SOU 2010:70
Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter
Slutbetänkande av Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige
Stockholm 2010
Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter
2010_SOU försätts S-format_sv.indd 1 2010-10-11 11:17:37
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-598 191 91 Ordertel: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se
Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02)
– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss
Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice
Tryckt av Elanders Sverige AB Stockholm 2010
ISBN 978-91-38-23451-8 ISSN 0375-250X
2010_SOU register S-format.indd 1 2010-10-11 11:31:12
Till statsrådet Erik Ullenhag
Regeringen beslutade den 9 mars 2006 att inrätta Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige för att med utgångspunkt i regeringens skrivelse En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006–2009 (skr. 2005/06:95) stödja det långsiktiga arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Delegationen har även haft i uppdrag att lämna förslag på hur det fortsatta stödet till detta arbete kan erbjudas efter det att delegationen har avslutat sitt uppdrag.
Den 9 mars 2006 förordnades universitetslektor Elisabeth Abiri till ordförande för delegationen. Den 8 juni 2006 förordnades som ledamöter professor Gudmundur Alfredsson, borgarrådssekreteraren Adam Axelsson, vice ordföranden i Svenska Röda Korset Bahare Haghshenas, ordföranden i Sveriges Kommuner och Landsting Anders Knape, civilekonomen Kajsa Lindståhl, regeringsrådet Anna-Karin Lundin, läraren Soraya Post, journalisten och prkonsulten Elisabet Qvarford och kommunalrådet Lars Stjernkvist. Den 22 augusti 2006 förordnades ordföranden i Svenska Röda Korset Bengt Westerberg som ledamot. Den 19 mars 2009 entledigades Gudmundur Alfredsson. Samma dag förordnades som ledamot generaldirektören Hans Ytterberg.
Som sakkunnig förordnades den 8 juni 2006 departementsrådet Marcus Brixskiöld. Den 12 februari 2008 förordnades departementssekreteraren Jens Ölander som sakkunnig. Den 15 maj 2009 entledigades Jens Ölander. Samma dag förordnades som sakkunnig kanslirådet Camilla Goldbeck-Löwe.
Den 8 juni 2006 förordnades som experter kanslirådet Camilla Abrahamsson, projektledaren Stefan Andersson, chefen Inger Ashing, dåvarande jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström, juristen Lotta Dahlstrand, utvecklingsstrategen Elisabeth Ferm, kanslirådet Camilla Goldbeck-Löwe, biträdande avdelningschefen Christer Gustavsson, enhetschefen Sun-Joon Hwang, utvecklings-
direktören Marie Lindberg, stabschefen Lars Lindgren, dåvarande handikappombudsmannen Lars Lööw, ambassadören Jan Nordlander och ämnesrådet Astrid Utterström. Den 19 september 2006 förordnades som expert projektledaren Anna Lindström. Den 22 januari 2007 entledigades Lars Lööw. Samma dag förordnades som expert dåvarande t.f. handikappombudsmannen Jenny Olausson. Den 27 mars 2007 entledigades Camilla Goldbeck-Löwe. Samma dag förordnades som expert ämnesrådet Anna-Karin Lindblom. Den 23 april 2007 förordnades som expert departementssekreteraren Andrés Zanzi. Den 24 april 2007 entledigades Lotta Dahlstrand. Samma dag förordnades som expert juristen Charlotte Lenman. Den 12 februari 2008 entledigades Claes Borgström och Anna-Karin Lindblom. Samma dag förordnades som expert juristen Luca Nesi. Den 2 april 2008 entledigades Christer Gustavsson. Den 19 mars 2009 entledigades Marie Lindberg, Anna Lindström och Luca Nesi. Samma dag förordnades som expert handläggaren Björn Kullander. Den 5 maj 2009 entledigades Elisabeth Ferm, Astrid Utterström och Andrés Zanzi. Samma dag förordnades som expert departementssekreteraren Fredrik Björklund. Den 31 januari 2010 entledigades Jan Nordlander. Den 1 april 2010 entledigades Fredrik Björklund. Samma dag förordnades som expert kanslirådet Ulrika Dackeby.
Den 29 maj 2006 anställdes projektledaren Karin Steffensen som huvudsekreterare. Karin Steffensen entledigades på egen begäran den 11 januari 2010. Den 14 maj 2010 anställdes ämnesrådet Anna-Karin Lindblom som huvudsekreterare.
Departementssekreteraren Pernilla Berlin var anställd som sekreterare fr.o.m. den 24 april 2006 t.o.m. den 30 september 2007. Organisationskonsulten Marie Stenman var anställd som sekreterare fr.o.m. den 2 maj 2006 t.o.m. den 3 januari 2008. Fil. master Heidi Eriksson var anställd som biträdande sekreterare fr.o.m. den 1 november 2006 t.o.m. den 15 december 2007 och som sekreterare fr.o.m. den 16 december 2007 t.o.m. den 31 december 2008. Jur.kand. Eva Rimsten var anställd som sekreterare fr.o.m. den 1 mars 2007 t.o.m. den 31 augusti 2008. Juristen Johanna Gillström var anställd som sekreterare fr.o.m. den 7 januari 2008 t.o.m. 12 maj 2010. Fil. master Josefine Gustavsson var anställd som sekreterare fr.o.m. den 1 september 2008 t.o.m. den 31 december 2008. Den 8 september 2008 anställdes utredaren Kerstin Jansson som sekreterare. Den 11 januari 2010 anställdes hovrättsassessorn Anna Gränsmarker som sekreterare.
Delegationens assistent under tiden för arbetet med slutbetänkandet har varit Gunilla Malmqvist.
Delegationen har tidigare överlämnat delbetänkandena Rapporter från en MR-verkstad (SOU 2008:45), Främja, Skydda, Övervaka –
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (SOU 2009:36) och rapporten Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige – En översikt (SOU 2007:102).
Delegationen överlämnar härmed sitt slutbetänkande. Uppdraget är slutfört.
Stockholm i oktober 2010
Elisabeth Abiri
Adam Axelsson Bahare Haghshenas
Anders Knape Kajsa Lindståhl
Anna-Karin Lundin Soraya Post
Elisabet Qvarford Lars Stjernkvist
Bengt Westerberg Hans Ytterberg
/Anna-Karin Lindblom Anna Gränsmarker Kerstin Jansson
Innehåll
Sammanfattning ................................................................ 15
Summary .......................................................................... 29
Författningsförslag ............................................................. 43
Del I Bakgrund
1 Delegationens uppdrag och arbete .............................. 89
1.1 Uppdraget................................................................................. 89 1.2 Bakgrund .................................................................................. 90
1.3 Delegationens arbete ............................................................... 93 1.3.1 Stöd till statliga myndigheter, kommuner och landsting................................................................. 93 1.3.2 Strategier för information och ökad kunskap om mänskliga rättigheter.............................................. 98 1.3.3 Stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter.................................................................... 104 1.3.4 Lämna förslag på hur fortsatt stöd kan erbjudas ...... 106 1.3.5 Internationell kunskap och erfarenhet...................... 107 1.3.6 Möten, samråd och samverkan .................................. 107
2 Utgångspunkter ....................................................... 109
2.1 Introduktion till de mänskliga rättigheterna........................ 109 2.1.1 De mänskliga rättigheterna – juridik, etik och politik ................................................................... 109
7
Innehåll SOU 2010:70
2.1.2 Från politisk viljeyttring till juridiskt bindande dokument.....................................................................113 2.1.3 Centrala konventioner om de mänskliga rättigheterna ................................................................113 2.1.4 Begränsningar av de mänskliga rättigheterna ............116 2.1.5 Hur begreppet mänskliga rättigheter ska förstås i betänkandet ...............................................................116
2.2 De mänskliga rättigheterna i relation till angränsande begrepp....................................................................................117 2.2.1 Relationen rättigheter – skyldigheter ........................117 2.2.2 Relationen mänskliga rättigheter – demokrati ..........118 2.2.3 Relationen mänskliga rättigheter – diskriminering...120
2.3 Människorättsperspektiv och människorättsbaserat arbete.......................................................................................121
3 Bakgrundsanalys ......................................................127
3.1 Inledning.................................................................................127
3.2 Det rättsliga skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige.....128 3.2.1 Inledning......................................................................128 3.2.2 Hur införlivas konventioner i nationell rätt? ............128 3.2.3 Frågor om inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter ..................................................131 3.2.4 Användning av normharmoni och transformering ...140 3.2.5 De mänskliga rättigheterna i svensk lagstiftning ......146 3.2.6 Kontroll av författningars förenlighet med konventionerna ...................................................155 3.2.7 EU-rätten ....................................................................161 3.2.8 Synpunkter från FN:s övervakningskommittéer om konventionernas ställning i svensk rätt...............163 3.2.9 Delegationens slutsatser .............................................165 3.3 En myndighetsstruktur som systematiskt främjar de mänskliga rättigheterna i Sverige......................................167 3.3.1 Inledning......................................................................167 3.3.2 Parisprinciperna...........................................................168 3.3.3 Synpunkter från internationella organisationer ........171 3.3.4 Nationella institutioner för mänskliga rättigheter i andra länder ...............................................................173
8
Innehåll
3.3.5 Befintliga myndigheters arbete för mänskliga rättigheter i Sverige..................................................... 187 3.3.6 Undersökning om behovet av stöd i arbetet för de mänskliga rättigheterna ................................... 195 3.3.7 Delegationens erfarenheter och slutsatser ................ 196
3.4 Styrning och tillsyn av arbetet med de mänskliga rättigheterna ........................................................................... 199 3.4.1 Inledning ..................................................................... 199 3.4.2 Förvaltningslagen ....................................................... 202 3.4.3 Styrning av de statliga myndigheterna ...................... 205 3.4.4 Kommunernas och landstingens ansvar för de mänskliga rättigheterna ......................................... 212 3.4.5 Delegationens erfarenheter och slutsatser ................ 219 3.5 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna ........................................................................... 223 3.5.1 Inledning ..................................................................... 223 3.5.2 Det allmänna skolväsendet......................................... 225 3.5.3 Högre utbildning ........................................................ 235 3.5.4 Utbildning och kompetensutveckling inom den offentliga sektorn ....................................................... 239 3.5.5 Delegationens erfarenheter och slutsatser ................ 252
3.6 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige ................................................................ 258 3.6.1 Inledning ..................................................................... 258 3.6.2 Forskning .................................................................... 259 3.6.3 Statistiska undersökningar, databaser och rapporter .............................................................. 266 3.6.4 Nationella indikatorer för mänskliga rättigheter...... 273 3.6.5 Delegationens slutsatser............................................. 281 3.7 Civilsamhälle, näringsliv och massmedier ............................ 283 3.7.1 Mänskliga rättigheter och privata aktörer................. 283 3.7.2 Det civila samhället..................................................... 289 3.7.3 Näringslivet................................................................. 293 3.7.4 Massmedierna ............................................................. 299 3.7.5 Delegationens slutsatser............................................. 300 3.8 Behovet av en ny struktur för skydd av de mänskliga rättigheterna i Sverige ............................................................ 302
9
Innehåll SOU 2010:70
Del II Förslag
4 Det rättsliga skyddet .................................................309
4.1 Inledning.................................................................................309
4.2 Lagrådets granskning .............................................................312 4.3 Inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter ...............................................................................314
4.4 Bör hänvisning till fler konventioner om de mänskliga rättigheterna göras i grundlag? ..............................................319 4.5 Tydliggörande i lag.................................................................319 4.5.1 Uttryckliga hänvisningar till de mänskliga rättigheterna i befintliga lagar ....................................320 4.5.2 Vad innebär bestämmelser om det offentligas ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna? ..............................................................321 4.5.3 Vilken effekt får bestämmelserna?.............................323 4.5.4 Hänvisningar till de mänskliga rättigheterna införs i ett urval lagar ..................................................326
5 En nationell institution för mänskliga rättigheter..........337
5.1 En nationell institution för mänskliga rättigheter inrättas i Sverige......................................................................337 5.1.1 Inledning......................................................................337 5.1.2 En nationell institution för mänskliga rättigheter bör inrättas ..................................................................340 5.1.3 Institutionen inrättas under riksdagen ......................342 5.1.4 En ny myndighet inrättas ...........................................343 5.2 Institutionens mandat och arbetsuppgifter ..........................348 5.2.1 Institutionens mandat.................................................349 5.2.2 Institutionens uppgifter..............................................352 5.2.3 Institutionens arbetsmetoder och rättsliga befogenheter................................................................368 5.2.4 Institutionens framställningar till riksdagen och regeringen.............................................................378 5.2.5 Institutionens årsrapport............................................379
10
Innehåll
5.3 Institutionens ledning, organisation och resurser ............... 380 5.3.1 Kommissionen för mänskliga rättigheter.................. 380 5.3.2 Kommissionens råd och personal.............................. 386 5.3.3 Kommissionens beslutsfattande, arbetsordning m.m...................................................... 387 5.3.4 Kommissionens resurser ............................................ 388 5.4 Formerna för kommissionens inrättande............................. 392
6 Styrning och tillsyn................................................... 401
6.1 Inledning................................................................................. 401
6.2 De mänskliga rättigheterna i statliga myndigheters regelverk och styrdokument ................................................. 403 6.2.1 Förvaltningslagen ....................................................... 404 6.2.2 Myndighetsförordningen ........................................... 407 6.2.3 Myndigheternas instruktioner ................................... 408 6.2.4 Förvaltningsmyndigheternas regelgivning m.m. ...... 416 6.2.5 Regeringsuppdrag och regleringsbrev ....................... 417 6.2.6 Kommittéväsendet...................................................... 418 6.2.7 Nationella handlingsplaner och andra strategidokument........................................................ 419 6.3 Tydliggörande av kommunernas och landstingens ansvar för de mänskliga rättigheterna................................... 421 6.3.1 Kommunallagen.......................................................... 421 6.3.2 Kommunala styrdokument ........................................ 424 6.3.3 Tillsyn av kommunal verksamhet .............................. 426 6.4 Samordning, samverkan och dialog ...................................... 427
7 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna............................................................ 431
7.1 Inledning................................................................................. 431 7.2 Det allmänna skolväsendet.................................................... 433
7.3 Högre utbildning ................................................................... 438 7.4 Utbildning och kompetensutveckling inom den offentliga sektorn............................................................ 442
11
Innehåll SOU 2010:70
8 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige ..................................................447
8.1 Inledning.................................................................................447
8.2 Ett forskningsprogram om mänskliga rättigheter................448 8.3 Nationella mål och indikatorer för de mänskliga rättigheterna............................................................................450
8.4 Vidareutveckla statistiken om de mänskliga rättigheterna............................................................................454
9 Civilsamhälle och näringsliv.......................................457
9.1 Inledning.................................................................................457
9.2 Samverkan mellan olika samhällsaktörer ..............................458 9.3 Det civila samhället ................................................................459
9.4 Näringslivet ............................................................................462
10 Konsekvenser av delegationens förslag.......................467
10.1 Ekonomiska konsekvenser ....................................................467 10.1.1 Kommissionen för mänskliga rättigheter ..................467 10.1.2 Styrning, tillsyn och utbildning inom den offentliga förvaltningen ..............................................472 10.1.3 Bidrag till organisationer inom det civila samhället ......................................................................475 10.1.4 Forskning och kunskapsutveckling ...........................475 10.1.5 Övriga förslag..............................................................478 10.2 Konsekvenser för den kommunala självstyrelsen.................478
10.3 Konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män samt för möjligheterna att nå de handikappolitiska och integrationspolitiska målen.............................................479
11 Författningskommentar .............................................483
Särskilt yttrande...............................................................509
Referenser.......................................................................511
12
Innehåll
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv Dir. 2006:27.................................... 531
Bilaga 2 Tilläggsdirektiv Dir. 2007:14 ........................................ 532 Bilaga 3 Tilläggsdirektiv Dir. 2008:92 ........................................ 543
Bilaga 4 Tilläggsdirektiv Dir. 2009:125 ...................................... 547 Bilaga 5 Parisprinciperna............................................................. 549
Bilaga 6 Alternativ lösning till lagreglering
− Kommissionen för mänskliga rättigheter ................ 555
Bilaga 7−13 i separat volym
Bilaga 7 Kommuners, landstings och statliga myndigheters
arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd, SIFO Research International, 2006
Bilaga 8 Kommunernas ansvar för att förverkliga mänskliga
rättigheter – en kartläggning av 16 kommuner i Sverige, Mikael Spång, Malmö högskola, 2008
Bilaga 9 Kartläggning – Fem ombudsmän och Handisams
utåtriktade arbete gentemot kommuner och landsting, Josefine Gustavsson, Göteborgs universitet, 2008
Bilaga 10 Förtroendevaldas och chefstjänstemäns
introduktion – En studie bland kommuner, landsting och regioner avseende mänskliga rättigheter vid introduktionsutbildningar, Elena Namli, Kjell-Åke Nordquist, Susanne Wigorts Yngvesson, Teologiska högskolan i Stockholm, 2009
13
Innehåll SOU 2010:70
14
Bilaga 11 Utvärdering av pilotutbildningen Laga lika. En
utbildning i mänskliga rättigheter för rättsväsendet i Blekinge län, Lejla Mundzic, 2008
Bilaga 12 Utvärdering av en utbildning i mänskliga
rättigheter för ett kommunalt tjänstemannanätverk, Lejla Mundzic, 2008
Bilaga 13 Utvärdering av en pilotutbildning i mänskliga
rättigheter, Ledningsgruppen på Arbetsmarknads- och Familjeförvaltningen i Eskilstuna kommun, Lejla Mundzic, 2009
Sammanfattning
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige lämnar i detta slutbetänkande en redovisning av hur den genomfört de uppgifter av främjande natur som ingått i delegationens uppdrag.
I betänkandet lämnas också förslag med avseende på rättsligt skydd för de mänskliga rättigheterna, inrättandet av en nationell institution för de mänskliga rättigheterna, styrning och tillsyn, utbildning och kompetensutveckling, forskning och kunskapsutveckling samt, slutligen, det civila samhällets och näringslivets roll med avseende på de mänskliga rättigheterna. Syftet är att dessa förslag tillsammans ska bilda en ny struktur för skydd av de mänskliga rättigheterna, där varje del förutsätter och stärker utvecklingen inom de övriga delarna. Syftet är också att förslagen ska bidra till att tydliggöra de mänskliga rättigheternas roll som en gemensam internationell och nationell värdegrund för samhället.
Delegationens uppdrag
Riksdagen har fastställt målet att de mänskliga rättigheterna ska respekteras i Sverige. Regeringens strategi för hur arbetet mot detta långsiktiga mål ska bedrivas har förtydligats i två nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter. Delegationen inrättades i mars 2006 som ett led i genomförandet av regeringens andra handlingsplan på området, En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006–2009. Delegationens uppdrag (dir. 2006:27) har varit att:
-
stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten,
-
utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i
15
Sammanfattning SOU 2010:70
samhället, bland annat genom att samordna EU-initiativet Europeiska året för lika möjligheter för alla, och Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika i Sverige,
-
stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter samt
-
lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag.
Genom tilläggsdirektiv fick delegationen i juli 2007 i uppdrag att också genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anledning av 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande (dir 2007:114). Uppdraget har redovisats i delbetänkandet Rapporter från en MR-verkstad (SOU 2008:45). I delbetänkandet redovisar delegationen också genomförandet av Europeiska året för lika möjligheter för alla och Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika.
I juli 2008 fick delegationen genom tilläggsdirektiv även i uppdrag att utreda om Handisam, Diskrimineringsombudsmannen (DO) eller något annat samhällsorgan borde anförtros uppgiften att i enlighet med kravet i artikel 33 av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning främja, skydda och övervaka genomförandet av konventionen (dir. 2008:92). Detta uppdrag har redovisats i delbetänkandet Främja, Skydda, Övervaka – FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (SOU 2009:36). Delegationen har dessutom överlämnat rapporten Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige –
En översikt (SOU 2007:102) till regeringen.
I budgetpropositionen för 2009 förtydligade regeringen att det i delegationens uppdrag ingår att se över hur frågan om nationella institutioner som inrättas enligt Parisprinciperna med uppgift att bevaka frågor om de mänskliga rättigheterna ska lösas.
Genomförandet av den främjande delen av uppdraget
Inom ramen för den främjande delen av sitt uppdrag har delegationen lämnat stöd till ett flertal statliga myndigheter, kommuner och landsting i deras arbete med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten. Detta stöd har i regel lämnats i form av att delegationen medverkat i utformningen och
16
SOU 2010:70 Sammanfattning
genomförandet av kompetensutvecklingsinsatser om de mänskliga rättigheterna. Syftet har varit att tydliggöra hur Sveriges internationella åtaganden på detta område kan tolkas och användas mer konkret inom olika typer av offentlig verksamhet, på både statlig och kommunal nivå.
Kartläggningar och utvärderingar som delegationen låtit genomföra, liksom delegationens egna erfarenheter, tyder på att det finns ett växande intresse bland statliga myndigheter, kommuner och landsting för att på ett tydligare sätt än tidigare arbeta utifrån de internationellt erkända mänskliga rättigheterna. Myndigheterna ser t.ex. ofta en fördel med att utgå från de mänskliga rättigheterna som en förenande bas för och ett sätt att förtydliga innebörden av flera tvärsektoriella perspektiv som myndigheterna redan i dag har i uppdrag att beakta. Det finns också ett intresse på kommunal nivå för att använda de mänskliga rättigheterna som utgångspunkter och vägledande principer i arbetet med kommunala styrdokument och strategier. Kartläggningarna, utvärderingarna och delegationens erfarenheter visar även att efterfrågan på verksamhetsanpassade kompetensutvecklingsinsatser är stor, liksom på vägledningar och liknande metodmaterial.
Delegationen har också genomfört flera kampanjer och andra kommunikationsinsatser om de mänskliga rättigheterna. Enligt direktiven har delegationen bl.a. haft i uppdrag att samordna två europeiska kampanjer om lika rättigheter. Delegationen har även, i samarbete med de tidigare ombudsmännen mot diskriminering, Barnombudsmannen samt Barn- och Elevombudet genomfört ett projekt mot diskriminering i skolan. Vidare har delegationen enligt tilläggsdirektiv haft i uppdrag att genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anledning av 200årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande. Ytterligare en kommunikationsinsats som delegationen har genomfört är projektet MR-dilemman (Equality in Reality). Inom ramen för dessa insatser har informations- och utbildningsmaterial samt lärarhandledningar utarbetats och spridits och en interaktiv utställningsmonter om dilemman rörande de mänskliga rättigheterna tagits fram och ställts ut på flera platser i landet.
De informations- och kommunikationsinsatser som delegationen har genomfört har i hög grad riktats till ungdomar. Genomgående för insatserna har varit ett syfte att öka förståelsen för de mänskliga rättigheterna som relevanta för den svenska vardagen och för ungdomars och andra människors förhållningssätt både till
17
Sammanfattning SOU 2010:70
varandra och till samhället i stort. Ett annat genomgående syfte för dessa insatser har varit att stimulera till reflektion och diskussion.
Delegationen har också haft en webbplats där betänkanden, rapporter och annat material har publicerats. Dessa rapporter m.m. överförs till regeringens webbplats för mänskliga rättigheter, www.mänskligarättigheter.se, när delegationen har avslutat sitt arbete.
Delegationens överväganden och förslag
En utgångspunkt för delegationens arbete, överväganden och förslag har varit att de mänskliga rättigheterna, såsom de kommer till uttryck i internationella överenskommelser, är bindande åtaganden för hela den offentliga sektorn. De mänskliga rättigheterna utgör den enskildes värn mot överträdelser och övergrepp från det allmännas sida. De utgör också grundläggande normer för hur enskilda får bete sig mot varandra; alla har rätt att åtnjuta sina mänskliga rättigheter men ingen får använda dem på ett sätt som kränker en annan människas rättigheter. Förutom att utgöra rättsregler uttrycker de mänskliga rättigheterna också etiska och politiska ställningstaganden av ett slag som är centrala för varje samhälle.
Skyddet av de mänskliga rättigheterna är utformat för att vara hållbart på sikt och under skilda förhållanden, oavsett maktskiften, tider av oro, motsättningar inom landet och andra svårigheter. Därför är skyddet grundat i internationella överenskommelser, vilka ingen stat ensam förfogar över eller ensidigt kan ändra sedan den tillträtt överenskommelsen. Det är viktigt att också det nationella systemet för skydd av de mänskliga rättigheterna är utformat på ett sätt som är långsiktigt hållbart och som kan stå emot prövningar av olika slag.
Sverige har, i likhet med övriga skandinaviska länder, ett dualistiskt förhållningssätt till relationen mellan nationell och internationell rätt. Det innebär att det krävs att de internationella överenskommelser som Sverige tillträder införlivas i nationell rätt för att bestämmelserna ska bli gällande i den nationella rättsordningen. Införlivande kan ske genom inkorporering eller genom transformering. Att en internationell överenskommelse inkorporeras innebär att konventionen som sådan blir del av den nationella rättsordningen. Transformering däremot sker genom att konven-
18
SOU 2010:70 Sammanfattning
tioner helt eller delvis görs om till nationell författningstext. Införlivande sker i Sverige som huvudregel genom transformering. Trots att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna är bindande för det allmänna är de sällan tydliga i lagstiftningen som just åtaganden om mänskliga rättigheter.
Till följd av bl.a. Sveriges inträde i den Europeiska unionen (EU), inkorporeringen av Europakonventionen i svensk rätt 1995 och internationaliseringen har frågor om de mänskliga rättigheterna allt oftare kommit att aktualiseras i rättstillämpning, övrig offentlig verksamhet och samhället i stort. Det internationella regelverket om de mänskliga rättigheterna utvecklas ständigt och griper på ett tydligare sätt in i den svenska rättsordningen och förvaltningen. Därmed uppstår också ett ökat behov för personer som är verksamma där att förhålla sig till konventionerna om de mänskliga rättigheterna och till konventionsorganens praxis och yttranden.
Regeringen har återkommande, bl.a. i de två nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter, uttalat målet om full respekt för de mänskliga rättigheterna samt sin avsikt att öka kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna i Sverige. Enligt delegationens bedömning skulle det innebära en viktig förstärkning av skyddet för, och kunskapen och medvetenheten om, de mänskliga rättigheterna om rättigheterna på olika sätt lyftes fram i den offentliga förvaltningen med utgångspunkt direkt i det internationella regelverket.
De mänskliga rättigheterna utgör också en värdegrund för samhället i stort. Det är viktigt att enskilda, inklusive barn och ungdomar, förstår de mänskliga rättigheternas innebörd, både som egna och andras rättigheter. Därför bör insatser genomföras även för att öka allmänhetens kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna som den enskildes rättigheter och det allmännas skyldigheter.
Mot denna bakgrund föreslår delegationen insatser inom flera områden.
19
Sammanfattning SOU 2010:70
Rättslig reglering, styrning och tillsyn av arbetet för de mänskliga rättigheterna
Att transformering är den vanliga metoden för att införliva konventioner om mänskliga rättigheter i svensk lagstiftning innebär att rättigheterna kan komma till uttryck i en rad bestämmelser i olika författningar utan att nödvändigtvis bli synliga såsom just mänskliga rättigheter. Enligt principen om fördragskonform tolkning ska dock svensk intern rätt tolkas på ett sätt som överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden, så långt detta är möjligt inom ramen för den svenska bestämmelsens ordalydelse. I händelse av en tydlig motsättning mellan en konventionsrättighet som inte har inkorporerats och en bestämmelse i svensk intern rätt har den sistnämnda företräde.
Sedan Sveriges inträde i EU har det allt oftare blivit nödvändigt att tillämpa rättsregler av en internationell karaktär. Det finns dock ännu inte någon klar tradition av att använda andra internationella regler eller dokument, trots principen om fördragskonform tolkning. Delegationen anser att det är viktigt att medvetenheten om de mänskliga rättigheterna, och vanan att använda konventionerna som vägledning inom svensk förvaltning och rättsskipning, ökar. Det kan t.ex. handla om att använda konventionerna och yttranden från konventionsorganen för att tolka nationell rätt på områden där Sverige återkommande fått ta emot synpunkter från dessa organ. De internationella åtaganden som Sverige gjort inom ramen för EU, FN, Europarådet m.fl. mellanstatliga organisationer hänger ihop och påverkar varandra. Genom att EU:s stadga för grundläggande rättigheter nu blivit rättsligt bindande ökar behovet av kunskap om de mänskliga rättigheterna ytterligare.
Enligt delegationens bedömning finns det således anledning att nu tydligare lyfta fram de mänskliga rättigheterna under lagstiftningsprocessen liksom för rättstillämpningen. För att full respekt för de mänskliga rättigheterna ska säkerställas och kränkningar av rättigheterna förebyggas behöver arbetet med att skydda de mänskliga rättigheterna pågå kontinuerligt och genomföras på varje stadium av lagstiftnings- och rättstillämpningsprocessen.
Delegationen föreslår att en utredning ska ges i uppdrag att utreda lämpligheten av en inkorporering av fler konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt. Det har nu gått över femton år sedan frågan om inkorporering av Europakonventionen utreddes och över tio år sedan en utredning övervägde om FN:s konvention
20
SOU 2010:70 Sammanfattning
om barnets rättigheter borde inkorporeras. Sedan dess har arbetet för de mänskliga rättigheterna intensifierats på nationell nivå, bl.a. genom de nationella handlingsplanerna, och Sverige har fått femton års erfarenhet av att tillämpa Europakonventionen som svensk lag. I Norge har flera FN-konventioner om mänskliga rättigheter inkorporerats. Enligt delegationens uppfattning kan det anföras argument både för och emot inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter. Oavsett att tveksamheter kan föreligga avseende effekterna och konsekvenserna av inkorporering anser delegationen att avgörandet om vilken ställning konventionerna ska ha i svensk rätt bör bygga på en grundlig analys i ljuset av nu rådande förhållanden. Trots att frågan om inkorporering ofta diskuteras saknas det i offentligt tryck och övrig litteratur en aktuell och djupgående analys av frågan om inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt. Delegationen anser att lämpligheten av en inkorporering av fler konventioner om mänskliga rättigheter därför bör utredas.
Delegationen föreslår också att bestämmelser som uttryckligen hänvisar till de överenskommelser om mänskliga rättigheter som Sverige har åtagit sig att följa ska föras in, i ett förtydligande syfte, i flera befintliga författningar. Detta arbete bör ta sin början dels i några särskilda lagar som reglerar offentlig verksamhet i situationer där människor är särskilt utsatta i förhållande till eller beroende av det allmänna, t.ex. för att de är frihetsberövade, sjuka, befinner sig i flyktingskap eller på annat sätt i behov av samhällets stöd, dels i några författningar av generell betydelse för offentlig förvaltning.
De författningsförslag som delegationen lämnar på dessa områden har givits en utformning som är av övergripande och vägledande karaktär. De föreslagna bestämmelserna hänvisar till konventionerna om mänskliga rättigheter som vägledande för hela verksamheten utan att konventionstexterna i sig blir direkt tillämpliga. Syftet med de föreslagna författningsbestämmelserna är att tydliggöra och erinra om vad som i och för sig redan gäller i dag, nämligen att konventionerna om mänskliga rättigheter ska användas som tolkningsmaterial vid tillämpning av nationell lagstiftning. De lagar som det här är fråga om är bl.a. polislagen, häkteslagen, fängelselagen, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen om verkställighet av särskild ungdomsvård, utlänningslagen, hälso- och sjukvårdslagen och plan- och bygglagen.
För att ansvaret för att beakta de mänskliga rättigheterna även ska förtydligas på ett övergripande sätt i styrningen och tillsynen av
21
Sammanfattning SOU 2010:70
offentlig verksamhet föreslår delegationen att bestämmelser som hänvisar till de mänskliga rättigheterna ska föras in i förvaltningslagen och myndighetsförordningen. Delegationen föreslår också att bestämmelser som innebär en skyldighet att beakta de mänskliga rättigheterna vid regelgivning och inom ramen för statliga utredningar ska föras in i förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning respektive kommittéförordningen. Vidare föreslår delegationen att kommunernas och landstingens ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna förtydligas i kommunallagen. Den föreslagna bestämmelsen är av vägledande karaktär och inkräktar inte på den kommunala självstyrelsen.
Därutöver bör bestämmelser om ansvaret för att de mänskliga rättigheterna respekteras föras in i instruktionerna eller motsvarande för ett urval myndigheter, i första hand de som ansvarar för verksamheter inom de områden som omfattas av förslagen om förtydliganden i lag, bl.a. Polisen, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvården, Migrationsverket, Statens institutionsstyrelse, Socialstyrelsen och Boverket.
Delegationen föreslår också att regeringen ska vidareutveckla arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige i en tredje nationell handlingsplan eller motsvarande strategidokument. Regeringen bör eftersträva en hög grad av samverkan med andra aktörer kring handlingsplanen, såväl om framtagandet av dokumentet som om genomförandet av åtgärderna.
En nationell institution för de mänskliga rättigheterna
FN:s generalförsamling antog i december 1993 Principles relating to the Status of National Institutions, de s.k. Parisprinciperna, som anger riktlinjer för nationella institutioner med uppgift att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Vid världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993 enades FN:s medlemsstater genom Wiendeklarationen, som antogs av generalförsamlingen samma år, om att alla länder bör ha en nationell institution för mänskliga rättigheter. Enligt Parisprinciperna ska nationella institutioner för mänskliga rättigheter ha en oberoende ställning och ett brett mandat att skydda och främja de mänskliga rättigheterna.
Antalet länder som har inrättat nationella institutioner för mänskliga rättigheter blir allt fler. I juni 2010 fanns sådana institutioner som motsvarar Parisprinciperna i 67 länder. FN:s hög-
22
SOU 2010:70 Sammanfattning
kommissarie och Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter samt EU:s byrå för grundläggande rättigheter betonar alla vikten av att medlemsstaterna har nationella institutioner som främjar och skyddar de mänskliga rättigheterna på nationell nivå. Sverige har vid ett flertal tillfällen rekommenderats att inrätta en nationell institution för mänskliga rättigheter av FN:s övervakningskommittéer, samt även vid granskningen i FN:s råd för mänskliga rättigheter.
Delegationen föreslår att en nationell institution – Kommissionen för mänskliga rättigheter – ska inrättas i Sverige med utgångspunkt i Parisprinciperna. Kommissionen bör ha en oberoende ställning, såsom rekommenderas i principerna, och ett brett mandat att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Kommissionen bör särskilt ha till uppgift att
− undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige samt lämna förslag om hur situationen kan förbättras,
− föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls,
− ha kontakter med internationella organisationer och även i övrigt delta i internationellt samarbete om frågor som rör de mänskliga rättigheterna, samt
− främja utbildning, forskning och kompetensutveckling, information och ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Kommissionen bör dock inte kunna pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i individuella fall. Erfarenheter från bl.a. Riksdagens ombudsmän (JO) och Diskrimineringsombudsmannen tyder på att kommissionen sannolikt skulle få ta emot ett mycket stort antal klagomål om den hade befogenhet att pröva dem. Detta skulle allvarligt inkräkta på kommissionens möjligheter att göra egna prioriteringar.
Delegationen föreslår att Kommissionen för mänskliga rättigheter ska inrättas som en myndighet under riksdagen. Kommissionens ledning bör bestå av tre kommissionärer som väljs av riksdagen.
23
Sammanfattning SOU 2010:70
Enligt Parisprinciperna bör en nationell institution för mänskliga rättigheter ha ett mandat som är reglerat i grundlag eller vanlig lag. Då delegationen anser att det är önskvärt att kommissionen inrättas utan dröjsmål föreslås att inrättandet sker genom ändringar i riksdagsordningen samt genom lag med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter. Kommissionens ställning och mandat bör därefter även stadfästas i regeringsformen.
Kommissionen för mänskliga rättigheter avses inte ta över någon del av det ansvar som åligger andra delar av det allmänna att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Kommissionens roll bör i stället vara att ur ett helhetsperspektiv främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna och arbeta stödjande och pådrivande gentemot andra aktörer.
Utbildning, forskning och kunskapsutveckling
Arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kräver kunskap. Som nämnts ovan bör enskilda ha medvetenhet om och förståelse för de mänskliga rättigheterna både som egna och andras rättigheter. De som är verksamma inom den offentliga sektorn behöver vara medvetna om de mänskliga rättigheterna som skyldigheter som det allmänna har att tillförsäkra den enskilde.
Den nya skollagen, som träder i kraft den 1 augusti 2010 och tillämpas på de flesta utbildningar från och med den 1 juli 2011, slår fast att skolorna ska förmedla och förankra de mänskliga rättigheterna samt utforma själva utbildningen i överensstämmelse med dessa. Detta är, enligt delegationens mening, en betydelsefull reform. Tydliga formuleringar om utbildning om de mänskliga rättigheterna bör nu också föras in i läroplanerna och kursplanerna för det allmänna skolväsendet. Med tanke på skolans förtydligade ansvar för de mänskliga rättigheterna är det också angeläget att det finns bra läromedel på området som förmår sätta rättigheterna i ett svenskt sammanhang, samt att Skolinspektionen genom sin tillsyn följer upp att skolorna tar sitt ansvar för de mänskliga rättigheterna.
I konsekvens med den tydliga plats som de mänskliga rättigheterna fått i den nya skollagen bör en motsvarande bestämmelse föras in i högskolelagen. Även examensbeskrivningar för yrkesutbildningar där de mänskliga rättigheterna är av särskild relevans
24
SOU 2010:70 Sammanfattning
för studenternas framtida yrkesutövning, och där krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna ännu inte ingår, bör kompletteras med ett sådant krav.
Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna för personer verksamma inom den offentliga sektorn bedrivs redan i dag. Insatserna är dock ofta av tillfällig karaktär och det finns ingen långsiktig plan för hur kompetens om Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ska erbjudas statsanställda. Delegationen föreslår därför att regeringen ger Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus) i uppdrag att utarbeta en strategi för hur statsanställda långsiktigt och systematiskt ska ges utbildning om de mänskliga rättigheterna. Regeringen bör också bjuda in Sveriges Kommuner och Landsting till en aktiv dialog om hur det kan säkerställas att anställda och förtroendevalda i kommuner och landsting systematiskt och långsiktigt erbjuds kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
Forskning om mänskliga rättigheter i Sverige bedrivs i dag i begränsad utsträckning. Graden av kunskap om de mänskliga rättigheterna inverkar på möjligheterna att nå framgång i arbetet med att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Forskning om rättigheternas roll inom centrala samhällsområden som hälsovård, utbildning, rättsväsendet och demokratiska processer är nödvändig för arbetet med mänskliga rättigheter inom dessa sektorer. Därför är det angeläget att regeringen stimulerar forskning och annan kunskapsutveckling om hur rättigheterna regleras, tillämpas och uppfattas i Sverige. Delegationen föreslår att ett långsiktigt forskningsprogram om mänskliga rättigheter i Sverige inrättas. Forskningsprogrammet bör bestå av fyra delar; en grundforskningsdel, en forskarskola, behovsmotiverade forskningsstudier samt ett forskningsnätverk. Regeringen bör ge Vetenskapsrådet i uppdrag att i samarbete med andra forskningsråd närmare utforma och hantera detta forskningsprogram. Eftersom frågor om de mänskliga rättigheterna är av tvärsektoriell karaktär, menar delegationen att det är viktigt att eftersträva att ett flertal vetenskapliga discipliner finns representerade och att forskningen omfattar hela bredden av de mänskliga rättigheterna.
Satsningar bör också göras på att utveckla statistik om de mänskliga rättigheterna som grunddata för både kunskapsutveckling och uppföljning. Indikatorssystem som bl.a. omfattar redovisning av kvantitativa data i form av statistik har införts eller håller på att utarbetas inom en rad politikområden. Det främsta syftet med
25
Sammanfattning SOU 2010:70
sådana system är att på ett strukturerat sätt kunna följa utvecklingen och på så sätt kunna utforma träffsäkra insatser. Ytterligare ett syfte är att tydligt kunna redovisa utvecklingen för riksdagen. Delegationen anser att även utvecklingen av situationen för de mänskliga rättigheterna bör följas upp och redovisas på detta sätt. Delegationen föreslår därför att regeringen inom ramen för nästa nationella handlingsplan eller motsvarande strategi för de mänskliga rättigheterna ska utveckla nationella mål och indikatorer för de mänskliga rättigheterna i samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting samt med beaktande av det arbete med sådana indikatorer som bedrivs inom internationella organisationer.
Civilsamhälle och näringsliv
Det civila samhället och näringslivet har viktiga funktioner att fylla för skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna. Respekten för de mänskliga rättigheterna, och kunskapen och medvetenheten om dem, är beroende av ett starkt och varierat civilsamhälle där olika organisationer, grupper och intressen kan komma till tals. De mänskliga rättigheterna stärks av att det finns aktörer inom det civila samhället som bevakar och lyfter frågor om de mänskliga rättigheterna och som kan föra fram människors erfarenheter av vilka problem, brister och styrkor som finns i skyddet av rättigheterna. Det civila samhällets organisationer har också en viktig roll i arbetet med att sprida kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna. När organisationerna utför tjänster på offentligt uppdrag har de samma ansvar som det allmänna för att respektera den enskildes mänskliga rättigheter.
Det finns i dag system för statligt stöd till organisationer inom det civila samhället som är verksamma inom en rad områden. Även om många av de organisationer som tar emot statligt stöd i enlighet med dessa stödsystem delvis eller indirekt arbetar med frågor som rör mänskliga rättigheter, saknas i dag stödsystem för organisationer som har till syfte att arbeta för de mänskliga rättigheterna i Sverige på ett övergripande sätt. Stödet för sådan verksamhet är i stället styrt till vissa avgränsade rättighetsfrågor, organisationstyper eller verksamhetsslag. Delegationen föreslår därför att regeringen genomför en översyn av befintliga bidragssystem för statligt stöd till det civila samhällets organisationer i syfte att klargöra om de fungerar på ett tillfredsställande sätt vad avser organisationernas
26
SOU 2010:70 Sammanfattning
27
arbete för de mänskliga rättigheterna, eller om det behöver göras förändringar för att organisationerna ska kunna bidra ytterligare till främjandet av respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
På såväl internationell som nationell nivå har det tagits ett flertal initiativ för att tydliggöra näringslivets sociala ansvar, bl.a. avseende de mänskliga rättigheterna. FN:s generalsekreterares särskilde representant för mänskliga rättigheter i näringslivet har presenterat ett ramverk för dessa frågor. Delegationen föreslår att regeringen på ett systematiskt sätt, och med avsättning av tillräckliga resurser för arbetet, ska vidta konkreta åtgärder för att genomföra ramverket. Åtgärderna kan lämpligen utformas på ett sätt som motsvarar det uttalande som gjordes gemensamt av de svenska och spanska regeringarna under Sveriges ordförandeskap i EU.
OECD:s riktlinjer för multinationella företag, som bl.a. avser respekten för de mänskliga rättigheterna, uppdateras under 2010 och 2011 och en reviderad version publiceras troligen i juni 2011. Delegationen föreslår att regeringen ska låta översätta de uppdaterade riktlinjerna till svenska samt omarbeta den tidigare handboken i enlighet med den nya versionen. Regeringen bör även aktivt sprida riktlinjerna och handboken och agera för att svenska multinationella företag ska säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras i den svenska och utländska verksamheten.
Delegationen föreslår också att regeringen ska genomföra åtgärder för att aktivt sprida den kommande internationella standarden för socialt ansvar, ISO 26000, och stimulera till att den används av organisationer inom civilsamhälle, näringsliv och offentlig sektor.
Summary
The Delegation for Human Rights in Sweden describes in this final report how it has carried out the tasks of a promotional nature contained in its remit.
The report also presents proposals relating to legal protection of human rights, the establishment of a national institution for human rights, governance and supervision, education and professional development, research and knowledge development and, finally, the role of civil society and business in relation to human rights. The objective is for these proposals together to provide a new structure for the protection of human rights, with each part conditional on and reinforcing development in the other parts. It is also intended that the proposals will contribute to clarifying the role of human rights as a common international and national system of values for society.
The Delegation’s remit
The Swedish Parliament (Riksdag) has set the objective of human rights being respected in Sweden. The Government’s strategy regarding how work towards this long-term objective should progress has been clarified in two national action plans for human rights. The Delegation was appointed in March 2006 as part of the implementation of the Government’s second action plan in this area, A National Action Plan for Human Rights 2006–2009. The Delegation’s remit (ToR 2006:27) has been to:
support government agencies, municipalities and county councils in work to ensure full respect for human rights in their operations,
devise and implement strategies for greater information and knowledge on human rights among various target groups in
29
Summary SOU 2010:70
society, in part by coordinating the EU initiative the ‘European Year of Equal Opportunities for All’ and the Council of Europe campaign ‘All Different – All Equal’ in Sweden.
stimulate public debate on human rights and
present proposals on how to provide continued support for work towards ensuring full respect for human rights in Sweden after the Delegation has concluded its remit.
Through supplementary terms of reference, the Delegation was tasked in July 2007 with also taking communication initiatives and undertaking awareness-raising activities in connection with the 200th anniversary of the abolition of the transatlantic slave trade (ToR 2007:114). An account of the remit has been presented in the interim report Reports from a Human Rights Workshop (Swedish Government Official Reports, SOU 2008:45). In this interim report, the Delegation also describes the implementation of the ‘European Year of Equal Opportunities for All’ and the Council of Europe campaign ‘All Different – All Equal’.
In July 2008 the Delegation was also tasked through supplementary terms of reference with investigating whether Handisam – Swedish Agency for Disability Policy Cooperation, the Equality Ombudsman or any other public body ought to be entrusted with the task of promoting, protecting and monitoring implementation of the UN Convention on the Rights of Persons with Disabilities (ToR 2008:92). An account of this remit has been presented in the interim report Promote, Protect, Monitor – the UN Convention on the Rights of Persons with Disabilities (Swedish Government Official Reports, SOU 2009:36). The Delegation has also submitted the report Swedish News Media and Human Rights in Sweden – An
Overview (Swedish Government Official Reports, SOU 2007:102) to the Government.
In the Government Budget Bill for 2009, the Government clarified that the Delegation’s remit includes reviewing how the matter of national institutions appointed in accordance with the Paris Principles with the task of promoting and protecting human rights issues should be resolved.
30
Summary
Implementation of the promotional part of the remit
Under the promotional part of its remit, the Delegation has provided support for several government agencies, municipalities and county councils in their efforts to ensure full respect for human rights in their operations. This support has, as a rule, been in the form of assistance by the Delegation with the design and implementation of professional development efforts on human rights. The objective has been to clarify how Sweden’s international commitments in this area can be interpreted and used more specifically in various types of public activity, at both central and local government levels.
Surveys and evaluations commissioned by the Delegation, as well as the Delegation’s own experience, suggest that there is growing interest among government agencies, municipalities and county councils in working more clearly than previously on the basis of internationally recognised human rights. The agencies often, for example, see a benefit in taking human rights as a unifying basis for and a way of clarifying the meaning of several cross-sectoral perspectives which they are already required to take account of today. There is also interest at municipal level in using human rights as underlying and guiding principles in work on municipal policy documents and strategies. The surveys, the evaluations and the Delegation’s experience also show that there is strong demand for professional development efforts adapted to operations, as well as for guidelines and similar method-related material.
The Delegation has also conducted several campaigns and taken other communication initiatives relating to human rights. Under its terms of reference, the Delegation was tasked with coordinating two European campaigns on equal rights. The Delegation has also carried out a project to counter discrimination in schools in cooperation with the former Equality Ombudsmen, the Ombudsman for Children and the Office of the Child and School Student Representative. In addition, under supplementary terms of reference the Delegation has been tasked with taking communication initiatives and implementing awareness-raising activities in connection with the 200th anniversary of the abolition of the transatlantic slave trade. Another communication initiative implemented by the Delegation is the project Equality in Reality. Under these initiatives, information and training material as well as teaching
31
Summary SOU 2010:70
guides have been developed and distributed and an interactive exhibition stand on the dilemmas relating to human rights has been produced and put on display at several locations around the country.
The information and communication initiatives the Delegation has taken have been largely focused on young people. These initiatives have consistently pursued the objective of increasing understanding of human rights as relevant to Swedish everyday life and to the attitudes of young people and others both to one another and to society at large. Another consistent aim behind these initiatives has been to encourage reflection and discussion.
The Delegation has also had a website, on which reports and other material have been published. These reports and other documents will be transferred to the Government human rights website, www.humanrights.gov.se, when the Delegation has concluded its work.
The Delegation’s considerations and proposals
A principle underpinning the Delegation’s work, considerations and proposals has been that protection of human rights, as expressed in international agreements, is a binding commitment for the whole of the public sector. Human rights represent the individual’s protection against violations and abuse on the part of the public institutions. They also represent fundamental standards for how individuals are allowed to behave towards one another; everyone has the right to enjoy his or her human rights, but no one may use them in a way that violates the rights of someone else. As well as constituting rules of law, human rights express ethical and political principles of a kind that are crucial to every society.
The protection of human rights is designed to be sustainable in the long term and under different conditions, regardless of changes of government, times of unrest, divisions within the country and other difficulties. The protection is therefore founded on international agreements, which no state alone has sole disposal over or can unilaterally change after acceding to the agreement. It is important that the national system for the protection of human rights is also designed in a way that is sustainable in the long term and can withstand being put to the test in various ways.
32
Summary
Like other Scandinavian countries, Sweden has a dualistic approach to the relationship between national and international law. This means that the international agreements to which Sweden accedes are required to be embodied in national law for the provisions to be applicable in the national legal system. This embodiment can take the form of incorporation or transformation. Incorporation of an international agreement means that the agreement as such becomes part of the national legal system. Transformation, on the other hand, takes place through conventions being completely or partly converted into national statutes. Embodiment as a rule takes place through transformation in Sweden. Despite Sweden’s international commitments on human rights being binding on the public institutions, they are rarely explicit in legislation as commitments specifically on human rights.
As a result of Sweden’s accession to the European Union (EU), the incorporation of the European Convention on Human Rights into Swedish law in 1995 and internationalisation, issues relating to human rights have become increasingly topical in the application of law, other public activities and society at large. The international rules on human rights are being steadily developed and are having a clearer impact on the Swedish legal system and administration. An increased need is thus arising for people who are active in these fields to address the conventions on human rights and the practice and pronouncements of the convention bodies.
The Government has recurrently, for instance in the two national action plans for human rights, pronounced the objective of full respect for human rights and its intention to raise the level of knowledge and awareness of human rights in Sweden. In the Delegation’s view, it would significantly strengthen knowledge and awareness of human rights if these rights were highlighted in various ways in public administration directly on the basis of the international rules.
Human rights also represent a set of values for society at large. It is important that individuals, including children and young people, understand the meaning of human rights, both as their own rights and as the rights of others. Efforts should therefore also be made to raise the level of public knowledge and awareness of human rights as the rights of the individual and the obligations of the public institutions.
On this basis, the Delegation proposes actions in several areas.
33
Summary SOU 2010:70
Judicial regulation, governance and supervision of work on human rights
The fact that transformation is the usual method for embodying conventions on human rights in Swedish legislation means that the rights may be expressed in a number of provisions in different statutory instruments without necessarily becoming visible specifically as human rights. According to the principle of interpretation in accordance with existing treaties, however, Swedish internal law has to be interpreted in a way which is consistent with Sweden’s international commitments, provided this is possible within the framework of the wording of the Swedish provision. In the event of a clear conflict between a right under a convention which has not been incorporated and a provision in Swedish internal law, the latter takes precedence.
Since Sweden joined the EU it has become increasingly necessary to apply legal rules of an international nature. However, there is no clear tradition yet for applying other international rules or documents, despite the principle of interpretation in accordance with existing treaties. The Delegation considers it important that awareness of human rights, and the custom of using the conventions as a guide in Swedish administration and justice, should be raised. This may, for example, mean using the conventions and the pronouncements of the convention bodies in interpreting national law in areas in which Sweden has repeatedly had to take opinions from the convention bodies. The international commitments Sweden has made through its membership of the EU and in the framework of cooperation in the UN and the Council of Europe and other intergovernmental organisations are interrelated and influence one another. Now that the EU Charter of Fundamental Rights has become legally binding, the need for knowledge of human rights is also increasing.
In the Delegation’s view there are thus reasons why human rights should now be highlighted more clearly during the legislative process and in the application of law. If full respect for human rights is to be ensured and violations of rights are to be prevented, the work of protecting human rights needs to be continuous and present at every stage of the legislative and judicial process.
The Delegation proposes that an inquiry should be appointed with the remit to investigate the suitability of incorporating more human rights conventions into Swedish law. More than fifteen
34
Summary
years have now elapsed since the question of incorporating the European Convention on Human Rights was investigated and more than ten years since an inquiry considered whether the UN Convention on the Rights of the Child ought to be incorporated. Since then, work on human rights has been intensified at the national level, in part through the national action plans, and Sweden has gained fifteen years of experience in applying the European Convention on Human Rights as Swedish law. Several UN conventions on human rights have been incorporated in Norway. In the Delegation’s view, arguments can be advanced both for and against incorporating conventions on human rights. Regardless of the possibility of doubt on the effects and consequences of incorporation, the Delegation considers that the decision on what position the conventions are to have in Swedish law should be based on a thorough analysis in the light of current circumstances. Despite regular discussion on the issue of incorporation, there is no recent and in-depth analysis in the public press and other literature of the issue of incorporating conventions on human rights into Swedish law. The Delegation considers that the suitability of incorporating more conventions on human rights should therefore be investigated.
The Delegation also proposes that provisions which explicitly refer to the agreements on human rights which Sweden has made a commitment to comply with should be introduced, for purposes of clarification, into several existing statutory instruments. This work should start both with some special laws which govern public activity in situations in which people are particularly vulnerable in relation to, or dependent on, the public institutions, for example because they are deprived of their freedom, are ill, are refugees or in some other way are in need of the support of society, and with some statutory instruments of general significance for public administration.
The statutory proposals which the Delegation presents in these areas have been formulated in an overarching and guiding manner. The proposed provisions refer to the conventions on human rights as guiding all activity, without the texts of the conventions themselves being directly applicable. The objective of the proposed statutory provisions is to clarify and provide a reminder of what already applies today, namely the fact that the human rights conventions are to be used as material for interpretation in the application of national legislation. The laws concerned include the
35
Summary SOU 2010:70
Police Act, the Act on the Treatment of Persons Arrested or Remanded in Custody, the Prisons Act, the Care of Young Persons (Special Provisions) Act, the Closed Juvenile Detention Act, the Aliens Act, the Health and Medical Services Act and the Planning and Building Act.
To ensure that responsibility to take account of human rights is also clarified in an overarching way in the governance and supervision of public activity, the Delegation proposes that provisions referring to human rights should be introduced into the Administrative Procedure Act and the Government Agencies Ordinance. The Delegation also proposes that provisions signifying an obligation to take account of human rights in regulation and in the context of government inquiries should also be introduced into the Ordinance on Impact Assessment in Regulation and the Committees Ordinance. In addition, the Delegation proposes that the responsibility of the municipalities and county councils to respect human rights should be clarified in the Local Government Act. The proposed provision is in the nature of guidance and does not encroach upon local government autonomy.
Furthermore, provisions on responsibility for human rights being respected should be introduced into the instructions for a selection of government agencies, primarily those responsible for activities in the areas covered by the proposals for clarifications in law, including the Swedish Police, the National Police Board, the Swedish Prison and Probation Service, the Swedish Migration Board, the National Board of Institutional Care, the National Board of Health and Welfare and the National Board of Housing, Building and Planning.
The Delegation also proposes that the Government should continue the development of work on human rights in Sweden in a third national action plan or equivalent strategy document. The Government should aim for a high degree of collaboration with other actors on the action plan, both in the preparation of the document and in the implementation of the measures.
A national institution for human rights
The UN General Assembly in December 1993 adopted Principles
Relating to the Status of National Institutions, the ‘Paris Principles’, which indicate guidelines for national institutions charged with
36
Summary
promoting and protecting human rights. At the World Conference on Human Rights in Vienna in 1993, the Member States of the UN agreed through the Vienna Declaration, which was adopted by the General Assembly in the same year, that all countries should have a national institution for human rights. Under the Paris Principles, national institutions for human rights have to have an independent position and a broad mandate to protect and promote human rights.
The number of countries which have established national institutions for human rights is steadily rising. In June 2010 there were such institutions in response to the Paris Principles in 67 countries. The UN High Commissioner and the Council of Europe Commissioner for Human Rights, as well as the European Union Agency for Fundamental Rights, all emphasise the importance of Member States having national institutions which promote and protect human rights at national level. Sweden has on several occasions been advised to establish a national institution for human rights by the UN’s monitoring committees, and also in the universal periodic review by the UN’s Human Rights Council.
The Delegation proposes that a national institution – the Commission for Human Rights – be established in Sweden on the basis of the Paris Principles. This Commission should have an independent position, as recommended in the Principles, and a broad mandate to protect and promote human rights in Sweden. The Commission should be tasked in particular with
− studying and reporting on how human rights are respected in
Sweden and submitting proposals on how the situation can be improved,
− proposing statutory changes or other measures which are needed to ensure that Sweden’s international commitments on human rights are fulfilled,
− having contacts with international organisations and also in other respects taking part in international cooperation on issues relating to human rights, and
− promoting education, research and professional development, information and increased awareness of human rights in Sweden.
37
Summary SOU 2010:70
It should not be part of the Commission’s mandate to consider complaints of human rights violations in individual cases. Experience from the Parliamentary Ombudsmen and the Equality Ombudsman suggests that the Commission would probably receive a large number of complaints if it had the power to consider them. This would seriously encroach upon the Commission’s ability to set its own priorities.
The Delegation proposes that the Commission for Human Rights should be established as a public agency under the Riksdag. The Commission should be headed by three commissioners elected by the Riksdag.
Under the Paris Principles, a national institution for human rights is to have a mandate regulated by constitution or ordinary law. As the Delegation considers it desirable for the Commission to be appointed without delay, it is proposed that the Commission should be established through amendments to the Riksdag Act and through a law containing instructions for the Commission for Human Rights. The position and mandate of the Commission should then also be set forth in the Instrument of Government.
The Commission for Human Rights is not intended to take over any part of the responsibility incumbent on other public institutions to respect Sweden’s international commitments on human rights. The role of the Commission should instead be to promote the safeguarding of human rights from a comprehensive perspective and to work in a supportive and proactive manner in relation to other actors.
Education, research and knowledge development
Work towards full respect for human rights in Sweden requires knowledge. As mentioned above, individuals should have an awareness and knowledge of human rights, both their own and those of others. Those who are active in the public sector need to be aware of human rights as obligations the public institutions have to fulfil in relation to the individual.
The new Education Act, which came into force on 1 August 2010 and is applicable to most education programmes with effect from 1 July 2011, stipulates that schools have to convey, and establish broad support for, human rights and design the actual education provided in accordance with these rights. In the
38
Summary
Delegation’s opinion, this is a significant reform. Clear formulations on education on human rights should now also be introduced into curricula and syllabuses for the public school system. In view of the school’s clarified responsibility for human rights, it is also crucial that there are good teaching materials in the area which are capable of placing human rights in a Swedish context, and that the National Schools Inspectorate, through its supervision, ensures that schools are fulfilling their responsibility for human rights.
In line with the clear role which human rights have acquired in the new Education Act, a corresponding provision should also be introduced into the Higher Education Act. Degree descriptions for vocational education programmes where human rights are of particular relevance to the students’ future careers and where requirements for knowledge of human rights are not yet included should be supplemented by the addition of such a requirement.
Training and professional development relating to human rights for public officials are already undertaken today. However, the measures taken are often temporary in nature, and there is no longterm plan regarding how skills relating to Sweden’s international commitments on human rights are to be offered to government officials. The Delegation therefore proposes that the Government should task the Swedish Council for Strategic HR Development (KRUS) with devising a strategy for how government officials should be given long-term and systematic training on human rights. The Government should also invite the Swedish Association of Local Authorities and Regions to take part in an active dialogue to discuss how to ensure that employees and elected representatives in municipalities and county council can be offered professional development on human rights in a systematic and long-term manner.
Research on human rights in Sweden is undertaken to a limited extent at present. The level of knowledge on human rights impacts on the prospects of achieving success in efforts to ensure respect for human rights in Sweden. Research on the role of rights in key areas of society such as health care, education, the legal system and democratic processes is necessary for the work on human rights in these sectors. It is therefore crucial that the Government encourages research and other development of knowledge on how human rights are regulated, applied and perceived in Sweden. The Delegation proposes that a long-term research programme on
39
Summary SOU 2010:70
human rights in Sweden should be established. This research programme should consist of four parts: a basic research part, a graduate school, needs-motivated research studies and a research network. The Government should task the Swedish Research Council with formulating and managing this research programme more closely in cooperation with other research programmes. As human rights issues are of a cross-sectoral nature, the Delegation considers it important to aim for a large number of scientific disciplines to be represented and for the research to cover the whole breadth of human rights.
Initiatives should also be taken to develop statistics on human rights as basic data for both development of knowledge and followup. Indicator systems covering the reporting of quantitative data in the form of statistics have been introduced or are being devised in a number of policy areas. The principal purpose of such systems is to be able to follow development in a structured manner and in so doing to be able to design well-targeted initiatives. Another purpose is to be able to report on development to the Riksdag. The Delegation considers that the trend in the human rights situation should also be followed up and presented in this way. The Delegation therefore proposes that, under the next national action plan or equivalent strategy for human rights, the Government should develop national targets and indicators for human rights in collaboration with the Swedish Association of Local Authorities and Regions, taking account of the work on such indicators undertaken in international organisations.
Civil society and the business community
Civil society and the business community have important functions to fulfil in the protection and promotion of human rights. Respect for human rights, and knowledge and awareness of them, depend on a strong and varied civil society in which various organisations, groups and interests can have a say. Human rights are strengthened by there being actors in civil society who monitor and highlight human rights issues and who can present people’s experiences of shortcomings and strengths in the protection of rights. The civil society organisations also have an important role to play in the work of disseminating knowledge and awareness of human rights. When the organisations provide services on official
40
Summary
instructions they have the same responsibilities as the public institutions to respect the human rights of the individual.
There are systems today for providing government support to civil society organisations who are active in a number of areas. Although many of the organisations which receive government support in accordance with these support systems work partly or indirectly on issues relating to human rights, there is a lack of support systems at present for organisations whose objective it is to work for human rights in Sweden in an overarching way. Support for such activity is instead directed towards certain limited rights issues, types of organisations or kinds of activity. The Delegation therefore proposes that the Government conducts a review of existing grant systems for government support to civil society organisations with the aim of clarifying whether they work satisfactorily in relation to the work of the organisations for human rights, or whether changes need to be made so that the organisations can make a still greater contribution to promoting respect for human rights in Sweden.
Several initiatives have been taken at both international and national level to clarify the social responsibility of business with regard to human rights. The Special Representative of the UN Secretary-General on Business and Human Rights has presented a framework for these issues. The Delegation proposes that the Government should take practical measures to implement the framework in a systematic way, earmarking sufficient resources for the work. These measures can suitably be designed in a way equivalent to the statement jointly made by the Swedish and Spanish governments during Sweden’s Presidency of the EU.
The OECD Guidelines for Multinational Enterprises, which relate among other things to respect for human rights, are being updated in 2010 and 2011, and a revised version of the Guidelines will probably be published in June 2011. The Delegation proposes that the Government should arrange for the new Guidelines to be translated into Swedish and have the previous handbook revised in accordance with the new Guidelines. The Government should also actively disseminate the Guidelines and the Handbook and urge Swedish multinational companies to ensure that human rights are respected in their operations in Sweden and abroad.
41
Summary SOU 2010:70
42
The Delegation also proposes that the Government should implement measures to actively disseminate the forthcoming international standard on social responsibility, ISO 26000, and encourage its use by organisations in civil society, business and the public sector.
Författningsförslag
Kommissionen för mänskliga rättigheter
1 Förslag till lag om ändring i riksdagsordningen
Härigenom föreskrivs i fråga om riksdagsordningen
1
dels att 3 kap. 8 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 8 kap. 15 a §, samt närmast före paragrafen en ny rubrik av följande lydelse,
dels att det ska införas en ny tilläggsbestämmelse 3.8.6 av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
8 §
Riksdagsstyrelsen, fullmäktige och direktionen i Riksbanken, Riksdagens ombudsmän, styrelsen i Riksrevisionen samt riksrevisorerna får göra framställningar hos riksdagen i frågor som rör organets kompetens, organisation, personal eller verksamhetsformer.
Riksdagen får föreskriva att riksdagsstyrelsen, fullmäktige och direktionen i Riksbanken, Riksdagens ombudsmän och
Riksdagsstyrelsen, fullmäktige och direktionen i Riksbanken, Riksdagens ombudsmän, styrelsen i Riksrevisionen, riksrevisorerna samt Kommissionen för mänskliga rättigheter får göra framställningar hos riksdagen i frågor som rör organets kompetens, organisation, personal eller verksamhetsformer.
Riksdagen får föreskriva att riksdagsstyrelsen, fullmäktige och direktionen i Riksbanken, Riksdagens ombudsmän, sty-
1 Riksdagsordningen omtryckt 2007:726.
43
Författningsförslag SOU 2010:70
styrelsen i Riksrevisionen även i andra fall får göra framställningar hos riksdagen.
relsen i Riksrevisionen och
Kommissionen för mänskliga rättigheter även i andra fall får göra framställningar hos riksdagen.
Särskilda bestämmelser om redogörelser till riksdagen från ett riksdagsorgan finns i lag.
Vad som sägs i första stycket gäller också var och en av riksrevisorerna i Riksrevisionen. Ytterligare föreskrifter om sådana framställningar finns i lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen.
3.8.6.
Kommissionen för mänskliga rättigheter får göra framställningar hos riksdagen med anledning av en fråga som uppkommit vid utförandet av uppdraget. Ytterligare föreskrifter om sådana framställningar finns i lagen ( 0000:000 ) med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter.
8 kap.
Kommissionen för mänskliga rättigheter
15 a §
Riksdagen ska välja tre kommissionärer att leda Kommissionen för mänskliga rättigheter. Kommissionen för mänskliga rättigheter ska i enlighet med den instruktion som riksdagen beslutar främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Kommissionen beslutar självständigt hur
44
SOU 2010:70 Författningsförslag
verksamheten ska bedrivas.
En av kommissionärerna ska svara för myndighetens administrativa ledning. Riksdagen bestämmer vem av kommissionärerna som ska ha denna uppgift.
Kommissionärerna väljs var för sig. Vid val med slutna sedlar tillämpas förfarandet i 1 § andra stycket. Val av kommissionär gäller från valet eller den senare tidpunkt som riksdagen bestämmer till dess att nytt val har genomförts under sjunde året därefter och den då valde har tillträtt uppdraget. Valet ska dock aldrig gälla längre än till utgången av detta år. En kommissionär kan inte väljas om.
På förslag av konstitutionsutskottet får riksdagen entlediga en kommissionär som inte har riksdagens förtroende.
Om en kommissionär avgår i förtid, ska riksdagen snarast välja en efterträdare för en ny sjuårsperiod.
45
Författningsförslag SOU 2010:70
2 Förslag till lag ( 0000:000 ) med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter
Härigenom föreskrivs följande.
Uppgifter
1 § Kommissionen för mänskliga rättigheter är enligt 8 kap. 15 a § riksdagsordningen en myndighet under riksdagen med uppgift att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Kommissionen beslutar självständigt hur verksamheten ska bedrivas.
2 § Kommissionen har särskilt till uppgift att
1. undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige samt föreslå åtgärder för att förbättra situationen,
2. föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls,
3. ha kontakter med internationella organisationer och även i övrigt delta i internationellt samarbete om frågor som rör de mänskliga rättigheterna, samt
4. främja utbildning, forskning och kompetensutveckling, information och ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Kommissionen ska inte pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall.
3 § Förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting ska på begäran lämna kommissionen det biträde som den behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter. Detsamma ska gälla för andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen.
4 § Uppkommer i kommissionens verksamhet anledning att väcka fråga om en författningsändring eller någon annan åtgärd från statens sida, får kommissionen göra framställning i ämnet till riksdagen enligt tilläggsbestämmelsen 3.8.6 till riksdagsordningen
46
SOU 2010:70 Författningsförslag
eller till regeringen. Kommissionärerna beslutar gemensamt om sådana framställningar.
5 § Kommissionen ska årligen lämna en rapport till riksdagen om den verksamhet som bedrivits under det föregående kalenderåret.
Kommissionärerna beslutar gemensamt om rapporten.
Ledning
6 § Kommissionen leds av tre kommissionärer, varav en ska svara för myndighetens administrativa ledning. I 8 kap. 15 a § riksdagsordningen finns bestämmelser om val av kommissionärer.
Vid kommissionen ska det finnas ett råd med uppgift att bidra med sakkunskap i arbetet. Rådet utses av kommissionen.
7 § Kommissionärerna beslutar gemensamt om verksamhetens inriktning, organisation och arbetsordning.
Kommissionärerna får föreskriva att administrativa ärenden som inte behöver beslutas av dem gemensamt får avgöras av den kommissionär som svarar för den administrativa ledningen av myndigheten eller av någon annan tjänsteman.
8 § Kommissionen svarar för att intern revision av myndigheten sker. Internrevisionen ska avse självständig granskning av myndighetens interna styrning och kontroll och hur myndigheten fullgör sina ekonomiska redovisningsskyldigheter. Revisionen ska bedrivas i enlighet med god sed för internrevision.
Kommissionen fastställer revisionsplan för sin verksamhet efter samråd med Riksrevisionen.
47
Författningsförslag SOU 2010:70
3 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
dels att 1 kap. 6 §, 10 kap. 21, 23 och 27 §§, 33 kap. 5 § samt rubriken till 33 kap. ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 33 kap. 4 a §, och närmast före paragrafen en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
6 §
Den femte avdelningen innehåller bestämmelser om sekretess till skydd för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Vissa av dessa bestämmelser tillämpas oavsett i vilket sammanhang uppgiften förekommer (21 kap.). Bestämmelserna i övrigt avser
– folkbokföring, delgivning, m.m. (22 kap.),
– utbildningsverksamhet, m.m. (23 kap.),
– forskning och statistik (24 kap.),
– hälso- och sjukvård, m.m. (25 kap.),
– socialtjänst, kommunal bostadsförmedling, adoption, m.m. (26 kap.),
– skatt, tull, m.m. (27 kap.), – socialförsäkring, studiestöd, arbetsmarknad, m.m. (28 kap.),
– transporter och andra former av kommunikation (29 kap.),
Den femte avdelningen innehåller bestämmelser om sekretess till skydd för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Vissa av dessa bestämmelser tillämpas oavsett i vilket sammanhang uppgiften förekommer (21 kap.). Bestämmelserna i övrigt avser
– folkbokföring, delgivning, m.m. (22 kap.),
– utbildningsverksamhet, m.m. (23 kap.),
– forskning och statistik (24 kap.),
– hälso- och sjukvård, m.m. (25 kap.),
– socialtjänst, kommunal bostadsförmedling, adoption, m.m. (26 kap.),
– skatt, tull, m.m. (27 kap.), – socialförsäkring, studiestöd, arbetsmarknad, m.m. (28 kap.),
– transporter och andra former av kommunikation (29 kap.),
48
SOU 2010:70 Författningsförslag
– tillsyn m.m. i fråga om näringslivet (30 kap.),
– annan verksamhet med anknytning till näringslivet (31 kap.),
– annan tillsyn, granskning, övervakning, m.m. (32 kap.),
– Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen, Konsumentombudsmannen, m.m. (33 kap.),
– utsökning och indrivning, skuldsanering, m.m. (34 kap.),
– verksamhet som syftar till att förebygga eller beivra brott, m.m. (35 kap.),
– vissa mål och ärenden hos domstol, medling i arbetstvister, rättshjälp, m.m. (36 kap.),
– utlänningskontroll, Schengensamarbetet, m.m. (37 kap.),
– totalförsvar, krisberedskap, m.m. (38 kap.),
– personaladministrativ verksamhet (39 kap.), och
– övriga myndigheter och verksamheter (40 kap.).
– tillsyn m.m. i fråga om näringslivet (30 kap.),
– annan verksamhet med anknytning till näringslivet (31 kap.),
– annan tillsyn, granskning, övervakning, m.m. (32 kap.),
– Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen, Konsumentombudsmannen,
Kommissionen för mänskliga rättigheter, m.m. (33 kap.),
– utsökning och indrivning, skuldsanering, m.m. (34 kap.),
– verksamhet som syftar till att förebygga eller beivra brott, m.m. (35 kap.),
– vissa mål och ärenden hos domstol, medling i arbetstvister, rättshjälp, m.m. (36 kap.),
– utlänningskontroll, Schengensamarbetet, m.m. (37 kap.),
– totalförsvar, krisberedskap, m.m. (38 kap.),
– personaladministrativ verksamhet (39 kap.), och
– övriga myndigheter och verksamheter (40 kap.).
10 kap.
21 §
Sekretessen enligt 25 kap. 1 §, 2 § andra stycket och 3– 5 §§, 26 kap. 1, 3, 4 och 6 §§ samt 33 kap. 2 § hindrar inte att en uppgift lämnas till en åklagarmyndighet eller en polismyndighet, om uppgiften angår misstanke om brott som riktats mot någon som inte har fyllt
Sekretessen enligt 25 kap. 1 §, 2 § andra stycket och 3– 5 §§, 26 kap. 1, 3, 4 och 6 §§ samt 33 kap. 2 och 4 a §§ hindrar inte att en uppgift lämnas till en åklagarmyndighet eller en polismyndighet, om uppgiften angår misstanke om brott som riktats mot någon som inte har fyllt
49
Författningsförslag SOU 2010:70
arton år och det är fråga om brott som avses i
1. 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken, eller
2. lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor.
arton år och det är fråga om brott som avses i
1. 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken, eller
2. lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor.
23 §
Om inte annat följer av 19– 22 §§ får en uppgift som angår misstanke om ett begånget brott och som är sekretessbelagd enligt 24 kap. 8 §, 25 kap. 1 §, 2 § andra stycket eller 3–8 §§, 26 kap. 1–6 §§, 29 kap. 1 eller 2 §, 31 kap. 1 § första stycket, 2 eller 12 §, 33 kap. 2 §, 36 kap. 3 § eller 40 kap. 2 eller 5 § lämnas till en åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som har till uppgift att ingripa mot brottet endast om misstanken angår
Om inte annat följer av 19– 22 §§ får en uppgift som angår misstanke om ett begånget brott och som är sekretessbelagd enligt 24 kap. 8 §, 25 kap. 1 §, 2 § andra stycket eller 3–8 §§, 26 kap. 1–6 §§, 29 kap. 1 eller 2 §, 31 kap. 1 § första stycket, 2 eller 12 §, 33 kap. 2 eller 4 a §, 36 kap. 3 § eller 40 kap. 2 eller 5 § lämnas till en åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som har till uppgift att ingripa mot brottet endast om misstanken angår
1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år,
2. försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, eller
3. försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, om gärningen innefattat försök till överföring av sådan allmänfarlig sjukdom som avses i 1 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168).
1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år,
2. försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, eller
3. försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, om gärningen innefattat försök till överföring av sådan allmänfarlig sjukdom som avses i 1 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168).
27 §
Utöver vad som följer av 2, Utöver vad som följer av 2,
50
SOU 2010:70 Författningsförslag
3, 5 och 15–26 §§ får en sekretessbelagd uppgift lämnas till en myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda.
Första stycket gäller inte i fråga om sekretess enligt 24 kap. 8 §, 25 kap. 1–8 §§, 26 kap. 1– 6 §§, 29 kap. 1 och 2 §§, 31 kap. 1 § första stycket, 2 och 12 §§, 33 kap. 2 §, 36 kap. 3 § samt 40 kap. 2 och 5 §§.
Första stycket gäller inte heller om utlämnandet strider mot lag eller förordning eller föreskrift som har meddelats med stöd av personuppgiftslagen (1998:204).
3, 5 och 15–26 §§ får en sekretessbelagd uppgift lämnas till en myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda.
Första stycket gäller inte i fråga om sekretess enligt 24 kap. 8 §, 25 kap. 1–8 §§, 26 kap. 1– 6 §§, 29 kap. 1 och 2 §§, 31 kap. 1 § första stycket, 2 och 12 §§, 33 kap. 2 och 4 a §§, 36 kap. 3 § samt 40 kap. 2 och 5 §§.
Första stycket gäller inte heller om utlämnandet strider mot lag eller förordning eller föreskrift som har meddelats med stöd av personuppgiftslagen (1998:204).
33 kap.
Sekretess till skydd för enskild hos Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen och Konsumentombudsmannen, m.m.
Sekretess till skydd för enskild hos Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen, Konsumentombudsmannen och
Kommissionen för
mänskliga rättigheter , m.m.,
Kommissionen för mänskliga rättigheter
4 a §
Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen ( 0000:000 ) med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
51
Författningsförslag SOU 2010:70
någon närstående till denne lider men.
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
5 §
Den tystnadsplikt som följer av 2 § inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.
Den tystnadsplikt som följer av 2 och 4 a §§ inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.
52
SOU 2010:70 Författningsförslag
Övriga författningsförslag
4 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
Härigenom föreskrivs att 2 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
2
ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
3
Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Hälso- och sjukvården ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige har åtagit sig att följa.
Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.
Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.
2 Lagen omtryckt 1992:567. 3 Senaste lydelse 1997:142.
53
Författningsförslag SOU 2010:70
5 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)
Härigenom föreskrivs att det i polislagen (1984:387) ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 a §
Polisens verksamhet ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
54
SOU 2010:70 Författningsförslag
6 Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningslagen (1986:223)
4
dels att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse,
dels att det före paragrafen ska införas en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Grunder för god förvaltning
3 a §
En myndighet ska i sin verksamhet respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt iaktta saklighet och opartiskhet.
4 Lagen omtryckt 2003:246.
55
Författningsförslag SOU 2010:70
7 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1988:870 ) om vård av missbrukare i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
5
De i 1 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) angivna målen för samhällets socialtjänst skall vara vägledande för all vård som syftar till att hjälpa enskilda människor att komma ifrån missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel. Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet och skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan med den enskilde.
De i 1 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) angivna målen för samhällets socialtjänst ska vara vägledande för all vård som syftar till att hjälpa enskilda människor att komma ifrån missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel. Vården ska bygga på respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa, den enskildes självbestämmanderätt och integritet samt ska så långt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan med den enskilde.
5 Senaste lydelse 2005:467.
56
SOU 2010:70 Författningsförslag
8 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1990:52 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
6
Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). Insatserna skall präglas av respekt för den unges människovärde och integritet.
Den som är under 18 år skall dock beredas vård enligt denna lag, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv.
Vård med stöd av 3 § får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhål-
Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom ska göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). Insatserna ska präglas av respekt för den unges mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt den unges människovärde och integritet.
Den som är under 18 år ska dock beredas vård enligt denna lag, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv.
Vård med stöd av 3 § får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhål-
6 Senaste lydelse 2007:1312.
57
Författningsförslag SOU 2010:70
landen i övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke.
Vissa andra åtgärder får vidtas utan samtycke enligt 22 och 24 §§.
Vid beslut enligt denna lag skall vad som är bäst för den unge vara avgörande.
Den unge skall få relevant information och hans eller hennes inställning skall så långt möjligt klarläggas. Hänsyn skall tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad.
landen i övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke.
Vissa andra åtgärder får vidtas utan samtycke enligt 22 och 24 §§.
Vid beslut enligt denna lag ska vad som är bäst för den unge vara avgörande.
Den unge ska få relevant information och hans eller hennes inställning ska så långt möjligt klarläggas. Hänsyn ska tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad.
58
SOU 2010:70 Författningsförslag
9 Förslag till lag om ändring i kommunallagen (1991:900)
Härigenom föreskrivs att det i kommunallagen (1991:900)
7
ska
införas en ny paragraf, 2 kap. 2 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
2 a §
Kommuner och landsting ska bedriva sin verksamhet med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
7 Lagen omtryckt 2004:93.
59
Författningsförslag SOU 2010:70
10 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
8
ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Tvångsvård enligt denna lag ges som sluten psykiatrisk tvångsvård eller, efter sådan vård, som öppen psykiatrisk tvångsvård. Vård som ges när patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning benämns sluten psykiatrisk tvångsvård. Annan vård enligt denna lag benämns öppen psykiatrisk tvångsvård.
Tvångsvården ska syfta till att sätta patienten i stånd att frivilligt medverka till nödvändig vård och ta emot det stöd som han eller hon behöver.
Tvångsvård ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
8 Lagen omtryckt 2008:415.
60
SOU 2010:70 Författningsförslag
11 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1991:1129 ) om rättspsykiatrisk vård
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård
9
dels att nuvarande 2 a § och 2 b § betecknas 2 b § respektive 2 c §,
dels att det ska införas en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 a §
Rättspsykiatrisk vård ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
9 Lagen omtryckt 2008:416.
61
Författningsförslag SOU 2010:70
12 Förslag till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 § högskolelagen (1992:1434) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
5 §
10
Högskolorna skall i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa.
Högskolorna ska i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa.
Högskolorna ska i sin verksamhet respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt förmedla och förankra rättigheterna.
I högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas.
Högskolorna bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden.
Högskolorna skall också aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan.
I högskolornas verksamhet ska jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas.
Högskolorna bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden.
Högskolorna ska också aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan.
10 Senaste lydelse 2005:1208.
62
SOU 2010:70 Författningsförslag
13 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1998:603 ) om verkställighet av sluten ungdomsvård
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Verkställigheten av sluten ungdomsvård skall utformas så att den dömdes anpassning i samhället främjas och att de skadliga följderna av frihetsberövandet motverkas.
Verkställigheten av sluten ungdomsvård ska utformas så att den dömdes anpassning i samhället främjas och att de skadliga följderna av frihetsberövandet motverkas. Verkställigheten ska genomföras med respekt för den dömdes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige har åtagit sig att följa.
63
Författningsförslag SOU 2010:70
14 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
– ekonomiska och sociala trygghet,
– jämlikhet i levnadsvillkor, – aktiva deltagande i samhällslivet.
Samhällets socialtjänst ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa. Den ska på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
– ekonomiska och sociala trygghet,
– jämlikhet i levnadsvillkor, – aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
Socialtjänsten ska under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten ska bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
64
SOU 2010:70 Författningsförslag
15 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
Härigenom föreskrivs att det i utlänningslagen (2005:716) ska införas en ny paragraf, 1 kap. 8 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
8 a §
Verksamhet enligt denna lag ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
65
Författningsförslag SOU 2010:70
16 Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken (2010:110)
Härigenom föreskrivs att det i socialförsäkringsbalken (2010:110) ska införas en ny paragraf, 2 kap. 5 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
5 a §
Verksamhet enligt denna balk ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
66
SOU 2010:70 Författningsförslag
17 Förslag till lag om ändring i fängelselagen (2010:610)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § fängelselagen (2010:610) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §
Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.
Verkställigheten ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa. Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.
67
Författningsförslag SOU 2010:70
18 Förslag till lag om ändring i häkteslagen (2010:611)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § häkteslagen (2010:611) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §
Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.
Verkställigheten ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa. Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.
68
SOU 2010:70 Författningsförslag
19 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § plan- och bygglagen (2010:900) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
I denna lag finns bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.
I denna lag finns bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. Planläggning och byggande ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
69
Författningsförslag SOU 2010:70
20 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1989:773 ) med instruktion för Rikspolisstyrelsen
Härigenom föreskrivs att det i förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen
11
ska införas en ny paragraf,
2 b §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 b § 12
Rikspolisstyrelsen ska i sin tillsyn över Polisen verka för att tillsynsobjekten säkerställer full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
11 Förordningen omtryckt 2002:1051. 12 Tidigare 2 b § upphävd genom 1998:1564.
70
SOU 2010:70 Författningsförslag
21 Förslag till förordning om ändring i kommittéförordningen (1998:1474)
Härigenom föreskrivs att det i kommittéförordningen (1998:1474) ska införas en ny paragraf, 14 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 a §
De förslag som kommittéer och särskilda utredare lämnar ska vara utformade så att skyddet för den enskildes mänskliga rättigheter enligt Sveriges internationella åtaganden respekteras och vid behov förstärks.
71
Författningsförslag SOU 2010:70
22 Förslag till förordning om ändring i polisförordningen (1998:1558)
Härigenom föreskrivs att 3 kap 5 a § polisförordningen (1998:1558)ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
5 a § 13
Länspolismästaren ansvarar för polismyndighetens verksamhet. Han eller hon ska se till att verksamheten bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att polismyndigheten hushållar väl med statens medel.
Länspolismästaren ansvarar för polismyndighetens verksamhet. Han eller hon ska se till att verksamheten bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och av Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att polismyndigheten hushållar väl med statens medel.
Länspolismästaren ska hålla styrelsen informerad om verksamheten.
13 Senaste lydelse 2007:1149.
72
SOU 2010:70 Författningsförslag
23 Förslag till förordning om ändring i myndighetsförordningen (2007:515)
Härigenom föreskrivs att 3 § myndighetsförordningen (2007:515) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Myndighetens ledning ansvarar inför regeringen för verksamheten och skall se till att den bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att myndigheten hushållar väl med statens medel.
Myndighetens ledning ansvarar inför regeringen för verksamheten och ska se till att den bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och av Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att myndigheten hushållar väl med statens medel.
73
Författningsförslag SOU 2010:70
24 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2007:996 ) med instruktion för Migrationsverket
Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (2007:996) med instruktion för Migrationsverket ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 § 14
Migrationsverket ska utöver av vad som följer av 1 §
1. se till att beslutsfattandet är förutsebart och enhetligt samt att verksamheten bedrivs effektivt och med god kvalitet,
Migrationsverket ska utöver av vad som följer av 1 §
1. se till att beslutsfattandet är förutsebart och enhetligt samt att verksamheten bedrivs effektivt och med god kvalitet,
2. samverka med andra ansvariga myndigheter inom området så att förutsättningar skapas för ett effektivt genomförande av de verksamheter som följer av de uppgifter som Migrationsverket har,
2. samverka med andra ansvariga myndigheter inom området så att förutsättningar skapas för ett effektivt genomförande av de verksamheter som följer av de uppgifter som Migrationsverket har,
3. i samband med uppföljningar och prognoser analysera faktorer som har betydelse för genomförandet av verksamheterna inom migrationsområdet och i det sammanhanget särskilt beakta omvärldsfaktorer,
3. i samband med uppföljningar och prognoser analysera faktorer som har betydelse för genomförandet av verksamheterna inom migrationsområdet och i det sammanhanget särskilt beakta omvärldsfaktorer,
4. övergripande arbeta för att det finns beredskap och kapacitet i landet för att ta emot skyddsbehövande m.fl. som beviljats uppehållstillstånd och vid behov medverka vid deras bosättning,
4. övergripande arbeta för att det finns beredskap och kapacitet i landet för att ta emot skyddsbehövande m.fl. som beviljats uppehållstillstånd och vid behov medverka vid deras bosättning,
5. vidta åtgärder för att säker-
14 Senaste lydelse 2009:1559.
74
SOU 2010:70 Författningsförslag
ställa att verksamheten bedrivs med full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa,
5. vid genomförandet av verksamheten belysa och beakta kvinnors och mäns villkor,
6. vid genomförandet av verksamheten belysa och beakta kvinnors och mäns villkor,
6. inför beslut eller andra åtgärder som kan röra barn analysera konsekvenserna för barn,
7. inför beslut eller andra åtgärder som kan röra barn analysera konsekvenserna för barn,
7. se till att myndighetens aktuella landinformation är offentligt tillgänglig i den omfattning som är möjligt,
8. se till att myndighetens aktuella landinformation är offentligt tillgänglig i den omfattning som är möjligt,
8. föra register och statistik över utlänningar i landet i den utsträckning som behövs för verksamheten,
9. föra register och statistik över utlänningar i landet i den utsträckning som behövs för verksamheten,
9. svara för organiserad uttagning och överföring av flyktingar och andra skyddsbehövande,
10. svara för organiserad uttagning och överföring av flyktingar och andra skyddsbehövande,
10. fatta beslut om viseringspraxis,
11. fatta beslut om viseringspraxis,
11. bistå regeringen inom ramen för utvecklingssamarbetet på migrationsområdet,
12. bistå regeringen inom ramen för utvecklingssamarbetet på migrationsområdet,
12. bistå regeringen inom ramen för politiken för global utveckling samt
13. bistå regeringen inom ramen för politiken för global utveckling samt
13. anmäla till Rikspolisstyrelsen om det i ett ärende hos
Migrationsverket framkommer misstankar om folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser. Migrationsverket ska också bistå Säkerhetspolisen i dess verksamhet för att förebygga och avslöja brott mot
14. anmäla till Rikspolisstyrelsen om det i ett ärende hos
Migrationsverket framkommer misstankar om folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser. Migrationsverket ska också bistå Säkerhetspolisen i dess verksamhet för att förebygga och avslöja brott mot
75
Författningsförslag SOU 2010:70
rikets säkerhet och i frågor som rör terrorism.
rikets säkerhet och i frågor som rör terrorism.
Migrationsverket får bedriva tjänsteexport på de villkor som föreskrivs i tjänsteexportförordningen (1992:192) och medverka i organiserat förvaltningsbistånd på migrationsområdet.
76
SOU 2010:70 Författningsförslag
25 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2007:1132 ) med instruktion för Statens institutionsstyrelse
Härigenom föreskrivs att 4 § förordningen (2007:1132) med instruktion för Statens institutionsstyrelse ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 § 15
Myndigheten ska Myndigheten ska – vidta åtgärder för att
säkerställa att verksamheten bedrivs med full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa,
– utforma sin verksamhet så att den utgår från flickors och pojkars samt kvinnors och mäns villkor och behov,
– inför beslut eller andra åtgärder som kan röra barn bedöma konsekvenserna för barn och därvid ta särskild hänsyn till barns bästa.
– utforma sin verksamhet så att den utgår från flickors och pojkars samt kvinnors och mäns villkor och behov,
– inför beslut eller andra åtgärder som kan röra barn bedöma konsekvenserna för barn och därvid ta särskild hänsyn till barns bästa.
Myndigheten ska i sin verksamhet utgå från ett brukarperspektiv.
15 Senaste lydelse 2008:1426
77
Författningsförslag SOU 2010:70
26 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2007:1172 ) med instruktion för Kriminalvården
Härigenom föreskrivs att det i förordningen (2007:1172) med instruktion för Kriminalvården ska införas en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 a §
Kriminalvården ska vidta åtgärder för att i verkställighet och annan verksamhet säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
78
SOU 2010:70 Författningsförslag
27 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2007:1244 ) om konsekvensutredning vid regelgivning
Härigenom föreskrivs att 6 § förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §
En konsekvensutredning ska innehålla följande:
1. en beskrivning av problemet och vad man vill uppnå,
2. en beskrivning av vilka alternativa lösningar som finns för det man vill uppnå och vilka effekterna blir om någon reglering inte kommer till stånd,
3. uppgifter om vilka som berörs av regleringen,
4. uppgifter om vilka kostnadsmässiga och andra konsekvenser regleringen medför och en jämförelse av konsekvenserna för de övervägda regleringsalternativen,
5. en bedömning av om regleringen överensstämmer med eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen, och
En konsekvensutredning ska innehålla följande:
1. en beskrivning av problemet och vad man vill uppnå,
2. en beskrivning av vilka alternativa lösningar som finns för det man vill uppnå och vilka effekterna blir om någon reglering inte kommer till stånd,
3. uppgifter om vilka som berörs av regleringen,
4. uppgifter om vilka kostnadsmässiga och andra konsekvenser regleringen medför och en jämförelse av konsekvenserna för de övervägda regleringsalternativen,
5. en bedömning av om regleringen överensstämmer med eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen,
6. en bedömning av om regleringen överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, och
6. en bedömning av om särskilda hänsyn behöver tas när det gäller tidpunkten för ikraft-
7. en bedömning av om särskilda hänsyn behöver tas när det gäller tidpunkten för ikraft-
79
Författningsförslag SOU 2010:70
trädande och om det finns behov av speciella informationsinsatser.
trädande och om det finns behov av speciella informationsinsatser.
80
SOU 2010:70 Författningsförslag
28 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2009:602 ) med instruktion för Inspektionen för socialförsäkringen
Härigenom föreskrivs att det i förordningen (2009:602) med instruktion för Inspektionen för socialförsäkringen ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §
Inspektionen för socialförsäkringen ska inom ramen för sin systemtillsyn verka för att tillsynsobjekten säkerställer full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
81
Författningsförslag SOU 2010:70
29 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2009:1243 ) med instruktion för Socialstyrelsen
Härigenom föreskrivs att 8 § förordningen (2009:1243) med instruktion för Socialstyrelsen ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 § 16
Socialstyrelsen ska
1. vaka över verksamheterna när det gäller kvalitet och säkerhet samt den enskildes rättigheter,
2. samordna de statliga insatserna inom socialtjänst och hälso- och sjukvård när det gäller barn och ungdom,
Socialstyrelsen ska
1. vaka över verksamheterna när det gäller kvalitet och säkerhet samt den enskildes rättigheter,
2. samordna de statliga insatserna inom socialtjänst och hälso- och sjukvård när det gäller barn och ungdom,
3. ha det övergripande ansvaret för hälsofrågor inom samtliga miljökvalitetsmål,
4. bidra med underlag och expertkunskap för det arbete som regeringen bedriver nationellt och internationellt,
5. vara behörig myndighet för yrken inom hälso- och sjukvården enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, ändrat genom rådets direktiv 2006/100/EG,
6. inför beslut eller andra åtgärder som rör barn analysera konsekvenserna för barn och därvid ta särskild hänsyn till barns bästa,
3. ha det övergripande ansvaret för hälsofrågor inom samtliga miljökvalitetsmål,
4. bidra med underlag och expertkunskap för det arbete som regeringen bedriver nationellt och internationellt,
5. vara behörig myndighet för yrken inom hälso- och sjukvården enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, ändrat genom rådets direktiv 2006/100/EG,
6. inför beslut eller andra åtgärder som rör barn analysera konsekvenserna för barn och därvid ta särskild hänsyn till barns bästa,
16 Senaste lydelse 2010:605.
82
SOU 2010:70 Författningsförslag
7. medverka i totalförsvaret och i krisberedskap i enlighet med förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap samt samordna och övervaka planläggningen av den civila hälso- och sjukvårdens, hälsoskyddets, smittskyddets och socialtjänstens beredskap,
8. samordna, följa och utveckla smittskyddet på nationell nivå,
9. samordna en beredskap mot allvarliga hälsohot enligt lagen (2006:1570) om internationella hot mot människors hälsa,
10. fullgöra de uppgifter som ska utföras av en behörig hälsomyndighet enligt Europaparlamentets och rådets beslut 2119/98/EG av den 24 september 1998 om att bilda ett nätverk för epidemiologisk övervakning och kontroll av smittsamma sjukdomar i gemenskapen,
11. fullgöra de uppgifter som ska utföras av ett erkänt behörigt organ enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 851/2004 av den 21 april 2004 om inrättande av ett europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar,
12. på regeringens uppdrag samordna förberedelserna för försörjningen med läkemedel och sjukvårdsmateriel inför höjd beredskap, för att upprätthålla
7. medverka i totalförsvaret och i krisberedskap i enlighet med förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap samt samordna och övervaka planläggningen av den civila hälso- och sjukvårdens, hälsoskyddets, smittskyddets och socialtjänstens beredskap,
8. samordna, följa och utveckla smittskyddet på nationell nivå,
9. samordna en beredskap mot allvarliga hälsohot enligt lagen (2006:1570) om internationella hot mot människors hälsa,
10. fullgöra de uppgifter som ska utföras av en behörig hälsomyndighet enligt Europaparlamentets och rådets beslut 2119/98/EG av den 24 september 1998 om att bilda ett nätverk för epidemiologisk övervakning och kontroll av smittsamma sjukdomar i gemenskapen,
11. fullgöra de uppgifter som ska utföras av ett erkänt behörigt organ enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 851/2004 av den 21 april 2004 om inrättande av ett europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar,
12. på regeringens uppdrag samordna förberedelserna för försörjningen med läkemedel och sjukvårdsmateriel inför höjd beredskap, för att upprätthålla
83
Författningsförslag SOU 2010:70
en katastrofmedicinsk beredskap och inför allvarliga utbrott av smittsamma sjukdomar,
13. se till att de regelverk och rutiner som myndigheten disponerar över är kostnadseffektiva och enkla för medborgare och företag, och
14. handlägga ärenden om statsbidrag.
en katastrofmedicinsk beredskap och inför allvarliga utbrott av smittsamma sjukdomar,
13. se till att de regelverk och rutiner som myndigheten disponerar över är kostnadseffektiva och enkla för medborgare och företag,
14. handlägga ärenden om statsbidrag, och
15 inom ramen för sitt arbete med kunskapsförmedling, normgivning och tillsyn vidta åtgärder för att säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
84
SOU 2010:70 Författningsförslag
85
30 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2009:1482 ) med instruktion för Boverket
Härigenom föreskrivs att det i förordningen (2009:1482) med instruktion för Boverket ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §
Boverket ska inom ramen för sitt arbete med kunskapsförmedling, normgivning och tillsyn vidta åtgärder för att säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Del I
− Bakgrund
1 Delegationens uppdrag och arbete
1.1 Uppdraget
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige inrättades i mars 2006 som ett led i genomförandet av regeringens skrivelse En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006–2009 (skr. 2005/06:95). Delegationens uppdrag (dir. 2006:27) har varit att:
stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten,
utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället, bl.a. genom att samordna EU-initiativet Europeiska året för lika möjligheter för alla, och Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika i Sverige,
stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter samt
lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag.
Genom tilläggsdirektiv fick delegationen i juli 2007 i uppdrag att också genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anledning av 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande (dir. 2007:114). Uppdraget har redovisats i delbetänkandet Rapporter från en MR-verkstad (SOU 2008:45). I delbetänkandet har delegationen också redovisat de delar av uppdraget som avsett Europeiska året för lika möjligheter för alla och Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika.
89
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
I juli 2008 fick delegationen genom tilläggsdirektiv även i uppdrag att utreda om Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam), Diskrimineringsombudsmannen (DO) eller något annat samhällsorgan borde anförtros uppgiften att i enlighet med kravet i artikel 33 av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning främja, skydda respektive övervaka genomförandet av konventionen (dir. 2008:92). Detta uppdrag har redovisats i delbetänkandet Främja, Skydda, Övervaka – FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (SOU 2009:36). Delegationen har dessutom överlämnat rapporten
Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige – En översikt (SOU 2007:102) till regeringen. Delegationens direktiv finns i bilagorna 1–4.
Som framgått ovan har delegationens uppdrag till stor del varit av främjande karaktär. Enligt sina direktiv har dock delegationen även haft i uppdrag att fortlöpande inhämta kunskap och erfarenhet om respekten för och genomförandet av Sveriges åtaganden om de mänskliga rättigheterna, hur arbetet bedrivs av olika aktörer för att säkerställa rättigheter samt vilka behov som finns. Det är på grundval av de kunskaper och erfarenheter som sålunda hämtats in som delegationen lämnar förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag.
Delegationen har utarbetat och beställt ett flertal kartläggningar, rapporter, utbildningsmaterial, utvärderingar och annat material till stöd för arbetet för de mänskliga rättigheterna. De rapporter och dokument som inte publicerats tidigare återfinns i bilagorna 7–13. Efter uppdragets slutförande kommer delegationens betänkanden, rapporter och annat material att överföras till regeringens webbplats för mänskliga rättigheter, www.mänskligarättigheter.se.
1.2 Bakgrund
Vid Förenta Nationernas (FN:s) världskonferens om mänskliga rättigheter i Wien 1993 antogs en deklaration och ett handlingsprogram för arbetet med mänskliga rättigheter.
1
Där betonades
staternas förpliktelse att främja respekt och skydd för alla de mänskliga rättigheterna i hela världen i enlighet med FN-stadgan och andra internationella dokument om mänskliga rättigheter. I
1 A/CONF.157/23, Vienna Declaration and Programme of Action, 12 juli 1993.
90
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
handlingsprogrammet slås fast att de mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla stater, oavsett nationella, regionala, religiösa, historiska eller kulturella skillnader samt staternas inrikespolitiska och ekonomiska system. Det slås också fast att de ekonomiska, sociala, kulturella, medborgerliga och politiska rättigheterna är ömsesidigt samverkande, odelbara och delar av samma helhet. Enligt handlingsprogrammet är det nödvändigt att staterna skapar goda förutsättningar för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras fullt ut. Staterna ska eliminera alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna, liksom orsakerna till sådana kränkningar och hinder för att rättigheterna ska kunna tillvaratas.
Världskonferensen om mänskliga rättigheter uppmanade vidare FN:s medlemsstater att inkludera de mänskliga rättigheterna som ämne i läroplaner och kursplaner inom utbildningsinstitutioner samt utveckla program och strategier för att försäkra sig om en allomfattande utbildning och spridning av allmän information om mänskliga rättigheter.
I handlingsprogrammet uppmanas också alla medlemsstater att överväga att utarbeta nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter liksom att inrätta nationella institutioner för mänskliga rättigheter.
Deklarationen och handlingsprogrammet antogs av FN:s generalförsamling i februari 1994.
2
Ett trettiotal stater, bland dem Sverige, har följt rekommendationen om att utarbeta nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter. I januari 2002 överlämnade regeringen skrivelsen En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna (skr. 2001/02:83) till riksdagen. Genom handlingsplanen, som gällde för perioden 2002–2004, avsåg regeringen att för första gången ta ett helhetsgrepp om frågor om mänskliga rättigheter i Sverige och hur arbetet bör bedrivas för att säkerställa full respekt för dessa rättigheter. Inför utarbetandet av handlingsplanen genomfördes också en kartläggning av mänskliga rättigheter på nationell nivå (Mänskliga rättigheter i Sverige – en kartläggning, Ds 2001:10).
Den första nationella handlingsplanen utvärderades 2005 av dåvarande generalsekreteraren för Olof Palmes internationella center, Thomas Hammarberg.
3
I utvärderingen föreslogs att regeringen
2 A/RES/48/121, 14 februari 1994. 3Bra början, men bara en början, En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D.
91
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
skulle inrätta en ny funktion med uppdrag att erbjuda stöd till statliga myndigheter, kommuner och landsting för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna i verksamheten.
I mars 2006 överlämnade regeringen en ny skrivelse om mänskliga rättigheter till riksdagen, En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006–2009 (skr. 2005/06:95). Skrivelsen omfattar dels en kartläggning av situationen för de mänskliga rättigheterna i Sverige, dels en handlingsplan med ett antal åtgärder med syfte att stärka arbetet för de mänskliga rättigheterna på nationell nivå.
Enligt såväl den första som den andra nationella handlingsplanen är regeringens långsiktiga mål att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Att de mänskliga rättigheterna ska respekteras är också en del av det av riksdagen fastställda målet för demokratipolitiken.
4
En av åtgärderna i den andra nationella handlingsplanen var att inrätta en delegation för mänskliga rättigheter i Sverige. Bakgrunden var bl.a. att såväl utvärderaren av den första handlingsplanen som en rad organisationer och andra aktörer framfört att regeringen borde prioritera utbildning om de mänskliga rättigheterna inom den offentliga förvaltningen i sin kommande handlingsplan. Det ansågs också finnas behov av att tydligare verksamhets- och målgruppsanpassa utbildning och information om de mänskliga rättigheterna för statliga myndigheter, kommuner och landsting. Regeringen konstaterade att även om det fanns intresse inom den offentliga sektorn för att arbeta mer medvetet med att främja de mänskliga rättigheterna, så var kunskaperna begränsade om hur sådant arbete kunde bedrivas mer konkret.
Regeringen bedömde därför att en ny funktion borde inrättas med uppdraget att erbjuda stöd till statliga myndigheter, kommuner och landsting för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna i verksamheten. Regeringen ansåg att ett sådant organ på ett konkret sätt skulle bidra till arbetet för det långsiktiga målet att uppnå full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Enligt regeringens bedömning fanns det också ett tydligt behov av ökade och mer målgruppsanpassade informationssatsningar om de mänskliga rättigheterna för allmänheten, liksom av att stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter i Sverige.
92
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
1.3 Delegationens arbete
Nedan lämnas en beskrivning av hur delegationen har utfört sitt uppdrag enligt direktiven. De kunskaper och erfarenheter som samlats in under arbetets gång beskrivs i kapitel 3.
Redogörelsen nedan har utformats på samma sätt som direktiven med en indelning i fyra huvuduppgifter samt med redogörelser därefter för delegationens arbetsformer och samråd. Det är emellertid viktigt att poängtera att delegationens olika uppgifter i hög grad varit överlappande. Som exempel kan nämnas att arbetet med bl.a. kampanjer för information och kunskap om de mänskliga rättigheterna ofta har inneburit samarbeten och kontakter med statliga myndigheter, kommuner och landsting.
1.3.1 Stöd till statliga myndigheter, kommuner och landsting
Delegationens uppdrag att stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten har genomförts på flera sätt och i samverkan med en rad aktörer. Vanligtvis har stödet förmedlats genom att delegationen har tagit kontakt med myndigheter, kommuner och landsting för att stimulera till att dessa själva genomför insatser i samråd med eller med stöd från delegationen, framför allt i form av kunskaper och personella insatser från delegationens sekretariat och ledamöter. Med andra ord har stödet i regel inte förmedlats genom att delegationen ensam genomfört eller finansierat hela insatser. Skälet till detta är främst att ett sådant tillvägagångssätt, enligt delegationens uppfattning, skulle ha inneburit sämre förutsättningar för att ge bestående effekter än om t.ex. en myndighet stimuleras att själv formulera och genomföra en insats utifrån sin egen verksamhet och sina egna behov. Ett annat skäl är att det till stor del saknats anslag för ett annat tillvägagångssätt.
För att initialt även kunna stimulera myndigheter och föreningsliv att genomföra insatser disponerade dock delegationen under 2006, utöver sina ordinarie anslag, 1,4 miljoner kronor ur anslag 46:1 Allmänna val och demokrati. Medlen skulle fördelas för insatser som syftade till att långsiktigt främja de mänskliga rättigheterna och det politiska deltagandet. Vid delegationens första sammanträde i augusti 2006 fattades beslut om kriterier för
93
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
bidragsgivningen med grund i delegationens direktiv (dir. 2006:27). Delegationen framhöll i sitt beslut att insatser som tydligt bidrog till stöd åt det långsiktiga arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige skulle prioriteras, främst strategiska och uppföljningsbara insatser och framtagande av metoder, goda exempel eller samverkan mellan flera aktörer. Under nästkommande möten under hösten 2006 fattade delegationen beslut om att bevilja åtta av fjorton inkomna ansökningar om medel. De som beviljades medel var Handikappförbundens samarbetsorgan, Föreningen Gemensam Framtid, Föreningen Ordfront, Fonden för mänskliga rättigheter (MR-fonden, tidigare Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter), Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Nationella nätverket för mångfald och mänskliga rättigheter samt Rikspolisstyrelsen. En redovisning av medlens användning lämnades till Regeringskansliet (Integrations- och jämställdhetsdepartementet) i december 2007.
5
Delegationen har initierat, stöttat och medverkat i utbildningar om de mänskliga rättigheterna för en rad statliga myndigheter, kommuner och landsting (se närmare avsnitt 3.5.4). Utöver de myndigheter som omnämns i direktiven har delegationen haft kontakt med ett femtontal myndigheter, däribland Försäkringskassan, Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmännen, JO), Rikspolisstyrelsen, Riksrevisionen och Socialstyrelsen. Dessutom har delegationen på olika sätt samarbetat med ett tiotal länsstyrelser, bl.a. i samband med olika projekt och seminarier samt genom kontakter med länsstyrelsernas nätverk för integrationsfrågor. Ytterligare exempel på löpande kontakter är de som förekommit mellan delegationen och Statens skolverk (Skolverket) i frågor rörande myndighetens värdegrundsarbete samt Skolverkets arbete med nya kursplaner och ämnesplaner, avseende vilka delegationen också har lämnat remissyttranden.
Bland högskolorna har delegationen framför allt samarbetat med representanter för Raoul Wallenberginstitutet, Stockholms universitet, Högskolan i Kalmar, Göteborgs universitet, Malmö högskola samt Teologiska högskolan i Stockholm.
Nedan beskrivs några exempel på utbildningar och annan verksamhet som statliga myndigheter, kommuner och landsting har genomfört i frågor om de mänskliga rättigheterna i samverkan eller samråd med delegationen. Utbildningarna har utvärderats. I avsnitt
5 Dnr Ju2006:02/2007/34.
94
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
3.5.4 ges en mer utförlig beskrivning av utbildningsverksamheten samt vilka slutsatser som kan dras från denna.
Länsstyrelserna
Under 2006 inleddes ett samarbete mellan delegationen, länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län och MR-fonden för att gemensamt genomföra en insats i syfte att höja kompetensen hos handläggare vid länsstyrelserna och pröva en modell för verksamhetsanpassad utbildning i mänskliga rättigheter. Utbildningen genomfördes 2007. Den främsta målgruppen var handläggare och chefer vid avdelningarna för juridiska, förvaltnings- och sociala frågor vid Stockholms och Värmlands länsstyrelser. Inom ramen för insatsen genomgick 80 handläggare och chefer på de två länsstyrelserna en grundutbildning i mänskliga rättigheter med verksamhetsanpassning. Under utbildningarna användes ett material med bl.a. fallstudier som utarbetats på grundval av domar från Europadomstolen, synpunkter från FN:s övervakningskommittéer och prövningar enligt miljöbalken av relevans för länsstyrelsernas verksamhetsområde. Beslut från länsstyrelsens egen verksamhet användes också. Delegationen har tidigare publicerat en rapport om utbildningen, Mänskliga rättigheter i länsstyrelsens myndighetsutövning, som kan beställas från MR-fonden eller laddas ner från fondens hemsida, www.humanrights.se, eller regeringens webbplats om mänskliga rättigheter, www.mänskligarättigheter.se.
Socialstyrelsen
Under 2007 anordnade delegationen i samarbete med Socialstyrelsen och Göteborgs universitet två verksamhetsanpassade pilotutbildningar om mänskliga rättigheter för anställda vid Socialstyrelsen (se närmare avsnitt 3.5.4). Efter dessa pilotutbildningar utvecklades och genomfördes ytterligare en utbildning, som omfattade två halvdagar med ett individuellt fördjupningsarbete emellan, av personal från Göteborgs universitet och Socialstyrelsen. Utbildningarna behandlade de mänskliga rättigheternas internationella juridiska ramverk och dess koppling till den nationella lagstiftningen, med speciell tonvikt på Socialstyrelsens huvudområden. Fördjupningsarbetet syftade till att få deltagarna att koppla sam-
95
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
man sina egna arbetsuppgifter med frågor om mänskliga rättigheter. Knappt 300 personer har hittills deltagit i utbildningarna, motsvarande drygt hälften av personalen. Vidare har tjänstemän inom myndighetens ledning genomgått en något kortare utbildning. Enligt Socialstyrelsens utvärdering har en stor majoritet av deltagarna ansett att utbildningen kommer att vara värdefull i deras framtida arbete. En stor majoritet har också varit positiv till att göra en individuell uppgift under utbildningen. Socialstyrelsen utarbetar för närvarande en vägledning om mänskliga rättigheter för socialtjänsten i samarbete med Malmö högskola.
Rättsväsendet i Blekinge län
Rikspolisstyrelsen har med finansiering från delegationen anordnat en verksamhetsanpassad pilotutbildning för personer inom rättsväsendet i Blekinge län. Utbildningen, som genomfördes i två steg i december 2007 och i januari 2008, förlades till Polisutbildningen vid Växjö universitet (numera Linnéuniversitetet). Kursen syftade till ökad kunskap om mänskliga rättigheter, mångfald och vikten av ett professionellt bemötande i hela rättskedjan med hänsyn till individers olika kulturella och andra särdrag. Utbildningen hade också som syfte att öka deltagarnas medvetenhet om hur deras eget och andras värderingssystem fungerar samt att bidra till att minska antalet personer som uppfattar att de blir diskriminerade i sina kontakter med de rättsvårdande myndigheterna.
Under kursen behandlades de mänskliga rättigheterna med särskild betoning på rättigheter som är av särskilt intresse för rättsväsendets aktörer i deras myndighetsutövning. Kunskap om olika kulturer och religioner samt hur uttryck för dessa kan påverka rättsväsendets arbete ingick också, liksom frågor om trovärdighetsbedömningar och hur dessa påverkas av föreställningar och fördomar. Kursen genomfördes i form av föreläsningar, gruppdiskussioner samt ett eget arbete. Bland de 21 personer som deltog i utbildningen fanns bl.a. domare, åklagare, poliser och personer från kriminalvården. En utvärdering av utbildningen finns i rapporten
Utvärdering av pilotutbildningen Laga lika (se bilaga 11 samt avsnitt 3.5.4).
96
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
Kommuner och landsting
Nationella nätverket för mångfald och mänskliga rättigheter, som består av tjänstemän från kommuner, landsting, länsstyrelser och organisationer, anordnade 2007 en utbildning med stöd av delegationen. Utbildningen omfattade fyra kurstillfällen om två dagar och syftade till att stödja kommuner i att utveckla sitt arbete med mänskliga rättigheter. Anställda inom tretton kommuner och ett fackförbund deltog i utbildningen. En utvärdering av utbildningen finns i rapporten Utvärdering av en utbildning i mänskliga rättigheter för ett kommunalt tjänstemannanätverk (bilaga 12).
I avsnitt 3.5.4 beskrivs en modell för hur utbildning om de mänskliga rättigheterna kan planeras, struktureras och genomföras för personer verksamma inom den offentliga sektorn. Under hösten 2008 genomfördes en utbildning om mänskliga rättigheter för Arbetsmarknads- och Familjeförvaltningen i Eskilstuna kommun som utformats utifrån denna modell. En utvärdering av utbildningen finns i rapporten Utvärdering av en pilotutbildning i mänskliga rättigheter, Ledningsgruppen på Arbetsmarknads- och
Familjeförvaltningen i Eskilstuna kommun (bilaga 13).
Förutom utbildningsmodellen har delegationen också utarbetat förslag om hur kommunerna kan utnyttja sina styrdokument för att stärka arbetet med de mänskliga rättigheterna. I samarbete med kommunerna Örebro och Jönköping genomförde delegationen en studie med fokus på kommunernas årliga budget- och strategidokument för att undersöka hur dessa kan användas för att integrera ett människorättsperspektiv i den kommunala verksamheten. Resultaten från denna studie har använts som underlag inför utarbetandet av kapitel 6 om styrning och tillsyn.
Utöver det erfarenhetsutbyte som skett i samband med olika gemensamma projekt samt vid anordnande av seminarier och konferenser har delegationen under perioden 2006–2010 även anordnat möten med ett 20-tal kommuner och landsting för djupare erfarenhetsutbyte.
Utbildning för kursledare på Sahlgrenska akademin
Efter en förfrågan under 2008 från läkarstuderande vid Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs universitet föreslog delegationen att den skulle genomföra en pilotutbildning för universitetslärarna på
97
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
läkarutbildningen (se även avsnitt 3.5.4). Även denna utbildning utformades utifrån den ovan nämnda modellen och genomfördes under 2009. Utbildningen lades upp i tre steg, varav det första var en generell introduktion till de mänskliga rättigheterna i ett internationellt och nationellt perspektiv. Därefter följde en fördjupning om rätten till bästa uppnåeliga hälsa. Det sista steget fokuserade på hur utbildning om mänskliga rättigheter skulle kunna inkluderas i läkarutbildningen. En utvärdering av utbildningen är under utarbetande. Sahlgrenska Akademin kommer under hösten 2010 att besluta på vilket sätt utbildningsinsatsen ska tas till vara framöver.
1.3.2 Strategier för information och ökad kunskap om mänskliga rättigheter
Delegationen har haft i uppdrag att utarbeta strategier och genomföra informationssatsningar för att öka kunskapen om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället. I uppdraget ingick också att kartlägga hur olika typer av information och kunskap om mänskliga rättigheter sprids i dag.
Kartläggningar
Delegationen har låtit genomföra flera kartläggningar. Syftet har varit att skapa underlag både för verksamheten med att stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i deras arbete för de mänskliga rättigheterna och för arbetet med att formulera informationsstrategier. Kartläggningarna är följande:
-
Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd, SIFO Research International 2006 (bilaga 7). Rapporten bygger på en enkätundersökning som genomförts bland kommuner, landsting och statliga myndigheter.
-
Kommunernas ansvar för att förverkliga mänskliga rättigheter – en kartläggning av 16 kommuner i Sverige, Mikael Spång, Malmö högskola, 2008 (bilaga 8). I rapporten beskrivs hur kommuner arbetar med frågor om mänskliga rättigheter, bl.a. hur ansvaret för frågorna är fördelat inom den kommunala verksamheten samt vilka problem och möjligheter som finns i arbetet.
98
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
-
Kartläggning – Fem ombudsmän och Handisams utåtriktade arbete gentemot kommuner och landsting, Josefine Gustavsson,
Göteborgs universitet, 2008 (bilaga 9). Rapporten beskriver de tidigare diskrimineringsombudsmännens (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Jämställdhetsombudsmannen, JämO, Handikappombudsmannen, HO, och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuella läggning, HomO) och Handisams arbete gentemot myndigheter, kommuner och landsting och identifierar framgångsfaktorer i detta arbete.
-
Förtroendevaldas och chefstjänstemäns introduktion – En studie bland kommuner, landsting och regioner avseende mänskliga rättigheter vid introduktionsutbildningar, Elena Namli, Kjell-Åke
Nordquist och Susanne Wigorts Yngvesson, Teologiska högskolan i Stockholm 2009 (bilaga 10). Studien omfattar en beskrivning och studie av de introduktionsprogram om mänskliga rättigheter som ett urval kommuner, landsting och regioner erbjuder politiker och chefstjänstemän när de börjar sina förtroendeuppdrag respektive anställningar.
-
Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige – En översikt (SOU 2007:102), Ylva Brune, Högskolan i Kalmar.
Slutsatser från kartläggningarna beskrivs bl.a. i avsnitt 3.5.4. Resultatet av SIFO-undersökningen presenterades vid ett frukostseminarium i Stockholm som delegationen anordnade i april 2007. Den kartläggning som Mikael Spång vid Malmö högskola gjort diskuterades vid ett möte med representanter från länsstyrelsen och fyra kommuner i Skåne som genomfördes 2008 i samarbete med länsstyrelsen i Skåne län. I oktober 2008 anordnade delegationen också ett frukostseminarium för kommunpolitiker och tjänstemän i samarbete med Malmö stad. Rapporten Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige – En översikt (SOU 2007:102) presenterades vid ett frukostseminarium i Göteborg i september 2007 och vid MR-dagarna i Stockholm samma år.
Europeiska och internationella initiativ
Enligt direktiven har delegationen, inom ramen för uppgiften att arbeta för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället, bl.a. haft att samordna EU-
99
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
initiativet Europeiska året för lika möjligheter för alla och Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika i Sverige.
Delegationen har tidigare redovisat sitt arbete med dessa kampanjer i delbetänkandet Rapporter från en MR-verkstad (SOU 2008:45). Här kan i korthet nämnas att delegationen inom ramen för sitt arbete med EU-initiativet Europeiska året för lika möjligheter för alla samordnat genomförandet av två regionala konferenser under namnet Rättigheter för alla. Konferenserna, som anordnades i samarbete med bl.a. Svenska Röda Korset och MRfonden, hölls under 2007 i Jönköping och Sundsvall.
Delegationen genomförde Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika i Sverige i egenskap av nationell kampanjkommitté. Som sådan fungerade delegationen som kontaktpunkt gentemot Europarådet samt samordnare av såväl nationella som regionala och lokala aktörer som deltog i genomförandet av kampanjen. Kampanjen riktade sig till ungdomar och fokuserade på mångfald, mänskliga rättigheter och deltagande. I uppdraget ingick att samråda och samverka med Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer (LSU) och Ungdomsstyrelsen. LSU fungerade som nav för det nationella arbetet.
Genom tilläggsdirektiv fick delegationen i juli 2007 också i uppdrag att genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anledning av FN:s beslut att högtidlighålla 200årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande (dir. 2007:114). Som nämnts ovan har även denna del av delegationens arbete redovisats i delbetänkandet Rapporter från en MR-verkstad.
Utbildning
Delegationens arbete med utbildningar för personer verksamma inom den offentliga sektorn har redovisats i avsnitt 1.3.1 om stöd till statliga myndigheter, kommuner och landsting. Förutom dessa har delegationen genomfört utbildningar inom ramen för projektet Antidiskriminering i skolan (ADIS). Bakgrunden till projektet var att delegationen 2006 i samarbete med de dåvarande ombudsmännen mot diskriminering (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, JämO, HO och HomO), Barnombudsmannen samt Barn- och Elevombudet ansökte om EU-medel för en skolkampanj. Kampanjens syfte var att sprida kunskap och information om den då nya lagen (2006:67) om förbud mot diskriminering och annan
100
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
kränkande behandling av barn och elever (numera upphävd och ersatt av annan lagstiftning). Projektet Antidiskriminering i skolan resulterade i utbildningar under våren 2007 för instruktörer från Sveriges elevråd (SVEA) och stiftelsen Friends med ett 40-tal deltagare.
Dessutom framställdes serietidningen Respekt, som trycktes i 100 000 exemplar. Den första upplagan tog slut inom en vecka, varför ytterligare 150 000 exemplar trycktes. Numera ges tidningen ut av Diskrimineringsombudsmannen (DO) i samarbete med Barn- och elevombudet vid Skolinspektionen. Tidningen, som kan beställas gratis i s.k. klasspaket om 30 exemplar, har uppdaterats utifrån förändringarna i bl.a. diskrimineringslagstiftningen. Information om hur Respekt kan beställas finns på DO:s hemsida, www.do.se.
Inom ramen för uppdraget om 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande har delegationen utarbetat en faktatidning med lärarhandledning och övningar om slavhandeln och Sveriges roll i denna. Materialet är i första hand avsett för högstadie- och gymnasieelever.
Metodutveckling
Förutom att ta fram den utbildningsmodell för offentlig verksamhet som beskrivits ovan samt förslag om hur de mänskliga rättigheterna kan integreras i kommunala styrdokument (se avsnitt 3.4.4) har delegationen bl.a. gett Handisam i uppdrag att utarbeta förslag på indikatorer för mänskliga rättigheter. Resultatet presenteras i rapporten Nationella indikatorer för mänskliga rättigheter,
Små fönster med glimt av ett större sammanhang. Rapporten kan laddas ned eller beställas på Handisams hemsida, www.handisam.se.
Sedan delegationen avslutat sitt uppdrag kommer rapporten även att finnas på regeringens webbplats för mänskliga rättigheter, www.mänskligarättigheter.se tillsammans med övrigt material som utarbetats av delegationen eller på delegationens uppdrag.
Delegationen har vidare genomfört projektet MR-dilemman (Equality in Reality), som finansierats med medel från EU-kommissionens program Progress. Syftet med MR-dilemman var att öka medvetenheten kring de svårigheter som kan uppkomma när mänskliga rättigheter kommer i konflikt med och behöver balanseras mot varandra. Inom ramen för projektet tog delegationen
101
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
under 2008 fram den s.k. MR-blobben, som är en interaktiv mötesplats som i första hand vänder sig till ungdomar mellan 12 och 19 år. MR-blobben beskriver ett antal situationer där frågor och dilemman om mänskliga rättigheter som användaren uppmanas ta ställning till. Syftet är att på så sätt väcka nyfikenhet och intresse för frågor om de mänskliga rättigheterna. MR-blobben har ställts ut på flera platser i landet och finns numera på Världskulturmuseet i Göteborg samt på Fredsmuseum i Uppsala. En internetversion av MR-blobben samt ett utbildningsmaterial med praktiska övningar och lärarhandledning finns på regeringens webbplats om mänskliga rättigheter, www.mänskligarättigheter.se.
Delegationens webbplats
Delegationen har sedan september 2006 haft en egen webbplats, www.mrdelegationen.se. Där har delegationen presenterat de kartläggningar, kampanjer, projekt och övriga aktiviteter som delegationen genomfört, deltagit i eller stött. På webbplatsen har delegationen också informerat om metoder som använts för att påbörja eller utveckla arbetet med mänskliga rättigheter samt lämnat förslag på litteratur, filmer och webbsidor där ytterligare information finns.
Webbplatsen har anpassats i enlighet med WAI (Web Accessibility Initiative), som är internationella riktlinjer för att göra webbplatser mer tillgängliga för människor med funktionsnedsättning. På webbplatsen har också funnits information om delegationen på romani, meänkieli, samiska, finska och engelska samt på teckenspråk och lättläst svenska. Dessutom har det funnits möjlighet att lyssna till text och länkar på talad svenska.
Rapporter och annat material som funnits på delegationens webbplats eller publicerats i tryckt form kommer, som tidigare nämnts, att överföras till regeringens webbplats för mänskliga rättigheter, www.mänskligarättigheter.se, när delegationen har avslutat sitt arbete.
102
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
Informationsarbetets övergripande inriktning
Delegationens uppdrag att utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället har framför allt utförts genom arbetet med de ovan nämnda kampanjerna och kartläggningarna. En strategi har utarbetats för varje kampanj och del av verksamhet för sig för att kunna anpassas till behoven och förutsättningarna inom det aktuella området. Det har dock även funnits gemensamma utgångspunkter och en övergripande inriktning för hela informationsverksamheten som bör nämnas.
Delegationen har ansett det vara väsentligt att inom ramen för arbetet med kampanjer och andra kommunikationsinsatser verka för att ett mer bestående värde kan skapas även när verksamheten varit finansierad med projektmedel eller på annat sätt avgränsad i tiden. Alla större insatser har därför haft en uttalad strategi för ett överlämnande till permanenta aktörer. Arbetet med de regionala konferenserna om mänskliga rättigheter, Rättigheter för alla, togs efter kampanjens avslutande över av Svenska Röda Korset. Serietidningen Respekt, som utarbetades som ett led i arbetet med ADIS, ges fortsatt ut i uppdaterad form av DO. Det utbildningsmaterial som utarbetades som ett led i uppdraget om 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande sprids fortsättningsvis av Afrosvenskarnas Riksförbund och Centrum mot Rasism. MR-blobben, som togs fram inom ramen för arbetet med MR-dilemman, återfinns i fysisk form på Fredsmuseum i Uppsala samt Världskulturmuseet i Göteborg. Innehållet i MR-blobben samt den tillhörande lärarhandledningen finns också på regeringens webbplats om mänskliga rättigheter, www.mänskligarättigheter.se.
Ett annat sätt att arbeta för långsiktighet har varit att genomföra informationsverksamhet på flera olika platser i landet och där utgå från de regionala och lokala aktörernas aktiva medverkan, kunskaper och prioriteringar. Delegationen har därför samordnat regionala och lokala arbetsgrupper med företrädare för bl.a. kommuner, länsstyrelser och organisationer inom det civila samhället som gemensamt formulerat dagordningen kring människorättsfrågor av intresse i området. Dessa samarbeten har flera gånger lett till kontakter och nätverk kring människorättsfrågor i området som bestått efter det att delegationens verksamhet på platsen avslutats.
103
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
Delegationen har också velat betona att de mänskliga rättigheterna är allas ansvar och att frågorna därför måste förstås och ägas lokalt. Detta har inneburit att upplägg och frågeställningar för seminarier och andra kommunikationsinsatser har anpassats till lokala förhållanden och frågor. En övergripande inriktning har även varit att stimulera till diskussion och reflektion snarare än att lämna färdiga svar. Det har varit viktigt att deltagare i seminarier och andra möten om människorättsfrågor själva varit aktiva och kunnat påverka inriktningen.
De kampanjer som delegationen har haft i uppdrag att genomföra, liksom arbetet med ADIS och MR-dilemman, har framför allt fokuserat på ungdomar. I detta arbete har en genomgående inriktning varit att utforma metoder och material i samarbete med ungdomsorganisationer för att nå en utformning och hitta kanaler som är specifika för ungdomar. Detta har troligen varit en viktig faktor för den stora spridningen av materialet om anti-diskriminering i skolan genom serietidningen Respekt, som bl.a. publicerades i flera korta delar på ungdomssajten Hamsterpaj.
6
Slutligen bör nämnas att ett genomgående inslag i delegationens informationsverksamhet genom kampanjerna, liksom i arbetet med delegationens webbplats och delbetänkanden, har varit att aktivt arbeta för tillgänglighet i vid bemärkelse. Detta har bl.a. inneburit framtagande av lättlästa och inlästa versioner samt versioner på teckenspråk, versioner på olika språk, främst de nationella minoritetsspråken, val av tillgängliga möteslokaler samt även ett ickenormativt sätt att gestalta människor bl.a. i materialet om ickediskriminering.
1.3.3 Stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter
Debatten i medierna
Delegationens uppdrag har även omfattat uppgiften att stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter. För att få en bättre uppfattning om hur debatten i dessa frågor förs i medierna gav delegationen i uppdrag åt forskare vid Högskolan i Kalmar att granska hur och i vilken mån frågan om mänskliga rättigheter presenterades och beskrevs i svenska medier under åren 2000–2006.
6 www.hamsterpaj.se.
104
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
Delegationen har tidigare beskrivit resultaten från denna studie i rapporten Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige –
En översikt (SOU 2007:102). En sammanfattning av rapporten ges i avsnitt 3.7.4.
Under perioden 2006–2010 har också delegationens ordförande publicerat sju debattartiklar i Göteborgs-Posten, Helsingborgs Dagblad, Länstidningen Östersund, Borås Tidning, Norrländska Socialdemokraten samt Västerbottens-Kuriren.
7
Medverkan vid seminarier och konferenser
Delegationen har medverkat vid en mängd större arrangemang med olika målgrupper. Så har delegationen t.ex. både anordnat egna seminarier och deltagit i sådana som andra anordnat bl.a. vid stora årliga arrangemang, t.ex. MR-dagarna, som hållits i Malmö, Luleå och Stockholm, samt mässan Bok och Bibliotek i Göteborg. Dessa arrangemang har vänt sig både till personer som inom ramen för yrkesliv eller förtroendeuppdrag arbetar med frågor om de mänskliga rättigheterna och till allmänheten. Andra exempel på stora arrangemang där delegationen medverkat är Skolforum i Stockholm och Skoldagarna i Malmö, vilka båda riktar sig till lärare och skolledare. Vid så gott som samtliga dessa arrangemang har delegationen dessutom deltagit med utställningar. Därutöver har delegationen medverkat vid ett stort antal mindre arrangemang med varierande målgrupper, såsom seminarier och möten.
Verksamhet som syftat till att stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter har även genomförts inom ramen för de kampanjer som beskrivits ovan i avsnitt 1.3.2, bl.a. EU-initiativet Europeiska året för lika möjligheter för alla, den svenska delen av Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika samt de kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter som delegationen genomfört med anledning av 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande.
7Ny undersökning: Kunskapen om mänskliga rättigheter brister, Göteborgs-Posten 2007-04-20, Obetänksamma kränkningar, Västerbottens-Kuriren 2007-04-25, Stärk arbetet för mänskliga rättigheter i Norrbotten, Norrländska Socialdemokraten 2007-04-30, Slaveriet – en del av vår nutid, Borås Tidning 2007-08-26, Slaveri under annat namn, Länstidningen, Östersund 2007-08-27, Slaveriet – en del av vår nutid, Helsingborgs Dagblad 2007-08-28,
Människorätt en viktig del av krishanteringen, Göteborgs-Posten 2008-12-09.
105
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
1.3.4 Lämna förslag på hur fortsatt stöd kan erbjudas
I delegationens uppdrag har ingått uppgiften att lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag. Enligt sina direktiv är delegationen fri att lämna lagförslag. Förslagen lämnas i kapitel 4–9. Som en bakgrund till förslagen kan tilläggas att regeringen i budgetpropositionen för 2009 förtydligade att det i delegationens uppdrag ingår att se över hur frågan om nationella institutioner som inrättas enligt Parisprinciperna med uppgift att bevaka frågor om de mänskliga rättigheterna ska lösas.
8
Vidare bör några utgångspunkter för förslagen nämnas. Delegationen har tolkat sin uppgift så att förslagen i första hand bör röra det systematiska arbetet för de mänskliga rättigheterna, dvs. förslag som avser övergripande frågor om hur arbetet bedrivs med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Uttrycket ”stöd” bör, enligt delegationens mening, tolkas som att förslagen ska vara framåtsyftande i den bemärkelsen att de ska vara ägnade att förebygga, motverka och förhindra att de mänskliga rättigheterna kränks, snarare än att fokusera på kränkningar som redan ägt rum. Delegationen lämnar inte förslag som syftar till att komma till rätta med specifika rättighetsproblem. Dessa studeras och lyfts fram återkommande av internationella organ samt även nationellt, bl.a. inom ramen för arbetet med de nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter. Delegationen lämnar inte heller förslag som rör rättigheter för specifika grupper eller delar av befolkningen. Det är angeläget att ingående studera ojämlikheter som finns avseende hur olika delar av befolkningen åtnjuter sina mänskliga rättigheter. Samma år som Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige inrättades tillsatte regeringen även en delegation för romska frågor. Denna delegation har nyligen lämnat sitt slutbetänkande (SOU 2010:55). I betänkandet beskrivs hur romer under lång tid inte haft full tillgång till sina mänskliga rättigheter i Sverige. Utredningar och kartläggningar av detta slag som rör delar av befolkningen eller specifika rättighetsproblem belyser ofta systematiska brister i skyddet av de mänskliga rättigheterna och utgör därför värdefullt material även för arbetet för de mänskliga rättigheterna på en övergripande nivå. Detta arbete måste bedrivas på ett så systematiskt och noggrant sätt att
8Prop. 2008/09:1, utgiftsområde 1, Rikets styrelse, s. 68.
106
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
brister i rättighetsskyddet kan förebyggas så långt det bara är möjligt. Syftet med delegationens förslag (kapitel 4–9) är att de tillsammans ska forma ett system som på ett långsiktigt sätt kan skydda de mänskliga rättigheterna, bl.a. genom att förebygga och identifiera brister i rättighetsskyddet.
1.3.5 Internationell kunskap och erfarenhet
I delegationens uppdrag har ingått att uppmärksamma och sprida internationell kunskap och erfarenhet. Inom ramen för detta arbete har delegationen samarbetat bl.a. med EU:s byrå för mänskliga rättigheter, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och Europarådet för utbyte av erfarenheter och för att genom dessa organisationer hålla sig informerad om vad som sker i andra länder.
Delegationen har dessutom medverkat och deltagit i internationella konferenser, bl.a. konferenserna Rights Work! Systematic
Work for Human Rights Implementation 2008 och Fundamental Rights Conference 2009, som båda hölls i Stockholm. Delegationen har även gjort besök i andra länder för att ta del av deras erfarenheter av att arbeta med mänskliga rättigheter samt med anledning av EU- och Europarådsprojekten.
1.3.6 Möten, samråd och samverkan
Delegationen har hållit 24 protokollförda möten. Den samlade expertgruppen har bjudits in till fem möten. Därutöver har ordföranden och sekretariatet hållit möten och fört diskussioner med delar av expertgruppen vid ett flertal tillfällen. Delegationen har inte berett experterna möjlighet att lämna särskilda yttranden enligt 21 § kommittéförordningen (1998:1474) då dessa främst deltagit i arbetet med den främjande delen av uppdraget och inte i delegationens diskussioner och överväganden om förslag.
Enligt sina direktiv har delegationen haft i uppdrag att arbeta utåtriktat och att använda dialog som en central del av sin verksamhet. Delegationen skulle enligt sina ursprungliga direktiv bl.a. samråda och samverka med HomO, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, HO, Barnombudsmannen (BO), Handisam, Sametinget, Sameskolstyrelsen, Ekonomistyrningsverket (ESV), Arbetsgivarverket, Statskontoret, Verket för förvaltningsutveckling
107
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
108
(Verva), Forum för levande historia, JämO, Utredningen om stöd för jämställdhetsintegrering i staten (N2005:2), Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) samt kommuner med storstadspolitiska lokala utvecklingsavtal. Flera av dessa aktörer har ingått i den expertgrupp som utsågs i samband med att delegationen inrättades.
Samverkan och samråd med dessa och andra aktörer har framför allt ägt rum inom ramen för de utbildningar, kampanjer och informationssatsningar som beskrivits i avsnitt 1.3.1–1.3.3. Såsom framgått av beskrivningarna har så gott som samtliga dessa aktiviteter genomförts i samarbete mellan delegationen och statliga myndigheter, kommuner, landsting och organisationer. Därutöver har även särskilda möten genomförts med bl.a. statliga myndigheter för att diskutera den del av delegationens uppdrag som rört att lämna förslag inför det framtida arbetet för de mänskliga rättigheterna.
Representanter för föreningslivet har ingått i en rad av delegationens referensgrupper. Delar av delegationens uppdrag, bl.a. utbildande och informerande aktiviteter, har genomförts i samråd och samverkan med t.ex. Svenska Röda Korset, MR-fonden, Föreningen Gemensam Framtid, LSU, SKL, SVEA, Stiftelsen Friends, Afrosvenskarnas riksförbund, Centrum mot rasism, Antidiskrimineringsbyrån i Sundsvall, Kvinna till Kvinna, Amnesty Business Group samt ECPAT Sverige. Arbetsgrupper som bildats för genomförande av olika aktiviteter har i sin tur haft kontakt med ett flertal andra organisationer i sin region för att samla in ytterligare synpunkter. Bland dessa organisationer kan bl.a. nämnas regionala och lokala handikappförbund, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) och representanter för resandefolket.
2 Utgångspunkter
2.1 Introduktion till de mänskliga rättigheterna
2.1.1 De mänskliga rättigheterna – juridik, etik och politik
De mänskliga rättigheterna är ett sätt att formulera vad som krävs av staten i vid bemärkelse, omfattande alla delar av det allmänna, för att de som bor eller vistas i ett land ska kunna garanteras ett människovärdigt liv. Rättigheterna beskriver vad som inte får göras mot någon människa och vad som måste göras för varje människa. Utgångspunkten för de mänskliga rättigheterna är att alla människor ska ses som fria och lika i värde och rättigheter. Alla människor har rätt att åtnjuta de mänskliga rättigheterna utan någon form av diskriminering.
Frågor om de mänskliga rättigheterna aktualiseras i alla länder och har också en lång historia. Skrivna rättsliga urkunder som begränsar statens och det allmännas maktutövning gentemot de egna medborgarna har funnits i flera hundra år. Det engelska parlamentet antog Habeas Corpus Act 1679 och Bill of Rights 1689. I Sverige antogs tryckfrihetsförordningen 1766 med regler bl.a. om offentliga handlingar och förbud mot censur. Den amerikanska oavhängighetsförklaringen från 1776 slog fast ”oförytterliga rättigheter”, och 1789 antogs en Bill of Rights som tillägg till Förenta staternas författning. Samma år, under den franska revolutionen, antogs också en deklaration om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna. Flera stater införde grundlagsbestämmelser om fri- och rättigheter under 1800-talet och 1900-talets början.
Det bör dock nämnas att medan de mänskliga rättigheterna som begrepp i dag karaktäriseras av att alla människor ska ses som lika i värde och rättigheter, så var detta inte fallet med de rättigheter som slogs fast i många av de tidigare nationella rättighetsurkunderna och författningarna. Dessa avsåg i regel endast en privilegierad grupp, såsom män, personer med vit hudfärg eller med viss
109
Utgångspunkter SOU 2010:70
egendom eller inkomst. Som exempel kan rösträtten nämnas. När den amerikanska kongressen antog Bill of Rights 1789 så hade bara sex procent av Förenta staternas befolkning rösträtt. Först 1868 och 1870 utfärdade kongressen de fjortonde och femtonde tilläggsartiklarna som formellt tillförsäkrade rösträtt och full medborgerlig likställighet för alla medborgare, oavsett bl.a. hudfärg. Dessa rättigheter inskränktes sedan ändå i flera sydstater. Vid antagandet 1789 av den franska deklarationen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna hade endast männen rösträtt. Kvinnlig rösträtt infördes inte förrän långt in på 1900-talet i de flesta europeiska stater.
1
De ovan nämnda urkunderna om de mänskliga rättigheterna reglerade rättigheterna på det nationella planet. I samband med andra världskriget blev det emellertid uppenbart att sådana garantier inte gav tillräckligt skydd för enskilda i förhållande till den egna statsmakten. Idén om universella och internationellt erkända mänskliga rättigheter började utvecklas. När FN bildades 1945 slogs det fast i organisationens stadga som ett av dess ändamål att ”åstadkomma internationell samverkan vid /…/ befordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion” (artikel 1.4). FN:s generalförsamling antog 1948 den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som innehåller såväl medborgerliga och politiska som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
2
Därefter har ett stort antal inter-
nationella konventioner om de mänskliga rättigheterna antagits (se vidare avsnitt 2.1.2).
De mänskliga rättigheterna kan sägas omfatta frågor och ställningstaganden av tre slag:
-Etiska principer – Hur kan de mänskliga rättigheterna motiveras? Bör några grupper ha ett förstärkt rättighetsskydd i förhållande till andra?
-Politiska ställningstaganden – Hur ska de mänskliga rättigheterna genomföras i olika sammanhang och på olika nivåer i samhället? Hur ska rättigheterna prioriteras vid avvägningar mellan olika värden och intressen?
1 Strzelewicz, De mänskliga rättigheternas historia, 2001, s. 114–117. 2 FN:s generalförsamlings resolution GA 217 A (III), antagen den 10 december 1948.
110
SOU 2010:70 Utgångspunkter
-Rättsregler – Hur skyddas de mänskliga rättigheterna av rättsordningen nationellt och internationellt? Vad händer när kränkningar av de mänskliga rättigheterna inträffat?
De mänskliga rättigheterna rör alla delar av samhället och omfattar medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. De omfattar bl.a. alla människors rätt till en rimlig levnadsstandard, en kostnadsfri grundskoleutbildning, politiskt deltagande och ett flertal rättigheter som syftar till att skydda individen från den egna statens eventuella maktmissbruk och övergrepp. FN:s världskonferens för mänskliga rättigheter 1993 (se avsnitt 1.2) slog fast att de mänskliga rättigheterna är odelbara och samverkande.
3
Om en enskilds rätt till utbildning åsidosätts så urholkas också rätten till politiskt deltagande. På liknande sätt kan enskilda inte utkräva sina mänskliga rättigheter om rätten till domstolsprövning inte respekteras.
Världskonferensen slog också fast att de mänskliga rättigheterna är universella, dvs. att rättigheterna i FN:s allmänna förklaring gäller i hela världen. Ingen regering kan åsidosätta de mänskliga rättigheterna med hänsyn till särskilda förhållanden som tradition, kultur eller religion.
Ytterligare en central princip är principen om icke-diskriminering, enligt vilken de mänskliga rättigheterna ska gälla för var och en utan åtskillnad, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Uppräkningen är bara exemplifierande, både i den allmänna förklaringen och i de olika bindande internationella människorättskonventionerna. Av praxis från FN:s olika övervakningsorgan, liksom från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, framgår att icke-diskrimineringsprincipen gäller också för många andra grunder, såsom sexuell läggning, funktionsnedsättning och ålder. Principen om icke-diskriminering utesluter dock inte möjligheten att använda särskilda åtgärder för att påskynda jämlikhet och jämställdhet, förutsatt att åtgärderna upphör när jämlikhet eller jämställdhet uppnåtts.
4
3 A/CONF.157/23, Vienna Declaration and Programme of Action, 12 juli 1993. 4 Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, artikel 1.4, konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor, artikel 4, FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, General Comment No. 18: Non-discrimination, 1989, p. 10.
111
Utgångspunkter SOU 2010:70
Att de mänskliga rättigheterna är odelbara hindrar inte att de är av olika karaktär. De medborgerliga och politiska rättigheterna syftar, enkelt uttryckt, dels till att skydda grundläggande friheter och politiska rättigheter, dels till att skydda mot övergrepp. Bland den förstnämnda kategorin kan t.ex. yttrandefriheten, religionsfriheten och rätten till politiskt deltagande nämnas. I den andra kategorin finns t.ex. rätten att inte bli godtyckligt frihetsberövad och förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. De medborgerliga och politiska rättigheterna gäller direkt när en stat formellt åtagit sig att följa en konvention och ger inget utrymme för att rättigheterna genomförs successivt.
De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är rättigheter som ska tillgodose människans grundläggande behov, bl.a. till en tillfredsställande levnadsstandard, inklusive bostad, till hälsovård och till utbildning. Dessa rättigheter är, rättsligt sett, av en annan karaktär eftersom de medger att staterna förverkligar rättigheterna gradvis i förhållande till sina resurser och förutsättningar. Olika krav kan alltså ställas på olika länder, eller på samma land under olika perioder. Däremot gäller rättigheterna i lika hög grad för alla landets invånare i enlighet med principen om icke-diskriminering.
Denna typ av kategoriseringar är dock förenklingar utan skarpa gränser. Minoriteters rätt att utöva sin egen kultur och religion och att använda sitt eget språk har t.ex. både aspekter av grundläggande friheter och kulturella rättigheter. Andra regelverk som avser att särskilt skydda en viss del av befolkningen, t.ex. barnets rättigheter, omfattar också rättigheter av blandad karaktär. Det går inte heller att säga att det faktum att de ekonomiska och sociala rättigheterna får förverkligas gradvis hänger samman med att de generellt skulle förutsätta större resurser, eller att de grundläggande friheterna endast förutsätter att den offentliga sektorn avstår från vissa handlingar. Även de grundläggande friheterna ställer krav på att det allmänna agerar för att skydda friheterna, t.ex. att myndigheterna skyddar demonstranter från att utsättas för fysiska angrepp från motdemonstranter.
112
SOU 2010:70 Utgångspunkter
2.1.2 Från politisk viljeyttring till juridiskt bindande dokument
När FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs av generalförsamlingen skedde detta i form av en deklaration, dvs. som en politisk viljeyttring och ett målsättningsdokument för FN:s medlemsstater. Såsom deklaration, snarare än juridiskt bindande traktat, hade den från början en begränsad juridisk status. Den allmänna förklaringen har dock senare genom den internationella sedvanerättens utveckling till stora delar kommit att bli juridiskt bindande för alla stater, vilket understryks av universalitetsprincipen, som nämnts ovan.
5
För att ge de mänskliga rättigheterna större juridisk tyngd och tydlighet har de mänskliga rättigheterna med utgångspunkt i den allmänna förklaringen med tiden utvecklats till en rad konventioner, dvs. folkrättsligt bindande avtal mellan stater. Konventioner och fördrag antas först i form av en text som utarbetas genom internationella förhandlingar, t.ex. inom FN och Europarådet. När detta har skett öppnas möjligheten för stater att underteckna konventionen, vilket innebär att staten godkänner konventionens text. Efter beslut av behörig politisk instans på nationell nivå, i Sverige i de flesta fall riksdagen, kan konventionen ratificeras. Genom ratificeringen bekräftar en stat att den är juridiskt bunden att se till att de rättigheter som konventionen i fråga innehåller respekteras och främjas inom landet. Konventionen blir i regel bindande när den ratificerats av ett visst antal stater, vilket anges i konventionstexten.
De stater som ansluter sig till konventionerna kan sägas ha ett tredelat ansvar. För det första ska de avstå från vissa handlingar som skulle begränsa eller kränka individens rättigheter. För det andra ska de skydda människor från att utsättas för övergrepp från andra aktörer. Slutligen ska de ge förutsättningar för enskilda att åtnjuta och utkräva sina rättigheter.
2.1.3 Centrala konventioner om de mänskliga rättigheterna
Mot bakgrund av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna utarbetades först två centrala konventioner som vunnit stor anslutning: FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kultu-
5 Se t.ex. skr. 2003/04:20 s. 6, skr. 2005/06:95, s. 16, skr. 2007/08:109, s. 8.
113
Utgångspunkter SOU 2010:70
rella rättigheter och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Båda konventionerna öppnades för undertecknande 1966 och trädde i kraft 1976. Dessa konventioner utgör i dag tillsammans med den allmänna förklaringen och de två fakultativa protokoll som hör till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter ett grundläggande ramverk för de mänskliga rättigheterna som på engelska brukar kallas The International Bill of
Human Rights. Sverige undertecknade konventionerna 1967 och ratificerade dem 1971.
Fram till 2010 har det inom FN utvecklats ytterligare sex konventioner som har trätt i kraft och som betecknas som ”kärnkonventioner” (core international human rights instruments) av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. För var och en av dessa konventioner finns en övervakningskommitté som bevakar hur de stater som ratificerat konventionen följer konventionens krav. De sex konventionerna är:
-
Internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (1965). Konventionen trädde i kraft 1969.
Sverige undertecknade konventionen 1966 och ratificerade den 1971. För Sveriges del trädde konventionen i kraft 1972.
-
Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (1979). Sverige undertecknade och ratificerade konventionen 1980. Den trädde i kraft 1981.
-
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (1984). Sverige undertecknade konventionen 1985 och ratificerade den 1986. Den trädde i kraft 1987.
-
Konventionen om barnets rättigheter (1989). Sverige undertecknade och ratificerade konventionen 1990. Den trädde i kraft samma år.
-
Konventionen om migrantarbetares rättigheter (1990). Sverige har varken undertecknat eller ratificerat denna konvention. Den trädde i kraft 2003.
-
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (2006). Sverige undertecknade konventionen 2007 och ratificerade den 2008. Den trädde i kraft 2009.
114
SOU 2010:70 Utgångspunkter
En annan viktig internationell traktat är Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1950), eller Europakonventionen. Sverige ratificerade Europakonventionen 1952 och den trädde i kraft den 3 september 1953. Konventionen inkorporerades i svensk rätt 1995, dvs. blev svensk lag i sin helhet, vilket gör den unik i ett svenskt sammanhang när det gäller konventioner om mänskliga rättigheter. Rättigheterna i denna konvention motsvarar i stort sett de medborgerliga och politiska rättigheter som återfinns i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.
Europarådet beslutade också 1961 om den europeiska sociala stadgan (egentligen Stadgan om arbetstagarnas grundläggande sociala rättigheter), vilken till stora delar motsvarar FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. En reviderad version av stadgan antogs av Europarådet 1996 och ratificerades av Sverige 1998. Inom Europarådet har vidare flera andra viktiga konventioner utarbetats, bl.a. den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (1987), ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter (1995) och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (1992).
Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter från 2000 har genom Lissabonfördraget blivit ett inom EU bindande dokument om mänskliga rättigheter med samma rättsliga ställning som EU-fördragen själva. Bestämmelserna i stadgan riktar sig i första hand till unionens institutioner men ska även tillämpas av medlemsstaterna när dessa tillämpar EU-rätten. Grundläggande fri- och rättigheter kommer till uttryck på ett flertal sätt inom EUrätten. Genom Lissabonfördragets ikraftträdande har de mänskliga rättigheternas roll i unionen tydliggjorts. Som exempel kan nämnas att artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) föreskriver att unionen bl.a. ska bygga på respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Vidare slås det fast i EU-fördraget, artikel 6.3, att de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, ska ingå i unionsrätten som allmänna principer.
Konventioner om mänskliga rättigheter och angränsande frågor har, förutom inom FN, EU och Europarådet, utarbetats inom bl.a. Internationella Arbetsorganisationen (International Labour Organization, ILO), Organisation of American States (OAS) och Afrikanska Unionen (AU).
115
Utgångspunkter SOU 2010:70
2.1.4 Begränsningar av de mänskliga rättigheterna
De mänskliga rättigheterna kan delas in i två typer vad gäller vilka möjligheter staterna har att begränsa dem utan att bryta mot de internationella konventionerna. En sådan uppdelning indikerar ingen viktning i rättigheternas värde utan ska ses som en konsekvens av rättigheternas karaktär.
För det första finns det absoluta och oåterkalleliga rättigheter som aldrig, oavsett omständigheterna, får inskränkas. Bland dessa kan nämnas förbudet mot tortyr och förbudet mot slaveri. För det andra finns det rättigheter som staten får begränsa under vissa förutsättningar och på visst sätt, t.ex. yttrandefriheten, religionsfriheten, föreningsfriheten och rätten till privatliv. För yttrandefriheten enligt FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (artikel 19.2) gäller t.ex. att den ”medför särskilda skyldigheter och särskilt ansvar” och att dess utövande därför får underkastas vissa inskränkningar, men endast sådana som är ”angivna i lag och som är nödvändiga”. Det är viktigt att notera att de inskränkningar av de mänskliga rättigheterna som är tillåtna enligt konventionerna måste göras med stöd av lag. Inskränkningar får endast göras av skäl som kan anses godtagbara i ett demokratiskt samhälle, t.ex. för att skydda andra personers rättigheter, befolkningens hälsa eller den allmänna säkerheten. Vidare måste inskränkningar av de mänskliga rättigheterna vara proportionerliga, dvs. de får inte gå utöver vad som krävs med hänsyn till inskränkningens ändamål.
2.1.5 Hur begreppet mänskliga rättigheter ska förstås i betänkandet
Ovan har beskrivits att de mänskliga rättigheterna är ett begrepp med bl.a. juridiska, etiska och politiska dimensioner. När begreppet används i detta betänkande ska det främst förstås i sin betydelse av bindande internationella regler som ska efterlevas nationellt. I avsnitten som exempelvis rör rättsligt skydd, myndighetsstyrning och en nationell institution för de mänskliga rättigheterna (kapitel 4–6) avses alltså i första hand mänskliga rättigheter som ett regelverk som skyddar individens rättigheter gentemot det allmänna och som alla delar av den offentliga sektorn har skyldighet att följa.
116
SOU 2010:70 Utgångspunkter
För att de mänskliga rättigheterna ska kunna skyddas och få genomslag behöver dock även deras etiska och politiska dimension ges utrymme. Rättigheternas förverkligande kräver t.ex. en mängd avvägningar som förutsätter en djupare förståelse av deras innebörd och betydelse. Utbildning och forskning om de mänskliga rättigheterna kan mycket väl behandla rättigheternas etiska och politiska dimensioner utan att med nödvändighet ta sin utgångspunkt i deras juridiska uttryck. Det är dock, enligt delegationens uppfattning, viktigt att de mänskliga rättigheterna inte förstås som enbart politiska eller etiska riktlinjer. Den rättsliga bundenhet som staterna underkastat sig genom att ratificera konventioner om de mänskliga rättigheterna är en central aspekt, eftersom det framför allt är denna bundenhet som gör rättigheterna till ett skydd för individen. Att de mänskliga rättigheterna slagits fast i ett bindande, internationellt regelverk innebär också ett skydd mot godtycke och mot politiskt, religiöst eller kulturellt motiverade omtolkningar.
I betänkandet används uttrycken att ”respektera”, ”efterleva” och ”följa” de mänskliga rättigheterna som en samlande beteckning för Sveriges rättsliga skyldigheter enligt de internationella konventionerna. Dessa uttryck omfattar, så som de används här, alla de förpliktelser som det allmänna har enligt konventionerna om mänskliga rättigheter, såväl sådana som innebär att det allmänna ska avstå från vissa handlingar som sådana som ställer krav på aktiva handlingar. Uttryckssättet ansluter även till det som används i regeringens långsiktiga mål, att säkerställa ”full respekt” för de mänskliga rättigheterna.
6
2.2 De mänskliga rättigheterna i relation till angränsande begrepp
2.2.1 Relationen rättigheter – skyldigheter
De mänskliga rättigheterna är samtidigt statens skyldigheter. Relationen mellan rättigheter och skyldigheter inom människorättsområdet är dock av en särskild karaktär i den meningen att relationen inte rör förhållandet mellan två lika starka parter utan mellan staten och individen. Staten har omfattande makt över individens liv genom lagstiftning och politiska beslut. I de flesta stater finns också individens skyldigheter noggrant reglerade i lag, t.ex.
6 Skr. 2005/06:95, s. 12.
117
Utgångspunkter SOU 2010:70
vad gäller skatteinbetalning, förbud mot att använda våld eller begå andra brott. Staten har också rätt att begränsa en individs frihet eller frånta individen ekonomiska medel om denne har brustit i att leva upp till sina skyldigheter enligt lag.
Ur ett människorättsperspektiv är det dock centralt att rätten att åtnjuta mänskliga rättigheter inte är villkorad av att individen lever upp till sina lagstadgade skyldigheter. Alla har rätt att åtnjuta de allra flesta mänskliga rättigheter, även den som brutit mot lagen eller som befinner sig olovligen i ett annat land. Som beskrivits ovan medger dock regleringen av flera mänskliga rättigheter att staten inskränker dem genom lag, under vissa bestämda förutsättningar. Därmed kan staten, så länge dessa förutsättningar uppfylls, t.ex. lagstifta om hets mot folkgrupp utan att detta innebär en kränkning av yttrande- eller religionsfriheten.
Alla har rätt att åtnjuta sina mänskliga rättigheter, men rättigheterna kan inte utkrävas i ett tomrum. Den enskilde måste acceptera det faktum att alla andra har mänskliga rättigheter som också ska respekteras. Därför kan en individ inte hävda utövandet av sina rättigheter till den grad att det negativt påverkar någon annans möjligheter att åtnjuta sina rättigheter. I den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna sägs t.ex. att ”var och en har plikter mot samhället” och att ”ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen” (artikel 29 och 30). En bestämmelse med förbud mot missbruk av rättigheter finns också i Europakonventionen (artikel 17). För att de mänskliga rättigheterna ska kunna förverkligas krävs således att enskilda är medvetna om sina egna mänskliga rättigheter och att de respekterar andras rättigheter.
2.2.2 Relationen mänskliga rättigheter – demokrati
Demokratin och de mänskliga rättigheterna är nära förbundna med och förstärker varandra. Ett demokratiskt styrelseskick är en mänsklig rättighet i sig. En koppling mellan mänskliga rättigheter och demokrati görs t.ex. i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 21) enligt vilken var och en har rätt att delta i sitt lands styre, direkt eller genom fritt valda ombud. I artikel 1 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
118
SOU 2010:70 Utgångspunkter
slås folkens rätt till självbestämmande fast. Vidare finns det flera andra mänskliga rättigheter som är nödvändiga för att en demokrati ska kunna fungera, t.ex. yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet.
Samtidigt som de mänskliga rättigheterna omfattar flera demokratiska rättigheter är det uppenbart att mänskliga rättigheter bäst skyddas och främjas i en demokrati. I en demokratisk stat kan enskilda eller organisationer inom det civila samhället påtala kränkningar av de mänskliga rättigheterna och andra missförhållanden. Genom en fri och öppen debatt kan också svåra avvägningsfrågor ventileras, t.ex. om vilka begränsningar av de mänskliga rättigheterna som är nödvändiga och proportionerliga. Sambanden mellan demokrati och mänskliga rättigheter är därför tydliga.
Demokratier respekterar dock inte alltid de mänskliga rättigheterna. Historiskt sett har de mänskliga rättigheterna sällan garanterats alla individer ens i demokratier. Mänskliga rättigheter kan ses som en begränsning av majoritetsstyrets maktutövning i en demokrati. Om staten ska leva upp till sina åtaganden vad gäller de mänskliga rättigheterna finns det således beslut som inte kan fattas, inte ens av demokratiskt valda beslutsfattare. Som exempel kan nämnas att minoritetsskyddet är centralt för att förhindra att den politiska majoriteten i en demokrati åsidosätter minoritetens rättigheter.
Det kan också hävdas att det i vissa avseenden finns en inneboende motsättning mellan de mänskliga rättigheterna och demokratin. Demokratins idé bygger på att personer tillhörande en viss grupp inkluderas i demos (folket), vilket samtidigt innebär att andra utestängs, t.ex. från att delta i val. Demokrati i betydelsen ett demokratiskt styrelseskick bygger ofta på medborgarskap som kriterium för vilka som får delta i val. De mänskliga rättigheternas idé baseras i stället på att alla individer har vissa grundläggande rättigheter, oavsett medborgarskap.
Mänskliga rättigheter och demokrati styrs också av delvis olika logik. Demokrati handlar om hur ett politiskt system ska fungera och hur beslut ska fattas.
7
I en mer formell mening fokuserar alltså
det demokratiska styrelseskicket på procedurer, medan de mänskliga rättigheterna framför allt handlar om de politiska beslutens innehåll. På så sätt sätter rättigheterna även gränser för vad man
7 Se t.ex. Dahl, On Democracy, 2000, Lijphart, Patterns of Democracy: Government Forms and Performance in Thirty-six Countries, 1999, och Gilljam och Hermansson, Demokratins mekanismer, 2003.
119
Utgångspunkter SOU 2010:70
kan besluta om i en demokrati. Begreppet demokrati används dock ofta även i en bredare bemärkelse som beteckning på ett tillstånd där beslut fattas genom ett demokratiskt styrelseskick och med respekt för de mänskliga rättigheterna.
Demokratin och de mänskliga rättigheterna är således intimt förknippade med varandra men kopplingen mellan dem är inte enkel och det finns vissa motsättningar mellan de två begreppen. Det är viktigt att förstå att de mänskliga rättigheterna förutsätter ett demokratiskt styrelseskick medan de samtidigt sätter gränser för de styrandes och myndigheternas maktutövning.
2.2.3 Relationen mänskliga rättigheter – diskriminering
Mänskliga rättigheter ses ibland som synonymt med likabehandling och icke-diskriminering och relateras därför ofta till ett lands lagstiftning mot diskriminering. Denna koppling görs kanske framför allt i länder där diskriminering är det mest framträdande människorättsproblemet. Rätten att inte bli diskriminerad är onekligen en grundläggande mänsklig rättighet samt en utgångspunkt för hur de övriga mänskliga rättigheterna ska utövas, dvs. utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder (principen om icke-diskriminering).
Det finns dock skillnader mellan mänskliga rättigheter, diskriminering och diskrimineringslagstiftning som är viktiga att uppmärksamma. En stat kan t.ex. nedprioritera eller kränka en specifik mänsklig rättighet utan att diskriminera någon. Om alla i ett land förbjuds att utöva sin religion eller saknar tillgång till domstolsprövning av sina rättigheter innebär inte detta diskriminering i sig, men väl tydliga brott mot de mänskliga rättigheterna. För att en stat ska kunna sägas efterleva de mänskliga rättigheterna är det alltså inte tillräckligt att den behandlar alla lika, utan den måste också respektera och säkerställa de andra rättigheterna.
Samtidigt kan ett område som vanligen inte ses som en fråga om mänskliga rättigheter, såsom möjligheten att utöva en viss idrott, bli en människorättsfråga om t.ex. ett förbud att utöva sporten skulle införas på ett diskriminerande sätt, dvs. för en viss del av befolkningen utan något objektivt godtagbart skäl eller på ett sätt som inte står i proportion till ändamålet med särbehandlingen.
120
SOU 2010:70 Utgångspunkter
2.3 Människorättsperspektiv och människorättsbaserat arbete
I betänkandet används uttrycket människorättsperspektiv. Med människorättsperspektiv avses att de mänskliga rättigheterna används uttryckligen och som styrande för verksamhet och insatser av olika slag. Användningen av ett människorättsperspektiv syftar till att:
de mänskliga rättigheterna ska respekteras,
enskilda ska ha kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna som just sina rättigheter och om sitt ansvar för att respektera andra personers mänskliga rättigheter, samt till att
personer verksamma inom den offentliga sektorn ska ha kunskap och medvetenhet om vilka skyldigheter de mänskliga rättigheterna innebär för dem.
När ett människorättsperspektiv används är således en utgångspunkt att kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna som just mänskliga rättigheter har ett egenvärde. Kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna som individens rättigheter och det allmännas skyldigheter är framför allt viktiga för att skyddet för rättigheterna ska vara hållbart. Det är under perioder av oro, hot eller svårigheter som det finns störst behov av en utbredd medvetenhet om de mänskliga rättigheterna som den offentliga sektorns skyldigheter. Under en ekonomisk kris finns det t.ex. en risk för att majoriteten beslutar om besparingar som främst drabbar en minoritet om minoritetens rättigheter inte ses som förpliktande för den offentliga sektorn. I sina nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna har också regeringen återkommande betonat vikten av kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna.
8
Regeringen framhåller i budgetpropositionen för 2010 att
god kunskap om de mänskliga rättigheterna bland beslutsfattare främst inom den offentliga sektorn är en förutsättning för att regeringens långsiktiga mål, full respekt för de mänskliga rättigheterna, ska kunna uppfyllas.
9
Vikten av att den enskilde är med-
veten om de mänskliga rättigheterna just som sina egna rättigheter, liksom om det egna ansvaret för att respektera andra personers
8 Skr. 2001/02:83, s. 5, och 107 ff., skr. 2005/06:95, s. 12 och 114. 9Prop. 2009/10:1, Utgiftsområde 1, Rikets styrelse, s. 60.
121
Utgångspunkter SOU 2010:70
rättigheter, betonas också av bl.a. Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter.
10
Uttrycket människorättsperspektiv används i betänkandet som en precisering av den vanligt förekommande termen rättighetsperspektiv. Vikten av ett rättighetsperspektiv framhölls t.ex. i utvärderingen av den första nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna.
11
Begreppet används annars oftast i sam-
band med utvecklingssamarbete. I regeringens skrivelse för global utveckling sägs t.ex. att ett rättighetsperspektiv ska vägleda regeringens arbete. Vidare framgår att regeringen ska stärka fokus på rättighetsperspektivet i biståndssamarbetet. Detta ska bl.a. ske genom att konsekvensanalyser, som inkluderar en analys av vilka effekter en planerad utvecklingspolitisk insats kan få för de mänskliga rättigheterna, genomförs inför beslut om sådana insatser.
12
När människorättsperspektivet används systematiskt i en verksamhet kan arbetet beskrivas som rättighetsbaserat eller som människorättsbaserat arbete. Metoder har utvecklats framför allt inom det internationella utvecklingssamarbetet för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna integreras i de insatser som genomförs. Ett antal FN-organ inom biståndsområdet, bl.a. UNDP, har antagit ett gemensamt uttalande om att biståndssamarbete ska främja genomförandet av de mänskliga rättigheterna såsom dessa slås fast i FN:s allmänna förklaring och andra internationella instrument om de mänskliga rättigheterna.
13
Enligt uttalandet finns
det ett antal faktorer som karaktäriserar människorättsbaserat arbete, bl.a.:
-Att de internationella konventionerna om de mänskliga rättigheterna används som utgångspunkt.
-Att centrala människorättsprinciper, bl.a. om icke-diskriminering, är vägledande för arbetet genom hela processen, och att frågor om utsatta gruppers rättigheter prioriteras.
10 CommDH(2009)3, Recommendation on Systematic Work for Implementing Human Rights at the National Level, 18 februari 2009, p. 4.5. 11Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D, s. 1, 45 och 50. 12 Skr. 2007/08:89, Sveriges politik för global utveckling, s. 7–8. 13 United Nations Development Group, The Human Rights Based Approach to Development
Cooperation: Towards a Common Understanding Among UN Agencies, Inter-Agency Workshop on a Human Rights Based Approach in the Context of UN Reform, 2003.
122
SOU 2010:70 Utgångspunkter
-Att enskildas möjligheter att utkräva sina mänskliga rättigheter utvärderas och strategier för att stärka dem formuleras och genomförs.
-Att enskilda och grupper ges reella möjligheter att delta i formulering av mål och metoder för verksamhet som kommer att påverka dem.
-Att möjligheten för tjänstemän och förtroendevalda att efterleva de mänskliga rättigheterna utvärderas och stärks och att ansvar kan utkrävas när företrädare för det allmänna åsidosätter de mänskliga rättigheterna.
-Att situationen för de mänskliga rättigheterna utvärderas och att brister i efterlevnaden av rättigheterna identifieras och åtgärdas.
-Att insatser övervakas och utvärderas i förhållande till de mänskliga rättigheterna, både vad gäller process och resultat.
-Att synpunkter och rekommendationer från internationella organ som arbetar med de mänskliga rättigheterna beaktas.
I uttalandet sägs också att de mänskliga rättigheterna ska vara vägledande på alla stadier av arbetet, från planering, utformning och genomförande till övervakning och utvärdering av insatser. Vidare framhålls att delaktighet ska ses både som metod och mål i människorättsbaserat arbete. Utvärderingar ska omfatta både process och resultat. Mätbara mål bör identifieras.
FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna publicerade 2006 en skrift om människorättsbaserat arbete. Där beskrivs att människorättsbaserat arbete har flera fördelar, bl.a. att insatsernas fokus riktas mot dem som behöver dem genom att arbetet bygger på kartläggningar av problem och brister, att de mänskliga rättigheternas bredd främjar att ett helhetsgrepp tas på utvecklingsarbete, att det medverkar till att internationella konventioner ”översätts” till den nationella miljön samt att människorättsbaserat arbete ställer krav på deltagande och delaktighet från befolkningens sida.
14
Människorättsbaserat arbete är i dag utbrett som metod och begrepp bland internationella organ,
15
statliga myndigheter,
16
14 Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights, Frequently Asked
Questions on a Human Rights-based Approach to Development Cooperation, 2006, s. 16–18. 15 Förutom de källor som angivits ovan, se bl.a. Frankovits, Mainstreaming Human Rights: The Human Rights-based Approach and the United Nations System, Desk study prepared for
123
Utgångspunkter SOU 2010:70
organisationer inom det civila samhället
17
samt även i akademiska
sammanhang.
18
Det finns olika metoder för att arbeta människorättsbaserat. En metod som blivit vanligare under senare år är att integrera människorättsperspektivet i budgetprocesser. Detta tillvägagångssätt används i länder som t.ex. Kanada och Storbritannien.
19
En lik-
nande metod används också i jämställdhetsarbete internationellt och i Sverige.
20
Eftersom Sverige genom att ratificera internationella konventioner folkrättsligt har åtagit sig att respektera de mänskliga rättigheterna är detta en skyldighet som åligger hela den offentliga verksamheten. Denna förpliktelse kan i sig anses vara tillräckligt skäl att arbeta systematiskt och uttryckligen utifrån Sveriges internationella åtaganden. Invändningar förekommer dock mot att de mänskliga rättigheterna skulle behöva lyftas fram och nämnas uttryckligen i Sverige eftersom rättigheterna ändå säkerställs genom den nationella lagstiftningen. Delegationen har därför
Unesco, 2005; Jonsson, A Human Rights Approach to Development Programming, Unicef, 2003; OHCHR, Draft Guidelines: A Human Rights Approach to Poverty Reduction Strategies, United Nations, 2002; UNDP, Programming for Justice: Access for All. A Practitioner’s Guide to a Human Rights-Based Approach to Access to Justice, 2005; UNDP, Indicators for Human
Rights Based Approaches to Development: A User’s Guide, 2006; Unicef/Unesco, A Human Rights Approach to Education for All, 2007. 16 NORAD, Handbook in Human Rights Assessment. State Obligations, Awareness and Empowerment, 2001; SIDA, How to Enhance the Integration of the Rights Perspective in Development Cooperation, Swedish Agency for Development Evaluation Policy Brief, 2008;
SIDA, Country Strategy Development: Guide for Country Analysis from a Democratic
Governance and Human Rights Perspective, 2003; The Danish Institute for Human Rights, Applying a Rights-Based Approach: An Inspirational Guide for Civil Society, 2007; Ministry of
Justice, Human Rights, Human Lives – A Handbook for Public Authorities, London, 2006. 17 Amnesty International, From Promises to Delivery: Putting Human Rights at the Heart of the Millennium Development Goals, 2010; Amnesty International, Terre des Hommes, Action Aid, International Human Rights Network, Human Rights-Based Approaches and
European Union Development Aid Policies, 2008; CARE Human Rights Initiative, Basic Introduction to Human Rights and Rights-Based Programming: Facilitators’ Guidebook, 2004;
Save the Children, Child Rights Programming: How to Apply Rights-Based Approaches in
Programming, 2002. 18 Banika, “Support for Human Rights-based Development: Reflections on the Malawian
Experience”, i The International Journal of Human Rights, Volume 14, Issue 1, February 2010, s. 34–50; Hunt och MacNaughton, “A Human Rights-Based Approach to Health Indicators”, i McCorquodale och Baderin (red.), Economic, Social, and Cultural Rights in
Action, 2007, s. 303–331; Moser och Norton, To Claim our Rights: Livelihood Security, Human Rights and Sustainable Development, 2001; Piron och O’Neil, Integrating Human Rights Into Development: A Synthesis of Donor Approaches and Experiences, september 2005;
VeneKlasen, Miller, Clark, Reilly, Rights-based Approaches and Beyond: Challenges of Linking
Rights and Participation, IDS Working Paper 235, 2004. 19 Watson och Woolf, Human Rights Act Toolkit, 2008. 20 Elson, Budgeting for Women’s Rights: Monitoring Government Budgets for Compliance with CEDAW, UNIFEM, 2006, samt prop. 2009/10:1, Budgetpropositionen för 2010, Bilaga 5,
Ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män.
124
SOU 2010:70 Utgångspunkter
125
ansett det viktigt, bl.a. mot bakgrund av sina direktiv och de internationella organisationernas ökade betoning av människorättsbaserat arbete och människorättsperspektiv, att överväga vilka skäl som talar för ett uttryckligt sådant perspektiv. Delegationen bedömer att följande skäl föreligger:
1. Människorättsperspektivet innebär att rättigheterna uttryckligen lyfts fram i den offentliga verksamheten. Därmed framgår det tydligare att de är frågor av särskild vikt som också kräver noggranna överväganden och respekt för den enskilde.
2. Människorättsperspektivet kan stärka den enskilda människans möjligheter och motiv för att agera självständigt.
3. Människorättsperspektivet tar sin utgångspunkt i jämlikhet och icke-diskriminering och skapar förutsättningar för att systematiskt förebygga, identifiera och motverka diskriminerande strukturer.
4. Människorättsperspektivet tydliggör rättigheternas internationella dimension och kan därmed stärka medvetenheten om att den offentliga verksamheten på vissa områden behöver beakta Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
5. Människorättsperspektivet kan stärka medvetenheten om mänskliga rättigheter som den offentliga sektorns skyldigheter. Det har stor betydelse om beslut bereds och formuleras ur ett människorättsperspektiv eller inte, t.ex. om ett beslut om resurser fattas med hänvisning till en rättighet eller till det allmännas bedömning av någons särskilda behov.
6. Människorättsperspektivet tydliggör det ansvar som förtroendevalda och tjänstemän har för att respektera konventionerna om de mänskliga rättigheterna. Tydliga ansvarsförhållanden kan i sin tur ge bättre möjligheter att uppmärksamma och lösa problem och att utkräva ansvar.
7. Människorättsperspektivet kan ge vägledning för prioriteringar inom offentlig verksamhet, t.ex. genom att inom ramen för budgetprocesser tydliggöra att en del av den offentliga verksamheten har en annan dignitet än en annan.
8. Människorättsperspektivet innebär att utgångspunkten tas i individen, vilket kan bidra till att olika samhällsorgan samordnar sig i frågor där den enskildes rättigheter rör flera delar av den offentliga förvaltningen.
3 Bakgrundsanalys
3.1 Inledning
Delegationens uppdrag enligt de ursprungliga direktiven (dir. 2006:27) har omfattat uppgifterna att stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten, att utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället samt att stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter. Delegationen har även haft uppgiften att fortlöpande inhämta kunskap och erfarenheter om respekten för och genomförandet av Sveriges åtaganden om de mänskliga rättigheterna, hur arbetet bedrivs av olika aktörer för att säkerställa dessa och vilka behov som finns, med beaktande av skillnader mellan olika delar av landet. Delegationen har vidare haft uppgiften att inhämta och ta fram ny kunskap om metoder i arbetet för de mänskliga rättigheterna och att följa forskningen inom området.
Mot bakgrund av den kunskap som samlats in och de erfarenheter som gjorts ska delegationen lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag. I detta avsnitt redogörs för relevanta regelverk och andra fakta samt, i förekommande fall, delegationens egna erfarenheter från arbetet för mänskliga rättigheter i Sverige. Bakgrundsanalysen är indelad i områdena rättsligt skydd (avsnitt 3.2), stöd för arbetet för de mänskliga rättigheterna (avsnitt 3.3), styrning och tillsyn (avsnitt 3.4), utbildning och kompetensutveckling (avsnitt 3.5), forskning, statistik och kunskapsutveckling (avsnitt 3.6) samt civilsamhälle, näringsliv och massmedier (avsnitt 3.7). I avsnitt 3.8 sammanfattas delegationens slutsatser om vilket behov som finns för det fortsatta arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
127
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Redogörelsen för fakta och erfarenheter ligger i sin tur till grund för de förslag som lämnas i kapitel 4–9, där varje kapitel svarar mot ett delavsnitt i bakgrundsanalysen i kapitel 3.
3.2 Det rättsliga skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige
3.2.1 Inledning
Det finns ett flertal förhållanden som påverkar hur de mänskliga rättigheterna skyddas i den nationella rättsordningen. I detta avsnitt beskrivs först frågor om hur konventioner om mänskliga rättigheter införlivas i svensk rätt (avsnitt 3.2.2), samt mer specifikt om inkorporering som metod (3.2.3). Därefter redovisas i vilken mån normharmoni konstaterats vid svensk ratificering av konventioner om mänskliga rättigheter eller om lagstiftningen har ändrats för att uppfylla konventionens krav (avsnitt 3.2.4). I avsnitt 3.2.5 behandlas frågor om hur de mänskliga rättigheterna kommer till uttryck i svensk lagstiftning, och i avsnitt 3.2.6 de förfaranden som finns för att kontrollera att författningar överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Frågor om EU-rätten beskrivs i avsnitt 3.2.7. Därefter beskrivs vilka synpunkter som FN:s övervakningskommittéer har framfört om den ställning som konventioner om mänskliga rättigheter har i svensk rätt (avsnitt 3.2.8). I avsnitt 3.2.9 beskrivs delegationens slutsatser.
3.2.2 Hur införlivas konventioner i nationell rätt?
Staterna är folkrättsligt förpliktade att följa konventioner, som är avtal mellan två eller flera stater. Det slås t.ex. fast i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (artikel 2.2) att varje konventionsstat åtar sig att, i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser och bestämmelserna i konventionen, vidta nödvändiga åtgärder för att, genom lagstiftning eller på annat sätt, tillförsäkra de rättigheter i konventionen som inte redan är förverkligade. Det ligger dock på varje stat att själv avgöra på vilket sätt konventionerna ska införlivas i nationell rätt. Begreppet ”införliva” används här som en sammanfattande benämning på olika metoder för att se till att den nationella rätten motsvarar
128
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
konventionernas krav. Det förekommer att termen används som liktydig med metoden inkorporering (se nedan), men så är alltså inte fallet här.
En stat som anslutit sig till en konvention kan inte åberopa sina nationella lagregler för att rättfärdiga att den inte följer konventionen.
1
Efter ratificering är staten alltså folkrättsligt bunden av
konventionen oavsett hur landets interna rättsordning är utformad. Undantag gäller dock om anslutningen till konventionen skulle ha skett i strid med en nationell rättsregel om behörigheten att ingå traktater, denna överträdelse har varit uppenbar och rättsregeln är av grundläggande betydelse.
2
Det finns, något förenklat, två olika sätt för stater att se på förhållandet mellan internationell och nationell rätt, det monistiska och det dualistiska synsättet. Monism innebär att ingångna konventioner automatiskt blir gällande nationell rätt. Exempel på monistiska stater är Belgien, Frankrike och Nederländerna. Dualism innebär att det krävs att konventionen görs om till nationell lag för att dess bestämmelser ska bli en del av den nationella rättsordningen. Sverige brukar, i likhet med övriga skandinaviska länder, betecknas som en dualistisk stat. I dualistiska länder kan olika metoder användas för att se till att den nationella rätten motsvarar konventionernas krav. Begreppen inkorporering, transformering och konstaterande av normharmoni används i dessa sammanhang. Sverige har använt sig av samtliga metoder.
Inkorporering innebär att det föreskrivs i lag att konventionen ska gälla i landet. Konventionens originaltext blir därmed gällande som lag och ska tillämpas av de svenska domstolarna och myndigheterna. Ofta publiceras en översättning vid sidan av originaltexten.
Europakonventionen har inkorporerats i svensk lag genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Andra exempel på inkorporering är lagen (1992:794) om Luganokonventionen och lagen (1998:358) om Brysselkonventionen. Dessa konventioner behandlar båda frågor om domstolars behörighet att pröva mål och om verkställighet av domar på privaträttens område. Ytterligare ett exempel på inkorporering är lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haag-konventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.
1 Wienkonventionen om traktaträtten (Vienna Convention on the Law of Treaties), 1969, artikel 27. 2 Wienkonventionen, artikel 46.
129
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Transformering innebär att konventionen helt eller delvis görs om till nationell författningstext. Om den nationella rätten saknar regler som motsvarar de som finns i konventionen, eller om den nationella rätten strider mot konventionens bestämmelser, krävs att den nationella rätten omarbetas så att den stämmer överens med konventionen. En variant av transformering är att konventionen översätts och sedan tas in i en svensk författningstext. Det är då översättningen som ska tillämpas.
Normharmoni konstateras när en stat gör bedömningen att gällande rätt överensstämmer med en konventions bestämmelser och att det därför inte behöver vidtas några lagstiftningsåtgärder för att införliva konventionen med nationell rätt.
EU-rätten har en särställning när det gäller internationella rättsakters roll i den svenska rättsordningen, på så sätt att vissa typer av unionsrättsliga bestämmelser blir direkt tillämpliga i Sverige när de har antagits på EU-nivå. Genom Sveriges medlemskap i unionen har den svenska lagstiftaren beslutat att ge EUrätten företräde framför den interna svenska rättsordningen, inklusive grundlagens regler, för det fall att innehållet i de två skulle vara motstridiga (se avsnitt 3.2.7).
3
Det faktum att Sverige som stat genom att ratificera konventioner har gjort åtaganden i förhållande till andra stater innebär att riksdagen och regeringen ska se till att den nationella lagstiftningen stämmer överens med de internationella åtagandena. Domstolar och myndigheter kan emellertid inte tillämpa konventionsbestämmelser direkt om dessa inte tagits in i en svensk författning. Konventionerna utgör i stället ett slags tolkningsmaterial vid tillämpningen av svensk rätt. Enligt principen om fördragskonform tolkning ska svensk rätt, så långt detta är möjligt inom ramen för lagens ordalydelse, tolkas på ett sätt som är förenligt med Sveriges konventionsåtaganden. I fall där det finns en direkt konflikt mellan bestämmelser i nationell rätt och en internationell konvention måste dock rättstillämparen tillämpa den nationella rätten.
Principen om fördragskonform tolkning gäller alla företrädare för den offentliga makten, dvs. både statliga och kommunala myndigheter liksom domstolarna. Normalt förutsätts det inom rättstilllämpningen att nationell rätt harmonierar med Sveriges internationella åtaganden. Rättstillämparen jämför inte nationell rätt med
3Prop. 1993/94:114, Grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen, s. 27, prop. 2007/08:168, Lissabonfördraget, s. 74 och Holmberg m.fl., Grundlagarna, 2006, s. 30 f.
130
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
internationella konventioner utan särskild anledning, t.ex. att en part i ett mål har åberopat en konvention eller att en oklarhet finns om hur nationell rätt ska förstås.
Svenska rättsregler kan med andra ord belysas av innehållet i internationella överenskommelser. Enskilda parter kan vid sina kontakter med myndigheter och domstolar också hänvisa till en konventionsbestämmelse som stöd för en viss tolkning av en svensk lagbestämmelse.
3.2.3 Frågor om inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter
Ställningstaganden inför utformningen av 2 kap. regeringsformen
Frågan om konventioner om mänskliga rättigheter ska inkorporeras eller införlivas i nationell rätt på annat sätt aktualiserades i samband med att regeringsformens kapitel om fri- och rättigheter skulle utformas. Remissinstanser anförde att den omständigheten att Sverige har anslutit sig till konventioner om mänskliga fri- och rättigheter borde slå igenom i en ny grundlag och förordade att man borde överväga ett grundlagsstadgande om att bestämmelserna i de konventioner av detta slag som Sverige har anslutit sig till ska tillämpas nationellt. I den proposition som lades fram 1973 med förslag till ny regeringsform uttalade departementschefen följande:
Att ta ytterligare ett steg och införliva rättighetskonventionerna med svensk rätt stöter emellertid på praktiska och tekniska svårigheter. Särskilt bör pekas på den brist på enhetlig juridisk terminologi som ofta utmärker konventionstexterna. Härtill kommer att den teknik som har använts vid konstruktionen av konventionerna i hög grad skiljer sig från svensk lagstiftningsteknik. Konventionerna lämpar sig därför inte för en direkt tillämpning i enskilda tvister inför svenska domstolar och myndigheter. Man måste räkna med att ett införlivande av konventionerna med svensk grundlag i åtskilliga fall skulle kunna medföra ovisshet om vad som gäller i detalj på olika rättsområden.
4
Redan i samband med att propositionen antogs stod emellertid klart att den nya regleringen av fri- och rättigheter var en tillfällig lösning och samma år tillsattes 1973 års fri- och rättighetsutredning. Fri- och rättighetsutredningens förslag ledde till 1976 års fri-
4Prop. 1973:90med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m.m., s. 195.
131
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
tokoll.
och rättighetsreform, som innebar att rättighetsskyddet utvidgades och förstärktes bl.a. genom att ett antal nya rättigheter infördes och att vissa rättigheter blev absoluta.
5
Vissa sociala rättigheter
infördes också i form av programstadgandet i 1 kap. 2 § regeringsformen. Utredningen valde dock, av liknande skäl som de som departementschefen framfört, att i sitt förslag utforma rättighetsregleringen i grundlagen utan direkt anknytning till konventionstexterna. Enligt utredningen skulle svårigheter tillkomma om grundlagsfästa konventioner i framtiden skulle ändras.
6
I
anslutning till det kan påpekas att även om det är ovanligt att konventioner revideras eller ändras, så har det förekommit, t.ex. beträffande Europakonventionen och den europeiska sociala stadgan. FN:s kärnkonventioner har inte ändrats sedan de antogs, men har kompletterats med nya pro
Vidare ansåg utredningen att det innebar problem att konventionerna saknade autentisk svensk text. Detta betydde emellertid inte att konventionerna saknade betydelse för utredningens ställningstaganden. De internationella konventionerna var grundläggande dokument vad avsåg skyddet för fri- och rättigheter och en viktig inspirationskälla för utredningens arbete. Utredningen strävade efter att ge rättigheterna ett skydd som inte låg under konventionernas nivå och i vissa fall över denna nivå.
7
Regeringen
följde därefter utredningens förslag.
8
Enligt utredningen om författningspublicering m.m. måste vissa förutsättningar föreligga för att en konventionsbestämmelse ska kunna inkorporeras. För det första måste bestämmelsen vara avfattad så att enskilda individer eller andra rättssubjekt i de fördragsslutande staterna direkt framstår som bestämmelsens adressater. För det andra måste bestämmelsen vara så fullständigt och entydigt formulerad att den utan kompletterande föreskrifter kan tjäna som rättsnorm för sina adressater.
9
5SOU 1975:75, Medborgerliga fri- och rättigheter. 6SOU 1975:75 s. 98 f. 7SOU 1975:75 s. 98 f. 8Prop. 1975/76:209om ändring i regeringsformen, s. 85. 9SOU 1974:100, Internationella överenskommelser och svensk rätt, s. 87.
132
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Inkorporeringen av Europakonventionen
Som nämnts ovan (avsnitt 3.2.2) inkorporerades Europakonventionen i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken trädde i kraft den 1 januari 1995. I lagen föreskrivs att Europakonventionen med tilläggsprotokoll ska gälla som lag här i landet. Europakonventionen är den enda konvention om mänskliga rättigheter som inkorporerats i sin helhet i svensk rätt.
Bakgrunden var att regeringen i december 1991 tillkallade en kommitté för att utreda vissa frågor bl.a. om rättighetsbestämmelserna i 2 kap. regeringsformen. I kommitténs uppdrag ingick att ta ställning till om Europakonventionen borde ”införlivas i svensk rätt generellt sett”. Bakgrunden var bl.a. Sveriges deltagande i EESsamarbetet samt att en del av EG-rätten skulle komma att gälla direkt i Sverige vid ett eventuellt svenskt medlemskap i EG.
10
Utredningen föreslog att Europakonventionen skulle inkorporeras i svensk rätt. Detta skulle markera konventionens betydelse för svensk rätt och klargöra dess status. Därigenom skulle det också skapas ett uttryckligt underlag för att direkt tillämpa konventionen i domstolarna och andra rättstillämpande myndigheter. Ett viktigt argument för inkorporering var också att Europakonventionen ingick i EG-rätten.
11
I propositionen anförde regeringen i huvudsak samma argument för en inkorporering som utredningen lyft fram. Konventionens betydelse för svensk rätt tydliggörs genom inkorporeringen och det skapas ett uttryckligt underlag att direkt tillämpa konventionen vid domstolar och andra rättstillämpande myndigheter. Europakonventionen ingår också i EG-rätten (numera EU-rätten), som i vissa delar är direkt tillämplig i Sverige. Konventionen beskrevs också som direkt tillämplig i nästan alla konventionsstater. Som argument mot en inkorporering angavs att det var svårt att införliva en text som skiljer sig från svensk lagstiftningsteknik och som utvecklas genom konventionsorganens praxis. Enligt regeringen var dessa svårigheter dock inte sådana att de hindrade en inkorporering.
12
10 Dir. 1991:119, Utvidgat skydd för grundläggande fri- och rättigheter samt ökade möjligheter till domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut. 11SOU 1993:40, Fri- och rättighetsfrågor, s. 123 ff. 12Prop. 1993/94:117, Inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor, s. 33–34.
133
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Inför inkorporeringen gjorde regeringen bedömningen att inkorporeringen endast skulle avse Europakonventionen och inte andra konventioner om mänskliga rättigheter.
13
Som skäl angavs att
Europakonventionen har en särställning. Tillämpningen av konventionen bygger på en utpräglad juridisk grund, med prövning i Europadomstolen på talan av enskilda. Konventionens bestämmelser har preciserats genom domstolens praxis på ett sätt som skiljer sig från andra konventioner.
Inför inkorporeringen av Europakonventionen väcktes även frågan om vilken ställning konventionen skulle ges i förhållande till grundlag och annan lag. Fri- och rättighetsutredningen föreslog att inkorporeringen skulle ske genom vanlig lag. Regeringen delade denna uppfattning. Visserligen ansågs fri- och rättighetsregleringar vara av sådan vikt att de har sin naturliga plats i grundlag. Då det emellertid redan fanns en omfattande reglering av fri- och rättigheter i 2 kap. regeringsformen ansåg regeringen, i likhet med kommittén, att en grundlagsreglering skulle medföra en dubbelreglering på samma konstitutionella nivå av vissa rättigheter och av hur dessa får inskränkas. Om Europakonventionen inkorporerades genom vanlig lag skulle fråga i stället uppstå hur en konflikt mellan motstridiga lagregler skulle lösas. Fri- och rättighetsutredningen förordade att det i 2 kap. regeringsformen skulle införas en ny bestämmelse om att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med konventionen, med möjlighet att sätta en sådan konventionsstridig regel åt sidan med stöd av lagprövningsrätten enligt 11 kap. 14 § regeringsformen (se avsnitt 3.2.6). Regeringen delade kommitténs bedömning och bestämmelsen infördes 2 kap. 23 § regeringsformen.
14
Vad gäller frågan om svenska rättstillämpare har beaktat Europakonventionen i större utsträckning efter inkorporeringen kan konstateras att det inledningsvis inte fanns någon tydlig sådan effekt. De högre instanserna verkar dock efterhand ha blivit alltmer benägna att tillmäta konventionen betydelse.
15
Som exempel kan
rättsfall avseende rätten till en rättvis rättegång respektive skadestånd på grund av brott mot konventionen nämnas. Regeringsrätten hänvisade i rättsfallet RÅ 1997 ref. 65 till bl.a. artikel 6.1 i konventionen angående rätten till domstolsprövning och underkände en svensk förordning med överklagandeförbud. Såsom
13Prop. 1993/94:117, s. 34. 14Prop. 1993/94:117, s. 36–38. 15 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2007, s. 36 f.
134
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
beskrivs nedan (avsnitt 3.2.5) har Högsta domstolen slagit fast i en serie avgöranden att såväl staten som kommunerna, även utan stöd i svensk lag, kan åläggas att betala skadestånd för kränkningar av de rättigheter som skyddas i Europakonventionen, i den mån detta krävs enligt konventionen, främst artikel 13 om rätten till effektivt rättsmedel vid konventionsbrott.
16
Barnkonventionens ställning i svensk rätt
Frågan om vilken ställning FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) bör ha i svensk rätt har övervägts i flera sammanhang. Barnombudsmannen (BO) har framfört att regeringen bör låta utreda barnkonventionens rättsliga ställning i Sverige, bl.a. mot bakgrund av att det, enligt BO:s uppfattning, fortfarande förekommer väsentliga skillnader mellan den svenska lagstiftningen och barnkonventionen.
17
Även vissa organisationer,
exempelvis Unicef och Rädda Barnen, förespråkar inkorporering. Det finns därför anledning att något utveckla hur denna fråga har behandlats.
En parlamentarisk kommitté tillsattes 1996 för att klarlägga hur barnkonventionens anda och innebörd kommer till uttryck i svensk lagstiftning och praxis.
18
Kommittén övervägde frågan om inkorpo-
rering men kom fram till slutsatsen att konventionen inte borde inkorporeras. Kommittén angav i huvudsak följande skäl. Barnkonventionen innehåller många relativt vaga formuleringar och ett inte obetydligt inslag av målsättningsartiklar, som siktar till ett gradvis genomförande genom en politisk process. För ett land med så omfattande lagstiftning som Sverige finns det inte mycket att vinna på att ge barnkonventionen status av nationell lag. Det är viktigare att det verkligen görs en ordentlig genomgång av att lagarna stämmer överens med konventionen och att den beaktas vid allt lagstiftningsarbete fortsättningsvis. Tolkningen av barnkonventionen bör göras politiskt av riksdagen, som kan stifta den lag som krävs för att rättigheterna i barnkonventionen ska få bäst genomslag. Kommittén angav vidare att frågan om inkorporering av barnkonventionen inte kan ses som en separat fråga. En diskussion om inkorporering av barnkonventionen måste, enligt kommittén, ses i
16NJA 2005 s. 462, 2007 s. 295 och s. 584 samt 2009 s. 463. 17Barnkonventionens rättsliga ställning i Sverige, skrivelse från Barnombudsmannen, dnr 9.2:1001/09, 18 november 2009. 18 Dir. 1996:15, Barnkonventionen och svensk rätt.
135
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
ett större sammanhang, tillsammans med övriga konventioner och förpliktelser på området för mänskliga rättigheter.
19
Beredningen av utredningens förslag ledde till en strategi för att förverkliga barnkonventionen i Sverige.
20
Frågan om inkorporering
behandlades dock inte i denna proposition. Motioner för en inkorporering av barnkonventionen som därefter lades fram avslogs av riksdagen med motiveringen att konventionen innehåller vaga formuleringar och målsättningsartiklar, att bestämmelserna därför är svårtolkade för domstolar eller myndigheter och att tolkningen bör göras av riksdagen.
21
I skrivelsen Barnpolitiken – en politik för barnets rättigheter angav regeringen 2008 att den ska överväga om det för att bättre kunna tillvarata barnets rätt och stärka dess ställning i olika sammanhang finns behov av att se över gällande lagstiftning och tillämpningen av denna.
22
Regeringen har även till FN:s kommitté för barnets
rättigheter uttalat att en utredning av behovet av att göra barnkonventionen till lag i Sverige kommer att baseras på en sådan analys. Regeringen framhöll dock samtidigt att den inte ser något behov för närvarande av att inkorporera konventionen.
23
I proposi-
tionen Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige förklarar regeringen att den avser att initiera en kartläggning för att belysa om svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med de i barnkonventionen fastslagna rättigheterna.
24
Utvecklingen i Norge
Variationen mellan olika stater är stor när det gäller vilken ställning konventioner om mänskliga rättigheter har i den nationella rätten. I Norden är Norge det land som har inkorporerat flest konventioner och även föreskrivit att de vid konflikt ska ha företräde framför annan lag. Norge tillämpar liksom Sverige ett dualistiskt synsätt på förhållandet mellan internationell och nationell rätt och de båda länderna uppvisar flera likheter när det gäller hur konventioner kan införlivas i nationell rätt. Därför kommer konventionernas ställning i Norge att beskrivas närmare nedan.
19SOU 1997:116, Barnets Bästa i främsta rummet, avsnitt 5.7. 20Prop. 1997/98:182, Strategi för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i
Sverige. 21 Yttrande 1998/99:KU2y och bet. 2001/02:SOU23. 22 Skr. 2007/08:111, Barnpolitiken – en politik för barnets rättigheter, s. 16. 23 CRC/C/SWE//E/Q/4/Add.1, 24 april 2009, s. 2 f. 24Prop. 2009/10:232, s. 41.
136
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Grundloven
Bestämmelsen i 110 c § i den norska grundlagen infördes 1994. I grundlagsbestämmelsens första stycke sägs att det åligger statens myndigheter att respektera och säkerställa de mänskliga rättigheterna. Bestämmelsen gäller alla rättigheter som kan betraktas som mänskliga rättigheter, oavsett om de återfinns i konventioner om mänskliga rättigheter eller sedvanerätt. Myndigheterna ska underlåta att kränka de mänskliga rättigheterna och verka för att andra aktörer inte kränker de mänskliga rättigheterna. Uttrycket ”statens myndigheter” ska ges en vid tolkning och omfattar riksdag, regering, statliga och kommunala myndigheter, andra förvaltningsorgan och domstolar. Andra stycket är riktat till lagstiftaren och föreskriver att närmare bestämmelser om genomförandet av traktater om mänskliga rättigheter fastställs i lag.
25
Menneskerettsloven
Inkorporeringen av konventioner om mänskliga rättigheter har skett genom att det i Lov om styrkning av menneskerettighetenes stillning i norsk rett (menneskerettsloven) föreskrivs att konventionerna ska gälla som norsk rätt. Lagen omfattade, när den trädde i kraft 1999, Europakonventionen och FN-konventionerna om ekonomiska, sociala och kulturella och om medborgerliga och politiska rättigheter. FN-konventionen om barnets rättigheter inkorporerades genom en ändring i menneskerettsloven 2003. Därefter har även FN-konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor inkorporerats genom likestillingsloven 2005. FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering inkorporerades samma år genom diskrimineringsloven.
I menneskerettsloven anges att syftet med inkorporeringen är att stärka de mänskliga rättigheternas ställning i norsk rätt. Det slås fast att bestämmelser i konventionerna ska ges företräde framför andra bestämmelser om en konflikt dem emellan uppkommer. Konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor gavs dock företräde framför annan lag först genom en ändring i menneskerettsloven 2009. Konventionen om avskaffande
25 Ot.prp. nr 3 1998–99, avsnitt 3.2.2.
137
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
av alla former av rasdiskriminering har inte det företräde framför annan lag som föreskrivs i menneskerettsloven.
I propositionen betonades framför allt att lagen markerar de mänskliga rättigheternas starka ställning i Norge.
26
Vidare angavs
att det finns anledning att anta att en inkorporering av konventionerna i norsk rätt skulle leda till en ökad uppmärksamhet och kunskap om rättigheterna. Detta kunde i sin tur komma att leda till att diskrepanser mellan norsk rätt och konventionerna om de mänskliga rättigheterna lättare kunde bli synliga och leda till förändringar i regler och praxis. På så sätt skulle Norge kunna leva upp till sina internationella förpliktelser. En inkorporering skulle också innebära en säker rättslig grund för att kunna åberopa konventionerna i norsk domstol.
I samband med tillkomsten av menneskerettsloven gjordes en analys av vilken metod som skulle lämpa sig bäst för att införliva konventionerna i norsk rätt, transformering eller inkorporering. Följande argument för och emot transformering respektive inkorporering togs då upp. Att bestämmelserna blev formulerade på norska framstod som en fördel med transformering. Konventioner är inte formulerade enligt samma tradition som de inhemska lagtexterna. Å andra sidan kunde transformering innebära en risk för att konventionernas bestämmelser inte skulle återspeglas på ett korrekt sätt i den nationella lagstiftningen.
En fördel med transformering ansågs även kunna vara att det med denna metod i första hand är lagstiftaren och inte domstolarna som tolkar konventionerna, dvs. att folksuveränitetens makt inte begränsas av domstolarna. Å andra sidan kunde det vara en fördel att domstolarna, som följer de internationella organens praxis, kontinuerligt skulle tolka konventionerna.
Ett argument som framfördes för inkorporering var att staten, som ska granskas, inte själv ska ha hand om tolkningen av konventionstexten. En annan fördel med inkorporering angavs vara att länderna som omfattas av det internationella samarbetet har samma bestämmelser.
Den norska regeringen kom sammanfattningsvis i sin analys fram till att argumenten för inkorporering övervägde och föreslog detta tillvägagångssätt.
27
Den norska regeringen bedömde dock att en generell inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter inte var lämplig. I
26 Ot.prp. nr. 3 1998–99, avsnitt 5. 27 Ot.prp. nr. 3 1998–99, avsnitt 6.
138
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
stället gjordes, efter en genomgång av konventioner på området för mänskliga rättigheter, bedömningen att Europakonventionen och FN-konventionerna om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter respektive medborgerliga och politiska rättigheter var de konventioner som lämpade sig för inkorporering. Inkorporeringen begränsades inledningsvis till så kallade huvudkonventioner, konventioner som gäller för alla människor. Det var enligt regeringen angeläget att även ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter omfattades av inkorporeringen så att det inte skulle framstå som om dessa rättigheter ansågs mindre viktiga.
Att enbart så kallade huvudkonventioner inkorporerades i det läget försvagade, enligt regeringen, inte de mer specialiserade konventionernas ställning och det ansågs vara svårt att avgöra vilka av dessa konventioner för vissa grupper eller delar av befolkningen som i annat fall skulle inkorporeras. En sådan avgränsning skulle kunna tolkas som en rangordning. Det nämndes dock också att FN:s konvention om barnets rättigheter hade en sådan ställning att den kunde komma att inkorporeras efter en närmare genomgång i ett senare skede.
28
Någon samlad utvärdering av menneskerettsloven finns inte. I propositionerna som rör inkorporering av konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor, som ju formulerats ett flertal år efter att den ursprungliga menneskerettsloven trädde i kraft, anges bl.a. följande. Norsk rätt har, med tanke på att lagstiftningen vid ratificeringen av konventionerna ansågs vara i överensstämmelse med konventionerna, i överraskande många fall ansetts stå i strid med konventionerna. Europakonventionen är den konvention som har haft störst genomslag i domstolarna. Däremot har FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som till stora delar innehåller målsättningsstadganden, inte fått samma betydelse i rättstillämpningen.
29
Den norska högsta domstolen har sedan menneskerettslovens ikraftträdande hänvisat till Europakonventionen i 947 fall per den 15 augusti 2009. Det finns bara fem fall där hänvisning gjorts till FN-konventionen om ekonomiska, social och politiska rättigheter. Domstolen har hänvisat till FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter i 235 fall och till FN-konventionen om barnets rättigheter i 52 fall.
30
28 Ot.prp. nr. 3 1998–99, avsnitt 7. 29 Ot.prp. nr. 93 2008–2009, s. 19, och Ot. prp. nr. 35 2004–2005 s. 72. 30 Søvig, En utredning gjort på oppdrag fra Barne- og likestillingsdepartementet, 2009.
139
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
3.2.4 Användning av normharmoni och transformering
Sverige är, som tidigare har nämnts, en dualistisk stat. Inför ratificeringen av en konvention görs en bedömning av om svensk rätt är förenlig med konventionens krav eller om några ändringar i lagstiftningen behöver göras, dvs. om normharmoni kan konstateras eller om transformering ska användas. Det förekommer också att Sverige använder sig av möjligheten att lämna reservation. En reservation är ett ensidigt meddelande från en stat om att den undandrar sig från bundenhet vad gäller en eller flera artiklar, eller att den kommer att tolka artikeln på visst angivet sätt. Reservationer görs vanligtvis i samband med ratifikation. Reservationer får inte strida mot konventionens ändamål och syfte.
Nedan lämnas en redogörelse för i vilken mån Sverige konstaterat normharmoni eller använt transformering i samband med ratificeringen av ett urval konventioner om mänskliga rättigheter. Några exempel på reservationer som Sverige lämnat ges också.
När Sverige har tillträtt FN:s kärnkonventioner om mänskliga rättigheter har normharmoni vanligen ansetts föreligga mellan svensk rätt och konventionernas bestämmelser. Lagstiftaren har alltså i regel ansett att den svenska lagstiftningen redan uppfyller konventionens krav och att inga särskilda åtgärder varit behövliga inför Sveriges ratificering av dessa konventioner. Svensk lagstiftning bedömdes överensstämma med FN:s konventioner om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och om medborgerliga och politiska rättigheter inför ratificeringen av dessa. Sverige lämnade dock några reservationer, bl.a. i fråga om förbudet mot krigspropaganda i den sistnämnda konventionen (artikel 20.1).
31
Även inför ratificeringen av FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor konstaterades normharmoni.
32
Detsamma var fallet i fråga om FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, FN:s konvention om barnets rättigheter samt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
33
31Prop. 1971:125angående godkännande av internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. 32Prop. 1979/80:147om godkännande av Förenta nationernas konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. 33Prop. 1985/86:17om godkännande av FN-konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, prop. 1989/90:107om godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter, prop. 2008/09:28, Mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
140
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Inför tillträdet till konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering anpassades svensk lagstiftning i vissa hänseenden. Införandet av 16 kap. 9 § brottsbalken om olaga diskriminering var en av de lagstiftningsåtgärder som vidtogs. Sverige lämnade också en reservation.
34
I propositionen med förslag om att Sverige skulle tillträda det fakultativa protokollet till FN:s konvention om barnets rättigheter om barns indragning i väpnade konflikter anförde regeringen att vissa lagändringar var behövliga, dock utan att lämna några lagförslag. Bl.a. bedömde regeringen att artikel 4, som avser ickestatliga väpnade gruppers frivilliga rekrytering av barn i åldern 15– 18 år för fientligheter utom riket, inte till alla delar motsvarades av i svensk rätt kriminaliserade handlingar. Åtagandet enligt artikel 4 bedömdes därför föranleda lagändringar i fråga om kriminaliseringens omfattning. Regeringen anförde att en stat som ratificerar en konvention visserligen är skyldig att följa och tillämpa konventionens bestämmelser, men att det från ett folkrättsligt perspektiv inte är nödvändigt att all lagstiftning (eller motsvarande) är på plats vid ratificeringen. Lagstiftningen kan tillkomma i ett något senare skede, anförde regeringen, och hänvisade till artikel 8 om rapporteringsskyldighet. Enligt denna ska konventionsstaterna inom två år efter protokollets ikraftträdande för staten i fråga lämna sin första rapport om vilka åtgärder som vidtagits för att implementera protokollet. Regeringen angav att den avsåg att återkomma till riksdagen med lagförslag vid ett senare tillfälle.
35
I sin rapport i
februari 2006 om genomförandet av protokollet anförde regeringen att rekrytering och användning av barn i fientligheter inom och utom riket får anses straffbelagt enligt svensk rätt. Regeringen hänvisade till bestämmelserna om människorov och människohandel i 4 kap. brottsbalken, där en ändring infördes 2004 beträffande människohandel som syftar till andra former av utnyttjande än för sexuella ändamål, till exempel krigstjänst, och bestämmelserna om högmålsbrott i 18 kap. brottsbalken.
36
Vad Europarådets konventioner beträffar har ändringar i svensk lagstiftning gjorts i flera fall i samband med ratificeringen, dock
34Prop. 1970:87angående godkännande av konventionen om avskaffande av rasdiskriminering m.m. 35Prop. 2001/02:178, Barn i väpnade konflikter – Fakultativt protokoll till FN:s konvention om barnets rättigheter, s. 16–17 och 22–23. 36Genomförandet av det fakultativa protokollet till konventionen om barnets rättigheter om indragning av barn i väpnade konflikter. Rapport enligt artikel 8 i protokollet, bilaga till protokoll vid regeringssammanträde den 16 februari 2006 nr. 14, s. 5 ff.
141
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
inte i fråga om Europakonventionen, där normharmoni konstaterades föreligga. Inför Sveriges ratificering av konventionen 1952 ansågs den svenska lagstiftningen uppfylla konventionens krav, med undantag för ett förbehåll som gjordes beträffande föräldrarätten och som senare har dragits tillbaka.
37
När frågan om att
inkorporera Europakonventionen i svensk rätt utreddes 1993 hade dock Sverige fällts i Europadomstolen i 18 fall. Enligt utredningens mening kunde man förklara detta faktum med att den europeiska kommissionen, som då granskade klagomål från enskilda, samt Europadomstolen gett vissa av konventionens artiklar en innebörd som knappast kunde förutses vid ratificering.
38
Grundlagsutred-
ningen konstaterade att den praxis som utvecklades av Europadomstolen och domarna mot Sverige i vissa fall ledde till en anpassning av den svenska lagstiftningen (t.ex. ändringar av de svenska häktningsreglerna och införandet av den s.k. rättsprövningslagen), ett slags fortgående transformation av konventionen till svensk rätt.
39
I samband med Sveriges ratificering av Europarådets reviderade sociala stadga från 1996 ansågs normharmoni föreligga avseende de delar av konventionen som Sverige tillträdde. Regeringen anförde i propositionen att ratificeringen inte föranledde några lagändringar och angav också att ratificeringen skulle göras med utgångspunkt i redan gällande lagstiftning. Skälet var att regeringen genom svenskt tillträde till den reviderade stadgan ville bidra till att den skulle träda i kraft så snabbt som möjligt.
40
Att tillträda med utgångs-
punkt i gällande lagstiftning var möjligt eftersom stadgan är så utformad att staterna kan välja att endast tillträda vissa rättigheter.
I samband med Sveriges ratificering av den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning från 1987 användes transformering. I propositionen med förslag om att Sverige skulle ratificera konventionen lämnades också förslag till en ny lag, lagen (1988:695) med anledning av Sveriges tillträde till den europeiska konventionen mot tortyr m.m., vilken ansågs behövlig för att Sverige skulle fullgöra sina åtaganden enligt konventionen.
41
I lagen regleras
frågor om vilka rättigheter konventionens övervakningskommitté
37SOU 1993:40. 38SOU 1993:40, Del B, s. 17. 39SOU 2008:125, En reformerad grundlag, s. 395. 40Prop. 1997/98:82., Europarådets sociala stadga, s. 1 och 16. 41Prop. 1987/88:133 med anledning av Sveriges tillträde till den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr m.m, s. 15.
142
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
har att besöka platser där frihetsberövade människor är placerade, att intervjua de frihetsberövade personerna m.m. Samtidigt lämnades även förslag om en ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall avseende övervakningskommitténs ledamöter och experter. År 2005 lämnades en proposition om att Sverige även skulle ratificera det fakultativa protokollet till FN:s konvention mot tortyr. Även denna gång användes transformering då regeringen bedömde att lagändringar var nödvändiga för att Sverige skulle uppfylla sina åtaganden enligt protokollet. I propositionen lämnades därför förslag om ändring i den lag som antagits i samband med ratificeringen av den europeiska konventionen mot tortyr samt om en ny ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Dessa lagändringar gjordes i syfte att utöka de besöksrättigheter m.m. som avsåg den europeiska övervakningskommittén till att även omfatta FN:s övervakningskommitté.
42
I samband med att Sverige ratificerade ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter från 1995 och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk från 1992 användes transformering. I propositionen med förslag om att Sverige skulle ratificera konventionerna lämnades förslag om två nya lagar, dels lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar, dels lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. Regeringen anförde i propositionen att Sverige redan uppfyllde konventionernas krav till stora delar men att ytterligare åtgärder måste vidtas för att konventionerna skulle kunna ratificeras, bl.a. genom att de nya språklagarna antogs.
43
I några fall har Sverige även gjort reservationer i förhållande till konventionsbestämmelser för att undgå bundenhet i en specifik fråga. Reservationerna till FN:s kärnkonventioner om mänskliga rättigheter redovisas i den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna.
44
Reservationerna gäller bl.a. FN:s kon-
vention om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 10(3) om att ungdomsbrottslingar ska hållas åtskilda från vuxna, artikel 20(1) i samma konvention om förbud mot krigspropaganda samt FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, artikel 7(d) om arbetsvillkor som säkerställer vila, fritid,
42Prop. 2004/05:107, s. 14. 43Prop. 1998:99:143, Nationella minoriteter i Sverige, s. 34–35. 44 Skr. 2005/06:95, s. 274–277.
143
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
skälig begränsning av arbetstiden, periodisk betald semester samt lön på allmänna helgdagar. Regeringen redovisar i sin uppföljning av handlingsplanen att ingen förändring vad avser dessa reservationer skedde under perioden 2006–2009.
45
Även i fall där svensk lagstiftning ansetts uppfylla kraven i en konvention i samband med att den ratificerats förekommer det dock att lagstiftning efter hand behöver anpassas till kraven i en konvention. Behov av förändrad lagstiftning kan t.ex. framkomma när en översyn görs av lagstiftningen eller genom att internationella organ som övervakar att staterna följer konventionen kommer fram till att det finns brister i genomförandet på nationell nivå. Konventioner om mänskliga rättigheter utvecklas också genom konventionsorganens tolkning och sådana tolkningar kan inte alltid förutses vid ratificeringstillfället, såsom nämndes ovan beträffande Europakonventionen. Som exempel kan nämnas att bestämmelser i föräldrabalken, socialtjänstlagen och utlänningslagen har anpassats i förhållande till barnkonventionens princip om att barnets bästa ska komma i främsta rummet efter det att barnkonventionen ratificerats av Sverige.
Det har även förekommit att tillträde har skett till en konvention utan att det varit helt klarlagt om transformering var nödvändig eller om normharmoni förelåg. FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning undertecknades av Sverige 2007. Enligt artikel 33 i konventionen ska konventionsstaterna i enlighet med sitt rättssystem och sitt förvaltningssystem, bibehålla, förstärka, utse eller upprätta en nationell mekanism för att främja, skydda och övervaka genomförandet av konventionen. Regeringen fann att det behövde utredas om befintliga svenska samhällsinstitutioner var för sig eller gemensamt uppfyllde kraven i artikel 33 och gav delegationen i uppdrag bl.a. utreda om Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam), Diskrimineringsombudsmannen (DO) eller något annat samhällsorgan borde anförtros uppgiften att vara nationell mekanism (dir. 2008:92). I oktober 2008 överlämnade regeringen en proposition till riksdagen med förslag om att Sverige skulle tillträda konventionen. I propositionen redovisade regeringen sin bedömning att, även om många remissinstanser pekat på behovet av förbättringar på en del områden, var Sverige inte på något område i sådan avsaknad av lagregler eller ambitioner att konventionen inte skulle kunna
45Uppföljning av den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Regeringskansliet, april 2010.
144
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
ratificeras. Vidare anförde regeringen att det i avvaktan på delegationens betänkande inte fanns anledning att uppdra åt någon viss myndighet att främja, skydda respektive övervaka genomförandet av konventionen. Dessa uppgifter kunde tills vidare fullgöras av befintliga organ.
46
I november 2008 beslutade riksdagen att Sverige
skulle tillträda konventionen. Konventionen trädde i kraft för Sveriges del i december 2008. Delegationen föreslog i sitt betänkande (SOU 2009:36) i april 2009 att DO ska få i uppdrag att fullgöra uppgifterna enligt artikel 33 i konventionen, men tydliggjorde samtidigt att en förnyad bedömning krävs om liknande uppgifter skulle bli aktuella även för andra konventioner. Inget organ har ännu fått i uppdrag att utföra uppgifterna enligt artikel 33.
Vidare framgår av konventionen att bristande stöd- och anpassningsåtgärder ska förbjudas som en form av diskriminering i nationell lagstiftning. Vad gäller denna fråga framförde regeringen i propositionen att befintliga lagar och övriga författningar, enligt regeringens mening, inte hade sådana brister när det gäller kraven på tillgänglighet i olika avseenden att de borde hindra en ratificering av konventionen. Regeringen anförde dock även att den avsåg att skyndsamt låta komplettera Diskrimineringskommitténs tidigare överväganden med ytterligare underlag och därefter återkomma till riksdagen.
47
I juni 2010 remitterade Regeringskansliet
(Integrations- och jämställdhetsdepartementet) en departementspromemoria med förslag om att det i diskrimineringslagen (2008:567) ska införas en ny bestämmelse om förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. I promemorian konstateras att FN-konventionen ställer krav bl.a. på att bristande stöd- och anpassningsåtgärder ska förbjudas som en form av diskriminering.
48
I sammanhanget kan även det fakultativa protokollet till FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning från 2002 nämnas. Situationen var dock i detta fall något annorlunda, eftersom regeringen bedömde att Sverige redan uppfyllde konventionens krav, vilket dock senare har ifrågasatts. Syftet med protokollet är att staterna ska upprätta nationella system för regelbundna besök på platser där
46Prop. 2008/09:28, s. 12 och 99–100. 47Prop. 2008/09:28, s. 39–40. 48Ds 2010:20, Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering, s. 59 och avsnitt 15.6.
145
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
människor hålls frihetsberövade för att förebygga tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Protokollet föreskriver att staterna inom ett år efter sin anslutning ska utse nationella övervakningsorgan (national preventive mechanism) som bl.a. ska ges möjlighet att regelbundet granska behandlingen av frihetsberövade personer på de platser där de hålls i förvar och att avge rekommendationer till berörda myndigheter och på så sätt ha en förebyggande funktion. I propositionen med förslag till ratificering av protokollet anförde regeringen att Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) genom den inspektionsverksamhet dessa myndigheter bedriver mer än väl torde uppfylla protokollets krav. Regeringen ansåg att något särskilt nationellt övervakningsorgan därför inte behövde inrättas i Sverige.
49
FN:s
kommitté mot tortyr påpekade dock i sina sammanfattande synpunkter om Sverige 2008 att varken JO eller JK har några förebyggande uppgifter utan främst arbetar reaktivt. Kommittén rekommenderade Sverige att på nytt överväga hur den nationella övervakningsfunktionen enligt protokollet är anordnad eller tillföra JO och JK sådana resurser att myndigheterna kan möta protokollets krav.
50
JO framförde också i sin ämbetsberättelse för
2008/09 att myndigheten inte genom någon ändring av instruktionen hade ålagts att utgöra det nationella övervakande organ som staterna åtar sig att ha enligt protokollet. Enligt JO:s uppfattning anslöt sig Sverige till protokollet utan att utse ett sådant övervakningsorgan. Visserligen kan staterna enligt protokollet inte anses vara förpliktade att utse ett nytt organ om ett sådant redan existerar, framförde JO, men betydande invändningar kunde resas mot att JO:s inspektionsverksamhet skulle vara ett verksamt medel att uppfylla Sveriges internationella åtaganden i detta avseende. JO:s invändningar var av både principiell och praktisk natur.
51
3.2.5 De mänskliga rättigheterna i svensk lagstiftning
De grundlagsfästa rättigheternas karaktär
Att transformering är den vanliga metoden för att införliva konventioner om mänskliga rättigheter i svensk lag innebär att rättigheterna kommer till uttryck i en rad bestämmelser i olika
49Prop. 2004/05:107, s. 19. 50 CAT/C/SWE/CO/5, 4 juni 2008. 51 Justitieombudsmännens ämbetsberättelse, 2008/09 JO1, avsnitt 2.2.1.
146
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
författningar. När regeringsformens rättighetsstadganden skulle utformas valdes, såsom nämnts ovan (avsnitt 3.2.3) en lösning utan direkt anknytning till konventionstexterna. De bestämmelser om fri- och rättigheter som finns i regeringsformens 1 och 2 kap. har dock till stor del utformats mot bakgrund av Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Det kan därför vara relevant att kortfattat beröra dessa bestämmelsers karaktär och vilka överväganden som legat bakom deras utformning.
I 1 kap. 2 § regeringsformen anges att det särskilt ska åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet. Det sägs också att det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person. Vidare föreskrivs att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. I regeringens proposition med förslag till en reformerad grundlag har föreslagits att en bestämmelse ska föras in i 1 kap. 2 § regeringsformen om att det allmänna ska verka för att barns rätt tas till vara. Regeringen föreslår också att bestämmelsen ska ändras så att det samiska folket särskilt omnämns. Bestämmelsen föreslås också utformas som en obligatorisk målsättning, dvs. så att den föreskriver att möjligheterna att behålla och utveckla ett kultur- och samfundsliv ska främjas.
52
Formuleringarna i 1 kap. 2 § har tydliga motsvarigheter i Sveriges konventionsåtaganden, bl.a. enligt FN-konventionerna om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och om medborgerliga och politiska rättigheter. Rättighetsbestämmelserna i 1 kap. 2 § regeringsformen brukar dock inte anses rättsligt bindande, utan betraktas som program- och målsättningsstadganden.
53
Program-
och målsättningsstadganden kan sägas ha funktionen att ålägga det allmänna att positivt verka för att de aktuella målsättningarna förverkligas i så stor utsträckning som möjligt.
54
Fri- och rättighetsutredningen framförde i sitt betänkande 1975 att den funnit att det inte var möjligt att skriva in några sociala rättigheter i regeringsformen ”såsom rättsregler, eftersom sådana rättsregler inte kan få annat innehåll än att de i praktiken kommer
52Prop. 2009/10:80, En reformerad grundlag, s 186 ff. 53SOU 1975:75, prop. 1975/76:209, SOU 1993:40, SOU 2008:125, prop. 2009/10:80. 54SOU 2008:125, s. 454.
147
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
att vara uttryck för samhällets strävan att bereda den enskilde utbildning, arbete, bostad osv.”
55
Enligt utredningens mening
borde denna samhällets strävan formuleras som ett målsättningsstadgande. Utredningen hänvisade bl.a. till att förverkligandet av de sociala rättigheterna kräver aktiva åtgärder från statens sida vilka ansågs svåra att definiera och avgränsa. De ”klassiska” fri- och rättigheterna ansåg utredningen däremot endast ålägga statsmakterna att avstå från att handla på visst sätt. Här kan tilläggas att de ekonomiska och sociala rättigheterna till stor del är av särskild karaktär då de medger ett gradvis förverkligande, t.ex. enligt FNkonventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, såsom även beskrivits i avsnitt 2.1.1. Detta innebär dock inte att endast dessa rättigheter kräver aktiva åtgärder från statens sida. Även förverkligandet av medborgerliga och politiska rättigheter – t.ex. rätten till domstolsprövning, rätten till politiskt deltagande och mötesfriheten – förutsätter både att staten avsätter resurser och att den i viss mån aktivt skyddar enskilda från att utsättas för övergrepp från andra privata aktörer.
I den efterföljande propositionen hänvisade departementschefen kort till utredningens uttalande om att det bl.a. vad gällde sociala rättigheter var naturligt att införa målsättnings- eller programstadganden i fråga om vissa värden som framstår som grundläggande för medborgarna men som av olika skäl inte kan skyddas genom rättsligt bindande lagregler.
56
Regeringsformens 2 kap. anses dock ha en annan rättslig karaktär. Här kommer ett antal av de rättigheter som omfattas av FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och Europakonventionen med efterföljande protokoll till uttryck, bl.a. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten, föreningsfriheten, religionsfriheten, förbud mot dödsstraff, skydd mot tortyr och skydd mot frihetsberövande. I regeringens proposition om en reformerad grundlag lämnas förslag om att rättighetsskyddet i 2 kap. regeringsformen ska utvidgas och förändras, bl.a. om att diskrimineringsförbudet ska utvidgas och om att det ska tas in en bestämmelse om att en rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid.
57
Rättigheterna i 2 kap. regeringsformen är så formulerade att medborgarna gentemot det allmänna är ”tillförsäkrade” något eller
148
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
skyddade mot något. I propositionen sades bl.a. att skyddet gäller i förhållandet mellan enskilda och det allmänna, alltså inte mellan enskilda. Skyddet beskrevs som ett skydd mot att det allmänna på annat sätt än genom grundlagsändring ingriper i rättighetsskyddet och begränsar riksdagens befogenheter att ingripa genom vanlig lag.
58
Bestämmelserna kan alltså sägas rikta sig i första hand till
lagstiftaren snarare än till rättstillämparna. Rättigheterna har en sådan utformning att de inte är direkt tillämpliga för domstolar och myndigheter. Detta innebär att domstolar och myndigheter knappast kan grunda sina domar och beslut enbart på en bestämmelse i 2 kap. regeringsformen. Dessa bestämmelser fungerar i stället som en slags instruktioner för hur andra, mer specificerade, bestämmelser ska tillämpas och förstås. De rättighetsstadganden som finns i regeringsformen 1 kap. 2 §, bl.a. om rätt till hälsa, bostad och utbildning, fungerar i än mindre grad som rättslig grund för beslut då dessa bestämmelser, som tidigare nämnts, inte anses som rättsligt bindande.
Även om bestämmelserna i regeringsformens rättighetskatalog främst riktar sig till lagstiftaren har de betydelse för rättstillämparen bl.a. genom lagprövningsrätten, dvs. rätten, och i vissa fall skyldigheten, att åsidosätta författningar som bedöms stå i strid med författningar av överordnad karaktär (se vidare avsnitt 3.2.6).
Hänvisningar till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna
Då de flesta konventioner om mänskliga rättigheter inte inkorporerats i svensk lag är det av intresse att undersöka om det i svensk lagstiftning i stället görs hänvisningar direkt till dessa konventioner eller till de mänskliga rättigheterna. Det kan konstateras att det endast finns ett fåtal sådana hänvisningar och att de hänvisningar som görs avser Europakonventionen eller finns i lagar som tillkommit under senare år.
I regeringsformen görs två hänvisningar till Europakonventionen, men inte till andra konventioner. Regeringsformens 10 kap. reglerar Sveriges förhållande till andra stater och mellanfolkliga organisationer. Här behandlas dock endast formerna för hur Sverige ingår internationella överenskommelser, inte dessa överenskommelsers innebörd eller ställning i förhållande till svensk lag. I
149
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
ett antal författningar, såsom föräldrabalken och socialtjänstlagen (2001:453), finns bestämmelser som har sin bakgrund i FN:s konvention om barnets rättigheter, dock utan att hänvisning görs till konventionen i sig.
I 2 § lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk hänvisas till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk:
Nationella minoriteter är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar i enlighet med Sveriges åtaganden enligt Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (SÖ 2000:2) och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (SÖ 2000:3).
I propositionens författningskommentar sägs att denna bestämmelse syftar till att synliggöra de nationella minoriteterna och deras språk bättre samt även den särställning dessa har i Sverige i förhållande till åtagandena i ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen.
59
Som exempel på lagar som har tydlig koppling till frågor om de mänskliga rättigheterna och som därför hade kunnat tänkas innehålla en hänvisning till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna kan nämnas polislagen (1984:387), fängelselagen (2010:610), häkteslagen (2010:611) och andra lagar som rör frågor om frihetsberövande samt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Ingen av dessa innehåller någon hänvisning till de mänskliga rättigheterna eller till Sveriges internationella åtaganden om rättigheterna. Inte heller utlänningslagen (2005:716) innehåller någon hänvisning av detta slag, även om det framgår av 5 kap. 4 § att yttranden från internationella organ som prövar enskilda klagomål ska inverka på de beslut om uppehållstillstånd som fattas i Sverige, så att uppehållstillstånd ges om inte synnerliga skäl talar däremot.
I den nya skollagen (2010:800) görs flera hänvisningar till de mänskliga rättigheterna, bl.a. i 1 kap. 5 §, där det sägs att:
Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor.
59Prop. 2008/09:158, Från erkännande till egenmakt, s. 126.
150
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Dessa hänvisningar till de mänskliga rättigheterna görs utan omnämnande av några konventioner eller särskilda rättigheter. Det kan också påpekas att hänvisningarna görs i samband med att hänvisningar även görs till andra frågor eller värden som saknar grund i konventioner, t.ex. ”solidaritet mellan människor”.
Konventionsstadgandens motsvarighet i svensk intern lagstiftning
Ovan har grundlagsregleringen av och direkta hänvisningar till mänskliga rättigheter och konventioner i svensk lagstiftning beskrivits. En angränsande fråga är om det finns konventionsbestämmelser om mänskliga rättigheter som Sverige åtagit sig att följa men som inte fullt ut motsvaras av bestämmelser i svensk intern lagstiftning. Här bör påpekas att metoden att transformera konventionsåtaganden innebär att varje rättighet inte självklart motsvaras av en enda bestämmelse utan kan ha sin motsvarighet i en rad olika bestämmelser som uttrycker olika aspekter av rättigheten. Då konventionerna ofta ställer krav på att rättigheterna ska vara utkrävbara i domstol är de också normalt lagreglerade i Sverige på ett sätt som gör att de fungerar som just rättigheter för den enskilde, dvs. att de uttrycks i bestämmelser som kan utgöra grund för talan gentemot det allmänna, och beslut som rör deras förverkligande kan i regel överklagas i domstol. Att det inte går att identifiera en ensam lagregel som motsvarar en rättighets alla aspekter behöver därför inte betyda att rättigheten inte skyddas fullt ut i lagstiftningen.
De synpunkter som internationella organ riktat till Sverige angående efterlevnaden av konventioner om mänskliga rättigheter har i allmänhet rört frågor om tillämpningen eller efterlevanden av rättsregler snarare än lagstiftningsfrågor. Vissa frågor om konventionernas ställning i svensk rätt har dock framförts, såsom beskrivs i avsnitt 3.2.8. Det finns även ett fåtal exempel på skillnader eller oklarheter mellan Sveriges konventionsåtaganden och den svenska interna lagstiftningen som påpekats av konventionsorganen. Sådana exempel nämns nedan. Den vanligaste orsaken till denna typ av skillnader eller oklarheter är att betydelsen av en konventionsbestämmelse är vag och till följd av konventionsorganens eller annan tolkning utvecklats efterhand.
151
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Ett exempel på en rättighet som den svenska staten är bunden av, men som kommer till uttryck i svensk lagstiftning i en mer begränsad form, är artikel 26 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, som föreskriver att:
Alla är lika inför lagen och har rätt till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. I detta avseende skall lagen förbjuda all diskriminering och garantera var och en ett likvärdigt och effektivt skydd mot all slags diskriminering, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationell eller social härkomst, egendom, börd eller ställning i övrigt.
Ett generellt diskrimineringsförbud av detta slag saknas i svensk lag. Det svenska diskrimineringsförbudet enligt diskrimineringslagen (2008:567) gäller vissa angivna grunder, nämligen kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisktillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Här kan dels påpekas att alla de grunder som anges i konventionen inte nämns i den svenska uppräkningen (och tvärtom), dels att konventionens uppräkning inte är uttömmande, medan den svenska lagen endast omfattar de uttryckligen angivna grunderna. Vidare innehåller artikel 26 inte någon uppräkning av samhällsområden, utan är generell även i detta avseende, medan den svenska lagen anger inom vilka samhällsområden diskrimineringsförbudet gäller.
60
Skillnaden mellan de två diskrimineringsförbuden
modifieras i viss mån – men inte helt – av den svenska objektivitetsprincipen, som föreskriver att domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet (1 kap. 9 § regeringsformen).
Den svenska regleringen av rätten till utbildning är ett exempel på en mänsklig rättighet som visserligen reglerats i svensk lag, men som har en mer begränsad reglering än den som omfattas av Sveriges internationella åtaganden. Den nya skollagen (2010:800), 7 kap. 2 §, innehåller bestämmelser om skolplikt och om rätt till utbildning. Skolplikten och rätten till utbildning omfattar barn som är bosatta i Sverige, samt vissa andra barn. Rätt till utbildning (och skolplikt) omfattar dock inte barn som vistas i Sverige utan tillstånd, bl.a. barn vars föräldrar anlänt till Sverige och stannat kvar utan att ge sig till känna för myndigheterna.
60 Angående artikel 26, se även Ds 2010:20, Del 2, s. 16 ff.
152
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
I februari 2010 överlämnades en utredning till regeringen med förslag om att rätt till skolgång, förskoleverksamhet och skolbarnomsorg ska omfatta alla barn och ungdomar som vistas i Sverige, även barn som saknar tillstånd för sin vistelse, förutsatt att den inte är endast helt tillfällig.
61
I propositionen med förslag till ny skollag
angav regeringen att den i avvaktan på den fortsatta beredningen av utredningens förslag inte lämnade något förslag avseende rätt till utbildning för denna grupp.
62
Betänkandet har remitterats och
förslagen bereds inom Regeringskansliet.
En bakgrund till utredningens uppdrag och förslag är att artikel 28 i FN:s konvention om barnets rättigheter föreskriver att konventionsstaterna ska göra grundutbildning obligatorisk och kostnadsfritt tillgänglig för alla barn. Enligt artikel 2 i konventionen ska konventionsrättigheterna tillförsäkras alla barn inom statens jurisdiktion utan åtskillnad av något slag. Detta innebär att alla barn, inte bara de egna medborgarna, har de rättigheter som konventionen omfattar. Motsvarande rättigheter till utbildning och till likabehandling föreskrivs också av FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (artikel 2 och 13). FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter förklarade 2009 i en allmän kommentar (nr. 20) att alla barn inom en stat, oavsett om de har tillstånd att vara där eller inte, har rätt till utbildning.
63
FN:s övervakningskommittéer har flera gånger
framfört synpunkten att Sverige inte garanterar alla barn rätten till utbildning.
64
När FN:s råd för mänskliga rättigheter granskade
Sverige i maj 2010 anfördes att Sverige borde ändra sin lagstiftning så att rätten till utbildning garanteras alla barn.
65
Enligt artikel 4(b) i FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering ska konventionsstaterna olagligförklara och förbjuda organisationer som främjar och uppmanar till rasdiskriminering samt förklara deltagande i sådana organisationer eller sådan verksamhet som brottslig gärning som är straffbar enligt lag. I en allmän kommentar från 1993 förklarade kommittén mot rasdiskriminering att artikel 4 är av tvingande karaktär.
66
I Sverige
finns dock inget förbud mot sådana organisationer eller medlem-
61SOU 2010:5, Skolgång för alla barn. 62Prop. 2009/10:165, Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet, s. 592. 63 E/C.12/GC/20, juni 2009, p. 30. 64 E/C.12/SWE/CO/5, 1 december 2008, CRC/C/SWE/CO/4, 12 juni 2009. 65 A/HRC/15/11, 16 juni 2010. 66 General Comment No. 15, 1993, i sammanställningen HRI/GEN/1/Rev.9, volym II, 27 maj 2008, s. 278. Kommittén hänvisar även till sin kommentar nr. 7, se s. 273.
153
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
skap eller deltagande i dem. I sin rapportering om Sveriges genomförande av konventionen har regeringen anfört att en parlamentarisk kommitté år 2000 kom fram till att övervägande skäl talar mot att införa ett förbud mot medlemskap eller stöd till rasistiska organisationer samt att majoriteten av remissinstanser delat kommitténs bedömning. Vidare har regeringen anfört att svensk lagstiftning innebär att en sådan organisation inte kan verka i Sverige utan att bryta mot lagen, även om det inte finns något förbud mot organisationerna i sig.
67
Kommittén mot rasdiskriminering har flera gånger påpekat att Sverige inte uppfyller kravet enligt artikel 4(b) i konventionen. I sina avslutande slutsatser 2008 uppmanade kommittén Sverige att ompröva sin inställning i frågan samt att ändra lagstiftningen så att den stämmer överens med konventionens bestämmelse om att konventionsstaterna ska förbjuda deltagande i eller bildande av rasistiska organisationer. Kommittén påminde också om sin tidigare allmänna kommentar, enligt vilken alla delar i artikel 4 är bindande.
68
Enligt FN-konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, artikel 4, ska varje konventionsstat säkerställa att alla tortyrhandlingar, vilka definieras i artikel 1, utgör brott enligt dess strafflagstiftning. Detsamma ska gälla försök att utöva tortyr samt medverkan till eller deltagande i tortyr. Konventionsstaterna ska också belägga dessa brott med adekvata straff, som beaktar deras allvarliga karaktär. I februari 2008 beklagade FN:s tortyrkommitté att Sverige, trots regeringens ståndpunkt att alla handlingar som kan betraktas som tortyr enligt konventionen är straffbara enligt svensk lag, inte inkorporerat konventionens definition av tortyr. Kommittén rekommenderade att Sverige inför brottet tortyr i svensk lagstiftning och definierar tortyr i enlighet med konventionen.
69
Artikel 13 i Europakonventionen anger att var och en vars rättigheter enligt konventionen kränkts ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel. Artikeln är ett exempel på ett sådant åtagande som utvecklats och förtydligats efterhand genom konventionsorganets praxis, vilket lett till att det uppstått behov av anpassningar av nationell lagstiftning. Av Europadomstolens praxis har det nämligen blivit klarlagt att ett sådant rättsmedel i vissa fall ska
67 CERD/C/SWE/18, 7 maj 2007, p. 81–82. 68 CERD/C/SWE/CO/18, 23 september 2008, p. 14. 69 CAT/C/SWE/CO/5, 4 juni 2008, p. 9.
154
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
kunna leda till en rätt för den drabbade till skadestånd från staten. Högsta domstolen har i en serie avgöranden (NJA 2005 s. 462, 2007 s. 295, 2007 s. 584 och 2009 s. 463) tagit ställning till hur konstaterade överträdelser av Europakonventionen kan gottgöras på nationell nivå. I avgörandena har domstolen konstaterat att den svenska skadeståndslagens (1972:207) regler om statens skadeståndsansvar inte fullt ut motsvarar Sveriges åtaganden enligt konventionen. Regeringen har gett en utredning i uppdrag att analysera i vilka fall staten till följd av artikel 13 i Europakonventionen är skyldig att ekonomiskt ersätta den som drabbats av en överträdelse av konventionen samt att föreslå en lagreglering av de fall där det enligt konventionen krävs att skadestånd ska kunna lämnas (dir. 2009:40). I utredningens direktiv konstateras att det bör vara lagstiftarens uppgift att i den utsträckning det är möjligt anpassa lagstiftningen så att den stämmer överens med Europakonventionen som denna uttolkats av Europadomstolen.
3.2.6 Kontroll av författningars förenlighet med konventionerna
Normprövning bygger på synsättet att rättsregler ingår i ett hierarkiskt system med olika nivåer. Prövningen går ut på att en föreskrift på lägre nivå prövas mot en föreskrift på högre nivå och att föreskriften på den högre nivån ges företräde om en konflikt skulle föreligga. Grundlagsutredningen beskriver att de nivåer som finns för svensk del är grundlag, vanlig lag, förordning (regeringsföreskrifter) samt myndighetsföreskrifter och kommunala föreskrifter.
70
Normprövning i den mening som begreppet används av Grundlagsutredningen och i propositionen med förslag till en reformerad grundlag omfattar prövning som utförs av någon annan än den som beslutar den föreskrift som ska prövas.
71
Den som utför pröv-
ningen ska dessutom inta en självständig ställning i förhållande till beslutsfattaren. Regeringen anger i propositionen att det nuvarande svenska systemet för normkontroll, när det gäller lagar, innefattar inslag av både förhandskontroll och efterhandsprövning. Regeringen anför att det svenska normkontrollsystemet även i fortsättningen bör innehålla både förhandskontroll och efterhands-
70SOU 2008:125, En reformerad grundlag, Del 1 s. 357. 71Prop. 2009/10:80, En reformerad grundlag, s. 142.
155
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
prövning. Förhandskontrollen bör ske genom att Lagrådet avger rådgivande yttranden och efterhandsprövningen bör ske genom konkret normprövning av både domstolar och andra offentliga organ i samband med rättstillämpning i enskilda fall.
72
Grundlagsutredningen framför att även kontroll av svenska föreskrifters överensstämmelse med folkrättsliga regelverk kan omfattas av normprövning i en mera vidsträckt betydelse. Som det praktiskt sett viktigaste exemplet framhåller utredningen Europakonventionen, som har fått en särskild grundlagsförankring genom 2 kap. 23 § regeringsformen, samt EU-rätten som anses ha principiellt företräde framför nationell rätt.
73
Regeringen gör
motsvarande konstateranden i propositionen.
74
Andra internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter som Sverige anslutit sig till kan dock, såsom den svenska rättsordningen är utformad, inte innebära att en svensk föreskrift åsidosätts. Däremot utgör konventionerna om mänskliga rättigheter tolkningsmaterial vid tillämpningen av inhemsk rätt.
Lagrådets förhandskontroll utövas genom dess granskning av lagförslag enligt 8 kap. 18 § regeringsformen. Efterhandsprövningen sker vid rättstillämpningen genom domstolars och förvaltningsmyndigheters lagprövning enligt 11 kap. 14 § regeringsformen. När det gäller andra bindande föreskrifter än lagar sker normkontrollen endast genom efterhandsprövning.
75
Det svenska systemet för normprövning kan beskrivas som begränsat i ett internationellt perspektiv. Flera andra europeiska länder har t.ex. författningsdomstolar eller andra organ med befogenhet att underkänna lagförslag eller ogiltigförklara författningar som strider mot konstitutionen. Alla länder har å andra sidan inte ett system som det svenska, som omfattar möjligheten för alla domstolar och myndigheter att åsidosätta en lägre föreskrift i ett enskilt fall.
76
Utöver normprövning kan överväganden om hur förslag om bl.a. författningar förhåller sig till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna även genomföras av de som utformar förslagen, dvs. inom kommittéväsendet och inom förvaltningsmyndigheterna.
72Prop. 2009/10:80 s. 141. 73SOU 2008:125, Del 1 s. 357. 74 Prop. 2009/10, s. 141. 75Prop. 2009/10:80, s. 142. 76SOU 2007:85, Olika former av normkontroll.
156
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Kommittéväsendet
Som närmare beskrivs i avsnitt 3.4.3 regleras kommittéernas arbete i kommittéförordningen (1998:1474). Om en kommitté eller särskild utredare lämnar författningsförslag ska den, utöver de konsekvensutredningar som anges i kommittéförordningen, även utreda bl.a. om de föreslagna reglerna överensstämmer med eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till EU. Detta följer av att kommittéförordningen beträffande författningsförslag hänvisar till de krav på konsekvensutredningar som ställs i förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. Förordningen gäller enligt 1 § för alla förvaltningsmyndigheter under regeringen, med särskilt angivna undantag. För förvaltningsmyndigheternas regelgivning ställs krav på en rad konsekvensutredningar, varav förenligheten med Sveriges skyldigheter i förhållande till EU är ett.
I förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning ställs inga krav på att utredningar eller förvaltningsmyndigheter ska utreda förslagens förenlighet med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Emellertid kan regeringen genom kommittédirektiven ställa ytterligare krav på bl.a. konsekvensutredningar, utöver de som följer av förordningarna. Regeringen kan t.ex. ange att en utredning ska redovisa förslagens konsekvenser för ett visst politikområde eller beakta Sveriges internationella åtaganden. En sökning i Regeringskansliets rättsdatabaser visar att detta också regelbundet sker, särskilt i förhållande till Europakonventionen. Det är dock inte alltid så att utredningarnas redovisningar av sina resultat i frågor som rör mänskliga rättigheter innehåller någon analys eller något resonemang i dessa frågor. Vissa redovisar endast den konvention eller rättighet som ansetts mest relevant, utan att någon koppling görs till utredningens överväganden eller förslag, medan andra utredningar förhåller sig till de mänskliga rättigheterna på ett mer analyserande sätt.
Lagrådet
Förhandskontroll av svensk lagstiftning görs av Lagrådet, där domare eller f.d. domare från Högsta domstolen och Regeringsrätten ingår. Bestämmelser om Lagrådet finns i 8 kap. 18 §
157
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
regeringsformen och lagen (2003:333) om Lagrådet. Lagrådets yttrande över lagförslag inhämtas av regeringen eller riksdagsutskott. Sådana yttranden bör bl.a. inhämtas över fri- och rättighetsbegränsande lagstiftning. Inhämtande av yttrande från Lagrådet kan dock underlåtas om lagen inte är viktig för enskilda eller från allmän synpunkt, om det skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet eller om det skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle uppkomma. Att Lagrådets yttrande inte inhämtats hindrar dock aldrig att en bestämmelse tillämpas.
Lagrådets granskning ska avse hur lagförslag förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt, hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra, hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav, om förslaget är så utformat att lagen kan antas tillgodose angivna syften samt vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen. Trots att Lagrådets yttrande över ett lagförslag inte är bindande för regeringen eller riksdagen, så har yttrandet stort inflytande på lagstiftningsärendet.
Lagrådets normkontroll omfattar redan i dag svenska bestämmelsers förenlighet med Europakonventionen och EU-rätten. Regeringen har framfört till FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna att det är självklart att Lagrådet även skulle reagera om det skulle finna att föreslagen lagstiftning inte överensstämmer med något av Sveriges övriga internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, såsom FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.
77
I den finska grundlagen regleras
uttryckligen att grundlagsutskottet, som är en del av riksdagen, ska ge utlåtanden om lagförslags grundlagsenlighet och förhållande till internationella fördrag om mänskliga rättigheter.
78
I regeringens proposition om en reformerad grundlag lämnas förslag om att förstärka Lagrådets roll. Regeringen föreslår bl.a. att yttrande från Lagrådet ska inhämtas rörande lagförslag inom Lagrådets granskningsområde, dvs. att det ska bli obligatoriskt att inhämta Lagrådets yttrande inom detta område. Regeringen anför i propositionen att dessa ändringar av bestämmelsen om Lagrådets granskning skulle innebära en principiell och önskvärd förstärkning av Lagrådets ställning. Genom en sådan ändring betonas betydelsen av förhandsgranskningen bl.a. med avseende på lagförslagens grundlagsenlighet. Vidare föreslår regeringen att den nuvarande
77 CCPR/CO/74/SWE/Add. 1, 14 maj 2003, p. 8. 78SOU 2007:85, s. 62.
158
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
gälla den 1 januari 2011.
begränsningen att Lagrådet behöver höras endast om lagen är viktig för enskilda eller från allmän synpunkt ska tas bort.
79
Riksdagen
har antagit grundlagsförslagen som vilande.
80
Grundlagsförändringar kräver två riksdagsbeslut med ett val emellan. Förändringarna föreslås börja
Regeringen anger även att Lagrådets organisation bör förstärkas för att ytterligare förbättra förutsättningarna för dess granskning. Som skäl för att en förstärkning behövs anges bl.a. EU-rättsliga krav på snabbt genomförande.
81
På ett principiellt plan skulle en
förstärkning av Lagrådets organisation, t.ex. genom inrättandet av en egen juridisk kanslifunktion, även markera Lagrådets självständighet i förhållande till regeringen och riksdagen, enligt propositionen. Genom en stärkt organisation kan Lagrådet få bättre förutsättningar för sin granskande funktion. Regeringen anser dock att det bör övervägas vidare på vilket sätt denna förstärkning lämpligen bör åstadkommas.
Konventionstolkning och lagprövning inom rättstillämpningen
Normalt förutsätts det inom rättstillämpningen att nationell rätt harmonierar med Sveriges internationella åtaganden. Skulle en fråga om eventuell konflikt med en konvention, som inte inkorporerats, ändå uppstå ska principen om fördragskonform tolkning användas, såsom nämnts tidigare (avsnitt 3.2.2).
Ett första steg i ett sådant tolkningsförfarande är att klargöra om en konflikt verkligen föreligger. I propositionen om inkorporering av Europakonventionen anfördes att rättstillämparen har att ta del av konventionsorganens praxis för att göra en sådan bedömning.
82
I fall där det verkligen finns en konflikt mellan bestäm-
melser i nationell rätt och en internationell konvention som inte inkorporerats i svensk rätt måste rättstillämparen tillämpa den nationella författningsbestämmelsen. Så långt det är möjligt inom ramen för den svenska bestämmelsen ordalydelse ska dock denna tolkas på ett sätt som är förenligt med Sveriges konventionsåtaganden.
För Europakonventionen, som gäller som svensk lag, är tillvägagångssättet ett annat. I propositionen om inkorporering av
79Prop. 2009/10:80, s. 142–144. 80 Bet. 2009/10:KU19, rskr. 2009/10:304. 81Prop. 2009/10:80, s. 142–144. 82Prop. 1993/94:117, s. 37.
159
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
konventionen förklarades att om det föreligger en verklig konflikt mellan en konventionsbestämmelse och annan lag ska rättstillämparen främst använda ett par allmänt erkända principer. För det fall den svenska lagregeln utfärdats före inkorporeringen kan rättstillämparen tillämpa lex posterior-principen, som innebär att yngre lag går före äldre lag. Det betyder att om en sådan lagregel står i strid med Europakonventionen, så är det konventionsbestämmelsen som ska läggas till grund för avgörandet. Enligt propositionen ska dock rättstillämparen även överväga om det finns skäl att tillämpa den delvis konkurrerande principen om lex specialis, dvs. att en specialregel går före en allmänt hållen bestämmelse, oavsett bestämmelsernas inbördes ålder. Om den svenska lagregeln eller konventionsbestämmelsen då ges företräde beror på omständigheterna i det enskilda fallet, framförde regeringen. Vidare hänvisades i propositionen till att Högsta domstolens ledamöter i sitt remissyttrande påpekat att, utöver lex posterior och lex specialisprinciperna, även en tredje princip skulle kunna vägas in i en konfliktsituation. Den principen innebär, enligt remissyttrandet, ”att en konvention om mänskliga rättigheter, även om den i den inhemska laghierarkin inte har högre rang än vanlig lag, ändå bör på grund av sin särskilda karaktär ges en särskild vikt i fall av konflikt med inhemska lagbestämmelser”.
83
För att undvika att en konventionsbestämmelse skulle komma att åsidosättas vid konflikt med annan lag infördes genom propositionen den ovan (avsnitt 3.2.3) nämnda bestämmelsen i 2 kap. 23 § regeringsformen. Enligt denna bestämmelse får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. I likhet med övriga bestämmelser i 2 kap. regeringsformen riktar sig bestämmelsen i första hand till lagstiftaren, som har att säkerställa att svensk lagstiftning inte strider mot konventionen. Bestämmelsen innebär emellertid också att domstolar och rättstillämpande myndigheter i enlighet med lagprövningsbestämmelsen i 11 kap. 14 § regeringsformen kan underlåta att tillämpa en nationell bestämmelse som står i strid med Europakonventionen.
84
Om den konventionsstridiga bestämmelsen
finns i lag eller förordning, får den dock endast åsidosättas om felet är uppenbart.
Grundlagsutredningen påpekar i sitt slutbetänkande att den direkta betydelsen av lagprövningsinstitutet har varit relativt
160
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
marginell.
85
Utredningen menar att den återhållsamhet som grund-
lagstiftaren har avsett med uppenbarhetskravet i bestämmelsen säkerligen har haft en inverkan i det avseendet. Utredningen anför dock att det samtidigt är tydligt att en effekt av europarättens inverkan på det svenska rättssystemet är att lagprövningsfrågorna ökar i betydelse. Efter anslutningen till EU och inkorporeringen av Europakonventionen har normprövning i vidsträckt mening blivit ett vanligare inslag i domstolarnas verksamhet, framför utredningen.
I förslaget till reformerad grundlag föreslås att uppenbarhetsrekvisitet vid lagprövning ska tas bort.
86
Regeringen anför i propo-
sitionen att vissa centrala delar av fri- och rättighetsregleringen i 2 kap. regeringsformen är ett område där möjligheten till lagprövning framstår som särskilt angelägen. Här är det enligt regeringen av särskild betydelse att grundlagens regler fullt ut får genomslag i rättstillämpningen. Efter inkorporeringen av Europakonventionen och införandet av bestämmelsen i 2 kap. 23 § regeringsformen kan det vara svårt att förena de åtaganden som följer av konventionen med ett krav på uppenbarhet för att åsidosätta en lag eller förordning som kan bedömas stå i strid med konventionen. Regeringen anser dock inte att det finns skäl att, såsom Svenska FN-förbundet föreslagit i sitt remissvar, i lagprövningsbestämmelsen ta in en erinran om att en domstol ska vara uppmärksam på om en lag eller annan föreskrift strider mot för Sverige bindande internationell rätt. Regeringen anser att det är tillräckligt att svensk rätt enligt etablerade lagtolkningsprinciper i möjligaste mån ska tolkas på ett sätt som är förenligt med för Sverige bindande internationella överenskommelser.
3.2.7 EU-rätten
EU-rätten har en särställning när det gäller internationella rättsakters roll i den svenska rättsordningen, på så sätt att vissa typer av unionsrättsliga bestämmelser blir direkt tillämpliga i Sverige när de har antagits på EU-nivå. Genom Sveriges medlemskap i unionen har den svenska lagstiftaren beslutat att ge EU-rätten företräde
161
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
framför den interna svenska rättsordningen, inklusive grundlagens regler, för det fall att innehållet i de två skulle vara motstridiga.
87
Genom Lissabonfördraget infördes ändringar i EU:s tidigare fördrag. Ändringarna trädde i kraft den 1 december 2009. EUrätten regleras genom fördraget om Europeiska unionen (EUfördraget) och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Unionens värden och målsättningar innefattar respekten för mänskliga rättigheter. Art. 2 i fördraget om Europeiska unionen föreskriver att unionen ska ”bygga på respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för människor som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män”. Unionens målsättningar återger den övergripande inriktning som unionen ska arbeta efter. I artikel 3 framgår att EU ska ha som mål att bl.a. ”bekämpa social utestängning och diskriminering samt främja social rättvisa och socialt skydd, jämställdhet mellan kvinnor och män, solidaritet mellan generationerna och skydd av barnets rättigheter”.
Unionen ska säkerställa samstämmighet mellan all sin politik och verksamhet. Vissa bestämmelser ska beaktas eller respekteras i hela unionens verksamhet. Enligt artikel 10 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska unionen vid genomförandet av sin politik och verksamhet söka bekämpa all diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.
Lissabonfördraget innebär att EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande för medlemsstaterna och EU:s institutioner samt för EU:s medlemsstater när dessa tillämpar EUrätten. Enligt artikel 6.1 i EU-fördraget har stadgan samma rättsliga värde som fördragen själva. EU-domstolen ska övervaka att stadgan efterlevs. Stadgan utvidgar dock inte unionens befogenheter och kan inte heller användas för att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning på de områden som stadgan avser. De grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan har endast verkan inom ramen för de befogenheter som framgår av fördragen. Syftet med stadgan har varit att i ett dokument samla de rättigheter, friheter och principer som enligt existerande regler redan erkänns av EU, så att
87Prop. 1993/94:114, s. 27, prop. 2007/08:168, s. 74, och Holmberg m.fl., Grundlagarna, 2006, s. 30−31.
162
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
de blir överskådliga och lättförståeliga för unionens medborgare och myndigheter. Det materiella innehållet i stadgan kan dock med tiden komma att påverkas av praxis från EU-domstolen.
Europakonventionens fri- och rättigheter gäller även fortsättningsvis. Enligt Lissabonfördraget ska EU ansluta sig till Europakonventionen. När detta har skett kommer enskilda i EU:s medlemsstater att kunna väcka talan mot EU:s institutioner inför Europadomstolen.
3.2.8 Synpunkter från FN:s övervakningskommittéer om konventionernas ställning i svensk rätt
FN:s övervakningskommittéer har i flera fall framfört synpunkter och rekommendationer avseende vilken ställning konventioner om mänskliga rättigheter har i svensk rätt.
FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter uttalade 2008 i sina avslutande slutsatser om Sverige att det var bekymmersamt att Sverige inte har gett konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter tillräckligt genomslag i svensk lagstiftning. Kommittén klargjorde att detta påpekande gjorts även tidigare samt betonade att konventionsstaten ska ta alla lämpliga steg för att garantera att konventionens bestämmelser får full effekt i nationell lagstiftning i syfte att säkerställa att konventionens rättigheter kan åberopas direkt i domstolarna. Kommittén bad också Sverige att i sin nästa periodiska rapport tillhandahålla information om rättsfall där de rättigheter som erkänns i konventionen behandlas.
88
Regeringen anförde för sin del
att internationella överenskommelser måste transformeras eller inkorporeras för att bli direkt tillämpliga, men att svensk lag i enlighet med fördragskonform tolkning ska tolkas i överensstämmelse med överenskommelsen. Regeringen meddelade också att den inte kände till något rättsfall där det framkommit att svenska bestämmelser står i konflikt med konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
89
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter gjorde ett motsvarande uttalande i sitt yttrande om Sverige 2009 angående att det i svensk rätt saknas ett tydligt sätt att ge full effekt åt bestämmelserna i FN-konventionen om medborgerliga och politiska
88 E/C.12/SWE/CO/5, 1 december 2008, p. 13. 89 E/C.12/SWE/Q/5/Add.1, 4 september 2008, p. 1–3.
163
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
rättigheter.
90
Vid sin granskning av den tidigare svenska rapporten
hade kommittén bett om exempel på rättsfall där svenska domstolar hade tillämpat eller använt konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter för att tolka svensk lag.
91
Regeringen
angav i ett skriftligt svar ett antal exempel på rättsfall där svenska domstolar hänvisat till konventionen.
92
Regeringen angav vidare att
det är mer förekommande att hänvisningar görs till Europakonventionen och Europadomstolens praxis än till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, då Europakonventionen är del av den svenska lagstiftningen. Regeringen framförde vidare att Europakonventionen ger huvudsakligen samma eller till och med starkare skydd än FN-konventionen. Kommittén för mänskliga rättigheter framförde dock i sina avslutande slutsatser 2009 synpunkter på att konventionen inte är direkt tillämplig för svenska domstolar och myndigheter. I motsats till vad regeringen anfört erinrade kommittén också om att konventionen i vissa fall ger ett mer långtgående skydd än Europakonventionen.
93
FN:s kvinnodiskrimineringskommitté uttryckte 2008 i sina avslutande slutsatser om Sverige oro över att domstolar inte hänvisar till konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
94
Såsom nämnts i avsnitt 3.2.5 har FN:s tortyrkommitté beklagat att Sverige inte inkorporerat den definition av tortyr som finns i konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
95
Kommittén för barnets rättigheter bad 2009 Sverige om information om framsteg beträffande frågan om att inkorporera barnkonventionen i den nationella rätten och om återstående utmaningar i detta hänseende.
96
Regeringen framförde i sitt svar att
en politik för barnets rättigheter genomsyrar regeringens arbete. Vidare redogjorde regeringen för koordineringen av regeringens arbete med dessa frågor. Regeringens ståndpunkt var att det för närvarande inte finns något behov av att inkorporera konventionen i svensk lag och hänvisade till att Sverige använder sig av transformering för att föra in internationella konventioner i svensk
90 CCPR/CO/74/SWE, 24 april 2002 och CCPR/C/SWE/CO/6, 7 maj 2009, p. 5. 91 CCPR/C/SWE/Q/6, 25 augusti 2008, p. 2. 92 CCPR/C/SWE/Q/6/Add.1, 3 februari 2009, p. 2–7. 93 CCPR/C/SWE/CO/6, 7 maj 2009, p. 5. 94 CEDAW/C/SWE/CO/7, 8 april 2008, p. 14. 95 CAT/C/SWE/CO/5, 4 juni 2008, p. 9. 96 CRC/C/SWE/Q/4, 9 mars 2009.
164
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
rätt. Regeringen skulle dock överväga om lagstiftningen på nytt behöver ses över för att stärka barnets rättigheter.
97
Kommittén
angav i sina avslutande slutsatser 2009 att den var bekymrad över att konventionen inte utgör svensk lag, vilket kan påverka tilllämpningen av konventionens rättigheter. Kommittén uppmanade Sverige att vidta alla nödvändiga åtgärder för att den svenska lagstiftningen ska vara i full överensstämmelse med konventionen och rekommenderade Sverige att arbeta för att konventionen ska bli svensk lag. Vidare rekommenderade kommittén att bestämmelserna i konventionen ska ges företräde vid en konflikt mellan svensk lag och konventionernas bestämmelser.
98
Sammanfattningsvis kan sägas att FN:s övervakningskommittéer rekommenderat att konventionerna ska kunna tillämpas direkt av rättstillämparen för att de på så sätt ska få ett större genomslag i svensk rätt.
3.2.9 Delegationens slutsatser
Alla konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har tillträtt har införlivats i svensk rätt genom transformering, med undantag för Europakonventionen, som har inkorporerats. Det har gått femton år sedan inkorporeringen och konventionen verkar successivt ha fått ett tydligare genomslag i rättstillämpningen. Norge har sedan 1999 inkorporerat Europakonventionen och FNkonventionerna om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, om medborgerliga och politiska rättigheter, om barnets rättigheter, om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor samt om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. De flesta av dessa konventioner har företräde framför annan lag.
Frågan om inkorporering eller transformering är att föredra beträffande konventioner om mänskliga rättigheter är komplicerad. Det finns, enligt delegationens uppfattning, både argument som talar för transformering och för inkorporering.
En inkorporering av en människorättskonvention kan anses markera de mänskliga rättigheternas betydelse. Det är sannolikt att en följd också blir att medvetenheten och kunskapen om konventionerna ökar, vilket kan komma att främja överensstämmelsen mellan konventionen och den inhemska rätten. Vidare innebär en
97 CRC/C/SWE/Q/4/Add.1, 24 april 2009. 98 CRC/C/SWE/CO/4, 12 juni 2009.
165
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
inkorporering att konventionerna blir direkt tillämpliga för domstolar och myndigheter vilket kan ses som en fördel för den enskilde. Samtidigt är konventionerna avfattade på ett sätt som skiljer sig från inhemsk lagstiftning. Några konventionsartiklar har en vag innebörd och lämnar ett större utrymme för tolkning inom rättstillämpningen än vad svenska författningar normalt gör. Vid transformering är det lagstiftaren, dvs. riksdagen, och inte domstolarna, som tolkar konventionerna. Genom transformering blir också lagtexten avfattad på svenska och på ett sätt som rättstillämpningen är van vid. Samtidigt kan transformering innebära en risk för att konventionernas bestämmelser inte återspeglas helt korrekt i den nationella lagstiftningen och att det inte framgår tydligt att de internationella åtagandena ska beaktas.
Dessa är endast några av de skäl som talar för respektive emot inkorporering. Det kan också konstateras att det har gått tio år sedan frågan om en eventuell inkorporering av en konvention om mänskliga rättigheter, i det fallet barnkonventionen, senast utreddes i Sverige.
99
Det finns förespråkare för att FN-konventionen om
barnets rättigheter ska inkorporeras. Regeringen har i propositionen Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige förklarat att den avser att initiera en kartläggning för att belysa om svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med de i barnkonventionen fastslagna rättigheterna.
100
Inför Sveriges ratificering av konventioner om mänskliga rättigheter görs en översyn av huruvida den svenska lagstiftningen står i överensstämmelse med konventionen eller om lagändringar behövs för att den ska kunna följas. När det gäller FN:s kärnkonventioner om mänskliga rättigheter har normharmoni oftast konstaterats föreligga. Frågan om inhemsk lagstiftning överensstämmer med en konvention om mänskliga rättigheterna är dock komplicerad och svår att besvara. Detta gäller särskilt i fråga om nya instrument, vars närmare innebörd ännu inte klargjorts genom praxis. De internationella överenskommelserna om mänskliga rättigheter är inte statiska dokument. Rättigheternas innebörd förtydligas och utvecklas efterhand genom konventionsorganens tolkning. Frågan om huruvida den nationella lagstiftningen stämmer överens med en konvention kan därför inte besvaras en gång för alla. Jämförelser behöver göras noggrant och återkommande om full respekt för de
166
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
mänskliga rättigheterna ska kunna säkerställas, såsom anges i regeringens långsiktiga mål.
Sådana undersökningar behöver göras på flera sätt. I samband med utarbetandet av förslag om nya författningar behöver jämförelser med Sveriges internationella åtaganden göras både inom kommittéväsendet och i Regeringskansliet. Lagrådet har också vissa möjligheter att granska lagförslags överensstämmelse med konventioner om de mänskliga rättigheterna, även utöver Europakonventionen.
Domstolarna och myndigheterna ska beakta konventionerna om mänskliga rättigheter inom ramen för principen om fördragskonform tolkning. För att principen ska tjäna sitt syfte, att motverka att beslut fattas som inte överensstämmer med de mänskliga rättigheterna, krävs en förståelse för vilka frågor som aktualiserar Sveriges internationella åtaganden på detta område. I den nationella lagstiftningen är konventionerna om de mänskliga rättigheterna dock inte synliggjorda i någon högre grad, med undantag för Europakonventionen. Här kan en jämförelse göras med den bestämmelse som infördes 1994 i norsk grundlag om att det åligger statens myndigheter att respektera och säkerställa de mänskliga rättigheterna. Det finns, enligt delegationens mening, behov av att närmare överväga hur de mänskliga rättigheterna kan tydliggöras inom ramen för både lagstiftning och rättstillämpning. Delegationens förslag i dessa avseenden lämnas i kapitel 4.
3.3 En myndighetsstruktur som systematiskt främjar de mänskliga rättigheterna i Sverige
3.3.1 Inledning
En central del i delegationens uppdrag är att lämna förslag på hur det fortsatta stödet i arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag. Efter genomförandet av den främjande delen av uppdraget kan delegationen bekräfta att det finns behov av sådant stöd. I budgetpropositionen för 2009 förtydligade regeringen att det i delegationens uppdrag ingår att se över hur frågan om nationella institutioner som inrättas enligt de s.k. Parisprinciperna med uppgift att bevaka frågor om de mänskliga
167
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
rättigheterna ska lösas.
101
Uttalandet syftar på de riktlinjer för
sådana nationella institutioner som har utarbetats inom FNsystemet. En redovisning av Parisprinciperna lämnas i avsnitt 3.3.2. I avsnitt 3.3.3 behandlas synpunkter från internationella övervakningsorgan om avsaknaden av en nationell institution för mänskliga rättigheter i Sverige. Avsnitt 3.3.4 innehåller en beskrivning av sådana institutioner i några andra länder. I avsnitt 3.3.5 görs en genomgång av i vilken utsträckning det i Sverige finns befintliga aktörer som har uppgifter som motsvarar en nationell institution för mänskliga rättigheter. En undersökning om vilket behov av stöd som finns för arbetet för de mänskliga rättigheterna redovisas i avsnitt 3.3.6. Delegationens erfarenheter och slutsatser om behovet av en nationell institution för mänskliga rättigheter beskrivs i avsnitt 3.3.7. Delegationens förslag i den delen lämnas i kapitel 5.
3.3.2 Parisprinciperna
Frågan om inrättandet av nationella institutioner för mänskliga rättigheter diskuterades första gången i FN redan 1946.
102
Frågan
har tagits upp återkommande sedan dess. FN:s kommission för mänskliga rättigheter tillsatte 1990 en arbetsgrupp om nationella institutioner och i december 1993 antog generalförsamlingen
Principles relating to the Status of National Institutions. Principerna är rekommendationer till medlemsstaterna om vilken typ av aktör som bör finnas på nationell nivå för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna.
103
Principerna formulerades i Paris 1991
och kallas därför för ”Parisprinciperna”.
Vid världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993 enades FN:s medlemsstater genom Wiendeklarationen, som antogs av generalförsamlingen samma år, om att alla länder bör ha en nationell institution för mänskliga rättigheter.
104
Sverige var en av
de pådrivande staterna för deklarationen. I dag har runt 65 av världens länder nationella institutioner för mänskliga rättigheter som överensstämmer med Parisprinciperna, varav 10 av EU:s medlemsländer (se vidare avsnitt 3.3.4).
101Prop. 2008/09:1, utgiftsområde 1, Rikets styrelse, s. 68. 102 ECOSOC resolution 2/9, 21 juni 1946. 103 A/RES/ 48/134, 4 mars 1994. 104 A/RES/48/121, 14 februari 1994.
168
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Enligt Parisprinciperna bör en nationell institution ha befogenhet att främja och skydda de mänskliga rättigheterna och ges ett så brett mandat som möjligt som är tydligt formulerat i grundlag eller annan lag, där också institutionens sammansättning och verksamhetsområde specificeras. Härutöver behandlar principerna också en sådan nationell institutions uppgifter, sammansättning, garantier för institutionens oberoende och mångfald, frågor om dess arbetsmetoder, samt vissa frågor om statusen för sådana institutioner som har befogenhet att behandla enskilda klagomål. Parisprinciperna beskrivs sammanfattningsvis i det följande och återfinns i sin helhet i bilaga 5.
Det bör observeras att listan över de uppgifter som beskrivs i Parisprinciperna inte är uttömmande, utan endast exemplifierande. Parisprinciperna är att se som minimirekommendationer som inte utesluter att en nationell institution ges vidare befogenheter än de som beskrivs i principerna.
105
Uppgifter
Enligt Parisprinciperna bör en nationell institution för mänskliga rättigheter kunna utföra följande uppgifter:
• Lämna rådgivande yttranden, rekommendationer, förslag och rapporter till regeringen, parlamentet eller annat behörigt organ i alla frågor som rör främjandet och skyddet av mänskliga rättigheter, på uppdrag av dessa organ eller på eget initiativ, samt också kunna publicera dem,
• lämna synpunkter både på befintlig lagstiftning och på författningsförslag, i syfte att säkerställa att nationell lagstiftning och praxis står i överensstämmelse med de internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter som landet har anslutit sig till och verka för att de tillämpas effektivt,
• uppmärksamma regeringen på situationer där de mänskliga rättigheterna kränks och lägga fram förslag för att komma
105 Kommittén för barnets rättigheter, General Comment No. 2, 15 november 2002, p. 4, Burdekin, National Human Rights Institutions in the Asia-Pacific Region, 2007, s. 119, Pohjolainen, The Evolution of National Human Rights Institutions – The Role of the United
Nations 2006, s. 6, European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 11.
169
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
tillrätta med dem, samt vid behov ge synpunkter på regeringens ställningstaganden till sådana förslag,
• föreslå att staten ansluter sig till internationella överenskommelser om de mänskliga rättigheterna och verka för att dessa tillämpas effektivt,
• bidra till de rapporter som staten ska lämna till FN:s organ och till regionala organ samt göra oberoende uttalanden med anledning av dessa,
• ha kontakter med organ inom FN-systemet, regionala organ och nationella institutioner i andra länder som arbetar med frågor om mänskliga rättigheter,
• bistå vid utarbetandet av program för utbildning och forskning om mänskliga rättigheter och medverka vid genomförandet av sådana program, samt
• informera och vidta andra åtgärder för att bidra till en ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna.
Oberoende, arbetssätt och mångfald
Ledningen för en nationell institution för mänskliga rättigheter bör utses genom ett officiellt beslut där också mandatets längd bör framgå. Institutionen bör tillförsäkras tillräckliga medel för att kunna fullgöra sitt uppdrag. Häri ligger att den bör kunna ha egna lokaler och egen personal och inte vara föremål för finansiell styrning i sådan utsträckning att dess oberoende kan ifrågasättas.
Inom ramen för sitt ansvarsområde bör den nationella institutionen själv kunna bestämma sin organisation och sitt arbetssätt, vilka frågor den tar upp, vilka externa kontakter den tar och vilken information den inhämtar eller publicerar.
Enligt Parisprinciperna bör den nationella institutionen inrättas på ett sådant sätt att den kan samarbeta med eller bestå av företrädare för organisationer inom det civila samhället som bl.a. arbetar med frågor om de mänskliga rättigheterna samt fackföreningar och yrkesföreningar, representanter för olika filosofiska och religiösa inriktningar, universitet och expertis, samt företrädare för landets parlament. I den mån även representanter för regeringens ministerier eller departement ingår, så bör dessa representanter endast ha en rådgivande funktion.
