 000 kr per år under fem år vid en inkomst på 200 000 kr om året
Ränta Uppskjuten Skatt på Skatt på Kompetens Avkast- Behållning skatt avkastning uttag premie ning /uttag procent kr kr kr veckor / kr kr kr 4 9 436 568 13 517 8 / 1 861 3 736 38 736 5 9 436 575 13 930 8 / 1 919 4 900 39 900 6 9 436 581 14 342 8 / 1 979 6 095 41 095 7 9 436 588 14 787 9 / 2 048 7 322 42 322 8 9 436 595 15 230 9 / 2 109 8 580 43 580 9 9 436 602 15 644 9 / 2 184 9 872 44 872
Genom att nettoinkomsten antas vara oförändrad under tiden för kompetensutveckling så blir också storleken på kompetenspremien beroende av hur hög avkastning individen fått på sina sparade medel. Högre avkastning på avsatta medel ökar möjligheten till längre kompetensutveckling och föranleder en högre kompetenspremie. I det exempel som redovisas i tabell 9 blir storleken på kompetenspremien ca 15 procent större vid en avkastning på 9 procent jämfört med en avkastning på 4 procent.
Kompetensutvecklingens längd
I det sista exemplet som jag valt att redovisa tänker jag mig att syftet för individen med sparandet är att kunna genomföra en kompetensutveckling under 20 veckor. Subventionsgraden i IKS-systemet kommer att bero av individens inkomst. Jag har således valt att betrakta individer med inkomster mellan 150 000 och 600 000 kr om året. Resultatet presenteras i tabell 10. I alla situationer uppgår kompetenspremien till 4 713 kr.
Tabell 10: Sparande under fem år till en realränta på fyra procent för att kunna genomgå 20 veckor kompetensutveckling
Årslön Spar- Uppskjuten Skatt på Skatt på Avkast- Behållning belopp skatt avkastning uttag ning /uttag kr kr kr kr kr kr kr 150 000 9 914 16 855 934 14 921 5 291 54 859 200 000 13 585 22 980 1 280 24 902 7 251 75 177 300 000 20 840 52 915 1 963 38 214 11 123 115 323 400 000 28 563 72 415 2 690 66 966 15 245 158 061 500 000 36 348 101 265 3 423 99 797 19 400 201 141 600 000 37 700 104 885 3 551 110 520 20 121 208 621
Amn. Vid en årslön på 600 000 kr är det inte möjligt att under fem år inom IKSsystemet spara ihop till ett halvt års kompetensutveckling på heltid med bibehållen lön. I denna situation kommer individens nettoinkomst sjunka från 319 919 till 300 976 kr under tiden för kompetensutvecklingen.
Exemplet visar att individer med lägre inkomster inte kommer att behöva spara ett lika stort belopp som de med de högsta inkomsterna. Av tabell 10 framgår att en individ med en lön på 150 000 kr behöver spara ca 550 kr per månad efter skatt för att kunna vara helt ledig för kompetensutveckling under ett halvt år. En person med en årsinkomst på 500 000 kr behöver spara ungefär 1 450 kr per månad efter skatt.
IKS – individuellt kompetenssparande
GALLUP – Undersökning
September 2000
Undersökningen
Ca 900 intervjuade 20–60 år Slumpvis utvalda och rikstäckande Telefonintervju under kvällstid, s.k. telefonbussar Tidpunkt, 28 augusti – 6 september
Behovet
72 % nödvändigt vidareutbilda sig hela livet för att utvecklas eller byta jobb/bransch 19 % nödvändigt vidareutbilda sig hela livet för att få behålla jobbet 4 % räcker att utbilda sig när man är ung för att behålla jobbet till pension
små variationer oavsett yrke och inkomst något högre bland studerande och under 30 år något lägre bland arbetslösa, de med enbart grundskola och egenföretagare
Är du intresserad av att öppna ett IKS-konto?
56 % Ja, intresserad 19 % Nej, ointresserad
små skillnader mellan arbetare och tjänstemän samt mellan hushållsinkomster 150 tkr – över 400 tkr högst intresse bland de under 30 år, kvinnor, tillfälligt anställda och arbetslösa minst intresse bland de över 50 år, de med enbart grundskola och egenföretagare
Hur mycket kan du tänka dig spara per månad?
55 % 100–500 kr/mån 19 % 500–1 500 kr/mån 10 % 100 kr/mån eller mindre 7 % 1 500 kr eller mer
Givetvis ökar summan något med stigande hushållsinkomster men påfallande små skillnader Med hushållsinkomster mellan 150–300 tkr/år är 26 % beredda att spara 500 kr eller mer Med hushållsinkomster under 150 tkr/år är 10 % beredda att spara 500 kr eller mer
Av de ointresserade, varför?
34 % Inte behov av ytterligare kompetensutveckling (utöver den jag får på arbetet) 14 % För gammal 9 % Inte råd/IKS ger för lite pengar 7 % Kritiska till IKS-systemet 3 % Arbetsgivarnas ansvar 29 % Vill ej ange skäl
Skulle intresset öka om din arbetsgivare också sätter in pengar?
72 % Ja, avgörande eller öka mitt intresse 19 % Nej, påverkar inte
Högre bland de under 40 år, kvinnor, tillfälligt anställda och arbetslösa Lägre bland de över 50 år
Vilken utbildning/kompetensutveckling?
44 % Kortare eller längre kurser i specifikt ämne 30 % Högskoleutbildning 19 % Praktik/pröva nytt jobb 4 % Gymnasieutbildning 4 % Annat eller vet ej
Gymnasieutbildning efterfrågas mer av de med enbart grundskola Specifikt ämne efterfrågas mer av högskoleutbildade och egen företagare Praktik/pröva nytt jobb efterfrågas mer av män, arbetare och arbetslösa
Hur vill du utnyttja IKS-kontot?
42 % Ta ledigt för att studera på heltid 34 % Ta ledigt för att studera på deltid 20 % Studera på fritid
Heltid vanligare bland kvinnor, arbetare och tillfälligt anställda Deltid vanligare bland äldre och tjänstemän Fritid vanligare bland män, egenföretagare och arbetslösa
Fråga 1. Det pågår en diskussion i samhället om vidareutbildning och kompetensutveckling i arbetslivet. Vi skall nu tala ett om ett förslag som rör detta. Förslaget innebär att man får möjlighet att spara till sin egen utbildning eller kompetensutveckling, dvs. den som arbetsgivaren inte har ansvar för. Insättningarna föreslås bli skattebefriade. Istället betalar man skatt när pengarna tas ut men man får då en skatterabatt. Uttag från sparandet kan kombineras med de vanliga studiestöden. Du bestämmer själv till vilken kompetensutveckling pengarna skall användas. Vilket av följande påståenden stämmer bäst överens med din syn?
Alla Region Grundskola
Gymn. Högsk.
Univ.
Antal intervjuer
887 162 377 346
Vägt antal intervjuer
887 155 380 351
Man utbildar sig när man är ung. Skaffar sig sedan ett jobb som man borde kunna behålla fram till pensionen
4
9+ 4
2-
Man utbildar sig när man är ung. Skaffar sig sedan ett jobb Men det är nog klokt att utveckla och utbilda sig så att man får behålla jobbet
19 27+ 20 15-
Man utbildar sig när man är ung. Skaffar sig sedan ett jobb Men med de snabba förändringarna på arbetsmarknaden gör man klokt I att utveckla och utbilda sig så att man kan få bättre och intressantare arbetsuppgifter eller rent av byta jobb och bransch
72 60- 71 77+
Tveksam, vet ej
5
4 5
6
Totalt 100 100 100 100
Fråga 2. Skulle Du vara intresserad eller ointresserad av att spara på ett sådant konto för att kunna skaffa dig den vidareutbildning du skulle vilja ha?
Alla Region Grundskola
Gymn. Högsk.
Univ.
Antal intervjuer
887 162 377 346
Vägt antal intervjuer
887 155 380 351
4 Mycket intresserad
15 9- 11- 22+
3 Ganska intresserad
41 31- 44 41
2 Ganska ointresserad
17 20 19 14
1 Helt ointresserad
19 33+ 17 16-
Tveksam, vet ej
8
7 9
7
Totalt
100 100 100 100
Medelvärde
2,6 2,2 2,5 2,7
Fråga 3. Hur mycket skulle Du kunna tänka dig att spara per månad?
De som svarar intresserade av att skaffa sig konto för vidareutbildning
Alla Region Grundskola
Gymn. Högsk.
Univ.
Antal intervjuer
488 66 210 211
Vägt antal intervjuer
494 62 211 221
100 kr eller mindre
10 10 8
11
101–500 kr
55 58 51 57
501–1500
19 11 20 20
1501 eller mer
7
12 8
5
Tveksam, vet ej
10 9 13 7
Totalt
100 100 100 100
Fråga 4. Varför inte?
De som svarar ointresserade av att skaffa sig konto för vidareutbildning
Alla Region Grundskola
Gymn. Högsk.
Univ.
Antal intervjuer
331 84 137 110
Vägt antal intervjuer
322 81 136 104
Jan anser mig inte ha behov av ytterligare kompetensutveckling
32 52+ 27 22-
Om annat skäl, I så fall vilket
39 29- 45 40
Tveksamt vet ej
29 19- 28 39+
Totalt 100 100 100 100 Alla Region Grundskola
Gymn. Högsk.
Univ.
Fråga 5. Vilken typ av kompetensutveckling eller vidareutbildning skulle du vara intresserad av?
De som svarar intresserade av att skaffa sig konto för vidareutbildning
Alla Region Grundskola
Gymn. Högsk.
Univ.
Antal intervjuer
488 66 210 211
Vägt antal intervjuer
494 62 211 221
Gymansieutbildning 4 16+ 4 -- Kortare eller längre utbildning I specifikt ämne 44 31- 41 51+ Högskoleutbildning 30 16- 30 34 Praktik, pröva nytt job 19 28+ 23 12- Något annat 1 1 0 1 Tveksam, vet ej 3 8+ 2 2 Totalt 100 100 100 100
Fråga 6. Tror Du att Du skulle vilja använda de sparade pengarna för att ta ledigt och kompetensutveckla dig på heltid eller deltid eller skulle du välja att fortsätta jobba men studera på din fritid?
De som svarar intresserade av att skaffa sig konto för vidareutbildning
Alla Region Grundskola
Gymn. Högsk.
Univ.
Antal intervjuer
488 66 210 211
Vägt antal intervjuer
494 62 211 221
Ta ledigt för att studera på heltid
42 33 46 41
Ta ledigt för att studera på deltid
34 28 28- 41+
Studera på fritid
20 31+ 22 15-
Tveksam, vet ej
4
8 4
3
Totalt
100 100 100 100
Fråga 7. Förslaget innebär också att det skall finnas möjlighet för arbetsgivaren att sätta in pengar på individens kompetenskonto, men det är fortfarande individen som bestämmer helt och hållet till vilken utbildning pengarna ska användas. Skulle det vara betydelsefullt för ditt eget sparande om din arbetsgivare också var intresserad av att sätta in pengar?
Alla Region Grundskola
Gymn. Högsk.
Univ.
Antal intervjuer
887 162 377 346
Vägt antal intervjuer
887 155 380 351
Ja, det skulle vara avgörande för om jag själv skulle spara
22 16 21 26+
Ja, det skulle kanske påverka mig
50 44 54+ 48
Nej, det skulle inte betyda något
19 25+ 19 16
Tveksam, vet ej
9
14+ 7- 10
Totalt
100 100 100 100
Metodbeskrivning GALLUPs Telefonbuss
Fältarbete
Intervjuerna är genomförda inom ramen för Gallups så kallade telefonbussar.
Telefonbussarna är regelbundna telefonundersökningar med ett slumpmässigt urval av den vuxna befolkningen. Intervjuerna har gjort med personer mellan 20 och 60 år från Gallups telefonintervjucentral i Ronneby.
Urval
Urvalet är slumpmässigt i alla steg och riksomfattande. Om rätt person i hushållet inte anträffats har han eller hon ersatts av annan intervjuperson.
I det första steget är urvalet framtaget genom Gallups urvalsprogram för telefonundersökningar (KATURV). I det andra steget väljs enligt en slumptabell den person i hushållet som skall intervjuas. Om den personen inte är hemma väljs i första hand annan intervjuperson i hushållet enligt slumptabellen, i andra hand person i annat hushåll.
De utvalda är anonyma för Gallup. Gallup respekterar de utvaldas integritet och rätt att vägra svara på enstaka frågor eller vägra att medverka i en intervju.
Tabellernas uppbyggnad
Tabellrapporten består av dataskrivna tabeller. Analysen har skett med Gallups flexibla korssorteringsprogram DIANA.
Tabeller betecknade ”procent vertikalt” (anges i övre högra hörnet) innehåller procentberäkning kolumnvis. Sifferraden ”vägt bastal” visar de siffror på vilka de procenttal som står därunder är baserade. I vissa fall ändras bastalen för procentberäkning mitt i tabellsidan. Då har en ny bastalsrad, betecknad ”nytt bastal”, lagts in och de efterföljande procenttalen är baserade på dessa bastal. Bastal för procentberäkning anges alltid i absoluta tal.
Ibland kan smärre avvikelser uppstå vid avrundningar i datorns procentberäkning och vägning. Om flera svar tillåtits i en fråga, dvs. att respondenten fått avge mer än ett svar, summerar inte de olika svarsalternativens delsummor nödvändigtvis till 100 %.
Poststratifiering
Före tabellproduktionen genomförs en s.k. poststratifiering. Den utjämnar fluktuationer i urvalet. Vägning har dels gjorts enligt hushållsstorlek dels kombinationer av celler bildade av ålder och kön.
Tabellerna redovisar bastal före och efter vägning. Procenttalen är alltid vägda.
Osäkerhetsmarginaler
Vid analys av tabellmaterial från intervjuundersökningar gjorda med stickprov är det väsentligt att man håller i minnet att de angivna procentsatserna är ungefärliga värden. Förekomsten av en felmarginal innebär att det är ett felslut att tro att siffrorna från ett stickprov är exakt desamma som skulle erhållits om hela befolkningen besvarat frågan.
Det som kallas felmarginal är egentligen en osäkerhetsmarginal. Smärre avvikelser ligger i alla procenttal i tabellerna och de är av något större storleksordning närmare mitten av procentskalan. Så exempelvis har ett ”ja” -svar på 50 % en något större osäkerhet än ett ”ja” -svar på 10 % eller 90 %. Av Gallups rekommenderade osäkerhetsmarginaler i individurval för procenttal räknade på 500 resp. 1000 intervjuer.
500 int.
1000 int.
Procenttal nära 10 eller 90 + - 3
+ - 2
Procenttal nära 20 eller 80 + - 4
+ - 3
Procenttal nära 30 eller 70 + - 4
+ - 3
Procenttal nära 40 eller 60 + - 5
+ - 4
Procenttal nära 50
+ - 6
+ - 5
Som alltid i stickprovsundersökningar bör man komma ihåg att siffrorna är närmevärden, inte exakta.
Publiceringsregler
- Rapporten, som innehåller resultat från en undersökning utförd av Gallup på klientens uppdrag, är klientens egendom. Copyrighten tillfaller Gallup om ej annat överenskommes.
- Om annat ej skriftligen överenskommits, förblir frågeformulär, databärare, och annat material till samtliga undersökningar Gallups egendom.
- Gallup skall ge sitt skriftliga samtycke till publicering av undersökningsresultat till allmänheten. Samtycke lämnas rutinmässigt om ej särskilda motskäl finns. I Gallups intresse ligger att förhindra felaktigheter i faktaredovisningen och missledande tolkningar av undersökningsresultaten. Om en klient publicerar missvisande siffror eller gör ett missvisande urval av undersökningsresultat, förbehåller sig Gallup rätten att publicera korrekta och kompletterande delar av samma undersökning för att uppmuntra en mer rättvisande och avvägd tolkning.
- Följande information skall alltid medtas i all publicering till allmänheten: den intervjuform som använts i undersökningen, t.ex. besök i hemmet, telefon, post undersökningspopulation, t ex intervjupersonernas ålder antal intervjupersoner tiden för fältarbetet urvalsmetod om annan metod använts än en som är slumpmässig i alla steg.
- När en klient publicerar resultat från en Gallup-undersökning, skall den information som ges i första hand gälla klientens egna produkter och/eller tjänster. Information om undersökningsresultatet rörande konkurrenters produkter och tjänster kan innefattas, men skall komma i andra hand vid presentationen.
- Undantag och variationer i dessa regler tillåts då särskilda skäl föreligger och beviljas av Gallups direktion. För att gälla skall sådana undantag och ändringar lämnas skriftligen.
IKS och reguljär utbildning
Begränsningar – Hinder – Utmaningar
av
Statskontoret
Sammanfattning
Studiens bakgrund och inriktning
Statskontoret har biträtt Utredningen om individuellt kompetenssparande (N 1999:16) med att kartlägga vilka begränsningar och hinder som avnämarna – dvs. anställda, arbetsgivare och egenföretagare – respektive anordnarna upplever för att ta del av eller erbjuda reguljär utbildning till yrkesverksamma. Med reguljär utbildning avses här i första hand kommunal vuxenutbildning (komvux) och högskola. I uppdraget ingår att föreslå ändringar i regelverket samt att visa några goda exempel på hur reguljära utbildningar kunnat anpassas till de yrkesverksammas behov.
Underlaget har samlats in främst genom intervjuer med företrädare för avnämare och utbildningsanordnare samt vissa sakansvariga myndigheter på området. För att få fram ett relevant underlag har vi så långt möjligt försökt förutsäga den situation som kan tänkas råda när ett system för individuellt kompetenssparande (IKS) blivit etablerat.
Vi har anslutit till IKS-utredningens utgångspunkt att det reguljära utbildningsväsendet skall klara av att möta den efterfrågan på vuxenutbildning som ett livslångt lärande skapar och som förstärks av ett IKS-system. Komvux och högskolan skall därvid kunna verka på samma villkor som den snabbt växande, privata utbildningsmarknaden.
Statskontoret finner att begränsningar och hinder men även utmaningar då möter det reguljära utbildningsväsendet på fyra regelområden:
- Finansiering av utbildningsanordnande och försörjning
- Antagning, behörighet och urval till studier
- Utbildningarnas inriktning, form och förläggning
- Ledighet för studier
Statskontorets överväganden inom dessa områden utmynnar i följande slutsatser och förslag till regeländringar och andra åtgärder:
Finansiering av ordinarie utbildning
Mål- och resultatstyrningssystemet för högskolan bör kompletteras med ett mål/prestationsmått som speglar hur tillgängliga högskolorna är vad gäller att tillgodose behovet av fort- och vidareutbildning i otraditionella former.
Med hänsyn till de nya kategorier av studerande som tillkommer genom det livslånga lärandet och IKS kan det övervägas att tydliggöra högskolans utbildningsuppgift genom att ”lyfta” bestämmelsen om fort- och vidareutbildning i högskolelagens 7 § till 2 §.
Finansiering av uppdragsutbildning
Reglerna för uppdragsutbildning i komvux, statens skolor för vuxna samt högskolan bör öppnas så att det blir möjligt även för enskilda studerande att köpa uppdragsutbildning. Nuvarande restriktioner att uppdragsutbildningens innehåll skall knyta an till den ordinarie utbildningen och inte får leda till några nackdelar för densamma bör behållas. Regler för uppdragsutbildning i olika skolformer bör samlas i en förordning.
En tydlig boskillnad bör hållas mellan uppdragsutbildning och ordinarie utbildning i fråga om organisation och ekonomisk styrning. Lämpliga styrmedel kan vara bolagisering, tydlig mål/ resultatstyrning samt aktiv tillsyn.
Ändringsförslagen bygger på antagandet att IKS-sparandet kan medföra en icke oväsentlig ökning i efterfrågan på reguljär utbildning. Resurser måste då tillföras genom nya finansieringskällor och/eller omprioriteringar. Samtidigt måste det offentliga åtagandet värnas. Gratisprincipen för ordinarie utbildning förutsätts behållas.
Försörjning
Följande justeringar bör övervägas i det reformerade studiestödssystem som träder i kraft den 1 juli år 2001:
- Åldersgränsen för studiebidrag höjs till 55 år.
- Rätten till studielån utsträcks till 55 år med nedtrappning från 45 år
- Studiestöd beviljas för kortare tid än nuvarande tre veckor och för lägre studietakt än halvtid. Ändringarna bör koordineras med villkoren för registrering vid högskolan. Vi föreslår att en ny minimigräns om i första hand två veckor övervägs.
- Vid beräkning av fribeloppet räknas inte uttag från IKS-konto som inkomst av tjänst.
Det reformerade studiestödssystemet möter på många sätt de vuxenstuderandes situation bättre än det nuvarande. Vissa justeringar kan dock behövas för att harmonisera det generella studiestödets regler med ett IKS-system mot bakgrund av intentionen att de olika försörjningssystemen skall komplettera varandra.
De budgetmässiga respektive samhällsekonomiska konsekvenserna av ändringarna måste dock belysas närmare.
Antagning, behörighet och urval
Villkoren för att antas till reguljär utbildning avser dels behovsprövande, ”kompensatoriska” krav, dels krav på olika slags kunskap eller färdigheter.
De kompensatoriska kraven kan ses som ett uttryck för samhällets utbildningspolitik och omfattningen av det offentliga åtagandet. Ett IKS-system bör därför inte föranleda några ändringar av de kompensatoriska villkoren.
