Till statsrådet Åsa Regnér

Regeringen beslutade den 3 april 2014 att tillsätta utredningen Uppföljning av utvecklingen mot jämställdhet samt jämställdhetspolitikens genomförande och effektivitet (dir. 2014:55). Landshövding Cecilia Schelin Seidegård utsågs samma dag till särskild utredare. Utredningen fick i uppdrag att följa upp och analysera hur jämställdheten mellan kvinnor och män har utvecklats under de senaste tio åren och att analysera och bedöma måluppfyllelse och effektivitet i jämställdhetspolitiken och dess genomförande. Genom tilläggsdirektiv (dir: 2015:52) den 7 maj 2015 förlängdes utredningstiden till den 30 september 2015.

Den 21 oktober 2014 förordnades som experter i utredningen Kerstin Alnebratt, föreståndare Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, Anne-Charlott Callerstig, forskare Örebro universitet, Mattias Falk, jurist Diskrimineringsombudsmannen, Per Lärkeryd, VD Norra Skogsägarna, Erik Ringertz, VD Netlight, Marie Trollvik, programchef Europeiska Socialfonden, Anders Widholm, utredare Statskontoret och Per Wirtén, författare. Som sakkunniga förordnades samma dag Christina Hammarstedt, kansliråd, Annika Mansnérus, ämnesråd och Lena Westin, ämnesråd.

Den 19 februari entledigades kanslirådet Christina Hammarstedt som sakkunnig. Marie Ek, ämnessakkunnig, förordnades som sakkunnig samma dag.

Som sekreterare i utredningen anställdes från och med den 19 maj 2014 ämnesrådet Petra Mårselius, den 16 juni 2014 fil. dr. Lenita Freidenvall, den 9 februari 2015 departementssekreteraren Claes Elmgren, den 12 mars kanslirådet Linda Österberg och den 8 juni pol.master Maria Ehnhage. Maria Ehnhage var också praktikant hos utredningen mellan den 19 januari–5 juni.

I betänkandet används växelvis ”vi-formen”. Med ”vi” avses utredaren och utredningens sekretariat. Cecilia Schelin Seidegård svarar dock som särskild utredare ensam för innehållet i betänkandet.

Utredningen, som har antagit namnet Jämställdhetsutredningen, får härmed överlämna betänkandet Mål och myndighet – En effektiv

styrning av jämställdhetspolitiken (SOU 2015:86). Därtill publiceras

utredningens forskarrapporter i Forskarrapporter till Jämställdhets-

utredningen.

Stockholm i september 2015

Cecilia Schelin Seidegård

Claes Elmgren Lenita Freidenvall

Petra Mårselius Linda Österberg

Maria Ehnhage

5

Innehåll

Sammanfattning ................................................................ 19

1 Författningsförslag ..................................................... 41

1.1 Förslag till ändring i förordning (2007:825) med länsstyrelseinstruktion ............................................................ 41

l Utgångspunkter

2 Inledning .................................................................. 45

2.1 Utredningens uppdrag ............................................................ 45 2.2 Den nuvarande jämställdhetspolitiken .................................. 46 2.3 Inriktning och avgränsningar av utredningens arbete .......... 47 2.4 Grundläggande begrepp i jämställdhetspolitiken.................. 50 2.5 Hur vi har genomfört vårt arbete ........................................... 59 2.6 Betänkandets disposition ........................................................ 62

3 Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken ............... 65

3.1 Inledning.................................................................................. 65 3.2 Mål och delmål ........................................................................ 65 3.2.1 Nuvarande mål för jämställdhetspolitiken ............. 65 3.2.2 Ett uppföljningssystem för jämställdhetspolitiken ............................................. 67 3.3 Jämställdhet inom andra utgiftsområden .............................. 68 3.3.1 Få utgiftsområden som har explicita jämställdhetsmål ...................................................... 70

Innehåll SOU 2015:86

6

3.3.2 Något vanligare att jämställdhet tas upp i politikens inriktning ............................................... 71 3.3.3 Målen rör i första hand delmålen makt och inflytande och ekonomisk jämställdhet ................. 71

3.4 Lagstiftning, regleringar i EU och internationella konventioner ........................................................................... 72 3.4.1 Regeringsformen ställer krav .................................. 72 3.4.2 Från jämställdhets- till diskrimineringslag ............ 72 3.4.3 Jämställdhet regleras i olika lagar ........................... 73 3.4.4 I samband med ny myndighetsförordning regleras inte längre sektorsövergripande krav ....... 74 3.4.5 Generella förordningar med krav på jämställdhet ............................................................. 74 3.4.6 Regleringar rörande jämställdhet i Europeiska unionen .................................................................... 75 3.4.7 Internationella konventioner ställer krav .............. 75 3.5 Organisation och struktur ..................................................... 77 3.5.1 Regeringskansliets arbete med jämställdhetspolitik ................................................. 77 3.5.2 Myndigheter med anknytning till jämställdhetspolitiken ............................................. 78 3.6 Reglering av myndigheternas jämställdhetsuppdrag ............ 81 3.6.1 Instruktioner och regleringsbrev med jämställdhetsperspektiv........................................... 81 3.6.2 Antal myndigheter med krav eller uppdrag om jämställdhet har ökat något .................................... 83 3.6.3 Myndigheter som saknar uppdrag om jämställdhetsperspektiv........................................... 84 3.6.4 Myndigheternas uppdrag ser olika ut .................... 84 3.7 Styrningen av jämställdhetspolitiken i jämförelse med styrningen av andra tvärsektoriella områden ........................ 86 3.7.1 Sektorsövergripande mål ........................................ 86 3.7.2 Jämställdhetspolitiken särskiljer sig genom att inte ha en central myndighet som ska verka för att politikens mål nås ........................................ 86 3.8 Ekonomiska medel ................................................................. 90

Innehåll

7

3.8.1 Nuvarande anslag för särskilda jämställdhetsåtgärder ............................................... 90

II Utvecklingen mot jämställdhet

under 2005–2014

4 Jämn fördelning av makt och inflytande ....................... 93

4.1 Inledning.................................................................................. 94 4.2 Beskrivning av delmålet en jämn fördelning av makt och inflytande .......................................................................... 95 4.3 Utvecklingen på området en jämn fördelning av makt och inflytande .......................................................................... 97 4.4 Representation i politiken – riksdag, regering och EU ........ 98 4.4.1 Andelen kvinnor och män i riksdagen ................... 98 4.4.2 Politiska partier som grindvakter ......................... 100 4.4.3 Varvade listor ......................................................... 102 4.4.4 Topplaceringar på riksdagslistan .......................... 103 4.4.5 Inrikes och utrikes födda kvinnor och män i riksdagen ................................................................ 105 4.4.6 Kvinnor och män i riksdagen ................................ 106 4.4.7 Andelen kvinnor och män i regeringen och Regeringskansliet ................................................... 108 4.4.8 Andelen kvinnor och män i EU-parlamentet ...... 110 4.5 Representation i politiken – kommuner och landsting ...... 110 4.5.1 Ordförandeposter i kommun- och landstingspolitiken ................................................ 111 4.5.2 Utrikes födda i kommun- och landstingsfullmäktige ............................................ 114 4.5.3 Könsmönster i kommun- och landstingspolitiken ................................................ 114 4.6 Representation i offentlig sektor ......................................... 115 4.7 Representation i näringslivet ................................................ 115 4.7.1 Könsfördelningen på chefspositioner .................. 116 4.7.2 Könsfördelningen i styrelser och ledningar ......... 119

Innehåll SOU 2015:86

8

4.7.3 Könsfördelningen inom statligt hel- och delägda företag ...................................................... 122 4.7.4 Förklaringar till representationsmönster i näringslivet ............................................................ 123

4.8 Högre utbildning och forskning.......................................... 125 4.9 Deltagande i medborgerliga aktiviteter ............................... 128 4.9.1 Valdeltagande ........................................................ 128 4.9.2 Medlemskap i politiska partier ............................. 130 4.9.3 Medlemskap i fackliga organisationer .................. 131 4.10 Kultur .................................................................................... 132 4.10.1 Upphovspersoner .................................................. 132 4.10.2 Personal inom kultursektorn ................................ 134 4.10.3 Insatser på kulturens område ............................... 134 4.11 Medier ................................................................................... 135 4.11.1 Makt och inflytande i medier ............................... 135 4.11.2 Kvinnor och män i nyhetsmedierna ..................... 136 4.11.3 Gestaltningar av kvinnor och män i media .......... 137 4.11.4 Internet – traditionella och sociala medier .......... 138 4.12 Sammanfattning .................................................................... 142

5 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning ............. 145

5.1 Inledning ............................................................................... 145 5.2 Beskrivning av delmålet ekonomisk jämställdhet ............... 147 5.3 Utvecklingen på området ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning .............................................................. 148 5.4 Deltagande i arbetskraften och sysselsättning .................... 149 5.4.1 Sysselsättning ........................................................ 151 5.5 Etablering av utrikes födda på arbetsmarknaden ................ 155 5.6 Arbetslöshet .......................................................................... 157 5.7 Anställningsformer ............................................................... 159 5.8 Arbetstider ............................................................................ 161 5.8.1 Heltidsarbete ......................................................... 163

Innehåll

9

5.8.2 Deltidsarbete .......................................................... 163

5.9 Könssegregeringen i arbetslivet ........................................... 168 5.10 Företagande ........................................................................... 171 5.11 Kvinnors och mäns löner ...................................................... 173 5.12 Kvinnors och mäns inkomster ............................................. 177 5.12.1 Närings- och kapitalinkomster ............................. 180 5.12.2 Transfereringar ...................................................... 181 5.12.3 Pensioner ................................................................ 182 5.13 Arbetsmiljö ............................................................................ 182 5.14 Sjukfrånvaro .......................................................................... 187 5.15 Utvecklingen av den ekonomiska jämställdheten, inom delområdet utbildning .......................................................... 189 5.15.1 Utbildningsnivå ..................................................... 189 5.15.2 Könssegregerade utbildningsval ........................... 190 5.15.3 Betygsskillnader ..................................................... 192 5.15.4 Könsfördelning på skolledarbefattningar m.m. ... 197 5.15.5 Högre utbildning ................................................... 198 5.15.6 Deltagande i folkbildningen .................................. 201 5.15.7 Vissa regionala aspekter ........................................ 202 5.16 Sammanfattning .................................................................... 203

6 Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet.................................................. 205

6.1 Inledning................................................................................ 205 6.2 Beskrivning av delmålet det obetalda hem- och omsorgsarbetet ...................................................................... 206 6.3 Utvecklingen på området en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet ...................................... 206 6.4 Föräldrapenning och föräldraledighet ................................. 207 6.4.1 Tillfällig föräldrapenning....................................... 214 6.5 Genomsnittlig tidsanvändning ............................................. 216 6.6 Familj och lön ....................................................................... 226

Innehåll SOU 2015:86

10

6.7 Jämställdhetsbonus och vårdnadsbidrag ............................. 228 6.8 Omsorgen om de äldre ......................................................... 229 6.9 Sammanfattning .................................................................... 231

7 Mäns våld mot kvinnor ............................................. 235

7.1 Inledning ............................................................................... 235 7.2 Beskrivning av delmålet mäns våld mot kvinnor ................ 236 7.3 Mäns våld mot kvinnor blir en del av jämställdhetspolitiken .......................................................... 237 7.4 Våldsutsattheten i siffror ..................................................... 238 7.4.1 Våldsutsatthet i ett livstidsperspektiv .................. 238 7.4.2 Våldsutsatthet senaste året ................................... 241 7.4.3 Våldsutsatthet som polisanmäls ........................... 246 7.4.4 Våldsutsatthet som lagförs ................................... 254 7.4.5 Arbetsrelaterat våld ............................................... 256 7.5 Hedersrelaterat våld och förtryck ....................................... 258 7.5.1 Könsstympning ..................................................... 260 7.6 Prostitution och människohandel ....................................... 260 7.6.1 Förekomst av prostitution och människohandel .................................................... 262 7.6.2 Kön, ålder, etnicitet och region ............................ 264 7.6.3 Anmälningar och lagföringar ................................ 265 7.7 Kostnaderna för våld mot kvinnor ...................................... 268 7.8 Nya digitala kanaler och förutsättningar för mäns våld mot kvinnor och flickor ....................................................... 270 7.9 Sammanfattning .................................................................... 273

8 Hälsa ...................................................................... 277

8.1 Inledning ............................................................................... 277 8.2 Beskrivning av området hälsa ............................................... 278 8.2.1 Varför analyserar utredningen hälsa som ett separat område? ..................................................... 278

Innehåll

11

8.2.2 Alltid kön – aldrig bara kön .................................. 280

8.3 Utvecklingen på området hälsa ............................................ 280 8.3.1 Det allmänna hälsoläget är sämre för kvinnor än för män, men stora skillnader inom grupperna finns ...................................................... 280 8.3.2 Faktorer som påverkar hälsan utöver och tillsammans med kön ............................................. 282 8.3.3 Medellivslängden ökar, men mer för män än för kvinnor ............................................................. 292 8.3.4 Sjukdomar och läkemedel är inte könsneutrala ... 293 8.3.5 Bemötande i och erfarenheter av vården .............. 297 8.3.6 Arbetsrelaterad ohälsa och sjukfrånvaro .............. 299 8.3.7 Det obetalda hem- och omsorgsarbetet ............... 299 8.3.8 Idrott, fritid, rekreation – och hälsa ..................... 301 8.4 Sammanfattning .................................................................... 302

III Hur jämställdhetspolitiken har genomförts

– erfarenheter och resultat

9 Regeringens jämställdhetssatsning 2007–2014 och regeringens styrning av jämställdhetspolitiken ............ 307

9.1 Inledning................................................................................ 307 9.2 Hur har medlen fördelats ..................................................... 308 9.2.1 Främst till myndigheter men även till organisationer ........................................................ 308 9.2.2 Flera myndigheter som fått flera uppdrag ........... 308 9.2.3 Mest medel till att bekämpa mäns våld mot kvinnor ................................................................... 309 9.2.4 Länsstyrelserna har fått mest medel ..................... 310 9.3 Hur uppdragen har utformats .............................................. 312 9.3.1 Fokus på att öka kunskap och utveckla verksamheten ......................................................... 312 9.3.2 Kommuner, landsting och organisationer har varit mottagare ....................................................... 316 9.3.3 Fokus på mäns våld mot kvinnor, arbetsmiljö och kvinnors företagande i början ........................ 317

Innehåll SOU 2015:86

12

9.3.4 Handlingsplaner har tagits fram för insatser mot mäns våld mot kvinnor ................................. 318 9.3.5 Verksamhetsutveckling och utbildningsinsatser över flera år ........................... 318

9.4 Stöd till myndigheternas arbete med jämställdhetsintegrering ....................................................... 319 9.4.1 Stöd till myndigheterna 2005–2007 – JämStöd ... 319 9.4.2 Stöd till myndigheterna 2008–2010 – Program för jämställdhetsintegrering i staten (Jämi)......... 320 9.4.3 Jämställdhetsintegrering i myndigheter (JiM), 2012–2015 .............................................................. 322 9.4.4 Erfarenheter av JiM-uppdraget 2013–2014.......... 324 9.5 Hur myndigheterna arbetar med jämställdhet .................... 327 9.5.1 Både som projekt och som del i ordinarie styrning .................................................................. 327 9.5.2 Myndigheterna ser det interna jämställdhetsarbetet som en del i arbetet med jämställdhet ........................................................... 328 9.5.3 Inte bara jämställdhet utan även andra perspektiv .............................................................. 329 9.6 Resultat av regeringens särskilda jämställdhetssatsning .... 329 9.6.1 Kunskap och insikt har ökat ................................. 329 9.6.2 Betydelsen av särskilda åtgärder om jämställdhet ........................................................... 331 9.6.3 Utvärderingar och uppföljningar som har genomförts ............................................................ 332 9.6.4 Redovisade effekter – ett urval av uppföljningar och utvärderingar........................... 334 9.6.5 Inga dokumenterade resultat som avser samhällseffekter ..................................................... 339 9.7 Regeringens uppföljning och resultatredovisning till riksdagen ............................................................................... 340 9.7.1 Redovisning av den särskilda jämställdhetssatsningen 2010 ............................... 341 9.7.2 Redovisning av den särskilda jämställdhetssatsningen 2012 ............................... 341

Innehåll

13

9.8 Återkoppling och analys ....................................................... 343 9.8.1 Myndigheterna upplever att återkopplingen brister ..................................................................... 343 9.8.2 Förhållanden som är viktiga för att säkerställa ett jämställdhetsperspektiv i myndigheternas verksamhet ............................................................. 344 9.9 Insatser som rör mäns våld mot kvinnor ............................. 347 9.9.1 En institutionalisering av arbetet har påbörjats ... 348 9.9.2 Utvärderingar visar på brister ............................... 350 9.9.3 Ökad samordning och mer analys efterfrågas ..... 357 9.9.4 Länsstyrelsernas samordning ................................ 358 9.9.5 De nationella kompetens- och samordningsuppdragen ......................................... 360 9.10 Sammanfattning .................................................................... 366

10 Länsstyrelsernas uppgifter och uppdrag ..................... 371

10.1 Inledning................................................................................ 371 10.2 Länsstyrelsernas uppdrag ..................................................... 371 10.2.1 Jämställdhetsuppdrag enligt instruktionen .......... 372 10.2.2 Jämställdhetsuppdrag enligt 2015 års

regleringsbrev ......................................................... 373

10.3 Genomförande av länsstyrelsernas uppdrag avseende jämställdhet ........................................................................... 374 10.3.1 Länsstyrelserna utvecklar jämställdhet (LUJ) ..... 374 10.3.2 Länsstrategier ......................................................... 376 10.4 Övriga strategier och verktyg............................................... 378 10.4.1 Handlingsplaner och strategier ............................. 378 10.4.2 Könsuppdelad regional statistik ........................... 378 10.5 Enkätundersökning bland de särskilt sakkunniga för jämställdhet ........................................................................... 379 10.5.1 Syfte och bakgrund ................................................ 379 10.5.2 Enkätresultat .......................................................... 379 10.6 Sammanfattning .................................................................... 385

Innehåll SOU 2015:86

14

11 Kommunerna, landstingen och regionerna .................. 387

11.1 Inledning ............................................................................... 387 11.2 Kommunernas, landstingens och regionernas ansvar för jämställdhet ........................................................................... 387 11.3 Tidigare satsningar på lokalt jämställdhetsarbete ............... 389 11.4 Program för hållbar jämställdhet, HåJ ................................ 390 11.5 Utvärderingar av HåJ ........................................................... 391 11.6 Enkätundersökning om arbetet med jämställdhet i ett urval kommuner.................................................................... 396 11.6.1 Syfte och bakgrund ............................................... 396 11.6.2 Enkätresultat ......................................................... 396 11.7 Sammanfattning .................................................................... 411

IV Överväganden och förslag

12 Bedömningar och slutsatser ...................................... 417

12.1 En samlad bild av utvecklingen rörande jämställdhet de senaste 10 åren ...................................................................... 417 12.1.1 Jämn fördelning av makt och inflytande ............. 418 12.1.2 Ekonomisk jämställdhet – arbetsmarknad och

arbetsliv .................................................................. 421

12.1.3 Ekonomisk jämställdhet – utbildning .................. 424 12.1.4 Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet ...................................................... 427 12.1.5 Mäns våld mot kvinnor ......................................... 430 12.1.6 Hälsa, vård och omsorg ........................................ 434 12.1.7 Sammanfattande slutsatser angående utvecklingen rörande jämställdhet de senaste 10 åren .................................................................... 436

12.2 En samlad bild av jämställdhetspolitikens effekter och genomförande ....................................................................... 438 12.2.1 Regeringens särskilda jämställdhetssatsning

2007–2014 .............................................................. 438

Innehåll

15

12.2.2 Regeringens styrning av myndigheter och verksamheter .......................................................... 439 12.2.3 Jämställdhetsarbetet på regional och lokal nivå ... 442 12.2.4 Sammanfattande slutsatser om jämställdhetspolitikens genomförande ................ 443

13 Överväganden och förslag ......................................... 447

13.1 Inledning................................................................................ 447 13.2 Förslag till utgångspunkter för jämställdhetspolitiken ...... 447 13.2.1 En feministisk politik som tar sikte på

maktstrukturer genom hela livet .......................... 448

13.2.2 Jämställdhetsintegrering som strategi ligger fast .......................................................................... 449 13.2.3 Särskilda åtgärder krävs också ............................... 449 13.2.4 Jämställdhetspolitiken riktar sig till hela samhället ................................................................. 450 13.2.5 Kommuner, landsting och regioner har ett särskilt ansvar för jämställdhetsarbetet ................ 450 13.2.6 Jämställdhetspolitiken styrs utifrån hur myndigheter och verksamheter styrs i övrigt ...... 451 13.2.7 En mer sammanhållen styrning av politiken ........ 452

13.3 Förslag till mål för jämställdhetspolitiken ........................... 452 13.3.1 Inledning ................................................................ 452 13.3.2 Övergripande mål för jämställdhetspolitiken ...... 453 13.3.3 Delmål 1. Jämn fördelning av makt och

inflytande ............................................................... 455

13.3.4 Delmål 2. Ekonomisk jämställdhet ...................... 457 13.3.5 Delmål 3. Jämställd utbildning ............................. 459 13.3.6 Delmål 4. Mäns våld mot kvinnor ........................ 461 13.3.7 Delmål 5. Jämställd hälsa, vård och omsorg ........ 463

13.4 Hur ska myndigheternas ansvar att verka för de jämställdhetspolitiska målen säkras? ................................... 464 13.4.1 Uppgift att integrera ett

jämställdhetsperspektiv bör regleras i myndigheternas instruktioner .............................. 465

13.4.2 Myndigheter som bör omfattas av uppgifter i fråga om jämställdhet ............................................ 471

Innehåll SOU 2015:86

16

13.4.3 De jämställdhetspolitiska målen ska få genomslag inom respektive utgiftsområde .......... 476 13.4.4 Säkerställ kravet på att redovisa officiell statistik fördelat på kön och ge berörda myndigheter i uppdrag att även redovisa annan statistik fördelat på kön ........................................ 478

13.5 Arbetet med jämställdhetsintegrering i Regeringskansliet .................................................................. 481 13.6 Förslag på uppgifter och organisation för jämställdhetspolitiken på nationell nivå .............................. 482 13.6.1 En jämställdhetsmyndighet bör inrättas .............. 483 13.6.2 Alternativ till en jämställdhetsmyndighet ........... 484 13.6.3 Jämställdhetsmyndighetens uppgifter –

uppföljning och analys .......................................... 489

13.6.4 Jämställdhetsmyndighetens uppgifter – samordning av vissa uppdrag som rör flera departement och uppdrag som rör mäns våld mot kvinnor ........................................................... 492 13.6.5 Jämställdhetsmyndighetens uppgifter – stöd i jämställdhetsarbetet till myndigheter, kommuner, landsting och regioner ...................... 495 13.6.6 Jämställdhetsmyndighetens uppgifter – statistik, fördelning av bidrag, och stöd i EUsamarbete m.m. ..................................................... 496

13.7 Länsstyrelsernas uppdrag och uppgifter ............................. 498 13.7.1 Ett fortsatt uppdrag .............................................. 498 13.7.2 Regeringens uppföljning bör bli tydligare ........... 499 13.7.3 Särskilt sakkunniga bör inte längre regleras i

instruktionen ......................................................... 499

13.7.4 Länsstyrelsernas uppdrag att samordna och stödja det regionala jämställdhetsarbetet ............. 500 13.7.5 Stöd i länsstyrelsernas arbete med jämställdhetsintegrering ....................................... 502

Innehåll

17

14 Kostnadsberäkningar och konsekvensanalyser ............ 503

14.1 Inledning................................................................................ 503 14.2 Förslag till finansiering ......................................................... 503 14.3 Konsekvenser för berörda myndighetger ............................ 507 14.3.1 Tillägg i länsstyrelsernas instruktion .................... 507 14.3.2 Konsekvenser för länsstyrelserna i Östergötland

och Stockholms län samt Myndigheten för civilsamhälles- och ungdomsfrågor (MUCF) ..... 507

14.3.3 Konsekvenser för Göteborgs universitet (Nationella sekretariatet för genusforskning) ..... 510 14.3.4 Konsekvenser för Uppsala universitet (NCK), Diskrimineringsombudsmannen och Socialstyrelsen ........................................................ 511 14.3.5 Konsekvenser för Regeringskansliet .................... 511

14.4 Övriga konsekvenser ............................................................ 511

Referenser ...................................................................... 515

Bilagor

Bilaga 1 Kommittédirektiv 2014:55 ........................................... 545

Bilaga 2 Kommittédirektiv 2015:52 ........................................... 553

Bilaga 3 Intervjuer och sammanträden ...................................... 555

Bilaga 4 Enkätundersökningar ................................................... 561

Bilaga 5 Referensgrupp ............................................................... 573

Bilaga 6 Myndigheter med jämställdhetsperspektiv i

instruktionen ................................................................. 575

19

Sammanfattning

Utredningens uppdrag

Jämställdhetsutredningens uppdrag har bestått av fyra delar. För det första har vi analyserat och följt upp utvecklingen gällande jämställdhet mellan män och kvinnor under den senaste tioårsperioden. För det andra har vi analyserat och bedömt hur effektivt jämställdhetspolitiken har genomförts. I detta har ingått att analysera regeringens särskilda jämställdhetssatsning som genomfördes under 2007–2014.1 En tredje del har varit att bedöma om det funnits skäl att se över de jämställdhetspolitiska målen och indikatorerna. Avslutningsvis har det ingått i utredningens uppdrag att utifrån en samlad analys av utvecklingen gällande jämställdhet pröva om det finns skäl att överväga förändringar om hur jämställdhetspolitiken ska organiseras och genomföras.

Utredningens avgränsningar

Att fullt ut analysera utvecklingen rörande jämställdhet är en omfattande uppgift. Vi har därför gjort avgränsningar. Det innebär att vi inte har följt upp och analyserat alla områden som är av relevans för jämställdhetspolitiken. Vi har i vår analys av utvecklingen som rör jämställdhet i första hand utgått från jämställdhetspolitikens delmål.2 Vår analys avser också skillnader mellan kvinnor och män inom hälsoområdet.

Vi har i de delar det har funnits underlag belyst hur jämställdheten mellan kvinnor och män har utvecklats på såväl nationell som på

1 Under perioden 2007–2014 avsatte regeringen cirka 2,6 miljarder kronor på Anslaget 3:1 Särskilda jämställdhetsåtgärder under utgiftsområde 13 för en särskild jämställdhetssatsning. 2 Dessa är en jämn fördelning av makt och inflytande, ekonomisk jämställdhet, en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

Sammanfattning SOU 2015:86

20

regional nivå. Vidare har vi utifrån befintlig statistik och annan data analyserat utvecklingen för utrikes födda kvinnor och män. Utredningens uppdrag att redovisa och analysera utvecklingen gällande jämställdhet har varit omfattande. Det har därför inte varit möjligt att ge en heltäckande bild av utvecklingen.

Vi har i enlighet med våra direktiv inte prövat diskrimineringslagens (2008:567) bestämmelser om diskriminering på grund av kön och inte heller Diskrimineringsombudsmannens (DO) uppdrag som rör dessa bestämmelser.

Vi har när det gäller jämställdhetspolitikens genomförande inte utvärderat enskilda jämställdhetspolitiska insatser inom regeringens särskilda jämställdhetssatsning, eller andra enskilda insatser och reformer som har gjorts i syfte att stärka jämställdheten mellan kvinnor och män. Vår analys av hur politiken har genomförts avser den särskilda jämställdhetssatsningen 2007–2014 som helhet och regeringens styrning av jämställdhetspolitiken som sådan.

Hur vi genomfört utredningens arbete

Utredningen har uppdragit åt åtta forskare att analysera utvecklingen rörande jämställdhet inom olika områden. Deras rapporter har legat till grund för vår analys av utvecklingen.

Vi har genomfört tre enkätundersökningar om jämställdhetspolitikens genomförande. Dessa undersökningar har vänt sig till myndigheter och kommuner. Vi har intervjuat företrädare för myndigheter och organisationer samt tagit del av andra pågående utredningars arbete, i första hand Utredningen om strategi för att motverka mäns våld mot kvinnor (SOU 2015:55). Vidare har vi uppdragit åt Ramböll Management Consulting (Ramböll) att analysera hur regeringens särskilda jämställdhetssatsning har genomförts.

Utvecklingen rörande jämställdhet

Vi redovisar i det följande en sammanfattning av de huvudsakliga iakttagelserna i utredningens analys av utvecklingen rörande jämställdhet de senaste tio åren.

SOU 2015:86 Sammanfattning

21

Makt och inflytande

En jämnare könsfördelning inom politiken

Politiken är det samhällsområde som är mest könsbalanserat när det gäller ledande positioner. Sveriges riksdag och regering består sedan mitten av 1990-talet av ungefär lika många kvinnor som män. I EUparlamentet har andelen kvinnor av de svenska ledamöterna överstigit 50 procent vid de tre senaste valen. Även på regional nivå har andelen kvinnor ökat över tid. Könsfördelningen ligger i de flesta fall inom intervallet 40–60 procent. Detta förhållande gäller inom landstingsfullmäktige och landstingsstyrelse, liksom i kommunfullmäktige och kommunstyrelse. Könsfördelningen i landstingen ligger nära 50/50. I kommunerna är den genomsnittliga könsfördelningen förhållandevis jämn, även om det finns stora skillnader mellan kommunerna. Generellt gäller att könsfördelningen är bättre i direktvalda politiska församlingar, där synlighet råder, än i icke direktvalda församlingar.

Även inom den statliga förvaltningen har en jämnare könsfördelning nåtts

Den statliga förvaltningen tillhör det samhällsområde där könsfördelningen på ledande positioner har blivit avsevärt jämnare de senaste tio åren. Mellan åren 2003 och 2014 ökade exempelvis andelen kvinnor som myndighetschefer för statliga myndigheter från 31 till 42 procent. Under samma period ökade andelen kvinnor bland landshövdingarna från 24 till 62 procent. I likhet med politiska församlingar gäller att när tydliga mål för en jämnare könsfördelning på ledande positioner sätts upp, såsom målsättningar om 50/50 och varvade listor, förbättras också könsfördelningen på dessa positioner.

Ökande skillnader under senare år och fortsatt dominans av män inom centrala områden

Även om könsfördelningen på ledande positioner i politiken och i den offentliga förvaltningen har blivit jämnare de senaste tio åren kvarstår stora skillnader. Mäns dominans på centrala maktpositioner i politiken, offentlig förvaltning och näringslivet består. Andelen

Sammanfattning SOU 2015:86

22

kvinnor i riksdagen har dessutom exempelvis minskat två val i rad. Det finns stora skillnader mellan de politiska partierna. Andelen kvinnor har också minskat i riksdagsutskotten.

Stora skillnader inom näringslivet

På de ledande positionerna i näringslivet finns stora skillnader mellan kvinnor och män. I det privata näringslivet består, trots vissa framsteg, en ordning med en hög grad av mansdominans i styrelser och bland chefer. I näringslivet finns i likhet med politikens domäner ett tydligt mönster: ju högre befattningar, desto färre kvinnor. Kvinnors underrepresentation blir ännu tydligare på de högsta chefspositionerna, i ledningsgrupper och i bolagsstyrelser.

Nämnas bör dock att andelen kvinnor bland cheferna i näringslivet har ökat stadigt det senaste decenniet. Sedan 1998 har andelen kvinnor bland cheferna ökat från 17 procent till 39 procent.

Liknande mönster inom övriga områden – andelen kvinnor ökar men männen dominerar på de viktigaste posterna

Inom högre utbildning och forskning är den manliga dominansen särskilt markant. Andelen kvinnor bland landets professorer har förvisso ökat, från 14 procent till 24 procent mellan 2004 och 2014, men det är bra bit kvar till en jämn könsfördelning. Könsfördelningen är dock jämn när det gäller doktorander.

På kultur- och medieområdena är mönstret under den gångna tioårsperioden detsamma som i samhället i stort. Kvinnor deltar på de flesta områden, men inte högt upp i hierarkierna.

Ekonomisk jämställdhet

Kvinnors arbetstid har ökat, men kvinnor arbetar mer deltid än män vilket ger lägre inkomster och pension

Kvinnors arbetstid har ökat det senaste årtiondet, men kvinnor fortsätter att arbeta deltid i större omfattning än män. Den vanligaste orsaken till att kvinnor och män arbetar deltid är att lämpligt heltidsarbete saknas.

SOU 2015:86 Sammanfattning

23

Deltidsarbete påverkar framför allt inkomsten. Färre arbetade timmar ger en lägre inkomst, vilket i sin tur påverkar såväl ersättningen vid föräldraledighet, arbetslöshet och sjukdom som den framtida pensionen. Deltidsarbete kan också leda till en sämre löneutveckling och sämre karriärmöjligheter på sikt.

Arbetsmarknaden har blivit mindre könsuppdelad genom att fler kvinnor har börjat arbeta i mansdominerade yrken

Även om både kvinnor och män förvärvsarbetar i hög grad arbetar de i olika sektorer och yrken. De har även ofta olika positioner även om de befinner sig i samma sektor och yrke. Det råder således en segregering på arbetsmarknaden som är både horisontell och vertikal.

Könssegregeringen efter yrke är fortsatt hög, även om den har minskat något under den senaste tioårsperioden. Kvinnor återfinns främst inom vården och omsorgen samt inom serviceyrken, medan män är i majoritet inom tekniska och manuella yrken.

Könssegregeringen efter yrke har minskat något under den senaste tioårsperioden, till följd av att kvinnor i större utsträckning än tidigare har börjat arbeta i traditionellt mansdominerande yrken. Det är företrädesvis kvinnor som har stått för förändringarna, inte män.

Kvinnors löner fortsätter att vara lägre än mäns

Kvinnor fortsätter att i genomsnitt ha lägre lön än män. Det gäller oavsett om man jämför den genomsnittliga lönen för alla kvinnor och män som arbetar eller om man jämför skillnaden mellan olika sektorer och yrken.

Att kvinnor förvärvsarbetar färre timmar och det faktum att kvinnor och män i stor utsträckning arbetar i olika yrken spelar stor roll för lönegapet mellan könen. Om det i beräkningen tas med att utbildning, yrke, sektor, ålder och arbetstid spelar roll för vilken lön en person får, kvarstår en oförklarad löneskillnad mellan könen om cirka 5,8 procent sett till arbetsmarknaden som helhet. Den oförklarade skillnaden, eller den standardvägda skillnaden, har minskat med 1,0 procentenheter sedan 1996. De kvardröjande könsskillnaderna i lön och inkomst är ett tecken på att det könssegregerade

Sammanfattning SOU 2015:86

24

arbetslivet värderar arbete som främst utförs av kvinnor och arbete som främst utförs av män olika.

Kvinnor drabbas mer av arbetsrelaterad ohälsa, medan män drabbas mer av arbetsplatsolyckor

Det finns tydliga skillnader mellan kvinnor och män när det gäller arbetsrelaterad ohälsa och sjukfrånvaro. Kvinnor är i större utsträckning än män drabbade av arbetsrelaterade hälsoproblem och är även sjukskrivna i högre grad än män. Sedan 2012 har det skett en betydande ökning av arbetsrelaterade besvär, framför allt bland kvinnor. Män drabbas i högre utsträckning än kvinnor i arbetsplatsolyckor som leder till sjukskrivning eller dödsfall.

Flickor presterar bättre i såväl grund- som gymnasieskolan

Pojkar presterar sämre än flickor i grundskolan, framför allt i ämnet svenska, vilket får konsekvenser för pojkars utbildning i ett längre perspektiv. Läskunnighet och förmåga till läsförståelse är grundläggande för att kunna tillgodogöra sig all typ av utbildning. Även i gymnasieskolan presterar flickor bättre än pojkar. Samtidigt är flickor mer stressade och mår generellt sämre i skolan.

Könsuppdelningen fortfarande ojämn i gymnasieskolan vilket hänger samman med utbildningsbakgrund

Könsfördelningen i gymnasieskolans olika program och inriktningar fortsätter att vara ojämn. Könssegregeringen är tydligare på de yrkesförberedande programmen än på de studieförberedande programmen. Andelen män som läser gymnasieprogram med en tydlig kvinnodominans (minst 60 procent kvinnor) har dock ökat, från 23 procent 2001 till 38 procent 2014.

De könsstereotypa valen till gymnasieskolan kan till stor del förklaras av föräldrarnas utbildningsbakgrund. Barn till låg- respektive högutbildade föräldrar väljer i stor utsträckning olika gymnasieprogram. Barn till lågutbildade föräldrar återfinns ofta på yrkesförberedande program med en tydlig kvinno- respektive mansdominans

SOU 2015:86 Sammanfattning

25

medan barn till högutbildade föräldrar ofta väljer de studieförberedande programmen. Den könssegregerade gymnasieskolan kan således i hög grad kopplas samman med klass.

Fler kvinnor läser vidare på högskolan samtidigt som utbildningsvalen fortsätter att vara könsuppdelade

Fler kvinnor än män väljer att läsa vidare på högskolan. Könsfördelningen bland studerande vid landets lärosäten ligger på 60 procent kvinnor och 40 procent män. Fördelningen har varit konstant under de senaste tio åren. Kvinnor och män läser emellertid i stor utsträckning olika utbildningar på högskolan. Utbildningsvalen är därmed stadigt könsstereotypa och följer med under hela utbildningskarriären.

Flickor och kvinnors högre utbildning har inte fått några tydliga effekter för deras ställning i arbetslivet

Flickor och kvinnor, såväl inrikes som utrikes födda, har högre utbildning än män samtidigt som detta inte har fått några tydliga effekter i termer av en bättre ställning för kvinnor på arbetsmarknaden. Det har inte heller gett ekonomisk utdelning i form av högre löner i motsvarande grad. Kvinnor får därmed sämre avkastning på sitt humankapital än vad män får. I ett arbetsliv där livslånga karriärer inom samma yrke eller bransch blir allt ovanligare understryks vikten av att ha möjlighet till ett livslångt lärande. Utbildning senare i livet kan också vara en väg till att bryta könssegregeringen på arbetsmarknaden.

Det obetalda hem- och omsorgsarbetet

Fortsatt stora skillnader mellan kvinnor och män i uttaget av föräldraledighet

Kvinnor tar ut mer föräldraledighet än män och de tar också ut mer ledighet för tillfällig vård av barn. Kvinnor tar ut tre gånger så många föräldrapenningsdagar som män. Kvinnornas andel har dock minskat från 83 procent till 75 procent. Kvinnor tar också ut mer ledighet för tillfällig vård av barn (VAB).

Sammanfattning SOU 2015:86

26

Kvinnor sprider ut föräldraledigheten på ett mer omfattande sätt än män. Kvinnor är föräldralediga i drygt 13 månader under barnets första år, varav 9,5 månader med föräldrapenning. Motsvarande siffror för män är 3,5 månader, varav två månader med föräldrapenning.

Det finns tendenser till att föräldraförsäkringens nuvarande utformning snarare hämmar än främjar jämställdhet mellan kvinnor och män.

Inkomst påverkar uttaget av föräldraledighet

Medelinkomsttagare tar både flest föräldrapenningsdagar och längst föräldraledighet. Pappor med låg eller ingen inkomst, eller med svag anknytning till arbetsmarknaden, tenderar att ta ut minst, om någon, föräldrapenning. Ersättningen för dessa grupper blir låg, liksom därför också drivkraften att ta ut föräldraledighet.

Detta mönster gäller inte för kvinnor med låga inkomster. Kvinnor med låg inkomst avstår inte från föräldrapenning, men de tar ofta ut kortare ledighet än genomsnittet. Förutsättningarna att ta del av flexibiliteten i föräldraförsäkringen varierar därmed mellan olika inkomstsgrupper.

Skillnaden mellan den tid kvinnor och män lägger ned på hemarbete har minskat något

Kvinnor och män utför ungefär lika mycket hushållsarbete innan de flyttar ihop. När de blir föräldrar ökar den totala tiden för hushållsarbete för kvinnor betydligt. Kvinnor utför i genomsnitt betydligt mer hushållsarbete än män. I det arbetet ingår framför allt städning, tvätt och sysslor relaterade till maten, dvs. inköp av mat, matlagning, dukning och diskning.

Skillnaden mellan den tid kvinnor och män lägger på hemarbete har dock minskat över tid. Det beror främst på att kvinnor lägger ned allt mindre tid på dessa sysslor. Det går inte att fastslå att männen tar ett motsvarande större ansvar.

SOU 2015:86 Sammanfattning

27

Mäns våld mot kvinnor ska upphöra

Konstant eller möjligen ökande våldsutsatthet bland kvinnor

Kvinnors utsatthet för misshandel har legat på ungefär samma nivå under den senaste tioårsperioden. Detta gäller våldsutsatthet både i och utanför parrelationer. Det har skett en ökning av anmälda fall av misshandel mot kvinnor där misshandel i nära relation utgjort merparten. Andelen kvinnor som uppger att de utsätts för hot om våld har ökat. Under senare år har också en högre andel av hoten kommit från en närstående person. Den största ökningen rör andelen kvinnor som uppger att de utsatts för sexualbrott. Samtidigt visar utvecklingen att mäns våldsutsatthet minskar eller är fortsatt låg.

Kvinnor och flickor drabbas också i högre grad av kränkningar och hot om våld i digitala kanaler. Samtidigt uppger en högre andel kvinnor och män att de upplever en minskad oro och ökad trygghet i samhället.

Ökat glapp mellan anmälningar och lagföringar

Sammantaget ger kriminalstatistiken en bild av ett ökande antal anmälningar om brott mot kvinnor under tioårsperioden, såväl när det gäller misshandelsbrott som sexualbrott, samtidigt som lagföringsbesluten inte ökat i motsvarande takt. Därmed har gapet mellan anmälningar och lagföringsbeslut vuxit. En liknande utveckling syns även i fråga om ansökningar om kontaktförbud. Ett undantag är anmälningarna om grov kvinnofridskränkning där både antalet anmälningar och beslut om lagföringar minskar.

Underlag saknas om hedersrelaterat våld och förtryck

Det finns ingen jämförbar statistik över tid om hur många kvinnor och män som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck, vilket gör att det inte är möjligt att bedöma utvecklingen på detta område. I en studie från 2009 uppskattas att knappt sju procent av unga kvinnor levde med begränsningar i förhållande till äktenskap och/eller att familjen ställde upp villkor för val av partner. Motsvarande uppgift för unga män var cirka 4 procent.

Sammanfattning SOU 2015:86

28

Antalet individer i prostitutionen har minskat samtidigt som tillgängligheten ökat

Prostitutionen på gatan bedöms ha halverats sedan 1995, medan tillgängligheten via bl.a. annonser för sexuella tjänster på internet har ökat. Kartläggningar tyder dock på att antalet individer i prostitutionen inte har ökat utan endast tillgängligheten. Kvinnor av annan nationalitet än svensk utgör en majoritet bland dem som säljer sex och deras andel har ökat över tid. Anmälningar och lagföringar rörande köp av sexuell tjänst har ökat, men någon motsvarande trend går inte att skönja rörande människohandel för sexuella ändamål.

Kvinnor mer utsatta för våld i arbetslivet

Våldsutsattheten i arbetslivet har inte förändrats nämnvärt för kvinnor och män. Kvinnor är dock mer utsatta än män för våld, hot och sexuella trakasserier oavsett yrke och bransch. Kvinnor i arbetaryrken är särskilt utsatta.

Hälsa

Skillnader i sjukdomar, självskattad hälsa, läkemedelsförskrivning och bemötande

Kvinnor drabbas oftare än män av sjukdomar som benskörhet, lungsjukdomar, gallsten och migrän. Kvinnor är också mer utsatta för ätstörningar, depression och fibromyalgi. Män drabbas oftare av vissa typer av hjärtinfarkter och cancer, schizofreni och autism. Medellivslängden ökar, men mer för män än för kvinnor. Det finns även skillnader i förskrivning av läkemedel, bland annat får män i högre grad läkemedel mot hjärt- och kärlsjukdomar. Kvinnor och flickor förskrivs i högre utsträckning lugnande medel och sömnmedel, vilket inte helt kan förklaras av motsvarande könsskillnader i rapporterade besvär. Kvinnor drabbas oftare av biverkningar av läkemedel.

Kvinnor uppger överlag en sämre hälsosituation än män. Framför allt uppger kvinnor med kort utbildning en dålig hälsosituation. Kvinnor rapporterar även i större utsträckning än män att de lider av ängslan, oro och ångest, särskilt unga kvinnor.

SOU 2015:86 Sammanfattning

29

Kvinnor anger i lägre grad än män att de får tillräckligt med information i mötet med vården, medan män i mindre utsträckning kommer till olika typer av screeningprogram. Män söker överlag vård i lägre utsträckning och i ett senare skede än kvinnor. Mäns högre självmordsfrekvens och alkoholmissbruk kan vara relaterade till en underdiagnosticering av mäns psykiska ohälsa.

Normer om maskulinitet påverkar

Normer kring maskulinitet och manlighet har en negativ inverkan på mäns psykiska, fysiska och sexuella hälsa, i den mån de påverkar män att söka vård i mindre utsträckning och ta större risker jämfört med kvinnor.

Kön en viktig faktor för hälsoläget, även sett till andra faktorer som påverkar hälsan

Kvinnors och mäns hälsoläge påverkas i hög grad av faktorer såsom utbildningsbakgrund, socioekonomisk situation, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck. Ytterligare en faktor som påverkar hälsoläget är förekomsten av våld. Kön är dock alltjämt en viktig faktor även i relation till ovan nämnda faktorer. Personer i arbetaryrken har t.ex. en sämre hälsosituation än personer i tjänstemannayrken, men inom grupperna kvarstår könsskillnader där kvinnor i både arbetar- och tjänstemannayrken har sämre hälsosituation än män i de respektive grupperna. När olika faktorer samvarierar riskerar de dessutom att förstärka varandra, som t.ex. utbildning och kön där kvinnor med förgymnasial utbildning har en mycket ogynnsam hälsosituation.

Regeringens jämställdhetssatsning 2007–2014

Vi redovisar i det följande en sammanfattning av utredningens analys av regeringens jämställdhetssatsning som genomfördes under 2007– 2014.

Sammanfattning SOU 2015:86

30

Mest medel till delmål 4 Mäns våld mot kvinnor ska upphöra

Under åren har nästan 70 myndigheter genomfört insatser inom ramen för regeringens jämställdhetssatsning. Sammanlagt har ca 2,1 miljarder kronor förbrukats på över 200 olika insatser. Över hälften av medlen har använts för insatser för delmål 4 Mäns våld mot kvinnor

ska upphöra. Även organisationer har tagit del av satsningen, varav

bidraget till Sveriges kommuner och landsting (SKL) för programmet Hållbar Jämställdhet (HåJ) utgör den största insatsen. Länsstyrelserna har tilldelats mest medel, vilket hänger samman med att mest medel gått till delmål 4 Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Inom detta område har regeringen tagit fram tre olika handlingsplaner som har legat till grund för regeringens fördelning och inriktning av insatser.

Fokus på öka kunskap och utveckla nya metoder

Insatserna har i första hand syftat till att öka kunskapen om jämställdhet och utveckla nya metoder i jämställdhetsarbetet. En stor del av insatserna har vänt sig till kommuner och landsting samt organisationer.

Oklart om effekter på samhällsnivå men däremot ökad kunskap, nya metoder och arbetssätt

Det finns få, om ens några, redovisade effekter på samhällsnivå till följd av den särskilda jämställdhetssatsningen som tyder på att de olika insatserna stärkt jämställdheten mellan kvinnor och män. Detta bör samtidigt ses i perspektivet att genomslag av långsiktiga effekter kan studeras först efter en längre tid samt att det är svårt att isolera effekter från andra faktorer.

Det finns flera redovisade effekter i form av ökad kunskap, nya metoder och arbetssätt i myndigheternas verksamhet. Insatserna har lett till att myndigheterna ser ett ökat behov av kunskap om jämställdhet och behov av stöd i arbetet att utveckla jämställda verksamheter.

SOU 2015:86 Sammanfattning

31

Stöd i myndigheternas arbete med jämställdhetsintegrering

Stödet till myndigheterna att integrera ett jämställdhetsperspektiv i sina verksamheter har utvecklats under 2007–2014. Sedan 2013 har 41 myndigheter i uppdrag att ta fram en plan på hur de kan integrera ett jämställdhetsperspektiv och hur de ska bidra för att nå de jämställdhetspolitiska målen (programmet Jämställdhet i myndigheter, JiM). Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet har gett ett uppskattat stöd i myndigheternas arbete.

Länsstyrelsernas arbete har stärkts

En del i jämställdhetssatsningen har varit programmet Länsstyrelserna utvecklar jämställdhet (LUJ). Programmets egen uppföljning och externa utvärderingar visar att LUJ haft positiv effekt på så sätt att länsstyrelsernas jämställdhetsuppdrag har förtydligats och utvecklats positivt.

Jämställdhetsintegrering i kommunernas verksamhet har haft effekt

Genom programmet Hållbar jämställdhet (HåJ) har kommuner, landsting och regioner samt enskilda utförare fått stöd att utveckla jämställda verksamheter. Enligt utvärderingar av programmet och vår enkätundersökning har HåJ haft effekt så tillvida att kunskapen ökat, nya metoder utvecklats och kommuner som deltagit i programmet ser ett fortsatt behov av att utveckla ytterligare kunskap och nya metoder. En majoritet av kommuner och landsting har dock inte medverkat i satsningen.

Styrningen av jämställdhetspolitiken

Vi redovisar i det följande en sammanfattning av utredningens analys av styrningen jämställdhetspolitiken.

Sammanfattning SOU 2015:86

32

Även del i myndigheternas interna arbete

Flera myndigheter ser jämställdhetsarbetet som en del i myndighetens roll som arbetsgivare, vilket sannolikt hänger nära samman med att insatserna har haft ett tydligt fokus på att öka kunskap och utveckla metoder. Myndigheterna ser också att jämställdhetsarbetet har kopplingar till arbetet med att integrera ett mångfaldsperspektiv. Myndigheter som har deltagit i JiM-arbetet uppger i högre grad än myndigheter som inte har deltagit i detta arbete att deras jämställdhetsarbete är integrerat i den ordinarie ledningen och styrningen av verksamheten.

Tydligare återkoppling och mer analys efterfrågas

Myndigheterna upplever att regeringens återkoppling brister i fråga om de uppdrag som myndigheter har getts inom jämställdhetsområdet. En uppfattning är att regeringen inte tillräckligt har analyserat och återkopplat vilka slutsatser som regeringen drar i fråga om olika uppdrag. Myndigheterna önskar också en tydlighet i fråga om vilka resultat som uppdragen förväntas ge.