170
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
”Tilläggsprinciper” om prövning av enskilda klagomål
En nationell institution kan också, men måste inte, ges befogenhet att pröva enskilda klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna. För institutioner som har ett sådant uppdrag gäller, enligt Parisprinciperna, att de kan ges befogenhet att söka nå en frivillig överenskommelse genom förlikning eller meddela bindande beslut, informera klagande om deras rättigheter, särskilt om vilka rättsmedel som finns och verka för den enskildes tillgång till dem, överlämna ett klagomål till någon annan behörig myndighet, samt ge rekommendationer till andra myndigheter för att de personer som framfört klagomål ska kunna utöva sina rättigheter.
3.3.3 Synpunkter från internationella organisationer
FN:s övervakningsorgan har vid ett flertal tillfällen lämnat synpunkter avseende avsaknaden i Sverige av en oberoende institution eller myndighet med brett mandat att följa upp och sprida kunskap om förverkligandet av de mänskliga rättigheterna på nationell nivå. När Sverige i maj 2010 granskades av FN:s råd för mänskliga rättigheter inom ramen för dess periodiska granskning av medlemsländerna (Universal Periodic Review, UPR) rekommenderade fjorton länder Sverige att inrätta en nationell institution för mänskliga rättigheter i enlighet med Parisprinciperna.
106
I sitt senaste yttrande om Sverige uttryckte FN:s kommitté för mänskliga rättigheter oro över att Sverige ännu inte har någon oberoende nationell institution för mänskliga rättigheter. Kommittén framförde att Sverige bör inrätta en sådan institution med brett mandat rörande mänskliga rättigheter och förse den med tillräckliga resurser.
107
FN:s kommitté för barnets rättigheter berömmer i sin senaste rapport det arbete som bedrivs av Barnombudsmannen (BO), men efterlyser samtidigt ytterligare åtgärder för att stärka BO:s roll. Kommittén anser bl.a. att ombudsmannen bör ha en oberoende ställning i förhållande till regeringen i enlighet med Parisprinciperna.
108
Även FN:s kommitté mot tortyr har kommenterat frågan om en nationell institution för mänskliga rättigheter i Sverige (se även
106 A/HRC/15/11, 16 juni 2010. 107 CCPR/C/SWE/CO/6, 7 maj 2009, p. 4. 108 CRC/C/SWE/CO/4, 12 juni 2009 p. 15 och 16.
171
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
gheter.
112
avsnitt 3.2.4). Enligt artikel 18 i det fakultativa protokollet till konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning ska de stater som ratificerat protokollet utse eller inrätta ett eller flera oberoende övervakande organ för att förebygga de handlingar som konventionen förbjuder. Kommittén har ifrågasatt den inställning som regeringen har redovisat för kommittén att Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslern (JK) har denna funktion i Sverige. Kommittén framhåller att ingen av dessa myndigheter har några förebyggande uppgifter utan endast arbetar reaktivt. Sverige bör därför, enligt kommittén, antingen överväga att utse något annat organ att utföra uppgifterna enligt protokollet eller tillföra resurser för att de av regeringen utpekade myndigheterna ska kunna möta protokollets krav.
109
Tre av FN:s övervakningskommittéer har behandlat frågan om nationella institutioner för mänskliga rättigheter i s.k. allmänna kommentarer (General Comments), nämligen Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, Kommittén mot rasdiskriminering och Kommittén för barnets rättigheter.
110
För att
underlätta medlemsstaternas arbete med att inrätta nationella institutioner för mänskliga rättigheter har FN också tagit fram en handbok med riktlinjer (se närmare avsnitt 3.3.4).
111
Vidare har
bl.a. Amnesty International utarbetat rekommendationer om nationella institutioner för mänskliga rätti
EU:s byrå för grundläggande rättigheter kartlade 2009 de nationella institutionerna för mänskliga rättigheter i EU:s medlemsstater i syfte att identifiera brister och problem i strukturen för skyddet av de grundläggande rättigheterna inom EU.
113
Kartlägg-
ningen beskrivs i avsnitt 3.3.4. Enligt byrån är det ett problem att det i många medlemsländer saknas ett nationellt organ med övergripande uppgifter rörande de mänskliga rättigheterna, såsom att främja konventionerna och sprida kunskap om rättigheterna. Byrån framför i rapporten att alla EU:s medlemsstater bör ha
109 CAT/C/SWE/CO/5, 4 juni 2008, p 25. 110 E/C.12/1998/25, 14 december 1998, A/48/18, 25 mars 1993, p. 116, och CRC/GC/2002/2, 15 november 2002. 111 United Nations, Centre for Human Rights, National Human Rights Institutions, A handbook on the Establishment and Strengthening of National Institutions for the Promotion and Protection of Human Rights, Professional Training Series No 4, 1995. 112 AI INDEX: IOR 40/007/2001. 113 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010.
172
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
oberoende nationella institutioner för mänskliga rättigheter med inflytande och mandat som omfattar samtliga rättigheter.
114
3.3.4 Nationella institutioner för mänskliga rättigheter i andra länder
Utformningen av nationella institutioner för mänskliga rättigheter varierar världen över. I FN-sammanhang brukar man skilja på kommissioner för mänskliga rättigheter, ombudsmannaorganisationer och specialiserade institutioner.
Enligt FN:s handbok om nationella institutioner för mänskliga rättigheter fungerar kommissionerna oftast oberoende av andra regeringsorgan.
115
De arbetar i första hand med att dels skydda
personer mot diskriminering, dels skydda de medborgerliga och politiska rättigheterna. En kommission kan dock även ha i uppdrag att främja och skydda de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. En av de vanligaste uppgifterna för en kommission är att ta emot och undersöka klagomål från enskilda om påstådda övergrepp mot mänskliga rättigheter. Däremot är det ovanligt att kommissionerna har befogenhet att fatta juridiskt bindande beslut rörande enskilda klagomål. Andra viktiga uppgifter är att systematiskt granska regeringens politik avseende de mänskliga rättigheterna och hur staten följer sin egen lagstiftning och internationell rätt om mänskliga rättigheter samt att föreslå förbättringar om så behövs. En kommission brukar också anförtros ett övergripande ansvar för att sprida information om mänskliga rättigheter. Kommissionerna är vanligtvis sammansatta av ledamöter med olika bakgrund, var och en med speciell kunskap eller särskilda erfarenheter inom området mänskliga rättigheter.
Beteckningen ombudsman står, enligt FN:s handbok, vanligtvis för ett personligt ämbete men kan också vara en grupp personer som utses av parlamentet. Ombudsmännen har framför allt till uppgift att tillvarata enskilda personers rättigheter i fall där de anser att de blivit felaktigt behandlade av offentliga organ. De tar emot klagomål från allmänheten och utreder dessa. I många länder fordras att den klagande har uttömt alla andra rättsliga och
114 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 9. 115 United Nations, Centre for Human Rights, National Human Rights Institutions, A handbook on the Establishment and Strengthening of National Institutions for the Promotion and Protection of Human Rights, Professional Training Series No 4, 1995.
173
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
administrativa vägar att behandla frågan innan den tas upp av ombudsmannen. Ombudsmännen kan också utreda ärenden av stort allmänt intresse på eget initiativ.
Specialiserade institutioner är, enligt FN:s handbok, oftast inrättade för att främja och skydda rättigheter för en eller flera specifika grupper eller delar av befolkningen, t.ex. barn, människor med funktionsnedsättning, minoriteter, kvinnor eller flyktingar.
De specialiserade institutionerna har i övrigt ofta liknande uppgifter som kommissionerna. Specialiserade institutioner brukar dock vara mer fokuserade på kartläggning och forskning.
De flesta nationella institutioner för mänskliga rättigheter som inrättats i världen är kommissioner, även om allt fler ombudsmän tillkommit på senare tid. Ombudsmännen har dessutom närmat sig formen för kommissioner genom att flera på eget initiativ vidgat sina verksamhetsområden till att omfatta fler samhällsområden och verksamheter.
FN:s kartläggning av nationella institutioner
FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna publicerade i juli 2009 en kartläggning av nationella institutioner för mänskliga rättigheter världen över.
116
Kartläggningen bygger på enkätsvar från
61 nationella institutioner. Av svaren kom 21 från Europa, 19 från Afrika, tolv från Asien och Stilla havsområdet och nio från den amerikanska kontinenten (i fortsättningen Amerika).
Inrättande och typ av organisation
Enligt Parisprinciperna ska en nationell institution inrättas genom grundlag eller lag. Institutioner som inrättats genom grundlag är vanligare i Afrika och Amerika än i Europa, Asien och Stilla havsområdet, där annan lag är vanligare. Det förekommer också institutioner som, trots Parisprinciperna, har inrättats utan lagstöd, t.ex. genom dekret eller regerings- eller riksdagsbeslut. Av de som deltagit i kartläggningen betraktar sig 58 procent som kommissioner för mänskliga rättigheter medan 30 procent uppger sig vara ombudsmän.
116 United Nations, Office of the High Commissioner for Human Rights, Survey on
National Human Rights Institutions, 2009.
174
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Mandat
Av kartläggningen framgår att en stor majoritet av de institutioner som finns i dag har ett brett mandat med befogenheter att utföra alla de uppgifter som anges i Parisprinciperna. Nästan alla nationella institutioner som svarat (58 av 61) uppgav också att deras uppdrag omfattar hela landet och att mandatet omfattar alla som bor i landet. 14 institutioner har uppdrag som sträcker sig utanför det egna landet. Det handlar t.ex. om stöd till ambassader, konsulat och annan administration utomlands.
Knappt 40 procent av de svarande uppger att det finns andra organisationer som har mandat att arbeta med mänskliga rättigheter i landet. Exempel på sådana är ombudsmän och offentliga medlare samt myndigheter vars uppdrag rör rättigheter för särskilda grupper eller delar av befolkningen.
Oberoende
Över 90 procent av de svarande uppger att lagen som reglerar institutionens verksamhet garanterar institutionens oberoende. Drygt 70 procent av de svarande institutionerna anser att de också är oberoende i praktiken. I rapporten konstateras dock att nästan 40 procent av de svarande indikerar att ett departement i regeringens kansli har ett administrativt ansvar för institutionen.
En majoritet av de svarande uppger att de själva formulerar sin budget. En knapp fjärdedel lämnar budgetförslaget direkt till riksdagen. 59 procent anger att lagen innehåller en formulering om att institutionen ska tillhandahållas tillräcklig finansiering. Nästan hälften av de svarande uppger dock att de har en otillräcklig budget.
Organisation
Majoriteten av de svarande anser sig vara nöjda med sin institutions organisation även om ett betydande antal anser att antalet anställda är otillräckligt. Drygt hälften ansåg att deras personal speglade mångfalden i samhället.
Storleken på institutionerna varierar i hög grad, från 2 till över 1 100 anställda. Drygt hälften uppger att de har färre än 100 anställda.
175
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Det styrande organets sammansättning
90 procent av de svarande institutionerna uppger att formerna för tillsättningen av ledamöter i institutionens styrande organ är reglerade i lag eller på annat sätt. Av dessa har 60 procent en tillsättningsprocess som omfattar en oberoende granskning av kandidaterna. Det civila samhället tillfrågas när det gäller 45 procent av de svarande, och annonsering inför rekryteringen sker hos drygt 50 procent. Det vanligaste är att nomineringarna kommer från riksdagen, det civila samhället eller att kandidater själva anmäler sitt intresse.
Drygt hälften av institutionerna uppger att lagen enligt vilken de inrättats kräver att institutionens styrande organ har en mångsidig sammansättning. Mindre än hälften ansåg dock att den faktiska sammansättningen var sådan. Av de svarande med krav på en mångsidig sammansättning uppger endast 55 procent i Europa och i Asien och Stilla havsområdet att deras styrande organ verkligen speglar mångfald. I Afrika var motsvarande siffra 75 procent och i de amerikanska länderna 100 procent.
De flesta medlemmarna i institutionernas styrande organ är jurister eller har en bakgrund från organisationer inom det civila samhället eller den akademiska världen. Det finns ofta en hög grad av representation av kvinnor, medan minoriteter och personer med funktionsnedsättning är representerade i begränsad utsträckning.
Nästan 80 procent av de svarande uppger att mandatperioden för deras ledamöter är mellan tre och fem år, vilket enligt FN:s rapport är en rimlig tid för att garantera deras oberoende. För drygt 70 procent av institutionerna är grunderna för att skilja en ledamot från uppdraget reglerade i lag. För knappt 60 procent av institutionerna är även formerna för ett sådant förfarande lagreglerade.
Uppgifter
90 procent av de svarande institutionerna har befogenhet att hantera enskilda klagomål, även om majoriteten av dem endast kan informera den klagande om dennes rättigheter och förmedla klagomålet till rätt instans. Färre institutioner kan förhandla fram överenskommelser och endast ett fåtal kan fatta bindande beslut.
176
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Flera institutioner efterlyser resurser för information och kampanjer för att öka medvetenheten om de mänskliga rättigheterna och om tillgången till rättsliga sanktioner. Institutionerna efterfrågar också befogenhet att pröva och fatta bindande beslut om enskilda klagomål om kränkningar av rättigheterna, att få del av information från andra myndigheter samt att, i enlighet med det fakultativa protokollet till FN:s tortyrkonvention, besöka fängelser och andra platser där människor hålls frihetsberövade. Vidare efterfrågas att andra myndigheter ska följa institutionens rekommendationer.
Bara 20–40 procent av de svarande uppger att regeringsorganen tar till sig institutionernas rekommendationer på ett bra sätt. Ändå uppger 66 procent av de svarande att regeringsorganen formellt är skyldiga att reagera på institutionernas rapporter och förslag.
EU:s kartläggning av institutioner i medlemsstaterna
Enligt den kartläggning som EU:s byrå för grundläggande rättigheter gjort av nationella institutioner för mänskliga rättigheter i medlemsstaterna har alla dessa stater någon form av övervakningsorgan med befogenheter inom området mänskliga rättigheter.
117
Byrån konstaterar dock att det fortfarande finns ett starkt
behov av institutioner som fullt ut uppfyller Parisprinciperna. När kartläggningen gjordes hade tio av medlemsstaterna sammanlagt elva nationella institutioner som fullt ut ansågs uppfylla principerna, vilket var en ökning från fem institutioner 1999. I en av de tio staterna har ytterligare en institution tillkommit sedan dess. Dessutom är flera länder i färd med att inrätta institutioner i enlighet med Parisprinciperna. Ytterligare fem länder har institutioner som bara delvis uppfyller principerna.
Av de tolv institutioner som anses motsvara Parisprinciperna fullt ut är sju kommissioner, tre ombudsmän och två institut. De sju kommissionerna och de tre ombudsmännen samt ett institut har inrättats genom en lag som anger deras mandat. De tre ombudsmännens mandat är reglerat i konstitutionen. Kommissionerna har generellt ett brett mandat med uppgifter av skilda slag, medan mandatet för ombudsmännen vanligtvis är avgränsat till att försvara grundläggande rättigheter och friheter mot begränsningar
117 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010.
177
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
genom åtgärder som vidtas inom den offentliga administrationen. Alla institutioner lämnar årliga rapporter. Några lämnar dem direkt till parlamentet medan andra lämnar dem till regeringen som vidarebefordrar dem till parlamentet.
Antalet kommissionärer varierar. Ett land har 64 kommissionärer. Flera kommissioner har åtminstone någon heltidsarbetande kommissionär för att garantera stabiliteten i arbetet medan övriga kommissionärer har uppdrag på deltid. I ungefär hälften av länderna utses kommissionärerna och ombudsmännen av regeringen och i hälften av parlamentet. Kommissionärernas mandatperioder varierar från två år till fem år i olika länder. I tre länder är mandatperioden tre år och i tre andra länder fem år. I ytterligare tre länder är mandatperioden maximalt fem år.
Antalet anställda varierar från en till 256 personer. Ombudsmannainstitutionerna, som vanligtvis leds av en person, har större problem än kommissionerna med att tillgodose Parisprincipernas krav på mångfald i sammansättningen.
Samtliga kommissioner som anses fullt ut uppfylla Parisprinciperna är beroende av regeringen för sin finansiering men oberoende i fråga om hur de använder de medel de tilldelas. Kommissioner med i huvudsak rådgivande uppdrag saknar vanligtvis egen budget medan övriga institutioner har en egen budget. Några institutioner har dessutom ett eget anslag i riksdagens budget.
Institutioner i de övriga nordiska länderna
Danmark
I Danmark finns en nationell institution för mänskliga rättigheter,
Institut for Menneskerettigheder, som anses fullt ut uppfylla
Parisprinciperna. Det danska institutets mandat är reglerat i en lag om etablering av danskt center för internationella studier och mänskliga rättigheter.
118
I institutets mandat ingår forskning om mänskliga rättigheter, rådgivning till riksdagen och regeringen, främjande av likabehandling av alla utan åtskillnad på grund av etnisk tillhörighet, dokumentation, stöd till organisationer inom det civila samhället för deras dokumentationsarbete och samarbete mellan organisa-
118 Lov nr 411 af 06/06/2002, Lov om etablering af Dansk Center for Internationale Studier og
Menneskerettigheder.
178
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
tioner. Institutet ska också stödja nordiskt och annat internationellt samarbete samt bidra till genomförandet av de mänskliga rättigheterna både nationellt och i utlandet.
Staten ger ett årligt ekonomiskt bidrag till institutionen. Finansiering av verksamheten kan också ske genom bl.a. bidrag från fonder, gåvor och intäktsbringande verksamhet. År 2007 hade institutet en total omsättning om 92 miljoner danska kronor, varav cirka 28 miljoner avsåg nationellt arbete. Det statliga bidraget var 13,5 miljoner danska kronor. Övriga medel utgörs av bidrag från bl.a. FN, EU, företag, organisationer och myndigheter i Danmark och andra länder.
Institutet leds av en styrelse med tretton ledamöter med en mandatperiod om fyra år. Institutet har också ett råd för mänskliga rättigheter vars sammansättning ska avspegla de synpunkter som finns bland engagerade organisationer inom det civila samhället, berörda offentliga myndigheter, intresserade forskare och andra intresserade enskilda eller grupper.
Totalt har institutet ett 100-tal anställda varav flertalet dock arbetar med internationella frågor.
Dessutom finns i Danmark Center for Ligebehandling af
Handicappede, som är en statlig institution under Socialministeriet.
Finland
I Finland finns i dag ingen nationell institution för mänskliga rättigheter som uppfyller Parisprincipernas krav. En arbetsgrupp har dock utrett och lämnat förslag om att en sådan ska inrättas i form av ett människorättscenter i anslutning till den finska justitieombudsmannens kansli.
119
Centret föreslås bestå av en
direktör som utses av riksdagen samt minst tio tjänstemän. Arbetsgruppen föreslår också att justitieombudsmannen tillsätter en människorättsdelegation för fyra år i sänder för att tillgodose Parisprincipernas krav på mångfald i sammansättningen. Centrets uppdrag föreslås vara att allmänt främja de grundläggande och mänskliga rättigheterna i Finland. Arbetsgruppen föreslår att människorättscentret bl.a. ska ha till uppgift att främja information, fostran, utbildning och forskning samt samarbete i fråga om de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättig-
119Kansallisen ihmisoikeusinstituution perustaminen, Betänkanden och utlåtanden 45/2010, Justitieministeriet. Betänkandet innehåller en sammanfattning på svenska.
179
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
heterna, utarbeta rapporter om hur rättigheterna tillgodoses, ta initiativ och ge utlåtanden för främjande och tillgodoseende av rättigheterna samt delta i det europeiska och det internationella samarbetet för främjandet och tryggandet av rättigheterna. Människorättscentret föreslås inte ges befogenhet att behandla enskilda klagomål. Det finska justitieministeriet utarbetar för närvarande en proposition till riksdagen om en institution för mänskliga rättigheter mot bakgrund av utredningens förslag.
En minoritetsombudsman och en diskrimineringsnämnd ansvarar för tillsynen av likabehandlingslagen i frågor om etnisk diskriminering. Dessutom har arbetarskyddsmyndigheterna ansvar för tillsynen av likabehandlingslagen i de delar som avser arbetslivet. Jämställdhetsombudsmannen har tillsyn över lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män. Ett förslag om att ersätta minoritetsombudsmannen med en diskrimineringsombudsman och införandet av en ny likabehandlingslag är för närvarande under beredning.
Norge
Norges center för mänskliga rättigheter, Norsk Senter for
Menneskerettigheter, har ansetts uppfylla Parisprincipernas krav.
Centret är i dag en tvärdisciplinär institution inom juridiska fakulteten vid Oslo universitet. En utredning pågår för att bl.a. se över centrets huvudmannaskap, organisation och mandat.
120
Centret, som etablerades 1987, blev nationell institution för mänskliga rättigheter 2001 med stöd i en kunglig resolution.
121
Där
anges att institutionen ska vara oberoende av nationella myndigheter och vara mer än ett kunskapscentrum. Forskning, utredning, rådgivning och övervakning ska prioriteras.
Centrets totala budget är på cirka 94 miljoner norska kronor. Det statliga bidrag som är öronmärkt för centrets reguljära arbete som nationell institution är drygt 6 miljoner norska kronor. Centret som universitetsinstitution med ansvar för forskning och undervisning får därutöver även del av universitetets medel. Denna basfinansiering uppgick 2009 tillsammans till cirka 20 procent av den totala budgeten. Övriga medel som kommer från olika departe-
120 Terms of Reference for the Review of the Norwegian Centre for Human Rights in its
Capacity as Norway’s National Human Rights Institution, Norska Utrikesministeriet, 23 juni 2010. 121 Saksnr. 01/1269, Etablering av og mandat for nasjonal institusjon for menneskerettigheter ved institutt for menneskerettigheter.
180
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
ment, FN, EU, organisationer och företag avser tidsbegränsade projektbidrag och uppdragsprojekt.
Centret har en styrelse med 10 ledamöter. Det har 62 anställda varav ungefär fem personer arbetar med nationella frågor. Dessutom bidrar flera av de experter som i huvudsak har internationella uppgifter också på deltid till det nationella arbetet. Det dagliga arbetet leds av en direktör. Ett rådgivande organ med representanter för olika ombudsmannaorgan, intresseorganisationer och aktörer från det civila samhället, ger råd i arbetet och får nominera två representanter från det civila samhället till centrets styrelse. Centret har inte mandat att handlägga individuella klagomål.
Sivilombudsmannen for forvaltningen behandlar individuella klagomål. För diskrimineringsfrågor finns en särskild ombudsman, Likestillings- och diskrimineringsombudet. Barneombudet har mandat att tillvarata barns intressen, men behandlar inte individuella klagomål.
Exempel på nationella institutioner i övriga Europa
Irland
Den irländska kommissionen för mänskliga rättigheter, The Irish
Human Rights Commission anses uppfylla Parisprincipernas krav.
Kommissionens mandat anges i Human Rights Commission Act 2000, § 4.
Kommissionen ska, enligt Human Rights Commission Act, bl.a. granska lagar och verksamhet samt lagförslag och rapportera om de eventuella implikationer som de kan ha för de mänskliga rättigheterna. Den ska också samarbeta med andra organ eller myndigheter som har kunskap och expertis inom området, arbeta främjande och genomföra undersökningar samt publicera rapporter. Kommissionen kan även ansöka hos High Court eller Supreme Court om att uppträda i domstolen som amicus curiae, dvs. ha en rådgivande funktion i domstolsprocessen, i mål rörande de mänskliga rättigheterna. Den kan vidare ansöka om att få bistå personer i samband med rättsprocesser som relaterar till skyddet av de mänskliga rättigheterna samt om att få väcka talan för att försvara en persons eller grupp av personers mänskliga rättigheter.
Under 2009 fick kommissionen statliga bidrag om 1 596 000 euro.
181
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Kommissionärerna utses av regeringen. Regeringen beslutar också om mandatperiodens längd, som enligt lagen inte får överstiga fem år. Ledamöterna kan omväljas för en period om ytterligare högst fem år. Kommissionen består i dag av 15 personer, varav en på heltid och övriga på deltid. Kommissionen anställer en verkställande chef och den personal som den beslutar om. Kansliet har i dag elva anställda.
I Irland finns också The Equality Authority, som svarar för tillsynen av the Employment Equality Act (1998) och the Equal
Status Act (2000), som förbjuder diskriminering på nio grunder i arbetslivet, inom yrkesutbildning, vid tillhandahållande av varor och tjänster samt annan verksamhet till vilka allmänheten har tillträde.
Storbritannien
Kommissionen för likabehandling och mänskliga rättigheter, The
Commission for Equality and Human Rights, i Storbritannien inrättades 2007 i enlighet med the Equality Act från 2006. Kommissionen ersätter de tidigare kommissionerna mot rasdiskriminering, för jämställdhet respektive för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I mandatet ingår såväl mänskliga rättigheter som diskriminering, inklusive de nya diskrimineringsgrunderna ålder, sexuell läggning och religion eller trosuppfattning. I uppdraget ingår även att handlägga ärenden som rör diskriminering av enskilda.
Kommissionen består av 14 kommissionärer som utses av en minister i regeringen. Den rapporterar till regeringens Equalities
Office, som är det departement från vilket kommissionen får sitt finansiella stöd. Budgeten för 2009/10 och 2010/11 uppgår till 70 miljoner brittiska pund.
Arbetet omfattar England, Wales och Skottland där kommissionen har kontor och samarbetar med de regionala kommissioner som finns där.
182
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Tyskland
Det tyska institutet för mänskliga rättigheter, Deutsches Institut für
Menschenrechte, bildades i mars 2001 och anses fullt ut uppfylla
Parisprincipernas krav. Det inrättades som en förening enligt civilrättslig lagstiftning genom ett enhälligt beslut i tyska parlamentet i december 2000. Institutet ses som en del av det civila samhället och verksamheten regleras i institutets stadgar.
Institutet genomför studier och akademiska forskningsprojekt, erbjuder seminarier för allmänheten och utbildningsprogram, medverkar i expertdiskussioner och allmänna debatter samt ger råd till de politiska organen om hur mänskliga rättigheter kan integreras i nationell och internationell politik. Det handlägger inte individuella klagomål.
Institutet finansieras med medel från Justitiedepartementet, Utrikesdepartementet och ytterligare ett departement som ungefär motsvarar det svenska Näringsdepartementet. Institutet kan, enligt stadgarna, också finansieras med medlemsavgifter och privata donationer. Budgeten för 2008 omfattade cirka 1,8 miljoner euro, varav drygt 1,5 miljoner utgjordes av statliga bidrag. Under 2009 har även Social- och arbetsmarknadsdepartementet tillkommit som finansiär då detta departement har ansvar för FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och institutet ansvarar för att övervaka konventionens efterlevnad genom en nyinrättad enhet.
Styrelsen består av 16 ledamöter från det civila samhället, akademin, medierna och politiken. Institutet har 34 anställda.
Exempel på nationella institutioner i andra delar av världen
Australien
Australiens kommission för mänskliga rättigheter, Australian
Human Rights Commission, anses uppfylla Parisprincipernas krav.
Kommissionen inrättades med stöd i Australian Human Rights
Commission Act 1986, som reglerar kommissionens organisation, mandat och oberoende. Kommissionen bedriver även verksamhet utifrån fyra diskrimineringslagar.
Kommissionen ska tillhandahålla utbildning och öka allmänhetens medvetenhet om de mänskliga rättigheterna, handlägga klagomål om diskriminering och andra kränkningar av rättig-
183
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
heterna, bedriva forskning, bidra till utvecklingen av policyer samt ge råd i frågor om de mänskliga rättigheterna. Den publicerar rapporter, samarbetar med massmedier, håller allmänna utfrågningar och konsultationer samt ger råd till domstolar. Kommissionen ger även råd och lämnar förslag till parlamentet och regeringen i deras arbete med att utveckla lagar, program och policyer.
Kommissionen består i dag av en ordförande och tre kommissionärer som utsetts av den australiensiska generalguvernören, vilken innehar den högsta verkställande makten. Varje kommissionär har egen beslutanderätt när det gäller fördelning av medel, anställningar, vilka främjande åtgärder de ska genomföra och vilka medlingsstrategier de ska förespråka.
Kommissionen har 125 anställda. En avdelning arbetar med handläggning av individuella klagomål medan en annan arbetar mer strategiskt gentemot domstolarna och agerar som amicus curiae.
Kanada
Den federala kommissionen för mänskliga rättigheter i Kanada,
Canadian Human Rights Commission, inrättades 1977 och anses fullt ut motsvara Parisprinciperna. Kommissionens mandat regleras i Canadian Human Rights Act. Dess verksamhet bedrivs med utgångspunkt i både Canadian Human Rights Act och Employment Equity Act. Kommissionen ska utreda och försöka nå uppgörelser i frågor om diskriminering i arbetslivet och i den federala förvaltningens kontakter med allmänheten. Den kan också företräda allmänhetens intresse i domstolsärenden som rör frågor om de mänskliga rättigheterna. Klagomål som kräver vidare utredning och inte kan lösas genom medling överlämnas till Canadian Human Rights Tribunal, vars beslut har ställning som domstolsavgöranden.
Utöver klagomålshanteringen och domstolsärendena arbetar kommissionen med informationsverksamhet för att främja förståelsen för lagstiftningen om mänskliga rättigheter bland allmänheten.
Två heltidsarbetande kommissionärer med en sjuårig mandatperiod och fyra deltidsanställda kommissionärer med mandatperioder på upp till tre år är utsedda av generalguvernören, som formellt är Kanadas statsöverhuvud.
184
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Huvudkontoret har cirka 200 anställda. Det finns också två regionala kontor i landet.
Nya Zeeland
Kommissionen för mänskliga rättigheter i Nya Zeeland, The
Human Rights Commission, inrättades 1977. Kommissionen anses fullt ut motsvara Parisprinciperna. Dess mandat och oberoende regleras i Human Rights Act från 1993 med tillägg från 2001, då kommissionären för Race Relations blev en del av kommissionen.
Samtidigt beslutades att en kommissionär för Equal Opportunities skulle utses och att ett Office of Human Rights Proceedings skulle inrättas.
Kommissionens huvuduppgift är att främja respekten och förståelsen för de mänskliga rättigheterna samt att främja den fortsatta utvecklingen av mångfald och harmoniska relationer mellan enskilda i samhället. Sedan 2001 ingår det även i kommissionens mandat att den kan ställa regeringen och dess myndigheter, liksom andra som utför offentliga uppgifter, till ansvar för diskriminering enligt Human Rights Act.
Kommissionen ska även hantera klagomål om diskriminering, driva ärenden i domstol och kunna uppträda i domstol som tredje part. Den är dock på väg att skifta fokus från arbete med individuella klagomål till ett arbete med betoning på rådgivning, forskning och utbildning.
Kommissionen består av tre heltidsanställda kommissionärer samt fem deltidskommissionärer. Kommissionärerna utses av justitieministern enligt kriterier som anges i lagen.
Kommissionen har cirka 55 anställda, varav åtta på enheten för handläggning av klagomål. Office of Human Rights Proceedings är en enhet inom kommissionen men ska samtidigt agera oberoende från den övriga kommissionen och regeringen.
Förutom människorättskommissionen finns också bl.a. en ombudsman som ungefär motsvarar svenska JO, en barnkommissionär (ungefär motsvarande svenska BO), en familjekommission, en kommissionär för hälsa och funktionsnedsättning, en oberoende myndighet för polisens uppträdande och en kommissionär för integritetsfrågor.
185
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Internationell sammanslutning av nationella institutioner för de mänskliga rättigheterna
International Coordinating Committee of National Institutions for the Promotion and Protection of Human Rights (ICC) är en sammanslutning som bildades 1993 av nationella institutioner för mänskliga rättigheter för främjande av att sådana institutioner bildas och för att samordna deras aktiviteter. ICC är således fristående från FN, men dess möten hålls under beskydd av och i samverkan med kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter.
122
För att kunna delta i ICC:s möten behöver nationella institutioner ansöka om och beviljas ackreditering i enlighet med riktlinjer som ICC utarbetat.
123
Enligt dessa riktlinjer delas institu-
tionerna in i A-, B- och C-status. Institutioner som bedöms överensstämma med Parisprinciperna ges A-status och blir då röstande medlemmar i ICC. De institutioner som inte anses motsvara Parisprinciperna fullt ut, eller som inte har lämnat in tillräckligt underlag för ett beslut om A-status, ges B-status och får då ingen rösträtt men kan delta som observatörer vid ICC:s möten. Institutioner som inte anses uppfylla Parisprinciperna ges C-status. Dessa har inte någon ställning i ICC men kan ändå få ICC:s tillstånd att delta i vissa möten. I juni 2010 hade 67 nationella institutioner A-status i ICC, medan 14 institutioner hade B-status och tio hade C-status. Därutöver finns ett antal nationella institutioner som inte har ansökt om ackreditering.
124
I april 2008
ändrades ackrediteringsprocessen i syfte att göra den mer grundlig och effektiv.
Av ICC:s stadga framgår att om flera nationella institutioner i samma land är kvalificerade för medlemskap i ICC så kan endast en av dem bli röstande medlem i organisationen och ha talerätt vid dess möten. Det är i ett sådant fall upp till de nationella institutionerna att sinsemellan komma överens om vilken av dem som ska
122 Statute, Association International Coordinating Committee of National Institutions for the
Promotion and Protection of Human Rights, antagen den 31 juli 2008, reviderad den 21 oktober 2008 och den 24 mars 2009. 123Guidelines for Accreditation & Re-Accreditation of National Human Rights Institutions to the International Coordinating Committee of National Human Rights Institutions, version 4, juni 2009. 124Chart of the Status of National Institutions, Accreditation Status as of June 2010, publicerad på webbplatsen för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, www.ohchr.org.
186
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
vara representerad i ICC.
125
De fyra tidigare diskriminerings-
ombudsmännen i Sverige hade A-status i ICC och representerades av den dåvarande Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. Myndigheten Diskrimineringsombudsmannen (DO), som inrättades den 1 januari 2009, har, i enlighet med gällande rutiner for ackreditering, meddelat ICC att myndigheten avser att ansöka om ackreditering. Ackrediteringskommittén kommer vid sitt närmaste möte i oktober 2010, att bestämma vid vilket möte DO:s ansökan ska behandlas.
3.3.5 Befintliga myndigheters arbete för mänskliga rättigheter i Sverige
Mot bakgrund av redovisningen ovan kan det vara av intresse att beröra frågan om det i Sverige i dag finns någon myndighet som kan anses ha de uppgifter som bör ligga på ett nationellt organ till skydd för de mänskliga rättigheterna.
Ett flertal myndigheter arbetar för de mänskliga rättigheterna i en eller annan bemärkelse. Myndigheterna inom rättsväsendet har t.ex. en central roll, liksom tillsynsmyndigheter som t.ex. Socialstyrelsen, myndigheter inom utbildningsväsendet m.fl. Nedan begränsas dock beskrivningen till några myndigheter som har tydligare eller mer övergripande uppgifter rörande de mänskliga rättigheterna. Genomgången omfattar Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen), Riksrevisionen, Barnombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen. Vidare beskrivs Forum för levande historia, som enligt sin instruktion (2007:1197) har till uppgift att vara ett nationellt forum som ska främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen. Dessutom redogörs kortfattat för Skolinspektionen, som ett exempel på en förvaltningsmyndighet med mer begränsat uppdrag om mänskliga rättigheter. Skolinspektionen är av intresse bl.a. av det skälet att Barn- och elevombudet ingår som en del i myndigheten och då myndigheten enligt sin instruktion ska integrera perspektivet mänskliga rätigheter i sin verksamhet.
Därutöver finns även inom den akademiska världen institutioner och centrumbildningar som arbetar med frågor om de mänskliga
125 Statute, Association International Coordinating Committee of National Institutions for the
Promotion and Protection of Human Rights, artikel 39.
187
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
rättigheterna. Deras arbete koncentreras dock på undervisning och forskning och behandlas därför inte i det här sammanhanget.
Justitieombudsmannen
Justitieombudsmannen (JO) väljs av riksdagen för att utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar (12 kap. 6 § regeringsformen). JO:s uppdrag omfattar alltså tillsyn över att den offentliga verksamheten bedrivs enligt de bestämmelser om mänskliga rättigheter som regleras i svensk lag, inklusive regeringsformens reglering av fri- och rättigheter och Europakonventionen. Däremot omfattar JO:s uppdrag inte uttryckligen att utöva tillsyn över hur Sveriges övriga internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls i offentlig verksamhet.
Enligt 3 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän ska JO särskilt tillse att domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet iakttar regeringsformens bud om saklighet och opartiskhet och att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter inte träds för när i den offentliga verksamheten. Utgångspunkten för JO:s verksamhet kan beskrivas som den enskildes intresse av en lagenlig och även i övrigt korrekt behandling från myndigheternas sida.
Tillsynen baseras på anmälningar som allmänheten skickar till JO, initiativärenden och iakttagelser vid inspektioner. Alla som anser sig själv eller någon annan ha blivit felaktigt eller orättvist behandlad av en myndighet eller tjänsteman inom den statliga eller kommunala sektorn kan klaga hos JO. Vidare gör de fyra ombudsmännen inspektioner och andra undersökningar som de anser vara nödvändiga. En justitieombudsman kan, som särskild åklagare, väcka åtal mot en tjänsteman för tjänstefel eller annat brott i tjänsten.
Utöver tillsynen ska JO, enligt riksdagsordningen, verka för att brister i lagstiftningen avhjälps. Om ombudsmännen i sin tillsynsverksamhet finner anledning till en författningsändring eller någon annan åtgärd från statens sida kan ombudsmannen framföra detta till riksdagen eller regeringen. JO ska också varje år lämna en ämbetsberättelse till riksdagen med redogörelse för de åtgärder och viktigare beslut som vidtagits under året. Dessa uppgifter kan sägas
188
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
motsvara delar av de uppgifter som anges i Parisprinciperna om nationella institutioner för mänskliga rättigheter (se avsnitt 3.3.2).
JO-ämbetet är en del av det konstitutionella skyddet för den enskildes grundläggande fri- och rättigheter. JO är ett extraordinärt gransknings- och tillsynsorgan som ligger vid sidan av såväl den statliga som den kommunala förvaltningsorganisationen. Det innebär bl.a. att verksamheten inte är avsedd att ersätta den tillsyn och rättstillämpning som ankommer på andra organ i samhället.
JO har en självständig ställning i förhållande till både regeringen och riksdagen. JO:s uppdrag är reglerat i 12 kap.6 och 8 §§regeringsformen, 8 kap. 11 § och 9 kap. 8 § riksdagsordningen samt i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän. JO:s instruktion har alltså lagform. Riksdagens styrning av JO sker genom föreskrifterna i instruktionen och beslut om JO:s budget.
Riksrevisionen
Riksrevisionen började sin verksamhet den 1 juli 2003 och tog då över det statliga revisionsansvaret från Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket. Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen och en del av riksdagens kontrollmakt. Myndigheten leds av tre riksrevisorer som utses av riksdagen. De tre riksrevisorerna beslutar var och en själv vad som ska granskas, hur granskningen ska gå till och vilka slutsatser som ska dras av granskningen. Riksrevisorernas oberoende ställning är skyddad i grundlagen och regleras i 12 kap. 7 § i regeringsformen. Närmare bestämmelser om Riksrevisionens mandat och uppgifter finns bl.a. i riksdagsordningen, lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen och lagen (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m.
Riksrevisionens uppgift är, enligt 12 kap. 7 § regeringsformen, att granska den verksamhet som bedrivs av staten. Syftet med granskningen är att medverka till god resursanvändning och en effektiv förvaltning i staten. En viktig roll för myndigheten är att skapa demokratisk insyn, det vill säga att ge medborgarna möjlighet att se hur demokratiska beslut fattas och genomförs, hur skattemedlen används och om den statliga förvaltningen följer direktiv, regler och föreskrifter samt når uppsatta mål.
Myndigheten har tre huvuduppgifter: årlig (finansiell) revision, effektivitetsrevision och internationell verksamhet. Inom ramen för den årliga revisionen ska Riksrevisionen granska olika förvaltnings-
189
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
myndigheters årsredovisningar inom det statliga området för att bedöma om myndigheternas redovisning är tillförlitlig och räkenskaperna rättvisande, och huruvida myndigheterna följer gällande föreskrifter och särskilda beslut. Effektivitetsrevisionen omfattar granskning av förhållanden som rör statens budget, genomförande och resultat av den statliga verksamheten samt statens åtaganden. Granskningen ska främja en utveckling där staten får ett effektivt utbyte av sina insatser mot bakgrund av allmänna samhällsintressen. Riksdagen och regeringen är de viktigaste mottagarna av resultaten av granskningarna. Granskningarna används som underlag för beslut och ansvarsutkrävande samt allmän debatt. Riksrevisionens internationella verksamhet består av samverkan och kontakter, EU-arbete, revision av internationella organisationer och internationellt utvecklingssamarbete.
Riksrevisionen kan alltså sägas ha en demokratisk funktion på så sätt att den utifrån sin oberoende ställning granskar den statliga verksamheten. Granskningen är dock inriktad på ekonomiska frågor, resursfrågor och effektivitet, vilket tydligt framgår av lagen (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m. Som ett resultat av främst Riksrevisionens effektivitetsgranskning skulle eventuellt frågor om hur Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna följs i den statliga verksamheten kunna uppkomma. Riksrevisionens uppdrag omfattar dock inte uttryckligen de mänskliga rättigheterna och det är inte på sådana frågor som revisionen fokuserar.
Justitiekanslern
Enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn ska Justitiekanslern (JK) utöva tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Tillsynen omfattar bl.a. statliga och kommunala myndigheter samt domstolar. JK utövar även tillsyn över rättshjälpssystemet. Vidare ska JK, enligt förordningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern, vaka över tryckfriheten och yttrandefriheten enligt bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. JK har således inte något uttryckligt uppdrag att granska den offentliga verksamheten i förhållande till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rätigheterna vid sidan om Europakonventionen.
190
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Barnombudsmannen
Barnombudsmannen (BO) inrättades 1993 med huvudsaklig uppgift att företräda barns och ungas rättigheter och intressen med utgångspunkt i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). BO:s mandat regleras i lagen (1993:335) om Barnombudsman samt förordningen (2007:1021) med instruktion för Barnombudsmannen. BO ska driva på genomförandet och bevaka efterlevnaden av barnkonventionen och ska därvid särskilt uppmärksamma att lagar och andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens med barnkonventionen.
BO lämnar t.ex. förslag till regeringen om ändringar i lagstiftningen och arbetar för att statliga myndigheter, kommuner och landsting ska följa och använda barnkonventionen i sitt arbete. BO ska också informera, bilda opinion, företräda barns och ungas rättigheter och intressen i den allmänna debatten samt samla kunskap och sammanställa statistik om barns och ungas levnadsvillkor. Vidare ska BO följa den internationella utvecklingen när det gäller barnkonventionens tolkning och dess tillämpning. Något uttryckligt uppdrag för BO att ha kontakter med organ inom FN eller andra internationella organisationer för mänskliga rättigheter finns dock inte. BO utövar ingen tillsyn över andra myndigheter.
Ombudsmannen ska varje år lämna en rapport till regeringen om sin verksamhet under det närmast föregående kalenderåret samt om de frågor om barn och unga som ombudsmannen anser att regeringen behöver ha kännedom om.
Den 1 juli 2002 ändrades lagen om Barnombudsman och ombudsmannens mandat och befogenheter förstärktes. En större del än tidigare av BO:s verksamhet regleras nu i lag. Genom lagändringen infördes en ny bestämmelse om att förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting på BO:s uppmaning ska lämna uppgifter till ombudsmannen om vilka åtgärder de har vidtagit för att genomföra barns och ungas rättigheter enligt barnkonventionen i den egna verksamheten. De är också skyldiga att på BO:s uppmaning komma till överläggningar.
BO är den enda myndighet som har ett uppdrag som uttryckligen tar sin utgångspunkt i en konvention om mänskliga rättigheter. BO:s uppdrag omfattar dock endast en av de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har tillträtt. BO:s arbete fokuserar på barn, med vilket enligt barnkonventionen avses personer som inte fyllt 18 år.
191
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Diskrimineringsombudsmannen
Diskrimineringsombudsmannen (DO) bildades den 1 januari 2009 genom att de fyra dåvarande ombudsmännen mot diskriminering slogs ihop. Tidigare hade Jämställdhetsombudsmannen (JämO) ansvar för frågor om jämställdhet och könsdiskriminering. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering hade ansvar för frågor om diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Handikappombudsmannen (HO) ansvarade för frågor om diskriminering på grund av funktionsnedsättning och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) hade ansvar för frågor om diskriminering på grund av sexuell läggning.
Bestämmelser om DO finns i lagen (2008:568) om Diskrimineringsombudsmannen och förordningen (2008:1401) med instruktion för Diskrimineringsombudsmannen. DO utövar tillsyn över att diskrimineringslagen (2008:567) följs och ska därutöver verka för att diskriminering som har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder inte förekommer i arbetslivet eller på andra områden av samhällslivet. Myndigheten har också rätt att i domstol föra talan för en enskild som anser sig ha blivit diskriminerad. Ombudsmannen tar vidare, genom överläggningar med myndigheter, företag och organisationer samt genom utbildning, information och på annat liknande sätt, initiativ till åtgärder mot diskriminering.
DO ska vidare bl.a. hos regeringen föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som kan motverka diskriminering. DO utformar och genomför, inom ramen för sitt främjande arbete, utbildningar med koppling till diskrimineringslagen. Enligt instruktionen ska ombudsmannen också följa och analysera utvecklingen inom sitt ansvarsområde. Ombudsmannens kartläggningar och analyser publiceras i rapporter och finns tillgängliga för allmänheten. DO ska enligt lagen också följa den internationella utvecklingen och ha kontakter med internationella organisationer.
DO:s verksamhetsområde är således avgränsat till frågor om diskriminering samt lika rättigheter och möjligheter. Principen om icke-diskriminering är visserligen en central princip om de mänskliga rättigheterna, men dessa omfattar mycket mer än denna princip. Såsom har beskrivits i avsnitt 2.2.3 finns det ett stort antal
192
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
frågor om mänskliga rättigheter som inte rör diskriminering. Vidare kan konstateras att medan det ingår i DO:s uppdrag att följa den internationella utvecklingen, tar DO:s uppdrag inte sin utgångspunkt direkt i internationella konventioner om de mänskliga rättigheterna.
I januari 2009 ratificerade Sverige FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Enligt artikel 33 i denna konvention ska det i varje konventionsstat finnas ett eller flera samhällsorgan med uppgift att främja, skydda och övervaka konventionens genomförande. Delegationen har på uppdrag av regeringen utrett vilket organ som kunde anses mest lämpat för den uppgiften och har i ett delbetänkande föreslagit att DO får denna uppgift men samtidigt betonat att frågan bör tas upp igen om liknande uppgifter ska utvecklas för samtliga konventioner om mänskliga rättigheter.
126
Skolinspektionen
Skolinspektionen utövar tillsyn över förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg, skola och vuxenutbildning. Enligt förordningen (2009:1215) med instruktion för Statens skolinspektion ska inspektionen genom granskning av huvudmän och verksamheter verka för att alla barn, elever och vuxenstuderande får tillgång till en likvärdig utbildning och annan verksamhet av god kvalitet i en trygg miljö.
Skolinspektionens tillsyn leder alltid till ett beslut som kan medföra krav på åtgärder från huvudmännens sida. För fristående skolor kan tillsynen även leda till beslut om att dra in tillståndet att bedriva skolverksamhet eller rätten till bidrag.
Med kvalitetsgranskningarna går Skolinspektionen på djupet inom särskilt avgränsade områden, t.ex. ett skolämne eller ett mer övergripande område, såsom skolsituationen för elever med funktionsnedsättning. Skolinspektionen granskar då verksamheten vid ett antal skolor och gör bedömningar utifrån skolans styrdokument samt forskning och beprövad erfarenhet. Om brister upptäcks kan myndigheten ställa krav på åtgärder och lämna rekommendationer om vad som behöver vidareutvecklas. Den kan också lyfta fram goda exempel från skolor som lyckats särskilt väl inom det granskade området.
126SOU 2009:36, Främja, Skydda, Övervaka – FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
193
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Om en elev, förälder eller någon annan är missnöjd med eller har klagomål på skolsituationen för en elev kan han eller hon anmäla detta till Skolinspektionen. Skolinspektionen kan också på eget initiativ inleda en utredning av en skola, förskola eller annan verksamhet efter att ha uppmärksammats på brister, till exempel genom massmedierna. Utredningen kan leda till att Skolinspektionen riktar kritik mot huvudmannen och kräver åtgärder. Skolinspektionens beslut och rapporter sprids på olika sätt till huvudmän, skolledare, lärare, elever och föräldrar och andra aktörer i skolvärlden.
Som en del av Skolinspektionen övervakar Barn- och elevombudet den del av skollagen som gäller frågor om kränkande behandling. Barn- och elevombudet tillvaratar barns och elevers rättigheter, utreder anmälningar om kränkande behandling och kan företräda enskilda barn och elever i domstol. Barn- och elevombudet samarbetar också med DO för att motverka kränkningar, diskriminering och trakasserier av barn och elever. Ombudet ska även informera om lagstiftningen och ge råd om hur skolorna kan arbeta förebyggande.
Enligt 7 § i sin instruktion ska Skolinspektionen integrera ett jämställdhetsperspektiv och perspektivet mänskliga rättigheter i sin verksamhet. Myndigheten ska också i sin verksamhet ta särskild hänsyn till barnets bästa enligt konventionen om barnets rättigheter. Genom den nya skollagen (2010:800), som uttryckligen behandlar skolornas ansvar för de mänskliga rättigheterna, kan Skolinspektionens tillsyn i framtiden även sägas omfatta att skolorna arbetar utifrån de mänskliga rättigheterna och behandlar rättigheterna i undervisningen.
Skolinspektionen har således ett uttryckligt uppdrag att integrera ett människorättsperspektiv och ett jämställdhetsperspektiv i sin verksamhet samt att ta särskild hänsyn till barnkonventionen. Genom Skolinspektionens verksamhetsområde är uppdraget dock begränsat till rätten till utbildning, icke-diskriminering samt barnets rättigheter.
Forum för levande historia
Forum för levande historia har, enligt sin instruktion (2007:1197), till uppgift att vara ett nationellt forum som ska främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i
194
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Förintelsen. Myndigheten har särskilt till uppgift att informera om Förintelsen och kommunismens brott mot mänskligheten. Den ska sträva efter att stärka människors vilja att aktivt verka för alla människors lika värde. Myndigheten ska i sin verksamhet integrera ett jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv samt bedriva internationellt och interkulturellt utbyte och samarbete.
Myndigheten ska bedriva utåtriktad verksamhet med inriktning på kunskap, kultur och utbildning. Verksamheten ska bedrivas i nära kontakt med pågående forskning, andra kultur- och utbildningsinstitutioner samt myndigheter, organisationer och föreningar vars verksamhet rör liknande frågor.
Forum för levande historia har i sitt regleringsbrev haft ett återkommande uppdrag att, mot bakgrund av regeringens handlingsplan för de mänskliga rättigheterna (skr. 2005/06:95) fortlöpande uppdatera en kartläggning av utbildningsmaterial om de mänskliga rättigheterna.
127
Bakgrunden var att myndigheten 2005
fick regeringens uppdrag att kartlägga utbildningsmaterial om de mänskliga rättigheterna som kan användas i utbildningsväsendet (se även avsnitt 3.5.2).
Sammanfattningsvis har Forum för levande historia ett uppdrag som tydligt rör de mänskliga rättigheterna men som är avgränsat till utbildnings-, informations- och kulturverksamhet.
3.3.6 Undersökning om behovet av stöd i arbetet för de mänskliga rättigheterna
SIFO genomförde 2006 på delegationens uppdrag en enkätundersökning bland statliga myndigheter, kommuner och landsting. Undersökningen presenteras i rapporten Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd (bilaga 7).
128
Syftet med undersökningen var dels att få en
bild av kunskapsnivån vad gäller de mänskliga rättigheterna, dels att få en uppfattning om vilket stöd de olika verksamheterna behöver i sitt arbete med att säkerställa respekt för de mänskliga rättigheterna. I undersökningen deltog 100 statliga myndigheter, varav 77 procent svarade. Av de svarande myndigheterna ansåg 42 procent att de mänskliga rättigheterna har mycket stor bäring på
127 Senast i regleringsbrevet för 2010, dnr Ku2009/2288/SAM (delvis). 128 SIFO Research International, Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd, 2006.
195
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
verksamheten och 29 procent att de har ganska stor bäring. 39 procent av myndigheterna ansåg också att det är mycket viktigt att ha kunskaper om de mänskliga rättigheterna för att kunna utföra det dagliga arbetet, medan 42 procent ansåg att det var ganska viktigt. 66 procent av myndigheterna ansåg sig ha behov av fortbildning eller kompetensutveckling om mänskliga rättigheter.
Samtliga 290 kommuner och 20 landsting fick SIFO:s enkät. 187 kommuner (dvs. 65 procent) och 15 landsting (dvs. 75 procent) svarade.
129
Av de svarande kommunerna ansåg 38 procent att
de mänskliga rättigheterna hade mycket stor bäring på verksamheten, medan 44 procent ansåg att de har ganska stor bäring. Motsvarande andelar för landstingen var 40 procent respektive 33 procent. Bland kommunerna ansåg 41 procent att det är mycket viktigt att ha kunskaper om de mänskliga rättigheterna och 50 procent att det är ganska viktigt. Bland landstingen var det 47 procent som ansåg det mycket viktigt och 27 som ansåg att det var ganska viktigt. 60 procent av kommunerna och 73 procent av landstingen ansåg sig ha behov av fortbildning eller kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
Även om svaren är svåra att tolka tyder de, sammantagna med delegationens erfarenheter från kontakter med statliga myndigheter, kommuner och landsting, på att efterfrågan på fortbildning och annat stöd i arbetet för de mänskliga rättigheterna är stort. Det framgår också av undersökningen att det inte finns formella strukturer för att arbeta med frågorna i någon större utsträckning.
3.3.7 Delegationens erfarenheter och slutsatser
De mänskliga rättigheterna utgör den enskildes värn mot överträdelser och övergrepp från det allmännas sida. Det internationella regelverket om de mänskliga rättigheterna kan således beskrivas som staternas överenskommelser om hur enskilda bör skyddas mot staterna själva. De utgör också grundläggande normer för hur enskilda får bete sig mot varandra; alla har rätt att åtnjuta sina mänskliga rättigheter men ingen får använda dem på ett sätt som kränker en annan människas rättigheter.
Skyddet av de mänskliga rättigheterna är utformat för att vara hållbart på sikt och under skilda förhållanden, oavsett maktskiften,
129 SIFO Research International, Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd, 2006.
196
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
tider av oro, motsättningar inom landet och andra svårigheter. Därför är skyddet grundat i internationella överenskommelser, vilka ingen stat ensam förfogar över eller ensidigt kan ändra sedan den tillträtt överenskommelsen.
Det är varje stats ansvar att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras inom landet av hela den offentliga sektorn. Vad detta ansvar innebär mer konkret har reglerats i en rad internationella konventioner, dvs. för Sverige bindande mellanstatliga avtal. Utifrån det syfte som anges i FN-stadgan (artikel 1.4), att organisationen ska åstadkomma internationell samverkan vid befordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad, har FN redan från sin tillblivelse arbetat för att medlemsstaterna ska inrätta särskilda organ för skydd av de mänskliga rättigheterna på nationell nivå.
130
Sverige har aktivt stött den inställningen. Som framgått
ovan har internationella övervakningsorgan för mänskliga rättigheter flera gånger också rekommenderat Sverige att inrätta en nationell institution för mänskliga rättigheter i enlighet med Parisprinciperna.
En nationell institution för mänskliga rättigheter utgår i sitt arbete direkt från det internationella regelverket, snarare än nationell lagstiftning. Utifrån ett sådant mandat ska den främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna genom utbildning och information men också genom att mera systematiskt undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras, granska författningsförslag och föreslå författningsändringar och andra åtgärder m.m.
Verksamhet av dessa slag bedrivs visserligen i någon mån av några olika redan befintliga myndigheter i Sverige. I förhållande till bredden av de mänskliga rättigheterna har dock dessa myndigheter mycket avgränsade ansvarsområden och uppgifter. Det saknas en nationell aktör med det generella mandat i det internationella regelverket om de mänskliga rättigheterna som en nationell institution bör ha.
Delegationen har haft i uppdrag att stödja arbetet med de mänskliga rättigheterna och att lämna förslag om hur sådant stöd kan ges efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag. Regeringen har alltså redan i direktiven konstaterat att det föreligger ett behov av fortsatt stöd. Delegationens erfarenheter från genomförandet av
130 United Nations, Centre for Human Rights, National Human Rights Institutions, Professional Training Series No. 4, 1995, s. V, ECOSOC res. 2/9, 21 juni 1946, avsnitt 5.
197
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
den främjande delen av uppdraget bekräftar att ett sådant behov föreligger. Det har funnits en betydligt större efterfrågan på samarbete med delegationen om t.ex. utbildning och information om de mänskliga rättigheterna än vad delegationen kunnat tillgodose. De kontakter delegationen har haft med statliga myndigheter, kommuner och landsting, liksom SIFO-undersökningen och andra kartläggningar som delegationen låtit ta fram, visar också på ett fortsatt behov av stödjande verksamhet av denna typ. Intresset för att på ett mer uttryckligt och direkt sätt arbeta utifrån konventionerna om mänskliga rättigheter tycks också ha ökat under senare år, bl.a. inom kommunal verksamhet.
Det kan således konstateras att det finns behov av ett fortsatt stödjande och främjande arbete för de mänskliga rättigheterna. Mot bakgrund av de erfarenheter som har gjorts och de kunskaper som samlats in gör delegationen bedömningen att det vid sidan av sådana främjande uppgifter även finns behov av åtgärder av mer skyddande karaktär. En synpunkt som har framförts återkommande av de statliga myndigheter, kommuner och landsting som delegationen varit i kontakt med har varit att kopplingen mellan de mänskliga rättigheterna och den dagliga verksamheten i olika delar av den offentliga sektorn behöver tydliggöras. De mänskliga rättigheterna uppfattas ofta som alltför abstrakta och svårtolkade för att på ett tydligt sätt kunna ingå bland de normer och kunskaper som styr och inverkar på beslut och verksamhet inom den offentliga sektorn. Förståelsen av de mänskliga rättigheterna som ett för Sverige bindande internationellt regelverk behöver också stärkas. En stödjande och främjande verksamhet kan visserligen bidra till att tydliggöra rättigheterna i förhållande till svensk offentlig verksamhet. Delegationen bedömer dock att rättigheternas innebörd skulle konkretiseras i högre grad, samt att brister i rättighetsskyddet skulle förebyggas och identifieras mer effektivt, om situationen för de mänskliga rättigheterna i Sverige systematiskt och kontinuerligt undersöktes med utgångspunkt i konventionerna.
Inom ramen för sitt främjande uppdrag har delegationen inte endast samverkat med verksamheter inom den offentliga sektorn, utan även arbetat gentemot allmänheten, särskilt ungdomar. Verksamheten har väckt ett stort gensvar och intresse. Enligt delegationens erfarenhet är det dock fortfarande ett vanligt förhållningssätt till de mänskliga rättigheterna att dessa främst är relevanta för människor i andra länder och i mindre grad för
198
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
enskilda i Sverige. Ett långsiktigt skydd för de mänskliga rättigheterna förutsätter att det finns en medvetenhet både om de egna rättigheterna och om det egna ansvaret för att respektera andras rättigheter. Ett mer uttryckligt och utbrett arbete med information och debatt om de mänskliga rättigheterna bör kunna bidra till att stärka människorättsperspektivet i samhället i stort och till att förebygga främlingsfientlighet, diskriminering och intolerans. En nationell institution för mänskliga rättigheter kan ha en viktig roll i att lyfta och tydliggöra de mänskliga rättigheterna också för allmänheten.
Delegationens slutsats är att en nationell institution för de mänskliga rättigheterna bör inrättas i Sverige. Närmare överväganden och förslag i den delen redovisas i kapitel 5.
3.4 Styrning och tillsyn av arbetet med de mänskliga rättigheterna
3.4.1 Inledning
Ansvaret för att säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna respekteras vilar ytterst på staten. Riksdagens och regeringens styrning av statlig och kommunal verksamhet är således av central betydelse för att de mänskliga rättigheterna ska efterlevas. Styrningen av offentlig verksamhet sker främst genom lagstiftning och, vad gäller statlig verksamhet, även genom andra författningar. Tolkningen av lagstiftningen sker ytterst i domstolarna. Utifrån lagstiftningen fattar dock statliga myndigheter, kommuner och landsting dagligen en mängd beslut och bedriver verksamhet som direkt berör den enskilde och som kan aktualisera en rad frågor om de mänskliga rättigheterna. Några exempel är besluten och verksamheten inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården, socialförsäkringen, stadsplaneringen, kriminalvården samt flyktingmottagandet. Förutom lagstiftningen är bl.a. myndigheternas instruktioner, regleringsbrev och särskilda regeringsbeslut av stor betydelse för styrningen av denna verksamhet. För kommunens styrning av den egna verksamheten är bl.a. budget- och strategidokumentet ett centralt styrinstrument.
Den verksamhet som bedrivs inom statliga och kommunala myndigheter behöver också kontrolleras och följas upp i förhållande till de internationella överenskommelser om mänskliga
199
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
rättigheter som Sverige har tillträtt. Även den statliga och kommunala tillsynen av myndigheternas verksamhet är således av stor vikt för att kontrollera att de mänskliga rättigheterna efterlevs. Tillsynen regleras i fler än 230 lagar och sker inom olika sektorer i samhället. Fler än 90 statliga myndigheter, inklusive länsstyrelserna, har tillsynsuppgifter. Några exempel är Socialstyrelsen, Skolinspektionen, Arbetsmiljöverket, Socialförsäkringsinspektionen och DO. Deras uppgifter omfattar att identifiera brister inom sina respektive verksamhetsområden och att komma med förslag på ändringar i lagstiftningen. Till detta kommer den tillsyn som kommunerna själva ansvarar för. Vidare är JO ett extraordinärt gransknings- och tillsynsorgan som ligger vid sidan av såväl den statliga som den kommunala förvaltningsorganisationen och som inte är avsedd att ersätta den tillsyn som ankommer på andra organ i samhället (se avsnitt 3.3.5).
I skrivelsen En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (skr. 2009/10:79) anger regeringen att begreppet tillsyn avser självständig granskning för att kontrollera om tillsynsobjekten uppfyller de krav som följer av lagar och andra bindande föreskrifter samt att tillsyn vid behov kan leda till beslut om åtgärder som syftar till att åstadkomma rättelse av den som ansvarar för den verksamhet som granskats. Utöver dessa grunder för begreppet tillsyn anser regeringen att definitionen bör anpassas till respektive sektorsområde.
131
Regeringen konstaterar i skrivelsen att den
offentliga tillsynen är viktig för att stärka efterlevnaden av de föreskrifter som bl.a. riksdagen och regeringen har beslutat. Tillsynen bidrar till att upprätthålla grundläggande värden i samhället, som rättsäkerhet, effektivitet och demokrati. Medborgarna ska genom tillsynen vara förvissade om att deras intressen tas tillvara.
132
Det kan tilläggas att i dag har endast ett fåtal statliga
tillsynsmyndigheter uppdrag som uttryckligen omfattar de mänskliga rättigheterna (se avsnitt 3.4.3).
Tillsynen bör, enligt regeringen, främst utgå från bindande föreskrifter. De allmänna råden kan tjäna som vägledning för hur föreskrifterna ska tolkas eller tillämpas. I de fall då tillsynen utgår från ramlagstiftning eller regler som har mer av målkaraktär så kan dock allmänna råd och nationella bedömningar, som finns t.ex. inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, utgöra grund för
131 Skr. 2009/10:79, s. 14. 132 Skr. 2009/10:79, s. 5.
200
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
tillsynen. Det är då endast fråga om rekommendationer från tillsynsorganets sida.
133
Ett strikt avgränsat tillsynsbegrepp hindrar, enligt regeringens mening, inte att tillsynsmyndigheterna även kan ha till uppgift att arbeta främjande och förebyggande för att effektivt uppnå lagstiftningens mål. Detta kan delvis ske inom ramen för den allmänna serviceskyldigheten som alla myndigheter har enligt 4 § förvaltningslagen (1986:223). Om det bedöms nödvändigt att gå längre än denna allmänna skyldighet kan uppgifterna specificeras i författning.
134
Det huvudsakliga ansvaret för tillsyn och uppföljning av lagstiftningen ligger på staten. Kommunerna svarar dock själva för viss tillsyn. Utöver obligatoriska tillsynsuppgifter som kommunerna ålagts i speciallagar, förekommer också att avgränsade tillsynsuppgifter på vissa områden överlåts till en enskild kommun från staten enligt bestämmelser i vissa lagar. Landstingens uppgifter omfattar inte tillsyn.
Ytterligare kontroll av offentlig verksamhet sker genom revision. I avsnitt 3.3.5 har Riksrevisionens uppdrag att granska den statliga verksamheten beskrivits. För den kommunala verksamheten finns kommunal revision.
I detta avsnitt görs en genomgång av de regelverk och andra styrdokument som delegationen bedömt har en viktig funktion när det gäller styrning och tillsyn av om offentlig verksamheter bedrivs i enlighet med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. I avsnitt 3.4.2, beskrivs förvaltningslagen (1986:223), som på ett övergripande sätt reglerar såväl statlig som kommunal förvaltning I avsnitt 3.4.3 beskrivs styrningsinstrumenten för de statliga myndigheterna medan frågor om styrning, tillsyn och revision av kommunal verksamhet behandlas i avsnitt 3.4.4. I avsnitt 3.4.5 redogör delegationen för sina erfarenheter och slutsatser vad avser styrning och tillsyn av hur Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheternas respekteras i den offentliga verksamheten. Delegationens förslag i dessa avseenden redovisas i kapitel 6.
133 Skr. 2009/10:79, s. 14 ff. 134 Skr. 2009/10:79, s. 18.
201
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
3.4.2 Förvaltningslagen
Förvaltningslagen (1986:223) reglerar förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden och domstolarnas handläggning av förvaltningsärenden. Vissa delar av lagen, bl.a. bestämmelserna om myndigheternas serviceskyldighet, gäller också annan förvaltningsverksamhet hos dessa myndigheter. Lagen berör således en mycket stor del av den statliga och kommunala verksamheten.
Syftet med lagen är att värna medborgarnas rättssäkerhet och att säkerställa myndigheternas service till allmänheten. Lagen innehåller bl.a. regler om snabb och enkel handläggning av ärenden, om ett lättbegripligt myndighetsspråk och om muntliga inslag i handläggningen. Viktiga frågor som regleras i lagen är bl.a. rätt till tolkning, ombud och till att få ta del av uppgifter samt beslut, rättelse, omprövning och överklagande av beslut. Lagen innehåller också regler om myndigheternas samverkan med andra myndigheter
Alla myndigheter ska, liksom den övriga offentliga förvaltningen, bedriva sin verksamhet i överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, även om konventionerna (med undantag för Europakonventionen) inte är direkt tillämplig lag (se avsnitt 3.2). Förvaltningslagen innehåller dock ingen bestämmelse om myndigheternas ansvar för att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
En särskild utredare har i maj 2010 lämnat betänkandet En ny förvaltningslag (SOU 2010:29) till regeringen. Betänkandet har remissbehandlats. En utgångspunkt för utredarens uppdrag var att göra förvaltningslagens regler så pedagogiska och lättillgängliga som möjligt och dessutom anpassade för en alltmer utbyggd elektronisk förvaltning (dir. 2008:36). Utredaren skulle också göra en analys som sätter in den svenska förvaltningsrätten i ett internationellt sammanhang. Utredaren skulle bl.a. överväga om vissa svenska förvaltningsrättsliga regler behöver anpassas till den internationella utvecklingen, t.ex. till EG-rätten, för att underlätta samarbetet inom EU. I direktiven lyfts också Sveriges skyldigheter enligt Europakonventionen fram vad avser handläggningstider och skyldigheten att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel mot långsam handläggning. Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska var och en, vars i konventionen angivna rättigheter kränkts, ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Som framgår
202
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
av artikeln behöver de rättsmedel som åsyftas inte avse domstolsprövning. Utredaren föreslår ett system, som ger möjlighet att under pågående behandling av ett ärende vända sig till högre instans, normalt en förvaltningsdomstol, med begäran om dess ingripande för att påskynda handläggningen. Domstolen ska kunna förelägga myndigheten att inom viss tid avgöra ärendet.
135
I sitt betänkande lämnar utredaren förslag om en ny förvaltningslag som ska ha en kärna av grundläggande rättssäkerhetsgarantier. Den nuvarande möjligheten att genom bestämmelser i förordning sätta förvaltningslagen helt eller delvis ur spel föreslås avskaffas, liksom nuvarande begränsningar i lagens tillämpningsområde avseende exekutiv och brottsbekämpande verksamhet. Nuvarande begränsning avseende kommunal förvaltning bör dock, enligt utredaren, föras över till den nya lagen. Denna avser sådana ärenden hos myndigheter i kommuner och landsting där besluten kan överklagas enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900).
136
Utredaren föreslår att det ska slås fast i lagen att myndigheterna i all förvaltningsverksamhet ska iaktta principerna om legalitet, objektivitet och proportionalitet. I betänkandet framförs att det är angeläget att ge en klar signal om att all offentlig verksamhet, oavsett dess karaktär, ytterst måste grundas på skrivna normer. Det finns också ett behov, enligt utredaren, av att ge ett konkret incitament till en bättre observans av kraven på saklighet och objektivitet. Kraven på legalitet, objektivitet och proportionalitet ska uttryckas i en bestämmelse i den nya förvaltningslagen om grunderna för god förvaltning. Enligt bestämmelsen ska myndigheter i sin verksamhet iaktta saklighet och opartiskhet. Utredaren konstaterar att myndigheterna, enligt Sveriges och andra länders nationella rätt liksom enligt Europakonventionen och EU-rätten, bl.a. har att iaktta objektivitetsprincipen. Principen kan kortfattat beskrivas som ett förbud mot att ta ovidkommande hänsyn eller, positivt uttryckt, en skyldighet att agera sakligt och opartiskt. Utredaren nämner bl.a. att en obefogad särbehandling av en person eller en personkategori är ett brott mot kravet på saklighet och opartiskhet. Utredaren föreslår att objektivitetsprincipen får ett genomslag i den nya förvaltningslagen genom att det i bestämmelsen om grunderna för god förvaltning införs ett andra stycke
135SOU 2010:29, En ny förvaltningslag, s. 299 ff. 136SOU 2010:29, s. 122.
203
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
om att myndigheter i sin verksamhet ska iaktta saklighet och opartiskhet.
137
Enligt utredarens förslag ska lagen även slå fast att proportionalitetsprincipen, som i någon form erkänts i alla europeiska stater, gäller också i Sverige. I bestämmelsen om grunderna för god förvaltning ska således föreskrivas att en myndighet endast får ingripa i ett väsentligt enskilt intresse om ingreppet kan antas leda till det avsedda resultatet. Det ska framgå av den föreslagna bestämmelsen att ingreppet aldrig får vara mer långtgående än vad som behövs och att det får göras endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som uppstår för den som ingreppet riktas mot. Utredaren framför att förslaget till ny förvaltningslag har utformats med beaktande av de förpliktelser som följer av Sveriges internationella åtaganden enligt Europakonventionen och EU-rätten. Europakonventionen genomsyras av proportionalitetsprincipen, framhåller utredaren. Att avvägningar ska göras mellan allmänna och enskilda intressen framgår av flertalet artiklar, och principens innehåll har preciserats genom Europadomstolens praxis. Vanligen aktualiseras proportionalitetsprincipen vid tillämpning av de artiklar i Europakonventionen som under vissa förutsättningar medger begränsningar i där stipulerade fri- och rättigheter.
138
Ärenden ska, enligt utredarens förslag, handläggas enkelt, snabbt och ekonomiskt utan att den enskildes rättssäkerhet åsidosätts. En sådan handläggning gagnar både den enskilde och det allmänna, menar utredaren.
139
Den nu gällande förvaltningslagen
innehåller en motsvarande bestämmelse om att varje ärende där någon enskild är part ska handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.
Utredaren lämnar således förslag som tydliggör vissa aspekter av Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Däremot lämnas inget förslag på en bestämmelse som på ett mer övergripande sätt hänvisar till dessa åtaganden.
137SOU 2010:29, s. 149 ff. 138SOU 2010:29, s. 156 ff. 139SOU 2010:29, s. 204 ff.
204
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
3.4.3 Styrning av de statliga myndigheterna
Nedan följer en genomgång av några centrala statliga styrinstrument, liksom en beskrivning av myndigheternas egen normgivning samt av kommittéväsendets roll och uppdrag.
Myndighetsförordningen (2007:515) gäller förvaltningsmyndigheter under regeringen. I förordningen fastställs de krav som är gemensamma för samtliga myndigheter under regeringen och som rör själva förvaltningen, dvs. förvaltningspolitiska krav. Myndighetsspecifika krav ska anges i myndigheternas instruktioner, regleringsbrev eller i särskilda regeringsbeslut. De krav som är gemensamma för myndigheterna och som ställs i myndighetsförordningen gäller t.ex. myndigheternas organisation, ansvarsfrågor, formalia kring beslut samt andra frågor av förvaltningspolitisk karaktär. I myndighetsförordningen regleras vilket ansvar chefen för en statlig myndighet, eller i förekommande fall en styrelse eller en nämnd, har inför regeringen. Där anges även att alla myndigheter måste ha arbetsordningar samt vilka frågor som ledningen inte kan delegera.
Av 3 § framgår att myndighetens ledning ansvarar för verksamheten inför regeringen och att ledningen ska se till att verksamheten bedrivs effektivt och enligt gällande rätt samt de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i EU.
Myndighetsförordningen innehåller ingen bestämmelse, förutom den ovan nämnda om EU, som hänvisar till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Dessa åtaganden omfattar delvis andra och fler förpliktelser om mänskliga rättigheter än de som kommer till uttryck i EU:s stadga om grundläggande rättigheter, som nu blivit rättsligt bindande för EU:s medlemsstater.
Myndigheternas instruktioner och myndighetsdialogen
Myndigheternas instruktioner är grundläggande instrument för regeringens styrning och gäller tills vidare. Instruktionerna för myndigheter som lyder under regeringen beslutas i regel av regeringen i form av en förordning.
205
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Till skillnad från bl.a. förvaltningslagen och myndighetsförordningen, som gäller för myndigheterna mer generellt, ska instruktionen tydliggöra den enskilda myndighetens uppdrag. I instruktionen bör bl.a. myndighetens ansvarsområde, uppgifter och ledningsform regleras. Detaljeringsgraden varierar från myndighet till myndighet. Vanligtvis regleras där inte tidsbegränsade uppgifter som kan förväntas förändras inom en nära framtid. I instruktionen regleras inte heller sådana uppgifter eller uppdrag som regeringen anser sig behöva beskriva utförligt. Sådana uppgifter och uppdrag formuleras i stället i särskilda regeringsbeslut.
I propositionen Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt formulerade regeringen mål och riktlinjer för det fortsatta arbetet att utveckla i första hand den statliga förvaltningen. Riksdagen fattade beslut enligt propositionen i juni 2010.
140
Den offentliga förvaltningen har, enligt regeringen, en viktig roll för att uppnå en samhällsgemenskap där alla medborgare och invånare, kvinnor och män, har goda möjligheter att förverkliga sin egen potential, utöva sina rättigheter samt fullgöra sina skyldigheter. Den offentliga förvaltningen har även en viktig roll för det demokratiska statsskicket, anför regeringen. Regeringen konstaterar vidare att de flesta människor så gott som dagligen, direkt eller indirekt, kommer i kontakt med någon del av den offentliga sektorn.
141
Genom propositionen införs ett nytt mål för förvaltningspolitiken med betoning på rättssäkerhet, effektivitet, kvalitet, service och tillgänglighet.
142
Regeringen anför att viktiga utgångs-
punkter bl.a. är mänskliga rättigheter och principen om ickediskriminering. De statsanställdas kunskaper om och förståelse för de grundläggande värdena behöver stärkas, enligt regeringen, som framhåller att det är myndigheternas ledning som ansvarar för att arbetet med ett ”offentligt etos” hålls levande och för att det är tydligt för alla statsanställda vad rollen som statstjänsteman innebär.
143
I propositionen nämns också att instruktionerna bör vara det grundläggande instrumentet för regeringens styrning av myndigheterna.
144
Som ett led i den andra nationella handlingsplanen för
de mänskliga rättigheterna aviserade regeringen i mars 2006 att den
140Prop. 2009/10:175, bet. 2009/10:FiU38, rskr. 2009/10:315. 141Prop. 2009/10:175, s. 23. 142Prop. 2009/10:175, s. 27. 143Prop. 2009/10:175, s. 36. 144Prop. 2009/10:175, s. 111 ff.
206
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
avsåg att i sin myndighetsstyrning se över hur ansvaret för att respektera de mänskliga rättigheterna kan tydliggöras för myndigheter vars verksamhet är av särskild betydelse för att rättigheterna ska säkerställas för den enskilde (skr. 2005/06:95, åtgärd 104). En rad myndigheter räknades upp som relevanta. Av regeringens slutuppföljning av handlingsplanen framgår att för vissa av dessa myndigheter (länsstyrelserna, Försäkringskassan och Statens skolverk) har ansvaret för de mänskliga rättigheterna tydliggjorts i myndigheternas instruktioner.
145
Dessutom har bestämmelser som
hänvisar till de mänskliga rättigheterna förts in i instruktionerna för Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten, vilka inte omfattades av den nämna åtgärden i handlingsplanen. Ett flertal myndigheter har även formuleringar i sina instruktioner som hänvisar till vissa mer avgränsade rättighetsfrågor, t.ex. principen om barnets bästa eller jämställdhet mellan kvinnor och män. Vidare har en rad myndigheter har fått tillfälliga uppdrag rörande de mänskliga rättigheterna genom sina regleringsbrev, t.ex. uppdrag att genomföra kompetensutvecklingsinsatser. De insatser som myndigheterna har genomfört till följd av sådana uppdrag, liksom de redogörelser för dessa insatser som lämnats bl.a. i årsredovisningarna, har varierat i omfattning.
I handlingsplanen redovisade regeringen också sin bedömning att det var angeläget att myndighetsstyrningen i frågor om de mänskliga rättigheterna tydligare än vad som tidigare hade varit fallet anpassades till verksamheten inom respektive myndighet.
146
Insatserna borde genomföras med fokus på de mänskliga rättigheterna som bindande åtaganden för Sverige, och utgångspunkterna i internationella konventioner om mänskliga rättigheter inom respektive myndighets verksamhetsområde borde tydliggöras. Vidare förklarade regeringen sin avsikt att koncentrera arbetet med myndighetsstyrning om mänskliga rättigheter till de myndigheter vars verksamhet är av särskild betydelse för att rättigheterna skall förverkligas för den enskilde.
Enligt förordningen (2000:605) om årsredovisning och budgetunderlag ska myndigheterna fr.o.m. 2009 i sin årsredovisning redovisa och kommentera verksamhetens resultat i förhållande till de uppgifter som framgår av instruktionen och till vad regeringen i förekommande fall har angett i regleringsbrev eller i något annat
145Uppföljning av den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Regeringskansliet, april 2010, s. 56. 146 Skr. 2005/06:95, s. 105.
207
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
beslut. Även revisionen görs som regel med utgångspunkt i instruktionerna.
Enligt propositionen om offentlig förvaltning nämns vidare att med utgångspunkt i bl.a. myndighetens årsredovisning bör som regel en årlig myndighetsdialog genomföras.
147
Vid myndighets-
dialogen (tidigare mål- och resultatdialog) görs en strukturerad genomgång av myndighetens resultat och verksamhet m.m. med utgångspunkt i bl.a. myndighetens årsredovisning. Vid mötet, som sker varje år, deltar myndighetens ledning och företrädare för regeringen. Syftet är att följa upp myndigheternas verksamhet, ge en återkoppling och bedömning av resultatet samt diskutera verksamheten i ett framåtinriktat perspektiv. Erfarenheterna från genomförandet av regeringens nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna (skr. 2001/02:83 och 2005/06:95) visar att frågor om mänskliga rättigheter sällan tagits upp i myndighetsdialogerna. En del av förklaringen till detta är sannolikt att rättigheterna endast i ett fåtal fall omnämnts i myndigheternas instruktioner och i stället varit föremål för tillfälliga insatser genom regleringsbreven. De insatser myndigheterna har genomfört, liksom de redogörelser för dessa insatser som lämnats bl.a. i årsredovisningarna, har varierat i omfattning.
Myndigheternas normgivning och kunskapsförmedling
Myndigheternas normgivning och kunskapsförmedling sker genom flera olika instrument. De föreskrifter som myndigheterna utfärdar är bindande regler inom myndighetens verksamhetsområde. De beslutas av myndigheten men ska utgå från gällande lagar inom området. Allmänna råd är, enligt 1 § författningssamlingsförordningen (1976:725), generella rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur någon kan eller bör handla i ett visst hänseende. De kan utfärdas utan stöd av ett bemyndigande och är inte juridiskt bindande.
Förutom föreskrifter och allmänna råd kan myndigheterna bidra med stöd för rättstillämpningen i form av handböcker och andra stödmaterial med fakta och myndighetens egna kommentarer. Dessa kan t.ex. innehålla lagtext, referat av författningar, motivuttalanden, rättsfallsreferat, beslut från JO, tolkningsexempel, kunskapsunderlag med mera. Myndigheten svarar för innehållet.
147Prop. 2009/10:175, s. 111 ff.
208
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Såsom nämnts i avsnitt 3.2.6 ska en myndighet, innan den beslutar om föreskrifter eller allmänna råd, utreda deras kostnadsmässiga och andra konsekvenser i den omfattning som behövs i det enskilda fallet. Detta framgår av förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning, enligt vilken myndigheten också ska ge andra statliga myndigheter, kommuner, landsting, organisationer, näringslivet och andra som kostnadsmässigt eller på annat betydande sätt berörs tillfälle att yttra sig i frågan och om konsekvensutredningen.
Regleringsbrev och regeringsuppdrag
I de årliga regleringsbreven anger regeringen bl.a. vilka mål en myndighet ska uppnå med sin verksamhet, hur stora belopp myndigheten har till sitt förfogande och hur medlen ska fördelas mellan myndighetens olika verksamheter. I regleringsbreven kan regeringen också ge uppdrag till myndigheterna. Som nämnts ovan har en rad myndigheter tidigare, som en följd av regeringens nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna, fått uppdrag om mänskliga rättigheter i sina regleringsbrev. I budgetpropositionen för 2009 förklarade regeringen sin avsikt att minska mängden återrapporteringskrav i regleringsbreven.
148
Regleringsbreven innehåller i dag i vissa fall endast myndighetens finansiella förutsättningar medan de i andra fall innehåller tillkommande mål och krav på återrapportering.
Som en uppföljning av de av regeringen beslutade förändringarna i regleringsbreven har Ekonomistyrningsverket (ESV) granskat 155 myndigheters regleringsbrev för budgetåren 2008 och 2009.
149
ESV konstaterar att antalet mål och återrapporteringskrav i
hög utsträckning har minskat medan den finansiella styrningen är i stort sett oförändrad. Generellt har inte de enskilda uppdragen i regleringsbreven blivit fler när antalet mål och återrapporteringskrav har minskat. Målen finns, enligt ESV, i högre utsträckning kvar för de stora myndigheterna än för de små, som fått en lägre grad av styrning genom regleringsbreven.
Regeringen kan även styra genom att ge myndigheterna uppdrag i särskilda beslut. Regeringsuppdragen kan ibland utformas som
148Prop. 2008/09:1, Förslag till statsbudget för 2009, finansplan och skattefrågor m.m., s. 292 f. 149Kartläggning av regleringsbrev, Förändring av regleringsbreven mellan år 2008 och 2009, Ekonomistyrningsverket, ESV 2009:16.
209
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
konkretiseringar av myndigheternas instruktioner. De är också ett sätt för regeringen att initiera nya aktiviteter under budgetåret eller aktiviteter som sträcker sig över flera år och därför inte passar i regleringsbreven. Uppdrag som ges genom särskilda beslut kan också beskrivas mer utförligt.
Kommittéväsendet
En kommitté eller en särskild utredare är en förvaltningsmyndighet av tillfällig karaktär. Arbetet regleras i kommittéförordningen (1998:1474). I 14–16 §§ anges vilka kostnadsberäkningar och andra konsekvensbeskrivningar som kommittéer och särskilda utredare ska göra. Bl.a. ska de i förekommande fall redovisa om förslagen kan bedömas få konsekvenser för den kommunala självstyrelsen, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.
Utredningsuppdrag anges i direktiv som fastställs genom regeringsbeslut. I avsnitt 3.2.6 har beskrivits i vilken mån utredningar har att beakta och analysera om de författningsförslag de lämnar står i överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Förutom författningsförslag lämnar kommittéer och särskilda utredare en rad andra förslag. Kommittéväsendet har också en central funktion för att tillhandahålla kunskap och annat underlag för regeringens beslut inom olika områden. Genom kommittéväsendet finns möjlighet att utreda vilka behov som kan finnas ur ett människorättsperspektiv av att genomföra förändringar, bl.a. inom ramen för översyner av verksamheter.
Såsom nämnts i avsnitt 3.2.6 förekommer det regelbundet att regeringen i kommittédirektiven särskilt lyfter frågor om de mänskliga rättigheterna som utredningarna har att behandla. I dag finns det dock inte någon bestämmelse i kommittéförordningen (1998:1474) om att utredningar i allmänhet ska göra konsekvensutredningar eller på annat sätt beakta de mänskliga rättigheterna när de utformar sina förslag.
210
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Nationella handlingsplaner och andra strategidokument
Regeringen har hittills överlämnat två nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna till riksdagen (skr. 2001/02:83 och skr. 2005/06:95). Den senaste avsåg åren 2006–2009. Delegationen inrättades som ett led i regeringens andra handlingsplan för de mänskliga rättigheterna (åtgärd 103). En utredning om utvärdering av den andra handlingsplanen (IJ 2009:03) planeras redovisa sitt uppdrag den 31 december 2010.
150
Nationella handlingsplaner som ställer krav på myndigheternas externa och interna verksamhet finns inom många politikområden, förutom om mänskliga rättigheter även inom bl.a. barn-, handikapp-, jämställdhets- och ungdomspolitiken. De överlämnas vanligen av regeringen till riksdagen i form av skrivelser och beskriver regeringens planerade åtgärder inom området under en längre tidsperiod. I några fall har handlingsplanerna kompletterats med förordningar som ställer särskilda krav på genomförandet av dessa handlingsplaner. Två exempel är förordningen (1986:856) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av integrationspolitiken samt förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av handikappolitiken.
De handlingsplaner som regeringen lägger fram kan vara viktiga instrument för att på ett samlat sätt presentera politiken och dess utveckling, särskilt på områden av tvärsektoriell karaktär, samtidigt som de också medför utmaningar. Det läggs fram ett stort antal handlingsplaner inom delvis överlappande politikområden, vilket medför stora behov av att samordna dem.
151
Inom politikområden
av tvärsektoriell karaktär, såsom de mänskliga rättigheterna, behöver också handlingsplaner och strategier utformas i samarbete mellan flera politikområden. Detta kan vara ett av skälen till att handlingsplaner ibland till stora delar beskriver redan planerade eller pågående åtgärder.
Strategidokumentens värde kan dock inte endast bedömas utifrån vilka åtgärder de innehåller och vilka resurser som sätts av för deras genomförande. För tvärsektoriella områden är det värdefullt att ha tillgång till policydokument som kan betona och åskådliggöra frågorna i förhållande till andra politik- och samhällsområden. Strategidokumenten kan också vara användbara som
150 Dir. 2009:118, Utvärdering av handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna 2006–2009. 151Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D.
211
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
kommunikationsverktyg. De kan t.ex. användas som ett grundläggande informationsunderlag i statens styrning av statliga myndigheter för att sätta frågor och uppdrag i ett större sammanhang.
Ytterligare ett värde med handlingsplaner och liknande dokument kan vara att skapa delaktighet genom samverkan och dialog med civilsamhället och näringslivet under tiden handlingsplanen utarbetas och genomförs. Frågor om samverkan kring arbetet med nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter beskrivs i avsnitt 3.7.1.
3.4.4 Kommunernas och landstingens ansvar för de mänskliga rättigheterna
Ansvaret för att respektera de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har ratificerat åvilar det allmänna som helhet. Kommunerna och landstingen har en central roll för att de mänskliga rättigheterna ska förverkligas för den enskilde. Ett flertal mänskliga rättigheter, som. t.ex. rätten till social trygghet, rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, inklusive rätten till bostad, rätten till bästa möjliga hälsa, rätten till utbildning samt många av barnets rättigheter och rättigheter för människor med funktionsnedsättning, ska förverkligas inom den kommunala verksamheten. Rätten till icke-diskriminering som en central princip om mänskliga rättigheter är också bindande för all offentlig verksamhet.
I Sverige råder kommunal självstyrelse. Principen är fastslagen i såväl regeringsformen som kommunallagen (1991:900). Däremot finns inte i någon av dessa en definition av vad som avses med kommunal självstyrelse. I 2 kap. 1 § kommunallagen anges bara att kommuner och landsting själva får ha hand om sådana angelägenheter som inte ska handhas av enbart staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. Inom ramen för den kommunala självstyrelsen kan alltså en fri beslutanderätt sägas vara garanterad, däremot inte gränserna för den kommunala självstyrelsen.
152
Även inom ramen för den kommunala själv-
styrelsen ska konventionerna om de mänskliga rättigheterna följas, men kommuner och landsting kan själva avgöra hur detta ska ske.
152 Holmberg m.fl., Grundlagarna, 2006, s. 49 ff.
212
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Av 8 kap. 5 § regeringsformen framgår att föreskrifter om kommunernas befogenheter meddelas i lag.
153
reglerar kommunernas organisation och styrning. Staten kan även styra kommunal verksamhet genom speciallagstiftning som reglerar verksamheter som till exempel socialtjänst, hälso- och sjukvård och skola. Det är således av stor betydelse för respekten och arbetet för de mänskliga rättigheterna hur de lagar är formulerade som reglerar kommunal verksamhet, t.ex. socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och plan- och byggfrågor.
I kommunallagen finns en bestämmelse som hänvisar till demokratin (1 kap. 1 §) och en bestämmelse om att kommuner och landsting ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat (2 kap. 2 §). Kommunallagen innehåller dock inte någon bestämmelse om de mänskliga rättigheterna.
De mänskliga rättigheterna har under senare år fått en tydligare roll som en av grundfrågorna för Europarådets kongress för lokala och regionala organ (CLRAE), där svenska kommuner och landsting samt organisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) deltar. Enligt en rapport som överlämnats till CLRAE av Lars O. Molin, rapportör för frågor om mänskliga rättigheter på lokal och regional nivå, ska kongressen när den i fortsättningen övervakar demokratin i medlemsländerna även ta upp frågor om de mänskliga rättigheterna. Med jämna mellanrum ska också kongressen utarbeta mer allmänna lägesrapporter för politisk debatt. Rapporten behandlar även vilka mänskliga rättigheter som aktualiseras mer konkret och hur ett strukturerat arbete på den lokala och regionala nivån kan bedrivas. Rapporten ger vidare exempel på hur kommuner och regioner kan engagera sig mer aktivt i bl.a. frågor om ekonomiska och sociala rättigheter. CLRAE antog rapporten i mars 2008 och utfärdade en rekommendation där lokala och regionala organ uppmanas att främja respekten för de mänskliga rättigheterna bl.a. genom lokala och regionala handlingsplaner.
154
Under 2008 antog CLRAE även en resolution där den uppmanar lokala och regionala myndigheter att säkerställa att internationell rätt efterlevs på kommunal och regional nivå samt att utarbeta
153 I förslaget till ändring av regeringsformen i regeringens proposition (prop. 2009/10:80) om en reformerad grundlag återfinns motsvarande regler i ett nytt 14 kap. 154 Congress of Local and Regional Authorities of the Council of Europe (CLRAE), Recommendation 280 (2010), The Role of Local and Regional Authorities in the Implementation of Human Rights, mars 2010.
213
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
handlingsplaner och andra strategier mot diskriminering och rasism.
155
Centrala styrdokument i kommuner och landsting
Utöver de statliga instrumenten för styrning och tillsyn av kommunal verksamhet utövar kommunerna och landstingen styrning av den egna verksamheten genom flera instrument. Budget- och strategidokumentet är den kommunala ekonomins centrala instrument som behandlar hela den kommunala verksamheten. Där klarläggs verksamhetens omfattning liksom hur verksamheten ska bedrivas. Den kommunala budgeten ska enligt 8 kap. 5 § kommunallagen innehålla en plan för verksamheten och ekonomin under budgetåret. Vidare används områdesspecifika styrdokument för t.ex. skola, integration och sjukvård. Sådana styrdokument bör baseras på den övergripande plan som det årliga budget- och strategidokumentet utgör.
I en rapport redovisar forskare vid Malmö högskola en kartläggning av hur 16 kommuner arbetar med frågor om mänskliga rättigheter (bilaga 8).
156
Kartläggningen genomfördes som en för-
djupning av SIFO:s enkätundersökning (bilaga 7). I rapporten framförs att mänskliga rättigheter inte används som begrepp i någon högre utsträckning inom kommunerna. I kommunernas centrala styrdokument förekommer däremot värden och normer som principerna om allas lika värde och likabehandling. Överlag är människorättsarbetet inriktat på specifika perspektiv och grupper. I flera kommuner lyfts t.ex. barnperspektivet, rättigheter för personer med funktionsnedsättning, jämställdhet och mångfald fram som övergripande perspektiv i syfte att de ska genomsyra alla kommunens verksamheter. Vanligast förekommande bland de kartlagda kommunerna är att arbete med barns och ungas situation beskrivs i termer av mänskliga rättigheter. Människorättsperspektivet beaktas också på ett tydligt sätt i arbete med mångfaldsfrågor och jämställdhet, liksom när det gäller situationen för personer med funktionsnedsättning och frågor om våld i nära relationer. Samtidigt finns det även exempel på kommuner som bedriver ett
155 CLRAE, resolution 264 (2008), Social Approach to the Fight against Racism at Local and
Regional Level, 29 maj 2008, p. 7 a och b. 156 Spång, Malmö högskola, Kommunernas ansvar för att förverkliga mänskliga rättigheter – en kartläggning av 16 kommuner i Sverige, 2008 (bilaga 8).
214
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
mer utvecklat människorättsarbete där människorättsperspektivet är tydligt och ett människorättsbaserat arbetssätt används.
I rapporten lämnas följande rekommendationer till kommuner som planerar att arbeta systematiskt med frågor om de mänskliga rättigheterna:
-Att de mänskliga rättigheterna förankras tydligt i budget och andra övergripande styrdokument,
att människorättsperspektivet klargörs och att vikt läggs vid invånarnas möjligheter att använda och hävda sina rättigheter,
att organisatoriska frågor som rör tvärsektoriell samverkan uppmärksammas, liksom behovet av att integrera de mänskliga rättigheterna i den ordinarie verksamheten samt
att kunskapsproblem uppmärksammas, särskilt vad gäller hur de mänskliga rättigheterna på ett konkret sätt kan utgöra underlag för den egna verksamheten.
Delegationen har i samarbete med Jönköpings och Örebro kommun genomfört en studie om hur mänskliga rättigheter kan användas i kommunernas årliga budget- och strategidokument. En slutsats från detta samarbete är att det finns flera metoder som kan användas beroende på kommunens förutsättningar och tidigare arbete med angränsande frågor. Dessa metoder är delvis överlappande och utesluter inte varandra.
En första metod, som även berörts ovan, är att integrera mänskliga rättigheter som ett övergripande perspektiv i styrdokumenten. Detta kan t.ex. göras genom att utgångspunkt tas i de mänskliga rättigheterna och att styrdokument och processer struktureras utifrån olika rättigheter, eller genom att analyser görs och redovisas för vilka konsekvenser varje förslag, insats eller beslut har eller har fått för de mänskliga rättigheterna. Sådana konsekvensanalyser kan t.ex. göras inom ramen för budgetprocessen på ett sätt som liknar den metod för jämställdhetsintegrering av budgetprocessen som redan används av aktörer på både statlig och kommunal nivå.
157
En andra metod är att sammanfoga flera andra övergripande tvärsektoriella perspektiv, som jämställdhets-, icke-diskrimine-
157 Se även CommDH(2009)3, Recommendation on Systematic Work for Implementing
Human Rights at the National Level, 18 februari 2009, p. 7.4 om att analysera budget ur ett människorättsperspektiv.
215
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
rings-, mångfalds- och barnrättsperspektiv, genom att identifiera kopplingar mellan dessa och de mänskliga rättigheterna. Metoden kan innebära att alla frågor om mänskliga rättigheter inte omfattas av arbetet, eftersom de mänskliga rättigheterna utgör ett bredare område än de perspektiv som vanligen är uttalade, såsom de nyss nämnda. Metoden kan dock ge en grund för ett fortsatt, bredare människorättsarbete. Det kan också stärka sambanden och underlätta samordningen mellan olika tvärsektoriella perspektiv.
En tredje metod som kan användas som en början på ett mer uttryckligt arbete för de mänskliga rättigheterna är att tydliggöra hur begrepp som redan förekommer i många styrdokument, t.ex. demokrati, integritet och värdegrund, förhåller sig till de mänskliga rättigheterna. Frågor om integritet kan då t.ex. definieras och tydliggöras i förhållande till rätten till privatliv och rätten till skydd för den personliga integriteten för personer med funktionsnedsättning. Rättighetsaspekterna av demokratibegreppet kan tydliggöras genom rätten till politiskt deltagande, yttrandefriheten, rätten till deltagande för personer med funktionsnedsättning m.fl. mänskliga rättigheter. Värdegrund kan definieras i termer av de mänskliga rättigheter som Sverige har åtagit sig att följa samt de övriga frågor eller värden som anses motiverade.
En fjärde metod är att identifiera samband mellan rättigheterna och olika verksamhetsområden, t.ex. genom att definiera vilka rättigheter som är särskilt relevanta inom olika områden, och på det sättet stärka det tvärsektoriella perspektiv som de mänskliga rättigheterna innebär.
Kommunal revision
Den kommunala revisionen utgör den granskande funktionen i det kommunala ansvarssystemet. Revisorernas uppdrag regleras i första hand i kommunallagen (1991:900) där det bl.a. framgår att deras uppdrag är att granska den kommunala verksamheten och att därvid särskilt pröva hur de av fullmäktige utsedda förtroendevalda har utfört sitt uppdrag (9 kap. 9 § kommunallagen).
Revisorerna ska varje år lämna en revisionsberättelse till fullmäktige. Berättelsen ska innehålla ett uttalande om huruvida ansvarsfrihet för de förtroendevalda i styrelsen, nämnder och fullmäktigeberedningar tillstyrks eller inte. De har också en möjlighet att rikta en motiverad anmärkning mot nämnder, full-
216
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
mäktigeberedningar eller enskilda förtroendevalda (9 kap. 16 och 17 §§). Det är fullmäktige som prövar frågan om ansvarsfrihet (4 kap. 10 §).
I den andra nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter angav regeringen att den avsåg uppmuntra kommuner och landsting att använda regeringens långsiktiga mål i sitt eget arbete och ta fram lokala handlingsplaner samt diskutera hur de mänskliga rättigheterna kan beaktas i den kommunala revisionen.
158
I regeringens
slutuppföljning av handlingsplanen anges att frågan om hur de mänskliga rättigheterna kan beaktas i den kommunala revisionen behandlades vid en konferens för kommunala revisorer.
159
I sin
uppföljning av handlingsplanen anger regeringen vidare att diskussioner har förts med SKL om vilken typ av material som skulle behöva tas fram för att tillhandahålla kunskap om mänskliga rättigheter för de kommunala revisorer som efterfrågar detta. SKL har också, enligt uppföljningsrapporten, inlett ett eget arbete för att bl.a. integrera demokrati- och MR-perspektiven i det kommunala revisionsarbetet.
BO har publicerat ett informationsmaterial om hur kommunal revision kan utföras ur ett barnperspektiv.
160
Enligt vad delega-
tionen känner till finns det ännu inget motsvarande material som på ett övergripande sätt utgår från de mänskliga rättigheterna.
Tillsyn av verksamheter i kommuner och landsting
Såsom nämns i avsnitt 3.4.1 ligger det huvudsakliga ansvaret för tillsyn och uppföljning av lagstiftningen på staten. Landstingens uppgifter omfattar inte tillsyn.
Ett stort antal statliga myndigheter har tillsynsuppgifter. Flera myndigheter, t.ex. Socialstyrelsen och Skolinspektionen, har även regionala organisationer. Dessutom utgör länsstyrelsen en regional statlig tillsynsorganisation med för de mänskliga rättigheterna viktiga ansvarsområden, såsom kameraövervakning, plan- och byggfrågor samt överförmyndarverksamhet.
Kommunerna utövar i dag tillsyn inom en mängd områden som t.ex. miljö-, hälso- och strålskydd, folkhälsa, livsmedel, lotterier och automatspel, byggnadsväsende, räddningstjänst samt förskole-
158 Skr. 2006/06:95, s. 109 f. 159Uppföljning av den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Regeringskansliet, april 2010, s. 59. 160Rustad för revision, Barnombudsmannen, BI 2007:1.
217
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
verksamhet. Utöver obligatoriska tillsynsuppgifter, som kommunerna ålagts i speciallagar, förekommer också att avgränsade tillsynsuppgifter på vissa områden överlåts till en enskild kommun från staten enligt bestämmelser i vissa lagar. Under de senaste åren har förändringar av kommunernas tillsyn genomförts. Bl.a. har kommunens ansvar för den löpande tillsynen av enskilt bedriven verksamhet enligt socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1993:387) om stöd och service för vissa funktionshindrade överförts till Socialstyrelsen fr.o.m. den 1 januari 2010.
I propositionen Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten (prop. 2008/09:160) framhåller regeringen att ett ökat fokus på tillsyn inom områdena för socialtjänsten, lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och hälso- och sjukvården bl.a. beror på att landsting och kommuner har fått ett ökat ansvar för vård, stöd, service och omsorg, samtidigt som utvecklingen gått mot mer självständiga landsting och kommuner. Det har även förts in marknadsliknande förhållanden i offentlig verksamhet med ökat inslag av privata vårdgivare. Tillsynen från statens sida måste därför, enligt regeringen, bli starkare, tydligare och effektivare. Regeringen anser också att förtroendet för tillsynen behöver förbättras. Medborgarna ska kunna lita på att bestämmelser om handläggning, säkerhet, lika behandling eller rätten till en viss service efterlevs och att socialtjänsten, LSSverksamheter och hälso- och sjukvården utvecklas i medborgarnas tjänst.
161
Regeringen anger i skrivelsen En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (skr. 2009/10:79) att begreppet tillsyn avser självständig granskning för att kontrollera om tillsynsobjekten uppfyller de krav som följer av lagar och andra bindande föreskrifter.
162
Kom-
munerna och landstingen har en central roll för att de mänskliga rättigheterna ska förverkligas för den enskilde. Såsom framgått i avsnitt 3.4.3 har endast ett fåtal av de statliga myndigheter som utövar tillsyn över kommunal verksamhet, Länsstyrelserna, Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten, uppdrag som uttryckligen omfattar de mänskliga rättigheterna. Flera viktiga tillsynsmyndigheter, däribland Socialstyrelsen, saknar sådant uppdrag.
161Prop. 2008/09:160, bet. 2008/09:SoU22, rskr. 2008/09:259, s. 39. 162 Skr. 2009/10:79, s. 14.
218
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
3.4.5 Delegationens erfarenheter och slutsatser
I propositionen Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt (prop. 2009/10:175) lägger regeringen fast mål och riktlinjer för det fortsatta arbetet att utveckla i första hand den statliga förvaltningen. Ett nytt mål för förvaltningspolitiken införs med betoning på rättssäkerhet, effektivitet, kvalitet, service och tillgänglighet. Regeringen lyfter i propositionen fram att viktiga utgångspunkter bl.a. är mänskliga rättigheter och principen om icke-diskriminering. De kartläggningar delegationen låtit genomföra (bilagorna 7, 8 och 10), liksom delegationens erfarenheter från kontakter med statliga myndigheter, kommuner och landsting, visar på intresse för att på ett tydligare sätt arbeta utifrån de mänskliga rättigheterna. Samtidigt finns en avsaknad av konkreta styrdokument och metoder för att bedriva sådant arbete. Mänskliga rättigheter används sällan som begrepp, trots att konventionerna om de mänskliga rättigheterna är bindande åtaganden för det allmänna som helhet.
Den kartläggning som Mikael Spång vid Malmö högskola har genomfört (bilaga 8) visar att människorättsarbetet i många kommuner överlag är inriktat på specifika behov och grupper, oftast på barns och ungas situation. En slutsats som dras i rapporten är att detta kan bero på att förtroendevalda och tjänstemän inom dessa områden i högre grad än andra i sitt arbete mött mänskliga rättigheter som begrepp, system och förhållningssätt.
163
Delegationen
anser att ett mer övergripande och uttalat människorättsperspektiv skulle kunna stärka respekten för de mänskliga rättigheterna, eftersom ett sådant perspektiv tydliggör vilka skyldigheter tjänstemän och förtroendevalda inom den offentliga sektorn har gentemot enskilda som berörs av verksamheten. Därmed läggs tonvikten på den offentliga sektorns verksamhet och agerande, snarare än på vissa grupper eller delar av befolkningen.
De mänskliga rättigheterna reglerar förhållandet mellan individen och den offentliga sektorn och berör således alla statliga myndigheter, kommuner och landsting. Såsom framgår av avsnitt 3.2 avspeglas Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheterna i en mängd författningar, men i regel utan att någon uttrycklig hänvisning görs till de mänskliga rättigheterna eller Sveriges internationella åtaganden på detta område. De mänskliga
163 Spång, Malmö högskola, Kommuners ansvar för att förverkliga mänskliga rättigheter – en kartläggning av 16 kommuner i Sverige, 2008 (bilaga 8).
219
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
rättigheterna kan därför vara svåra för myndigheter och enskilda att identifiera i lagstiftningen som just mänskliga rättigheter. Förvaltningslagen är central för den enskildes mellanhavanden med den offentliga sektorn, men inte heller i den görs någon hänvisning till de mänskliga rättigheterna. I myndighetsförordningen tas de krav upp som är gemensamma för alla myndigheter under regeringen. Myndigheternas skyldighet att följa Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna bör betraktas som ett sådant krav. Även myndighetsförordningen saknar dock bestämmelser om dessa åtaganden. Myndigheternas instruktioner är regeringens centrala instrument för att styra varje myndighet mer specifikt. Myndigheternas ansvar för de mänskliga rättigheterna nämns ännu endast i instruktionerna för ett fåtal myndigheter. Kommittéer och särskilda utredare har inte heller någon uttrycklig skyldighet enligt kommittéförordningen och förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning att beakta Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
Så länge ansvaret för att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna varken framgår av förvaltningslagen eller myndighetsförordningen, och endast nämns i ett fåtal instruktioner, är risken stor att många myndigheter inte ser kopplingen mellan rättigheterna och den egna verksamheten. Regeringsuppdrag och regleringsbrev bör i första hand utnyttjas för särskilda tidsbegränsade uppdrag för att stärka arbetet med de mänskliga rättigheterna medan förvaltningslagen, myndighetsförordningen och instruktionerna är de instrument som bör användas för långsiktig styrning.
Såsom nämnts ovan har, som ett led i genomförandet av den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, (skr. 2005/06:95, åtgärd 104), ett antal myndigheter fått uppdrag rörande mänskliga rättigheter i sina regleringsbrev. Nu har ansvaret för de mänskliga rättigheterna även tydliggjorts i instruktionerna för några myndigheter (Länsstyrelserna, Försäkringskassan och de tre skolmyndigheterna Skolverket, Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten). Myndigheternas ansvar för att säkerställa respekt för de mänskliga rättigheterna är varaktigt och inte något som bör planeras för endast ett år i taget, såsom blir fallet med styrning genom regleringsbreven. Myndigheter som delegationen har varit i kontakt med har också redogjort för svårigheterna med att bedriva ett långsiktigt arbete för att stärka de mänskliga rättigheterna om insatser genomförs tillfälligt till följd av
220
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
uppdrag i regleringsbreven. Som svar på den avslutande fråga som SIFO ställde i sin undersökning, där de svarande ombads att nämna faktorer som skulle kunna underlätta arbetet med mänskliga rättigheter, angav många myndigheter att de ville ha tydligare direktiv.
164
Enligt delegationens mening bör arbetet med att i instruktionerna för statliga myndigheter förtydliga deras ansvar för de mänskliga rättigheterna fortsätta och omfatta myndigheter inom fler samhällssektorer än vad som hittills varit fallet. Här är bl.a. de statliga tillsynsmyndigheterna viktiga att beakta.
I den andra nationella handlingsplanen (skr. 2005/06:95) redovisade regeringen sin bedömning att det var angeläget att myndighetsstyrningen i frågor om de mänskliga rättigheterna tydligare än vad som tidigare hade varit fallet anpassades till verksamheten inom respektive myndighet. Insatserna borde genomföras med fokus på de mänskliga rättigheterna som bindande åtaganden för Sverige och utgångspunkterna i internationella konventioner om mänskliga rättigheter inom respektive myndighets verksamhetsområde borde tydliggöras.
Delegationen delar regeringens bedömning att det är angeläget att arbetet med de mänskliga rättigheterna anpassas till verksamheten inom respektive myndighet. Behovet av sådan verksamhetsanpassning lyfts fram av många myndigheter. För myndigheterna finns det också ofta någon konvention eller något rättighetsområde som är särskilt relevant. Delegationen anser dock att det inte vore lämpligt att i myndigheternas instruktioner eller andra styrinstrument endast hänvisa till, eller särskilt lyfta fram, vissa rättigheter eller konventioner. Alla de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige ratificerat är bindande åtaganden för alla delar av det allmänna. Enligt delegationens bedömning finns det en risk med mer begränsade formuleringar att fokus i alltför hög grad riktas på en viss rättighetsfråga eller en specifik del av befolkningen och att andra angelägna rättighetsfrågor kommer i bakgrunden.
Det är nödvändigt att förtydliga på vilket sätt de mänskliga rättigheterna aktualiseras inom myndigheternas respektive verksamhetsområde, men sådana förtydliganden bör i stället göras genom vägledningar, handböcker, kompetensutveckling eller liknande insatser. Dagens brist på tydliga kopplingar mellan de svenska konventionsåtagandena om mänskliga rättigheter och den svenska lagstiftningen försvårar dock, enligt delegationens uppfatt-
164 SIFO Research International, Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd, 2006.
221
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
ning, arbetet för de tillsynsmyndigheter och andra myndigheter som producerar stödmaterial i form av t.ex. allmänna råd och handböcker, vilka i sin tur kan användas i den kommunala verksamheten. Det finns ett behov även hos dessa myndigheter att förtydliga rättigheternas innebörd i förhållande till olika verksamheter.
Om de statliga myndigheterna i större utsträckning än i dag skulle inkludera ett människorättsperspektiv i sin normgivning, tillsyn och kunskapsförmedling skulle detta i sin tur underlätta för kommunerna och landstingen att utveckla sitt arbete på detta område. Erfarenheterna, och de kartläggningar delegationen har genomfört, visar att många som är verksamma inom kommuner och landsting efterlyser mer stöd från de statliga myndigheterna i arbetet med att tydliggöra och konkretisera de mänskliga rättigheterna i förhållande till den egna verksamheten. Det kan vara svårt för små kommuner att på egen hand avsätta tillräckliga resurser för att utveckla kunskapen om rättigheternas mer konkreta innebörd. Som nämndes ovan ombads de svarande i en avslutande fråga i SIFO:s undersökning att nämna faktorer som skulle kunna underlätta arbetet med mänskliga rättigheter. Bland svaren från kommunerna efterlystes i stor utsträckning goda exempel.
Statskontoret konstaterar i sin uppföljning av mål- och resultatstyrningen i statliga myndigheter att sektoriseringsproblem ofta yttrar sig i att tvärsektoriella frågor faller mellan stolarna.
165
Detta innebär i sin tur att människor med problem som kräver åtgärder från flera aktörer eller sektorer kan möta svårigheter i sitt åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. För att undvika att människor med sådana sammansatta problem hänvisas mellan olika förvaltningar och verksamheter utan att få den hjälp och det stöd de har rätt till krävs det, enligt delegationens mening, att olika aktörer samverkar. Samverkan kan dessutom, enligt delegationens mening, stärka förutsättningarna för en gemensam hållning i arbetet med att implementera ett människorättsperspektiv i verksamheten. Den kartläggning av kommunalt arbete med mänskliga rättigheter som gjorts av Mikael Spång vid Malmö högskola visar på svårigheter med att arbeta med tvärsektoriella frågor i kommunernas sektorsorganisation. Delegationen har dock erfarit att många myndigheter, kommuner och landsting anser att de
165Effektiv styrning? Om resultatstyrning och sektoriseringsproblem, Statskontoret, 2006:3.
222
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
mänskliga rättigheterna kan fungera som en genensam utgångspunkt bas för dessa frågor. Här bör paralleller också kunna dras till statlig verksamhet.
De kartläggningar som delegationen låtit genomföra visar att det ofta saknas ett människorättsperspektiv i kommunernas budget eller andra centrala styrdokument. Både de kartläggningar som delegationen låtit genomföra och delegationens övriga erfarenheter visar att det är viktigt att kommunerna tydliggör sitt ansvar i budgetdokument och andra såväl centrala som och verksamhetsnära styrdokument för att de mänskliga rättigheterna ska få genomslag i verksamheterna. I dag saknas på många håll ett övergripande förhållningssätt till bredden av de mänskliga rättigheterna.
Delegationen konstaterar att kommittéväsendet har en central roll när det gäller att utarbeta underlag för regeringens beslut. De mänskliga rättigheterna omfattar på olika sätt alla samhällsområden och måste därmed beaktas i en mängd regelverk. I dag ingår det dock inte i kommittéernas uppdrag att göra konsekvensanalyser ur ett människorättsperspektiv om inte detta särskilt anges i kommittédirektiven.
3.5 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
3.5.1 Inledning
I delegationens uppdrag har ingått att utarbeta strategier och genomföra informationssatsningar för att öka kunskapen om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället och i olika delar av landet. Ökad kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna inom den offentliga sektorn och bland allmänheten är en viktig del i regeringens arbete för de mänskliga rättigheterna på nationell nivå.
166
Det var bl.a. mot bakgrund av behovet av ökad
kunskap och medvetenhet som delegationen inrättades.
Utbildning om de mänskliga rättigheterna lyfts fram som en viktig del i arbetet för rättigheterna i flera internationella instrument om de mänskliga rättigheterna. Enligt den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artikel 26 om rätten till utbildning, ska utbildningen stärka respekten för människans grundläggande fri- och rättigheter. Detta framgår också av artikel
166 Skr. 2005/06:95, s. 12 och 114 ff.
223
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
13(1) i FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Enligt artikel 28 och 29 i FN:s konvention om barnets rättigheter ska utbildningen bl.a. inriktas på att utveckla en respekt för de mänskliga rättigheterna.
Vid FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter i Wien 1993 uppmanades medlemsstaterna att inkludera de mänskliga rättigheterna som ämne i läroplaner inom alla utbildningsinstitutioner.
167
Staterna rekommenderades också att utveckla program och strategier för att försäkra sig om en vittomfattande utbildning och spridning av allmän information om mänskliga rättigheter.
FN:s generalförsamling beslutade i mars 1995 om ett årtionde för utbildning om mänskliga rättigheter fr.o.m. 1 januari 1995 tillsammans med en handlingsplan för arbetet med denna utbildning.
168
När årtiondet var över beslutade generalförsamlingen om
en reviderad handlingsplan för 2005–2007 med fokus på utbildning om mänskliga rättigheter i det allmänna skolväsendet.
169
FN:s råd
för mänskliga rättigheter förlängde senare handlingsplanens genomförandeperiod till och med 2009.
170
I handlingsplanen
beskrivs bl.a. vad som avses med utbildning om mänskliga rättigheter, innebörden av en människorättsbaserad undervisning samt varför utbildning om de mänskliga rättigheterna bör vara en prioriterad uppgift för staterna.
I oktober 2009 gav FN:s råd för mänskliga rättigheter FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i uppdrag att ta fram en ny handlingsplan för åren 2010–2014.
171
Samtidigt beslutade rådet
att arbetet under dessa år framför allt ska fokusera på högre utbildning och på utbildning om mänskliga rättigheter för lärare och utbildare, offentliganställda, anställda inom rättsväsendet samt militär personal på alla nivåer.
I detta avsnitt redovisas frågor om utbildning om de mänskliga rättigheterna som bedrivs inom det allmänna skolväsendet (3.5.2), högre utbildning (3.5.3) och den offentliga sektorn (3.5.4) samt de regelverk som styr dessa utbildningar. I avsnitt 3.5.5 redogör delegationen för sina erfarenheter och slutsatser avseende utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna. Till
167 A/CONF.157/23, Vienna Declaration and Programme of Action, 12 juli 1993. 168 A/RES/49/184, 6 mars 1995, respektive A/49/261-E/1994/110/Add.1, annex, Plan of
Action for the United Nations Decade for Human Rights Education, 1995–2005. 169 A/RES/59/113, 17 februari 2005, A/RES/59/113 B, 5 augusti 2005, A/59/525/Rev.1, 2 mars 2005. 170 A/HRC/RES/6/24, 28 september 2007. 171 A/HRC/RES/12/4, 12 oktober 2009.
224
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
följd av att delegationens uppdrag framför allt har rört stöd till statliga myndigheter, kommuner och landsting är de egna erfarenheterna mest omfattande inom detta område.
Delegationens förslag avseende utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna redovisas i kapitel 7.
3.5.2 Det allmänna skolväsendet
Det allmänna skolväsendet omfattar förskola, grundskola, gymnasieskola samt särskola, specialskola och sameskola. Dessutom finns särskilda utbildningsformer som anordnas av det allmänna för dem som på grund av sjukdom eller av annat skäl inte kan delta i skolarbetet inom det allmänna skolväsendet, t.ex. sjukhusskolor, internationella skolor samt utbildning vid särskilda ungdomshem och inom kriminalvården. Till det allmänna skolväsendet hör också förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg.
Den nya skollagen
I mars 2010 överlämnade regeringen propositionen Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet (prop. 2009/10:165) till riksdagen. Riksdagen har i juni fattat beslut i enlighet med propositionen. Den nya skollagen (2010:800) har trätt i kraft den 1 augusti 2010 och ska tillämpas på de flesta utbildningar från och med den 1 juli 2011.
172
Regeringen konstaterar i propositionen att
Sverige har internationella förpliktelser när det gäller de mänskliga rättigheterna som bör vara vägledande för och genomsyra hela skolväsendet. Regeringen konstaterar också att även om ansvaret för detta i första hand åvilar regeringen så har även de statliga och kommunala förvaltningarna ett ansvar. Detta innebär, enligt regeringens mening, att den svenska skollagstiftningen och verksamheterna inom skolväsendet ska överensstämma med Sveriges förpliktelser enligt överenskommelserna om de mänskliga rättigheterna. Regeringen konstaterar vidare i propositionen att det måste finnas kunskap om vad de mänskliga rättigheterna och grundläggande demokratiska värderingarna innebär och hur de kan förverkligas.
173
225
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Syftet med utbildningen inom skolväsendet behandlas i 1 kap. 4 § skollagen. Där framgår att utbildningen ska förmedla och förankra de grundläggande värderingar och de mänskliga rättigheter som det svenska samhället vilar på. Av skollagen 1 kap. 5 §, som rör utformningen av utbildningen, framgår att utbildningen också ska utformas i överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna. Detta innebär, enligt vad regeringen framför i propositionen, att utbildningen i sig och de som verkar inom den aktivt och medvetet ska förmedla till barnen och eleverna vårt samhälles gemensamma värderingar, såsom demokrati och mänskliga rättigheter, och stimulera barnen och eleverna att förverkliga dessa värderingar.
174
I 5 § sägs också att var och en som verkar inom
utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling. Bland de inledande bestämmelserna finns vidare bestämmelser om lika tillgång till utbildning och en hänvisning till diskrimineringslagen, att utbildningen ska vara likvärdig överallt i landet samt att särskild hänsyn ska tas till barnets bästa.
Nuvarande läroplaner och kursplaner
Förutom skollagen består det allmänna skolväsendets styrdokument bl.a. av läroplanerna för förskolan (Lpfö 98), det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo 94) samt för de frivilliga skolformerna (Lpf 94). I nuvarande läroplaner beskrivs de värden som de olika skolformerna ska gestalta och förmedla i termer som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen och solidaritet med svaga och utsatta. Mänskliga rättigheter som begrepp ingår dock inte i de nu gällande läroplanerna för förskolan, det obligatoriska skolväsendet och de frivilliga skolformerna.
I läroplanen för förskolan sägs också att de vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och att vuxna därför är viktiga förebilder. Enligt läroplanerna för det obligatoriska skolväsendet respektive för de frivilliga skolformerna ska skolan klargöra vilka rättigheter och skyldigheter eleverna har. Ingen koppling görs dock i texten till de internationella
226
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
konventionerna om mänskliga rättigheter. Däremot sägs det i avsnittet om rektors ansvar att skolpersonal i utbildningen ska få kännedom om de internationella överenskommelser som Sverige har förbundit sig att beakta.
Inom ramen för utvärderingen av den första nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, som avsåg perioden 2002–2004, gjordes en undersökning av hur de mänskliga rättigheterna behandlas i skolans undervisning.
175
Slutsatsen var att
utbildning om mänskliga rättigheter och FN:s konvention om barnets rättigheter tydligare bör skrivas in i läroplanerna som ett uppdrag för skolan samt att elevernas rättigheter bör tydliggöras. I rapporten, liksom i utvärderingen, lämnades förslaget att begreppet ”värdegrund” ska bytas ut mot ”demokrati och mänskliga rättigheter i skolan” då uttrycket ”värdegrund” kan uppfattas som oklart och riskerar att förknippas med det som ses som ”svenskt”, medan de mänskliga rättigheterna är ett internationellt begrepp som syftar på bestämda rättigheter.
176
I den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna 2006–2009 aviserade regeringen att den avsåg att, inom ramen för en översyn av skolans styrdokument, förtydliga i läroplanerna att de mänskliga rättigheterna är en central del av skolans demokratiuppdrag och att kunskap om de mänskliga rättigheterna ska förmedlas inom skolan (åtgärd 117).
Förutom skollagen och läroplanerna finns det ytterligare styrdokument i form av bl.a. föreskrifter, kursplaner, betygskriterier och allmänna råd, som utformas och beslutas av Statens skolverk (Skolverket). Kursplanerna är betydligt mer detaljerade än läroplanerna. De innehåller en kortfattad ämnesbeskrivning samt anger både allmänna mål och mål som eleverna ska ha uppnått efter årskurserna 5 och 9. Kursplanerna är direkt styrande för lärarens arbete. I nuvarande kursplan för samhällsorienterande ämnen och samhällskunskap i grundskolan (SKOLFS 2000:135) anges kunskaper om mänskliga rättigheter som ett mål att uppnå för eleverna som går ut årskurs nio samt bland betygskriterierna för betyget väl godkänt. Även i kursplanen för samhällskunskap A i gymnasie-
175Integration av mänskliga rättigheter i svensk utbildning 2002–2004, en kommentar med fokus på den obligatoriska skolan, Florin och Thelander, Karlstad Universitet, bilaga till Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, 2005, Regeringskansliet, dnr Ju2004/6673/D. 176Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D.
227
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
skolan (SKOLFS 2007:7), som är en så kallad kärnkurs som måste ingå i samtliga program i gymnasieskolan, finns krav på kunskap om de mänskliga rättigheterna bland betygskriterierna.
Nya läroplaner med kursplaner
I den nya skollagen, 1 kap. 11 §, sägs att det för varje skolform och för fritidshemmet ska finnas en läroplan som utgår från bestämmelserna i skollagen. Läroplanen ska ange utbildningens värdegrund och uppdrag samt mål och riktlinjer för utbildningen. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, meddelar föreskrifter om läroplaner.
I propositionen om den nya skollagen anför regeringen att läroplanen, vid sidan av skollagen, är det viktigaste styrdokumentet för verksamheten i förskola, skola, vuxenutbildning och fritidshem. Läroplanen och de värderingar som uttrycks där ska omfattas av alla och vara hållbara över tiden. Regeringen fastställer därför läroplaner i enlighet med principer som beslutats av riksdagen.
177
Nya sådana principer beslutades av riksdagen i mars 2009, när den behandlade regeringens proposition Tydligare mål och kunskapskrav – nya läroplaner för skolan.
178
Enligt beslutet ska det
för var och en av skolformerna grundskolan, obligatoriska särskolan, specialskolan och sameskolan finnas en läroplan som ska innehålla övergripande mål och riktlinjer för utbildningen samt kursplaner. I de övergripande målen ska de normer och värden samt de generella kompetenser som alla elever bör ha utvecklat efter genomförd utbildning anges. De övergripande målen ska gälla i all undervisning. Kursplanerna för grundskolan ska innehålla ämnets syfte och centralt innehåll till slutet av årskurs 3, 6 och 9. De ska, enligt riksdagens beslut, också kompletteras med föreskrifter om nationella kunskapskrav som meddelas av Skolverket. I propositionen anför regeringen att skolans värdegrund och uppdrag bör kvarstå oförändrat samtidigt som de övergripande målen i den nya skollagen ska återspeglas i de samlade läroplanerna. Syftet med förändringarna är, enligt regeringen, att måldokumentet för grundskolan och motsvarande skolformer blir ett tydligare verktyg och stöd för lärarna i såväl planeringen av undervisningen
228
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
som uppföljningen och utvärderingen av elevernas kunskapsutveckling.
179
Regeringen gav i januari 2009 Skolverket i uppdrag att utarbeta nya kursplaner och kunskapskrav samt nationella betygskriterier för grundskolan och motsvarande skolformer.
180
I uppdraget ingick
att samla respektive skolforms läroplaner så att de innehåller skolans värdegrund och uppdrag, övergripande mål och riktlinjer samt kursplaner. De samlade läroplanerna ska genomsyras av större konkretion och precision än de nuvarande samt av ett tydligt och begripligt språk. De ska också återspegla de övergripande målen i den nya skollagen. Uppdraget slutredovisades till Regeringskansliet i mars 2010.
Delegationen yttrade sig i februari 2010 över Skolverkets förslag till kursplaner för grundskolan.
181
Delegationen föreslog bl.a. att
vikten av och syftet med att undervisa om de mänskliga rättigheterna måste framgå redan i syftet med ämnet samhällskunskap. Delegationen ansåg också att det ansvar för de mänskliga rättigheterna som lyfts fram i förslaget till ny skollag tydligt måste utvecklas i läroplanerna.
I de förslag till läroplaner med kursplaner för grundskolan som Skolverket nu har överlämnat till regeringen framgår det av syftet i kursplanen för samhällskunskap att undervisningen bl.a. ska bidra till att eleverna utvecklar förtrogenhet med de mänskliga rättigheterna.
182
Bland målen i den allmänna delen av läroplanerna för
grundskolan, specialskolan och sameskolan har Skolverket också fört in att skolans mål ska vara att varje elev ska kunna göra och uttrycka medvetna etiska ställningstaganden grundade på kunskaper om mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar samt personliga erfarenheter. Regeringen har ännu inte fattat beslut om de nya läroplanerna och kursplanerna.
179Prop. 2008/09:87, s. 9 ff. 180Uppdrag att utarbeta nya kursplaner och kunskapskrav för grundskolan och motsvarande skolformer m.m., Utbildningsdepartementet, dnr U2009/312/S. 181Remissynpunkter på förslag till kursplaner för grundskolan, Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, dnr Ju 2006:02/2010/18. 182Redovisning av uppdrag om att utarbeta nya kursplaner och kunskapskrav för grundskolan och motsvarande skolformer m.m., Skolverket, dnr 2008:00741.
229
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Gymnasieskolans ämnesplaner
I oktober 2009 fattade riksdagen beslut enligt regeringens proposition Högre krav och kvalitet i den nya gymnasieskolan.
183
Enligt
propositionen bör gymnasieskolans ämnesplaner utformas så att de blir tydligare än i dag och får en mer ändamålsenlig struktur samt följa samma riktlinjer och den uppsättning begrepp som ska gälla för grundskolans kursplaner.
184
I oktober 2009 fick Skolverket i
uppdrag av regeringen att utarbeta ämnesplaner och kunskapskrav (betygskriterier) för samtliga ämnen som kan förekomma i gymnasieskolan samt utforma föreskrifter om kunskapskrav för betygstegen A, C och E.
185
I uppdraget ingick också att ta fram
examensmål som ska ersätta dagens programmål och som ska ligga till grund för planeringen av utbildningen inom respektive program. De nya examensmålen beslutades av regeringen i mars 2010.
186
Av examensmålen för barn- och fritidsprogrammet samt
vård- och omsorgsprogrammet framgår att kunskaper om mänskliga rättigheter är viktiga i de arbeten som utbildningarna leder till. Examensmålen för övriga gymnasieprogram saknar hänvisningar till de mänskliga rättigheterna.
Förslag till ämnesplaner har också utarbetats och offentliggjorts av Skolverket för synpunkter. Delegationen yttrade sig i februari 2010 även angående Skolverkets förslag till ämnesplaner.
187
Också
här föreslog delegationen att de mänskliga rättigheterna bör framhållas redan i syftet i ämnesplanen för samhällskunskap eftersom de har betydelse för flertalet avsnitt i ämnet. Delegationen ansåg också att mänskliga rättigheter även bör behandlas i t.ex. historia, geografi och religionskunskap.
I de förslag till ämnesplaner för samhällskunskap 1a:1 och 1b som förelåg i augusti 2010 anges att ”mänskliga rättigheter i ett nutida och historiskt perspektiv” ska vara centralt innehåll i undervisningen. Dessutom nämns de mänskliga rättigheterna i kurserna om internationella relationer på det samhällsvetenskapliga programmet. Inriktningen juridik på ekonomiprogrammet ska ge eleverna kunskap om hur rättsordningen påverkas av internationell rätt. Uppdraget ska slutredovisas den 4 oktober 2010.
183Prop. 2008/09:199, bet. 2009/10:UbU3, rskr. 2009/10:8. 184Prop. 2008/09:199, s. 109 f. 185Uppdrag avseende examensmål och ämnesplaner för gymnasieskolan m.m., Utbildningsdepartementet, dnr U2009/2114/G och U2009/5688/G. 186 SKOLFS 2010:14, Förordning om examensmål för gymnasieskolans nationella program. 187Synpunkter på förslag till ämnesplaner för gymnasieskolan, Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, dnr Ju2006:02/210:19.
230
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Skolans värdegrundsarbete
Skolverket fick i april 2009 i uppdrag av regeringen att genomföra insatser för att främja, stärka och sprida kunskap om skolans värdegrund såsom den beskrivs i läroplanerna för förskolan (Lpfö 98), obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen, fritidshemmet (Lpo 94) samt de frivilliga skolformerna (Lpf 94).
188
Enligt rege-
ringen har flera undersökningar visat att det finns brister i skolors värdegrundsarbete. Tidigare satsningar på trygghet och studiero bör kopplas samman med insatser som främjar, stärker och sprider kunskap om skolans värdegrund, riktade både mot lärare och elever. Skolorna måste också, enligt regeringen, utveckla konkreta metoder och verktyg för att möjliggöra en diskussion med eleverna kring etiska frågor, moraliska dilemman och empatisk förmåga, som utgår från situationer ur deras egen vardag. Det behöver även göras tydligt att skolans värdegrund utgår från internationella konventioner om mänskliga rättigheter, som bl.a. barnkonventionen. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet (Utbildningsdepartementet) senast den 31 mars 2011.
I remissvaren på förslagen till kursplaner för grundskolan och ämnesplaner för gymnasieskolan föreslog delegationen att det i samband med dessa förändringar tydligare skrivs in i läroplanerna att undervisningen om mänskliga rättigheter ska behandla rättigheterna både ur ett globalt perspektiv och vad de innebär för eleven i vardagen i det lokala sammanhanget. Det senare kan t.ex. handla om hur skolans arbete för elevinflytande, jämställdhet och en bra arbetsmiljö samt mot diskriminering förhåller sig till de mänskliga rättigheterna. Delegationen har noterat att Skolverket, som tidigare nämnts, i de förslag till läroplaner och kursplaner för grundskolan, specialskolan och sameskolan som har överlämnats till regeringen, har gjort ett tillägg i målformuleringen som anger inriktningen för skolans arbete att skolans mål bl.a. är att varje elev ska kunna göra och uttrycka medvetna etiska ställningstaganden grundade på kunskaper om mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar samt personliga erfarenheter.
188Uppdrag om skolans värdegrund, Utbildningsdepartementet, dnr U2009/2848/S.
231
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Läromedel
Läromedel är en viktig del av undervisningen som på många sätt styr vad som behandlas i olika ämnen. Även om det står varje skola och lärare relativt fritt att utifrån läro- och kursplaner utforma sin undervisning så att eleverna uppnår de uppsatta målen visar studier att läromedlens utformning har stor inverkan på undervisningens upplägg. Under 2006 genomförde Skolverket en undersökning av lärares val, användning och bedömning av läromedel i engelska, samhällskunskap och bild i årskurs fem och nio.
189
Enligt denna
undersökning upplevde en majoritet av lärarna i engelska och närmare hälften av lärarna i samhällskunskap att den traditionella läroboken är en garanti för att eleverna lär sig ”rätt” saker i förhållande till målen.
Forum för levande historia fick 2005 regeringens uppdrag att kartlägga utbildningsmaterial om de mänskliga rättigheterna som kan användas i utbildningsväsendet. I uppdraget ingick att göra en kartläggning över befintligt utbildningsmaterial och de områden som behövde kompletteras samt att samordna arbetet med att ta fram nytt utbildningsmaterial på de områden där behov ansågs finnas. Forum för levande historia har därefter fått i uppdrag genom regleringsbreven för åren 2007–2010 att uppdatera kartläggningen. En slutsats av kartläggningsarbetet var att förekomsten av material för högskolan var relativt god, liksom material med anknytning till värdegrundsfrågor mer generellt. Däremot saknades i hög grad utbildningsmaterial om de mänskliga rättigheterna utformat för grund- och gymnasieskolan. Forum för levande historia har utarbetat broschyrer om mänskliga rättigheter, skolmaterialet Levande rättigheter – i går, i dag och i morgon, som är ett fallbaserat utbildningsmaterial, samt en lärarhandledning. Vidare har myndigheten utarbetat en internetbaserad söktjänst där utbildningsmaterial kan sökas på grundval av bl.a. målgrupp, ämne och typ av media. Delegationen har också tagit fram ett utbildningsmaterial med praktiska övningar och lärarhandledning om s.k. MR-dilemman (se avsnitt 1.3.2).
Skolverket har på uppdrag av regeringen även genomfört granskningar av ett urval av läroböcker för grund- och gymnasieskolan för att analysera om, och i så fall på vilket sätt, läroböckernas innehåll avvek från läroplanernas värdegrund.
190
Syftet
189Läromedlens roll i undervisningen, Skolverket, rapport 284, 2006. 190I enlighet med skolans värdegrund? Skolverket, rapport 285, 2006.
232
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
var att få en uppfattning av hur läroböcker bidrar till undervisningen i frågor som rör kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder. Skolverkets sammanfattande bedömning var att det i de granskade läroböckerna fanns exempel på diskriminerande och kränkande formuleringar som står i kontrast till den värdegrund som skolan ska förmedla och förankra hos eleverna. Skolverket konstaterade samtidigt att det även fanns goda exempel på framställningar som karaktäriserades av allsidighet, nyansering och problematisering.
Lärarutbildningen
De svenska högskolorna är i hög grad självständiga, vilket även gäller lärarutbildningen, som styrs på samma sätt som övriga högskoleutbildningar. Lärarutbildningen är Sveriges volymmässigt största högskoleutbildning med drygt 36 000 helårsstudenter och 5 000 lärarutbildare.
191
Examensordningen finns i en bilaga till högskoleförordningen (1993:100). I examensordningen anges för den nuvarande lärarexamen följande läromål under rubriken värderingsförmåga och förhållningssätt:
För lärarexamen ska studenten /…/ visa förmåga att i det pedagogiska arbetet göra bedömningar utifrån relevanta vetenskapliga, samhälleliga och etiska aspekter med särskilt beaktande av de mänskliga rättigheterna…
Från och med hösten 2011 ersätts dagens lärarexamen av fyra examina. Dessa är förskollärarexamen, grundlärarexamen, ämneslärarexamen och yrkeslärarexamen. I examensbeskrivningarna för dessa har kraven på kunskaper i mänskliga rättigheter utökats. I samtliga fyra utbildningar ska studierna inom den utbildningsvetenskapliga kärnan knyta an till den kommande yrkesutövningen och bl.a. omfatta förskolans respektive skolans värdegrund, innefattande de grundläggande demokratiska värderingarna och de mänskliga rättigheterna. Bland kraven på färdighet och förmåga ingår i de nya utbildningarna att studenten för examen ska visa förmåga att kommunicera och förankra förskolans respektive skolans värdegrund, inbegripet de mänskliga rättigheterna och de grundläggande värderingarna. Samtidigt har också ovanstående krav
191SOU 2008:109, En hållbar lärarutbildning.
233
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
under rubriken värderingsförmåga och förhållningssätt förts in i alla fyra utbildningarna, kompletterad bl.a. med en koppling till FN:s konvention om barnets rättigheter.
192
Därutöver styrs lärarutbildningen indirekt av samma verktyg som skolorna, då det är dessa reglerverk som anger riktlinjerna för studenternas framtida yrkesutövning, dvs. skollagen, läroplanerna, kursplanerna, ämnesplanerna samt Skolverkets allmänna råd och andra vägledande dokument från skolmyndigheterna.
Rektorsutbildningen
Enligt 2 kap. 9 § skollagen (2010:800) leds det pedagogiska arbetet vid en skolenhet av rektor. Rektor ska särskilt verka för att utbildningen utvecklas. 2 kap. 12 § föreskriver att varje huvudman ska se till att rektorerna går en särskild befattningsutbildning eller en utbildning som kan jämställas med denna. Sedan den 15 mars 2010 är det obligatoriskt för nyanställda rektorer att gå den statliga befattningsutbildningen, rektorsprogrammet. Programmet anordnas av ett antal högskolor på uppdrag av Skolverket och omfattar 30 högskolepoäng, varav 10 poäng skoljuridik och myndighetsutövning och 10 poäng skolledarskap. Som en central del i utbildningen i skoljuridik ska den enskildes rätt till utbildning och ansvaret för att utbildning genomförs behandlas. Efter genomgången utbildning i skoljuridik ska rektor bl.a. visa god kunskap om de grundläggande värderingarna i skolförfattningarna samt visa förmåga att inom skoljuridikens område göra bedömningar med hänsyn till elevens rättssäkerhet. Efter genomgången utbildning i skolledarskap ska rektor bl.a. visa förmåga att hävda alla människors lika värde, visa god förmåga som ledare så att de värden som lyfts fram i skolans styrdokument får berättigat utrymme samt visa god förmåga som ledare och som demokratisk förebild inför elever och personal så att ett öppet kommunikativt klimat skapas.
Ansvariga för examinationens uppläggning och genomförande är de högskolor som anordnar utbildningen.
234
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
3.5.3 Högre utbildning
Sedan 1993 begränsar sig statens formella styrning av universitet och högskolor till högskolelagen (1992:1434) och högskoleförordningen (1993:100) samt regleringsbrev och särskilda regeringsuppdrag. Högskolorna rapporterar tillbaka genom årsredovisningar och andra rapporter.
I högskolelagen ges bestämmelser om universitet och högskolor under statligt, kommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap. I 1 kap. 5 § högskolelagen anges att högskolorna i sin verksamhet ska främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. Det framgår också av bestämmelsen att jämställdhet mellan kvinnor och män alltid ska iakttas och främjas i högskolornas verksamhet. Vidare framgår att högskolorna i sin verksamhet bör främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden.
Formuleringen om att högskolorna i sin verksamhet ska främja en hållbar utveckling infördes genom budgetpropositionen för 2006. I propositionen framför regeringen att syftet med bestämmelsen är att det tydligt ska framgå att högskolorna i sin verksamhet ska främja hållbar utveckling. Begreppet hållbar utveckling definieras i propositionen på samma sätt som i bestämmelsen i högskolelagen, dvs. som ”en utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa.” Regeringen anför i propositionen att varje lärosäte har att, utifrån sina förutsättningar och sin profil, närmare definiera hur hållbar utveckling kan bli en integrerad del av verksamheten. Vidare uttalar regeringen att den anser att lärosätenas arbete för hållbar utveckling bör utföras inom ramen för deras tre uppgifter, dvs. högre utbildning, forskning och samverkan med det omgivande samhället.
193
Som en bakgrund för sitt förslag hänvisar regeringen bl.a. till Kommittén för utbildning för hållbar utveckling, som i november 2004 lämnade förslag med syftet att stärka förutsättningarna för
193Prop. 2005/06:1, Budgetpropositionen för 2006, Utgiftsområde 16, Utbildning och universitetsforskning, s. 136 f.
235
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
utbildning för hållbar utveckling. Kommittén använder samma definition av begreppet hållbar utveckling som regeringen. I betänkandet framförs att mänskliga rättigheter är en av flera frågor som kan vara en del av utbildning om hållbar utveckling, utan att kommittén för den skull uttalar att frågor om mänskliga rättigheter behöver ingå i sådan utbildning. Utredningen menar att det måste finnas ett stort utrymme för lärare och lärande på den lokala nivån att tillsammans identifiera vilket innehåll som är väsentligt för dem.
194
Som framgått i avsnitt 3.5.2 har skolornas ansvar för de mänskliga rättigheterna förtydligats i den nya skollagen (2010:800). Enligt 1 kap. 4 § skollagen ska utbildningen förmedla och förankra de grundläggande värderingar och de mänskliga rättigheter som det svenska samhället vilar på. Av 1 kap. 5 §, som rör utformningen av utbildningen, framgår att utbildningen ska utformas i överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna och att var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling. Med andra ord ska de mänskliga rättigheterna både förmedlas i utbildningen och respekteras i verksamheten.
Det kan konstateras att högskolelagen anger flera frågor som högskolorna ska arbeta med. Det kan också konstateras att vissa av de frågor som anges i 1 kap. 5 § högskolelagen ska ”främjas”, medan andra ska ”iakttas och främjas”. Till skillnad från vad som är fallet med skollagen ingår dock inte frågor om de mänskliga rättigheterna bland dem som högskolelagen anger att högskolorna ska arbeta med.
Examensordningen
Statens enda formella verktyg att styra själva innehållet i högskoleutbildningarna är examensordningen, som är en bilaga till högskoleförordningen. I examensordningen finns bestämmelser om vilka examina som får avläggas inom högskoleutbildning på grundnivå, avancerad nivå respektive forskarnivå. Där anges också omfattningen och målen för olika examina samt vilka krav som ska uppfyllas för respektive examen. Examensordningen innehåller dels generella examina, dels yrkesexamina. En anledning till denna uppdelning är att det för vissa yrken krävs en speciell utbildning
194SOU 2004:104, Att lära för hållbar utveckling, s. 71 f.
236
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
eller legitimation. Sådana utbildningar avslutas med en yrkesexamen som är mycket mer specifik till sitt innehåll än en generell examen. En generell examen visar att man läst ett visst huvudområde till en viss fördjupningsnivå.
I den examensordning som gäller från den 1 juli 2007 finns formuleringar om krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna i totalt 29 examensbeskrivningar.
195
Bland examina på grundnivå
gäller detta utbildningarna till arbetsterapeut, audionom, biomedicinsk analytiker, dietist, folkhögskollärare, officer (förordning 2007:1164 för Försvarshögskolan), optiker, ortopedingenjör, receptarie, röntgensjuksköterska, sjukgymnast, sjuksköterska, socionom, studie- och yrkesvägledare och tandhygienist.
Bland examina på avancerad nivå ingår krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna i utbildningarna till apotekare, barnmorska, civilekonom, jurist, logoped, läkare, psykolog, psykoterapeut, sjukhusfysiker, specialistsjuksköterska, speciallärare, specialpedagog och tandläkare.
Dessutom ingår sådana krav i nuvarande lärarexamen, som finns både på grund- och avancerad nivå. Som nämnts i avsnitt 3.5.2 ersätts denna examen hösten 2011 av fyra nya examina, där krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna ingår. Dessa är examen till förskollärare, yrkeslärare, ämneslärare och grundlärare.
Som framgår ovan innehåller många examensbeskrivningar för yrken inom hälso- och sjukvården krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna, men sådana krav ställs även för t.ex. lärar-, jurist-, socionom-, civilekonomutbildningarna. Formuleringarna ser något olika ut. För juristexamen gäller t.ex. att studenten ska ”visa förmåga att inom området göra bedömningar med hänsyn till relevanta vetenskapliga och samhälleliga frågor, såsom de mänskliga rättigheterna och etiska aspekter”. Civilekonomutbildningen har en liknande formulering. Av examensbeskrivningen för psykologexamen framgår att studenten ska ”visa fördjupad förmåga att med helhetssyn på människan göra åtgärdsbedömningar utifrån relevanta vetenskapliga, samhälleliga och etiska aspekter med särskilt beaktande av de mänskliga rättigheterna”. Liknande formuleringar återkommer i flera av de examina som leder till yrken inom hälso- och sjukvården.
Det finns även examensbeskrivningar som inte innehåller några krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna. Det gäller
237
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
utbildningarna på grundnivå till brandingenjörsexamen, djursjukvårdare, hippolog, högskoleingenjör, landskapsingenjör, lantmästare, sjöingenjör, sjökapten, skogsmästare, skogstekniker, tandtekniker och trädgårdsingenjör. Dessutom gäller det vissa examina på avancerad nivå, nämligen till civilingenjör, hortonom, jägmästare, landskapsarkitekt och veterinär.
Utbildningsplaner och kursplaner på högskolan
Utbildningsplaner styr utbildningsprogrammen på högskolan. I utbildningsplanen ska universitetet eller högskolan bl.a. ange de kurser som utbildningsprogrammet omfattar och den huvudsakliga uppläggningen av utbildningsprogrammet. De kurser som ges inom varje program styrs i sin tur av kursplaner. Även fristående kurser ska ha kursplaner. I kursplanen ska universitetet eller högskolan bl.a. ange kursens mål, det huvudsakliga innehållet i kursen och den kurslitteratur och de övriga läromedel som ska användas. Varje högskola fattar själv beslut om utbildningsplaner och kursplaner för de utbildningar som finns på respektive högskola.
Högskoleverkets utvärdering av utbildning om de mänskliga rättigheterna inom vissa yrkesutbildningar
Högskoleverket utvärderar all högskoleutbildning i sexårscykler. Genom utvärderingarna ska utbildningarna kvalitetssäkras och examensrätterna omprövas. Högskoleverket har på uppdrag av regeringen utrett hur de mänskliga rättigheterna beaktas i högskoleutbildningar efter det att den nya examensordningen trätt i kraft.
196
Utredningen gjordes i form av en urvalsundersökning där
enkäter skickades till totalt 79 utbildningar vid 28 lärosäten. Svar inkom från 74 utbildningar vid 25 lärosäten. Bland dessa identifierade Högskoleverket 29 examensbeskrivningar där formuleringar om mänskliga rättigheter ingår och där kunskap om mänskliga rättigheter alltså är ett krav för att få examen. Uppföljningen visar att undervisning om de mänskliga rättigheterna bedrivs inom ramen för så gott som samtliga dessa utbildningar och att den är förhållandevis väl tillgodosedd. Undervisningen verkar också vara
196Undervisning om mänskliga rättigheter i högskolan, Högskoleverket, Rapport 2008:43 R.
238
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
integrerad i utbildningarna. Undervisningen ser dock mycket olika ut.
Högskoleverket pekar också på utvecklingsområden. Det verkar bl.a. finnas en outnyttjad möjlighet till samverkan mellan olika ämnen, särskilt när det gäller de lärosäten som har utbildning i mänskliga rättigheter. De nya examensbeskrivningarna förefaller, enligt Högskoleverket, inte heller ha inneburit någon större nyorientering eller utveckling av lärarkompetensen. Så återfinns enligt verket t.ex. sällan examensbeskrivningen ”kunna göra bedömningar (…) med särskilt beaktande av de mänskliga rättigheterna” som tydligt lärandemål i olika kurser. Enligt Högskoleverket signalerar detta till studenterna att kunskap om mänskliga rättigheter inte är central för utbildningen.
Högskoleverket konstaterar att utbildning om de mänskliga rättigheterna både måste ge kunskap om rättigheternas innehåll och kunskap om vad det innebär att arbeta med människorättsfrågor. Utbildningen om hur man kan arbeta med rättigheterna inom sitt yrkesområde måste vara så anpassad att den på allvar länkar samman den aktuella professionen och dess ansvar för de mänskliga rättigheter som har störst relevans för området.
3.5.4 Utbildning och kompetensutveckling inom den offentliga sektorn
Bakgrund
Regeringens första och andra nationella handlingsplan för de mänskliga rättigheterna (skr. 2001/02:83 och 2006/06:95) lägger båda stor tonvikt vid frågor om utbildning om de mänskliga rättigheterna för personer verksamma inom den offentliga sektorn. Som ett led i de båda handlingsplanerna har ett flertal statliga myndigheter fått i uppdrag att genomföra utbildningar och kompetenshöjande insatser om de mänskliga rättigheterna för sina anställda. Regeringen har även bl.a. via samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) försökt stimulera kommuner att genomföra utbildningar om eller på annat sätt arbeta med de mänskliga rättigheterna. Vidare har delegationen medverkat i och lämnat stöd för flera utbildningar om de mänskliga rättigheterna för stat, kommun och landsting (se redogörelser i avsnitt 1.3.1 och nedan).
239
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
I propositionen Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt (prop. 2009/10:175) gör regeringen bedömningen att det är angeläget att de statliga arbetsgivarna arbetar strategiskt med sin kompetensförsörjning.
197
I propositionen betonas att det är en
central del i regeringens årliga uppföljning av utvecklingen inom verksamhetsområdet statliga arbetsgivarfrågor att göra bedömningar av kompetensförsörjningen i staten. Underlag för sådana bedömningar lämnas bl.a. i myndigheternas årsredovisningar och underlag inför mål- och resultatdialogerna. I detta sammanhang kan uppföljningar således även göras av hur de statliga myndigheterna arbetar med sin kompetensförsörjning i frågor om de mänskliga rättigheterna.
198
Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus) är en stabsmyndighet som ska bistå regeringen i frågor som rör strategisk kompetensförsörjning i statsförvaltningen. Krus ska uppmärksamma regeringen på behov av samlade stödinsatser inom området men också ge myndigheterna en kvalificerad hjälp i arbetet med att skaffa rätt kompetens för att lösa sina viktiga samhällsuppdrag, både på kort och på lång sikt. Under 2009 fick Krus regeringens uppdrag att leda och samordna ett projekt under rubriken
Offentligt etos – en god förvaltningskultur.
199
Utgångspunkten för
projektet är en gemensam värdegrund i statsförvaltningen som utgår från demokrati och mänskliga rättigheter samt strävar mot rättssäkerhet, effektivitet och medborgarperspektiv. Värdegrunden utgörs, enligt uppdraget, bl.a. av de författningar som är av grundläggande betydelse för de statsanställda i deras yrkesroll. Insatser ska ske på myndighetsnivå och individnivå. Insatserna på individnivå syftar till att bygga upp kunskapen om värdegrundsfrågor. Projektet ska genomföras under 2010 och 2011. Krus har tagit fram en promemoria om den gemensamma värdegrunden för statsanställda som kortfattat tar upp vissa frågor om de mänskliga rättigheterna.
200
I kommunerna, landstingen och regionerna finns över 44 000 politiker, varav cirka 97 procent är fritidspolitiker som utför sitt uppdrag vid sidan om sitt ordinarie arbete eller studier. Därutöver finns ett mycket stort antal anställda. Förtroendevalda, beslutsfattare och tjänstemän i offentlig verksamhet, även i kommuner
197Prop. 2009/10:175, s. 121. 198Prop. 2009/10:175, s. 117 f. 199Uppdrag att leda och samordna ett projekt om offentligt etos, Finansdepartementet dnr Fi2009/7223 (delvis). 200Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda, Krus, 2009.
240
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
och landsting, har ansvar för att de konventioner som Sverige ratificerat iakttas i den offentliga verksamheten.
SKL beslutade vid sin kongress 2006 att organisationen ”ska verka för att medlemmarna får det stöd de behöver i arbetet med att säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter”. För mandatperioden 2007–2011 har SKL även antagit inriktningsmålet att verka för att medlemmarna får det stöd de behöver i arbetet med att säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter. SKL bjuder också in till seminarier och nätverk i syfte att utveckla arbetet för mänskliga rättigheter i Sverige.
201
Synpunkter från internationella organ om utbildning om de mänskliga rättigheterna inom den offentliga sektorn
Vikten av utbildning om de mänskliga rättigheterna för personer inom den offentliga sektorn betonas starkt av bl.a. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och har även tagits upp av FN:s övervakningskommittéer när de lämnat sina kommentarer om Sverige. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har i en handbok samlat sina erfarenheter från ett flertal utbildningar om mänskliga rättigheter för olika yrkesgrupper.
202
Syftet med utbild-
ningarna har varit att visa hur de olika yrkesgrupperna kan ha praktisk nytta av kunskap om de mänskliga rättigheterna i sin vardagliga yrkesutövning. Enligt handboken bör målen för sådan utbildning bl.a. vara att förmedla kunskap om rättigheterna och rättighetssystemet samt att få deltagarna att förstå sin egen roll i främjandet och skyddandet av de mänskliga rättigheterna och sina egna möjligheter att påverka rättigheterna i det dagliga arbetet. För att kunna uppnå dessa mål måste utbildningen, enligt handboken, vara relevant, flexibel, interaktiv och omväxlande.
Vikten av utbildning om de mänskliga rättigheterna framhålls också i högkommissariens handbok om inrättandet av nationella institutioner för mänskliga rättigheter.
203
Att informera och utbilda
om de mänskliga rättigheterna innebär, enligt handboken, att skapa medvetenhet och sprida kunskap om rättigheterna. Skyddet av
201En fråga om demokrati. Inriktningen av Sveriges Kommuner och Landstings verksamhet för kongressperioden 2007–2011, Sveriges Kommuner och Landsting, s. 12. 202 High Commissioner for Human Rights, Centre for Human Rights, Human Rights
Training, A Manual on Human Rights Training Methodology, Professional Training Series
No. 6, 2000. 203 United Nations Centre for Human Rights, National Human Rights Institutions, Professional Training Series No. 4, 1995, s. 20 f.
241
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
rättigheterna är beroende av att människor känner till vilka rättigheter de har och vilka institutioner som finns för att upprätthålla dessa. Handboken fokuserar i första hand på den viktiga roll som nationella institutioner för mänskliga rättigheter kan ha i att utforma utbildningsprogram för olika målgrupper om internationella och nationella normer på området (se även avsnitt 3.3 och kapitel 5). Det framhålls i handboken att en praktisk utgångspunkt för utbildningen förutsätter att det finns utbildare som har erfarenhet av de verksamheter som deltagarna kommer ifrån.
FN:s kommitté mot tortyr uttalade 2008 i sina kommentarer om Sverige att utbildningsprogram behöver utvecklas för att fullt ut säkerställa att alla anställda inom brottsbekämpande myndigheter och fängelser är fullt ut medvetna om tortyrkonventionens bestämmelser, om att överträdelser av bestämmelserna inte kommer att tolereras och kommer att utredas samt om att de skyldiga kommer att åtalas. All personal, inklusive ambassadpersonal, bör särskilt utbildas i frågor om tortyr och kränkande behandling (illtreatment). Kommittén rekommenderade att en utvärderingsmetod utarbetas för att bedöma vilken effekt utbildningsprogrammet har för att minska antalet fall av tortyr, våld och kränkande behandling.
204
Kommittén för mänskliga rättigheter uttalade 2009 att den var bekymrad över antalet självmord i svenska fängelser och framhöll att alla fängelseanställda bör få tillräcklig utbildning om hur självmord kan förebyggas samt om FN:s minimiregler och grundläggande principer för behandling av fångar.
205
Kommittén för barnets rättigheter rekommenderade Sverige 2009 att säkerställa att systematiska och kontinuerliga utbildningsprogram om mänskliga rättigheter, inklusive barnets rättigheter, genomförs för alla som arbetar för och med barn, såsom domare, advokater, anställda inom brottsbekämpande myndigheter, statsanställda, kommunalanställda, lärare, socialarbetare, sjukvårdspersonal samt särskilt barnen själva.
206
Kommittén mot diskriminering av kvinnor uttalade att den var oroad över den bristande medvetenheten om konventionen om avskaffande av alla slags diskriminering av kvinnor och dess fakultativa protokoll om individuell klagorätt, särskilt på kommunal nivå. Kommittén rekommenderade Sverige att öka sina ansträng-
204 CAT/C/SWE/CO/5, 4 juni 2008, p. 15. 205 CCPR/C/SWE/CO/6, 7 maj 2009, p. 14. 206 CRC/C/SWE/CO/4, 12 juni 2009, p. 22.
242
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
ningar för att stärka medvetenheten om konventionen och dess fakultativa protokoll bland domare, åklagare och advokater för att säkerställa att konventionens anda, syfte och bestämmelser blir välkända och regelbundet använda i rättsprocesser. Kommittén rekommenderade också att den handbok om konventionen som utarbetats på svenska ges ökad spridning.
207
FN:s specialrapportör om rätten till bästa uppnåeliga hälsa lämnade i sitt yttrande om Sverige 2007 rekommendationen att den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna skulle leda till utbildning om de mänskliga rättigheterna, inklusive om rätten till hälsa, för anställda vid Socialdepartementet, såväl som andra organ på nationell nivå samt inom landsting och kommuner som har med hälsorelaterade frågor att göra. Sådan utbildning angavs vara en förutsättning för att de mänskliga rättigheterna, inklusive rätten till hälsa, ska kunna integreras i alla relevanta policyprocesser. För att handlingsplanen skulle bli effektiv ansågs det nödvändigt att den fick politiskt stöd på hög nivå samt tillräckligt med personal och resurser.
208
Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter framförde i sina rekommendationer 2008 om systematiskt arbete för de mänskliga rättigheterna att kompetensbehovet bland offentliganställda bör utvärderas och åtgärdas för att säkerställa att de har goda och uppdaterade kunskaper om de internationella regler om mänskliga rättigheter som är av relevans för deras verksamhetsområde.
209
Kartläggningar och utbildningar om de mänskliga rättigheterna som genomförts av eller i samverkan med delegationen
SIFO-undersökning
Som tidigare nämnts genomförde SIFO 2006 på uppdrag av delegationen en enkätundersökning om vilket behov av stöd som finns inom kommuner, landsting och statliga myndigheter i arbetet för de mänskliga rättigheterna.
210
Syftet med undersökningen var
att få en bild av kunskapsnivån vad gäller mänskliga rättigheter samt att få ett underlag för delegationens verksamhet med att
207 CEDAW/C/SWE/CO/7, 8 april 2008, p. 19. 208 A/HRC/4/28/Add.2, 28 februari 2007, p. 30. 209 CommDH(2009)3, Recommendation on Systematic Work for Implementing Human Rights at the National Level, 18 februari 2008, p. 10.8. 210 SIFO Research International, Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd, 2006 (bilaga 7).
243
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i deras arbete för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna. Undersökningens målgrupper var samtliga kommuner, samtliga landsting samt 100 statliga myndigheter. Svarsfrekvensen bland kommunerna var 65 procent, landstingen 75 procent och de statliga myndigheterna 77 procent.
Enligt SIFO:s rapport angav cirka hälften av de myndigheter, kommuner och landsting som svarade på enkäten att det är viktigt eller mycket viktigt att ha kunskap om de mänskliga rättigheterna för att utföra det dagliga arbetet. Cirka en tredjedel svarade att de har liten kunskap om mänskliga rättigheter. De svarande i enkätundersökningen angav att kunskapsnivån inom organisationerna inte är direkt låg, men att den kan förbättras. De beskrev också ett påtagligt behov av stöd inom området mänskliga rättigheter. Behovet beskrevs som störst vad gäller utbildningsstöd för organisationernas ledningsgrupper samt verksamhetsanpassad utbildning. Nästan två tredjedelar (63 procent) svarade att de har behov av fortbildning och kompetensutveckling om mänskliga rättigheter. Störst behov angav landstingen (73 procent) medan 66 procent av de statliga myndigheterna och 60 procent av kommunerna angav att de hade behov av fortbildning och kompetensutveckling på området.
De svarande uttryckte att det är viktigt med mänskliga rättigheter och att det behövs utbildning om rättigheterna. Trots detta beskrevs den befintliga utbildningen om mänskliga rättigheter för anställda och politiker som begränsad. Anställda erbjuds intern utbildning inom 18 procent av de svarande organisationerna medan de i 5 procent av organisationerna erbjuds extern utbildning.
Utbildning för länsstyrelser
Under 2006 inleddes ett samarbete mellan delegationen, Länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län och Fonden för mänskliga rättigheter för att gemensamt formulera en insats för att höja kompetensen hos handläggare vid länsstyrelserna och pröva en modell för en verksamhetsanpassad utbildning i mänskliga rättigheter. Utbildningens primära mål var att höja kunskaps- och kompetensnivån bland handläggare vid länsstyrelser i fråga om praktisk tillämpning av mänskliga rättigheter i verksamhet som rör myndighetsutövning, dvs. tillsyn och ärendehandläggning. Ytter-
244
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
ligare en målsättning var att utarbeta ett utbildningsmaterial för verksamhetsanpassade utbildningar för länsstyrelserna. Utbildningen genomfördes 2007. Den främsta målgruppen var handläggare och chefer vid avdelningarna för juridiska, förvaltnings- och sociala frågor vid Stockholms och Värmlands länsstyrelser. Hallands länsstyrelse, som deltagit i det förberedande arbetet, fullföljde inte insatsens utbildningsmoment på grund av resursbrist. Inom ramen för insatsen genomgick 80 handläggare och chefer på de två länsstyrelserna en grundutbildning i mänskliga rättigheter med verksamhetsanpassning.
Under utbildningarna användes ett material med bl.a. fallstudier som utarbetats på grundval av domar från Europadomstolen, synpunkter från FN:s övervakningskommittéer och prövningar enligt miljöbalken av relevans för länsstyrelsernas verksamhetsområde.
211
Beslut från Länsstyrelsens egen verksamhet användes också. De diskussioner som genomfördes utifrån sådana fallstudier var mycket uppskattade moment i utbildningen.
Från utbildningsinsatsen kan bl.a. följande slutsatser dras:
-Ju fler konkreta exempel och fall att arbeta med under utbildningarna, desto bättre tycks förutsättningar vara för att förbättra den praktiska tillämpningen av människorättsperspektivet. Framför allt bör beslut från den egna verksamheten användas.
-Det är en fördel att genomföra utbildningen i flera steg med några månaders mellanrum när t.ex. uppgifter kan genomföras för redovisning och diskussion vid nästa tillfälle. Utbildning i flera steg ger också möjlighet för deltagarna att ta med sig exempel och frågor från sitt eget arbete för diskussion vid kurstillfällena. Ett särskilt tillfälle för uppföljning är också att rekommendera. På så sätt blir det möjligt att bättre utvärdera effekterna av utbildningen.
-Ett förberedelsearbete som genomförs i nära samarbete mellan utbildare och myndighet ger möjligheter till verksamhetsanpassning av utbildningen. Förberedelserna kan t.ex. ske i form av intervjuer, samtal och studiebesök på myndigheten för att utbildaren ska få förståelse för handläggarnas dagliga verk-
211Mänskliga rättigheter i länsstyrelsens myndighetsutövning. Rapporten kan beställas från Fonden för mänskliga rättigheter eller laddas ner från fondens hemsida, www.humanrights.se, eller från regeringens webbplats om mänskliga rättigheter, www.mänskligarättigheter.se.
245
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
samhet och typiska ärenden och även skapa förtroende mellan parterna.
-Vid insatser som genomförs gemensamt av aktörer som inte tidigare samarbetat måste tid avsättas för att samarbete och kommunikation ska fungera smidigt.
Utbildning för rättsväsendet i Blekinge län
Under 2007 och 2008 genomförde Rikspolisstyrelsen med finansiering från delegationen en verksamhetsanpassad pilotutbildning för personer verksamma inom rättsväsendet i Blekinge län. Insatsen har kortfattat beskrivits i avsnitt 1.3.1. En rapport om utvärderingen av utbildningen finns i bilaga 11.
212
I rapporten lämnas bl.a.
följande rekommendationer:
-Genomför en förstudie som belyser deltagarnas kunskaper, t.ex. genom en enkät eller besök på arbetsplatsen.
-Precisera syftet med utbildningen utifrån deltagarnas kunskaper och behov och formulera mål på kort och lång sikt. Målsättningen och syftet kommuniceras med deltagarna för att i samråd med dem avgöra om det är mål som denna grupp har möjlighet och kapacitet att uppnå.
-Sätt samman utbildningen genom att följa de olika steg som finns i den modell som presenteras i utvärderingen. Var noga med att undersöka vilka förutsättningar som finns för utbildningen.
-Utbildningen bör innehålla en teoretisk genomgång av de mänskliga rättigheterna, inklusive historia, begrepp och nulägesanalys.
-Gå igenom hur andra organisationer, myndigheter eller företag arbetar med mänskliga rättigheter i praktiken och lyft fram goda exempel.
-Deltagarna bör genom en uppgift praktiskt tillämpa sina kunskaper om mänskliga rättigheter på den egna verksamheten. Denna del är central och bör ges utrymme i utbildningen.
212 Mundzic, Utvärdering av pilotutbildningen Laga lika. En utbildning i mänskliga rättigheter för rättsväsendet i Blekinge län, 2008 (bilaga 11).
246
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Utbildning för anställda vid Socialstyrelsen
Under 2007 genomförde delegationen i samarbete med Socialstyrelsen och Göteborgs universitet två verksamhetsanpassade pilotutbildningar om mänskliga rättigheter för anställda vid Socialstyrelsen. Efter dessa pilotutbildningar utvecklades och genomförde personal från Göteborgs universitet ytterligare en utbildning tillsammans med personal från Socialstyrelsen. Denna utbildning omfattade två halvdagar med cirka en månad emellan när ett individuellt fördjupningsarbete utfördes. Utbildningarna behandlade de mänskliga rättigheternas internationella juridiska ramverk och dess koppling till den nationella lagstiftningen, med speciell tonvikt på Socialstyrelsens huvudområden. Fördjupningsarbetet syftade till att få deltagarna att koppla samman sina egna arbetsuppgifter med frågor om mänskliga rättigheter. Knappt 300 personer har hittills deltagit i utbildningarna, motsvarande drygt hälften av personalen. Även tjänstemän inom myndighetens ledning har genomgått en något kortare utbildning. Enligt delegationens erfarenheter har de utbildningar som varit uppdelade i två omgångar med fördjupningsuppgift däremellan fungerat bättre än de utbildningar där hela insatsen genomfördes under en heldag. Dels hinner utbildningens första del sjunka in och alstra nya frågor hos kursdeltagarna, dels blir den individuella uppgiften med fokus på det egna arbetet en naturlig utgångspunkt för den andra halvdagen, vilket gör denna del mer verksamhetsanpassad. Enligt Socialstyrelsens utvärdering har en stor majoritet av deltagarna ansett att utbildningen kommer att vara värdefull i deras framtida arbete. En stor majoritet var också positiv till att göra en individuell uppgift under utbildningen.
Socialstyrelsen utarbetar för närvarande även en vägledning om mänskliga rättigheter för socialtjänsten i samarbete med Malmö högskola.
Kartläggning av introduktionsutbildningar
Forskare vid Teologiska högskolan (THS) har på delegationens uppdrag gjort en kartläggning av på vilket sätt mänskliga rättigheter behandlas vid introduktionsutbildningar för nyvalda politiker och
247
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
nya chefstjänstemän i kommuner, landsting och regioner.
213
Undersökningen inleddes med en enkät med 13 frågor som togs fram i samråd med SKL och som skickades ut till samtliga kommuner och landsting. Svar inkom från 52 kommuner (18 procent) och 12 landsting (66 procent). Enkätundersökningen kompletterades därefter med intervjuer i 17 kommuner och ett landsting. Trots den låga svarsfrekvensen bland kommunerna kan resultatet vara av intresse eftersom det saknas andra liknande undersökningar.
Bland de slutsatser som rapportförfattarna drar kan följande nämnas:
-Majoriteten av de kommuner och landsting som svarade på enkäten använde inte begreppet mänskliga rättigheter i sina introduktionsutbildningar och få kommuner och landsting hade en övergripande policy om de mänskliga rättigheterna. Däremot fanns det vissa rättigheter som togs upp under introduktionsutbildningar, främst jämställdhet, funktionsnedsättning, åldringsfrågor, barn och etniska minoriteters rättigheter. Rapportförfattarna menar att en sådan konkretisering kan vara bra, men att en mer övergripande diskussion bör kunna stärka implementeringen genom att fokusera på maktinnehavarens skyldigheter mot alla som berörs av maktutövningen snarare än på vissa ”utsatta” grupper.
-Enligt rapportförfattarna saknas en gemensam och klar uppfattning om begreppet mänskliga rättigheter, vilket försvårar arbetet för att effektivt implementera rättigheterna.
-I rapporten framförs att det finns begränsad medvetenhet om spänningsförhållandet mellan demokrati som en form av majoritetsstyre och de mänskliga rättigheter som lagstadgade begränsningar av majoritetens makt.
-Enligt rapporten överbetonades ledarens ansvar för de egna medarbetarna på många håll på bekostnad av ansvaret för de medborgare som berörs av förvaltningen. Detta avspeglades i att flera respondenter associerade mänskliga rättigheter med personalfrågor.
213 Namli, Nordquist, Wigorts Yngvesson, Förtroendevaldas och chefstjänstemäns introduktion – En studie bland kommuner, landsting och regioner avseende mänskliga rättigheter vid introduktionsutbildningar, Teologiska högskolan i Stockholm 2009 (bilaga 10).
248
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
-För att policydokument om bl.a. mänskliga rättigheter ska kunna användas vid introduktionsutbildningar utan att uppfattas som vaga och oprecisa bör, enligt rapportförfattarna, en koppling ske mellan aktuella regelverk och vad de deltagande tjänstemännen eller förtroendevalda behöver göra i ljuset av denna.
-Det är en utmaning att hitta kompetens som förenar god kännedom om människorättsperspektivet med god kännedom av den aktuella verksamheten. En kombination av internt och externt perspektiv är avgörande för att människorättsperspektivet ska vitaliseras under introduktionsutbildningarna, menar rapportförfattarna.
-Det är viktigt att kunna konkretisera människorättsfrågorna så att de diskuteras nära de aktuella verksamheterna. Detta kan göras genom reflektion över ledarens ansvar, t.ex. om vilka bestämmelser som aktualiseras i ledarrollen och hur man ska agera för att uppfylla kraven. Mänskliga rättigheter kan också diskuteras som ett redskap för att förbättra ledarskap. När mänskliga rättigheter tas upp under introduktionsutbildningar bör frågorna också kopplas till en fortsatt process för att ge långsiktiga resultat, enligt rapportförfattarnas mening.
-I studien nämns att styrdokument om mänskliga rättigheter kan användas under introduktionen och för att utvärdera resultat av det kommunala människorättsarbetet, t.ex. olika former av bokslut som kan bidra till kontinuitet.
Utbildning för ett kommunalt tjänstemannanätverk
Delegationen stödde under 2007 en utbildning för det nationella nätverket för mångfald och mänskliga rättigheter, som består av tjänstemän från kommuner, landsting, länsstyrelser och organisationer. Utbildningen omfattade fyra kurstillfällen om två dagar och syftade till att stödja kommuner i att utveckla sitt arbete med mänskliga rättigheter. Anställda inom tretton kommuner och ett fackförbund deltog i utbildningen. Utbildningen har utvärderats.
214
Bland de rekommendationer som lämnades som ett resultat av utvärderingen bör främst nämnas att denna typ av utbildningar om mänskliga rättigheter lämpligen kan omfatta tre delmoment, som
214 Mundzic, Utvärdering av en utbildning i mänskliga rättigheter för ett kommunalt tjänstemannanätverk (bilaga 12).
249
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
behandlar att ha kunskap om mänskliga rättigheter, att vara grundad i mänskliga rättigheter och att arbeta med mänskliga rättigheter. Modellen utvecklades och användes inom ramen för den utbildning som genomfördes för Arbetsmarknads- och Familjeförvaltningen i Eskilstuna kommun och beskrivs närmare nedan. Vidare kan nämnas vikten av att deltagarna utför en egen uppgift där frågor om de mänskliga rättigheterna kombineras med deltagarens eget arbetsområde. En annan rekommendation är att ge utrymme för diskussion och reflektion om värderingar och uppfattningar med anknytning till de mänskliga rättigheterna.
Pilotutbildning för Eskilstuna kommun
Under hösten 2008 genomförde Arbetsmarknads- och Familjeförvaltningen i Eskilstuna kommun en utbildning om mänskliga rättigheter i samverkan med delegationen. Utbildningen lades upp enligt en modell som bygger på delegationens erfarenheter från de utbildningar för länsstyrelserna, rättsväsendet och ett kommunalt tjänstemannanätverk, vilka har beskrivits ovan. Modellen bygger på tre steg:
-
Att ha kunskap om mänskliga rättigheter
Steg 1 omfattar utbildning om de mänskliga rättigheterna ur ett historiskt och globalt perspektiv syftande till en ökad förståelse för varför det är viktigt att arbeta med mänskliga rättigheter i Sverige. Steg 1 omfattar både en genomgång av olika konventioner och av statens, landstingens och kommunens ansvar för att upprätthålla rättigheterna i verksamheten.
-
Att vara grundad i mänskliga rättigheter
Steg 2 omfattar utvecklandet av förmågan att hantera frågan om icke-diskriminering. Detta görs genom attitydövningar och övningar för att synliggöra vanliga fördomar samt för att se betydelsen av mänskliga rättigheter både i privat- och arbetslivet. Syftet är att få en insikt om att de mänskliga rättigheterna kan vara relevanta för en rad olika beslut och verksamheter.
-
Att arbeta med mänskliga rättigheter
Steg 3 innebär att utifrån kunskap om de mänskliga rättigheterna och icke-diskriminering förstå hur ett människorättsperspektiv kan tillämpas i den egna yrkesutövningen samt i arbetet med handlingsplaner, konsekvensanalyser och liknande
250
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
instrument. Här kan centrala styrdokument från den egna kommunen och exempel på människorättsbaserat arbete som tidigare omnämnts i andra termer än mänskliga rättigheter lyftas fram.
I utbildningen deltog samtliga chefer i ledningsgruppen för förvaltningen samt ett antal deltagare som arbetar operativt i verksamheten, sammanlagt att fyrtiotal personer. Enligt den utvärdering som genomfördes var deltagarna i generellt mycket nöjda med utbildningen och fick genom denna en ökad förståelse för mänskliga rättigheter och hur man kan arbeta med rättigheterna i verksamheten.
215
Utifrån denna och andra utbildningsinsatser som
delegationen har genomfört och medverkat till har delegationen kommit fram till att den modell som användes har en bra utformning som kan användas mer generellt i utbildningar om de mänskliga rättigheterna inom den offentliga sektorn.
Kartläggning av kommunalt arbete för de mänskliga rättigheterna
Rapporten Kommunernas ansvar för att förverkliga mänskliga rättigheter har utarbetats av forskare vid Malmö högskola på delegationens uppdrag. Rapporten, som är en kartläggning av hur 16 kommuner arbetar med frågor om de mänskliga rättigheterna, finns i bilaga 8 och beskrivs i sammandrag i avsnitt 3.4.4. I rapporten framhålls angående utbildningsfrågor bl.a. att utbildningar bör ta sin utgångspunkt i deltagarnas egna arbetsuppgifter för att sedan behandla hur arbetssätt och förhållningssätt kan förändras med ett människorättsperspektiv och vilket mervärde en sådan förändring kan medföra.
Utbildning för kursledare på Sahlgrenska akademin
Under 2009 genomförde Sahlgrenska akademin i samverkan med delegationen en utbildning för kursledare utifrån den modell som användes i Eskilstuna kommun (se ovan). Målsättningen med utbildningen var bl.a. att skapa förståelse för hur frågor om de mänskliga rättigheterna kan behandlas under läkarutbildningen, att
215 Mundzic, Utvärdering av en pilotutbildning i mänskliga rättigheter, Ledningsgruppen på
Arbetsmarknads- och Familjeförvaltningen i Eskilstuna kommun, (bilaga 13).
251
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
skapa medvetenhet om det ansvar som kursledarna har för att detta sker och hur utbildningen om de mänskliga rättigheterna kan utvecklas. Enligt utvärderingen ökade utbildningen deltagarnas kunskaper om mänskliga rättigheter och gav deltagarna utrymme och redskap att börja reflektera över betydelsen och användningen av ett rättighetsperspektiv inom läkarutbildningen och vården. Deltagarna efterlyste dock ännu fler konkreta exempel kopplade till den egna verksamheten.
3.5.5 Delegationens erfarenheter och slutsatser
Det allmänna skolväsendet
Vad först beträffar skolväsendet kan konstateras att delegationens informationsarbete till stora delar har fokuserat på ungdomar. Arbetet med EU-initiativet Europeiska året för lika möjligheter för alla och den svenska delen av Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika, liksom arbetet med serietidningen Respekt samt MRblobben, har tidigare redovisats i delegationens delbetänkande
Rapporter från en MR-verkstad (SOU 2008:45). Här kan dock några erfarenheter lyftas fram som har koppling just till skolan som en utgångspunkt för de förslag rörande skolan som presenteras i avsnitt 7.2.
Delegationens arbete gentemot ungdomar tyder på att många ungdomar har en begränsad kunskap om de mänskliga rättigheterna och sällan förknippar begreppet med sitt eget liv eller det egna samhället. Arbetet med de europeiska kampanjerna visade också att det finns en stor efterfrågan på mer information och större möjligheter till diskussion om mänskliga rättigheter i skolan.
216
Här
kan främst delegationens uppdrag att samordna de nationella aktiviteterna inom ramen för Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika nämnas. Detta uppdrag genomfördes i samarbete med Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer (LSU). I samband med detta arbete, främst de skolturnéer LSU genomförde för utbildning om diskriminering och fördomar, har det framgått att det leder till en bättre förankring och förståelse av de mänskliga rättigheterna om eleverna i ett öppet samtal får reflektera och diskutera sina förhållningssätt och uppfattningar gentemot andra människor och deras rättigheter, än om utbildningen enbart består
216SOU 2008:45, Rapporter från en MR-verkstad.
252
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
av mer traditionell undervisning. I stället för att läraren endast försöker förmedla vad som är ”rätt” bör läraren kunna initiera diskussion om fördomar, intressekonflikter och åsiktsskillnader i frågor som är relevanta för eleverna själva. Interaktivitet, dialog och reflektion är viktiga framgångfaktorer i detta sammanhang. Det bör dock samtidigt framhållas att en sådan utbildningsform ställer krav på att samtalsledaren själv har goda kunskaper om de mänskliga rättigheterna och kan lotsa eleverna till en grundläggande förståelse för rättigheterna. Även under arbetet med den s.k. MR-blobben har delegationen kunnat dra slutsatsen att det ofta är bättre att väcka intresse och engagemang genom att skapa situationer där ungdomar själva får ta ställning till svåra frågor än att endast presentera färdiga svar.
Delegationens arbete med uppdraget att genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anledning av 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande visade att medvetenheten om Sveriges roll i slavhandelns historia är mycket begränsad, såväl bland ungdomar som bland andra. Det är delegationens uppfattning att utbildning om de mänskliga rättigheterna i skolan bör omfatta inte endast frågor om de mänskliga rättigheterna och regelverket kring rättigheterna generellt, utan också diskussioner om kränkningar av och problem rörande de mänskliga rättigheterna som historiskt har förekommit i Sverige, liksom aktuella brister i skyddet för de mänskliga rättigheterna här i landet. Det finns en tendens att frågor om mänskliga rättigheter främst ses som relevanta för andra länder. En sådan inställning gynnar inte förståelsen bland elever och andra för att de själva har rättigheter och samtidigt skyldighet att inte kränka andra personers rättigheter.
Regeringen har slagit fast i både den första och den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna att det är regeringens långsiktiga mål att stärka kunskapen och medvetenheten om dessa rättigheter. Redan i utvärderingen av den första nationella handlingsplanen betonades behovet av utbildning om mänskliga rättigheter på alla nivåer av utbildningssystemet; förskola, grundskola, gymnasium och högskola.
217
I utvärderingen
betonades också att ett verkligt lärande om rättigheterna handlar om förståelse. Det är därför avgörande att skolan inte bara
217Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D.
253
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
undervisar om de mänskliga rättigheterna utan också praktiserar dem i vardagen.
Delegationen kan dock konstatera att utbildningen om de mänskliga rättigheterna behöver utvecklas och stärkas ytterligare. Trots att FN:s konvention om barnets rättigheter ofta bedöms som den mest kända av konventionerna, visar en undersökning från Barnombudsmannen 2009 att kopplingen mellan barnets rättigheter och FN:s barnkonvention verkar vara otydlig i skolundervisningen.
218
Ungdomsstyrelsen visar i en undersökning från 2008 på
skillnader mellan ungdomar vad gäller kunskaper om de mänskliga rättigheterna och på betydande skillnader vad gäller kunskaper om demokratins principer och procedurer.
219
Med tanke på det för-
tydligade ansvar för de mänskliga rättigheterna som skolorna fått genom den nya skollagen, och om de mänskliga rättigheterna tydligt skrivs in i de kommande läroplanerna, kursplanerna och ämnesplanerna, finns det goda förutsättningar för att elevernas kunskaper om de mänskliga rättigheterna kommer att öka framöver.
Det är angeläget att kunskap och förståelse om de mänskliga rättigheterna förmedlas, både i undervisningen och i verksamheten, till alla elever med början i de lägre årskurserna. Sådan kunskap behövs för att den enskilde ska kunna bevaka sina mänskliga rättigheter, påtala när någon annans rättigheter kränks och respektera andras rättigheter. Delegationens förslag om utbildning om de mänskliga rättigheterna i skolan redovisas i avsnitt 7.2.
Högre utbildning
Delegationen har vid genomförandet av sitt uppdrag att stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting genomfört en rad utbildningar om de mänskliga rättigheterna för tjänstemän och förtroendevalda inom den offentliga sektorn. Som framgått av avsnitt 3.5.4 har kartläggningar av bl.a. kunskapsbehovet vad gäller mänskliga rättigheter inom statliga myndigheter, kommuner och landsting också genomförts. Målgruppen har till övervägande del omfattat personer med högskoleutbildningar inom de områden där krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna numera ställs i examensbeskrivningarna. Vid genomförandet av dessa insatser har
218Kom närmare, Barnombudsmannen, 2009, s.12. 219Demokrati och mänskliga rättigheter, Ungdomsstyrelsens skrifter 2008:4.
254
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
det framkommit att det finns en stor efterfrågan på kunskapshöjande insatser om de mänskliga rättigheterna. Vid utbildningarna har det inte varit tillräckligt att enbart föra diskussion om människorättsfrågor som direkt anknyter till målgruppens verksamhet då generell kunskap ofta saknats om de mänskliga rättigheterna som begrepp och rättsligt normsystem.
Vid en genomgång av högskolelagen (1992:1434) har konstaterats att lagen anger flera frågor som högskolorna ska arbeta med, men att frågor om de mänskliga rättigheterna, till skillnad från vad som är fallet med skollagen, inte ingår bland dessa.
Högskoleverkets kartläggning visar på utvecklingsområden vad gäller högskoleutbildningarnas behandling av frågor om de mänskliga rättigheterna. Myndigheten framför att de brister som framkommit inte i första hand bör åtgärdas genom ökad reglering. Det behövs i stället mer tid att utveckla området t.ex. genom att lära av framgångsrik undervisning om andra tvärsektoriella frågor. Det är därför, enligt delegationens uppfattning, angeläget att arbetet med att integrera de mänskliga rättigheterna i högskoleutbildningar fortsätter och konsolideras.
Det kan också konstateras att krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna i dag ställs i en rad examensbeskrivningar, men att det fortfarande även finns examensbeskrivningar där sådana krav saknas, bl.a. inom områden för stadsplanering och byggverksamhet.
Delegationens förslag avseende utbildning om de mänskliga rättigheterna på högskolan redovisas i avsnitt 7.3.
Den offentliga sektorn
Enligt delegationens mening är kompetens om de mänskliga rättigheterna nödvändig inom den offentliga sektorn för att skyddet för de mänskliga rättigheterna ska vara långsiktigt hållbart. Internationella övervakningsorgan har i sina kommentarer om Sverige framfört att de är bekymrade över vad som uppfattas vara en brist på kunskap och medvetenhet om de internationella instrumenten om de mänskliga rättigheterna inom den svenska offentliga förvaltningen. I dag saknas en sammanhållen strategi för hur sådan utbildning kan genomföras inom staten. Krus har dock fått regeringens uppdrag att arbeta med ett projekt om offentligt etos, som delvis omfattar frågor om de mänskliga rättigheterna. När det gäller den kommunala nivån har SKL för mandatperioden 2007–
255
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
2011 antagit inriktningsmålet att verka för att medlemmarna får det stöd de behöver i arbetet med att säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter.
Delegationen har medverkat till genomförandet av flera utbildningar för personer som är verksamma inom den offentliga sektorn. Frågan om vilket innehåll utbildningar om mänskliga rättigheter inom den offentliga sektorn bör ha och hur de bör utformas har diskuterats inom ramen för flera utvärderingar av delegationens utbildningsinsatser. Delegationen har kommit fram till att den trestegsmodell som användes för en pilotutbildning för en ledningsgrupp inom Eskilstuna kommun kan rekommenderas mer allmänt för utbildningar inom den offentliga sektorn (se ovan). En viktig poäng med denna modell är att den omfattar för det första övergripande kunskaper om de mänskliga rättigheterna, bl.a. om konventionerna, för det andra övningar som syftar till att bearbeta egna fördomar och attityder i förhållande till bl.a. principen om icke-diskriminering samt, för det tredje, kunskaper om hur de mänskliga rättigheterna inverkar på den egna yrkesutövningen. Dessa tre moment är, enligt delegationens erfarenheter och bedömning, väsentliga för att utbildningen ska ge effekt i den ordinarie verksamheten.
Andra erfarenheter som bör nämnas är vikten av att redan i ett tidigt skede involvera kursdeltagare och andra representanter för den aktuella verksamheten i förberedelsearbetet och då kartlägga deras kunskap, förväntningar och behov. Personer med kompetens om organisationens egen verksamhet respektive om de mänskliga rättigheterna bör arbeta tillsammans med att så konkret som möjligt, gärna fallbaserat, förena frågor som rör bl.a. beslutsfattande inom organisationens eget verksamhetsområde med kunskap om vilka krav de mänskliga rättigheterna ställer på myndighetens beslutsfattande och agerande.
Utbildning i flera etapper är att föredra så att deltagarna kan ta med sig frågor från sitt vardagliga arbete för diskussion vid nästa utbildningstillfälle. Utbildningar om mänskliga rättigheter får också bättre genomslagskraft efter det att deltagarna kommit tillbaka till sina verksamheter om rättigheterna implementeras i handlingsplaner eller andra policydokument där deras betydelse åskådliggörs. Utbildningen behöver därför ge deltagarna kunskap om och verktyg för att utarbeta nya sådana dokument eller omarbeta redan befintliga dokument.
256
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
En annan lärdom är att det krävs engagemang från en verksamhets ledning för att utbildningar ska kunna genomföras och för att de ska få långsiktig effekt. För att ledningen ska kunna medverka till att de mänskliga rättigheterna integreras i verksamheten behöver även ledningen ges kompetensutveckling i ämnet. Det finns ofta ett generellt behov av att i samband med utbildningar på ett grundläggande sätt tydliggöra vad mänskliga rättigheter är, bl.a. i förhållande till demokrati, och på vilket sätt de mänskliga rättigheterna sätter gränser för och ställer krav på myndighetsutövning och beslutsfattande. För tjänstemän i ledande positioner, liksom för förtroendevalda, kan kunskap om och förståelse för de mänskliga rättigheterna ses som en kompetens som är nödvändig för att medborgare och medarbetare ska behandlas på ett korrekt sätt, alltså som en aspekt på rättssäkert och gott ledarskap.
Ytterligare en erfarenhet är att ”utbildning av utbildare” är en viktig komponent i utbildning om mänskliga rättigheter. Om varje deltagare efter avslutad utbildning får ett ansvar att föra kunskapen vidare i den egna verksamheten skapas en effektiv kunskapsspridning. Utbildningarna måste i sådana fall utformas på ett sätt som underlättar för deltagarna att sprida kunskapen vidare genom metodinlärning och genom att de får material som de själva kan använda i utbildningen av sina kollegor.
Vad gäller utbildning om de mänskliga rättigheterna för förtroendevalda inom kommuner och landsting visar de kartläggningar som delegationen låtit göra att övergripande introduktioner om mänskliga rättigheter och det politiska ledarskapets ansvar för att säkerställa respekten för rättigheterna förekommer i mycket liten utsträckning. Många politiker utbildas däremot i mer specifika frågor om mänskliga rättigheter, t.ex. kvinnors rättigheter, barnets rättigheter och rätten till likabehandling. I SIFO-undersökningen framkom en tydlig bild av att utbildning för politiker om mänskliga rättigheter inte är ett högprioriterat område inom kommuner och landsting. På frågan ”Har politiker i er organisation erbjudits utbildning om mänskliga rättigheter?” svarade endast 14 procent av samtliga svaranden att de har erbjudit politiker en sådan utbildning. I delegationens dialog med olika kommunrepresentanter har många pekat på vikten av att kommunstyrelsens representanter erhåller kunskap om mänskliga rättigheter. På samma sätt som när det gäller utbildningen/fortbildningen för chefer och övriga anställda är det viktigt att hitta en kompetens som på ett bra sätt förenar
257
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
goda kunskaper om det övergripande människorättsperspektivet med kännedom om den aktuella verksamheten för att introduktioner ska kunna utformas på ett verksamhetsrelevant sätt. En kombination av internt och externt perspektiv är därför avgörande.
Sammanfattningsvis kan konstateras avseende utbildning om mänskliga rättigheter inom den offentliga sektorn att efterfrågan på utbildning och kompetensutveckling är stort samt att utbildningsinsatser bör bedrivas långsiktigt, systematiskt och verksamhetsanpassat. Det kan tilläggas att delegationen har erfarenheter av att intresset för att arbeta aktivt och uttryckligen med de mänskliga rättigheterna tycks ha ökat under senare år och att det finns en stor efterfrågan på stöd inom detta område.
Delegationens förslag avseende utbildning om mänskliga rättigheter inom den offentliga sektorn redovisas i avsnitt 7.4.
3.6 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige
3.6.1 Inledning
En central del i regeringens politik för de mänskliga rättigheterna är att öka kunskapen och medvetenheten om rättigheterna.
220
Forskning och andra kunskapsutvecklande insatser förutsätter att relevanta och aktuella grunddata finns att tillgå. I avsnitt 2.3 beskrivs att kunskap om de mänskliga rättigheterna som den enskildes rättigheter och den offentliga sektorns skyldigheter är nödvändig för ett hållbart skydd av rättigheterna. Nedan lämnas en redogörelse för vilken tillgång till forskning, statistik och andra data som finns i dag om de mänskliga rättigheterna i Sverige. Härmed avses främst material som rör hur de mänskliga rättigheterna skyddas, efterlevs, genomförs och förstås i Sverige, även om gränsen mot material som behandlar internationella frågor om de mänskliga rättigheterna inte är skarp.
Avsnittet är indelat i forskning om de mänskliga rättigheterna, statistik som kan användas för kunskapsutveckling om de mänskliga rättigheterna och, slutligen, nationella indikatorer om de mänskliga rättigheterna.
220Prop. 2009/10:1, Utgiftsområde 1, Rikets styrelse, s. 60, skr. 2005/06:95, s. 12 och 114.
258
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
3.6.2 Forskning
Forskning om mänskliga rättigheter kan definieras på olika sätt. En grov indelning kan göras mellan dels forskning som är av relevans för de mänskliga rättigheterna utan att uttryckligen förhålla sig till dessa, dels forskning som uttryckligen förhåller sig till de mänskliga rättigheterna som begrepp och analysverktyg.
Forskning som är av relevans för de mänskliga rättigheterna utan att uttryckligen förhålla sig till dessa bedrivs inom de flesta ämnesområden och universitet och högskolor. Medicinsk forskning är av relevans för förverkligandet av rätten till bästa uppnåeliga hälsa, miljöforskning kan leda till bättre förutsättningar för förverkligandet av rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, teknisk forskning kan utforma lösningar på utmaningar som personer med funktionsnedsättningar ställs inför och så vidare. Denna typ av forskning kan sägas skapa kunskap om förutsättningar och metoder för arbetet med att säkerställa de mänskliga rättigheterna.
Det finns också forskning som kan sägas behandla i vilken mån och på vilket sätt mänskliga rättigheter förverkligas genom nationell politik och prioriteringar, dock utan att den utgår ifrån ett uttalat människorättsperspektiv. Forskning om minoritetspolitik visar t.ex. på vilket genomslag minoriteters rättigheter får. På samma sätt kan forskning om äldreomsorgens praxis visa på hur äldres rättigheter tillgodoses. Denna forskning är också central för kunskapsutvecklingen om mänskliga rättigheter, utan att den nödvändigtvis behöver uttryckas i människorättstermer.
I kapitel 2 har beskrivits att även om de mänskliga rättigheterna omfattar såväl juridiska som politiska och etiska frågeställningar och överväganden, så ligger fokus i detta betänkande på de mänskliga rättigheterna som konventionsstadgade frågor och regelverk. Även delegationens överväganden om forskning om de mänskliga rättigheterna avser främst sådan forskning som uttryckligen förhåller sig till rättigheterna. Eftersom sådan forskning kan ge viktigt underlag för arbetet för de mänskliga rättigheterna är det viktigt att undersöka dess omfattning. Därutöver kan forskning inom en rad andra områden ge underlag och förbättra förutsättningarna för att efterleva de mänskliga rättigheterna, t.ex. medicinsk forskning och hälsoforskning vad avser rätten till bästa uppnåeliga hälsa.
259
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Vetenskapsrådets kartläggning av svensk forskning om mänskliga rättigheter
Under 2004 genomförde Vetenskapsrådet en kartläggning av svensk forskning om mänskliga rättigheter på uppdrag av regeringen. Uppdraget redovisades i en rapport 2005.
221
I uppdraget
definierades ”forskning om mänskliga rättigheter” som ”forskning som uttryckligen tar sin utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna som anges i svensk grundlag och/eller internationella dokument om mänskliga rättigheter”. Denna forskning delades in i fem inriktningar:
forskning som mer allmänt tar sin utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna utan att behandla någon särskild rättighet;
forskning om medborgerliga och politiska rättigheter;
forskning om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter;
forskning om diskrimineringsförbudet; samt
forskning om mänskliga rättigheter för vissa grupper eller delar av befolkningen.
Enligt kartläggningen ökade forskningen om mänskliga rättigheter kraftigt i omfattning under åren 1994–2004, främst vid de juridiska fakulteterna. I rapporten framför Vetenskapsrådet att forskningen är angelägen och värd ett generellt stöd. Rådet pekade dock samtidigt på att utvecklingen varit olika stark inom olika delområden och i olika miljöer.
Enligt Vetenskapsrådets kartläggning presenteras forskningen huvudsakligen i form av doktorsavhandlingar och/eller artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Avhandlingar publiceras i ämnet med viss regelbundenhet. Artiklar publiceras inte nödvändigtvis av forskare vid universitet och högskolor utan även av praktiker eller andra med intresse för ämnet. Det är däremot ganska sällsynt med större eller medelstora samlade forskningsinsatser, t.ex. sådana som leder till monografier som inte är resultat av grundforskning. Antologier förekommer dock, i vilka flera författare deltar med något eller några kapitel. Denna forskning finansieras till största delen genom fakulteterna eller motsvarande och endast till mindre del av forskningsråd med finansieringsuppdrag.
221Redovisning av uppdrag att göra en kartläggning av svensk forskning om mänskliga rättigheter, Regeringskansliet, dnr Ju2004/8468/D.
260
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Vetenskapsrådet beskriver att en stor del av forskningen om mänskliga rättigheter utförs inom den juridiska disciplinen, även om det förekommer avhandlingar med andra perspektiv. Enligt rapporten saknas till stor del mångvetenskaplig forskning om mänskliga rättigheter, t.ex. sådan som är framtagen i samarbete mellan juridik och andra ämnen. Kartläggningen visar även att forskningen temamässigt domineras av övergripande frågor om mänskliga rättigheter och medborgerliga och politiska rättigheter.
Sammanfattningsvis pekar Vetenskapsrådet på ett antal utmaningar för forskningen om mänskliga rättigheter. Det verkar inte finnas intresse eller ekonomiskt och arbetsmässigt utrymme för att fördjupa forskningen efter avhandlingsarbetet. I den mån forskning bedrivs efter disputationen så är det i form av projekt som leder till avsnitt i antologier eller artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Detta ses som ett problem, eftersom det är av vikt för forskningens kvalitet och områdets framtida ställning att även seniora forskare fördjupar sig inom området.
Rapporten identifierade också vissa områden där forskningen är obetydlig, bl.a. forskning om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. En möjlig förklaring som framhålls i rapporten är att dessa rättigheter kan upplevas som kontroversiella och att deras innebörd, rättsliga ställning och tillämpning därför kan anses svåranalyserad. Situationen för forskning om diskriminering i allmänhet och om annan diskriminering än könsdiskriminering bedömdes som likartad.
Vetenskapsrådets redovisning pekar också på en annan lucka i forskningen av mer principiell betydelse. Det rör forskning om relationen mellan mänskliga rättigheter och det omgivande samhällets utveckling. Som exempel nämns frågor om skillnader i grundvärderingar hos befolkningen och olika tolkningar av mänskliga rättigheter, liksom hur olika rättigheter påverkas av utvecklingen inom ekonomiska, medicinska och tekniska områden.
Den offentliga forskningsfinansieringen sker dels genom anslag direkt till universitet och högskolor, dels genom anslag till forskningsråd och sektorsforskningsmyndigheter. Därutöver finns ett antal forskningsstiftelser som förvaltar offentliga medel.
Vetenskapsrådet menar att det inte finns anledning att koncentrera forskningen om mänskliga rättigheter, utan att samverkan mellan existerande miljöer i stället bör öka för att åstadkomma tvär- och mångvetenskapligt samarbete. Det finns också ett behov
261
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
av att stödja mer seniora forskares verksamhet och att uppmuntra forskning inom försummade områden.
För att få till stånd denna förändring förespråkar Vetenskapsrådet:
-Post-doktorala tjänster på 1−2 år för att öka utbytet mellan olika miljöer.
-Forskarassistenttjänster för att möjliggöra substantiella forskningsinsatser efter disputationen.
-Doktorandtjänster inom underrepresenterade områden.
-Ett allmänt forum för diskussion av mänskliga rättigheter med särskilt fokus på gränsområden mellan juridik och andra områden.
Dessa fyra åtgärder kan enligt Vetenskapsrådet bäst genomföras genom att ett forskningsprogram inrättas med medel som utlyses för institutioner, fakulteter eller universitet, snarare än till enskilda forskare. På så sätt menar man att man vid bedömningen bättre kan ta hänsyn till hur förslagen gynnar forskningen om mänskliga rättigheter nationellt.
Vetenskapsrådet förespråkar att tvärvetenskaplig forskning ska främjas då sådan forskning saknas inom området mänskliga rättigheter.
I regeringens forskningsproposition framför regeringen att forskning om de mänskliga rättigheterna och demokratiutveckling är viktig inom det utrikespolitiska området, t.ex. i förhållande till frågor om global säkerhet, välstånd och utveckling.
222
I avsnittet
om det civila samhället, demokrati, integration och jämställdhet m.m. sägs vidare att forskning om diskriminering, mänskliga rättigheter och nationella minoriteter är viktig, bl.a. i syfte att utveckla kunskapen om hur mänskliga rättigheter kan främjas och diskriminering motverkas. Regeringen hänvisar här till Vetenskapsrådets kartläggning av svensk forskning om mänskliga rättigheter och påpekar att enligt denna är de flervetenskapliga insatserna på området begränsade och forskningen koncentrerad till det juridiska området.
223
Vetenskapsrådet har inte fått något uppdrag om forskning om mänskliga rättigheter som motsvarar myndighetens förslag från
222Prop. 2008/09:50, s. 233 ff., bet. 2008/09:UbU4, rskr. 2008/09:160. 223Prop. 2008/09:50, Ett lyft för forskning och innovation, s. 240.
262
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
2005. Däremot hanterar Vetenskapsrådet bl.a. ett femårigt program om strategisk grundforskning i demokrati och offentlig förvaltning, omfattande 10 miljoner kronor per år. Inom ramen för programmet, som inleddes 2006, har individuella projekt om mänskliga rättigheter finansierats med inriktning på mänskliga rättigheter i Sverige eller mer generellt.
224
Det aktuella forskningsläget
En genomgång av databasen SwePub, som innehåller referenser till de forskningspublikationer som finns registrerade i för närvarande ett trettiotal svenska lärosätens publiceringsdatabaser, visar att situationen som Vetenskapsrådet pekade ut i sin rapport 2005 kvarstår. Det kan dock finnas brister i dessa databaser så att publikationer som tar sin utgångspunkt i mänskliga rättigheter inte finns registrerade, eller inte är sökbara på begrepp som rättighet, mänskliga rättigheter, rights eller human rights. Vid undersökningstillfället i mars 2010 fanns det totalt 34 så kallade refereegranskade publikationer om mänskliga rättigheter, liksom 177 publikationer som rubricerats som ”övrig vetenskaplig publikation”. Hit räknas avhandlingar, bokkapitel, rapporter, hela antologier, recensioner, konferensbidrag etc.
Publikationerna inom det juridiska området dominerar stort. Av de totalt 211 publikationerna i SwePub är 65 procent från det juridiska området, 9 procent från statsvetenskap och 4 procent från freds- och utvecklingsforskning. Även övriga publikationer är från området samhällsvetenskap/humaniora. Det är också tydligt att dessa publikationer främst behandlar medborgerliga och politiska rättigheter. Endast ett tjugotal av publikationerna har ett svenskt fokus. Vetenskapsrådets slutsats att forskningen främst koncentreras på avhandlingar, tidskriftsartiklar och antologier verkar också fortfarande vara korrekt.
Av de över 26 000 doktorsavhandlingar som finns i SwePub behandlar en bråkdel (cirka en promille) explicit mänskliga rättigheter. En närmare genomgång av dessa visar att drygt hälften är avhandlingar i juridik, medan de andra kommer från statsvetenskap, freds- och utvecklingsforskning, religionsvetenskap, socialantropologi, m.m. Majoriteten av avhandlingarna behandlar rättssystem
224 Regleringsbrev för budgetåret 2010 avseende Vetenskapsrådet, dnr U2009/7241/SAM/F, s. 5, samt (bl.a.) Vetenskapsrådet, dnr 2007-7294 och 2009-1319.
263
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
internationellt eller inom EU, företags samhällsansvar eller olika internationella exempel som t.ex. Kina, Kambodja, Egypten, Indonesien och Sydafrika. Knappt en femtedel har ett uttalat fokus på Sverige.
En genomgång av de databaser som forskningsråden Vetenskapsrådet, Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap (FAS) och Riksbankens Jubileumsfond har över forskningsanslag som har beviljats under de senaste fem åren indikerar dock att en förändring tycks vara på väg. Denna förändring kan skönjas både vad gäller ämnesval och rättighetsfokus. Av de drygt 60 projekt som i titel, sammanfattning, populärsammanfattning och/eller slutredovisning nämner mänskliga rättigheter eller rättigheter är blandningen av ämnesområden jämnare än bland publikationerna i SwePub. Omfattningen av de externa anslag som forskare beviljats efter ansökan speglar dock inte den existerande forskningen fullt ut, eftersom en del forskning om mänskliga rättigheter också finansieras inom ramen för universitetens egna anslag.
Hälften av de forskningsfinansierade projekten inriktas helt eller delvis på Sverige, vilket kan sägas peka på ett ökat intresse för forskning med nationellt fokus. Det finns fortfarande en viss dominans för forskning som närmast relaterar till medborgerliga och politiska rättigheter men även här kan en förändring ses.
Det är dock långt ifrån samtliga av dessa projekt som tycks använda mänskliga rättigheter som ett analysredskap. En del projekt hänvisar enbart till konventioner om mänskliga rättigheter som en bakgrund som ger ökad vikt åt deras projekt, medan andra mer explicit undersöker hur olika rättigheter eller hela människorättsidén omvandlas till praxis, relaterar till samhällsattityder osv.
Finansiering av forskning om de mänskliga rättigheterna
De direkta anslagen till universitet och högskolor har hittills främst gått till forskning genom doktorandtjänster eller nedsättning för forskning i tjänsten för docenter och professorer. Det finns dock frihet för universitet och högskolor att göra strategiska forskningssatsningar utifrån sina prioriteringar.
De största svenska forskningsråden är Vetenskapsrådet, Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap (FAS), Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsplanering (Formas)
264
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
samt Verket för innovationssystem (Vinnova). Vetenskapsrådet är den i särklass största finansiären. Rådet har i uppdrag att utveckla och finansiera grundforskning av högsta kvalitet inom alla vetenskapsområden och ska särskilt främja mång- och tvärvetenskaplig forskning. FAS stöder forskning inom områdena arbetsmarknad, arbetsorganisation, folkhälsa, arbete och hälsa, välfärd och socialförsäkring, omsorg och sociala relationer. Formas främjar grundforskning och behovsstyrd forskning inom områdena miljö, areella näringar och samhällsbyggande. Vinnova utvecklar effektiva innovationssystem och finansierar behovsmotiverad forskning.
Utöver ovanstående forskningsfinansiärer finns det en betydande krets statliga myndigheter som både finansierar och bedriver egen forskningsverksamhet inom områden med relevans för mänskliga rättigheter som t.ex. Statens skolverk, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Socialstyrelsen, och Försäkringskassan. Denna forskning ska motiveras utifrån en viss samhällssektors eller näringslivssektors behov av kunskap för att främja vissa ändamål. Det satsas även på forskning och utveckling inom landsting och till en del även inom kommunerna, t.ex. genom centra för forskning och utveckling (FoU) inom olika verksamhetsområden.
Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) uppgick den offentliga sektorns utgifter för forskning och utveckling till nästan 6,8 miljarder kronor 2007, dvs. utgifterna för forskning och utveckling som finansieras vid sidan om lärosätena av statliga myndigheter, kommuner, landsting och de lokala och regionala FoU-enheterna.
225
Detta kan jämföras med de cirka 4,5 miljarder kronor som
Vetenskapsrådet förfogar över under 2010. Merparten av den utförda forsknings- och utvecklingsverksamheten var inriktad mot hälso- och sjukvård samt försvar. 97 procent av FoU-verksamheten som bedrevs inom offentlig sektor utfördes av statliga myndigheter och landsting. För de övriga tre procenten stod kommuner samt lokala och regionala forsknings- och utvecklingsenheter.
225Forskning och utveckling inom offentlig sektor 2007, Sveriges officiella statistik, Statistiska meddelanden, UF 10 SM 0801.
265
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
3.6.3 Statistiska undersökningar, databaser och rapporter
Tillgången till statistik och data om mänskliga rättigheter
Det finns en stor mängd officiell statistik som tas fram av SCB tillsammans med övriga statistikansvariga myndigheter. Officiell statistik ska enligt lagen (2001:99) om den officiella statistiken finnas för allmän information, utredningsverksamhet och forskning. Den ska vara objektiv och allmänt tillgänglig.
Från SCB:s hemsida kan all officiell statistik nås, oavsett om den är framtagen av SCB eller någon annan statistikansvarig myndighet, bl.a. i en databas tillgänglig på Internet.
226
Även en del statistik som
inte ingår i den officiella statistiken publiceras. Genom denna statistik kan olika typer av data som är av relevans för att beskriva situationen för de mänskliga rättigheterna i Sverige samlas in, t.ex. i avsikt att följa utvecklingen över tid. Statistiken är systematiserad bl.a. efter region och efter ämnesområde. Dessa ämnesområden är arbetsmarknad, befolkning, boende, byggnad och bebyggelse, demokrati, energi, finansmarknad, handel med varor och tjänster, hushållens ekonomi, hälso- och sjukvård, informationsteknik, jord- och skogsbruk, fiske, kultur och fritid, levnadsförhållanden, miljö, nationalräkenskaper, näringsverksamhet, offentlig ekonomi, priser och konsumtion, rättsväsende, socialförsäkring, socialtjänst, transporter och kommunikation samt utbildning och forskning.
Eftersom mänskliga rättigheter inte är ett eget ämnesområde i statistiken, till skillnad från t.ex. demokrati och jämställdhet (som är en egen del av statistiken om levnadsförhållanden), krävs det att den som vill samla statistik rörande de mänskliga rättigheterna själv identifierar relevanta data som en del av statistiken om andra ämnen. Det kan då t.ex. röra sig om att sammanställa och systematisera delar av statistiken från områdena befolkning, boende, byggnad och bebyggelse, demokrati, hushållens ekonomi, levnadsförhållanden, rättsväsendet och flera andra områden. Först genom en sådan kartläggning och analys kan det klarläggas i vilken mån det saknas statistik för att en tillräckligt god bild av situationen för de mänskliga rättigheterna ska kunna framträda.
Det är dock redan känt, bl.a. till följd av synpunkter från internationella övervakningsorgan, att tillgången till statistik som är uppdelad på olika bakgrundsvariabler, främst etnisk tillhörighet, är begränsad. Sådan statistik har bl.a. efterfrågats av FN:s
226 www.scb.se/hitta statistik.
266
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
övervakningskommittéer (se vidare avsnitt 3.6.4 och nedan om synpunkter från internationella övervakningsorgan).
Förutom den officiella statistiken finns även flera andra större internationella och nationella undersökningar som tar fram data som kan vara av relevans för kunskapsutvecklingen om mänskliga rättigheter. Några exempel på sådana undersökningar och databaser ges nedan.
SOM-institutet vid Göteborgs universitet genomför regelbundet en nationell undersökning inriktad på samhälle, politik och medier, kallad Riks-SOM. Denna undersökning har genomförts varje höst sedan 1986. De återkommande huvudfrågorna i Riks-SOM gäller politiskt beteende, medievanor och livsstil samt attityder till massmedier, politik och offentlig service. Ett antal frågor i undersökningarna återkommer år efter år medan andra växlar beroende bl.a. på aktuella händelser. Resultaten från undersökningarna kan ge information om t.ex. attityder och värderingar rörande de mänskliga rättigheterna, politiskt engagemang i dessa frågor samt hur människor uppfattar att samhället tillgodoser olika mänskliga rättigheter.
Institutet för social forskning, SOFI, vid Stockholms universitet har en databas kallad Social Citizenship Indicator Program (SCIP) som samlar data om olika länders institutionella strukturer för socialförsäkring, dvs. om pension, arbetslöshet, sjuktal, olyckstal och föräldraförsäkring. Sådana data kan t.ex. vara av relevans för studier av frågor kring rätten till social trygghet, en tillfredsställande levnadsstandard eller frågor om jämställdhet och ickediskriminering i olika länder.
Quality of Government Institute vid Göteborgs universitet har också två databaser, Quality of Government Social Policy Dataset och Quality of Government Dataset. Databaserna har byggts upp i syfte att främja internationella jämförelser. Den förstnämnda databasen innehåller data om socialpolitik, skattesystem, strukturella villkor för socialpolitiken, attityder, politiska indikatorer samt data om kvalitet i samhällsstyrningen (quality of government). Den andra databasen innehåller data om demokrati, mänskliga rättigheter, myndigheternas kvalitet, korruption, valsystem, partisystem, federalism osv. Det bör noteras att de externa databaser som i sin tur används för att hämta data för området mänskliga rättigheter i sig bara berör vissa rättigheter. Gibney & Daltons ”Terror scale” mäter kränkningar av fysisk integritet och säkerhet bl.a. utifrån bedömningar som gjorts av Amnesty International och U.S. State
267
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Departement. Cingranelli och Richards databas CIRI fokuserar på fysisk integritet, medborgerliga rättigheter, arbetares rättigheter samt kvinnors rätt till likabehandling. Den databas som Freedom House har, kallad Freedom of the World, koncentrerar sig på data om medborgerliga och politiska rättigheter.
EU:s byrå för mänskliga rättigheter samlar och analyserar såväl officiella som inofficiella data om olika rättighetsfrågor inom EU. Dessutom utför byrån egen forskning och egna undersökningar, bl.a. den största EU-undersökningen om invandrares och minoriteters erfarenheter av diskriminering, EU-MIDIS: European
Union Minorities and Discrimination Survey. Undersökningen bygger på intervjuer utförda i EU:s alla medlemsstater med personer från ett urval grupper invandrade och etniska minoritetsgrupper samt med en kontrollgrupp med personer ur majoritetsbefolkningen. Frågorna rör t.ex. upplevd diskriminering samt graden av medvetenhet om lagstiftning mot diskriminering.
227
Frågorna är standardiserade för att jämförelser mellan medlemsstaterna ska kunna göras. Även EU-kommissonen gör statistiska undersökningar som belyser frågor om mänskliga rättigheter.
Bland andra internationella undersökningar med relevans för kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter finns Human Development Report, Comparative Study of Electoral Systems, Eurobarometer, European Social Survey, International Social Survey Program, World Value Surveys m.fl. Dessa undersökningar och databaser är dock svårare för forskare i Sverige att påverka genom att till exempel lägga till nya frågor eller specifika grupper.
Vidare finns ett antal databaser som kan användas för studier av de mänskliga rättigheterna på kommunal nivå. Ingen av dem fokuserar dock explicit på mänskliga rättigheter. För att kunna användas för studier om mänskliga rättigheter behöver användaren alltså, i likhet med vad som gäller för den statistik som publiceras av SCB, själv identifiera och systematisera relevanta data.
Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) bedriver sedan ett antal år tillbaka ett arbete med s.k. öppna jämförelser. Öppna jämförelser är en uppsättning indikatorer som redovisas återkommande och som beskriver verksamheter med avseende på kvalitet och effektivitet. För närvarande görs öppna jämförelser med avseende på hälso- och sjukvård, vård och omsorg
227 Se bl.a. European Union Agency for Fundamental Rights, EU-MIDIS European Union
Minorities and Discrimination Survey. Main Results Report, 2009, och Data in Focus Report. Rights Awareness and Equality Bodies, 2010.
268
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
om äldre, grundskola, gymnasieskola, trygghet och säkerhet samt folkhälsa. Syftet med jämförelserna är att stimulera landsting och kommuner att analysera sin verksamhet, lära av varandra, förbättra kvaliteten och effektivisera verksamheten. Som ett led i arbetet med öppna jämförelser samlas statistik in för att beskriva kommunernas och landstingens verksamheter, bl.a. i kommundatabasen (www.kommundatabas.se). I databasen samlas cirka 200 nyckeltal eller indikatorer. Nyckeltalen bygger huvudsakligen på officiell statistik och beskriver verksamheternas kostnad, omfattning och kvalitet.
Vidare arbetar SKL med utvecklingsprojektet Jämförelseprojektet (www.jamforelse.se/sv/). Inom detta projekt utarbetar nätverk av kommuner metoder för jämförelser av kostnader och kvalitativa resultat Inriktningen är att identifiera samband mellan kostnader och kvalitet. Kvalitet mäts här främst genom mått som kan delas in i två grupper. Den första gruppen av mått bygger på frågor om vad brukaren anser om den tjänst som levererats, dvs. vad brukaren är nöjd och inte nöjd med. Data för denna typ av mått samlas oftast in genom enkäter och intervjuer. Den andra gruppen omfattar mått som utarbetas av verksamheterna själva genom egna undersökningar i register eller studier. Dessa två grupper är avsedda att komplettera varandra för att på så sätt kunna redovisa trovärdiga resultat.
Vetenskapsrådet har i en rapport redovisat sina bedömningar avseende behovet av en databasinfrastruktur för forskning. I rapporten beskrivs att Vetenskapsrådet i flera olika sammanhang har identifierat behovet av en databasinfrastruktur för forskning som bl.a. innebär ökad tillgänglighet till data, t.ex. genom förbättrad information om vilka datakällor som finns samt möjlighet för forskare att bedriva forskning på generella forskningsdatabaser och register. I rapporten framförs att det är ett problem att det inte finns någon samlad kunskap om vilka datakällor som finns, vad de innehåller för information samt var de förvaras.
228
Den grupp som
utarbetat rapporten menar att en översyn behövs, där en avvägning görs av forskningens förutsättningar och behov i förhållande till andra intressen såsom enskildas rätt till personlig integritet. Rapportförfattarna anser att regeringen bör tillkalla en kommitté eller en särskild utredare med ett sådant utredningsuppdrag.
229
228Rättsliga förutsättningar för en databasinfrastruktur för forskning, Vetenskapsrådets rapportserie 11:2010, Vetenskapsrådet, s. 7. 229 Vetenskapsrådets rapportserie 11:2010, s. 15.
269
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Synpunkter från internationella organ om tillgången till statistik med relevans för mänskliga rättigheter i Sverige
Sverige har upprepade gånger fått synpunkter från FN:s övervakningsorgan om avsaknaden av statistik som kan belysa situationen för de mänskliga rättigheterna. När Sverige 2010 granskades av FN:s råd för mänskliga rättigheter inom ramen för dess periodiska granskning av medlemsländerna lyftes t.ex. bristen på data om hemlösa barn, vilket i sin tur skulle kunna försvåra framtagandet och genomförandet av handlingsprogram i frågan.
230
Vidare rekommenderades Sverige att samla och utarbeta data om faktiska uttryck för rasism och diskriminering samt att förbättra datainsamlingen och statistiken om våld mot kvinnor.
231
I sitt yttrande 2009 noterade FN:s kommitté för barnets rättigheter att det finns relevant svensk statistik både hos Socialstyrelsen och SCB, men efterlyste, liksom vid tidigare rapporteringar, samordning mellan statistikansvariga myndigheter samt förbättrade rutiner av insamling av data som går att bryta ner i olika grupper för att kunna få en bild av alla barns situation. Speciellt angeläget, menade kommittén, är det att få fram statistiska data som speglar situationen för barn med funktionsnedsättningar, våldsutsatta barn mellan 15 och 18 års ålder, samt barn som är offer för sexuellt utnyttjande.
232
FN:s kommitté mot rasdiskriminering upprepade i sitt yttrande 2008 tidigare framförda synpunkter om bristen på nedbrytbara statistiska data. Kommittén noterade Sveriges skäl emot att samla data som speglar befolkningens etniska sammansättning, men underströk ändå sin oro över bristen på data som försvårar övervakningen av konventionen. Kommittén påpekade att den i sina riktlinjer för rapportering rekommenderat den rapporterande staten att tillhandahålla information om befolkningens sammansättning, användandet av olika modersmål, vanliga språkgrupper eller andra indikatorer på den etniska mångfalden, tillsammans med annan information från riktade enkäter genomförda på frivillig basis med full respekt för anonymiteten hos de inblandade. Kommittén menade att det behövs för att en utvärdering av befolkningens ekonomiska, sociala och kulturella situation ska kunna göras.
233
230 A/HRC/15/11, 16 juni 2010, p. 23. 231 A/HRC/15/11, 16 juni 2010, p. 95.28 och 95.51. 232 CRC/C/SWE/CO/4, 12 juni 2009, p. 19. 233 CERD/C/SWE/CO/18, 23 september 2008, p. 10.
270
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Även FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har påtalat bristen på statistiska data i den svenska rapporteringen och specifikt efterfrågat att nedbrytbara statistiska data ska finnas med i Sveriges nästa rapport till kommittén. Denna statistik bör vara jämförbar över åren och kunna delas upp i ålder, kön, etnisk tillhörighet samt, där det är relevant, även i landsbygd respektive stad. Kommittén anser att statistiken behövs för att kunna bedöma effekten av olika statliga åtgärder.
234
FN:s dåvarande specialrapportör för rätten till bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa, Paul Hunt, konstaterade i sin rapport om Sverige 2007 att det inom hälsoområdet är vanligt i Sverige att samla statistiska data som är nedbrytbara i vissa kategorier, som kön och ålder, medan detta inte görs på basis av etnicitet. Specialrapportören menar att det visst är ett känsligt område, eftersom denna sorts data kan missbrukas, men pekar samtidigt på att andra länder har löst frågan på passande sätt. Som ett exempel på vikten av sådan statistik lyfter specialrapportören det faktum att etniska minoriteter i Sverige anses ha en jämförelsevis sämre hälsa än majoritetssamhället och ställer ett antal frågor i relation till detta exempel: Hur kan myndigheter informera sig om problemets omfattning och karaktär utan statistiska data som speglar den etniska bakgrunden? Om myndigheterna inte har kunskap om problemets omfattning och karaktär, hur kan de utforma lämpliga åtgärder för att komma tillrätta med problemet, och hur kan de veta om vidtagna åtgärder har varit effektiva ?
235
EU:s byrå för mänskliga rättigheter beskriver i sin introduktion till ovan nämnda undersökning EU-MIDIS, European Union
Minorities and Discrimination Survey, att det finns en allvarlig avsaknad av statistiska data om minoriteter i Europa, vilket är anledningen till skapandet av MIDIS. Byrån menar att datainsamling på EU-nivå och inom medlemsstaterna fokuserar på majoritetsbefolkningarnas erfarenheter och upplevelser, då de existerande tillvägagångssätt för datainsamling bara förmår fånga upp en handfull från olika minoritetsgrupper, vilket inte är tillräckligt för att dra generella slutsatser om deras situation. Detta gäller såväl Eurobarometer och European Social Survey som den svenska statistiken nämnd ovan. EU:s byrå för mänskliga rättig-
234 E/C.12/SWE/CO/5, 1 december 2008, p. 14. 235 A/HRC/4/28/Add.2, 28 februari 2007, p. 119–121.
271
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
heter konstaterar att denna brist på data leder att beslutsfattare förblir dåligt informerade om minoriteternas villkor.
236
Ungdomsstyrelsens rapport om demokrati och mänskliga rättigheter
I december 2007 fick Ungdomsstyrelsen regeringens uppdrag att sammanställa och systematisera resultaten från ett antal stora medborgarundersökningar som gjorts för att ge en aktuell bild av det svenska folkets kunskaper, attityder och värderingar avseende demokrati och mänskliga rättigheter. Uppdraget redovisades 2008 i rapporten Demokrati och mänskliga rättigheter: Svenska folkets kunskaper och värderingar.
237
Ungdomsstyrelsens analys bygger på ett antal undersökningar som har genomförts under perioden 2000–2007, nämligen European Social Survey, World Values Studies, International Social Survey Program, Valundersökningen, Comparative Study of Electoral Systems, IEAs Civic Education Study och Ungdomsstyrelsens egen attityd- och värderingsstudie.
Ungdomsstyrelsen menar att vissa delar av uppdraget har varit svårare att genomföra än andra. Detta beror på att de stora medborgarundersökningarna framför allt är inriktade på medborgarnas attityder och värderingar med koppling till det demokratiska styrelseskicket och dess förutsättningar. Underlaget för beskrivningen av attityder och värderingar är därmed betydligt rikligare jämfört med underlaget vad gäller kunskaper, samtidigt som underlaget för att beskriva värderingar om de politiska fri- och rättigheterna är bättre än underlaget för att beskriva värderingar om övriga mänskliga rättigheter.
Underlaget är mest begränsat när det gäller kunskaper om de mänskliga rättigheternas innebörd. Rapporten understryker att möjligheterna att beskriva svenska folkets kunskaper är starkt begränsade av att de stora medborgarundersökningarna inte ställer frågor som tar upp det temat. Endast en av undersökningarna, IEAs Civic Education Study, ägnar tre av sammanlagt 43 kunskapsfrågor åt temat kunskaper om de mänskliga rättigheterna. Denna undersökning fokuserar enbart på 18-åringar, vilket gör underlaget ännu mer begränsat.
236 European Union Agency for Fundamental Rights, EU-MIDIS at a Glance, 2009. 237 Ungdomsstyrelsens skrifter 2008:4.
272
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Det finns, enligt rapporten, ett något större underlag för kunskapsläget om demokrati som idé och beslutsprocedur, dels genom att flera frågor i ovan nämnda studie behandlar demokrati, dels genom att Valundersökningen inkluderar kunskapsfrågor om demokratins institutioner samt olika politikområden. IEA:s studie fokuserar på kunskapsfrågor om demokratin som styrelseform.
3.6.4 Nationella indikatorer för mänskliga rättigheter
I Sverige finns inte något nationellt indikatorssystem för mänskliga rättigheter. I den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter 2006–2009 ingick som åtgärder att, för det första, identifiera uppföljningsbara nationella mål för ett urval av de mänskliga rättigheterna och, för det andra, utarbeta indikatorer i förhållande till dessa mål. Syftet var att kunna utvärdera och följa upp arbetet med nationella mål om mänskliga rättigheter.
238
I regeringens slut-
uppföljning av handlingsplanen från april 2010 framför regeringen dock att arbetet med att identifiera nationella mål och indikatorer för mänskliga rättigheter ännu pågår, att frågan är komplicerad och att resultatet inte kommer att kunna presenteras på ännu en tid.
239
Uppföljningssystem med indikatorer finns redan inom en rad andra områden och frågor av tvärsektoriell karaktär. Som exempel kan nämnas att regeringen i budgetpropositionen för 2010 (prop. 2009/10:1) redovisade 27 indikatorer för att följa upp utfallet av integrationspolitiken. Indikatorerna är indelade under rubriker, såsom arbete, språkkunskaper och diskriminering och är främst av kvantitativt slag.
240
Inom ungdomspolitiken sker en uppföljning
utifrån indikatorer i syfte att skapa en bred kontinuerlig uppföljning av ungdomars levnadsvillkor inom samtliga de områden som identifierats som ungdomspolitikens huvudområden. Ett femtontal myndigheter har i uppdrag att årligen redovisa totalt omkring 80 indikatorer.
241
Ett uppföljningssystem med indikatorer eller
motsvarande är också under utarbetande för politiken för det civila samhället.
242
Det framgår av propositionen att en av avsikterna med
att utarbeta detta system är att skapa underlag för att regelbundet
238 Skr. 2005/06:95, s. 110–111. 239Uppföljning av den nationella handlingsplanen rättigheterna, Regeringskansliet, april 2010, s. 59. 240Prop. 2009/10:1, Utgiftsområde 13, Integration och jämställdhet, s. 27. 241 Skr. 2009/10:53, En strategi för ungdomspolitiken, s. 7. 242Prop. 2009/10:55, s. 52 och 62 ff.
273
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
kunna lämna en tydlig redovisning av politikens utveckling till riksdagen, bl.a. mot bakgrund av att riksdagen tidigare framfört att regeringen borde lämna förslag om konkreta delmål och resultatindikatorer inom utgiftsområde 17 (Kultur, medier, trossamfund och fritid). Ett annat syfte med uppföljningssystemet anges vara att öka förutsättningarna för att skapa en tvärsektoriell politik som är samstämmig mellan politikområden.
243
I budgetpropositionen för 2010 förklarar regeringen att den avser att ta fram indikatorer för att möjliggöra en uppföljning av jämställdhetspolitiken. Syftet anges vara att bidra till ökad kunskap inom området för att därmed kunna säkerställa träffsäkra insatser.
244
Ytterligare ett indikatorssystem utarbetas inom barnpolitiken. En indikatorsmodell presenterades i form av en departementspromemoria under 2007.
245
Av regeringens strategi för att stärka
barnets rättigheter i Sverige framgår att regeringen har uppdragit åt Barnombudsmannen (BO) att utveckla ett uppföljningssystem, bl.a. utifrån departementspromemorian, för att följa barns levnadsvillkor inom olika områden utifrån barnkonventionen. Regeringen avser även att ge SCB i uppdrag att utifrån målområdena beräkna indikatorer på statistiska underlag utifrån register hos flera myndigheter.
246
Indikators- och andra uppföljningssystem kräver ofta betydande resurser då relevanta data måste identifieras, samlas in, systematiseras, analyseras och redovisas regelbundet. Särskilda statistiska undersökningar kan ibland behöva utformas och genomföras för att komplettera redan befintliga uppgifter. En viktig fråga är därför om indikatorssystem verkligen ger något mervärde i form av relevant information som annars inte skulle ha tagits fram eller beaktats. Beträffande tvärsektoriella uppföljningssystem behöver frågan också ställas om den information som samlas in via indikatorer eller på annat sätt inte redan finns och analyseras i tillräcklig mån inom de olika sakområden som berörs av det tvärsektoriella perspektivet.
247
Frågan är relevant även avseende ett möjligt
indikatorssystem för mänskliga rättigheter, vilket skulle behöva omfatta information från en rad politikområden, av vilka flera
243Prop. 2009/10:55, s 52 ff. och bet. 2008/09:KrU1. 244Ds 2007:9, Ett uppföljningssystem för barnpolitiken. 245Prop. 2009/10:1, Utgiftsområde 13, Integration och jämställdhet, s. 52. 246Prop. 2009/10:232, s. 41. 247 Jfr. exv. Statskontorets remissvar på Ds 2007:9, Ett uppföljningssystem för barnpolitiken, Statskontorets dnr 2007/92-4.
274
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
redan har egna indikatorssystem. För att överväga frågan behöver en jämförelse göras mellan hur en modell för indikatorer för mänskliga rättigheter typiskt sett ser ut och andra, befintliga indikators- och uppföljningssystem.
Det finns flera modeller för indikatorer för mänskliga rättigheter som har utarbetats t.ex. av internationella organ och inom forskningen. Den mest etablerade får anses vara en modell som FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har utarbetat i samverkan med en expertgrupp på uppdrag av FN:s övervakningskommittéer. Modellen bygger på tre nivåer av indikatorer: strukturella indikatorer, processindikatorer och resultatindikatorer.
248
Strukturella indikatorer visar på vilka rättsliga dokument (t.ex. nationell lagstiftning och konventioner) som antagits eller ratificerats av en stat samt vilka myndigheter och andra institutionella mekanismer som anses behövliga för att skydda och främja en specifik rättighet, t.ex. mekanismer för att rätta till eventuella brister i lagstiftningen.
Processindikatorer belyser vilken verksamhet staten bedriver för att förverkliga mänskliga rättigheter. Dessa indikatorer inkluderar åtgärder och program som genomförs för att uppnå resultat som kan sättas i samband med förverkligandet av en särskild rättighet.
Processindikatorer delas i sin tur in i två nivåer, dels indikatorer som visar på ansträngningar som görs för att skapa förutsättningar för förverkligandet av mänskliga rättigheter, dels indikatorer som mer specifikt visar hur de faktiska förutsättningarna ser ut.
Resultatindikatorer visar på utfallet av de ansträngningar som gjorts och vad befintliga förutsättningar gett för resultat. Resultatindikatorer skapar kunskap om i vilken grad en mänsklig rättighet förverkligats.
Om en jämförelse görs mellan denna modell för indikatorer för mänskliga rättigheter och befintliga indikatorssystem av det slag som beskrivits ovan framträder tydliga skillnader. Information om de mänskliga rättigheternas faktiska genomslag för befolkningen, t.ex. vad avser utbildning, levnadsstandard inklusive bostad, politiskt deltagande m.m., kan visserligen delvis samlas in genom
248 HRI/MC/2008/3, Report on Indicators for Promoting and Monitoring the Implementation of Human Rights, 6 juni 2008. Indikatorer kan också bygga på tredelningen “respect, protect, fulfil”, se Office of the High Commissioner for Human Rights, HRI/MC/2006/7, Report on
Indicators for Monitoring Compliance with International Human Rights Instruments: a Conceptual and Methodological Framework, 11 maj 2006. Ytterligare en modell är “4-A scheme”, se Tomasevski, Human Rights Obligations in Education – The 4-A Scheme, 2006.
275
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
befintlig statistik och andra uppföljningssystem. Indikatorer för mänskliga rättigheter avser dock att även belysa förhållanden som explicit utgår från de konventionsstadgade rättigheterna och som är unika för just mänskliga rättigheter. Det handlar dels om indikatorer som belyser själva systemet för skydd av de mänskliga rättigheterna i form av t.ex. ratificerade konventioner, nationella rättsregler och myndigheter (dvs. de strukturella indikatorerna), dels om indikatorer som avser att skildra hur den offentliga sektorn arbetar med att genomföra de mänskliga rättigheterna, t.ex. genom strategier och liknande (dvs. processindikatorerna). Dessa indikatorer avspeglar centrala aspekter av staternas skyldigheter enligt konventionerna, såsom att lagfästa rättigheterna, att aktivt främja rättigheterna m.m.
En slutsats som kan dras är att om ett indikatorssystem ska användas för att följa utvecklingen för de mänskliga rättigheter, så är det nödvändigt att utarbeta ett eget indikatorssystem för detta ändamål. Ett sådant indikatorssystem tillhandahåller information om rättigheterna som inte tillhandahålls, systematiseras och analyseras på något annat sätt. Syftet får dock anses vara detsamma som med andra uppföljnings- och indikatorssystem, nämligen att kunna följa och redovisa utvecklingen i förhållande till ett mål, i detta fall det av riksdagen fastställda målet om respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Samtidigt bör det beaktas att arbete med indikatorer för mänskliga rättigheter bedrivs av internationella och regionala organisationer. Förutom det arbete inom FN som beskrivits ovan ska även EU:s byrå för grundläggande rättigheter enligt förordningen om byråns inrättande utveckla metoder och normer för att förbättra jämförbarheten, objektiviteten och tillförlitligheten av data på europeisk nivå i samarbete med kommissionen och medlemsstaterna.
249
I december 2008 fick Handisam i uppdrag av delegationen att utveckla nationella indikatorer för mänskliga rättigheter. Rapporten om genomförandet av uppdraget koncentreras på ett urval mänskliga rättigheter och föreslår indikatorer som kan användas för att bygga upp kunskap om dessa rättighetsområden.
250
Denna
kunskap kan i sin tur ligga till grund för forskning,
249 Rådets förordning (EG) nr. 168/2007 av den 15 februari 2007 om inrättande av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, artikel 4.1.b. 250Nationella indikatorer för mänskliga rättigheter. Små fönster med en glimt av ett större sammanhang, A 2009:6 (dnr 2008/0212), Handisam, 2009.
276
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
policyutveckling m.m. Rapporten fokuserar på fem mänskliga rättigheter: rätten till politiskt deltagande, rätten till bästa möjliga uppnåeliga hälsa, rätten till arbete, rätten till utbildning samt rätten till bostad.
Handisam delar i rapporten in indikatorer i tre övergripande kategorier i enlighet med FN:s modell; strukturella indikatorer samt process- och resultatindikatorer. En skillnad är dock att processindikatorer delas upp efter deras koppling till strukturella eller resultatindikatorer.
För att tydliggöra förslaget om hur dessa olika indikatorer kan användas för att utveckla kunskap om olika rättigheter redovisas nedan hur rätten till bästa uppnåeliga hälsa, enligt rapporten, skulle kunna mätas genom strukturella indikatorer samt process- och resultatindikatorer.
Som strukturella indikatorer för rätten till hälsa föreslås: ratificerade konventioner som berör rätten till bästa uppnåeliga hälsa, grundlagar och övrig nationell lagstiftning som omfattar rätten till hälsa, nationella myndigheter och nationella oberoende institutioner som direkt och indirekt arbetar med rätten till hälsa, klagomålsinstanser för rätten till hälsa samt en övergripande nationell strategi eller handlingsplan som inkluderar rätten till hälsa.
Som processindikatorer kopplade till strukturella indikatorer förordas: policyer, strategier, planer och liknande som antagits av regering och ansvariga myndigheter som främjar rätten till bästa uppnåeliga hälsa, konkreta åtgärder av regering, ansvariga myndigheter och kommuner som främjar rätten till hälsa, budget för hälsovård, sjukvård och social omsorg i förhållande till andra områden samt i förhållande till resultatindikatorer,
277
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
statliga åtgärder för att få kunskap om grupper som faller utanför statistiken t.ex. om människor som vistas i Sverige utan tillstånd, hemlösa och de grupper som omfattas av diskrimineringslagstiftningen.
Som processindikatorer kopplade till resultatindikatorer föreslås: antal patienter i relation till antal läkare inom primärvården, antal sjukhus fördelat på antal invånare i ett län eller en region, andel barn som gör regelbundna hälsokontroller upp till fem års ålder, andel grundskoleelever som fått utbildning i hälsa och näringsfrågor, andel personer med hälsoförsäkring fördelat på målgrupper.
Rapporten föreslår även att dessa processindikatorer ska inkludera: andel personer som anser sig känna till sina rättigheter inom hälsoområdet samt andel anställda, förtroendevalda och tjänstemän inom hälsoområdet som anser sig känna till sina skyldigheter när det gäller att tillgodose människors rättigheter på hälsoområdet.
Resultatindikatorer för rätten till bästa uppnåeliga hälsa delas i sin tur upp i fem delar: översikt av hälsotillståndet i Sverige, kvalitet i hälso- och sjukvård, underliggande bestämningsfaktorer för en god hälsa, beteenderelaterad hälsa samt natur- och arbetsmiljö.
Arbetet fokuserade främst på resultatindikatorer, bl.a. för att befintlig statistik som är uppföljningsbar över tid ska kunna användas. Samtidigt framförs det i rapporten att det också finns ett behov av att synliggöra inom vilka områden det saknas statistik.
Rapporten lyfter fram befintlig statistik som kan användas som resultatindikatorer. Som ett exempel kan nämnas Folkhälsorapporten, Nationella folkhälsoenkäten, Brottsförebyggande rådets statistik, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds årsredovisning, Vårdbarometern, Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens
278
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
kvalitet och effektivitet, SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden, m.m. I rapporten nämns avslutningsvis ett antal önskvärda resultatindikatorer för rätten till hälsa som inte kan redovisas med hjälp av befintlig statistik, t.ex. regionala skillnader vad gäller ekonomiska resurser samt kvalitet och effektivitet i vården fördelat på grupper.
I den övergripande analysen av de framtagna indikatorerna betonas att det finns en fara i att endast förlita sig på data som redan finns med argumentet att det inte finns statistik och/eller resurser. Risken finns då att man inte kan säkra en kunskapsutveckling kring viktiga aspekter av mänskliga rättigheter. För att arbetet med mänskliga rättigheter ska utvecklas och föras framåt behövs därför ny statistik och data framtagna utifrån ett människorättsperspektiv.
Slutligen lyfts också frågan om i vad mån statistiken speglar skillnader inom en befolkning och menar att det ur ett människorättsperspektiv är angeläget att kunna jämföra situationen för olika grupper med befolkningen i sin helhet. Det statistiska underlag som finns för närvarande är endast tillräckligt för diskrimineringsgrunden kön.
I rapporten konstateras att det i dag även är svårt att finna statistik för de diskrimineringsgrunder som berörs av personuppgiftslagen (1998:204), PUL. Enlig PUL är det förbjudet att behandla personuppgifter som avslöjar ”ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös övertygelse eller medlemskap i fackförening”. Det är även förbjudet att behandla sådana personuppgifter som rör hälsa eller sexualliv.
Det finns ändå möjlighet att behandla frågor kring känsliga ämnen, som t.ex. diskrimineringsgrunderna kan vara, om en registrerad lämnat sitt samtycke eller på ett tydligt sätt offentliggjort uppgifterna. Det är dessutom tillåtet att behandla känsliga uppgifter för forskningsändamål samt statistikändamål om behandlingen är nödvändig för att en arbetsuppgift av allmänt intresse ska kunna utföras och om samhällsintresset av det statistikprojekt där behandlingen ingår klart väger över den risk för otillbörligt intrång i enskildas personliga integritet som behandlingen kan innebära. Utifrån personuppgiftslagen är det således möjligt för myndigheter som arbetar med statistik inom olika områden att behandla statistik som omfattar känsliga personuppgifter, som t.ex. etnicitet, hälsa och sexualliv.
279
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
En svårighet med statistik nedbruten på diskrimineringsgrunder kan vara att det är svårt att mäta så små grupper eftersom det statistiska underlaget blir för litet. Detta innebär att utfallet blir osäkert och i princip omöjligt att dra några säkra slutsatser av. Om det ska vara möjligt att genomföra analyser på mindre befolkningsgrupper måste undersökningar baseras på ett större urval, vilket innebär en större kostnad. SCB lyfter i sina urvalsundersökningar inte fram grupper där färre än 400 personer i den specifika gruppen svarat. Detta innebär att viss statistik finns men att den i dagsläget inte publiceras utan måste specialbeställas samt att den då bygger på ett alltför litet urval personer för att några säkra slutsatser ska kunna dras. Det bör även tilläggas att statistik som t.ex. visar etnisk tillhörighet är svår att ta fram och hantera på ett sätt som är förenligt med människors behov av integritet, säkerhet och trygghet.
Handisams rapport med förslag på en modell för nationella indikatorer för de mänskliga rättigheterna presenterades 2009. Rapporten utarbetades som ett led i genomförandet av den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter 2006–2009.
251
Av regeringens slutuppföljning av handlingsplanen framgår att resultatet av Regeringskansliets arbete med frågan om indikatorer inte kommer att presenteras på ännu en tid.
252
Vidare framgår att
ett särskilt arbete vad avser indikatorer för barnpolitiken har presenterats i form av en rapport under 2007.
253
I regeringens proposition med strategi för barnets rättigheter sägs att regeringen har uppdragit åt BO att utveckla ett nytt uppföljningssystem för att följa barns levnadsvillkor inom olika områden utifrån barnkonventionen. BO har 2009 tilldelats medel för att påbörja detta arbete. Uppföljningssystemet ska användas för att mäta och beskriva de aspekter av barns levnadsvillkor som regeringen bedömer är centrala ur ett barnrättsperspektiv. Det framgår också att regeringen kommer att ge SCB i uppdrag att utifrån målområdena beräkna indikatorer på statistiska underlag utifrån register hos flera myndigheter. Indikatorerna kommer att fortsätta utvecklas. I detta utvecklingsarbete är det viktigt att berörda myndigheter och forskare involveras.
254
251 Skr. 2005/06:95, s. 111. 252Uppföljning av den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Regeringskansliet, april 2010, s. 59. 253Ds 2007:9. 254Prop. 2009/10:232, s. 41.
280
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
3.6.5 Delegationens slutsatser
Vetenskapsrådets rapport från 2005 visade att forskningen om de mänskliga rättigheterna ökat i omfattningen samtidigt som den är tydligt begränsad inom vissa områden. Myndigheten förespråkar att mångvetenskaplig forskning ska främjas då sådan forskning saknas inom området. Rapporten identifierade också vissa områden där forskningen är obetydlig, bl.a. forskning om relationen mellan mänskliga rättigheter och det omgivande samhällets utveckling. En genomgång av databasen SwePub tyder på att den situation som Vetenskapsrådet beskrev i sin rapport kvarstår. De forskningsansökningar som Vetenskapsrådet, FAS och Riksbankens Jubileumsfond har beviljat indikerar dock att en förändring tycks vara på väg. I regeringens forskningsproposition hänvisades det till kartläggningen och de brister inom området som myndigheten pekat ut. Någon särskild satsning på området har dock ännu inte gjorts.
SCB samlar och tillgängliggör stora mängder officiell och annan statistik som kan användas för att följa utvecklingen vad avser vissa aspekter på förverkligandet av de mänskliga rättigheterna. Statistik och andra data samlas och redovisas även av ett flertal svenska och andra aktörer. Då statistikens ämnesindelning inte använder mänskliga rättigheter som begrepp, samt till följd av de mänskliga rättigheternas tvärsektoriella karaktär, saknas dock en systematisk genomgång av vilken statistik som finns respektive inte finns för att situationen avseende de mänskliga rättigheterna ska kunna belysas och följas över tid.
Den svenska offentliga statistiken och de universitetsbaserade databaserna kan inte heller användas som data för att belysa alla aspekter av de mänskliga rättigheterna. Situationen för de mänskliga rättigheterna kan inte åskådliggöras endast genom resultat eller effekter. Rättigheterna har även strukturella och processuella aspekter, bl.a. i form av regelverk och myndighetsstruktur respektive strategidokument, utbildningsinsatser m.m. Genom den befintliga statistiken kan det t.ex. inte utläsas på vilket sätt en viss rättighet skyddas i lagstiftningen eller vilken grad av kunskap och medvetenhet som finns om de mänskliga rättigheterna.
Det saknas vidare statistik som kan ge en bild av situationen för de mänskliga rättigheterna nedbruten på olika grupper och delar av befolkningen. Internationella organ som övervakar efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna framför att det är angeläget att kunna
281
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
följa situationen för grupper som löper särskild risk att utsättas för kränkningar eller problem rörande de mänskliga rättigheterna, t.ex. diskriminering. Nationella enkät- eller urvalsundersökningar fångar inte upp dessa grupper och det finns därför ingen möjlighet att se om de som svarar på enkäter och undersökningar på ett rättvisande sätt motsvarar en population. Det kan till exempel röra sig om nationella minoriteter, flyktingar, människor som vistas i Sverige utan tillstånd, hemlösa, de barn och ungdomar som av olika anledningar inte går i skolan och personer med vissa funktionsnedsättningar.
Flera av diskrimineringsgrunderna fångas sällan i allmänna nationella undersökningar av till exempel SCB eller i förhållande till övrig befolkning. Överlag finns data och statistik endast i särskilda, enstaka och framförallt kvalitativa undersökningar. Dessa är inte uppföljningsbara över tid och fokuserar endast på situationen för en specifik grupp vid ett specifikt tillfälle. Dagens brist på statistik fördelad på diskrimineringsgrunder gör det svårt att på ett effektivt sätt använda statistiken för att följa upp arbetet med mänskliga rättigheter. Samtidigt kan konstateras att statistik som speglar situationen för befolkningen uppdelad t.ex. enligt diskrimineringsgrunderna inte kan tas fram, hanteras och analyseras utan betydande problem. Även om en stor statistisk undersökning genomförs blir antalet personer litet när uppgifterna delas upp enligt diskrimineringsgrunderna, vilket innebär att det blir svårt att dra säkra slutsatser. Vidare är statistik som är uppdelad på etnisk tillhörighet och andra diskrimineringsgrunder svår att ta fram och hantera på ett sätt som är förenligt med människors behov av integritet, säkerhet och trygghet.
När det gäller arbetet med nationella indikatorer för mänskliga rättigheter kan konstateras att regeringen ansett att det har förelegat ett behov av att bättre kunna följa utvecklingen vad avser de mänskliga rättigheterna och därför har påbörjat ett arbete med att utarbeta nationella mål och indikatorer på området. En modell har utarbetats men arbetet har hittills inte tagits vidare. Det finns i dag indikatorssystem inom en rad politikområden, bl.a. jämställdhetspolitiken, ungdomspolitiken och integrationspolitiken. Ett arbete med indikatorer för barnpolitiken pågår också.
282
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
3.7 Civilsamhälle, näringsliv och massmedier
3.7.1 Mänskliga rättigheter och privata aktörer
Relationen mellan mänskliga rättigheter och privata aktörer, såsom individer, civilsamhälle, näringsliv och massmedier har flera dimensioner. För det första ger de mänskliga rättigheterna ett nödvändigt skydd för individen, men även för andra privata aktörer, gentemot staten. Organisationer inom det civila samhället är i sitt arbete beroende av att rättigheter som föreningsfriheten, mötesfriheten, yttrandefriheten och religionsfriheten respekteras. För företag aktualiseras ofta frågor om t.ex. äganderätten och rätten till domstolsprövning. Medierna är beroende av att bl.a. informationsfriheten och yttrandefriheten respekteras. För det andra har privata aktörer ett eget ansvar att respektera de mänskliga rättigheterna. För det tredje kan privata aktörer, såsom organisationer inom det civila samhället, företag och massmedier, spela en viktig roll i arbetet för de mänskliga rättigheterna.
Det civila samhället har en central betydelse för de mänskliga rättigheterna. Begreppet det civila samhället används här som en samlingsbeteckning på de aktörer och verksamheter som människor bildar och driver tillsammans för gemensamma intressen och som är skilda från staten, marknaden och det enskilda hushållet. Bland de organisationer som verkar inom det civila samhället kan nämnas ideella föreningar, stiftelser, registrerade trossamfund, vissa kooperativ, samfälligheter och nätverk. Organisationer inom det civila samhället kan t.ex. bevaka att staten och andra aktörer respekterar de mänskliga rättigheterna, dokumentera och påtala kränkningar av de mänskliga rättigheterna och företräda enskilda, grupper och intressen, nationellt och internationellt. Organisationer inom det civila samhället kan också bedriva ett omfattande arbete med att stärka kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna.
Massmediernas granskning av den offentliga sektorn har en viktig funktion för de mänskliga rättigheterna och demokratin. Medierna kan också stimulera debatt om mänskliga rättigheter och bidra till att stärka medvetenheten och kunskapen i dessa frågor. Näringslivets roll diskuteras oftast i relation till företagens ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna, men näringslivet kan också aktivt bidra till arbetet för rättigheterna, bl.a. genom ekonomiskt eller annat stöd eller genom att lyfta fram de mänskliga
283
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
rättigheterna i sin verksamhet, för sin personal, sina handelspartners eller sina kunder.
Privata aktörers ansvar för de mänskliga rättigheterna
Den folkrättsliga förpliktelsen för att de mänskliga rättigheterna följs åvilar helt och hållet staten i vid bemärkelse, såsom tidigare har beskrivits (avsnitt 2.1). I sin juridiska form markerar rättigheterna gränserna för statens maktutövning och slås fast i konventioner eller traktat, som är avtal slutna av stater representerade av sina regeringar. Inte desto mindre är det klart att de mänskliga rättigheterna omfattar ett ansvar för varje individ att respektera andra personers rättigheter. I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 29, sägs t.ex. att var och en har plikter mot samhället. I artikel 30 tydliggörs att ingenting i förklaringen får tolkas som en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av rättigheterna i förklaringen. En motsvarande formulering finns även i Europakonventionen, artikel 17. Alla har alltså ett ansvar för att utöva sina mänskliga rättigheter på ett sätt som inte inskränker andras rättigheter.
Det har under lång tid förts en diskussion om hur privata aktörers ansvar för de mänskliga rättigheterna ska kunna tydliggöras. Även om sådana aktörers åsidosättanden av de mänskliga rättigheterna oftast innebär överträdelser av nationell lagstiftning som ska beivras nationellt har de nationella reglerna inte alltid ansetts tillräckliga. Ett problem kan vara att det land där övergrepp begåtts inte har något intresse av att ställa någon till svars eller att det saknar nödvändig lagstiftning eller institutioner för att detta ska kunna ske. För individer har det internationella straffrättsliga ansvaret tydliggjorts alltmer sedan det andra världskriget och framåt och definitivt slagits fast genom antagandet av den internationella brottmålsdomstolens stadga 1998.
255
Vad gäller
företag har det ibland dessutom varit ett problem att det kan vara oklart vilket lands lagstiftning som ska ligga till grund för ansvar om det företag eller den organisation som anklagelserna riktar sig emot har en multinationell struktur. Det har därför utvecklats ett flertal riktlinjer och andra instrument för att tydliggöra företagens
255 A/CONF.183/9, Rome Statute of the International Criminal Court, 17 juli 1998.
284
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
ansvar för de mänskliga rättigheterna, såsom beskrivs närmare nedan (avsnitt 3.7.3).
Diskussionerna om vilket ansvar organisationer inom det civila samhället har i förhållande till bl.a. de mänskliga rättigheterna har främst lett till utarbetandet av uppförandekoder och liknande självreglerande instrument. Frågan har t.ex. varit aktuell i förhållande till organisationer som arbetar med humanitärt eller annat bistånd. Ett betydelsefullt exempel på självreglerande instrument inom detta område är Code of Conduct for the International Red Cross and Red Crescent Movement and NGOs in Disaster Relief från 1994. I juli 2010 hade denna kod undertecknats av 458 humanitära organisationer inom det civila samhället.
256
En internationell standard för socialt ansvar som är avsedd att kunna användas inom flera samhällssektorer är nu under utarbetande.
257
Internationella standardiseringsorganisationen (Interna-
tional Organization for Standardization, ISO) planerar att under hösten 2010 lansera denna standard under beteckningen ISO 26000. Standarden utformas främst för organisationer och verksamheter inom näringslivet och det civila samhället, men är även tänkt att kunna användas inom den offentliga sektorn. Syftet med
ISO 26000 är att underlätta för företag, myndigheter och andra organisationer att arbeta med frågor om socialt ansvar, bl.a. mänskliga rättigheter, men även t.ex. miljö och arbetsrätt. I den del av ISO 26000 som avser de mänskliga rättigheterna utgår standarden från internationella konventioner. Den omfattar bl.a. förklaringar av centrala principer om mänskliga rättigheter och riktlinjer för hur företag, organisationer och verksamheter kan gå till väga för att integrera de mänskliga rättigheter i verksamheten, identifiera situationer där de mänskliga rättigheterna riskerar att kränkas samt följa upp och utvärdera hur de mänskliga rättigheterna följs i verksamheten. Standarden är avsedd att fungera som en vägledning och inte avsedd att användas för certifiering.
Arbetet med ISO 26000 har pågått sedan 2002 och involverat ett flertal centrala aktörer på människorättsområdet, såsom ILO, FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna, FN:s särskilde representant för mänskliga rättigheter i näringslivet samt flera organisationer inom det civila samhället, däribland Human Rights Watch och Oxfam. Arbetet leds av det svenska standardiserings-
256 Koden och listan över organisationer som undertecknat den finns på www.ifrc.org/publicat/conduct. 257 Draft International Standard ISO/DIS 26000.
285
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
institutet SIS (Swedish Standards Institute) i samarbete med Brasiliens motsvarighet, ABNT.
Gemensamt för de ovan beskrivna internationella instrumenten om privata aktörers ansvar för de mänskliga rättigheterna är att de är frivilliga riktlinjer som reglerar ansvar men inte skyldigheter i juridisk mening. Ofta ger de även staten en tydlig roll i att tillse att de frivilliga riktlinjerna sprids och används.
Samverkan mellan olika samhällsaktörer i arbetet med handlingsplaner och liknande strategier för de mänskliga rättigheterna på nationell nivå
Vid utarbetandet av de svenska nationella handlingsplanerna för de mänskliga rättigheterna har omfattande konsultationsprocesser genomförts. Syftet med dessa processer har både varit att identifiera problem rörande de mänskliga rättigheterna och att inhämta förslag på åtgärder. Konsultationerna har omfattat en rad aktörer, bl.a. statliga myndigheter, kommuner, landsting, universitet och högskolor, organisationer inom det civila samhället och arbetsmarknadens parter.
258
Planernas genomförande har samordnats av arbetsgrupper inom Regeringskansliet med tjänstemän från de olika departementen.
259
Under tiden för genomförandet av handlingsplanerna har dock inga direkta samråd genomförts med de aktörer som lämnade synpunkter inför handlingsplanernas utarbetande. Däremot har de kallats till möten där regeringen har redovisat genomförandet av den andra nationella handlingsplanen.
Vid sidan av samråd om de nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter äger dock dialog med olika samhällsaktörer rum i ett flertal andra sammanhang och politikområden där de mänskliga rättigheterna aktualiseras, t.ex. inom handikappolitiken, barnpolitiken, jämställdhetspolitiken, minoritetspolitiken och den internationella handelspolitiken. Som exempel kan nämnas samråd i frågor om de nationella minoriteterna, där ansvarigt statsråd och företrädare för de nationella minoriteterna deltar, det kommunala partnerskap som regeringen har stött för att stimulera till samverkan och dialog om barnets rättigheter på kommunal nivå
258 Skr. 2005/06:95, s. 19–20, skr. 2001/02:83, s. 19–20. 259 Förordnanden i en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta en nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter (Ju 2000:M), dnr Ju2000/2608/LED, samt Förordnanden i en interdepartemental arbetsgrupp för mänskliga rättigheter (Ju 2006:E), dnr Ju2006/4035/D.
286
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
samt regeringens dialog med företag inom ramen för initiativet Globalt Ansvar, där frågor om näringslivets samhällsansvar behandlas (se vidare avsnitt 3.7.3).
De flesta åtgärderna i de nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheterna har rört statliga myndigheter. Vissa åtgärder rör dialog eller annat utbyte med kommuner och landsting. En åtgärd beskriver t.ex. att regeringen uppmuntrar kommuner och landsting att använda regeringens långsiktiga mål om full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige som mål för sitt eget arbete och att ta fram lokala handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna.
260
Privata aktörer berörs indirekt av några åtgärder, t.ex.
regeringens arbete med Globalt Ansvar (åtgärd 124). En annan åtgärd rör icke-diskriminering som villkor för statligt stöd till organisationer inom det civila samhället (åtgärd 96). Organisationerna nämns också som viktiga aktörer för genomförandet av flera åtgärder som bl.a. rör frågor om att sprida information och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna. Regeringen betonar också mer allmänt i skrivelsen att det är angeläget att föra dialog och samarbeta med privata aktörer kring frågor om mänskliga rättigheter, bl.a företag och enskilda organisationer.
FN:s handbok om nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter förespråkar en hög grad av samverkan mellan olika samhällsaktörer både i samband med att en handlingsplan utarbetas och då den genomförs och följs upp.
261
Handboken pekar ut
organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter som nyckelaktörer som regeringen bör samverka med i arbetet, både med att utarbeta och att genomföra handlingsplaner. Andra aktörer som pekas ut som viktiga är nationella institutioner för mänskliga rättigheter, företag och representanter för massmedierna.
FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna har i en rapport från 2007 sammanfattat erfarenheterna från olika länders arbete med bl.a. nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna. I rapporten framförs att det är centralt att det finns en kommitté som kan koordinera arbetet med att utarbeta handlingsplanen samt att denna grupp bör omfatta både myndigheter och organisationer från det civila samhället. Ett sådant brett
260 Skr. 2005/06:95. 261 Office of the United Nations High Commissioner For Human Rights, Handbook on
National Human Rights Plans of Action, Professional Training Series No. 10, 2002.
287
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
deltagande bör även karaktärisera arbetet med att genomföra handlingsplanen, enligt rapporten.
262
Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter har i en rekommendation om systematiskt arbetet för de mänskliga rättigheterna betonat vikten av samarbete mellan olika aktörer även när åtgärder för systematiskt arbete för mänskliga rättigheter ska genomföras. Genom att samla berörda aktörer från olika samhällssektorer – såsom myndigheter, kommuner, civilsamhälle och representanter för marginaliserade grupper – både under planerings- och genomförandefaserna i arbetet med nationella handlingsplaner och liknande dokument kan effektiviteten i genomförandet stärkas, anser kommissionären. Svårigheter som uppstår vid genomförandet av åtgärder kan t.ex. diskuteras genom att representanter för olika myndigheter sammankallas under implementeringsfasen.
263
Det kan i detta sammanhang noteras att regeringen aviserat att den avser att under hösten 2010 bjuda in bl.a. organisationer inom det civila samhället till en dialog.
264
Dialogen ska behandla vilken
roll dessa organisationer kan spela för att bidra ytterligare till att stärka respekten för samt kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna, samt hur fler organisationer kan involveras i sådant arbete. Frågor om hur samverkan i arbetet för de mänskliga rättigheterna mellan stat, kommun och det civila samhället, ska också diskuteras.
Det varierar mellan olika länder vilken roll de nationella institutionerna för mänskliga rättigheter har i arbetet med nationella handlingsplaner och liknande strategier, bl.a. beroende på institutionens förhållande till regeringen respektive riksdagen. Det vanligaste är att regeringen bär hela ansvaret för både utarbetande och genomförande av sådana dokument. Det förekommer dock också att den nationella institutionen leder utarbetandet av planen, eller någon del av den. I Nya Zeeland gav parlamentet i uppdrag åt landets kommission för mänskliga rättigheter att ha en sådan roll. Syftet var att skapa förutsättningar för en inkluderande process. I planen betonas att medan regeringen har ett särskilt ansvar för de mänskliga rättigheterna så har även lokala och regionala myndigheter ett ansvar, liksom näringslivet, organisationer m.fl. Rege-
262 United Nations Office of the High Commissioner for Human Rights, Experience with
National Human Rights Action Plans, Indicators and National Human Rights Institutions, juni 2007, s.1. 263 CommDH(2009)3, Recommendation on Systematic Work for Implementing Human Rights at the National Level, 18 februari 2009, p. 6, 7.1, 8 och 10. 264 Skr. 2009/10:106, Dialog om samhällets värdegrund, s. 57.
288
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
ringen och dess myndigheter, samt lokala myndigheter, har dock ansvaret för genomförandet av de flesta åtgärderna i planen.
265
I sin rapport från 2007 om erfarenheterna från olika länders arbete med bl.a. nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna framför FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna att nationella institutioner för de mänskliga rättigheterna kan ha en viktig roll i att hålla konsultationer om nationella handlingsplaner. Medan ägandeskapet och ansvaret för en handlingsplan bör ligga på regeringen, kan en nationell institution t.ex. leda arbetet med den kartläggning av problem rörande de mänskliga rättigheterna som utgör grunden för en nationell handlingsplan. Vidare kan nationella institutioner för de mänskliga rättigheterna övervaka och utvärdera genomförandet av en handlingsplan i samarbete med andra aktörer, t.ex. organisationer inom det civila samhället.
266
3.7.2 Det civila samhället
Inledningsvis beskrevs hur de mänskliga rättigheterna och det civila samhället skyddar och är beroende av varandra. Staten bör respektera och noggrant skydda det civila samhällets självständighet och integritet för att på så sätt garantera det civila samhällets granskande, röstbärande och opinionsbildande funktioner.
Regeringen har i december 2009 i propositionen En politik för det civila samhället (prop. 2009/10:55) betonat vikten av en hög grad av engagemang inom det civila samhället. Genom riksdagens beslut om propositionen har ett mål för politiken fastställts.
267
Målet är att villkoren för det civila samhället som en central del av demokratin ska förbättras, bl.a. genom att det civila samhällets förutsättningar att verka stärks.
268
I propositionen beskrivs att organisationerna inom det civila samhällets har flera roller, även om skillnaden mellan dessa olika roller inte alltid är så tydlig i praktiken. Flera roller kombineras också ofta med varandra.
269
Enkelt uttryckt kan dock sägas att
265The New Zealand Action Plan for Human Rights, Priorities for Action: 2005–2010, s. 3 och 6. 266 United Nations Office of the High Commissioner for Human Rights, Experience with
National Human Rights Action Plans, Indicators and National Human Rights Institutions, juni 2007, s. 5. 267Prop. 2009/10:55, bet. 2009/10:KrU7, rskr. 2009/10:195. 268 IJ2008/2110/UF, IJ2009/2235/UF. 269Prop. 2009/10:55, s. 42 ff.
289
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
organisationerna inom det civila samhället för det första har en viktig roll som röstbärare och opinionsbildare. I denna egenskap är organisationerna centrala för demokratin. De kan ge röst åt olika gruppers behov, värderingar och intressen. De kan agera påtryckare och kritisera den offentliga maktutövningen och på så sätt fungera som en motvikt till den offentliga makten. Organisationernas roll som röstbärare och opinionsbildare är därmed mycket viktig också för skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna. Respekten för de mänskliga rättigheterna, och kunskapen och medvetenheten om rättigheterna, är i hög grad beroende av ett starkt och varierat civilsamhälle där olika organisationer, grupper och intressen kan komma till tals. För att respekten för de mänskliga rättigheterna ska upprätthållas behöver det finnas organisationer som bevakar och lyfter människorättsfrågor och som kan föra fram människors erfarenheter av vilka problem, brister och styrkor som finns i skyddet och genomförandet av rättigheterna.
I propositionen anges, för det andra, att många organisationer inom det civila samhället också erbjuder olika typer av service till sina medlemmar och till människor i allmänhet. Vad gäller organisationernas roll för de mänskliga rättigheterna kan t.ex. påpekas att organisationerna har stor betydelse för att förmedla stöd och annan service för människor med olika behov. Vidare bedriver organisationer inom det civila samhället omfattande utbildning om de mänskliga rättigheterna, bl.a. inom ramen för studieförbunden.
För det tredje påpekas det i propositionen att det blir allt vanligare att aktörer inom det civila samhället har en roll som utförare och leverantör av tjänster. I propositionen avses då sådana tjänster som i regel utförs mot full ersättning, t.ex. efter upphandling. Organisationer inom det civila samhället bedriver bl.a. omfattande verksamhet inom välfärdsområdet, t.ex. förskolor, skolor, vård och omsorg. När organisationerna på detta sätt utför tjänster på uppdrag från det allmänna har de ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna på samma sätt som andra aktörer som bedriver offentlig verksamhet.
Frågor om statligt stöd till det civila samhällets organisationer behandlas som en del i propositionen. Där beskrivs en kartläggning av detta stöd som gjorts inom Regeringskansliet som en uppdatering av en tidigare kartläggning som Statskontoret genomförde
290
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
2003.
270
Kartläggningen av statliga bidrag till det civila samhällets
organisationer för år 2009 omfattar 103 olika bidrag över statsbudgeten. De största bidragen som omfattats av kartläggningen 2009 gick till organisationer inom folkbildning (3,3 miljarder kronor), idrott (1,8 miljarder kronor) och bistånd som förmedlas till utlandet genom organisationer inom det civila samhället (2,4 miljarder kronor).
Några av de bidrag som beskrivs i kartläggningen syftar till att stödja organisationer verksamma inom områden som har samband med mänskliga rättigheter. Det finns t.ex. bidrag för organisationer som bedriver verksamhet mot rasism och intolerans, organisationer som förebygger och motverkar diskriminering samt organisationer som en del av sin verksamhet arbetar mot diskriminering, t.ex. organisationer för homo- och bisexuella samt transpersoner, organisationer för personer med funktionsnedsättning samt för kvinnors organisering och arbete med jämställdhetsprojekt. Vidare finns statligt stöd för de nationella minoriteterna och deras organisationer. Det finns även bidrag för ungdomsorganisationer, organisationer som arbetar med eller för barn, organisationer som bedriver fredsfrämjande verksamhet samt, såsom framgick ovan, organisationer som bedriver biståndsverksamhet.
Det saknas dock i dag bidrag som särskilt syftar till att stödja organisationer som arbetar med frågor om mänskliga rättigheter mer uttryckligen och övergripande. Samtidigt lär sådana organisationer kunna söka stöd för delar av sin verksamhet från andra bidragssystem, såsom de som nämnts ovan.
I de kartläggningar som gjorts av det statliga stödet delas bidragen in i bl.a. dessa bidragsformer:
-Organisationsbidrag, som är ett generellt bidrag till en organisation där bidraget inte avgränsas till särskilda verksamheter.
-Verksamhetsbidrag, som är ett riktat bidrag till en viss eller till flera angivna verksamheter som organisationen bedriver.
-Projektbidrag, som är ett riktat bidrag till ett projekt, dvs. till en i tiden avgränsad verksamhet.
270Bidrag till ideella organisationer. Kartläggning, analys och rekommendationer, Statskontoret 2004:17, samt kartläggning diarieförd i ärende IJ2009/1033/UF som ett led i utarbetandet av prop. 2009/10:55, En politik för det civila samhället.
291
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
-Uppdragsersättningar, som är ersättning för en verksamhet som en organisation bedriver enligt avtal eller överenskommelse. Uppdragsersättningarna är alltså inte bidrag i egentlig mening.
Regeringen konstaterar i propositionen att organisationsbidragens andel av det totala stödet har minskat under senare år samtidigt som projektbidragen och uppdragsersättningarna har ökat. Regeringen förklarar att den avser att arbeta för att vända denna utveckling, eftersom projektbidrag och uppdragsersättningar är betydligt mer styrande för organisationerna än organisationsbidragen. Projektbidragen är också kortsiktiga och ofta styrda av detaljerade villkor. Med hänsyn till det civila samhällets centrala roll i demokratin anser regeringen att det är angeläget att staten inte styr organisationerna mer än nödvändigt. Dessa bör i stället så långt som möjligt kunna verka fritt, självständigt och kritiskt i samhällsdebatten, även om grundläggande villkor måste ställas på vilka typer av organisationer som kan uppbära statligt stöd, t.ex. att de respekterar principen om icke-diskriminering.
271
En jämförelse kan göras mellan de olika bidragstyper som beskrivits ovan och de befintliga bidragssystem som finns för verksamhet rörande vissa frågor om mänskliga rättigheter. Då framgår att organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter ur ett övergripande perspektiv kan söka verksamhetsbidrag och projektbidrag för delar av sin verksamhet från befintliga bidragssystem, dvs. för sådana aktiviteter som passar in i bidragssystemen för t.ex. verksamhet mot rasism och intolerans, diskriminering eller för jämställdhet.
272
Vidare framgår att organisationer av visst slag,
t.ex. handikapporganisationer och ungdomsorganisationer eller de nationella minoriteternas organisationer, kan bedriva verksamhet som rör de mänskliga rättigheterna på grundval av de organisationsbidrag som de kan få just för att de är den typen av organisationer.
273
Däremot finns det inte några tydliga möjligheter
för organisationer som har syftet att arbeta för mänskliga rättigheter att söka organisationsbidrag.
271Prop. 2009/10:55, s. 142 f. och 157 f. 272 Förordning (2008:62) om statsbidrag till verksamheter mot rasism och liknande former av intolerans, förordning (2002:989) om statligt stöd för verksamhet som förebygger och motverkar diskriminering, förordning (2006:390) om statsbidrag till jämställdhetsprojekt. 273 Förordning (2000:7) om statsbidrag till handikapporganisationer, förordning (2001:1060) om statsbidrag till ungdomsorganisationer, förordning (2005:765) om statsbidrag för nationella minoriteter.
292
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Kommittén mot rasdiskriminering betonade 2008 i sitt yttrande om Sverige vikten av att ge tillräckligt stöd till organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna, särskilt mot rasdiskriminering.
274
3.7.3 Näringslivet
Företagens ansvar för de mänskliga rättigheterna
Frågor om företagens sociala ansvar, bl.a. för de mänskliga rättigheterna, har diskuterats åtminstone sedan 1960- och 70-talen. Inom ILO antogs 1977 en trepartsdeklaration med principer om de multinationella företagens sociala ansvar (Tripartite Declaration of
Principles concerning Multinational Enterprises and Social Policy).
Principerna ger vägledning för företag, regeringar samt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer t.ex. beträffande anställningsvillkor och arbetsförhållanden. Principerna ses regelbundet över och har försetts med flera tillägg, bl.a. rörande tvistlösning.
275
Även Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) har utarbetat riktlinjer rörande multinationella företag och mänskliga rättigheter (OECD Guidelines for Multinational
Enterprises). Sedan den första versionen lades fram 1976 har riktlinjerna omarbetats flera gånger. Den senaste versionen är från 2000, men en ny översyn pågår och en uppdaterad version av riktlinjerna kan väntas 2011.
276
Riktlinjerna, som bl.a. behandlar de
mänskliga rättigheterna, fackliga rättigheter samt åtgärder för att motverka barnarbete, är gemensamma rekommendationer till företag från ett drygt 40-tal regeringar. De har förhandlats fram i samarbete med fackföreningarnas, arbetsgivarnas och enskilda organisationers representanter vid OECD, vilka samtliga står bakom riktlinjerna.
De anslutna ländernas regeringar har åtagit sig att främja OECD:s riktlinjer genom att bl.a. inrätta s.k. nationella kontaktpunkter. I Sverige ligger ansvaret för den nationella kontaktpunkten under Utrikesdepartementets enhet för internationell handelspolitik. Arbetet genomförs bl.a. inom ramen för det tidigare
274 CERD/C/SWE/CO/18, 23 september 2008. 275International Labour Office, Tripartite Declaration Of Principles Concerning
Multinational Enterprises and Social Policy, 2006. 276OECD Guidelines for Multinational Enterprises, antagna genom Declaration on International Investment and Multinational Enterprises, 27 juni 2000.