IKS-systemet förstärker behovet av ett nationellt system för validering av vuxnas reella kunskap och kompetens. Det är önskvärt att det pågående arbetet med att utforma ett nationellt system för validering avkastat konkreta resultat när IKS-spararna börjar använda sina pengar.
IKS-spararna kommer att ha vitt skilda utbildningsbakgrunder och yrkeserfarenheter. Den tid de kan avsätta för utbildning begränsas av deras ordinarie arbete och tillgängliga sparmedel. Ingen bör behöva använda sina IKS-pengar för att av formella skäl läsa in kunskaper som han eller hon redan besitter.
Utbildningens innehåll, form och förläggning
En allmän bedömning i perspektivet av ett livslångt lärande är att efterfrågan på individuella studieupplägg med kraftfullt teknikstöd vid studier på distans eller vid s.k. lärcentra i hemkommunen eller på arbetsplatserna kommer att expandera. Vidare väntas traditionell undervisning i klassrum och på dagtid komma att få stå tillbaka för nya former. Inte minst kommer yrkesaktiva IKS-sparare att efterfråga studier på tider som i förhållande till dagens reguljära utbildning är otraditionella.
Frågan är här om det i gällande styrdokument för vuxenutbildning – läroplaner, programmål, kursplaner etc. – eller eljest på avtalsområdet finns några formella hinder eller begränsningar som motverkar möjligheterna att tillgodose en sådan flexibel efterfrågan.
Slutsatsen beträffande styrdokumenten för reguljär utbildning är att de redan nu medger tillräcklig frihet att möta det efterfrågescenario som IKS-systemet kan medföra.
Även om dessa styrdokument som regel utgår från ungdomsutbildningen möjliggör de att vuxna studerar kurser eller kurspaket som de själva sätter samman. I läroplanen för det frivilliga skolformerna (LPF94) betonas exempelvis att skolan skall sträva efter flexibla lösningar för organisation, kursutbud och arbetsformer. I komvux återspeglas detta bl.a. i ett stort utbud av lokala kurser.
En annan sak är att dagens styrdokument för vuxenutbildning just genom att utgå från ungdomsskolans perspektiv och ge en stor lokal frihet är behäftade med brister. Av dessa skäl kan det finnas anledning att göra en mera samlad översyn.
Slutsatsen beträffande de centrala statliga och kommunala avtalen för lärare m.fl. är att inte heller de innehåller några formella hinder för att organisera utbudet så att det passar den väntade efterfrågan.
De centrala avtalens regler om arbetstider m.m. är redan nu så flexibla att de medger lokal anpassning till verksamhetens krav. Alltjämt kan det dock finnas attityder som försvårar tecknande av lokala avtal enligt dessa intentioner.
Det är därför viktigt att det skapas incitament och resurser för att utveckla och marknadsföra nya kurser och nya distributionsformer m.m. Nyssnämnda åtgärder på finansieringsområdet kan ha en positiv inverkan även här.
Ledighet för studier
Studieledighetslagens regler om ledighet från arbetet i samband med studier bör hållas under observation. En prövning av eventuella ändringar kan anstå till dess konsekvenserna av det livslånga lärandet och IKS-systemet om några år klarnat.
Semesterlagens regel om rätt till semesterlön vid studier med särskilt utbildningsbidrag bör uppmärksammas och eventuellt omprövas i samband med statsmakternas ställningstaganden till Kunskapslyftskommitténs förslag.
Om ett betydande antal IKS-sparare kommer att begära ledighet för studier kan det inte helt uteslutas att besvärande konsekvenser uppstår på kort sikt för företag med få anställda. En Gallup-undersökning som IKS-utredningen låtit göra samt vissa begränsade erfarenheter av hur yrkesverksamma vill använda sitt individuella kompetenssparande tyder på att en huvuddel av IKS-spararna väljer att studera på deltid eller fritid. Därför finns det knappast skäl att nu föreslå några regeländringar.
Goda exempel
Utvecklingen på vuxenutbildningsområdet präglas av stor dynamik. En rad goda exempel kan anföras på hur reguljär utbildning anpassats till arbetslivets och de yrkesverksammas behov. Både komvux och högskolan strävar efter en tydligare marknadsroll, t.ex. genom att skapa särskilda organisatoriska enheter eller bolag för uppdragsutbildning.
Vår studie kan bara förmedla en överblick med enstaka exempel. Varje försök till en heltäckande redovisning eller framhållande av vissa exempel framför andra skulle både riskera att uppfattas som orättvis och snabbt bli inaktuell. Redovisningen fokuserar på konkreta lösningar på sådana problem som vi tror blir än mer aktuella när ett IKS-system införs.
Marknadsföring sker alltjämt ofta traditionsenligt genom kataloger etc. men med ett växande utnyttjande av IT och nätburen information. Vad gäller behovsinventering finns mängder med lokala och regionala exempel på hur en nära samverkan mellan å ena sidan företag och branscher och å den andra det reguljära skolväsendet, arbetsmarknadsmyndigheterna m.fl. resulterat i skräddarsydda utbildningar, kurspaket för fort- och vidareutbildning etc. Särskilda samarbetsorganisationer mellan olika utbildningsanordnare samt mellan utbildningsanordnare och avnämare är vanliga. Bolag håller på att etableras inom flera större högskolor. De fungerar bl.a. som samlande länk mellan avnämare och utbildningsanordnare.
Nya distributionsformer för att utbilda används i ökad omfattning. På högskoleområdet har olika konsortier bildats för att utveckla och bedriva distansutbildning med stöd av modern informations- och kommunikationsteknik. Statens skolor för vuxna (SSV) utnyttjar sådana former för komvux-utbildning. Metodutveckling på området stöds av den nya Distansutbildningsmyndigheten, DISTUM.
Integration mellan arbetsliv och utbildning – dvs. mellan teori och praktik – bjuder på många goda exempel bl.a. på vård-, teknik- och detaljhandelsområdena. Ett nationellt exempel är det försök med kvalificerad yrkesutbildning som pågår och där en tredjedel av utbildningen sker ute på arbetsplatserna genom lärande i arbete.
1 Vårt uppdrag
Utredningen om individuellt kompetenssparande (N 1999:16) hemställde i en skrivelse 2000-05-19 att Statskontoret skulle biträda med att belysa de ändringar som kan komma att krävas av det reguljära utbildningsväsendet mot bakgrund av att en allt större andel av arbetskraften i framtiden kan antas delta i ett livslångt lärande i kombination med yrkesverksamhet. Den utvecklingen förstärks sannolikt om ett system för individuellt kompetenssparande (IKS) införs.
Statskontorets uppdrag skulle närmare bestämt inriktas på att kartlägga vilka hinder och begränsningar som avnämare – arbetsgivare, anställda och egenföretagare – upplever för att ta del av reguljär utbildning respektive som anordnarna upplever att erbjuda relevant utbildning till yrkesverksamma. I uppdraget ingår också att föreslå eventuella ändringar i regelverken samt att visa goda exempel på hur reguljära utbildningar anpassats till de yrkesverksammas behov. Uppdraget bifogas som Bilaga 1.
Det kan först konstateras att vilka utbildningar som omfattas av begreppet ”reguljär utbildning” inte är entydigt vare sig enligt regelverket eller i det allmänna medvetandet. Enligt uppdraget skall kommunal vuxenutbildning och utbildning på högskolenivå granskas. Dessa utbildningar har i sin tur många kopplingar till andra utbildningar i offentlig och privat regi såsom eftergymnasiala yrkesutbildningar etc., vilka alla kan bli föremål för framtida IKSsparares intresse. Trots detta framstår den avgränsning som görs i uppdraget som pragmatisk och representativ för att belysa de problemställningar som kan vara aktuella i detta sammanhang.
Arbetet har genomförts som ett projekt inom Statskontoret. I projektgruppen har ingått Lars Hammar (projektledare) och Sture Strömqvist. Konsultföretaget Presens Particip AB, Tord W Nilsson, har anlitats för att medverka i genomförande och dokumentation av studien.
Underlag för att belysa uppdragets frågeställningar har i huvudsak hämtats in genom intervjuer med företrädare för såväl avnämare som utbildningsanordnare och vissa sakansvariga myndigheter på området. Vi har således intervjuat företrädare för de centrala arbetsmarknadsparterna; LO, TCO, SACO samt Svenska Arbetsgivareföreningen, Arbetsgivarverket och Kommun- och
Landstingsförbunden. På myndighetssidan har vi haft motsvarande kontakter med Centrala studiestödsnämnden (CSN), Högskoleverket, Skolverket, Arbetsmarknadsverket och Distansutbildningsmyndigheten (DISTUM). Likaså har vi genomfört intervjuer och överläggningar med företrädare för enheter inom komvux och högskolan samt med representanter för Företagarnas Riksorganisation (FR), Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) och Föreningen för uppdragsutbildning (FFU). I intervju- och studiesyfte har vi besökt Skandia och Bonniers, båda företag med vissa egna, nyförvärvade erfarenheter av individuellt kompetenssparande. Löpande avstämning har skett med IKS-utredningens sekretariat.
En förteckning över våra intervjupersoner och kontakter finns i Bilaga 2. Vi har även haft tillfälle att få synpunkter på våra iakttagelser och slutsatser vid ett möte med Svenska Kommunförbundets referensgrupp för Kunskapslyftet och vuxenstudiestödet samt vid en konferens om livslångt lärande vid Lunds universitet.
Ett generellt konstaterande utifrån dessa externa intervjuer och kontakter är att man på många håll ännu inte har hunnit tränga in i de praktiska konsekvenserna av ett livslångt lärande. Av naturliga skäl har man också svårt att urskilja vilka formella hinder och andra begränsningar som kan motverka ett framtida individuellt kompetenssparande, ett system vars konturer man hittills bara börjat skönja. Dessa förhållanden måste beaktas i samband med den fortsatta behandlingen av de överväganden, slutsatser och ändringsförslag som vi redovisar i den här studien.
2 IKS och efterfrågan på utbildning
2.1 Vad innebär ett livslångt lärande?
Vad innebär ett livslångt lärande? Begreppet används i olika sammanhang och av olika aktörer. I januari 1996 enades OECD:s utbildningsministrar om att stegvis göra ett livslångt lärande till en verklighet för alla (OECD 1996, Life long learning for all: Meeting of the education committé at ministerial level,16-17 January 1996,
Paris).
OECD:s strategi bygger på fyra grundtankar;
- att stärka förutsättningarna för livslångt lärande genom förbättrad förskola, och ungdomsskola och genom ett brett utbud av former för icke-formellt lärande,
- att främja sambandet mellan lärande och arbete genom att etablera nya "vägar och broar" som underlättar övergången mellan utbildning, personalutbildning och kompetensutveckling i arbetslivet,
- att skapa incitament för enskilda, arbetsgivare och anordnare att investera i livslångt lärande och att förbättra kvalitet och effektivitet,
- att tänka över roller och ansvarsfördelning hos alla parter, särskilt arbetsgivare och offentliga aktörer som har inflytande över utbudet och efterfrågan på tillfällen till lärande.
OECD har vidareutvecklat strategin i olika policydokument som kan sammanfattas i följande karaktäristika. Det sker en förskjutning från institutioner till individen, från utbud till efterfrågan med ökad mångfald i tillhandahållande och marknadsorientering, motivationens roll blir viktig (alla kan och alla skall), ökad tonvikt läggas vid partnerskap och individens ansvar.
I regeringens skrivelse 1998/99:121, Utvecklingsplan för förskola, skola och vuxenutbildning – samverkan, ansvar och utveckling definieras livslångt lärande på följande sätt: "Livslångt lärande innebär att avslutad formell utbildning följs av vidare kunskapsutveckling och att ansvaret för denna kunskapsutveckling ligger på den enskilde individen och arbetslivet. Motorn i det livslånga lärandet
är den enskilda människan och hennes lust att tillägna sig ny kunskap och bildning."
I Kunskapslyftskommitténs slutbetänkande, Kunskapsbygget 2000 – det livslånga lärandet, SOU 2000:28 konstateras att "en fundamental aspekt är att i och med att kunskapsmassan kontinuerligt växer blir det allt orimligare att ens tänka sig att man i ungdomen ska inhämta mer än en bråkdel av de kunskaper man kommer att behöva senare i livet." Kommittén konstaterar också att mycket av det man behöver kunna senare i livet inte fanns utvecklat när individen gick i ungdomsskolan. Det finns med andra ord behov av livslångt lärande. Samtidigt understryker kommittén att lärandet i det formella utbildningssystemet måste kunna samverka med det informella lärandet som sker på arbetsplatserna.
Sammanfattningsvis kan konstateras att begreppet livslångt lärande är något mer än traditionell vuxenutbildning och det tidigare begreppet återkommande utbildning. Huvuddragen i det livslånga lärandet innebär en perspektivförskjutning från utbud och institutioner till efterfrågan och individens krav, från kompensatoriska insatser till kompetensgivande, från samhällets ansvar till individens.
2.2 IKS och det livslånga lärandet
2.2.1 Allmänt
Ett individuellt kompetenssparande förväntas på olika sätt medverka till att realisera det livslånga lärandet. Genom att komplettera den finansiella basen och stärka efterfrågestyrningen kan IKS bli ett sådant incitament för enskilda anställda och arbetsgivare att investera i livslångt lärande och att förbättra kvalitet och effektivitet som OECD åsyftar. En utveckling i den riktningen är redan på gång. IKS-systemet kommer enligt IKS-utredningens uppfattning att påtagligt påskynda förändringarna.
I Statskontorets uppdrag ingår att kartlägga vilka formella hinder som avnämare och anordnare i dag upplever visavi reguljär utbildning och hur dessa hinder i så fall kan undanröjas. Samtidigt är det naturligtvis mot bilden av den framtida efterfrågan man måste sikta när man bedömer eventuella behov av att ändra i reglerna för den reguljära utbildningen till följd av ett IKS-system. Det är tyngden i väntade hinder och begränsningar som bör avgöra angelägenheten i
att nu vidta regeländringar och andra åtgärder. Vi skall därför i detta inledande kapitel försöka konkretisera hur IKS-systemet kan påverka en kommande efterfrågan, dels med avseende på vilket utbildningsinnehåll IKS-spararna kan komma att önska, dels i vilka former denna utbildning bör tillhandahållas. Likaså skall vi försöka få ett grepp om vilka utbildningsvolymer systemet kan generera och hur mycket pengar IKS-spararna kan spendera.
2.2.2 Inriktning och distributionsformer
Allmänt väntas det livslånga lärandet ställa nya och annorlunda krav på utbildningssektorn såväl vad gäller dess utbud som dess förmåga att snabbt och flexibelt svara upp mot en ny slags efterfrågan. En tanke bakom IKS-sparandet är att det skall finnas en stor frihet för individen att själv bestämma vilken kompetensutveckling han eller hon vill bedriva. Det kan vara allt från reguljär utbildning, korta ITkurser, pröva nytt jobb eller praktisera utomlands. IKS-systemet innehåller således i sin preliminära utformning inga styrmedel som kan påverka den efterfrågade utbildningens inriktning, form och förläggning. Ett undantag kan vara kompetenspremiens konstruktion som stimulerar till längre sammanhängande perioder av utbildning. Hur mycket närmare kan man då skissera den framtida efterfrågan?
Inriktning
Det förhållandet att IKS-spararna är eller har varit en längre tid i arbetslivet ger anledning till hypotesen att efterfrågan i första hand kommer att röra sig om utbildningar, kurser och praktik som har betydelse för individens fortsatta yrkesverksamhet. Eftersom det handlar om egna pengar är det ju rimligt att individen vill se en så hög avkastning som möjligt. Samtidigt kan IKS-medlen ge ett väsentligt tillskott till det statliga studiestödet i de fall sådant kan utgå. Det kan i sin tur påverka efterfrågan på studier i allmänna och orienterande ämnen från personer som i dag inte vill sätta sig i skuld eller tvekar inför den ekonomiska uppoffringen som en studieledighet skulle innebära. På äldre dar kan övervägandena mera ställas mot ett pensionsuttag eftersom IKS-medlen då är tänkta att övergå i ett pensionssparande.
Det har visat svårt att vid våra intervjuer få en fast bild av den framtida efterfrågan. Någon mer detaljerad eller uttömmande statistik går ännu inte att få från de organisationer som anslutit sig till det av Skandia lanserade systemet med individuella kompetensförsäkringar. Vid de två företag som vi intervjuat och som är anslutna till detta system, har önskemålen hos de anställda som hittills anslutit sig främst handlat om studier i ämnen som språk, ekonomi, juridik och IT – utbildning som i berörda företag kan anses som klart verksamhetsrelaterad.
Kunskapslyftskommittén har visat att ännu några år in på 2000talet saknar 1,6 miljoner personer treårig gymnasial utbildning. Statistik rörande kunskapslyftet visar att 44 procent av de godkända helårsplatserna avser yrkesinriktad, gymnasial utbildning. (Utfallet kan här påverkas av det jämförelsevis generösa statsbidraget.) Det starka intresset för exempelvis kvalificerad yrkesutbildning (KY) tyder på stark efterfrågan från vuxna på eftergymnasial, arbetsmarknadsinriktad utbildning. Många av de bedömare vi träffat anser också att för allt fler människor kommer det livslånga lärandet att handla om högskolestudier eller annan spetsutbildning.
Konsekvenserna för det reguljära utbildningsväsendet beror också på vilka utbildningsnivåer som kommer att efterfrågas, grundläggande, gymnasial eller eftergymnasial/högskolenivå.
Ytterligare en faktor av betydelse här är att benägenheten ”att ta poäng” inte alltid framstår som det väsentliga för vuxenstuderande. Av Skandias egna kompetenssparare uppger knappt hälften sig vara inriktade på det.
Sammantaget är bilden oklar av hur efterfrågan på utbildningsinnehållet kommer att gestalta sig. Mycket talar dock för att IKSspararna kommer att öka efterfrågan på arbetsmarknadsinriktad utbildning på alla nivåer i det reguljära utbildningsväsendet. Tentamensbenägenheten kan dock bli lägre än den i dag är i ungdomsskolan respektive vuxenutbildningen.
Form
Med form menar vi här hur lärandet förmedlas; traditionellt i klassrum, individuellt på distans, utnyttjande av modern informations- och kommunikationsteknik (IKT) samt kombinationer av dessa former.
Här har vi mött mera samstämmiga uppfattningar om hur den framtida efterfrågan kommer att gestalta sig. Man tror att det kommer att handla om ett mera flexibelt lärande med individuella upplägg och med ett kraftfullt teknikstöd, främst i form av s.k. elearning.
Att genomföra utbildning kommer inte längre att innebära att man samlar människor i ämnen, grupper och fasta tider. Det innebär istället att man på olika sätt möjliggör alternativa former av individuella studiegångar där tekniska hjälpmedel utgör ett kraftfullt stöd. Det handlar om individuella studier, där studiehandledning ges på regelbundna tider och, när behov uppstår, interaktivitet via IKT eller i så kallade studieverkstäder eller lärcentra. Det kan också handla om ren distansutbildning, där nätbaserade kurser finns att tillgå med stöd och handledning från en geografiskt sett avlägsen utbildningsanordnare eller från den egna hemkommunen. Det kan också handla om utbildningspaket, där det formella ansvaret i dag är fördelat på olika huvudmän inom det reguljära utbildningsväsendet och andra aktörer t.ex. arbetsmarknadsutbildning och folkbildning. Inte minst det sistnämnda förhållandet kommer att ställa stora krav på institutionell och finansiell samordning och samverkan.
Även om den nu beskrivna trenden gäller framtida vuxenutbildning och vuxenpedagogik i allmänhet finns det anledning tro att kraven kommer att skärpas om individerna helt eller delvis betalar för utbildningen med egna medel.
Förläggning
Med förläggning menar vi när utbildningen sker; på dagtid, hel/deltid, fritid, arbetstid etc. Utbildningens förläggning i framtiden är av betydelse för att bedöma hur efterfrågan kan skifta karaktär och därmed ställa krav på att ändra i de regelverk som styr utbildningsutbudet och dess infrastruktur. En hypotes är att IKSfinansierad utbildning i stor utsträckning komma att efterfrågas parallellt med förvärvsarbete.
Den reguljära utbildningens förläggning i dagsläget kan belysas med följande statistik:
Tabell 2:1 Elever i kommunal vuxenutbildning 1997 fördelade efter dag/kvällsstudier
Komvuxnivå Antal dagelever Antal kvällselever Summa
Grundl. 31 762 (86,2%) 5 097 (13,8%) 36 859 Gymnasial 138 962 (78,2%) 38 765 (21,8%) 177 727 Påbyggnad 6 656 (96,2%) 266 (3,8%) 6 922
Källa: SCB, Utbildningsstatistisk årsbok tabell 10.2.
Motsvarande siffror för SSV finns inte med hänsyn till hur den utbildningen bedrivs.
Inom högskolan görs ibland en åtskillnad mellan traditionella och icke-traditionella studenter. Definitionen på de sistnämnda är sådana som har gjort minst ett långt uppehåll i studierna, började studera vid 25 års ålder eller senare, läser på deltid. En framtida IKS-sparare kan således tänkas likna en icke traditionell student. Andelen icke traditionella studenter var 1995 47 procent, de flesta kvinnor, enligt en kartläggning som Högskoleverket presenterade år 1998 (StudS, arbetsrapport 2).
Detta material visar att den kommunala vuxenutbildningen f.n. domineras av studier på heltid och under dag. I fråga om högskolan studerar drygt hälften på detta sätt.