Riktade uppdrag har tydliggjort jämställdhetsarbetet

Myndigheterna uppger att de riktade uppdragen om jämställdhet har bidragit till att förtydliga arbetet med jämställdhet. För flera JiMmyndigheter har de riktade uppdragen legat till grund arbetet med att ta fram en plan för jämställdhetsintegrering. Andra myndigheter uppger att de ännu inte har funnit formerna för hur arbetet ska bedrivas.

Länsstyrelserna ser behov av mer uppföljning och tydligare krav på utvärdering

Enligt utredningens enkätundersökning finner länsstyrelserna brister i långsiktigheten i arbetet med jämställdhet och jämställdhetsintegrering. Enligt länsstyrelserna kan detta stärkas genom att dels i högre grad använda länsstyrelserna i uppföljningen av jämställdhetspolitiken,

SOU 2015:86 Sammanfattning

33

dels ställa tydligare krav på att jämställdhetspolitiska insatser ska utvärderas.

Återrapportering men få inslag av effektutvärdering

Myndigheternas återrapportering har varit omfattande. I flera fall har särskilda uppföljningar och utvärderingar genomförts. Regeringen utgår från ett urval av jämställdhetsindikatorer i sin resultatredovisning till riksdagen som avser utvecklingen av jämställdhet i samhället. Det är dock få utvärderingar som har innehållit några mer omfattande effektutvärderingar.

Fortsatt stöd i arbetet efterfrågas

Såväl länsstyrelser som övriga myndigheter ser behov av ett fortsatt stöd i arbetet med att integrera ett jämställdhetsperspektiv. Myndigheterna uppger att det finns ett behov av att förankra arbetet hos chefer och medarbetare. Även företrädare för Sveriges kommuner och landsting (SKL) anför ett behov av stöd i arbetet.

Arbetet mot mäns våld mot kvinnor har funnit fastare former

Såväl utvärderingar och tidigare utredningar som vår utredning pekar på att arbetet med att förhindra och beivra mäns våld mot kvinnor har funnit fastare former som följd av regeringens jämställdhetssatsning.

Insatser som rör mäns våld mot kvinnor kräver insatser från myndigheter inom flera områden, bl.a. rättsväsendet, hälso- och sjukvård och omsorg och utbildningsväsendet. Därtill svarar kommuner, landsting och organisationer i det civila samhället för viktiga uppgifter. Trots bättre samverkan och ökade insatser, finns brister i bl.a. kommunernas och landstingens arbete i fråga om insatser mot mäns våld mot kvinnor. Det finns också överlappningar i det stöd och den samordning som görs av myndigheter inom området.

Sammanfattning SOU 2015:86

34

Våra bedömningar och slutsatser

Våra huvudsakliga bedömningar och slutsatser när det gäller utvecklingen gällande jämställdhet och jämställdhetspolitiken kan sammanfattas enligt följande.

Utvecklingen rörande jämställdhet

Det finns framsteg i utvecklingen gällande jämställdhet samtidigt som flera resultat visar att utvecklingen i vissa avseenden står still eller gått bakåt. Sammantaget visar utvecklingen inom jämställdhetspolitikens delmål att målen ännu inte har nåtts.

Våra viktigaste slutsatser är: – Tydliga mål för en jämnare könsfördelning får genomslag. Detta

syns på politikens område och utnämningen av myndighetschefer, men även inom näringslivet. – Det krävs ett fortsatt arbete för att nå en jämnare könsfördel-

ning även på de ledande posterna och inom de viktiga områdena för att motverka den vertikala obalansen av könsfördelning. Det gäller särskilt utrikes födda som är underrepresenterade på ledande positioner. – Trots en mindre könsuppdelad arbetsmarknad behöver fortsatta

insatser göras för att bryta traditionella könsmönstren på arbetsmarknaden. Insatser behöver även göras för att stärka etableringen av utrikes födda kvinnor på arbetsmarknaden som i lägre grad än inrikes födda kvinnor och män är sysselsatta. – För att nå en mindre könsuppdelad arbetsmarknad behöver studie-

valen i gymnasieskolan och högskolan bli mindre könsuppdelade. De könsstereotypa valen hänger nära samman med föräldrarnas utbildningsbakgrund. – Staten har en viktig normerande roll i att verka för att utjämna

skillnader i inkomst mellan kvinnor och män. – En fortsatt utveckling som leder till ett jämnare uttag av för-

äldraförsäkringen kan bidra till att stärka jämställdheten mellan kvinnor och män. Samtidigt är det viktigt att uppmärksamma att

SOU 2015:86 Sammanfattning

35

uttaget av föräldrapenning i hög grad påverkas av männens inkomster. – Trots att mäns våld mot kvinnor inte förefaller minska finns

försiktigt positiva utvecklingstendenser när det gäller ansvariga samhällsaktörers arbete på området. Fortsatta ansträngningar är avgörande för att utvecklingen ska få genomslag även i form av minskad våldsutsatthet. – Utvecklingen av det ökande glappet mellan anmälningar och lag-

förda beslut behöver uppmärksammas i de rättsvårdande myndigheters arbete. – Osakliga skillnader mellan kvinnor och män i fråga om hälso-

och sjukvård behöver ges större utrymme. Det finns flera skillnader mellan olika grupper av kvinnor och män beroende på t.ex. socioekonomisk och utbildningsmässig bakgrund, funktionsnedsättning, sexuell läggning och könsidentitet och könsuttryck.

Vi vill framhålla följande utgångspunkter som enligt vår bedömning bör ligga till grund för hur jämställdhetspolitiken ska utformas.

För det första bör jämställdhetspolitiken även fortsättningsvis syfta till att utjämna skillnader mellan kvinnor och män inom de områden som jämställdhetspolitikens nuvarande delmål avser. Utbildning och hälsa bör samtidigt ges större utrymme. Det övergripande målet bör alltjämt vara att såväl reell som formell jämställdhet nås mellan kvinnor och män.

För det andra behöver jämställdhetspolitiken ta fasta på de klyftor och skillnader som finns mellan olika grupper av kvinnor och män. Det handlar både om skillnader som avser socioekonomiska faktorer och andra maktrelationer som t.ex. rör funktionshinder, sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck, ålder och etnisk tillhörighet. Det behövs ett starkare intersektionellt perspektiv i genomförande av jämställdhetspolitiken.

För det tredje behöver kunskapen om normer om maskulinitet ges större utrymme i förståelsen av de skillnader som finns på olika områden. Vi menar att maskulinitetsnormer i hög grad är ett hinder i arbetet med att åstadkomma en jämnare fördelning av makt och inflytande, ekonomisk självständighet och jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet och för att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

Sammanfattning SOU 2015:86

36

Jämställdhetspolitikens genomförande

Regeringens jämställdhetssatsning 2007–2014 och regeringens styrning av jämställdhetspolitiken i övrigt har fått genomslag i samhället på så sätt att kunskapen om jämställdhet ökat och att metoder och arbetssätt utvecklats i jämställdhetsarbetet på olika nivåer i samhället. Det har dock inte funnits tillräckligt med underlag i form av analyser eller utvärderingar för att kunna se hur dessa påverkat jämställdheten mellan kvinnor och män.

Våra viktigaste slutsatser är: – Den samlade kunskapen om jämställdhet och jämställdhets-

arbete behöver i större utsträckning tas tillvara i styrningen av jämställdhetspolitiken. – Regeringens styrning behöver bli tydligare och avse fler myndig-

heter och områden än i dag. – Myndigheter, kommuner och landsting samt regioner behöver

stöd i arbetet att utveckla jämställda verksamheter. – Det behövs ett ökat fokus på resultat av jämställdhetspolitiken. – Det behövs en permanent samordning av vissa insatser inom jäm-

ställdhetspolitiken. Detta rör inte minst insatser som görs för att nå delmålet Mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

Sammantaget krävs det en mer sammanhållen styrning av jämställdhetspolitiska insatser som ger förutsättningar för att följa upp och analysera utvecklingen avseende jämställdhet i samhället. Det krävs också enligt vår bedömning en utvecklad uppföljning och analys av vad olika insatser leder till och i vilken utsträckning styrningen av jämställdhetpolitiken verkar för att nå de jämställdhetspolitiska målen. Det krävs även en samordning av jämställdhetspolitiken och det krävs ett fortsatt stöd till myndigheter, kommuner och landsting samt även till övriga aktörer i arbetet att utveckla jämställda verksamheter.

På så sätt kan de satsningar som har gjorts under den senaste tioårsperioden tas tillvara och utvecklas. Den ökade kunskapen och de vunna erfarenheterna av jämställdhetsarbetet kan därigenom få genomslag i samhället och bidra till att stärka jämställdheten mellan kvinnor och män.

SOU 2015:86 Sammanfattning

37

Vi vill framhålla att det är inte bara stat, kommuner och landsting som har ett ansvar i arbetet. Det krävs ett fortsatt starkt engagemang och ansvarstagande av arbetsmarknadens parter, näringslivet, organisationer i civilsamhället och andra samhällsaktörer.

Våra förslag

Vi lämnar följande förslag som rör jämställdhetspolitikens mål och styrning.

Mål för jämställdhetspolitiken

– Övergripande mål. Kvinnor och män ska ha samma makt att

forma samhället och sina egna liv. – Delmål 1. En jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor

och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva samhällsmedborgare och att forma villkoren för beslutsfattande i samhällets alla sektorer. – Delmål 2. Ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma

möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för det obetalda hem- och omsorgsarbetet och ska ha samma möjligheter att kombinera betalt arbete med privat- och familjeliv. – Delmål 3. Jämställd utbildning. Kvinnor och män, flickor och

pojkar, ska ha samma möjligheter och villkor när det gäller livslångt lärande och personlig utveckling. – Delmål 4. Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män,

flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. – Delmål 5. Jämställd hälsa, vård och omsorg. Kvinnor och män,

flickor och pojkar, ska ha samma möjligheter och villkor när det gäller hälsa, vård och omsorg livet ut.

Vårt förslag till övergripande mål är detsamma som ligger till grund för jämställdhetspolitiken i dag. Jämfört med nuvarande delmål för jämställdhetspolitiken innebär förslagen till delmål vissa skillnader.

Sammanfattning SOU 2015:86

38

Jämställd utbildning och Jämställd hälsa, vård och omsorg föreslås utgöra egna delmål. Det nuvarande delmålet 3 En jämn fördelning

av det obetalda hem- och omsorgsarbetet föreslås ingå som delar i

delmål 2 och 5 enligt ovan.

Myndigheternas ansvar för att verka för de jämställdhetspolitiska målen

Jämställdhetspolitiken bör styras utifrån hur statliga myndigheter och verksamheter styrs i övrigt. Jämställdhetsintegrering som huvudsaklig strategi bör ligga fast. Vi föreslår därför att: – uppgifter om jämställdhet ska regleras i myndigheternas instruk-

tioner eller i förekommande fall annan förordning, – fler myndigheter ska få i uppgift att integrera ett jämställdhets-

perspektiv i sin verksamhet. Myndighetens uppgifter om jämställdhet ska vara verksamhetsanpassade, – myndigheter som redovisar individbaserad statistik ska som regel

göra detta könsuppdelat om det inte finns särskilda skäl mot detta, – strategier och handlingsplaner ska tas fram för respektive delmål

inom jämställdhetspolitiken, och – arbetet med jämställdhetsintegrering inom Regeringskansliet ska

utvecklas ytterligare genom en förstärkt uppföljning och tydligare genomslag i arbetet med budget, regleringsbrev och myndighetsdialog.

En jämställdhetsmyndighet bör inrättas

Vi föreslår att en jämställdhetsmyndighet inrättas. Myndighetens uppgifter ska vara att: – analysera utvecklingen gällande jämställdhet i samhället och följa

upp insatser som syftar till att nå de jämställdhetspolitiska målen, – samordna uppdrag inom jämställdhetspolitiken, däribland upp-

drag som rör delmålet Mäns våld mot kvinnor ska upphöra,

SOU 2015:86 Sammanfattning

39

– stödja arbetet med att integrera ett jämställdhetsperspektiv i verk-

samheten hos myndigheter och kommuner, landsting och regioner, och – i övrigt bistå regeringen i övriga frågor som rör jämställdhets-

politiken, bland annat inom EU-samarbetet och i övrigt internationellt samarbete.

Myndigheten ska svara för de nationella kompetens- och samordningsuppgifter som Länsstyrelsen i Östergötland svarar för inom delmålet 4 Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Myndigheten ska också svara för det uppdrag som Göteborgs universitet (Nationella sekretariatet för genusforskning) har att stödja myndigheterna i jämställdhetsintegrering. Likaså ska myndigheten svara för att fördela bidrag enligt förordningen (2006:390) om statsbidrag till jämställdhetsprojekt som för närvarande Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) ansvarar för.

Vidare föreslår vi att ansvarsfördelningen mellan den nya myndigheten för jämställdhet och myndigheter med nationella kompetens- och samordningsuppdrag inom området mäns våld mot kvinnor ska ses över i syfte att nå en effektiv samverkan mellan myndigheterna. Översynen berör Länsstyrelsen i Stockholms län, Socialstyrelsen och Uppsala universitet (Nationellt centrum för kvinnofrid).

Myndigheten ska inrättas senast den 1 juli 2017 och ges ett anslag motsvarande 41 miljoner kronor per år.

Länsstyrelsernas uppdrag och uppgifter

Länsstyrelserna ska även i fortsättningen stödja och samordna det regionala arbetet med att verka för att de nationella målen för jämställdhetspolitiken får genomslag och samordna arbetet med insatser som rör delmål 4 Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Vi föreslår att förordningen (2007:825) med länsstyrelseinstruktion förtydligas genom följande tillägg: – Länsstyrelsen ska samordna, stödja och följa upp det regionala

arbetet för att nå de jämställdhetspolitiska målen. Länsstyrelsen ska lämna underlag till Jämställdhetsmyndigheten och samråda med myndigheten om vilken redovisning som behövs (tillägg till 5 §).

Sammanfattning SOU 2015:86

40

I syfte att betona att länsstyrelsernas uppgifter rörande jämställdhet är en angelägenhet för hela länsstyrelsen, ska länsstyrelseinstruktionen inte längre föreskriva att det ska finnas en särskilt sakkunnig i frågor som rör jämställdhet (nuvarande 44 §).

41

1 Författningsförslag

1.1 Förslag till ändring i förordning ( 2007:825 ) med länsstyrelseinstruktion

Härigenom föreskrivs att 5 § i förordning (2007:825) med länsstyrelseinstruktion

dels att 5 § ska ha följande lydelse,

dels att nuvarande 44 § ska upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Länsstyrelsen ska

1. integrera ett jämställdhetsperspektiv i sin verksamhet genom att belysa, analysera och beakta kvinnors och mäns samt flickors och pojkars villkor,

2. genomgående analysera och presentera individbaserad statistik med kön som övergripande indelningsgrund om det inte finns särskilda skäl mot detta,

Länsstyrelsen ska

1. integrera ett jämställdhetsperspektiv i sin verksamhet genom att belysa, analysera och beakta kvinnors och mäns samt flickors och pojkars villkor,

2. genomgående analysera och presentera individbaserad statistik med kön som övergripande indelningsgrund om det inte finns särskilda skäl mot detta,

3. Länsstyrelsen ska samordna, stödja och följa upp det regionala arbetet för att nå de jämställdhetspolitiska målen. Länsstyrelsen ska lämna underlag till Jämställdhetsmyndigheten och samråda med myndigheten om vilken redovis-

Författningsförslag SOU 2015:86

42

3. vid beslut och andra åtgärder som kan röra barn analysera konsekvenserna för dem och därvid ta särskild hänsyn till barns bästa,

4. vid samråd, beslut och andra åtgärder verka för tillgänglighet och delaktighet för personer med funktionsnedsättning,

5. integrera de mänskliga rättigheterna i sin verksamhet genom att belysa, analysera och beakta rättigheterna i den egna verksamheten, särskilt skyddet mot diskriminering,

6. verka för att det av riksdagen fastställda nationella folkhälsomålet uppnås genom att folkhälsan beaktas inom länsstyrelsernas arbete med bl.a. regional tillväxt, samhällsplanering, krishantering samt alkohol och tobak,

7. i sin verksamhet verka för att förenkla för företag, och

8. samordna arbetet på regional nivå med anpassningen till ett förändrat klimat. Förordning (2013:815).

ning som behövs.

4. vid beslut och andra åtgärder som kan röra barn analysera konsekvenserna för dem och därvid ta särskild hänsyn till barns bästa,

5. vid samråd, beslut och andra åtgärder verka för tillgänglighet och delaktighet för personer med funktionsnedsättning,

6. integrera de mänskliga rättigheterna i sin verksamhet genom att belysa, analysera och beakta rättigheterna i den egna verksamheten, särskilt skyddet mot diskriminering,

7. verka för att det av riksdagen fastställda nationella folkhälsomålet uppnås genom att folkhälsan beaktas inom länsstyrelsernas arbete med bl.a. regional tillväxt, samhällsplanering, krishantering samt alkohol och tobak,

8. i sin verksamhet verka för att förenkla för företag, och

9. samordna arbetet på regional nivå med anpassningen till ett förändrat klimat. Förordning (2013:815).

44 §

Vid länsstyrelsen ska det finnas en särskild sakkunnig för frågor om jämställdhet. Förordning ( 2008:1346 ).

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2017.

l Utgångspunkter

45

2 Inledning

I detta kapitel redogör vi för utredningens uppdrag och grundläggande begrepp som rör jämställdhet. Vi beskriver hur vi har avgränsat och genomfört utredningens uppdrag.

2.1 Utredningens uppdrag

Jämställdhetsutredningen har haft i uppdrag att mot bakgrund av samhällsutvecklingen följa upp och analysera hur jämställdheten mellan kvinnor och män har utvecklats såväl nationellt som regionalt. Enligt utredningens direktiv ska uppföljningen och analysen avse de senaste tio åren. En särskild analys ska göras för utrikes födda kvinnor och män.

Utredningen har vidare haft i uppdrag att analysera och bedöma jämställdhetspolitikens genomförande och politiska insatsers effektivitet i förhållande till de jämställdhetspolitiska målen. Enligt utredningens direktiv får utredningen lämna förslag till förändringar som rör jämställdhetspolitikens organisation och struktur om sådana förändringar kan leda till ett effektivare stöd till de aktörer som ansvarar för politikens genomförande och en mer effektiv uppföljning och utvärdering av politikens genomförande. Om utredningen lämnar förslag som innebär kostnadsökningar för staten ska utredningen lämna förslag till finansiering.

Utredningen har också haft i uppdrag att se över de jämställdhetspolitiska målen och indikatorerna.

Det har inte ingått i utredningens uppdrag att pröva diskrimineringslagens (2008:567) bestämmelser om diskriminering på grund av kön eller Diskrimineringsombudsmannens (DO) uppdrag som rör dessa bestämmelser.

Inledning SOU 2015:86

46

2.2 Den nuvarande jämställdhetspolitiken

Nuvarande mål och delmål

Det nuvarande målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Målet antogs av riksdagen 2006 i enlighet med förslagen i propositionen

Makt att forma samhället och sitt eget liv – nya mål i jämställdhetspolitiken (prop. 2005/06:155, bet. 2005/06:AU11, rskr. 2005/06:257).

Till det nya målet fastställdes fyra delmål som ska vägleda regeringens politik för att uppnå det övergripande målet. De fyra delmålen är:

1. En jämn fördelning av makt och inflytande.

2. Ekonomisk jämställdhet.

3. En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet.

4. Mäns våld mot kvinnor ska upphöra.1

Den jämställdhetspolitiska propositionen tog sin utgångspunkt i de förslag som hade formulerats i Jämställdhetspolitiska utredningens betänkande Makt att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhets-

politiken mot nya mål (SOU 2005:66). Övergripande prioriteringar

för politiken har senare formulerats bl.a. i ett antal skrivelser till riksdagen, däribland Jämställdhetspolitikens inriktning 2011–2014 (skr. 2011/12:3).

Jämställdhetsintegrering är den övergripande strategin för att genomföra jämställdhetspolitiken

En utgångspunkt för jämställdhetspolitiken är regeringens strategi om jämställdhetsintegrering som i korthet innebär att ett jämställdhetsperspektiv integreras i alla steg av beslutsprocesserna och att de aktörer som deltar i beslutsprocessen ansvarar för att detta görs. Det innebär att analyser av kvinnors och mäns, flickors och pojkars,

1 Regeringens förslag i 2009 års budgetproposition (prop. 2008/09:1, 13, avsnitt 5.3) om att den tidigare enhetliga verksamhetsstrukturen skulle utgå ledde till att målen för jämställdhetspolitiken upphörde och ersattes av ett mål, identiskt med det övergripande målet att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv (bet. 2008/09:FiU2, rskr. 2008/09:46). Delmålen kvarstår dock på så sätt att de huvudsakligen anger den inriktning som styr regeringens politik.

Inledning

47

situation och villkor ingår i beslutsunderlagen och att konsekvenser av förslag ska analyseras med hänsyn till jämställdhet mellan kvinnor och män. Konsekvensanalyser ska göras med utgångspunkt i de jämställdhetspolitiska målen, se även kapitel 3.5.1. Som komplement till strategin om jämställdhetsintegrering genomför regeringen även s.k. särskilda åtgärder i syfte att påskynda arbetet med jämställda verksamheter.

Struktur för genomförande av jämställdhetspolitiken

I Regeringskansliet samordnas jämställdhetspolitiken av Jämställdhetsenheten (för närvarande Socialdepartementet).

Dåvarande Jämställdhetsombudsmannen (JämO) hade fram till 2009 i uppdrag att utöva tillsyn över lagar om diskriminering på grund av kön. I anslutning till ikraftträdandet av en ny gemensam diskrimineringslag den 1 januari 2009 slogs Jämställdhetsombudsmannen samman med de övriga tre tidigare ombudsmännen mot diskriminering i en ny sammanslagen myndighet – Diskrimineringsombudsmannen (DO).2

På regional nivå har länsstyrelserna i uppdrag att bl.a. integrera ett jämställdhetsperspektiv i sin verksamhet och att verka för att nationella mål får genomslag i länet. Sedan 1994 finns en särskild sakkunnig vid länsstyrelserna i frågor om jämställdhet.

För en mer detaljerad beskrivning av styrningen av jämställdhetspolitiken hänvisar vi till kapitel 3 i detta betänkande.

2.3 Inriktning och avgränsningar av utredningens arbete

Utvecklingen rörande jämställdhet

Utredningen har belyst samhällsutvecklingen utifrån jämställdhetspolitikens delmål och de större samhällsförändringar som har ägt rum under de senaste tio åren. Eftersom utredningens uppdrag har varit omfattande har vi inte haft möjlighet att inom ramen för upp-

2 Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Handikappombudsmannen (HO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO).

Inledning SOU 2015:86

48

dragets tid och omfattning fördjupa oss i alla områden som har relevans för jämställdhetspolitiken. Avgränsningar har varit nödvändiga som innebär att vi har gjort nedslag inom viktiga områden som rör utvecklingen gällande jämställdhet. Några av de större samhällsförändringar som vi har tagit fasta på är: – Demografiska förändringar som i korthet innebär en åldrande

befolkning med färre födda och allt fler som lever längre. Detta påverkar människors liv och välfärdssystemens utformning, bl.a. i fråga om hälsa. – Den snabba IT-utvecklingen och utvecklingen av sociala medier

som bl.a. har lett till en utveckling av nedsättande omdömen och hot mot i första hand kvinnor. – Ökade skillnader i studieresultat mellan pojkar och flickor i grund-

och gymnasieskolan. – Ökad oro i omvärlden, vilket bl.a. har inneburit att utrikes födda

män och kvinnor har ökat sin andel av den svenska befolkningen. Utrikes födda har i regel en svagare ställning på arbetsmarknaden än inrikes födda.

Vår analys av utvecklingen har tagit sin utgångspunkt i de jämställdhetspolitiska delmålen.

Enligt utredningens direktiv ska utvecklingen för utrikes födda män och kvinnor särskilt belysas. Även utvecklingen på regional nivå ska analyseras. Av olika skäl finns det begränsningar i den officiella statistiken som har gjort att det inte har varit möjligt att redovisa data för utrikes födda i alla delar som rör jämställdhet. Utredningen har utgått från tillgängliga data och information som utredningen har kunnat inhämta.

Jämställdhetspolitikens genomförande och resultat

Sedan 2007 har anslaget för särskilda jämställdhetsåtgärder ökat kraftigt. Mellan 2007 och 2014 avsattes sammanlagt 2,6 miljarder kronor för en särskild jämställdhetssatsning. Sammanlagt har över 200 insatser genomförts av myndigheter och organisationer. Nästan 70 myndigheter har direkt berörts av regeringens uppdrag.

Inledning

49

Utredningens analys av jämställdhetspolitikens effektivitet har både avsett resultat som kan kopplas till regeringens särskilda jämställdhetssatsning och till styrningen av jämställdhetspolitiken i övrigt. Det har inte ingått i utredningens uppdrag att analysera eller utvärdera varje enskild insats som har ingått i regeringens särskilda jämställdhetssatsning.

Utredningen har inte analyserat eller utvärderat andra åtgärder som har legat utanför den särskilda jämställdhetssatsningen men som har syftat till att nå regeringens jämställdhetspolitiska mål. Hit hör bland annat insatser som regeringen har vidtagit för att stärka kvinnors företagande och ändringar i föräldraförsäkringen i form av införandet av en jämställdhetsbonus.3Insatser som dessa belyses emellertid översiktligt i beskrivningarna av utvecklingen inom respektive delmål.

Sverige är representerade i olika internationella samarbetsforum såsom exempelvis FN, EU och Nordiska ministerrådet och bedriver också ett jämställdhetsarbete inom ramen för arbetet med bistånd och utveckling. Det har inte ingått i vårt uppdrag att analysera dessa aspekter av jämställdhetsarbetet.

Att bedöma effekter

Utredningen har utgått från den etablerade definitionen av resultat som används i statlig verksamhet. Resultat består av de prestationer och effekter som kommer ut ur en verksamhet. Prestationer är de produkter och tjänster som produceras, exempelvis de analyser och åtgärder som genomförs till följd av de könsskillnader som har identifierats i en verksamhet. Effekter är konsekvenserna av de prestationer som görs.4 Effekter avser följaktligen den långsiktiga påverkan som ett projekt kan ha på organisationers verksamhet. Inom forskningen görs på motsvarande sätt en distinktion mellan ”kortsiktiga resultat” och ”långsiktiga effekter.”5

3 Regeringen uppdrog 2007 åt Tillväxtverket att genomföra ett fyraårigt program för att främja kvinnors företagande. Därefter har regeringen beslutat om ytterligare satsningar på att öka kvinnors företagande, se bland annat: Tillväxtverket (2015a). 2008 infördes en lag (2008:313) om jämställdhetsbonus. 4 ESV(2011). 5 Svensson m.fl. (2007); Lindholm red. (2011).

Inledning SOU 2015:86

50

Inte lämna förslag på politiska åtgärder

Det har inte ingått i vårt uppdrag att lämna förslag på enskilda sakpolitiska åtgärder, t.ex. förändringar i föräldraförsäkringen eller förändringar i arbetsmiljölagstiftningen, som syftar till att stärka jämställdheten mellan män och kvinnor. Vi har dock valt att utifrån vår analys av hur jämställdheten har utvecklats föra fram förhållanden som vi bedömer bör uppmärksammas inom jämställdhetspolitiken, se vidare kapitel 12.

Indikatorer för jämställdhetspolitiken

I utredningens uppdrag har också ingått att se över de indikatorer som används för att följa upp jämställdhetspolitiken utifrån de jämställdhetspolitiska målen och delmålen. Mot bakgrund av att jämställdhetspolitikens indikatorer började användas först 2013 har vi gjort bedömningen att en meningsfull och fullständig sådan översyn är svår att göra i dagsläget.

2.4 Grundläggande begrepp i jämställdhetspolitiken

I detta avsnitt redovisar vi översiktligt för de begrepp och grundläggande teorier som har påverkat jämställdhetspolitiken. I ett avslutande avsnitt redogör vi för hur utredningen har valt att förhålla sig till de begrepp som rör jämställdhet och jämställdhetspolitik.

Kön/genus

Inom genusforskningen är kön och genus centrala begrepp. Begreppen är dock mångtydiga och har en hög abstraktionsnivå, vilket innebär att de i likhet med många andra begrepp kan tolkas och användas på olika sätt.

En vanlig distinktion görs mellan kön och genus, där kön (eng. sex) hänvisar till biologiskt kön och genus (eng. gender) till socialt kön. Kvinnoforskningen och den feministiska teoribildningen har

6 För en redogörelse för kön- och genusbegreppen, se t.ex. Gothlin (1999); Hirdman (2001); Gemzoe (2002); Freidenvall och Jansson (2011); SOU 2014:80.

Inledning

51

utgått från den senare ansatsen, den socialkonstruktivistiska, som baseras på idén att relationerna mellan kvinnor och män är skapade av samhället; de är inte biologiskt eller naturligt givna. Genusbegreppet har dock i sin tur kritiserats för att vidmakthålla en föreställning om att det finns både ett biologiskt givet kön och ett socialt konstruerat kön. Senare teoribildning har i stället pekat på behovet av att analysera gränsen mellan det biologiska och det socialt konstruerade snarare än att definiera den. Flera feministiska forskare har också valt att använda begreppet kön i stället för genus; de menar att maktaspekten eller den politiska sprängkraften förflyktigas om begreppet genus ersätter mer jordnära och vardagliga begrepp som kvinnor, män och kön.

Begreppet kön/genus används framför allt för att belysa maktrelationen mellan kvinnor och män. Några av de benämningar som ofta används för att illustrera dessa maktrelationer är könsordning, könsmaktordning, genusordning och genussystem. Dessa begrepp har också satt sina avtryck i jämställdhetspolitiken.

Teorin om genussystemet, som har utvecklats av historikern Yvonne Hirdman, beskrivs i propositionen Delad makt, delat ansvar (prop 1993/94:147). Enligt teorin verkar genussystemet genom två principer: könens isärhållande och den manliga normens primat. Könens isärhållande är ett begrepp som används för att visa på hur föreställningar om vad kvinnor och män är och bör vara bidrar till att skilja dem åt; det finns ett mönster där kvinnor systematiskt sidoordnas män. Isärhållandet kan exempelvis ta sig uttryck i en könssegregering på arbetsmarknaden med kvinnodominerade och mansdominerade yrken. Det andra begreppet den manliga normens primat används för att illusterera hur kvinnor systematiskt underordnas män. Det kan exempelvis gestaltas i termer av att män ofta har högre chefspositioner medan kvinnor återfinns längre ned i hierarkin. Kvinnor både sidoordnas och underordnas män. Enligt Hirdman är isärhållandet en förutsättning för kvinnors underordning, liksom att en förståelse av kvinnor och män som i grunden olika är grunden för isärhållandet.

På senare år har begreppen kön och genus utvecklats. Den s.k. binära uppdelningen i kvinnor och män har också kommit att ifrågasättas till förmån för en flerdimensionell syn på kön. I linje med denna utveckling görs ibland en distinktion mellan biologiskt, socialt och mentalt kön. Det senare avser hur en individ känner sig innerst inne

Inledning SOU 2015:86

52

som kvinna, man, ingetdera, blandat eller skiftande kvinna/man.

Alla människor identifierar sig inte som antingen kvinna eller man. En person som biologiskt ser ut som en man och socialt uppför sig som en man kan ändå mentalt känna sig som en kvinna.

Andra centrala begrepp är diskrimineringsgrunden könsöverskridande identitet eller uttryck, som tar sikte på individer som inte identifierar sig som kvinna eller man eller genom sin klädsel eller på annat sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön.7I sammanhanget kan även begreppet cisperson nämnas; en cisperson känner sig bekväm i det kön som registrerades i folkbokföringen när han eller hon föddes och identifierar sig och uttrycker sig i enlighet med normen för det från födseln bokförda könet.8 Transpersoner används som ett samlingsbegrepp för personer som inte upplever sig som cispersoner.

Feminism(er)

En grundläggande definition av feminism är dels en medvetenhet (insikt) om systematiska skillnader i villkor för kvinnor och män som grupper i samhället, dels en strävan efter förändring (handling) av dessa förhållanden så att kvinnor och män har lika villkor, makt och möjligheter. Att vara medveten om att kvinnor som grupp är underordnad och att vilja ändra på detta förhållande är således feminismens minsta gemensamma nämnare.

Det finns flera olika feministiska inriktningar. Inom litteraturen görs ofta en grov uppdelning i liberal feminism, radikalfeminism, marxistisk feminism (eller socialistisk radikalfeminism), poststrukturalistisk feminism, postkolonial feminism och queer feminism.10Andra kategoriseringar är likhets- och skillnadsfeminism, särartsfeminism, statsfeminism, m.m. Inom de politiska partierna återfinns även begrepp såsom ekofeminism, centerfeminism och etisk feminism. Här finns inte utrymme att gå igenom dessa inriktningar på djupet, men kortfattat kan det konstateras att de olika feministiska

7Diskrimineringslagen 2008:567, 1 kap 5, 2 §. 8Prop. 2012/13:107. 9 För en överblick över feministiska inriktningar, se t.ex. Bryson (2009); Gemzoe (2002); Lindvert (2004). 10 Se t.ex. Gemzöe (2002).

Inledning

53

inriktningarna skiljer sig åt avseende en rad dimensioner, såsom exempelvis vetenskapsteoretiska antaganden och vilka frågor som sätts i fokus. Medan liberal feminism utgår från kvinnor som aktörer och individer och betonar värdet av lika rättigheter och möjligheter, tar den feminism som influeras av marxistisk teoribildning sin utgångspunkt i hur produktionen är organiserad och hur detta strukturerar samhället utifrån klasser. För radikalfeminister utgör den systematiska underordningen av kvinnor den grundläggande strukturen i samhället, och mäns våld mot kvinnor betraktas som det yttersta uttrycket för den rådande könsmaktsordningen.

En kritik mot de tre modernistiska feminismerna – liberalfeminism, radikalfeminism och marxistisk feminism som har framförts från den postmodernistiskt inriktade feminismen är att de förra essentialiserar kön, dvs. de utgår från att kvinnor och män är fasta kategorier.

Postmodernistiskt/poststrukturalistisk feminism ser kvinnan, liksom andra identiteter, som språkliga konstruktioner utan essentiell motsvarighet i verkligheten. För att förstå hur dessa kategoriseringar och hierarkiseringar etableras måste forskningen studera dessa processer och utmana kategorierna. Studier inom ramen för detta perspektiv kan exempelvis välja att fokusera på hur kvinnlighet och manlighet konstrueras i diskurser om jämställdhet.

Queerfeminister ifrågasätter att det överhuvudtaget finns några fasta könskategorier.11 Inriktningen skjuter särskilt in sig på att utmana den heterosexuella matrisen, dvs. hur heterosexualitet konstrueras som norm i samhället. Postkoloniala feminister har i sin tur riktat sin kritik mot att den feministiska teoribildningen har utgått från västerländska kvinnor – vita, priviligierade kvinnors erfarenheter och engagemang som norm och därmed betraktat kvinnor i globala syd som avvikare. Enligt denna inriktning är ras och etnicitet, men också geografisk position och klass av central betydelse.

Gemensamt för de tre postmoderna/-strukturalistiska feminismerna är således att de skjuter in sig på att kritisera generaliseringar om ”kvinnor som grupp” (eller ”kvinnors villkor”). Skillnaderna inom gruppen kvinnor anses vara så pass omfattande att andra maktordningar måste tas i beaktande för att kvinnors villkor, makt och möjligheter ska kunna förbättras.

11 Rosenberg (2002).

Inledning SOU 2015:86

54

Intersektionalitet

Begreppet intersektionalitet används för att synliggöra specifika situationer av förtryck och dominans som skapas i skärningspunkter för maktrelationer baserade på sociala kategorier såsom ras, kön och klass. Ett intersektionellt perspektiv synliggör behovet av att i teori och praktik utgå från kunskap om att kvinnor och män inte är homogena grupper. Kön är således inte den enda kategorin som bestämmer människors identitet, villkor och situation. Med ett intersektionellt perspektiv riktas sökarljuset mot att identifiera hur olika sociala kategorier är sammanvävda med varandra och hur samspelet av olika kategorier påverkar det sociala livet.

Ett intersektionellt perspektiv syftar till att synliggöra vilka maktstrukturer som medverkar till människors skilda villkor och till att kritiskt granska dessa strukturer. Maktordningarna sorterar in människor i grupper och skapar komplexa hierarkier och mönster av inkludering och exkludering.

Intersektionella analyser skjuter in sig på att studera processer som skapar såväl underordning som privilegium. Betydelsen av könstillhörighet kan exempelvis försvagas respektive förstärkas i olika åldrar, situationer och relationer. I vissa sammanhang kan det vara en fördel att vara kvinna, i andra oväsentligt och ibland en direkt nackdel. Identiteter och positioner ses därmed som situationsbundna. Med ett normkritiskt perspektiv riktas blicken bl.a. mot de mönster som premierar vithet, manlighet, medelklass, heterosexualitet, urbanitet m.m. och som kan vara diskriminerande.

Det är dock viktigt att betona att forskningen om intersektionalitet har utvecklats under de senaste 10–20 åren och därmed är förhållandevis ny. Det finns exempelvis en inomvetenskaplig diskussion om huruvida intersektionalitet är ett begrepp, ett perspektiv eller en teori. Intersektionalitet används inte heller på ett enhetligt sätt, utan det tillämpas av aktörsorienterade, strukturalistiska och poststrukturalistiska forskningstraditioner som tar sin utgångspunkt i olika maktperspektiv och metodologier. Mer kritiska röster menar att begreppet är allt för brett i teoretiska termer, allt för tve-

12 För vidareläsning om intersektionalitet, se bl.a. Carbin & Tornhill (2004); Crenshaw (1991); Davis (2008); McCall (2005); Lykke (2005); de los Reyes & Mulinari (2003, 2005).

Inledning

55

tydigt i termer av policy, och allt för osammanhängande i fråga om metodologi.13

Jämställdhet 14

Begreppet jämställdhet är precis som många andra begrepp mångfacetterat och kan tolkas och användas på olika sätt. Begreppet lanserades under 1960-talet och 1970-talet för att tydliggöra skillnaden mellan jämställdhet och jämlikhet, där den förra avsåg relationerna mellan kvinnor och män och den senare relationen mellan olika sociala klasser. Begreppet institutionaliserades i samband med regeringens tillsättande av en Jämställdhetsdelegation 1972 och med den efterföljande jämställdhetslagen 1979 och inrättandet av Jämställdhetsombudsmannen 1980. På senare tid har begreppet jämlikhet också kommit att vidgas till att, förutom klass, också avse grupper såsom utrikes födda personer, hbtq-personer, personer med funktionsnedsättning m.m.

Inom forskningen görs en distinktion mellan formell jämställdhet (de jure) och reell jämställdhet (de facto).15 Begreppet formell jämställdhet innebär kortfattat att alla individer har samma medborgerliga fri- och rättigheter och att dessa följer individen, inte den grupp individen tillhör. Begreppet bottnar i Aristoteles sats ”lika ska behandlas lika och olika behandlas olika.” Målsättningen är likhet i behandling, men den har i övrigt inget materiellt innehåll. Begreppet reell jämställdhet innebär kortfattat att alla har samma ställning och inflytande. Utgångspunkten är vilka materiella villkor som omgärdar individen. Om situationen trots formellt samma rättigheter för kvinnor och män vad gäller exempelvis inflytande, utbildning och hälsa ser olika ut för kvinnor och män råder inte reell jämställdhet. Eftersom målsättningen är likhet i resultat betraktas särbehandling – exempelvis olika typer av aktiva åtgärder – som legitim för att uppnå en materiell, verklig, jämställdhet. Positiv särbehandling i samband med tjänstetillsättning är ett exempel på en aktiv åtgärd.

13 Davis (2008). 14 För vidareläsning om jämställdhetsbegreppet och jämställdhetspolitikens utveckling, se t.ex. Blandy Olsson (2010); Florin & Nilsson (2000); Lindvert (2004); Tollin (2011); Hirdman (2014). 15SOU 2007:67.

Inledning SOU 2015:86

56

Med det övergripande målet för jämställdhetspolitiken tydliggör regeringen vad den anser präglar ett jämställt samhälle och vilket resultat som ska uppnås. Samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter på livets alla områden ses som en förutsättning för ett jämställt samhälle där kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sina egna liv. I det sammanhanget kan samma utfall för kvinnor och män ses som en indikator på i vilken utsträckning kvinnor och män har lika livschanser.

Maskulinitet

Män och maskulinitet är ett område som har vuxit sig allt starkare på senare tid. Sedan 1980-talet har utgångspunkten framför allt varit att visa på den stora repertoar av maskulina uttryck som har funnits genom historien och som finns i dag. Den så kallade kritiska maskulinitetsforskningen ser maskulinitet som något som är historiskt föränderligt, relationellt och icke-essentiellt.17

Den svenska maskulinitetsforskningen har företrädesvis fokuserat på välfärdsstatens betydelse. Den så kallade faderskapsforskningen har varit ett dominerande fält.18Inom ramen för det fältet har tematiker belysts såsom mäns uttag av föräldraförsäkringen, mäns ansvar i och för hemmet, skilda mäns föräldraskap, faderskapets historia, och nya faderskapsparadigm.19Maskulinitetsforskningen i Sverige har också studerat förändringar av maskulinitet och dess relation till jämställdhet.

I utredningen om män och jämställdhet (SOU 2014:6) beskrivs bl.a. kvalitativ forskning om män och våld och genusnormers betydelse för män som utövare och offer för våld. Det finns forskning som visar på att mäns våld på ett generellt plan ses som moraliskt problematiskt, men också som något relativt accepterat. Mäns våld mot kvinnor, barn och andra män grundas i acceptansen för en traditionell maskulinitet som kopplar samman normer för manlighet med makt, tävling och dominans i stället för med omsorg och jäm-

16 För en översikt av svensk, nordisk och internationell maskulinitetsforskning, se Mellström, Hearn och Pringle i SOU 2014:6, bilaga 21. 17 Mellström (2006). 18 Folkesson (2000); Nordberg (2004, 2005). 19 Berglund (2007); Berg & Johansson (1999); Hagström (1999); Klinth (2002); Plantin (2001); Klinth och Johansson (2010); Mellström (2006).

Inledning

57

ställdhet. Kopplingen mellan våld och mansnormer blir särskilt tydlig när man undersöker ungas attityder kring våld i vardagen.

Jämställdhetsintegrering

En vanligt förekommande definition av jämställdhetsintegrering kan hämtas från Europarådet och lyder som följer:

(om)organisering, förbättring, utveckling och utvärdering av beslutsprocesser, så att ett jämställdhetsperspektiv införlivas i allt beslutsfattande, på alla nivåer och i alla steg av processen, av de aktörer som normalt deltar i beslutsfattandet.21

Ibland görs en indelning i organisationers interna och externa jämställdhetsarbete. Det interna arbetet fokuserar främst på det arbetsgivarpolitiska ansvaret och det arbete som ska göras mot bakgrund av diskrimineringslagen och dess krav på jämställdhetsplaner, lönekartläggningar och andra aktiva åtgärder. Det externa arbetet avser verksamheten och den service eller de tjänster och varor som produceras i organisationen. Med jämställdhetsintegrering avses vanligtvis hur jämställdhet ska integreras i kärnverksamheten, dvs. det externa jämställdhetsarbetet.22

Jämställdhetsintegrering är en vanlig strategi i olika länders jämställdhetspolitik. Flera forskare anser att jämställdhetintegrering är en strategi som möjliggör förändring.23Inom forskningen har emellertid jämställdhetsintegrering som strategi också kommit att kritiseras. Vissa forskare menar att jämställdhetsintegrering ofta ställs mot andra strategier och ofta får ge vika för andra mål som uppfattas som mer angelägna.24Enligt statsvetaren Katharina Tollin har jämställdhetsintegeringen införts i samklang med införlivandet av managementkulturen i offentlig sektor.25Tollin framhåller att metoderna för jämställdhetsintegrering blir ett sätt att decentralisera (och av-

20 För vidareläsning om jämställdhetsintegrering, se t.ex. Bacchi & Eveline (2010); Benschop & Verloo (2006); Callerstig (2014); Callerstig och Lindholm (2013); Lindholm red. (2011); Lombardo & Meier (2009); Rönnblom (2009); Squires (2005, 2007); Yuval Davis (2005); Walby (2005); Verloo (2001); Wittbom (2009). 21 Europarådet (1998). Översättningen återges bl.a. i SOU 2007:15. 22 Se bl.a. SOU 2007:15. 23 Squires (2007); Walby (2005). 24 Verloo (2001); Andersson & Hedlund (2011). 25 Tollin (2011).

Inledning SOU 2015:86

58

politisera) jämställdhetsfrågorna, samtidigt som större samhälleliga politiska reformer och frågor om social jämlikhet och omfördelning inte aktualiseras.

Liknande analyser gör statsvetarna Renée Andersson och Gun Hedlund som kopplar strategin om jämställdhetsintegrering till utvecklingen av New Public Management. I korthet innebär deras syn att jämställdhetsintegrering kan anses ligga i linje med större samhällsförändringar som bygger på idéer om avideologisering och avpolitisering, vilket i sin tur bidrar till att maktfrågor lyfts ur fokus och mäns privilegier inte längre ifrågasätts.26

Hur utredningen förhåller sig till de grundläggande begreppen

Mot bakgrund av det ovan anförda tar utredningen sin utgångspunkt i en förståelse av kön och genus som socialt och kulturellt konstruerat. Enligt utredningens mening tar sig kön och genus uttryck i ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män. Dessa ojämlika maktförhållanden gestaltar sig i bl.a. olika tillgång till resurser, makt, inflytande, omsorg och olika mönster för kvinnors och mäns våldsutsatthet.

Att ha en insikt om att det råder en ojämlik köns- eller genusordning och av det dra slutsatsen att detta förhållande bör ändras innebär också att utredningen utgår från ett feministiskt perspektiv. Väl medvetna om de olika inriktningar som finns inom den feministiska teoribildningen ansluter vi oss till feminismens kärna: att kvinnors underordning och de systematiska skillnaderna i villkor som råder mellan kvinnor och män ska upphöra så att kvinnor och män får samma makt att forma samhället och sina egna liv.

Samtidigt anser utredningen att den binära synen på kön, den så kallade tvåkönsmodellen, inte är oproblematisk. Många människor identifierar sig inte som kvinna eller man. Andra människor upplever att deras biologiska eller juridiska kön inte överensstämmer med hur de själva definierar sig.

Av utredningens direktiv framgår att jämställdheten mellan kvinnor och män ska beskrivas och analyseras. Enligt vår mening är kategoriseringen av kvinnor som grupp respektive män som grupp

26 Andersson & Hedlund (2011).

Inledning

59

både nödvändig och problematisk. Kategoriseringen är nödvändig för att över huvud taget kunna visa på, kartlägga och analysera mönster, trender och likheter och skillnader mellan kvinnor och män. Samtidigt vill vi understryka att det finns väsentliga skillnader inom gruppen kvinnor och gruppen män i termer av bl.a. klass, ålder, etnisk tillhörighet, sexuell läggning samt könsöverskridande identitet eller uttryck. Kunskapen om andra maktordningar och de skillnader som finns i villkor, makt och möjligheter och vad de innebär för olika grupper av kvinnor och män måste integreras och tillåtas påverka genomförandet av jämställdhetspolitiken i olika sammanhang.

I utredningen har vi inte haft möjlighet eller resurser att genomgående belysa alla frågor ur ett intersektionellt perspektiv. Det ligger inte heller i utredningens uppdrag. Däremot har vi haft som ambition att uppmärksamma skilda villkor inom gruppen kvinnor liksom inom gruppen män, där så har varit möjligt.

Utredningen har tagit sin utgångspunkt i det jämställdhetspolitiska målet och de jämställdhetspolitiska delmålen. Vi har därmed sett begreppet jämställdhet som ett politiskt begrepp och ett mål till skillnad från exempelvis begreppet genus som är ett analytiskt verktyg. Vidare har vi utgått från att målet för jämställdhetspolitiken är samma utfall för kvinnor och män, inte enbart samma förutsättningar för kvinnor och män. I fråga om jämställdhetsintegrering har utredningen främst fokuserat på vilka förutsättningar som finns för att jämställdhetsintegrering ska leda till att de jämställdhetspolitiska målen får genomslag och för att jämställdhetsintegrering ska få hållbara effekter. Det innebär att vi även i viss mån har belyst det interna jämställdhetsarbetets relation till arbetet med jämställdhet.

2.5 Hur vi har genomfört vårt arbete

Uppdrag till forskare

För att belysa utvecklingen mot jämställdhet har utredningen gett ett antal forskare i uppdrag att beskriva och analysera utvecklingen inom olika. Dessa forskare och områden är: – Delmål 1: En jämn fördelning av makt och inflytande, Christina

Bergqvist, professor Uppsala universitet

Inledning SOU 2015:86

60

– Delmål 2: Ekonomisk jämställdhet (exklusive utbildning), Anita

Nyberg, professor emerita Stockholms universitet – Delmål 2: Ekonomisk jämställdhet (Utbildning), Mia Heikkilä,

fil dr. Mälardalens högskola – Delmål 3: En jämn fördelning av det obetalda hem- och om-

sorgsarbetet, Maria Stanfors, professor Lunds universitet – Delmål 4: Mäns våld mot kvinnor ska upphöra, Maria Eriksson,

professor Mälardalens högskola – Media inklusive sociala medier, Madeleine Kleberg, docent

Stockholms universitet – Kultur, Vanja Hermele, doktorand Stockholms universitet – Hälsa, Karin Schenck-Gustafson, professor Karolinska institutet

och Sara Dahlin, utredare Socialstyrelsen

Rapporterna återfinns i sin helhet i Forskarrapporter till Jämställdhets-

utredningen SOU 2015:86. Med utgångspunkt i dessa rapporter och

andra relevanta utredningar och utvärderingar har vi redovisat och analyserat utvecklingen gällande jämställdhet mellan män och kvinnor. Vi har också använt oss av data från SCB:s indikatorer för jämställdhetspolitiken.

Intervjuundersökningar

För att få underlag om vilka resultat som jämställdhetspolitiska insatser har lett till har utredningen intervjuat företrädare för ett urval av myndigheter och organisationer. Vi har också intervjuat forskare och utredare som har utvärderat insatser som har ingått i regeringens särskilda jämställdhetssatsning. Utredningen har också samtalat med företrädare för Regeringskansliet. I bilaga 3 redovisas vilka myndigheter och organisationer samt personer som utredningen har samtalat med och intervjuat.

Inledning

61

Enkätundersökningar

Jämställdhetsutredningen har genomfört tre enkätundersökningar.

En enkät omfattade de särskilt sakkunniga för jämställdhet vid länsstyrelserna. Samtliga 21 sakkunniga besvarade denna enkät.