293
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
nämnda projektet Globalt Ansvar, som arbetar med frågor om näringslivets samhällsansvar. Den nationella kontaktpunkten ska främja användandet och förståelsen av riktlinjerna genom att bl.a. vara ett forum för diskussion och förmå företag att följa riktlinjerna. Globalt Ansvar bjuder flera gånger per år in svenska aktörer för utbyte av information i frågor om företagens sociala ansvar, s.k. corporate responsibility. Referensgruppen är ett forum för dialog, diskussion och erfarenhetsutbyte
Den svenska kontaktpunkten sammanställde 2006 en handbok om OECD:s riktlinjer. Handboken ger en kort bakgrund till riktlinjerna och beskriver översiktligt hur de kan användas. Den illustreras också med ärenden som tidigare varit aktuella. I handboken finns dessutom en översättning av riktlinjerna.
277
OECD:s
riktlinjer uppdateras under 2010 och 2011 och en reviderad version av riktlinjerna ska troligen publiceras i juni 2011.
Inom ramen för Globalt Ansvar arbetar regeringen också med FN:s Global Compact, ett initiativ från FN:s generalsekreterare som bygger på principer kring mänskliga rättigheter, arbetsrättsliga frågor, miljö och korruption riktade till företag. Global Compact bygger på tio principer om mänskliga rättigheter, rättigheter inom arbetslivet, miljö och anti-korruption. Enligt de två principerna om mänskliga rättigheter bör företagen stödja och respektera skyddet för internationellt erkända mänskliga rättigheter och säkerställa att de inte är delaktiga i brott mot mänskliga rättigheter. I december 2009 var 90 svenska företag och organisationer registrerade medlemmar i Global Compact.
FN:s ramverk för mänskliga rättigheter i näringslivet
FN:s dåvarande underkommission för mänskliga rättigheter utsåg 1993 professor David Weissbrodt till rapportör för frågor om transnationella företag och mänskliga rättigheter. Detta arbete ledde till att underkommissionen 2003 antog normer om företagens ansvar för de mänskliga rättigheterna.
278
FN:s arbete med
frågorna har sedan fortsatt, och i juli 2005 utsåg FN:s generalsekreterare professor John Ruggie till sin specielle representant för frågor om företag och mänskliga rättigheter. Hans rapport med ett
277OECD:s riktlinjer för multinationella företag – en handbok, Utrikesdepartementet, 2006. 278 E/CN.4/Sub.2/2003/12/Rev.2, Norms on the Responsibilities of Transnational
Corporations and Other Business Enterprises with Regard to Human Rights, 26 augusti 2003.
294
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
utvecklat ramverk i dessa frågor lades fram 2008 inför FN:s råd för mänskliga rättigheter.
279
Ramverket bygger på tre kärnprinciper:
1. statens skyldighet att skydda enskilda mot att deras mänskliga
rättigheter överträds av tredje part, dvs. av privata aktörer, inklusive företag,
2. näringslivets skyldighet att respektera de mänskliga rättig-
heterna samt
3. tillgång till effektiva rättsmedel för dem som anser sig drab-
bade av kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Rådet förnyade den speciella representantens mandat i tre år och uppmanade honom att göra ramverket genomförbart, bl.a. genom att vidareutveckla dess omfattning och innehåll och ge konkret vägledning för hur företagens arbete med mänskliga rättigheter kan bedrivas.
280
I november 2009 uttryckte Europeiska rådet sitt fulla stöd för FN-rapportörens arbete med ramverket. Under det svenska ordförandeskapet i EU gav de svenska och spanska regeringarna i ett gemensamt uttalande förslag på hur ramverket kan implementeras i unionens policy och verksamhet. I uttalandet uppmanas EU och dess medlemsstater bl.a. att klargöra på vilket sätt bolagsrätten kan påverka företagens arbete med frågor om socialt ansvar, betona att respekt för de mänskliga rättigheterna bör ingå som en del i t.ex. bilaterala och multilaterala handels- och investeringsavtal samt exportgarantier, stärka näringslivets medvetenhet om dess ansvar att respektera de mänskliga rättigheterna med iakttagande av skälig försiktighet (due diligence) samt att verka för en bättre tillgång till effektiva rättsmedel, både inom och utanför domstolsväsendet.
281
De koder och riktlinjer som utarbetats i syfte att tydliggöra företagens ansvar för bl.a. de mänskliga rättigheterna har vissa gemensamma drag. De bygger på frivillig medverkan från företagens sida och utgörs av juridiskt sett icke-bindande riktlinjer. Samtidigt som de riktlinjer och principer som formulerats till stora delar riktar sig direkt till företagen innebär de inte att någon del av
279 A/HRC/8/5, Report of the Special Representative of the Secretary-General on the issue of
Human Rights and Transnational Corporations and other Business Enterprises, John Ruggie, 7 april 2008. 280 A/HRC/8/L.8, 12 juni 2008. 281 Sammandrag av gemensamt uttalande från de svenska och spanska regeringarna i konferensrapporten Protect, Respect, Remedy – a Conference on Corporate Social Responsibility (CSR), Stockholm, 10–11 november 2009.
295
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
statens ansvar för att säkerställa respekt för de mänskliga rättigheterna flyttas över på företagen. I en resolution från FN:s generalförsamling i mars 2010 betonade generalförsamlingen t.ex. regeringarnas ansvar och deras centrala roll för att bl.a. tillhandahålla nödvändig lagstiftning.
282
Som framgått ovan framhålls också
statens skyldighet att skydda enskilda mot att deras mänskliga rättigheter överträds av privata aktörer i det ramverk för företagens ansvar för de mänskliga rättigheterna som lagts fram inom FN.
Statlig upphandling och mänskliga rättigheter
Enligt Expertgruppen för studier av offentlig ekonomi (ESO) uppgår de inköp som varje år görs av den svenska offentliga sektorn till ett värde i storleksordningen 500 miljarder kronor.
283
Den statliga upphandlingen motsvarar en stor del av detta belopp.
Lagstiftningen om offentlig upphandling har sedan länge lämnat utrymme för att statliga myndigheter vid offentliga upphandlingar ställer s.k. särskilda kontraktsvillkor, som är sociala, miljömässiga och andra villkor för hur ett kontrakt ska fullgöras. Dessa villkor ska anges i annonsen om upphandling eller i förfrågningsunderlaget. Bestämmelser om särskilda kontraktsvillkor finns i 6 kap. 13 § och 15 kap. 2 § lagen (2007:1091) om offentlig upphandling och 6 kap. 14 § och 15 kap. 2 § lagen(2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster.
I propositionen Nya rättsmedel på upphandlingsområdet föreslog regeringen i januari 2010 att en likalydande bestämmelse skulle införas i lagen om offentlig upphandling och lagen om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster.
284
Enligt bestämmelsen bör upphandlande myndigheter och enheter beakta miljöhänsyn och sociala hänsyn i sina upphandlingar i den utsträckning det är påkallat med hänsyn till upphandlingens art. Ändringarna införs som en ny bestämmelse i 1 kap. 9 a § i lagen om offentlig upphandling och i 1 kap. 24 a § i lagen om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. Riksdagen har fattat beslut enligt propositionen i juni 2010 och lagändringarna har trätt i kraft den 15 juli 2010.
285
282 A/RES/64/223, 25 mars 2010. 283 Molander, Regelverk och praxis i offentlig upphandling, Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi 2009:2, Finansdepartementet. 284Prop. 2009/10:180, s. 267. 285Prop. 2009/10:180, bet. 2009/10:FiU22, rskr. 2009/10:311.
296
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Regeringen anför i propositionen att det finns starka skäl att skapa incitament för de upphandlande myndigheter och enheter som ännu inte prövar möjligheten att integrera miljöhänsyn och sociala hänsyn i sina upphandlingar.
286
Den nya bestämmelsen är
dock utformad som ett målsättningsstadgande som är avsedd att vara av vägledande snarare än bindande karaktär. Regeringen påpekar, i likhet med den utredning
287
som utarbetade förslaget och
några remissinstanser, att det är en svaghet med bestämmelsen att den enbart är ett målsättningsstadgande. Det finns därför inte någon möjlighet att med stöd av en sådan regel kräva av upphandlande myndigheter och enheter att de ska ställa miljökrav eller sociala krav eller att med framgång juridiskt klandra en upphandling för att sådana krav inte har ställts.
Några remissinstanser har föreslagit att det ska vara obligatoriskt för myndigheterna att göra en bedömning av vilka miljökrav som ska ställas vid en upphandling. Enligt detta förslag skulle underlåtenheten att göra en bedömning av vilka miljökrav som myndigheten eller enheten ska ställa kunna bli föremål för prövning i domstol. Regeringen menar dock att det inte skulle vara möjligt att följa upp och kontrollera om den upphandlande myndigheten har gjort en sådan bedömning.
288
I den utredning som lämnade förslaget om den nya bestämmelsen övervägdes frågor om bestämmelsens förenlighet med EUrätten, bl.a. avseende begreppet ”sociala hänsyn” och dess tolkning. Utredningen hänvisar till en grönbok från kommissionen, och framför att begreppet sociala hänsyn ska ges en vid tolkning, som bl.a. täcker åtgärder för att trygga de grundläggande rättigheterna och principerna om likabehandling och icke-diskriminering.
289
Att
de mänskliga rättigheterna ingår i vad som anses som sociala hänsyn framgår också av en vägledning från Miljöstyrningsrådet. Enligt rådet omfattar begreppet sociala hänsyn bl.a. att internationellt erkända normer för skäliga arbetsvillkor och mänskliga rättigheter inte eftersätts. Upphandlingsvillkor som rör mänskliga rättigheter kan t.ex. hänvisa till FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna eller de tio principer som omfattas av FN:s
286Prop. 2009/10:180, s. 272. 287SOU 2006:28, Nya upphandlingsregler 2. 288Prop. 2009/10:180, s. 272. 289SOU 2006:28, s. 189 f., och KOM (2001) 366 slutlig, Grönbok. Främjande av en europeisk ram för företagens sociala ansvar, punkt 52.
297
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Global Compact.
290
Det får därför anses klart att krav på respekt
för de mänskliga rättigheterna omfattas av begreppet sociala hänsyn.
Regeringen beslutade redan 2006, genom förordningen (2006:260) om antidiskrimineringsvillkor i upphandlingskontrakt, att ett trettiotal statliga myndigheter ska ställa villkor med ändamål att motverka diskriminering hos leverantören, under förutsättning att kontraktet om upphandlingen har en löptid på minst åtta månader och ett beräknat värde på minst 750 000 kronor. Regeringen beslutade om förordningen som ett led i genomförandet av den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna (åtgärd 12). Syftet med förordningen är att öka medvetenheten om och efterlevnaden av diskrimineringslagen (2008:567). Enligt förordningen ska den upphandlande myndigheten förena villkoren med någon sanktion och under avtalstiden kontrollera att leverantören uppfyller villkor om att motverka diskriminering. Uppföljning ska genomföras minst en gång per år eller, vid kortare avtal än ett år, minst en gång under avtalstiden. Nämnden för offentlig upphandling har på regeringens uppdrag tagit fram allmänna råd för tillämpning av förordningen.
Bestämmelsen om antidiskrimineringsvillkor är alltså av bindande karaktär, till skillnad från den vägledande bestämmelse om miljöhänsyn och sociala hänsyn som införts i lagen om offentlig upphandling och lagen om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. Konkurrensverket har haft regeringens uppdrag att utvärdera förordningen om antidiskrimineringsvillkor. Uppdraget har redovisats i Konkurrensverkets rapport
Utvärdering av antidiskrimineringsförordningen.
291
Konkurrensverket
har i enlighet med uppdraget undersökt om syftet med bestämmelserna har uppnåtts, hur dessa har påverkat små och medelstora företags möjligheter att lämna anbud samt hur bestämmelserna förhåller sig till regeringens regelförenklingsarbete, för både företag och upphandlande myndigheter. Myndighetens slutsats är att förordningen inte har tillämpats på ett sätt som varit effektivt för att motverka diskriminering hos leverantören. Myndigheter har avstått från att använda sanktioner vid överträdelser mot antidiskrimineringsvillkoren och i flertalet fall har myndigheterna inte följt upp villkoren. Vid en sammantagen bedömning anser Konkur-
290Sociala och etiska krav i offentlig upphandling, vägledning 2008-12-24, Miljöstyrningsrådet, s. 5 och 10. 291 Konkurrensverkets rapport 2009:2.
298
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
rensverket att antidiskrimineringsförordningen bör upphävas och att det bör bli frivilligt för myndigheterna att tillämpa antidiskrimineringsvillkor. Myndigheten konstaterar dock att behovet av råd och vägledning på området kommer att kvarstå även om förordningen avvecklas. Enligt vad som framgår i regeringens proposition om nya rättsmedel på upphandlingsområdet, där även förordningen om antidiskrimineringsvillkor i statliga upphandlingar beskrivs, delar regeringen inte Konkurrensverkets bedömning.
292
3.7.4 Massmedierna
Massmediernas granskning av den offentliga maktutövningen är central för att problem om och kränkningar av de mänskliga rättigheterna ska bli kända och ventileras öppet. Medierna har också en viktig roll i att mer generellt skapa debatt och sprida medvetenhet och kunskap om de mänskliga rättigheterna.
I delegationens uppdrag har ingått att utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om de mänskliga rättigheterna samt att stimulera det offentliga samtalet om rättigheterna. För att skapa ett kunskapsunderlag för detta arbete har delegationen givit i uppdrag åt forskare vid Högskolan i Kalmar att genomföra en närmare granskning av hur och i vilken mån frågan om mänskliga rättigheter presenterades och beskrevs i svenska medier under perioden 2000–2006. Uppdraget genomfördes av universitetslektor Ylva Brune vid Institutionen för kommunikation och design. Resultatet av granskningen har tidigare presenterats i delegationens rapport Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige – En översikt, SOU 2007:102. Här ges därför endast en sammanfattning av rapporten.
Rapporten visar att det inte återfinns något sammanhållet tema som kan karaktäriseras som ”mänskliga rättigheter” i den svenska nyhetsbevakningen. Begreppet ansågs därför oanvändbart som sökkriterium. Däremot aktualiseras rättighetsfrågor, utan att de benämns som sådana, inom en rad bevakningsområden, bl.a. diskriminering, flyktingfrågor, jämställdhetsfrågor, frågor om homosexualitet, bisexualitet och transsexualitet (HBT-frågor) och minoritetsfrågor. Rapportförfattaren valde därför att fokusera på medierapportering om grupper som riskerar att diskrimineras i samhället.
299
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Rapporten visar att inte heller nyhetsrapporteringen inom dessa bevakningsområden är särskilt rikhaltig. Enligt Ylva Brune är grupper som riskerar att diskrimineras och kränkas i samhället underrepresenterade i nyhetsmedierna. Rapportförfattaren menar också att grupper som är underordnande i samhället ofta beskrivs på ett diskriminerande eller stereotypt sätt i medierna. Bevakningen inom vissa områden, såsom genusfrågor, är dock jämförelsevis väl utvecklad.
Ylva Brune lät genomföra en fallstudie av rapporteringen i frågor med anknytning till mänskliga rättigheter samt grupper som riskerar att diskrimineras i samhället i dagstidningarna Dagens Nyheter, Aftonbladet och Göteborgs-Posten under mars månad 2007. Resultaten bekräftar, enligt rapportförfattaren, osynligheten i medier för grupper som riskerar att diskrimineras i samhället. Samtidigt menar hon att tendenser till positiva förändringar kan skönjas i de tre tidningarnas bevakning under perioden. Jämställdhetsfrågor bevakas kontinuerligt och etnisk diskriminering har blivit ett etablerat bevakningsområde, om än inte stort. Flyktingfrågor behandlas jämförelsevis ofta ur människorättsliga perspektiv och medierna lyfter fram vissa kränkningar av personer som misstänks ha anknytning till terrorism. Brottsbevakningen innehåller färre inslag av diskriminerande rapportering i förhållande till personer med icke-svensk bakgrund än två år tidigare.
Viktiga diskriminerande mönster i mediebevakningen i förhållande till utsatta grupper kvarstår dock, enligt rapportförfattaren. Samhällsinvånare med utländsk bakgrund, etniska minoriteter, personer med HBT-orientering och personer med funktionsnedsättning är osynliggjorda, och viktiga frågor som berör grupperna tas inte upp. HBT-frågor, hemlöshet och barnets rättigheter, liksom rasism och rasistiskt våld, behandlas knappast alls.
3.7.5 Delegationens slutsatser
Arbetet för de mänskliga rättigheterna på nationell nivå kräver en hög grad av dialog, öppenhet, samverkan och förtroende mellan regeringen, myndigheter, kommuner och landsting och privata aktörer, bl.a. organisationer inom det civila samhället. De svenska nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter har utarbetas efter omfattande samråd med en rad aktörer i samhället, medan regeringen och staten burit ansvaret för att utforma och genomföra
300
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
handlingsplanerna. Det är angeläget att upprätthålla en tydlighet i att staten, företrädd av regeringen, bär det yttersta ansvaret för att de mänskliga rättigheterna respekteras. Det kan emellertid övervägas om en högre grad av samverkan än tidigare skulle kunna uppnås kring själva åtgärderna i en handlingsplan eller motsvarande och genomförandet av dessa åtgärder. En angelägen fråga är t.ex. om det är möjligt att kommuner och landsting påtar sig en mer aktiv roll i samarbete med de statliga aktörerna. Det är viktigt att det finns en uppslutning kring arbetet för de mänskliga rättigheterna, där olika aktörer kan ta på sig en egen roll, för att det ska skapas delaktighet och för att effektiviteten ska vara så god som möjligt. I detta sammanhang kan det noteras att det pågår ett arbete med att ta fram en internationell standard för socialt ansvar (ISO 26000) som bl.a. omfattar riktlinjer om de mänskliga rättigheterna avsedda att kunna användas av verksamheter inom såväl näringsliv, civilsamhälle och offentlig sektor.
Respekten för de mänskliga rättigheterna, och kunskapen och medvetenheten om rättigheterna, är beroende av ett starkt och varierat civilsamhälle där olika organisationer, grupper och intressen kan komma till tals. Demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna stärks av att det finns organisationer inom det civila samhället som bevakar och lyfter frågor om de mänskliga rättigheterna och som kan föra fram människors erfarenheter av vilka brister och styrkor som finns i skyddet av rättigheterna. Delegationen konstaterar att det i dag saknas bidragssystem för statligt stöd till organisationer som har till syfte att arbeta för de mänskliga rättigheterna, även om vissa delar av sådana organisationers verksamhet kan finansieras med t.ex. projektbidrag. Det är angeläget att det finns möjligheter till långsiktiga och mindre styrda bidrag för organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna, på samma sätt som det i dag finns möjligheter för bl.a. organisationsbidrag för organisationer inom många andra verksamhetsområden. Det finns därför, enligt delegationens mening, behov att se över om de befintliga systemen för statligt stöd till det civila samhällets organisationer fungerar tillfredsställande med avseende på deras arbete för de mänskliga rättigheterna.
En rad projekt, riktlinjer och samarbeten pågår nationellt och internationellt för att tydliggöra både svenska och utländska företags ansvar för de mänskliga rättigheterna. Arbetet har bedrivits under en rad år inom flera internationella organisationer, såsom ILO, OECD och FN. Under 2011 kommer troligen ett arbete med
301
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
att uppdatera OECD:s riktlinjer för multinationella företag att slutföras. Riktlinjerna behöver då spridas i Sverige. Genom att ett ramverk för företag och mänskliga rättigheter har utarbetats inom FN-systemet har det också skapats en bra plattform inom denna organisation för att arbeta vidare med att tydliggöra företagens ansvar för de mänskliga rättigheterna. Regeringen har uttryckt sin avsikt att utveckla arbete utifrån ramverket i det uttalande som Sveriges ordförandeskap i EU gjorde gemensamt med Spaniens tillträdande ordförandeskap i november 2009. I uttalandet nämndes bl.a. möjligheterna att använda bolagsrättsliga åtgärder och bilaterala handels- och investeringsavtal för att konkretisera arbetet med företagens sociala ansvar. En angränsande fråga är att en bestämmelse nyligen införts om att upphandlande myndigheter och enheter bör beakta miljöhänsyn och sociala hänsyn i sina upphandlingar i den utsträckning det är påkallat med hänsyn till upphandlingens art. Begreppet sociala hänsyn kan även omfatta hänsyn till de mänskliga rättigheterna.
Det är centralt för de mänskliga rättigheterna generellt, liksom för demokratin och skyddet av yttrandefriheten, att staten slår vakt om massmediernas oberoende och integritet. På grund av massmediernas stora genomslagskraft har dessa samtidigt ett stort ansvar för att respekten för de mänskliga rättigheterna upprätthålls och för att inte bidra till diskriminerande eller kränkande attityder i samhället. I rapporten Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige (SOU 2007:102) framfördes att rapporteringen i nyhetsmedier i frågor om de mänskliga rättigheterna är begränsad och att grupper och personer som särskilt riskerar att utsättas för kränkningar av de mänskliga rättigheterna är underrepresenterade i nyhetsrapporteringen.
3.8 Behovet av en ny struktur för skydd av de mänskliga rättigheterna i Sverige
Regeringens långsiktiga mål är full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
293
Enligt delegationens uppfattning är det
nödvändigt att de mänskliga rättigheterna genomsyrar all offentlig verksamhet för att arbetet för detta mål ska vara effektivt.
293 Skr. 2005/06:95, s. 12.
302
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Givet den kunskap som samlats in och de erfarenheter som gjorts har delegationen dragit den övergripande slutsatsen att det behöver skapas en struktur för hållbart skydd av mänskliga rättigheter i Sverige. Vissa avgränsade delar av ett sådant skydd finns redan på plats inom de områden som presenterats ovan i bakgrundsanalysen. Det finns ett starkt juridiskt skydd för flera mänskliga rättigheter, såsom dessa kommer till uttryck i svensk lagstiftning, och det finns vissa mekanismer som bl.a. har funktionen att undvika att lagstiftning och rättstillämpning skiljer sig från Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Det finns också tillsyn och styrning av offentlig verksamhet som avser att skydda några mänskliga rättigheter eller mänskliga rättigheter för en del av befolkningen, t.ex. barn. Det finns även funktioner som kan ge myndigheter, kommuner och landsting stöd i delar av deras arbete för att säkerställa respekten för vissa av de mänskliga rättigheterna i verksamheten. Undervisning och utbildning på olika nivåer av utbildningsväsendet har vissa inslag av mänskliga rättigheter. Likaså kan den existerande statistiken användas för kunskapsutveckling om några aspekter på de mänskliga rättigheterna. Slutligen förekommer också viss forskning på temat mänskliga rättigheter i Sverige.
Samtidigt står det klart att mycket saknas. De strukturer som finns i dag tar inte sin utgångspunkt i Sveriges alla internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Lagstiftning, granskning av författningsförslag, myndigheternas uppdrag och tillsyn och uppföljning av offentliga verksamheter omfattar endast ett urval rättigheter eller vissa grupper eller delar av befolkningen. Helhetsgrepp saknas i arbetet, samordningen är begränsad och anknytningen till konventionerna om mänskliga rättigheter svag. Det finns inte heller något uttalat människorättsperspektiv i den offentliga verksamheten.
Det finns exempel på statliga myndigheter, kommuner och landsting som arbetar mer aktivt och uttalat utifrån de mänskliga rättigheterna. Delegationens erfarenheter tyder också på att intresset för sådant arbete har ökat under senare år. Det finns en tydlig efterfrågan på stöd och kunskap om hur de internationellt reglerade mänskliga rättigheterna ska förstås och tillämpas i svensk offentlig verksamhet. Tydliga direktiv efterfrågas. De initiativ som tas inom området är dock inte samordnade och, vilket är mer problematiskt, blir sällan livskraftiga. Delegationens erfarenhet är att intressanta och genomarbetade initiativ ofta blir av tillfällig
303
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
karaktär därför att skyldigheten för alla delar av det allmänna att respektera Sveriges internationella åtaganden sällan är uttalad. Denna skyldighet uttrycks t.ex. endast undantagsvis i lagstiftningen, i myndigheternas instruktioner och i tillsynen. Forskningen och kunskapsutvecklingen i fråga om de mänskliga rättigheterna är främst inriktad på andra länder, inte på frågor om hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, tolkas och uppfattas i Sverige.
Hela den svenska offentliga verksamheten ska respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är denna skyldighet till stor del underförstådd. Detta medför en risk för att satsningar på kompetensutveckling, att integrera de mänskliga rättigheterna i styrdokument, att utarbeta vägledningar osv. blir tillfälliga. Uppdrag som myndigheterna får om de mänskliga rättigheterna riskerar att uppfattas som pålagor som kan nedprioriteras när ekonomiskt och annat utrymme minskar. Vidare finns det inget tydligt incitament för myndigheterna att uttolka de mänskliga rättigheternas mer konkreta innebörd för svenska förhållanden om lagar och förordningar inte visar att skyddet av rättigheterna ingår i myndigheternas ansvarsområden. Satsningar på utbildning om de mänskliga rättigheterna i utbildningsväsendet kan på liknande sätt upplevas som överflödiga om rättigheterna inte ställs i relation till den svenska vardagen, till studentens kommande yrkesliv eller om kunskapen inte efterfrågas i arbetslivet. Utvecklingen av forskning och kunskapsutveckling om de mänskliga rättigheterna kan på samma sätt lätt bli begränsad om det inte görs några satsningar på området eller om efterfrågan på kunskap är svag.
Delegationen menar därför att det behövs ett helhetsgrepp och en struktur som på ett hållbart sätt kan skydda de mänskliga rättigheterna i Sverige med utgångspunkt i de internationella åtagandena. Det finns all anledning att ge de mänskliga rättigheterna samma centrala position i den svenska inrikespolitiken som de har i utrikespolitiken.
En sådan struktur för skydd av de mänskliga rättigheterna bör omfatta flera delar. Rättigheternas roll i svensk lag behöver tydliggöras och stärkas och den offentliga verksamheten styras så att samtliga mänskliga rättigheter blir en del av den ordinarie verksamheten. Vidare erfordras att tillsynen av offentlig verksamhet omfattar granskning av respekten för de mänskliga rättigheterna samt att utbildning om rättigheterna i utbildningsväsendet utvecklas och relateras till den verklighet elever och studenter
304
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
305
känner till. Det behövs också en strategi för kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna för personer verksamma inom den offentliga sektorn. Det civila samhällets organisationer, medierna och näringslivet, måste också ges förutsättningar och stimuleras till att ännu tydligare arbeta med mänskliga rättigheter. Medvetenheten om de mänskliga rättigheterna som egna rättigheter, och samtidigt som ett eget ansvar, behöver stärkas bland allmänheten. För att skapa överblick, utveckla en samlad kunskap och fungera pådrivande för dessa insatser krävs ett oberoende organ med uttryckligt mandat att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna.
Nedan, i kapitel 4–9, redogör delegationen för sina överväganden och förslag med avseende på rättsligt skydd, en aktör med samlat uppdrag rörande de mänskliga rättigheterna, styrning och tillsyn, utbildning och kompetensutveckling, forskning, statistik och kunskapsutveckling om de mänskliga rättigheterna samt, slutligen, det civila samhällets och näringslivets roll. Delegationens överväganden och förslag avseende förslagens konsekvenser och finansiering redovisas i kapitel 10.
Syftet är att dessa förslag tillsammans ska bilda en struktur för hållbart skydd av de mänskliga rättigheterna, där varje del förutsätter och stärker utvecklingen inom de övriga delarna. Omvänt försvagas förändringsarbetet inom ett område om utvecklingen inom ett annat avstannar.
Förslagen om en struktur för hållbart skydd av de mänskliga rättigheterna i Sverige är också avsedda att tydliggöra de mänskliga rättigheternas roll som en gemensam internationell och nationell värdegrund för samhället.
Del II
− Förslag
4 Det rättsliga skyddet
4.1 Inledning
Delegationen har bl.a. genom sitt utåtriktade arbete funnit att det ansvar som åvilar alla delar av det allmänna att respektera de mänskliga rättigheterna i enlighet med Sveriges internationella åtaganden inte alltid framgår tydligt. Såsom har beskrivits i avsnitt 3.2.5 finns det endast ett fåtal hänvisningar till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna i svensk lagstiftning. Vid ratificering av traktater på detta område har normharmoni ofta konstaterats föreligga. Det har dock även förekommit att anpassningar av svensk lagstiftning varit behövliga inför en ratificering. I vissa fall har sådana anpassningar fått genomföras senare för att lagstiftningen ska vara förenlig med konventionsorganens tolkning.
Rättstillämparen kan normalt utgå ifrån att lagstiftaren utformat författningar så att dessa står i överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Det finns också system för att bl.a. under lagstiftningsprocessen kontrollera att författningsförslag och andra förslag överensstämmer med konventionerna. Sverige har ett dualistiskt förhållningsätt till relationen mellan nationell och internationell rätt, vilket innebär att internationella åtaganden behöver införlivas i svensk lagstiftning för att bli direkt tillämpliga. Det har sällan ansetts finnas något behov av att erinra om Sveriges internationella åtaganden i lagstiftningen, eftersom denna antas vara i överensstämmelse med konventionerna.
Det har inte heller funnits någon rättslig tradition av att tolka konventionerna eller använda övervakningsorganens utslag och uttalanden. Sedan inkorporeringen av Europakonventionen och Sveriges inträde i EU-samarbetet har det dock blivit nödvändigt för domstolar och myndigheter att tolka och tillämpa rättsregler och
309
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
annat material av internationell karaktär. Därmed har även frågor om överensstämmelsen mellan författningsförslag och gällande rätt samt Europakonventionen och EU-rätten allt oftare uppkommit.
Enligt delegationens bedömning finns det anledning att nu tydligare lyfta fram de mänskliga rättigheterna under lagstiftningsprocessen liksom för rättstillämpningen. Riksdagen har som en del av målet för demokratipolitiken fastställt att de mänskliga rättigheterna ska respekteras i Sverige.
1
Regeringen har förklarat att de
mänskliga rättigheterna, såsom de uttrycks genom Sveriges internationella åtaganden och den svenska lagstiftningen, inte får kränkas på någon nivå i samhället. Regeringen har också förklarat som sin avsikt att den, för att uppnå detta mål, avser att stärka kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna samt förbättra samordningen av arbetet för rättigheterna.
2
För att full respekt för de mänskliga rättigheterna ska säkerställas och kränkningar av rättigheterna förebyggas behöver de mänskliga rättigheterna skyddas kontinuerligt och beaktas på varje stadium av lagstiftnings- och rättstillämpningsprocessen. Det internationella regelverket om de mänskliga rättigheterna står under ständig förändring, dels genom att nya instrument antas, dels genom att tolkningen av redan befintliga överenskommelser utvecklas. Det senare sker främst genom domar från bl.a. Europadomstolen, men även de synpunkter och yttranden som internationella övervakningskommittéer och andra organ framför har betydelse. Det finns numera i Sverige en större vana än tidigare av att beakta Europadomstolens domar och av att följa hur tolkningen av Europakonventionen utvecklas genom domstolens praxis. Förändringar inom andra delar av det internationella regelverket om mänskliga rättigheter behöver dock också följas. Samtidigt utvecklas även det nationella rättssystemet och dess tillämpning. Konventionerna om de mänskliga rättigheterna och relaterat material från internationella organ behöver finnas med och beaktas fortlöpande under denna utveckling.
Lagstiftnings- och rättstillämpningsprocessen kan förenklat beskrivas som ett förfarande som omfattar flera stadier, från statliga utredningar med författningsförslag, Regeringskansliets beredning av förslagen inklusive remissförfarandet, Lagrådets granskning av lagförslag samt, slutligen, rättstillämpningen inom domstolar
1Prop. 2008/09:1, bet. 2008/09:KU1, rskr. 2008/09:83. 2 Skr. 2005/06:95, 2009/10:106, prop. 2009/10:1.
310
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
och myndigheter med de möjligheter till tolkning och normprövning som dessa har.
Frågan om hur de mänskliga rättigheterna ska beaktas inom utredningsväsendet, bl.a. i samband med utformningen av författningsförslag, behandlas i avsnitt 6.2.4 och 6.2.6.
Vad gäller Regeringskansliets arbete med författningsförslag kan konstateras att det redan i dag finns funktioner som har till uppgift att överväga förslagens överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna. Även om det är av stor vikt att en sådan funktion är så organiserad att den fullt ut kan säkerställa att nya författningar inte avviker från Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, avstår delegationen från att lämna förslag avseende Regeringskansliets interna organisation.
Frågan om författningsförslags överensstämmelse med konventionerna om de mänskliga rättigheterna aktualiserar även Lagrådets roll. Lagrådets yttrande över lagförslag bör enligt 8 kap. 18 § regeringsformen inhämtas bl.a. över fri- och rättighetsbegränsande lagstiftning. Lagrådets roll avseende granskning av lagförslag i förhållande till de mänskliga rättigheterna behandlas nedan (avsnitt 4.2).
Vad slutligen beträffar rättstillämpningen så ska svenska författningar tolkas fördragskonformt, dvs. i överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden om bl.a. de mänskliga rättigheterna, så långt detta är möjligt inom ramen för den svenska författningens ordalydelse. Principen om fördragskonform tolkning utgör alltså den kanal genom vilken ska säkerställas att praxis inte avlägsnar sig från de internationella förpliktelserna. Principens tillämpning förutsätter att information om den internationella rätten och dess utveckling tillförs rättstillämparen tillräckligt ofta för att denne ska känna igen de situationer där de mänskliga rättigheterna aktualiseras. I takt med att det internationella regelverket blir mer komplext kan konventionerna om de mänskliga rättigheterna därför tydligare behöva lyftas fram för rättstillämpningen inom områden där respekten för den enskildes rättigheter är av särskild vikt. Delegationen har övervägt denna fråga i två avseenden, dels om det finns skäl att genom inkorporering göra konventionerna till direkt tillämplig rätt i Sverige, dels om uttryckliga hänvisningar till konventionerna om de mänskliga rättigheterna bör göras i författningar inom olika områden. Delegationens överväganden och förslag i dessa två avseenden redovisas i avsnitt 4.3
311
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
(inkorporering), 4.4 (grundlagsbestämmelser) och 4.5 (hänvisningar i lag).
4.2 Lagrådets granskning
Delegationens förslag: Lagrådets förutsättningar att beakta
Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna förstärks.
Regeringen anför i propositionen om en reformerad grundlag att det svenska normkontrollsystemet även i fortsättningen bör innehålla både förhandskontroll och efterhandsprövning. Förhandskontrollen bör ske genom att Lagrådet avger rådgivande yttranden och efterhandsprövningen bör ske genom konkret normprövning av både domstolar och andra offentliga organ i samband med rättstillämpning i enskilda fall.
3
Såsom har beskrivits i avsnitt 3.2.6
inhämtas Lagrådets yttrande över lagförslag av regeringen eller riksdagsutskott. Sådana yttranden bör bl.a. inhämtas över fri- och rättighetsbegränsande lagstiftning. Inhämtande av yttrande från Lagrådet kan dock underlåtas i vissa fall. Lagrådets granskning ska bl.a. avse hur lagförslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt samt till rättssäkerhetens krav. Trots att Lagrådets yttrande över ett lagförslag inte är bindande för regeringen eller riksdagen, så har yttrandet stort inflytande på lagstiftningsärendet.
Regeringen framför i propositionen att även en kontroll av svenska föreskrifters överensstämmelse med folkrättsliga regelverk kan ingå i normprövning i en mer vidsträckt mening.
4
Lagrådets
normkontroll omfattar redan i dag svenska bestämmelsers förenlighet med Europakonventionen och EU-rätten. Regeringen har till FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna uttalat att det är självklart att Lagrådet skulle reagera även om det finner att föreslagen lagstiftning inte står i överensstämmelse med något av Sveriges övriga internationella åtaganden om mänskliga rättigheter, såsom FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.
5
Det kan i detta sammanhang nämnas att det i den finska
3Prop. 2009/10:80 s. 141. 4Prop. 2009/10:80 s. 141. 5 CCPR/CO/74/SWE/Add. 1, 14 maj 2003, p. 8.
312
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
grundlagen är uttryckligen reglerat att grundlagsutskottet, som är en del av riksdagen, ska ge utlåtanden om lagförslags grundlagsenlighet och förhållande till internationella fördrag om mänskliga rättigheter.
Regeringen har i propositionen En reformerad grundlag (prop. 2009/10:80) föreslagit att Lagrådets roll ska stärkas, bl.a. genom att det ska bli obligatoriskt att inhämta Lagrådets yttrande rörande lagförslag inom Lagrådets granskningsområde. Riksdagen har antagit grundlagsförslagen som vilande.
6
Grundlagsförändringar kräver
två likalydande riksdagsbeslut med ett val emellan. Förändringarna föreslås börja gälla den 1 januari 2011. Regeringen anger i propositionen även att Lagrådets organisation bör förstärkas för att ytterligare förbättra förutsättningarna för dess granskning. Regeringen anför dock att det bör övervägas vidare på vilket sätt denna förstärkning lämpligen bör åstadkommas.
Ny lagstiftning, bl.a. lagstiftning som berör de mänskliga rättigheterna, har kommit att få allt mer internationella inslag. Regelverket kan på så vis sägas ha blivit mer komplext. Såsom har nämnts i avsnitt 3.2.7 är EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna numera rättsligt bindande. Enligt Lissabonfördraget ska EU också ansluta sig till Europakonventionen. Inom ramen för Europarådet avgör Europadomstolen genom sin dynamiska tolkning hur de i Europakonventionen reglerade mänskliga rättigheterna ska tolkas. Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna inom europeiskt och övrigt internationellt samarbete måste, enligt delegationens mening, ses som en helhet.
Lagrådet skulle kunna fylla en viktig funktion för skyddet av de mänskliga rättigheterna genom att granska hur lagförslag förhåller sig till andra konventioner om de mänskliga rättigheterna än Europakonventionen, som är inkorporerad i svensk lag, och de grundläggande rättigheter som omfattas av EU-rätten. Delegationen föreslår därför att Lagrådets förutsättningar att beakta Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ska förstärkas. Hur detta ska ske kan övervägas i samband med den översyn av Lagrådets organisation som regeringen har aviserat.
6 Bet. 2009/10:KU19, rskr. 2009/10:304.
313
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
4.3 Inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter
Delegationens förslag: En utredning ges i uppdrag att utreda
lämpligheten av en inkorporering av fler konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt.
Som tidigare nämnts (avsnitt 3.2.2) är det vanligaste sättet att införliva konventionsåtaganden med svensk rätt att, i den utsträckning som anses behövligt, införa eller ändra svenska bestämmelser så att överensstämmelse uppnås med konventionens krav (konstaterande av normharmoni och/eller transformering). Ett annat tillvägagångssätt att införliva konventioner i rättsystemet är inkorporering, dvs. att i lag föreskriva att konventionen ska gälla som direkt tillämplig lag i landet. Konventionens originaltext blir därmed gällande som svensk lag.
Inkorporering har använts i Sverige endast ett fåtal gånger. Den enda konvention om mänskliga rättigheter som inkorporerats i sin helhet i svensk rätt är Europakonventionen. Inkorporeringen skedde genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken trädde i kraft den 1 januari 1995. I lagen föreskrivs att Europakonventionen med tilläggsprotokoll ska gälla som lag här i landet. Enligt 2 kap. 23 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen.
Sverige är, oavsett vilken av de ovan nämnda metoderna som används, folkrättsligt förpliktat att följa konventionerna. Det faktum att Sverige som stat har gjort åtaganden i förhållande till andra stater innebär att riksdagen och regeringen ska se till att den nationella lagstiftningen stämmer överens med de internationella åtagandena. Företrädare för den offentliga makten, på både statlig och kommunal nivå, ska också vid rättstillämpningen tolka svensk rätt på ett sätt som är förenligt med Sveriges konventionsåtaganden. Principen om fördragskonform tolkning löser dock inte fall där det finns en direkt konflikt mellan bestämmelser i nationell rätt och en internationell konvention som inte har inkorporerats. I dessa fall måste rättstillämparen tillämpa den nationella rätten. Innehållet i internationella överenskommelser kan dock belysa
314
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
innebörden av svenska bestämmelser, som ju ska vara förenliga med Sveriges internationella åtaganden.
Det finns förespråkare för att Sverige ska inkorporera fler av de konventioner om mänskliga rättigheter som ratificerats. FN:s övervakningskommittéer har vid ett flertal tillfällen framfört synpunkter om att internationella konventioner om mänskliga rättigheter, med undantag för Europakonventionen, inte är direkt tilllämpliga för svenska domstolar och myndigheter. Under kartläggningsarbetet inför den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna framförde företrädare för referensgrupperna, bl.a. Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen, Civil Rights Defenders (dåvarande Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter), Advokater utan Gränser och Raoul Wallenberginstitutet, synpunkten att Sverige bör inkorporera centrala människorättskonventioner, såsom konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Juridiska institutionen vid Stockholms universitet framförde att de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter bör få en tydligare ställning i den svenska rättsordningen för att i det konkreta fallet kunna ge det skydd som varit avsett på folkrättslig nivå, t.ex. genom att konventionerna inkorporeras.
7
Som beskrivits i avsnitt 3.2.3 har frågan om inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) tidigare behandlats av en utredning (SOU 1997:116) och det pågår kontinuerligt en diskussion om denna fråga. Barnombudsmannen och vissa organisationer inom det civila samhället förespråkar att konventionen ska inkorporeras. Regeringen har angett att den ska överväga om det finns behov av att se över gällande lagstiftning och tillämpningen av denna för att bättre kunna tillvarata barnets rätt och stärka dess ställning i olika sammanhang.
8
Enligt propositionen
Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige avser regeringen att initiera en kartläggning för att belysa om svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med de i barnkonventionen fastslagna rättigheterna.
9
Regeringen uttalade även 2009 till FN:s kommitté
för barnets rättigheter att en utredning av behovet av att göra barnkonventionen till lag i Sverige kommer att baseras på en sådan analys. Regeringen framhöll dock samtidigt att den inte ser att det
7 Skr. 2005/06:95, s. 141 f. 8 Skr. 2007/08:111, Barnpolitiken – en politik för barnets rättigheter, s. 16. 9Prop. 2009/10:232, s. 41.
315
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
föreligger något behov för närvarande av att inkorporera konventionen.
10
Frågan om inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter har alltså diskuterats i ett flertal sammanhang. Regeringens och riksdagens bedömning i frågan har hittills varit att det inte är lämpligt att inkorporera konventionerna. Enligt delegationens mening kan det anföras argument både för och emot en inkorporering av fler konventioner om mänskliga rättigheter.
Utgångspunkten för delegationens överväganden är att det bör finnas en hög grad av medvetenhet om de mänskliga rättigheterna såväl inom rättstillämpande myndigheter som bland allmänheten. Av detta följer att bestämmelserna om de mänskliga rättigheterna bör vara tydliga och synliga. I dag kommer vissa rättigheter till tydligt uttryck i svensk lag, medan andra inte uttrycks som just mänskliga rättigheter. En inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter är ett sätt att synliggöra dem i lagstiftningen. Frågan är dock komplicerad och konsekvenserna av en inkorporering kan inte förutses. Erfarenheterna av inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt är begränsade till Europakonventionen, vars bestämmelser till stora delar avspeglas i 2 kap. regeringsformen.
Ett argument som ibland anförs mot inkorporering är att denna metod kan innebära en förskjutning av makt från lagstiftaren till domstolarna. På grund av att konventionsbestämmelserna ofta är vagt avfattade kan de lämna ett mer omfattande tolkningsutrymme än vad svenska lagar och författningar vanligen gör. Inkorporering behöver dock inte betyda att konventionen ges företräde framför annan lagstiftning. En inkorporerad konvention kan också vara jämställd med denna lagstiftning. För Europakonventionen valdes ställning som vanlig lag men med en bestämmelse i regeringsformen om att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med konventionen, med möjlighet att sätta en sådan konventionsstridig regel åt sidan med stöd av lagprövningsrätten. Detta kan beskrivas som en ställning som är svagare än grundlag men starkare än vanlig lag. Vilken lösning som väljs har stor betydelse för rättstillämparnas tolkningsutrymme. Mot argumentet kan vidare anföras att skillnaden mellan transformering och inkorporering främst aktualiseras då en nationell rättsregel är direkt oförenlig med ett åtagande i en konvention. I andra fall ska ju den
10 CRC/C/SWE//E/Q/4/Add.1, 24 april 2009, s. 2–3.
316
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
rättstillämpande myndigheten alltid, det vill säga oavsett om konventionen inkorporerats eller införlivats genom transformering eller konstaterande av normharmoni, göra en tolkning av den nationella rättsregeln så att denna inte kommer i konflikt med konventionsregeln.
Det kan även nämnas att inkorporering av konventioner mycket väl kan ske i kombination med att annan lagstiftning införs eller ändras. Några av de betänkligheter som vanligen nämns mot inkorporering, såsom att internationella konventioner är av en annan karaktär än svensk lagstiftning och att stora tolkningsproblem kommer att uppstå på grund av rättigheternas vaghet, tappar en del av sin kraft med en sådan modell. Även vid en inkorporering är det möjligt att i andra författningar behålla eller införa andra, mer preciserade och långtgående bestämmelser, än de som konventionen innehåller.
Norge har, som beskrivits tidigare, valt att inkorporera flertalet av de centrala FN-konventionerna. De flesta har företräde framför annan lag, medan en saknar sådant företräde (se avsnitt 3.2.3). Olika konventioner om mänskliga rättigheter har också fått olika starkt genomslag i norsk rättspraxis. Den norska regeringen har dock anfört att norsk rätt, med tanke på att lagstiftningen vid ratificeringen av konventionerna ansågs vara i överensstämmelse med konventionerna, i överraskande många fall ansetts stå i strid med dessa.
11
Frågan om inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter aktualiseras med jämna mellanrum, bl.a. avseende FNkonventionen om barnets rättigheter, i kommentarer från FN:s övervakningskommittéer och i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Oavsett att tveksamheter kan föreligga avseende effekterna och konsekvenserna av inkorporering anser delegationen att avgörandet om vilken ställning konventionerna ska ha i svensk rätt bör bygga på en grundlig analys i ljuset av aktuella förhållanden. Trots att frågan om inkorporering ofta diskuteras saknas det i offentligt tryck och övrig litteratur en aktuell och djupgående analys av frågan om inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt. Frågan om inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter omfattades inte av Grundlagsutredningens uppdrag (dir. 2004:96).
11 Ot.prp. nr. 93 2008–2009, s. 19, och Ot. prp. nr. 35 2004–2005 s. 72.
317
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
Delegationen noterar att det nu har gått över femton år sedan frågan om inkorporering av Europakonventionen utreddes och över tio år sedan en utredning övervägde om FN:s konvention om barnets rättigheter borde inkorporeras. EU-rätten och Europakonventionen har fått ett stort inflytande på svensk rätt under den tid som har gått sedan dess. En redogörelse för detta inflytande har lämnats bl.a. av Grundlagsutredningen.
12
Genom EU-rättens och
Europakonventionens inflytande är svenska rättstillämpare i dag mer vana att tillämpa även regler som är avfattade på ett annat än det traditionella svenska sättet med en relativt hög grad av detaljreglering. Att Europakonventionen har beaktats i större utsträckning i svensk rättstillämpning, och även har haft stor inverkan på svensk lagstiftning efter den svenska inkorporeringen, talar också för att frågan om inkorporering av fler konventioner bör övervägas på nytt. Europakonventionen är numera en naturlig del av den svenska rättsordningen. Vidare är det angeläget att djupare studera de norska erfarenheterna av inkorporering. Dessa är inte entydiga utan tycks visa t.ex. på stora skillnader i genomslag för de olika konventioner som inkorporerats, möjligen beroende på att rättigheternas karaktär skiljer sig åt mellan olika konventioner.
Delegationen anser att lämpligheten av en inkorporering av fler konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt bör utredas. En sådan utredning bör analysera för- och nackdelarna med inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter, ta ställning till om inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter bör ske, vilka konventioner som i så fall är lämpliga att inkorporera samt om konventionerna i så fall ska ha företräde framför annan lag. Även om svensk rätt redan ska ha anpassats till konventionernas krav, så bör en förnyad genomgång av om svensk rätt står i överensstämmelse med konventionerna ingå i utredningens uppdrag. Vidare bör en jämförelse göras med andra länder som har inkorporerat konventioner om mänskliga rättigheter.
12SOU 2008:125, Del 1, s. 400 ff.
318
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
4.4 Bör hänvisning till fler konventioner om de mänskliga rättigheterna göras i grundlag?
Det allmännas ansvar för att respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt internationella konventioner som Sverige åtagit sig att följa kan anses så grundläggande att det borde framgå i en bestämmelse i regeringsformen. Av 2 kap. 23 § regeringsformen framgår enbart att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Att nämna även andra internationella åtaganden än Europakonventionen i 2 kap. regeringsformen skulle emellertid kunna leda till oklarheter, eftersom Europakonventionen har en speciell ställning. Europakonventionen har inkorporerats i svensk lag och omfattas av regeringsformens lagprövningsregel i 11 kap. 14 § regeringsformen. Däremot är det inget som hindrar att en sådan bestämmelse förs in bland programstadgandena i 1 kap. regeringsformen. Då frågan om grundlagsreglering av fri- och rättigheter och internationellt samarbete nyligen utretts (SOU 2008:125, En reformerad grundlag), avstår delegationen emellertid från att behandla denna fråga. Frågan om att föra in bestämmelser som hänvisar till de mänskliga rättigheterna i andra författningar behandlas nedan (avsnitt 4.5).
4.5 Tydliggörande i lag
Delegationens förslag: Bestämmelser som uttryckligen hänvisar
till de mänskliga rättigheterna förs, i ett förtydligande syfte, in i flera befintliga lagar. Arbetet sker stegvis med början i några särskilda lagar som reglerar offentlig verksamhet i situationer där människor är särskilt utsatta i förhållande till eller beroende av det allmänna. Förslag avseende bl.a. förvaltningslagen och kommunallagen lämnas i kapitel 6. Förslag avseende högskolelagen lämnas i kapitel 7.
319
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
4.5.1 Uttryckliga hänvisningar till de mänskliga rättigheterna i befintliga lagar
Det görs redan i dag uttryckliga hänvisningar till de mänskliga rättigheterna på vissa ställen i lagstiftningen. Bestämmelser med hänvisning till barnkonventionens princip om iakttagande av barnets bästa har, såsom nämnts i avsnitt 3.2.5, införts i flera författningar. Delegationen bedömer att införandet av dessa bestämmelser, som anknyter till principer i barnkonventionen, kan ha bidragit till att denna konvention är den av FN-konventionerna som tycks ha fått störst genomslag i bl.a. kommunal verksamhet.
Det betonas i den nya skollagen (2010:800), som trätt i kraft den 1 augusti 2010, att även statliga och kommunala förvaltningar, utöver regeringen, har ett ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras och tillgodoses. Enligt en ny bestämmelse om syftet med utbildningen inom skolväsendet ska utbildningen förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på (1 kap. 4 § 1 stycket). Enligt lagen ska utbildningen också utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna, såsom människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor. Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling (1 kap. 5 §). En motsvarande bestämmelse finns även avseende krav på annan pedagogisk verksamhet (25 kap. 6 §).
Regeringen anger i propositionen med förslag till ny skollag att de internationella åtaganden om mänskliga rättigheter som Sverige har gjort är en viktig byggsten i det svenska skolväsendet och att det behöver framgå tydligare att skolans värdegrund baseras på de mänskliga rättigheterna.
13
Enligt propositionen bör de internatio-
nella förpliktelserna om mänskliga rättigheter vara vägledande för och genomsyra hela skolväsendet. De statliga och kommunala förvaltningarna har ett ansvar för att verksamheten inom skolväsendet överensstämmer med Sveriges förpliktelser. I propositionen anges vidare att utbildningen och de som verkar inom den aktivt och medvetet ska förmedla vårt samhälles gemensamma värderingar såsom demokrati och mänskliga rättigheter till barnen och eleverna samt stimulera dem att förverkliga värderingarna. Detta ska också
13Prop. 2009/10:165 s. 207 ff.
320
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
komma till uttryck i praktisk och vardaglig handling. Det anges också i propositionen att det måste finnas kunskap om vad de mänskliga rättigheterna innebär och hur de kan förverkligas i vardagen.
Delegationen anser att de bedömningar som görs i propositionen om den nya skollagen är av relevans också för annan lagstiftning. Nedan, i avsnitt 4.5.2, redovisas delegationens överväganden om innebörden av bestämmelser i lagstiftningen om det allmännas ansvar för de mänskliga rättigheterna. Därefter, i avsnitt 4.5.3, redogörs för vilken effekt sådana bestämmelser kan få. I avsnitt 4.5.4 redovisas delegationens förslag om att i vissa lagar förtydliga det allmännas ansvar för Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
4.5.2 Vad innebär bestämmelser om det offentligas ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna?
Som angivits ovan är Sverige folkrättsligt förpliktigat att följa de konventioner om mänskliga rättigheter som staten anslutit sig till. Denna förpliktelse innebär att hela den offentliga sektorn ska respektera konventionernas bestämmelser. Det framgår uttryckligen av bl.a. FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter att de anslutna staterna ska tillförsäkra konventionsrättigheterna för var och en som befinner sig inom statens territorium och är underkastad dess jurisdiktion. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har i en allmän kommentar om konventionsstaternas juridiska förpliktelser enligt konventionen tydliggjort att denna förpliktelse är både negativ och positiv till sin natur, dvs. att den kräver både att staten avstår från vissa handlingar som innebär att rättigheterna kränks och att staten vidtar positiva åtgärder, såsom rättsliga, administrativa och utbildande åtgärder, för att förverkliga rättigheterna för var och en.
14
Alla delar av det allmänna, på alla samhällsnivåer, har dessa skyldigheter, och en stat kan inte hänvisa till sin nationella lagstiftning eller till att skyldigheten att respektera en viss rättighet åvilar en annan del av den offentliga förvaltningen, för att undgå ansvar för brott mot konventionen. Det kan även påpekas att handlingar ses som landets egna även om de utförs av andra organ
14 CCPR/C/21/Rev.1/Add.13, General Comment No. 31, 2004.
321
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
och sammanslutningar som agerar för dess räkning, t.ex. efter upphandling.
15
Mot bakgrund av att en otvetydig skyldighet att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna redan i dag åligger alla delar av det allmänna bedömer delegationen att införandet av uttryckliga hänvisningar till dessa åtaganden i svensk lagstiftning inte förändrar rättsläget. Lagbestämmelser som hänvisar till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna skapar inte några nya rättigheter. De har i stället funktionen av påminnelser och förtydliganden som är ägnade att stärka medvetenheten om de mänskliga rättigheterna och den juridiska bundenhet som omfattar alla delar av det allmänna sedan konventionerna ratificerats. Här kan påminnas om att Sverige varit bundet av flera konventioner om mänskliga rättigheter under 40– 50 års tid.
De internationella konventioner om mänskliga rättigheter som, till skillnad från Europakonventionen, inte inkorporerats i svensk lag är dock i dag inte direkt tillämplig rätt för domstolar och myndigheter. Såsom nämnts ovan ska svensk rätt enligt principen om fördragskonform tolkning, så långt detta är möjligt inom ramen för den svenska lagstiftningens ordalydelse, tolkas på ett sätt som överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden. Det innebär att konventionerna ingår i det juridiska material som används vid prövning av ett enskilt fall eller en enskild situation, men då som tolkningsmaterial snarare än som regler som i sig själva får direkta rättsliga konsekvenser.
Att föra in bestämmelser i svensk lagstiftning som uttryckligen slår fast att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ska tillämpas direkt av rättstillämpande eller verkställande organ skulle, enligt delegationens bedömning, innebära en form av indirekt inkorporering. De författningsförslag som beskrivs i avsnitt 4.5.4 är därför utformade för att vara av mer övergripande karaktär. De föreslagna bestämmelserna hänvisar till konventionerna om mänskliga rättigheter som vägledande för verksamheten utan att själva konventionstexterna görs direkt tilllämpliga. Det innebär att en konventionsartikel inte ensam kan läggas till grund för ett beslut. Syftet med författningsbestämmelserna är i stället att tydliggöra och erinra om att konventionerna
15 International Law Commission, Responsibility of States for Internationally Wrongful Acts, 2001.
322
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
ska användas som tolkningsmaterial i kombination med nationell lagstiftning, såsom bör göras redan i dag.
4.5.3 Vilken effekt får bestämmelserna?
Effekten av uttryckliga hänvisningar till konventionerna om de mänskliga rättigheterna, vilka redan i dag är bindande för Sverige och den offentliga sektorn, kan ifrågasättas. Bestämmelserna, såsom de är utformade i de förslag som presenteras nedan ger i sig begränsad vägledning i ett enskilt fall. Det krävs ett visst mått av förkunskap eller vidare efterforskningar för att uttryckliga hänvisningar i lag ska kunna inverka på lagens tolkning och tillämpning.
Det skulle också kunna invändas mot uttryckliga hänvisningar i lag att det finns en risk för att enskilda får en orealistisk bild av rättigheterna som ett slags trumfkort i förhållande till det allmänna eller av att införandet av nya bestämmelser om mänskliga rättigheter direkt förändrar rättsläget. Sådana invändningar har dock enligt delegationens mening liten relevans. De mänskliga rättigheterna har formulerats av det internationella samfundet just för att begränsa den offentliga maktutövningen gentemot enskilda och skydda individen från överträdelser. Det bör vara tämligen klart att detta skydd har sämre effekt om reglerna om rättigheterna inte är kända vare sig av skyldighets- eller rättighetsbärare. Delegationen vill i det avseendet återigen hänvisa till den ovan refererade allmänna kommentaren från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (nr. 31, 2004). I kommentaren betonade kommittén vikten av att stärka medvetenheten om konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter såväl bland offentliganställda som bland allmänheten.
16
I en tidigare kommentar (nr. 3, 1981) uttalade
kommittén också att det är viktigt att individer känner till vilka rättigheter de har enligt konventionen och att alla administrativa och rättsskipande myndigheter är medvetna om de skyldigheter som staten har åtagit sig enligt konventionen.
17
Det kan vidare tilläggas att det är en del av regeringens långsiktiga mål i arbetet för de mänskliga rättigheterna att stärka medvetenheten om dem. Stärkt medvetenhet betonas av regeringen
16 CCPR/C/21/Rev.1/Add.13, General Comment No. 31, 2004. 17 CCPR, General Comment No. 3, 1981, i sammanställningen HRI/GEN/1/Rev.9 (Vol. I), 27 maj 2008, s. 174.
323
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
som en av de viktigaste metoderna i arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna.
18
Det bör dock övervägas vilket praktiskt genomslag hänvisningar till konventionerna om mänskliga rättigheter i svensk lag kan få för medvetenheten om och respekten för rättigheterna. Kan sådana hänvisningar verkligen stärka medvetenheten om rättigheterna och deras innebörd? Delegationens bedömning är att följande positiva konsekvenser bör kunna uppkomma.
För det första skapar uttryckliga hänvisningar i lag till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna större synlighet för rättigheterna. Sådana uttryckliga hänvisningar kan få en handlingsdirigerande effekt. Lagar som styr viss verksamhet detaljstuderas inom den offentliga verksamhet som berörs, särskilt på ledningsnivå. Hänvisningen till mänskliga rättigheter signalerar då att rättigheterna är relevanta för den aktuella verksamheten.
Detta bör i sin tur leda till insikt om att det inom verksamheten krävs en grundläggande kunskap om de mänskliga rättigheterna. Även om det inte är relevant att överväga kopplingen till de mänskliga rättigheterna vid varje enskilt beslut eller fall behöver det finnas tillräcklig kunskap för att ansvariga personer ska inse i vilka situationer frågor om de mänskliga rättigheterna typiskt sett aktualiseras. Sådana situationer kräver ofta noggrant övervägande eftersom rättigheterna rör frågor av särskild vikt för enskilda. Det kan t.ex. vara nödvändigt att närmare undersöka rättigheternas innebörd och hur tolkningen av dem har utvecklats i internationella organ för att svensk lagstiftning ska kunna tolkas fördragskonformt. Genom kopplingen mellan det svenska regelverket och de internationella konventionerna skapas därmed större intresse inom verksamheterna för att ta del av internationellt material på området, såsom övervakningskommittéernas slutsatser.
För det andra är lagstiftningen en utgångspunkt för förordningar, föreskrifter och styrdokument på lägre nivåer, såsom allmänna råd och riktlinjer. Detta innebär att en uttrycklig hänvisning till de mänskliga rättigheterna i en lag som rör verksamheten inom ett visst område kommer att reflekteras i dokument som oftare än själva lagtexten används i den dagliga verksamheten. I allmänna råd, vägledningar, handböcker och annat stödmaterial kan det då också närmare förklaras och konkretiseras på vilket sätt vissa rättigheter är av betydelse i den aktuella verksamheten och vilka synpunkter
18 Skr. 2005/06:95, s. 12 och 114.
324
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
som framförts från internationella organ om hur dessa rättigheter respekteras i Sverige. Tidigare domar och beslut som vägletts av konventionerna kan också återges.
För det tredje kan hänvisningar i lagstiftningen inverka på tillsynen av verksamheten inom området så att denna omfattar respekten för de mänskliga rättigheterna eftersom det är en central uppgift för tillsynen att kontrollera att gällande lagstiftning följs.
Detta är, enligt delegationens mening, ett viktigt skäl för att komplettera lagar med uttryckliga bestämmelser om att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ska respekteras i verksamheten.
För det fjärde bör uttryckliga hänvisningar i lag kunna tydliggöra för dem som är verksamma inom offentlig förvaltning att frågor om de mänskliga rättigheterna ingår som en del i deras verksamhet.
Detta skapar grund för och efterfrågan på utbildningsinsatser inom yrkesutbildningar vid högskolan och kompetensutvecklingsinsatser i yrkeslivet. Fler, och mer systematiska, utbildningsinsatser leder i sin tur till ökad kunskap om de mänskliga rättigheterna.
Ytterligare ett skäl att föra in uttryckliga hänvisningar till de mänskliga rättigheterna i svensk lag är att de mänskliga rättigheterna utgör ett normsystem som utgår från en grundläggande respekt för individen. De mänskliga rättigheterna bygger på synen att den offentliga makten utövas på vissa villkor och med vissa begränsningar som folket har preciserat. Detta understryker skyldigheten för personer som är verksamma inom den offentliga sektorn att vara tillmötesgående och respektfulla i förhållande till individen. Att i lag hänvisa till de mänskliga rättigheterna är att visa att det är särskilt viktigt att den offentliga verksamheten utgår från ett människorättsperspektiv inom områden där det offentliga har skyldigheter som motsvarar individens rättigheter (se även avsnitt 2.3). Uttryckliga hänvisningar i lag bör med andra ord kunna fungera som påminnelser till dem som är verksamma inom den offentliga förvaltningen att de bör ha ett förhållningssätt till enskilda som står i överensstämmelse med konventionernas intentioner.
Den ökade medvetenhet och kunskap som utifrån sådana hänvisningar i lag successivt byggs upp bör i sin tur innebära att brister vid tillämpningen kan förebyggas. Diskrepanser mellan svensk rätt och konventionerna om de mänskliga rättigheterna kan också lättare upptäckas och arbete med lagstiftning eller andra författningar initieras för att uppnå bättre överensstämmelse. Det
325
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
skapas även incitament för att bl.a. i lagstiftningsärenden resonera kring det offentligas ansvar på det aktuella området i förhållande till de mänskliga rättigheterna.
Delegationen bedömer att dessa effekter sammantagna bör leda till en ökad kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna som i sin tur stärker respekten för rättigheterna.
4.5.4 Hänvisningar till de mänskliga rättigheterna införs i ett urval lagar
Delegationens förslag:
-Bestämmelser som tydliggör ansvaret för att respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa förs in i polislagen (1984:387), fängelselagen (2010:610), häkteslagen (2010:611), lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, utlänningslagen (2005:716), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), socialtjänstlagen (2001:453), socialförsäkringsbalken (2010:110) samt plan- och bygglagen (2010:900).
-Delegationen föreslår också att det vid kommande översyner av annan lagstiftning än den som nämnts ovan övervägs om det finns behov av att även i denna förtydliga det allmännas ansvar för att respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Närmare om urvalet av lagar
Av de skäl som anförts ovan i avsnitt 4.5.3 har delegationen kommit till slutsatsen att bestämmelser om det allmännas ansvar för att respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt Sveriges internationella åtaganden bör föras in i ett urval lagar i ett förtydligande syfte. Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna avser dock stora delar av samhällslivet och
326
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
aktualiserar en mängd rättsliga frågor. Det finns ett mycket stort antal lagar där det vore tänkbart att tydliggöra det allmännas ansvar för de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är effekten av sådana tydliggöranden svåra att förutsäga, även om delegationen, såsom förklarats ovan, bedömer att uttryckliga lagregler om mänskliga rättigheter kommer att stärka respekten för rättigheterna på sikt. Behovet av tydliggörande av Sveriges internationella åtaganden är inte heller lika stort inom alla samhällsområden. Delegationen föreslår därför att arbetet med att tydliggöra de mänskliga rättigheterna i lagstiftningen sker stegvis, med början i lagar som är av särskilt stor betydelse för de mänskliga rättigheterna.
De författningsförslag som lämnas om förtydliganden av ansvaret för de mänskliga rättigheterna kan delas in i tre huvudsakliga områden. Den första gruppen av förslag rör lagar som reglerar offentlig verksamhet i situationer där människor är särskilt utsatta eller beroende av det allmänna. Dessa förslag redovisas nedan. För det andra föreslår delegationen att ansvaret för de mänskliga rättigheterna förtydligas i författningar som reglerar formerna för hur den offentliga förvaltningen bedrivs, bl.a. förvaltningslagen, kommunallagen, myndighetsförordningen och instruktionerna för ett urval myndigheter. Dessa förslag redovisas i kapitel 6. För det tredje lämnar delegationen författningsförslag avseende högre utbildning. Detta förslag redovisas i avsnitt 7.3.
Det är viktigt att framhålla att delegationens förslag om att föra in uttryckliga hänvisningar till de mänskliga rättigheterna i vissa lagar inte ska tolkas motsatsvis, dvs. som att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna inte är relevanta i andra sammanhang. Dessa åtaganden gäller som bekant hela den offentliga sektorn enligt internationella avtal, oavsett hur den inhemska rättsordningen är utformad. Såsom nämnts tidigare innebär det inte heller en ändring av rättsläget att uttryckligen hänvisa till de mänskliga rättigheterna i vissa lagar (se avsnitt 4.5.2). Förslagen syftar i stället till att lyfta fram och tydliggöra de mänskliga rättigheterna för att de ska få större genomslag i rättstillämpning och annan offentlig verksamhet.
Att arbetet med att tydliggöra de mänskliga rättigheterna i lagstiftningen sker stegvis innebär inte heller att de förslag som lämnas nedan ska tolkas som att de är de enda tänkbara eller motiverade lagändringarna. Förslagen ska ses som exempel på lagändringar som delegationen finner motiverade som ett första steg. Delegationen föreslår att det vid kommande översyner av annan
327
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
lagstiftning än den som behandlas nedan övervägs om det finns behov av att även i denna förtydliga det allmännas ansvar för att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
Lagar som rör människor i utsatta situationer
Det främsta urvalskriteriet för lagförslagen som presenteras nedan är att lagarna tillämpas i sammanhang där människor är utsatta och befinner sig i ett tydligt beroendeförhållande till den offentliga sektorn. Sådan utsatthet eller sådant beroende kan antingen vara av tillfällig karaktär, t.ex. vid sjukdom, frihetsberövanden eller flyktingskap, eller av mer långvarig art, såsom för personer med funktionsnedsättning och barn. Utsattheten eller beroendet präglas av att den enskilde befinner sig i ett sådant underläge i förhållande till det allmänna att hon eller han helt måste kunna förlita sig på att behandlas korrekt, eftersom det kan vara svårt att själv bevaka och utkräva sina rättigheter i dessa situationer.
Lagförslagen är utformade för att tjäna tre huvudsakliga syften.
För det första bör de aktuella lagarna direkt hänvisa till de mänskliga rättigheterna för att tydliggöra att de myndigheter som ansvarar för verksamheterna i fråga är skyldiga att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna i verksamheten. För det andra signalerar hänvisningen att lagen rör ett område där det är särskilt viktigt att myndigheterna har ett människorättsperspektiv i förhållande till den enskilde. Innebörden av ett människorättsperspektiv har närmare förklarats i avsnitt 2.3 och avsnitt 4.5.3 om lagbestämmelsernas innebörd. För det tredje tydliggörs genom hänvisningen i lagtext att myndigheternas ledning har ansvar för att se till att det finns tillräcklig kunskap om de mänskliga rättigheterna i organisationen.
I författningsförslagen används uttrycket ”respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa”. Såsom har förklarats i avsnitt 2.1.5 används ”respekt” och ”respektera” som en samlande beteckning för Sveriges rättsliga skyldigheter enligt de internationella konventionerna. Uttrycket avses omfatta alla de förpliktelser som det allmänna har enligt konventionerna om mänskliga rättigheter, såväl sådana förpliktelser som innebär att det
328
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
allmänna ska avstå från vissa handlingar som sådana som ställer krav på aktiva handlingar.
Lagar om frihetsberövanden och användning av våld och tvångsmedel
Polislagen reglerar bl.a. Polisens uppgifter, verksamhet och befogenheter, däribland Polisens rätt att använda våld samt att avvisa, avlägsna eller omhänderta personer eller egendom. Polisens verksamhet enligt polislagen har nära koppling till bl.a. rätten till frihet och personlig säkerhet, förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning samt rätten till icke-diskriminering. Delegationen föreslår att en bestämmelse förs in i polislagen (1984:387) enligt följande:
Polisverksamhetens ändamål 1 § Som ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet skall polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp. 1 a § Polisens verksamhet ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige har åtagit sig att följa.
Fängelse- och häkteslagstiftning
Regeringen överlämnade i mars 2010 propositionen En ny fängelse- och häkteslagstiftning (prop. 2009/10:135) till riksdagen. I propositionen lämnas förslag till en ny fängelse- och häkteslagstiftning. En ny fängelselag ska ersätta lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Den nya lagen reglerar verkställigheten av fängelsestraff och innehåller de principiella riktlinjerna för verkställigheten i anstalt, ramarna för verkställighetens innehåll och utformning och de materiella bestämmelser som rör de intagnas rättigheter och i vilken utsträckning dessa kan inskränkas. Lagen innehåller också bestämmelser om de kontroll- och tvångsåtgärder som kan riktas mot intagna och, i förekommande fall, mot andra personer samt grundläggande bestämmelser om överklagande av beslut. I propositionen föreslås också att lagen (1976:371) om behandlingen av
329
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
häktade och anhållna m.fl. ska ersättas av en ny häkteslag. Den nya häkteslagen har utformats med fängelselagen som förebild och innehåller i likhet med denna de principiella riktlinjerna för verksamheten och de grundläggande materiella bestämmelser som rör intagnas rättigheter och inskränkningar i dessa, liksom bestämmelser om tvångsåtgärder och överklagande av beslut. Riksdagen har fattat beslut om propositionen och de nya lagarna träder i kraft den 1 april 2011 .
19
Det är uppenbart att de mänskliga rättigheterna är av mycket stor betydelse vid verkställighet av frihetsberövanden och kontroll- och tvångsåtgärder som kan användas i samband med verkställigheten m.m. Förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, rätten till frihet och personlig säkerhet m.fl. rättigheter är av omedelbar relevans i dessa situationer. Sverige har också vid ett flertal tillfällen fått synpunkter från internationella övervakningsorgan på förhållandena vid svenska fängelser och häkten, bl.a. i fråga om restriktioner och isolering.
20
Delegationen föreslår att en likalydande bestämmelse förs in i 1 kap. fängelselagen (2010:610) och häkteslagen (2010:611) enligt följande:
4 § Verkställigheten ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige har åtagit sig att följa. Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.
Lagar om tvångsvård, tvångsomhändertaganden och sluten ungdomsvård
I likhet med de lagar om frihetsberövanden som diskuterats ovan reglerar lagstiftning om tvångsvård, tvångsomhändertaganden och sluten ungdomsvård situationer där den enskilde är mycket utsatt och befinner sig i ett tydligt beroendeförhållande i relation till det allmänna. De rättigheter som nämnts i fråga om lagförslagen ovan är relevanta även i dessa situationer. Vad gäller vård av unga och
19Prop. 2009/10:135, bet. 2009/10:JuU21, rskr. 2009/10:317. 20 CAT/C/SWE/CO/5, 4 juni 2008, p. 16, CCPR/C/SWE/CO/6, 7 maj 2009, p. 13 och 14, CPT/Inf (2009) 34, 11 december 2009, s. 25 ff.
330
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
sluten ungdomsvård tillkommer också att barnets rättigheter ska respekteras.
Delegationen föreslår att bestämmelser förs in i lagar som reglerar sådan verksamhet enligt följande:
Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall 1 § De i 1 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) angivna målen för samhällets socialtjänst ska vara vägledande för all vård som syftar till att hjälpa enskilda människor att komma ifrån missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel. Vården ska bygga på respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa, den enskildes självbestämmanderätt och integritet samt ska så långt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan med den enskilde.
Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård 2 § Tvångsvård enligt denna lag ges som sluten psykiatrisk tvångsvård eller, efter sådan vård, som öppen psykiatrisk tvångsvård. Vård som ges när patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning benämns sluten psykiatrisk tvångsvård. Annan vård enligt denna lag benämns öppen psykiatrisk tvångsvård. Tvångsvården ska syfta till att sätta patienten i stånd att frivilligt medverka till nödvändig vård och ta emot det stöd som han eller hon behöver. Tvångsvård ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Lag ( 1991:1129 ) om rättspsykiatrisk vård 2 a § Rättspsykiatrisk vård ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 1 § Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom ska göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). Insatserna ska präglas av respekt för den unges mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt den unges människovärde och integritet. /…/
Lag (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård 2 § Verkställigheten av sluten ungdomsvård ska utformas så att den dömdes anpassning i samhället främjas och att de skadliga följderna av frihetsberövandet motverkas. Verkställigheten ska genomföras med respekt för den dömdes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
331
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
I utlänningslagen (2005:716) regleras bl.a. frågor om asyl, flyktingar och andra skyddsbehövande, avvisning och utvisning, kontroll- och tvångsåtgärder samt förvar och uppsikt över personer med utländskt medborgarskap. Lagen omfattar regleringar som berör personer med skyddsbehov, som är traumatiserade eller har särskilt behov av psykiatrisk eller annan hjälp samt personer som tas i förvar i avvaktan på av- eller utvisning. Vidare aktualiserar den frågor om barnets rätt att leva med sina föräldrar samt frågor om att av- eller utvisning inte får ske till länder där krig och förföljelse kan förekomma. En rad frågor om mänskliga rättigheter uppkommer vid lagens tillämpning, bl.a. förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, inklusive förbudet mot att sända en person till ett land där han eller hon riskerar att utsättas för tortyr, rätten att söka asyl, skydd av flyktingar, rättigheter i samband med frihetsberövanden, barnets rättigheter och rätten till bästa uppnåeliga hälsa. Det vore komplicerat att göra hänvisningar på alla de ställen i lagtexten som aktualiserar frågor om mänskliga rättigheter. Därför föreslår delegationen att en ny bestämmelse förs in lagens avsnitt med allmänna bestämmelser enligt följande:
1 kap. Lagens innehåll, vissa definitioner och allmänna bestämmelser Allmänna bestämmelser 8 a § Verksamhet enligt denna lag ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) innehåller de grundläggande reglerna för all hälso- och sjukvård. Lagen är i allt väsentligt utformad som en ramlag och anger mål för hälso- och sjukvården. I övrigt finns bestämmelser som klargör landstingens och kommunernas ansvar för olika delar av hälso- och sjukvården samt bestämmelser om vårdens kvalitet. Vidare innehåller lagen bestämmelser om att vården ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet för att tillgodose patientens behov av trygghet i vård och behandling. Inom hälso- och sjukvården aktualiseras
332
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
bl.a. frågor om rätten till bästa uppnåeliga hälsa, rätten till ickediskriminering, barnets rättigheter och rättigheter för personer med funktionsnedsättning samt för personer som tillhör Sveriges nationella minoriteter.
Delegationen föreslår att en bestämmelse införs i hälso- och sjukvårdslagen enligt följande:
Mål för hälso- och sjukvården 2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Hälso- och sjukvården ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.
Lagar om socialt stöd och av särskild betydelse för personer med funktionsnedsättning och barn
En person som är i behov av stöd från det allmänna, t.ex. i form av ekonomiskt bistånd eller sjukpenning, är inte bara beroende av att få en korrekt bedömning av sitt ärende utan också att bli bemött på ett värdigt sätt. Den som befinner sig i ett ekonomiskt krisläge eller som behöver stöd i form av assistans på grund av funktionsnedsättning kan ha svårt att klara vardagen och att kräva sina rättigheter. Även barn befinner sig i ett beroendeförhållande till vuxna och till samhället i stort. Det är viktigt att den offentliga sektorn, på såväl statlig som kommunal nivå, tillämpar ett människorättsperspektiv i förhållande till enskilda som behöver stöd eller är beroende av det allmänna. Mänskliga rättigheter som aktualiseras i dessa sammanhang är bl.a. rätten till social trygghet och en tillfredsställande levnadsstandard, barnets rättigheter, rättigheter för personer med funktionsnedsättning och rätten till icke-diskriminering.
I socialtjänstlagen (2001:453) finns bestämmelser om rätt till ekonomiskt och socialt stöd och om de skyldigheter som kommunerna har i förhållande till de människor som vistas i kommunen. Enligt socialtjänstlagen har kommunen ett särskilt ansvar för vissa grupper, däribland barn och ungdomar, människor med missbruksproblem och människor med funktionsnedsättning. Delegationen föreslår att en bestämmelse förs in i socialtjänstlagen enligt följande:
333
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
1 kap. Socialtjänstens mål 1 § Samhällets socialtjänst ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige har åtagit sig att följa. Den ska på demokratins och solidaritetens grund främja människornas – ekonomiska och sociala trygghet, – jämlikhet i levnadsvillkor, – aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten ska under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten ska bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
En ny socialförsäkringsbalk (2010:110) träder i kraft den 1 januari 2011. Balken omfattar i princip samtliga de socialförsäkringsförmåner som administreras av Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket, bl.a. sjukpenning, handikappersättning och assistansersättning. Delegationen föreslår att en bestämmelse förs in i socialförsäkringsbalken enligt följande:
Avd. A Övergripande bestämmelser 2 kap. Allmänna bestämmelser, definitioner och förklaringar Internationella förhållanden 5 a § Verksamhet enligt denna balk ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
En ny plan- och bygglag (2010:900) träder i kraft den 2 maj 2011. Lagen innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Lagen rör därmed frågor om samhällsutveckling, livsmiljö och tillgänglighet. Lagen syftar bl.a. till att motverka segregation i bosättningen och att främja jämställdhet mellan män och kvinnor. Vid planering enligt lagen ska hänsyn även tas till de intressen som barn och personer med funktionsnedsättning har.
21
Delegationen föreslår att en ny bestämmelse förs in i plan- och bygglagen enligt följande:
21 Didón m.fl., Plan- och bygglagen 1, supplement 15, oktober 2009, s. 1:3.
334
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
335
1 kap. Syfte, innehåll och definitioner 1 § I denna lag finns bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. Planläggning och byggande ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
5 En nationell institution för mänskliga rättigheter
5.1 En nationell institution för mänskliga rättigheter inrättas i Sverige
Delegationens förslag: En nationell institution för mänskliga
rättigheter inrättas i Sverige med utgångspunkt i Parisprinciperna.
5.1.1 Inledning
Delegationen ska enligt sina direktiv lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen har avslutat sitt uppdrag. Övervägandena om hur sådant stöd ska lämnas bör ta sin utgångspunkt i de mänskliga rättigheternas ändamål och konstruktion och hur rättigheterna bäst kan skyddas på ett långsiktigt hållbart sätt. Som en bakgrund för övervägandena bör även nämnas att regeringen i budgetpropositionen för 2009 förtydligade att det i delegationens uppdrag att lämna förslag ingår att se över hur frågan om nationella institutioner som inrättas enligt Parisprinciperna med uppgift att bevaka frågor om de mänskliga rättigheterna ska lösas.
1
De mänskliga rättigheterna utgör den enskildes värn mot överträdelser och övergrepp från den offentliga sektorns sida. Det internationella regelverket om de mänskliga rättigheterna kan således beskrivas som staternas överenskommelser om hur enskilda bör skyddas mot staterna själva. De utgör också grundläggande normer för hur enskilda får bete sig mot varandra; alla har rätt att
1Prop. 2008/09:1, utgiftsområde 1, Rikets styrelse, s. 68.
337
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
åtnjuta sina mänskliga rättigheter men ingen får använda dem på ett sätt som kränker en annan människas rättigheter.
Skyddet av de mänskliga rättigheterna är utformat för att vara hållbart på sikt och under skilda förhållanden, oavsett maktskiften, tider av oro, motsättningar inom landet och andra svårigheter. Därför är skyddet grundat i internationella överenskommelser, vilka ingen stat ensam förfogar över eller ensidigt kan ändra sedan den tillträtt överenskommelsen.
Det är varje stats ansvar att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras inom landet av alla delar av det allmänna. Vad detta ansvar innebär mer konkret har reglerats i en rad internationella konventioner, dvs. för Sverige bindande mellanstatliga avtal. Utifrån det syfte som anges i FN-stadgan (artikel 1.4), att organisationen ska åstadkomma internationell samverkan vid befordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad, har FN sedan 1946 arbetat för att medlemsstaterna ska inrätta organ för skydd av de mänskliga rättigheterna på nationell nivå.
2
Det var emellertid
först under 1990-talet som arbetet tog fart och som staterna gemensamt kom fram till hur sådana institutioner bör utformas. Ett viktigt steg i denna utveckling var när FN:s generalförsamling i december 1993 antog Principles relating to the Status of National
Institutions, de s.k. Parisprinciperna, som anger riktlinjer för nationella institutioner för mänskliga rättigheter med uppgift att främja och skydda de mänskliga rättigheterna (se även avsnitt 3.3.2).
3
Vid världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993 antogs Wiendeklarationen, som bl.a. innehåller en rekommendation till FN:s medlemsstater att inrätta nationella institutioner för mänskliga rättigheter med beaktande av Parisprinciperna.
4
Sverige var pådrivande i arbetet med denna deklaration. Deklarationen stöddes av generalförsamlingen samma år.
5
Sedan Parisprin-
ciperna och Wiendeklarationen antogs har Parisprinciperna återkommande upprepats och bekräftats inom FN. I mars 2010 uppmanade t.ex. FN:s generalförsamling medlemsstaterna att inrätta effektiva, oberoende och pluralistiska nationella institutioner för de
2 United Nations Centre for Human Rights, National Human Rights Institutions, Professional Training Series No. 4, 1995, s. v, ECOSOC res. 2/9, 21 juni 1946, avsnitt 5. 3 A/RES/48/134, 4 mars 1994. 4 A/CONF.157/23, 12 juli 1993, p. 36. 5 A/RES/48/121, 14 februari 1994.
338
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
mänskliga rättigheterna och att stärka de institutioner som redan finns.
6
Antalet länder som har inrättat nationella institutioner för mänskliga rättigheter blir allt fler. I juni 2010 fanns sådana institutioner som motsvarar Parisprinciperna i 67 länder.
7
EU:s byrå för
grundläggande rättigheter gav i april 2010 ut en rapport om nationella institutioner för mänskliga rättigheter i EU:s medlemsstater.
8
Enligt rapporten hade 16 av EU:s medlemsstater i december 2009 en sådan institution (se vidare avsnitt 3.3.4). I rapporten framförs att alla EU:s medlemsstater bör ha nationella institutioner för mänskliga rättigheter som motsvarar Parisprinciperna vad avser oberoende och befogenheter samt med ett mandat som omfattar hela bredden av de mänskliga rättigheterna. Som framgår av avsnitt 3.3.3 har också internationella övervakningsorgan flera gånger rekommenderat Sverige att inrätta en nationell institution för mänskliga rättigheter i enlighet med Parisprinciperna. När Sverige granskades i FN:s råd för mänskliga rättigheter i maj 2010 rekommenderade 14 länder att en sådan institution inrättas i Sverige och ytterligare två länder kommenterade avsaknaden av en institution för mänskliga rättigheter.
9
En nationell institution för mänskliga rättigheter bör, enligt Parisprinciperna, vara ett från regeringen och myndigheterna oberoende organ som har ett brett mandat att främja och skydda de mänskliga rättigheterna med utgångspunkt i de internationella konventionerna. Institutionernas mandat utgår alltså direkt från det internationella regelverket, snarare än nationell lagstiftning. Utifrån detta mandat bör institutionerna bedriva såväl främjande verksamhet, såsom utbildning, information och vägledning, som skyddande verksamhet, t.ex. att undersöka och rapportera hur de mänskliga rättigheterna respekteras, granska författningsförslag och föreslå författningsändringar och andra åtgärder, m.m.
6 A/RES/64/161, 12 mars 2010, p. 6. 7Chart of the Status of National Institutions, Accreditation Status as of June 2010, publicerad på FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheters hemsida, www.ohchr.org. Enligt listan kunde 67 institutioner anses motsvara Parisprinciperna fullt ut, se även avsnitt 3.3.4. 8 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010. 9 A/HRC/15/11, 16 juni 2010.
339
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
5.1.2 En nationell institution för mänskliga rättigheter bör inrättas
Regeringen har i ett flertal sammanhang, bl.a. i de två nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter, betonat vikten av helhetsgrepp, samordning och systematik i arbetet för mänskliga rättigheter.
10
Under 2008 anordnade regeringen en internationell
konferens om systematiskt arbete för de mänskliga rättigheterna. Vid denna konferens underströk Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter de nationella institutionernas viktiga roll i systematiskt arbete för de mänskliga rättigheterna.
11
I samman-
hanget kan även nämnas att FN:s generalsekreterare i en rapport till generalförsamlingen i januari 2010 uppgav att FN:s högkommissarie prioriterar inrättandet och stärkandet av nationella institutioner för mänskliga rättigheter i enlighet med Parisprinciperna. Enligt högkommissarien är sådana institutioner väsentliga för det nationella systemet för skydd av de mänskliga rättigheterna.
12
Den svenska politiken för global utveckling är en samstämmighetspolitik som syftar till en rättvis och hållbar global utveckling.
13
Såsom regeringen betonar i skrivelsen Sveriges politik för
global utveckling är respekt för de mänskliga rättigheterna en grundläggande förutsättning för en rättvis och hållbar global utveckling.
14
Samstämmighetspolitiken omfattar utvecklingshänsyn
inom samtliga politikområden och över politikområdesgränser, och således även inom politiken för de mänskliga rättigheterna på nationell nivå. Det är viktigt för Sveriges trovärdighet i det utrikespolitiska samarbetet att ha en hög ambitionsnivå även nationellt och successivt utveckla metoderna för att uppnå en högre grad av överblick, samordning och systematik i arbetet för mänskliga rättigheter i Sverige.
I den främjande roll som en nationell institution bör ha enligt Parisprinciperna ingår sådana uppgifter som delegationen har haft inom ramen för sitt uppdrag att lämna stöd till statliga myndigheter, kommuner och landsting i deras arbete med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten. Delegationen har med utgångspunkt i sina erfarenheter av detta
10 Skr. 2001/02:83 och 2005/06:95. 11Rights Work! Make them Real! Conclusions from the International Conference on Systematic
Work for Human Rights Implementation, Stockholm, 6–7 november 2008, s. 8. 12 A/HRC/13/44, 15 januari 2010, p. 2 och 4. 13Prop. 2002/03:122, bet. 2003/04:UU3, rskr. 2003/04:112. 14 Skr. 2007/08:89, s. 56.
340
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
arbete dragit slutsatsen att ett behov av fortsatta sådana insatser föreligger. Detta behov har närmare beskrivits i avsnitt 3.3.7. Det har också konstaterats (avsnitt 3.3.5) att verksamhet som rör de mänskliga rättigheterna visserligen bedrivs i någon mån av några olika redan befintliga myndigheter i Sverige. I förhållande till bredden av de mänskliga rättigheterna har dock dessa myndigheter mycket avgränsade ansvarsområden och uppgifter. Det saknas en nationell aktör med det generella mandat i det internationella regelverket om de mänskliga rättigheterna som en nationell institution bör ha.
Delegationens slutsats är att det också i Sverige behövs en nationell institution för de mänskliga rättigheterna som motsvarar Parisprinciperna. Sådana nationella institutioner har ett uppdrag som tar sin utgångspunkt direkt i de internationella överenskommelserna om mänskliga rättigheter, snarare än nationell lagstiftning. Detta är, enligt delegationens bedömning, nödvändigt för att arbetet för de mänskliga rättigheterna ska bli tydligt, effektivt och kunna bedrivas i det samspel med det internationella samarbetet som krävs för att konventionerna ska kunna tolkas och efterlevas nationellt. Vidare har nationella institutioner som inrättas enligt Parisprinciperna ett brett mandat att arbeta utifrån alla internationellt erkända mänskliga rättigheter, dvs. de mänskliga rättigheter som erkänns i konventioner och internationell sedvanerätt, snarare än endast vissa rättigheter eller delar av befolkningen. Delegationen anser att även detta helhetsgrepp är nödvändigt för att ett systematiskt och långsiktigt arbete ska kunna bedrivas.
En nationell institution för mänskliga rättigheter kan och ska inte ta över det ansvar för att konventionerna om de mänskliga rättigheterna efterlevs som åvilar alla delar av den offentliga verksamheten. Institutionen bör i stället ges en övergripande, undersökande, stödjande och pådrivande roll i förhållande till andra samhällsaktörer. Därmed skulle arbetet för det av riksdagen fastställda målet om full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige stärkas.
341
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
5.1.3 Institutionen inrättas under riksdagen
Delegationens förslag: Den nationella institutionen för mänsk-
liga rättigheter inrättas under riksdagen.
Enligt Parisprinciperna är det centralt att en nationell institution för mänskliga rättigheter är oberoende. En myndighets oberoende påverkas bl.a. av dess huvudmannaskap. Frågan är alltså om den nationella institutionen för mänskliga rättigheter bör inrättas under riksdagen eller under regeringen.
Av Parisprinciperna framgår att en nationell institution för mänskliga rättigheter i hög grad bör vara fri att styra och genomföra sitt arbete på det sätt den finner lämpligt utan inblandning från andra organ, främst landets regering. Det framgår t.ex. att den kan ha ordinarie medlemmar från parlamentet, medan eventuella representanter för regeringen enligt principerna endast bör ges en rådgivande roll. Vidare bör nationella institutioner för mänskliga rättigheter ges tillräckliga resurser för att vara oberoende från regeringen och de bör också kunna uttala sig om regeringens ställningstaganden. I en rapport till FN:s generalförsamling i januari 2010 underströk generalsekreteraren vikten av de nationella institutionernas självständighet och oberoende.
15
Delegationen föreslår att institutionen ska ges ett brett mandat att främja säkerställandet av de internationellt erkända mänskliga rättigheterna (se närmare avsnitt 5.2.1–5.2.2). Ett sådant uppdrag omfattar bl.a. att undersöka och rapportera om hur förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting bedriver sin verksamhet för att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ska efterlevas. Arbetet med dessa uppgifter ställer stora krav på institutionens integritet och oberoende.
De flesta statliga myndigheter i Sverige lyder under regeringen. Det är också främst genom sina myndigheter som regeringen styr riket. Myndigheternas uppgifter syftar alltså i stor utsträckning till att förverkliga regeringens politik inom ett visst område, varför ett sådant lydnadsförhållande är rimligt. En myndighet under regeringen kan få nya eller ändrade uppgifter genom beslut av regeringen och regeringen kan styra verksamhetens inriktning.
Delegationen anser att uppgiften för en nationell institution för mänskliga rättigheter är av ett väsentligt annorlunda slag än det
15 A/HRC/13/44, 15 januari 2010, p. 113.
342
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
som andra statliga myndigheter har. En nationell institution för mänskliga rättigheter karaktäriseras av att dess arbete ska bedrivas med stor självständighet och oberoende från främst regeringen. Regeringen är ytterst ansvarig för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras och garanteras på nationell nivå, bl.a. genom sin styrning av förvaltningsmyndigheter. En central uppgift för en nationell institution för mänskliga rättigheter är att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna genom bl.a. självständiga undersökningar av situationen i landet. En placering av den nationella institutionen under riksdagen skulle ge den största möjliga självständighet gentemot regeringen. Delegationens slutsats är därför att den nationella institutionen för mänskliga rättigheter bör inrättas under riksdagen.
5.1.4 En ny myndighet inrättas
Delegationens förslag: Den nationella institutionen för mänsk-
liga rättigheter inrättas i form av en ny myndighet.
I avsnitt 5.1.3 har delegationen redogjort för sitt förslag om att den nationella institutionen för mänskliga rättigheter ska inrättas under riksdagen. Det är därför av intresse att undersöka om detta skulle kunna göras genom att den nationella institutionens uppgifter läggs på en befintlig myndighet under riksdagen. Den myndighet som i så fall skulle ligga närmast till hands är Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen, JO). Även Riksrevisionen är av visst intresse för övervägandena om en nationell institution för mänskliga rättigheter.
Justitieombudsmannen
I Finland har, som tidigare nämnts (avsnitt 3.3.4), en utredning föreslagit att ett människorättscenter ska inrättas i form av en självständig enhet vid den finska justitieombudsmannens kansli.
16
Centrets uppgifter föreslås omfatta såväl de grundläggande fri- och rättigheterna enligt den finska grundlagen som de mänskliga rättigheterna enligt de internationella människorättskonventionerna och
16Kansallisen ihmisoikeusinstituution perustaminen, Betänkanden och utlåtanden 45/2010, Justitieministeriet, s. 57 f. (sammanfattning på svenska).
343
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
EU-rätten. Den finska justitieombudsmannens nuvarande ställning, resurser och laglighetsövervakande uppgifter, samt befogenheter att övervaka att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses, ska enligt förslaget förbli oförändrade. Enligt betänkandet ska de uppgifter som föreslås för människorättscentret tillsammans med justitieombudsmannens laglighetsövervakning täcka de uppgifter som omfattas av Parisprinciperna. Det finska justitieministeriet utarbetar för närvarande en proposition till riksdagen om en institution för mänskliga rättigheter.
Det kan övervägas om en liknande lösning skulle kunna vara aktuell för svensk del. JO:s tillsyn över att lagstiftningen följs i den offentliga förvaltningen, att särskilt tillse att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter inte träds för när i den offentliga verksamheten samt myndighetens behandling av klagomål från allmänheten skulle då kombineras med uppgifterna för en nationell institution för mänskliga rättigheter. En sådan lösning kan dock knappast vara aktuell, av flera skäl. JO har en särskild konstitutionell ställning som riksdagens ombudsmän och en del av riksdagens kontrollmakt sedan 200 år. JO är ett extraordinärt tillsynsorgan vars verksamhet inte är avsedd att ersätta den ordinarie tillsyn och rättstillämpning som ankommer på andra samhällsorgan. JO:s roll är således att stå vid sidan av andra samhällsorgan och att bedriva sin tillsyn utifrån sin oberoende ställning. Uppdraget är främst reaktivt.
En central del av JO:s uppdrag är att pröva enskilda klagomål. I själva verket kan det sägas att denna del av verksamheten med tiden kommit att bli en dominerande uppgift för JO. Som framgår i avsnitt 5.2.2 är det delegationens uppfattning att den nationella institutionen för mänskliga rättigheter inte bör ha till uppgift att pröva enskilda klagomål. Den bör i stället ägna sig åt övergripande uppföljningar och undersökningar av situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i Sverige samt att föreslå åtgärder för att förbättra situationen i det avseendet när det behövs.
Det bör vidare nämnas att JO:s uppgift att utöva tillsyn över att lagar och andra författningar följs utgår ifrån nationell rätt. Mandatet för en nationell institution för mänskliga rättigheter är grundat i de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. Det omfattar även frågor av mer främjande karaktär, såsom utbildning, kunskapsutveckling och åtgärder för att öka medvetenheten om de mänskliga rättigheterna.
344
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
Att tillföra JO de uppgifter som ska utföras av en nationell institution för mänskliga rättigheter skulle alltså sammanfattningsvis kräva en fundamental förändring och utvidgning av JO:s uppdrag, som sedan mycket lång tid tillbaka är fastslaget i Sveriges grundlag. Det kan knappast komma i fråga att inom ramen för delegationens uppdrag lämna förslag till så grundläggande konstitutionella förändringar som detta skulle innebära. Delegationen har därför kommit till slutsatsen att det inte är aktuellt att en nationell institutions uppgifter skulle tillföras JO.
Riksrevisionen
Riksrevisionen svarar för årlig revision av statliga myndigheter och granskar myndigheternas effektivitet. Syftet med den årliga revisionen är att bedöma om redovisningen är tillförlitlig och räkenskaperna rättvisande samt om ledningens förvaltning följer tillämpliga föreskrifter och särskilda beslut. En effektivitetsgranskning ska främst ta sikte på förhållanden med anknytning till statens budget, genomförandet och resultatet av statlig verksamhet och åtaganden i övrigt men får också avse de statliga insatserna i allmänhet. Myndighetens granskning omfattar varken kommuner eller landsting eller företag och andra privata aktörer. Av det sagda framgår att Riksrevisionens mandat, både när det gäller arbetsuppgifter och tillämpningsområde, skiljer sig helt från vad som ska gälla för en nationell institution för mänskliga rättigheter. Det bör därför, enligt delegationens mening, inte kunna komma i fråga att lägga uppgiften att vara en sådan nationell institution i Sverige på Riksrevisionen.
Sammanläggning med Justitiekanslern, Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen, Skolinspektionen eller Forum för levande historia
Mot bakgrund av att delegationen föreslår att de uppgifter som ankommer på en nationell institution för mänskliga rättigheter ska utföras av en myndighet under riksdagen, kan uppgifterna inte läggas på någon av de andra myndigheter som annars närmast ansetts kunna komma i fråga, det vill säga Justitiekanslern (JK),
345
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
Diskrimineringsombudsmannen (DO), Barnombudsmannen (BO), Skolinspektionen eller Forum för levande historia (se avsnitt 3.3.5).
Att föreslå en ändring av huvudmannaskapet för dessa myndigheter så att de också kom att lyda under riksdagen är en fråga som helt faller utanför delegationens uppdrag. När det gäller JK faller en sådan tanke dessutom redan på det faktum att myndighetens roll per definition är att vara regeringens högste ombudsman. Skolinspektionen är för sin del en typisk förvaltningsmyndighet, varför det bör vara uteslutet att den skulle kunna lyda under riksdagen.
När det gäller DO, BO, Skolinspektionen och Forum för levande historia talar dessutom även dessa myndigheters nuvarande ansvarsområden och uppgifter emot att någon av dem skulle ges rollen som nationell institution för mänskliga rättigheter. I bakgrundsanalysen (avsnitt 3.3.5) lämnas en närmare redogörelse för dessa myndigheter i det avseendet. Sammanfattningsvis drar delegationen följande slutsatser.
Diskrimineringsombudsmannens främsta uppgift är att utöva tillsyn över att diskrimineringslagen (2008:567) följs. DO har i den delen rätt att föra talan i domstol för enskilda vars rättigheter enligt diskrimineringslagen trätts för när. En mycket stor del av DO:s verksamhet, på samma sätt som när det gäller JO, handlar därför om att hantera och pröva enskilda klagomål, en uppgift som den nationella institutionen för mänskliga rättigheter över huvud taget inte, enligt delegationens uppfattning, bör ha. Redan detta förhållande gör att DO inte vore en lämplig aktör i rollen som nationell institution.
Härtill kommer att DO:s uppdrag är begränsat till att verka mot diskriminering. Även om antidiskrimineringsperspektivet är en mycket viktig del i arbetet för de mänskliga rättigheterna utgör det endast en del. Mänskliga rättigheter är ett betydligt vidare begrepp än diskriminering. Frågor om mänskliga rättigheter som diskuterats vad gäller svenska förhållanden utan samband med diskriminering har t.ex. gällt avvisningar i strid med förbudet mot tortyr, rättigheter för frihetsberövade personer, rätten till privatliv, äganderätten, rätten till domstolsprövning och rätten till effektiva rättsmedel.
17
DO:s mandat skulle alltså behöva utvidgas i stor omfattning om myndigheten skulle ges uppdraget som nationell institution för
17 Se t.ex. skr. 2005/06:95, s. 131 ff.
346
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
mänskliga rättigheter. Omfattande förändringar av myndigheten skulle därmed krävas. Den framtida institutionens arbete blir sammanfattningsvis av så påtagligt annorlunda karaktär än det arbete som DO bedriver i dag att det inte är lämpligt att lägga dessa uppgifter på DO. Det faktum att DO avser att ansöka om ackreditering till organisationen International Coordinating Committee of
National Institutions for the Promotion and Protection of Human Rights (ICC, se avsnitt 3.3.4) har inte någon betydelse för frågan om en nationell institution med övergripande mandat att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna bör inrättas i Sverige.
Delegationen har tidigare i ett delbetänkande föreslagit att DO ska ges huvudansvaret för att främja, skydda och övervaka FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I delbetänkandet konstaterade dock delegationen att om liknande uppgifter kom att utvecklas för samtliga konventioner om mänskliga rättigheter borde frågan tas upp igen (se vidare avsnitt 5.2.2).
Vad gäller Barnombudsmannen (BO) kan det konstateras att myndigheten visserligen har mångårig erfarenhet av att ha som sin huvuduppgift att i Sverige främja genomförandet av en konvention om mänskliga rättigheter, nämligen FN:s konvention om barnets rättigheter. Myndigheten besitter därmed värdefull kunskap om sådant arbete. BO:s avgränsade arbetsområde talar dock emot att BO ges uppdraget att utföra de uppgifter som ankommer på en nationell institution för mänskliga rättigheter. En sådan institution ska arbeta utifrån alla internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Att göra om BO till ett nationellt organ för att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna generellt skulle innebära en betydande utvidgning av BO:s uppdrag och stora behov av organisatoriska förändringar. BO:s roll har dessutom successivt kommit att förstärkas och myndigheten har en stark ställning när det gäller att bevaka barns rättigheter. Risken finns att det perspektivet skulle försvagas och att den särskilda kompetens som under lång tid byggts upp inom barnrättsområdet skulle gå förlorad. Sammantaget leder det sagda till att det, enligt delegationens uppfattning, inte är lämpligt att ge BO rollen som nationell institution för mänskliga rättigheter.
Skolinspektionen ska visserligen enligt 7 § i sin instruktion integrera perspektivet mänskliga rättigheter i sin verksamhet. Skolinspektionens verksamhetsområde är dock avgränsat till utbildningsområdet och mycket specialiserat. Dessa förhållanden, tillsammans med det faktum att Barn- och elevombudet inom
347
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
myndigheten har till uppgift att pröva ett mycket stort antal enskilda klagomål, en uppgift som den nationella institutionen inte bör ha enligt delegationens förslag, gör att det får anses helt uteslutet att ge inspektionen uppdraget som nationell institution (se även avsnitt 3.3.5).
Forum för levande historia har, enligt sin instruktion (2007:1197), till uppgift att vara ett nationellt forum som ska främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i
Förintelsen. Myndigheten ska bedriva utåtriktad verksamhet med inriktning på kunskap, kultur och utbildning. Verksamheten ska bedrivas i nära kontakt med pågående forskning, andra kultur- och utbildningsinstitutioner samt myndigheter, organisationer och föreningar vars verksamhet rör liknande frågor. Sammanfattningsvis har Forum för levande historia visserligen ett uppdrag som tydligt rör de mänskliga rättigheterna men som är klart avgränsat till utbildnings-, informations- och kulturverksamhet. Inte heller Forum vore därför, enligt delegationens uppfattning, lämpligt som nationell institution med generellt ansvar för att främja säkerställandet av mänskliga rättigheter i Sverige.
Sammantaget leder det sagda till slutsatsen att den nationella institutionen för mänskliga rättigheter bör inrättas som en ny myndighet.
Delegationens förslag om institutionens uppgifter och organisation beskrivs närmare nedan (avsnitt 5.2–5.3). Frågor om formerna för institutionens inrättande behandlas i avsnitt 5.4.
5.2 Institutionens mandat och arbetsuppgifter
Delegationens förslag: Den nationella institutionen för mänsk-
liga rättigheter ges ett brett mandat att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Mandatet omfattar dock inte att pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall.
Enligt de två inledande rekommendationerna (artikel 1 och 2) i Parisprinciperna bör en nationell institution ha befogenhet att främja och skydda de mänskliga rättigheterna och ges ett så brett mandat som möjligt. Uppdraget bör vara tydligt formulerat i
348
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
grundlag eller annan lag, där också institutionens sammansättning och befogenheter specificeras.
5.2.1 Institutionens mandat
Även om detta inte sägs uttryckligen i alla delar av Parisprinciperna är det, med tanke på det internationella sammanhang i vilket principerna antogs, klart att med ”mänskliga rättigheter” i första hand avses de rättigheter som slås fast i internationella överenskommelser och sedvanerätt.
18
De allra flesta arbetsuppgifter som beskrivs i
principerna hänvisar till de mänskliga rättigheterna generellt. Uppgiften att verka för att nationella författningar m.m. överensstämmer med de internationella överenskommelserna och att se till att överenskommelserna tillämpas effektivt (Parisprinciperna, artikel 3 b) är dock uttryckligen avgränsad till de internationella instrument om mänskliga rättigheter som landet har anslutit sig till.
Enligt kartläggningen av nationella institutioner i EU:s medlemsstater har majoriteten av dessa institutioner ett brett mandat som omfattar alla mänskliga rättigheter, eller alla mänskliga rättigheter i konventioner som landet har anslutit sig till.
19
Såsom nämndes ovan saknas det i dag en myndighet med ett övergripande uppdrag att verka för efterlevanden av de internationellt erkända mänskliga rättigheterna i Sverige. Den enda befintliga myndighet som har ett uppdrag med direkt koppling till konventionerna om mänskliga rättigheter är BO, vars verksamhet är avgränsad till FN:s konvention om barnets rättigheter.
Delegationen anser att det är centralt att en svensk nationell institution för mänskliga rättigheter ges ett mandat som uttryckligen omfattar de internationellt erkända mänskliga rättigheterna, dvs. de som slås fast i konventioner och andra internationella dokument, och inte endast de mänskliga rättigheter som kommer till uttryck i nationell lagstiftning. Dessa överenskommelser utgör
18 Vikten av att institutionerna har bredast möjliga mandat med uppgifter som omfattar de internationellt erkända mänskliga rättigheterna och inte endast rättigheter i nationell lagstiftning betonas även av FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, General Comment No. 10, E/C.12/1998/25, 14 december 1998, p. 3, FN:s kommitté för barnets rättigheter, General Comment No. 2, CRC/GC/2002/2, 15 november 2002, p. 8, Burdekin, National Human Rights Institutions in the Asia-Pacific Region, 2007, s. 19, Pohjolainen, The Evolution Of National Human Rights Institutions – The Role of the United
Nations, 2006, s. 7, och i Amnesty Internationals rekommendationer om nationella institutioner för mänskliga rättigheter, AI IOR 40/007/2001, rekommendation 3.1. 19 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 36.
349
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
källan till Sveriges internationella förpliktelser avseende de mänskliga rättigheterna och är bindande för Sverige oavsett hur den nationella lagstiftningen är utformad. Som närmare beskrivs nedan (avsnitt 5.2.2) är det, enligt delegationens mening, en viktig uppgift för en nationell institution för mänskliga rättigheter att uppmärksamma om det uppstår diskrepanser mellan de internationella konventionerna och det nationella skyddet av de mänskliga rättigheterna. För att institutionen ska kunna fylla denna funktion måste dess mandat utformas så att det omfattar de internationellt erkända mänskliga rättigheterna. Därutöver bör institutionen även beakta och kunna främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna såsom dessa kommer till uttryck i svensk grundlag.
Delegationen anser också att institutionens mandat bör omfatta alla frågor om mänskliga rättigheter, inte endast de som uttrycks i juridiskt bindande konventioner som ratificerats av Sverige. Det är angeläget att institutionen även kan arbeta med frågor som behandlas i t.ex. resolutioner som antas i FN:s råd för de mänskliga rättigheterna, FN:s generalförsamling, Europarådet, EU eller andra internationella organ. Den internationella rättsordningen utvecklas till stor del genom uttalanden i bl.a. resolutioner. En nationell institution för mänskliga rättigheter bör ha ett mandat som ger den möjlighet att hålla sig uppdaterad om den internationella utvecklingen. Att begränsa mandatet till ratificerade konventioner skulle medföra olyckliga begränsningar av institutionens mandat. Som exempel kan nämnas att FN:s allmänna förklaring för de mänskliga rättigheterna är en resolution och att föregångaren till FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fanns i de s.k. standardreglerna, som utgjorde icke-bindande principer.
Vidare framgår det uttryckligen av Parisprinciperna att en nationell institution bör ha ett mandat som är så brett som möjligt, dvs. avse alla de mänskliga rättigheterna, snarare än endast vissa rättighetsfrågor. Som redan konstaterats är det just en aktör med sådant brett mandat som i dag saknas i Sverige. Arbetet med att främja och skydda de mänskliga rättigheterna bör bedrivas systematiskt och utifrån ett helhetsperspektiv i syfte att identifiera alla typer av brister i rättighetsskyddet, oavsett rättighetsfråga. Delegationen anser alltså att institutionens mandat bör omfatta alla de internationellt erkända mänskliga rättigheterna.
Mandatet bör även vara brett vad avser uppgifter och arbetsmetoder. Enligt Parisprincipernas första rekommendation ska en
350
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
nationell institution ges befogenhet att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. En slutsats som har dragits (avsnitt 3.3.7) är att behovet av fortsatt stöd i arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige inte endast omfattar främjande arbete utan även uppgifter av mer skyddande karaktär. Utifrån ett sådant dubbelt mandat kan, enligt delegationens bedömning, den nationella institutionen mest effektivt och långsiktigt bidra till arbetet för det av riksdagen fastställda målet, att de mänskliga rättigheterna ska respekteras i Sverige.
20
Delegationen anser således att den svenska nationella institutionen för mänskliga rättigheter, liksom flertalet andra liknande institutioner i världen, ska ges ett brett mandat att främja och skydda de mänskliga rättigheterna, såsom de uttrycks i de internationella konventioner som Sverige förbundit sig att följa och andra dokument från internationella organ. Det framgår av avsnitt 3.3.4 att en stor majoritet av det sextiotal institutioner som ingått i FN:s kartläggning också har ett brett mandat med befogenheter att utföra alla de uppgifter som anges i Parisprinciperna.
21
I avsnitt
5.2.2–5.2.5 ges en närmare beskrivning av vilka uppgifter den nationella institutionen bör ha.
Parisprinciperna innehåller en särskild avdelning med tilläggsprinciper av mer frivillig karaktär rörande institutioner som har befogenhet att behandla (hear and consider) enskilda klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Enligt dessa kan en institution ges befogenhet (may be authorized) att behandla sådana klagomål. Delegationen anser att övervägande skäl talar emot att den svenska institutionen ska ges sådan befogenhet i nuläget. Dessa skäl beskrivs närmare i avsnitt 5.2.2.
Enligt Parisprincipernas andra rekommendation bör institutionens uppdrag vara tydligt formulerat. Samtidigt betonas det i principerna att en nationell institution för mänskliga rättigheter bör åtnjuta en hög grad av oberoende. Såsom närmare beskrivs i avsnitt 5.1.3 anser delegationen att det är centralt att också den svenska institutionen, med hänsyn till dess uppdrag att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna, åtnjuter ett sådant oberoende. Oberoendet ställer krav på eget handlingsutrymme. Därför bör institutionens mandat vara så formulerat att det uttrycker institutionens uppgifter utan att dessa beskrivs som
20Prop. 2008/09:1, bet. 2008/09:KU1, rskr. 2008/09:83. 21 United Nations Office of the High Commissioner for Human Rights, Survey on National
Human Rights Institutions, 2009.
351
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
direkta åligganden, med vissa undantag, t.ex. i fråga om rapportering till riksdagen (se avsnitt 5.2.5).
Parisprinciperna innehåller också rekommendationer om vilka arbetsmetoder (methods of operation) som en nationell institution för mänskliga rättigheter bör kunna använda. Där detta är relevant beskrivs dessa rekommendationer i anslutning till varje uppgift som diskuteras nedan. Syftet med denna beskrivning är att illustrera på vilket sätt en nationell institution i Sverige skulle kunna tänkas arbeta. Det är dock viktigt att det lämnas till institutionen att utifrån sitt mandat och sin oberoende ställning själv avgöra vilka arbetsmetoder den ska använda.
5.2.2 Institutionens uppgifter
Som har beskrivits i avsnitt 3.3.2 och ovan ska en nationell institution för mänskliga rättigheter ha ett brett mandat att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Mot bakgrund av de uppgifter som anges i Parisprinciperna anser delegationen att den svenska institutionen för mänskliga rättigheter särskilt bör ha till uppgift att:
− undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige samt lämna förslag om hur situationen kan förbättras,
− föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls,
− ha kontakter med internationella organisationer och även i övrigt delta i internationellt samarbete om frågor som rör de mänskliga rättigheterna, samt
− främja utbildning, forskning och kompetensutveckling, information och ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Parisprincipernas lista över uppgifter är inte uttömmande, utan endast exemplifierande. Principerna bör ses som minimirekommendationer som inte utesluter att en nationell institution ges en vidare befogenhet än den som beskrivs i principerna.
22
22 CRC/GC/2002/2, 15 november 2002, p. 4, Burdekin, National Human Rights Institutions in the Asia-Pacific Region, s. 119, Pohjolainen, The Evolution Of National Human Rights
352
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
Nedan beskrivs delegationens överväganden och förslag om vilka uppgifter den svenska institutionen för mänskliga rättigheter bör ha utifrån Parisprinciperna. Rubrikerna överensstämmer med de uppgifter som beskrivs i 2 § i det förslag till instruktion för institutionen som lämnas bland författningsförslagen. I enlighet med Parisprinciperna bör beskrivningen av den svenska institutionens uppgifter inte ses en uttömmande lista. Institutionen bör ha frihet att, utöver de uppgifter som anges nedan, utföra även andra liknande uppgifter inom verksamhetsområdet, i enlighet med sina egna prioriteringar.
Undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige samt föreslå åtgärder för att förbättra situationen
Enligt Parisprinciperna, artikel 3 a, bör en nationell institution för mänskliga rättigheter kunna lämna yttranden, rekommendationer, förslag och rapporter om alla frågor om de mänskliga rättigheterna till regeringen, riksdagen eller annat behörigt organ. Dessa yttranden, rapporter m.m. kan behandla situationen för de mänskliga rättigheterna generellt eller i specifika frågor. Institutionen bör också kunna uppmärksamma regeringen på situationer där de mänskliga rättigheterna kränks och lägga fram förslag om hur situationen kan förbättras. Institutionen bör även vara fri att publicera sådana yttranden och rapporter när den finner detta lämpligt.
Av EU:s kartläggning av nationella institutioner för mänskliga rättigheter i medlemsstaterna framgår att de flesta nationella institutionerna i Europa publicerar både årsrapporter och tematiska rapporter. Den danska institutionens årsrapport behandlar t.ex. även situationen för de mänskliga rättigheterna med redogörelser för bl.a. lagförslag och synpunkter från FN:s övervakningskommittéer. Institutionerna publicerar också vanligen yttranden, handböcker artiklar m.m.
23
De europeiska institutionerna använder sig av olika metoder för att undersöka situationen för de mänskliga rättigheterna. Vissa institutioner genomför undersökningar av mer systematisk karaktär
Institutions – The Role of the United Nations, s. 6, European Union Agency for Fundamental
Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 11. 23 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 39 f.
353
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
och några gör även undersökningar i enskilda fall. Några institutioner samlar själva in information genom t.ex. intervjuer och besök, medan andra förlitar sig till extern information, bl.a. officiell statistik. Ytterligare en metod som flera institutioner använder för att samla in information om situationen för de mänskliga rättigheterna är att anordna möten med organisationer inom det civila samhället som representerar olika grupper samt även med enskilda. Det tyska institutet genomför uppföljningskonferenser på grundval av övervakningskommittéernas synpunkter. Vissa institutioner bedriver också egen forskning som kan visa på kränkningar av eller brister rörande de mänskliga rättigheterna.
24
Enligt delegationens mening bör det vara en central uppgift för den svenska institutionen att undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige samt lämna förslag om hur situationen kan förbättras. Sådana undersökningar och rapporter bör kunna gälla alla samhällssektorer, såsom offentlig sektor, näringslivet, det civila samhället och allmänheten. Institutionen bör också kunna publicera sina rapporter, yttranden m.m. Det är genom att uttala sig om kartläggningar, granskningar och undersökningar som den kan ha en inverkan på säkerställandet av de mänskliga rättigheterna. Även granskningar av lagstiftning och författningsförslag bör ingå här, som beskrivs närmare nedan.
Vad gäller metoder för insamling av information bör alla de metoder som nämnts ovan kunna användas, med undantag för prövning av klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall (se vidare nedan). Det innebär att institutionens undersökande verksamhet rör respekten för de mänskliga rättigheterna på en övergripande nivå.
Institutionen bör både kunna genomföra egna studier och undersökningar och kunna uppdra åt andra, t.ex. forskare, att genomföra sådana undersökningar. Undersökningarna bör kunna avse såväl situationen för de mänskliga rättigheterna generellt, som mer avgränsade rättighetsområden eller -frågor, samt både frågor av materiellt slag och frågor om t.ex. kunskap, attityder och rutiner.
Frågan om institutionens framställningar till riksdagen och regeringen behandlas i avsnitt 5.2.4. Institutionens skyldighet att lämna årsrapport behandlas i avsnitt 5.2.5.
24 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 36 f.
354
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
Föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls
Av Parisprinciperna, artikel 3 a, framgår att nationella institutioner för mänskliga rättigheter bör ha till uppgift att yttra sig om författningar och administrativa bestämmelser, såväl sådana som är i kraft som författningsförslag och andra förslag. Den bör kunna föreslå nya författningar, ändringar i författningar eller andra åtgärder som behövs för att säkerställa att landets internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls. Vidare anges i artikel 3 b att nationella institutioner bör ha till uppgift att främja säkerställandet av att nationell lagstiftning, bestämmelser och praxis står i överensstämmelse med de konventioner om mänskliga rättigheter som staten har tillträtt, samt att rättigheterna respekteras.
Enligt vad som framgår av kartläggningen av nationella institutioner i EU:s medlemsstater har många av dessa institutioner funktionen att medverka i lagstiftningsprocessen och annan offentlig verksamhet med rekommendationer och förslag, t.ex. om nya eller ändrade författningar eller rutiner. Kontakterna sker på olika stadier av lagstiftningsprocessen i olika länder. I vissa stater har den nationella institutionen för mänskliga rättigheter kontakt med den exekutiva makten och i andra länder med den lagstiftande. Det förekommer både att den nationella institutionen tar initiativet till att granska författningsförslag och att initiativet kommer från den exekutiva eller lagstiftande makten. Den danska institutionen ger råd till både regeringen och riksdagen och konsulteras systematiskt inom ramen för lagstiftningsprocessen och kan också medverka med råd till expertgrupper och utredningar.
25
Enligt delegationens mening bör den svenska institutionen för mänskliga rättigheter ges en bred befogenhet att verka för att svensk lagstiftning överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna och att de mänskliga rättigheterna respekteras i samhället. I denna uppgift bör ingå som en viktig uppgift att granska om författningsförslag och andra förslag står i överensstämmelse med dessa konventioner. Den bör kunna lämna förslag på vilka förändringar som bör vidtas för att respekten för de mänskliga rättigheterna ska säkerställas. Under-
25 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 40 f.
355
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
sökningar, rådgivning och annan verksamhet bör kunna bedrivas både på institutionens eget initiativ och efter förfrågningar från andra myndigheter och aktörer.
Institutionens uppgift att granska författningsförslag och andra förslag omfattar flera delfrågor. En grundläggande fråga är vilken typ av förslag som institutionen ska ha befogenhet att granska. Därutöver bör även frågor om i vilken mån myndigheter ska vara skyldiga att aktivt bjuda in institutionen att lämna synpunkter, samt om institutionen ska ha skyldighet att svara på en sådan inbjudan, behandlas.
Vad först gäller området för förhandsgranskning är det klart att Parisprincipernas rekommendation innebär att den nationella institutionen bör ges befogenhet att granska alla typer av författningsförslag, såväl lagar som förordningar och administrativa föreskrifter. För svenskt vidkommande bör därutöver även andra förslag kunna bli aktuella, främst förslag från kommittéväsendet och övriga delar av Regeringskansliet, dvs. statens offentliga utredningar samt departementspromemorior. Det är, enligt delegationens mening, uppenbart att förhandsgranskning av författningsförslag och andra förslag bör vara en central uppgift för den svenska institutionen för att denna ska kunna motverka att det uppstår diskrepanser mellan nationell lagstiftning och praxis och Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Brister i rättighetsskyddet som kan leda till kränkningar av enskildas rättigheter måste så långt det är möjligt avvärjas innan de uppstår. Delegationen anser därför att institutionen ska ha en vid befogenhet att granska och kommentera alla typer av offentliggjorda förslag från såväl Regeringskansliet som andra myndigheter som rör frågor om mänskliga rättigheter.
Vad gäller frågan om i vilken mån statliga myndigheter ska vara skyldiga att aktivt inbjuda den nationella institutionen att lämna synpunkter kan följande anföras.
Angående beredningen av regeringsärenden föreskrivs i 7 kap. 2 § regeringsformen att behövliga upplysningar och yttranden ska inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs ska också tillfälle lämnas för sammanslutningar och enskilda att yttra sig. Det finns emellertid ingen författning eller bestämmelse som generellt reglerar vilka myndigheter och andra aktörer som ska vara remissinstanser. En ny remisslista tas fram av Regeringskansliet för varje remiss, även om vissa myndigheter, såsom JO, ofta utgör remissinstans.
356
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
De mänskliga rättigheterna spänner över en rad samhällsområden och frågor. Det är vanligt att förslag har relevans för de mänskliga rättigheterna utan att detta uttryckligen framgår. Då det är av stor vikt att eventuella brister i skyddet av de mänskliga rättigheterna kan förutses i god tid anser delegationen att den nationella institutionen som huvudregel aktivt bör inbjudas att lämna synpunkter på förslag av mer betydande slag. Det kan tillläggas att det alltid står myndigheter och andra aktörer fritt att lämna remissyttrande även när de inte uttryckligen inbjudits att lämna synpunkter.
Vad gäller utredningar inom kommittéväsendet redogör delegationen i avsnitt 6.2.6 för sitt förslag om att det i kommittéförordningen (1998:1474) ska införas en bestämmelse om att de förslag som kommittéer och särskilda utredare lämnar ska vara utformade så att skyddet för den enskildes mänskliga rättigheter enligt Sveriges internationella åtaganden respekteras och vid behov förstärks. Mot bakgrund av en sådan bestämmelse kan det bli aktuellt för kommittéer och särskilda utredare att under utredningsarbetet ta kontakt med den nationella institutionen.
Delegationen lämnar vidare förslag om att en motsvarande bestämmelse ska föras in i förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning (avsnitt 6.2.4). Förordningen tillämpas på förvaltningsmyndigheter under regeringen. Enligt förordningen ska en myndighet, innan den beslutar föreskrifter eller allmänna råd, så tidigt som möjligt utreda föreskrifternas eller de allmänna rådens konsekvenser i den omfattning som behövs i det enskilda fallet och dokumentera utredningen i en konsekvensutredning. Av kommittéförordningen följer också att kommittéer och särskilda utredare som lämnar förslag till nya eller ändrade regler ska ange förslagens konsekvenser på ett sätt som motsvarar de krav på innehållet i konsekvensutredningar som finns i 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. För att en kommitté, särskild utredare eller annan myndighet ska kunna bedöma ett förslags konsekvenser för de mänskliga rättigheterna kan det även i dessa fall bli aktuellt att den kontaktar den nationella institutionen eller använder vägledningar eller annat material som utarbetats av denna. Huvudansvaret för att utföra och redovisa analysen av förslagens konsekvenser för de mänskliga rättigheterna ligger dock naturligtvis på kommittéerna, de särskilda utredarna och myndigheterna själva.
357
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
Förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning anger också att myndigheter, innan de beslutar föreskrifter eller allmänna råd, ska ge bl.a. statliga myndigheter som på ett betydande sätt berörs tillfälle att yttra sig i frågan och om konsekvensutredningen. Om delegationens förslag om ändring i denna förordning genomförs blir således myndigheter skyldiga att inbjuda den nationella institutionen att yttra sig över förslag som på ett betydande sätt rör institutionens arbete för de mänskliga rättigheterna.
Vad slutligen gäller institutionens skyldighet att svara på remiss kan noteras att myndigheter under regeringen är skyldiga att svara på remiss, medan remissen för andra aktörer, t.ex. myndigheter under riksdagen, innebär en inbjudan att lämna synpunkter. Eftersom delegationen föreslår att institutionen ska inrättas under riksdagen (avsnitt 5.1.3) blir institutionen inte skyldig att svara på remisser utan kan själv avgöra när detta är befogat. Därmed är risken liten för att arbetet med att svara på remisser blir alltför betungande, även om institutionen får inbjudan att lämna remissyttrande om alla förslag av mer betydande natur.
Vid sidan om det ordinarie remissförfarandet och kommittéers och särskilda utredares skyldighet att göra konsekvensutredningar kan det även bli aktuellt för den nationella institutionen att lämna synpunkter under andra stadier av beredningsprocessen. Delegationen har i avsnitt 4.2 lämnat förslag om att Lagrådets förutsättningar att utföra granskningar i förhållande till konventioner om de mänskliga rättigheterna ska förstärkas. Lagrådets yttrande inhämtas om vissa frågor som bl.a. kan avse mänskliga rättigheter (se närmare avsnitt 3.2.6) och lämnas på begäran av regeringen eller riksdagsutskott. Genom Regeringskansliets lagrådsremisser offentliggörs många lagförslag som kan vara av stor relevans för de mänskliga rättigheterna. Det finns inget hinder mot att den nationella institutionen för mänskliga rättigheter yttrar sig om lagrådsremisser, t.ex. i de fall där lagförslaget ändrats i förhållande till ett förslag som lämnats av en kommitté eller särskild utredare. Det framgår tydligt av Parisprinciperna att en nationell institution för mänskliga rättigheter bör kunna yttra sig och lämna rekommendationer i alla frågor om de mänskliga rättigheterna.
Vidare kan det bli aktuellt för Regeringskansliet och andra myndigheter att konsultera den nationella institutionen vid beredningen av andra ärenden och frågor som tydligt berör de mänskliga rättigheterna. Institutionen får själv avgöra i vilken mån den har
358
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
möjlighet, och om det är lämpligt för den, att lämna synpunkter och rekommendationer i sådana fall.
I avsnitt 4.5.4 har delegationen föreslagit att det ska införas uttryckliga hänvisningar till de mänskliga rättigheterna i ett urval lagar. Delegationen föreslår också i avsnitt 6.2.3 att ansvaret för de mänskliga rättigheterna ska tydliggöras i vissa myndigheters instruktioner. Mot bakgrund av dessa förslag är det troligt att myndigheter, i högre grad än tidigare, kommer att analysera sin verksamhet ur ett människorättsperspektiv och identifiera föreskrifter, myndighetspraxis och rutiner som kan påverka respekten för de mänskliga rättigheterna. Flera myndigheter kan också komma att ha ett ökat behov av att hålla sig informerade om den internationella utvecklingen på människorättsområdet och om aktuella synpunkter och rekommendationer från internationella övervakningsorgan. Försäkringskassan, Statens Skolverk, Skolinspektionen, Specialpedagogiska skolmyndigheten och länsstyrelserna har redan i dag instruktioner som uttryckligen hänvisar till de mänskliga rättigheterna. Institutionen bör kunna lämna rekommendationer såväl till dessa som till andra myndigheter om vad som krävs för att verksamhet och föreskrifter ska överensstämma med de mänskliga rättigheterna. Institutionen bör även kunna bedriva motsvarande verksamhet i förhållande till kommuner och landsting.
Det finns också flera myndigheter som har tillsynsuppdrag som omfattar de mänskliga rättigheter som uttrycks i svensk lagstiftning eller som rör ett avgränsat rättighetsområde. Det kan bl.a. nämnas att det ingår i JO:s uppdrag att tillse att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter inte träds för när i den offentliga verksamheten. JO ska också verka för att brister i lagstiftningen avhjälps. JO får även göra framställning till riksdagen om det vid tillsynsverksamheten uppkommer anledning att föreslå författningsändring eller någon annan åtgärd från statens sida. BO ska uppmärksamma att lagar och andra författningar samt tillämpningen av dessa stämmer överens med FN:s konvention om barnets rättigheter och hos regeringen föreslå de författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att barns och ungas rättigheter och intressen ska tillgodoses. DO ska hos regeringen föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som kan motverka diskriminering eller ta initiativ till andra lämpliga åtgärder. Det är angeläget att institutionen för mänskliga rättigheter, i den utsträckning den
359
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
finner lämpligt, samråder och samverkar med andra myndigheter med sådana angränsande uppdrag.
Kontakter med internationella organisationer och deltagande i internationellt samarbete om frågor som rör de mänskliga rättigheterna
Enligt Parisprinciperna bör nationella institutioner för mänskliga rättigheter kunna samarbeta med alla organ inom FN-systemet, regionala organ och nationella institutioner i andra länder som arbetar med frågor om mänskliga rättigheter. Denna uppgift framhålls också av organisationen International Coordination Committee of National Human Rights Institutions (ICC, se avsnitt 3.3.4). Enligt ICC:s riktlinjer är det särskilt viktigt att en nationell institution kan ha kontakter med FN:s råd för mänskliga rättigheter, dess specialrapportörer och arbetsgrupper (special procedures mandate holders) samt med FN:s övervakningskommittéer.
26
Frågan om nationella institutioners medverkan vid
staternas rapportering till internationella och regionala organisationer behandlas i en särskild rekommendation (se vidare nedan).
DO ska enligt sin instruktion (2008:568) följa den internationella utvecklingen och ha kontakter med internationella organisationer inom sitt verksamhetsområde. I propositionen med förslag bl.a. till lag om Diskrimineringsombudsmannen anförde regeringen att även om det är regeringen som företräder riket finns det inget hinder för ombudsmännen att ta kontakt med berörda internationella organ eller att olika internationella organ tar initiativ till att inhämta ombudsmannens synpunkter i frågor om diskriminering. Vidare framfördes att det i lagen om ombudsmannen uttryckligen borde anges att denne kan kommunicera direkt med för verksamheten berörda internationella organisationer, som en följd av att ombudsmannens mandat så långt som möjligt bör framgå av lag. Som exempel på organisationer av intresse för ombudsmannen nämndes FN:s övervakningskommittéer.
27
Delegationen anser att det är av stor vikt att den nationella institutionen kan ha självständiga kontakter med internationella
26Guidelines for Accreditation & Re-Accreditation of National Human Rights Institutions to the International Coordinating Committee of National Human Rights Institutions, Version 4, juni 2009, med bilaga ICC Sub-committee on Accreditation, General Observations, rekommendation 1.4. 27Prop. 2007/08:95, s. 381.
360
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
organ. I likhet med vad som angavs beträffande DO bör det uttryckligen framgå av den författning som ligger till grund för institutionens inrättande att den kan ha sådana kontakter. Ett flertal internationella och regionala organ kan vara relevanta i detta avseende, t.ex. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, FN:s råd för mänskliga rättigheter med dess specialrapportörer och arbetsgrupper, övervakningskommittéer inom FN och Europarådet, Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, EU:s byrå för grundläggande rättigheter samt ICC och dess europeiska grupp. Genom sådana kontakter kan institutionen t.ex. inhämta kunskaper och erfarenheter från arbetet för mänskliga rättigheter i andra länder samt bidra med egna erfarenheter. Institutionen behöver också egna internationella kontakter för att nära kunna följa utvecklingen av det internationella skyddet av mänskliga rättigheter och vilka diskussioner som förs i dessa frågor internationellt.
Enligt Parisprinciperna, artikel 3 d, bör nationella institutioner för mänskliga rättigheter även kunna bidra till de rapporter som staten är skyldig att lämna till FN:s kommittéer och organ samt till regionala organisationer. Med hänsyn till institutionernas oberoende bör de även kunna avge yttranden i dessa frågor, när så är nödvändigt. Denna princip syftar på de periodiska rapporter konventionsstaterna ska avge om hur de genomför sina internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna på nationell nivå. Sådana rapporter ska bl.a. lämnas till FN:s övervakningskommittéer om FN:s kärnkonventioner. Staterna avger också periodiska rapporter till FN:s råd för de mänskliga rättigheterna. Vidare lämnar Sverige periodiska rapporter som helt eller delvis behandlar frågor om mänskliga rättigheter till Europarådet och ILO. Ytterligare rapporter och svar på frågor lämnas på begäran av t.ex. FN:s specialrapportörer och Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter.
FN:s kommitté för barnets rättigheter har behandlat frågan om institutionernas medverkan i rapporteringen om konventionen om barnets rättigheter i en allmän kommentar om nationella institutioner för mänskliga rättigheter.
28
Kommittén framhåller bl.a. att
institutionerna ska bidra självständigt till rapporteringsprocessen och att staterna måste respektera institutionernas självständighet och integritet när de lämnar information till kommittén. Vidare understryker kommittén att det inte är lämpligt att staten överlåter
28 CRC/GC/2002/2, 15 november 2002.
361
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
ansvaret för rapporteringen på den nationella institutionen eller att representanter för institutionen ingår i regeringens delegation vid kommitténs möte om rapporten i fråga.
Det framgår av en rapport från FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna att ett vanligt sätt för institutionerna att medverka i rapporteringsprocessen är att de lämnar egna, alternativa rapporter eller yttranden till övervakningskommittéerna.
29
Delegationen bedömer att institutionens roll vid Sveriges rapportering till övervakningskommittéer och andra nationella organ bör ses som en del av dess befogenhet att ha självständiga kontakter med sådana organ. I samband med att regeringen sammanställer rapporter om genomförandet av konventioner om de mänskliga rättigheterna kan det vara aktuellt för den nationella institutionen att själv lämna information i någon fråga som aktualiseras av rapporteringen. Sådana yttranden utgör inte en del av regeringens rapport och kontakter mellan den nationella institutionen och det internationella organet bör, med hänsyn till institutionens oberoende ställning, ske vid sidan av regeringens kontakter med detta organ.
Utöver att ha kontakter med internationella organisationer är det viktigt att den nationella institutionen även i övrigt kan delta i internationellt samarbete. De bör bl.a. kunna ha kontakter med nationella institutioner för mänskliga rättigheter, myndigheter och organisationer i andra länder, t.ex. för erfarenhetsutbyte.
Främja utbildning, forskning och kompetensutveckling, information och ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna i Sverige
Enligt Parisprinciperna bör en nationell institution för mänskliga rättigheter kunna bistå vid utarbetandet av program för utbildning och forskning om de mänskliga rättigheterna och medverka vid genomförandet av dessa program på skolor och universitet samt bland yrkesverksamma. Frågor om utbildning, kompetensutveckling och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter mer generellt behandlas bl.a. i kapitel 7 och 8, där delegationen redogör för sina överväganden och förslag om hur arbetet för mänskliga rättigheter kan stärkas inom utbildningsväsendet och övrig offentlig verksamhet samt inom forskningen.
29 A/HRC/13/44, 15 januari 2010, p. 78.
362
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
Flera mer avgränsade insatser för kompetensutveckling om mänskliga rättigheter har genomförts inom statliga myndigheter under det senaste decenniet till följd av uppdrag som myndigheterna fått som ett led i genomförandet av de nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter. Inom ramen för den främjande delen av sitt uppdrag har delegationen återkommande konstaterat att det föreligger ett behov av att utarbeta metoder och material som kan konkretisera de mänskliga rättigheternas innebörd i förhållande till olika delar av den svenska offentliga verksamheten, inklusive utbildningsväsendet. I dag saknas det en aktör med övergripande ansvar att samla in, systematisera, utveckla och sprida kunskap och information om de mänskliga rättigheternas tolkning och tillämpning i ett nationellt perspektiv. Det har vidare konstaterats, bl.a. genom den SIFO-undersökning som genomförts (se avsnitt 3.5.4), att det finns stor efterfrågan på utbildande och kompetensutvecklande insatser inom den offentliga sektorn.
Mot denna bakgrund bedömer delegationen att den nationella institutionen för mänskliga rättigheter bör ha en viktig roll i framför allt tre hänseenden. För det första bör institutionen samla in, systematisera och kontinuerligt uppdatera kunskap och information om de mänskliga rättigheterna. Denna uppgift kan ha både en internationell och en nationell aspekt. Det finns behov av kunskap dels om den internationella utvecklingen, främst inom FN, EU och Europarådet, dels om hur de mänskliga rättigheterna tolkas och tillämpas i Sverige, bl.a. av domstolarna och tillsynsmyndigheterna. Vidare finns det behov av kunskap om allmänhetens medvetenhet om och attityder till de mänskliga rättigheterna.
För det andra skulle institutionen kunna bistå vid utarbetandet av, och även själv kunna formulera, kompetensutvecklingsstrategier, pilotutbildningar, fallbaserade utbildningsmaterial m.m. som kan användas främst inom den offentliga sektorn, men även t.ex. av organisationer inom det civila samhället. Institutionens experter kan också själva medverka vid utbildningar och kompetensutvecklande insatser, även om nivån på detta engagemang blir avhängig institutionens resurser och möjligheter.
Syftet med institutionens verksamhet inom detta område bör i första hand vara att medverka till att hållbara strukturer för utbildning och kompetensutveckling utarbetas för olika delar av den offentliga verksamheten, inklusive utbildningsväsendet. Huvud-
363
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
ansvaret för att genomföra sådana insatser bör dock ligga kvar på aktörerna själva. Institutionen skulle också kunna arbeta för att det finns strategier, metoder och material för utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna som är uppdaterade i förhållande till hur det internationella systemet för skydd av rättigheterna utvecklas.
För det tredje bör institutionen ha en roll i att följa och samla in information om forskning och statistik om de mänskliga rättigheterna. I kapitel 8 föreslår delegationen att ett forskningsprogram om mänskliga rättigheter inrättas samt att insatser ska genomföras för att utveckla statistiken om de mänskliga rättigheterna. Forskningens kvalitet bör enligt delegationens mening säkerställas genom att medel utlyses och ansökningar bedöms av ett etablerat forskningsråd, i stället för att en specifik aktör, såsom en institution för mänskliga rättigheter, får ett övergripande uppdrag att utföra forskning på området. Forskningen gynnas också av att bedrivas av ett flertal forskare, forskargrupper och institutioner.
Delegationen anser att en viktig roll för institutionen i stället bör vara att följa och samla information om forskningen och dess resultat på ett ställe och på så sätt skapa överblick. Även statistiskt material, liksom data som framställs som ett resultat av eventuella framtida satsningar på indikatorer om mänskliga rättigheter, skulle kunna samlas in och systematiseras av institutionen. Det finns dock inget som hindrar att institutionen utför egna forskningsinsatser eller studier, eller medverkar till sådana, när den finner detta lämpligt.
Parisprinciperna nämner också att nationella institutioner bör kunna arbeta för att skapa publicitet om de mänskliga rättigheterna och om arbete mot diskriminering (publicize human rights and efforts to combat all forms of discrimination). Enligt principerna bör institutionerna kunna genomföra medvetenhetshöjande åtgärder gentemot allmänheten och särskilt använda sig av information, utbildning och massmedier.
Utgångspunkten för denna uppgift är, enligt delegationens mening, att enskilda behöver kännedom om de mänskliga rättigheterna som individens rättigheter, liksom om sitt eget ansvar för att respektera dessa. Skyddet för mänskliga rättigheter stärks också av att det förs en aktiv debatt i dessa frågor, t.ex. om möjligheter, brister och svåra avvägningar. Institutionen bör därför kunna agera som en fri och aktiv aktör i samhällsdebatten inom sitt område. Uppgiften att arbeta informerande och medvetenhetshöjande har
364
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
också nära samband med andra uppgifter av mer undersökande karaktär. En grundläggande kännedom om de mänskliga rättigheternas innebörd är en förutsättning för att enskilda ska kunna reagera på brister i rättighetsskyddet.
Arbetet med att sprida information och kunskap till allmänheten samt stimulera debatt om mänskliga rättigheter kan bli mycket omfattande. En institution som inrättas som en ny funktion med särskilt uppdrag att arbeta med frågor om mänskliga rättigheter i Sverige bör dock ha möjlighet att göra sig känd och få uppmärksamhet på ett sådant sätt och i sådan omfattning som gör att dess information sprids effektivt. Institutionen bör också genom samarbete med andra myndigheter och aktörer inom olika verksamhetsområden kunna hitta kanaler för att integrera information om mänskliga rättigheter i material som redan sprids till stora delar av allmänheten.
Det civila samhället är en betydelsefull arena där institutionen både kan samla in och sprida information och kunskap, genomföra medvetenhetshöjande insatser och skapa breda kontaktytor. Enligt Parisprincipernas beskrivning av arbetsmetoder bör en nationell institution utveckla samarbete med organisationer inom det civila samhället, bl.a. organisationer som representerar delar av befolkningen som särskilt riskerar att drabbas av problem rörande de mänskliga rättigheterna. Såsom beskrivits i avsnitt 3.7.2 är respekten för de mänskliga rättigheterna, och kunskapen och medvetenheten om rättigheterna, i hög grad beroende av ett starkt och varierat civilsamhälle där olika organisationer, grupper och intressen kan komma till tals. Organisationer inom det civila samhället kan bevaka den offentliga maktutövningen, lyfta människorättsfrågor och föra fram människors erfarenheter av vilka problem, brister och styrkor som finns i skyddet och efterlevnaden av rättigheterna. Organisationerna förmedlar också stöd och annan service för människor med olika behov samt bedriver omfattande utbildnings- och informationsverksamhet. Vidare har organisationer inom det civila samhället blivit allt viktigare som utförare och leverantörer av tjänster, bl.a. inom välfärdsområdet. Det civila samhällets organisationer har, utifrån alla dessa roller, information, erfarenheter och kontakter som har stor betydelse för den nationella institutionens arbete för de mänskliga rättigheterna. Det är därför viktigt att institutionen aktivt verkar för dialog och samverkan med dessa organisationer. Delegationen anser att institutionen t.ex. bör kunna utbyta information och erfarenheter om mänskliga rättigheter bl.a.
365
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
med organisationer som representerar minoriteter. Det finns också ett flertal organisationer som engagerar eller når ett mycket stort antal människor, t.ex. folkbildningsorganisationerna, och som därför kan vara kanaler för att sprida och utbyta information och kunskap. Även organisationer som arbetar mer specifikt med de mänskliga rättigheterna är en naturlig kontaktyta för dialog och samverkan.
Enligt Parisprinciperna bör en nationell institution för mänskliga rättigheter vidare kunna uppmuntra att staten ansluter sig till konventioner om mänskliga rättigheter och se till att de tillämpas effektivt. Enligt delegationens mening bör den svenska institutionen när den så finner lämpligt, själv eller genom samarbete med forskare vid t.ex. universitet, kunna genomföra analyser av i vilken mån svensk lagstiftning och praxis står i överensstämmelse med en konvention som kan bli aktuell för ratificering samt även bedöma vilket mervärde konventionen har i förhållande till redan ratificerade konventioner.
Institutionen bör inte kunna pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall
Såsom har nämnts tidigare kan det, enligt Parisprinciperna, ingå i mandatet för en nationell institution för de mänskliga rättigheterna att ta emot och utreda klagomål och framställningar som rör enskilda fall. I principerna är de rekommendationer som gäller institutioner som har sådan befogenhet beskrivna som ”tilläggsprinciper” (additional principles concerning the status of commissions with quasi-jurisdictional competence). Kartläggningen av nationella institutioner för mänskliga rättigheter i EU:s medlemsstater visar att det varierar mellan de europeiska institutionerna om de alls har mandat att pröva eller behandla enskilda klagomål och i förekommande fall på vilket sätt.
30
I delbetänkandet Främja, Skydda, Övervaka (SOU 2009:36) konstaterar delegationen att både utredningar av individuella klagomål och generella utredningar utgör en viktig del i arbetet med att skydda de mänskliga rättigheterna. Såsom nämnts i avsnitt 5.2.1 bedömer dock delegationen att den nationella institutionen
30 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 38 f.
366
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
för mänskliga rättigheter som här föreslås bli inrättad inte ska ges befogenhet att pröva sådana klagomål. Skälen för detta är följande.
Verksamhetsområdet för den nationella institutionen för mänskliga rättigheter omfattar alla de internationellt erkända mänskliga rättigheterna och är således mycket brett. Institutionen föreslås också få ett brett mandat när det gäller uppgifter, som bl.a. omfattar rapporter, undersökningar, internationella kontakter och informationsverksamhet. För att det ska bli möjligt för institutionen att främja säkerställandet av alla de mänskliga rättigheterna kommer den sannolikt att behöva inrikta sig på strukturella och systematiska frågor och göra tydliga prioriteringar.
Det finns ingen befintlig svensk myndighet som bedriver en verksamhet som är direkt jämförbar med den föreslagna institutionens. Erfarenheter från DO:s arbete tyder dock på att en uppgift att pröva enskilda klagomål skulle kunna bli mycket omfattande. Under 2009 inkom 2 537 anmälningar om diskriminering till DO. DO:s verksamhetsområde omfattar en rad samhällsområden, såsom arbetsliv, utbildning, socialtjänst och bostäder, men är samtidigt begränsat till diskrimineringsfrågor. Det kan därför förmodas att en nationell institution för mänskliga rättigheter skulle motta ett betydande antal enskilda klagomål. Enligt 7 § förvaltningslagen (1986:223) ska myndigheterna handlägga varje ärende där någon enskild är part så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Den nationella institutionen skulle således inte ha möjlighet att själv styra över sitt arbete och sina prioriteringar om den skulle ta emot många enskilda klagomål. Delegationen anser därför att institutionens mandat i nuläget inte ska omfatta att pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall. Detta utesluter dock inte att den kan ha kontakter med och ta emot information från enskilda, såsom beskrivs närmare nedan (avsnitt 5.2.3).
Uppgifter enligt konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Enligt FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, artikel 33, ska konventionsstaterna i enlighet med sitt rättssystem och sitt förvaltningssystem, bibehålla, förstärka, utse eller upprätta en nationell mekanism för att främja, skydda och övervaka genomförandet av konventionen. Inför det att Sverige
367
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
skulle ratificera konventionen fann regeringen att det behövde utredas om befintliga svenska samhällsinstitutioner var för sig eller gemensamt uppfyllde kraven i artikel 33. Regeringen gav därför delegationen i uppdrag att utreda om Myndigheten för handikapppolitisk samordning (Handisam), DO eller något annat samhällsorgan borde anförtros uppgiften att vara nationell mekanism (dir. 2008:92). Delegationen har i ett delbetänkande föreslagit att DO ska ges huvudansvaret för att främja, skydda och övervaka FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning då myndigheten ansågs bäst lämpad för uppgiften bland de då existerande samhällsorganen.
31
I delbetänkandet konstaterade dock
delegationen att om liknande uppgifter kom att utvecklas för samtliga konventioner om mänskliga rättigheter borde frågan tas upp igen. Delegationen föreslår nu att en nationell institution för mänskliga rättigheter ska inrättas i Sverige i form av en ny myndighet under riksdagen. Delegationen anser att om en sådan myndighet inrättas, så bör uppgiften att främja säkerställandet av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning läggas på denna institution.
5.2.3 Institutionens arbetsmetoder och rättsliga befogenheter
Delegationens förslag: Förvaltningsmyndigheter, kommuner
och landsting ska på begäran lämna institutionen det biträde som den behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter. Detsamma ska gälla för andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen.
Institutionens rättsliga befogenheter bör omfatta förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting
Ovan har beskrivits att den svenska institutionen för mänskliga rättigheter föreslås ha till uppgift att undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige (avsnitt 5.2.2). Institutionen avses kunna studera både specifika rättighetsfrågor och situationen mer allmänt. Frågan uppstår då hur arbetet ska
31SOU 2009:36, Främja, Skydda, Övervaka – FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
368
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
bedrivas mer konkret och vilka rättsliga befogenheter institutionen bör ha för att kunna bedriva sitt arbete. Parisprinciperna anger angående arbetsmetoder att nationella institutioner för mänskliga rättigheter bör kunna höra vilken person som helst, och ta emot vilka dokument och vilken information som helst som den behöver för att kunna bedöma situationen för de mänskliga rättigheterna i landet. Som har framgått i avsnitt 5.2.2 använder de olika institutionerna för mänskliga rättigheter som finns i EU:s medlemsstater ett flertal olika arbetsmetoder för att samla in information för sina undersökningar och rapporter.
Delegationen anser att den svenska institutionen bör kunna använda de olika arbetsmetoder som den anser lämpliga för att samla in den information som den behöver. Det kan t.ex. röra sig om att studera handlingar och rutiner inom offentlig verksamhet eller att ta emot uppgifter och handlingar från enskilda eller organisationer. En annan metod kan vara att ta emot besök av enskilda eller av organisationer. Det bör stå den nationella institutionen fritt att träffa såväl förtroendevalda och tjänstemän som enskilda för att inhämta sådan information som den kan behöva för att bedöma efterlevnaden av konventionerna om de mänskliga rättigheterna på ett övergripande plan.
Genomgående för institutionens arbete är att det rör frågor om de mänskliga rättigheterna på en övergripande nivå, snarare än i enskilda fall. Institutionen avses inte vara en tillsynsmyndighet. Som har nämnts i avsnitt 3.4.1 anger regeringen i skrivelsen En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (skr. 2009/10:79) att begreppet tillsyn avser självständig granskning för att kontrollera om tillsynsobjekten uppfyller de krav som följer av lagar och andra bindande föreskrifter. Vidare anger regeringen att tillsyn vid behov kan leda till beslut om åtgärder som syftar till att åstadkomma rättelse av den som ansvarar för den verksamhet som granskats.
32
Den natio-
nella institutionen för mänskliga rättigheter föreslås inte utöva granskning i denna mening och inte ha några sanktionsmöjligheter eller kunna fatta beslut om åtgärder som syftar till att åstadkomma rättelse av den som granskats. Som förklarats i avsnitt 5.2.2 föreslås den inte heller kunna pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall.
De överväganden om institutionens rättsliga befogenheter som redovisas nedan bör ses mot denna bakgrund. Eftersom institu-
32 Skr. 2009/10:79, s. 14.
369
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
tionen inte ska utöva tillsyn, ha sanktionsmöjligheter eller pröva klagomål om kränkningar i enskilda fall är det viktigt att den har möjligheter att på annat sätt införskaffa den information som den behöver. Syftet med att ge institutionen vissa rättsliga befogenheter är att den ska ha goda möjligheter att genomföra välgrundade undersökningar som ger relevant information för arbetet med att systematiskt främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Delegationen föreslår mot denna bakgrund att förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting ska vara skyldiga att på begäran lämna institutionen det biträde som den behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter. Delegationen bedömer att institutionens undersökande verksamhet bör omfatta alla förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting i enlighet med institutionens egna prioriteringar. Begreppet förvaltningsmyndighet omfattar dock inte de enskilda riksdagsledamöterna eller statsråden när de agerar i sin egenskap av riksdagsledamöter respektive statsråd. Med tanke på institutionens uppdrag är dessa inte heller av något intresse för den nationella institutionen för mänskliga rättigheter. Naturligtvis bör institutionen dock kunna studera och uttala sig om riksdagens och regeringens politik och övergripande verksamhet vad avser de mänskliga rättigheterna, t.ex. lagstiftning, propositioner, skrivelser och handlingsplaner. Då de mänskliga rättigheterna är avsedda att skydda den enskilde mot överträdelser från den offentliga maktens sida måste institutionen också kunna uttala sig om hur denna makt utövas vad avser de mänskliga rättigheterna på ett övergripande plan. Det bör nämnas i sammanhanget att Regeringskansliet omfattas av begreppet förvaltningsmyndighet.
Domstolarna omfattas inte av begreppet förvaltningsmyndighet. Domstolarnas oberoende ställning är en central och grundlagsfäst del av det svenska statskicket. Det föreskrivs bl.a. i 11 kap. 2 § regeringsformen att ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt ska tillämpa rättsregel i särskilt fall. Domstolarna omfattas dock av JO:s tillsyn. Enligt lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens ombudsmän ska ombudsmännen särskilt se till att domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet iakttar regeringsformens bud om saklighet och opartiskhet och att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter inte träds för när i den offentliga verksamheten. En jämförelse kan här göras med den
370
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
förstärkning av BO:s befogenheter som genomfördes 2002. I propositionen om reformen påpekade regeringen bl.a. att det kunde finnas en risk för att domstolarnas grundlagsfästa självständighet skulle naggas i kanten om BO skulle få rätt att ta del av domstolarnas handlingar i mål och ärenden.
33
Av hänsyn till dom-
stolarnas självständighet, och då frågor om hur de grundläggande fri- och rättigheterna respekteras i domstolarnas verksamhet omfattas av JO:s tillsyn, anser delegationen att den nationella institutionens rättsliga befogenheter inte bör omfatta domstolarna. Att institutionen vid sin bedömning av situationen för de mänskliga rättigheterna ska kunna studera domstolarnas praxis är däremot självklart.
Institutionens rättsliga befogenheter bör även omfatta andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen
Delegationen föreslår att skyldigheten att på begäran lämna institutionen det biträde som den behöver även ska omfatta andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen, dvs. aktörer vid sidan om förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting. Det har blivit allt vanligare under senare år att bl.a. välfärdstjänster av olika slag utförs av privata aktörer, t.ex. aktiebolag, stiftelser, samfälligheter samt ekonomiska och ideella föreningar. Enligt 7 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) kan t.ex. en förening, samfällighet, stiftelse eller enskild yrkesmässigt bedriva verksamhet enligt lagen, under förutsättning att tillstånd lämnats för verksamheten. Enligt 17 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade får ett landsting eller en kommun med bibehållet ansvar sluta avtal med någon annan om att tillhandahålla insatser enligt lagen. Verksamheterna kan t.ex. avse hem för vård eller boende, särskilda boendeformer för äldre och bostäder med särskild service för personer med funktionsnedsättning, dagverksamheter, öppna vårdverksamheter, verksamheter för korttidsvistelse etc. I landet fanns totalt cirka 2 000 tillståndspliktiga verksamheter av detta slag i februari 2008.
34
Vidare kan nämnas att
det framgår av skollagen (2010:800) att enskild kan bedriva utbildning inom skolväsendet.
33Prop. 2001/02:96, s. 27. 34Prop. 2008/09:160, Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten, s. 93.
371
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
När enskilda aktörer bedriver verksamhet på uppdrag av eller med tillstånd från det allmänna har deras verksamhet en avgörande betydelse för efterlevnaden av individens mänskliga rättigheter. I utredningen med förslag till ny förvaltningslag anges dock att sådana privaträttsliga subjekt inte omfattas av begreppet förvaltningsmyndighet ens när de anförtros offentliga förvaltningsuppgifter, samt att de inte heller omfattas av den nuvarande förvaltningslagens (1986:223) tillämpningsområde.
35
Utredaren föreslår
inte att den föreslagna nya förvaltningslagen ska innebära någon ändring i detta avseende. Utredaren förklarar dock att ”Det innebär naturligtvis inte, att dessa organ lämnas en fullständig handlingsfrihet. I specialförfattning kan intas en reglering som motsvarar förvaltningslagens standard…”.
36
Det är därför viktigt att en reglering intas i lagstiftningen om den nationella institutionen för mänskliga rättigheter om att dess rättsliga befogenheter, vid sidan om förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting, även omfattar andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen. Såsom framgått ovan avses då privaträttsliga subjekt som bedriver verksamhet på uppdrag av eller med tillstånd från det allmänna. Att i bestämmelsen mer precist ange vilka privaträttsliga subjekt det är fråga om är knappast möjligt med hänsyn till att de kan vara av aktörer av skilda slag.
Innebörden av de rättsliga befogenheterna
För förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting kan skyldigheten att lämna biträde åt den nationella institutionen för mänskliga rättigheter sägas motsvara de skyldigheter som förvaltningsmyndigheter, även kommunala och landstingskommunala sådana, redan har enligt förvaltningslagen och annan lagstiftning. Såsom nämnts ovan bedömer dock delegationen att det är viktigt att institutionens rättsliga befogenheter ändå anges i lag, som ett stöd och påtryckningsmedel i dess arbete. För de privaträttsliga subjekten innebär skyldigheten att lämna bistånd en utvidgad skyldighet. Detta är, enligt delegationens bedömning, både nödvändigt och motiverat för att den nationella institutionen på ett effektivt sätt ska kunna främja säkerställandet av de mänskliga
35SOU 2010:29, En ny förvaltningslag, s. 113. 36SOU 2010:29, s. 116.
372
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
rättigheterna i Sverige. Således behöver det uttryckligen anges i lag att dessa aktörer på samma sätt som förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting ska lämna institutionen biträde.
Vilken typ av biträde som ska lämnas kan variera beroende på vad den nationella institutionen behöver i den aktuella situationen. Även vad gäller innebörden av institutionens rättsliga befogenheter kan en jämförelse göras med vad som anfördes i propositionen om en förstärkt barnombudsman.
37
Där lämnade regeringen förslaget
att BO skulle få rätt att uppmana myndigheter, kommuner och landsting att lämna uppgifter om vilka åtgärder som vidtagits för att genomföra barns och ungas rättigheter enligt FN:s barnkonvention i de egna verksamheterna. Den utredning som föregick propositionen hade föreslagit att BO skulle ges en generell rätt att ta del av handlingar i mål och ärenden hos domstolar, myndigheter, kommuner och landsting.
38
Regeringen valde dock att begränsa
denna rätt till offentliga handlingar från förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting. Som skäl för att BO inte gavs rätt att ta del av handlingar i mål och ärenden angavs att BO:s behov av att ta del av sekretessbelagda handlingar för att kunna utföra sitt arbete var litet, eftersom ombudsmannen varken har tillsynsansvar eller ägnar sig åt enskilda ärenden. De uppgifter BO kan ha behov av i sin granskning av lagstiftningens tillämpning ansågs därför kunna inhämtas genom offentlighetsprincipen, t.ex. genom offentliga domar.
39
Enligt delegationens bedömning bör även den nationella institutionens undersökande verksamhet i första hand bygga på offentliga handlingar, inklusive domar. För privaträttsliga subjekt som utför uppgifter inom den offentliga förvaltningen kan skyldigheten att lämna biträde i form av handlingar dock inte innebära någon utvidgning av vad som gäller enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), enligt vilken rätten att ta del av allmänna handlingar hos myndigheter endast i vissa särskilt angivna fall omfattar handlingar hos privaträttsliga subjekt (2 kap. 2–5 §§). Även om privaträttsliga subjekt som huvudregel inte omfattas av offentlighetsprincipen, är det emellertid önskvärt att de så långt som möjligt samarbetar med institutionen och går den till mötes, så att denna kan bedriva sitt arbete för de mänskliga rättigheterna på ett effektivt sätt.
37Prop. 2001/02:96. 38SOU 1999:65, Barnombudsmannen – företrädare för barn och ungdomar. 39Prop. 2001/02:96, s. 27.
373
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
Delegationen anser också att förvaltningsmyndigheter, kommuner, landsting och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen, som ett led i det biträde de ska lämna institutionen, även bör anses skyldiga att delta i överläggningar med institutionen. Som en jämförelse kan nämnas att förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting är skyldiga att på BO:s uppmaning komma till överläggningar med denne.
Vidare anser delegationen att skyldigheten att lämna den nationella institutionen biträde ska omfatta en skyldighet att ta emot besök från institutionen. Inför Sveriges tillträde till Europarådets konvention mot tortyr antog riksdagen lagen (1988:695) med anledning av Sveriges tillträde till den europeiska konventionen mot tortyr m.m. Syftet med lagen är att säkerställa att Europarådets övervakningskommitté ska kunna besöka platser där människor är frihetsberövade. I propositionen med lagförslaget anförde regeringen att gällande rätt i och för sig inte torde utgöra något hinder för att kommittén skulle kunna besöka dessa platser. Det ansågs dock inte heller finnas någon skyldighet för myndigheter, eller för enskilda med ansvar för institutioner där människor är frihetsberövade, att ge kommittén tillträde. För att säkerställa att Sverige skulle fullfölja sina åtaganden enligt konventionen ansågs det krävas att en sådan skyldighet reglerades i lag respektive förordning, beroende på huvudmannaskapet för institutionen i fråga.
40
Delegationen bedömer att det inte heller för den nationella institutionen för mänskliga rättigheter bör finnas något hinder för att den ska kunna besöka olika verksamheter inom förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting. Såsom anfördes i propositionen om Europarådets tortyrkonvention finns det dock inte någon uttalad skyldighet för dessa att ta emot besök från institutionen. Inte heller för privaträttsliga subjekt som utför uppgifter inom den offentliga förvaltningen finns någon sådan skyldighet. Att besöka olika verksamheter kan vara ett viktigt sätt för institutionen att inhämta information om vilket arbete som bedrivs där för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras. Delegationen föreslår därför att den skyldighet att lämna biträde åt institutionen, som förvaltningsmyndigheter, kommuner, landsting och andra som utför uppgifter inom den offentliga förvaltningen
374
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
har, även ska omfatta en skyldighet att på institutionens begäran ta emot besök från denna.
Kontakter med enskilda samt sekretess
Delegationens förslag: Sekretess gäller i institutionens verk-
samhet för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Sekretessen kan dock brytas vid misstanke om vissa brott.
Ovan (avsnitt 5.2.2) har nämnts att det framgår av Parisprinciperna att en nationell institution för mänskliga rättigheter bör kunna höra vilken person som helst, och ta emot vilka dokument och vilken information som helst, som den behöver för att kunna bedöma situationer inom sitt verksamhetsområde. Vidare har beskrivits att delegationen anser att det bör stå den nationella institutionen fritt att träffa såväl förtroendevalda och tjänstemän som enskilda för att inhämta sådan information som den kan behöva för att bedöma efterlevnaden av konventionerna om de mänskliga rättigheterna på ett övergripande plan. Vad gäller handlingar i mål och ärenden anser dock delegationen att det bör vara tillräckligt att institutionen använder sig av offentliga handlingar. Institutionen föreslås inte kunna pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall.
Med tanke på institutionens uppgift att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna är det emellertid sannolikt att institutionen ofta kommer att kontaktas av enskilda. Det kommer troligen också att förekomma att enskilda sänder handlingar eller lämnar uppgifter till institutionen om individuella fall, trots att institutionen inte prövar enskilda klagomål. Med tanke på att institutionens verksamhetsområde är de mänskliga rättigheterna kan sådana handlingar eller uppgifter komma att innehålla information av mycket känslig karaktär. Delegationen anser att det därför är nödvändigt att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) införs en bestämmelse om att sekretess ska gälla i institutionens verksamhet för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Delegationen bedömer att bestämmelserna om sekretess hos institutionen i stort sett kan formuleras
375
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
med förebild i de sekretessbestämmelser som gäller för BO, vars verksamhet är av en karaktär som liknar den föreslagna institutionens. Sekretessbestämmelsen bör, i likhet med vad som gäller för BO, utformas med s.k. omvänt skaderekvisit, dvs. att sekretess ska gälla i institutionens verksamhet, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Huvudregeln är med andra ord att sekretess gäller. Det främsta skälet för en sådan sekretessbestämmelse är att enskilda ska kunna vända sig till institutionen i förtroende. Ett annat skäl är att institutionen ska kunna inhämta viss information från andra myndigheter utan att sekretessen bryts. Båda dessa skäl talar, enligt delegationens mening, för omvänt skaderekvisit. Den tystnadsplikt som följer av bestämmelsen om sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden bör i motsvarande mån inskränka meddelarfriheten, såsom är fallet för BO.
I propositionen om en förstärkt barnombudsman anfördes att BO, utöver offentliga handlingar, även kan få del av vissa sekretessbelagda uppgifter efter en skadeprövning. Risken för att den enskilde lider skada eller men bedömdes vara liten eftersom uppgifterna sekretesskyddas hos BO. Ytterligare uppgifter ansågs kunna inhämtas med stöd av den dåvarande sekretesslagens regel om s.k. forskningssekretess, som innebär att om en myndighet i sin forskningsverksamhet erhåller sekretesskyddade uppgifter från en annan myndighet, så gäller sekretessen även hos den mottagande myndigheten.
41
Av delegationens förslag om sekretess vid den nationella institutionen för mänskliga rättigheter bör även följa att vissa sekretessbelagda uppgifter som finns hos andra myndigheter kan lämnas till institutionen efter skadeprövning. Risken att enskild eller någon närstående till denne lider men till följd av ett sådant överlämnande är i någon mån begränsad, eftersom sekretess föreslås gälla i institutionens verksamhet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Det får dock anses önskvärt att den enskilde och dennes närstående samtycker till överlämnandet.
Även vad gäller bestämmelser om hur sekretessen kan brytas för att institutionen ska kunna lämna uppgifter till andra myndigheter bedömer delegationen att i stort sett samma regler bör gälla för institutionen för mänskliga rättigheter som för BO. Som nämndes
41Prop. 2001/02:96, s. 27. Se även prop. 1993/94:107, Sekretess m.m. hos Barnombudsmannen, s. 11 f.
376
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
ovan bör sekretesskyddet vid institutionen vara starkt för att enskildas förtroende för institutionen inte ska rubbas. Därmed bör institutionen, i likhet med BO, undantas från tillämpningsområdet för den s.k. generalklausulen i 10 kap. 27 § offentlighets- och sekretesslagen, enligt vilken sekretess kan brytas om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse sekretessen ska skydda.
42
Sekretess som gäller i institu-
tionens verksamhet för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden bör dock kunna brytas vid misstanke om vissa brott, så att kommissionen kan göra en anmälan till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har till uppgift att ingripa mot brott. Såsom är fallet för BO bör sekretessen kunna brytas vid misstanke om vissa brott begångna mot personer under 18 år samt allvarliga brott.
För BO finns ytterligare en sekretessbrytande bestämmelse i 33 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen som anger att sekretessen inte hindrar att BO gör anmälan och lämnar uppgift till socialnämnden enligt vad som föreskrivs i lagen (1993:335) om Barnombudsman. Av 7 § i denna lag framgår att BO genast ska anmäla till socialnämnden bl.a. om ombudsmannen i sin verksamhet får kännedom om att ett barn misshandlas i hemmet eller om det i annat fall måste antas att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. En sådan sekretessbrytande bestämmelse är viktig avseende BO, som i sin verksamhet regelbundet kan få kännedom om situationer där barn far illa. Delegationen bedömer dock att en motsvarande sekretessbrytande bestämmelse inte är nödvändig för den nationella institutionen för mänskliga rättigheter, vars kontakter med enskilda oftast lär begränsa sig till vuxna personer.
42 Jfr. 1993/94:107, s. 16.
377
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
5.2.4 Institutionens framställningar till riksdagen och regeringen
Delegationens förslag: Den nationella institutionen för mänsk-
liga rättigheter får göra framställningar till riksdagen eller regeringen om det i institutionens verksamhet uppkommer anledning att väcka fråga om författningsändring eller någon annan åtgärd från statens sida.
Enligt Parisprinciperna (artikel 3 a) bör en nationell institution för mänskliga rättigheter till regeringen, riksdagen eller annat behörigt organ kunna lämna yttranden, rekommendationer, förslag och rapporter. Institutionens rekommendationer kan bl.a. avse de författningsförslag som institutionen anser behövliga för att lagstiftningen ska överensstämma med de mänskliga rättigheterna. De nationella institutionerna för mänskliga rättigheter har som en övergripande uppgift att lämna yttranden, förslag och rapporter, såsom beskrivits i avsnitt 5.2.2.
JO kan, enligt 4 § i sin instruktion, göra en framställning till riksdagen angående författningsändring eller någon annan åtgärd från statens sida enligt tilläggsbestämmelsen 3.8.4 till riksdagsordningen. JO kan också enligt sin instruktion göra framställning till regeringen. BO kan, enligt 3 § i sin instruktion, hos regeringen föreslå de författningsändringar eller andra åtgärder som behövs. I propositionen om en förstärkt barnombudsman anförde regeringen att det i BO:s bevakningsuppdrag ligger att uppmärksamma regeringen på nödvändiga författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att barns och ungas rättigheter enligt barnkonventionen ska tillgodoses.
43
Delegationen anser att det bör vara en viktig uppgift för den nationella institutionen för mänskliga rättigheter att göra framställningar till riksdagen och regeringen, bl.a. med förslag till författningsändringar. Då institutionen föreslås inrättas under riksdagen (se avsnitt 5.1.3) bör den ges möjlighet att, i likhet med JO, lämna framställningar både till regeringen och till riksdagen.
Utöver framställningar som lämnas för att väcka fråga om författningsändring eller annan åtgärd från statens sida, bör institutionen även få göra framställningar hos riksdagen i frågor som rör
378
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
institutionens kompetens, organisation, personal eller verksamhetsformer.
5.2.5 Institutionens årsrapport
Delegationens förslag: Den nationella institutionen för mänsk-
liga rättigheter ska årligen lämna en rapport till riksdagen avseende den verksamhet som bedrivits under det föregående kalenderåret.
Av EU:s kartläggning av nationella institutioner för mänskliga rättigheter framgår att så gott som alla nationella institutioner i Europa avger årsrapport till parlamentet.
Delegationen föreslår att institutionen ska åläggas att årligen avge en rapport till riksdagen. Denna rapport ska innehålla en redovisning av institutionens arbete under det gångna året. JO ska enligt 11 § i (1986:765) sin instruktion årligen senast den 15 november tillställa riksdagen en ämbetsberättelse avseende tiden den 1 juli närmast föregående år – den 30 juni innevarande år. JO:s ämbetsberättelse omfattar alltså det gångna riksmötesåret, inte kalenderåret, vilket är naturligt då JO är riksdagens ombudsmän och rapporten främst riktar sig till riksdagen. Även den årsrapport som den nationella institutionen för mänskliga rättigheter föreslås sammanställa riktar sig visserligen till huvudmannen, dvs. i detta fall riksdagen. Delegationen bedömer dock att en årsrapport som sammanställts av en nationell institution för mänskliga rättigheter även i viss mån riktar sig till allmänheten, vars mänskliga rättigheter den är satt att skydda. Om institutionen finner detta lämpligt kan årsrapporten både innehålla en verksamhetsberättelse och en redogörelse för situationen för de mänskliga rättigheterna i landet mer generellt. Som en jämförelse kan nämnas att den danska institutionens årsrapport till riksdagen även omfattar en redogörelse för situationen för de mänskliga rättigheterna. Denna redogörelse behandlar bl.a. frågor om lagförslag och synpunkter från FN:s övervakningskommittéer.
Delegationen anser därför att institutionens rapporter bör avse kalenderår och inte riksmötesår.
379
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
5.3 Institutionens ledning, organisation och resurser
Delegationens förslag:
-Institutionen inrättas i form av en kommission, Kommissionen för mänskliga rättigheter, som leds av tre kommissionärer, varav en svarar för myndighetens administrativa ledning.
-Riksdagen väljer kommissionärerna för en period om sju år utan möjlighet till omval.
-Vid myndigheten ska det finnas ett råd med uppgift att bidra med sakkunskap i kommissionens arbete. Rådet utses av kommissionen.
-Kommissionärerna beslutar gemensamt om verksamhetens inriktning, organisation och arbetsordning. Kommissionärerna beslutar också gemensamt om kommissionens framställningar till riksdagen och regeringen samt om kommissionens årsrapport.
-Kommissionärerna får föreskriva att administrativa ärenden som inte behöver beslutas av dem gemensamt får avgöras av den kommissionär som svarar för den administrativa ledningen av myndigheten eller av någon annan tjänsteman.
-Kommissionen svarar för att intern revision av myndigheten sker.
5.3.1 Kommissionen för mänskliga rättigheter
Frågan om institutionens ledning kräver särskilda överväganden med tanke på myndighetens huvudmannaskap, behov av en oberoende ställning samt roll som företrädare för den enskildes mänskliga rättigheter. Eftersom det finns likheter i dessa avseenden mellan institutionen, JO och Riksrevisionen har delegationen inför utformningen av sitt förslag om institutionens ledning studerat dessa myndigheters ledningsform. Vissa jämförelser har även gjorts med Riksbanken, som också karaktäriseras av en oberoende ställning.
380
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
Bakgrund
Delegationen konstaterar att riksdagen vid tidigare behandlingar av frågor som rört ledningen för såväl JO som Riksrevisionen och Riksbanken har förordat en lösning med flera personer som väljs av riksdagen. I samtliga fall har ett av skälen varit att denna lösning ger möjligheter att tillföra ledningen kompetens. Antalet ledamöter i ledningen för de tre myndigheterna är dock olika. Riksrevisionen leds av tre riksrevisorer, JO av fyra justitieombudsmän och Riksbanken av sex ledamöter i direktionen.
JO var ursprungligen ett personligt ämbete. I och med att myndighetens ansvarsområden successivt har utvidgats och klagomålstillströmningen ökat har dock även ombudsmännen blivit fler. Vid 1967 års reform var riksdagens motiv till beslutet att JOämbetet skulle ledas av tre personer att det stora arbetsfält som ligger under ombudsmännens tillsyn knappast kunde behärskas av en eller två personer med den grad av sakkunskap och auktoritet som ämbetet erfordrade.
44
Med 1975 års JO-reform infördes
ordningen med fyra ordinarie justitieombudsmän. Riksdagen har inte senare funnit anledning att ändra denna ordning.
45
1983 års
JO-utredning föreslog att JO skulle ledas av en ombudsman och tre kvalificerade medarbetare.
46
Detta förslag avfärdades av riks-
dagen framförallt med hänvisning till att denna lösning skulle kräva omfattande delegation, vilket skulle innebära att mycket av JOämbetets karaktär skulle gå förlorad. Riksdagen valde att behålla lösningen med fyra justitieombudsmän.
47
Med anledning av JO:s allt större arbetsbelastning har riksdagen senast 2009 låtit göra en översyn av JO-instruktionen. Riksdagsstyrelsens förslag till riksdagen efter denna översyn, som ännu inte behandlats av riksdagen, är att det införs möjligheter för ombudsmännen att delegera befogenheten att avgöra klagoärenden till anställda handläggare på JO-expeditionen. Riksdagsstyrelsen konstaterar att det inte längre är möjligt att tillsätta fler ombudsmän eller utnyttja de ställföreträdande ombudsmännen så mycket mera utan att JO-ämbetet förlorar sin personliga karaktär.
48
Riksdagsstyrelsen
menar att denna åtgärd visserligen är ett stort steg, även om
44 KILU 1967:1, Det sammansatta konstitutions- och lagutskottets betänkande, rskr. 1967:382. 45 KU 1975/76:22 med anledning av förslag av riksdagens JO-utredning beträffande JOämbetets uppgifter och organisation, s. 62. 46SOU 1985:26, JO-ämbetet – En översyn. 47 1986/87:KU2 om JO-ämbetet, s. 41. 48 2009/10:RS5, Delegationsbeslut inom JO-ämbetet, s. 31.
381
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
delegationsmöjligheterna kringgärdas av olika begränsningar, men påpekar samtidigt att sådana möjligheter införts i en majoritet av de länder JO:s internationella sekretariat tillfrågat.
Inför bildandet av Riksrevisionen föreslog den av riksdagen tillsatta utredningen att myndigheten skulle ledas av endast en riksrevisor.
49
Riksdagen ansåg dock att det fanns omständigheter
som talade för fler än en riksrevisor. För att uppnå en mindre sårbarhet och en bredare kompetens, utan att organisationen skulle förlora i tydlighet, ansåg riksdagen att det var lämpligt att myndighetens ledning skulle bestå av tre personer.
50
Att antalet ledamöter i Riksbankens direktion, som utses av Riksbanksfullmäktige och inte direkt av riksdagen, skulle uppgå till sex personer motiverades också med att det gav möjlighet till erforderlig kompetens utan att direktionen blev för stor.
51
Tre kommissionärer som väljs av riksdagen
Delegationen föreslår att ledningen för den nationella institutionen för mänskliga rättigheter ska bestå av flera personer. En sådan ledning kan, enligt delegationens mening, förena behovet av att ge institutionen tydliga, personliga företrädare med behovet av en ledning som har bred kompetens i frågor om de mänskliga rättigheterna. Ledningen bör vara sammansatt så att den omfattar kunskaper såväl om det internationella systemet för skydd av de mänskliga rättigheterna som om rättigheternas svenska reglering, innebörd och betydelse i svensk offentlig verksamhet samt för andra samhällssektorer. Att ledningen består av flera personer bidrar också till att begränsa institutionens sårbarhet och ger ledningen utrymme att medverka i institutionens utåtriktade arbete.
Delegationen föreslår att personerna i den nationella institutionens ledning benämns kommissionärer. Skälet är att de föreslås ha en tydligare personlig roll som institutionens företrädare än vad som skulle vara fallet med t.ex. styrelseledamöter. Med tanke på denna roll skulle i och för sig även beteckningen ombudsmän kunna övervägas. För att sammanblandning med JO, DO och BO ska kunna undvikas, anser dock delegationen att beteckningen kommissionärer är att föredra.
49 1999/2000:RS1, Riksdagen och den statliga revisionen, s. 39. 50 Bet. 2000/01:KU8, Riksdagen och den statliga revisionen, s. 17 f. 51Prop. 1997/98:40, Riksbankens ställning, s. 70.
382
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
Delegationen föreslår att antalet kommissionärer ska vara tre. Det är samma antal som i ledningen för Riksrevisionen, vilken på ett sätt som liknar den föreslagna institutionen för mänskliga rättigheter har i uppgift att granska den offentliga verksamheten ur ett övergripande perspektiv. Även JO har, som framgår ovan, tidigare haft en ledning bestående av tre personer. Antalet ombudsmän har dock senare utökats till fyra, framförallt för att kunna hantera den ökade mängden individärenden. Institutionen för mänskliga rättigheter föreslås inte, såsom förklarats i avsnitt 5.2.2, kunna pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall. Med tanke på institutionen storlek (se avsnitt 5.3.2) bedömer delegationen det inte heller rimligt att ledningen omfattar fler än tre personer.
Delegationen föreslår att kommissionärerna ska väljas av riksdagen. Då institutionen föreslås inrättas under riksdagen är det naturligt att kommissionärerna väljs av denna. Kommissionärernas roll som företrädare för den enskildes fri- och rättigheter talar också för att de väljs av folkrepresentationen.
Delegationen föreslår att riksdagen utser en av kommissionärerna att svara för myndighetens administrativa ledning, även om denna person i första hand bör vara kommissionär med god kompetens i frågor om de mänskliga rättigheterna. I samband med bildandet av Riksrevisionen konstaterade regeringen att det av praktiska skäl och av hänsyn till anställda och andra som kommer i kontakt med myndigheten bör finns en person som företräder myndigheten i vissa frågor.
52
Den administrativa rollen har också
efter uppföljningar förstärkts för både JO och Riksrevisionen.
53
Med en ledning som består av tre kommissionärer blir det konsekvent att myndigheten ges beteckningen kommission, vilket också är en vanlig benämning på nationella institutioner för mänskliga rättigheter i EU:s medlemsstater och i världen (se avsnitt 3.3.4). Då benämningen kommission i Sverige ofta förknippas med tillfälliga organ är det dock viktigt att poängtera att delegationen föreslår att kommissionen ska vara en myndighet med permanent uppdrag. Institutionen föreslås alltså inrättas i form av en kommission för mänskliga rättigheter. Kommissionen kommer, i enlighet med vad delegationen har föreslagit, att ha uppgiften att främja
52Prop. 2001/02:190, Riksrevisionen, s. 118. 53 Bet.1986/87:KU2 om JO-ämbetet, s. 41 ff., samt 2009/10:RS4 Uppföljning av Riksrevisionsreformen och bet. 2009/10:KU17, Uppföljning av Riksrevisionsreformen, s. 37 f.
383
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
säkerställandet av de mänskliga rättigheterna inom alla samhällsområden.
Kommissionärernas mandatperioder
Ledningens mandatperioder är olika långa vid JO, Riksrevisionen och Riksbanken. JO utses av riksdagen för fyra år i taget, utan någon formell gräns för hur många gånger en ombudsman kan väljas om. Ledamöterna i Riksbankens direktion väljs för sex år med möjlighet till förlängning, medan riksrevisorerna väljs för en mandatperiod om sju år utan möjlighet till förlängning.
Samtidigt väljs ledamöterna både i Riksbankens fullmäktige och Riksrevisionens styrelse för fyra år. Riksdagen har beslutat att Riksrevisionens styrelse ska ersättas av ett insynsråd, Riksrevisionens parlamentariska råd, som också ska väljas för fyra år och som ska ge riksdagen insyn i verksamheten.
54
Beslutet om JO:s fyraåriga mandatperioder motiverades av riksdagen med att ombudsmännen, som tidigare valts om varje år, därmed skulle få en mer tryggad ställning, arbetsro och större möjlighet att visa sin förmåga och skicklighet. En längre mandatperiod än valperioden ansågs dock inte komma i fråga då det ansågs att riksdagsledamöterna i andra kammaren åtminstone en gång skulle kunna delta i utseendet av riksdagens ombudsmän.
55
Senare författ-
ningsreformer har inte medfört någon förändring av mandatperioden. Mandatperioden för ledamöterna i Riksbankens direktion är, som nämnts ovan, sex år. Riksbankschefen hade tidigare en mandatperiod på fem år. I syfte att erhålla kontinuitet i direktionen när denna inrättades beslutades att den successivt skulle förnyas genom att en ledamot av direktionen, som består av sex personer, väljs varje år för en period om sex år.
56
Riksrevisorerna väljs för sju år utan möjlighet till omval. Skälen för denna lösning är att en riksrevisors handlande inte bör kunna komma att dikteras av en strävan att väljas på nytt samt att en riksrevisor inte ska riskera att framstå som osjälvständig i förhållande till riksdagen.
57
Riksrevisionens behov av att vara och ses
som oberoende är alltså den grundläggande förklaringen till att
54 Bet. 2009/10:KU17, s. 21. 55 Bet. 1975/76:KU22 med anledning av förslag av riksdagens JO-utredning beträffande JOämbetets uppgifter och organisation, s. 44. 56Prop. 1997/98:40. 57Prop. 2001/02:190, s. 112 f.
384
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
riksrevisorerna väljs för en lång mandatperiod utan möjlighet till omval.
Då en tydligt oberoende ställning även bör karaktärisera Kommissionen för mänskliga rättigheter föreslår delegationen att kommissionärernas mandatperiod ska vara sju år utan möjlighet till omval. Därmed säkerställs att kommissionärernas agerande inte påverkas av en strävan att väljas på nytt. Genom att väljas för endast en relativt lång mandatperiod skapas, enligt delegationens mening, de bästa förutsättningarna för att kommissionen ska kunna agera på ett självständigt sätt. En mandatperiod om sju år skapar vidare goda förutsättningar för stabilitet och långsiktighet i verksamheten. Den argumentation som fördes när beslut fattades om att JO ska väljas för en tid som motsvarar riksdagens mandatperiod är inte relevant för Kommissionen för mänskliga rättigheter, som inte föreslås har en roll som riksdagens ombudsman. Om en kommissionär inte längre har riksdagens förtroende bör riksdagen dock kunna entlediga kommissionären på förslag av konstitutionsutskottet innan kommissionärens sjuåriga mandatperiod löpt ut. Om en kommissionär entledigas eller avgår i förtid bör riksdagen snarast välja en efterträdare för en ny sjuårsperiod.
Delegationen föreslår att val av kommissionär ska gälla från valet eller den senare tidpunkt som riksdagen bestämmer. Vad gäller det första valtillfället kan konstateras att det vid inrättandet av såväl Riksrevisionen som Riksbankens direktion föreslogs att riksdagen vid första valtillfället utsåg riksrevisorerna respektive direktionens ledamöter med olika långa mandatperioder. Syftet var att redan från början möjliggöra en successiv förnyelse av de båda myndigheternas ledning. Delegationen anser att ett liknande tillvägagångssätt kan vara lämpligt vid valet av kommissionärer för mänskliga rättigheter. Genom att mandatperioderna löper ut vid olika tidpunkt byts inte hela ledningen ut vid ett och samma tillfälle. Detta ger, enligt delegationens mening, möjlighet till successiv förnyelse av ledningen samtidigt som det finns en kontinuitet i kommissionens arbete. Delegationen föreslår därför att riksdagen vid första valet utser en kommissionär för sju år, en för sex år och en för fem år.
385
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
5.3.2 Kommissionens råd och personal
Enligt Parisprinciperna är en av de faktorer som inverkar på en institutions oberoende också att institutionen har en representativ och bred sammansättning som speglar det samhälle den verkar i. Delegationen anser att det för att stärka oberoendet är viktigt att kommissionens ledning och övriga personal är sammansatt av personer med god kompetens inom området mänskliga rättigheter och att denna kompetens representerar olika inriktningar.
Mänskliga rättigheter spänner över hela samhällslivet. Delegationen anser att det förutom kompetens om mänskliga rättigheter även är viktigt med kunskap om olika samhällsområden som t.ex. socialtjänst, hälso- och sjukvård, kriminalvård, rättsväsendet, utbildning eller bostads- och samhällsplanering. Genom att ha bred egen kompetens kan kommissionen i högre grad agera självständigt. Kommissionen bör även ha viss egen forskarkompetens för att kunna samarbeta med universitet och forskare om utarbetandet av undersökningar och studier på vetenskaplig grund, även om kommissionen inte själv utför forskning.
Mot bakgrund av det som anförts ovan föreslår delegationen att det i lagen med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter ska framgå att den ska inrätta ett råd. Syftet med rådet är framför allt att tillföra sakkunskap inom områden av vikt för kommissionens arbete. Avsikten är inte att rådet ska styra kommissionen, utan att det utifrån sin sakkunskap ska kunna bidra med råd och stöd i arbetet. Rådet bör utses av kommissionen, som också själv bör kunna besluta om ledamöternas mandatperioder.
Rådet bör ha en sådan sammansättning att dess uppgift att bidra med sakkunskap tillgodoses. Ledamöterna bör ha god kännedom om villkoren för och förankring bland olika grupper i samhället utan att representera någon särskild myndighet eller organisation. Det kan vara värdefullt att inte samma personer återväljs utan att nya personer utses när rådet ska förnyas för att ytterligare bredda inflödet av kompetens i kommissionen. Som en jämförelse kan nämnas att DO har ett råd som består av nio ledamöter förutom ombudsmannen själv, medan BO har ett råd som består av tio ledamöter samt ombudsmannen.
Det finns också många andra sätt att arbeta för att bredda kontaktnätet i förhållandet till andra myndigheter och det civila samhället, t.ex. genom referens-, expert- och arbetsgrupper. BO har t.ex. flera barn- och ungdomsråd samt expertråd. Ett expertråd
386
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
med ungdomar som har särskilda erfarenheter av att vara placerade utanför sitt eget hem, på hem för vård eller boende eller ett särskilt ungdomshem inrättades 2009. Även DO arbetar med referens- och expertgrupper. BO har dessutom ett myndighetsnätverk där bl.a. olika aktiviteter för att öka barnperspektivet i myndigheterna diskuteras.
5.3.3 Kommissionens beslutsfattande, arbetsordning m.m.
Delegationen föreslår att kommissionärerna ska besluta gemensamt om verksamhetens inriktning, organisation och arbetsordning. Kommissionärerna bör även besluta gemensamt om kommissionens framställningar till riksdagen och regeringen samt om kommissionens årsrapport. Kommissionärerna bör dock få föreskriva att administrativa ärenden som inte behöver beslutas av dem gemensamt får avgöras av den kommissionär som svarar för den administrativa ledningen av myndigheten eller av någon annan tjänsteman.
Som en bakgrund kan en jämförelse göras med JO och Riksrevisionen, som liksom den föreslagna kommissionen har en ledning bestående av flera personer. För JO gäller, enligt 8 kap. 11 § riksdagsordningen, att chefsjustitieombudsmannen bestämmer inriktningen i stort av verksamheten. Chefsjustitieombudsmannen ska i arbetsordning meddela bestämmelser om organisationen av verksamheten och fördelningen av ärendena mellan ombudsmännen. Enligt 5 § lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen beslutar riksrevisorerna gemensamt om verksamhetens organisation och arbetsordning.
En viktig skillnad mellan JO och den föreslagna kommissionen för mänskliga rättigheter är att kommissionen inte föreslås kunna pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall. Kommissionens verksamhet går i stället ut på mer övergripande undersökningar, granskningar och studier. Området för denna verksamhet är mycket brett och tydliga prioriteringar kommer att vara nödvändiga. Delegationen anser att det därför är lämpligt att de tre kommissionärerna, på ett sätt som liknar vad som gäller för Riksrevisionen, beslutar gemensamt om verksamhetens inriktning, organisation och arbetsordning. Inom ramen för dessa överväganden kan de även komma överens om vilken ansvarsfördelning som ska gälla dem emellan och om att vissa
387
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
beslut ska kunna fattas av en kommissionär ensam. På detta sätt kan Kommissionen för mänskliga rättigheter ges handlingsfrihet att själv avgöra hur dess verksamhet ska bedrivas och hur dess beslut ska kunna fattas. Framställningar till riksdagen eller regeringen är emellertid av sådan dignitet att kommissionärerna, enligt delegationens bedömning, bör besluta om sådana framställningar gemensamt. Detsamma bör gälla för kommissionens årsrapport till riksdagen.
Av 5 § lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen framgår också att riksrevisorerna har möjlighet att delegera administrativa ärenden. Delegationen föreslår att även kommissionärerna för mänskliga rättigheter bör kunna föreskriva att administrativa ärenden som inte behöver beslutas av dem gemensamt får avgöras av den kommissionär som svarar för den administrativa ledningen av myndigheten eller av någon tjänsteman. Detta innebär att kommissionärerna endast gemensamt kan fatta beslut om vilken egen beslutanderätt den kommissionär som svarar för den administrativa ledningen bör ha och vilka beslut som ska kunna fattas av någon tjänsteman. Den kommissionär som svarar för den administrativa ledningen kan dock, under förutsättning att kommissionärerna är överens om detta, ges långtgående möjligheter att själv fatta beslut i administrativa frågor.
Kommissionen bör också, i likhet med vad som gäller för både JO och Riksrevisionen, svara för att intern revision av myndigheten sker. Internrevisionen ska avse självständig granskning av myndighetens interna styrning och kontroll samt hur myndigheten fullgör sina ekonomiska redovisningsskyldigheter. Revisionen ska bedrivas i enlighet med god sed för internrevision. Kommissionen bör fastställa revisionsplanen för sin verksamhet efter samråd med Riksrevisionen.
5.3.4 Kommissionens resurser
Enligt Parisprinciperna ska en nationell institution för mänskliga rättigheter ha en infrastruktur som gör att den kan fungera väl. En sådan institution bör ges tillräckliga medel för att kunna ha sin egen personal och sina egna lokaler så att den kan vara oberoende från regeringen och inte utsättas för någon finansiell styrning som kan påverka dess oberoende. EU:s byrå för grundläggande rättigheter framhåller i sin kartläggning av de europeiska institutionerna
388
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
att alla EU:s medlemsstater bör ha en nationell institution för mänskliga rättigheter som garanteras tillräckliga resurser för att kunna bedriva en effektiv verksamhet oberoende av maktskiften, lågkonjunkturer eller om de driver frågor som uppfattas som känsliga.
58
I detta avsnitt behandlas frågor om kommissionens
personella resurser medan kostnadsberäkningen redovisas i avsnitt 10.1.1.
Enligt FN:s kartläggning har 12 av de europeiska institutionerna 50 anställda eller färre medan tre har mellan 50 och 100 anställda, fyra institutioner har mellan 100 och 150 anställda och två institutioner har fler än 150. Drygt hälften av samtliga institutioner i undersökningen ansåg att de hade mångfald bland de anställda. Även EU:s kartläggning visar att antalet anställda varierar, liksom antalet kommissionärer. Ett land har en kommission med 64 kommissionärer. Antalet anställda varierar från en till 256 personer.
Bland de nordiska länderna har den utredning i Finland, som tidigare nämnts, nyligen föreslagit att ett centrum inrättas i anslutning till Justitieombudsmannens kansli (avsnitt 3.3.4). Detta centrum föreslås få en direktör som riksdagen väljer samt åtminstone tio tjänstemän. Rekommendationen i Parisprinciperna om pluralistisk sammansättning tillgodoses, enligt utredningen, genom en människorättsdelegation som Justitieombudsmannen tillsätter för fyra år i taget.
59
I Norge pågår en utredning om den nationella institu-
tionens organisation och mandat.
60
Det norska centret för mänsk-
liga rättigheter har i dag drygt 60 anställda, men har då även internationella uppdrag. Endast cirka fem personer arbetar på heltid med det nationella uppdraget. Det danska institutet för mänskliga rättigheter har ett hundratal anställda men arbetar också med internationella uppdrag. Ungefär åtta anställda vid det danska institutet arbetar med frågor om de mänskliga rättigheterna på nationell nivå och tio personer med likabehandling, med fokus på diskriminering på grund av etnisk tillhörighet. I båda länderna omfattar direktörens arbete nationella frågor. Enskilda experter som i huvudsak arbetar internationellt bidrar också både i Norge och Danmark med underlag till det nationella arbetet, vilket gör det
58 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 9. 59Kansallisen ihmisoikeusinstituution perustaminen, Betänkanden och utlåtanden 45/2020, Finska justitieministeriet. 60Terms of reference for the review of the Norwegian Centre for Human Rights in its capacity as
Norway’s National Human Rights Institution, Norska utrikesministeriet, 23 juni 2010.
389
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
svårt att ange exakt hur många årsarbetskrafter som faktiskt arbetar med nationella frågor.
Delegationen anser att Kommissionen för mänskliga rättigheter behöver vara väl tilltagen vad gäller personal för att kunna fungera effektivt och kraftfullt och möta de behov som uppdraget medför. Delegationens erfarenheter visar att behovet av kunskap, kartläggningar och vägledning om mänskliga rättigheter i Sverige är stort. Kommissionens uppgifter kommer också att omfatta alla samhällsområden.
Det kan konstateras att det är svårt att genom en jämförelse med nationella institutioner i andra länder få någon vägledning för vilket antal anställda som behövs för den svenska institutionen. Som framgår av de kartläggningar som både FN och EU:s byrå för grundläggande rättigheter har genomfört ser institutionerna olika ut och mandaten varierar. Institutionerna i Danmark och Norge har relativt få anställda som arbetar med nationella frågor. Båda institutionerna kan dock sannolikt dra nytta av kompetensen och erfarenheterna hos dem som arbetar med internationella frågor även i det nationella arbetet.
För att kunna bedöma hur stor den föreslagna kommissionen bör vara har delegationen ansett det mer relevant att jämföra med storleken på svenska myndigheter som har någorlunda liknande uppdrag, bl.a. JO, BO, DO och Riksrevisionen. Det totala antalet anställda vid JO är cirka 60 personer, inklusive ombudsmännen. Drygt två tredjedelar är jurister och övriga utgör administrativ personal. Vid Riksrevisionen arbetar ungefär 300 personer, varav cirka 260 i granskningsverksamheten. BO, som främjar genomförandet av FN:s konvention om barnets rättigheter, har 20 anställda inklusive ombudsmannen. Tio personer är jurister och utredare och fem arbetar med kommunikation. DO har cirka 90 anställda, ombudsmannen inräknad. Av dessa arbetar drygt hälften med tillsyn och handläggning av individärenden enligt diskrimineringslagen.
Vidare kan en jämförelse göras med Handisam och Statskontoret, vilka brukar betecknas som stabsmyndigheter men som, i likhet med den föreslagna Kommissionen för mänskliga rättigheter, har uppdrag av övergripande karaktär som omfattar många samhällsområden. Handisam, som inrättades 2006, har enligt sin instruktion i uppgift att samordna arbetet inom det handikappolitiska området. Myndigheten har alltså, liksom BO, att arbeta för att stärka situationen för en del av befolkningen, samtidigt som
390
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
uppdraget spänner över alla samhällsområden. Handisam hade 27 anställda 2009. Av de anställda arbetar elva som utredare, sju som kommunikatörer, en som pedagog och tre som projektledare.
Statskontoret är regeringens stabsmyndighet för utredning, utvärdering och uppföljning av statlig och statligt finansierad verksamhet samt övergripande frågor om den offentliga förvaltningens funktionssätt. I arbetet ingår att analysera verksamheter och myndigheter ur ett effektivitetsperspektiv, redovisa effekter av statliga åtgärder samt ge underlag för omprövning och effektivisering. Enligt årsredovisningen för 2009 hade myndigheten 68 anställda. Kärnkompetensen utgörs av utredare med akademisk examen, varav cirka hälften inom statsvetenskap och en fjärdedel inom nationalekonomi.
Som framgår av avsnitt 5.2 föreslås Kommissionen för mänskliga rättigheter få ett brett mandat som omfattar flera olika typer av uppgifter. Det innebär att kommissionen kommer att behöva olika former av kompetens. Kommissionens uppdrag tar sin utgångspunkt i konventioner och en av dess uppgifter kommer att vara att samarbeta med internationella och regionala organ samt nationella institutioner i andra länder. Detta kräver kunskaper om det internationella systemet för mänskliga rättigheter och det internationella samarbetets funktionssätt i stort. Vidare behöver kommissionens personal ha kunskaper i svensk rätt och offentlig förvaltning. Den kommer att behöva pedagogisk eller liknande kompetens för att kunna formulera strategier för utbildning och information om mänskliga rättigheter, bistå vid sådant arbete samt även kunna medverka vid utbildning och andra kompetensutvecklande insatser. Kommissionen kommer också att behöva personal med utredningskompetens för att samla in, systematisera och uppdatera kunskap om mänskliga rättigheter. För att kunna ha en roll i förhållande till forskning och statistikinsamling och t.ex. lägga ut relevanta uppdrag och bedöma olika publikationers kvalitet kan kommissionen även behöva kompetens inom dessa områden. Informationsarbete kommer också att vara en viktig del av kommissionens verksamhet, Kommissionens behov av kompetens kan tillgodoses såväl genom egen personal med erforderliga kunskaper inom nämnda områden som genom anlitande av externa resurser.
Med tanke på de uppgifter som kommissionen föreslås få, och då mandatet omfattar samtliga de internationellt erkända mänskliga rättigheterna, fordras således att det finns en bred kompetens vid
391
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
myndigheten. För att kunna upprätthålla denna breda kompetens och kunna genomföra sitt uppdrag på ett trovärdigt sätt behöver kommissionen, enligt delegationens bedömning, cirka 50 anställda. Med detta antal anställda bör det också finnas möjlighet att hålla isär uppgifter av olika karaktär om myndigheten skulle bedöma att det finns behov av detta.
5.4 Formerna för kommissionens inrättande
Delegationens förslag: Kommissionen för mänskliga rättig-
heter inrättas genom reglering i riksdagsordningen och lag med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter. Kommissionens ställning, uppgifter och ledningsform bör dock så snart som möjligt därefter stadfästas i regeringsformen.
Bakgrund
Ett grundläggande krav enligt Parisprinciperna är att en nationell institution för mänskliga rättigheter ska ges ett mandat som är tydligt formulerat i grundlag eller annan lag, där också den nationella institutionens sammansättning och befogenheter regleras. Delegationen har i avsnitt 5.1.3 föreslagit att Kommissionen för mänskliga rättigheter ska inrättas under riksdagen. Därav följer att den endast kan inrättas genom lag. Frågan om kommissionen ska inrättas genom en ändring i regeringsformen, dvs. grundlag, eller endast genom reglering i riksdagsordningen och lag med instruktion för kommissionen behöver dock övervägas.
I FN:s kartläggning svarade en tredjedel av institutionerna att de inrättats med stöd av konstitutionen, en knapp tredjedel genom vanlig lag (statute) och en femtedel genom förordning eller liknande.
61
Övriga hade inrättats genom en kombination av regle-
ringar. Enligt den kartläggning som EU:s byrå för grundläggande rättigheter genomfört har tre institutioner inom EU inrättats genom en reglering av institutionens mandat i konstitutionen med precisering i vanlig lag, medan åtta institutioner som bedömts
61 United Nations, Office of the High Commissioner for Human Rights, Survey on National
Human Rights Institutions, 2009.
392
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
motsvara Parisprinciperna inrättats enbart genom vanlig lag.
62
En
av institutionerna som bedömts motsvara Parisprinciperna, den tyska, har ingen grund i formell lag utan har inrättats genom ett beslut i parlamentet och anses därefter ha blivit en del av det civila samhället.
Då Riksrevisionen är en relativt nybildad myndighet under riksdagen och har ett uppdrag som kräver en hög grad av oberoende kan information om hur Riksrevisionens bildande förbereddes och genomfördes vara av intresse för övervägandena om frågan om kommissionens inrättande.
Riksdagens talmanskonferens beslutade 1995 om en allmän översyn av riksdagens kontrollmakt på det ekonomiska området och tillsatte en riksdagskommitté för detta ändamål. Riksdagskommittén föreslog att en ny revisionsmyndighet skulle bildas under riksdagen med ett samlat ansvar för både redovisnings- och effektivitetsrevision i staten. Förslaget utgick bl.a. från Lima-deklarationen, som antogs 1977 av det internationella samarbetsorganet för nationella revisionsorgan i FN:s medlemsstater, International
Organisation of Supreme Audit Institutions. Deklarationen innehåller principer för nationella revisionsmyndigheters ställning och uppgifter och betraktas som normerande rekommendationer utan att vara formellt bindande. Deklarationen betonar framför allt revisionsmyndigheternas oberoende. Den kan för nationella revisionsmyndigheter sägas spela en roll som motsvarar Parisprincipernas i fråga om nationella institutioner för mänskliga rättigheter.
I juli 2000 överlämnade riksdagsstyrelsen en framställning till riksdagen där den föreslog att riksdagen skulle:
godkänna de av Riksdagskommittén förordade riktlinjerna för en förändrad revision under riksdagen,
begära att regeringen, i enlighet med vad kommittén föreslagit, skulle tillsätta en utredning med uppgift att utarbeta det förslag till grundlagsändring och de övriga lagförslag som krävdes för att den föreslagna reformen av den statliga revisionens organisation och ledning skulle kunna genomföras från och med den 1 januari 2003 samt
62 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010.
393
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
begära att regeringen skulle låta utreda de organisatoriska frågor som hängde samman med bildandet av en ny statlig revisionsmyndighet i enlighet med Riksdagskommitténs förslag.
63
Konstitutionsutskottet föreslog att den nya myndigheten och dess verksamhet skulle regleras i regeringsformen och riksdagsordningen samt genom lag med instruktion för myndigheten och en särskild revisionslag. Bestämmelser i regeringsformen och riksdagsordningen skulle säkerställa myndighetens integritet.
64
Riksdagen tillstyrkte riksdagsstyrelsens förslag, med några undantag, bl.a. angående antalet riksrevisorer (se avsnitt 5.3.1).
65
Riksdagen beslutade också, i enlighet med konstitutionsutskottets förslag, att vissa frågor skulle avgöras efter fortsatt utredningsarbete, bl.a. formerna för myndighetens beslutsfattande i administrativa frågor, uppdelningen i ansvarsområden, om riksrevisorernas mandatperiod skulle vara sex eller sju år samt de första mandatperiodernas längd.
66
Regeringen föreslog i december 2001 att nya regler med den samlade konstitutionella grunden för Riksrevisionen skulle införas i regeringsformen.
67
Regeringen anförde i propositionen att det
borde framgå av regeringsformen att Riksrevisionen ska granska den verksamhet som bedrivs av staten. En hänvisning till riksdagsordningen och annan lag borde också finnas.
Delegationens förslag om lagreglering
Delegationen föreslår att kommissionen inrättas genom reglering i riksdagsordningen och lag med instruktion för kommissionen. Det är, enligt delegationens mening, angeläget att kommissionen kan inrättas så snart som möjligt. Genom att kommissionen inrättas genom reglering i riksdagsordningen och lag med instruktion för kommissionen blir det möjligt att inrätta den utan att två likalydande riksdagsbeslut med val emellan behöver inväntas. Delegationen anser dock att det är viktigt att grundläggande regler om Kommissionen för mänskliga rättigheter därefter införs i
63 Förslag till riksdagen 1999/2000:RS1, Riksdagen och den statliga revisionen, s. 5. 64 Bet. 2000/01:KU8, s. 22. 65 Bet. 2000/01:KU8, s. 18. 66 Riksdagens beslut, protokoll 2000/01:48, s. 7. 67Prop. 2001/02:73Riksrevisionen – ändringar i regeringsformen, bet. 2002/03:KU9, rskr. 2002/03:9.
394
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
grundlag, som en markering av och garanti för kommissionens oberoende ställning, långsiktiga existens och uppgift att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna, även om en sådan grundlagsbestämmelse inte är nödvändig av formella skäl.
Vad gäller delegationens bedömning att det inte finns något formellt hinder för att riksdagen beslutar att inrätta kommissionen som en myndighet under riksdagen genom reglering i riksdagsordningen samt lag med instruktion för kommissionen kan följande anföras.
Inför inrättandet av Riksrevisionen utarbetades en departementspromemoria med förslag till ändringar i regeringsformen. I promemorian framhölls att det kunde övervägas att tills vidare reglera Riksrevisionens verksamhet uteslutande i riksdagsordningen och i vanlig lag. Det skulle kunna anses tillräckligt, anfördes det i promemorian, att de grundläggande bestämmelserna om det nya, fristående revisionsorganet under en övergångsperiod fanns i riksdagsordningen. Mot denna lösning anfördes dock att detta skulle utgöra en försvagning av den statliga revisionens ställning i stället för den förstärkning som var syftet med reformen. Bl.a. av det skälet inrättades Riksrevisionen ändå genom reglering i grundlag.
68
Riksdagen kan fatta beslut inom vilket område som helst inom den ram som grundlagen anvisar. Viss form för detta behöver bara iakttas i de fall som detta krävs enligt grundlag eller riksdagsordningen.
69
Riksdagen kan dock inte inkräkta på den kompetens som
regeringsformen ger åt andra organ. Detta framgår av 11 kap. 8 § regeringsformen, som föreskriver att rättskipnings- eller förvaltningsuppgift inte får fullgöras av riksdagen i vidare mån än vad som följer av grundlag eller riksdagsordningen.
70
Frågan är då om grundlagen eller riksdagsordningen ställer särskilda krav på formen för beslutet om kommissionens inrättande. Enligt den formella lagkraftens princip, som uttrycks i 8 kap. 17 § regeringsformen, får grundlag inte upphävas eller ändras på annat sätt än genom beslut i den ordning som är föreskriven för grundlagsändring.
71
Enligt 2 kap. regeringsformen gäller också att vissa
bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter inte får meddelas ens genom lag, dvs. att de kan ändras endast genom
68Ds 2001:11, Riksrevisionen
−
ändringar i regeringsformen, s. 37 f.
69 Holmberg och Stjernquist, Vår författning, 2003, s. 138. 70 Holmberg m.fl., Grundlagarna, 2006, s. 501. 71 Holmberg m.fl., Grundlagarna, 2006, s. 388, Holmberg och Stjernquist, Vår författning, 2003, s. 140, SOU 2008:42, Normgivningsmakten, s. 17 f, och 53, prop. 2009/10:80, s. 275.
395
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
grundlag. En erinran om detta förhållande finns också i 8 kap. 1 § regeringsformen.
Giltigheten eller innebörden av regeringsformens bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter eller bestämmelser i övrigt påverkas dock inte av att en kommission för mänskliga rättigheter inrättas. Regeringsformen ställer inte heller i övrigt några krav på formen för riksdagens beslut om inrättande av kommissionen. Inte heller riksdagsordningen anger några särskilda krav eller begränsningar för riksdagens möjlighet att inrätta en egen myndighet.
Det bör således inte finnas något formellt hinder för att kommissionen inrättas endast genom riksdagsordningen och lag med instruktion för kommissionen.
Det kan även noteras att riksdagsordningen ställer högre krav på parlamentarisk enighet för beslut än vad som krävs för stiftande av vanlig lag. Enligt 8 kap. 16 § regeringsformen kan ändring i riksdagsordningen beslutas antingen på samma sätt som ändring i grundlag, dvs. genom två likalydande beslut med riksdagsval emellan, eller genom endast ett beslut, om minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter förenar sig om beslutet. Med andra ord medför redan en reglering i riksdagsordningen vissa garantier för parlamentarisk enighet samt därmed för kommissionens långsiktiga existens och oberoende.
Delegationens förslag om att en bestämmelse om kommissionen ska föras in i regeringsformen, trots att detta inte är nödvändigt formellt sett, grundar sig på lämplighetsöverväganden. Kommissionens roll och behov av oberoende och integritet talar för att dess ställning regleras i grundlag, som inte enkelt kan ändras eller upphävas. Eftersom delegationens förslag är att kommissionen inrättas genom ändringar i riksdagsordningen och lag med instruktion om Kommissionen för mänskliga rättigheter, men att en bestämmelse om kommissionen därefter bör föras in i regeringsformen, lämnas delegationens förslag om grundlagsbestämmelse i en särskild bilaga (bilaga 6). Förslaget i bilagan utgår från regeringsformens och riksdagsordningens nuvarande lydelse och åskådliggör hur lagregleringen i dessa samt instruktionen för kommissionen skulle kunna se ut om en ändring även skulle göras i regeringsformen. Sekretessregleringen skulle vara densamma.
Vad gäller bestämmelsens placering föreslår delegationen att regleringen om kommissionen ska föras in i en ny bestämmelse i 2 kap. 24 § regeringsformen i dess nuvarande lydelse (26 § enligt prop. 2009/10:80). Det huvudsakliga skälet för denna placering är
396
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
att det är lämpligt att bestämmelsen återfinns i anslutning till regeringsformens bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter. Det kan tilläggas att det inte heller finns någon annan naturlig plats i regeringsformen för bestämmelsen om kommissionen.
Närmare om författningsförslagen och den fortsatta beredningsprocessen
Som beskrivits ovan föreslår delegationen att Kommissionen för mänskliga rättigheter ska inrättas genom reglering i riksdagsordningen och lag med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter.
I riksdagsordningen bör införas bestämmelser om riksdagens val av kommissionärer, om kommissionens uppgift i enlighet med den av riksdagen beslutade instruktionen och om kommissionens rätt att självständigt besluta hur verksamheten ska bedrivas. Det bör också framgå av riksdagsordningen att en av kommissionärerna ska svara för myndighetens administrativa ledning samt att riksdagen bestämmer vem av kommissionärerna som ska ha denna uppgift. Riksdagsordningen bör även föreskriva att riksdagen, på förslag av konstitutionsutskottet, får entlediga kommissionär som inte har riksdagens förtroende. Vidare bör det föreskrivas i riksdagsordningen att Kommissionen för mänskliga rättigheter får göra framställning till riksdagen med anledning av en fråga som uppkommit vid utförandet av uppdraget.
Lagen med instruktion för kommissionen bör ha sin grund i Parisprinciperna. Det bör framgå av instruktionen att kommissionen beslutar självständigt hur verksamheten ska bedrivas. Kommissionens övergripande uppdrag enligt instruktionen bör vara att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Vilka uppgifter som ingår i dess mandat (se avsnitt 5.2.2) bör också närmare anges i instruktionen. Även om kommissionen själv ska kunna besluta om vilka frågor den vill ta upp inom ramen för sitt mandat bör vissa centrala uppgifter anges i lagen främst som ett stöd för kommissionen och ett tydliggörande av dess befogenheter.
I avsnitt 5.2.3 har delegationen redogjort för sitt förslag om kommissionens rättsliga befogenheter. Delegationens förslag är att förvaltningsmyndigheter, kommuner, landsting och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen på begäran ska lämna kommissionen det biträde som den behöver för att kunna
397
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
fullgöra sina uppgifter. Detta bör framgå av kommissionens instruktion.
Även kommissionens befogenhet att göra framställningar till riksdagen och regeringen, i enlighet med vad som beskrivits i avsnitt 5.2.4, bör framgå av kommissionens instruktion. En tillläggsbestämmelse om kommissionens framställningar till riksdagen bör också, såsom tidigare har nämnts, föras in i riksdagsordningen.
Vidare bör kommissionens skyldighet att lämna årsrapport till riksdagen anges i dess instruktion. Såsom har beskrivits i avsnitt 5.2.5 föreslår delegationen att årsrapporten ska avse kalenderår och inte riksmötesår, som är fallet med JO:s ämbetsberättelse.
I kommissionens instruktion bör anges hur kommissionen leds, dvs. av tre kommissionärer, samt att en av dem ska svara för myndighetens administrativa ledning (se avsnitt 5.3.1). Det bör också framgå att det vid kommissionen ska finnas ett råd, som utses av kommissionen, med uppgift att bidra med sakkunskap i kommissionens arbete.
Vidare bör det framgå av instruktionen att kommissionärerna beslutar gemensamt om verksamhetens inriktning, organisation och arbetsordning (se avsnitt 5.3.3). Därutöver bör anges att kommissionärerna får föreskriva att administrativa ärenden som inte behöver beslutas av dem gemensamt får avgöras av den kommissionär som svarar för den administrativa ledningen av kommissionen eller av någon annan tjänsteman.
Slutligen bör det i kommissionens instruktion finnas en bestämmelse om revision av myndigheten. Såsom har beskrivits i avsnitt 5.3.3 föreslår delegationen att kommissionen ska svara för att intern revision av myndigheten sker. Det bör anges i instruktionen att internrevisionen ska avse självständig granskning av myndighetens interna styrning och kontroll och hur myndigheten fullgör sina ekonomiska redovisningsskyldigheter. Det bör även anges att revisionen ska bedrivas i enlighet med god sed för internrevision samt att kommissionen ska fastställa revisionsplan för sin verksamhet efter samråd med Riksrevisionen.
Den bestämmelse som delegationen föreslår senare ska införas i regeringsformen bör föreskriva att Kommissionen för mänskliga rättigheter är en myndighet under riksdagen som ska främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige samt att kommissionen leds av tre kommissionärer, som väljs av riksdagen. Vidare bör framgå att kommissionen självständigt beslutar hur verksamheten ska bedrivas.
398
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
399
Syftet med delegationens förslag om inrättande av en nationell institution för mänskliga rättigheter är att tillhandahålla ett grundläggande underlag för att regeringen i sin tur ska kunna överlämna en proposition med lagförslag till riksdagen. Det finns dock frågor som behöver övervägas närmare och där ytterligare underlag kan behöva tas fram. Det faktum att Kommissionen för mänskliga rättigheter föreslås inrättas under riksdagen väcker också frågor om det fortsatta beredningsförfarandet, bl.a. vad gäller utarbetandet av sådant kompletterande underlag. Oavsett detta beredningsförfarande bedömer delegationen att bl.a. följande frågor behöver övervägas närmare:
-Beslutsordning vid gemensamma beslut samt vad som ska gälla om t.ex. beslutsfattande vid kommissionärs sjukdom eller frånvaro,
författningsförslag avseende bl.a. Riksdagsförvaltningens och Riksrevisionens roll i förhållande till Kommissionen för mänskliga rättigheter,
de ytterligare sekretessbestämmelser som kan bli nödvändiga,
ekonomiadministrativa bestämmelser och bestämmelser om lön till kommissionärerna,
lokalisering, resursbehov, resursfördelning och budgetunderlag för myndighetens första verksamhetsperiod,
övergångsbestämmelser för val av kommissionär, samt
följdändringar som kan bli behövliga som ett resultat av de författningsförslag delegationen lämnar.
6 Styrning och tillsyn
6.1 Inledning
Delegationens kartläggningar visar att även om det ofta finns en vilja att arbeta utifrån de mänskliga rättigheterna såväl inom de statliga myndigheterna som i kommunerna och landstingen så återspeglas detta inte så ofta i det konkreta arbetet. Det arbete som bedrivs uttrycks vanligtvis inte i termer av mänskliga rättigheter och hänvisningar till de mänskliga rättigheterna återfinns sällan i centrala styrdokument. Däremot bedrivs arbete med inriktning på vissa delar av befolkningen eller tvärsektoriella perspektiv, såsom jämställdhet och icke-diskriminering, mångfald, personer med funktionsnedsättning och barn. Även om denna typ av verksamhet kan främja respekten för de mänskliga rättigheterna är det, enligt delegationens bedömning, viktigt att de offentliga verksamheterna uttryckligen arbetar med att säkerställa respekten för Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Det handlar då om att både koppla myndigheternas befintliga arbete med vissa tvärsektoriella perspektiv till konventionerna om de mänskliga rättigheterna och om att bredda perspektivet till alla mänskliga rättigheter. Ansvaret för myndigheter, kommuner och landsting att respektera och säkerställa de mänskliga rättigheterna måste därför, enligt delegationens mening, bli tydligare i styrningen och tillsynen av verksamheterna.
Offentliga verksamheter inom alla områden och på alla samhällsnivåer har ansvar för att konventionerna efterlevs. Det yttersta ansvaret för att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras ligger dock på staten, som har att utforma lagstiftning och andra strukturer för styrning av den offentliga förvaltningen på ett sådant sätt att Sveriges internationella åtaganden i dessa frågor följs. Lagar och andra författningar är statens viktigaste instrument för att se till att så sker. I kapitel 4 har delegationen redovisat sina förslag om
401
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
hur ansvaret för att respektera de mänskliga rättigheterna kan tydliggöras i lagstiftningen inom vissa områden där den enskilde på grund av en utsatt situation eller ett tydligt beroendeförhållande till det allmänna är i särskilt stort behov av att de mänskliga rättigheterna respekteras. I detta kapitel om styrning och tillsyn aktualiseras i stället lagstiftning som rör den offentliga verksamheten mer allmänt. Delegationen redovisar överväganden och förslag rörande förvaltningslagen och myndighetsförordningen i avsnitt 6.2.1 respektive 6.2.2.
Statens styrning av myndigheterna genom instruktionerna är också central för att tydliggöra deras ansvar för att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras i verksamheten. Delegationens överväganden och förslag i dessa avseenden redovisas i avsnitt 6.2.3. Frågor om myndigheternas egen regelgivning beskrivs i avsnitt 6.2.4.
I avsnitt 6.2.5 behandlas frågor om regeringsuppdrag och regleringsbrev till myndigheterna.
Vidare är kommittéväsendet en central del av myndighetsstrukturen, men med särskilda uppgifter. Det stora antal författningsförslag och andra förslag som kommittéerna lämnar utgör ofta början på en reform. Det är därför av stor vikt att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna beaktas även inom kommittéväsendet. Delegationens överväganden och förslag i denna del redovisas i avsnitt 6.2.6.
Regeringen utformar ofta övergripande strategier och andra styrdokument utan att dessa omfattar lagstiftningsåtgärder. De nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter är exempel på sådana dokument. Frågor om nationella handlingsplaner och liknande strategidokument behandlas i avsnitt 6.2.7.
I likhet med övriga delar av den offentliga sektorn har kommuner och landsting skyldighet att respektera de mänskliga rättigheterna och sörja för att de omsätts i praktiken. På samma sätt som för den statliga verksamheten är det viktigt att detta ansvar tydligt framgår av lagstiftningen. Kommunernas och landstingens egen styrning av verksamheten, bl.a. via kommunala styrdokument, är också av avgörande betydelse för att de mänskliga rättigheterna ska respekteras och genomföras på kommunal nivå. Delegationens överväganden och förslag rörande kommuner och landsting lämnas i avsnitt 6.3.
De erfarenheter delegationen har gjort och de kunskaper som samlats in under uppdragets genomförande, inklusive de kartlägg-
402
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
ningar som genomförts, visar på betydelsen av att såväl statliga myndigheter som kommuner i sin tillsyn följer upp att varje del av verksamheten i sitt arbete utgår från relevanta mänskliga rättigheter. Överväganden om tillsynen av den kommunala verksamheten redovisas i avsnitt 6.3.3.
I avsnitt 6.4 behandlas frågan om samordning, samverkan och dialog.
I författningsförslagen i detta kapitel används uttrycket ”respekt för den enskildes mänskliga rättigheter”. Såsom även har angivits beträffande författningsförslagen i kap. 4 avses detta uttryck omfatta alla de förpliktelser som det allmänna har enligt konventionerna om mänskliga rättigheter, såväl sådana förpliktelser som innebär att det allmänna ska avstå från vissa handlingar som sådana som ställer krav på aktiva handlingar.
6.2 De mänskliga rättigheterna i statliga myndigheters regelverk och styrdokument
Delegationens förslag:
-En bestämmelse förs in i förvaltningslagen (1986:223) om att en myndighet i sin verksamhet ska respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt iaktta saklighet och opartiskhet.
-En bestämmelse förs in i myndighetsförordningen (2007:515) om att myndighetens ledning ska se till att verksamheten bedrivs i enlighet med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
-Instruktionerna för Socialstyrelsen, Inspektionen för socialförsäkringen, Boverket, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse, Rikspolisstyrelsen och Migrationsverket samt polisförordningen (1998:1558) kompletteras med bestämmelser om myndigheternas ansvar för de mänskliga rättigheterna.
-Förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning (2007:1244) kompletteras med en bestämmelse om att konsekvensutredningar ska omfatta en bedömning av om regle-
403
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
ringen överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
Styrningen av myndigheter under regeringen sker genom lagar, förordningar, instruktioner, regleringsbrev, andra regeringsbeslut och informella kontakter. I avsnitt 3.4 har en beskrivning gjorts av hur dessa styrningsinstrument fungerar och hur de har använts i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Vidare har en redogörelse lämnats för kartläggningar som genomförts och annan verksamhet som delegationen bedrivit med avseende på statliga myndigheter, kommuner och landsting och deras arbete för de mänskliga rättigheterna. Mot bakgrund av denna redogörelse presenteras nedan delegationens förslag om hur arbetet för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna kan stärkas genom den statliga styrningen och tillsynen.
6.2.1 Förvaltningslagen
Förvaltningslagen (1986:223) reglerar förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden och domstolarnas handläggning av förvaltningsärenden. Vissa delar av lagen, bl.a. bestämmelserna om myndigheternas serviceskyldighet, gäller också annan förvaltningsverksamhet hos dessa myndigheter. Lagen berör således en mycket stor del av verksamheten i stat och kommun.
Det främsta syftet med lagen är att värna medborgarnas rättssäkerhet när de har med förvaltningsmyndigheter att göra. Ett annat viktigt syfte är att säkerställa myndigheternas service till allmänheten.
Förvaltningslagen utgör en grund för hur förvaltningsärenden ska handläggas genom att slå fast sådana regler som i princip ska tillämpas av alla myndigheter. Viktiga frågor som regleras i lagen är bl.a. rätt till tolkning, ombud och att få ta del av uppgifter samt beslut, rättelse, omprövning och överklagande av beslut. Genom att förvaltningslagen reglerar viktiga aspekter av förhållandet mellan enskilda och den offentliga sektorn, och då lagens tillämpningsområde är brett, är den också ett centralt styrinstrument vad avser respekten för de mänskliga rättigheterna inom den offentliga verksamheten.
404
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
Såsom har beskrivits i avsnitt 3.4.2 har en särskild utredare i maj 2010 lämnat förslag om en ny förvaltningslag.
1
En utgångspunkt
för utredarens uppdrag var att göra förvaltningslagens regler så pedagogiska och lättillgängliga som möjligt och dessutom anpassade för en alltmer utbyggd elektronisk förvaltning. Vidare skulle utredaren göra en analys som sätter in den svenska förvaltningsrätten i ett internationellt sammanhang.
2
Utredaren skulle bl.a.
överväga om vissa svenska förvaltningsrättsliga regler behöver anpassas till den internationella utvecklingen, t.ex. till EG-rätten för att underlätta samarbetet inom EU. I direktiven lyfts också Sveriges skyldigheter enligt Europakonventionen fram vad avser handläggningstider och skyldigheten att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel mot långsam handläggning.
I sitt betänkande lämnar utredaren förslag om en ny förvaltningslag som har en kärna av grundläggande rättssäkerhetsgarantier. Utredaren föreslår bl.a. att det i lagen ska slås fast att myndigheterna i all förvaltningsverksamhet ska iaktta principerna om legalitet, objektivitet och proportionalitet. I betänkandet framförs att det är angeläget att ge en klar signal om att all offentlig verksamhet, oavsett dess karaktär, ytterst måste grundas på skrivna normer. Det finns också ett behov, enligt utredaren, av att ge ett konkret incitament till en bättre observans av kraven på saklighet och objektivitet. Vidare anser utredaren att lagen bör slå fast att proportionalitetsprincipen, dvs. att åtgärder inte ska gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet, vilken i någon form erkänts i alla europeiska stater, gäller också i Sverige. Utredaren framför att förslaget har utformats med beaktande av de förpliktelser som följer av Sveriges internationella åtaganden enligt Europakonventionen och EU-rätten.
3
Utredaren föreslår att kraven på legalitet, objektivitet och proportionalitet ska framgå av en bestämmelse om grunderna för god förvaltning. Bl.a. ska bestämmelsen föreskriva att myndigheter i sin verksamhet ska iaktta saklighet och opartiskhet. Utredaren konstaterar att myndigheterna, enligt Sveriges och andra länders nationella rätt liksom enligt Europakonventionen och EU-rätten, bl.a. har att iaktta objektivitetsprincipen. Principen kan kortfattat beskrivas som ett förbud mot att ta ovidkommande hänsyn eller, positivt uttryckt, en skyldighet att agera sakligt och opartiskt.
1SOU 2010:29, En ny förvaltningslag. 2 Dir. 2008:36, En ny förvaltningslag. 3SOU 2010:29, s. 141 ff.
405
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
a
rät
Delegationen föreslår att bestämmelsen ges
följande lydelse: Utredaren nämner bl.a. att en obefogad särbehandling av en person eller en personkategori är ett brott mot kravet på saklighet och opartiskhet. Utredaren föreslår att objektivitetsprincipen får ett genomslag i den nya förvaltningslagen genom att det i bestämmelsen om grunderna för god förvaltning införs ett andra stycke om att myndigheter i sin verksamhet ska iaktta saklighet och opartiskhet.
4
De mänskliga rättigheterna reglerar förhållandet mellan individen och den offentliga sektorn. Som framgår av avsnitt 3.2 avspeglas och uttrycks Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna i en mängd lagar och förordningar, men i regel utan att någon hänvisning görs till dessa rättigheter eller Sveriges internationella åtaganden på området. De mänskliga rättigheterna kan därför vara svåra för myndigheter och enskilda att identifiera som just rättigheter. Därmed blir också drivkraften svag att närmare söka svar på hur, mera specifikt, dessa åtaganden bör beaktas i den egna verksamheten. Statliga myndigheter efterlyser, såsom visats t.ex. i SIFO-undersökningen, tydligare direktiv för arbetet för de mänskliga rättigheterna.
5
central för den enskildes mellanhavanden med den offentliga sektorn. Delegationen föreslår därför att det i förvaltningslagen (1986:223) förs in en bestämmelse som tydliggör myndigheternas ansvar att i sin verksamhet respektera den enskildes mänsklig
tigheter.
Om en ny förvaltningslag beslutas i enlighet med den särskilde utredarens förslag anser delegationen att den föreslagna bestämmelsen om grunderna för god förvaltning bör kompletteras med en formulering om myndigheternas ansvar för att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Då ett beslut om en ny förvaltningslag emellertid inte fattats ännu föreslår delegationen att en bestämmelse införs i den nuvarande förvaltningslagen där myndigheternas ansvar för att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna kombineras med den av utredaren föreslagna formuleringen om saklighet och opartiskhet.
4SOU 2010:29, s. 149 ff. 5 SIFO, Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd, 2006 (bilaga 7).
406
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
Grunder för god förvaltning
3 a § En myndighet ska i sin verksamhet respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt iaktta saklighet och opartiskhet.
6.2.2 Myndighetsförordningen
Myndighetsförordningen innehåller de krav på myndigheterna som är gemensamma för samtliga myndigheter och som rör själva förvaltningen, dvs. förvaltningspolitiska krav. Utredningen om en ny myndighetsförordning föreslog att andra generella krav än förvaltningspolitiska krav ska anges i de regelverk som reglerar respektive politikområde.
6
Sådana krav kunde, enligt utredningen,
avse sektorsövergripande krav om t.ex. jämställdhet, regionalpolitik och mänskliga rättigheter. Utredningen förutsatte att sådana sektorsövergripande krav kommer till uttryck i lagar, förordningar, myndigheternas instruktioner, regleringsbrev, nationella handlingsprogram och andra särskilda beslut.
7
Som framgår i det följande
anser emellertid delegationen att det finns goda skäl för att i myndighetsförordningen föra in en hänvisning till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
Såsom ovan anfördes beträffande förvaltningslagen kan de mänskliga rättigheterna vara svåra för myndigheterna att identifiera som just rättigheter i lagstiftningen. Därmed blir också drivkraften svag att undersöka hur Sveriges internationella åtaganden bör beaktas i den egna verksamheten.
En rad statliga myndigheter bedriver verksamhet inom områden som på ett tydligt sätt aktualiserar frågor om de mänskliga rättigheterna. Nedan beskrivs delegationens förslag avseende myndighetsinstruktionerna för Socialstyrelsen, Inspektionen för socialförsäkringen, Boverket, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse, Rikspolisstyrelsen, och Migrationsverket samt polisförordningen (1998:1558). Även ett stort antal myndigheter som i allmänhet inte förknippas med de mänskliga rättigheterna verkar dock inom områden som kan hänföras dit, t.ex. Arbetsmiljöverket och Livsmedelsverket. Arbetsmiljöverket har ansvar för frågor som relaterar till rätten till goda arbetsförhållanden medan Livsmedelsverket ansvarar för frågor som berör rätten till bästa uppnåeliga hälsa. Samtliga myndigheter har också att respektera bl.a. rätten till icke-
6SOU 2004:23, Från verksförordning till myndighetsförordning. 7SOU 2004:23, s. 77 ff.
407
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
diskriminering samt rätten till tillgänglighet enligt konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
En bestämmelse i myndighetsförordningen som uttryckligen pekar på myndighetsledningens ansvar för att verksamheten bedrivs i enlighet med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna skulle tydliggöra att ansvaret omfattar alla myndigheter, om än i större eller mindre utsträckning. Redan i dag finns ett liknande krav rörande Sveriges åtaganden som medlem i EU.
Genom att myndighetsförordningen och instruktionerna används som styrmedel undviks också den ryckighet i styrningen som de årliga regleringsbreven kan innebära. Regleringsbreven används dessutom, som tidigare konstaterats, inte heller numera på samma sätt som tidigare för myndighetsstyrning när det gäller annat än rent finansiella frågor.
Delegationen föreslår därför att 3 § i myndighetsförordningen (2007:515) ges följande lydelse:
Ledningens ansvar 3 § Myndighetens ledning ansvarar inför regeringen för verksamheten och ska se till att den bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och av Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att myndigheten hushållar väl med statens medel.
6.2.3 Myndigheternas instruktioner
I utvärderingen av den första handlingsplanen rekommenderades att människorättsperspektivet skulle tydliggöras i myndigheternas instruktioner.
8
Under kartläggningsarbetet inför den andra natio-
nella handlingsplanen framgick också att olika perspektiv, såsom jämställdhets-, barn-, tillgänglighets- och diskrimineringsperspektiv, behöver samordnas utifrån det mer generella perspektivet mänskliga rättigheter. Delegationen anser att människorättsperspektivet kan förena och användas som en gemensam utgångspunkt och arbetsmetod för flera andra tvärsektoriella krav som till stora delar baseras på konventionsstadgade rättigheter, t.ex. jämställdhet, ickediskriminering, barnperspektiv, och handikapperspektiv, bl.a. för
8Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D, s. 50.
408
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
att dessa inte ska framstå som orelaterade och slumpmässigt valda och för att markera kravens koppling till i konventionerna.
Regeringen anförde i den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna (skr. 2005/06:95) att den avsåg att under perioden 2006–2009 i sin myndighetsstyrning se över hur ansvaret för att respektera de mänskliga rättigheterna kan tydliggöras för myndigheter vars verksamhet är av särskild betydelse för att rättigheterna ska säkerställas för den enskilde (åtgärd 104). Mot bakgrund av handlingsplanen har ett arbete påbörjats för att i instruktionerna tydliggöra myndigheternas ansvar för de mänskliga rättigheterna. Länsstyrelserna ska enligt 5 § i sin instruktion (2007:825) ”integrera de mänskliga rättigheterna i sin verksamhet genom att belysa, analysera och beakta rättigheterna i den egna verksamheten, särskilt skyddet mot diskriminering”. Försäkringskassan ska enligt 2 § i sin instruktion (2009:1174) ”i sin verksamhet belysa, analysera och uppmärksamma Sveriges åtaganden enligt internationella konventioner till skydd för de mänskliga rättigheterna”. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam) ska enligt 2 § i sin instruktion (2007:1134) ”bevaka och rapportera om den internationella utvecklingen inom området och genom sitt samordningsarbete bidra till att Sverige uppfyller sina åtaganden inom ramen för skyddet av mänskliga rättigheter”. Dessutom har de tre skolmyndigheterna Skolinspektionen, Statens skolverk och Specialpedagogiska skolmyndigheten enligt sina instruktioner i uppdrag att ”integrera ett jämställdhetsperspektiv och perspektivet mänskliga rättigheter i sin verksamhet”. Enligt delegationens mening visar formuleringarna i instruktionerna för t.ex. Försäkringskassan och länsstyrelserna tydligare vad som förväntas än formuleringen i instruktionerna för skolmyndigheterna.
Delegationen anser att arbetet med att förtydliga ansvaret för de mänskliga rättigheterna i instruktionerna måste fortsätta. Även om hela den offentliga verksamheten, däribland samtliga statliga myndigheter, redan i dag har ansvar för att följa Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna behöver detta ansvar förtydligas. Genom att sådana förtydliganden görs i myndigheternas instruktioner, snarare än genom regleringsbrev eller särskilda uppdrag, kan drivkraften förstärkas för myndigheterna att mer långsiktigt planera sitt arbete för att säkerställa att verksamheten bedrivs med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter. Dessutom minskar risken för att myndigheterna efter en tid tvingas prioritera annat på grund av en ändring i regleringsbrev eller till
409
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
följd av att tiden för ett särskilt uppdrag som lämnats i regeringsbeslut löpt ut. Vidare får hänvisningar som görs i instruktionerna till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna i sin tur konsekvenser för uppföljningen och tillsynen av myndigheternas verksamhet.
Om hänvisningar görs till de mänskliga rättigheterna i både lagtext, myndighetsförordningen och instruktioner blir det tydligt att myndighetschefens ansvar omfattar att se till att det finns kunskap om rättigheterna i organisationen och att rättigheterna respekteras i arbetet. Det innebär att även cheferna behöver viss egen kompetens om mänskliga rättigheter samt att de behöver säkerställa att sådan kompetens finns inom myndigheten. Detta bör i sin tur kunna påverka kravprofilerna för tillsättning av tjänster vid myndigheterna. Utbildningsinsatser om de mänskliga rättigheterna bör också, såsom utvecklas i avsnitt 7.4, genomföras systematiskt och kontinuerligt för ledning och annan personal inom den offentliga sektorn i syfte att säkerställa att tillräcklig kunskap finns.
Delegationen föreslår alltså att bestämmelser om ansvar för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras förs in i fler myndighetsinstruktioner än de som har en sådan bestämmelse i dag. I avsnitt 4.5.4 har delegationens förslag avseende tydliggörande av de mänskliga rättigheterna i lagstiftningen presenterats. Dessa förslag avser ett urval lagar som bl.a. aktualiseras i situationer där människor är utsatta, i tydlig beroendeställning i förhållande till det allmänna eller i särskilt behov av samhällets stöd. I första hand bör de nu föreslagna ändringarna i vissa myndigheters instruktioner avse de myndigheter som ansvarar för verksamhet som bedrivs enligt just dessa lagar. Det gäller bl.a. Socialstyrelsen, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse, Polisen, och Migrationsverket.
Socialstyrelsen ansvarar bl.a. för tillsynen av hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Myndigheten ska redan i dag, enligt 7 § i sin instruktion (2009:1243), integrera ett barnperspektiv och ett jämställdhetsperspektiv i sitt tillsynsarbete. Detta krav skulle, enligt delegationens mening, kunna utvecklas och förstärkas genom en koppling till de mänskliga rättigheterna. Delegationen föreslår att Socialstyrelsens instruktion kompletteras enligt följande:
410
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
Övriga uppgifter 8 § Socialstyrelsen ska /…/ 15. inom ramen för sitt arbete med kunskapsförmedling, normgivning och tillsyn vidta åtgärder för att säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige har åtagit sig att följa.
Inspektionen för socialförsäkringen ska genom system- och effektivitetstillsyn värna rättssäkerheten och effektiviteten inom socialförsäkringsområdet, som omfattar såväl sjukförsäkringen som det allmänna pensionssystemet. Med systemtillsyn avses granskning av om tillsynsobjektets egna system för styrning och kontroll säkerställer en korrekt och enhetlig tillämpning av det regelverk som tillsynsobjektet ska tillämpa. Med effektivitetsgranskning avses granskning av om tillsynsobjektets verksamhet fungerar effektivt med utgångspunkt i det statliga åtagandet. Inspektionens granskning omfattar verksamhet som bedrivs av Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, i de delar som inte står under Finansinspektionens tillsyn, och Skatteverket, i de delar som avser beslut om pensionsgrundande inkomst.
Delegationen föreslår att inspektionen, vid sidan om rättssäkerhetsuppdraget, ges ett tydligare uppdrag att i sin systemtillsyn verka för att myndigheterna har system som säkerställer respekten för de mänskliga rättigheterna i verksamheten. Delegationen föreslår att en bestämmelse förs in i myndighetens instruktion (2009:602) enligt följande:
3 a § Inspektionen för socialförsäkringen ska inom ramen för sin systemtillsyn verka för att tillsynsobjekten säkerställer full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Boverket är förvaltningsmyndighet för frågor om byggd miljö och hushållning med mark- och vattenområden, för fysisk planering, byggande och förvaltning av bebyggelsen och för boendefrågor. I detta uppdrag ingår att följa och analysera utvecklingen på bostadsmarknaden och tillämpningen av plan- och bygglagen (1987:10). Boverket ska enligt sin instruktion beakta de konsekvenser som verkets beslut och verksamhet kan få för personer med funktionsnedsättning, barn, ungdomar, äldre och personer med utländsk bakgrund samt för boendesegregation, folkhälsa och
411
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
jämställdhet. Delegationen föreslår att en ny bestämmelse förs in i Boverkets instruktion (2009:1482) enligt följande:
3 a § Boverket ska inom ramen för sitt arbete med kunskapsförmedling, normgivning och tillsyn vidta åtgärder för att säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Kriminalvården ansvarar för häkten och anstalter, medan Statens institutionsstyrelse ansvarar för sluten ungdomsvård. Båda myndigheterna svarar för att frihetsberövade personer bemöts med respekt för sitt människovärde trots de särskilda villkor som frihetsberövandet medför. Delegationen anser det angeläget att myndighetsledning och anställda inom myndigheterna är väl medvetna om sitt ansvar att verka i enlighet med de mänskliga rättigheterna.
Delegationen föreslår därför att myndigheternas ansvar för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras förtydligas i de båda myndigheternas instruktioner.
En ny bestämmelse föreslås föras in i förordningen (2007:1172) med instruktion för Kriminalvården enligt följande:
2 a § Kriminalvården ska vidta åtgärder för att i verkställighet och annan verksamhet säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
I förordningen (2007:1132) med instruktion för Statens institutionsstyrelse föreslås följande tillägg:
4 § Myndigheten ska -
vidta åtgärder för att säkerställa att verksamheten bedrivs med full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa, -
utforma sin verksamhet så att den utgår från flickors och pojkars samt kvinnors och mäns villkor och behov, -
inför beslut eller andra åtgärder som kan röra barn bedöma konsekvenserna för barn och därvid ta särskild hänsyn till barns bästa. Myndigheten ska i sin verksamhet utgå från ett brukarperspektiv.
Till Polisens uppgifter hör bl.a. att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten samt att bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal. Polisen ska också lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp.
412
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
Polisens verksamhet är således central ur ett människorättsperspektiv.
Polisens organisation består av Rikspolisstyrelsen, Statens Kriminaltekniska laboratorium och 21 polismyndigheter. Varje län utgör ett polisdistrikt med en polismyndighet. I polisförordningen (1998:1558) regleras arbetsuppgifterna för länspolismästaren och andra anställda vid polismyndigheterna. Av 3 kap. 5 a § i förordningen framgår att länspolismästaren ska se till att verksamheten bedrivs enligt de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Delegationen föreslår att denna bestämmelse kompletteras med en hänvisning till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna så att polisens ansvar för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten förtydligas. Delegationen föreslår att följande bestämmelse förs in i polisförordningen:
Länspolismästarens och andra anställdas uppgifter 3 kap. 5 a § Länspolismästaren ansvarar för polismyndighetens verksamhet. Han eller hon ska se till att verksamheten bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och av Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att polismyndigheten hushållar väl med statens medel.
Rikspolisstyrelsen har tillsyn över polismyndigheterna i landet och bör inom ramen för detta uppdrag även följa upp att polismyndigheterna respekterar de mänskliga rättigheterna. Delegationen föreslår därför att även förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen kompletteras med en bestämmelse som tydliggör Rikspolisstyrelsens ansvar vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna. Bestämmelsen föreslås ha följande lydelse:
2 b § Rikspolisstyrelsen ska i sin tillsyn över Polisen verka för att tillsynsobjekten säkerställer full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Migrationsverket prövar ansökningar bl.a. om uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap. Migrationsverket ansvarar även för frågor om asyl, flyktingars boende och sysselsättning under den tid deras ansökningar prövas, frågor om familjeåterförening och förvar av personer som ska avvisas eller utvisas. Myndigheten utfärdar också föreskrifter, bl.a. om handläggningen av visering. Delegationen
413
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
föreslår att Migrationsverkets instruktion (2007:996) kompletteras med en ny bestämmelse enligt följande:
2 § Migrationsverket ska utöver vad som följer av 1 § /…/
4. övergripande arbeta för att det finns beredskap och kapacitet i landet för att ta emot skyddsbehövande m.fl. som beviljats uppehållstillstånd och vid behov medverka vid deras bosättning,
5. vidta åtgärder för att säkerställa att verksamheten bedrivs med full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa,
6. vid genomförandet av verksamheten belysa och beakta kvinnors och mäns villkor /…/
De förslag delegationen lämnat ovan ska ses som exempel på förtydliganden som bör göras i myndigheters instruktioner. De myndigheter som har berörts verkar inom områden där delegationen även lämnat förslag om att ansvaret för de mänskliga rättigheterna ska förtydligas i lagstiftningen. Dessa lagförslag avser, som har beskrivits i avsnitt 4.5.4 och även nämnts ovan, ett urval lagar som bl.a. aktualiseras i situationer där människor är utsatta, i tydlig beroendeställning i förhållande till det allmänna eller i särskilt behov av samhällets stöd. Författningsförslagen ska ses som ett första steg och får inte tolkas så att liknande bestämmelser inte kan eller bör föras in i instruktionerna för fler myndigheter. Som exempel på myndigheter som inte behandlats i detta avsnitt, men vars verksamhet också direkt berör den enskildes mänskliga rättigheter kan Arbetsförmedlingen och Kronofogdemyndigheten nämnas. Inledningsvis nämndes även Arbetsmiljöverket och Livsmedelsverket.
Tillsyn och uppföljning
Ovan har föreslagits att ansvaret för att beakta frågor om de mänskliga rättigheterna i tillsynen ska skrivas in i instruktionerna för Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Inspektionen för socialförsäkringen och Boverket. I Skolinspektionens instruktion finns redan en motsvarande formulering. Dessa tillsynsmyndigheter är verksamma inom områden där delegationen också lämnat förslag om förtydliganden i lagstiftningen och i instruktionerna för myndigheter som inte är tillsynsmyndigheter.
414
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
En konsekvens av dessa förtydliganden, sammantagna med de förslag till förtydliganden i lagstiftningen som redovisats i avsnitt 4.5.4, blir därutöver att även vissa andra tillsynsmyndigheters verksamhet på ett tydligare sätt kommer att omfatta tillsynsobjektens arbete för att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna i verksamheten. Förutom de tillsynsmyndigheter som direkt berörts av förslagen ovan rör detta främst Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen, JO) och Justitiekanslern (JK).
JO:s uppdrag enligt lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän omfattar tillsyn av att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. JO:s tillsyn omfattar också att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter inte träds för när i den offentliga verksamheten. JO redogör återkommande i sina beslut och yttranden för hur den offentliga verksamheten överensstämmer med Europakonventionens krav. Genom att hänvisningar till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna förs in i fler lagar och instruktioner får också JO ett tydligare underlag för att i sin tillsyn bedöma i vilken mån tillsynsobjektens verksamhet vägleds av konventionerna om de mänskliga rättigheterna.
Motsvarande gäller för JK. Enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn ska JK utöva tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Tillsynen omfattar bl.a. statliga och kommunala myndigheter samt domstolar. JK utövar även tillsyn över rättshjälpssystemet.
Det kan också nämnas att myndigheternas efterlevnad av FN:s konvention om barnets rättigheter särskilt följs av Barnombudsmannen, som enligt sin instruktion (1993:335) bl.a. har rätt att begära att förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting lämnar uppgifter om vilka åtgärder som vidtagits för att i den egna verksamheten genomföra barns och ungas rättigheter enligt konventionen.
Delegationen anser också att regeringen bör följa upp hur myndigheternas arbete med att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna utvecklas, t.ex. genom återrapporteringskrav kopplade till instruktionen samt vid myndighetsdialogen. I samband med sådana kontakter bör även relevanta delar av de synpunkter som internationella övervakningsorgan lämnat avseende efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i Sverige behandlas.
415
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
6.2.4 Förvaltningsmyndigheternas regelgivning m.m.
För att en myndighet ska få meddela föreskrifter krävs det att regeringen har gett myndigheten ett särskilt bemyndigande att göra detta. Ett bemyndigande avser alltid behörighet att meddela föreskrifter på ett visst begränsat område.
Allmänna råd skiljer sig från föreskrifter genom att de inte är bindande för vare sig myndigheter eller enskilda. I 1 § författningssamlingsförordningen (1976:725) definieras allmänna råd som sådana generella rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur någon kan eller bör handla i ett visst hänseende. Det behövs inget särskilt bemyndigande för att en myndighet ska få besluta om allmänna råd på sitt område.
9
Förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning gäller för förvaltningsmyndigheter under regeringen. Enligt förordningen ska en sådan myndighet, så tidigt som möjligt innan den beslutar föreskrifter eller allmänna råd, utreda föreskrifternas eller de allmänna rådens konsekvenser i den omfattning som behövs i det enskilda fallet. Vidare framgår av kommittéförordningen (1998:1474) att motsvarande gäller för kommittéer och särskilda utredare, om ett betänkande innehåller förslag till nya eller ändrade regler.
Delegationen har i avsnitt 6.2.3 föreslagit att det i instruktionerna för ett antal myndigheter förs in en hänvisning till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna för att tydliggöra myndigheternas ansvar för att säkerställa att rättigheterna respekteras i verksamheten. I konsekvens med dessa förtydliganden bör de mänskliga rättigheterna också tydligare beaktas i myndigheternas föreskrifter och allmänna råd. I dag innehåller förordningen om konsekvensutredningar vid regelgivning krav på att konsekvensutredningen ska innehålla en bedömning av om regleringen överensstämmer med eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Delegationen föreslår att förordningen kompletteras med följande bestämmelse:
6 § En konsekvensutredning ska innehålla följande: /…/
6. en bedömning av om regleringen överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, och
9Prop. 1983/84:119om förenkling av myndigheternas föreskrifter, anvisningar och råd, s. 24, och Ds 1998:43, Myndigheternas föreskrifter, s. 25.
416
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
7. en bedömning av om särskilda hänsyn behöver tas när det gäller tidpunkten för ikraftträdande och om det finns behov av speciella informationsinsatser.
Kravet på konsekvensutredningar enligt förordningen gäller generellt för myndigheternas regelgivning i form av föreskrifter och allmänna råd. Förutom att i samband med regelgivning generellt bedöma förslags konsekvenser för de mänskliga rättigheterna kan myndigheterna även meddela bl.a. allmänna råd som mer specifikt handlar om hur respekten för de mänskliga rättigheterna ska säkerställas inom myndighetens verksamhetsområde. Det kan också vara aktuellt att myndigheter utarbetar handböcker och annat stödmaterial för att t.ex. genom konkreta exempel förtydliga och konkretisera hur arbetet för de mänskliga rättigheterna kan bedrivas. Allmänna rekommendationer (general recommendations) och andra yttranden från de internationella organ som övervakar efterlevnaden av konventionerna om de mänskliga rättigheterna bör kunna utgöra ett bra underlag för utarbetandet av sådant stödmaterial. När allmänna råd och stödmaterial utarbetas om vilka krav de mänskliga rättigheterna ställer på verksamheten måste det dock noggrant övervägas hur dessa kan utformas för att de inte ska komma att innebära en inskränkning i förhållande till vad som gäller enligt konventionerna om mänskliga rättigheter. Bl.a. bör det beaktas och framgå att konventionerna om de mänskliga rättigheterna anger en miniminivå som aldrig får underskridas, men som inte förhindrar att åtgärder som är mer gynnande för den enskilde vidtas.
6.2.5 Regeringsuppdrag och regleringsbrev
Delegationen bedömer att det även fortsättningsvis, vid sidan om de ovan föreslagna ändringarna i lagar, myndighetsinstruktioner och andra förordningar, sannolikt finns behov av att lyfta fram specifika områden som behöver utvecklas för att stärka myndigheternas arbete för de mänskliga rättigheterna. Ett antal myndigheter har tidigare, som ett led i genomförandet av de nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter, haft uppdrag som bl.a. rört kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
10
Såsom
angivits ovan (avsnitt 6.2.3) är det önskvärt att myndigheternas
10 Skr. 2001/02:83, s. 125 ff, skr. 2005/06:95, s. 104 ff.
417
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
ansvar för att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna i verksamheten i första hand framgår av instruktionerna. De mänskliga rättigheterna utgör för Sverige kontinuerliga åtaganden och den ryckighet som särskilda uppdrag och regleringsbrev kan medföra bör därför undvikas. I vissa fall kan det dock vara behövligt att en myndighet fördjupar verksamheten inom ett visst område, t.ex. genom att genomföra undersökningar, utarbeta nytt kunskapsunderlag om respekten och genomförandet av en viss rättighet, eller lämna förslag på hur en brist som påpekats av ett internationellt övervakningsorgan kan avhjälpas. I dessa fall kan särskilda regeringsuppdrag och regleringsbrev behöva användas.
Ett flertal myndigheter har regleringsbrev som endast beskriver de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten, medan uppdrag ges i särskild ordning. Det finns dock myndigheter, t.ex. Socialstyrelsen och Försäkringskassan, som fortfarande har mer omfattande regleringsbrev. Där regleringsbreven inte ger möjlighet till uppdrag kan sådana i stället beslutas genom särskilda regeringsuppdrag.
6.2.6 Kommittéväsendet
Delegationens förslag: En bestämmelse förs in i kommitté-
förordningen (1998:1474) om att de förslag som kommittéer och särskilda utredare lämnar ska vara utformade så att skyddet för den enskildes mänskliga rättigheter enligt Sveriges internationella åtaganden respekteras och vid behov förstärks.
Arbetet för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna omfattar på olika sätt alla delar av samhället. Kommittéväsendet har en central funktion när det gäller att föra in kunskap och olika perspektiv i det politiska systemet och att ta fram underlag för regeringens beslut inom olika områden. De förslag till nya bestämmelser i ett urval författningar som delegationen lämnar i detta betänkande ska, som tidigare påpekats, inte tolkas som de enda tänkbara eller motiverade förslagen utan som förslag om vad som bör göras i ett första steg.
Genom kommittéväsendet finns möjlighet att, i samband med översyn av lagstiftning eller andra regelverk eller verksamhetsöversyner, också utreda behovet av eventuella förändringar utifrån
418
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
ett människorättsperspektiv. Redan i dag ska kommittéerna beakta vilka konsekvenser deras förslag får för bl.a. den kommunala självstyrelsen, små företags villkor, för jämställdheten och för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. Genom att föra in en bestämmelse om respekten för de mänskliga rättigheterna i kommittéförordningen (1998:1474) skulle diskrepanser mellan, å ena sidan, nationell lagstiftning och verksamhet och, å andra sidan, konventionerna om de mänskliga rättigheterna systematiskt kunna förebyggas. Om frågor om de mänskliga rättigheterna beaktas och redovisas redan i kommittéernas betänkanden skulle vidare myndigheter, organisationer och andra remissinstanser ges möjlighet att på ett tidigt stadium av ett förändringsarbete yttra sig över förslagen.
Delegationen har i avsnitt 6.2.4 föreslagit att förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning ska kompletteras med en bestämmelse om att en konsekvensutredning bör innehålla en bedömning av om regleringen överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. I kommittéförordningen finns en hänvisning till denna förordning. Kommittéernas och de särskilda utredarnas förslag utgörs dock inte endast av författningsförslag, utan rör även en rad andra frågor. Ansvaret för att överväga hur förslagen påverkar respekten för de mänskliga rättigheterna behöver därför förtydligas även i kommittéförordningen. Delegationen föreslår således att en ny bestämmelse förs in i kommittéförordningen med följande lydelse:
14 a § De förslag som kommittéer och särskilda utredare lämnar ska vara utformade så att skyddet för den enskildes mänskliga rättigheter enligt Sveriges internationella åtaganden respekteras och vid behov förstärks.
6.2.7 Nationella handlingsplaner och andra strategidokument
Delegationens förslag: Regeringen vidareutvecklar arbetet för
de mänskliga rättigheterna i Sverige i en tredje nationell handlingsplan eller motsvarande strategidokument.
Regeringen har hittills överlämnat två nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna till riksdagen. Den senaste avsåg åren 2006–2009. Utredningen om utvärdering av den andra hand-
419
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
lingsplanen (IJ 2009:03) planeras redovisa sitt uppdrag den 31 december 2010 (dir. 2009:118).
Delegationen föreslår att arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige vidareutvecklas i en tredje nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter eller motsvarande strategidokument. Resultaten från utvärderingen av den förra handlingsplanen bör naturligtvis utgöra ett centralt underlag i detta arbete. Trots att handlingsplanerna, enligt regeringens skrivelse om en tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (skr. 2009/10:79), inte bör utgöra underlag för myndigheternas tillsyn så utgör de, enligt delegationens mening, betydelsefulla policydokument som för bl.a. kommuner, landsting och statliga myndigheter tydliggör regeringens ambitioner och prioriteringar i arbetet för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. De åtgärder som regeringen avser att vidta framställs på ett överskådligt sätt om de redovisas i en handlingsplan eller motsvarande. Själva arbetet med handlingsplanerna leder sannolikt också till en ökad medvetenhet bland de berörda inom de olika departementen i Regeringskansliet, bland myndigheterna samt i viss mån i samhället i stort. En handlingsplan eller annat samlande strategidokument om mänskliga rättigheter beskriver också vilka prioriteringar regeringen gör i frågor om de mänskliga rättigheterna. Handlingsplaner och strategier kan dessutom utgöra förebilder för liknande dokument i kommuner och landsting.
Regeringen bör eftersträva en hög grad av samverkan kring handlingsplanerna, i enlighet med vad som rekommenderas av FN:s högkommissarie och Europarådets kommissarie för de mänskliga rättigheterna (se avsnitt 3.7.1). Samverkan bör kunna ske inte endast kring framtagandet av handlingsplanen eller strategin utan även kring genomförandet av åtgärderna. Regeringen kan t.ex. genom dialog verka för att olika samhällsaktörer i anslutning till regeringens åtgärder redovisar egna åtgärder eller planer, t.ex. avseende arbetet på kommunal nivå eller i organisationslivet. Vidare kan möten anordnas regelbundet under genomförandet för avstämning och diskussion om läget. I avsnitt 3.7.2 har det civila samhällets betydelsefulla roll för de mänskliga rättigheterna beskrivits. Det är viktigt att det civila samhällets organisationer aktivt bjuds in att lämna synpunkter om och bidra till arbetet med strategidokument om de mänskliga rättigheterna. Regeringen bör också aktivt verka för att representanter för bl.a. kommuner och landsting samt näringslivet deltar i arbetet.
420
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
De nationella handlingsplanerna om mänskliga rättigheter har omfattat åtgärder inom många olika samhällsområden. Samtidigt har regeringen, som tidigare nämnts, också beslutat om nationella handlingsplaner inom en rad andra områden som även omfattas av handlingsplanen om mänskliga rättigheter. Delegationen vill framhålla vikten av att regeringen även i handlingsplaner som inte primärt behandlar mänskliga rättigheter, där detta bedöms relevant, visar hur rättigheterna kan konkretiseras och förstärkas inom det aktuella området. Det kan t.ex. handla om att beakta människorättsperspektivet i regeringens handlingsplaner eller strategidokument om informations- och kommunikationsteknologi, hälso- och sjukvård eller äldreomsorg. I sådana dokument bör framför allt de rättigheter lyftas fram som är av särskild betydelse för det aktuella området och en beskrivning göras av vilka krav Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ställer på den aktuella verksamheten. I kartläggningen inför arbetet med den andra nationella handlingsplanen framförde flera myndigheter att det var oklart på vilket sätt olika nationella handlingsplaner förhåller sig till varandra.
11
Där handlingsplanerna överlappar varandra
bör detta därför framgå.
6.3 Tydliggörande av kommunernas och landstingens ansvar för de mänskliga rättigheterna
6.3.1 Kommunallagen
Delegationens förslag: En bestämmelse förs in i kommunal-
lagen (1991:900) om att kommuner och landsting ska bedriva sin verksamhet med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
De mänskliga rättigheterna är odelbara i den betydelsen att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är lika viktiga som de medborgerliga och politiska rättigheterna (se även kapitel 2 om utgångspunkter). Regeringen har vid flera tillfällen förklarat att rättigheterna inte ska graderas. Trots detta har de ekonomiska,
11 Skr. 2005/06:95, s. 230.
421
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
sociala och kulturella rättigheterna ibland getts lägre prioritet än de medborgerliga och politiska rättigheterna.
12
Europakonventionen,
som är inkorporerad i svensk rätt, skyddar framför allt medborgerliga och politiska rättigheter. Det kan därför vara av särskild betydelse att tydliggöra det offentligas ansvar på områden som främst rör de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.
I likhet med övriga delar av den offentliga sektorn har kommuner och landsting skyldighet att respektera de mänskliga rättigheterna. Sveriges internationella åtaganden utgör således även en del av ramverket för verksamheter inom kommuner och landsting. Kommuners och landstings verksamheter berör ofta förverkligandet av den enskildes ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, exempelvis frågor som rör skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Vissa av dessa frågor har även berörts ovan. Kommuners och landstings prioriteringar och verksamhet kan således vara avgörande för om Sverige som stat kan leva upp till sina förpliktelser. Eftersom det är staten som genom riksdagen och regeringen fattar beslut om att Sverige ska ingå internationella överenskommelser, bl.a. konventioner om de mänskliga rättigheterna, kan kommunernas och landstingens ansvar för rättigheterna framstå som otydligt. I utvärderingen av den första handlingsplanen sägs att kommunernas och landstingens roll för att skydda och främja rättigheterna är viktig, men inte tydligt definierad.
13
Det är därför
av särskild betydelse att tydliggöra kommunernas och landstingens ansvar för rättigheterna.
I Sverige råder kommunal självstyrelse. Principen är fastslagen i såväl regeringsformen som kommunallagen. Däremot finns inte i någon av dessa en definition av vad som avses med kommunal självstyrelse. I 2 kap. 1 § kommunallagen anges bara att kommuner och landsting själva får ha hand om sådana angelägenheter som inte ska handhas av enbart staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. Inom den kommunala sektorn kan alltså en sådan fri beslutanderätt sägas vara garanterad, däremot inte gränserna för sektorn.
14
12 Skr. 2005/06:95, s. 16 f. 13Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D, s. 52. 14 Holmberg m.fl., Grundlagarna, 2006, s. 49 ff.
422
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
Av 8 kap. 5 § regeringsformen framgår att föreskrifter om kommunernas befogenheter meddelas i lag.
15
Staten kan alltså styra
kommunal verksamhet genom speciallagstiftning som reglerar verksamheter som t.ex. socialtjänst, hälso- och sjukvård och skola, samt även genom kommunallagen, som reglerar kommunernas organisation och styrning. Ett tillägg om mänskliga rättigheter i kommunallagen skulle inte skapa några nya rättigheter eller skyldigheter utan endast markera och tydliggöra det ansvar som kommuner och landsting, i likhet med övriga delar av den offentliga sektorn, redan har för att respektera och säkerställa de mänskliga rättigheterna.
Mänskliga rättigheter tillhör en av grundfrågorna för Europarådets kongress för lokala och regionala organ (CLRAE), där svenska kommuner och landsting samt organisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är aktiva. Enligt en rapport som överlämnats till CLRAE av Lars O. Molin, rapportör för frågor om mänskliga rättigheter på lokal och regional nivå, ska kongressen när den i fortsättningen övervakar demokratin i medlemsländerna även ta upp frågor om mänskliga rättigheter. Med jämna mellanrum ska också kongressen utarbeta mer allmänna lägesrapporter för politisk debatt. Rapporten behandlar även vilka rättigheter det i praktiken handlar om och hur ett strukturerat arbete på den lokala och regionala nivån kan gå till. Rapporten ger vidare exempel på hur kommuner och regioner med bevarad självstyrelse kan engagera sig mer aktivt i bl.a. ekonomiska och sociala rättigheter. Rapporten antogs av CLRAE i mars 2010.
16
Under 2008 antog CLRAE även
en resolution där den uppmanar lokala och regionala myndigheter att säkerställa att internationell rätt efterlevs på kommunal och regional nivå samt att utarbeta handlingsplaner och andra strategier mot diskriminering och rasism.
17
Många svenska kommuner har antagit planer för att skydda och främja vissa rättigheter. Genom ett förtydligande i lagstiftningen skapas tydligare incitament för fler kommuner och landsting att mer aktivt än i dag arbeta för att respektera och förverkliga alla mänskliga rättigheter. Kommunerna kan t.ex. välja att utarbeta
15 I förslaget till ändring av regeringsformen i regeringens proposition (prop. 2009/10:80) om en reformerad grundlag återfinns motsvarande regler i ett nytt 14 kap. 16 Congress of Local and Regional Authorities of the Council of Europe (CLRAE), Recommendation 280 (2010), The Role of Local and Regional Authorities in the Implementation of
Human Rights, mars 2010. 17 CLRAE, resolution 264 (2008), Social Approach to the Fight against Racism at Local and Regional Level, 29 maj 2008, p. 7 a och b.
423
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
egna handlingsplaner för mänskliga rättigheter. Vid sådana beslut är det viktigt att kommunernas styrande organ prioriterar frågorna och ser det som sitt ansvar att genomföra rättigheterna. SKL verkar redan i dag för att medlemmarna får det stöd de själva anser sig behöva i arbetet med att säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter. Delegationens förslag om ett förtydligande i kommunallagen ska ses som ett stöd i det redan pågående arbetet.
Delegationen föreslår att en ny bestämmelse förs in i kommunallagen enligt följande:
2 kap. Kommunernas och landstingens befogenheter Allmänna befogenheter 1 § Kommuner och landsting får själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. 2 § Kommuner och landsting skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat. 2 a § Kommuner och landsting ska bedriva sin verksamhet med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
6.3.2 Kommunala styrdokument
Kommun- och landstingsfullmäktige har en central roll i arbetet med att förverkliga de mänskliga rättigheterna på kommunal nivå. Enligt 3 kap. 9 § kommunallagen (1991:900) är det fullmäktige som beslutar i ärenden av principiell beskaffenhet eller annars är av större vikt för kommunen eller landstinget, bl.a. mål och riktlinjer för verksamheten, budget samt årsredovisning och ansvarsfrihet. Enligt kommunallagen får vissa typer av ärenden inte delegeras. Detta gäller, förutom budget, skatt och andra viktiga ekonomiska frågor, även bl.a. ärenden om mål och riktlinjer för den kommunala verksamheten. Det är fullmäktige som ska fatta de övergripande besluten om styrningen av den kommunala verksamheten.
De mänskliga rättigheterna berör samtliga verksamheter i kommunerna och landstingen i något avseende. De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna ska också huvudsakligen förverkligas inom kommunernas och landstingens verksamhetsområden. I den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna uppmuntrade regeringen kommuner och landsting att använda sig
424
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
av regeringens långsiktiga mål om full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige samt att ta fram lokala handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna.
18
Delegationens erfarenheter och kart-
läggningar, främst rapporten Kommunernas ansvar för att förverkliga mänskliga rättigheter (bilaga 8) tyder dock på att kommunerna och landstingen fortfarande i stor utsträckning saknar centrala och konkreta styrdokument som uttryckligen omfattar de mänskliga rättigheterna.
Delegationen rekommenderar därför kommunerna och landstingen att i högre grad än i dag lyfta fram de mänskliga rättigheterna i sina centrala styrdokument och planer så att rättigheterna får den prioritet som krävs för att de ska kunna säkerställas. Genom det förslag till tillägg i kommunallagen som redovisats ovan (avsnitt 6.3.1) blir det, enligt delegationens mening, ännu tydligare än i dag att kommun- och landstingsfullmäktige har huvudansvaret för att detta sker, liksom för att följa upp hur styrdokument och planer om de mänskliga rättigheterna efterlevs i de olika verksamheterna. Även om det verkställande arbetet bedrivs i olika kommunala förvaltningar blir de centrala styrdokumenten ett sätt att ta ett helhetsansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras i den kommunala verksamheten och tydliggöra fullmäktiges övergripande roll i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Om ansvaret för de mänskliga rättigheterna endast regleras i de speciallagar som styr de olika verksamheterna klargörs inte det övergripande ansvaret och sambandet mellan rättigheterna.
Delegationen har i samarbete med kommunerna Jönköping och Örebro genomfört en studie om hur mänskliga rättigheter kan användas i kommunernas årliga budget- och strategidokument. En slutsats av studien är att det finns flera metoder som kan användas beroende på kommunens förutsättningar och befintliga arbete med angränsande frågor. Metoderna beskrivs i avsnitt 3.4.4.
Om kommunerna och landstingen i sina budget- och strategidokument beskriver hur arbetet med de mänskliga rättigheterna ska bedrivas, får det till följd att också de kommunala revisorernas uppdrag i förhållande till de mänskliga rättigheterna förtydligas. De kommunala revisorernas granskningsuppgift omfattar all den verksamhet, med undantag för myndighetsutövning mot enskild, som bedrivs inom nämndernas verksamhetsområden i den omfattning som följer av god revisionssed (kommunallagen 9 kap. 9–10 §§).
18 Skr. 2005/06:95, s. 107.
425
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
6.3.3 Tillsyn av kommunal verksamhet
Regeringen framhåller i propositionen om offentlig förvaltning att medborgare ska kunna vara säkra på att de lagar och andra regler som har beslutats av riksdagen och regeringen följs. Regeringen anför vidare att den offentliga tillsynen spelar en viktig roll för att stärka regelefterlevnaden i hela samhället, både i offentlig och privat verksamhet. Tillsynen bidrar till att upprätthålla grundläggande värden i samhället, såsom rättssäkerhet, effektivitet och demokrati. Genom tillsynen ska medborgare och företag kunna vara förvissade om att deras intressen tas till vara, menar regeringen.
19
Delegationen anser att tillsynen i högre utsträckning än i dag bör utnyttjas som verktyg för att följa upp hur de internationella konventionerna beaktas i den dagliga verksamheten i kommuner och landsting. Genom tillsynen ges möjligheter att kontrollera hur Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna följs, att utvärdera effekterna av de åtgärder som görs för att stärka arbetet för de mänskliga rättigheterna och att, vid behov, genomföra förändringar i arbetet. Enligt delegationens uppfattning bör den ordinarie tillsynen av den kommunala verksamheten så långt det är möjligt omfatta människorättsperspektivet. Delegationen har också, såsom anges i avsnitt 6.2.3, föreslagit att instruktionerna för vissa tillsynsmyndigheter ska förtydligas så att det föreskrivs att de i sin tillsyn ska verka för att tillsynsobjekten säkerställer full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten.
Ansvaret för tillsynen av verksamheter i kommuner och landsting ligger i huvudsak på statliga myndigheter, men även kommunerna har en viktig roll i tillsynen. Eftersom många verksamheter utanför staten regleras genom lagstiftning är det en central uppgift för tillsynen att kontrollera att gällande lagstiftning följs. Detta är, enligt delegationens mening, ytterligare ett skäl för att komplettera lagar med uttryckliga bestämmelser om att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ska respekteras i verksamheten.
Ett gemensamt inslag i all tillsynsverksamhet är också att övervaka att politiska beslut genomförs. För en effektiv tillsyn krävs att de mål som tillsynen avser är tydliga. Såsom regeringen har framfört i den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna är det ett nödvändigt första steg i arbetet med att
426
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
följa utvecklingen utifrån indikatorer för de mänskliga rättigheterna att identifiera eller formulera nationella mål för mänskliga rättigheter.
20
Delegationens förslag avseende arbetet med nationella
mål och indikatorer för de mänskliga rättigheterna redovisas i avsnitt 8.3.
6.4 Samordning, samverkan och dialog
Samordning och samverkan inom den offentliga sektorn
Arbetet för att säkerställa de mänskliga rättigheterna berör många verksamheter och huvudmän på olika nivåer i samhället och bedrivs inom ett flertal politikområden. Som framhölls i den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna är det angeläget att arbetet präglas av samsyn och samordning i förhållandet mellan samhällsområden och –nivåer. Regeringen har också framhållit att samordningen i arbetet för de mänskliga rättigheterna behöver förbättras.
21
Delegationens erfarenheter visar på vikten av att myndigheter samordnar sitt arbete för att underlätta för enskilda som har kontakt med många myndigheter i frågor om de mänskliga rättigheterna. Regeringen framhåller också i propositionen om offentlig förvaltning att människor inte får komma i kläm på grund av hur staten är organiserad.
22
Medborgare, företagare och kommuner
förväntar sig att staten i alla sina delar ska uppträda samordnat. För att göra det enkelt för alla att utöva sina rättigheter och fullgöra sina skyldigheter behöver myndigheterna i högre grad än i dag, med beaktande av integritets- och sekretesskrav, samverka t.ex. när de utvecklar tjänster. Samordningen underlättas av en helhetsinriktad styrning som har ett tydligt medborgar- och människorättsperspektiv.
Samordning och samverkan är inte bara viktig mellan statliga myndigheter eller mellan statliga myndigheter och kommuner och landsting. Det är också angeläget att Regeringskansliet samordnar sitt arbete internt och samverkar för att stärka arbetet för de mänskliga rättigheterna. Delegationen konstaterar att regeringen i propositionen 2009/10:175 om offentlig förvaltning har aviserat en
20 Skr. 2005/06:95, s. 110. 21 Skr. 2005/06:95, s. 12. 22Prop. 2009/10:175, s. 99.
427
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
översyn av Regeringskansliet. Det är, enligt delegationens mening, viktigt att arbetet med mänskliga rättigheter genomsyrar Regeringskansliet och att det finns former för att initiera, koordinera och underlätta insatser för de mänskliga rättigheterna som berör flera departement.