IKS-utredningen har i ett räkneexempel antagit att 400 000 individer kommer att göra uttag på sina IKS-konton när systemet är fullt utbyggt. Vad gäller omfattningen visar en Gallup-undersökning som IKS-utredningen nyligen låtit göra att drygt hälften av de tillfrågade (54 procent) skulle vilja använda sina IKS-pengar till studier på deltid eller fritid. Av Skandias egna kompetenssparare tänker sig ca 30 procent studera på heltid.
Utifrån detta tror vi att den framtida efterfrågebilden sannolikt kommer att präglas av en betydande ökning av antalet deltidsstuderande utanför ordinarie arbetstid.
Volymer
Utvecklingen av studiedeltagandet 1998–2000 inom de viktigaste vuxenutbildningsformerna (omräknat till helårsstuderande) framgår av följande tabell. Här berörda former av reguljär utbildning har kursiverats.
Tabell 2:2 Antal vuxna helårsstuderande i olika utbildningsformer
Utbildningsform 1998 2000
Kommunal vuxenutbildning,
177 900
174 800
varav grundläggande
27 300
26 600
varav gymnasial
144 600
142 400
varav påbyggnad
6 000
5 800
Folkhögskola, exkl. uppdragsutb.
31 000
34 800
SSV, exkl. kunskapslyftet
1 400
1 400
Sfi
16 000
16 900
Studieförbund
89 600
89 600
Kvalificerad yrkesutb, KY
7 500
12 000
Universitet och högskolor
251 000
249 000
Arbetsmarknadsutb.
37 800
38 000
Personalutb.
84 700
84 500
Källa: SCB 2000, Det framtida studiedeltagandet.
Totalt visar siffrorna ca 700 000 helårsstuderande år 2000 varav ca 425 000 (60 procent) i sådan reguljär utbildning som det här uppdraget främst handlar om.
För att få en uppfattning hur efterfrågevolymen kan påverkas av ett IKS-system har vi gjort ett eget räkneexempel utifrån IKSutredningens beräkningar av hur IKS-spararna kommer att utnyttja sina konton. Vi är medvetna om att detta blir ett bräckligt underlag men finner det ändå nödvändigt att bygga våra fortsatta resonemang på någon slags plattform. Eftersom det är ett nytt system som skall sjösättas vill vi betona att uppföljning och utvärdering blir viktiga moment för att se hur sparandet utvecklar sig.
Omkring 400 000 personer per år kommer enligt IKS-utredningens exempel att ta ut IKS-pengar när systemet är i full gång omkring år 2010. Redan andra året efter systemstart – år 2003 – beräknas antalet kontouttag bli 270 000.
Det är naturligtvis inte möjligt att utifrån detta med någon precision förutsäga hur IKS kommer att påverka efterfrågevolymerna i det reguljära utbildningsväsendet. Bl.a. vet vi ju inte hur antalet kontouttag förhåller sig till antalet studerande på årsbasis.
Om vi utgår från IKS-utredningens räkneexempel att dessa 400 000 människor kommer att kompetensutveckla sig på 25 procent av sin tid och vidare antar att IKS-spararnas kontouttag blir ett nettotillskott samt i övrigt försiktigtvis utgår från oförändrade förhållanden vad gäller antalet vuxenstuderande och deras för-
delning på olika skolformer enligt tabell 2:2 skulle IKS medföra ett ökad tillströmning i den kommunala vuxenutbildningen och högskolan på uppemot 40 000 helårsstuderande år 2003 respektive 60 000 år 2010. I relativa tal innebär det att efterfrågevolymen i den reguljära utbildningen skulle öka med mellan 9 och 14 procent under IKS-systemets första tio år. Räknat i individer respektive kursdeltagare blir ökningen naturligtvis väsentligt större.
2.2.3 Kostnader och betalningsförmåga
Anordnarkostnaderna för reguljär utbildning varierar stort efter ämnesinriktning.
Tabell 2:3 Utbildningskostnader och finansiering för berörda former av reguljär utbildning, per 200 dagar
Utbildningsform Årskostnad pr helårsplats (exkl. studiefinansiering)
Komvux, allm.
27 200
– ” – , yrkesinr.
42 200
SSV 33 300 Högskolor 27 500–402 500
Källa: SOU 2000:28 tabell 8:1.
Vad gäller de medel IKS-spararna väntas lyfta från sina konton kan följande räkneexempel tillföras bilden av den framtida efterfrågan. De genomsnittliga uttagen uppskattas av IKS-utredningen successivt öka från 4 400 kronor år 2003 till 24 300 år 2010. Med hänsyn tagen till skatt och kompetenspremie skulle en individ då kunna få upp till dryga 26 000 kronor att disponera för kursavgifter och/eller försörjning per helår. I förhållande till det generella, statliga studiestödet – räknat för ett nio månaders studieår i 1999 års priser – innebär det ett ca 40 procent tillskott. Däremot räcker pengarna inte för att täcka kostnaderna ens för att köpa ett års studier i billigare former av reguljär utbildning förutsatt att arbetsgivaren inte skjuter till medel.
3 IKS och utbudet av utbildning
3.1 Utbildningsmarknaden för vuxna
Den efterfrågan som ett livslångt lärande kan generera och som ett IKS-system väntas förstärka skall mötas gemensamt av svensk och internationell utbildningsmarknad. IKS-utredningen är övertygad om att många IKS-sparare kommer att efterfråga det utbud som den reguljära utbildningen i dag erbjuder. Utredningen anser att det kommer att ställas stora omställningskrav på det reguljära utbildningsväsendet om det skall klara av att leva upp till förväntningarna och kunna konkurrera med den snabbt växande privata utbildningsmarknaden.
Inledningsvis försöker det här kapitlet ge en bred överblick av den svenska utbildningsmarknaden för vuxna. Vi skall därefter närmare beskriva de reguljära utbildningar1 som uppdraget har att behandla samt vilka reformer som förbereds på detta område. Detta ”nollalternativ”, ställt mot ändringarna i efterfrågan, ger ingångsvärden till var hinder och begränsningar finns i regelverken och hur angeläget det är att vidta åtgärder.
Utbildningsmarknaden för vuxna består av en mängd olika utbildningsanordnare med stat, kommun, ideell respektive privat sektor som huvudman. Staten har en särställning som manifesteras genom förfogandet över vissa administrativa och ekonomiska styrmedel.
1 Begreppen reguljär utbildning/reguljära utbildningsväsendet är inte entydiga. En vanlig avgränsning är att reguljär utbildning omfattar universitet och högskolor samt det offentliga skolväsendet enligt skollagens definition. Med stöd av direktiven och en sannolik profil för framtida IKS-sparare behandlar vi inte de skolformer som faller inom det offentliga skolväsendet för barn och ungdom, ej heller särvux och sfi. Definitionsmässigt exkluderas också andra offentligstödda skolformer som folkbildning, fristående skolor, kvalificerad yrkesutbildning (KY) m.fl. Då även sistnämnda utbildningar kan tänkas attrahera IKSsparare kommer de att delvis beröras.
Figur 3:1 Utbildningsmarknaden för vuxna i dagsläget
Kommuner komvux vissa högskolor
Staten högskolan
KY SSV
Styrmedel; Regelverk, statsbidrag, tillsyn
Ideell sektor studieförbund folkhögskolor
Privat sektor privata skolor utb. företag
En kraftig utveckling och omstrukturering av vuxenutbildningsmarknaden har skett inte minst under det senaste decenniet. Bakom ligger flera faktorer såsom ökad medvetenhet om kontinuerligt lärande, särskilda satsningar på kompetenshöjande åtgärder under 1990-talets lågkonjunktur och övergång till beställar/utförarmodell för offentlig utbildning.
Som framgår av tabell 3:1 visar förändringarna utanför den offentliga sektorn upp en stark tillväxt av enskilda företag, inte minst enmans- eller småföretag. Detta indikerar en beredskap att snabbt anpassa sig till en mera flexibel efterfrågan.
Tabell 3:1 Utvecklingen på utbildningsmarknaden utanför den offentliga sektorn 1994-1998
Företagsform 1994 1995 1996 1997 1998 Ändring
94–98ca %
Fysisk pers
608 886 1 438 2 347 2 827 + 465
Bolag*
1 925 2 182 2 530 2 881 3091 + 160
Ekon förening 27 45 59 75 104 + 385 Ideell fören. m.m.
1 161 1 158 1 156 1 159 1 107 - 5
Stiftelse 127 138 146 162 188 + 148 Annan jur. form 8 8 9 8 7 - 11 Totalt antal företag 3 859 4 427 5 338 6 632 7 324 + 190 Totalt antal anställda 27 235 29 816 30 706 30 611 31 208 + 115
Källa: SCB Centrala företags- och arbetsställeregistret * Enkla bolag, HB, AB
Inom den reguljära utbildningen, liksom i folkhögskolan, har verksamheten mätt i antalet registrerade deltagare nästan fördubblats under 1990-talet som framgår av tabell 3:2.
Tabell 3:2 Utvecklingen av antal registrerade deltagare i reguljär utbildning och folkhögskolor 1990-1998
Utbildningsform 1990/91 1995/96 1997/98
Högskolan
173 381
256 379
301 090
Komvux
125 207
155 901
237 510
Folkhögskolor
15 713
37 148
29 341
Perioden 1984 till 1997 ökade antalet anställda i högskolan med ca 20 procent – den största ökningen vid mitten av 1990-talet. År 1992 fanns nära 20 000 anställda i högskolans grundutbildning, år 1997 ca 23 800. Komvux kursutbud steg inom den gymnasiala delen från ca 10 000 år 1992 till ca 40 000 år 1997 medan det var mera konstant vad avser grundläggande utbildning och påbyggnadsutbildning. Antalet anställda i komvux ökade samtidigt från ca 6 700 till ca 8 300. Den jämförelsevis kraftigare ökningen i komvux torde kunna tillskrivas den särskilda satsningen på kunskapslyftet. (Källa: SCB, Utbildningsstatistisk årsbok.)
3.2 Kommunal vuxenutbildning
Komvux
Den kommunala vuxenutbildningen (komvux) består av grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning. Verksamheten regleras av skollagen (1985:1100), förordningen om kommunal vuxenutbildning (1992:403) samt läroplanen för det frivilliga skolväsendet (LPF94).
Grundläggande vuxenutbildning syftar till att ge vuxna sådana kunskaper och färdigheter som de behöver för att delta i samhälls- och arbetsliv och att möjliggöra fortsatta studier. Den motsvarar den nioåriga obligatoriska grundskolan. Kommunen är skyldig att anordna utbildningen för de innevånare som är berättigade därtill.
Gymnasial vuxenutbildning skall ge vuxna kunskaper motsvarande dem ungdomar får i gymnasiet. Kursplaner, kunskapsmål, betygspoäng och betygskriterier är gemensamma med gymnasie-
skolan. Till skillnad mot ungdomsskolan är innehållet inte bundet till nationella program utan består av ett utbud av kurser.
Påbyggnadsutbildning syftar till att ge vuxna en utbildning som leder fram till en ny nivå inom deras yrke eller till ett nytt yrke.
Påbyggnadsutbildning finns dels som riksrekryterande dels med lokal anknytning. Bland de förstnämnda finns utbildningar med nationella kursplaner inom områdena elinstallation, ambulanssjukvård, persontransporter med buss, teknikerutbildning och trafiklärare. Flest deltagarna finns inom områdena datakunskap, företagsekonomi, hotell, turism och reseservice.
Kommunen skall erbjuda gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning och därvid sträva efter att den omfattar efterfrågan och behov. Landstingen får anordna gymnasial utbildning inom områdena naturbruk och omvårdnad samt – efter överenskommelse med en kommun – även inom andra områden.
Behöriga är i första hand kommuninnevånare fr.o.m. det år de fyller 20 och som saknar/uppfyller vissa kunskapskrav. Vid antagning skall enligt förordningen om kommunal vuxenutbildning särskilt beaktas om en sökande har kort utbildning, behöver utbildningen för planerad eller pågående yrkesverksamhet eller står inför yrkesval, behöver utbildningen för att komplettera ett reducerat program från gymnasieskolan eller för annan behörighetskomplettering eller skall fullfölja studier som den sökande har påbörjat enligt en upprättad studieplan.
Komvuxutbildning skall vara gratis för eleverna med undantag för kostnader för utbildningsmateriel, ansökan och prov. Särskild studiefinansiering sker genom studiemedel enligt studiestödsförordningen (1973:418) resp. de särskilda studiestöden för vuxna, SVUX och SVUXA. Arbetslösa mellan 25-55 år kan under ett år få särskilt utbildningsbidrag (UBS). UBS motsvarar beloppsmässigt akassa.
För dem som inte uppbär statligt studiestöd finns utbildningsbidrag för arbetshandikappade och utomnordiska invandrare och socialbidrag. I vissa fall kan a-kasseersättning beviljas. Omkring 45 procent av eleverna i kommunal vuxenutbildning – inklusive kunskapslyftet – finansierade år 1999 sina studier utanför det offentliga studiestödet.
Statens skolor för vuxna
Statens skolor för vuxna (SSV) finns i Härnösand och Norrköping. Verksamheten regleras genom lagen (1991:1108) respektive förordningen (1992:601) om statens skolor för vuxna. SSV kompletterar den kommunala vuxenutbildningen och har samma programmål, kursplaner etc. Studierna bygger till stor del på självstudier i form av IT-stödd distansundervisning.
Deltagare rekryteras från hela landet via en central antagningsnämnd. Urvalsreglerna är i princip desamma som för komvux.
Liksom i komvux är utbildningen avgiftsfri för eleverna med undantag för vissa avgifter i samband med ansökning och prov. Studiefinansiering kan ske med studiemedel och särskilt vuxenstudiestöd.
Kunskapslyftet
Kunskapslyftet är en särskild, statlig satsning på gymnasial vuxenutbildning med rötter i 1990-talets sysselsättningskris. Den pågår t.o.m. våren år 2002. Kunskapslyftet regleras särskilt genom förordningen (1998:276) om statligt stöd till särskilda satsningar på utbildning av vuxna.
Utbildningen inom kunskapslyftet utgörs av allmänna kurser, orienteringskurser samt yrkeskurser. De allmänna kurserna motsvarar gymnasienivåns kärnämnen och gemensamma ämnen på de naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga programmen. Orienteringskurserna kan vara både allmänna och inriktade mot ett särskilt yrkesområde. De kan omfatta studieteknik, studieintroduktion, praktik m.m. Yrkeskurserna utgör definitionsmässigt en restprodukt. Data och omvårdnadsutbildningar dominerar.
Kunskapslyftet riktas till personer som helt eller delvis saknar treårig gymnasiekompetens. Företräde har den som är arbetslös eller enligt överenskommelse med sin arbetsgivare ersätts av en långtidsarbetslös eller som eljest är uppsagd och hotas av arbetslöshet.
Utbildningen är kostnadsfri för eleverna. Studiefinansieringen ordnas som i komvux.
Finansiering av ordinarie verksamhet
Statliga medel till kunskapslyftet fördelas enligt en modell med specialdestinerade bidrag baserade på schabloner och volymer. För övrig finansiering av komvux svarar kommunerna själva. SSV:s verksamhet finansieras av ett särskilt anslag samt intäkter från uppdragsverksamheten.
Uppdragsutbildning
I vissa fall är det möjligt för kommuner, landstingskommuner och SSV att vid sidan av ordinarie verksamhet2 anordna uppdragsutbildning. Reglerna för detta finns i lagen (1991:1109) om uppdragsutbildning i vissa fall, förordningen (1992:395) om uppdragsutbildning inom det offentliga skolväsendet respektive förordningen (1986:64) om uppdragsutbildning vid statens skolor för vuxna.
Reglerna innehåller kort följande huvudvillkor:
- ersättning får utgå från annan uppdragsgivare än enskild för vars räkning utbildning anordnas för personer som uppdragsgivaren utser,
- utbildningen skall motsvara den art och nivå som övrigt får bedrivas dock ej ett helt nationellt program i gymnasieskolan,
- uppdragsutbildningen får inte försämra förutsättningarna för den ordinarie verksamheten och möjligheterna att få sådan utbildning,
- betyg får ges på samma villkor som gäller för ordinarie utbildning vad gäller kursplaner, lärarkompetens och behörighetsvillkor för intagning,
- deltagare i uppdragsutbildning kan undervisas tillsammans med deltagare i ordinarie utbildning (samundervisning) eller i egna grupper (separat uppdragsutbildning).
Kommunernas räkenskapssammandrag (SCB) ger en uppfattning om uppdragsutbildningens omfattning inom komvux. En kraftig nedgång kan iakttas – från 7 procent år 1996 till 3 procent år 1998.
2 ”Ordinarie verksamhet” används i denna studie för sådan reguljär utbildning som inte är uppdragsutbildning. I författningstext används dock reguljär utbildning som motsats till uppdragsutbildning
En förklaring kan vara den kraftsamling på kunskapslyftet som ägt rum.
3.3 Högskolan
Högskolornas ordinarie verksamhet
Högskolesektorn3 består av ett 60-tal universitet och högskolor med statlig, landstingskommunal eller enskild huvudman. Verksamheten delas upp i grundutbildning, forskarutbildning och forskning. Den regleras genom högskolelagen (1992:1434) respektive högskoleförordningen (1993:100). För Sveriges Lantbruksuniversitet gäller särskilda bestämmelser.
I anslutning till högskolorna startade 1975 en yrkesteknisk högskoleutbildning (YTH). Syftet var att möta efterfrågan på högre utbildning från en grupp som dittills haft små möjligheter att söka sig till högskolan, att tillgodose industrins behov av arbetskraft för vissa kvalificerade funktioner och att ge ämnesutbildning för blivande lärare i yrkesteknik i gymnasieskolan. Vägen till examen är kortare än i högskolan i övrigt – 60 poäng.
Behöriga är i princip de som med godkända betyg genomgått ett program inom gymnasieskola, komvux eller motsvarande. Prioriteringen utgår från de sökandes meriter såsom betyg, högskoleprov eller andra särskilda prov, tidigare utbildning och arbetslivserfarenhet eller andra särskilda skäl.
Utbildningen vid högskolorna skall vara gratis för studenterna (högskoleförordningen 10 §). Studiemedel kan utgå.
Finansiering av ordinarie verksamhet
Den statliga finansieringen av högskolan sker via en mål- resultatstyrningsmodell. Resurstilldelningen är beroende av de resultat/prestationer som uppnås. Som prestationer räknas antalet helårsstudenter och de helårsprestationer som dessa uppnår. Uppdragsintäkterna var år 1998 knappt 800 mkr vilket motsvarar ca 5 procent av intäkterna för grundutbildning. Variationerna mellan högskolorna är stora – från 3 till 17 procent.
3 Begreppet högskolan täcker i den här rapporten såväl universitet som högskolor.
Uppdragsutbildning
Även högskolan får bedriva uppdragsutbildning. Regler ges i förordningen (1997:845) om uppdragsutbildning vid universitet och högskolor.
Det materiella innehållet överensstämmer i allt väsentligt med vad som gäller för komvux. Vissa tillägg och preciseringar är dock intagna. Således gäller att:
- Är uppdragsgivaren en statlig eller kommunal myndighet eller ett landsting skall uppdraget avse personalutbildning eller utbildning som behövs av arbetsmarknads- eller biståndspolitiska skäl. I andra fall skall uppdraget avse personalutbildning som är ägnad att få betydelse för deltagarnas arbete åt uppdragsgivaren.
- Är uppdragsgivaren ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet får uppdragsutbildning ske om regeringen medger.
- Vid uppdragsutbildning tillämpas avgiftsförordningen
(1992:191). Högskolan bestämmer själv avgiften. Full kostnadstäckning skall gälla.
3.4 Vissa angränsande utbildningsformer
Vid sidan av den reguljära utbildning som fokuseras i uppdraget finns andra offentligstödda skolformer som kan attrahera IKS-spararna.
Kvalificerad yrkesutbildning (KY) bedrivs sedan några år på försök. KY regleras i lagen (1996:339) och förordningen (1996:372) om försöksverksamhet med viss kvalificerad yrkesutbildning.
Övergripande mål för utbildningen är att den skall ge sådana fördjupade teoretiska och praktiska kunskaper som krävs för att självständigt och i arbetslag utföra kvalificerade uppgifter i en modernt organiserad produktion av varor och tjänster.
Utbildningarna, f.n. ca 200 stycken fördelade på 124 branschområden, är mellan ett och tre år långa. En tredjedel av utbildningstiden genomförs i form av lärande på en arbetsplats.
Utbildningarna kan anordnas av statliga högskolor, kommuner, landsting och enskilda utbildningsanordnare. De finansieras av statsbidrag som fördelas av Kommittén för kvalificerad yrkesut-
bildning. Deltagarna erhåller studiestöd enligt studiestödsförordningen.
För tillträde till KY krävs normalt att sökanden har fullföljt ett nationellt program i gymnasieskolan eller har motsvarande svensk eller utländsk utbildning eller genom annan verksamhet har förvärvat motsvarande kunskaper.
Regeringens mål är att försöket skall övergå i reguljär verksamhet.
Arbetsmarknadsutbildning är ett arbetsmarknadspolitiskt program. Förordningen (1998:1784) om arbetsmarknadspolitiska aktiviteter styr arbetsmarknadsutbildningen. Plats anvisas av arbetsmarknadsmyndigheten som också finansierar och upphandlar utbildningen. I undantagsfall kan även andra aktörer – en organisation eller t.o.m. en enskild person – upphandla arbetsmarknadsutbildning.