En andra enkät avsåg ett urval av kommuner. Dels fick SKL:s nätverk av kommundirektörer som träffas i frågor om jämställdhet svara på enkäten, dels skickades enkäten till ett stratifierat urval av kommuner. Svarsfrekvensen uppgick till 67 procent och totalt besvarade 68 kommuner enkäten.

En tredje enkät ställdes till de myndigheter som under åren 2011– 2014 hade fått uppdrag inom ramen för regeringens särskilda jämställdhetsåtgärder. Sammanlagt besvarade 81 procent denna enkät, vilket motsvarar 46 myndigheter.

Samtliga enkäter redovisas i bilaga 4.

Uppdrag till Ramböll Management Consulting (Ramböll)

I syfte att belysa effekter av den särskilda satsningen på jämställdhetsåtgärder har Ramböll Management Consulting (Ramböll) på uppdrag av Jämställdhetsutredningen dels kartlagt hur dessa medel har fördelats på olika områden och ändamål, dels utvärderat vilka effekter som är möjliga att utläsa till följd av dessa insatser.

Referensgrupp

En referensgrupp med företrädare för organisationer från det civila samhället har följt utredningens arbete. Gruppen har sammanträtt vid tre tillfällen och har fått ta del av och diskutera utredningens iakttagelser och preliminära överväganden. Gruppen har också lämnat synpunkter på viktiga frågor att uppmärksamma i fråga om utvecklingen av jämställdhet och jämställdhetspolitikens genomförande. En förteckning av vilka organisationer som har ingått i referensgruppen finns i bilaga 5.

Inledning SOU 2015:86

62

Andra utredningar

Parallellt med Jämställdhetsutredningen har utredningen Nationell

strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck (SOU 2015:55) haft i uppdrag att bl.a. analysera och bedöma

behovet av att inom befintlig myndighetsstruktur samla insatser och sprida erfarenheter som stöd för berörda myndigheter och andra aktörer. Delegationen om jämställdhet i arbetslivet (SOU 2015:50) har också haft i uppdrag att lämna förslag på jämställdhetspolitikens område. Jämställdhetsutredningen har löpande tagit del av dessa utredningars arbete.

Därutöver bör följande utredningar nämnas som ingår som underlag i vår analys och våra förslag. – Stöd för framtiden – om stöd för jämställdhetsintegrering

(SOU 2007:15) – Flickor, pojkar, individer – om betydelsen av jämställdhet för

kunskap och utveckling i skolan (SOU 2010:99) – Svart på vitt – om jämställdhet i akademin (SOU 2011:1) – Med rätt att delta – Nyanlända kvinnor och anhöriginvandrare

på arbetsmarknaden (SOU 2012:69) – Ett uppföljningssystem för jämställdhetspolitiken (Ds 2013:37) – Män och jämställdhet (SOU 2014:6) – Våld i nära relationer – en folkhälsofråga (SOU 2014:49)

Jämställdhetsutredningen har träffat företrädare för Riksrevisionen som i juni 2015 redovisade sin granskning av regeringens jämställdhetspolitik.27

2.6 Betänkandets disposition

I kapitel 3 redogör vi för hur den nationella jämställdhetspolitiken styrs i dag i fråga om mål, lagstiftning, organisation och ekonomiska medel. I kapitlet redovisar vi också på ett övergripande plan

27 Riksrevisionen (2015).

Inledning

63

styrningen för andra tvärsektoriella frågor (ungdoms-, barnrätts- och integrationspolitiken samt politiken för funktionshindersfrågor).

I kapitel 4–8 redovisar vi utvecklingen rörande jämställdhet inom olika områden.

I kapitel 9–11 följer en redovisning av erfarenheter och effekter som rör jämställdhetspolitikens genomförande.

I kapitel 12 och 13 återfinns våra slutsatser och förslag. I kapitel 14 redogör vi för kostnaderna och konsekvenserna av våra förslag.

65

3 Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken

3.1 Inledning

I detta kapitel beskriver vi hur jämställdhetspolitiken styrs. Utöver de specifika mål, lagar och organisation som gäller jämställdhet, redovisar vi också på ett övergripande plan hur riksdagens och regeringens mål och lagstiftning i stort förhåller sig till de jämställdhetspolitiska målen. I kapitlet redovisar vi även vilka myndigheter som omfattas av reglering som rör jämställdhetspolitiska krav. Därutöver redogör vi översiktligt för hur andra tvärsektoriella frågor organiseras och styrs. Avslutningsvis följer en översikt av utvecklingen för anslaget särskilda jämställdhetsåtgärder.

3.2 Mål och delmål

3.2.1 Nuvarande mål för jämställdhetspolitiken

Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken beslutades av riksdagen 2008. – Målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha

samma makt att forma samhället och sina egna liv.

Utifrån detta övergripande mål har regeringen angett följande fyra delmål:

Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken SOU 2015:86

66

En jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor och män ska

ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva medborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet. – Ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma möjlig-

heter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. – Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvin-

nor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor. – Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor

och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.1

Jämställdhetsintegrering är en etablerad strategi som används av såväl FN som EU. Sedan 1994 har regeringen i de jämställdhetspolitiska propositionerna angett att jämställdhetsintegrering är regeringens huvudsakliga strategi för att nå de jämställdhetspolitiska målen.2Regeringen utgår ifrån Europarådets definition, där jämställdhetsintegrering innebär en ”(om)organisering, förbättring, utveckling och utvärdering av beslutsprocesser, så att ett jämställdhetsperspektiv införlivas i allt beslutsfattande, på alla nivåer och i alla steg av processen, av de aktörer som normalt sett deltar i beslutsfattandet.”3

Regeringen har även fört fram att särskilda åtgärder är en del i denna strategi om jämställdhetsintegrering. De särskilda åtgärderna har setts som ett sätt att främja och utveckla arbete med att inte-

1 Mål för jämställdhetspolitiken antogs först av riksdagen 2006 i samband med antagandet av propositionen Makt att forma samhället och sitt eget liv – nya mål i jämställdhetspolitiken (prop. 2005/06:155, bet. 2005/06: AU11, rskr. 2005/06:257). Regeringens förslag i 2009 års budgetproposition (prop. 2008/09:1, 13, avsnitt 5.3) om att den tidigare enhetliga verksamhetsstrukturen skulle utgå ledde sedan till att målen för jämställdhetspolitiken upphörde och ersattes av ett mål, identiskt med det övergripande målet att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv. Det beslutades av riksdagen hösten 2008 (bet. 2008/09:FiU2, rskr. 2008/09:46). Delmålen kvarstår dock på så sätt att de huvudsakligen anger den inriktning som styr regeringens politik. 2 Strategin presenterades för första gången i propositionen Jämställdhetspolitiken: Delad makt

– delat ansvar (prop. 1993/94: 147). Regeringen har också beslutat om en strategi för jäm-

ställdhetsintegrering, (U2012/1388/JÄM). 3 Ibid.

SOU 2015:86 Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken

67

grera ett jämställdhetsperspektiv i den offentliga sektorn och nå de jämställdhetspolitiska målen.4

3.2.2 Ett uppföljningssystem för jämställdhetspolitiken

Statistiska centralbyrån (SCB) fick 2008 i uppdrag av regeringen att genomföra en förstudie om att vidareutveckla jämställdhetsstatistiken. SCB konstaterade i sin rapport 2009 att merparten av den statistik som behövdes redan fanns, men att den inte alltid presenterades på ett sådant sätt att jämställdhetsperspektivet synliggjordes. SCB föreslog därför att skapa en samlad ingång för jämställdhetsstatistik inom prioriterade områden.5

SCB fick 2010 i uppdrag att vidareutveckla jämställdhetsstatistiken. Enligt uppdraget skulle SCB fortsätta att utveckla jämställdhetsstatistiken enligt de förslag som SCB hade lämnat i förstudien, och utveckla indikatorer för uppföljning av jämställdhetspolitiken. SCB lämnade förslag på 72 indikatorer.6 Dessa har sedan utvecklats ytterligare i nära dialog med Regeringskansliet. Sedan 2012 publiceras dessa indikatorer på SCB:s webbplats i form av ett temaområde om jämställdhet. Antalet indikatorer uppgår nu till 88 stycken. SCB uppdaterar dessa indikatorer två gånger om året och de är numera en del i SCB:s samlade jämställdhetsstatistik.7

I Ett uppföljningssystem för jämställdhetspolitiken (Ds 2013:37) redovisar regeringen dels arbetet med indikatorerna för jämställdhet, dels hur uppföljningen av jämställdhetspolitik i övrigt bör utformas. Enligt promemorian behövs en samlad och återkommande uppföljning som bör baseras på ett urval av huvudindikatorer som ska redovisas årligen. Indikatorerna bör i första hand användas för att göra deskriptiva analyser. Systemet bör också, enligt promemorian, utgöras av sammanhållna uppföljningar som både avser arbetet med jämställdhetsintegrering och resultatet av särskilda insatser. En rimlig periodicitet för sådana mer sammanhållna uppföljningar bör vara minst fyra år.8

4 I regeringens skrivelse 2011/12:3 Jämställdhetspolitikens inriktning 2011-2014 anger regeringen att särskilda åtgärder kompletterar regeringens strategi om jämställdhetsintegrering. 5 Integrations- och jämställdhetsdepartementet (2008b). 6 Utbildningsdepartementet (2011a). 7 Se http://www.scb.se/jamstalldhet/ 8Ds 2013:37.

Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken SOU 2015:86

68

3.3 Jämställdhet inom andra utgiftsområden

Statens budget är indelad i 27 utgiftsområden som rymmer sammanlagt 81 områden. Jämställdhet utgör tillsammans med områdena integration och diskriminering utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet. Eftersom jämställdhetsintegrering är regeringens huvudsakliga strategi för jämställdhetspolitiken kan mål som rör jämställdhet förväntas återfinnas även inom övriga utgiftsområden.

Vi har kartlagt hur och i vilket sammanhang jämställdhetspolitiska mål eller ambitioner redovisas i budgetpropositionen för 2015 (prop. 2014/15:01) i syfte att skapa en översikt av hur de jämställdhetspolitiska målen får genomslag inom de 27 utgiftsområdena.9 I tabell 3.1 visas i vilka utgiftsområden som jämställdhetspolitiska mål finns angivna.

9 Kartläggningen är gjord genom att söka efter skrivningar som rör jämställdhet/ett uttalat könsperspektiv i respektive utgiftsområdes övergripande mål eller något av de områden som ingår i ett utgiftsområde. I sista hand har vi undersökt om det inom ett utgiftsområde finns andra skrivningar om jämställdhet i avsnittet Politikens inriktning. En kategorisering har därefter gjorts utifrån om skrivningen relaterar till nuvarande övergripande mål eller delmål för jämställdhetspolitiken.

SOU 2015:86 Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken

69

Tabell 3.1 Utgiftsområden med jämställdhetspolitiska mål eller ambitioner (BP 2014/15)

Utgiftsområde (UO)

Utgiftsområde

Område Politikens inriktning

UO1: Rikets styrelse Länsstyrelserna Demokratipolitik Nationella minoriteter UO3: Skatt, tull och exekution Skatt Skatt UO4: Rättsväsendet Ja UO5: Internationell samverkan Försvar UO6: Försvar och samhällets beredskap Ja UO7: Internationellt bistånd Ja UO9: Hälsovård, sjukvård, social omsorg Funktionshinder

-

politik

Hälso- och sjukvård Politik för sociala tjänster

UO10: Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning

Ja

UO11: Ekonomisk trygghet vid ålderdom

Ja

Ja

UO12: Ekonomisk trygghet för familjer och barn

Ja

Ja

UO13: Integration och jämställdhet Jämställdhet Jämställdhet UO14: Arbetsmarknad och arbetsliv Arbetslivspolitik Arbetsmarknad UO15: Studiestöd Ja UO16: Utbildning och universitetsforskning

Kommunernas vuxenutbildning

Skola Vuxenutbildning Högskoleutbildning Forskning

UO17: Kultur, medier, trossamfund och fritid

Ja Idrott Folkbildning Filmpolitik

Ungdomspolitik Kultur

UO19: Regional tillväxt

Ja

Ja

UO22: Kommunikationer Transportpolitik Politiken för informationssamhället UO23: Areella näringar, landsbygd och livsmedel

Ja

UO24: Näringsliv Näringspolitik

Källa: Regeringens budgetproposition för 2015, prop. 2014/15:01

10 I de fall där utgiftsområdena omfattar flera olika områden nämns vilket område som har jämställdhet inskrivet.

Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken SOU 2015:86

70

För merparten av utgiftsområdena redovisar regeringen jämställdhetspolitiska mål eller ambitioner. I åtta utgiftsområden finns dock inga explicita mål eller ambitioner om jämställdhet (UO 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning, UO8 Migration, UO 18 Samhällsplanering, bostadförsörjning och byggande samt konsumentpolitik, UO 20 Allmän miljö- och naturvård, UO 21 Energi, UO 25 Allmänna bidrag till kommuner samt UO 26 och UO 27 Statsskuldsräntor m.m. och Avgiften till Europeiska unionen).

Det bör framhållas att bilden som framkommer i tabell 3.1 inte är helt rättvisande. Jämställdhetspolitiska insatser och ambitioner nämns även i andra delar av budgetpropositionen, i första hand resultatredovisningen. Ett exempel är UO 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjande och byggande samt konsumentpolitik under vilket det anges att frågor om jämställdhet är viktiga forskningsfrågor inom samhällsbyggnadssektorn. Ett annat exempel är UO 8 Migration. Här nämns att Migrationsverket har tagit fram jämställdhets- och mångfaldsplaner för att stärka kompetensen rörande jämställdhet och likabehandling.

3.3.1 Få utgiftsområden som har explicita jämställdhetsmål

Det är ovanligt att utgiftsområdena i sin helhet har mål som kan knytas till de jämställdhetspolitiska målen. Endast 3 av 27 utgiftsområden har mål om jämställdhet, exempelvis UO 19 Regional tillväxt: ”Regeringens mål för jämställd regional tillväxt är att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar att nå inflytande i det regionala tillväxtarbetet och få tillgång till tillväxtresurser.”

Det är också ovanligt att något av de områden som ingår i utgiftsområdena har mål som utgår från de jämställdhetspolitiska målen. Enbart nio områden har explicita jämställdhetsmål. Som exempel kan nämnas målet för filmpolitiken (som ingår i området Kultur, medier, trossamfund och fritid i utgiftsområde 17): ”De statliga insatserna för filmen bör […] syfta till att främja […] jämställdhet och mångfald på filmområdet.”

SOU 2015:86 Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken

71

3.3.2 Något vanligare att jämställdhet tas upp i politikens inriktning

När det gäller politikens inriktning redovisar regeringen jämställdhetspolitiska ambitioner inom totalt 26 av 81 områden, vilket är en något högre andel än andelen med mål.

I exempelvis UO 10: Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning anges att: ”Det är nödvändigt att ha ett tydligt könsperspektiv både då sjukfrånvaron analyseras och åtgärder planeras och vidtas.”

3.3.3 Målen rör i första hand delmålen makt och inflytande och ekonomisk jämställdhet

Målen och de jämställdhetspolitiska ambitionerna kan i första hand relateras till det övergripande målet för jämställdhetspolitiken och delmålen om makt och inflytande och om ekonomisk jämställdhet.

Delmål 3 En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgs-

arbetet och delmål 4 Mäns våld mot kvinnor ska upphöra går mer sällan

att relatera till övriga utgiftsområdens mål eller ambitioner. Delmål 4 Mäns våld mot kvinnor ska upphöra omnämns främst i relation till utgiftsområdet Rättsväsendet (UO 4) och olika former av brottsbekämpning och preventiva insatser för att bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Delmål 3 relateras framför allt till utgiftsområdena Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning, Ekonomisk trygghet vid ålderdom och Ekonomisk trygghet för familjer och barn (UO 10–12). I dessa fall redovisar regeringen mål och ambitioner som rör enskildas ekonomiska situation, t.ex. vad gäller att tidiga livsval som att arbeta deltid/inte förvärvsarbeta på grund av åtaganden kring barn och familj påverkar pensionen senare i livet.

I vissa fall har de skrivningar som används en något vagare koppling till det jämställdhetspolitiska målet och delmålen. Exempelvis är ”jämställdhet och näringsliv” liksom ”kvinnors sjukfrånvaro och arbetsrelaterade ohälsa” relaterade till nuvarande delmål 1 En jämn

fördelning av makt och inflytande respektive delmål 2 Ekonomisk jämställdhet. Även t.ex. ”jämställdhet på internet”, ”ökad jämställd-

het i klimatfrågan”, eller ”könsroller och landsbygdsutveckling” kan

Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken SOU 2015:86

72

relateras till det övergripande målet för jämställdhetspolitiken, och främst delmål 1 och 2, men i en något bredare bemärkelse.

3.4 Lagstiftning, regleringar i EU och internationella konventioner

I detta avsnitt redovisar vi översiktligt den svenska lagstiftningen som rör jämställdhet och regleringar i EU med avseende på jämställdhet. Vi redogör också för vilka internationella konventioner som Sverige har förbundit sig att beakta.

3.4.1 Regeringsformen ställer krav

Förutom diskrimineringslagen och separata lagar som reglerar krav i fråga om jämställdhet, finns också krav i regeringsformen som reglerar principerna för det svenska statsskicket. I regeringsformen regleras grundläggande rättsprinciper som också rör jämställdhet.11I regeringsformens 1 kap. 2 § regleras följande målsättning som den offentliga förvaltningen ska verka för:

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.12

I regeringsformen regleras skyddet mot diskriminering i bland annat 2 kap. 13 § (förbud mot könsdiskriminering).

3.4.2 Från jämställdhets- till diskrimineringslag

År 1979 instiftades Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (1979:1118). Lagen kom att ersättas 1991 av Jämställdhetslagen (1991:433) vars ändamål var att främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete, anställnings- och andra arbetsvillkor samt

11 Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform. 12Regeringsformen(2010:1408), 1 kap, 2 §.

SOU 2015:86 Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken

73

utvecklingsmöjligheter i arbetet (jämställdhet i arbetslivet).13År 2009 upphörde Jämställdhetslagen att gälla och den mer övergripande Diskrimineringslagen (2008:567) trädde i kraft. Diskrimineringslagen har till ändamål att: ”motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.”14

Diskrimineringslagen innehåller, utöver diskrimineringsförbudet, också krav på att arbetsgivare och utbildningsanordnare ska vidta s.k. aktiva åtgärder för att främja lika rättigheter och möjligheter oavsett bl.a. kön. Arbetsgivare är exempelvis skyldiga att vart tredje år genomföra lönekartläggningar, och (för arbetsgivare med minst 25 anställda) upprätta handlingsplaner för jämställda löner och jämställdhetsplaner.15

3.4.3 Jämställdhet regleras i olika lagar

Därutöver finns en rad andra svenska lagar som påverkar hur jämställdhetspolitiken kan genomföras. Av central betydelse är Abortlagen (1974:595), Brottsbalken (1962:700) som reglerar t.ex. grov kvinnofridskränkning, tvångsäktenskap och sexualbrott inklusive köp av sexuell tjänst och Socialtjänstlagen (2001:453) som bland annat ska ge stöd till våldsutsatta kvinnor och män och hjälpa brottsoffer, såsom kvinnor som utsätts för övergrepp eller våld av närstående. Ytterligare lagar av relevans är Föräldraledighetslagen (1995:584) som behandlar rätten att vara föräldraledig samt förbud mot att missgynna arbetssökande eller arbetstagare av skäl som har samband med föräldraledighet. Andra relevanta lagar är Skollagen (2010:800) som föreskriver att utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar såsom jämställdhet och Högskolelagen (1992:1434) som föreskriver att i högskolornas verksamhet ska jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas.

13 Jämställdhetslag (1991:433), 1 §. 14 Diskrimineringslag (2008:567), 1 §. 15 Ibid., 3 kap 10 §, 11 § och 13 §.

Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken SOU 2015:86

74

3.4.4 I samband med ny myndighetsförordning regleras inte längre sektorsövergripande krav

Utöver ovan nämnda lagar finns ett antal förordningar som har relevans för jämställdhetspolitiken. Mellan 1995–2007 fanns Verksförordningen (1995:1322), som skulle tillämpas på myndigheter under regeringen. Verksförordningen föreskrev att myndighetschefen skulle ”beakta de krav som ställs på verksamheten när det gäller totalförsvaret, regionalpolitiken, en ekologisk hållbar utveckling, jämställdheten mellan kvinnor och män samt integrationspolitiken.”16

Verksförordningen ersattes 2008 av Myndighetsförordningen (2007:515) i vilken jämställdhet inte explicit regleras. I stället anges att ”Myndighetens ledning ansvarar inför regeringen för verksamheten och skall se till att den bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att myndigheten hushållar väl med statens medel”.17

Syftet med myndighetsförordningen var att göra en åtskillnad mellan förvaltningspolitiska krav, t.ex. rättssäkerhet och kvalitet, och sektorsövergripande krav, t.ex. integration och jämställdhet. Den nuvarande utgångspunkten är således att de förvaltningspolitiska kraven ska ingå i myndighetsförordningen och de sektorsövergripande kraven i stället ska regleras i regelverk som avser det enskilda området, dvs. separata lagar eller instruktioner.18

3.4.5 Generella förordningar med krav på jämställdhet

I Kommittéförordningen (1998:1474) 15 § anges att om förslagen i ett betänkande har betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och män ska konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Därutöver finns Förordningen om den officiella statistiken (2001:100) 14 § som föreskriver att: ”Individbaserad officiell statistik skall vara uppdelad efter kön om det inte finns särskilda skäl mot detta.”

16 Verksförordning (1995:1322) 7 § , punkt 4. 17 Myndighetsförordning (2007:515) 3 §. 18 Finansdepartementet (2007).

SOU 2015:86 Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken

75

3.4.6 Regleringar rörande jämställdhet i Europeiska unionen

EU har sedan länge arbetat med jämställdhet och redan 1957 blev principen om lika lön för lika arbete en del av Romfördraget. I Fördraget om Europeiska unionen fastställs att jämställdhet mellan kvinnor och män är ett av EU:s grundläggande värden. Vidare fastställs att unionen ska bekämpa social utestängning och diskriminering samt främja social rättvisa och socialt skydd, jämställdhet mellan kvinnor och män, solidaritet mellan generationerna och skydd av barnets rättigheter.19

I fördraget om Europeiska unionens funktionssätt föreskrivs vidare att unionen i all sin verksamhet ska syfta till att undanröja bristande jämställdhet mellan kvinnor och män och att främja jämställdhet mellan dem.20

Artikel 21 i Europiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna förbjuder diskriminering på grund av bl.a. kön. Vidare föreskriver stadgans artikel 23 att: ”Jämställdhet mellan kvinnor och män ska säkerställas på alla områden, inbegripet i fråga om anställning, arbete och lön. Principen om jämställdhet utgör inget hinder för att behålla eller besluta om åtgärder som innebär särskilda förmåner för det underrepresenterade könet.”21 I artikel 51 av stadgan anges att dess bestämmelser riktar sig till unionens institutioner och organ samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten.

När det gäller EU-lagstiftningen finns det i dag flera olika direktiv som reglerar likabehandling mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden och i socialförsäkringar samt i fråga om tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster.

3.4.7 Internationella konventioner ställer krav

Sverige har förbundit sig till en rad åtaganden vad gäller jämställdhet genom olika internationella konventioner, varav CEDAW (FN:s Konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor) utgör en viktig del. Konventionen antogs av FN:s generalförsam-

19 Fördraget om Europeiska Unionen, artikel 2 och 3. 20 Fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt, artikel 8. 21 Europiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, 2010/C 83/02.

Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken SOU 2015:86

76

ling 1979. Sverige ratificerade konventionen år 1980.22 CEDAW innehåller 30 artiklar, varav de första 16 består av definitioner och rättigheter. I dessa fastslås bl.a. att konventionsstaterna ska vidta åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor i landets politiska och offentliga liv, avskaffa diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden och angripa beteendemönster som är stereotypa och som framställer det ena könet som bättre eller sämre än det andra.23 Alla stater rapporterar vart fjärde år till FN:s kvinnodiskrimineringskommitté hur de lever upp till konventionens artiklar.24

Nämnas bör också Pekingplattformen (Beijing Platform for Action), som är ett tilläggsdokument till FN:s Kvinnokonvention och som tillkom under FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking 1995. Plattformen innehåller 12 kritiska områden som rör kvinnors livssituation, såsom kvinnor och utbildning, kvinnor och hälsa, kvinnors inflytande och feminisering av fattigdom.25 Åtagandena i plattformen följs upp vart femte år.26

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen) konstaterar bl.a. att kvinnor och flickor ofta utsätts för allvarliga former av våld, såsom våld i hemmet, sexuella trakasserier, våldtäkt, tvångsäktenskap, hedersrelaterade brott och könsstympning, vilka är allvarliga kränkningar av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter och utgör ett stort hinder för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män. Konventionens syfte är att skydda kvinnor mot alla former av våld och att förebygga, lagföra och avskaffa våld mot kvinnor och våld i hemmet, och att bidra till att avskaffa alla former av diskriminering av kvinnor och att främja faktisk jämställdhet mellan kvinnor och män, bland annat genom att stärka kvinnors ställning.27 Sverige ratificerade konventionen år 2014.

22 http://unwomen.se/kvinnors-rattigheter/fns-kvinnokonvention/ 23 http://www.jamstall.nu/lagar-och-rattigheter/kvinnokonventionen/ 24 För Sveriges senaste rapport, se Regeringskansliet (2014). 25 http://unwomen.se/kvinnors-rattigheter/pekingplattformen/ 26 För Sveriges senaste rapport, se Socialdepartementet (2014a). Sverige ansvarade dessutom för EU:s tredje uppföljning av Pekingplattformen, 2009, se Integrations- och Jämställdhetsdepartementet (2010). 27 Europarådets fördragsserie nr. 210.

SOU 2015:86 Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken

77

3.5 Organisation och struktur

I detta avsnitt redovisar vi först de myndigheter som har en starkare anknytning till jämställdhetspolitiken. Det rör sig om Diskrimineringsombudsmannen som har ett centralt uppdrag att motverka diskriminering på grund av bl.a. kön och att verka för jämställdhet, samt om ett antal myndigheter som har fått ett särskilt ansvar av regeringen att verka för att de jämställdhetspolitiska målen får genomslag även hos andra myndigheter och verksamheter.

3.5.1 Regeringskansliets arbete med jämställdhetspolitik

I Regeringskansliet ansvarar Jämställdhetsenheten vid Socialdepartementet för att bereda beslut och i övrigt biträda regeringen i frågor som rör jämställdhetspolitiken. Regeringen har fattat beslut om en strategi för jämställdhetsintegrering för Regeringskansliets arbete. Utgångspunkten för denna strategi är att ett jämställdhetsperspektiv ska ”integreras i alla steg av beslutsprocesserna om detta inte är uppenbart irrelevant för sakfrågan. Syftet är att skapa bästa möjliga förutsättningar för att jämställdhet ska genomsyra regeringens politik”.28

Enligt regeringens beslut har samtliga statsråd ansvar för att ett jämställdhetsperspektiv beaktas i regeringens beslut och styrning av myndigheter och verksamheter. På tjänstemannanivå ansvarar huvudmännen för att ett jämställdhetsperspektiv integreras i beslutsunderlaget för respektive sakområde.29Vid varje departement ska det finnas en jämställdhetssamordnare. Regeringens strategi innebär också att varje departement varje år ska besluta om en plan för arbetet med jämställdhetsintegrering. Jämställdhetsenheten ska stödja övriga enheters arbete och årligen följa upp och redovisa hur arbetet genomförts. För arbetet finns en interdepartemental arbetsgrupp med företrädare för samtliga departement.

Strategin avser Regeringskansliets arbete med propositioner, skrivelser, lagförslag och kommittédirektiv. Strategin omfattar också

28 Utbildningsdepartementet (2012). 29 I departementen finns huvudmän för olika sakområden. För var och en av de myndigheter som hör till departementen finns en huvudman som ansvarar för frågor om myndighetens styrning. (Förordning (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet 10 §).

Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken SOU 2015:86

78

Regeringskansliets arbete med EU-ärenden. En del i denna strategi är att ett jämställdhetsperspektiv ska integreras i regeringens styrning av myndigheter. Strategin avser även regeringens styrning av de statligt ägda bolagen.

Sverige deltar också via Jämställdhetsenheten aktivt i internationella forum för jämställdhetspolitiskt samarbete inom exempelvis FN, EU och Nordiska ministerrådet.

3.5.2 Myndigheter med anknytning till jämställdhetspolitiken

Diskrimineringsombudsmannen

I Sverige fanns under perioden 1980–2009 den statliga myndigheten Jämställdhetsombudsmannen, med uppdrag att utöva tillsyn över de lagar som rörde jämställdhet. I anslutning till ikraftträdandet av en ny gemensam diskrimineringslag den 1 januari 2009 uppgick Jämställdhetsombudsmannen tillsammans med de övriga tre tidigare ombudsmännen mot diskriminering i en ny sammanslagen myndighet – Diskrimineringsombudsmannen (DO).30

Enligt lagen (2008:568) om Diskrimineringsombudsmannen ska DO bland annat verka för att diskriminering som har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder inte förekommer på några områden av samhällslivet. DO ska också i övrigt verka för lika rättigheter och möjligheter oavsett ovan nämnda sju diskrimineringsgrunder. DO ska vidare inom sitt område informera, utbilda, överlägga och ha andra kontakter med myndigheter, företag, enskilda och organisationer; följa den internationella utvecklingen och ha kontakter med internationella organisationer; följa forsknings- och utvecklingsarbete; hos regeringen föreslå författningsförändringar eller andra åtgärder som kan motverka diskriminering, samt ta initiativ till andra lämpliga åtgärder.

Av lagens förarbeten framgår att DO:s uppdrag omfattar att verka för jämställdhet mellan kvinnor och män. Det handlar bl.a. om att

30 De övriga tre ombudsmännen var Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Handikappombudsmannen (HO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO).

SOU 2015:86 Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken

79

informera allmänheten och på andra lämpliga sätt medverka i strävandena att främja jämställdhet. Det handlar också om att synliggöra strukturer som kan vara ett hinder för lika rättigheter och möjligheter oavsett kön.31

Utöver tillsyn över diskrimineringslagens förbud mot diskriminering utövar DO också tillsyn över lagens krav på arbetsgivare och utbildningsanordnare att vidta s.k. aktiva åtgärder för att främja lika rättigheter och möjligheter oavsett bl.a. kön.32

Länsstyrelserna

I förordning (2007:825) med länsstyrelseinstruktion regleras uppgifter för länsstyrelserna som rör jämställdhet. Enligt länsstyrelseinstruktionen ska länsstyrelserna bl.a. integrera ett jämställdhetsperspektiv i sin verksamhet. Vid länsstyrelserna ska det också finnas en särskild sakkunnig för frågor om jämställdhet. Det ingår också i länsstyrelsernas uppdrag att verka för att nationella mål får genomslag i länet. Länsstyrelsernas jämställdhetsuppdrag och arbete med detta beskrivs mer utförligt i kapitel 10.

Länsstyrelserna har också en regional samordnande roll i arbetet med delmål 4 i jämställdhetspolitiken – Mäns våld mot kvinnor ska

upphöra. Länsstyrelserna har vidare haft flera olika uppdrag som

under en längre tid utgjort en infrastruktur för arbetet med delmål 4, se vidare kapitel 9.

Göteborgs universitet (Nationella sekretariatet för genusforskning)

Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet har i uppdrag att öka genomslaget för forskning och kunskap om genus och jämställdhet inom akademin och i samhället som helhet.33Sedan 2008 har sekretariatet fått uppdrag av regeringen på jämställdhetsområdet som har syftat till att bidra med kunskapsspridning och att stärka arbetet med jämställdhetsintegrering.34

31 Prop 2007/08:95, s. 380 f. 32 Diskrimineringslag 2008:567, 3 kap. 33 Göteborgs universitet (2015). 34 Utbildningsdepartementet (2013b).

Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken SOU 2015:86

80

Uppsala universitet (Nationellt centrum för kvinnofrid)

Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet har i uppdrag från regeringen att utveckla och sprida kunskap och information om mäns våld mot kvinnor. Med begreppet mäns våld mot kvinnor avses här även hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. NCK ska bedriva forskning och utbildning på området, samt vara ett stöd för myndigheter och organisationer i frågor som rör mäns våld mot kvinnor. Det ska även stödja driften av en nationell stödtelefon för personer som har utsatts för hot och våld, Kvinnofridslinjen.35

Särskilda uppdrag till myndigheter

Utöver den mer permanenta struktur som vi har redovisat ovan finns också flera myndigheter som har flera omfattande uppdrag inom jämställdhetspolitiken.

Bland annat har Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) i uppdrag att fördela statsbidrag till jämställdhetsprojekt.36 Socialstyrelsen fördelar utvecklingsmedel till kommuner och ideella föreningar och erbjuder tillsammans med länsstyrelserna nationellt och regionalt kompetensstöd i arbetet med bland annat våldsutsatta kvinnor.37Socialstyrelsen fördelar också fr.o.m. den 1 augusti 2015 statsbidrag till lokala ideella organisationer vars verksamhet riktas till våldsutsatta kvinnor och deras barn samt våldsutsatta flickor för att erbjuda dem stöd och skydd mot mäns våld.38

Till de större satsningarna under senare år hör bland annat Jämställdhetsintegrering i myndigheter (JiM) där 41 myndigheter har fått regeringens uppdrag att till och med 2018 arbeta med och utveckla jämställdhetsintegrering. Nationella sekretariatet för genusforskning har fått i uppdrag att stödja myndigheterna i planeringen och genomförandet av uppdragen. Länsstyrelserna utvecklar jämställdhet (LUJ) som genomförs av Länsstyrelsen i Gotlands län under 2013–2015,

35 Utbildningsdepartementet (2011a). 36 I enlighet med förordning (2006:390) om satsbidrag till jämställdhetsprojekt. 37 Socialdepartementet (2014b). 38 Förordning (2015:454) om statsbidrag till kvinno- och tjejjourer.

SOU 2015:86 Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken

81

har varit ytterligare en insats för att stärka och samordna länsstyrelsernas arbete med jämställdhetsintegrering.39

3.6 Reglering av myndigheternas jämställdhetsuppdrag

3.6.1 Instruktioner och regleringsbrev med jämställdhetsperspektiv

Enligt statistik för 2014 från Statistiska centralbyrån (SCB) hade 95 myndigheter (50 procent) skrivningar med jämställdhetsperspektiv i sina regleringsbrev och 95 myndigheter (50 procent) saknade sådana skrivningar. I instruktionerna hade 88 myndigheter (44 procent) skrivningar med jämställdhetsperspektiv och 111 myndigheter (56 procent) saknade sådana skrivningar.40

Den faktiska andelen myndigheter med krav på jämställdhet är dock lägre. I SCB:s statistik ingår endast de myndigheter som har regleringsbrev hos Ekonomistyrningsverket och därmed har regleringsbrev riktade direkt till sig som myndighet (cirka 200), men för närvarande finns det 348 myndigheter.41Det totala antalet myndigheter som har innefattats i SCB:s statistikunderlag mellan 2011–2014 skiljer sig åt, bl.a. då universitet och högskolor räknades in för 2011–2012 men inte för 2013–2014.42

39 Utbildningsdepartementet (2013b) och Utbildningsdepartementet (2013a). 40 SCB (2015a), s. 8. Se bilaga 6 för en fullständig redogörelse. 41 Statskontoret (2015a). 42 Anledningen till detta är att universitet och högskolor styrs av högskoleförordningen och inte har enskilda instruktioner, varför Regeringskansliet i samråd med SCB beslöt att universitet och högskolor skulle undantas granskningen. Beslutet fattades dock först gällande 2013 års statistik.

Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken SOU 2015:86

82

Tabell 3.2 Jämställdhetsperspektiv i myndigheters regleringsbrev 2011–2014 per departement

Antal myndigheter (andel i procent)

Departement

2011 2012 2013 2014

Arbetsmarknadsdepartementet 3 (33) 3 (33) 3 (38) 4 (50) Finansdepartementet 4 (31) 2 (15) 2 (15) 3 (25) Försvarsdepartementet 2 (18) 3 (27) 3 (27) 3 (27) Landsbygdsdepartementet 3 (38) 2 (33) 4 (67) 4 (67) Justitiedepartementet* 7 (33) 6 (29) 7 (33) 9 (43) Kulturdepartementet 2 (8) 2 (8) 5 (21) 5 (21) Miljödepartementet 1 (17) 1 (17) 1 (17) 6 (100) Näringsdepartementet 4 (19) 4 (19) 4 (20) 5 (25) Socialdepartementet 30 (59) 27 (54) 32 (64) 32 (64) Utbildningsdepartementet 13 (23) 44 (77) 19 (83) 20 (91) Utrikesdepartementet 3 (30) 3 (30) 2 (25) 4 (50)

Totalt:

72 av 234

(31)

97 av 230

(42)

82 av 192

(43)

95 av 190

(50)

Källa: SCB (2015a); (2014b); (2013a); (2012a) *För Justitiedepartementet räknar SCB in de myndigheter som ingår i Sveriges domstolar i statistiken över instruktioner, men inte rörande regleringsbrev.

SOU 2015:86 Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken

83

Tabell 3.3 Jämställdhetsperspektiv i myndigheters instruktioner år 2011–2014 per departement

Antal myndigheter (andel i procent)

Departement

2011 2012 2013 2014

Arbetsmarknadsdepartementet

4 (44) 4 (44) 4 (50) 4 (50)

Finansdepartementet

0 (0)

0 (0)

0 (0) 2 (17)

Försvarsdepartementet

1 (9)

1 (9)

1 (9)

1 (9)

Landsbygdsdepartementet

4 (50) 4 (67) 4 (67) 4 (67)

Justitiedepartementet*

5 (24) 5 (24) 5 (24) 5 (17)

Kulturdepartementet

24 (96) 23 (96) 22 (92) 23 (96)

Miljödepartementet

1 (17) 1 (17) 1 (17) 1 (17)

Näringsdepartementet

4 (19) 5 (24) 5 (25) 5 (25)

Socialdepartementet

30 (59) 30 (60) 28 (56) 29 (58)

Utbildningsdepartementet

10 (18) 9 (16) 10 (43) 11 (50)

Utrikesdepartementet

1 (10) 1 (10) 1 (13) 2 (25)

Totalt:

85 av 234

(36)

84 av 230

(37)

82 av 192

(43)

88 av 199

(44)

Källa: SCB (2015a); (2014b); (2013a); (2012a) *För Justitiedepartementet räknar SCB in de myndigheter som ingår i Sveriges domstolar i statistiken rörande instruktioner, men inte rörande regleringsbrev.

3.6.2 Antal myndigheter med krav eller uppdrag om jämställdhet har ökat något

Som framgår av tabellerna 3.2 och 3.3 ovan har andelen myndigheter med jämställdhetsperspektiv i regleringsbrev och instruktioner ökat mellan 2011–2014. Några departement utmärker sig. Inom exempelvis Miljödepartementets ansvarsområde har andelen myndigheter med jämställdhetsperspektiv i regleringsbreven ökat från 17 procent till 100 procent mellan 2013 och 2014.

Även inom Utbildningsdepartementets ansvarsområde har andelen myndigheter med jämställdhetsperspektiv, framför allt i regleringsbreven, ökat, från 23 till 91 procent mellan 2011 och 2014.43Finansdepartementet utmärker sig också i sammanhanget, men på ett annat sätt: 0 procent av dess myndigheter hade skrivningar om jäm-

43 Detta beror dock i viss mån på att underlaget skiljer sig åt mellan åren, se ovan, vilket resulterar i att antalet myndigheter under Utbildningsdepartementet totalt sett är mycket lägre under de senaste två åren.

Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken SOU 2015:86

84

ställdhet i instruktionen 2011–2013 (andelen ökade dock till 17 procent 2014). Departementets andel myndigheter som har skrivningar i regleringsbreven har minskat över tid, från 31 procent 2011 till 25 procent 2014.

3.6.3 Myndigheter som saknar uppdrag om jämställdhetsperspektiv

Flera myndigheter saknar uppdrag som rör ett jämställdhetsperspektiv i sina instruktioner. I denna grupp ingår bl.a. Skatteverket, Statistiska Centralbyrån, Valmyndigheten, Läkemedelsverket, Barnombudsmannen, Arbetsgivarverket, Åklagarmyndigheten, Säkerhetspolisen, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvården och Svenska Institutet.44

Under 2015 har instruktionerna för ett antal myndigheter med hög relevans för jämställdhetspolitiken ändrats där ett jämställdhetsuppdrag numera ingår; Arbetsförmedlingen, Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor, Sida och Socialstyrelsen.

3.6.4 Myndigheternas uppdrag ser olika ut

Utredningen har analyserat statistiken från SCB vad gäller instruktionernas utformning.45Enligt utredningens studie kan de skrivningar som används i instruktionerna delas in i nedanstående sex grupper. En myndighet kan förekomma i fler än en gruppering, i de fall de har fler än en skrivning som åsyftar jämställdhet, se tabell 3.4.

Länsstyrelserna skiljer ut sig mot övriga myndigheters instruktioner genom att deras instruktion även föreskriver att det ska finnas en särskild sakkunnig för frågor om jämställdhet vid länsstyrelsen. Denna kategori har inte tagits med i nedanstående sammanställning då den endast förekommer i länsstyrelseinstruktionen.

44 SCB (2015a). 45 Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor, Arbetsförmedlingen, Sida, Socialstyrelsen och i viss mån även Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd har fått förnyade instruktioner under 2015, där skrivningar om jämställdhet har inkorporerats. Dessa myndigheter räknas in i nedanstående gruppering – men inte i redogörelsen för SCB:s statistik ovan, i avsnitt 3.6.1-3.6.2, då denna avser situationen fram till år 2014.

SOU 2015:86 Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken

85

Tabell 3.4 Kategorisering av skrivningar om jämställdhet i myndigheters instruktioner

Gruppering

Antal myndigheter

Exempel på myndigheter

Integrera ett jämställdhetsperspektiv/ integrera ett jämställdhetsperspektiv i relation till andra perspektiv

44 T.ex. Statens skolverk, Statens skolinspektion, Försäkringskassan, (i princip) samtliga myndigheter under Kulturdepartementet

Särskilt belysa effekterna för kvinnor och män/beakta kvinnors och mäns villkor eller förutsättningar

46

20 T.ex. Vetenskapsrådet, Centrala studiestödsnämnden, Statskontoret

Redovisa resultat och/eller statistik med kön som övergripande indelningsgrund

12 T.ex. Skogsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Diskrimineringsombudsmannen

Verksamhetsanpassad skrivning

47

9 T.ex. Arbetsmiljöverket, Arbetsförmedlingen, Folkhälsomyndigheten

Sträva efter en jämn könsfördelning vid anställningar eller i beredningsorganisationen

5 T.ex. Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande, Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd

Motverka diskriminering utifrån diskrimineringsgrunderna

2 Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor, Universitet- och Högskolerådet

Enligt denna kategorisering tycks det saknas en enhetlighet vad gäller det sätt på vilket jämställdhet regleras i instruktionerna. Det vanligaste är att instruktionerna har skrivningar om att ”integrera ett jämställdhetsperspektiv”, antingen i sig självt eller som en del av flera perspektiv som myndigheten ska arbeta med. Det näst vanligaste är skrivningar om att ”belysa eller beakta effekter/villkor/förutsättningar för kvinnor och män.” I andra fall används t.ex. skrivningar om könsuppdelad statistik eller mer verksamhetsanpassade skrivningar.

46 I grupperingen har skrivningar om ”könsspecifika förhållanden” (1 fall), ”konsekvenser för jämställdhet” (2 fall) samt ”främja jämställdhet mellan kvinnor och män” (4 fall) inkluderats. 47 T.ex. att motverka diskriminering i arbetslivet och en könsuppdelning på arbetsmarknaden, eller att ansvara för ett informationssystem där skillnader i arbetsskador mellan kvinnor och män särskilt belyses.

Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken SOU 2015:86

86

3.7 Styrningen av jämställdhetspolitiken i jämförelse med styrningen av andra tvärsektoriella områden

Vid en jämförelse med andra tvärsektoriella områden kan såväl likheter som skillnader med jämställdhetspolitiken konstateras. I detta avsnitt jämför vi jämställdhetspolitiken med i första hand barnrätts-, och ungdoms- samt funktionshinderpolitiken.

3.7.1 Sektorsövergripande mål

I likhet med jämställdhetspolitiken har såväl barnrätts- som ungdoms- och funktionshinderpolitiken mål som är sektorsövergripande, dvs. mål som berör ett antal andra områden såsom utbildning, arbetsmarknad, hälsa, demokrati osv.

Samtliga områden tar också en viktig utgångspunkt i internationella konventioner om mänskliga rättigheter.

Gemensamt är också att politikens mål och inriktning har formulerats i propositioner och strategier eller handlingsprogram/handlingsplaner.48

3.7.2 Jämställdhetspolitiken särskiljer sig genom att inte ha en central myndighet som ska verka för att politikens mål nås

På barnrättsområdet finns Barnombudsmannen (BO), på ungdomsområdet Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och inom funktionhinderspolitiken Myndigheten för delaktighet (MFD). Dessa myndigheter har i uppgift att verka för ett genomslag för politiken inom respektive område. Myndigheterna har också uppgifter som rör uppföljning och samordning, se tabell 3.5. En liknande myndighet saknas på jämställdhetsområdet. Som framgått av kapitel 3.5.2 finns flera aktörer med uppdrag som knyter an till jämställdhetspolitiken, men deras uppdrag rör delar eller aspekter av jämställdhetspolitiken. DO:s uppdrag att verka mot diskriminering rör kön, men är en av flera diskrimineringsgrunder som myndigheten arbetar med. Vidare ingår det inte i DO:s uppgifter att följa

48 Socialdepartementet (2011a).

SOU 2015:86 Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken

87

upp eller samordna insatser som syftar till att nå de jämställdhetspolitiska målen, utan utgångspunkten är regeringens mål som rör diskriminering.49 Vidare finns NCK vars uppdrag rör en del av jämställdhetspolitikens delmål 4 Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Därtill har Nationella sekretariatet för genusforskning fått temporära uppdrag att stödja myndigheterna i arbetet med jämställdhetsintegrering. Slutligen finns länsstyrelserna vars uppgifter inom jämställdhetsområdet rör det regionala och lokala arbetet med jämställdhet.

Sammantaget finns ingen motsvarande myndighet på nationell nivå med ett övergripande ansvar som det finns inom de övriga nämnda tvärsektoriella områdena, se tabell 3.5.

49 Målet för regeringens politik mot diskriminering är Ett samhälle fritt från diskriminering. (prop.2008/09:1. utg.omr.13, bet 2008/09:AU1, rskr. 2008/09:115).

Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken SOU 2015:86

88

Tabell 3.5 Myndigheter på tvärsektoriella områden

Fråga/område Myndighet med övergripande ansvar

Andra myndigheter

Uppgifter

Barnrättspolitik BO Verka för genomslag för politiken Kunskapsutveckling och spridning Information och opinion Uppföljning/utvärdering Företräda barn ”Granskning” av myndigheter, kommuner och landsting Ungdomspolitik MUCF Verka för genomslag för politiken Kunskapsutveckling och spridning Stöd till myndigheter, kommuner och landsting Uppföljning/utvärdering Bidragsgivning Samordning Funktionshinderspolitik

MFD Verka för genomslag för politiken Kunskapsutveckling och spridning Utbildning och information Metodutveckling och sprida metoder Uppföljning/utvärdering

Jämställdhetspolitik

DO Uppsala universitet (NCK) Länsstyrelserna

DO ska motverka diskriminering på grundval av bl.a. kön. NCK utveckla och sprida kunskap och information om mäns våld mot kvinnor. Länsstyrelserna uppgifter på regional nivå.

Som kan utläsas av tabell 3.5 ovan skiljer sig myndigheternas uppgifter i vissa avseenden, men de har också stora likheter. Såväl BO, som MUCF och MFD har i uppdrag att verka för att målen för politiken på deras respektive områden får genomslag i hela samhället

50 Tabellen ska inte ses som en fullständig redovisning av myndigheternas uppgifter. Myndigheternas uppdrag i sin helhet återfinns i deras respektive instruktioner; Förordning (2015:49) med instruktion för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Förordning (2014:134) med instruktion för Myndigheten för delaktighet, Förordning (2007:1021) med instruktion för Barnombudsmannen, samt för BO även i Lag (1993:335) om Barnombudsmannen.

SOU 2015:86 Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken

89

och de arbetar gentemot myndigheter, kommuner och landsting. Gemensamt för myndigheternas uppdrag är bl.a. att de ska samla och sprida kunskap om utvecklingen på respektive område, genomföra vissa stödjande insatser som utbildningar och metodutveckling, samt att redovisa statistik och göra relevanta uppföljningar. BO:s uppdrag särskiljer sig bl.a. genom att myndigheten även har i uppgift att företräda barns och ungas rättigheter och intressen samt att förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting på BO:s uppmaning är skyldiga att lämna uppgifter om vilka åtgärder som har vidtagits inom den egna verksamheten för att genomföra barns och ungas rättigheter enligt barnkonventionen. BO har därmed en starkare granskande roll än MUCF och MFD.

På jämställdhetsområdet finns det, som framgår ovan, ingen myndighet med ett övergripande och samlat ansvar för att verka för att de jämställdhetspolitiska målen nås. Däremot finns det en sådan organisation på regional nivå hos länsstyrelserna, vars uppgifter beskrivs närmare i kapitel 10.

Även vid en bredare jämförelse med ytterligare andra tvärsektoriella områden är en central myndighet snarare en regel än ett undantag. Utvecklingen har dessutom under de senaste åren gått mot fler centrala myndigheter för denna typ av frågor. År 2012 fick exempelvis MUCF (dåvarande Ungdomsstyrelsen) i uppdrag att fungera som myndighetsstöd för politiken för det civila samhället.51 Bildandet av MFD 2014, genom en sammanslagning av Hjälpmedelsinstitutet och Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam), syftade bl.a. till att markera ett mer samlat uppdrag på det funktionshinderpolitiska området och det tvärsektoriella perspektivet.52Nämnas bör också att sedan 2010 är Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget inom området nationella minoriteter är ansvariga för att samordna och följa upp hur Sveriges minoritetspolitik genomförs i enlighet med lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk. På området mänskliga rättigheter redovisade regeringen i juli 2015 sin intention att inrätta en nationell MR-institution.53

51 Förordning om ändring i förordningen (2007:1140) med instruktion för Ungdomsstyrelsen. 52Ds 2013:40. 53 Wallström & Bah Kuhnke (2015).

Nuvarande styrning av jämställdhetspolitiken SOU 2015:86

90

3.8 Ekonomiska medel

3.8.1 Nuvarande anslag för särskilda jämställdhetsåtgärder

I samband med regeringens vårändringsbudget för 2015, prop. 2014/15:99, har riksdagen beslutat om att öka stödet till kvinnojourerna med 25 miljoner kronor för 2015.54 Anslaget för särskilda jämställdhetsåtgärder uppgår därmed till 162 539 miljoner kronor för 2015.