Ett aktuellt exempel på ett område där det är angeläget med samordning inom Regeringskansliet är det arbete med utformningen av en tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn som regeringen har aviserat i skrivelsen En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (skr. 2009/10:79). Detta arbete bör också omfatta frågor om hur ett människorättsperspektiv kan inkluderas i tillsynen med utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
Dialog med det civila samhällets organisationer i frågor om de mänskliga rättigheterna
I propositionen om politiken för det civila samhället har regeringen lyft fram att regeringen bör föra regelbunden dialog med det civila samhällets organisationer.
23
Dialog är också en av de principer som
fastställts som centrala i de överenskommelser som slutits mellan regeringen, SKL och idéburna organisationer på det sociala området och på integrationsområdet. I propositionen konstateras att det civila samhällets organisationer, i sina roller som röstbärare och opinionsbildare, leverantörer av service och utförare av tjänster, har stora kunskaper bl.a. om människors erfarenheter från kontakter med offentlig verksamhet och olika gruppers behov och värderingar. Vidare lyfter regeringen fram att det inom det civila samhället också finns stor kännedom om vilka problem människor möter i vardagen och vilka lösningar som prövats för att lösa sådana problem, bl.a. inom organisationerna själva. Det civila samhällets aktörer finns såväl på riksnivå som på den regionala och lokala nivån och har ofta stor expertis inom sina respektive verksamhetsområden, anför regeringen.
24
Delegationen instämmer i att det civila samhällets organisationer har stora kunskaper om och erfarenheter av vilka problem människor möter i vardagen, bl.a. i sina kontakter med myndigheterna och i frågor om de mänskliga rättigheterna. Delegationen
23Prop. 2009/10:55, s. 44 och 56. 24Prop. 2009/10:55, s. 82.
428
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
429
anser att statliga och kommunala myndigheter bör ta tillvara denna kunskap i arbetet för de mänskliga rättigheterna genom att regelbundet anordna möten för dialog med det civila samhällets organisationer om dessa frågor. Sådan dialog kan också bidra till att skapa ett ömsesidigt förtroende mellan myndigheter och civilsamhälle, vilket i sin tur kan bidra till att lösningar på problem och former för samverkan kan diskuteras. Delegationen anser därför att regeringen i sin styrning av de statliga myndigheterna ska verka för att dessa regelbundet anordnar möten med det civila samhällets organisationer i syfte att samla in information och diskutera upplevda problem som rör de mänskliga rättigheterna inom myndighetens verksamhetsområde.
Delegationen anser vidare att det är angeläget att myndigheter på kommunal nivå genomför sådana möten med det civila samhällets organisationer i frågor om de mänskliga rättigheterna. Eftersom det civila samhällets organisationer inte omfattar alla enskilda kan det dock, särskilt på lokal nivå, vara lämpligt att de möten som anordnas i frågor om mänskliga rättigheter även är öppna för enskilda.
7 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
7.1 Inledning
Om kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna på sikt ska kunna stärkas är det nödvändigt att rättigheterna behandlas på de olika nivåerna inom utbildningsväsendet, från grundskola och gymnasieskola till högre utbildning. Det handlar då både om att förmedla kunskap om de mänskliga rättigheterna och om att utforma verksamheten på ett sätt som överensstämmer med och förmedlar respekt för rättigheterna. Såsom beskrivits i avsnitt 3.5.2 och 3.5.3 pågår för närvarande en utveckling inom utbildningsväsendet vad gäller hur de mänskliga rättigheterna behandlas. Examensbeskrivningarna för flera högskoleutbildningar tar, sedan några år tillbaka, upp de mänskliga rättigheterna som ett av de områden utbildningen ska behandla. Inom skolan är en utveckling att vänta framöver mot bakgrund av att den nya skollagen (2010:800) tydliggör skolans uppdrag avseende de mänskliga rättigheterna. Detta är en betydelsefull reform, bl.a. eftersom mycket tyder på att frågor om de mänskliga rättigheterna tidigare behandlats i begränsad utsträckning i skolan. Delegationens arbete gentemot ungdomar har visat att unga, i den mån de har kunskap om de mänskliga rättigheterna, sällan förknippar rättigheterna med sitt eget liv eller det egna samhället. Det finns också en stor efterfrågan på mer information och fler möjligheter till diskussion om mänskliga rättigheter i skolan.
Personer som är verksamma inom stat och kommun bär i sin yrkesroll den offentliga sektorns skyldigheter i förhållande till den enskildes mänskliga rättigheter. Utformning av lagstiftning och andra författningar ska ske i överensstämmelse med statens inter-
431
Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna SOU 2010:70
nationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Rättstillämpning, såväl inom domstolsväsendet som inom statliga och kommunala myndigheter, ska följa principen om fördragskonform tolkning. Det innebär att den svenska lagstiftningen ska tolkas på ett sätt som överensstämmer med de konventioner om de mänskliga rättigheterna Sverige har anslutit sig till, så långt detta är möjligt inom ramen för den svenska lagstiftningens ordalydelse.
Principen om fördragskonform tolkning förutsätter att tjänstemän inom den offentliga sektorn har tillräcklig kunskap om de mänskliga rättigheterna för att inse när en konventionsrättighet aktualiseras i verksamheten i allmänhet och inför ett beslut som medger tolkningsutrymme i synnerhet. Enligt delegationens uppfattning krävs emellertid även något annat och något mer. De mänskliga rättigheterna utgör inte endast ett antal enstaka rättigheter. Tillsammans bildar de rättigheter som uttrycks i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och de konventioner som utvecklats därefter en helhet. De utgör ett normsystem som är utformat för att den offentliga makten ska utövas med en grundläggande respekt för individen. Utgångspunkten är att den offentliga makten utövas på medborgarnas uppdrag och för befolkningens skull. Förhållandet mellan den enskilde som rättighetsbärare och det allmänna som skyldighetsbärare ska därför vara jämbördigt. För att detta ska vara möjligt krävs det insikt och förståelse om de mänskliga rättigheterna som en värdegrund för samhället, dvs. att ett människorättsperspektiv tillämpas. Innebörden av ett rättighetsperspektiv har beskrivits i avsnitt 2.3.
Med andra ord krävs det att personer verksamma inom den offentliga sektorn har grundläggande kunskap om de mänskliga rättigheterna som regler för den offentliga maktutövningen och förståelse för vad detta innebär i deras respektive verksamhet och som värdegrund för samhället i stort. Enligt en handbok för utbildning om de mänskliga rättigheterna som utarbetats för FN bör sådan utbildning omfatta både kunskap om rättigheterna och rättighetssystemet mer generellt och om vilken roll deltagarna själva har för att respektera och säkerställa de mänskliga rättigheterna.
1
Det är inte endast när domstolar och myndigheter fattar beslut i enskilda ärenden som kunskap om och förståelse för de mänskliga rättigheterna behövs. Valda församlingar i stat, kommun och
1 Flowers, The Human Rights Education Handbook: Effective Practices for Learning, Action and Change, topic book 4, 2000.
432
SOU 2010:70 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
landsting behöver också kunskap och förståelse om de mänskliga rättigheterna vid mer generella och övergripande beslut. De mänskliga rättigheterna är omedelbart relevanta vid prioriteringsdiskussioner och kan också ge vägledning för hur politiska processer bör utformas för att skapa delaktighet och ge utrymme för att information om upplevda rättighetsproblem och andra frågor kan inhämtas som en del av beslutsunderlaget.
Delegationen har genomfört flera undersökningar som behandlar i vad mån och på vilket sätt utbildningar för förtroendevalda och tjänstemän i den offentliga sektorn behandlar de mänskliga rättigheterna. Dessa undersökningar har beskrivits i avsnitt 3.5.4. Dessutom har delegationen genomfört och medverkat i en rad egna utbildningar på både statlig och kommunal nivå, vilket lett till kunskaper om hur olika utbildningsformer fungerar och vad som efterfrågas.
För att öka kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna behöver utbildningen i dessa frågor pågå kontinuerligt och inte bara som enstaka insatser. Arbetet får inte heller vara beroende av att särskilt intresserade enskilda tjänstemän driver frågorna. Delegationen anser således att det är viktigt att skapa hållbara strukturer för att säkerställa att både utbildningsväsendet och offentlig sektor i stort omfattar utbildning om de mänskliga rättigheterna.
I de följande avsnitten utvecklar delegationen sina överväganden och förslag om hur utbildning och kompetensutveckling om mänskliga rättigheter kan stärkas inom utbildningsväsendet och för personer som är verksamma inom den offentliga förvaltningen.
7.2 Det allmänna skolväsendet
Delegationens förslag: Tydliga formuleringar om utbildning
om de mänskliga rättigheterna förs in i läroplanerna och kursplanerna för det allmänna skolväsendet.
433
Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna SOU 2010:70
Förtydligande och uppföljning av skolans ansvar för att förmedla och förankra de mänskliga rättigheterna
För att de mänskliga rättigheterna ska kunna respekteras fullt ut i samhället och tillvaratas av enskilda är det en förutsättning att det finns en grundläggande kunskap om rättigheterna och en förståelse för deras innebörd i samhället. Denna kunskap och förståelse behöver byggas upp tidigt, med början i det allmänna skolväsendet. I avsnitt 3.5.2 har en redogörelse lämnats av hur rättigheterna behandlas i skollagen, läroplanerna och kursplanerna för skolan. I avsnitt 3.5.5 har delegationen också redovisat erfarenheterna från sitt arbete med ungdomar om hur dessa förhåller sig till frågor om de mänskliga rättigheterna samt om vilket behov som finns av att skapa strukturer som stärker kunskapen om de mänskliga rättigheterna bland barn och ungdomar på ett långsiktigt hållbart sätt. Mot bakgrund av den redovisningen kan här sammanfattningsvis konstateras att barn och ungdomar i dag har begränsad kunskap om de mänskliga rättigheterna samt att den kunskap som finns inte ställs i relation till deras egen vardag, utan främst ses som frågor som berör andra länder. Detta konstaterades redan inom ramen för utvärderingen av den första nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna 2005 och situationen tycks inte ha förändrats i någon högre grad sedan dess.
2
Nu genomförs dock en betydelsefull reform inom detta område. Den nya skollagen (2010:800), som trätt i kraft den 1 augusti 2010 och tillämpas på de flesta utbildningarna från och med den 1 juli 2011, slår fast att skolorna ska förmedla och förankra de mänskliga rättigheterna samt utforma själva utbildningen i överensstämmelse med dessa. Detta innebär, enligt vad regeringen framhåller i propositionen, att utbildningen i sig och de som verkar inom den aktivt och medvetet ska förmedla samhällets gemensamma värderingar, såsom demokrati och mänskliga rättigheter, till eleverna. De ska också stimulera barnen och eleverna att själva förverkliga dessa värderingar. Skolans uppdrag avseende de mänskliga rättigheterna ska även komma till uttryck i praktisk och vardaglig handling. Vidare tydliggörs i propositionen att utbildningen ska syfta till att
2Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D, s. 44 och 45, samt Integration av mänskliga rättigheter i svensk utbildning 2002–2004, en kommentar med fokus på den obligatoriska skolan, Florin och Thelander, bilaga 3 till utvärderingen.
434
SOU 2010:70 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
förverkliga barnets specifika rättigheter enligt barnkonventionen, bl.a. respekt för barnets kulturella identitet och språk.
3
Av den nya skollagen framgår att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, ska meddela föreskrifter om läroplaner, vilka ska ange utbildningens värdegrund och uppdrag samt mål och riktlinjer för utbildningen. Skollagen anger också att det för varje ämne ska gälla en kursplan samt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om kursplaner.
Mot bakgrund av att skolornas ansvar för de mänskliga rättigheterna förtydligas i den nya skollagen är det, enligt delegationens mening, nödvändigt att i läroplanerna och kursplanerna precisera och konkretisera skolornas ansvar att både undervisa om och verka i enlighet med de mänskliga rättigheterna. I kursplanerna anges vilka olika ämnen undervisningen ska omfatta. Enligt delegationens uppfattning bör det av läroplanerna, som i framtiden även kommer att omfatta kursplanerna, framgå att undervisning om de mänskliga rättigheterna ska bedrivas inte bara i samhällskunskap utan även i andra ämnen som t.ex. historia och geografi. Undervisningen bör behandla både lokala och globala frågor, ge utrymme för diskussion och reflektion och ta upp rättighetsfrågor som anknyter till elevernas egen vardag. Regeringen bör, enligt delegationens mening, i det fortsatta arbetet med de nya läroplanerna och kursplanerna föra in skrivningar i dessa som förtydligar på vilket sätt de mänskliga rättigheterna ska behandlas i undervisningen.
Såväl Statens Skolverk (Skolverket) som Skolinspektionen ska enligt sina instruktioner integrera ett människorättsperspektiv i sin verksamhet. Med tanke på att de mänskliga rättigheterna tidigare endast i begränsad utsträckning behandlats i skolan bör Skolverket, enligt delegationens uppfattning, som stöd för skolorna i allmänna råd och andra vägledningar utveckla hur skolans ansvar rörande dessa frågor kan komma till uttryck i det praktiska arbetet.
Tillsynen av undervisningen och verksamheten i skolan är viktig för att stödja och följa upp att skolans uppdrag avseende de mänskliga rättigheterna, såsom det formuleras i lag, läroplaner och kursplaner, får genomslag och avsedd effekt. Skolinspektionen bör därför, enligt delegationens mening, kontinuerligt följa upp hur skolorna arbetar med frågor om de mänskliga rättigheterna.
3Prop. 2009/10:165, Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet, s. 223.
435
Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna SOU 2010:70
Som pedagogisk ledare för skolan och chef för lärarna och övrig personal har rektor, enligt läroplanerna, det övergripande ansvaret för verksamheten i skolan. Därmed har rektor också ansvar för att skolan uppfyller sitt uppdrag i fråga om de mänskliga rättigheterna. Delegationen noterar att Skolverket i målen för rektorsutbildningen har lyft frågor om de mänskliga rättigheterna (se avsnitt 3.5.2). Sedan den 15 mars 2010 är kommuner, landsting och huvudmän för fristående skolor skyldiga att se till att nyanställda rektorer går en särskild befattningsutbildning eller en utbildning som kan jämställas med denna.
Utbildning om mänskliga rättigheter på lärarutbildningarna
Utbildningen i skolan och den personal som verkar där ska, enligt regeringens proposition om den nya skollagen, aktivt och medvetet förmedla till barnen och eleverna vårt samhälles gemensamma värderingar, såsom demokrati och mänskliga rättigheter, och stimulera barnen och eleverna att förverkliga dessa värderingar (prop. 2009/10:165). De mänskliga rättigheterna ska också komma till uttryck i praktisk och vardaglig handling. Regeringen konstaterar i propositionen om den nya skollagen att det måste finnas kunskap om vad de grundläggande demokratiska värderingarna och de mänskliga rättigheterna innebär och hur de kan förverkligas för att skolan ska kunna förmedla och förankra dem i utbildningen.
4
Lärarna har genom skolan möjlighet att nå många individer med sin kunskap. En förutsättning för att lärarna ska kunna undervisa om de mänskliga rättigheterna på ett sådant sätt att eleverna kan ta till sig kunskapen och få en egen förståelse är att lärarna själva får tillräcklig utbildning. Inom lärarutbildningen bör kunskaper förmedlas om de mänskliga rättigheterna i sig, om hur lärarna kan förmedla kunskap om rättigheterna till eleverna samt om vilka krav Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ställer på de blivande lärarnas framtida yrkesutövning, dvs. själva verksamheten i skolan.
Eftersom de mänskliga rättigheterna både är ett regelverk och har betydelse för agerande och attityder så bör kunskapen om rättigheterna inte begränsas till en speciell kategori lärare. Lärare inom alla ämnen och alla nivåer i skolan bör få tillräcklig kunskap för att kunna leva upp till skollagens grundläggande krav om att all
436
SOU 2010:70 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
personal i skolan har ett ansvar att förmedla de värderingar som utgår från de mänskliga rättigheterna till barnen och eleverna. Därutöver behöver lärare, särskilt i samhällsorienterande ämnen såsom samhällskunskap, historia och geografi, få en fördjupad kunskap om rättigheterna utifrån respektive ämnes perspektiv. En väl strukturerad utbildning om mänskliga rättigheter för blivande lärare skulle skapa förutsättningar för en vidare uppbyggnad och spridning av kunskapen, inte bara inom skolan utan i samhället i stort.
Som framgår av beskrivningen av lärarutbildningen i avsnitt 3.5.2 har kravet på kunskap om de mänskliga rättigheterna utvecklats i de fyra nya examensbeskrivningarna för lärarutbildningarna (förskollärarexamen, grundlärarexamen, ämneslärarexamen och yrkeslärarexamen), vilka ersatt den tidigare examensbeskrivningen för lärare. Delegationen konstaterar att detta kommer att stärka förutsättningarna för att lärare som kommer ut i skolan från den nya utbildningen både kan förmedla kunskap om de mänskliga rättigheterna och låta dem komma till uttryck i det dagliga arbetet. För att skolan ska kunna fullfölja det förstärkta uppdrag rörande de mänskliga rättigheterna som den fått genom den nya skollagen är det dock viktigt att även redan yrkesverksamma lärare får fortbildning i detta ämne, såsom nämnts ovan.
Läromedlens och utbildningsmaterialens betydelse för undervisningen
Läroplanerna och kursplanerna styr inte vilka läromedel som ska användas i undervisningen för att eleverna ska uppnå de uppsatta målen. Såsom beskrivits i avsnitt 3.5.2 har läromedlens utformning stor påverkan på undervisningens upplägg.
5
Läromedel om de
mänskliga rättigheterna är således nödvändiga för att skolan ska kunna genomföra sitt uppdrag att, i enlighet med den nya skollagen, förmedla och förankra de mänskliga rättigheterna och utforma verksamheten i överensstämmelse med dessa.
Forum för levande historia fick 2005 regeringens uppdrag att kartlägga utbildningsmaterial om de mänskliga rättigheterna som kan användas i utbildningsväsendet. I uppdraget ingick att göra en kartläggning över befintligt utbildningsmaterial och de områden som behövde kompletteras samt att samordna arbetet med att ta
5 Se även Läromedlens roll i undervisningen, Skolverkets rapport 284, 2006
437
Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna SOU 2010:70
fram nytt utbildningsmaterial på de områden där behov ansågs finnas. Forum för levande historia har därefter fått i uppdrag genom regleringsbreven för åren 2007–2010 att uppdatera kartläggningen. En slutsats av kartläggningsarbetet var att förekomsten av material för högskolan var relativt god, liksom material med anknytning till värdegrundsfrågor mer generellt. Däremot saknades i hög grad utbildningsmaterial om de mänskliga rättigheterna utformat för grund- och gymnasieskolan. Som framgår av avsnitt 3.5.2. har myndigheten utarbetat visst utbildningsmaterial för att fylla detta behov. Även delegationen har tagit fram utbildningsmaterial (se avsnitt 1.3.2).
Med tanke på det förtydligade ansvar avseende de mänskliga rättigheterna som skolan får framöver är det, enligt delegationens bedömning, troligt att behovet av läromedel och utbildningsmaterial kommer att öka kraftigt. Delegationen anser att det därför är angeläget att Skolverket följer tillgången på och utvecklingen av läromedel och utbildningsmaterial om de mänskliga rättigheterna samt att kunskap sprids om vilket material som finns att tillgå. Det är också angeläget att såväl läromedel som annat utbildningsmaterial kan knyta frågor om de mänskliga rättigheterna till svenska förhållanden och till elevernas egen vardag så att rättighetsfrågorna tydliggörs och uppfattas som konkreta och relevanta.
7.3 Högre utbildning
Mänskliga rättigheter i högskolelagen
Delegationens förslag: En bestämmelse förs in i högskolelagen
(1992:1434) om att högskolorna i sin verksamhet ska respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt förmedla och förankra rättigheterna.
Den nya skollagen (2010:800) slår fast att skolorna ska förmedla och förankra de mänskliga rättigheterna samt utforma själva utbildningen i överensstämmelse med dessa. Delegationen välkomnar att skolans ansvar för de mänskliga rättigheterna förtydligats i skollagstiftningen. För att skyddet för de mänskliga rättigheterna i Sverige ska vara hållbart behöver de mänskliga rättigheterna respekteras och kunskaper om rättigheterna förmedlas inom hela
438
SOU 2010:70 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
utbildningsväsendet, från grundskolan och gymnasiet till högskoleutbildningen. Såsom har beskrivits i avsnitt 3.5.3 anger högskolelagen flera frågor som högskolorna ska arbeta med, bl.a. hållbar utveckling och jämställdhet mellan kvinnor och män. De mänskliga rättigheterna är dock inte en av dessa frågor. Det framgår inte heller att de mänskliga rättigheterna ska respekteras i högskolornas verksamhet. Det finns därför skäl att även i högskolelagen göra ett tillägg som motsvarar den nya skollagens bestämmelser om de mänskliga rättigheterna och som tydliggör att de mänskliga rättigheterna ska respekteras samt att rättigheterna ska förmedlas och förankras. Delegationen föreslår att en ny bestämmelse förs in i högskolelagen enligt följande:
1 kap. Inledande bestämmelser 5 § Högskolorna ska i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. Högskolorna ska i sin verksamhet respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt förmedla och förankra rättigheterna. I högskolornas verksamhet ska jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas. Högskolorna bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden. Högskolorna ska också aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan.
Mänskliga rättigheter i examensbeskrivningarna för yrkesutbildningar på högskolan
Delegationens förslag: Krav på kunskaper om de mänskliga
rättigheterna förs in i examensbeskrivningarna för ett urval yrkesutbildningar på högskolan, utöver de som sedan 2007 har sådana krav.
Det förslag som delegationen lämnat ovan avseende högskolelagen (1992:1434) är avsett att gälla generellt för högskolornas verksamhet. Därutöver behöver mer fördjupade kunskaper om de mänskliga rättigheterna förmedlas på utbildningar som leder till yrken där det är av särskilt stor vikt att ha kunskap och förståelse för de mänskliga rättigheterna. Dessa yrken är framför allt sådana där de flesta anställningarna finns inom den offentliga sektorn.
439
Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna SOU 2010:70
Anställda inom offentlig verksamhet har i sin tjänsteutövning del i ansvaret för att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna respekteras gentemot enskilda. Det innebär att offentliganställda behöver vara förankrade i de mänskliga rättigheterna och vara medvetna om vilka krav Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ställer på den egna yrkesutövningen.
Som ett led i genomförandet av den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna (skr. 2005/06:95) har krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna förts in i 27 examensbeskrivningar som gäller sedan den 1 juli 2007. Dessa utbildningar – däribland utbildningarna till socionom, folkhögskolelärare, jurist, psykolog, sjuksköterska och läkare – leder till yrken där det är av stor vikt att ha kunskap och förståelse för de mänskliga rättigheterna. Såsom nämnts ovan (avsnitt 7.3) har kravet på kunskap om de mänskliga rättigheterna också utvecklats i de fyra nya examensbeskrivningarna för lärarutbildningarna.
Enligt Högskoleverkets kartläggning, som har beskrivits i avsnitt 3.5.3, bedrivs undervisning om de mänskliga rättigheterna inom ramen för så gott som samtliga av de aktuella utbildningarna.
6
Högskoleverkets kartläggning visar att utbildningarna är breda och innehållsrika. Högskoleverket pekar också på utvecklingsområden, men framhåller att de brister som framkommit inte i första hand kan åtgärdas genom ökad reglering, utan att vad som behövs är mer tid för att utveckla utbildningarna. Det är, enligt delegationens mening, därför angeläget att högskolor och universitet fortsätter med att konsolidera den utbildning om de mänskliga rättigheterna som de bedriver sedan examensbeskrivningarna ändrades 2007. Utbildningsinslagen kan då långsiktigt fungera som en bas för utvecklingen av kompetensen om de mänskliga rättigheterna inom flera yrken genom de många studenter som tar del av undervisningen.
I avsnitt 4.5.4 lämnar delegationen förslag om att hänvisningar till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ska föras in i ett antal lagar som tillämpas i sammanhang där människor är utsatta och befinner sig i ett tydligt beroendeförhållande till den offentliga sektorn. I avsnitt 6.2.3 lämnar delegationen också förslag om att ansvaret för att de mänskliga rättigheterna respekteras i verksamheten skrivs in i instruktionerna för
6Undervisning om mänskliga rättigheter i högskolan, Högskoleverkets rapport 2008:43 R.
440
SOU 2010:70 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
ett antal myndigheter. Förslagen rör myndigheter som ofta kommer i kontakt med personer som är utsatta eller i beroendeställning till det allmänna, eller som arbetar med frågor om personer i sådana situationer. Flertalet av de examensbeskrivningar där krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna redan förts in är yrken inom de samhällsområden som de aktuella lagarna reglerar och som myndigheterna i fråga ansvarar för, t.ex. inom vård, omsorg, utbildning och rättsväsende.
Examensbeskrivningarna för några yrken inom verksamheter som berörs av förslagen i avsnitt 4.5.4 och 6.2.3 saknar dock ännu krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna. Det handlar om utbildningar som leder till yrken där de anställda har viktiga uppgifter för att skapa en för medborgarna fungerande, trygg och tillgänglig miljö. Delegationen föreslår därför att krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna förs in i examensbeskrivningarna för ytterligare några yrkesutbildningar, nämligen arkitektutbildningen samt utbildningarna till högskoleingenjör och civilingenjör, som regleras i högskoleförordningen, liksom utbildningarna till landskapsarkitekt och landskapsingenjör, som regleras i förordningen (1993:221) för Sveriges lantbruksuniversitet. Personer verksamma inom dessa yrken bedriver verksamhet av stor betydelse för bl.a. tillgängligheten i boendemiljön, barns behov av lek samt för att boendemiljön är trygg för både kvinnor och män i alla åldrar.
Tydliga lärandemål om mänskliga rättigheter
Högskoleverket konstaterade i sin rapport 2008 att undervisning om de mänskliga rättigheterna förekommer i så gott som samtliga utbildningar där mänskliga rättigheter ingår i examensbeskrivningen. Högskoleverket konstaterade dock samtidigt att det ofta saknas tydliga lärandemål kopplade till examensbeskrivningen som tydliggör vilken kunskap studenterna ska ha efter sin examen. Det gör att det blir upp till den enskilde läraren vilket utrymme mänskliga rättigheter får inom en specifik kurs.
Delegationen föreslår att lärandemål som tydliggör vilken kunskap som avses inom respektive kurs eller utbildning kopplas till samtliga examensbeskrivningar som omfattar utbildning om de mänskliga rättigheterna. Detta skulle visa studenterna att kunskapen om mänskliga rättigheter är central för utbildningen. Delegationen uppmanar dessutom högskolorna att i utbildningsplaner
441
Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna SOU 2010:70
och kurser förtydliga vad undervisningen om de mänskliga rättigheterna bör omfatta. Målet med utbildningen om mänskliga rättigheter bör vara att studenterna ska kunna relatera rättigheterna till sin framtida yrkesutövning och få förståelse för vilka krav de mänskliga rättigheterna ställer på offentlig verksamhet.
Diskussion om konkreta fall i relation till konventioner om de mänskliga rättigheterna och möjlighet att genom egna undersökningar bidra till kunskapen om hur den faktiska tillämpningen ser ut kan vara effektiva sätt att föra in de mänskliga rättigheterna i en professionell praktik, samtidigt som bidrag kan lämnas till behövligt kunskapsunderlag.
7.4 Utbildning och kompetensutveckling inom den offentliga sektorn
Utbildning för statsanställda
Delegationens förslag: Regeringen ger Kompetensrådet för
utveckling i staten (Krus) i uppdrag att utarbeta en strategi för hur statsanställda långsiktigt och systematiskt ska ges utbildning om de mänskliga rättigheterna.
Såsom har beskrivits i avsnitt 3.5.4 är det delegationens erfarenhet från kartläggningar, utvärderingar och möten med anställda och förtroendevalda inom den offentliga sektorn att de generellt anser att det är viktigt att ha kunskap om de mänskliga rättigheterna. Internationella organ har också, bl.a. i sina yttranden om Sverige, betonat vikten av att de som är verksamma inom den offentliga sektorn får kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna och de internationella reglerna och dokumenten på detta område. Under senare år tycks intresset för att mer aktivt och uttryckligen arbeta utifrån konventionerna om de mänskliga rättigheterna också ha ökat. Samtidigt är det ofta oklart både för personer i chefsställning och för övriga anställda hur deras specifika verksamhet relaterar till de mänskliga rättigheterna och vilket ansvar de har för att rättigheterna respekteras i verksamheten. De efterlyser också mer kunskap genom utbildning, fortbildning och stöd i arbetet. Över 60 procent av de statliga myndigheter som svarade på en undersökning som genomförts på delegationens uppdrag ansåg att
442
SOU 2010:70 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
de har behov av fortbildning och kompetensutveckling inom ämnet mänskliga rättigheter.
7
I propositionen Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt (prop. 2009/10:175) gör regeringen bedömningen att det är angeläget att de statliga arbetsgivarna arbetar strategiskt med sin kompetensförsörjning. I propositionen betonas att det är en central del i regeringens årliga uppföljning av utvecklingen inom verksamhetsområdet statliga arbetsgivarfrågor att göra bedömningar av kompetensförsörjningen i staten. Regeringen framhåller i budgetpropositionen för 2010 att god kunskap om de mänskliga rättigheterna bland beslutsfattare främst inom den offentliga sektorn är en förutsättning för att regeringens långsiktiga mål, full respekt för de mänskliga rättigheterna, ska kunna uppfyllas.
8
Myndigheten Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus) har till uppgift att bistå regeringen i frågor som rör strategisk kompetensförsörjning i statsförvaltningen. Krus genomför under 2010 och 2011 ett projekt om offentligt etos – en god förvaltningsstruktur. Utgångspunkten för projektet är en gemensam värdegrund i statsförvaltningen som grundar sig i demokratin och de mänskliga rättigheterna och eftersträvar rättssäkerhet, effektivitet och medborgarperspektiv. Insatser genomförs både på myndighets- och individnivå i syfte att bygga upp kunskapen om värdegrundsfrågor, bl.a. de mänskliga rättigheterna. Enligt sitt uppdrag ska Krus även lämna förslag om hur nyanställda i staten fortsättningsvis ska introduceras i dessa frågor. Statskontoret har genom regleringsbrevet för 2010 fått i uppdrag att dels lämna en nulägesbild av offentligt etos i förvaltningen, dels lämna förslag på hur utvärderingen av resultatet av projektet om offentligt etos ska genomföras. Uppdraget ska redovisas i december 2010.
9
Krus nuvarande värdegrundsuppdrag har beröring med frågor om mänskliga rättigheter och hur nyanställda i staten ska introduceras i värdegrundsfrågor. Delegationen anser att det är viktigt att det finns en tydlighet i Krus uppdrag och arbete om att de mänskliga rättigheterna är bindande åtaganden för staten som statsanställda behöver en grundläggande kunskap om och förståelse för. Det kan annars finnas en risk för att de mänskliga rättigheterna enbart ses som frågor om etik och värderingar.
7Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd, SIFO Research International, 2006, bilaga 7. 8Prop. 2009/10:1, Utgiftsområde 1, Rikets styrelse, s. 60. 9Uppdrag att leda och samordna ett projekt om offentligt etos, Finansdepartementet, dnr Fi2009/7223 (delvis).
443
Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna SOU 2010:70
Flera statliga myndigheter har anordnat utbildningar om mänskliga rättigheter (se avsnitt 3.5.4). Det kan dock konstateras att det i dag saknas en långsiktig strategi för hur statsanställda ska ges utbildning om de mänskliga rättigheterna. Sådan kunskap är nödvändig för att respekten för de mänskliga rättigheterna ska kunna säkerställas, såsom även regeringen framhållit i de nationella handlingsplanerna om de mänskliga rättigheterna. Internationella övervakningsorgan har i sina yttranden rekommenderat att Sverige genomför åtgärder för att öka kunskapen och medvetenheten om konventioner och andra internationella dokument om de mänskliga rättigheterna inom den offentliga sektorn. Delegationen anser att det är viktigt att en strategi utformas för hur statsanställda långsiktigt och systematiskt ska ges utbildning om de mänskliga rättigheterna. Mot bakgrund av bl.a. det uppdrag Krus har i dag är det lämpligt att regeringen ger i uppdrag åt Krus att utforma en sådan strategi.
Utbildning inom kommuner och landsting
Delegationens förslag: Regeringen bjuder in Sveriges Kom-
muner och Landsting till en aktiv dialog om hur det kan säkerställas att anställda och förtroendevalda i kommuner och landsting systematiskt och långsiktigt erbjuds kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
I avsnitt 6.3.1 lämnar delegationen förslag på att kommunernas och landstingens ansvar för de mänskliga rättigheterna ska förtydligas i kommunallagen. Ett sådant förtydligande innebär inte någon förändring av rättsläget i förhållande till det ansvar som åvilar kommuner och landsting redan i dag, utan är avsett att bidra till att de mänskliga rättigheterna tydligare lyfts fram och ses som en del av det regelverk som styr den ordinarie verksamheten.
För att de mänskliga rättigheterna ska respekteras behöver de som är verksamma inom den offentliga sektorn, även förtroendevalda och anställda inom kommuner och landsting, ha kompetens om de mänskliga rättigheterna och vilka krav Sveriges internationella åtaganden på detta område ställer på den offentliga verksamheten. I samband med att en ändring görs i kommunallagen är det också troligt att diskussionen om frågor om de mänskliga
444
SOU 2010:70 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
445
rättigheterna kommer att intensifieras på kommunal nivå och att kompetens på området kommer att efterfrågas.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har för mandatperioden 2007–2011 antagit inriktningsmålet att verka för att medlemmarna får det stöd de behöver i arbetet med att säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter. Delegationen föreslår att regeringen bjuder in SKL till en aktiv dialog om hur det kan säkerställas att anställda och förtroendevalda beslutsfattare i kommuner och landsting systematiskt och långsiktigt erbjuds kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
I avsnitt 3.5.4 beskrivs erfarenheterna och slutsatserna, bl.a. vad avser framgångsfaktorer, från de utbildningar som delegationen bedrivit om de mänskliga rättigheterna för personer verksamma inom den offentliga sektorn. I kapitel 5 har delegationen föreslagit att en kommission för mänskliga rättigheter ska inrättas med ett mandat som bl.a. omfattar att utforma utbildningsprogram om de mänskliga rättigheterna för personer verksamma inom den offentliga sektorn. Kommissionen bör, beroende på sina egna prioriteringar, kunna bidra till kompetensutvecklingen för anställda och förtroendevalda i kommuner och landsting.
8 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige
8.1 Inledning
Mot bakgrund av den redogörelse som lämnats i avsnitt 3.6 gör delegationen bedömningen att kunskapen om de mänskliga rättigheterna i relation till det svenska samhället behöver utvecklas och förstärkas såväl inom den offentliga sektorn som i samhället i stort. Genomgången av den forskning som finns i dag om de mänskliga rättigheterna i Sverige visar också att denna är för begränsad för att kunna tillhandahålla ett tillräckligt kunskapsunderlag för ett långsiktigt arbete för de mänskliga rättigheterna. Delegationen menar därför att en satsning på kunskapsutveckling är nödvändig, också som grund för långsiktiga och hållbara insatser för de mänskliga rättigheterna inom utbildning, styrning och tillsyn.
Det är, som tidigare nämnts, delegationens uppfattning att skyddet av de mänskliga rättigheterna är beroende av att människor är medvetna om sina rättigheter, vilka möjligheter som finns att bevaka och utkräva dessa och vad de kan göra om rättigheterna inte respekteras. På samma sätt är det också nödvändigt att personer inom den offentliga sektorn har förståelse för och kunskap om sitt ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna i sin yrkesverksamhet. För att denna förståelse och kunskap ska kunna utvecklas, fördjupas och spridas behövs forskning om de mänskliga rättigheternas närmare innebörd, tolkning och tillämpning inom olika delar av det svenska samhället, i vilken mån rättigheterna efterlevs för olika delar av befolkningen samt om utvecklingen av situationen för de mänskliga rättigheterna över tid. Likaså behövs forskning om hur de mänskliga rättigheterna uppfattas och om hur enskilda och grupper använder kunskap om rättigheterna i relation
447
Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige SOU 2010:70
till den egna livssituationen och samhället i stort. Vidare behövs forskning om sambanden mellan respekten för de mänskliga rättigheterna och andra delar av samhällsutvecklingen.
Delegationen menar alltså att behovet av ökad kunskap om de mänskliga rättigheterna i sin tur kräver en satsning på forskning. En förutsättning för att kunskapsutvecklingen ska få effekter vad gäller respekten för och förståelsen av de mänskliga rättigheterna är också att den forskning som bedrivs om de mänskliga rättigheterna sprids brett i samhället. Forskningen förutsätter också framtagandet av relevanta grunddata. Delegationens övervägande och förslag i dessa frågor redovisas nedan.
8.2 Ett forskningsprogram om mänskliga rättigheter
Delegationens förslag: Ett långsiktigt forskningsprogram om
mänskliga rättigheter i Sverige inrättas. Regeringen ger Vetenskapsrådet i uppdrag att, i samarbete med andra forskningsråd, närmare utforma och hantera detta forskningsprogram.
Kunskapen om hur de mänskliga rättigheterna regleras, uppfattas och tillämpas i Sverige behöver utvecklas, såsom har beskrivits i avsnitt 3.6 och som också nämnts ovan. Graden av kunskap om de mänskliga rättigheterna inverkar på möjligheterna att nå framgång i arbetet med att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Forskning om rättigheternas roll inom centrala samhällsområden, såsom hälsovård, utbildning, rättsväsendet och demokratiska processer, är nödvändig för arbetet med mänskliga rättigheter inom dessa sektorer. Därför är det angeläget att regeringen stimulerar forskning och annan kunskapsutveckling om hur rättigheterna regleras, tillämpas och uppfattas i Sverige. Även med tanke på den vikt som regeringen lägger vid utbildning och kunskap om de mänskliga rättigheterna, bl.a. i de nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter, är det viktigt att det finns en bas för en sådan bred kunskapsutveckling genom att forskning om de mänskliga rättigheterna prioriteras.
Eftersom de mänskliga rättigheterna är tvärsektoriella frågor, menar delegationen att det är viktigt att eftersträva att ett flertal vetenskapliga discipliner finns representerade och att forskningen omfattar hela bredden av de mänskliga rättigheterna.
448
SOU 2010:70 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige
Delegationen föreslår därför att ett mångvetenskapligt forskningsprogram om de mänskliga rättigheterna inrättas. Delegationen anser att forskningsprogrammet bör utvecklas och hanteras av Vetenskapsrådet i samarbete med andra forskningsråd så att den vetenskapliga prövningen kan säkerställas, samtidigt som ett bredare vetenskapligt samtal kan främjas. Delegationen understryker att det är angeläget att forskningsprogrammet inte tolkas som tillhörande ett redan existerande område, som t.ex. forskning om utrikespolitik, folkrätt eller demokrati, utan bildar ett eget område som är öppet för alla discipliner.
Delegationen föreslår att forskningsprogrammet om mänskliga rättigheter ska bestå av fyra delar: en grundforskningsdel, en forskarskola, behovsmotiverade forskningsstudier samt ett forskningsnätverk.
Grundforskning inom området mänskliga rättigheter bör uppmuntras. Delegationen anser att denna del av forskningsprogrammet ska styras enbart av forskarsamhällets egna frågor om de mänskliga rättigheterna. Samtidigt konstaterar delegationen att tillväxten av unga forskare inom området måste säkerställas, något som kan vara svårt inom ett område som i stort sett saknar egna forskarutbildningar och -kurser. Därför menar delegationen att en satsning på en forskarskola om de mänskliga rättigheterna också behöver ingå i forskningssatsningen.
Delegationen anser att behovet av särskild kunskap om de mänskliga rättigheternas roll i det svenska samhället innebär att en del av forskningsprogrammet bör ge utrymme för mer specifika studier utifrån kunskapsbehov som identifieras gemensamt av flera aktörer, främst forskare, myndigheter och organisationer som arbetar med frågorna. Här kan t.ex. studier tas fram som belyser hur mänskliga rättigheter regleras, uppfattas och tillämpas mer konkret, problem och luckor i skyddet av rättigheterna och hur sådana problem skulle kunna lösas. Delegationens erfarenheter visar att det behövs utvecklad kunskap som en grund för arbetet med de mänskliga rättigheterna dvs. kunskap om de mänskliga rättigheterna som nationella och internationella lagar och regler, kunskap om hur förhållningssätt och attityder inom offentlig verksamhet och samhället i stort kan och bör relatera till de mänskliga rättigheterna, samt kunskap om hur dessa rättigheter kan och bör användas av olika aktörer i deras respektive verksamheter. Fördjupad kunskap om de mänskliga rättigheterna skapar bättre förutsättningar för att långsiktigt skydda dem.
449
Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige SOU 2010:70
Denna del av kunskapsutvecklingen anser delegationen med fördel kan utvecklas genom att ett nätverk eller forum skapas för kontakter och samverkan mellan forskare å ena sidan och offentliga och andra aktörer å den andra. Förutom samverkan kring forskningsuppgifter bör även en satsning på spridning av forskningsbaserad kunskap inkluderas här. Delegationen menar att deltagande och samverkan inom ett sådant nätverk eller forum torde vara av stort intresse för offentlig verksamhet. Tydliggörandet av de mänskliga rättigheternas kopplingar till offentlig verksamhet genom både lag och instruktioner kommer att innebära att myndigheters, landstings och kommuners kunskap måste utvecklas. Delegationen menar därför att dessa delar av forskningsprogrammet med fördel kan delfinansieras av olika aktörer inom den offentliga sektorn, t.ex. statliga myndigheter.
Eftersom området är i behov av en långsiktig utveckling anser delegationen att forskningsprogrammet bör pågå under minst tio år så att forskningsläget kan stärkas varaktigt.
8.3 Nationella mål och indikatorer för de mänskliga rättigheterna
Delegationens förslag: Regeringen utvecklar, inom ramen för
en tredje nationell handlingsplan eller motsvarande strategidokument för de mänskliga rättigheterna, nationella mål och indikatorer för rättigheterna. Arbetet bör bedrivas i samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting och med beaktande av det arbete med indikatorer för mänskliga rättigheter som bedrivs inom bl.a. FN och EU.
I Sverige finns inte något nationellt indikatorssystem för mänskliga rättigheter. Såsom har beskrivits i avsnitt 3.6.4 finns dock system för uppföljning utifrån indikatorer inom en rad andra områden av tvärsektoriell karaktär, bl.a. integrationspolitiken och ungdomspolitiken. Uppföljningssystem baserade på indikatorer utarbetas också inom politiken för det civila samhället, jämställdhetspolitiken och barnpolitiken. Av regeringens strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige framgår att regeringen har uppdragit åt Barnombudsmannen att utveckla ett uppföljningssystem för att följa barns levnadsvillkor inom olika områden utifrån FN:s konvention
450
SOU 2010:70 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige
om barnets rättigheter. Regeringen avser även att ge Statistiska centralbyrån (SCB) i uppdrag att utifrån målområdena beräkna indikatorer på statistiska underlag utifrån register hos flera myndigheter.
1
Syftet med dessa uppföljningssystem är att kunna följa effekterna av politiken i förhållande till politikens mål, att bidra till ökad kunskap inom området för att kunna utforma träffsäkra insatser, samt även att skapa ett brett faktaunderlag och samstämmighet i arbetet med frågor av tvärsektoriell karaktär. Ytterligare ett syfte är att regelbundet kunna redovisa arbetet för riksdagen, som fastställt politikens mål.
Indikators- och andra uppföljningssystem kräver ofta betydande resurser då relevanta data måste identifieras, samlas in, systematiseras, analyseras och redovisas regelbundet. Det behöver därför övervägas vilket mervärde indikatorssystem kan ge i form av relevant information som annars inte skulle ha tagits fram eller beaktats. Beträffande tvärsektoriella frågor, som de mänskliga rättigheterna, behöver frågan också ställas om den information som samlas in via indikatorer inte redan finns och analyseras i tillräcklig mån inom de olika sakområden som berörs av det tvärsektoriella perspektivet.
Som har beskrivits i avsnitt 3.6.4 är indikatorer för de mänskliga rättigheterna, bl.a. enligt den modell som används av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, utformade så att de ger information som är unik och relevant just för skyddet av de mänskliga rättigheterna. Även om information om de mänskliga rättigheternas faktiska genomslag för befolkningen, t.ex. vad avser utbildning, bostad och politiskt deltagande, delvis kan samlas in genom befintlig statistik och andra uppföljningssystem, belyser indikatorer för mänskliga rättigheter därutöver även systemet för skydd av rättigheterna och arbetet med att säkerställa dem. Indikatorerna avspeglar därmed viktiga aspekter av statens skyldigheter enligt konventionerna, såsom att lagfästa rättigheterna, att tillhandahålla möjligheter till domstolsprövning samt effektiva rättsmedel, att aktivt främja rättigheterna m.m. (se närmare nedan). Om situationen för de mänskliga rättigheterna ska följas och redovisas över tid är det således nödvändigt att utarbeta ett eget indikatorssystem för just mänskliga rättigheter.
1Prop. 2009/10:232, Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige, s. 41.
451
Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige SOU 2010:70
I den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter 2006– 2009 ingick som åtgärder att, för det första, identifiera uppföljningsbara nationella mål för ett urval av de mänskliga rättigheterna och, för det andra, utarbeta indikatorer i förhållande till dessa mål. Syftet var att kunna utvärdera och följa upp arbetet för de mänskliga rättigheterna.2 I regeringens slutuppföljning av handlingsplanen från april 2010 framför regeringen dock att arbetet med att identifiera nationella mål och indikatorer för mänskliga rättigheter ännu pågår, att frågan är komplicerad och att resultatet inte kommer att kunna presenteras på ännu en tid
.
3
Det finns flera modeller för indikatorer för mänskliga rättigheter som har utarbetats t.ex. av internationella organ och inom forskningen. Den mest etablerade får anses vara en modell som FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har utformat i samverkan med en expertgrupp på uppdrag av FN:s övervakningskommittéer. Modellen bygger på tre nivåer av indikatorer: strukturella indikatorer, processindikatorer och resultatindikatorer.
4
Strukturella indikatorer visar på vilka rättsliga dokument (t.ex. nationell lagstiftning och konventioner) som antagits eller ratificerats av en stat samt vilka myndigheter och andra institutionella mekanismer som är behövliga för att skydda och främja en specifik rättighet, t.ex. mekanismer för att rätta till eventuella brister i lagstiftningen.
Processindikatorer belyser vilken verksamhet staten bedriver för att förverkliga mänskliga rättigheter. Dessa indikatorer inkluderar åtgärder och program som genomförs för att uppnå resultat som kan sättas i samband med förverkligandet av en särskild rättighet.
Resultatindikatorer visar på utfallet av de ansträngningar som gjorts och vad befintliga förutsättningar gett för resultat. Resultatindikatorer syftar till att ge kunskap om i vilken grad en mänsklig rättighet förverkligats.
I december 2008 fick Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam) i uppdrag av delegationen att utveckla nationella indikatorer för mänskliga rättigheter.
5
Rapporten om genom-
förandet av uppdraget koncentreras på ett urval mänskliga
2 Skr. 2005/06:95, s. 110–111. 3Uppföljning av den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Regeringskansliet, april 2010, s. 59. 4 HRI/MC/2008/3, Report on Indicators for Promoting and Monitoring the Implementation of
Human Rights, 6 juni 2008. 5Nationella indikatorer för mänskliga rättigheter. Små fönster med en glimt av ett större sammanhang, Handisam, Serie A 2009:6, dnr 2008/0212, 2009.
452
SOU 2010:70 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige
rättigheter. I rapporten lämnar Handisam förslag på indikatorer som kan användas för att bygga upp kunskap om dessa rättighetsområden i förhållande till det svenska samhället. Handisam delar i rapporten in indikatorerna i de tre övergripande kategorier som används i FN:s modell, dvs. strukturella indikatorer, processindikatorer och resultatindikatorer.
Delegationen bedömer att indikatorer i dessa tre kategorier kan tydliggöra var olika utmaningar för säkerställandet av de mänskliga rättigheterna finns – i systemet för skydd av rättigheterna, i arbetet för rättigheterna eller i hur de åtnjuts av olika delar av befolkningen. Data som samlas in och systematiseras enligt denna modell bör därför ge ett bra underlag för att identifiera problem, brister och möjligheter och för att kunna utforma relevanta åtgärder för att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna. Denna typ av underlag är också angeläget för att riksdagen ska kunna följa utvecklingen gentemot målet om att de mänskliga rättigheterna ska respekteras i Sverige.
6
Delegationen anser att det är angeläget att finna former för att följa utvecklingen av situationen för de mänskliga rättigheterna. Enligt delegationens mening kan indikatorer för mänskliga rättigheter tjäna som ett bra underlag för en sådan uppföljning. Det är viktigt att uppföljningen av politiken för de mänskliga rättigheterna tydligt anknyter till rättigheterna enligt konventionerna om de mänskliga rättigheterna och belyser hur dessa skyddas och främjas. Handisams rapport utgör ett underlag som kan användas för att pröva modellen i förhållande till ett urval rättigheter. Mot bakgrund av erfarenheterna från ett sådant arbete kan modellen sedan utvecklas vidare.
Arbetet med indikatorer syftar till att skapa underlag för en tydlig uppföljning och redovisning av skyddet för de mänskliga rättigheterna. Staten, företrädd av regeringen, bär det yttersta ansvaret för att de mänskliga rättigheterna respekteras. Ansvaret för att utveckla arbetet med indikatorer bör därför ligga på regeringen.
För att indikatorer ska kunna belysa och konkretisera utvecklingen i relation till uppsatta mål är det emellertid en förutsättning att målen i sig är tillräckligt tydliga. Tydliga mål ger också vägledning om vilka indikatorer som behöver tas fram. Det saknas ännu andra mål för det nationella arbetet för de mänskliga rättig-
453
Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige SOU 2010:70
heterna än det övergripande och långsiktiga målet om full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Detta mål har en för bred formulering för att kunna ge tydliga utgångspunkter för indikatorsarbetet. Därför bör regeringen också utarbeta nationella mål i förhållande till specifika mänskliga rättigheter.
Arbete med indikatorer för mänskliga rättigheter bedrivs också av internationella och regionala organisationer. Förutom det arbete inom FN som beskrivits ovan ingår det även i uppdraget för EU:s byrå för grundläggande rättigheter att utveckla metoder och normer för att förbättra jämförbarheten, objektiviteten och tillförlitligheten av data på europeisk nivå i samarbete med kommissionen och medlemsstaterna. Det är angeläget att det arbete som bedrivs i Sverige beaktar internationella och regionala indikatorsmodeller för att underlätta jämförbarhet och erfarenhetsutbyte mellan länder och organisationer.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kan bidra till arbetet med att följa upp situationen för de mänskliga rättigheterna bl.a. genom de öppna s.k. jämförelserna (se avsnitt 3.6.3) och genom att utveckla indikatorer som kan användas för uppföljning av de mänskliga rättigheterna på kommunal nivå. Delegationen menar därför att regeringen i det fortsatta arbetet med indikatorer bör samråda med SKL för att försäkra sig om att det nationella arbetet och det kommunala arbetet vid behov kan samverka.
Därutöver anser delegationen att det skulle vara värdefullt om den kommission för mänskliga rättigheter som föreslås inrättas (kapitel 5) skulle bedriva ett eget arbete med indikatorer eller lämna synpunkter på regeringens arbete med nationella mål och indikatorer för mänskliga rättigheter. Eftersom det är centralt att kommissionen själv avgör hur dess arbete ska bedrivas och vilka frågor som bör prioriteras får dock denna fråga avgöras av kommissionen.
8.4 Vidareutveckla statistiken om de mänskliga rättigheterna
Delegationens förslag: Regeringen ger Statistiska centralbyrån
(SCB) i uppdrag att, i samarbete med övriga statistikansvariga myndigheter, kartlägga och sammanställa befintlig statistik som kan belysa situationen för de mänskliga rättigheterna. I
454
SOU 2010:70 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige
uppdraget bör även ingå att SCB ska överväga och lämna förslag på behövliga kompletteringar av statistiken, att samla in denna samt att publicera den samlade statistiken i en rapport eller på annat sätt.
Statistiska undersökningar och uppgifter är generellt viktiga både som grund för politiska beslut och som underlag för forskning och andra utredningar. Områden som saknar statistik riskerar att bli osynliga i medier och i samhället, och utformandet av insatser inom området försvåras.
Såsom framgår i avsnitt 3.6.3 finns det i dag inget system som samlar och redovisar statistik avseende de mänskliga rättigheterna. Vissa uppgifter kan samlas in genom den offentliga statstiken inom olika ämnesområden, men det är oklart vilken statistik som finns och inom vilka områden det saknas uppgifter, eftersom de mänskliga rättigheterna inte utgör ett eget ämnesområde utan berör en rad samhällsområden och statistiska undersökningar. Detta försvårar kunskapsutvecklingen om de mänskliga rättigheterna.
Det är väsentligt att det finns offentlig statistik som möjliggör kunskapsutveckling både om hur de mänskliga rättigheterna respekteras och genomförs i Sverige och om hur kunskap och attityder hos allmänheten och inom den offentliga sektorn speglar Sveriges internationella åtaganden på området. Delegationen vill särskilt framhålla behovet av statistik som över tid speglar och följer kränkningar av de mänskliga rättigheterna, kunskapsläget om de mänskliga rättigheterna, attityder till och uppfattningar om rättigheterna, samt hur rättigheterna skyddas och bevakas. Statistiken bör utformas så att den kan användas som underlag för arbetet med indikatorer för de mänskliga rättigheterna (se avsnitt 8.3).
I arbetet med statistik som tas fram i syfte att belysa situationen för de mänskliga rättigheterna är det viktigt att beakta att statistiken inte tillhandahåller all information som är relevant vad avser hur de mänskliga rättigheterna åtnjuts av olika delar av befolkningen. Statistik som belyser situationen för de mänskliga rättigheterna i relation till befolkningen uppdelad på de olika diskrimineringsgrunderna är t.ex. svår att ta fram, dels på grund av att de uppgifter som behandlas kan vara mycket känsliga, dels till följd av att det statistiska underlaget ofta blir för litet för att några säkra slutsatser ska kunna dras. Statistik som avser att belysa situationen för de mänskliga rättigheterna behöver därför komplet-
455
Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige SOU 2010:70
456
teras med uppgifter som tas fram på annat sätt, t.ex. genom kvalitativa undersökningar.
Delegationen föreslår att regeringen ger SCB i uppdrag att, i samarbete med övriga statistikansvariga myndigheter, kartlägga och sammanställa befintlig statistik som kan belysa situationen för de mänskliga rättigheterna. I uppdraget bör även ingå att SCB ska överväga och lämna förslag på behövliga kompletteringar av statistiken, samla in denna samt publicera den samlade statistiken i en rapport eller på annat sätt. Delegationen föreslår också att regeringen ska verka för att statistiken regelbundet kompletteras med uppgifter om hur de mänskliga rättigheterna åtnjuts av olika delar av befolkningen, t.ex. genom systematiska och återkommande kvalitativa undersökningar.
9 Civilsamhälle och näringsliv
9.1 Inledning
Regeringens långsiktiga mål är att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Målets förverkligande förutsätter en hög grad av medvetenhet bland och uppslutning från alla samhällssektorer och -nivåer, liksom dialog och samverkan mellan en rad aktörer. I utvärderingen av den första nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna framfördes att ”det är först när människor är medvetna om sina rättigheter – vad de innebär och hur de kan utkrävas – som en kultur för rättigheterna kan utvecklas”.
1
En sådan rättighetskultur förutsätter att de mänskliga
rättigheterna är förankrade inte endast bland offentliga, utan även bland privata aktörer.
Det bör vara en orubblig princip i arbetet för de mänskliga rättigheterna att det yttersta ansvaret för att säkerställa att rättigheterna respekteras vilar på staten. Initiativ från privata aktörer och samverkan med dem får inte tolkas som att staten skjuter över ansvaret på någon annan. Icke desto mindre är insatser från och samverkan mellan olika samhällssektorer och aktörer nödvändig om medvetenheten om de mänskliga rättigheterna ska kunna öka och arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige utvecklas till en gemensam angelägenhet för hela samhället.
Det civila samhällets organisationer engagerar en stor del av befolkningen och spelar en central roll i arbetet med att stärka respekten för samt kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna. Näringslivet kan få en ökad betydelse för de mänskliga rättigheterna om arbetet med företagens sociala ansvar stärks och utvecklas, både vad avser företagens roll som arbetsgivare och i andra avseenden.
1Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D, s. 44.
457
Civilsamhälle och näringsliv SOU 2010:70
9.2 Samverkan mellan olika samhällsaktörer
Internationell standard för socialt ansvar
Delegationens förslag: Regeringen genomför åtgärder för att
aktivt sprida den kommande internationella standarden för socialt ansvar, ISO 26000, och stimulera till att den används av organisationer inom civilsamhälle, näringsliv och offentlig sektor.
Internationella standardiseringsorganisationen (International Organization for Standardization, ISO) kommer under hösten 2010 att lansera en internationell standard för socialt ansvar under beteckningen ISO 26000 (se även avsnitt 3.7.1). Denna standard utformas för att kunna användas av alla typer av organisationer, främst inom näringsliv och civilsamhälle, men även av verksamheter inom den offentliga sektorn. Syftet med ISO 26000 är att underlätta för företag, myndigheter och andra organisationer att arbeta med frågor om socialt ansvar, bl.a. mänskliga rättigheter. Arbetet med ISO 26000 har pågått sedan 2002 och involverat ett flertal centrala aktörer på människorättsområdet, såsom ILO, FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna, FN:s särskilde representant för mänskliga rättigheter i näringslivet samt flera organisationer inom det civila samhället, däribland Human Rights Watch och Oxfam.
I den del av ISO 26000 som avser de mänskliga rättigheterna utgår standarden från internationella konventioner. Den omfattar bl.a. förklaringar av vad centrala principer om mänskliga rättigheter innebär och riktlinjer för hur företag, organisationer och verksamheter kan gå till väga för att integrera de mänskliga rättigheterna i verksamheten, identifiera situationer där rättigheterna riskerar att kränkas samt följa upp och utvärdera hur de efterlevs i verksamheten. Standarden är avsedd att fungera som en vägledning och planeras inte användas för certifiering.
Eftersom standarden ISO 26000 är utarbetad för att kunna användas som utgångspunkt för organisationer inom alla samhällssektorer kan den fungera som en gemensam plattform för deras utbyte av erfarenheter av att arbeta med att integrera de mänskliga rättigheterna i verksamheten. Standarden uttrycker till stora delar en basnivå som är utformad för att kunna fungera i olika länder och sammanhang. Den skulle därför kunna användas som en utgångs-
458
SOU 2010:70 Civilsamhälle och näringsliv
punkt för vidare fördjupningar eller preciseringar för organisationer inom olika samhällsområden och verksamheter som är särskilt relevanta i det svenska samhället. Det är en tydlig fördel i arbetet för de mänskliga rättigheterna om olika samhällsaktörer använder en gemensam basterminologi och arbetar med de mänskliga rättigheterna på ett sätt som ger möjligheter till jämförelser.
Delegationen föreslår därför att regeringen aktivt ska sprida ISO 26000 och stimulera till att den används av organisationer och verksamheter inom civilsamhälle, näringsliv och offentlig sektor. Sådana initiativ kan t.ex. tas inom ramen för Utrikesdepartementets arbete med Globalt Ansvar. Syftet bör vara att skapa möjligheter för erfarenhetsutbyte, uppföljning och utveckling av arbetet för de mänskliga rättigheterna utifrån ISO 26000 inom olika typer av verksamheter.
Samverkan kring den nationella handlingsplanen för de mänskliga rätigheterna
Frågor om samverkan mellan regeringen och olika samhällsaktörer i arbetet med nationella handlingsplaner och liknande strategier för de mänskliga rättigheterna behandlas i avsnitt 6.2.7.
9.3 Det civila samhället
Statligt stöd för organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna i Sverige
Delegationens förslag: Regeringen genomför en översyn av
befintliga bidragssystem för statligt stöd till det civila samhällets organisationer i syfte att klargöra om de fungerar på ett tillfredsställande sätt vad avser organisationernas arbete för de mänskliga rättigheterna, eller om det behöver göras förändringar för att organisationerna ska kunna bidra ytterligare till främjandet av respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Regeringen har i december 2009 i propositionen En politik för det civila samhället (prop. 2009/10:55) betonat vikten av en hög grad av engagemang inom det civila samhället. Genom riksdagens beslut
459
Civilsamhälle och näringsliv SOU 2010:70
om propositionen har ett mål för politiken fastställts.
2
Målet är att
villkoren för det civila samhället som en central del av demokratin ska förbättras, bl.a. genom att det civila samhällets förutsättningar att verka stärks. I propositionen betonas den roll organisationer inom det civila samhället har bl.a. som röstbärare och opinionsbildare. Det civila samhällets självständighet är en bärande del av politiken. Organisationerna bör så långt som möjligt kunna verka fritt, självständigt och kritiskt i samhällsdebatten, menar regeringen, även om grundläggande villkor måste ställas på vilka typer av organisationer som kan uppbära statligt stöd, t.ex. att de respekterar principen om icke-diskriminering. Regeringen har vidare lyft fram att det är angeläget att organisationer inom det civila samhället har möjlighet till en stabil basfinansiering i form av organisationsbidrag eller motsvarande bidrag som är mindre styrda än t.ex. projektbidrag.
3
Respekten för de mänskliga rättigheterna, och kunskapen och medvetenheten om rättigheterna, är i hög grad beroende av ett starkt och varierat civilsamhälle där olika organisationer, grupper och intressen kan komma till tals. För att respekten för de mänskliga rättigheterna ska upprätthållas är det viktigt att det finns organisationer inom det civila samhället som bevakar och lyfter människorättsfrågor och som kan föra fram människors erfarenheter av vilka problem, brister och styrkor som finns i skyddet och genomförandet av rättigheterna. Det civila samhällets organisationer fyller också viktiga funktioner som förmedlare av stöd och annan service för människor med olika behov, genom att bedriva omfattande utbildningsverksamhet samt i rollen som utförare och leverantör av bl.a. välfärdstjänster.
Det finns i dag system för statligt stöd till organisationer inom det civila samhället som är verksamma inom en rad områden, bl.a. mot diskriminering, rasism och intolerans, för jämställdhet, för ungdomsorganisationer, handikapporganisationer, folkbildningsorganisationer, organisationer som arbetar med utvecklingssamarbete och mänskliga rättigheter i andra länder, m.fl. Även om många av de organisationer som tar emot statligt stöd i enlighet med dessa stödsystem delvis eller indirekt arbetar med frågor som rör mänskliga rättigheter i Sverige, saknas i dag ett system för statligt stöd till organisationer som har till syfte att arbeta för de mänskliga rättigheterna på ett övergripande sätt. Stödet för sådan verksamhet
2 Bet. 2009/10:KrU7, rskr. 2009/10:195 (se även avsnitt 3.7.2). 3Prop. 2009/10:55, s. 44 ff., 138 ff. och 148 ff.
460
SOU 2010:70 Civilsamhälle och näringsliv
är i stället styrt till vissa avgränsade rättighetsfrågor, organisationstyper eller verksamhetsslag, såsom de som nämndes ovan. Det innebär att stöd huvudsakligen kan utgå som projekt- och verksamhetsbidrag, snarare än organisationsbidrag.
Enligt delegationens mening skulle det sannolikt bidra till en ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna om det civila samhällets organisationer i högre grad än i dag aktivt skulle granska och uttryckligen debattera frågor om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige. Det finns ett tydligt allmänt intresse av en aktiv debatt och en hög grad av delaktighet i dessa frågor. Möjlighet till stabil basfinansiering för organisationer som arbetar med frågor om de mänskliga rättigheterna skulle innebära bättre förutsättningar för sådant arbete. Om fler organisationer inom det civila samhället genom statligt stöd ges möjligheten att arbeta konsekvent och med ett helhetsperspektiv på de mänskliga rättigheterna är det också troligt att människorättsperspektivet sprids till organisationer som arbetar med andra frågor. På det sättet kan människorättsperspektivet spridas och bidra till att de mänskliga rättigheterna lyfts och stärks inom flera samhällsområden.
Delegationen konstaterar också att behovet av ett stabilt stöd, som inte är projektstyrt utan lämnar utrymme för organisationers egna prioriteringar, är påtagligt när det gäller frågor om de mänskliga rättigheterna, som ofta innebär att organisationerna påtalar brister inom den offentliga verksamheten. Organisationsbidrag är en stödform som ges för en organisations existens och basverksamhet och där bidragsvillkoren omfattar en betydligt lägre grad av styrning än vad som är fallet med exempelvis projektbidrag.
I dag finns ett stort antal bidragssystem för statligt stöd till det civila samhällets organisationer, som bl.a. kartlagts inom ramen för arbetet med politiken för det civila samhället (se avsnitt 3.7.2). Dessa ger vissa avgränsade möjligheter till bidrag för verksamhet som rör de mänskliga rättigheterna. Delegationen föreslår därför att regeringen genomför en översyn av befintliga bidragssystem för statligt stöd till det civila samhällets organisationer i syfte att klargöra om de fungerar på ett tillfredsställande sätt vad avser organisationernas arbete för de mänskliga rättigheterna, eller om det behöver göras förändringar för att organisationerna ska kunna bidra ytterligare till främjandet av respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
461
Civilsamhälle och näringsliv SOU 2010:70
Dialog och samråd med det civila samhällets organisationer
Frågor om dialog och samråd mellan statliga och kommunala myndigheter och det civila samhällets organisationer i frågor om de mänskliga rättigheterna behandlas i avsnitt 6.4. Frågor om samverkan kring regeringens nationella handlingsplaner och andra strategidokument för mänskliga rättigheter, bl.a. med det civila samhällets organisationer, behandlas i avsnitt 6.2.7.
9.4 Näringslivet
Inledning
I avsnitt 3.7.3 har en redogörelse lämnats för frågor om företagens ansvar för de mänskliga rättigheterna och de internationella organisationernas arbete för att tydliggöra detta ansvar genom främst frivilliga riktlinjer och koder. De ansträngningar som görs på detta område, t.ex. inom ramen för FN och OECD, inriktar sig särskilt på de multinationella företagen som driver verksamhet i många länder, varav några kan ha problem med t.ex. korruption eller ett bristfälligt rättsväsende. Vikten av att företagen tar ett tydligt ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras är särskilt stor i sådana situationer där regeringen inte förmår eller vill upprätthålla denna respekt inom landet. De multinationella företagen och näringslivet i allmänhet har dock även en betydelsefull roll som arbetsgivare i Sverige och ett stort inflytande som kan användas dels för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras och främjas i den egna verksamheten, i Sverige och utomlands, dels för att bidra till arbetet för de mänskliga rättigheterna i det svenska samhället i stort. Företagen bör också arbeta för att säkerställa att deras underleverantörer och handelspartners respekterar de mänskliga rättigheterna.
Ytterst vilar dock ansvaret för att de mänskliga rättigheterna respekteras, också av privata aktörer, på staten. Regeringen har ett ansvar för att tillse att de mänskliga rättigheterna respekteras fullt ut i de svenska företagens inhemska och utländska verksamhet. Delegationen anser därför att det är angeläget att regeringen för en aktiv dialog med de svenska företagen om deras roll i arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
462
SOU 2010:70 Civilsamhälle och näringsliv
Åtgärder för att genomföra FN:s ramverk Protect, Respect and Remedy
Delegationens förslag: Regeringen vidtar konkreta åtgärder för
att genomföra FN:s ramverk för mänskliga rättigheter i näringslivet.
FN:s generalsekreterares särskilde representant för mänskliga rättigheter i näringslivet, professor John Ruggie, presenterade 2008 ett ramverk för mänskliga rättigheter i näringslivet med titeln
Protect, Respect and Remedy: a Framework for Business and Human Rights (se avsnitt 3.7.3).
4
Ramverket bygger på tre principer:
statens skyldighet att skydda enskilda mot att deras mänskliga rättigheter överträds av tredje part, dvs. av privata aktörer, inklusive företag,
näringslivets skyldighet att respektera de mänskliga rättigheterna samt
tillgång till effektiva rättsmedel för dem som anser sig drabbade av kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Ramverket antogs av FN:s råd för de mänskliga rättigheterna 2008. I november 2009 uttryckte Europeiska rådet sitt fulla stöd för FNrapportörens arbete med ramverket. Under det svenska ordförandeskapet i EU gjorde de svenska och spanska regeringarna ett gemensamt uttalande med förslag om hur ramverket kan implementeras i unionens policy och verksamhet. I uttalandet uppmanas EU och dess medlemsstater bl.a. att klargöra på vilket sätt bolagsrätten kan påverka företagens arbete med frågor om socialt ansvar, samt att betona att respekt för de mänskliga rättigheterna bör ingå som en del i t.ex. bilaterala och multilaterala handels- och investeringsavtal samt exportgarantier. Vidare anmodas EU och dess medlemsstater att stärka näringslivets medvetenhet om dess ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna med iakttagande av skälig försiktighet (due diligence) samt att verka för en bättre tillgång till effektiva rättsmedel, både inom och utanför domstolsväsendet.
5
4 A/HRC/8/5, 7 april 2008. 5 Sammandrag av gemensamt uttalande från de svenska och spanska regeringarna i konferensrapporten Protect, Respect, Remedy – a Conference on Corporate Social Responsibility (CSR), Stockholm, 10–11 november 2009.
463
Civilsamhälle och näringsliv SOU 2010:70
Enligt Expertgruppen för studier av offentlig ekonomi (ESO) uppgår de inköp som görs varje år av den svenska offentliga sektorn till ett värde i storleksordningen 500 miljarder kronor. Den statliga upphandlingen motsvarar en stor del av detta belopp. I enlighet med ett förslag i regeringens proposition Nya rättsmedel på upphandlingsområdet (prop. 2009/10:180) har en ny bestämmelse förts in i lagen (2007:1091) om offentlig upphandling och lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. Enligt bestämmelsen, som är av vägledande karaktär, bör upphandlande myndigheter och enheter beakta miljöhänsyn och sociala hänsyn i sina upphandlingar i den utsträckning det är påkallat med hänsyn till upphandlingens art. Redan sedan tidigare är det, enligt förordningen (2006:260) om antidiskrimineringsvillkor i upphandlingskontrakt, obligatoriskt för ett trettiotal statliga myndigheter att ställa villkor med ändamål att motverka diskriminering hos leverantören, under förutsättning att kontraktet om upphandlingen har en löptid på minst åtta månader och ett beräknat värde på minst 750 000 kronor.
I den utredning som lämnade förslaget om den nya bestämmelsen övervägdes frågor om bestämmelsens förenlighet med EUrätten, bl.a. avseende begreppet ”sociala hänsyn” och dess tolkning. Utredningen hänvisar till en grönbok från kommissionen och framför att begreppet sociala hänsyn ska ges en vid tolkning, som bl.a. omfattar åtgärder för att trygga de grundläggande rättigheterna och principerna om likabehandling och icke-diskriminering.
6
Enligt en vägledning från Miljöstyrningsrådet om sociala
och etiska krav i offentlig upphandling omfattar begreppet sociala hänsyn bl.a. att internationellt erkända normer för skäliga arbetsvillkor och mänskliga rättigheter inte eftersätts. Upphandlingsvillkor som rör mänskliga rättigheter kan t.ex. hänvisa till FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna eller de tio principer som omfattas av FN:s Global Compact.
7
Det får därför
anses klart att krav på respekt för de mänskliga rättigheterna omfattas av begreppet sociala hänsyn.
Delegationen föreslår att regeringen på ett systematiskt sätt, och med avsättande av tillräckliga resurser för arbetet, ska vidta konkreta åtgärder mot bakgrund av det gemensamma uttalandet
6SOU 2006:28, s. 189 f., och KOM (2001) 366 slutlig, Grönbok. Främjande av en europeisk ram för företagens sociala ansvar, punkt 52. 7Sociala och etiska krav i offentlig upphandling, Miljöstyrningsrådet, vägledning 2008-12-04, s. 5 och 10.
464
SOU 2010:70 Civilsamhälle och näringsliv
från de svenska och spanska regeringarna för att genomföra FN:s ramverk för mänskliga rättigheter i näringslivet. Delegationen föreslår att regeringen, som ett led i detta arbete ska:
ge en utredning i uppdrag att se över om och hur näringslivets ansvar för de mänskliga rättigheterna kan tydliggöras i eller i anslutning till svensk bolagsrätt,
utarbeta typklausuler och en vägledning om mänskliga rättigheter som kan användas när bilaterala och multilaterala handels- och investeringsavtal ska slutas,
i dialog med svenska företag systematiskt ta upp frågor om hur de arbetar för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras i den svenska och utländska verksamheten,
fortsätta att driva ståndpunkten att en handlingsplan utarbetas inom EU för att genomföra och utveckla arbetet utifrån FN:s ramverk,
översätta ramverket till svenska och utarbeta en vägledning för hur det bör förstås i den svenska kontexten och av svenska företag,
i sina dialoger med andra regeringar betona vikten av att även dessa aktivt arbetar med att genomföra ramverket för näringslivets arbete för de mänskliga rättigheterna samt
verka för att statliga myndigheter, i enlighet med lagen (2007:1091) om offentlig upphandling och lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster, i sina upphandlingar ställer som villkor att leverantörerna bedriver ett aktivt arbete för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras i den svenska och utländska verksamheten.
Översättning och spridning av OECD:s uppdaterade riktlinjer för multinationella företag
Delegationens förslag: Regeringen låter översätta OECD:s
uppdaterade riktlinjer för multinationella företag till svenska samt omarbetar handboken om riktlinjerna i enlighet med den nya versionen. Regeringen sprider även aktivt riktlinjerna och
465
Civilsamhälle och näringsliv SOU 2010:70
466
handboken och agerar för att svenska multinationella företag ska säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras i den svenska och utländska verksamheten.
OECD:s riktlinjer för multinationella företag är gemensamma rekommendationer till företag från ett drygt 40-tal regeringar som utarbetats inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (Organisation for Economic Co-operation and Development, OECD, se avsnitt 3.7.3). De anslutna ländernas regeringar har åtagit sig att främja riktlinjerna genom att bland annat inrätta s.k. nationella kontaktpunkter. I Sverige ligger ansvaret för den nationella kontaktpunkten under Utrikesdepartementets enhet för internationell handelspolitik. Arbetet genomförs bl.a. inom ramen för Globalt Ansvar, som arbetar för att främja mänskliga rättigheter, grundläggande arbetsvillkor, bättre miljö samt antikorruption baserat på principerna i FN:s Global Compact och OECD:s riktlinjer. Syftet med Globalt Ansvar är att vara en plattform för olika aktörer som arbetar med företagens samhällsansvar, såsom näringslivet, arbetsmarknadens parter och organisationer inom det civila samhället.
OECD:s riktlinjer för multinationella företag avser bl.a. respekten för de mänskliga rättigheterna och för de anställdas fackliga rättigheter. Utrikesdepartementet sammanställde 2006 en handbok om riktlinjerna. Handboken ger en kort bakgrund till riktlinjerna och beskriver översiktligt hur de kan användas. Den illustreras också med ärenden som tidigare varit aktuella. I handboken finns dessutom en översättning av riktlinjerna.
8
OECD:s riktlinjer uppdateras under 2010 och 2011 och en reviderad version publiceras troligen i juni 2011. Det är av stor vikt att de uppdaterade riktlinjerna då snabbt översätts till svenska samt att handboken från 2006 omarbetas i förhållande till dessa. Regeringen bör även aktivt sprida riktlinjerna och handboken, bl.a. inom ramen för arbetet med Globalt Ansvar, och agera för att svenska multinationella företag ska säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras i den svenska och utländska verksamheten.
8OECD:s riktlinjer för multinationella företag – en handbok, Utrikesdepartementet, 2006.
10 Konsekvenser av delegationens förslag
10.1 Ekonomiska konsekvenser
Om delegationens förslag påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner och landsting, företag eller andra enskilda ska en beräkning av dessa konsekvenser, enligt 14 § kommittéförordningen (1998 :1474), redovisas i betänkandet. Detsamma gäller om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar ska delegationen föreslå en finansiering.
10.1.1 Kommissionen för mänskliga rättigheter
Kostnader för Kommissionen för mänskliga rättigheter
Delegationen har, som framgår i kapitel 5, beräknat att den föreslagna kommissionen för mänskliga rättigheter behöver cirka 50 anställda för att kunna utföra sina arbetsuppgifter. Förutom rena personalkostnader fordras att kommissionen även har resurser för att kunna arbeta utåtriktat, såväl gentemot statliga myndigheter, kommuner, landsting och organisationer som gentemot internationella organ och nationella institutioner i andra länder. Vidare behöver den ha resurser för att producera rapporter, yttranden och informationsmaterial samt för att kunna anlita forskare och andra experter där detta bedöms nödvändigt.
Det är svårt att dra några slutsatser beträffande kostnaderna för kommissionen utifrån jämförelser med institutioner i andra länder, eftersom såväl arbetsuppgifter som storlek, ledningens och anställdas ersättning m.m. varierar mellan olika länder och institutioner. För att kunna beräkna kostnaden för Kommissionen för mänskliga
467
Konsekvenser av delegationens förslag SOU 2010:70
rättigheter har delegationen därför i stället valt att se till storleken på intäkter och utgifter hos några liknande myndigheter i Sverige.
Statsanslaget till Justitieombudsmannen (JO) för 2009 uppgick till knappt 70 miljoner kronor, varav cirka 3,5 miljoner avsåg kostnaden för JO:s 200-årsjubileum. Intäkterna för Barnombudsmannen (BO) uppgick 2009 till nära 21 miljoner kronor, varav statsanslaget utgjorde cirka 17 miljoner. Övriga medel omfattade framför allt avgifter och andra ersättningar samt medel från Regeringskansliet, Sida m.fl. för särskilda uppdrag och projekt. Intäkterna för Diskrimineringsombudsmannen (DO) 2009 uppgick till drygt 100 miljoner kronor, varav statsanslaget var knappt 94 miljoner, cirka 3,5 miljoner intäkter från avgifter och andra ersättningar och drygt 3 miljoner projektbidrag från EU. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam) hade 2009 intäkter på drygt 31 miljoner kronor, varav statsanslaget utgjorde cirka 19,5 miljoner och andra projektbidrag och medel, t.ex. bidrag från Europeiska socialfonden och särskilda medel för regeringsuppdrag, uppgick till drygt 11 miljoner. Statskontorets intäkter 2009 var knappt 75 miljoner kronor, varav statsanslaget utgjorde drygt 66 miljoner och cirka 1,7 miljoner ersättningar för externa kostnader i uppdrag m.m.
Delegationen har därefter jämfört myndigheternas intäkter med antalet anställda för att se hur dessa uppgifter förhåller sig till varandra. Om man ser till myndigheterna ovan så varierar intäkternas storlek i förhållande till antalet anställda från cirka 0,97 miljoner för Statskontoret till 1,11 miljoner kronor per anställd för JO, exklusive kostnaderna för jubileet. Genomsnittet för de fem myndigheterna är 1,07 miljoner kronor.
Delegationen uppskattar att kommissionens genomsnittskostnad per anställd, sett till såväl personal- som förvaltningskostnader, närmast kommer att motsvara den för JO. Det föreslagna antalet anställda för kommissionen motsvarar ungefär antalet anställda vid JO. Vad gäller lönekostnaderna skulle jämförelser kunna göras med såväl JO som Riksrevisionen, som båda har en liknande ledningsstruktur som den föreslagna kommissionen. Två aspekter som är av betydelse för lönenivån för kommissionens ledning är dels att den bör bestå av högt kvalificerade personer, dels att kommissionärerna, enligt delegationens förslag, inte ska kunna väljas om. I det sammanhanget kan nämnas att lönerna för justitieombudsmännen av tradition har följt lönerna för högre domare. Riksrevisorernas löner har dock varit något högre, främst på grund av att
468
SOU 2010:70 Konsekvenser av delegationens förslag
riksrevisorerna, till skillnad från justitieombudsmännen, inte kan väljas om. Löneskillnaderna mellan justitieombudsmännen och riksrevisorerna är dock numera inte särskilt stora. Trots att kommissionärerna för mänskliga rättigheter inte föreslås kunna väljas om har delegationen därför bedömt att kostnaderna för kommissionen kan beräknas på grundval av en jämförelse med JO, som är en myndighet med en ledningsstruktur och storlek som liknar den föreslagna Kommissionen för mänskliga rättigheter.
Om genomsnittskostnaden per anställd vid JO, som med detta sätt att räkna är 1,11 miljoner, multipliceras med det antal anställda som kommissionen föreslås ha, dvs. 50 personer, uppgår kostnaderna för kommissionen till knappt 56 miljoner per år. Delegationen beräknar, med hänsyn till att ovanstående beräkningar utgår från 2009 års anslag, att anslaget för den nya myndigheten bör uppgå till cirka 60 miljoner kronor. I det beräknade anslaget ingår också kostnader för anlitande av forskare och andra externa experter.
Då JO inte är en myndighet som bedriver utåtriktat arbete av det slag som Kommissionen för mänskliga rättigheter föreslås göra behöver därtill läggas ett ytterligare belopp om uppskattningsvis 5 miljoner kronor för utåtriktad verksamhet, t.ex. produktion av rapporter och informationsmaterial, större möten m.m. Den årliga budgeten för Kommissionen för mänskliga rättigheter kan alltså beräknas till totalt 65 miljoner kronor.
Det kan noteras att det statliga bidraget utgör hela budgeten för så många som två tredjedelar av de institutioner som ingått i FN:s kartläggning. Delegationen anser att även finansieringen av den svenska kommissionen för mänskliga rättigheter bör ske genom statliga medel och vara så permanent och stabil som möjligt. Om kommissionen skulle vara beroende av extern finansiering skulle detta kunna begränsa kommissionens frihet att göra sina egna prioriteringar. De statliga medlen bör därför vara tillräckliga för att kommissionen ska kunna utöva sitt mandat utan att vara beroende av extern finansiering, som t.ex. gåvor, bidrag från fonder och intäktsfinansierad verksamhet.
469
Konsekvenser av delegationens förslag SOU 2010:70
Finansiering
Respekt för det demokratiska styrelseskicket och de mänskliga rättigheterna inverkar gynnsamt på samhällsutvecklingen i stort. Kränkningar och problem rörande de mänskliga rättigheterna kan ibland uppstå till följd av resursbrist eller besparingar inom den offentliga sektorn och det ska inte förnekas att det krävs resurser för att efterleva de internationella åtagandena om mänskliga rättigheter, såväl de medborgerliga och politiska som de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (se även avsnitt 2.1.1). Kostnaderna kan dock inte endast beräknas för ett år i taget utan måste bedömas på lång sikt. En kränkning av en mänsklig rättighet som drabbar ett barn i dag, t.ex. avseende rätten till utbildning eller rätten till bästa möjliga hälsa, orsakar samhället mycket stora kostnader på lång sikt. Även kränkningar som konstateras av Europadomstolen eller som påtalas av FN:s övervakningskommittéer eller nationella tillsynsorgan, orsakar i vissa fall staten mycket höga kostnader på grund av skadestånd som utgår till följd av kränkningen. Personer som upplever att de utsätts för kränkningar av de mänskliga rättigheterna tappar dessutom ofta förtroende för samhället och kan då vända sig emot det. Omvänt innebär respekt för de mänskliga rättigheterna, enligt delegationens mening, att människors grundläggande behov tillgodoses på ett sätt som på sikt bidrar till en gynnsam samhällsutveckling.
Eftersom det i dag saknas en myndighet med ett uttalat ansvar att främja, skydda och övervaka de mänskliga rättigheterna på det övergripande och systematiska sätt som delegationen föreslår, och då Kommissionen för mänskliga rättigheter inte avses ta över ansvaret för att respektera rättigheterna från andra myndigheter, anser delegationen att det inte är rimligt att räkna med att medel ska kunna omfördelas från övriga myndigheters anslag för att kommissionen ska kunna inrättas. Eftersom kommissionens verksamhet berör alla samhällsområden är det inte heller rimligt att peka ut en särskild samhällssektor där medlen ska tas.
Om Kommissionen för mänskliga rättigheter är stark och väl fungerande bör dess verksamhet dock på sikt bidra till att kostnaderna för andra myndigheter som verkar inom angränsande områden minskar. Kommissionens arbete för att stärka människorättsperspektivet inom den offentliga sektorn såväl som inom andra samhällssektorer bör på sikt kunna bidra till att kostnaderna för myndigheter inom t.ex. diskrimineringsområdet minskar. Vidare
470
SOU 2010:70 Konsekvenser av delegationens förslag
föreslår delegationen i avsnitt 5.2.2 att kommissionen ska anses vara det organ som krävs enligt artikel 33 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, en uppgift som annars måste utföras av någon annan myndighet, såsom framförts i delegationens delbetänkande Främja, Skydda, Övervaka (SOU 2009:36). I delbetänkandet redovisade delegationen att kostnaden för att utveckla och genomföra dessa uppgifter kan beräknas till cirka 5 miljoner kronor per år, varav cirka 2 miljoner för tre årsarbetskrafter och 3 miljoner för utbildnings- och informationsinsatser inom ramen för främjandeuppdraget, utveckling av metoder för övervakning samt stöd till andra myndigheter i deras metodutveckling. De i delbetänkandet föreslagna uppgifterna för arbetet med konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ingår alltså i de ovan föreslagna 65 miljoner kronor som delegationen beräknar att Kommissionen för mänskliga rättigheter bör erhålla i statsanslag.
I dag finansieras insatser för de mänskliga rättigheterna inom Demokratipolitiken, Utgiftsområde 1, Anslag 6:1, Allmänna val och demokrati. EU:s byrå för grundläggande rättigheter framhåller i sin kartläggning av institutioner i EU:s medlemsländer att de nationella institutionerna bör finansieras via ett eget anslag på statsbudgeten.
1
Delegationen föreslår att den nya myndigheten, på
samma sätt som JO samt i enlighet med rekommendationen från EU:s byrå för grundläggande rättigheter, finansieras genom ett eget anslag på statsbudgeten under utgiftsområde 1, Rikets styrelse. Kommissionen för mänskliga rättigheter bör också, liksom JO, ges möjlighet att lämna sina synpunkter på riksdagsstyrelsens förslag till anslag.
Budgethantering
Delegationen anser att det är angeläget att kommissionens budgetunderlag hanteras och bedöms på ett sätt som ligger i linje med dess oberoende. Detta innebär att kommissionen bör ha visst inflytande över budgetens storlek, att kommissionens budgetunderlag inte bör granskas och ifrågasättas i detalj, samt att kommissionen ska vara fri att göra prioriteringar inom ramen för de medel den tilldelas.
1 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 9.
471
Konsekvenser av delegationens förslag SOU 2010:70
Majoriteten av de nationella institutionerna för mänskliga rättigheter som deltog i FN:s kartläggning (85 procent) uppgav att de formulerar sin egen budget. En fjärdedel lämnar förslaget till parlamentet. I övriga fall angavs att budgetförslagen lämnas till justitie- eller finansdepartement. Den kartläggning som genomförts av EU:s byrå för grundläggande rättigheter visar att kommissioner med i huvudsak rådgivande uppdrag saknar en egen budget medan institutionerna i övriga fall har egen budget. Hur besluten om budgeten fattas varierar också.
Budgethanteringen för myndigheter under riksdagen ingår inte i regeringens budgetberedning. Dessa myndigheter lämnar i stället sina förslag till budget direkt till riksdagen. Där bereds myndighetens förslag av riksdagsstyrelsen och beslut fattas av riksdagen. Att göra kommissionen till en myndighet under riksdagen skulle därmed, enligt delegationens bedömning, kunna bidra till dess oberoende även ur ett ekonomiskt perspektiv.
10.1.2 Styrning, tillsyn och utbildning inom den offentliga förvaltningen
Inför Sveriges ratificering av en konvention görs en bedömning om svensk rätt är förenlig med konventionens krav eller om några ändringar behöver göras. Vid genomgången av FN:s kärnkonventioner om mänskliga rättigheter har normharmoni vanligtvis ansetts föreligga mellan den svenska lagstiftningen och konventionernas bestämmelser. Det innebär, enligt delegationens mening, att de föreslagna tilläggen i lagar och förordningar framför allt ska ses som förtydliganden i lagstiftningen av statens, kommunernas och landstingens redan existerande ansvar i fråga om de mänskliga rättigheterna. Sett ur detta perspektiv innebär delegationens förslag inte någon ambitionshöjning och bör därmed inte heller anses medföra några merkostnader. Delegationen lämnar inte heller några förslag som innebär att nya instrument om de mänskliga rättigheterna ska ratificeras eller att nya rättigheter ska erkännas. Förslagen går helt och hållet ut på att Sverige ska respektera de internationella åtaganden som staten redan har gjort.
Delegationen konstaterar att även i fall där svensk lagstiftning ansetts uppfylla kraven i en konvention i samband med ratificeringen förekommer det att den svenska lagstiftningen efterhand behöver anpassas till konventionens krav. Så har t.ex. varit fallet
472
SOU 2010:70 Konsekvenser av delegationens förslag
med FN:s konvention om barnets rättigheter. I slutbetänkandet från LSS-kommittén föreslås t.ex. ett par nya bestämmelser i lagen om stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning rörande barnets bästa och barnets rätt att komma till tals.
2
Kommittén bedömde inte att dessa tillägg skulle medföra några merkostnader. Inte heller i samband med införandet av motsvarande bestämmelser i socialtjänstlagen bedömde regeringen att dessa skulle leda till merkostnader. I propositionen Ändring i socialtjänstlagen hänvisade regeringen till Statskontoret, som bedömt att förslagen inte skulle innebära några nya uppgifter eller kostnader för socialtjänsten utan var en kodifiering av vad som redan skedde i de flesta ärenden som rör barn och ungdomar.
3
Delegationens förslag och bedömningar handlar i huvudsak om att få till stånd en ökad kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna och en tydligare lagreglering för att rättigheterna inte ska kränkas. Det handlar alltså inte bara om rättsregler och politiska ställningstaganden utan i stor utsträckning även om att påverka kunskapsnivå, agerande, förhållningssätt, attityder och värderingar i arbetet inom den offentliga sektorn och i samhället i stort. I ett initialt skede, när de verksamheter som i dag inte arbetar strukturerat med de mänskliga rättigheterna ska finna formerna för detta arbetssätt, beräknas ökade kostnader kunna uppstå. I ett långsiktigt perspektiv bedömer dock delegationen att dessa kostnader minskar. Delegationen bedömer alltså, till skillnad från ovanstående utredningar, att det är rimligt att vissa resurser avsätts i ett inledande skede för att anordna utbildning, utveckla arbetsmetoder, utarbeta stödmaterial, samordna verksamheten m.m. Delegationen anser att förslagen i detta hänseende är en ambitionshöjning, som är motiverad och som i ett längre perspektiv bör leda till lägre kostnader för verksamheterna och för samhället.
Ett sätt att organisera arbetet med tvärsektoriella frågor, såsom mänskliga rättigheter, är att utse en person i organisationen som är huvudansvarig för uppgiften, åtminstone för att påbörja arbetet med utbildningar, metodutveckling och samordning. Många statliga myndigheter, kommuner och landsting har redan i dag sådana samordnare för arbetet med jämställdhet, icke-diskriminering och mångfald, barnperspektivet och frågor om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Då konventionerna om de mänskliga
2SOU 2008:77, Möjlighet att leva som andra. Ny lag om stöd och service för vissa personer med funktionsnedsättning. 3Prop. 1996/97:124, s. 163.
473
Konsekvenser av delegationens förslag SOU 2010:70
rättigheterna kan ses som en gemensam utgångspunkt för dessa perspektiv bör de verksamheter som redan har sådana samordnare kunna utnyttja sin befintliga organisation även i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Övriga kan behöva anställa en person med för uppgiften lämplig kompetens. Det är dock viktigt att även de som redan har en existerande organisation att utnyttja ser till att personalen har den kompetens som krävs för att uttryckligen arbeta med mänskliga rättigheter. I båda fallen antar delegationen att det inledningsvis uppstår en viss merkostnad motsvarande ungefär en årslön för varje myndighet för vilken delegationen föreslagit att ansvaret för de mänskliga rättigheterna särskilt ska lyftas, dvs. Polisen, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvården, Socialstyrelsen, Inspektionen för Socialförsäkringen, Migrationsverket, Statens institutionsstyrelse och Boverket. Som underlag för beräkningen av denna merkostnad har delegationen utgått från den statliga befattningsgrupperingen för statistik (BESTA) samt Arbetsgivarverkets lönestatistik och information om skatter och avgifter för statliga myndigheter. Med utgångspunkten att samordningstjänsten klassificeras som samhällsadministrativt planerings-, förhandlings- och utredningsarbete (grupp 10 nivå 4) samt från genomsnittligt avgiftsuttag kan kostnaden uppskattas till cirka 700 000 kronor årligen per myndighet, totalt 5,6 miljoner kronor.
Delegationen föreslår att denna kostnad finansieras genom omfördelning av resurserna inom ramen för respektive myndighets anslag. Efter ungefär tre år bör dock personalkostnaden kunna minska, eftersom det är önskvärt att arbetet för de mänskliga rättigheterna är en del av den ordinarie verksamheten.
Avsikten med delegationens förslag i fråga om styrning och tillsyn är i första hand att öka systematiken i det arbete för mänskliga rättigheter som verksamheterna i enlighet med Sveriges internationella åtaganden redan i dag är skyldiga att bedriva. Delegationen bedömer att Kommissionen för mänskliga rättigheter, genom råd och stöd till statliga myndigheter, kommuner och landsting i deras arbete för de mänskliga rättigheterna, bör kunna bidra till att deras arbete i dessa frågor får en högre kvalitet, underlättas och effektiviseras.
Att tillämpa människorättsperspektivet i den dagliga verksamheten kan dessutom ge vägledning för hur prioriteringar ska göras inom och mellan olika politikområden. Om ett människorättsperspektiv läggs på förslag och behov kan det framgå att en del av verksamheten har en annan dignitet än andra delar. Människo-
474
SOU 2010:70 Konsekvenser av delegationens förslag
rättsperspektivet innebär också att utgångspunkten tas i den enskilde individen. Detta är av avgörande betydelse för den enskilde i frågor som berör flera myndigheter och nivåer i samhällsorganisationen. Ett väl fungerande samarbete mellan olika huvudmän är avgörande för att den enskildes mänskliga rättigheter ska kunna respekteras fullt ut. Denna samordning innebär samtidigt sannolikt vinster inte bara för den enskilde utan även för de inblandade myndigheterna, t.ex. i form av effektivisering, liksom för samhället i stort.
10.1.3 Bidrag till organisationer inom det civila samhället
I avsnitt 9.3 har delegationen föreslagit att regeringen ska genomföra en kartläggning och översyn av befintliga bidragssystem för statligt stöd till det civila samhällets organisationer i syfte att klargöra om de fungerar på ett tillfredsställande sätt vad avser organisationernas arbete för de mänskliga rättigheterna, eller om det behöver göras förändringar för att organisationerna ska kunna bidra ytterligare till främjandet av respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Om resultatet av kartläggningen är att organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna behöver bättre möjligheter till statligt stöd än vad som finns i dag, föreslår delegationen att utrymme för sådant stöd ska skapas inom ramen för befintliga anslag. Det kan då bli fråga om att t.ex. ändra förordningar eller andra styrdokument så att möjligheterna till stöd för organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna förbättras. Det innebär att delegationens förslag är kostnadsneutralt.
10.1.4 Forskning och kunskapsutveckling
Regeringen har vid upprepade tillfällen betonat vikten av kunskap om de mänskliga rättigheterna, framför allt genom att betona utbildningens centrala roll, men också genom att understryka vikten av att kunskap om rättigheterna finns inom den offentliga sektorn. En seriös utveckling av utbildningen och kunskapsspridningen om de mänskliga rättigheterna kan, enligt delegationen mening, bara ske om denna åtföljs av en satsning på forskning och kunskapsutveckling inom området. Delegationen har därför i
475
Konsekvenser av delegationens förslag SOU 2010:70
avsnitt 8.2 redovisat ett förslag om en sådan satsning, bl.a. ett tioårigt forskningsprogram om mänskliga rättigheter.
För grundforskning om mänskliga rättigheter beräknas en kostnad om 10 miljoner årligen. Eftersom delegationen menar att detta är ett kunskapsområde som måste stärkas väsentligt måste medel finnas för finansiering av fler än några enstaka forskningsprojekt. Den särskilda satsningen på mångvetenskaplig demokratiforskning som förvaltas av Vetenskapsrådet låg 2007 på 5 miljoner kronor, vilket bara kunde finansiera 6–7 ansökningar. För att på allvar kunna stimulera framväxten av forskning med ett uttalat fokus på mänskliga rättigheter bedömer delegationen att minst det dubbla antalet ansökningar måste kunna beviljas per år.
Kostnaden för en forskarskola kan delas upp i kostnaden för infrastrukturen och kostnaden för doktorandlöner. Infrastrukturen för en forskarskola dvs. kostnader för kurser, ledning, medel för utveckling av kurser och seminarier, doktoranders och handledares resor, gemensamma seminarier samt administration, beräknas till 5 miljoner kronor.
Eftersom det 2010 inte finns mer än två doktorandtjänster i landet som är vikta åt forskning om mänskliga rättigheter behöver även doktorandtjänsterna i den föreslagna forskarskolan finansieras. Ett rimligt antal doktorander vid en livskraftig forskarskola kan uppskattas till 5 eller 6 doktorander per år. För att ge någon effekt i det svenska forskningssamhället beräknas att doktorandantagning bör ske årligen under sju års tid. Detta innebär att när forskarskolan är inne på sitt fjärde år har den nått sin maximala storlek om 20–24 studenter. Detta omfång bibehålles sedan fram till det sjunde året, när den sista antagningen av doktorander görs, för att sedan gradvis sjunka tills de sista doktoranderna examineras mot slutet av det tionde året.
Det första året skulle kostnaden för doktorandtjänsterna alltså ligga på knappt 4 miljoner kronor, för att sedan öka med ungefär motsvarande summa varje år fram till det fjärde året. När forskarskolan är fullt utbyggd under det fjärde året kommer lönekostnaderna således att uppgå till cirka 15 miljoner kronor.
Sammanlagda med de ovan beskrivna kostnaderna för forskarskolans infrastruktur kommer de totala kostnaderna för forskarskolan mellan år fyra och sju att uppgå till knappt 20 miljoner kronor per år för att sedan återigen minska.
Kostnaderna för de behovsmotiverade forskningsstudierna samt forskningsnätverket bör kunna fördelas mellan olika aktörer. Dessa
476
SOU 2010:70 Konsekvenser av delegationens förslag
studier avses utföras utifrån kunskapsbehov som identifieras gemensamt av flera aktörer, främst forskare samt myndigheter och organisationer som arbetar med frågorna. De olika aktörerna bör även kunna bidra till finansieringen. Kostnaderna för ett övergripande och samordnande ansvar för dessa delar av forskningsprogrammet kan uppskattas till cirka en miljon kronor årligen för personalkostnader och administration, m.m.
Totalt sett skulle kostnaderna för forskningsprogrammet i sin helhet alltså uppgå till cirka 20 miljoner kronor för det första året för att gradvis öka till omkring 32 miljoner kronor per år från och med det fjärde året fram till och med det sjunde året, när kostnaderna sjunker igen på grund av antagningsstopp inom forskarskolan.
I avsnitt 8.4 har delegationen även föreslagit att regeringen ska ge Statistiska centralbyrån (SCB) i uppdrag att, i samarbete med övriga statistikansvariga myndigheter, kartlägga och sammanställa befintlig statistik som kan belysa situationen för de mänskliga rättigheterna. Delegationen har även föreslagit att det ska ingå i uppdraget att SCB ska överväga och lämna förslag på behövliga kompletteringar av statistiken, att samla in denna samt att publicera den samlade statistiken i en rapport eller på annat sätt.
Delegationen uppskattar att kostnaden för detta uppdrag under de första två åren, när en första kartläggning och analys av befintlig statistik behöver genomföras, samt eventuellt nya statistiska undersökningar eller frågor formuleras och genomföras, kommer att uppgå till cirka 3 miljoner kronor per år. Därefter blir kostnaderna sannolikt lägre, cirka 2 miljoner kronor per år i genomsnitt, beroende på när och hur ofta de stora statistikinsamlingarna ska genomföras.
Eftersom forskning och kunskapsutveckling om olika aspekter av de mänskliga rättigheterna berör alla forskningsområden vore det inkonsekvent att hänvisa denna satsning till ett redan existerande anslagsområde inom t.ex. utbildningsvetenskap, medicin, natur- och teknikvetenskap eller humaniora och samhällsvetenskap. Forskningsprogrammet, samt den statistik som utgör grundmaterial för forskningen, bör i stället finansieras med medel som tillförs ett nytt utvecklingsanslag för politiken för de mänskliga rättigheterna. Delegationen föreslår att satsningen finansieras genom att motsvarande belopp överförs från det ordinarie forskningsanslaget inom utgiftsområde 16 på statsbudgeten.
477
Konsekvenser av delegationens förslag SOU 2010:70
10.1.5 Övriga förslag
Delegationen bedömer att övriga förslag som delegationen lämnat i betänkandet, såsom förslag om att i fler författningar än i dag uttryckligen hänvisa till de mänskliga rättigheterna, att behandla frågor om de mänskliga rättigheterna inom utbildningsväsendet i större omfattning än i dag, att genomföra översyner av vissa frågor m.m. bör kunna finansieras inom ramen för befintliga anslag.
10.2 Konsekvenser för den kommunala självstyrelsen
Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen, ska konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Delegationen bedömer att de förslag som lämnas i detta betänkande inte har några sådana konsekvenser. Skälen för detta är följande.
Demokratin, inklusive den kommunala demokratin, och de mänskliga rättigheterna är nära förbundna med varandra. Att verksamheten i kommuner och landsting bedrivs med respekt för de mänskliga rättigheterna stärker människors förtroende för sina förtroendevalda och på så sätt stärks även demokratin.
Att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna respekteras är ett gemensamt ansvar för alla delar av det allmänna – riksdagen, regeringen, myndigheterna och andra offentliga organ. En stat kan aldrig frånhända sig ansvaret för att de mänskliga rättigheterna inte respekteras genom att hänvisa till att ett visst område är ett kommunalt ansvar.
Föreslagna bestämmelser i kommunallagen och speciallagstiftning om att kommuner och landsting ska bedriva sina verksamheter med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa skapar inte några nya rättigheter eller skyldigheter. Funktionen är i stället att markera och tydliggöra det ansvar som kommuner och landsting, i likhet med övriga delar av det allmänna, redan har för att respektera de mänskliga rättigheterna. Även de föreslagna bestämmelserna i tillsynsmyndigheters instruktioner innebär endast ett tydliggörande av myndigheternas befintliga ansvar för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna inom ramen för deras arbete med kunskapsförmedling, normgivning och tillsyn. Om tillsynsmyndigheternas arbete för de mänsk-
478
SOU 2010:70 Konsekvenser av delegationens förslag
liga rättigheterna utvecklas så kan detta även leda till att arbetet för rättigheterna stärks i kommunernas och landstingens verksamheter. Kommissionen för mänskliga rättigheter, som delegationen föreslår ska inrättas (kap. 5), ska inte utöva tillsyn eller pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall. Kommissionen uppgift föreslås i stället vara att, med utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, göra en allmän bedömning av hur rättigheterna respekteras inom olika verksamhetsområden, däribland kommunala verksamheter.
De möjligheter som delegationen redogjort för när det gäller arbete med att integrera de mänskliga rättigheterna i kommunala styrdokument, samt att genomföra kompetensutvecklande insatser om de mänskliga rättigheterna, t.ex. utifrån den föreslagna bestämmelsen i kommunallagen, kan utföras inom ramen för den ordinarie verksamheten.
Delegationen bedömer således att de framlagda förslagen inte får någon inverkan på den kommunala självstyrelsen eller innebär några ökade kostnader för kommuner och landsting. Ett medvetet kommunalt arbete för att ytterligare stärka de mänskliga rättigheterna, bl.a. mot bakgrund av den bestämmelse som föreslås föras in i kommunallagen, stärker också den kommunala demokratin.
10.3 Konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män samt för möjligheterna att nå de handikappolitiska och integrationspolitiska målen
Om förslagen i ett betänkande har betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen ska konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Delegationen ska också enligt sina direktiv beakta konsekvenserna för de handikappolitiska målen.
Målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.
Målet för integrationspolitiken är lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund.
479
Konsekvenser av delegationens förslag SOU 2010:70
Målet för handikappolitiken är:
en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet,
jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionshinder.
De förslag som delegationen lämnar i betänkandet syftar till att sammantagna skapa en struktur för hållbart skydd av de mänskliga rättigheterna i Sverige. De mänskliga rättigheterna tar sin utgångspunkt i principen om alla människors lika värde och rätten till ickediskriminering och utgår från rättigheterna i bl.a. FN-konventionerna om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, avskaffande av alla former av rasdiskriminering, medborgerliga och politiska rättigheter, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionerna omfattar rättigheter som rätt till utbildning, politiskt deltagande, arbete, bästa uppnåeliga hälsa samt delaktighet i samhällslivet utan någon form av diskriminering. Enligt delegationens bedömning bör arbetet för att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna utifrån bl.a. dessa konventioner också bidra till arbetet med att förverkliga de jämställdhetspolitiska, integrationspolitiska och handikappolitiska målen.
Förutom att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna inom den offentliga sektorn syftar förslagen i betänkandet också till att utveckla ett tydligare människorättsperspektiv i samhället i stort, även bland allmänheten och privata aktörer. Ett rättighetsperspektiv innebär bl.a. att alla ska ha samma rättigheter, möjligheter till inflytande och delaktighet, bl.a. i beslutsprocesser. Det innebär också att ta utgångspunkten i individen såsom hon eller han själv ser sig, i stället för att utgå från grupptänkande och stereotyper.
Ibland framförs en oro för att ett övergripande arbete för de mänskliga rättigheterna kan osynliggöra andra frågor, rättighetsområden eller perspektiv, eller att ett människorättsperspektiv kan undergräva förståelsen för att det behövs expertkompetens om vilka problem och möjligheter som t.ex. en viss del av befolkningen har. Det bör därför framhållas att delegationen inte ser de mänskliga rättigheterna som en ”metapolitik” under vilken alla andra
480
SOU 2010:70 Konsekvenser av delegationens förslag
481
politikområden ska inordna sig. Konventionsskyddet av de mänskliga rättigheterna bildar snarare en gemensam utgångspunkt för arbetet med flera andra perspektiv och uttrycker en miniminivå som ska garanteras, samtidigt som det är önskvärt att de konventionsanslutna staterna vidtar åtgärder för att nå förbi och längre än denna nivå.
11 Författningskommentar
11.1 Kommissionen för mänskliga rättigheter
11.1.1 Förslaget till lag om ändring i riksdagsordningen
3 kap.
8 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 5.2.4.
I första stycket införs en regel om att kommissionen får göra framställningar hos riksdagen i frågor som rör kommissionens kompetens, organisation, personal eller verksamhetsformer.
I andra stycket införs att riksdagen får föreskriva att kommissionen även i andra fall får göra framställningar hos riksdagen. Delegationen föreslår att riksdagen ska föreskriva detta i tilläggsbestämmelse 3.8.6, se också 4 § förslaget till lag med instruktion för kommissionen.
Tilläggsbestämmelse 3.8.6
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 5.2.4.
Tilläggsbestämmelsen är ny och innebär att kommissionen får göra framställning som avses i 3 kap. 8 § andra stycket hos riksdagen. Framställningen kan avse en fråga som uppkommit vid utförandet av kommissionens uppdrag att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. I 4 § förslaget till lag med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter föreslås en föreskrift om att kommissionärerna ska besluta gemensamt om en sådan framställning.
483
Författningskommentar SOU 2010:70
8 kap.
15 a §
Frågan om att inrätta kommissionen behandlas i avsnitt 5. Förslaget att kommissionen ska vara en egen myndighet under riksdagen behandlas i avsnitt 5.1.3 och 5.1.4.
Paragrafen är ny. Även rubriken närmast före paragrafen är ny. I första stycket regleras kommissionens ledningsform, mandat och självständighet.
Bestämmelserna om val av kommissionärer behandlas i avsnitt 5.3.1. Kommissionen leds av tre personer som benämns kommissionärer.
Kommissionens mandat behandlas i avsnitt 5.2.1. Kommissionens övergripande uppdrag är att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Vilken typ av uppgifter som kommissionen kan utföra inom ramen för uppdraget anges i 2 § förslaget till lag med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter. Utgångspunkten för uppdraget är de internationellt erkända mänskliga rättigheterna, dvs. de mänskliga rättigheter som erkänns i konventioner och internationell sedvanerätt.
Mandatet är inte begränsat till att avse någon viss konvention, rättighet eller del av befolkningen.
Kommissionen beslutar självständigt hur verksamheten ska bedrivas. Utöver att kommissionen själv bestämmer inriktningen på sitt arbete så innebär självständigheten att kommissionen själv avgör vilka arbetsmetoder den vill använda. Vidare ska kommissionen ha rätt – och skyldighet – att göra självständiga bedömningar i de frågor som omfattas av uppdraget. Ingen har rätt att ge kommissionen direktiv annat än genom lag. Kommissionens självständighet, framför allt i förhållande till regeringen, men även andra delar av den offentliga sektorn, är viktig inte minst vid dess bedömningar av hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige.
I andra stycket anges att riksdagen ska utse en av kommissionärerna att svara för myndighetens administrativa ledning.
Tredje stycket motsvarar vad som föreskrivs om val av
Riksdagens ombudsmän och riksrevisorerna. För kommissionärerna gäller en mandatperiod på sju år, utan möjlighet till omval.
Enligt fjärde stycket får riksdagen på förslag av konstitutionsutskottet entlediga en kommissionär som inte har riksdagens
484
SOU 2010:70 Författningskommentar
förtroende. Motsvarande bestämmelse finns för Riksdagens ombudsmän.
Enligt femte stycket ska riksdagen snarast välja en efterträdare för en ny sjuårsperiod om en kommissionär avgår i förtid. Bestämmelsen gäller oavsett om anledningen till den förtida avgången är att riksdagen har entledigat kommissionären på grund av bristande förtroende eller att kommissionären har avgått av annat skäl.
11.1.2 Förslaget till lag ( 0000:000 ) med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheterna
Uppgifter
1 §
Att Kommissionen för mänskliga rättigheter är en myndighet under riksdagen med uppgift att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige samt att den beslutar självständigt hur verksamheten ska bedrivas regleras i förslaget till lag om ändring i riksdagsordningen men anges även i instruktionen. Se kommentaren till förslaget till 8 kap. 15 a § lag om ändring i riksdagsordningen.
2 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 5.2.2.
Ramen för uppdraget framgår av 1 §. Det övergripande uppdraget är att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Utgångspunkten för uppdraget är de internationellt erkända mänskliga rättigheterna, dvs. de mänskliga rättigheter som erkänns i konventioner och internationell sedvanerätt.
I första stycket angivna uppgifter är inte en uttömmande uppräkning. Uppgifterna är exempel på vad kommissionen har möjlighet att utföra inom sitt verksamhetsområde. Kommissionen avgör vilka frågor inom sitt verksamhetsområde som den väljer att arbeta med, det vill säga hur den anser sig bäst främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna.
Punkt 1: Kommissionen ska kunna undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige samt föreslå åtgärder för att förbättra situationen. Undersökningarna
485
Författningskommentar SOU 2010:70
och rapporterna kan avse alla samhällsområden och -sektorer. De kan behandla situationen för de mänskliga rättigheterna generellt eller mer avgränsade frågor. Med att kommissionen ska kunna rapportera avses att den ska kunna avge alla former av skriftliga och muntliga yttranden. Kommissionen ska kunna publicera sina undersökningar och rapporter.
Punkt 2: Som en del av kommissionens undersökande verksamhet enligt punkten 1, så ska den kunna verka för att författningsförslag, andra förslag, gällande författningar och rådande praxis står i överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Undersökningarna kan avse alla typer av författningar. Förslag som läggs fram i statens offentliga utredningar och departementspromemorior, både författningsförslag och andra förslag, är exempel på förslag som ska kunna studeras av kommissionen. Kommissionen ska vid utförandet av uppdraget kunna föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som behövs för att säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls. Kommissionen ska även, när den bedömer att detta är möjligt och lämpligt, kunna svara på förfrågningar från andra organ, t.ex. myndigheter. I 4 § regleras kommissionens möjlighet att till riksdagen eller regeringen göra framställning om författningsändring eller någon annan åtgärd.
Kommissionen ska vidare kunna lämna rekommendationer, bl.a. till myndigheter, kommuner och landsting om vad som krävs för att verksamhet och föreskrifter ska överensstämma med de mänskliga rättigheterna.
Punkt 3: Kommissionen ska kunna ha självständiga kontakter med internationella organisationer. Genom kontakterna kan kommissionen både inhämta kunskap om internationellt arbete för mänskliga rättigheter och rapportera om egna erfarenheter. Kommissionen kan t.ex. avge ett eget yttrande i samband med Sveriges rapportering till övervakningskommittéer och andra internationella organ, men detta yttrande ska inte ingå som en del av regeringens rapport. Kommissionen ska även i övrigt kunna delta i internationellt samarbete, såsom exempelvis genom erfarenhetsutbyte med andra nationella institutioner.
Punkt 4: Experter från kommissionen ska kunna medverka vid utarbetandet och genomförandet av utbildningar och kompetensutvecklande insatser inom den offentliga sektorn eller hos andra aktörer. Kommissionen ska kunna följa och samla in information om forskning av de mänskliga rättigheterna samt även ha möjlighet
486
SOU 2010:70 Författningskommentar
att lämna uppdrag om forskningsinsatser, undersökningar och studier. Kommissionen ska kunna vidta åtgärder för att höja medvetenheten om frågor som rör de mänskliga rättigheterna. Ett sätt för kommission att höja medvetenheten om de mänskliga rättigheterna är att sprida information om de mänskliga rättigheterna till allmänheten, varvid kontakter med organisationer inom civilsamhället kan vara en viktig metod. Att via massmedier skapa debatt i frågor om de mänskliga rättigheterna är ett annat sätt att höja medvetenheten.
Enligt andra stycket ska kommissionen inte kunna pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall, utan kommissionens uppgift är att på ett mer generellt plan främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Detta innebär att kommissionen inte gör någon bedömning i enskilda fall utan mer allmänt undersöker hur exempelvis lagstiftning och praxis överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden. Information som lämnats av enskilda kan ingå i underlaget för sådana undersökningar.
3 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 5.2.3.
I bestämmelsen anges att förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting på begäran ska lämna kommissionen det biträde som den behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.
Detta innebär att de är skyldiga att lämna uppgifter till kommissionen samt delta i överläggningar. En motsvarande bestämmelse finns i lagen (1993:335) om Barnombudsman. Redan av andra bestämmelser framgår att myndigheter ska samverka med varandra. Enligt 6 § förvaltningslagen (1986:223) är varje myndighet skyldig att lämna andra myndigheter hjälp inom ramen för den egna verksamheten. En myndighet ska enligt 6 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) på begäran av en annan myndighet lämna uppgift som den förfogar över, om inte uppgiften är sekretessbelagd eller det skulle hindra arbetets behöriga gång. Skyldigheten att lämna kommissionen biträde innefattar därutöver att ta emot besök av kommissionen.
Kommissionen utövar inte tillsyn. Skyldigheten att lämna kommissionen biträde är osanktionerad. Syftet med att ålägga förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting en skyldighet att
487
Författningskommentar SOU 2010:70
lämna kommissionen biträde är att tydliggöra att dessa ska underlätta kommissionens verksamhet med att på ett övergripande plan undersöka hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige och andra frågor om de mänskliga rättigheterna. De uppgifter som på begäran ska lämnas till kommissionen kan både avse uppgifter om hur de mänskliga rättigheterna respekteras och främjas i den tillfrågade aktörens egen verksamhet och uppgifter som behövs för andra typer av undersökningar, t.ex. statistik som kommissionen behöver för att kunna undersöka i vad mån en viss del av befolkningen kommer i åtnjutande av sina mänskliga rättigheter.
Bestämmelsen ger inte kommissionen någon rätt att ta del av sekretessbelagda uppgifter. Kommissionens möjlighet att få ta del av sekretessbelagda uppgifter får bedömas efter sekretessprövning av utlämnande myndighet. Sekretessbestämmelserna som föreslås gälla i kommissionens verksamhet kan påverka en annan myndighets bedömning av om en sekretessbelagd uppgift utan risk för men kan lämnas till kommissionen. Sekretessbestämmelserna kan även ha betydelse för om en enskild person vill lämna sitt samtycke till att en sekretessbelagd uppgift får lämnas vidare till kommissionen.
Riksdagens ledamöter, statsråden och domstolar omfattas inte av skyldigheten att lämna kommissionen biträde.
Även privaträttsliga subjekt som utför uppgifter inom den offentliga förvaltningen omfattas av bestämmelsen. Detta är av särskild betydelse, då någon samverkansskyldighet annars inte skulle gälla för de privaträttsliga subjekten. Bolag, föreningar, samfälligheter, stiftelser och enskilda individer är exempel på privaträttsliga subjekt. Privaträttsliga subjekt kan bedriva verksamhet på uppdrag eller med tillstånd från det allmänna. Exempel på offentliga förvaltningsuppgifter som anförtros privaträttsliga subjekt är insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade samt verksamhet enligt skollagen (2010:800).
4 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 5.2.4. Såvitt avser framställningar till riksdagen, se även kommentaren till 3 kap. 8 § förslaget till lag om ändring i riksdagsordningen.
Kommissionen kan göra framställning till riksdagen eller regeringen med förslag på de författningsändringar eller andra åtgärder
488
SOU 2010:70 Författningskommentar
som behövs för att de mänskliga rättigheterna ska respekteras eller främjas i Sverige. Riksdagen eller regeringen har därefter att ta ställning till vilken åtgärd framställningen föranleder. Det anges i bestämmelsen att kommissionärerna alltid beslutar gemensamt om sådana framställningar.
5 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 5.2.5.
Kommissionen ska lämna en rapport om verksamheten under det föregående kalenderåret. Rapporten kan även innehålla en redogörelse för hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige och förslag på hur situationen kan förbättras. Det framgår av bestämmelsen att kommissionärerna alltid beslutar gemensamt om rapporten.
Ledning
6 §
Kommissionens ledning behandlas i avsnitt 5.3.1. Ledningen ska bestå av tre kommissionärer. En av kommissionärerna ska svara för myndighetens administrativa ledning. Hänvisning görs till 8 kap. 15 a § riksdagsordningen om val av kommissionärer.
Kommissionens råd behandlas i avsnitt 5.3.2. Vid kommissionen ska det finnas ett råd som kan tillföra myndigheten sakkunskap i arbetet. Sakkunskapen kan avse exempelvis villkoren för olika grupper i samhället, de mänskliga rättigheterna eller olika samhällsområden. Rådet har en rådgivande funktion. Rådet utses av kommissionen. Kommissionen får därvid bedöma vilken sakkunskap som det finns behov av att tillföra verksamheten samt när det finns anledning att förändra sammansättningen av ledamöter i rådet. Kommissionen avgör också för hur lång tid ledamöterna i rådet ska utses.
489
Författningskommentar SOU 2010:70
7 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 5.3.3.
Kommissionen leds av tre kommissionärer. Av första stycket framgår att de alltid beslutar gemensamt om verksamhetens inriktning, organisation och arbetsordning. De beslutar därvid gemensamt om vilka prioriteringar som måste göras i verksamheten. Det kan exempelvis finnas anledning att under en viss tid prioritera arbete med vissa specifika rättigheter.
Kommissionärerna kan gemensamt komma överens om att en viss ansvarfördelning ska gälla dem emellan samt att vissa beslut kan fattas av en kommissionär ensam. Som exempel kan nämnas att kommissionärerna gemensamt skulle kunna besluta att en kommissionär ska svara för ett visst rättighetsområde och inom detta område själv besluta vilka undersökningar som ska göras och vilka slutsatser som ska dras av framkomna uppgifter.
Kommissionärerna ska dock alltid besluta gemensamt om framställningar till regeringen och riksdagen samt den årliga rapporten, se 4 och 5 §§.
I andra stycket regleras möjligheten att delegera administrativa ärenden. Kommissionärerna beslutar gemensamt i administrativa frågor. De kan endast gemensamt fatta beslut om delegation av administrativa ärenden till den kommissionär som har den administrativa ledningen eller till annan tjänsteman. Motsvarande bestämmelse finns för riksrevisorerna.
8 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 5.3.3.
Bestämmelsen reglerar intern revision av myndigheten. Motsvarande reglering finns för riksdagens förvaltning och riksdagens myndigheter.
490
SOU 2010:70 Författningskommentar
11.1.3 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
1 kap.
6 §
Frågor om sekretess behandlas i avsnitt 5.2.3.
Ändringarna i offentlighets- och sekretesslagen avser verksamhet hos Kommissionen för mänskliga rättigheter. De är utformade med de sekretessbestämmelser som gäller för Barnombudsmannen som förebild.
Paragrafen upplyser om innehållet i lagens femte avdelning. Ändringen är en följd av förslaget till ändring i 33 kap.
10 kap.
21 §
Bestämmelsen avser misstankar om vissa brott begångna mot unga. Ändringen innebär att sekretessen enligt 33 kap. 4 a § hos kommissionen inte hindrar att kommissionen till en åklagarmyndighet eller en polismyndighet lämnar uppgifter om misstanke om brott mot personer under 18 år om det är fråga om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken eller brott som avses i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. Bestämmelserna i brottsbalken avser brott mot liv och hälsa, brott mot frihet och frid samt sexualbrott.
23 §
Bestämmelsen behandlar uppgift som avser misstankar om allvarliga brott. Ändringen innebär att sekretessen enligt 33 kap. 4 a § hos kommissionen inte hindrar att kommissionen till en åklagarmyndighet, en polismyndighet eller någon annan myndighet som har att ingripa mot brott lämnar uppgift angående misstanke om vissa brott. De brott som avses är brott för vilka det lägsta straffet är fängelse i ett år, försök till brott för vilka det lägsta straffet är fängelse i två år samt slutligen försök till brott för vilka det lägsta straffet är fängelse ett år om gärningen har innefattat försök till
491
Författningskommentar SOU 2010:70
överföring av en allmänfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen (2004:168).
27 §
Bestämmelsen behandlar utbyte av uppgifter mellan myndigheter. Första stycket innehåller en s.k. generalklausul. Den innebär att sekretessbelagd uppgift får lämnas till en myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda.
I andra stycket föreskrivs vissa undantag. Ändringen innebär att en hänvisning görs till 33 kap. 4 a § som gäller kommissionen. Det betyder att sekretessbelagda uppgifter hos kommissionen inte kan lämnas ut med stöd av generalklausulen.
33 kap.
4 a §
Paragrafen är ny. Rubriken till 33 kap. har ny lydelse och rubriken närmast före paragrafen är ny.
Kommissionen ska inte pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall. Kommissionen kommer dock ofta att ha kontakt med enskilda. Uppgifterna från dessa kan vara av mycket känslig karaktär. Enskilda kan vända sig till kommissionen med uppgifter i ett enskilt fall, även om kommissionen därefter inte prövar det enskilda fallet utan gör en mer övergripande bedömning. Sådana kontakter kan exempelvis initiera att en kartläggning av en viss fråga görs.
Därför föreskrivs det i paragrafen att sekretess gäller i verksamhet enligt lagen med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men.
Bestämmelsen har ett s.k. omvänt skaderekvisit, vilket innebär att sekretess gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan men för den enskilde eller någon närstående till denne. Huvudregeln är sekretess. I praktiken kan denna bestämmelse innebära att en uppgift inte kan lämnas ut om kommissionen inte har kännedom om mottagarens identitet och om vad denne ska
492
SOU 2010:70 Författningskommentar
använda uppgiften till. Ett sådant omvänt skaderekvisit gäller hos Barnombudsmannen (33 kap. 2 §) samt inom socialtjänsten (26 kap. 1 §) och hälso- och sjukvården (25 kap. 1 §).
Sekretessen i kommissionens verksamhet kan påverka en annan myndighets bedömning av om en sekretessbelagd uppgift utan risk för men kan lämnas till kommissionen. Sekretessen kan även ha betydelse för om en enskild person vill lämna sitt samtycke till att en sekretessbelagd uppgift får lämnas vidare till kommissionen.
Sekretessen enligt bestämmelsen gäller i kommissionens verksamhet enligt instruktionen. Med verksamhet avses även uppgifter som lämnas till kommissionen av enskilda som har den felaktiga uppfattningen att kommissionen prövar klagomål om enskilda fall. Verksamheten omfattar dock inte exempelvis personalärenden. I sådana ärenden kan emellertid andra sekretessregler bli till tillämpliga.
Sekretessen avser uppgifter om enskildas såväl personliga som ekonomiska förhållanden. Sekretessen gäller även till förmån för närstående.
Bestämmelserna i 10 kap. 21 och 23 §§ innebär att sekretessen inte hindrar att Kommissionen för mänskliga rättigheter gör polisanmälan i vissa fall.
5 §
Paragrafen reglerar rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. En hänvisning även till 33 kap. 4 a § har lagts till. Det innebär att begränsad meddelarfrihet enligt bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen gäller för uppgifter som någon lämnar till kommissionen och som omfattas av sekretess enligt 33 kap. 4 a §.
11.2 Övriga författningsförslag
11.2.1 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
2 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 4.5.
I paragrafen förs in en regel om att hälso- och sjukvården ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt
493
Författningskommentar SOU 2010:70
de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Genom bestämmelsen understryks vikten av att de mänskliga rättigheterna respekteras i verksamheten. Hälso- och sjukvården är, liksom övriga delar av det allmänna, redan i dag skyldig att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Några nya rättigheter skapas inte genom bestämmelsen.
Bestämmelsen är av övergripande karaktär. Den är avsedd att vara ett stöd för tolkningen av andra mer konkret utformade bestämmelser i svenska författningar. De internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter som Sverige har tillträtt har inte, med undantag av Europakonventionen, inkorporerats i svensk lagstiftning. Lagstiftaren har emellertid gjort bedömningen att gällande författningar står i överensstämmelse med de internationella åtagandena. Enligt principen om fördragskonform tolkning ska den svenska lagstiftningen tolkas med vägledning inte bara av nationella rättskällor utan även av de konventioner som Sverige är bundna av. Dessa tolkas i sin tur av internationella organ, för Sveriges del främst Europadomstolen, men även yttranden från exempelvis FN:s övervakningskommittéer är av betydelse. Uttalanden från dessa organ, utöver Europadomstolens domar, är dock inte bindande för Sverige och vilken betydelse de ska tillmätas måste bedömas i sitt sammanhang.
Verksamhetens ledning har ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras i verksamheten samt för att det finns tillräcklig och aktuell kunskap om vad de mänskliga rättigheterna innebär och om hur de kan få genomslag i verksamheten. Vidare ska personer som är verksamma inom området ha ett professionellt och humant förhållningssätt gentemot den enskilde.
11.2.2 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387)
1 a §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
494
SOU 2010:70 Författningskommentar
11.2.3 Förslaget till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
3 a §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.1.
Paragrafen är ny. Även rubriken närmast före paragrafen är ny. Bestämmelsen är inte begränsad till handläggning av ärenden utan avser all verksamhet hos myndigheterna.
Det tydliggörs att en myndighet har ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras i verksamheten. Av hänvisningen till internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter framgår att utgångspunkten är Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Kopplingen till Sveriges internationella åtaganden är viktig, dels på grund av att centrala regler inom förvaltningsrätten härrör från konventionsrättigheter, dels på grund av att förvaltningsmyndigheternas verksamhet är av central betydelse för den enskildes mänskliga rättigheter.
Bestämmelsen är av övergripande karaktär. Den är avsedd att vara ett stöd för tolkningen av andra mer konkret utformade bestämmelser i svenska författningar. De internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter som Sverige har tillträtt har inte, med undantag av Europakonventionen, inkorporerats i svensk lagstiftning. Lagstiftaren har emellertid gjort bedömningen att gällande författningar står i överensstämmelse med de internationella åtagandena. Enligt principen om fördragskonform tolkning ska den svenska lagstiftningen tolkas med vägledning inte bara av nationella rättskällor utan även av de konventioner som Sverige är bundna av. Dessa tolkas i sin tur av internationella organ, för Sveriges del främst Europadomstolen, men även yttranden från exempelvis FN:s övervakningskommittéer är av betydelse. Uttalanden från dessa organ, utöver Europadomstolens domar, är dock inte bindande för Sverige och vilken betydelse de ska tillmätas måste bedömas i sitt sammanhang.
Europakonventionen och EU-rätten har kommit att få en alltmer central roll inom förvaltningsrätten men även andra internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna har betydelse. Som exempel på konventionsrättigheter av stor betydelse inom förvaltningslagens tillämpningsområde kan nämnas rätten till domstolprövning och rätten för personer med funktionsnedsättning att få tillgång till rättssystemet på samma villkor som andra.
495
Författningskommentar SOU 2010:70
Vidare anges krav på myndigheten att iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet. Bestämmelsen, liksom rubriken till paragrafen, är utformad med 4 § förslaget till en ny förvaltningslag (SOU 2010:29) som förebild. Kravet innebär ett förbud mot ovidkommande hänsynstaganden. Som exempel kan nämnas obefogad särbehandling av en person eller personkategori.
11.2.4 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1988:870 ) om vård av missbrukare i vissa fall
1 §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
11.2.5 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1990:52 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga
1 §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
11.2.6 Förslaget till lag om ändring i kommunallagen (1991:900)
2 kap.
2 a §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.3.1.
Paragrafen är ny och anger att kommuner och landsting ska bedriva sin verksamhet med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa. Bestämmelsen placeras efter bestämmelsen om den s.k. likställighetsprincipen i 2 §, som reglerar att kommunerna och landstingen ska iaktta objektivitet och rättvisa i sin behandling av kommunmedlemmarna.
Kommuner och landsting är redan i dag skyldiga att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
496
SOU 2010:70 Författningskommentar
Några nya rättigheter skapas inte genom bestämmelsen. Kommunens och landstingens roll för att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna är viktig, då många rättigheter rör områden som sköts av kommuner och landsting. Inom dessa områden, bl.a. skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård, beslutar kommunerna själva om fördelning av resurser och hur verksamheten ska organiseras. Det finns anledning att i kommunallagen, som innehåller grundläggande bestämmelser om hur kommuner och landsting ska styras, markera ansvaret för att de mänskliga rättigheterna respekteras i verksamheten. Genom bestämmelsen betonas vikten av att kommuner och landsting uppmärksammar vilka effekter olika åtgärder, exempelvis fördelning av resurser, får för respekten för de mänskliga rättigheterna i den kommunala verksamheten. Kommuner och landsting bestämmer givetvis själva vilka konkreta åtgärder de ska vidta för att främja de mänskliga rättigheterna.
11.2.7 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
2 §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
11.2.8 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1991:1129 ) om rättspsykiatrisk vård
2 a §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
497
Författningskommentar SOU 2010:70
11.2.9 Förslaget till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434)
1 kap.
5 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.3.
Enligt paragrafen ska högskolorna i sin verksamhet främja en hållbar utvecklig, jämställdhet mellan män och kvinnor, förståelse för internationella förhållanden och en breddad rekrytering.
Det införs ett nytt andra stycke där det anges att högskolorna i sin verksamhet ska respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa. Vidare ska högskolorna förmedla och förankra rättigheterna. I skollagen (2010:800) finns en liknande reglering.
Bestämmelsen är inte begränsad till utbildningen utan avser hela verksamheten. För att kunna förmedla och förankra rättigheterna krävs ett medvetet och aktivt arbete. Det måste finnas kunskap om vad rättigheterna innebär, bl.a. enligt de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter, och om hur de kan genomföras och förmedlas i verksamheten för att högskolan ska kunna säkerställa att de respekteras.
11.2.10 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1998:603 ) om verkställighet av sluten ungdomsvård
2 §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)
1 kap.
1 §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
498
SOU 2010:70 Författningskommentar
11.2.11 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
1 kap.
8 a §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
11.2.12 Förslaget till lag om ändring i socialförsäkringsbalken (2010:110)
2 kap.
5 a §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
11.2.13 Förslaget till lag om ändring i fängelselagen (2010:610)
1 kap.
4 §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
11.2.14 Förslaget till lag om ändring i häkteslagen (2010:611)
1 kap.
4 §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
499
Författningskommentar SOU 2010:70
11.2.15 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900)
1 kap.
1 §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
11.2.16 Förslaget till förordning om ändring i förordningen ( 1989:773 ) med instruktion för Rikspolisstyrelsen
2 b §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.3.
Bestämmelsen är ny och anger att Rikspolisstyrelsen i sin tillsyn över polisen ska verka för att tillsynsobjekten säkerställer full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Av förslaget till ändring i polislagen (1984:387) och polisförordningen (1998:1558) framgår att verksamheten ska bedrivas med respekt för de mänskliga rättigheterna. Inom ramen för Rikspolisstyrelsens tillsyn bör tillsynsobjektens arbete med att säkerställa de mänskliga rättigheterna följas upp.
11.2.17 Förslaget till förordning om ändring i kommittéförordningen (1998:1474)
14 a §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.6.
Bestämmelsen är ny och anger att de förslag som kommittéer och särskilda utredare lämnar ska vara utformade så att skyddet för den enskildes mänskliga rättigheter enligt Sveriges internationella åtaganden respekteras och vid behov förstärks.
Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ska förverkligas genom lagstiftning och andra åtgärder. Det är viktigt att kommittéerna tidigt undersöker om det finns några internationella bestämmelser om mänskliga rättigheter som kan
500
SOU 2010:70 Författningskommentar
beröra de frågor som utredningsarbetet gäller. Sveriges internationella åtaganden, som främst omfattar de konventioner Sverige har tillträtt men även internationell sedvanerätt, ska sedan beaktas när kommittéer och särskilda utredare utformar sina förslag. Kommittén ska bedöma om svensk lagstiftning och verksamhet inom området för kommitténs uppdrag överensstämmer med de internationella överenskommelserna, om det finns behov av förändringar utifrån ett människorättsperspektiv samt om kommitténs förslag påverkar säkerställandet av de mänskliga rättigheterna. Kommitténs bedömning ska redovisas i betänkandet.
Hänvisningen i kommittéförordningen till förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning avser författningsförslags konsekvenser för den enskildes mänskliga rättigheter. Bestämmelsen i kommittéförordningen omfattar även förslag om andra åtgärder.
11.2.18 Förordning om ändring i polisförordningen (1998:1558)
3 kap.
5 a §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.3.
I paragrafen beskrivs länspolismästarens uppgifter. Länspolismästaren ska se till att verksamheten bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Motsvarande bestämmelse om ledningens ansvar finns i 3 § myndighetsförordningen (2007:515), vilken inte är tillämplig på polismyndigheterna. Det förs in i paragrafen att länspolismästaren även ska se till att verksamheten bedrivs enligt de förpliktelser som följer av Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
Genom bestämmelsen tydliggörs ledningens ansvar för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras. Frågor som rör tillgodoseendet av de mänskliga rättigheterna i verksamheten bör prioriteras. Myndighetens ledning behöver därför ha aktuell kunskap om de mänskliga rättigheternas betydelse för verksamheten. Rätten till frihet och personlig säkerhet, förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
501
Författningskommentar SOU 2010:70
bestraffning samt rätten till icke-diskriminering är exempel på mänskliga rättigheter som är av stor relevans inom området.
11.2.19 Förslaget till förordning om ändring i myndighetsförordningen (2007:515)
3 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.2.
I paragrafen anges vilket ansvar en myndighets ledning har. Myndighetens ledning ska se till att verksamheten bedrivs enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Det förs in en regel om att ledningen även ska se till att verksamheten bedrivs enligt de förpliktelser som följer av Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
Genom bestämmelsen tydliggörs ledningens ansvar för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras. Frågor som rör tillgodoseendet av de mänskliga rättigheterna i verksamheten bör prioriteras. Myndighetens ledning behöver därför ha aktuell kunskap om de mänskliga rättigheternas betydelse för verksamheten.
11.2.20 Förslaget till ändring i förordningen ( 2007:996 ) med instruktion för Migrationsverket
2 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.3.
Av paragrafen framgår Migrationsverkets uppgifter, såsom att verket vid genomförandet av verksamheten ska belysa och beakta kvinnors och mäns villkor samt inför beslut eller andra åtgärder som kan röra barn ska analysera konsekvenserna för barn. I paragrafen förs in en regel om att Migrationsverket ska vidta åtgärder för att säkerställa att verksamheten bedrivs med full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Av hänvisningen till internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter framgår att utgångspunkten är Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Det
502
SOU 2010:70 Författningskommentar
tydliggörs att myndigheten har ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras. Detta ansvar kräver att ledningen prioriterar frågor om de mänskliga rättigheterna, att det finns aktuell kunskap om de mänskliga rättigheterna i organisationen och att ett aktivt arbete med att säkerställa respekten för rättigheterna bedrivs. Förbudet mot tortyr, inklusive förbudet mot att sända en person till ett land där han eller hon riskerar att utsättas för tortyr, rätten att söka asyl, skydd av flyktingar, rättigheter i samband med frihetsberövanden, barnets rättigheter och rätten till bästa uppnåeliga hälsa är exempel på mänskliga rättigheter som är av stor relevans på området.
11.2.21 Förslaget till förordning med ändring i förordningen ( 2007:1132 ) med instruktion för Statens institutionsstyrelse
4 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.3.
I paragrafen beskrivs Statens institutionsstyrelses uppgifter, såsom att myndigheten ska ta hänsyn till kvinnors och mäns villkor samt barns bästa. I paragrafen införs en bestämmelse om att myndigheten ska vidta åtgärder för att säkerställa att myndighetens verksamhet bedrivs med full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Av hänvisningen till internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter framgår att utgångspunkten är Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Det tydliggörs att myndigheten har ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras. Detta ansvar kräver att ledningen prioriterar frågor om de mänskliga rättigheterna, att det finns aktuell kunskap om de mänskliga rättigheterna i organisationen och att ett aktivt arbete med att säkerställa respekten för rättigheterna bedrivs. Barnets rättigheter, förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning samt rätten till frihet och personlig säkerhet är exempel på mänskliga rättigheter som är av stor relevans inom området.
503
Författningskommentar SOU 2010:70
11.2.22 Förslaget till förordning om ändring i förordningen ( 2007:1172 ) med instruktion för Kriminalvården
2 a §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.3.
Kriminalvården ansvarar för att verkställa utdömda påföljder, bedriva häktesverksamhet samt utföra personutredningar i brottmål.
Paragrafen är ny och föreskriver att Kriminalvården ska vidta åtgärder för att i verkställighet och annan verksamhet säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Av hänvisningen till internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter framgår att utgångspunkten är Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Det tydliggörs att myndigheten har ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras. Detta ansvar kräver att ledningen prioriterar frågor om de mänskliga rättigheterna, att det finns aktuell kunskap om de mänskliga rättigheterna i organisationen och att ett aktivt arbete med att säkerställa respekten för rättigheterna bedrivs. Förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning samt rätten till frihet och personlig säkerhet är exempel på mänskliga rättigheter som är av stor relevans inom området.
11.2.23 Förslaget till förordning om ändring i förordningen ( 2007:1244 ) om konsekvensutredning vid regelgivning
6 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.4.
I paragrafen anges vad en konsekvensutredning vid förvaltningsmyndigheters regelgivning ska innehålla. Det förs in en bestämmelse om att en konsekvensutredning ska innehålla en bedömning av om regleringen överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
I paragrafen anges redan att en bedömning ska göras av om regleringen överensstämmer eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till den Europeiska unionen. EU-
504
SOU 2010:70 Författningskommentar
rätten, som har företräde framför svensk rätt, innehåller regler om de mänskliga rättigheter som gäller vid tillämpningen av EU-rätten.
Lagar eller andra föreskrifter får inte heller beslutas i strid med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Detta gäller såväl den inkorporerade Europakonventionen som andra internationella överenskommelser om de mänskliga rättigheterna som Sverige har åtagit sig att följa.
En myndighets möjligheter att besluta om föreskrifter kan således vara begränsade av åtaganden som Sverige har enligt internationella överenskommelser. Internationella överenskommelser har betydelse inom många myndigheters områden. En myndighet kan i sitt författningsarbete behöva beakta sådana rekommendationer som har utformats av ett internationellt organ som Sverige på grund av medlemskap eller på annat sätt förbundit sig att respektera. Se Myndigheternas föreskrifter – handbok i författningsskrivning, Ds 1998:43, s. 57.
Genom bestämmelsen tydliggörs att internationella överenskommelser om de mänskliga rättigheterna på myndighetens verksamhetsområde måste identifieras och beaktas vid regelgivningen.
11.2.24 Förslaget till förordning med ändring i förordningen ( 2009:602 ) med instruktion för Inspektionen för socialförsäkringen
3 a §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.3.
Paragrafen är ny och föreskriver att Inspektionen för socialförsäkringen inom ramen för sin systemtillsyn ska verka för att tillsynsobjekten säkerställer full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
I socialförsäkringsbalken införs en bestämmelse om att verksamhet enligt balken ska bedrivas med respekt för de mänskliga rättigheterna. Inom ramen för den tillsyn som utövas av Inspektionen för socialförsäkringen bör tillsynsobjektens arbete med att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras följas upp.
505
Författningskommentar SOU 2010:70
11.2.25 Förslaget till förordning om ändring i förordningen ( 2009:1243 ) med instruktion för Socialstyrelsen
8 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.3.
I paragrafen beskrivs vissa av Socialstyrelsens uppgifter, bl.a. att Socialstyrelsen ska vaka över verksamheterna när det gäller den enskildes rättigheter samt inför beslut eller andra åtgärder som rör barn analysera konsekvenserna för barn och därvid ta särskild hänsyn till barnets bästa. I paragrafen förs in en bestämmelse om att Socialstyrelsen inom ramen för sitt arbete med kunskapsförmedling, normgivning och tillsyn ska vidta åtgärder för att säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Av hänvisningen till internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter framgår att utgångspunkten är Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Det tydliggörs att myndigheten har ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras. Detta ansvar kräver att ledningen prioriterar frågor om de mänskliga rättigheterna, att det finns aktuell kunskap om de mänskliga rättigheterna i organisationen och att ett aktivt arbete med att säkerställa respekten för rättigheterna bedrivs. Av förslagen till ändringar i författningar som rör hälso- och sjukvård, vård av missbrukare och unga, rättspsykiatrisk vård, verkställighet av sluten ungdomsvård och socialtjänst framkommer att de mänskliga rättigheterna ska respekteras i verksamheterna. Inom ramen för Socialstyrelsens tillsyn bör tillsynsobjektens arbete med att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras följas upp. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa, rätten till icke-diskriminering, rätten till social trygghet och en tillfredsställande levnadsstandard, barnets rättigheter samt rättigheter för personer med funktionsnedsättning är exempel på mänskliga rättigheter som är av stor relevans inom området.
506
SOU 2010:70 Författningskommentar
507
11.2.26 Förslaget till förordning ( 2009:1482 ) med instruktion för Boverket
3 a §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.3.
Paragrafen är ny och föreskriver att Boverket inom ramen för sitt arbete med kunskapsförmedling, normgivning och tillsyn ska vidta åtgärder för att säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Boverket ska enligt 3 § särskilt beakta de konsekvenser som verkets beslut och verksamhet kan få för funktionshindrade, barn, ungdomar, äldre och personer med utländsk bakgrund samt för boendesegregation, folkhälsa och jämställdhet. Flera mänskliga rättigheter är aktuella.
Av hänvisningen till internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter framgår att utgångspunkten är Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Det tydliggörs att myndigheten har ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras. Detta ansvar kräver att ledningen prioriterar frågor om de mänskliga rättigheterna, att det finns aktuell kunskap om de mänskliga rättigheterna i organisationen och att ett aktivt arbete med att säkerställa respekten för rättigheterna bedrivs. Av förslaget till ändring i plan- och bygglagen (2010:900) framgår att planläggning och byggande ska genomföras med respekt för de mänskliga rättigheterna. Inom ramen för tillsynen bör tillsynsobjektens arbete med att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras följas upp. Rätten till bostad, rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och barnets rättigheter är exempel på mänskliga rättigheter som är av stor relevans inom området.
Särskilt yttrande
Särskilt yttrande av ledamoten Anders Knape
I slutbetänkandet föreslås att Sverige inrättar en nationell institution för mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Parisprinciperna.
1
Jag delar majoritetens bedömning och anser att det är av
stor vikt att Sverige har en nationell institution för mänskliga rättigheter som bedriver främjande och skyddande verksamhet. Däremot anser jag inte att detta bör ske genom inrättandet av en ny myndighet. Det finns befintliga myndigheter med angränsande uppgifter såsom Justitieombudsmannen, Barnombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen (DO).
I betänkandet beskrivs dessa myndigheters verksamheter. Slutsatsen är att de av olika skäl inte är lämpade för ett bredare uppdrag. Jag delar inte den uppfattningen och menar att det är bättre att utgå från en redan befintlig organisation som DO. Diskrimineringsförbudet är en princip som genomsyrar de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. De fyra diskrimineringsombudsmän som fanns i Sverige tidigare hade högsta internationella status som nationell institution för mänskliga rättigheter och nuvarande DO är också aktuell för motsvarande ackreditering.
2
DO är den myndighet som i dag hanterar enskilda diskrimineringsfrågor samt har uppdraget att främja lika rättigheter och möjligheter i Sverige. Att kombinera det uppdraget med ett utökat uppdrag att främja och bevaka insatser när det gäller mänskliga rättigheter bör ge både samordningsfördelar och vara mer kostnadseffektivt. Internationella erfarenheter visar också att myn-
1 FN:s generalförsamling antog i december 1993 “Principles relating to the Status of National Institutions”, de så kallade Parisprinciperna, som anger riktlinjer för nationella institutioner med uppgift att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. 2 De hade A-status (dvs. högsta status som nationell institution för mänskliga rättigheter) enligt International Coordination Committee of National Human Rights Institutions (ICC) kriterier, som utgår från Parisprinciperna.
509
Särskilt yttrande SOU 2010:70
digheter som enbart arbetar med mänskliga rättigheter på en övergripande nivå utan att ha ansvar för handläggning av enskilda ärenden kan få svårt att få genomslag för sin verksamhet.
510
Referenser
Internationella dokument
Traktat
SÖ (Sveriges internationella överenskommelser) 1952:35, Euro-
peiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, antagen den 4 november 1950.
SÖ 1971:40, FN:s internationella konvention om avskaffandet av
alla former av rasdiskriminering, antagen den 21 december 1965.
SÖ 1971:41, FN:s internationella konvention om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter, antagen den 16 december 1966.
SÖ 1971:42, FN:s internationella konvention om medborgerliga och
politiska rättigheter, antagen den 16 december 1966.
SÖ 1975:1, Wienkonventionen om traktaträtt, antagen den 23 maj
1969.
SÖ 1980:8, FN:s konvention om avskaffande av all slags diskri-
minering av kvinnor, antagen den 18 december 1979.
SÖ 1986:1, FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning, antagen den 10 december 1984.
SÖ 1988:37, Europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, antagen den 26 november 1987.
SÖ 1990:20. FN:s konvention om barnets rättigheter, antagen den
20 november 1989.
SÖ 1998:35, Europeisk social stadga (reviderad), antagen den 3 maj
1996.
SÖ 2000:2, Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter,
antagen den 1 februari 1995.
511
Referenser SOU 2010:70
SÖ 2000:3, Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk,
antagen den 5 november 1992.
SÖ 2003:13, Fakultativt protokoll till konventionen den 20 novem-
ber 1989 (SÖ 1990:20) om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter, antaget den 25 maj 2000.
SÖ 2006:17, Fakultativt protokoll till konventionen den 10 december
1984 (SÖ 1986:1) mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, antaget den 18 december 2002.
SÖ 2008:26, FN:s konvention om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning och fakultativt protokoll till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, antagen den 13 december 2006.
FN:s konvention om migrantarbetares rättigheter (International
Convention on the Protection of the Rights of All Migrant Workers and Members of Their Families), antagen den 18 december 1990.
Lissabonfördraget av den 13 december 2007 om ändring av för-
draget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, EGT 2007 C 306/1.
Andra dokument från internationella organisationer
Förenta nationerna
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (Universal
Declaration of Human Rights), antagen genom FN:s generalförsamlings resolution GA 217 A (III) den 10 december 1948.
FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC), resolution 2/9,
21 juni 1946.
FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC),
E/CN.4/Sub.2/2003/12/Rev.2, Norms on the Responsibilities of
Transnational Corporations and Other Business Enterprises with Regard to Human Rights, 26 augusti 2003.
FN:s generalförsamling, A/59/525/Rev.1, Revised draft plan of
action for the first phase of the World Programme for Human Rights Education, 2 mars 2005.
FN:s generalförsamling, A/HRC/13/44, Report of the Secretary-
General. National Institutions for the Promotion and Protection of Human Rights, 15 januari 2010.
512
SOU 2010:70 Referenser
FN:s generalförsamling, resolution A/RES/33/46, National Institu-
tions for the Promotion and Protection of Human Rights, 14 december 1978.
FN:s generalförsamling, resolution A/RES/48/121, World Confe-
rence on Human Rights, 14 februari 1994.
FN:s generalförsamling, resolution A/RES/48/134, National Insti-
tutions for the Promotion and Protection of Human Rights (Parisprinciperna), 4 mars 1994.
FN:s generalförsamling, resolution A/RES/49/184, United Nations
Decade for Human Rights Education, 6 mars 1995.
FN:s generalförsamling, resolution
A/RES/49/261-E/1994/110/Add.1, annex, Plan of Action for the United Nations Decade for Human Rights Education, 1995– 2005.
FN:s generalförsamling, resolution A/RES/59/113, World Pro-
gramme for Human Rights Education, 17 februari 2005.
FN:s generalförsamling, resolution A/RES/59/113 B, World
Programme for Human Rights Education, 5 augusti 2005.
FN:s generalförsamling, resolution A/RES/64/161, National Insti-
tutions for the Promotion and Protection of Human Rights, 12 mars 2010.
FN:s generalförsamling, resolution A/RES/64/223, Towards Global
Partnerships, 25 mars 2010.
FN:s kommission för mänskliga rättigheter, resolution 24 (XXXV),
14 mars 1979.
FN:s kommitté för barnets rättigheter, CRC/GC/2002/2, General
Comment No. 2, The Role of Independent National Human Rights Institutions in the Protection and Promotion of the Rights of the Child, 15 november 2002.
FN:s kommitté för barnets rättigheter, CRC/C/SWE/Q/4, List of
issues, 9 mars 2009.
FN:s kommitté för barnets rättigheter,
CRC/C/SWE/E/Q/4/Add.1, Reply to list of issues, 24 april 2009.
FN:s kommitté för barnets rättigheter, CRC/C/SWE/CO/4,
Concluding Observations: Sweden, 12 juni 2009.
FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
E/C.12/SWE/Q/5/Add.1, Written replies to list of issues, 4 september 2008.
513
Referenser SOU 2010:70
FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
E/C.12/SWE/CO/5, Concluding Observations of the Committee on Economic, Social and Cultural Rights, 1 december 2008.
FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
E/C.12/1998/25, General Comment No. 10, The role of National
Human Rights Institutions in the Protection of Economic, Social and Cultural Rights, 14 december 1998.
FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
E/C.12/GC/20, General Comment No. 20, Non-Discrimination in Economic, Social and Cultural Rights, juni 2009.
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter,
A/45/40(VOL.I)(SUPP), General Comment No. 18:
Non-discrimination, 10 november 1989.
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, CCPR/CO/74/SWE,
Concluding Observations: Sweden, 24 april 2002.
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter,
CCPR/CO/74/SWE/Add. 1, Comments by the Government of
Sweden on the Concluding Observations, 14 maj 2003.
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter,
CCPR/C/21/Rev.1/Add.13, General Comment No. 31, 2004.
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, CCPR/C/SWE/Q/6,
List of issues to be taken up in connection with the consideration of the sixth periodic report of Sweden, 25 augusti 2008.
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter,
CCPR/C/SWE/Q/6/Add.1, Replies to the list of issues, 3 februari 2009.
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, CCPR/C/SWE/CO/6,
Concluding Observations, 7 maj 2009.
FN:s kommitté mot diskriminering av kvinnor,
CEDAW/C/SWE/CO/7, Concluding Observations of the
Committee on the Elimination of Discrimination against Women: Sweden, 8 april 2008.
FN:s kommitté mot rasdiskriminering, A/48/18, General Recom-
mendation No. 17, 1994.
FN:s kommitté mot rasdiskriminering, CERD/C/SWE/18, State
Party Report, Eighteenth Periodic Reports of State Parties due in 2007, Sweden, 7 maj 2007.
FN:s kommitté mot rasdiskriminering, CERD/C/SWE/CO/18,
Concluding Observations of the Committee on the Elimination of Racial Discrimination, 23 september 2008.
514
SOU 2010:70 Referenser
FN:s kommitté mot tortyr, CAT/C/SWE/CO/5, Concluding
Observations of the Committee against Torture, 4 juni 2008.
FN:s råd för mänskliga rättigheter, A/HRC/4/28/Add.2, Imple-
mentation of General Assembly Resolution 60/251 of 15 March 2006 Entitled “Human Rights Council”, Report of the Special Rapporteur on the right of everyone to the enjoyment of the highest attainable standard of physical and mental health, Paul Hunt, 28 februari 2007.
FN:s råd för mänskliga rättigheter, resolution A/HRC/RES/6/24,
World Programme for Human Rights Education, 28 september 2007.
FN:s råd för mänskliga rättigheter, A/HRC/8/5, Protect, Respect
and Remedy: a Framework for Business and Human Rights, Report of the Special Representative of the Secretary-General on the issue of Human Rights and Transnational Corporations and other Business Enterprises, John Ruggie, 7 april 2008.
FN:s råd för mänskliga rättigheter, A/HRC/8/L.8, Mandate of the
Special Representative of the Secretary General on the Issue of Human Rights and Transnational Corporations and other Business Enterprises,12 juni 2008.
FN:s råd för mänskliga rättigheter, A/HRC/RES/12/4, World
Programme for Human Rights Education, 12 oktober 2009.
FN:s råd för mänskliga rättigheter, A/HRC/15/11, 16, Report of
the Working Group on the Universal Periodic Review Sweden, juni 2010.
FN:s stadga, antagen i San Francisco den 26 juni 1945 och i kraft
den 24 oktober 1945.
International Human Rights Instruments, HRI/GEN/1/Rev.9
(Vol. I) Compilations of General Comments and General Recommendations Adopted by Human Rights Treaty Bodies, 27 maj 2008.
International Human Rights Instruments, HRI/GEN/1/Rev.9 (Vol. II),
Compilation of General Comments and General Recommendations Adopted by Human Rights Treaty Bodies, 27 maj 2008.
International Human Rights Instruments, HRI/MC/2006/7, Report
on Indicators for Monitoring Compliance with International Human Rights Instruments: a Conceptual and Methodological Framework, 11 maj 2006.
International Human Rights Instruments, HRI/MC/2008/3, Report on
Indicators for Promoting and Monitoring the Implementation of Human Rights, 6 juni 2008.
515
Referenser SOU 2010:70
International Labour Office, Tripartite Declaration Of Principles
Concerning Multinational Enterprises and Social Policy, 2006.
International Law Commission, Responsibility of States for Inter-
nationally Wrongful Acts, 2001.
Office of the United Nations High Commissioner for Human
Rights, Draft Guidelines: A Human Rights Approach to Poverty
Reduction Strategies, United Nations, 2002.
United Nations Centre for Human Rights, National Human Rights
Institutions. A Handbook on the Establishment and Strengthening of National Institutions for the Promotion and Protection of Human Rights, Professional Training Series No. 4, Genève, 1995.
United Nations Children’s Fund/United Nations Educational,
Scientific and Cultural Organization, A Human Rights Approach to
Education for All, september 2007.
United Nations Development Programme, Programming for
Justice: A Practitioner’s Guide to a Human Rights-Based Approach to Access to Justice, UNDP Regional Centre in Bangkok, 2005.
United Nations Development Programme, Indicators for Human
Rights Based Approaches to Development: A User’s Guide, mars 2006.
United Nations Development Group, The Human Rights Based
Approach to Development Cooperation: Towards a Common Understanding Among UN Agencies, Inter-Agency Workshop on a Human Rights Based Approach in the Context of UN
Reform, Stamford, 2003.
United Nations Diplomatic Conference of Plenipotentiaries on the
Establishment of an International Criminal Court, A/CONF.183/9,
Rome Statute of the International Criminal Court, 17 juli 1998.
United Nations High Commissioner for Human Rights, Centre
for Human Rights, Human Rights Training, A Manual on
Human Rights Training Methodology, Professional Training
Series No. 6, 2000.
United Nations Office of the High Commissioner for Human
Rights, Chart of the Status of National Institutions, Accreditation
Status as of June 2010, publicerad på www.ohchr.org.
United Nations Office of the High Commissioner for Human
Rights, Experience with National Human Rights Action Plans,
Indicators and National Human Rights Institutions, juni 2007.
516
SOU 2010:70 Referenser
United Nations Office of the High Commissioner for Human
Rights, Frequently Asked Questions on a Human Rights-based
Approach to Development Cooperation, 2006.
United Nations Office of the High Commissioner For Human
Rights, Handbook on National Human Rights Plans of Action, Professional Training Series No. 10, 2002.
United Nations Office of the High Commissioner for Human
Rights, Survey on national Human Rights Institutions, 2009.
World Conference on Human Rights, A/CONF.157/23, Vienna
Declaration and Programme of Action, 12 juli 1993.
Europeiska unionen
European Union Agency for Fundamental Rights, Data in Focus
Report. Rights Awareness and Equality Bodies, Strengthening the Fundamental Rights Architecture in the EU III, 2010.
European Union Agency for Fundamental Rights, EU-MIDIS at a
Glance, 2009.
European Union Agency for Fundamental Rights, EU-MIDIS
European Union Minorities and Discrimination Survey. Main Results Report, 2009
European Union Agency for Fundamental Rights, National Human
Rights Institutions in the EU Member States, Strengthening the Fundamental Rights Architecture in the EU I, 2010.
Europeiska kommissionen, Grönbok. Främjande av en europeisk
ram för företagens sociala ansvar, KOM (2001)366 slutlig, 18 juli 2001.
Rådets förordning (EG) nr. 168/2007 av den 15 februari 2007 om
inrättande av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter.
517
Referenser SOU 2010:70
Europarådet
Commissioner for Human Rights, CommDH(2007)10, Assessment
of the Progress made in Implementing the 2004 Recommendations of the Council of Europe Commissioner for Human Rights, 16 maj 2007.
Commissioner for Human Rights, CommDH(2009)3, Recommen-
dation on Systematic Work for Implementing Human Rights at the National Level, 18 februari 2009.
European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman
or Degrading Treatment or Punishment (CPT), CPT/Inf (2009), Report to the Swedish Government on the visit to Sweden,
34, 11 december 2009. Congress of Local and Regional Authorities, Social Approach to the
Fight against Racism at Local and Regional Level, 29 maj 2008.
Congress of Local and Regional Authorities, The Role of Local and
Regional Authorities in the Implementation of Human Rights, 1 mars 2010.
Andra internationella organisationer
International Coordinating Committee of National Institutions
for the Promotion and Protection of Human Rights, Statute,
Association International Coordinating Committee of National Institutions for the Promotion and Protection of Human Rights, antagen den 31 juli 2008, reviderad den 21 oktober 2008 och den 24 mars 2009.
International Coordinating Committee of National Institutions
for the Promotion and Protection of Human Rights,
Guidelines for Accreditation & Re-Accreditation of National Human Rights Institutions to the International Coordinating Committee of National Human Rights Institutions, version 4, juni 2009.
International Organization for Standardization (ISO), Draft
International Standard ISO/DIS 26000.
Organisation for Economic Co-operation and Development
(OECD), Guidelines for Multinational Enterprises, antagna genom Declaration on International Investment and Multinational Enterprises, 27 juni 2000.
518
SOU 2010:70 Referenser
Riksdagsskrivelser, betänkanden från riksdagens utskott, m.m.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 2007/08:AU7, Ett starkare
skydd mot diskriminering.
Finansutskottets betänkande 2009/10:FiU22, Nya rättsmedel m.m.
på upphandlingsområdet.
Finansutskottets betänkande 2009/10:FiU38, Offentlig förvaltning
för demokrati, delaktighet och tillväxt.
Framställning till riksdagen 2009/10:RS4, Uppföljning av
Riksrevisionsreformen.
Förslag till riksdagen 1999/2000:RS1, Riksdagen och den statliga
revisionen.
Justitieutskottets betänkande 2009/10:JuU21, En ny fängelse- och
häkteslagstiftning.
Konstitutionsutskottets betänkande KU 1975/76:22 med anledning
av förslag av riksdagens JO-utredning beträffande JO-ämbetets uppgifter och organisation.
Konstitutionsutskottets betänkande 1986/87:KU2 om JO-ämbetet. Konstitutionsutskottets yttrande 1998/99:KU2y, Strategi för att
förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige.
Konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU8, Riksdagen och
den statliga revisionen.
Konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU9, Ändringar i
regeringsformen.
Konstitutionsutskottets betänkande 2006/07:KU21, Fastställande
av löner för riksdagens ombudsmän, m.m.
Konstitutionsutskottets betänkande 2008/09:KU1, Utgiftsområde 1
Rikets styrelse.
Konstitutionsutskottets betänkande 2009/10:KU17, Uppföljning av
Riksrevisionsreformen.
Konstitutionsutskottets betänkande 2009/10:KU19, En reformerad
grundlag.
Kulturutskottets betänkande 2008/09:Kr1, Utgiftsområde 17 Kultur,
medier, trossamfund, och fritid.
Kulturutskottets betänkande 2009/10:KrU7, En politik för det
civila samhället.
Protokoll 2000/01:48. Riksdagsstyrelsens framställning 2009/10:RS5, Delegationsbeslut
inom JO-ämbetet.
Sammansatta konstitutions- och lagutskottets betänkande
KILU 1967:1.
519
Referenser SOU 2010:70
Socialutskottets betänkande 2001/02:SoU17, En förstärkt Barn-
ombudsman.
Socialutskottets betänkande 2001/02:SOU23, Barnpolitiken – arbetet
med strategin för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter.
Socialutskottets betänkande 2008/09:SoU22, Samordnad och tydlig
tillsyn av socialtjänsten.
Utbildningsutskottets betänkande 2008/09:UbU4, Ett lyft för forsk-
ning och innovation.
Utbildningsutskottets betänkande 2008/09:UbU9, Tydligare mål
och kunskapskrav – Nya läroplaner för skolan.
Utbildningsutskottets betänkande 2009/10:UbU3, Högre krav och
kvalitet i den nya gymnasieskolan.
Utbildningsutskottets betänkande 2009/10:UbU21, Ny skollag. Utrikesutskottets betänkande 2003/04:UU3, Sveriges politik för
global utveckling.
Riksdagsskrivelse 1967:382. Riksdagsskrivelse 2001/02:228. Riksdagsskrivelse 2002/03:9. Riksdagsskrivelse 2003/04:112. Riksdagsskrivelse 2006/07:174. Riksdagsskrivelse 2007/08:219. Riksdagsskrivelse 2008/09:83. Riksdagsskrivelse 2008/09:92. Riksdagsskrivelse 2008/09:160. Riksdagsskrivelse 2008/09:189. Riksdagsskrivelse 2008/09:259. Riksdagsskrivelse 2009/10:8. Riksdagsskrivelse 2009/10:195. Riksdagsskrivelse 2009/10:304. Riksdagsskrivelse 2009/10:311. Riksdagsskrivelse 2009/10:315. Riksdagsskrivelse 2009/10:317. Riksdagsskrivelse 2009/10:370.
520
SOU 2010:70 Referenser
Propositioner och skrivelser
Prop. 1970:87 angående godkännande av konventionen om avskaf-
fande av rasdiskriminering m.m.
Prop. 1971:125 angående godkännande av internationella konven-
tionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Prop. 1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsord-
ning m.m.
Prop. 1975/76:209om ändring i regeringsformen. Prop. 1979/80:147om godkännande av Förenta nationernas konven-
tion om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
Prop. 1983/84:119 om förenkling av myndigheternas föreskrifter,
anvisningar och råd.
Prop. 1985/86:17 om godkännande av FN-konventionen mot tortyr
och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Prop. 1986/87:99om ledning av den statliga förvaltningen. Prop. 1987/88:133med anledning av Sveriges tillträde till den
europeiska konventionen till förhindrande av tortyr m. m.
Prop. 1989/90:107 om godkännande av FN-konventionen om barnets
rättigheter.
Prop. 1993/94:107, Sekretess m.m. hos Barnombudsmannen. Prop. 1993/94:114, Grundlagsändringar inför ett svenskt medlem-
skap i Europeiska unionen.
Prop. 1993/94:117, Inkorporering av Europakonventionen och andra
fri- och rättighetsfrågor.
Prop. 1996/97:124, Ändring i socialtjänstlagen. Prop. 1997/98:40, Riksbankens ställning. Prop. 1997/98:82, Europarådets sociala stadga. Prop. 1997/98:182, Strategi för att förverkliga FN:s konvention om
barnets rättigheter i Sverige.
Prop. 1998/99:143, Nationella minoriteter i Sverige. Prop. 2001/02:73, Riksrevisionen – ändringar i regeringsformen. Prop. 2001/02:96, En förstärkt Barnombudsman. Prop. 2001/02:178, Barn i väpnade konflikter - Fakultativt protokoll
till FN:s konvention om barnets rättigheter.
Prop. 2001/02:190, Riksrevisionen. Prop. 2002/03:122, Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global
utveckling.
Prop. 2004/05:107, Svenskt godkännande av fakultativt protokoll till
FN:s konvention mot tortyr m.m.
521
Referenser SOU 2010:70
Prop. 2005/06:1, Budgetpropositionen för 2006. Prop. 2007/08:95, Ett starkare skydd mot diskriminering. Prop. 2007/08:168, Lissabonfördraget. Prop. 2008/09:1, Budgetpropositionen för 2009. Prop. 2008/09:28, Mänskliga rättigheter för personer med funktions-
nedsättning.
Prop. 2008/09:50, Ett lyft för forskning och innovation. Prop. 2008/09:87, Tydligare mål och kunskapskrav – nya läroplaner
för skolan.
Prop. 2008/09:158, Från erkännande till egenmakt. Prop. 2008/09:160, Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten. Prop. 2008/09:199, Högre krav och kvalitet i den nya gymnasie-
skolan.
Prop. 2009/10:1, Budgetpropositionen för 2010. Prop. 2009/10:55, En politik för det civila samhället. Prop. 2009/10:80, En reformerad grundlag. Prop. 2009/10:135, En ny fängelse- och häkteslagstiftning. Prop. 2009/10:165, Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och
trygghet.
Prop. 2009/10:175, Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet
och tillväxt.
Prop. 2009/10:180, Nya rättsmedel på upphandlingsområdet. Prop. 2009/10:232, Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige. Skr. 2001/02:83, En nationell handlingsplan för de mänskliga rättig-
heterna.
Skr. 2003/04:20, Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. Skr. 2005/06:95, En nationell handlingsplan för de mänskliga rättig-
heterna 2006–2009.
Skr. 2007/08:89, Sveriges politik för global utveckling. Skr. 2007/08:109, Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. Skr. 2007/08:111, Barnpolitiken – en politik för barnets rättigheter. Skr. 2009/10:53, En strategi för ungdomspolitiken. Skr. 2009/10:79, En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn. Skr. 2009/10:106, Dialog om samhällets värdegrund.
522
SOU 2010:70 Referenser
Norska propositioner
Ot.prp. nr. 3 (1998–99) Om lov om styrking av menneskerettig-
hetenes stilling i norsk rett (menneskerettsloven).
Ot.prp. nr. 35 (2004–2005) Om lov om endringer i likestillingsloven
mv. (Gjennomføring av Europaparlaments- og rådsdirektiv 2002/73/EF og innarbeiding av FN-konvensjonen om avskaffelse av alle former for diskriminering av kvinner med tilleggsprotokoll i norsk lov).
Ot.prp. nr. 93 (2008–2009) Om lov om endringar i menneskeretts-
loven mv. (inkorporering av kvinnediskrimineringskonvensjonen).
Statens offentliga utredningar samt departementspromemorior
SOU 1974:100, Internationella överenskommelser och svensk rätt. SOU 1975:75, Medborgerliga fri- och rättigheter. SOU 1985:26, JO-ämbetet – En översyn. SOU 1993:40, Fri- och rättighetsfrågor. SOU 1997:116, Barnets Bästa i främsta rummet. SOU 1999:65, Barnombudsmannen – företrädare för barn och ung-
domar.
SOU 2004:23, Från verksförordning till myndighetsförordning. SOU 2004:104, Att lära för hållbar utveckling. SOU 2006:28, Nya upphandlingsregler 2. SOU 2007:85, Olika former av normkontroll. SOU 2007:102, Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i
Sverige – En översikt.
SOU 2008:42, Normgivningsmakten. SOU 2008:45, Rapporter från en MR-verkstad. SOU 2008:77, Möjlighet att leva som andra, Ny lag om stöd och
service för vissa personer med funktionsnedsättning.
SOU 2008:109, En hållbar lärarutbildning. SOU 2008:125, En reformerad grundlag. SOU 2009:36, Främja, Skydda, Övervaka – FN:s konvention om
rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
SOU 2010:5, Skolgång för alla barn. SOU 2010:29, En ny förvaltningslag.
523
Referenser SOU 2010:70
Ds 1998:43, Myndigheternas föreskrifter. Ds 1998:46, Mänskliga rättigheter – mångas skyldigheter. Ds 2001:10, Mänskliga rättigheter i Sverige – en kartläggning. Ds 2001:11, Riksrevisionen
−
ändringar i regeringsformen.
Ds 2007:9, Ett uppföljningssystem för barnpolitiken. Ds 2010:20, Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som
diskriminering.
Regeringsbeslut, kommittédirektiv m.m.
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, Redovisning av
användningen och fördelningen av medel från anslag 46:1 Allmänna val och demokrati för budgetår 2006, dnr Ju2006:02/2007/34. Förordnanden i en arbetsgrupp med uppgift med att utarbeta en
nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter (Ju 2000:M), Justitiedepartementet, Ju2000/2608/LED. Förordnanden i en interdepartemental arbetsgrupp för mänskliga
rättigheter (Ju 2006:E), Justitiedepartementet, Ju2006/4035/D
.
Genomförandet av det fakultativa protokollet till konventionen om
barnets rättigheter om indragning av barn i väpnade konflikter. Rapport enligt artikel 8 i protokollet, bilaga till protokoll vid regeringssammanträde den 16 februari 2006 nr. 14. Kommittédirektiv (dir.) 1991:119, Utvidgat skydd för grundläg-
gande fri- och rättigheter samt ökade möjligheter till domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut.
Kommittédirektiv (dir.) 1996:15, Barnkonventionen och svensk rätt. Kommittédirektiv (dir.) 2004:96, En samlad översyn av regerings-
formen.
Kommittédirektiv (dir.) 2008:36, En ny förvaltningslag. Kommittédirektiv (dir.) 2009:40, Statens skadeståndsansvar vid
överträdelser av Europakonventionen.
Kommittédirektiv (dir.) 2009:118, Utvärdering av handlingsplanen
för de mänskliga rättigheterna 2006-2009.
Redovisning av uppdrag om att utarbeta nya kursplaner och
kunskapskrav för grundskolan och motsvarande skolformer m.m., Skolverkets dnr 2008:00741, Utbildningsdepartementet U2009/2988/S. Regleringsbrev för budgetåret 2010 avseende Forum för levande
historia, Kulturdepartementet, dnr Ku2009/2288/SAM (delvis).
524
SOU 2010:70 Referenser
Regleringsbrev för budgetåret 2010 avseende Vetenskapsrådet,
Utbildningsdepartementet, dnr U2009/7241/SAM/F. Remissynpunkter på förslag till kursplaner för grundskolan,
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, dnr Ju 2006:02/2010/18. Synpunkter på förslag till ämnesplaner för gymnasieskolan,
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, dnr Ju 2006:02/210:19. Uppdrag att utarbeta nya kursplaner och kunskapskrav för grund-
skolan och motsvarande skolformer m.m., Utbildningsdepartementet, dnr U2009/312/S. Uppdrag att leda och samordna ett projekt om offentligt etos,
Finansdepartementet, dnr Fi2009/7223 (delvis). Uppdrag avseende examensmål och ämnesplaner för gymnasieskolan
m.m., Utbildningsdepartementet, dnr U2009/2114/G och U2009/5688/G. Uppdrag om skolans värdegrund, Utbildningsdepartementet, dnr
U2009/2848/S.
Rapporter m.m. från myndigheter
Barnkonventionens rättsliga ställning i Sverige, skrivelse från
Barnombudsmannen, dnr 9.2:1001/09, 18 november 2009.
Bra början, men bara en början, En utvärderande kommentar om den
nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna,
Hammarberg, Thomas; Nilsson, Anna, 2005, Regeringskansliet, dnr Ju2004/6673/D.
Bidrag till ideella organisationer. Kartläggning, analys och
rekommendationer, Statskontoret 2004:17. Country Strategy Development: Guide for Country Analysis from a
Democratic Governance and Human Rights Perspective, SIDA, 2003. Demokrati och individuella rättigheter inom den svenska välfärds-
staten, Vetenskapsrådet dnr 2007-7294. Demokrati och mänskliga rättigheter: Svenska folkets kunskaper och
värderingar, Ungdomsstyrelsen, Ungdomsstyrelsens skrifter 2008:4. Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda, Krus, 2009. Effektiv styrning? Om resultatstyrning och sektoriseringsproblem,
Statskontoret, 2006:3.
525
Referenser SOU 2010:70
Ett uppföljningssystem för barnpolitiken, dnr 2007/92-4, Statskontoret. Forskning och utveckling inom offentlig sektor 2007, Sveriges
officiella statistik, Statistiska meddelanden, UF 10 SM 0801.
How to Enhance the Integration of the Rights Perspective in
Development Cooperation, Swedish Agency for Development Evaluation Policy Brief, SIDA, 2008. I enlighet med skolans värdegrund?, Skolverket, rapport 285, 2006. Integration av mänskliga rättigheter i svensk utbildning 2002–2004,
en kommentar med fokus på den obligatoriska skolan, Ola Florin,
Rädda Barnen och Nina Thelander, Karlstad Universitet, bilaga 3 till Bra början, men bara en början, En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Regeringskansliet, dnr Ju2004/6673/D.
Justitieombudsmännens ämbetsberättelse 2008/09 JO1. Kansallisen ihmisoikeusinstituution perustaminen, Betänkanden och
utlåtanden 45/2010, Justitieministeriet, Finland.
Kartläggning av bidrag till ideella organisationer, diarieförd i ärende
IJ2009/1033/UF som ett led i utarbetandet av prop. 2009/10:55, En politik för det civila samhället.
Kartläggning av regleringsbrev, Förändring av regleringsbreven
mellan år 2008 och 2009, Ekonomistyrningsverket, ESV 2009:16. Kom närmare, Barnombudsmannen, 2009. Läromedlens roll i undervisningen, Skolverket, rapport 284, 2006. Mänskliga rättigheter som etisk, politisk och rättslig diskurs, Veten-
skapsrådet, dnr 2009-1319.
Nationella indikatorer för mänskliga rättigheter. Små fönster med en
glimt av ett större sammanhang, Serie A 2009:6 (dnr 2008/0212),
Handisam 2009.
OECD:S riktlinjer för multinationella företag – en handbok,
Utrikesdepartementet, 2006.
Protect, Respect, Remedy – a Conference on Corporate Social Respon-
sibility (CSR), Stockholm 10−11 november 2009 (konferensrapport). Redovisning av uppdrag att göra en kartläggning av svensk forskning
om mänskliga rättigheter, dnr Ju2004/8468/D.
Regelverk och praxis i offentlig upphandling,
Rapport till
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi 2009:2, Finansdepartementet.
Rights Work! Make them real! Conclusions from the International
Conference on Systematic Work for Human Rights Implementation (konferensrapport), Stockholm, 6−7 november 2008.
526
SOU 2010:70 Referenser
Rustad för revision, Barnombudsmannen, BI 2007:1. Rättsliga förutsättningar för en databasinfrastruktur för forskning,
Vetenskapsrådets rapportserie 11:2010, Vetenskapsrådet 2010.
Sociala och etiska krav i offentlig upphandling, Miljöstyrningsrådet,
vägledning, 2008-12-04.
Terms of Reference for the Review of the Norwegian Centre for
Human Rights in its capacity as Norway’s National Human Rights Institution, Norska Utrikesministeriet, 23 juni 2010. The New Zealand Action Plan for Human Rights, Priorities for
Action: 2005–2010, Human Rights Commission, New Zealand. Undervisning om mänskliga rättigheter i högskolan, Högskoleverket,
Rapport 2008:43 R.
Ung i demokratin, Statens skolverk, 2001. Uppföljning av den nationella handlingsplanen för de mänskliga
rättigheterna, Regeringens skrivelse 2005/06:95, Regeringskansliet, dnr IJ2010/922/DISK, april 2010. Utvärdering av antidiskrimineringsförordningen, Konkurrensverkets
rapport 2009:2. Öppningstal av statsrådet Nyamko Sabuni vid konferensen Rights
Work, International Conference on Systematic Work for Human Rights Implementation, 6 november 2008, tillgängligt på www.sweden.gov.se/rightswork.
Svensk domstolspraxis
Nytt Juridiskt Arkiv, Avd. 1 (NJA) 2005 s. 462. NJA 2007 s. 295. NJA 2007 s. 584. NJA 2009 s. 463. Regeringsrättens årsbok (RÅ) 1997 ref. 65.
Litteratur
Amnesty International, From Promises to Delivery: Putting Human
Rights at the Heart of the Millennium Development Goals, IOR 41/012/2010, 9 juni 2010.
Amnesty International, National Human Rights Institutions, Amnesty
International’s Recommendations for Effective Protection and Promotion of Human Rights, IOR 40/007/2001, 1 oktober 2001.
527
Referenser SOU 2010:70
Amnesty International, Terre des Hommes, Action Aid, Interna-
tional Human Rights Network, Human Rights-Based
Approaches and European Union Development Aid Policies, 2008.
Banika, Dan, “Support for Human Rights-based Development:
Reflections on the Malawian Experience”, i The International
Journal of Human Rights, Volume 14, Issue 1, februari 2010, s. 34–50.
Burdekin, Brian, National Human Rights Institutions in the Asia-
Pacific Region, The Raoul Wallenberg Institute Library volume 27, Leiden/Boston: Martinus Nijhoff Publishers 2007.
CARE Human Rights Initiative, Basic Introduction to Human
Rights and Rights-Based Programming: Facilitators’ Guidebook, 2004.
Dahl, Robert A., On Democracy, New Haven: Yale University
Press, New ed., 2000. Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kom-
mentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 3:e uppl., Stockholm: Norstedts juridik, 2007.
Danish Institute for Human Rights, Applying a Rights-Based
Approach: An Inspirational Guide for Civil Society, 2007.
Didón, Lars Uno; Magnusson, Lars; Molander Stefan, Plan- och
bygglagen. En kommentar, Del 1, Stockholm: Norstedts Juridik, oktober 2009.
Elson, Diane, Budgeting for Women’s Rights. Monitoring Govern-
ment Budgets for Compliance with CEDAW, UNIFEM, New
York, maj 2006. Fonden för mänskliga rättigheter, Mänskliga rättigheter i länsstyrel-
sens myndighetsutövning, maj 2007.
Flowers, The Human Rights Education Handbook: Effective Practices
for Learning, Action and Change, Topic book 4, University of
Minnesota Human Rights Center, 2000. Frankovits, André, Mainstreaming Human Rights: The Human
Rights-based Approach and the United Nations System, Desk study prepared for Unesco, Paris, 2005.
Gilljam, Mikael; Hermansson, Jörgen, (red.) Demokratins
mekanismer, Malmö: Liber, 2003.
Holmberg Erik; Stjernquist, Nils, reviderad av Isberg, Magnus;
Regner, Göran, Vår författning, Stockholm: Norstedts Juridik AB, 2003.
528
SOU 2010:70 Referenser
Holmberg, Erik; Stjernquist, Nils; Isberg, Magnus; Eliason,
Marianne; Regner, Göran, Grundlagarna, 2 uppl. Stockholm: Norstedts juridik, 2006. Hunt, Paul; MacNaughton, Gillian, “A Human Rights-Based
Approach to Health Indicators” i McCorquodale, Robert, och Baderin, Mashood, (red.) Economic, Social, and Cultural Rights in Action, Oxford: Oxford University Press, 2007. Jonsson, Urban, A Human Rights Approach to Development
Programming, Unicef, 2003.
Lijphart, Arend, Patterns of Democracy: Government Forms and
Performance in Thirty-six Countries, New Haven: Yale
University Press, 1999. Ministry of Justice, Human Rights, Human Lives – A Handbook for
Public Authorities, London, 2006.
Moser, Caroline; Norton, Andy, with Conway, Tim; Ferguson,
Clare; Vizard, Polly, To Claim our Rights: Livelihood Security,
Human Rights and Sustainable Development, London: Overseas
Development Institute, 2001. NORAD, Handbook in Human Rights Assessment. State Obliga-
tions, Awareness and Empowerment, 2001.
Piron Laure-Hélène with O’Neil, Tammie, Integrating Human
rights Into Development: A Synthesis of Donor Approaches and Experiences, Overseas Development Institute, september 2005.
Pohjolainen, Anna-Elina, The Evolution of National Human Rights
Institutions
−
The Role of the United Nations, The Danish Insti-
tute for Human Rights, 2006. Save the Children, Child Rights Programming: How to Apply Rights-
Based Approaches in Programming, 2002.
Strzelewicz, Willy, De mänskliga rättigheternas historia. Från den
amerikanska oavhängighetsförklaringen till våra dagar, Stockholm:
Ordfronts förlag, ny utg. 2001. Sveriges Kommuner och Landsting En fråga om demokrati. Inrikt-
ningen av Sveriges Kommuner och Landstings verksamhet för kongressperioden 2007–2011.
Søvig, Karl Harald, Barnets rettigheter på barnets premisser – utford-
ringer i møtet mellom FNs barnekonvensjon og norsk rett. En utredning gjort på oppdrag fra Barne- og likestillingsdepartementet,
Bergen, 2009. Tomasevski, Katarina, Human Rights Obligations in Education –
The 4-A Scheme, Nijmegen, The Netherlands: Wolf Legal
Publishers, 2006.
529
Referenser SOU 2010:70
530
VeneKlasen, Lisa; Miller, Valerie; Clark, Cindy; Reilly, Molly,
Rights-based Approaches and Beyond: Challenges of Linking Rights and Participation, IDS Working Paper 235, University of
Sussex: Institute of Development Studies, december 2004. Watson, Jenny; Woolf, Mitchell, Human Rights Act Toolkit,
London: Legal Action Group, 2:a uppl., 2008.
Tidningsartiklar
Människorätt en viktig del av krishanteringen, Göteborgs-Posten
den 9 december 2008.
Ny undersökning: Kunskapen om mänskliga rättigheter brister,
Göteborgs-Posten den 20 april 2007.
Obetänksamma kränkningar, Västerbottens-Kuriren den 25 april
2007.
Slaveriet – en del av vår nutid, Borås Tidning den 26 augusti 2007 Slaveriet – en del av vår nutid, Helsingborgs Dagblad den 28 augusti
2007.
Slaveri under annat namn, Länstidningen, Östersund den 27 augusti
2007.
Stärk arbetet för mänskliga rättigheter i Norrbotten, Norrländska
Socialdemokraten den 30 april 2007.
Bilaga 1
Kommittédirektiv
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige
Dir. 2006:27
Beslut vid regeringssammanträde den 9 mars 2006
Sammanfattning av uppdraget
En delegation inrättas för att med utgångspunkt i regeringens skrivelse En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006– 2009 (skr. 2005/06:95) stödja det långsiktiga arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Delegationen skall inom ramen för uppdraget
• stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten,
• utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället, bland annat genom att samordna EU-initiativet
Europeiska året för lika möjligheter för alla, och Europarådets kampanj Alla Olika Alla Lika i Sverige,
• stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter, samt
• lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag.
Uppdraget skall slutligt redovisas till regeringen senast den 31mars 2010.
531
Bilaga 1 SOU 2010:70
Bakgrund
De mänskliga rättigheterna åtnjuts av den enskilda människan, flickor och pojkar, kvinnor och män, ensamma eller tillsammans med andra. De ger uttryck för skyldigheter som den offentliga sektorn har gentemot individen. Skyldigheterna vilar ytterst på regeringen men även på bland annat statliga myndigheter, kommuner och landsting. Utgångspunkten för dessa skyldigheter och arbetet med att effektivt genomföra de mänskliga rättigheterna är de bindande åtaganden som Sverige gjort genom att ansluta sig till internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter. De mänskliga rättigheterna uttrycks även bland annat i de svenska grundlagarna och i lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Det finns ett inbördes beroendeförhållande mellan demokrati och mänskliga rättigheter. I skrivelsen Demokratipolitik (skr. 2003/04:110) sägs att demokrati förutsätter förverkligande av de mänskliga rättigheterna samtidigt som de mänskliga rättigheterna stärks av en demokrati baserad på ett brett medborgerligt deltagande.
FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter i Wien 1993 har slagit fast att rättigheterna är odelbara. Detta innebär att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är lika viktiga som de medborgerliga och politiska rättigheterna och att rättigheterna samspelar och stöttar varandra. De människor som är socialt eller ekonomiskt marginaliserade har t.ex. i regel sämre förutsättningar att tillvarata sina medborgerliga och politiska rättigheter, vilket leder till ett ojämlikt politiskt deltagande och till politiskt utanförskap, ett problem som exempelvis framträder i storstadsregionernas stadsdelar.
Samtidigt är en väl fungerande demokrati, baserad på ett brett medborgerligt deltagande, central för arbetet med att skydda och främja de mänskliga rättigheterna. Det politiska deltagandet är ett medel för människor som vill påverka och förändra, exempelvis sin egen eller andras situation. Det är också i det demokratiska samtalet som avvägningar mellan olika rättigheter bäst kan göras.
Regeringen tar ett samlat grepp om skyddet för de mänskliga rättigheterna i Sverige genom sin skrivelse En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006–2009 (skr. 2005/06:95). Handlingsplanen, vilken innehåller en sammanställning av ett hundratal åtgärder inom skilda politikområden, utgör ett redskap i arbetet
532
Bilaga 1
för full respekt för mänskliga rättigheter i Sverige och är avsedd att användas av såväl regeringen som statliga myndigheter, kommuner och landsting. Handlingsplanen innehåller även en kartläggning av situationen för de mänskliga rättigheterna i Sverige 2005.
EU och Europarådet
På europeisk nivå pågår ett arbete avsett att bidra till medlemsländernas effektiva genomförande av de mänskliga rättigheterna. Europeiska unionen (EU) avser besluta att 2007 skall bli Europeiska året för lika möjligheter för alla. Avsikten är att det under året på nationell nivå skall genomföras aktiviteter, såsom möten, evenemang, informations- och utbildningskampanjer samt undersökningar, som skall motverka diskriminering på de grunder som anges i artikel 13 i EG-fördraget (kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning).
Vid Europarådets tredje toppmöte i maj 2005 beslutades att under 2006 och 2007 genomföra kampanjen Alla Olika Alla Lika. Kampanjen syftar till att uppmuntra och möjliggöra unga kvinnors och mäns deltagande i byggandet av fredliga samhällen med utgångspunkt i mångfald och delaktighet i en anda av ömsesidig respekt och förståelse. Kampanjen är en uppföljning av den kampanj med samma namn som Europarådet anordnade 1995.
Behovet av stöd
Arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna
Det är den offentliga sektorn, bland annat statliga myndigheter, kommuner och landsting, som bär ansvaret för att Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter respekteras fullt ut och genomförs effektivt och långsiktigt. Det finns dock i dag ingen funktion som har ett generellt och samordnande ansvar för att stödja arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Genom att tillsätta en delegation kan olika kompetenser samlas för att på ett ändamålsenligt sätt tydliggöra de mänskliga rättigheternas relevans för skilda typer av verksamhet inom statlig och kommunal förvaltning och för att sprida kunskap och information om de mänskliga rättigheterna. En sådan funktion kan också
533
Bilaga 1 SOU 2010:70
underlätta kontakter mellan relevanta aktörer och bidra till ökad överblick över vilket arbete som bedrivs för förverkligandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Respekten för de mänskliga rättigheterna skall genomsyra all offentlig verksamhet
Det är nödvändigt att de mänskliga rättigheterna respekteras fullt ut inom all offentlig verksamhet. Denna respekt måste genomsyra alla delar av verksamheten så att risken för kränkningar minimeras. Arbetet för att uppnå full respekt kräver utveckling av kunskap och kompetens hos medarbetarna och kan innebära att rutiner och arbetsformer behöver förändras.
I samband med genomförandet av den första nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna (skr. 2001/02:83) framgick att det i flera avseenden fanns ett behov av stöd i arbetet för de mänskliga rättigheterna bland statliga myndigheter, kommuner och landsting. När den första handlingsplanen utvärderades bekräftades detta behov. I utvärderingen betonades bland annat att utbildning och andra åtgärder som genomförs i syfte att skydda och främja de mänskliga rättigheterna måste anpassas till den aktuella verksamheten och att en särskild funktion borde inrättas för att tillhandahålla stöd vid utformningen och genomförandet av sådana åtgärder.
Under utarbetandet av handlingsplanen för 2006–2009 har vidare ett flertal statliga myndigheter, kommuner och landsting framfört att det behövs stöd i form av bland annat information, utbildning, erfarenhetsutbyte, analyser och rekommendationer samt metodik. I anslutning till detta behöver dessa aktörer också en fortlöpande, uppföljande dialog.
För att denna typ av stöd skall kunna tillhandahållas krävs kontinuerlig kontakt med representanter för statliga myndigheter, kommuner och landsting. Vidare krävs sakkunskap om såväl mänskliga rättigheter som olika delar av statlig och kommunal förvaltning.
534
Bilaga 1
Strategisk information och kunskap om mänskliga rättigheter
Regeringens erfarenheter av att genomföra den första nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna och från erfarenheterna av arbetet med att genomföra regeringens politik för ett ökat och mer jämlikt politiskt deltagande har visat att det finns behov av att grundligt undersöka hur information och kunskap om mänskliga rättigheter kan nå olika grupper av allmänheten på ett sätt som kan stärka deras delaktighet och inflytande. Varje människa behöver vara medveten och ha grundläggande kunskap om sina mänskliga rättigheter för att ha möjlighet att bevaka och tillvarata dem.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering har också pekat på att det finns grupper i samhället som känner stark misstro mot det allmänna och som därför sällan själva tar kontakt med myndigheter i frågor som rör deras rättigheter.
Inom EU har stora framsteg gjorts, inte minst genom lagstiftning, när det gäller att motverka diskriminering och att främja lika möjligheter för alla. Lagstiftningsåtgärder måste kompletteras med andra insatser för att principen om icke-diskriminering och lika möjligheter för alla skall få en bred förankring i samhället. Europeiska året för lika möjligheter för alla skall bidra till detta.
Det är av största vikt att unga människor i ett tidigt skede i livet får kunskap om de mänskliga rättigheterna, däribland barnets rättigheter och frågor om icke-diskriminering. Europarådets kampanj Alla Olika Alla Lika syftar till att genom förbättrade kunskaper om mänskliga rättigheter stärka och uppmuntra ungdomars deltagande i ett samhällsbyggande som präglas av ömsesidig respekt och förståelse.
Det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter
Det svenska offentliga samtalet om mänskliga rättigheter begränsar sig ofta till situationer i andra länder. Det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter som gäller det svenska samhället begränsar sig i sin tur i regel till enskilda fall av kränkningar som av ett eller annat skäl väckt massmediernas intresse. Rättighetsfrågorna får sällan en mer grundlig belysning trots att kartläggningen har visat på brister i genomförandet av Sveriges åtaganden om mänskliga rättigheter.
535
Bilaga 1 SOU 2010:70
Kunskapen om de mänskliga rättigheternas innebörd riskerar därför att inte nå allmänheten i tillräcklig utsträckning. En slutsats som drogs i utvärderingen av regeringens första nationella handlingsplan för de mänskliga rättigheterna var att den svenska allmänhetens brist på kunskap om mänskliga rättigheter riskerar att vidmakthålla en uppfattning om att de mänskliga rättigheterna inte angår Sverige utan främst berör internationella förhållanden och andra länder.
För att kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna skall öka inom såväl den offentliga sektorn som näringslivet, föreningslivet och bland allmänheten finns det behov av att stimulera till ökat intresse. En ökad kunskap om de mänskliga rättigheterna bidrar i sin tur till att rättigheterna förverkligas.
Uppdraget
En delegation inrättas för att med utgångspunkt i En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006–2009 (skr. 2005/06:95) stödja ett mer effektivt genomförande av Sveriges åtaganden om mänskliga rättigheter. Delegationen skall inom ramen för uppdraget utföra följande uppgifter.
Stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i det långsiktiga arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten
Delegationen skall tillhandahålla stöd i det långsiktiga arbetet för att Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter respekteras fullt ut i den verksamhet som bedrivs av statliga myndigheter, kommuner och landsting. Delegationen skall uppmärksamma dessa aktörer på deras ansvar att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna och i det sammanhanget erbjuda stöd i bland annat kunskaps- och metodfrågor.
Delegationens stöd skall utgöras av råd och kontaktskapande insatser för erfarenhetsutbyte och kunskapsöverföring om mänskliga rättigheter. I detta avseende kan samarbete med föreningslivet vara av strategisk vikt. Delegationen skall bidra till att verksamhetsanpassade arbetsmetoder och analysmodeller utvecklas samt utarbeta kriterier för hur handlingsplaner kan utformas. Därtill
536
Bilaga 1
skall utbildningar och informationsinsatser utföras samt uppföljnings- och utvärderingsmodeller föreslås. Det kan t.ex. innebära att statliga myndigheter, kommuner eller landsting erbjuds hjälp med att dels kartlägga sin verksamhet och de interna rutinerna, dels identifiera de verksamhetsområden som kan innebära risker för att individers eller vissa gruppers rättigheter kränks. Följande exempel på frågor som kan komma att beaktas i ett sådant arbete är: Vad har verksamheten för koppling till mänskliga rättigheter? Hur arbetar man med mänskliga rättigheter i offentlig upphandling? Har synpunkter och rekommendationer framförts om hur Sverige följer sina internationella åtaganden om mänskliga rättigheter och som rör verksamheten? Har medarbetarna nödvändig och tillräcklig kunskap om gällande lagstiftning och konventioner om de mänskliga rättigheterna? Vilken uppfattning om roller och ansvar har de? Vad bör och kan göras för att åtgärda eventuella brister?
För att respekten för de mänskliga rättigheterna skall genomsyra verksamheten kan förändringsarbete bli aktuellt. I förändringsprocesser ökar efterfrågan på information och utbildning, vilket aktualiserar insatser för att höja medvetenheten hos ledning och övrig personal. Verksamhetsanpassade metoder och verktyg måste tas fram för att bemöta respektive myndighets specifika behov. Handböcker, riktlinjer, samlingar av goda exempel och dialog för erfarenhetsutbyte är viktiga medel i förändringsarbetet. Delegationen kan även utarbeta det material som visar sig behövligt för att respekten för de mänskliga rättigheterna skall genomsyra verksamheten.
Utarbeta strategier för ökad information och kunskap
Delegationen skall utarbeta strategier och genomföra informationssatsningar för att öka kunskapen om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället och i olika delar av landet. I uppdraget ingår att kartlägga hur olika typer av information och kunskap om mänskliga rättigheter sprids i dag. På grundval av kartläggningen skall delegationen analysera vilka grupper bland allmänheten som i otillräcklig grad nås av sådan information och kunskap, vilka grupper som skall prioriteras och vilka strategiska kanaler och metoder som bör användas för att dessa grupper på bästa sätt skall nås av informationen och kunskapen. Det är av stor vikt att delegationen i detta arbete beaktar föreningslivets roll. Dele-
537
Bilaga 1 SOU 2010:70
gationen skall därefter sprida information och kunskap i enlighet med den gjorda analysen. Delegationen skall särskilt beakta vikten av att information om mänskliga rättigheter finns på olika språk, däribland de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket samt är tillgänglig för människor med funktionshinder.
För att kunna nå ut med information och kunskap om de mänskliga rättigheterna kan det vara nödvändigt att använda s.k. integrerad kommunikation, dvs. en mer aktiv och riktad verksamhet där delegationen kontaktar och för samtal med olika målgrupper.
Delegationen skall i sitt arbete stödja insatser som genomförs av kommuner, landsting och föreningsliv för att öka kunskapen om mänskliga rättigheter och undanröja strukturella hinder för politiskt deltagande bland människor som upplever ett utanförskap.
Inom ramen för delegationens uppdrag skall två europeiska initiativ relaterade till mänskliga rättigheter samordnas i Sverige, det ena efter beslut i Europeiska unionen (EU) och det andra i Europarådet.
EU:s initiativ Europeiska året för lika möjligheter för alla innebär bland annat att en nationell strategi och prioriteringar för året skall tas fram, att aktiviteter och projekt som skall genomföras skall väljas ut, genomföras och följas upp. Delegationen skall vara nationellt organ för genomförande av Europeiska året för lika möjligheter för alla (National Implementing Body) och ansvara för att samordna Sveriges deltagande i enlighet med Europaparlamentets och ministerrådets beslut. Delegationen skall härutöver, med de medel som EU-kommissionen kan komma att ställa till förfogande, initiera informationsinsatser för att förbereda Europeiska året för lika möjligheter för alla.
Delegationen skall även svara för samordningen av de nationella aktiviteterna inom ramen för Europarådets kampanj Alla Olika Alla
Lika. Aktiviteterna skall genomföras i syfte att öka kunskapen om mänskliga rättigheter och frågor om icke-diskriminering bland ungdomar. Delegationen skall fungera som kontaktpunkt gentemot Europarådet och även fungera som kontaktpunkt för och samordnare av såväl nationella som regionala och lokala aktörer som deltar i genomförandet av kampanjen.
538
Bilaga 1
Stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter
Delegationen skall utifrån sin expertis och sina erfarenheter stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter i Sverige. Detta skall ske genom kanaler som delegationen finner lämpliga och strategiska. I denna uppgift ingår att initiera processer för ökad diskussion om mänskliga rättigheter såväl inom föreningslivet, näringslivet och den fackliga rörelsen som på skolor och arbetsplatser.
Följa det nationella arbetet för mänskliga rättigheter och lämna förslag på framtida stöd
Delegationen skall fortlöpande inhämta kunskap och erfarenhet om respekten för och genomförandet av Sveriges åtaganden om de mänskliga rättigheterna, hur arbetet bedrivs av olika aktörer för att säkerställa dessa och vilka behov som finns. Skillnader mellan olika delar av landet skall beaktas. Delegationen skall under arbetets gång även inhämta och ta fram ny kunskap om metoder i arbetet för de mänskliga rättigheterna, t.ex. indikatorer, och följa forskningen inom området. Delegationen skall beakta åtgärdernas betydelse för de jämställdhets-, integrations- och handikappolitiska målen.
I slutredovisningen av sitt uppdrag skall delegationen lämna förslag på hur fortsatt stöd i arbetet med att uppnå full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas den offentliga sektorn efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag. Delegationen är fri att i detta sammanhang lämna författningsförslag.
Arbetsformer och samråd
Delegationen skall arbeta utåtriktat. Dialog skall utgöra en central del av delegationens verksamhet. Internationell kunskap och erfarenhet skall uppmärksammas och spridas.
Delegationen skall i relevanta frågor samråda och samverka med berörda målgrupper och andra aktörer, såsom Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Integrationsverket, Handikappombudsmannen, Barnombudsmannen, Myndigheten för handikappolitisk samordning, Sametinget, Sameskolstyrelsen, Ekonomistyrningsverket, Arbetsgivarverket, Statskontoret, Verket för förvaltnings-
539
Bilaga 1 SOU 2010:70
540
utveckling, Forum för levande historia, Jämställdhetsombudsmannen, Utredningen om stöd för jämställdhetsintegrering i staten (N2005:2), Sveriges Kommuner och Landsting och kommuner med storstadspolitiska lokala utvecklingsavtal.
Representanter för föreningslivet skall utgöra en av delegationens referensgrupper.
I frågor som rör Europarådets kampanj Alla Olika Alla Lika skall kommittén särskilt samråda och samverka med Ungdomsstyrelsen och Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer.
De uppgifter som utförs av delegationen skall komplettera annat pågående eller planerat arbete i frågor som har koppling till de mänskliga rättigheterna och icke-diskriminering. Delegationen skall därför vid behov även samråda och samverka med andra berörda aktörer i syfte att undvika dubbelarbete.
Tidsplan och redovisning
Delegationen skall senast den 31 mars 2008 till regeringen redovisa de delar av uppdraget som avser genomförandet av Europeiska året för lika möjligheter för alla och genomförandet av Europarådets kampanj Alla Olika Alla Lika.
Senast den 31 mars 2010 skall delegationen till regeringen redovisa uppdraget i sin helhet. Därmed skall delegationens arbete vara avslutat.
(Justitiedepartementet)
Bilaga 2
Kommittédirektiv
Tilläggsdirektiv till Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (Ju 2006:02)
Dir. 2007:114
Beslut vid regeringssammanträde den 19 juli 2007
Sammanfattning av uppdraget
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige skall i samverkan med organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och mot rasism och diskriminering, bl.a. afrikanska grupper i Sverige, genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anledning av 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande. Vid genomförandet av uppdraget skall delegationen uppmärksamma nutida problem avseende frågor om mänskliga rättigheter i Sverige, t.ex. avseende rasism, diskriminering och människohandel, i ett historiskt sammanhang.
Bakgrund
FN:s generalförsamling har i en resolution, antagen med konsensus, uppmanat alla medlemsstaterna att under 2007 högtidlighålla 200-årsjubileet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande (A/RES/61/19).
Den kampanj som ledde till att den brittiska regeringen år 1807 förbjöd den transatlantiska slavhandeln kan i många avseenden betecknas som den första moderna folkrörelsen mot rasism, för människors lika värde och för mänskliga rättigheter. De frågeställningar som kampanjen tog upp har fortsatt hög aktualitet i det nutida arbetet för mänskliga rättigheter.
Sverige var delaktig i den transatlantiska slavhandeln, bl.a. genom ett slavfort i nuvarande Ghana, genom kolonin St Barthélemy i Västindien som utgjorde en av handelsplatserna för slavtrafiken och genom att bojor och kedjor för slavhandeln under en period utgjorde en betydande svensk exportprodukt. Det kom att dröja trettio år
541
Bilaga 2 SOU 2010:70
542
efter det brittiska förbudet innan även Sverige slutgiltigt förbjöd slavhandeln, och ytterligare ett tiotal år innan de sista slavarna på svenskt territorium frigavs. Mot bakgrund av detta erbjuder uppmärksammandet av 200-årsminnet en värdig utgångspunkt för ett nutidsorienterat samtal, kunskapsbyggnad och reflektion om rasism och alla människors lika värde i Sverige.
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (Ju 2006:02) tillsattes i mars 2006 för att med utgångspunkt i regeringens skrivelse En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006– 2009 (skr. 2005/06:95) stödja det långsiktiga arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige (dir. 2006:27). Av skrivelsen framgår att det finns ett tydligt behov av att arbeta med en rad frågor om mänskliga rättigheter i Sverige. Från några av dessa frågor kan paralleller dras till den historiska slavhandeln. Detta gäller t.ex. frågor om rasism, diskriminering och människohandel. I delegationens uppdrag ingår uppgiften att stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter. Det är därför naturligt att delegationen även ges uppdraget att, mot bakgrund av resolution (A/RES/61/19) från FN:s generalförsamling, genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anknytning till 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande.
Uppdraget
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige skall under 2007 genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anledning av 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande. Högtidlighållandet skall syfta till ökad kunskap och medvetenhet om mänskliga rättigheter och människors lika värde. Vid genomförandet av uppdraget skall delegationen uppmärksamma nutida problem som rör frågor om mänskliga rättigheter i Sverige, t.ex. rasism, diskriminering och människohandel, i ett historiskt sammanhang och ur ett könsperspektiv.
Aktiviteterna skall utformas och genomföras i nära samverkan med organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och mot rasism och diskriminering, bl.a. afrikanska grupper i Sverige.
Uppdraget skall redovisas senast den 31 mars 2008.
(Integrations- och jämställdhetsdepartementet)
Bilaga 3
Kommittédirektiv
Tilläggsdirektiv till Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (Ju 2006:02)
Dir. 2008:92
Beslut vid regeringssammanträde den 3 juli 2008
Sammanfattning av tilläggsuppdraget
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige ska utreda om Handisam, Diskrimineringsombudsmannen eller något annat samhällsorgan bör anförtros uppgiften att i enlighet med kravet i artikel 33 av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning främja, skydda respektive övervaka konventionens genomförande.
Bakgrund
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning antogs av FN:s generalförsamling den 13 december 2006. Konventionen öppnades för undertecknande den 30 mars 2007 och undertecknades då av 82 länder, däribland Sverige. Konventionen har till syfte att undanröja hinder för personer med funktionsnedsättning att åtnjuta sina mänskliga rättigheter.
Till konventionen hör ett fakultativt (frivilligt) protokoll som innebär att enskilda personer eller grupper av personer har möjlighet att klaga till en övervakningskommitté om de anser att deras rättigheter är kränkta. Protokollet undertecknades samtidigt som konventionen av representanter från 43 länder, däribland Sverige. Konvention trädde i kraft den 3 maj 2008, då 20 stater hade ratificerat den.
Konventionen består av en inledning och 50 artiklar. Artikel 33 har rubriken Nationellt genomförande och övervakning. Övervakningen av konventionens genomförande ska ske inom alla
543
Bilaga 3 SOU 2010:70
områden i både privat och offentlig verksamhet, inklusive åtgärder som vidtas av regering och riksdag.
Enligt artikelns andra punkt ska konventionsstaterna i enlighet med sitt rättssystem och sitt förvaltningssystem, bibehålla, förstärka, utse eller inom konventionsstaten upprätta en mekanism, inklusive en eller flera oberoende mekanismer enligt vad som befinns ändamålsenligt för att främja, skydda och övervaka genomförandet av konventionen. Vid utseendet eller upprättandet av mekanismen ska konventionsstaterna beakta de principer som hänför sig till statusen och funktionen hos de nationella institutionerna för skydd och främjande av de mänskliga rättigheterna.
Enligt punkt 3 ska det civila samhället, särskilt personer med funktionsnedsättning och de organisationer som representerar dem, involveras i och fullt ut medverka i övervakningsförfarandet.
Konventionsstaterna ska alltså behålla, förstärka, utse eller upprätta en mekanism för att främja, skydda och övervaka genomförandet av konventionen. När denna mekanism ska utses eller upprättas ska konventionsstaterna beakta vissa principer (punkt 2). Här åsyftas de så kallade Parisprinciperna om nationella institutioner för mänskliga rättigheter (FN:s generalförsamlings resolution 48/134 från 1993). Dessa ställer tämligen ingående krav på mekanismen i fråga. I dag finns det ingen sådan institution i Sverige som kan sägas motsvara alla krav i Parisprinciperna och samtidigt svara för att övervaka genomförandet av konventionen.
I promemorian FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Ds 2008:23) redogörs bl.a. för de myndigheter som i dag har olika uppgifter för att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter eller ansvarar för att övergripande samordna genomförandet av handikappolitiken, dvs. Handikappombudsmannen (HO) respektive Myndigheten för handikappolitisk samordning, Handisam. Handisam har alltså redan i dag uppgifter som ligger nära dem som artikel 33 förutsätter, nämligen att bland annat bevaka och rapportera om den internationella utvecklingen inom området och genom sitt samordningsarbete bidra till att Sverige uppfyller sina åtaganden inom ramen för skyddet av mänskliga rättigheter.
Det behöver utredas om nuvarande samhällsinstitutioner var för sig eller gemensamt uppfyller kraven i artikel 33 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
544
Bilaga 3
545
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige har i uppdrag att stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten. Delegationen ska också bland annat utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället. Till detta kommer att delegationen enligt sitt uppdrag (dir. 2006:27) ska lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag.
Tilläggsuppdraget
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige ska utreda vad kravet i artikel 33 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning att främja, skydda respektive övervaka konventionens genomförande innebär i praktiken och om Handisam, Diskrimineringsombudsmannen eller något annat samhällsorgan bör anförtros denna uppgift.
Underlag till utredningen är departementspromemorian FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Ds 2008:23), remissyttrandena över denna samt den aviserade propositionen Mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Om Delegationens förslag skulle innebära ökade kostnader för staten respektive kommunerna ska förslag till finansiering lämnas.
Delegationen ska under utredningen samråda med Handisam, de nuvarande ombudsmännen mot diskriminering, Organisationskommittén med uppgift att bilda Diskrimineringsombudsmannen (dir. 2008:25), och efter den 1 januari 2009 den då bildade Diskrimineringsombudsmannen, handikapprörelsen samt andra berörda myndigheter och organisationer.
Tilläggsuppdraget ska redovisas senast den 1 april 2009.
(Integrations- och jämställdhetsdepartementet)
Bilaga 4
Kommittédirektiv
Tilläggsdirektiv till Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (Ju 2006:02)
Dir. 2009:125
Beslut vid regeringssammanträde den 17 december 2009
Reviderat uppdrag och förlängd tid
En kommitté fick den 9 mars 2006 i uppdrag att stödja det långsiktiga arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige (dir 006:27). Kommittén antog namnet Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Delegationen fick fyra huvuduppgifter: 1. att stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten, 2. att utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället, bland annat genom att samordna EU-initiativet Europeiska året för lika möjligheter för alla, och Europarådets kampanj Alla Olika Alla Lika i Sverige, 3. att stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter, samt 4. att lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag.
Enligt direktiven ska delegationen senast den 31 mars 2010 slutredovisa uppdraget.
Delegationen fick i tilläggsdirektiv (dir. 2007:114) i uppgift att genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anledning av 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande. Uppdraget har redovisat i delbetänkandet Rapporter från en MR-verkstad (SOU 2008:45).
547
Bilaga 4 SOU 2010:70
I tilläggsdirektiv (dir 2008:92) fick delegationen i uppdrag att utreda om Handisam, Diskrimineringsombudsmannen eller någon annat samhällsorgan bör anförtros uppgiften att i enlighet med kravet i artikel 33 av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning främja, skydda respektive övervaka konventionens genomförande. Uppdraget har redovisats i delbetänkandet Främja, Skydda, Övervaka − FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, (SOU 2009:36).
Regeringen ger nu Delegationen i uppdrag att fram till den 31 mars 2010 avsluta sitt arbete med uppgifterna ett till tre, dvs. att stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten, att utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället och att stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter.
Delegationen ska efter den 31 mars 2010 enbart arbeta med uppgift fyra, dvs. lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag. De erfarenheter och kunskaper som arbetet med uppgifterna ett till tre givit ska tas med i detta utredningsarbete.
Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska slutredovisas senast den 30 september 2010.
(Integrations- och jämställdhetsdepartementet)
548
Bilaga 5
Principles relating to the Status of National Institutions (The Paris Principles)
Adopted by General Assembly resolution 48/134 of 20 December 1993
Competence and responsibilities
1. A national institution shall be vested with competence to promote and protect human rights.
2. A national institution shall be given as broad a mandate as possible, which shall be clearly set forth in a constitutional or legislative text, specifying its composition and its sphere of competence.
3. A national institution shall, inter alia, have the following respon– sibilities:
a) To submit to the Government, Parliament and any other
competent body, on an advisory basis either at the request of the authorities concerned or through the exercise of its power to hear a matter without higher referral, opinions, recommendations, proposals and reports on any matters concerning the promotion and protection of human rights; the national institution may decide to publicize them; these opinions, recommendations, proposals and reports, as well as any prerogative of the national institution, shall relate to the following areas:
i) Any legislative or administrative provisions, as well as provisions
relating to judicial organizations, intended to preserve and extend the protection of human rights; in that connection, the national institution shall examine the legislation and administrative
549
Bilaga 5 SOU 2010:70
provisions in force, as well as bills and proposals, and shall make such recommendations as it deems appropriate in order to ensure that these provisions conform to the fundamental principles of human rights; it shall, if necessary, recommend the adoption of new legislation, the amendment of legislation in force and the adoption or amendment of administrative measures; ii) Any situation of violation of human rights which it decides to
take up; iii) The preparation of reports on the national situation with
regard to human rights in general, and on more specific matters; iv) Drawing the attention of the Government to situations in any
part of the country where human rights are violated and making proposals to it for initiatives to put an end to such situations and, where necessary, expressing an opinion on the positions and reactions of the Government;
b) To promote and ensure the harmonization of national
legislation, regulations and practices with the international human rights instruments to which the State is a party, and their effective implementation;
c) To encourage ratification of the above-mentioned instruments
or accession to those instruments, and to ensure their implementation;
d) To contribute to the reports which States are required to submit
to United Nations bodies and committees, and to regional institutions, pursuant to their treaty obligations and, where necessary, to express an opinion on the subject, with due respect for their independence;
e) To cooperate with the United Nations and any other orgnization
in the United Nations system, the regional institutions and the national institutions of other countries that are competent in the areas of the protection and promotion of human rights;
f) To assist in the formulation of programmes for the teaching of,
and research into, human rights and to take part in their execution in schools, universities and professional circles;
550
Bilaga 5
g) To publicize human rights and efforts to combat all forms of
discrimination, in particular racial discrimination, by increasing public awareness, especially through information and education and by making use of all press organs.
Composition and guarantees of independence and pluralism
1. The composition of the national institution and the appointment of its members, whether by means of an election or otherwise, shall be established in accordance with a procedure which affords all necessary guarantees to ensure the pluralist representation of the social forces (of civilian society) involved in the protection and promotion of human rights, particularly by powers which will enable effective cooperation to be established with, or through the presence of, representatives of:
a) Non-governmental organizations responsible for human rights and
efforts to combat racial discrimination, trade unions, concerned social and professional organizations, for example, associations of lawyers, doctors, journalists and eminent scientists;
b) Trends in philosophical or religious thought;
c) Universities and qualified experts;
d) Parliament;
e) Government departments (if these are included, their representa–
tives should participate in the deliberations only in an advisory capacity).
2. The national institution shall have an infrastructure which is suited to the smooth conduct of its activities, in particular adequate funding. The purpose of this funding should be to enable it to have its own staff and premises, in order to be independent of the Government and not be subject to financial control which might affect its independence.
3. In order to ensure a stable mandate for the members of the national institution, without which there can be no real independence, their appointment shall be effected by an official act which shall establish the specific duration of the mandate. This mandate may be renewable, provided that the pluralism of the institution's membership is ensured.
551
Bilaga 5 SOU 2010:70
Methods of operation
Within the framework of its operation, the national institution shall:
a) Freely consider any questions falling within its competence,
whether they are submitted by the Government or taken up by it without referral to a higher authority, on the proposal of its members or of any petitioner,
b) Hear any person and obtain any information and any documents
necessary for assessing situations falling within its competence;
c) Address public opinion directly or through any press organ,
particularly in order to publicize its opinions and recommendations;
d) Meet on a regular basis and whenever necessary in the presence
of all its members after they have been duly concerned;
e) Establish working groups from among its members as
necessary, and set up local or regional sections to assist it in discharging its functions;
f) Maintain consultation with the other bodies, whether
jurisdictional or otherwise, responsible for the promotion and protection of human rights (in particular, ombudsmen, mediators and similar institutions);
g) In view of the fundamental role played by the non-
governmental organizations in expanding the work of the national institutions, develop relations with the nongovernmental organizations devoted to promoting and protecting human rights, to economic and social development, to combating racism, to protecting particularly vulnerable groups (especially children, migrant workers, refugees, physically and mentally disabled persons) or to specialized areas.
Additional principles concerning the status of commissions with quasi-jurisdictional competence
A national institution may be authorized to hear and consider complaints and petitions concerning individual situations. Cases may be brought before it by individuals, their representatives, third parties, non-governmental organizations, associations of trade unions
552
Bilaga 5
553
or any other representative organizations. In such circumstances, and without prejudice to the principles stated above concerning the other powers of the commissions, the functions entrusted to them may be based on the following principles:
a) Seeking an amicable settlement through conciliation or, within
the limits prescribed by the law, through binding decisions or, where necessary, on the basis of confidentiality;
b) Informing the party who filed the petition of his rights, in
particular the remedies available to him, and promoting his access to them;
c) Hearing any complaints or petitions or transmitting them to
any other competent authority within the limits prescribed by the law;
d) Making recommendations to the competent authorities, especially
by proposing amendments or reforms of the laws, regulations and administrative practices, especially if they have created the difficulties encountered by the persons filing the petitions in order to assert their rights.
Bilaga 6
Alternativ lösning till lagreglering – Kommissionen för mänskliga rättigheter
1 Förslag till lag om ändring i regeringsformen
Härigenom föreskrivs att det i regeringsformen
1
ska införas en
ny paragraf, 2 kap. 24 §
2
, samt närmast före paragrafen en ny rubrik
av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
Kommissionen för mänskliga rättigheter
24 §
Kommissionen för mänskliga rättigheter är en myndighet under riksdagen som i enlighet med den instruktion som riksdagen beslutar ska främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Kommissionen leds av tre kommissionärer, som väljs av riksdagen. Kommissionen beslutar självständigt hur verksamheten ska bedrivas.
1 Regeringsformen omtryckt 2003:593. 2 26 § i lydelse enligt prop. 2009/10:80.
555
Bilaga 6 SOU 2010:70
Närmare bestämmelser om kommissionen finns i riksdagsordningen.
556
Bilaga 6
2 Förslag till lag om ändring i riksdagsordningen
Härigenom föreskrivs i fråga om riksdagsordningen
3
dels att 3 kap. 8 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 8 kap. 15 a §, samt närmast före paragrafen en ny rubrik av följande lydelse,
dels att det ska införas en ny tilläggsbestämmelse 3.8.6 av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
8 §
Riksdagsstyrelsen, fullmäktige och direktionen i Riksbanken, Riksdagens ombudsmän, styrelsen i Riksrevisionen samt riksrevisorerna får göra framställningar hos riksdagen i frågor som rör organets kompetens, organisation, personal eller verksamhetsformer.
Riksdagen får föreskriva att riksdagsstyrelsen, fullmäktige och direktionen i Riksbanken, Riksdagens ombudsmän och styrelsen i Riksrevisionen även i andra fall får göra framställningar hos riksdagen.
Riksdagsstyrelsen, fullmäktige och direktionen i Riksbanken, Riksdagens ombudsmän, styrelsen i Riksrevisionen, riksrevisorerna samt Kommissionen för mänskliga rättigheter får göra framställningar hos riksdagen i frågor som rör organets kompetens, organisation, personal eller verksamhetsformer.
Riksdagen får föreskriva att riksdagsstyrelsen, fullmäktige och direktionen i Riksbanken, Riksdagens ombudsmän, styrelsen i Riksrevisionen och Kommissionen för mänskliga rättigheter även i andra fall får göra framställningar hos riksdagen.
Särskilda bestämmelser om redogörelser till riksdagen från ett riksdagsorgan finns i lag.
Vad som sägs i första stycket gäller också var och en av riksrevisorerna i Riksrevisionen. Ytterligare föreskrifter om sådana framställningar finns i lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen.
3 Riksdagsordningen omtryckt 2007:726.
557
Bilaga 6 SOU 2010:70
3.8.6.
Kommissionen för mänskliga rättigheter får göra framställningar hos riksdagen med anledning av en fråga som uppkommit vid utförandet av uppdraget. Ytterligare föreskrifter om sådana framställningar finns i lagen ( 0000:000 ) med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter.
8 kap.
Kommissionen för mänskliga rättigheter
15 a §
Riksdagen ska enligt 2 kap. 24 § regeringsformen välja tre kommissionärer att leda Kommissionen för mänskliga rättigheter. En av kommissionärerna ska svara för myndighetens administrativa ledning. Riksdagen bestämmer vem av kommissionärerna som ska ha denna uppgift.
Kommissionärerna väljs var för sig. Vid val med slutna sedlar tillämpas förfarandet i 1 § andra stycket. Val av kommissionär gäller från valet eller den senare tidpunkt som riksdagen bestämmer till dess att nytt val har genomförts under sjunde året därefter och den då valde har tillträtt uppdraget. Valet ska dock aldrig gälla längre än till utgången av detta
558
Bilaga 6
år. En kommissionär kan inte väljas om.
På förslag av konstitutionsutskottet får riksdagen entlediga en kommissionär som inte har riksdagens förtroende.
Om en kommissionär avgår i förtid, ska riksdagen snarast välja en efterträdare för en ny sjuårsperiod.
559
Bilaga 6 SOU 2010:70
3 Förslag till lag ( 0000:000 ) med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter
Härigenom föreskrivs följande.
Uppgifter
1 § Kommissionen för mänskliga rättigheter är enligt 2 kap. 24 § regeringsformen en myndighet under riksdagen med uppgift att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Kommissionen beslutar självständigt hur verksamheten ska bedrivas.
2 § Kommissionen har särskilt till uppgift att
1. undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige samt föreslå åtgärder för att förbättra situationen,
2. föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls,
3. ha kontakter med internationella organisationer och även i övrigt delta i internationellt samarbete om frågor som rör de mänskliga rättigheterna, samt
4. främja utbildning, forskning och kompetensutveckling, information och ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Kommissionen ska inte pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall.
3 § Förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting ska på begäran lämna kommissionen det biträde som den behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter. Detsamma ska gälla för andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen.
4 § Uppkommer i kommissionens verksamhet anledning att väcka fråga om en författningsändring eller någon annan åtgärd från statens sida, får kommissionen göra framställning i ämnet till riksdagen enligt tilläggsbestämmelsen 3.8.6 till riksdagsordningen
560
Bilaga 6
561
eller till regeringen. Kommissionärerna beslutar gemensamt om sådana framställningar.
5 § Kommissionen ska årligen lämna en rapport till riksdagen om den verksamhet som bedrivits under det föregående kalenderåret.
Kommissionärerna beslutar gemensamt om rapporten.
Ledning
6 § Kommissionen leds av tre kommissionärer, varav en ska svara för myndighetens administrativa ledning. I 8 kap. 15 a § riksdagsordningen finns bestämmelser om val av kommissionärer.
Vid kommissionen ska det finnas ett råd med uppgift att bidra med sakkunskap i arbetet. Rådet utses av kommissionen.
7 § Kommissionärerna beslutar gemensamt om verksamhetens inriktning, organisation och arbetsordning.
Kommissionärerna får föreskriva att administrativa ärenden som inte behöver beslutas av dem gemensamt får avgöras av den kommissionär som svarar för den administrativa ledningen av myndigheten eller av någon annan tjänsteman.
8 § Kommissionen svarar för att intern revision av myndigheten sker. Internrevisionen ska avse självständig granskning av myndighetens interna styrning och kontroll och hur myndigheten fullgör sina ekonomiska redovisningsskyldigheter. Revisionen ska bedrivas i enlighet med god sed för internrevision.
Kommissionen fastställer revisionsplan för sin verksamhet efter samråd med Riksrevisionen.
Till statsrådet Erik Ullenhag
Regeringen beslutade den 9 mars 2006 att inrätta Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige för att med utgångspunkt i regeringens skrivelse En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006–2009 (skr. 2005/06:95) stödja det långsiktiga arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Delegationen har även haft i uppdrag att lämna förslag på hur det fortsatta stödet till detta arbete kan erbjudas efter det att delegationen har avslutat sitt uppdrag.
Den 9 mars 2006 förordnades universitetslektor Elisabeth Abiri till ordförande för delegationen. Den 8 juni 2006 förordnades som ledamöter professor Gudmundur Alfredsson, borgarrådssekreteraren Adam Axelsson, vice ordföranden i Svenska Röda Korset Bahare Haghshenas, ordföranden i Sveriges Kommuner och Landsting Anders Knape, civilekonomen Kajsa Lindståhl, regeringsrådet Anna-Karin Lundin, läraren Soraya Post, journalisten och prkonsulten Elisabet Qvarford och kommunalrådet Lars Stjernkvist. Den 22 augusti 2006 förordnades ordföranden i Svenska Röda Korset Bengt Westerberg som ledamot. Den 19 mars 2009 entledigades Gudmundur Alfredsson. Samma dag förordnades som ledamot generaldirektören Hans Ytterberg.
Som sakkunnig förordnades den 8 juni 2006 departementsrådet Marcus Brixskiöld. Den 12 februari 2008 förordnades departementssekreteraren Jens Ölander som sakkunnig. Den 15 maj 2009 entledigades Jens Ölander. Samma dag förordnades som sakkunnig kanslirådet Camilla Goldbeck-Löwe.
Den 8 juni 2006 förordnades som experter kanslirådet Camilla Abrahamsson, projektledaren Stefan Andersson, chefen Inger Ashing, dåvarande jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström, juristen Lotta Dahlstrand, utvecklingsstrategen Elisabeth Ferm, kanslirådet Camilla Goldbeck-Löwe, biträdande avdelningschefen Christer Gustavsson, enhetschefen Sun-Joon Hwang, utvecklings-
direktören Marie Lindberg, stabschefen Lars Lindgren, dåvarande handikappombudsmannen Lars Lööw, ambassadören Jan Nordlander och ämnesrådet Astrid Utterström. Den 19 september 2006 förordnades som expert projektledaren Anna Lindström. Den 22 januari 2007 entledigades Lars Lööw. Samma dag förordnades som expert dåvarande t.f. handikappombudsmannen Jenny Olausson. Den 27 mars 2007 entledigades Camilla Goldbeck-Löwe. Samma dag förordnades som expert ämnesrådet Anna-Karin Lindblom. Den 23 april 2007 förordnades som expert departementssekreteraren Andrés Zanzi. Den 24 april 2007 entledigades Lotta Dahlstrand. Samma dag förordnades som expert juristen Charlotte Lenman. Den 12 februari 2008 entledigades Claes Borgström och Anna-Karin Lindblom. Samma dag förordnades som expert juristen Luca Nesi. Den 2 april 2008 entledigades Christer Gustavsson. Den 19 mars 2009 entledigades Marie Lindberg, Anna Lindström och Luca Nesi. Samma dag förordnades som expert handläggaren Björn Kullander. Den 5 maj 2009 entledigades Elisabeth Ferm, Astrid Utterström och Andrés Zanzi. Samma dag förordnades som expert departementssekreteraren Fredrik Björklund. Den 31 januari 2010 entledigades Jan Nordlander. Den 1 april 2010 entledigades Fredrik Björklund. Samma dag förordnades som expert kanslirådet Ulrika Dackeby.
Den 29 maj 2006 anställdes projektledaren Karin Steffensen som huvudsekreterare. Karin Steffensen entledigades på egen begäran den 11 januari 2010. Den 14 maj 2010 anställdes ämnesrådet Anna-Karin Lindblom som huvudsekreterare.
Departementssekreteraren Pernilla Berlin var anställd som sekreterare fr.o.m. den 24 april 2006 t.o.m. den 30 september 2007. Organisationskonsulten Marie Stenman var anställd som sekreterare fr.o.m. den 2 maj 2006 t.o.m. den 3 januari 2008. Fil. master Heidi Eriksson var anställd som biträdande sekreterare fr.o.m. den 1 november 2006 t.o.m. den 15 december 2007 och som sekreterare fr.o.m. den 16 december 2007 t.o.m. den 31 december 2008. Jur.kand. Eva Rimsten var anställd som sekreterare fr.o.m. den 1 mars 2007 t.o.m. den 31 augusti 2008. Juristen Johanna Gillström var anställd som sekreterare fr.o.m. den 7 januari 2008 t.o.m. 12 maj 2010. Fil. master Josefine Gustavsson var anställd som sekreterare fr.o.m. den 1 september 2008 t.o.m. den 31 december 2008. Den 8 september 2008 anställdes utredaren Kerstin Jansson som sekreterare. Den 11 januari 2010 anställdes hovrättsassessorn Anna Gränsmarker som sekreterare.
Delegationens assistent under tiden för arbetet med slutbetänkandet har varit Gunilla Malmqvist.
Delegationen har tidigare överlämnat delbetänkandena Rapporter från en MR-verkstad (SOU 2008:45), Främja, Skydda, Övervaka –
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (SOU 2009:36) och rapporten Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige – En översikt (SOU 2007:102).
Delegationen överlämnar härmed sitt slutbetänkande. Uppdraget är slutfört.
Stockholm i oktober 2010
Elisabeth Abiri
Adam Axelsson Bahare Haghshenas
Anders Knape Kajsa Lindståhl
Anna-Karin Lundin Soraya Post
Elisabet Qvarford Lars Stjernkvist
Bengt Westerberg Hans Ytterberg
/Anna-Karin Lindblom Anna Gränsmarker Kerstin Jansson
Innehåll
Sammanfattning ................................................................ 15
Summary .......................................................................... 29
Författningsförslag ............................................................. 43
Del I Bakgrund
1 Delegationens uppdrag och arbete .............................. 89
1.1 Uppdraget................................................................................. 89 1.2 Bakgrund .................................................................................. 90
1.3 Delegationens arbete ............................................................... 93 1.3.1 Stöd till statliga myndigheter, kommuner och landsting................................................................. 93 1.3.2 Strategier för information och ökad kunskap om mänskliga rättigheter.............................................. 98 1.3.3 Stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter.................................................................... 104 1.3.4 Lämna förslag på hur fortsatt stöd kan erbjudas ...... 106 1.3.5 Internationell kunskap och erfarenhet...................... 107 1.3.6 Möten, samråd och samverkan .................................. 107
2 Utgångspunkter ....................................................... 109
2.1 Introduktion till de mänskliga rättigheterna........................ 109 2.1.1 De mänskliga rättigheterna – juridik, etik och politik ................................................................... 109
7
Innehåll SOU 2010:70
2.1.2 Från politisk viljeyttring till juridiskt bindande dokument.....................................................................113 2.1.3 Centrala konventioner om de mänskliga rättigheterna ................................................................113 2.1.4 Begränsningar av de mänskliga rättigheterna ............116 2.1.5 Hur begreppet mänskliga rättigheter ska förstås i betänkandet ...............................................................116
2.2 De mänskliga rättigheterna i relation till angränsande begrepp....................................................................................117 2.2.1 Relationen rättigheter – skyldigheter ........................117 2.2.2 Relationen mänskliga rättigheter – demokrati ..........118 2.2.3 Relationen mänskliga rättigheter – diskriminering...120
2.3 Människorättsperspektiv och människorättsbaserat arbete.......................................................................................121
3 Bakgrundsanalys ......................................................127
3.1 Inledning.................................................................................127
3.2 Det rättsliga skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige.....128 3.2.1 Inledning......................................................................128 3.2.2 Hur införlivas konventioner i nationell rätt? ............128 3.2.3 Frågor om inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter ..................................................131 3.2.4 Användning av normharmoni och transformering ...140 3.2.5 De mänskliga rättigheterna i svensk lagstiftning ......146 3.2.6 Kontroll av författningars förenlighet med konventionerna ...................................................155 3.2.7 EU-rätten ....................................................................161 3.2.8 Synpunkter från FN:s övervakningskommittéer om konventionernas ställning i svensk rätt...............163 3.2.9 Delegationens slutsatser .............................................165 3.3 En myndighetsstruktur som systematiskt främjar de mänskliga rättigheterna i Sverige......................................167 3.3.1 Inledning......................................................................167 3.3.2 Parisprinciperna...........................................................168 3.3.3 Synpunkter från internationella organisationer ........171 3.3.4 Nationella institutioner för mänskliga rättigheter i andra länder ...............................................................173
8
Innehåll
3.3.5 Befintliga myndigheters arbete för mänskliga rättigheter i Sverige..................................................... 187 3.3.6 Undersökning om behovet av stöd i arbetet för de mänskliga rättigheterna ................................... 195 3.3.7 Delegationens erfarenheter och slutsatser ................ 196
3.4 Styrning och tillsyn av arbetet med de mänskliga rättigheterna ........................................................................... 199 3.4.1 Inledning ..................................................................... 199 3.4.2 Förvaltningslagen ....................................................... 202 3.4.3 Styrning av de statliga myndigheterna ...................... 205 3.4.4 Kommunernas och landstingens ansvar för de mänskliga rättigheterna ......................................... 212 3.4.5 Delegationens erfarenheter och slutsatser ................ 219 3.5 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna ........................................................................... 223 3.5.1 Inledning ..................................................................... 223 3.5.2 Det allmänna skolväsendet......................................... 225 3.5.3 Högre utbildning ........................................................ 235 3.5.4 Utbildning och kompetensutveckling inom den offentliga sektorn ....................................................... 239 3.5.5 Delegationens erfarenheter och slutsatser ................ 252
3.6 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige ................................................................ 258 3.6.1 Inledning ..................................................................... 258 3.6.2 Forskning .................................................................... 259 3.6.3 Statistiska undersökningar, databaser och rapporter .............................................................. 266 3.6.4 Nationella indikatorer för mänskliga rättigheter...... 273 3.6.5 Delegationens slutsatser............................................. 281 3.7 Civilsamhälle, näringsliv och massmedier ............................ 283 3.7.1 Mänskliga rättigheter och privata aktörer................. 283 3.7.2 Det civila samhället..................................................... 289 3.7.3 Näringslivet................................................................. 293 3.7.4 Massmedierna ............................................................. 299 3.7.5 Delegationens slutsatser............................................. 300 3.8 Behovet av en ny struktur för skydd av de mänskliga rättigheterna i Sverige ............................................................ 302
9
Innehåll SOU 2010:70
Del II Förslag
4 Det rättsliga skyddet .................................................309
4.1 Inledning.................................................................................309
4.2 Lagrådets granskning .............................................................312 4.3 Inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter ...............................................................................314
4.4 Bör hänvisning till fler konventioner om de mänskliga rättigheterna göras i grundlag? ..............................................319 4.5 Tydliggörande i lag.................................................................319 4.5.1 Uttryckliga hänvisningar till de mänskliga rättigheterna i befintliga lagar ....................................320 4.5.2 Vad innebär bestämmelser om det offentligas ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna? ..............................................................321 4.5.3 Vilken effekt får bestämmelserna?.............................323 4.5.4 Hänvisningar till de mänskliga rättigheterna införs i ett urval lagar ..................................................326
5 En nationell institution för mänskliga rättigheter..........337
5.1 En nationell institution för mänskliga rättigheter inrättas i Sverige......................................................................337 5.1.1 Inledning......................................................................337 5.1.2 En nationell institution för mänskliga rättigheter bör inrättas ..................................................................340 5.1.3 Institutionen inrättas under riksdagen ......................342 5.1.4 En ny myndighet inrättas ...........................................343 5.2 Institutionens mandat och arbetsuppgifter ..........................348 5.2.1 Institutionens mandat.................................................349 5.2.2 Institutionens uppgifter..............................................352 5.2.3 Institutionens arbetsmetoder och rättsliga befogenheter................................................................368 5.2.4 Institutionens framställningar till riksdagen och regeringen.............................................................378 5.2.5 Institutionens årsrapport............................................379
10
Innehåll
5.3 Institutionens ledning, organisation och resurser ............... 380 5.3.1 Kommissionen för mänskliga rättigheter.................. 380 5.3.2 Kommissionens råd och personal.............................. 386 5.3.3 Kommissionens beslutsfattande, arbetsordning m.m...................................................... 387 5.3.4 Kommissionens resurser ............................................ 388 5.4 Formerna för kommissionens inrättande............................. 392
6 Styrning och tillsyn................................................... 401
6.1 Inledning................................................................................. 401
6.2 De mänskliga rättigheterna i statliga myndigheters regelverk och styrdokument ................................................. 403 6.2.1 Förvaltningslagen ....................................................... 404 6.2.2 Myndighetsförordningen ........................................... 407 6.2.3 Myndigheternas instruktioner ................................... 408 6.2.4 Förvaltningsmyndigheternas regelgivning m.m. ...... 416 6.2.5 Regeringsuppdrag och regleringsbrev ....................... 417 6.2.6 Kommittéväsendet...................................................... 418 6.2.7 Nationella handlingsplaner och andra strategidokument........................................................ 419 6.3 Tydliggörande av kommunernas och landstingens ansvar för de mänskliga rättigheterna................................... 421 6.3.1 Kommunallagen.......................................................... 421 6.3.2 Kommunala styrdokument ........................................ 424 6.3.3 Tillsyn av kommunal verksamhet .............................. 426 6.4 Samordning, samverkan och dialog ...................................... 427
7 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna............................................................ 431
7.1 Inledning................................................................................. 431 7.2 Det allmänna skolväsendet.................................................... 433
7.3 Högre utbildning ................................................................... 438 7.4 Utbildning och kompetensutveckling inom den offentliga sektorn............................................................ 442
11
Innehåll SOU 2010:70
8 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige ..................................................447
8.1 Inledning.................................................................................447
8.2 Ett forskningsprogram om mänskliga rättigheter................448 8.3 Nationella mål och indikatorer för de mänskliga rättigheterna............................................................................450
8.4 Vidareutveckla statistiken om de mänskliga rättigheterna............................................................................454
9 Civilsamhälle och näringsliv.......................................457
9.1 Inledning.................................................................................457
9.2 Samverkan mellan olika samhällsaktörer ..............................458 9.3 Det civila samhället ................................................................459
9.4 Näringslivet ............................................................................462
10 Konsekvenser av delegationens förslag.......................467
10.1 Ekonomiska konsekvenser ....................................................467 10.1.1 Kommissionen för mänskliga rättigheter ..................467 10.1.2 Styrning, tillsyn och utbildning inom den offentliga förvaltningen ..............................................472 10.1.3 Bidrag till organisationer inom det civila samhället ......................................................................475 10.1.4 Forskning och kunskapsutveckling ...........................475 10.1.5 Övriga förslag..............................................................478 10.2 Konsekvenser för den kommunala självstyrelsen.................478
10.3 Konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män samt för möjligheterna att nå de handikappolitiska och integrationspolitiska målen.............................................479
11 Författningskommentar .............................................483
Särskilt yttrande...............................................................509
Referenser.......................................................................511
12
Innehåll
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv Dir. 2006:27.................................... 531
Bilaga 2 Tilläggsdirektiv Dir. 2007:14 ........................................ 532 Bilaga 3 Tilläggsdirektiv Dir. 2008:92 ........................................ 543
Bilaga 4 Tilläggsdirektiv Dir. 2009:125 ...................................... 547 Bilaga 5 Parisprinciperna............................................................. 549
Bilaga 6 Alternativ lösning till lagreglering
− Kommissionen för mänskliga rättigheter ................ 555
Bilaga 7−13 i separat volym
Bilaga 7 Kommuners, landstings och statliga myndigheters
arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd, SIFO Research International, 2006
Bilaga 8 Kommunernas ansvar för att förverkliga mänskliga
rättigheter – en kartläggning av 16 kommuner i Sverige, Mikael Spång, Malmö högskola, 2008
Bilaga 9 Kartläggning – Fem ombudsmän och Handisams
utåtriktade arbete gentemot kommuner och landsting, Josefine Gustavsson, Göteborgs universitet, 2008
Bilaga 10 Förtroendevaldas och chefstjänstemäns
introduktion – En studie bland kommuner, landsting och regioner avseende mänskliga rättigheter vid introduktionsutbildningar, Elena Namli, Kjell-Åke Nordquist, Susanne Wigorts Yngvesson, Teologiska högskolan i Stockholm, 2009
13
Innehåll SOU 2010:70
14
Bilaga 11 Utvärdering av pilotutbildningen Laga lika. En
utbildning i mänskliga rättigheter för rättsväsendet i Blekinge län, Lejla Mundzic, 2008
Bilaga 12 Utvärdering av en utbildning i mänskliga
rättigheter för ett kommunalt tjänstemannanätverk, Lejla Mundzic, 2008
Bilaga 13 Utvärdering av en pilotutbildning i mänskliga
rättigheter, Ledningsgruppen på Arbetsmarknads- och Familjeförvaltningen i Eskilstuna kommun, Lejla Mundzic, 2009
Sammanfattning
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige lämnar i detta slutbetänkande en redovisning av hur den genomfört de uppgifter av främjande natur som ingått i delegationens uppdrag.
I betänkandet lämnas också förslag med avseende på rättsligt skydd för de mänskliga rättigheterna, inrättandet av en nationell institution för de mänskliga rättigheterna, styrning och tillsyn, utbildning och kompetensutveckling, forskning och kunskapsutveckling samt, slutligen, det civila samhällets och näringslivets roll med avseende på de mänskliga rättigheterna. Syftet är att dessa förslag tillsammans ska bilda en ny struktur för skydd av de mänskliga rättigheterna, där varje del förutsätter och stärker utvecklingen inom de övriga delarna. Syftet är också att förslagen ska bidra till att tydliggöra de mänskliga rättigheternas roll som en gemensam internationell och nationell värdegrund för samhället.
Delegationens uppdrag
Riksdagen har fastställt målet att de mänskliga rättigheterna ska respekteras i Sverige. Regeringens strategi för hur arbetet mot detta långsiktiga mål ska bedrivas har förtydligats i två nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter. Delegationen inrättades i mars 2006 som ett led i genomförandet av regeringens andra handlingsplan på området, En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006–2009. Delegationens uppdrag (dir. 2006:27) har varit att:
-
stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten,
-
utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i
15
Sammanfattning SOU 2010:70
samhället, bland annat genom att samordna EU-initiativet Europeiska året för lika möjligheter för alla, och Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika i Sverige,
-
stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter samt
-
lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag.
Genom tilläggsdirektiv fick delegationen i juli 2007 i uppdrag att också genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anledning av 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande (dir 2007:114). Uppdraget har redovisats i delbetänkandet Rapporter från en MR-verkstad (SOU 2008:45). I delbetänkandet redovisar delegationen också genomförandet av Europeiska året för lika möjligheter för alla och Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika.
I juli 2008 fick delegationen genom tilläggsdirektiv även i uppdrag att utreda om Handisam, Diskrimineringsombudsmannen (DO) eller något annat samhällsorgan borde anförtros uppgiften att i enlighet med kravet i artikel 33 av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning främja, skydda och övervaka genomförandet av konventionen (dir. 2008:92). Detta uppdrag har redovisats i delbetänkandet Främja, Skydda, Övervaka – FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (SOU 2009:36). Delegationen har dessutom överlämnat rapporten Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige –
En översikt (SOU 2007:102) till regeringen.
I budgetpropositionen för 2009 förtydligade regeringen att det i delegationens uppdrag ingår att se över hur frågan om nationella institutioner som inrättas enligt Parisprinciperna med uppgift att bevaka frågor om de mänskliga rättigheterna ska lösas.
Genomförandet av den främjande delen av uppdraget
Inom ramen för den främjande delen av sitt uppdrag har delegationen lämnat stöd till ett flertal statliga myndigheter, kommuner och landsting i deras arbete med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten. Detta stöd har i regel lämnats i form av att delegationen medverkat i utformningen och
16
SOU 2010:70 Sammanfattning
genomförandet av kompetensutvecklingsinsatser om de mänskliga rättigheterna. Syftet har varit att tydliggöra hur Sveriges internationella åtaganden på detta område kan tolkas och användas mer konkret inom olika typer av offentlig verksamhet, på både statlig och kommunal nivå.
Kartläggningar och utvärderingar som delegationen låtit genomföra, liksom delegationens egna erfarenheter, tyder på att det finns ett växande intresse bland statliga myndigheter, kommuner och landsting för att på ett tydligare sätt än tidigare arbeta utifrån de internationellt erkända mänskliga rättigheterna. Myndigheterna ser t.ex. ofta en fördel med att utgå från de mänskliga rättigheterna som en förenande bas för och ett sätt att förtydliga innebörden av flera tvärsektoriella perspektiv som myndigheterna redan i dag har i uppdrag att beakta. Det finns också ett intresse på kommunal nivå för att använda de mänskliga rättigheterna som utgångspunkter och vägledande principer i arbetet med kommunala styrdokument och strategier. Kartläggningarna, utvärderingarna och delegationens erfarenheter visar även att efterfrågan på verksamhetsanpassade kompetensutvecklingsinsatser är stor, liksom på vägledningar och liknande metodmaterial.
Delegationen har också genomfört flera kampanjer och andra kommunikationsinsatser om de mänskliga rättigheterna. Enligt direktiven har delegationen bl.a. haft i uppdrag att samordna två europeiska kampanjer om lika rättigheter. Delegationen har även, i samarbete med de tidigare ombudsmännen mot diskriminering, Barnombudsmannen samt Barn- och Elevombudet genomfört ett projekt mot diskriminering i skolan. Vidare har delegationen enligt tilläggsdirektiv haft i uppdrag att genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anledning av 200årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande. Ytterligare en kommunikationsinsats som delegationen har genomfört är projektet MR-dilemman (Equality in Reality). Inom ramen för dessa insatser har informations- och utbildningsmaterial samt lärarhandledningar utarbetats och spridits och en interaktiv utställningsmonter om dilemman rörande de mänskliga rättigheterna tagits fram och ställts ut på flera platser i landet.
De informations- och kommunikationsinsatser som delegationen har genomfört har i hög grad riktats till ungdomar. Genomgående för insatserna har varit ett syfte att öka förståelsen för de mänskliga rättigheterna som relevanta för den svenska vardagen och för ungdomars och andra människors förhållningssätt både till
17
Sammanfattning SOU 2010:70
varandra och till samhället i stort. Ett annat genomgående syfte för dessa insatser har varit att stimulera till reflektion och diskussion.
Delegationen har också haft en webbplats där betänkanden, rapporter och annat material har publicerats. Dessa rapporter m.m. överförs till regeringens webbplats för mänskliga rättigheter, www.mänskligarättigheter.se, när delegationen har avslutat sitt arbete.
Delegationens överväganden och förslag
En utgångspunkt för delegationens arbete, överväganden och förslag har varit att de mänskliga rättigheterna, såsom de kommer till uttryck i internationella överenskommelser, är bindande åtaganden för hela den offentliga sektorn. De mänskliga rättigheterna utgör den enskildes värn mot överträdelser och övergrepp från det allmännas sida. De utgör också grundläggande normer för hur enskilda får bete sig mot varandra; alla har rätt att åtnjuta sina mänskliga rättigheter men ingen får använda dem på ett sätt som kränker en annan människas rättigheter. Förutom att utgöra rättsregler uttrycker de mänskliga rättigheterna också etiska och politiska ställningstaganden av ett slag som är centrala för varje samhälle.
Skyddet av de mänskliga rättigheterna är utformat för att vara hållbart på sikt och under skilda förhållanden, oavsett maktskiften, tider av oro, motsättningar inom landet och andra svårigheter. Därför är skyddet grundat i internationella överenskommelser, vilka ingen stat ensam förfogar över eller ensidigt kan ändra sedan den tillträtt överenskommelsen. Det är viktigt att också det nationella systemet för skydd av de mänskliga rättigheterna är utformat på ett sätt som är långsiktigt hållbart och som kan stå emot prövningar av olika slag.
Sverige har, i likhet med övriga skandinaviska länder, ett dualistiskt förhållningssätt till relationen mellan nationell och internationell rätt. Det innebär att det krävs att de internationella överenskommelser som Sverige tillträder införlivas i nationell rätt för att bestämmelserna ska bli gällande i den nationella rättsordningen. Införlivande kan ske genom inkorporering eller genom transformering. Att en internationell överenskommelse inkorporeras innebär att konventionen som sådan blir del av den nationella rättsordningen. Transformering däremot sker genom att konven-
18
SOU 2010:70 Sammanfattning
tioner helt eller delvis görs om till nationell författningstext. Införlivande sker i Sverige som huvudregel genom transformering. Trots att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna är bindande för det allmänna är de sällan tydliga i lagstiftningen som just åtaganden om mänskliga rättigheter.
Till följd av bl.a. Sveriges inträde i den Europeiska unionen (EU), inkorporeringen av Europakonventionen i svensk rätt 1995 och internationaliseringen har frågor om de mänskliga rättigheterna allt oftare kommit att aktualiseras i rättstillämpning, övrig offentlig verksamhet och samhället i stort. Det internationella regelverket om de mänskliga rättigheterna utvecklas ständigt och griper på ett tydligare sätt in i den svenska rättsordningen och förvaltningen. Därmed uppstår också ett ökat behov för personer som är verksamma där att förhålla sig till konventionerna om de mänskliga rättigheterna och till konventionsorganens praxis och yttranden.
Regeringen har återkommande, bl.a. i de två nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter, uttalat målet om full respekt för de mänskliga rättigheterna samt sin avsikt att öka kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna i Sverige. Enligt delegationens bedömning skulle det innebära en viktig förstärkning av skyddet för, och kunskapen och medvetenheten om, de mänskliga rättigheterna om rättigheterna på olika sätt lyftes fram i den offentliga förvaltningen med utgångspunkt direkt i det internationella regelverket.
De mänskliga rättigheterna utgör också en värdegrund för samhället i stort. Det är viktigt att enskilda, inklusive barn och ungdomar, förstår de mänskliga rättigheternas innebörd, både som egna och andras rättigheter. Därför bör insatser genomföras även för att öka allmänhetens kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna som den enskildes rättigheter och det allmännas skyldigheter.
Mot denna bakgrund föreslår delegationen insatser inom flera områden.
19
Sammanfattning SOU 2010:70
Rättslig reglering, styrning och tillsyn av arbetet för de mänskliga rättigheterna
Att transformering är den vanliga metoden för att införliva konventioner om mänskliga rättigheter i svensk lagstiftning innebär att rättigheterna kan komma till uttryck i en rad bestämmelser i olika författningar utan att nödvändigtvis bli synliga såsom just mänskliga rättigheter. Enligt principen om fördragskonform tolkning ska dock svensk intern rätt tolkas på ett sätt som överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden, så långt detta är möjligt inom ramen för den svenska bestämmelsens ordalydelse. I händelse av en tydlig motsättning mellan en konventionsrättighet som inte har inkorporerats och en bestämmelse i svensk intern rätt har den sistnämnda företräde.
Sedan Sveriges inträde i EU har det allt oftare blivit nödvändigt att tillämpa rättsregler av en internationell karaktär. Det finns dock ännu inte någon klar tradition av att använda andra internationella regler eller dokument, trots principen om fördragskonform tolkning. Delegationen anser att det är viktigt att medvetenheten om de mänskliga rättigheterna, och vanan att använda konventionerna som vägledning inom svensk förvaltning och rättsskipning, ökar. Det kan t.ex. handla om att använda konventionerna och yttranden från konventionsorganen för att tolka nationell rätt på områden där Sverige återkommande fått ta emot synpunkter från dessa organ. De internationella åtaganden som Sverige gjort inom ramen för EU, FN, Europarådet m.fl. mellanstatliga organisationer hänger ihop och påverkar varandra. Genom att EU:s stadga för grundläggande rättigheter nu blivit rättsligt bindande ökar behovet av kunskap om de mänskliga rättigheterna ytterligare.
Enligt delegationens bedömning finns det således anledning att nu tydligare lyfta fram de mänskliga rättigheterna under lagstiftningsprocessen liksom för rättstillämpningen. För att full respekt för de mänskliga rättigheterna ska säkerställas och kränkningar av rättigheterna förebyggas behöver arbetet med att skydda de mänskliga rättigheterna pågå kontinuerligt och genomföras på varje stadium av lagstiftnings- och rättstillämpningsprocessen.
Delegationen föreslår att en utredning ska ges i uppdrag att utreda lämpligheten av en inkorporering av fler konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt. Det har nu gått över femton år sedan frågan om inkorporering av Europakonventionen utreddes och över tio år sedan en utredning övervägde om FN:s konvention
20
SOU 2010:70 Sammanfattning
om barnets rättigheter borde inkorporeras. Sedan dess har arbetet för de mänskliga rättigheterna intensifierats på nationell nivå, bl.a. genom de nationella handlingsplanerna, och Sverige har fått femton års erfarenhet av att tillämpa Europakonventionen som svensk lag. I Norge har flera FN-konventioner om mänskliga rättigheter inkorporerats. Enligt delegationens uppfattning kan det anföras argument både för och emot inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter. Oavsett att tveksamheter kan föreligga avseende effekterna och konsekvenserna av inkorporering anser delegationen att avgörandet om vilken ställning konventionerna ska ha i svensk rätt bör bygga på en grundlig analys i ljuset av nu rådande förhållanden. Trots att frågan om inkorporering ofta diskuteras saknas det i offentligt tryck och övrig litteratur en aktuell och djupgående analys av frågan om inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt. Delegationen anser att lämpligheten av en inkorporering av fler konventioner om mänskliga rättigheter därför bör utredas.
Delegationen föreslår också att bestämmelser som uttryckligen hänvisar till de överenskommelser om mänskliga rättigheter som Sverige har åtagit sig att följa ska föras in, i ett förtydligande syfte, i flera befintliga författningar. Detta arbete bör ta sin början dels i några särskilda lagar som reglerar offentlig verksamhet i situationer där människor är särskilt utsatta i förhållande till eller beroende av det allmänna, t.ex. för att de är frihetsberövade, sjuka, befinner sig i flyktingskap eller på annat sätt i behov av samhällets stöd, dels i några författningar av generell betydelse för offentlig förvaltning.
De författningsförslag som delegationen lämnar på dessa områden har givits en utformning som är av övergripande och vägledande karaktär. De föreslagna bestämmelserna hänvisar till konventionerna om mänskliga rättigheter som vägledande för hela verksamheten utan att konventionstexterna i sig blir direkt tillämpliga. Syftet med de föreslagna författningsbestämmelserna är att tydliggöra och erinra om vad som i och för sig redan gäller i dag, nämligen att konventionerna om mänskliga rättigheter ska användas som tolkningsmaterial vid tillämpning av nationell lagstiftning. De lagar som det här är fråga om är bl.a. polislagen, häkteslagen, fängelselagen, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen om verkställighet av särskild ungdomsvård, utlänningslagen, hälso- och sjukvårdslagen och plan- och bygglagen.
För att ansvaret för att beakta de mänskliga rättigheterna även ska förtydligas på ett övergripande sätt i styrningen och tillsynen av
21
Sammanfattning SOU 2010:70
offentlig verksamhet föreslår delegationen att bestämmelser som hänvisar till de mänskliga rättigheterna ska föras in i förvaltningslagen och myndighetsförordningen. Delegationen föreslår också att bestämmelser som innebär en skyldighet att beakta de mänskliga rättigheterna vid regelgivning och inom ramen för statliga utredningar ska föras in i förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning respektive kommittéförordningen. Vidare föreslår delegationen att kommunernas och landstingens ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna förtydligas i kommunallagen. Den föreslagna bestämmelsen är av vägledande karaktär och inkräktar inte på den kommunala självstyrelsen.
Därutöver bör bestämmelser om ansvaret för att de mänskliga rättigheterna respekteras föras in i instruktionerna eller motsvarande för ett urval myndigheter, i första hand de som ansvarar för verksamheter inom de områden som omfattas av förslagen om förtydliganden i lag, bl.a. Polisen, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvården, Migrationsverket, Statens institutionsstyrelse, Socialstyrelsen och Boverket.
Delegationen föreslår också att regeringen ska vidareutveckla arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige i en tredje nationell handlingsplan eller motsvarande strategidokument. Regeringen bör eftersträva en hög grad av samverkan med andra aktörer kring handlingsplanen, såväl om framtagandet av dokumentet som om genomförandet av åtgärderna.
En nationell institution för de mänskliga rättigheterna
FN:s generalförsamling antog i december 1993 Principles relating to the Status of National Institutions, de s.k. Parisprinciperna, som anger riktlinjer för nationella institutioner med uppgift att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Vid världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993 enades FN:s medlemsstater genom Wiendeklarationen, som antogs av generalförsamlingen samma år, om att alla länder bör ha en nationell institution för mänskliga rättigheter. Enligt Parisprinciperna ska nationella institutioner för mänskliga rättigheter ha en oberoende ställning och ett brett mandat att skydda och främja de mänskliga rättigheterna.
Antalet länder som har inrättat nationella institutioner för mänskliga rättigheter blir allt fler. I juni 2010 fanns sådana institutioner som motsvarar Parisprinciperna i 67 länder. FN:s hög-
22
SOU 2010:70 Sammanfattning
kommissarie och Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter samt EU:s byrå för grundläggande rättigheter betonar alla vikten av att medlemsstaterna har nationella institutioner som främjar och skyddar de mänskliga rättigheterna på nationell nivå. Sverige har vid ett flertal tillfällen rekommenderats att inrätta en nationell institution för mänskliga rättigheter av FN:s övervakningskommittéer, samt även vid granskningen i FN:s råd för mänskliga rättigheter.
Delegationen föreslår att en nationell institution – Kommissionen för mänskliga rättigheter – ska inrättas i Sverige med utgångspunkt i Parisprinciperna. Kommissionen bör ha en oberoende ställning, såsom rekommenderas i principerna, och ett brett mandat att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Kommissionen bör särskilt ha till uppgift att
− undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige samt lämna förslag om hur situationen kan förbättras,
− föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls,
− ha kontakter med internationella organisationer och även i övrigt delta i internationellt samarbete om frågor som rör de mänskliga rättigheterna, samt
− främja utbildning, forskning och kompetensutveckling, information och ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Kommissionen bör dock inte kunna pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i individuella fall. Erfarenheter från bl.a. Riksdagens ombudsmän (JO) och Diskrimineringsombudsmannen tyder på att kommissionen sannolikt skulle få ta emot ett mycket stort antal klagomål om den hade befogenhet att pröva dem. Detta skulle allvarligt inkräkta på kommissionens möjligheter att göra egna prioriteringar.
Delegationen föreslår att Kommissionen för mänskliga rättigheter ska inrättas som en myndighet under riksdagen. Kommissionens ledning bör bestå av tre kommissionärer som väljs av riksdagen.
23
Sammanfattning SOU 2010:70
Enligt Parisprinciperna bör en nationell institution för mänskliga rättigheter ha ett mandat som är reglerat i grundlag eller vanlig lag. Då delegationen anser att det är önskvärt att kommissionen inrättas utan dröjsmål föreslås att inrättandet sker genom ändringar i riksdagsordningen samt genom lag med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter. Kommissionens ställning och mandat bör därefter även stadfästas i regeringsformen.
Kommissionen för mänskliga rättigheter avses inte ta över någon del av det ansvar som åligger andra delar av det allmänna att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Kommissionens roll bör i stället vara att ur ett helhetsperspektiv främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna och arbeta stödjande och pådrivande gentemot andra aktörer.
Utbildning, forskning och kunskapsutveckling
Arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kräver kunskap. Som nämnts ovan bör enskilda ha medvetenhet om och förståelse för de mänskliga rättigheterna både som egna och andras rättigheter. De som är verksamma inom den offentliga sektorn behöver vara medvetna om de mänskliga rättigheterna som skyldigheter som det allmänna har att tillförsäkra den enskilde.
Den nya skollagen, som träder i kraft den 1 augusti 2010 och tillämpas på de flesta utbildningar från och med den 1 juli 2011, slår fast att skolorna ska förmedla och förankra de mänskliga rättigheterna samt utforma själva utbildningen i överensstämmelse med dessa. Detta är, enligt delegationens mening, en betydelsefull reform. Tydliga formuleringar om utbildning om de mänskliga rättigheterna bör nu också föras in i läroplanerna och kursplanerna för det allmänna skolväsendet. Med tanke på skolans förtydligade ansvar för de mänskliga rättigheterna är det också angeläget att det finns bra läromedel på området som förmår sätta rättigheterna i ett svenskt sammanhang, samt att Skolinspektionen genom sin tillsyn följer upp att skolorna tar sitt ansvar för de mänskliga rättigheterna.
I konsekvens med den tydliga plats som de mänskliga rättigheterna fått i den nya skollagen bör en motsvarande bestämmelse föras in i högskolelagen. Även examensbeskrivningar för yrkesutbildningar där de mänskliga rättigheterna är av särskild relevans
24
SOU 2010:70 Sammanfattning
för studenternas framtida yrkesutövning, och där krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna ännu inte ingår, bör kompletteras med ett sådant krav.
Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna för personer verksamma inom den offentliga sektorn bedrivs redan i dag. Insatserna är dock ofta av tillfällig karaktär och det finns ingen långsiktig plan för hur kompetens om Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ska erbjudas statsanställda. Delegationen föreslår därför att regeringen ger Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus) i uppdrag att utarbeta en strategi för hur statsanställda långsiktigt och systematiskt ska ges utbildning om de mänskliga rättigheterna. Regeringen bör också bjuda in Sveriges Kommuner och Landsting till en aktiv dialog om hur det kan säkerställas att anställda och förtroendevalda i kommuner och landsting systematiskt och långsiktigt erbjuds kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
Forskning om mänskliga rättigheter i Sverige bedrivs i dag i begränsad utsträckning. Graden av kunskap om de mänskliga rättigheterna inverkar på möjligheterna att nå framgång i arbetet med att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Forskning om rättigheternas roll inom centrala samhällsområden som hälsovård, utbildning, rättsväsendet och demokratiska processer är nödvändig för arbetet med mänskliga rättigheter inom dessa sektorer. Därför är det angeläget att regeringen stimulerar forskning och annan kunskapsutveckling om hur rättigheterna regleras, tillämpas och uppfattas i Sverige. Delegationen föreslår att ett långsiktigt forskningsprogram om mänskliga rättigheter i Sverige inrättas. Forskningsprogrammet bör bestå av fyra delar; en grundforskningsdel, en forskarskola, behovsmotiverade forskningsstudier samt ett forskningsnätverk. Regeringen bör ge Vetenskapsrådet i uppdrag att i samarbete med andra forskningsråd närmare utforma och hantera detta forskningsprogram. Eftersom frågor om de mänskliga rättigheterna är av tvärsektoriell karaktär, menar delegationen att det är viktigt att eftersträva att ett flertal vetenskapliga discipliner finns representerade och att forskningen omfattar hela bredden av de mänskliga rättigheterna.
Satsningar bör också göras på att utveckla statistik om de mänskliga rättigheterna som grunddata för både kunskapsutveckling och uppföljning. Indikatorssystem som bl.a. omfattar redovisning av kvantitativa data i form av statistik har införts eller håller på att utarbetas inom en rad politikområden. Det främsta syftet med
25
Sammanfattning SOU 2010:70
sådana system är att på ett strukturerat sätt kunna följa utvecklingen och på så sätt kunna utforma träffsäkra insatser. Ytterligare ett syfte är att tydligt kunna redovisa utvecklingen för riksdagen. Delegationen anser att även utvecklingen av situationen för de mänskliga rättigheterna bör följas upp och redovisas på detta sätt. Delegationen föreslår därför att regeringen inom ramen för nästa nationella handlingsplan eller motsvarande strategi för de mänskliga rättigheterna ska utveckla nationella mål och indikatorer för de mänskliga rättigheterna i samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting samt med beaktande av det arbete med sådana indikatorer som bedrivs inom internationella organisationer.
Civilsamhälle och näringsliv
Det civila samhället och näringslivet har viktiga funktioner att fylla för skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna. Respekten för de mänskliga rättigheterna, och kunskapen och medvetenheten om dem, är beroende av ett starkt och varierat civilsamhälle där olika organisationer, grupper och intressen kan komma till tals. De mänskliga rättigheterna stärks av att det finns aktörer inom det civila samhället som bevakar och lyfter frågor om de mänskliga rättigheterna och som kan föra fram människors erfarenheter av vilka problem, brister och styrkor som finns i skyddet av rättigheterna. Det civila samhällets organisationer har också en viktig roll i arbetet med att sprida kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna. När organisationerna utför tjänster på offentligt uppdrag har de samma ansvar som det allmänna för att respektera den enskildes mänskliga rättigheter.
Det finns i dag system för statligt stöd till organisationer inom det civila samhället som är verksamma inom en rad områden. Även om många av de organisationer som tar emot statligt stöd i enlighet med dessa stödsystem delvis eller indirekt arbetar med frågor som rör mänskliga rättigheter, saknas i dag stödsystem för organisationer som har till syfte att arbeta för de mänskliga rättigheterna i Sverige på ett övergripande sätt. Stödet för sådan verksamhet är i stället styrt till vissa avgränsade rättighetsfrågor, organisationstyper eller verksamhetsslag. Delegationen föreslår därför att regeringen genomför en översyn av befintliga bidragssystem för statligt stöd till det civila samhällets organisationer i syfte att klargöra om de fungerar på ett tillfredsställande sätt vad avser organisationernas
26
SOU 2010:70 Sammanfattning
27
arbete för de mänskliga rättigheterna, eller om det behöver göras förändringar för att organisationerna ska kunna bidra ytterligare till främjandet av respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
På såväl internationell som nationell nivå har det tagits ett flertal initiativ för att tydliggöra näringslivets sociala ansvar, bl.a. avseende de mänskliga rättigheterna. FN:s generalsekreterares särskilde representant för mänskliga rättigheter i näringslivet har presenterat ett ramverk för dessa frågor. Delegationen föreslår att regeringen på ett systematiskt sätt, och med avsättning av tillräckliga resurser för arbetet, ska vidta konkreta åtgärder för att genomföra ramverket. Åtgärderna kan lämpligen utformas på ett sätt som motsvarar det uttalande som gjordes gemensamt av de svenska och spanska regeringarna under Sveriges ordförandeskap i EU.
OECD:s riktlinjer för multinationella företag, som bl.a. avser respekten för de mänskliga rättigheterna, uppdateras under 2010 och 2011 och en reviderad version publiceras troligen i juni 2011. Delegationen föreslår att regeringen ska låta översätta de uppdaterade riktlinjerna till svenska samt omarbeta den tidigare handboken i enlighet med den nya versionen. Regeringen bör även aktivt sprida riktlinjerna och handboken och agera för att svenska multinationella företag ska säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras i den svenska och utländska verksamheten.
Delegationen föreslår också att regeringen ska genomföra åtgärder för att aktivt sprida den kommande internationella standarden för socialt ansvar, ISO 26000, och stimulera till att den används av organisationer inom civilsamhälle, näringsliv och offentlig sektor.
Summary
The Delegation for Human Rights in Sweden describes in this final report how it has carried out the tasks of a promotional nature contained in its remit.
The report also presents proposals relating to legal protection of human rights, the establishment of a national institution for human rights, governance and supervision, education and professional development, research and knowledge development and, finally, the role of civil society and business in relation to human rights. The objective is for these proposals together to provide a new structure for the protection of human rights, with each part conditional on and reinforcing development in the other parts. It is also intended that the proposals will contribute to clarifying the role of human rights as a common international and national system of values for society.
The Delegation’s remit
The Swedish Parliament (Riksdag) has set the objective of human rights being respected in Sweden. The Government’s strategy regarding how work towards this long-term objective should progress has been clarified in two national action plans for human rights. The Delegation was appointed in March 2006 as part of the implementation of the Government’s second action plan in this area, A National Action Plan for Human Rights 2006–2009. The Delegation’s remit (ToR 2006:27) has been to:
support government agencies, municipalities and county councils in work to ensure full respect for human rights in their operations,
devise and implement strategies for greater information and knowledge on human rights among various target groups in
29
Summary SOU 2010:70
society, in part by coordinating the EU initiative the ‘European Year of Equal Opportunities for All’ and the Council of Europe campaign ‘All Different – All Equal’ in Sweden.
stimulate public debate on human rights and
present proposals on how to provide continued support for work towards ensuring full respect for human rights in Sweden after the Delegation has concluded its remit.
Through supplementary terms of reference, the Delegation was tasked in July 2007 with also taking communication initiatives and undertaking awareness-raising activities in connection with the 200th anniversary of the abolition of the transatlantic slave trade (ToR 2007:114). An account of the remit has been presented in the interim report Reports from a Human Rights Workshop (Swedish Government Official Reports, SOU 2008:45). In this interim report, the Delegation also describes the implementation of the ‘European Year of Equal Opportunities for All’ and the Council of Europe campaign ‘All Different – All Equal’.
In July 2008 the Delegation was also tasked through supplementary terms of reference with investigating whether Handisam – Swedish Agency for Disability Policy Cooperation, the Equality Ombudsman or any other public body ought to be entrusted with the task of promoting, protecting and monitoring implementation of the UN Convention on the Rights of Persons with Disabilities (ToR 2008:92). An account of this remit has been presented in the interim report Promote, Protect, Monitor – the UN Convention on the Rights of Persons with Disabilities (Swedish Government Official Reports, SOU 2009:36). The Delegation has also submitted the report Swedish News Media and Human Rights in Sweden – An
Overview (Swedish Government Official Reports, SOU 2007:102) to the Government.
In the Government Budget Bill for 2009, the Government clarified that the Delegation’s remit includes reviewing how the matter of national institutions appointed in accordance with the Paris Principles with the task of promoting and protecting human rights issues should be resolved.
30
Summary
Implementation of the promotional part of the remit
Under the promotional part of its remit, the Delegation has provided support for several government agencies, municipalities and county councils in their efforts to ensure full respect for human rights in their operations. This support has, as a rule, been in the form of assistance by the Delegation with the design and implementation of professional development efforts on human rights. The objective has been to clarify how Sweden’s international commitments in this area can be interpreted and used more specifically in various types of public activity, at both central and local government levels.
Surveys and evaluations commissioned by the Delegation, as well as the Delegation’s own experience, suggest that there is growing interest among government agencies, municipalities and county councils in working more clearly than previously on the basis of internationally recognised human rights. The agencies often, for example, see a benefit in taking human rights as a unifying basis for and a way of clarifying the meaning of several cross-sectoral perspectives which they are already required to take account of today. There is also interest at municipal level in using human rights as underlying and guiding principles in work on municipal policy documents and strategies. The surveys, the evaluations and the Delegation’s experience also show that there is strong demand for professional development efforts adapted to operations, as well as for guidelines and similar method-related material.
The Delegation has also conducted several campaigns and taken other communication initiatives relating to human rights. Under its terms of reference, the Delegation was tasked with coordinating two European campaigns on equal rights. The Delegation has also carried out a project to counter discrimination in schools in cooperation with the former Equality Ombudsmen, the Ombudsman for Children and the Office of the Child and School Student Representative. In addition, under supplementary terms of reference the Delegation has been tasked with taking communication initiatives and implementing awareness-raising activities in connection with the 200th anniversary of the abolition of the transatlantic slave trade. Another communication initiative implemented by the Delegation is the project Equality in Reality. Under these initiatives, information and training material as well as teaching
31
Summary SOU 2010:70
guides have been developed and distributed and an interactive exhibition stand on the dilemmas relating to human rights has been produced and put on display at several locations around the country.
The information and communication initiatives the Delegation has taken have been largely focused on young people. These initiatives have consistently pursued the objective of increasing understanding of human rights as relevant to Swedish everyday life and to the attitudes of young people and others both to one another and to society at large. Another consistent aim behind these initiatives has been to encourage reflection and discussion.
The Delegation has also had a website, on which reports and other material have been published. These reports and other documents will be transferred to the Government human rights website, www.humanrights.gov.se, when the Delegation has concluded its work.