Arbetsmarknadsutbildningen skall vara yrkesinriktad. I vissa fall kan även reguljär utbildning beviljas som arbetsmarknadsutbildning. Deltagarna får aktivitetsstöd på a-kassenivå. Vid reguljär utbildning på grundskole- och gymnasienivå utgår aktivitetsstöd bara till långtidsarbetslösa invandrare och arbetshandikappade utan grundläggande utbildning.
Folkbildningen omfattar folkhögskolor och studieförbund som drivs av olika folkrörelser, organisationer, stödföreningar och landsting. Verksamheterna finansieras helt eller delvis med statliga medel som Folkbildningsrådet fördelar.
Folkbildningen är inte bunden av några centralt fastställda läroplaner. Istället bestäms utbildningens innehåll av respektive skola eller förbund.
Studieförbundens verksamhet sker huvudsakligen i form av studiecirklar där individerna deltar främst på sin fritid. Folkhögskolornas utbud består av allmänna kurser för personer som saknar grundskole- och gymnasieutbildning och är således ett alternativ till komvux. Dessutom ges särskilda kurser, varav en del är yrkesinriktad utbildning på eftergymnasial nivå och högskolenivå. Exempel på sådana utbildningar är de för fritidsledare, dramapedagog och journalist. Folkhögskoleutbildning kan berättiga till studiemedel enligt studiestödsförordningen.
Kompletterande utbildningar som ges vid fristående skolor och som motsvarar de kunskaper och färdigheter gymnasieskolan förmedlar på sina nationella och specialutformade program kan beviljas statsbidrag, vara studiestödsberättigade eller ställas under statlig
tillsyn. Villkoren regleras genom förordningen (1996:1206) om fristående skolor.
Utbildningarna är mycket varierande, i många fall yrkesinriktade – exempelvis flygutbildning. Totalt finns det 152 skolor som bedriver 289 olika kompletterande utbildningar.
3.5 Aktuella reformer av reguljära utbildningar
Riksdagen har beslutat om ett reformerat studiefinansieringssystem fr.o.m. 1 juli år 2001. Även vissa andra ändringar av formerna av reguljär utbildning kan komma att ske innan IKS-systemet träder i kraft.
”Kunskapsbygget”
”Kunskapsbygget” kallar Kunskapslyftskommittén sina förslag till reformerad vuxenutbildning efter kunskapslyftet (SOU 2000:28).
Förslagen innebär i korthet att:
- Rätt till kommunal vuxenutbildning upp till och med gymnasienivå, rätt till hela det gymnasiala utbudet, rätt att få tillgodoräkna tidigare kunskaper och rätt att börja utbildningen inom tre till sex månader.
- Statsbidragsmodellen ändras från nuvarande specialdestinerade schablonbidrag till att ingå i det generella statsbidrags- och kostnadsutjämningssystemet.
- Studiestödssystemet kompletteras vid studier inom kunskapsbygget med två högre bidragsnivåer – 100 respektive 82 procent.
- Kommunerna skall sörja för en bra infrastruktur för livslångt lärande. Exempel på detta är uppsökande verksamhet, studie- och yrkesvägledning, individuella studieplaner och samarbete mellan utbildningsanordnare, kommunala förvaltningar, näringsliv och arbetsförmedling.
För att knyta ihop de olika delarna i det livslånga lärandet till en sammanhängande strategi föreslås bland annat:
- En förstärkt målstyrning med gemensamma, övergripande mål för all samhällsstödd vuxenutbildning, från grundläggande nivå till högskola.
- En sektorsövergripande beredning för livslångt lärande inom regeringskansliet.
- En ny myndighetsstruktur anpassad till det livslånga lärandet.
Sammanhållen gymnasial yrkesutbildning
En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet har berett frågan om en samlad eftergymnasial yrkesutbildning grundad på försöksverksamheten med viss kvalificerad yrkesutbildning. Den nya utbildningsformen berör förutom KY på sikt även påbyggnadsutbildning, YTH, samt yrkesutbildningar vid kompletterande fristående skolor och i folkbildningen. Förslagen i Ds 2000:33 innebär att:
- Den eftergymnasiala yrkesutbildningen skall vara en egen utbildningsform som regleras i särskild lag och förordning.
- Den skall bygga på kunskaper från gymnasieskolans nationella eller specialutformade program eller motsvarande.
- Utbildningsanordnarens rättsliga ställning skall inte utgöra något hinder för att vara anordnare av en eftergymnasial utbildning.
- Företrädare för arbetslivet skall ingå i varje utbildnings ledningsgrupp och där utgöra en majoritet.
- För tillträde till eftergymnasial yrkesutbildning skall gälla att sökanden uppfyller kraven för grundläggande behörighet till högskolan eller har förvärvat motsvarande kunskaper.
- Det skall finnas nationellt giltiga bestämmelser om hur urval av behöriga sökande skall ske.
- Det skall finnas möjligheter att tillgodoräkna eftergymnasial yrkesutbildning vid övergång till studier i högskolan och tvärtom. Tillgodoräknandet skall avgöras av mottagande institution.
- Normal utbildningstid skall motsvara två års heltidsstudier.
- Utbildningsutbudet skall huvudsakligen styras av bedömningar om den framtida efterfrågan i arbetslivet.
- En särskild examen för eftergymnasial yrkesutbildning skall inrättas och ett standardiserat betygssystem införas.
- Nationella kvalitetskriterier skall fastställas. Högskoleverket skall svara för tillsyn, kvalitetsgranskning och utvärdering.
- Resursfördelning skall ske genom eget anslag eller anslagsposter.
- Det skall finnas en systematik för omprövning av medgivanden om anordnande av eftergymnasial yrkesutbildning.
- Utbildning skall kunna ges på heltid, deltid, i form av distansutbildning och inte enbart terminsbundet.
- Rättssäkerhet och inflytande för studerande i eftergymnasial yrkesutbildning skall garanteras genom författning.
- Delar av eftergymnasial yrkesutbildning och eventuellt tillhörande fristående kurser skall på samma sätt som högskoleutbildning kunna upphandlas som arbetsmarknadsutbildning.
Ett reformerat studiestödssystem
De nuvarande studiestödssystemen för olika former av vuxenutbildning uppvisar ett stort och för den enskilde delvis svårförståeligt spann mellan högsta och lägsta ersättning och villkor i övrigt.
Statsmakterna har nyligen beslutat införa ett reformerat studiestödssystem (prop. 1999/2000:10, UbU7, rskr 46). Systemet innebär att de nuvarande studiestödsformerna ersätts av ett nytt, samordnat studiestödssystem fr.o.m. den 1 juli år 2001. Studiemedel enligt det nya systemet får lämnas högst till det kalenderår då den studerande fyller 50 år och för studier på minst halvtid. Viss nedtrappning sker från 41 års ålder. På samma sätt som nu beslutar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer vid vilka läroanstalter eller utbildningar stödet skall gälla. (Jfr bilagor till studiestödsförordningen). UBS skall omprövas i anslutning till ställningstagandena till kunskapsbygget.
Beloppsmässigt ger det reformerade studiestödet lika mycket som de nuvarande studiemedlen, dvs. i dagsläget 7 098 kronor i månaden. Den generella bidragsnivån höjs från 28 till 34,4 procent. Vissa studerande, 25 år eller äldre, kan få högre bidrag, 82 procent. Fribeloppen för prövning mot inkomst höjs medan återbetalningsreglerna skärps.
3.6 Sammanfattande utgångspunkter för regeländringar
Som framgått av dessa två inledande kapitel är det svårt att med den tid och det underlag vi haft att tillgå skapa en mera exakt bild av framtida efterfrågan på vuxenutbildning. IKS-utredningen har
parallellt med uppdraget till Statskontoret beställt en studie om utvecklingstendenserna på utbildningsområdet. Vi skall inte här föregå resultatet av den studien. Men för att kunna ringa in var den reguljära utbildningen kan komma att möta hinder och begränsningar för att tillgodose efterfrågan från IKS-spararna och hur dessa hinder ska kunna tacklas har vi ställt upp ett antal övergripande utgångspunkter. De bygger på vad vi ovan kommit fram till om den framtida efterfrågan, IKS-spararnas möjligheter, infrastrukturen hos det reguljära utbildningsväsendet m.m.
Finansiering
1. IKS-sparandet kan komma att medföra ca 15 procent volymökning i den reguljära utbildningen när systemet om ca 10 år är fullt utbyggt. Med utgångspunkt från att inga anslagsökningar kan påräknas måste resurser tillföras genom nya finansieringskällor och/eller omprioriteringar.
2. Om en IKS-sparare betalar hela kursavgiften kommer ett genomsnittligt kontouttag att högst täcka kostnaden för ett års studier i allmänna ämnen på komvux alternativt en billigare högskoleutbildning. Detta förhållande samt starka kompensatoriska skäl (se även p. 4) talar för att utgångspunkten bör vara att den gratisprincip som nu gäller för ordinarie verksamhet (jfr fotnot 2 ovan) inom komvux respektive högskola bör behållas.
3. Om en IKS-sparare använder pengarna till sin försörjning kan de ge ett väsentligt tillskott till det statliga studiestödet om sådant kan utgå. Det kan undanröja den tvekan som en del i dag känner för att börja en mera omfattande utbildning. Studiestödssystemets tids- och åldersgränser kan dock skapa tröskeleffekter som motverkar detta. Utgångspunkten bör här vara att så långt statsfinanserna medger åstadkomma en harmonisering mellan systemen för vuxenstudiestöd respektive IKS.
Antagning, behörighet, urval etc.
Villkoren för antagning till reguljär utbildning avser dels ”kompensatoriska krav”, dvs. utbildningen öppnas för dem som har största behoven, dels krav på olika slags förkunskap eller erfarenhet.
4. De kompensatoriska kraven kan ses som ett uttryck för samhällets utbildningspolitik och omfattningen av det offentliga åtagandet. Utgångspunkt bör vara att någon ändring av de kompensatoriska villkoren till följd av att ett IKS-system införs inte bör ske. Det skall inte gå att köpa sig förbi eventuella köer i den reguljära utbildningen.
5. De formella kompetenskraven måste ställas mot att IKS-spararna kommer att ha vitt skilda utbildningsbakgrunder och yrkeserfarenheter. Den tid de kan avsätta för utbildning är begränsad med hänsyn till deras ordinarie arbete och tillgängliga sparmedel. Det kan stöta på svårigheter att med nuvarande krav för tillträde till främst eftergymnasial- och högskoleutbildning få tillträde till önskad utbildning i ordinarie former. Utgångspunkten beträffande kompetenskraven bör vara att ingen skall behöva använda sina IKS-pengar för att av formella skäl läsa in kunskaper som man redan besitter. IKS-systemet ställer därmed ökade krav på att synliggöra reella kunskaper.
Utbildningens inriktning, form och förläggning
6. IKS-spararna kommer att kräva avkastning på sina pengar.
Arbetsmarknadsinriktad, eftergymnasial utbildning, nära kopplad till arbetslivets villkor, kommer troligen att efterfrågas i allt större utsträckning. Det har emellertid inte framkommit några klara trender om förskjutningar mellan arbetsmarknadsinriktade utbildningar samt allmänna och orienterande utbildningar.
Samma gäller mellan kommunal vuxenutbildning och högskoleutbildning. En försiktig utgångspunkt kan därför vara att efterfrågan fördelas som i dagsläget.
7. Utbildning kommer att efterfrågas i otraditionella former, dvs. kortare kurser med individuella upplägg. Likaså ökar troligen IKS-sparandet antalet individer som vill studera på deltid, under lågsäsong i arbetslivet respektive på fritid under kvällar och helger. Dagens vuxenutbildning är i stor utsträckning kompensatorisk och utbudsstyrd. De studerande erbjuds kurser i form av färdiga moduler. Dessa tillhandahålls på viss tid, i bestämda lokaler. Vad gäller den kommunala vuxenutbildningen är anordnaren ofta den egna kommunens skolväsende.
Med utgångspunkten att det reguljära utbildningsväsendet skall kunna verka på samma villkor som andra aktörer på utbildningsmarknaden måste det kunna ställa upp på en sådan flexibilitet. Möjligheterna till uppdragsutbildning kan behöva utvecklas och ges sådana former att konkurrensen till andra aktörer inte snedvrids.
Kurs- och timplaner, lärares tjänstgöringsförhållanden etc. kan också påverkas.
Ledighetslagstiftning
8. Utbildning av yrkesverksamma medför ofta behov av och rätt till ledighet samt semesterersättning. Med utgångspunkten att IKS-sparandet innebär ett visst nettotillskott av hel- och deltidsstuderande kan även detta regelverk komma i blickpunkten som en begränsning.
4 Begränsningar och hinder för det reguljära utbildningsväsendet att möta efterfrågan på utbildning
4.1 Inledning
Det här kapitlet behandlar uppdragets kärnfråga nämligen vilka begränsningar och regelhinder upplever avnämare och anordnare av kommunal vuxenutbildning och högskoleutbildning då det gäller yrkesverksamma personers möjligheter att ta del av deras utbud. Kan dessa tuvor tänkas stjälpa det reguljära utbildningsväsendet vad gäller att tillgodose efterfrågan från framtida IKS-sparare? Om så är fallet – vilka regeländringar och andra åtgärder bör vidtas?
Underlaget har samlats in främst genom intervjuer med företrädare för avnämare och utbildningsanordnare samt vissa sakansvariga myndigheter på området.
För att få fram ett relevant underlag har vi så långt möjligt försökt förutsäga den situation som kan komma att råda när ett IKSsystemet blivit etablerat. Bl.a. kommer aktörerna inom komvux och högskolan att i en nära framtid möta vuxenstuderande som, med egna hopsparade IKS-medel på fickan, kommer att ställa krav och förväntningar som delvis skiljer sig från dagens. Hur dessa krav och förväntningar tas om hand blir sannolikt av stor betydelse för det reguljära utbildningsväsendets framgångar som konkurrenter på en framtida utbildningsmarknad. Detta scenario har redovisats i föregående kapitel 2 och 3.
Mot bakgrund av dessa utgångspunkter samt de begränsningar och hinder som de intervjuade sagt sig uppleva går vi det följande närmare in på berörda delar av de aktuella regelverken. Syftet är att komma fram till på vilka punkter bestämmelserna bör ändras för att ge den reguljära utbildningens aktörer förutsättningar att i konkurrens med andra anordnare möta en delvis ny efterfrågan. Ambitionen har inte varit att i detalj utforma de nya bestämmelserna – härtill krävs juridisk expertis – utan mera att få upp problemen på bordet och rekommendera en handlingslinje.
Det första delavsnittet i detta kapitel handlar om finansieringen av ordinarie utbildning i komvux och högskola, med andra ord det offentliga åtagandet. Det andra delavsnittet rör individens möjlig-
heter att köpa utbildning – en fråga av gemensamt intresse för såväl avnämare som anordnare. Det tredje delavsnittet avser möjligheterna för IKS-sparare att kunna använda sitt sparande som ett komplement till samhällets generella studiestöd – en central avnämarfråga. Redan nu skall sägas att finansieringsfrågorna kommit att framstå som det mest strategiska området för åtgärder.
Vidare är frågor om behörighet/villkor för tillträde till studier i reguljär utbildning av central betydelse för vuxna studerande liksom även möjligheterna att få tillgång till en utbildning i önskad inriktning och form.
Vi har också fått anledning att granska gällande lagstiftning vad avser ledighet för studier och vissa förmåner vid semester.
Varje delavsnitt nedan inleds med några allmänna kommentarer. Därefter går vi igenom gällande regler på de punkter som utkristalliserats och sammanfattar de begränsningar och hinder som avnämare och anordnare upplever. Avslutningsvis redovisas Statskontorets överväganden, slutsatser och förslag om förändringar eller andra åtgärder på respektive område.
4.2 Finansiering av ordinarie utbildning
4.2.1 Allmänt
Huvuddelen av den reguljära utbildningen finansieras med anslag. I den utsträckning staten vill stötta IKS-spararnas krav på reguljär ordinarie utbildning bör detta stimuleras via de ekonomiska styrmedel som statsbudgeten erbjuder. På den här punkten har det främst varit mål- och resultatstyrningssystemet för högskolan som kommit i fokus vid intervjuerna med såväl anordnare som avnämare. Våra överväganden och förslag handlar därför främst om detta system.
Frågor om finansiering av uppdragsutbildning inom högskolan och komvux diskuteras i delavsnitt 4.3.
4.2.2 Gällande regler och bestämmelser
Finansiering av högskolans grundutbildning
Systemet för tilldelning av resurser till grundläggande högskoleutbildning innebär att universitet och högskolor inför varje treårsperiod erhåller ett utbildningsuppdrag där mål och ramar anges för verksamheten.
Statsmakternas årliga resursstyrning sker enligt ett prestationsrelaterat system. Det är baserat på de prestationer i form av studenter – omräknade till antal helårsstudenter – samt studieresultat – omräknade till helårsprestationer som uppnås vid respektive lärosäte. Prestationerna ger som intäkt ett visst belopp som fastställs i regleringsbrevet.
Systemet syftar till att främja såväl antalet studerande som att de studerande fullföljer sina studier.
Begreppen helårsstudent och helårsprestation och hithörande beräkningsnormer definieras i förordning (1993:1153) om redovisning av studier m.m. vid universitet och högskolor. I förordningens 4 kap. ”Resultatredovisning m.m.” finns under rubriken ”Grundläggande högskoleutbildning” bland följande bestämmelser:
6 § Utbildningsuppdraget skall återrapporteras och kommenteras. Antalet helårsstudenter och helårsprestationer samt de intäkter som dessa berättigar till skall redovisas enligt bestämmelser i regleringsbrevet (SFS 1995:668).
7 § Med helårsstudenter avses antalet studenter som har påbörjat studier på en kurs multiplicerat med kursens poäng dividerat med 40.
Om kursen sträcker sig över mer än ett budgetår fördelas kursens poängtal först på de aktuella budgetåren.
Om kursen sträcker sig över en period som är högst sex månader ingår i beräkningen samtliga studenter som för första gången registrerats på kursen.
Om kursen sträcker sig över en period som är längre än sex månader ingår i beräkningen samtliga studenter som för första gången registrerats men bara med studier under den första sexmånadersperioden. För varje ytterligare period om sex månader krävs det att studenternas fortsatta deltagande i kursen bekräftas genom fortsättningsregistrering för att deras studier under denna period skall ingå i beräkningen.
De studenter som har avbrutit studierna inom tre veckor efter påbörjad kurs och som under den tiden inte har blivit godkända på något prov skall inte ingå i beräkningen (SFS 1996:1457).
8 § Med helårsprestationer avses antalet godkända poäng på en kurs eller delkurs dividerat med 40.
Ett s.k. takbelopp utgör den högsta samlade ersättningen för helårsstudenter och helårsprestationer som medges för budgetåret. För vissa lärosäten preciseras särskilda åtaganden som också kan medföra särskild ersättning.
Ersättningsbeloppen för helårsstudenter och helårsprestationer fastställs årligen av statsmakterna och anges i regleringsbreven. Beloppen är olika stora för olika utbildningsområden. Inom universiteten och högskolorna klassificeras samtliga kurser på sådana utbildningsområden. Denna klassificering avgör vilken ersättning som erhålls.
I de gemensamma bestämmelserna i högskolans regleringsbrev för år 2000 finns följande återrapporteringskrav som har speciellt intresse för våra fortsatta överväganden:
”3. Varje universitet och högskola skall beakta behovet av fortbildning och vidareutbildning vid fastställande av utbildningsutbud och vid beslut som berör utbildningens tillgänglighet. Tillgängligheten bör vara minst lika stor som föregående år. Graden av tillgänglighet avspeglas i volymen av studiekurser som ges i lägre studietakt än helfart (kvarts- och halvfartskurser), kurser på andra tider än dagtid vardagar (kvälls- och helgkurser), andel individer över en viss ålder (fr.o.m. 25 år), distanskurser och uppdragsutbildning.
Årsredovisningen skall innehålla en redovisning av antal studenter, helårsstudenter och helårsprestationer för sådana kurser. Distansutbildning kan vara såväl kurser utan obligatoriska sammankomster som kurser med sammankomster på lärosätet kompletterat med självständiga studier.
Vidare skall lärosätet i årsredovisningen kommentera graden av tillgänglighet vad avser de i punktens första stycke uppräknade utbildningsformerna m.m. Förändringar i förhållande till föregående år skall särskilt uppmärksammas.”
Finansiering av komvux ordinarie utbildning
Före år 1991 styrde staten kommunernas vuxenutbildning i stor utsträckning via specialdestinerade statsbidrag. De fördelades av Skolöverstyrelsen via länsskolnämnderna till kommunerna. Som administrativa styrmedel fungerade en särskild lag för vuxenutbildning med förordningar, läroplaner samt kurs- och timplaner.
I samband med kommunaliseringen av skolväsendet (från 1991-07-01) gick driftansvaret för skolan, inklusive den kommunala vuxenutbildningen över till kommunerna. För att säkerställa en nationellt likvärdig utbildning fastställde statsmakterna samtidigt nya styrmedel; en tydlig läroplan, lärarutbildning och fortbildning, ett specialdestinerat statsbidragssystem, ett system för utvärdering och uppföljning samt centrala behörighetsregler för lärar- och skoltjänster. Tillsynen skulle utövas av Skolverket som för ändamålet fick en ny organisation.
Det specialdestinerade statsbidraget avskaffades efter ett år. Externa medel tillförs i form av det generella statsbidraget och det kommunala skatteutjämningsbidraget till barnomsorg, skola och vård. Specialdestinerade statsbidrag kvarstår alltjämt som ett ekonomiskt styrmedel för kunskapslyftet.