Anslaget för särskilda jämställdhetsåtgärder ökade kraftigt i samband med regeringens budgetproposition för 2007. I praktiken ägde en tiodubbling av anslaget rum mellan 2006 och 2007 och under åren 2007–2010 uppgick anslaget till cirka 400 miljoner kronor per år. Under 2011–2014 minskade riksdagen anslaget till cirka 240 miljoner kronor per år. Sammantaget avsattes nästan 2,6 miljarder kronor under dessa år. Den faktiska förbrukningen uppgår dock endast till ca 2,1 miljarder kronor, då alla medel inte kom att fördelas och förbrukas, se tabell 3.6.

Tabell 3.6 Tilldelade och förbrukade medel (milj. kr)

2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 Totalt

2007–

2014

Avsatta medel enligt statsbudget

417 393 400 400 240 239 239 253

2 581

Beslutade medel 47 284 484 502 230 238 245 252

2282

Förbrukade medel 47 207 477 513 208 223 230 244

2 149

Källa: Riksrevisionen (2015). Kommentar. Orsaken till att inte hela anslaget har förbrukats återges i kapitel 9.3.3.

54

Finansutskottets betänkande 2014/15:FiU21.

II Utvecklingen mot jämställdhet

under 2005–2014

93

4 Jämn fördelning av makt och inflytande

I de följande kapitlen 4–8 redogör vi för utvecklingen gällande jämställdhet mellan kvinnor och män inom olika samhällsområden de senaste tio åren. I beskrivningen har vi utgått från de fyra jämställdhetspolitiska delmålen.

I kapitel 4 beskriver vi utvecklingen i fråga om makt och inflytande. I kapitel 5 redogör vi för utvecklingen gällande ekonomisk jämställdhet, vilket även inkluderar utvecklingen inom området utbildning. I kapitel 6 redovisar vi utvecklingen av det obetalda hem- och omsorgsarbetet och i kapitel 7 återfinns en redogörelse för utvecklingen när det gäller mäns våld mot kvinnor. I tillägg till genomgången av utvecklingen i förhållande till de jämställdhetspolitiska delmålen återfinns i kapitel 8 en beskrivning av skillnader mellan kvinnor och män i fråga om hälsa.

Kapitlen tar sin tidsmässiga utgångspunkt där den förra jämställdhetsutredningen slutade, dvs. i början av 2000-talet och avslutas vid tidpunkten för vår utredning. De exakta jämförelsepunkterna varierar dock beroende på bl.a. tillgången till statistik inom de olika områden som analyseras. Kapitlen är i stora delar strukturerade efter de indikatorer som har utvecklats inom ramen för jämställdhetspolitiken och som återfinns på SCB:s jämställdhetsportal.1

Eftersom utredningens uppdrag har varit omfattande har avgränsningar varit nödvändiga. Det innebär att någon heltäckande bild av utvecklingen på de olika områdena inte ges och att flera aspekter inte beaktas. De empiriska nedslag som görs ska därför ses som illustrativa exempel på tendenser när det utvecklingen inom respektive område. För mer fylliga resonemang och djuplodande analyser hänvisas

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

94

till utredningens underlagsrapporter, andra utredningar och den forskning som refereras till i kapitlen.2

4.1 Inledning

I det här kapitlet ges en översiktlig beskrivning och analys av utvecklingen de senaste tio åren avseende det jämställdhetspolitiska delmålet, en jämn fördelning av makt och inflytande.

Kapitlet är baserat på de forskarrapporter som har tagits fram på uppdrag av utredningen och som är författade av professor Christina Bergqvist, docent Madeleine Kleberg och doktorand Vanja Hermele.3Annan forskning samt tidigare utredningar, särskilt de betänkanden som har publicerats inom ramen för Delegationen för jämställdhet i arbetslivet – JA-delegationen – (SOU 2015:50) och Män och jämställdhet (SOU 2014:6),4 har utgjort viktiga kompletterande kunskapsunderlag. Underlag från den pågående Demokratiutredningen (Dir. 2014:11) har också använts. Därtill har deskriptiv statistik, huvudsakligen från Statistiska centralbyrån (SCB), använts.

Kapitlet är i stora delar strukturerat efter de indikatorer som har utvecklats inom ramen för jämställdhetspolitiken. Totalt finns 25 indikatorer inom området en jämn fördelning av makt och inflytande. Dessa indikatorer omfattar representation i politiken och i näringslivet, facklig representation, deltagande i medborgerliga aktiviteter, representation i offentlig sektor samt övrig representation.5 Mot bakgrund av utredningens direktiv lyfts även andra aspekter fram, såsom regionala aspekter och utrikes födda kvinnors och mäns makt och inflytande.

2 Utredningens underlagsrapporter redovisas i Forskarrapporter till Jämställdhetsutredningen (SOU 2015:86). 3 Bergqvist (2015); Hermele (2015); Kleberg (2015). 4SOU 2015:50; SOU 2014:6. 5 Av dessa indikatorer ska fem s.k. huvudindikatorer följas upp årligen i budgetpropositionen. De fem huvudindikatorerna är: 1. Riksdagens sammansättning 1921–x, 2. Kommun- och landstingsstyrelsers ordförande, 3. Styrelser och ledning i börsföretag, 4. Chefer i privat sektor efter typ av chef och 5. Chefer i offentlig sektor efter typ av chef.

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

95

4.2 Beskrivning av delmålet en jämn fördelning av makt och inflytande

Det första jämställdhetspolitiska delmålet är en jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva samhällsmedborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet. Delmålet lyder som följer:

”Delmålet är att uppnå jämn fördelning av makt och inflytande i samhället och att kvinnor och män skall ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva samhällsmedborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet.” Delmålet anknyter i första hand till det övergripande målets första led – att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället.

Formella hinder ska inte ligga i vägen, inte heller ska ekonomiska eller sociala aspekter verka utestängande för att kvinnor ska ha samma möjlighet som män att vara aktiva samhällsmedborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet. Målet tar sikte på formella politiska rättigheter – möjligheten att delta i demokratiska processer både som väljare och som valda. Det handlar om att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att vara aktiva i politiska församlingar och olika ideella organisationer. Men målet tar även sikte på fördelningen av den makt som ligger utanför det som vanligen räknas till det demokratiska styrelseskicket. Det handlar om den makt som representeras av t.ex. företagen, medie- och trossamfund och som har stor betydelse i formandet av vårt samhälle. Med formuleringen ”att forma villkoren för beslutsfattandet” åsyftas att förutom att uppnå en jämn numerär fördelning av kvinnor och män på maktpositioner, skall även kvalitativa aspekter av maktutövning lyftas fram – att ha makt över dagordningen och inflytande över beslutens innehåll.

Målet handlar också om att flickor och kvinnor ska ha samma möjligheter som pojkar och män att delta i och påverka det som formar våra föreställningar, tankar och idéer om oss själva och vårt samhälle. Det gäller bl.a. kulturen, massmedia och folkbildningen. Delmålet rör också utbildning, där de immateriella värdena med utbildning lyfts fram såsom en del i individens personliga utveckling. Skolan, kulturen och föreningslivet har ett ansvar för att flickor har samma möjligheter som pojkar till inflytande i frågor som rör dem, vilket lägger grunden för demokratiska värderingar och främjar

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

96

flickors och pojkars lika möjligheter att vara – och att växa upp till att vara – aktiva samhällsmedborgare.

I delmålet om ekonomisk jämställdhet (delmål 2) står utbildningens materiella värde i förgrunden, som ett medel för att kunna ta plats på arbetsmarknaden och skapa sig en försörjning”.6

Av såväl jämställdhetspropositionen 1993/94:147 som den uppföljande jämställdhetspropositionen 2005/06:155 framgår att jämställdhet är en fråga om makt och att jämställdhetspolitiken tar sikte på att förändra maktförhållandena mellan kvinnor och män. Det betonas att detta förändringsarbete inte bör ligga på att förändra attityder för att uppnå jämställdhet, utan att arbetet i stället bör inriktas på att förändra informella strukturer i samhället som upprätthåller den ojämna maktfördelningen mellan könen. För att kunna förändra maktordningen mellan könen krävs kunskap och medvetenhet om såväl bristen på jämställdhet som vilka mekanismer som bidrar till att upprätthålla den.

Maktfrågan är relevant inom alla samhällsområden, men tar en särskilt konkret form i fråga om kvinnor och mäns representation inom politiken. En jämn representation av kvinnor och män på ledande positioner är ingen garanti för att den reella makten fördelas jämnt mellan könen. Det är dock en viktig förutsättning för att även kvalitativa aspekter av maktutövning ska kunna förändras i jämställd riktning. Möjligheterna att påverka beslutens innehåll förutsätter deltagande i beslutsfattandet.

Ett demokratiskt samhälle kännetecknas av ett brett och jämlikt deltagande på alla områden. Deltagandet ska ge medborgarna ett reellt inflytande. Ofta har deltagandet formulerats i en jämn representation av kvinnor och män i beslutsfattande församlingar. Målet tar sikte på formella politiska rättigheter – möjligheten att delta i demokratiska processer både som väljare eller valda och som aktiva i politiska partier. Men målet tar även sikte på fördelningen av den makt som ligger utanför den som vanligen räknas till det demokratiska styrelseskicket. Det handlar om den makt som utövas av t.ex. företag, medier och trossamfund och som har stor betydelse för formandet av samhället.

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

97

4.3 Utvecklingen på området en jämn fördelning av makt och inflytande

Frågan om mäns makt och kvinnors underrepresentation i politik och i näringslivet har varit föremål för en rad statliga utredningar de senaste tio åren.7 I den jämställdhetspolitiska utredningens betänkande Makt att forma samhället och sitt eget liv (SOU 2005:66) framhålls bl.a. att andelen kvinnor på maktpositioner inom olika delar av samhället har ökat markant sedan början av 1990-talet, samtidigt som den stora majoriteten av makteliten fortfarande består av män. Vidare framhålls att könsfördelningen ser olika ut mellan olika områden och är jämnare inom politiken än inom exempelvis näringslivet. Skillnader finns också på olika nivåer, inom ett fält eller en sektor.

I betänkandet Kön, makt och statistik (SOU 2007:108) dras slutsatsen att den politiska makten fördelas jämställt på riksnivå, men mindre jämställt på lägre nivåer. Utredningen fann dock även på riksnivå systematiska skillnader i könsfördelningen av maktpositioner. Det gällde exempelvis mellan olika politiska nivåer, mellan partier, mellan nivåer inom partierna och i viss mån mellan regioner i landet. Mansdominansen var tydlig på regional och lokal politisk nivå.

I JA-delegationens slutbetänkande Hela lönen, hela tiden –

utmaningar för ett jämställt arbetsliv (SOU 2015:50) anförs att dessa

mönster i viss mån finns kvar. Könsfördelningen i riksdag och regering är fortsatt jämn, men inom partierna är variationen större. Könsfördelningen av toppositioner inom regionalpolitiken har dock gått tydligt framåt och även inom delar av den offentliga förvaltningen. JA-delegationen, som bl.a. har studerat könsfördelningen på chefspositioner i arbetslivet och i styrelser och ledningar i näringslivet, konstaterar att makten i och över arbetslivet har blivit jämnare fördelad mellan kvinnor och män, men att stora skillnader kvarstår. Vidare framhåller JA-delegationen att det finns stora skillnader mellan offentlig och privat sektor. Kvinnor återfinns dessutom i betydligt mindre utsträckning på ledande positioner i det privata näringslivet.

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

98

4.4 Representation i politiken – riksdag, regering och EU

4.4.1 Andelen kvinnor och män i riksdagen

Riksdagens sammansättning efter val är en av de mest centrala indikatorerna i fråga om makt och inflytande. Riksdagen är demokratins viktigaste institution. Det är den högsta beslutsfattande församlingen i landet och i dess viktigaste uppgifter ingår att stifta lagar, besluta om statens utgifter och inkomster i statsbudgeten samt kontrollera regeringen och myndigheterna. En jämn könsfördelning i riksdagen är en grundläggande förutsättning för kvinnors och mäns makt och inflytande i politiken och samhället.8

Figur 4.1 Riksdagens sammansättning efter val 1921–2014

Källa: SCB (2014a).

8 Inom forskningen finns flera förklaringar till vad som påverkar könsfördelningen i folkvalda församlingar, bl.a. strukturella, institutionella, kulturella och aktörsorienterade förklaringar. Strukturella förklaringar utgår från grundläggande faktorer och förhållanden på systemnivå, såsom betydelsen av socioekonomiska faktorer, grad av demokrati och typ av välfärdsstat. Institutionella förklaringar lägger vikten på hur de politiska institutionerna är utformade, såsom valsystem och förekomst av kvoteringsregler. Kulturella förklaringar betonar betydelsen av attityder och värderingar, bl.a. synen på kvinnors roll i samhället. Aktörsorienterade förklaringar riktar in sig på att förstå mekanismerna bakom förändring genom att analysera aktörer och processer. För litteraturöversikter, se bl.a. Bergqvist m.fl. (2008); Dahlerup & Leyenaar (2013); Freidenvall (2006).

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

99

Utvecklingen mot en jämnare könsfördelning i riksdagen har sedan allmän och lika rösträtt infördes 1919/1921 varit långsam, se figur 4.1.9Det var inte förrän vid valet 1973 då ett första språng ägde rum: andelen kvinnor bland riksdagsledamöterna ökade då från 14 till 21 procent. En förklaring till ökningen är att riksdagen 1971 gick från ett tvåkammarsystem till ett enkammarsystem. En annan förklaring är kvinnors ökade krav på ett mer demokratiskt samhälle med könsbalans i beslutsfattande församlingar.10

Vid valet 1991 sjönk andelen kvinnor bland riksdagsledamöterna för första gången sedan rösträttens införande, från 38 till 34 procent. Andelen kvinnor i Socialdemokraternas riksdagsgrupp låg också kvar på samma nivå; könsfördelningen i partiet var dock förhållandevis jämn med 40 procent kvinnor och 60 procent män. Det högerpopulistiska partiet Ny Demokrati kom in i riksdagen och dess riksdagsgrupp bestod av enbart tre kvinnor (12 procent) och 22 män. Ut ur riksdagen åkte Miljöpartiet, som inte klarade fyraprocentspärren.

Vid valet 1994 ägde ett andra språng rum: andelen kvinnor bland riksdagsledamöterna ökade denna gång från 34 till 40 procent, vilket då var den högsta noteringen i världen. Den genomsnittliga andelen kvinnor i nationella parlament låg 1994 på 13 procent.11 Ökningen av andelen kvinnor i riksdagen kan förklaras av de krav på ökad närvaro i det offentliga rummet som flera partiers kvinnoförbund ställde mot bakgrund av nedgången i kvinnorepresentation 1991 och det hot om ett nytt parti som det feministiska nätverket Stödstrumporna under parollen ”Hela lönen, halva makten!” lät framföra. Som en reaktion på dessa krav införde bl.a. Socialdemokraterna principen om varannan damernas på partilistorna.12

Sedan valet 1994 har andelen kvinnor bland riksdagsledamöterna successivt ökat från 40 procent (1994) till 43 procent (1998), 45 procent (2002) och 47 procent (2006).13 Vid de två efterföljande valen

9 Bergqvist (1994); Freidenvall (2006); Wide (2006); Wängnerud (1998). 10 Berqqvist (2015). 11 IPU (2015). 12 För en analys av de svenska politiska partiernas införande av könskvotering och andra regelverk för en ökad kvinnorepresentation i politiken, se Freidenvall (2006). 13 Inför riksdagsvalet 2006 kom jämställdhet åter upp på den politiska dagordningen, bl.a. mot bakgrund av bildandet av ett nytt politiskt parti som särskilt profilerade sig i jämställdhetsfrågor: Feministiskt Initiativ. Partiet klarade inte av fyraprocentspärren till riksdagsvalet, men lyckades bättre i valen till kommunfullmäktige, där det fick platser i en kommun 2010 och i 13 kommuner 2014. Jämställdhet var också en central fråga under supervalåret 2014, då Feministiskt initiativ rönte framgångar genom att ta en plats i EU-parlamentet.

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

100

2010 och 2014 sjönk andelen kvinnor till 45 procent (2010) respektive 44 procent (2014). Senaste gången en nedgång av andelen kvinnor bland riksdagsledamöterna skedde var 1991, men aldrig tidigare har andelen kvinnor sjunkit i två val i rad. Jämfört med 1994, då Sverige hade den högsta andelen kvinnliga parlamentariker i världen i genomsnitt, sjönk Sverige i samband med valet 2014 till plats nummer 5 på den internationella rankningslistan.14

4.4.2 Politiska partier som grindvakter

Som framgår av statsvetaren Christina Bergqvists underlagsrapport till denna utredning står förklaringarna till nedgången på senare tid i andelen kvinnor i riksdagen att finna hos de politiska partierna.15Andelen kvinnor är särskilt låg i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp. När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen för första gången, 2010, bestod partiets riksdagsgrupp av 15 procent kvinnor och 85 procent män. Vid det efterföljande riksdagsvalet, 2014, var andelen kvinnor 22 procent och andelen män 78 procent. I flera av de andra partierna kan också en minskning av andelen kvinnor bland riksdagsledamöterna noteras vid valet 2014 jämfört med tidigare val. Speciellt anmärkningsvärd är nedgången i Folkpartiet, där andelen kvinnor bland riksdagsledamöterna har sjunkit i två val i rad, från 50 procent 2006 till 42 procent 2010 och 26 procent 2014.

I tabell 4.1 visas andelen kvinnor bland partiernas kandidater och valda 1991–2014.

14 www.ipu.org 15 Bergqvist (2015).

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

101

Tabell 4.1 Andel nominerade och valda kvinnor i riksdagen, 1991–2014, riksdagspartier

Parti

S V MP M C FP KD SD

Nominerade/ Valda N V N V N V N V N V N V N V N V

1991 43 41 48 31 45 0 34 28 42 32 46 36 40 27 - - 1994 50 48 49 46 48 44 36 28 44 37 44 35 42 33 - - 1998 49 50 50 42 47 50 37 31 42 56 43 35 39 41 - - 2002 49 47 50 47 44 59 34 40 42 50 41 48 41 30 - - 2006 50 50 50 64 46 53 37 43 44 38 43 50 45 38 - - 2010 49 48 51 58 46 56 41 48 43 30 44 42 44 37 26 15 2014 50 47 53 57 51 48 42 52 44 41 44 26 43 38 30 22

Not: I Ny Demokrati nominerades och valdes 17 respektive 12 procent kvinnor 1991–1994. Källa: SCB (2014a).

Av tabell 4.1 framgår att det finns vissa skillnader mellan riksdagspartierna avseende andelen nominerade (kandidater) och valda kvinnor. Tre grupperingar kan urskiljas: de rödgröna partierna har nominerat som minst 43 procent kvinnor och som mest 53 procent kvinnor under perioden 1991–2014. De borgerliga partierna har nominerat mellan 34 och 46 procent kvinnor under motsvarande period. Sverigedemokraterna utmärker sig genom att ha nominerat betydligt färre kvinnor, mellan 26 och 30 procent.

Liknande mönster återfinns när det gäller andelen valda kvinnor, även om det inte är lika tydligt. Inom de rödgröna partierna har som minst 31 procent kvinnor och som mest 64 procent kvinnor valts till riksdagsledamöter under perioden 1991–2014. Inom de borgerliga partierna har mellan 26 procent och 56 procent kvinnor blivit valda till riksdagsledamöter. Relativt stora skillnader finns dock mellan de borgerliga partierna, liksom skillnader över tid. Inom Sverigedemokraterna har 15 respektive 22 procent kvinnor blivit invalda.

Forskningen visar att partierna är grindvakter i politiken; partierna avgör bl.a. vilka av sina företrädare som ska kandidera till riksdagen (och andra folkvalda församlingar) och i vilken ordning de ska placeras på listorna.16 Det betyder att väljarna tar ställning till vilka

16 Se exempelvis Bjarnegård (2013); Freidenvall (2006); Kenny (2013); Lovenduski och Norris (1995).

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

102

kandidater de vill lägga sin röst på först efter det att partierna har gjort en gallring och rangordning av sina respektive kandidater. Partiernas privilegium att sätta samman sin egen partilista påverkar följaktligen också könsfördelningen av kvinnor och män på partilistan.

4.4.3 Varvade listor

Generellt har de rödgröna partierna haft en högre kvinnorepresentation i riksdagen än de borgerliga partierna. En förklaring till variationen mellan partierna är att de rödgröna partierna i högre utsträckning än övriga partier går till val med partilistor där varannan kandidat på valsedeln är kvinna och varannan man, så kallade varvade listor (eller principen om varannan damernas). Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har alla infört någon form av könskvotering.17Inom Socialdemokraterna praktiseras exempelvis principen varannan damernas som innebär att kvinnor och män ska varvas på partilistorna. Vänsterpartiets listor ska bestå av minst 50 procent kvinnor och i Miljöpartiet ska partilistorna bestå av 50 procent av respektive kön, plus minus en person. Inom de borgerliga partierna finns olika former av målsättningar och rekommendationer om en jämn fördelning av kvinnor och män på partilistorna. Dessa regler är dock av frivillig karaktär, och benämns ofta inom forskningen som ”soft quotas”.18 Det enda parti som inte har infört någon form av regelverk gällande könsfördelningen på partilistorna är Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är också det parti som har lägst andel kvinnor i sin partigrupp i riksdagen. I tabell 4.2 visas en översiktlig bild av partiernas regelverk gällande könsfördelningen på partilistorna.19

17 Sverige har till skillnad från många andra länder inte infört någon lagstiftad könskvotering till politiska församlingar. Till dags dato har ca 80 länder lagstiftat om könskvotering, se www.quotaproject.org; Dahlerup red. (2006); Dahlerup och Freidenvall (2005), (2008), (2010); Krook (2009). 18 Dahlerup red. (2006). 19 För mer detaljerad information av regelverken, se Freidenvall (2006), Wängnerud (2001), www. quotaproject.org

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

103

Tabell 4.2 Partiernas regelverk för könsfördelningen på partilistorna (förenklad bild).

Parti Årtal för införande

av regelverk

Precisering av regelverk

Moderaterna

1993 Målsättning om jämlik representation på partilistor

Kristdemokraterna

1987 Rekommendation om 40 % kvinnor på partilistor

Centerpartiet

1996 Rekommendation om jämlik representation på partilistor

Folkpartiet 1972 och 1984 Rekommendation om 40 % kvinnor på partilistor. Sedan 1984 rekommendation om varvade listor Socialdemokraterna 1993 Varvade listor Vänsterpartiet 1987 Minst 50 % kvinnor på partilistorna Miljöpartiet 1987 Minst 50 % av endera kön, plus minus en, på partilistorna Sverigedemokraterna - Inget regelverk

Källa: Freidenvall 2006; Wängnerud 2001; www.quotaproject.org

4.4.4 Topplaceringar på riksdagslistan

Förutom partiernas regelverk om könsfördelningen på partilistorna, spelar även topplaceringen på listorna roll för kvinnorepresentationen i de folkvalda församlingarna. Om ett parti enbart har ett mandat i en valkrets får partiet antingen 100 procent eller 0 procent valda kvinnor beroende på om en kvinna toppar listan eller inte. Om ett parti har två mandat och tillämpar varvade listor väljs en kvinna och en man, dvs. partiet får 50 procent kvinnor och 50 procent män, oberoende av vem som toppar listan. Om ett parti har tre mandat, och tillämpar varvade listor, får partiet antingen 67 procent kvinnor eller 33 procent kvinnor beroende på om en kvinna toppar listan eller inte. Om män toppar merparten av ett partis listor är sannolikheten stor att partiets kvinnorepresentation blir låg, i synnerhet om partiet är litet och har enbart ett mandat i varje valkrets. Av tabell 4.3 framgår i vilken utsträckning partierna har placerat kvinnor i toppen på partilistorna inför valen 1991–2014.

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

104

Tabell 4.3 Toppkandidater på riksdagslistorna, andel kvinnor.

Parti

1991 1994 1998 2002 2006 2010 2014

Moderaterna

28 34 24 19 29 45 25

Kristdemokraterna 5 28 0 14 38 38 24 Folkpartiet 36 33 27 52 45 41 31 Centerpartiet 29 38 43 55 34 45 45 Socialdemokraterna 25 45 43 34 41 31 28 Vänsterpartiet 29 39 29 52 72 55 59 Miljöpartiet 39 41 41 62 52 52 50 Sverigedemokraterna - - - - - 0 0

Totalt

27 36 24 41 44 39 33

Källa: SOU 2007:67; Alnevall 2009; utredningens egna bearbetningar. Tabellen omfattar partier som är representerade i riksdagen.

Andelen kvinnor som har placerats i toppen på listor till riksdagsval har både ökat och minskat över tid. Vid valet 1973 hade endast sex procent av alla listor en kvinna i toppen.20Drygt tjugo år senare – 2006 – hade ungefär hälften av listorna en kvinna i toppen (44 procent). Sedan dess har andelen listor med kvinnor i topp minskat, till 39 procent 2010 och 33 procent 2014. Den huvudsakliga förklaringen till minskningen går att finna i Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Inga av Sverigedemokraternas listor inför valen 2010 och 2014 hade en kvinna i topp. Det finns dock stora skillnader mellan partierna. Inför valet 2014 hade Moderaterna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna mindre än 30 procent riksdagslistor som toppades av en kvinna. Av Folkpartiets listor toppades 31 procent av en kvinna. Av Centerpartiets, Miljöpartiets och Vänsterpartiets listor toppades däremot 45, 50 respektive 59 procent av listorna av en kvinna. Andelen kvinnor som placeras i toppen på listorna kan dessutom fluktuera över tid inom partierna. Ett illustrativt exempel är Kristdemokraterna som vid valet 1998 inte hade någon riksdagslista med en kvinna i topp, för att ha en andel om 38 procent kvinnor i topp vid valen 2006 och 2010.

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

105

4.4.5 Inrikes och utrikes födda kvinnor och män i riksdagen

Andelen utrikes födda riksdagsledamöter har ökat från 2,0 procent till 8,3 procent mellan 1991 och 2014. Under samma period ökade dock andelen utrikes födda i populationen, från 9,2 procent till 16,5 procent.21 Utrikes födda är därmed underrepresenterade i riksdagen i förhållande till sin andel i befolkningen. Med tanke på att kvinnor generellt sett är underrepresenterade bland de förtroendevalda skulle det kunna förväntas att gruppen utrikes födda kvinnor är sämre representerade än gruppen utrikes födda män. Så är inte fallet. Även om skillnaderna är små har andelen utrikes födda kvinnor varit större än andelen utrikes födda män vid fem av sju riksdagsval under perioden 1991–2014. Vid 2014 års riksdagsval sjönk antalet utrikes födda kvinnor (från 15 kvinnor 2010 till tio kvinnor 2014) medan antalet utrikes födda män ökade (från 13 män 2010 till 19 män 2014), se figur 4.2.

Figur 4.2 Riksdagsledamöter 1991–2014, andel kvinnor och män totalt och andel utrikes födda kvinnor och män

Källa: SCB (2014a). Utredningens bearbetningar.

Bland de utrikes födda kvinnorna och männen har merparten ett nordiskt ursprung. Vid valet 2002 var fem ledamöter (varav tre kvinnor och två män) födda utanför Europas gränser. Vid valet 2010 hade andelen ökat till 14 ledamöter (varav åtta kvinnor och sex män).

21 SCB

(

2014a).

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

106

Vid valet 2014 var andelen kvinnor födda utanför Europas gränser fem kvinnor (av totalt tio utrikes födda kvinnor) och nio män (av totalt 19 utrikes födda män).

Sammanfattningsvis kan det konstateras att andelen kvinnor i riksdagen har ökat stegvis, förutom under de senaste decennierna då både nedgångar och uppgångar kan noteras. Under de senaste tio åren har andelen kvinnor i riksdagen minskat från 45 procent 2002 till 44 procent 2014. Det innebär att utvecklingen inte är linjär och att det därmed inte går att räkna med att den alltid går framåt.22

4.4.6 Kvinnor och män i riksdagen

Många, men inte alla, riksdagsledamöter har en plats i något av riksdagens utskott. En utskottsposition är viktig för att få inblick och inflytande i riksdagens arbete. Här bereds regeringens propositioner och skrivelser, riksdagsledamöternas motioner samt diverse EUrelaterade frågor. Utskotten har dessutom möjlighet att väcka egna initiativ inom sina respektive kompetensområden. Andelen kvinnor i riksdagens utskott är i stort sett i paritet med andelen kvinnor bland riksdagsledamöterna. I takt med att män har ökat sin andel bland riksdagsledamöterna vid de senaste två valen har även utskotten fått en mer ojämn könsfördelning. Mellan perioden 2004–2013 har andelen kvinnor bland ledamöterna riksdagens utskott minskat från 47 till 42 procent. Även andelen kvinnor bland utskottsordförandeposterna har minskat under motsvarande period. Den vertikala arbetsdelningen har därmed förstärkts. Den Jämställdhetspolitiska utredningen Makt att forma samhället och sitt eget liv konstaterade i sitt betänkande 2005 att män utgjorde en majoritet bland ordförandena i riksdagen medan kvinnor utgjorde en majoritet på vice ordförandeposten.23 Mot denna bakgrund väckte utredningen frågan om det fanns ett ”glastak” i riksdagspolitiken eller om kvinnor på sikt kommer att nå även ordförandeposterna i samma utsträckning som män.

22 Inom forskningen beskrivs utvecklingen gällande könsfördelningen i beslutsfattande församlingar i Sverige och övriga nordiska länder som inkrementell (incremental model), till skillnad från utvecklingen i många andra länder där ett snabbspår har tagits (fast track model), Dahlerup & Freidenvall (2005). 23SOU 2005:66.

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

107

Utvecklingen de senaste tio åren tyder på att frågan måste tas upp igen.

I politiken finns ofta en horisontell arbetsdelning mellan kvinnor och män.24 Det innebär att det finns ett könsmönster där kvinnor företrädesvis finns representerade i utskott som bereder sociala frågor och frågor om vård, omsorg, utbildning och kultur, medan män dominerar på områden relaterade till ekonomi, teknik och försvar. År 2004 var könsfördelningen i utskotten nästan helt jämn med 47 procent kvinnor och 53 procent män och uppdelningen i olika kvinnodominerade och mansdominerade områden var inte lika tydlig som tidigare. I och med nedgången av andelen kvinnor bland riksdagsledamöterna 2010 och 2014 har emellertid könsmönstret återigen stärkts. Det kan exempelvis nämnas att andelen kvinnor i finansutskottet har sjunkit från 41 till 24 procent mellan 2004 och 2014. Under samma period sjönk andelen kvinnor från 35 till 18 procent i försvarsutskottet, medan andelen kvinnor låg konstant på 59 procent i både socialutskottet och utbildningsutskottet. Efter valet 2014 utgör kvinnor 35 respektive 23 procent av ledamöterna i finansutskottet och försvarsutskottet och 53 procent av ledamöterna i socialutskottet respektive utbildningsutskottet.

Reellt inflytande i riksdagen

Även om könsbalans i beslutsfattande positioner är ett viktigt mål i sig betyder det inte att ökad representation alltid ger reellt inflytande i motsvarande grad. En intervjustudie med ett slumpmässigt urval av ledamöter i riksdagen 2005 visar att många riksdagsledamöter anser att manliga riksdagsledamöter har lättare att nå de positioner som ger makt och inflytande i riksdagen och att det finns många synliga och osynliga strukturer i riksdagen som understödjer män.25Omvänt framhåller riksdagsledamöterna att kvinnliga riksdagsledamöter möts av lägre tolerans och högre krav från omvärlden och har svårare att nå fram och synas i politiken. Av intervjustudien framgår också att riksdagsledamöterna anser att de kvinnliga riksdagsledamöterna i högre grad än de manliga har åldern emot sig och

24 Bergqvist (2015). 25 Riksdagsförvaltningens utredningar (2005).

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

108

saknar de etablerade kontaktnät som ger tyngd och inflytande.26 Av intervjustudien framgår också att kvinnliga ledare och kvinnor som driver jämställdhetsfrågor motarbetas. Sexuella trakasserier och nedsättande kommentarer om kvinnor förekommer också.

I en uppföljande intervjustudie med riksdagsledamöter våren 2010 framträder en mer positiv bild.27De intervjuade riksdagsledamöterna tecknar en relativt ljus bild av jämställdheten i riksdagen, särskilt i relation till äldre tider och i relation till omvärlden. Kritiska röster framträder dock också, särskilt bland kvinnor i det rödgröna blocket. I studien diskuteras tänkbara förklaringar till den bild som framträder. Enligt rapportförfattarna står en förklaring att finna i påtagliga generations- och partivisa skillnader. Flera av de intervjuade riksdagsledamöterna är relativt unga och har av naturliga skäl inte varit delaktiga i den kamp för ökat inflytande som deras ”förmödrar” hade utkämpat. Partisammansättningen bland de intervjuade 2010 var dessutom en annan än i den intervjustudie som gjordes 2005. Den ideologiska förskjutning som detta innebar ansågs kunna påverka såväl problemformuleringar som retorik. En annan förklaring som framhålls i rapporten är att jämställdhet har blivit politiskt korrekt bland riksdagsledamöterna; när alla är ”för” jämställdhet minskar också lite av den politiska sprängkraften. Ytterligare en förklaring som anförs i rapporten är att de insatser som riksdagen har gjort sedan 2005, mot bakgrund av de resultat som hade framkommit i den föregående intervjustudien, hade gett faktiska resultat. Bland insatserna ingick bl.a. fastställandet av ett handlingsprogram för jämställdhet för varje mandatperiod, regelbundna seminarier för utskottspresidier och introduktion om bl.a. jämställdhet för alla nya ledamöter.28

4.4.7 Andelen kvinnor och män i regeringen och Regeringskansliet

Sedan 1994 har det, med något undantag, varit en jämn könsfördelning bland statsråden. Dagens regering (hösten 2015) består av 11 kvinnor och 11 män. Dock har ännu inte någon kvinna varit stats-

26 Riksdagsförvaltningens utredningar (2005:5). 27 Riksdagsförvaltningens utredningar (2012). 28 Riksdagsförvaltningens utredningar (2005).

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

109

minister. Andelen kvinnor bland statssekreterarna, inklusive kabinettsekreterarna minskade från 38 till 37 procent mellan år 2000 och 2014 (januari). En förklaring till att andelen kvinnor bland statssekreterarna har varit förhållandevis låg kan sannolikt kopplas samman med att det är en dold maktposition, som inte har varit föremål för granskning i media eller varit synlig för väljarna på samma sätt som gäller för statsråden. I enlighet med den s.k. He-for-She-policyn, som regeringen Löfven introducerade 2014, ska emellertid lika många kvinnor som män finnas på alla politiskt tillsatta poster inom statsförvaltningen senast i slutet av mandatperioden. I dag, 2015, är könsfördelningen jämn bland statsråd, statssekreterare och politiskt sakkunniga.29

I sammanhanget bör nämnas att det finns en grupp av politiska tjänstemän som kan kallas för policyprofessionella. Någon statistik fördelat på kön finns inte för denna kategori av tjänstemän.30

Till Regeringskansliet hör kommittéväsendet (de offentliga utredningarna), som har en viktig funktion för att förbereda och utreda politiska beslut. Utredningen Varannan damernas satte under 1980talet utnämningarna till offentliga kommittéer och styrelser under lupp.31Utredningen kunde konstatera att 1981 var enbart 16 procent av det totala antalet medverkande i kommittéer kvinnor. Utredningens arbete resulterade i konkreta mål och en tidsplan för genomförandet. Bland annat fastställdes målet om könsbalans. Detta arbete gav under en förhållandevis kort tid goda resultat med en ökning till 36 procent kvinnor 1996 och till 41 procent 2000.32Mellan 2003 och 2013 ökade andelen kvinnor bland alla kommittédeltagare från 44 till 51 procent. En närmare granskning av statistiken visar emellertid att andelen kvinnor var lägre bland ordförandena än bland leda-

29 Mellan 2002 och 2015 ökade även andelen kvinnor bland de administrativa cheferna inom Regeringskansliet från 27 till 60 procent. Med administrativ chef avses tjänsten som administrativ chef vid varje departement. 30 Garsten, Rothstein och Svallfors (2015). I ett bidrag till den pågående Demokratiutredningen redogör Christina Garsten, Bo Rothstein och Stefan Svallfors för sin forskning om denna ganska okända kategori politiska makthavare. Enligt dem är policyprofessionella inte folkvalda politiker. De är inte heller valda av medlemmar i de organisationer de arbetar för. Snarare är policyprofessionella personer som är anställda för att bedriva politik. Enligt deras mening kan intåget av denna nya kategori i svensk politik, en grupp som inte sällan har otydliga roller och oklara mandat men betydande inflytande, få konsekvenser för både transparensen och ansvarsutkrävandet i politiska processer, vilket i sin tur kan riskera undergräva det demokratiska systemets legitimitet. 31SOU 1987:19. 32 Bergqvist (1994).

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

110

möterna. Mellan 2003 och 2013 ökade andelen kvinnor bland alla ordförande från 35 till 37 procent. Mantrat ”Ju högre upp i hierarkin desto fler män” synes därmed fortfarande gälla.

4.4.8 Andelen kvinnor och män i EU-parlamentet

Andelen kvinnor bland svenska EU-parlamentariker är hög. Sedan Sverige blev medlem i EU 1995 har andelen kvinnor bland de svenska EU-parlamentarikerna överstigit 40 procent. Vid tre val har andelen kvinnor överstigit 50 procent, 2004 (58 procent), 2009 (56 procent) och 2014 (55 procent).

4.5 Representation i politiken – kommuner och landsting

Sedan 1994 ligger andelen kvinnor stadigt på drygt 40 procent i kommunfullmäktige och runt 47–48 procent i landstingsfullmäktige. Efter valet 2014 är den genomsnittliga andelen kvinnor 43,7 procent i kommunfullmäktige och 48,2 procent i landstingsfullmäktige. Det innebär inga större förändringar sedan föregående val.33Utvecklingen är därmed mer eller mindre stillastående. Medan representationen av kvinnor i landstingsfullmäktige är tillfredsställande, är det anmärkningsvärt att mycket lite har hänt på 20 år vad gäller andelen kvinnor i kommunfullmäktige. Som Christina Bergqvist påpekar i sitt underlag till denna utredning kan andelen kvinnor variera mycket mellan landets olika kommuner och landsting.34Exempelvis varierade kvinnors andel i kommunfullmäktige efter valet 2014 mellan 29 procent i Örkelljunga kommun och 58 procent i Nordanstig kommun.

Andelen kvinnor i kommunfullmäktige varierar också mellan de olika politiska partierna.35Efter valet 2014 varierade den genomsnittliga kvinnorepresentationen från 23 procent i Sverigedemokra-

33 Vid valet 2014 ökade den genomsnittliga kvinnorepresentationen i kommunfullmäktige med en procentenhet, från 43 procent till 44 procent. 34 Bergvist (2015). 35 Ibid.

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

111

terna till 52 procent i Miljöpartiet.36 En förklaring till skillnaden mellan partierna är att de rödgröna partierna i högre utsträckning än övriga partier går till val med partilistor som är varvade (precis som i riksdagen). Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har alla infört någon form av könskvotering.37Också inom de borgerliga partierna har olika former av rekommendationer och målsättningar om en jämn fördelning av kvinnor och män införts, men dessa regler är inte tvingande på samma sätt som könskvoteringsreglerna. Inom litteraturen kallas ofta dessa former av rekommendationer och målsättningar för mjuk kvotering, ”soft quotas”.38

4.5.1 Ordförandeposter i kommun- och landstingspolitiken

Det råder även förhållandevis stora skillnader mellan kommuner och landsting när det gäller andelen kvinnor och män på de olika förtroendeuppdragen. Kommunfullmäktige är en betydligt mer mansdominerad politisk församling än landstingsfullmäktige, och detta förhållande blir än mer markant på de ledande positionerna. Posten som ordförande och vice ordförande i kommunfullmäktige domineras av män. År 2011 var 71 procent av kommunernas fullmäktigeordförande män, vilket representerade en minskning om åtta procentenheter sedan 2002 (79 procent).39På motsvarande poster i landstingsfullmäktige är könsfördelningen mer jämn; 2003 var 44 procent av ordförandena kvinnor och 56 procent män. 2011 var 48 procent av ordförandena kvinnor och 52 procent män.

Könsfördelningen bland ordföranden i kommunstyrelser har sedan 1994 utvecklats från 15 procent kvinnor respektive 85 procent män till 29 procent kvinnor respektive 71 procent män 2011. Landstingsstyrelserna är betydligt färre till antalet än kommunstyrelserna. Där har könsfördelningen, när det gäller ordförandeposten, utvecklats från 20 procent kvinnor respektive 80 procent män 1998 till 33 procent kvinnor respektive 67 procent män 2010. Andelen kvinnor på

36 Efter valet 2014 översteg dessutom kvinnors andel för första gången 50 procent i ett politiskt parti på kommunal nivå: Vänsterpartiet (51 procent) och Miljöpartiet (52 procent). 37 Sverige har till skillnad från många andra länder inte infört någon lagstiftad könskvotering. Till dags dato har ca 80 länder lagstiftat om könskvotering i politiska församlingar, se www.quotaproject.org; Dahlerup red. (2006); Dahlerup och Freidenvall (2005), (2008), (2010); Krook (2009). 38 Dahlerup red. (2006). 39 SCB (2014a).

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

112

ledande positioner till vilka rekrytering sker genom informella val har därmed ökat de senaste tio åren, även om det är en bra bit kvar till könsbalans. Mansdominansen består följaktligen, särskilt när det gäller ordförandeposterna. I figurerna 4.3 och 4.4 illustreras andelen kvinnor på centrala politiska poster i kommuner och landsting 2003 och 2011.

Figur 4.3 Andel kvinnor på centrala politiska poster i kommuner, 2003 och 2011

Not: Ordförande i kommunstyrelse avser 1994. Källa: SCB (2014a). Uppgift saknas för andel kvinnor bland nämndordföranden 2003.

Som figur 4.3 visar har andelen kvinnor ökat på centrala positioner i kommunpolitiken. Andelen kvinnor som ledamöter ligger på cirka 40 procent och andelen kvinnor som ordförande på cirka 30 procent. Samtidigt som könsfördelningen har jämnats ut över tid, består således den vertikala könssegregeringen. Återigen, ju högre upp i den politiska hierarkin, desto färre kvinnor.

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

113

Figur 4.4 Andel kvinnor på centrala politiska poster i landstingen, 2003 och 2011

Not: andelen kvinnor som ordförande i styrelser avser år 1998. Källa: SCB (2014a). Uppgift saknas för andel kvinnor bland nämndsordförande 2003 och 2011.

Även på de landstingskommunala positionerna har könsfördelningen jämnats ut över tid, se figur 4.4. Andelen kvinnor har ökat eller ligger kvar på samma förhållandevis höga nivå. Andelen kvinnor bland fullmäktigeordförandena har ökat under den senaste tioårsperioden och är nu lika hög som den genomsnittliga andelen kvinnor bland ledamöterna i landstingsfullmäktige och landstingstyrelsen. Jämfört med de kommunala församlingarna är könsfördelningen mer jämn i landstinget, både bland de ordinarie ledamöterna och bland ordförandena.

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

114

4.5.2 Utrikes födda i kommun- och landstingsfullmäktige

De förtroendevalda i kommuner och landsting är till övervägande del födda i Sverige och har två inrikes födda föräldrar. Andelen utrikes födda i kommunfullmäktige har dock ökat över tid, från 6,5 procent 2002 till 7,7 procent 2014.40 Det finns emellertid stora skillnader mellan partierna i andelen utrikes födda fullmäktigeledamöter, från 3,0 procent i Centerpartiet och 5,8 procent i Moderaterna till 11,6 procent i Vänsterpartiet och 14,6 i Miljöpartiet.

I en underlagsrapport till den pågående Demokratiutredningen visar Olle Folke och Johanna Rickne att det finns en stark vertikal ojämlikhet för såväl kvinnor som utrikes födda i kommunalpolitiken.41Utrikes födda är underrepresenterade på alla nivåer i kommunalpolitiken, som kandidater på partilistorna, ledamöter i kommunfullmäktige och kommunstyrelsens ordförande. Graden av underrepresentation ökar ju högre upp i hierarkin som studeras.

4.5.3 Könsmönster i kommun- och landstingspolitiken

Precis som i riksdagen finns det i kommuner och landsting också ett könsmönster, som innebär att andelen kvinnor är högst i facknämnder som hanterar frågor kring vård, omsorg och sociala frågor (57 procent kvinnor i både kommunala respektive landstingskommunala facknämnder). Andelen män är högst i nämnder som ansvarar för frågor kring teknik, miljö, trafik och fastighet (70 procent män respektive 60 procent män i kommunala respektive landstingskommunala facknämnder).42 En förklaring till könsmönstret kan vara den horisontella arbetsdelningen som råder på arbetsmarknaden i stort. Skillnaderna har dock blivit mindre påtagliga över tid.43

40 Enligt en undersökning från 2011 utgör gruppen förtroendevalda födda utanför Sverige ungefär 9 procent i kommunerna och 8 procent i landstingen vilket kan jämföras med att utrikes födda utgör 17 procent av befolkningen. Se SCB (2011a). 41 Folke och Rickne (2015). 42 SCB (2014a). 43 Bergqvist (2015).

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

115

4.6 Representation i offentlig sektor

I samband med propositionen Delad makt delat ansvar (prop. 1993/94:147) infördes en rutin i Regeringskansliet som innebär att alla tillsättningar av myndigheternas styrelser, nämnder etc. liksom kommittéer ska beredas med Jämställdhetsenheten i Regeringskansliet för att en jämn könsfördelning ska uppnås. När det gäller myndighetschefer finns sedan mitten av 1990-talet ett mål som innebär att bland de nya myndighetscheferna som utses ska hälften vara kvinnor och hälften män.44Chefer i offentliga arbetsorganisationer är en strategisk position och ger en indikation på förutsättningarna för jämställda villkor när det gäller beslutsfattandet i denna samhällssfär. Den offentliga sektorn utgör en stor del av svensk ekonomi och de beslut som tas här har stor påverkan på samhället i stort.

Andelen kvinnor bland ledamöterna i centrala myndigheters styrelser och insynsråd har under de senaste tio åren legat stabilt runt 48 procent. Andelen kvinnor bland ordförandena i dessa organ har varit lägre, men ökade från 37 procent 2004 till 44 procent 2013.

Även när det gäller chefer anställda i staten och myndighetschefer har könsfördelningen förbättrats avsevärt. Mellan 2003–2014 ökade exempelvis andelen kvinnor bland myndighetscheferna från 31 till 42 procent. Under samma period ökade andelen kvinnor bland landshövdingarna från 24 till 62 procent. I likhet med landshövdingarna är kvinnor även i majoritet bland rektorerna vid landets universitet och högskolor. Andelen kvinnor bland rektorerna har ökat från 20 procent 2003 till 58 procent 2014.

Sammantaget är utvecklingen i den offentliga förvaltningen under den senaste tioårsperioden positiv, även om det finns exempel på motsatsen.

4.7 Representation i näringslivet

Till skillnad från den offentliga sfären där andelen kvinnor och män på ledande positioner har närmat sig varandra under de senaste decennierna går utvecklingen mot ett mer jämställt näringsliv mycket långsamt. På de ledande positionerna i det privata näringslivet kvar-

44 Proposition 1994/95:100.

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

116

står fortfarande stora obalanser mellan könen. Det är också tydligt att andelen kvinnor minskar högre upp i makthierarkierna. Bristande jämställdhet råder således fortfarande på toppen. Den bristande jämställdhet som präglar näringslivet framstår som något av en paradox i internationella jämförelser där Sverige vanligtvis ligger i topp.45 I avsnittet som följer analyseras först könsfördelningen på chefspositioner, därefter könsfördelningen i styrelser och ledningar. Könsfördelningen på chefspositioner omfattar alla sektorer, såväl privat som offentligt.

4.7.1 Könsfördelningen på chefspositioner

Andelen kvinnor på chefspositioner har ökat avsevärt under det senaste årtiondet.46Av det totala antalet chefer i Sverige 2002 var cirka en fjärdedel kvinnor (24 procent). Tio år senare, 2012, var drygt en tredjedel kvinnor (36 procent). Andelen kvinnor har dessutom ökat inom samtliga sektorer, såväl privat som offentligt, och inom både den kommunala sektorn, landstingssektorn och den statliga sektorn, se tabell 4.4.

Tabell 4.4 Andel kvinnor bland chefer 2002 och 2012, andel kvinnor bland anställda 2012.

Sektor Andel kvinnliga

chefer 2002

(%)

Andel anställda

kvinnor 2012

(%)

Andel kvinnliga

chefer 2012

(%)

Samtliga sektorer

24

50

36

Privat

19

39

29

Offentlig

56

72

65

Kommunal

59

77

67

Landsting

48

78

73

Statlig

35

51

44

Källa: SCB (2014a).

45 Freidenvall och Hallonsten (2013). 46 Se bl.a. SOU 2015:50.

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

117

Inom den offentliga sektorn utgjorde kvinnor år 2002 drygt hälften av cheferna (56 procent). 2013 var närmare två tredjedelar av cheferna i offentlig sektor kvinnor (65 procent). Den största ökningen av kvinnor bland cheferna i offentlig sektor har ägt rum inom landstingssektorn, där andelen kvinnor har ökat från 48 till 73 procent. Landstingssektorn är också den sektor som har högst andel kvinnliga chefer (73 procent). Enligt Delegationen för jämställdhet i arbetslivet (JA-delegationen) kan dock denna ökning främst förklaras av en förändrad yrkesklassificering.47 Andelen kvinnor bland cheferna i kommunal sektor har ökat från 59 till 67 procent och i statlig sektor från 35 till 44 procent. Även om andelen kvinnor i chefsposition har ökat, är kvinnor fortfarande underrepresenterade bland cheferna inom samtliga sektorer i förhållande till andelen anställda totalt inom respektive sektor, se tabell 4.4.

Kvinnor och män i chefsposition finns i stor utsträckning inom olika verksamhetsområden.48Kvinnor har ofta stabsfunktioner inom ekonomi, personal och information. Ekonomichef är den vanligaste befattningen för kvinnor i mindre företag och personalchef är den vanligaste i större företag. Vård, skola och omsorg är de branscher där andelen kvinnor i chefspositioner är högst. Män återfinns ofta inom verksamheter som konstruktion och teknik, IT och försäljning. Detta mönster speglar i hög grad den yrkessegregering som finns på arbetsmarknaden i stort.

Figur 4.5 visar utvecklingen av andelen kvinnor i olika chefskategorier för perioden 2000–2013.