The Delegation’s considerations and proposals
A principle underpinning the Delegation’s work, considerations and proposals has been that protection of human rights, as expressed in international agreements, is a binding commitment for the whole of the public sector. Human rights represent the individual’s protection against violations and abuse on the part of the public institutions. They also represent fundamental standards for how individuals are allowed to behave towards one another; everyone has the right to enjoy his or her human rights, but no one may use them in a way that violates the rights of someone else. As well as constituting rules of law, human rights express ethical and political principles of a kind that are crucial to every society.
The protection of human rights is designed to be sustainable in the long term and under different conditions, regardless of changes of government, times of unrest, divisions within the country and other difficulties. The protection is therefore founded on international agreements, which no state alone has sole disposal over or can unilaterally change after acceding to the agreement. It is important that the national system for the protection of human rights is also designed in a way that is sustainable in the long term and can withstand being put to the test in various ways.
32
Summary
Like other Scandinavian countries, Sweden has a dualistic approach to the relationship between national and international law. This means that the international agreements to which Sweden accedes are required to be embodied in national law for the provisions to be applicable in the national legal system. This embodiment can take the form of incorporation or transformation. Incorporation of an international agreement means that the agreement as such becomes part of the national legal system. Transformation, on the other hand, takes place through conventions being completely or partly converted into national statutes. Embodiment as a rule takes place through transformation in Sweden. Despite Sweden’s international commitments on human rights being binding on the public institutions, they are rarely explicit in legislation as commitments specifically on human rights.
As a result of Sweden’s accession to the European Union (EU), the incorporation of the European Convention on Human Rights into Swedish law in 1995 and internationalisation, issues relating to human rights have become increasingly topical in the application of law, other public activities and society at large. The international rules on human rights are being steadily developed and are having a clearer impact on the Swedish legal system and administration. An increased need is thus arising for people who are active in these fields to address the conventions on human rights and the practice and pronouncements of the convention bodies.
The Government has recurrently, for instance in the two national action plans for human rights, pronounced the objective of full respect for human rights and its intention to raise the level of knowledge and awareness of human rights in Sweden. In the Delegation’s view, it would significantly strengthen knowledge and awareness of human rights if these rights were highlighted in various ways in public administration directly on the basis of the international rules.
Human rights also represent a set of values for society at large. It is important that individuals, including children and young people, understand the meaning of human rights, both as their own rights and as the rights of others. Efforts should therefore also be made to raise the level of public knowledge and awareness of human rights as the rights of the individual and the obligations of the public institutions.
On this basis, the Delegation proposes actions in several areas.
33
Summary SOU 2010:70
Judicial regulation, governance and supervision of work on human rights
The fact that transformation is the usual method for embodying conventions on human rights in Swedish legislation means that the rights may be expressed in a number of provisions in different statutory instruments without necessarily becoming visible specifically as human rights. According to the principle of interpretation in accordance with existing treaties, however, Swedish internal law has to be interpreted in a way which is consistent with Sweden’s international commitments, provided this is possible within the framework of the wording of the Swedish provision. In the event of a clear conflict between a right under a convention which has not been incorporated and a provision in Swedish internal law, the latter takes precedence.
Since Sweden joined the EU it has become increasingly necessary to apply legal rules of an international nature. However, there is no clear tradition yet for applying other international rules or documents, despite the principle of interpretation in accordance with existing treaties. The Delegation considers it important that awareness of human rights, and the custom of using the conventions as a guide in Swedish administration and justice, should be raised. This may, for example, mean using the conventions and the pronouncements of the convention bodies in interpreting national law in areas in which Sweden has repeatedly had to take opinions from the convention bodies. The international commitments Sweden has made through its membership of the EU and in the framework of cooperation in the UN and the Council of Europe and other intergovernmental organisations are interrelated and influence one another. Now that the EU Charter of Fundamental Rights has become legally binding, the need for knowledge of human rights is also increasing.
In the Delegation’s view there are thus reasons why human rights should now be highlighted more clearly during the legislative process and in the application of law. If full respect for human rights is to be ensured and violations of rights are to be prevented, the work of protecting human rights needs to be continuous and present at every stage of the legislative and judicial process.
The Delegation proposes that an inquiry should be appointed with the remit to investigate the suitability of incorporating more human rights conventions into Swedish law. More than fifteen
34
Summary
years have now elapsed since the question of incorporating the European Convention on Human Rights was investigated and more than ten years since an inquiry considered whether the UN Convention on the Rights of the Child ought to be incorporated. Since then, work on human rights has been intensified at the national level, in part through the national action plans, and Sweden has gained fifteen years of experience in applying the European Convention on Human Rights as Swedish law. Several UN conventions on human rights have been incorporated in Norway. In the Delegation’s view, arguments can be advanced both for and against incorporating conventions on human rights. Regardless of the possibility of doubt on the effects and consequences of incorporation, the Delegation considers that the decision on what position the conventions are to have in Swedish law should be based on a thorough analysis in the light of current circumstances. Despite regular discussion on the issue of incorporation, there is no recent and in-depth analysis in the public press and other literature of the issue of incorporating conventions on human rights into Swedish law. The Delegation considers that the suitability of incorporating more conventions on human rights should therefore be investigated.
The Delegation also proposes that provisions which explicitly refer to the agreements on human rights which Sweden has made a commitment to comply with should be introduced, for purposes of clarification, into several existing statutory instruments. This work should start both with some special laws which govern public activity in situations in which people are particularly vulnerable in relation to, or dependent on, the public institutions, for example because they are deprived of their freedom, are ill, are refugees or in some other way are in need of the support of society, and with some statutory instruments of general significance for public administration.
The statutory proposals which the Delegation presents in these areas have been formulated in an overarching and guiding manner. The proposed provisions refer to the conventions on human rights as guiding all activity, without the texts of the conventions themselves being directly applicable. The objective of the proposed statutory provisions is to clarify and provide a reminder of what already applies today, namely the fact that the human rights conventions are to be used as material for interpretation in the application of national legislation. The laws concerned include the
35
Summary SOU 2010:70
Police Act, the Act on the Treatment of Persons Arrested or Remanded in Custody, the Prisons Act, the Care of Young Persons (Special Provisions) Act, the Closed Juvenile Detention Act, the Aliens Act, the Health and Medical Services Act and the Planning and Building Act.
To ensure that responsibility to take account of human rights is also clarified in an overarching way in the governance and supervision of public activity, the Delegation proposes that provisions referring to human rights should be introduced into the Administrative Procedure Act and the Government Agencies Ordinance. The Delegation also proposes that provisions signifying an obligation to take account of human rights in regulation and in the context of government inquiries should also be introduced into the Ordinance on Impact Assessment in Regulation and the Committees Ordinance. In addition, the Delegation proposes that the responsibility of the municipalities and county councils to respect human rights should be clarified in the Local Government Act. The proposed provision is in the nature of guidance and does not encroach upon local government autonomy.
Furthermore, provisions on responsibility for human rights being respected should be introduced into the instructions for a selection of government agencies, primarily those responsible for activities in the areas covered by the proposals for clarifications in law, including the Swedish Police, the National Police Board, the Swedish Prison and Probation Service, the Swedish Migration Board, the National Board of Institutional Care, the National Board of Health and Welfare and the National Board of Housing, Building and Planning.
The Delegation also proposes that the Government should continue the development of work on human rights in Sweden in a third national action plan or equivalent strategy document. The Government should aim for a high degree of collaboration with other actors on the action plan, both in the preparation of the document and in the implementation of the measures.
A national institution for human rights
The UN General Assembly in December 1993 adopted Principles
Relating to the Status of National Institutions, the ‘Paris Principles’, which indicate guidelines for national institutions charged with
36
Summary
promoting and protecting human rights. At the World Conference on Human Rights in Vienna in 1993, the Member States of the UN agreed through the Vienna Declaration, which was adopted by the General Assembly in the same year, that all countries should have a national institution for human rights. Under the Paris Principles, national institutions for human rights have to have an independent position and a broad mandate to protect and promote human rights.
The number of countries which have established national institutions for human rights is steadily rising. In June 2010 there were such institutions in response to the Paris Principles in 67 countries. The UN High Commissioner and the Council of Europe Commissioner for Human Rights, as well as the European Union Agency for Fundamental Rights, all emphasise the importance of Member States having national institutions which promote and protect human rights at national level. Sweden has on several occasions been advised to establish a national institution for human rights by the UN’s monitoring committees, and also in the universal periodic review by the UN’s Human Rights Council.
The Delegation proposes that a national institution – the Commission for Human Rights – be established in Sweden on the basis of the Paris Principles. This Commission should have an independent position, as recommended in the Principles, and a broad mandate to protect and promote human rights in Sweden. The Commission should be tasked in particular with
− studying and reporting on how human rights are respected in
Sweden and submitting proposals on how the situation can be improved,
− proposing statutory changes or other measures which are needed to ensure that Sweden’s international commitments on human rights are fulfilled,
− having contacts with international organisations and also in other respects taking part in international cooperation on issues relating to human rights, and
− promoting education, research and professional development, information and increased awareness of human rights in Sweden.
37
Summary SOU 2010:70
It should not be part of the Commission’s mandate to consider complaints of human rights violations in individual cases. Experience from the Parliamentary Ombudsmen and the Equality Ombudsman suggests that the Commission would probably receive a large number of complaints if it had the power to consider them. This would seriously encroach upon the Commission’s ability to set its own priorities.
The Delegation proposes that the Commission for Human Rights should be established as a public agency under the Riksdag. The Commission should be headed by three commissioners elected by the Riksdag.
Under the Paris Principles, a national institution for human rights is to have a mandate regulated by constitution or ordinary law. As the Delegation considers it desirable for the Commission to be appointed without delay, it is proposed that the Commission should be established through amendments to the Riksdag Act and through a law containing instructions for the Commission for Human Rights. The position and mandate of the Commission should then also be set forth in the Instrument of Government.
The Commission for Human Rights is not intended to take over any part of the responsibility incumbent on other public institutions to respect Sweden’s international commitments on human rights. The role of the Commission should instead be to promote the safeguarding of human rights from a comprehensive perspective and to work in a supportive and proactive manner in relation to other actors.
Education, research and knowledge development
Work towards full respect for human rights in Sweden requires knowledge. As mentioned above, individuals should have an awareness and knowledge of human rights, both their own and those of others. Those who are active in the public sector need to be aware of human rights as obligations the public institutions have to fulfil in relation to the individual.
The new Education Act, which came into force on 1 August 2010 and is applicable to most education programmes with effect from 1 July 2011, stipulates that schools have to convey, and establish broad support for, human rights and design the actual education provided in accordance with these rights. In the
38
Summary
Delegation’s opinion, this is a significant reform. Clear formulations on education on human rights should now also be introduced into curricula and syllabuses for the public school system. In view of the school’s clarified responsibility for human rights, it is also crucial that there are good teaching materials in the area which are capable of placing human rights in a Swedish context, and that the National Schools Inspectorate, through its supervision, ensures that schools are fulfilling their responsibility for human rights.
In line with the clear role which human rights have acquired in the new Education Act, a corresponding provision should also be introduced into the Higher Education Act. Degree descriptions for vocational education programmes where human rights are of particular relevance to the students’ future careers and where requirements for knowledge of human rights are not yet included should be supplemented by the addition of such a requirement.
Training and professional development relating to human rights for public officials are already undertaken today. However, the measures taken are often temporary in nature, and there is no longterm plan regarding how skills relating to Sweden’s international commitments on human rights are to be offered to government officials. The Delegation therefore proposes that the Government should task the Swedish Council for Strategic HR Development (KRUS) with devising a strategy for how government officials should be given long-term and systematic training on human rights. The Government should also invite the Swedish Association of Local Authorities and Regions to take part in an active dialogue to discuss how to ensure that employees and elected representatives in municipalities and county council can be offered professional development on human rights in a systematic and long-term manner.
Research on human rights in Sweden is undertaken to a limited extent at present. The level of knowledge on human rights impacts on the prospects of achieving success in efforts to ensure respect for human rights in Sweden. Research on the role of rights in key areas of society such as health care, education, the legal system and democratic processes is necessary for the work on human rights in these sectors. It is therefore crucial that the Government encourages research and other development of knowledge on how human rights are regulated, applied and perceived in Sweden. The Delegation proposes that a long-term research programme on
39
Summary SOU 2010:70
human rights in Sweden should be established. This research programme should consist of four parts: a basic research part, a graduate school, needs-motivated research studies and a research network. The Government should task the Swedish Research Council with formulating and managing this research programme more closely in cooperation with other research programmes. As human rights issues are of a cross-sectoral nature, the Delegation considers it important to aim for a large number of scientific disciplines to be represented and for the research to cover the whole breadth of human rights.
Initiatives should also be taken to develop statistics on human rights as basic data for both development of knowledge and followup. Indicator systems covering the reporting of quantitative data in the form of statistics have been introduced or are being devised in a number of policy areas. The principal purpose of such systems is to be able to follow development in a structured manner and in so doing to be able to design well-targeted initiatives. Another purpose is to be able to report on development to the Riksdag. The Delegation considers that the trend in the human rights situation should also be followed up and presented in this way. The Delegation therefore proposes that, under the next national action plan or equivalent strategy for human rights, the Government should develop national targets and indicators for human rights in collaboration with the Swedish Association of Local Authorities and Regions, taking account of the work on such indicators undertaken in international organisations.
Civil society and the business community
Civil society and the business community have important functions to fulfil in the protection and promotion of human rights. Respect for human rights, and knowledge and awareness of them, depend on a strong and varied civil society in which various organisations, groups and interests can have a say. Human rights are strengthened by there being actors in civil society who monitor and highlight human rights issues and who can present people’s experiences of shortcomings and strengths in the protection of rights. The civil society organisations also have an important role to play in the work of disseminating knowledge and awareness of human rights. When the organisations provide services on official
40
Summary
instructions they have the same responsibilities as the public institutions to respect the human rights of the individual.
There are systems today for providing government support to civil society organisations who are active in a number of areas. Although many of the organisations which receive government support in accordance with these support systems work partly or indirectly on issues relating to human rights, there is a lack of support systems at present for organisations whose objective it is to work for human rights in Sweden in an overarching way. Support for such activity is instead directed towards certain limited rights issues, types of organisations or kinds of activity. The Delegation therefore proposes that the Government conducts a review of existing grant systems for government support to civil society organisations with the aim of clarifying whether they work satisfactorily in relation to the work of the organisations for human rights, or whether changes need to be made so that the organisations can make a still greater contribution to promoting respect for human rights in Sweden.
Several initiatives have been taken at both international and national level to clarify the social responsibility of business with regard to human rights. The Special Representative of the UN Secretary-General on Business and Human Rights has presented a framework for these issues. The Delegation proposes that the Government should take practical measures to implement the framework in a systematic way, earmarking sufficient resources for the work. These measures can suitably be designed in a way equivalent to the statement jointly made by the Swedish and Spanish governments during Sweden’s Presidency of the EU.
The OECD Guidelines for Multinational Enterprises, which relate among other things to respect for human rights, are being updated in 2010 and 2011, and a revised version of the Guidelines will probably be published in June 2011. The Delegation proposes that the Government should arrange for the new Guidelines to be translated into Swedish and have the previous handbook revised in accordance with the new Guidelines. The Government should also actively disseminate the Guidelines and the Handbook and urge Swedish multinational companies to ensure that human rights are respected in their operations in Sweden and abroad.
41
Summary SOU 2010:70
42
The Delegation also proposes that the Government should implement measures to actively disseminate the forthcoming international standard on social responsibility, ISO 26000, and encourage its use by organisations in civil society, business and the public sector.
Författningsförslag
Kommissionen för mänskliga rättigheter
1 Förslag till lag om ändring i riksdagsordningen
Härigenom föreskrivs i fråga om riksdagsordningen
1
dels att 3 kap. 8 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 8 kap. 15 a §, samt närmast före paragrafen en ny rubrik av följande lydelse,
dels att det ska införas en ny tilläggsbestämmelse 3.8.6 av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
8 §
Riksdagsstyrelsen, fullmäktige och direktionen i Riksbanken, Riksdagens ombudsmän, styrelsen i Riksrevisionen samt riksrevisorerna får göra framställningar hos riksdagen i frågor som rör organets kompetens, organisation, personal eller verksamhetsformer.
Riksdagen får föreskriva att riksdagsstyrelsen, fullmäktige och direktionen i Riksbanken, Riksdagens ombudsmän och
Riksdagsstyrelsen, fullmäktige och direktionen i Riksbanken, Riksdagens ombudsmän, styrelsen i Riksrevisionen, riksrevisorerna samt Kommissionen för mänskliga rättigheter får göra framställningar hos riksdagen i frågor som rör organets kompetens, organisation, personal eller verksamhetsformer.
Riksdagen får föreskriva att riksdagsstyrelsen, fullmäktige och direktionen i Riksbanken, Riksdagens ombudsmän, sty-
1 Riksdagsordningen omtryckt 2007:726.
43
Författningsförslag SOU 2010:70
styrelsen i Riksrevisionen även i andra fall får göra framställningar hos riksdagen.
relsen i Riksrevisionen och
Kommissionen för mänskliga rättigheter även i andra fall får göra framställningar hos riksdagen.
Särskilda bestämmelser om redogörelser till riksdagen från ett riksdagsorgan finns i lag.
Vad som sägs i första stycket gäller också var och en av riksrevisorerna i Riksrevisionen. Ytterligare föreskrifter om sådana framställningar finns i lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen.
3.8.6.
Kommissionen för mänskliga rättigheter får göra framställningar hos riksdagen med anledning av en fråga som uppkommit vid utförandet av uppdraget. Ytterligare föreskrifter om sådana framställningar finns i lagen ( 0000:000 ) med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter.
8 kap.
Kommissionen för mänskliga rättigheter
15 a §
Riksdagen ska välja tre kommissionärer att leda Kommissionen för mänskliga rättigheter. Kommissionen för mänskliga rättigheter ska i enlighet med den instruktion som riksdagen beslutar främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Kommissionen beslutar självständigt hur
44
SOU 2010:70 Författningsförslag
verksamheten ska bedrivas.
En av kommissionärerna ska svara för myndighetens administrativa ledning. Riksdagen bestämmer vem av kommissionärerna som ska ha denna uppgift.
Kommissionärerna väljs var för sig. Vid val med slutna sedlar tillämpas förfarandet i 1 § andra stycket. Val av kommissionär gäller från valet eller den senare tidpunkt som riksdagen bestämmer till dess att nytt val har genomförts under sjunde året därefter och den då valde har tillträtt uppdraget. Valet ska dock aldrig gälla längre än till utgången av detta år. En kommissionär kan inte väljas om.
På förslag av konstitutionsutskottet får riksdagen entlediga en kommissionär som inte har riksdagens förtroende.
Om en kommissionär avgår i förtid, ska riksdagen snarast välja en efterträdare för en ny sjuårsperiod.
45
Författningsförslag SOU 2010:70
2 Förslag till lag ( 0000:000 ) med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter
Härigenom föreskrivs följande.
Uppgifter
1 § Kommissionen för mänskliga rättigheter är enligt 8 kap. 15 a § riksdagsordningen en myndighet under riksdagen med uppgift att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Kommissionen beslutar självständigt hur verksamheten ska bedrivas.
2 § Kommissionen har särskilt till uppgift att
1. undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige samt föreslå åtgärder för att förbättra situationen,
2. föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls,
3. ha kontakter med internationella organisationer och även i övrigt delta i internationellt samarbete om frågor som rör de mänskliga rättigheterna, samt
4. främja utbildning, forskning och kompetensutveckling, information och ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Kommissionen ska inte pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall.
3 § Förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting ska på begäran lämna kommissionen det biträde som den behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter. Detsamma ska gälla för andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen.
4 § Uppkommer i kommissionens verksamhet anledning att väcka fråga om en författningsändring eller någon annan åtgärd från statens sida, får kommissionen göra framställning i ämnet till riksdagen enligt tilläggsbestämmelsen 3.8.6 till riksdagsordningen
46
SOU 2010:70 Författningsförslag
eller till regeringen. Kommissionärerna beslutar gemensamt om sådana framställningar.
5 § Kommissionen ska årligen lämna en rapport till riksdagen om den verksamhet som bedrivits under det föregående kalenderåret.
Kommissionärerna beslutar gemensamt om rapporten.
Ledning
6 § Kommissionen leds av tre kommissionärer, varav en ska svara för myndighetens administrativa ledning. I 8 kap. 15 a § riksdagsordningen finns bestämmelser om val av kommissionärer.
Vid kommissionen ska det finnas ett råd med uppgift att bidra med sakkunskap i arbetet. Rådet utses av kommissionen.
7 § Kommissionärerna beslutar gemensamt om verksamhetens inriktning, organisation och arbetsordning.
Kommissionärerna får föreskriva att administrativa ärenden som inte behöver beslutas av dem gemensamt får avgöras av den kommissionär som svarar för den administrativa ledningen av myndigheten eller av någon annan tjänsteman.
8 § Kommissionen svarar för att intern revision av myndigheten sker. Internrevisionen ska avse självständig granskning av myndighetens interna styrning och kontroll och hur myndigheten fullgör sina ekonomiska redovisningsskyldigheter. Revisionen ska bedrivas i enlighet med god sed för internrevision.
Kommissionen fastställer revisionsplan för sin verksamhet efter samråd med Riksrevisionen.
47
Författningsförslag SOU 2010:70
3 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
dels att 1 kap. 6 §, 10 kap. 21, 23 och 27 §§, 33 kap. 5 § samt rubriken till 33 kap. ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 33 kap. 4 a §, och närmast före paragrafen en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
6 §
Den femte avdelningen innehåller bestämmelser om sekretess till skydd för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Vissa av dessa bestämmelser tillämpas oavsett i vilket sammanhang uppgiften förekommer (21 kap.). Bestämmelserna i övrigt avser
– folkbokföring, delgivning, m.m. (22 kap.),
– utbildningsverksamhet, m.m. (23 kap.),
– forskning och statistik (24 kap.),
– hälso- och sjukvård, m.m. (25 kap.),
– socialtjänst, kommunal bostadsförmedling, adoption, m.m. (26 kap.),
– skatt, tull, m.m. (27 kap.), – socialförsäkring, studiestöd, arbetsmarknad, m.m. (28 kap.),
– transporter och andra former av kommunikation (29 kap.),
Den femte avdelningen innehåller bestämmelser om sekretess till skydd för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Vissa av dessa bestämmelser tillämpas oavsett i vilket sammanhang uppgiften förekommer (21 kap.). Bestämmelserna i övrigt avser
– folkbokföring, delgivning, m.m. (22 kap.),
– utbildningsverksamhet, m.m. (23 kap.),
– forskning och statistik (24 kap.),
– hälso- och sjukvård, m.m. (25 kap.),
– socialtjänst, kommunal bostadsförmedling, adoption, m.m. (26 kap.),
– skatt, tull, m.m. (27 kap.), – socialförsäkring, studiestöd, arbetsmarknad, m.m. (28 kap.),
– transporter och andra former av kommunikation (29 kap.),
48
SOU 2010:70 Författningsförslag
– tillsyn m.m. i fråga om näringslivet (30 kap.),
– annan verksamhet med anknytning till näringslivet (31 kap.),
– annan tillsyn, granskning, övervakning, m.m. (32 kap.),
– Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen, Konsumentombudsmannen, m.m. (33 kap.),
– utsökning och indrivning, skuldsanering, m.m. (34 kap.),
– verksamhet som syftar till att förebygga eller beivra brott, m.m. (35 kap.),
– vissa mål och ärenden hos domstol, medling i arbetstvister, rättshjälp, m.m. (36 kap.),
– utlänningskontroll, Schengensamarbetet, m.m. (37 kap.),
– totalförsvar, krisberedskap, m.m. (38 kap.),
– personaladministrativ verksamhet (39 kap.), och
– övriga myndigheter och verksamheter (40 kap.).
– tillsyn m.m. i fråga om näringslivet (30 kap.),
– annan verksamhet med anknytning till näringslivet (31 kap.),
– annan tillsyn, granskning, övervakning, m.m. (32 kap.),
– Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen, Konsumentombudsmannen,
Kommissionen för mänskliga rättigheter, m.m. (33 kap.),
– utsökning och indrivning, skuldsanering, m.m. (34 kap.),
– verksamhet som syftar till att förebygga eller beivra brott, m.m. (35 kap.),
– vissa mål och ärenden hos domstol, medling i arbetstvister, rättshjälp, m.m. (36 kap.),
– utlänningskontroll, Schengensamarbetet, m.m. (37 kap.),
– totalförsvar, krisberedskap, m.m. (38 kap.),
– personaladministrativ verksamhet (39 kap.), och
– övriga myndigheter och verksamheter (40 kap.).
10 kap.
21 §
Sekretessen enligt 25 kap. 1 §, 2 § andra stycket och 3– 5 §§, 26 kap. 1, 3, 4 och 6 §§ samt 33 kap. 2 § hindrar inte att en uppgift lämnas till en åklagarmyndighet eller en polismyndighet, om uppgiften angår misstanke om brott som riktats mot någon som inte har fyllt
Sekretessen enligt 25 kap. 1 §, 2 § andra stycket och 3– 5 §§, 26 kap. 1, 3, 4 och 6 §§ samt 33 kap. 2 och 4 a §§ hindrar inte att en uppgift lämnas till en åklagarmyndighet eller en polismyndighet, om uppgiften angår misstanke om brott som riktats mot någon som inte har fyllt
49
Författningsförslag SOU 2010:70
arton år och det är fråga om brott som avses i
1. 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken, eller
2. lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor.
arton år och det är fråga om brott som avses i
1. 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken, eller
2. lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor.
23 §
Om inte annat följer av 19– 22 §§ får en uppgift som angår misstanke om ett begånget brott och som är sekretessbelagd enligt 24 kap. 8 §, 25 kap. 1 §, 2 § andra stycket eller 3–8 §§, 26 kap. 1–6 §§, 29 kap. 1 eller 2 §, 31 kap. 1 § första stycket, 2 eller 12 §, 33 kap. 2 §, 36 kap. 3 § eller 40 kap. 2 eller 5 § lämnas till en åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som har till uppgift att ingripa mot brottet endast om misstanken angår
Om inte annat följer av 19– 22 §§ får en uppgift som angår misstanke om ett begånget brott och som är sekretessbelagd enligt 24 kap. 8 §, 25 kap. 1 §, 2 § andra stycket eller 3–8 §§, 26 kap. 1–6 §§, 29 kap. 1 eller 2 §, 31 kap. 1 § första stycket, 2 eller 12 §, 33 kap. 2 eller 4 a §, 36 kap. 3 § eller 40 kap. 2 eller 5 § lämnas till en åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som har till uppgift att ingripa mot brottet endast om misstanken angår
1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år,
2. försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, eller
3. försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, om gärningen innefattat försök till överföring av sådan allmänfarlig sjukdom som avses i 1 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168).
1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år,
2. försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, eller
3. försök till brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, om gärningen innefattat försök till överföring av sådan allmänfarlig sjukdom som avses i 1 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168).
27 §
Utöver vad som följer av 2, Utöver vad som följer av 2,
50
SOU 2010:70 Författningsförslag
3, 5 och 15–26 §§ får en sekretessbelagd uppgift lämnas till en myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda.
Första stycket gäller inte i fråga om sekretess enligt 24 kap. 8 §, 25 kap. 1–8 §§, 26 kap. 1– 6 §§, 29 kap. 1 och 2 §§, 31 kap. 1 § första stycket, 2 och 12 §§, 33 kap. 2 §, 36 kap. 3 § samt 40 kap. 2 och 5 §§.
Första stycket gäller inte heller om utlämnandet strider mot lag eller förordning eller föreskrift som har meddelats med stöd av personuppgiftslagen (1998:204).
3, 5 och 15–26 §§ får en sekretessbelagd uppgift lämnas till en myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda.
Första stycket gäller inte i fråga om sekretess enligt 24 kap. 8 §, 25 kap. 1–8 §§, 26 kap. 1– 6 §§, 29 kap. 1 och 2 §§, 31 kap. 1 § första stycket, 2 och 12 §§, 33 kap. 2 och 4 a §§, 36 kap. 3 § samt 40 kap. 2 och 5 §§.
Första stycket gäller inte heller om utlämnandet strider mot lag eller förordning eller föreskrift som har meddelats med stöd av personuppgiftslagen (1998:204).
33 kap.
Sekretess till skydd för enskild hos Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen och Konsumentombudsmannen, m.m.
Sekretess till skydd för enskild hos Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen, Konsumentombudsmannen och
Kommissionen för
mänskliga rättigheter , m.m.,
Kommissionen för mänskliga rättigheter
4 a §
Sekretess gäller i verksamhet enligt lagen ( 0000:000 ) med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
51
Författningsförslag SOU 2010:70
någon närstående till denne lider men.
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
5 §
Den tystnadsplikt som följer av 2 § inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.
Den tystnadsplikt som följer av 2 och 4 a §§ inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter.
52
SOU 2010:70 Författningsförslag
Övriga författningsförslag
4 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
Härigenom föreskrivs att 2 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
2
ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
3
Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Hälso- och sjukvården ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige har åtagit sig att följa.
Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.
Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.
2 Lagen omtryckt 1992:567. 3 Senaste lydelse 1997:142.
53
Författningsförslag SOU 2010:70
5 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)
Härigenom föreskrivs att det i polislagen (1984:387) ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 a §
Polisens verksamhet ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
54
SOU 2010:70 Författningsförslag
6 Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningslagen (1986:223)
4
dels att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse,
dels att det före paragrafen ska införas en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Grunder för god förvaltning
3 a §
En myndighet ska i sin verksamhet respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt iaktta saklighet och opartiskhet.
4 Lagen omtryckt 2003:246.
55
Författningsförslag SOU 2010:70
7 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1988:870 ) om vård av missbrukare i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
5
De i 1 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) angivna målen för samhällets socialtjänst skall vara vägledande för all vård som syftar till att hjälpa enskilda människor att komma ifrån missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel. Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet och skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan med den enskilde.
De i 1 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) angivna målen för samhällets socialtjänst ska vara vägledande för all vård som syftar till att hjälpa enskilda människor att komma ifrån missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel. Vården ska bygga på respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa, den enskildes självbestämmanderätt och integritet samt ska så långt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan med den enskilde.
5 Senaste lydelse 2005:467.
56
SOU 2010:70 Författningsförslag
8 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1990:52 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
6
Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). Insatserna skall präglas av respekt för den unges människovärde och integritet.
Den som är under 18 år skall dock beredas vård enligt denna lag, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv.
Vård med stöd av 3 § får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhål-
Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom ska göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). Insatserna ska präglas av respekt för den unges mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt den unges människovärde och integritet.
Den som är under 18 år ska dock beredas vård enligt denna lag, om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv.
Vård med stöd av 3 § får även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhål-
6 Senaste lydelse 2007:1312.
57
Författningsförslag SOU 2010:70
landen i övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke.
Vissa andra åtgärder får vidtas utan samtycke enligt 22 och 24 §§.
Vid beslut enligt denna lag skall vad som är bäst för den unge vara avgörande.
Den unge skall få relevant information och hans eller hennes inställning skall så långt möjligt klarläggas. Hänsyn skall tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad.
landen i övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke.
Vissa andra åtgärder får vidtas utan samtycke enligt 22 och 24 §§.
Vid beslut enligt denna lag ska vad som är bäst för den unge vara avgörande.
Den unge ska få relevant information och hans eller hennes inställning ska så långt möjligt klarläggas. Hänsyn ska tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad.
58
SOU 2010:70 Författningsförslag
9 Förslag till lag om ändring i kommunallagen (1991:900)
Härigenom föreskrivs att det i kommunallagen (1991:900)
7
ska
införas en ny paragraf, 2 kap. 2 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
2 a §
Kommuner och landsting ska bedriva sin verksamhet med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
7 Lagen omtryckt 2004:93.
59
Författningsförslag SOU 2010:70
10 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
8
ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Tvångsvård enligt denna lag ges som sluten psykiatrisk tvångsvård eller, efter sådan vård, som öppen psykiatrisk tvångsvård. Vård som ges när patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning benämns sluten psykiatrisk tvångsvård. Annan vård enligt denna lag benämns öppen psykiatrisk tvångsvård.
Tvångsvården ska syfta till att sätta patienten i stånd att frivilligt medverka till nödvändig vård och ta emot det stöd som han eller hon behöver.
Tvångsvård ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
8 Lagen omtryckt 2008:415.
60
SOU 2010:70 Författningsförslag
11 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1991:1129 ) om rättspsykiatrisk vård
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård
9
dels att nuvarande 2 a § och 2 b § betecknas 2 b § respektive 2 c §,
dels att det ska införas en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 a §
Rättspsykiatrisk vård ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
9 Lagen omtryckt 2008:416.
61
Författningsförslag SOU 2010:70
12 Förslag till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 § högskolelagen (1992:1434) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
5 §
10
Högskolorna skall i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa.
Högskolorna ska i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa.
Högskolorna ska i sin verksamhet respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt förmedla och förankra rättigheterna.
I högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas.
Högskolorna bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden.
Högskolorna skall också aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan.
I högskolornas verksamhet ska jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas.
Högskolorna bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden.
Högskolorna ska också aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan.
10 Senaste lydelse 2005:1208.
62
SOU 2010:70 Författningsförslag
13 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1998:603 ) om verkställighet av sluten ungdomsvård
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Verkställigheten av sluten ungdomsvård skall utformas så att den dömdes anpassning i samhället främjas och att de skadliga följderna av frihetsberövandet motverkas.
Verkställigheten av sluten ungdomsvård ska utformas så att den dömdes anpassning i samhället främjas och att de skadliga följderna av frihetsberövandet motverkas. Verkställigheten ska genomföras med respekt för den dömdes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige har åtagit sig att följa.
63
Författningsförslag SOU 2010:70
14 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
– ekonomiska och sociala trygghet,
– jämlikhet i levnadsvillkor, – aktiva deltagande i samhällslivet.
Samhällets socialtjänst ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa. Den ska på demokratins och solidaritetens grund främja människornas
– ekonomiska och sociala trygghet,
– jämlikhet i levnadsvillkor, – aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
Socialtjänsten ska under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten ska bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
64
SOU 2010:70 Författningsförslag
15 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
Härigenom föreskrivs att det i utlänningslagen (2005:716) ska införas en ny paragraf, 1 kap. 8 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
8 a §
Verksamhet enligt denna lag ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
65
Författningsförslag SOU 2010:70
16 Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken (2010:110)
Härigenom föreskrivs att det i socialförsäkringsbalken (2010:110) ska införas en ny paragraf, 2 kap. 5 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
5 a §
Verksamhet enligt denna balk ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
66
SOU 2010:70 Författningsförslag
17 Förslag till lag om ändring i fängelselagen (2010:610)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § fängelselagen (2010:610) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §
Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.
Verkställigheten ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa. Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.
67
Författningsförslag SOU 2010:70
18 Förslag till lag om ändring i häkteslagen (2010:611)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § häkteslagen (2010:611) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §
Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.
Verkställigheten ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa. Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.
68
SOU 2010:70 Författningsförslag
19 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § plan- och bygglagen (2010:900) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §
I denna lag finns bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.
I denna lag finns bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. Planläggning och byggande ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
69
Författningsförslag SOU 2010:70
20 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 1989:773 ) med instruktion för Rikspolisstyrelsen
Härigenom föreskrivs att det i förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen
11
ska införas en ny paragraf,
2 b §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 b § 12
Rikspolisstyrelsen ska i sin tillsyn över Polisen verka för att tillsynsobjekten säkerställer full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
11 Förordningen omtryckt 2002:1051. 12 Tidigare 2 b § upphävd genom 1998:1564.
70
SOU 2010:70 Författningsförslag
21 Förslag till förordning om ändring i kommittéförordningen (1998:1474)
Härigenom föreskrivs att det i kommittéförordningen (1998:1474) ska införas en ny paragraf, 14 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 a §
De förslag som kommittéer och särskilda utredare lämnar ska vara utformade så att skyddet för den enskildes mänskliga rättigheter enligt Sveriges internationella åtaganden respekteras och vid behov förstärks.
71
Författningsförslag SOU 2010:70
22 Förslag till förordning om ändring i polisförordningen (1998:1558)
Härigenom föreskrivs att 3 kap 5 a § polisförordningen (1998:1558)ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
5 a § 13
Länspolismästaren ansvarar för polismyndighetens verksamhet. Han eller hon ska se till att verksamheten bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att polismyndigheten hushållar väl med statens medel.
Länspolismästaren ansvarar för polismyndighetens verksamhet. Han eller hon ska se till att verksamheten bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och av Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att polismyndigheten hushållar väl med statens medel.
Länspolismästaren ska hålla styrelsen informerad om verksamheten.
13 Senaste lydelse 2007:1149.
72
SOU 2010:70 Författningsförslag
23 Förslag till förordning om ändring i myndighetsförordningen (2007:515)
Härigenom föreskrivs att 3 § myndighetsförordningen (2007:515) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Myndighetens ledning ansvarar inför regeringen för verksamheten och skall se till att den bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att myndigheten hushållar väl med statens medel.
Myndighetens ledning ansvarar inför regeringen för verksamheten och ska se till att den bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och av Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att myndigheten hushållar väl med statens medel.
73
Författningsförslag SOU 2010:70
24 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2007:996 ) med instruktion för Migrationsverket
Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (2007:996) med instruktion för Migrationsverket ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 § 14
Migrationsverket ska utöver av vad som följer av 1 §
1. se till att beslutsfattandet är förutsebart och enhetligt samt att verksamheten bedrivs effektivt och med god kvalitet,
Migrationsverket ska utöver av vad som följer av 1 §
1. se till att beslutsfattandet är förutsebart och enhetligt samt att verksamheten bedrivs effektivt och med god kvalitet,
2. samverka med andra ansvariga myndigheter inom området så att förutsättningar skapas för ett effektivt genomförande av de verksamheter som följer av de uppgifter som Migrationsverket har,
2. samverka med andra ansvariga myndigheter inom området så att förutsättningar skapas för ett effektivt genomförande av de verksamheter som följer av de uppgifter som Migrationsverket har,
3. i samband med uppföljningar och prognoser analysera faktorer som har betydelse för genomförandet av verksamheterna inom migrationsområdet och i det sammanhanget särskilt beakta omvärldsfaktorer,
3. i samband med uppföljningar och prognoser analysera faktorer som har betydelse för genomförandet av verksamheterna inom migrationsområdet och i det sammanhanget särskilt beakta omvärldsfaktorer,
4. övergripande arbeta för att det finns beredskap och kapacitet i landet för att ta emot skyddsbehövande m.fl. som beviljats uppehållstillstånd och vid behov medverka vid deras bosättning,
4. övergripande arbeta för att det finns beredskap och kapacitet i landet för att ta emot skyddsbehövande m.fl. som beviljats uppehållstillstånd och vid behov medverka vid deras bosättning,
5. vidta åtgärder för att säker-
14 Senaste lydelse 2009:1559.
74
SOU 2010:70 Författningsförslag
ställa att verksamheten bedrivs med full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa,
5. vid genomförandet av verksamheten belysa och beakta kvinnors och mäns villkor,
6. vid genomförandet av verksamheten belysa och beakta kvinnors och mäns villkor,
6. inför beslut eller andra åtgärder som kan röra barn analysera konsekvenserna för barn,
7. inför beslut eller andra åtgärder som kan röra barn analysera konsekvenserna för barn,
7. se till att myndighetens aktuella landinformation är offentligt tillgänglig i den omfattning som är möjligt,
8. se till att myndighetens aktuella landinformation är offentligt tillgänglig i den omfattning som är möjligt,
8. föra register och statistik över utlänningar i landet i den utsträckning som behövs för verksamheten,
9. föra register och statistik över utlänningar i landet i den utsträckning som behövs för verksamheten,
9. svara för organiserad uttagning och överföring av flyktingar och andra skyddsbehövande,
10. svara för organiserad uttagning och överföring av flyktingar och andra skyddsbehövande,
10. fatta beslut om viseringspraxis,
11. fatta beslut om viseringspraxis,
11. bistå regeringen inom ramen för utvecklingssamarbetet på migrationsområdet,
12. bistå regeringen inom ramen för utvecklingssamarbetet på migrationsområdet,
12. bistå regeringen inom ramen för politiken för global utveckling samt
13. bistå regeringen inom ramen för politiken för global utveckling samt
13. anmäla till Rikspolisstyrelsen om det i ett ärende hos
Migrationsverket framkommer misstankar om folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser. Migrationsverket ska också bistå Säkerhetspolisen i dess verksamhet för att förebygga och avslöja brott mot
14. anmäla till Rikspolisstyrelsen om det i ett ärende hos
Migrationsverket framkommer misstankar om folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser. Migrationsverket ska också bistå Säkerhetspolisen i dess verksamhet för att förebygga och avslöja brott mot
75
Författningsförslag SOU 2010:70
rikets säkerhet och i frågor som rör terrorism.
rikets säkerhet och i frågor som rör terrorism.
Migrationsverket får bedriva tjänsteexport på de villkor som föreskrivs i tjänsteexportförordningen (1992:192) och medverka i organiserat förvaltningsbistånd på migrationsområdet.
76
SOU 2010:70 Författningsförslag
25 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2007:1132 ) med instruktion för Statens institutionsstyrelse
Härigenom föreskrivs att 4 § förordningen (2007:1132) med instruktion för Statens institutionsstyrelse ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 § 15
Myndigheten ska Myndigheten ska – vidta åtgärder för att
säkerställa att verksamheten bedrivs med full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa,
– utforma sin verksamhet så att den utgår från flickors och pojkars samt kvinnors och mäns villkor och behov,
– inför beslut eller andra åtgärder som kan röra barn bedöma konsekvenserna för barn och därvid ta särskild hänsyn till barns bästa.
– utforma sin verksamhet så att den utgår från flickors och pojkars samt kvinnors och mäns villkor och behov,
– inför beslut eller andra åtgärder som kan röra barn bedöma konsekvenserna för barn och därvid ta särskild hänsyn till barns bästa.
Myndigheten ska i sin verksamhet utgå från ett brukarperspektiv.
15 Senaste lydelse 2008:1426
77
Författningsförslag SOU 2010:70
26 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2007:1172 ) med instruktion för Kriminalvården
Härigenom föreskrivs att det i förordningen (2007:1172) med instruktion för Kriminalvården ska införas en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 a §
Kriminalvården ska vidta åtgärder för att i verkställighet och annan verksamhet säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
78
SOU 2010:70 Författningsförslag
27 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2007:1244 ) om konsekvensutredning vid regelgivning
Härigenom föreskrivs att 6 § förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §
En konsekvensutredning ska innehålla följande:
1. en beskrivning av problemet och vad man vill uppnå,
2. en beskrivning av vilka alternativa lösningar som finns för det man vill uppnå och vilka effekterna blir om någon reglering inte kommer till stånd,
3. uppgifter om vilka som berörs av regleringen,
4. uppgifter om vilka kostnadsmässiga och andra konsekvenser regleringen medför och en jämförelse av konsekvenserna för de övervägda regleringsalternativen,
5. en bedömning av om regleringen överensstämmer med eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen, och
En konsekvensutredning ska innehålla följande:
1. en beskrivning av problemet och vad man vill uppnå,
2. en beskrivning av vilka alternativa lösningar som finns för det man vill uppnå och vilka effekterna blir om någon reglering inte kommer till stånd,
3. uppgifter om vilka som berörs av regleringen,
4. uppgifter om vilka kostnadsmässiga och andra konsekvenser regleringen medför och en jämförelse av konsekvenserna för de övervägda regleringsalternativen,
5. en bedömning av om regleringen överensstämmer med eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen,
6. en bedömning av om regleringen överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, och
6. en bedömning av om särskilda hänsyn behöver tas när det gäller tidpunkten för ikraft-
7. en bedömning av om särskilda hänsyn behöver tas när det gäller tidpunkten för ikraft-
79
Författningsförslag SOU 2010:70
trädande och om det finns behov av speciella informationsinsatser.
trädande och om det finns behov av speciella informationsinsatser.
80
SOU 2010:70 Författningsförslag
28 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2009:602 ) med instruktion för Inspektionen för socialförsäkringen
Härigenom föreskrivs att det i förordningen (2009:602) med instruktion för Inspektionen för socialförsäkringen ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §
Inspektionen för socialförsäkringen ska inom ramen för sin systemtillsyn verka för att tillsynsobjekten säkerställer full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
81
Författningsförslag SOU 2010:70
29 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2009:1243 ) med instruktion för Socialstyrelsen
Härigenom föreskrivs att 8 § förordningen (2009:1243) med instruktion för Socialstyrelsen ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 § 16
Socialstyrelsen ska
1. vaka över verksamheterna när det gäller kvalitet och säkerhet samt den enskildes rättigheter,
2. samordna de statliga insatserna inom socialtjänst och hälso- och sjukvård när det gäller barn och ungdom,
Socialstyrelsen ska
1. vaka över verksamheterna när det gäller kvalitet och säkerhet samt den enskildes rättigheter,
2. samordna de statliga insatserna inom socialtjänst och hälso- och sjukvård när det gäller barn och ungdom,
3. ha det övergripande ansvaret för hälsofrågor inom samtliga miljökvalitetsmål,
4. bidra med underlag och expertkunskap för det arbete som regeringen bedriver nationellt och internationellt,
5. vara behörig myndighet för yrken inom hälso- och sjukvården enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, ändrat genom rådets direktiv 2006/100/EG,
6. inför beslut eller andra åtgärder som rör barn analysera konsekvenserna för barn och därvid ta särskild hänsyn till barns bästa,
3. ha det övergripande ansvaret för hälsofrågor inom samtliga miljökvalitetsmål,
4. bidra med underlag och expertkunskap för det arbete som regeringen bedriver nationellt och internationellt,
5. vara behörig myndighet för yrken inom hälso- och sjukvården enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, ändrat genom rådets direktiv 2006/100/EG,
6. inför beslut eller andra åtgärder som rör barn analysera konsekvenserna för barn och därvid ta särskild hänsyn till barns bästa,
16 Senaste lydelse 2010:605.
82
SOU 2010:70 Författningsförslag
7. medverka i totalförsvaret och i krisberedskap i enlighet med förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap samt samordna och övervaka planläggningen av den civila hälso- och sjukvårdens, hälsoskyddets, smittskyddets och socialtjänstens beredskap,
8. samordna, följa och utveckla smittskyddet på nationell nivå,
9. samordna en beredskap mot allvarliga hälsohot enligt lagen (2006:1570) om internationella hot mot människors hälsa,
10. fullgöra de uppgifter som ska utföras av en behörig hälsomyndighet enligt Europaparlamentets och rådets beslut 2119/98/EG av den 24 september 1998 om att bilda ett nätverk för epidemiologisk övervakning och kontroll av smittsamma sjukdomar i gemenskapen,
11. fullgöra de uppgifter som ska utföras av ett erkänt behörigt organ enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 851/2004 av den 21 april 2004 om inrättande av ett europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar,
12. på regeringens uppdrag samordna förberedelserna för försörjningen med läkemedel och sjukvårdsmateriel inför höjd beredskap, för att upprätthålla
7. medverka i totalförsvaret och i krisberedskap i enlighet med förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap samt samordna och övervaka planläggningen av den civila hälso- och sjukvårdens, hälsoskyddets, smittskyddets och socialtjänstens beredskap,
8. samordna, följa och utveckla smittskyddet på nationell nivå,
9. samordna en beredskap mot allvarliga hälsohot enligt lagen (2006:1570) om internationella hot mot människors hälsa,
10. fullgöra de uppgifter som ska utföras av en behörig hälsomyndighet enligt Europaparlamentets och rådets beslut 2119/98/EG av den 24 september 1998 om att bilda ett nätverk för epidemiologisk övervakning och kontroll av smittsamma sjukdomar i gemenskapen,
11. fullgöra de uppgifter som ska utföras av ett erkänt behörigt organ enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 851/2004 av den 21 april 2004 om inrättande av ett europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar,
12. på regeringens uppdrag samordna förberedelserna för försörjningen med läkemedel och sjukvårdsmateriel inför höjd beredskap, för att upprätthålla
83
Författningsförslag SOU 2010:70
en katastrofmedicinsk beredskap och inför allvarliga utbrott av smittsamma sjukdomar,
13. se till att de regelverk och rutiner som myndigheten disponerar över är kostnadseffektiva och enkla för medborgare och företag, och
14. handlägga ärenden om statsbidrag.
en katastrofmedicinsk beredskap och inför allvarliga utbrott av smittsamma sjukdomar,
13. se till att de regelverk och rutiner som myndigheten disponerar över är kostnadseffektiva och enkla för medborgare och företag,
14. handlägga ärenden om statsbidrag, och
15 inom ramen för sitt arbete med kunskapsförmedling, normgivning och tillsyn vidta åtgärder för att säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
84
SOU 2010:70 Författningsförslag
85
30 Förslag till förordning om ändring i förordningen ( 2009:1482 ) med instruktion för Boverket
Härigenom föreskrivs att det i förordningen (2009:1482) med instruktion för Boverket ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 a §
Boverket ska inom ramen för sitt arbete med kunskapsförmedling, normgivning och tillsyn vidta åtgärder för att säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Del I
− Bakgrund
1 Delegationens uppdrag och arbete
1.1 Uppdraget
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige inrättades i mars 2006 som ett led i genomförandet av regeringens skrivelse En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006–2009 (skr. 2005/06:95). Delegationens uppdrag (dir. 2006:27) har varit att:
stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten,
utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället, bl.a. genom att samordna EU-initiativet Europeiska året för lika möjligheter för alla, och Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika i Sverige,
stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter samt
lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag.
Genom tilläggsdirektiv fick delegationen i juli 2007 i uppdrag att också genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anledning av 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande (dir. 2007:114). Uppdraget har redovisats i delbetänkandet Rapporter från en MR-verkstad (SOU 2008:45). I delbetänkandet har delegationen också redovisat de delar av uppdraget som avsett Europeiska året för lika möjligheter för alla och Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika.
89
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
I juli 2008 fick delegationen genom tilläggsdirektiv även i uppdrag att utreda om Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam), Diskrimineringsombudsmannen (DO) eller något annat samhällsorgan borde anförtros uppgiften att i enlighet med kravet i artikel 33 av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning främja, skydda respektive övervaka genomförandet av konventionen (dir. 2008:92). Detta uppdrag har redovisats i delbetänkandet Främja, Skydda, Övervaka – FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (SOU 2009:36). Delegationen har dessutom överlämnat rapporten
Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige – En översikt (SOU 2007:102) till regeringen. Delegationens direktiv finns i bilagorna 1–4.
Som framgått ovan har delegationens uppdrag till stor del varit av främjande karaktär. Enligt sina direktiv har dock delegationen även haft i uppdrag att fortlöpande inhämta kunskap och erfarenhet om respekten för och genomförandet av Sveriges åtaganden om de mänskliga rättigheterna, hur arbetet bedrivs av olika aktörer för att säkerställa rättigheter samt vilka behov som finns. Det är på grundval av de kunskaper och erfarenheter som sålunda hämtats in som delegationen lämnar förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag.
Delegationen har utarbetat och beställt ett flertal kartläggningar, rapporter, utbildningsmaterial, utvärderingar och annat material till stöd för arbetet för de mänskliga rättigheterna. De rapporter och dokument som inte publicerats tidigare återfinns i bilagorna 7–13. Efter uppdragets slutförande kommer delegationens betänkanden, rapporter och annat material att överföras till regeringens webbplats för mänskliga rättigheter, www.mänskligarättigheter.se.
1.2 Bakgrund
Vid Förenta Nationernas (FN:s) världskonferens om mänskliga rättigheter i Wien 1993 antogs en deklaration och ett handlingsprogram för arbetet med mänskliga rättigheter.
1
Där betonades
staternas förpliktelse att främja respekt och skydd för alla de mänskliga rättigheterna i hela världen i enlighet med FN-stadgan och andra internationella dokument om mänskliga rättigheter. I
1 A/CONF.157/23, Vienna Declaration and Programme of Action, 12 juli 1993.
90
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
handlingsprogrammet slås fast att de mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla stater, oavsett nationella, regionala, religiösa, historiska eller kulturella skillnader samt staternas inrikespolitiska och ekonomiska system. Det slås också fast att de ekonomiska, sociala, kulturella, medborgerliga och politiska rättigheterna är ömsesidigt samverkande, odelbara och delar av samma helhet. Enligt handlingsprogrammet är det nödvändigt att staterna skapar goda förutsättningar för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras fullt ut. Staterna ska eliminera alla kränkningar av de mänskliga rättigheterna, liksom orsakerna till sådana kränkningar och hinder för att rättigheterna ska kunna tillvaratas.
Världskonferensen om mänskliga rättigheter uppmanade vidare FN:s medlemsstater att inkludera de mänskliga rättigheterna som ämne i läroplaner och kursplaner inom utbildningsinstitutioner samt utveckla program och strategier för att försäkra sig om en allomfattande utbildning och spridning av allmän information om mänskliga rättigheter.
I handlingsprogrammet uppmanas också alla medlemsstater att överväga att utarbeta nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter liksom att inrätta nationella institutioner för mänskliga rättigheter.
Deklarationen och handlingsprogrammet antogs av FN:s generalförsamling i februari 1994.
2
Ett trettiotal stater, bland dem Sverige, har följt rekommendationen om att utarbeta nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter. I januari 2002 överlämnade regeringen skrivelsen En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna (skr. 2001/02:83) till riksdagen. Genom handlingsplanen, som gällde för perioden 2002–2004, avsåg regeringen att för första gången ta ett helhetsgrepp om frågor om mänskliga rättigheter i Sverige och hur arbetet bör bedrivas för att säkerställa full respekt för dessa rättigheter. Inför utarbetandet av handlingsplanen genomfördes också en kartläggning av mänskliga rättigheter på nationell nivå (Mänskliga rättigheter i Sverige – en kartläggning, Ds 2001:10).
Den första nationella handlingsplanen utvärderades 2005 av dåvarande generalsekreteraren för Olof Palmes internationella center, Thomas Hammarberg.
3
I utvärderingen föreslogs att regeringen
2 A/RES/48/121, 14 februari 1994. 3Bra början, men bara en början, En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D.
91
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
skulle inrätta en ny funktion med uppdrag att erbjuda stöd till statliga myndigheter, kommuner och landsting för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna i verksamheten.
I mars 2006 överlämnade regeringen en ny skrivelse om mänskliga rättigheter till riksdagen, En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006–2009 (skr. 2005/06:95). Skrivelsen omfattar dels en kartläggning av situationen för de mänskliga rättigheterna i Sverige, dels en handlingsplan med ett antal åtgärder med syfte att stärka arbetet för de mänskliga rättigheterna på nationell nivå.
Enligt såväl den första som den andra nationella handlingsplanen är regeringens långsiktiga mål att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Att de mänskliga rättigheterna ska respekteras är också en del av det av riksdagen fastställda målet för demokratipolitiken.
4
En av åtgärderna i den andra nationella handlingsplanen var att inrätta en delegation för mänskliga rättigheter i Sverige. Bakgrunden var bl.a. att såväl utvärderaren av den första handlingsplanen som en rad organisationer och andra aktörer framfört att regeringen borde prioritera utbildning om de mänskliga rättigheterna inom den offentliga förvaltningen i sin kommande handlingsplan. Det ansågs också finnas behov av att tydligare verksamhets- och målgruppsanpassa utbildning och information om de mänskliga rättigheterna för statliga myndigheter, kommuner och landsting. Regeringen konstaterade att även om det fanns intresse inom den offentliga sektorn för att arbeta mer medvetet med att främja de mänskliga rättigheterna, så var kunskaperna begränsade om hur sådant arbete kunde bedrivas mer konkret.
Regeringen bedömde därför att en ny funktion borde inrättas med uppdraget att erbjuda stöd till statliga myndigheter, kommuner och landsting för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna i verksamheten. Regeringen ansåg att ett sådant organ på ett konkret sätt skulle bidra till arbetet för det långsiktiga målet att uppnå full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Enligt regeringens bedömning fanns det också ett tydligt behov av ökade och mer målgruppsanpassade informationssatsningar om de mänskliga rättigheterna för allmänheten, liksom av att stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter i Sverige.
92
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
1.3 Delegationens arbete
Nedan lämnas en beskrivning av hur delegationen har utfört sitt uppdrag enligt direktiven. De kunskaper och erfarenheter som samlats in under arbetets gång beskrivs i kapitel 3.
Redogörelsen nedan har utformats på samma sätt som direktiven med en indelning i fyra huvuduppgifter samt med redogörelser därefter för delegationens arbetsformer och samråd. Det är emellertid viktigt att poängtera att delegationens olika uppgifter i hög grad varit överlappande. Som exempel kan nämnas att arbetet med bl.a. kampanjer för information och kunskap om de mänskliga rättigheterna ofta har inneburit samarbeten och kontakter med statliga myndigheter, kommuner och landsting.
1.3.1 Stöd till statliga myndigheter, kommuner och landsting
Delegationens uppdrag att stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten har genomförts på flera sätt och i samverkan med en rad aktörer. Vanligtvis har stödet förmedlats genom att delegationen har tagit kontakt med myndigheter, kommuner och landsting för att stimulera till att dessa själva genomför insatser i samråd med eller med stöd från delegationen, framför allt i form av kunskaper och personella insatser från delegationens sekretariat och ledamöter. Med andra ord har stödet i regel inte förmedlats genom att delegationen ensam genomfört eller finansierat hela insatser. Skälet till detta är främst att ett sådant tillvägagångssätt, enligt delegationens uppfattning, skulle ha inneburit sämre förutsättningar för att ge bestående effekter än om t.ex. en myndighet stimuleras att själv formulera och genomföra en insats utifrån sin egen verksamhet och sina egna behov. Ett annat skäl är att det till stor del saknats anslag för ett annat tillvägagångssätt.
För att initialt även kunna stimulera myndigheter och föreningsliv att genomföra insatser disponerade dock delegationen under 2006, utöver sina ordinarie anslag, 1,4 miljoner kronor ur anslag 46:1 Allmänna val och demokrati. Medlen skulle fördelas för insatser som syftade till att långsiktigt främja de mänskliga rättigheterna och det politiska deltagandet. Vid delegationens första sammanträde i augusti 2006 fattades beslut om kriterier för
93
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
bidragsgivningen med grund i delegationens direktiv (dir. 2006:27). Delegationen framhöll i sitt beslut att insatser som tydligt bidrog till stöd åt det långsiktiga arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige skulle prioriteras, främst strategiska och uppföljningsbara insatser och framtagande av metoder, goda exempel eller samverkan mellan flera aktörer. Under nästkommande möten under hösten 2006 fattade delegationen beslut om att bevilja åtta av fjorton inkomna ansökningar om medel. De som beviljades medel var Handikappförbundens samarbetsorgan, Föreningen Gemensam Framtid, Föreningen Ordfront, Fonden för mänskliga rättigheter (MR-fonden, tidigare Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter), Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Nationella nätverket för mångfald och mänskliga rättigheter samt Rikspolisstyrelsen. En redovisning av medlens användning lämnades till Regeringskansliet (Integrations- och jämställdhetsdepartementet) i december 2007.
5
Delegationen har initierat, stöttat och medverkat i utbildningar om de mänskliga rättigheterna för en rad statliga myndigheter, kommuner och landsting (se närmare avsnitt 3.5.4). Utöver de myndigheter som omnämns i direktiven har delegationen haft kontakt med ett femtontal myndigheter, däribland Försäkringskassan, Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmännen, JO), Rikspolisstyrelsen, Riksrevisionen och Socialstyrelsen. Dessutom har delegationen på olika sätt samarbetat med ett tiotal länsstyrelser, bl.a. i samband med olika projekt och seminarier samt genom kontakter med länsstyrelsernas nätverk för integrationsfrågor. Ytterligare exempel på löpande kontakter är de som förekommit mellan delegationen och Statens skolverk (Skolverket) i frågor rörande myndighetens värdegrundsarbete samt Skolverkets arbete med nya kursplaner och ämnesplaner, avseende vilka delegationen också har lämnat remissyttranden.
Bland högskolorna har delegationen framför allt samarbetat med representanter för Raoul Wallenberginstitutet, Stockholms universitet, Högskolan i Kalmar, Göteborgs universitet, Malmö högskola samt Teologiska högskolan i Stockholm.
Nedan beskrivs några exempel på utbildningar och annan verksamhet som statliga myndigheter, kommuner och landsting har genomfört i frågor om de mänskliga rättigheterna i samverkan eller samråd med delegationen. Utbildningarna har utvärderats. I avsnitt
5 Dnr Ju2006:02/2007/34.
94
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
3.5.4 ges en mer utförlig beskrivning av utbildningsverksamheten samt vilka slutsatser som kan dras från denna.
Länsstyrelserna
Under 2006 inleddes ett samarbete mellan delegationen, länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län och MR-fonden för att gemensamt genomföra en insats i syfte att höja kompetensen hos handläggare vid länsstyrelserna och pröva en modell för verksamhetsanpassad utbildning i mänskliga rättigheter. Utbildningen genomfördes 2007. Den främsta målgruppen var handläggare och chefer vid avdelningarna för juridiska, förvaltnings- och sociala frågor vid Stockholms och Värmlands länsstyrelser. Inom ramen för insatsen genomgick 80 handläggare och chefer på de två länsstyrelserna en grundutbildning i mänskliga rättigheter med verksamhetsanpassning. Under utbildningarna användes ett material med bl.a. fallstudier som utarbetats på grundval av domar från Europadomstolen, synpunkter från FN:s övervakningskommittéer och prövningar enligt miljöbalken av relevans för länsstyrelsernas verksamhetsområde. Beslut från länsstyrelsens egen verksamhet användes också. Delegationen har tidigare publicerat en rapport om utbildningen, Mänskliga rättigheter i länsstyrelsens myndighetsutövning, som kan beställas från MR-fonden eller laddas ner från fondens hemsida, www.humanrights.se, eller regeringens webbplats om mänskliga rättigheter, www.mänskligarättigheter.se.
Socialstyrelsen
Under 2007 anordnade delegationen i samarbete med Socialstyrelsen och Göteborgs universitet två verksamhetsanpassade pilotutbildningar om mänskliga rättigheter för anställda vid Socialstyrelsen (se närmare avsnitt 3.5.4). Efter dessa pilotutbildningar utvecklades och genomfördes ytterligare en utbildning, som omfattade två halvdagar med ett individuellt fördjupningsarbete emellan, av personal från Göteborgs universitet och Socialstyrelsen. Utbildningarna behandlade de mänskliga rättigheternas internationella juridiska ramverk och dess koppling till den nationella lagstiftningen, med speciell tonvikt på Socialstyrelsens huvudområden. Fördjupningsarbetet syftade till att få deltagarna att koppla sam-
95
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
man sina egna arbetsuppgifter med frågor om mänskliga rättigheter. Knappt 300 personer har hittills deltagit i utbildningarna, motsvarande drygt hälften av personalen. Vidare har tjänstemän inom myndighetens ledning genomgått en något kortare utbildning. Enligt Socialstyrelsens utvärdering har en stor majoritet av deltagarna ansett att utbildningen kommer att vara värdefull i deras framtida arbete. En stor majoritet har också varit positiv till att göra en individuell uppgift under utbildningen. Socialstyrelsen utarbetar för närvarande en vägledning om mänskliga rättigheter för socialtjänsten i samarbete med Malmö högskola.
Rättsväsendet i Blekinge län
Rikspolisstyrelsen har med finansiering från delegationen anordnat en verksamhetsanpassad pilotutbildning för personer inom rättsväsendet i Blekinge län. Utbildningen, som genomfördes i två steg i december 2007 och i januari 2008, förlades till Polisutbildningen vid Växjö universitet (numera Linnéuniversitetet). Kursen syftade till ökad kunskap om mänskliga rättigheter, mångfald och vikten av ett professionellt bemötande i hela rättskedjan med hänsyn till individers olika kulturella och andra särdrag. Utbildningen hade också som syfte att öka deltagarnas medvetenhet om hur deras eget och andras värderingssystem fungerar samt att bidra till att minska antalet personer som uppfattar att de blir diskriminerade i sina kontakter med de rättsvårdande myndigheterna.
Under kursen behandlades de mänskliga rättigheterna med särskild betoning på rättigheter som är av särskilt intresse för rättsväsendets aktörer i deras myndighetsutövning. Kunskap om olika kulturer och religioner samt hur uttryck för dessa kan påverka rättsväsendets arbete ingick också, liksom frågor om trovärdighetsbedömningar och hur dessa påverkas av föreställningar och fördomar. Kursen genomfördes i form av föreläsningar, gruppdiskussioner samt ett eget arbete. Bland de 21 personer som deltog i utbildningen fanns bl.a. domare, åklagare, poliser och personer från kriminalvården. En utvärdering av utbildningen finns i rapporten
Utvärdering av pilotutbildningen Laga lika (se bilaga 11 samt avsnitt 3.5.4).
96
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
Kommuner och landsting
Nationella nätverket för mångfald och mänskliga rättigheter, som består av tjänstemän från kommuner, landsting, länsstyrelser och organisationer, anordnade 2007 en utbildning med stöd av delegationen. Utbildningen omfattade fyra kurstillfällen om två dagar och syftade till att stödja kommuner i att utveckla sitt arbete med mänskliga rättigheter. Anställda inom tretton kommuner och ett fackförbund deltog i utbildningen. En utvärdering av utbildningen finns i rapporten Utvärdering av en utbildning i mänskliga rättigheter för ett kommunalt tjänstemannanätverk (bilaga 12).
I avsnitt 3.5.4 beskrivs en modell för hur utbildning om de mänskliga rättigheterna kan planeras, struktureras och genomföras för personer verksamma inom den offentliga sektorn. Under hösten 2008 genomfördes en utbildning om mänskliga rättigheter för Arbetsmarknads- och Familjeförvaltningen i Eskilstuna kommun som utformats utifrån denna modell. En utvärdering av utbildningen finns i rapporten Utvärdering av en pilotutbildning i mänskliga rättigheter, Ledningsgruppen på Arbetsmarknads- och
Familjeförvaltningen i Eskilstuna kommun (bilaga 13).
Förutom utbildningsmodellen har delegationen också utarbetat förslag om hur kommunerna kan utnyttja sina styrdokument för att stärka arbetet med de mänskliga rättigheterna. I samarbete med kommunerna Örebro och Jönköping genomförde delegationen en studie med fokus på kommunernas årliga budget- och strategidokument för att undersöka hur dessa kan användas för att integrera ett människorättsperspektiv i den kommunala verksamheten. Resultaten från denna studie har använts som underlag inför utarbetandet av kapitel 6 om styrning och tillsyn.
Utöver det erfarenhetsutbyte som skett i samband med olika gemensamma projekt samt vid anordnande av seminarier och konferenser har delegationen under perioden 2006–2010 även anordnat möten med ett 20-tal kommuner och landsting för djupare erfarenhetsutbyte.
Utbildning för kursledare på Sahlgrenska akademin
Efter en förfrågan under 2008 från läkarstuderande vid Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs universitet föreslog delegationen att den skulle genomföra en pilotutbildning för universitetslärarna på
97
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
läkarutbildningen (se även avsnitt 3.5.4). Även denna utbildning utformades utifrån den ovan nämnda modellen och genomfördes under 2009. Utbildningen lades upp i tre steg, varav det första var en generell introduktion till de mänskliga rättigheterna i ett internationellt och nationellt perspektiv. Därefter följde en fördjupning om rätten till bästa uppnåeliga hälsa. Det sista steget fokuserade på hur utbildning om mänskliga rättigheter skulle kunna inkluderas i läkarutbildningen. En utvärdering av utbildningen är under utarbetande. Sahlgrenska Akademin kommer under hösten 2010 att besluta på vilket sätt utbildningsinsatsen ska tas till vara framöver.
1.3.2 Strategier för information och ökad kunskap om mänskliga rättigheter
Delegationen har haft i uppdrag att utarbeta strategier och genomföra informationssatsningar för att öka kunskapen om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället. I uppdraget ingick också att kartlägga hur olika typer av information och kunskap om mänskliga rättigheter sprids i dag.
Kartläggningar
Delegationen har låtit genomföra flera kartläggningar. Syftet har varit att skapa underlag både för verksamheten med att stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i deras arbete för de mänskliga rättigheterna och för arbetet med att formulera informationsstrategier. Kartläggningarna är följande:
-
Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd, SIFO Research International 2006 (bilaga 7). Rapporten bygger på en enkätundersökning som genomförts bland kommuner, landsting och statliga myndigheter.
-
Kommunernas ansvar för att förverkliga mänskliga rättigheter – en kartläggning av 16 kommuner i Sverige, Mikael Spång, Malmö högskola, 2008 (bilaga 8). I rapporten beskrivs hur kommuner arbetar med frågor om mänskliga rättigheter, bl.a. hur ansvaret för frågorna är fördelat inom den kommunala verksamheten samt vilka problem och möjligheter som finns i arbetet.
98
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
-
Kartläggning – Fem ombudsmän och Handisams utåtriktade arbete gentemot kommuner och landsting, Josefine Gustavsson,
Göteborgs universitet, 2008 (bilaga 9). Rapporten beskriver de tidigare diskrimineringsombudsmännens (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Jämställdhetsombudsmannen, JämO, Handikappombudsmannen, HO, och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuella läggning, HomO) och Handisams arbete gentemot myndigheter, kommuner och landsting och identifierar framgångsfaktorer i detta arbete.
-
Förtroendevaldas och chefstjänstemäns introduktion – En studie bland kommuner, landsting och regioner avseende mänskliga rättigheter vid introduktionsutbildningar, Elena Namli, Kjell-Åke
Nordquist och Susanne Wigorts Yngvesson, Teologiska högskolan i Stockholm 2009 (bilaga 10). Studien omfattar en beskrivning och studie av de introduktionsprogram om mänskliga rättigheter som ett urval kommuner, landsting och regioner erbjuder politiker och chefstjänstemän när de börjar sina förtroendeuppdrag respektive anställningar.
-
Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige – En översikt (SOU 2007:102), Ylva Brune, Högskolan i Kalmar.
Slutsatser från kartläggningarna beskrivs bl.a. i avsnitt 3.5.4. Resultatet av SIFO-undersökningen presenterades vid ett frukostseminarium i Stockholm som delegationen anordnade i april 2007. Den kartläggning som Mikael Spång vid Malmö högskola gjort diskuterades vid ett möte med representanter från länsstyrelsen och fyra kommuner i Skåne som genomfördes 2008 i samarbete med länsstyrelsen i Skåne län. I oktober 2008 anordnade delegationen också ett frukostseminarium för kommunpolitiker och tjänstemän i samarbete med Malmö stad. Rapporten Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige – En översikt (SOU 2007:102) presenterades vid ett frukostseminarium i Göteborg i september 2007 och vid MR-dagarna i Stockholm samma år.
Europeiska och internationella initiativ
Enligt direktiven har delegationen, inom ramen för uppgiften att arbeta för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället, bl.a. haft att samordna EU-
99
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
initiativet Europeiska året för lika möjligheter för alla och Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika i Sverige.
Delegationen har tidigare redovisat sitt arbete med dessa kampanjer i delbetänkandet Rapporter från en MR-verkstad (SOU 2008:45). Här kan i korthet nämnas att delegationen inom ramen för sitt arbete med EU-initiativet Europeiska året för lika möjligheter för alla samordnat genomförandet av två regionala konferenser under namnet Rättigheter för alla. Konferenserna, som anordnades i samarbete med bl.a. Svenska Röda Korset och MRfonden, hölls under 2007 i Jönköping och Sundsvall.
Delegationen genomförde Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika i Sverige i egenskap av nationell kampanjkommitté. Som sådan fungerade delegationen som kontaktpunkt gentemot Europarådet samt samordnare av såväl nationella som regionala och lokala aktörer som deltog i genomförandet av kampanjen. Kampanjen riktade sig till ungdomar och fokuserade på mångfald, mänskliga rättigheter och deltagande. I uppdraget ingick att samråda och samverka med Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer (LSU) och Ungdomsstyrelsen. LSU fungerade som nav för det nationella arbetet.
Genom tilläggsdirektiv fick delegationen i juli 2007 också i uppdrag att genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anledning av FN:s beslut att högtidlighålla 200årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande (dir. 2007:114). Som nämnts ovan har även denna del av delegationens arbete redovisats i delbetänkandet Rapporter från en MR-verkstad.
Utbildning
Delegationens arbete med utbildningar för personer verksamma inom den offentliga sektorn har redovisats i avsnitt 1.3.1 om stöd till statliga myndigheter, kommuner och landsting. Förutom dessa har delegationen genomfört utbildningar inom ramen för projektet Antidiskriminering i skolan (ADIS). Bakgrunden till projektet var att delegationen 2006 i samarbete med de dåvarande ombudsmännen mot diskriminering (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, JämO, HO och HomO), Barnombudsmannen samt Barn- och Elevombudet ansökte om EU-medel för en skolkampanj. Kampanjens syfte var att sprida kunskap och information om den då nya lagen (2006:67) om förbud mot diskriminering och annan
100
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
kränkande behandling av barn och elever (numera upphävd och ersatt av annan lagstiftning). Projektet Antidiskriminering i skolan resulterade i utbildningar under våren 2007 för instruktörer från Sveriges elevråd (SVEA) och stiftelsen Friends med ett 40-tal deltagare.
Dessutom framställdes serietidningen Respekt, som trycktes i 100 000 exemplar. Den första upplagan tog slut inom en vecka, varför ytterligare 150 000 exemplar trycktes. Numera ges tidningen ut av Diskrimineringsombudsmannen (DO) i samarbete med Barn- och elevombudet vid Skolinspektionen. Tidningen, som kan beställas gratis i s.k. klasspaket om 30 exemplar, har uppdaterats utifrån förändringarna i bl.a. diskrimineringslagstiftningen. Information om hur Respekt kan beställas finns på DO:s hemsida, www.do.se.
Inom ramen för uppdraget om 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande har delegationen utarbetat en faktatidning med lärarhandledning och övningar om slavhandeln och Sveriges roll i denna. Materialet är i första hand avsett för högstadie- och gymnasieelever.
Metodutveckling
Förutom att ta fram den utbildningsmodell för offentlig verksamhet som beskrivits ovan samt förslag om hur de mänskliga rättigheterna kan integreras i kommunala styrdokument (se avsnitt 3.4.4) har delegationen bl.a. gett Handisam i uppdrag att utarbeta förslag på indikatorer för mänskliga rättigheter. Resultatet presenteras i rapporten Nationella indikatorer för mänskliga rättigheter,
Små fönster med glimt av ett större sammanhang. Rapporten kan laddas ned eller beställas på Handisams hemsida, www.handisam.se.
Sedan delegationen avslutat sitt uppdrag kommer rapporten även att finnas på regeringens webbplats för mänskliga rättigheter, www.mänskligarättigheter.se tillsammans med övrigt material som utarbetats av delegationen eller på delegationens uppdrag.
Delegationen har vidare genomfört projektet MR-dilemman (Equality in Reality), som finansierats med medel från EU-kommissionens program Progress. Syftet med MR-dilemman var att öka medvetenheten kring de svårigheter som kan uppkomma när mänskliga rättigheter kommer i konflikt med och behöver balanseras mot varandra. Inom ramen för projektet tog delegationen
101
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
under 2008 fram den s.k. MR-blobben, som är en interaktiv mötesplats som i första hand vänder sig till ungdomar mellan 12 och 19 år. MR-blobben beskriver ett antal situationer där frågor och dilemman om mänskliga rättigheter som användaren uppmanas ta ställning till. Syftet är att på så sätt väcka nyfikenhet och intresse för frågor om de mänskliga rättigheterna. MR-blobben har ställts ut på flera platser i landet och finns numera på Världskulturmuseet i Göteborg samt på Fredsmuseum i Uppsala. En internetversion av MR-blobben samt ett utbildningsmaterial med praktiska övningar och lärarhandledning finns på regeringens webbplats om mänskliga rättigheter, www.mänskligarättigheter.se.
Delegationens webbplats
Delegationen har sedan september 2006 haft en egen webbplats, www.mrdelegationen.se. Där har delegationen presenterat de kartläggningar, kampanjer, projekt och övriga aktiviteter som delegationen genomfört, deltagit i eller stött. På webbplatsen har delegationen också informerat om metoder som använts för att påbörja eller utveckla arbetet med mänskliga rättigheter samt lämnat förslag på litteratur, filmer och webbsidor där ytterligare information finns.
Webbplatsen har anpassats i enlighet med WAI (Web Accessibility Initiative), som är internationella riktlinjer för att göra webbplatser mer tillgängliga för människor med funktionsnedsättning. På webbplatsen har också funnits information om delegationen på romani, meänkieli, samiska, finska och engelska samt på teckenspråk och lättläst svenska. Dessutom har det funnits möjlighet att lyssna till text och länkar på talad svenska.
Rapporter och annat material som funnits på delegationens webbplats eller publicerats i tryckt form kommer, som tidigare nämnts, att överföras till regeringens webbplats för mänskliga rättigheter, www.mänskligarättigheter.se, när delegationen har avslutat sitt arbete.
102
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
Informationsarbetets övergripande inriktning
Delegationens uppdrag att utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället har framför allt utförts genom arbetet med de ovan nämnda kampanjerna och kartläggningarna. En strategi har utarbetats för varje kampanj och del av verksamhet för sig för att kunna anpassas till behoven och förutsättningarna inom det aktuella området. Det har dock även funnits gemensamma utgångspunkter och en övergripande inriktning för hela informationsverksamheten som bör nämnas.
Delegationen har ansett det vara väsentligt att inom ramen för arbetet med kampanjer och andra kommunikationsinsatser verka för att ett mer bestående värde kan skapas även när verksamheten varit finansierad med projektmedel eller på annat sätt avgränsad i tiden. Alla större insatser har därför haft en uttalad strategi för ett överlämnande till permanenta aktörer. Arbetet med de regionala konferenserna om mänskliga rättigheter, Rättigheter för alla, togs efter kampanjens avslutande över av Svenska Röda Korset. Serietidningen Respekt, som utarbetades som ett led i arbetet med ADIS, ges fortsatt ut i uppdaterad form av DO. Det utbildningsmaterial som utarbetades som ett led i uppdraget om 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande sprids fortsättningsvis av Afrosvenskarnas Riksförbund och Centrum mot Rasism. MR-blobben, som togs fram inom ramen för arbetet med MR-dilemman, återfinns i fysisk form på Fredsmuseum i Uppsala samt Världskulturmuseet i Göteborg. Innehållet i MR-blobben samt den tillhörande lärarhandledningen finns också på regeringens webbplats om mänskliga rättigheter, www.mänskligarättigheter.se.
Ett annat sätt att arbeta för långsiktighet har varit att genomföra informationsverksamhet på flera olika platser i landet och där utgå från de regionala och lokala aktörernas aktiva medverkan, kunskaper och prioriteringar. Delegationen har därför samordnat regionala och lokala arbetsgrupper med företrädare för bl.a. kommuner, länsstyrelser och organisationer inom det civila samhället som gemensamt formulerat dagordningen kring människorättsfrågor av intresse i området. Dessa samarbeten har flera gånger lett till kontakter och nätverk kring människorättsfrågor i området som bestått efter det att delegationens verksamhet på platsen avslutats.
103
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
Delegationen har också velat betona att de mänskliga rättigheterna är allas ansvar och att frågorna därför måste förstås och ägas lokalt. Detta har inneburit att upplägg och frågeställningar för seminarier och andra kommunikationsinsatser har anpassats till lokala förhållanden och frågor. En övergripande inriktning har även varit att stimulera till diskussion och reflektion snarare än att lämna färdiga svar. Det har varit viktigt att deltagare i seminarier och andra möten om människorättsfrågor själva varit aktiva och kunnat påverka inriktningen.
De kampanjer som delegationen har haft i uppdrag att genomföra, liksom arbetet med ADIS och MR-dilemman, har framför allt fokuserat på ungdomar. I detta arbete har en genomgående inriktning varit att utforma metoder och material i samarbete med ungdomsorganisationer för att nå en utformning och hitta kanaler som är specifika för ungdomar. Detta har troligen varit en viktig faktor för den stora spridningen av materialet om anti-diskriminering i skolan genom serietidningen Respekt, som bl.a. publicerades i flera korta delar på ungdomssajten Hamsterpaj.
6
Slutligen bör nämnas att ett genomgående inslag i delegationens informationsverksamhet genom kampanjerna, liksom i arbetet med delegationens webbplats och delbetänkanden, har varit att aktivt arbeta för tillgänglighet i vid bemärkelse. Detta har bl.a. inneburit framtagande av lättlästa och inlästa versioner samt versioner på teckenspråk, versioner på olika språk, främst de nationella minoritetsspråken, val av tillgängliga möteslokaler samt även ett ickenormativt sätt att gestalta människor bl.a. i materialet om ickediskriminering.
1.3.3 Stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter
Debatten i medierna
Delegationens uppdrag har även omfattat uppgiften att stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter. För att få en bättre uppfattning om hur debatten i dessa frågor förs i medierna gav delegationen i uppdrag åt forskare vid Högskolan i Kalmar att granska hur och i vilken mån frågan om mänskliga rättigheter presenterades och beskrevs i svenska medier under åren 2000–2006.
6 www.hamsterpaj.se.
104
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
Delegationen har tidigare beskrivit resultaten från denna studie i rapporten Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige –
En översikt (SOU 2007:102). En sammanfattning av rapporten ges i avsnitt 3.7.4.
Under perioden 2006–2010 har också delegationens ordförande publicerat sju debattartiklar i Göteborgs-Posten, Helsingborgs Dagblad, Länstidningen Östersund, Borås Tidning, Norrländska Socialdemokraten samt Västerbottens-Kuriren.
7
Medverkan vid seminarier och konferenser
Delegationen har medverkat vid en mängd större arrangemang med olika målgrupper. Så har delegationen t.ex. både anordnat egna seminarier och deltagit i sådana som andra anordnat bl.a. vid stora årliga arrangemang, t.ex. MR-dagarna, som hållits i Malmö, Luleå och Stockholm, samt mässan Bok och Bibliotek i Göteborg. Dessa arrangemang har vänt sig både till personer som inom ramen för yrkesliv eller förtroendeuppdrag arbetar med frågor om de mänskliga rättigheterna och till allmänheten. Andra exempel på stora arrangemang där delegationen medverkat är Skolforum i Stockholm och Skoldagarna i Malmö, vilka båda riktar sig till lärare och skolledare. Vid så gott som samtliga dessa arrangemang har delegationen dessutom deltagit med utställningar. Därutöver har delegationen medverkat vid ett stort antal mindre arrangemang med varierande målgrupper, såsom seminarier och möten.
Verksamhet som syftat till att stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter har även genomförts inom ramen för de kampanjer som beskrivits ovan i avsnitt 1.3.2, bl.a. EU-initiativet Europeiska året för lika möjligheter för alla, den svenska delen av Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika samt de kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter som delegationen genomfört med anledning av 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande.
7Ny undersökning: Kunskapen om mänskliga rättigheter brister, Göteborgs-Posten 2007-04-20, Obetänksamma kränkningar, Västerbottens-Kuriren 2007-04-25, Stärk arbetet för mänskliga rättigheter i Norrbotten, Norrländska Socialdemokraten 2007-04-30, Slaveriet – en del av vår nutid, Borås Tidning 2007-08-26, Slaveri under annat namn, Länstidningen, Östersund 2007-08-27, Slaveriet – en del av vår nutid, Helsingborgs Dagblad 2007-08-28,
Människorätt en viktig del av krishanteringen, Göteborgs-Posten 2008-12-09.
105
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
1.3.4 Lämna förslag på hur fortsatt stöd kan erbjudas
I delegationens uppdrag har ingått uppgiften att lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag. Enligt sina direktiv är delegationen fri att lämna lagförslag. Förslagen lämnas i kapitel 4–9. Som en bakgrund till förslagen kan tilläggas att regeringen i budgetpropositionen för 2009 förtydligade att det i delegationens uppdrag ingår att se över hur frågan om nationella institutioner som inrättas enligt Parisprinciperna med uppgift att bevaka frågor om de mänskliga rättigheterna ska lösas.
8
Vidare bör några utgångspunkter för förslagen nämnas. Delegationen har tolkat sin uppgift så att förslagen i första hand bör röra det systematiska arbetet för de mänskliga rättigheterna, dvs. förslag som avser övergripande frågor om hur arbetet bedrivs med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Uttrycket ”stöd” bör, enligt delegationens mening, tolkas som att förslagen ska vara framåtsyftande i den bemärkelsen att de ska vara ägnade att förebygga, motverka och förhindra att de mänskliga rättigheterna kränks, snarare än att fokusera på kränkningar som redan ägt rum. Delegationen lämnar inte förslag som syftar till att komma till rätta med specifika rättighetsproblem. Dessa studeras och lyfts fram återkommande av internationella organ samt även nationellt, bl.a. inom ramen för arbetet med de nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter. Delegationen lämnar inte heller förslag som rör rättigheter för specifika grupper eller delar av befolkningen. Det är angeläget att ingående studera ojämlikheter som finns avseende hur olika delar av befolkningen åtnjuter sina mänskliga rättigheter. Samma år som Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige inrättades tillsatte regeringen även en delegation för romska frågor. Denna delegation har nyligen lämnat sitt slutbetänkande (SOU 2010:55). I betänkandet beskrivs hur romer under lång tid inte haft full tillgång till sina mänskliga rättigheter i Sverige. Utredningar och kartläggningar av detta slag som rör delar av befolkningen eller specifika rättighetsproblem belyser ofta systematiska brister i skyddet av de mänskliga rättigheterna och utgör därför värdefullt material även för arbetet för de mänskliga rättigheterna på en övergripande nivå. Detta arbete måste bedrivas på ett så systematiskt och noggrant sätt att
8Prop. 2008/09:1, utgiftsområde 1, Rikets styrelse, s. 68.
106
SOU 2010:70 Delegationens uppdrag och arbete
brister i rättighetsskyddet kan förebyggas så långt det bara är möjligt. Syftet med delegationens förslag (kapitel 4–9) är att de tillsammans ska forma ett system som på ett långsiktigt sätt kan skydda de mänskliga rättigheterna, bl.a. genom att förebygga och identifiera brister i rättighetsskyddet.
1.3.5 Internationell kunskap och erfarenhet
I delegationens uppdrag har ingått att uppmärksamma och sprida internationell kunskap och erfarenhet. Inom ramen för detta arbete har delegationen samarbetat bl.a. med EU:s byrå för mänskliga rättigheter, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och Europarådet för utbyte av erfarenheter och för att genom dessa organisationer hålla sig informerad om vad som sker i andra länder.
Delegationen har dessutom medverkat och deltagit i internationella konferenser, bl.a. konferenserna Rights Work! Systematic
Work for Human Rights Implementation 2008 och Fundamental Rights Conference 2009, som båda hölls i Stockholm. Delegationen har även gjort besök i andra länder för att ta del av deras erfarenheter av att arbeta med mänskliga rättigheter samt med anledning av EU- och Europarådsprojekten.
1.3.6 Möten, samråd och samverkan
Delegationen har hållit 24 protokollförda möten. Den samlade expertgruppen har bjudits in till fem möten. Därutöver har ordföranden och sekretariatet hållit möten och fört diskussioner med delar av expertgruppen vid ett flertal tillfällen. Delegationen har inte berett experterna möjlighet att lämna särskilda yttranden enligt 21 § kommittéförordningen (1998:1474) då dessa främst deltagit i arbetet med den främjande delen av uppdraget och inte i delegationens diskussioner och överväganden om förslag.
Enligt sina direktiv har delegationen haft i uppdrag att arbeta utåtriktat och att använda dialog som en central del av sin verksamhet. Delegationen skulle enligt sina ursprungliga direktiv bl.a. samråda och samverka med HomO, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, HO, Barnombudsmannen (BO), Handisam, Sametinget, Sameskolstyrelsen, Ekonomistyrningsverket (ESV), Arbetsgivarverket, Statskontoret, Verket för förvaltningsutveckling
107
Delegationens uppdrag och arbete SOU 2010:70
108
(Verva), Forum för levande historia, JämO, Utredningen om stöd för jämställdhetsintegrering i staten (N2005:2), Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) samt kommuner med storstadspolitiska lokala utvecklingsavtal. Flera av dessa aktörer har ingått i den expertgrupp som utsågs i samband med att delegationen inrättades.
Samverkan och samråd med dessa och andra aktörer har framför allt ägt rum inom ramen för de utbildningar, kampanjer och informationssatsningar som beskrivits i avsnitt 1.3.1–1.3.3. Såsom framgått av beskrivningarna har så gott som samtliga dessa aktiviteter genomförts i samarbete mellan delegationen och statliga myndigheter, kommuner, landsting och organisationer. Därutöver har även särskilda möten genomförts med bl.a. statliga myndigheter för att diskutera den del av delegationens uppdrag som rört att lämna förslag inför det framtida arbetet för de mänskliga rättigheterna.
Representanter för föreningslivet har ingått i en rad av delegationens referensgrupper. Delar av delegationens uppdrag, bl.a. utbildande och informerande aktiviteter, har genomförts i samråd och samverkan med t.ex. Svenska Röda Korset, MR-fonden, Föreningen Gemensam Framtid, LSU, SKL, SVEA, Stiftelsen Friends, Afrosvenskarnas riksförbund, Centrum mot rasism, Antidiskrimineringsbyrån i Sundsvall, Kvinna till Kvinna, Amnesty Business Group samt ECPAT Sverige. Arbetsgrupper som bildats för genomförande av olika aktiviteter har i sin tur haft kontakt med ett flertal andra organisationer i sin region för att samla in ytterligare synpunkter. Bland dessa organisationer kan bl.a. nämnas regionala och lokala handikappförbund, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) och representanter för resandefolket.
2 Utgångspunkter
2.1 Introduktion till de mänskliga rättigheterna
2.1.1 De mänskliga rättigheterna – juridik, etik och politik
De mänskliga rättigheterna är ett sätt att formulera vad som krävs av staten i vid bemärkelse, omfattande alla delar av det allmänna, för att de som bor eller vistas i ett land ska kunna garanteras ett människovärdigt liv. Rättigheterna beskriver vad som inte får göras mot någon människa och vad som måste göras för varje människa. Utgångspunkten för de mänskliga rättigheterna är att alla människor ska ses som fria och lika i värde och rättigheter. Alla människor har rätt att åtnjuta de mänskliga rättigheterna utan någon form av diskriminering.
Frågor om de mänskliga rättigheterna aktualiseras i alla länder och har också en lång historia. Skrivna rättsliga urkunder som begränsar statens och det allmännas maktutövning gentemot de egna medborgarna har funnits i flera hundra år. Det engelska parlamentet antog Habeas Corpus Act 1679 och Bill of Rights 1689. I Sverige antogs tryckfrihetsförordningen 1766 med regler bl.a. om offentliga handlingar och förbud mot censur. Den amerikanska oavhängighetsförklaringen från 1776 slog fast ”oförytterliga rättigheter”, och 1789 antogs en Bill of Rights som tillägg till Förenta staternas författning. Samma år, under den franska revolutionen, antogs också en deklaration om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna. Flera stater införde grundlagsbestämmelser om fri- och rättigheter under 1800-talet och 1900-talets början.
Det bör dock nämnas att medan de mänskliga rättigheterna som begrepp i dag karaktäriseras av att alla människor ska ses som lika i värde och rättigheter, så var detta inte fallet med de rättigheter som slogs fast i många av de tidigare nationella rättighetsurkunderna och författningarna. Dessa avsåg i regel endast en privilegierad grupp, såsom män, personer med vit hudfärg eller med viss
109
Utgångspunkter SOU 2010:70
egendom eller inkomst. Som exempel kan rösträtten nämnas. När den amerikanska kongressen antog Bill of Rights 1789 så hade bara sex procent av Förenta staternas befolkning rösträtt. Först 1868 och 1870 utfärdade kongressen de fjortonde och femtonde tilläggsartiklarna som formellt tillförsäkrade rösträtt och full medborgerlig likställighet för alla medborgare, oavsett bl.a. hudfärg. Dessa rättigheter inskränktes sedan ändå i flera sydstater. Vid antagandet 1789 av den franska deklarationen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna hade endast männen rösträtt. Kvinnlig rösträtt infördes inte förrän långt in på 1900-talet i de flesta europeiska stater.
1
De ovan nämnda urkunderna om de mänskliga rättigheterna reglerade rättigheterna på det nationella planet. I samband med andra världskriget blev det emellertid uppenbart att sådana garantier inte gav tillräckligt skydd för enskilda i förhållande till den egna statsmakten. Idén om universella och internationellt erkända mänskliga rättigheter började utvecklas. När FN bildades 1945 slogs det fast i organisationens stadga som ett av dess ändamål att ”åstadkomma internationell samverkan vid /…/ befordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion” (artikel 1.4). FN:s generalförsamling antog 1948 den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som innehåller såväl medborgerliga och politiska som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
2
Därefter har ett stort antal inter-
nationella konventioner om de mänskliga rättigheterna antagits (se vidare avsnitt 2.1.2).
De mänskliga rättigheterna kan sägas omfatta frågor och ställningstaganden av tre slag:
-Etiska principer – Hur kan de mänskliga rättigheterna motiveras? Bör några grupper ha ett förstärkt rättighetsskydd i förhållande till andra?
-Politiska ställningstaganden – Hur ska de mänskliga rättigheterna genomföras i olika sammanhang och på olika nivåer i samhället? Hur ska rättigheterna prioriteras vid avvägningar mellan olika värden och intressen?
1 Strzelewicz, De mänskliga rättigheternas historia, 2001, s. 114–117. 2 FN:s generalförsamlings resolution GA 217 A (III), antagen den 10 december 1948.
110
SOU 2010:70 Utgångspunkter
-Rättsregler – Hur skyddas de mänskliga rättigheterna av rättsordningen nationellt och internationellt? Vad händer när kränkningar av de mänskliga rättigheterna inträffat?
De mänskliga rättigheterna rör alla delar av samhället och omfattar medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. De omfattar bl.a. alla människors rätt till en rimlig levnadsstandard, en kostnadsfri grundskoleutbildning, politiskt deltagande och ett flertal rättigheter som syftar till att skydda individen från den egna statens eventuella maktmissbruk och övergrepp. FN:s världskonferens för mänskliga rättigheter 1993 (se avsnitt 1.2) slog fast att de mänskliga rättigheterna är odelbara och samverkande.
3
Om en enskilds rätt till utbildning åsidosätts så urholkas också rätten till politiskt deltagande. På liknande sätt kan enskilda inte utkräva sina mänskliga rättigheter om rätten till domstolsprövning inte respekteras.
Världskonferensen slog också fast att de mänskliga rättigheterna är universella, dvs. att rättigheterna i FN:s allmänna förklaring gäller i hela världen. Ingen regering kan åsidosätta de mänskliga rättigheterna med hänsyn till särskilda förhållanden som tradition, kultur eller religion.
Ytterligare en central princip är principen om icke-diskriminering, enligt vilken de mänskliga rättigheterna ska gälla för var och en utan åtskillnad, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Uppräkningen är bara exemplifierande, både i den allmänna förklaringen och i de olika bindande internationella människorättskonventionerna. Av praxis från FN:s olika övervakningsorgan, liksom från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, framgår att icke-diskrimineringsprincipen gäller också för många andra grunder, såsom sexuell läggning, funktionsnedsättning och ålder. Principen om icke-diskriminering utesluter dock inte möjligheten att använda särskilda åtgärder för att påskynda jämlikhet och jämställdhet, förutsatt att åtgärderna upphör när jämlikhet eller jämställdhet uppnåtts.
4
3 A/CONF.157/23, Vienna Declaration and Programme of Action, 12 juli 1993. 4 Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, artikel 1.4, konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor, artikel 4, FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, General Comment No. 18: Non-discrimination, 1989, p. 10.
111
Utgångspunkter SOU 2010:70
Att de mänskliga rättigheterna är odelbara hindrar inte att de är av olika karaktär. De medborgerliga och politiska rättigheterna syftar, enkelt uttryckt, dels till att skydda grundläggande friheter och politiska rättigheter, dels till att skydda mot övergrepp. Bland den förstnämnda kategorin kan t.ex. yttrandefriheten, religionsfriheten och rätten till politiskt deltagande nämnas. I den andra kategorin finns t.ex. rätten att inte bli godtyckligt frihetsberövad och förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. De medborgerliga och politiska rättigheterna gäller direkt när en stat formellt åtagit sig att följa en konvention och ger inget utrymme för att rättigheterna genomförs successivt.
De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är rättigheter som ska tillgodose människans grundläggande behov, bl.a. till en tillfredsställande levnadsstandard, inklusive bostad, till hälsovård och till utbildning. Dessa rättigheter är, rättsligt sett, av en annan karaktär eftersom de medger att staterna förverkligar rättigheterna gradvis i förhållande till sina resurser och förutsättningar. Olika krav kan alltså ställas på olika länder, eller på samma land under olika perioder. Däremot gäller rättigheterna i lika hög grad för alla landets invånare i enlighet med principen om icke-diskriminering.
Denna typ av kategoriseringar är dock förenklingar utan skarpa gränser. Minoriteters rätt att utöva sin egen kultur och religion och att använda sitt eget språk har t.ex. både aspekter av grundläggande friheter och kulturella rättigheter. Andra regelverk som avser att särskilt skydda en viss del av befolkningen, t.ex. barnets rättigheter, omfattar också rättigheter av blandad karaktär. Det går inte heller att säga att det faktum att de ekonomiska och sociala rättigheterna får förverkligas gradvis hänger samman med att de generellt skulle förutsätta större resurser, eller att de grundläggande friheterna endast förutsätter att den offentliga sektorn avstår från vissa handlingar. Även de grundläggande friheterna ställer krav på att det allmänna agerar för att skydda friheterna, t.ex. att myndigheterna skyddar demonstranter från att utsättas för fysiska angrepp från motdemonstranter.
112
SOU 2010:70 Utgångspunkter
2.1.2 Från politisk viljeyttring till juridiskt bindande dokument
När FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs av generalförsamlingen skedde detta i form av en deklaration, dvs. som en politisk viljeyttring och ett målsättningsdokument för FN:s medlemsstater. Såsom deklaration, snarare än juridiskt bindande traktat, hade den från början en begränsad juridisk status. Den allmänna förklaringen har dock senare genom den internationella sedvanerättens utveckling till stora delar kommit att bli juridiskt bindande för alla stater, vilket understryks av universalitetsprincipen, som nämnts ovan.
5
För att ge de mänskliga rättigheterna större juridisk tyngd och tydlighet har de mänskliga rättigheterna med utgångspunkt i den allmänna förklaringen med tiden utvecklats till en rad konventioner, dvs. folkrättsligt bindande avtal mellan stater. Konventioner och fördrag antas först i form av en text som utarbetas genom internationella förhandlingar, t.ex. inom FN och Europarådet. När detta har skett öppnas möjligheten för stater att underteckna konventionen, vilket innebär att staten godkänner konventionens text. Efter beslut av behörig politisk instans på nationell nivå, i Sverige i de flesta fall riksdagen, kan konventionen ratificeras. Genom ratificeringen bekräftar en stat att den är juridiskt bunden att se till att de rättigheter som konventionen i fråga innehåller respekteras och främjas inom landet. Konventionen blir i regel bindande när den ratificerats av ett visst antal stater, vilket anges i konventionstexten.
De stater som ansluter sig till konventionerna kan sägas ha ett tredelat ansvar. För det första ska de avstå från vissa handlingar som skulle begränsa eller kränka individens rättigheter. För det andra ska de skydda människor från att utsättas för övergrepp från andra aktörer. Slutligen ska de ge förutsättningar för enskilda att åtnjuta och utkräva sina rättigheter.
2.1.3 Centrala konventioner om de mänskliga rättigheterna
Mot bakgrund av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna utarbetades först två centrala konventioner som vunnit stor anslutning: FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kultu-
5 Se t.ex. skr. 2003/04:20 s. 6, skr. 2005/06:95, s. 16, skr. 2007/08:109, s. 8.
113
Utgångspunkter SOU 2010:70
rella rättigheter och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Båda konventionerna öppnades för undertecknande 1966 och trädde i kraft 1976. Dessa konventioner utgör i dag tillsammans med den allmänna förklaringen och de två fakultativa protokoll som hör till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter ett grundläggande ramverk för de mänskliga rättigheterna som på engelska brukar kallas The International Bill of
Human Rights. Sverige undertecknade konventionerna 1967 och ratificerade dem 1971.
Fram till 2010 har det inom FN utvecklats ytterligare sex konventioner som har trätt i kraft och som betecknas som ”kärnkonventioner” (core international human rights instruments) av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. För var och en av dessa konventioner finns en övervakningskommitté som bevakar hur de stater som ratificerat konventionen följer konventionens krav. De sex konventionerna är:
-
Internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (1965). Konventionen trädde i kraft 1969.
Sverige undertecknade konventionen 1966 och ratificerade den 1971. För Sveriges del trädde konventionen i kraft 1972.
-
Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (1979). Sverige undertecknade och ratificerade konventionen 1980. Den trädde i kraft 1981.
-
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (1984). Sverige undertecknade konventionen 1985 och ratificerade den 1986. Den trädde i kraft 1987.
-
Konventionen om barnets rättigheter (1989). Sverige undertecknade och ratificerade konventionen 1990. Den trädde i kraft samma år.
-
Konventionen om migrantarbetares rättigheter (1990). Sverige har varken undertecknat eller ratificerat denna konvention. Den trädde i kraft 2003.
-
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (2006). Sverige undertecknade konventionen 2007 och ratificerade den 2008. Den trädde i kraft 2009.
114
SOU 2010:70 Utgångspunkter
En annan viktig internationell traktat är Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1950), eller Europakonventionen. Sverige ratificerade Europakonventionen 1952 och den trädde i kraft den 3 september 1953. Konventionen inkorporerades i svensk rätt 1995, dvs. blev svensk lag i sin helhet, vilket gör den unik i ett svenskt sammanhang när det gäller konventioner om mänskliga rättigheter. Rättigheterna i denna konvention motsvarar i stort sett de medborgerliga och politiska rättigheter som återfinns i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.
Europarådet beslutade också 1961 om den europeiska sociala stadgan (egentligen Stadgan om arbetstagarnas grundläggande sociala rättigheter), vilken till stora delar motsvarar FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. En reviderad version av stadgan antogs av Europarådet 1996 och ratificerades av Sverige 1998. Inom Europarådet har vidare flera andra viktiga konventioner utarbetats, bl.a. den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (1987), ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter (1995) och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (1992).
Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter från 2000 har genom Lissabonfördraget blivit ett inom EU bindande dokument om mänskliga rättigheter med samma rättsliga ställning som EU-fördragen själva. Bestämmelserna i stadgan riktar sig i första hand till unionens institutioner men ska även tillämpas av medlemsstaterna när dessa tillämpar EU-rätten. Grundläggande fri- och rättigheter kommer till uttryck på ett flertal sätt inom EUrätten. Genom Lissabonfördragets ikraftträdande har de mänskliga rättigheternas roll i unionen tydliggjorts. Som exempel kan nämnas att artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) föreskriver att unionen bl.a. ska bygga på respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Vidare slås det fast i EU-fördraget, artikel 6.3, att de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen, och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, ska ingå i unionsrätten som allmänna principer.
Konventioner om mänskliga rättigheter och angränsande frågor har, förutom inom FN, EU och Europarådet, utarbetats inom bl.a. Internationella Arbetsorganisationen (International Labour Organization, ILO), Organisation of American States (OAS) och Afrikanska Unionen (AU).
115
Utgångspunkter SOU 2010:70
2.1.4 Begränsningar av de mänskliga rättigheterna
De mänskliga rättigheterna kan delas in i två typer vad gäller vilka möjligheter staterna har att begränsa dem utan att bryta mot de internationella konventionerna. En sådan uppdelning indikerar ingen viktning i rättigheternas värde utan ska ses som en konsekvens av rättigheternas karaktär.
För det första finns det absoluta och oåterkalleliga rättigheter som aldrig, oavsett omständigheterna, får inskränkas. Bland dessa kan nämnas förbudet mot tortyr och förbudet mot slaveri. För det andra finns det rättigheter som staten får begränsa under vissa förutsättningar och på visst sätt, t.ex. yttrandefriheten, religionsfriheten, föreningsfriheten och rätten till privatliv. För yttrandefriheten enligt FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (artikel 19.2) gäller t.ex. att den ”medför särskilda skyldigheter och särskilt ansvar” och att dess utövande därför får underkastas vissa inskränkningar, men endast sådana som är ”angivna i lag och som är nödvändiga”. Det är viktigt att notera att de inskränkningar av de mänskliga rättigheterna som är tillåtna enligt konventionerna måste göras med stöd av lag. Inskränkningar får endast göras av skäl som kan anses godtagbara i ett demokratiskt samhälle, t.ex. för att skydda andra personers rättigheter, befolkningens hälsa eller den allmänna säkerheten. Vidare måste inskränkningar av de mänskliga rättigheterna vara proportionerliga, dvs. de får inte gå utöver vad som krävs med hänsyn till inskränkningens ändamål.
2.1.5 Hur begreppet mänskliga rättigheter ska förstås i betänkandet
Ovan har beskrivits att de mänskliga rättigheterna är ett begrepp med bl.a. juridiska, etiska och politiska dimensioner. När begreppet används i detta betänkande ska det främst förstås i sin betydelse av bindande internationella regler som ska efterlevas nationellt. I avsnitten som exempelvis rör rättsligt skydd, myndighetsstyrning och en nationell institution för de mänskliga rättigheterna (kapitel 4–6) avses alltså i första hand mänskliga rättigheter som ett regelverk som skyddar individens rättigheter gentemot det allmänna och som alla delar av den offentliga sektorn har skyldighet att följa.
116
SOU 2010:70 Utgångspunkter
För att de mänskliga rättigheterna ska kunna skyddas och få genomslag behöver dock även deras etiska och politiska dimension ges utrymme. Rättigheternas förverkligande kräver t.ex. en mängd avvägningar som förutsätter en djupare förståelse av deras innebörd och betydelse. Utbildning och forskning om de mänskliga rättigheterna kan mycket väl behandla rättigheternas etiska och politiska dimensioner utan att med nödvändighet ta sin utgångspunkt i deras juridiska uttryck. Det är dock, enligt delegationens uppfattning, viktigt att de mänskliga rättigheterna inte förstås som enbart politiska eller etiska riktlinjer. Den rättsliga bundenhet som staterna underkastat sig genom att ratificera konventioner om de mänskliga rättigheterna är en central aspekt, eftersom det framför allt är denna bundenhet som gör rättigheterna till ett skydd för individen. Att de mänskliga rättigheterna slagits fast i ett bindande, internationellt regelverk innebär också ett skydd mot godtycke och mot politiskt, religiöst eller kulturellt motiverade omtolkningar.
I betänkandet används uttrycken att ”respektera”, ”efterleva” och ”följa” de mänskliga rättigheterna som en samlande beteckning för Sveriges rättsliga skyldigheter enligt de internationella konventionerna. Dessa uttryck omfattar, så som de används här, alla de förpliktelser som det allmänna har enligt konventionerna om mänskliga rättigheter, såväl sådana som innebär att det allmänna ska avstå från vissa handlingar som sådana som ställer krav på aktiva handlingar. Uttryckssättet ansluter även till det som används i regeringens långsiktiga mål, att säkerställa ”full respekt” för de mänskliga rättigheterna.
6
2.2 De mänskliga rättigheterna i relation till angränsande begrepp
2.2.1 Relationen rättigheter – skyldigheter
De mänskliga rättigheterna är samtidigt statens skyldigheter. Relationen mellan rättigheter och skyldigheter inom människorättsområdet är dock av en särskild karaktär i den meningen att relationen inte rör förhållandet mellan två lika starka parter utan mellan staten och individen. Staten har omfattande makt över individens liv genom lagstiftning och politiska beslut. I de flesta stater finns också individens skyldigheter noggrant reglerade i lag, t.ex.
6 Skr. 2005/06:95, s. 12.
117
Utgångspunkter SOU 2010:70
vad gäller skatteinbetalning, förbud mot att använda våld eller begå andra brott. Staten har också rätt att begränsa en individs frihet eller frånta individen ekonomiska medel om denne har brustit i att leva upp till sina skyldigheter enligt lag.
Ur ett människorättsperspektiv är det dock centralt att rätten att åtnjuta mänskliga rättigheter inte är villkorad av att individen lever upp till sina lagstadgade skyldigheter. Alla har rätt att åtnjuta de allra flesta mänskliga rättigheter, även den som brutit mot lagen eller som befinner sig olovligen i ett annat land. Som beskrivits ovan medger dock regleringen av flera mänskliga rättigheter att staten inskränker dem genom lag, under vissa bestämda förutsättningar. Därmed kan staten, så länge dessa förutsättningar uppfylls, t.ex. lagstifta om hets mot folkgrupp utan att detta innebär en kränkning av yttrande- eller religionsfriheten.
Alla har rätt att åtnjuta sina mänskliga rättigheter, men rättigheterna kan inte utkrävas i ett tomrum. Den enskilde måste acceptera det faktum att alla andra har mänskliga rättigheter som också ska respekteras. Därför kan en individ inte hävda utövandet av sina rättigheter till den grad att det negativt påverkar någon annans möjligheter att åtnjuta sina rättigheter. I den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna sägs t.ex. att ”var och en har plikter mot samhället” och att ”ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen” (artikel 29 och 30). En bestämmelse med förbud mot missbruk av rättigheter finns också i Europakonventionen (artikel 17). För att de mänskliga rättigheterna ska kunna förverkligas krävs således att enskilda är medvetna om sina egna mänskliga rättigheter och att de respekterar andras rättigheter.
2.2.2 Relationen mänskliga rättigheter – demokrati
Demokratin och de mänskliga rättigheterna är nära förbundna med och förstärker varandra. Ett demokratiskt styrelseskick är en mänsklig rättighet i sig. En koppling mellan mänskliga rättigheter och demokrati görs t.ex. i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 21) enligt vilken var och en har rätt att delta i sitt lands styre, direkt eller genom fritt valda ombud. I artikel 1 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
118
SOU 2010:70 Utgångspunkter
slås folkens rätt till självbestämmande fast. Vidare finns det flera andra mänskliga rättigheter som är nödvändiga för att en demokrati ska kunna fungera, t.ex. yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet.
Samtidigt som de mänskliga rättigheterna omfattar flera demokratiska rättigheter är det uppenbart att mänskliga rättigheter bäst skyddas och främjas i en demokrati. I en demokratisk stat kan enskilda eller organisationer inom det civila samhället påtala kränkningar av de mänskliga rättigheterna och andra missförhållanden. Genom en fri och öppen debatt kan också svåra avvägningsfrågor ventileras, t.ex. om vilka begränsningar av de mänskliga rättigheterna som är nödvändiga och proportionerliga. Sambanden mellan demokrati och mänskliga rättigheter är därför tydliga.
Demokratier respekterar dock inte alltid de mänskliga rättigheterna. Historiskt sett har de mänskliga rättigheterna sällan garanterats alla individer ens i demokratier. Mänskliga rättigheter kan ses som en begränsning av majoritetsstyrets maktutövning i en demokrati. Om staten ska leva upp till sina åtaganden vad gäller de mänskliga rättigheterna finns det således beslut som inte kan fattas, inte ens av demokratiskt valda beslutsfattare. Som exempel kan nämnas att minoritetsskyddet är centralt för att förhindra att den politiska majoriteten i en demokrati åsidosätter minoritetens rättigheter.
Det kan också hävdas att det i vissa avseenden finns en inneboende motsättning mellan de mänskliga rättigheterna och demokratin. Demokratins idé bygger på att personer tillhörande en viss grupp inkluderas i demos (folket), vilket samtidigt innebär att andra utestängs, t.ex. från att delta i val. Demokrati i betydelsen ett demokratiskt styrelseskick bygger ofta på medborgarskap som kriterium för vilka som får delta i val. De mänskliga rättigheternas idé baseras i stället på att alla individer har vissa grundläggande rättigheter, oavsett medborgarskap.
Mänskliga rättigheter och demokrati styrs också av delvis olika logik. Demokrati handlar om hur ett politiskt system ska fungera och hur beslut ska fattas.
7
I en mer formell mening fokuserar alltså
det demokratiska styrelseskicket på procedurer, medan de mänskliga rättigheterna framför allt handlar om de politiska beslutens innehåll. På så sätt sätter rättigheterna även gränser för vad man
7 Se t.ex. Dahl, On Democracy, 2000, Lijphart, Patterns of Democracy: Government Forms and Performance in Thirty-six Countries, 1999, och Gilljam och Hermansson, Demokratins mekanismer, 2003.
119
Utgångspunkter SOU 2010:70
kan besluta om i en demokrati. Begreppet demokrati används dock ofta även i en bredare bemärkelse som beteckning på ett tillstånd där beslut fattas genom ett demokratiskt styrelseskick och med respekt för de mänskliga rättigheterna.
Demokratin och de mänskliga rättigheterna är således intimt förknippade med varandra men kopplingen mellan dem är inte enkel och det finns vissa motsättningar mellan de två begreppen. Det är viktigt att förstå att de mänskliga rättigheterna förutsätter ett demokratiskt styrelseskick medan de samtidigt sätter gränser för de styrandes och myndigheternas maktutövning.
2.2.3 Relationen mänskliga rättigheter – diskriminering
Mänskliga rättigheter ses ibland som synonymt med likabehandling och icke-diskriminering och relateras därför ofta till ett lands lagstiftning mot diskriminering. Denna koppling görs kanske framför allt i länder där diskriminering är det mest framträdande människorättsproblemet. Rätten att inte bli diskriminerad är onekligen en grundläggande mänsklig rättighet samt en utgångspunkt för hur de övriga mänskliga rättigheterna ska utövas, dvs. utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder (principen om icke-diskriminering).
Det finns dock skillnader mellan mänskliga rättigheter, diskriminering och diskrimineringslagstiftning som är viktiga att uppmärksamma. En stat kan t.ex. nedprioritera eller kränka en specifik mänsklig rättighet utan att diskriminera någon. Om alla i ett land förbjuds att utöva sin religion eller saknar tillgång till domstolsprövning av sina rättigheter innebär inte detta diskriminering i sig, men väl tydliga brott mot de mänskliga rättigheterna. För att en stat ska kunna sägas efterleva de mänskliga rättigheterna är det alltså inte tillräckligt att den behandlar alla lika, utan den måste också respektera och säkerställa de andra rättigheterna.
Samtidigt kan ett område som vanligen inte ses som en fråga om mänskliga rättigheter, såsom möjligheten att utöva en viss idrott, bli en människorättsfråga om t.ex. ett förbud att utöva sporten skulle införas på ett diskriminerande sätt, dvs. för en viss del av befolkningen utan något objektivt godtagbart skäl eller på ett sätt som inte står i proportion till ändamålet med särbehandlingen.
120
SOU 2010:70 Utgångspunkter
2.3 Människorättsperspektiv och människorättsbaserat arbete
I betänkandet används uttrycket människorättsperspektiv. Med människorättsperspektiv avses att de mänskliga rättigheterna används uttryckligen och som styrande för verksamhet och insatser av olika slag. Användningen av ett människorättsperspektiv syftar till att:
de mänskliga rättigheterna ska respekteras,
enskilda ska ha kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna som just sina rättigheter och om sitt ansvar för att respektera andra personers mänskliga rättigheter, samt till att
personer verksamma inom den offentliga sektorn ska ha kunskap och medvetenhet om vilka skyldigheter de mänskliga rättigheterna innebär för dem.
När ett människorättsperspektiv används är således en utgångspunkt att kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna som just mänskliga rättigheter har ett egenvärde. Kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna som individens rättigheter och det allmännas skyldigheter är framför allt viktiga för att skyddet för rättigheterna ska vara hållbart. Det är under perioder av oro, hot eller svårigheter som det finns störst behov av en utbredd medvetenhet om de mänskliga rättigheterna som den offentliga sektorns skyldigheter. Under en ekonomisk kris finns det t.ex. en risk för att majoriteten beslutar om besparingar som främst drabbar en minoritet om minoritetens rättigheter inte ses som förpliktande för den offentliga sektorn. I sina nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna har också regeringen återkommande betonat vikten av kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna.
8
Regeringen framhåller i budgetpropositionen för 2010 att
god kunskap om de mänskliga rättigheterna bland beslutsfattare främst inom den offentliga sektorn är en förutsättning för att regeringens långsiktiga mål, full respekt för de mänskliga rättigheterna, ska kunna uppfyllas.
9
Vikten av att den enskilde är med-
veten om de mänskliga rättigheterna just som sina egna rättigheter, liksom om det egna ansvaret för att respektera andra personers
8 Skr. 2001/02:83, s. 5, och 107 ff., skr. 2005/06:95, s. 12 och 114. 9Prop. 2009/10:1, Utgiftsområde 1, Rikets styrelse, s. 60.
121
Utgångspunkter SOU 2010:70
rättigheter, betonas också av bl.a. Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter.
10
Uttrycket människorättsperspektiv används i betänkandet som en precisering av den vanligt förekommande termen rättighetsperspektiv. Vikten av ett rättighetsperspektiv framhölls t.ex. i utvärderingen av den första nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna.
11
Begreppet används annars oftast i sam-
band med utvecklingssamarbete. I regeringens skrivelse för global utveckling sägs t.ex. att ett rättighetsperspektiv ska vägleda regeringens arbete. Vidare framgår att regeringen ska stärka fokus på rättighetsperspektivet i biståndssamarbetet. Detta ska bl.a. ske genom att konsekvensanalyser, som inkluderar en analys av vilka effekter en planerad utvecklingspolitisk insats kan få för de mänskliga rättigheterna, genomförs inför beslut om sådana insatser.
12
När människorättsperspektivet används systematiskt i en verksamhet kan arbetet beskrivas som rättighetsbaserat eller som människorättsbaserat arbete. Metoder har utvecklats framför allt inom det internationella utvecklingssamarbetet för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna integreras i de insatser som genomförs. Ett antal FN-organ inom biståndsområdet, bl.a. UNDP, har antagit ett gemensamt uttalande om att biståndssamarbete ska främja genomförandet av de mänskliga rättigheterna såsom dessa slås fast i FN:s allmänna förklaring och andra internationella instrument om de mänskliga rättigheterna.
13
Enligt uttalandet finns
det ett antal faktorer som karaktäriserar människorättsbaserat arbete, bl.a.:
-Att de internationella konventionerna om de mänskliga rättigheterna används som utgångspunkt.
-Att centrala människorättsprinciper, bl.a. om icke-diskriminering, är vägledande för arbetet genom hela processen, och att frågor om utsatta gruppers rättigheter prioriteras.
10 CommDH(2009)3, Recommendation on Systematic Work for Implementing Human Rights at the National Level, 18 februari 2009, p. 4.5. 11Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D, s. 1, 45 och 50. 12 Skr. 2007/08:89, Sveriges politik för global utveckling, s. 7–8. 13 United Nations Development Group, The Human Rights Based Approach to Development
Cooperation: Towards a Common Understanding Among UN Agencies, Inter-Agency Workshop on a Human Rights Based Approach in the Context of UN Reform, 2003.
122
SOU 2010:70 Utgångspunkter
-Att enskildas möjligheter att utkräva sina mänskliga rättigheter utvärderas och strategier för att stärka dem formuleras och genomförs.
-Att enskilda och grupper ges reella möjligheter att delta i formulering av mål och metoder för verksamhet som kommer att påverka dem.
-Att möjligheten för tjänstemän och förtroendevalda att efterleva de mänskliga rättigheterna utvärderas och stärks och att ansvar kan utkrävas när företrädare för det allmänna åsidosätter de mänskliga rättigheterna.
-Att situationen för de mänskliga rättigheterna utvärderas och att brister i efterlevnaden av rättigheterna identifieras och åtgärdas.
-Att insatser övervakas och utvärderas i förhållande till de mänskliga rättigheterna, både vad gäller process och resultat.
-Att synpunkter och rekommendationer från internationella organ som arbetar med de mänskliga rättigheterna beaktas.
I uttalandet sägs också att de mänskliga rättigheterna ska vara vägledande på alla stadier av arbetet, från planering, utformning och genomförande till övervakning och utvärdering av insatser. Vidare framhålls att delaktighet ska ses både som metod och mål i människorättsbaserat arbete. Utvärderingar ska omfatta både process och resultat. Mätbara mål bör identifieras.
FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna publicerade 2006 en skrift om människorättsbaserat arbete. Där beskrivs att människorättsbaserat arbete har flera fördelar, bl.a. att insatsernas fokus riktas mot dem som behöver dem genom att arbetet bygger på kartläggningar av problem och brister, att de mänskliga rättigheternas bredd främjar att ett helhetsgrepp tas på utvecklingsarbete, att det medverkar till att internationella konventioner ”översätts” till den nationella miljön samt att människorättsbaserat arbete ställer krav på deltagande och delaktighet från befolkningens sida.
14
Människorättsbaserat arbete är i dag utbrett som metod och begrepp bland internationella organ,
15
statliga myndigheter,
16
14 Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights, Frequently Asked
Questions on a Human Rights-based Approach to Development Cooperation, 2006, s. 16–18. 15 Förutom de källor som angivits ovan, se bl.a. Frankovits, Mainstreaming Human Rights: The Human Rights-based Approach and the United Nations System, Desk study prepared for
123
Utgångspunkter SOU 2010:70
organisationer inom det civila samhället
17
samt även i akademiska
sammanhang.
18
Det finns olika metoder för att arbeta människorättsbaserat. En metod som blivit vanligare under senare år är att integrera människorättsperspektivet i budgetprocesser. Detta tillvägagångssätt används i länder som t.ex. Kanada och Storbritannien.
19
En lik-
nande metod används också i jämställdhetsarbete internationellt och i Sverige.
20
Eftersom Sverige genom att ratificera internationella konventioner folkrättsligt har åtagit sig att respektera de mänskliga rättigheterna är detta en skyldighet som åligger hela den offentliga verksamheten. Denna förpliktelse kan i sig anses vara tillräckligt skäl att arbeta systematiskt och uttryckligen utifrån Sveriges internationella åtaganden. Invändningar förekommer dock mot att de mänskliga rättigheterna skulle behöva lyftas fram och nämnas uttryckligen i Sverige eftersom rättigheterna ändå säkerställs genom den nationella lagstiftningen. Delegationen har därför
Unesco, 2005; Jonsson, A Human Rights Approach to Development Programming, Unicef, 2003; OHCHR, Draft Guidelines: A Human Rights Approach to Poverty Reduction Strategies, United Nations, 2002; UNDP, Programming for Justice: Access for All. A Practitioner’s Guide to a Human Rights-Based Approach to Access to Justice, 2005; UNDP, Indicators for Human
Rights Based Approaches to Development: A User’s Guide, 2006; Unicef/Unesco, A Human Rights Approach to Education for All, 2007. 16 NORAD, Handbook in Human Rights Assessment. State Obligations, Awareness and Empowerment, 2001; SIDA, How to Enhance the Integration of the Rights Perspective in Development Cooperation, Swedish Agency for Development Evaluation Policy Brief, 2008;
SIDA, Country Strategy Development: Guide for Country Analysis from a Democratic
Governance and Human Rights Perspective, 2003; The Danish Institute for Human Rights, Applying a Rights-Based Approach: An Inspirational Guide for Civil Society, 2007; Ministry of
Justice, Human Rights, Human Lives – A Handbook for Public Authorities, London, 2006. 17 Amnesty International, From Promises to Delivery: Putting Human Rights at the Heart of the Millennium Development Goals, 2010; Amnesty International, Terre des Hommes, Action Aid, International Human Rights Network, Human Rights-Based Approaches and
European Union Development Aid Policies, 2008; CARE Human Rights Initiative, Basic Introduction to Human Rights and Rights-Based Programming: Facilitators’ Guidebook, 2004;
Save the Children, Child Rights Programming: How to Apply Rights-Based Approaches in
Programming, 2002. 18 Banika, “Support for Human Rights-based Development: Reflections on the Malawian
Experience”, i The International Journal of Human Rights, Volume 14, Issue 1, February 2010, s. 34–50; Hunt och MacNaughton, “A Human Rights-Based Approach to Health Indicators”, i McCorquodale och Baderin (red.), Economic, Social, and Cultural Rights in
Action, 2007, s. 303–331; Moser och Norton, To Claim our Rights: Livelihood Security, Human Rights and Sustainable Development, 2001; Piron och O’Neil, Integrating Human Rights Into Development: A Synthesis of Donor Approaches and Experiences, september 2005;
VeneKlasen, Miller, Clark, Reilly, Rights-based Approaches and Beyond: Challenges of Linking
Rights and Participation, IDS Working Paper 235, 2004. 19 Watson och Woolf, Human Rights Act Toolkit, 2008. 20 Elson, Budgeting for Women’s Rights: Monitoring Government Budgets for Compliance with CEDAW, UNIFEM, 2006, samt prop. 2009/10:1, Budgetpropositionen för 2010, Bilaga 5,
Ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män.
124
SOU 2010:70 Utgångspunkter
125
ansett det viktigt, bl.a. mot bakgrund av sina direktiv och de internationella organisationernas ökade betoning av människorättsbaserat arbete och människorättsperspektiv, att överväga vilka skäl som talar för ett uttryckligt sådant perspektiv. Delegationen bedömer att följande skäl föreligger:
1. Människorättsperspektivet innebär att rättigheterna uttryckligen lyfts fram i den offentliga verksamheten. Därmed framgår det tydligare att de är frågor av särskild vikt som också kräver noggranna överväganden och respekt för den enskilde.
2. Människorättsperspektivet kan stärka den enskilda människans möjligheter och motiv för att agera självständigt.
3. Människorättsperspektivet tar sin utgångspunkt i jämlikhet och icke-diskriminering och skapar förutsättningar för att systematiskt förebygga, identifiera och motverka diskriminerande strukturer.
4. Människorättsperspektivet tydliggör rättigheternas internationella dimension och kan därmed stärka medvetenheten om att den offentliga verksamheten på vissa områden behöver beakta Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
5. Människorättsperspektivet kan stärka medvetenheten om mänskliga rättigheter som den offentliga sektorns skyldigheter. Det har stor betydelse om beslut bereds och formuleras ur ett människorättsperspektiv eller inte, t.ex. om ett beslut om resurser fattas med hänvisning till en rättighet eller till det allmännas bedömning av någons särskilda behov.
6. Människorättsperspektivet tydliggör det ansvar som förtroendevalda och tjänstemän har för att respektera konventionerna om de mänskliga rättigheterna. Tydliga ansvarsförhållanden kan i sin tur ge bättre möjligheter att uppmärksamma och lösa problem och att utkräva ansvar.
7. Människorättsperspektivet kan ge vägledning för prioriteringar inom offentlig verksamhet, t.ex. genom att inom ramen för budgetprocesser tydliggöra att en del av den offentliga verksamheten har en annan dignitet än en annan.
8. Människorättsperspektivet innebär att utgångspunkten tas i individen, vilket kan bidra till att olika samhällsorgan samordnar sig i frågor där den enskildes rättigheter rör flera delar av den offentliga förvaltningen.
3 Bakgrundsanalys
3.1 Inledning
Delegationens uppdrag enligt de ursprungliga direktiven (dir. 2006:27) har omfattat uppgifterna att stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten, att utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället samt att stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter. Delegationen har även haft uppgiften att fortlöpande inhämta kunskap och erfarenheter om respekten för och genomförandet av Sveriges åtaganden om de mänskliga rättigheterna, hur arbetet bedrivs av olika aktörer för att säkerställa dessa och vilka behov som finns, med beaktande av skillnader mellan olika delar av landet. Delegationen har vidare haft uppgiften att inhämta och ta fram ny kunskap om metoder i arbetet för de mänskliga rättigheterna och att följa forskningen inom området.
Mot bakgrund av den kunskap som samlats in och de erfarenheter som gjorts ska delegationen lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag. I detta avsnitt redogörs för relevanta regelverk och andra fakta samt, i förekommande fall, delegationens egna erfarenheter från arbetet för mänskliga rättigheter i Sverige. Bakgrundsanalysen är indelad i områdena rättsligt skydd (avsnitt 3.2), stöd för arbetet för de mänskliga rättigheterna (avsnitt 3.3), styrning och tillsyn (avsnitt 3.4), utbildning och kompetensutveckling (avsnitt 3.5), forskning, statistik och kunskapsutveckling (avsnitt 3.6) samt civilsamhälle, näringsliv och massmedier (avsnitt 3.7). I avsnitt 3.8 sammanfattas delegationens slutsatser om vilket behov som finns för det fortsatta arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
127
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Redogörelsen för fakta och erfarenheter ligger i sin tur till grund för de förslag som lämnas i kapitel 4–9, där varje kapitel svarar mot ett delavsnitt i bakgrundsanalysen i kapitel 3.
3.2 Det rättsliga skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige
3.2.1 Inledning
Det finns ett flertal förhållanden som påverkar hur de mänskliga rättigheterna skyddas i den nationella rättsordningen. I detta avsnitt beskrivs först frågor om hur konventioner om mänskliga rättigheter införlivas i svensk rätt (avsnitt 3.2.2), samt mer specifikt om inkorporering som metod (3.2.3). Därefter redovisas i vilken mån normharmoni konstaterats vid svensk ratificering av konventioner om mänskliga rättigheter eller om lagstiftningen har ändrats för att uppfylla konventionens krav (avsnitt 3.2.4). I avsnitt 3.2.5 behandlas frågor om hur de mänskliga rättigheterna kommer till uttryck i svensk lagstiftning, och i avsnitt 3.2.6 de förfaranden som finns för att kontrollera att författningar överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Frågor om EU-rätten beskrivs i avsnitt 3.2.7. Därefter beskrivs vilka synpunkter som FN:s övervakningskommittéer har framfört om den ställning som konventioner om mänskliga rättigheter har i svensk rätt (avsnitt 3.2.8). I avsnitt 3.2.9 beskrivs delegationens slutsatser.
3.2.2 Hur införlivas konventioner i nationell rätt?
Staterna är folkrättsligt förpliktade att följa konventioner, som är avtal mellan två eller flera stater. Det slås t.ex. fast i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (artikel 2.2) att varje konventionsstat åtar sig att, i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser och bestämmelserna i konventionen, vidta nödvändiga åtgärder för att, genom lagstiftning eller på annat sätt, tillförsäkra de rättigheter i konventionen som inte redan är förverkligade. Det ligger dock på varje stat att själv avgöra på vilket sätt konventionerna ska införlivas i nationell rätt. Begreppet ”införliva” används här som en sammanfattande benämning på olika metoder för att se till att den nationella rätten motsvarar
128
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
konventionernas krav. Det förekommer att termen används som liktydig med metoden inkorporering (se nedan), men så är alltså inte fallet här.
En stat som anslutit sig till en konvention kan inte åberopa sina nationella lagregler för att rättfärdiga att den inte följer konventionen.
1
Efter ratificering är staten alltså folkrättsligt bunden av
konventionen oavsett hur landets interna rättsordning är utformad. Undantag gäller dock om anslutningen till konventionen skulle ha skett i strid med en nationell rättsregel om behörigheten att ingå traktater, denna överträdelse har varit uppenbar och rättsregeln är av grundläggande betydelse.
2
Det finns, något förenklat, två olika sätt för stater att se på förhållandet mellan internationell och nationell rätt, det monistiska och det dualistiska synsättet. Monism innebär att ingångna konventioner automatiskt blir gällande nationell rätt. Exempel på monistiska stater är Belgien, Frankrike och Nederländerna. Dualism innebär att det krävs att konventionen görs om till nationell lag för att dess bestämmelser ska bli en del av den nationella rättsordningen. Sverige brukar, i likhet med övriga skandinaviska länder, betecknas som en dualistisk stat. I dualistiska länder kan olika metoder användas för att se till att den nationella rätten motsvarar konventionernas krav. Begreppen inkorporering, transformering och konstaterande av normharmoni används i dessa sammanhang. Sverige har använt sig av samtliga metoder.
Inkorporering innebär att det föreskrivs i lag att konventionen ska gälla i landet. Konventionens originaltext blir därmed gällande som lag och ska tillämpas av de svenska domstolarna och myndigheterna. Ofta publiceras en översättning vid sidan av originaltexten.
Europakonventionen har inkorporerats i svensk lag genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Andra exempel på inkorporering är lagen (1992:794) om Luganokonventionen och lagen (1998:358) om Brysselkonventionen. Dessa konventioner behandlar båda frågor om domstolars behörighet att pröva mål och om verkställighet av domar på privaträttens område. Ytterligare ett exempel på inkorporering är lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haag-konventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.
1 Wienkonventionen om traktaträtten (Vienna Convention on the Law of Treaties), 1969, artikel 27. 2 Wienkonventionen, artikel 46.
129
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Transformering innebär att konventionen helt eller delvis görs om till nationell författningstext. Om den nationella rätten saknar regler som motsvarar de som finns i konventionen, eller om den nationella rätten strider mot konventionens bestämmelser, krävs att den nationella rätten omarbetas så att den stämmer överens med konventionen. En variant av transformering är att konventionen översätts och sedan tas in i en svensk författningstext. Det är då översättningen som ska tillämpas.
Normharmoni konstateras när en stat gör bedömningen att gällande rätt överensstämmer med en konventions bestämmelser och att det därför inte behöver vidtas några lagstiftningsåtgärder för att införliva konventionen med nationell rätt.
EU-rätten har en särställning när det gäller internationella rättsakters roll i den svenska rättsordningen, på så sätt att vissa typer av unionsrättsliga bestämmelser blir direkt tillämpliga i Sverige när de har antagits på EU-nivå. Genom Sveriges medlemskap i unionen har den svenska lagstiftaren beslutat att ge EUrätten företräde framför den interna svenska rättsordningen, inklusive grundlagens regler, för det fall att innehållet i de två skulle vara motstridiga (se avsnitt 3.2.7).
3
Det faktum att Sverige som stat genom att ratificera konventioner har gjort åtaganden i förhållande till andra stater innebär att riksdagen och regeringen ska se till att den nationella lagstiftningen stämmer överens med de internationella åtagandena. Domstolar och myndigheter kan emellertid inte tillämpa konventionsbestämmelser direkt om dessa inte tagits in i en svensk författning. Konventionerna utgör i stället ett slags tolkningsmaterial vid tillämpningen av svensk rätt. Enligt principen om fördragskonform tolkning ska svensk rätt, så långt detta är möjligt inom ramen för lagens ordalydelse, tolkas på ett sätt som är förenligt med Sveriges konventionsåtaganden. I fall där det finns en direkt konflikt mellan bestämmelser i nationell rätt och en internationell konvention måste dock rättstillämparen tillämpa den nationella rätten.
Principen om fördragskonform tolkning gäller alla företrädare för den offentliga makten, dvs. både statliga och kommunala myndigheter liksom domstolarna. Normalt förutsätts det inom rättstilllämpningen att nationell rätt harmonierar med Sveriges internationella åtaganden. Rättstillämparen jämför inte nationell rätt med
3Prop. 1993/94:114, Grundlagsändringar inför ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen, s. 27, prop. 2007/08:168, Lissabonfördraget, s. 74 och Holmberg m.fl., Grundlagarna, 2006, s. 30 f.
130
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
internationella konventioner utan särskild anledning, t.ex. att en part i ett mål har åberopat en konvention eller att en oklarhet finns om hur nationell rätt ska förstås.
Svenska rättsregler kan med andra ord belysas av innehållet i internationella överenskommelser. Enskilda parter kan vid sina kontakter med myndigheter och domstolar också hänvisa till en konventionsbestämmelse som stöd för en viss tolkning av en svensk lagbestämmelse.
3.2.3 Frågor om inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter
Ställningstaganden inför utformningen av 2 kap. regeringsformen
Frågan om konventioner om mänskliga rättigheter ska inkorporeras eller införlivas i nationell rätt på annat sätt aktualiserades i samband med att regeringsformens kapitel om fri- och rättigheter skulle utformas. Remissinstanser anförde att den omständigheten att Sverige har anslutit sig till konventioner om mänskliga fri- och rättigheter borde slå igenom i en ny grundlag och förordade att man borde överväga ett grundlagsstadgande om att bestämmelserna i de konventioner av detta slag som Sverige har anslutit sig till ska tillämpas nationellt. I den proposition som lades fram 1973 med förslag till ny regeringsform uttalade departementschefen följande:
Att ta ytterligare ett steg och införliva rättighetskonventionerna med svensk rätt stöter emellertid på praktiska och tekniska svårigheter. Särskilt bör pekas på den brist på enhetlig juridisk terminologi som ofta utmärker konventionstexterna. Härtill kommer att den teknik som har använts vid konstruktionen av konventionerna i hög grad skiljer sig från svensk lagstiftningsteknik. Konventionerna lämpar sig därför inte för en direkt tillämpning i enskilda tvister inför svenska domstolar och myndigheter. Man måste räkna med att ett införlivande av konventionerna med svensk grundlag i åtskilliga fall skulle kunna medföra ovisshet om vad som gäller i detalj på olika rättsområden.
4
Redan i samband med att propositionen antogs stod emellertid klart att den nya regleringen av fri- och rättigheter var en tillfällig lösning och samma år tillsattes 1973 års fri- och rättighetsutredning. Fri- och rättighetsutredningens förslag ledde till 1976 års fri-
4Prop. 1973:90med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m.m., s. 195.
131
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
tokoll.
och rättighetsreform, som innebar att rättighetsskyddet utvidgades och förstärktes bl.a. genom att ett antal nya rättigheter infördes och att vissa rättigheter blev absoluta.
5
Vissa sociala rättigheter
infördes också i form av programstadgandet i 1 kap. 2 § regeringsformen. Utredningen valde dock, av liknande skäl som de som departementschefen framfört, att i sitt förslag utforma rättighetsregleringen i grundlagen utan direkt anknytning till konventionstexterna. Enligt utredningen skulle svårigheter tillkomma om grundlagsfästa konventioner i framtiden skulle ändras.
6
I
anslutning till det kan påpekas att även om det är ovanligt att konventioner revideras eller ändras, så har det förekommit, t.ex. beträffande Europakonventionen och den europeiska sociala stadgan. FN:s kärnkonventioner har inte ändrats sedan de antogs, men har kompletterats med nya pro
Vidare ansåg utredningen att det innebar problem att konventionerna saknade autentisk svensk text. Detta betydde emellertid inte att konventionerna saknade betydelse för utredningens ställningstaganden. De internationella konventionerna var grundläggande dokument vad avsåg skyddet för fri- och rättigheter och en viktig inspirationskälla för utredningens arbete. Utredningen strävade efter att ge rättigheterna ett skydd som inte låg under konventionernas nivå och i vissa fall över denna nivå.
7
Regeringen
följde därefter utredningens förslag.
8
Enligt utredningen om författningspublicering m.m. måste vissa förutsättningar föreligga för att en konventionsbestämmelse ska kunna inkorporeras. För det första måste bestämmelsen vara avfattad så att enskilda individer eller andra rättssubjekt i de fördragsslutande staterna direkt framstår som bestämmelsens adressater. För det andra måste bestämmelsen vara så fullständigt och entydigt formulerad att den utan kompletterande föreskrifter kan tjäna som rättsnorm för sina adressater.
9
5SOU 1975:75, Medborgerliga fri- och rättigheter. 6SOU 1975:75 s. 98 f. 7SOU 1975:75 s. 98 f. 8Prop. 1975/76:209om ändring i regeringsformen, s. 85. 9SOU 1974:100, Internationella överenskommelser och svensk rätt, s. 87.
132
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Inkorporeringen av Europakonventionen
Som nämnts ovan (avsnitt 3.2.2) inkorporerades Europakonventionen i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken trädde i kraft den 1 januari 1995. I lagen föreskrivs att Europakonventionen med tilläggsprotokoll ska gälla som lag här i landet. Europakonventionen är den enda konvention om mänskliga rättigheter som inkorporerats i sin helhet i svensk rätt.
Bakgrunden var att regeringen i december 1991 tillkallade en kommitté för att utreda vissa frågor bl.a. om rättighetsbestämmelserna i 2 kap. regeringsformen. I kommitténs uppdrag ingick att ta ställning till om Europakonventionen borde ”införlivas i svensk rätt generellt sett”. Bakgrunden var bl.a. Sveriges deltagande i EESsamarbetet samt att en del av EG-rätten skulle komma att gälla direkt i Sverige vid ett eventuellt svenskt medlemskap i EG.
10
Utredningen föreslog att Europakonventionen skulle inkorporeras i svensk rätt. Detta skulle markera konventionens betydelse för svensk rätt och klargöra dess status. Därigenom skulle det också skapas ett uttryckligt underlag för att direkt tillämpa konventionen i domstolarna och andra rättstillämpande myndigheter. Ett viktigt argument för inkorporering var också att Europakonventionen ingick i EG-rätten.
11
I propositionen anförde regeringen i huvudsak samma argument för en inkorporering som utredningen lyft fram. Konventionens betydelse för svensk rätt tydliggörs genom inkorporeringen och det skapas ett uttryckligt underlag att direkt tillämpa konventionen vid domstolar och andra rättstillämpande myndigheter. Europakonventionen ingår också i EG-rätten (numera EU-rätten), som i vissa delar är direkt tillämplig i Sverige. Konventionen beskrevs också som direkt tillämplig i nästan alla konventionsstater. Som argument mot en inkorporering angavs att det var svårt att införliva en text som skiljer sig från svensk lagstiftningsteknik och som utvecklas genom konventionsorganens praxis. Enligt regeringen var dessa svårigheter dock inte sådana att de hindrade en inkorporering.
12
10 Dir. 1991:119, Utvidgat skydd för grundläggande fri- och rättigheter samt ökade möjligheter till domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut. 11SOU 1993:40, Fri- och rättighetsfrågor, s. 123 ff. 12Prop. 1993/94:117, Inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor, s. 33–34.
133
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Inför inkorporeringen gjorde regeringen bedömningen att inkorporeringen endast skulle avse Europakonventionen och inte andra konventioner om mänskliga rättigheter.
13
Som skäl angavs att
Europakonventionen har en särställning. Tillämpningen av konventionen bygger på en utpräglad juridisk grund, med prövning i Europadomstolen på talan av enskilda. Konventionens bestämmelser har preciserats genom domstolens praxis på ett sätt som skiljer sig från andra konventioner.
Inför inkorporeringen av Europakonventionen väcktes även frågan om vilken ställning konventionen skulle ges i förhållande till grundlag och annan lag. Fri- och rättighetsutredningen föreslog att inkorporeringen skulle ske genom vanlig lag. Regeringen delade denna uppfattning. Visserligen ansågs fri- och rättighetsregleringar vara av sådan vikt att de har sin naturliga plats i grundlag. Då det emellertid redan fanns en omfattande reglering av fri- och rättigheter i 2 kap. regeringsformen ansåg regeringen, i likhet med kommittén, att en grundlagsreglering skulle medföra en dubbelreglering på samma konstitutionella nivå av vissa rättigheter och av hur dessa får inskränkas. Om Europakonventionen inkorporerades genom vanlig lag skulle fråga i stället uppstå hur en konflikt mellan motstridiga lagregler skulle lösas. Fri- och rättighetsutredningen förordade att det i 2 kap. regeringsformen skulle införas en ny bestämmelse om att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med konventionen, med möjlighet att sätta en sådan konventionsstridig regel åt sidan med stöd av lagprövningsrätten enligt 11 kap. 14 § regeringsformen (se avsnitt 3.2.6). Regeringen delade kommitténs bedömning och bestämmelsen infördes 2 kap. 23 § regeringsformen.
14
Vad gäller frågan om svenska rättstillämpare har beaktat Europakonventionen i större utsträckning efter inkorporeringen kan konstateras att det inledningsvis inte fanns någon tydlig sådan effekt. De högre instanserna verkar dock efterhand ha blivit alltmer benägna att tillmäta konventionen betydelse.
15
Som exempel kan
rättsfall avseende rätten till en rättvis rättegång respektive skadestånd på grund av brott mot konventionen nämnas. Regeringsrätten hänvisade i rättsfallet RÅ 1997 ref. 65 till bl.a. artikel 6.1 i konventionen angående rätten till domstolsprövning och underkände en svensk förordning med överklagandeförbud. Såsom
13Prop. 1993/94:117, s. 34. 14Prop. 1993/94:117, s. 36–38. 15 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2007, s. 36 f.
134
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
beskrivs nedan (avsnitt 3.2.5) har Högsta domstolen slagit fast i en serie avgöranden att såväl staten som kommunerna, även utan stöd i svensk lag, kan åläggas att betala skadestånd för kränkningar av de rättigheter som skyddas i Europakonventionen, i den mån detta krävs enligt konventionen, främst artikel 13 om rätten till effektivt rättsmedel vid konventionsbrott.
16
Barnkonventionens ställning i svensk rätt
Frågan om vilken ställning FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) bör ha i svensk rätt har övervägts i flera sammanhang. Barnombudsmannen (BO) har framfört att regeringen bör låta utreda barnkonventionens rättsliga ställning i Sverige, bl.a. mot bakgrund av att det, enligt BO:s uppfattning, fortfarande förekommer väsentliga skillnader mellan den svenska lagstiftningen och barnkonventionen.
17
Även vissa organisationer,
exempelvis Unicef och Rädda Barnen, förespråkar inkorporering. Det finns därför anledning att något utveckla hur denna fråga har behandlats.
En parlamentarisk kommitté tillsattes 1996 för att klarlägga hur barnkonventionens anda och innebörd kommer till uttryck i svensk lagstiftning och praxis.
18
Kommittén övervägde frågan om inkorpo-
rering men kom fram till slutsatsen att konventionen inte borde inkorporeras. Kommittén angav i huvudsak följande skäl. Barnkonventionen innehåller många relativt vaga formuleringar och ett inte obetydligt inslag av målsättningsartiklar, som siktar till ett gradvis genomförande genom en politisk process. För ett land med så omfattande lagstiftning som Sverige finns det inte mycket att vinna på att ge barnkonventionen status av nationell lag. Det är viktigare att det verkligen görs en ordentlig genomgång av att lagarna stämmer överens med konventionen och att den beaktas vid allt lagstiftningsarbete fortsättningsvis. Tolkningen av barnkonventionen bör göras politiskt av riksdagen, som kan stifta den lag som krävs för att rättigheterna i barnkonventionen ska få bäst genomslag. Kommittén angav vidare att frågan om inkorporering av barnkonventionen inte kan ses som en separat fråga. En diskussion om inkorporering av barnkonventionen måste, enligt kommittén, ses i
16NJA 2005 s. 462, 2007 s. 295 och s. 584 samt 2009 s. 463. 17Barnkonventionens rättsliga ställning i Sverige, skrivelse från Barnombudsmannen, dnr 9.2:1001/09, 18 november 2009. 18 Dir. 1996:15, Barnkonventionen och svensk rätt.
135
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
ett större sammanhang, tillsammans med övriga konventioner och förpliktelser på området för mänskliga rättigheter.
19
Beredningen av utredningens förslag ledde till en strategi för att förverkliga barnkonventionen i Sverige.
20
Frågan om inkorporering
behandlades dock inte i denna proposition. Motioner för en inkorporering av barnkonventionen som därefter lades fram avslogs av riksdagen med motiveringen att konventionen innehåller vaga formuleringar och målsättningsartiklar, att bestämmelserna därför är svårtolkade för domstolar eller myndigheter och att tolkningen bör göras av riksdagen.
21
I skrivelsen Barnpolitiken – en politik för barnets rättigheter angav regeringen 2008 att den ska överväga om det för att bättre kunna tillvarata barnets rätt och stärka dess ställning i olika sammanhang finns behov av att se över gällande lagstiftning och tillämpningen av denna.
22
Regeringen har även till FN:s kommitté för barnets
rättigheter uttalat att en utredning av behovet av att göra barnkonventionen till lag i Sverige kommer att baseras på en sådan analys. Regeringen framhöll dock samtidigt att den inte ser något behov för närvarande av att inkorporera konventionen.
23
I proposi-
tionen Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige förklarar regeringen att den avser att initiera en kartläggning för att belysa om svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med de i barnkonventionen fastslagna rättigheterna.
24
Utvecklingen i Norge
Variationen mellan olika stater är stor när det gäller vilken ställning konventioner om mänskliga rättigheter har i den nationella rätten. I Norden är Norge det land som har inkorporerat flest konventioner och även föreskrivit att de vid konflikt ska ha företräde framför annan lag. Norge tillämpar liksom Sverige ett dualistiskt synsätt på förhållandet mellan internationell och nationell rätt och de båda länderna uppvisar flera likheter när det gäller hur konventioner kan införlivas i nationell rätt. Därför kommer konventionernas ställning i Norge att beskrivas närmare nedan.
19SOU 1997:116, Barnets Bästa i främsta rummet, avsnitt 5.7. 20Prop. 1997/98:182, Strategi för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i
Sverige. 21 Yttrande 1998/99:KU2y och bet. 2001/02:SOU23. 22 Skr. 2007/08:111, Barnpolitiken – en politik för barnets rättigheter, s. 16. 23 CRC/C/SWE//E/Q/4/Add.1, 24 april 2009, s. 2 f. 24Prop. 2009/10:232, s. 41.
136
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Grundloven
Bestämmelsen i 110 c § i den norska grundlagen infördes 1994. I grundlagsbestämmelsens första stycke sägs att det åligger statens myndigheter att respektera och säkerställa de mänskliga rättigheterna. Bestämmelsen gäller alla rättigheter som kan betraktas som mänskliga rättigheter, oavsett om de återfinns i konventioner om mänskliga rättigheter eller sedvanerätt. Myndigheterna ska underlåta att kränka de mänskliga rättigheterna och verka för att andra aktörer inte kränker de mänskliga rättigheterna. Uttrycket ”statens myndigheter” ska ges en vid tolkning och omfattar riksdag, regering, statliga och kommunala myndigheter, andra förvaltningsorgan och domstolar. Andra stycket är riktat till lagstiftaren och föreskriver att närmare bestämmelser om genomförandet av traktater om mänskliga rättigheter fastställs i lag.
25
Menneskerettsloven
Inkorporeringen av konventioner om mänskliga rättigheter har skett genom att det i Lov om styrkning av menneskerettighetenes stillning i norsk rett (menneskerettsloven) föreskrivs att konventionerna ska gälla som norsk rätt. Lagen omfattade, när den trädde i kraft 1999, Europakonventionen och FN-konventionerna om ekonomiska, sociala och kulturella och om medborgerliga och politiska rättigheter. FN-konventionen om barnets rättigheter inkorporerades genom en ändring i menneskerettsloven 2003. Därefter har även FN-konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor inkorporerats genom likestillingsloven 2005. FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering inkorporerades samma år genom diskrimineringsloven.
I menneskerettsloven anges att syftet med inkorporeringen är att stärka de mänskliga rättigheternas ställning i norsk rätt. Det slås fast att bestämmelser i konventionerna ska ges företräde framför andra bestämmelser om en konflikt dem emellan uppkommer. Konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor gavs dock företräde framför annan lag först genom en ändring i menneskerettsloven 2009. Konventionen om avskaffande
25 Ot.prp. nr 3 1998–99, avsnitt 3.2.2.
137
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
av alla former av rasdiskriminering har inte det företräde framför annan lag som föreskrivs i menneskerettsloven.
I propositionen betonades framför allt att lagen markerar de mänskliga rättigheternas starka ställning i Norge.
26
Vidare angavs
att det finns anledning att anta att en inkorporering av konventionerna i norsk rätt skulle leda till en ökad uppmärksamhet och kunskap om rättigheterna. Detta kunde i sin tur komma att leda till att diskrepanser mellan norsk rätt och konventionerna om de mänskliga rättigheterna lättare kunde bli synliga och leda till förändringar i regler och praxis. På så sätt skulle Norge kunna leva upp till sina internationella förpliktelser. En inkorporering skulle också innebära en säker rättslig grund för att kunna åberopa konventionerna i norsk domstol.
I samband med tillkomsten av menneskerettsloven gjordes en analys av vilken metod som skulle lämpa sig bäst för att införliva konventionerna i norsk rätt, transformering eller inkorporering. Följande argument för och emot transformering respektive inkorporering togs då upp. Att bestämmelserna blev formulerade på norska framstod som en fördel med transformering. Konventioner är inte formulerade enligt samma tradition som de inhemska lagtexterna. Å andra sidan kunde transformering innebära en risk för att konventionernas bestämmelser inte skulle återspeglas på ett korrekt sätt i den nationella lagstiftningen.
En fördel med transformering ansågs även kunna vara att det med denna metod i första hand är lagstiftaren och inte domstolarna som tolkar konventionerna, dvs. att folksuveränitetens makt inte begränsas av domstolarna. Å andra sidan kunde det vara en fördel att domstolarna, som följer de internationella organens praxis, kontinuerligt skulle tolka konventionerna.
Ett argument som framfördes för inkorporering var att staten, som ska granskas, inte själv ska ha hand om tolkningen av konventionstexten. En annan fördel med inkorporering angavs vara att länderna som omfattas av det internationella samarbetet har samma bestämmelser.
Den norska regeringen kom sammanfattningsvis i sin analys fram till att argumenten för inkorporering övervägde och föreslog detta tillvägagångssätt.
27
Den norska regeringen bedömde dock att en generell inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter inte var lämplig. I
26 Ot.prp. nr. 3 1998–99, avsnitt 5. 27 Ot.prp. nr. 3 1998–99, avsnitt 6.
138
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
stället gjordes, efter en genomgång av konventioner på området för mänskliga rättigheter, bedömningen att Europakonventionen och FN-konventionerna om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter respektive medborgerliga och politiska rättigheter var de konventioner som lämpade sig för inkorporering. Inkorporeringen begränsades inledningsvis till så kallade huvudkonventioner, konventioner som gäller för alla människor. Det var enligt regeringen angeläget att även ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter omfattades av inkorporeringen så att det inte skulle framstå som om dessa rättigheter ansågs mindre viktiga.
Att enbart så kallade huvudkonventioner inkorporerades i det läget försvagade, enligt regeringen, inte de mer specialiserade konventionernas ställning och det ansågs vara svårt att avgöra vilka av dessa konventioner för vissa grupper eller delar av befolkningen som i annat fall skulle inkorporeras. En sådan avgränsning skulle kunna tolkas som en rangordning. Det nämndes dock också att FN:s konvention om barnets rättigheter hade en sådan ställning att den kunde komma att inkorporeras efter en närmare genomgång i ett senare skede.
28
Någon samlad utvärdering av menneskerettsloven finns inte. I propositionerna som rör inkorporering av konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor, som ju formulerats ett flertal år efter att den ursprungliga menneskerettsloven trädde i kraft, anges bl.a. följande. Norsk rätt har, med tanke på att lagstiftningen vid ratificeringen av konventionerna ansågs vara i överensstämmelse med konventionerna, i överraskande många fall ansetts stå i strid med konventionerna. Europakonventionen är den konvention som har haft störst genomslag i domstolarna. Däremot har FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som till stora delar innehåller målsättningsstadganden, inte fått samma betydelse i rättstillämpningen.
29
Den norska högsta domstolen har sedan menneskerettslovens ikraftträdande hänvisat till Europakonventionen i 947 fall per den 15 augusti 2009. Det finns bara fem fall där hänvisning gjorts till FN-konventionen om ekonomiska, social och politiska rättigheter. Domstolen har hänvisat till FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter i 235 fall och till FN-konventionen om barnets rättigheter i 52 fall.
30
28 Ot.prp. nr. 3 1998–99, avsnitt 7. 29 Ot.prp. nr. 93 2008–2009, s. 19, och Ot. prp. nr. 35 2004–2005 s. 72. 30 Søvig, En utredning gjort på oppdrag fra Barne- og likestillingsdepartementet, 2009.
139
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
3.2.4 Användning av normharmoni och transformering
Sverige är, som tidigare har nämnts, en dualistisk stat. Inför ratificeringen av en konvention görs en bedömning av om svensk rätt är förenlig med konventionens krav eller om några ändringar i lagstiftningen behöver göras, dvs. om normharmoni kan konstateras eller om transformering ska användas. Det förekommer också att Sverige använder sig av möjligheten att lämna reservation. En reservation är ett ensidigt meddelande från en stat om att den undandrar sig från bundenhet vad gäller en eller flera artiklar, eller att den kommer att tolka artikeln på visst angivet sätt. Reservationer görs vanligtvis i samband med ratifikation. Reservationer får inte strida mot konventionens ändamål och syfte.
Nedan lämnas en redogörelse för i vilken mån Sverige konstaterat normharmoni eller använt transformering i samband med ratificeringen av ett urval konventioner om mänskliga rättigheter. Några exempel på reservationer som Sverige lämnat ges också.
När Sverige har tillträtt FN:s kärnkonventioner om mänskliga rättigheter har normharmoni vanligen ansetts föreligga mellan svensk rätt och konventionernas bestämmelser. Lagstiftaren har alltså i regel ansett att den svenska lagstiftningen redan uppfyller konventionens krav och att inga särskilda åtgärder varit behövliga inför Sveriges ratificering av dessa konventioner. Svensk lagstiftning bedömdes överensstämma med FN:s konventioner om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och om medborgerliga och politiska rättigheter inför ratificeringen av dessa. Sverige lämnade dock några reservationer, bl.a. i fråga om förbudet mot krigspropaganda i den sistnämnda konventionen (artikel 20.1).
31
Även inför ratificeringen av FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor konstaterades normharmoni.
32
Detsamma var fallet i fråga om FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, FN:s konvention om barnets rättigheter samt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
33
31Prop. 1971:125angående godkännande av internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. 32Prop. 1979/80:147om godkännande av Förenta nationernas konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. 33Prop. 1985/86:17om godkännande av FN-konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, prop. 1989/90:107om godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter, prop. 2008/09:28, Mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
140
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Inför tillträdet till konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering anpassades svensk lagstiftning i vissa hänseenden. Införandet av 16 kap. 9 § brottsbalken om olaga diskriminering var en av de lagstiftningsåtgärder som vidtogs. Sverige lämnade också en reservation.
34
I propositionen med förslag om att Sverige skulle tillträda det fakultativa protokollet till FN:s konvention om barnets rättigheter om barns indragning i väpnade konflikter anförde regeringen att vissa lagändringar var behövliga, dock utan att lämna några lagförslag. Bl.a. bedömde regeringen att artikel 4, som avser ickestatliga väpnade gruppers frivilliga rekrytering av barn i åldern 15– 18 år för fientligheter utom riket, inte till alla delar motsvarades av i svensk rätt kriminaliserade handlingar. Åtagandet enligt artikel 4 bedömdes därför föranleda lagändringar i fråga om kriminaliseringens omfattning. Regeringen anförde att en stat som ratificerar en konvention visserligen är skyldig att följa och tillämpa konventionens bestämmelser, men att det från ett folkrättsligt perspektiv inte är nödvändigt att all lagstiftning (eller motsvarande) är på plats vid ratificeringen. Lagstiftningen kan tillkomma i ett något senare skede, anförde regeringen, och hänvisade till artikel 8 om rapporteringsskyldighet. Enligt denna ska konventionsstaterna inom två år efter protokollets ikraftträdande för staten i fråga lämna sin första rapport om vilka åtgärder som vidtagits för att implementera protokollet. Regeringen angav att den avsåg att återkomma till riksdagen med lagförslag vid ett senare tillfälle.
35
I sin rapport i
februari 2006 om genomförandet av protokollet anförde regeringen att rekrytering och användning av barn i fientligheter inom och utom riket får anses straffbelagt enligt svensk rätt. Regeringen hänvisade till bestämmelserna om människorov och människohandel i 4 kap. brottsbalken, där en ändring infördes 2004 beträffande människohandel som syftar till andra former av utnyttjande än för sexuella ändamål, till exempel krigstjänst, och bestämmelserna om högmålsbrott i 18 kap. brottsbalken.
36
Vad Europarådets konventioner beträffar har ändringar i svensk lagstiftning gjorts i flera fall i samband med ratificeringen, dock
34Prop. 1970:87angående godkännande av konventionen om avskaffande av rasdiskriminering m.m. 35Prop. 2001/02:178, Barn i väpnade konflikter – Fakultativt protokoll till FN:s konvention om barnets rättigheter, s. 16–17 och 22–23. 36Genomförandet av det fakultativa protokollet till konventionen om barnets rättigheter om indragning av barn i väpnade konflikter. Rapport enligt artikel 8 i protokollet, bilaga till protokoll vid regeringssammanträde den 16 februari 2006 nr. 14, s. 5 ff.
141
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
inte i fråga om Europakonventionen, där normharmoni konstaterades föreligga. Inför Sveriges ratificering av konventionen 1952 ansågs den svenska lagstiftningen uppfylla konventionens krav, med undantag för ett förbehåll som gjordes beträffande föräldrarätten och som senare har dragits tillbaka.
37
När frågan om att
inkorporera Europakonventionen i svensk rätt utreddes 1993 hade dock Sverige fällts i Europadomstolen i 18 fall. Enligt utredningens mening kunde man förklara detta faktum med att den europeiska kommissionen, som då granskade klagomål från enskilda, samt Europadomstolen gett vissa av konventionens artiklar en innebörd som knappast kunde förutses vid ratificering.
38
Grundlagsutred-
ningen konstaterade att den praxis som utvecklades av Europadomstolen och domarna mot Sverige i vissa fall ledde till en anpassning av den svenska lagstiftningen (t.ex. ändringar av de svenska häktningsreglerna och införandet av den s.k. rättsprövningslagen), ett slags fortgående transformation av konventionen till svensk rätt.
39
I samband med Sveriges ratificering av Europarådets reviderade sociala stadga från 1996 ansågs normharmoni föreligga avseende de delar av konventionen som Sverige tillträdde. Regeringen anförde i propositionen att ratificeringen inte föranledde några lagändringar och angav också att ratificeringen skulle göras med utgångspunkt i redan gällande lagstiftning. Skälet var att regeringen genom svenskt tillträde till den reviderade stadgan ville bidra till att den skulle träda i kraft så snabbt som möjligt.
40
Att tillträda med utgångs-
punkt i gällande lagstiftning var möjligt eftersom stadgan är så utformad att staterna kan välja att endast tillträda vissa rättigheter.
I samband med Sveriges ratificering av den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning från 1987 användes transformering. I propositionen med förslag om att Sverige skulle ratificera konventionen lämnades också förslag till en ny lag, lagen (1988:695) med anledning av Sveriges tillträde till den europeiska konventionen mot tortyr m.m., vilken ansågs behövlig för att Sverige skulle fullgöra sina åtaganden enligt konventionen.
41
I lagen regleras
frågor om vilka rättigheter konventionens övervakningskommitté
37SOU 1993:40. 38SOU 1993:40, Del B, s. 17. 39SOU 2008:125, En reformerad grundlag, s. 395. 40Prop. 1997/98:82., Europarådets sociala stadga, s. 1 och 16. 41Prop. 1987/88:133 med anledning av Sveriges tillträde till den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr m.m, s. 15.
142
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
har att besöka platser där frihetsberövade människor är placerade, att intervjua de frihetsberövade personerna m.m. Samtidigt lämnades även förslag om en ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall avseende övervakningskommitténs ledamöter och experter. År 2005 lämnades en proposition om att Sverige även skulle ratificera det fakultativa protokollet till FN:s konvention mot tortyr. Även denna gång användes transformering då regeringen bedömde att lagändringar var nödvändiga för att Sverige skulle uppfylla sina åtaganden enligt protokollet. I propositionen lämnades därför förslag om ändring i den lag som antagits i samband med ratificeringen av den europeiska konventionen mot tortyr samt om en ny ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Dessa lagändringar gjordes i syfte att utöka de besöksrättigheter m.m. som avsåg den europeiska övervakningskommittén till att även omfatta FN:s övervakningskommitté.
42
I samband med att Sverige ratificerade ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter från 1995 och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk från 1992 användes transformering. I propositionen med förslag om att Sverige skulle ratificera konventionerna lämnades förslag om två nya lagar, dels lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar, dels lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. Regeringen anförde i propositionen att Sverige redan uppfyllde konventionernas krav till stora delar men att ytterligare åtgärder måste vidtas för att konventionerna skulle kunna ratificeras, bl.a. genom att de nya språklagarna antogs.
43
I några fall har Sverige även gjort reservationer i förhållande till konventionsbestämmelser för att undgå bundenhet i en specifik fråga. Reservationerna till FN:s kärnkonventioner om mänskliga rättigheter redovisas i den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna.
44
Reservationerna gäller bl.a. FN:s kon-
vention om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 10(3) om att ungdomsbrottslingar ska hållas åtskilda från vuxna, artikel 20(1) i samma konvention om förbud mot krigspropaganda samt FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, artikel 7(d) om arbetsvillkor som säkerställer vila, fritid,
42Prop. 2004/05:107, s. 14. 43Prop. 1998:99:143, Nationella minoriteter i Sverige, s. 34–35. 44 Skr. 2005/06:95, s. 274–277.
143
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
skälig begränsning av arbetstiden, periodisk betald semester samt lön på allmänna helgdagar. Regeringen redovisar i sin uppföljning av handlingsplanen att ingen förändring vad avser dessa reservationer skedde under perioden 2006–2009.
45
Även i fall där svensk lagstiftning ansetts uppfylla kraven i en konvention i samband med att den ratificerats förekommer det dock att lagstiftning efter hand behöver anpassas till kraven i en konvention. Behov av förändrad lagstiftning kan t.ex. framkomma när en översyn görs av lagstiftningen eller genom att internationella organ som övervakar att staterna följer konventionen kommer fram till att det finns brister i genomförandet på nationell nivå. Konventioner om mänskliga rättigheter utvecklas också genom konventionsorganens tolkning och sådana tolkningar kan inte alltid förutses vid ratificeringstillfället, såsom nämndes ovan beträffande Europakonventionen. Som exempel kan nämnas att bestämmelser i föräldrabalken, socialtjänstlagen och utlänningslagen har anpassats i förhållande till barnkonventionens princip om att barnets bästa ska komma i främsta rummet efter det att barnkonventionen ratificerats av Sverige.
Det har även förekommit att tillträde har skett till en konvention utan att det varit helt klarlagt om transformering var nödvändig eller om normharmoni förelåg. FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning undertecknades av Sverige 2007. Enligt artikel 33 i konventionen ska konventionsstaterna i enlighet med sitt rättssystem och sitt förvaltningssystem, bibehålla, förstärka, utse eller upprätta en nationell mekanism för att främja, skydda och övervaka genomförandet av konventionen. Regeringen fann att det behövde utredas om befintliga svenska samhällsinstitutioner var för sig eller gemensamt uppfyllde kraven i artikel 33 och gav delegationen i uppdrag bl.a. utreda om Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam), Diskrimineringsombudsmannen (DO) eller något annat samhällsorgan borde anförtros uppgiften att vara nationell mekanism (dir. 2008:92). I oktober 2008 överlämnade regeringen en proposition till riksdagen med förslag om att Sverige skulle tillträda konventionen. I propositionen redovisade regeringen sin bedömning att, även om många remissinstanser pekat på behovet av förbättringar på en del områden, var Sverige inte på något område i sådan avsaknad av lagregler eller ambitioner att konventionen inte skulle kunna
45Uppföljning av den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Regeringskansliet, april 2010.
144
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
ratificeras. Vidare anförde regeringen att det i avvaktan på delegationens betänkande inte fanns anledning att uppdra åt någon viss myndighet att främja, skydda respektive övervaka genomförandet av konventionen. Dessa uppgifter kunde tills vidare fullgöras av befintliga organ.
46
I november 2008 beslutade riksdagen att Sverige
skulle tillträda konventionen. Konventionen trädde i kraft för Sveriges del i december 2008. Delegationen föreslog i sitt betänkande (SOU 2009:36) i april 2009 att DO ska få i uppdrag att fullgöra uppgifterna enligt artikel 33 i konventionen, men tydliggjorde samtidigt att en förnyad bedömning krävs om liknande uppgifter skulle bli aktuella även för andra konventioner. Inget organ har ännu fått i uppdrag att utföra uppgifterna enligt artikel 33.
Vidare framgår av konventionen att bristande stöd- och anpassningsåtgärder ska förbjudas som en form av diskriminering i nationell lagstiftning. Vad gäller denna fråga framförde regeringen i propositionen att befintliga lagar och övriga författningar, enligt regeringens mening, inte hade sådana brister när det gäller kraven på tillgänglighet i olika avseenden att de borde hindra en ratificering av konventionen. Regeringen anförde dock även att den avsåg att skyndsamt låta komplettera Diskrimineringskommitténs tidigare överväganden med ytterligare underlag och därefter återkomma till riksdagen.
47
I juni 2010 remitterade Regeringskansliet
(Integrations- och jämställdhetsdepartementet) en departementspromemoria med förslag om att det i diskrimineringslagen (2008:567) ska införas en ny bestämmelse om förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. I promemorian konstateras att FN-konventionen ställer krav bl.a. på att bristande stöd- och anpassningsåtgärder ska förbjudas som en form av diskriminering.
48
I sammanhanget kan även det fakultativa protokollet till FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning från 2002 nämnas. Situationen var dock i detta fall något annorlunda, eftersom regeringen bedömde att Sverige redan uppfyllde konventionens krav, vilket dock senare har ifrågasatts. Syftet med protokollet är att staterna ska upprätta nationella system för regelbundna besök på platser där
46Prop. 2008/09:28, s. 12 och 99–100. 47Prop. 2008/09:28, s. 39–40. 48Ds 2010:20, Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering, s. 59 och avsnitt 15.6.
145
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
människor hålls frihetsberövade för att förebygga tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Protokollet föreskriver att staterna inom ett år efter sin anslutning ska utse nationella övervakningsorgan (national preventive mechanism) som bl.a. ska ges möjlighet att regelbundet granska behandlingen av frihetsberövade personer på de platser där de hålls i förvar och att avge rekommendationer till berörda myndigheter och på så sätt ha en förebyggande funktion. I propositionen med förslag till ratificering av protokollet anförde regeringen att Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) genom den inspektionsverksamhet dessa myndigheter bedriver mer än väl torde uppfylla protokollets krav. Regeringen ansåg att något särskilt nationellt övervakningsorgan därför inte behövde inrättas i Sverige.
49
FN:s
kommitté mot tortyr påpekade dock i sina sammanfattande synpunkter om Sverige 2008 att varken JO eller JK har några förebyggande uppgifter utan främst arbetar reaktivt. Kommittén rekommenderade Sverige att på nytt överväga hur den nationella övervakningsfunktionen enligt protokollet är anordnad eller tillföra JO och JK sådana resurser att myndigheterna kan möta protokollets krav.
50
JO framförde också i sin ämbetsberättelse för
2008/09 att myndigheten inte genom någon ändring av instruktionen hade ålagts att utgöra det nationella övervakande organ som staterna åtar sig att ha enligt protokollet. Enligt JO:s uppfattning anslöt sig Sverige till protokollet utan att utse ett sådant övervakningsorgan. Visserligen kan staterna enligt protokollet inte anses vara förpliktade att utse ett nytt organ om ett sådant redan existerar, framförde JO, men betydande invändningar kunde resas mot att JO:s inspektionsverksamhet skulle vara ett verksamt medel att uppfylla Sveriges internationella åtaganden i detta avseende. JO:s invändningar var av både principiell och praktisk natur.
51
3.2.5 De mänskliga rättigheterna i svensk lagstiftning
De grundlagsfästa rättigheternas karaktär
Att transformering är den vanliga metoden för att införliva konventioner om mänskliga rättigheter i svensk lag innebär att rättigheterna kommer till uttryck i en rad bestämmelser i olika
49Prop. 2004/05:107, s. 19. 50 CAT/C/SWE/CO/5, 4 juni 2008. 51 Justitieombudsmännens ämbetsberättelse, 2008/09 JO1, avsnitt 2.2.1.
146
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
författningar. När regeringsformens rättighetsstadganden skulle utformas valdes, såsom nämnts ovan (avsnitt 3.2.3) en lösning utan direkt anknytning till konventionstexterna. De bestämmelser om fri- och rättigheter som finns i regeringsformens 1 och 2 kap. har dock till stor del utformats mot bakgrund av Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Det kan därför vara relevant att kortfattat beröra dessa bestämmelsers karaktär och vilka överväganden som legat bakom deras utformning.
I 1 kap. 2 § regeringsformen anges att det särskilt ska åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet. Det sägs också att det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person. Vidare föreskrivs att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. I regeringens proposition med förslag till en reformerad grundlag har föreslagits att en bestämmelse ska föras in i 1 kap. 2 § regeringsformen om att det allmänna ska verka för att barns rätt tas till vara. Regeringen föreslår också att bestämmelsen ska ändras så att det samiska folket särskilt omnämns. Bestämmelsen föreslås också utformas som en obligatorisk målsättning, dvs. så att den föreskriver att möjligheterna att behålla och utveckla ett kultur- och samfundsliv ska främjas.
52
Formuleringarna i 1 kap. 2 § har tydliga motsvarigheter i Sveriges konventionsåtaganden, bl.a. enligt FN-konventionerna om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och om medborgerliga och politiska rättigheter. Rättighetsbestämmelserna i 1 kap. 2 § regeringsformen brukar dock inte anses rättsligt bindande, utan betraktas som program- och målsättningsstadganden.
53
Program-
och målsättningsstadganden kan sägas ha funktionen att ålägga det allmänna att positivt verka för att de aktuella målsättningarna förverkligas i så stor utsträckning som möjligt.
54
Fri- och rättighetsutredningen framförde i sitt betänkande 1975 att den funnit att det inte var möjligt att skriva in några sociala rättigheter i regeringsformen ”såsom rättsregler, eftersom sådana rättsregler inte kan få annat innehåll än att de i praktiken kommer
52Prop. 2009/10:80, En reformerad grundlag, s 186 ff. 53SOU 1975:75, prop. 1975/76:209, SOU 1993:40, SOU 2008:125, prop. 2009/10:80. 54SOU 2008:125, s. 454.
147
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
att vara uttryck för samhällets strävan att bereda den enskilde utbildning, arbete, bostad osv.”
55
Enligt utredningens mening
borde denna samhällets strävan formuleras som ett målsättningsstadgande. Utredningen hänvisade bl.a. till att förverkligandet av de sociala rättigheterna kräver aktiva åtgärder från statens sida vilka ansågs svåra att definiera och avgränsa. De ”klassiska” fri- och rättigheterna ansåg utredningen däremot endast ålägga statsmakterna att avstå från att handla på visst sätt. Här kan tilläggas att de ekonomiska och sociala rättigheterna till stor del är av särskild karaktär då de medger ett gradvis förverkligande, t.ex. enligt FNkonventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, såsom även beskrivits i avsnitt 2.1.1. Detta innebär dock inte att endast dessa rättigheter kräver aktiva åtgärder från statens sida. Även förverkligandet av medborgerliga och politiska rättigheter – t.ex. rätten till domstolsprövning, rätten till politiskt deltagande och mötesfriheten – förutsätter både att staten avsätter resurser och att den i viss mån aktivt skyddar enskilda från att utsättas för övergrepp från andra privata aktörer.
I den efterföljande propositionen hänvisade departementschefen kort till utredningens uttalande om att det bl.a. vad gällde sociala rättigheter var naturligt att införa målsättnings- eller programstadganden i fråga om vissa värden som framstår som grundläggande för medborgarna men som av olika skäl inte kan skyddas genom rättsligt bindande lagregler.
56
Regeringsformens 2 kap. anses dock ha en annan rättslig karaktär. Här kommer ett antal av de rättigheter som omfattas av FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och Europakonventionen med efterföljande protokoll till uttryck, bl.a. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten, föreningsfriheten, religionsfriheten, förbud mot dödsstraff, skydd mot tortyr och skydd mot frihetsberövande. I regeringens proposition om en reformerad grundlag lämnas förslag om att rättighetsskyddet i 2 kap. regeringsformen ska utvidgas och förändras, bl.a. om att diskrimineringsförbudet ska utvidgas och om att det ska tas in en bestämmelse om att en rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid.
57
Rättigheterna i 2 kap. regeringsformen är så formulerade att medborgarna gentemot det allmänna är ”tillförsäkrade” något eller
148
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
skyddade mot något. I propositionen sades bl.a. att skyddet gäller i förhållandet mellan enskilda och det allmänna, alltså inte mellan enskilda. Skyddet beskrevs som ett skydd mot att det allmänna på annat sätt än genom grundlagsändring ingriper i rättighetsskyddet och begränsar riksdagens befogenheter att ingripa genom vanlig lag.
58
Bestämmelserna kan alltså sägas rikta sig i första hand till
lagstiftaren snarare än till rättstillämparna. Rättigheterna har en sådan utformning att de inte är direkt tillämpliga för domstolar och myndigheter. Detta innebär att domstolar och myndigheter knappast kan grunda sina domar och beslut enbart på en bestämmelse i 2 kap. regeringsformen. Dessa bestämmelser fungerar i stället som en slags instruktioner för hur andra, mer specificerade, bestämmelser ska tillämpas och förstås. De rättighetsstadganden som finns i regeringsformen 1 kap. 2 §, bl.a. om rätt till hälsa, bostad och utbildning, fungerar i än mindre grad som rättslig grund för beslut då dessa bestämmelser, som tidigare nämnts, inte anses som rättsligt bindande.
Även om bestämmelserna i regeringsformens rättighetskatalog främst riktar sig till lagstiftaren har de betydelse för rättstillämparen bl.a. genom lagprövningsrätten, dvs. rätten, och i vissa fall skyldigheten, att åsidosätta författningar som bedöms stå i strid med författningar av överordnad karaktär (se vidare avsnitt 3.2.6).
Hänvisningar till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna
Då de flesta konventioner om mänskliga rättigheter inte inkorporerats i svensk lag är det av intresse att undersöka om det i svensk lagstiftning i stället görs hänvisningar direkt till dessa konventioner eller till de mänskliga rättigheterna. Det kan konstateras att det endast finns ett fåtal sådana hänvisningar och att de hänvisningar som görs avser Europakonventionen eller finns i lagar som tillkommit under senare år.
I regeringsformen görs två hänvisningar till Europakonventionen, men inte till andra konventioner. Regeringsformens 10 kap. reglerar Sveriges förhållande till andra stater och mellanfolkliga organisationer. Här behandlas dock endast formerna för hur Sverige ingår internationella överenskommelser, inte dessa överenskommelsers innebörd eller ställning i förhållande till svensk lag. I
149
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
ett antal författningar, såsom föräldrabalken och socialtjänstlagen (2001:453), finns bestämmelser som har sin bakgrund i FN:s konvention om barnets rättigheter, dock utan att hänvisning görs till konventionen i sig.
I 2 § lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk hänvisas till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk:
Nationella minoriteter är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar i enlighet med Sveriges åtaganden enligt Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (SÖ 2000:2) och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (SÖ 2000:3).
I propositionens författningskommentar sägs att denna bestämmelse syftar till att synliggöra de nationella minoriteterna och deras språk bättre samt även den särställning dessa har i Sverige i förhållande till åtagandena i ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen.
59
Som exempel på lagar som har tydlig koppling till frågor om de mänskliga rättigheterna och som därför hade kunnat tänkas innehålla en hänvisning till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna kan nämnas polislagen (1984:387), fängelselagen (2010:610), häkteslagen (2010:611) och andra lagar som rör frågor om frihetsberövande samt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Ingen av dessa innehåller någon hänvisning till de mänskliga rättigheterna eller till Sveriges internationella åtaganden om rättigheterna. Inte heller utlänningslagen (2005:716) innehåller någon hänvisning av detta slag, även om det framgår av 5 kap. 4 § att yttranden från internationella organ som prövar enskilda klagomål ska inverka på de beslut om uppehållstillstånd som fattas i Sverige, så att uppehållstillstånd ges om inte synnerliga skäl talar däremot.
I den nya skollagen (2010:800) görs flera hänvisningar till de mänskliga rättigheterna, bl.a. i 1 kap. 5 §, där det sägs att:
Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor.
59Prop. 2008/09:158, Från erkännande till egenmakt, s. 126.
150
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Dessa hänvisningar till de mänskliga rättigheterna görs utan omnämnande av några konventioner eller särskilda rättigheter. Det kan också påpekas att hänvisningarna görs i samband med att hänvisningar även görs till andra frågor eller värden som saknar grund i konventioner, t.ex. ”solidaritet mellan människor”.
Konventionsstadgandens motsvarighet i svensk intern lagstiftning
Ovan har grundlagsregleringen av och direkta hänvisningar till mänskliga rättigheter och konventioner i svensk lagstiftning beskrivits. En angränsande fråga är om det finns konventionsbestämmelser om mänskliga rättigheter som Sverige åtagit sig att följa men som inte fullt ut motsvaras av bestämmelser i svensk intern lagstiftning. Här bör påpekas att metoden att transformera konventionsåtaganden innebär att varje rättighet inte självklart motsvaras av en enda bestämmelse utan kan ha sin motsvarighet i en rad olika bestämmelser som uttrycker olika aspekter av rättigheten. Då konventionerna ofta ställer krav på att rättigheterna ska vara utkrävbara i domstol är de också normalt lagreglerade i Sverige på ett sätt som gör att de fungerar som just rättigheter för den enskilde, dvs. att de uttrycks i bestämmelser som kan utgöra grund för talan gentemot det allmänna, och beslut som rör deras förverkligande kan i regel överklagas i domstol. Att det inte går att identifiera en ensam lagregel som motsvarar en rättighets alla aspekter behöver därför inte betyda att rättigheten inte skyddas fullt ut i lagstiftningen.
De synpunkter som internationella organ riktat till Sverige angående efterlevnaden av konventioner om mänskliga rättigheter har i allmänhet rört frågor om tillämpningen eller efterlevanden av rättsregler snarare än lagstiftningsfrågor. Vissa frågor om konventionernas ställning i svensk rätt har dock framförts, såsom beskrivs i avsnitt 3.2.8. Det finns även ett fåtal exempel på skillnader eller oklarheter mellan Sveriges konventionsåtaganden och den svenska interna lagstiftningen som påpekats av konventionsorganen. Sådana exempel nämns nedan. Den vanligaste orsaken till denna typ av skillnader eller oklarheter är att betydelsen av en konventionsbestämmelse är vag och till följd av konventionsorganens eller annan tolkning utvecklats efterhand.
151
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Ett exempel på en rättighet som den svenska staten är bunden av, men som kommer till uttryck i svensk lagstiftning i en mer begränsad form, är artikel 26 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, som föreskriver att:
Alla är lika inför lagen och har rätt till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. I detta avseende skall lagen förbjuda all diskriminering och garantera var och en ett likvärdigt och effektivt skydd mot all slags diskriminering, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationell eller social härkomst, egendom, börd eller ställning i övrigt.
Ett generellt diskrimineringsförbud av detta slag saknas i svensk lag. Det svenska diskrimineringsförbudet enligt diskrimineringslagen (2008:567) gäller vissa angivna grunder, nämligen kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisktillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Här kan dels påpekas att alla de grunder som anges i konventionen inte nämns i den svenska uppräkningen (och tvärtom), dels att konventionens uppräkning inte är uttömmande, medan den svenska lagen endast omfattar de uttryckligen angivna grunderna. Vidare innehåller artikel 26 inte någon uppräkning av samhällsområden, utan är generell även i detta avseende, medan den svenska lagen anger inom vilka samhällsområden diskrimineringsförbudet gäller.
60
Skillnaden mellan de två diskrimineringsförbuden
modifieras i viss mån – men inte helt – av den svenska objektivitetsprincipen, som föreskriver att domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet (1 kap. 9 § regeringsformen).
Den svenska regleringen av rätten till utbildning är ett exempel på en mänsklig rättighet som visserligen reglerats i svensk lag, men som har en mer begränsad reglering än den som omfattas av Sveriges internationella åtaganden. Den nya skollagen (2010:800), 7 kap. 2 §, innehåller bestämmelser om skolplikt och om rätt till utbildning. Skolplikten och rätten till utbildning omfattar barn som är bosatta i Sverige, samt vissa andra barn. Rätt till utbildning (och skolplikt) omfattar dock inte barn som vistas i Sverige utan tillstånd, bl.a. barn vars föräldrar anlänt till Sverige och stannat kvar utan att ge sig till känna för myndigheterna.
60 Angående artikel 26, se även Ds 2010:20, Del 2, s. 16 ff.
152
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
I februari 2010 överlämnades en utredning till regeringen med förslag om att rätt till skolgång, förskoleverksamhet och skolbarnomsorg ska omfatta alla barn och ungdomar som vistas i Sverige, även barn som saknar tillstånd för sin vistelse, förutsatt att den inte är endast helt tillfällig.
61
I propositionen med förslag till ny skollag
angav regeringen att den i avvaktan på den fortsatta beredningen av utredningens förslag inte lämnade något förslag avseende rätt till utbildning för denna grupp.
62
Betänkandet har remitterats och
förslagen bereds inom Regeringskansliet.
En bakgrund till utredningens uppdrag och förslag är att artikel 28 i FN:s konvention om barnets rättigheter föreskriver att konventionsstaterna ska göra grundutbildning obligatorisk och kostnadsfritt tillgänglig för alla barn. Enligt artikel 2 i konventionen ska konventionsrättigheterna tillförsäkras alla barn inom statens jurisdiktion utan åtskillnad av något slag. Detta innebär att alla barn, inte bara de egna medborgarna, har de rättigheter som konventionen omfattar. Motsvarande rättigheter till utbildning och till likabehandling föreskrivs också av FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (artikel 2 och 13). FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter förklarade 2009 i en allmän kommentar (nr. 20) att alla barn inom en stat, oavsett om de har tillstånd att vara där eller inte, har rätt till utbildning.
63
FN:s övervakningskommittéer har flera gånger
framfört synpunkten att Sverige inte garanterar alla barn rätten till utbildning.
64
När FN:s råd för mänskliga rättigheter granskade
Sverige i maj 2010 anfördes att Sverige borde ändra sin lagstiftning så att rätten till utbildning garanteras alla barn.
65
Enligt artikel 4(b) i FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering ska konventionsstaterna olagligförklara och förbjuda organisationer som främjar och uppmanar till rasdiskriminering samt förklara deltagande i sådana organisationer eller sådan verksamhet som brottslig gärning som är straffbar enligt lag. I en allmän kommentar från 1993 förklarade kommittén mot rasdiskriminering att artikel 4 är av tvingande karaktär.
66
I Sverige
finns dock inget förbud mot sådana organisationer eller medlem-
61SOU 2010:5, Skolgång för alla barn. 62Prop. 2009/10:165, Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet, s. 592. 63 E/C.12/GC/20, juni 2009, p. 30. 64 E/C.12/SWE/CO/5, 1 december 2008, CRC/C/SWE/CO/4, 12 juni 2009. 65 A/HRC/15/11, 16 juni 2010. 66 General Comment No. 15, 1993, i sammanställningen HRI/GEN/1/Rev.9, volym II, 27 maj 2008, s. 278. Kommittén hänvisar även till sin kommentar nr. 7, se s. 273.
153
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
skap eller deltagande i dem. I sin rapportering om Sveriges genomförande av konventionen har regeringen anfört att en parlamentarisk kommitté år 2000 kom fram till att övervägande skäl talar mot att införa ett förbud mot medlemskap eller stöd till rasistiska organisationer samt att majoriteten av remissinstanser delat kommitténs bedömning. Vidare har regeringen anfört att svensk lagstiftning innebär att en sådan organisation inte kan verka i Sverige utan att bryta mot lagen, även om det inte finns något förbud mot organisationerna i sig.
67
Kommittén mot rasdiskriminering har flera gånger påpekat att Sverige inte uppfyller kravet enligt artikel 4(b) i konventionen. I sina avslutande slutsatser 2008 uppmanade kommittén Sverige att ompröva sin inställning i frågan samt att ändra lagstiftningen så att den stämmer överens med konventionens bestämmelse om att konventionsstaterna ska förbjuda deltagande i eller bildande av rasistiska organisationer. Kommittén påminde också om sin tidigare allmänna kommentar, enligt vilken alla delar i artikel 4 är bindande.
68
Enligt FN-konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, artikel 4, ska varje konventionsstat säkerställa att alla tortyrhandlingar, vilka definieras i artikel 1, utgör brott enligt dess strafflagstiftning. Detsamma ska gälla försök att utöva tortyr samt medverkan till eller deltagande i tortyr. Konventionsstaterna ska också belägga dessa brott med adekvata straff, som beaktar deras allvarliga karaktär. I februari 2008 beklagade FN:s tortyrkommitté att Sverige, trots regeringens ståndpunkt att alla handlingar som kan betraktas som tortyr enligt konventionen är straffbara enligt svensk lag, inte inkorporerat konventionens definition av tortyr. Kommittén rekommenderade att Sverige inför brottet tortyr i svensk lagstiftning och definierar tortyr i enlighet med konventionen.
69
Artikel 13 i Europakonventionen anger att var och en vars rättigheter enligt konventionen kränkts ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel. Artikeln är ett exempel på ett sådant åtagande som utvecklats och förtydligats efterhand genom konventionsorganets praxis, vilket lett till att det uppstått behov av anpassningar av nationell lagstiftning. Av Europadomstolens praxis har det nämligen blivit klarlagt att ett sådant rättsmedel i vissa fall ska
67 CERD/C/SWE/18, 7 maj 2007, p. 81–82. 68 CERD/C/SWE/CO/18, 23 september 2008, p. 14. 69 CAT/C/SWE/CO/5, 4 juni 2008, p. 9.
154
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
kunna leda till en rätt för den drabbade till skadestånd från staten. Högsta domstolen har i en serie avgöranden (NJA 2005 s. 462, 2007 s. 295, 2007 s. 584 och 2009 s. 463) tagit ställning till hur konstaterade överträdelser av Europakonventionen kan gottgöras på nationell nivå. I avgörandena har domstolen konstaterat att den svenska skadeståndslagens (1972:207) regler om statens skadeståndsansvar inte fullt ut motsvarar Sveriges åtaganden enligt konventionen. Regeringen har gett en utredning i uppdrag att analysera i vilka fall staten till följd av artikel 13 i Europakonventionen är skyldig att ekonomiskt ersätta den som drabbats av en överträdelse av konventionen samt att föreslå en lagreglering av de fall där det enligt konventionen krävs att skadestånd ska kunna lämnas (dir. 2009:40). I utredningens direktiv konstateras att det bör vara lagstiftarens uppgift att i den utsträckning det är möjligt anpassa lagstiftningen så att den stämmer överens med Europakonventionen som denna uttolkats av Europadomstolen.
3.2.6 Kontroll av författningars förenlighet med konventionerna
Normprövning bygger på synsättet att rättsregler ingår i ett hierarkiskt system med olika nivåer. Prövningen går ut på att en föreskrift på lägre nivå prövas mot en föreskrift på högre nivå och att föreskriften på den högre nivån ges företräde om en konflikt skulle föreligga. Grundlagsutredningen beskriver att de nivåer som finns för svensk del är grundlag, vanlig lag, förordning (regeringsföreskrifter) samt myndighetsföreskrifter och kommunala föreskrifter.
70
Normprövning i den mening som begreppet används av Grundlagsutredningen och i propositionen med förslag till en reformerad grundlag omfattar prövning som utförs av någon annan än den som beslutar den föreskrift som ska prövas.
71
Den som utför pröv-
ningen ska dessutom inta en självständig ställning i förhållande till beslutsfattaren. Regeringen anger i propositionen att det nuvarande svenska systemet för normkontroll, när det gäller lagar, innefattar inslag av både förhandskontroll och efterhandsprövning. Regeringen anför att det svenska normkontrollsystemet även i fortsättningen bör innehålla både förhandskontroll och efterhands-
70SOU 2008:125, En reformerad grundlag, Del 1 s. 357. 71Prop. 2009/10:80, En reformerad grundlag, s. 142.
155
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
prövning. Förhandskontrollen bör ske genom att Lagrådet avger rådgivande yttranden och efterhandsprövningen bör ske genom konkret normprövning av både domstolar och andra offentliga organ i samband med rättstillämpning i enskilda fall.
72
Grundlagsutredningen framför att även kontroll av svenska föreskrifters överensstämmelse med folkrättsliga regelverk kan omfattas av normprövning i en mera vidsträckt betydelse. Som det praktiskt sett viktigaste exemplet framhåller utredningen Europakonventionen, som har fått en särskild grundlagsförankring genom 2 kap. 23 § regeringsformen, samt EU-rätten som anses ha principiellt företräde framför nationell rätt.
73
Regeringen gör
motsvarande konstateranden i propositionen.
74
Andra internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter som Sverige anslutit sig till kan dock, såsom den svenska rättsordningen är utformad, inte innebära att en svensk föreskrift åsidosätts. Däremot utgör konventionerna om mänskliga rättigheter tolkningsmaterial vid tillämpningen av inhemsk rätt.
Lagrådets förhandskontroll utövas genom dess granskning av lagförslag enligt 8 kap. 18 § regeringsformen. Efterhandsprövningen sker vid rättstillämpningen genom domstolars och förvaltningsmyndigheters lagprövning enligt 11 kap. 14 § regeringsformen. När det gäller andra bindande föreskrifter än lagar sker normkontrollen endast genom efterhandsprövning.
75
Det svenska systemet för normprövning kan beskrivas som begränsat i ett internationellt perspektiv. Flera andra europeiska länder har t.ex. författningsdomstolar eller andra organ med befogenhet att underkänna lagförslag eller ogiltigförklara författningar som strider mot konstitutionen. Alla länder har å andra sidan inte ett system som det svenska, som omfattar möjligheten för alla domstolar och myndigheter att åsidosätta en lägre föreskrift i ett enskilt fall.
76
Utöver normprövning kan överväganden om hur förslag om bl.a. författningar förhåller sig till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna även genomföras av de som utformar förslagen, dvs. inom kommittéväsendet och inom förvaltningsmyndigheterna.
72Prop. 2009/10:80 s. 141. 73SOU 2008:125, Del 1 s. 357. 74 Prop. 2009/10, s. 141. 75Prop. 2009/10:80, s. 142. 76SOU 2007:85, Olika former av normkontroll.
156
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Kommittéväsendet
Som närmare beskrivs i avsnitt 3.4.3 regleras kommittéernas arbete i kommittéförordningen (1998:1474). Om en kommitté eller särskild utredare lämnar författningsförslag ska den, utöver de konsekvensutredningar som anges i kommittéförordningen, även utreda bl.a. om de föreslagna reglerna överensstämmer med eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till EU. Detta följer av att kommittéförordningen beträffande författningsförslag hänvisar till de krav på konsekvensutredningar som ställs i förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. Förordningen gäller enligt 1 § för alla förvaltningsmyndigheter under regeringen, med särskilt angivna undantag. För förvaltningsmyndigheternas regelgivning ställs krav på en rad konsekvensutredningar, varav förenligheten med Sveriges skyldigheter i förhållande till EU är ett.
I förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning ställs inga krav på att utredningar eller förvaltningsmyndigheter ska utreda förslagens förenlighet med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Emellertid kan regeringen genom kommittédirektiven ställa ytterligare krav på bl.a. konsekvensutredningar, utöver de som följer av förordningarna. Regeringen kan t.ex. ange att en utredning ska redovisa förslagens konsekvenser för ett visst politikområde eller beakta Sveriges internationella åtaganden. En sökning i Regeringskansliets rättsdatabaser visar att detta också regelbundet sker, särskilt i förhållande till Europakonventionen. Det är dock inte alltid så att utredningarnas redovisningar av sina resultat i frågor som rör mänskliga rättigheter innehåller någon analys eller något resonemang i dessa frågor. Vissa redovisar endast den konvention eller rättighet som ansetts mest relevant, utan att någon koppling görs till utredningens överväganden eller förslag, medan andra utredningar förhåller sig till de mänskliga rättigheterna på ett mer analyserande sätt.
Lagrådet
Förhandskontroll av svensk lagstiftning görs av Lagrådet, där domare eller f.d. domare från Högsta domstolen och Regeringsrätten ingår. Bestämmelser om Lagrådet finns i 8 kap. 18 §
157
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
regeringsformen och lagen (2003:333) om Lagrådet. Lagrådets yttrande över lagförslag inhämtas av regeringen eller riksdagsutskott. Sådana yttranden bör bl.a. inhämtas över fri- och rättighetsbegränsande lagstiftning. Inhämtande av yttrande från Lagrådet kan dock underlåtas om lagen inte är viktig för enskilda eller från allmän synpunkt, om det skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet eller om det skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle uppkomma. Att Lagrådets yttrande inte inhämtats hindrar dock aldrig att en bestämmelse tillämpas.
Lagrådets granskning ska avse hur lagförslag förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt, hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra, hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav, om förslaget är så utformat att lagen kan antas tillgodose angivna syften samt vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen. Trots att Lagrådets yttrande över ett lagförslag inte är bindande för regeringen eller riksdagen, så har yttrandet stort inflytande på lagstiftningsärendet.
Lagrådets normkontroll omfattar redan i dag svenska bestämmelsers förenlighet med Europakonventionen och EU-rätten. Regeringen har framfört till FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna att det är självklart att Lagrådet även skulle reagera om det skulle finna att föreslagen lagstiftning inte överensstämmer med något av Sveriges övriga internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, såsom FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.
77
I den finska grundlagen regleras
uttryckligen att grundlagsutskottet, som är en del av riksdagen, ska ge utlåtanden om lagförslags grundlagsenlighet och förhållande till internationella fördrag om mänskliga rättigheter.
78
I regeringens proposition om en reformerad grundlag lämnas förslag om att förstärka Lagrådets roll. Regeringen föreslår bl.a. att yttrande från Lagrådet ska inhämtas rörande lagförslag inom Lagrådets granskningsområde, dvs. att det ska bli obligatoriskt att inhämta Lagrådets yttrande inom detta område. Regeringen anför i propositionen att dessa ändringar av bestämmelsen om Lagrådets granskning skulle innebära en principiell och önskvärd förstärkning av Lagrådets ställning. Genom en sådan ändring betonas betydelsen av förhandsgranskningen bl.a. med avseende på lagförslagens grundlagsenlighet. Vidare föreslår regeringen att den nuvarande
77 CCPR/CO/74/SWE/Add. 1, 14 maj 2003, p. 8. 78SOU 2007:85, s. 62.
158
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
gälla den 1 januari 2011.
begränsningen att Lagrådet behöver höras endast om lagen är viktig för enskilda eller från allmän synpunkt ska tas bort.
79
Riksdagen
har antagit grundlagsförslagen som vilande.
80
Grundlagsförändringar kräver två riksdagsbeslut med ett val emellan. Förändringarna föreslås börja
Regeringen anger även att Lagrådets organisation bör förstärkas för att ytterligare förbättra förutsättningarna för dess granskning. Som skäl för att en förstärkning behövs anges bl.a. EU-rättsliga krav på snabbt genomförande.
81
På ett principiellt plan skulle en
förstärkning av Lagrådets organisation, t.ex. genom inrättandet av en egen juridisk kanslifunktion, även markera Lagrådets självständighet i förhållande till regeringen och riksdagen, enligt propositionen. Genom en stärkt organisation kan Lagrådet få bättre förutsättningar för sin granskande funktion. Regeringen anser dock att det bör övervägas vidare på vilket sätt denna förstärkning lämpligen bör åstadkommas.
Konventionstolkning och lagprövning inom rättstillämpningen
Normalt förutsätts det inom rättstillämpningen att nationell rätt harmonierar med Sveriges internationella åtaganden. Skulle en fråga om eventuell konflikt med en konvention, som inte inkorporerats, ändå uppstå ska principen om fördragskonform tolkning användas, såsom nämnts tidigare (avsnitt 3.2.2).
Ett första steg i ett sådant tolkningsförfarande är att klargöra om en konflikt verkligen föreligger. I propositionen om inkorporering av Europakonventionen anfördes att rättstillämparen har att ta del av konventionsorganens praxis för att göra en sådan bedömning.
82
I fall där det verkligen finns en konflikt mellan bestäm-
melser i nationell rätt och en internationell konvention som inte inkorporerats i svensk rätt måste rättstillämparen tillämpa den nationella författningsbestämmelsen. Så långt det är möjligt inom ramen för den svenska bestämmelsen ordalydelse ska dock denna tolkas på ett sätt som är förenligt med Sveriges konventionsåtaganden.
För Europakonventionen, som gäller som svensk lag, är tillvägagångssättet ett annat. I propositionen om inkorporering av
79Prop. 2009/10:80, s. 142–144. 80 Bet. 2009/10:KU19, rskr. 2009/10:304. 81Prop. 2009/10:80, s. 142–144. 82Prop. 1993/94:117, s. 37.
159
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
konventionen förklarades att om det föreligger en verklig konflikt mellan en konventionsbestämmelse och annan lag ska rättstillämparen främst använda ett par allmänt erkända principer. För det fall den svenska lagregeln utfärdats före inkorporeringen kan rättstillämparen tillämpa lex posterior-principen, som innebär att yngre lag går före äldre lag. Det betyder att om en sådan lagregel står i strid med Europakonventionen, så är det konventionsbestämmelsen som ska läggas till grund för avgörandet. Enligt propositionen ska dock rättstillämparen även överväga om det finns skäl att tillämpa den delvis konkurrerande principen om lex specialis, dvs. att en specialregel går före en allmänt hållen bestämmelse, oavsett bestämmelsernas inbördes ålder. Om den svenska lagregeln eller konventionsbestämmelsen då ges företräde beror på omständigheterna i det enskilda fallet, framförde regeringen. Vidare hänvisades i propositionen till att Högsta domstolens ledamöter i sitt remissyttrande påpekat att, utöver lex posterior och lex specialisprinciperna, även en tredje princip skulle kunna vägas in i en konfliktsituation. Den principen innebär, enligt remissyttrandet, ”att en konvention om mänskliga rättigheter, även om den i den inhemska laghierarkin inte har högre rang än vanlig lag, ändå bör på grund av sin särskilda karaktär ges en särskild vikt i fall av konflikt med inhemska lagbestämmelser”.
83
För att undvika att en konventionsbestämmelse skulle komma att åsidosättas vid konflikt med annan lag infördes genom propositionen den ovan (avsnitt 3.2.3) nämnda bestämmelsen i 2 kap. 23 § regeringsformen. Enligt denna bestämmelse får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. I likhet med övriga bestämmelser i 2 kap. regeringsformen riktar sig bestämmelsen i första hand till lagstiftaren, som har att säkerställa att svensk lagstiftning inte strider mot konventionen. Bestämmelsen innebär emellertid också att domstolar och rättstillämpande myndigheter i enlighet med lagprövningsbestämmelsen i 11 kap. 14 § regeringsformen kan underlåta att tillämpa en nationell bestämmelse som står i strid med Europakonventionen.
84
Om den konventionsstridiga bestämmelsen
finns i lag eller förordning, får den dock endast åsidosättas om felet är uppenbart.
Grundlagsutredningen påpekar i sitt slutbetänkande att den direkta betydelsen av lagprövningsinstitutet har varit relativt
160
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
marginell.
85
Utredningen menar att den återhållsamhet som grund-
lagstiftaren har avsett med uppenbarhetskravet i bestämmelsen säkerligen har haft en inverkan i det avseendet. Utredningen anför dock att det samtidigt är tydligt att en effekt av europarättens inverkan på det svenska rättssystemet är att lagprövningsfrågorna ökar i betydelse. Efter anslutningen till EU och inkorporeringen av Europakonventionen har normprövning i vidsträckt mening blivit ett vanligare inslag i domstolarnas verksamhet, framför utredningen.
I förslaget till reformerad grundlag föreslås att uppenbarhetsrekvisitet vid lagprövning ska tas bort.
86
Regeringen anför i propo-
sitionen att vissa centrala delar av fri- och rättighetsregleringen i 2 kap. regeringsformen är ett område där möjligheten till lagprövning framstår som särskilt angelägen. Här är det enligt regeringen av särskild betydelse att grundlagens regler fullt ut får genomslag i rättstillämpningen. Efter inkorporeringen av Europakonventionen och införandet av bestämmelsen i 2 kap. 23 § regeringsformen kan det vara svårt att förena de åtaganden som följer av konventionen med ett krav på uppenbarhet för att åsidosätta en lag eller förordning som kan bedömas stå i strid med konventionen. Regeringen anser dock inte att det finns skäl att, såsom Svenska FN-förbundet föreslagit i sitt remissvar, i lagprövningsbestämmelsen ta in en erinran om att en domstol ska vara uppmärksam på om en lag eller annan föreskrift strider mot för Sverige bindande internationell rätt. Regeringen anser att det är tillräckligt att svensk rätt enligt etablerade lagtolkningsprinciper i möjligaste mån ska tolkas på ett sätt som är förenligt med för Sverige bindande internationella överenskommelser.
3.2.7 EU-rätten
EU-rätten har en särställning när det gäller internationella rättsakters roll i den svenska rättsordningen, på så sätt att vissa typer av unionsrättsliga bestämmelser blir direkt tillämpliga i Sverige när de har antagits på EU-nivå. Genom Sveriges medlemskap i unionen har den svenska lagstiftaren beslutat att ge EU-rätten företräde
161
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
framför den interna svenska rättsordningen, inklusive grundlagens regler, för det fall att innehållet i de två skulle vara motstridiga.
87
Genom Lissabonfördraget infördes ändringar i EU:s tidigare fördrag. Ändringarna trädde i kraft den 1 december 2009. EUrätten regleras genom fördraget om Europeiska unionen (EUfördraget) och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Unionens värden och målsättningar innefattar respekten för mänskliga rättigheter. Art. 2 i fördraget om Europeiska unionen föreskriver att unionen ska ”bygga på respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för människor som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män”. Unionens målsättningar återger den övergripande inriktning som unionen ska arbeta efter. I artikel 3 framgår att EU ska ha som mål att bl.a. ”bekämpa social utestängning och diskriminering samt främja social rättvisa och socialt skydd, jämställdhet mellan kvinnor och män, solidaritet mellan generationerna och skydd av barnets rättigheter”.
Unionen ska säkerställa samstämmighet mellan all sin politik och verksamhet. Vissa bestämmelser ska beaktas eller respekteras i hela unionens verksamhet. Enligt artikel 10 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska unionen vid genomförandet av sin politik och verksamhet söka bekämpa all diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.
Lissabonfördraget innebär att EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande för medlemsstaterna och EU:s institutioner samt för EU:s medlemsstater när dessa tillämpar EUrätten. Enligt artikel 6.1 i EU-fördraget har stadgan samma rättsliga värde som fördragen själva. EU-domstolen ska övervaka att stadgan efterlevs. Stadgan utvidgar dock inte unionens befogenheter och kan inte heller användas för att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning på de områden som stadgan avser. De grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan har endast verkan inom ramen för de befogenheter som framgår av fördragen. Syftet med stadgan har varit att i ett dokument samla de rättigheter, friheter och principer som enligt existerande regler redan erkänns av EU, så att
87Prop. 1993/94:114, s. 27, prop. 2007/08:168, s. 74, och Holmberg m.fl., Grundlagarna, 2006, s. 30−31.
162
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
de blir överskådliga och lättförståeliga för unionens medborgare och myndigheter. Det materiella innehållet i stadgan kan dock med tiden komma att påverkas av praxis från EU-domstolen.
Europakonventionens fri- och rättigheter gäller även fortsättningsvis. Enligt Lissabonfördraget ska EU ansluta sig till Europakonventionen. När detta har skett kommer enskilda i EU:s medlemsstater att kunna väcka talan mot EU:s institutioner inför Europadomstolen.
3.2.8 Synpunkter från FN:s övervakningskommittéer om konventionernas ställning i svensk rätt
FN:s övervakningskommittéer har i flera fall framfört synpunkter och rekommendationer avseende vilken ställning konventioner om mänskliga rättigheter har i svensk rätt.
FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter uttalade 2008 i sina avslutande slutsatser om Sverige att det var bekymmersamt att Sverige inte har gett konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter tillräckligt genomslag i svensk lagstiftning. Kommittén klargjorde att detta påpekande gjorts även tidigare samt betonade att konventionsstaten ska ta alla lämpliga steg för att garantera att konventionens bestämmelser får full effekt i nationell lagstiftning i syfte att säkerställa att konventionens rättigheter kan åberopas direkt i domstolarna. Kommittén bad också Sverige att i sin nästa periodiska rapport tillhandahålla information om rättsfall där de rättigheter som erkänns i konventionen behandlas.
88
Regeringen anförde för sin del
att internationella överenskommelser måste transformeras eller inkorporeras för att bli direkt tillämpliga, men att svensk lag i enlighet med fördragskonform tolkning ska tolkas i överensstämmelse med överenskommelsen. Regeringen meddelade också att den inte kände till något rättsfall där det framkommit att svenska bestämmelser står i konflikt med konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
89
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter gjorde ett motsvarande uttalande i sitt yttrande om Sverige 2009 angående att det i svensk rätt saknas ett tydligt sätt att ge full effekt åt bestämmelserna i FN-konventionen om medborgerliga och politiska
88 E/C.12/SWE/CO/5, 1 december 2008, p. 13. 89 E/C.12/SWE/Q/5/Add.1, 4 september 2008, p. 1–3.
163
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
rättigheter.
90
Vid sin granskning av den tidigare svenska rapporten
hade kommittén bett om exempel på rättsfall där svenska domstolar hade tillämpat eller använt konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter för att tolka svensk lag.
91
Regeringen
angav i ett skriftligt svar ett antal exempel på rättsfall där svenska domstolar hänvisat till konventionen.
92
Regeringen angav vidare att
det är mer förekommande att hänvisningar görs till Europakonventionen och Europadomstolens praxis än till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, då Europakonventionen är del av den svenska lagstiftningen. Regeringen framförde vidare att Europakonventionen ger huvudsakligen samma eller till och med starkare skydd än FN-konventionen. Kommittén för mänskliga rättigheter framförde dock i sina avslutande slutsatser 2009 synpunkter på att konventionen inte är direkt tillämplig för svenska domstolar och myndigheter. I motsats till vad regeringen anfört erinrade kommittén också om att konventionen i vissa fall ger ett mer långtgående skydd än Europakonventionen.
93
FN:s kvinnodiskrimineringskommitté uttryckte 2008 i sina avslutande slutsatser om Sverige oro över att domstolar inte hänvisar till konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
94
Såsom nämnts i avsnitt 3.2.5 har FN:s tortyrkommitté beklagat att Sverige inte inkorporerat den definition av tortyr som finns i konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
95
Kommittén för barnets rättigheter bad 2009 Sverige om information om framsteg beträffande frågan om att inkorporera barnkonventionen i den nationella rätten och om återstående utmaningar i detta hänseende.
96
Regeringen framförde i sitt svar att
en politik för barnets rättigheter genomsyrar regeringens arbete. Vidare redogjorde regeringen för koordineringen av regeringens arbete med dessa frågor. Regeringens ståndpunkt var att det för närvarande inte finns något behov av att inkorporera konventionen i svensk lag och hänvisade till att Sverige använder sig av transformering för att föra in internationella konventioner i svensk
90 CCPR/CO/74/SWE, 24 april 2002 och CCPR/C/SWE/CO/6, 7 maj 2009, p. 5. 91 CCPR/C/SWE/Q/6, 25 augusti 2008, p. 2. 92 CCPR/C/SWE/Q/6/Add.1, 3 februari 2009, p. 2–7. 93 CCPR/C/SWE/CO/6, 7 maj 2009, p. 5. 94 CEDAW/C/SWE/CO/7, 8 april 2008, p. 14. 95 CAT/C/SWE/CO/5, 4 juni 2008, p. 9. 96 CRC/C/SWE/Q/4, 9 mars 2009.
164
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
rätt. Regeringen skulle dock överväga om lagstiftningen på nytt behöver ses över för att stärka barnets rättigheter.
97
Kommittén
angav i sina avslutande slutsatser 2009 att den var bekymrad över att konventionen inte utgör svensk lag, vilket kan påverka tilllämpningen av konventionens rättigheter. Kommittén uppmanade Sverige att vidta alla nödvändiga åtgärder för att den svenska lagstiftningen ska vara i full överensstämmelse med konventionen och rekommenderade Sverige att arbeta för att konventionen ska bli svensk lag. Vidare rekommenderade kommittén att bestämmelserna i konventionen ska ges företräde vid en konflikt mellan svensk lag och konventionernas bestämmelser.
98
Sammanfattningsvis kan sägas att FN:s övervakningskommittéer rekommenderat att konventionerna ska kunna tillämpas direkt av rättstillämparen för att de på så sätt ska få ett större genomslag i svensk rätt.
3.2.9 Delegationens slutsatser
Alla konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har tillträtt har införlivats i svensk rätt genom transformering, med undantag för Europakonventionen, som har inkorporerats. Det har gått femton år sedan inkorporeringen och konventionen verkar successivt ha fått ett tydligare genomslag i rättstillämpningen. Norge har sedan 1999 inkorporerat Europakonventionen och FNkonventionerna om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, om medborgerliga och politiska rättigheter, om barnets rättigheter, om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor samt om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. De flesta av dessa konventioner har företräde framför annan lag.
Frågan om inkorporering eller transformering är att föredra beträffande konventioner om mänskliga rättigheter är komplicerad. Det finns, enligt delegationens uppfattning, både argument som talar för transformering och för inkorporering.
En inkorporering av en människorättskonvention kan anses markera de mänskliga rättigheternas betydelse. Det är sannolikt att en följd också blir att medvetenheten och kunskapen om konventionerna ökar, vilket kan komma att främja överensstämmelsen mellan konventionen och den inhemska rätten. Vidare innebär en
97 CRC/C/SWE/Q/4/Add.1, 24 april 2009. 98 CRC/C/SWE/CO/4, 12 juni 2009.
165
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
inkorporering att konventionerna blir direkt tillämpliga för domstolar och myndigheter vilket kan ses som en fördel för den enskilde. Samtidigt är konventionerna avfattade på ett sätt som skiljer sig från inhemsk lagstiftning. Några konventionsartiklar har en vag innebörd och lämnar ett större utrymme för tolkning inom rättstillämpningen än vad svenska författningar normalt gör. Vid transformering är det lagstiftaren, dvs. riksdagen, och inte domstolarna, som tolkar konventionerna. Genom transformering blir också lagtexten avfattad på svenska och på ett sätt som rättstillämpningen är van vid. Samtidigt kan transformering innebära en risk för att konventionernas bestämmelser inte återspeglas helt korrekt i den nationella lagstiftningen och att det inte framgår tydligt att de internationella åtagandena ska beaktas.
Dessa är endast några av de skäl som talar för respektive emot inkorporering. Det kan också konstateras att det har gått tio år sedan frågan om en eventuell inkorporering av en konvention om mänskliga rättigheter, i det fallet barnkonventionen, senast utreddes i Sverige.
99
Det finns förespråkare för att FN-konventionen om
barnets rättigheter ska inkorporeras. Regeringen har i propositionen Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige förklarat att den avser att initiera en kartläggning för att belysa om svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med de i barnkonventionen fastslagna rättigheterna.
100
Inför Sveriges ratificering av konventioner om mänskliga rättigheter görs en översyn av huruvida den svenska lagstiftningen står i överensstämmelse med konventionen eller om lagändringar behövs för att den ska kunna följas. När det gäller FN:s kärnkonventioner om mänskliga rättigheter har normharmoni oftast konstaterats föreligga. Frågan om inhemsk lagstiftning överensstämmer med en konvention om mänskliga rättigheterna är dock komplicerad och svår att besvara. Detta gäller särskilt i fråga om nya instrument, vars närmare innebörd ännu inte klargjorts genom praxis. De internationella överenskommelserna om mänskliga rättigheter är inte statiska dokument. Rättigheternas innebörd förtydligas och utvecklas efterhand genom konventionsorganens tolkning. Frågan om huruvida den nationella lagstiftningen stämmer överens med en konvention kan därför inte besvaras en gång för alla. Jämförelser behöver göras noggrant och återkommande om full respekt för de
166
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
mänskliga rättigheterna ska kunna säkerställas, såsom anges i regeringens långsiktiga mål.
Sådana undersökningar behöver göras på flera sätt. I samband med utarbetandet av förslag om nya författningar behöver jämförelser med Sveriges internationella åtaganden göras både inom kommittéväsendet och i Regeringskansliet. Lagrådet har också vissa möjligheter att granska lagförslags överensstämmelse med konventioner om de mänskliga rättigheterna, även utöver Europakonventionen.
Domstolarna och myndigheterna ska beakta konventionerna om mänskliga rättigheter inom ramen för principen om fördragskonform tolkning. För att principen ska tjäna sitt syfte, att motverka att beslut fattas som inte överensstämmer med de mänskliga rättigheterna, krävs en förståelse för vilka frågor som aktualiserar Sveriges internationella åtaganden på detta område. I den nationella lagstiftningen är konventionerna om de mänskliga rättigheterna dock inte synliggjorda i någon högre grad, med undantag för Europakonventionen. Här kan en jämförelse göras med den bestämmelse som infördes 1994 i norsk grundlag om att det åligger statens myndigheter att respektera och säkerställa de mänskliga rättigheterna. Det finns, enligt delegationens mening, behov av att närmare överväga hur de mänskliga rättigheterna kan tydliggöras inom ramen för både lagstiftning och rättstillämpning. Delegationens förslag i dessa avseenden lämnas i kapitel 4.
3.3 En myndighetsstruktur som systematiskt främjar de mänskliga rättigheterna i Sverige
3.3.1 Inledning
En central del i delegationens uppdrag är att lämna förslag på hur det fortsatta stödet i arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag. Efter genomförandet av den främjande delen av uppdraget kan delegationen bekräfta att det finns behov av sådant stöd. I budgetpropositionen för 2009 förtydligade regeringen att det i delegationens uppdrag ingår att se över hur frågan om nationella institutioner som inrättas enligt de s.k. Parisprinciperna med uppgift att bevaka frågor om de mänskliga
167
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
rättigheterna ska lösas.
101
Uttalandet syftar på de riktlinjer för
sådana nationella institutioner som har utarbetats inom FNsystemet. En redovisning av Parisprinciperna lämnas i avsnitt 3.3.2. I avsnitt 3.3.3 behandlas synpunkter från internationella övervakningsorgan om avsaknaden av en nationell institution för mänskliga rättigheter i Sverige. Avsnitt 3.3.4 innehåller en beskrivning av sådana institutioner i några andra länder. I avsnitt 3.3.5 görs en genomgång av i vilken utsträckning det i Sverige finns befintliga aktörer som har uppgifter som motsvarar en nationell institution för mänskliga rättigheter. En undersökning om vilket behov av stöd som finns för arbetet för de mänskliga rättigheterna redovisas i avsnitt 3.3.6. Delegationens erfarenheter och slutsatser om behovet av en nationell institution för mänskliga rättigheter beskrivs i avsnitt 3.3.7. Delegationens förslag i den delen lämnas i kapitel 5.
3.3.2 Parisprinciperna
Frågan om inrättandet av nationella institutioner för mänskliga rättigheter diskuterades första gången i FN redan 1946.
102
Frågan
har tagits upp återkommande sedan dess. FN:s kommission för mänskliga rättigheter tillsatte 1990 en arbetsgrupp om nationella institutioner och i december 1993 antog generalförsamlingen
Principles relating to the Status of National Institutions. Principerna är rekommendationer till medlemsstaterna om vilken typ av aktör som bör finnas på nationell nivå för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna.
103
Principerna formulerades i Paris 1991
och kallas därför för ”Parisprinciperna”.
Vid världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993 enades FN:s medlemsstater genom Wiendeklarationen, som antogs av generalförsamlingen samma år, om att alla länder bör ha en nationell institution för mänskliga rättigheter.
104
Sverige var en av
de pådrivande staterna för deklarationen. I dag har runt 65 av världens länder nationella institutioner för mänskliga rättigheter som överensstämmer med Parisprinciperna, varav 10 av EU:s medlemsländer (se vidare avsnitt 3.3.4).
101Prop. 2008/09:1, utgiftsområde 1, Rikets styrelse, s. 68. 102 ECOSOC resolution 2/9, 21 juni 1946. 103 A/RES/ 48/134, 4 mars 1994. 104 A/RES/48/121, 14 februari 1994.
168
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Enligt Parisprinciperna bör en nationell institution ha befogenhet att främja och skydda de mänskliga rättigheterna och ges ett så brett mandat som möjligt som är tydligt formulerat i grundlag eller annan lag, där också institutionens sammansättning och verksamhetsområde specificeras. Härutöver behandlar principerna också en sådan nationell institutions uppgifter, sammansättning, garantier för institutionens oberoende och mångfald, frågor om dess arbetsmetoder, samt vissa frågor om statusen för sådana institutioner som har befogenhet att behandla enskilda klagomål. Parisprinciperna beskrivs sammanfattningsvis i det följande och återfinns i sin helhet i bilaga 5.
Det bör observeras att listan över de uppgifter som beskrivs i Parisprinciperna inte är uttömmande, utan endast exemplifierande. Parisprinciperna är att se som minimirekommendationer som inte utesluter att en nationell institution ges vidare befogenheter än de som beskrivs i principerna.
105
Uppgifter
Enligt Parisprinciperna bör en nationell institution för mänskliga rättigheter kunna utföra följande uppgifter:
• Lämna rådgivande yttranden, rekommendationer, förslag och rapporter till regeringen, parlamentet eller annat behörigt organ i alla frågor som rör främjandet och skyddet av mänskliga rättigheter, på uppdrag av dessa organ eller på eget initiativ, samt också kunna publicera dem,
• lämna synpunkter både på befintlig lagstiftning och på författningsförslag, i syfte att säkerställa att nationell lagstiftning och praxis står i överensstämmelse med de internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter som landet har anslutit sig till och verka för att de tillämpas effektivt,
• uppmärksamma regeringen på situationer där de mänskliga rättigheterna kränks och lägga fram förslag för att komma
105 Kommittén för barnets rättigheter, General Comment No. 2, 15 november 2002, p. 4, Burdekin, National Human Rights Institutions in the Asia-Pacific Region, 2007, s. 119, Pohjolainen, The Evolution of National Human Rights Institutions – The Role of the United
Nations 2006, s. 6, European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 11.
169
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
tillrätta med dem, samt vid behov ge synpunkter på regeringens ställningstaganden till sådana förslag,
• föreslå att staten ansluter sig till internationella överenskommelser om de mänskliga rättigheterna och verka för att dessa tillämpas effektivt,
• bidra till de rapporter som staten ska lämna till FN:s organ och till regionala organ samt göra oberoende uttalanden med anledning av dessa,
• ha kontakter med organ inom FN-systemet, regionala organ och nationella institutioner i andra länder som arbetar med frågor om mänskliga rättigheter,
• bistå vid utarbetandet av program för utbildning och forskning om mänskliga rättigheter och medverka vid genomförandet av sådana program, samt
• informera och vidta andra åtgärder för att bidra till en ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna.
Oberoende, arbetssätt och mångfald
Ledningen för en nationell institution för mänskliga rättigheter bör utses genom ett officiellt beslut där också mandatets längd bör framgå. Institutionen bör tillförsäkras tillräckliga medel för att kunna fullgöra sitt uppdrag. Häri ligger att den bör kunna ha egna lokaler och egen personal och inte vara föremål för finansiell styrning i sådan utsträckning att dess oberoende kan ifrågasättas.
Inom ramen för sitt ansvarsområde bör den nationella institutionen själv kunna bestämma sin organisation och sitt arbetssätt, vilka frågor den tar upp, vilka externa kontakter den tar och vilken information den inhämtar eller publicerar.
Enligt Parisprinciperna bör den nationella institutionen inrättas på ett sådant sätt att den kan samarbeta med eller bestå av företrädare för organisationer inom det civila samhället som bl.a. arbetar med frågor om de mänskliga rättigheterna samt fackföreningar och yrkesföreningar, representanter för olika filosofiska och religiösa inriktningar, universitet och expertis, samt företrädare för landets parlament. I den mån även representanter för regeringens ministerier eller departement ingår, så bör dessa representanter endast ha en rådgivande funktion.
170
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
”Tilläggsprinciper” om prövning av enskilda klagomål
En nationell institution kan också, men måste inte, ges befogenhet att pröva enskilda klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna. För institutioner som har ett sådant uppdrag gäller, enligt Parisprinciperna, att de kan ges befogenhet att söka nå en frivillig överenskommelse genom förlikning eller meddela bindande beslut, informera klagande om deras rättigheter, särskilt om vilka rättsmedel som finns och verka för den enskildes tillgång till dem, överlämna ett klagomål till någon annan behörig myndighet, samt ge rekommendationer till andra myndigheter för att de personer som framfört klagomål ska kunna utöva sina rättigheter.
3.3.3 Synpunkter från internationella organisationer
FN:s övervakningsorgan har vid ett flertal tillfällen lämnat synpunkter avseende avsaknaden i Sverige av en oberoende institution eller myndighet med brett mandat att följa upp och sprida kunskap om förverkligandet av de mänskliga rättigheterna på nationell nivå. När Sverige i maj 2010 granskades av FN:s råd för mänskliga rättigheter inom ramen för dess periodiska granskning av medlemsländerna (Universal Periodic Review, UPR) rekommenderade fjorton länder Sverige att inrätta en nationell institution för mänskliga rättigheter i enlighet med Parisprinciperna.
106
I sitt senaste yttrande om Sverige uttryckte FN:s kommitté för mänskliga rättigheter oro över att Sverige ännu inte har någon oberoende nationell institution för mänskliga rättigheter. Kommittén framförde att Sverige bör inrätta en sådan institution med brett mandat rörande mänskliga rättigheter och förse den med tillräckliga resurser.
107
FN:s kommitté för barnets rättigheter berömmer i sin senaste rapport det arbete som bedrivs av Barnombudsmannen (BO), men efterlyser samtidigt ytterligare åtgärder för att stärka BO:s roll. Kommittén anser bl.a. att ombudsmannen bör ha en oberoende ställning i förhållande till regeringen i enlighet med Parisprinciperna.
108
Även FN:s kommitté mot tortyr har kommenterat frågan om en nationell institution för mänskliga rättigheter i Sverige (se även
106 A/HRC/15/11, 16 juni 2010. 107 CCPR/C/SWE/CO/6, 7 maj 2009, p. 4. 108 CRC/C/SWE/CO/4, 12 juni 2009 p. 15 och 16.
171
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
gheter.
112
avsnitt 3.2.4). Enligt artikel 18 i det fakultativa protokollet till konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning ska de stater som ratificerat protokollet utse eller inrätta ett eller flera oberoende övervakande organ för att förebygga de handlingar som konventionen förbjuder. Kommittén har ifrågasatt den inställning som regeringen har redovisat för kommittén att Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslern (JK) har denna funktion i Sverige. Kommittén framhåller att ingen av dessa myndigheter har några förebyggande uppgifter utan endast arbetar reaktivt. Sverige bör därför, enligt kommittén, antingen överväga att utse något annat organ att utföra uppgifterna enligt protokollet eller tillföra resurser för att de av regeringen utpekade myndigheterna ska kunna möta protokollets krav.
109
Tre av FN:s övervakningskommittéer har behandlat frågan om nationella institutioner för mänskliga rättigheter i s.k. allmänna kommentarer (General Comments), nämligen Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, Kommittén mot rasdiskriminering och Kommittén för barnets rättigheter.
110
För att
underlätta medlemsstaternas arbete med att inrätta nationella institutioner för mänskliga rättigheter har FN också tagit fram en handbok med riktlinjer (se närmare avsnitt 3.3.4).
111
Vidare har
bl.a. Amnesty International utarbetat rekommendationer om nationella institutioner för mänskliga rätti
EU:s byrå för grundläggande rättigheter kartlade 2009 de nationella institutionerna för mänskliga rättigheter i EU:s medlemsstater i syfte att identifiera brister och problem i strukturen för skyddet av de grundläggande rättigheterna inom EU.
113
Kartlägg-
ningen beskrivs i avsnitt 3.3.4. Enligt byrån är det ett problem att det i många medlemsländer saknas ett nationellt organ med övergripande uppgifter rörande de mänskliga rättigheterna, såsom att främja konventionerna och sprida kunskap om rättigheterna. Byrån framför i rapporten att alla EU:s medlemsstater bör ha
109 CAT/C/SWE/CO/5, 4 juni 2008, p 25. 110 E/C.12/1998/25, 14 december 1998, A/48/18, 25 mars 1993, p. 116, och CRC/GC/2002/2, 15 november 2002. 111 United Nations, Centre for Human Rights, National Human Rights Institutions, A handbook on the Establishment and Strengthening of National Institutions for the Promotion and Protection of Human Rights, Professional Training Series No 4, 1995. 112 AI INDEX: IOR 40/007/2001. 113 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010.
172
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
oberoende nationella institutioner för mänskliga rättigheter med inflytande och mandat som omfattar samtliga rättigheter.
114
3.3.4 Nationella institutioner för mänskliga rättigheter i andra länder
Utformningen av nationella institutioner för mänskliga rättigheter varierar världen över. I FN-sammanhang brukar man skilja på kommissioner för mänskliga rättigheter, ombudsmannaorganisationer och specialiserade institutioner.
Enligt FN:s handbok om nationella institutioner för mänskliga rättigheter fungerar kommissionerna oftast oberoende av andra regeringsorgan.
115
De arbetar i första hand med att dels skydda
personer mot diskriminering, dels skydda de medborgerliga och politiska rättigheterna. En kommission kan dock även ha i uppdrag att främja och skydda de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. En av de vanligaste uppgifterna för en kommission är att ta emot och undersöka klagomål från enskilda om påstådda övergrepp mot mänskliga rättigheter. Däremot är det ovanligt att kommissionerna har befogenhet att fatta juridiskt bindande beslut rörande enskilda klagomål. Andra viktiga uppgifter är att systematiskt granska regeringens politik avseende de mänskliga rättigheterna och hur staten följer sin egen lagstiftning och internationell rätt om mänskliga rättigheter samt att föreslå förbättringar om så behövs. En kommission brukar också anförtros ett övergripande ansvar för att sprida information om mänskliga rättigheter. Kommissionerna är vanligtvis sammansatta av ledamöter med olika bakgrund, var och en med speciell kunskap eller särskilda erfarenheter inom området mänskliga rättigheter.
Beteckningen ombudsman står, enligt FN:s handbok, vanligtvis för ett personligt ämbete men kan också vara en grupp personer som utses av parlamentet. Ombudsmännen har framför allt till uppgift att tillvarata enskilda personers rättigheter i fall där de anser att de blivit felaktigt behandlade av offentliga organ. De tar emot klagomål från allmänheten och utreder dessa. I många länder fordras att den klagande har uttömt alla andra rättsliga och
114 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 9. 115 United Nations, Centre for Human Rights, National Human Rights Institutions, A handbook on the Establishment and Strengthening of National Institutions for the Promotion and Protection of Human Rights, Professional Training Series No 4, 1995.
173
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
administrativa vägar att behandla frågan innan den tas upp av ombudsmannen. Ombudsmännen kan också utreda ärenden av stort allmänt intresse på eget initiativ.
Specialiserade institutioner är, enligt FN:s handbok, oftast inrättade för att främja och skydda rättigheter för en eller flera specifika grupper eller delar av befolkningen, t.ex. barn, människor med funktionsnedsättning, minoriteter, kvinnor eller flyktingar.
De specialiserade institutionerna har i övrigt ofta liknande uppgifter som kommissionerna. Specialiserade institutioner brukar dock vara mer fokuserade på kartläggning och forskning.
De flesta nationella institutioner för mänskliga rättigheter som inrättats i världen är kommissioner, även om allt fler ombudsmän tillkommit på senare tid. Ombudsmännen har dessutom närmat sig formen för kommissioner genom att flera på eget initiativ vidgat sina verksamhetsområden till att omfatta fler samhällsområden och verksamheter.
FN:s kartläggning av nationella institutioner
FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna publicerade i juli 2009 en kartläggning av nationella institutioner för mänskliga rättigheter världen över.
116
Kartläggningen bygger på enkätsvar från
61 nationella institutioner. Av svaren kom 21 från Europa, 19 från Afrika, tolv från Asien och Stilla havsområdet och nio från den amerikanska kontinenten (i fortsättningen Amerika).
Inrättande och typ av organisation
Enligt Parisprinciperna ska en nationell institution inrättas genom grundlag eller lag. Institutioner som inrättats genom grundlag är vanligare i Afrika och Amerika än i Europa, Asien och Stilla havsområdet, där annan lag är vanligare. Det förekommer också institutioner som, trots Parisprinciperna, har inrättats utan lagstöd, t.ex. genom dekret eller regerings- eller riksdagsbeslut. Av de som deltagit i kartläggningen betraktar sig 58 procent som kommissioner för mänskliga rättigheter medan 30 procent uppger sig vara ombudsmän.
116 United Nations, Office of the High Commissioner for Human Rights, Survey on
National Human Rights Institutions, 2009.
174
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Mandat
Av kartläggningen framgår att en stor majoritet av de institutioner som finns i dag har ett brett mandat med befogenheter att utföra alla de uppgifter som anges i Parisprinciperna. Nästan alla nationella institutioner som svarat (58 av 61) uppgav också att deras uppdrag omfattar hela landet och att mandatet omfattar alla som bor i landet. 14 institutioner har uppdrag som sträcker sig utanför det egna landet. Det handlar t.ex. om stöd till ambassader, konsulat och annan administration utomlands.
Knappt 40 procent av de svarande uppger att det finns andra organisationer som har mandat att arbeta med mänskliga rättigheter i landet. Exempel på sådana är ombudsmän och offentliga medlare samt myndigheter vars uppdrag rör rättigheter för särskilda grupper eller delar av befolkningen.
Oberoende
Över 90 procent av de svarande uppger att lagen som reglerar institutionens verksamhet garanterar institutionens oberoende. Drygt 70 procent av de svarande institutionerna anser att de också är oberoende i praktiken. I rapporten konstateras dock att nästan 40 procent av de svarande indikerar att ett departement i regeringens kansli har ett administrativt ansvar för institutionen.
En majoritet av de svarande uppger att de själva formulerar sin budget. En knapp fjärdedel lämnar budgetförslaget direkt till riksdagen. 59 procent anger att lagen innehåller en formulering om att institutionen ska tillhandahållas tillräcklig finansiering. Nästan hälften av de svarande uppger dock att de har en otillräcklig budget.
Organisation
Majoriteten av de svarande anser sig vara nöjda med sin institutions organisation även om ett betydande antal anser att antalet anställda är otillräckligt. Drygt hälften ansåg att deras personal speglade mångfalden i samhället.
Storleken på institutionerna varierar i hög grad, från 2 till över 1 100 anställda. Drygt hälften uppger att de har färre än 100 anställda.
175
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Det styrande organets sammansättning
90 procent av de svarande institutionerna uppger att formerna för tillsättningen av ledamöter i institutionens styrande organ är reglerade i lag eller på annat sätt. Av dessa har 60 procent en tillsättningsprocess som omfattar en oberoende granskning av kandidaterna. Det civila samhället tillfrågas när det gäller 45 procent av de svarande, och annonsering inför rekryteringen sker hos drygt 50 procent. Det vanligaste är att nomineringarna kommer från riksdagen, det civila samhället eller att kandidater själva anmäler sitt intresse.
Drygt hälften av institutionerna uppger att lagen enligt vilken de inrättats kräver att institutionens styrande organ har en mångsidig sammansättning. Mindre än hälften ansåg dock att den faktiska sammansättningen var sådan. Av de svarande med krav på en mångsidig sammansättning uppger endast 55 procent i Europa och i Asien och Stilla havsområdet att deras styrande organ verkligen speglar mångfald. I Afrika var motsvarande siffra 75 procent och i de amerikanska länderna 100 procent.
De flesta medlemmarna i institutionernas styrande organ är jurister eller har en bakgrund från organisationer inom det civila samhället eller den akademiska världen. Det finns ofta en hög grad av representation av kvinnor, medan minoriteter och personer med funktionsnedsättning är representerade i begränsad utsträckning.
Nästan 80 procent av de svarande uppger att mandatperioden för deras ledamöter är mellan tre och fem år, vilket enligt FN:s rapport är en rimlig tid för att garantera deras oberoende. För drygt 70 procent av institutionerna är grunderna för att skilja en ledamot från uppdraget reglerade i lag. För knappt 60 procent av institutionerna är även formerna för ett sådant förfarande lagreglerade.
Uppgifter
90 procent av de svarande institutionerna har befogenhet att hantera enskilda klagomål, även om majoriteten av dem endast kan informera den klagande om dennes rättigheter och förmedla klagomålet till rätt instans. Färre institutioner kan förhandla fram överenskommelser och endast ett fåtal kan fatta bindande beslut.
176
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Flera institutioner efterlyser resurser för information och kampanjer för att öka medvetenheten om de mänskliga rättigheterna och om tillgången till rättsliga sanktioner. Institutionerna efterfrågar också befogenhet att pröva och fatta bindande beslut om enskilda klagomål om kränkningar av rättigheterna, att få del av information från andra myndigheter samt att, i enlighet med det fakultativa protokollet till FN:s tortyrkonvention, besöka fängelser och andra platser där människor hålls frihetsberövade. Vidare efterfrågas att andra myndigheter ska följa institutionens rekommendationer.
Bara 20–40 procent av de svarande uppger att regeringsorganen tar till sig institutionernas rekommendationer på ett bra sätt. Ändå uppger 66 procent av de svarande att regeringsorganen formellt är skyldiga att reagera på institutionernas rapporter och förslag.
EU:s kartläggning av institutioner i medlemsstaterna
Enligt den kartläggning som EU:s byrå för grundläggande rättigheter gjort av nationella institutioner för mänskliga rättigheter i medlemsstaterna har alla dessa stater någon form av övervakningsorgan med befogenheter inom området mänskliga rättigheter.
117
Byrån konstaterar dock att det fortfarande finns ett starkt
behov av institutioner som fullt ut uppfyller Parisprinciperna. När kartläggningen gjordes hade tio av medlemsstaterna sammanlagt elva nationella institutioner som fullt ut ansågs uppfylla principerna, vilket var en ökning från fem institutioner 1999. I en av de tio staterna har ytterligare en institution tillkommit sedan dess. Dessutom är flera länder i färd med att inrätta institutioner i enlighet med Parisprinciperna. Ytterligare fem länder har institutioner som bara delvis uppfyller principerna.
Av de tolv institutioner som anses motsvara Parisprinciperna fullt ut är sju kommissioner, tre ombudsmän och två institut. De sju kommissionerna och de tre ombudsmännen samt ett institut har inrättats genom en lag som anger deras mandat. De tre ombudsmännens mandat är reglerat i konstitutionen. Kommissionerna har generellt ett brett mandat med uppgifter av skilda slag, medan mandatet för ombudsmännen vanligtvis är avgränsat till att försvara grundläggande rättigheter och friheter mot begränsningar
117 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010.
177
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
genom åtgärder som vidtas inom den offentliga administrationen. Alla institutioner lämnar årliga rapporter. Några lämnar dem direkt till parlamentet medan andra lämnar dem till regeringen som vidarebefordrar dem till parlamentet.
Antalet kommissionärer varierar. Ett land har 64 kommissionärer. Flera kommissioner har åtminstone någon heltidsarbetande kommissionär för att garantera stabiliteten i arbetet medan övriga kommissionärer har uppdrag på deltid. I ungefär hälften av länderna utses kommissionärerna och ombudsmännen av regeringen och i hälften av parlamentet. Kommissionärernas mandatperioder varierar från två år till fem år i olika länder. I tre länder är mandatperioden tre år och i tre andra länder fem år. I ytterligare tre länder är mandatperioden maximalt fem år.
Antalet anställda varierar från en till 256 personer. Ombudsmannainstitutionerna, som vanligtvis leds av en person, har större problem än kommissionerna med att tillgodose Parisprincipernas krav på mångfald i sammansättningen.
Samtliga kommissioner som anses fullt ut uppfylla Parisprinciperna är beroende av regeringen för sin finansiering men oberoende i fråga om hur de använder de medel de tilldelas. Kommissioner med i huvudsak rådgivande uppdrag saknar vanligtvis egen budget medan övriga institutioner har en egen budget. Några institutioner har dessutom ett eget anslag i riksdagens budget.
Institutioner i de övriga nordiska länderna
Danmark
I Danmark finns en nationell institution för mänskliga rättigheter,
Institut for Menneskerettigheder, som anses fullt ut uppfylla
Parisprinciperna. Det danska institutets mandat är reglerat i en lag om etablering av danskt center för internationella studier och mänskliga rättigheter.
118
I institutets mandat ingår forskning om mänskliga rättigheter, rådgivning till riksdagen och regeringen, främjande av likabehandling av alla utan åtskillnad på grund av etnisk tillhörighet, dokumentation, stöd till organisationer inom det civila samhället för deras dokumentationsarbete och samarbete mellan organisa-
118 Lov nr 411 af 06/06/2002, Lov om etablering af Dansk Center for Internationale Studier og
Menneskerettigheder.
178
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
tioner. Institutet ska också stödja nordiskt och annat internationellt samarbete samt bidra till genomförandet av de mänskliga rättigheterna både nationellt och i utlandet.
Staten ger ett årligt ekonomiskt bidrag till institutionen. Finansiering av verksamheten kan också ske genom bl.a. bidrag från fonder, gåvor och intäktsbringande verksamhet. År 2007 hade institutet en total omsättning om 92 miljoner danska kronor, varav cirka 28 miljoner avsåg nationellt arbete. Det statliga bidraget var 13,5 miljoner danska kronor. Övriga medel utgörs av bidrag från bl.a. FN, EU, företag, organisationer och myndigheter i Danmark och andra länder.
Institutet leds av en styrelse med tretton ledamöter med en mandatperiod om fyra år. Institutet har också ett råd för mänskliga rättigheter vars sammansättning ska avspegla de synpunkter som finns bland engagerade organisationer inom det civila samhället, berörda offentliga myndigheter, intresserade forskare och andra intresserade enskilda eller grupper.
Totalt har institutet ett 100-tal anställda varav flertalet dock arbetar med internationella frågor.
Dessutom finns i Danmark Center for Ligebehandling af
Handicappede, som är en statlig institution under Socialministeriet.
Finland
I Finland finns i dag ingen nationell institution för mänskliga rättigheter som uppfyller Parisprincipernas krav. En arbetsgrupp har dock utrett och lämnat förslag om att en sådan ska inrättas i form av ett människorättscenter i anslutning till den finska justitieombudsmannens kansli.
119
Centret föreslås bestå av en
direktör som utses av riksdagen samt minst tio tjänstemän. Arbetsgruppen föreslår också att justitieombudsmannen tillsätter en människorättsdelegation för fyra år i sänder för att tillgodose Parisprincipernas krav på mångfald i sammansättningen. Centrets uppdrag föreslås vara att allmänt främja de grundläggande och mänskliga rättigheterna i Finland. Arbetsgruppen föreslår att människorättscentret bl.a. ska ha till uppgift att främja information, fostran, utbildning och forskning samt samarbete i fråga om de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättig-
119Kansallisen ihmisoikeusinstituution perustaminen, Betänkanden och utlåtanden 45/2010, Justitieministeriet. Betänkandet innehåller en sammanfattning på svenska.
179
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
heterna, utarbeta rapporter om hur rättigheterna tillgodoses, ta initiativ och ge utlåtanden för främjande och tillgodoseende av rättigheterna samt delta i det europeiska och det internationella samarbetet för främjandet och tryggandet av rättigheterna. Människorättscentret föreslås inte ges befogenhet att behandla enskilda klagomål. Det finska justitieministeriet utarbetar för närvarande en proposition till riksdagen om en institution för mänskliga rättigheter mot bakgrund av utredningens förslag.
En minoritetsombudsman och en diskrimineringsnämnd ansvarar för tillsynen av likabehandlingslagen i frågor om etnisk diskriminering. Dessutom har arbetarskyddsmyndigheterna ansvar för tillsynen av likabehandlingslagen i de delar som avser arbetslivet. Jämställdhetsombudsmannen har tillsyn över lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män. Ett förslag om att ersätta minoritetsombudsmannen med en diskrimineringsombudsman och införandet av en ny likabehandlingslag är för närvarande under beredning.
Norge
Norges center för mänskliga rättigheter, Norsk Senter for
Menneskerettigheter, har ansetts uppfylla Parisprincipernas krav.
Centret är i dag en tvärdisciplinär institution inom juridiska fakulteten vid Oslo universitet. En utredning pågår för att bl.a. se över centrets huvudmannaskap, organisation och mandat.
120
Centret, som etablerades 1987, blev nationell institution för mänskliga rättigheter 2001 med stöd i en kunglig resolution.
121
Där
anges att institutionen ska vara oberoende av nationella myndigheter och vara mer än ett kunskapscentrum. Forskning, utredning, rådgivning och övervakning ska prioriteras.
Centrets totala budget är på cirka 94 miljoner norska kronor. Det statliga bidrag som är öronmärkt för centrets reguljära arbete som nationell institution är drygt 6 miljoner norska kronor. Centret som universitetsinstitution med ansvar för forskning och undervisning får därutöver även del av universitetets medel. Denna basfinansiering uppgick 2009 tillsammans till cirka 20 procent av den totala budgeten. Övriga medel som kommer från olika departe-
120 Terms of Reference for the Review of the Norwegian Centre for Human Rights in its
Capacity as Norway’s National Human Rights Institution, Norska Utrikesministeriet, 23 juni 2010. 121 Saksnr. 01/1269, Etablering av og mandat for nasjonal institusjon for menneskerettigheter ved institutt for menneskerettigheter.
180
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
ment, FN, EU, organisationer och företag avser tidsbegränsade projektbidrag och uppdragsprojekt.
Centret har en styrelse med 10 ledamöter. Det har 62 anställda varav ungefär fem personer arbetar med nationella frågor. Dessutom bidrar flera av de experter som i huvudsak har internationella uppgifter också på deltid till det nationella arbetet. Det dagliga arbetet leds av en direktör. Ett rådgivande organ med representanter för olika ombudsmannaorgan, intresseorganisationer och aktörer från det civila samhället, ger råd i arbetet och får nominera två representanter från det civila samhället till centrets styrelse. Centret har inte mandat att handlägga individuella klagomål.
Sivilombudsmannen for forvaltningen behandlar individuella klagomål. För diskrimineringsfrågor finns en särskild ombudsman, Likestillings- och diskrimineringsombudet. Barneombudet har mandat att tillvarata barns intressen, men behandlar inte individuella klagomål.
Exempel på nationella institutioner i övriga Europa
Irland
Den irländska kommissionen för mänskliga rättigheter, The Irish
Human Rights Commission anses uppfylla Parisprincipernas krav.
Kommissionens mandat anges i Human Rights Commission Act 2000, § 4.
Kommissionen ska, enligt Human Rights Commission Act, bl.a. granska lagar och verksamhet samt lagförslag och rapportera om de eventuella implikationer som de kan ha för de mänskliga rättigheterna. Den ska också samarbeta med andra organ eller myndigheter som har kunskap och expertis inom området, arbeta främjande och genomföra undersökningar samt publicera rapporter. Kommissionen kan även ansöka hos High Court eller Supreme Court om att uppträda i domstolen som amicus curiae, dvs. ha en rådgivande funktion i domstolsprocessen, i mål rörande de mänskliga rättigheterna. Den kan vidare ansöka om att få bistå personer i samband med rättsprocesser som relaterar till skyddet av de mänskliga rättigheterna samt om att få väcka talan för att försvara en persons eller grupp av personers mänskliga rättigheter.
Under 2009 fick kommissionen statliga bidrag om 1 596 000 euro.
181
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Kommissionärerna utses av regeringen. Regeringen beslutar också om mandatperiodens längd, som enligt lagen inte får överstiga fem år. Ledamöterna kan omväljas för en period om ytterligare högst fem år. Kommissionen består i dag av 15 personer, varav en på heltid och övriga på deltid. Kommissionen anställer en verkställande chef och den personal som den beslutar om. Kansliet har i dag elva anställda.
I Irland finns också The Equality Authority, som svarar för tillsynen av the Employment Equality Act (1998) och the Equal
Status Act (2000), som förbjuder diskriminering på nio grunder i arbetslivet, inom yrkesutbildning, vid tillhandahållande av varor och tjänster samt annan verksamhet till vilka allmänheten har tillträde.
Storbritannien
Kommissionen för likabehandling och mänskliga rättigheter, The
Commission for Equality and Human Rights, i Storbritannien inrättades 2007 i enlighet med the Equality Act från 2006. Kommissionen ersätter de tidigare kommissionerna mot rasdiskriminering, för jämställdhet respektive för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I mandatet ingår såväl mänskliga rättigheter som diskriminering, inklusive de nya diskrimineringsgrunderna ålder, sexuell läggning och religion eller trosuppfattning. I uppdraget ingår även att handlägga ärenden som rör diskriminering av enskilda.
Kommissionen består av 14 kommissionärer som utses av en minister i regeringen. Den rapporterar till regeringens Equalities
Office, som är det departement från vilket kommissionen får sitt finansiella stöd. Budgeten för 2009/10 och 2010/11 uppgår till 70 miljoner brittiska pund.
Arbetet omfattar England, Wales och Skottland där kommissionen har kontor och samarbetar med de regionala kommissioner som finns där.
182
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Tyskland
Det tyska institutet för mänskliga rättigheter, Deutsches Institut für
Menschenrechte, bildades i mars 2001 och anses fullt ut uppfylla
Parisprincipernas krav. Det inrättades som en förening enligt civilrättslig lagstiftning genom ett enhälligt beslut i tyska parlamentet i december 2000. Institutet ses som en del av det civila samhället och verksamheten regleras i institutets stadgar.
Institutet genomför studier och akademiska forskningsprojekt, erbjuder seminarier för allmänheten och utbildningsprogram, medverkar i expertdiskussioner och allmänna debatter samt ger råd till de politiska organen om hur mänskliga rättigheter kan integreras i nationell och internationell politik. Det handlägger inte individuella klagomål.
Institutet finansieras med medel från Justitiedepartementet, Utrikesdepartementet och ytterligare ett departement som ungefär motsvarar det svenska Näringsdepartementet. Institutet kan, enligt stadgarna, också finansieras med medlemsavgifter och privata donationer. Budgeten för 2008 omfattade cirka 1,8 miljoner euro, varav drygt 1,5 miljoner utgjordes av statliga bidrag. Under 2009 har även Social- och arbetsmarknadsdepartementet tillkommit som finansiär då detta departement har ansvar för FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och institutet ansvarar för att övervaka konventionens efterlevnad genom en nyinrättad enhet.
Styrelsen består av 16 ledamöter från det civila samhället, akademin, medierna och politiken. Institutet har 34 anställda.
Exempel på nationella institutioner i andra delar av världen
Australien
Australiens kommission för mänskliga rättigheter, Australian
Human Rights Commission, anses uppfylla Parisprincipernas krav.
Kommissionen inrättades med stöd i Australian Human Rights
Commission Act 1986, som reglerar kommissionens organisation, mandat och oberoende. Kommissionen bedriver även verksamhet utifrån fyra diskrimineringslagar.
Kommissionen ska tillhandahålla utbildning och öka allmänhetens medvetenhet om de mänskliga rättigheterna, handlägga klagomål om diskriminering och andra kränkningar av rättig-
183
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
heterna, bedriva forskning, bidra till utvecklingen av policyer samt ge råd i frågor om de mänskliga rättigheterna. Den publicerar rapporter, samarbetar med massmedier, håller allmänna utfrågningar och konsultationer samt ger råd till domstolar. Kommissionen ger även råd och lämnar förslag till parlamentet och regeringen i deras arbete med att utveckla lagar, program och policyer.
Kommissionen består i dag av en ordförande och tre kommissionärer som utsetts av den australiensiska generalguvernören, vilken innehar den högsta verkställande makten. Varje kommissionär har egen beslutanderätt när det gäller fördelning av medel, anställningar, vilka främjande åtgärder de ska genomföra och vilka medlingsstrategier de ska förespråka.
Kommissionen har 125 anställda. En avdelning arbetar med handläggning av individuella klagomål medan en annan arbetar mer strategiskt gentemot domstolarna och agerar som amicus curiae.
Kanada
Den federala kommissionen för mänskliga rättigheter i Kanada,
Canadian Human Rights Commission, inrättades 1977 och anses fullt ut motsvara Parisprinciperna. Kommissionens mandat regleras i Canadian Human Rights Act. Dess verksamhet bedrivs med utgångspunkt i både Canadian Human Rights Act och Employment Equity Act. Kommissionen ska utreda och försöka nå uppgörelser i frågor om diskriminering i arbetslivet och i den federala förvaltningens kontakter med allmänheten. Den kan också företräda allmänhetens intresse i domstolsärenden som rör frågor om de mänskliga rättigheterna. Klagomål som kräver vidare utredning och inte kan lösas genom medling överlämnas till Canadian Human Rights Tribunal, vars beslut har ställning som domstolsavgöranden.
Utöver klagomålshanteringen och domstolsärendena arbetar kommissionen med informationsverksamhet för att främja förståelsen för lagstiftningen om mänskliga rättigheter bland allmänheten.
Två heltidsarbetande kommissionärer med en sjuårig mandatperiod och fyra deltidsanställda kommissionärer med mandatperioder på upp till tre år är utsedda av generalguvernören, som formellt är Kanadas statsöverhuvud.
184
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Huvudkontoret har cirka 200 anställda. Det finns också två regionala kontor i landet.
Nya Zeeland
Kommissionen för mänskliga rättigheter i Nya Zeeland, The
Human Rights Commission, inrättades 1977. Kommissionen anses fullt ut motsvara Parisprinciperna. Dess mandat och oberoende regleras i Human Rights Act från 1993 med tillägg från 2001, då kommissionären för Race Relations blev en del av kommissionen.
Samtidigt beslutades att en kommissionär för Equal Opportunities skulle utses och att ett Office of Human Rights Proceedings skulle inrättas.
Kommissionens huvuduppgift är att främja respekten och förståelsen för de mänskliga rättigheterna samt att främja den fortsatta utvecklingen av mångfald och harmoniska relationer mellan enskilda i samhället. Sedan 2001 ingår det även i kommissionens mandat att den kan ställa regeringen och dess myndigheter, liksom andra som utför offentliga uppgifter, till ansvar för diskriminering enligt Human Rights Act.
Kommissionen ska även hantera klagomål om diskriminering, driva ärenden i domstol och kunna uppträda i domstol som tredje part. Den är dock på väg att skifta fokus från arbete med individuella klagomål till ett arbete med betoning på rådgivning, forskning och utbildning.
Kommissionen består av tre heltidsanställda kommissionärer samt fem deltidskommissionärer. Kommissionärerna utses av justitieministern enligt kriterier som anges i lagen.
Kommissionen har cirka 55 anställda, varav åtta på enheten för handläggning av klagomål. Office of Human Rights Proceedings är en enhet inom kommissionen men ska samtidigt agera oberoende från den övriga kommissionen och regeringen.
Förutom människorättskommissionen finns också bl.a. en ombudsman som ungefär motsvarar svenska JO, en barnkommissionär (ungefär motsvarande svenska BO), en familjekommission, en kommissionär för hälsa och funktionsnedsättning, en oberoende myndighet för polisens uppträdande och en kommissionär för integritetsfrågor.
185
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Internationell sammanslutning av nationella institutioner för de mänskliga rättigheterna
International Coordinating Committee of National Institutions for the Promotion and Protection of Human Rights (ICC) är en sammanslutning som bildades 1993 av nationella institutioner för mänskliga rättigheter för främjande av att sådana institutioner bildas och för att samordna deras aktiviteter. ICC är således fristående från FN, men dess möten hålls under beskydd av och i samverkan med kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter.
122
För att kunna delta i ICC:s möten behöver nationella institutioner ansöka om och beviljas ackreditering i enlighet med riktlinjer som ICC utarbetat.
123
Enligt dessa riktlinjer delas institu-
tionerna in i A-, B- och C-status. Institutioner som bedöms överensstämma med Parisprinciperna ges A-status och blir då röstande medlemmar i ICC. De institutioner som inte anses motsvara Parisprinciperna fullt ut, eller som inte har lämnat in tillräckligt underlag för ett beslut om A-status, ges B-status och får då ingen rösträtt men kan delta som observatörer vid ICC:s möten. Institutioner som inte anses uppfylla Parisprinciperna ges C-status. Dessa har inte någon ställning i ICC men kan ändå få ICC:s tillstånd att delta i vissa möten. I juni 2010 hade 67 nationella institutioner A-status i ICC, medan 14 institutioner hade B-status och tio hade C-status. Därutöver finns ett antal nationella institutioner som inte har ansökt om ackreditering.
124
I april 2008
ändrades ackrediteringsprocessen i syfte att göra den mer grundlig och effektiv.
Av ICC:s stadga framgår att om flera nationella institutioner i samma land är kvalificerade för medlemskap i ICC så kan endast en av dem bli röstande medlem i organisationen och ha talerätt vid dess möten. Det är i ett sådant fall upp till de nationella institutionerna att sinsemellan komma överens om vilken av dem som ska
122 Statute, Association International Coordinating Committee of National Institutions for the
Promotion and Protection of Human Rights, antagen den 31 juli 2008, reviderad den 21 oktober 2008 och den 24 mars 2009. 123Guidelines for Accreditation & Re-Accreditation of National Human Rights Institutions to the International Coordinating Committee of National Human Rights Institutions, version 4, juni 2009. 124Chart of the Status of National Institutions, Accreditation Status as of June 2010, publicerad på webbplatsen för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, www.ohchr.org.
186
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
vara representerad i ICC.
125
De fyra tidigare diskriminerings-
ombudsmännen i Sverige hade A-status i ICC och representerades av den dåvarande Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. Myndigheten Diskrimineringsombudsmannen (DO), som inrättades den 1 januari 2009, har, i enlighet med gällande rutiner for ackreditering, meddelat ICC att myndigheten avser att ansöka om ackreditering. Ackrediteringskommittén kommer vid sitt närmaste möte i oktober 2010, att bestämma vid vilket möte DO:s ansökan ska behandlas.
3.3.5 Befintliga myndigheters arbete för mänskliga rättigheter i Sverige
Mot bakgrund av redovisningen ovan kan det vara av intresse att beröra frågan om det i Sverige i dag finns någon myndighet som kan anses ha de uppgifter som bör ligga på ett nationellt organ till skydd för de mänskliga rättigheterna.
Ett flertal myndigheter arbetar för de mänskliga rättigheterna i en eller annan bemärkelse. Myndigheterna inom rättsväsendet har t.ex. en central roll, liksom tillsynsmyndigheter som t.ex. Socialstyrelsen, myndigheter inom utbildningsväsendet m.fl. Nedan begränsas dock beskrivningen till några myndigheter som har tydligare eller mer övergripande uppgifter rörande de mänskliga rättigheterna. Genomgången omfattar Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen), Riksrevisionen, Barnombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen. Vidare beskrivs Forum för levande historia, som enligt sin instruktion (2007:1197) har till uppgift att vara ett nationellt forum som ska främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen. Dessutom redogörs kortfattat för Skolinspektionen, som ett exempel på en förvaltningsmyndighet med mer begränsat uppdrag om mänskliga rättigheter. Skolinspektionen är av intresse bl.a. av det skälet att Barn- och elevombudet ingår som en del i myndigheten och då myndigheten enligt sin instruktion ska integrera perspektivet mänskliga rätigheter i sin verksamhet.
Därutöver finns även inom den akademiska världen institutioner och centrumbildningar som arbetar med frågor om de mänskliga
125 Statute, Association International Coordinating Committee of National Institutions for the
Promotion and Protection of Human Rights, artikel 39.
187
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
rättigheterna. Deras arbete koncentreras dock på undervisning och forskning och behandlas därför inte i det här sammanhanget.
Justitieombudsmannen
Justitieombudsmannen (JO) väljs av riksdagen för att utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar (12 kap. 6 § regeringsformen). JO:s uppdrag omfattar alltså tillsyn över att den offentliga verksamheten bedrivs enligt de bestämmelser om mänskliga rättigheter som regleras i svensk lag, inklusive regeringsformens reglering av fri- och rättigheter och Europakonventionen. Däremot omfattar JO:s uppdrag inte uttryckligen att utöva tillsyn över hur Sveriges övriga internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls i offentlig verksamhet.
Enligt 3 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän ska JO särskilt tillse att domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet iakttar regeringsformens bud om saklighet och opartiskhet och att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter inte träds för när i den offentliga verksamheten. Utgångspunkten för JO:s verksamhet kan beskrivas som den enskildes intresse av en lagenlig och även i övrigt korrekt behandling från myndigheternas sida.
Tillsynen baseras på anmälningar som allmänheten skickar till JO, initiativärenden och iakttagelser vid inspektioner. Alla som anser sig själv eller någon annan ha blivit felaktigt eller orättvist behandlad av en myndighet eller tjänsteman inom den statliga eller kommunala sektorn kan klaga hos JO. Vidare gör de fyra ombudsmännen inspektioner och andra undersökningar som de anser vara nödvändiga. En justitieombudsman kan, som särskild åklagare, väcka åtal mot en tjänsteman för tjänstefel eller annat brott i tjänsten.
Utöver tillsynen ska JO, enligt riksdagsordningen, verka för att brister i lagstiftningen avhjälps. Om ombudsmännen i sin tillsynsverksamhet finner anledning till en författningsändring eller någon annan åtgärd från statens sida kan ombudsmannen framföra detta till riksdagen eller regeringen. JO ska också varje år lämna en ämbetsberättelse till riksdagen med redogörelse för de åtgärder och viktigare beslut som vidtagits under året. Dessa uppgifter kan sägas
188
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
motsvara delar av de uppgifter som anges i Parisprinciperna om nationella institutioner för mänskliga rättigheter (se avsnitt 3.3.2).
JO-ämbetet är en del av det konstitutionella skyddet för den enskildes grundläggande fri- och rättigheter. JO är ett extraordinärt gransknings- och tillsynsorgan som ligger vid sidan av såväl den statliga som den kommunala förvaltningsorganisationen. Det innebär bl.a. att verksamheten inte är avsedd att ersätta den tillsyn och rättstillämpning som ankommer på andra organ i samhället.
JO har en självständig ställning i förhållande till både regeringen och riksdagen. JO:s uppdrag är reglerat i 12 kap.6 och 8 §§regeringsformen, 8 kap. 11 § och 9 kap. 8 § riksdagsordningen samt i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän. JO:s instruktion har alltså lagform. Riksdagens styrning av JO sker genom föreskrifterna i instruktionen och beslut om JO:s budget.
Riksrevisionen
Riksrevisionen började sin verksamhet den 1 juli 2003 och tog då över det statliga revisionsansvaret från Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket. Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen och en del av riksdagens kontrollmakt. Myndigheten leds av tre riksrevisorer som utses av riksdagen. De tre riksrevisorerna beslutar var och en själv vad som ska granskas, hur granskningen ska gå till och vilka slutsatser som ska dras av granskningen. Riksrevisorernas oberoende ställning är skyddad i grundlagen och regleras i 12 kap. 7 § i regeringsformen. Närmare bestämmelser om Riksrevisionens mandat och uppgifter finns bl.a. i riksdagsordningen, lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen och lagen (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m.
Riksrevisionens uppgift är, enligt 12 kap. 7 § regeringsformen, att granska den verksamhet som bedrivs av staten. Syftet med granskningen är att medverka till god resursanvändning och en effektiv förvaltning i staten. En viktig roll för myndigheten är att skapa demokratisk insyn, det vill säga att ge medborgarna möjlighet att se hur demokratiska beslut fattas och genomförs, hur skattemedlen används och om den statliga förvaltningen följer direktiv, regler och föreskrifter samt når uppsatta mål.
Myndigheten har tre huvuduppgifter: årlig (finansiell) revision, effektivitetsrevision och internationell verksamhet. Inom ramen för den årliga revisionen ska Riksrevisionen granska olika förvaltnings-
189
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
myndigheters årsredovisningar inom det statliga området för att bedöma om myndigheternas redovisning är tillförlitlig och räkenskaperna rättvisande, och huruvida myndigheterna följer gällande föreskrifter och särskilda beslut. Effektivitetsrevisionen omfattar granskning av förhållanden som rör statens budget, genomförande och resultat av den statliga verksamheten samt statens åtaganden. Granskningen ska främja en utveckling där staten får ett effektivt utbyte av sina insatser mot bakgrund av allmänna samhällsintressen. Riksdagen och regeringen är de viktigaste mottagarna av resultaten av granskningarna. Granskningarna används som underlag för beslut och ansvarsutkrävande samt allmän debatt. Riksrevisionens internationella verksamhet består av samverkan och kontakter, EU-arbete, revision av internationella organisationer och internationellt utvecklingssamarbete.
Riksrevisionen kan alltså sägas ha en demokratisk funktion på så sätt att den utifrån sin oberoende ställning granskar den statliga verksamheten. Granskningen är dock inriktad på ekonomiska frågor, resursfrågor och effektivitet, vilket tydligt framgår av lagen (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m. Som ett resultat av främst Riksrevisionens effektivitetsgranskning skulle eventuellt frågor om hur Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna följs i den statliga verksamheten kunna uppkomma. Riksrevisionens uppdrag omfattar dock inte uttryckligen de mänskliga rättigheterna och det är inte på sådana frågor som revisionen fokuserar.
Justitiekanslern
Enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn ska Justitiekanslern (JK) utöva tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Tillsynen omfattar bl.a. statliga och kommunala myndigheter samt domstolar. JK utövar även tillsyn över rättshjälpssystemet. Vidare ska JK, enligt förordningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern, vaka över tryckfriheten och yttrandefriheten enligt bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. JK har således inte något uttryckligt uppdrag att granska den offentliga verksamheten i förhållande till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rätigheterna vid sidan om Europakonventionen.
190
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Barnombudsmannen
Barnombudsmannen (BO) inrättades 1993 med huvudsaklig uppgift att företräda barns och ungas rättigheter och intressen med utgångspunkt i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). BO:s mandat regleras i lagen (1993:335) om Barnombudsman samt förordningen (2007:1021) med instruktion för Barnombudsmannen. BO ska driva på genomförandet och bevaka efterlevnaden av barnkonventionen och ska därvid särskilt uppmärksamma att lagar och andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens med barnkonventionen.
BO lämnar t.ex. förslag till regeringen om ändringar i lagstiftningen och arbetar för att statliga myndigheter, kommuner och landsting ska följa och använda barnkonventionen i sitt arbete. BO ska också informera, bilda opinion, företräda barns och ungas rättigheter och intressen i den allmänna debatten samt samla kunskap och sammanställa statistik om barns och ungas levnadsvillkor. Vidare ska BO följa den internationella utvecklingen när det gäller barnkonventionens tolkning och dess tillämpning. Något uttryckligt uppdrag för BO att ha kontakter med organ inom FN eller andra internationella organisationer för mänskliga rättigheter finns dock inte. BO utövar ingen tillsyn över andra myndigheter.
Ombudsmannen ska varje år lämna en rapport till regeringen om sin verksamhet under det närmast föregående kalenderåret samt om de frågor om barn och unga som ombudsmannen anser att regeringen behöver ha kännedom om.
Den 1 juli 2002 ändrades lagen om Barnombudsman och ombudsmannens mandat och befogenheter förstärktes. En större del än tidigare av BO:s verksamhet regleras nu i lag. Genom lagändringen infördes en ny bestämmelse om att förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting på BO:s uppmaning ska lämna uppgifter till ombudsmannen om vilka åtgärder de har vidtagit för att genomföra barns och ungas rättigheter enligt barnkonventionen i den egna verksamheten. De är också skyldiga att på BO:s uppmaning komma till överläggningar.
BO är den enda myndighet som har ett uppdrag som uttryckligen tar sin utgångspunkt i en konvention om mänskliga rättigheter. BO:s uppdrag omfattar dock endast en av de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har tillträtt. BO:s arbete fokuserar på barn, med vilket enligt barnkonventionen avses personer som inte fyllt 18 år.
191
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Diskrimineringsombudsmannen
Diskrimineringsombudsmannen (DO) bildades den 1 januari 2009 genom att de fyra dåvarande ombudsmännen mot diskriminering slogs ihop. Tidigare hade Jämställdhetsombudsmannen (JämO) ansvar för frågor om jämställdhet och könsdiskriminering. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering hade ansvar för frågor om diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. Handikappombudsmannen (HO) ansvarade för frågor om diskriminering på grund av funktionsnedsättning och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) hade ansvar för frågor om diskriminering på grund av sexuell läggning.
Bestämmelser om DO finns i lagen (2008:568) om Diskrimineringsombudsmannen och förordningen (2008:1401) med instruktion för Diskrimineringsombudsmannen. DO utövar tillsyn över att diskrimineringslagen (2008:567) följs och ska därutöver verka för att diskriminering som har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder inte förekommer i arbetslivet eller på andra områden av samhällslivet. Myndigheten har också rätt att i domstol föra talan för en enskild som anser sig ha blivit diskriminerad. Ombudsmannen tar vidare, genom överläggningar med myndigheter, företag och organisationer samt genom utbildning, information och på annat liknande sätt, initiativ till åtgärder mot diskriminering.
DO ska vidare bl.a. hos regeringen föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som kan motverka diskriminering. DO utformar och genomför, inom ramen för sitt främjande arbete, utbildningar med koppling till diskrimineringslagen. Enligt instruktionen ska ombudsmannen också följa och analysera utvecklingen inom sitt ansvarsområde. Ombudsmannens kartläggningar och analyser publiceras i rapporter och finns tillgängliga för allmänheten. DO ska enligt lagen också följa den internationella utvecklingen och ha kontakter med internationella organisationer.
DO:s verksamhetsområde är således avgränsat till frågor om diskriminering samt lika rättigheter och möjligheter. Principen om icke-diskriminering är visserligen en central princip om de mänskliga rättigheterna, men dessa omfattar mycket mer än denna princip. Såsom har beskrivits i avsnitt 2.2.3 finns det ett stort antal
192
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
frågor om mänskliga rättigheter som inte rör diskriminering. Vidare kan konstateras att medan det ingår i DO:s uppdrag att följa den internationella utvecklingen, tar DO:s uppdrag inte sin utgångspunkt direkt i internationella konventioner om de mänskliga rättigheterna.
I januari 2009 ratificerade Sverige FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Enligt artikel 33 i denna konvention ska det i varje konventionsstat finnas ett eller flera samhällsorgan med uppgift att främja, skydda och övervaka konventionens genomförande. Delegationen har på uppdrag av regeringen utrett vilket organ som kunde anses mest lämpat för den uppgiften och har i ett delbetänkande föreslagit att DO får denna uppgift men samtidigt betonat att frågan bör tas upp igen om liknande uppgifter ska utvecklas för samtliga konventioner om mänskliga rättigheter.
126
Skolinspektionen
Skolinspektionen utövar tillsyn över förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg, skola och vuxenutbildning. Enligt förordningen (2009:1215) med instruktion för Statens skolinspektion ska inspektionen genom granskning av huvudmän och verksamheter verka för att alla barn, elever och vuxenstuderande får tillgång till en likvärdig utbildning och annan verksamhet av god kvalitet i en trygg miljö.
Skolinspektionens tillsyn leder alltid till ett beslut som kan medföra krav på åtgärder från huvudmännens sida. För fristående skolor kan tillsynen även leda till beslut om att dra in tillståndet att bedriva skolverksamhet eller rätten till bidrag.
Med kvalitetsgranskningarna går Skolinspektionen på djupet inom särskilt avgränsade områden, t.ex. ett skolämne eller ett mer övergripande område, såsom skolsituationen för elever med funktionsnedsättning. Skolinspektionen granskar då verksamheten vid ett antal skolor och gör bedömningar utifrån skolans styrdokument samt forskning och beprövad erfarenhet. Om brister upptäcks kan myndigheten ställa krav på åtgärder och lämna rekommendationer om vad som behöver vidareutvecklas. Den kan också lyfta fram goda exempel från skolor som lyckats särskilt väl inom det granskade området.
126SOU 2009:36, Främja, Skydda, Övervaka – FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
193
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Om en elev, förälder eller någon annan är missnöjd med eller har klagomål på skolsituationen för en elev kan han eller hon anmäla detta till Skolinspektionen. Skolinspektionen kan också på eget initiativ inleda en utredning av en skola, förskola eller annan verksamhet efter att ha uppmärksammats på brister, till exempel genom massmedierna. Utredningen kan leda till att Skolinspektionen riktar kritik mot huvudmannen och kräver åtgärder. Skolinspektionens beslut och rapporter sprids på olika sätt till huvudmän, skolledare, lärare, elever och föräldrar och andra aktörer i skolvärlden.