4.2.3 Av avnämare och anordnare upplevda hinder
Allmänt
Under intervjuerna konstaterades att högskolan måste spela en mer aktiv roll än i dag för att bli en del av det livslånga lärandet. Dagens i högskolelagen (1 kap 2 § p. 1 och 2) angivna huvuduppgifter utbildning och forskning har kompletterats med en skyldighet att samverka med det omgivande samhället och informera om verksamheten (ibland kallat högskolans ”tredje ben”). Denna ”portalparagraf” anses i stort fungera bra.
Från några håll framfördes synpunkten att portalparagrafen nu även bör ange en fjärde huvuduppgift (ett ”fjärde ben”) som skall avse just det livslånga lärandet och som skall ges samma prioritet.
Den nya huvuduppgiften skulle således handla om att högskolan – i nära samverkan med näringslivet – skulle ges i uppdrag att mer systematiskt genomföra utbildningar för yrkesverksamma, utbildningar som i fråga om omfattning, inriktning och förläggning
skulle vara anpassade till de yrkesverksammas villkor för att kunna studera med bibehållen anställning.
Resurstilldelningssystemet för högskolan
Vid intervjuerna kom vi regelmässigt in på de problem som redan idag finns och som är förknippade med att resurstilldelningssystemet för högskolan inte premierar produktion av kortare kurser. Det råder enighet om att dessa problem med stor sannolikhet kommer att förstärkas i framtiden då IKS-systemet medför fler vuxenstuderande med krav på ett flexibelt utbud hos universitet och högskolor av behovsanpassad utbildning för vuxna anställda.
Finansiering av komvux ordinarie utbildning
Inga avnämare eller anordnare har tagit upp frågan om att resurstilldelningssystemet för komvux skulle innebära några hinder och begränsningar för att ta del av respektive producera sådan ordinarie utbildning som kan komma att efterfrågas av IKS-sparare.
Skolverket konstaterar emellertid i en rapport (Med vuxenutbildning i fokus, 2000-08-29, dnr 2000:2528) att vuxenutbildningen i kommunerna i dag har betydande brister. Enligt verket beror det bl.a. på att den tidigare styrningen med specialdestinerade statsbidrag upphört och att skollagen inte är ett tillräckligt styrmedel.
Skolverket pekar bl.a. på brister när det gäller kommunernas skyldighet att erbjuda grundläggande vuxenutbildning, en skyldighet som Kunskapslyftskommittén nu föreslagit skall utvidgas till alla vuxna som saknar treårig gymnasiekompetens.
4.2.4 Överväganden, slutsatser och förslag om förändring
Resurstilldelningssystemet för högskolan
Cirka hälften av ersättningen för grundutbildningen knyter an till helårsprestationer. Det är därför av stort intresse för respektive lärosäte att studenterna följer sina kurser på heltid. Eftersom definitionen på helårsprestationer är avklarade poäng kommer studerande som läser på högskolan för att utveckla sin kompetens men utan avsikt att tentera enligt dagens system att innebära ett reellt
resursbortfall för berörda lärosäten. Det finns erfarenheter som tyder på att vissa högskolor redan prioriterat bort ett flexibelt utbud, exempelvis halvfartskurser på kvällstid eller sommarkurser, då det gett en alltför låg resurstilldelning i förhållande till lärosätets kostnader.
Mot bakgrund av att efterfrågan från bl.a. IKS-sparare kan komma att gälla just korta kurser med individuella upplägg, spridda över längre tider och med en lägre tentamensbenägenhet, anser vi att högskolans resursfördelningssystem bör kompletteras med ett tydligare ekonomiskt incitament att producera ett mer flexibelt kursutbud än vad som idag är fallet.
En särskild utredare har nyligen slutfört en utvärdering av högskolans styrning. En utgångspunkt var att det nuvarande mål- och resultatstyrningssystemet för grundutbildningen i sina grunddrag skall ligga fast. Utredaren föreslår i sitt betänkande (Högskolans styrning, SOU 2000:82) att nya utbildningspolitiska mål för fort- och vidareutbildning och för ökad tillgänglighet i form av distanskurser och deltidskurser kan uttryckas i form av minsta antal helårsprestationer för berörd kategori och lärosäte. Samma ”prislappar” bör gälla som för annan utbildning. Utredaren ser således studieprestationen som en viktig komponent i resursstyrningssystemet och vill behålla kraven på visade studieresultat.
Mot bakgrund av att en ökad tillströmning av IKS-sparare kan väntas till den ordinarie utbildningen bör resurstilldelningssystemet enligt vår mening kompletteras med ett mål/prestationsmått med sikte på fort- och vidareutbildning för vuxna i otraditionella former. Eftersom tentamensbenägenheten hos dessa framtida kunder också kan vara lägre är vi tveksamma till om resurstilldelningen kan relateras till studieprestation på samma sätt som för övriga studenter. Ett alternativ kan vara att utveckla ett nytt mål/prestationsmått ur det återrapporteringskrav som enligt regleringsbrevet (se ovan) skall återspegla hur tillgängliga högskolorna är vad gäller att tillgodose behovet av fort- och vidareutbildning i mer otraditionella former. Hur en sådan modell närmare skall utformas måste utredas ytterligare.
Vi vill även lansera tanken att nyckeln till ett flexiblare resursstyrningssystem delvis kan ligga hos de enskilda lärosätena. Dessa kan sannolikt själva, genom en annan planering och organisation av kortare kurser och genom att sätta in kurserna i ett större sammanhang – t.ex. i någon form av modulsystem inom ramen för gällande system – medverka till att de ekonomiska incitamenten för att
arrangera kortare kurser skulle kunna underlättas. Vi har emellertid inte möjlighet att här närmare utveckla denna tanke.
Vad gäller propåerna om att i högskolelagens 2 § tillföra en bestämmelse innebärande en särskild skyldighet att genomföra utbildning för yrkesverksamma vill vi först konstatera att det i lagens 7 § redan finns en regel att ”i grundläggande högskoleutbildning ingår även fortbildning och vidareutbildning”. Sådan utbildning torde som regel rikta sig till just yrkesverksamma. Med hänsyn till att nya kategorier av studerande väntas tillkomma genom det livslånga lärandet och IKS, personer som kanske i ännu högre grad än hittills önskar en individuellt upplagd utbildning i kombination med ett ordinarie arbete, kan det övervägas att tydliggöra högskolans utbildningsuppgift genom att lyfta bestämmelsen om fort- och vidareutbildning av yrkesverksamma från 7 § till 2 § i högskolelagen.
Det kan här erinras om att regeringen i årets budgetproposition (prop. 2000/01:1) angående högskolans roll i det livslånga lärandet anser ”det viktigt att universitet och högskolor ökar sin beredskap för det livslånga lärandet och utvecklar flexibla studieformer såsom t.ex. distansutbildning för att göra det möjligt för enskilda individer att i ökad utsträckning utveckla sin kompetens inom högskolans ram. Personer som på detta sätt kommer i kontakt med högskolan kan också på egen hand återvända för att komplettera sin utbildning.”
Finansiering av komvux ordinarie utbildning
Intervjuerna har inte gett underlag för att föreslå en ändring av de nuvarande reglerna för att fördela statsbidrag till den kommunala vuxenutbildningen mot bakgrund av ett IKS-system. De brister vad gäller statens administrativa och ekonomiska styrmedel samt tillsyn som kan förekomma bör åtgärdas i ett bredare sammanhang.
4.3 Finansiering av uppdragsutbildning
4.3.1 Allmänt
Ett finansieringskälla vid sidan av anslag är möjligheterna till uppdragsutbildning. Vi kommer här främst att uppehålla oss vid att dagens bestämmelser hindrar en enskild att köpa uppdragsutbild-
ning inom komvux respektive högskolan. I sammanhanget behandlar vi inte den uppdragsutbildning som redan i dag kan upphandlas av företag och statliga och kommunala myndigheter för verksamhetsrelaterad kompetensutveckling eller arbetsmarknadsutbildning.
4.3.2 Gällande regler och bestämmelser
Komvux
Bestämmelserna om kommuners, landstingskommuners och SSV:s möjligheter att i vissa fall anordna uppdragsutbildning, vid sidan av ordinarie verksamhet, finns främst i följande regelverk:
- Lag (1991:1109) om uppdragsutbildning i vissa fall.
- Förordning (1992:395) om uppdragsutbildning inom det offentliga skolväsendet.
- Förordning (1986:64) om uppdragsutbildning vid statens skolor för vuxna.
Av regelverken framgår ett antal huvudvillkor.
Ett för vår fortsatta diskussion centralt villkor återfinns i lagens 1 §. Där stadgas följande om kommuners och landstings möjligheter att under vissa förutsättningar bedriva uppdragsutbildning (understrykningar här):
” Med uppdragsutbildning avses i denna lag utbildning som innebär att kommuner och landstingskommuner mot särskild ersättning från annan än enskild för dennes räkning anordnar utbildning av personer som uppdragsgivaren avser.”
Vidare framhålls i regelverken om uppdragsutbildning anordnad av kommuner och landsting att utbildningen skall motsvara den art och nivå som i övrigt får bedrivas, dock ej ett helt nationellt program i gymnasieskolan. Vidare framhålls att uppdragsutbildningen inte får försämra förutsättningarna för den ordinarie verksamheten och möjligheterna att få en sådan utbildning. Betyg får ges på samma villkor som gäller för ordinarie utbildning vad gäller kursplaner, lärarkompetens och behörighetsvillkor för intagning. Deltagare i uppdragsutbildning kan undervisas tillsammans med delta-
gare i ordinarie utbildning (samundervisning) eller i egna grupper (separat uppdragsutbildning).
Högskolan
Även när det gäller universitet och högskolor handlar den här mest uppmärksammade regeln om vem eller vilka som skall tillåtas köpa uppdragsutbildning. Regeln återfinns under delrubriken Statliga universitets och högskolors uppdragsutbildning i förordning (1997:845) om uppdragsutbildning vid universitet och högskolor. Där stadgas i 2 § följande (understrykning här):
”Med uppdragsutbildning avses utbildning som anordnas mot avgift från annan än enskild för personer som uppdragsgivaren utser”
Förordningen innehåller i övrigt i allt väsentligt samma regler som de som gäller för uppdragsutbildning anordnad av kommuner och landsting. Några ytterligare utdrag ur förordningen kan vara på sin plats:
3 § Ett universitet eller en högskola får bedriva uppdragsutbildning som knyter an till sådan grundläggande högskoleutbildning som universitetet eller högskolan har examensrätt för.
---------------
Uppdragsutbildningen får inte bedrivas på sådant sätt eller i sådan omfattning att den får negativ inverkan på den grundläggande högskoleutbildning som universitetet eller högskolan skall bedriva.
4 § Om uppdragsgivaren är en statlig eller en kommunal myndighet eller ett landsting, skall uppdraget avse personalutbildning eller utbildning som behövs av arbetsmarknadsskäl eller av biståndspolitiska skäl. I andra fall skall uppdraget avse personalutbildning som är ägnad att få betydelse för deltagarnas arbete åt uppdragsgivaren.
5 § Högskoleverket får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för tillämpningen av 2-4 §§ i denna förordning.
6 § Vid uppdragsutbildning tillämpas avgiftsförordningen (1992:191), som trädde i kraft den 1 januari 1998. Universitet och högskolor får själva bestämma avgiftens storlek. Avgiften skall beräknas så att full kostnadstäckning uppnås. Uppdragsutbildning skall särredovisas …
När ett universitet eller en högskola anordnar uppdragsutbildning som omfattar mer än 40 studieveckor, skall Högskoleverket underrättas skriftligt om detta.
Bestämmelserna i 7-8 §§ gäller även sådan uppdragsutbildning som bedrivs i anslutning till en kommuns eller ett landstings högskoleutbildning inom vårdområdet.
7 § De som deltar i uppdragsutbildning får ges betyg och examens- eller kursbevis enligt bestämmelserna för grundläggande högskoleutbildning, om samma kvalitetskrav ställs på uppdragsutbildningen som på grundläggande högskoleutbildning. 8 § Den som har gått igenom en sådan uppdragsutbildning som avses i 7 § har rätt att tillgodoräkna sig utbildningen som grundläggande högskoleutbildning.
4.3.3 Av avnämare och anordnare upplevda hinder
Av våra samtal med företrädare för universitet och högskolor har framgått att det redan idag finns olika problem förknippade med uppdragsverksamheten inom denna sektor. Problematiken belyses också bland annat i en studie från Växjö universitet, som ingår som bilaga 2 till betänkandet En effektivare arbetsmarknadsutbildning (Ds 2000:38).
Inom högskolevärlden finns det problem förknippade med kravet på att högskolornas uppdragsutbildning redan från början skall täcka sina egna kostnader utan att belasta den anslagsfinansierade grundutbildningen.
Detta har initialt lett till svårigheter att frigöra eller tillskapa de lärarresurser som behövs för att stimulera en expansion på området. Samtidigt förutsätter en ökad uppdragsutbildning när den väl kommit igång att man har fler lärartjänster än vad som krävs för den ordinarie utbildningen.
Den initiala resursbristen förefaller också ha inneburit att högskolorna haft svårt att skapa tillräckliga resurser för administration
och marknadsföring av uppdragsutbildningen. Detta har bland annat medfört svårigheter när det gäller att tillräckligt snabbt svara på dagens ibland tämligen omfattande offertförfrågningar från företag och myndigheter.
Såväl bland anordnare som avnämare är den dominerande uppfattningen att aktuella författningar måste öppnas för enskildas köp av uppdragsutbildning. Först då kan IKS-sparare på egen hand investera i köp av uppdragsutbildning inom högskola och komvux. Att inte öppna dessa möjligheter skulle, framhåller man, medföra att enskilda anställda i fråga om uppdragsutbildning enbart skulle vara hänvisade till arbetsgivarens upphandling av utbildning kopplad till den verksamhetsrelaterade kompetensutvecklingen respektive arbetsmarknadsmyndigheternas upphandling av arbetsmarknadsutbildning.
Inte alla är dock odelat för en sådan förändring av bestämmelserna. Det höjs vissa varnande röster för att detta kan medföra en situation där den ordinarie utbildningen resurs- och kvalitetsmässigt riskerar att komma på undantag i förhållande till uppdragsutbildningen. Risken finns också, menar man, att enskilda studerande får fritt fram att ”köpa sig förbi köer”.
4.3.4 Överväganden, slutsatser och förslag om förändring
Mot bakgrund av dagens regelverk för uppdragsutbildning inom komvux och högskolor och resultaten av våra intervjuer har vi således haft anledning att överväga vilka följder ett behållande respektive borttagande av dagens hinder för enskilds köp av uppdragsutbildning skulle innebära.
Mycket synes tala för att aktuella författningar bör ändras så att de även tillåter att enskilda studerande kan köpa uppdragsutbildning.
En sådan åtgärd kan sägas vara en förutsättning för att IKS-spararna enligt IKS-utredningens intentioner skall kunna använda sina sparmedel till att upphandla kurser/utbildningar helt enligt egna önskemål. Utbildning som nu kan upphandlas via arbetsgivare eller annan organisation får antas väga in dennes intressen. Är IKS-spararen arbetslös blir ju också möjligheterna att komma åt en uppdragsutbildning begränsade.
Samtidigt finns det skäl som talar emot en sådan ändring eller i varje fall talar för att den företas med varsamhet och kompletterande åtgärder.
Den nuvarande ordningen innebär bl.a. att grundläggande utbildning skall vara en avgiftsfri rätt. Enskilda individer skall inte med pengarnas makt kunna tränga sig före i en utbildningskö.
Att, med den utveckling som kan förutses på vuxenutbildningsområdet, även fortsättningsvis hindra enskilda att köpa sig en utbildning, känns verklighetsfrämmande i en miljö med livslångt lärande som nationell strategi, en miljö som i framtiden på avnämarsidan kommer att präglas av bland annat ett betydande tillskott av studiemotiverade, målinriktade IKS-sparare. Dessa och andra vuxenstuderande kommer att ha välmotiverade krav på hög tillgänglighet hos det reguljära utbildningsväsendet, i fråga om såväl ordinarie utbildning som uppdragsutbildning.
Vi vill stryka under att det är viktigt att ändringarna görs så att eventuella risker för orättvisor mellan individer samt resurskonkurrens mellan uppdragsbildning och ordinarie utbildning kan bäras av. Likaså måste all försäljning av reguljär utbildning ske på ett konkurrensneutralt sätt i förhållande till övriga aktörer på utbildningsmarknaden.
Enligt vår mening bör dessa villkor kunna uppfyllas bl.a. genom att skapa en tydlig boskillnad i fråga om organisation och ekonomisk styrning. Bolagisering, där det allmänna har majoritet och insyn, tydliga uppdrag i regleringsbrev beträffande den ordinarie utbildningen, samt en fungerande tillsyn vad gäller det offentliga åtagandet är exempel på lämpliga styrmedel. Det kan vidare prövas att i författning/bolagsordning behålla nuvarande restriktioner att uppdragsutbildningens innehåll skall anknyta till den ordinarie utbildningen och att den inte får leda till några nackdelar för densamma. Det kan också ifrågasättas om hela reguljära utbildningar skall kunna säljas.4 Även med en sådan restriktion bör det dock vara möjligt att, om reciprocitet föreligger, ta betalt av utländska medborgare.
Reglerna om uppdragsutbildning för det reguljära utbildningsväsendet är nu spridda i fyra/fem olika författningar. I regelförenklingssyfte bör de kunna samlas i en lag eller förordning.
4 Jfr. 2 § i lagen 1991:1109 om uppdragsutbildning i vissa fall. Uppdragsutbildning får inte motsvara ett helt nationellt program i gymnasieskolan.
4.4 Försörjning
4.4.1 Allmänt
Vuxenstuderande som i framtiden vill använda sitt IKS-sparande kommer sannolikt att i betydande utsträckning använda pengarna som komplettering till det generella statliga studiestödet. Det förutsätter att regelverk och hanteringspraxis för detta stöd är tillräckligt flexibelt och så långt möjligt harmoniserat med IKS-systemet. Då statsmakterna beslutat om ett reformerat studiestödssystem fr.o.m. den 1 juli år 2001 utgår vår framställning från den nya studiestödslagen (1999:1395) respektive studiestödsförordningen (2000:655). Andra studiefinansieringar såsom aktivitetsstöd och särskilt utbildningsbidrag (UBS) behandlas inte här.
4.4.2 Regler och bestämmelser från den 1 juli år 2001
Det nya systemet är ett enhetligt finansieringssystem med lika stort totalbelopp för alla studerande oavsett studienivå. Det finns inte längre någon koppling till reglerna om dagpenning i arbetslöshetsförsäkringen. I stället är ersättningsnivåerna kopplade till basbeloppen. Detta väntas förenkla regelverk och administration. Det nya systemet är utformat för olika studieformer och för individer med olika ekonomiska förutsättningar.
Övergången till det nya samordnande studiestödssystemet medför att nuvarande system för studiemedel, särskilt vuxenstudiestöd (SVUX) och särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa (SVUXA) försvinner. Det särskilda utbildningsbidraget (UBS) finns kvar så länge kunskapslyftet pågår.
Det reformerade studiestödssystemet innebär på flera punkter förbättringar för vuxenstuderande. Samtidigt skärps återbetalningskraven för att gardera samhällets ekonomi.
Åldersgränser
Studiebidragsåldern höjs i förhållande till dagens system från 45 till 50 år.
Studiebidrag får lämnas t.o.m. det kalenderår då den studerande fyller 50 år. Rätten till studielån skall successivt begränsas från och
med 41 års ålder utifrån utgångspunkten att lånen skall hinna betalas tillbaka.
Innebörden av denna begränsning är att det maximala antalet veckor /terminer/ för rätt till studielån successivt mellan 41 och 50 års ålder från maximalt 220 veckor (11 terminer) till 40 veckor (två terminer). Den som är 50 år skall alltså kunna låna pengar till högst ett års studier.
Beloppsgränser m.m.
Det reformerade studiestödssystemet är upplagt på samma sätt som det nuvarande med en lånedel och en bidragsdel. Totalbeloppet ligger på samma nivå som tidigare – ca 7 100 kronor per månad i 1999 års prisläge. Den generella bidragsnivån höjs från nuvarande 27,8 procent till 34,5 procent av totalbeloppet. En förhöjd bidragsnivå på 82 procent införs samtidigt främst för personer som skall studera på grundskole- eller gymnasienivå.
Det är möjligt att ta tilläggslån om maximalt 1 600 kr per månad för studerande som är 25 år eller äldre. Med tilläggslån uppgår totalbeloppet till cirka 8 700 kr, vilket ungefär motsvarar den högsta ersättningen efter skatt i arbetslöshetsförsäkringen.
Minsta sammanhängande studietid
För rätt till studiestöd förutsätter det nya systemet en sammanhängande studietid om minst tre veckor, varvid medlen beräknas för hel vecka som studierna pågår. Det skall vidare vara fråga om studier på minst halvtid. Studiestödsutredningen föreslog att den minsta tiden för studier i Sverige skulle vara fyra veckor.
Den minsta utbildningstiden om tre veckor för rätt till studiemedel är kopplat till kravet på minst tre veckors studietid för att en elev skall registreras som studerande vid högskolan.
Det tidigare korttidstudiestödet har slopats men kan väntas återuppstå i annan ordning.