47 Förändringar av yrkesklassificeringen inom kommuner och landsting 2008 resulterade i en ökning av andelen kvinnliga chefer främst inom landstingen. Andelen kvinnliga chefer inom landstingen var densamma 2008 som 2012. Se SOU 2015:50. 48SOU 2015:50.

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

118

Figur 4.5 Andel kvinnor i olika positioner 2000−2013

Källa: SCB, Lönestrukturstatistik

Figur 4.5 visar att andelen kvinnor bland cheferna har ökat över tid. Andelen mellanchefer och drifts- och verksamhetschefer har ökat särskilt det senaste årtiondet. Trots denna ökning är kvinnor underrepresenterade i förhållande till andelen anställda totalt. Kvinnor är särskilt underrepresenterade på VD-nivå, där utvecklingen går långsamt framåt, se avsnitt 4.7.2.

Andelen kvinnor är lägst bland cheferna i privat sektor. Förändringar kan dock noteras även inom denna sektor. Av rapporten

Mönster som bryts – Fler kvinnor tar chefsjobb i mansdominerade branscher framgår att andelen kvinnor bland cheferna i Svenskt

Näringslivs 60 000 medlemsföretag har ökat stadigt det senaste decenniet.49 Sedan 1998 har andelen kvinnor bland cheferna ökat från 17 till 39 procent (2014). Andelen kvinnor bland de anställda i Svenskt Näringslivs medlemsföretag har varit relativt stabil under motsva-

49 Svenskt Näringsliv (2014).

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

119

rande period, cirka 39 procent. Skillnaden mellan andelen kvinnor som är anställda och andelen kvinnor som är chefer har följaktligen minskat. Av samtliga anställda kvinnor i Svenskt Näringslivs medlemsföretag är tio procent chefer, att jämföra med elva procent av männen. Enligt rapporten har också andelen kvinnor ökat bland cheferna i traditionellt mansdominerade branscher. Inom bygg- och transportbranschen är exempelvis andelen kvinnor bland cheferna högre än andelen kvinnor bland de anställda.

4.7.2 Könsfördelningen i styrelser och ledningar

Andelen kvinnor på de högsta chefspositionerna, i ledningsgrupper och i bolagsstyrelser, är lägre än på allmän chefsnivå. Ungefär tre av fyra i samtliga ledningsgrupper och bolagsstyrelser (ca 75 procent) är män, jämfört med två av tre av alla chefer (ca 64 procent). I de större börsnoterade bolagen är 95 procent av samtliga styrelseordföranden och verkställande direktörer män.50 Se figur 4.6 och 4.7.

Figur 4.6 Andel kvinnor och män bland samtliga anställda och i ledande befattningar inom samtliga företag, 2013

Källa: SCB (2013c) och SCB (2014a)

50 I samtliga företagsledningar finns 28 procent kvinnor, i styrelserna finns 23 procent. I aktiebolag utgör kvinnor 13 procent av styrelseordförandena och 14 procent av de som har VD-poster (SOU 2015:50).

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

120

Figur 4.7 Andel män och kvinnor i börsnoterade företag

Källa: SCB (2013c), SCB (2014a) och TCO (2013)

Av figurerna 4.6 och 4.7 framgår ett tydligt mönster: ju högre befattningar, desto färre kvinnor.

Andelen kvinnor bland styrelseordföranden, VD:ar, och styrelseledamöter har dock ökat väsentligt över tid, om än från blygsamma nivåer, se tabell 4.5.

Tabell 4.5 Andel kvinnor och män på ledande positioner i börsnoterade företag 2002 och 2014

Kvinnor

2002

Män 2002

Kvinnor

2014

Män 2014

Styrelseordförande

5

95

Verkställande direktör

1

99

5

95

Styrelseledamöter

6

94

26

74

Källa: SCB 2015.

Av tabell 4.5 framgår att andelen kvinnor bland styrelseledamöterna i börsnoterade företag har ökat från 6 till 26 procent mellan 2002– 2014. Under samma period har även andelen mansdominerade styrelser (mer än 60 procent män) minskat från 87 procent till 72 procent. Andelen mansdominerade ledningar har minskat från 31 till 13 pro-

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

121

cent.51Ökningen av andelen kvinnor i ledningar och styrelser i privata företag kan bl.a. förklaras av privatiseringen av offentlig verksamhet, särskilt i branscher inom vård, omsorg och sociala tjänster.52Samtidigt som könsfördelningen i styrelserna i genomsnitt har blivit jämnare består dock mansdominansen. En tredjedel av styrelserna står fortfarande helt utan kvinnor, samtidigt som andelen företagsledningar utan kvinnor har minskat från 32 till 14 procent.53Enbart fem procent av de verkställande direktörerna i de börsnoterade företagen och fem procent av styrelseordförandena är kvinnor.

För att öka andelen kvinnor i bolagsstyrelserna har förslag om lagstiftad kvotering diskuterats. I departementspromemorian Köns-

fördelning i bolagsstyrelser (Ds 2006:11) redovisas exempelvis förslag

till ändringar i aktiebolagslagen som säkerställer att minst en viss andel (40 procent) av styrelseledamöterna i ett publikt aktiebolag är av vardera kön. Lagstiftningen föreslogs träda i kraft 2008 med en övergångsperiod på två år för redan bildade företag. Förslaget om lagstiftad kvotering fick emellertid inte politiskt gehör. I stället har det regelverk – Svensk kod för bolagsstyrning – som Kollegiet för svensk bolagsstyrning införde i juli 2005 för de större börsnoterade bolagen premierats.54Av koden framgår bl.a. att ”En jämn könsfördelning i styrelsen skall eftersträvas”.55Koden reviderades 2010 och sedan dess har flera anvisningar utfärdats. Enligt den anvisning gällande styrelsernas sammansättning som trädde i kraft den 1 januari 2015 ska bl.a. bolagens valberedningar ”särskilt beakta kravet på

51 Se även SCB:s rapport Kvinnor och män i näringslivet 2013, i vilken SCB på regeringens uppdrag har undersökt könsfördelningen på ledande positioner bland företag med 200 eller fler anställda. Kartläggningen har utformats så att den i så stor utsträckning som möjligt ska likna den som gjordes inom ramen för den statliga utredningen SOU 2003:16Mansdominans

i förändring. Rapporten ger även en bild av företagens jämställdhetsarbete och hur jämställd-

heten ser ut i olika branscher, i företag av olika storlek och i olika regioner. Sammantaget visar undersökningen att både i styrelserna och i företagens ledningar har andelen kvinnor ökat något över tid. Den visar också att ett organiserat jämställdhetsarbete var något vanligare 2013 än för tio år sedan. I undersökningen framkommer också att det liksom tidigare finns stora skillnader vad gäller vilka ansvarsområden kvinnor respektive män har ansvar för och att olika branscher återspeglar traditionella könsmönster. 52SOU 2014:80. 53SOU 2014:80, s. 15. 54 Kollegiet för svensk bolagsstyrning inrättades våren 2005 med det övergripande uppdraget att främja god bolagsstyrning i svenska börsnoterade bolag. Svensk kod för bolagsstyrning infördes i juli 2005. Koden har därefter reviderats och dess tillämpning breddats. Från den 1 juli 2008 gäller den reviderade koden för alla svenska bolag vars aktier är upptagna till handel på svensk reglerad marknad. Koden reviderades senast under 2010, med ikraftträdande den 1 februari 2010 (med vissa övergångsregler). Koden är föremål för revidering 2015. 55 Svensk kod för bolagsstyrning (2004), 3.2.1, s. 24.

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

122

mångsidighet och bredd i styrelsen samt kravet på att eftersträva en jämn könsfördelning”. Valberedningarna ska vidare särskilt motivera sina förslag till styrelse, mot bakgrund av kravet om att en jämn könsfördelning ska eftersträvas.

I regeringsförklaringen 2014 deklarerade statsminister Stefan Löfven att regeringen kommer att göra en avstämning av könsfördelningen i börsbolagens styrelser efter bolagsstämmorna 2016. Om inte andelen kvinnor i de börsnoterade bolagens styrelser är minst 40 procent 2016 kommer ett lagförslag om kvotering att presenteras.

Könskvotering i bolagsstyrelser har införts i flera europeiska länder, däribland Belgien, Frankrike och Norge. Som JA-delegationen konstaterar har införandet av lagstiftad kvotering i Norge visat att det går fortare att uppnå en jämn könsfördelning i bolagsstyrelser via lagstiftning än om näringslivet på egen hand försöker nå en jämn könsbalans i bolagsstyrelser.56

4.7.3 Könsfördelningen inom statligt hel- och delägda företag

Inom statligt hel- och delägda företag har andelen kvinnor som styrelseordförande, verkställande direktörer och styrelseledamöter ökat avsevärt under det senaste årtiondet. Mellan 2002–2014 ökade andelen kvinnor bland styrelseordförandena från 13 procent till 38 procent, medan andelen kvinnor på VD-position ökade från 12 till 35 procent. Andelen kvinnor bland styrelseledamöterna ökade från 37 till 48 procent, se tabell 4.6.

Tabell 4.6 Styrelser och ledning i statligt hel- och delägda företag 2002 och 2014

Kvinnor

2002

Män 2002

Kvinnor

2014

Män 2014

Styrelseordförande

13

87

38

62

Verkställande direktör

12

88

35

65

Styrelseledamöter

37

63

48

52

Källa: SCB (2014a).

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

123

Utvecklingen kan betraktas som ett resultat av tydliga mål. Målet om en jämn könsfördelning i statligt ägda styrelser fastställdes 1990.57Som ett delmål angavs att senast 2003 skulle andelen kvinnor i de statliga bolagens styrelser uppgå till minst 40 procent.58

I de kommunal- och landstingsägda bolagen är könsfördelningen sämre än i de statliga bolagen. År 2012 utgjorde kvinnor 28 procent av ledamöterna i kommunala bolag och drygt 41 procent av ledamöterna i landstingsägda bolag.59

4.7.4 Förklaringar till representationsmönster i näringslivet

Det finns flera förklaringar till varför kvinnor är underrepresenterade på toppositioner inom företag och organisationer. En typ av förklaringsmodeller fokuserar på individnivå och utgår från skillnader i bl.a. utbildning, familjeansvar, frivilliga val, nätverk och kontakter, riskbenägenhet och diskriminering.60 Bristen på kvinnor i toppositioner kan enligt dessa modeller förklaras som en konsekvens av skillnader i kvinnors och mäns familjeansvar, arbetskraftsdeltagande samt utbildnings- och yrkesval. En annan typ av förklaringsmodeller riktar blickfånget mot organisationsnivån och förklarar skillnaderna med utgångspunkt i förekomsten av homosocialitet och kognitiva bias som påverkar bedömningen av kompetens och därmed rekryteringen av chefer.61

I forskningen om makteliter används ofta begreppet homosocialitet för att förstå hur genus reproduceras i organisationer och i samhället och för att förklara den manliga dominansen i näringslivets ledningar. Begreppet fångar in de processer som gör att män orienterar sig mot andra män och identifierar sig med andra män. Dessa processer bidrar till att skapa grupper av män som distanserar sig från kvinnor (och från vissa andra män), vilket i sin tur resulterar i könssegregerade organisationer.62 Homosocialiteten kan följaktligen kopplas till styrelsernas homogena sammansättningar. Förutom att det huvudsakligen är män som sitter i styrelserna visar studier att

57 Skr. 1999/2000:24. 58 Skr. 1999/2000:24. 59 SOU 2015: 50 s. 239 60 Se t.ex. Bihagen, Nermo och Stern (2014). 61 Se t.ex. SOU 2014:80. 62 Holgersson (2003).

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

124

de manliga styrelseledamöternas utbildningsnivå och yrkesmässiga inriktning är likartad och att de oftast är av svensk härkomst.63

En viss förändring i synen på problemet avseende den bristande könsbalansen i bolagsstyrelserna har emellertid ägt rum.64 Av de intervjustudier som Charlotte Holgersson, Sophie Linghag, Klara Regnö och Anna Wahl har gjort inom ramen för en forskarrapport till JA-delegationen framgår att det finns en uppfattning bland företagsledare att det inte ser bra ut med en skev könsfördelning. Enligt företagsledarena kan företagens varumärke skadas av en mansdominans i ledningen. Det finns också ett intresse av att inte framstå som omodern.65 Intervjustudien visar också att det i dag finns fler företagsledare, kvinnor som män, som har en uttalad vilja att arbeta för ett mer jämställt arbetsliv. Att den unga generationen kvinnor och män skulle vara mer genusmedvetna fann dock inget stöd i intervjustudien. Av de intervjuade företagsledarna uppvisade de unga cheferna minst kunskap om genus och jämställdhet. Flera av dem hade inte kännedom om förekomsten av satsningar på jämställdhet i sina egna organisationer och beskrev inte heller att de själva medverkar i några jämställdhetsaktiviteter. Flera av de unga cheferna såg jämställdhet som en icke-fråga och ett avklarat kapitel eftersom jämställdhet, i deras mening, redan var uppnådd. Forskarlaget drar slutsatsen att bristen på kunskap bland chefer på olika nivåer i näringslivet alltjämt utgör en utmaning för jämställdhetsarbetet.

En internationell utblick visar att andelen kvinnor i europeiska bolagsstyrelser ökar, men att de fortfarande ligger långt ifrån det 40-procentsmål för 2020 som EU-kommissionens har satt upp. Högst andel kvinnor i bolagsstyrelser finns i Finland (29 procent), Lettland (28 procent) och Sverige (26 procent). Inget EU-land når därför upp till kommissionens mål. I Norge, som infört könskvotering, är andelen däremot 44 procent. 66

63 AllBright (2013). 64SOU 2014:80. 65 Ibid. 66http://www.europaportalen.se/2013/01/fler-kvinnor-ibolagsstyrelser#sthash.2zK94WYj.dpuf)

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

125

4.8 Högre utbildning och forskning

Högre utbildning och forskning förefaller tillhöra de områden som har längst kvar till en jämställd representation.67Bland den forskande och undervisande personalen har könsfördelningen blivit allt jämnare totalt sett, men det finns skillnader mellan olika anställningskategorier. I alla kategorier, utom bland professorerna, är könsfördelningen i spannet 40–60 procent.68En stor förändring har skett bland lektorerna. År 2004 var andelen kvinnor bland lektorerna 34 procent och 2014 hade andelen ökat till 46 procent. Eftersom lektorerna är förhållandevis många får ökningen genomslag på könsfördelningen bland det totala antalet lärare och forskare.

När det gäller könsfördelningen bland professorerna är utvecklingen mindre ljus. Andelen kvinnor bland professorerna har dock ökat med i genomsnitt knappt en procentenhet per år sedan 2004, från 17 till 24 procent 2014. Med denna takt skulle en exakt jämn könsfördelning bland professorerna vid landets lärosäten uppnås först 2040. Kvinnor är således i majoritet bland de studerande, men deras andel minskar successivt ju högre upp i den akademiska hierarkin de befinner sig, se vidare kapitel 5 Ekonomisk jämställdhet.

Enligt Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har ökningen av andelen kvinnor som professorer avtagit de senaste åren.69 Enligt UKÄ kan en förklaring till att ökningen av andelen kvinnor bland professorerna har avtagit vara att de nyrekryterade professorerna har varit färre under de senaste åren. UKÄ konstaterar att om lärosätena inte rekryterar nya professorer är det betydligt svårare för dem att påverka könsfördelningen.

Delegationen för jämställdhet i högskolan fick 2009 i uppdrag av regeringen att stödja insatser och föreslå åtgärder som främjar jämställdhet i högskolan.70 Delegationen fördelade stöd till närmare 40 projekt. I slutbetänkandet Svart på vitt – om jämställdhet i akade-

min (SOU 2011:1) konstaterar delegationen att det finns brister i

arbetet för jämställdhet i högskolan när det gäller bl.a. planmässig-

67 I beskrivningen nedan ingår inte högre chefer inom akademien, som prefekter, dekaner, m.m. 68 Universitetskanslerämbetet (2015). 69 Ibid. 70 På uppdrag av delegationen gjordes bl.a. kartläggningar och studier av jämställdhetsinsatser vid svenska lärosäten. Se Heikkilä & Häyrén Weinestål (2009); Bondestam (2010); Dahlerup (2010).

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

126

het, långsiktighet, samverkan och teoretisk och praktisk kunskapsöverföring. Delegationen slår också fast att de insatser som hade gjorts under tre decennier inte hade gett önskvärda resultat.71Vidare framhåller delegationen att projekt och tidsbegränsade satsningar inte är någon lösning, utan att det krävs en mer strukturell och långsiktig inriktning i det framtida arbetet.

I en redovisning av de slutrapporter och studier som gjordes inom ramen för Delegationen för jämställdhet i högskolan konstaterar Universitets- och högskolerådet (UHR) att flera slutrapporter hade noterat en brist på jämställda villkor i akademin.72 Majoriteten av de projekt som hade gjorts handlade om kvinnor och mäns skilda möjligheter till forskarutbildning och/eller den ojämna könsfördelningen på högre tjänster och befattningar inom högskolan. Enligt UHR tecknar slutrapporterna en nedslående bild av akademin, en organisation präglad av normer och värderingar som bekräftar män som överordnade och där olika villkor råder för kvinnors och mäns meritering och karriärutveckling. Rapporterna visar vidare hur hierarkier, forskarideal och föreställningar om kön tillsammans resulterar i ojämlika arbetsvillkor för kvinnor och män.73

Män tilldelas också mer forskningsmedel än kvinnor. Det gäller både i absoluta termer och i förhållande till andelen kvinnor och män i den forskande personalen. Den slutsatsen drar Statskontoret, som på regeringens uppdrag har analyserat hur svenska universitet och högskolor fördelar sina forskningsanslag ur ett jämställdhetsperspektiv.74Av rapporten Forskningsanslagen ur ett jämställdhets-

perspektiv framgår att 39 procent av anslagsmedlen 2013 användes

för kvinnors löner och 61 procent för mäns löner. Rapporten visar på flera förklaringar till utfallet, bl.a. sammansättningen av den forskande personalen. Professorer får normalt mer forskningsmedel än andra sökande och en majoritet av professorerna är män. I rapporten konstateras också att jämställdhet sällan är ett kriterium när lärosätena fördelar sina forskningsanslag. De undersökta lärosätena har inte heller själva analyserat fördelningen av anslagsmedel utifrån kön, men skulle kunna göra det. Enligt Statskontoret är mängden

71SOU 2011:1. 72 Universitets- och högskolerådet (2014). 73 Universitets- och högskolerådet (2014). Se även Högskoleverket (2006); Högskoleverket (2011). 74 Statskontoret (2014a). Se även SOU 2011:1.

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

127

anslagsmedel och externa forskningsmedel som kommer kvinnor och män till del en viktig indikation på möjligheten för kvinnor och män att bedriva forskning. Slutsatsen är därmed att kvinnor har sämre ekonomiska möjligheter än män att bedriva forskning.

En förklaring till att kvinnor tilldelas forskningsmedel i mindre utsträckning än män står att finna i föreställningar om kön. Av Vetenskapsrådets studie Jämställdhetsobservationer i ett urval av

Vetenskapsrådets beredningsgrupper 2012 framgår bl.a. att det fanns

tydliga könsmönster i gruppdynamiken under möten då ansökningar om forskningsanslag bereddes.75 Det kunde bl.a. handla om var ledamöterna satt och hur väl de hördes. Status kom till uttryck i vem som bekräftade vem under diskussionerna och vem ordföranden spontant vände sig till för att stämma av ett beslut eller ett resonemang. I vissa grupper uttalade sig män om ansökningar som de var öppna med att de inte hade läst.

Forskning om beredningsprocesser och fördelningsutfall bekräftar bilden av att kvinnor förfördelas vid finansiering av forskning.76Det gäller såväl graden av framgång vid fördelning av anslag från nationella forskningsråd som storleken på sökt och erhållet belopp. Orsakerna till denna förfördelning är många och komplexa. En förklaring, som ligger i linje med Vetenskapsrådets rapport, är att forskningsberedningen präglas av föreställningar om kön som medför att kvinnors meriter och kvalifikationer undervärderas. En annan förklaring, som Statskontorets rapport pekade på, är bristande karriärvägar i akademin, i kombination med beredningsprocesser för forskning som premierar ansökningar med professorer som huvudsökande.

Vid landets lärosäten bedrivs i dag ett arbete för att öka andelen kvinnliga professorer bl.a. genom att erbjuda kvinnliga docenter tid till forskning och därmed vetenskaplig meritering. Även om könsfördelningen är långt ifrån jämställd, har andelen kvinnor bland professorerna ökat med tio procentenheter sedan 2002, från 14 till 24 procent. Mot bakgrund av vad som anfördes ovan väcker dock det nuvarande forskningsfinansiella systemets utformning och rutiner, liksom föreställningar om kön i beredningsprocesser, frågor om möjligheten för kvinnor och män att bedriva forskning, meritera sig och göra karriär på lika villkor. I förlängningen väcker resultaten

75 Vetenskapsrådet (2013). 76 Bondestam & Grip (2015).

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

128

också frågor om makten över vilken kunskap som produceras vid universiteten och högskolorna och vems forskningsagenda som ges företräde.

4.9 Deltagande i medborgerliga aktiviteter

En grundläggande komponent i ett jämställt samhälle är deltagande i medborgerliga aktiviteter såsom politiskt deltagande, föreningsdeltagande och protestaktiviteter. Med medborgerligt deltagande avses aktiviteter som utförs av medborgarna, inte de politiska företrädarna, i syfte att bl.a. påverka politiken. I detta avsnitt ska enbart ett par nedslag göras. Vi belyser valdeltagande och medlemskap i politiska partier och i de stora fackliga organisationerna.

4.9.1 Valdeltagande

Ett högt valdeltagande brukar ses som en hörnsten i representativa demokratiska system. Även om det är mindre uttalat vad eller vilka värden ett högt valdeltagande anses främja är värdet av ett högt valdeltagande inte ifrågasatt som sådant. Ett värde som brukar lyftas fram är att valdeltagande kan kopplas samman med legitimitet. Ett lågt valdeltagande anses riskera att urholka den representativa demokratins legitimitet.

Valdeltagandet är överlag mycket högt i Sverige. Trots att Sverige tillhör den grupp länder där en gradvis minskning av valdeltagandet har ägt rum de senaste 40 åren, har trenden vänt och valdeltagandet har ökat successivt sedan 2000-talets början, se figur 4.8.77

77 Se SOU 2007:84.

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

129

Figur 4.8 Valdeltagande i riksdagsval 1921–2014 efter kön

Röstande i procent av röstberättigade

Källa: SCB (2014a).

Sedan 1970-talet har kvinnor ett något högre valdeltagande än män.78I 2002 års riksdagsval röstade 81 procent av kvinnorna och 81 procent av männen, och vid valet 2006 hade kvinnors och mäns röstetal ökat till 84 respektive 82 procent. I 2010 års riksdagsval röstade 85 procent av kvinnorna och 84 procent av männen, för att stiga till 88 respektive 86 procent vid 2014 års val.

Även bland förstagångsväljarna är valdeltagande högre hos kvinnor än män. Bland förstagångsväljarna 2002 var 72 procent kvinnor och 69 procent män, och vid det nästkommande valet hade valdeltagande ökat till 78 procent för kvinnor och 74 procent för män. Vid valen 2010 och 2014 ökade valdeltagandet bland förstagångsväljarna ytterligare: från 82 till 84 procent bland kvinnorna och från 79 till 81 procent bland männen. Kvinnor är generellt mer aktiva väljare än män, såväl 2002 som 2014. Endast i åldersgruppen över 65 är män mer aktiva väljare än kvinnor i samma åldersgrupp.

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

130

Sedan 1976 har utländska medborgare rätt att rösta i val till kommunfullmäktige. Som framgår av figur 4.9 har valdeltagandet minskat stadigt bland både kvinnor och män i denna grupp.

Figur 4.9 Valdeltagande i kommunfullmäktigval 1976–2014 bland utländska medborgare efter kön

Röstande i procent av röstberättigade

Källa: SCB (2014a).

4.9.2 Medlemskap i politiska partier

Vägen till makt och inflytande för den enskilda medborgaren går ofta genom aktiv medverkan i politiska partier, fackliga organisationer och intresseorganisationer. I fråga om medlemskap i politiska partier gäller att få medborgare är medlemmar och att det finns förhållandevis små skillnader mellan kvinnor och män.79År 2008 var 4,3 procent av kvinnorna medlemmar i ett politiskt parti, jämfört med 6,2 procent bland männen. År 2013 var 4,4 procent av kvinnorna medlemmar jämfört med 5,6 procent av männen. Könsskillnaden har således minskat.

79 Bergqvist (2015).

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

131

4.9.3 Medlemskap i fackliga organisationer

I ett internationellt perspektiv har de fackliga organisationerna i Sverige fortfarande stor medlemsuppslutning och organisationerna har stora resurser till sitt förfogande. Även om arbetsmarknadens parter inte längre spelar samma centrala roll i svenskt politiskt beslutsfattande som under 1970-talet har de fortfarande betydande möjligheter till att driva sina intressen och påverka det politiska beslutsfattandet.

Av samtliga personer 16–64 år var 4,3 procent av kvinnorna och 4,9 procent av männen 2013 aktiva i en facklig organisation.80Aktivitetsgraden varierar mellan olika åldersgrupper. I åldersgrupperna 25– 34 år och 34–44 år är män mer aktiva än kvinnor. I åldersgrupperna 45–54 år och 55–64 år är däremot kvinnor mer aktiva än män.

Könsfördelningen bland medlemmarna i de fackliga organisationerna varierar. LO har en något högre andel män bland sina medlemmar. SACO har en något högre andel kvinnor och TCO har över 60 procent kvinnor bland sina medlemmar.

Könsfördelningen på de olika förtroendeposterna inom LO, TCO och SACO varierar också. Andelen kvinnor i det högsta beslutsfattande organet i respektive organisation har ökat mellan 2001 och 2014: från 32 till 45 procent kvinnor i LO:s representantskap, från 42 till 58 procent kvinnor i TCO:s kongress och från 42 till 43 procent kvinnor i SACO:s kongress. Könsfördelningen i deras respektive styrelser skiljer sig däremot åt under motsvarande period: i LO har andelen kvinnor halverats, från 33 till 17 procent, i TCO har andelen kvinnor minskat från 70 till 53 procent, medan andelen kvinnor i SACO har ökat från 50 till 55 procent. Andelen kvinnor bland de fackliga organisationernas förbundsordförande varierar över tid och mellan organisationerna. I LO minskade andelen kvinnor bland förbundsordförandena från 19 procent till 14 procent. I både TCO och SACO ökade andelen kvinnor bland förbundsordförandena, från 42 till 57 procent i TCO och från 27 till 32 procent i SACO. Utvecklingen avseende fördelningen av kvinnor och män bland förtroendevalda i fackliga organisationer har följaktligen både rört sig i en positiv och en negativ riktning det senaste årtiondet.

80 Bergqvist (2015).

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

132

4.10 Kultur

Målet om jämn fördelning av makt och inflytande handlar också om att kvinnor ska ha samma möjligheter som män att delta i och påverka det som formar våra föreställningar, normer och idéer om oss själva och vårt samhälle. Det gäller bl.a. kultur och massmedia, inklusive sociala medier. Kulturen är dessutom en av de arenor som kvinnor och män använder för att utöva sina demokratiska rättigheter. Därför är de jämställdhetspolitiska målen om kvinnors och mäns lika makt att forma samhället och sina egna liv angelägna på kulturområdet.

I avsnittet som följer görs några illustrativa nedslag i utvecklingen på valda områden inom kulturfältet. Nedslagen bygger på den forskarrapport om kultur och jämställdhet som utredningen har låtit ta fram och som är författad av Vanja Hermele.81

Forskarrapporten visar att det generella mönstret på kulturområdet under den gångna tioårsperioden, precis som samhället i stort, är att kvinnor deltar på de flesta områden, men inte högt upp i hierarkierna.82En horisontell, vertikal och intern könssegregering går att följa under perioden. Förbättringar har förvisso ägt rum på området, men utvecklingen utmärks också av en brist på framsteg. Villkoren på kulturområdet har visat sig vara svårföränderliga.

4.10.1 Upphovspersoner

I fråga om upphovspersoner visar Hermeles underlagsrapport till utredningen att filmen har gått från en lång period av oförändrad representation av kvinnliga upphovspersoner på runt 30 procent till något mer jämställda siffror framför allt under det nya filmavtalets första år, 2013.83Detta år uppnåddes de högsta noterade siffrorna för kvinnor: 38 procent kvinnor regisserade, 46 procent kvinnor skrev

81 Hermele (2015). Se även Myndigheten för Kulturanalys (2014a). 82 Hermele (2015). 83 Det nya filmavtalet som trädde i kraft i januari 2013 har skärpta jämställdhetsmål. Produktionsstöden ska nu fördelas jämnt mellan kvinnor och män och vid utgången av 2015 ska summan av de utdelade stöden under avtalsperioden ha gått till 50 procent kvinnor och 50 procent män inom var och en av de tre yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent.

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

133

manus och 60 procent kvinnor producerade långfilmer som tilldelades stöd av Svenska Filminstitutet.84

Inom teatern är män i högre grad representerade som teaterregissörer och dramatiker i de resursstarka formaten, det vill säga vuxenproduktioner och på stora scener.85Manliga regissörer har under perioden visat sig vara benägna att i stor utsträckning regissera manliga dramatiker och endast i sällsynta fall regissera kvinnliga dramatiker, medan det hör till vanligheterna att kvinnor regisserar manliga dramatiker.

Inom dansen har en stor andel av de prestigefyllda institutionsuppdragen gått till manliga koreografer. Kvinnliga koreografer med urpremiärer, premiärer och nypremiärer på de svenska dansscenerna låg på 52 procent år 2010, 52 procent 2011, 59 procent 2012 och 54 procent 2013. Kulturrådet och Konstnärsnämnden menar att utifrån ett kvantitativt procentmål om 50/50 kan könsfördelningen uppfattas som positiv, men eftersom koreografgruppen utgörs av 70 procent kvinnor betyder det att det är betydligt svårare för kvinnliga koreografer än för manliga att få uppdrag.86

Musiken utmärks av en bristande jämställdhet.87 Enligt Hermele pågår ett musikaliskt samtal på landets orkesterhus som kvinnor i princip inte tillåts att delta i. Gästande dirigenter inom musikteatern utgjordes på sin höjd av fem procent av kvinnor under spelåret 2005–2006. Trots att det går att observera en ökning av kvinnliga tonsättare över tid uppgick kvinnors verk till sju procent under spelåret 2013–2014. En manlig tonsättare, Beethoven, uppnår ensam den siffran.

På bild- och formområdet har kvinnor sedan 1970-talet utgjort en majoritet på utbildningarna, men återfinns inte samma utsträckning representerade på landets konstmuseer.88Enligt Hermele har konstmuseerna generellt misslyckats med att fånga ett av den moderna tidens främsta kännetecken: kvinnors ökade deltagande i skapandet av den moderna världen. Konstnärsnämndens stipendiefördelning märks av en relativ jämställdhet, men i Konstakademins stipendie-

84 Se även Svenska Filminstitutet (2004); Svenska Filminstitutet (2014a); Svenska Filminstitutet (2014b). 85 Se även Statens Kulturråd (2009); SOU 2006:42. 86 Statens Kulturråd och Konstnärsnämnden (2015). 87 Se även Statens Kulturråd (2009); KVAST (2014). 88 Se även Statens Kulturråd (2011).

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

134

fördelning skedde ett trendbrott för första gången 2006 då fler kvinnor än män tilldelades stipendier. Män fick dock betydligt högre stipendiesummor än sina kvinnliga kollegor.

Enligt Hermele är det generella och samlade kunskapsläget om utställningar på de svenska museerna lågt.89Ingen systematiserad utställningsstatistik med könsperspektiv har hittats, endast sporadiska uppgifter om antal deltagande konstnärer med skriftliga avtal utifrån könsperspektiv.

4.10.2 Personal inom kultursektorn

Utvecklingen när det gäller andelen kvinnor på ledande positioner inom kultursektorn visar tecken på såväl framsteg som bakslag. Teatern har gått från en betydande mansdominans bland chefer till en jämn könsfördelning under den senaste tioårsperioden. Musikens anställningar har däremot visat på en tydlig mansdominans på chefspositionerna, vilken dock har kommit att förändras över tid. Solisterna är till andelen fler män.90Anställningarna inom museisektorn visar att de exekutiva toppositionerna som museichef och VD besattes av ungefär hälften kvinnor, medan det på länsmuseerna fanns många fler män som länsmuseichefer än kvinnor under 2007. Av personalen dominerar kvinnor stort i kategorier som utställning, förmedling, pedagogisk verksamhet och kommunikation, medan män dominerar i kategorierna IT och teknik.

4.10.3 Insatser på kulturens område

Hermele konkluderar i sin rapport att en rad statliga initiativ för ökad jämställdhet på kulturområdet har genomförts. Det har lett till att frågan tidvis har fått ett välbehövligt fokus. Till de generella utmaningarna hör frågan om långsiktighet, kunskapsinsamling, samordning och uppföljning. Att dessa aspekter fungerar bättre i framtiden

89 Se även Myndigheten för Kulturanalys (2014b). 90 Hermele (2015). Underlaget visar också att i samtliga kulturinstitutioner med offentligt stöd var representationen av personal som hade sin bakgrund i västvärlden mellan 93 och 98 procent. I de fall då personer med utländsk bakgrund var anställda på institutioner återfanns de oftast på befattningar längst ner i organisationen, som butikspersonal, lokalvårdare, receptionister eller tekniker.

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

135

är avgörande för att kontinuitet ska uppnås i förbättringsarbetet. I rapporten framförs också förslag om tydligare målbeskrivningar, tydligare återrapporteringskrav, en långsiktig plan för statistikförsörjning inom kulturområdet, och en samordning mellan mångfalds- och jämställdhetsintegrering. Rapporten visar också på behovet av att systematiskt och strukturerat inkludera fler maktaspekter i jämställdhetsarbetet. Till de mest angelägna utmaningarna på kulturområdet i dag hör frågan om hur det intersektionella perspektivet ska integreras i den framtida jämställdhetspolitiken.

4.11 Medier

Att kvinnor och män har samma möjlighet till makt och inflytande i medier är en viktig demokratifråga. Medierna utgör en viktig källa till information om politik och samhälle, en arena för offentlig debatt och en länk mellan olika grupper.91Modern politik är därmed i hög grad medierad, vilket innebär att den utspelar sig i och via medierna. Politiken är dessutom medialiserad, genom att den påverkas av medierna och deras inflytande. Medierna kan också utöva avsevärd makt bl.a. över vilka frågor som diskuteras och vilka som får komma till tals i denna diskussion. Det finns därmed jämställdhetsaspekter i såväl mediekonsumtion som medieproduktion. Utredningen har dock inte haft möjlighet att fördjupa sig i alla delar inom detta fält. I avsnittet som följer ska därför enbart några nedslag i utvecklingen på valda områden göras. Nedslagen bygger på den forskarrapport om media, inklusive sociala medier, och jämställdhet som utredningen har låtit ta fram och som är författad av Madeleine Kleberg.92

4.11.1 Makt och inflytande i medier

Den svenska journalistkåren i dag till hälften av kvinnor och till hälften av män och har varit så sedan 1999.93 På beslutsfattande positioner (vd, styrelseordförande, budgetansvarig, ansvarig utgivare, redaktionsansvarig, personalchef) inom mediaorganisationer finns

91 Strömbäck (2015). 92 Kleberg (2015). 93 Djerf-Pierre (2012).

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

136

den jämnaste könsfördelningen inom radioverksamheten (50 procent kvinnor), därefter inom TV-företag (43 procent kvinnor) och sist inom dagspress (39 procent kvinnor).94Jämfört med andra EUländer ligger Sverige över genomsnittet.

I styrelser för de svenska medieföretagen är andelen kvinnor något högre än andelen män. Det finns emellertid stora skillnader mellan public service-företag och privata mediaföretag när det gäller könsfördelningen i styrelserna. Andelen kvinnor är 62 procent i public service-företagen, jämfört med 38 procent i de privata företagen.

I fråga om chefspositioner inom dagspressen finns skillnader mellan storstads- och landsortstidningar. Skillnaderna illustreras i tabell 4.10.

Tabell 4.10 Chefspositioner inom dagspressen 2013. Könsfördelning (%)

Chefsposition Storstadstidningar Landsortstidningar

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

VD

22

78

13

85

Chefredaktör

30

70

43

57

Chef ledarredaktion/ politisk chefredaktör 56

33

24

71

4.11.2 Kvinnor och män i nyhetsmedierna

I det internationella forskningsprojektet Global Media Monitoring Project studeras kvinnors representation i nyhetsmedierna. Bland annat studeras könsfördelningen bland reportrar och nyhetssubjekt.95I projektet väljs en gemensam dag ut och sedan kodas nyheterna i press, radio och TV denna dag i enlighet med en manual och kodböcker som har tagits fram inom ramen för projektet. Sverige har deltagit tre gånger: 2000, 2005 och 2010. I den senaste undersökningen, som genomfördes 2010, deltog 108 länder. Under 2015 genomförs en ny undersökning. I ett internationellt perspektiv har den genomsnittliga representationen av kvinnor i nyhetsmedierna ökat från 17 pro-

94 Kleberg 2015. Se även Edström & Mölster red. (2014). 95 Kvinnor som nyhetssubjekt omfattar de som intervjuas och/eller att nyheterna handlar om kvinnor.

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

137

cent 1995 till 24 procent. De huvudsakliga resultaten för Sverige, och som sammanfattas i rapporten Räkna med kvinnor96 är följande:

Könsfördelningen bland reportrarna och presentatörerna är jämn. Kvinnor utgjorde 50 procent av reportrarna år 2010, vilket kan jämföras med det internationella genomsnittet på 37 procent. Däremot varierade könsfördelningen i de olika nyhetsmedierna: 42 procent av reportrarna i dagspress var kvinnor, medan 67 procent av radioreportrarna och 74 procent av tv-reportrarna var kvinnor.

Könsfördelningen bland nyhetssubjekten är ojämn. Svenska nyheter domineras av män som nyhetssubjekt. År 2000 var mäns andel som nyhetssubjekt 70 procent. Tio år senare, 2010, hade andelen män minskat till 68 procent. Kvinnor fick följaktligen komma till tals i nyhetsmedierna i en tredjedel (32 procent) av intervjuerna. Detta resultat kan jämföras med ett internationellt genomsnitt på 24 procent. Bland nyhetsmedierna har TV-nyheterna flest andel kvinnor som nyhetssubjekt i sina nyheter, 34 procent.

Att förhållandet två tredjedelar män och en tredjedel kvinnor har varit stabilt de senaste 15 åren gör att det går att tala om en strukturell underrepresentation av kvinnor, menar författarna till rapporten.

4.11.3 Gestaltningar av kvinnor och män i media

Kvinnor och män behandlas olika i massmedia. I avhandlingen

Politiska skandaler, som är en analys av om rapporteringen av poli-

tiska skandaler i tidningsartiklar 1997–2010, visas att medier tenderar att bevaka politiska skandaler där kvinnor är involverade i större utsträckning än de skandaler där män är inblandade.97 Medierna skriver dessutom mer utförligt om de skandaler där en kvinnlig politiker är huvudperson. I den genomsnittliga skandalen med en man som huvudperson publiceras 35 artiklar och med en kvinna som huvudperson nästan det dubbla, 68 artiklar.98

96 Edström m.fl. (2010). 97 Bromander (2012). 98 Statsvetaren Maria Wendts (2001) analys av tidningsartiklar om partiledare 2006 och 2010 visar att män i högre grad än kvinnor beskrivs som aktörer medan kvinnor beskrivs som karaktärer. Bildmaterialet gestaltar ofta män i en aktiv position medan kvinnor skildras som mer passiva.

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

138

Inom TV finns exempel på hur kvinnor och män skildras på könsstereotypa sätt. Inom s.k. reality program, exempelvis talang-realities som Idol, The Voice, True Talent, X-factor och Fame Factory, skapas inte bara artister, utan även ”manliga artister” och ”kvinnliga artister”. I sin studie av Fame Factory har Hillevi Ganetz analyserat hur maskulinitet och femininitet skapas.99De kvinnliga deltagarna var slående lika varandra. De hade ungefär samma längd, kläder, vikt, frisyrer och sceniska framträdanden. Ingen spelade ut, överdrev det sexuella utspelet, uppträdde maskulint eller gjorde några stora gester. Det var i stället en respektabel och kontrollerad femininitet som framställdes bakom och på scenen. De manliga artisterna var däremot påfallande olika varandra: deras repertoar inkluderade ”den bredbente rockaren som avslutade låten med ett hopp nerför scentrappan, den charmige, snälla svärmorsdrömmen, den seriöse singer/songwritern och lastbilschauffören med trivselvikt.”100 Enligt Ganetz har maskuliniteten i sin privilegierade norm större spelrum för variation än femininiteten.

4.11.4 Internet – traditionella och sociala medier

Internet är en arena som erbjuder fora för kommunikation, information, kunskap, konsumtion, shopping, underhållning, spel och opinionsbildning. De vanliga massmedierna (TV, film, radio och dagspress) återfinns på nätet, delvis i ny form med inslag av interaktivitet. Det som benämns som sociala medier är något annat; det omfattar aktiviteter som kombinerar social interaktion och skapande av medier, till exempel olika typer av diskussionsrum/communities, bloggar, twitter, sociala nätverk som Facebook, Instagram och onlinedataspel. Män använder traditionella medier på nätet i större utsträckning än kvinnor. Kvinnor använder däremot sociala medier i större utsträckning än män.

99 Ganetz (2008). Se även Ganetz (2015). 100 Ganetz (2015).

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

139

Barn och ungas bruk av internet

Internetstatistiken visar att det finns tydliga skillnader i vad flickor och pojkar i åldersgruppen 12–15 år gör på internet. Drygt 80 procent av pojkarna spelar spel dagligen medan motsvarande andel för flickorna är 50 procent. Vidare gör flickorna (68 procent) oftare än pojkarna (50 procent) dagliga besök på FaceBook. Pojkarna (53 procent) tittar på YouTube dagligen i större utsträckning än flickorna (38 procent). Andelen pojkar som uppger att de läser bloggar är noll procent medan 37 procent av flickorna säger sig läsa bloggar dagligen.101

Dataspel

Lite drygt 20 procent av befolkningen spelar en genomsnittlig dag något dataspel på internet. Om det tidigare var framför allt män, barn och unga som spelade är det numera lika vanligt bland kvinnor som män att spela dataspel.102Kvinnor och män spelar dock olika dataspel. Kvinnor spelar oftare än män frågesport-/ordpusselspel, plattformsspel och kortspel. Män spelar strategi-, action och sportspel i klart större utsträckning än kvinnor.

Enligt Vetenskapsrådets webbtidning Curie (2015-03-24) är cirka 85 procent av dataspelutvecklarna män och därmed endast cirka 15 procent kvinnor.103Vinnova gav hösten 2014 stöd till en förstudie av hur normer och makt diskriminerar innovationsprocessen i spelutveckling och i förlängningen spelkulturen. Med normkritiska metoder är målet att förändra bl.a. den manliga heteronormen och den binära synen på kön som bildar utgångspunkt för hur många dataspel skapas.

101 Findahl (2013:42). 102 Mediebarometern (2013:124). 103 Kleberg (2015).

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

140

Antidemokratiska budskap, näthat, mobbning och sexuell exponering på nätet

Statens medieråd har studerat förekomsten av antidemokratiska budskap på internet och sociala medier som är riktade till unga och som uppmanar till våld för en politisk eller ideologisk sak. I rapporten

Våldsbejakande och antidemokratiska budskap på internet konklu-

deras att de antidemokratiska budskapen på nätet är präglade av en rasideologisk ramberättelse i vilken förutom rasism och antisemitism också antifeminism/hypermaskulinitet ingår.104 Till hypermaskuliniteten, som är en överdriven, ofta våldsorienterad, manlig identitet, kopplas också en tydlig viktimisering i vilken den vita kvinnan (och indirekt den vita mannen) anses vara under attack av det mångkulturella samhället. Enligt rapporten omfattar den högerextrema webbmiljön ”en betydande mängd material som både visuellt och textuellt gestaltar manlig gemenskap, och ett manligt våldsbejakande /…/ och erbjuder en (våldslatent) manlig gemenskap, i vilken oförätter och utsatthet inte bara kan undvikas, utan även aktivt stävjas.”105I rapporten framhålls att i den högerextrema webbmiljön är våldet och den manliga homosocialiteten centrala incitament för en enskild individs närmande till den rasideologiska miljön.

Förekomsten av näthat eller internettrakasserier har inte varit föremål för systematisk forskning ännu.106Med andra ord saknas för närvarande underlag för en mer generell beskrivning av hur näthatet drabbar olika sociala grupper och dess samhälleliga konsekvenser, bland annat för yttrandefriheten. Av en studie av PR-företaget Cision från 2013 framgår dock att kvinnliga journalister drabbar mer av näthat än manliga journalister. Av 515 tillfrågade journalister uppgav 44 procent att de hade fått nedsättande kommentarer, hot eller blivit påhoppade på nätet, och bland dessa var kvinnorna något fler. Vanligast var nedsättande personliga kommentarer och personangrepp, vilket hade drabbat en fjärdedel av de tillfrågade journalisterna. 16 procent av de kvinnliga journalisterna uppgav att de hade

104 Statens medieråd (2013). 105 Statens medieråd (2013) s. 114. 106 I ett pågående forskningsprojekt “Näthat, emotioner och mediekonvergens”, finansierat av Vetenskapsrådet, är syftet bland annat att undersöka de känslor som kommer till uttryck i aggressiva samtal som förs i diskussionsforum på internet och kommentarfält på tidningarnas hemsidor, hur de kommer till uttryck och i relation till vem och vilka (Vetenskapsrådet diarienr 2013-326).

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

141

fått sexistiska kommentarer. Motsvarande andel för männen var tre procent.107Det är också i första hand kvinnliga journalister som offentligt trätt har fram och berättat om vilka slag av aggressiva trakasserier de utsätts för på internet.108

Sannolikheten att nätmobbas är större för flickor än för pojkar.109När det gäller traditionell mobbning, dvs. i mobbning i andra kontexter än på internet finns inga könsskillnader. Det visar en avhandling om könsskillnaderna bland pojkar och flickor i åldern 13–15 år med avseende på traditionell mobbing och nätmobbning.110Det är också större sannolikhet att pojkar är traditionella mobbare jämfört med flickor.

I fråga om sexuell exponering visar en studie av dåvarande Ungdomsstyrelsen att det är en förhållandevis liten del bland ungdomarna som har publicerat sexuella bilder på sig själva internet.111I åldersgruppen 16–25 år var det åtta procent som hade publicerat en sexuell bild någon gång, och av dessa var det något vanligare bland flickor än pojkar. En annan studie visar dock att på ett motsatt förhållande: i denna undersökning, som omfattade åldersgruppen 18–24 år, var det dubbelt så vanligt bland män än kvinnor att publicera sexuella bilder eller filmer av sig själv på internet – 12 respektive sex procent.112 Enligt studien är pojkar i större utsträckning än flickor inbegripna i vad som anses vara ett sexuellt riskfyllt beteende på nätet. Flickor får generellt sätt fler sexuella erbjudanden och uppmaningar, men är mer medvetna än pojkar om riskerna.

107 Journalistförbundet har cirka 17 000 medlemmar. Cirka 90 procent av yrkesverksamma journalister är medlemmar i förbundet. 108 Utredningen noterar att regeringen har tillsatt en utredning som ska se över det straffrättsliga skyddet för enskildas personliga integritet, särskilt när det gäller hot och andra kränkningar (Ju 2014:10 Utredningen om ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten). Utredningen ska lämna sitt betänkande i januari 2016. 109 Nätmobbning avser mobbning via till exempel mobiltelefon, telefon- eller textmeddelande, foto/videoklipp, e-post, chatt, webbsidor, MSN. 110 Beckman (2013). 111 Ungdomsstyrelsen (2009). 112 Nigård (2012).

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

142

4.12 Sammanfattning

Utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män när det gäller det första jämställdhetspolitiska delmålet – en jämn fördelning av

makt och inflytande – har sammantaget gått framåt de senaste tio

åren. Makten i och över samhälls- och arbetslivet har blivit jämnare fördelad mellan kvinnor och män. Stora skillnader kvarstår dock, och utvecklingen har i vissa avseenden även gått bakåt. Att utvecklingen skiljer sig åt beror bl.a. på vilket område och vilken nivå som fokuseras när det gäller ledande positioner.

Politiken är det samhällsområde som är mest könsbalanserat när det gäller ledande positioner. Sveriges riksdag och regering består sedan mitten av 1990-talet av ungefär lika många kvinnor och män. I EU-parlamentet har andelen kvinnor bland de svenska ledamöterna överstigit 50 procent vid de tre senaste valen. Även på regional nivå har andelen kvinnor ökat över tid, och könsfördelningen ligger i de flesta fall inom intervallet 40–60 procent. Detta förhållande gäller inom landstingsfullmäktige och landstingsstyrelse, liksom i kommunfullmäktige och kommunstyrelse. Könsfördelningen i landstingen ligger nära 50/50. I kommunerna är den genomsnittliga könsfördelningen förhållandevis jämn, även om det finns stora skillnader mellan kommunerna. Generellt gäller att könsfördelningen är bättre i direktvalda politiska församlingar, där synlighet råder, än i icke- direktvalda församlingar.

Den statliga förvaltningen tillhör det samhällsområde där könsfördelningen på ledande positioner har blivit avsevärt jämnare de senaste tio åren. Mellan åren 2003 och 2014 ökade exempelvis andelen kvinnor bland myndighetscheferna från 31 till 42 procent. Under samma period ökade andelen kvinnor bland landshövdingarna från 24 till 62 procent. I likhet med politiska församlingar gäller att när tydliga mål för en jämnare könsfördelning på ledande positioner sätts upp, såsom målsättningar om 50/50 och varvade listor, förbättras också könsfördelningen på dessa positioner.

Även om könsfördelningen på ledande positioner i politiken och i den offentliga förvaltningen har blivit jämnare de senaste tio åren kvarstår stora skillnader. Mäns dominans på centrala maktpositioner i politiken, staten och näringslivet består. Andelen kvinnor i riksdagen har exempelvis minskat två val i rad. Det finns dessutom stora skillnader mellan de politiska partierna. Andelen kvinnor har också

SOU 2015:86 Jämn fördelning av makt och inflytande

143

minskat i riksdagsutskotten. Det betyder att utvecklingen när det gäller könsfördelningen på ledande positioner i politiken inte är linjär, och att det därmed inte går att räkna med att den går framåt med automatik. Även om utvecklingen mot en jämnare könsfördelning av toppositioner i kommuner och landsting har utvecklats positivt de senaste tio åren, finns det en tydlig övervikt av män på ordförandeposterna inom kommunstyrelserna. Det betyder att det råder en vertikal könssegregering, dvs. att ju högre upp i hierarkin desto färre kvinnor.