Som en del av Skolinspektionen övervakar Barn- och elevombudet den del av skollagen som gäller frågor om kränkande behandling. Barn- och elevombudet tillvaratar barns och elevers rättigheter, utreder anmälningar om kränkande behandling och kan företräda enskilda barn och elever i domstol. Barn- och elevombudet samarbetar också med DO för att motverka kränkningar, diskriminering och trakasserier av barn och elever. Ombudet ska även informera om lagstiftningen och ge råd om hur skolorna kan arbeta förebyggande.
Enligt 7 § i sin instruktion ska Skolinspektionen integrera ett jämställdhetsperspektiv och perspektivet mänskliga rättigheter i sin verksamhet. Myndigheten ska också i sin verksamhet ta särskild hänsyn till barnets bästa enligt konventionen om barnets rättigheter. Genom den nya skollagen (2010:800), som uttryckligen behandlar skolornas ansvar för de mänskliga rättigheterna, kan Skolinspektionens tillsyn i framtiden även sägas omfatta att skolorna arbetar utifrån de mänskliga rättigheterna och behandlar rättigheterna i undervisningen.
Skolinspektionen har således ett uttryckligt uppdrag att integrera ett människorättsperspektiv och ett jämställdhetsperspektiv i sin verksamhet samt att ta särskild hänsyn till barnkonventionen. Genom Skolinspektionens verksamhetsområde är uppdraget dock begränsat till rätten till utbildning, icke-diskriminering samt barnets rättigheter.
Forum för levande historia
Forum för levande historia har, enligt sin instruktion (2007:1197), till uppgift att vara ett nationellt forum som ska främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i
194
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Förintelsen. Myndigheten har särskilt till uppgift att informera om Förintelsen och kommunismens brott mot mänskligheten. Den ska sträva efter att stärka människors vilja att aktivt verka för alla människors lika värde. Myndigheten ska i sin verksamhet integrera ett jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv samt bedriva internationellt och interkulturellt utbyte och samarbete.
Myndigheten ska bedriva utåtriktad verksamhet med inriktning på kunskap, kultur och utbildning. Verksamheten ska bedrivas i nära kontakt med pågående forskning, andra kultur- och utbildningsinstitutioner samt myndigheter, organisationer och föreningar vars verksamhet rör liknande frågor.
Forum för levande historia har i sitt regleringsbrev haft ett återkommande uppdrag att, mot bakgrund av regeringens handlingsplan för de mänskliga rättigheterna (skr. 2005/06:95) fortlöpande uppdatera en kartläggning av utbildningsmaterial om de mänskliga rättigheterna.
127
Bakgrunden var att myndigheten 2005
fick regeringens uppdrag att kartlägga utbildningsmaterial om de mänskliga rättigheterna som kan användas i utbildningsväsendet (se även avsnitt 3.5.2).
Sammanfattningsvis har Forum för levande historia ett uppdrag som tydligt rör de mänskliga rättigheterna men som är avgränsat till utbildnings-, informations- och kulturverksamhet.
3.3.6 Undersökning om behovet av stöd i arbetet för de mänskliga rättigheterna
SIFO genomförde 2006 på delegationens uppdrag en enkätundersökning bland statliga myndigheter, kommuner och landsting. Undersökningen presenteras i rapporten Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd (bilaga 7).
128
Syftet med undersökningen var dels att få en
bild av kunskapsnivån vad gäller de mänskliga rättigheterna, dels att få en uppfattning om vilket stöd de olika verksamheterna behöver i sitt arbete med att säkerställa respekt för de mänskliga rättigheterna. I undersökningen deltog 100 statliga myndigheter, varav 77 procent svarade. Av de svarande myndigheterna ansåg 42 procent att de mänskliga rättigheterna har mycket stor bäring på
127 Senast i regleringsbrevet för 2010, dnr Ku2009/2288/SAM (delvis). 128 SIFO Research International, Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd, 2006.
195
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
verksamheten och 29 procent att de har ganska stor bäring. 39 procent av myndigheterna ansåg också att det är mycket viktigt att ha kunskaper om de mänskliga rättigheterna för att kunna utföra det dagliga arbetet, medan 42 procent ansåg att det var ganska viktigt. 66 procent av myndigheterna ansåg sig ha behov av fortbildning eller kompetensutveckling om mänskliga rättigheter.
Samtliga 290 kommuner och 20 landsting fick SIFO:s enkät. 187 kommuner (dvs. 65 procent) och 15 landsting (dvs. 75 procent) svarade.
129
Av de svarande kommunerna ansåg 38 procent att
de mänskliga rättigheterna hade mycket stor bäring på verksamheten, medan 44 procent ansåg att de har ganska stor bäring. Motsvarande andelar för landstingen var 40 procent respektive 33 procent. Bland kommunerna ansåg 41 procent att det är mycket viktigt att ha kunskaper om de mänskliga rättigheterna och 50 procent att det är ganska viktigt. Bland landstingen var det 47 procent som ansåg det mycket viktigt och 27 som ansåg att det var ganska viktigt. 60 procent av kommunerna och 73 procent av landstingen ansåg sig ha behov av fortbildning eller kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
Även om svaren är svåra att tolka tyder de, sammantagna med delegationens erfarenheter från kontakter med statliga myndigheter, kommuner och landsting, på att efterfrågan på fortbildning och annat stöd i arbetet för de mänskliga rättigheterna är stort. Det framgår också av undersökningen att det inte finns formella strukturer för att arbeta med frågorna i någon större utsträckning.
3.3.7 Delegationens erfarenheter och slutsatser
De mänskliga rättigheterna utgör den enskildes värn mot överträdelser och övergrepp från det allmännas sida. Det internationella regelverket om de mänskliga rättigheterna kan således beskrivas som staternas överenskommelser om hur enskilda bör skyddas mot staterna själva. De utgör också grundläggande normer för hur enskilda får bete sig mot varandra; alla har rätt att åtnjuta sina mänskliga rättigheter men ingen får använda dem på ett sätt som kränker en annan människas rättigheter.
Skyddet av de mänskliga rättigheterna är utformat för att vara hållbart på sikt och under skilda förhållanden, oavsett maktskiften,
129 SIFO Research International, Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd, 2006.
196
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
tider av oro, motsättningar inom landet och andra svårigheter. Därför är skyddet grundat i internationella överenskommelser, vilka ingen stat ensam förfogar över eller ensidigt kan ändra sedan den tillträtt överenskommelsen.
Det är varje stats ansvar att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras inom landet av hela den offentliga sektorn. Vad detta ansvar innebär mer konkret har reglerats i en rad internationella konventioner, dvs. för Sverige bindande mellanstatliga avtal. Utifrån det syfte som anges i FN-stadgan (artikel 1.4), att organisationen ska åstadkomma internationell samverkan vid befordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad, har FN redan från sin tillblivelse arbetat för att medlemsstaterna ska inrätta särskilda organ för skydd av de mänskliga rättigheterna på nationell nivå.
130
Sverige har aktivt stött den inställningen. Som framgått
ovan har internationella övervakningsorgan för mänskliga rättigheter flera gånger också rekommenderat Sverige att inrätta en nationell institution för mänskliga rättigheter i enlighet med Parisprinciperna.
En nationell institution för mänskliga rättigheter utgår i sitt arbete direkt från det internationella regelverket, snarare än nationell lagstiftning. Utifrån ett sådant mandat ska den främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna genom utbildning och information men också genom att mera systematiskt undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras, granska författningsförslag och föreslå författningsändringar och andra åtgärder m.m.
Verksamhet av dessa slag bedrivs visserligen i någon mån av några olika redan befintliga myndigheter i Sverige. I förhållande till bredden av de mänskliga rättigheterna har dock dessa myndigheter mycket avgränsade ansvarsområden och uppgifter. Det saknas en nationell aktör med det generella mandat i det internationella regelverket om de mänskliga rättigheterna som en nationell institution bör ha.
Delegationen har haft i uppdrag att stödja arbetet med de mänskliga rättigheterna och att lämna förslag om hur sådant stöd kan ges efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag. Regeringen har alltså redan i direktiven konstaterat att det föreligger ett behov av fortsatt stöd. Delegationens erfarenheter från genomförandet av
130 United Nations, Centre for Human Rights, National Human Rights Institutions, Professional Training Series No. 4, 1995, s. V, ECOSOC res. 2/9, 21 juni 1946, avsnitt 5.
197
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
den främjande delen av uppdraget bekräftar att ett sådant behov föreligger. Det har funnits en betydligt större efterfrågan på samarbete med delegationen om t.ex. utbildning och information om de mänskliga rättigheterna än vad delegationen kunnat tillgodose. De kontakter delegationen har haft med statliga myndigheter, kommuner och landsting, liksom SIFO-undersökningen och andra kartläggningar som delegationen låtit ta fram, visar också på ett fortsatt behov av stödjande verksamhet av denna typ. Intresset för att på ett mer uttryckligt och direkt sätt arbeta utifrån konventionerna om mänskliga rättigheter tycks också ha ökat under senare år, bl.a. inom kommunal verksamhet.
Det kan således konstateras att det finns behov av ett fortsatt stödjande och främjande arbete för de mänskliga rättigheterna. Mot bakgrund av de erfarenheter som har gjorts och de kunskaper som samlats in gör delegationen bedömningen att det vid sidan av sådana främjande uppgifter även finns behov av åtgärder av mer skyddande karaktär. En synpunkt som har framförts återkommande av de statliga myndigheter, kommuner och landsting som delegationen varit i kontakt med har varit att kopplingen mellan de mänskliga rättigheterna och den dagliga verksamheten i olika delar av den offentliga sektorn behöver tydliggöras. De mänskliga rättigheterna uppfattas ofta som alltför abstrakta och svårtolkade för att på ett tydligt sätt kunna ingå bland de normer och kunskaper som styr och inverkar på beslut och verksamhet inom den offentliga sektorn. Förståelsen av de mänskliga rättigheterna som ett för Sverige bindande internationellt regelverk behöver också stärkas. En stödjande och främjande verksamhet kan visserligen bidra till att tydliggöra rättigheterna i förhållande till svensk offentlig verksamhet. Delegationen bedömer dock att rättigheternas innebörd skulle konkretiseras i högre grad, samt att brister i rättighetsskyddet skulle förebyggas och identifieras mer effektivt, om situationen för de mänskliga rättigheterna i Sverige systematiskt och kontinuerligt undersöktes med utgångspunkt i konventionerna.
Inom ramen för sitt främjande uppdrag har delegationen inte endast samverkat med verksamheter inom den offentliga sektorn, utan även arbetat gentemot allmänheten, särskilt ungdomar. Verksamheten har väckt ett stort gensvar och intresse. Enligt delegationens erfarenhet är det dock fortfarande ett vanligt förhållningssätt till de mänskliga rättigheterna att dessa främst är relevanta för människor i andra länder och i mindre grad för
198
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
enskilda i Sverige. Ett långsiktigt skydd för de mänskliga rättigheterna förutsätter att det finns en medvetenhet både om de egna rättigheterna och om det egna ansvaret för att respektera andras rättigheter. Ett mer uttryckligt och utbrett arbete med information och debatt om de mänskliga rättigheterna bör kunna bidra till att stärka människorättsperspektivet i samhället i stort och till att förebygga främlingsfientlighet, diskriminering och intolerans. En nationell institution för mänskliga rättigheter kan ha en viktig roll i att lyfta och tydliggöra de mänskliga rättigheterna också för allmänheten.
Delegationens slutsats är att en nationell institution för de mänskliga rättigheterna bör inrättas i Sverige. Närmare överväganden och förslag i den delen redovisas i kapitel 5.
3.4 Styrning och tillsyn av arbetet med de mänskliga rättigheterna
3.4.1 Inledning
Ansvaret för att säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna respekteras vilar ytterst på staten. Riksdagens och regeringens styrning av statlig och kommunal verksamhet är således av central betydelse för att de mänskliga rättigheterna ska efterlevas. Styrningen av offentlig verksamhet sker främst genom lagstiftning och, vad gäller statlig verksamhet, även genom andra författningar. Tolkningen av lagstiftningen sker ytterst i domstolarna. Utifrån lagstiftningen fattar dock statliga myndigheter, kommuner och landsting dagligen en mängd beslut och bedriver verksamhet som direkt berör den enskilde och som kan aktualisera en rad frågor om de mänskliga rättigheterna. Några exempel är besluten och verksamheten inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården, socialförsäkringen, stadsplaneringen, kriminalvården samt flyktingmottagandet. Förutom lagstiftningen är bl.a. myndigheternas instruktioner, regleringsbrev och särskilda regeringsbeslut av stor betydelse för styrningen av denna verksamhet. För kommunens styrning av den egna verksamheten är bl.a. budget- och strategidokumentet ett centralt styrinstrument.
Den verksamhet som bedrivs inom statliga och kommunala myndigheter behöver också kontrolleras och följas upp i förhållande till de internationella överenskommelser om mänskliga
199
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
rättigheter som Sverige har tillträtt. Även den statliga och kommunala tillsynen av myndigheternas verksamhet är således av stor vikt för att kontrollera att de mänskliga rättigheterna efterlevs. Tillsynen regleras i fler än 230 lagar och sker inom olika sektorer i samhället. Fler än 90 statliga myndigheter, inklusive länsstyrelserna, har tillsynsuppgifter. Några exempel är Socialstyrelsen, Skolinspektionen, Arbetsmiljöverket, Socialförsäkringsinspektionen och DO. Deras uppgifter omfattar att identifiera brister inom sina respektive verksamhetsområden och att komma med förslag på ändringar i lagstiftningen. Till detta kommer den tillsyn som kommunerna själva ansvarar för. Vidare är JO ett extraordinärt gransknings- och tillsynsorgan som ligger vid sidan av såväl den statliga som den kommunala förvaltningsorganisationen och som inte är avsedd att ersätta den tillsyn som ankommer på andra organ i samhället (se avsnitt 3.3.5).
I skrivelsen En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (skr. 2009/10:79) anger regeringen att begreppet tillsyn avser självständig granskning för att kontrollera om tillsynsobjekten uppfyller de krav som följer av lagar och andra bindande föreskrifter samt att tillsyn vid behov kan leda till beslut om åtgärder som syftar till att åstadkomma rättelse av den som ansvarar för den verksamhet som granskats. Utöver dessa grunder för begreppet tillsyn anser regeringen att definitionen bör anpassas till respektive sektorsområde.
131
Regeringen konstaterar i skrivelsen att den
offentliga tillsynen är viktig för att stärka efterlevnaden av de föreskrifter som bl.a. riksdagen och regeringen har beslutat. Tillsynen bidrar till att upprätthålla grundläggande värden i samhället, som rättsäkerhet, effektivitet och demokrati. Medborgarna ska genom tillsynen vara förvissade om att deras intressen tas tillvara.
132
Det kan tilläggas att i dag har endast ett fåtal statliga
tillsynsmyndigheter uppdrag som uttryckligen omfattar de mänskliga rättigheterna (se avsnitt 3.4.3).
Tillsynen bör, enligt regeringen, främst utgå från bindande föreskrifter. De allmänna råden kan tjäna som vägledning för hur föreskrifterna ska tolkas eller tillämpas. I de fall då tillsynen utgår från ramlagstiftning eller regler som har mer av målkaraktär så kan dock allmänna råd och nationella bedömningar, som finns t.ex. inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, utgöra grund för
131 Skr. 2009/10:79, s. 14. 132 Skr. 2009/10:79, s. 5.
200
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
tillsynen. Det är då endast fråga om rekommendationer från tillsynsorganets sida.
133
Ett strikt avgränsat tillsynsbegrepp hindrar, enligt regeringens mening, inte att tillsynsmyndigheterna även kan ha till uppgift att arbeta främjande och förebyggande för att effektivt uppnå lagstiftningens mål. Detta kan delvis ske inom ramen för den allmänna serviceskyldigheten som alla myndigheter har enligt 4 § förvaltningslagen (1986:223). Om det bedöms nödvändigt att gå längre än denna allmänna skyldighet kan uppgifterna specificeras i författning.
134
Det huvudsakliga ansvaret för tillsyn och uppföljning av lagstiftningen ligger på staten. Kommunerna svarar dock själva för viss tillsyn. Utöver obligatoriska tillsynsuppgifter som kommunerna ålagts i speciallagar, förekommer också att avgränsade tillsynsuppgifter på vissa områden överlåts till en enskild kommun från staten enligt bestämmelser i vissa lagar. Landstingens uppgifter omfattar inte tillsyn.
Ytterligare kontroll av offentlig verksamhet sker genom revision. I avsnitt 3.3.5 har Riksrevisionens uppdrag att granska den statliga verksamheten beskrivits. För den kommunala verksamheten finns kommunal revision.
I detta avsnitt görs en genomgång av de regelverk och andra styrdokument som delegationen bedömt har en viktig funktion när det gäller styrning och tillsyn av om offentlig verksamheter bedrivs i enlighet med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. I avsnitt 3.4.2, beskrivs förvaltningslagen (1986:223), som på ett övergripande sätt reglerar såväl statlig som kommunal förvaltning I avsnitt 3.4.3 beskrivs styrningsinstrumenten för de statliga myndigheterna medan frågor om styrning, tillsyn och revision av kommunal verksamhet behandlas i avsnitt 3.4.4. I avsnitt 3.4.5 redogör delegationen för sina erfarenheter och slutsatser vad avser styrning och tillsyn av hur Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheternas respekteras i den offentliga verksamheten. Delegationens förslag i dessa avseenden redovisas i kapitel 6.
133 Skr. 2009/10:79, s. 14 ff. 134 Skr. 2009/10:79, s. 18.
201
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
3.4.2 Förvaltningslagen
Förvaltningslagen (1986:223) reglerar förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden och domstolarnas handläggning av förvaltningsärenden. Vissa delar av lagen, bl.a. bestämmelserna om myndigheternas serviceskyldighet, gäller också annan förvaltningsverksamhet hos dessa myndigheter. Lagen berör således en mycket stor del av den statliga och kommunala verksamheten.
Syftet med lagen är att värna medborgarnas rättssäkerhet och att säkerställa myndigheternas service till allmänheten. Lagen innehåller bl.a. regler om snabb och enkel handläggning av ärenden, om ett lättbegripligt myndighetsspråk och om muntliga inslag i handläggningen. Viktiga frågor som regleras i lagen är bl.a. rätt till tolkning, ombud och till att få ta del av uppgifter samt beslut, rättelse, omprövning och överklagande av beslut. Lagen innehåller också regler om myndigheternas samverkan med andra myndigheter
Alla myndigheter ska, liksom den övriga offentliga förvaltningen, bedriva sin verksamhet i överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, även om konventionerna (med undantag för Europakonventionen) inte är direkt tillämplig lag (se avsnitt 3.2). Förvaltningslagen innehåller dock ingen bestämmelse om myndigheternas ansvar för att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
En särskild utredare har i maj 2010 lämnat betänkandet En ny förvaltningslag (SOU 2010:29) till regeringen. Betänkandet har remissbehandlats. En utgångspunkt för utredarens uppdrag var att göra förvaltningslagens regler så pedagogiska och lättillgängliga som möjligt och dessutom anpassade för en alltmer utbyggd elektronisk förvaltning (dir. 2008:36). Utredaren skulle också göra en analys som sätter in den svenska förvaltningsrätten i ett internationellt sammanhang. Utredaren skulle bl.a. överväga om vissa svenska förvaltningsrättsliga regler behöver anpassas till den internationella utvecklingen, t.ex. till EG-rätten, för att underlätta samarbetet inom EU. I direktiven lyfts också Sveriges skyldigheter enligt Europakonventionen fram vad avser handläggningstider och skyldigheten att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel mot långsam handläggning. Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska var och en, vars i konventionen angivna rättigheter kränkts, ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Som framgår
202
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
av artikeln behöver de rättsmedel som åsyftas inte avse domstolsprövning. Utredaren föreslår ett system, som ger möjlighet att under pågående behandling av ett ärende vända sig till högre instans, normalt en förvaltningsdomstol, med begäran om dess ingripande för att påskynda handläggningen. Domstolen ska kunna förelägga myndigheten att inom viss tid avgöra ärendet.
135
I sitt betänkande lämnar utredaren förslag om en ny förvaltningslag som ska ha en kärna av grundläggande rättssäkerhetsgarantier. Den nuvarande möjligheten att genom bestämmelser i förordning sätta förvaltningslagen helt eller delvis ur spel föreslås avskaffas, liksom nuvarande begränsningar i lagens tillämpningsområde avseende exekutiv och brottsbekämpande verksamhet. Nuvarande begränsning avseende kommunal förvaltning bör dock, enligt utredaren, föras över till den nya lagen. Denna avser sådana ärenden hos myndigheter i kommuner och landsting där besluten kan överklagas enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900).
136
Utredaren föreslår att det ska slås fast i lagen att myndigheterna i all förvaltningsverksamhet ska iaktta principerna om legalitet, objektivitet och proportionalitet. I betänkandet framförs att det är angeläget att ge en klar signal om att all offentlig verksamhet, oavsett dess karaktär, ytterst måste grundas på skrivna normer. Det finns också ett behov, enligt utredaren, av att ge ett konkret incitament till en bättre observans av kraven på saklighet och objektivitet. Kraven på legalitet, objektivitet och proportionalitet ska uttryckas i en bestämmelse i den nya förvaltningslagen om grunderna för god förvaltning. Enligt bestämmelsen ska myndigheter i sin verksamhet iaktta saklighet och opartiskhet. Utredaren konstaterar att myndigheterna, enligt Sveriges och andra länders nationella rätt liksom enligt Europakonventionen och EU-rätten, bl.a. har att iaktta objektivitetsprincipen. Principen kan kortfattat beskrivas som ett förbud mot att ta ovidkommande hänsyn eller, positivt uttryckt, en skyldighet att agera sakligt och opartiskt. Utredaren nämner bl.a. att en obefogad särbehandling av en person eller en personkategori är ett brott mot kravet på saklighet och opartiskhet. Utredaren föreslår att objektivitetsprincipen får ett genomslag i den nya förvaltningslagen genom att det i bestämmelsen om grunderna för god förvaltning införs ett andra stycke
135SOU 2010:29, En ny förvaltningslag, s. 299 ff. 136SOU 2010:29, s. 122.
203
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
om att myndigheter i sin verksamhet ska iaktta saklighet och opartiskhet.
137
Enligt utredarens förslag ska lagen även slå fast att proportionalitetsprincipen, som i någon form erkänts i alla europeiska stater, gäller också i Sverige. I bestämmelsen om grunderna för god förvaltning ska således föreskrivas att en myndighet endast får ingripa i ett väsentligt enskilt intresse om ingreppet kan antas leda till det avsedda resultatet. Det ska framgå av den föreslagna bestämmelsen att ingreppet aldrig får vara mer långtgående än vad som behövs och att det får göras endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som uppstår för den som ingreppet riktas mot. Utredaren framför att förslaget till ny förvaltningslag har utformats med beaktande av de förpliktelser som följer av Sveriges internationella åtaganden enligt Europakonventionen och EU-rätten. Europakonventionen genomsyras av proportionalitetsprincipen, framhåller utredaren. Att avvägningar ska göras mellan allmänna och enskilda intressen framgår av flertalet artiklar, och principens innehåll har preciserats genom Europadomstolens praxis. Vanligen aktualiseras proportionalitetsprincipen vid tillämpning av de artiklar i Europakonventionen som under vissa förutsättningar medger begränsningar i där stipulerade fri- och rättigheter.
138
Ärenden ska, enligt utredarens förslag, handläggas enkelt, snabbt och ekonomiskt utan att den enskildes rättssäkerhet åsidosätts. En sådan handläggning gagnar både den enskilde och det allmänna, menar utredaren.
139
Den nu gällande förvaltningslagen
innehåller en motsvarande bestämmelse om att varje ärende där någon enskild är part ska handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.
Utredaren lämnar således förslag som tydliggör vissa aspekter av Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Däremot lämnas inget förslag på en bestämmelse som på ett mer övergripande sätt hänvisar till dessa åtaganden.
137SOU 2010:29, s. 149 ff. 138SOU 2010:29, s. 156 ff. 139SOU 2010:29, s. 204 ff.
204
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
3.4.3 Styrning av de statliga myndigheterna
Nedan följer en genomgång av några centrala statliga styrinstrument, liksom en beskrivning av myndigheternas egen normgivning samt av kommittéväsendets roll och uppdrag.
Myndighetsförordningen (2007:515) gäller förvaltningsmyndigheter under regeringen. I förordningen fastställs de krav som är gemensamma för samtliga myndigheter under regeringen och som rör själva förvaltningen, dvs. förvaltningspolitiska krav. Myndighetsspecifika krav ska anges i myndigheternas instruktioner, regleringsbrev eller i särskilda regeringsbeslut. De krav som är gemensamma för myndigheterna och som ställs i myndighetsförordningen gäller t.ex. myndigheternas organisation, ansvarsfrågor, formalia kring beslut samt andra frågor av förvaltningspolitisk karaktär. I myndighetsförordningen regleras vilket ansvar chefen för en statlig myndighet, eller i förekommande fall en styrelse eller en nämnd, har inför regeringen. Där anges även att alla myndigheter måste ha arbetsordningar samt vilka frågor som ledningen inte kan delegera.
Av 3 § framgår att myndighetens ledning ansvarar för verksamheten inför regeringen och att ledningen ska se till att verksamheten bedrivs effektivt och enligt gällande rätt samt de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i EU.
Myndighetsförordningen innehåller ingen bestämmelse, förutom den ovan nämnda om EU, som hänvisar till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Dessa åtaganden omfattar delvis andra och fler förpliktelser om mänskliga rättigheter än de som kommer till uttryck i EU:s stadga om grundläggande rättigheter, som nu blivit rättsligt bindande för EU:s medlemsstater.
Myndigheternas instruktioner och myndighetsdialogen
Myndigheternas instruktioner är grundläggande instrument för regeringens styrning och gäller tills vidare. Instruktionerna för myndigheter som lyder under regeringen beslutas i regel av regeringen i form av en förordning.
205
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Till skillnad från bl.a. förvaltningslagen och myndighetsförordningen, som gäller för myndigheterna mer generellt, ska instruktionen tydliggöra den enskilda myndighetens uppdrag. I instruktionen bör bl.a. myndighetens ansvarsområde, uppgifter och ledningsform regleras. Detaljeringsgraden varierar från myndighet till myndighet. Vanligtvis regleras där inte tidsbegränsade uppgifter som kan förväntas förändras inom en nära framtid. I instruktionen regleras inte heller sådana uppgifter eller uppdrag som regeringen anser sig behöva beskriva utförligt. Sådana uppgifter och uppdrag formuleras i stället i särskilda regeringsbeslut.
I propositionen Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt formulerade regeringen mål och riktlinjer för det fortsatta arbetet att utveckla i första hand den statliga förvaltningen. Riksdagen fattade beslut enligt propositionen i juni 2010.
140
Den offentliga förvaltningen har, enligt regeringen, en viktig roll för att uppnå en samhällsgemenskap där alla medborgare och invånare, kvinnor och män, har goda möjligheter att förverkliga sin egen potential, utöva sina rättigheter samt fullgöra sina skyldigheter. Den offentliga förvaltningen har även en viktig roll för det demokratiska statsskicket, anför regeringen. Regeringen konstaterar vidare att de flesta människor så gott som dagligen, direkt eller indirekt, kommer i kontakt med någon del av den offentliga sektorn.
141
Genom propositionen införs ett nytt mål för förvaltningspolitiken med betoning på rättssäkerhet, effektivitet, kvalitet, service och tillgänglighet.
142
Regeringen anför att viktiga utgångs-
punkter bl.a. är mänskliga rättigheter och principen om ickediskriminering. De statsanställdas kunskaper om och förståelse för de grundläggande värdena behöver stärkas, enligt regeringen, som framhåller att det är myndigheternas ledning som ansvarar för att arbetet med ett ”offentligt etos” hålls levande och för att det är tydligt för alla statsanställda vad rollen som statstjänsteman innebär.
143
I propositionen nämns också att instruktionerna bör vara det grundläggande instrumentet för regeringens styrning av myndigheterna.
144
Som ett led i den andra nationella handlingsplanen för
de mänskliga rättigheterna aviserade regeringen i mars 2006 att den
140Prop. 2009/10:175, bet. 2009/10:FiU38, rskr. 2009/10:315. 141Prop. 2009/10:175, s. 23. 142Prop. 2009/10:175, s. 27. 143Prop. 2009/10:175, s. 36. 144Prop. 2009/10:175, s. 111 ff.
206
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
avsåg att i sin myndighetsstyrning se över hur ansvaret för att respektera de mänskliga rättigheterna kan tydliggöras för myndigheter vars verksamhet är av särskild betydelse för att rättigheterna ska säkerställas för den enskilde (skr. 2005/06:95, åtgärd 104). En rad myndigheter räknades upp som relevanta. Av regeringens slutuppföljning av handlingsplanen framgår att för vissa av dessa myndigheter (länsstyrelserna, Försäkringskassan och Statens skolverk) har ansvaret för de mänskliga rättigheterna tydliggjorts i myndigheternas instruktioner.
145
Dessutom har bestämmelser som
hänvisar till de mänskliga rättigheterna förts in i instruktionerna för Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten, vilka inte omfattades av den nämna åtgärden i handlingsplanen. Ett flertal myndigheter har även formuleringar i sina instruktioner som hänvisar till vissa mer avgränsade rättighetsfrågor, t.ex. principen om barnets bästa eller jämställdhet mellan kvinnor och män. Vidare har en rad myndigheter har fått tillfälliga uppdrag rörande de mänskliga rättigheterna genom sina regleringsbrev, t.ex. uppdrag att genomföra kompetensutvecklingsinsatser. De insatser som myndigheterna har genomfört till följd av sådana uppdrag, liksom de redogörelser för dessa insatser som lämnats bl.a. i årsredovisningarna, har varierat i omfattning.
I handlingsplanen redovisade regeringen också sin bedömning att det var angeläget att myndighetsstyrningen i frågor om de mänskliga rättigheterna tydligare än vad som tidigare hade varit fallet anpassades till verksamheten inom respektive myndighet.
146
Insatserna borde genomföras med fokus på de mänskliga rättigheterna som bindande åtaganden för Sverige, och utgångspunkterna i internationella konventioner om mänskliga rättigheter inom respektive myndighets verksamhetsområde borde tydliggöras. Vidare förklarade regeringen sin avsikt att koncentrera arbetet med myndighetsstyrning om mänskliga rättigheter till de myndigheter vars verksamhet är av särskild betydelse för att rättigheterna skall förverkligas för den enskilde.
Enligt förordningen (2000:605) om årsredovisning och budgetunderlag ska myndigheterna fr.o.m. 2009 i sin årsredovisning redovisa och kommentera verksamhetens resultat i förhållande till de uppgifter som framgår av instruktionen och till vad regeringen i förekommande fall har angett i regleringsbrev eller i något annat
145Uppföljning av den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Regeringskansliet, april 2010, s. 56. 146 Skr. 2005/06:95, s. 105.
207
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
beslut. Även revisionen görs som regel med utgångspunkt i instruktionerna.
Enligt propositionen om offentlig förvaltning nämns vidare att med utgångspunkt i bl.a. myndighetens årsredovisning bör som regel en årlig myndighetsdialog genomföras.
147
Vid myndighets-
dialogen (tidigare mål- och resultatdialog) görs en strukturerad genomgång av myndighetens resultat och verksamhet m.m. med utgångspunkt i bl.a. myndighetens årsredovisning. Vid mötet, som sker varje år, deltar myndighetens ledning och företrädare för regeringen. Syftet är att följa upp myndigheternas verksamhet, ge en återkoppling och bedömning av resultatet samt diskutera verksamheten i ett framåtinriktat perspektiv. Erfarenheterna från genomförandet av regeringens nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna (skr. 2001/02:83 och 2005/06:95) visar att frågor om mänskliga rättigheter sällan tagits upp i myndighetsdialogerna. En del av förklaringen till detta är sannolikt att rättigheterna endast i ett fåtal fall omnämnts i myndigheternas instruktioner och i stället varit föremål för tillfälliga insatser genom regleringsbreven. De insatser myndigheterna har genomfört, liksom de redogörelser för dessa insatser som lämnats bl.a. i årsredovisningarna, har varierat i omfattning.
Myndigheternas normgivning och kunskapsförmedling
Myndigheternas normgivning och kunskapsförmedling sker genom flera olika instrument. De föreskrifter som myndigheterna utfärdar är bindande regler inom myndighetens verksamhetsområde. De beslutas av myndigheten men ska utgå från gällande lagar inom området. Allmänna råd är, enligt 1 § författningssamlingsförordningen (1976:725), generella rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur någon kan eller bör handla i ett visst hänseende. De kan utfärdas utan stöd av ett bemyndigande och är inte juridiskt bindande.
Förutom föreskrifter och allmänna råd kan myndigheterna bidra med stöd för rättstillämpningen i form av handböcker och andra stödmaterial med fakta och myndighetens egna kommentarer. Dessa kan t.ex. innehålla lagtext, referat av författningar, motivuttalanden, rättsfallsreferat, beslut från JO, tolkningsexempel, kunskapsunderlag med mera. Myndigheten svarar för innehållet.
147Prop. 2009/10:175, s. 111 ff.
208
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Såsom nämnts i avsnitt 3.2.6 ska en myndighet, innan den beslutar om föreskrifter eller allmänna råd, utreda deras kostnadsmässiga och andra konsekvenser i den omfattning som behövs i det enskilda fallet. Detta framgår av förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning, enligt vilken myndigheten också ska ge andra statliga myndigheter, kommuner, landsting, organisationer, näringslivet och andra som kostnadsmässigt eller på annat betydande sätt berörs tillfälle att yttra sig i frågan och om konsekvensutredningen.
Regleringsbrev och regeringsuppdrag
I de årliga regleringsbreven anger regeringen bl.a. vilka mål en myndighet ska uppnå med sin verksamhet, hur stora belopp myndigheten har till sitt förfogande och hur medlen ska fördelas mellan myndighetens olika verksamheter. I regleringsbreven kan regeringen också ge uppdrag till myndigheterna. Som nämnts ovan har en rad myndigheter tidigare, som en följd av regeringens nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna, fått uppdrag om mänskliga rättigheter i sina regleringsbrev. I budgetpropositionen för 2009 förklarade regeringen sin avsikt att minska mängden återrapporteringskrav i regleringsbreven.
148
Regleringsbreven innehåller i dag i vissa fall endast myndighetens finansiella förutsättningar medan de i andra fall innehåller tillkommande mål och krav på återrapportering.
Som en uppföljning av de av regeringen beslutade förändringarna i regleringsbreven har Ekonomistyrningsverket (ESV) granskat 155 myndigheters regleringsbrev för budgetåren 2008 och 2009.
149
ESV konstaterar att antalet mål och återrapporteringskrav i
hög utsträckning har minskat medan den finansiella styrningen är i stort sett oförändrad. Generellt har inte de enskilda uppdragen i regleringsbreven blivit fler när antalet mål och återrapporteringskrav har minskat. Målen finns, enligt ESV, i högre utsträckning kvar för de stora myndigheterna än för de små, som fått en lägre grad av styrning genom regleringsbreven.
Regeringen kan även styra genom att ge myndigheterna uppdrag i särskilda beslut. Regeringsuppdragen kan ibland utformas som
148Prop. 2008/09:1, Förslag till statsbudget för 2009, finansplan och skattefrågor m.m., s. 292 f. 149Kartläggning av regleringsbrev, Förändring av regleringsbreven mellan år 2008 och 2009, Ekonomistyrningsverket, ESV 2009:16.
209
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
konkretiseringar av myndigheternas instruktioner. De är också ett sätt för regeringen att initiera nya aktiviteter under budgetåret eller aktiviteter som sträcker sig över flera år och därför inte passar i regleringsbreven. Uppdrag som ges genom särskilda beslut kan också beskrivas mer utförligt.
Kommittéväsendet
En kommitté eller en särskild utredare är en förvaltningsmyndighet av tillfällig karaktär. Arbetet regleras i kommittéförordningen (1998:1474). I 14–16 §§ anges vilka kostnadsberäkningar och andra konsekvensbeskrivningar som kommittéer och särskilda utredare ska göra. Bl.a. ska de i förekommande fall redovisa om förslagen kan bedömas få konsekvenser för den kommunala självstyrelsen, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.
Utredningsuppdrag anges i direktiv som fastställs genom regeringsbeslut. I avsnitt 3.2.6 har beskrivits i vilken mån utredningar har att beakta och analysera om de författningsförslag de lämnar står i överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Förutom författningsförslag lämnar kommittéer och särskilda utredare en rad andra förslag. Kommittéväsendet har också en central funktion för att tillhandahålla kunskap och annat underlag för regeringens beslut inom olika områden. Genom kommittéväsendet finns möjlighet att utreda vilka behov som kan finnas ur ett människorättsperspektiv av att genomföra förändringar, bl.a. inom ramen för översyner av verksamheter.
Såsom nämnts i avsnitt 3.2.6 förekommer det regelbundet att regeringen i kommittédirektiven särskilt lyfter frågor om de mänskliga rättigheterna som utredningarna har att behandla. I dag finns det dock inte någon bestämmelse i kommittéförordningen (1998:1474) om att utredningar i allmänhet ska göra konsekvensutredningar eller på annat sätt beakta de mänskliga rättigheterna när de utformar sina förslag.
210
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Nationella handlingsplaner och andra strategidokument
Regeringen har hittills överlämnat två nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna till riksdagen (skr. 2001/02:83 och skr. 2005/06:95). Den senaste avsåg åren 2006–2009. Delegationen inrättades som ett led i regeringens andra handlingsplan för de mänskliga rättigheterna (åtgärd 103). En utredning om utvärdering av den andra handlingsplanen (IJ 2009:03) planeras redovisa sitt uppdrag den 31 december 2010.
150
Nationella handlingsplaner som ställer krav på myndigheternas externa och interna verksamhet finns inom många politikområden, förutom om mänskliga rättigheter även inom bl.a. barn-, handikapp-, jämställdhets- och ungdomspolitiken. De överlämnas vanligen av regeringen till riksdagen i form av skrivelser och beskriver regeringens planerade åtgärder inom området under en längre tidsperiod. I några fall har handlingsplanerna kompletterats med förordningar som ställer särskilda krav på genomförandet av dessa handlingsplaner. Två exempel är förordningen (1986:856) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av integrationspolitiken samt förordningen (2001:526) om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av handikappolitiken.
De handlingsplaner som regeringen lägger fram kan vara viktiga instrument för att på ett samlat sätt presentera politiken och dess utveckling, särskilt på områden av tvärsektoriell karaktär, samtidigt som de också medför utmaningar. Det läggs fram ett stort antal handlingsplaner inom delvis överlappande politikområden, vilket medför stora behov av att samordna dem.
151
Inom politikområden
av tvärsektoriell karaktär, såsom de mänskliga rättigheterna, behöver också handlingsplaner och strategier utformas i samarbete mellan flera politikområden. Detta kan vara ett av skälen till att handlingsplaner ibland till stora delar beskriver redan planerade eller pågående åtgärder.
Strategidokumentens värde kan dock inte endast bedömas utifrån vilka åtgärder de innehåller och vilka resurser som sätts av för deras genomförande. För tvärsektoriella områden är det värdefullt att ha tillgång till policydokument som kan betona och åskådliggöra frågorna i förhållande till andra politik- och samhällsområden. Strategidokumenten kan också vara användbara som
150 Dir. 2009:118, Utvärdering av handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna 2006–2009. 151Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D.
211
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
kommunikationsverktyg. De kan t.ex. användas som ett grundläggande informationsunderlag i statens styrning av statliga myndigheter för att sätta frågor och uppdrag i ett större sammanhang.
Ytterligare ett värde med handlingsplaner och liknande dokument kan vara att skapa delaktighet genom samverkan och dialog med civilsamhället och näringslivet under tiden handlingsplanen utarbetas och genomförs. Frågor om samverkan kring arbetet med nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter beskrivs i avsnitt 3.7.1.
3.4.4 Kommunernas och landstingens ansvar för de mänskliga rättigheterna
Ansvaret för att respektera de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har ratificerat åvilar det allmänna som helhet. Kommunerna och landstingen har en central roll för att de mänskliga rättigheterna ska förverkligas för den enskilde. Ett flertal mänskliga rättigheter, som. t.ex. rätten till social trygghet, rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, inklusive rätten till bostad, rätten till bästa möjliga hälsa, rätten till utbildning samt många av barnets rättigheter och rättigheter för människor med funktionsnedsättning, ska förverkligas inom den kommunala verksamheten. Rätten till icke-diskriminering som en central princip om mänskliga rättigheter är också bindande för all offentlig verksamhet.
I Sverige råder kommunal självstyrelse. Principen är fastslagen i såväl regeringsformen som kommunallagen (1991:900). Däremot finns inte i någon av dessa en definition av vad som avses med kommunal självstyrelse. I 2 kap. 1 § kommunallagen anges bara att kommuner och landsting själva får ha hand om sådana angelägenheter som inte ska handhas av enbart staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. Inom ramen för den kommunala självstyrelsen kan alltså en fri beslutanderätt sägas vara garanterad, däremot inte gränserna för den kommunala självstyrelsen.
152
Även inom ramen för den kommunala själv-
styrelsen ska konventionerna om de mänskliga rättigheterna följas, men kommuner och landsting kan själva avgöra hur detta ska ske.
152 Holmberg m.fl., Grundlagarna, 2006, s. 49 ff.
212
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Av 8 kap. 5 § regeringsformen framgår att föreskrifter om kommunernas befogenheter meddelas i lag.
153
reglerar kommunernas organisation och styrning. Staten kan även styra kommunal verksamhet genom speciallagstiftning som reglerar verksamheter som till exempel socialtjänst, hälso- och sjukvård och skola. Det är således av stor betydelse för respekten och arbetet för de mänskliga rättigheterna hur de lagar är formulerade som reglerar kommunal verksamhet, t.ex. socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och plan- och byggfrågor.
I kommunallagen finns en bestämmelse som hänvisar till demokratin (1 kap. 1 §) och en bestämmelse om att kommuner och landsting ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat (2 kap. 2 §). Kommunallagen innehåller dock inte någon bestämmelse om de mänskliga rättigheterna.
De mänskliga rättigheterna har under senare år fått en tydligare roll som en av grundfrågorna för Europarådets kongress för lokala och regionala organ (CLRAE), där svenska kommuner och landsting samt organisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) deltar. Enligt en rapport som överlämnats till CLRAE av Lars O. Molin, rapportör för frågor om mänskliga rättigheter på lokal och regional nivå, ska kongressen när den i fortsättningen övervakar demokratin i medlemsländerna även ta upp frågor om de mänskliga rättigheterna. Med jämna mellanrum ska också kongressen utarbeta mer allmänna lägesrapporter för politisk debatt. Rapporten behandlar även vilka mänskliga rättigheter som aktualiseras mer konkret och hur ett strukturerat arbete på den lokala och regionala nivån kan bedrivas. Rapporten ger vidare exempel på hur kommuner och regioner kan engagera sig mer aktivt i bl.a. frågor om ekonomiska och sociala rättigheter. CLRAE antog rapporten i mars 2008 och utfärdade en rekommendation där lokala och regionala organ uppmanas att främja respekten för de mänskliga rättigheterna bl.a. genom lokala och regionala handlingsplaner.
154
Under 2008 antog CLRAE även en resolution där den uppmanar lokala och regionala myndigheter att säkerställa att internationell rätt efterlevs på kommunal och regional nivå samt att utarbeta
153 I förslaget till ändring av regeringsformen i regeringens proposition (prop. 2009/10:80) om en reformerad grundlag återfinns motsvarande regler i ett nytt 14 kap. 154 Congress of Local and Regional Authorities of the Council of Europe (CLRAE), Recommendation 280 (2010), The Role of Local and Regional Authorities in the Implementation of Human Rights, mars 2010.
213
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
handlingsplaner och andra strategier mot diskriminering och rasism.
155
Centrala styrdokument i kommuner och landsting
Utöver de statliga instrumenten för styrning och tillsyn av kommunal verksamhet utövar kommunerna och landstingen styrning av den egna verksamheten genom flera instrument. Budget- och strategidokumentet är den kommunala ekonomins centrala instrument som behandlar hela den kommunala verksamheten. Där klarläggs verksamhetens omfattning liksom hur verksamheten ska bedrivas. Den kommunala budgeten ska enligt 8 kap. 5 § kommunallagen innehålla en plan för verksamheten och ekonomin under budgetåret. Vidare används områdesspecifika styrdokument för t.ex. skola, integration och sjukvård. Sådana styrdokument bör baseras på den övergripande plan som det årliga budget- och strategidokumentet utgör.
I en rapport redovisar forskare vid Malmö högskola en kartläggning av hur 16 kommuner arbetar med frågor om mänskliga rättigheter (bilaga 8).
156
Kartläggningen genomfördes som en för-
djupning av SIFO:s enkätundersökning (bilaga 7). I rapporten framförs att mänskliga rättigheter inte används som begrepp i någon högre utsträckning inom kommunerna. I kommunernas centrala styrdokument förekommer däremot värden och normer som principerna om allas lika värde och likabehandling. Överlag är människorättsarbetet inriktat på specifika perspektiv och grupper. I flera kommuner lyfts t.ex. barnperspektivet, rättigheter för personer med funktionsnedsättning, jämställdhet och mångfald fram som övergripande perspektiv i syfte att de ska genomsyra alla kommunens verksamheter. Vanligast förekommande bland de kartlagda kommunerna är att arbete med barns och ungas situation beskrivs i termer av mänskliga rättigheter. Människorättsperspektivet beaktas också på ett tydligt sätt i arbete med mångfaldsfrågor och jämställdhet, liksom när det gäller situationen för personer med funktionsnedsättning och frågor om våld i nära relationer. Samtidigt finns det även exempel på kommuner som bedriver ett
155 CLRAE, resolution 264 (2008), Social Approach to the Fight against Racism at Local and
Regional Level, 29 maj 2008, p. 7 a och b. 156 Spång, Malmö högskola, Kommunernas ansvar för att förverkliga mänskliga rättigheter – en kartläggning av 16 kommuner i Sverige, 2008 (bilaga 8).
214
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
mer utvecklat människorättsarbete där människorättsperspektivet är tydligt och ett människorättsbaserat arbetssätt används.
I rapporten lämnas följande rekommendationer till kommuner som planerar att arbeta systematiskt med frågor om de mänskliga rättigheterna:
-Att de mänskliga rättigheterna förankras tydligt i budget och andra övergripande styrdokument,
att människorättsperspektivet klargörs och att vikt läggs vid invånarnas möjligheter att använda och hävda sina rättigheter,
att organisatoriska frågor som rör tvärsektoriell samverkan uppmärksammas, liksom behovet av att integrera de mänskliga rättigheterna i den ordinarie verksamheten samt
att kunskapsproblem uppmärksammas, särskilt vad gäller hur de mänskliga rättigheterna på ett konkret sätt kan utgöra underlag för den egna verksamheten.
Delegationen har i samarbete med Jönköpings och Örebro kommun genomfört en studie om hur mänskliga rättigheter kan användas i kommunernas årliga budget- och strategidokument. En slutsats från detta samarbete är att det finns flera metoder som kan användas beroende på kommunens förutsättningar och tidigare arbete med angränsande frågor. Dessa metoder är delvis överlappande och utesluter inte varandra.
En första metod, som även berörts ovan, är att integrera mänskliga rättigheter som ett övergripande perspektiv i styrdokumenten. Detta kan t.ex. göras genom att utgångspunkt tas i de mänskliga rättigheterna och att styrdokument och processer struktureras utifrån olika rättigheter, eller genom att analyser görs och redovisas för vilka konsekvenser varje förslag, insats eller beslut har eller har fått för de mänskliga rättigheterna. Sådana konsekvensanalyser kan t.ex. göras inom ramen för budgetprocessen på ett sätt som liknar den metod för jämställdhetsintegrering av budgetprocessen som redan används av aktörer på både statlig och kommunal nivå.
157
En andra metod är att sammanfoga flera andra övergripande tvärsektoriella perspektiv, som jämställdhets-, icke-diskrimine-
157 Se även CommDH(2009)3, Recommendation on Systematic Work for Implementing
Human Rights at the National Level, 18 februari 2009, p. 7.4 om att analysera budget ur ett människorättsperspektiv.
215
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
rings-, mångfalds- och barnrättsperspektiv, genom att identifiera kopplingar mellan dessa och de mänskliga rättigheterna. Metoden kan innebära att alla frågor om mänskliga rättigheter inte omfattas av arbetet, eftersom de mänskliga rättigheterna utgör ett bredare område än de perspektiv som vanligen är uttalade, såsom de nyss nämnda. Metoden kan dock ge en grund för ett fortsatt, bredare människorättsarbete. Det kan också stärka sambanden och underlätta samordningen mellan olika tvärsektoriella perspektiv.
En tredje metod som kan användas som en början på ett mer uttryckligt arbete för de mänskliga rättigheterna är att tydliggöra hur begrepp som redan förekommer i många styrdokument, t.ex. demokrati, integritet och värdegrund, förhåller sig till de mänskliga rättigheterna. Frågor om integritet kan då t.ex. definieras och tydliggöras i förhållande till rätten till privatliv och rätten till skydd för den personliga integriteten för personer med funktionsnedsättning. Rättighetsaspekterna av demokratibegreppet kan tydliggöras genom rätten till politiskt deltagande, yttrandefriheten, rätten till deltagande för personer med funktionsnedsättning m.fl. mänskliga rättigheter. Värdegrund kan definieras i termer av de mänskliga rättigheter som Sverige har åtagit sig att följa samt de övriga frågor eller värden som anses motiverade.
En fjärde metod är att identifiera samband mellan rättigheterna och olika verksamhetsområden, t.ex. genom att definiera vilka rättigheter som är särskilt relevanta inom olika områden, och på det sättet stärka det tvärsektoriella perspektiv som de mänskliga rättigheterna innebär.
Kommunal revision
Den kommunala revisionen utgör den granskande funktionen i det kommunala ansvarssystemet. Revisorernas uppdrag regleras i första hand i kommunallagen (1991:900) där det bl.a. framgår att deras uppdrag är att granska den kommunala verksamheten och att därvid särskilt pröva hur de av fullmäktige utsedda förtroendevalda har utfört sitt uppdrag (9 kap. 9 § kommunallagen).
Revisorerna ska varje år lämna en revisionsberättelse till fullmäktige. Berättelsen ska innehålla ett uttalande om huruvida ansvarsfrihet för de förtroendevalda i styrelsen, nämnder och fullmäktigeberedningar tillstyrks eller inte. De har också en möjlighet att rikta en motiverad anmärkning mot nämnder, full-
216
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
mäktigeberedningar eller enskilda förtroendevalda (9 kap. 16 och 17 §§). Det är fullmäktige som prövar frågan om ansvarsfrihet (4 kap. 10 §).
I den andra nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter angav regeringen att den avsåg uppmuntra kommuner och landsting att använda regeringens långsiktiga mål i sitt eget arbete och ta fram lokala handlingsplaner samt diskutera hur de mänskliga rättigheterna kan beaktas i den kommunala revisionen.
158
I regeringens
slutuppföljning av handlingsplanen anges att frågan om hur de mänskliga rättigheterna kan beaktas i den kommunala revisionen behandlades vid en konferens för kommunala revisorer.
159
I sin
uppföljning av handlingsplanen anger regeringen vidare att diskussioner har förts med SKL om vilken typ av material som skulle behöva tas fram för att tillhandahålla kunskap om mänskliga rättigheter för de kommunala revisorer som efterfrågar detta. SKL har också, enligt uppföljningsrapporten, inlett ett eget arbete för att bl.a. integrera demokrati- och MR-perspektiven i det kommunala revisionsarbetet.
BO har publicerat ett informationsmaterial om hur kommunal revision kan utföras ur ett barnperspektiv.
160
Enligt vad delega-
tionen känner till finns det ännu inget motsvarande material som på ett övergripande sätt utgår från de mänskliga rättigheterna.
Tillsyn av verksamheter i kommuner och landsting
Såsom nämns i avsnitt 3.4.1 ligger det huvudsakliga ansvaret för tillsyn och uppföljning av lagstiftningen på staten. Landstingens uppgifter omfattar inte tillsyn.
Ett stort antal statliga myndigheter har tillsynsuppgifter. Flera myndigheter, t.ex. Socialstyrelsen och Skolinspektionen, har även regionala organisationer. Dessutom utgör länsstyrelsen en regional statlig tillsynsorganisation med för de mänskliga rättigheterna viktiga ansvarsområden, såsom kameraövervakning, plan- och byggfrågor samt överförmyndarverksamhet.
Kommunerna utövar i dag tillsyn inom en mängd områden som t.ex. miljö-, hälso- och strålskydd, folkhälsa, livsmedel, lotterier och automatspel, byggnadsväsende, räddningstjänst samt förskole-
158 Skr. 2006/06:95, s. 109 f. 159Uppföljning av den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Regeringskansliet, april 2010, s. 59. 160Rustad för revision, Barnombudsmannen, BI 2007:1.
217
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
verksamhet. Utöver obligatoriska tillsynsuppgifter, som kommunerna ålagts i speciallagar, förekommer också att avgränsade tillsynsuppgifter på vissa områden överlåts till en enskild kommun från staten enligt bestämmelser i vissa lagar. Under de senaste åren har förändringar av kommunernas tillsyn genomförts. Bl.a. har kommunens ansvar för den löpande tillsynen av enskilt bedriven verksamhet enligt socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1993:387) om stöd och service för vissa funktionshindrade överförts till Socialstyrelsen fr.o.m. den 1 januari 2010.
I propositionen Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten (prop. 2008/09:160) framhåller regeringen att ett ökat fokus på tillsyn inom områdena för socialtjänsten, lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och hälso- och sjukvården bl.a. beror på att landsting och kommuner har fått ett ökat ansvar för vård, stöd, service och omsorg, samtidigt som utvecklingen gått mot mer självständiga landsting och kommuner. Det har även förts in marknadsliknande förhållanden i offentlig verksamhet med ökat inslag av privata vårdgivare. Tillsynen från statens sida måste därför, enligt regeringen, bli starkare, tydligare och effektivare. Regeringen anser också att förtroendet för tillsynen behöver förbättras. Medborgarna ska kunna lita på att bestämmelser om handläggning, säkerhet, lika behandling eller rätten till en viss service efterlevs och att socialtjänsten, LSSverksamheter och hälso- och sjukvården utvecklas i medborgarnas tjänst.
161
Regeringen anger i skrivelsen En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (skr. 2009/10:79) att begreppet tillsyn avser självständig granskning för att kontrollera om tillsynsobjekten uppfyller de krav som följer av lagar och andra bindande föreskrifter.
162
Kom-
munerna och landstingen har en central roll för att de mänskliga rättigheterna ska förverkligas för den enskilde. Såsom framgått i avsnitt 3.4.3 har endast ett fåtal av de statliga myndigheter som utövar tillsyn över kommunal verksamhet, Länsstyrelserna, Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten, uppdrag som uttryckligen omfattar de mänskliga rättigheterna. Flera viktiga tillsynsmyndigheter, däribland Socialstyrelsen, saknar sådant uppdrag.
161Prop. 2008/09:160, bet. 2008/09:SoU22, rskr. 2008/09:259, s. 39. 162 Skr. 2009/10:79, s. 14.
218
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
3.4.5 Delegationens erfarenheter och slutsatser
I propositionen Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt (prop. 2009/10:175) lägger regeringen fast mål och riktlinjer för det fortsatta arbetet att utveckla i första hand den statliga förvaltningen. Ett nytt mål för förvaltningspolitiken införs med betoning på rättssäkerhet, effektivitet, kvalitet, service och tillgänglighet. Regeringen lyfter i propositionen fram att viktiga utgångspunkter bl.a. är mänskliga rättigheter och principen om icke-diskriminering. De kartläggningar delegationen låtit genomföra (bilagorna 7, 8 och 10), liksom delegationens erfarenheter från kontakter med statliga myndigheter, kommuner och landsting, visar på intresse för att på ett tydligare sätt arbeta utifrån de mänskliga rättigheterna. Samtidigt finns en avsaknad av konkreta styrdokument och metoder för att bedriva sådant arbete. Mänskliga rättigheter används sällan som begrepp, trots att konventionerna om de mänskliga rättigheterna är bindande åtaganden för det allmänna som helhet.
Den kartläggning som Mikael Spång vid Malmö högskola har genomfört (bilaga 8) visar att människorättsarbetet i många kommuner överlag är inriktat på specifika behov och grupper, oftast på barns och ungas situation. En slutsats som dras i rapporten är att detta kan bero på att förtroendevalda och tjänstemän inom dessa områden i högre grad än andra i sitt arbete mött mänskliga rättigheter som begrepp, system och förhållningssätt.
163
Delegationen
anser att ett mer övergripande och uttalat människorättsperspektiv skulle kunna stärka respekten för de mänskliga rättigheterna, eftersom ett sådant perspektiv tydliggör vilka skyldigheter tjänstemän och förtroendevalda inom den offentliga sektorn har gentemot enskilda som berörs av verksamheten. Därmed läggs tonvikten på den offentliga sektorns verksamhet och agerande, snarare än på vissa grupper eller delar av befolkningen.
De mänskliga rättigheterna reglerar förhållandet mellan individen och den offentliga sektorn och berör således alla statliga myndigheter, kommuner och landsting. Såsom framgår av avsnitt 3.2 avspeglas Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheterna i en mängd författningar, men i regel utan att någon uttrycklig hänvisning görs till de mänskliga rättigheterna eller Sveriges internationella åtaganden på detta område. De mänskliga
163 Spång, Malmö högskola, Kommuners ansvar för att förverkliga mänskliga rättigheter – en kartläggning av 16 kommuner i Sverige, 2008 (bilaga 8).
219
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
rättigheterna kan därför vara svåra för myndigheter och enskilda att identifiera i lagstiftningen som just mänskliga rättigheter. Förvaltningslagen är central för den enskildes mellanhavanden med den offentliga sektorn, men inte heller i den görs någon hänvisning till de mänskliga rättigheterna. I myndighetsförordningen tas de krav upp som är gemensamma för alla myndigheter under regeringen. Myndigheternas skyldighet att följa Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna bör betraktas som ett sådant krav. Även myndighetsförordningen saknar dock bestämmelser om dessa åtaganden. Myndigheternas instruktioner är regeringens centrala instrument för att styra varje myndighet mer specifikt. Myndigheternas ansvar för de mänskliga rättigheterna nämns ännu endast i instruktionerna för ett fåtal myndigheter. Kommittéer och särskilda utredare har inte heller någon uttrycklig skyldighet enligt kommittéförordningen och förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning att beakta Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
Så länge ansvaret för att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna varken framgår av förvaltningslagen eller myndighetsförordningen, och endast nämns i ett fåtal instruktioner, är risken stor att många myndigheter inte ser kopplingen mellan rättigheterna och den egna verksamheten. Regeringsuppdrag och regleringsbrev bör i första hand utnyttjas för särskilda tidsbegränsade uppdrag för att stärka arbetet med de mänskliga rättigheterna medan förvaltningslagen, myndighetsförordningen och instruktionerna är de instrument som bör användas för långsiktig styrning.
Såsom nämnts ovan har, som ett led i genomförandet av den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, (skr. 2005/06:95, åtgärd 104), ett antal myndigheter fått uppdrag rörande mänskliga rättigheter i sina regleringsbrev. Nu har ansvaret för de mänskliga rättigheterna även tydliggjorts i instruktionerna för några myndigheter (Länsstyrelserna, Försäkringskassan och de tre skolmyndigheterna Skolverket, Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten). Myndigheternas ansvar för att säkerställa respekt för de mänskliga rättigheterna är varaktigt och inte något som bör planeras för endast ett år i taget, såsom blir fallet med styrning genom regleringsbreven. Myndigheter som delegationen har varit i kontakt med har också redogjort för svårigheterna med att bedriva ett långsiktigt arbete för att stärka de mänskliga rättigheterna om insatser genomförs tillfälligt till följd av
220
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
uppdrag i regleringsbreven. Som svar på den avslutande fråga som SIFO ställde i sin undersökning, där de svarande ombads att nämna faktorer som skulle kunna underlätta arbetet med mänskliga rättigheter, angav många myndigheter att de ville ha tydligare direktiv.
164
Enligt delegationens mening bör arbetet med att i instruktionerna för statliga myndigheter förtydliga deras ansvar för de mänskliga rättigheterna fortsätta och omfatta myndigheter inom fler samhällssektorer än vad som hittills varit fallet. Här är bl.a. de statliga tillsynsmyndigheterna viktiga att beakta.
I den andra nationella handlingsplanen (skr. 2005/06:95) redovisade regeringen sin bedömning att det var angeläget att myndighetsstyrningen i frågor om de mänskliga rättigheterna tydligare än vad som tidigare hade varit fallet anpassades till verksamheten inom respektive myndighet. Insatserna borde genomföras med fokus på de mänskliga rättigheterna som bindande åtaganden för Sverige och utgångspunkterna i internationella konventioner om mänskliga rättigheter inom respektive myndighets verksamhetsområde borde tydliggöras.
Delegationen delar regeringens bedömning att det är angeläget att arbetet med de mänskliga rättigheterna anpassas till verksamheten inom respektive myndighet. Behovet av sådan verksamhetsanpassning lyfts fram av många myndigheter. För myndigheterna finns det också ofta någon konvention eller något rättighetsområde som är särskilt relevant. Delegationen anser dock att det inte vore lämpligt att i myndigheternas instruktioner eller andra styrinstrument endast hänvisa till, eller särskilt lyfta fram, vissa rättigheter eller konventioner. Alla de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige ratificerat är bindande åtaganden för alla delar av det allmänna. Enligt delegationens bedömning finns det en risk med mer begränsade formuleringar att fokus i alltför hög grad riktas på en viss rättighetsfråga eller en specifik del av befolkningen och att andra angelägna rättighetsfrågor kommer i bakgrunden.
Det är nödvändigt att förtydliga på vilket sätt de mänskliga rättigheterna aktualiseras inom myndigheternas respektive verksamhetsområde, men sådana förtydliganden bör i stället göras genom vägledningar, handböcker, kompetensutveckling eller liknande insatser. Dagens brist på tydliga kopplingar mellan de svenska konventionsåtagandena om mänskliga rättigheter och den svenska lagstiftningen försvårar dock, enligt delegationens uppfatt-
164 SIFO Research International, Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd, 2006.
221
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
ning, arbetet för de tillsynsmyndigheter och andra myndigheter som producerar stödmaterial i form av t.ex. allmänna råd och handböcker, vilka i sin tur kan användas i den kommunala verksamheten. Det finns ett behov även hos dessa myndigheter att förtydliga rättigheternas innebörd i förhållande till olika verksamheter.
Om de statliga myndigheterna i större utsträckning än i dag skulle inkludera ett människorättsperspektiv i sin normgivning, tillsyn och kunskapsförmedling skulle detta i sin tur underlätta för kommunerna och landstingen att utveckla sitt arbete på detta område. Erfarenheterna, och de kartläggningar delegationen har genomfört, visar att många som är verksamma inom kommuner och landsting efterlyser mer stöd från de statliga myndigheterna i arbetet med att tydliggöra och konkretisera de mänskliga rättigheterna i förhållande till den egna verksamheten. Det kan vara svårt för små kommuner att på egen hand avsätta tillräckliga resurser för att utveckla kunskapen om rättigheternas mer konkreta innebörd. Som nämndes ovan ombads de svarande i en avslutande fråga i SIFO:s undersökning att nämna faktorer som skulle kunna underlätta arbetet med mänskliga rättigheter. Bland svaren från kommunerna efterlystes i stor utsträckning goda exempel.
Statskontoret konstaterar i sin uppföljning av mål- och resultatstyrningen i statliga myndigheter att sektoriseringsproblem ofta yttrar sig i att tvärsektoriella frågor faller mellan stolarna.
165
Detta innebär i sin tur att människor med problem som kräver åtgärder från flera aktörer eller sektorer kan möta svårigheter i sitt åtnjutande av de mänskliga rättigheterna. För att undvika att människor med sådana sammansatta problem hänvisas mellan olika förvaltningar och verksamheter utan att få den hjälp och det stöd de har rätt till krävs det, enligt delegationens mening, att olika aktörer samverkar. Samverkan kan dessutom, enligt delegationens mening, stärka förutsättningarna för en gemensam hållning i arbetet med att implementera ett människorättsperspektiv i verksamheten. Den kartläggning av kommunalt arbete med mänskliga rättigheter som gjorts av Mikael Spång vid Malmö högskola visar på svårigheter med att arbeta med tvärsektoriella frågor i kommunernas sektorsorganisation. Delegationen har dock erfarit att många myndigheter, kommuner och landsting anser att de
165Effektiv styrning? Om resultatstyrning och sektoriseringsproblem, Statskontoret, 2006:3.
222
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
mänskliga rättigheterna kan fungera som en genensam utgångspunkt bas för dessa frågor. Här bör paralleller också kunna dras till statlig verksamhet.
De kartläggningar som delegationen låtit genomföra visar att det ofta saknas ett människorättsperspektiv i kommunernas budget eller andra centrala styrdokument. Både de kartläggningar som delegationen låtit genomföra och delegationens övriga erfarenheter visar att det är viktigt att kommunerna tydliggör sitt ansvar i budgetdokument och andra såväl centrala som och verksamhetsnära styrdokument för att de mänskliga rättigheterna ska få genomslag i verksamheterna. I dag saknas på många håll ett övergripande förhållningssätt till bredden av de mänskliga rättigheterna.
Delegationen konstaterar att kommittéväsendet har en central roll när det gäller att utarbeta underlag för regeringens beslut. De mänskliga rättigheterna omfattar på olika sätt alla samhällsområden och måste därmed beaktas i en mängd regelverk. I dag ingår det dock inte i kommittéernas uppdrag att göra konsekvensanalyser ur ett människorättsperspektiv om inte detta särskilt anges i kommittédirektiven.
3.5 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
3.5.1 Inledning
I delegationens uppdrag har ingått att utarbeta strategier och genomföra informationssatsningar för att öka kunskapen om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället och i olika delar av landet. Ökad kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna inom den offentliga sektorn och bland allmänheten är en viktig del i regeringens arbete för de mänskliga rättigheterna på nationell nivå.
166
Det var bl.a. mot bakgrund av behovet av ökad
kunskap och medvetenhet som delegationen inrättades.
Utbildning om de mänskliga rättigheterna lyfts fram som en viktig del i arbetet för rättigheterna i flera internationella instrument om de mänskliga rättigheterna. Enligt den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artikel 26 om rätten till utbildning, ska utbildningen stärka respekten för människans grundläggande fri- och rättigheter. Detta framgår också av artikel
166 Skr. 2005/06:95, s. 12 och 114 ff.
223
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
13(1) i FN-konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Enligt artikel 28 och 29 i FN:s konvention om barnets rättigheter ska utbildningen bl.a. inriktas på att utveckla en respekt för de mänskliga rättigheterna.
Vid FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter i Wien 1993 uppmanades medlemsstaterna att inkludera de mänskliga rättigheterna som ämne i läroplaner inom alla utbildningsinstitutioner.
167
Staterna rekommenderades också att utveckla program och strategier för att försäkra sig om en vittomfattande utbildning och spridning av allmän information om mänskliga rättigheter.
FN:s generalförsamling beslutade i mars 1995 om ett årtionde för utbildning om mänskliga rättigheter fr.o.m. 1 januari 1995 tillsammans med en handlingsplan för arbetet med denna utbildning.
168
När årtiondet var över beslutade generalförsamlingen om
en reviderad handlingsplan för 2005–2007 med fokus på utbildning om mänskliga rättigheter i det allmänna skolväsendet.
169
FN:s råd
för mänskliga rättigheter förlängde senare handlingsplanens genomförandeperiod till och med 2009.
170
I handlingsplanen
beskrivs bl.a. vad som avses med utbildning om mänskliga rättigheter, innebörden av en människorättsbaserad undervisning samt varför utbildning om de mänskliga rättigheterna bör vara en prioriterad uppgift för staterna.
I oktober 2009 gav FN:s råd för mänskliga rättigheter FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i uppdrag att ta fram en ny handlingsplan för åren 2010–2014.
171
Samtidigt beslutade rådet
att arbetet under dessa år framför allt ska fokusera på högre utbildning och på utbildning om mänskliga rättigheter för lärare och utbildare, offentliganställda, anställda inom rättsväsendet samt militär personal på alla nivåer.
I detta avsnitt redovisas frågor om utbildning om de mänskliga rättigheterna som bedrivs inom det allmänna skolväsendet (3.5.2), högre utbildning (3.5.3) och den offentliga sektorn (3.5.4) samt de regelverk som styr dessa utbildningar. I avsnitt 3.5.5 redogör delegationen för sina erfarenheter och slutsatser avseende utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna. Till
167 A/CONF.157/23, Vienna Declaration and Programme of Action, 12 juli 1993. 168 A/RES/49/184, 6 mars 1995, respektive A/49/261-E/1994/110/Add.1, annex, Plan of
Action for the United Nations Decade for Human Rights Education, 1995–2005. 169 A/RES/59/113, 17 februari 2005, A/RES/59/113 B, 5 augusti 2005, A/59/525/Rev.1, 2 mars 2005. 170 A/HRC/RES/6/24, 28 september 2007. 171 A/HRC/RES/12/4, 12 oktober 2009.
224
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
följd av att delegationens uppdrag framför allt har rört stöd till statliga myndigheter, kommuner och landsting är de egna erfarenheterna mest omfattande inom detta område.
Delegationens förslag avseende utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna redovisas i kapitel 7.
3.5.2 Det allmänna skolväsendet
Det allmänna skolväsendet omfattar förskola, grundskola, gymnasieskola samt särskola, specialskola och sameskola. Dessutom finns särskilda utbildningsformer som anordnas av det allmänna för dem som på grund av sjukdom eller av annat skäl inte kan delta i skolarbetet inom det allmänna skolväsendet, t.ex. sjukhusskolor, internationella skolor samt utbildning vid särskilda ungdomshem och inom kriminalvården. Till det allmänna skolväsendet hör också förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg.
Den nya skollagen
I mars 2010 överlämnade regeringen propositionen Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet (prop. 2009/10:165) till riksdagen. Riksdagen har i juni fattat beslut i enlighet med propositionen. Den nya skollagen (2010:800) har trätt i kraft den 1 augusti 2010 och ska tillämpas på de flesta utbildningar från och med den 1 juli 2011.
172
Regeringen konstaterar i propositionen att
Sverige har internationella förpliktelser när det gäller de mänskliga rättigheterna som bör vara vägledande för och genomsyra hela skolväsendet. Regeringen konstaterar också att även om ansvaret för detta i första hand åvilar regeringen så har även de statliga och kommunala förvaltningarna ett ansvar. Detta innebär, enligt regeringens mening, att den svenska skollagstiftningen och verksamheterna inom skolväsendet ska överensstämma med Sveriges förpliktelser enligt överenskommelserna om de mänskliga rättigheterna. Regeringen konstaterar vidare i propositionen att det måste finnas kunskap om vad de mänskliga rättigheterna och grundläggande demokratiska värderingarna innebär och hur de kan förverkligas.
173
225
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Syftet med utbildningen inom skolväsendet behandlas i 1 kap. 4 § skollagen. Där framgår att utbildningen ska förmedla och förankra de grundläggande värderingar och de mänskliga rättigheter som det svenska samhället vilar på. Av skollagen 1 kap. 5 §, som rör utformningen av utbildningen, framgår att utbildningen också ska utformas i överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna. Detta innebär, enligt vad regeringen framför i propositionen, att utbildningen i sig och de som verkar inom den aktivt och medvetet ska förmedla till barnen och eleverna vårt samhälles gemensamma värderingar, såsom demokrati och mänskliga rättigheter, och stimulera barnen och eleverna att förverkliga dessa värderingar.
174
I 5 § sägs också att var och en som verkar inom
utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling. Bland de inledande bestämmelserna finns vidare bestämmelser om lika tillgång till utbildning och en hänvisning till diskrimineringslagen, att utbildningen ska vara likvärdig överallt i landet samt att särskild hänsyn ska tas till barnets bästa.
Nuvarande läroplaner och kursplaner
Förutom skollagen består det allmänna skolväsendets styrdokument bl.a. av läroplanerna för förskolan (Lpfö 98), det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo 94) samt för de frivilliga skolformerna (Lpf 94). I nuvarande läroplaner beskrivs de värden som de olika skolformerna ska gestalta och förmedla i termer som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen och solidaritet med svaga och utsatta. Mänskliga rättigheter som begrepp ingår dock inte i de nu gällande läroplanerna för förskolan, det obligatoriska skolväsendet och de frivilliga skolformerna.
I läroplanen för förskolan sägs också att de vuxnas förhållningssätt påverkar barns förståelse och respekt för de rättigheter och skyldigheter som gäller i ett demokratiskt samhälle och att vuxna därför är viktiga förebilder. Enligt läroplanerna för det obligatoriska skolväsendet respektive för de frivilliga skolformerna ska skolan klargöra vilka rättigheter och skyldigheter eleverna har. Ingen koppling görs dock i texten till de internationella
226
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
konventionerna om mänskliga rättigheter. Däremot sägs det i avsnittet om rektors ansvar att skolpersonal i utbildningen ska få kännedom om de internationella överenskommelser som Sverige har förbundit sig att beakta.
Inom ramen för utvärderingen av den första nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, som avsåg perioden 2002–2004, gjordes en undersökning av hur de mänskliga rättigheterna behandlas i skolans undervisning.
175
Slutsatsen var att
utbildning om mänskliga rättigheter och FN:s konvention om barnets rättigheter tydligare bör skrivas in i läroplanerna som ett uppdrag för skolan samt att elevernas rättigheter bör tydliggöras. I rapporten, liksom i utvärderingen, lämnades förslaget att begreppet ”värdegrund” ska bytas ut mot ”demokrati och mänskliga rättigheter i skolan” då uttrycket ”värdegrund” kan uppfattas som oklart och riskerar att förknippas med det som ses som ”svenskt”, medan de mänskliga rättigheterna är ett internationellt begrepp som syftar på bestämda rättigheter.
176
I den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna 2006–2009 aviserade regeringen att den avsåg att, inom ramen för en översyn av skolans styrdokument, förtydliga i läroplanerna att de mänskliga rättigheterna är en central del av skolans demokratiuppdrag och att kunskap om de mänskliga rättigheterna ska förmedlas inom skolan (åtgärd 117).
Förutom skollagen och läroplanerna finns det ytterligare styrdokument i form av bl.a. föreskrifter, kursplaner, betygskriterier och allmänna råd, som utformas och beslutas av Statens skolverk (Skolverket). Kursplanerna är betydligt mer detaljerade än läroplanerna. De innehåller en kortfattad ämnesbeskrivning samt anger både allmänna mål och mål som eleverna ska ha uppnått efter årskurserna 5 och 9. Kursplanerna är direkt styrande för lärarens arbete. I nuvarande kursplan för samhällsorienterande ämnen och samhällskunskap i grundskolan (SKOLFS 2000:135) anges kunskaper om mänskliga rättigheter som ett mål att uppnå för eleverna som går ut årskurs nio samt bland betygskriterierna för betyget väl godkänt. Även i kursplanen för samhällskunskap A i gymnasie-
175Integration av mänskliga rättigheter i svensk utbildning 2002–2004, en kommentar med fokus på den obligatoriska skolan, Florin och Thelander, Karlstad Universitet, bilaga till Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, 2005, Regeringskansliet, dnr Ju2004/6673/D. 176Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D.
227
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
skolan (SKOLFS 2007:7), som är en så kallad kärnkurs som måste ingå i samtliga program i gymnasieskolan, finns krav på kunskap om de mänskliga rättigheterna bland betygskriterierna.
Nya läroplaner med kursplaner
I den nya skollagen, 1 kap. 11 §, sägs att det för varje skolform och för fritidshemmet ska finnas en läroplan som utgår från bestämmelserna i skollagen. Läroplanen ska ange utbildningens värdegrund och uppdrag samt mål och riktlinjer för utbildningen. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, meddelar föreskrifter om läroplaner.
I propositionen om den nya skollagen anför regeringen att läroplanen, vid sidan av skollagen, är det viktigaste styrdokumentet för verksamheten i förskola, skola, vuxenutbildning och fritidshem. Läroplanen och de värderingar som uttrycks där ska omfattas av alla och vara hållbara över tiden. Regeringen fastställer därför läroplaner i enlighet med principer som beslutats av riksdagen.
177
Nya sådana principer beslutades av riksdagen i mars 2009, när den behandlade regeringens proposition Tydligare mål och kunskapskrav – nya läroplaner för skolan.
178
Enligt beslutet ska det
för var och en av skolformerna grundskolan, obligatoriska särskolan, specialskolan och sameskolan finnas en läroplan som ska innehålla övergripande mål och riktlinjer för utbildningen samt kursplaner. I de övergripande målen ska de normer och värden samt de generella kompetenser som alla elever bör ha utvecklat efter genomförd utbildning anges. De övergripande målen ska gälla i all undervisning. Kursplanerna för grundskolan ska innehålla ämnets syfte och centralt innehåll till slutet av årskurs 3, 6 och 9. De ska, enligt riksdagens beslut, också kompletteras med föreskrifter om nationella kunskapskrav som meddelas av Skolverket. I propositionen anför regeringen att skolans värdegrund och uppdrag bör kvarstå oförändrat samtidigt som de övergripande målen i den nya skollagen ska återspeglas i de samlade läroplanerna. Syftet med förändringarna är, enligt regeringen, att måldokumentet för grundskolan och motsvarande skolformer blir ett tydligare verktyg och stöd för lärarna i såväl planeringen av undervisningen
228
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
som uppföljningen och utvärderingen av elevernas kunskapsutveckling.
179
Regeringen gav i januari 2009 Skolverket i uppdrag att utarbeta nya kursplaner och kunskapskrav samt nationella betygskriterier för grundskolan och motsvarande skolformer.
180
I uppdraget ingick
att samla respektive skolforms läroplaner så att de innehåller skolans värdegrund och uppdrag, övergripande mål och riktlinjer samt kursplaner. De samlade läroplanerna ska genomsyras av större konkretion och precision än de nuvarande samt av ett tydligt och begripligt språk. De ska också återspegla de övergripande målen i den nya skollagen. Uppdraget slutredovisades till Regeringskansliet i mars 2010.
Delegationen yttrade sig i februari 2010 över Skolverkets förslag till kursplaner för grundskolan.
181
Delegationen föreslog bl.a. att
vikten av och syftet med att undervisa om de mänskliga rättigheterna måste framgå redan i syftet med ämnet samhällskunskap. Delegationen ansåg också att det ansvar för de mänskliga rättigheterna som lyfts fram i förslaget till ny skollag tydligt måste utvecklas i läroplanerna.
I de förslag till läroplaner med kursplaner för grundskolan som Skolverket nu har överlämnat till regeringen framgår det av syftet i kursplanen för samhällskunskap att undervisningen bl.a. ska bidra till att eleverna utvecklar förtrogenhet med de mänskliga rättigheterna.
182
Bland målen i den allmänna delen av läroplanerna för
grundskolan, specialskolan och sameskolan har Skolverket också fört in att skolans mål ska vara att varje elev ska kunna göra och uttrycka medvetna etiska ställningstaganden grundade på kunskaper om mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar samt personliga erfarenheter. Regeringen har ännu inte fattat beslut om de nya läroplanerna och kursplanerna.
179Prop. 2008/09:87, s. 9 ff. 180Uppdrag att utarbeta nya kursplaner och kunskapskrav för grundskolan och motsvarande skolformer m.m., Utbildningsdepartementet, dnr U2009/312/S. 181Remissynpunkter på förslag till kursplaner för grundskolan, Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, dnr Ju 2006:02/2010/18. 182Redovisning av uppdrag om att utarbeta nya kursplaner och kunskapskrav för grundskolan och motsvarande skolformer m.m., Skolverket, dnr 2008:00741.
229
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Gymnasieskolans ämnesplaner
I oktober 2009 fattade riksdagen beslut enligt regeringens proposition Högre krav och kvalitet i den nya gymnasieskolan.
183
Enligt
propositionen bör gymnasieskolans ämnesplaner utformas så att de blir tydligare än i dag och får en mer ändamålsenlig struktur samt följa samma riktlinjer och den uppsättning begrepp som ska gälla för grundskolans kursplaner.
184
I oktober 2009 fick Skolverket i
uppdrag av regeringen att utarbeta ämnesplaner och kunskapskrav (betygskriterier) för samtliga ämnen som kan förekomma i gymnasieskolan samt utforma föreskrifter om kunskapskrav för betygstegen A, C och E.
185
I uppdraget ingick också att ta fram
examensmål som ska ersätta dagens programmål och som ska ligga till grund för planeringen av utbildningen inom respektive program. De nya examensmålen beslutades av regeringen i mars 2010.
186
Av examensmålen för barn- och fritidsprogrammet samt
vård- och omsorgsprogrammet framgår att kunskaper om mänskliga rättigheter är viktiga i de arbeten som utbildningarna leder till. Examensmålen för övriga gymnasieprogram saknar hänvisningar till de mänskliga rättigheterna.
Förslag till ämnesplaner har också utarbetats och offentliggjorts av Skolverket för synpunkter. Delegationen yttrade sig i februari 2010 även angående Skolverkets förslag till ämnesplaner.
187
Också
här föreslog delegationen att de mänskliga rättigheterna bör framhållas redan i syftet i ämnesplanen för samhällskunskap eftersom de har betydelse för flertalet avsnitt i ämnet. Delegationen ansåg också att mänskliga rättigheter även bör behandlas i t.ex. historia, geografi och religionskunskap.
I de förslag till ämnesplaner för samhällskunskap 1a:1 och 1b som förelåg i augusti 2010 anges att ”mänskliga rättigheter i ett nutida och historiskt perspektiv” ska vara centralt innehåll i undervisningen. Dessutom nämns de mänskliga rättigheterna i kurserna om internationella relationer på det samhällsvetenskapliga programmet. Inriktningen juridik på ekonomiprogrammet ska ge eleverna kunskap om hur rättsordningen påverkas av internationell rätt. Uppdraget ska slutredovisas den 4 oktober 2010.
183Prop. 2008/09:199, bet. 2009/10:UbU3, rskr. 2009/10:8. 184Prop. 2008/09:199, s. 109 f. 185Uppdrag avseende examensmål och ämnesplaner för gymnasieskolan m.m., Utbildningsdepartementet, dnr U2009/2114/G och U2009/5688/G. 186 SKOLFS 2010:14, Förordning om examensmål för gymnasieskolans nationella program. 187Synpunkter på förslag till ämnesplaner för gymnasieskolan, Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, dnr Ju2006:02/210:19.
230
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Skolans värdegrundsarbete
Skolverket fick i april 2009 i uppdrag av regeringen att genomföra insatser för att främja, stärka och sprida kunskap om skolans värdegrund såsom den beskrivs i läroplanerna för förskolan (Lpfö 98), obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen, fritidshemmet (Lpo 94) samt de frivilliga skolformerna (Lpf 94).
188
Enligt rege-
ringen har flera undersökningar visat att det finns brister i skolors värdegrundsarbete. Tidigare satsningar på trygghet och studiero bör kopplas samman med insatser som främjar, stärker och sprider kunskap om skolans värdegrund, riktade både mot lärare och elever. Skolorna måste också, enligt regeringen, utveckla konkreta metoder och verktyg för att möjliggöra en diskussion med eleverna kring etiska frågor, moraliska dilemman och empatisk förmåga, som utgår från situationer ur deras egen vardag. Det behöver även göras tydligt att skolans värdegrund utgår från internationella konventioner om mänskliga rättigheter, som bl.a. barnkonventionen. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet (Utbildningsdepartementet) senast den 31 mars 2011.
I remissvaren på förslagen till kursplaner för grundskolan och ämnesplaner för gymnasieskolan föreslog delegationen att det i samband med dessa förändringar tydligare skrivs in i läroplanerna att undervisningen om mänskliga rättigheter ska behandla rättigheterna både ur ett globalt perspektiv och vad de innebär för eleven i vardagen i det lokala sammanhanget. Det senare kan t.ex. handla om hur skolans arbete för elevinflytande, jämställdhet och en bra arbetsmiljö samt mot diskriminering förhåller sig till de mänskliga rättigheterna. Delegationen har noterat att Skolverket, som tidigare nämnts, i de förslag till läroplaner och kursplaner för grundskolan, specialskolan och sameskolan som har överlämnats till regeringen, har gjort ett tillägg i målformuleringen som anger inriktningen för skolans arbete att skolans mål bl.a. är att varje elev ska kunna göra och uttrycka medvetna etiska ställningstaganden grundade på kunskaper om mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar samt personliga erfarenheter.
188Uppdrag om skolans värdegrund, Utbildningsdepartementet, dnr U2009/2848/S.
231
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Läromedel
Läromedel är en viktig del av undervisningen som på många sätt styr vad som behandlas i olika ämnen. Även om det står varje skola och lärare relativt fritt att utifrån läro- och kursplaner utforma sin undervisning så att eleverna uppnår de uppsatta målen visar studier att läromedlens utformning har stor inverkan på undervisningens upplägg. Under 2006 genomförde Skolverket en undersökning av lärares val, användning och bedömning av läromedel i engelska, samhällskunskap och bild i årskurs fem och nio.
189
Enligt denna
undersökning upplevde en majoritet av lärarna i engelska och närmare hälften av lärarna i samhällskunskap att den traditionella läroboken är en garanti för att eleverna lär sig ”rätt” saker i förhållande till målen.
Forum för levande historia fick 2005 regeringens uppdrag att kartlägga utbildningsmaterial om de mänskliga rättigheterna som kan användas i utbildningsväsendet. I uppdraget ingick att göra en kartläggning över befintligt utbildningsmaterial och de områden som behövde kompletteras samt att samordna arbetet med att ta fram nytt utbildningsmaterial på de områden där behov ansågs finnas. Forum för levande historia har därefter fått i uppdrag genom regleringsbreven för åren 2007–2010 att uppdatera kartläggningen. En slutsats av kartläggningsarbetet var att förekomsten av material för högskolan var relativt god, liksom material med anknytning till värdegrundsfrågor mer generellt. Däremot saknades i hög grad utbildningsmaterial om de mänskliga rättigheterna utformat för grund- och gymnasieskolan. Forum för levande historia har utarbetat broschyrer om mänskliga rättigheter, skolmaterialet Levande rättigheter – i går, i dag och i morgon, som är ett fallbaserat utbildningsmaterial, samt en lärarhandledning. Vidare har myndigheten utarbetat en internetbaserad söktjänst där utbildningsmaterial kan sökas på grundval av bl.a. målgrupp, ämne och typ av media. Delegationen har också tagit fram ett utbildningsmaterial med praktiska övningar och lärarhandledning om s.k. MR-dilemman (se avsnitt 1.3.2).
Skolverket har på uppdrag av regeringen även genomfört granskningar av ett urval av läroböcker för grund- och gymnasieskolan för att analysera om, och i så fall på vilket sätt, läroböckernas innehåll avvek från läroplanernas värdegrund.
190
Syftet
189Läromedlens roll i undervisningen, Skolverket, rapport 284, 2006. 190I enlighet med skolans värdegrund? Skolverket, rapport 285, 2006.
232
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
var att få en uppfattning av hur läroböcker bidrar till undervisningen i frågor som rör kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder. Skolverkets sammanfattande bedömning var att det i de granskade läroböckerna fanns exempel på diskriminerande och kränkande formuleringar som står i kontrast till den värdegrund som skolan ska förmedla och förankra hos eleverna. Skolverket konstaterade samtidigt att det även fanns goda exempel på framställningar som karaktäriserades av allsidighet, nyansering och problematisering.
Lärarutbildningen
De svenska högskolorna är i hög grad självständiga, vilket även gäller lärarutbildningen, som styrs på samma sätt som övriga högskoleutbildningar. Lärarutbildningen är Sveriges volymmässigt största högskoleutbildning med drygt 36 000 helårsstudenter och 5 000 lärarutbildare.
191
Examensordningen finns i en bilaga till högskoleförordningen (1993:100). I examensordningen anges för den nuvarande lärarexamen följande läromål under rubriken värderingsförmåga och förhållningssätt:
För lärarexamen ska studenten /…/ visa förmåga att i det pedagogiska arbetet göra bedömningar utifrån relevanta vetenskapliga, samhälleliga och etiska aspekter med särskilt beaktande av de mänskliga rättigheterna…
Från och med hösten 2011 ersätts dagens lärarexamen av fyra examina. Dessa är förskollärarexamen, grundlärarexamen, ämneslärarexamen och yrkeslärarexamen. I examensbeskrivningarna för dessa har kraven på kunskaper i mänskliga rättigheter utökats. I samtliga fyra utbildningar ska studierna inom den utbildningsvetenskapliga kärnan knyta an till den kommande yrkesutövningen och bl.a. omfatta förskolans respektive skolans värdegrund, innefattande de grundläggande demokratiska värderingarna och de mänskliga rättigheterna. Bland kraven på färdighet och förmåga ingår i de nya utbildningarna att studenten för examen ska visa förmåga att kommunicera och förankra förskolans respektive skolans värdegrund, inbegripet de mänskliga rättigheterna och de grundläggande värderingarna. Samtidigt har också ovanstående krav
191SOU 2008:109, En hållbar lärarutbildning.
233
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
under rubriken värderingsförmåga och förhållningssätt förts in i alla fyra utbildningarna, kompletterad bl.a. med en koppling till FN:s konvention om barnets rättigheter.
192
Därutöver styrs lärarutbildningen indirekt av samma verktyg som skolorna, då det är dessa reglerverk som anger riktlinjerna för studenternas framtida yrkesutövning, dvs. skollagen, läroplanerna, kursplanerna, ämnesplanerna samt Skolverkets allmänna råd och andra vägledande dokument från skolmyndigheterna.
Rektorsutbildningen
Enligt 2 kap. 9 § skollagen (2010:800) leds det pedagogiska arbetet vid en skolenhet av rektor. Rektor ska särskilt verka för att utbildningen utvecklas. 2 kap. 12 § föreskriver att varje huvudman ska se till att rektorerna går en särskild befattningsutbildning eller en utbildning som kan jämställas med denna. Sedan den 15 mars 2010 är det obligatoriskt för nyanställda rektorer att gå den statliga befattningsutbildningen, rektorsprogrammet. Programmet anordnas av ett antal högskolor på uppdrag av Skolverket och omfattar 30 högskolepoäng, varav 10 poäng skoljuridik och myndighetsutövning och 10 poäng skolledarskap. Som en central del i utbildningen i skoljuridik ska den enskildes rätt till utbildning och ansvaret för att utbildning genomförs behandlas. Efter genomgången utbildning i skoljuridik ska rektor bl.a. visa god kunskap om de grundläggande värderingarna i skolförfattningarna samt visa förmåga att inom skoljuridikens område göra bedömningar med hänsyn till elevens rättssäkerhet. Efter genomgången utbildning i skolledarskap ska rektor bl.a. visa förmåga att hävda alla människors lika värde, visa god förmåga som ledare så att de värden som lyfts fram i skolans styrdokument får berättigat utrymme samt visa god förmåga som ledare och som demokratisk förebild inför elever och personal så att ett öppet kommunikativt klimat skapas.
Ansvariga för examinationens uppläggning och genomförande är de högskolor som anordnar utbildningen.
234
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
3.5.3 Högre utbildning
Sedan 1993 begränsar sig statens formella styrning av universitet och högskolor till högskolelagen (1992:1434) och högskoleförordningen (1993:100) samt regleringsbrev och särskilda regeringsuppdrag. Högskolorna rapporterar tillbaka genom årsredovisningar och andra rapporter.
I högskolelagen ges bestämmelser om universitet och högskolor under statligt, kommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap. I 1 kap. 5 § högskolelagen anges att högskolorna i sin verksamhet ska främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. Det framgår också av bestämmelsen att jämställdhet mellan kvinnor och män alltid ska iakttas och främjas i högskolornas verksamhet. Vidare framgår att högskolorna i sin verksamhet bör främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden.
Formuleringen om att högskolorna i sin verksamhet ska främja en hållbar utveckling infördes genom budgetpropositionen för 2006. I propositionen framför regeringen att syftet med bestämmelsen är att det tydligt ska framgå att högskolorna i sin verksamhet ska främja hållbar utveckling. Begreppet hållbar utveckling definieras i propositionen på samma sätt som i bestämmelsen i högskolelagen, dvs. som ”en utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa.” Regeringen anför i propositionen att varje lärosäte har att, utifrån sina förutsättningar och sin profil, närmare definiera hur hållbar utveckling kan bli en integrerad del av verksamheten. Vidare uttalar regeringen att den anser att lärosätenas arbete för hållbar utveckling bör utföras inom ramen för deras tre uppgifter, dvs. högre utbildning, forskning och samverkan med det omgivande samhället.
193
Som en bakgrund för sitt förslag hänvisar regeringen bl.a. till Kommittén för utbildning för hållbar utveckling, som i november 2004 lämnade förslag med syftet att stärka förutsättningarna för
193Prop. 2005/06:1, Budgetpropositionen för 2006, Utgiftsområde 16, Utbildning och universitetsforskning, s. 136 f.
235
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
utbildning för hållbar utveckling. Kommittén använder samma definition av begreppet hållbar utveckling som regeringen. I betänkandet framförs att mänskliga rättigheter är en av flera frågor som kan vara en del av utbildning om hållbar utveckling, utan att kommittén för den skull uttalar att frågor om mänskliga rättigheter behöver ingå i sådan utbildning. Utredningen menar att det måste finnas ett stort utrymme för lärare och lärande på den lokala nivån att tillsammans identifiera vilket innehåll som är väsentligt för dem.
194
Som framgått i avsnitt 3.5.2 har skolornas ansvar för de mänskliga rättigheterna förtydligats i den nya skollagen (2010:800). Enligt 1 kap. 4 § skollagen ska utbildningen förmedla och förankra de grundläggande värderingar och de mänskliga rättigheter som det svenska samhället vilar på. Av 1 kap. 5 §, som rör utformningen av utbildningen, framgår att utbildningen ska utformas i överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna och att var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling. Med andra ord ska de mänskliga rättigheterna både förmedlas i utbildningen och respekteras i verksamheten.
Det kan konstateras att högskolelagen anger flera frågor som högskolorna ska arbeta med. Det kan också konstateras att vissa av de frågor som anges i 1 kap. 5 § högskolelagen ska ”främjas”, medan andra ska ”iakttas och främjas”. Till skillnad från vad som är fallet med skollagen ingår dock inte frågor om de mänskliga rättigheterna bland dem som högskolelagen anger att högskolorna ska arbeta med.
Examensordningen
Statens enda formella verktyg att styra själva innehållet i högskoleutbildningarna är examensordningen, som är en bilaga till högskoleförordningen. I examensordningen finns bestämmelser om vilka examina som får avläggas inom högskoleutbildning på grundnivå, avancerad nivå respektive forskarnivå. Där anges också omfattningen och målen för olika examina samt vilka krav som ska uppfyllas för respektive examen. Examensordningen innehåller dels generella examina, dels yrkesexamina. En anledning till denna uppdelning är att det för vissa yrken krävs en speciell utbildning
194SOU 2004:104, Att lära för hållbar utveckling, s. 71 f.
236
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
eller legitimation. Sådana utbildningar avslutas med en yrkesexamen som är mycket mer specifik till sitt innehåll än en generell examen. En generell examen visar att man läst ett visst huvudområde till en viss fördjupningsnivå.
I den examensordning som gäller från den 1 juli 2007 finns formuleringar om krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna i totalt 29 examensbeskrivningar.
195
Bland examina på grundnivå
gäller detta utbildningarna till arbetsterapeut, audionom, biomedicinsk analytiker, dietist, folkhögskollärare, officer (förordning 2007:1164 för Försvarshögskolan), optiker, ortopedingenjör, receptarie, röntgensjuksköterska, sjukgymnast, sjuksköterska, socionom, studie- och yrkesvägledare och tandhygienist.
Bland examina på avancerad nivå ingår krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna i utbildningarna till apotekare, barnmorska, civilekonom, jurist, logoped, läkare, psykolog, psykoterapeut, sjukhusfysiker, specialistsjuksköterska, speciallärare, specialpedagog och tandläkare.
Dessutom ingår sådana krav i nuvarande lärarexamen, som finns både på grund- och avancerad nivå. Som nämnts i avsnitt 3.5.2 ersätts denna examen hösten 2011 av fyra nya examina, där krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna ingår. Dessa är examen till förskollärare, yrkeslärare, ämneslärare och grundlärare.
Som framgår ovan innehåller många examensbeskrivningar för yrken inom hälso- och sjukvården krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna, men sådana krav ställs även för t.ex. lärar-, jurist-, socionom-, civilekonomutbildningarna. Formuleringarna ser något olika ut. För juristexamen gäller t.ex. att studenten ska ”visa förmåga att inom området göra bedömningar med hänsyn till relevanta vetenskapliga och samhälleliga frågor, såsom de mänskliga rättigheterna och etiska aspekter”. Civilekonomutbildningen har en liknande formulering. Av examensbeskrivningen för psykologexamen framgår att studenten ska ”visa fördjupad förmåga att med helhetssyn på människan göra åtgärdsbedömningar utifrån relevanta vetenskapliga, samhälleliga och etiska aspekter med särskilt beaktande av de mänskliga rättigheterna”. Liknande formuleringar återkommer i flera av de examina som leder till yrken inom hälso- och sjukvården.
Det finns även examensbeskrivningar som inte innehåller några krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna. Det gäller
237
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
utbildningarna på grundnivå till brandingenjörsexamen, djursjukvårdare, hippolog, högskoleingenjör, landskapsingenjör, lantmästare, sjöingenjör, sjökapten, skogsmästare, skogstekniker, tandtekniker och trädgårdsingenjör. Dessutom gäller det vissa examina på avancerad nivå, nämligen till civilingenjör, hortonom, jägmästare, landskapsarkitekt och veterinär.
Utbildningsplaner och kursplaner på högskolan
Utbildningsplaner styr utbildningsprogrammen på högskolan. I utbildningsplanen ska universitetet eller högskolan bl.a. ange de kurser som utbildningsprogrammet omfattar och den huvudsakliga uppläggningen av utbildningsprogrammet. De kurser som ges inom varje program styrs i sin tur av kursplaner. Även fristående kurser ska ha kursplaner. I kursplanen ska universitetet eller högskolan bl.a. ange kursens mål, det huvudsakliga innehållet i kursen och den kurslitteratur och de övriga läromedel som ska användas. Varje högskola fattar själv beslut om utbildningsplaner och kursplaner för de utbildningar som finns på respektive högskola.
Högskoleverkets utvärdering av utbildning om de mänskliga rättigheterna inom vissa yrkesutbildningar
Högskoleverket utvärderar all högskoleutbildning i sexårscykler. Genom utvärderingarna ska utbildningarna kvalitetssäkras och examensrätterna omprövas. Högskoleverket har på uppdrag av regeringen utrett hur de mänskliga rättigheterna beaktas i högskoleutbildningar efter det att den nya examensordningen trätt i kraft.
196
Utredningen gjordes i form av en urvalsundersökning där
enkäter skickades till totalt 79 utbildningar vid 28 lärosäten. Svar inkom från 74 utbildningar vid 25 lärosäten. Bland dessa identifierade Högskoleverket 29 examensbeskrivningar där formuleringar om mänskliga rättigheter ingår och där kunskap om mänskliga rättigheter alltså är ett krav för att få examen. Uppföljningen visar att undervisning om de mänskliga rättigheterna bedrivs inom ramen för så gott som samtliga dessa utbildningar och att den är förhållandevis väl tillgodosedd. Undervisningen verkar också vara
196Undervisning om mänskliga rättigheter i högskolan, Högskoleverket, Rapport 2008:43 R.
238
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
integrerad i utbildningarna. Undervisningen ser dock mycket olika ut.
Högskoleverket pekar också på utvecklingsområden. Det verkar bl.a. finnas en outnyttjad möjlighet till samverkan mellan olika ämnen, särskilt när det gäller de lärosäten som har utbildning i mänskliga rättigheter. De nya examensbeskrivningarna förefaller, enligt Högskoleverket, inte heller ha inneburit någon större nyorientering eller utveckling av lärarkompetensen. Så återfinns enligt verket t.ex. sällan examensbeskrivningen ”kunna göra bedömningar (…) med särskilt beaktande av de mänskliga rättigheterna” som tydligt lärandemål i olika kurser. Enligt Högskoleverket signalerar detta till studenterna att kunskap om mänskliga rättigheter inte är central för utbildningen.
Högskoleverket konstaterar att utbildning om de mänskliga rättigheterna både måste ge kunskap om rättigheternas innehåll och kunskap om vad det innebär att arbeta med människorättsfrågor. Utbildningen om hur man kan arbeta med rättigheterna inom sitt yrkesområde måste vara så anpassad att den på allvar länkar samman den aktuella professionen och dess ansvar för de mänskliga rättigheter som har störst relevans för området.
3.5.4 Utbildning och kompetensutveckling inom den offentliga sektorn
Bakgrund
Regeringens första och andra nationella handlingsplan för de mänskliga rättigheterna (skr. 2001/02:83 och 2006/06:95) lägger båda stor tonvikt vid frågor om utbildning om de mänskliga rättigheterna för personer verksamma inom den offentliga sektorn. Som ett led i de båda handlingsplanerna har ett flertal statliga myndigheter fått i uppdrag att genomföra utbildningar och kompetenshöjande insatser om de mänskliga rättigheterna för sina anställda. Regeringen har även bl.a. via samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) försökt stimulera kommuner att genomföra utbildningar om eller på annat sätt arbeta med de mänskliga rättigheterna. Vidare har delegationen medverkat i och lämnat stöd för flera utbildningar om de mänskliga rättigheterna för stat, kommun och landsting (se redogörelser i avsnitt 1.3.1 och nedan).
239
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
I propositionen Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt (prop. 2009/10:175) gör regeringen bedömningen att det är angeläget att de statliga arbetsgivarna arbetar strategiskt med sin kompetensförsörjning.
197
I propositionen betonas att det är en
central del i regeringens årliga uppföljning av utvecklingen inom verksamhetsområdet statliga arbetsgivarfrågor att göra bedömningar av kompetensförsörjningen i staten. Underlag för sådana bedömningar lämnas bl.a. i myndigheternas årsredovisningar och underlag inför mål- och resultatdialogerna. I detta sammanhang kan uppföljningar således även göras av hur de statliga myndigheterna arbetar med sin kompetensförsörjning i frågor om de mänskliga rättigheterna.
198
Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus) är en stabsmyndighet som ska bistå regeringen i frågor som rör strategisk kompetensförsörjning i statsförvaltningen. Krus ska uppmärksamma regeringen på behov av samlade stödinsatser inom området men också ge myndigheterna en kvalificerad hjälp i arbetet med att skaffa rätt kompetens för att lösa sina viktiga samhällsuppdrag, både på kort och på lång sikt. Under 2009 fick Krus regeringens uppdrag att leda och samordna ett projekt under rubriken
Offentligt etos – en god förvaltningskultur.
199
Utgångspunkten för
projektet är en gemensam värdegrund i statsförvaltningen som utgår från demokrati och mänskliga rättigheter samt strävar mot rättssäkerhet, effektivitet och medborgarperspektiv. Värdegrunden utgörs, enligt uppdraget, bl.a. av de författningar som är av grundläggande betydelse för de statsanställda i deras yrkesroll. Insatser ska ske på myndighetsnivå och individnivå. Insatserna på individnivå syftar till att bygga upp kunskapen om värdegrundsfrågor. Projektet ska genomföras under 2010 och 2011. Krus har tagit fram en promemoria om den gemensamma värdegrunden för statsanställda som kortfattat tar upp vissa frågor om de mänskliga rättigheterna.
200
I kommunerna, landstingen och regionerna finns över 44 000 politiker, varav cirka 97 procent är fritidspolitiker som utför sitt uppdrag vid sidan om sitt ordinarie arbete eller studier. Därutöver finns ett mycket stort antal anställda. Förtroendevalda, beslutsfattare och tjänstemän i offentlig verksamhet, även i kommuner
197Prop. 2009/10:175, s. 121. 198Prop. 2009/10:175, s. 117 f. 199Uppdrag att leda och samordna ett projekt om offentligt etos, Finansdepartementet dnr Fi2009/7223 (delvis). 200Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda, Krus, 2009.
240
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
och landsting, har ansvar för att de konventioner som Sverige ratificerat iakttas i den offentliga verksamheten.
SKL beslutade vid sin kongress 2006 att organisationen ”ska verka för att medlemmarna får det stöd de behöver i arbetet med att säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter”. För mandatperioden 2007–2011 har SKL även antagit inriktningsmålet att verka för att medlemmarna får det stöd de behöver i arbetet med att säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter. SKL bjuder också in till seminarier och nätverk i syfte att utveckla arbetet för mänskliga rättigheter i Sverige.
201
Synpunkter från internationella organ om utbildning om de mänskliga rättigheterna inom den offentliga sektorn
Vikten av utbildning om de mänskliga rättigheterna för personer inom den offentliga sektorn betonas starkt av bl.a. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och har även tagits upp av FN:s övervakningskommittéer när de lämnat sina kommentarer om Sverige. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har i en handbok samlat sina erfarenheter från ett flertal utbildningar om mänskliga rättigheter för olika yrkesgrupper.
202
Syftet med utbild-
ningarna har varit att visa hur de olika yrkesgrupperna kan ha praktisk nytta av kunskap om de mänskliga rättigheterna i sin vardagliga yrkesutövning. Enligt handboken bör målen för sådan utbildning bl.a. vara att förmedla kunskap om rättigheterna och rättighetssystemet samt att få deltagarna att förstå sin egen roll i främjandet och skyddandet av de mänskliga rättigheterna och sina egna möjligheter att påverka rättigheterna i det dagliga arbetet. För att kunna uppnå dessa mål måste utbildningen, enligt handboken, vara relevant, flexibel, interaktiv och omväxlande.
Vikten av utbildning om de mänskliga rättigheterna framhålls också i högkommissariens handbok om inrättandet av nationella institutioner för mänskliga rättigheter.
203
Att informera och utbilda
om de mänskliga rättigheterna innebär, enligt handboken, att skapa medvetenhet och sprida kunskap om rättigheterna. Skyddet av
201En fråga om demokrati. Inriktningen av Sveriges Kommuner och Landstings verksamhet för kongressperioden 2007–2011, Sveriges Kommuner och Landsting, s. 12. 202 High Commissioner for Human Rights, Centre for Human Rights, Human Rights
Training, A Manual on Human Rights Training Methodology, Professional Training Series
No. 6, 2000. 203 United Nations Centre for Human Rights, National Human Rights Institutions, Professional Training Series No. 4, 1995, s. 20 f.
241
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
rättigheterna är beroende av att människor känner till vilka rättigheter de har och vilka institutioner som finns för att upprätthålla dessa. Handboken fokuserar i första hand på den viktiga roll som nationella institutioner för mänskliga rättigheter kan ha i att utforma utbildningsprogram för olika målgrupper om internationella och nationella normer på området (se även avsnitt 3.3 och kapitel 5). Det framhålls i handboken att en praktisk utgångspunkt för utbildningen förutsätter att det finns utbildare som har erfarenhet av de verksamheter som deltagarna kommer ifrån.
FN:s kommitté mot tortyr uttalade 2008 i sina kommentarer om Sverige att utbildningsprogram behöver utvecklas för att fullt ut säkerställa att alla anställda inom brottsbekämpande myndigheter och fängelser är fullt ut medvetna om tortyrkonventionens bestämmelser, om att överträdelser av bestämmelserna inte kommer att tolereras och kommer att utredas samt om att de skyldiga kommer att åtalas. All personal, inklusive ambassadpersonal, bör särskilt utbildas i frågor om tortyr och kränkande behandling (illtreatment). Kommittén rekommenderade att en utvärderingsmetod utarbetas för att bedöma vilken effekt utbildningsprogrammet har för att minska antalet fall av tortyr, våld och kränkande behandling.
204
Kommittén för mänskliga rättigheter uttalade 2009 att den var bekymrad över antalet självmord i svenska fängelser och framhöll att alla fängelseanställda bör få tillräcklig utbildning om hur självmord kan förebyggas samt om FN:s minimiregler och grundläggande principer för behandling av fångar.
205
Kommittén för barnets rättigheter rekommenderade Sverige 2009 att säkerställa att systematiska och kontinuerliga utbildningsprogram om mänskliga rättigheter, inklusive barnets rättigheter, genomförs för alla som arbetar för och med barn, såsom domare, advokater, anställda inom brottsbekämpande myndigheter, statsanställda, kommunalanställda, lärare, socialarbetare, sjukvårdspersonal samt särskilt barnen själva.
206
Kommittén mot diskriminering av kvinnor uttalade att den var oroad över den bristande medvetenheten om konventionen om avskaffande av alla slags diskriminering av kvinnor och dess fakultativa protokoll om individuell klagorätt, särskilt på kommunal nivå. Kommittén rekommenderade Sverige att öka sina ansträng-
204 CAT/C/SWE/CO/5, 4 juni 2008, p. 15. 205 CCPR/C/SWE/CO/6, 7 maj 2009, p. 14. 206 CRC/C/SWE/CO/4, 12 juni 2009, p. 22.
242
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
ningar för att stärka medvetenheten om konventionen och dess fakultativa protokoll bland domare, åklagare och advokater för att säkerställa att konventionens anda, syfte och bestämmelser blir välkända och regelbundet använda i rättsprocesser. Kommittén rekommenderade också att den handbok om konventionen som utarbetats på svenska ges ökad spridning.
207
FN:s specialrapportör om rätten till bästa uppnåeliga hälsa lämnade i sitt yttrande om Sverige 2007 rekommendationen att den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna skulle leda till utbildning om de mänskliga rättigheterna, inklusive om rätten till hälsa, för anställda vid Socialdepartementet, såväl som andra organ på nationell nivå samt inom landsting och kommuner som har med hälsorelaterade frågor att göra. Sådan utbildning angavs vara en förutsättning för att de mänskliga rättigheterna, inklusive rätten till hälsa, ska kunna integreras i alla relevanta policyprocesser. För att handlingsplanen skulle bli effektiv ansågs det nödvändigt att den fick politiskt stöd på hög nivå samt tillräckligt med personal och resurser.
208
Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter framförde i sina rekommendationer 2008 om systematiskt arbete för de mänskliga rättigheterna att kompetensbehovet bland offentliganställda bör utvärderas och åtgärdas för att säkerställa att de har goda och uppdaterade kunskaper om de internationella regler om mänskliga rättigheter som är av relevans för deras verksamhetsområde.
209
Kartläggningar och utbildningar om de mänskliga rättigheterna som genomförts av eller i samverkan med delegationen
SIFO-undersökning
Som tidigare nämnts genomförde SIFO 2006 på uppdrag av delegationen en enkätundersökning om vilket behov av stöd som finns inom kommuner, landsting och statliga myndigheter i arbetet för de mänskliga rättigheterna.
210
Syftet med undersökningen var
att få en bild av kunskapsnivån vad gäller mänskliga rättigheter samt att få ett underlag för delegationens verksamhet med att
207 CEDAW/C/SWE/CO/7, 8 april 2008, p. 19. 208 A/HRC/4/28/Add.2, 28 februari 2007, p. 30. 209 CommDH(2009)3, Recommendation on Systematic Work for Implementing Human Rights at the National Level, 18 februari 2008, p. 10.8. 210 SIFO Research International, Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd, 2006 (bilaga 7).
243
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i deras arbete för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna. Undersökningens målgrupper var samtliga kommuner, samtliga landsting samt 100 statliga myndigheter. Svarsfrekvensen bland kommunerna var 65 procent, landstingen 75 procent och de statliga myndigheterna 77 procent.
Enligt SIFO:s rapport angav cirka hälften av de myndigheter, kommuner och landsting som svarade på enkäten att det är viktigt eller mycket viktigt att ha kunskap om de mänskliga rättigheterna för att utföra det dagliga arbetet. Cirka en tredjedel svarade att de har liten kunskap om mänskliga rättigheter. De svarande i enkätundersökningen angav att kunskapsnivån inom organisationerna inte är direkt låg, men att den kan förbättras. De beskrev också ett påtagligt behov av stöd inom området mänskliga rättigheter. Behovet beskrevs som störst vad gäller utbildningsstöd för organisationernas ledningsgrupper samt verksamhetsanpassad utbildning. Nästan två tredjedelar (63 procent) svarade att de har behov av fortbildning och kompetensutveckling om mänskliga rättigheter. Störst behov angav landstingen (73 procent) medan 66 procent av de statliga myndigheterna och 60 procent av kommunerna angav att de hade behov av fortbildning och kompetensutveckling på området.
De svarande uttryckte att det är viktigt med mänskliga rättigheter och att det behövs utbildning om rättigheterna. Trots detta beskrevs den befintliga utbildningen om mänskliga rättigheter för anställda och politiker som begränsad. Anställda erbjuds intern utbildning inom 18 procent av de svarande organisationerna medan de i 5 procent av organisationerna erbjuds extern utbildning.
Utbildning för länsstyrelser
Under 2006 inleddes ett samarbete mellan delegationen, Länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län och Fonden för mänskliga rättigheter för att gemensamt formulera en insats för att höja kompetensen hos handläggare vid länsstyrelserna och pröva en modell för en verksamhetsanpassad utbildning i mänskliga rättigheter. Utbildningens primära mål var att höja kunskaps- och kompetensnivån bland handläggare vid länsstyrelser i fråga om praktisk tillämpning av mänskliga rättigheter i verksamhet som rör myndighetsutövning, dvs. tillsyn och ärendehandläggning. Ytter-
244
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
ligare en målsättning var att utarbeta ett utbildningsmaterial för verksamhetsanpassade utbildningar för länsstyrelserna. Utbildningen genomfördes 2007. Den främsta målgruppen var handläggare och chefer vid avdelningarna för juridiska, förvaltnings- och sociala frågor vid Stockholms och Värmlands länsstyrelser. Hallands länsstyrelse, som deltagit i det förberedande arbetet, fullföljde inte insatsens utbildningsmoment på grund av resursbrist. Inom ramen för insatsen genomgick 80 handläggare och chefer på de två länsstyrelserna en grundutbildning i mänskliga rättigheter med verksamhetsanpassning.
Under utbildningarna användes ett material med bl.a. fallstudier som utarbetats på grundval av domar från Europadomstolen, synpunkter från FN:s övervakningskommittéer och prövningar enligt miljöbalken av relevans för länsstyrelsernas verksamhetsområde.
211
Beslut från Länsstyrelsens egen verksamhet användes också. De diskussioner som genomfördes utifrån sådana fallstudier var mycket uppskattade moment i utbildningen.
Från utbildningsinsatsen kan bl.a. följande slutsatser dras:
-Ju fler konkreta exempel och fall att arbeta med under utbildningarna, desto bättre tycks förutsättningar vara för att förbättra den praktiska tillämpningen av människorättsperspektivet. Framför allt bör beslut från den egna verksamheten användas.
-Det är en fördel att genomföra utbildningen i flera steg med några månaders mellanrum när t.ex. uppgifter kan genomföras för redovisning och diskussion vid nästa tillfälle. Utbildning i flera steg ger också möjlighet för deltagarna att ta med sig exempel och frågor från sitt eget arbete för diskussion vid kurstillfällena. Ett särskilt tillfälle för uppföljning är också att rekommendera. På så sätt blir det möjligt att bättre utvärdera effekterna av utbildningen.
-Ett förberedelsearbete som genomförs i nära samarbete mellan utbildare och myndighet ger möjligheter till verksamhetsanpassning av utbildningen. Förberedelserna kan t.ex. ske i form av intervjuer, samtal och studiebesök på myndigheten för att utbildaren ska få förståelse för handläggarnas dagliga verk-
211Mänskliga rättigheter i länsstyrelsens myndighetsutövning. Rapporten kan beställas från Fonden för mänskliga rättigheter eller laddas ner från fondens hemsida, www.humanrights.se, eller från regeringens webbplats om mänskliga rättigheter, www.mänskligarättigheter.se.
245
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
samhet och typiska ärenden och även skapa förtroende mellan parterna.
-Vid insatser som genomförs gemensamt av aktörer som inte tidigare samarbetat måste tid avsättas för att samarbete och kommunikation ska fungera smidigt.
Utbildning för rättsväsendet i Blekinge län
Under 2007 och 2008 genomförde Rikspolisstyrelsen med finansiering från delegationen en verksamhetsanpassad pilotutbildning för personer verksamma inom rättsväsendet i Blekinge län. Insatsen har kortfattat beskrivits i avsnitt 1.3.1. En rapport om utvärderingen av utbildningen finns i bilaga 11.
212
I rapporten lämnas bl.a.
följande rekommendationer:
-Genomför en förstudie som belyser deltagarnas kunskaper, t.ex. genom en enkät eller besök på arbetsplatsen.
-Precisera syftet med utbildningen utifrån deltagarnas kunskaper och behov och formulera mål på kort och lång sikt. Målsättningen och syftet kommuniceras med deltagarna för att i samråd med dem avgöra om det är mål som denna grupp har möjlighet och kapacitet att uppnå.
-Sätt samman utbildningen genom att följa de olika steg som finns i den modell som presenteras i utvärderingen. Var noga med att undersöka vilka förutsättningar som finns för utbildningen.
-Utbildningen bör innehålla en teoretisk genomgång av de mänskliga rättigheterna, inklusive historia, begrepp och nulägesanalys.
-Gå igenom hur andra organisationer, myndigheter eller företag arbetar med mänskliga rättigheter i praktiken och lyft fram goda exempel.
-Deltagarna bör genom en uppgift praktiskt tillämpa sina kunskaper om mänskliga rättigheter på den egna verksamheten. Denna del är central och bör ges utrymme i utbildningen.
212 Mundzic, Utvärdering av pilotutbildningen Laga lika. En utbildning i mänskliga rättigheter för rättsväsendet i Blekinge län, 2008 (bilaga 11).
246
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Utbildning för anställda vid Socialstyrelsen
Under 2007 genomförde delegationen i samarbete med Socialstyrelsen och Göteborgs universitet två verksamhetsanpassade pilotutbildningar om mänskliga rättigheter för anställda vid Socialstyrelsen. Efter dessa pilotutbildningar utvecklades och genomförde personal från Göteborgs universitet ytterligare en utbildning tillsammans med personal från Socialstyrelsen. Denna utbildning omfattade två halvdagar med cirka en månad emellan när ett individuellt fördjupningsarbete utfördes. Utbildningarna behandlade de mänskliga rättigheternas internationella juridiska ramverk och dess koppling till den nationella lagstiftningen, med speciell tonvikt på Socialstyrelsens huvudområden. Fördjupningsarbetet syftade till att få deltagarna att koppla samman sina egna arbetsuppgifter med frågor om mänskliga rättigheter. Knappt 300 personer har hittills deltagit i utbildningarna, motsvarande drygt hälften av personalen. Även tjänstemän inom myndighetens ledning har genomgått en något kortare utbildning. Enligt delegationens erfarenheter har de utbildningar som varit uppdelade i två omgångar med fördjupningsuppgift däremellan fungerat bättre än de utbildningar där hela insatsen genomfördes under en heldag. Dels hinner utbildningens första del sjunka in och alstra nya frågor hos kursdeltagarna, dels blir den individuella uppgiften med fokus på det egna arbetet en naturlig utgångspunkt för den andra halvdagen, vilket gör denna del mer verksamhetsanpassad. Enligt Socialstyrelsens utvärdering har en stor majoritet av deltagarna ansett att utbildningen kommer att vara värdefull i deras framtida arbete. En stor majoritet var också positiv till att göra en individuell uppgift under utbildningen.
Socialstyrelsen utarbetar för närvarande även en vägledning om mänskliga rättigheter för socialtjänsten i samarbete med Malmö högskola.
Kartläggning av introduktionsutbildningar
Forskare vid Teologiska högskolan (THS) har på delegationens uppdrag gjort en kartläggning av på vilket sätt mänskliga rättigheter behandlas vid introduktionsutbildningar för nyvalda politiker och
247
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
nya chefstjänstemän i kommuner, landsting och regioner.
213
Undersökningen inleddes med en enkät med 13 frågor som togs fram i samråd med SKL och som skickades ut till samtliga kommuner och landsting. Svar inkom från 52 kommuner (18 procent) och 12 landsting (66 procent). Enkätundersökningen kompletterades därefter med intervjuer i 17 kommuner och ett landsting. Trots den låga svarsfrekvensen bland kommunerna kan resultatet vara av intresse eftersom det saknas andra liknande undersökningar.
Bland de slutsatser som rapportförfattarna drar kan följande nämnas:
-Majoriteten av de kommuner och landsting som svarade på enkäten använde inte begreppet mänskliga rättigheter i sina introduktionsutbildningar och få kommuner och landsting hade en övergripande policy om de mänskliga rättigheterna. Däremot fanns det vissa rättigheter som togs upp under introduktionsutbildningar, främst jämställdhet, funktionsnedsättning, åldringsfrågor, barn och etniska minoriteters rättigheter. Rapportförfattarna menar att en sådan konkretisering kan vara bra, men att en mer övergripande diskussion bör kunna stärka implementeringen genom att fokusera på maktinnehavarens skyldigheter mot alla som berörs av maktutövningen snarare än på vissa ”utsatta” grupper.
-Enligt rapportförfattarna saknas en gemensam och klar uppfattning om begreppet mänskliga rättigheter, vilket försvårar arbetet för att effektivt implementera rättigheterna.
-I rapporten framförs att det finns begränsad medvetenhet om spänningsförhållandet mellan demokrati som en form av majoritetsstyre och de mänskliga rättigheter som lagstadgade begränsningar av majoritetens makt.
-Enligt rapporten överbetonades ledarens ansvar för de egna medarbetarna på många håll på bekostnad av ansvaret för de medborgare som berörs av förvaltningen. Detta avspeglades i att flera respondenter associerade mänskliga rättigheter med personalfrågor.
213 Namli, Nordquist, Wigorts Yngvesson, Förtroendevaldas och chefstjänstemäns introduktion – En studie bland kommuner, landsting och regioner avseende mänskliga rättigheter vid introduktionsutbildningar, Teologiska högskolan i Stockholm 2009 (bilaga 10).
248
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
-För att policydokument om bl.a. mänskliga rättigheter ska kunna användas vid introduktionsutbildningar utan att uppfattas som vaga och oprecisa bör, enligt rapportförfattarna, en koppling ske mellan aktuella regelverk och vad de deltagande tjänstemännen eller förtroendevalda behöver göra i ljuset av denna.
-Det är en utmaning att hitta kompetens som förenar god kännedom om människorättsperspektivet med god kännedom av den aktuella verksamheten. En kombination av internt och externt perspektiv är avgörande för att människorättsperspektivet ska vitaliseras under introduktionsutbildningarna, menar rapportförfattarna.
-Det är viktigt att kunna konkretisera människorättsfrågorna så att de diskuteras nära de aktuella verksamheterna. Detta kan göras genom reflektion över ledarens ansvar, t.ex. om vilka bestämmelser som aktualiseras i ledarrollen och hur man ska agera för att uppfylla kraven. Mänskliga rättigheter kan också diskuteras som ett redskap för att förbättra ledarskap. När mänskliga rättigheter tas upp under introduktionsutbildningar bör frågorna också kopplas till en fortsatt process för att ge långsiktiga resultat, enligt rapportförfattarnas mening.
-I studien nämns att styrdokument om mänskliga rättigheter kan användas under introduktionen och för att utvärdera resultat av det kommunala människorättsarbetet, t.ex. olika former av bokslut som kan bidra till kontinuitet.
Utbildning för ett kommunalt tjänstemannanätverk
Delegationen stödde under 2007 en utbildning för det nationella nätverket för mångfald och mänskliga rättigheter, som består av tjänstemän från kommuner, landsting, länsstyrelser och organisationer. Utbildningen omfattade fyra kurstillfällen om två dagar och syftade till att stödja kommuner i att utveckla sitt arbete med mänskliga rättigheter. Anställda inom tretton kommuner och ett fackförbund deltog i utbildningen. Utbildningen har utvärderats.
214
Bland de rekommendationer som lämnades som ett resultat av utvärderingen bör främst nämnas att denna typ av utbildningar om mänskliga rättigheter lämpligen kan omfatta tre delmoment, som
214 Mundzic, Utvärdering av en utbildning i mänskliga rättigheter för ett kommunalt tjänstemannanätverk (bilaga 12).
249
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
behandlar att ha kunskap om mänskliga rättigheter, att vara grundad i mänskliga rättigheter och att arbeta med mänskliga rättigheter. Modellen utvecklades och användes inom ramen för den utbildning som genomfördes för Arbetsmarknads- och Familjeförvaltningen i Eskilstuna kommun och beskrivs närmare nedan. Vidare kan nämnas vikten av att deltagarna utför en egen uppgift där frågor om de mänskliga rättigheterna kombineras med deltagarens eget arbetsområde. En annan rekommendation är att ge utrymme för diskussion och reflektion om värderingar och uppfattningar med anknytning till de mänskliga rättigheterna.
Pilotutbildning för Eskilstuna kommun
Under hösten 2008 genomförde Arbetsmarknads- och Familjeförvaltningen i Eskilstuna kommun en utbildning om mänskliga rättigheter i samverkan med delegationen. Utbildningen lades upp enligt en modell som bygger på delegationens erfarenheter från de utbildningar för länsstyrelserna, rättsväsendet och ett kommunalt tjänstemannanätverk, vilka har beskrivits ovan. Modellen bygger på tre steg:
-
Att ha kunskap om mänskliga rättigheter
Steg 1 omfattar utbildning om de mänskliga rättigheterna ur ett historiskt och globalt perspektiv syftande till en ökad förståelse för varför det är viktigt att arbeta med mänskliga rättigheter i Sverige. Steg 1 omfattar både en genomgång av olika konventioner och av statens, landstingens och kommunens ansvar för att upprätthålla rättigheterna i verksamheten.
-
Att vara grundad i mänskliga rättigheter
Steg 2 omfattar utvecklandet av förmågan att hantera frågan om icke-diskriminering. Detta görs genom attitydövningar och övningar för att synliggöra vanliga fördomar samt för att se betydelsen av mänskliga rättigheter både i privat- och arbetslivet. Syftet är att få en insikt om att de mänskliga rättigheterna kan vara relevanta för en rad olika beslut och verksamheter.
-
Att arbeta med mänskliga rättigheter
Steg 3 innebär att utifrån kunskap om de mänskliga rättigheterna och icke-diskriminering förstå hur ett människorättsperspektiv kan tillämpas i den egna yrkesutövningen samt i arbetet med handlingsplaner, konsekvensanalyser och liknande
250
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
instrument. Här kan centrala styrdokument från den egna kommunen och exempel på människorättsbaserat arbete som tidigare omnämnts i andra termer än mänskliga rättigheter lyftas fram.
I utbildningen deltog samtliga chefer i ledningsgruppen för förvaltningen samt ett antal deltagare som arbetar operativt i verksamheten, sammanlagt att fyrtiotal personer. Enligt den utvärdering som genomfördes var deltagarna i generellt mycket nöjda med utbildningen och fick genom denna en ökad förståelse för mänskliga rättigheter och hur man kan arbeta med rättigheterna i verksamheten.
215
Utifrån denna och andra utbildningsinsatser som
delegationen har genomfört och medverkat till har delegationen kommit fram till att den modell som användes har en bra utformning som kan användas mer generellt i utbildningar om de mänskliga rättigheterna inom den offentliga sektorn.
Kartläggning av kommunalt arbete för de mänskliga rättigheterna
Rapporten Kommunernas ansvar för att förverkliga mänskliga rättigheter har utarbetats av forskare vid Malmö högskola på delegationens uppdrag. Rapporten, som är en kartläggning av hur 16 kommuner arbetar med frågor om de mänskliga rättigheterna, finns i bilaga 8 och beskrivs i sammandrag i avsnitt 3.4.4. I rapporten framhålls angående utbildningsfrågor bl.a. att utbildningar bör ta sin utgångspunkt i deltagarnas egna arbetsuppgifter för att sedan behandla hur arbetssätt och förhållningssätt kan förändras med ett människorättsperspektiv och vilket mervärde en sådan förändring kan medföra.
Utbildning för kursledare på Sahlgrenska akademin
Under 2009 genomförde Sahlgrenska akademin i samverkan med delegationen en utbildning för kursledare utifrån den modell som användes i Eskilstuna kommun (se ovan). Målsättningen med utbildningen var bl.a. att skapa förståelse för hur frågor om de mänskliga rättigheterna kan behandlas under läkarutbildningen, att
215 Mundzic, Utvärdering av en pilotutbildning i mänskliga rättigheter, Ledningsgruppen på
Arbetsmarknads- och Familjeförvaltningen i Eskilstuna kommun, (bilaga 13).
251
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
skapa medvetenhet om det ansvar som kursledarna har för att detta sker och hur utbildningen om de mänskliga rättigheterna kan utvecklas. Enligt utvärderingen ökade utbildningen deltagarnas kunskaper om mänskliga rättigheter och gav deltagarna utrymme och redskap att börja reflektera över betydelsen och användningen av ett rättighetsperspektiv inom läkarutbildningen och vården. Deltagarna efterlyste dock ännu fler konkreta exempel kopplade till den egna verksamheten.
3.5.5 Delegationens erfarenheter och slutsatser
Det allmänna skolväsendet
Vad först beträffar skolväsendet kan konstateras att delegationens informationsarbete till stora delar har fokuserat på ungdomar. Arbetet med EU-initiativet Europeiska året för lika möjligheter för alla och den svenska delen av Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika, liksom arbetet med serietidningen Respekt samt MRblobben, har tidigare redovisats i delegationens delbetänkande
Rapporter från en MR-verkstad (SOU 2008:45). Här kan dock några erfarenheter lyftas fram som har koppling just till skolan som en utgångspunkt för de förslag rörande skolan som presenteras i avsnitt 7.2.
Delegationens arbete gentemot ungdomar tyder på att många ungdomar har en begränsad kunskap om de mänskliga rättigheterna och sällan förknippar begreppet med sitt eget liv eller det egna samhället. Arbetet med de europeiska kampanjerna visade också att det finns en stor efterfrågan på mer information och större möjligheter till diskussion om mänskliga rättigheter i skolan.
216
Här
kan främst delegationens uppdrag att samordna de nationella aktiviteterna inom ramen för Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika nämnas. Detta uppdrag genomfördes i samarbete med Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer (LSU). I samband med detta arbete, främst de skolturnéer LSU genomförde för utbildning om diskriminering och fördomar, har det framgått att det leder till en bättre förankring och förståelse av de mänskliga rättigheterna om eleverna i ett öppet samtal får reflektera och diskutera sina förhållningssätt och uppfattningar gentemot andra människor och deras rättigheter, än om utbildningen enbart består
216SOU 2008:45, Rapporter från en MR-verkstad.
252
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
av mer traditionell undervisning. I stället för att läraren endast försöker förmedla vad som är ”rätt” bör läraren kunna initiera diskussion om fördomar, intressekonflikter och åsiktsskillnader i frågor som är relevanta för eleverna själva. Interaktivitet, dialog och reflektion är viktiga framgångfaktorer i detta sammanhang. Det bör dock samtidigt framhållas att en sådan utbildningsform ställer krav på att samtalsledaren själv har goda kunskaper om de mänskliga rättigheterna och kan lotsa eleverna till en grundläggande förståelse för rättigheterna. Även under arbetet med den s.k. MR-blobben har delegationen kunnat dra slutsatsen att det ofta är bättre att väcka intresse och engagemang genom att skapa situationer där ungdomar själva får ta ställning till svåra frågor än att endast presentera färdiga svar.
Delegationens arbete med uppdraget att genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anledning av 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande visade att medvetenheten om Sveriges roll i slavhandelns historia är mycket begränsad, såväl bland ungdomar som bland andra. Det är delegationens uppfattning att utbildning om de mänskliga rättigheterna i skolan bör omfatta inte endast frågor om de mänskliga rättigheterna och regelverket kring rättigheterna generellt, utan också diskussioner om kränkningar av och problem rörande de mänskliga rättigheterna som historiskt har förekommit i Sverige, liksom aktuella brister i skyddet för de mänskliga rättigheterna här i landet. Det finns en tendens att frågor om mänskliga rättigheter främst ses som relevanta för andra länder. En sådan inställning gynnar inte förståelsen bland elever och andra för att de själva har rättigheter och samtidigt skyldighet att inte kränka andra personers rättigheter.
Regeringen har slagit fast i både den första och den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna att det är regeringens långsiktiga mål att stärka kunskapen och medvetenheten om dessa rättigheter. Redan i utvärderingen av den första nationella handlingsplanen betonades behovet av utbildning om mänskliga rättigheter på alla nivåer av utbildningssystemet; förskola, grundskola, gymnasium och högskola.
217
I utvärderingen
betonades också att ett verkligt lärande om rättigheterna handlar om förståelse. Det är därför avgörande att skolan inte bara
217Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D.
253
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
undervisar om de mänskliga rättigheterna utan också praktiserar dem i vardagen.
Delegationen kan dock konstatera att utbildningen om de mänskliga rättigheterna behöver utvecklas och stärkas ytterligare. Trots att FN:s konvention om barnets rättigheter ofta bedöms som den mest kända av konventionerna, visar en undersökning från Barnombudsmannen 2009 att kopplingen mellan barnets rättigheter och FN:s barnkonvention verkar vara otydlig i skolundervisningen.
218
Ungdomsstyrelsen visar i en undersökning från 2008 på
skillnader mellan ungdomar vad gäller kunskaper om de mänskliga rättigheterna och på betydande skillnader vad gäller kunskaper om demokratins principer och procedurer.
219
Med tanke på det för-
tydligade ansvar för de mänskliga rättigheterna som skolorna fått genom den nya skollagen, och om de mänskliga rättigheterna tydligt skrivs in i de kommande läroplanerna, kursplanerna och ämnesplanerna, finns det goda förutsättningar för att elevernas kunskaper om de mänskliga rättigheterna kommer att öka framöver.
Det är angeläget att kunskap och förståelse om de mänskliga rättigheterna förmedlas, både i undervisningen och i verksamheten, till alla elever med början i de lägre årskurserna. Sådan kunskap behövs för att den enskilde ska kunna bevaka sina mänskliga rättigheter, påtala när någon annans rättigheter kränks och respektera andras rättigheter. Delegationens förslag om utbildning om de mänskliga rättigheterna i skolan redovisas i avsnitt 7.2.
Högre utbildning
Delegationen har vid genomförandet av sitt uppdrag att stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting genomfört en rad utbildningar om de mänskliga rättigheterna för tjänstemän och förtroendevalda inom den offentliga sektorn. Som framgått av avsnitt 3.5.4 har kartläggningar av bl.a. kunskapsbehovet vad gäller mänskliga rättigheter inom statliga myndigheter, kommuner och landsting också genomförts. Målgruppen har till övervägande del omfattat personer med högskoleutbildningar inom de områden där krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna numera ställs i examensbeskrivningarna. Vid genomförandet av dessa insatser har
218Kom närmare, Barnombudsmannen, 2009, s.12. 219Demokrati och mänskliga rättigheter, Ungdomsstyrelsens skrifter 2008:4.
254
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
det framkommit att det finns en stor efterfrågan på kunskapshöjande insatser om de mänskliga rättigheterna. Vid utbildningarna har det inte varit tillräckligt att enbart föra diskussion om människorättsfrågor som direkt anknyter till målgruppens verksamhet då generell kunskap ofta saknats om de mänskliga rättigheterna som begrepp och rättsligt normsystem.
Vid en genomgång av högskolelagen (1992:1434) har konstaterats att lagen anger flera frågor som högskolorna ska arbeta med, men att frågor om de mänskliga rättigheterna, till skillnad från vad som är fallet med skollagen, inte ingår bland dessa.
Högskoleverkets kartläggning visar på utvecklingsområden vad gäller högskoleutbildningarnas behandling av frågor om de mänskliga rättigheterna. Myndigheten framför att de brister som framkommit inte i första hand bör åtgärdas genom ökad reglering. Det behövs i stället mer tid att utveckla området t.ex. genom att lära av framgångsrik undervisning om andra tvärsektoriella frågor. Det är därför, enligt delegationens uppfattning, angeläget att arbetet med att integrera de mänskliga rättigheterna i högskoleutbildningar fortsätter och konsolideras.
Det kan också konstateras att krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna i dag ställs i en rad examensbeskrivningar, men att det fortfarande även finns examensbeskrivningar där sådana krav saknas, bl.a. inom områden för stadsplanering och byggverksamhet.
Delegationens förslag avseende utbildning om de mänskliga rättigheterna på högskolan redovisas i avsnitt 7.3.
Den offentliga sektorn
Enligt delegationens mening är kompetens om de mänskliga rättigheterna nödvändig inom den offentliga sektorn för att skyddet för de mänskliga rättigheterna ska vara långsiktigt hållbart. Internationella övervakningsorgan har i sina kommentarer om Sverige framfört att de är bekymrade över vad som uppfattas vara en brist på kunskap och medvetenhet om de internationella instrumenten om de mänskliga rättigheterna inom den svenska offentliga förvaltningen. I dag saknas en sammanhållen strategi för hur sådan utbildning kan genomföras inom staten. Krus har dock fått regeringens uppdrag att arbeta med ett projekt om offentligt etos, som delvis omfattar frågor om de mänskliga rättigheterna. När det gäller den kommunala nivån har SKL för mandatperioden 2007–
255
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
2011 antagit inriktningsmålet att verka för att medlemmarna får det stöd de behöver i arbetet med att säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter.
Delegationen har medverkat till genomförandet av flera utbildningar för personer som är verksamma inom den offentliga sektorn. Frågan om vilket innehåll utbildningar om mänskliga rättigheter inom den offentliga sektorn bör ha och hur de bör utformas har diskuterats inom ramen för flera utvärderingar av delegationens utbildningsinsatser. Delegationen har kommit fram till att den trestegsmodell som användes för en pilotutbildning för en ledningsgrupp inom Eskilstuna kommun kan rekommenderas mer allmänt för utbildningar inom den offentliga sektorn (se ovan). En viktig poäng med denna modell är att den omfattar för det första övergripande kunskaper om de mänskliga rättigheterna, bl.a. om konventionerna, för det andra övningar som syftar till att bearbeta egna fördomar och attityder i förhållande till bl.a. principen om icke-diskriminering samt, för det tredje, kunskaper om hur de mänskliga rättigheterna inverkar på den egna yrkesutövningen. Dessa tre moment är, enligt delegationens erfarenheter och bedömning, väsentliga för att utbildningen ska ge effekt i den ordinarie verksamheten.
Andra erfarenheter som bör nämnas är vikten av att redan i ett tidigt skede involvera kursdeltagare och andra representanter för den aktuella verksamheten i förberedelsearbetet och då kartlägga deras kunskap, förväntningar och behov. Personer med kompetens om organisationens egen verksamhet respektive om de mänskliga rättigheterna bör arbeta tillsammans med att så konkret som möjligt, gärna fallbaserat, förena frågor som rör bl.a. beslutsfattande inom organisationens eget verksamhetsområde med kunskap om vilka krav de mänskliga rättigheterna ställer på myndighetens beslutsfattande och agerande.
Utbildning i flera etapper är att föredra så att deltagarna kan ta med sig frågor från sitt vardagliga arbete för diskussion vid nästa utbildningstillfälle. Utbildningar om mänskliga rättigheter får också bättre genomslagskraft efter det att deltagarna kommit tillbaka till sina verksamheter om rättigheterna implementeras i handlingsplaner eller andra policydokument där deras betydelse åskådliggörs. Utbildningen behöver därför ge deltagarna kunskap om och verktyg för att utarbeta nya sådana dokument eller omarbeta redan befintliga dokument.
256
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
En annan lärdom är att det krävs engagemang från en verksamhets ledning för att utbildningar ska kunna genomföras och för att de ska få långsiktig effekt. För att ledningen ska kunna medverka till att de mänskliga rättigheterna integreras i verksamheten behöver även ledningen ges kompetensutveckling i ämnet. Det finns ofta ett generellt behov av att i samband med utbildningar på ett grundläggande sätt tydliggöra vad mänskliga rättigheter är, bl.a. i förhållande till demokrati, och på vilket sätt de mänskliga rättigheterna sätter gränser för och ställer krav på myndighetsutövning och beslutsfattande. För tjänstemän i ledande positioner, liksom för förtroendevalda, kan kunskap om och förståelse för de mänskliga rättigheterna ses som en kompetens som är nödvändig för att medborgare och medarbetare ska behandlas på ett korrekt sätt, alltså som en aspekt på rättssäkert och gott ledarskap.
Ytterligare en erfarenhet är att ”utbildning av utbildare” är en viktig komponent i utbildning om mänskliga rättigheter. Om varje deltagare efter avslutad utbildning får ett ansvar att föra kunskapen vidare i den egna verksamheten skapas en effektiv kunskapsspridning. Utbildningarna måste i sådana fall utformas på ett sätt som underlättar för deltagarna att sprida kunskapen vidare genom metodinlärning och genom att de får material som de själva kan använda i utbildningen av sina kollegor.
Vad gäller utbildning om de mänskliga rättigheterna för förtroendevalda inom kommuner och landsting visar de kartläggningar som delegationen låtit göra att övergripande introduktioner om mänskliga rättigheter och det politiska ledarskapets ansvar för att säkerställa respekten för rättigheterna förekommer i mycket liten utsträckning. Många politiker utbildas däremot i mer specifika frågor om mänskliga rättigheter, t.ex. kvinnors rättigheter, barnets rättigheter och rätten till likabehandling. I SIFO-undersökningen framkom en tydlig bild av att utbildning för politiker om mänskliga rättigheter inte är ett högprioriterat område inom kommuner och landsting. På frågan ”Har politiker i er organisation erbjudits utbildning om mänskliga rättigheter?” svarade endast 14 procent av samtliga svaranden att de har erbjudit politiker en sådan utbildning. I delegationens dialog med olika kommunrepresentanter har många pekat på vikten av att kommunstyrelsens representanter erhåller kunskap om mänskliga rättigheter. På samma sätt som när det gäller utbildningen/fortbildningen för chefer och övriga anställda är det viktigt att hitta en kompetens som på ett bra sätt förenar
257
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
goda kunskaper om det övergripande människorättsperspektivet med kännedom om den aktuella verksamheten för att introduktioner ska kunna utformas på ett verksamhetsrelevant sätt. En kombination av internt och externt perspektiv är därför avgörande.
Sammanfattningsvis kan konstateras avseende utbildning om mänskliga rättigheter inom den offentliga sektorn att efterfrågan på utbildning och kompetensutveckling är stort samt att utbildningsinsatser bör bedrivas långsiktigt, systematiskt och verksamhetsanpassat. Det kan tilläggas att delegationen har erfarenheter av att intresset för att arbeta aktivt och uttryckligen med de mänskliga rättigheterna tycks ha ökat under senare år och att det finns en stor efterfrågan på stöd inom detta område.
Delegationens förslag avseende utbildning om mänskliga rättigheter inom den offentliga sektorn redovisas i avsnitt 7.4.
3.6 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige
3.6.1 Inledning
En central del i regeringens politik för de mänskliga rättigheterna är att öka kunskapen och medvetenheten om rättigheterna.
220
Forskning och andra kunskapsutvecklande insatser förutsätter att relevanta och aktuella grunddata finns att tillgå. I avsnitt 2.3 beskrivs att kunskap om de mänskliga rättigheterna som den enskildes rättigheter och den offentliga sektorns skyldigheter är nödvändig för ett hållbart skydd av rättigheterna. Nedan lämnas en redogörelse för vilken tillgång till forskning, statistik och andra data som finns i dag om de mänskliga rättigheterna i Sverige. Härmed avses främst material som rör hur de mänskliga rättigheterna skyddas, efterlevs, genomförs och förstås i Sverige, även om gränsen mot material som behandlar internationella frågor om de mänskliga rättigheterna inte är skarp.
Avsnittet är indelat i forskning om de mänskliga rättigheterna, statistik som kan användas för kunskapsutveckling om de mänskliga rättigheterna och, slutligen, nationella indikatorer om de mänskliga rättigheterna.
220Prop. 2009/10:1, Utgiftsområde 1, Rikets styrelse, s. 60, skr. 2005/06:95, s. 12 och 114.
258
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
3.6.2 Forskning
Forskning om mänskliga rättigheter kan definieras på olika sätt. En grov indelning kan göras mellan dels forskning som är av relevans för de mänskliga rättigheterna utan att uttryckligen förhålla sig till dessa, dels forskning som uttryckligen förhåller sig till de mänskliga rättigheterna som begrepp och analysverktyg.
Forskning som är av relevans för de mänskliga rättigheterna utan att uttryckligen förhålla sig till dessa bedrivs inom de flesta ämnesområden och universitet och högskolor. Medicinsk forskning är av relevans för förverkligandet av rätten till bästa uppnåeliga hälsa, miljöforskning kan leda till bättre förutsättningar för förverkligandet av rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, teknisk forskning kan utforma lösningar på utmaningar som personer med funktionsnedsättningar ställs inför och så vidare. Denna typ av forskning kan sägas skapa kunskap om förutsättningar och metoder för arbetet med att säkerställa de mänskliga rättigheterna.
Det finns också forskning som kan sägas behandla i vilken mån och på vilket sätt mänskliga rättigheter förverkligas genom nationell politik och prioriteringar, dock utan att den utgår ifrån ett uttalat människorättsperspektiv. Forskning om minoritetspolitik visar t.ex. på vilket genomslag minoriteters rättigheter får. På samma sätt kan forskning om äldreomsorgens praxis visa på hur äldres rättigheter tillgodoses. Denna forskning är också central för kunskapsutvecklingen om mänskliga rättigheter, utan att den nödvändigtvis behöver uttryckas i människorättstermer.
I kapitel 2 har beskrivits att även om de mänskliga rättigheterna omfattar såväl juridiska som politiska och etiska frågeställningar och överväganden, så ligger fokus i detta betänkande på de mänskliga rättigheterna som konventionsstadgade frågor och regelverk. Även delegationens överväganden om forskning om de mänskliga rättigheterna avser främst sådan forskning som uttryckligen förhåller sig till rättigheterna. Eftersom sådan forskning kan ge viktigt underlag för arbetet för de mänskliga rättigheterna är det viktigt att undersöka dess omfattning. Därutöver kan forskning inom en rad andra områden ge underlag och förbättra förutsättningarna för att efterleva de mänskliga rättigheterna, t.ex. medicinsk forskning och hälsoforskning vad avser rätten till bästa uppnåeliga hälsa.
259
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Vetenskapsrådets kartläggning av svensk forskning om mänskliga rättigheter
Under 2004 genomförde Vetenskapsrådet en kartläggning av svensk forskning om mänskliga rättigheter på uppdrag av regeringen. Uppdraget redovisades i en rapport 2005.
221
I uppdraget
definierades ”forskning om mänskliga rättigheter” som ”forskning som uttryckligen tar sin utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna som anges i svensk grundlag och/eller internationella dokument om mänskliga rättigheter”. Denna forskning delades in i fem inriktningar:
forskning som mer allmänt tar sin utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna utan att behandla någon särskild rättighet;
forskning om medborgerliga och politiska rättigheter;
forskning om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter;
forskning om diskrimineringsförbudet; samt
forskning om mänskliga rättigheter för vissa grupper eller delar av befolkningen.
Enligt kartläggningen ökade forskningen om mänskliga rättigheter kraftigt i omfattning under åren 1994–2004, främst vid de juridiska fakulteterna. I rapporten framför Vetenskapsrådet att forskningen är angelägen och värd ett generellt stöd. Rådet pekade dock samtidigt på att utvecklingen varit olika stark inom olika delområden och i olika miljöer.
Enligt Vetenskapsrådets kartläggning presenteras forskningen huvudsakligen i form av doktorsavhandlingar och/eller artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Avhandlingar publiceras i ämnet med viss regelbundenhet. Artiklar publiceras inte nödvändigtvis av forskare vid universitet och högskolor utan även av praktiker eller andra med intresse för ämnet. Det är däremot ganska sällsynt med större eller medelstora samlade forskningsinsatser, t.ex. sådana som leder till monografier som inte är resultat av grundforskning. Antologier förekommer dock, i vilka flera författare deltar med något eller några kapitel. Denna forskning finansieras till största delen genom fakulteterna eller motsvarande och endast till mindre del av forskningsråd med finansieringsuppdrag.
221Redovisning av uppdrag att göra en kartläggning av svensk forskning om mänskliga rättigheter, Regeringskansliet, dnr Ju2004/8468/D.
260
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Vetenskapsrådet beskriver att en stor del av forskningen om mänskliga rättigheter utförs inom den juridiska disciplinen, även om det förekommer avhandlingar med andra perspektiv. Enligt rapporten saknas till stor del mångvetenskaplig forskning om mänskliga rättigheter, t.ex. sådan som är framtagen i samarbete mellan juridik och andra ämnen. Kartläggningen visar även att forskningen temamässigt domineras av övergripande frågor om mänskliga rättigheter och medborgerliga och politiska rättigheter.
Sammanfattningsvis pekar Vetenskapsrådet på ett antal utmaningar för forskningen om mänskliga rättigheter. Det verkar inte finnas intresse eller ekonomiskt och arbetsmässigt utrymme för att fördjupa forskningen efter avhandlingsarbetet. I den mån forskning bedrivs efter disputationen så är det i form av projekt som leder till avsnitt i antologier eller artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Detta ses som ett problem, eftersom det är av vikt för forskningens kvalitet och områdets framtida ställning att även seniora forskare fördjupar sig inom området.
Rapporten identifierade också vissa områden där forskningen är obetydlig, bl.a. forskning om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. En möjlig förklaring som framhålls i rapporten är att dessa rättigheter kan upplevas som kontroversiella och att deras innebörd, rättsliga ställning och tillämpning därför kan anses svåranalyserad. Situationen för forskning om diskriminering i allmänhet och om annan diskriminering än könsdiskriminering bedömdes som likartad.
Vetenskapsrådets redovisning pekar också på en annan lucka i forskningen av mer principiell betydelse. Det rör forskning om relationen mellan mänskliga rättigheter och det omgivande samhällets utveckling. Som exempel nämns frågor om skillnader i grundvärderingar hos befolkningen och olika tolkningar av mänskliga rättigheter, liksom hur olika rättigheter påverkas av utvecklingen inom ekonomiska, medicinska och tekniska områden.
Den offentliga forskningsfinansieringen sker dels genom anslag direkt till universitet och högskolor, dels genom anslag till forskningsråd och sektorsforskningsmyndigheter. Därutöver finns ett antal forskningsstiftelser som förvaltar offentliga medel.
Vetenskapsrådet menar att det inte finns anledning att koncentrera forskningen om mänskliga rättigheter, utan att samverkan mellan existerande miljöer i stället bör öka för att åstadkomma tvär- och mångvetenskapligt samarbete. Det finns också ett behov
261
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
av att stödja mer seniora forskares verksamhet och att uppmuntra forskning inom försummade områden.
För att få till stånd denna förändring förespråkar Vetenskapsrådet:
-Post-doktorala tjänster på 1−2 år för att öka utbytet mellan olika miljöer.
-Forskarassistenttjänster för att möjliggöra substantiella forskningsinsatser efter disputationen.
-Doktorandtjänster inom underrepresenterade områden.
-Ett allmänt forum för diskussion av mänskliga rättigheter med särskilt fokus på gränsområden mellan juridik och andra områden.
Dessa fyra åtgärder kan enligt Vetenskapsrådet bäst genomföras genom att ett forskningsprogram inrättas med medel som utlyses för institutioner, fakulteter eller universitet, snarare än till enskilda forskare. På så sätt menar man att man vid bedömningen bättre kan ta hänsyn till hur förslagen gynnar forskningen om mänskliga rättigheter nationellt.
Vetenskapsrådet förespråkar att tvärvetenskaplig forskning ska främjas då sådan forskning saknas inom området mänskliga rättigheter.
I regeringens forskningsproposition framför regeringen att forskning om de mänskliga rättigheterna och demokratiutveckling är viktig inom det utrikespolitiska området, t.ex. i förhållande till frågor om global säkerhet, välstånd och utveckling.
222
I avsnittet
om det civila samhället, demokrati, integration och jämställdhet m.m. sägs vidare att forskning om diskriminering, mänskliga rättigheter och nationella minoriteter är viktig, bl.a. i syfte att utveckla kunskapen om hur mänskliga rättigheter kan främjas och diskriminering motverkas. Regeringen hänvisar här till Vetenskapsrådets kartläggning av svensk forskning om mänskliga rättigheter och påpekar att enligt denna är de flervetenskapliga insatserna på området begränsade och forskningen koncentrerad till det juridiska området.
223
Vetenskapsrådet har inte fått något uppdrag om forskning om mänskliga rättigheter som motsvarar myndighetens förslag från
222Prop. 2008/09:50, s. 233 ff., bet. 2008/09:UbU4, rskr. 2008/09:160. 223Prop. 2008/09:50, Ett lyft för forskning och innovation, s. 240.
262
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
2005. Däremot hanterar Vetenskapsrådet bl.a. ett femårigt program om strategisk grundforskning i demokrati och offentlig förvaltning, omfattande 10 miljoner kronor per år. Inom ramen för programmet, som inleddes 2006, har individuella projekt om mänskliga rättigheter finansierats med inriktning på mänskliga rättigheter i Sverige eller mer generellt.
224
Det aktuella forskningsläget
En genomgång av databasen SwePub, som innehåller referenser till de forskningspublikationer som finns registrerade i för närvarande ett trettiotal svenska lärosätens publiceringsdatabaser, visar att situationen som Vetenskapsrådet pekade ut i sin rapport 2005 kvarstår. Det kan dock finnas brister i dessa databaser så att publikationer som tar sin utgångspunkt i mänskliga rättigheter inte finns registrerade, eller inte är sökbara på begrepp som rättighet, mänskliga rättigheter, rights eller human rights. Vid undersökningstillfället i mars 2010 fanns det totalt 34 så kallade refereegranskade publikationer om mänskliga rättigheter, liksom 177 publikationer som rubricerats som ”övrig vetenskaplig publikation”. Hit räknas avhandlingar, bokkapitel, rapporter, hela antologier, recensioner, konferensbidrag etc.
Publikationerna inom det juridiska området dominerar stort. Av de totalt 211 publikationerna i SwePub är 65 procent från det juridiska området, 9 procent från statsvetenskap och 4 procent från freds- och utvecklingsforskning. Även övriga publikationer är från området samhällsvetenskap/humaniora. Det är också tydligt att dessa publikationer främst behandlar medborgerliga och politiska rättigheter. Endast ett tjugotal av publikationerna har ett svenskt fokus. Vetenskapsrådets slutsats att forskningen främst koncentreras på avhandlingar, tidskriftsartiklar och antologier verkar också fortfarande vara korrekt.
Av de över 26 000 doktorsavhandlingar som finns i SwePub behandlar en bråkdel (cirka en promille) explicit mänskliga rättigheter. En närmare genomgång av dessa visar att drygt hälften är avhandlingar i juridik, medan de andra kommer från statsvetenskap, freds- och utvecklingsforskning, religionsvetenskap, socialantropologi, m.m. Majoriteten av avhandlingarna behandlar rättssystem
224 Regleringsbrev för budgetåret 2010 avseende Vetenskapsrådet, dnr U2009/7241/SAM/F, s. 5, samt (bl.a.) Vetenskapsrådet, dnr 2007-7294 och 2009-1319.
263
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
internationellt eller inom EU, företags samhällsansvar eller olika internationella exempel som t.ex. Kina, Kambodja, Egypten, Indonesien och Sydafrika. Knappt en femtedel har ett uttalat fokus på Sverige.
En genomgång av de databaser som forskningsråden Vetenskapsrådet, Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap (FAS) och Riksbankens Jubileumsfond har över forskningsanslag som har beviljats under de senaste fem åren indikerar dock att en förändring tycks vara på väg. Denna förändring kan skönjas både vad gäller ämnesval och rättighetsfokus. Av de drygt 60 projekt som i titel, sammanfattning, populärsammanfattning och/eller slutredovisning nämner mänskliga rättigheter eller rättigheter är blandningen av ämnesområden jämnare än bland publikationerna i SwePub. Omfattningen av de externa anslag som forskare beviljats efter ansökan speglar dock inte den existerande forskningen fullt ut, eftersom en del forskning om mänskliga rättigheter också finansieras inom ramen för universitetens egna anslag.
Hälften av de forskningsfinansierade projekten inriktas helt eller delvis på Sverige, vilket kan sägas peka på ett ökat intresse för forskning med nationellt fokus. Det finns fortfarande en viss dominans för forskning som närmast relaterar till medborgerliga och politiska rättigheter men även här kan en förändring ses.
Det är dock långt ifrån samtliga av dessa projekt som tycks använda mänskliga rättigheter som ett analysredskap. En del projekt hänvisar enbart till konventioner om mänskliga rättigheter som en bakgrund som ger ökad vikt åt deras projekt, medan andra mer explicit undersöker hur olika rättigheter eller hela människorättsidén omvandlas till praxis, relaterar till samhällsattityder osv.
Finansiering av forskning om de mänskliga rättigheterna
De direkta anslagen till universitet och högskolor har hittills främst gått till forskning genom doktorandtjänster eller nedsättning för forskning i tjänsten för docenter och professorer. Det finns dock frihet för universitet och högskolor att göra strategiska forskningssatsningar utifrån sina prioriteringar.
De största svenska forskningsråden är Vetenskapsrådet, Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap (FAS), Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsplanering (Formas)
264
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
samt Verket för innovationssystem (Vinnova). Vetenskapsrådet är den i särklass största finansiären. Rådet har i uppdrag att utveckla och finansiera grundforskning av högsta kvalitet inom alla vetenskapsområden och ska särskilt främja mång- och tvärvetenskaplig forskning. FAS stöder forskning inom områdena arbetsmarknad, arbetsorganisation, folkhälsa, arbete och hälsa, välfärd och socialförsäkring, omsorg och sociala relationer. Formas främjar grundforskning och behovsstyrd forskning inom områdena miljö, areella näringar och samhällsbyggande. Vinnova utvecklar effektiva innovationssystem och finansierar behovsmotiverad forskning.
Utöver ovanstående forskningsfinansiärer finns det en betydande krets statliga myndigheter som både finansierar och bedriver egen forskningsverksamhet inom områden med relevans för mänskliga rättigheter som t.ex. Statens skolverk, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Socialstyrelsen, och Försäkringskassan. Denna forskning ska motiveras utifrån en viss samhällssektors eller näringslivssektors behov av kunskap för att främja vissa ändamål. Det satsas även på forskning och utveckling inom landsting och till en del även inom kommunerna, t.ex. genom centra för forskning och utveckling (FoU) inom olika verksamhetsområden.
Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) uppgick den offentliga sektorns utgifter för forskning och utveckling till nästan 6,8 miljarder kronor 2007, dvs. utgifterna för forskning och utveckling som finansieras vid sidan om lärosätena av statliga myndigheter, kommuner, landsting och de lokala och regionala FoU-enheterna.
225
Detta kan jämföras med de cirka 4,5 miljarder kronor som
Vetenskapsrådet förfogar över under 2010. Merparten av den utförda forsknings- och utvecklingsverksamheten var inriktad mot hälso- och sjukvård samt försvar. 97 procent av FoU-verksamheten som bedrevs inom offentlig sektor utfördes av statliga myndigheter och landsting. För de övriga tre procenten stod kommuner samt lokala och regionala forsknings- och utvecklingsenheter.
225Forskning och utveckling inom offentlig sektor 2007, Sveriges officiella statistik, Statistiska meddelanden, UF 10 SM 0801.
265
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
3.6.3 Statistiska undersökningar, databaser och rapporter
Tillgången till statistik och data om mänskliga rättigheter
Det finns en stor mängd officiell statistik som tas fram av SCB tillsammans med övriga statistikansvariga myndigheter. Officiell statistik ska enligt lagen (2001:99) om den officiella statistiken finnas för allmän information, utredningsverksamhet och forskning. Den ska vara objektiv och allmänt tillgänglig.
Från SCB:s hemsida kan all officiell statistik nås, oavsett om den är framtagen av SCB eller någon annan statistikansvarig myndighet, bl.a. i en databas tillgänglig på Internet.
226
Även en del statistik som
inte ingår i den officiella statistiken publiceras. Genom denna statistik kan olika typer av data som är av relevans för att beskriva situationen för de mänskliga rättigheterna i Sverige samlas in, t.ex. i avsikt att följa utvecklingen över tid. Statistiken är systematiserad bl.a. efter region och efter ämnesområde. Dessa ämnesområden är arbetsmarknad, befolkning, boende, byggnad och bebyggelse, demokrati, energi, finansmarknad, handel med varor och tjänster, hushållens ekonomi, hälso- och sjukvård, informationsteknik, jord- och skogsbruk, fiske, kultur och fritid, levnadsförhållanden, miljö, nationalräkenskaper, näringsverksamhet, offentlig ekonomi, priser och konsumtion, rättsväsende, socialförsäkring, socialtjänst, transporter och kommunikation samt utbildning och forskning.
Eftersom mänskliga rättigheter inte är ett eget ämnesområde i statistiken, till skillnad från t.ex. demokrati och jämställdhet (som är en egen del av statistiken om levnadsförhållanden), krävs det att den som vill samla statistik rörande de mänskliga rättigheterna själv identifierar relevanta data som en del av statistiken om andra ämnen. Det kan då t.ex. röra sig om att sammanställa och systematisera delar av statistiken från områdena befolkning, boende, byggnad och bebyggelse, demokrati, hushållens ekonomi, levnadsförhållanden, rättsväsendet och flera andra områden. Först genom en sådan kartläggning och analys kan det klarläggas i vilken mån det saknas statistik för att en tillräckligt god bild av situationen för de mänskliga rättigheterna ska kunna framträda.
Det är dock redan känt, bl.a. till följd av synpunkter från internationella övervakningsorgan, att tillgången till statistik som är uppdelad på olika bakgrundsvariabler, främst etnisk tillhörighet, är begränsad. Sådan statistik har bl.a. efterfrågats av FN:s
226 www.scb.se/hitta statistik.
266
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
övervakningskommittéer (se vidare avsnitt 3.6.4 och nedan om synpunkter från internationella övervakningsorgan).
Förutom den officiella statistiken finns även flera andra större internationella och nationella undersökningar som tar fram data som kan vara av relevans för kunskapsutvecklingen om mänskliga rättigheter. Några exempel på sådana undersökningar och databaser ges nedan.
SOM-institutet vid Göteborgs universitet genomför regelbundet en nationell undersökning inriktad på samhälle, politik och medier, kallad Riks-SOM. Denna undersökning har genomförts varje höst sedan 1986. De återkommande huvudfrågorna i Riks-SOM gäller politiskt beteende, medievanor och livsstil samt attityder till massmedier, politik och offentlig service. Ett antal frågor i undersökningarna återkommer år efter år medan andra växlar beroende bl.a. på aktuella händelser. Resultaten från undersökningarna kan ge information om t.ex. attityder och värderingar rörande de mänskliga rättigheterna, politiskt engagemang i dessa frågor samt hur människor uppfattar att samhället tillgodoser olika mänskliga rättigheter.
Institutet för social forskning, SOFI, vid Stockholms universitet har en databas kallad Social Citizenship Indicator Program (SCIP) som samlar data om olika länders institutionella strukturer för socialförsäkring, dvs. om pension, arbetslöshet, sjuktal, olyckstal och föräldraförsäkring. Sådana data kan t.ex. vara av relevans för studier av frågor kring rätten till social trygghet, en tillfredsställande levnadsstandard eller frågor om jämställdhet och ickediskriminering i olika länder.
Quality of Government Institute vid Göteborgs universitet har också två databaser, Quality of Government Social Policy Dataset och Quality of Government Dataset. Databaserna har byggts upp i syfte att främja internationella jämförelser. Den förstnämnda databasen innehåller data om socialpolitik, skattesystem, strukturella villkor för socialpolitiken, attityder, politiska indikatorer samt data om kvalitet i samhällsstyrningen (quality of government). Den andra databasen innehåller data om demokrati, mänskliga rättigheter, myndigheternas kvalitet, korruption, valsystem, partisystem, federalism osv. Det bör noteras att de externa databaser som i sin tur används för att hämta data för området mänskliga rättigheter i sig bara berör vissa rättigheter. Gibney & Daltons ”Terror scale” mäter kränkningar av fysisk integritet och säkerhet bl.a. utifrån bedömningar som gjorts av Amnesty International och U.S. State
267
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Departement. Cingranelli och Richards databas CIRI fokuserar på fysisk integritet, medborgerliga rättigheter, arbetares rättigheter samt kvinnors rätt till likabehandling. Den databas som Freedom House har, kallad Freedom of the World, koncentrerar sig på data om medborgerliga och politiska rättigheter.
EU:s byrå för mänskliga rättigheter samlar och analyserar såväl officiella som inofficiella data om olika rättighetsfrågor inom EU. Dessutom utför byrån egen forskning och egna undersökningar, bl.a. den största EU-undersökningen om invandrares och minoriteters erfarenheter av diskriminering, EU-MIDIS: European
Union Minorities and Discrimination Survey. Undersökningen bygger på intervjuer utförda i EU:s alla medlemsstater med personer från ett urval grupper invandrade och etniska minoritetsgrupper samt med en kontrollgrupp med personer ur majoritetsbefolkningen. Frågorna rör t.ex. upplevd diskriminering samt graden av medvetenhet om lagstiftning mot diskriminering.
227
Frågorna är standardiserade för att jämförelser mellan medlemsstaterna ska kunna göras. Även EU-kommissonen gör statistiska undersökningar som belyser frågor om mänskliga rättigheter.
Bland andra internationella undersökningar med relevans för kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter finns Human Development Report, Comparative Study of Electoral Systems, Eurobarometer, European Social Survey, International Social Survey Program, World Value Surveys m.fl. Dessa undersökningar och databaser är dock svårare för forskare i Sverige att påverka genom att till exempel lägga till nya frågor eller specifika grupper.
Vidare finns ett antal databaser som kan användas för studier av de mänskliga rättigheterna på kommunal nivå. Ingen av dem fokuserar dock explicit på mänskliga rättigheter. För att kunna användas för studier om mänskliga rättigheter behöver användaren alltså, i likhet med vad som gäller för den statistik som publiceras av SCB, själv identifiera och systematisera relevanta data.
Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) bedriver sedan ett antal år tillbaka ett arbete med s.k. öppna jämförelser. Öppna jämförelser är en uppsättning indikatorer som redovisas återkommande och som beskriver verksamheter med avseende på kvalitet och effektivitet. För närvarande görs öppna jämförelser med avseende på hälso- och sjukvård, vård och omsorg
227 Se bl.a. European Union Agency for Fundamental Rights, EU-MIDIS European Union
Minorities and Discrimination Survey. Main Results Report, 2009, och Data in Focus Report. Rights Awareness and Equality Bodies, 2010.
268
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
om äldre, grundskola, gymnasieskola, trygghet och säkerhet samt folkhälsa. Syftet med jämförelserna är att stimulera landsting och kommuner att analysera sin verksamhet, lära av varandra, förbättra kvaliteten och effektivisera verksamheten. Som ett led i arbetet med öppna jämförelser samlas statistik in för att beskriva kommunernas och landstingens verksamheter, bl.a. i kommundatabasen (www.kommundatabas.se). I databasen samlas cirka 200 nyckeltal eller indikatorer. Nyckeltalen bygger huvudsakligen på officiell statistik och beskriver verksamheternas kostnad, omfattning och kvalitet.
Vidare arbetar SKL med utvecklingsprojektet Jämförelseprojektet (www.jamforelse.se/sv/). Inom detta projekt utarbetar nätverk av kommuner metoder för jämförelser av kostnader och kvalitativa resultat Inriktningen är att identifiera samband mellan kostnader och kvalitet. Kvalitet mäts här främst genom mått som kan delas in i två grupper. Den första gruppen av mått bygger på frågor om vad brukaren anser om den tjänst som levererats, dvs. vad brukaren är nöjd och inte nöjd med. Data för denna typ av mått samlas oftast in genom enkäter och intervjuer. Den andra gruppen omfattar mått som utarbetas av verksamheterna själva genom egna undersökningar i register eller studier. Dessa två grupper är avsedda att komplettera varandra för att på så sätt kunna redovisa trovärdiga resultat.
Vetenskapsrådet har i en rapport redovisat sina bedömningar avseende behovet av en databasinfrastruktur för forskning. I rapporten beskrivs att Vetenskapsrådet i flera olika sammanhang har identifierat behovet av en databasinfrastruktur för forskning som bl.a. innebär ökad tillgänglighet till data, t.ex. genom förbättrad information om vilka datakällor som finns samt möjlighet för forskare att bedriva forskning på generella forskningsdatabaser och register. I rapporten framförs att det är ett problem att det inte finns någon samlad kunskap om vilka datakällor som finns, vad de innehåller för information samt var de förvaras.
228
Den grupp som
utarbetat rapporten menar att en översyn behövs, där en avvägning görs av forskningens förutsättningar och behov i förhållande till andra intressen såsom enskildas rätt till personlig integritet. Rapportförfattarna anser att regeringen bör tillkalla en kommitté eller en särskild utredare med ett sådant utredningsuppdrag.
229
228Rättsliga förutsättningar för en databasinfrastruktur för forskning, Vetenskapsrådets rapportserie 11:2010, Vetenskapsrådet, s. 7. 229 Vetenskapsrådets rapportserie 11:2010, s. 15.
269
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Synpunkter från internationella organ om tillgången till statistik med relevans för mänskliga rättigheter i Sverige
Sverige har upprepade gånger fått synpunkter från FN:s övervakningsorgan om avsaknaden av statistik som kan belysa situationen för de mänskliga rättigheterna. När Sverige 2010 granskades av FN:s råd för mänskliga rättigheter inom ramen för dess periodiska granskning av medlemsländerna lyftes t.ex. bristen på data om hemlösa barn, vilket i sin tur skulle kunna försvåra framtagandet och genomförandet av handlingsprogram i frågan.
230
Vidare rekommenderades Sverige att samla och utarbeta data om faktiska uttryck för rasism och diskriminering samt att förbättra datainsamlingen och statistiken om våld mot kvinnor.
231
I sitt yttrande 2009 noterade FN:s kommitté för barnets rättigheter att det finns relevant svensk statistik både hos Socialstyrelsen och SCB, men efterlyste, liksom vid tidigare rapporteringar, samordning mellan statistikansvariga myndigheter samt förbättrade rutiner av insamling av data som går att bryta ner i olika grupper för att kunna få en bild av alla barns situation. Speciellt angeläget, menade kommittén, är det att få fram statistiska data som speglar situationen för barn med funktionsnedsättningar, våldsutsatta barn mellan 15 och 18 års ålder, samt barn som är offer för sexuellt utnyttjande.
232
FN:s kommitté mot rasdiskriminering upprepade i sitt yttrande 2008 tidigare framförda synpunkter om bristen på nedbrytbara statistiska data. Kommittén noterade Sveriges skäl emot att samla data som speglar befolkningens etniska sammansättning, men underströk ändå sin oro över bristen på data som försvårar övervakningen av konventionen. Kommittén påpekade att den i sina riktlinjer för rapportering rekommenderat den rapporterande staten att tillhandahålla information om befolkningens sammansättning, användandet av olika modersmål, vanliga språkgrupper eller andra indikatorer på den etniska mångfalden, tillsammans med annan information från riktade enkäter genomförda på frivillig basis med full respekt för anonymiteten hos de inblandade. Kommittén menade att det behövs för att en utvärdering av befolkningens ekonomiska, sociala och kulturella situation ska kunna göras.
233
230 A/HRC/15/11, 16 juni 2010, p. 23. 231 A/HRC/15/11, 16 juni 2010, p. 95.28 och 95.51. 232 CRC/C/SWE/CO/4, 12 juni 2009, p. 19. 233 CERD/C/SWE/CO/18, 23 september 2008, p. 10.
270
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Även FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har påtalat bristen på statistiska data i den svenska rapporteringen och specifikt efterfrågat att nedbrytbara statistiska data ska finnas med i Sveriges nästa rapport till kommittén. Denna statistik bör vara jämförbar över åren och kunna delas upp i ålder, kön, etnisk tillhörighet samt, där det är relevant, även i landsbygd respektive stad. Kommittén anser att statistiken behövs för att kunna bedöma effekten av olika statliga åtgärder.
234
FN:s dåvarande specialrapportör för rätten till bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa, Paul Hunt, konstaterade i sin rapport om Sverige 2007 att det inom hälsoområdet är vanligt i Sverige att samla statistiska data som är nedbrytbara i vissa kategorier, som kön och ålder, medan detta inte görs på basis av etnicitet. Specialrapportören menar att det visst är ett känsligt område, eftersom denna sorts data kan missbrukas, men pekar samtidigt på att andra länder har löst frågan på passande sätt. Som ett exempel på vikten av sådan statistik lyfter specialrapportören det faktum att etniska minoriteter i Sverige anses ha en jämförelsevis sämre hälsa än majoritetssamhället och ställer ett antal frågor i relation till detta exempel: Hur kan myndigheter informera sig om problemets omfattning och karaktär utan statistiska data som speglar den etniska bakgrunden? Om myndigheterna inte har kunskap om problemets omfattning och karaktär, hur kan de utforma lämpliga åtgärder för att komma tillrätta med problemet, och hur kan de veta om vidtagna åtgärder har varit effektiva ?
235
EU:s byrå för mänskliga rättigheter beskriver i sin introduktion till ovan nämnda undersökning EU-MIDIS, European Union
Minorities and Discrimination Survey, att det finns en allvarlig avsaknad av statistiska data om minoriteter i Europa, vilket är anledningen till skapandet av MIDIS. Byrån menar att datainsamling på EU-nivå och inom medlemsstaterna fokuserar på majoritetsbefolkningarnas erfarenheter och upplevelser, då de existerande tillvägagångssätt för datainsamling bara förmår fånga upp en handfull från olika minoritetsgrupper, vilket inte är tillräckligt för att dra generella slutsatser om deras situation. Detta gäller såväl Eurobarometer och European Social Survey som den svenska statistiken nämnd ovan. EU:s byrå för mänskliga rättig-
234 E/C.12/SWE/CO/5, 1 december 2008, p. 14. 235 A/HRC/4/28/Add.2, 28 februari 2007, p. 119–121.
271
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
heter konstaterar att denna brist på data leder att beslutsfattare förblir dåligt informerade om minoriteternas villkor.
236
Ungdomsstyrelsens rapport om demokrati och mänskliga rättigheter
I december 2007 fick Ungdomsstyrelsen regeringens uppdrag att sammanställa och systematisera resultaten från ett antal stora medborgarundersökningar som gjorts för att ge en aktuell bild av det svenska folkets kunskaper, attityder och värderingar avseende demokrati och mänskliga rättigheter. Uppdraget redovisades 2008 i rapporten Demokrati och mänskliga rättigheter: Svenska folkets kunskaper och värderingar.
237
Ungdomsstyrelsens analys bygger på ett antal undersökningar som har genomförts under perioden 2000–2007, nämligen European Social Survey, World Values Studies, International Social Survey Program, Valundersökningen, Comparative Study of Electoral Systems, IEAs Civic Education Study och Ungdomsstyrelsens egen attityd- och värderingsstudie.
Ungdomsstyrelsen menar att vissa delar av uppdraget har varit svårare att genomföra än andra. Detta beror på att de stora medborgarundersökningarna framför allt är inriktade på medborgarnas attityder och värderingar med koppling till det demokratiska styrelseskicket och dess förutsättningar. Underlaget för beskrivningen av attityder och värderingar är därmed betydligt rikligare jämfört med underlaget vad gäller kunskaper, samtidigt som underlaget för att beskriva värderingar om de politiska fri- och rättigheterna är bättre än underlaget för att beskriva värderingar om övriga mänskliga rättigheter.
Underlaget är mest begränsat när det gäller kunskaper om de mänskliga rättigheternas innebörd. Rapporten understryker att möjligheterna att beskriva svenska folkets kunskaper är starkt begränsade av att de stora medborgarundersökningarna inte ställer frågor som tar upp det temat. Endast en av undersökningarna, IEAs Civic Education Study, ägnar tre av sammanlagt 43 kunskapsfrågor åt temat kunskaper om de mänskliga rättigheterna. Denna undersökning fokuserar enbart på 18-åringar, vilket gör underlaget ännu mer begränsat.
236 European Union Agency for Fundamental Rights, EU-MIDIS at a Glance, 2009. 237 Ungdomsstyrelsens skrifter 2008:4.
272
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Det finns, enligt rapporten, ett något större underlag för kunskapsläget om demokrati som idé och beslutsprocedur, dels genom att flera frågor i ovan nämnda studie behandlar demokrati, dels genom att Valundersökningen inkluderar kunskapsfrågor om demokratins institutioner samt olika politikområden. IEA:s studie fokuserar på kunskapsfrågor om demokratin som styrelseform.
3.6.4 Nationella indikatorer för mänskliga rättigheter
I Sverige finns inte något nationellt indikatorssystem för mänskliga rättigheter. I den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter 2006–2009 ingick som åtgärder att, för det första, identifiera uppföljningsbara nationella mål för ett urval av de mänskliga rättigheterna och, för det andra, utarbeta indikatorer i förhållande till dessa mål. Syftet var att kunna utvärdera och följa upp arbetet med nationella mål om mänskliga rättigheter.
238
I regeringens slut-
uppföljning av handlingsplanen från april 2010 framför regeringen dock att arbetet med att identifiera nationella mål och indikatorer för mänskliga rättigheter ännu pågår, att frågan är komplicerad och att resultatet inte kommer att kunna presenteras på ännu en tid.
239
Uppföljningssystem med indikatorer finns redan inom en rad andra områden och frågor av tvärsektoriell karaktär. Som exempel kan nämnas att regeringen i budgetpropositionen för 2010 (prop. 2009/10:1) redovisade 27 indikatorer för att följa upp utfallet av integrationspolitiken. Indikatorerna är indelade under rubriker, såsom arbete, språkkunskaper och diskriminering och är främst av kvantitativt slag.
240
Inom ungdomspolitiken sker en uppföljning
utifrån indikatorer i syfte att skapa en bred kontinuerlig uppföljning av ungdomars levnadsvillkor inom samtliga de områden som identifierats som ungdomspolitikens huvudområden. Ett femtontal myndigheter har i uppdrag att årligen redovisa totalt omkring 80 indikatorer.
241
Ett uppföljningssystem med indikatorer eller
motsvarande är också under utarbetande för politiken för det civila samhället.
242
Det framgår av propositionen att en av avsikterna med
att utarbeta detta system är att skapa underlag för att regelbundet
238 Skr. 2005/06:95, s. 110–111. 239Uppföljning av den nationella handlingsplanen rättigheterna, Regeringskansliet, april 2010, s. 59. 240Prop. 2009/10:1, Utgiftsområde 13, Integration och jämställdhet, s. 27. 241 Skr. 2009/10:53, En strategi för ungdomspolitiken, s. 7. 242Prop. 2009/10:55, s. 52 och 62 ff.
273
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
kunna lämna en tydlig redovisning av politikens utveckling till riksdagen, bl.a. mot bakgrund av att riksdagen tidigare framfört att regeringen borde lämna förslag om konkreta delmål och resultatindikatorer inom utgiftsområde 17 (Kultur, medier, trossamfund och fritid). Ett annat syfte med uppföljningssystemet anges vara att öka förutsättningarna för att skapa en tvärsektoriell politik som är samstämmig mellan politikområden.
243
I budgetpropositionen för 2010 förklarar regeringen att den avser att ta fram indikatorer för att möjliggöra en uppföljning av jämställdhetspolitiken. Syftet anges vara att bidra till ökad kunskap inom området för att därmed kunna säkerställa träffsäkra insatser.
244
Ytterligare ett indikatorssystem utarbetas inom barnpolitiken. En indikatorsmodell presenterades i form av en departementspromemoria under 2007.
245
Av regeringens strategi för att stärka
barnets rättigheter i Sverige framgår att regeringen har uppdragit åt Barnombudsmannen (BO) att utveckla ett uppföljningssystem, bl.a. utifrån departementspromemorian, för att följa barns levnadsvillkor inom olika områden utifrån barnkonventionen. Regeringen avser även att ge SCB i uppdrag att utifrån målområdena beräkna indikatorer på statistiska underlag utifrån register hos flera myndigheter.
246
Indikators- och andra uppföljningssystem kräver ofta betydande resurser då relevanta data måste identifieras, samlas in, systematiseras, analyseras och redovisas regelbundet. Särskilda statistiska undersökningar kan ibland behöva utformas och genomföras för att komplettera redan befintliga uppgifter. En viktig fråga är därför om indikatorssystem verkligen ger något mervärde i form av relevant information som annars inte skulle ha tagits fram eller beaktats. Beträffande tvärsektoriella uppföljningssystem behöver frågan också ställas om den information som samlas in via indikatorer eller på annat sätt inte redan finns och analyseras i tillräcklig mån inom de olika sakområden som berörs av det tvärsektoriella perspektivet.
247
Frågan är relevant även avseende ett möjligt
indikatorssystem för mänskliga rättigheter, vilket skulle behöva omfatta information från en rad politikområden, av vilka flera
243Prop. 2009/10:55, s 52 ff. och bet. 2008/09:KrU1. 244Ds 2007:9, Ett uppföljningssystem för barnpolitiken. 245Prop. 2009/10:1, Utgiftsområde 13, Integration och jämställdhet, s. 52. 246Prop. 2009/10:232, s. 41. 247 Jfr. exv. Statskontorets remissvar på Ds 2007:9, Ett uppföljningssystem för barnpolitiken, Statskontorets dnr 2007/92-4.
274
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
redan har egna indikatorssystem. För att överväga frågan behöver en jämförelse göras mellan hur en modell för indikatorer för mänskliga rättigheter typiskt sett ser ut och andra, befintliga indikators- och uppföljningssystem.
Det finns flera modeller för indikatorer för mänskliga rättigheter som har utarbetats t.ex. av internationella organ och inom forskningen. Den mest etablerade får anses vara en modell som FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har utarbetat i samverkan med en expertgrupp på uppdrag av FN:s övervakningskommittéer. Modellen bygger på tre nivåer av indikatorer: strukturella indikatorer, processindikatorer och resultatindikatorer.
248
Strukturella indikatorer visar på vilka rättsliga dokument (t.ex. nationell lagstiftning och konventioner) som antagits eller ratificerats av en stat samt vilka myndigheter och andra institutionella mekanismer som anses behövliga för att skydda och främja en specifik rättighet, t.ex. mekanismer för att rätta till eventuella brister i lagstiftningen.
Processindikatorer belyser vilken verksamhet staten bedriver för att förverkliga mänskliga rättigheter. Dessa indikatorer inkluderar åtgärder och program som genomförs för att uppnå resultat som kan sättas i samband med förverkligandet av en särskild rättighet.
Processindikatorer delas i sin tur in i två nivåer, dels indikatorer som visar på ansträngningar som görs för att skapa förutsättningar för förverkligandet av mänskliga rättigheter, dels indikatorer som mer specifikt visar hur de faktiska förutsättningarna ser ut.
Resultatindikatorer visar på utfallet av de ansträngningar som gjorts och vad befintliga förutsättningar gett för resultat. Resultatindikatorer skapar kunskap om i vilken grad en mänsklig rättighet förverkligats.
Om en jämförelse görs mellan denna modell för indikatorer för mänskliga rättigheter och befintliga indikatorssystem av det slag som beskrivits ovan framträder tydliga skillnader. Information om de mänskliga rättigheternas faktiska genomslag för befolkningen, t.ex. vad avser utbildning, levnadsstandard inklusive bostad, politiskt deltagande m.m., kan visserligen delvis samlas in genom
248 HRI/MC/2008/3, Report on Indicators for Promoting and Monitoring the Implementation of Human Rights, 6 juni 2008. Indikatorer kan också bygga på tredelningen “respect, protect, fulfil”, se Office of the High Commissioner for Human Rights, HRI/MC/2006/7, Report on
Indicators for Monitoring Compliance with International Human Rights Instruments: a Conceptual and Methodological Framework, 11 maj 2006. Ytterligare en modell är “4-A scheme”, se Tomasevski, Human Rights Obligations in Education – The 4-A Scheme, 2006.
275
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
befintlig statistik och andra uppföljningssystem. Indikatorer för mänskliga rättigheter avser dock att även belysa förhållanden som explicit utgår från de konventionsstadgade rättigheterna och som är unika för just mänskliga rättigheter. Det handlar dels om indikatorer som belyser själva systemet för skydd av de mänskliga rättigheterna i form av t.ex. ratificerade konventioner, nationella rättsregler och myndigheter (dvs. de strukturella indikatorerna), dels om indikatorer som avser att skildra hur den offentliga sektorn arbetar med att genomföra de mänskliga rättigheterna, t.ex. genom strategier och liknande (dvs. processindikatorerna). Dessa indikatorer avspeglar centrala aspekter av staternas skyldigheter enligt konventionerna, såsom att lagfästa rättigheterna, att aktivt främja rättigheterna m.m.
En slutsats som kan dras är att om ett indikatorssystem ska användas för att följa utvecklingen för de mänskliga rättigheter, så är det nödvändigt att utarbeta ett eget indikatorssystem för detta ändamål. Ett sådant indikatorssystem tillhandahåller information om rättigheterna som inte tillhandahålls, systematiseras och analyseras på något annat sätt. Syftet får dock anses vara detsamma som med andra uppföljnings- och indikatorssystem, nämligen att kunna följa och redovisa utvecklingen i förhållande till ett mål, i detta fall det av riksdagen fastställda målet om respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Samtidigt bör det beaktas att arbete med indikatorer för mänskliga rättigheter bedrivs av internationella och regionala organisationer. Förutom det arbete inom FN som beskrivits ovan ska även EU:s byrå för grundläggande rättigheter enligt förordningen om byråns inrättande utveckla metoder och normer för att förbättra jämförbarheten, objektiviteten och tillförlitligheten av data på europeisk nivå i samarbete med kommissionen och medlemsstaterna.
249
I december 2008 fick Handisam i uppdrag av delegationen att utveckla nationella indikatorer för mänskliga rättigheter. Rapporten om genomförandet av uppdraget koncentreras på ett urval mänskliga rättigheter och föreslår indikatorer som kan användas för att bygga upp kunskap om dessa rättighetsområden.
250
Denna
kunskap kan i sin tur ligga till grund för forskning,
249 Rådets förordning (EG) nr. 168/2007 av den 15 februari 2007 om inrättande av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, artikel 4.1.b. 250Nationella indikatorer för mänskliga rättigheter. Små fönster med en glimt av ett större sammanhang, A 2009:6 (dnr 2008/0212), Handisam, 2009.
276
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
policyutveckling m.m. Rapporten fokuserar på fem mänskliga rättigheter: rätten till politiskt deltagande, rätten till bästa möjliga uppnåeliga hälsa, rätten till arbete, rätten till utbildning samt rätten till bostad.
Handisam delar i rapporten in indikatorer i tre övergripande kategorier i enlighet med FN:s modell; strukturella indikatorer samt process- och resultatindikatorer. En skillnad är dock att processindikatorer delas upp efter deras koppling till strukturella eller resultatindikatorer.
För att tydliggöra förslaget om hur dessa olika indikatorer kan användas för att utveckla kunskap om olika rättigheter redovisas nedan hur rätten till bästa uppnåeliga hälsa, enligt rapporten, skulle kunna mätas genom strukturella indikatorer samt process- och resultatindikatorer.
Som strukturella indikatorer för rätten till hälsa föreslås: ratificerade konventioner som berör rätten till bästa uppnåeliga hälsa, grundlagar och övrig nationell lagstiftning som omfattar rätten till hälsa, nationella myndigheter och nationella oberoende institutioner som direkt och indirekt arbetar med rätten till hälsa, klagomålsinstanser för rätten till hälsa samt en övergripande nationell strategi eller handlingsplan som inkluderar rätten till hälsa.
Som processindikatorer kopplade till strukturella indikatorer förordas: policyer, strategier, planer och liknande som antagits av regering och ansvariga myndigheter som främjar rätten till bästa uppnåeliga hälsa, konkreta åtgärder av regering, ansvariga myndigheter och kommuner som främjar rätten till hälsa, budget för hälsovård, sjukvård och social omsorg i förhållande till andra områden samt i förhållande till resultatindikatorer,
277
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
statliga åtgärder för att få kunskap om grupper som faller utanför statistiken t.ex. om människor som vistas i Sverige utan tillstånd, hemlösa och de grupper som omfattas av diskrimineringslagstiftningen.
Som processindikatorer kopplade till resultatindikatorer föreslås: antal patienter i relation till antal läkare inom primärvården, antal sjukhus fördelat på antal invånare i ett län eller en region, andel barn som gör regelbundna hälsokontroller upp till fem års ålder, andel grundskoleelever som fått utbildning i hälsa och näringsfrågor, andel personer med hälsoförsäkring fördelat på målgrupper.
Rapporten föreslår även att dessa processindikatorer ska inkludera: andel personer som anser sig känna till sina rättigheter inom hälsoområdet samt andel anställda, förtroendevalda och tjänstemän inom hälsoområdet som anser sig känna till sina skyldigheter när det gäller att tillgodose människors rättigheter på hälsoområdet.
Resultatindikatorer för rätten till bästa uppnåeliga hälsa delas i sin tur upp i fem delar: översikt av hälsotillståndet i Sverige, kvalitet i hälso- och sjukvård, underliggande bestämningsfaktorer för en god hälsa, beteenderelaterad hälsa samt natur- och arbetsmiljö.
Arbetet fokuserade främst på resultatindikatorer, bl.a. för att befintlig statistik som är uppföljningsbar över tid ska kunna användas. Samtidigt framförs det i rapporten att det också finns ett behov av att synliggöra inom vilka områden det saknas statistik.
Rapporten lyfter fram befintlig statistik som kan användas som resultatindikatorer. Som ett exempel kan nämnas Folkhälsorapporten, Nationella folkhälsoenkäten, Brottsförebyggande rådets statistik, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds årsredovisning, Vårdbarometern, Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens
278
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
kvalitet och effektivitet, SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden, m.m. I rapporten nämns avslutningsvis ett antal önskvärda resultatindikatorer för rätten till hälsa som inte kan redovisas med hjälp av befintlig statistik, t.ex. regionala skillnader vad gäller ekonomiska resurser samt kvalitet och effektivitet i vården fördelat på grupper.
I den övergripande analysen av de framtagna indikatorerna betonas att det finns en fara i att endast förlita sig på data som redan finns med argumentet att det inte finns statistik och/eller resurser. Risken finns då att man inte kan säkra en kunskapsutveckling kring viktiga aspekter av mänskliga rättigheter. För att arbetet med mänskliga rättigheter ska utvecklas och föras framåt behövs därför ny statistik och data framtagna utifrån ett människorättsperspektiv.
Slutligen lyfts också frågan om i vad mån statistiken speglar skillnader inom en befolkning och menar att det ur ett människorättsperspektiv är angeläget att kunna jämföra situationen för olika grupper med befolkningen i sin helhet. Det statistiska underlag som finns för närvarande är endast tillräckligt för diskrimineringsgrunden kön.
I rapporten konstateras att det i dag även är svårt att finna statistik för de diskrimineringsgrunder som berörs av personuppgiftslagen (1998:204), PUL. Enlig PUL är det förbjudet att behandla personuppgifter som avslöjar ”ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös övertygelse eller medlemskap i fackförening”. Det är även förbjudet att behandla sådana personuppgifter som rör hälsa eller sexualliv.
Det finns ändå möjlighet att behandla frågor kring känsliga ämnen, som t.ex. diskrimineringsgrunderna kan vara, om en registrerad lämnat sitt samtycke eller på ett tydligt sätt offentliggjort uppgifterna. Det är dessutom tillåtet att behandla känsliga uppgifter för forskningsändamål samt statistikändamål om behandlingen är nödvändig för att en arbetsuppgift av allmänt intresse ska kunna utföras och om samhällsintresset av det statistikprojekt där behandlingen ingår klart väger över den risk för otillbörligt intrång i enskildas personliga integritet som behandlingen kan innebära. Utifrån personuppgiftslagen är det således möjligt för myndigheter som arbetar med statistik inom olika områden att behandla statistik som omfattar känsliga personuppgifter, som t.ex. etnicitet, hälsa och sexualliv.
279
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
En svårighet med statistik nedbruten på diskrimineringsgrunder kan vara att det är svårt att mäta så små grupper eftersom det statistiska underlaget blir för litet. Detta innebär att utfallet blir osäkert och i princip omöjligt att dra några säkra slutsatser av. Om det ska vara möjligt att genomföra analyser på mindre befolkningsgrupper måste undersökningar baseras på ett större urval, vilket innebär en större kostnad. SCB lyfter i sina urvalsundersökningar inte fram grupper där färre än 400 personer i den specifika gruppen svarat. Detta innebär att viss statistik finns men att den i dagsläget inte publiceras utan måste specialbeställas samt att den då bygger på ett alltför litet urval personer för att några säkra slutsatser ska kunna dras. Det bör även tilläggas att statistik som t.ex. visar etnisk tillhörighet är svår att ta fram och hantera på ett sätt som är förenligt med människors behov av integritet, säkerhet och trygghet.
Handisams rapport med förslag på en modell för nationella indikatorer för de mänskliga rättigheterna presenterades 2009. Rapporten utarbetades som ett led i genomförandet av den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter 2006–2009.
251
Av regeringens slutuppföljning av handlingsplanen framgår att resultatet av Regeringskansliets arbete med frågan om indikatorer inte kommer att presenteras på ännu en tid.
252
Vidare framgår att
ett särskilt arbete vad avser indikatorer för barnpolitiken har presenterats i form av en rapport under 2007.
253
I regeringens proposition med strategi för barnets rättigheter sägs att regeringen har uppdragit åt BO att utveckla ett nytt uppföljningssystem för att följa barns levnadsvillkor inom olika områden utifrån barnkonventionen. BO har 2009 tilldelats medel för att påbörja detta arbete. Uppföljningssystemet ska användas för att mäta och beskriva de aspekter av barns levnadsvillkor som regeringen bedömer är centrala ur ett barnrättsperspektiv. Det framgår också att regeringen kommer att ge SCB i uppdrag att utifrån målområdena beräkna indikatorer på statistiska underlag utifrån register hos flera myndigheter. Indikatorerna kommer att fortsätta utvecklas. I detta utvecklingsarbete är det viktigt att berörda myndigheter och forskare involveras.
254
251 Skr. 2005/06:95, s. 111. 252Uppföljning av den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Regeringskansliet, april 2010, s. 59. 253Ds 2007:9. 254Prop. 2009/10:232, s. 41.
280
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
3.6.5 Delegationens slutsatser
Vetenskapsrådets rapport från 2005 visade att forskningen om de mänskliga rättigheterna ökat i omfattningen samtidigt som den är tydligt begränsad inom vissa områden. Myndigheten förespråkar att mångvetenskaplig forskning ska främjas då sådan forskning saknas inom området. Rapporten identifierade också vissa områden där forskningen är obetydlig, bl.a. forskning om relationen mellan mänskliga rättigheter och det omgivande samhällets utveckling. En genomgång av databasen SwePub tyder på att den situation som Vetenskapsrådet beskrev i sin rapport kvarstår. De forskningsansökningar som Vetenskapsrådet, FAS och Riksbankens Jubileumsfond har beviljat indikerar dock att en förändring tycks vara på väg. I regeringens forskningsproposition hänvisades det till kartläggningen och de brister inom området som myndigheten pekat ut. Någon särskild satsning på området har dock ännu inte gjorts.
SCB samlar och tillgängliggör stora mängder officiell och annan statistik som kan användas för att följa utvecklingen vad avser vissa aspekter på förverkligandet av de mänskliga rättigheterna. Statistik och andra data samlas och redovisas även av ett flertal svenska och andra aktörer. Då statistikens ämnesindelning inte använder mänskliga rättigheter som begrepp, samt till följd av de mänskliga rättigheternas tvärsektoriella karaktär, saknas dock en systematisk genomgång av vilken statistik som finns respektive inte finns för att situationen avseende de mänskliga rättigheterna ska kunna belysas och följas över tid.
Den svenska offentliga statistiken och de universitetsbaserade databaserna kan inte heller användas som data för att belysa alla aspekter av de mänskliga rättigheterna. Situationen för de mänskliga rättigheterna kan inte åskådliggöras endast genom resultat eller effekter. Rättigheterna har även strukturella och processuella aspekter, bl.a. i form av regelverk och myndighetsstruktur respektive strategidokument, utbildningsinsatser m.m. Genom den befintliga statistiken kan det t.ex. inte utläsas på vilket sätt en viss rättighet skyddas i lagstiftningen eller vilken grad av kunskap och medvetenhet som finns om de mänskliga rättigheterna.
Det saknas vidare statistik som kan ge en bild av situationen för de mänskliga rättigheterna nedbruten på olika grupper och delar av befolkningen. Internationella organ som övervakar efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna framför att det är angeläget att kunna
281
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
följa situationen för grupper som löper särskild risk att utsättas för kränkningar eller problem rörande de mänskliga rättigheterna, t.ex. diskriminering. Nationella enkät- eller urvalsundersökningar fångar inte upp dessa grupper och det finns därför ingen möjlighet att se om de som svarar på enkäter och undersökningar på ett rättvisande sätt motsvarar en population. Det kan till exempel röra sig om nationella minoriteter, flyktingar, människor som vistas i Sverige utan tillstånd, hemlösa, de barn och ungdomar som av olika anledningar inte går i skolan och personer med vissa funktionsnedsättningar.
Flera av diskrimineringsgrunderna fångas sällan i allmänna nationella undersökningar av till exempel SCB eller i förhållande till övrig befolkning. Överlag finns data och statistik endast i särskilda, enstaka och framförallt kvalitativa undersökningar. Dessa är inte uppföljningsbara över tid och fokuserar endast på situationen för en specifik grupp vid ett specifikt tillfälle. Dagens brist på statistik fördelad på diskrimineringsgrunder gör det svårt att på ett effektivt sätt använda statistiken för att följa upp arbetet med mänskliga rättigheter. Samtidigt kan konstateras att statistik som speglar situationen för befolkningen uppdelad t.ex. enligt diskrimineringsgrunderna inte kan tas fram, hanteras och analyseras utan betydande problem. Även om en stor statistisk undersökning genomförs blir antalet personer litet när uppgifterna delas upp enligt diskrimineringsgrunderna, vilket innebär att det blir svårt att dra säkra slutsatser. Vidare är statistik som är uppdelad på etnisk tillhörighet och andra diskrimineringsgrunder svår att ta fram och hantera på ett sätt som är förenligt med människors behov av integritet, säkerhet och trygghet.
När det gäller arbetet med nationella indikatorer för mänskliga rättigheter kan konstateras att regeringen ansett att det har förelegat ett behov av att bättre kunna följa utvecklingen vad avser de mänskliga rättigheterna och därför har påbörjat ett arbete med att utarbeta nationella mål och indikatorer på området. En modell har utarbetats men arbetet har hittills inte tagits vidare. Det finns i dag indikatorssystem inom en rad politikområden, bl.a. jämställdhetspolitiken, ungdomspolitiken och integrationspolitiken. Ett arbete med indikatorer för barnpolitiken pågår också.
282
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
3.7 Civilsamhälle, näringsliv och massmedier
3.7.1 Mänskliga rättigheter och privata aktörer
Relationen mellan mänskliga rättigheter och privata aktörer, såsom individer, civilsamhälle, näringsliv och massmedier har flera dimensioner. För det första ger de mänskliga rättigheterna ett nödvändigt skydd för individen, men även för andra privata aktörer, gentemot staten. Organisationer inom det civila samhället är i sitt arbete beroende av att rättigheter som föreningsfriheten, mötesfriheten, yttrandefriheten och religionsfriheten respekteras. För företag aktualiseras ofta frågor om t.ex. äganderätten och rätten till domstolsprövning. Medierna är beroende av att bl.a. informationsfriheten och yttrandefriheten respekteras. För det andra har privata aktörer ett eget ansvar att respektera de mänskliga rättigheterna. För det tredje kan privata aktörer, såsom organisationer inom det civila samhället, företag och massmedier, spela en viktig roll i arbetet för de mänskliga rättigheterna.
Det civila samhället har en central betydelse för de mänskliga rättigheterna. Begreppet det civila samhället används här som en samlingsbeteckning på de aktörer och verksamheter som människor bildar och driver tillsammans för gemensamma intressen och som är skilda från staten, marknaden och det enskilda hushållet. Bland de organisationer som verkar inom det civila samhället kan nämnas ideella föreningar, stiftelser, registrerade trossamfund, vissa kooperativ, samfälligheter och nätverk. Organisationer inom det civila samhället kan t.ex. bevaka att staten och andra aktörer respekterar de mänskliga rättigheterna, dokumentera och påtala kränkningar av de mänskliga rättigheterna och företräda enskilda, grupper och intressen, nationellt och internationellt. Organisationer inom det civila samhället kan också bedriva ett omfattande arbete med att stärka kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna.
Massmediernas granskning av den offentliga sektorn har en viktig funktion för de mänskliga rättigheterna och demokratin. Medierna kan också stimulera debatt om mänskliga rättigheter och bidra till att stärka medvetenheten och kunskapen i dessa frågor. Näringslivets roll diskuteras oftast i relation till företagens ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna, men näringslivet kan också aktivt bidra till arbetet för rättigheterna, bl.a. genom ekonomiskt eller annat stöd eller genom att lyfta fram de mänskliga
283
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
rättigheterna i sin verksamhet, för sin personal, sina handelspartners eller sina kunder.
Privata aktörers ansvar för de mänskliga rättigheterna
Den folkrättsliga förpliktelsen för att de mänskliga rättigheterna följs åvilar helt och hållet staten i vid bemärkelse, såsom tidigare har beskrivits (avsnitt 2.1). I sin juridiska form markerar rättigheterna gränserna för statens maktutövning och slås fast i konventioner eller traktat, som är avtal slutna av stater representerade av sina regeringar. Inte desto mindre är det klart att de mänskliga rättigheterna omfattar ett ansvar för varje individ att respektera andra personers rättigheter. I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 29, sägs t.ex. att var och en har plikter mot samhället. I artikel 30 tydliggörs att ingenting i förklaringen får tolkas som en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av rättigheterna i förklaringen. En motsvarande formulering finns även i Europakonventionen, artikel 17. Alla har alltså ett ansvar för att utöva sina mänskliga rättigheter på ett sätt som inte inskränker andras rättigheter.
Det har under lång tid förts en diskussion om hur privata aktörers ansvar för de mänskliga rättigheterna ska kunna tydliggöras. Även om sådana aktörers åsidosättanden av de mänskliga rättigheterna oftast innebär överträdelser av nationell lagstiftning som ska beivras nationellt har de nationella reglerna inte alltid ansetts tillräckliga. Ett problem kan vara att det land där övergrepp begåtts inte har något intresse av att ställa någon till svars eller att det saknar nödvändig lagstiftning eller institutioner för att detta ska kunna ske. För individer har det internationella straffrättsliga ansvaret tydliggjorts alltmer sedan det andra världskriget och framåt och definitivt slagits fast genom antagandet av den internationella brottmålsdomstolens stadga 1998.
255
Vad gäller
företag har det ibland dessutom varit ett problem att det kan vara oklart vilket lands lagstiftning som ska ligga till grund för ansvar om det företag eller den organisation som anklagelserna riktar sig emot har en multinationell struktur. Det har därför utvecklats ett flertal riktlinjer och andra instrument för att tydliggöra företagens
255 A/CONF.183/9, Rome Statute of the International Criminal Court, 17 juli 1998.
284
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
ansvar för de mänskliga rättigheterna, såsom beskrivs närmare nedan (avsnitt 3.7.3).
Diskussionerna om vilket ansvar organisationer inom det civila samhället har i förhållande till bl.a. de mänskliga rättigheterna har främst lett till utarbetandet av uppförandekoder och liknande självreglerande instrument. Frågan har t.ex. varit aktuell i förhållande till organisationer som arbetar med humanitärt eller annat bistånd. Ett betydelsefullt exempel på självreglerande instrument inom detta område är Code of Conduct for the International Red Cross and Red Crescent Movement and NGOs in Disaster Relief från 1994. I juli 2010 hade denna kod undertecknats av 458 humanitära organisationer inom det civila samhället.
256
En internationell standard för socialt ansvar som är avsedd att kunna användas inom flera samhällssektorer är nu under utarbetande.
257
Internationella standardiseringsorganisationen (Interna-
tional Organization for Standardization, ISO) planerar att under hösten 2010 lansera denna standard under beteckningen ISO 26000. Standarden utformas främst för organisationer och verksamheter inom näringslivet och det civila samhället, men är även tänkt att kunna användas inom den offentliga sektorn. Syftet med
ISO 26000 är att underlätta för företag, myndigheter och andra organisationer att arbeta med frågor om socialt ansvar, bl.a. mänskliga rättigheter, men även t.ex. miljö och arbetsrätt. I den del av ISO 26000 som avser de mänskliga rättigheterna utgår standarden från internationella konventioner. Den omfattar bl.a. förklaringar av centrala principer om mänskliga rättigheter och riktlinjer för hur företag, organisationer och verksamheter kan gå till väga för att integrera de mänskliga rättigheter i verksamheten, identifiera situationer där de mänskliga rättigheterna riskerar att kränkas samt följa upp och utvärdera hur de mänskliga rättigheterna följs i verksamheten. Standarden är avsedd att fungera som en vägledning och inte avsedd att användas för certifiering.
Arbetet med ISO 26000 har pågått sedan 2002 och involverat ett flertal centrala aktörer på människorättsområdet, såsom ILO, FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna, FN:s särskilde representant för mänskliga rättigheter i näringslivet samt flera organisationer inom det civila samhället, däribland Human Rights Watch och Oxfam. Arbetet leds av det svenska standardiserings-
256 Koden och listan över organisationer som undertecknat den finns på www.ifrc.org/publicat/conduct. 257 Draft International Standard ISO/DIS 26000.
285
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
institutet SIS (Swedish Standards Institute) i samarbete med Brasiliens motsvarighet, ABNT.
Gemensamt för de ovan beskrivna internationella instrumenten om privata aktörers ansvar för de mänskliga rättigheterna är att de är frivilliga riktlinjer som reglerar ansvar men inte skyldigheter i juridisk mening. Ofta ger de även staten en tydlig roll i att tillse att de frivilliga riktlinjerna sprids och används.
Samverkan mellan olika samhällsaktörer i arbetet med handlingsplaner och liknande strategier för de mänskliga rättigheterna på nationell nivå
Vid utarbetandet av de svenska nationella handlingsplanerna för de mänskliga rättigheterna har omfattande konsultationsprocesser genomförts. Syftet med dessa processer har både varit att identifiera problem rörande de mänskliga rättigheterna och att inhämta förslag på åtgärder. Konsultationerna har omfattat en rad aktörer, bl.a. statliga myndigheter, kommuner, landsting, universitet och högskolor, organisationer inom det civila samhället och arbetsmarknadens parter.
258
Planernas genomförande har samordnats av arbetsgrupper inom Regeringskansliet med tjänstemän från de olika departementen.
259
Under tiden för genomförandet av handlingsplanerna har dock inga direkta samråd genomförts med de aktörer som lämnade synpunkter inför handlingsplanernas utarbetande. Däremot har de kallats till möten där regeringen har redovisat genomförandet av den andra nationella handlingsplanen.
Vid sidan av samråd om de nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter äger dock dialog med olika samhällsaktörer rum i ett flertal andra sammanhang och politikområden där de mänskliga rättigheterna aktualiseras, t.ex. inom handikappolitiken, barnpolitiken, jämställdhetspolitiken, minoritetspolitiken och den internationella handelspolitiken. Som exempel kan nämnas samråd i frågor om de nationella minoriteterna, där ansvarigt statsråd och företrädare för de nationella minoriteterna deltar, det kommunala partnerskap som regeringen har stött för att stimulera till samverkan och dialog om barnets rättigheter på kommunal nivå
258 Skr. 2005/06:95, s. 19–20, skr. 2001/02:83, s. 19–20. 259 Förordnanden i en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta en nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter (Ju 2000:M), dnr Ju2000/2608/LED, samt Förordnanden i en interdepartemental arbetsgrupp för mänskliga rättigheter (Ju 2006:E), dnr Ju2006/4035/D.
286
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
samt regeringens dialog med företag inom ramen för initiativet Globalt Ansvar, där frågor om näringslivets samhällsansvar behandlas (se vidare avsnitt 3.7.3).
De flesta åtgärderna i de nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheterna har rört statliga myndigheter. Vissa åtgärder rör dialog eller annat utbyte med kommuner och landsting. En åtgärd beskriver t.ex. att regeringen uppmuntrar kommuner och landsting att använda regeringens långsiktiga mål om full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige som mål för sitt eget arbete och att ta fram lokala handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna.
260
Privata aktörer berörs indirekt av några åtgärder, t.ex.
regeringens arbete med Globalt Ansvar (åtgärd 124). En annan åtgärd rör icke-diskriminering som villkor för statligt stöd till organisationer inom det civila samhället (åtgärd 96). Organisationerna nämns också som viktiga aktörer för genomförandet av flera åtgärder som bl.a. rör frågor om att sprida information och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna. Regeringen betonar också mer allmänt i skrivelsen att det är angeläget att föra dialog och samarbeta med privata aktörer kring frågor om mänskliga rättigheter, bl.a företag och enskilda organisationer.
FN:s handbok om nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter förespråkar en hög grad av samverkan mellan olika samhällsaktörer både i samband med att en handlingsplan utarbetas och då den genomförs och följs upp.
261
Handboken pekar ut
organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter som nyckelaktörer som regeringen bör samverka med i arbetet, både med att utarbeta och att genomföra handlingsplaner. Andra aktörer som pekas ut som viktiga är nationella institutioner för mänskliga rättigheter, företag och representanter för massmedierna.
FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna har i en rapport från 2007 sammanfattat erfarenheterna från olika länders arbete med bl.a. nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna. I rapporten framförs att det är centralt att det finns en kommitté som kan koordinera arbetet med att utarbeta handlingsplanen samt att denna grupp bör omfatta både myndigheter och organisationer från det civila samhället. Ett sådant brett
260 Skr. 2005/06:95. 261 Office of the United Nations High Commissioner For Human Rights, Handbook on
National Human Rights Plans of Action, Professional Training Series No. 10, 2002.
287
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
deltagande bör även karaktärisera arbetet med att genomföra handlingsplanen, enligt rapporten.
262
Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter har i en rekommendation om systematiskt arbetet för de mänskliga rättigheterna betonat vikten av samarbete mellan olika aktörer även när åtgärder för systematiskt arbete för mänskliga rättigheter ska genomföras. Genom att samla berörda aktörer från olika samhällssektorer – såsom myndigheter, kommuner, civilsamhälle och representanter för marginaliserade grupper – både under planerings- och genomförandefaserna i arbetet med nationella handlingsplaner och liknande dokument kan effektiviteten i genomförandet stärkas, anser kommissionären. Svårigheter som uppstår vid genomförandet av åtgärder kan t.ex. diskuteras genom att representanter för olika myndigheter sammankallas under implementeringsfasen.
263
Det kan i detta sammanhang noteras att regeringen aviserat att den avser att under hösten 2010 bjuda in bl.a. organisationer inom det civila samhället till en dialog.
264
Dialogen ska behandla vilken
roll dessa organisationer kan spela för att bidra ytterligare till att stärka respekten för samt kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna, samt hur fler organisationer kan involveras i sådant arbete. Frågor om hur samverkan i arbetet för de mänskliga rättigheterna mellan stat, kommun och det civila samhället, ska också diskuteras.
Det varierar mellan olika länder vilken roll de nationella institutionerna för mänskliga rättigheter har i arbetet med nationella handlingsplaner och liknande strategier, bl.a. beroende på institutionens förhållande till regeringen respektive riksdagen. Det vanligaste är att regeringen bär hela ansvaret för både utarbetande och genomförande av sådana dokument. Det förekommer dock också att den nationella institutionen leder utarbetandet av planen, eller någon del av den. I Nya Zeeland gav parlamentet i uppdrag åt landets kommission för mänskliga rättigheter att ha en sådan roll. Syftet var att skapa förutsättningar för en inkluderande process. I planen betonas att medan regeringen har ett särskilt ansvar för de mänskliga rättigheterna så har även lokala och regionala myndigheter ett ansvar, liksom näringslivet, organisationer m.fl. Rege-
262 United Nations Office of the High Commissioner for Human Rights, Experience with
National Human Rights Action Plans, Indicators and National Human Rights Institutions, juni 2007, s.1. 263 CommDH(2009)3, Recommendation on Systematic Work for Implementing Human Rights at the National Level, 18 februari 2009, p. 6, 7.1, 8 och 10. 264 Skr. 2009/10:106, Dialog om samhällets värdegrund, s. 57.
288
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
ringen och dess myndigheter, samt lokala myndigheter, har dock ansvaret för genomförandet av de flesta åtgärderna i planen.
265
I sin rapport från 2007 om erfarenheterna från olika länders arbete med bl.a. nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna framför FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna att nationella institutioner för de mänskliga rättigheterna kan ha en viktig roll i att hålla konsultationer om nationella handlingsplaner. Medan ägandeskapet och ansvaret för en handlingsplan bör ligga på regeringen, kan en nationell institution t.ex. leda arbetet med den kartläggning av problem rörande de mänskliga rättigheterna som utgör grunden för en nationell handlingsplan. Vidare kan nationella institutioner för de mänskliga rättigheterna övervaka och utvärdera genomförandet av en handlingsplan i samarbete med andra aktörer, t.ex. organisationer inom det civila samhället.
266
3.7.2 Det civila samhället
Inledningsvis beskrevs hur de mänskliga rättigheterna och det civila samhället skyddar och är beroende av varandra. Staten bör respektera och noggrant skydda det civila samhällets självständighet och integritet för att på så sätt garantera det civila samhällets granskande, röstbärande och opinionsbildande funktioner.
Regeringen har i december 2009 i propositionen En politik för det civila samhället (prop. 2009/10:55) betonat vikten av en hög grad av engagemang inom det civila samhället. Genom riksdagens beslut om propositionen har ett mål för politiken fastställts.
267
Målet är att villkoren för det civila samhället som en central del av demokratin ska förbättras, bl.a. genom att det civila samhällets förutsättningar att verka stärks.
268
I propositionen beskrivs att organisationerna inom det civila samhällets har flera roller, även om skillnaden mellan dessa olika roller inte alltid är så tydlig i praktiken. Flera roller kombineras också ofta med varandra.
269
Enkelt uttryckt kan dock sägas att
265The New Zealand Action Plan for Human Rights, Priorities for Action: 2005–2010, s. 3 och 6. 266 United Nations Office of the High Commissioner for Human Rights, Experience with
National Human Rights Action Plans, Indicators and National Human Rights Institutions, juni 2007, s. 5. 267Prop. 2009/10:55, bet. 2009/10:KrU7, rskr. 2009/10:195. 268 IJ2008/2110/UF, IJ2009/2235/UF. 269Prop. 2009/10:55, s. 42 ff.
289
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
organisationerna inom det civila samhället för det första har en viktig roll som röstbärare och opinionsbildare. I denna egenskap är organisationerna centrala för demokratin. De kan ge röst åt olika gruppers behov, värderingar och intressen. De kan agera påtryckare och kritisera den offentliga maktutövningen och på så sätt fungera som en motvikt till den offentliga makten. Organisationernas roll som röstbärare och opinionsbildare är därmed mycket viktig också för skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna. Respekten för de mänskliga rättigheterna, och kunskapen och medvetenheten om rättigheterna, är i hög grad beroende av ett starkt och varierat civilsamhälle där olika organisationer, grupper och intressen kan komma till tals. För att respekten för de mänskliga rättigheterna ska upprätthållas behöver det finnas organisationer som bevakar och lyfter människorättsfrågor och som kan föra fram människors erfarenheter av vilka problem, brister och styrkor som finns i skyddet och genomförandet av rättigheterna.
I propositionen anges, för det andra, att många organisationer inom det civila samhället också erbjuder olika typer av service till sina medlemmar och till människor i allmänhet. Vad gäller organisationernas roll för de mänskliga rättigheterna kan t.ex. påpekas att organisationerna har stor betydelse för att förmedla stöd och annan service för människor med olika behov. Vidare bedriver organisationer inom det civila samhället omfattande utbildning om de mänskliga rättigheterna, bl.a. inom ramen för studieförbunden.
För det tredje påpekas det i propositionen att det blir allt vanligare att aktörer inom det civila samhället har en roll som utförare och leverantör av tjänster. I propositionen avses då sådana tjänster som i regel utförs mot full ersättning, t.ex. efter upphandling. Organisationer inom det civila samhället bedriver bl.a. omfattande verksamhet inom välfärdsområdet, t.ex. förskolor, skolor, vård och omsorg. När organisationerna på detta sätt utför tjänster på uppdrag från det allmänna har de ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna på samma sätt som andra aktörer som bedriver offentlig verksamhet.
Frågor om statligt stöd till det civila samhällets organisationer behandlas som en del i propositionen. Där beskrivs en kartläggning av detta stöd som gjorts inom Regeringskansliet som en uppdatering av en tidigare kartläggning som Statskontoret genomförde
290
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
2003.
270
Kartläggningen av statliga bidrag till det civila samhällets
organisationer för år 2009 omfattar 103 olika bidrag över statsbudgeten. De största bidragen som omfattats av kartläggningen 2009 gick till organisationer inom folkbildning (3,3 miljarder kronor), idrott (1,8 miljarder kronor) och bistånd som förmedlas till utlandet genom organisationer inom det civila samhället (2,4 miljarder kronor).
Några av de bidrag som beskrivs i kartläggningen syftar till att stödja organisationer verksamma inom områden som har samband med mänskliga rättigheter. Det finns t.ex. bidrag för organisationer som bedriver verksamhet mot rasism och intolerans, organisationer som förebygger och motverkar diskriminering samt organisationer som en del av sin verksamhet arbetar mot diskriminering, t.ex. organisationer för homo- och bisexuella samt transpersoner, organisationer för personer med funktionsnedsättning samt för kvinnors organisering och arbete med jämställdhetsprojekt. Vidare finns statligt stöd för de nationella minoriteterna och deras organisationer. Det finns även bidrag för ungdomsorganisationer, organisationer som arbetar med eller för barn, organisationer som bedriver fredsfrämjande verksamhet samt, såsom framgick ovan, organisationer som bedriver biståndsverksamhet.
Det saknas dock i dag bidrag som särskilt syftar till att stödja organisationer som arbetar med frågor om mänskliga rättigheter mer uttryckligen och övergripande. Samtidigt lär sådana organisationer kunna söka stöd för delar av sin verksamhet från andra bidragssystem, såsom de som nämnts ovan.
I de kartläggningar som gjorts av det statliga stödet delas bidragen in i bl.a. dessa bidragsformer:
-Organisationsbidrag, som är ett generellt bidrag till en organisation där bidraget inte avgränsas till särskilda verksamheter.
-Verksamhetsbidrag, som är ett riktat bidrag till en viss eller till flera angivna verksamheter som organisationen bedriver.
-Projektbidrag, som är ett riktat bidrag till ett projekt, dvs. till en i tiden avgränsad verksamhet.
270Bidrag till ideella organisationer. Kartläggning, analys och rekommendationer, Statskontoret 2004:17, samt kartläggning diarieförd i ärende IJ2009/1033/UF som ett led i utarbetandet av prop. 2009/10:55, En politik för det civila samhället.
291
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
-Uppdragsersättningar, som är ersättning för en verksamhet som en organisation bedriver enligt avtal eller överenskommelse. Uppdragsersättningarna är alltså inte bidrag i egentlig mening.
Regeringen konstaterar i propositionen att organisationsbidragens andel av det totala stödet har minskat under senare år samtidigt som projektbidragen och uppdragsersättningarna har ökat. Regeringen förklarar att den avser att arbeta för att vända denna utveckling, eftersom projektbidrag och uppdragsersättningar är betydligt mer styrande för organisationerna än organisationsbidragen. Projektbidragen är också kortsiktiga och ofta styrda av detaljerade villkor. Med hänsyn till det civila samhällets centrala roll i demokratin anser regeringen att det är angeläget att staten inte styr organisationerna mer än nödvändigt. Dessa bör i stället så långt som möjligt kunna verka fritt, självständigt och kritiskt i samhällsdebatten, även om grundläggande villkor måste ställas på vilka typer av organisationer som kan uppbära statligt stöd, t.ex. att de respekterar principen om icke-diskriminering.
271
En jämförelse kan göras mellan de olika bidragstyper som beskrivits ovan och de befintliga bidragssystem som finns för verksamhet rörande vissa frågor om mänskliga rättigheter. Då framgår att organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter ur ett övergripande perspektiv kan söka verksamhetsbidrag och projektbidrag för delar av sin verksamhet från befintliga bidragssystem, dvs. för sådana aktiviteter som passar in i bidragssystemen för t.ex. verksamhet mot rasism och intolerans, diskriminering eller för jämställdhet.
272
Vidare framgår att organisationer av visst slag,
t.ex. handikapporganisationer och ungdomsorganisationer eller de nationella minoriteternas organisationer, kan bedriva verksamhet som rör de mänskliga rättigheterna på grundval av de organisationsbidrag som de kan få just för att de är den typen av organisationer.
273
Däremot finns det inte några tydliga möjligheter
för organisationer som har syftet att arbeta för mänskliga rättigheter att söka organisationsbidrag.
271Prop. 2009/10:55, s. 142 f. och 157 f. 272 Förordning (2008:62) om statsbidrag till verksamheter mot rasism och liknande former av intolerans, förordning (2002:989) om statligt stöd för verksamhet som förebygger och motverkar diskriminering, förordning (2006:390) om statsbidrag till jämställdhetsprojekt. 273 Förordning (2000:7) om statsbidrag till handikapporganisationer, förordning (2001:1060) om statsbidrag till ungdomsorganisationer, förordning (2005:765) om statsbidrag för nationella minoriteter.
292
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Kommittén mot rasdiskriminering betonade 2008 i sitt yttrande om Sverige vikten av att ge tillräckligt stöd till organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna, särskilt mot rasdiskriminering.
274
3.7.3 Näringslivet
Företagens ansvar för de mänskliga rättigheterna
Frågor om företagens sociala ansvar, bl.a. för de mänskliga rättigheterna, har diskuterats åtminstone sedan 1960- och 70-talen. Inom ILO antogs 1977 en trepartsdeklaration med principer om de multinationella företagens sociala ansvar (Tripartite Declaration of
Principles concerning Multinational Enterprises and Social Policy).
Principerna ger vägledning för företag, regeringar samt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer t.ex. beträffande anställningsvillkor och arbetsförhållanden. Principerna ses regelbundet över och har försetts med flera tillägg, bl.a. rörande tvistlösning.
275
Även Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) har utarbetat riktlinjer rörande multinationella företag och mänskliga rättigheter (OECD Guidelines for Multinational
Enterprises). Sedan den första versionen lades fram 1976 har riktlinjerna omarbetats flera gånger. Den senaste versionen är från 2000, men en ny översyn pågår och en uppdaterad version av riktlinjerna kan väntas 2011.
276
Riktlinjerna, som bl.a. behandlar de
mänskliga rättigheterna, fackliga rättigheter samt åtgärder för att motverka barnarbete, är gemensamma rekommendationer till företag från ett drygt 40-tal regeringar. De har förhandlats fram i samarbete med fackföreningarnas, arbetsgivarnas och enskilda organisationers representanter vid OECD, vilka samtliga står bakom riktlinjerna.
De anslutna ländernas regeringar har åtagit sig att främja OECD:s riktlinjer genom att bl.a. inrätta s.k. nationella kontaktpunkter. I Sverige ligger ansvaret för den nationella kontaktpunkten under Utrikesdepartementets enhet för internationell handelspolitik. Arbetet genomförs bl.a. inom ramen för det tidigare
274 CERD/C/SWE/CO/18, 23 september 2008. 275International Labour Office, Tripartite Declaration Of Principles Concerning
Multinational Enterprises and Social Policy, 2006. 276OECD Guidelines for Multinational Enterprises, antagna genom Declaration on International Investment and Multinational Enterprises, 27 juni 2000.
293
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
nämnda projektet Globalt Ansvar, som arbetar med frågor om näringslivets samhällsansvar. Den nationella kontaktpunkten ska främja användandet och förståelsen av riktlinjerna genom att bl.a. vara ett forum för diskussion och förmå företag att följa riktlinjerna. Globalt Ansvar bjuder flera gånger per år in svenska aktörer för utbyte av information i frågor om företagens sociala ansvar, s.k. corporate responsibility. Referensgruppen är ett forum för dialog, diskussion och erfarenhetsutbyte
Den svenska kontaktpunkten sammanställde 2006 en handbok om OECD:s riktlinjer. Handboken ger en kort bakgrund till riktlinjerna och beskriver översiktligt hur de kan användas. Den illustreras också med ärenden som tidigare varit aktuella. I handboken finns dessutom en översättning av riktlinjerna.
277
OECD:s
riktlinjer uppdateras under 2010 och 2011 och en reviderad version av riktlinjerna ska troligen publiceras i juni 2011.
Inom ramen för Globalt Ansvar arbetar regeringen också med FN:s Global Compact, ett initiativ från FN:s generalsekreterare som bygger på principer kring mänskliga rättigheter, arbetsrättsliga frågor, miljö och korruption riktade till företag. Global Compact bygger på tio principer om mänskliga rättigheter, rättigheter inom arbetslivet, miljö och anti-korruption. Enligt de två principerna om mänskliga rättigheter bör företagen stödja och respektera skyddet för internationellt erkända mänskliga rättigheter och säkerställa att de inte är delaktiga i brott mot mänskliga rättigheter. I december 2009 var 90 svenska företag och organisationer registrerade medlemmar i Global Compact.
FN:s ramverk för mänskliga rättigheter i näringslivet
FN:s dåvarande underkommission för mänskliga rättigheter utsåg 1993 professor David Weissbrodt till rapportör för frågor om transnationella företag och mänskliga rättigheter. Detta arbete ledde till att underkommissionen 2003 antog normer om företagens ansvar för de mänskliga rättigheterna.
278
FN:s arbete med
frågorna har sedan fortsatt, och i juli 2005 utsåg FN:s generalsekreterare professor John Ruggie till sin specielle representant för frågor om företag och mänskliga rättigheter. Hans rapport med ett
277OECD:s riktlinjer för multinationella företag – en handbok, Utrikesdepartementet, 2006. 278 E/CN.4/Sub.2/2003/12/Rev.2, Norms on the Responsibilities of Transnational
Corporations and Other Business Enterprises with Regard to Human Rights, 26 augusti 2003.
294
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
utvecklat ramverk i dessa frågor lades fram 2008 inför FN:s råd för mänskliga rättigheter.
279
Ramverket bygger på tre kärnprinciper:
1. statens skyldighet att skydda enskilda mot att deras mänskliga
rättigheter överträds av tredje part, dvs. av privata aktörer, inklusive företag,
2. näringslivets skyldighet att respektera de mänskliga rättig-
heterna samt
3. tillgång till effektiva rättsmedel för dem som anser sig drab-
bade av kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Rådet förnyade den speciella representantens mandat i tre år och uppmanade honom att göra ramverket genomförbart, bl.a. genom att vidareutveckla dess omfattning och innehåll och ge konkret vägledning för hur företagens arbete med mänskliga rättigheter kan bedrivas.
280
I november 2009 uttryckte Europeiska rådet sitt fulla stöd för FN-rapportörens arbete med ramverket. Under det svenska ordförandeskapet i EU gav de svenska och spanska regeringarna i ett gemensamt uttalande förslag på hur ramverket kan implementeras i unionens policy och verksamhet. I uttalandet uppmanas EU och dess medlemsstater bl.a. att klargöra på vilket sätt bolagsrätten kan påverka företagens arbete med frågor om socialt ansvar, betona att respekt för de mänskliga rättigheterna bör ingå som en del i t.ex. bilaterala och multilaterala handels- och investeringsavtal samt exportgarantier, stärka näringslivets medvetenhet om dess ansvar att respektera de mänskliga rättigheterna med iakttagande av skälig försiktighet (due diligence) samt att verka för en bättre tillgång till effektiva rättsmedel, både inom och utanför domstolsväsendet.
281
De koder och riktlinjer som utarbetats i syfte att tydliggöra företagens ansvar för bl.a. de mänskliga rättigheterna har vissa gemensamma drag. De bygger på frivillig medverkan från företagens sida och utgörs av juridiskt sett icke-bindande riktlinjer. Samtidigt som de riktlinjer och principer som formulerats till stora delar riktar sig direkt till företagen innebär de inte att någon del av
279 A/HRC/8/5, Report of the Special Representative of the Secretary-General on the issue of
Human Rights and Transnational Corporations and other Business Enterprises, John Ruggie, 7 april 2008. 280 A/HRC/8/L.8, 12 juni 2008. 281 Sammandrag av gemensamt uttalande från de svenska och spanska regeringarna i konferensrapporten Protect, Respect, Remedy – a Conference on Corporate Social Responsibility (CSR), Stockholm, 10–11 november 2009.
295
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
statens ansvar för att säkerställa respekt för de mänskliga rättigheterna flyttas över på företagen. I en resolution från FN:s generalförsamling i mars 2010 betonade generalförsamlingen t.ex. regeringarnas ansvar och deras centrala roll för att bl.a. tillhandahålla nödvändig lagstiftning.
282
Som framgått ovan framhålls också
statens skyldighet att skydda enskilda mot att deras mänskliga rättigheter överträds av privata aktörer i det ramverk för företagens ansvar för de mänskliga rättigheterna som lagts fram inom FN.
Statlig upphandling och mänskliga rättigheter
Enligt Expertgruppen för studier av offentlig ekonomi (ESO) uppgår de inköp som varje år görs av den svenska offentliga sektorn till ett värde i storleksordningen 500 miljarder kronor.
283
Den statliga upphandlingen motsvarar en stor del av detta belopp.
Lagstiftningen om offentlig upphandling har sedan länge lämnat utrymme för att statliga myndigheter vid offentliga upphandlingar ställer s.k. särskilda kontraktsvillkor, som är sociala, miljömässiga och andra villkor för hur ett kontrakt ska fullgöras. Dessa villkor ska anges i annonsen om upphandling eller i förfrågningsunderlaget. Bestämmelser om särskilda kontraktsvillkor finns i 6 kap. 13 § och 15 kap. 2 § lagen (2007:1091) om offentlig upphandling och 6 kap. 14 § och 15 kap. 2 § lagen(2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster.
I propositionen Nya rättsmedel på upphandlingsområdet föreslog regeringen i januari 2010 att en likalydande bestämmelse skulle införas i lagen om offentlig upphandling och lagen om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster.
284
Enligt bestämmelsen bör upphandlande myndigheter och enheter beakta miljöhänsyn och sociala hänsyn i sina upphandlingar i den utsträckning det är påkallat med hänsyn till upphandlingens art. Ändringarna införs som en ny bestämmelse i 1 kap. 9 a § i lagen om offentlig upphandling och i 1 kap. 24 a § i lagen om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. Riksdagen har fattat beslut enligt propositionen i juni 2010 och lagändringarna har trätt i kraft den 15 juli 2010.
285
282 A/RES/64/223, 25 mars 2010. 283 Molander, Regelverk och praxis i offentlig upphandling, Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi 2009:2, Finansdepartementet. 284Prop. 2009/10:180, s. 267. 285Prop. 2009/10:180, bet. 2009/10:FiU22, rskr. 2009/10:311.
296
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Regeringen anför i propositionen att det finns starka skäl att skapa incitament för de upphandlande myndigheter och enheter som ännu inte prövar möjligheten att integrera miljöhänsyn och sociala hänsyn i sina upphandlingar.
286
Den nya bestämmelsen är
dock utformad som ett målsättningsstadgande som är avsedd att vara av vägledande snarare än bindande karaktär. Regeringen påpekar, i likhet med den utredning
287
som utarbetade förslaget och
några remissinstanser, att det är en svaghet med bestämmelsen att den enbart är ett målsättningsstadgande. Det finns därför inte någon möjlighet att med stöd av en sådan regel kräva av upphandlande myndigheter och enheter att de ska ställa miljökrav eller sociala krav eller att med framgång juridiskt klandra en upphandling för att sådana krav inte har ställts.
Några remissinstanser har föreslagit att det ska vara obligatoriskt för myndigheterna att göra en bedömning av vilka miljökrav som ska ställas vid en upphandling. Enligt detta förslag skulle underlåtenheten att göra en bedömning av vilka miljökrav som myndigheten eller enheten ska ställa kunna bli föremål för prövning i domstol. Regeringen menar dock att det inte skulle vara möjligt att följa upp och kontrollera om den upphandlande myndigheten har gjort en sådan bedömning.
288
I den utredning som lämnade förslaget om den nya bestämmelsen övervägdes frågor om bestämmelsens förenlighet med EUrätten, bl.a. avseende begreppet ”sociala hänsyn” och dess tolkning. Utredningen hänvisar till en grönbok från kommissionen, och framför att begreppet sociala hänsyn ska ges en vid tolkning, som bl.a. täcker åtgärder för att trygga de grundläggande rättigheterna och principerna om likabehandling och icke-diskriminering.
289
Att
de mänskliga rättigheterna ingår i vad som anses som sociala hänsyn framgår också av en vägledning från Miljöstyrningsrådet. Enligt rådet omfattar begreppet sociala hänsyn bl.a. att internationellt erkända normer för skäliga arbetsvillkor och mänskliga rättigheter inte eftersätts. Upphandlingsvillkor som rör mänskliga rättigheter kan t.ex. hänvisa till FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna eller de tio principer som omfattas av FN:s
286Prop. 2009/10:180, s. 272. 287SOU 2006:28, Nya upphandlingsregler 2. 288Prop. 2009/10:180, s. 272. 289SOU 2006:28, s. 189 f., och KOM (2001) 366 slutlig, Grönbok. Främjande av en europeisk ram för företagens sociala ansvar, punkt 52.
297
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Global Compact.
290
Det får därför anses klart att krav på respekt
för de mänskliga rättigheterna omfattas av begreppet sociala hänsyn.
Regeringen beslutade redan 2006, genom förordningen (2006:260) om antidiskrimineringsvillkor i upphandlingskontrakt, att ett trettiotal statliga myndigheter ska ställa villkor med ändamål att motverka diskriminering hos leverantören, under förutsättning att kontraktet om upphandlingen har en löptid på minst åtta månader och ett beräknat värde på minst 750 000 kronor. Regeringen beslutade om förordningen som ett led i genomförandet av den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna (åtgärd 12). Syftet med förordningen är att öka medvetenheten om och efterlevnaden av diskrimineringslagen (2008:567). Enligt förordningen ska den upphandlande myndigheten förena villkoren med någon sanktion och under avtalstiden kontrollera att leverantören uppfyller villkor om att motverka diskriminering. Uppföljning ska genomföras minst en gång per år eller, vid kortare avtal än ett år, minst en gång under avtalstiden. Nämnden för offentlig upphandling har på regeringens uppdrag tagit fram allmänna råd för tillämpning av förordningen.
Bestämmelsen om antidiskrimineringsvillkor är alltså av bindande karaktär, till skillnad från den vägledande bestämmelse om miljöhänsyn och sociala hänsyn som införts i lagen om offentlig upphandling och lagen om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. Konkurrensverket har haft regeringens uppdrag att utvärdera förordningen om antidiskrimineringsvillkor. Uppdraget har redovisats i Konkurrensverkets rapport
Utvärdering av antidiskrimineringsförordningen.
291
Konkurrensverket
har i enlighet med uppdraget undersökt om syftet med bestämmelserna har uppnåtts, hur dessa har påverkat små och medelstora företags möjligheter att lämna anbud samt hur bestämmelserna förhåller sig till regeringens regelförenklingsarbete, för både företag och upphandlande myndigheter. Myndighetens slutsats är att förordningen inte har tillämpats på ett sätt som varit effektivt för att motverka diskriminering hos leverantören. Myndigheter har avstått från att använda sanktioner vid överträdelser mot antidiskrimineringsvillkoren och i flertalet fall har myndigheterna inte följt upp villkoren. Vid en sammantagen bedömning anser Konkur-
290Sociala och etiska krav i offentlig upphandling, vägledning 2008-12-24, Miljöstyrningsrådet, s. 5 och 10. 291 Konkurrensverkets rapport 2009:2.
298
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
rensverket att antidiskrimineringsförordningen bör upphävas och att det bör bli frivilligt för myndigheterna att tillämpa antidiskrimineringsvillkor. Myndigheten konstaterar dock att behovet av råd och vägledning på området kommer att kvarstå även om förordningen avvecklas. Enligt vad som framgår i regeringens proposition om nya rättsmedel på upphandlingsområdet, där även förordningen om antidiskrimineringsvillkor i statliga upphandlingar beskrivs, delar regeringen inte Konkurrensverkets bedömning.
292
3.7.4 Massmedierna
Massmediernas granskning av den offentliga maktutövningen är central för att problem om och kränkningar av de mänskliga rättigheterna ska bli kända och ventileras öppet. Medierna har också en viktig roll i att mer generellt skapa debatt och sprida medvetenhet och kunskap om de mänskliga rättigheterna.
I delegationens uppdrag har ingått att utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om de mänskliga rättigheterna samt att stimulera det offentliga samtalet om rättigheterna. För att skapa ett kunskapsunderlag för detta arbete har delegationen givit i uppdrag åt forskare vid Högskolan i Kalmar att genomföra en närmare granskning av hur och i vilken mån frågan om mänskliga rättigheter presenterades och beskrevs i svenska medier under perioden 2000–2006. Uppdraget genomfördes av universitetslektor Ylva Brune vid Institutionen för kommunikation och design. Resultatet av granskningen har tidigare presenterats i delegationens rapport Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige – En översikt, SOU 2007:102. Här ges därför endast en sammanfattning av rapporten.
Rapporten visar att det inte återfinns något sammanhållet tema som kan karaktäriseras som ”mänskliga rättigheter” i den svenska nyhetsbevakningen. Begreppet ansågs därför oanvändbart som sökkriterium. Däremot aktualiseras rättighetsfrågor, utan att de benämns som sådana, inom en rad bevakningsområden, bl.a. diskriminering, flyktingfrågor, jämställdhetsfrågor, frågor om homosexualitet, bisexualitet och transsexualitet (HBT-frågor) och minoritetsfrågor. Rapportförfattaren valde därför att fokusera på medierapportering om grupper som riskerar att diskrimineras i samhället.
299
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
Rapporten visar att inte heller nyhetsrapporteringen inom dessa bevakningsområden är särskilt rikhaltig. Enligt Ylva Brune är grupper som riskerar att diskrimineras och kränkas i samhället underrepresenterade i nyhetsmedierna. Rapportförfattaren menar också att grupper som är underordnande i samhället ofta beskrivs på ett diskriminerande eller stereotypt sätt i medierna. Bevakningen inom vissa områden, såsom genusfrågor, är dock jämförelsevis väl utvecklad.
Ylva Brune lät genomföra en fallstudie av rapporteringen i frågor med anknytning till mänskliga rättigheter samt grupper som riskerar att diskrimineras i samhället i dagstidningarna Dagens Nyheter, Aftonbladet och Göteborgs-Posten under mars månad 2007. Resultaten bekräftar, enligt rapportförfattaren, osynligheten i medier för grupper som riskerar att diskrimineras i samhället. Samtidigt menar hon att tendenser till positiva förändringar kan skönjas i de tre tidningarnas bevakning under perioden. Jämställdhetsfrågor bevakas kontinuerligt och etnisk diskriminering har blivit ett etablerat bevakningsområde, om än inte stort. Flyktingfrågor behandlas jämförelsevis ofta ur människorättsliga perspektiv och medierna lyfter fram vissa kränkningar av personer som misstänks ha anknytning till terrorism. Brottsbevakningen innehåller färre inslag av diskriminerande rapportering i förhållande till personer med icke-svensk bakgrund än två år tidigare.
Viktiga diskriminerande mönster i mediebevakningen i förhållande till utsatta grupper kvarstår dock, enligt rapportförfattaren. Samhällsinvånare med utländsk bakgrund, etniska minoriteter, personer med HBT-orientering och personer med funktionsnedsättning är osynliggjorda, och viktiga frågor som berör grupperna tas inte upp. HBT-frågor, hemlöshet och barnets rättigheter, liksom rasism och rasistiskt våld, behandlas knappast alls.
3.7.5 Delegationens slutsatser
Arbetet för de mänskliga rättigheterna på nationell nivå kräver en hög grad av dialog, öppenhet, samverkan och förtroende mellan regeringen, myndigheter, kommuner och landsting och privata aktörer, bl.a. organisationer inom det civila samhället. De svenska nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter har utarbetas efter omfattande samråd med en rad aktörer i samhället, medan regeringen och staten burit ansvaret för att utforma och genomföra
300
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
handlingsplanerna. Det är angeläget att upprätthålla en tydlighet i att staten, företrädd av regeringen, bär det yttersta ansvaret för att de mänskliga rättigheterna respekteras. Det kan emellertid övervägas om en högre grad av samverkan än tidigare skulle kunna uppnås kring själva åtgärderna i en handlingsplan eller motsvarande och genomförandet av dessa åtgärder. En angelägen fråga är t.ex. om det är möjligt att kommuner och landsting påtar sig en mer aktiv roll i samarbete med de statliga aktörerna. Det är viktigt att det finns en uppslutning kring arbetet för de mänskliga rättigheterna, där olika aktörer kan ta på sig en egen roll, för att det ska skapas delaktighet och för att effektiviteten ska vara så god som möjligt. I detta sammanhang kan det noteras att det pågår ett arbete med att ta fram en internationell standard för socialt ansvar (ISO 26000) som bl.a. omfattar riktlinjer om de mänskliga rättigheterna avsedda att kunna användas av verksamheter inom såväl näringsliv, civilsamhälle och offentlig sektor.
Respekten för de mänskliga rättigheterna, och kunskapen och medvetenheten om rättigheterna, är beroende av ett starkt och varierat civilsamhälle där olika organisationer, grupper och intressen kan komma till tals. Demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna stärks av att det finns organisationer inom det civila samhället som bevakar och lyfter frågor om de mänskliga rättigheterna och som kan föra fram människors erfarenheter av vilka brister och styrkor som finns i skyddet av rättigheterna. Delegationen konstaterar att det i dag saknas bidragssystem för statligt stöd till organisationer som har till syfte att arbeta för de mänskliga rättigheterna, även om vissa delar av sådana organisationers verksamhet kan finansieras med t.ex. projektbidrag. Det är angeläget att det finns möjligheter till långsiktiga och mindre styrda bidrag för organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna, på samma sätt som det i dag finns möjligheter för bl.a. organisationsbidrag för organisationer inom många andra verksamhetsområden. Det finns därför, enligt delegationens mening, behov att se över om de befintliga systemen för statligt stöd till det civila samhällets organisationer fungerar tillfredsställande med avseende på deras arbete för de mänskliga rättigheterna.
En rad projekt, riktlinjer och samarbeten pågår nationellt och internationellt för att tydliggöra både svenska och utländska företags ansvar för de mänskliga rättigheterna. Arbetet har bedrivits under en rad år inom flera internationella organisationer, såsom ILO, OECD och FN. Under 2011 kommer troligen ett arbete med
301
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
att uppdatera OECD:s riktlinjer för multinationella företag att slutföras. Riktlinjerna behöver då spridas i Sverige. Genom att ett ramverk för företag och mänskliga rättigheter har utarbetats inom FN-systemet har det också skapats en bra plattform inom denna organisation för att arbeta vidare med att tydliggöra företagens ansvar för de mänskliga rättigheterna. Regeringen har uttryckt sin avsikt att utveckla arbete utifrån ramverket i det uttalande som Sveriges ordförandeskap i EU gjorde gemensamt med Spaniens tillträdande ordförandeskap i november 2009. I uttalandet nämndes bl.a. möjligheterna att använda bolagsrättsliga åtgärder och bilaterala handels- och investeringsavtal för att konkretisera arbetet med företagens sociala ansvar. En angränsande fråga är att en bestämmelse nyligen införts om att upphandlande myndigheter och enheter bör beakta miljöhänsyn och sociala hänsyn i sina upphandlingar i den utsträckning det är påkallat med hänsyn till upphandlingens art. Begreppet sociala hänsyn kan även omfatta hänsyn till de mänskliga rättigheterna.
Det är centralt för de mänskliga rättigheterna generellt, liksom för demokratin och skyddet av yttrandefriheten, att staten slår vakt om massmediernas oberoende och integritet. På grund av massmediernas stora genomslagskraft har dessa samtidigt ett stort ansvar för att respekten för de mänskliga rättigheterna upprätthålls och för att inte bidra till diskriminerande eller kränkande attityder i samhället. I rapporten Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i Sverige (SOU 2007:102) framfördes att rapporteringen i nyhetsmedier i frågor om de mänskliga rättigheterna är begränsad och att grupper och personer som särskilt riskerar att utsättas för kränkningar av de mänskliga rättigheterna är underrepresenterade i nyhetsrapporteringen.
3.8 Behovet av en ny struktur för skydd av de mänskliga rättigheterna i Sverige
Regeringens långsiktiga mål är full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
293
Enligt delegationens uppfattning är det
nödvändigt att de mänskliga rättigheterna genomsyrar all offentlig verksamhet för att arbetet för detta mål ska vara effektivt.
293 Skr. 2005/06:95, s. 12.
302
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
Givet den kunskap som samlats in och de erfarenheter som gjorts har delegationen dragit den övergripande slutsatsen att det behöver skapas en struktur för hållbart skydd av mänskliga rättigheter i Sverige. Vissa avgränsade delar av ett sådant skydd finns redan på plats inom de områden som presenterats ovan i bakgrundsanalysen. Det finns ett starkt juridiskt skydd för flera mänskliga rättigheter, såsom dessa kommer till uttryck i svensk lagstiftning, och det finns vissa mekanismer som bl.a. har funktionen att undvika att lagstiftning och rättstillämpning skiljer sig från Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Det finns också tillsyn och styrning av offentlig verksamhet som avser att skydda några mänskliga rättigheter eller mänskliga rättigheter för en del av befolkningen, t.ex. barn. Det finns även funktioner som kan ge myndigheter, kommuner och landsting stöd i delar av deras arbete för att säkerställa respekten för vissa av de mänskliga rättigheterna i verksamheten. Undervisning och utbildning på olika nivåer av utbildningsväsendet har vissa inslag av mänskliga rättigheter. Likaså kan den existerande statistiken användas för kunskapsutveckling om några aspekter på de mänskliga rättigheterna. Slutligen förekommer också viss forskning på temat mänskliga rättigheter i Sverige.
Samtidigt står det klart att mycket saknas. De strukturer som finns i dag tar inte sin utgångspunkt i Sveriges alla internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Lagstiftning, granskning av författningsförslag, myndigheternas uppdrag och tillsyn och uppföljning av offentliga verksamheter omfattar endast ett urval rättigheter eller vissa grupper eller delar av befolkningen. Helhetsgrepp saknas i arbetet, samordningen är begränsad och anknytningen till konventionerna om mänskliga rättigheter svag. Det finns inte heller något uttalat människorättsperspektiv i den offentliga verksamheten.
Det finns exempel på statliga myndigheter, kommuner och landsting som arbetar mer aktivt och uttalat utifrån de mänskliga rättigheterna. Delegationens erfarenheter tyder också på att intresset för sådant arbete har ökat under senare år. Det finns en tydlig efterfrågan på stöd och kunskap om hur de internationellt reglerade mänskliga rättigheterna ska förstås och tillämpas i svensk offentlig verksamhet. Tydliga direktiv efterfrågas. De initiativ som tas inom området är dock inte samordnade och, vilket är mer problematiskt, blir sällan livskraftiga. Delegationens erfarenhet är att intressanta och genomarbetade initiativ ofta blir av tillfällig
303
Bakgrundsanalys SOU 2010:70
karaktär därför att skyldigheten för alla delar av det allmänna att respektera Sveriges internationella åtaganden sällan är uttalad. Denna skyldighet uttrycks t.ex. endast undantagsvis i lagstiftningen, i myndigheternas instruktioner och i tillsynen. Forskningen och kunskapsutvecklingen i fråga om de mänskliga rättigheterna är främst inriktad på andra länder, inte på frågor om hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, tolkas och uppfattas i Sverige.
Hela den svenska offentliga verksamheten ska respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är denna skyldighet till stor del underförstådd. Detta medför en risk för att satsningar på kompetensutveckling, att integrera de mänskliga rättigheterna i styrdokument, att utarbeta vägledningar osv. blir tillfälliga. Uppdrag som myndigheterna får om de mänskliga rättigheterna riskerar att uppfattas som pålagor som kan nedprioriteras när ekonomiskt och annat utrymme minskar. Vidare finns det inget tydligt incitament för myndigheterna att uttolka de mänskliga rättigheternas mer konkreta innebörd för svenska förhållanden om lagar och förordningar inte visar att skyddet av rättigheterna ingår i myndigheternas ansvarsområden. Satsningar på utbildning om de mänskliga rättigheterna i utbildningsväsendet kan på liknande sätt upplevas som överflödiga om rättigheterna inte ställs i relation till den svenska vardagen, till studentens kommande yrkesliv eller om kunskapen inte efterfrågas i arbetslivet. Utvecklingen av forskning och kunskapsutveckling om de mänskliga rättigheterna kan på samma sätt lätt bli begränsad om det inte görs några satsningar på området eller om efterfrågan på kunskap är svag.
Delegationen menar därför att det behövs ett helhetsgrepp och en struktur som på ett hållbart sätt kan skydda de mänskliga rättigheterna i Sverige med utgångspunkt i de internationella åtagandena. Det finns all anledning att ge de mänskliga rättigheterna samma centrala position i den svenska inrikespolitiken som de har i utrikespolitiken.
En sådan struktur för skydd av de mänskliga rättigheterna bör omfatta flera delar. Rättigheternas roll i svensk lag behöver tydliggöras och stärkas och den offentliga verksamheten styras så att samtliga mänskliga rättigheter blir en del av den ordinarie verksamheten. Vidare erfordras att tillsynen av offentlig verksamhet omfattar granskning av respekten för de mänskliga rättigheterna samt att utbildning om rättigheterna i utbildningsväsendet utvecklas och relateras till den verklighet elever och studenter
304
SOU 2010:70 Bakgrundsanalys
305
känner till. Det behövs också en strategi för kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna för personer verksamma inom den offentliga sektorn. Det civila samhällets organisationer, medierna och näringslivet, måste också ges förutsättningar och stimuleras till att ännu tydligare arbeta med mänskliga rättigheter. Medvetenheten om de mänskliga rättigheterna som egna rättigheter, och samtidigt som ett eget ansvar, behöver stärkas bland allmänheten. För att skapa överblick, utveckla en samlad kunskap och fungera pådrivande för dessa insatser krävs ett oberoende organ med uttryckligt mandat att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna.
Nedan, i kapitel 4–9, redogör delegationen för sina överväganden och förslag med avseende på rättsligt skydd, en aktör med samlat uppdrag rörande de mänskliga rättigheterna, styrning och tillsyn, utbildning och kompetensutveckling, forskning, statistik och kunskapsutveckling om de mänskliga rättigheterna samt, slutligen, det civila samhällets och näringslivets roll. Delegationens överväganden och förslag avseende förslagens konsekvenser och finansiering redovisas i kapitel 10.
Syftet är att dessa förslag tillsammans ska bilda en struktur för hållbart skydd av de mänskliga rättigheterna, där varje del förutsätter och stärker utvecklingen inom de övriga delarna. Omvänt försvagas förändringsarbetet inom ett område om utvecklingen inom ett annat avstannar.
Förslagen om en struktur för hållbart skydd av de mänskliga rättigheterna i Sverige är också avsedda att tydliggöra de mänskliga rättigheternas roll som en gemensam internationell och nationell värdegrund för samhället.
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
rättstillämpande myndigheten alltid, det vill säga oavsett om konventionen inkorporerats eller införlivats genom transformering eller konstaterande av normharmoni, göra en tolkning av den nationella rättsregeln så att denna inte kommer i konflikt med konventionsregeln.
Det kan även nämnas att inkorporering av konventioner mycket väl kan ske i kombination med att annan lagstiftning införs eller ändras. Några av de betänkligheter som vanligen nämns mot inkorporering, såsom att internationella konventioner är av en annan karaktär än svensk lagstiftning och att stora tolkningsproblem kommer att uppstå på grund av rättigheternas vaghet, tappar en del av sin kraft med en sådan modell. Även vid en inkorporering är det möjligt att i andra författningar behålla eller införa andra, mer preciserade och långtgående bestämmelser, än de som konventionen innehåller.
Norge har, som beskrivits tidigare, valt att inkorporera flertalet av de centrala FN-konventionerna. De flesta har företräde framför annan lag, medan en saknar sådant företräde (se avsnitt 3.2.3). Olika konventioner om mänskliga rättigheter har också fått olika starkt genomslag i norsk rättspraxis. Den norska regeringen har dock anfört att norsk rätt, med tanke på att lagstiftningen vid ratificeringen av konventionerna ansågs vara i överensstämmelse med konventionerna, i överraskande många fall ansetts stå i strid med dessa.11
Frågan om inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter aktualiseras med jämna mellanrum, bl.a. avseende FNkonventionen om barnets rättigheter, i kommentarer från FN:s övervakningskommittéer och i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Oavsett att tveksamheter kan föreligga avseende effekterna och konsekvenserna av inkorporering anser delegationen att avgörandet om vilken ställning konventionerna ska ha i svensk rätt bör bygga på en grundlig analys i ljuset av aktuella förhållanden. Trots att frågan om inkorporering ofta diskuteras saknas det i offentligt tryck och övrig litteratur en aktuell och djupgående analys av frågan om inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt. Frågan om inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter omfattades inte av Grundlagsutredningens uppdrag (dir. 2004:96).
11 Ot.prp. nr. 93 2008–2009, s. 19, och Ot. prp. nr. 35 2004–2005 s. 72.
317
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
Delegationen noterar att det nu har gått över femton år sedan frågan om inkorporering av Europakonventionen utreddes och över tio år sedan en utredning övervägde om FN:s konvention om barnets rättigheter borde inkorporeras. EU-rätten och Europakonventionen har fått ett stort inflytande på svensk rätt under den tid som har gått sedan dess. En redogörelse för detta inflytande har lämnats bl.a. av Grundlagsutredningen.12 Genom EU-rättens och Europakonventionens inflytande är svenska rättstillämpare i dag mer vana att tillämpa även regler som är avfattade på ett annat än det traditionella svenska sättet med en relativt hög grad av detaljreglering. Att Europakonventionen har beaktats i större utsträckning i svensk rättstillämpning, och även har haft stor inverkan på svensk lagstiftning efter den svenska inkorporeringen, talar också för att frågan om inkorporering av fler konventioner bör övervägas på nytt. Europakonventionen är numera en naturlig del av den svenska rättsordningen. Vidare är det angeläget att djupare studera de norska erfarenheterna av inkorporering. Dessa är inte entydiga utan tycks visa t.ex. på stora skillnader i genomslag för de olika konventioner som inkorporerats, möjligen beroende på att rättigheternas karaktär skiljer sig åt mellan olika konventioner.
Delegationen anser att lämpligheten av en inkorporering av fler konventioner om mänskliga rättigheter i svensk rätt bör utredas. En sådan utredning bör analysera för- och nackdelarna med inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter, ta ställning till om inkorporering av konventioner om mänskliga rättigheter bör ske, vilka konventioner som i så fall är lämpliga att inkorporera samt om konventionerna i så fall ska ha företräde framför annan lag. Även om svensk rätt redan ska ha anpassats till konventionernas krav, så bör en förnyad genomgång av om svensk rätt står i överensstämmelse med konventionerna ingå i utredningens uppdrag. Vidare bör en jämförelse göras med andra länder som har inkorporerat konventioner om mänskliga rättigheter.
12SOU 2008:125, Del 1, s. 400 ff.
318
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
4.4 Bör hänvisning till fler konventioner om de mänskliga rättigheterna göras i grundlag?
Det allmännas ansvar för att respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt internationella konventioner som Sverige åtagit sig att följa kan anses så grundläggande att det borde framgå i en bestämmelse i regeringsformen. Av 2 kap. 23 § regeringsformen framgår enbart att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Att nämna även andra internationella åtaganden än Europakonventionen i 2 kap. regeringsformen skulle emellertid kunna leda till oklarheter, eftersom Europakonventionen har en speciell ställning. Europakonventionen har inkorporerats i svensk lag och omfattas av regeringsformens lagprövningsregel i 11 kap. 14 § regeringsformen. Däremot är det inget som hindrar att en sådan bestämmelse förs in bland programstadgandena i 1 kap. regeringsformen. Då frågan om grundlagsreglering av fri- och rättigheter och internationellt samarbete nyligen utretts (SOU 2008:125, En reformerad grundlag), avstår delegationen emellertid från att behandla denna fråga. Frågan om att föra in bestämmelser som hänvisar till de mänskliga rättigheterna i andra författningar behandlas nedan (avsnitt 4.5).
4.5 Tydliggörande i lag
Delegationens förslag: Bestämmelser som uttryckligen hänvisar till de mänskliga rättigheterna förs, i ett förtydligande syfte, in i flera befintliga lagar. Arbetet sker stegvis med början i några särskilda lagar som reglerar offentlig verksamhet i situationer där människor är särskilt utsatta i förhållande till eller beroende av det allmänna. Förslag avseende bl.a. förvaltningslagen och kommunallagen lämnas i kapitel 6. Förslag avseende högskolelagen lämnas i kapitel 7.
319
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
4.5.1 Uttryckliga hänvisningar till de mänskliga rättigheterna i befintliga lagar
Det görs redan i dag uttryckliga hänvisningar till de mänskliga rättigheterna på vissa ställen i lagstiftningen. Bestämmelser med hänvisning till barnkonventionens princip om iakttagande av barnets bästa har, såsom nämnts i avsnitt 3.2.5, införts i flera författningar. Delegationen bedömer att införandet av dessa bestämmelser, som anknyter till principer i barnkonventionen, kan ha bidragit till att denna konvention är den av FN-konventionerna som tycks ha fått störst genomslag i bl.a. kommunal verksamhet.
Det betonas i den nya skollagen (2010:800), som trätt i kraft den 1 augusti 2010, att även statliga och kommunala förvaltningar, utöver regeringen, har ett ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras och tillgodoses. Enligt en ny bestämmelse om syftet med utbildningen inom skolväsendet ska utbildningen förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på (1 kap. 4 § 1 stycket). Enligt lagen ska utbildningen också utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna, såsom människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor. Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling (1 kap. 5 §). En motsvarande bestämmelse finns även avseende krav på annan pedagogisk verksamhet (25 kap. 6 §).
Regeringen anger i propositionen med förslag till ny skollag att de internationella åtaganden om mänskliga rättigheter som Sverige har gjort är en viktig byggsten i det svenska skolväsendet och att det behöver framgå tydligare att skolans värdegrund baseras på de mänskliga rättigheterna.13 Enligt propositionen bör de internationella förpliktelserna om mänskliga rättigheter vara vägledande för och genomsyra hela skolväsendet. De statliga och kommunala förvaltningarna har ett ansvar för att verksamheten inom skolväsendet överensstämmer med Sveriges förpliktelser. I propositionen anges vidare att utbildningen och de som verkar inom den aktivt och medvetet ska förmedla vårt samhälles gemensamma värderingar såsom demokrati och mänskliga rättigheter till barnen och eleverna samt stimulera dem att förverkliga värderingarna. Detta ska också
13Prop. 2009/10:165 s. 207 ff.
320
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
komma till uttryck i praktisk och vardaglig handling. Det anges också i propositionen att det måste finnas kunskap om vad de mänskliga rättigheterna innebär och hur de kan förverkligas i vardagen.
Delegationen anser att de bedömningar som görs i propositionen om den nya skollagen är av relevans också för annan lagstiftning. Nedan, i avsnitt 4.5.2, redovisas delegationens överväganden om innebörden av bestämmelser i lagstiftningen om det allmännas ansvar för de mänskliga rättigheterna. Därefter, i avsnitt 4.5.3, redogörs för vilken effekt sådana bestämmelser kan få. I avsnitt 4.5.4 redovisas delegationens förslag om att i vissa lagar förtydliga det allmännas ansvar för Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
4.5.2 Vad innebär bestämmelser om det offentligas ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna?
Som angivits ovan är Sverige folkrättsligt förpliktigat att följa de konventioner om mänskliga rättigheter som staten anslutit sig till. Denna förpliktelse innebär att hela den offentliga sektorn ska respektera konventionernas bestämmelser. Det framgår uttryckligen av bl.a. FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter att de anslutna staterna ska tillförsäkra konventionsrättigheterna för var och en som befinner sig inom statens territorium och är underkastad dess jurisdiktion. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har i en allmän kommentar om konventionsstaternas juridiska förpliktelser enligt konventionen tydliggjort att denna förpliktelse är både negativ och positiv till sin natur, dvs. att den kräver både att staten avstår från vissa handlingar som innebär att rättigheterna kränks och att staten vidtar positiva åtgärder, såsom rättsliga, administrativa och utbildande åtgärder, för att förverkliga rättigheterna för var och en.14
Alla delar av det allmänna, på alla samhällsnivåer, har dessa skyldigheter, och en stat kan inte hänvisa till sin nationella lagstiftning eller till att skyldigheten att respektera en viss rättighet åvilar en annan del av den offentliga förvaltningen, för att undgå ansvar för brott mot konventionen. Det kan även påpekas att handlingar ses som landets egna även om de utförs av andra organ
14 CCPR/C/21/Rev.1/Add.13, General Comment No. 31, 2004.
321
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
och sammanslutningar som agerar för dess räkning, t.ex. efter upphandling.15
Mot bakgrund av att en otvetydig skyldighet att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna redan i dag åligger alla delar av det allmänna bedömer delegationen att införandet av uttryckliga hänvisningar till dessa åtaganden i svensk lagstiftning inte förändrar rättsläget. Lagbestämmelser som hänvisar till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna skapar inte några nya rättigheter. De har i stället funktionen av påminnelser och förtydliganden som är ägnade att stärka medvetenheten om de mänskliga rättigheterna och den juridiska bundenhet som omfattar alla delar av det allmänna sedan konventionerna ratificerats. Här kan påminnas om att Sverige varit bundet av flera konventioner om mänskliga rättigheter under 40– 50 års tid.
De internationella konventioner om mänskliga rättigheter som, till skillnad från Europakonventionen, inte inkorporerats i svensk lag är dock i dag inte direkt tillämplig rätt för domstolar och myndigheter. Såsom nämnts ovan ska svensk rätt enligt principen om fördragskonform tolkning, så långt detta är möjligt inom ramen för den svenska lagstiftningens ordalydelse, tolkas på ett sätt som överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden. Det innebär att konventionerna ingår i det juridiska material som används vid prövning av ett enskilt fall eller en enskild situation, men då som tolkningsmaterial snarare än som regler som i sig själva får direkta rättsliga konsekvenser.
Att föra in bestämmelser i svensk lagstiftning som uttryckligen slår fast att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ska tillämpas direkt av rättstillämpande eller verkställande organ skulle, enligt delegationens bedömning, innebära en form av indirekt inkorporering. De författningsförslag som beskrivs i avsnitt 4.5.4 är därför utformade för att vara av mer övergripande karaktär. De föreslagna bestämmelserna hänvisar till konventionerna om mänskliga rättigheter som vägledande för verksamheten utan att själva konventionstexterna görs direkt tilllämpliga. Det innebär att en konventionsartikel inte ensam kan läggas till grund för ett beslut. Syftet med författningsbestämmelserna är i stället att tydliggöra och erinra om att konventionerna
15 International Law Commission, Responsibility of States for Internationally Wrongful Acts, 2001.
322
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
ska användas som tolkningsmaterial i kombination med nationell lagstiftning, såsom bör göras redan i dag.
4.5.3 Vilken effekt får bestämmelserna?
Effekten av uttryckliga hänvisningar till konventionerna om de mänskliga rättigheterna, vilka redan i dag är bindande för Sverige och den offentliga sektorn, kan ifrågasättas. Bestämmelserna, såsom de är utformade i de förslag som presenteras nedan ger i sig begränsad vägledning i ett enskilt fall. Det krävs ett visst mått av förkunskap eller vidare efterforskningar för att uttryckliga hänvisningar i lag ska kunna inverka på lagens tolkning och tillämpning.
Det skulle också kunna invändas mot uttryckliga hänvisningar i lag att det finns en risk för att enskilda får en orealistisk bild av rättigheterna som ett slags trumfkort i förhållande till det allmänna eller av att införandet av nya bestämmelser om mänskliga rättigheter direkt förändrar rättsläget. Sådana invändningar har dock enligt delegationens mening liten relevans. De mänskliga rättigheterna har formulerats av det internationella samfundet just för att begränsa den offentliga maktutövningen gentemot enskilda och skydda individen från överträdelser. Det bör vara tämligen klart att detta skydd har sämre effekt om reglerna om rättigheterna inte är kända vare sig av skyldighets- eller rättighetsbärare. Delegationen vill i det avseendet återigen hänvisa till den ovan refererade allmänna kommentaren från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (nr. 31, 2004). I kommentaren betonade kommittén vikten av att stärka medvetenheten om konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter såväl bland offentliganställda som bland allmänheten.16 I en tidigare kommentar (nr. 3, 1981) uttalade kommittén också att det är viktigt att individer känner till vilka rättigheter de har enligt konventionen och att alla administrativa och rättsskipande myndigheter är medvetna om de skyldigheter som staten har åtagit sig enligt konventionen.17
Det kan vidare tilläggas att det är en del av regeringens långsiktiga mål i arbetet för de mänskliga rättigheterna att stärka medvetenheten om dem. Stärkt medvetenhet betonas av regeringen
16 CCPR/C/21/Rev.1/Add.13, General Comment No. 31, 2004. 17 CCPR, General Comment No. 3, 1981, i sammanställningen HRI/GEN/1/Rev.9 (Vol. I), 27 maj 2008, s. 174.
323
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
som en av de viktigaste metoderna i arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna.18
Det bör dock övervägas vilket praktiskt genomslag hänvisningar till konventionerna om mänskliga rättigheter i svensk lag kan få för medvetenheten om och respekten för rättigheterna. Kan sådana hänvisningar verkligen stärka medvetenheten om rättigheterna och deras innebörd? Delegationens bedömning är att följande positiva konsekvenser bör kunna uppkomma.
För det första skapar uttryckliga hänvisningar i lag till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna större synlighet för rättigheterna. Sådana uttryckliga hänvisningar kan få en handlingsdirigerande effekt. Lagar som styr viss verksamhet detaljstuderas inom den offentliga verksamhet som berörs, särskilt på ledningsnivå. Hänvisningen till mänskliga rättigheter signalerar då att rättigheterna är relevanta för den aktuella verksamheten.
Detta bör i sin tur leda till insikt om att det inom verksamheten krävs en grundläggande kunskap om de mänskliga rättigheterna. Även om det inte är relevant att överväga kopplingen till de mänskliga rättigheterna vid varje enskilt beslut eller fall behöver det finnas tillräcklig kunskap för att ansvariga personer ska inse i vilka situationer frågor om de mänskliga rättigheterna typiskt sett aktualiseras. Sådana situationer kräver ofta noggrant övervägande eftersom rättigheterna rör frågor av särskild vikt för enskilda. Det kan t.ex. vara nödvändigt att närmare undersöka rättigheternas innebörd och hur tolkningen av dem har utvecklats i internationella organ för att svensk lagstiftning ska kunna tolkas fördragskonformt. Genom kopplingen mellan det svenska regelverket och de internationella konventionerna skapas därmed större intresse inom verksamheterna för att ta del av internationellt material på området, såsom övervakningskommittéernas slutsatser.
För det andra är lagstiftningen en utgångspunkt för förordningar, föreskrifter och styrdokument på lägre nivåer, såsom allmänna råd och riktlinjer. Detta innebär att en uttrycklig hänvisning till de mänskliga rättigheterna i en lag som rör verksamheten inom ett visst område kommer att reflekteras i dokument som oftare än själva lagtexten används i den dagliga verksamheten. I allmänna råd, vägledningar, handböcker och annat stödmaterial kan det då också närmare förklaras och konkretiseras på vilket sätt vissa rättigheter är av betydelse i den aktuella verksamheten och vilka synpunkter
18 Skr. 2005/06:95, s. 12 och 114.
324
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
som framförts från internationella organ om hur dessa rättigheter respekteras i Sverige. Tidigare domar och beslut som vägletts av konventionerna kan också återges.
För det tredje kan hänvisningar i lagstiftningen inverka på tillsynen av verksamheten inom området så att denna omfattar respekten för de mänskliga rättigheterna eftersom det är en central uppgift för tillsynen att kontrollera att gällande lagstiftning följs.
Detta är, enligt delegationens mening, ett viktigt skäl för att komplettera lagar med uttryckliga bestämmelser om att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ska respekteras i verksamheten.
För det fjärde bör uttryckliga hänvisningar i lag kunna tydliggöra för dem som är verksamma inom offentlig förvaltning att frågor om de mänskliga rättigheterna ingår som en del i deras verksamhet.
Detta skapar grund för och efterfrågan på utbildningsinsatser inom yrkesutbildningar vid högskolan och kompetensutvecklingsinsatser i yrkeslivet. Fler, och mer systematiska, utbildningsinsatser leder i sin tur till ökad kunskap om de mänskliga rättigheterna.
Ytterligare ett skäl att föra in uttryckliga hänvisningar till de mänskliga rättigheterna i svensk lag är att de mänskliga rättigheterna utgör ett normsystem som utgår från en grundläggande respekt för individen. De mänskliga rättigheterna bygger på synen att den offentliga makten utövas på vissa villkor och med vissa begränsningar som folket har preciserat. Detta understryker skyldigheten för personer som är verksamma inom den offentliga sektorn att vara tillmötesgående och respektfulla i förhållande till individen. Att i lag hänvisa till de mänskliga rättigheterna är att visa att det är särskilt viktigt att den offentliga verksamheten utgår från ett människorättsperspektiv inom områden där det offentliga har skyldigheter som motsvarar individens rättigheter (se även avsnitt 2.3). Uttryckliga hänvisningar i lag bör med andra ord kunna fungera som påminnelser till dem som är verksamma inom den offentliga förvaltningen att de bör ha ett förhållningssätt till enskilda som står i överensstämmelse med konventionernas intentioner.
Den ökade medvetenhet och kunskap som utifrån sådana hänvisningar i lag successivt byggs upp bör i sin tur innebära att brister vid tillämpningen kan förebyggas. Diskrepanser mellan svensk rätt och konventionerna om de mänskliga rättigheterna kan också lättare upptäckas och arbete med lagstiftning eller andra författningar initieras för att uppnå bättre överensstämmelse. Det
325
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
skapas även incitament för att bl.a. i lagstiftningsärenden resonera kring det offentligas ansvar på det aktuella området i förhållande till de mänskliga rättigheterna.
Delegationen bedömer att dessa effekter sammantagna bör leda till en ökad kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna som i sin tur stärker respekten för rättigheterna.
4.5.4 Hänvisningar till de mänskliga rättigheterna införs i ett urval lagar
Delegationens förslag:
-
Bestämmelser som tydliggör ansvaret för att respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa förs in i polislagen (1984:387), fängelselagen (2010:610), häkteslagen (2010:611), lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, utlänningslagen (2005:716), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), socialtjänstlagen (2001:453), socialförsäkringsbalken (2010:110) samt plan- och bygglagen (2010:900).