Deltidsstudier i det nya systemet
Studiemedel får lämnas till deltidsstudier som omfattar minst halvtid. Studiemedel till deltidsstuderande skall knytas till studieomfattning på halvfart eller trekvartsfart.
I regeringspropositionen framhålls på denna punkt det angelägna i att behålla möjligheterna till studiestöd för deltidsstuderande. Därmed, framhålls det, skapas förutsättningar för en anpassning till flexiblare utbildningsformer, exempelvis vid distansstudier som är under utveckling. Inte minst, betonar regeringen, är det viktigt att de förvärvsarbetande kan välja en lägre studietakt än heltid.
I betänkandet Flexibel utbildning på distans (SOU 1998:84) förutsatte Distansutbildningskommittén (DUKOM) att distansstudier till stor del kommer att bedrivas på fritid. Uppgår studierna till minst halvtidsomfattning bör, enligt DUKOM, studiestöd kunna lämnas.
Studiemedel skall i det nya systemet lämnas med hälften av beloppet för heltidsstudier när studiernas omfattning uppgår till minst halvtid men mindre än 75 procent av heltid och med tre fjärdedelar av beloppet för heltidsstudier om studierna omfattar minst 75 procent av heltid, men inte uppgår till heltid. Det innebär för studerande i komvux en oförändrad situation jämfört med nuläget utom att omfattningen 90 procent av heltid mönstrats ut. Beräkning av beloppet skall liksom vid heltidsstudier göras per vecka.
Längsta tid för studiemedel
I det nya reformerade systemet skall studiemedel beviljas under en viss längsta tid uttryckt i antal veckor vid heltidsstudier.
För utbildning på högskolenivå och annan eftergymnasial nivå får studiemedel lämnas under högst 240 veckor (sex år).
För utbildning på gymnasienivå skall studiemedel få lämnas under högst 120 veckor (tre år). Den som redan har en treårig gymnasieutbildning eller motsvarande utbildning skall dock kunna få studiemedel under högst 80 veckor.
För utbildning på grundskolenivå skall den som helt saknar grundskoleutbildning eller motsvarande utbildning kunna få studiemedel för sådana studier under högst 80 veckor. Tiden skall
dock kunna förlängas med högst ytterligare 20 veckor för s.k. grundläggande färdighetsträning.
Fribeloppet
Studiemedelssystemet är inkomstprövat. Den studerande meddelas ett fribelopp som är relaterat till vilken tid och i vilken omfattning han eller hon studerar. Har den studerande en inkomst som överstiger fribeloppet reduceras studiemedlet. Som inkomst räknas inkomst av tjänst, rörelse och kapital. Inkomstprövningen sker per kalenderår.
I det nya studiestödssystemet höjs fribeloppet från 54 000 kr per år till 91 000 kr per år, vid 40 veckors studier. Fribeloppet gäller alla kategorier av studerande.
4.4.3 Av avnämare och anordnare upplevda hinder
Intervjuerna har som sagts fokuserat på det nya regelverk som gäller från 1 juli år 2001. Representanterna för avnämare och anordnare av reguljär utbildning har genomgående haft god kännedom om innebörden av aktuella förändringar.
De problem som väckts gäller främst behovet av en harmonisering mellan det reformerade studiestödssystemet och ett IKS-sparande i fråga om åldersgränser, minsta sammanhängande studietid, möjligheterna till deltidsstudier, längsta tid för studiemedel samt reglerna om fribelopp.
I fråga om åldersgränserna upplever man det genomgående som positivt att åldern för studiebidrag höjs från 45 till 50 år. Däremot ifrågasätts, inte minst från avnämarhåll, att rätten till studielån kommer att begränsas redan från 41 års ålder för att vid 50 år avse maximalt två terminer. Man ifrågasätter om den begränsningen är förenlig med samhällets satsning på det livslånga lärandet.
Även när det gäller minsta studietid för att erhålla det nya studiestödet framförs kritik. Höjningen till tre veckor kommer att ytterligare försvåra för vuxenstuderande inom såväl komvux som högskolan att ta del av korta, i tid och rum flexibla kurser.
Möjligheterna till deltidsstudier har betonats i intervjuerna. Att kräva minst halvtidsstudier anses rimma mycket illa med de vuxen-
studerandes förutsättningar att delta i reguljär utbildning. På avnämarsidan förespråkas deltider ner mot 10-25 procent av heltid.
I frågan om längsta tid för studiemedel har farhågor uttryckts för att det nya systemet inte kommer att vara tillräckligt flexibelt. Till en del tycks synpunkterna här ha bottnat i vissa missförstånd om den totalt möjliga studiemedelsberättigade studietidens längd.
Vad gäller reglerna om fribelopp har den höjda nivån har inte satts ifråga. De som tagit upp problemet förutsätter att IKS-uttag inte skall räknas som sådan inkomst av tjänst som påverkar inkomstprövningen.
4.4.4 Överväganden, slutsatser och förslag om förändring
Mot bakgrund av vår regelgenomgång och de begränsningar och hinder som intervjuerna med avnämare och anordnare gett vid handen har vi i denna studie landat i överväganden och förslag om vissa ändringar av det nya systemet för studiemedel.
Det reformerade studiemedelssystem som träder i kraft nästa sommar möter i många avseenden bättre de framtida vuxenstuderandes situation. Det finns dock skäl att överväga viss ytterligare harmonisering med ett framtida IKS-system. Bakgrunden är de olika krav som framtida vuxenstuderande, däribland IKS-sparare, kommer att ha rätt att ställa på ett flexibelt, situationsanpassat och motivationsfrämjande studiemedelssystem.
Det bör enligt vår mening övervägas att höja åldersgränserna för studiebidrag i det nya systemet ytterligare något, förslagsvis till 55 år. En sådan höjning kan utgöra en viktig stimulans för de något äldre yrkesverksamma att fortsätta sin kompetensutveckling. Ändringen skulle därmed rimma bättre med motiven bakom det livslånga lärandet. Den ansluter också till den övre åldersgräns som IKS-utredaren föreslagit för systemets ”grundplåt”.
På motsvarande sätt anser vi att rätten till studielån bör gälla fram till samma ålder. Nedtrappningen av denna rätt bör därvid inledas vid förslagsvis 45 år, vilket skulle betyda att möjligheterna till studielån, med nedtrappningstakt enligt det nya systemet, skulle finnas t.o.m. 55 års ålder. Om man ser till att människor i allmänhet har en bättre ekonomi i högre åldrar samt det allt mer aktuella behovet av att förlänga den yrkesverksamma tiden framstår en sådan ändring som realistisk utan att därmed samhällets möjligheter att återfå studieskulderna blir sämre.
En viktig fråga är minsta studietid för att erhålla studiemedel och den därtill kopplade frågan om möjligheterna till deltidsstudier i det nya systemet. Vi anser att mycket talar för att korta kraven på minsta möjliga studietid och att tillåta betydligt större flexibilitet i fråga om deltid än halvtid, dvs. det villkor som ligger i det nya systemet.
Eftersom den minsta sammanhängande studietid som beslutats i det nya systemet, tre veckor, av regeringen har motiverats med kraven på minsta studietid för att en elev skall registreras som studerande vid högskolan, kan det vara motiverat att överväga en samordning när det gäller nya nedre tidsgränser för de två systemen.
Vi föreslår att en ny minimigräns om i första hand två veckor övervägs för att senare eventuellt införas samtidigt i båda systemen.
När det gäller fribeloppet anser vi – i likhet med vad IKS-utredningen föreslagit i sitt delbetänkande – det vara befogat att IKSuttag för studier avräknas från den inkomst som påverkar inkomstprövningen.
De ändringar som nu aktualiserats innebär en budgetmässig fördyring främst genom ökade studiebidrag. Vissa positiva samhällsekonomiska konsekvenser kan påräknas genom ökade incitament för främst äldre yrkesverksamma att investera i arbetsmarknadsanknuten utbildning. Vi vill understryka att dessa budgetmässiga respektive samhällsekonomiska konsekvenserna måste belysas närmare.
4.5 Antagning, behörighet, urval etc.
4.5.1 Allmänt
Villkoren för antagning till reguljär utbildning omfattar dels kompensatoriska krav, dvs. reguljär utbildning öppnas för dem med störst behov, dels kompetenskrav i form av krav på olika förkunskaper och erfarenheter. En central del i detta frågekomplex är de i dag alltmer aktuella valideringsfrågorna.
4.5.2 Gällande regler och bestämmelser
Komvux
Kompensatoriska krav
I fråga om grundläggande vuxenutbildning ansvarar enligt skollagen huvudmannen/kommunen för att de kommuninvånare som har rätt till utbildningen och önskar delta i den, får det. Varje kommun skall aktivt verka för att nå dem i kommunen som har rätt till grundläggande vuxenutbildning och för att motivera dem att delta i utbildningen.
Varje kommuninvånare har enligt samma lag rätt att delta i grundläggande vuxenutbildning från och med andra kalenderhalvåret det år han eller hon fyller 20 år, om vederbörande saknar sådana erfarenheter som normalt uppnås i grundskolan och är bosatt i landet. Den som har rätt att delta i grundläggande vuxenutbildning har rätt att delta i sådan undervisning i en annan kommun om utbildningen finns där.
Enligt förordningen om kommunal vuxenutbildning skall en sökande för att vara behörig till gymnasial vuxenutbildning sakna eller ha brister i sådana kunskaper som kursen avser att ge.
I 9 § förordningen (1998:276) om kunskapslyftet finns liknande kompensatoriska bestämmelser och som dessutom ger företräde för arbetslösa.
Kompetenskrav
Kommunerna skall erbjuda gymnasial vuxenutbildning och sträva efter att den erbjudna utbildningen svarar mot efterfrågan och behov. Varje kommun skall informera om möjligheterna till gymnasial vuxenutbildning och verka för att vuxna deltar i sådan utbildning.
Varje kommuninvånare är behörig att delta i gymnasial vuxenutbildning om han eller hon är bosatt i landet och i övrigt uppfyller föreskrivna villkor. Vederbörande är behörig att delta från och med andra kalenderhalvåret det år han eller hon fyller 20 år eller när han eller hon slutfört utbildning på ett nationellt program eller likvärdig utbildning i gymnasieskolan.
Vuxenutbildningsförordningen stadgar, förutom nyssnämnda kompensatoriska krav, att en sökande till gymnasial vuxenutbild-
ning skall ha förutsättningar att följa undervisningen. Motsvarande bestämmelser finns i kunskapslyftsförordningen.
Högskolan
Om antagning och behörighet
Villkoren för antagning till högskolan handlar främst om kompetenskrav. I högskolelagens inledande bestämmelser anges en allmän behörighetsregel med innebörden att den grundläggande högskoleutbildningen väsentligen skall bygga på de kunskaper som eleverna får på nationella program i gymnasieskolan eller motsvarande kunskaper.
I fråga om behörighet konstateras bland annat att högskolorna, så långt det kan ske, med hänsyn till i förordningen angivna kvalitetskrav som studenter skall ta emot de sökande som uppfyller behörighetskraven för studierna. Vanligtvis avgör den högskola som anordnar en utbildning vilka behörighetsvillkor som skall gälla för att bli antagen till utbildningen.
Till sådan grundläggande högskoleutbildning som anordnas av en kommun eller ett landsting skall sökande antas utan avseende på folkbokföringsort.
Högskoleförordningen reglerar också tillträde till grundläggande högskoleutbildning. Redan i de allmänna bestämmelserna finns frågor av betydelse för IKS-sparare och andra vuxenstuderande. Så anges här t.ex. att antagning till grundläggande högskoleutbildning skall avse en kurs eller ett utbildningsprogram.
För att bli antagen till grundläggande högskoleutbildning krävs det att sökanden har grundläggande behörighet och dessutom den särskilda behörighet som kan vara föreskriven. Om det finns skäl får högskolan besluta om undantag från något eller några behörighetsvillkor. Undantag från behörighetsvillkoren skall göras för sökande som genom svensk eller utländsk utbildning, praktisk erfarenhet eller på grund av någon annan omständighet har förutsättningar att tillgodogöra sig den sökta utbildningen utan att uppfylla behörighetsvillkoren.
Grundläggande behörighet skall också den anses ha som fyller 25 år under det kalenderår då utbildningen börjar, har arbetat under sammanlagt minst fyra år före det kalenderår då utbildningen börjar eller på annat sätt har förvärvat motsvarande erfarenhet och har
kunskaper i svenska och engelska som motsvarar ett fullt nationellt program i gymnasieskolan.
Högskolan meddelar närmare föreskrifter om beräkning av arbetslivserfarenhet.
Om urval
I högskolelagen stadgas att urval skall göras bland de sökande om inte alla behöriga sökande till en utbildning kan tas emot. I högskoleförordningen framhålls att vid urval skall hänsyn tas till de sökandes meriter. Därefter räknas följande urvalsgrunder upp: betyg, högskoleprov, andra särskilda prov, tidigare utbildning, arbetslivserfarenhet och särskilda skäl.
4.5.3 Av avnämare och anordnare upplevda hinder
Vi har i betydande omfattning mött närliggande uppfattningar från avnämare och anordnare, myndigheter, företag och organisationer i våra intervjuer när det gäller frågor om antagning, behörighet, urval m.m. till den kommunala vuxenutbildningen respektive till högskolan.
Det har rått enighet om att de inledningsvis nämnda kompensatoriska kraven är uttryck för samhällets utbildningspolitik och för det offentliga åtagandet. Ingen av de intervjuade har förespråkat att IKS-systemet skall medföra någon ändring av dessa villkor.
I anslutning till våra samtal om formella och informella bestämmelser kom frågorna om bedömning och validering av vuxnas kunskap och kompetens in tidigt i resonemangen. Det är uppenbart att dessa frågor har stor prioritet och budskapen är tydliga.
Man anser således genomgående att vuxenstuderande, däribland kommande IKS-sparare, med erfarenhet från både arbetslivet och, ofta, av såväl tidigare fort- och vidareutbildning som av arbetsgivarinitierad, verksamhetsrelaterad kompetensutveckling måste möta erkännande och respekt för på detta sätt redan förvärvad kunskap och kompetens.
Det kan, menar man, inte vara meningen att all den kunskap man på dessa sätt redan förvärvat måste erövras på nytt i någon formell mening, via traditionella, stereotypa formaliserade prov eller tentamina, som en förutsättning för att man vid olika institutioner
inom den reguljära utbildningssektorn skall kunna bygga på och komplettera sin kunskap och kompetens genom individuella insatser.
Frågan om validering och respekt har på detta sätt redan från början ställts på sin spets i våra intervjuer.
4.5.4 Överväganden, slutsatser och förslag om förändring
Villkoren för antagning till reguljär utbildning avser dels kompensatoriska krav, dvs. reguljär utbildning öppnas för dem som har störst behov, dels kompetenskrav i form av krav på olika förkunskaper och erfarenheter.
De kompensatoriska kraven bör ses som ett uttryck för samhällets utbildningspolitik och det offentliga åtagandet. Tillkomsten av ett IKS-system med en mer eller mindre penningstark efterfrågan bör enligt vår mening inte föranleda några ändringar av de kompensatoriska villkoren.
Frågan om bedömning och validering av vuxnas kunskap och kompetens har, som redan framgått, tagits upp och givits hög prioritet under intervjuerna. Det är uppenbart att de formella kompetenskraven i samband med antagning och behörighet på lämpliga sätt i framtiden bättre måste avvägas mot de vuxenstuderandes varierande utbildnings- och yrkesbakgrunder. Anställda vuxenstuderande, t.ex. kommande IKS-sparare, har begränsad tid till utbildning med hänsyn till sitt arbete, sitt sparbelopp och sin försörjningsbörda etc.
Med oförändrade krav på formell behörighet för tillträde till främst eftergymnasial utbildning i allmänhet och till högskoleutbildning kan det komma att innebära påtagliga problem för många i egentlig mening behöriga att få ta del den ordinarie utbildningen inom dessa skolformer.
Utgångspunkten beträffande kompetenskraven måste vara att ingen skall behöva använda sina IKS-pengar för att av formella skäl läsa in kunskaper som man redan besitter. IKS-systemet ställer därför ökade krav på att individernas reella kunskaper kan synliggöras och erkännas.
Problemområdet är inte nytt. För närvarande har Utredningen om validering av vuxnas kunskap och kompetens (dir. 1999:86) i uppgift att ta ett samlat grepp. Utredningen befinner sig i ett slutskede. Uppdraget är att, efter pilotprojekt och utvidgad försöks-
verksamhet, pröva behovet av ett nationellt system för validering av vuxnas kunskap och kompetens. Begreppet validering har i regeringens direktiv getts en vid innebörd. Med validering avses här en strukturerad bedömning, värdering och erkännande av kunskaper och kompetens som uppnåtts både i och utanför det formella utbildningsväsendet. Tre delar kan enligt direktiven urskiljas inom området. För individen handlar det dels om validering av kunskaper och kompetens inhämtade på olika sätt för att få betyg som ger behörighet för vidare studier, dels om att få ett kompetensbevis, yrkesbevis eller branschcertifikat av något slag riktat till arbetslivet, dvs. validering av yrkeskompetens. Den tredje delen berör det pedagogiska fältet, bl.a. anpassning av utbildningens uppläggning och genomförande i förhållande till den vuxnes förutsättningar och förkunskaper.
Utredningen skall slutredovisa sitt uppdrag senast den 20 december år 2000. Mot bakgrund av den betydelse som representanter för både avnämar- och anordnarintressen fäster vid dessa frågor är det enligt vår mening av stor vikt att detta arbete med att utforma ett nationellt system för validering avkastar konkreta resultat vid den tidpunkt då IKS-spararna kan börja använda sina pengar.
4.6 Utbildningens inriktning, form och förläggning
4.6.1 Allmänt
Detta avsnitt behandlar lärarnas m.fl. avtal om arbetstider m.m. samt styrdokumenten för den reguljära utbildningen på detaljnivå såsom utbildningsprogram, läroplaner, kursplaner etc. Vi har utgått ifrån att det främst är i dessa regelverk som det kan finnas formella begränsningar som kan motverka en sådan efterfrågan på mera flexibel och Otraditionellt upplagd utbildning som vi skisserat i kapitel 3.
4.6.2 Gällande regler och bestämmelser
Läraravtal om arbetstider m.m.
På det kommunala området stadgar det centrala avtalet ÖLA 2000 att lokala avtal skall träffas om lärares tjänstgöring. Tanken är att utformningen av lärarnas arbetstider m.m. skall kunna variera beroende på de lokala förutsättningarna. Det innebär t.ex. att om en kommun vill bedriva vuxenutbildning på kvällstid, under helger eller under sommaren skall detta lösas genom lokala avtal.
På skolområdet finns f.n. ferietjänster resp. semestertjänster. Lärare inom gymnasieskolan och komvux har normalt ferietjänster medan t.ex. lärare inom svenska för invandrare har semestertjänster, eftersom denna grupp bedriver undervisning under hela året med undantag för semester.
Avtalen på högskoleområdet innefattas i de centrala kollektivavtal som träffas mellan SACO-S och Arbetsgivarverket och som omfattar anställda inom staten. Det allmänna löne- och förmånsavtalet, ALFA, för statligt anställda med justeringar enligt ramavtal om löner m.m. för arbetstagare hos staten m.fl. (RALS 1998-2001) innehåller bestämmelser om lön, kostnadsersättningar, arbetstid, semester, ledighet, uppsägning och andra anställningsvillkor.
Bilaga 5 till RALS 1998-2001 innehåller specialbestämmelser om arbetstid, arbetstidens förläggning, semesterförläggning etc. för vissa arbetstagare vid universitet och högskolor. När det gäller arbetstidens förläggning gäller bl.a. att fördelningen av årsarbetstiden för lärare skall fastställas i lokala avtal. Utgångspunkterna för de lokala förhandlingarna skall vara att utnyttja tillgängliga resurser på för verksamheten bästa sätt och att skapa en god balans mellan en lärares olika arbetsuppgifter och mellan olika kategorier av lärare. Fördelningen av årsarbetstiden skall, heter det vidare, ske i ett flerårsperspektiv där omfattningen av olika arbetsuppgifter kan variera över tiden. Planeringen av årsarbetstiden skall ske i samråd med berörd lärare utifrån verksamhetens krav och en helhetssyn på lärarens arbetsuppgifter och arbetssituation. Samrådet skall leda till en översiktlig plan över omfattning och förläggning av lärarens undervisning m.m.
Utbildningsprogram, läroplaner och kursplaner m.m.
Den övergripande styrningen av den kommunala vuxenutbildningen utgår från skollagen.
De nationella styrdokument som i dag gäller för den samhällsstödda vuxenutbildningen fastställdes i början av 1990-talet. Då hade vuxenutbildningen inte den ställning och funktion i samhälls- och arbetslivet som den numera har. Läroplanen för de frivilliga skolformerna, LPF94, ersatte Lvux 82 och utgår liksom denna från ungdomsskolans perspektiv. Skolverket konstaterar i sin rapport ”Styrdokument för vuxenutbildning” (oktober 1999) bland annat att vuxenprofileringen i läroplanen blev ett tillägg och att den kommunala vuxenutbildningen betraktades som ”gymnasieskola för vuxna”.
Skolverkets utvärderingar har visat att läroplanen inte använts nämnvärt i den kommunala vuxenutbildningen. Det är framför allt kursplaner och betygskriterier som varit de allmänt förekommande styrdokumenten. Programmålen bedöms inte ha fyllt någon väsentligare funktion, vare sig för den grundläggande eller den gymnasiala vuxenutbildningen.