På de ledande positionerna i näringslivet finns, trots vissa framsteg, stora skillnader mellan kvinnor och män. I det privata näringslivet består en ordning med en hög grad av mansdominans i styrelser och bland chefer. I likhet med politikens domäner finns ett tydligt mönster i näringslivet: ju högre befattningar, desto färre kvinnor. Kvinnors underrepresentation blir ännu tydligare på de högsta chefspositionerna, i ledningsgrupper och i bolagsstyrelser.

När det gäller könsfördelningen bland professorerna är utvecklingen mindre ljus. Andelen kvinnor bland professorerna har dock ökat med i genomsnitt knappt en procentenhet sedan 2004, från 17 till 24 procent 2014. Med denna takt skulle en jämn könsfördelning (inom spannet 40–60 procent) bland professorerna vid landets lärosäten uppnås först 2030. Kvinnor är således i majoritet bland de studerande, men deras andel minskar successivt ju högre upp i den akademiska hierarkin de befinner sig, se kapitel 5 Ekonomisk jäm-

ställdhet.

På kulturområdet är mönstret under den gångna tioårsperioden, precis som samhället i stort: kvinnor deltar på de flesta områden, men inte högt upp i hierarkierna. En horisontell, vertikal och intern könssegregering går att följa under perioden. Förbättringar har förvisso ägt rum exempelvis på filmområdet. Men utvecklingen utmärks också av en brist på framsteg. Inom teatern är män i högre grad representerade som teaterregissörer och dramatiker i de resursstarka formaten, och inom dansen har en anmärkningsvärt stor andel av de prestigefyllda institutionsuppdragen gått till manliga koreografer. Musiken utmärks av en bristande jämställdhet. Villkoren på kulturområdet i stort har visat sig vara svårföränderliga.

Den svenska journalistkåren består i dag till hälften av kvinnor och till hälften av män och har varit så det senaste årtiondet. I likhet med andra delar av samhället är dock kvinnor underrepresenterade

Jämn fördelning av makt och inflytande SOU 2015:86

144

på ledande positioner. Andelen kvinnor är högre i styrelserna för public-serviceföretagen än i de privata medieföretagen. Svenska nyheter domineras dessutom av män som nyhetssubjekt. Utvecklingen inom de sociala medierna visar att utsattheten för nätmobbing, hot och trakasserier är utbredd.

Trots att makten har blivit jämnare fördelad mellan kvinnor och män på flera olika områden de senaste tio åren kan det sammanfattningsvis konstateras att stora skillnader mellan kvinnor och män kvarstår och att mäns dominans på maktpositioner i politiken, den offentliga förvaltningen och näringslivet inte har brutits.

145

5 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

5.1 Inledning

Syftet med detta kapitel är att översiktligt beskriva och analysera utvecklingen avseende det andra jämställdhetspolitiska delmålet ekonomisk jämställdhet under de senaste tio åren. Kapitlet behandlar den del av den ekonomiska jämställdheten som avser kvinnors och mäns löne- och företagarinkomster och de faktorer som är avgörande för dessa inkomsters storlek, nämligen sysselsättning, arbetstider och löner. Transfereringar, pensioner och individuell disponibel inkomst diskuteras också. Kapitlet behandlar även den del av den ekonomiska jämställdheten som avser utbildning. Mot bakgrund av utredningens direktiv lyfts även andra aspekter fram, såsom regionala aspekter och villkoren för utrikes födda kvinnor och män.

Liksom övriga kapitel i detta betänkande som beskriver och analyserar jämställdheten i relation till de jämställdhetspolitiska delmålen tar kapitlet sin tidsmässiga utgångspunkt där den förra utredningen slutade, dvs. början av 2000-talet. De exakta jämförelsepunkterna varierar dock beroende på bl.a. tillgången till statistik i de olika frågor som diskuteras.

Kapitlet baseras på de underlagsrapporter som har tagits fram på uppdrag av utredningen, särskilt rapporten om ekonomisk jämställdhet, exklusive utbildning, som är författad av professor em. Anita Nyberg och rapporten om utbildning av fil. dr Mia Heikkilä.1

Kapitlet baseras också på de resultat som har publicerats inom ramen för andra statliga utredningar på området. En del av underlaget är JA-delegationens slutbetänkande Hela lönen, hela tiden –

1 Nyberg (2015); Heikkilä (2015).

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

146

utmaningar för ett jämställt arbetsliv (SOU 2015:50) och sex forsk-

ningsantologier.2 Andra viktiga underlag är AKKA-utredningens betänkande Med rätt att delta – nyanlända kvinnor och anhörig-

invandrare på arbetsmarknaden (SOU 2012:69) och de betänkanden

som har publicerats inom ramen för utredningen om män och jämställdhet (SOU 2014:6), Delegationen för jämställdhet i skolan (SOU 2010:99) och Delegationen för jämställdhet i högskolan (SOU 2011:1). Offentlig statistik, huvudsakligen från Statistiska centralbyrån (SCB), Arbetsmiljöverket och Medlingsinstitutet, har också använts. Därtill har uppgifter hämtats från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU).

Kapitlet är i stora delar strukturerat efter de indikatorer som har utvecklats inom ramen för jämställdhetspolitiken och som finns på SCB:s jämställdhetsportal. Totalt finns 39 indikatorer inom området ekonomisk jämställdhet.3Av dessa 39 indikatorer ska nio s.k. huvudindikatorer följas upp årligen i budgetpropositionen.4

I kapitlet ges enbart en översiktlig bild av utvecklingen på området. För utförliga resonemang och djuplodande analyser hänvisas till utredningens underlagsrapporter, andra utredningar och den forskning som refereras till i kapitlet.

22 Lönsamt arbete – familjeansvarets fördelning och konsekvenser (SOU 2014:28); Jämställt arbete? Organisatoriska villkor och ramar i arbetslivet (SOU 2014:30); Inte bara jämställdhet. Intersektionella perspektiv på hinder och möjligheter i arbetslivet (SOU 2014:34); Jämställdhet i socialförsäkringen (SOU 2014:74); Ökad medvetenhet men långsam förändring – om kvinnor och män på ledande positioner i svenskt näringsliv (SOU 2014:80); Yrke, karriär och lön – kvinnors och mäns olika villkor på den svenska arbetsmarknaden (SOU 2014:81). 3 Inkomster och löner (8 indikatorer), Tillgång till arbete (20 indikatorer), Tillgång till utbildning (6 indikatorer), Arbetsvillkor (3 indikatorer) och Företagande (2 indikatorer). 4 De nio huvudindikatorerna är: 1. Från löne- och näringsinkomst till nettoinkomst för personer i åldern 20–64 år, 2. Nettoinkomst efter hushållstyp och antal barn, 3. Kvinnors lön som andel (%) av mäns lön efter sektor före och efter standardvägning 1994–20xx, 4. Segregeringsindex efter ålder, 5. Sysselsatta 20–64 efter ålder och anknytningsgrad till arbetsmarknaden, 6. Sysselsatta 20–64 efter ålder och vanligen arbetad tid som heltid och deltid, 7. Avgångna från gymnasieskolan efter program eller anknytning till program, 8. Pågående sjukpenningfall i december åren 1974–20xx och 9. Personer med sjuk- och aktivitetsersättning efter ålder.

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

147

5.2 Beskrivning av delmålet ekonomisk jämställdhet

Det andra jämställdhetspolitiska delmålet avser ekonomisk jämställdhet och beskrivs i prop. 2005/06:155 enligt följande:

Målet är ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Tyngdpunkten ligger på de ekonomiska villkor kvinnor och män har som individer. Ekonomisk jämställdhet syftar till fördelningen av ekonomiska resurser mellan kvinnor och män. Ett sätt att mäta i vilken utsträckning målet uppnåtts är att studera skillnaderna i disponibel inkomst mellan könen. Det berör inkomster i form av lön och företagarinkomst samt avkastning på kapital. Vidare berör det ersättningar och bidrag från transfereringssystemen samt effekter av skatter och avgifter.

Begreppet ekonomisk självständighet innebär att kvinnor och män har samma möjligheter att försörja sig själva och sina eventuella barn, i enlighet med principen om särbeskattning i skattesystemet och de grundläggande principerna i transfereringssystemen. Ett hushåll kan bestå av en eller flera ekonomiskt självständiga individer.

Målet omfattar att kvinnor och män skall ha samma möjligheter och förutsättningar i fråga om tillgången på arbete och att de skall ha samma möjligheter och villkor i fråga om anställnings-, löne- och andra villkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet. Målet omfattar även företagande, att kvinnor skall ha samma möjligheter som män att starta och driva företag som kan växa och generera en inkomst.

Det föreslagna målet har även ett livscykelperspektiv. Det avlönade arbetet skall inte bara ge självständighet i förvärvsaktiv ålder, utan också innebära ekonomisk trygghet och självständighet under pensionsåren.

Målet omfattar utbildningen. Av särskild betydelse för jämställdhetspolitiken är de könsbundna studievalen, där flickors och pojkars, kvinnor och mäns studieval även ger effekter för högskoleutbildning och yrkesval.5

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

148

5.3 Utvecklingen på området ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

Möjligheten att tjäna pengar är avgörande för kvinnans värdighet om hon inte har en egen förmögenhet (John Stuart Mill, 1869/1995, s. 52).

En förutsättning för jämställdhet mellan könen är att kvinnorna blir helt ekonomiskt och socialt oberoende av männen. Detta kan endast ske om samhället bestämt avvisar i stället för att som nu tillstyrka äktenskapet som försörjningsinrättning, dvs. fullt arbetsföra kvinnor skall inte kunna bli försörjda i och med äktenskapet, och fullt arbetsföra män skall inte heller kunna hålla sig med oavlönad, nitisk och oegennyttig hushållerska. Var och en sköter sin hälft av hemarbetet och försörjer sig genom ett yrke (Eva Moberg, 1961, s. 171).

Att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att försörja sig genom ett betalt arbete är i dag en central komponent i svensk jämställdhetspolitik. Kvinnor och män ska ses som individuellt ansvariga för både försörjning och omsorg. Skatter och socialförsäkringar är knutna till individen för att möjliggöra för kvinnor och män att både kunna förvärvsarbeta och ta hand om en familj. I ett historiskt perspektiv har emellertid kvinnor i princip varit utestängda från arbetsmarknaden och har på grund av normer, institutioner och andra faktorer varit förhindrade att försörja sig på sitt arbete. John Stuart Mills klassiska citat från 1869, liksom Eva Mobergs från 1961, visar att de jämställdhetsproblem som rör arbetsmarknaden och kvinnors ekonomiska självständighet inte är några nya fenomen. De kan snarare ses i ljuset av en exkludering av kvinnor från arbetsmarknaden som har ägt rum under en mycket lång tid och som ett uttryck av maktordningar i samhället. Det var först under 1960- och 1970-talen som kvinnor i större skala gick ut i avlönat arbetet och ökade sin inbrytning på arbetsmarknaden. År 1970 var hälften av kvinnorna sysselsatta jämfört med 90 procent av männen. Konjunkturmässiga faktorer, utbyggnaden av den offentliga sektorn och barnomsorgen, införandet av särbeskattningen och föräldraförsäkringen understödde kvinnors möjligheter att tillhöra arbetsmarknaden och därmed ha en egen inkomst.6

Den ekonomiska jämställdheten i Sverige har utretts tre gånger tidigare. I Kvinnomaktutredningen – Utredningen om fördelningen

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

149

av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män

beskrivs och analyseras ekonomisk jämställdhet i förhållande till arbetsmarknaden, välfärdsstaten och familjen under 1980- och 1990talet.

I den efterföljande utredningen, Jämställdhetspolitiska utred-

ningen – Makt att forma samhället och sitt eget liv – nya mål i jämställdhetspolitiken, utreds utvecklingen avseende den ekonomiska

jämställdheten under perioden 1995–2005.8Delegationen för jäm-

ställdhet i arbetslivet, JA-delegationen, som verkade under perioden

2011–2015, har bl.a. sammanställt och tillgängliggjort befintlig kunskap om kvinnors och mäns olika villkor i arbetslivet och lämnat förslag på insatser som kan främja jämställdhet i arbetslivet och minska lönegapet mellan kvinnor och män.9Delegationen har identifierat två områden som särskilt viktiga för jämställdheten i arbetslivet: tiden på arbetet och ersättningen för arbete.

5.4 Deltagande i arbetskraften och sysselsättning

En viktig förutsättning för att uppnå ekonomisk jämställdhet är att skapa jämställda villkor på arbetsmarknaden. Det handlar bl.a. om jämställda villkor att komma ut, stanna kvar och utvecklas i arbetslivet, samt att kunna förena arbete och familj. Tillgång till arbete och utbildning är centrala utgångspunkter för kvinnors och mäns möjligheter att utvecklas och försörja sig.

Kvinnors och mäns deltagande i arbetskraften10har sedan 1970talet närmat sig varandra – andelen kvinnor har ökat och andelen män har minskat. Mellan 1970–1990 ökade kvinnors relativa arbetskraftstal från 60 procent till 85 procent, för att sjunka till 79 procent mellan 1990–2002. Kvinnors relativa arbetskraftstal ökade därefter till 83 procent 2014. Mellan 1970–1990 ingick 90 procent av männen i åldern 20–64 år i arbetskraften. Mellan 1990–2002 sjönk

7 Kvinnomaktutredningen publicerade slutbetänkandet Ty makten är din … Myten om det

rationella arbetslivet och det jämställda Sverige (SOU 1998:6), samt 12 delrapporter.

8 Jämställdhetspolitiska utredningen publicerade slutbetänkandet Makt att forma samhället

och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål (SOU 2005:66) och en antologi, Forskarrapporter till Jämställdhetspolitiska utredningen.

9 JA-delegationen publicerade slutbetänkandet Hela lönen, hela tiden – utmaningar för ett jäm-

ställt arbetsliv (SOU 2015:50). Inom ramen för delegationens arbete har sex delbetänkanden

publicerats. 10 Arbetskraften omfattar personer som antingen är sysselsatta/förvärvsarbetande eller arbetslösa. Med relativt arbetskraftsdeltagande avses andel (%) som ingår i arbetskraften.

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

150

mäns relativa arbetskraftstal till ca 84 procent. År 2014 var det relativa arbetskraftstalet för män i åldern 20–64 år 89 procent. Siffrorna visar således att kvinnors arbetskraftsdeltagande ökade främst mellan 1970 och 1990. Under 1990-talet sjönk arbetskraftdeltagandet för såväl kvinnor som män för att åter stiga under 2000-talet. Under den senaste tioårsperioden har kvinnor och män närmat sig varandra i arbetskraftsdeltagande.

Utrikes födda, såväl kvinnor som män, har ett lägre deltagande i arbetskraften än inrikes födda. I enlighet med den Jämställdhetspolitiska utredningen (SOU 2005:66Makt att forma samhället och sitt eget

liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål) kan även denna utredning

konstatera att ju längre från Sverige födelselandet är, desto lägre är arbetskraftsdeltagandet. Exempelvis varierade arbetskraftstalet från 63 till 91 procent bland kvinnor i åldersgruppen 25–44 2013, där det förra talet avser kvinnor födda i Afrika och det senare kvinnor födda i Sverige och i Norden. Bland män i åldersgruppen 25–44 varierade arbetskraftstalen mindre, från 89 procent bland män födda i Afrika till 94 procent bland män födda i Sverige och i övriga nordiska länder.

Figur 5.1 visar andel personer i arbetskraften 15–74 år efter kön och inrikes- och utrikes födda 2005–2014.

Figur 5.1 Andel personer i arbetskraften 15–74 år efter kön och inrikes- och utrikes födda, 2005–2014, procent

Källa: SCB, AKU

30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 80

2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014

inrikes födda män inrikes födda kvinnor utrikes födda män utrikes födda kvinnor

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

151

Andelen personer i arbetskraften är högst för män, figur 5.1. Skillnaden mellan inrikes och utrikes födda män har under senare år varit obetydlig.11 Störst skillnad finns mellan utrikes födda kvinnor och inrikes födda män. Andelen utrikes födda kvinnor har dock ökat sin andel av arbetskraften sedan 2010 mer än övriga.

5.4.1 Sysselsättning

Sverige har en internationellt sett hög sysselsättningsgrad12 bland både kvinnor och män, 78 procent bland kvinnorna och 82 procent bland männen 2014.13Också i fråga om sysselsättning har skillnaderna mellan könen minskat över tid. Figur 5.2 visar utvecklingen av andelen sysselsatta kvinnor och män 20–64 år 2001–2014, samt inrikes och utrikes födda kvinnor och män 2005–2014.14

11 Att utvecklingen för inrikes och utrikes födda män är relativt lik beror sannolikt på ålderssammansättningen, en större andel bland de inrikes födda är äldre. Studerar man istället åldersgruppen 20-64 år är skillnaderna större: inrikes födda män 89,6 procent, utrikes födda män 85,4 procent, inrikes födda kvinnor 86 procent och utrikes födda kvinnor 73,1 procent 2014. 12 Sysselsatta är personer som har utfört arbete minst en timme under referensveckan eller har varit tillfälligt frånvarande från arbetet. Sysselsättningsgrad avser andel (%) sysselsatta av befolkningen. 13 År 2014 hade Sverige den högsta sysselsättningsgraden av alla EU-länder för kvinnor i åldersgruppen 20-64 år. Genomsnittet för EU-28 låg då på 61.9 procent. Se t.ex. http://eige. europa.eu/gender-statistics/gender-equality-index/2012/domain/work 14 Brottet i serien 2004 beror på att statistiken då harmoniserades med EU-statistiken. Brottet är inte orsaken till den låga andelen 2005 (se Öhman 2011).

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

152

Figur 5.2 Andel sysselsatta, %, 20–64 år, totalt 2001–2014, samt inrikes och utrikes födda kvinnor och män, 2005–2014

Källa: Nyberg (2015)

Andelen sysselsatta kvinnor varierade under perioden 2001–2014 mellan 75–78 procent, och andelen sysselsatta män mellan 80–83 procent, figur 5.2. Skillnaden i sysselsättningsgrad har legat konstant på fem procentenheter sedan 1990-talet.

Andelen sysselsatta personer totalt och andelen inrikes födda sysselsatta kvinnor och män följer varandra relativt nära. I lågkonjunkturer drabbas män tidigare än kvinnor, men de tar sig också ur den snabbare än kvinnor.15Andelen sysselsatta är högst för inrikes födda män och lägst för utrikes födda kvinnor. Sedan 2010 har andel sysselsatta ökat något mer för utrikes födda kvinnor jämfört med övriga kategorier.

Jämförs situationen 2001 med 2014 är trenden att såväl mäns som kvinnors sysselsättning har ökat, men blygsamt. Jämförs istället 2005 med 2014 och för inrikes respektive utrikes födda har andelen sysselsatta ökat mer för inrikes födda kvinnor än för inrikes födda män, 2,4 respektive 1,5 procentenheter. Störst ökning återfinns dock bland utrikes födda män (4,3 procentenheter), medan ökningen bland utrikes födda kvinnor endast uppgick till 1,5 procentenheter. Det

15 Nyberg (2014).

50 55 60 65 70 75 80 85 90

2001200220032004 2005200620072008200920102011201220132014

Inrikes m

Män Inrikes kv

Kvinnor

Utrikes m Utrikes kv

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

153

betyder att den ekonomiska jämställdheten har ökat bland inrikes födda 2005–2014, men att den har minskat bland utrikes födda.16Det bör dock påpekas att 2005 var ett år med låg sysselsättning generellt.

Kön och födelseland är inte de enda faktorer som påverkar sysselsättningen. Ålder är också en viktig parameter: andelen sysselsatta är betydligt högre bland både kvinnor och män i ålderskategorin 25–54 år än bland yngre (20–24 år) och äldre (55–64 år).17 Efter 25– 54-åringarna kommer de äldre, och lägst sysselsättningsgrad finns bland de unga. Skillnaden mellan könen är minst bland de unga och ökar med ålder. Mellan 2001 och 2014 minskade sysselsättningen bland de unga med 3–6 procentenheter; bland kvinnor i åldern 25– 54 förändrades sysselsättningen knappast alls, medan mäns ökade något.18

Sysselsättningen bland äldre har ökat det senaste decenniet, främst bland män. De sysselsatta i åldern 65–74 år utgörs till drygt 40 procent av företagare. Företagandet är extra vanligt bland män i denna grupp: mellan 50 och 60 procent av de sysselsatta männen i denna ålder är företagare.19

Jämförs sammanboende och ensamstående föräldrar finns högst andel sysselsatta bland sammanboende fäder, där sysselsättningen låg på över 90 procent 2014.20 Därefter kommer sammanboende mödrar med barn 7–18 år (90 procent) samt ensamstående fäder (87 procent).21Nivån och utvecklingen är mycket lika för gifta/sammanboende småbarnsmödrar och ensamstående mödrar, men i den sistnämnda kategorin de med större barn. År 2014 låg andelen i båda kategorierna på 80 procent. Betydligt lägre är sysselsättningen bland ensamstående mödrar med förskolebarn, 66 procent år 2014. I samtliga kategorier ökade sysselsättningen mellan 2005 och 2014, men återigen bör det understrykas att sysselsättningen generellt var låg 2005.

16 Det bör påpekas att skillnaden är stor beroende på var de utrikes födda kommer ifrån och hur länge de har vistats i Sverige. 17 Nyberg (2015). 18 År 1990 var etableringsåldern 21 år för män och 20 år för kvinnor. År 2000 hade etableringsåldern stigit till 26 år för män och 27 år för kvinnor och 2010 var den 26 år för män och 28 år för kvinnor (SCB 2012b s. 25). 19SOU 2015:50. 20 Nyberg (2015). 21 Ensamstående fäder och mödrar med förskolebarn tycks påverkas i särskild hög grad av konjunktursvängningar (se även Nyberg 2005 s. 72ff).

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

154

I sitt bidrag till JA-delegationen har Anita Nyberg undersökt huruvida Alliansregeringens sysselsättningspolitik – främst jobbskatteavdraget, men även förändringarna i arbetslöshets- och sjukförsäkringarna – har lett till ökad sysselsättning, ökade arbetstider och minskad arbetslöshet.22Syftet med jobbskatteavdraget var att det skulle minska trösklarna in på arbetsmarknaden och stimulera till ökad arbetstid genom lägre marginaleffekter för främst låg- och medelinkomsttagare, där det finns fler kvinnor än män och fler unga än äldre. Med jobbskatteavdraget förväntades också att individers incitament att öka sin arbetstid skulle öka, t.ex. att gå från deltid till heltid. Nyberg konstaterar att det varken går att dra slutsatsen att sysselsättningsåtgärderna har haft någon betydelse för utvecklingen eller att den inte har haft någon betydelse. Inom varje ålderskategori är mäns sysselsättning högre än kvinnors utom bland de yngsta. Detsamma gäller för faktisk genomsnittlig arbetstid. De förändringar som har skett mellan 2006 och 2012 har sannolikt främst varit ett resultat av först en konjunktursuppgång och sedan en nedgång, snarare än regeringens åtgärder. Enligt Nyberg antas sysselsättningspolitiken stimulera arbetsutbudet genom att öka lönsamheten av att arbeta jämfört med att inte arbeta, vilket påverkar beslut om sysselsättning och arbetad tid, men det räcker inte med att individer vill öka sin sysselsättning och sina arbetstider. Individer måste ha kompetens och tillräcklig arbetsförmåga för att kunna arbeta och dessutom krävs det en efterfrågan på arbetskraft. Därtill kommer andra faktorer som påverkar sysselsättningen såsom yngres minskade sysselsättning och förlängda studietid, de äldres ökade sysselsättning, bättre hälsa och längre livslängd, samt kvinnors ökade och mäns minskade sysselsättning som ett resultat av kvinnors allt högre utbildningsnivå, liksom kvinnors krav på jämställdhet.

I en studie av Edmark, Liang, Mörk och Selin dras slutsatsen att det är mycket svårt att utvärdera jobbskatteavdragets sysselsättningseffekter.23 Rapportförfattarna, som har undersökt effekterna av de två första skatteavdragen 2007 och 2009, konstaterar att eftersom alla som arbetar är berättigade till jobbskatteavdrag är det svårt att avgöra vad som skulle ha hänt om reformen inte hade genomförts. Det finns därmed ingen grupp personer som inte har påverkats av

22SOU 2014:30. 23 IFAU (2012).

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

155

jobbskatteavdraget och därför inte heller någon naturlig kontrollgrupp att jämföra med.

En studie av Konjunkturinstitutet har med hjälp av en statistisk strukturell diskret arbetsutbudsmodell undersökt i vilken omfattning förändringar av skattesystemen påverkar individers vilja att arbeta och hur förändringarna skiljer sig mellan olika hushållskategorier och mellan kvinnor och män.24 Resultaten visar att nivån på löneelasticiteten skiljer sig mellan kvinnor och män och att nivån tenderar att vara större för ensamstående och mindre för sammanboende. Dessa resultat har direkt bäring på hur mäns och kvinnors arbetsutbud reagerar på jobbskatteavdraget. Ensamstående kvinnor har ökat sitt arbetsutbud med 2,2 procent som en följd av jobbskatteavdraget. Motsvarande effekt på ensamstående mäns arbetsutbud uppgår till 1,3 procent. För sammanboende är effekten på arbetsutbudet mycket lägre, och dessutom i någon mån relaterad till huruvida det finns barn i hushållet eller inte.25

5.5 Etablering av utrikes födda på arbetsmarknaden

Det finns stora skillnader mellan kvinnor och män som arbetar 2–4 år efter folkbokföring beroende på födelseregion, se figur 5.3 nedan.

24 Konjunkturinstitutet (2011). 25 Finanspolitiska rådet ger en mer positiv bild av jobbskatteavdragets effekter på sysselsättning. Rådet finner att jobbskatteavdraget på marginalen har en betydande effekt på sysselsättningen. Däremot har avdraget inte minskat spridningen i disponibla inkomster bland hushållen, se Finanspolitiska rådet (2014).

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

156

Figur 5.3 Andel utrikes födda som förvärvsarbetar 2–4 år efter folkbokföring efter kön och födelseregion 2006–2013

Källa: SCB Integrationsdatabasen

Könsskillnaderna har ökat bland födda utanför EU/EFTA och är betydligt större jämfört med födda i EU/EFTA. Det kan i viss mån förklaras av att de förra kommer till Sverige på grund av bosättning och de senare på grund av arbete eller studier. Störst är skillnaden mellan utrikes födda kvinnor utanför EU/EFTA och utrikes födda inom EU/EFTA. Könsskillnaderna har ökat inom denna grupp sedan 2009.

Skyddsbehövande och deras anhöriga är den grupp som generellt har svårast att få fotfäste i arbetslivet. Enligt AKKA-utredningen, som hade i uppdrag att analysera och fördjupa kunskapen om nyanlända kvinnors och anhöriginvandrares förutsättningar för etablering på arbetsmarknaden och lämna förslag till åtgärder som kan öka arbetskraftsdeltagandet för dessa grupper, har drygt 45 procent av de skyddsbehövande kvinnorna och 25 procent av männen efter fem år i Sverige aldrig haft ett arbete.26 Bland anhöriga till skyddsbehövande är det hälften av kvinnorna och 20 procent av männen som aldrig har arbetat fem år efter invandringen.

0 10 20 30 40 50 60 70 80

2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013

Födda inom EU EFTA män Födda inom EU EFTA kvinnor Födda utanför EU EFTA män Födda utanför EU EFTA kvinnor

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

157

5.6 Arbetslöshet

Skillnaden mellan könen i fråga om arbetslöshet är liten. Det relativa arbetslöshetstalet för kvinnor 2013 var 6,8 procent, jämfört med 7,4 procent bland män. Antalet kvinnor och män som får ersättning från arbetslöshetsförsäkringen har dock minskat kraftigt över tid. Sedan 2006 har andelen i det närmaste halverats. År 2006 fick 303 903 kvinnor och 248 905 män arbetslöshetsersättning. År 2013 fick 143 240 kvinnor och 142 850 män arbetslöshetsersättning. Minskningen kan förklaras av de omfattande förändringar i arbetslöshetsförsäkringen som gjordes 2007, som bl.a. innebar förändringar i grund- och arbetsvillkor, en differentiering av egenavgifterna, en begränsning av det maximala antalet ersättningsdagar, och en begränsning av möjligheten att få ersättning som deltidsarbetslös. Minskningen kan också förklaras av införandet av garantier, såsom jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för ungdomar, som bl.a. medförde att en stor andel av de som var öppet arbetslösa och som tidigare hade stöd från arbetslöshetskassan kom att delta i program med aktivitetsstöd.

Av Åsa Lundqvists bidrag till JA-delegationen framgår att kvinnor får i genomsnitt en lägre ersättning från arbetslöshetsförsäkringen än män,.27Trots att skillnaderna mellan könen inte är så stora när det gäller hur många som får ersättning, finns det en skillnad i storleken på dagpenningen. Kvinnor får konsekvent lägre ersättning i kronor per dag, oavsett om det periodvis är fler kvinnor som är inskrivna arbetslösa eller om en jämförelse görs mellan hur många kvinnor och män som har fått ut ersättning. Även om variabeln ålder förs in i analysen, når kvinnors ersättningsnivåer aldrig över mäns. Liknande mönster finns även bland de deltidsarbetslösa; kvinnor är överrepresenterade bland de deltidsarbetslösa och får också ut lägre ersättning än deltidsarbetslösa män, framför allt på grund av att de har lägre normalarbetstid.

Det finns även vissa skillnader mellan kvinnor och män om man studerar olika grupper av arbetslösa.28 Bland utrikes födda finns få kvinnor, bl.a. mot bakgrund av att de inte är en del av arbetskraften. Antalet utrikes födda kvinnor och män som är inskrivna som arbets-

27 Lundqvist (2014) i SOU 2014:74. 28 Ibid.

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

158

lösa har ökat de senaste åren och har placerats i program med aktivitetsstöd. Gruppen personer med funktionsnedsättning domineras av män, och många i denna grupp är inte längre berättigade till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, bl.a. mot bakgrund av att de tidigare var inskrivna hos Försäkringskassan. I gruppen personer med förgymnasial utbildning är risken att hamna i arbetslöshet stor, särskilt bland kvinnor. Även gruppen äldre män, 55–65 år, är sårbar i detta avseende. I många av fallen samverkar faktorer såsom utbildning, ålder och funktionsnedsättning. Lundqvist konstaterar i sitt bidrag till JA-delegationen att arbetslöshetsförsäkringen bidrar till att upprätthålla och reproducera ojämlika villkor mellan kvinnor och män, och menar att en sådan utveckling knappast kan ligga i linje med de övergripande jämställdhetspolitiska målen.29

Liknande resultat framhålls i AKKA utredningens betänkande

Med rätt att delta (SOU 2012:69). Av betänkandet framgår att ny-

anlända kvinnor, oavsett om de är skyddsbehövande eller anhöriginvandrare, erbjuds ett mindre omfattande och relevant stöd jämfört med nyanlända män.30Kvinnor registrerar sig senare än männen på Arbetsförmedlingen och påbörjar också sitt deltagande i sfi (utbildning i svenska för invandrare) senare än män. Även reguljära studier påbörjas senare. Kvinnor tar också i mindre utsträckning än män del av arbetsförberedande insatser, och det finns skillnader i vilken typ av insatser kvinnor och män deltar i. Bland nyanlända med en etableringsplan deltar männen i arbetsmarknadsutbildning tre gånger så ofta som kvinnorna, och instegsjobb är dubbelt så vanligt bland männen. AKKA-utredningens sammantagna bedömning är att det finns flera brister i förutsättningarna för ett ökat arbetskraftsdeltagande bland nyanlända kvinnor.

Andelen utanför arbetskraften, dvs. de som varken är sysselsatta eller arbetslösa, är generellt högre bland utrikes än bland inrikes födda, särskilt bland kvinnor. Personer utanför arbetskraften är en kategori där det kan antas att många har större svårigheter än befolkningen i övrigt att försörja sig. Bland inrikes födda kvinnor 20–64 år var andelen utanför arbetskraften 14 procent 2014 och bland utrikes födda kvinnor 27 procent. Bland inrikes födda män uppgick andelen till ca 10 procent och bland utrikes födda män till 15 pro-

29 Lundqvist (2014) i SOU 2014:74. 30SOU 2012:69.

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

159

cent.31 I samtliga kategorier har andelen minskat sedan 2005. Den vanligaste orsaken bland utrikes födda kvinnor och män är sjukdom och på andra plats heltidsstudier. Bland inrikes födda är ordningen den omvända; fler är studerande på heltid än sjuka.

5.7 Anställningsformer

Att kvinnor och män har jämställda villkor att delta på arbetsmarknaden är en viktig förutsättning för att uppnå ekonomisk jämställdhet. Samtidigt ger parametrar som arbetskraftsdeltagande och sysselsättningsgrad en begränsad bild av kvinnors och mäns faktiska villkor på arbetsmarknaden. Fokus måste därför även riktas mot jämställda villkor rörande bl.a. anställnings- och arbetsvillkor och arbetstider.

I fråga om anställnings- och arbetsvillkor kan det konstateras att de flesta anställda, kvinnor som män, har en tillsvidareanställning (s.k. fast anställning). Under 2005–2014 hade 81–84 procent av kvinnorna och 85–89 procent av männen en tillsvidareanställning. Övriga anställda hade under samma period en tidsbegränsad anställning: 11– 15 procent av männen och 16–20 procent av kvinnorna. Fler kvinnor än män hade således en tidsbegränsad anställning.

Antalet tidsbegränsat anställda har ökat sedan slutet av 1980talet.32Antalet ökade främst i samband med krisen på 1990-talet, därefter har det ökat måttligt. Skillnaden mellan kvinnor och män har dock minskat något, eftersom antalet tidsbegränsade anställningar har ökat mer för män än för kvinnor.33 År 2014 hade 18,7 procent av de anställda kvinnorna en tidsbegränsad anställning, medan motsvarande siffra bland männen var 14,6 procent. Av alla tidsbegränsat anställda var 56 procent kvinnor och 44 procent var män. Tidsbegränsat anställda finns i både privat och offentlig sektor. I privat sektor har 18 procent av kvinnorna en tidsbegränsad anställning (2014), jämfört med 12 procent av männen. I offentlig sektor är 16 procent av kvinnorna och 19 procent av männen tidsbegränsat anställda.34

Den vanligaste typen av tidsbegränsad anställning för kvinnor är vikariat (2014), följt av timanställning med överenskommet schema

31 Nyberg (2015). 32SOU 2015:50. 33 Ibid. 34 Ibid.

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

160

för viss tid och att kallas vid behov.35 För män är timanställning med överenskommet schema för viss tid den vanligaste typen av tidsbegränsad anställning, följt av att kallas vid behov.

Figur 5.4 Andelen tidsbegränsat anställda av samtliga anställda i åldern 16–64 år efter födelseland och kön. 2005–2014. procent

Källa: SCB, AKU

Ser vi till andelen tidsbegränsat anställda av samtliga anställda i åldern 16–64 år efter födelseland och kön framkommer tydliga skillnader, se figur 5.4. Andelen med tidsbegränsad anställning bland utrikes födda, både kvinnor och män, är högre än andelen med tidsbegränsad anställning bland inrikes födda. Andelen minskade för samtliga kategorier i samband med finanskrisen 2008, men har för utrikes födda ökat på senare år.

Vidare finns det skillnader i förekomsten av tidsbegränsade anställningar mellan arbetar- respektive tjänstemannayrken. Av rapporten

Sveriges jämställdhetsbarometer 2015 framgår att andelen kvinnor

med visstidsanställningar är högre bland kvinnor i arbetaryrken än bland kvinnor i tjänstemannayrken.36Motsvarande förhållande gäller män i arbetar- respektive tjänstemannayrken. I rapporten framhålls

35SOU 2015:50. 36 LO (2015).

0 5 10 15 20 25 30

2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014

Inrikes födda Kvinnor Inrikes födda Män Utrikes födda Kvinnor Utrikes födda Män

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

161

även skillnaderna i typer av allmän visstid. I arbetaryrken dominerar så kallade tim- och behovsanställningar, anställningar som tillhör de mest osäkra formerna av tidsbegränsade anställningar och som omfattar kvinnor i större utsträckning än män. I tjänstemannayrken dominerar i stället objekts- och projektarbeten, där förutsättningarna för fast anställning är större. Vikariat, som också räknas till de mer osäkra formerna av tidsbegränsade anställningar, är vanligare bland kvinnor än män. Studier har också visat att unga kvinnor med utländsk bakgrund är överrepresenterade bland personer med otrygga anställningar i arbetaryrken.37

Sammantaget tyder dessa förhållanden på att det finns personer i arbetskraften som inte omfattas av de trygghetssystem som följer av en fast anställning. Med hjälp av begreppet prekariat har forskaren Guy Standing i sin bok Prekariatet – den nya farliga klassen försökt fånga arbetsvillkoren för visstidsanställda, timvikarier och deltidarbetare inom en rad olika branscher, som hotell och restaurang, vård, bygg och transport.38Enligt Standing kan de osäkra anställningsvillkor och de otrygga ekonomiska villkor som råder för denna grupp inte bara leda till svårigheter för individen att planera sin tid och även sitt liv långsiktigt, de kan också ge upphov till nya former av ojämlikhet i arbetslivet och ett ökat utanförskap på sikt.

5.8 Arbetstider

Kvinnor och män arbetar i genomsnitt lika många timmar per dygn. Män ägnar dock mer tid åt förvärvsarbete medan kvinnor ägnar mer tid åt hemarbete.39 Även om kvinnors arbetstider utanför hemmet har förlängts mellan 2001–2014, från 26,8 till 27,4 timmar per vecka, och mäns arbetstider har förkortats under samma period, från 34,6 till 32,6, är mäns arbetstider fortfarande längre än kvinnors oavsett ålder och om de är utrikes eller inrikes födda. Unga män har längre arbetstider än medelålders kvinnor, och utrikes födda män har längre arbetstider än inrikes födda kvinnor.

37 Boman & Berge (2013); Thörnquist (2013). 38 Standing (2011). 39 Se kapitel 6, En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet.

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

162

Figur 5.5 Faktisk medelarbetstid, timmar per vecka, 16–64 år, totalt kvinnor och män, 2001–2014, samt inrikes och utrikes födda kvinnor och män, 2005–2014

Källa: Nyberg (2015).

Kön har en stor betydelse för arbetstiden och större betydelse än födelseland, se figur 5.5. Mäns faktiska arbetstid har minskat från 34,6 timmar till 32,6 timmar per vecka mellan 2001 och 2014, medan kvinnors har ökat från 26,8 timmar till 27,4 timmar per vecka under samma period. Jämförs inrikes och utrikes födda kvinnor är utrikes födda kvinnors arbetstid något längre än inrikes födda, medan det bland männen är tvärtom. När det gäller olika ålderskategorier av inrikes och utrikes födda kvinnor har arbetstiden ökat för alla, utom bland de äldsta utrikes födda.41Bland män har arbetstiden i stället minskat i samtliga ålderskategorier, utom bland de yngsta och de äldsta utrikes födda männen. Gifta/samboende och ensamstående fäder, framför allt de med små barn, men även de med större barn har minskat sin arbetstid 2005–2014, medan mödrar har ökat sin.42Sammantaget har skillnaderna mellan könen minskat i detta avseende.

40 Observera att data gäller 16–64 år. För ålderskategorin 20–64 år ligger antal timmar 2005– 2014 0,2–0,3 timmar högre. 41 Nyberg (2015). 42 Ibid.

24 26 28 30 32 34 36

2001200220032004 2005200620072008200920102011201220132014

Män

Inrikes m

Utrikes m

Utrikes kv

Kvinnor Inrikes kv

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

163

5.8.1 Heltidsarbete

Ser vi till andelen heltidsarbetande framkommer stora tydliga skillnader mellan män och kvinnor, figur 5.6.

Figur 5.6 Andel heltidsarbetande av sysselsatta 15–74 år, 2005– 2014, procent

Källa: SCB, AKU

Figur 5.6 visar att det finns tydliga skillnader mellan kvinnor och män när det gäller andelen heltidsarbetande. Skillnaden mellan män och kvinnor, såväl inrikes som utrikes födda, har dock minskat över tid. Andelen kvinnor som arbetar heltid har ökat sedan 2009. En intressant skillnad finns mellan utrikes och inrikes födda kvinnor. Andelen heltidsarbetande utrikes födda kvinnor är genomgående högre, vilket skulle kunna tyda på att utrikes födda kvinnor i högre grad får ett heltidsarbete när de etablerar sig på arbetsmarknaden.

5.8.2 Deltidsarbete

Kvinnor arbetar deltid i betydligt större utsträckning än män. Andelen kvinnor i åldersgruppen 20–64 år som deltidsarbetar har dock minskat något under 2000-talet, medan andelen män som deltids-

40 45 50 55 60 65 70 75 80 85 90

2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014

inrikes födda män inrikes födda kvinnor utrikes födda män utrikes födda kvinnor

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

164

arbetar har ökat något. År 2003 arbetade 33 procent av alla sysselsatta kvinnor i åldern 20–64 år deltid, vilket minskade till 30 procent 2014. Motsvarande siffror för män var nio procent 2003 och elva procent 2014. Det betyder att drygt 606 000 kvinnor och 225 000 män av olika skäl inte arbetade heltid.43

Kvinnor arbetar oftare deltid än män i de flesta näringsgrenar. Särskilt vanligt är deltidsarbete i kvinnodominerande branscher som offentliga välfärdstjänster och inom hotell- och restaurangnäringen.44Deltidsarbete är vanligast bland kvinnor i arbetaryrken. Varannan kvinna med arbetaryrke arbetar deltid, att jämföras med drygt 25 procent av kvinnorna med tjänstemannayrke. Män, oavsett yrkesgrupp, arbetar generellt endast i begränsad utsträckning deltid.

En stor andel föräldrar, såväl mammor som pappor, arbetar deltid då yngsta barnet är 1–2 år. När yngsta barnet är 3–5 år och många barn är i förskolan ökar andelen deltidsarbetande mammor med antal barn. När yngsta barnet är 11–16 år arbetar fortfarande en stor andel av mammorna deltid.

Att ha små barn är dock inte den viktigaste orsaken till varför kvinnor arbetar deltid. Den vanligaste orsaken till att kvinnor arbetar deltid är att lämpligt heltidsarbete saknas eller att de vill arbeta fler timmar utan att hitta en lämplig anställning, dvs. de är undersysselsatta. Av SCB:s Tema jämställdhet framgår bl.a. att omkring 139 000 kvinnor och 18 000 män 2013 uppgav att orsaken till att de arbetade deltid var vård av barn.45Betydligt fler uppgav att de arbetade deltid därför att lämpligt heltidsarbete saknas/söker heltidsarbete: 208 000 kvinnor och 78 000 män. Undersysselsättning är därmed den vanligaste orsaken till deltidsarbete. Den är också en viktig anledning till att kvinnors löneinkomster är lägre än män.

I figur 5.7 redovisas undersysselsatta bland de som arbetar deltid. I SCB:s arbetskraftsundersökningar (AKU) räknas en person som undersysselsatt om han/hon kan och vill arbeta mer än vad som är fallet i den nuvarande arbetssituationen.

43SOU 2015:50. 44 Ibid. 45 Orsak till deltidsarbete för personer 20–64 är en indikator för ekonomisk jämställdhet. Två av SCBs indikatorer rör undersysselsättning, de ingår dock inte bland de indikatorer som ska följas upp årligen. En indikator gäller Undersysselsatta deltidsanställda 20–64 år efter utbildningsnivå och tid som undersysselsatt, den andra gäller Undersysselsatta deltidsanställda 20– 64 år efter ålder. Ingen rör utrikes och inrikes födda.

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

165

Figur 5.7 Undersysselsatta som arbetar deltid, antal kvinnor och män, 2005–2014, 1000–tal

Källa: SCB, AKU.

Figur 5.8 Undersysselsatta som arbetar deltid som andel av det totala antalet sysselsatta, fördelat på kvinnor och män, 2005–2014

Källa: SCB, AKU.

0 20 40 60 80 100 120 140 160 180 200

2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014

1000-tal

Män, samtliga undersysselsatta Män, därav deltidssysselsatta Kvinnor, samtliga undersysselsatta Kvinnor, därav deltidssysselsatta

7,3

7,5

7,5

7,3

7,6

7,4

7,2

7,2

7,3

6,9

2,7 2,6

2,5

2,3

3,0

2,9

2,8

3,1

3,4

3,2

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014

Procent

Kvinnor

Män

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

166

Det finns tydliga skillnader mellan män och kvinnor. Ungefär 160 000 kvinnor och 80 000 män arbetar deltid men skulle vilja öka sitt arbetsutbud, se figur 5.7. Sett till det totala antalet sysselsatta innebär det att närmare sju procent av de sysselsatta kvinnorna arbetar ofrivillig deltid. Motsvarande andel bland männen uppgår till drygt tre procent, se figur 5.8.

Det finns också skillnader mellan undersysselsatta inrikes och utrikes födda kvinnor och män. Bland utrikes födda kvinnor i sysselsättning är det drygt 10 procent, eller 40 000, som arbetar ofrivillig deltid. Motsvarande andel bland inrikes födda kvinnor är drygt sex procent, motsvarande 120 000 personer, se figur 5.9 och 5.10.

Figur 5.9 Undersysselsatta som arbetar deltid som andel av det totala antalet sysselsatta, fördelat på inrikes födda kvinnor och män, 2005–2014

Källa: SCB, AKU.

6,9

7,3

7,1

6,8

7,2

6,9

6,7

6,7

6,6

6,3

2,3

2,3

2,2

2,0

2,7

2,6

2,4

2,6

2,9

2,8

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014

Procent

Inrikes födda kvinnor Inrikes födda män

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

167

Figur 5.10 Undersysselsatta som arbetar deltid som andel av det totala antalet sysselsatta, fördelat på utrikes födda kvinnor och män, 2005–2014

Källa: SCB, AKU.

Beaktas ålder är skillnaderna mycket stora. För både kvinnor och män är deltidsarbete vanligast i åldersgruppen 20–24 år.46För både kvinnor och män är studier en viktig förklaring till deltidsarbete i unga år. En annan förklaring är att många deltidsarbetande också är deltidsarbetslösa.

I betänkandet från den förra Jämställdhetspolitiska utredningen

Makt att forma samhället och sitt eget liv (SOU 2005:66) diskute-

rades om det finns en deltidsnorm för vissa grupper av kvinnor. Den frågan är fortsatt aktuell. Statistik från SCB:s arbetskraftsundersökningar visar att kvinnor med arbetaryrken erbjuds deltidsanställningar medan kvinnor med tjänstemannayrken i högre grad erbjuds heltidsanställningar.47 Kvinnor med arbetaryrken anger dessutom arbetsmarknadsskäl som största orsak till deltidsarbete, medan kvinnor med tjänstemannayrken anger vård av barn som den viktigaste orsaken. Statistiken tyder på att villkoren för deltidsarbete skiljer

46SOU 2015:50. 47 Arbetskraftsundersökningen 2014 (SCB).

9,9

8,8

10,2 10,0

9,8

10,5

9,7

10,2

11,3

10,2

4,9 4,9

5,2

4,4

4,9

5,3

5,1

6,0

6,1

5,6

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014

Procent

Utrikes födda kvinnor Utrikes födda män

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

168

sig åt mellan olika grupper på arbetsmarknaden. För kvinnor med tjänstemannayrken ligger ofta deltidsarbetet inom ramen för en heltidsanställning; kvinnor med tjänstemannayrken går ned i arbetstid när första barnet kommer. För kvinnor med arbetaryrken förefaller det som att deltidsarbetet inte är betingat av föräldraskapet i sig i samma utsträckning. Dessa kvinnor erbjuds ofta deltidsanställningar, vilket medför att deltidsarbetet blir en ingångsvariabel i arbetslivet.

Deltidsarbete innebär en ekonomisk förlust på både kort och lång sikt. Färre arbetade timmar ger lägre inkomst, och deltidsarbete kan leda till en sämre löneutveckling över tid, vilket i sin tur påverkar både ersättningen vid sjukdom, arbetslöshet och föräldraledighet och den framtida pensionen. Att kvinnor arbetar deltid i betydligt större utsträckning än män har därför betydelse för den ekonomiska ojämställdheten och är därmed en central jämställdhetsfråga.

5.9 Könssegregeringen i arbetslivet

Könssegregeringen har flera dimensioner och kan beskrivas på flera sätt.48En dimension avser horisontell segregering, vilket innebär att kvinnor och män har olika yrken och arbetsgivare och att de arbetar inom olika branscher och sektorer på arbetsmarknaden. En annan dimension avser vertikal segregering, vilket innebär att kvinnor och män återfinns på olika hierarkiska positioner, t.ex. att kvinnor inte har chefspositioner i samma utsträckning som män. Ytterligare en dimension avser extern och intern segregering. Den externa segrege-

ringen finns på samhällsnivå och finns mellan olika utbildningar,

yrken, branscher och organisationer. Den interna segregeringen finns

inom olika organisationer, företag och yrken.

Det svenska arbetslivet är i flera avseenden segregerat: horisontellt, vertikalt och internt. Kvinnor och män arbetar i hög grad i olika sektorer och yrken, vilket innebär att den horisontella köns-

segregeringen inte har brutits under den senaste tioårsperioden. För-

delningen av kvinnor och män mellan olika sektorer är därmed tydligt könsuppdelad. Den har dock minskat något över tid. De anställda i kommuner och landsting utgörs till nästan 80 procent av kvinnor.

48 Se t.ex. SOU 2004:43.

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

169

Könsfördelningen i staten är helt jämn och även i privat sektor är könsfördelningen förhållandevis jämn: med 61 procent män och 39 procent kvinnor. Även om kommunerna och landstingen är kvinnodominerade arbetsplatser arbetar en majoritet av kvinnorna i privat sektor. Andelen kvinnor i privat sektor har dessutom ökat över tid. År 2000 arbetade 48 procent av kvinnorna i privat sektor, jämfört med 81 procent av männen (och resten inom offentlig sektor). Nästan femton år senare, 2014, arbetade 53 procent av kvinnorna i privat sektor, jämfört med 82 procent av männen (och resten inom offentlig sektor).

Könsfördelningen mellan olika yrken är också tydligt könsuppdelad. Den har dock minskat något över tid. År 2001 arbetade 12 procent av alla anställda kvinnor och 12 procent av alla anställda män i åldern 20–64 år i ett yrke med jämn könsfördelning (40– 60 procent) jämfört med 14 procent kvinnor och 13 procent män 2013. Vidare arbetade 74 procent av alla anställda kvinnor i ett kvinnodominerat yrke (60–100 procent kvinnor) 2001 jämfört med 72 procent 2013. Bland de anställda männen arbetade 73 procent i ett mansdominerat yrke 2001 jämfört med 68 procent 2013. Under perioden 2001–2013 har således en förändring ägt rum: fler anställda kvinnor och män arbetar i ett yrke med könsbalans och färre kvinnor och män i ett kvinnodominerat respektive mansdominerat yrke, även om några stora steg framåt inte har tagits.