-
Delegationen föreslår också att det vid kommande översyner av annan lagstiftning än den som nämnts ovan övervägs om det finns behov av att även i denna förtydliga det allmännas ansvar för att respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Närmare om urvalet av lagar
Av de skäl som anförts ovan i avsnitt 4.5.3 har delegationen kommit till slutsatsen att bestämmelser om det allmännas ansvar för att respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt Sveriges internationella åtaganden bör föras in i ett urval lagar i ett förtydligande syfte. Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna avser dock stora delar av samhällslivet och
326
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
aktualiserar en mängd rättsliga frågor. Det finns ett mycket stort antal lagar där det vore tänkbart att tydliggöra det allmännas ansvar för de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är effekten av sådana tydliggöranden svåra att förutsäga, även om delegationen, såsom förklarats ovan, bedömer att uttryckliga lagregler om mänskliga rättigheter kommer att stärka respekten för rättigheterna på sikt. Behovet av tydliggörande av Sveriges internationella åtaganden är inte heller lika stort inom alla samhällsområden. Delegationen föreslår därför att arbetet med att tydliggöra de mänskliga rättigheterna i lagstiftningen sker stegvis, med början i lagar som är av särskilt stor betydelse för de mänskliga rättigheterna.
De författningsförslag som lämnas om förtydliganden av ansvaret för de mänskliga rättigheterna kan delas in i tre huvudsakliga områden. Den första gruppen av förslag rör lagar som reglerar offentlig verksamhet i situationer där människor är särskilt utsatta eller beroende av det allmänna. Dessa förslag redovisas nedan. För det andra föreslår delegationen att ansvaret för de mänskliga rättigheterna förtydligas i författningar som reglerar formerna för hur den offentliga förvaltningen bedrivs, bl.a. förvaltningslagen, kommunallagen, myndighetsförordningen och instruktionerna för ett urval myndigheter. Dessa förslag redovisas i kapitel 6. För det tredje lämnar delegationen författningsförslag avseende högre utbildning. Detta förslag redovisas i avsnitt 7.3.
Det är viktigt att framhålla att delegationens förslag om att föra in uttryckliga hänvisningar till de mänskliga rättigheterna i vissa lagar inte ska tolkas motsatsvis, dvs. som att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna inte är relevanta i andra sammanhang. Dessa åtaganden gäller som bekant hela den offentliga sektorn enligt internationella avtal, oavsett hur den inhemska rättsordningen är utformad. Såsom nämnts tidigare innebär det inte heller en ändring av rättsläget att uttryckligen hänvisa till de mänskliga rättigheterna i vissa lagar (se avsnitt 4.5.2). Förslagen syftar i stället till att lyfta fram och tydliggöra de mänskliga rättigheterna för att de ska få större genomslag i rättstillämpning och annan offentlig verksamhet.
Att arbetet med att tydliggöra de mänskliga rättigheterna i lagstiftningen sker stegvis innebär inte heller att de förslag som lämnas nedan ska tolkas som att de är de enda tänkbara eller motiverade lagändringarna. Förslagen ska ses som exempel på lagändringar som delegationen finner motiverade som ett första steg. Delegationen föreslår att det vid kommande översyner av annan
327
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
lagstiftning än den som behandlas nedan övervägs om det finns behov av att även i denna förtydliga det allmännas ansvar för att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
Lagar som rör människor i utsatta situationer
Det främsta urvalskriteriet för lagförslagen som presenteras nedan är att lagarna tillämpas i sammanhang där människor är utsatta och befinner sig i ett tydligt beroendeförhållande till den offentliga sektorn. Sådan utsatthet eller sådant beroende kan antingen vara av tillfällig karaktär, t.ex. vid sjukdom, frihetsberövanden eller flyktingskap, eller av mer långvarig art, såsom för personer med funktionsnedsättning och barn. Utsattheten eller beroendet präglas av att den enskilde befinner sig i ett sådant underläge i förhållande till det allmänna att hon eller han helt måste kunna förlita sig på att behandlas korrekt, eftersom det kan vara svårt att själv bevaka och utkräva sina rättigheter i dessa situationer.
Lagförslagen är utformade för att tjäna tre huvudsakliga syften.
För det första bör de aktuella lagarna direkt hänvisa till de mänskliga rättigheterna för att tydliggöra att de myndigheter som ansvarar för verksamheterna i fråga är skyldiga att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna i verksamheten. För det andra signalerar hänvisningen att lagen rör ett område där det är särskilt viktigt att myndigheterna har ett människorättsperspektiv i förhållande till den enskilde. Innebörden av ett människorättsperspektiv har närmare förklarats i avsnitt 2.3 och avsnitt 4.5.3 om lagbestämmelsernas innebörd. För det tredje tydliggörs genom hänvisningen i lagtext att myndigheternas ledning har ansvar för att se till att det finns tillräcklig kunskap om de mänskliga rättigheterna i organisationen.
I författningsförslagen används uttrycket ”respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa”. Såsom har förklarats i avsnitt 2.1.5 används ”respekt” och ”respektera” som en samlande beteckning för Sveriges rättsliga skyldigheter enligt de internationella konventionerna. Uttrycket avses omfatta alla de förpliktelser som det allmänna har enligt konventionerna om mänskliga rättigheter, såväl sådana förpliktelser som innebär att det
328
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
allmänna ska avstå från vissa handlingar som sådana som ställer krav på aktiva handlingar.
Lagar om frihetsberövanden och användning av våld och tvångsmedel
Polislagen reglerar bl.a. Polisens uppgifter, verksamhet och befogenheter, däribland Polisens rätt att använda våld samt att avvisa, avlägsna eller omhänderta personer eller egendom. Polisens verksamhet enligt polislagen har nära koppling till bl.a. rätten till frihet och personlig säkerhet, förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning samt rätten till icke-diskriminering. Delegationen föreslår att en bestämmelse förs in i polislagen (1984:387) enligt följande:
Polisverksamhetens ändamål 1 § Som ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet skall polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp. 1 a § Polisens verksamhet ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige har åtagit sig att följa.
Fängelse- och häkteslagstiftning
Regeringen överlämnade i mars 2010 propositionen En ny fängelse- och häkteslagstiftning (prop. 2009/10:135) till riksdagen. I propositionen lämnas förslag till en ny fängelse- och häkteslagstiftning. En ny fängelselag ska ersätta lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Den nya lagen reglerar verkställigheten av fängelsestraff och innehåller de principiella riktlinjerna för verkställigheten i anstalt, ramarna för verkställighetens innehåll och utformning och de materiella bestämmelser som rör de intagnas rättigheter och i vilken utsträckning dessa kan inskränkas. Lagen innehåller också bestämmelser om de kontroll- och tvångsåtgärder som kan riktas mot intagna och, i förekommande fall, mot andra personer samt grundläggande bestämmelser om överklagande av beslut. I propositionen föreslås också att lagen (1976:371) om behandlingen av
329
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
häktade och anhållna m.fl. ska ersättas av en ny häkteslag. Den nya häkteslagen har utformats med fängelselagen som förebild och innehåller i likhet med denna de principiella riktlinjerna för verksamheten och de grundläggande materiella bestämmelser som rör intagnas rättigheter och inskränkningar i dessa, liksom bestämmelser om tvångsåtgärder och överklagande av beslut. Riksdagen har fattat beslut om propositionen och de nya lagarna träder i kraft den 1 april 2011 .19
Det är uppenbart att de mänskliga rättigheterna är av mycket stor betydelse vid verkställighet av frihetsberövanden och kontroll- och tvångsåtgärder som kan användas i samband med verkställigheten m.m. Förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, rätten till frihet och personlig säkerhet m.fl. rättigheter är av omedelbar relevans i dessa situationer. Sverige har också vid ett flertal tillfällen fått synpunkter från internationella övervakningsorgan på förhållandena vid svenska fängelser och häkten, bl.a. i fråga om restriktioner och isolering.20
Delegationen föreslår att en likalydande bestämmelse förs in i 1 kap. fängelselagen (2010:610) och häkteslagen (2010:611) enligt följande:
4 § Verkställigheten ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige har åtagit sig att följa. Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.
Lagar om tvångsvård, tvångsomhändertaganden och sluten ungdomsvård
I likhet med de lagar om frihetsberövanden som diskuterats ovan reglerar lagstiftning om tvångsvård, tvångsomhändertaganden och sluten ungdomsvård situationer där den enskilde är mycket utsatt och befinner sig i ett tydligt beroendeförhållande i relation till det allmänna. De rättigheter som nämnts i fråga om lagförslagen ovan är relevanta även i dessa situationer. Vad gäller vård av unga och
19Prop. 2009/10:135, bet. 2009/10:JuU21, rskr. 2009/10:317. 20 CAT/C/SWE/CO/5, 4 juni 2008, p. 16, CCPR/C/SWE/CO/6, 7 maj 2009, p. 13 och 14, CPT/Inf (2009) 34, 11 december 2009, s. 25 ff.
330
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
sluten ungdomsvård tillkommer också att barnets rättigheter ska respekteras.
Delegationen föreslår att bestämmelser förs in i lagar som reglerar sådan verksamhet enligt följande:
Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall 1 § De i 1 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) angivna målen för samhällets socialtjänst ska vara vägledande för all vård som syftar till att hjälpa enskilda människor att komma ifrån missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel. Vården ska bygga på respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa, den enskildes självbestämmanderätt och integritet samt ska så långt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan med den enskilde.
Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård 2 § Tvångsvård enligt denna lag ges som sluten psykiatrisk tvångsvård eller, efter sådan vård, som öppen psykiatrisk tvångsvård. Vård som ges när patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning benämns sluten psykiatrisk tvångsvård. Annan vård enligt denna lag benämns öppen psykiatrisk tvångsvård. Tvångsvården ska syfta till att sätta patienten i stånd att frivilligt medverka till nödvändig vård och ta emot det stöd som han eller hon behöver. Tvångsvård ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Lag ( 1991:1129 ) om rättspsykiatrisk vård 2 a § Rättspsykiatrisk vård ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 1 § Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom ska göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). Insatserna ska präglas av respekt för den unges mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt den unges människovärde och integritet. /…/
Lag (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård 2 § Verkställigheten av sluten ungdomsvård ska utformas så att den dömdes anpassning i samhället främjas och att de skadliga följderna av frihetsberövandet motverkas. Verkställigheten ska genomföras med respekt för den dömdes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
331
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
I utlänningslagen (2005:716) regleras bl.a. frågor om asyl, flyktingar och andra skyddsbehövande, avvisning och utvisning, kontroll- och tvångsåtgärder samt förvar och uppsikt över personer med utländskt medborgarskap. Lagen omfattar regleringar som berör personer med skyddsbehov, som är traumatiserade eller har särskilt behov av psykiatrisk eller annan hjälp samt personer som tas i förvar i avvaktan på av- eller utvisning. Vidare aktualiserar den frågor om barnets rätt att leva med sina föräldrar samt frågor om att av- eller utvisning inte får ske till länder där krig och förföljelse kan förekomma. En rad frågor om mänskliga rättigheter uppkommer vid lagens tillämpning, bl.a. förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, inklusive förbudet mot att sända en person till ett land där han eller hon riskerar att utsättas för tortyr, rätten att söka asyl, skydd av flyktingar, rättigheter i samband med frihetsberövanden, barnets rättigheter och rätten till bästa uppnåeliga hälsa. Det vore komplicerat att göra hänvisningar på alla de ställen i lagtexten som aktualiserar frågor om mänskliga rättigheter. Därför föreslår delegationen att en ny bestämmelse förs in lagens avsnitt med allmänna bestämmelser enligt följande:
1 kap. Lagens innehåll, vissa definitioner och allmänna bestämmelser Allmänna bestämmelser 8 a § Verksamhet enligt denna lag ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) innehåller de grundläggande reglerna för all hälso- och sjukvård. Lagen är i allt väsentligt utformad som en ramlag och anger mål för hälso- och sjukvården. I övrigt finns bestämmelser som klargör landstingens och kommunernas ansvar för olika delar av hälso- och sjukvården samt bestämmelser om vårdens kvalitet. Vidare innehåller lagen bestämmelser om att vården ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet för att tillgodose patientens behov av trygghet i vård och behandling. Inom hälso- och sjukvården aktualiseras
332
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
bl.a. frågor om rätten till bästa uppnåeliga hälsa, rätten till ickediskriminering, barnets rättigheter och rättigheter för personer med funktionsnedsättning samt för personer som tillhör Sveriges nationella minoriteter.
Delegationen föreslår att en bestämmelse införs i hälso- och sjukvårdslagen enligt följande:
Mål för hälso- och sjukvården 2 § Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Hälso- och sjukvården ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.
Lagar om socialt stöd och av särskild betydelse för personer med funktionsnedsättning och barn
En person som är i behov av stöd från det allmänna, t.ex. i form av ekonomiskt bistånd eller sjukpenning, är inte bara beroende av att få en korrekt bedömning av sitt ärende utan också att bli bemött på ett värdigt sätt. Den som befinner sig i ett ekonomiskt krisläge eller som behöver stöd i form av assistans på grund av funktionsnedsättning kan ha svårt att klara vardagen och att kräva sina rättigheter. Även barn befinner sig i ett beroendeförhållande till vuxna och till samhället i stort. Det är viktigt att den offentliga sektorn, på såväl statlig som kommunal nivå, tillämpar ett människorättsperspektiv i förhållande till enskilda som behöver stöd eller är beroende av det allmänna. Mänskliga rättigheter som aktualiseras i dessa sammanhang är bl.a. rätten till social trygghet och en tillfredsställande levnadsstandard, barnets rättigheter, rättigheter för personer med funktionsnedsättning och rätten till icke-diskriminering.
I socialtjänstlagen (2001:453) finns bestämmelser om rätt till ekonomiskt och socialt stöd och om de skyldigheter som kommunerna har i förhållande till de människor som vistas i kommunen. Enligt socialtjänstlagen har kommunen ett särskilt ansvar för vissa grupper, däribland barn och ungdomar, människor med missbruksproblem och människor med funktionsnedsättning. Delegationen föreslår att en bestämmelse förs in i socialtjänstlagen enligt följande:
333
Det rättsliga skyddet SOU 2010:70
1 kap. Socialtjänstens mål 1 § Samhällets socialtjänst ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige har åtagit sig att följa. Den ska på demokratins och solidaritetens grund främja människornas – ekonomiska och sociala trygghet, – jämlikhet i levnadsvillkor, – aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten ska under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten ska bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.
En ny socialförsäkringsbalk (2010:110) träder i kraft den 1 januari 2011. Balken omfattar i princip samtliga de socialförsäkringsförmåner som administreras av Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket, bl.a. sjukpenning, handikappersättning och assistansersättning. Delegationen föreslår att en bestämmelse förs in i socialförsäkringsbalken enligt följande:
Avd. A Övergripande bestämmelser 2 kap. Allmänna bestämmelser, definitioner och förklaringar Internationella förhållanden 5 a § Verksamhet enligt denna balk ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
En ny plan- och bygglag (2010:900) träder i kraft den 2 maj 2011. Lagen innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Lagen rör därmed frågor om samhällsutveckling, livsmiljö och tillgänglighet. Lagen syftar bl.a. till att motverka segregation i bosättningen och att främja jämställdhet mellan män och kvinnor. Vid planering enligt lagen ska hänsyn även tas till de intressen som barn och personer med funktionsnedsättning har.21Delegationen föreslår att en ny bestämmelse förs in i plan- och bygglagen enligt följande:
21 Didón m.fl., Plan- och bygglagen 1, supplement 15, oktober 2009, s. 1:3.
334
SOU 2010:70 Det rättsliga skyddet
335
1 kap. Syfte, innehåll och definitioner 1 § I denna lag finns bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer. Planläggning och byggande ska genomföras med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
5 En nationell institution för mänskliga rättigheter
5.1 En nationell institution för mänskliga rättigheter inrättas i Sverige
Delegationens förslag: En nationell institution för mänskliga rättigheter inrättas i Sverige med utgångspunkt i Parisprinciperna.
5.1.1 Inledning
Delegationen ska enligt sina direktiv lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen har avslutat sitt uppdrag. Övervägandena om hur sådant stöd ska lämnas bör ta sin utgångspunkt i de mänskliga rättigheternas ändamål och konstruktion och hur rättigheterna bäst kan skyddas på ett långsiktigt hållbart sätt. Som en bakgrund för övervägandena bör även nämnas att regeringen i budgetpropositionen för 2009 förtydligade att det i delegationens uppdrag att lämna förslag ingår att se över hur frågan om nationella institutioner som inrättas enligt Parisprinciperna med uppgift att bevaka frågor om de mänskliga rättigheterna ska lösas.1
De mänskliga rättigheterna utgör den enskildes värn mot överträdelser och övergrepp från den offentliga sektorns sida. Det internationella regelverket om de mänskliga rättigheterna kan således beskrivas som staternas överenskommelser om hur enskilda bör skyddas mot staterna själva. De utgör också grundläggande normer för hur enskilda får bete sig mot varandra; alla har rätt att
1Prop. 2008/09:1, utgiftsområde 1, Rikets styrelse, s. 68.
337
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
åtnjuta sina mänskliga rättigheter men ingen får använda dem på ett sätt som kränker en annan människas rättigheter.
Skyddet av de mänskliga rättigheterna är utformat för att vara hållbart på sikt och under skilda förhållanden, oavsett maktskiften, tider av oro, motsättningar inom landet och andra svårigheter. Därför är skyddet grundat i internationella överenskommelser, vilka ingen stat ensam förfogar över eller ensidigt kan ändra sedan den tillträtt överenskommelsen.
Det är varje stats ansvar att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras inom landet av alla delar av det allmänna. Vad detta ansvar innebär mer konkret har reglerats i en rad internationella konventioner, dvs. för Sverige bindande mellanstatliga avtal. Utifrån det syfte som anges i FN-stadgan (artikel 1.4), att organisationen ska åstadkomma internationell samverkan vid befordrande och främjande av aktningen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad, har FN sedan 1946 arbetat för att medlemsstaterna ska inrätta organ för skydd av de mänskliga rättigheterna på nationell nivå.2 Det var emellertid först under 1990-talet som arbetet tog fart och som staterna gemensamt kom fram till hur sådana institutioner bör utformas. Ett viktigt steg i denna utveckling var när FN:s generalförsamling i december 1993 antog Principles relating to the Status of National
Institutions, de s.k. Parisprinciperna, som anger riktlinjer för nationella institutioner för mänskliga rättigheter med uppgift att främja och skydda de mänskliga rättigheterna (se även avsnitt 3.3.2).3
Vid världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993 antogs Wiendeklarationen, som bl.a. innehåller en rekommendation till FN:s medlemsstater att inrätta nationella institutioner för mänskliga rättigheter med beaktande av Parisprinciperna.4Sverige var pådrivande i arbetet med denna deklaration. Deklarationen stöddes av generalförsamlingen samma år.5 Sedan Parisprinciperna och Wiendeklarationen antogs har Parisprinciperna återkommande upprepats och bekräftats inom FN. I mars 2010 uppmanade t.ex. FN:s generalförsamling medlemsstaterna att inrätta effektiva, oberoende och pluralistiska nationella institutioner för de
2 United Nations Centre for Human Rights, National Human Rights Institutions, Professional Training Series No. 4, 1995, s. v, ECOSOC res. 2/9, 21 juni 1946, avsnitt 5. 3 A/RES/48/134, 4 mars 1994. 4 A/CONF.157/23, 12 juli 1993, p. 36. 5 A/RES/48/121, 14 februari 1994.
338
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
mänskliga rättigheterna och att stärka de institutioner som redan finns.6
Antalet länder som har inrättat nationella institutioner för mänskliga rättigheter blir allt fler. I juni 2010 fanns sådana institutioner som motsvarar Parisprinciperna i 67 länder.7 EU:s byrå för grundläggande rättigheter gav i april 2010 ut en rapport om nationella institutioner för mänskliga rättigheter i EU:s medlemsstater.8Enligt rapporten hade 16 av EU:s medlemsstater i december 2009 en sådan institution (se vidare avsnitt 3.3.4). I rapporten framförs att alla EU:s medlemsstater bör ha nationella institutioner för mänskliga rättigheter som motsvarar Parisprinciperna vad avser oberoende och befogenheter samt med ett mandat som omfattar hela bredden av de mänskliga rättigheterna. Som framgår av avsnitt 3.3.3 har också internationella övervakningsorgan flera gånger rekommenderat Sverige att inrätta en nationell institution för mänskliga rättigheter i enlighet med Parisprinciperna. När Sverige granskades i FN:s råd för mänskliga rättigheter i maj 2010 rekommenderade 14 länder att en sådan institution inrättas i Sverige och ytterligare två länder kommenterade avsaknaden av en institution för mänskliga rättigheter.9
En nationell institution för mänskliga rättigheter bör, enligt Parisprinciperna, vara ett från regeringen och myndigheterna oberoende organ som har ett brett mandat att främja och skydda de mänskliga rättigheterna med utgångspunkt i de internationella konventionerna. Institutionernas mandat utgår alltså direkt från det internationella regelverket, snarare än nationell lagstiftning. Utifrån detta mandat bör institutionerna bedriva såväl främjande verksamhet, såsom utbildning, information och vägledning, som skyddande verksamhet, t.ex. att undersöka och rapportera hur de mänskliga rättigheterna respekteras, granska författningsförslag och föreslå författningsändringar och andra åtgärder, m.m.
6 A/RES/64/161, 12 mars 2010, p. 6. 7Chart of the Status of National Institutions, Accreditation Status as of June 2010, publicerad på FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheters hemsida, www.ohchr.org. Enligt listan kunde 67 institutioner anses motsvara Parisprinciperna fullt ut, se även avsnitt 3.3.4. 8 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010. 9 A/HRC/15/11, 16 juni 2010.
339
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
5.1.2 En nationell institution för mänskliga rättigheter bör inrättas
Regeringen har i ett flertal sammanhang, bl.a. i de två nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter, betonat vikten av helhetsgrepp, samordning och systematik i arbetet för mänskliga rättigheter.10 Under 2008 anordnade regeringen en internationell konferens om systematiskt arbete för de mänskliga rättigheterna. Vid denna konferens underströk Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter de nationella institutionernas viktiga roll i systematiskt arbete för de mänskliga rättigheterna.11 I sammanhanget kan även nämnas att FN:s generalsekreterare i en rapport till generalförsamlingen i januari 2010 uppgav att FN:s högkommissarie prioriterar inrättandet och stärkandet av nationella institutioner för mänskliga rättigheter i enlighet med Parisprinciperna. Enligt högkommissarien är sådana institutioner väsentliga för det nationella systemet för skydd av de mänskliga rättigheterna.12
Den svenska politiken för global utveckling är en samstämmighetspolitik som syftar till en rättvis och hållbar global utveckling.13 Såsom regeringen betonar i skrivelsen Sveriges politik för global utveckling är respekt för de mänskliga rättigheterna en grundläggande förutsättning för en rättvis och hållbar global utveckling.14 Samstämmighetspolitiken omfattar utvecklingshänsyn inom samtliga politikområden och över politikområdesgränser, och således även inom politiken för de mänskliga rättigheterna på nationell nivå. Det är viktigt för Sveriges trovärdighet i det utrikespolitiska samarbetet att ha en hög ambitionsnivå även nationellt och successivt utveckla metoderna för att uppnå en högre grad av överblick, samordning och systematik i arbetet för mänskliga rättigheter i Sverige.
I den främjande roll som en nationell institution bör ha enligt Parisprinciperna ingår sådana uppgifter som delegationen har haft inom ramen för sitt uppdrag att lämna stöd till statliga myndigheter, kommuner och landsting i deras arbete med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten. Delegationen har med utgångspunkt i sina erfarenheter av detta
10 Skr. 2001/02:83 och 2005/06:95. 11Rights Work! Make them Real! Conclusions from the International Conference on Systematic
Work for Human Rights Implementation, Stockholm, 6–7 november 2008, s. 8. 12 A/HRC/13/44, 15 januari 2010, p. 2 och 4. 13Prop. 2002/03:122, bet. 2003/04:UU3, rskr. 2003/04:112. 14 Skr. 2007/08:89, s. 56.
340
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
arbete dragit slutsatsen att ett behov av fortsatta sådana insatser föreligger. Detta behov har närmare beskrivits i avsnitt 3.3.7. Det har också konstaterats (avsnitt 3.3.5) att verksamhet som rör de mänskliga rättigheterna visserligen bedrivs i någon mån av några olika redan befintliga myndigheter i Sverige. I förhållande till bredden av de mänskliga rättigheterna har dock dessa myndigheter mycket avgränsade ansvarsområden och uppgifter. Det saknas en nationell aktör med det generella mandat i det internationella regelverket om de mänskliga rättigheterna som en nationell institution bör ha.
Delegationens slutsats är att det också i Sverige behövs en nationell institution för de mänskliga rättigheterna som motsvarar Parisprinciperna. Sådana nationella institutioner har ett uppdrag som tar sin utgångspunkt direkt i de internationella överenskommelserna om mänskliga rättigheter, snarare än nationell lagstiftning. Detta är, enligt delegationens bedömning, nödvändigt för att arbetet för de mänskliga rättigheterna ska bli tydligt, effektivt och kunna bedrivas i det samspel med det internationella samarbetet som krävs för att konventionerna ska kunna tolkas och efterlevas nationellt. Vidare har nationella institutioner som inrättas enligt Parisprinciperna ett brett mandat att arbeta utifrån alla internationellt erkända mänskliga rättigheter, dvs. de mänskliga rättigheter som erkänns i konventioner och internationell sedvanerätt, snarare än endast vissa rättigheter eller delar av befolkningen. Delegationen anser att även detta helhetsgrepp är nödvändigt för att ett systematiskt och långsiktigt arbete ska kunna bedrivas.
En nationell institution för mänskliga rättigheter kan och ska inte ta över det ansvar för att konventionerna om de mänskliga rättigheterna efterlevs som åvilar alla delar av den offentliga verksamheten. Institutionen bör i stället ges en övergripande, undersökande, stödjande och pådrivande roll i förhållande till andra samhällsaktörer. Därmed skulle arbetet för det av riksdagen fastställda målet om full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige stärkas.
341
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
5.1.3 Institutionen inrättas under riksdagen
Delegationens förslag: Den nationella institutionen för mänskliga rättigheter inrättas under riksdagen.
Enligt Parisprinciperna är det centralt att en nationell institution för mänskliga rättigheter är oberoende. En myndighets oberoende påverkas bl.a. av dess huvudmannaskap. Frågan är alltså om den nationella institutionen för mänskliga rättigheter bör inrättas under riksdagen eller under regeringen.
Av Parisprinciperna framgår att en nationell institution för mänskliga rättigheter i hög grad bör vara fri att styra och genomföra sitt arbete på det sätt den finner lämpligt utan inblandning från andra organ, främst landets regering. Det framgår t.ex. att den kan ha ordinarie medlemmar från parlamentet, medan eventuella representanter för regeringen enligt principerna endast bör ges en rådgivande roll. Vidare bör nationella institutioner för mänskliga rättigheter ges tillräckliga resurser för att vara oberoende från regeringen och de bör också kunna uttala sig om regeringens ställningstaganden. I en rapport till FN:s generalförsamling i januari 2010 underströk generalsekreteraren vikten av de nationella institutionernas självständighet och oberoende.15
Delegationen föreslår att institutionen ska ges ett brett mandat att främja säkerställandet av de internationellt erkända mänskliga rättigheterna (se närmare avsnitt 5.2.1–5.2.2). Ett sådant uppdrag omfattar bl.a. att undersöka och rapportera om hur förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting bedriver sin verksamhet för att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ska efterlevas. Arbetet med dessa uppgifter ställer stora krav på institutionens integritet och oberoende.
De flesta statliga myndigheter i Sverige lyder under regeringen. Det är också främst genom sina myndigheter som regeringen styr riket. Myndigheternas uppgifter syftar alltså i stor utsträckning till att förverkliga regeringens politik inom ett visst område, varför ett sådant lydnadsförhållande är rimligt. En myndighet under regeringen kan få nya eller ändrade uppgifter genom beslut av regeringen och regeringen kan styra verksamhetens inriktning.
Delegationen anser att uppgiften för en nationell institution för mänskliga rättigheter är av ett väsentligt annorlunda slag än det
15 A/HRC/13/44, 15 januari 2010, p. 113.
342
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
som andra statliga myndigheter har. En nationell institution för mänskliga rättigheter karaktäriseras av att dess arbete ska bedrivas med stor självständighet och oberoende från främst regeringen. Regeringen är ytterst ansvarig för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras och garanteras på nationell nivå, bl.a. genom sin styrning av förvaltningsmyndigheter. En central uppgift för en nationell institution för mänskliga rättigheter är att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna genom bl.a. självständiga undersökningar av situationen i landet. En placering av den nationella institutionen under riksdagen skulle ge den största möjliga självständighet gentemot regeringen. Delegationens slutsats är därför att den nationella institutionen för mänskliga rättigheter bör inrättas under riksdagen.
5.1.4 En ny myndighet inrättas
Delegationens förslag: Den nationella institutionen för mänskliga rättigheter inrättas i form av en ny myndighet.
I avsnitt 5.1.3 har delegationen redogjort för sitt förslag om att den nationella institutionen för mänskliga rättigheter ska inrättas under riksdagen. Det är därför av intresse att undersöka om detta skulle kunna göras genom att den nationella institutionens uppgifter läggs på en befintlig myndighet under riksdagen. Den myndighet som i så fall skulle ligga närmast till hands är Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen, JO). Även Riksrevisionen är av visst intresse för övervägandena om en nationell institution för mänskliga rättigheter.
Justitieombudsmannen
I Finland har, som tidigare nämnts (avsnitt 3.3.4), en utredning föreslagit att ett människorättscenter ska inrättas i form av en självständig enhet vid den finska justitieombudsmannens kansli.16Centrets uppgifter föreslås omfatta såväl de grundläggande fri- och rättigheterna enligt den finska grundlagen som de mänskliga rättigheterna enligt de internationella människorättskonventionerna och
16Kansallisen ihmisoikeusinstituution perustaminen, Betänkanden och utlåtanden 45/2010, Justitieministeriet, s. 57 f. (sammanfattning på svenska).
343
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
EU-rätten. Den finska justitieombudsmannens nuvarande ställning, resurser och laglighetsövervakande uppgifter, samt befogenheter att övervaka att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses, ska enligt förslaget förbli oförändrade. Enligt betänkandet ska de uppgifter som föreslås för människorättscentret tillsammans med justitieombudsmannens laglighetsövervakning täcka de uppgifter som omfattas av Parisprinciperna. Det finska justitieministeriet utarbetar för närvarande en proposition till riksdagen om en institution för mänskliga rättigheter.
Det kan övervägas om en liknande lösning skulle kunna vara aktuell för svensk del. JO:s tillsyn över att lagstiftningen följs i den offentliga förvaltningen, att särskilt tillse att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter inte träds för när i den offentliga verksamheten samt myndighetens behandling av klagomål från allmänheten skulle då kombineras med uppgifterna för en nationell institution för mänskliga rättigheter. En sådan lösning kan dock knappast vara aktuell, av flera skäl. JO har en särskild konstitutionell ställning som riksdagens ombudsmän och en del av riksdagens kontrollmakt sedan 200 år. JO är ett extraordinärt tillsynsorgan vars verksamhet inte är avsedd att ersätta den ordinarie tillsyn och rättstillämpning som ankommer på andra samhällsorgan. JO:s roll är således att stå vid sidan av andra samhällsorgan och att bedriva sin tillsyn utifrån sin oberoende ställning. Uppdraget är främst reaktivt.
En central del av JO:s uppdrag är att pröva enskilda klagomål. I själva verket kan det sägas att denna del av verksamheten med tiden kommit att bli en dominerande uppgift för JO. Som framgår i avsnitt 5.2.2 är det delegationens uppfattning att den nationella institutionen för mänskliga rättigheter inte bör ha till uppgift att pröva enskilda klagomål. Den bör i stället ägna sig åt övergripande uppföljningar och undersökningar av situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i Sverige samt att föreslå åtgärder för att förbättra situationen i det avseendet när det behövs.
Det bör vidare nämnas att JO:s uppgift att utöva tillsyn över att lagar och andra författningar följs utgår ifrån nationell rätt. Mandatet för en nationell institution för mänskliga rättigheter är grundat i de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. Det omfattar även frågor av mer främjande karaktär, såsom utbildning, kunskapsutveckling och åtgärder för att öka medvetenheten om de mänskliga rättigheterna.
344
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
Att tillföra JO de uppgifter som ska utföras av en nationell institution för mänskliga rättigheter skulle alltså sammanfattningsvis kräva en fundamental förändring och utvidgning av JO:s uppdrag, som sedan mycket lång tid tillbaka är fastslaget i Sveriges grundlag. Det kan knappast komma i fråga att inom ramen för delegationens uppdrag lämna förslag till så grundläggande konstitutionella förändringar som detta skulle innebära. Delegationen har därför kommit till slutsatsen att det inte är aktuellt att en nationell institutions uppgifter skulle tillföras JO.
Riksrevisionen
Riksrevisionen svarar för årlig revision av statliga myndigheter och granskar myndigheternas effektivitet. Syftet med den årliga revisionen är att bedöma om redovisningen är tillförlitlig och räkenskaperna rättvisande samt om ledningens förvaltning följer tillämpliga föreskrifter och särskilda beslut. En effektivitetsgranskning ska främst ta sikte på förhållanden med anknytning till statens budget, genomförandet och resultatet av statlig verksamhet och åtaganden i övrigt men får också avse de statliga insatserna i allmänhet. Myndighetens granskning omfattar varken kommuner eller landsting eller företag och andra privata aktörer. Av det sagda framgår att Riksrevisionens mandat, både när det gäller arbetsuppgifter och tillämpningsområde, skiljer sig helt från vad som ska gälla för en nationell institution för mänskliga rättigheter. Det bör därför, enligt delegationens mening, inte kunna komma i fråga att lägga uppgiften att vara en sådan nationell institution i Sverige på Riksrevisionen.
Sammanläggning med Justitiekanslern, Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen, Skolinspektionen eller Forum för levande historia
Mot bakgrund av att delegationen föreslår att de uppgifter som ankommer på en nationell institution för mänskliga rättigheter ska utföras av en myndighet under riksdagen, kan uppgifterna inte läggas på någon av de andra myndigheter som annars närmast ansetts kunna komma i fråga, det vill säga Justitiekanslern (JK),
345
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
Diskrimineringsombudsmannen (DO), Barnombudsmannen (BO), Skolinspektionen eller Forum för levande historia (se avsnitt 3.3.5).
Att föreslå en ändring av huvudmannaskapet för dessa myndigheter så att de också kom att lyda under riksdagen är en fråga som helt faller utanför delegationens uppdrag. När det gäller JK faller en sådan tanke dessutom redan på det faktum att myndighetens roll per definition är att vara regeringens högste ombudsman. Skolinspektionen är för sin del en typisk förvaltningsmyndighet, varför det bör vara uteslutet att den skulle kunna lyda under riksdagen.
När det gäller DO, BO, Skolinspektionen och Forum för levande historia talar dessutom även dessa myndigheters nuvarande ansvarsområden och uppgifter emot att någon av dem skulle ges rollen som nationell institution för mänskliga rättigheter. I bakgrundsanalysen (avsnitt 3.3.5) lämnas en närmare redogörelse för dessa myndigheter i det avseendet. Sammanfattningsvis drar delegationen följande slutsatser.
Diskrimineringsombudsmannens främsta uppgift är att utöva tillsyn över att diskrimineringslagen (2008:567) följs. DO har i den delen rätt att föra talan i domstol för enskilda vars rättigheter enligt diskrimineringslagen trätts för när. En mycket stor del av DO:s verksamhet, på samma sätt som när det gäller JO, handlar därför om att hantera och pröva enskilda klagomål, en uppgift som den nationella institutionen för mänskliga rättigheter över huvud taget inte, enligt delegationens uppfattning, bör ha. Redan detta förhållande gör att DO inte vore en lämplig aktör i rollen som nationell institution.
Härtill kommer att DO:s uppdrag är begränsat till att verka mot diskriminering. Även om antidiskrimineringsperspektivet är en mycket viktig del i arbetet för de mänskliga rättigheterna utgör det endast en del. Mänskliga rättigheter är ett betydligt vidare begrepp än diskriminering. Frågor om mänskliga rättigheter som diskuterats vad gäller svenska förhållanden utan samband med diskriminering har t.ex. gällt avvisningar i strid med förbudet mot tortyr, rättigheter för frihetsberövade personer, rätten till privatliv, äganderätten, rätten till domstolsprövning och rätten till effektiva rättsmedel.17
DO:s mandat skulle alltså behöva utvidgas i stor omfattning om myndigheten skulle ges uppdraget som nationell institution för
17 Se t.ex. skr. 2005/06:95, s. 131 ff.
346
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
mänskliga rättigheter. Omfattande förändringar av myndigheten skulle därmed krävas. Den framtida institutionens arbete blir sammanfattningsvis av så påtagligt annorlunda karaktär än det arbete som DO bedriver i dag att det inte är lämpligt att lägga dessa uppgifter på DO. Det faktum att DO avser att ansöka om ackreditering till organisationen International Coordinating Committee of
National Institutions for the Promotion and Protection of Human Rights (ICC, se avsnitt 3.3.4) har inte någon betydelse för frågan om en nationell institution med övergripande mandat att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna bör inrättas i Sverige.
Delegationen har tidigare i ett delbetänkande föreslagit att DO ska ges huvudansvaret för att främja, skydda och övervaka FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I delbetänkandet konstaterade dock delegationen att om liknande uppgifter kom att utvecklas för samtliga konventioner om mänskliga rättigheter borde frågan tas upp igen (se vidare avsnitt 5.2.2).
Vad gäller Barnombudsmannen (BO) kan det konstateras att myndigheten visserligen har mångårig erfarenhet av att ha som sin huvuduppgift att i Sverige främja genomförandet av en konvention om mänskliga rättigheter, nämligen FN:s konvention om barnets rättigheter. Myndigheten besitter därmed värdefull kunskap om sådant arbete. BO:s avgränsade arbetsområde talar dock emot att BO ges uppdraget att utföra de uppgifter som ankommer på en nationell institution för mänskliga rättigheter. En sådan institution ska arbeta utifrån alla internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Att göra om BO till ett nationellt organ för att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna generellt skulle innebära en betydande utvidgning av BO:s uppdrag och stora behov av organisatoriska förändringar. BO:s roll har dessutom successivt kommit att förstärkas och myndigheten har en stark ställning när det gäller att bevaka barns rättigheter. Risken finns att det perspektivet skulle försvagas och att den särskilda kompetens som under lång tid byggts upp inom barnrättsområdet skulle gå förlorad. Sammantaget leder det sagda till att det, enligt delegationens uppfattning, inte är lämpligt att ge BO rollen som nationell institution för mänskliga rättigheter.
Skolinspektionen ska visserligen enligt 7 § i sin instruktion integrera perspektivet mänskliga rättigheter i sin verksamhet. Skolinspektionens verksamhetsområde är dock avgränsat till utbildningsområdet och mycket specialiserat. Dessa förhållanden, tillsammans med det faktum att Barn- och elevombudet inom
347
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
myndigheten har till uppgift att pröva ett mycket stort antal enskilda klagomål, en uppgift som den nationella institutionen inte bör ha enligt delegationens förslag, gör att det får anses helt uteslutet att ge inspektionen uppdraget som nationell institution (se även avsnitt 3.3.5).
Forum för levande historia har, enligt sin instruktion (2007:1197), till uppgift att vara ett nationellt forum som ska främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i
Förintelsen. Myndigheten ska bedriva utåtriktad verksamhet med inriktning på kunskap, kultur och utbildning. Verksamheten ska bedrivas i nära kontakt med pågående forskning, andra kultur- och utbildningsinstitutioner samt myndigheter, organisationer och föreningar vars verksamhet rör liknande frågor. Sammanfattningsvis har Forum för levande historia visserligen ett uppdrag som tydligt rör de mänskliga rättigheterna men som är klart avgränsat till utbildnings-, informations- och kulturverksamhet. Inte heller Forum vore därför, enligt delegationens uppfattning, lämpligt som nationell institution med generellt ansvar för att främja säkerställandet av mänskliga rättigheter i Sverige.
Sammantaget leder det sagda till slutsatsen att den nationella institutionen för mänskliga rättigheter bör inrättas som en ny myndighet.
Delegationens förslag om institutionens uppgifter och organisation beskrivs närmare nedan (avsnitt 5.2–5.3). Frågor om formerna för institutionens inrättande behandlas i avsnitt 5.4.
5.2 Institutionens mandat och arbetsuppgifter
Delegationens förslag: Den nationella institutionen för mänskliga rättigheter ges ett brett mandat att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Mandatet omfattar dock inte att pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall.
Enligt de två inledande rekommendationerna (artikel 1 och 2) i Parisprinciperna bör en nationell institution ha befogenhet att främja och skydda de mänskliga rättigheterna och ges ett så brett mandat som möjligt. Uppdraget bör vara tydligt formulerat i
348
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
grundlag eller annan lag, där också institutionens sammansättning och befogenheter specificeras.
5.2.1 Institutionens mandat
Även om detta inte sägs uttryckligen i alla delar av Parisprinciperna är det, med tanke på det internationella sammanhang i vilket principerna antogs, klart att med ”mänskliga rättigheter” i första hand avses de rättigheter som slås fast i internationella överenskommelser och sedvanerätt.18 De allra flesta arbetsuppgifter som beskrivs i principerna hänvisar till de mänskliga rättigheterna generellt. Uppgiften att verka för att nationella författningar m.m. överensstämmer med de internationella överenskommelserna och att se till att överenskommelserna tillämpas effektivt (Parisprinciperna, artikel 3 b) är dock uttryckligen avgränsad till de internationella instrument om mänskliga rättigheter som landet har anslutit sig till.
Enligt kartläggningen av nationella institutioner i EU:s medlemsstater har majoriteten av dessa institutioner ett brett mandat som omfattar alla mänskliga rättigheter, eller alla mänskliga rättigheter i konventioner som landet har anslutit sig till.19
Såsom nämndes ovan saknas det i dag en myndighet med ett övergripande uppdrag att verka för efterlevanden av de internationellt erkända mänskliga rättigheterna i Sverige. Den enda befintliga myndighet som har ett uppdrag med direkt koppling till konventionerna om mänskliga rättigheter är BO, vars verksamhet är avgränsad till FN:s konvention om barnets rättigheter.
Delegationen anser att det är centralt att en svensk nationell institution för mänskliga rättigheter ges ett mandat som uttryckligen omfattar de internationellt erkända mänskliga rättigheterna, dvs. de som slås fast i konventioner och andra internationella dokument, och inte endast de mänskliga rättigheter som kommer till uttryck i nationell lagstiftning. Dessa överenskommelser utgör
18 Vikten av att institutionerna har bredast möjliga mandat med uppgifter som omfattar de internationellt erkända mänskliga rättigheterna och inte endast rättigheter i nationell lagstiftning betonas även av FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, General Comment No. 10, E/C.12/1998/25, 14 december 1998, p. 3, FN:s kommitté för barnets rättigheter, General Comment No. 2, CRC/GC/2002/2, 15 november 2002, p. 8, Burdekin, National Human Rights Institutions in the Asia-Pacific Region, 2007, s. 19, Pohjolainen, The Evolution Of National Human Rights Institutions – The Role of the United
Nations, 2006, s. 7, och i Amnesty Internationals rekommendationer om nationella institutioner för mänskliga rättigheter, AI IOR 40/007/2001, rekommendation 3.1. 19 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 36.
349
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
källan till Sveriges internationella förpliktelser avseende de mänskliga rättigheterna och är bindande för Sverige oavsett hur den nationella lagstiftningen är utformad. Som närmare beskrivs nedan (avsnitt 5.2.2) är det, enligt delegationens mening, en viktig uppgift för en nationell institution för mänskliga rättigheter att uppmärksamma om det uppstår diskrepanser mellan de internationella konventionerna och det nationella skyddet av de mänskliga rättigheterna. För att institutionen ska kunna fylla denna funktion måste dess mandat utformas så att det omfattar de internationellt erkända mänskliga rättigheterna. Därutöver bör institutionen även beakta och kunna främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna såsom dessa kommer till uttryck i svensk grundlag.
Delegationen anser också att institutionens mandat bör omfatta alla frågor om mänskliga rättigheter, inte endast de som uttrycks i juridiskt bindande konventioner som ratificerats av Sverige. Det är angeläget att institutionen även kan arbeta med frågor som behandlas i t.ex. resolutioner som antas i FN:s råd för de mänskliga rättigheterna, FN:s generalförsamling, Europarådet, EU eller andra internationella organ. Den internationella rättsordningen utvecklas till stor del genom uttalanden i bl.a. resolutioner. En nationell institution för mänskliga rättigheter bör ha ett mandat som ger den möjlighet att hålla sig uppdaterad om den internationella utvecklingen. Att begränsa mandatet till ratificerade konventioner skulle medföra olyckliga begränsningar av institutionens mandat. Som exempel kan nämnas att FN:s allmänna förklaring för de mänskliga rättigheterna är en resolution och att föregångaren till FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fanns i de s.k. standardreglerna, som utgjorde icke-bindande principer.
Vidare framgår det uttryckligen av Parisprinciperna att en nationell institution bör ha ett mandat som är så brett som möjligt, dvs. avse alla de mänskliga rättigheterna, snarare än endast vissa rättighetsfrågor. Som redan konstaterats är det just en aktör med sådant brett mandat som i dag saknas i Sverige. Arbetet med att främja och skydda de mänskliga rättigheterna bör bedrivas systematiskt och utifrån ett helhetsperspektiv i syfte att identifiera alla typer av brister i rättighetsskyddet, oavsett rättighetsfråga. Delegationen anser alltså att institutionens mandat bör omfatta alla de internationellt erkända mänskliga rättigheterna.
Mandatet bör även vara brett vad avser uppgifter och arbetsmetoder. Enligt Parisprincipernas första rekommendation ska en
350
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
nationell institution ges befogenhet att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. En slutsats som har dragits (avsnitt 3.3.7) är att behovet av fortsatt stöd i arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige inte endast omfattar främjande arbete utan även uppgifter av mer skyddande karaktär. Utifrån ett sådant dubbelt mandat kan, enligt delegationens bedömning, den nationella institutionen mest effektivt och långsiktigt bidra till arbetet för det av riksdagen fastställda målet, att de mänskliga rättigheterna ska respekteras i Sverige.20
Delegationen anser således att den svenska nationella institutionen för mänskliga rättigheter, liksom flertalet andra liknande institutioner i världen, ska ges ett brett mandat att främja och skydda de mänskliga rättigheterna, såsom de uttrycks i de internationella konventioner som Sverige förbundit sig att följa och andra dokument från internationella organ. Det framgår av avsnitt 3.3.4 att en stor majoritet av det sextiotal institutioner som ingått i FN:s kartläggning också har ett brett mandat med befogenheter att utföra alla de uppgifter som anges i Parisprinciperna.21 I avsnitt 5.2.2–5.2.5 ges en närmare beskrivning av vilka uppgifter den nationella institutionen bör ha.
Parisprinciperna innehåller en särskild avdelning med tilläggsprinciper av mer frivillig karaktär rörande institutioner som har befogenhet att behandla (hear and consider) enskilda klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Enligt dessa kan en institution ges befogenhet (may be authorized) att behandla sådana klagomål. Delegationen anser att övervägande skäl talar emot att den svenska institutionen ska ges sådan befogenhet i nuläget. Dessa skäl beskrivs närmare i avsnitt 5.2.2.
Enligt Parisprincipernas andra rekommendation bör institutionens uppdrag vara tydligt formulerat. Samtidigt betonas det i principerna att en nationell institution för mänskliga rättigheter bör åtnjuta en hög grad av oberoende. Såsom närmare beskrivs i avsnitt 5.1.3 anser delegationen att det är centralt att också den svenska institutionen, med hänsyn till dess uppdrag att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna, åtnjuter ett sådant oberoende. Oberoendet ställer krav på eget handlingsutrymme. Därför bör institutionens mandat vara så formulerat att det uttrycker institutionens uppgifter utan att dessa beskrivs som
20Prop. 2008/09:1, bet. 2008/09:KU1, rskr. 2008/09:83. 21 United Nations Office of the High Commissioner for Human Rights, Survey on National
Human Rights Institutions, 2009.
351
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
direkta åligganden, med vissa undantag, t.ex. i fråga om rapportering till riksdagen (se avsnitt 5.2.5).
Parisprinciperna innehåller också rekommendationer om vilka arbetsmetoder (methods of operation) som en nationell institution för mänskliga rättigheter bör kunna använda. Där detta är relevant beskrivs dessa rekommendationer i anslutning till varje uppgift som diskuteras nedan. Syftet med denna beskrivning är att illustrera på vilket sätt en nationell institution i Sverige skulle kunna tänkas arbeta. Det är dock viktigt att det lämnas till institutionen att utifrån sitt mandat och sin oberoende ställning själv avgöra vilka arbetsmetoder den ska använda.
5.2.2 Institutionens uppgifter
Som har beskrivits i avsnitt 3.3.2 och ovan ska en nationell institution för mänskliga rättigheter ha ett brett mandat att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Mot bakgrund av de uppgifter som anges i Parisprinciperna anser delegationen att den svenska institutionen för mänskliga rättigheter särskilt bör ha till uppgift att:
− undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige samt lämna förslag om hur situationen kan förbättras,
− föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls,
− ha kontakter med internationella organisationer och även i övrigt delta i internationellt samarbete om frågor som rör de mänskliga rättigheterna, samt
− främja utbildning, forskning och kompetensutveckling, information och ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Parisprincipernas lista över uppgifter är inte uttömmande, utan endast exemplifierande. Principerna bör ses som minimirekommendationer som inte utesluter att en nationell institution ges en vidare befogenhet än den som beskrivs i principerna.22
22 CRC/GC/2002/2, 15 november 2002, p. 4, Burdekin, National Human Rights Institutions in the Asia-Pacific Region, s. 119, Pohjolainen, The Evolution Of National Human Rights
352
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
Nedan beskrivs delegationens överväganden och förslag om vilka uppgifter den svenska institutionen för mänskliga rättigheter bör ha utifrån Parisprinciperna. Rubrikerna överensstämmer med de uppgifter som beskrivs i 2 § i det förslag till instruktion för institutionen som lämnas bland författningsförslagen. I enlighet med Parisprinciperna bör beskrivningen av den svenska institutionens uppgifter inte ses en uttömmande lista. Institutionen bör ha frihet att, utöver de uppgifter som anges nedan, utföra även andra liknande uppgifter inom verksamhetsområdet, i enlighet med sina egna prioriteringar.
Undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige samt föreslå åtgärder för att förbättra situationen
Enligt Parisprinciperna, artikel 3 a, bör en nationell institution för mänskliga rättigheter kunna lämna yttranden, rekommendationer, förslag och rapporter om alla frågor om de mänskliga rättigheterna till regeringen, riksdagen eller annat behörigt organ. Dessa yttranden, rapporter m.m. kan behandla situationen för de mänskliga rättigheterna generellt eller i specifika frågor. Institutionen bör också kunna uppmärksamma regeringen på situationer där de mänskliga rättigheterna kränks och lägga fram förslag om hur situationen kan förbättras. Institutionen bör även vara fri att publicera sådana yttranden och rapporter när den finner detta lämpligt.
Av EU:s kartläggning av nationella institutioner för mänskliga rättigheter i medlemsstaterna framgår att de flesta nationella institutionerna i Europa publicerar både årsrapporter och tematiska rapporter. Den danska institutionens årsrapport behandlar t.ex. även situationen för de mänskliga rättigheterna med redogörelser för bl.a. lagförslag och synpunkter från FN:s övervakningskommittéer. Institutionerna publicerar också vanligen yttranden, handböcker artiklar m.m.23
De europeiska institutionerna använder sig av olika metoder för att undersöka situationen för de mänskliga rättigheterna. Vissa institutioner genomför undersökningar av mer systematisk karaktär
Institutions – The Role of the United Nations, s. 6, European Union Agency for Fundamental
Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 11. 23 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 39 f.
353
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
och några gör även undersökningar i enskilda fall. Några institutioner samlar själva in information genom t.ex. intervjuer och besök, medan andra förlitar sig till extern information, bl.a. officiell statistik. Ytterligare en metod som flera institutioner använder för att samla in information om situationen för de mänskliga rättigheterna är att anordna möten med organisationer inom det civila samhället som representerar olika grupper samt även med enskilda. Det tyska institutet genomför uppföljningskonferenser på grundval av övervakningskommittéernas synpunkter. Vissa institutioner bedriver också egen forskning som kan visa på kränkningar av eller brister rörande de mänskliga rättigheterna.24
Enligt delegationens mening bör det vara en central uppgift för den svenska institutionen att undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige samt lämna förslag om hur situationen kan förbättras. Sådana undersökningar och rapporter bör kunna gälla alla samhällssektorer, såsom offentlig sektor, näringslivet, det civila samhället och allmänheten. Institutionen bör också kunna publicera sina rapporter, yttranden m.m. Det är genom att uttala sig om kartläggningar, granskningar och undersökningar som den kan ha en inverkan på säkerställandet av de mänskliga rättigheterna. Även granskningar av lagstiftning och författningsförslag bör ingå här, som beskrivs närmare nedan.
Vad gäller metoder för insamling av information bör alla de metoder som nämnts ovan kunna användas, med undantag för prövning av klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall (se vidare nedan). Det innebär att institutionens undersökande verksamhet rör respekten för de mänskliga rättigheterna på en övergripande nivå.
Institutionen bör både kunna genomföra egna studier och undersökningar och kunna uppdra åt andra, t.ex. forskare, att genomföra sådana undersökningar. Undersökningarna bör kunna avse såväl situationen för de mänskliga rättigheterna generellt, som mer avgränsade rättighetsområden eller -frågor, samt både frågor av materiellt slag och frågor om t.ex. kunskap, attityder och rutiner.
Frågan om institutionens framställningar till riksdagen och regeringen behandlas i avsnitt 5.2.4. Institutionens skyldighet att lämna årsrapport behandlas i avsnitt 5.2.5.
24 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 36 f.
354
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
Föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls
Av Parisprinciperna, artikel 3 a, framgår att nationella institutioner för mänskliga rättigheter bör ha till uppgift att yttra sig om författningar och administrativa bestämmelser, såväl sådana som är i kraft som författningsförslag och andra förslag. Den bör kunna föreslå nya författningar, ändringar i författningar eller andra åtgärder som behövs för att säkerställa att landets internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls. Vidare anges i artikel 3 b att nationella institutioner bör ha till uppgift att främja säkerställandet av att nationell lagstiftning, bestämmelser och praxis står i överensstämmelse med de konventioner om mänskliga rättigheter som staten har tillträtt, samt att rättigheterna respekteras.
Enligt vad som framgår av kartläggningen av nationella institutioner i EU:s medlemsstater har många av dessa institutioner funktionen att medverka i lagstiftningsprocessen och annan offentlig verksamhet med rekommendationer och förslag, t.ex. om nya eller ändrade författningar eller rutiner. Kontakterna sker på olika stadier av lagstiftningsprocessen i olika länder. I vissa stater har den nationella institutionen för mänskliga rättigheter kontakt med den exekutiva makten och i andra länder med den lagstiftande. Det förekommer både att den nationella institutionen tar initiativet till att granska författningsförslag och att initiativet kommer från den exekutiva eller lagstiftande makten. Den danska institutionen ger råd till både regeringen och riksdagen och konsulteras systematiskt inom ramen för lagstiftningsprocessen och kan också medverka med råd till expertgrupper och utredningar.25
Enligt delegationens mening bör den svenska institutionen för mänskliga rättigheter ges en bred befogenhet att verka för att svensk lagstiftning överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna och att de mänskliga rättigheterna respekteras i samhället. I denna uppgift bör ingå som en viktig uppgift att granska om författningsförslag och andra förslag står i överensstämmelse med dessa konventioner. Den bör kunna lämna förslag på vilka förändringar som bör vidtas för att respekten för de mänskliga rättigheterna ska säkerställas. Under-
25 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 40 f.
355
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
sökningar, rådgivning och annan verksamhet bör kunna bedrivas både på institutionens eget initiativ och efter förfrågningar från andra myndigheter och aktörer.
Institutionens uppgift att granska författningsförslag och andra förslag omfattar flera delfrågor. En grundläggande fråga är vilken typ av förslag som institutionen ska ha befogenhet att granska. Därutöver bör även frågor om i vilken mån myndigheter ska vara skyldiga att aktivt bjuda in institutionen att lämna synpunkter, samt om institutionen ska ha skyldighet att svara på en sådan inbjudan, behandlas.
Vad först gäller området för förhandsgranskning är det klart att Parisprincipernas rekommendation innebär att den nationella institutionen bör ges befogenhet att granska alla typer av författningsförslag, såväl lagar som förordningar och administrativa föreskrifter. För svenskt vidkommande bör därutöver även andra förslag kunna bli aktuella, främst förslag från kommittéväsendet och övriga delar av Regeringskansliet, dvs. statens offentliga utredningar samt departementspromemorior. Det är, enligt delegationens mening, uppenbart att förhandsgranskning av författningsförslag och andra förslag bör vara en central uppgift för den svenska institutionen för att denna ska kunna motverka att det uppstår diskrepanser mellan nationell lagstiftning och praxis och Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Brister i rättighetsskyddet som kan leda till kränkningar av enskildas rättigheter måste så långt det är möjligt avvärjas innan de uppstår. Delegationen anser därför att institutionen ska ha en vid befogenhet att granska och kommentera alla typer av offentliggjorda förslag från såväl Regeringskansliet som andra myndigheter som rör frågor om mänskliga rättigheter.
Vad gäller frågan om i vilken mån statliga myndigheter ska vara skyldiga att aktivt inbjuda den nationella institutionen att lämna synpunkter kan följande anföras.
Angående beredningen av regeringsärenden föreskrivs i 7 kap. 2 § regeringsformen att behövliga upplysningar och yttranden ska inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs ska också tillfälle lämnas för sammanslutningar och enskilda att yttra sig. Det finns emellertid ingen författning eller bestämmelse som generellt reglerar vilka myndigheter och andra aktörer som ska vara remissinstanser. En ny remisslista tas fram av Regeringskansliet för varje remiss, även om vissa myndigheter, såsom JO, ofta utgör remissinstans.
356
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
De mänskliga rättigheterna spänner över en rad samhällsområden och frågor. Det är vanligt att förslag har relevans för de mänskliga rättigheterna utan att detta uttryckligen framgår. Då det är av stor vikt att eventuella brister i skyddet av de mänskliga rättigheterna kan förutses i god tid anser delegationen att den nationella institutionen som huvudregel aktivt bör inbjudas att lämna synpunkter på förslag av mer betydande slag. Det kan tillläggas att det alltid står myndigheter och andra aktörer fritt att lämna remissyttrande även när de inte uttryckligen inbjudits att lämna synpunkter.
Vad gäller utredningar inom kommittéväsendet redogör delegationen i avsnitt 6.2.6 för sitt förslag om att det i kommittéförordningen (1998:1474) ska införas en bestämmelse om att de förslag som kommittéer och särskilda utredare lämnar ska vara utformade så att skyddet för den enskildes mänskliga rättigheter enligt Sveriges internationella åtaganden respekteras och vid behov förstärks. Mot bakgrund av en sådan bestämmelse kan det bli aktuellt för kommittéer och särskilda utredare att under utredningsarbetet ta kontakt med den nationella institutionen.
Delegationen lämnar vidare förslag om att en motsvarande bestämmelse ska föras in i förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning (avsnitt 6.2.4). Förordningen tillämpas på förvaltningsmyndigheter under regeringen. Enligt förordningen ska en myndighet, innan den beslutar föreskrifter eller allmänna råd, så tidigt som möjligt utreda föreskrifternas eller de allmänna rådens konsekvenser i den omfattning som behövs i det enskilda fallet och dokumentera utredningen i en konsekvensutredning. Av kommittéförordningen följer också att kommittéer och särskilda utredare som lämnar förslag till nya eller ändrade regler ska ange förslagens konsekvenser på ett sätt som motsvarar de krav på innehållet i konsekvensutredningar som finns i 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. För att en kommitté, särskild utredare eller annan myndighet ska kunna bedöma ett förslags konsekvenser för de mänskliga rättigheterna kan det även i dessa fall bli aktuellt att den kontaktar den nationella institutionen eller använder vägledningar eller annat material som utarbetats av denna. Huvudansvaret för att utföra och redovisa analysen av förslagens konsekvenser för de mänskliga rättigheterna ligger dock naturligtvis på kommittéerna, de särskilda utredarna och myndigheterna själva.
357
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
Förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning anger också att myndigheter, innan de beslutar föreskrifter eller allmänna råd, ska ge bl.a. statliga myndigheter som på ett betydande sätt berörs tillfälle att yttra sig i frågan och om konsekvensutredningen. Om delegationens förslag om ändring i denna förordning genomförs blir således myndigheter skyldiga att inbjuda den nationella institutionen att yttra sig över förslag som på ett betydande sätt rör institutionens arbete för de mänskliga rättigheterna.
Vad slutligen gäller institutionens skyldighet att svara på remiss kan noteras att myndigheter under regeringen är skyldiga att svara på remiss, medan remissen för andra aktörer, t.ex. myndigheter under riksdagen, innebär en inbjudan att lämna synpunkter. Eftersom delegationen föreslår att institutionen ska inrättas under riksdagen (avsnitt 5.1.3) blir institutionen inte skyldig att svara på remisser utan kan själv avgöra när detta är befogat. Därmed är risken liten för att arbetet med att svara på remisser blir alltför betungande, även om institutionen får inbjudan att lämna remissyttrande om alla förslag av mer betydande natur.
Vid sidan om det ordinarie remissförfarandet och kommittéers och särskilda utredares skyldighet att göra konsekvensutredningar kan det även bli aktuellt för den nationella institutionen att lämna synpunkter under andra stadier av beredningsprocessen. Delegationen har i avsnitt 4.2 lämnat förslag om att Lagrådets förutsättningar att utföra granskningar i förhållande till konventioner om de mänskliga rättigheterna ska förstärkas. Lagrådets yttrande inhämtas om vissa frågor som bl.a. kan avse mänskliga rättigheter (se närmare avsnitt 3.2.6) och lämnas på begäran av regeringen eller riksdagsutskott. Genom Regeringskansliets lagrådsremisser offentliggörs många lagförslag som kan vara av stor relevans för de mänskliga rättigheterna. Det finns inget hinder mot att den nationella institutionen för mänskliga rättigheter yttrar sig om lagrådsremisser, t.ex. i de fall där lagförslaget ändrats i förhållande till ett förslag som lämnats av en kommitté eller särskild utredare. Det framgår tydligt av Parisprinciperna att en nationell institution för mänskliga rättigheter bör kunna yttra sig och lämna rekommendationer i alla frågor om de mänskliga rättigheterna.
Vidare kan det bli aktuellt för Regeringskansliet och andra myndigheter att konsultera den nationella institutionen vid beredningen av andra ärenden och frågor som tydligt berör de mänskliga rättigheterna. Institutionen får själv avgöra i vilken mån den har
358
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
möjlighet, och om det är lämpligt för den, att lämna synpunkter och rekommendationer i sådana fall.
I avsnitt 4.5.4 har delegationen föreslagit att det ska införas uttryckliga hänvisningar till de mänskliga rättigheterna i ett urval lagar. Delegationen föreslår också i avsnitt 6.2.3 att ansvaret för de mänskliga rättigheterna ska tydliggöras i vissa myndigheters instruktioner. Mot bakgrund av dessa förslag är det troligt att myndigheter, i högre grad än tidigare, kommer att analysera sin verksamhet ur ett människorättsperspektiv och identifiera föreskrifter, myndighetspraxis och rutiner som kan påverka respekten för de mänskliga rättigheterna. Flera myndigheter kan också komma att ha ett ökat behov av att hålla sig informerade om den internationella utvecklingen på människorättsområdet och om aktuella synpunkter och rekommendationer från internationella övervakningsorgan. Försäkringskassan, Statens Skolverk, Skolinspektionen, Specialpedagogiska skolmyndigheten och länsstyrelserna har redan i dag instruktioner som uttryckligen hänvisar till de mänskliga rättigheterna. Institutionen bör kunna lämna rekommendationer såväl till dessa som till andra myndigheter om vad som krävs för att verksamhet och föreskrifter ska överensstämma med de mänskliga rättigheterna. Institutionen bör även kunna bedriva motsvarande verksamhet i förhållande till kommuner och landsting.
Det finns också flera myndigheter som har tillsynsuppdrag som omfattar de mänskliga rättigheter som uttrycks i svensk lagstiftning eller som rör ett avgränsat rättighetsområde. Det kan bl.a. nämnas att det ingår i JO:s uppdrag att tillse att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter inte träds för när i den offentliga verksamheten. JO ska också verka för att brister i lagstiftningen avhjälps. JO får även göra framställning till riksdagen om det vid tillsynsverksamheten uppkommer anledning att föreslå författningsändring eller någon annan åtgärd från statens sida. BO ska uppmärksamma att lagar och andra författningar samt tillämpningen av dessa stämmer överens med FN:s konvention om barnets rättigheter och hos regeringen föreslå de författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att barns och ungas rättigheter och intressen ska tillgodoses. DO ska hos regeringen föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som kan motverka diskriminering eller ta initiativ till andra lämpliga åtgärder. Det är angeläget att institutionen för mänskliga rättigheter, i den utsträckning den
359
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
finner lämpligt, samråder och samverkar med andra myndigheter med sådana angränsande uppdrag.
Kontakter med internationella organisationer och deltagande i internationellt samarbete om frågor som rör de mänskliga rättigheterna
Enligt Parisprinciperna bör nationella institutioner för mänskliga rättigheter kunna samarbeta med alla organ inom FN-systemet, regionala organ och nationella institutioner i andra länder som arbetar med frågor om mänskliga rättigheter. Denna uppgift framhålls också av organisationen International Coordination Committee of National Human Rights Institutions (ICC, se avsnitt 3.3.4). Enligt ICC:s riktlinjer är det särskilt viktigt att en nationell institution kan ha kontakter med FN:s råd för mänskliga rättigheter, dess specialrapportörer och arbetsgrupper (special procedures mandate holders) samt med FN:s övervakningskommittéer.26 Frågan om nationella institutioners medverkan vid staternas rapportering till internationella och regionala organisationer behandlas i en särskild rekommendation (se vidare nedan).
DO ska enligt sin instruktion (2008:568) följa den internationella utvecklingen och ha kontakter med internationella organisationer inom sitt verksamhetsområde. I propositionen med förslag bl.a. till lag om Diskrimineringsombudsmannen anförde regeringen att även om det är regeringen som företräder riket finns det inget hinder för ombudsmännen att ta kontakt med berörda internationella organ eller att olika internationella organ tar initiativ till att inhämta ombudsmannens synpunkter i frågor om diskriminering. Vidare framfördes att det i lagen om ombudsmannen uttryckligen borde anges att denne kan kommunicera direkt med för verksamheten berörda internationella organisationer, som en följd av att ombudsmannens mandat så långt som möjligt bör framgå av lag. Som exempel på organisationer av intresse för ombudsmannen nämndes FN:s övervakningskommittéer.27
Delegationen anser att det är av stor vikt att den nationella institutionen kan ha självständiga kontakter med internationella
26Guidelines for Accreditation & Re-Accreditation of National Human Rights Institutions to the International Coordinating Committee of National Human Rights Institutions, Version 4, juni 2009, med bilaga ICC Sub-committee on Accreditation, General Observations, rekommendation 1.4. 27Prop. 2007/08:95, s. 381.
360
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
organ. I likhet med vad som angavs beträffande DO bör det uttryckligen framgå av den författning som ligger till grund för institutionens inrättande att den kan ha sådana kontakter. Ett flertal internationella och regionala organ kan vara relevanta i detta avseende, t.ex. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, FN:s råd för mänskliga rättigheter med dess specialrapportörer och arbetsgrupper, övervakningskommittéer inom FN och Europarådet, Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, EU:s byrå för grundläggande rättigheter samt ICC och dess europeiska grupp. Genom sådana kontakter kan institutionen t.ex. inhämta kunskaper och erfarenheter från arbetet för mänskliga rättigheter i andra länder samt bidra med egna erfarenheter. Institutionen behöver också egna internationella kontakter för att nära kunna följa utvecklingen av det internationella skyddet av mänskliga rättigheter och vilka diskussioner som förs i dessa frågor internationellt.
Enligt Parisprinciperna, artikel 3 d, bör nationella institutioner för mänskliga rättigheter även kunna bidra till de rapporter som staten är skyldig att lämna till FN:s kommittéer och organ samt till regionala organisationer. Med hänsyn till institutionernas oberoende bör de även kunna avge yttranden i dessa frågor, när så är nödvändigt. Denna princip syftar på de periodiska rapporter konventionsstaterna ska avge om hur de genomför sina internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna på nationell nivå. Sådana rapporter ska bl.a. lämnas till FN:s övervakningskommittéer om FN:s kärnkonventioner. Staterna avger också periodiska rapporter till FN:s råd för de mänskliga rättigheterna. Vidare lämnar Sverige periodiska rapporter som helt eller delvis behandlar frågor om mänskliga rättigheter till Europarådet och ILO. Ytterligare rapporter och svar på frågor lämnas på begäran av t.ex. FN:s specialrapportörer och Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter.
FN:s kommitté för barnets rättigheter har behandlat frågan om institutionernas medverkan i rapporteringen om konventionen om barnets rättigheter i en allmän kommentar om nationella institutioner för mänskliga rättigheter.28 Kommittén framhåller bl.a. att institutionerna ska bidra självständigt till rapporteringsprocessen och att staterna måste respektera institutionernas självständighet och integritet när de lämnar information till kommittén. Vidare understryker kommittén att det inte är lämpligt att staten överlåter
28 CRC/GC/2002/2, 15 november 2002.
361
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
ansvaret för rapporteringen på den nationella institutionen eller att representanter för institutionen ingår i regeringens delegation vid kommitténs möte om rapporten i fråga.
Det framgår av en rapport från FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna att ett vanligt sätt för institutionerna att medverka i rapporteringsprocessen är att de lämnar egna, alternativa rapporter eller yttranden till övervakningskommittéerna.29
Delegationen bedömer att institutionens roll vid Sveriges rapportering till övervakningskommittéer och andra nationella organ bör ses som en del av dess befogenhet att ha självständiga kontakter med sådana organ. I samband med att regeringen sammanställer rapporter om genomförandet av konventioner om de mänskliga rättigheterna kan det vara aktuellt för den nationella institutionen att själv lämna information i någon fråga som aktualiseras av rapporteringen. Sådana yttranden utgör inte en del av regeringens rapport och kontakter mellan den nationella institutionen och det internationella organet bör, med hänsyn till institutionens oberoende ställning, ske vid sidan av regeringens kontakter med detta organ.
Utöver att ha kontakter med internationella organisationer är det viktigt att den nationella institutionen även i övrigt kan delta i internationellt samarbete. De bör bl.a. kunna ha kontakter med nationella institutioner för mänskliga rättigheter, myndigheter och organisationer i andra länder, t.ex. för erfarenhetsutbyte.
Främja utbildning, forskning och kompetensutveckling, information och ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna i Sverige
Enligt Parisprinciperna bör en nationell institution för mänskliga rättigheter kunna bistå vid utarbetandet av program för utbildning och forskning om de mänskliga rättigheterna och medverka vid genomförandet av dessa program på skolor och universitet samt bland yrkesverksamma. Frågor om utbildning, kompetensutveckling och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter mer generellt behandlas bl.a. i kapitel 7 och 8, där delegationen redogör för sina överväganden och förslag om hur arbetet för mänskliga rättigheter kan stärkas inom utbildningsväsendet och övrig offentlig verksamhet samt inom forskningen.
29 A/HRC/13/44, 15 januari 2010, p. 78.
362
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
Flera mer avgränsade insatser för kompetensutveckling om mänskliga rättigheter har genomförts inom statliga myndigheter under det senaste decenniet till följd av uppdrag som myndigheterna fått som ett led i genomförandet av de nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter. Inom ramen för den främjande delen av sitt uppdrag har delegationen återkommande konstaterat att det föreligger ett behov av att utarbeta metoder och material som kan konkretisera de mänskliga rättigheternas innebörd i förhållande till olika delar av den svenska offentliga verksamheten, inklusive utbildningsväsendet. I dag saknas det en aktör med övergripande ansvar att samla in, systematisera, utveckla och sprida kunskap och information om de mänskliga rättigheternas tolkning och tillämpning i ett nationellt perspektiv. Det har vidare konstaterats, bl.a. genom den SIFO-undersökning som genomförts (se avsnitt 3.5.4), att det finns stor efterfrågan på utbildande och kompetensutvecklande insatser inom den offentliga sektorn.
Mot denna bakgrund bedömer delegationen att den nationella institutionen för mänskliga rättigheter bör ha en viktig roll i framför allt tre hänseenden. För det första bör institutionen samla in, systematisera och kontinuerligt uppdatera kunskap och information om de mänskliga rättigheterna. Denna uppgift kan ha både en internationell och en nationell aspekt. Det finns behov av kunskap dels om den internationella utvecklingen, främst inom FN, EU och Europarådet, dels om hur de mänskliga rättigheterna tolkas och tillämpas i Sverige, bl.a. av domstolarna och tillsynsmyndigheterna. Vidare finns det behov av kunskap om allmänhetens medvetenhet om och attityder till de mänskliga rättigheterna.
För det andra skulle institutionen kunna bistå vid utarbetandet av, och även själv kunna formulera, kompetensutvecklingsstrategier, pilotutbildningar, fallbaserade utbildningsmaterial m.m. som kan användas främst inom den offentliga sektorn, men även t.ex. av organisationer inom det civila samhället. Institutionens experter kan också själva medverka vid utbildningar och kompetensutvecklande insatser, även om nivån på detta engagemang blir avhängig institutionens resurser och möjligheter.
Syftet med institutionens verksamhet inom detta område bör i första hand vara att medverka till att hållbara strukturer för utbildning och kompetensutveckling utarbetas för olika delar av den offentliga verksamheten, inklusive utbildningsväsendet. Huvud-
363
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
ansvaret för att genomföra sådana insatser bör dock ligga kvar på aktörerna själva. Institutionen skulle också kunna arbeta för att det finns strategier, metoder och material för utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna som är uppdaterade i förhållande till hur det internationella systemet för skydd av rättigheterna utvecklas.
För det tredje bör institutionen ha en roll i att följa och samla in information om forskning och statistik om de mänskliga rättigheterna. I kapitel 8 föreslår delegationen att ett forskningsprogram om mänskliga rättigheter inrättas samt att insatser ska genomföras för att utveckla statistiken om de mänskliga rättigheterna. Forskningens kvalitet bör enligt delegationens mening säkerställas genom att medel utlyses och ansökningar bedöms av ett etablerat forskningsråd, i stället för att en specifik aktör, såsom en institution för mänskliga rättigheter, får ett övergripande uppdrag att utföra forskning på området. Forskningen gynnas också av att bedrivas av ett flertal forskare, forskargrupper och institutioner.
Delegationen anser att en viktig roll för institutionen i stället bör vara att följa och samla information om forskningen och dess resultat på ett ställe och på så sätt skapa överblick. Även statistiskt material, liksom data som framställs som ett resultat av eventuella framtida satsningar på indikatorer om mänskliga rättigheter, skulle kunna samlas in och systematiseras av institutionen. Det finns dock inget som hindrar att institutionen utför egna forskningsinsatser eller studier, eller medverkar till sådana, när den finner detta lämpligt.
Parisprinciperna nämner också att nationella institutioner bör kunna arbeta för att skapa publicitet om de mänskliga rättigheterna och om arbete mot diskriminering (publicize human rights and efforts to combat all forms of discrimination). Enligt principerna bör institutionerna kunna genomföra medvetenhetshöjande åtgärder gentemot allmänheten och särskilt använda sig av information, utbildning och massmedier.
Utgångspunkten för denna uppgift är, enligt delegationens mening, att enskilda behöver kännedom om de mänskliga rättigheterna som individens rättigheter, liksom om sitt eget ansvar för att respektera dessa. Skyddet för mänskliga rättigheter stärks också av att det förs en aktiv debatt i dessa frågor, t.ex. om möjligheter, brister och svåra avvägningar. Institutionen bör därför kunna agera som en fri och aktiv aktör i samhällsdebatten inom sitt område. Uppgiften att arbeta informerande och medvetenhetshöjande har
364
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
också nära samband med andra uppgifter av mer undersökande karaktär. En grundläggande kännedom om de mänskliga rättigheternas innebörd är en förutsättning för att enskilda ska kunna reagera på brister i rättighetsskyddet.
Arbetet med att sprida information och kunskap till allmänheten samt stimulera debatt om mänskliga rättigheter kan bli mycket omfattande. En institution som inrättas som en ny funktion med särskilt uppdrag att arbeta med frågor om mänskliga rättigheter i Sverige bör dock ha möjlighet att göra sig känd och få uppmärksamhet på ett sådant sätt och i sådan omfattning som gör att dess information sprids effektivt. Institutionen bör också genom samarbete med andra myndigheter och aktörer inom olika verksamhetsområden kunna hitta kanaler för att integrera information om mänskliga rättigheter i material som redan sprids till stora delar av allmänheten.
Det civila samhället är en betydelsefull arena där institutionen både kan samla in och sprida information och kunskap, genomföra medvetenhetshöjande insatser och skapa breda kontaktytor. Enligt Parisprincipernas beskrivning av arbetsmetoder bör en nationell institution utveckla samarbete med organisationer inom det civila samhället, bl.a. organisationer som representerar delar av befolkningen som särskilt riskerar att drabbas av problem rörande de mänskliga rättigheterna. Såsom beskrivits i avsnitt 3.7.2 är respekten för de mänskliga rättigheterna, och kunskapen och medvetenheten om rättigheterna, i hög grad beroende av ett starkt och varierat civilsamhälle där olika organisationer, grupper och intressen kan komma till tals. Organisationer inom det civila samhället kan bevaka den offentliga maktutövningen, lyfta människorättsfrågor och föra fram människors erfarenheter av vilka problem, brister och styrkor som finns i skyddet och efterlevnaden av rättigheterna. Organisationerna förmedlar också stöd och annan service för människor med olika behov samt bedriver omfattande utbildnings- och informationsverksamhet. Vidare har organisationer inom det civila samhället blivit allt viktigare som utförare och leverantörer av tjänster, bl.a. inom välfärdsområdet. Det civila samhällets organisationer har, utifrån alla dessa roller, information, erfarenheter och kontakter som har stor betydelse för den nationella institutionens arbete för de mänskliga rättigheterna. Det är därför viktigt att institutionen aktivt verkar för dialog och samverkan med dessa organisationer. Delegationen anser att institutionen t.ex. bör kunna utbyta information och erfarenheter om mänskliga rättigheter bl.a.
365
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
med organisationer som representerar minoriteter. Det finns också ett flertal organisationer som engagerar eller når ett mycket stort antal människor, t.ex. folkbildningsorganisationerna, och som därför kan vara kanaler för att sprida och utbyta information och kunskap. Även organisationer som arbetar mer specifikt med de mänskliga rättigheterna är en naturlig kontaktyta för dialog och samverkan.
Enligt Parisprinciperna bör en nationell institution för mänskliga rättigheter vidare kunna uppmuntra att staten ansluter sig till konventioner om mänskliga rättigheter och se till att de tillämpas effektivt. Enligt delegationens mening bör den svenska institutionen när den så finner lämpligt, själv eller genom samarbete med forskare vid t.ex. universitet, kunna genomföra analyser av i vilken mån svensk lagstiftning och praxis står i överensstämmelse med en konvention som kan bli aktuell för ratificering samt även bedöma vilket mervärde konventionen har i förhållande till redan ratificerade konventioner.
Institutionen bör inte kunna pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall
Såsom har nämnts tidigare kan det, enligt Parisprinciperna, ingå i mandatet för en nationell institution för de mänskliga rättigheterna att ta emot och utreda klagomål och framställningar som rör enskilda fall. I principerna är de rekommendationer som gäller institutioner som har sådan befogenhet beskrivna som ”tilläggsprinciper” (additional principles concerning the status of commissions with quasi-jurisdictional competence). Kartläggningen av nationella institutioner för mänskliga rättigheter i EU:s medlemsstater visar att det varierar mellan de europeiska institutionerna om de alls har mandat att pröva eller behandla enskilda klagomål och i förekommande fall på vilket sätt.30
I delbetänkandet Främja, Skydda, Övervaka (SOU 2009:36) konstaterar delegationen att både utredningar av individuella klagomål och generella utredningar utgör en viktig del i arbetet med att skydda de mänskliga rättigheterna. Såsom nämnts i avsnitt 5.2.1 bedömer dock delegationen att den nationella institutionen
30 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 38 f.
366
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
för mänskliga rättigheter som här föreslås bli inrättad inte ska ges befogenhet att pröva sådana klagomål. Skälen för detta är följande.
Verksamhetsområdet för den nationella institutionen för mänskliga rättigheter omfattar alla de internationellt erkända mänskliga rättigheterna och är således mycket brett. Institutionen föreslås också få ett brett mandat när det gäller uppgifter, som bl.a. omfattar rapporter, undersökningar, internationella kontakter och informationsverksamhet. För att det ska bli möjligt för institutionen att främja säkerställandet av alla de mänskliga rättigheterna kommer den sannolikt att behöva inrikta sig på strukturella och systematiska frågor och göra tydliga prioriteringar.
Det finns ingen befintlig svensk myndighet som bedriver en verksamhet som är direkt jämförbar med den föreslagna institutionens. Erfarenheter från DO:s arbete tyder dock på att en uppgift att pröva enskilda klagomål skulle kunna bli mycket omfattande. Under 2009 inkom 2 537 anmälningar om diskriminering till DO. DO:s verksamhetsområde omfattar en rad samhällsområden, såsom arbetsliv, utbildning, socialtjänst och bostäder, men är samtidigt begränsat till diskrimineringsfrågor. Det kan därför förmodas att en nationell institution för mänskliga rättigheter skulle motta ett betydande antal enskilda klagomål. Enligt 7 § förvaltningslagen (1986:223) ska myndigheterna handlägga varje ärende där någon enskild är part så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Den nationella institutionen skulle således inte ha möjlighet att själv styra över sitt arbete och sina prioriteringar om den skulle ta emot många enskilda klagomål. Delegationen anser därför att institutionens mandat i nuläget inte ska omfatta att pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall. Detta utesluter dock inte att den kan ha kontakter med och ta emot information från enskilda, såsom beskrivs närmare nedan (avsnitt 5.2.3).
Uppgifter enligt konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Enligt FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, artikel 33, ska konventionsstaterna i enlighet med sitt rättssystem och sitt förvaltningssystem, bibehålla, förstärka, utse eller upprätta en nationell mekanism för att främja, skydda och övervaka genomförandet av konventionen. Inför det att Sverige
367
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
skulle ratificera konventionen fann regeringen att det behövde utredas om befintliga svenska samhällsinstitutioner var för sig eller gemensamt uppfyllde kraven i artikel 33. Regeringen gav därför delegationen i uppdrag att utreda om Myndigheten för handikapppolitisk samordning (Handisam), DO eller något annat samhällsorgan borde anförtros uppgiften att vara nationell mekanism (dir. 2008:92). Delegationen har i ett delbetänkande föreslagit att DO ska ges huvudansvaret för att främja, skydda och övervaka FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning då myndigheten ansågs bäst lämpad för uppgiften bland de då existerande samhällsorganen.31 I delbetänkandet konstaterade dock delegationen att om liknande uppgifter kom att utvecklas för samtliga konventioner om mänskliga rättigheter borde frågan tas upp igen. Delegationen föreslår nu att en nationell institution för mänskliga rättigheter ska inrättas i Sverige i form av en ny myndighet under riksdagen. Delegationen anser att om en sådan myndighet inrättas, så bör uppgiften att främja säkerställandet av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning läggas på denna institution.
5.2.3 Institutionens arbetsmetoder och rättsliga befogenheter
Delegationens förslag: Förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting ska på begäran lämna institutionen det biträde som den behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter. Detsamma ska gälla för andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen.
Institutionens rättsliga befogenheter bör omfatta förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting
Ovan har beskrivits att den svenska institutionen för mänskliga rättigheter föreslås ha till uppgift att undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige (avsnitt 5.2.2). Institutionen avses kunna studera både specifika rättighetsfrågor och situationen mer allmänt. Frågan uppstår då hur arbetet ska
31SOU 2009:36, Främja, Skydda, Övervaka – FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
368
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
bedrivas mer konkret och vilka rättsliga befogenheter institutionen bör ha för att kunna bedriva sitt arbete. Parisprinciperna anger angående arbetsmetoder att nationella institutioner för mänskliga rättigheter bör kunna höra vilken person som helst, och ta emot vilka dokument och vilken information som helst som den behöver för att kunna bedöma situationen för de mänskliga rättigheterna i landet. Som har framgått i avsnitt 5.2.2 använder de olika institutionerna för mänskliga rättigheter som finns i EU:s medlemsstater ett flertal olika arbetsmetoder för att samla in information för sina undersökningar och rapporter.
Delegationen anser att den svenska institutionen bör kunna använda de olika arbetsmetoder som den anser lämpliga för att samla in den information som den behöver. Det kan t.ex. röra sig om att studera handlingar och rutiner inom offentlig verksamhet eller att ta emot uppgifter och handlingar från enskilda eller organisationer. En annan metod kan vara att ta emot besök av enskilda eller av organisationer. Det bör stå den nationella institutionen fritt att träffa såväl förtroendevalda och tjänstemän som enskilda för att inhämta sådan information som den kan behöva för att bedöma efterlevnaden av konventionerna om de mänskliga rättigheterna på ett övergripande plan.
Genomgående för institutionens arbete är att det rör frågor om de mänskliga rättigheterna på en övergripande nivå, snarare än i enskilda fall. Institutionen avses inte vara en tillsynsmyndighet. Som har nämnts i avsnitt 3.4.1 anger regeringen i skrivelsen En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (skr. 2009/10:79) att begreppet tillsyn avser självständig granskning för att kontrollera om tillsynsobjekten uppfyller de krav som följer av lagar och andra bindande föreskrifter. Vidare anger regeringen att tillsyn vid behov kan leda till beslut om åtgärder som syftar till att åstadkomma rättelse av den som ansvarar för den verksamhet som granskats.32 Den nationella institutionen för mänskliga rättigheter föreslås inte utöva granskning i denna mening och inte ha några sanktionsmöjligheter eller kunna fatta beslut om åtgärder som syftar till att åstadkomma rättelse av den som granskats. Som förklarats i avsnitt 5.2.2 föreslås den inte heller kunna pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall.
De överväganden om institutionens rättsliga befogenheter som redovisas nedan bör ses mot denna bakgrund. Eftersom institu-
32 Skr. 2009/10:79, s. 14.
369
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
tionen inte ska utöva tillsyn, ha sanktionsmöjligheter eller pröva klagomål om kränkningar i enskilda fall är det viktigt att den har möjligheter att på annat sätt införskaffa den information som den behöver. Syftet med att ge institutionen vissa rättsliga befogenheter är att den ska ha goda möjligheter att genomföra välgrundade undersökningar som ger relevant information för arbetet med att systematiskt främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Delegationen föreslår mot denna bakgrund att förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting ska vara skyldiga att på begäran lämna institutionen det biträde som den behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter. Delegationen bedömer att institutionens undersökande verksamhet bör omfatta alla förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting i enlighet med institutionens egna prioriteringar. Begreppet förvaltningsmyndighet omfattar dock inte de enskilda riksdagsledamöterna eller statsråden när de agerar i sin egenskap av riksdagsledamöter respektive statsråd. Med tanke på institutionens uppdrag är dessa inte heller av något intresse för den nationella institutionen för mänskliga rättigheter. Naturligtvis bör institutionen dock kunna studera och uttala sig om riksdagens och regeringens politik och övergripande verksamhet vad avser de mänskliga rättigheterna, t.ex. lagstiftning, propositioner, skrivelser och handlingsplaner. Då de mänskliga rättigheterna är avsedda att skydda den enskilde mot överträdelser från den offentliga maktens sida måste institutionen också kunna uttala sig om hur denna makt utövas vad avser de mänskliga rättigheterna på ett övergripande plan. Det bör nämnas i sammanhanget att Regeringskansliet omfattas av begreppet förvaltningsmyndighet.
Domstolarna omfattas inte av begreppet förvaltningsmyndighet. Domstolarnas oberoende ställning är en central och grundlagsfäst del av det svenska statskicket. Det föreskrivs bl.a. i 11 kap. 2 § regeringsformen att ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt ska tillämpa rättsregel i särskilt fall. Domstolarna omfattas dock av JO:s tillsyn. Enligt lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens ombudsmän ska ombudsmännen särskilt se till att domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet iakttar regeringsformens bud om saklighet och opartiskhet och att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter inte träds för när i den offentliga verksamheten. En jämförelse kan här göras med den
370
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
förstärkning av BO:s befogenheter som genomfördes 2002. I propositionen om reformen påpekade regeringen bl.a. att det kunde finnas en risk för att domstolarnas grundlagsfästa självständighet skulle naggas i kanten om BO skulle få rätt att ta del av domstolarnas handlingar i mål och ärenden.33 Av hänsyn till domstolarnas självständighet, och då frågor om hur de grundläggande fri- och rättigheterna respekteras i domstolarnas verksamhet omfattas av JO:s tillsyn, anser delegationen att den nationella institutionens rättsliga befogenheter inte bör omfatta domstolarna. Att institutionen vid sin bedömning av situationen för de mänskliga rättigheterna ska kunna studera domstolarnas praxis är däremot självklart.
Institutionens rättsliga befogenheter bör även omfatta andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen
Delegationen föreslår att skyldigheten att på begäran lämna institutionen det biträde som den behöver även ska omfatta andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen, dvs. aktörer vid sidan om förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting. Det har blivit allt vanligare under senare år att bl.a. välfärdstjänster av olika slag utförs av privata aktörer, t.ex. aktiebolag, stiftelser, samfälligheter samt ekonomiska och ideella föreningar. Enligt 7 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) kan t.ex. en förening, samfällighet, stiftelse eller enskild yrkesmässigt bedriva verksamhet enligt lagen, under förutsättning att tillstånd lämnats för verksamheten. Enligt 17 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade får ett landsting eller en kommun med bibehållet ansvar sluta avtal med någon annan om att tillhandahålla insatser enligt lagen. Verksamheterna kan t.ex. avse hem för vård eller boende, särskilda boendeformer för äldre och bostäder med särskild service för personer med funktionsnedsättning, dagverksamheter, öppna vårdverksamheter, verksamheter för korttidsvistelse etc. I landet fanns totalt cirka 2 000 tillståndspliktiga verksamheter av detta slag i februari 2008.34 Vidare kan nämnas att det framgår av skollagen (2010:800) att enskild kan bedriva utbildning inom skolväsendet.
33Prop. 2001/02:96, s. 27. 34Prop. 2008/09:160, Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten, s. 93.
371
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
När enskilda aktörer bedriver verksamhet på uppdrag av eller med tillstånd från det allmänna har deras verksamhet en avgörande betydelse för efterlevnaden av individens mänskliga rättigheter. I utredningen med förslag till ny förvaltningslag anges dock att sådana privaträttsliga subjekt inte omfattas av begreppet förvaltningsmyndighet ens när de anförtros offentliga förvaltningsuppgifter, samt att de inte heller omfattas av den nuvarande förvaltningslagens (1986:223) tillämpningsområde.35 Utredaren föreslår inte att den föreslagna nya förvaltningslagen ska innebära någon ändring i detta avseende. Utredaren förklarar dock att ”Det innebär naturligtvis inte, att dessa organ lämnas en fullständig handlingsfrihet. I specialförfattning kan intas en reglering som motsvarar förvaltningslagens standard…”.36
Det är därför viktigt att en reglering intas i lagstiftningen om den nationella institutionen för mänskliga rättigheter om att dess rättsliga befogenheter, vid sidan om förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting, även omfattar andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen. Såsom framgått ovan avses då privaträttsliga subjekt som bedriver verksamhet på uppdrag av eller med tillstånd från det allmänna. Att i bestämmelsen mer precist ange vilka privaträttsliga subjekt det är fråga om är knappast möjligt med hänsyn till att de kan vara av aktörer av skilda slag.
Innebörden av de rättsliga befogenheterna
För förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting kan skyldigheten att lämna biträde åt den nationella institutionen för mänskliga rättigheter sägas motsvara de skyldigheter som förvaltningsmyndigheter, även kommunala och landstingskommunala sådana, redan har enligt förvaltningslagen och annan lagstiftning. Såsom nämnts ovan bedömer dock delegationen att det är viktigt att institutionens rättsliga befogenheter ändå anges i lag, som ett stöd och påtryckningsmedel i dess arbete. För de privaträttsliga subjekten innebär skyldigheten att lämna bistånd en utvidgad skyldighet. Detta är, enligt delegationens bedömning, både nödvändigt och motiverat för att den nationella institutionen på ett effektivt sätt ska kunna främja säkerställandet av de mänskliga
35SOU 2010:29, En ny förvaltningslag, s. 113. 36SOU 2010:29, s. 116.
372
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
rättigheterna i Sverige. Således behöver det uttryckligen anges i lag att dessa aktörer på samma sätt som förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting ska lämna institutionen biträde.
Vilken typ av biträde som ska lämnas kan variera beroende på vad den nationella institutionen behöver i den aktuella situationen. Även vad gäller innebörden av institutionens rättsliga befogenheter kan en jämförelse göras med vad som anfördes i propositionen om en förstärkt barnombudsman.37 Där lämnade regeringen förslaget att BO skulle få rätt att uppmana myndigheter, kommuner och landsting att lämna uppgifter om vilka åtgärder som vidtagits för att genomföra barns och ungas rättigheter enligt FN:s barnkonvention i de egna verksamheterna. Den utredning som föregick propositionen hade föreslagit att BO skulle ges en generell rätt att ta del av handlingar i mål och ärenden hos domstolar, myndigheter, kommuner och landsting.38 Regeringen valde dock att begränsa denna rätt till offentliga handlingar från förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting. Som skäl för att BO inte gavs rätt att ta del av handlingar i mål och ärenden angavs att BO:s behov av att ta del av sekretessbelagda handlingar för att kunna utföra sitt arbete var litet, eftersom ombudsmannen varken har tillsynsansvar eller ägnar sig åt enskilda ärenden. De uppgifter BO kan ha behov av i sin granskning av lagstiftningens tillämpning ansågs därför kunna inhämtas genom offentlighetsprincipen, t.ex. genom offentliga domar.39
Enligt delegationens bedömning bör även den nationella institutionens undersökande verksamhet i första hand bygga på offentliga handlingar, inklusive domar. För privaträttsliga subjekt som utför uppgifter inom den offentliga förvaltningen kan skyldigheten att lämna biträde i form av handlingar dock inte innebära någon utvidgning av vad som gäller enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), enligt vilken rätten att ta del av allmänna handlingar hos myndigheter endast i vissa särskilt angivna fall omfattar handlingar hos privaträttsliga subjekt (2 kap. 2–5 §§). Även om privaträttsliga subjekt som huvudregel inte omfattas av offentlighetsprincipen, är det emellertid önskvärt att de så långt som möjligt samarbetar med institutionen och går den till mötes, så att denna kan bedriva sitt arbete för de mänskliga rättigheterna på ett effektivt sätt.
37Prop. 2001/02:96. 38SOU 1999:65, Barnombudsmannen – företrädare för barn och ungdomar. 39Prop. 2001/02:96, s. 27.
373
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
Delegationen anser också att förvaltningsmyndigheter, kommuner, landsting och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen, som ett led i det biträde de ska lämna institutionen, även bör anses skyldiga att delta i överläggningar med institutionen. Som en jämförelse kan nämnas att förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting är skyldiga att på BO:s uppmaning komma till överläggningar med denne.
Vidare anser delegationen att skyldigheten att lämna den nationella institutionen biträde ska omfatta en skyldighet att ta emot besök från institutionen. Inför Sveriges tillträde till Europarådets konvention mot tortyr antog riksdagen lagen (1988:695) med anledning av Sveriges tillträde till den europeiska konventionen mot tortyr m.m. Syftet med lagen är att säkerställa att Europarådets övervakningskommitté ska kunna besöka platser där människor är frihetsberövade. I propositionen med lagförslaget anförde regeringen att gällande rätt i och för sig inte torde utgöra något hinder för att kommittén skulle kunna besöka dessa platser. Det ansågs dock inte heller finnas någon skyldighet för myndigheter, eller för enskilda med ansvar för institutioner där människor är frihetsberövade, att ge kommittén tillträde. För att säkerställa att Sverige skulle fullfölja sina åtaganden enligt konventionen ansågs det krävas att en sådan skyldighet reglerades i lag respektive förordning, beroende på huvudmannaskapet för institutionen i fråga.40
Delegationen bedömer att det inte heller för den nationella institutionen för mänskliga rättigheter bör finnas något hinder för att den ska kunna besöka olika verksamheter inom förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting. Såsom anfördes i propositionen om Europarådets tortyrkonvention finns det dock inte någon uttalad skyldighet för dessa att ta emot besök från institutionen. Inte heller för privaträttsliga subjekt som utför uppgifter inom den offentliga förvaltningen finns någon sådan skyldighet. Att besöka olika verksamheter kan vara ett viktigt sätt för institutionen att inhämta information om vilket arbete som bedrivs där för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras. Delegationen föreslår därför att den skyldighet att lämna biträde åt institutionen, som förvaltningsmyndigheter, kommuner, landsting och andra som utför uppgifter inom den offentliga förvaltningen
374
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
har, även ska omfatta en skyldighet att på institutionens begäran ta emot besök från denna.
Kontakter med enskilda samt sekretess
Delegationens förslag: Sekretess gäller i institutionens verksamhet för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men.
Sekretessen kan dock brytas vid misstanke om vissa brott.
Ovan (avsnitt 5.2.2) har nämnts att det framgår av Parisprinciperna att en nationell institution för mänskliga rättigheter bör kunna höra vilken person som helst, och ta emot vilka dokument och vilken information som helst, som den behöver för att kunna bedöma situationer inom sitt verksamhetsområde. Vidare har beskrivits att delegationen anser att det bör stå den nationella institutionen fritt att träffa såväl förtroendevalda och tjänstemän som enskilda för att inhämta sådan information som den kan behöva för att bedöma efterlevnaden av konventionerna om de mänskliga rättigheterna på ett övergripande plan. Vad gäller handlingar i mål och ärenden anser dock delegationen att det bör vara tillräckligt att institutionen använder sig av offentliga handlingar. Institutionen föreslås inte kunna pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall.
Med tanke på institutionens uppgift att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna är det emellertid sannolikt att institutionen ofta kommer att kontaktas av enskilda. Det kommer troligen också att förekomma att enskilda sänder handlingar eller lämnar uppgifter till institutionen om individuella fall, trots att institutionen inte prövar enskilda klagomål. Med tanke på att institutionens verksamhetsområde är de mänskliga rättigheterna kan sådana handlingar eller uppgifter komma att innehålla information av mycket känslig karaktär. Delegationen anser att det därför är nödvändigt att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) införs en bestämmelse om att sekretess ska gälla i institutionens verksamhet för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Delegationen bedömer att bestämmelserna om sekretess hos institutionen i stort sett kan formuleras
375
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
med förebild i de sekretessbestämmelser som gäller för BO, vars verksamhet är av en karaktär som liknar den föreslagna institutionens. Sekretessbestämmelsen bör, i likhet med vad som gäller för BO, utformas med s.k. omvänt skaderekvisit, dvs. att sekretess ska gälla i institutionens verksamhet, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Huvudregeln är med andra ord att sekretess gäller. Det främsta skälet för en sådan sekretessbestämmelse är att enskilda ska kunna vända sig till institutionen i förtroende. Ett annat skäl är att institutionen ska kunna inhämta viss information från andra myndigheter utan att sekretessen bryts. Båda dessa skäl talar, enligt delegationens mening, för omvänt skaderekvisit. Den tystnadsplikt som följer av bestämmelsen om sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden bör i motsvarande mån inskränka meddelarfriheten, såsom är fallet för BO.
I propositionen om en förstärkt barnombudsman anfördes att BO, utöver offentliga handlingar, även kan få del av vissa sekretessbelagda uppgifter efter en skadeprövning. Risken för att den enskilde lider skada eller men bedömdes vara liten eftersom uppgifterna sekretesskyddas hos BO. Ytterligare uppgifter ansågs kunna inhämtas med stöd av den dåvarande sekretesslagens regel om s.k. forskningssekretess, som innebär att om en myndighet i sin forskningsverksamhet erhåller sekretesskyddade uppgifter från en annan myndighet, så gäller sekretessen även hos den mottagande myndigheten.41
Av delegationens förslag om sekretess vid den nationella institutionen för mänskliga rättigheter bör även följa att vissa sekretessbelagda uppgifter som finns hos andra myndigheter kan lämnas till institutionen efter skadeprövning. Risken att enskild eller någon närstående till denne lider men till följd av ett sådant överlämnande är i någon mån begränsad, eftersom sekretess föreslås gälla i institutionens verksamhet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Det får dock anses önskvärt att den enskilde och dennes närstående samtycker till överlämnandet.
Även vad gäller bestämmelser om hur sekretessen kan brytas för att institutionen ska kunna lämna uppgifter till andra myndigheter bedömer delegationen att i stort sett samma regler bör gälla för institutionen för mänskliga rättigheter som för BO. Som nämndes
41Prop. 2001/02:96, s. 27. Se även prop. 1993/94:107, Sekretess m.m. hos Barnombudsmannen, s. 11 f.
376
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
ovan bör sekretesskyddet vid institutionen vara starkt för att enskildas förtroende för institutionen inte ska rubbas. Därmed bör institutionen, i likhet med BO, undantas från tillämpningsområdet för den s.k. generalklausulen i 10 kap. 27 § offentlighets- och sekretesslagen, enligt vilken sekretess kan brytas om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse sekretessen ska skydda.42 Sekretess som gäller i institutionens verksamhet för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden bör dock kunna brytas vid misstanke om vissa brott, så att kommissionen kan göra en anmälan till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har till uppgift att ingripa mot brott. Såsom är fallet för BO bör sekretessen kunna brytas vid misstanke om vissa brott begångna mot personer under 18 år samt allvarliga brott.
För BO finns ytterligare en sekretessbrytande bestämmelse i 33 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen som anger att sekretessen inte hindrar att BO gör anmälan och lämnar uppgift till socialnämnden enligt vad som föreskrivs i lagen (1993:335) om Barnombudsman. Av 7 § i denna lag framgår att BO genast ska anmäla till socialnämnden bl.a. om ombudsmannen i sin verksamhet får kännedom om att ett barn misshandlas i hemmet eller om det i annat fall måste antas att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. En sådan sekretessbrytande bestämmelse är viktig avseende BO, som i sin verksamhet regelbundet kan få kännedom om situationer där barn far illa. Delegationen bedömer dock att en motsvarande sekretessbrytande bestämmelse inte är nödvändig för den nationella institutionen för mänskliga rättigheter, vars kontakter med enskilda oftast lär begränsa sig till vuxna personer.
42 Jfr. 1993/94:107, s. 16.
377
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
5.2.4 Institutionens framställningar till riksdagen och regeringen
Delegationens förslag: Den nationella institutionen för mänskliga rättigheter får göra framställningar till riksdagen eller regeringen om det i institutionens verksamhet uppkommer anledning att väcka fråga om författningsändring eller någon annan åtgärd från statens sida.
Enligt Parisprinciperna (artikel 3 a) bör en nationell institution för mänskliga rättigheter till regeringen, riksdagen eller annat behörigt organ kunna lämna yttranden, rekommendationer, förslag och rapporter. Institutionens rekommendationer kan bl.a. avse de författningsförslag som institutionen anser behövliga för att lagstiftningen ska överensstämma med de mänskliga rättigheterna. De nationella institutionerna för mänskliga rättigheter har som en övergripande uppgift att lämna yttranden, förslag och rapporter, såsom beskrivits i avsnitt 5.2.2.
JO kan, enligt 4 § i sin instruktion, göra en framställning till riksdagen angående författningsändring eller någon annan åtgärd från statens sida enligt tilläggsbestämmelsen 3.8.4 till riksdagsordningen. JO kan också enligt sin instruktion göra framställning till regeringen. BO kan, enligt 3 § i sin instruktion, hos regeringen föreslå de författningsändringar eller andra åtgärder som behövs. I propositionen om en förstärkt barnombudsman anförde regeringen att det i BO:s bevakningsuppdrag ligger att uppmärksamma regeringen på nödvändiga författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att barns och ungas rättigheter enligt barnkonventionen ska tillgodoses.43
Delegationen anser att det bör vara en viktig uppgift för den nationella institutionen för mänskliga rättigheter att göra framställningar till riksdagen och regeringen, bl.a. med förslag till författningsändringar. Då institutionen föreslås inrättas under riksdagen (se avsnitt 5.1.3) bör den ges möjlighet att, i likhet med JO, lämna framställningar både till regeringen och till riksdagen.
Utöver framställningar som lämnas för att väcka fråga om författningsändring eller annan åtgärd från statens sida, bör institutionen även få göra framställningar hos riksdagen i frågor som rör
378
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
institutionens kompetens, organisation, personal eller verksamhetsformer.
5.2.5 Institutionens årsrapport
Delegationens förslag: Den nationella institutionen för mänskliga rättigheter ska årligen lämna en rapport till riksdagen avseende den verksamhet som bedrivits under det föregående kalenderåret.
Av EU:s kartläggning av nationella institutioner för mänskliga rättigheter framgår att så gott som alla nationella institutioner i Europa avger årsrapport till parlamentet.
Delegationen föreslår att institutionen ska åläggas att årligen avge en rapport till riksdagen. Denna rapport ska innehålla en redovisning av institutionens arbete under det gångna året. JO ska enligt 11 § i (1986:765) sin instruktion årligen senast den 15 november tillställa riksdagen en ämbetsberättelse avseende tiden den 1 juli närmast föregående år – den 30 juni innevarande år. JO:s ämbetsberättelse omfattar alltså det gångna riksmötesåret, inte kalenderåret, vilket är naturligt då JO är riksdagens ombudsmän och rapporten främst riktar sig till riksdagen. Även den årsrapport som den nationella institutionen för mänskliga rättigheter föreslås sammanställa riktar sig visserligen till huvudmannen, dvs. i detta fall riksdagen. Delegationen bedömer dock att en årsrapport som sammanställts av en nationell institution för mänskliga rättigheter även i viss mån riktar sig till allmänheten, vars mänskliga rättigheter den är satt att skydda. Om institutionen finner detta lämpligt kan årsrapporten både innehålla en verksamhetsberättelse och en redogörelse för situationen för de mänskliga rättigheterna i landet mer generellt. Som en jämförelse kan nämnas att den danska institutionens årsrapport till riksdagen även omfattar en redogörelse för situationen för de mänskliga rättigheterna. Denna redogörelse behandlar bl.a. frågor om lagförslag och synpunkter från FN:s övervakningskommittéer.
Delegationen anser därför att institutionens rapporter bör avse kalenderår och inte riksmötesår.
379
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
5.3 Institutionens ledning, organisation och resurser
Delegationens förslag:
-Institutionen inrättas i form av en kommission, Kommissionen för mänskliga rättigheter, som leds av tre kommissionärer, varav en svarar för myndighetens administrativa ledning.
-Riksdagen väljer kommissionärerna för en period om sju år utan möjlighet till omval.
-Vid myndigheten ska det finnas ett råd med uppgift att bidra med sakkunskap i kommissionens arbete. Rådet utses av kommissionen.
-Kommissionärerna beslutar gemensamt om verksamhetens inriktning, organisation och arbetsordning. Kommissionärerna beslutar också gemensamt om kommissionens framställningar till riksdagen och regeringen samt om kommissionens årsrapport.
-Kommissionärerna får föreskriva att administrativa ärenden som inte behöver beslutas av dem gemensamt får avgöras av den kommissionär som svarar för den administrativa ledningen av myndigheten eller av någon annan tjänsteman.
-Kommissionen svarar för att intern revision av myndigheten sker.
5.3.1 Kommissionen för mänskliga rättigheter
Frågan om institutionens ledning kräver särskilda överväganden med tanke på myndighetens huvudmannaskap, behov av en oberoende ställning samt roll som företrädare för den enskildes mänskliga rättigheter. Eftersom det finns likheter i dessa avseenden mellan institutionen, JO och Riksrevisionen har delegationen inför utformningen av sitt förslag om institutionens ledning studerat dessa myndigheters ledningsform. Vissa jämförelser har även gjorts med Riksbanken, som också karaktäriseras av en oberoende ställning.
380
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
Bakgrund
Delegationen konstaterar att riksdagen vid tidigare behandlingar av frågor som rört ledningen för såväl JO som Riksrevisionen och Riksbanken har förordat en lösning med flera personer som väljs av riksdagen. I samtliga fall har ett av skälen varit att denna lösning ger möjligheter att tillföra ledningen kompetens. Antalet ledamöter i ledningen för de tre myndigheterna är dock olika. Riksrevisionen leds av tre riksrevisorer, JO av fyra justitieombudsmän och Riksbanken av sex ledamöter i direktionen.
JO var ursprungligen ett personligt ämbete. I och med att myndighetens ansvarsområden successivt har utvidgats och klagomålstillströmningen ökat har dock även ombudsmännen blivit fler. Vid 1967 års reform var riksdagens motiv till beslutet att JOämbetet skulle ledas av tre personer att det stora arbetsfält som ligger under ombudsmännens tillsyn knappast kunde behärskas av en eller två personer med den grad av sakkunskap och auktoritet som ämbetet erfordrade.44 Med 1975 års JO-reform infördes ordningen med fyra ordinarie justitieombudsmän. Riksdagen har inte senare funnit anledning att ändra denna ordning.45 1983 års JO-utredning föreslog att JO skulle ledas av en ombudsman och tre kvalificerade medarbetare.46 Detta förslag avfärdades av riksdagen framförallt med hänvisning till att denna lösning skulle kräva omfattande delegation, vilket skulle innebära att mycket av JOämbetets karaktär skulle gå förlorad. Riksdagen valde att behålla lösningen med fyra justitieombudsmän.47
Med anledning av JO:s allt större arbetsbelastning har riksdagen senast 2009 låtit göra en översyn av JO-instruktionen. Riksdagsstyrelsens förslag till riksdagen efter denna översyn, som ännu inte behandlats av riksdagen, är att det införs möjligheter för ombudsmännen att delegera befogenheten att avgöra klagoärenden till anställda handläggare på JO-expeditionen. Riksdagsstyrelsen konstaterar att det inte längre är möjligt att tillsätta fler ombudsmän eller utnyttja de ställföreträdande ombudsmännen så mycket mera utan att JO-ämbetet förlorar sin personliga karaktär.48 Riksdagsstyrelsen menar att denna åtgärd visserligen är ett stort steg, även om
44 KILU 1967:1, Det sammansatta konstitutions- och lagutskottets betänkande, rskr. 1967:382. 45 KU 1975/76:22 med anledning av förslag av riksdagens JO-utredning beträffande JOämbetets uppgifter och organisation, s. 62. 46SOU 1985:26, JO-ämbetet – En översyn. 47 1986/87:KU2 om JO-ämbetet, s. 41. 48 2009/10:RS5, Delegationsbeslut inom JO-ämbetet, s. 31.
381
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
delegationsmöjligheterna kringgärdas av olika begränsningar, men påpekar samtidigt att sådana möjligheter införts i en majoritet av de länder JO:s internationella sekretariat tillfrågat.
Inför bildandet av Riksrevisionen föreslog den av riksdagen tillsatta utredningen att myndigheten skulle ledas av endast en riksrevisor.49 Riksdagen ansåg dock att det fanns omständigheter som talade för fler än en riksrevisor. För att uppnå en mindre sårbarhet och en bredare kompetens, utan att organisationen skulle förlora i tydlighet, ansåg riksdagen att det var lämpligt att myndighetens ledning skulle bestå av tre personer.50
Att antalet ledamöter i Riksbankens direktion, som utses av Riksbanksfullmäktige och inte direkt av riksdagen, skulle uppgå till sex personer motiverades också med att det gav möjlighet till erforderlig kompetens utan att direktionen blev för stor.51
Tre kommissionärer som väljs av riksdagen
Delegationen föreslår att ledningen för den nationella institutionen för mänskliga rättigheter ska bestå av flera personer. En sådan ledning kan, enligt delegationens mening, förena behovet av att ge institutionen tydliga, personliga företrädare med behovet av en ledning som har bred kompetens i frågor om de mänskliga rättigheterna. Ledningen bör vara sammansatt så att den omfattar kunskaper såväl om det internationella systemet för skydd av de mänskliga rättigheterna som om rättigheternas svenska reglering, innebörd och betydelse i svensk offentlig verksamhet samt för andra samhällssektorer. Att ledningen består av flera personer bidrar också till att begränsa institutionens sårbarhet och ger ledningen utrymme att medverka i institutionens utåtriktade arbete.
Delegationen föreslår att personerna i den nationella institutionens ledning benämns kommissionärer. Skälet är att de föreslås ha en tydligare personlig roll som institutionens företrädare än vad som skulle vara fallet med t.ex. styrelseledamöter. Med tanke på denna roll skulle i och för sig även beteckningen ombudsmän kunna övervägas. För att sammanblandning med JO, DO och BO ska kunna undvikas, anser dock delegationen att beteckningen kommissionärer är att föredra.
49 1999/2000:RS1, Riksdagen och den statliga revisionen, s. 39. 50 Bet. 2000/01:KU8, Riksdagen och den statliga revisionen, s. 17 f. 51Prop. 1997/98:40, Riksbankens ställning, s. 70.
382
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
Delegationen föreslår att antalet kommissionärer ska vara tre. Det är samma antal som i ledningen för Riksrevisionen, vilken på ett sätt som liknar den föreslagna institutionen för mänskliga rättigheter har i uppgift att granska den offentliga verksamheten ur ett övergripande perspektiv. Även JO har, som framgår ovan, tidigare haft en ledning bestående av tre personer. Antalet ombudsmän har dock senare utökats till fyra, framförallt för att kunna hantera den ökade mängden individärenden. Institutionen för mänskliga rättigheter föreslås inte, såsom förklarats i avsnitt 5.2.2, kunna pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall. Med tanke på institutionen storlek (se avsnitt 5.3.2) bedömer delegationen det inte heller rimligt att ledningen omfattar fler än tre personer.
Delegationen föreslår att kommissionärerna ska väljas av riksdagen. Då institutionen föreslås inrättas under riksdagen är det naturligt att kommissionärerna väljs av denna. Kommissionärernas roll som företrädare för den enskildes fri- och rättigheter talar också för att de väljs av folkrepresentationen.
Delegationen föreslår att riksdagen utser en av kommissionärerna att svara för myndighetens administrativa ledning, även om denna person i första hand bör vara kommissionär med god kompetens i frågor om de mänskliga rättigheterna. I samband med bildandet av Riksrevisionen konstaterade regeringen att det av praktiska skäl och av hänsyn till anställda och andra som kommer i kontakt med myndigheten bör finns en person som företräder myndigheten i vissa frågor.52 Den administrativa rollen har också efter uppföljningar förstärkts för både JO och Riksrevisionen.53
Med en ledning som består av tre kommissionärer blir det konsekvent att myndigheten ges beteckningen kommission, vilket också är en vanlig benämning på nationella institutioner för mänskliga rättigheter i EU:s medlemsstater och i världen (se avsnitt 3.3.4). Då benämningen kommission i Sverige ofta förknippas med tillfälliga organ är det dock viktigt att poängtera att delegationen föreslår att kommissionen ska vara en myndighet med permanent uppdrag. Institutionen föreslås alltså inrättas i form av en kommission för mänskliga rättigheter. Kommissionen kommer, i enlighet med vad delegationen har föreslagit, att ha uppgiften att främja
52Prop. 2001/02:190, Riksrevisionen, s. 118. 53 Bet.1986/87:KU2 om JO-ämbetet, s. 41 ff., samt 2009/10:RS4 Uppföljning av Riksrevisionsreformen och bet. 2009/10:KU17, Uppföljning av Riksrevisionsreformen, s. 37 f.
383
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
säkerställandet av de mänskliga rättigheterna inom alla samhällsområden.
Kommissionärernas mandatperioder
Ledningens mandatperioder är olika långa vid JO, Riksrevisionen och Riksbanken. JO utses av riksdagen för fyra år i taget, utan någon formell gräns för hur många gånger en ombudsman kan väljas om. Ledamöterna i Riksbankens direktion väljs för sex år med möjlighet till förlängning, medan riksrevisorerna väljs för en mandatperiod om sju år utan möjlighet till förlängning.
Samtidigt väljs ledamöterna både i Riksbankens fullmäktige och Riksrevisionens styrelse för fyra år. Riksdagen har beslutat att Riksrevisionens styrelse ska ersättas av ett insynsråd, Riksrevisionens parlamentariska råd, som också ska väljas för fyra år och som ska ge riksdagen insyn i verksamheten.54
Beslutet om JO:s fyraåriga mandatperioder motiverades av riksdagen med att ombudsmännen, som tidigare valts om varje år, därmed skulle få en mer tryggad ställning, arbetsro och större möjlighet att visa sin förmåga och skicklighet. En längre mandatperiod än valperioden ansågs dock inte komma i fråga då det ansågs att riksdagsledamöterna i andra kammaren åtminstone en gång skulle kunna delta i utseendet av riksdagens ombudsmän.55 Senare författningsreformer har inte medfört någon förändring av mandatperioden. Mandatperioden för ledamöterna i Riksbankens direktion är, som nämnts ovan, sex år. Riksbankschefen hade tidigare en mandatperiod på fem år. I syfte att erhålla kontinuitet i direktionen när denna inrättades beslutades att den successivt skulle förnyas genom att en ledamot av direktionen, som består av sex personer, väljs varje år för en period om sex år.56
Riksrevisorerna väljs för sju år utan möjlighet till omval. Skälen för denna lösning är att en riksrevisors handlande inte bör kunna komma att dikteras av en strävan att väljas på nytt samt att en riksrevisor inte ska riskera att framstå som osjälvständig i förhållande till riksdagen.57 Riksrevisionens behov av att vara och ses som oberoende är alltså den grundläggande förklaringen till att
54 Bet. 2009/10:KU17, s. 21. 55 Bet. 1975/76:KU22 med anledning av förslag av riksdagens JO-utredning beträffande JOämbetets uppgifter och organisation, s. 44. 56Prop. 1997/98:40. 57Prop. 2001/02:190, s. 112 f.
384
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
riksrevisorerna väljs för en lång mandatperiod utan möjlighet till omval.
Då en tydligt oberoende ställning även bör karaktärisera Kommissionen för mänskliga rättigheter föreslår delegationen att kommissionärernas mandatperiod ska vara sju år utan möjlighet till omval. Därmed säkerställs att kommissionärernas agerande inte påverkas av en strävan att väljas på nytt. Genom att väljas för endast en relativt lång mandatperiod skapas, enligt delegationens mening, de bästa förutsättningarna för att kommissionen ska kunna agera på ett självständigt sätt. En mandatperiod om sju år skapar vidare goda förutsättningar för stabilitet och långsiktighet i verksamheten. Den argumentation som fördes när beslut fattades om att JO ska väljas för en tid som motsvarar riksdagens mandatperiod är inte relevant för Kommissionen för mänskliga rättigheter, som inte föreslås har en roll som riksdagens ombudsman. Om en kommissionär inte längre har riksdagens förtroende bör riksdagen dock kunna entlediga kommissionären på förslag av konstitutionsutskottet innan kommissionärens sjuåriga mandatperiod löpt ut. Om en kommissionär entledigas eller avgår i förtid bör riksdagen snarast välja en efterträdare för en ny sjuårsperiod.
Delegationen föreslår att val av kommissionär ska gälla från valet eller den senare tidpunkt som riksdagen bestämmer. Vad gäller det första valtillfället kan konstateras att det vid inrättandet av såväl Riksrevisionen som Riksbankens direktion föreslogs att riksdagen vid första valtillfället utsåg riksrevisorerna respektive direktionens ledamöter med olika långa mandatperioder. Syftet var att redan från början möjliggöra en successiv förnyelse av de båda myndigheternas ledning. Delegationen anser att ett liknande tillvägagångssätt kan vara lämpligt vid valet av kommissionärer för mänskliga rättigheter. Genom att mandatperioderna löper ut vid olika tidpunkt byts inte hela ledningen ut vid ett och samma tillfälle. Detta ger, enligt delegationens mening, möjlighet till successiv förnyelse av ledningen samtidigt som det finns en kontinuitet i kommissionens arbete. Delegationen föreslår därför att riksdagen vid första valet utser en kommissionär för sju år, en för sex år och en för fem år.
385
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
5.3.2 Kommissionens råd och personal
Enligt Parisprinciperna är en av de faktorer som inverkar på en institutions oberoende också att institutionen har en representativ och bred sammansättning som speglar det samhälle den verkar i. Delegationen anser att det för att stärka oberoendet är viktigt att kommissionens ledning och övriga personal är sammansatt av personer med god kompetens inom området mänskliga rättigheter och att denna kompetens representerar olika inriktningar.
Mänskliga rättigheter spänner över hela samhällslivet. Delegationen anser att det förutom kompetens om mänskliga rättigheter även är viktigt med kunskap om olika samhällsområden som t.ex. socialtjänst, hälso- och sjukvård, kriminalvård, rättsväsendet, utbildning eller bostads- och samhällsplanering. Genom att ha bred egen kompetens kan kommissionen i högre grad agera självständigt. Kommissionen bör även ha viss egen forskarkompetens för att kunna samarbeta med universitet och forskare om utarbetandet av undersökningar och studier på vetenskaplig grund, även om kommissionen inte själv utför forskning.
Mot bakgrund av det som anförts ovan föreslår delegationen att det i lagen med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter ska framgå att den ska inrätta ett råd. Syftet med rådet är framför allt att tillföra sakkunskap inom områden av vikt för kommissionens arbete. Avsikten är inte att rådet ska styra kommissionen, utan att det utifrån sin sakkunskap ska kunna bidra med råd och stöd i arbetet. Rådet bör utses av kommissionen, som också själv bör kunna besluta om ledamöternas mandatperioder.
Rådet bör ha en sådan sammansättning att dess uppgift att bidra med sakkunskap tillgodoses. Ledamöterna bör ha god kännedom om villkoren för och förankring bland olika grupper i samhället utan att representera någon särskild myndighet eller organisation. Det kan vara värdefullt att inte samma personer återväljs utan att nya personer utses när rådet ska förnyas för att ytterligare bredda inflödet av kompetens i kommissionen. Som en jämförelse kan nämnas att DO har ett råd som består av nio ledamöter förutom ombudsmannen själv, medan BO har ett råd som består av tio ledamöter samt ombudsmannen.
Det finns också många andra sätt att arbeta för att bredda kontaktnätet i förhållandet till andra myndigheter och det civila samhället, t.ex. genom referens-, expert- och arbetsgrupper. BO har t.ex. flera barn- och ungdomsråd samt expertråd. Ett expertråd
386
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
med ungdomar som har särskilda erfarenheter av att vara placerade utanför sitt eget hem, på hem för vård eller boende eller ett särskilt ungdomshem inrättades 2009. Även DO arbetar med referens- och expertgrupper. BO har dessutom ett myndighetsnätverk där bl.a. olika aktiviteter för att öka barnperspektivet i myndigheterna diskuteras.
5.3.3 Kommissionens beslutsfattande, arbetsordning m.m.
Delegationen föreslår att kommissionärerna ska besluta gemensamt om verksamhetens inriktning, organisation och arbetsordning. Kommissionärerna bör även besluta gemensamt om kommissionens framställningar till riksdagen och regeringen samt om kommissionens årsrapport. Kommissionärerna bör dock få föreskriva att administrativa ärenden som inte behöver beslutas av dem gemensamt får avgöras av den kommissionär som svarar för den administrativa ledningen av myndigheten eller av någon annan tjänsteman.
Som en bakgrund kan en jämförelse göras med JO och Riksrevisionen, som liksom den föreslagna kommissionen har en ledning bestående av flera personer. För JO gäller, enligt 8 kap. 11 § riksdagsordningen, att chefsjustitieombudsmannen bestämmer inriktningen i stort av verksamheten. Chefsjustitieombudsmannen ska i arbetsordning meddela bestämmelser om organisationen av verksamheten och fördelningen av ärendena mellan ombudsmännen. Enligt 5 § lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen beslutar riksrevisorerna gemensamt om verksamhetens organisation och arbetsordning.
En viktig skillnad mellan JO och den föreslagna kommissionen för mänskliga rättigheter är att kommissionen inte föreslås kunna pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall. Kommissionens verksamhet går i stället ut på mer övergripande undersökningar, granskningar och studier. Området för denna verksamhet är mycket brett och tydliga prioriteringar kommer att vara nödvändiga. Delegationen anser att det därför är lämpligt att de tre kommissionärerna, på ett sätt som liknar vad som gäller för Riksrevisionen, beslutar gemensamt om verksamhetens inriktning, organisation och arbetsordning. Inom ramen för dessa överväganden kan de även komma överens om vilken ansvarsfördelning som ska gälla dem emellan och om att vissa
387
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
beslut ska kunna fattas av en kommissionär ensam. På detta sätt kan Kommissionen för mänskliga rättigheter ges handlingsfrihet att själv avgöra hur dess verksamhet ska bedrivas och hur dess beslut ska kunna fattas. Framställningar till riksdagen eller regeringen är emellertid av sådan dignitet att kommissionärerna, enligt delegationens bedömning, bör besluta om sådana framställningar gemensamt. Detsamma bör gälla för kommissionens årsrapport till riksdagen.
Av 5 § lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen framgår också att riksrevisorerna har möjlighet att delegera administrativa ärenden. Delegationen föreslår att även kommissionärerna för mänskliga rättigheter bör kunna föreskriva att administrativa ärenden som inte behöver beslutas av dem gemensamt får avgöras av den kommissionär som svarar för den administrativa ledningen av myndigheten eller av någon tjänsteman. Detta innebär att kommissionärerna endast gemensamt kan fatta beslut om vilken egen beslutanderätt den kommissionär som svarar för den administrativa ledningen bör ha och vilka beslut som ska kunna fattas av någon tjänsteman. Den kommissionär som svarar för den administrativa ledningen kan dock, under förutsättning att kommissionärerna är överens om detta, ges långtgående möjligheter att själv fatta beslut i administrativa frågor.
Kommissionen bör också, i likhet med vad som gäller för både JO och Riksrevisionen, svara för att intern revision av myndigheten sker. Internrevisionen ska avse självständig granskning av myndighetens interna styrning och kontroll samt hur myndigheten fullgör sina ekonomiska redovisningsskyldigheter. Revisionen ska bedrivas i enlighet med god sed för internrevision. Kommissionen bör fastställa revisionsplanen för sin verksamhet efter samråd med Riksrevisionen.
5.3.4 Kommissionens resurser
Enligt Parisprinciperna ska en nationell institution för mänskliga rättigheter ha en infrastruktur som gör att den kan fungera väl. En sådan institution bör ges tillräckliga medel för att kunna ha sin egen personal och sina egna lokaler så att den kan vara oberoende från regeringen och inte utsättas för någon finansiell styrning som kan påverka dess oberoende. EU:s byrå för grundläggande rättigheter framhåller i sin kartläggning av de europeiska institutionerna
388
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
att alla EU:s medlemsstater bör ha en nationell institution för mänskliga rättigheter som garanteras tillräckliga resurser för att kunna bedriva en effektiv verksamhet oberoende av maktskiften, lågkonjunkturer eller om de driver frågor som uppfattas som känsliga.58 I detta avsnitt behandlas frågor om kommissionens personella resurser medan kostnadsberäkningen redovisas i avsnitt 10.1.1.
Enligt FN:s kartläggning har 12 av de europeiska institutionerna 50 anställda eller färre medan tre har mellan 50 och 100 anställda, fyra institutioner har mellan 100 och 150 anställda och två institutioner har fler än 150. Drygt hälften av samtliga institutioner i undersökningen ansåg att de hade mångfald bland de anställda. Även EU:s kartläggning visar att antalet anställda varierar, liksom antalet kommissionärer. Ett land har en kommission med 64 kommissionärer. Antalet anställda varierar från en till 256 personer.
Bland de nordiska länderna har den utredning i Finland, som tidigare nämnts, nyligen föreslagit att ett centrum inrättas i anslutning till Justitieombudsmannens kansli (avsnitt 3.3.4). Detta centrum föreslås få en direktör som riksdagen väljer samt åtminstone tio tjänstemän. Rekommendationen i Parisprinciperna om pluralistisk sammansättning tillgodoses, enligt utredningen, genom en människorättsdelegation som Justitieombudsmannen tillsätter för fyra år i taget.59 I Norge pågår en utredning om den nationella institutionens organisation och mandat.60 Det norska centret för mänskliga rättigheter har i dag drygt 60 anställda, men har då även internationella uppdrag. Endast cirka fem personer arbetar på heltid med det nationella uppdraget. Det danska institutet för mänskliga rättigheter har ett hundratal anställda men arbetar också med internationella uppdrag. Ungefär åtta anställda vid det danska institutet arbetar med frågor om de mänskliga rättigheterna på nationell nivå och tio personer med likabehandling, med fokus på diskriminering på grund av etnisk tillhörighet. I båda länderna omfattar direktörens arbete nationella frågor. Enskilda experter som i huvudsak arbetar internationellt bidrar också både i Norge och Danmark med underlag till det nationella arbetet, vilket gör det
58 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 9. 59Kansallisen ihmisoikeusinstituution perustaminen, Betänkanden och utlåtanden 45/2020, Finska justitieministeriet. 60Terms of reference for the review of the Norwegian Centre for Human Rights in its capacity as
Norway’s National Human Rights Institution, Norska utrikesministeriet, 23 juni 2010.
389
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
svårt att ange exakt hur många årsarbetskrafter som faktiskt arbetar med nationella frågor.
Delegationen anser att Kommissionen för mänskliga rättigheter behöver vara väl tilltagen vad gäller personal för att kunna fungera effektivt och kraftfullt och möta de behov som uppdraget medför. Delegationens erfarenheter visar att behovet av kunskap, kartläggningar och vägledning om mänskliga rättigheter i Sverige är stort. Kommissionens uppgifter kommer också att omfatta alla samhällsområden.
Det kan konstateras att det är svårt att genom en jämförelse med nationella institutioner i andra länder få någon vägledning för vilket antal anställda som behövs för den svenska institutionen. Som framgår av de kartläggningar som både FN och EU:s byrå för grundläggande rättigheter har genomfört ser institutionerna olika ut och mandaten varierar. Institutionerna i Danmark och Norge har relativt få anställda som arbetar med nationella frågor. Båda institutionerna kan dock sannolikt dra nytta av kompetensen och erfarenheterna hos dem som arbetar med internationella frågor även i det nationella arbetet.
För att kunna bedöma hur stor den föreslagna kommissionen bör vara har delegationen ansett det mer relevant att jämföra med storleken på svenska myndigheter som har någorlunda liknande uppdrag, bl.a. JO, BO, DO och Riksrevisionen. Det totala antalet anställda vid JO är cirka 60 personer, inklusive ombudsmännen. Drygt två tredjedelar är jurister och övriga utgör administrativ personal. Vid Riksrevisionen arbetar ungefär 300 personer, varav cirka 260 i granskningsverksamheten. BO, som främjar genomförandet av FN:s konvention om barnets rättigheter, har 20 anställda inklusive ombudsmannen. Tio personer är jurister och utredare och fem arbetar med kommunikation. DO har cirka 90 anställda, ombudsmannen inräknad. Av dessa arbetar drygt hälften med tillsyn och handläggning av individärenden enligt diskrimineringslagen.
Vidare kan en jämförelse göras med Handisam och Statskontoret, vilka brukar betecknas som stabsmyndigheter men som, i likhet med den föreslagna Kommissionen för mänskliga rättigheter, har uppdrag av övergripande karaktär som omfattar många samhällsområden. Handisam, som inrättades 2006, har enligt sin instruktion i uppgift att samordna arbetet inom det handikappolitiska området. Myndigheten har alltså, liksom BO, att arbeta för att stärka situationen för en del av befolkningen, samtidigt som
390
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
uppdraget spänner över alla samhällsområden. Handisam hade 27 anställda 2009. Av de anställda arbetar elva som utredare, sju som kommunikatörer, en som pedagog och tre som projektledare.
Statskontoret är regeringens stabsmyndighet för utredning, utvärdering och uppföljning av statlig och statligt finansierad verksamhet samt övergripande frågor om den offentliga förvaltningens funktionssätt. I arbetet ingår att analysera verksamheter och myndigheter ur ett effektivitetsperspektiv, redovisa effekter av statliga åtgärder samt ge underlag för omprövning och effektivisering. Enligt årsredovisningen för 2009 hade myndigheten 68 anställda. Kärnkompetensen utgörs av utredare med akademisk examen, varav cirka hälften inom statsvetenskap och en fjärdedel inom nationalekonomi.
Som framgår av avsnitt 5.2 föreslås Kommissionen för mänskliga rättigheter få ett brett mandat som omfattar flera olika typer av uppgifter. Det innebär att kommissionen kommer att behöva olika former av kompetens. Kommissionens uppdrag tar sin utgångspunkt i konventioner och en av dess uppgifter kommer att vara att samarbeta med internationella och regionala organ samt nationella institutioner i andra länder. Detta kräver kunskaper om det internationella systemet för mänskliga rättigheter och det internationella samarbetets funktionssätt i stort. Vidare behöver kommissionens personal ha kunskaper i svensk rätt och offentlig förvaltning. Den kommer att behöva pedagogisk eller liknande kompetens för att kunna formulera strategier för utbildning och information om mänskliga rättigheter, bistå vid sådant arbete samt även kunna medverka vid utbildning och andra kompetensutvecklande insatser. Kommissionen kommer också att behöva personal med utredningskompetens för att samla in, systematisera och uppdatera kunskap om mänskliga rättigheter. För att kunna ha en roll i förhållande till forskning och statistikinsamling och t.ex. lägga ut relevanta uppdrag och bedöma olika publikationers kvalitet kan kommissionen även behöva kompetens inom dessa områden. Informationsarbete kommer också att vara en viktig del av kommissionens verksamhet, Kommissionens behov av kompetens kan tillgodoses såväl genom egen personal med erforderliga kunskaper inom nämnda områden som genom anlitande av externa resurser.
Med tanke på de uppgifter som kommissionen föreslås få, och då mandatet omfattar samtliga de internationellt erkända mänskliga rättigheterna, fordras således att det finns en bred kompetens vid
391
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
myndigheten. För att kunna upprätthålla denna breda kompetens och kunna genomföra sitt uppdrag på ett trovärdigt sätt behöver kommissionen, enligt delegationens bedömning, cirka 50 anställda. Med detta antal anställda bör det också finnas möjlighet att hålla isär uppgifter av olika karaktär om myndigheten skulle bedöma att det finns behov av detta.
5.4 Formerna för kommissionens inrättande
Delegationens förslag: Kommissionen för mänskliga rättigheter inrättas genom reglering i riksdagsordningen och lag med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter. Kommissionens ställning, uppgifter och ledningsform bör dock så snart som möjligt därefter stadfästas i regeringsformen.
Bakgrund
Ett grundläggande krav enligt Parisprinciperna är att en nationell institution för mänskliga rättigheter ska ges ett mandat som är tydligt formulerat i grundlag eller annan lag, där också den nationella institutionens sammansättning och befogenheter regleras. Delegationen har i avsnitt 5.1.3 föreslagit att Kommissionen för mänskliga rättigheter ska inrättas under riksdagen. Därav följer att den endast kan inrättas genom lag. Frågan om kommissionen ska inrättas genom en ändring i regeringsformen, dvs. grundlag, eller endast genom reglering i riksdagsordningen och lag med instruktion för kommissionen behöver dock övervägas.
I FN:s kartläggning svarade en tredjedel av institutionerna att de inrättats med stöd av konstitutionen, en knapp tredjedel genom vanlig lag (statute) och en femtedel genom förordning eller liknande.61 Övriga hade inrättats genom en kombination av regleringar. Enligt den kartläggning som EU:s byrå för grundläggande rättigheter genomfört har tre institutioner inom EU inrättats genom en reglering av institutionens mandat i konstitutionen med precisering i vanlig lag, medan åtta institutioner som bedömts
61 United Nations, Office of the High Commissioner for Human Rights, Survey on National
Human Rights Institutions, 2009.
392
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
motsvara Parisprinciperna inrättats enbart genom vanlig lag.62 En av institutionerna som bedömts motsvara Parisprinciperna, den tyska, har ingen grund i formell lag utan har inrättats genom ett beslut i parlamentet och anses därefter ha blivit en del av det civila samhället.
Då Riksrevisionen är en relativt nybildad myndighet under riksdagen och har ett uppdrag som kräver en hög grad av oberoende kan information om hur Riksrevisionens bildande förbereddes och genomfördes vara av intresse för övervägandena om frågan om kommissionens inrättande.
Riksdagens talmanskonferens beslutade 1995 om en allmän översyn av riksdagens kontrollmakt på det ekonomiska området och tillsatte en riksdagskommitté för detta ändamål. Riksdagskommittén föreslog att en ny revisionsmyndighet skulle bildas under riksdagen med ett samlat ansvar för både redovisnings- och effektivitetsrevision i staten. Förslaget utgick bl.a. från Lima-deklarationen, som antogs 1977 av det internationella samarbetsorganet för nationella revisionsorgan i FN:s medlemsstater, International
Organisation of Supreme Audit Institutions. Deklarationen innehåller principer för nationella revisionsmyndigheters ställning och uppgifter och betraktas som normerande rekommendationer utan att vara formellt bindande. Deklarationen betonar framför allt revisionsmyndigheternas oberoende. Den kan för nationella revisionsmyndigheter sägas spela en roll som motsvarar Parisprincipernas i fråga om nationella institutioner för mänskliga rättigheter.
I juli 2000 överlämnade riksdagsstyrelsen en framställning till riksdagen där den föreslog att riksdagen skulle:
godkänna de av Riksdagskommittén förordade riktlinjerna för en förändrad revision under riksdagen,
begära att regeringen, i enlighet med vad kommittén föreslagit, skulle tillsätta en utredning med uppgift att utarbeta det förslag till grundlagsändring och de övriga lagförslag som krävdes för att den föreslagna reformen av den statliga revisionens organisation och ledning skulle kunna genomföras från och med den 1 januari 2003 samt
62 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010.
393
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
begära att regeringen skulle låta utreda de organisatoriska frågor som hängde samman med bildandet av en ny statlig revisionsmyndighet i enlighet med Riksdagskommitténs förslag.63
Konstitutionsutskottet föreslog att den nya myndigheten och dess verksamhet skulle regleras i regeringsformen och riksdagsordningen samt genom lag med instruktion för myndigheten och en särskild revisionslag. Bestämmelser i regeringsformen och riksdagsordningen skulle säkerställa myndighetens integritet.64
Riksdagen tillstyrkte riksdagsstyrelsens förslag, med några undantag, bl.a. angående antalet riksrevisorer (se avsnitt 5.3.1).65Riksdagen beslutade också, i enlighet med konstitutionsutskottets förslag, att vissa frågor skulle avgöras efter fortsatt utredningsarbete, bl.a. formerna för myndighetens beslutsfattande i administrativa frågor, uppdelningen i ansvarsområden, om riksrevisorernas mandatperiod skulle vara sex eller sju år samt de första mandatperiodernas längd.66
Regeringen föreslog i december 2001 att nya regler med den samlade konstitutionella grunden för Riksrevisionen skulle införas i regeringsformen.67 Regeringen anförde i propositionen att det borde framgå av regeringsformen att Riksrevisionen ska granska den verksamhet som bedrivs av staten. En hänvisning till riksdagsordningen och annan lag borde också finnas.
Delegationens förslag om lagreglering
Delegationen föreslår att kommissionen inrättas genom reglering i riksdagsordningen och lag med instruktion för kommissionen. Det är, enligt delegationens mening, angeläget att kommissionen kan inrättas så snart som möjligt. Genom att kommissionen inrättas genom reglering i riksdagsordningen och lag med instruktion för kommissionen blir det möjligt att inrätta den utan att två likalydande riksdagsbeslut med val emellan behöver inväntas. Delegationen anser dock att det är viktigt att grundläggande regler om Kommissionen för mänskliga rättigheter därefter införs i
63 Förslag till riksdagen 1999/2000:RS1, Riksdagen och den statliga revisionen, s. 5. 64 Bet. 2000/01:KU8, s. 22. 65 Bet. 2000/01:KU8, s. 18. 66 Riksdagens beslut, protokoll 2000/01:48, s. 7. 67Prop. 2001/02:73Riksrevisionen – ändringar i regeringsformen, bet. 2002/03:KU9, rskr. 2002/03:9.
394
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
grundlag, som en markering av och garanti för kommissionens oberoende ställning, långsiktiga existens och uppgift att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna, även om en sådan grundlagsbestämmelse inte är nödvändig av formella skäl.
Vad gäller delegationens bedömning att det inte finns något formellt hinder för att riksdagen beslutar att inrätta kommissionen som en myndighet under riksdagen genom reglering i riksdagsordningen samt lag med instruktion för kommissionen kan följande anföras.
Inför inrättandet av Riksrevisionen utarbetades en departementspromemoria med förslag till ändringar i regeringsformen. I promemorian framhölls att det kunde övervägas att tills vidare reglera Riksrevisionens verksamhet uteslutande i riksdagsordningen och i vanlig lag. Det skulle kunna anses tillräckligt, anfördes det i promemorian, att de grundläggande bestämmelserna om det nya, fristående revisionsorganet under en övergångsperiod fanns i riksdagsordningen. Mot denna lösning anfördes dock att detta skulle utgöra en försvagning av den statliga revisionens ställning i stället för den förstärkning som var syftet med reformen. Bl.a. av det skälet inrättades Riksrevisionen ändå genom reglering i grundlag.68
Riksdagen kan fatta beslut inom vilket område som helst inom den ram som grundlagen anvisar. Viss form för detta behöver bara iakttas i de fall som detta krävs enligt grundlag eller riksdagsordningen.69 Riksdagen kan dock inte inkräkta på den kompetens som regeringsformen ger åt andra organ. Detta framgår av 11 kap. 8 § regeringsformen, som föreskriver att rättskipnings- eller förvaltningsuppgift inte får fullgöras av riksdagen i vidare mån än vad som följer av grundlag eller riksdagsordningen.70
Frågan är då om grundlagen eller riksdagsordningen ställer särskilda krav på formen för beslutet om kommissionens inrättande. Enligt den formella lagkraftens princip, som uttrycks i 8 kap. 17 § regeringsformen, får grundlag inte upphävas eller ändras på annat sätt än genom beslut i den ordning som är föreskriven för grundlagsändring.71 Enligt 2 kap. regeringsformen gäller också att vissa bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter inte får meddelas ens genom lag, dvs. att de kan ändras endast genom
68Ds 2001:11, Riksrevisionen
−
ändringar i regeringsformen, s. 37 f.
69 Holmberg och Stjernquist, Vår författning, 2003, s. 138. 70 Holmberg m.fl., Grundlagarna, 2006, s. 501. 71 Holmberg m.fl., Grundlagarna, 2006, s. 388, Holmberg och Stjernquist, Vår författning, 2003, s. 140, SOU 2008:42, Normgivningsmakten, s. 17 f, och 53, prop. 2009/10:80, s. 275.
395
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
grundlag. En erinran om detta förhållande finns också i 8 kap. 1 § regeringsformen.
Giltigheten eller innebörden av regeringsformens bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter eller bestämmelser i övrigt påverkas dock inte av att en kommission för mänskliga rättigheter inrättas. Regeringsformen ställer inte heller i övrigt några krav på formen för riksdagens beslut om inrättande av kommissionen. Inte heller riksdagsordningen anger några särskilda krav eller begränsningar för riksdagens möjlighet att inrätta en egen myndighet.
Det bör således inte finnas något formellt hinder för att kommissionen inrättas endast genom riksdagsordningen och lag med instruktion för kommissionen.
Det kan även noteras att riksdagsordningen ställer högre krav på parlamentarisk enighet för beslut än vad som krävs för stiftande av vanlig lag. Enligt 8 kap. 16 § regeringsformen kan ändring i riksdagsordningen beslutas antingen på samma sätt som ändring i grundlag, dvs. genom två likalydande beslut med riksdagsval emellan, eller genom endast ett beslut, om minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter förenar sig om beslutet. Med andra ord medför redan en reglering i riksdagsordningen vissa garantier för parlamentarisk enighet samt därmed för kommissionens långsiktiga existens och oberoende.
Delegationens förslag om att en bestämmelse om kommissionen ska föras in i regeringsformen, trots att detta inte är nödvändigt formellt sett, grundar sig på lämplighetsöverväganden. Kommissionens roll och behov av oberoende och integritet talar för att dess ställning regleras i grundlag, som inte enkelt kan ändras eller upphävas. Eftersom delegationens förslag är att kommissionen inrättas genom ändringar i riksdagsordningen och lag med instruktion om Kommissionen för mänskliga rättigheter, men att en bestämmelse om kommissionen därefter bör föras in i regeringsformen, lämnas delegationens förslag om grundlagsbestämmelse i en särskild bilaga (bilaga 6). Förslaget i bilagan utgår från regeringsformens och riksdagsordningens nuvarande lydelse och åskådliggör hur lagregleringen i dessa samt instruktionen för kommissionen skulle kunna se ut om en ändring även skulle göras i regeringsformen. Sekretessregleringen skulle vara densamma.
Vad gäller bestämmelsens placering föreslår delegationen att regleringen om kommissionen ska föras in i en ny bestämmelse i 2 kap. 24 § regeringsformen i dess nuvarande lydelse (26 § enligt prop. 2009/10:80). Det huvudsakliga skälet för denna placering är
396
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
att det är lämpligt att bestämmelsen återfinns i anslutning till regeringsformens bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter. Det kan tilläggas att det inte heller finns någon annan naturlig plats i regeringsformen för bestämmelsen om kommissionen.
Närmare om författningsförslagen och den fortsatta beredningsprocessen
Som beskrivits ovan föreslår delegationen att Kommissionen för mänskliga rättigheter ska inrättas genom reglering i riksdagsordningen och lag med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter.
I riksdagsordningen bör införas bestämmelser om riksdagens val av kommissionärer, om kommissionens uppgift i enlighet med den av riksdagen beslutade instruktionen och om kommissionens rätt att självständigt besluta hur verksamheten ska bedrivas. Det bör också framgå av riksdagsordningen att en av kommissionärerna ska svara för myndighetens administrativa ledning samt att riksdagen bestämmer vem av kommissionärerna som ska ha denna uppgift. Riksdagsordningen bör även föreskriva att riksdagen, på förslag av konstitutionsutskottet, får entlediga kommissionär som inte har riksdagens förtroende. Vidare bör det föreskrivas i riksdagsordningen att Kommissionen för mänskliga rättigheter får göra framställning till riksdagen med anledning av en fråga som uppkommit vid utförandet av uppdraget.
Lagen med instruktion för kommissionen bör ha sin grund i Parisprinciperna. Det bör framgå av instruktionen att kommissionen beslutar självständigt hur verksamheten ska bedrivas. Kommissionens övergripande uppdrag enligt instruktionen bör vara att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Vilka uppgifter som ingår i dess mandat (se avsnitt 5.2.2) bör också närmare anges i instruktionen. Även om kommissionen själv ska kunna besluta om vilka frågor den vill ta upp inom ramen för sitt mandat bör vissa centrala uppgifter anges i lagen främst som ett stöd för kommissionen och ett tydliggörande av dess befogenheter.
I avsnitt 5.2.3 har delegationen redogjort för sitt förslag om kommissionens rättsliga befogenheter. Delegationens förslag är att förvaltningsmyndigheter, kommuner, landsting och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen på begäran ska lämna kommissionen det biträde som den behöver för att kunna
397
En nationell institution för mänskliga rättigheter SOU 2010:70
fullgöra sina uppgifter. Detta bör framgå av kommissionens instruktion.
Även kommissionens befogenhet att göra framställningar till riksdagen och regeringen, i enlighet med vad som beskrivits i avsnitt 5.2.4, bör framgå av kommissionens instruktion. En tillläggsbestämmelse om kommissionens framställningar till riksdagen bör också, såsom tidigare har nämnts, föras in i riksdagsordningen.
Vidare bör kommissionens skyldighet att lämna årsrapport till riksdagen anges i dess instruktion. Såsom har beskrivits i avsnitt 5.2.5 föreslår delegationen att årsrapporten ska avse kalenderår och inte riksmötesår, som är fallet med JO:s ämbetsberättelse.
I kommissionens instruktion bör anges hur kommissionen leds, dvs. av tre kommissionärer, samt att en av dem ska svara för myndighetens administrativa ledning (se avsnitt 5.3.1). Det bör också framgå att det vid kommissionen ska finnas ett råd, som utses av kommissionen, med uppgift att bidra med sakkunskap i kommissionens arbete.
Vidare bör det framgå av instruktionen att kommissionärerna beslutar gemensamt om verksamhetens inriktning, organisation och arbetsordning (se avsnitt 5.3.3). Därutöver bör anges att kommissionärerna får föreskriva att administrativa ärenden som inte behöver beslutas av dem gemensamt får avgöras av den kommissionär som svarar för den administrativa ledningen av kommissionen eller av någon annan tjänsteman.
Slutligen bör det i kommissionens instruktion finnas en bestämmelse om revision av myndigheten. Såsom har beskrivits i avsnitt 5.3.3 föreslår delegationen att kommissionen ska svara för att intern revision av myndigheten sker. Det bör anges i instruktionen att internrevisionen ska avse självständig granskning av myndighetens interna styrning och kontroll och hur myndigheten fullgör sina ekonomiska redovisningsskyldigheter. Det bör även anges att revisionen ska bedrivas i enlighet med god sed för internrevision samt att kommissionen ska fastställa revisionsplan för sin verksamhet efter samråd med Riksrevisionen.
Den bestämmelse som delegationen föreslår senare ska införas i regeringsformen bör föreskriva att Kommissionen för mänskliga rättigheter är en myndighet under riksdagen som ska främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige samt att kommissionen leds av tre kommissionärer, som väljs av riksdagen. Vidare bör framgå att kommissionen självständigt beslutar hur verksamheten ska bedrivas.
398
SOU 2010:70 En nationell institution för mänskliga rättigheter
399
Syftet med delegationens förslag om inrättande av en nationell institution för mänskliga rättigheter är att tillhandahålla ett grundläggande underlag för att regeringen i sin tur ska kunna överlämna en proposition med lagförslag till riksdagen. Det finns dock frågor som behöver övervägas närmare och där ytterligare underlag kan behöva tas fram. Det faktum att Kommissionen för mänskliga rättigheter föreslås inrättas under riksdagen väcker också frågor om det fortsatta beredningsförfarandet, bl.a. vad gäller utarbetandet av sådant kompletterande underlag. Oavsett detta beredningsförfarande bedömer delegationen att bl.a. följande frågor behöver övervägas närmare:
-Beslutsordning vid gemensamma beslut samt vad som ska gälla om t.ex. beslutsfattande vid kommissionärs sjukdom eller frånvaro,
författningsförslag avseende bl.a. Riksdagsförvaltningens och Riksrevisionens roll i förhållande till Kommissionen för mänskliga rättigheter,
de ytterligare sekretessbestämmelser som kan bli nödvändiga,
ekonomiadministrativa bestämmelser och bestämmelser om lön till kommissionärerna,
lokalisering, resursbehov, resursfördelning och budgetunderlag för myndighetens första verksamhetsperiod,
övergångsbestämmelser för val av kommissionär, samt
följdändringar som kan bli behövliga som ett resultat av de författningsförslag delegationen lämnar.
6 Styrning och tillsyn
6.1 Inledning
Delegationens kartläggningar visar att även om det ofta finns en vilja att arbeta utifrån de mänskliga rättigheterna såväl inom de statliga myndigheterna som i kommunerna och landstingen så återspeglas detta inte så ofta i det konkreta arbetet. Det arbete som bedrivs uttrycks vanligtvis inte i termer av mänskliga rättigheter och hänvisningar till de mänskliga rättigheterna återfinns sällan i centrala styrdokument. Däremot bedrivs arbete med inriktning på vissa delar av befolkningen eller tvärsektoriella perspektiv, såsom jämställdhet och icke-diskriminering, mångfald, personer med funktionsnedsättning och barn. Även om denna typ av verksamhet kan främja respekten för de mänskliga rättigheterna är det, enligt delegationens bedömning, viktigt att de offentliga verksamheterna uttryckligen arbetar med att säkerställa respekten för Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Det handlar då om att både koppla myndigheternas befintliga arbete med vissa tvärsektoriella perspektiv till konventionerna om de mänskliga rättigheterna och om att bredda perspektivet till alla mänskliga rättigheter. Ansvaret för myndigheter, kommuner och landsting att respektera och säkerställa de mänskliga rättigheterna måste därför, enligt delegationens mening, bli tydligare i styrningen och tillsynen av verksamheterna.
Offentliga verksamheter inom alla områden och på alla samhällsnivåer har ansvar för att konventionerna efterlevs. Det yttersta ansvaret för att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras ligger dock på staten, som har att utforma lagstiftning och andra strukturer för styrning av den offentliga förvaltningen på ett sådant sätt att Sveriges internationella åtaganden i dessa frågor följs. Lagar och andra författningar är statens viktigaste instrument för att se till att så sker. I kapitel 4 har delegationen redovisat sina förslag om
401
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
hur ansvaret för att respektera de mänskliga rättigheterna kan tydliggöras i lagstiftningen inom vissa områden där den enskilde på grund av en utsatt situation eller ett tydligt beroendeförhållande till det allmänna är i särskilt stort behov av att de mänskliga rättigheterna respekteras. I detta kapitel om styrning och tillsyn aktualiseras i stället lagstiftning som rör den offentliga verksamheten mer allmänt. Delegationen redovisar överväganden och förslag rörande förvaltningslagen och myndighetsförordningen i avsnitt 6.2.1 respektive 6.2.2.
Statens styrning av myndigheterna genom instruktionerna är också central för att tydliggöra deras ansvar för att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras i verksamheten. Delegationens överväganden och förslag i dessa avseenden redovisas i avsnitt 6.2.3. Frågor om myndigheternas egen regelgivning beskrivs i avsnitt 6.2.4.
I avsnitt 6.2.5 behandlas frågor om regeringsuppdrag och regleringsbrev till myndigheterna.
Vidare är kommittéväsendet en central del av myndighetsstrukturen, men med särskilda uppgifter. Det stora antal författningsförslag och andra förslag som kommittéerna lämnar utgör ofta början på en reform. Det är därför av stor vikt att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna beaktas även inom kommittéväsendet. Delegationens överväganden och förslag i denna del redovisas i avsnitt 6.2.6.
Regeringen utformar ofta övergripande strategier och andra styrdokument utan att dessa omfattar lagstiftningsåtgärder. De nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter är exempel på sådana dokument. Frågor om nationella handlingsplaner och liknande strategidokument behandlas i avsnitt 6.2.7.
I likhet med övriga delar av den offentliga sektorn har kommuner och landsting skyldighet att respektera de mänskliga rättigheterna och sörja för att de omsätts i praktiken. På samma sätt som för den statliga verksamheten är det viktigt att detta ansvar tydligt framgår av lagstiftningen. Kommunernas och landstingens egen styrning av verksamheten, bl.a. via kommunala styrdokument, är också av avgörande betydelse för att de mänskliga rättigheterna ska respekteras och genomföras på kommunal nivå. Delegationens överväganden och förslag rörande kommuner och landsting lämnas i avsnitt 6.3.
De erfarenheter delegationen har gjort och de kunskaper som samlats in under uppdragets genomförande, inklusive de kartlägg-
402
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
ningar som genomförts, visar på betydelsen av att såväl statliga myndigheter som kommuner i sin tillsyn följer upp att varje del av verksamheten i sitt arbete utgår från relevanta mänskliga rättigheter. Överväganden om tillsynen av den kommunala verksamheten redovisas i avsnitt 6.3.3.
I avsnitt 6.4 behandlas frågan om samordning, samverkan och dialog.
I författningsförslagen i detta kapitel används uttrycket ”respekt för den enskildes mänskliga rättigheter”. Såsom även har angivits beträffande författningsförslagen i kap. 4 avses detta uttryck omfatta alla de förpliktelser som det allmänna har enligt konventionerna om mänskliga rättigheter, såväl sådana förpliktelser som innebär att det allmänna ska avstå från vissa handlingar som sådana som ställer krav på aktiva handlingar.
6.2 De mänskliga rättigheterna i statliga myndigheters regelverk och styrdokument
Delegationens förslag:
-En bestämmelse förs in i förvaltningslagen (1986:223) om att en myndighet i sin verksamhet ska respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt iaktta saklighet och opartiskhet.
-En bestämmelse förs in i myndighetsförordningen (2007:515) om att myndighetens ledning ska se till att verksamheten bedrivs i enlighet med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
-Instruktionerna för Socialstyrelsen, Inspektionen för socialförsäkringen, Boverket, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse, Rikspolisstyrelsen och Migrationsverket samt polisförordningen (1998:1558) kompletteras med bestämmelser om myndigheternas ansvar för de mänskliga rättigheterna.
-Förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning (2007:1244) kompletteras med en bestämmelse om att konsekvensutredningar ska omfatta en bedömning av om regle-
403
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
ringen överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
Styrningen av myndigheter under regeringen sker genom lagar, förordningar, instruktioner, regleringsbrev, andra regeringsbeslut och informella kontakter. I avsnitt 3.4 har en beskrivning gjorts av hur dessa styrningsinstrument fungerar och hur de har använts i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Vidare har en redogörelse lämnats för kartläggningar som genomförts och annan verksamhet som delegationen bedrivit med avseende på statliga myndigheter, kommuner och landsting och deras arbete för de mänskliga rättigheterna. Mot bakgrund av denna redogörelse presenteras nedan delegationens förslag om hur arbetet för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna kan stärkas genom den statliga styrningen och tillsynen.
6.2.1 Förvaltningslagen
Förvaltningslagen (1986:223) reglerar förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden och domstolarnas handläggning av förvaltningsärenden. Vissa delar av lagen, bl.a. bestämmelserna om myndigheternas serviceskyldighet, gäller också annan förvaltningsverksamhet hos dessa myndigheter. Lagen berör således en mycket stor del av verksamheten i stat och kommun.
Det främsta syftet med lagen är att värna medborgarnas rättssäkerhet när de har med förvaltningsmyndigheter att göra. Ett annat viktigt syfte är att säkerställa myndigheternas service till allmänheten.
Förvaltningslagen utgör en grund för hur förvaltningsärenden ska handläggas genom att slå fast sådana regler som i princip ska tillämpas av alla myndigheter. Viktiga frågor som regleras i lagen är bl.a. rätt till tolkning, ombud och att få ta del av uppgifter samt beslut, rättelse, omprövning och överklagande av beslut. Genom att förvaltningslagen reglerar viktiga aspekter av förhållandet mellan enskilda och den offentliga sektorn, och då lagens tillämpningsområde är brett, är den också ett centralt styrinstrument vad avser respekten för de mänskliga rättigheterna inom den offentliga verksamheten.
404
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
Såsom har beskrivits i avsnitt 3.4.2 har en särskild utredare i maj 2010 lämnat förslag om en ny förvaltningslag.1 En utgångspunkt för utredarens uppdrag var att göra förvaltningslagens regler så pedagogiska och lättillgängliga som möjligt och dessutom anpassade för en alltmer utbyggd elektronisk förvaltning. Vidare skulle utredaren göra en analys som sätter in den svenska förvaltningsrätten i ett internationellt sammanhang.2 Utredaren skulle bl.a. överväga om vissa svenska förvaltningsrättsliga regler behöver anpassas till den internationella utvecklingen, t.ex. till EG-rätten för att underlätta samarbetet inom EU. I direktiven lyfts också Sveriges skyldigheter enligt Europakonventionen fram vad avser handläggningstider och skyldigheten att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel mot långsam handläggning.
I sitt betänkande lämnar utredaren förslag om en ny förvaltningslag som har en kärna av grundläggande rättssäkerhetsgarantier. Utredaren föreslår bl.a. att det i lagen ska slås fast att myndigheterna i all förvaltningsverksamhet ska iaktta principerna om legalitet, objektivitet och proportionalitet. I betänkandet framförs att det är angeläget att ge en klar signal om att all offentlig verksamhet, oavsett dess karaktär, ytterst måste grundas på skrivna normer. Det finns också ett behov, enligt utredaren, av att ge ett konkret incitament till en bättre observans av kraven på saklighet och objektivitet. Vidare anser utredaren att lagen bör slå fast att proportionalitetsprincipen, dvs. att åtgärder inte ska gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet, vilken i någon form erkänts i alla europeiska stater, gäller också i Sverige. Utredaren framför att förslaget har utformats med beaktande av de förpliktelser som följer av Sveriges internationella åtaganden enligt Europakonventionen och EU-rätten.3
Utredaren föreslår att kraven på legalitet, objektivitet och proportionalitet ska framgå av en bestämmelse om grunderna för god förvaltning. Bl.a. ska bestämmelsen föreskriva att myndigheter i sin verksamhet ska iaktta saklighet och opartiskhet. Utredaren konstaterar att myndigheterna, enligt Sveriges och andra länders nationella rätt liksom enligt Europakonventionen och EU-rätten, bl.a. har att iaktta objektivitetsprincipen. Principen kan kortfattat beskrivas som ett förbud mot att ta ovidkommande hänsyn eller, positivt uttryckt, en skyldighet att agera sakligt och opartiskt.
1SOU 2010:29, En ny förvaltningslag. 2 Dir. 2008:36, En ny förvaltningslag. 3SOU 2010:29, s. 141 ff.
405
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
a
rät
Delegationen föreslår att bestämmelsen ges
följande lydelse: Utredaren nämner bl.a. att en obefogad särbehandling av en person eller en personkategori är ett brott mot kravet på saklighet och opartiskhet. Utredaren föreslår att objektivitetsprincipen får ett genomslag i den nya förvaltningslagen genom att det i bestämmelsen om grunderna för god förvaltning införs ett andra stycke om att myndigheter i sin verksamhet ska iaktta saklighet och opartiskhet.4
De mänskliga rättigheterna reglerar förhållandet mellan individen och den offentliga sektorn. Som framgår av avsnitt 3.2 avspeglas och uttrycks Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna i en mängd lagar och förordningar, men i regel utan att någon hänvisning görs till dessa rättigheter eller Sveriges internationella åtaganden på området. De mänskliga rättigheterna kan därför vara svåra för myndigheter och enskilda att identifiera som just rättigheter. Därmed blir också drivkraften svag att närmare söka svar på hur, mera specifikt, dessa åtaganden bör beaktas i den egna verksamheten. Statliga myndigheter efterlyser, såsom visats t.ex. i SIFO-undersökningen, tydligare direktiv för arbetet för de mänskliga rättigheterna.5Förvaltningslagen är central för den enskildes mellanhavanden med den offentliga sektorn. Delegationen föreslår därför att det i förvaltningslagen (1986:223) förs in en bestämmelse som tydliggör myndigheternas ansvar att i sin verksamhet respektera den enskildes mänsklig
tigheter.
Om en ny förvaltningslag beslutas i enlighet med den särskilde utredarens förslag anser delegationen att den föreslagna bestämmelsen om grunderna för god förvaltning bör kompletteras med en formulering om myndigheternas ansvar för att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Då ett beslut om en ny förvaltningslag emellertid inte fattats ännu föreslår delegationen att en bestämmelse införs i den nuvarande förvaltningslagen där myndigheternas ansvar för att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna kombineras med den av utredaren föreslagna formuleringen om saklighet och opartiskhet.
4SOU 2010:29, s. 149 ff. 5 SIFO, Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd, 2006 (bilaga 7).
406
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
Grunder för god förvaltning
3 a § En myndighet ska i sin verksamhet respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt iaktta saklighet och opartiskhet.
6.2.2 Myndighetsförordningen
Myndighetsförordningen innehåller de krav på myndigheterna som är gemensamma för samtliga myndigheter och som rör själva förvaltningen, dvs. förvaltningspolitiska krav. Utredningen om en ny myndighetsförordning föreslog att andra generella krav än förvaltningspolitiska krav ska anges i de regelverk som reglerar respektive politikområde.6 Sådana krav kunde, enligt utredningen, avse sektorsövergripande krav om t.ex. jämställdhet, regionalpolitik och mänskliga rättigheter. Utredningen förutsatte att sådana sektorsövergripande krav kommer till uttryck i lagar, förordningar, myndigheternas instruktioner, regleringsbrev, nationella handlingsprogram och andra särskilda beslut.7 Som framgår i det följande anser emellertid delegationen att det finns goda skäl för att i myndighetsförordningen föra in en hänvisning till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
Såsom ovan anfördes beträffande förvaltningslagen kan de mänskliga rättigheterna vara svåra för myndigheterna att identifiera som just rättigheter i lagstiftningen. Därmed blir också drivkraften svag att undersöka hur Sveriges internationella åtaganden bör beaktas i den egna verksamheten.
En rad statliga myndigheter bedriver verksamhet inom områden som på ett tydligt sätt aktualiserar frågor om de mänskliga rättigheterna. Nedan beskrivs delegationens förslag avseende myndighetsinstruktionerna för Socialstyrelsen, Inspektionen för socialförsäkringen, Boverket, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse, Rikspolisstyrelsen, och Migrationsverket samt polisförordningen (1998:1558). Även ett stort antal myndigheter som i allmänhet inte förknippas med de mänskliga rättigheterna verkar dock inom områden som kan hänföras dit, t.ex. Arbetsmiljöverket och Livsmedelsverket. Arbetsmiljöverket har ansvar för frågor som relaterar till rätten till goda arbetsförhållanden medan Livsmedelsverket ansvarar för frågor som berör rätten till bästa uppnåeliga hälsa. Samtliga myndigheter har också att respektera bl.a. rätten till icke-
6SOU 2004:23, Från verksförordning till myndighetsförordning. 7SOU 2004:23, s. 77 ff.
407
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
diskriminering samt rätten till tillgänglighet enligt konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
En bestämmelse i myndighetsförordningen som uttryckligen pekar på myndighetsledningens ansvar för att verksamheten bedrivs i enlighet med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna skulle tydliggöra att ansvaret omfattar alla myndigheter, om än i större eller mindre utsträckning. Redan i dag finns ett liknande krav rörande Sveriges åtaganden som medlem i EU.
Genom att myndighetsförordningen och instruktionerna används som styrmedel undviks också den ryckighet i styrningen som de årliga regleringsbreven kan innebära. Regleringsbreven används dessutom, som tidigare konstaterats, inte heller numera på samma sätt som tidigare för myndighetsstyrning när det gäller annat än rent finansiella frågor.
Delegationen föreslår därför att 3 § i myndighetsförordningen (2007:515) ges följande lydelse:
Ledningens ansvar 3 § Myndighetens ledning ansvarar inför regeringen för verksamheten och ska se till att den bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och av Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att myndigheten hushållar väl med statens medel.
6.2.3 Myndigheternas instruktioner
I utvärderingen av den första handlingsplanen rekommenderades att människorättsperspektivet skulle tydliggöras i myndigheternas instruktioner.8 Under kartläggningsarbetet inför den andra nationella handlingsplanen framgick också att olika perspektiv, såsom jämställdhets-, barn-, tillgänglighets- och diskrimineringsperspektiv, behöver samordnas utifrån det mer generella perspektivet mänskliga rättigheter. Delegationen anser att människorättsperspektivet kan förena och användas som en gemensam utgångspunkt och arbetsmetod för flera andra tvärsektoriella krav som till stora delar baseras på konventionsstadgade rättigheter, t.ex. jämställdhet, ickediskriminering, barnperspektiv, och handikapperspektiv, bl.a. för
8Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D, s. 50.
408
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
att dessa inte ska framstå som orelaterade och slumpmässigt valda och för att markera kravens koppling till i konventionerna.
Regeringen anförde i den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna (skr. 2005/06:95) att den avsåg att under perioden 2006–2009 i sin myndighetsstyrning se över hur ansvaret för att respektera de mänskliga rättigheterna kan tydliggöras för myndigheter vars verksamhet är av särskild betydelse för att rättigheterna ska säkerställas för den enskilde (åtgärd 104). Mot bakgrund av handlingsplanen har ett arbete påbörjats för att i instruktionerna tydliggöra myndigheternas ansvar för de mänskliga rättigheterna. Länsstyrelserna ska enligt 5 § i sin instruktion (2007:825) ”integrera de mänskliga rättigheterna i sin verksamhet genom att belysa, analysera och beakta rättigheterna i den egna verksamheten, särskilt skyddet mot diskriminering”. Försäkringskassan ska enligt 2 § i sin instruktion (2009:1174) ”i sin verksamhet belysa, analysera och uppmärksamma Sveriges åtaganden enligt internationella konventioner till skydd för de mänskliga rättigheterna”. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam) ska enligt 2 § i sin instruktion (2007:1134) ”bevaka och rapportera om den internationella utvecklingen inom området och genom sitt samordningsarbete bidra till att Sverige uppfyller sina åtaganden inom ramen för skyddet av mänskliga rättigheter”. Dessutom har de tre skolmyndigheterna Skolinspektionen, Statens skolverk och Specialpedagogiska skolmyndigheten enligt sina instruktioner i uppdrag att ”integrera ett jämställdhetsperspektiv och perspektivet mänskliga rättigheter i sin verksamhet”. Enligt delegationens mening visar formuleringarna i instruktionerna för t.ex. Försäkringskassan och länsstyrelserna tydligare vad som förväntas än formuleringen i instruktionerna för skolmyndigheterna.
Delegationen anser att arbetet med att förtydliga ansvaret för de mänskliga rättigheterna i instruktionerna måste fortsätta. Även om hela den offentliga verksamheten, däribland samtliga statliga myndigheter, redan i dag har ansvar för att följa Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna behöver detta ansvar förtydligas. Genom att sådana förtydliganden görs i myndigheternas instruktioner, snarare än genom regleringsbrev eller särskilda uppdrag, kan drivkraften förstärkas för myndigheterna att mer långsiktigt planera sitt arbete för att säkerställa att verksamheten bedrivs med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter. Dessutom minskar risken för att myndigheterna efter en tid tvingas prioritera annat på grund av en ändring i regleringsbrev eller till
409
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
följd av att tiden för ett särskilt uppdrag som lämnats i regeringsbeslut löpt ut. Vidare får hänvisningar som görs i instruktionerna till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna i sin tur konsekvenser för uppföljningen och tillsynen av myndigheternas verksamhet.
Om hänvisningar görs till de mänskliga rättigheterna i både lagtext, myndighetsförordningen och instruktioner blir det tydligt att myndighetschefens ansvar omfattar att se till att det finns kunskap om rättigheterna i organisationen och att rättigheterna respekteras i arbetet. Det innebär att även cheferna behöver viss egen kompetens om mänskliga rättigheter samt att de behöver säkerställa att sådan kompetens finns inom myndigheten. Detta bör i sin tur kunna påverka kravprofilerna för tillsättning av tjänster vid myndigheterna. Utbildningsinsatser om de mänskliga rättigheterna bör också, såsom utvecklas i avsnitt 7.4, genomföras systematiskt och kontinuerligt för ledning och annan personal inom den offentliga sektorn i syfte att säkerställa att tillräcklig kunskap finns.
Delegationen föreslår alltså att bestämmelser om ansvar för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras förs in i fler myndighetsinstruktioner än de som har en sådan bestämmelse i dag. I avsnitt 4.5.4 har delegationens förslag avseende tydliggörande av de mänskliga rättigheterna i lagstiftningen presenterats. Dessa förslag avser ett urval lagar som bl.a. aktualiseras i situationer där människor är utsatta, i tydlig beroendeställning i förhållande till det allmänna eller i särskilt behov av samhällets stöd. I första hand bör de nu föreslagna ändringarna i vissa myndigheters instruktioner avse de myndigheter som ansvarar för verksamhet som bedrivs enligt just dessa lagar. Det gäller bl.a. Socialstyrelsen, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse, Polisen, och Migrationsverket.
Socialstyrelsen ansvarar bl.a. för tillsynen av hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Myndigheten ska redan i dag, enligt 7 § i sin instruktion (2009:1243), integrera ett barnperspektiv och ett jämställdhetsperspektiv i sitt tillsynsarbete. Detta krav skulle, enligt delegationens mening, kunna utvecklas och förstärkas genom en koppling till de mänskliga rättigheterna. Delegationen föreslår att Socialstyrelsens instruktion kompletteras enligt följande:
410
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
Övriga uppgifter 8 § Socialstyrelsen ska /…/ 15. inom ramen för sitt arbete med kunskapsförmedling, normgivning och tillsyn vidta åtgärder för att säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som
Sverige har åtagit sig att följa.
Inspektionen för socialförsäkringen ska genom system- och effektivitetstillsyn värna rättssäkerheten och effektiviteten inom socialförsäkringsområdet, som omfattar såväl sjukförsäkringen som det allmänna pensionssystemet. Med systemtillsyn avses granskning av om tillsynsobjektets egna system för styrning och kontroll säkerställer en korrekt och enhetlig tillämpning av det regelverk som tillsynsobjektet ska tillämpa. Med effektivitetsgranskning avses granskning av om tillsynsobjektets verksamhet fungerar effektivt med utgångspunkt i det statliga åtagandet. Inspektionens granskning omfattar verksamhet som bedrivs av Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, i de delar som inte står under Finansinspektionens tillsyn, och Skatteverket, i de delar som avser beslut om pensionsgrundande inkomst.
Delegationen föreslår att inspektionen, vid sidan om rättssäkerhetsuppdraget, ges ett tydligare uppdrag att i sin systemtillsyn verka för att myndigheterna har system som säkerställer respekten för de mänskliga rättigheterna i verksamheten. Delegationen föreslår att en bestämmelse förs in i myndighetens instruktion (2009:602) enligt följande:
3 a § Inspektionen för socialförsäkringen ska inom ramen för sin systemtillsyn verka för att tillsynsobjekten säkerställer full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Boverket är förvaltningsmyndighet för frågor om byggd miljö och hushållning med mark- och vattenområden, för fysisk planering, byggande och förvaltning av bebyggelsen och för boendefrågor. I detta uppdrag ingår att följa och analysera utvecklingen på bostadsmarknaden och tillämpningen av plan- och bygglagen (1987:10). Boverket ska enligt sin instruktion beakta de konsekvenser som verkets beslut och verksamhet kan få för personer med funktionsnedsättning, barn, ungdomar, äldre och personer med utländsk bakgrund samt för boendesegregation, folkhälsa och
411
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
jämställdhet. Delegationen föreslår att en ny bestämmelse förs in i Boverkets instruktion (2009:1482) enligt följande:
3 a § Boverket ska inom ramen för sitt arbete med kunskapsförmedling, normgivning och tillsyn vidta åtgärder för att säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Kriminalvården ansvarar för häkten och anstalter, medan Statens institutionsstyrelse ansvarar för sluten ungdomsvård. Båda myndigheterna svarar för att frihetsberövade personer bemöts med respekt för sitt människovärde trots de särskilda villkor som frihetsberövandet medför. Delegationen anser det angeläget att myndighetsledning och anställda inom myndigheterna är väl medvetna om sitt ansvar att verka i enlighet med de mänskliga rättigheterna.
Delegationen föreslår därför att myndigheternas ansvar för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras förtydligas i de båda myndigheternas instruktioner.
En ny bestämmelse föreslås föras in i förordningen (2007:1172) med instruktion för Kriminalvården enligt följande:
2 a § Kriminalvården ska vidta åtgärder för att i verkställighet och annan verksamhet säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
I förordningen (2007:1132) med instruktion för Statens institutionsstyrelse föreslås följande tillägg:
4 § Myndigheten ska -
vidta åtgärder för att säkerställa att verksamheten bedrivs med full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa, -
utforma sin verksamhet så att den utgår från flickors och pojkars samt kvinnors och mäns villkor och behov, -
inför beslut eller andra åtgärder som kan röra barn bedöma konsekvenserna för barn och därvid ta särskild hänsyn till barns bästa. Myndigheten ska i sin verksamhet utgå från ett brukarperspektiv.
Till Polisens uppgifter hör bl.a. att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten samt att bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal. Polisen ska också lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp.
412
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
Polisens verksamhet är således central ur ett människorättsperspektiv.
Polisens organisation består av Rikspolisstyrelsen, Statens Kriminaltekniska laboratorium och 21 polismyndigheter. Varje län utgör ett polisdistrikt med en polismyndighet. I polisförordningen (1998:1558) regleras arbetsuppgifterna för länspolismästaren och andra anställda vid polismyndigheterna. Av 3 kap. 5 a § i förordningen framgår att länspolismästaren ska se till att verksamheten bedrivs enligt de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Delegationen föreslår att denna bestämmelse kompletteras med en hänvisning till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna så att polisens ansvar för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten förtydligas. Delegationen föreslår att följande bestämmelse förs in i polisförordningen:
Länspolismästarens och andra anställdas uppgifter 3 kap. 5 a § Länspolismästaren ansvarar för polismyndighetens verksamhet. Han eller hon ska se till att verksamheten bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och av Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, att den redovisas på ett tillförlitligt och rättvisande sätt samt att polismyndigheten hushållar väl med statens medel.
Rikspolisstyrelsen har tillsyn över polismyndigheterna i landet och bör inom ramen för detta uppdrag även följa upp att polismyndigheterna respekterar de mänskliga rättigheterna. Delegationen föreslår därför att även förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen kompletteras med en bestämmelse som tydliggör Rikspolisstyrelsens ansvar vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna. Bestämmelsen föreslås ha följande lydelse:
2 b § Rikspolisstyrelsen ska i sin tillsyn över Polisen verka för att tillsynsobjekten säkerställer full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Migrationsverket prövar ansökningar bl.a. om uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap. Migrationsverket ansvarar även för frågor om asyl, flyktingars boende och sysselsättning under den tid deras ansökningar prövas, frågor om familjeåterförening och förvar av personer som ska avvisas eller utvisas. Myndigheten utfärdar också föreskrifter, bl.a. om handläggningen av visering. Delegationen
413
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
föreslår att Migrationsverkets instruktion (2007:996) kompletteras med en ny bestämmelse enligt följande:
2 § Migrationsverket ska utöver vad som följer av 1 § /…/
4. övergripande arbeta för att det finns beredskap och kapacitet i landet för att ta emot skyddsbehövande m.fl. som beviljats uppehållstillstånd och vid behov medverka vid deras bosättning,
5. vidta åtgärder för att säkerställa att verksamheten bedrivs med full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa,
6. vid genomförandet av verksamheten belysa och beakta kvinnors och mäns villkor /…/
De förslag delegationen lämnat ovan ska ses som exempel på förtydliganden som bör göras i myndigheters instruktioner. De myndigheter som har berörts verkar inom områden där delegationen även lämnat förslag om att ansvaret för de mänskliga rättigheterna ska förtydligas i lagstiftningen. Dessa lagförslag avser, som har beskrivits i avsnitt 4.5.4 och även nämnts ovan, ett urval lagar som bl.a. aktualiseras i situationer där människor är utsatta, i tydlig beroendeställning i förhållande till det allmänna eller i särskilt behov av samhällets stöd. Författningsförslagen ska ses som ett första steg och får inte tolkas så att liknande bestämmelser inte kan eller bör föras in i instruktionerna för fler myndigheter. Som exempel på myndigheter som inte behandlats i detta avsnitt, men vars verksamhet också direkt berör den enskildes mänskliga rättigheter kan Arbetsförmedlingen och Kronofogdemyndigheten nämnas. Inledningsvis nämndes även Arbetsmiljöverket och Livsmedelsverket.
Tillsyn och uppföljning
Ovan har föreslagits att ansvaret för att beakta frågor om de mänskliga rättigheterna i tillsynen ska skrivas in i instruktionerna för Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Inspektionen för socialförsäkringen och Boverket. I Skolinspektionens instruktion finns redan en motsvarande formulering. Dessa tillsynsmyndigheter är verksamma inom områden där delegationen också lämnat förslag om förtydliganden i lagstiftningen och i instruktionerna för myndigheter som inte är tillsynsmyndigheter.
414
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
En konsekvens av dessa förtydliganden, sammantagna med de förslag till förtydliganden i lagstiftningen som redovisats i avsnitt 4.5.4, blir därutöver att även vissa andra tillsynsmyndigheters verksamhet på ett tydligare sätt kommer att omfatta tillsynsobjektens arbete för att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna i verksamheten. Förutom de tillsynsmyndigheter som direkt berörts av förslagen ovan rör detta främst Riksdagens ombudsmän (Justitieombudsmannen, JO) och Justitiekanslern (JK).
JO:s uppdrag enligt lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän omfattar tillsyn av att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. JO:s tillsyn omfattar också att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter inte träds för när i den offentliga verksamheten. JO redogör återkommande i sina beslut och yttranden för hur den offentliga verksamheten överensstämmer med Europakonventionens krav. Genom att hänvisningar till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna förs in i fler lagar och instruktioner får också JO ett tydligare underlag för att i sin tillsyn bedöma i vilken mån tillsynsobjektens verksamhet vägleds av konventionerna om de mänskliga rättigheterna.
Motsvarande gäller för JK. Enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn ska JK utöva tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Tillsynen omfattar bl.a. statliga och kommunala myndigheter samt domstolar. JK utövar även tillsyn över rättshjälpssystemet.
Det kan också nämnas att myndigheternas efterlevnad av FN:s konvention om barnets rättigheter särskilt följs av Barnombudsmannen, som enligt sin instruktion (1993:335) bl.a. har rätt att begära att förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting lämnar uppgifter om vilka åtgärder som vidtagits för att i den egna verksamheten genomföra barns och ungas rättigheter enligt konventionen.
Delegationen anser också att regeringen bör följa upp hur myndigheternas arbete med att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna utvecklas, t.ex. genom återrapporteringskrav kopplade till instruktionen samt vid myndighetsdialogen. I samband med sådana kontakter bör även relevanta delar av de synpunkter som internationella övervakningsorgan lämnat avseende efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i Sverige behandlas.
415
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
6.2.4 Förvaltningsmyndigheternas regelgivning m.m.
För att en myndighet ska få meddela föreskrifter krävs det att regeringen har gett myndigheten ett särskilt bemyndigande att göra detta. Ett bemyndigande avser alltid behörighet att meddela föreskrifter på ett visst begränsat område.
Allmänna råd skiljer sig från föreskrifter genom att de inte är bindande för vare sig myndigheter eller enskilda. I 1 § författningssamlingsförordningen (1976:725) definieras allmänna råd som sådana generella rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur någon kan eller bör handla i ett visst hänseende. Det behövs inget särskilt bemyndigande för att en myndighet ska få besluta om allmänna råd på sitt område.9
Förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning gäller för förvaltningsmyndigheter under regeringen. Enligt förordningen ska en sådan myndighet, så tidigt som möjligt innan den beslutar föreskrifter eller allmänna råd, utreda föreskrifternas eller de allmänna rådens konsekvenser i den omfattning som behövs i det enskilda fallet. Vidare framgår av kommittéförordningen (1998:1474) att motsvarande gäller för kommittéer och särskilda utredare, om ett betänkande innehåller förslag till nya eller ändrade regler.
Delegationen har i avsnitt 6.2.3 föreslagit att det i instruktionerna för ett antal myndigheter förs in en hänvisning till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna för att tydliggöra myndigheternas ansvar för att säkerställa att rättigheterna respekteras i verksamheten. I konsekvens med dessa förtydliganden bör de mänskliga rättigheterna också tydligare beaktas i myndigheternas föreskrifter och allmänna råd. I dag innehåller förordningen om konsekvensutredningar vid regelgivning krav på att konsekvensutredningen ska innehålla en bedömning av om regleringen överensstämmer med eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Delegationen föreslår att förordningen kompletteras med följande bestämmelse:
6 § En konsekvensutredning ska innehålla följande: /…/
6. en bedömning av om regleringen överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, och
9Prop. 1983/84:119om förenkling av myndigheternas föreskrifter, anvisningar och råd, s. 24, och Ds 1998:43, Myndigheternas föreskrifter, s. 25.
416
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
7. en bedömning av om särskilda hänsyn behöver tas när det gäller tidpunkten för ikraftträdande och om det finns behov av speciella informationsinsatser.
Kravet på konsekvensutredningar enligt förordningen gäller generellt för myndigheternas regelgivning i form av föreskrifter och allmänna råd. Förutom att i samband med regelgivning generellt bedöma förslags konsekvenser för de mänskliga rättigheterna kan myndigheterna även meddela bl.a. allmänna råd som mer specifikt handlar om hur respekten för de mänskliga rättigheterna ska säkerställas inom myndighetens verksamhetsområde. Det kan också vara aktuellt att myndigheter utarbetar handböcker och annat stödmaterial för att t.ex. genom konkreta exempel förtydliga och konkretisera hur arbetet för de mänskliga rättigheterna kan bedrivas. Allmänna rekommendationer (general recommendations) och andra yttranden från de internationella organ som övervakar efterlevnaden av konventionerna om de mänskliga rättigheterna bör kunna utgöra ett bra underlag för utarbetandet av sådant stödmaterial. När allmänna råd och stödmaterial utarbetas om vilka krav de mänskliga rättigheterna ställer på verksamheten måste det dock noggrant övervägas hur dessa kan utformas för att de inte ska komma att innebära en inskränkning i förhållande till vad som gäller enligt konventionerna om mänskliga rättigheter. Bl.a. bör det beaktas och framgå att konventionerna om de mänskliga rättigheterna anger en miniminivå som aldrig får underskridas, men som inte förhindrar att åtgärder som är mer gynnande för den enskilde vidtas.
6.2.5 Regeringsuppdrag och regleringsbrev
Delegationen bedömer att det även fortsättningsvis, vid sidan om de ovan föreslagna ändringarna i lagar, myndighetsinstruktioner och andra förordningar, sannolikt finns behov av att lyfta fram specifika områden som behöver utvecklas för att stärka myndigheternas arbete för de mänskliga rättigheterna. Ett antal myndigheter har tidigare, som ett led i genomförandet av de nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter, haft uppdrag som bl.a. rört kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.10 Såsom angivits ovan (avsnitt 6.2.3) är det önskvärt att myndigheternas
10 Skr. 2001/02:83, s. 125 ff, skr. 2005/06:95, s. 104 ff.
417
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
ansvar för att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna i verksamheten i första hand framgår av instruktionerna. De mänskliga rättigheterna utgör för Sverige kontinuerliga åtaganden och den ryckighet som särskilda uppdrag och regleringsbrev kan medföra bör därför undvikas. I vissa fall kan det dock vara behövligt att en myndighet fördjupar verksamheten inom ett visst område, t.ex. genom att genomföra undersökningar, utarbeta nytt kunskapsunderlag om respekten och genomförandet av en viss rättighet, eller lämna förslag på hur en brist som påpekats av ett internationellt övervakningsorgan kan avhjälpas. I dessa fall kan särskilda regeringsuppdrag och regleringsbrev behöva användas.
Ett flertal myndigheter har regleringsbrev som endast beskriver de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten, medan uppdrag ges i särskild ordning. Det finns dock myndigheter, t.ex. Socialstyrelsen och Försäkringskassan, som fortfarande har mer omfattande regleringsbrev. Där regleringsbreven inte ger möjlighet till uppdrag kan sådana i stället beslutas genom särskilda regeringsuppdrag.
6.2.6 Kommittéväsendet
Delegationens förslag: En bestämmelse förs in i kommittéförordningen (1998:1474) om att de förslag som kommittéer och särskilda utredare lämnar ska vara utformade så att skyddet för den enskildes mänskliga rättigheter enligt Sveriges internationella åtaganden respekteras och vid behov förstärks.
Arbetet för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna omfattar på olika sätt alla delar av samhället. Kommittéväsendet har en central funktion när det gäller att föra in kunskap och olika perspektiv i det politiska systemet och att ta fram underlag för regeringens beslut inom olika områden. De förslag till nya bestämmelser i ett urval författningar som delegationen lämnar i detta betänkande ska, som tidigare påpekats, inte tolkas som de enda tänkbara eller motiverade förslagen utan som förslag om vad som bör göras i ett första steg.
Genom kommittéväsendet finns möjlighet att, i samband med översyn av lagstiftning eller andra regelverk eller verksamhetsöversyner, också utreda behovet av eventuella förändringar utifrån
418
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
ett människorättsperspektiv. Redan i dag ska kommittéerna beakta vilka konsekvenser deras förslag får för bl.a. den kommunala självstyrelsen, små företags villkor, för jämställdheten och för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. Genom att föra in en bestämmelse om respekten för de mänskliga rättigheterna i kommittéförordningen (1998:1474) skulle diskrepanser mellan, å ena sidan, nationell lagstiftning och verksamhet och, å andra sidan, konventionerna om de mänskliga rättigheterna systematiskt kunna förebyggas. Om frågor om de mänskliga rättigheterna beaktas och redovisas redan i kommittéernas betänkanden skulle vidare myndigheter, organisationer och andra remissinstanser ges möjlighet att på ett tidigt stadium av ett förändringsarbete yttra sig över förslagen.
Delegationen har i avsnitt 6.2.4 föreslagit att förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning ska kompletteras med en bestämmelse om att en konsekvensutredning bör innehålla en bedömning av om regleringen överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. I kommittéförordningen finns en hänvisning till denna förordning. Kommittéernas och de särskilda utredarnas förslag utgörs dock inte endast av författningsförslag, utan rör även en rad andra frågor. Ansvaret för att överväga hur förslagen påverkar respekten för de mänskliga rättigheterna behöver därför förtydligas även i kommittéförordningen. Delegationen föreslår således att en ny bestämmelse förs in i kommittéförordningen med följande lydelse:
14 a § De förslag som kommittéer och särskilda utredare lämnar ska vara utformade så att skyddet för den enskildes mänskliga rättigheter enligt Sveriges internationella åtaganden respekteras och vid behov förstärks.
6.2.7 Nationella handlingsplaner och andra strategidokument
Delegationens förslag: Regeringen vidareutvecklar arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige i en tredje nationell handlingsplan eller motsvarande strategidokument.
Regeringen har hittills överlämnat två nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna till riksdagen. Den senaste avsåg åren 2006–2009. Utredningen om utvärdering av den andra hand-
419
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
lingsplanen (IJ 2009:03) planeras redovisa sitt uppdrag den 31 december 2010 (dir. 2009:118).
Delegationen föreslår att arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige vidareutvecklas i en tredje nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter eller motsvarande strategidokument. Resultaten från utvärderingen av den förra handlingsplanen bör naturligtvis utgöra ett centralt underlag i detta arbete. Trots att handlingsplanerna, enligt regeringens skrivelse om en tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (skr. 2009/10:79), inte bör utgöra underlag för myndigheternas tillsyn så utgör de, enligt delegationens mening, betydelsefulla policydokument som för bl.a. kommuner, landsting och statliga myndigheter tydliggör regeringens ambitioner och prioriteringar i arbetet för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. De åtgärder som regeringen avser att vidta framställs på ett överskådligt sätt om de redovisas i en handlingsplan eller motsvarande. Själva arbetet med handlingsplanerna leder sannolikt också till en ökad medvetenhet bland de berörda inom de olika departementen i Regeringskansliet, bland myndigheterna samt i viss mån i samhället i stort. En handlingsplan eller annat samlande strategidokument om mänskliga rättigheter beskriver också vilka prioriteringar regeringen gör i frågor om de mänskliga rättigheterna. Handlingsplaner och strategier kan dessutom utgöra förebilder för liknande dokument i kommuner och landsting.
Regeringen bör eftersträva en hög grad av samverkan kring handlingsplanerna, i enlighet med vad som rekommenderas av FN:s högkommissarie och Europarådets kommissarie för de mänskliga rättigheterna (se avsnitt 3.7.1). Samverkan bör kunna ske inte endast kring framtagandet av handlingsplanen eller strategin utan även kring genomförandet av åtgärderna. Regeringen kan t.ex. genom dialog verka för att olika samhällsaktörer i anslutning till regeringens åtgärder redovisar egna åtgärder eller planer, t.ex. avseende arbetet på kommunal nivå eller i organisationslivet. Vidare kan möten anordnas regelbundet under genomförandet för avstämning och diskussion om läget. I avsnitt 3.7.2 har det civila samhällets betydelsefulla roll för de mänskliga rättigheterna beskrivits. Det är viktigt att det civila samhällets organisationer aktivt bjuds in att lämna synpunkter om och bidra till arbetet med strategidokument om de mänskliga rättigheterna. Regeringen bör också aktivt verka för att representanter för bl.a. kommuner och landsting samt näringslivet deltar i arbetet.
420
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
De nationella handlingsplanerna om mänskliga rättigheter har omfattat åtgärder inom många olika samhällsområden. Samtidigt har regeringen, som tidigare nämnts, också beslutat om nationella handlingsplaner inom en rad andra områden som även omfattas av handlingsplanen om mänskliga rättigheter. Delegationen vill framhålla vikten av att regeringen även i handlingsplaner som inte primärt behandlar mänskliga rättigheter, där detta bedöms relevant, visar hur rättigheterna kan konkretiseras och förstärkas inom det aktuella området. Det kan t.ex. handla om att beakta människorättsperspektivet i regeringens handlingsplaner eller strategidokument om informations- och kommunikationsteknologi, hälso- och sjukvård eller äldreomsorg. I sådana dokument bör framför allt de rättigheter lyftas fram som är av särskild betydelse för det aktuella området och en beskrivning göras av vilka krav Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ställer på den aktuella verksamheten. I kartläggningen inför arbetet med den andra nationella handlingsplanen framförde flera myndigheter att det var oklart på vilket sätt olika nationella handlingsplaner förhåller sig till varandra.11 Där handlingsplanerna överlappar varandra bör detta därför framgå.
6.3 Tydliggörande av kommunernas och landstingens ansvar för de mänskliga rättigheterna
6.3.1 Kommunallagen
Delegationens förslag: En bestämmelse förs in i kommunallagen (1991:900) om att kommuner och landsting ska bedriva sin verksamhet med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
De mänskliga rättigheterna är odelbara i den betydelsen att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är lika viktiga som de medborgerliga och politiska rättigheterna (se även kapitel 2 om utgångspunkter). Regeringen har vid flera tillfällen förklarat att rättigheterna inte ska graderas. Trots detta har de ekonomiska,
11 Skr. 2005/06:95, s. 230.
421
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
sociala och kulturella rättigheterna ibland getts lägre prioritet än de medborgerliga och politiska rättigheterna.12 Europakonventionen, som är inkorporerad i svensk rätt, skyddar framför allt medborgerliga och politiska rättigheter. Det kan därför vara av särskild betydelse att tydliggöra det offentligas ansvar på områden som främst rör de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.
I likhet med övriga delar av den offentliga sektorn har kommuner och landsting skyldighet att respektera de mänskliga rättigheterna. Sveriges internationella åtaganden utgör således även en del av ramverket för verksamheter inom kommuner och landsting. Kommuners och landstings verksamheter berör ofta förverkligandet av den enskildes ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, exempelvis frågor som rör skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Vissa av dessa frågor har även berörts ovan. Kommuners och landstings prioriteringar och verksamhet kan således vara avgörande för om Sverige som stat kan leva upp till sina förpliktelser. Eftersom det är staten som genom riksdagen och regeringen fattar beslut om att Sverige ska ingå internationella överenskommelser, bl.a. konventioner om de mänskliga rättigheterna, kan kommunernas och landstingens ansvar för rättigheterna framstå som otydligt. I utvärderingen av den första handlingsplanen sägs att kommunernas och landstingens roll för att skydda och främja rättigheterna är viktig, men inte tydligt definierad.13 Det är därför av särskild betydelse att tydliggöra kommunernas och landstingens ansvar för rättigheterna.
I Sverige råder kommunal självstyrelse. Principen är fastslagen i såväl regeringsformen som kommunallagen. Däremot finns inte i någon av dessa en definition av vad som avses med kommunal självstyrelse. I 2 kap. 1 § kommunallagen anges bara att kommuner och landsting själva får ha hand om sådana angelägenheter som inte ska handhas av enbart staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. Inom den kommunala sektorn kan alltså en sådan fri beslutanderätt sägas vara garanterad, däremot inte gränserna för sektorn.14
12 Skr. 2005/06:95, s. 16 f. 13Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D, s. 52. 14 Holmberg m.fl., Grundlagarna, 2006, s. 49 ff.
422
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
Av 8 kap. 5 § regeringsformen framgår att föreskrifter om kommunernas befogenheter meddelas i lag.15 Staten kan alltså styra kommunal verksamhet genom speciallagstiftning som reglerar verksamheter som t.ex. socialtjänst, hälso- och sjukvård och skola, samt även genom kommunallagen, som reglerar kommunernas organisation och styrning. Ett tillägg om mänskliga rättigheter i kommunallagen skulle inte skapa några nya rättigheter eller skyldigheter utan endast markera och tydliggöra det ansvar som kommuner och landsting, i likhet med övriga delar av den offentliga sektorn, redan har för att respektera och säkerställa de mänskliga rättigheterna.
Mänskliga rättigheter tillhör en av grundfrågorna för Europarådets kongress för lokala och regionala organ (CLRAE), där svenska kommuner och landsting samt organisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är aktiva. Enligt en rapport som överlämnats till CLRAE av Lars O. Molin, rapportör för frågor om mänskliga rättigheter på lokal och regional nivå, ska kongressen när den i fortsättningen övervakar demokratin i medlemsländerna även ta upp frågor om mänskliga rättigheter. Med jämna mellanrum ska också kongressen utarbeta mer allmänna lägesrapporter för politisk debatt. Rapporten behandlar även vilka rättigheter det i praktiken handlar om och hur ett strukturerat arbete på den lokala och regionala nivån kan gå till. Rapporten ger vidare exempel på hur kommuner och regioner med bevarad självstyrelse kan engagera sig mer aktivt i bl.a. ekonomiska och sociala rättigheter. Rapporten antogs av CLRAE i mars 2010.16 Under 2008 antog CLRAE även en resolution där den uppmanar lokala och regionala myndigheter att säkerställa att internationell rätt efterlevs på kommunal och regional nivå samt att utarbeta handlingsplaner och andra strategier mot diskriminering och rasism.17
Många svenska kommuner har antagit planer för att skydda och främja vissa rättigheter. Genom ett förtydligande i lagstiftningen skapas tydligare incitament för fler kommuner och landsting att mer aktivt än i dag arbeta för att respektera och förverkliga alla mänskliga rättigheter. Kommunerna kan t.ex. välja att utarbeta
15 I förslaget till ändring av regeringsformen i regeringens proposition (prop. 2009/10:80) om en reformerad grundlag återfinns motsvarande regler i ett nytt 14 kap. 16 Congress of Local and Regional Authorities of the Council of Europe (CLRAE), Recommendation 280 (2010), The Role of Local and Regional Authorities in the Implementation of
Human Rights, mars 2010. 17 CLRAE, resolution 264 (2008), Social Approach to the Fight against Racism at Local and Regional Level, 29 maj 2008, p. 7 a och b.
423
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
egna handlingsplaner för mänskliga rättigheter. Vid sådana beslut är det viktigt att kommunernas styrande organ prioriterar frågorna och ser det som sitt ansvar att genomföra rättigheterna. SKL verkar redan i dag för att medlemmarna får det stöd de själva anser sig behöva i arbetet med att säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter. Delegationens förslag om ett förtydligande i kommunallagen ska ses som ett stöd i det redan pågående arbetet.
Delegationen föreslår att en ny bestämmelse förs in i kommunallagen enligt följande:
2 kap. Kommunernas och landstingens befogenheter Allmänna befogenheter 1 § Kommuner och landsting får själva ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens eller landstingets område eller deras medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller någon annan. 2 § Kommuner och landsting skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat. 2 a § Kommuner och landsting ska bedriva sin verksamhet med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
6.3.2 Kommunala styrdokument
Kommun- och landstingsfullmäktige har en central roll i arbetet med att förverkliga de mänskliga rättigheterna på kommunal nivå. Enligt 3 kap. 9 § kommunallagen (1991:900) är det fullmäktige som beslutar i ärenden av principiell beskaffenhet eller annars är av större vikt för kommunen eller landstinget, bl.a. mål och riktlinjer för verksamheten, budget samt årsredovisning och ansvarsfrihet. Enligt kommunallagen får vissa typer av ärenden inte delegeras. Detta gäller, förutom budget, skatt och andra viktiga ekonomiska frågor, även bl.a. ärenden om mål och riktlinjer för den kommunala verksamheten. Det är fullmäktige som ska fatta de övergripande besluten om styrningen av den kommunala verksamheten.
De mänskliga rättigheterna berör samtliga verksamheter i kommunerna och landstingen i något avseende. De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna ska också huvudsakligen förverkligas inom kommunernas och landstingens verksamhetsområden. I den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna uppmuntrade regeringen kommuner och landsting att använda sig
424
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
av regeringens långsiktiga mål om full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige samt att ta fram lokala handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna.18 Delegationens erfarenheter och kartläggningar, främst rapporten Kommunernas ansvar för att förverkliga mänskliga rättigheter (bilaga 8) tyder dock på att kommunerna och landstingen fortfarande i stor utsträckning saknar centrala och konkreta styrdokument som uttryckligen omfattar de mänskliga rättigheterna.
Delegationen rekommenderar därför kommunerna och landstingen att i högre grad än i dag lyfta fram de mänskliga rättigheterna i sina centrala styrdokument och planer så att rättigheterna får den prioritet som krävs för att de ska kunna säkerställas. Genom det förslag till tillägg i kommunallagen som redovisats ovan (avsnitt 6.3.1) blir det, enligt delegationens mening, ännu tydligare än i dag att kommun- och landstingsfullmäktige har huvudansvaret för att detta sker, liksom för att följa upp hur styrdokument och planer om de mänskliga rättigheterna efterlevs i de olika verksamheterna. Även om det verkställande arbetet bedrivs i olika kommunala förvaltningar blir de centrala styrdokumenten ett sätt att ta ett helhetsansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras i den kommunala verksamheten och tydliggöra fullmäktiges övergripande roll i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Om ansvaret för de mänskliga rättigheterna endast regleras i de speciallagar som styr de olika verksamheterna klargörs inte det övergripande ansvaret och sambandet mellan rättigheterna.
Delegationen har i samarbete med kommunerna Jönköping och Örebro genomfört en studie om hur mänskliga rättigheter kan användas i kommunernas årliga budget- och strategidokument. En slutsats av studien är att det finns flera metoder som kan användas beroende på kommunens förutsättningar och befintliga arbete med angränsande frågor. Metoderna beskrivs i avsnitt 3.4.4.
Om kommunerna och landstingen i sina budget- och strategidokument beskriver hur arbetet med de mänskliga rättigheterna ska bedrivas, får det till följd att också de kommunala revisorernas uppdrag i förhållande till de mänskliga rättigheterna förtydligas. De kommunala revisorernas granskningsuppgift omfattar all den verksamhet, med undantag för myndighetsutövning mot enskild, som bedrivs inom nämndernas verksamhetsområden i den omfattning som följer av god revisionssed (kommunallagen 9 kap. 9–10 §§).
18 Skr. 2005/06:95, s. 107.
425
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
6.3.3 Tillsyn av kommunal verksamhet
Regeringen framhåller i propositionen om offentlig förvaltning att medborgare ska kunna vara säkra på att de lagar och andra regler som har beslutats av riksdagen och regeringen följs. Regeringen anför vidare att den offentliga tillsynen spelar en viktig roll för att stärka regelefterlevnaden i hela samhället, både i offentlig och privat verksamhet. Tillsynen bidrar till att upprätthålla grundläggande värden i samhället, såsom rättssäkerhet, effektivitet och demokrati. Genom tillsynen ska medborgare och företag kunna vara förvissade om att deras intressen tas till vara, menar regeringen.19
Delegationen anser att tillsynen i högre utsträckning än i dag bör utnyttjas som verktyg för att följa upp hur de internationella konventionerna beaktas i den dagliga verksamheten i kommuner och landsting. Genom tillsynen ges möjligheter att kontrollera hur Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna följs, att utvärdera effekterna av de åtgärder som görs för att stärka arbetet för de mänskliga rättigheterna och att, vid behov, genomföra förändringar i arbetet. Enligt delegationens uppfattning bör den ordinarie tillsynen av den kommunala verksamheten så långt det är möjligt omfatta människorättsperspektivet. Delegationen har också, såsom anges i avsnitt 6.2.3, föreslagit att instruktionerna för vissa tillsynsmyndigheter ska förtydligas så att det föreskrivs att de i sin tillsyn ska verka för att tillsynsobjekten säkerställer full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten.
Ansvaret för tillsynen av verksamheter i kommuner och landsting ligger i huvudsak på statliga myndigheter, men även kommunerna har en viktig roll i tillsynen. Eftersom många verksamheter utanför staten regleras genom lagstiftning är det en central uppgift för tillsynen att kontrollera att gällande lagstiftning följs. Detta är, enligt delegationens mening, ytterligare ett skäl för att komplettera lagar med uttryckliga bestämmelser om att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ska respekteras i verksamheten.
Ett gemensamt inslag i all tillsynsverksamhet är också att övervaka att politiska beslut genomförs. För en effektiv tillsyn krävs att de mål som tillsynen avser är tydliga. Såsom regeringen har framfört i den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna är det ett nödvändigt första steg i arbetet med att
426
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
följa utvecklingen utifrån indikatorer för de mänskliga rättigheterna att identifiera eller formulera nationella mål för mänskliga rättigheter.20 Delegationens förslag avseende arbetet med nationella mål och indikatorer för de mänskliga rättigheterna redovisas i avsnitt 8.3.
6.4 Samordning, samverkan och dialog
Samordning och samverkan inom den offentliga sektorn
Arbetet för att säkerställa de mänskliga rättigheterna berör många verksamheter och huvudmän på olika nivåer i samhället och bedrivs inom ett flertal politikområden. Som framhölls i den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna är det angeläget att arbetet präglas av samsyn och samordning i förhållandet mellan samhällsområden och –nivåer. Regeringen har också framhållit att samordningen i arbetet för de mänskliga rättigheterna behöver förbättras.21
Delegationens erfarenheter visar på vikten av att myndigheter samordnar sitt arbete för att underlätta för enskilda som har kontakt med många myndigheter i frågor om de mänskliga rättigheterna. Regeringen framhåller också i propositionen om offentlig förvaltning att människor inte får komma i kläm på grund av hur staten är organiserad.22 Medborgare, företagare och kommuner förväntar sig att staten i alla sina delar ska uppträda samordnat. För att göra det enkelt för alla att utöva sina rättigheter och fullgöra sina skyldigheter behöver myndigheterna i högre grad än i dag, med beaktande av integritets- och sekretesskrav, samverka t.ex. när de utvecklar tjänster. Samordningen underlättas av en helhetsinriktad styrning som har ett tydligt medborgar- och människorättsperspektiv.
Samordning och samverkan är inte bara viktig mellan statliga myndigheter eller mellan statliga myndigheter och kommuner och landsting. Det är också angeläget att Regeringskansliet samordnar sitt arbete internt och samverkar för att stärka arbetet för de mänskliga rättigheterna. Delegationen konstaterar att regeringen i propositionen 2009/10:175 om offentlig förvaltning har aviserat en
20 Skr. 2005/06:95, s. 110. 21 Skr. 2005/06:95, s. 12. 22Prop. 2009/10:175, s. 99.
427
Styrning och tillsyn SOU 2010:70
översyn av Regeringskansliet. Det är, enligt delegationens mening, viktigt att arbetet med mänskliga rättigheter genomsyrar Regeringskansliet och att det finns former för att initiera, koordinera och underlätta insatser för de mänskliga rättigheterna som berör flera departement.
Ett aktuellt exempel på ett område där det är angeläget med samordning inom Regeringskansliet är det arbete med utformningen av en tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn som regeringen har aviserat i skrivelsen En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (skr. 2009/10:79). Detta arbete bör också omfatta frågor om hur ett människorättsperspektiv kan inkluderas i tillsynen med utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
Dialog med det civila samhällets organisationer i frågor om de mänskliga rättigheterna
I propositionen om politiken för det civila samhället har regeringen lyft fram att regeringen bör föra regelbunden dialog med det civila samhällets organisationer.23 Dialog är också en av de principer som fastställts som centrala i de överenskommelser som slutits mellan regeringen, SKL och idéburna organisationer på det sociala området och på integrationsområdet. I propositionen konstateras att det civila samhällets organisationer, i sina roller som röstbärare och opinionsbildare, leverantörer av service och utförare av tjänster, har stora kunskaper bl.a. om människors erfarenheter från kontakter med offentlig verksamhet och olika gruppers behov och värderingar. Vidare lyfter regeringen fram att det inom det civila samhället också finns stor kännedom om vilka problem människor möter i vardagen och vilka lösningar som prövats för att lösa sådana problem, bl.a. inom organisationerna själva. Det civila samhällets aktörer finns såväl på riksnivå som på den regionala och lokala nivån och har ofta stor expertis inom sina respektive verksamhetsområden, anför regeringen.24
Delegationen instämmer i att det civila samhällets organisationer har stora kunskaper om och erfarenheter av vilka problem människor möter i vardagen, bl.a. i sina kontakter med myndigheterna och i frågor om de mänskliga rättigheterna. Delegationen
23Prop. 2009/10:55, s. 44 och 56. 24Prop. 2009/10:55, s. 82.
428
SOU 2010:70 Styrning och tillsyn
429
anser att statliga och kommunala myndigheter bör ta tillvara denna kunskap i arbetet för de mänskliga rättigheterna genom att regelbundet anordna möten för dialog med det civila samhällets organisationer om dessa frågor. Sådan dialog kan också bidra till att skapa ett ömsesidigt förtroende mellan myndigheter och civilsamhälle, vilket i sin tur kan bidra till att lösningar på problem och former för samverkan kan diskuteras. Delegationen anser därför att regeringen i sin styrning av de statliga myndigheterna ska verka för att dessa regelbundet anordnar möten med det civila samhällets organisationer i syfte att samla in information och diskutera upplevda problem som rör de mänskliga rättigheterna inom myndighetens verksamhetsområde.
Delegationen anser vidare att det är angeläget att myndigheter på kommunal nivå genomför sådana möten med det civila samhällets organisationer i frågor om de mänskliga rättigheterna. Eftersom det civila samhällets organisationer inte omfattar alla enskilda kan det dock, särskilt på lokal nivå, vara lämpligt att de möten som anordnas i frågor om mänskliga rättigheter även är öppna för enskilda.
7 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
7.1 Inledning
Om kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna på sikt ska kunna stärkas är det nödvändigt att rättigheterna behandlas på de olika nivåerna inom utbildningsväsendet, från grundskola och gymnasieskola till högre utbildning. Det handlar då både om att förmedla kunskap om de mänskliga rättigheterna och om att utforma verksamheten på ett sätt som överensstämmer med och förmedlar respekt för rättigheterna. Såsom beskrivits i avsnitt 3.5.2 och 3.5.3 pågår för närvarande en utveckling inom utbildningsväsendet vad gäller hur de mänskliga rättigheterna behandlas. Examensbeskrivningarna för flera högskoleutbildningar tar, sedan några år tillbaka, upp de mänskliga rättigheterna som ett av de områden utbildningen ska behandla. Inom skolan är en utveckling att vänta framöver mot bakgrund av att den nya skollagen (2010:800) tydliggör skolans uppdrag avseende de mänskliga rättigheterna. Detta är en betydelsefull reform, bl.a. eftersom mycket tyder på att frågor om de mänskliga rättigheterna tidigare behandlats i begränsad utsträckning i skolan. Delegationens arbete gentemot ungdomar har visat att unga, i den mån de har kunskap om de mänskliga rättigheterna, sällan förknippar rättigheterna med sitt eget liv eller det egna samhället. Det finns också en stor efterfrågan på mer information och fler möjligheter till diskussion om mänskliga rättigheter i skolan.
Personer som är verksamma inom stat och kommun bär i sin yrkesroll den offentliga sektorns skyldigheter i förhållande till den enskildes mänskliga rättigheter. Utformning av lagstiftning och andra författningar ska ske i överensstämmelse med statens inter-
431
Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna SOU 2010:70
nationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Rättstillämpning, såväl inom domstolsväsendet som inom statliga och kommunala myndigheter, ska följa principen om fördragskonform tolkning. Det innebär att den svenska lagstiftningen ska tolkas på ett sätt som överensstämmer med de konventioner om de mänskliga rättigheterna Sverige har anslutit sig till, så långt detta är möjligt inom ramen för den svenska lagstiftningens ordalydelse.
Principen om fördragskonform tolkning förutsätter att tjänstemän inom den offentliga sektorn har tillräcklig kunskap om de mänskliga rättigheterna för att inse när en konventionsrättighet aktualiseras i verksamheten i allmänhet och inför ett beslut som medger tolkningsutrymme i synnerhet. Enligt delegationens uppfattning krävs emellertid även något annat och något mer. De mänskliga rättigheterna utgör inte endast ett antal enstaka rättigheter. Tillsammans bildar de rättigheter som uttrycks i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och de konventioner som utvecklats därefter en helhet. De utgör ett normsystem som är utformat för att den offentliga makten ska utövas med en grundläggande respekt för individen. Utgångspunkten är att den offentliga makten utövas på medborgarnas uppdrag och för befolkningens skull. Förhållandet mellan den enskilde som rättighetsbärare och det allmänna som skyldighetsbärare ska därför vara jämbördigt. För att detta ska vara möjligt krävs det insikt och förståelse om de mänskliga rättigheterna som en värdegrund för samhället, dvs. att ett människorättsperspektiv tillämpas. Innebörden av ett rättighetsperspektiv har beskrivits i avsnitt 2.3.
Med andra ord krävs det att personer verksamma inom den offentliga sektorn har grundläggande kunskap om de mänskliga rättigheterna som regler för den offentliga maktutövningen och förståelse för vad detta innebär i deras respektive verksamhet och som värdegrund för samhället i stort. Enligt en handbok för utbildning om de mänskliga rättigheterna som utarbetats för FN bör sådan utbildning omfatta både kunskap om rättigheterna och rättighetssystemet mer generellt och om vilken roll deltagarna själva har för att respektera och säkerställa de mänskliga rättigheterna.1
Det är inte endast när domstolar och myndigheter fattar beslut i enskilda ärenden som kunskap om och förståelse för de mänskliga rättigheterna behövs. Valda församlingar i stat, kommun och
1 Flowers, The Human Rights Education Handbook: Effective Practices for Learning, Action and Change, topic book 4, 2000.
432
SOU 2010:70 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
landsting behöver också kunskap och förståelse om de mänskliga rättigheterna vid mer generella och övergripande beslut. De mänskliga rättigheterna är omedelbart relevanta vid prioriteringsdiskussioner och kan också ge vägledning för hur politiska processer bör utformas för att skapa delaktighet och ge utrymme för att information om upplevda rättighetsproblem och andra frågor kan inhämtas som en del av beslutsunderlaget.
Delegationen har genomfört flera undersökningar som behandlar i vad mån och på vilket sätt utbildningar för förtroendevalda och tjänstemän i den offentliga sektorn behandlar de mänskliga rättigheterna. Dessa undersökningar har beskrivits i avsnitt 3.5.4. Dessutom har delegationen genomfört och medverkat i en rad egna utbildningar på både statlig och kommunal nivå, vilket lett till kunskaper om hur olika utbildningsformer fungerar och vad som efterfrågas.
För att öka kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna behöver utbildningen i dessa frågor pågå kontinuerligt och inte bara som enstaka insatser. Arbetet får inte heller vara beroende av att särskilt intresserade enskilda tjänstemän driver frågorna. Delegationen anser således att det är viktigt att skapa hållbara strukturer för att säkerställa att både utbildningsväsendet och offentlig sektor i stort omfattar utbildning om de mänskliga rättigheterna.
I de följande avsnitten utvecklar delegationen sina överväganden och förslag om hur utbildning och kompetensutveckling om mänskliga rättigheter kan stärkas inom utbildningsväsendet och för personer som är verksamma inom den offentliga förvaltningen.
7.2 Det allmänna skolväsendet
Delegationens förslag: Tydliga formuleringar om utbildning om de mänskliga rättigheterna förs in i läroplanerna och kursplanerna för det allmänna skolväsendet.
433
Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna SOU 2010:70
Förtydligande och uppföljning av skolans ansvar för att förmedla och förankra de mänskliga rättigheterna
För att de mänskliga rättigheterna ska kunna respekteras fullt ut i samhället och tillvaratas av enskilda är det en förutsättning att det finns en grundläggande kunskap om rättigheterna och en förståelse för deras innebörd i samhället. Denna kunskap och förståelse behöver byggas upp tidigt, med början i det allmänna skolväsendet. I avsnitt 3.5.2 har en redogörelse lämnats av hur rättigheterna behandlas i skollagen, läroplanerna och kursplanerna för skolan. I avsnitt 3.5.5 har delegationen också redovisat erfarenheterna från sitt arbete med ungdomar om hur dessa förhåller sig till frågor om de mänskliga rättigheterna samt om vilket behov som finns av att skapa strukturer som stärker kunskapen om de mänskliga rättigheterna bland barn och ungdomar på ett långsiktigt hållbart sätt. Mot bakgrund av den redovisningen kan här sammanfattningsvis konstateras att barn och ungdomar i dag har begränsad kunskap om de mänskliga rättigheterna samt att den kunskap som finns inte ställs i relation till deras egen vardag, utan främst ses som frågor som berör andra länder. Detta konstaterades redan inom ramen för utvärderingen av den första nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna 2005 och situationen tycks inte ha förändrats i någon högre grad sedan dess.2
Nu genomförs dock en betydelsefull reform inom detta område. Den nya skollagen (2010:800), som trätt i kraft den 1 augusti 2010 och tillämpas på de flesta utbildningarna från och med den 1 juli 2011, slår fast att skolorna ska förmedla och förankra de mänskliga rättigheterna samt utforma själva utbildningen i överensstämmelse med dessa. Detta innebär, enligt vad regeringen framhåller i propositionen, att utbildningen i sig och de som verkar inom den aktivt och medvetet ska förmedla samhällets gemensamma värderingar, såsom demokrati och mänskliga rättigheter, till eleverna. De ska också stimulera barnen och eleverna att själva förverkliga dessa värderingar. Skolans uppdrag avseende de mänskliga rättigheterna ska även komma till uttryck i praktisk och vardaglig handling. Vidare tydliggörs i propositionen att utbildningen ska syfta till att
2Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D, s. 44 och 45, samt Integration av mänskliga rättigheter i svensk utbildning 2002–2004, en kommentar med fokus på den obligatoriska skolan, Florin och Thelander, bilaga 3 till utvärderingen.
434
SOU 2010:70 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
förverkliga barnets specifika rättigheter enligt barnkonventionen, bl.a. respekt för barnets kulturella identitet och språk.3
Av den nya skollagen framgår att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, ska meddela föreskrifter om läroplaner, vilka ska ange utbildningens värdegrund och uppdrag samt mål och riktlinjer för utbildningen. Skollagen anger också att det för varje ämne ska gälla en kursplan samt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om kursplaner.
Mot bakgrund av att skolornas ansvar för de mänskliga rättigheterna förtydligas i den nya skollagen är det, enligt delegationens mening, nödvändigt att i läroplanerna och kursplanerna precisera och konkretisera skolornas ansvar att både undervisa om och verka i enlighet med de mänskliga rättigheterna. I kursplanerna anges vilka olika ämnen undervisningen ska omfatta. Enligt delegationens uppfattning bör det av läroplanerna, som i framtiden även kommer att omfatta kursplanerna, framgå att undervisning om de mänskliga rättigheterna ska bedrivas inte bara i samhällskunskap utan även i andra ämnen som t.ex. historia och geografi. Undervisningen bör behandla både lokala och globala frågor, ge utrymme för diskussion och reflektion och ta upp rättighetsfrågor som anknyter till elevernas egen vardag. Regeringen bör, enligt delegationens mening, i det fortsatta arbetet med de nya läroplanerna och kursplanerna föra in skrivningar i dessa som förtydligar på vilket sätt de mänskliga rättigheterna ska behandlas i undervisningen.
Såväl Statens Skolverk (Skolverket) som Skolinspektionen ska enligt sina instruktioner integrera ett människorättsperspektiv i sin verksamhet. Med tanke på att de mänskliga rättigheterna tidigare endast i begränsad utsträckning behandlats i skolan bör Skolverket, enligt delegationens uppfattning, som stöd för skolorna i allmänna råd och andra vägledningar utveckla hur skolans ansvar rörande dessa frågor kan komma till uttryck i det praktiska arbetet.
Tillsynen av undervisningen och verksamheten i skolan är viktig för att stödja och följa upp att skolans uppdrag avseende de mänskliga rättigheterna, såsom det formuleras i lag, läroplaner och kursplaner, får genomslag och avsedd effekt. Skolinspektionen bör därför, enligt delegationens mening, kontinuerligt följa upp hur skolorna arbetar med frågor om de mänskliga rättigheterna.
3Prop. 2009/10:165, Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet, s. 223.
435
Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna SOU 2010:70
Som pedagogisk ledare för skolan och chef för lärarna och övrig personal har rektor, enligt läroplanerna, det övergripande ansvaret för verksamheten i skolan. Därmed har rektor också ansvar för att skolan uppfyller sitt uppdrag i fråga om de mänskliga rättigheterna. Delegationen noterar att Skolverket i målen för rektorsutbildningen har lyft frågor om de mänskliga rättigheterna (se avsnitt 3.5.2). Sedan den 15 mars 2010 är kommuner, landsting och huvudmän för fristående skolor skyldiga att se till att nyanställda rektorer går en särskild befattningsutbildning eller en utbildning som kan jämställas med denna.
Utbildning om mänskliga rättigheter på lärarutbildningarna
Utbildningen i skolan och den personal som verkar där ska, enligt regeringens proposition om den nya skollagen, aktivt och medvetet förmedla till barnen och eleverna vårt samhälles gemensamma värderingar, såsom demokrati och mänskliga rättigheter, och stimulera barnen och eleverna att förverkliga dessa värderingar (prop. 2009/10:165). De mänskliga rättigheterna ska också komma till uttryck i praktisk och vardaglig handling. Regeringen konstaterar i propositionen om den nya skollagen att det måste finnas kunskap om vad de grundläggande demokratiska värderingarna och de mänskliga rättigheterna innebär och hur de kan förverkligas för att skolan ska kunna förmedla och förankra dem i utbildningen.4
Lärarna har genom skolan möjlighet att nå många individer med sin kunskap. En förutsättning för att lärarna ska kunna undervisa om de mänskliga rättigheterna på ett sådant sätt att eleverna kan ta till sig kunskapen och få en egen förståelse är att lärarna själva får tillräcklig utbildning. Inom lärarutbildningen bör kunskaper förmedlas om de mänskliga rättigheterna i sig, om hur lärarna kan förmedla kunskap om rättigheterna till eleverna samt om vilka krav Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ställer på de blivande lärarnas framtida yrkesutövning, dvs. själva verksamheten i skolan.
Eftersom de mänskliga rättigheterna både är ett regelverk och har betydelse för agerande och attityder så bör kunskapen om rättigheterna inte begränsas till en speciell kategori lärare. Lärare inom alla ämnen och alla nivåer i skolan bör få tillräcklig kunskap för att kunna leva upp till skollagens grundläggande krav om att all
436
SOU 2010:70 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
personal i skolan har ett ansvar att förmedla de värderingar som utgår från de mänskliga rättigheterna till barnen och eleverna. Därutöver behöver lärare, särskilt i samhällsorienterande ämnen såsom samhällskunskap, historia och geografi, få en fördjupad kunskap om rättigheterna utifrån respektive ämnes perspektiv. En väl strukturerad utbildning om mänskliga rättigheter för blivande lärare skulle skapa förutsättningar för en vidare uppbyggnad och spridning av kunskapen, inte bara inom skolan utan i samhället i stort.
Som framgår av beskrivningen av lärarutbildningen i avsnitt 3.5.2 har kravet på kunskap om de mänskliga rättigheterna utvecklats i de fyra nya examensbeskrivningarna för lärarutbildningarna (förskollärarexamen, grundlärarexamen, ämneslärarexamen och yrkeslärarexamen), vilka ersatt den tidigare examensbeskrivningen för lärare. Delegationen konstaterar att detta kommer att stärka förutsättningarna för att lärare som kommer ut i skolan från den nya utbildningen både kan förmedla kunskap om de mänskliga rättigheterna och låta dem komma till uttryck i det dagliga arbetet. För att skolan ska kunna fullfölja det förstärkta uppdrag rörande de mänskliga rättigheterna som den fått genom den nya skollagen är det dock viktigt att även redan yrkesverksamma lärare får fortbildning i detta ämne, såsom nämnts ovan.
Läromedlens och utbildningsmaterialens betydelse för undervisningen
Läroplanerna och kursplanerna styr inte vilka läromedel som ska användas i undervisningen för att eleverna ska uppnå de uppsatta målen. Såsom beskrivits i avsnitt 3.5.2 har läromedlens utformning stor påverkan på undervisningens upplägg.5 Läromedel om de mänskliga rättigheterna är således nödvändiga för att skolan ska kunna genomföra sitt uppdrag att, i enlighet med den nya skollagen, förmedla och förankra de mänskliga rättigheterna och utforma verksamheten i överensstämmelse med dessa.
Forum för levande historia fick 2005 regeringens uppdrag att kartlägga utbildningsmaterial om de mänskliga rättigheterna som kan användas i utbildningsväsendet. I uppdraget ingick att göra en kartläggning över befintligt utbildningsmaterial och de områden som behövde kompletteras samt att samordna arbetet med att ta
5 Se även Läromedlens roll i undervisningen, Skolverkets rapport 284, 2006
437
Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna SOU 2010:70
fram nytt utbildningsmaterial på de områden där behov ansågs finnas. Forum för levande historia har därefter fått i uppdrag genom regleringsbreven för åren 2007–2010 att uppdatera kartläggningen. En slutsats av kartläggningsarbetet var att förekomsten av material för högskolan var relativt god, liksom material med anknytning till värdegrundsfrågor mer generellt. Däremot saknades i hög grad utbildningsmaterial om de mänskliga rättigheterna utformat för grund- och gymnasieskolan. Som framgår av avsnitt 3.5.2. har myndigheten utarbetat visst utbildningsmaterial för att fylla detta behov. Även delegationen har tagit fram utbildningsmaterial (se avsnitt 1.3.2).
Med tanke på det förtydligade ansvar avseende de mänskliga rättigheterna som skolan får framöver är det, enligt delegationens bedömning, troligt att behovet av läromedel och utbildningsmaterial kommer att öka kraftigt. Delegationen anser att det därför är angeläget att Skolverket följer tillgången på och utvecklingen av läromedel och utbildningsmaterial om de mänskliga rättigheterna samt att kunskap sprids om vilket material som finns att tillgå. Det är också angeläget att såväl läromedel som annat utbildningsmaterial kan knyta frågor om de mänskliga rättigheterna till svenska förhållanden och till elevernas egen vardag så att rättighetsfrågorna tydliggörs och uppfattas som konkreta och relevanta.
7.3 Högre utbildning
Mänskliga rättigheter i högskolelagen
Delegationens förslag: En bestämmelse förs in i högskolelagen (1992:1434) om att högskolorna i sin verksamhet ska respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt förmedla och förankra rättigheterna.
Den nya skollagen (2010:800) slår fast att skolorna ska förmedla och förankra de mänskliga rättigheterna samt utforma själva utbildningen i överensstämmelse med dessa. Delegationen välkomnar att skolans ansvar för de mänskliga rättigheterna förtydligats i skollagstiftningen. För att skyddet för de mänskliga rättigheterna i Sverige ska vara hållbart behöver de mänskliga rättigheterna respekteras och kunskaper om rättigheterna förmedlas inom hela
438
SOU 2010:70 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
utbildningsväsendet, från grundskolan och gymnasiet till högskoleutbildningen. Såsom har beskrivits i avsnitt 3.5.3 anger högskolelagen flera frågor som högskolorna ska arbeta med, bl.a. hållbar utveckling och jämställdhet mellan kvinnor och män. De mänskliga rättigheterna är dock inte en av dessa frågor. Det framgår inte heller att de mänskliga rättigheterna ska respekteras i högskolornas verksamhet. Det finns därför skäl att även i högskolelagen göra ett tillägg som motsvarar den nya skollagens bestämmelser om de mänskliga rättigheterna och som tydliggör att de mänskliga rättigheterna ska respekteras samt att rättigheterna ska förmedlas och förankras. Delegationen föreslår att en ny bestämmelse förs in i högskolelagen enligt följande:
1 kap. Inledande bestämmelser 5 § Högskolorna ska i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. Högskolorna ska i sin verksamhet respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt förmedla och förankra rättigheterna. I högskolornas verksamhet ska jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas. Högskolorna bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden. Högskolorna ska också aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan.
Mänskliga rättigheter i examensbeskrivningarna för yrkesutbildningar på högskolan
Delegationens förslag: Krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna förs in i examensbeskrivningarna för ett urval yrkesutbildningar på högskolan, utöver de som sedan 2007 har sådana krav.
Det förslag som delegationen lämnat ovan avseende högskolelagen (1992:1434) är avsett att gälla generellt för högskolornas verksamhet. Därutöver behöver mer fördjupade kunskaper om de mänskliga rättigheterna förmedlas på utbildningar som leder till yrken där det är av särskilt stor vikt att ha kunskap och förståelse för de mänskliga rättigheterna. Dessa yrken är framför allt sådana där de flesta anställningarna finns inom den offentliga sektorn.
439
Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna SOU 2010:70
Anställda inom offentlig verksamhet har i sin tjänsteutövning del i ansvaret för att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna respekteras gentemot enskilda. Det innebär att offentliganställda behöver vara förankrade i de mänskliga rättigheterna och vara medvetna om vilka krav Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ställer på den egna yrkesutövningen.
Som ett led i genomförandet av den andra nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna (skr. 2005/06:95) har krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna förts in i 27 examensbeskrivningar som gäller sedan den 1 juli 2007. Dessa utbildningar – däribland utbildningarna till socionom, folkhögskolelärare, jurist, psykolog, sjuksköterska och läkare – leder till yrken där det är av stor vikt att ha kunskap och förståelse för de mänskliga rättigheterna. Såsom nämnts ovan (avsnitt 7.3) har kravet på kunskap om de mänskliga rättigheterna också utvecklats i de fyra nya examensbeskrivningarna för lärarutbildningarna.
Enligt Högskoleverkets kartläggning, som har beskrivits i avsnitt 3.5.3, bedrivs undervisning om de mänskliga rättigheterna inom ramen för så gott som samtliga av de aktuella utbildningarna.6Högskoleverkets kartläggning visar att utbildningarna är breda och innehållsrika. Högskoleverket pekar också på utvecklingsområden, men framhåller att de brister som framkommit inte i första hand kan åtgärdas genom ökad reglering, utan att vad som behövs är mer tid för att utveckla utbildningarna. Det är, enligt delegationens mening, därför angeläget att högskolor och universitet fortsätter med att konsolidera den utbildning om de mänskliga rättigheterna som de bedriver sedan examensbeskrivningarna ändrades 2007. Utbildningsinslagen kan då långsiktigt fungera som en bas för utvecklingen av kompetensen om de mänskliga rättigheterna inom flera yrken genom de många studenter som tar del av undervisningen.
I avsnitt 4.5.4 lämnar delegationen förslag om att hänvisningar till Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ska föras in i ett antal lagar som tillämpas i sammanhang där människor är utsatta och befinner sig i ett tydligt beroendeförhållande till den offentliga sektorn. I avsnitt 6.2.3 lämnar delegationen också förslag om att ansvaret för att de mänskliga rättigheterna respekteras i verksamheten skrivs in i instruktionerna för
6Undervisning om mänskliga rättigheter i högskolan, Högskoleverkets rapport 2008:43 R.
440
SOU 2010:70 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
ett antal myndigheter. Förslagen rör myndigheter som ofta kommer i kontakt med personer som är utsatta eller i beroendeställning till det allmänna, eller som arbetar med frågor om personer i sådana situationer. Flertalet av de examensbeskrivningar där krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna redan förts in är yrken inom de samhällsområden som de aktuella lagarna reglerar och som myndigheterna i fråga ansvarar för, t.ex. inom vård, omsorg, utbildning och rättsväsende.
Examensbeskrivningarna för några yrken inom verksamheter som berörs av förslagen i avsnitt 4.5.4 och 6.2.3 saknar dock ännu krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna. Det handlar om utbildningar som leder till yrken där de anställda har viktiga uppgifter för att skapa en för medborgarna fungerande, trygg och tillgänglig miljö. Delegationen föreslår därför att krav på kunskaper om de mänskliga rättigheterna förs in i examensbeskrivningarna för ytterligare några yrkesutbildningar, nämligen arkitektutbildningen samt utbildningarna till högskoleingenjör och civilingenjör, som regleras i högskoleförordningen, liksom utbildningarna till landskapsarkitekt och landskapsingenjör, som regleras i förordningen (1993:221) för Sveriges lantbruksuniversitet. Personer verksamma inom dessa yrken bedriver verksamhet av stor betydelse för bl.a. tillgängligheten i boendemiljön, barns behov av lek samt för att boendemiljön är trygg för både kvinnor och män i alla åldrar.
Tydliga lärandemål om mänskliga rättigheter
Högskoleverket konstaterade i sin rapport 2008 att undervisning om de mänskliga rättigheterna förekommer i så gott som samtliga utbildningar där mänskliga rättigheter ingår i examensbeskrivningen. Högskoleverket konstaterade dock samtidigt att det ofta saknas tydliga lärandemål kopplade till examensbeskrivningen som tydliggör vilken kunskap studenterna ska ha efter sin examen. Det gör att det blir upp till den enskilde läraren vilket utrymme mänskliga rättigheter får inom en specifik kurs.
Delegationen föreslår att lärandemål som tydliggör vilken kunskap som avses inom respektive kurs eller utbildning kopplas till samtliga examensbeskrivningar som omfattar utbildning om de mänskliga rättigheterna. Detta skulle visa studenterna att kunskapen om mänskliga rättigheter är central för utbildningen. Delegationen uppmanar dessutom högskolorna att i utbildningsplaner
441
Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna SOU 2010:70
och kurser förtydliga vad undervisningen om de mänskliga rättigheterna bör omfatta. Målet med utbildningen om mänskliga rättigheter bör vara att studenterna ska kunna relatera rättigheterna till sin framtida yrkesutövning och få förståelse för vilka krav de mänskliga rättigheterna ställer på offentlig verksamhet.
Diskussion om konkreta fall i relation till konventioner om de mänskliga rättigheterna och möjlighet att genom egna undersökningar bidra till kunskapen om hur den faktiska tillämpningen ser ut kan vara effektiva sätt att föra in de mänskliga rättigheterna i en professionell praktik, samtidigt som bidrag kan lämnas till behövligt kunskapsunderlag.
7.4 Utbildning och kompetensutveckling inom den offentliga sektorn
Utbildning för statsanställda
Delegationens förslag: Regeringen ger Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus) i uppdrag att utarbeta en strategi för hur statsanställda långsiktigt och systematiskt ska ges utbildning om de mänskliga rättigheterna.
Såsom har beskrivits i avsnitt 3.5.4 är det delegationens erfarenhet från kartläggningar, utvärderingar och möten med anställda och förtroendevalda inom den offentliga sektorn att de generellt anser att det är viktigt att ha kunskap om de mänskliga rättigheterna. Internationella organ har också, bl.a. i sina yttranden om Sverige, betonat vikten av att de som är verksamma inom den offentliga sektorn får kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna och de internationella reglerna och dokumenten på detta område. Under senare år tycks intresset för att mer aktivt och uttryckligen arbeta utifrån konventionerna om de mänskliga rättigheterna också ha ökat. Samtidigt är det ofta oklart både för personer i chefsställning och för övriga anställda hur deras specifika verksamhet relaterar till de mänskliga rättigheterna och vilket ansvar de har för att rättigheterna respekteras i verksamheten. De efterlyser också mer kunskap genom utbildning, fortbildning och stöd i arbetet. Över 60 procent av de statliga myndigheter som svarade på en undersökning som genomförts på delegationens uppdrag ansåg att
442
SOU 2010:70 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
de har behov av fortbildning och kompetensutveckling inom ämnet mänskliga rättigheter.7
I propositionen Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt (prop. 2009/10:175) gör regeringen bedömningen att det är angeläget att de statliga arbetsgivarna arbetar strategiskt med sin kompetensförsörjning. I propositionen betonas att det är en central del i regeringens årliga uppföljning av utvecklingen inom verksamhetsområdet statliga arbetsgivarfrågor att göra bedömningar av kompetensförsörjningen i staten. Regeringen framhåller i budgetpropositionen för 2010 att god kunskap om de mänskliga rättigheterna bland beslutsfattare främst inom den offentliga sektorn är en förutsättning för att regeringens långsiktiga mål, full respekt för de mänskliga rättigheterna, ska kunna uppfyllas.8
Myndigheten Kompetensrådet för utveckling i staten (Krus) har till uppgift att bistå regeringen i frågor som rör strategisk kompetensförsörjning i statsförvaltningen. Krus genomför under 2010 och 2011 ett projekt om offentligt etos – en god förvaltningsstruktur. Utgångspunkten för projektet är en gemensam värdegrund i statsförvaltningen som grundar sig i demokratin och de mänskliga rättigheterna och eftersträvar rättssäkerhet, effektivitet och medborgarperspektiv. Insatser genomförs både på myndighets- och individnivå i syfte att bygga upp kunskapen om värdegrundsfrågor, bl.a. de mänskliga rättigheterna. Enligt sitt uppdrag ska Krus även lämna förslag om hur nyanställda i staten fortsättningsvis ska introduceras i dessa frågor. Statskontoret har genom regleringsbrevet för 2010 fått i uppdrag att dels lämna en nulägesbild av offentligt etos i förvaltningen, dels lämna förslag på hur utvärderingen av resultatet av projektet om offentligt etos ska genomföras. Uppdraget ska redovisas i december 2010.9
Krus nuvarande värdegrundsuppdrag har beröring med frågor om mänskliga rättigheter och hur nyanställda i staten ska introduceras i värdegrundsfrågor. Delegationen anser att det är viktigt att det finns en tydlighet i Krus uppdrag och arbete om att de mänskliga rättigheterna är bindande åtaganden för staten som statsanställda behöver en grundläggande kunskap om och förståelse för. Det kan annars finnas en risk för att de mänskliga rättigheterna enbart ses som frågor om etik och värderingar.
7Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd, SIFO Research International, 2006, bilaga 7. 8Prop. 2009/10:1, Utgiftsområde 1, Rikets styrelse, s. 60. 9Uppdrag att leda och samordna ett projekt om offentligt etos, Finansdepartementet, dnr Fi2009/7223 (delvis).
443
Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna SOU 2010:70
Flera statliga myndigheter har anordnat utbildningar om mänskliga rättigheter (se avsnitt 3.5.4). Det kan dock konstateras att det i dag saknas en långsiktig strategi för hur statsanställda ska ges utbildning om de mänskliga rättigheterna. Sådan kunskap är nödvändig för att respekten för de mänskliga rättigheterna ska kunna säkerställas, såsom även regeringen framhållit i de nationella handlingsplanerna om de mänskliga rättigheterna. Internationella övervakningsorgan har i sina yttranden rekommenderat att Sverige genomför åtgärder för att öka kunskapen och medvetenheten om konventioner och andra internationella dokument om de mänskliga rättigheterna inom den offentliga sektorn. Delegationen anser att det är viktigt att en strategi utformas för hur statsanställda långsiktigt och systematiskt ska ges utbildning om de mänskliga rättigheterna. Mot bakgrund av bl.a. det uppdrag Krus har i dag är det lämpligt att regeringen ger i uppdrag åt Krus att utforma en sådan strategi.
Utbildning inom kommuner och landsting
Delegationens förslag: Regeringen bjuder in Sveriges Kommuner och Landsting till en aktiv dialog om hur det kan säkerställas att anställda och förtroendevalda i kommuner och landsting systematiskt och långsiktigt erbjuds kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
I avsnitt 6.3.1 lämnar delegationen förslag på att kommunernas och landstingens ansvar för de mänskliga rättigheterna ska förtydligas i kommunallagen. Ett sådant förtydligande innebär inte någon förändring av rättsläget i förhållande till det ansvar som åvilar kommuner och landsting redan i dag, utan är avsett att bidra till att de mänskliga rättigheterna tydligare lyfts fram och ses som en del av det regelverk som styr den ordinarie verksamheten.
För att de mänskliga rättigheterna ska respekteras behöver de som är verksamma inom den offentliga sektorn, även förtroendevalda och anställda inom kommuner och landsting, ha kompetens om de mänskliga rättigheterna och vilka krav Sveriges internationella åtaganden på detta område ställer på den offentliga verksamheten. I samband med att en ändring görs i kommunallagen är det också troligt att diskussionen om frågor om de mänskliga
444
SOU 2010:70 Utbildning och kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna
445
rättigheterna kommer att intensifieras på kommunal nivå och att kompetens på området kommer att efterfrågas.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har för mandatperioden 2007–2011 antagit inriktningsmålet att verka för att medlemmarna får det stöd de behöver i arbetet med att säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter. Delegationen föreslår att regeringen bjuder in SKL till en aktiv dialog om hur det kan säkerställas att anställda och förtroendevalda beslutsfattare i kommuner och landsting systematiskt och långsiktigt erbjuds kompetensutveckling om de mänskliga rättigheterna.
I avsnitt 3.5.4 beskrivs erfarenheterna och slutsatserna, bl.a. vad avser framgångsfaktorer, från de utbildningar som delegationen bedrivit om de mänskliga rättigheterna för personer verksamma inom den offentliga sektorn. I kapitel 5 har delegationen föreslagit att en kommission för mänskliga rättigheter ska inrättas med ett mandat som bl.a. omfattar att utforma utbildningsprogram om de mänskliga rättigheterna för personer verksamma inom den offentliga sektorn. Kommissionen bör, beroende på sina egna prioriteringar, kunna bidra till kompetensutvecklingen för anställda och förtroendevalda i kommuner och landsting.
8 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige
8.1 Inledning
Mot bakgrund av den redogörelse som lämnats i avsnitt 3.6 gör delegationen bedömningen att kunskapen om de mänskliga rättigheterna i relation till det svenska samhället behöver utvecklas och förstärkas såväl inom den offentliga sektorn som i samhället i stort. Genomgången av den forskning som finns i dag om de mänskliga rättigheterna i Sverige visar också att denna är för begränsad för att kunna tillhandahålla ett tillräckligt kunskapsunderlag för ett långsiktigt arbete för de mänskliga rättigheterna. Delegationen menar därför att en satsning på kunskapsutveckling är nödvändig, också som grund för långsiktiga och hållbara insatser för de mänskliga rättigheterna inom utbildning, styrning och tillsyn.
Det är, som tidigare nämnts, delegationens uppfattning att skyddet av de mänskliga rättigheterna är beroende av att människor är medvetna om sina rättigheter, vilka möjligheter som finns att bevaka och utkräva dessa och vad de kan göra om rättigheterna inte respekteras. På samma sätt är det också nödvändigt att personer inom den offentliga sektorn har förståelse för och kunskap om sitt ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna i sin yrkesverksamhet. För att denna förståelse och kunskap ska kunna utvecklas, fördjupas och spridas behövs forskning om de mänskliga rättigheternas närmare innebörd, tolkning och tillämpning inom olika delar av det svenska samhället, i vilken mån rättigheterna efterlevs för olika delar av befolkningen samt om utvecklingen av situationen för de mänskliga rättigheterna över tid. Likaså behövs forskning om hur de mänskliga rättigheterna uppfattas och om hur enskilda och grupper använder kunskap om rättigheterna i relation
447
Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige SOU 2010:70
till den egna livssituationen och samhället i stort. Vidare behövs forskning om sambanden mellan respekten för de mänskliga rättigheterna och andra delar av samhällsutvecklingen.
Delegationen menar alltså att behovet av ökad kunskap om de mänskliga rättigheterna i sin tur kräver en satsning på forskning. En förutsättning för att kunskapsutvecklingen ska få effekter vad gäller respekten för och förståelsen av de mänskliga rättigheterna är också att den forskning som bedrivs om de mänskliga rättigheterna sprids brett i samhället. Forskningen förutsätter också framtagandet av relevanta grunddata. Delegationens övervägande och förslag i dessa frågor redovisas nedan.
8.2 Ett forskningsprogram om mänskliga rättigheter
Delegationens förslag: Ett långsiktigt forskningsprogram om mänskliga rättigheter i Sverige inrättas. Regeringen ger Vetenskapsrådet i uppdrag att, i samarbete med andra forskningsråd, närmare utforma och hantera detta forskningsprogram.
Kunskapen om hur de mänskliga rättigheterna regleras, uppfattas och tillämpas i Sverige behöver utvecklas, såsom har beskrivits i avsnitt 3.6 och som också nämnts ovan. Graden av kunskap om de mänskliga rättigheterna inverkar på möjligheterna att nå framgång i arbetet med att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Forskning om rättigheternas roll inom centrala samhällsområden, såsom hälsovård, utbildning, rättsväsendet och demokratiska processer, är nödvändig för arbetet med mänskliga rättigheter inom dessa sektorer. Därför är det angeläget att regeringen stimulerar forskning och annan kunskapsutveckling om hur rättigheterna regleras, tillämpas och uppfattas i Sverige. Även med tanke på den vikt som regeringen lägger vid utbildning och kunskap om de mänskliga rättigheterna, bl.a. i de nationella handlingsplanerna för mänskliga rättigheter, är det viktigt att det finns en bas för en sådan bred kunskapsutveckling genom att forskning om de mänskliga rättigheterna prioriteras.
Eftersom de mänskliga rättigheterna är tvärsektoriella frågor, menar delegationen att det är viktigt att eftersträva att ett flertal vetenskapliga discipliner finns representerade och att forskningen omfattar hela bredden av de mänskliga rättigheterna.
448
SOU 2010:70 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige
Delegationen föreslår därför att ett mångvetenskapligt forskningsprogram om de mänskliga rättigheterna inrättas. Delegationen anser att forskningsprogrammet bör utvecklas och hanteras av Vetenskapsrådet i samarbete med andra forskningsråd så att den vetenskapliga prövningen kan säkerställas, samtidigt som ett bredare vetenskapligt samtal kan främjas. Delegationen understryker att det är angeläget att forskningsprogrammet inte tolkas som tillhörande ett redan existerande område, som t.ex. forskning om utrikespolitik, folkrätt eller demokrati, utan bildar ett eget område som är öppet för alla discipliner.
Delegationen föreslår att forskningsprogrammet om mänskliga rättigheter ska bestå av fyra delar: en grundforskningsdel, en forskarskola, behovsmotiverade forskningsstudier samt ett forskningsnätverk.
Grundforskning inom området mänskliga rättigheter bör uppmuntras. Delegationen anser att denna del av forskningsprogrammet ska styras enbart av forskarsamhällets egna frågor om de mänskliga rättigheterna. Samtidigt konstaterar delegationen att tillväxten av unga forskare inom området måste säkerställas, något som kan vara svårt inom ett område som i stort sett saknar egna forskarutbildningar och -kurser. Därför menar delegationen att en satsning på en forskarskola om de mänskliga rättigheterna också behöver ingå i forskningssatsningen.
Delegationen anser att behovet av särskild kunskap om de mänskliga rättigheternas roll i det svenska samhället innebär att en del av forskningsprogrammet bör ge utrymme för mer specifika studier utifrån kunskapsbehov som identifieras gemensamt av flera aktörer, främst forskare, myndigheter och organisationer som arbetar med frågorna. Här kan t.ex. studier tas fram som belyser hur mänskliga rättigheter regleras, uppfattas och tillämpas mer konkret, problem och luckor i skyddet av rättigheterna och hur sådana problem skulle kunna lösas. Delegationens erfarenheter visar att det behövs utvecklad kunskap som en grund för arbetet med de mänskliga rättigheterna dvs. kunskap om de mänskliga rättigheterna som nationella och internationella lagar och regler, kunskap om hur förhållningssätt och attityder inom offentlig verksamhet och samhället i stort kan och bör relatera till de mänskliga rättigheterna, samt kunskap om hur dessa rättigheter kan och bör användas av olika aktörer i deras respektive verksamheter. Fördjupad kunskap om de mänskliga rättigheterna skapar bättre förutsättningar för att långsiktigt skydda dem.
449
Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige SOU 2010:70
Denna del av kunskapsutvecklingen anser delegationen med fördel kan utvecklas genom att ett nätverk eller forum skapas för kontakter och samverkan mellan forskare å ena sidan och offentliga och andra aktörer å den andra. Förutom samverkan kring forskningsuppgifter bör även en satsning på spridning av forskningsbaserad kunskap inkluderas här. Delegationen menar att deltagande och samverkan inom ett sådant nätverk eller forum torde vara av stort intresse för offentlig verksamhet. Tydliggörandet av de mänskliga rättigheternas kopplingar till offentlig verksamhet genom både lag och instruktioner kommer att innebära att myndigheters, landstings och kommuners kunskap måste utvecklas. Delegationen menar därför att dessa delar av forskningsprogrammet med fördel kan delfinansieras av olika aktörer inom den offentliga sektorn, t.ex. statliga myndigheter.
Eftersom området är i behov av en långsiktig utveckling anser delegationen att forskningsprogrammet bör pågå under minst tio år så att forskningsläget kan stärkas varaktigt.
8.3 Nationella mål och indikatorer för de mänskliga rättigheterna
Delegationens förslag: Regeringen utvecklar, inom ramen för en tredje nationell handlingsplan eller motsvarande strategidokument för de mänskliga rättigheterna, nationella mål och indikatorer för rättigheterna. Arbetet bör bedrivas i samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting och med beaktande av det arbete med indikatorer för mänskliga rättigheter som bedrivs inom bl.a. FN och EU.
I Sverige finns inte något nationellt indikatorssystem för mänskliga rättigheter. Såsom har beskrivits i avsnitt 3.6.4 finns dock system för uppföljning utifrån indikatorer inom en rad andra områden av tvärsektoriell karaktär, bl.a. integrationspolitiken och ungdomspolitiken. Uppföljningssystem baserade på indikatorer utarbetas också inom politiken för det civila samhället, jämställdhetspolitiken och barnpolitiken. Av regeringens strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige framgår att regeringen har uppdragit åt Barnombudsmannen att utveckla ett uppföljningssystem för att följa barns levnadsvillkor inom olika områden utifrån FN:s konvention
450
SOU 2010:70 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige
om barnets rättigheter. Regeringen avser även att ge Statistiska centralbyrån (SCB) i uppdrag att utifrån målområdena beräkna indikatorer på statistiska underlag utifrån register hos flera myndigheter.1
Syftet med dessa uppföljningssystem är att kunna följa effekterna av politiken i förhållande till politikens mål, att bidra till ökad kunskap inom området för att kunna utforma träffsäkra insatser, samt även att skapa ett brett faktaunderlag och samstämmighet i arbetet med frågor av tvärsektoriell karaktär. Ytterligare ett syfte är att regelbundet kunna redovisa arbetet för riksdagen, som fastställt politikens mål.
Indikators- och andra uppföljningssystem kräver ofta betydande resurser då relevanta data måste identifieras, samlas in, systematiseras, analyseras och redovisas regelbundet. Det behöver därför övervägas vilket mervärde indikatorssystem kan ge i form av relevant information som annars inte skulle ha tagits fram eller beaktats. Beträffande tvärsektoriella frågor, som de mänskliga rättigheterna, behöver frågan också ställas om den information som samlas in via indikatorer inte redan finns och analyseras i tillräcklig mån inom de olika sakområden som berörs av det tvärsektoriella perspektivet.
Som har beskrivits i avsnitt 3.6.4 är indikatorer för de mänskliga rättigheterna, bl.a. enligt den modell som används av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, utformade så att de ger information som är unik och relevant just för skyddet av de mänskliga rättigheterna. Även om information om de mänskliga rättigheternas faktiska genomslag för befolkningen, t.ex. vad avser utbildning, bostad och politiskt deltagande, delvis kan samlas in genom befintlig statistik och andra uppföljningssystem, belyser indikatorer för mänskliga rättigheter därutöver även systemet för skydd av rättigheterna och arbetet med att säkerställa dem. Indikatorerna avspeglar därmed viktiga aspekter av statens skyldigheter enligt konventionerna, såsom att lagfästa rättigheterna, att tillhandahålla möjligheter till domstolsprövning samt effektiva rättsmedel, att aktivt främja rättigheterna m.m. (se närmare nedan). Om situationen för de mänskliga rättigheterna ska följas och redovisas över tid är det således nödvändigt att utarbeta ett eget indikatorssystem för just mänskliga rättigheter.
1Prop. 2009/10:232, Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige, s. 41.
451
Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige SOU 2010:70
I den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter 2006– 2009 ingick som åtgärder att, för det första, identifiera uppföljningsbara nationella mål för ett urval av de mänskliga rättigheterna och, för det andra, utarbeta indikatorer i förhållande till dessa mål. Syftet var att kunna utvärdera och följa upp arbetet för de mänskliga rättigheterna.2 I regeringens slutuppföljning av handlingsplanen från april 2010 framför regeringen dock att arbetet med att identifiera nationella mål och indikatorer för mänskliga rättigheter ännu pågår, att frågan är komplicerad och att resultatet inte kom-
mer att kunna presenteras på ännu en tid.3
Det finns flera modeller för indikatorer för mänskliga rättigheter som har utarbetats t.ex. av internationella organ och inom forskningen. Den mest etablerade får anses vara en modell som FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har utformat i samverkan med en expertgrupp på uppdrag av FN:s övervakningskommittéer. Modellen bygger på tre nivåer av indikatorer: strukturella indikatorer, processindikatorer och resultatindikatorer.4
Strukturella indikatorer visar på vilka rättsliga dokument (t.ex. nationell lagstiftning och konventioner) som antagits eller ratificerats av en stat samt vilka myndigheter och andra institutionella mekanismer som är behövliga för att skydda och främja en specifik rättighet, t.ex. mekanismer för att rätta till eventuella brister i lagstiftningen.
Processindikatorer belyser vilken verksamhet staten bedriver för att förverkliga mänskliga rättigheter. Dessa indikatorer inkluderar åtgärder och program som genomförs för att uppnå resultat som kan sättas i samband med förverkligandet av en särskild rättighet.
Resultatindikatorer visar på utfallet av de ansträngningar som gjorts och vad befintliga förutsättningar gett för resultat. Resultatindikatorer syftar till att ge kunskap om i vilken grad en mänsklig rättighet förverkligats.
I december 2008 fick Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam) i uppdrag av delegationen att utveckla nationella indikatorer för mänskliga rättigheter.5 Rapporten om genomförandet av uppdraget koncentreras på ett urval mänskliga
2 Skr. 2005/06:95, s. 110–111. 3Uppföljning av den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Regeringskansliet, april 2010, s. 59. 4 HRI/MC/2008/3, Report on Indicators for Promoting and Monitoring the Implementation of
Human Rights, 6 juni 2008. 5Nationella indikatorer för mänskliga rättigheter. Små fönster med en glimt av ett större sammanhang, Handisam, Serie A 2009:6, dnr 2008/0212, 2009.
452
SOU 2010:70 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige
rättigheter. I rapporten lämnar Handisam förslag på indikatorer som kan användas för att bygga upp kunskap om dessa rättighetsområden i förhållande till det svenska samhället. Handisam delar i rapporten in indikatorerna i de tre övergripande kategorier som används i FN:s modell, dvs. strukturella indikatorer, processindikatorer och resultatindikatorer.
Delegationen bedömer att indikatorer i dessa tre kategorier kan tydliggöra var olika utmaningar för säkerställandet av de mänskliga rättigheterna finns – i systemet för skydd av rättigheterna, i arbetet för rättigheterna eller i hur de åtnjuts av olika delar av befolkningen. Data som samlas in och systematiseras enligt denna modell bör därför ge ett bra underlag för att identifiera problem, brister och möjligheter och för att kunna utforma relevanta åtgärder för att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna. Denna typ av underlag är också angeläget för att riksdagen ska kunna följa utvecklingen gentemot målet om att de mänskliga rättigheterna ska respekteras i Sverige.6
Delegationen anser att det är angeläget att finna former för att följa utvecklingen av situationen för de mänskliga rättigheterna. Enligt delegationens mening kan indikatorer för mänskliga rättigheter tjäna som ett bra underlag för en sådan uppföljning. Det är viktigt att uppföljningen av politiken för de mänskliga rättigheterna tydligt anknyter till rättigheterna enligt konventionerna om de mänskliga rättigheterna och belyser hur dessa skyddas och främjas. Handisams rapport utgör ett underlag som kan användas för att pröva modellen i förhållande till ett urval rättigheter. Mot bakgrund av erfarenheterna från ett sådant arbete kan modellen sedan utvecklas vidare.
Arbetet med indikatorer syftar till att skapa underlag för en tydlig uppföljning och redovisning av skyddet för de mänskliga rättigheterna. Staten, företrädd av regeringen, bär det yttersta ansvaret för att de mänskliga rättigheterna respekteras. Ansvaret för att utveckla arbetet med indikatorer bör därför ligga på regeringen.
För att indikatorer ska kunna belysa och konkretisera utvecklingen i relation till uppsatta mål är det emellertid en förutsättning att målen i sig är tillräckligt tydliga. Tydliga mål ger också vägledning om vilka indikatorer som behöver tas fram. Det saknas ännu andra mål för det nationella arbetet för de mänskliga rättig-
453
Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige SOU 2010:70
heterna än det övergripande och långsiktiga målet om full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Detta mål har en för bred formulering för att kunna ge tydliga utgångspunkter för indikatorsarbetet. Därför bör regeringen också utarbeta nationella mål i förhållande till specifika mänskliga rättigheter.
Arbete med indikatorer för mänskliga rättigheter bedrivs också av internationella och regionala organisationer. Förutom det arbete inom FN som beskrivits ovan ingår det även i uppdraget för EU:s byrå för grundläggande rättigheter att utveckla metoder och normer för att förbättra jämförbarheten, objektiviteten och tillförlitligheten av data på europeisk nivå i samarbete med kommissionen och medlemsstaterna. Det är angeläget att det arbete som bedrivs i Sverige beaktar internationella och regionala indikatorsmodeller för att underlätta jämförbarhet och erfarenhetsutbyte mellan länder och organisationer.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kan bidra till arbetet med att följa upp situationen för de mänskliga rättigheterna bl.a. genom de öppna s.k. jämförelserna (se avsnitt 3.6.3) och genom att utveckla indikatorer som kan användas för uppföljning av de mänskliga rättigheterna på kommunal nivå. Delegationen menar därför att regeringen i det fortsatta arbetet med indikatorer bör samråda med SKL för att försäkra sig om att det nationella arbetet och det kommunala arbetet vid behov kan samverka.
Därutöver anser delegationen att det skulle vara värdefullt om den kommission för mänskliga rättigheter som föreslås inrättas (kapitel 5) skulle bedriva ett eget arbete med indikatorer eller lämna synpunkter på regeringens arbete med nationella mål och indikatorer för mänskliga rättigheter. Eftersom det är centralt att kommissionen själv avgör hur dess arbete ska bedrivas och vilka frågor som bör prioriteras får dock denna fråga avgöras av kommissionen.
8.4 Vidareutveckla statistiken om de mänskliga rättigheterna
Delegationens förslag: Regeringen ger Statistiska centralbyrån (SCB) i uppdrag att, i samarbete med övriga statistikansvariga myndigheter, kartlägga och sammanställa befintlig statistik som kan belysa situationen för de mänskliga rättigheterna. I
454
SOU 2010:70 Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige
uppdraget bör även ingå att SCB ska överväga och lämna förslag på behövliga kompletteringar av statistiken, att samla in denna samt att publicera den samlade statistiken i en rapport eller på annat sätt.
Statistiska undersökningar och uppgifter är generellt viktiga både som grund för politiska beslut och som underlag för forskning och andra utredningar. Områden som saknar statistik riskerar att bli osynliga i medier och i samhället, och utformandet av insatser inom området försvåras.
Såsom framgår i avsnitt 3.6.3 finns det i dag inget system som samlar och redovisar statistik avseende de mänskliga rättigheterna. Vissa uppgifter kan samlas in genom den offentliga statstiken inom olika ämnesområden, men det är oklart vilken statistik som finns och inom vilka områden det saknas uppgifter, eftersom de mänskliga rättigheterna inte utgör ett eget ämnesområde utan berör en rad samhällsområden och statistiska undersökningar. Detta försvårar kunskapsutvecklingen om de mänskliga rättigheterna.
Det är väsentligt att det finns offentlig statistik som möjliggör kunskapsutveckling både om hur de mänskliga rättigheterna respekteras och genomförs i Sverige och om hur kunskap och attityder hos allmänheten och inom den offentliga sektorn speglar Sveriges internationella åtaganden på området. Delegationen vill särskilt framhålla behovet av statistik som över tid speglar och följer kränkningar av de mänskliga rättigheterna, kunskapsläget om de mänskliga rättigheterna, attityder till och uppfattningar om rättigheterna, samt hur rättigheterna skyddas och bevakas. Statistiken bör utformas så att den kan användas som underlag för arbetet med indikatorer för de mänskliga rättigheterna (se avsnitt 8.3).
I arbetet med statistik som tas fram i syfte att belysa situationen för de mänskliga rättigheterna är det viktigt att beakta att statistiken inte tillhandahåller all information som är relevant vad avser hur de mänskliga rättigheterna åtnjuts av olika delar av befolkningen. Statistik som belyser situationen för de mänskliga rättigheterna i relation till befolkningen uppdelad på de olika diskrimineringsgrunderna är t.ex. svår att ta fram, dels på grund av att de uppgifter som behandlas kan vara mycket känsliga, dels till följd av att det statistiska underlaget ofta blir för litet för att några säkra slutsatser ska kunna dras. Statistik som avser att belysa situationen för de mänskliga rättigheterna behöver därför komplet-
455
Forskning och kunskapsutveckling om mänskliga rättigheter i Sverige SOU 2010:70
456
teras med uppgifter som tas fram på annat sätt, t.ex. genom kvalitativa undersökningar.
Delegationen föreslår att regeringen ger SCB i uppdrag att, i samarbete med övriga statistikansvariga myndigheter, kartlägga och sammanställa befintlig statistik som kan belysa situationen för de mänskliga rättigheterna. I uppdraget bör även ingå att SCB ska överväga och lämna förslag på behövliga kompletteringar av statistiken, samla in denna samt publicera den samlade statistiken i en rapport eller på annat sätt. Delegationen föreslår också att regeringen ska verka för att statistiken regelbundet kompletteras med uppgifter om hur de mänskliga rättigheterna åtnjuts av olika delar av befolkningen, t.ex. genom systematiska och återkommande kvalitativa undersökningar.
9 Civilsamhälle och näringsliv
9.1 Inledning
Regeringens långsiktiga mål är att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Målets förverkligande förutsätter en hög grad av medvetenhet bland och uppslutning från alla samhällssektorer och -nivåer, liksom dialog och samverkan mellan en rad aktörer. I utvärderingen av den första nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna framfördes att ”det är först när människor är medvetna om sina rättigheter – vad de innebär och hur de kan utkrävas – som en kultur för rättigheterna kan utvecklas”.1 En sådan rättighetskultur förutsätter att de mänskliga rättigheterna är förankrade inte endast bland offentliga, utan även bland privata aktörer.
Det bör vara en orubblig princip i arbetet för de mänskliga rättigheterna att det yttersta ansvaret för att säkerställa att rättigheterna respekteras vilar på staten. Initiativ från privata aktörer och samverkan med dem får inte tolkas som att staten skjuter över ansvaret på någon annan. Icke desto mindre är insatser från och samverkan mellan olika samhällssektorer och aktörer nödvändig om medvetenheten om de mänskliga rättigheterna ska kunna öka och arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige utvecklas till en gemensam angelägenhet för hela samhället.
Det civila samhällets organisationer engagerar en stor del av befolkningen och spelar en central roll i arbetet med att stärka respekten för samt kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna. Näringslivet kan få en ökad betydelse för de mänskliga rättigheterna om arbetet med företagens sociala ansvar stärks och utvecklas, både vad avser företagens roll som arbetsgivare och i andra avseenden.
1Bra början, men bara en början. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Hammarberg och Nilsson, Regeringskansliet, 2005, dnr Ju2004/6673/D, s. 44.
457
Civilsamhälle och näringsliv SOU 2010:70
9.2 Samverkan mellan olika samhällsaktörer
Internationell standard för socialt ansvar
Delegationens förslag: Regeringen genomför åtgärder för att aktivt sprida den kommande internationella standarden för socialt ansvar, ISO 26000, och stimulera till att den används av organisationer inom civilsamhälle, näringsliv och offentlig sektor.
Internationella standardiseringsorganisationen (International Organization for Standardization, ISO) kommer under hösten 2010 att lansera en internationell standard för socialt ansvar under beteckningen ISO 26000 (se även avsnitt 3.7.1). Denna standard utformas för att kunna användas av alla typer av organisationer, främst inom näringsliv och civilsamhälle, men även av verksamheter inom den offentliga sektorn. Syftet med ISO 26000 är att underlätta för företag, myndigheter och andra organisationer att arbeta med frågor om socialt ansvar, bl.a. mänskliga rättigheter. Arbetet med ISO 26000 har pågått sedan 2002 och involverat ett flertal centrala aktörer på människorättsområdet, såsom ILO, FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna, FN:s särskilde representant för mänskliga rättigheter i näringslivet samt flera organisationer inom det civila samhället, däribland Human Rights Watch och Oxfam.
I den del av ISO 26000 som avser de mänskliga rättigheterna utgår standarden från internationella konventioner. Den omfattar bl.a. förklaringar av vad centrala principer om mänskliga rättigheter innebär och riktlinjer för hur företag, organisationer och verksamheter kan gå till väga för att integrera de mänskliga rättigheterna i verksamheten, identifiera situationer där rättigheterna riskerar att kränkas samt följa upp och utvärdera hur de efterlevs i verksamheten. Standarden är avsedd att fungera som en vägledning och planeras inte användas för certifiering.
Eftersom standarden ISO 26000 är utarbetad för att kunna användas som utgångspunkt för organisationer inom alla samhällssektorer kan den fungera som en gemensam plattform för deras utbyte av erfarenheter av att arbeta med att integrera de mänskliga rättigheterna i verksamheten. Standarden uttrycker till stora delar en basnivå som är utformad för att kunna fungera i olika länder och sammanhang. Den skulle därför kunna användas som en utgångs-
458
SOU 2010:70 Civilsamhälle och näringsliv
punkt för vidare fördjupningar eller preciseringar för organisationer inom olika samhällsområden och verksamheter som är särskilt relevanta i det svenska samhället. Det är en tydlig fördel i arbetet för de mänskliga rättigheterna om olika samhällsaktörer använder en gemensam basterminologi och arbetar med de mänskliga rättigheterna på ett sätt som ger möjligheter till jämförelser.
Delegationen föreslår därför att regeringen aktivt ska sprida ISO 26000 och stimulera till att den används av organisationer och verksamheter inom civilsamhälle, näringsliv och offentlig sektor. Sådana initiativ kan t.ex. tas inom ramen för Utrikesdepartementets arbete med Globalt Ansvar. Syftet bör vara att skapa möjligheter för erfarenhetsutbyte, uppföljning och utveckling av arbetet för de mänskliga rättigheterna utifrån ISO 26000 inom olika typer av verksamheter.
Samverkan kring den nationella handlingsplanen för de mänskliga rätigheterna
Frågor om samverkan mellan regeringen och olika samhällsaktörer i arbetet med nationella handlingsplaner och liknande strategier för de mänskliga rättigheterna behandlas i avsnitt 6.2.7.
9.3 Det civila samhället
Statligt stöd för organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna i Sverige
Delegationens förslag: Regeringen genomför en översyn av befintliga bidragssystem för statligt stöd till det civila samhällets organisationer i syfte att klargöra om de fungerar på ett tillfredsställande sätt vad avser organisationernas arbete för de mänskliga rättigheterna, eller om det behöver göras förändringar för att organisationerna ska kunna bidra ytterligare till främjandet av respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Regeringen har i december 2009 i propositionen En politik för det civila samhället (prop. 2009/10:55) betonat vikten av en hög grad av engagemang inom det civila samhället. Genom riksdagens beslut
459
Civilsamhälle och näringsliv SOU 2010:70
om propositionen har ett mål för politiken fastställts.2 Målet är att villkoren för det civila samhället som en central del av demokratin ska förbättras, bl.a. genom att det civila samhällets förutsättningar att verka stärks. I propositionen betonas den roll organisationer inom det civila samhället har bl.a. som röstbärare och opinionsbildare. Det civila samhällets självständighet är en bärande del av politiken. Organisationerna bör så långt som möjligt kunna verka fritt, självständigt och kritiskt i samhällsdebatten, menar regeringen, även om grundläggande villkor måste ställas på vilka typer av organisationer som kan uppbära statligt stöd, t.ex. att de respekterar principen om icke-diskriminering. Regeringen har vidare lyft fram att det är angeläget att organisationer inom det civila samhället har möjlighet till en stabil basfinansiering i form av organisationsbidrag eller motsvarande bidrag som är mindre styrda än t.ex. projektbidrag.3
Respekten för de mänskliga rättigheterna, och kunskapen och medvetenheten om rättigheterna, är i hög grad beroende av ett starkt och varierat civilsamhälle där olika organisationer, grupper och intressen kan komma till tals. För att respekten för de mänskliga rättigheterna ska upprätthållas är det viktigt att det finns organisationer inom det civila samhället som bevakar och lyfter människorättsfrågor och som kan föra fram människors erfarenheter av vilka problem, brister och styrkor som finns i skyddet och genomförandet av rättigheterna. Det civila samhällets organisationer fyller också viktiga funktioner som förmedlare av stöd och annan service för människor med olika behov, genom att bedriva omfattande utbildningsverksamhet samt i rollen som utförare och leverantör av bl.a. välfärdstjänster.
Det finns i dag system för statligt stöd till organisationer inom det civila samhället som är verksamma inom en rad områden, bl.a. mot diskriminering, rasism och intolerans, för jämställdhet, för ungdomsorganisationer, handikapporganisationer, folkbildningsorganisationer, organisationer som arbetar med utvecklingssamarbete och mänskliga rättigheter i andra länder, m.fl. Även om många av de organisationer som tar emot statligt stöd i enlighet med dessa stödsystem delvis eller indirekt arbetar med frågor som rör mänskliga rättigheter i Sverige, saknas i dag ett system för statligt stöd till organisationer som har till syfte att arbeta för de mänskliga rättigheterna på ett övergripande sätt. Stödet för sådan verksamhet
2 Bet. 2009/10:KrU7, rskr. 2009/10:195 (se även avsnitt 3.7.2). 3Prop. 2009/10:55, s. 44 ff., 138 ff. och 148 ff.
460
SOU 2010:70 Civilsamhälle och näringsliv
är i stället styrt till vissa avgränsade rättighetsfrågor, organisationstyper eller verksamhetsslag, såsom de som nämndes ovan. Det innebär att stöd huvudsakligen kan utgå som projekt- och verksamhetsbidrag, snarare än organisationsbidrag.
Enligt delegationens mening skulle det sannolikt bidra till en ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna om det civila samhällets organisationer i högre grad än i dag aktivt skulle granska och uttryckligen debattera frågor om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige. Det finns ett tydligt allmänt intresse av en aktiv debatt och en hög grad av delaktighet i dessa frågor. Möjlighet till stabil basfinansiering för organisationer som arbetar med frågor om de mänskliga rättigheterna skulle innebära bättre förutsättningar för sådant arbete. Om fler organisationer inom det civila samhället genom statligt stöd ges möjligheten att arbeta konsekvent och med ett helhetsperspektiv på de mänskliga rättigheterna är det också troligt att människorättsperspektivet sprids till organisationer som arbetar med andra frågor. På det sättet kan människorättsperspektivet spridas och bidra till att de mänskliga rättigheterna lyfts och stärks inom flera samhällsområden.