När det gäller styrningen på kursplanenivå kan bl.a. konstateras att dagens kurssystem på gymnasial nivå består av samma kurser i gymnasieskolan och i gymnasial vuxenutbildning.
Vid en genomgång av strukturen vad gäller kursplaner, timplaner och betygssystem inom olika delar av den kompetensgivande vuxenutbildningen har Skolverket kunnat konstatera att de olika delarna har olikformade kurser, timplaner och betygssystem. Om utbildningen skall utgå från individens behov och önskemål måste, konstaterar Skolverket, den studerande kunna kombinera studier inom vuxenutbildningens olika delar. Målbeskrivningar, kursstrukturer, kursplaner och betygssystem hör till det som måste harmoniseras mellan de olika delarna.
Den grundläggande högskoleutbildningen styrs av högskoleförordningen. I förordningens 6 kapitel anges att all grundläggande högskoleutbildning skall bedrivas i form av kurser. Kurserna är i många fall sammanförda till utbildningsprogram, t.ex. inom det tekniska området, vårdområdet, företagsekonomi, juridik.
För varje kurs skall det finnas kursplan i vilken det bl.a. skall anges kursens omfattning i poäng (en poäng motsvarar en studievecka), syfte, förkunskap, examinationsformer etc. Det är högsko-
lan som skall pröva om tidigare utbildning eller verksamhet kan godtas t.ex. vad avser förkunskapskrav.
4.6.3 Av avnämare och anordnare upplevda hinder
Varken avnämare eller anordnare bedömer att dagens arbetstidsavtal för lärare inom komvux respektive högskolan kommer att lägga några hinder i vägen för ett mera flexibelt upplägg av den reguljära utbildningen. De centrala avtalens konstruktion gör det fullt möjligt att använda personalen för utbildning på kväller, helger, sommartid etc. Samtidigt konstateras på några håll att det växande antalet utbildningsanordnare utanför det reguljära skolväsendet har vissa konkurrensfördelar då deras verksamhet regleras av mer traditionella avtal vad gäller semesterledighet m.m.
Bedömarna är också eniga om att traditioner, värderingar och attityder snarare än formella regler utgör de största hindren och begränsningarna för såväl komvux som högskolan när det gäller att tillgodose en mera otraditionell efterfrågan avseende utbildningens inriktning, former och förläggning. Samtidigt ligger de kanske största utmaningarna just på dessa områden.
Både i fråga om komvux och högskolan är avnämare och anordnare eniga om att framtidens yrkesverksamma och IKS-sparare med egna pengar till stor del kommer att fokusera sitt intresse på nya, otraditionella utbildningsformer. Den mer traditionella undervisningen i klassrummen kommer att få stå tillbaka. De redan idag delvis prövade formerna med individuella studiegångar i kombination med kraftfullt teknikstöd på distans eller vid lärcentra i hemkommunen, ibland kanske även på arbetsplatsen, förutsätts expandera påtagligt. Hemmastudier i kombination med perioder vid de mer traditionella lärosätena är en annan utvecklingslinje. Man förutsätter att efterfrågan även riktas mot folkbildningens institutioner och mot mångfalden av privata, nationella och internationella anordnare av utbildning.
Centralorganisationerna både på arbetsgivar- och arbetstagarsidorna befarar, med utgångspunkt i dagens erfarenheter, trögheter hos komvux och högskola när det gäller att kunna erbjuda utbildningar som är tillräckligt flexibla.
Bilden av en radikalt ändrad efterfrågan balanseras dock något genom de erfarenheter – visserligen ännu så länge mycket begränsade – som finns hos två större företag som intervjuats. Inom båda
dessa har man nyligen genomfört intervjuer med de anställda som redan anslutit sig till ett existerande system med individuella kompetensförsäkringar enligt Skandias modell. Det har då visat sig att den relativt sett mer välutbildade delen av personalen har stort intresse för utbildningar som ger formell kompetens och ett svagare intresse för t.ex. distansstudier.
4.6.4 Överväganden, slutsatser och förslag om förändring
Vår generella slutsats efter regelgenomgångar och intervjuer är att varken de centrala statliga och kommunala läraravtalen eller styrdokumenten för reguljär utbildning innehåller några formella hinder mot att erbjuda en sådan mer flexibel utbildning som ett livslångt lärande och IKS-systemet väntas generera.
Moderniseringen av lärarnas arbetstidsavtal innebär att tidigare hinder för en i tiden flexibel förläggning av utbildningen har minskat påtagligt. Samtidigt har sannolikt andra aktörer på utbildningsmarknaden alltjämt en konkurrensfördel vad gäller att erbjuda ett mer flexibelt utbud och en kanske ännu flexiblare undervisningsorganisation, eftersom de inte är bundna av läraravtalen utan har anställningsavtal av mer traditionellt slag.
Inte heller regelverken kring utbildningens allmänna upplägg och organisation förefaller innehålla några påtagliga formella hinder. Vi har i vår relativt grunda analys inte funnit några behov av ingrepp i exempelvis nuvarande läroplaner för att möjliggöra ett mer flexibelt utbildningssätt.
En annan sak är att dagens styrdokument för vuxenutbildning just genom att de utgår från ungdomsskolans perspektiv samt medger en stor lokal frihet kan vara behäftade med vissa brister. Av dessa skäl kan det finnas anledning att, såsom Skolverket förespråkar, göra en mer samlad översyn.
De hinder som fortfarande synes föreligga vad gäller anpassning av den reguljära utbildningens inriktning, former och förläggning till det efterfrågescenario som kan följa av bl.a. IKS-systemet tycks således mer handla om informella hinder i form av traditioner, värderingar och attityder hos berörda nyckelpersoner.
Slutligen – den utveckling vi här antagit när det gäller utbildningens inriktning, form och förläggning kommer att ställa nya krav på inte minst hur den reguljära skolan disponerar sina resurser för att förmedla, utveckla och marknadsföra ett kursutbud som är
nytt med avseende på inriktning och distributionsformer. För att lärare med ferietjänster skall acceptera att undervisa under t.ex. sommaren krävs med stor sannolikhet att kompensation ges i form av annan ledighet och/eller andra förmåner. Samma gäller om personalen i ökad utsträckning behöver tas i anspråk för att utveckla och behovsanpassa kurser. De i denna rapport tidigare diskuterade ändringarna i fråga om finansiering av ordinarie utbildning och uppdragsutbildning har därmed bäring även detta problemområde.
4.7 Ledighet för studier
4.7.1 Allmänt
Under ett par intervjuer har farhågor framkommit om att IKSsystemet leder till en betydande ökning av antalet vuxenstuderande. Det kan medföra problem särskilt för företag med få anställda. Problemen man ser hänger samman med dagens lagregler för rätt till ledighet vid utbildning respektive semesterlagens stadganden om semesterlön i vissa fall.
4.7.2 Gällande regler och bestämmelser
De regelverk som aktualiseras är dels lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning – studieledighetslagen – dels semesterlagen (1977:480).
Lagen om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning reglerar den anställdes möjligheter till sådan ledighet. Arbetsgivaren har under vissa förutsättningar rätt att skjuta upp ledigheten.
Arbetstagare i allmän eller enskild tjänst, som vill undergå utbildning, har enligt lagens 1 § rätt till behövlig ledighet från sin anställning.
Avtal som innebär att arbetstagarens rättigheter enligt lagen inskränks är enligt 2 § ogiltigt i den delen.
Rätt till ledighet tillkommer enligt 3 § arbetstagare som vid ledighetens början har varit anställd hos arbetsgivaren de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader under de senaste två åren.
I lagens 4 § konstateras att arbetsgivare har rätt att uppskjuta ledighet till senare tid än arbetstagaren har begärt. I så fall skall arbetstagaren genast underrättas om uppskovet och skälen för
detta. I förekommande fall skall även berörd lokal arbetstagarorganisation underrättas om uppskovet. Om arbetsgivare som är bunden av kollektivavtal vill att ledigheten skall börja senare än sex månader efter arbetstagarens framställning fordras samtycke av lokal arbetstagarorganisation. Frågan kan också hänskjutas till centrala överläggningar.
Om arbetstagare inte fått påbörja sin ledighet inom två år efter det att framställning gjorts har han, enligt 6 §, rätt att påkalla domstols prövning av frågan om ledighetens förläggning. En sådan prövning får ske sedan ett år förflutet efter arbetstagarens framställning om ledigheten sammanlagt motsvarar högst en arbetsvecka. Vid sådan prövning skall, enligt 7 §, skälig hänsyn tas såväl till arbetstagarens önskemål som till intresset av ”att verksamheten hos arbetsgivaren kan fortgå utan allvarlig störning”. I 7 och 3 §§ regleras också efter vilka principer företräde skall ges om flera arbetstagare inte kan beredas ledighet samtidigt. I 10 § stadgas vidare att arbetstagare som avbryter sin utbildning har rätt att återgå i arbete. Återgången får ske enligt vissa speciellt angivna villkor.
Semesterlagens reglering om beräkning av semesterlön tar i 17 § p. 4 upp frågan om att frånvaro från arbetet på grund av studier i vissa fall kan vara semesterlönegrundande beroende på vilket studiestöd som uppbärs. Följande lydelse gäller från och med 2001-07-01.5
17 § Frånvaro från arbetet är semesterlönegrundande när fråga är om ---- 4 ledighet för utbildning, som ej enligt annan lag medför rätt till semesterlön, om arbetstagaren erhåller särskilt utbildningsbidrag.…
4.7.3 Av avnämare och anordnare upplevda hinder
Främst företrädare för de små företagen är rädda för att ett utbyggt IKS-sparande, med utgångspunkt i studieledighetslagens bestämmelser, kan leda till en omfattande och, åtminstone på kort sikt, kontraproduktiv frånvaro från de små arbetsplatserna.
5 Motsvarande regel gäller redan i dagsläget. Den ändring som genomförs 2001-07-01 är av redaktionell art och följer av att vissa former av vuxenstudiestöd då upphör.
En annan, mera närliggande farhåga gäller semesterlagens stadganden i anslutning till en arbetstagares ledighet för studier. Man befarar här att det vid studieledighet kan uppstå fler situationer som medför dubbla krav på semesterlön för utförande av en och samma tjänst eller befattning.
4.7.4 Överväganden, slutsatser och förslag om förändring
När det gäller den förstnämnda frågan reglerar studieledighetslagen turordningen vid flera samtidiga önskemål om ledighet. Risken förefaller emellertid enligt vår mening inte särskilt stor att anställda på ett mindre, i resurshänseende sårbart, företag – utan samråd med ägaren/arbetsgivaren – skulle komma att yrka på samtidig ledighet för studier. Arbetsgivare och arbetstagare i små företag torde vara vana att i det dagliga samarbetet se till både verksamhetens och arbetsplatsens bästa. Det torde därför i de flesta fall vara naturligt att frågor om studieledighet löses i samplanering och samförstånd. Härtill kommer att, som tidigare framgått, huvuddelen av IKSspararna sannolikt att bedriva sina studier på deltid eller fritid.
Vi finner att studieledighetslagens effekter för särskilt de små företagen bör hållas under observation. En uppföljning och prövning av behovet att ändra reglerna bör kunna anstå till dess konsekvenserna av det livslånga lärandet i allmänhet och IKS-systemet i synnerhet klarnat om några år.
Den fråga som aktualiserats om ökade utlägg för dubbel semesterlön i vissa fall vid studieledighet, dvs. ersättning till både en tillsvidareanställd och en vikarie, har förutom vid våra intervjuer, också uppmärksammats i en motion till riksdagen (1999/2000:A 704).
Enligt den lydelse av 17 § i semesterlagen som gäller från och med den 1 juli 2001 är den frågan koncentrerad till lediga med särskilt utbildningsbidrag (UBS). UBS kommer att finnas kvar så länge kunskapslyftet pågår, dvs. till den 1 juli år 2002. Kunskapslyftskommittén har därefter föreslagit ett nytt ettårigt stöd – UBS2, motsvarande a-kassans dagpenning – för dem som är mellan 25 och 55 år, studerar på grundskole- och gymnasienivå och är berättigade till a-kassa. Vidare föreslås att ett studiestöd med 100 procent bidrag inrättas för studier på grundläggande nivå.
Kopplingen till ett framtida IKS rör i vilken utsträckning IKSsparandet ökar antalet personer som i förhållande till dagsläget vill
bedriva komvuxstudier på grundläggande och gymnasial nivå och som kan bli berättigade till UBS2. Som ovan sagts finns det anledning att tro att de flesta IKS-spararna kommer att studera på deltid eller fritid. I den mån det handlar om grundläggande eller gymnasiala komvuxstudier kan det dock inte uteslutas att det kommer att handla om heltid. Med tanke på att det nya studiestödssystemet och ett eventuellt UBS2 förbättrar villkoren för de vuxenstuderande kan en fortsatt rätt till semesterlön i dessa fall ifrågasättas. Det finns emellertid inte underlag att här och nu föreslå en ändring. Enligt vår mening bör frågan dock uppmärksammas i anslutning till statsmakternas ställningstagande till Kunskapslyftskommitténs förslag om framtida ersättning.
5 Exempel på samverkan mellan det reguljära utbildningsväsendet och arbetslivet
5.1 Definitioner och avgränsningar
På anordnarsidan berör den här studien främst högskola och kommunal vuxenutbildning. På avnämarsidan kommer IKS främst att beröra personer som är eller varit yrkesverksamma. När vi nu enligt uppdraget skall visa på goda exempel hur reguljära utbildningar kunnat behovsanpassas bör det göras med hela yrkeslivet i blickfånget, dvs. såväl arbetsgivare som enskilda individer. Vi behandlar inte den forskning som högskolan bedriver och som är externt finansierad. Vi behandlar inte heller de i och för sig viktiga formerna för samverkan mellan arbetsliv och utbildningsanordnare som sker inom ramen för regionala partnerskap, kompetensråd etc.
Vi har valt att fokusera på konkreta lösningar på problem som vi tror alltmer kommer att aktualiseras när ett IKS-system införs. Det handlar om: - marknadsföring och behovsinventering - distributionsformer - integration med yrkeslivet
Med marknadsföring menar vi hur utbildningsanordnarna sprider kunskaper om sitt utbildningsutbud. Med behovsinventering menar vi olika former för att inventera och känna av vilka utbildningsbehov som finns hos presumtiva uppdragsgivare. Det kan gälla fort- och vidareutbildning som ansluter till existerande utbildningar eller "kundanpassade" kurser.
Med distributionsformer menar vi det sätt på vilket utbildningen tillhandahålls. Som exempel kan nämnas traditionella kurser, kvällskurser, distansundervisning, IT-baserat lärande etc.
Slutligen är det av intresse att se hur utbildningar på olika sätt kan knyta an och integreras i de studerandes ordinarie yrkesverksamhet.
Via olika källor, t.ex. skriftligt material, tips vid intervjuerna etc. har vi försökt hitta goda exempel. I Högskoleverkets rapport ”Högskolans arbete med sin samverkansuppgift”, arbetsrapport 2000:2
AR finns en samlad beskrivning av de olika insatser som har gjorts och görs inom högskoleområdet vad gäller samverkan med yrkeslivet. Av rapporten framgår att uppdragsutbildning hittills främst förekommer inom undervisnings- och sjukvårdsområdena.
Den samlade bild vi fått av olika former av behovsanpassning och samverkan är att det pågår en mängd aktiviteter och att hela området framstår som mycket dynamiskt. Vi kan därför bara ge en överblick kompletterad med enstaka exempel. (I vissa fall anges en epostadress där närmare information kan sökas.) Varje försök till en mera heltäckande redovisning skulle troligen riskera att både uppfattas som orättvis och snabbt bli inaktuell. Även med denna ambitionsnivå blir redovisningen av naturliga skäl mycket allmän.
5.2 Marknadsföring och behovsinventering
För att stödja och stimulera intresset för återkommande utbildning och uppdragsfinansierad verksamhet inom utbildningsområdet och förena dem som delar detta intresse har en förening bildats – Föreningen för Uppdragsutbildning. Föreningen hade 96 medlemmar vid utgången av 1999. De kommer från kommuner och landsting men även från högskolan. Föreningen ägnar sig bl.a. åt marknadsföringsinsatser i form av informationsmaterial, deltagande i mässor, uppsökande verksamhet samt tidningen Uppdraget och via en egen hemsida.
5.2.1 Komvux m.m.
Varje kommun marknadsför regelmässigt sitt utbildningsutbud via kataloger eller information på kommunens hemsida. Utnyttjande av modern informations- och kommunikationsteknik (IKT) blir alltmer vanlig. Ofta har t.ex. kunskapslyftet en egen adress med information om vilka utbildningar som finns, behörighet, studiefinansiering m.m. Även i de fall kommunen anordnar kvalificerad yrkesutbildning finns detta på hemsidan. Oftast anges också att komvux kan åta sig uppdragsutbildning.
Som ett bra exempel på behovsinventering kan nämnas Vägledningshuset i Helsingborg <www.vagledningshuset.helsingborg.se> som inom komvux ram stöttar små och medelstora företag i planeringen av kompetensutveckling för de anställda.
5.2.2 Högskolan
I och med att högskolan fick sin s.k. tredje uppgift – ”att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet” – inskriven i högskolelagens 2 § har utåtriktade aktiviteter ökat. Totalt verkar dock uppdragsutbildningens omfattning enligt Högskoleverket vara oförändrad.
Av Högskoleverkets rapport framgår att de flesta högskolor saknar en sådan fastställd policy vad gäller uppdragsutbildning som bör finnas enligt verkets mening. Högskoleverket efterlyser en sammanhållande funktion som har insikt i och överblick över den uppdragsutbildning som bedrivs.
Högskolorna marknadsför sitt utbildningsutbud, dels i form av kataloger, dels via sina hemsidor. För att underlätta för externa uppdragsgivare finns oftast också länkar till en särskild enhet vilken har att organisera uppdragsutbildning. Det kan vara antingen kontaktsekretariat eller någon annan enhet som t.ex. UnivEx <www.univex.umu.se> – en särskild enhet vid Umeå universitet som svarar för extern utbildningsservice. Lunds universitet har för sin del bildat ett helägt bolag för uppdragsutbildning, Lund University Education AB (LUEAB) där man också anger tänkt omsättning liksom avkastningskrav. Bolagsbildningar finns också vid Stockholms Universitet och vid Karolinska institutet. En viktig funktion för dessa bolag är att fungera som en samlande länk mellan avnämare och anordnare.
Bra exempel på behovsinventering är olika högskolors deltagande i Region Skånes kartläggning av kompetensbehov och kompetensprofiler för sjuksköterskor och undersköterskor samt Uppsala universitets samverkan med Landstingsförbundet kring frågan om kliniska adjunkter.
Många universitet och högskolor samverkar med de närliggande kommunerna. Inom ramen för KHIS (kommuner och högskolan i samverkan) deltar ca 50 kommuner från Kiruna till Söderhamn för att öka tillgängligheten till högre utbildning i samtliga kommuner.
Göteborgs universitet samverkar sedan länge med kommunerna i närområdet kring rådgivning, utvärdering, utvecklingsprojekt, fortbildning och personalutveckling.
Karlstads universitet har ett Regionalt Utvecklingscentrum för skolan. Det är ett nätverk mellan kommuner och Karlstads universitet för utveckling och lärande <www.kau.se/omvarldskontakter>.
Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, bedriver olika former av fort- och vidareutbildning i en särskild organisation, Movium <www.movium.slu.se> Kurserna riktar sig bl.a. till verksamma inom kommunernas trädgårds- och parkförvaltningar.
5.3 Distributionsformer
5.3.1 Allmänt
Nya distributionsformer för vuxenutbildning växer snabbt fram. Genom IKT öppnas nya möjligheter för vuxna att välja när och var och ibland även hur inlärning skall ske.
Inrättandet av Distansutbildningsmyndigheten, DISTUM, <www.distum.se> är ett exempel på den vikt statsmakterna lägger på nya distributionsformer. Samtidigt kräver distansundervisning, åtminstone initialt, relativt stora investeringar för att utveckla bra kurser och metoder.
För produktion och försäljning av interaktiva kurser i gymnasieämnen och har ett nytt bolag ”Att veta AB”, bildats av Skandia, Svenska Kommunförbundet, Metall, Kommunal, SKTF och Lernia AB.
5.3.2 Komvux
Det traditionella sättet för komvux att förmedla utbildning har varit att följa gymnasieskolans terminsindelning och i huvudsak erbjuda undervisning på dagtid. I och med Kunskapslyftet har terminsindelningen alltmer luckrats upp, inte minst beroende på förekomsten av entreprenader. I ökad utsträckning erbjuds också de studerande möjlighet att själva välja studietempo, studiestart, studieform etc.
Även andra former för distribution av utbildning ökar i användning. Numera erbjuder många komvuxanordnare möjligheter till distansundervisning där de studerande själva kan välja tid, plats och studietempo. Ett sådant exempel är Kunskapshuset i Helsingborg <margareta.berglund@uvn. helsingborg.se> där den enskilde studeranden själv bestämmer studietakt, studietid etc. och samtidigt har tillgång till handledare.
5.3.3 Högskolan
Även högskolan använder nya distributionsformer i ökad omfattning. Vissa universitet har bedrivit distansundervisning under lång tid,. t.ex. inom ramen för ”Det nationella distanskonsortiet” som bildades 1993 genom avtal mellan Linköping, Umeå och Uppsala och dåvarande Växjö högskola samt Kungliga Tekniska Högskolan (KTH). Från 1995 ingår också Lunds universitet.