Liknande slutsatser har dragits av rapporter som har publicerats inom ramen för JA-delegationen. Till exempel konstaterar Karin Halldén att allokeringen av kvinnor och män till olika yrken på arbetsmarknaden – dvs. den horisontella könssegregeringen – tenderar att vara trögrörlig.49 Enligt Halldén minskade de yrkesmässiga skillnaderna något mellan 2000–2010, från 60 till 54 procent (mätt med Duncan & Duncans likhetsmått). För att nå en perfekt könsbalans på den svenska arbetsmarknaden skulle således halva arbetskraften behöva byta jobb. Kvinnor har i viss mån ökat sitt inträde i traditionellt manliga yrken, medan motsvarande trend hos män inte kan noteras: män har inte ökat sitt inträde i traditionellt kvinnliga yrken. Andelen starkt mansdominerade yrken (80 procent män eller mer) har minskat något, från 37 procent till 30 procent av samtliga yrken,

49 Halldén (2014) i SOU 2014:81.

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

170

samtidigt som kvinnodominerande yrken (60 procent kvinnor eller fler) har förändrats marginellt.

För kvinnor är arbeten inom vård och omsorg vanligast, medan yrken inom sälj och finans är vanligast bland män. Bland personer med eftergymnasial utbildning på högskolenivå (både kvinnor och män) är yrken som företagsekonom, marknadsförare och personaltjänsteman vanligast. Andra vanliga yrken är olika typer av läraryrken (förskollärare, fritidspedagog och grundskollärare) och dataspecialister. För personer utan eftergymnasial utbildning är arbeten inom vård och omsorg vanligast, därefter arbeten inom försäljning och detaljhandel.

Också i fråga om vertikal könssegregering är utvecklingen trög. Generellt blir fler män än kvinnor chefer. De högsta positionerna på arbetsmarknaden, som kännetecknas av ledningsarbete och höga löner, är kraftigt mansdominerade och en mycket liten förändring i det avseendet har ägt rum under 2000-talet.50Exempelvis kan det nämnas att andelen kvinnor i ledningsarbeten ökade med drygt 2 procentenheter mellan 2000 och 2010, från 31 till 33 procent. Andelen män som är chefer är högre än andelen män som är anställda i samtliga sektorer. På ledande positioner i näringslivet är obalansen större. Som kapitel 4 En jämn för delning av makt och inflytande visade utgör kvinnor en fjärdedel av ledamöterna i börsbolagens styrelser, men bara 5 procent av ordförandena. Av börsbolagens verkställande direktörer är 95 procent män.

Könssegregeringen får konsekvenser för kvinnors och mäns löner, inkomster och pensioner. Den får också konsekvenser för deras arbetstider, arbetsmiljö och hälsa. Av Sara Kjellssons, Charlotta Magnussons och Michael Tåhlins bidrag till JA-delegationen framgår att yrkens könssammansättning har betydande effekter på kvinnors och mäns villkor i arbetslivet när det gäller bl.a. hälsa, lön och arbetsförhållanden.51Enligt studien finns de bästa jobben inom könsintegrerade yrken: dessa arbeten har den högsta kvalifikationsnivån, de lägsta fysiska kraven och den högsta sammantagna jobbkvaliteten. Dessa arbeten har också de mest flexibla arbetsvillkoren och den högsta lönenivån. Förekomsten av god självskattad hälsa är dessutom högre inom dessa arbeten, medan förekomsten av värkbesvär

50 Halldén (2014) i SOU 2014:81. 51 Kjellsson, Magnusson och Tåhlin (2014) i SOU 2014:30.

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

171

är lägre. Anne Lise Ellingsaeter visar i sin forskningsrapport till JAdelegationen att könssegregeringen i det svenska samhället långsamt håller på att brytas upp och att den högre utbildningen fungerar som en hävstång som ger kvinnor inträdesbiljetter till tidigare mansdominerade yrken.52

Sammanfattningsvis kan konstateras att kvinnor har börjat ta sig in i mansdominerade yrkesområden, medan den motsatta trenden hos män inte kan noteras. Det är således företrädesvis kvinnor som har förändrat sig, inte män. Den vertikala könssegregeringen tenderar att vara än mer trögrörlig. En förklaring till det könssegregerade arbetslivet är att unga kvinnor och män i stor utsträckning väljer olika utbildningar på gymnasiet (se avsnittet om utbildning längre fram i detta kapitel). En annan förklaring är kvinnors höga sysselsättningsgrad.

5.10 Företagande

Kvinnors andel av företagandet är lägre än mäns. Enligt SCB:s Arbetskraftsundersökning (AKU) fanns det totalt 468 800 företagare i Sverige år 2012, varav 335 400 män (72 procent) och 131 400 kvinnor (28 procent). Det betyder att ungefär tre fjärdedelar av alla företag i Sverige drivs av en man och ungefär vart fjärde företag drivs av en kvinna. Företagandet som arbetsmarknadsalternativ är därmed påtagligt könsmärkt.

Antalet företag med kvinnor som företagsledare har ökat under den senaste tioårsperioden. Mellan 2006–2012 ökade antalet företag med kvinnor som företagsledare, från 143 733 till 192 665, vilket motsvarar en ökning på 34 procent, visar statistik från SCB (RAMS).53Ökningen i kvinnors företagande är snabbare relativt mäns företagande, där antalet företag som leds av män under samma period ökade med 19 procent, dock från en mycket högre nivå. Även nettoomsättningen och antalet anställda med kvinnor som företagsledare har ökat över tid. År 2012 var den totala nettoomsättningen i kvinnors företag 429 miljarder kronor och företagen hade nära 428 400 an-

52 Ellingsaeter (2014) i SOU 2014:30. 53 Se även Tillväxtverket (2015a).

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

172

ställda, att jämföra med en nettoomsättning på 264 miljarder kronor och ca 330 700 anställda 2006.

Den könssegregering som finns på arbetsmarknaden i stort reflekteras också i företagandets inriktning.54Närmare hälften av alla egenföretagande män finns inom 20 yrken. Inom dessa yrken är könsfördelningen 79 procent män och 21 procent kvinnor. Vanliga yrken för egenföretagande män är byggnadsträarbetare, inredningssnickare, fordons- och maskinförare, mekaniker, målare, montörer och elektriker. Könsfördelningen är mer jämn inom de 20 vanligaste yrkena bland egenföretagande kvinnor: 55 procent kvinnor och 45 procent män. Vanliga yrken för egenföretagande kvinnor är frisörer och hudterapeuter, städare, kontorspersonal, vård- och omsorgspersonal och barnskötare. De företag som ägs av kvinnor har färre anställda, lägre omsättning och finns inom kvinnospecifika yrkesområden, ofta avgränsade till vissa lokala arbetsmarknader. De företag som ägs av kvinnor sysselsätter dock betydligt fler kvinnor än män (70 procent), och i dessa företag har de sysselsatta en lägre sjukskrivningsgrad än andra företag/organisationer.

Samtidigt som en dryg fjärdedel av Sveriges företag drivs av kvinnor får kvinnor inte ta del av offentlig finansiering i motsvarande omfattning. Av regeringens satsning på näringspolitik 2011 riktades 100 miljoner kronor av sammanlagt 4 300 miljoner kronor till kvinnors företagande. Även om det inte går att utesluta att kvinnor också fick ta del av övriga delar i satsningen, utgjorde temat ”kvinnors företagande” 2,3 procent av satsningen. Enligt Holmqvist och Sundin kan det förklaras av att kvinnors företagande inte ses som lika angeläget som mäns.55Liknande analys görs av Tillväxtverket som i rapporten Under ytan – hur går snacket och vem får pengarna? visar att kvinnor och män tillskrivs olika egenskaper som blir stereotypa föreställningar. Dessa föreställningar påverkar i sin tur bland annat förväntningarna på vem som anses ha potential i sitt entreprenörskap.56Dessa föreställningar kan även få konkreta konsekvenser: en majoritet av Tillväxtverkets fördelning av finansiella medel riktade till företag under 2014 tillföll företag som drevs av män med svensk bakgrund och som var över 30 år.57 Kvinnor, unga

54 Holmqvist och Sundin (2014) i SOU 2014:30. 55 Ibid. 56 Tillväxtverket (2015b). 57 Tillväxtverket (2015c).

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

173

och personer med utländsk bakgrund var underrepresenterade, jämfört med deras andel i samhället.58

Inom företagsvärlden pågår dock också ett förbättringsarbete. Inom ramen för JA-delegationens forskarrapporter framhålls bl.a. att det överlag finns en tydlig ökad vilja till förändring bland företag, organisationer och individer. Susanne Andersson och Eva Amundsdotter beskriver i Jämställt arbete? Organisatoriska ramar och

villkor i arbetslivet tre exempel på försök att utveckla genusmed-

vetna organisationer.59 I samma volym framhåller Lena Abrahamsson att det finns en tröghet och motstånd mot sådana förändringar som utmanar rådande könsmönster, men att förändring inte är omöjlig.60Enligt Abrahamssons mening är bilden mer sammansatt: nya skillnader uppstår och gamla finns kvar. Resultaten tyder på att utvecklingen visar på både positiva och negativa tendenser.

5.11 Kvinnors och mäns löner

Fram till mitten av 1900-talet var det i flera yrken vanligt att betala kvinnor och män olika lön för samma befattning.61Dessa så kallade kvinnolöner avskaffades först av staten, som 1947 införde principen om lika lön för samma tjänst. År 1960 träffade SAF och LO ett avtal som innebar att de särskilda kvinnolönerna på deras avtalsområden skulle avskaffas under en femårsperiod.

Trots att femtio år har gått sedan principen om lika lön för samma tjänst infördes skiljer sig kvinnors och mäns löner. Kvinnor har i genomsnitt lägre lön än män. Det gäller oavsett om medellönen för alla kvinnor och män som arbetar jämförs, eller om skillnaderna mellan och inom olika sektorer och yrken. År 2013 var kvinnors medellön 86,6 procent av mäns.62 Den genomsnittliga löneskillnaden mellan kvinnor och män var alltså 13,4 procent. Med andra ord har kvinnor i genomsnitt 13,4 procent lägre lön än män och får därmed betydligt mindre pengar i plånboken varje månad. Den skillna-

58 Tillväxtverket (2015c). 59 Andersson och Amundsdotter (2014) i SOU 2014:30. 60 Abrahamsson (2014) i SOU 2014:30. 61SOU 2015:50. 62 Medlingsinstitutet (2014).

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

174

den, som brukar kallas den ovägda skillnaden, har minskat med cirka tre procentenheter under den senaste tjugoårsperioden.

Löneskillnader kan till viss del förklaras av faktorer som påverkar individens produktivitet, till exempel ålder och utbildning, och faktorer hos arbetsgivaren, som exempelvis näringsgren och företagsstorlek. Om man tar med i beräkningen att ålder, utbildning, arbetstid, yrke och sektor spelar roll för vilken lön en person får, återstår en oförklarad löneskillnad mellan kvinnor och män om ca 5,8 procent.63 Den oförklarade skillnaden, som ibland kallas den standard-

vägda löneskillnaden, har minskat med cirka en procentenhet under

den senaste tjugoårsperioden. Figur 5.11 visar kvinnors lön som andel av mäns lön, före och efter standardvägning, under perioden 1992–2013.

Figur 5.11 Kvinnors lön som andel av mäns lön,%, före och efter standardvägning, samtliga sektorer, 1992/1996–2013

Källa: Nyberg (2015).

Kvinnors genomsnittslön i relation till män (ej standardvägd) ökade under 2000-talet, efter en nedgång under 1990-talet (Figur 5.11). År 2013 var kvinnor genomsnittslön 86,6 procent av mäns genomsnittslön.64 Efter standardvägning uppgår kvinnors genomsnittliga

63 Med standardvägning menas att hänsyn tas till att kvinnor och män fördelas olika med avseende på yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid. 64 Medlingsinstitutet (2014).

70 75 80 85 90 95 100

1992 1994 1996 1998 2000 2002 2004 2006 2008 2010 2012

Standardvägd Ej standardvägd

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

175

lön till 94,2 procent av mäns, dvs. skillnaden blir betydligt mindre. Men det betyder också att det finns en löneskillnad som inte går att förklara med synliga faktorer. Därtill kommer att utvecklingen mot en utjämning av löneskillnaderna tycks gå långsammare efter standardvägningen. Löneskillnaden efter standardvägning minskade med 1,0 procentenhet mellan 1996 och 2013. För arbetsmarknaden i stort är löneskillnaderna mellan kvinnor och män störst där löneskillnaderna är högst.65Där lönerna är lägre är också skillnaderna mellan könen mindre.

Det finns också vissa uppenbara löneskillnader mellan kvinnor och män när det gäller ålder.66Vid 18 års ålder finns det inte någon skillnad i lönenivå för kvinnor och män, men därefter skiljer sig löneprofilen åt. Män har en brantare löneutveckling än kvinnor. För kvinnor planar löneutvecklingen ut i 35–årsåldern, medan den för män fortsätter fram till 45–årsåldern för att sedan minska något. Löneutvecklingen kan relateras till bl.a. kvinnors större ansvar för hushålls- och vårdarbete i familjen, se kapitel 6 En jämn fördelning

av det obetalda hem- och omsorgsarbetet.

Det finns dessutom vissa löneskillnader mellan inrikes och utrikes födda kvinnor och män. Utrikes födda män tjänar i genomsnitt 90 procent av vad inrikes födda män gör, medan utrikes födda kvinnor har knappt 94 procent av inrikes födda kvinnors lön.67Efter standardvägning har utrikes födda en lön som ligger på 98 procent av inrikes föddas löner. I ungefär var tredje yrkesgrupp tjänar de som är födda utomlands mer eller lika mycket som inrikes födda i samma yrkesgrupper. I resterande två tredjedelar av yrkesgrupperna tjänar utrikes födda mindre än de inrikes födda.

Kvinnor har i genomsnitt lägre lön än män inom alla sektorer. Den ovägda skillnaden är störst inom landstingen, där kvinnors genomsnittliga löner motsvarade 76 procent av männens 2013.68 Minst skillnad var det i kommunerna där den ovägda skillnaden var sex procentenheter. Efter standardvägning finns den största oförklarade skillnaden i privat sektor, där kvinnliga tjänstemän i genomsnitt tjänade 8,6 procentenheter mindre än manliga tjänstemän.

65SOU 2015:50. 66 Nyberg (2015). 67 Widegren (2014). 68 Medlingsinstitutet (2014).

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

176

Löneskillnaderna har minskat över tid. Sedan 2005 har de ovägda löneskillnaderna minskat inom alla sektorer. Förändringen har varit störst inom staten, där löneskillnaderna har minskat med cirka sex procentenheter, och minst inom privat sektor där minskningen har varit drygt två procentenheter. Inom landstingen, där de ovägda löneskillnaderna är som störst, har minskningen varit knappt fem procentenheter.69

Den viktigaste förklaringen till löneskillnaderna mellan kvinnor och män att de arbetar i olika yrken. Samtidigt tjänar kvinnor i de allra flesta fall mindre än män även inom samma yrke. I sin forskningsrapport till JA-delegationen konstaterar John Ekberg att mer än hälften av löneskillnaderna mellan kvinnor och män kan förklaras av yrkesval.70 Kvinnor har lägre lön än män i de allra flesta yrken och det blir allt tydligare ju högre genomsnittslönen är. De största löneskillnaderna mellan könen finns bland höginkomsttagarna, dvs. de översta tio procenten kvinnor och män i lönefördelningen. Även om löneskillnaden i toppen av lönefördelningen har minskat sedan 2000, kvarstår det faktum att ju högre lönen är, desto större är löneskillnaderna mellan kvinnor och män. En av de största utmaningarna med att öka kvinnors löner är dock, enligt Ekberg, att många kvinnor arbetar inom yrken med stark kvinnodominans och med relativt låga löner.71

Löneskillnaderna mellan yrken beror till viss del på att olika yrken kräver olika lång utbildning. Men även då kvinnor och män har samma utbildning finns det en risk att kvinnor får en lägre ingångslön än män efter avslutade studier, oavsett studiernas inriktning. Kvinnor får också oftare än män en anställning vars kvalifikationsgrad är lägre än deras faktiska kompetens när de avslutar sina studier.72Högre utbildning lönar sig dock generellt bättre för kvinnor än för män, jämfört med de kvinnor och män som börjar arbeta direkt efter gymnasiet. Det beror bl.a. på att flera av de yrken som män med gymnasiekompetens väljer är förhållandevis välbetalda. De yrken som kvinnor med gymnasiekompetens väljer har ett lägre löneläge, och skillnaden gentemot kvinnor som läser vidare blir därför

69 Ibid. 70 Ekberg (2014) i SOU 2014:81. 71 Löneskillnaderna mellan könen inom dessa lågt betalda yrken tenderar dock att vara relativt små. 72 Medlingsinstitutet (2012). Se även Granqvist, L red. (2013).

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

177

större. Studier visar dock att utbildningens betydelse för lönen har minskat på senare år.73 JA-delegationen konstaterar att om utbildning lönar sig allt sämre, samtidigt som fler kvinnor har högre utbildning, är det en utveckling som kan få oönskade konsekvenser för hur löneskillnaderna mellan kvinnor och män utvecklas.

En annan förklaring till löneskillnader mellan yrken är lönespridningen. Lönespridningen är oftast större för män än för kvinnor.74Den är större i respektive yrkesgrupp oberoende av sektor. Det beror främst på att de höga lönerna är högre för män. Lönespridningen är dessutom mycket större i yrken som kräver högskoleutbildning än i yrken som normalt inte kräver högskoleutbildning. I många stora, kvinnodominerade, offentligt finansierade yrken är löneutvecklingen svag och skillnaden mellan ingångslön och slutlön är förhållandevis liten. Den sammanpressade lönestrukturen gör det svårt för anställda i dessa yrken att påverka sin lön. Att fortbilda sig, bredda sin kompetens eller ta på sig arbetsledande uppgifter lönar sig därför sällan. Karriärvägarna i många kvinnodominerade yrken är dessutom få. Som JA-delegationen konstaterar har den som vill höja sin lön i princip bara ett alternativ: att byta bana och söka sig till yrken där löneläget är högre eller lönespridningen större.75

5.12 Kvinnors och mäns inkomster

I det förra avsnittet redogjordes för löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Löneskillnaderna beräknas alltid med utgångspunkt i heltidslöner. Eftersom kvinnor arbetar deltid i större utsträckning än män – 30 procent av kvinnorna och 11 procent av männen – är den faktiska löneinkomsten för var tredje kvinna och var tionde män lägre än den lön de skulle ha haft om de hade arbetat heltid. Det betyder att löneinkomstskillnaderna mellan förvärvsarbetande kvinnor och män är större än löneskillnaderna. Det är också på löneinkomsten som föräldrapenning, sjukpenning, pension och andra socialförsäkringar baseras. Löneinkomsten har därför stor betydelse för kvinnors

73 Granqvist, L red. (2013). 74 Lönespridningen visar skillnaden mellan de lägsta och högsta lönerna i en sektor eller i ett yrke. Lönespridningen ökade i alla sektorer under 1990-talet men har inte förändrats nämnvärt under 2000-talet (SOU 2015:50). 75SOU 2015:50.

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

178

och mäns ekonomiska villkor och möjligheter. Löneinkomsten är således grundläggande för kvinnors och mäns ekonomiska självständighet och den ekonomiska jämställdheten.

Enligt den Jämställdhetspolitiska utredningen sjönk andelen kvinnor (20–64 år) med löneinkomster från 87 procent till 84 procent under perioden 1991–2002, och andelen män med löneinkomster från 88 procent till 84 procent.76 Under perioden 2001–2012 låg andelen kvinnor och män med löneinkomster på liknande nivåer som tidigare tioårsperiod.77För kvinnor uppgår den till 82–84 procent och för män 83–86 procent. Andelen kvinnor och män med löneinkomster tycks således vara konstant och uppvisar ingen tendens till att varken öka eller minska.

Kvinnors andel av mäns löneinkomster har dock ökat under perioden 2001–2012, sannolikt som ett resultat av i första hand kvinnors längre arbetstider, vilket innebär att det kan hävdas att jämställdheten har ökat. I kronor räknat har dock skillnaden mellan könen i löneinkomster ökat, vilket medför att det kan hävdas att jämställdheten har minskat. I tabell 5.1 som har hämtats från Anita Nybergs underlag till utredningen, illustreras med exemplet löne-

inkomster skillnaden i resultat när olika mått används.

76SOU 2005:66. 77 Nyberg (2015).

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

179

Tabell 5.1 Kvinnors andel av mäns löneinkomster, kvinnors och mäns löneinkomster i löpande penningvärde och i 2013 års penningvärde, 2001 och 2012 och skillnaden mellan dessa år

Kvinnors andel

av mäns löneinkomster, %

Löneinkomster,

löpande penning-

värde, kronor

Löneinkomster, 2013 års penning-

värde, kronor

Kvinnor Män Skillnad Kvinnor Män Skillnad

2001

67 169 200 252 000 82 800 198 900 296 300 97 400

2012

73 254 700 348 200 93 500 254 800 348 300 93 500

Skillnad, kronor

85 500 96 200 10 700 55 900 52 000 -3 900

Skillnad 6 procent-

enheter

51 % 38 % 13 % 28 % 18 % -4 %

Källa: beräknat från Ekonomisk jämställdhet, tabell Individuell disponibel inkomst för personer med olika inkomstslag för olika år och SCB, KPI (1980=100) fastställda värden. Nyberg (2015).

Tabell 5.1 visar att såväl kvinnors som mäns löneinkomster i löpande penningvärde ökade mellan 2001 och 2012 och att kvinnors andel av mäns löneinkomster ökade från 67 till 73 procent, dvs. med 6 procentenheter, dvs. jämställdheten kan sägas ha ökat. Om löneinkomster i 2013 års penningvärde i stället beaktas visar tabellen att skillnaden mellan könen i löneinkomst uppgick till 82 800 kr år 2001 och till 93 500 kr år 2012, dvs. skillnaden ökade med 10 700 kronor. Visserligen ökade kvinnors löneinkomster med 51 procent och mäns med endast 38 procent, men eftersom kvinnors löneinkomster är lägre än mäns innebär en större procentuell ökning mindre i kronor räknat, 85 500 kronor för kvinnor respektive 96 500 kronor för män, vilket i sin tur innebär en ökning av skillnaden med 13 procent. Det kan därför hävdas att jämställdheten har minskat.

Detta exempel är illustrativt. Som Anita Nyberg visar i sitt bidrag till utredningen går det både att finna data som visar att jämställdheten har ökat, men också data som visar att så inte är fallet. Mot bakgrund av förändringar i penningvärdet är det lämpligt att räkna om alla summor till ett visst års fasta priser. I tabellen har de räknats om till 2013 års penningvärde. Eftersom både kvinnors och mäns löneinkomster har räknats om, är kvinnors andel av mäns löneinkomster fortfarande 67 procent år 2001 och 73 procent år 2012 och skillnaden har minskat med 6 procentenheter. När hänsyn tas

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

180

till inflationen blir dock ökningen i löneinkomster inte lika stor: 28 procent för kvinnor och 18 procent för män och skillnaden i kronor räknat har minskat med 3 900 kronor eller -4 procent, dvs. jämställdheten har ökat både vad gäller kvinnors andel av mäns löneinkomster och skillnaden i kronor räknat. Det är dock långt kvar till jämställdhet. År 2012 var mäns löneinkomster 93 500 kronor högre än kvinnors. Det kan nämnas att 1975 var motsvarande siffra 104 300 kronor i 2013 års penningvärde.78 På närmare 40 år har således skillnaden minskat med ca 11 000 kronor.

5.12.1 Närings- och kapitalinkomster

När man talar om löneinkomster ingår inte inkomst av näringsverksamhet eller kapital. Kvinnor har sådana inkomster i mindre utsträckning än män.

Andelen kvinnor och män som har näringsinkomster är betydligt lägre än andelen som har löneinkomster. Under 2000–talet har andelen med näringsinkomster legat på mellan 8 och 11 procent bland kvinnor och 13 och 20 procent bland män.79Andelen personer som har näringsinkomster ökade fram till omkring mitten av 2000-talet för att därefter åter minska. Den genomsnittliga näringsinkomsten är betydligt lägre än den genomsnittliga löneinkomsten, vilket sannolikt bl.a. beror på att många personer inte har företaget som huvudsyssla. År 2013 hade kvinnor i genomsnitt 57 000 kronor i näringsinkomster medan män hade 89 000 kronor. Kvinnors näringsinkomster var således 36 procent lägre än mäns.80Jämförs 2001 och 2013 ökade kvinnors näringsinkomster och mäns minskade något. Men även under denna period varierar kvinnors andel av mäns inkomster kraftigt mellan olika år, liksom skillnaden i kronor räknat. Det finns därför inte någon entydig tendens i utvecklingen mot varken ökad eller minskad jämställdhet.

När kapitalinkomster läggs till löne- och företagarinkomster ökar inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män. Det beror på att en något större andel män än kvinnor har kapitalinkomster, men fram-

78 Ålderskategorin var då 18–64 år. 79 Nyberg (2015). 80SOU 2015:50.

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

181

för allt på att mäns inkomster av kapital är betydligt högre än kvinnors.81

5.12.2 Transfereringar

För både kvinnor och män kommer den största delen av inkomsterna från lön, företagarinkomst och avkastning på kapital, även kallad marknadsinkomst. Men även transfereringssystemen står för ett betydande inkomsttillskott. Den individuella disponibla inkomsten visar hur mycket pengar kvinnor och män faktiskt har att röra sig med under ett år, när samtliga inkomstslag inklusive t.ex. barnbidrag och sjukpenning har räknats in och skatten har dragits bort. Den jämställdhetspolitiska utredningen fann att inkomstskillnaderna mellan könen minskade genom transfereringssystemen.82 År 1991 uppgick kvinnors andel av mäns marknadsinkomster till 63 procent och av den individuella disponibla inkomsten till 76 procent. Tio år senare, 2001, hade inget hänt på denna front: kvinnors andel av mäns marknadsinkomster uppgick till 63 procent och av den individuella disponibla inkomsten till 76 procent. Ytterligare tio år senare kan en viss förändring skönjas: år 2012 var motsvarande siffror 68 procent och 78 procent, dvs. transfereringar och skatter minskade inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män. Den ekonomiska jämställdheten kan således sägas ha ökat. Om istället skillnaden i kronor beaktas, är skillnaden mellan kvinnors och mäns marknadsinkomster ungefär lika stor 2001 som 2012, nämligen drygt 108 000 kronor. Däremot har skillnaden mellan kvinnors och mäns individuella disponibla inkomst ökat från 53 300 kronor 2001 till 60 700 kronor 2012, vilket i första hand beror på skatten. Såväl kvinnor som män betalar mindre i skatt som ett resultat av jobbskatteavdraget, men det har betytt mer för mäns individuella disponibla inkomst än för kvinnors. Sammanfattningsvis, den ekonomiska jämställdheten avseende kvinnors andel av mäns individuella disponibla inkomster har

81 Andelen med ränta och utdelning skiftar mellan 58 och 75 procent och likartat för båda könen. Medelinkomsten för de med inkomst ligger på mellan 5 400 kr och 10 800 kr för kvinnor och 13 000 kr och 31 700 kr för män. Andelen med kapitalvinster varierar mellan 11 och 28 procent och inkomsterna mellan 88 800 kr och 124 900 kr för män respektive 56 100 kr och 85 100 kr för kvinnor (beräknat från Ekonomisk jämställdhet tabell Individuell disponibel inkomst för personer med olika inkomstslag för olika år och med SCB, KPI (1980=100), fastställda tal). Se Nyberg (2015). 82SOU 2005:66.

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

182

ökat mellan 2001 och 2012. Den har dock minskat om skillnaden i kronor tas i beaktande.83

5.12.3 Pensioner

En viktig skillnad mellan kvinnors och mäns inkomster från välfärdsstaten är skillnaderna i pension. År 2013 hade kvinnor i genomsnitt 34 procent lägre pension än män. Nästan 60 procent av alla kvinnor som var 65 år eller äldre och hade ålderspension fick dessutom garantipension, dvs. den del av pensionen som betalas ut till den som har haft låg eller ingen arbetsinkomst. Motsvarande siffra för män var 15 procent.84Enligt JA-delegationens beräkningar kommer skillnaderna mellan kvinnors och mäns pensioner att minska framöver, men framtida kullar av såväl kvinnor som utrikes födda kvinnor och män får räkna med en avsevärt lägre allmän pension än inrikes födda män.85Det beror på att dessa grupper har haft lägre inkomster under sina yrkesverksamma år. Många av dem kommer enbart att ha garantipension (och många utrikes födda inte ens det), vars andel av den genomsnittliga lönen kommer att sjunka. Enligt JA-delegationen behöver både tiden på arbete och ersättningen för arbete bli mer jämställt om kvinnor och män i framtiden ekonomiskt sätt ska kunna ha en lika bra ålderdom.

5.13 Arbetsmiljö

Eftersom kvinnor och män i stor utsträckning befinner sig i olika sektorer och olika yrken har de också olika arbetsmiljö. Såväl den fysiska som den psykosociala arbetsmiljön skiljer sig åt i kvinno- respektive mansdominerande yrken, och dessutom för kvinnor och män inom samma yrke.

83 Magnusson och Nermo (2014) har undersökt betydelsen av familjesituation och tidskrävande arbetsvillkor för könslöneskillnader efter yrkets kvalifikationsgrad och längs med lönefördelningen. Av analyserna framgår att det generella könslönegapet är minst bland ensamstående kvinnor och män, och störst bland sammanboende med barn. Könslönegapet bland sammanboende är betydligt större i högprestige- än i lågprestigeyrken. Boschini, Håkansson, Rosén och Sjögren (2011) har undersökt vilken effekt barn har på inkomst och karriärutveckling. De finner att mäns löner är positivt påverkade av faderskap. 84 SCB samt Pensionsmyndigheten (2014). 85SOU 2015:50.

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

183

Enligt Arbetsmiljöverket har var fjärde sysselsatt person i Sverige (24 procent) någon form av besvär som de hänför till arbetet. Besvären kan vara fysiska eller andra typer av besvär till följd av t.ex. stress, arbetets innehåll, dåliga relationer till chefer och arbetskamrater, hot eller våld.86

En högre andel kvinnor än män har arbetsrelaterade besvär. Drygt 27 procent av kvinnorna har besvär till följd av arbetet jämfört med 20 procent av männen. I jämförelse med hur det såg ut 2012 innebär detta en betydande ökning, framför allt bland kvinnor. 2012 hade 22 procent av kvinnorna och drygt 17 procent av männen någon form av arbetsorsakade besvär. Arbetsmiljöverket konstaterar i och med detta att den nedåtgående trend som har setts under många år avseende arbetsorsakade besvär är bruten.

Sett till enskilda orsaker är stress och psykiska påfrestningar den vanligaste orsaken till besvären. Det gäller såväl kvinnor som män. Det har skett en betydande ökning sedan 2012. För kvinnor ökade andelen från omkring tio procent 2012 till knappt 15 procent 2014 och för männen från omkring sex till åtta procent.

Det finns också skillnader i besvär mellan arbetare och tjänstemän. Besvär orsakade av stress och andra psykiska påfrestningar är något vanligare bland tjänstemän än arbetare. Omkring elva procent av tjänstemännen och sju procent av arbetarna har besvär orsakade av dessa faktorer. Arbetare redovisar oftare än tjänstemän besvär till följd av påfrestande arbetsställningar, tung manuell hantering och korta upprepade arbetsmoment. Omkring tio procent av arbetarna och fyra procent av tjänstemännen har t.ex. besvär till följd av påfrestande arbetsställningar. Kroppsliga besvär är också något vanligare bland arbetare än tjänstemän. Till exempel har cirka sju procent av arbetarna jämfört med fyra procent av tjänstemännen besvär i axlar och armar

Sömnbesvär, oro, ångest, depression drabbar däremot tjänstemän i något högre utsträckning än arbetare. Cirka åtta procent av tjänstemännen jämfört med fem procent av arbetarna har t.ex. sömnbesvär. För de flesta typer av besvär är det en högre andel kvinnor som har besvär än män bland såväl arbetare som tjänstemän.

Vad gäller den fysiska arbetsmiljön är män i större utsträckning än kvinnor utsatta för dåliga arbetsförhållanden som buller, vibra-

86 Arbetsmiljöverket (2014b).

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

184

tioner, dålig belysning, kemikalier och luftföroreningar. Kvinnor har oftare repetitiva arbetsuppgifter och arbetar med kroppen vriden eller böjd i högre utsträckning än män. De har också oftare kroppsliga besvär av sitt arbete t.ex. vad gäller rygg, nacke, axlar, handleder och knän.87

Kvinnor drabbas i större utsträckning än män av arbetsrelaterade sjukdomar, t.ex. förslitningsskador. Detta kan i stor utsträckning förklaras av att de har de mest repetitiva och handintensiva arbetsuppgifterna på arbetsplatsen, också på arbetsplatser där kvinnor och män har samma yrke. Enligt Arbetsmiljöverket var drygt var fjärde anmälan 2013 om arbetsrelaterad sjukdom orsakad av organisatoriska eller sociala faktorer. För kvinnor gällde drygt var tredje anmälan dessa orsaker och berodde på hög arbetsbelastning eller på mobbning, utfrysning och trakasserier.88 Se figur 5.12.

Figur 5.12 Antal anmälda arbetsrelaterade sjukdomar per 1 000 förvärvsarbetande 1998–2013

Källa: AV, SCB, AKU.

Som framgår av figur 5.12 har antalet anmälda arbetsrelaterade sjukdomar minskat bland både kvinnor och män sedan 2003, för att från 2009 lägga sig på en relativt jämn nivå för män och samtidigt som antalet för kvinnor har ökat något sedan dess. Män råkar dock

87 Arbetsmiljöverket (2014a). 88 Arbetsmiljöverket (2014b).

0 1 2 3 4 5 6 7 8

98 99 00 01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13

Kvinnor Män

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

185

i betydligt högre grad än kvinnor ut för arbetsolyckor som leder till sjukfrånvaro och dödsolyckor, se figur 5.13.

Figur 5.13 Antal dödsfall i arbetsplatsolyckor

Av figur 5.13 framgår att fler män dör i arbetsplatsolyckor än kvinnor. Av den senaste rapporten från Arbetsmiljöverket som behandlar dödsolyckor i arbetet framgår att den klart vanligaste orsaken till dödsolyckor i arbetet under åren 2007–2012 är förlorad kontroll över fordon eller andra transportmedel, drygt 40 procent av de totalt 340 dödsolyckorna. I ungefär hälften av dessa har bil, buss eller lastbil varit inblandad.89

Jämfört med män anger nästan en dubbelt så stor andel kvinnor att de har litet handlingsutrymme och svårt att koppla bort tankarna från arbetet när de är lediga. Sedan mätningen 2011 kan en tydlig förändring noteras: såväl kvinnor som män har svårt att koppla bort tankarna från jobbet under ledighet, men kvinnor mer så än män, se figur 5.14.

89 Arbetsmiljöverket (2012).

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

186

Figur 5.14 Andel sysselsatta som inte kan koppla bort tankarna från arbete när man är ledig och som också har litet handlingsutrymme 1989–2013, procent

Källa: AV, SCB, AKU.

Kvinnor och män drabbas också av arbetsrelaterade besvär i olika yrken. För kvinnor är fysiska besvär vanligast för de som arbetar inom vård, omsorg, försäljning och städyrken samt frisörer. För män är fysiska besvär vanligast för truckförare, snickare, fordonsmekaniker och fastighetsskötare. Kvinnor får i högst grad besvär i traditionellt kvinnodominerade arbetaryrken och män får i högst grad besvär i traditionellt mansdominerade arbetaryrken. När det gäller arbetsrelaterade besvär till följd av stress och psykiska påfrestningar är lärare, både kvinnor och män, den grupp som drabbas i högst grad.90

Enligt Lena Karlqvists bidrag till JA-delegationen är tydlighet i organisationen, klara mål och väl fungerande arbetsplatser, samt medarbetare som har kontroll över sin arbetssituation förhållanden som bidrar till en god psykisk arbetshälsa.91 Denna analys delas av bl.a. Arbetsmiljöverket som framhåller att det inte är kvinnors fysiologi som leder till ojämställd hälsa, utan hur arbetet är organiserat.92Att kvinnor rapporterar mer negativ stress och psykisk ohälsa än män kan enligt Kjellsson, Magnusson och Thålin bidrag till JA-dele-

90 Arbetsmiljöverket (2014b), SOU 2015:50. 91SOU 2014:30. 92 Arbetsmiljöverket (2013).

0 2 4 6 8 10 12

89 91 93 95 97 99 01 03 05 07 09 11 13

Kvinnor Män

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

187

gationen bl.a. förklaras av att kvinnor i större utsträckning arbetar inom branscher och yrken med hög psykisk och/eller känslomässig belastning och dåliga möjligheter till kontroll över eget arbete.93

5.14 Sjukfrånvaro

Kvinnor har betydligt högre sjukfrånvaro än män. I ett historiskt perspektiv har dock skillnaden mellan kvinnors och mäns sjukskrivningar varit liten och antalet sjukskrivningar lågt.94 Sedan den obligatoriska allmänna sjukförsäkringen infördes 1955 och fram till i slutet av 1970-talet låg kvinnors och mäns sjukfrånvaro på ungefär samma nivå.95I början av 1980-talet ägde en tydlig förändring rum och kvinnors sjukfrånvaro ökade till en högre nivå än mäns. De högsta nivåerna på total sjukfrånvaro ägde rum i slutet av 1980-talet och i början av 2000-talet.

Under 2000-talets andra hälft infördes ett flertal reformer inom sjukförsäkrings- och skatteområdet för att direkt eller indirekt minska sjukfrånvaron och öka drivkrafterna för återgång i arbete. Rehabiliteringskedjan, nystartsjobben och jobbskatteavdragen var några av dessa reformer. Under de senaste åren har den generella sjukfrånvaron minskat, liksom skillnaden mellan kvinnor och män mätt med det så kallade sjuktalet.96 År 2003 var skillnaden i utbetald sjukpenning mellan kvinnor och män knappt 12 dagar, medan motsvarande siffra för 2014 var knappt sju dagar.97 Under 2013 tog totalt cirka 530 000 personer emot sjukpenning från försäkringskassan vid minst ett tillfälle under året: 63 procent av dessa personer var kvinnor och 37 procent män.98

Enligt Försäkringskassan beror ökningarna i sjuktalen i slutet av 1980-talet och 1990-talet till viss del på att antalet nya sjukfall ökade men framför allt på en ökning av antalet längre sjukfall.99Under början av 2000-talet minskade antalet sjukfall längre än 29 dagar och

93SOU 2014:30. 94SOU 2015:50. 95 Försäkringskassan (2015). 96 Sjukfrånvaron mäter antal utbetalda sjukpenningdagar per försäkrad individ. Sjuktalet mäter antal utbetalda dagar med sjukpenning per registrerad försäkrad i åldrarna 16-64 år. Dagar räknas brutto, dvs. alla dagar räknas som en dag oavsett sjukpenningens omfattning (hel, halv, etc.). 97SOU 2015:50. 98 Ibid. 99 Försäkringskassan (2015).

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

188

nådde en lägsta nivå 2009 med 98 200 sjukfall varav 60 100 för kvinnor och 37 100 för män. Sedan 2010 har antalet sjukfall längre än 29 dagar ökat. År 2014 stod kvinnorna för 66 procent och männen för 34 procent av sjukfallen längre än 29 dagar.

Som Gunnel Hensing konstaterar i sitt bidrag till JA-delegationen har regeländringarna i sjukförsäkringen inte ändrat på det faktum att kvinnor utgör cirka två tredjedelar av de sjukskrivna.100 Bland kvinnor är sjukfrånvaron störst i de mest kvinnodominerade yrkena. Det största gapet i sjukfrånvaron mellan könen, till kvinnors nackdel, finns i arbetaryrken och lägre tjänstemannayrken. Enligt Hensing är en viktig del i kvinnors högre sjukfrånvaro skillnaden i ansvar för hem och familj.101Dubbla krav och konkurrerande krav från arbete och familj kan också leda till högre sjukfrånvaro. Studier visar att riskerna att drabbas av ohälsa är större i arbetsmiljöer med höga krav, små möjligheter att påverka arbetssituationen och där belöningen upplevs som liten.102 Riskerna att drabbas av ohälsa är betydligt mindre i arbetsmiljöer där det finns goda möjligheter att påverka det egna arbetet och en hög arbetstillfredsställelse. Dessa studier tyder på att en lägre sjukfrånvaro hos såväl kvinnor och män kan främjas genom en god arbetsmiljö.

Generellt råder det dock ingen konsensus inom forskningen om vilka faktorer som kan förklara kvinnors relativt sett högre sjukfrånvaro. Arbetsförmågan påverkas av både fysisk och psykisk hälsa och av arbets- och familjesituationen. Sjukfrånvaron påverkas också av hur arbetsmarknaden ser ut och hur regelverket inom sjukförsäkringen är utformat. Det finns därmed flera möjliga medicinska, sociologiska, psykologiska, ekonomiska och institutionella delförklaringar till varför kvinnor är sjukskrivna i högre grad än män.

100SOU 2014:74. 101 Enligt en studie av Angelov m.fl. (2011) är kvinnor och män ungefär lika ofta borta från jobbet på grund av sjukdom innan de får barn. Efter första barnets födelse har mamman ungefär dubbelt så många sjukfrånvarodagar som pappan. Skillnaden finns kvar upp till 15 år efter första barnet. IFAU, Rapport 2011:2. 102 SBU (2014a); SBU (2014b). Se även Försäkringskassan (2014b).

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

189

5.15 Utvecklingen av den ekonomiska jämställdheten, inom delområdet utbildning

Lika möjligheter och villkor i fråga om utbildning är centralt för att kvinnor och män ska kunna nå en ökad ekonomisk självständighet. Det är också ett viktigt medel för individens möjligheter till försörjning och inflytande i samhället. Skolan och utbildningen utgör också en arena för identitetsskapande. Under skoltid påverkas både flickors och pojkars uppfattningar och föreställningar om kön och därför har skolan en viktig uppgift när det gäller att motverka traditionella könsmönster och att aktivt främja jämställdhet.

5.15.1 Utbildningsnivå

Utbildningsnivån i åldersgruppen 25–44 år har höjts under den senaste tioårsperioden, särskilt bland kvinnor. År 2012 hade 51 procent av kvinnorna en eftergymnasial utbildning, jämfört med 36 procent 2000. Bland män hade 39 procent en eftergymnasial utbildning 2012, jämfört med 31 procent 2000.103Även i åldersgruppen 45–64 år har utbildningsnivån höjts. År 2000 hade 27 procent av kvinnor och 31 procent män enbart förgymnasial utbildning. År 2012 hade andelen personer med enbart förgymnasial utbildning nästan halverats: 14 procent av kvinnorna och 19 procent av männen.

En jämförelse mellan inrikes och utrikes födda kvinnor och män visar att bland inrikes födda kvinnor har 46 procent en eftergymnasial utbildning, 45 procent gymnasial utbildning och 9 procent förgymnasial utbildning. Motsvarande siffror för inrikes födda män är 35, 51 respektive 14 procent. Av utrikes födda kvinnor har 40 procent en eftergymnasial utbildning, 34 procent en gymnasieutbildning och 21 procent förgymnasial utbildning. Motsvarande siffror för utrikes födda män är 36, 36 respektive 20 procent. Kvinnor, såväl inrikes som utrikes födda, har därmed högre utbildning än män generellt. En högre andel utrikes födda män än inrikes födda män har en eftergymnasial utbildning. En högre andel utrikes födda kvinnor och män har dock enbart förgymnasial utbildning, jämfört med inrikes födda kvinnor och män.

103 SCB (2014a).

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

190

Enligt SCB:s långtidsprognos förväntas könsskillnaderna till kvinnornas fördel att öka över tid.104I dag har exempelvis 35 procent av männen och 44 procent av kvinnorna i yrkesaktiv ålder 20– 64 år en eftergymnasial utbildning. Om det nuvarande utbildningsmönstret står sig beräknas dessa andelar ha ökat till 40 respektive 55 procent 2035.

5.15.2 Könssegregerade utbildningsval

Könsfördelningen i gymnasieskolans olika program och inriktningar fortsätter att vara ojämn. Endast var femte elev läser ett program med jämn könsfördelning. De studieförberedande programmen är antalsmässigt störst och har också generellt sett en jämnare könsbalans, med undantag för humaniora och teknik, än de yrkesförberedande programmen. Naturvetenskap och ekonomi befinner sig inom jämställdhetsintervallet 40–60 procent och det samhällsvetenskapliga programmet, som är gymnasieskolans största, ligger också nära gränsen till en jämn könsfördelning. De yrkesförberedande programmen är däremot i stor utsträckning antingen kvinno- eller mansdominerade (minst 60 procent kvinnor eller minst 60 procent män).

Kvinnor som läser yrkesförberedande program gör det i hög grad med inriktning mot hantverk, vård och omsorg, barn och fritid, hotell och turism samt naturbruk. Män är i majoritet inom VVS och fastighet, el och energi, bygg- och anläggning, fordon och transport samt industriteknik. Könssegregeringen är således tydligare på de yrkesförberedande programmen än på de studieföreberedande programmen.

Andelen män som läser gymnasieprogram med en tydlig kvinnodominans (minst 60 procent kvinnor) har emellertid ökat, från 23 procent 2001 till 38 procent 2014. Andelen kvinnor på mansdominerade program är däremot ganska oförändrad; andelen har ökat från en till fem procent. Mansdominerade program (med minst 60 procent män) är dessutom mer mansdominerade än vad kvinnodominerade program (minst 60 procent kvinnor) är.106Det innebär att mansdominansen inom gymnasieprogrammen Industri, Bygg, Fordon, El

104 SCB (2014c). 105 Se SOU 2015:50, kap. 5. Utbildning. 106 Heikkilä (2015).

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

191

och Energi är andelsmässigt högre än kvinnodominansen inom Hantverk, Livsmedel, Omvårdnad och Barn och fritid. Fler unga män än unga kvinnor läser yrkesutbildningar på gymnasiet och går sedan direkt ut i arbetslivet. Kvinnor går i stället oftare vidare till universitets- eller högskolestudier.

De könssegregerade valen till gymnasiet kan till stor del förklaras av föräldrarnas utbildningsbakgrund. Barn till låg- respektive högutbildade föräldrar väljer i stor utsträckning olika gymnasieprogram. Barn till lågutbildade föräldrar återfinns ofta på yrkesförberedande program med en tydlig kvinno- respektive mansdominans medan barn till högutbildade föräldrar ofta väljer de studieförberedande programmen.

Många försök att bryta könsmönstret har gjorts. De satsningar som har gjort har dock främst varit inriktade på att rekrytera kvinnor till mansdominerade yrken, sällan det omvända.107 Även om insatser har gjorts för att rekrytera män till kvinnodominerade områden, har de kritiserats för att bl.a. varit fokuserade på att motivera enskilda personer att göra otraditionella utbildnings- och yrkesval, medan de processer och strukturer som leder till könssegregeringen inte har problematiserats eller utmanats.108

Forskningen visar att föreställningar om kvinnligt och manligt kan ha betydelse för yrkeslivets könsmönster. Dessa föreställningar och idéer, som bidrar till att forma den yrkessocialisering – det vill säga den yrkesgemenskap och de normer och värderingar som utgör grunden för denna gemenskap, inleds ofta i gymnasieskolan. Till exempel är en viktig komponent inom Fordonsprogrammets transportinriktning på gymnasiet att hantera en manlig jargong.109Också i byggprogrammet finns en manlig jargong som präglar utbildningen.110En ung man eller en ung kvinna som gör ett otraditionellt val med avseende på kön kan därför mötas av andra reaktioner än de som gör ett traditionellt val. I en rapport från IFAU, som har undersökt hur yrkessocialisationen äger rum inom två av gymnasieskolans yrkesprogram, visar Hedlin och Åsberg att inom det kvinnodominerade Vård- och omsorgsprogrammet är

107 Löfström red. (2004); Löfström (2012); Bergström (2007). 108 Bergström (2007); Hedlin (2011). 109 Korp (2011). 110 Berglund (2009).

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

192

män eftertraktade och efterlängtade.111 Enligt författarna innebär den starka och självklara efterfrågan på män inom vården att män tillskrivs en högre status än sina kvinnliga kollegor. Husbyggnadsinriktningen inom Bygg- och anläggningsprogrammet präglas i stället av en ”vi-känsla” som bygger på en snäv maskulinitetsnorm. Denna maskulinitetsnorm blir problematisk för de män och kvinnor som inte motsvarar idealen inom denna gemenskap. Inom Bygg- och anläggningsprogrammets måleriinriktning är kvinnor efterfrågade, samtidigt som de uppfattas som en hot för yrkets manliga könskodning. Författarna drar slutsatsen att betydelsen av genus i yrkessocialisationen behöver beaktas i utbildningens alla delar.

5.15.3 Betygsskillnader

Det är sedan länge känt att flickor presterar bättre i skolan än pojkar. Av Mia Heikkiläs underlag till utredningen framgår bl.a. att ungefär en lika stor andel flickor och pojkar uppnår kunskapsmålen i årskurs 6 men i vissa ämnen finns det signifikanta skillnader mellan könen.112Inom ämnen som teknik, slöjd, bild, hem- och konsumentkunskap och musik är skillnaderna inte så stora. Större är skillnaderna i svenska, men även i samhällskunskap, naturkunskap, religionskunskap, engelska och matematik. Enligt Heikkilä finns det tendenser som pekar på att pojkar klarar sig sämre i ämnesområden som är särskilt kvinnokodade eller som kräver eget arbete i form av läsning. Pojkars (bristande) läsning pekas också ut. Läskunnighet och förmåga till läsförståelse är grundläggande för att tillgodogöra sig all typ av utbildning. Det är också vanligare bland pojkar än flickor att inte nå upp till kunskapskraven i årskurs 6. Närmare 15 procent av alla pojkar i årskurs 6 nådde inte upp till två eller fler ämnen år 2014. Det bör dock också noteras att en relativt stor andel flickor, närmare tio procent, inte heller nådde upp till kunskapskraven.

Kön är en viktig parameter att ta hänsyn till i analyser av skolresultat, men socioekonomisk bakgrund är minst lika viktig i detta sammanhang. Föräldrars högsta utbildningsnivå och huruvida elever-

111 Hedlin och Åberg (2013). 112 Heikkilä (2015).

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

193

na är födda i Sverige eller inte är faktorer som visar generella skillnader i elevernas resultat. Elever vars föräldrar har eftergymnasial utbildning har generellt bättre resultat än elever vars föräldrar har gymnasial eller förgymnasial utbildning. Elever som har invandrat till Sverige före skolstart har generellt lättare att uppnå kunskapskraven än elever som har invandrat efter den ordinarie skolstarten. Bland de elever i årskurs 6 våren 2014 som hade invandrat till Sverige före den ordinarie skolstarten (dvs. före år 2008) uppnådde 70 procent kunskapskraven i alla ämnen, jämfört med drygt 35 procent bland dem som hade invandrat efter skolstarten.113

Betygsskillnaderna i årskurs 9 följer delvis samma mönster som det för årskurs 6. Figur 5.15 visar flickors och pojkars genomsnittliga meritvärden i årskurs 9 i relation till föräldrarnas utbildningsbakgrund under perioden 2006–2014.