”Svenska Distanshögskolan” är ett konsortium som består av högskolorna i Gävle, Karlskrona/Ronneby, Örebro universitet, Mitthögskolan samt TBV och Utbildningsradion. Konsortiet har fått medel som motsvarar 500 högskoleplatser.
Det ”Västsvenska konsortiet för distansutbildning” består av Göteborgs universitet, samt dåvarande högskolorna i Borås, Karlstad, Skövde och Trollhättan/Vänersborg som bedriver distansutbildning.
Flera exempel på IKT-baserad undervisning inom högskolan är KTH i samarbete med Stanford university där föreläsningar som hålls på respektive plats kan följas via ny teknik. Även vid Lunds universitet erbjuds IT-baserad undervisning genom LUVIT – ett webbaserat distansutbildningsverktyg <www.fov.lu.se.verktyg>.
Högskolan har av tradition också bedrivit undervisning på kvällstid för att underlätta för yrkesverksamma att ta del av kursutbudet. Det nya resurstilldelningssystemet har dock minskat detta utbud.
5.4 Integration med arbetslivet
5.4.1 Komvux
Ett exempel på hur utbildning kan knyta an till och integreras med yrkeslivet finns i Lindesbergs kommun där uppdragsutbildningen hanteras av ett särskilt bolag, Masugnen Utveckling AB <www.masugnen.com>. Bolaget ger förutom uppdragsutbildning som knyter an till komvux också skräddarsydda kurser. Kurserna utformas och anpassas efter beställarnas behov och krav. Några betyg eller intyg ges inte vid denna form av uppdragsutbildning. Ett annat exempel är det samarbete mellan Stockholm Quality Outlet och komvux/kunskapslyftet i Järfälla <ufr@vux.net> som resulterat i en utbildning för detaljhandeln med en kombination av teori och praktik ute i butikerna.
5.4.2 Högskolan
Det finns sedan tidigare en fort- och vidareutbildning av yrkesverksamma lärare inom ramen för högskolans lärarutbildning. Vid t.ex. Lärarhögskolan i Stockholm uppgår uppdragsutbildningen till ca 10 procent av omslutningen.
Det finns också nyligen inrättade nationella konsortier för kompetensutveckling som finansieras av Kunskaps- och kompetensstiftelsen, KK-stiftelsen. Syftar är att ge skräddarsydda, flexibla utbildningar anpassade efter företagens behov och villkor. Utbildningarna skall dessutom kunna följas på distans. Satsningen är fem årig och deltagare är universitet, högskolor och industriforskningsinstitut som utgör de olika konsortierna.
Det tidigare nämnda exemplet från Region Skåne är också ett exempel på integration med yrkeslivet <www.treell.skane.se>. Södertörns högskola anordnar utbildning för undersköterskor som bygger på deras egna arbetserfarenheter.
Vid Uppsala universitet sker en vidareutbildning av sjuksköterskor där ledighet för studier schemaläggs i den ordinarie verksamheten.
Campus Norrköping, en del av Linköpings universitet, bedriver en vidareutbildning riktad till barnskötare och dagbarnvårdare där deltagarna fortsätter sitt arbete och bedriver studier på halvfart <www.kommunal.se>.
KTH erbjuder vidareutbildningskurser som är planerade att kunna kombineras med yrkesverksamhet. Många av kurserna ges även i form av distansundervisning <www.kth.se/utbildning/ vidareutbildning>.
Kista Science Park <www.kistasciencepark.org> är ett speciellt exempel på samverkan mellan högskolan och näringslivet, där Electrum, gemensam institution för Stockholms universitet och KTH, utgör centrum.
Högskolan Dalarna <www.du.se> bedriver entreprenör- och ledarskapsutbildning i samverkan med Företagarnas Riksorganisation.
I anslutning till de former av reguljär utbildning som denna studie behandlar vill vi också nämna det nationella försöket med kvalificerad yrkesutbildning. Försöken har varit framgångsrika såtillvida att omkring 70 procent erhållit arbete efter utbildningen varav ca 90 procent i det yrke utbildningen avsett. Resultatet torde delvis kunna tillskrivas en god behovsförankring och att en tredjedel av
utbildningen består av ”lärande i arbete” och sker ute på arbetsplatserna.
Bilaga 1
Bilaga 2
Intervjupersoner och kontakter
Organisation Person Funktion/befattning
Arbetsgivarverket Gunilla Boman Pellnäs Kent Johansson
Förhandlingschef Enhetschef kontaktenh
Arbetsmarknadsverket Levi Svenningsson
Annlis Sedvall
Programdirektör Handläggare
Bonnierkoncernen Lennart Wiklund Koncerndirektör CSN Magnus Forss Enhetschef vid studie- medelsenheten
DISTUM Agneta Charpentier
Mikael Andersson
Projekthandläggare Projekthandläggare
Föreningen för Uppdragsutbildning, samt repr. för kommunal vuxenutbildning
Ulf Finnhammar
Staffan Billing Per Edblom Lars Tiberg
v ordf. i föreningen & rektor Komvux Järfälla Bitr. rektor Komvux Järfälla Bitr. rektor Komvux Järfälla Verksamhetschef Moraberg uppdragsutb. Södertälje
Företagarna (FR) Jens Karlsson Lena Heldén Filipsson
Jur kand Ekonom
Högskoleverket Bo Talerud Charlotte Ejsing
Projektansvarig Utredare
Svenska Kommunförbundet + representanter för 10 kommuner
Mats Söderbergm.fl. Sekreterare
Landstingsförbundet Gunilla Strand Projektledare
LO Susanne Lindberg Utredare
Lunds universitet Lennart Badersten Direktör, chef för
Sekretariatet FoV
SACO Charlotta Krafft
Lars Niklasson
Ombudsman Programansvarig Utbildning & forskning
SAF Christer Wikfeldt Projektledare
Skandia Siv Nyberg Michel-André Wlodarczyk
Projektledare Direktör
Skolverket Britt-Marie Jarnhammar
Björn Berglund Bernt Eriksson Eva Nordlund Anita Berger
Undervisningsråd Undervisningsråd Expert Expert Expert
Stockholms universitet Leif Lindfors Förvaltningschef
Sveriges universitets- och högskoleförbund
Lars Eriksson Projektledare
TCO Eva Maria Morin Mats Essemyr Thomas Janson
Utredare Utredare Utredare
Utbildningsdepartementet Anders Franzén Dep.råd, chef för Vuxenutbildningsenheten
En översikt över inkomna remissvar med anledning av IKS-delbetänkande (SOU 2000:51)
av
Lena Wirkkala
Sammanfattning
Av de 89 remissvar som inkommit är en klar majoritet positiva till utredarens principförslag även om kritiska synpunkter framförs beträffande delar av, eller detaljer i förslaget. Endast åtta instanser avstyrker förslaget.
När det gäller förslaget beträffande hur de 2,5 mrd kr som reserverats för 2000 och 2001 skall användas, är synpunkterna mer delade. Av de drygt 25 instanser som har kommenterat startpremien för låginkomsttagare är endast sex instanser negativa, medan cirka 15 instanser av de drygt 20 som kommenterat förslaget om en nedsättning av arbetsgivaravgiften för kollektivavtal är negativa eller tveksamma.
Jag har delat upp synpunkterna områdesvis enligt följande:
1. Startpremie för individer under 2002
2. Startpremie för arbetsgivare som genom kollektivavtal slutna 2001 avsätter medel till IKS
3. Arbetsgivarnas medverkan
4. Individens stimulans
5. Kontroll, förvaltning och finansiering
6. Övriga kommentarer
7. Remissinstanser som avstyrker IKS
1. Startpremie för individer
Förslag: En startpremie (ca 2 mrd) till individer mellan 35–55 år som har en månadsinkomst på högst 15 000 kr. Startpremien på max 2 500 kr/individ ges under förutsättning att individen under en tolvmånadersperiod sparar lika mycket på sitt IKS.
Av de drygt 25 instanser som har kommenterat startpremien för låginkomsttagare är det endast sex stycken som är negativa.
Följande mer specifika kommentarer har lämnats:
En startpremie bör ges till alla som sparar i IKS, inte bara till låginkomsttagare (SAF, Länsstyrelsen i Stockholms län, Umeå universitet, Högskolan i Halmstad, Region Skåne, Företagarnas
Riksorganisation)
Startpremien är inte tillräcklig för att låginkomsttagare skall spara (Konsumentverket, Kriminalvårdsstyrelsen, Konjunkturinstitutet, Skandia AB och Ungdomsstyrelsen). Startpremien till lågutbildade bör permanentas (LO) Förläng startpremien med ett år (TCO)
Lönetaket för att få tillgång till startpremien bör höjas (SACO,
TCO, Konjunkturinstitutet, Kriminalvårdsstyrelsen)
Lönetaket bör beräknas utifrån en snittlön under en längre tid (Lernia AB, TCO och Konjunkturinstitutet) Åldersgränsen för startpremie bör sänkas från 35 till 25 år (Folkbildningsrådet, Östersunds kommun, Ungdomsstyrelsen och
Rinkeby Folkhögskola)
2. Startpremie för arbetsgivare
Förslag: En stimulans (ca 0,5 mrd) ges till arbetsgivare som en ettårig nedsättning av arbetsgivaravgiften med 10 procent av den del av lönesumman, som efter centrala eller lokala kollektivavtal slutna under 2001, avsätts till individens IKS.
15 instanser av de drygt 20 som kommenterat förslaget om en tillfällig nedsättning av arbetsgivaravgiften är negativa eller tveksamma.
Följande mer specifika kommentarer har lämnats:
Stimulansen till arbetsgivarna är för liten för att ge effekt (Västerbottens läns landsting, Stockholms läns landsting, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län,
Landstinget i Sörmland, Umeå Universitet, Arbetsgivaralliansen, Kriminalvårdsstyrelsen, SAF, Folkbildningsrådet)
Ge ingen stimulans till arbetsgivarna. Lägg istället medlen på en individuell stimulans (Företagarnas riksorganisation,
Högskolan i Halmstad, SACO, SAF, Länsstyrelsen i Stockholms län, Finansinspektionen och Arbetsgivarverket). Nutek och Folkbildningsrådet tycker likadant men specificerar att stimulansen istället skall läggas på låginkomsttagare, ej individer generellt
Stimulansen bör permanentas på en 5-10 procentig nivå (Växjö kommun, Västerbottens läns landsting, Svenska Kommunförbundet, PRV, Arbetsgivarverket och LO) Stimulans bör även kunna tillfalla arbetsgivare som sluter individuella avtal med arbetstagare (PRV, Östersunds kommun,
SACO, SAF och Stockholms kommun)
Förordar generell nedsättning av arbetsgivaravgiften (Nutek,
Svenska Kommunförbundet, Arbetslivsinstitutet, Arbetsgivarverket och LRF)
Utöka tidsramen för stimulansen till arbetsgivare med ett år (TCO) Tveksamma till stimulansen så länge arbetsgivaren inte samtidigt ges möjlighet att påverka hur de medel arbetsgivaren har avsatt skall användas (Landstingsförbundet och Skandia AB)
3. Arbetsgivarnas medverkan
Förslag: Arbetsgivarna ges möjlighet att utan skattesubvention avsätta medel till individens IKS, dock utan möjlighet att bestämma över hur medlen skall användas.
Arbetsgivaren bör få bestämma hur dennes bidrag till kontot skall användas (Svenska Arbetsgivareföreningen, Arbetsgivaralliansen,
Försäkringförbundet, Socialstyrelsen, Försäkringsbolaget Skandia AB, Första AP-fonden, Landstingsförbundet, Landstinget i Sörmland, Borlänge kommun, Västerbottens läns landsting, Försäkringförbundet, Finansinspektionen och Stockholms kommun)
Tveksam till om arbetsgivaren bör tillåtas bidra till systemet över huvud taget (Nutek)
4. Individens stimulans
Förslag: Individen ges möjlighet att göra avdrag motsvarande 0,5 basbelopp till ett individuellt IKS-konto. Medlen beläggs med inkomstskatt vid uttagstillfället. Vid uttagstillfället ges en uttagspremie i relation till utbildningstidens längd, dock högst 0,25 basbelopp (f.n. 9 150 kr).
Många har i likhet med utredarens förslag betonat vikten av individens bestämmanderätt över medlen på kontot (Nutek, IFAU,
Stockholms universitet, Umeå universitet, Statens Skola för Vuxna i Norrköping, Kooperativa Förbundet, Ledarna och LO)
Övriga kommentarer:
Troligtvis svårt att få lågutbildade att spara i IKS (Europeiska
Socialfondsrådet, Umeå universitet, Konsumentverket, Kammarrätten i Stockholm, Landstingsförbundet, Skandia AB och LO).
Höj taket för hur stort belopp man får göra avdrag för i deklarationen (SAF, Nutek, SACO, FR, TCO, Kriminalvårdsstyrelsen, ALI, Svenska Kommunförbundet, Socialstyrelsen,
Länsstyrelsen i Stockholms län, Fondbolagens förening)
Höj taket för hur stort belopp som skall tillåtas på konto (ALI,
FR, TCO, SACO, SAF, Fondbolagens förening)
Ingen premie bör utgå. Stärk istället utbildningsutbudet (SACO) Ingen premie bör utgå. Istället bör studiemedelssystemet utnyttjas (Göteborgs kommun)
5. Kontroll, förvaltning och finansiering
Kommentarer betr. kontroll, förvaltning och finansiering:
IKS-medlen bör förvaltas på den fria marknaden (Försäkringsförbundet, Skandia AB) Ingen kontroll av individens val av utbildning bör ske (Högskoleverket, Försäkringförbundet, Distansutbildningsmyndigheten, Sveriges Industriförbund, Skandia AB, Folkuniversitetet) Viktigt med kontrollsystem vid uttag (Umeå universitet,
Statens Skola för Vuxna i Norrköping)
Begränsningen ”synnerliga skäl” vid uttag för annat syfte än kompetensutveckling är för restriktiv – bör ses över (LO,
Konsumentverket) Premiepensionsmyndigheten menar att man kan bistå med vissa delar av administrationen, ex. kundservice och Riksförsäkringsverket skriver att försäkringskassorna kan bistå med handläggning och kundkontakter
Finansieringsprincipen för kommuner skall gälla (Svenska Kommunförbundet, Växjö kommun, Östersunds kommun och Göteborgs kommun, Statskontoret)
Flera av de remissinstanser som ställer sig helt eller delvis negativa till principförslaget har synpunkter på kostnader och förvaltning:
Kostnaderna för förvaltningen av IKS-medlen är för lågt räknade (Fondbolagens förening, Riksgälden och Bankföreningen) Kostnaderna för förvaltningen av IKS-systemet är inte specificerade och finansierade (Statskontoret) En myndighet måste kontrollera utbetalningarna från kontot (Statskontoret och Riksskatteverket) Medlen bör förvaltas fritt på marknaden men kontrollen måste skötas av en myndighet (Fondbolagens förening och Bankföreningen) Stark oro för att en extra börda läggs på berörda myndigheter (Kammarrätten och Riksskatteverket)
Avstyrker förtida uttag från IKS-kontot (Riksskatteverket) En samordning bör ske av IKS-kontot och individens studielån så att man med IKS-medel kan betala av sina lån alt. låna i förväg till IKS-finansierad utbildning (Statskontoret) Medlen bör inte kunna användas till vad som helst, ex. bör en gräns mot fritidsverksamhet upprättas (Statskontoret)
6. Övriga kommentarer
Utredarens förslag att uttagspremiens storlek skall relateras till utbildningstidens längd:
Premien även bör baseras utifrån utbildningens kostnad (Lernia AB) Korta utbildningar missgynnas varför en premie i form av ett engångsbelopp bör komplettera den tidsberoende premien (Konjunkturinstitutet) Den tid individen behöver för utbildningen bör vara vägledande, inte utbildningens längd (LO) Även arbetstiden bör beaktas, dvs. inkomst av deltidsarbete bör räknas utifrån faktisk inkomst, ej månadslön (Nutek).
Kommentarer beträffande analyser:
För dålig analys betr. kön, etnisk bakgrund eller handikapp (SACO, Premiepensionsmyndigheten, Konjunkturinstitutet,
Handikappombudsmannen, Handikappförbundens samarbetsorgan och JämO)
En analys av förslagets effekter på visstidsanställda saknas (TCO och Lernia AB som menar att förslaget missgynnar visstidsanställda) Förslaget bygger på en dålig bakgrundsanalys (Skolverket, Konjunkturinstitutet, Borlänge kommun, Riksgäldskontoret, Statskontoret)
Särskilda regler som bör ses över:
Samma skattesubventioner och premier bör gälla andra former av kompetenssparande, som t.ex. Skandias kompetensförsäkring (ALI, Lernia AB, Länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska
Kommunförbundet, FR, Statens Skola för Vuxna i Härnösand och Stockholms kommun)
Positiva till en översyn av förmånsbeskattningen av utbildning (Kriminalvårdsstyrelsen, TCO, Nutek, Arbetsgivarverket)
Reglerna för uppdragsutbildning och statsbidrag bör ses över (Statens skola för vuxna i Härnösand) Studieledighetslagen kan vålla problem, främst för små och medelstora företag (Västerbottens läns landsting, Första AP-fonden, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Socialstyrelsen, Sveriges Industriförbund, SAF)
Regler betr. användning av medlen till annat än kompetensutveckling:
Medlen bör ej överföras till pensionssparande (Socialstyrelsen) Det bör finnas en möjlighet att omvandla IKS-medlen till deltidspension redan vid 61 års ålder (TCO) Generösare regler betr. användning av medlen till annat än kompetensutveckling (Konsumentverket)
Övriga kommentarer:
Ser svårigheter att uppnå målet ”ökad kompetensutveckling” (Handikappförbundens samarbetsorgan, Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, LRF, Riksbanken, Riksgäldskontoret) Arbetslösas möjlighet att avsätta medel är små. Se över möjligheten att bidra till IKS under arbetslöshetsperioden med medel från a-kassan eller med arbetsmarknadsmedel (Region Skåne) IKS-systemet kan leda till att fler väljer statligt subventionerade utbildningar och färre utbildningar från privata anordnare vilket snedvrider konkurrensen. Om stödet istället riktas direkt mot kompetensutveckling skulle de störande effekterna på utbildningsmarknaden minimeras (Konkurrensverket och Näringslivets nämnd för regelgranskning) En periodiseringmöjlighet vid uttag bör inrättas för att undvika ojämnt skatteuttag ett år (TCO) IKS-kontot bör var möjligt att belåna, dvs. nyttja innan medel sparats på kontot (LO)
Många remissinstanser betonar också:
Vikten av stöd, vägledning och informationsinsatser beträffande utbildningsutbudet för enskilda Att systemet måste vara enkelt att förstå och vara så administrativt okomplicerat som möjligt Att IKS skall ses som ett komplement till, inte ersättning för, befintliga system
Att ett bidrag från arbetsgivaren starkt skulle bidra till individens intresse för att börja kompetensspara.
7. Remissinstanser som avstyrker IKS
Åtta remissinstanser avstyrker förslaget om ett system för IKS (Fondbolagens Förening, Riksgäldskontoret, Riksskatteverket, Finansinspektionen, Kammarrätten i Stockholm, LRF, Riksbanken och Svenska Bankföreningen). Skälen är i de flesta fall att man avvisar selektiva sparsubventioner eftersom det ger inlåsningseffekter och för att stöd i form av skattereduktion strider mot budgetlagen (Riksbanken, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret och Riksskatteverket). Även Statskontoret, som är kritiskt till stora delar i förslaget men trots detta är positivt inställt till grundidén om ett individuellt kompetensparande, menar att bidrag lämpar sig bättre för ändamålet än skattesubvention. Ovan nämnda remissinstanser vänder sig alltså i första hand mot direktiven, inte utredarens förslag.
Även LO kritiserar direktiven som de anser har uppenbara fördelningspolitiska brister eftersom de inriktas mot ett system som enbart bygger på enskildas sparförmåga. LO säger sig trots detta inte vara motståndare till IKS-modellen.
Övriga kommentarer:
Subventionering bör ske inom befintliga system (Kammarrätten i Stockholm) En skattesubvention till följd av en skatteväxling bör tillfalla företagarna direkt. Förordar att subventionen istället läggs på ex. stöd till företagsstarter och en generell nedsättning av arbetsgivaravgifterna (LRF)
Modellen inte är tillräckligt attraktiv (Bankföreningen)
Kammarrätten, Riksgäldskontoret och Riksbanken tror att systemet medför ökad risk för skatteplanering. Även Landstinget i Sörmland, som dock inte avvisar förslaget om IKS, menar att det ökar risken för ett förtäckt pensionssparande.
Riksgäldskontoret som har lämnat ett omfattande remissvar menar att IKS-systemet riskerar att ytterligare förstärka den sneda fördelningen av resurserna för vidareutbildning. Selektiva sparformer ger ogynnsamma fördelningseffekter. Lågavlönade bör i första hand inrikta sitt sparande på en buffert istället för att låsa medlen i
ett kompetenssparande. Ett generellt sparande som kan användas när som helst är bättre för individen. Individer med större resurser tros komma att utnyttja skattesubventionen genom att spara med uppskjuten beskattning och lägre avkastningsskatt men inte ta ut medlen utan istället låta dem övergå till pensionssparande. Om regeringen vill främja kompetensutveckling förordar RGK en subvention med direkt koppling till kompetensutveckling. RGK tror att IKS har svårt att uppfylla målet ”ökad kompetensutveckling”.