Figur 5.15 Genomsnittligt meritvärde för flickor och pojkar i årskurs 9 efter föräldrarnas utbildningsnivå, 2006–2014

Källa: Skolverket (2014) i Heikkilä (2014)

113 Heikkilä (2015).

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

194

Figur 5.15 visar att elever med högskoleutbildade föräldrar har de högsta meritvärdena, följt av elever vars föräldrar har gymnasial utbildning. Lägst meritvärden har elever vars föräldrar har förgymnasial utbildning. Inom samtliga utbildningskategorier har flickor i genomsnitt högre meritpoäng än pojkar i motsvarande kategori. Våren 2014 var flickors genomsnittliga meritvärde 226,8 poäng medan pojkars var 203,5. I årskurs 9 har flickor bättre resultat i samtliga ämnen utom i idrott och hälsa. Av figuren framgår också att de genomsnittliga nivåerna på meritpoängen från årskurs 9 har ökat något de senaste tio åren, utom för elever med lågutbildade föräldrar.114

Om eleverna är utrikes eller inrikes födda är också en viktig parameter att ta i beaktande vid analys av statistiken. Närmare 12 procent av eleverna som gick i årskurs 9 läsåret 2013/14 var födda utomlands och närmare 67 procent av eleverna som var födda utomlands hade invandrat till Sverige efter den ordinarie skolstarten. Medan drygt 3 procent av eleverna födda i Sverige hade föräldrar med förgymnasial utbildning som högsta utbildningsnivå, var motsvarande siffra för elever som invandrat till Sverige efter ordinarie skolstart över 33 procent.

Även i gymnasieskolan presterar flickor bättre än pojkar. Våren 2013 var den genomsnittliga betygspoängen 14,7 för flickor och 13,3 för pojkar.115Betygsskillnaden har varit ungefär densamma sedan 2002/2003. Sambandet mellan föräldrarnas utbildningsnivå och skolprestationer återfinns också i gymnasieskolan. Figur 5.16 visar de genomsnittliga betygspoängen för elever som har fått slutbetyg i gymnasiet efter föräldrars utbildningsnivå under perioden 2010–2014.

114 Andelen elever som inte är behöriga till de nationella programmen har också ökat. Läsåret 2013/14 saknade ca 12 procent av flickorna och 14 procent av pojkarna behörighet till gymnasieskolans nationella program. Nästan alla elever går vidare till gymnasieskolan men de som saknar grundläggande behörighet är hänvisade till introduktionsprogrammen. 115 Skolverket, Dnr 71-2013-28.

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

195

Figur 5.16 Betygspoäng för elever som erhållit slutbetyg i gymnasiet, efter föräldrars utbildningsnivå, 2010−2014

Not: Högsta möjliga värde är 20. Källa: Skolverket 2014.

Av figur 5.16 framgår att när föräldrarna har samma utbildningsnivå har flickor i genomsnitt bättre betyg än pojkar. Flickor med högskoleutbildade föräldrar har högst genomsnittliga betygspoäng och pojkar vars föräldrar har förgymnasial utbildning har lägst.

Av SCB:s (2014) statistik framgår att skillnaden i betygspoäng mellan flickor och pojkar har ökat mellan 1997 och 2013. Störst är skillnaden mellan flickor och pojkar med svensk bakgrund, där den förra gruppen ökade sina betygspoäng från 13,2 till 14,9 (av totalt 20 poäng) och den senare från 12,3 till 13,4. Flickor med utländsk bakgrund (i detta fall utrikes födda personer eller inrikes födda personer med två utrikes födda föräldrar) ökade sina betygspoäng från 12,3 till 13,8, jämfört med pojkar med utländsk bakgrund som ökade sina poäng från 11,4 och 12,5. Oavsett bakgrund, var ökningen av betygspoäng mellan 1997 och 2013 störst för kvinnor.

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

196

Sedan slutet av 1990-talet har andelen kvinnor och män som lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg ökat.116 Av de elever som påbörjade en gymnasieutbildning läsåret 1993/94 avbröt var femte elev sina studier (lika många kvinnor som män). Motsvarande siffra för elever som började gymnasiet läsåret 2009/2010 var 21 procent kvinnor och 26 procent män. Ökningen var störst bland elever med utländsk bakgrund och särskilt bland män. En förklaring till det kan vara att många elever med utländsk bakgrund har anlänt till Sverige senare i livet.117

Att flickor presterar bättre i skolan och i genomsnitt har bättre betyg än pojkar är ingen ny företeelse. Skillnaderna mellan könen har dock kommit att diskuteras allt mer på senare år.118 Delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA) konstaterar att det i skolan finns betydande jämställdhetsutmaningar i skolan.119Pojkar som grupp presterar i genomsnitt sämre än flickor, och får därför sämre betyg. Flickor presterar bättre än pojkar, men är däremot mer stressade och mår generellt sämre. Pojkar gör sig också skyldiga till olika slags trakasserier i större utsträckning än flickor, men utsätts också oftare för trakasserier. Pojkar framstår som mer aktiva än flickor när det gäller att behandla andra illa. Både pojkar och flickor hindras av traditionella könsroller och programvalen till gymnasiet är därför fortsatt könsstereotypa – särskilt valen till de yrkesförberedande programmen. I DEJA:s slutbetänkande (SOU 2010:99) diskuteras tänkbara orsaker och förklaringar till att flickor sedan decennier presterar bättre än pojkar i skolan. DEJA bedömer att många pojkar riskerar att mötas av negativa förväntningar och tidigt lära sig att hantera skolmisslyckanden, något som kan ha sin grund dels i föreställningar om att pojkar ofta presterar sämre, dels i pojkarnas genomsnittligt senare biologiska mognad.

Enligt JA-delegationen är en förklaring till flickors bättre skolprestationer att de lägger ned mer tid och engagemang i skolan.120Pojkars sämre prestationer i skolan betraktas ofta som ett uttryck för en ”antipluggkultur” som har sin grund i föreställningar om

116SOU 2015:50. 117 Ibid. 118 Se tex. SOU 2009:64, 2010:99. Se även Framtidskommissionen, Löfström (2012). 119SOU 2010:99. 120SOU 2015:50.

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

197

maskulinitet.121Med hjälp av begreppet antipluggkultur kan man beskriva hur pojkar distanserar sig från skolarbete för att uppnå social status och popularitet. Att prestera väl i skolan har i stället uppfattats som något feminint. Enligt den amerikanska maskulinitetsforskaren Michael Kimmel utgör traditionella föreställningar om manlighet ett hinder för pojkar att lyckas i skolan.122En fördel med begreppet antipluggkultur är därför att det sätter fokus på de underliggande normerna som kan förklara varför pojkar som grupp presterar sämre i skolan än flickor. En nackdel kan dock vara att det riskerar att negligera både grupper av svagpresterande flickor som har tendenser till antipluggkulturer och grupper av pojkar som inte alls underpresterar i skolan.123

Enligt DEJA kan skolan som institution ses som spegel av samhället i övrigt. På strukturell nivå är mannen och det manligt kodade överordnat på många av samhällets områden. Ett mönster av bristande jämställdhet kommer att etableras och leva kvar i skolan så länge det omgivande samhället inte är jämställt. Samtidigt kan skolan erbjuda en ”fristad” där andra relationer och förhållanden kan råda än dem som gäller utanför skolan.

5.15.4 Könsfördelning på skolledarbefattningar m.m.

Andelen kvinnor på skolledarbefattningar inom grund- och gymnasieskolan har fortsatt att öka under den senaste tioårsperioden. Mellan åren 2000/2001 och 2012/2013 ökade andelen kvinnor som rektorer i grundskolan från 62 till 66 procent inom grundskolan och från 34 till 45 procent inom gymnasieskolan. Bland rektorerna på grundskolan råder därmed fortsatt kvinnodominans. Bland rektorerna på gymnasieskolan har könsfördelningen gått från mansdominans till jämn könsfördelning.

Andelen män som arbetar i förskolan är fortsatt låg. År 1998 uppgick andelen till 1,9 procent att jämföra med ca 4 procent 2013. Av Heikkiläs underlag till utredningen framgår att frågan om män i förskolan har diskuterats under drygt 40 års tid.124Vissa forskare

121 För diskussion om pojkars skolprestationer, se SOU 2014:6. 122SOU 2010:53, 54. 123 Ambjörnsson (2004); Heikkilä (2015). 124 Heikkilä (2015).

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

198

har framhållit att fler män i förskolan fungerar som förebilder och bidrar till att pojkar presterar bättre; andra forskare menar att det är lärarnas kompetens som är utslagsgivande för elevers prestationer. För svensk del har det framförts att män i förskolan behövs för att skapa en mångfald av erfarenheter liksom att det finns ett stort rekryteringsbehov till förskolan.125

5.15.5 Högre utbildning

Att kvinnor är i majoritet bland studerande på grundnivå och avancerad nivå vid landets lärosäten är ingen nyhet.126Så har det varit sedan högskolereformen 1977 då kvinnodominerade utbildningar som lärar- och vårdutbildningar införlivades i högskolan. Höstterminen 2014 utgjorde kvinnor 59 procent av alla studerande, män 41 procent. Denna fördelning har varit relativt konstant det senaste decenniet. På motsvarande sätt är kvinnor också i majoritet bland de utexaminerade. Bland de examinerade på grundnivå och avancerad nivå läsåret 2013/14 var könsfördelningen 64 procent kvinnor och 36 procent män. Också denna fördelning har varit relativt konstant det senaste decenniet.127 Kvinnors högre examensfrekvens kan bl.a. förklaras av att många kvinnor läser utbildningar som leder fram till legitimationsyrken och därför inte får börja arbeta utan examensbevis. Män lämnar däremot oftare högskolan utan att ansöka om examensbevis, även om de är i princip är klara med sina utbildningar.128

Liksom inom gymnasieskolan råder en könssegregering avseende studieval. Det enskilt största utbildningsprogrammet är lärarutbildningen, där kvinnor är i majoritet. Den vanligaste utbildningsinriktningen för kvinnor är dock hälso- och sjukvård samt social omsorg, där drygt 80 procent av de studerande är kvinnor och knappt 20 procent är män. Denna könsfördelning har varit mer eller mindre konstant de senaste trettio åren. De vanligaste utbildningsinriktningarna för män är teknik och tillverkning, med 69 procent män och 31 pro-

125 Heikkilä (2015). 126 Universitetskanslerämbetet (2015). 127 Bland de examinerade på grundnivå och avancerade nivå 2002 var 63 procent kvinnor och 37 procent män. 128SOU 2011:1.

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

199

cent kvinnor. Kvinnors andel inom teknik och tillverkning har fördubblats under samma tidsperiod.

Ett nedslag i statistiken över ansökningarna till högskolan hösten 2014 visar att könsfördelningen bland de sökande de till de många yrkesexamensprogrammen var mycket ojämn. Störst skillnad mellan könen fanns på sjuksköterskeutbildningen och socionomutbildningen där 84 respektive 83 procent av de behöriga förstahandssökande var kvinnor. På högskoleingenjörs- och civilingenjörsutbildningen var i stället andelen män 75 procent respektive 70 procent.

Också högskolan präglas av det komplexa samspelet mellan kön och social bakgrund. Föräldrars bakgrund styr fortfarande valet att studera.129Bland högskolenybörjarna, yngre än 35 år läsåret 2013/14, hade totalt 38 procent högutbildade föräldrar (dvs. föräldrar med minst en treårig högskoleutbildning), jämfört med 25 procent av alla unga personer i Sverige. Även om andelen unga i Sverige med högutbildade föräldrar har ökat, från 22 till 25 procent under 2003–2013, har andelen nybörjare med högutbildade föräldrar ökat något mer, från 33 till 38 procent. Högst andel med högutbildade föräldrar bland nybörjarna finns på utbildningarna till läkare och arkitekt, 66 procent. På utbildningen till förskollärare är däremot andelen med högutbildade föräldrar 19 procent, dvs. under genomsnittet i befolkningen. Studenter vars föräldrar är högutbildade studerar ofta vid de äldre, välrenommerade universiteten och på utbildningar med höga antagningspoäng. Studenter med lågutbildade föräldrar studerar mer ofta vid utbildningar med lägre söktryck vid nya universitet och högskolor.130

Kvinnor har i allt större utsträckning börjat göra bruk av sina höga gymnasiebetyg och söka sig till traditionellt mansdominerade prestigeutbildningar, såsom läkar-, jurist, ekonom-, civilingenjörsutbildningarna. Med undantag för civilingenjörsutbildningen har dessa utbildningar gått från att ha varit kraftigt mansdominerade till att ha en relativt jämn könsfördelning bland studenterna.131

JA-delegationen talar om tre separata utbildningssfärer för kvinnor och män: en för unga män, en för unga kvinnor och en köns-

129 SCB. Statistiska meddelanden. UF 20 SM 1403. Universitet och högskolor. Högskolenybörjare 2013/14 och doktorandnybörjare 2012/13 efter föräldrars utbildningsnivå. 130 Lidegran m.fl. (2013); SOU 2015:50. 131SOU 2015:50.

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

200

blandad.132 De tre utbildningssfärerna har olika status och följer ett tydligt mönster av kön och klass. I den första utbildningssfären finns unga män vars föräldrar har en lägre utbildning. För den gruppen av unga män är gymnasieskolan den viktigaste utbildningsnivån och merparten av männen finns i gymnasieskolans yrkesprogram. I den andra utbildningssfären finns unga kvinnor vars föräldrar har en lägre utbildning. Dessa unga kvinnor återfinns på motsvarande sätt inom vård- och omsorgsutbildningar, men ibland även inom samhällsvetarprogrammet på gymnasiet. I den mån de läser vidare på högskolan väljer de främst utbildningar inom skola, vård och omsorg. Den tredje utbildningssfären är könsblandad och rymmer de mest prestigefyllda utbildningarna. Här finns ungdomar vars föräldrar är högskoleutbildade. Ungdomarna väljer främst de studieförberedande programmen på gymnasiet och många går vidare till högre studier. Enligt JA-delegationen följer denna könsuppdelning med in i arbetslivet. En del av förklaringen till yrkessegregeringen i arbetslivet står således att finna i utbildningssystemet.

I utbildningen på forskarnivå är könsfördelningen totalt sett jämn, vilket framför allt beror på att männen är i majoritet bland de utländska doktoranderna.133 Bland de svenska doktoranderna är kvinnorna något fler än männen. Sammantaget var 47 procent av doktoranderna kvinnor och 53 procent män 2014 och ungefär så har fördelningen varit under många år.134Sett i ett längre perspektiv har antalet kvinnor ökat kraftigt; 1990 var det knappt hälften så många kvinnor som män som påbörjade en forskarutbildning.135Könsfördelningen bland de som påbörjar en utbildning på forskarnivå är därmed betydligt jämnare än på utbildning på grundnivå och avancerad nivå där kvinnor dominerar. Den högre andelen kvinnor som utexamineras från grundnivå och avancerad nivå avspeglas således inte i andelen kvinnor som antas till forskarutbildningen. Enligt Universitetskanslersämbetet (UKÄ) är en förklaring till att könsfördelningen inom forskarutbildningen skiljer sig från den på grund- och avancerad nivå att övergången varierar mellan olika ut-

132SOU 2015:50. 133 Universitetskanslerämbetet (2015). 134 Andelen kvinnor har varierat mellan 47 och 50 procent mellan 2004 och 2014. 135 Universitetskanslerämbetet (2015).

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

201

bildningar.136Lägst är övergången från vissa utbildningar som till stor del domineras av kvinnor.

Av de doktorander som avlade en doktorsexamen 2014 var 49 procent kvinnor och 51 procent män.137Sett över den senaste tioårsperioden har könsfördelningen bland dem som har avlagt en doktorsexamen varit jämn med mellan 45 och 51 procent kvinnor.138Som kapitel 4 Jämn fördelning av makt och inflytande visade är dock könsfördelningen bland professorer fortsatt ojämn; 76 procent av alla professorer är män och 24 procent är kvinnor. För universiteten och högskolorna som helhet gäller således att kvinnorna är i majoritet bland de studerande, men att deras andel successivt minskar ju högre upp i den akademiska hierarkin de befinner sig.

Delegationen för jämställdhet i högskolan, som har kartlagt och analyserat jämställdheten i högskolan, drar i sitt betänkande Svart

på vitt – om jämställdhet i akademin (SOU 2011:1) slutsatsen att

det finns brister i arbetet för jämställdhet i högskolan när det gäller såväl planmässighet, långsiktighet och samverkan som teoretisk och praktisk kunskapsförankring.139Delegationens slutsats är också att de insatser som har gjorts under de senaste tre decennierna inte har gett önskvärda resultat. Även om vissa framsteg har gjorts, går utvecklingen på området långsamt. Mot bakgrund av de brister som har noterats inom högskolan har regeringen tillsatt en nationell expertgrupp för ökad jämställdhet i högskolan. Se kapitel 4 En

jämn fördelning av makt och inflytande.

5.15.6 Deltagande i folkbildningen

Fler kvinnor än män deltar i studiecirklar, folkbildningsverksamhet eller i olika kulturprogram. De mest aktiva befinner sig i åldern 25– 65 år, men kvinnor över 65 år är också aktiva. År 2012 var dubbelt så många kvinnor än män i åldern 65 år eller äldre aktiva i studiecirklar eller annan folkbildningsverksamhet.

136 Universitetskanslerämbetet (2015). 137 Ibid. 138 En allt större andel av de utexaminerade på forskarnivå utgörs av utländska doktorander. Under 2014 var 30 procent av dem som avlade doktorsexamen utländska doktorander. Andelen har ökat betydligt sedan 2004 då andelen var 20 procent bland doktorsexaminerade. Andelen utländska doktorander som avlägger examen på forskarnivå är störst inom naturvetenskap och teknik. Se Universitetskanslerämbetet (2015). 139SOU 2011:1.

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

202

5.15.7 Vissa regionala aspekter

Att unga kvinnor lämnar landsbygden och mindre tätorter är inget nytt fenomen. Att också unga män flyttar från landsbygden i nästan lika stor utsträckning som unga kvinnor har blivit mindre uppmärksammat. Av SCB:s statistik framgår att flyttmönstret ur ett åldersperspektiv till stor del är lika för kvinnor och män.140 Unga kvinnor flyttar dock mer än män i samma ålder, vilket har lett till kvinnounderskott i en del utflyttningsbygder. Kvinnor i åldern 18–26 år flyttade 28 000 fler gånger 2013 än män i motsvarande ålder. I åldrarna 27–40 år var förhållandet det omvända: männen genomförde 26 000 fler flyttar än kvinnorna. Enligt SCB kan de dominerande flyttarna beskrivas enligt följande: i åldrarna 19–23 flyttar många ungdomar till en universitets- eller högskoleort för att studera. I åldrarna 24–28 går flyttströmmen från universitets- och högskoleorten till storstäderna, och i åldrarna strax över 30 flyttar barnfamiljer från storstäderna till förortskommuner. År 2013 fanns det största flyttningsöverskottet (positivt flyttnetto där fler flyttade till länet än tvärtom) i Stockholms län och det minsta flyttnettot – i själva verket ett negativt flyttnetto – i Kronobergs län och Kalmar län. Bland kommunerna hade Stockholms kommun det största positiva flyttnettot 2013 och Botkyrka och Södertälje det lägsta – i dessa fall negativa flyttnetton.

Av en rapport från Länsstyrelsen Jämtlands läns konstateras att kvinnor och män är relativt unga när de flyttar från landsbygden, mellan 19 och 26 år, men att unga kvinnor flyttar tidigare än unga män.141 Av rapporten framgår också att kön samverkar med social bakgrund i flyttmönstren.142Unga kvinnor och män med medelklassbakgrund, kvinnor mer än män, är mer benägna att flytta än de med arbetarbakgrund. Ofta är skälet till flytten högskoleutbildning. Minst benägna att flytta är unga män med arbetarbakgrund. Det tycks därmed finnas en koppling mellan flyttmönster och kön, utbildning och social bakgrund.

140 SCB (2015b). 141 Länsstyrelsen Jämtlands län (2014). 142 Se även Möller red. (2011).

SOU 2015:86 Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning

203

5.16 Sammanfattning

Ett övergripande jämställdhetsmål är att kvinnor och män ska ha samma makt och möjligheter att forma samhället och sitt eget liv. I fråga om ekonomisk jämställdhet ska kvinnor och män ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut.

Utredningen kan konstatera att utvecklingen gällande ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män har gått framåt den senaste tioårsperioden. Denna slutsats baseras på ett antal faktorer, såsom att kvinnor arbetar mer avlönat i dag än i början av 2000-talet, att sysselsättningsmönstret är mer lika mellan kvinnor och män, att könssegregeringen på arbetsmarknaden har minskat något, och att andelen kvinnor som arbetar heltid har ökat. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har minskat också, om än mycket litet och mycket långsamt.

Utredningen kan dock också konstatera att stegen framåt är små och långsamma, och att utvecklingen i vissa avseenden har stagnerat. Kvinnor och män befinner sig fortsatt på olika delar av arbetsmarknaden: de finns i olika sektorer och olika yrken. Kvinnor arbetar deltid i större utsträckning än män, är undersysselsatta i en större utsträckning än män och har tidsbegränsade anställningar i högre grad än män. Kvinnor har också lägre löner och inkomster än män. Färre arbetade timmar ger lägre löneinkomst, deltidsarbete påverkar löneutvecklingen och karriärmöjligheterna på sikt, och en lägre inkomst påverkar såväl ersättningen vid exempel sjukdom och föräldraledighet och den framtida pensionen. Kvinnor är i större utsträckning än män drabbade av arbetsrelaterade hälsoproblem och är sjukskrivna i högre grad än män.

I fråga om utbildning presterar flickor som grupp bättre än pojkar som grupp. Flickor har i genomsnitt bättre betyg än pojkar i grund- och gymnasieskolan och fler kvinnor än män påbörjar och avslutar högre studier. Även om kvinnor har en högre utbildning än män har den inte gett ekonomisk utdelning i form av högre löner i motsvarande grad. Kvinnor får därmed sämre avkastning på sitt humankapital än vad män får.

Utbildningsvalen är fortsatt könsuppdelade. Unga kvinnor och män väljer i hög grad olika program och inriktningar på gymnasiet och denna könsuppdelning fortsätter på universitets- och högskole-

Ekonomisk jämställdhet, inklusive utbildning SOU 2015:86

204

nivån. De senaste tjugo åren har dock män i högre grad än tidigare börjat söka sig mot kvinnodominerade program i gymnasieskolan, samtidigt som kvinnor har börjat söka sig till mansdominerande utbildningar.

När det gäller utbildningsval samverkar föräldrarnas utbildningsbakgrund med kön. Unga kvinnor och män som har lågutbildade föräldrar tenderar att välja könsuppdelade yrkesutbildningar på gymnasiet. Många av dem, särskilt flickor, läser studieförberedande program men fler kvinnor än män går vidare till högre studier, där deras utbildningsval i stor utsträckning följer ett traditionellt könsmönster. Könsstereotypa val är mindre vanliga bland studenter som har högutbildade föräldrar. Att unga kvinnor och män i stor utsträckning väljer olika utbildningar både på gymnasiet och i högskolan är en förklaring till det könssegregerade arbetslivet. De val som personer gör förhållandevis tidigt i livet får därmed konsekvenser under lång tid, såväl på individ- som samhällsnivå.

Nya (nygamla) orosmoln tornar också upp sig över himlen, såsom exempelvis utrikes födda kvinnors svaga etablering på arbetsmarknaden, arbetarkvinnors fysiska arbetsrelaterade ohälsa, den ökade psykiska ohälsan hos kvinnor och pojkars bristande skolprestationer. Frågor kring samspelet mellan kön och klass, etnisk tillhörighet, sexualitet, ålder och funktionsförmåga aktualiseras därmed i flera områden som har berörts i detta kapitel.

Den generella bilden av den ekonomiska jämställdheten mellan kvinnor och män är således komplex. Utvecklingen mot mer jämställdhet i arbetslivet och i utbildningen under den senaste tioårsperioden präglas både av förändring och av kontinuitet.

205

6 Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet

6.1 Inledning

Syftet med detta kapitel är att översiktligt beskriva och analysera utvecklingen av det obetalda hem- och omsorgsarbetet de senaste tio åren i Sverige. I fokus för beskrivningen är de strukturella skillnaderna mellan kvinnor och män när det gäller fördelningen av det obetalda hem- och omsorgsarbetet, inte skillnaderna mellan olika par eller mellan individerna i ett par. Vikten läggs på olikkönade par. Det är emellertid inte uteslutet att de förhållanden som råder för olikkönade par och de (könsstereotypa) normer och föreställningar som finns gällande hem- och omsorgsarbete också får konsekvenser för andra relationer, som exempelvis samkönade par och för personer i singelhushåll.

Liksom övriga kapitel i detta betänkande som beskriver och analyserar jämställdheten i relation till de jämställdhetspolitiska delmålen tar kapitlet sin tidsmässiga utgångspunkt där den förra utredningen slutade, dvs. i början av 2000-talet. De exakta jämförelsepunkterna varierar emellertid beroende på bl.a. tillgången till statistik i de olika frågor som diskuteras.

Kapitlet baseras särskilt på det underlag som har tagits fram på uppdrag av utredningen och som är författat av professor Maria Stanfors. Kapitlet baseras också på de resultat som har framkommit i bl.a. det slutbetänkande och de sex forskarvolymer som har publicerats inom ramen för Delegationen för jämställdhet i arbetslivet (SOU 2015:50) och utredningen Män och jämställdhet (SOU 2014:6). Därtill har underlag hämtats från ett flertal rapporter som har publicerats av myndigheter som Försäkringskassan, Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) och Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU).

Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet SOU 2015:86

206

Kapitlet är i stora delar strukturerat efter de indikatorer som har utvecklats inom ramen för jämställdhetspolitiken och som återfinns på SCB:s jämställdhetsportal. Totalt finns tio indikatorer inom området det obetalda hem- och omsorgsarbetet.1 Av dessa tio indikatorer ska fyra s.k. huvudindikatorer följas upp årligen.2

I kapitlet ges enbart en översiktlig bild av utvecklingen på området. För utförliga resonemang och djuplodande analyser hänvisas till utredningens underlagsrapporter, andra utredningar och den forskning som refereras till i kapitlet.

6.2 Beskrivning av delmålet det obetalda hem- och omsorgsarbetet

Det tredje jämställdhetspolitiska delmålet avser jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet och lyder som följer:

Målet är en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män skall ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjlighet att ge och få omsorg på lika villkor. Målet omfattar obetalt hemarbete, omsorgen om de äldre samt omsorgen om barnen. Målet inbegriper både den som ger omsorg och den som tar emot den. Med hemarbete åsyftas det hushålls- och underhållsarbete vi utför i våra hem.3

6.3 Utvecklingen på området en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet

Möjligheten att förena betalt arbete med att ha en familj och att vårda relationer med närstående är en central komponent i svensk jämställdhetspolitik. Den jämställdhetspolitiska ambitionen är att

1 Indikatorerna är: Tillgång till barnomsorg: Barnomsorg/förskoleverksamhet och skolbarnomsorg 1972–20xx i kommunal regi, Ersatta dagar för vård av barn 1974–20xx. Fördelning

mellan betalt och obetalt arbete: Genomsnittlig tidsanvändning för personer i åldern 20–64 år. Obetalt arbete: Tid för obetalt arbete efter livscykel, Tid för obetalt arbete efter aktivitet, Tid

för omsorg om egna barn efter familjecykel, Tid för omsorg om andra efter familjecykel, Sysselsatta 20–64 år efter ålder och heltid och deltid, Sysselsatta som arbetar deltid av orsak som vård av barn och vård av vuxen anhörig/släkting, Personer 65 år och äldre i ordinärt boende som behöver och får hjälp varje vecka efter ålder och vårdgivare. 2 De fyra huvudindikatorerna är: Ersatta dagar för vård av barn, Genomsnittlig tidsanvändning för personer i åldern 20–64 år, Tid för obetalt arbete efter livscykel och Sysselsatta som arbetar deltid av orsak som vård av barn och vård av vuxen anhörig/släkting. 3Prop. 2005/06:155, s. 51; bet. 2005/06:AU11; rskr. 2005/06:257.

SOU 2015:86 Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet

207

förändra fördelningen av makt och resurser mellan könen och skapa jämlika förutsättningar för kvinnor och män att kunna påverka sina liv och livsvillkor. Möjligheten att förvärvsarbeta på lika villkor och ha lika arbetsvillkor är en grundläggande del av denna ambition och i en jämställd ekonomisk maktfördelning.

Som Maria Stanfors konstaterar i sitt underlag till utredningen finns det en inneboende konflikt mellan yrkesarbete och familj. Denna konflikt drabbar framför allt kvinnor eftersom de förvärvsarbetar färre timmar än män och tar ett större ansvar för hem- och omsorgsarbetet.4 Kvinnor utför mer hem- och omsorgsarbete än män och jobbar oftare deltid på grund av omsorgsansvar. Kvinnor utför generellt sett mer obetalt arbete men har i genomsnitt lika långa arbetsdagar som män. Kvinnor tar också ut mer ledighet för vård av barn. Dessa förhållanden påverkar deras karriärer och inkomster. Det går även ut över deras hälsa, såväl välmående brett definierat som självuppskattad hälsa och faktisk sjukskrivning.

6.4 Föräldrapenning och föräldraledighet 5

Det svenska föräldraförsäkringssystemet består av två delar: föräldraförsäkringen, som ger rätt till ersättning (föräldrapenning)6 och föräldraledigheten,7 som ger rätt till frånvaro från arbetet. Dessa system är delvis skilda från varandra.

4 Stanfors (2015). 5 För kortfattad beskrivning av föräldraförsäkringssystemets utformning, se SOU 2015:50, s. 160162. För forskning om föräldraförsäkringen, se t.ex. Cedstrand (2011); Klinth (2002); Lundqvist (2011). Se även Föräldraförsäkringsutredningen SOU 2005:73. 6 Föräldrapenningen omfattar sammanlagt 480 dagar, dvs. 16 månader per barn. 390 av dagarna, eller 13 månader, ger en ersättning med 77,6 procent av förälderns sjukpenninggrundande inkomst (SGI) på inkomster upp till tio prisbasbelopp. Dessa dagar kallas för sjukpenningnivådagar. 60 av sjukpenningnivådagarna är reserverade för respektive förälder. För föräldrar med låg inkomst eller ingen inkomst alls finns en grundnivå om 225 kronor på dag. De resterande 90 dagarna, så kallade lägstanivådagar, ger en ersättning om 180 kronor per dag för alla, oavsett förvärvsinkomst. Arbetsgivaren kan betala ut ersättning över maxbeloppet för den inkomstrelaterade ersättningen. Hur stor den ersättningen är och under hur lång tid den betalas ut varierar mellan olika avtal och arbetsgivare. Föräldrapenning kan tas ut som hel, tre fjärdedels, halv, en fjärdedels eller en åttondedelsdag. Sedan 2012 får föräldrar ta ut 30 dagar med föräldrapenning samtidigt under barnets första år, så kallade dubbeldagar. Pappan eller partnern till mamman har också rätt till 10 dagar med tillfällig föräldrapenning i samband med barnets födelse eller adoption. 7 En arbetstagare har som förälder rätt att vara ledig från sin anställning för vård av barn tills barnet är 18 månader. Under denna period behöver ingen föräldrapenning tas ut. Efter detta har en förälder rätt att vara ledig då han eller hon tar ut föräldrapenning. Dessutom kan en förälder förkorta sin normala arbetstid med 25 procent fram tills barnet fyller 8 år.

Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet SOU 2015:86

208

Kvinnor tar ut mer föräldrapenning än män. Av det totala antalet dagar som ersattes med föräldrapenning 2013 tog kvinnor ut 75 procent och män 25 procent. Kvinnor tar alltså ut tre gånger så många föräldrapenningsdagar som män.

Figur 6.1 Ersatta dagar för vård av barn (föräldrapenning) 1974–2013

Könsfördelning av totalt antal dagar (%)

Not: I definitionen av ersatta dagar för vård av barn ingår inte ersättningsdagar i samband med barns födelse eller adoption samt kontaktdagar. Fr.o.m. 1995 periodiseras statistiken till det år då utbetalningen gjordes. Källa: Försäkringskassan 2014.

Figur 6.1 visar hur uttaget av dagar med föräldrapenning uppdelat efter kön har utvecklats de senaste fyrtio åren. Figuren visar en trendmässig ökning av männens uttag utan stora variationer över tid. Ända sedan föräldraförsäkringen infördes 1974 har kvinnor tagit ut majoriteten av dagarna med föräldrapenning.8Till en början tog kvinnor ut i stort sett all föräldrapenning, men därefter har mäns andel ökat gradvis. Pappors uttag ökade 1995 då den första reserverade månaden (den så kallade pappamånaden) infördes i försäkringen. Det året tog män ut 10 procent av samtliga uttagna dagar.9

8 När föräldraförsäkringen infördes 1974 hade föräldrar rätt till 6 månaders betald föräldraledighet. Sedan dess har föräldraförsäkringen byggts ut flera gånger. Se föregående not. 9 Den reserverade månaden (pappamånaden) innebar att 30 dagar av dagarna med inkomstrelaterad föräldraledighet reserverades för varje förälder och inte kunde överlåtas till var-

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

1976 1980 1984 1988 1992 1996 2000 2004 2008 2012

F-penning kvinnor F-penning män

SOU 2015:86 Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet

209

Efter det att den andra reserverade månaden10infördes 2002 steg mäns andel av dagarna till 17 procent. År 2006 hade mäns andel ökat till 20 procent och 2013 till 25 procent.11

Under tioårsperioden 2003 till 2013 minskade kvinnors andel av föräldrapenningsuttaget från 83 till 75 procent medan mäns andel ökade från 17 till 25 procent. Detta innebar att könsgapet minskade med 16 procentenheter, vilket motsvarar en årlig förändringstakt på knappt 0,8 procentenheter för både kvinnor och män. Förändringen var densamma under den föregående tioårsperioden (mellan 1993 och 2003). Den genomsnittliga förändringstakten mellan 1974 och 1993 var lägre; knappt 0,5 procentenheter per år. Enligt Maria Stanfors rapport till utredningen kan den något högre genomsnittliga förändringstakten efter 1993 bero på ett pågående närmande mellan könen, men den kan också bero på de reformer som genomfördes 1995 och under 2000-talets första årtionde, de s.k. pappamånaderna.12Dessa reformer innebar bl.a. att antalet dagar som kan överlåtas till den andra föräldern begränsades. Reformerna 1995 och 2002, som individualiserade delar av föräldraförsäkringen, påverkade fäders uttag positivt, framför allt genom att andelen män som inte tog ut några dagar alls minskade kraftigt.13Den faktiska förändringen är inte likformig; det är framför allt mäns föräldrapenningsuttag som har ökat sedan 1993 och detta mer än vad kvinnors föräldrapenningsuttag har minskat, vilket har bidragit till en jämnare fördelning. Utvecklingen tyder något paradoxalt på att ju mer omfattande rätten

andra. Samtidigt som den reserverade månaden infördes individualiserades också försäkringen. Individualiseringen innebar att hälften av dagarna tillföll vardera föräldern. För att en förälder ska kunna använda mer än hälften av dagarna behöver den andra föräldern godkänna detta genom underskrift. 10 Den andra reserverade månaden (pappamånaden) innebar att ytterligare 30 dagar, dvs. sammanlagt 60 dagar, av dagarna med inkomstrelaterad föräldraledighet reserverades för varje förälder och inte kunde överlåtas till varandra. Av de 390 dagarna med inkomstrelaterad ersättning som föräldrar i dag (2015) har rätt till är alltså 60 dagar reserverade för varje förälder. Resterande 270 dagar kan fördelas fritt mellan föräldrarna. I prop. 2014/15:124 föreslås en tredje reserverad månad. Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 2016. 11 Försäkringskassan mäter även uttaget av föräldrapenning under barnets första två år. Under det första året tar papporna ut 9 procent av föräldrapenningsdagarna. När barnet har fyllt två år har de i genomsnitt tagit ut 19 procent av föräldrapenningsdagarna. Andelen män, som under barnets första två år inte tar ut någon föräldraledighet alls, eller bara i mycket begränsad omfattning, är ca 25 procent (SOU 2015:50). 12 Stanfors (2015). 13 Den första pappamånaden bidrog främst till ett ökat uttag bland pappor med grundutbildning, medan pappor med högskoleutbildning knappt förändrade sitt uttag eftersom de redan tidigare tog en månad föräldrapenning, se Duvander och Johansson (2012).

Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet SOU 2015:86

210

till ledighet är, desto större är risken för en ojämn fördelning mellan könen.

Även om det fortfarande är mycket få föräldrar som delar jämnt på uttaget av föräldrapenningen, har den grupp föräldrar som delar jämnt nästan tredubblats på tio år, från knappt 5 till nästan 13 procent.14

Föräldraförsäkringen är relativt flexibel. Under barnets första 18 månader har båda föräldrarna rätt att vara hemma på heltid. Därefter har en förälder rätt att arbeta på deltid tills barnet fyller åtta år.15Föräldraledigheten kan också sträckas ut över en längre period genom möjligheten att sprida ut ersättningsdagarna över ledighetsperioder.16Genom att ta ut färre än sju dagar med ersättning i veckan, och genom möjligheten att ta ut obetald föräldraledighet under barnets första 18 månader, kan tiden en förälder är ledig för vård av barn sträckas ut under en lång period. Möjligheten att sprida ut dagarna med föräldrapenning leder i praktiken till att uttaget av föräldraledighetsdagarna är större än uttaget av dagar med föräldrapenning. Både kvinnor och män tar ut längre ledighet än vad uttaget av föräldrapenningsdagar ger sken av.17

Även om det är svårt att exakt beräkna hur lång faktisk ledighet män och kvinnor tar ut, sprider särskilt kvinnor ut dagarna på ett omfattande sätt.18 Av Ann-Zofie Duvanders och Ida Viklunds bidrag till JA-delegationen, som grundas på data från Försäkringskassan, framgår att mammor i genomsnitt är föräldralediga drygt 13 månader under barnets första två år, varav 9,5 månader med föräldrapenning.19Motsvarande siffror för pappor är 3,5 månaders föräldraledighet, varav 2 månader med föräldrapenning. För både mammor och pappor samvarierar föräldraledighet och föräldrapenning med ålder, utbildning, arbetsmarknadsetablering, egenföretagande och till stor del sektorstillhörighet.

14SOU 2015:50. 15 Om barnet är fött den 1 januari 2014 eller senare kan föräldrapenning tas ut till den dag barnet fyller 12 år. Efter det att barnet har fyllt 4 år kan endast 96 dagar sparas. 80 procent av föräldrapenningen ska därmed användas inom de första fyra åren. 16 Föräldrapenning kan tas ut som hel, tre fjärdedels, halv, en fjärdedels eller en åttondelsdag. De allra flesta som tar ut föräldrapenning tar ut hela dagar. 17 Försäkringskassan (2013a); Duvander och Viklund (2014) i SOU 2014:28. 18 Duvander och Viklund (2014) i SOU 2014:28. 19 Ibid.

SOU 2015:86 Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet

211

Småbarnsföräldrar är i dag lediga längre utan ersättning än för tio år sedan. En studie från Försäkringskassan visar att föräldrar använder knappt 5 dagar med ersättning i veckan (4,6 för kvinnor, 4,7 för män). Föräldrar har minskat sitt uttag av föräldrapenning under föräldraledigheten med i snitt en dag per vecka under de senaste tio åren.20

Flera faktorer påverkar hur föräldrar väljer att ta ut föräldrapenning. Kön är den faktor som har störst betydelse för uttaget av föräldrapenning.21 Kvinnor tar ut mer föräldrapenning än män oberoende av andra faktorer som utbildning eller inkomst.

Inkomsten har betydelse för såväl uttaget av föräldrapenning som föräldraledighetens längd. Medelinkomsttagare tar ut både flest föräldrapenningsdagar och längst föräldraledighet.22Pappor med låg eller ingen inkomst, eller med svag anknytning till arbetsmarknaden, tenderar att ta ut minst, om alls någon, föräldrapenning.23Det kan bero på att ersättningen för dessa grupper blir låg och att drivkraften att ta ut föräldrapenning följaktligen blir svag. Detta mönster gäller dock inte för kvinnor med låga inkomster. Kvinnor med låg inkomst avstår inte från föräldrapenningen, men de tar ofta ut kortare ledighet är genomsnittet.24Kvinnor i höginkomsthushåll tar däremot ut färre föräldrapenningdagar men längre ledighet än kvinnor i låginkomsthushåll. Förutsättningarna att ta del av flexibiliteten i föräldraförsäkringen, exempelvis möjligheten att sprida ut dagarna, kan därmed variera mellan olika inkomstgrupper.

Hög inkomst och hög utbildning ökar sannolikheten för att föräldrar ska dela jämnt på uttaget av föräldrapenningen.25Det är främst kvinnans inkomst och utbildning som har betydelse. Ju högre inkomst och ju högre utbildning mamman har, desto större är sannolikheten att föräldrarna delar jämnt. Om både pappan och mamman har hög utbildning tar pappor ut längre ledighet. Detta kan bl.a. förklaras av attitydskillnader mellan olika grupper av föräldrar, men också av att en hög utbildning kan spegla en friare arbetssituation och större möjligheter att vara föräldraledig.26Om-

20 Försäkringskassan (2013b). 21SOU 2015:50. 22 Inspektionen för socialförsäkringen (2012); Inspektionen för socialförsäkringen (2013). 23SOU 2014:6. 24 Inspektionen för socialförsäkringen (2012); (2013). 25SOU 2015:50. 26 LO (2015).

Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet SOU 2015:86

212

vänt, om pappan har högre inkomst eller högre utbildning än mamman minskar sannolikheten för ett jämnt uttag, även bland högutbildade. Slutsatsen är att kön är den enskilt viktigaste förklaringsfaktorn till hur föräldrar delar på uttaget av föräldrapenningen och inte exempelvis ekonomiska drivkrafter.27 Sannolikheten för ett jämställt uttag ökar om föräldrarna är inrikes födda, sysselsatta i offentlig sektor, har ungefär lika stora inkomster eller bor i ett storstadsområde.28

När det gäller föräldraledighetens längd kan även arbetsplatsfaktorer samvariera med inkomst.29Både föräldrar med låg och med hög inkomst avstår många gånger från en lång föräldraledighet, men av olika skäl.30Mammor och pappor med låg inkomst har inte ekonomisk möjlighet att vara hemma länge, även om de vill, medan föräldrar med hög inkomst kan ha arbeten som är svåra att vara borta från. Andra skäl som tillgång till förskola, barnets födelsemånad, och kvinnors och mäns attityder till föräldraledighetens längd kan också spela roll.

Mönstret när det gäller föräldrars uttag av föräldrapenning och längden på ledigheten kan sammanfattas enligt följande: i föräldrapar med lägre inkomster tar mamman i större utsträckning hela föräldraledigheten, men sprider ut den mindre.31 I familjer med högre inkomster tar mamman ut lika lång eller längre föräldraledighet än mammor i familjer med lägre inkomster, men sprider ut dagarna mer. I familjer med högre inkomster tar män i högre grad ut föräldraledighet utöver de reserverade månaderna än män i familjer med lägre inkomster.

Det finns även andra faktorer som påverkar föräldrars fördelning av föräldraledigheten. Det finns exempelvis skillnader beroende på föräldrarnas ålder, var man bor i Sverige och från vilket ursprungsland man kommer. Enligt Ann-Zofie Duvanders bidrag till utredningen Män och jämställdhet bör dessa demografiska faktorer

27SOU 2015:50. 28 Duvander och Viklund (2014) i SOU 2014:28; Inspektionen för socialförsäkringen (2012, 2013); Försäkringskassan (2013b). 29 Kvinnor och män som arbetar i offentlig sektor tar ut längre ledighet än de som har privata anställningar. Kvinnor och män som får extra ersättning från arbetsgivaren tar ut längre ledighet. Kvinnor och män tar dessutom ut längre ledighet med ett första barn än med senare syskon (Försäkringskassan 2013a.) 30 Duvander och Viklund (2014) i SOU 2014:28. 31SOU 2015:50.

SOU 2015:86 Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet

213

främst ses som indikatorer på annat som skiljer mellan dessa föräldrars omständigheter och möjligheter att vara föräldralediga.32Bland utlandsfödda pappor finns det exempelvis en stor grupp män som inte tar ut någon föräldrapenning alls, men det finns också en stor grupp män som står utanför arbetsmarknaden och därför skulle få en låg föräldrapenning. Eftersom ersättningen för dessa män blir låg kan också drivkraften att ta ut föräldrapenning bli svag. Denna grupp kan också ha svårt att ta föräldrapenning på grund av en besvärlig arbetsmarknadssituation. Samtidigt tar dock kvinnor med låg utbildning och svår arbetsmarknadssituation i de allra flesta fall ut föräldrapenning även om de ekonomiska drivkrafterna är lika svaga som för mannen. Duvander konstaterar att föräldrar med resurser tenderar att vara de som har en jämn fördelning medan föräldrar med sämre resurser stannar kvar i ett mer traditionellt mönster.

Föreställningar om kön kan också påverka hur föräldrar väljer att fördela föräldraledigheten mellan sig. Trots att många blivande föräldrar reflekterar kring jämställdhet och det ”gemensamma föräldraprojektet” och diskuterar hur föräldraledigheten ska fördelas, tenderar kvinnan att ta ut merparten av föräldraledigheten när barnet väl är fött, visar Christine Roman i sitt bidrag till JA-delegationen.33Även om normerna om föräldraskap och uttag av föräldrapenning har förskjutits i en mer jämställd riktning över tid påverkas alltjämt individer av könsstereotypa föreställningar och mönster.34

Det finns flera förklaringar till den ojämställdhet uppdelningen av föräldraförsäkringen.35En vanlig förklaring är att det är en fråga om rationella val. Eftersom mannen i regel har högre lön och bättre karriärmöjligheter än kvinnan antas hushållet förlora ekonomiskt på om män tar ut mer föräldrapenning. Kvinnan blir därför den som får vara flexibel vad gäller arbetstid och karriärplanering. Men, som har diskuteras tidigare i detta kapitel, finns det resultat som tyder på att även bland par där kvinnan tjänar mest tar hon oftast störst del av föräldraledigheten.

En annan förklaring är de strukturer som omger oss människor och som påverkar våra beslut och formar vårt beteende. Bland hindren för ett mer jämställt uttag av föräldraledighet finns utöver rent eko-

32 Duvander (2014) i SOU 2014:6. 33 Roman (2014) i SOU 2014:28. 34 Roman (2014) i SOU 2014:28; Bekkengen (2002). 35 Stanfors (2015).

Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet SOU 2015:86

214

nomiska skäl själva arbetsplatsen och arbetsgivarens attityder samt traditionella könsroller och föreställningar om hur en ”riktig” och bra mamma respektive pappa ska vara.36 Ytterligare en förklaring kan kopplas till makt. Trots decennier av opinionsbildande är det en trög faktisk utveckling av jämställdheten bland de svenska familjerna vad gäller föräldraledighet och uttag av föräldrapenning. Detta blottlägger att det inte enbart gäller att förändra attityder utan att det också handlar om maktskillnader mellan könen.

6.4.1 Tillfällig föräldrapenning

Förutom rätten till föräldraledighet och föräldrapenning har föräldrar också rätt till ledighet med tillfällig föräldrapenning för tillfällig vård av barn. En förälder har tillfällig föräldrapenning för vård av barn (VAB) om han eller hon behöver avstå från förvärvsarbete i samband med sjukdom eller smitta hos barnet, sjukdom eller smitta hos barnets ordinarie vårdare, besök i samhällets förebyggande hälsovård m.m.37Den tillfälliga föräldrapenningen är mer jämnt fördelad mellan föräldrarna än föräldrapenningen och har varit så sedan den infördes. Mammors andel av dagar med tillfällig föräldrapenning för vård av barn varierade mellan 60 och 70 procent under perioden 1974–2013, medan pappors andel varierade mellan 30 och 40 procent.38Utvecklingen över tid när det gäller tillfällig föräldrapenning illustreras i figur 6.2.

36 Att kvinnor och män antas ”göra föräldraskap” på samma sätt som kan de antas ”göra kön” i enlighet med normer och föreställningar om hur en riktig mamma respektive pappa ska vara finns dokumenterat i internationell forskning (se till exempel Sanchez & Thomson 1997; Singley & Hynes 2005) men också i mer populär litteratur (Elwin-Nowak 2001, 2005). Vad gäller arbetsplatsen och arbetsgivares attityder säger många fäder att de har upplevt hinder och att de därför inte har tagit ut någon eller så mycket föräldraledighet (Bekkengen 2002). Detta gäller i synnerhet män som arbetar i högre tjänstemannaposition i den privata sektorn. 37 Tillfällig föräldrapenning gäller för vård av barn under tolv år och i vissa fall även äldre barn. Normalt kan ersättning för 60 dagar per barn och år betalas ut. Det finns ingen rätt till tillfällig föräldrapenning om den andra föräldern inte förvärvsarbetar och därmed kan vårda barnet. 38 Det bör noteras att innan 1980 ingår de tio pappadagarna vid barns födelse i statistiken för tillfällig föräldrapenning för vård av barn. Uppgifterna fram till 1980 och därefter är alltså inte helt jämförbara.

SOU 2015:86 Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet

215

Figur 6.2 Ersatta dagar för vård av barn (tillfällig föräldrapenning) 1974–2013

Könsfördelning av totalt antal dagar (%)

Not: I definitionen av ersatta dagar för vård av barn ingår inte ersättningsdagar i samband med barns födelse eller adoption samt kontaktdagar. Fr.o.m. 1995 periodiseras statistiken till det år då utbetalningen gjordes. Källa: Försäkringskassan 2014.

Till skillnad från föräldrapenningsdagarna, där mäns andel av uttaget stadigt har ökat, har fördelningen av tillfällig föräldrapenning varit relativt stabil.39År 2013 tog mammor ut 63 procent av dagarna med tillfällig föräldrapenning medan pappors andel var 37 procent. Denna fördelning var något jämnare än tio år tidigare, men skillnaden är marginell. År 2003 betalades 64 procent av dagarna med tillfällig föräldrapenning ut till mammor medan 36 procent betalades ut till pappor. Könsgapet har således minskat med blygsamma en procentenhet mellan 2003 och 2013.