Delegationen konstaterar också att behovet av ett stabilt stöd, som inte är projektstyrt utan lämnar utrymme för organisationers egna prioriteringar, är påtagligt när det gäller frågor om de mänskliga rättigheterna, som ofta innebär att organisationerna påtalar brister inom den offentliga verksamheten. Organisationsbidrag är en stödform som ges för en organisations existens och basverksamhet och där bidragsvillkoren omfattar en betydligt lägre grad av styrning än vad som är fallet med exempelvis projektbidrag.
I dag finns ett stort antal bidragssystem för statligt stöd till det civila samhällets organisationer, som bl.a. kartlagts inom ramen för arbetet med politiken för det civila samhället (se avsnitt 3.7.2). Dessa ger vissa avgränsade möjligheter till bidrag för verksamhet som rör de mänskliga rättigheterna. Delegationen föreslår därför att regeringen genomför en översyn av befintliga bidragssystem för statligt stöd till det civila samhällets organisationer i syfte att klargöra om de fungerar på ett tillfredsställande sätt vad avser organisationernas arbete för de mänskliga rättigheterna, eller om det behöver göras förändringar för att organisationerna ska kunna bidra ytterligare till främjandet av respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
461
Civilsamhälle och näringsliv SOU 2010:70
Dialog och samråd med det civila samhällets organisationer
Frågor om dialog och samråd mellan statliga och kommunala myndigheter och det civila samhällets organisationer i frågor om de mänskliga rättigheterna behandlas i avsnitt 6.4. Frågor om samverkan kring regeringens nationella handlingsplaner och andra strategidokument för mänskliga rättigheter, bl.a. med det civila samhällets organisationer, behandlas i avsnitt 6.2.7.
9.4 Näringslivet
Inledning
I avsnitt 3.7.3 har en redogörelse lämnats för frågor om företagens ansvar för de mänskliga rättigheterna och de internationella organisationernas arbete för att tydliggöra detta ansvar genom främst frivilliga riktlinjer och koder. De ansträngningar som görs på detta område, t.ex. inom ramen för FN och OECD, inriktar sig särskilt på de multinationella företagen som driver verksamhet i många länder, varav några kan ha problem med t.ex. korruption eller ett bristfälligt rättsväsende. Vikten av att företagen tar ett tydligt ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras är särskilt stor i sådana situationer där regeringen inte förmår eller vill upprätthålla denna respekt inom landet. De multinationella företagen och näringslivet i allmänhet har dock även en betydelsefull roll som arbetsgivare i Sverige och ett stort inflytande som kan användas dels för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras och främjas i den egna verksamheten, i Sverige och utomlands, dels för att bidra till arbetet för de mänskliga rättigheterna i det svenska samhället i stort. Företagen bör också arbeta för att säkerställa att deras underleverantörer och handelspartners respekterar de mänskliga rättigheterna.
Ytterst vilar dock ansvaret för att de mänskliga rättigheterna respekteras, också av privata aktörer, på staten. Regeringen har ett ansvar för att tillse att de mänskliga rättigheterna respekteras fullt ut i de svenska företagens inhemska och utländska verksamhet. Delegationen anser därför att det är angeläget att regeringen för en aktiv dialog med de svenska företagen om deras roll i arbetet för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
462
SOU 2010:70 Civilsamhälle och näringsliv
Åtgärder för att genomföra FN:s ramverk Protect, Respect and Remedy
Delegationens förslag: Regeringen vidtar konkreta åtgärder för att genomföra FN:s ramverk för mänskliga rättigheter i näringslivet.
FN:s generalsekreterares särskilde representant för mänskliga rättigheter i näringslivet, professor John Ruggie, presenterade 2008 ett ramverk för mänskliga rättigheter i näringslivet med titeln
Protect, Respect and Remedy: a Framework for Business and Human Rights (se avsnitt 3.7.3).4 Ramverket bygger på tre principer:
statens skyldighet att skydda enskilda mot att deras mänskliga rättigheter överträds av tredje part, dvs. av privata aktörer, inklusive företag,
näringslivets skyldighet att respektera de mänskliga rättigheterna samt
tillgång till effektiva rättsmedel för dem som anser sig drabbade av kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Ramverket antogs av FN:s råd för de mänskliga rättigheterna 2008. I november 2009 uttryckte Europeiska rådet sitt fulla stöd för FNrapportörens arbete med ramverket. Under det svenska ordförandeskapet i EU gjorde de svenska och spanska regeringarna ett gemensamt uttalande med förslag om hur ramverket kan implementeras i unionens policy och verksamhet. I uttalandet uppmanas EU och dess medlemsstater bl.a. att klargöra på vilket sätt bolagsrätten kan påverka företagens arbete med frågor om socialt ansvar, samt att betona att respekt för de mänskliga rättigheterna bör ingå som en del i t.ex. bilaterala och multilaterala handels- och investeringsavtal samt exportgarantier. Vidare anmodas EU och dess medlemsstater att stärka näringslivets medvetenhet om dess ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna med iakttagande av skälig försiktighet (due diligence) samt att verka för en bättre tillgång till effektiva rättsmedel, både inom och utanför domstolsväsendet.5
4 A/HRC/8/5, 7 april 2008. 5 Sammandrag av gemensamt uttalande från de svenska och spanska regeringarna i konferensrapporten Protect, Respect, Remedy – a Conference on Corporate Social Responsibility (CSR), Stockholm, 10–11 november 2009.
463
Civilsamhälle och näringsliv SOU 2010:70
Enligt Expertgruppen för studier av offentlig ekonomi (ESO) uppgår de inköp som görs varje år av den svenska offentliga sektorn till ett värde i storleksordningen 500 miljarder kronor. Den statliga upphandlingen motsvarar en stor del av detta belopp. I enlighet med ett förslag i regeringens proposition Nya rättsmedel på upphandlingsområdet (prop. 2009/10:180) har en ny bestämmelse förts in i lagen (2007:1091) om offentlig upphandling och lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. Enligt bestämmelsen, som är av vägledande karaktär, bör upphandlande myndigheter och enheter beakta miljöhänsyn och sociala hänsyn i sina upphandlingar i den utsträckning det är påkallat med hänsyn till upphandlingens art. Redan sedan tidigare är det, enligt förordningen (2006:260) om antidiskrimineringsvillkor i upphandlingskontrakt, obligatoriskt för ett trettiotal statliga myndigheter att ställa villkor med ändamål att motverka diskriminering hos leverantören, under förutsättning att kontraktet om upphandlingen har en löptid på minst åtta månader och ett beräknat värde på minst 750 000 kronor.
I den utredning som lämnade förslaget om den nya bestämmelsen övervägdes frågor om bestämmelsens förenlighet med EUrätten, bl.a. avseende begreppet ”sociala hänsyn” och dess tolkning. Utredningen hänvisar till en grönbok från kommissionen och framför att begreppet sociala hänsyn ska ges en vid tolkning, som bl.a. omfattar åtgärder för att trygga de grundläggande rättigheterna och principerna om likabehandling och icke-diskriminering.6 Enligt en vägledning från Miljöstyrningsrådet om sociala och etiska krav i offentlig upphandling omfattar begreppet sociala hänsyn bl.a. att internationellt erkända normer för skäliga arbetsvillkor och mänskliga rättigheter inte eftersätts. Upphandlingsvillkor som rör mänskliga rättigheter kan t.ex. hänvisa till FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna eller de tio principer som omfattas av FN:s Global Compact.7 Det får därför anses klart att krav på respekt för de mänskliga rättigheterna omfattas av begreppet sociala hänsyn.
Delegationen föreslår att regeringen på ett systematiskt sätt, och med avsättande av tillräckliga resurser för arbetet, ska vidta konkreta åtgärder mot bakgrund av det gemensamma uttalandet
6SOU 2006:28, s. 189 f., och KOM (2001) 366 slutlig, Grönbok. Främjande av en europeisk ram för företagens sociala ansvar, punkt 52. 7Sociala och etiska krav i offentlig upphandling, Miljöstyrningsrådet, vägledning 2008-12-04, s. 5 och 10.
464
SOU 2010:70 Civilsamhälle och näringsliv
från de svenska och spanska regeringarna för att genomföra FN:s ramverk för mänskliga rättigheter i näringslivet. Delegationen föreslår att regeringen, som ett led i detta arbete ska:
ge en utredning i uppdrag att se över om och hur näringslivets ansvar för de mänskliga rättigheterna kan tydliggöras i eller i anslutning till svensk bolagsrätt,
utarbeta typklausuler och en vägledning om mänskliga rättigheter som kan användas när bilaterala och multilaterala handels- och investeringsavtal ska slutas,
i dialog med svenska företag systematiskt ta upp frågor om hur de arbetar för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras i den svenska och utländska verksamheten,
fortsätta att driva ståndpunkten att en handlingsplan utarbetas inom EU för att genomföra och utveckla arbetet utifrån FN:s ramverk,
översätta ramverket till svenska och utarbeta en vägledning för hur det bör förstås i den svenska kontexten och av svenska företag,
i sina dialoger med andra regeringar betona vikten av att även dessa aktivt arbetar med att genomföra ramverket för näringslivets arbete för de mänskliga rättigheterna samt
verka för att statliga myndigheter, i enlighet med lagen (2007:1091) om offentlig upphandling och lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster, i sina upphandlingar ställer som villkor att leverantörerna bedriver ett aktivt arbete för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras i den svenska och utländska verksamheten.
Översättning och spridning av OECD:s uppdaterade riktlinjer för multinationella företag
Delegationens förslag: Regeringen låter översätta OECD:s uppdaterade riktlinjer för multinationella företag till svenska samt omarbetar handboken om riktlinjerna i enlighet med den nya versionen. Regeringen sprider även aktivt riktlinjerna och
465
Civilsamhälle och näringsliv SOU 2010:70
466
handboken och agerar för att svenska multinationella företag ska säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras i den svenska och utländska verksamheten.
OECD:s riktlinjer för multinationella företag är gemensamma rekommendationer till företag från ett drygt 40-tal regeringar som utarbetats inom Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (Organisation for Economic Co-operation and Development, OECD, se avsnitt 3.7.3). De anslutna ländernas regeringar har åtagit sig att främja riktlinjerna genom att bland annat inrätta s.k. nationella kontaktpunkter. I Sverige ligger ansvaret för den nationella kontaktpunkten under Utrikesdepartementets enhet för internationell handelspolitik. Arbetet genomförs bl.a. inom ramen för Globalt Ansvar, som arbetar för att främja mänskliga rättigheter, grundläggande arbetsvillkor, bättre miljö samt antikorruption baserat på principerna i FN:s Global Compact och OECD:s riktlinjer. Syftet med Globalt Ansvar är att vara en plattform för olika aktörer som arbetar med företagens samhällsansvar, såsom näringslivet, arbetsmarknadens parter och organisationer inom det civila samhället.
OECD:s riktlinjer för multinationella företag avser bl.a. respekten för de mänskliga rättigheterna och för de anställdas fackliga rättigheter. Utrikesdepartementet sammanställde 2006 en handbok om riktlinjerna. Handboken ger en kort bakgrund till riktlinjerna och beskriver översiktligt hur de kan användas. Den illustreras också med ärenden som tidigare varit aktuella. I handboken finns dessutom en översättning av riktlinjerna.8
OECD:s riktlinjer uppdateras under 2010 och 2011 och en reviderad version publiceras troligen i juni 2011. Det är av stor vikt att de uppdaterade riktlinjerna då snabbt översätts till svenska samt att handboken från 2006 omarbetas i förhållande till dessa. Regeringen bör även aktivt sprida riktlinjerna och handboken, bl.a. inom ramen för arbetet med Globalt Ansvar, och agera för att svenska multinationella företag ska säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras i den svenska och utländska verksamheten.
8OECD:s riktlinjer för multinationella företag – en handbok, Utrikesdepartementet, 2006.
10 Konsekvenser av delegationens förslag
10.1 Ekonomiska konsekvenser
Om delegationens förslag påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner och landsting, företag eller andra enskilda ska en beräkning av dessa konsekvenser, enligt 14 § kommittéförordningen (1998 :1474), redovisas i betänkandet. Detsamma gäller om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar ska delegationen föreslå en finansiering.
10.1.1 Kommissionen för mänskliga rättigheter
Kostnader för Kommissionen för mänskliga rättigheter
Delegationen har, som framgår i kapitel 5, beräknat att den föreslagna kommissionen för mänskliga rättigheter behöver cirka 50 anställda för att kunna utföra sina arbetsuppgifter. Förutom rena personalkostnader fordras att kommissionen även har resurser för att kunna arbeta utåtriktat, såväl gentemot statliga myndigheter, kommuner, landsting och organisationer som gentemot internationella organ och nationella institutioner i andra länder. Vidare behöver den ha resurser för att producera rapporter, yttranden och informationsmaterial samt för att kunna anlita forskare och andra experter där detta bedöms nödvändigt.
Det är svårt att dra några slutsatser beträffande kostnaderna för kommissionen utifrån jämförelser med institutioner i andra länder, eftersom såväl arbetsuppgifter som storlek, ledningens och anställdas ersättning m.m. varierar mellan olika länder och institutioner. För att kunna beräkna kostnaden för Kommissionen för mänskliga
467
Konsekvenser av delegationens förslag SOU 2010:70
rättigheter har delegationen därför i stället valt att se till storleken på intäkter och utgifter hos några liknande myndigheter i Sverige.
Statsanslaget till Justitieombudsmannen (JO) för 2009 uppgick till knappt 70 miljoner kronor, varav cirka 3,5 miljoner avsåg kostnaden för JO:s 200-årsjubileum. Intäkterna för Barnombudsmannen (BO) uppgick 2009 till nära 21 miljoner kronor, varav statsanslaget utgjorde cirka 17 miljoner. Övriga medel omfattade framför allt avgifter och andra ersättningar samt medel från Regeringskansliet, Sida m.fl. för särskilda uppdrag och projekt. Intäkterna för Diskrimineringsombudsmannen (DO) 2009 uppgick till drygt 100 miljoner kronor, varav statsanslaget var knappt 94 miljoner, cirka 3,5 miljoner intäkter från avgifter och andra ersättningar och drygt 3 miljoner projektbidrag från EU. Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam) hade 2009 intäkter på drygt 31 miljoner kronor, varav statsanslaget utgjorde cirka 19,5 miljoner och andra projektbidrag och medel, t.ex. bidrag från Europeiska socialfonden och särskilda medel för regeringsuppdrag, uppgick till drygt 11 miljoner. Statskontorets intäkter 2009 var knappt 75 miljoner kronor, varav statsanslaget utgjorde drygt 66 miljoner och cirka 1,7 miljoner ersättningar för externa kostnader i uppdrag m.m.
Delegationen har därefter jämfört myndigheternas intäkter med antalet anställda för att se hur dessa uppgifter förhåller sig till varandra. Om man ser till myndigheterna ovan så varierar intäkternas storlek i förhållande till antalet anställda från cirka 0,97 miljoner för Statskontoret till 1,11 miljoner kronor per anställd för JO, exklusive kostnaderna för jubileet. Genomsnittet för de fem myndigheterna är 1,07 miljoner kronor.
Delegationen uppskattar att kommissionens genomsnittskostnad per anställd, sett till såväl personal- som förvaltningskostnader, närmast kommer att motsvara den för JO. Det föreslagna antalet anställda för kommissionen motsvarar ungefär antalet anställda vid JO. Vad gäller lönekostnaderna skulle jämförelser kunna göras med såväl JO som Riksrevisionen, som båda har en liknande ledningsstruktur som den föreslagna kommissionen. Två aspekter som är av betydelse för lönenivån för kommissionens ledning är dels att den bör bestå av högt kvalificerade personer, dels att kommissionärerna, enligt delegationens förslag, inte ska kunna väljas om. I det sammanhanget kan nämnas att lönerna för justitieombudsmännen av tradition har följt lönerna för högre domare. Riksrevisorernas löner har dock varit något högre, främst på grund av att
468
SOU 2010:70 Konsekvenser av delegationens förslag
riksrevisorerna, till skillnad från justitieombudsmännen, inte kan väljas om. Löneskillnaderna mellan justitieombudsmännen och riksrevisorerna är dock numera inte särskilt stora. Trots att kommissionärerna för mänskliga rättigheter inte föreslås kunna väljas om har delegationen därför bedömt att kostnaderna för kommissionen kan beräknas på grundval av en jämförelse med JO, som är en myndighet med en ledningsstruktur och storlek som liknar den föreslagna Kommissionen för mänskliga rättigheter.
Om genomsnittskostnaden per anställd vid JO, som med detta sätt att räkna är 1,11 miljoner, multipliceras med det antal anställda som kommissionen föreslås ha, dvs. 50 personer, uppgår kostnaderna för kommissionen till knappt 56 miljoner per år. Delegationen beräknar, med hänsyn till att ovanstående beräkningar utgår från 2009 års anslag, att anslaget för den nya myndigheten bör uppgå till cirka 60 miljoner kronor. I det beräknade anslaget ingår också kostnader för anlitande av forskare och andra externa experter.
Då JO inte är en myndighet som bedriver utåtriktat arbete av det slag som Kommissionen för mänskliga rättigheter föreslås göra behöver därtill läggas ett ytterligare belopp om uppskattningsvis 5 miljoner kronor för utåtriktad verksamhet, t.ex. produktion av rapporter och informationsmaterial, större möten m.m. Den årliga budgeten för Kommissionen för mänskliga rättigheter kan alltså beräknas till totalt 65 miljoner kronor.
Det kan noteras att det statliga bidraget utgör hela budgeten för så många som två tredjedelar av de institutioner som ingått i FN:s kartläggning. Delegationen anser att även finansieringen av den svenska kommissionen för mänskliga rättigheter bör ske genom statliga medel och vara så permanent och stabil som möjligt. Om kommissionen skulle vara beroende av extern finansiering skulle detta kunna begränsa kommissionens frihet att göra sina egna prioriteringar. De statliga medlen bör därför vara tillräckliga för att kommissionen ska kunna utöva sitt mandat utan att vara beroende av extern finansiering, som t.ex. gåvor, bidrag från fonder och intäktsfinansierad verksamhet.
469
Konsekvenser av delegationens förslag SOU 2010:70
Finansiering
Respekt för det demokratiska styrelseskicket och de mänskliga rättigheterna inverkar gynnsamt på samhällsutvecklingen i stort. Kränkningar och problem rörande de mänskliga rättigheterna kan ibland uppstå till följd av resursbrist eller besparingar inom den offentliga sektorn och det ska inte förnekas att det krävs resurser för att efterleva de internationella åtagandena om mänskliga rättigheter, såväl de medborgerliga och politiska som de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (se även avsnitt 2.1.1). Kostnaderna kan dock inte endast beräknas för ett år i taget utan måste bedömas på lång sikt. En kränkning av en mänsklig rättighet som drabbar ett barn i dag, t.ex. avseende rätten till utbildning eller rätten till bästa möjliga hälsa, orsakar samhället mycket stora kostnader på lång sikt. Även kränkningar som konstateras av Europadomstolen eller som påtalas av FN:s övervakningskommittéer eller nationella tillsynsorgan, orsakar i vissa fall staten mycket höga kostnader på grund av skadestånd som utgår till följd av kränkningen. Personer som upplever att de utsätts för kränkningar av de mänskliga rättigheterna tappar dessutom ofta förtroende för samhället och kan då vända sig emot det. Omvänt innebär respekt för de mänskliga rättigheterna, enligt delegationens mening, att människors grundläggande behov tillgodoses på ett sätt som på sikt bidrar till en gynnsam samhällsutveckling.
Eftersom det i dag saknas en myndighet med ett uttalat ansvar att främja, skydda och övervaka de mänskliga rättigheterna på det övergripande och systematiska sätt som delegationen föreslår, och då Kommissionen för mänskliga rättigheter inte avses ta över ansvaret för att respektera rättigheterna från andra myndigheter, anser delegationen att det inte är rimligt att räkna med att medel ska kunna omfördelas från övriga myndigheters anslag för att kommissionen ska kunna inrättas. Eftersom kommissionens verksamhet berör alla samhällsområden är det inte heller rimligt att peka ut en särskild samhällssektor där medlen ska tas.
Om Kommissionen för mänskliga rättigheter är stark och väl fungerande bör dess verksamhet dock på sikt bidra till att kostnaderna för andra myndigheter som verkar inom angränsande områden minskar. Kommissionens arbete för att stärka människorättsperspektivet inom den offentliga sektorn såväl som inom andra samhällssektorer bör på sikt kunna bidra till att kostnaderna för myndigheter inom t.ex. diskrimineringsområdet minskar. Vidare
470
SOU 2010:70 Konsekvenser av delegationens förslag
föreslår delegationen i avsnitt 5.2.2 att kommissionen ska anses vara det organ som krävs enligt artikel 33 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, en uppgift som annars måste utföras av någon annan myndighet, såsom framförts i delegationens delbetänkande Främja, Skydda, Övervaka (SOU 2009:36). I delbetänkandet redovisade delegationen att kostnaden för att utveckla och genomföra dessa uppgifter kan beräknas till cirka 5 miljoner kronor per år, varav cirka 2 miljoner för tre årsarbetskrafter och 3 miljoner för utbildnings- och informationsinsatser inom ramen för främjandeuppdraget, utveckling av metoder för övervakning samt stöd till andra myndigheter i deras metodutveckling. De i delbetänkandet föreslagna uppgifterna för arbetet med konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ingår alltså i de ovan föreslagna 65 miljoner kronor som delegationen beräknar att Kommissionen för mänskliga rättigheter bör erhålla i statsanslag.
I dag finansieras insatser för de mänskliga rättigheterna inom Demokratipolitiken, Utgiftsområde 1, Anslag 6:1, Allmänna val och demokrati. EU:s byrå för grundläggande rättigheter framhåller i sin kartläggning av institutioner i EU:s medlemsländer att de nationella institutionerna bör finansieras via ett eget anslag på statsbudgeten.1 Delegationen föreslår att den nya myndigheten, på samma sätt som JO samt i enlighet med rekommendationen från EU:s byrå för grundläggande rättigheter, finansieras genom ett eget anslag på statsbudgeten under utgiftsområde 1, Rikets styrelse. Kommissionen för mänskliga rättigheter bör också, liksom JO, ges möjlighet att lämna sina synpunkter på riksdagsstyrelsens förslag till anslag.
Budgethantering
Delegationen anser att det är angeläget att kommissionens budgetunderlag hanteras och bedöms på ett sätt som ligger i linje med dess oberoende. Detta innebär att kommissionen bör ha visst inflytande över budgetens storlek, att kommissionens budgetunderlag inte bör granskas och ifrågasättas i detalj, samt att kommissionen ska vara fri att göra prioriteringar inom ramen för de medel den tilldelas.
1 European Union Agency for Fundamental Rights, National Human Rights Institutions in the EU Member States, 2010, s. 9.
471
Konsekvenser av delegationens förslag SOU 2010:70
Majoriteten av de nationella institutionerna för mänskliga rättigheter som deltog i FN:s kartläggning (85 procent) uppgav att de formulerar sin egen budget. En fjärdedel lämnar förslaget till parlamentet. I övriga fall angavs att budgetförslagen lämnas till justitie- eller finansdepartement. Den kartläggning som genomförts av EU:s byrå för grundläggande rättigheter visar att kommissioner med i huvudsak rådgivande uppdrag saknar en egen budget medan institutionerna i övriga fall har egen budget. Hur besluten om budgeten fattas varierar också.
Budgethanteringen för myndigheter under riksdagen ingår inte i regeringens budgetberedning. Dessa myndigheter lämnar i stället sina förslag till budget direkt till riksdagen. Där bereds myndighetens förslag av riksdagsstyrelsen och beslut fattas av riksdagen. Att göra kommissionen till en myndighet under riksdagen skulle därmed, enligt delegationens bedömning, kunna bidra till dess oberoende även ur ett ekonomiskt perspektiv.
10.1.2 Styrning, tillsyn och utbildning inom den offentliga förvaltningen
Inför Sveriges ratificering av en konvention görs en bedömning om svensk rätt är förenlig med konventionens krav eller om några ändringar behöver göras. Vid genomgången av FN:s kärnkonventioner om mänskliga rättigheter har normharmoni vanligtvis ansetts föreligga mellan den svenska lagstiftningen och konventionernas bestämmelser. Det innebär, enligt delegationens mening, att de föreslagna tilläggen i lagar och förordningar framför allt ska ses som förtydliganden i lagstiftningen av statens, kommunernas och landstingens redan existerande ansvar i fråga om de mänskliga rättigheterna. Sett ur detta perspektiv innebär delegationens förslag inte någon ambitionshöjning och bör därmed inte heller anses medföra några merkostnader. Delegationen lämnar inte heller några förslag som innebär att nya instrument om de mänskliga rättigheterna ska ratificeras eller att nya rättigheter ska erkännas. Förslagen går helt och hållet ut på att Sverige ska respektera de internationella åtaganden som staten redan har gjort.
Delegationen konstaterar att även i fall där svensk lagstiftning ansetts uppfylla kraven i en konvention i samband med ratificeringen förekommer det att den svenska lagstiftningen efterhand behöver anpassas till konventionens krav. Så har t.ex. varit fallet
472
SOU 2010:70 Konsekvenser av delegationens förslag
med FN:s konvention om barnets rättigheter. I slutbetänkandet från LSS-kommittén föreslås t.ex. ett par nya bestämmelser i lagen om stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning rörande barnets bästa och barnets rätt att komma till tals.2Kommittén bedömde inte att dessa tillägg skulle medföra några merkostnader. Inte heller i samband med införandet av motsvarande bestämmelser i socialtjänstlagen bedömde regeringen att dessa skulle leda till merkostnader. I propositionen Ändring i socialtjänstlagen hänvisade regeringen till Statskontoret, som bedömt att förslagen inte skulle innebära några nya uppgifter eller kostnader för socialtjänsten utan var en kodifiering av vad som redan skedde i de flesta ärenden som rör barn och ungdomar.3
Delegationens förslag och bedömningar handlar i huvudsak om att få till stånd en ökad kunskap och medvetenhet om de mänskliga rättigheterna och en tydligare lagreglering för att rättigheterna inte ska kränkas. Det handlar alltså inte bara om rättsregler och politiska ställningstaganden utan i stor utsträckning även om att påverka kunskapsnivå, agerande, förhållningssätt, attityder och värderingar i arbetet inom den offentliga sektorn och i samhället i stort. I ett initialt skede, när de verksamheter som i dag inte arbetar strukturerat med de mänskliga rättigheterna ska finna formerna för detta arbetssätt, beräknas ökade kostnader kunna uppstå. I ett långsiktigt perspektiv bedömer dock delegationen att dessa kostnader minskar. Delegationen bedömer alltså, till skillnad från ovanstående utredningar, att det är rimligt att vissa resurser avsätts i ett inledande skede för att anordna utbildning, utveckla arbetsmetoder, utarbeta stödmaterial, samordna verksamheten m.m. Delegationen anser att förslagen i detta hänseende är en ambitionshöjning, som är motiverad och som i ett längre perspektiv bör leda till lägre kostnader för verksamheterna och för samhället.
Ett sätt att organisera arbetet med tvärsektoriella frågor, såsom mänskliga rättigheter, är att utse en person i organisationen som är huvudansvarig för uppgiften, åtminstone för att påbörja arbetet med utbildningar, metodutveckling och samordning. Många statliga myndigheter, kommuner och landsting har redan i dag sådana samordnare för arbetet med jämställdhet, icke-diskriminering och mångfald, barnperspektivet och frågor om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Då konventionerna om de mänskliga
2SOU 2008:77, Möjlighet att leva som andra. Ny lag om stöd och service för vissa personer med funktionsnedsättning. 3Prop. 1996/97:124, s. 163.
473
Konsekvenser av delegationens förslag SOU 2010:70
rättigheterna kan ses som en gemensam utgångspunkt för dessa perspektiv bör de verksamheter som redan har sådana samordnare kunna utnyttja sin befintliga organisation även i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Övriga kan behöva anställa en person med för uppgiften lämplig kompetens. Det är dock viktigt att även de som redan har en existerande organisation att utnyttja ser till att personalen har den kompetens som krävs för att uttryckligen arbeta med mänskliga rättigheter. I båda fallen antar delegationen att det inledningsvis uppstår en viss merkostnad motsvarande ungefär en årslön för varje myndighet för vilken delegationen föreslagit att ansvaret för de mänskliga rättigheterna särskilt ska lyftas, dvs. Polisen, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvården, Socialstyrelsen, Inspektionen för Socialförsäkringen, Migrationsverket, Statens institutionsstyrelse och Boverket. Som underlag för beräkningen av denna merkostnad har delegationen utgått från den statliga befattningsgrupperingen för statistik (BESTA) samt Arbetsgivarverkets lönestatistik och information om skatter och avgifter för statliga myndigheter. Med utgångspunkten att samordningstjänsten klassificeras som samhällsadministrativt planerings-, förhandlings- och utredningsarbete (grupp 10 nivå 4) samt från genomsnittligt avgiftsuttag kan kostnaden uppskattas till cirka 700 000 kronor årligen per myndighet, totalt 5,6 miljoner kronor.
Delegationen föreslår att denna kostnad finansieras genom omfördelning av resurserna inom ramen för respektive myndighets anslag. Efter ungefär tre år bör dock personalkostnaden kunna minska, eftersom det är önskvärt att arbetet för de mänskliga rättigheterna är en del av den ordinarie verksamheten.
Avsikten med delegationens förslag i fråga om styrning och tillsyn är i första hand att öka systematiken i det arbete för mänskliga rättigheter som verksamheterna i enlighet med Sveriges internationella åtaganden redan i dag är skyldiga att bedriva. Delegationen bedömer att Kommissionen för mänskliga rättigheter, genom råd och stöd till statliga myndigheter, kommuner och landsting i deras arbete för de mänskliga rättigheterna, bör kunna bidra till att deras arbete i dessa frågor får en högre kvalitet, underlättas och effektiviseras.
Att tillämpa människorättsperspektivet i den dagliga verksamheten kan dessutom ge vägledning för hur prioriteringar ska göras inom och mellan olika politikområden. Om ett människorättsperspektiv läggs på förslag och behov kan det framgå att en del av verksamheten har en annan dignitet än andra delar. Människo-
474
SOU 2010:70 Konsekvenser av delegationens förslag
rättsperspektivet innebär också att utgångspunkten tas i den enskilde individen. Detta är av avgörande betydelse för den enskilde i frågor som berör flera myndigheter och nivåer i samhällsorganisationen. Ett väl fungerande samarbete mellan olika huvudmän är avgörande för att den enskildes mänskliga rättigheter ska kunna respekteras fullt ut. Denna samordning innebär samtidigt sannolikt vinster inte bara för den enskilde utan även för de inblandade myndigheterna, t.ex. i form av effektivisering, liksom för samhället i stort.
10.1.3 Bidrag till organisationer inom det civila samhället
I avsnitt 9.3 har delegationen föreslagit att regeringen ska genomföra en kartläggning och översyn av befintliga bidragssystem för statligt stöd till det civila samhällets organisationer i syfte att klargöra om de fungerar på ett tillfredsställande sätt vad avser organisationernas arbete för de mänskliga rättigheterna, eller om det behöver göras förändringar för att organisationerna ska kunna bidra ytterligare till främjandet av respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Om resultatet av kartläggningen är att organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna behöver bättre möjligheter till statligt stöd än vad som finns i dag, föreslår delegationen att utrymme för sådant stöd ska skapas inom ramen för befintliga anslag. Det kan då bli fråga om att t.ex. ändra förordningar eller andra styrdokument så att möjligheterna till stöd för organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna förbättras. Det innebär att delegationens förslag är kostnadsneutralt.
10.1.4 Forskning och kunskapsutveckling
Regeringen har vid upprepade tillfällen betonat vikten av kunskap om de mänskliga rättigheterna, framför allt genom att betona utbildningens centrala roll, men också genom att understryka vikten av att kunskap om rättigheterna finns inom den offentliga sektorn. En seriös utveckling av utbildningen och kunskapsspridningen om de mänskliga rättigheterna kan, enligt delegationen mening, bara ske om denna åtföljs av en satsning på forskning och kunskapsutveckling inom området. Delegationen har därför i
475
Konsekvenser av delegationens förslag SOU 2010:70
avsnitt 8.2 redovisat ett förslag om en sådan satsning, bl.a. ett tioårigt forskningsprogram om mänskliga rättigheter.
För grundforskning om mänskliga rättigheter beräknas en kostnad om 10 miljoner årligen. Eftersom delegationen menar att detta är ett kunskapsområde som måste stärkas väsentligt måste medel finnas för finansiering av fler än några enstaka forskningsprojekt. Den särskilda satsningen på mångvetenskaplig demokratiforskning som förvaltas av Vetenskapsrådet låg 2007 på 5 miljoner kronor, vilket bara kunde finansiera 6–7 ansökningar. För att på allvar kunna stimulera framväxten av forskning med ett uttalat fokus på mänskliga rättigheter bedömer delegationen att minst det dubbla antalet ansökningar måste kunna beviljas per år.
Kostnaden för en forskarskola kan delas upp i kostnaden för infrastrukturen och kostnaden för doktorandlöner. Infrastrukturen för en forskarskola dvs. kostnader för kurser, ledning, medel för utveckling av kurser och seminarier, doktoranders och handledares resor, gemensamma seminarier samt administration, beräknas till 5 miljoner kronor.
Eftersom det 2010 inte finns mer än två doktorandtjänster i landet som är vikta åt forskning om mänskliga rättigheter behöver även doktorandtjänsterna i den föreslagna forskarskolan finansieras. Ett rimligt antal doktorander vid en livskraftig forskarskola kan uppskattas till 5 eller 6 doktorander per år. För att ge någon effekt i det svenska forskningssamhället beräknas att doktorandantagning bör ske årligen under sju års tid. Detta innebär att när forskarskolan är inne på sitt fjärde år har den nått sin maximala storlek om 20–24 studenter. Detta omfång bibehålles sedan fram till det sjunde året, när den sista antagningen av doktorander görs, för att sedan gradvis sjunka tills de sista doktoranderna examineras mot slutet av det tionde året.
Det första året skulle kostnaden för doktorandtjänsterna alltså ligga på knappt 4 miljoner kronor, för att sedan öka med ungefär motsvarande summa varje år fram till det fjärde året. När forskarskolan är fullt utbyggd under det fjärde året kommer lönekostnaderna således att uppgå till cirka 15 miljoner kronor.
Sammanlagda med de ovan beskrivna kostnaderna för forskarskolans infrastruktur kommer de totala kostnaderna för forskarskolan mellan år fyra och sju att uppgå till knappt 20 miljoner kronor per år för att sedan återigen minska.
Kostnaderna för de behovsmotiverade forskningsstudierna samt forskningsnätverket bör kunna fördelas mellan olika aktörer. Dessa
476
SOU 2010:70 Konsekvenser av delegationens förslag
studier avses utföras utifrån kunskapsbehov som identifieras gemensamt av flera aktörer, främst forskare samt myndigheter och organisationer som arbetar med frågorna. De olika aktörerna bör även kunna bidra till finansieringen. Kostnaderna för ett övergripande och samordnande ansvar för dessa delar av forskningsprogrammet kan uppskattas till cirka en miljon kronor årligen för personalkostnader och administration, m.m.
Totalt sett skulle kostnaderna för forskningsprogrammet i sin helhet alltså uppgå till cirka 20 miljoner kronor för det första året för att gradvis öka till omkring 32 miljoner kronor per år från och med det fjärde året fram till och med det sjunde året, när kostnaderna sjunker igen på grund av antagningsstopp inom forskarskolan.
I avsnitt 8.4 har delegationen även föreslagit att regeringen ska ge Statistiska centralbyrån (SCB) i uppdrag att, i samarbete med övriga statistikansvariga myndigheter, kartlägga och sammanställa befintlig statistik som kan belysa situationen för de mänskliga rättigheterna. Delegationen har även föreslagit att det ska ingå i uppdraget att SCB ska överväga och lämna förslag på behövliga kompletteringar av statistiken, att samla in denna samt att publicera den samlade statistiken i en rapport eller på annat sätt.
Delegationen uppskattar att kostnaden för detta uppdrag under de första två åren, när en första kartläggning och analys av befintlig statistik behöver genomföras, samt eventuellt nya statistiska undersökningar eller frågor formuleras och genomföras, kommer att uppgå till cirka 3 miljoner kronor per år. Därefter blir kostnaderna sannolikt lägre, cirka 2 miljoner kronor per år i genomsnitt, beroende på när och hur ofta de stora statistikinsamlingarna ska genomföras.
Eftersom forskning och kunskapsutveckling om olika aspekter av de mänskliga rättigheterna berör alla forskningsområden vore det inkonsekvent att hänvisa denna satsning till ett redan existerande anslagsområde inom t.ex. utbildningsvetenskap, medicin, natur- och teknikvetenskap eller humaniora och samhällsvetenskap. Forskningsprogrammet, samt den statistik som utgör grundmaterial för forskningen, bör i stället finansieras med medel som tillförs ett nytt utvecklingsanslag för politiken för de mänskliga rättigheterna. Delegationen föreslår att satsningen finansieras genom att motsvarande belopp överförs från det ordinarie forskningsanslaget inom utgiftsområde 16 på statsbudgeten.
477
Konsekvenser av delegationens förslag SOU 2010:70
10.1.5 Övriga förslag
Delegationen bedömer att övriga förslag som delegationen lämnat i betänkandet, såsom förslag om att i fler författningar än i dag uttryckligen hänvisa till de mänskliga rättigheterna, att behandla frågor om de mänskliga rättigheterna inom utbildningsväsendet i större omfattning än i dag, att genomföra översyner av vissa frågor m.m. bör kunna finansieras inom ramen för befintliga anslag.
10.2 Konsekvenser för den kommunala självstyrelsen
Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen, ska konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Delegationen bedömer att de förslag som lämnas i detta betänkande inte har några sådana konsekvenser. Skälen för detta är följande.
Demokratin, inklusive den kommunala demokratin, och de mänskliga rättigheterna är nära förbundna med varandra. Att verksamheten i kommuner och landsting bedrivs med respekt för de mänskliga rättigheterna stärker människors förtroende för sina förtroendevalda och på så sätt stärks även demokratin.
Att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna respekteras är ett gemensamt ansvar för alla delar av det allmänna – riksdagen, regeringen, myndigheterna och andra offentliga organ. En stat kan aldrig frånhända sig ansvaret för att de mänskliga rättigheterna inte respekteras genom att hänvisa till att ett visst område är ett kommunalt ansvar.
Föreslagna bestämmelser i kommunallagen och speciallagstiftning om att kommuner och landsting ska bedriva sina verksamheter med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa skapar inte några nya rättigheter eller skyldigheter. Funktionen är i stället att markera och tydliggöra det ansvar som kommuner och landsting, i likhet med övriga delar av det allmänna, redan har för att respektera de mänskliga rättigheterna. Även de föreslagna bestämmelserna i tillsynsmyndigheters instruktioner innebär endast ett tydliggörande av myndigheternas befintliga ansvar för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna inom ramen för deras arbete med kunskapsförmedling, normgivning och tillsyn. Om tillsynsmyndigheternas arbete för de mänsk-
478
SOU 2010:70 Konsekvenser av delegationens förslag
liga rättigheterna utvecklas så kan detta även leda till att arbetet för rättigheterna stärks i kommunernas och landstingens verksamheter. Kommissionen för mänskliga rättigheter, som delegationen föreslår ska inrättas (kap. 5), ska inte utöva tillsyn eller pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall. Kommissionen uppgift föreslås i stället vara att, med utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna, göra en allmän bedömning av hur rättigheterna respekteras inom olika verksamhetsområden, däribland kommunala verksamheter.
De möjligheter som delegationen redogjort för när det gäller arbete med att integrera de mänskliga rättigheterna i kommunala styrdokument, samt att genomföra kompetensutvecklande insatser om de mänskliga rättigheterna, t.ex. utifrån den föreslagna bestämmelsen i kommunallagen, kan utföras inom ramen för den ordinarie verksamheten.
Delegationen bedömer således att de framlagda förslagen inte får någon inverkan på den kommunala självstyrelsen eller innebär några ökade kostnader för kommuner och landsting. Ett medvetet kommunalt arbete för att ytterligare stärka de mänskliga rättigheterna, bl.a. mot bakgrund av den bestämmelse som föreslås föras in i kommunallagen, stärker också den kommunala demokratin.
10.3 Konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män samt för möjligheterna att nå de handikappolitiska och integrationspolitiska målen
Om förslagen i ett betänkande har betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen ska konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Delegationen ska också enligt sina direktiv beakta konsekvenserna för de handikappolitiska målen.
Målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.
Målet för integrationspolitiken är lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund.
479
Konsekvenser av delegationens förslag SOU 2010:70
Målet för handikappolitiken är:
en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet,
jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionshinder.
De förslag som delegationen lämnar i betänkandet syftar till att sammantagna skapa en struktur för hållbart skydd av de mänskliga rättigheterna i Sverige. De mänskliga rättigheterna tar sin utgångspunkt i principen om alla människors lika värde och rätten till ickediskriminering och utgår från rättigheterna i bl.a. FN-konventionerna om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, avskaffande av alla former av rasdiskriminering, medborgerliga och politiska rättigheter, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionerna omfattar rättigheter som rätt till utbildning, politiskt deltagande, arbete, bästa uppnåeliga hälsa samt delaktighet i samhällslivet utan någon form av diskriminering. Enligt delegationens bedömning bör arbetet för att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna utifrån bl.a. dessa konventioner också bidra till arbetet med att förverkliga de jämställdhetspolitiska, integrationspolitiska och handikappolitiska målen.
Förutom att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna inom den offentliga sektorn syftar förslagen i betänkandet också till att utveckla ett tydligare människorättsperspektiv i samhället i stort, även bland allmänheten och privata aktörer. Ett rättighetsperspektiv innebär bl.a. att alla ska ha samma rättigheter, möjligheter till inflytande och delaktighet, bl.a. i beslutsprocesser. Det innebär också att ta utgångspunkten i individen såsom hon eller han själv ser sig, i stället för att utgå från grupptänkande och stereotyper.
Ibland framförs en oro för att ett övergripande arbete för de mänskliga rättigheterna kan osynliggöra andra frågor, rättighetsområden eller perspektiv, eller att ett människorättsperspektiv kan undergräva förståelsen för att det behövs expertkompetens om vilka problem och möjligheter som t.ex. en viss del av befolkningen har. Det bör därför framhållas att delegationen inte ser de mänskliga rättigheterna som en ”metapolitik” under vilken alla andra
480
SOU 2010:70 Konsekvenser av delegationens förslag
481
politikområden ska inordna sig. Konventionsskyddet av de mänskliga rättigheterna bildar snarare en gemensam utgångspunkt för arbetet med flera andra perspektiv och uttrycker en miniminivå som ska garanteras, samtidigt som det är önskvärt att de konventionsanslutna staterna vidtar åtgärder för att nå förbi och längre än denna nivå.
11 Författningskommentar
11.1 Kommissionen för mänskliga rättigheter
11.1.1 Förslaget till lag om ändring i riksdagsordningen
3 kap.
8 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 5.2.4.
I första stycket införs en regel om att kommissionen får göra framställningar hos riksdagen i frågor som rör kommissionens kompetens, organisation, personal eller verksamhetsformer.
I andra stycket införs att riksdagen får föreskriva att kommissionen även i andra fall får göra framställningar hos riksdagen. Delegationen föreslår att riksdagen ska föreskriva detta i tilläggsbestämmelse 3.8.6, se också 4 § förslaget till lag med instruktion för kommissionen.
Tilläggsbestämmelse 3.8.6
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 5.2.4.
Tilläggsbestämmelsen är ny och innebär att kommissionen får göra framställning som avses i 3 kap. 8 § andra stycket hos riksdagen. Framställningen kan avse en fråga som uppkommit vid utförandet av kommissionens uppdrag att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. I 4 § förslaget till lag med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter föreslås en föreskrift om att kommissionärerna ska besluta gemensamt om en sådan framställning.
483
Författningskommentar SOU 2010:70
8 kap.
15 a §
Frågan om att inrätta kommissionen behandlas i avsnitt 5. Förslaget att kommissionen ska vara en egen myndighet under riksdagen behandlas i avsnitt 5.1.3 och 5.1.4.
Paragrafen är ny. Även rubriken närmast före paragrafen är ny. I första stycket regleras kommissionens ledningsform, mandat och självständighet.
Bestämmelserna om val av kommissionärer behandlas i avsnitt 5.3.1. Kommissionen leds av tre personer som benämns kommissionärer.
Kommissionens mandat behandlas i avsnitt 5.2.1. Kommissionens övergripande uppdrag är att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Vilken typ av uppgifter som kommissionen kan utföra inom ramen för uppdraget anges i 2 § förslaget till lag med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter. Utgångspunkten för uppdraget är de internationellt erkända mänskliga rättigheterna, dvs. de mänskliga rättigheter som erkänns i konventioner och internationell sedvanerätt.
Mandatet är inte begränsat till att avse någon viss konvention, rättighet eller del av befolkningen.
Kommissionen beslutar självständigt hur verksamheten ska bedrivas. Utöver att kommissionen själv bestämmer inriktningen på sitt arbete så innebär självständigheten att kommissionen själv avgör vilka arbetsmetoder den vill använda. Vidare ska kommissionen ha rätt – och skyldighet – att göra självständiga bedömningar i de frågor som omfattas av uppdraget. Ingen har rätt att ge kommissionen direktiv annat än genom lag. Kommissionens självständighet, framför allt i förhållande till regeringen, men även andra delar av den offentliga sektorn, är viktig inte minst vid dess bedömningar av hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige.
I andra stycket anges att riksdagen ska utse en av kommissionärerna att svara för myndighetens administrativa ledning.
Tredje stycket motsvarar vad som föreskrivs om val av
Riksdagens ombudsmän och riksrevisorerna. För kommissionärerna gäller en mandatperiod på sju år, utan möjlighet till omval.
Enligt fjärde stycket får riksdagen på förslag av konstitutionsutskottet entlediga en kommissionär som inte har riksdagens
484
SOU 2010:70 Författningskommentar
förtroende. Motsvarande bestämmelse finns för Riksdagens ombudsmän.
Enligt femte stycket ska riksdagen snarast välja en efterträdare för en ny sjuårsperiod om en kommissionär avgår i förtid. Bestämmelsen gäller oavsett om anledningen till den förtida avgången är att riksdagen har entledigat kommissionären på grund av bristande förtroende eller att kommissionären har avgått av annat skäl.
11.1.2 Förslaget till lag ( 0000:000 ) med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheterna
Uppgifter
1 §
Att Kommissionen för mänskliga rättigheter är en myndighet under riksdagen med uppgift att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige samt att den beslutar självständigt hur verksamheten ska bedrivas regleras i förslaget till lag om ändring i riksdagsordningen men anges även i instruktionen. Se kommentaren till förslaget till 8 kap. 15 a § lag om ändring i riksdagsordningen.
2 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 5.2.2.
Ramen för uppdraget framgår av 1 §. Det övergripande uppdraget är att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Utgångspunkten för uppdraget är de internationellt erkända mänskliga rättigheterna, dvs. de mänskliga rättigheter som erkänns i konventioner och internationell sedvanerätt.
I första stycket angivna uppgifter är inte en uttömmande uppräkning. Uppgifterna är exempel på vad kommissionen har möjlighet att utföra inom sitt verksamhetsområde. Kommissionen avgör vilka frågor inom sitt verksamhetsområde som den väljer att arbeta med, det vill säga hur den anser sig bäst främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna.
Punkt 1: Kommissionen ska kunna undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige samt föreslå åtgärder för att förbättra situationen. Undersökningarna
485
Författningskommentar SOU 2010:70
och rapporterna kan avse alla samhällsområden och -sektorer. De kan behandla situationen för de mänskliga rättigheterna generellt eller mer avgränsade frågor. Med att kommissionen ska kunna rapportera avses att den ska kunna avge alla former av skriftliga och muntliga yttranden. Kommissionen ska kunna publicera sina undersökningar och rapporter.
Punkt 2: Som en del av kommissionens undersökande verksamhet enligt punkten 1, så ska den kunna verka för att författningsförslag, andra förslag, gällande författningar och rådande praxis står i överensstämmelse med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Undersökningarna kan avse alla typer av författningar. Förslag som läggs fram i statens offentliga utredningar och departementspromemorior, både författningsförslag och andra förslag, är exempel på förslag som ska kunna studeras av kommissionen. Kommissionen ska vid utförandet av uppdraget kunna föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som behövs för att säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls. Kommissionen ska även, när den bedömer att detta är möjligt och lämpligt, kunna svara på förfrågningar från andra organ, t.ex. myndigheter. I 4 § regleras kommissionens möjlighet att till riksdagen eller regeringen göra framställning om författningsändring eller någon annan åtgärd.
Kommissionen ska vidare kunna lämna rekommendationer, bl.a. till myndigheter, kommuner och landsting om vad som krävs för att verksamhet och föreskrifter ska överensstämma med de mänskliga rättigheterna.
Punkt 3: Kommissionen ska kunna ha självständiga kontakter med internationella organisationer. Genom kontakterna kan kommissionen både inhämta kunskap om internationellt arbete för mänskliga rättigheter och rapportera om egna erfarenheter. Kommissionen kan t.ex. avge ett eget yttrande i samband med Sveriges rapportering till övervakningskommittéer och andra internationella organ, men detta yttrande ska inte ingå som en del av regeringens rapport. Kommissionen ska även i övrigt kunna delta i internationellt samarbete, såsom exempelvis genom erfarenhetsutbyte med andra nationella institutioner.
Punkt 4: Experter från kommissionen ska kunna medverka vid utarbetandet och genomförandet av utbildningar och kompetensutvecklande insatser inom den offentliga sektorn eller hos andra aktörer. Kommissionen ska kunna följa och samla in information om forskning av de mänskliga rättigheterna samt även ha möjlighet
486
SOU 2010:70 Författningskommentar
att lämna uppdrag om forskningsinsatser, undersökningar och studier. Kommissionen ska kunna vidta åtgärder för att höja medvetenheten om frågor som rör de mänskliga rättigheterna. Ett sätt för kommission att höja medvetenheten om de mänskliga rättigheterna är att sprida information om de mänskliga rättigheterna till allmänheten, varvid kontakter med organisationer inom civilsamhället kan vara en viktig metod. Att via massmedier skapa debatt i frågor om de mänskliga rättigheterna är ett annat sätt att höja medvetenheten.
Enligt andra stycket ska kommissionen inte kunna pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall, utan kommissionens uppgift är att på ett mer generellt plan främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Detta innebär att kommissionen inte gör någon bedömning i enskilda fall utan mer allmänt undersöker hur exempelvis lagstiftning och praxis överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden. Information som lämnats av enskilda kan ingå i underlaget för sådana undersökningar.
3 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 5.2.3.
I bestämmelsen anges att förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting på begäran ska lämna kommissionen det biträde som den behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.
Detta innebär att de är skyldiga att lämna uppgifter till kommissionen samt delta i överläggningar. En motsvarande bestämmelse finns i lagen (1993:335) om Barnombudsman. Redan av andra bestämmelser framgår att myndigheter ska samverka med varandra. Enligt 6 § förvaltningslagen (1986:223) är varje myndighet skyldig att lämna andra myndigheter hjälp inom ramen för den egna verksamheten. En myndighet ska enligt 6 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) på begäran av en annan myndighet lämna uppgift som den förfogar över, om inte uppgiften är sekretessbelagd eller det skulle hindra arbetets behöriga gång. Skyldigheten att lämna kommissionen biträde innefattar därutöver att ta emot besök av kommissionen.
Kommissionen utövar inte tillsyn. Skyldigheten att lämna kommissionen biträde är osanktionerad. Syftet med att ålägga förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting en skyldighet att
487
Författningskommentar SOU 2010:70
lämna kommissionen biträde är att tydliggöra att dessa ska underlätta kommissionens verksamhet med att på ett övergripande plan undersöka hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige och andra frågor om de mänskliga rättigheterna. De uppgifter som på begäran ska lämnas till kommissionen kan både avse uppgifter om hur de mänskliga rättigheterna respekteras och främjas i den tillfrågade aktörens egen verksamhet och uppgifter som behövs för andra typer av undersökningar, t.ex. statistik som kommissionen behöver för att kunna undersöka i vad mån en viss del av befolkningen kommer i åtnjutande av sina mänskliga rättigheter.
Bestämmelsen ger inte kommissionen någon rätt att ta del av sekretessbelagda uppgifter. Kommissionens möjlighet att få ta del av sekretessbelagda uppgifter får bedömas efter sekretessprövning av utlämnande myndighet. Sekretessbestämmelserna som föreslås gälla i kommissionens verksamhet kan påverka en annan myndighets bedömning av om en sekretessbelagd uppgift utan risk för men kan lämnas till kommissionen. Sekretessbestämmelserna kan även ha betydelse för om en enskild person vill lämna sitt samtycke till att en sekretessbelagd uppgift får lämnas vidare till kommissionen.
Riksdagens ledamöter, statsråden och domstolar omfattas inte av skyldigheten att lämna kommissionen biträde.
Även privaträttsliga subjekt som utför uppgifter inom den offentliga förvaltningen omfattas av bestämmelsen. Detta är av särskild betydelse, då någon samverkansskyldighet annars inte skulle gälla för de privaträttsliga subjekten. Bolag, föreningar, samfälligheter, stiftelser och enskilda individer är exempel på privaträttsliga subjekt. Privaträttsliga subjekt kan bedriva verksamhet på uppdrag eller med tillstånd från det allmänna. Exempel på offentliga förvaltningsuppgifter som anförtros privaträttsliga subjekt är insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade samt verksamhet enligt skollagen (2010:800).
4 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 5.2.4. Såvitt avser framställningar till riksdagen, se även kommentaren till 3 kap. 8 § förslaget till lag om ändring i riksdagsordningen.
Kommissionen kan göra framställning till riksdagen eller regeringen med förslag på de författningsändringar eller andra åtgärder
488
SOU 2010:70 Författningskommentar
som behövs för att de mänskliga rättigheterna ska respekteras eller främjas i Sverige. Riksdagen eller regeringen har därefter att ta ställning till vilken åtgärd framställningen föranleder. Det anges i bestämmelsen att kommissionärerna alltid beslutar gemensamt om sådana framställningar.
5 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 5.2.5.
Kommissionen ska lämna en rapport om verksamheten under det föregående kalenderåret. Rapporten kan även innehålla en redogörelse för hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige och förslag på hur situationen kan förbättras. Det framgår av bestämmelsen att kommissionärerna alltid beslutar gemensamt om rapporten.
Ledning
6 §
Kommissionens ledning behandlas i avsnitt 5.3.1. Ledningen ska bestå av tre kommissionärer. En av kommissionärerna ska svara för myndighetens administrativa ledning. Hänvisning görs till 8 kap. 15 a § riksdagsordningen om val av kommissionärer.
Kommissionens råd behandlas i avsnitt 5.3.2. Vid kommissionen ska det finnas ett råd som kan tillföra myndigheten sakkunskap i arbetet. Sakkunskapen kan avse exempelvis villkoren för olika grupper i samhället, de mänskliga rättigheterna eller olika samhällsområden. Rådet har en rådgivande funktion. Rådet utses av kommissionen. Kommissionen får därvid bedöma vilken sakkunskap som det finns behov av att tillföra verksamheten samt när det finns anledning att förändra sammansättningen av ledamöter i rådet. Kommissionen avgör också för hur lång tid ledamöterna i rådet ska utses.
489
Författningskommentar SOU 2010:70
7 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 5.3.3.
Kommissionen leds av tre kommissionärer. Av första stycket framgår att de alltid beslutar gemensamt om verksamhetens inriktning, organisation och arbetsordning. De beslutar därvid gemensamt om vilka prioriteringar som måste göras i verksamheten. Det kan exempelvis finnas anledning att under en viss tid prioritera arbete med vissa specifika rättigheter.
Kommissionärerna kan gemensamt komma överens om att en viss ansvarfördelning ska gälla dem emellan samt att vissa beslut kan fattas av en kommissionär ensam. Som exempel kan nämnas att kommissionärerna gemensamt skulle kunna besluta att en kommissionär ska svara för ett visst rättighetsområde och inom detta område själv besluta vilka undersökningar som ska göras och vilka slutsatser som ska dras av framkomna uppgifter.
Kommissionärerna ska dock alltid besluta gemensamt om framställningar till regeringen och riksdagen samt den årliga rapporten, se 4 och 5 §§.
I andra stycket regleras möjligheten att delegera administrativa ärenden. Kommissionärerna beslutar gemensamt i administrativa frågor. De kan endast gemensamt fatta beslut om delegation av administrativa ärenden till den kommissionär som har den administrativa ledningen eller till annan tjänsteman. Motsvarande bestämmelse finns för riksrevisorerna.
8 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 5.3.3.
Bestämmelsen reglerar intern revision av myndigheten. Motsvarande reglering finns för riksdagens förvaltning och riksdagens myndigheter.
490
SOU 2010:70 Författningskommentar
11.1.3 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
1 kap.
6 §
Frågor om sekretess behandlas i avsnitt 5.2.3.
Ändringarna i offentlighets- och sekretesslagen avser verksamhet hos Kommissionen för mänskliga rättigheter. De är utformade med de sekretessbestämmelser som gäller för Barnombudsmannen som förebild.
Paragrafen upplyser om innehållet i lagens femte avdelning. Ändringen är en följd av förslaget till ändring i 33 kap.
10 kap.
21 §
Bestämmelsen avser misstankar om vissa brott begångna mot unga. Ändringen innebär att sekretessen enligt 33 kap. 4 a § hos kommissionen inte hindrar att kommissionen till en åklagarmyndighet eller en polismyndighet lämnar uppgifter om misstanke om brott mot personer under 18 år om det är fråga om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken eller brott som avses i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. Bestämmelserna i brottsbalken avser brott mot liv och hälsa, brott mot frihet och frid samt sexualbrott.
23 §
Bestämmelsen behandlar uppgift som avser misstankar om allvarliga brott. Ändringen innebär att sekretessen enligt 33 kap. 4 a § hos kommissionen inte hindrar att kommissionen till en åklagarmyndighet, en polismyndighet eller någon annan myndighet som har att ingripa mot brott lämnar uppgift angående misstanke om vissa brott. De brott som avses är brott för vilka det lägsta straffet är fängelse i ett år, försök till brott för vilka det lägsta straffet är fängelse i två år samt slutligen försök till brott för vilka det lägsta straffet är fängelse ett år om gärningen har innefattat försök till
491
Författningskommentar SOU 2010:70
överföring av en allmänfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen (2004:168).
27 §
Bestämmelsen behandlar utbyte av uppgifter mellan myndigheter. Första stycket innehåller en s.k. generalklausul. Den innebär att sekretessbelagd uppgift får lämnas till en myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda.
I andra stycket föreskrivs vissa undantag. Ändringen innebär att en hänvisning görs till 33 kap. 4 a § som gäller kommissionen. Det betyder att sekretessbelagda uppgifter hos kommissionen inte kan lämnas ut med stöd av generalklausulen.
33 kap.
4 a §
Paragrafen är ny. Rubriken till 33 kap. har ny lydelse och rubriken närmast före paragrafen är ny.
Kommissionen ska inte pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall. Kommissionen kommer dock ofta att ha kontakt med enskilda. Uppgifterna från dessa kan vara av mycket känslig karaktär. Enskilda kan vända sig till kommissionen med uppgifter i ett enskilt fall, även om kommissionen därefter inte prövar det enskilda fallet utan gör en mer övergripande bedömning. Sådana kontakter kan exempelvis initiera att en kartläggning av en viss fråga görs.
Därför föreskrivs det i paragrafen att sekretess gäller i verksamhet enligt lagen med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men.
Bestämmelsen har ett s.k. omvänt skaderekvisit, vilket innebär att sekretess gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan men för den enskilde eller någon närstående till denne. Huvudregeln är sekretess. I praktiken kan denna bestämmelse innebära att en uppgift inte kan lämnas ut om kommissionen inte har kännedom om mottagarens identitet och om vad denne ska
492
SOU 2010:70 Författningskommentar
använda uppgiften till. Ett sådant omvänt skaderekvisit gäller hos Barnombudsmannen (33 kap. 2 §) samt inom socialtjänsten (26 kap. 1 §) och hälso- och sjukvården (25 kap. 1 §).
Sekretessen i kommissionens verksamhet kan påverka en annan myndighets bedömning av om en sekretessbelagd uppgift utan risk för men kan lämnas till kommissionen. Sekretessen kan även ha betydelse för om en enskild person vill lämna sitt samtycke till att en sekretessbelagd uppgift får lämnas vidare till kommissionen.
Sekretessen enligt bestämmelsen gäller i kommissionens verksamhet enligt instruktionen. Med verksamhet avses även uppgifter som lämnas till kommissionen av enskilda som har den felaktiga uppfattningen att kommissionen prövar klagomål om enskilda fall. Verksamheten omfattar dock inte exempelvis personalärenden. I sådana ärenden kan emellertid andra sekretessregler bli till tillämpliga.
Sekretessen avser uppgifter om enskildas såväl personliga som ekonomiska förhållanden. Sekretessen gäller även till förmån för närstående.
Bestämmelserna i 10 kap. 21 och 23 §§ innebär att sekretessen inte hindrar att Kommissionen för mänskliga rättigheter gör polisanmälan i vissa fall.
5 §
Paragrafen reglerar rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. En hänvisning även till 33 kap. 4 a § har lagts till. Det innebär att begränsad meddelarfrihet enligt bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen gäller för uppgifter som någon lämnar till kommissionen och som omfattas av sekretess enligt 33 kap. 4 a §.
11.2 Övriga författningsförslag
11.2.1 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
2 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 4.5.
I paragrafen förs in en regel om att hälso- och sjukvården ska bedrivas med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt
493
Författningskommentar SOU 2010:70
de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Genom bestämmelsen understryks vikten av att de mänskliga rättigheterna respekteras i verksamheten. Hälso- och sjukvården är, liksom övriga delar av det allmänna, redan i dag skyldig att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Några nya rättigheter skapas inte genom bestämmelsen.
Bestämmelsen är av övergripande karaktär. Den är avsedd att vara ett stöd för tolkningen av andra mer konkret utformade bestämmelser i svenska författningar. De internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter som Sverige har tillträtt har inte, med undantag av Europakonventionen, inkorporerats i svensk lagstiftning. Lagstiftaren har emellertid gjort bedömningen att gällande författningar står i överensstämmelse med de internationella åtagandena. Enligt principen om fördragskonform tolkning ska den svenska lagstiftningen tolkas med vägledning inte bara av nationella rättskällor utan även av de konventioner som Sverige är bundna av. Dessa tolkas i sin tur av internationella organ, för Sveriges del främst Europadomstolen, men även yttranden från exempelvis FN:s övervakningskommittéer är av betydelse. Uttalanden från dessa organ, utöver Europadomstolens domar, är dock inte bindande för Sverige och vilken betydelse de ska tillmätas måste bedömas i sitt sammanhang.
Verksamhetens ledning har ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras i verksamheten samt för att det finns tillräcklig och aktuell kunskap om vad de mänskliga rättigheterna innebär och om hur de kan få genomslag i verksamheten. Vidare ska personer som är verksamma inom området ha ett professionellt och humant förhållningssätt gentemot den enskilde.
11.2.2 Förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387)
1 a §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
494
SOU 2010:70 Författningskommentar
11.2.3 Förslaget till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
3 a §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.1.
Paragrafen är ny. Även rubriken närmast före paragrafen är ny. Bestämmelsen är inte begränsad till handläggning av ärenden utan avser all verksamhet hos myndigheterna.
Det tydliggörs att en myndighet har ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras i verksamheten. Av hänvisningen till internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter framgår att utgångspunkten är Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Kopplingen till Sveriges internationella åtaganden är viktig, dels på grund av att centrala regler inom förvaltningsrätten härrör från konventionsrättigheter, dels på grund av att förvaltningsmyndigheternas verksamhet är av central betydelse för den enskildes mänskliga rättigheter.
Bestämmelsen är av övergripande karaktär. Den är avsedd att vara ett stöd för tolkningen av andra mer konkret utformade bestämmelser i svenska författningar. De internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter som Sverige har tillträtt har inte, med undantag av Europakonventionen, inkorporerats i svensk lagstiftning. Lagstiftaren har emellertid gjort bedömningen att gällande författningar står i överensstämmelse med de internationella åtagandena. Enligt principen om fördragskonform tolkning ska den svenska lagstiftningen tolkas med vägledning inte bara av nationella rättskällor utan även av de konventioner som Sverige är bundna av. Dessa tolkas i sin tur av internationella organ, för Sveriges del främst Europadomstolen, men även yttranden från exempelvis FN:s övervakningskommittéer är av betydelse. Uttalanden från dessa organ, utöver Europadomstolens domar, är dock inte bindande för Sverige och vilken betydelse de ska tillmätas måste bedömas i sitt sammanhang.
Europakonventionen och EU-rätten har kommit att få en alltmer central roll inom förvaltningsrätten men även andra internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna har betydelse. Som exempel på konventionsrättigheter av stor betydelse inom förvaltningslagens tillämpningsområde kan nämnas rätten till domstolprövning och rätten för personer med funktionsnedsättning att få tillgång till rättssystemet på samma villkor som andra.
495
Författningskommentar SOU 2010:70
Vidare anges krav på myndigheten att iaktta saklighet och opartiskhet i sin verksamhet. Bestämmelsen, liksom rubriken till paragrafen, är utformad med 4 § förslaget till en ny förvaltningslag (SOU 2010:29) som förebild. Kravet innebär ett förbud mot ovidkommande hänsynstaganden. Som exempel kan nämnas obefogad särbehandling av en person eller personkategori.
11.2.4 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1988:870 ) om vård av missbrukare i vissa fall
1 §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
11.2.5 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1990:52 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga
1 §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
11.2.6 Förslaget till lag om ändring i kommunallagen (1991:900)
2 kap.
2 a §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.3.1.
Paragrafen är ny och anger att kommuner och landsting ska bedriva sin verksamhet med respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa. Bestämmelsen placeras efter bestämmelsen om den s.k. likställighetsprincipen i 2 §, som reglerar att kommunerna och landstingen ska iaktta objektivitet och rättvisa i sin behandling av kommunmedlemmarna.
Kommuner och landsting är redan i dag skyldiga att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
496
SOU 2010:70 Författningskommentar
Några nya rättigheter skapas inte genom bestämmelsen. Kommunens och landstingens roll för att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna är viktig, då många rättigheter rör områden som sköts av kommuner och landsting. Inom dessa områden, bl.a. skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård, beslutar kommunerna själva om fördelning av resurser och hur verksamheten ska organiseras. Det finns anledning att i kommunallagen, som innehåller grundläggande bestämmelser om hur kommuner och landsting ska styras, markera ansvaret för att de mänskliga rättigheterna respekteras i verksamheten. Genom bestämmelsen betonas vikten av att kommuner och landsting uppmärksammar vilka effekter olika åtgärder, exempelvis fördelning av resurser, får för respekten för de mänskliga rättigheterna i den kommunala verksamheten. Kommuner och landsting bestämmer givetvis själva vilka konkreta åtgärder de ska vidta för att främja de mänskliga rättigheterna.
11.2.7 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1991:1128 ) om psykiatrisk tvångsvård
2 §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
11.2.8 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1991:1129 ) om rättspsykiatrisk vård
2 a §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
497
Författningskommentar SOU 2010:70
11.2.9 Förslaget till lag om ändring i högskolelagen (1992:1434)
1 kap.
5 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.3.
Enligt paragrafen ska högskolorna i sin verksamhet främja en hållbar utvecklig, jämställdhet mellan män och kvinnor, förståelse för internationella förhållanden och en breddad rekrytering.
Det införs ett nytt andra stycke där det anges att högskolorna i sin verksamhet ska respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa. Vidare ska högskolorna förmedla och förankra rättigheterna. I skollagen (2010:800) finns en liknande reglering.
Bestämmelsen är inte begränsad till utbildningen utan avser hela verksamheten. För att kunna förmedla och förankra rättigheterna krävs ett medvetet och aktivt arbete. Det måste finnas kunskap om vad rättigheterna innebär, bl.a. enligt de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter, och om hur de kan genomföras och förmedlas i verksamheten för att högskolan ska kunna säkerställa att de respekteras.
11.2.10 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1998:603 ) om verkställighet av sluten ungdomsvård
2 §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)
1 kap.
1 §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
498
SOU 2010:70 Författningskommentar
11.2.11 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
1 kap.
8 a §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
11.2.12 Förslaget till lag om ändring i socialförsäkringsbalken (2010:110)
2 kap.
5 a §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
11.2.13 Förslaget till lag om ändring i fängelselagen (2010:610)
1 kap.
4 §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
11.2.14 Förslaget till lag om ändring i häkteslagen (2010:611)
1 kap.
4 §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
499
Författningskommentar SOU 2010:70
11.2.15 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900)
1 kap.
1 §
Se kommentaren till förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
11.2.16 Förslaget till förordning om ändring i förordningen ( 1989:773 ) med instruktion för Rikspolisstyrelsen
2 b §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.3.
Bestämmelsen är ny och anger att Rikspolisstyrelsen i sin tillsyn över polisen ska verka för att tillsynsobjekten säkerställer full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Av förslaget till ändring i polislagen (1984:387) och polisförordningen (1998:1558) framgår att verksamheten ska bedrivas med respekt för de mänskliga rättigheterna. Inom ramen för Rikspolisstyrelsens tillsyn bör tillsynsobjektens arbete med att säkerställa de mänskliga rättigheterna följas upp.
11.2.17 Förslaget till förordning om ändring i kommittéförordningen (1998:1474)
14 a §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.6.
Bestämmelsen är ny och anger att de förslag som kommittéer och särskilda utredare lämnar ska vara utformade så att skyddet för den enskildes mänskliga rättigheter enligt Sveriges internationella åtaganden respekteras och vid behov förstärks.
Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna ska förverkligas genom lagstiftning och andra åtgärder. Det är viktigt att kommittéerna tidigt undersöker om det finns några internationella bestämmelser om mänskliga rättigheter som kan
500
SOU 2010:70 Författningskommentar
beröra de frågor som utredningsarbetet gäller. Sveriges internationella åtaganden, som främst omfattar de konventioner Sverige har tillträtt men även internationell sedvanerätt, ska sedan beaktas när kommittéer och särskilda utredare utformar sina förslag. Kommittén ska bedöma om svensk lagstiftning och verksamhet inom området för kommitténs uppdrag överensstämmer med de internationella överenskommelserna, om det finns behov av förändringar utifrån ett människorättsperspektiv samt om kommitténs förslag påverkar säkerställandet av de mänskliga rättigheterna. Kommitténs bedömning ska redovisas i betänkandet.
Hänvisningen i kommittéförordningen till förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning avser författningsförslags konsekvenser för den enskildes mänskliga rättigheter. Bestämmelsen i kommittéförordningen omfattar även förslag om andra åtgärder.
11.2.18 Förordning om ändring i polisförordningen (1998:1558)
3 kap.
5 a §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.3.
I paragrafen beskrivs länspolismästarens uppgifter. Länspolismästaren ska se till att verksamheten bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Motsvarande bestämmelse om ledningens ansvar finns i 3 § myndighetsförordningen (2007:515), vilken inte är tillämplig på polismyndigheterna. Det förs in i paragrafen att länspolismästaren även ska se till att verksamheten bedrivs enligt de förpliktelser som följer av Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
Genom bestämmelsen tydliggörs ledningens ansvar för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras. Frågor som rör tillgodoseendet av de mänskliga rättigheterna i verksamheten bör prioriteras. Myndighetens ledning behöver därför ha aktuell kunskap om de mänskliga rättigheternas betydelse för verksamheten. Rätten till frihet och personlig säkerhet, förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller
501
Författningskommentar SOU 2010:70
bestraffning samt rätten till icke-diskriminering är exempel på mänskliga rättigheter som är av stor relevans inom området.
11.2.19 Förslaget till förordning om ändring i myndighetsförordningen (2007:515)
3 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.2.
I paragrafen anges vilket ansvar en myndighets ledning har. Myndighetens ledning ska se till att verksamheten bedrivs enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen. Det förs in en regel om att ledningen även ska se till att verksamheten bedrivs enligt de förpliktelser som följer av Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
Genom bestämmelsen tydliggörs ledningens ansvar för att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras. Frågor som rör tillgodoseendet av de mänskliga rättigheterna i verksamheten bör prioriteras. Myndighetens ledning behöver därför ha aktuell kunskap om de mänskliga rättigheternas betydelse för verksamheten.
11.2.20 Förslaget till ändring i förordningen ( 2007:996 ) med instruktion för Migrationsverket
2 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.3.
Av paragrafen framgår Migrationsverkets uppgifter, såsom att verket vid genomförandet av verksamheten ska belysa och beakta kvinnors och mäns villkor samt inför beslut eller andra åtgärder som kan röra barn ska analysera konsekvenserna för barn. I paragrafen förs in en regel om att Migrationsverket ska vidta åtgärder för att säkerställa att verksamheten bedrivs med full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Av hänvisningen till internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter framgår att utgångspunkten är Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Det
502
SOU 2010:70 Författningskommentar
tydliggörs att myndigheten har ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras. Detta ansvar kräver att ledningen prioriterar frågor om de mänskliga rättigheterna, att det finns aktuell kunskap om de mänskliga rättigheterna i organisationen och att ett aktivt arbete med att säkerställa respekten för rättigheterna bedrivs. Förbudet mot tortyr, inklusive förbudet mot att sända en person till ett land där han eller hon riskerar att utsättas för tortyr, rätten att söka asyl, skydd av flyktingar, rättigheter i samband med frihetsberövanden, barnets rättigheter och rätten till bästa uppnåeliga hälsa är exempel på mänskliga rättigheter som är av stor relevans på området.
11.2.21 Förslaget till förordning med ändring i förordningen ( 2007:1132 ) med instruktion för Statens institutionsstyrelse
4 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.3.
I paragrafen beskrivs Statens institutionsstyrelses uppgifter, såsom att myndigheten ska ta hänsyn till kvinnors och mäns villkor samt barns bästa. I paragrafen införs en bestämmelse om att myndigheten ska vidta åtgärder för att säkerställa att myndighetens verksamhet bedrivs med full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Av hänvisningen till internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter framgår att utgångspunkten är Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Det tydliggörs att myndigheten har ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras. Detta ansvar kräver att ledningen prioriterar frågor om de mänskliga rättigheterna, att det finns aktuell kunskap om de mänskliga rättigheterna i organisationen och att ett aktivt arbete med att säkerställa respekten för rättigheterna bedrivs. Barnets rättigheter, förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning samt rätten till frihet och personlig säkerhet är exempel på mänskliga rättigheter som är av stor relevans inom området.
503
Författningskommentar SOU 2010:70
11.2.22 Förslaget till förordning om ändring i förordningen ( 2007:1172 ) med instruktion för Kriminalvården
2 a §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.3.
Kriminalvården ansvarar för att verkställa utdömda påföljder, bedriva häktesverksamhet samt utföra personutredningar i brottmål.
Paragrafen är ny och föreskriver att Kriminalvården ska vidta åtgärder för att i verkställighet och annan verksamhet säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Av hänvisningen till internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter framgår att utgångspunkten är Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Det tydliggörs att myndigheten har ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras. Detta ansvar kräver att ledningen prioriterar frågor om de mänskliga rättigheterna, att det finns aktuell kunskap om de mänskliga rättigheterna i organisationen och att ett aktivt arbete med att säkerställa respekten för rättigheterna bedrivs. Förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning samt rätten till frihet och personlig säkerhet är exempel på mänskliga rättigheter som är av stor relevans inom området.
11.2.23 Förslaget till förordning om ändring i förordningen ( 2007:1244 ) om konsekvensutredning vid regelgivning
6 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.4.
I paragrafen anges vad en konsekvensutredning vid förvaltningsmyndigheters regelgivning ska innehålla. Det förs in en bestämmelse om att en konsekvensutredning ska innehålla en bedömning av om regleringen överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna.
I paragrafen anges redan att en bedömning ska göras av om regleringen överensstämmer eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till den Europeiska unionen. EU-
504
SOU 2010:70 Författningskommentar
rätten, som har företräde framför svensk rätt, innehåller regler om de mänskliga rättigheter som gäller vid tillämpningen av EU-rätten.
Lagar eller andra föreskrifter får inte heller beslutas i strid med Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Detta gäller såväl den inkorporerade Europakonventionen som andra internationella överenskommelser om de mänskliga rättigheterna som Sverige har åtagit sig att följa.
En myndighets möjligheter att besluta om föreskrifter kan således vara begränsade av åtaganden som Sverige har enligt internationella överenskommelser. Internationella överenskommelser har betydelse inom många myndigheters områden. En myndighet kan i sitt författningsarbete behöva beakta sådana rekommendationer som har utformats av ett internationellt organ som Sverige på grund av medlemskap eller på annat sätt förbundit sig att respektera. Se Myndigheternas föreskrifter – handbok i författningsskrivning, Ds 1998:43, s. 57.
Genom bestämmelsen tydliggörs att internationella överenskommelser om de mänskliga rättigheterna på myndighetens verksamhetsområde måste identifieras och beaktas vid regelgivningen.
11.2.24 Förslaget till förordning med ändring i förordningen ( 2009:602 ) med instruktion för Inspektionen för socialförsäkringen
3 a §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.3.
Paragrafen är ny och föreskriver att Inspektionen för socialförsäkringen inom ramen för sin systemtillsyn ska verka för att tillsynsobjekten säkerställer full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
I socialförsäkringsbalken införs en bestämmelse om att verksamhet enligt balken ska bedrivas med respekt för de mänskliga rättigheterna. Inom ramen för den tillsyn som utövas av Inspektionen för socialförsäkringen bör tillsynsobjektens arbete med att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras följas upp.
505
Författningskommentar SOU 2010:70
11.2.25 Förslaget till förordning om ändring i förordningen ( 2009:1243 ) med instruktion för Socialstyrelsen
8 §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.3.
I paragrafen beskrivs vissa av Socialstyrelsens uppgifter, bl.a. att Socialstyrelsen ska vaka över verksamheterna när det gäller den enskildes rättigheter samt inför beslut eller andra åtgärder som rör barn analysera konsekvenserna för barn och därvid ta särskild hänsyn till barnets bästa. I paragrafen förs in en bestämmelse om att Socialstyrelsen inom ramen för sitt arbete med kunskapsförmedling, normgivning och tillsyn ska vidta åtgärder för att säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Av hänvisningen till internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter framgår att utgångspunkten är Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Det tydliggörs att myndigheten har ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras. Detta ansvar kräver att ledningen prioriterar frågor om de mänskliga rättigheterna, att det finns aktuell kunskap om de mänskliga rättigheterna i organisationen och att ett aktivt arbete med att säkerställa respekten för rättigheterna bedrivs. Av förslagen till ändringar i författningar som rör hälso- och sjukvård, vård av missbrukare och unga, rättspsykiatrisk vård, verkställighet av sluten ungdomsvård och socialtjänst framkommer att de mänskliga rättigheterna ska respekteras i verksamheterna. Inom ramen för Socialstyrelsens tillsyn bör tillsynsobjektens arbete med att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras följas upp. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa, rätten till icke-diskriminering, rätten till social trygghet och en tillfredsställande levnadsstandard, barnets rättigheter samt rättigheter för personer med funktionsnedsättning är exempel på mänskliga rättigheter som är av stor relevans inom området.
506
SOU 2010:70 Författningskommentar
507
11.2.26 Förslaget till förordning ( 2009:1482 ) med instruktion för Boverket
3 a §
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.3.
Paragrafen är ny och föreskriver att Boverket inom ramen för sitt arbete med kunskapsförmedling, normgivning och tillsyn ska vidta åtgärder för att säkerställa full respekt för den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa.
Boverket ska enligt 3 § särskilt beakta de konsekvenser som verkets beslut och verksamhet kan få för funktionshindrade, barn, ungdomar, äldre och personer med utländsk bakgrund samt för boendesegregation, folkhälsa och jämställdhet. Flera mänskliga rättigheter är aktuella.
Av hänvisningen till internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter framgår att utgångspunkten är Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna. Det tydliggörs att myndigheten har ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras. Detta ansvar kräver att ledningen prioriterar frågor om de mänskliga rättigheterna, att det finns aktuell kunskap om de mänskliga rättigheterna i organisationen och att ett aktivt arbete med att säkerställa respekten för rättigheterna bedrivs. Av förslaget till ändring i plan- och bygglagen (2010:900) framgår att planläggning och byggande ska genomföras med respekt för de mänskliga rättigheterna. Inom ramen för tillsynen bör tillsynsobjektens arbete med att säkerställa att de mänskliga rättigheterna respekteras följas upp. Rätten till bostad, rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och barnets rättigheter är exempel på mänskliga rättigheter som är av stor relevans inom området.
Särskilt yttrande
Särskilt yttrande av ledamoten Anders Knape
I slutbetänkandet föreslås att Sverige inrättar en nationell institution för mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Parisprinciperna.1 Jag delar majoritetens bedömning och anser att det är av stor vikt att Sverige har en nationell institution för mänskliga rättigheter som bedriver främjande och skyddande verksamhet. Däremot anser jag inte att detta bör ske genom inrättandet av en ny myndighet. Det finns befintliga myndigheter med angränsande uppgifter såsom Justitieombudsmannen, Barnombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen (DO).
I betänkandet beskrivs dessa myndigheters verksamheter. Slutsatsen är att de av olika skäl inte är lämpade för ett bredare uppdrag. Jag delar inte den uppfattningen och menar att det är bättre att utgå från en redan befintlig organisation som DO. Diskrimineringsförbudet är en princip som genomsyrar de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. De fyra diskrimineringsombudsmän som fanns i Sverige tidigare hade högsta internationella status som nationell institution för mänskliga rättigheter och nuvarande DO är också aktuell för motsvarande ackreditering.2
DO är den myndighet som i dag hanterar enskilda diskrimineringsfrågor samt har uppdraget att främja lika rättigheter och möjligheter i Sverige. Att kombinera det uppdraget med ett utökat uppdrag att främja och bevaka insatser när det gäller mänskliga rättigheter bör ge både samordningsfördelar och vara mer kostnadseffektivt. Internationella erfarenheter visar också att myn-
1 FN:s generalförsamling antog i december 1993 “Principles relating to the Status of National Institutions”, de så kallade Parisprinciperna, som anger riktlinjer för nationella institutioner med uppgift att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. 2 De hade A-status (dvs. högsta status som nationell institution för mänskliga rättigheter) enligt International Coordination Committee of National Human Rights Institutions (ICC) kriterier, som utgår från Parisprinciperna.
509
Särskilt yttrande SOU 2010:70
digheter som enbart arbetar med mänskliga rättigheter på en övergripande nivå utan att ha ansvar för handläggning av enskilda ärenden kan få svårt att få genomslag för sin verksamhet.
510
Referenser
Internationella dokument
Traktat
SÖ (Sveriges internationella överenskommelser) 1952:35, Euro-
peiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, antagen den 4 november 1950.
SÖ 1971:40, FN:s internationella konvention om avskaffandet av
alla former av rasdiskriminering, antagen den 21 december 1965.
SÖ 1971:41, FN:s internationella konvention om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter, antagen den 16 december 1966.
SÖ 1971:42, FN:s internationella konvention om medborgerliga och
politiska rättigheter, antagen den 16 december 1966.
SÖ 1975:1, Wienkonventionen om traktaträtt, antagen den 23 maj
1969.
SÖ 1980:8, FN:s konvention om avskaffande av all slags diskri-
minering av kvinnor, antagen den 18 december 1979.
SÖ 1986:1, FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning, antagen den 10 december 1984.
SÖ 1988:37, Europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, antagen den 26 november 1987.
SÖ 1990:20. FN:s konvention om barnets rättigheter, antagen den
20 november 1989.
SÖ 1998:35, Europeisk social stadga (reviderad), antagen den 3 maj
1996.
SÖ 2000:2, Ramkonvention om skydd för nationella minoriteter,
antagen den 1 februari 1995.
511
Referenser SOU 2010:70
SÖ 2000:3, Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk,
antagen den 5 november 1992.
SÖ 2003:13, Fakultativt protokoll till konventionen den 20 novem-
ber 1989 (SÖ 1990:20) om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter, antaget den 25 maj 2000.
SÖ 2006:17, Fakultativt protokoll till konventionen den 10 december
1984 (SÖ 1986:1) mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, antaget den 18 december 2002.
SÖ 2008:26, FN:s konvention om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning och fakultativt protokoll till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, antagen den 13 december 2006.
FN:s konvention om migrantarbetares rättigheter (International
Convention on the Protection of the Rights of All Migrant Workers and Members of Their Families), antagen den 18 december 1990.
Lissabonfördraget av den 13 december 2007 om ändring av för-
draget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, EGT 2007 C 306/1.
Andra dokument från internationella organisationer
Förenta nationerna
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (Universal
Declaration of Human Rights), antagen genom FN:s generalförsamlings resolution GA 217 A (III) den 10 december 1948.
FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC), resolution 2/9,
21 juni 1946.
FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC),
E/CN.4/Sub.2/2003/12/Rev.2, Norms on the Responsibilities of
Transnational Corporations and Other Business Enterprises with Regard to Human Rights, 26 augusti 2003.
FN:s generalförsamling, A/59/525/Rev.1, Revised draft plan of
action for the first phase of the World Programme for Human Rights Education, 2 mars 2005.
FN:s generalförsamling, A/HRC/13/44, Report of the Secretary-
General. National Institutions for the Promotion and Protection of Human Rights, 15 januari 2010.
512
SOU 2010:70 Referenser
FN:s generalförsamling, resolution A/RES/33/46, National Institu-
tions for the Promotion and Protection of Human Rights, 14 december 1978.
FN:s generalförsamling, resolution A/RES/48/121, World Confe-
rence on Human Rights, 14 februari 1994.
FN:s generalförsamling, resolution A/RES/48/134, National Insti-
tutions for the Promotion and Protection of Human Rights (Parisprinciperna), 4 mars 1994.
FN:s generalförsamling, resolution A/RES/49/184, United Nations
Decade for Human Rights Education, 6 mars 1995.
FN:s generalförsamling, resolution
A/RES/49/261-E/1994/110/Add.1, annex, Plan of Action for the United Nations Decade for Human Rights Education, 1995– 2005.
FN:s generalförsamling, resolution A/RES/59/113, World Pro-
gramme for Human Rights Education, 17 februari 2005.
FN:s generalförsamling, resolution A/RES/59/113 B, World
Programme for Human Rights Education, 5 augusti 2005.
FN:s generalförsamling, resolution A/RES/64/161, National Insti-
tutions for the Promotion and Protection of Human Rights, 12 mars 2010.
FN:s generalförsamling, resolution A/RES/64/223, Towards Global
Partnerships, 25 mars 2010.
FN:s kommission för mänskliga rättigheter, resolution 24 (XXXV),
14 mars 1979.
FN:s kommitté för barnets rättigheter, CRC/GC/2002/2, General
Comment No. 2, The Role of Independent National Human Rights Institutions in the Protection and Promotion of the Rights of the Child, 15 november 2002.
FN:s kommitté för barnets rättigheter, CRC/C/SWE/Q/4, List of
issues, 9 mars 2009.
FN:s kommitté för barnets rättigheter,
CRC/C/SWE/E/Q/4/Add.1, Reply to list of issues, 24 april 2009.
FN:s kommitté för barnets rättigheter, CRC/C/SWE/CO/4,
Concluding Observations: Sweden, 12 juni 2009.
FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
E/C.12/SWE/Q/5/Add.1, Written replies to list of issues, 4 september 2008.
513
Referenser SOU 2010:70
FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
E/C.12/SWE/CO/5, Concluding Observations of the Committee on Economic, Social and Cultural Rights, 1 december 2008.
FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
E/C.12/1998/25, General Comment No. 10, The role of National
Human Rights Institutions in the Protection of Economic, Social and Cultural Rights, 14 december 1998.
FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
E/C.12/GC/20, General Comment No. 20, Non-Discrimination in Economic, Social and Cultural Rights, juni 2009.
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter,
A/45/40(VOL.I)(SUPP), General Comment No. 18:
Non-discrimination, 10 november 1989.
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, CCPR/CO/74/SWE,
Concluding Observations: Sweden, 24 april 2002.
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter,
CCPR/CO/74/SWE/Add. 1, Comments by the Government of
Sweden on the Concluding Observations, 14 maj 2003.
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter,
CCPR/C/21/Rev.1/Add.13, General Comment No. 31, 2004.
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, CCPR/C/SWE/Q/6,
List of issues to be taken up in connection with the consideration of the sixth periodic report of Sweden, 25 augusti 2008.
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter,
CCPR/C/SWE/Q/6/Add.1, Replies to the list of issues, 3 februari 2009.
FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, CCPR/C/SWE/CO/6,
Concluding Observations, 7 maj 2009.
FN:s kommitté mot diskriminering av kvinnor,
CEDAW/C/SWE/CO/7, Concluding Observations of the
Committee on the Elimination of Discrimination against Women: Sweden, 8 april 2008.
FN:s kommitté mot rasdiskriminering, A/48/18, General Recom-
mendation No. 17, 1994.
FN:s kommitté mot rasdiskriminering, CERD/C/SWE/18, State
Party Report, Eighteenth Periodic Reports of State Parties due in 2007, Sweden, 7 maj 2007.
FN:s kommitté mot rasdiskriminering, CERD/C/SWE/CO/18,
Concluding Observations of the Committee on the Elimination of Racial Discrimination, 23 september 2008.
514
SOU 2010:70 Referenser
FN:s kommitté mot tortyr, CAT/C/SWE/CO/5, Concluding
Observations of the Committee against Torture, 4 juni 2008.
FN:s råd för mänskliga rättigheter, A/HRC/4/28/Add.2, Imple-
mentation of General Assembly Resolution 60/251 of 15 March 2006 Entitled “Human Rights Council”, Report of the Special Rapporteur on the right of everyone to the enjoyment of the highest attainable standard of physical and mental health, Paul Hunt, 28 februari 2007.
FN:s råd för mänskliga rättigheter, resolution A/HRC/RES/6/24,
World Programme for Human Rights Education, 28 september 2007.
FN:s råd för mänskliga rättigheter, A/HRC/8/5, Protect, Respect
and Remedy: a Framework for Business and Human Rights, Report of the Special Representative of the Secretary-General on the issue of Human Rights and Transnational Corporations and other Business Enterprises, John Ruggie, 7 april 2008.
FN:s råd för mänskliga rättigheter, A/HRC/8/L.8, Mandate of the
Special Representative of the Secretary General on the Issue of Human Rights and Transnational Corporations and other Business Enterprises,12 juni 2008.
FN:s råd för mänskliga rättigheter, A/HRC/RES/12/4, World
Programme for Human Rights Education, 12 oktober 2009.
FN:s råd för mänskliga rättigheter, A/HRC/15/11, 16, Report of
the Working Group on the Universal Periodic Review Sweden, juni 2010.
FN:s stadga, antagen i San Francisco den 26 juni 1945 och i kraft
den 24 oktober 1945.
International Human Rights Instruments, HRI/GEN/1/Rev.9
(Vol. I) Compilations of General Comments and General Recommendations Adopted by Human Rights Treaty Bodies, 27 maj 2008.
International Human Rights Instruments, HRI/GEN/1/Rev.9 (Vol. II),
Compilation of General Comments and General Recommendations Adopted by Human Rights Treaty Bodies, 27 maj 2008.
International Human Rights Instruments, HRI/MC/2006/7, Report
on Indicators for Monitoring Compliance with International Human Rights Instruments: a Conceptual and Methodological Framework, 11 maj 2006.
International Human Rights Instruments, HRI/MC/2008/3, Report on
Indicators for Promoting and Monitoring the Implementation of Human Rights, 6 juni 2008.
515
Referenser SOU 2010:70
International Labour Office, Tripartite Declaration Of Principles
Concerning Multinational Enterprises and Social Policy, 2006.
International Law Commission, Responsibility of States for Inter-
nationally Wrongful Acts, 2001.
Office of the United Nations High Commissioner for Human
Rights, Draft Guidelines: A Human Rights Approach to Poverty
Reduction Strategies, United Nations, 2002.
United Nations Centre for Human Rights, National Human Rights
Institutions. A Handbook on the Establishment and Strengthening of National Institutions for the Promotion and Protection of Human Rights, Professional Training Series No. 4, Genève, 1995.
United Nations Children’s Fund/United Nations Educational,
Scientific and Cultural Organization, A Human Rights Approach to
Education for All, september 2007.
United Nations Development Programme, Programming for
Justice: A Practitioner’s Guide to a Human Rights-Based Approach to Access to Justice, UNDP Regional Centre in Bangkok, 2005.
United Nations Development Programme, Indicators for Human
Rights Based Approaches to Development: A User’s Guide, mars 2006.
United Nations Development Group, The Human Rights Based
Approach to Development Cooperation: Towards a Common Understanding Among UN Agencies, Inter-Agency Workshop on a Human Rights Based Approach in the Context of UN
Reform, Stamford, 2003.
United Nations Diplomatic Conference of Plenipotentiaries on the
Establishment of an International Criminal Court, A/CONF.183/9,
Rome Statute of the International Criminal Court, 17 juli 1998.
United Nations High Commissioner for Human Rights, Centre
for Human Rights, Human Rights Training, A Manual on
Human Rights Training Methodology, Professional Training
Series No. 6, 2000.
United Nations Office of the High Commissioner for Human
Rights, Chart of the Status of National Institutions, Accreditation
Status as of June 2010, publicerad på www.ohchr.org.
United Nations Office of the High Commissioner for Human
Rights, Experience with National Human Rights Action Plans,
Indicators and National Human Rights Institutions, juni 2007.
516
SOU 2010:70 Referenser
United Nations Office of the High Commissioner for Human
Rights, Frequently Asked Questions on a Human Rights-based
Approach to Development Cooperation, 2006.
United Nations Office of the High Commissioner For Human
Rights, Handbook on National Human Rights Plans of Action, Professional Training Series No. 10, 2002.
United Nations Office of the High Commissioner for Human
Rights, Survey on national Human Rights Institutions, 2009.
World Conference on Human Rights, A/CONF.157/23, Vienna
Declaration and Programme of Action, 12 juli 1993.
Europeiska unionen
European Union Agency for Fundamental Rights, Data in Focus
Report. Rights Awareness and Equality Bodies, Strengthening the Fundamental Rights Architecture in the EU III, 2010.
European Union Agency for Fundamental Rights, EU-MIDIS at a
Glance, 2009.
European Union Agency for Fundamental Rights, EU-MIDIS
European Union Minorities and Discrimination Survey. Main Results Report, 2009
European Union Agency for Fundamental Rights, National Human
Rights Institutions in the EU Member States, Strengthening the Fundamental Rights Architecture in the EU I, 2010.
Europeiska kommissionen, Grönbok. Främjande av en europeisk
ram för företagens sociala ansvar, KOM (2001)366 slutlig, 18 juli 2001.
Rådets förordning (EG) nr. 168/2007 av den 15 februari 2007 om
inrättande av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter.
517
Referenser SOU 2010:70
Europarådet
Commissioner for Human Rights, CommDH(2007)10, Assessment
of the Progress made in Implementing the 2004 Recommendations of the Council of Europe Commissioner for Human Rights, 16 maj 2007.
Commissioner for Human Rights, CommDH(2009)3, Recommen-
dation on Systematic Work for Implementing Human Rights at the National Level, 18 februari 2009.
European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman
or Degrading Treatment or Punishment (CPT), CPT/Inf (2009), Report to the Swedish Government on the visit to Sweden,
34, 11 december 2009. Congress of Local and Regional Authorities, Social Approach to the
Fight against Racism at Local and Regional Level, 29 maj 2008.
Congress of Local and Regional Authorities, The Role of Local and
Regional Authorities in the Implementation of Human Rights, 1 mars 2010.
Andra internationella organisationer
International Coordinating Committee of National Institutions
for the Promotion and Protection of Human Rights, Statute,
Association International Coordinating Committee of National Institutions for the Promotion and Protection of Human Rights, antagen den 31 juli 2008, reviderad den 21 oktober 2008 och den 24 mars 2009.
International Coordinating Committee of National Institutions
for the Promotion and Protection of Human Rights,
Guidelines for Accreditation & Re-Accreditation of National Human Rights Institutions to the International Coordinating Committee of National Human Rights Institutions, version 4, juni 2009.
International Organization for Standardization (ISO), Draft
International Standard ISO/DIS 26000.
Organisation for Economic Co-operation and Development
(OECD), Guidelines for Multinational Enterprises, antagna genom Declaration on International Investment and Multinational Enterprises, 27 juni 2000.
518
SOU 2010:70 Referenser
Riksdagsskrivelser, betänkanden från riksdagens utskott, m.m.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 2007/08:AU7, Ett starkare
skydd mot diskriminering.
Finansutskottets betänkande 2009/10:FiU22, Nya rättsmedel m.m.
på upphandlingsområdet.
Finansutskottets betänkande 2009/10:FiU38, Offentlig förvaltning
för demokrati, delaktighet och tillväxt.
Framställning till riksdagen 2009/10:RS4, Uppföljning av
Riksrevisionsreformen.
Förslag till riksdagen 1999/2000:RS1, Riksdagen och den statliga
revisionen.
Justitieutskottets betänkande 2009/10:JuU21, En ny fängelse- och
häkteslagstiftning.
Konstitutionsutskottets betänkande KU 1975/76:22 med anledning
av förslag av riksdagens JO-utredning beträffande JO-ämbetets uppgifter och organisation.
Konstitutionsutskottets betänkande 1986/87:KU2 om JO-ämbetet. Konstitutionsutskottets yttrande 1998/99:KU2y, Strategi för att
förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige.
Konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU8, Riksdagen och
den statliga revisionen.
Konstitutionsutskottets betänkande 2002/03:KU9, Ändringar i
regeringsformen.
Konstitutionsutskottets betänkande 2006/07:KU21, Fastställande
av löner för riksdagens ombudsmän, m.m.
Konstitutionsutskottets betänkande 2008/09:KU1, Utgiftsområde 1
Rikets styrelse.
Konstitutionsutskottets betänkande 2009/10:KU17, Uppföljning av
Riksrevisionsreformen.
Konstitutionsutskottets betänkande 2009/10:KU19, En reformerad
grundlag.
Kulturutskottets betänkande 2008/09:Kr1, Utgiftsområde 17 Kultur,
medier, trossamfund, och fritid.
Kulturutskottets betänkande 2009/10:KrU7, En politik för det
civila samhället.
Protokoll 2000/01:48. Riksdagsstyrelsens framställning 2009/10:RS5, Delegationsbeslut
inom JO-ämbetet.
Sammansatta konstitutions- och lagutskottets betänkande
KILU 1967:1.
519
Referenser SOU 2010:70
Socialutskottets betänkande 2001/02:SoU17, En förstärkt Barn-
ombudsman.
Socialutskottets betänkande 2001/02:SOU23, Barnpolitiken – arbetet
med strategin för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter.
Socialutskottets betänkande 2008/09:SoU22, Samordnad och tydlig
tillsyn av socialtjänsten.
Utbildningsutskottets betänkande 2008/09:UbU4, Ett lyft för forsk-
ning och innovation.
Utbildningsutskottets betänkande 2008/09:UbU9, Tydligare mål
och kunskapskrav – Nya läroplaner för skolan.
Utbildningsutskottets betänkande 2009/10:UbU3, Högre krav och
kvalitet i den nya gymnasieskolan.
Utbildningsutskottets betänkande 2009/10:UbU21, Ny skollag. Utrikesutskottets betänkande 2003/04:UU3, Sveriges politik för
global utveckling.
Riksdagsskrivelse 1967:382. Riksdagsskrivelse 2001/02:228. Riksdagsskrivelse 2002/03:9. Riksdagsskrivelse 2003/04:112. Riksdagsskrivelse 2006/07:174. Riksdagsskrivelse 2007/08:219. Riksdagsskrivelse 2008/09:83. Riksdagsskrivelse 2008/09:92. Riksdagsskrivelse 2008/09:160. Riksdagsskrivelse 2008/09:189. Riksdagsskrivelse 2008/09:259. Riksdagsskrivelse 2009/10:8. Riksdagsskrivelse 2009/10:195. Riksdagsskrivelse 2009/10:304. Riksdagsskrivelse 2009/10:311. Riksdagsskrivelse 2009/10:315. Riksdagsskrivelse 2009/10:317. Riksdagsskrivelse 2009/10:370.
520
SOU 2010:70 Referenser
Propositioner och skrivelser
Prop. 1970:87 angående godkännande av konventionen om avskaf-
fande av rasdiskriminering m.m.
Prop. 1971:125 angående godkännande av internationella konven-
tionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Prop. 1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsord-
ning m.m.
Prop. 1975/76:209om ändring i regeringsformen. Prop. 1979/80:147om godkännande av Förenta nationernas konven-
tion om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
Prop. 1983/84:119 om förenkling av myndigheternas föreskrifter,
anvisningar och råd.
Prop. 1985/86:17 om godkännande av FN-konventionen mot tortyr
och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Prop. 1986/87:99om ledning av den statliga förvaltningen. Prop. 1987/88:133med anledning av Sveriges tillträde till den
europeiska konventionen till förhindrande av tortyr m. m.
Prop. 1989/90:107 om godkännande av FN-konventionen om barnets
rättigheter.
Prop. 1993/94:107, Sekretess m.m. hos Barnombudsmannen. Prop. 1993/94:114, Grundlagsändringar inför ett svenskt medlem-
skap i Europeiska unionen.
Prop. 1993/94:117, Inkorporering av Europakonventionen och andra
fri- och rättighetsfrågor.
Prop. 1996/97:124, Ändring i socialtjänstlagen. Prop. 1997/98:40, Riksbankens ställning. Prop. 1997/98:82, Europarådets sociala stadga. Prop. 1997/98:182, Strategi för att förverkliga FN:s konvention om
barnets rättigheter i Sverige.
Prop. 1998/99:143, Nationella minoriteter i Sverige. Prop. 2001/02:73, Riksrevisionen – ändringar i regeringsformen. Prop. 2001/02:96, En förstärkt Barnombudsman. Prop. 2001/02:178, Barn i väpnade konflikter - Fakultativt protokoll
till FN:s konvention om barnets rättigheter.
Prop. 2001/02:190, Riksrevisionen. Prop. 2002/03:122, Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global
utveckling.
Prop. 2004/05:107, Svenskt godkännande av fakultativt protokoll till
FN:s konvention mot tortyr m.m.
521
Referenser SOU 2010:70
Prop. 2005/06:1, Budgetpropositionen för 2006. Prop. 2007/08:95, Ett starkare skydd mot diskriminering. Prop. 2007/08:168, Lissabonfördraget. Prop. 2008/09:1, Budgetpropositionen för 2009. Prop. 2008/09:28, Mänskliga rättigheter för personer med funktions-
nedsättning.
Prop. 2008/09:50, Ett lyft för forskning och innovation. Prop. 2008/09:87, Tydligare mål och kunskapskrav – nya läroplaner
för skolan.
Prop. 2008/09:158, Från erkännande till egenmakt. Prop. 2008/09:160, Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten. Prop. 2008/09:199, Högre krav och kvalitet i den nya gymnasie-
skolan.
Prop. 2009/10:1, Budgetpropositionen för 2010. Prop. 2009/10:55, En politik för det civila samhället. Prop. 2009/10:80, En reformerad grundlag. Prop. 2009/10:135, En ny fängelse- och häkteslagstiftning. Prop. 2009/10:165, Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och
trygghet.
Prop. 2009/10:175, Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet
och tillväxt.
Prop. 2009/10:180, Nya rättsmedel på upphandlingsområdet. Prop. 2009/10:232, Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige. Skr. 2001/02:83, En nationell handlingsplan för de mänskliga rättig-
heterna.
Skr. 2003/04:20, Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. Skr. 2005/06:95, En nationell handlingsplan för de mänskliga rättig-
heterna 2006–2009.
Skr. 2007/08:89, Sveriges politik för global utveckling. Skr. 2007/08:109, Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. Skr. 2007/08:111, Barnpolitiken – en politik för barnets rättigheter. Skr. 2009/10:53, En strategi för ungdomspolitiken. Skr. 2009/10:79, En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn. Skr. 2009/10:106, Dialog om samhällets värdegrund.
522
SOU 2010:70 Referenser
Norska propositioner
Ot.prp. nr. 3 (1998–99) Om lov om styrking av menneskerettig-
hetenes stilling i norsk rett (menneskerettsloven).
Ot.prp. nr. 35 (2004–2005) Om lov om endringer i likestillingsloven
mv. (Gjennomføring av Europaparlaments- og rådsdirektiv 2002/73/EF og innarbeiding av FN-konvensjonen om avskaffelse av alle former for diskriminering av kvinner med tilleggsprotokoll i norsk lov).
Ot.prp. nr. 93 (2008–2009) Om lov om endringar i menneskeretts-
loven mv. (inkorporering av kvinnediskrimineringskonvensjonen).
Statens offentliga utredningar samt departementspromemorior
SOU 1974:100, Internationella överenskommelser och svensk rätt. SOU 1975:75, Medborgerliga fri- och rättigheter. SOU 1985:26, JO-ämbetet – En översyn. SOU 1993:40, Fri- och rättighetsfrågor. SOU 1997:116, Barnets Bästa i främsta rummet. SOU 1999:65, Barnombudsmannen – företrädare för barn och ung-
domar.
SOU 2004:23, Från verksförordning till myndighetsförordning. SOU 2004:104, Att lära för hållbar utveckling. SOU 2006:28, Nya upphandlingsregler 2. SOU 2007:85, Olika former av normkontroll. SOU 2007:102, Svenska nyhetsmedier och mänskliga rättigheter i
Sverige – En översikt.
SOU 2008:42, Normgivningsmakten. SOU 2008:45, Rapporter från en MR-verkstad. SOU 2008:77, Möjlighet att leva som andra, Ny lag om stöd och
service för vissa personer med funktionsnedsättning.
SOU 2008:109, En hållbar lärarutbildning. SOU 2008:125, En reformerad grundlag. SOU 2009:36, Främja, Skydda, Övervaka – FN:s konvention om
rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
SOU 2010:5, Skolgång för alla barn. SOU 2010:29, En ny förvaltningslag.
523
Referenser SOU 2010:70
Ds 1998:43, Myndigheternas föreskrifter. Ds 1998:46, Mänskliga rättigheter – mångas skyldigheter. Ds 2001:10, Mänskliga rättigheter i Sverige – en kartläggning. Ds 2001:11, Riksrevisionen
−
ändringar i regeringsformen.
Ds 2007:9, Ett uppföljningssystem för barnpolitiken. Ds 2010:20, Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som
diskriminering.
Regeringsbeslut, kommittédirektiv m.m.
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, Redovisning av
användningen och fördelningen av medel från anslag 46:1 Allmänna val och demokrati för budgetår 2006, dnr Ju2006:02/2007/34. Förordnanden i en arbetsgrupp med uppgift med att utarbeta en
nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter (Ju 2000:M), Justitiedepartementet, Ju2000/2608/LED. Förordnanden i en interdepartemental arbetsgrupp för mänskliga
rättigheter (Ju 2006:E), Justitiedepartementet, Ju2006/4035/D
.
Genomförandet av det fakultativa protokollet till konventionen om
barnets rättigheter om indragning av barn i väpnade konflikter. Rapport enligt artikel 8 i protokollet, bilaga till protokoll vid regeringssammanträde den 16 februari 2006 nr. 14. Kommittédirektiv (dir.) 1991:119, Utvidgat skydd för grundläg-
gande fri- och rättigheter samt ökade möjligheter till domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut.
Kommittédirektiv (dir.) 1996:15, Barnkonventionen och svensk rätt. Kommittédirektiv (dir.) 2004:96, En samlad översyn av regerings-
formen.
Kommittédirektiv (dir.) 2008:36, En ny förvaltningslag. Kommittédirektiv (dir.) 2009:40, Statens skadeståndsansvar vid
överträdelser av Europakonventionen.
Kommittédirektiv (dir.) 2009:118, Utvärdering av handlingsplanen
för de mänskliga rättigheterna 2006-2009.
Redovisning av uppdrag om att utarbeta nya kursplaner och
kunskapskrav för grundskolan och motsvarande skolformer m.m., Skolverkets dnr 2008:00741, Utbildningsdepartementet U2009/2988/S. Regleringsbrev för budgetåret 2010 avseende Forum för levande
historia, Kulturdepartementet, dnr Ku2009/2288/SAM (delvis).
524
SOU 2010:70 Referenser
Regleringsbrev för budgetåret 2010 avseende Vetenskapsrådet,
Utbildningsdepartementet, dnr U2009/7241/SAM/F. Remissynpunkter på förslag till kursplaner för grundskolan,
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, dnr Ju 2006:02/2010/18. Synpunkter på förslag till ämnesplaner för gymnasieskolan,
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, dnr Ju 2006:02/210:19. Uppdrag att utarbeta nya kursplaner och kunskapskrav för grund-
skolan och motsvarande skolformer m.m., Utbildningsdepartementet, dnr U2009/312/S. Uppdrag att leda och samordna ett projekt om offentligt etos,
Finansdepartementet, dnr Fi2009/7223 (delvis). Uppdrag avseende examensmål och ämnesplaner för gymnasieskolan
m.m., Utbildningsdepartementet, dnr U2009/2114/G och U2009/5688/G. Uppdrag om skolans värdegrund, Utbildningsdepartementet, dnr
U2009/2848/S.
Rapporter m.m. från myndigheter
Barnkonventionens rättsliga ställning i Sverige, skrivelse från
Barnombudsmannen, dnr 9.2:1001/09, 18 november 2009.
Bra början, men bara en början, En utvärderande kommentar om den
nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna,
Hammarberg, Thomas; Nilsson, Anna, 2005, Regeringskansliet, dnr Ju2004/6673/D.
Bidrag till ideella organisationer. Kartläggning, analys och
rekommendationer, Statskontoret 2004:17. Country Strategy Development: Guide for Country Analysis from a
Democratic Governance and Human Rights Perspective, SIDA, 2003. Demokrati och individuella rättigheter inom den svenska välfärds-
staten, Vetenskapsrådet dnr 2007-7294. Demokrati och mänskliga rättigheter: Svenska folkets kunskaper och
värderingar, Ungdomsstyrelsen, Ungdomsstyrelsens skrifter 2008:4. Den gemensamma värdegrunden för de statsanställda, Krus, 2009. Effektiv styrning? Om resultatstyrning och sektoriseringsproblem,
Statskontoret, 2006:3.
525
Referenser SOU 2010:70
Ett uppföljningssystem för barnpolitiken, dnr 2007/92-4, Statskontoret. Forskning och utveckling inom offentlig sektor 2007, Sveriges
officiella statistik, Statistiska meddelanden, UF 10 SM 0801.
How to Enhance the Integration of the Rights Perspective in
Development Cooperation, Swedish Agency for Development Evaluation Policy Brief, SIDA, 2008. I enlighet med skolans värdegrund?, Skolverket, rapport 285, 2006. Integration av mänskliga rättigheter i svensk utbildning 2002–2004,
en kommentar med fokus på den obligatoriska skolan, Ola Florin,
Rädda Barnen och Nina Thelander, Karlstad Universitet, bilaga 3 till Bra början, men bara en början, En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna, Regeringskansliet, dnr Ju2004/6673/D.
Justitieombudsmännens ämbetsberättelse 2008/09 JO1. Kansallisen ihmisoikeusinstituution perustaminen, Betänkanden och
utlåtanden 45/2010, Justitieministeriet, Finland.
Kartläggning av bidrag till ideella organisationer, diarieförd i ärende
IJ2009/1033/UF som ett led i utarbetandet av prop. 2009/10:55, En politik för det civila samhället.
Kartläggning av regleringsbrev, Förändring av regleringsbreven
mellan år 2008 och 2009, Ekonomistyrningsverket, ESV 2009:16. Kom närmare, Barnombudsmannen, 2009. Läromedlens roll i undervisningen, Skolverket, rapport 284, 2006. Mänskliga rättigheter som etisk, politisk och rättslig diskurs, Veten-
skapsrådet, dnr 2009-1319.
Nationella indikatorer för mänskliga rättigheter. Små fönster med en
glimt av ett större sammanhang, Serie A 2009:6 (dnr 2008/0212),
Handisam 2009.
OECD:S riktlinjer för multinationella företag – en handbok,
Utrikesdepartementet, 2006.
Protect, Respect, Remedy – a Conference on Corporate Social Respon-
sibility (CSR), Stockholm 10−11 november 2009 (konferensrapport). Redovisning av uppdrag att göra en kartläggning av svensk forskning
om mänskliga rättigheter, dnr Ju2004/8468/D.
Regelverk och praxis i offentlig upphandling,
Rapport till
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi 2009:2, Finansdepartementet.
Rights Work! Make them real! Conclusions from the International
Conference on Systematic Work for Human Rights Implementation (konferensrapport), Stockholm, 6−7 november 2008.
526
SOU 2010:70 Referenser
Rustad för revision, Barnombudsmannen, BI 2007:1. Rättsliga förutsättningar för en databasinfrastruktur för forskning,
Vetenskapsrådets rapportserie 11:2010, Vetenskapsrådet 2010.
Sociala och etiska krav i offentlig upphandling, Miljöstyrningsrådet,
vägledning, 2008-12-04.
Terms of Reference for the Review of the Norwegian Centre for
Human Rights in its capacity as Norway’s National Human Rights Institution, Norska Utrikesministeriet, 23 juni 2010. The New Zealand Action Plan for Human Rights, Priorities for
Action: 2005–2010, Human Rights Commission, New Zealand. Undervisning om mänskliga rättigheter i högskolan, Högskoleverket,
Rapport 2008:43 R.
Ung i demokratin, Statens skolverk, 2001. Uppföljning av den nationella handlingsplanen för de mänskliga
rättigheterna, Regeringens skrivelse 2005/06:95, Regeringskansliet, dnr IJ2010/922/DISK, april 2010. Utvärdering av antidiskrimineringsförordningen, Konkurrensverkets
rapport 2009:2. Öppningstal av statsrådet Nyamko Sabuni vid konferensen Rights
Work, International Conference on Systematic Work for Human Rights Implementation, 6 november 2008, tillgängligt på www.sweden.gov.se/rightswork.
Svensk domstolspraxis
Nytt Juridiskt Arkiv, Avd. 1 (NJA) 2005 s. 462. NJA 2007 s. 295. NJA 2007 s. 584. NJA 2009 s. 463. Regeringsrättens årsbok (RÅ) 1997 ref. 65.
Litteratur
Amnesty International, From Promises to Delivery: Putting Human
Rights at the Heart of the Millennium Development Goals, IOR 41/012/2010, 9 juni 2010.
Amnesty International, National Human Rights Institutions, Amnesty
International’s Recommendations for Effective Protection and Promotion of Human Rights, IOR 40/007/2001, 1 oktober 2001.
527
Referenser SOU 2010:70
Amnesty International, Terre des Hommes, Action Aid, Interna-
tional Human Rights Network, Human Rights-Based
Approaches and European Union Development Aid Policies, 2008.
Banika, Dan, “Support for Human Rights-based Development:
Reflections on the Malawian Experience”, i The International
Journal of Human Rights, Volume 14, Issue 1, februari 2010, s. 34–50.
Burdekin, Brian, National Human Rights Institutions in the Asia-
Pacific Region, The Raoul Wallenberg Institute Library volume 27, Leiden/Boston: Martinus Nijhoff Publishers 2007.
CARE Human Rights Initiative, Basic Introduction to Human
Rights and Rights-Based Programming: Facilitators’ Guidebook, 2004.
Dahl, Robert A., On Democracy, New Haven: Yale University
Press, New ed., 2000. Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kom-
mentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 3:e uppl., Stockholm: Norstedts juridik, 2007.
Danish Institute for Human Rights, Applying a Rights-Based
Approach: An Inspirational Guide for Civil Society, 2007.
Didón, Lars Uno; Magnusson, Lars; Molander Stefan, Plan- och
bygglagen. En kommentar, Del 1, Stockholm: Norstedts Juridik, oktober 2009.
Elson, Diane, Budgeting for Women’s Rights. Monitoring Govern-
ment Budgets for Compliance with CEDAW, UNIFEM, New
York, maj 2006. Fonden för mänskliga rättigheter, Mänskliga rättigheter i länsstyrel-
sens myndighetsutövning, maj 2007.
Flowers, The Human Rights Education Handbook: Effective Practices
for Learning, Action and Change, Topic book 4, University of
Minnesota Human Rights Center, 2000. Frankovits, André, Mainstreaming Human Rights: The Human
Rights-based Approach and the United Nations System, Desk study prepared for Unesco, Paris, 2005.
Gilljam, Mikael; Hermansson, Jörgen, (red.) Demokratins
mekanismer, Malmö: Liber, 2003.
Holmberg Erik; Stjernquist, Nils, reviderad av Isberg, Magnus;
Regner, Göran, Vår författning, Stockholm: Norstedts Juridik AB, 2003.
528
SOU 2010:70 Referenser
Holmberg, Erik; Stjernquist, Nils; Isberg, Magnus; Eliason,
Marianne; Regner, Göran, Grundlagarna, 2 uppl. Stockholm: Norstedts juridik, 2006. Hunt, Paul; MacNaughton, Gillian, “A Human Rights-Based
Approach to Health Indicators” i McCorquodale, Robert, och Baderin, Mashood, (red.) Economic, Social, and Cultural Rights in Action, Oxford: Oxford University Press, 2007. Jonsson, Urban, A Human Rights Approach to Development
Programming, Unicef, 2003.
Lijphart, Arend, Patterns of Democracy: Government Forms and
Performance in Thirty-six Countries, New Haven: Yale
University Press, 1999. Ministry of Justice, Human Rights, Human Lives – A Handbook for
Public Authorities, London, 2006.
Moser, Caroline; Norton, Andy, with Conway, Tim; Ferguson,
Clare; Vizard, Polly, To Claim our Rights: Livelihood Security,
Human Rights and Sustainable Development, London: Overseas
Development Institute, 2001. NORAD, Handbook in Human Rights Assessment. State Obliga-
tions, Awareness and Empowerment, 2001.
Piron Laure-Hélène with O’Neil, Tammie, Integrating Human
rights Into Development: A Synthesis of Donor Approaches and Experiences, Overseas Development Institute, september 2005.
Pohjolainen, Anna-Elina, The Evolution of National Human Rights
Institutions
−
The Role of the United Nations, The Danish Insti-
tute for Human Rights, 2006. Save the Children, Child Rights Programming: How to Apply Rights-
Based Approaches in Programming, 2002.
Strzelewicz, Willy, De mänskliga rättigheternas historia. Från den
amerikanska oavhängighetsförklaringen till våra dagar, Stockholm:
Ordfronts förlag, ny utg. 2001. Sveriges Kommuner och Landsting En fråga om demokrati. Inrikt-
ningen av Sveriges Kommuner och Landstings verksamhet för kongressperioden 2007–2011.
Søvig, Karl Harald, Barnets rettigheter på barnets premisser – utford-
ringer i møtet mellom FNs barnekonvensjon og norsk rett. En utredning gjort på oppdrag fra Barne- og likestillingsdepartementet,
Bergen, 2009. Tomasevski, Katarina, Human Rights Obligations in Education –
The 4-A Scheme, Nijmegen, The Netherlands: Wolf Legal
Publishers, 2006.
529
Referenser SOU 2010:70
530
VeneKlasen, Lisa; Miller, Valerie; Clark, Cindy; Reilly, Molly,
Rights-based Approaches and Beyond: Challenges of Linking Rights and Participation, IDS Working Paper 235, University of
Sussex: Institute of Development Studies, december 2004. Watson, Jenny; Woolf, Mitchell, Human Rights Act Toolkit,
London: Legal Action Group, 2:a uppl., 2008.
Tidningsartiklar
Människorätt en viktig del av krishanteringen, Göteborgs-Posten
den 9 december 2008.
Ny undersökning: Kunskapen om mänskliga rättigheter brister,
Göteborgs-Posten den 20 april 2007.
Obetänksamma kränkningar, Västerbottens-Kuriren den 25 april
2007.
Slaveriet – en del av vår nutid, Borås Tidning den 26 augusti 2007 Slaveriet – en del av vår nutid, Helsingborgs Dagblad den 28 augusti
2007.
Slaveri under annat namn, Länstidningen, Östersund den 27 augusti
2007.
Stärk arbetet för mänskliga rättigheter i Norrbotten, Norrländska
Socialdemokraten den 30 april 2007.
Bilaga 1
Kommittédirektiv
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige
Dir. 2006:27
Beslut vid regeringssammanträde den 9 mars 2006
Sammanfattning av uppdraget
En delegation inrättas för att med utgångspunkt i regeringens skrivelse En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006– 2009 (skr. 2005/06:95) stödja det långsiktiga arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Delegationen skall inom ramen för uppdraget
• stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten,
• utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället, bland annat genom att samordna EU-initiativet
Europeiska året för lika möjligheter för alla, och Europarådets kampanj Alla Olika Alla Lika i Sverige,
• stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter, samt
• lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag.
Uppdraget skall slutligt redovisas till regeringen senast den 31mars 2010.
531
Bilaga 1 SOU 2010:70
Bakgrund
De mänskliga rättigheterna åtnjuts av den enskilda människan, flickor och pojkar, kvinnor och män, ensamma eller tillsammans med andra. De ger uttryck för skyldigheter som den offentliga sektorn har gentemot individen. Skyldigheterna vilar ytterst på regeringen men även på bland annat statliga myndigheter, kommuner och landsting. Utgångspunkten för dessa skyldigheter och arbetet med att effektivt genomföra de mänskliga rättigheterna är de bindande åtaganden som Sverige gjort genom att ansluta sig till internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter. De mänskliga rättigheterna uttrycks även bland annat i de svenska grundlagarna och i lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Det finns ett inbördes beroendeförhållande mellan demokrati och mänskliga rättigheter. I skrivelsen Demokratipolitik (skr. 2003/04:110) sägs att demokrati förutsätter förverkligande av de mänskliga rättigheterna samtidigt som de mänskliga rättigheterna stärks av en demokrati baserad på ett brett medborgerligt deltagande.
FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter i Wien 1993 har slagit fast att rättigheterna är odelbara. Detta innebär att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är lika viktiga som de medborgerliga och politiska rättigheterna och att rättigheterna samspelar och stöttar varandra. De människor som är socialt eller ekonomiskt marginaliserade har t.ex. i regel sämre förutsättningar att tillvarata sina medborgerliga och politiska rättigheter, vilket leder till ett ojämlikt politiskt deltagande och till politiskt utanförskap, ett problem som exempelvis framträder i storstadsregionernas stadsdelar.
Samtidigt är en väl fungerande demokrati, baserad på ett brett medborgerligt deltagande, central för arbetet med att skydda och främja de mänskliga rättigheterna. Det politiska deltagandet är ett medel för människor som vill påverka och förändra, exempelvis sin egen eller andras situation. Det är också i det demokratiska samtalet som avvägningar mellan olika rättigheter bäst kan göras.
Regeringen tar ett samlat grepp om skyddet för de mänskliga rättigheterna i Sverige genom sin skrivelse En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006–2009 (skr. 2005/06:95). Handlingsplanen, vilken innehåller en sammanställning av ett hundratal åtgärder inom skilda politikområden, utgör ett redskap i arbetet
532
Bilaga 1
för full respekt för mänskliga rättigheter i Sverige och är avsedd att användas av såväl regeringen som statliga myndigheter, kommuner och landsting. Handlingsplanen innehåller även en kartläggning av situationen för de mänskliga rättigheterna i Sverige 2005.
EU och Europarådet
På europeisk nivå pågår ett arbete avsett att bidra till medlemsländernas effektiva genomförande av de mänskliga rättigheterna. Europeiska unionen (EU) avser besluta att 2007 skall bli Europeiska året för lika möjligheter för alla. Avsikten är att det under året på nationell nivå skall genomföras aktiviteter, såsom möten, evenemang, informations- och utbildningskampanjer samt undersökningar, som skall motverka diskriminering på de grunder som anges i artikel 13 i EG-fördraget (kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning).
Vid Europarådets tredje toppmöte i maj 2005 beslutades att under 2006 och 2007 genomföra kampanjen Alla Olika Alla Lika. Kampanjen syftar till att uppmuntra och möjliggöra unga kvinnors och mäns deltagande i byggandet av fredliga samhällen med utgångspunkt i mångfald och delaktighet i en anda av ömsesidig respekt och förståelse. Kampanjen är en uppföljning av den kampanj med samma namn som Europarådet anordnade 1995.
Behovet av stöd
Arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna
Det är den offentliga sektorn, bland annat statliga myndigheter, kommuner och landsting, som bär ansvaret för att Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter respekteras fullt ut och genomförs effektivt och långsiktigt. Det finns dock i dag ingen funktion som har ett generellt och samordnande ansvar för att stödja arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Genom att tillsätta en delegation kan olika kompetenser samlas för att på ett ändamålsenligt sätt tydliggöra de mänskliga rättigheternas relevans för skilda typer av verksamhet inom statlig och kommunal förvaltning och för att sprida kunskap och information om de mänskliga rättigheterna. En sådan funktion kan också
533
Bilaga 1 SOU 2010:70
underlätta kontakter mellan relevanta aktörer och bidra till ökad överblick över vilket arbete som bedrivs för förverkligandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Respekten för de mänskliga rättigheterna skall genomsyra all offentlig verksamhet
Det är nödvändigt att de mänskliga rättigheterna respekteras fullt ut inom all offentlig verksamhet. Denna respekt måste genomsyra alla delar av verksamheten så att risken för kränkningar minimeras. Arbetet för att uppnå full respekt kräver utveckling av kunskap och kompetens hos medarbetarna och kan innebära att rutiner och arbetsformer behöver förändras.
I samband med genomförandet av den första nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna (skr. 2001/02:83) framgick att det i flera avseenden fanns ett behov av stöd i arbetet för de mänskliga rättigheterna bland statliga myndigheter, kommuner och landsting. När den första handlingsplanen utvärderades bekräftades detta behov. I utvärderingen betonades bland annat att utbildning och andra åtgärder som genomförs i syfte att skydda och främja de mänskliga rättigheterna måste anpassas till den aktuella verksamheten och att en särskild funktion borde inrättas för att tillhandahålla stöd vid utformningen och genomförandet av sådana åtgärder.
Under utarbetandet av handlingsplanen för 2006–2009 har vidare ett flertal statliga myndigheter, kommuner och landsting framfört att det behövs stöd i form av bland annat information, utbildning, erfarenhetsutbyte, analyser och rekommendationer samt metodik. I anslutning till detta behöver dessa aktörer också en fortlöpande, uppföljande dialog.
För att denna typ av stöd skall kunna tillhandahållas krävs kontinuerlig kontakt med representanter för statliga myndigheter, kommuner och landsting. Vidare krävs sakkunskap om såväl mänskliga rättigheter som olika delar av statlig och kommunal förvaltning.
534
Bilaga 1
Strategisk information och kunskap om mänskliga rättigheter
Regeringens erfarenheter av att genomföra den första nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna och från erfarenheterna av arbetet med att genomföra regeringens politik för ett ökat och mer jämlikt politiskt deltagande har visat att det finns behov av att grundligt undersöka hur information och kunskap om mänskliga rättigheter kan nå olika grupper av allmänheten på ett sätt som kan stärka deras delaktighet och inflytande. Varje människa behöver vara medveten och ha grundläggande kunskap om sina mänskliga rättigheter för att ha möjlighet att bevaka och tillvarata dem.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering har också pekat på att det finns grupper i samhället som känner stark misstro mot det allmänna och som därför sällan själva tar kontakt med myndigheter i frågor som rör deras rättigheter.
Inom EU har stora framsteg gjorts, inte minst genom lagstiftning, när det gäller att motverka diskriminering och att främja lika möjligheter för alla. Lagstiftningsåtgärder måste kompletteras med andra insatser för att principen om icke-diskriminering och lika möjligheter för alla skall få en bred förankring i samhället. Europeiska året för lika möjligheter för alla skall bidra till detta.
Det är av största vikt att unga människor i ett tidigt skede i livet får kunskap om de mänskliga rättigheterna, däribland barnets rättigheter och frågor om icke-diskriminering. Europarådets kampanj Alla Olika Alla Lika syftar till att genom förbättrade kunskaper om mänskliga rättigheter stärka och uppmuntra ungdomars deltagande i ett samhällsbyggande som präglas av ömsesidig respekt och förståelse.
Det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter
Det svenska offentliga samtalet om mänskliga rättigheter begränsar sig ofta till situationer i andra länder. Det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter som gäller det svenska samhället begränsar sig i sin tur i regel till enskilda fall av kränkningar som av ett eller annat skäl väckt massmediernas intresse. Rättighetsfrågorna får sällan en mer grundlig belysning trots att kartläggningen har visat på brister i genomförandet av Sveriges åtaganden om mänskliga rättigheter.
535
Bilaga 1 SOU 2010:70
Kunskapen om de mänskliga rättigheternas innebörd riskerar därför att inte nå allmänheten i tillräcklig utsträckning. En slutsats som drogs i utvärderingen av regeringens första nationella handlingsplan för de mänskliga rättigheterna var att den svenska allmänhetens brist på kunskap om mänskliga rättigheter riskerar att vidmakthålla en uppfattning om att de mänskliga rättigheterna inte angår Sverige utan främst berör internationella förhållanden och andra länder.
För att kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna skall öka inom såväl den offentliga sektorn som näringslivet, föreningslivet och bland allmänheten finns det behov av att stimulera till ökat intresse. En ökad kunskap om de mänskliga rättigheterna bidrar i sin tur till att rättigheterna förverkligas.
Uppdraget
En delegation inrättas för att med utgångspunkt i En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006–2009 (skr. 2005/06:95) stödja ett mer effektivt genomförande av Sveriges åtaganden om mänskliga rättigheter. Delegationen skall inom ramen för uppdraget utföra följande uppgifter.
Stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i det långsiktiga arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten
Delegationen skall tillhandahålla stöd i det långsiktiga arbetet för att Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter respekteras fullt ut i den verksamhet som bedrivs av statliga myndigheter, kommuner och landsting. Delegationen skall uppmärksamma dessa aktörer på deras ansvar att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna och i det sammanhanget erbjuda stöd i bland annat kunskaps- och metodfrågor.
Delegationens stöd skall utgöras av råd och kontaktskapande insatser för erfarenhetsutbyte och kunskapsöverföring om mänskliga rättigheter. I detta avseende kan samarbete med föreningslivet vara av strategisk vikt. Delegationen skall bidra till att verksamhetsanpassade arbetsmetoder och analysmodeller utvecklas samt utarbeta kriterier för hur handlingsplaner kan utformas. Därtill
536
Bilaga 1
skall utbildningar och informationsinsatser utföras samt uppföljnings- och utvärderingsmodeller föreslås. Det kan t.ex. innebära att statliga myndigheter, kommuner eller landsting erbjuds hjälp med att dels kartlägga sin verksamhet och de interna rutinerna, dels identifiera de verksamhetsområden som kan innebära risker för att individers eller vissa gruppers rättigheter kränks. Följande exempel på frågor som kan komma att beaktas i ett sådant arbete är: Vad har verksamheten för koppling till mänskliga rättigheter? Hur arbetar man med mänskliga rättigheter i offentlig upphandling? Har synpunkter och rekommendationer framförts om hur Sverige följer sina internationella åtaganden om mänskliga rättigheter och som rör verksamheten? Har medarbetarna nödvändig och tillräcklig kunskap om gällande lagstiftning och konventioner om de mänskliga rättigheterna? Vilken uppfattning om roller och ansvar har de? Vad bör och kan göras för att åtgärda eventuella brister?
För att respekten för de mänskliga rättigheterna skall genomsyra verksamheten kan förändringsarbete bli aktuellt. I förändringsprocesser ökar efterfrågan på information och utbildning, vilket aktualiserar insatser för att höja medvetenheten hos ledning och övrig personal. Verksamhetsanpassade metoder och verktyg måste tas fram för att bemöta respektive myndighets specifika behov. Handböcker, riktlinjer, samlingar av goda exempel och dialog för erfarenhetsutbyte är viktiga medel i förändringsarbetet. Delegationen kan även utarbeta det material som visar sig behövligt för att respekten för de mänskliga rättigheterna skall genomsyra verksamheten.
Utarbeta strategier för ökad information och kunskap
Delegationen skall utarbeta strategier och genomföra informationssatsningar för att öka kunskapen om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället och i olika delar av landet. I uppdraget ingår att kartlägga hur olika typer av information och kunskap om mänskliga rättigheter sprids i dag. På grundval av kartläggningen skall delegationen analysera vilka grupper bland allmänheten som i otillräcklig grad nås av sådan information och kunskap, vilka grupper som skall prioriteras och vilka strategiska kanaler och metoder som bör användas för att dessa grupper på bästa sätt skall nås av informationen och kunskapen. Det är av stor vikt att delegationen i detta arbete beaktar föreningslivets roll. Dele-
537
Bilaga 1 SOU 2010:70
gationen skall därefter sprida information och kunskap i enlighet med den gjorda analysen. Delegationen skall särskilt beakta vikten av att information om mänskliga rättigheter finns på olika språk, däribland de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket samt är tillgänglig för människor med funktionshinder.
För att kunna nå ut med information och kunskap om de mänskliga rättigheterna kan det vara nödvändigt att använda s.k. integrerad kommunikation, dvs. en mer aktiv och riktad verksamhet där delegationen kontaktar och för samtal med olika målgrupper.
Delegationen skall i sitt arbete stödja insatser som genomförs av kommuner, landsting och föreningsliv för att öka kunskapen om mänskliga rättigheter och undanröja strukturella hinder för politiskt deltagande bland människor som upplever ett utanförskap.
Inom ramen för delegationens uppdrag skall två europeiska initiativ relaterade till mänskliga rättigheter samordnas i Sverige, det ena efter beslut i Europeiska unionen (EU) och det andra i Europarådet.
EU:s initiativ Europeiska året för lika möjligheter för alla innebär bland annat att en nationell strategi och prioriteringar för året skall tas fram, att aktiviteter och projekt som skall genomföras skall väljas ut, genomföras och följas upp. Delegationen skall vara nationellt organ för genomförande av Europeiska året för lika möjligheter för alla (National Implementing Body) och ansvara för att samordna Sveriges deltagande i enlighet med Europaparlamentets och ministerrådets beslut. Delegationen skall härutöver, med de medel som EU-kommissionen kan komma att ställa till förfogande, initiera informationsinsatser för att förbereda Europeiska året för lika möjligheter för alla.
Delegationen skall även svara för samordningen av de nationella aktiviteterna inom ramen för Europarådets kampanj Alla Olika Alla
Lika. Aktiviteterna skall genomföras i syfte att öka kunskapen om mänskliga rättigheter och frågor om icke-diskriminering bland ungdomar. Delegationen skall fungera som kontaktpunkt gentemot Europarådet och även fungera som kontaktpunkt för och samordnare av såväl nationella som regionala och lokala aktörer som deltar i genomförandet av kampanjen.
538
Bilaga 1
Stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter
Delegationen skall utifrån sin expertis och sina erfarenheter stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter i Sverige. Detta skall ske genom kanaler som delegationen finner lämpliga och strategiska. I denna uppgift ingår att initiera processer för ökad diskussion om mänskliga rättigheter såväl inom föreningslivet, näringslivet och den fackliga rörelsen som på skolor och arbetsplatser.
Följa det nationella arbetet för mänskliga rättigheter och lämna förslag på framtida stöd
Delegationen skall fortlöpande inhämta kunskap och erfarenhet om respekten för och genomförandet av Sveriges åtaganden om de mänskliga rättigheterna, hur arbetet bedrivs av olika aktörer för att säkerställa dessa och vilka behov som finns. Skillnader mellan olika delar av landet skall beaktas. Delegationen skall under arbetets gång även inhämta och ta fram ny kunskap om metoder i arbetet för de mänskliga rättigheterna, t.ex. indikatorer, och följa forskningen inom området. Delegationen skall beakta åtgärdernas betydelse för de jämställdhets-, integrations- och handikappolitiska målen.
I slutredovisningen av sitt uppdrag skall delegationen lämna förslag på hur fortsatt stöd i arbetet med att uppnå full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas den offentliga sektorn efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag. Delegationen är fri att i detta sammanhang lämna författningsförslag.
Arbetsformer och samråd
Delegationen skall arbeta utåtriktat. Dialog skall utgöra en central del av delegationens verksamhet. Internationell kunskap och erfarenhet skall uppmärksammas och spridas.
Delegationen skall i relevanta frågor samråda och samverka med berörda målgrupper och andra aktörer, såsom Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Integrationsverket, Handikappombudsmannen, Barnombudsmannen, Myndigheten för handikappolitisk samordning, Sametinget, Sameskolstyrelsen, Ekonomistyrningsverket, Arbetsgivarverket, Statskontoret, Verket för förvaltnings-
539
Bilaga 1 SOU 2010:70
540
utveckling, Forum för levande historia, Jämställdhetsombudsmannen, Utredningen om stöd för jämställdhetsintegrering i staten (N2005:2), Sveriges Kommuner och Landsting och kommuner med storstadspolitiska lokala utvecklingsavtal.
Representanter för föreningslivet skall utgöra en av delegationens referensgrupper.
I frågor som rör Europarådets kampanj Alla Olika Alla Lika skall kommittén särskilt samråda och samverka med Ungdomsstyrelsen och Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer.
De uppgifter som utförs av delegationen skall komplettera annat pågående eller planerat arbete i frågor som har koppling till de mänskliga rättigheterna och icke-diskriminering. Delegationen skall därför vid behov även samråda och samverka med andra berörda aktörer i syfte att undvika dubbelarbete.
Tidsplan och redovisning
Delegationen skall senast den 31 mars 2008 till regeringen redovisa de delar av uppdraget som avser genomförandet av Europeiska året för lika möjligheter för alla och genomförandet av Europarådets kampanj Alla Olika Alla Lika.
Senast den 31 mars 2010 skall delegationen till regeringen redovisa uppdraget i sin helhet. Därmed skall delegationens arbete vara avslutat.
(Justitiedepartementet)
Bilaga 2
Kommittédirektiv
Tilläggsdirektiv till Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (Ju 2006:02)
Dir. 2007:114
Beslut vid regeringssammanträde den 19 juli 2007
Sammanfattning av uppdraget
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige skall i samverkan med organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och mot rasism och diskriminering, bl.a. afrikanska grupper i Sverige, genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anledning av 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande. Vid genomförandet av uppdraget skall delegationen uppmärksamma nutida problem avseende frågor om mänskliga rättigheter i Sverige, t.ex. avseende rasism, diskriminering och människohandel, i ett historiskt sammanhang.
Bakgrund
FN:s generalförsamling har i en resolution, antagen med konsensus, uppmanat alla medlemsstaterna att under 2007 högtidlighålla 200-årsjubileet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande (A/RES/61/19).
Den kampanj som ledde till att den brittiska regeringen år 1807 förbjöd den transatlantiska slavhandeln kan i många avseenden betecknas som den första moderna folkrörelsen mot rasism, för människors lika värde och för mänskliga rättigheter. De frågeställningar som kampanjen tog upp har fortsatt hög aktualitet i det nutida arbetet för mänskliga rättigheter.
Sverige var delaktig i den transatlantiska slavhandeln, bl.a. genom ett slavfort i nuvarande Ghana, genom kolonin St Barthélemy i Västindien som utgjorde en av handelsplatserna för slavtrafiken och genom att bojor och kedjor för slavhandeln under en period utgjorde en betydande svensk exportprodukt. Det kom att dröja trettio år
541
Bilaga 2 SOU 2010:70
542
efter det brittiska förbudet innan även Sverige slutgiltigt förbjöd slavhandeln, och ytterligare ett tiotal år innan de sista slavarna på svenskt territorium frigavs. Mot bakgrund av detta erbjuder uppmärksammandet av 200-årsminnet en värdig utgångspunkt för ett nutidsorienterat samtal, kunskapsbyggnad och reflektion om rasism och alla människors lika värde i Sverige.
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (Ju 2006:02) tillsattes i mars 2006 för att med utgångspunkt i regeringens skrivelse En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006– 2009 (skr. 2005/06:95) stödja det långsiktiga arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige (dir. 2006:27). Av skrivelsen framgår att det finns ett tydligt behov av att arbeta med en rad frågor om mänskliga rättigheter i Sverige. Från några av dessa frågor kan paralleller dras till den historiska slavhandeln. Detta gäller t.ex. frågor om rasism, diskriminering och människohandel. I delegationens uppdrag ingår uppgiften att stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter. Det är därför naturligt att delegationen även ges uppdraget att, mot bakgrund av resolution (A/RES/61/19) från FN:s generalförsamling, genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anknytning till 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande.
Uppdraget
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige skall under 2007 genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anledning av 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande. Högtidlighållandet skall syfta till ökad kunskap och medvetenhet om mänskliga rättigheter och människors lika värde. Vid genomförandet av uppdraget skall delegationen uppmärksamma nutida problem som rör frågor om mänskliga rättigheter i Sverige, t.ex. rasism, diskriminering och människohandel, i ett historiskt sammanhang och ur ett könsperspektiv.
Aktiviteterna skall utformas och genomföras i nära samverkan med organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och mot rasism och diskriminering, bl.a. afrikanska grupper i Sverige.
Uppdraget skall redovisas senast den 31 mars 2008.
(Integrations- och jämställdhetsdepartementet)
Bilaga 3
Kommittédirektiv
Tilläggsdirektiv till Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (Ju 2006:02)
Dir. 2008:92
Beslut vid regeringssammanträde den 3 juli 2008
Sammanfattning av tilläggsuppdraget
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige ska utreda om Handisam, Diskrimineringsombudsmannen eller något annat samhällsorgan bör anförtros uppgiften att i enlighet med kravet i artikel 33 av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning främja, skydda respektive övervaka konventionens genomförande.
Bakgrund
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning antogs av FN:s generalförsamling den 13 december 2006. Konventionen öppnades för undertecknande den 30 mars 2007 och undertecknades då av 82 länder, däribland Sverige. Konventionen har till syfte att undanröja hinder för personer med funktionsnedsättning att åtnjuta sina mänskliga rättigheter.
Till konventionen hör ett fakultativt (frivilligt) protokoll som innebär att enskilda personer eller grupper av personer har möjlighet att klaga till en övervakningskommitté om de anser att deras rättigheter är kränkta. Protokollet undertecknades samtidigt som konventionen av representanter från 43 länder, däribland Sverige. Konvention trädde i kraft den 3 maj 2008, då 20 stater hade ratificerat den.
Konventionen består av en inledning och 50 artiklar. Artikel 33 har rubriken Nationellt genomförande och övervakning. Övervakningen av konventionens genomförande ska ske inom alla
543
Bilaga 3 SOU 2010:70
områden i både privat och offentlig verksamhet, inklusive åtgärder som vidtas av regering och riksdag.
Enligt artikelns andra punkt ska konventionsstaterna i enlighet med sitt rättssystem och sitt förvaltningssystem, bibehålla, förstärka, utse eller inom konventionsstaten upprätta en mekanism, inklusive en eller flera oberoende mekanismer enligt vad som befinns ändamålsenligt för att främja, skydda och övervaka genomförandet av konventionen. Vid utseendet eller upprättandet av mekanismen ska konventionsstaterna beakta de principer som hänför sig till statusen och funktionen hos de nationella institutionerna för skydd och främjande av de mänskliga rättigheterna.
Enligt punkt 3 ska det civila samhället, särskilt personer med funktionsnedsättning och de organisationer som representerar dem, involveras i och fullt ut medverka i övervakningsförfarandet.
Konventionsstaterna ska alltså behålla, förstärka, utse eller upprätta en mekanism för att främja, skydda och övervaka genomförandet av konventionen. När denna mekanism ska utses eller upprättas ska konventionsstaterna beakta vissa principer (punkt 2). Här åsyftas de så kallade Parisprinciperna om nationella institutioner för mänskliga rättigheter (FN:s generalförsamlings resolution 48/134 från 1993). Dessa ställer tämligen ingående krav på mekanismen i fråga. I dag finns det ingen sådan institution i Sverige som kan sägas motsvara alla krav i Parisprinciperna och samtidigt svara för att övervaka genomförandet av konventionen.
I promemorian FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Ds 2008:23) redogörs bl.a. för de myndigheter som i dag har olika uppgifter för att bevaka frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter eller ansvarar för att övergripande samordna genomförandet av handikappolitiken, dvs. Handikappombudsmannen (HO) respektive Myndigheten för handikappolitisk samordning, Handisam. Handisam har alltså redan i dag uppgifter som ligger nära dem som artikel 33 förutsätter, nämligen att bland annat bevaka och rapportera om den internationella utvecklingen inom området och genom sitt samordningsarbete bidra till att Sverige uppfyller sina åtaganden inom ramen för skyddet av mänskliga rättigheter.
Det behöver utredas om nuvarande samhällsinstitutioner var för sig eller gemensamt uppfyller kraven i artikel 33 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
544
Bilaga 3
545
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige har i uppdrag att stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten. Delegationen ska också bland annat utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället. Till detta kommer att delegationen enligt sitt uppdrag (dir. 2006:27) ska lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag.
Tilläggsuppdraget
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige ska utreda vad kravet i artikel 33 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning att främja, skydda respektive övervaka konventionens genomförande innebär i praktiken och om Handisam, Diskrimineringsombudsmannen eller något annat samhällsorgan bör anförtros denna uppgift.
Underlag till utredningen är departementspromemorian FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Ds 2008:23), remissyttrandena över denna samt den aviserade propositionen Mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Om Delegationens förslag skulle innebära ökade kostnader för staten respektive kommunerna ska förslag till finansiering lämnas.
Delegationen ska under utredningen samråda med Handisam, de nuvarande ombudsmännen mot diskriminering, Organisationskommittén med uppgift att bilda Diskrimineringsombudsmannen (dir. 2008:25), och efter den 1 januari 2009 den då bildade Diskrimineringsombudsmannen, handikapprörelsen samt andra berörda myndigheter och organisationer.
Tilläggsuppdraget ska redovisas senast den 1 april 2009.
(Integrations- och jämställdhetsdepartementet)
Bilaga 4
Kommittédirektiv
Tilläggsdirektiv till Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (Ju 2006:02)
Dir. 2009:125
Beslut vid regeringssammanträde den 17 december 2009
Reviderat uppdrag och förlängd tid
En kommitté fick den 9 mars 2006 i uppdrag att stödja det långsiktiga arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige (dir 006:27). Kommittén antog namnet Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Delegationen fick fyra huvuduppgifter:
1. att stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten, 2. att utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället, bland annat genom att samordna EU-initiativet Europeiska året för lika möjligheter för alla, och Europarådets kampanj Alla Olika Alla Lika i Sverige, 3. att stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter, samt 4. att lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag.
Enligt direktiven ska delegationen senast den 31 mars 2010 slutredovisa uppdraget.
Delegationen fick i tilläggsdirektiv (dir. 2007:114) i uppgift att genomföra kommunikationsinsatser och kunskapshöjande aktiviteter med anledning av 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande. Uppdraget har redovisat i delbetänkandet Rapporter från en MR-verkstad (SOU 2008:45).
547
Bilaga 4 SOU 2010:70
I tilläggsdirektiv (dir 2008:92) fick delegationen i uppdrag att utreda om Handisam, Diskrimineringsombudsmannen eller någon annat samhällsorgan bör anförtros uppgiften att i enlighet med kravet i artikel 33 av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning främja, skydda respektive övervaka konventionens genomförande. Uppdraget har redovisats i delbetänkandet Främja, Skydda, Övervaka − FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, (SOU 2009:36).
Regeringen ger nu Delegationen i uppdrag att fram till den 31 mars 2010 avsluta sitt arbete med uppgifterna ett till tre, dvs. att stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten, att utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället och att stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter.
Delegationen ska efter den 31 mars 2010 enbart arbeta med uppgift fyra, dvs. lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag. De erfarenheter och kunskaper som arbetet med uppgifterna ett till tre givit ska tas med i detta utredningsarbete.
Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska slutredovisas senast den 30 september 2010.
(Integrations- och jämställdhetsdepartementet)
548
Bilaga 5
Principles relating to the Status of National Institutions (The Paris Principles)
Adopted by General Assembly resolution 48/134 of 20 December 1993
Competence and responsibilities
1. A national institution shall be vested with competence to promote and protect human rights.
2. A national institution shall be given as broad a mandate as possible, which shall be clearly set forth in a constitutional or legislative text, specifying its composition and its sphere of competence.
3. A national institution shall, inter alia, have the following respon– sibilities:
a) To submit to the Government, Parliament and any other
competent body, on an advisory basis either at the request of the authorities concerned or through the exercise of its power to hear a matter without higher referral, opinions, recommendations, proposals and reports on any matters concerning the promotion and protection of human rights; the national institution may decide to publicize them; these opinions, recommendations, proposals and reports, as well as any prerogative of the national institution, shall relate to the following areas:
i) Any legislative or administrative provisions, as well as provisions
relating to judicial organizations, intended to preserve and extend the protection of human rights; in that connection, the national institution shall examine the legislation and administrative
549
Bilaga 5 SOU 2010:70
provisions in force, as well as bills and proposals, and shall make such recommendations as it deems appropriate in order to ensure that these provisions conform to the fundamental principles of human rights; it shall, if necessary, recommend the adoption of new legislation, the amendment of legislation in force and the adoption or amendment of administrative measures; ii) Any situation of violation of human rights which it decides to
take up; iii) The preparation of reports on the national situation with
regard to human rights in general, and on more specific matters; iv) Drawing the attention of the Government to situations in any
part of the country where human rights are violated and making proposals to it for initiatives to put an end to such situations and, where necessary, expressing an opinion on the positions and reactions of the Government;
b) To promote and ensure the harmonization of national
legislation, regulations and practices with the international human rights instruments to which the State is a party, and their effective implementation;
c) To encourage ratification of the above-mentioned instruments
or accession to those instruments, and to ensure their implementation;
d) To contribute to the reports which States are required to submit
to United Nations bodies and committees, and to regional institutions, pursuant to their treaty obligations and, where necessary, to express an opinion on the subject, with due respect for their independence;
e) To cooperate with the United Nations and any other orgnization
in the United Nations system, the regional institutions and the national institutions of other countries that are competent in the areas of the protection and promotion of human rights;
f) To assist in the formulation of programmes for the teaching of,
and research into, human rights and to take part in their execution in schools, universities and professional circles;
550
Bilaga 5
g) To publicize human rights and efforts to combat all forms of
discrimination, in particular racial discrimination, by increasing public awareness, especially through information and education and by making use of all press organs.
Composition and guarantees of independence and pluralism
1. The composition of the national institution and the appointment of its members, whether by means of an election or otherwise, shall be established in accordance with a procedure which affords all necessary guarantees to ensure the pluralist representation of the social forces (of civilian society) involved in the protection and promotion of human rights, particularly by powers which will enable effective cooperation to be established with, or through the presence of, representatives of:
a) Non-governmental organizations responsible for human rights and
efforts to combat racial discrimination, trade unions, concerned social and professional organizations, for example, associations of lawyers, doctors, journalists and eminent scientists;
b) Trends in philosophical or religious thought;
c) Universities and qualified experts;
d) Parliament;
e) Government departments (if these are included, their representa–
tives should participate in the deliberations only in an advisory capacity).
2. The national institution shall have an infrastructure which is suited to the smooth conduct of its activities, in particular adequate funding. The purpose of this funding should be to enable it to have its own staff and premises, in order to be independent of the Government and not be subject to financial control which might affect its independence.
3. In order to ensure a stable mandate for the members of the national institution, without which there can be no real independence, their appointment shall be effected by an official act which shall establish the specific duration of the mandate. This mandate may be renewable, provided that the pluralism of the institution's membership is ensured.
551
Bilaga 5 SOU 2010:70
Methods of operation
Within the framework of its operation, the national institution shall:
a) Freely consider any questions falling within its competence,
whether they are submitted by the Government or taken up by it without referral to a higher authority, on the proposal of its members or of any petitioner,
b) Hear any person and obtain any information and any documents
necessary for assessing situations falling within its competence;
c) Address public opinion directly or through any press organ,
particularly in order to publicize its opinions and recommendations;
d) Meet on a regular basis and whenever necessary in the presence
of all its members after they have been duly concerned;
e) Establish working groups from among its members as
necessary, and set up local or regional sections to assist it in discharging its functions;
f) Maintain consultation with the other bodies, whether
jurisdictional or otherwise, responsible for the promotion and protection of human rights (in particular, ombudsmen, mediators and similar institutions);
g) In view of the fundamental role played by the non-
governmental organizations in expanding the work of the national institutions, develop relations with the nongovernmental organizations devoted to promoting and protecting human rights, to economic and social development, to combating racism, to protecting particularly vulnerable groups (especially children, migrant workers, refugees, physically and mentally disabled persons) or to specialized areas.
Additional principles concerning the status of commissions with quasi-jurisdictional competence
A national institution may be authorized to hear and consider complaints and petitions concerning individual situations. Cases may be brought before it by individuals, their representatives, third parties, non-governmental organizations, associations of trade unions
552
Bilaga 5
553
or any other representative organizations. In such circumstances, and without prejudice to the principles stated above concerning the other powers of the commissions, the functions entrusted to them may be based on the following principles:
a) Seeking an amicable settlement through conciliation or, within
the limits prescribed by the law, through binding decisions or, where necessary, on the basis of confidentiality;
b) Informing the party who filed the petition of his rights, in
particular the remedies available to him, and promoting his access to them;
c) Hearing any complaints or petitions or transmitting them to
any other competent authority within the limits prescribed by the law;
d) Making recommendations to the competent authorities, especially
by proposing amendments or reforms of the laws, regulations and administrative practices, especially if they have created the difficulties encountered by the persons filing the petitions in order to assert their rights.
Bilaga 6
Alternativ lösning till lagreglering – Kommissionen för mänskliga rättigheter
1 Förslag till lag om ändring i regeringsformen
Härigenom föreskrivs att det i regeringsformen1 ska införas en ny paragraf, 2 kap. 24 §2, samt närmast före paragrafen en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
Kommissionen för mänskliga rättigheter
24 §
Kommissionen för mänskliga rättigheter är en myndighet under riksdagen som i enlighet med den instruktion som riksdagen beslutar ska främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Kommissionen leds av tre kommissionärer, som väljs av riksdagen. Kommissionen beslutar självständigt hur verksamheten ska bedrivas.
1 Regeringsformen omtryckt 2003:593. 2 26 § i lydelse enligt prop. 2009/10:80.
555
Bilaga 6 SOU 2010:70
Närmare bestämmelser om kommissionen finns i riksdagsordningen.
556
Bilaga 6
2 Förslag till lag om ändring i riksdagsordningen
Härigenom föreskrivs i fråga om riksdagsordningen3
dels att 3 kap. 8 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 8 kap. 15 a §, samt närmast före paragrafen en ny rubrik av följande lydelse,
dels att det ska införas en ny tilläggsbestämmelse 3.8.6 av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
8 §
Riksdagsstyrelsen, fullmäktige och direktionen i Riksbanken, Riksdagens ombudsmän, styrelsen i Riksrevisionen samt riksrevisorerna får göra framställningar hos riksdagen i frågor som rör organets kompetens, organisation, personal eller verksamhetsformer.
Riksdagen får föreskriva att riksdagsstyrelsen, fullmäktige och direktionen i Riksbanken, Riksdagens ombudsmän och styrelsen i Riksrevisionen även i andra fall får göra framställningar hos riksdagen.
Riksdagsstyrelsen, fullmäktige och direktionen i Riksbanken, Riksdagens ombudsmän, styrelsen i Riksrevisionen, riksrevisorerna samt Kommissionen för mänskliga rättigheter får göra framställningar hos riksdagen i frågor som rör organets kompetens, organisation, personal eller verksamhetsformer.
Riksdagen får föreskriva att riksdagsstyrelsen, fullmäktige och direktionen i Riksbanken, Riksdagens ombudsmän, styrelsen i Riksrevisionen och Kommissionen för mänskliga rättigheter även i andra fall får göra framställningar hos riksdagen.
Särskilda bestämmelser om redogörelser till riksdagen från ett riksdagsorgan finns i lag.
Vad som sägs i första stycket gäller också var och en av riksrevisorerna i Riksrevisionen. Ytterligare föreskrifter om sådana framställningar finns i lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen.
3 Riksdagsordningen omtryckt 2007:726.
557
Bilaga 6 SOU 2010:70
3.8.6.
Kommissionen för mänskliga rättigheter får göra framställningar hos riksdagen med anledning av en fråga som uppkommit vid utförandet av uppdraget. Ytterligare föreskrifter om sådana framställningar finns i lagen ( 0000:000 ) med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter.
8 kap.
Kommissionen för mänskliga rättigheter
15 a §
Riksdagen ska enligt 2 kap. 24 § regeringsformen välja tre kommissionärer att leda Kommissionen för mänskliga rättigheter. En av kommissionärerna ska svara för myndighetens administrativa ledning. Riksdagen bestämmer vem av kommissionärerna som ska ha denna uppgift.
Kommissionärerna väljs var för sig. Vid val med slutna sedlar tillämpas förfarandet i 1 § andra stycket. Val av kommissionär gäller från valet eller den senare tidpunkt som riksdagen bestämmer till dess att nytt val har genomförts under sjunde året därefter och den då valde har tillträtt uppdraget. Valet ska dock aldrig gälla längre än till utgången av detta
558
Bilaga 6
år. En kommissionär kan inte väljas om.
På förslag av konstitutionsutskottet får riksdagen entlediga en kommissionär som inte har riksdagens förtroende.
Om en kommissionär avgår i förtid, ska riksdagen snarast välja en efterträdare för en ny sjuårsperiod.
559
Bilaga 6 SOU 2010:70
3 Förslag till lag ( 0000:000 ) med instruktion för Kommissionen för mänskliga rättigheter
Härigenom föreskrivs följande.
Uppgifter
1 § Kommissionen för mänskliga rättigheter är enligt 2 kap. 24 § regeringsformen en myndighet under riksdagen med uppgift att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Kommissionen beslutar självständigt hur verksamheten ska bedrivas.
2 § Kommissionen har särskilt till uppgift att
1. undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige samt föreslå åtgärder för att förbättra situationen,
2. föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att säkerställa att Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna uppfylls,
3. ha kontakter med internationella organisationer och även i övrigt delta i internationellt samarbete om frågor som rör de mänskliga rättigheterna, samt
4. främja utbildning, forskning och kompetensutveckling, information och ökad medvetenhet om de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Kommissionen ska inte pröva klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i enskilda fall.
3 § Förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting ska på begäran lämna kommissionen det biträde som den behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter. Detsamma ska gälla för andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen.
4 § Uppkommer i kommissionens verksamhet anledning att väcka fråga om en författningsändring eller någon annan åtgärd från statens sida, får kommissionen göra framställning i ämnet till riksdagen enligt tilläggsbestämmelsen 3.8.6 till riksdagsordningen
560
Bilaga 6
561
eller till regeringen. Kommissionärerna beslutar gemensamt om sådana framställningar.
5 § Kommissionen ska årligen lämna en rapport till riksdagen om den verksamhet som bedrivits under det föregående kalenderåret.
Kommissionärerna beslutar gemensamt om rapporten.
Ledning
6 § Kommissionen leds av tre kommissionärer, varav en ska svara för myndighetens administrativa ledning. I 8 kap. 15 a § riksdagsordningen finns bestämmelser om val av kommissionärer.
Vid kommissionen ska det finnas ett råd med uppgift att bidra med sakkunskap i arbetet. Rådet utses av kommissionen.
7 § Kommissionärerna beslutar gemensamt om verksamhetens inriktning, organisation och arbetsordning.
Kommissionärerna får föreskriva att administrativa ärenden som inte behöver beslutas av dem gemensamt får avgöras av den kommissionär som svarar för den administrativa ledningen av myndigheten eller av någon annan tjänsteman.
8 § Kommissionen svarar för att intern revision av myndigheten sker. Internrevisionen ska avse självständig granskning av myndighetens interna styrning och kontroll och hur myndigheten fullgör sina ekonomiska redovisningsskyldigheter. Revisionen ska bedrivas i enlighet med god sed för internrevision.
Kommissionen fastställer revisionsplan för sin verksamhet efter samråd med Riksrevisionen.
Bilaga 8
Innehåll
Sammanfattning................................................................................. 41
Inledning............................................................................................ 43 Kommunernas förpliktelser i förhållande till mänskliga
rättigheter ................................................................................. 45
Statens och kommuners ansvar ........................................................ 60 Kommunernas arbete med mänskliga rättigheter: tidigare
undersökningar ........................................................................ 61
Underökningens upplägg, metod och material ............................... 65
Inledning............................................................................................ 67
Arvika kommun ................................................................................ 68 Gävle kommun .................................................................................. 72
Göteborgs stad .................................................................................. 79 Karlskoga kommun........................................................................... 87
Kristinehamns kommun ................................................................... 94 Kungsbacka kommun ....................................................................... 99
Landskrona kommun...................................................................... 105
39
Bilaga 8 SOU 2010:70
Malmö stad.......................................................................................109 Strömsunds kommun ......................................................................117
Sundsvalls kommun.........................................................................122 Södertälje kommun .........................................................................128
Trollhättan stad................................................................................133 Värmdö kommun ............................................................................139
Västerås stad ....................................................................................143 Öckerö kommun .............................................................................149
Örnsköldsviks kommun .................................................................153 Avslutning........................................................................................159
Inledning ..........................................................................................159 Exempel på arbete med mänskliga rättigheter ur ett
processperspektiv ...................................................................160
Specifikt eller generellt arbete med mänskliga rättigheter? ..........172 Ansvar för mänskliga rättigheter ....................................................175
Problem och möjligheter i förverkligandet av mänskliga
rättigheter ...............................................................................176
Slutsatser och rekommendationer..................................................179
Referenser ........................................................................................183
40
Bilaga 8
Sammanfattning
Detta är en kartläggning av arbetet med mänskliga rättigheter i 16 kommuner. Förutom att kartlägga arbetet med mänskliga rättigheter har syftet med undersökningen också varit att identifiera och bidra till spridningen av goda exempel och att diskutera problem och möjligheter i arbetet med mänskliga rättigheter på kommunal nivå. Kommunerna har valts ut på basis av en Sifo-undersökning som genomfördes 2006. De kommuner som angivit att de både har personer som är ansvariga för mänskliga rättigheter och att mänskliga rättigheter nämns i budget har valts ut. Grunden för urvalet är att tidigare studier av arbete med mänskliga rättigheter lagt vikt vid behovet att det finns personella och ekonomiska resurser avsatta för arbetet. I kommunerna har tjänstemän och förtroendevalda intervjuats och tillgänglig dokumentation har studerats.
Kartläggningen visar att mänskliga rättigheter inte används som ett direkt paraplybegrepp för att begreppsliggöra verksamheten i kommunerna, samtidigt som det ofta betonas att kommunernas ansvar på en rad områden har att göra med mänskliga rättigheter. Det gäller inte minst på grund av den centrala ställning som diskrimineringsförbuden och likabehandlingsskyldigheten har, men också eftersom huvuddelen av kommunens åtaganden och uppgifter har att göra med förverkligandet av sociala och ekonomiska rättigheter. I centrala styrdokument brukar värden och normer som allas lika värde och likabehandling förekomma och i flera av kommunerna är också barnperspektivet, funktionshindrades rättigheter, jämställdhet och mångfald nämnt som övergripande perspektiv, tänkta att genomsyra alla kommunens verksamheter. I en del fall är det också tydligt hur dessa övergripande målsättningar bryts ner i mål för nämnder och förvaltningar, men rättighetsperspektivet är vanligtvis implicit snarare än explicit. Överlag är människorättsarbetet inriktat på specifika perspektiv och grupper. I särklass vanligast är att arbeta med barns och ungas situation i termer av mänskliga rättigheter, men det finns också med på ett tydligt sätt i arbete med mångfald och jämställdhet liksom när det gäller funktionshindrades situation och våld i nära relationer.
I flera av kommunerna finns ett mer utvecklat människorättsarbete där rättighetsperspektivet är tydligt och ett rättighetsbaserat arbetssätt används. Det finns flera exempel på projekt där man arbetat med att göra dem som berörs av policier delaktiga i att ta fram dem samt klargöra utgångspunkter och fokus för projekten.
41
Bilaga 8 SOU 2010:70
Det gäller inte minst flera av de projekt som rör barns rättigheter. Det finns också exempel på målformuleringar och prioriteringar med en tydlig rättighetsfokus i de projekt där mänskliga rättigheter är en explicit grund för desamma. Integrering i ordinarie verksamhet betonas i flera projekt, exempelvis kring bemötande och verksamhetsutveckling. Särskilt tydligt är integreringsperspektivet i arbete med jämställdhet, men det finns även med när det gäller mångfald och funktionshinder. I flera av de exempel där mänskliga rättigheter utgör en grundläggande utgångspunkt för verksamheten har man också arbetat med uppföljningar och utvärderingar på ett tydligt och systematiskt sätt. I det sammanhanget finns exempel på en rad metoder som framstår som särskilt användbara, exempelvis kollegial granskning.
Bland de problem som är tydliga märks inte minst kunskapsbrist och organisatoriska problem. Politisk vilja anses vara ett mindre problem, vilket naturligtvis mycket väl kan hänga samman med urvalet av kommuner. I några av kommunerna nämns att brist på ekonomiska resurser är ett grundläggande problem, men överlag anses det inte vara det stora problemet. Bland organisatoriska problem märks svårigheter att arbeta med tvärsektoriella perspektiv i kommunernas sektorsorganisation och därmed frågor om ansvar för genomförande och att få genomslag i den ordinarie verksamheten. Bland kunskapsproblemen märks inte minst behovet av att arbeta med mänskliga rättigheter i förhållande till och utifrån den ordinarie verksamheten. Även kunskap om rättigheters innebörd och förhållandet mellan mänskliga rättigheter och andra tvärsektoriella perspektiv, såsom demokrati, mångfald och jämställdhet, nämns som viktiga frågor. Med utgångspunkt i kartläggningen rekommenderas (1) att mänskliga rättigheter förankras tydligt i övergripande styrdokument och budget, (2) att rättighetsperspektivet klargörs och att man härvidlag lägger vikt vid möjligheterna för invånare att använda och hävda rättigheter, (3) att organisatoriska frågor som rör tvärsektoriell samverkan uppmärksammas liksom behovet av integrering i ordinarie verksamhet samt (4) att kunskapsproblemen uppmärksammas, särskilt rörande användningen av mänskliga rättigheter för att reflektera över den egna verksamheten på ett konkret plan.
42
Bilaga 8
rik
nisationen ska verka för att medlemmarna får det stöd som behövs
Kapitel 1. Kommuner och mänskliga rättigheter
Inledning
Genom att ratificera internationella och regionala konventioner om mänskliga rättigheter tar staten på sig förpliktelser att respektera, skydda och tillgodose rättigheter.
1
Statens tredelade ansvar för
mänskliga rättigheter vilar inte bara på de centrala statsmakterna, utan också på kommuner och landsting. Särskilt med tanke på att kommunerna står för ungefär två tredjedelar av den offentliga sektorns konsumtion i Sverige, därtill inom centrala välfärdsområden som utbildning, vård och omsorg, är det av vikt att understryka deras betydelse för förverkligandet av mänskliga rättigheter.
2
Kommunernas roll i förverkligandet av mänskliga
rättigheter har betonats i flera sammanhang, bland annat i den nationella handlingsplan för mänskliga rättigheter som antogs av
sdagen 2006.
3
Tidigare undersökningar visar att kommunerna i liten utsträckning använder sig av mänskliga rättigheter som en utgångspunkt för sitt arbete. I utvärderingen av den första nationella handlingsplanen om mänskliga rättigheter framkom att det fanns ett arbete med mänskliga rättigheter i vissa kommuner och att intresset för de konferenser som hållits varit relativt stort, men att det återstod mycket att göra. Mer fokus borde riktas mot kommuner och landsting och det betonades att man måste arbeta långsiktigt samt att planer och liknande policydokument borde utvecklas i samråd med berörda grupper i högre grad. Utvärderingen noterade också att det funnits litet intresse från Kommun- och Landstingsförbundets sida att ta frågan på riktigt allvar.
4
Sedan dess har
inställningen ändrats och Sveriges kommuner och landsting (SKL) har för perioden 2007
− 2011 antagit som inriktningsmål att orga-
1
Se t.ex. Donnelly, Jack (1989) Universal Human Rights in Theory and Practice (Ithaca:
Cornell University Press): kap 2; Hedlund Thulin, Kristina (2004) Lika i värde och rättigheter. Om mänskliga rättigheter (Stockholm: Norstedts).
2
Montin, Stig (2007) Moderna kommuner (Malmö: Liber): kap 3.
3
Regeringens skrivelse 2005/06: 95: 107ff.
4
Hammarberg, Thomas & Anna Nilsson (2005) ”Bra början, men bara en början”. En
utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna (Stockholm: Justitiedepartementet, Ju2004/6673/D):31.
43
Bilaga 8 SOU 2010:70
för att mänskliga rättigheter ska kunna förverkligas.
5
I oktober
2008 antogs också en deklaration tillsammans med Europarådets kongress för lokala och regionala organ och rådets kommissionär för mänskliga rättigheter. Deklarationen understryker den roll som kommuner (och landsting) spelar för mänskliga rättigheter.
6
Kommunernas roll i förverkligandet av mänskliga rättigheter är utgångspunkt för denna studie av arbetet i kommuner. Undersökningen har ett tredelat syfte. Det första är att kartlägga arbetet med mänskliga rättigheter i ett antal kommuner i Sverige. Fokus ligger här på de kommuner som uppgett att de har ett mer systematiskt arbete med mänskliga rättigheter, exempelvis att det finns personer med ansvar för mänskliga rättigheter och att mänskliga rättigheter beaktas i budgetsammanhang.
7
Denna fokus förklaras av ett andra
syfte med undersökningen, att identifiera och också bidra till spridningen av goda exempel. Ett tredje syfte är att undersöka vilka faktorer som anses vara utmaningar och problem i arbetet med mänskliga rättigheter. Tanken är att det framtida arbetet med mänskliga rättigheter ska kunna underlättas genom att nå en ökad förståelse av de faktorer som understödjer respektive hindrar förverkligandet av mänskliga rättigheter.
Undersökningen omfattar 16 kommuner av varierande storlek och med olika politiska majoritetsförhållanden. I detta kapitel tas några allmänna frågor om kommunernas ansvar för mänskliga rättigheter upp och diskuteras i förhållande till rättsliga, politiska och förvaltningsmässiga dimensioner av betydelse för undersökningen. Tidigare studier av arbetet med mänskliga rättigheter i kommunerna beaktas. Studiens upplägg och genomförande diskuteras. I kapitel två redovisas studiens resultat kommun för kommun. I det tredje kapitlet diskuteras resultaten och de slutsatser som kan dras. Kapitlet innehåller också rekommendationer för framtida arbete.
Det förtjänar att påpekas att rapporten inte innehåller ställningstaganden huruvida kommunerna lever upp till de förpliktelser som mänskliga rättigheter ställer och inte heller är någon jämförelse mellan kommunerna i det avseendet. Därtill är det empi-
5
Se SKL:s hemsida, http://www.skl.se/artikel.asp?C=6796&A=51350
6
Joint Declaration by the Swedish Association of Local Authorities and Regions and the
Congress of the Council of Europe, in cooperation with the Commissioner for Human Rights, SKL:s hemsida, http://www.skl.se/artikel.asp?A=52648&C=3677
7
Behovet av personella och ekonomiska resurser betonas ofta i bedömningar av kommuners
arbete med mänskliga rättigheter; se t ex Barnombudsmannen (2008) Från beslut till praktik.
Barnkonventionen i kommunala verksamheter (Stockholm: BO), Barnombudsmannen rapporterar, BR2008:04
44
Bilaga 8
riska underlag som rapporten innehåller alltför litet. Rapporten har inte heller utformats för det syftet. Sådana undersökningar hade emellertid varit mycket intressanta att göra, både vad gäller graden av tillgodoseende av rättigheter och processerna varigenom rättigheter förverkligas.
Kommunernas förpliktelser i förhållande till mänskliga rättigheter
Statens förpliktelser att respektera, skydda och tillgodose rättigheter gäller även för kommunerna. När man diskuterar karaktären av förpliktelserna, hur pass omfattande de är och hur de bör formuleras behöver ett par olika aspekter till frågan uppmärksammas. Bland dessa märks de grundläggande utgångspunkterna för offentlig verksamhet, innebörden av rättighetsperspektiv och ett rättighetsbaserat arbetssätt, modeller för att utveckla rättighetsperspektivet och dimensioner i de processer varigenom mänskliga rättigheter förverkligas.
Grundläggande ideal: rättssäkerhet, demokrati och effektivitet
När man diskuterar omfattningen och innebörden av kommunernas förpliktelser att förverkliga rättigheter är det lämpligt att börja med de principiella överväganden som ligger till grund för offentlig verksamhet. Dessa är rättssäkerhet, demokrati och effektivitet.
8
Rättsstatens ideal innebär att offentlig makt utövas under
lagarna med respekt för enskildas rättigheter. Att beslut fattas med stöd i lag är en väsentlig del av det (legalitetsprincipen). Att besluten sker på objektiva grunder och att arbetet karaktäriseras av opartiskhet (objektivitetsprincipen) och att människor behandlas lika (likhetsprincipen) är också centralt för förvaltningsrättslig reglering.
9
Personer som berörs av beslut har vidare rätt att höras
och vara delaktiga i handläggningen av ärendet. Beslut ska ske inom rimlig tid och kunna överklagas. Dessa krav handlar om bemötande
8
Se t.ex. Wendegård, Anna & Spång, Mikael (2009) ”Förvaltning och mänskliga rättigheter”,
i Spång, M (red) Mänskliga rättigheter – ett ofullbordat uppdrag (Malmö: Liber).
9
Petersson, Olof (1996) Rättsstaten: frihet, rättssäkerhet och maktdelning i dagens politik
(Stockholm: SNS): 22f; Strömberg, Håkan & Lundell, Bengt (2006) Allmän förvaltningsrätt (Malmö: Liber): 64ff; Marcusson, Lena 2006. ”God förvaltning – en rättslig princip?”, i Marcusson, L., (red) God förvaltning – ideal och praktik (Uppsala: Iustus): 9
− 30.
45
Bilaga 8 SOU 2010:70
av personer, handläggning av ärenden som berör enskild person samt principer för beslutsfattandet.
10
Av betydelse för både rättsäkerhet och demokrati är att ha insyn i beslutsprocesser som berör medborgarna som enskilda, men också mer allmänt i hur politiska beslut fattas och hur kommunernas förvaltningar fungerar. Insyn och öppenhet är en förutsättning för delaktighet och deltagande och därmed för medborgarnas möjlighet att utöva sina medborgerliga och politiska rättigheter. Insyn och öppenhet befordrar också en förvaltning som är fri från korruption, gör det möjligt att rätta till misstag och missförhållanden samt underlättar förändring och lärande i organisationen. Att kunna utkräva ansvar handlar bland annat om möjligheter att överklaga beslut, men också om politiskt ansvarsutkrävande vid val eller genom andra former av politiskt deltagande, såsom demonstrationer och politiska manifestationer.
11
Ansvarsutkrävande sker även genom de organ som har ansvar för tillsyn, såsom länsstyrelserna, JO och liknande. Även internationella organ, såsom Europadomstolen för mänskliga rättigheter och FN:s övervakningskommittéer, är betydelsefulla i det avseendet.
Att kommunerna uppfyller sitt uppdrag på ett effektivt sätt är också av stor betydelse. Effektivitet handlar både om god hushållning med resurser och om måluppfyllelse. När det gäller det senare är det av vikt att uppmärksamma skillnaden mellan resultatet av förvaltningarnas arbete och processen som leder till ett visst resultat.
12
På många sätt är det resultaten av kommunernas verk-
samhet som är avgörande ur medborgarnas perspektiv. Hur verksamheten organiseras och styrs för att åstadkomma resultaten spelar vanligtvis mindre roll för medborgarna. Men dessa frågor har betydelse ur ett människorättsperspektiv. Förvaltningar måste arbeta på ett aktivt, effektivt och koordinerat sätt för att förverkliga rättigheter. Förvaltningarnas ansträngningar står därmed i fokus. Ta till exempel en stad till vilken ett stort antal personer flyttar. Inflyttningen skapar press på bostadsmarknaden med ökade köer som konsekvens. Att många människor inte har en bostad innebär att rätten till bostad inte är tillgodosedd, men kommunen kanske anstränger sig till det yttersta för att hitta bostäder. En annan kommun har stor utflyttning och därför finns det inga
10
Strömberg & Lundell 2006: 64ff.
11
Premfors, Rune, Ehn, Peter, Haldén, Eva & Sundström, Göran (2003) Demokrati och byråkrati (Lund: Studentlitteratur): kap. 11.
12
Abiri, Elisabeth, Brodin, Anna & Johansson, Peter (2008) Mänskliga rättigheter? ”Jag vet att dom finns och jag tror Sverige är bra på dom” Stockholm: Fritzes):64ff.
46
Bilaga 8
svårigheter att tillgodose bostäder åt dem som behöver, utan att kommunen behöver göra mycket. Om vi enbart beaktar resultatet är den sistnämnda kommunen framgångsrik i att förverkliga rätten till bostad, medan den förra inte är det. Men resultaten säger litet om hur pass aktivt, medvetet och fokuserat förvaltningarnas arbete är.
13
I bedömningen av måluppfyllelse är det således av vikt att fokusera både på resultaten av verksamheten och också processerna varigenom resultaten uppnås. Det innebär att frågor om organisation och styrning kommer i fokus, något som diskuteras mer nedan.
Lagstadgade krav och rättighetsperspektivet
När det gäller omfattningen av kommunernas förpliktelser att förverkliga mänskliga rättigheter kan man anlägga två synsätt. Ett sätt att se på saken är att kommunerna är bundna att följa nationell och överstatlig lagstiftning samt tolkningen av densamma i domstolar, och att de rättigheter som kommer till uttryck på det sättet inte bara är grunden för de krav som kan ställas utan också mer eller mindre uttömmande specificerar dem. En annan ansats är att hävda att kommunerna bör utgå från ett rättighetsperspektiv i sin verksamhet. Det senare innebär att kommunernas ansvar mycket väl kan sträcka sig utöver de lagstadgade kraven, även i de fall nationell lagstiftning och policy inte innehåller rättighetsformuleringar.
Rättighetsperspektivet innebär att rättigheter är grunden för invånarnas legitima förväntningar på kommunernas verksamhet. Vid sidan av att klargöra detta förhållande mellan rättighets- och skyldighetsbärare innebär rättighetsperspektivet också att utveckla individers förmåga att hävda sina rättigheter. Att stärka människors kunskap om sina rättigheter och möjligheter att använda sig av dem är mycket viktigt. Det betyder naturligtvis också att skyldighetsbärarna måste vara medvetna om de legitima krav som individer kan ställa på verksamheter och arbeta systematiskt för att uppfylla dessa. Av betydelse i det avseendet är även att kunna utkräva ansvar för fattade beslut, både gällande enskilda och mer övergripande i förhållande till de politiska beslutsprocesserna. Att institutionalisera ansvarsutkrävande är därför ytterligare en dimension av
13
Abiri, Brodin & Johansson 2008: 63ff.
47
Bilaga 8 SOU 2010:70
arbetet med ett tydligt rättighetsperspektiv och rättighetsbaserat arbetssätt. Man brukar också lägga vikt vid att processen varigenom rättigheter förverkligas är inkluderande. I ett rättighetsbaserat arbetssätt ingår att göra de som berörs delaktiga i såväl planering som genomförandeprocesser.
14
Uppfattningarna om kommunernas ansvar för att förverkliga mänskliga rättigheter går isär, något som också visar sig i de intervjuer som gjorts i denna kartläggning. En del menar att de lagstadgade kraven på ett i uttömmande sätt definierar innebörden av förpliktelserna, medan andra ser det som väsentligt att anlägga ett rättighetsperspektiv för verksamheten. Frågan kompliceras av att rättighetsformuleringar överlag inte är särskilt framträdande i svensk lagstiftning. Som bland andra Elisabeth Abiri, Anna Brodin och Peter Johansson påpekat tenderar de rättighetsformuleringar som finns i internationella och regionala konventioner om mänskliga rättigheter att gå förlorade när de överförs till svensk lagstiftning. Som exempel kan nämnas att konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter innehåller stipuleranden i termer av rätten till en viss sak, medan när dessa överförs i svensk lagstiftning formuleras det som ett ansvar för det allmänna att främja och trygga – exempelvis att främja och trygga social trygghet snarare än rätt till social trygghet.
15
Båda de nämnda förhållandena – att begränsa omfattningen av förpliktelserna till existerande lagstiftning och den fokus på förvaltningars uppdrag snarare än rättigheter som utmärker mycket av lagstiftningen – försvårar utvecklandet av ett rättighetsperspektiv och ett rättighetsbaserat arbetssätt. Dessa svårigheter är naturligtvis inte unika för kommunerna utan gäller för all offentlig verksamhet och är således inte heller en fråga om huvudmannaskap.
Men det finns samtidigt exempel på hur man i kommunerna arbetar med rättighetsperspektivet. Ett par faktorer som är väsentliga i sammanhanget är de som Abiri, Brodin och Johansson pekar på i sin handbok för arbete med mänskliga rättigheter på kommunal nivå: att det krävs ett målmedvetet arbete, exempelvis genom att handlingsplaner antas och att ett rättighetsspråk införs i förvaltning och beslutsfattande. De betonar också att det måste avsättas tid, att det krävs utbildning som är återkommande samt att personer med ansvar för frågorna tillsätts, att ekonomiska resurser avsätts och att mänskliga rättigheter inkluderas i budgetprocessen.
14
Abiri, Brodin & Johansson 2008: 18f.
15
Abiri, Brodin & Johansson 2008: 29f.
48
Bilaga 8
Det är dessutom av vikt att kommunerna samarbetar och samråder med frivilligorganisationer, nationella och regionala organ och så vidare.
16
Liknande överväganden finns i exempelvis Barnombudsmannens utvärderingar av hur kommunerna arbetar med barns rättigheter. Barnombudsmannen betonar bland annat behovet att inkludera rättighetsperspektivet i övergripande styrdokument och integrera det i den ordinarie verksamheten, inte minst genom att utgå från de befintliga arbetssätten för att belysa dessa ur ett rättighetsperspektiv.
17
I samband med den konferens som SKL och
Europarådet höll i oktober 2008, som resulterade i deklarationen om kommuners betydelse för mänskliga rättigheter, togs ett bakgrundspapper fram där bland annat behovet att höja medvetenhet och kunskaper bland medborgare för att de ska kunna hävda sina rättigheter lyftes fram. Man betonade också integrering i ordinarie verksamhet, dialog och strukturerade relationer med civilsamhället och möjligheter för individer att genom klagomål och överklagande säkerställa respekten för mänskliga rättigheter.
18
Det är också viktigt att systematiskt utvärdera arbetet med mänskliga rättigheter. Abiri, Brodin och Johansson menar att det är av vikt att inkludera tre slags indikatorer i utvärderingar: (1) aktivitetsindikatorer som handlar om vilka slags aktiviteter som genomförs (exempelvis andel av anställda som gått utbildning i mänskliga rättigheter), (2) resultatindikatorer som handlar om effekter och (3) processindikatorer varigenom man försöker mäta i vilken utsträckning kommunen anstränger sig att förverkliga rättigheter.
19
Mätning av resultat får ofta ske genom användning av
närmevärden.
20
Ohälsotal fungerar exempelvis som ett sätt att mäta
hur väl rätten till hälsa tillgodoses även om det inte säger allt om rätten till hälsa. Köer till bostäder och antalet hemlösa säger något
16
Abiri, Brodin & Johansson 2008: 54ff.
17
Barnombudsmannen (2008) Från beslut till praktik. Barnkonventionen i kommunala verksamheter (Stockholm: BO), Barnombudsmannen rapporterar, BR2008:04.
18
Seminarium, Stockholm 6 oktober 2008, issue paper: “Systematic work for Human Rights – a challenge for local/regional politics”. SKL:s hemsida, http://www.skl.se/artikel.asp?A=52648&C=3677
19
Abiri, Brodin & Johansson 2008: 63f.
20
Som exempel kan nämnas de utvärderingar som görs av folkhälsosituationen i kommuner. I dessa används en rad nyckeltal för att beskriva sociala och ekonomiska förhållanden i kommuner och stadsdelar. I dessa utvärderingar mäts mänskliga rättigheter inte i förhållande till processen av förverkligande, men däremot i förhållande till det sammanlagda resultatet av olika aktörers verksamhet och andra samhällsfaktorer. Att mäta resultat genom närmevärden är en ganska vanlig strategi i arbetet med mänskliga rättigheter; se t ex Landman, Todd (2004) “Measuring Human Rights,” Human Rights Quarterly, vol 24: 890
− 923.
49
Bilaga 8 SOU 2010:70
om hur väl rätten till bostad uppfylls och så vidare. Det är också viktigt att mäta vilka skillnader som finns mellan personer, beroende på kön, etnicitet och så vidare, eftersom kommuner är skyldiga att förverkliga rättigheter på ett likvärdigt sätt.
21
Att mäta
processer är mycket svårare. Abiri, Brodin och Johansson menar att man bör fokusera på de begrepp och verktyg som används för att åstadkomma vissa resultat, exempelvis avsättning av personella och ekonomiska resurser, initiativ till samverkan med andra aktörer, antagandet av handlingsplaner och liknande.
22
Att vidareutveckla rättighetsperspektivet
Det finns ett par olika modeller för att utveckla rättighetsperspektivet, modeller som anknyter till de samhällssystem som är centrala i ett modernt samhälle. Samhällsvetare har under längre tid diskuterat de huvudsakliga mekanismer varigenom samhällen integreras, närmare bestämt genom rättssystemet, det politiska systemet, förvaltningssystemet och det ekonomiska systemet. Rättighetsperspektivet kan förstås i förhållande till dessa system och får beroende på vilken anknytningspunkt som väljs också olika innebörd. De olika systemen ska inte ses som ömsesidigt uteslutande utan snarare som överlappande, även om det också finns konflikter mellan de olika modellerna.
23
Ett sätt att utveckla rättighetsperspektivet är att knyta det till personers möjligheter att utkräva sina rättigheter genom rättssystemet. Det handlar då om att tydliggöra den rättsliga regleringen av verksamheten så att personer som anser sig vara missgynnade eller felaktigt behandlade kan överklaga beslut och få sin sak prövad i rättsliga instanser, alternativt i kvasirättsliga instanser med möjlighet att utfärda sanktioner.
24
Ett exempel på det förra är i
Sverige förvaltningsdomstolarna, medan ett exempel på det senare är ombudsmannainstitutioner. Förvaltningsdomstolarnas ställ-
21
Abiri, Brodin & Johansson 2008: 63f.
22
Abiri, Brodin & Johansson 2008: 66ff.
23
De olika modellerna hänger på ett uppenbart sätt samman med politiska ställningstaganden och bedömningar, inte minst mot bakgrund av diskussioner och konflikter kring privat och offentlig verksamhet när det gäller marknadsmodellen. En relaterad fråga handlar om lämplighet. Vissa av modellerna är mer lämpliga i vissa fall än andra. Exempelvis kräver den rättsliga modellen en tydlig lagreglering, vilket är en fördel i många fall men inte i alla, sådant det bland annat visas i diskussioner kring problem och möjligheter med ramlagstiftning.
24
Se t.ex. Sterzel, Fredrik (2006) ”Den allmänna förvaltningsrättens kodifiering. Ett projekt för god förvaltning”, i Lena Marcusson (red) God förvaltning – ideal och praktik (Uppsala: Iustus): 229
− 252.
50
Bilaga 8
ningstaganden har redan stor betydelse för kommunernas verksamhet. De spelade exempelvis en avgörande roll för att klarlägga innebörden av skälig levnadsstandard i förhållande till socialbidragsnormen, något som sedermera gav upphov till en mer detaljerad lagreglering. Förvaltningsdomstolarna har också varit viktiga för att lägga fast servicenivåer och tolkningar av en rad lagstiftningar, inte minst rörande LSS och andra liknande typer av lagstiftning.
25
Som ofta påpekats i debatt om förvaltningsdomstolarnas roll är det något paradoxalt att medan domstolar i det svenska politiska systemet tillmäts en mycket begränsad roll i att tydliggöra innebörden av de i regeringsformen angivna medborgerliga och politiska rättigheterna, spelar de desto större roll när det gäller tolkningen av de sociala och ekonomiska rättigheterna. Även om de senare har en svagare grundlagsmässig ställning har förvaltningsdomstolarna haft en framträdande roll i att klarlägga innehållet i en del av de sociala rättigheterna.
26
Vid sidan av förvaltningsdom-
stolarna har också utvecklingen inom EU betydelse för det rättsligt förankrade rättighetsperspektivet, exempelvis sådant det handlar om framväxten av patienträttigheter.
27
Samtidigt är det rättsligt
förankrade rättighetsperspektivet relativt lite utvecklat i Sverige. Som tidigare sagts tenderar fokus på individers rättigheter att bli otydligt när rättigheter överförs till svensk lagstiftning. Istället ställs förpliktelserna att främja och verka för att en viss social och ekonomisk situation i fokus. Abiri, Brodin och Johansson noterar att skillnaden mellan rättigheter och skyldigheten att främja har betydelse både för medborgaren, som därmed inte på ett uppenbart sätt har en bestämd rättighet, och för myndigheter i det att det inte faller sig naturligt att anlägga ett rättighetsperspektiv i handläggning eller i organisering av verksamheten.
28
Att tydliggöra rättighetsperspektivet i termer av utkrävbara rättigheter är ett sätt att stärka rättighetsperspektivet. Det kan vid sidan av utkrävbarhet genom domstol ske genom andra, kvasirättsliga institutioner. Ett sådant exempel är ombudsmannainstitutioner. Dessa institutioner kan utformas på olika sätt, men om man vill att de ska ha en funktion i att tillvarata individers rättigheter måste det dels finnas ett tydligt mandat att de ställningstaganden
25
Se t.ex. Sterzel, Fredrik (1998) Författning i utveckling (Uppsala: Iustus): 177
− 204.
26
Se t.ex. Sterzel, Fredrik (1998) Författning i utveckling (Uppsala: Iustus): 177
− 204.
27
Se t.ex. Vahlne Westerhäll, Lotta (2003) ”EU och den svenska sjukvården: om patienters rättigheter”, i P. Blomqvist (red) Den gränslösa välfärden (Stockholm: Agora): 130
− 153.
28
Abiri, Brodin & Johansson 2008. 29f.
51
Bilaga 8 SOU 2010:70
som görs i ombudsmannainstitutionen är bindande för förvaltningarna, dels att det finns ett sanktionssystem om man i verksamheter inte följer ombudsmännens ställningstaganden. I den deklaration som antogs av SKL tillsammans med Europarådet i oktober 2008 ställer man sig positiv till utvecklingen av ombudsmannainstitutioner på lokal nivå, men det sägs inget om det mandat som dessa skulle kunna tänkas ha. I den mån kommunerna har infört ombudsmän, något som exempelvis finns i vissa kommuner inom äldreomsorgen, är det inte i förhållande till ett övervakande eller ansvarsutkrävande syfte. Istället handlar det om ombudsmän vars roll är att föra vidare synpunkter och hjälpa personer genom att hänvisa dem rätt, underlätta deras kontakter med myndigheter och så vidare.
Ett andra sätt att vidareutveckla rättighetsperspektivet är att anknyta till medborgaren som deltagare i politiska processer för att påverka dem och utkräva ansvar för fattade beslut. Under längre tid har det förts en debatt om den lokala demokratins villkor och det har också genomförts en rad reformer för att öka medborgares möjligheter till deltagande och delaktighet i politiskt beslutsfattande.
29
Att öka medborgarnas inflytande och deltagande är en
uttalad ambition i flertalet kommuner. Sätten att stärka det medborgerliga inflytandet är flera. Man kan anknyta till medborgarna som allmänpolitiskt intresserade personer. Som exempel kan nämnas rätten för invånarna att lägga fram förslag till kommunfullmäktige och nämnder (medborgarförslag). Ett annat tillvägagångssätt är olika former av samråd som syftar till att möjliggöra för medborgarna att föra fram synpunkter. Ett slags samråd är det som sker genom att inkludera föreningar och organisationer i beslutsfattande, planering och genomförande, exempelvis finns i flertalet kommuner råd där frågor om funktionshindrades rättigheter behandlas. En annan typ av samråd är det som sker exempelvis när det gäller fysisk planering eller dialog kring utveckling av stads- och kommundelar.
30
Det är också möjligt att lägga
vikt vid det sätt som invånarna är brukare av service och tjänster för att inkludera dem i planering, upplägg och utvärdering av verk-
29
Se t.ex. Gilljam, Mikael, Ola Jodal & Oskar Cliffordson (2003) ”Demokratiutveckling i svenska kommuner. Del 1. En kartläggning av vad som gjorts” (Göteborg: CEFOS); Montin 2007: kap 11 och 12.
30
Se t.ex. Montin 2007: 156ff.
52
Bilaga 8
samheten.
31
Brukarinflytande har institutionaliserats i många kom-
muner, särskilt i skola och omsorgsverksamhet.
32
Grundläggande för demokratidimensionen är att medborgarna ska ha jämlika möjligheter att påverka beslutsfattande och utkräva ansvar för fattade beslut. Både påverkan och ansvarsutkrävande är av vikt, men det råder delade meningar bland demokratiteoretiker om man bör lägga vikt vid det ena eller det andra. Det finns också en omfattande debatt kring de faktorer som påverkar intresset att delta. Det tillhör en av de mest omdiskuterade frågorna om medborgarna i gemen är tillräckligt politiskt intresserade för att engagera sig i tillräcklig utsträckning för att deltagardemokratiska arrangemang ska fungera eller om ointresse snarare är ett utslag av hinder för att personer ska kunna delta på ett sätt som verkligen räknas
33
. Dessutom är det allmänt av stor betydelse att uppmärksamma de skillnader i politiska resurser, såsom pengar, tid, utbildning och kontakter, som finns mellan personer när det gäller möjligheterna att delta. Det är väl känt att politisk ojämlikhet är ett problem i Sverige liksom i andra demokratier. I vissa fall rör det sig om en politisk marginalisering som gör att man kan tala om grupper av invånare som politiskt fattiga.
34
Den forskning som finns
kring en tydlig fokus på deltagardemokrati visar också att det är väsentligt att man lokalt ges verkliga möjligheter att bestämma över hur resurser ska användas. I annat fall blir deltagandet mer fasad än reell påverkansmöjlighet.
35
En tredje väg att utveckla ett rättighetsperspektiv anknyter till det sätt som individer på en marknad väljer tjänster. Ökade möjligheter att välja utförare av service och tjänster i kommunal och annan offentlig verksamhet har diskuterats under längre tid och flera reformer med denna inriktning har genomförts under de senaste tio till femton åren.
36
I reformer och debatt har ökade
möjligheter att välja skola, barnomsorg, äldreomsorg och liknande
31
Se t.ex. Lundquist, Lennart (1991) Förvaltning och demokrati (Stockholm: Norstedts): 130f.
32
Se t.ex. Jarl, Maria (2004) En skola i demokrati? Föräldrarna, kommunen och dialogen (Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen); Montin 2007: 174ff.
33
Se t.ex. Gilljam, Mikael & Hermansson, Jörgen (red) (2003) Demokratins mekanismer (Malmö: Liber).
34
Se t.ex. Dahlstedt, Magnus (2005) Reserverad demokrati. Representation i ett mångetniskt Sverige (Umeå: Boréa).
35
Se t.ex. Fung, Archon & Olin Wright, Erik (red) (2003) Deepening Democracy. Institutional Innovations in Empowered Participatory Governance (London: Verso).
36
Se t.ex. Blomqvist, Paula & Rothstein, Bo (2000) Välfärdsstatens nya ansikte: demokrati och marknadsreformer inom den offentliga sektorn (Stockholm. Agora).
53
Bilaga 8 SOU 2010:70
stått i fokus.
37
Detta synsätt skiljer sig från de två första sätten att
utveckla rättighetsperspektivet i det att det inte är individen som rättighetsbärare eller deltagande i en kollektiv politisk process som står i fokus, utan istället att som kund uttrycka gillande och ogillande genom att ”rösta med fötterna”. Vid sidan av att öka valfriheten brukar det också framhävas av förespråkarna av marknadsmodellen att den genom konkurrens leder till bättre kvalitet på verksamheterna överlag. När rättighetsperspektivet utvecklas via användningen av en marknadsmodell är det väsentligt att man specificerar innehållet i de tjänster som finns och också tillgodoser behovet av information för att kunna ta ställning till de olika tjänsterna. Det är naturligtvis även av vikt att uppmärksamma hur sociala och ekonomiska ojämlikheter slår igenom i reella valmöjligheter på ett likartat sätt som man i demokratiperspektivet måste ta i beaktande skillnader mellan människor när det gäller deras politiska resurser.
Ett fjärde tillvägagångssätt för att utveckla rättighetsperspektivet är att integrera det i de administrativa processer där lagstiftning, policy och beslut genomförs. För att åstadkomma det är det väsentligt att organisationen byggs upp på ett sådant sätt att integrering av rättighetsperspektivet underlättas och att enskilda tjänstemän har kunskap och möjlighet att använda sig av perspektivet i sin dagliga verksamhet. Därmed kommer frågor om tjänstemännens roller, autonomi och styrningen av förvaltningen i fokus. Under längre tid har man i förvaltningsforskning diskuterat de roller som tjänstemännen har och det utrymme för bedömningar och ställningstaganden som lagreglering och organisation ger. Lennart Lundquist skiljer i sammanhanget mellan ämbetsmanna-, politiker-, expert-, och intressentskolorna i sin genomgång av olika synsätt på förvaltningarna i förhållande till de förtroendevalda.
38
I
ämbetsmannaskolan betonas tjänstemännens oberoende av den politiska ledningen och rättssäkerheten i förvaltningen står i fokus. På många sätt är det ett synsätt som hämtar inspiration från domstolarnas roll i rättssystemet. I politikerskolan är det tjänstmännens genomförande av politiskt fattade beslut som betonas, något som motiveras av att förvaltningen har en implementerande roll i förhållande till den representativa demokratins organ. I intressentskolan är det intressenters medverkan i förvaltningen som står i fokus, exempelvis genom brukarmedverkan eller genom före-
37
Montin 2007: 182ff.
38
Lundquist 1991: kap. 4.2.
54
Bilaga 8
ningars och organisationers deltagande inom ramen för en mer korporativ beslutsstruktur. Expertskolan, slutligen, betonar tjänstemännens kunskap inom speciella områden och deras betydelse för att ta fram specificerade riktlinjer och genomföra beslut i enlighet med kunskap och beprövad erfarenhet.
39
Alla perspektiven på tjänstemannens roller är av betydelse när mänskliga rättigheter diskuteras. Rättssäkerhet är väsentligt för likabehandling, genomförande av politiska beslut är av vikt med tanke på att förvaltningen ska åstadkomma resultat och relationerna till intressenter är betydelsefulla eftersom delaktighet och deltagande tillhör de krav som kan ställas på en förvaltning utifrån mänskliga rättigheter. Professionell kunskap, slutligen, är väsentligt för att uppgifter ska utföras på ett ändamålsenligt och korrekt sätt.
40
Att det i hög grad är i mötet med den enskilde medborgaren som politiska beslut gestaltas och att många tjänstemän har betydande möjligheter att påverka detsamma gör att frågan om tjänstemännens autonomi blir av vikt att diskutera.
41
Ur ett människo-
rättsperspektiv är den autonomi som tjänstemän har både en möjlighet och ett problem. Det är en möjlighet därför att tjänstemännen kan ta i beaktande flera faktorer av betydelse för den enskilde utifrån hans eller hennes situation för att kunna nå ett gott resultat. Det är ett problem eftersom det också ökar risken för att det är subjektiva faktorer som kommer att vara utslagsgivande för beslut. Dessa frågor har diskuterats under längre tid, inte minst i förhållande till ramlagstiftning.
42
I förhållande till de olika rollerna
hos tjänstemän kan det noteras att viktiga delar till förverkligandet av mänskliga rättigheter faller tillbaka på tjänstemännens förmåga att överskrida stereotyper och inskränkta förhållningssätt i bemötande av människor liksom hänsyn till deras behov och intressen, men samtidigt upprätthålla rättssäkerhetskraven.
43
Vid sidan av tjänstemannens roller och autonomi är naturligtvis också frågor om styrning av vikt. Möjligheterna för förvaltningar att arbeta aktivt och koordinerat för att förverkliga mänskliga rättigheter har i hög grad att göra med hur verksamheten styrs. I
39
Lundquist 1991: kap. 4.2.
40
Se t.ex. Wendegård, Anna & Spång, Mikael (2009) ”Förvaltning och mänskliga rättigheter”, i Spång, M (red) Mänskliga rättigheter – ett ofullbordat uppdrag (Malmö: Liber).
41
Se t.ex. Schierenbeck, Isabell (2003) Bakom välfärdsstatens dörrar (Umeå: Boréa).
42
Se t.ex. Staaf, Annika (2007) ”Likhet och likvärdighet inför lagen, i Staaf, Annika & Zanderin, Lars (red) Mänskliga rättigheter i svensk belysning (Malmö: Liber): 114
− 229.
43
Lundquist 1991: 36ff.
55
Bilaga 8 SOU 2010:70
det sammanhanget brukar problem med sektorsorganiseringen av förvaltningen tas upp. Det är svårt att integrera mänskliga rättigheter och andra tvärsektoriella perspektiv i denna typ av organisation. Det är också svårt att klargöra ansvaret för dessa övergripande perspektiv. De sägs ofta att de ska genomsyra alla verksamheter, men det som är allas ansvar blir lätt ingens ansvar. Ytterligare ett problem som hänger samman med sektorsorganiseringen är att många människor som inte passar in i de kategorier och profiler som en viss förvaltning är tänkt att arbeta med har svårt att få den hjälp och stöd som de behöver och har rätt till. Personer hamnar mellan stolarna och hänvisas fram och tillbaka mellan olika förvaltningar.
44
Vid sidan av problemen med sektorsorganiseringen har också frågorna om problemen med mål- och resultatstyrningen uppmärksammats, särskilt under senare år. Styrningssystemet genomfördes på bred front i svensk förvaltning under 1980- och 1990-talen.
45
Den innebär att politiker ska styra förvaltningar genom att ange mål för verksamheten och kontrollera graden av måluppfyllelse. Det fanns till en början stora förhoppningar att man därmed skulle renodla och tydliggöra det politiska ansvaret och tjänstemännens roll, men flera av förhoppningarna har inte infriats. Bland problemen märks bristande samordning, oklara målformuleringar och dålig uppföljning.
46
I diskussion och studier av målformuleringar
har man visat på ett par problem. Det finns en tendens att politiker antingen formulerar alltför vaga och oprecisa mål som inte ger någon större vägledning och dessutom är svåra att mäta, eller alltför precisa mål som innebär att det snarare är den interna effektiviteten än värdet för medborgarna som sätts i centrum. Mål som handlar om antalet insatser, antal ärenden eller besök säger inget om värdet av dem för medborgarna och leder ofta förvaltningen att fokusera på hur kvoter ska kunna uppfyllas.
47
44
Verva (2007) ”Styrning för ökad effektivitet” (Stockholm: Verket för förvaltningsutveckling): kap. 5 och 6.
45
Premfors m.fl. 2003: del 3.
46
Se t.ex. SOU 2007: 75; Tarschys 2006.
47
Verva (2007) ”Styrning för ökad effektivitet”. Stockholm: Verket för förvaltningsutveckling: kap. 5 och 6.
56
Bilaga 8
Rättighetsperspektiv och rättighetsbaserat arbete: ett process synsätt
De beskrivna modellerna i förra avsnittet utgör utgångspunkter för att förankra rättighetsperspektivet i existerande samhällssystem. Anledningen till att jag diskuterat det politiska och administrativa systemet mer ingående än de andra är att kartläggningen i hög grad har denna fokus. Huvuddelen av diskussionen om arbetet med mänskliga rättigheter i kommunerna handlar om integration av rättighetsperspektivet i verksamhet och förvaltning sådant det rör ett administrativt system styrt genom politiska beslut. Det är utgångspunkten för dimensionerna till det processynsätt som används i det tredje kapitlet för att diskutera resultaten av kartläggningen. Följande steg i processer av att formulera och genomföra beslut och åtgärder kommer att diskuteras: (1) deltagande och delaktighet, (2) målformulering och prioritering i beslutsprocesser, (3) integrering i ordinarie verksamhet, (4) organisation och styrning samt (5) uppföljning och utvärdering.
Det saknas en etablerad mall för hur ett processynsätt bör utvecklas, men det har sin grund i två slags överväganden. För det första ansluter processynsättet till det som brukar kallas för den demokratiska styrningskedjan. Denna tar sin början i medborgarnas politiska deltagande för att via beslut i politiska församlingar utmynna i uppdrag åt förvaltningen att förverkliga de politiskt beslutade målen. Det föreslagna processynsättet tar sin utgångspunkt i denna kedja.
48
För det andra betonas det som redan på-
pekats, att rättighetsperspektivet innehåller en fokus på deltagande och delaktighet, tydlighet i målformuleringar och i utvärdering av insatser både med avseende på resultat och också processer. Det föreslagna synsättet ansluter till de grundläggande aspekterna av rättighetsperspektivet och ett rättighetsbaserat arbetssätt.
Med deltagande och delaktighet menas hur de som berörs av beslut, lagstiftning och policier har möjlighet att delta i beslutsfattandet. Medborgarnas jämlika möjligheter till deltagande är
48
Det ska naturligtvis noteras i detta sammanhang att denna kartläggning inte har som syfte att studera hur de faktiska beslutsprocesserna går till. I förvaltningsforskning finns sedan länge en debatt och kritik mot tanken att man först bestämmer sig för vad som ska göras, sedan tar fram metoder och verktyg och genomför dessa med ett visst resultat. Ett sådant synsätt benämns ofta som en rationalistisk syn på förvaltningens funktion; se t.ex. Lundquist; Lennart (1992) Förvaltning, stat och samhälle (Lund: Studentlitteratur); Sannerstedt, Anders (1997) ”Implementering – hur politiska beslut genomförs i praktiken”, i Rothstein, Bo (red) Politik som organisation. Förvaltningspolitikens grundproblem (Stockholm: SNS).
57
Bilaga 8 SOU 2010:70
grunden för politisk legitimitet i en demokrati. Som redan påpekats är det utgångspunkten för den demokratiska styrningskedjan och ett rättighetsbaserat arbetssätt. Av särskilt intresse i det sammanhanget är hur de som ”berörs” av en viss politisk inriktning definieras. I sin bredaste betydelse betyder det alla som måste leva med konsekvenserna av besluten. Det är grunden för den legitima förväntan hos människor i en demokrati att också kunna delta i beslutsfattandet. Ingen existerande demokrati har emellertid lyckats med konstycket att inkludera alla berörda också som deltagare på ett fullständigt sätt. En del personer har exempelvis inte den rättsliga status som krävs för en fullständig tillgång till politiska rättigheter. Som exempel kan barn och unga nämnas. Även om barnkonventionen kommit att betyda att större vikt läggs vid barn och ungas deltagande idag än för ett par årtionden sedan har barn och unga inte rösträtt och är därmed uteslutna från en väsentlig påverkanskanal.
Med målformulering och prioriteringar vid beslutsfattande menas att rättigheter tydliggörs i formulering av mål med verksamheten och i olika avvägningar och bedömningar vid beslutsfattandet. Att formulera mål som klargör ett rättighetsperspektiv framhävs ofta som väsentligt för att mänskliga rättigheter ska få ett genomslag i verksamheten. I diskussionerna betonas också att rättighetsperspektivet är väsentligt när man gör prioriteringar, inte minst för att vinnlägga sig om att personers rättigheter faktiskt beaktas. Att på ett tydligt sätt använda rättigheter som utgångspunkt för prioriteringar kan vidare klargöra målkonflikter och att man av något skäl, till exempel på grund av bristande resurser, inte fullt ut lyckas med att uppfylla sina förpliktelser. Det är visserligen inte särskilt smickrande att skylta med att man brister i förverkligandet av rättigheter, men det kan leda till en tydligare fokus på vilka åtgärder som bör vidtas och också debatt kring frågor av stor vikt för medborgarnas väl och ve.
49
Integrering i ordinarie verksamhet har under längre tid poäng-
terats i debatter om mänskliga rättigheter.
50
Under längre tid har
man såväl på kommunal som också statlig nivå arbetat med integreringsprojekt när det gäller jämställdhet. Sedan 1994 är jämställdhetsintegrering den huvudsakliga strategin för att genomföra
49
Jfr Abiri, Brodin & Johansson 2008: 20ff.
50
Se t.ex. Oberleitner, Gerd (2007) Global Human Rights Institutions (Cambridge: Polity): kap. 5.
58
Bilaga 8
jämställdhetspolitiken i Sverige.
51
Vanligtvis används integrering i
den vidare betydelsen av att tydliggöra ett visst perspektiv, såsom jämställdhet eller mänskliga rättigheter, i alla led från deltagande i beslut till genomförande. I en något snävare mening hänger integrering samman med frågan om hur ett visst perspektiv får bäring på en redan etablerad verksamhet och det är framförallt i denna mening som frågan diskuteras i den här kartläggningen.
Organisation och styrning är som diskuterats väsentliga frågor
när man studerar såväl resultat som processer varigenom mänskliga rättigheter förverkligas. Ett flertal faktorer är av vikt i det sammanhanget, bland annat förhållandet mellan övergripande perspektiv och kommunernas sektorsorganisering och därmed frågor om hur mänskliga rättigheter får bäring på de olika verksamheterna. Kartläggningen visar att man är mycket medveten om detta problem och att man i hög grad försöker att genom tvärsektoriella nätverk koordinera insatser så att de kan få genomslag i de olika sektorerna. Frågor om ekonomisk suboptimering och fragmentering berörs också i kartläggningen. Även förhållandet mellan politiker och tjänstemän när det gäller målformulering och utförande uppmärksammas. I många kommuner pågår ett omfattande arbete för att förändra styrsystem och utveckla styrningsformer som dels är mer effektiva, dels möjliggör beaktande av det värde och den nytta verksamheten har ur ett medborgar/brukarperspektiv. Vid sidan av dessa dimensioner till styrningen av kommunernas verksamhet är också frågor om tjänstemännens autonomi och förhållningssätt väsentliga, inte minst sådant det handlar om utbildning i mänskliga rättigheter och en organisatorisk form som möjliggör reflektion kring och diskussion om den egna verksamheten.
Att resultaten av verksamheten måste följas upp och utvärderas är väsentligt för att kunna veta hur pass effektivt arbetet med att uppfylla mål är. Som diskuterats är det väsentligt att både kunna ta ställning till resultaten av insatser och de processer varigenom dessa resultat åstadkoms. Det är i sin tur information som är nödvändig för att medborgare, politiker och tjänstemän ska kunna ta ställning till såväl mål som medel. Kunskap kring resultaten av verksamheten gör det möjligt att diskutera om målformuleringarna varit realistiska, om de verktyg och instrument som använts varit lämpliga och så vidare. Utvärderingar kan också ge kunskap om åtgärder inom ett visst område fört med sig konsekvenser inom andra
51
Se t.ex. SOU 2007:15. Stöd för framtiden – om förutsättningar för jämställdhetsintegrering (Stockholm: Fritzes).
59
Bilaga 8 SOU 2010:70
områden som man inte kunde förutse. Som påpekats är det också väsentligt att försöka utvärdera processerna, inte minst för att kunna ta ställning till om de i tillräcklig grad är inkluderande. I kommunerna pågår ett arbete med att förbättra uppföljningar och utvärderingar, särskilt att formulera indikatorer för att mäta resultaten. Det brukar sägas att indikatorer ska vara smarta (specifika, mätbara, accepterade, relevanta och tidsbegränsade). Att utforma sådana indikatorer är emellertid lättare sagt än gjort, särskilt som man i arbetet med att mäta resultat och processer gällande mänskliga rättigheter vanligtvis måste arbeta med närmevärden. Det finns också en uppenbar risk att tillgängliga indikatorer snarare definierar målen än tvärtom.
Statens och kommuners ansvar
Nationell lagstiftning och policy spelar en central roll för kommunernas verksamhet, bland annat vad gäller organisation och specialreglerad kompetens, såsom socialtjänst, miljöskydd, skola och så vidare. En del av den lagstiftning som finns på det området är rättighetslagstiftning, exempelvis socialtjänstlagen och lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).
52
Vid sidan av
lagstiftning förekommer också andra former av styrning från statens sida. Tilldelning av resurser är en väsentlig styrform som rör bland annat allmänt tillskott till kommunernas verksamhet och de resurser som fördelas genom det kommunala utjämningssystemet. I vissa fall handlar det också om särskilda bidrag för riktade satsningar. Ytterligare en styrningsform när det gäller stat och kommun är avtal inom specifika områden. Avtal sluts exempelvis om mottagande av flyktingar och när det gäller satsningar inom ramen för den urbana utvecklingspolitiken (storstadspolitiken).
53
Flera av de undersökta kommunerna har avtal om flyktingmottagande och i några fall är också den urbana utvecklingspolitiken av betydelse; det senare gäller exempelvis Landskrona, Malmö, Södertälje och Trollhättan kommuner.
En fråga som särskilt bör lyftas fram när kommunernas ansvar för mänskliga rättigheter diskuteras är förhållandet mellan den kommunala självstyrelsen och statens ansvar att tillgodose rättig-
52
Montin 2007: kap. 2; Premfors m.fl. 2003: 130ff.
53
Tedros, Adiam (2007) ”Integration genom avtal – den nya svenska storstadspolitiken” i Sven Siverbo (red) Demokratisk och effektiv styrning (Lund: Studentlitteratur): 225
− 243.
60
Bilaga 8
heter på likvärdigt sätt för alla invånare oavsett i vilken kommun han eller hon bor. Mänskliga rättigheter innebär ett krav på likabehandling av alla invånare och förverkligande av rättigheter på jämlik grund. Kommuners domstolstrots och lagtrots har diskuterats i det avseendet. För individer innebär det senare att de inte får sina rättigheter tillgodosedda och därmed ett bristande likvärdigt förverkligande av mänskliga rättigheter.
54
Samtidigt har den kom-
munala självstyrelsen också ett politiskt värde, bland annat därför att den erkänns som en av statsskickets grunder och att Sverige tillträtt Europarådets självstyrelsekonvention.
55
Tvisterna på om-
rådet rör bland annat frågor om beskattningsrättens reglering och särskild lagstiftning från statens sida, exempelvis gällande socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen, LSS och lag om vård av missbrukare med flera. Många kommun- och landstingsföreträdare menar att staten ålagt kommunerna skyldigheter men inte tillfört resurser.
56
Det är en bedömning som delas av Europarådets kom-
mitté i den rapport om konventionen som gjordes 2005. I rapporten sägs bland annat att man i delar av rättighetslagstiftningen inte åstadkommit en ”rimlig balans” mellan rättigheter och landstings och kommuners skyldigheter.
57
Kommunernas arbete med mänskliga rättigheter: tidigare undersökningar
Det finns enbart ett fåtal tidigare studier av kommunernas arbete med mänskliga rättigheter.
58
I arbetet med den första handlings-
planen för mänskliga rättigheter gav Justitiedepartementets demokratienhet i uppdrag åt Teologiska högskolan i Stockholm att genomföra en undersökning av kommunernas verksamhet.
59
Undersök-
54
Se t.ex. SOU 2004: 118 Beviljats men inte fått (Stockholm: Fritzes): kap. 6.
55
Regeringsformen, kap 1, § 1 (SFS 1974:152); Council of Europe (1985) European Charter of Local Self-Government, European Treaty Series, no 122. Antagen 1985. Ratificerad av Sverige 1989. Frågan om den kommunala självstyrelsen utreds i den sittande grundlagsutredningen; SOU 2007:93Den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd (Stockholm: Fritzes).
56
Se t.ex. Bengtsson, Hans (2008) ”Varför blev det inte som vi bestämt? Om implementeringen av en social reform”, i Stubbergaard, Y., & Hall, P., red. Demokrati och makt. En vänbok till Lennart Lundquist (Lund: Statsvetenskaplig tidskrift): 117-143.
57
Europarådet (2005) Om lokal och regional demokrati i Sverige (Stockholm: SKL): 29f.
58
Garphult, Jonna & Tora Gran (2001) ”Sveriges kommuners arbete för mänskliga rättigheter – en kartläggning” (Stockholm: Teologiska högskolan); Schriefer, Jahanavi (2007) ”Mänskliga rättigheter i lokal praktik – en undersökning av kommunal verksamhet” (Lund: Lunds universitet).
59
Garphult & Gran 2001.
61
Bilaga 8 SOU 2010:70
ningen bestod huvudsakligen av en enkät, som besvarades av 179 kommuner. Undersökningen fokuserade dels på allmänna frågor om arbetet med mänskliga rättigheter, dels på specifika frågor rörande exempelvis diskriminering, flyktingmottagande, rasism, barns rättigheter och frågor om funktionshinder.
Undersökningen visade att nästan alla kommuner antagit handlingsplaner med bäring på mänskliga rättigheter, såsom jämställdhetsplaner eller planer för arbete med funktionshindrade personer, men att det överlag saknades handlingsplaner för ett brett människorättsarbete. Av de sammanlagt 151 kommuner som besvarade denna fråga angav 140 att de saknade en övergripande handlingsplan för mänskliga rättigheter.
60
Även kommunernas bedöm-
ning av hur långt arbetet med att förverkliga handlingsplanerna kommit togs upp i undersökningen. Av särskilt intresse för den föreliggande undersökningen är anledningarna till att handlingsplanen inte förverkligats, exempelvis att det tar tid (20 kommuner), att det saknas resurser (12 kommuner) och bristande vilja (4 kommuner). Att det ligger i en handlingsplans natur att inte fullt ut förverkligas påpekades också av flera kommuner.
61
På frågan vilka
som deltagit i att ta fram handlingsplanerna svarade kommunerna att det i de flesta fall handlade om förtroendevalda och kommunala tjänstemän och att organisationer och föreningar enbart i begränsad utsträckning deltagit i arbetet. Undantagen från det senare mönstret var handlingsplaner gällande funktionshinder, som i större utsträckning än andra planer utvecklats i samråd med frivilligorganisationer.
62
När det gäller specifika områden kom man i undersökningen fram till att de flesta kommuner arbetar med mänskliga rättigheter i både förskola och grundskola, ofta nämnt med hänvisning till värdegrunderna i läroplan och liknande. Ett relativt stort antal kommuner angav också att de arbetar med mänskliga rättigheter i fortbildning av den egna personalen, exempelvis genom användning av barnkonventionen i utbildning av personal inom barnomsorg och skola.
63
Kommunernas åtgärder för att motverka etnisk diskriminering fokuserade bland annat på skolan (124 kommuner), arbetsmarknaden (95 kommuner) och boende (5 kommuner). Som exempel på
60
Garphult & Gran 2001: 7f.
61
Garphult & Gran 2001: 9.
62
Garphult & Gran 2001: 10f och 13f.
63
Garphult & Gran 2001: 17.
62
Bilaga 8
projekt och inriktning av arbetet nämnde kommunerna ökad mångfald inom den egna organisationen, att underlätta och främja flyktingars inträde på arbetsmarknaden, fokus på diskriminering, rasism och fördomar liksom mobbning i skolan samt arbete med lokala bostadsbolag för att minska boendesegregation.
64
I arbetet
med jämställdhet angav flertalet av kommunerna att de arbetar aktivt med dessa frågor inom skolan, arbetsmarknad och i den egna organisationen, exempelvis genom jämställdhetsplaner, arbete med attityder och könsroller i skolan och i några fall med ett aktivt jämställdhetsarbete i rekrytering av nya medarbetare.
65
När det
gäller funktionshindrade var flertalet kommuner aktiva för att exempelvis främja deras deltagande på arbetsmarknaden samt när det gäller frågor om tillgänglighet till offentlig service och skola och vid stadsplanering. Mycket av arbetet hade en relativt snävt fokus på fysisk tillgänglighet.
66
Även när det gällde diskriminering
på grund av sexuell läggning fanns flera kommuner som hade ett aktivt arbete, men i mindre grad än avseende könsdiskriminering och etnisk mångfald.
67
Arbete med barns rättigheter var något flertalet kommuner lade stor vikt vid; 100 kommuner i undersökningen angav att barnets bästa är vägledande i kommunala beslut, exempelvis genom barnbokslut och barnchecklista vid beslut i kommunfullmäktige och i nämnder. Kommunerna använde sig till viss del av barnkonsekvensanalyser. Huvuddelen av kommunerna anger emellertid att det enbart sker ibland (44 kommuner) eller sällan (41 kommuner). Knappt 15 kommuner angav att de alltid gjorde barnkonsekvensanalyser och drygt 20 kommuner att de gjorde så ofta. Kommunerna använde i mycket liten utsträckning internationella och regionala människorättskonventioner; barnkonventionen är ett undantag från detta mönster och några kommuner hänvisade direkt till denna i sitt arbete.
68
Barnombudsmannen har gjort kontinuerliga uppföljningar och utvärderingar av kommunernas arbete med barns rättigheter vartannat år sedan 1995. I den senaste undersökningen menar Barnombudsmannen att den stora utmaningen i flertalet kommuner ligger i att omsätta de formuleringar som återfinns i
64
Garphult & Gran 2001: 23ff, 27ff.
65
Garphult & Gran 2001: 33f.
66
Garphult & Gran 2001: 36f.
67
Garphult & Gran 2001: 35f.
68
Garphult & Gran 2001: 41ff.
63
Bilaga 8 SOU 2010:70
handlingsplaner och liknande i praktiken.
69
I rapporten fokuserade
man särskilt på användningen av barnkonsekvensanalyser och Barnombudsmannen pekar på att även om det finns ett stort arbete inom detta område i kommunerna så är det också relativt få kommuner som uppger att de arbetar på ett systematiskt sätt med barnkonsekvensanalyser. Barnombudsmannen noterar att det finns ett samband mellan handlingsplaner och aktivitet på ett allmänt plan. De kommuner som har antagna handlingsplaner och där barnperspektiv och barns rättigheter nämns i budget och andra centrala styrdokument samt utvärderar målen med avseende på konsekvenser när det gäller barns rättigheter, har också ett mer systematiskt arbete i praktiken. Även andra statliga myndigheter gör utvärderingar och undersökningar av kommunernas verksamhet. Det gäller exempelvis Ungdomsstyrelsen där LUPP (lokal uppföljning av ungdomspolitiken) är ett av de stöd som utvecklats. Som en del av detta arbete genomfördes 2003 en undersökning av ungdomars deltagande och inflytande i nio kommuner. Ungdomsråden i kommunerna stod i fokus för undersökningen. En av slutsatserna i studien var att ungdomsråden öppnat upp för ett bredare deltagande för unga, men att det också fanns problem. De hängde bland annat samman med att politikerna inte gjort klart vilket slags inflytande man ville att råden skulle ha.
70
På Delegationens uppdrag genomförde Sifo 2006 en enkätundersökning av kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter.
71
I denna undersökning framkom
att mänskliga rättigheter anses vara viktigt för verksamheten, men att det är ett arbete som sällan beskrivs i dessa termer utan mer i förhållande till exempelvis jämställdhet, mångfald, folkhälsoarbete och liknande. Man påpekade också att man arbetar med mänskliga rättigheter på ett indirekt sätt genom att konventionsbestämmelser finns med och utgör en del av nationell lagstiftning. Framförallt kommunerna angav att de huvudsakligen arbetade med konventionen om barnets rättigheter och delvis med konventionen om avskaffande av diskriminering av kvinnor. Få organisationer hade personer utsedda med ansvar för mänskliga rättigheter. Man uppfattade att det fanns ett behov av ökade kunskaper och utbild-
69
Barnombudsmannen (2008) Från beslut till praktik. Barnkonventionen i kommunala verksamheter (Stockholm: BO), Barnombudsmannen rapporterar, BR2008:04
70
Sörbom, Adrienne (2003) Den goda viljan. En studie av ungdomspolitik i nio kommuner (Stockholm: Ungdomsstyrelsen).
71
Sifo Research International (2006) ”Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd” Rapport, dokumentnummer 1515378.
64
Bilaga 8
ningsinsatser, men färre än de som såg detta behov hade avsatt medel för att genomföra utbildningar.
72
Underökningens upplägg, metod och material
Undersökningen har inriktats på de kommuner som angivit en relativt hög grad av fokus på mänskliga rättigheter i sitt arbete. Tanken är att undersökningen därmed skulle kunna bidra till att identifiera goda exempel och vägar framåt för att förbättra kommunernas arbete med mänskliga rättigheter.
Urval av kommuner har skett i samråd med Delegationen, som efter övervägande valde att inrikta studien på de kommuner som i den undersökning som genomfördes av Sifo 2006 angav att de har personer med ansvar för mänskliga rättigheter och att mänskliga rättigheter nämns i budget. Totalt gav det urvalsförfarandet 16 kommuner: Arvika, Gävle, Göteborg, Karlskoga, Kristinehamn, Kungsbacka, Landskrona, Malmö, Sundsvall, Strömsund, Södertälje, Trollhättan, Västerås, Värmdö, Örnsköldsvik och Öckerö. Dessa kommuner är geografiskt spridda och omfattar både storstäder, större och mindre kommuner. Nio av kommunerna har socialistisk eller vänster-grön majoritet medan sju av kommunerna är borgerligt styrda. Därmed uppfyller de även de andra urvalskriterier som Delegationen ställt upp för undersökningen.
Undersökningen baseras på intervjuer som genomförts med tjänstemän och förtroendevalda och kommunala dokument. Urval av intervjupersoner har skett utifrån Sifo-undersökningen. I den angav kommunerna kontaktperson för frågorna och jag har först tagit kontakt med dessa personer. Flera av dessa har också intervjuats. I andra fall hänvisades jag av kontaktpersonerna till andra personer att intervjua, både politiker och tjänstemän. Dessa personer har sedan intervjuats. Urvalsförfarandet liknar därför det som brukar kallas för snöbollsmetoden. Det är enbart ett fåtal personer som intervjuats i varje kommun. Vid sidan av förtroendevalda är de flesta av de intervjuade chefer eller personer med särskilt ansvar för bestämda frågor, exempelvis folkhälsofrågor, barn- och ungdomsperspektiv eller jämställdhet och mångfald. Det hade varit önskvärt att kunna göra fler intervjuer för att få en tydligare bild av genomslag för centrala policier, hur arbetet är organiserat och i vilken grad det är en del av den dagliga verk-
72
Sifo 2006.
65
Bilaga 8 SOU 2010:70
samheten. Det har emellertid inte hunnits med under den relativt korta tid som projektet genomförts.
Intervjuerna har varit av semistrukturerad karaktär och utgått från ett par frågekomplex: (1) uppgifter, mandat och ansvar för arbetet med mänskliga rättigheter i kommunen, (2) exempel på arbete med mänskliga rättigheter, (3) uppfattning om arbetet med mänskliga rättigheter, exempelvis fördelar och nackdelar med en människorättsfokus i verksamheten, (4) gehör och genomslag i förhållande till politisk nivå, ledande personer i förvaltningen och anställda inom kommunen, samt (5) möjligheter, hinder och utmaningar i arbetet med mänskliga rättigheter i kommunen. I huvudsak har intervjuerna genomförts på plats, men några telefonintervjuer har också genomförts. Även kompletterande material i form av svar via mejl har använts i undersökningen. Även om det varit en del frågor som jag velat ha svar på vid varje intervjutillfälle har också de associationer som arbete med mänskliga rättigheter väckt hos de intervjuade spelat roll. Intervjuerna skiljer sig därför åt i vissa avseenden. Bland en del intervjuade har det varit betydelsefullt att prata om specifika projekt och liknande, medan det för andra har varit mer väsentligt att sätta in arbetet i ett vidare perspektiv kring kommunens utveckling, organisation och så vidare.
Vid sidan av intervjuerna har också skriftligt material använts; det handlar om budget, årsredovisningar, handlingsplaner, strategidokument, planering och utvärdering av verksamheter. Huvuddelen av detta material finns tillgängligt på kommunernas webbsidor men delar av materialet har jag fått i samband med intervjuerna. Även utvärderingar som gjorts av kommunerna har använts. Som exempel kan nämnas SCB:s index för att mäta kommuninvånares uppfattningar om kommunen, service och möjligheter till påverkan och delaktighet och de utvärderingar som görs av Sveriges kommuner och Landsting (SKL) inom ramen för utvärderingsverktyget Kommunkompassen.
* * *
Arbetet har i hög grad byggt på intervjuer med förtroendevalda och tjänstemän och jag vill rikta ett stort tack till alla de som ställt upp att låta sig intervjuas och på andra sätt varit behjälpliga i arbetet. Tack också till Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige för medel att genomföra undersökningen. Delar av kartläggningen har
66
Bilaga 8
presenterats vid ett seminarium på Institutionen för globala politiska studier, Malmö högskola, den 19 november 2008 och jag vill tacka deltagarna vid seminariet för synpunkter och förslag.
Kapitel 2. Arbete med mänskliga rättigheter i kommuner
Inledning
I det här kapitlet redovisas resultaten av undersökningen för varje kommun. Diskussion av resultaten finns i det tredje kapitlet. I de undersökta kommunerna anser huvuddelen av de intervjuade att mänskliga rättigheter har stor relevans för centrala delar av kommunens verksamhet, exempelvis när det gäller skola och utbildning, vård och omsorg och arbets- och bostadsmarknad. Samtidigt används mänskliga rättigheter sällan som ett paraplybegrepp för kommunernas verksamhet i sin helhet.
Värden och normer som ligger till grund för mänskliga rättigheter, såsom allas lika värde och likabehandling, nämns i kommunernas visioner, värdegrundsdokument, budget och liknande. I flera kommuner nämns också exempelvis barns rättigheter, jämställdhet, mångfald och funktionshindras rättigheter bland de övergripande perspektiv som ska genomsyra verksamheterna. I något fall sägs att kommunens arbete i sin helhet syftar till att förverkliga de mänskliga rättigheterna. Dock specificeras dessa övergripande utgångspunkter sällan genom användning av ett tydligt rättighetsperspektiv. I huvudsak är det inte heller klart hur mänskliga rättigheter på ett övergripande plan används för att rama in och länka samman policy och åtgärder. När mänskliga rättigheter kommer in i bilden är det huvudsakligen i form av särskild fokus på vissa områden. I flera av kommunerna arbetar man aktivt med barnkonventionen när man formulerar barn och ungdomspolicy och i några av kommunerna är detta arbete utsträckt till att omfatta i stort sett alla policyområden och nämnders ansvarsområden. Det är också vanligt att koppla samman arbete med mänskliga rättigheter med mångfald och jämställdhet samt med funktionshindrades situation eller med folkhälsoarbetet.
67
Bilaga 8 SOU 2010:70
an
för
I de kommuner där mänskliga rättigheter inte nämns bland de övergripande utgångspunkterna för verksamheten betonas ofta att man genom att följa nationell lagstiftning och de allmänna utgångspunkterna för kommunens verksamhet, exempelvis krav på likabehandling och ansvaret för kommunmedborgarnas levnadsvillkor, lever upp till de krav som kan ställas ur ett människorättsperspektiv.
Arvika kommun
I Arvikas vision sägs att allas lika värde är en utgångspunkt för kommunens verksamhet och att kommunen ska vara öppen och tillgänglig. Alla invånare ska känna sig jämlika och delaktiga i samhället.
73
I verksamhetsplan och budget betonas att folkhälsa,
integration, funktionshinder, jämställdhet tillhör de övergripande och tvärsektoriella perspektiv som ska beaktas i alla verksamheter och genomsyra kommunens arbete.
74
Mänskliga rättigheter
används emellertid inte som paraplybegrepp för den kommunala verksamheten. Kommunfullmäktiges ordförande Sten Fransson (s) menar att när man i kommunen diskuterat begreppet mänskliga rättigheter så har det blivit tydligt att det hänger samman med i stort sett alla delar av kommunens verksamhet. Av det skälet har man valt att inte göra en särskild plan för förverkligandet av mänskliga rättigheter. Istället handlar det om att ha med sig det tänkande som utmärker människorättsperspektivet i allt som m
etar sig.
75
Fransson menar att man överlag ägnar alltför mycket tid och energi att arbeta fram planer och att det istället handlar om att pröva sig fram genom konkret arbete. Särskilt idag krävs att man är flexibel och beredd att tänka om. Alltför mycket planerande kan stå i vägen för viljan och förmågan att ompröva beslut och ansatser.
76
Det synsättet har i sin tur varit utgångspunkten för den omorganisation som genomförts under de senaste åren. Stuprörstänkande och ekonomisk suboptimering var tidigare stora problem. Det blev
73
Arvika kommun (2008) ”Strategisk plan 2009-2011. Budget 2009.”
74
Arvika kommun (2007) ”Reglemente för kommunstyrelsen”.
75
Intervju med Sten Fransson, kommunfullmäktiges ordförande (s), Arvika, 20 maj 2008. Fransson är kommunfullmäktiges ordförande och är i kommunstyrelsen ansvarig för äldre- och handikappfrågor. Fransson har framförallt arbetat med näringslivsutveckling under senare år.
76
Intervju med Sten Fransson, kommunfullmäktiges ordförande (s), Arvika, 20 maj 2008.
68
Bilaga 8
ade som den demokratiska arena
för
ärd är ändamålsenlig och effektiv ur
en viktigare att en nämnd höll sig inom budgetramarna än att se till kostnader och konsekvenser för kommunen som helhet. Resultatet gjorde också att kommuninvånarna fick sämre service än det som skulle kunna åstadkommas med de resurser som finns till förfogande.
77
Vid sidan av dessa problem var också bristande möjlig-
heter till inflytande och delaktighet från invånarnas sida en vikig bakgrund till omorganisationen. De förtroendevalda uppmärksammade att det blivit svårare att engagera medborgarna i politiken, att avståndet mellan beslutsfattare och invånare upplevdes som stort och att fullmäktige inte funger
samlingen är tänkt att vara.
78
Arbetet med Arvika kommuns nya organisation påbörjades 2004 och från 2007 har man en sammanhållen politisk organisering och förvaltningsorganisation.
79
Nämnderna avskaffades och istället
har man till kommunfullmäktige knutit två fasta beredningar, en som rör frågor om trivsel, trygghet och bärkraft och den andra om tillväxt och kompetens. Deras uppdrag är emellertid inte att bereda ärenden i snävare mening utan att beakta kommunens utveckling ur ett långsiktigt och strategiskt perspektiv. De ska fungera lite som ett slags framtidsspanare, säger Fransson.
80
Beredningarna har
också till uppgift att förbättra dialogen med kommuninvånarna genom hearings, fokusgrupper och öppna möten samt öka samverkan med andra aktörer i kommunen, såsom företag, liksom med andra kommuner och landsting. Fransson menar att även om det är för tidigt att utvärdera konsekvenserna av omorganisationen har det blivit enklare att samverka och hitta lösningar när inte varje nämnd ska bedöma om en åtg
bart dess eget perspektiv.
81
En del av omorganisationen har haft som syfte att förbättra kommunikationen mellan politiker och medborgare och de senares deltagande i politiken. Det finns en allmänhetens frågestund under en halvtimme före varje fullmäktigemöte och invånare kan skicka in frågor i förväg eller ställa dem i samband med frågestunden.
82
Det
finns vidare möjlighet att lägga fram medborgarförslag. Förslag bereds av utskotten och diskuteras sedan i fullmäktige. Ambitionen
77
Intervju med Sten Fransson, kommunfullmäktiges ordförande (s), Arvika, 20 maj 2008.
78
Arvika kommun (2007) ”Kommunfullmätiges beredningar. Trivsel, trygghet och bärkraft. Rapport 1. Underlag, bakgrund och förutsättningar för en framtidsvision för Arvika kommun”.
79
Arvika kommun (2005) ”Organisation för förnyelse och utveckling”.
80
Intervju med Sten Fransson, kommunfullmäktiges ordförande (s), Arvika, 20 maj 2008.
81
Intervju med Sten Fransson, kommunfullmäktiges ordförande (s), Arvika, 20 maj 2008.
82
Arvika kommun, hemsida www.arvika.se
69
Bilaga 8 SOU 2010:70
om inom
vilk
nat deltagit i SCB:s medborgarundersök-
nin är att förslag ska behandlas så snabbt som möjligt och att det i varje fall inte ska dröja mer än ett år förrän det tas upp i fullmäktige.
83
Relaterat till frågorna om deltagande och inflytande är också bemötande av tjänstemän och politiker i kommunen och det finns en serviceförklaring för kommunen som helhet liksom för varje verksamhet. Den allmänna serviceförklaringen för kommunen innehåller bland annat att personer ska bemötas på ett vänligt, korrekt och likvärdigt sätt samt en rad stipuleranden
en tid man ska besvara förfrågningar och liknande.
84
Kommunens vision av Arvika 2010 utgör grunden för de strategiska mål som lyfts fram för den kommunala verksamheten. I de strategiska målen nämns att kommunen ska vara attraktiv både för invånare, anställda och företag för att locka till sig nya invånare och öka sysselsättningen. Man ska också föra en ansvarsfull ekonomisk politik.
85
De strategiska målen är tänkta att förverkligas
genom balanserad styrning. Det balanserade styrkortet innebär att de strategiska målen bryts ner till framgångsfaktorer och mål. Till varje mål knyts indikatorer för att mäta huruvida man uppnått målen. När det gäller kommunens attraktivitet för sina medborgare, brukare och kunder handlar det exempelvis om hur pass nöjda människor är med service, att handläggningstiderna är korta och att kommunen har låga ohälsotal.
86
För att följa upp dessa mål
har kommunen bland an
gar 2005 och 2007.
87
Utvärdering sker också på andra sätt. Som exempel kan nämnas utvärderingen av skolverksamheten 2007. Målen för skolorna är uppdelade i livslångt lärande, självkänsla och tillit samt trygghet.
88
För exempelvis förskolan specificeras dessa mål genom ”lekens och det skapande arbetets betydelse” för livslångt lärande och ett bemötande som ger självkänsla, trygghet och kontinuitet. Dessa mål ska förverkligas bland annat genom att barn och föräldrar ges stora möjligheter att påverka skolans verksamhet och lokala arbetsplaner. Bedömningen i utvärderingen är att arbetet med trygghet fungerar väl, medan det visat sig svårare att förverkliga målen om livslångt lärande. Det hänger bland annat samman med svårigheter att definiera innebörden av lärande. Det sägs också i
83
Arvika kommun, hemsida www.arvika.se
84
Arvika kommun, hemsida www.arvika.se
85
Arvika kommun (2008) ”Strategisk plan 2009-2011. Budget 2009.”
86
Arvika kommun (2008) ”Strategisk plan 2009-2011. Budget 2009.”
87
SCB (2007) ”Medborgarundersökningen. Arvika kommun”.
88
Arvika kommun (2007) ”Kvalitetsredovisning. Lärande och stöd”.
70
Bilaga 8
ättringsåtgärder återkommer i utvärderingen
av utvärderingen att det varit svårt att hitta former för ett systematiskt kvalitetsarbete. Många anställda uppfattar att målutvärdering är svårt. Det senare tas också upp i bedömningen av vad som är vägar framåt där man betonar förmågan hos personalen att formulera mål och målkriterier och dokumentera verksamheten för att ge underlag för att bedöma måluppfyllelse.
89
Liknande överväganden
finns om det livslånga lärandet när det gäller grundskoleverksamheten. Bland åtgärder och projekt riktade till grundskoleelever kan nämnas läspiloter för att stärka läslusten hos barn, fortbildning av lärare samt utbildning i metoden Komet,
90
som handlar om
bemötande och kommunikation med barn, liksom användning av Friends
91
för att upptäcka och förebygga mobbning.
92
Resultaten
av projekt och verksamhet beskrivs som gott, men också något varierande. I utvärderingen rekommenderas att man arbetar med att skapa bättre förutsättningar och möjligheter till inflytande från föräldrars och elevers sida liksom utvecklingen av tydligare mål och verktyg för systematisk utvärdering av kvalitet och måluppfyllelse.
93
Dessa förb
gymnasieskolan.
94
Tillsammans med omorganisationen och arbetet med ett balanserat styrkort är den grundläggande tanken med styrningen i kommunen att den i högre grad ska ske genom värden än genom planer.
95
Tankegångarna är hämtade från det som brukar kallas för
Lean Management, en styrningsform som kommer från Toyota.
96
En central tanke med detta styrningssätt är att man inte bara ska lösa ett visst problem där det uppstår, utan använda problemet för ett systematiskt förbättringsarbete där man utifrån den nivå där problemet uppstår arbetar sig ”upp” och ”ut” i organisationen. På så sätt är tanken att få en uppfattning om hur ett problem hänger samman med beslut på olika nivåer och olika delar av organisationen. Genom en fokus på organisationen som helhet tänks man kunna förändra policier, styrning och arbetssätt. I detta arbete är
89
Arvika kommun (2007) ”Kvalitetsredovisning. Lärande och stöd”.
90
För Kometprogrammet, se http://www.kometprogrammet.se/. Komet och andra liknande metoder rekommenderas av Folkhälsoinstitutet, men har också kritiserats, se t.ex. Dagens
Nyheter, 31 januari 2008.
91
För Friends, se http://www.friends.se/
92
Arvika kommun (2007) ”Kvalitetsredovisning. Lärande och stöd”.
93
Arvika kommun (2007) ”Kvalitetsredovisning. Lärande och stöd”.
94
Arvika kommun (2007) ”Kvalitetsredovisning. Lärande och stöd”.
95
Intervju med Sten Fransson, kommunfullmäktiges ordförande (s), Arvika, 20 maj 2008.
96
Ohno, Taiichi (1988) Toyota Production System: Beyond Large-scale Production (Cambridge, MA: Productivity Press).
71
Bilaga 8 SOU 2010:70
ska nå större samordning, samverkan och
syn
heter i
rådet för att man därmed ska få en bättre bild av helheten.
98
Gävle kommun
ldhet
och det väsentligt att ta sin utgångspunkt i den kunskap anställda har. Fransson betonar detta och man har därför i Arvika utvecklat ett arbetssätt som i hög grad bygger på projektformen. Tanken är att man därigenom
ergieffekter.
97
Kommunen samverkar också med flera föreningar och organisationer i kommunen. En del av detta deltagande har haft mer informell form, medan andra sker i grupper och råd. I kommunen finns ett handikappråd som fungerar som en referensgrupp till kommunstyrelsen. Rådet har också till uppgift att besluta om åtgärder rörande tillgänglighet utifrån dess egen bedömning av vad som bör prioriteras. För det anslås resurser som rådet förfogar över. I kommunen finns också ett pensionärsråd som är remissorgan och referensgrupp för kommunstyrelsen. I samband med den nya organisationen har deras roll ändrats; handikapprådet låg tidigare under socialnämnden men är idag knutet till kommunstyrelsen. Dessutom ingår numera chefer för alla verksam
Mänskliga rättigheter är en väsentlig del av och utgångspunkt för verksamheten i kommunen, menar kommunalrådet Carina Blank (s), men är inte angivit som överordnat begrepp för att länka samman verksamheterna. Det har inte heller förts någon egentlig politisk diskussion om att använda mänskliga rättigheter som paraplybegrepp, säger Blank. I kommunens budget är visionen för Gävle 2010 utgångspunkten. I visionen anges att kommunen bland annat ska kännetecknas av öppenhet, tillgänglighet, jämstäl
mångfald, ekologisk hållbarhet och fokus på utbildning.
99
Budgeten bygger på balanserad styrning utifrån fem perspektiv: (1) medborgare/brukare, (2) medarbetare, (3) tillväxt och utveckling, (4) livsmiljö och hållbar utveckling samt (5) ekonomi. När det gäller medborgar- och brukarperspektivet betonas att invånarna ska vara nöjda med kommunens verksamhet och de ska uppfatta att de bemöts på ett bra sätt liksom att de har möjligheter att påverka och
08.
97
Intervju med Sten Fransson, kommunfullmäktiges ordförande (s), Arvika, 20 maj 2008.
98
Intervju med Sten Fransson, kommunfullmäktiges ordförande i Arvika (s), 20 maj 20
99
Gävle kommun (2007) ”Kommunplan med årsbudget 2008 och utblick 2009
− 2011”.
72
Bilaga 8
ngar och genom deltagande i SCB:s
me
arbetslagen i
ko delta i politiken och samhällslivet mer allmänt.
100
Rörande med-
arbetare betonas en god arbetsmiljö och delaktighet, utveckling av individers kompetens och arbete för att öka mångfalden bland de anställda i kommunen.
101
Utvärdering av kommunens verksamhet
sker genom brukarundersökni
dborgarundersökningar.
102
Man har under senare år arbetat med kommunens värdegrund, där bemötande och medborgarperspektiv vid sidan av samarbete och kvalitet är utgångspunkter.
103
Värdegrundsarbetet har utgått
från hur man bemöter och behandlar kommuninvånare liksom anställda i organisationen för att därigenom formulera hur man vill att bemötande, delaktighet och samarbete ska gestaltas. Blank menar att ett sådant tillvägagångssätt är fördelaktigt. Istället för att utgå från politiska normer, sådant de uttrycks i lagstiftning och beslut, har man i värdegrundsarbetet börjat med det som faktiskt görs och ställt sig frågor som ”hur bemöter vi kommuninvånare?”, ”hur bemöter vi varandra i organisationen?”, ”hur arbetar vi med en viss fråga?” och så vidare. Utifrån dessa frågor har man sedan diskuterat vilka förändringar som måste till och hur dessa bör genomföras. Arbetet har resulterat i en värdegrundspolicy för kommunen, som antogs under vintern 2008. Den ska inom den närmaste framtiden ges en mer konkret gestalt i
mmunens olika förvaltningar och verksamheter.
104
Mer specifikt kommer mänskliga rättigheter in i flera av kommunens verksamheter. Ett område är tillgänglighet och rättigheter för funktionshindrade. I det handikappolitiska programmet betonas att kommunen ska vara ett föredöme i arbetet med de hinder och svårigheter som funktionsnedsatta personer möter. I programmet sägs att arbetet ska genomsyra alla delar av kommunens verksamhet, bedrivas aktivt och att man i planering och genomförande av beslut ska beakta konsekvenser för funktionshindrade.
105
Programmet bygger på FN:s standardregler från 1993
och med dessa som utgångspunkt har man i programmet gjort preciseringar. Som exempel kan nämnas regeln ”ökad medveten-
100
Gävle kommun (2007) ”Kommunplan med årsbudget 2008 och utblick 2009
− 2011”.
101
Gävle kommun (2007) ”Kommunplan med årsbudget 2008 och utblick 2009-2011”.
102
Gävle kommun (2008) ”Årsredovisning 2007”.
103
Intervju med Carina Blank, kommunstyrelsens ordförande i Gävle (s), 11 juni 2008. Blank har varit förtroendevald sedan början av 1990-talet och kommunstyrelsens ordförande under innevarande mandatperiod.
104
Intervju med Carina Blank, kommunstyrelsens ordförande i Gävle (s), 11 juni 2008.
105
Gävle kommun (2002) ”Handikappolitiskt program”. Beslutat i kommunfullmäktige, 26 augusti 2002.
73
Bilaga 8 SOU 2010:70
följs och också att
me het”, vilket kommunen preciserat som att ”alla möten mellan människor i kommunen grundas på en medveten förståelse om de rättigheter, behov och möjligheter människor med funktionshinder har”.
106
Tillgänglighet fokuserar på både fysisk tillgänglighet och
bemötande. I båda avseendena har man brutit ner målen i olika delar. När det gäller bemötande har man också angivit mål i förhållande till skilda verksamheter. Som exempel på det senare kan nämnas att kommunen ska verka för att öka möjligheterna för funktionshindrade på arbetsmarknaden och vara ett föredöme som arbetsgivare. Det senare innebär bland annat ökad fokus på rekrytering av funktionshindrade, anpassade befattningsbeskrivningar och arbetsplatsanpassning.
107
Man har också angivit de förvaltningar
som har ansvar för genomförande och uppföljning av de uppställda målen. Kommunen har sedan 2005 en tillgänglighetsrådgivare med uppgift att arbeta för ökad fysisk tillgänglighet, gott bemötande och integration av funktionshindrades rättigheter i den kommunala verksamheten. I kommunen finns ett handikappråd, som har till uppgift att bevaka att den plan som finns
dverka i genomförandet. Rådet är också remissorgan och deltog i arbetet med att utveckla handikapplanen.
108
Etnisk mångfald och icke-diskriminering på grund av etnicitet är också ett område där mänskliga rättigheter kommer in som en viktig del av arbetet med mänskliga rättigheter. Blank menar att det är tydligt att det förekommer diskriminering på grund av etnicitet på exempelvis arbetsmarknaden, annars skulle det vara mer lika. Att ha ett jobb är mycket viktigt, menar Blank, som nämner flera åtgärder och projekt för att öka tillgången till arbetsmarknaden.
109
Kommunen har både en integrations- och en mångfaldsplan. I integrationsplanen klargörs att integration är en ömsesidig process som syftar till att förverkliga rättigheter på ett likvärdigt sätt, en samhällsgemenskap med mångfald som grund och en samhällsutveckling karaktäriserad av respekt för olikhet inom ramen för ett demokratiskt samhälle. Alla personer ska bemötas med respekt och ingen ska diskrimineras eller utestängas. Alla ska ha samma rättigheter och likvärdiga möjligheter att gestalta sina liv. Kommunen ska vidare ta vara på personers kompetenser och erfarenheter samt
s), 11 juni 2008; Gävle
106
Gävle kommun (2002) ”Handikappolitiskt program”.
107
Gävle kommun (2002) ”Handikappolitiskt program”.
108
Intervju med Carina Blank, kommunstyrelsens ordförande i Gävle ( kommun (2008) ”KHR Gävle kommun. Verksamhetsplan för 2008”.
109
Intervju med Carina Blank, kommunstyrelsens ordförande i Gävle (s), 11 juni 2008.
74
Bilaga 8
en och fungera som samordningsorgan.
Äv
ckså att
sam motverka rasism och främlingsfientlighet.
110
Planen innehåller
specificerade målsättningar inom en rad områden, såsom introduktion, arbete och försörjning, utbildning, delaktighet och inflytande, boende, vård och omsorg och fritid. Bland dessa märks fokus på praktik och lärlingsplatser, att fysisk planering ska syfta till varierat boende samt individanpassade lösningar inom introduktion av nyanlända flyktingar liksom inom vård och omsorg. Även språkfrågor är ett genomgående tema i planen, exempelvis kommuninformation på modersmål, tillgång till tolk och personal med kunskaper i andra språk än svenska. Det senare gäller inte minst inom vård och omsorg av äldre. Invandrarcentrum har ett särskilt uppdrag att följa utveckling
en samverkan med andra aktörer, såsom näringsliv och fackliga organisationer, betonas.
111
Inom integrationsområdet har ett antal riktade åtgärder vidtagits, bland annat ändringar i SFI-undervisning, anordnande av praktikplatser och man har startat en gymnasieutbildning med yrkesinriktning för unga med utländsk bakgrund. Tillsammans med Arbetsförmedlingen och Migrationsverket finns ett lokalt samverkansavtal som handlar om introduktionen av flyktingar och invandrare. Den lokala samverkan startade 2001 och har sedan dess utvecklats genom förnyade överenskommelser. Syftet är att fördjupa samarbetet mellan berörda myndigheter för att på så sätt förbättra introduktionen och påskynda inträdet på arbetsmarknaden samt i övrigt underlätta flyktingars introduktion i samhället.
112
Kommunens invandrarcentrum spelar en central roll i
arbetet med flyktingar och integration av invandrare. Invandrarcentrum har hand om introduktion av flyktingar och verkar också mer allmänt för att underlätta integration av invandrare. Ett av de projekt som bedrivs inom området kallas för ”Använd hela paletten!”. Projektet handlar om att erbjuda lärlingsutbildning och praktikplatser inom kommunens verksamheter men o
verka med företag och andra institutioner i Gävletrakten för att öka invandrade personers tillgång till arbetsmarknaden.
113
Den etniska mångfalden uppmärksammas också när det gäller kommunens egen organisation och i rekrytering av anställda.
110
Gävle kommun (2005) ”Integrationsplan för Gävle kommun” Antagen, 29 augusti 2005.
111
Gävle kommun (2005) ”Integrationsplan för Gävle kommun”.
112
Gävle kommun (2005) ”Lokal överenskommelse om utveckling av introduktionen för flyktingar och andra invandrare i Gävle kommun”. Reviderad januari 2005.
113
Gävle kommun (2007) ”Använd hela paletten! En idéskrift om arbete med etnisk mångfald i Gävle kommun” (Gävle: Invandrarcentrum).
75
Bilaga 8 SOU 2010:70
t hoppas man undvika att personer
väl
ad kunskap och integration av
jäm Kommunen har problem när det gäller rekrytering av personer med annan etnisk bakgrund än svensk, menar Blank. Kommunen har nyligen startat ett rekryteringsprojekt som ska fokusera på etnisk mångfald under 2009 och möjligen kommer det att utsträckas till 2010. Projektet omfattar en översyn av kravprofiler och poängsystem för att kunna säkerställa ett mer objektivt förfarande vid uttagning till intervjuer. På så sät
jer utifrån ”magkänsla” och likhet. Projektet kommer att omfatta utbildning av de närmare 400 chefer som har olika rekryteringsfunktioner i kommunen.
114
Jämställdhet är ett tredje område där mänskliga rättigheter har en viktig ställning. Den gällande jämställdhetspolicyn antogs 2007 och gäller både för kommunens roll som arbetsgivare och i förhållande till medborgarna i gemen.
115
När det gäller arbetsgivar-
perspektivet betonas att jämställdhetsperspektivet ska genomsyra all personalpolitik. Ur medborgar- och brukarperspektivet betyder jämställdhet att planering och beslut om verksamheten och den fysiska miljön ska beakta jämställdhetskonsekvenser. Kommunens verksamhet ska signalera ”mångfald, omtanke och förståelse oavsett medborgarens kön”.
116
Utifrån de övergripande utgångs-
punkterna och de nationella jämställdhetsmål som antagits av riksdagen stipuleras fem mål: att (1) jämställdhetsaspekter ska beaktas i planeringsarbete och beslut samt vid utvärdering, (2) konsekvensanalys av verksamhetsplanering, projekt, upphandling och nyprojektering ska genomföras i varje förvaltning och bolag, (3) medarbetares resurser ska tas tillvara på ett optimalt sätt, (4) all individbaserad statistik ska vara könsuppdelad och (5) genusperspektiv ska integreras i alla utbildningsinsatser.
117
Två större
jämställdhetsintegreringsprojekt bedrivs i kommunen för att öka fokus på brukare och att säkerställa att service och tjänster kommer alla till del. Kommunen ingår också i ett projekt om jämställdhetsintegrering i länet – Gävleborg Jämt – som koordineras genom länsstyrelsen. Projektet syftar till ök
ställdhetsperspektivet i verksamheten. I projektet samverkar
slutad
ställdhetspolicy för Gävle kommun och dess bolag”.
114
Intervju med Kajsa Svaleryd, Gävle kommun, 11 juni 2008; Gävle kommun (2008) ”Projekt Mångfald och rekrytering”.
115
Gävle kommun (2007) ”Jämställdhetspolicy för Gävle kommun och dess bolag” Be av kommunstyrelsen, 18 april 2007.
116
Gävle kommun (2007) ”Jämställdhetspolicy för Gävle kommun och dess bolag”.
117
Gävle kommun (2007) ”Jäm
76
Bilaga 8
hand-
lar man kring jämställdhetsfrågor och utbyter erfarenheter genom seminarier, nätverk och liknande.
118
Även i utbildningssektorn är mänskliga rättigheter av vikt. I förskola och skola bedrivs ett brett arbete för att ta reda på både elevers och föräldrars synpunkter och uppfattningar. Den nya lagen från 2006 om diskriminering i skolor har inneburit ett omfattande arbete för att ta fram kunskap om situationen och diskussion om hur man ska kunna arbeta förebyggande. Ett sådant exempel är kamratstödjare för att motverka mobbning. Projektet startade 1997 och är nu en permanent del av skolans verksamhet. Kamratstödjare (så kallade BIG-kompisar – Brottsförebyggare i Gävle)
119
får
utbildning och stöd av skolan i arbetet med mobbning. Upprinnelsen till projektet ligger i att man upptäckte att barn och unga ofta drog sig för att berätta och prata med vuxna. I arbetet med kamratstödjade och i andra delar av verksamheten som rör barn är barnkonventionen mycket central, säger Kajsa Svaleryd som arbetar strategiskt med jämställdhet och mångfald på kommunens personalutvecklingsenhet.
120
En annan del av skolverksamheten
om stöd till föräldrar. Som exempel kan nämnas att det i stadsdelen Sätra finns ett föräldrarum, som bland annat är tänkt att främja samarbete mellan skola och föräldrar när det gäller barns utveckling och ge föräldrar bättre inblick i verksamheten.
121
För alla de områden som diskuterats är det av vikt att arbeta tvärsektoriellt. Blank menar att det visserligen finns fördelar med sektorsorganisationen, bland annat hög kompetens och tydligt fokus i verksamheten, men att det också finns en rad nackdelar. Särskilt svårt är det att arbeta med frågor som går på tvärs med förvaltningsuppdelningen och berör alla verksamheter. I kommu-
118
Länsstyrelsen i Gävleborg (2007) ”Gävleborg Jämt. Projektredovisning. Visionen om en jämställd medborgarservice”.
119
I BIG:s verksamhetsplan för 2008 betonas att stärkande av individers självkänsla och samspel är väsentligt för att förebygga missbruk, kriminalitet och social utslagning. BIG har till uppgift att stödja vuxna som möter barn och ungdomar genom samverkan, utbildning, information och stöd. Barnkonventionen, skolans läroplaner, nationella folkhälsomål och lokala målsättningar är utgångspunkter för arbetet. Bland de mer specifika projekten märks att uppmärksamma och förebygga kränkande behandling på internet och via SMS, arbete kring värdegrundsfrågor i skolan särskilt rörande bemötande av elever och relationer mellan elever, fokus på livskunskap och emotionell träning i skolan, samarbete med Brynäs IF, drogförebyggande arbete, utbildningar för att förebygga rasism och främlingsfientlighet och vuxenvandring inom ett projekt kallat Polarna (Brottsförebyggarna i Gävle 2008) ”BIG 2008. Verksamhetsplan”.
120
Intervju med Kajsa Svaleryd, Gävle kommun, 11 juni 2008. Svaleryd har arbetat sedan 2006 som strateg på kommunledningskontoret med fokus på jämställdhet och mångfald. Svaleryd har huvudansvar för frågor som rör diskriminering och värdegrund.
121
Intervju med Kajsa Svaleryd, Gävle kommun, 11 juni 2008. Projektet har ingått i myndighetens för skolutvecklings program ”Idéskola för mångfald”.
77
Bilaga 8 SOU 2010:70
ar till uppgift att skapa
sam
nte är att vakta sitt område eller agera
po
om
må nen har man valt att ha strategisk kompetens på kommunledningsnivå och de som arbetar strategiskt h
arbeten och samverkan på tvärs i organisationen. Det svåra är här att få ihop de kommunövergripande perspektiven samtidigt som det konkreta arbetet måste ske i nära anslutning till den dagliga verksamheten för att få effekt.
122
Svaleryd menar att det är lätt att det blir glapp mellan olika förvaltningar liksom mellan planer och den dagliga verksamheten. Det gör det mycket viktigt att bygga broar och nätverk och hon menar att man är ganska bra på det i Gävle. Det finns ett öppet och väl fungerande samarbete, inte bara inom kommunen utan också mellan kommunen och andra aktörer, såsom som regionförbundet och länsstyrelsen.
123
Svaleryd arbetar mycket genom ett nätverk
som består av alla personalchefer i kommunen. De träffas 8
− 10 gånger/år för att kunna planera och genomföra verksamhet som omfattar alla kommunens verksamheter. Svaleryd arbetar också som coach för chefer och i ledningsgrupper. Hon menar att hennes arbete som strateg i lis, utan snarare att vara på plats och visa på betydelsen av jämställdhet och mångfald. Att få in frågor om mångfald och jämställdhet i den ordinarie verksamheten är viktigare än att ha en särskild mångfaldspolicy.
124
Svaleryd har kartlagt kunskapsnivån i organisationen genom intervjuer. Den gav bland annat vid handen att det fanns brister när det gällde kunskap kring HBT. Med det arbetet som utgångspunkt har man sedan utformat utbildningsinsatser. Mycket av utbildningarna sker genom diskussioner, rollspel och värderingsövningar där frågor om vad som uppfattas som normalt och vad det innebär att vara normgivare varit viktiga.
125
Utbildningsinsatser om mänsk-
liga rättigheter, jämställdhet och mångfald ingår också som en del av ledarskapsutbildningen (ungefär 1 ½ dag ägnas åt dessa frågor). Svaleryd menar att det är viktigt att fokusera på chefer när man arbetar strategiskt för att de i sin tur ska ta upp frågor
ngfald, jämställdhet och så vidare på arbetsplatsträffar. Svaleryd betonar att arbetet måste ske kontinuerligt, snarare än genom
Gävle (s), 11 juni 2008.
t”, ”onormalt” och liknande för att förstå hur man uppfattar och tänker i olika
122
Intervju med Carina Blank, kommunstyrelsens ordförande i
123
Intervju med Kajsa Svaleryd, Gävle kommun, 11 juni 2008.
124
Intervju med Kajsa Svaleryd, Gävle kommun, 11 juni 2008.
125
Som exempel nämner Kajsa Svaleryd att ställa frågor som ”vilken etnicitet har du?”, när upptäckte du att du är heterosexuell?” liksom att reflektera kring ord som ”ovant”, ”ovanlig frågor.
78
Bilaga 8
t veta vad som egentligen hänt med
ett
e blir det att även om man tror att man jobbar med
mänskliga rättigheter så är det inte alltid så i praktiken. Att veta och förstå vad det beror på är mycket viktigt, menar Svaleryd, för
så hur man ska kunna ändra sig och arbeta på ett
annat sätt. heldagssatsningar. Man har därför arbetat mycket med att ta fram underlag till övningar och diskussioner med personalen.
126
Uppföljning och utvärdering av verksamheten är centralt, menar Blank och man har tidigare varit dålig på att följa upp målen. De olika verksamheterna har i hög grad själva följt upp de uppsatta målen, vilket gjort det svårt at
visst beslut eller en viss policy. Men utvärderingsarbetet har blivit mer systematiskt under senare år, menar Blank, och nämnderna arbetar med de uppsatta målsättningarna på ett tydligare sätt nu än tidigare.
127
När det gäller hinder för förverkligandet av mänskliga rättigheter menar Blank att brist på kunskap är det kanske största problemet. Att få kunskap om orsakerna till att det är på ett visst sätt är avgörande. Utifrån den kunskapen kan man sedan se hur saker kan förändras och vilka konsekvenser det skulle kunna ha.
128
Det är också något som Svaleryd betonar. Ju mer kunskap man får desto tydligar
man förstår då ock
129
Göteborgs stad
Mänskliga rättigheter nämns i stadens budget som en del av stadens vision och förhållningssätt. I samband med budgetarbetet för 2009 har följande stycke inkluderats i budgeten: ”Genom vårt agerande gentemot medborgarna och medarbetarna och genom att möjliggöra demokratiska arenor omsätter vi FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna i praktisk handling och garanterar respekten för människors lika värde i Göteborg”.
130
Denna
formulering sätter fokus på betydelsen av mänskliga rättigheter i kommunens verksamhet, menar stadssekreterare Thomas Martinsson (mp).
131
Martinsson betonar att mänskliga rättigheter är av central
Gävle (s), 11 juni 2008.
relsens ordförande i Gävle (s), 11 juni 2008.
nalråd. Martinsson är också
126
Intervju med Kajsa Svaleryd, Gävle kommun, 11 juni 2008.
127
Intervju med Carina Blank, kommunstyrelsens ordförande i
128
Intervju med Carina Blank, kommunsty
129
Intervju med Kajsa Svaleryd, Gävle kommun, 11 juni 2008.
130
Göteborgs stad (2008) ”Budget 2009”.
131
Intervju med Thomas Martinsson (mp), 6 maj 2008. Martinsson är stadssekreterare och har arbetat politiskt sedan 2003 för miljöpartiets kommu
79
Bilaga 8 SOU 2010:70
och
och handhar frågor om stöd till
ind betydelse för kommunens verksamhet, men säger också att termen använts i mindre utsträckning tidigare. Dock har likabehandling
icke-diskriminering likaväl som integration, mångfald och jämställdhet en framträdande roll i stadens styrdokument. Att mänskliga rättigheter tagits med i budgeten kan ses som ett svar på den ökade uppmärksamheten kring frågorna, menar Martinsson.
132
Även om budgeten refererar till förverkligandet av mänskliga rättigheter är det hållbar utveckling som är grunden för budgetens uppbyggnad. Budgeten utgår ifrån de ekologiska, ekonomiska och sociala dimensionerna av hållbar utveckling och det är i förhållande till dessa dimensioner som kommunens prioriterade mål formuleras.
133
I den sociala dimensionen nämns bland annat situationen
för barn och unga, äldre, personer med funktionshinder och integration av nyanlända flyktingar.
134
Särskilt fokus ligger på
behovet att bryta den sociala och etniska segregationen och det problemet sägs i budgeten för 2009 vara stadens största utmaning.
135
Under senare år har den sociala dimensionen uppmärk-
sammats i högre grad än tidigare, dels därför att den haft en mer undanskymd plats tidigare, dels därför att den sociala utvecklingen i flera fall går åt fel håll med till exempel ökad segregation.
136
Ett
resultat av det arbetet är skapandet av ett projekt kallat S2020. S2020 har utvecklats genom att kommunen tillsammans med andra aktörer, bland annat Göteborgs universitet, kartlagt sociala problem och försökt beskriva orsakerna till dessa samt diskutera vad som kan göras åt dem. Arbetet har pågått under de senaste åren och man har hittills fokuserat på en rad organisatoriska förändringar, bland annat har flera uppgifter som tidigare låg på stadsdelarna förts över till en ny förvaltning, sociala resursförvaltningen. Förvaltningen inrättades 2007
ivider och familjer, frågor som rör funktionshindrade, boende och stöd till föreningar, kooperativ med flera. S2020 har nyligen påbörjats och förvaltningen ska utarbeta mer konkreta förslag på verksamheter att fokusera på.
137
ersättare i kommunfullmäktige. Liknande formuleringar har funnits tidigare, men oavsiktligt fallit bort vid omformuleringar av vision och förhållningssätt.
132
Intervju med Thomas Martinsson (mp), 6 maj 2008.
133
Göteborgs stad (2008) ”Budget 2009”.
134
Göteborgs stad (2008) ”Budget 2009”.
135
Göteborgs stad (2008) ”Budget 2009” .
136
Intervju med Thomas Martinsson (mp), 6 maj 2008.
137
Intervju med Thomas Martinsson (mp), 6 maj 2008.
80
Bilaga 8
et arbetas med medborgardialoger kring
ex
raget har disku-
ter
berättar Anna Jacobson som arbetat på enheten sedan den bildades.
I budget anges en rad målsättningar som rör de breda välfärdsområdena utbildning, arbetsmarknad och omsorg där respekt och dialog med den enskilde liksom hänsyn till särskilda behov och personers livssituation står i fokus för målformuleringar. En annan viktig del av den allmänna respekten, skyddet och tillgodoseendet av rättigheter i kommunen handlar om medborgarnas deltagande och delaktighet. SKL menar i sin utvärdering inom ramen för Kommunkompassen att kommunen har en god information till medborgarna och att d
empelvis fysisk planering och i flera stadsdelar med frågor som rör skolutveckling. Flera av stadsdelarna ger också möjlighet för invånarna att lägga medborgarförslag till nämnderna. På central nivå finns emellertid färre möjligheter. Rådslagsmöten är sällsynta, hemsidan innehåller ingen central funktion för medborgardialog och budgetarbetet innehåller inga direkta processteg där medborgarna är delaktiga.
138
Jämställdhet och mångfald står i fokus för mycket av arbetet med mänskliga rättigheter mer specifikt och det finns på kommunledningsnivå en jämställdhets- och mångfaldsenhet. Den bildades 2001 och har en stödjande funktion i förhållande till de andra förvaltningarna. Innebörden av det stödjande uppd
ats, bland annat om man ska arbeta enbart utifrån förfrågningar från övriga förvaltningar eller också ställa krav på förvaltningarna. Inställningarna till arbetats inriktning har skiftat, men man har genom diskussioner över tid kommit fram till att man ska jobba proaktivt och stödjande, men inte ha en kontrollfunktion i förhållande till de andra förvaltningarna. Enheten fungerar lite som missionärer i förhållande till andra förvaltningar.
139
När enheten startades var mångfald i ropet, men det fanns också en bristande kunskap om begreppets innebörd och omfattning och den första tiden gick mycket tid åt till att diskutera hur man skulle arbeta och vilket innehållsligt fokus man skulle ha. I den diskussionen blev det snart tydligt att mänskliga rättigheter var det sammanhållande kittet. Att personer ska behandlas lika och inte diskrimineras eller bli illa bemötta är viktiga grunder för arbetet,
orgarna. Käll är utlånad
138
SKL (2007) ”Kommunkompassen. Analys av Göteborgs stad” (Stockholm: SKL): 11ff.
139
Intervju med Anna Jacobson, Karin Wenander och Kristian Käll, 7 april 2008. Jacobson har arbetat i kommunen sedan 1999 och varit på enheten för jämställdhet och mångfald sedan den bildades 2001. Wenander har arbetat med jämställdhetsfrågor i kommunen sedan 1980-talet, både i förhållande till arbetsgivarperspektivet och medb från Mölndals kommun som en del av kommunens traineeprogram.
81
Bilaga 8 SOU 2010:70
ns många som ansåg att fokus på mänskliga
rät
unen under längre tid, påpekar Karin Wenander, som
arb Utgångspunkten är att allas lika värde och likabehandling. Det framstod också som betydelsefullt i förhållande till mer lönsamhetsorienterade argument för mångfald.
140
Mänskliga rättigheter
fungerar som ett sätt att hålla samman olika perspektiv och en fokus i det vardagliga arbetet som länkar samman det med ett bredare och större sammanhang. Jacobson menar att det skett en förändring under framförallt de senaste fem åren i kommunen och inställningen idag är mer positiv till mänskliga rättigheter, medan det tidigare fan
tigheter var alltför dramatiskt (”vi har inte tortyr och dödsstraff”) och att man redan uppfyllde de krav som kan ställas utifrån mänskliga rättigheter. Samtidigt som inställningen ändrats och mänskliga rättigheter blivit till något som kommer in i den vardagliga, ordinära verksamheten finns fortfarande brister i kunskap och medvetenhet.
141
Jämställdhet är en central fokus i arbetet inom enheten och är ett av de sammanlagt 21 prioriterade målen i stadens budget. Att omsätta kunskap i handling är centralt. Därför ska ledningars, chefers och övriga nyckelpersoners kunskap om genusfrågor öka och jämställdhetsperspektivet ska integreras i styrning, målformuleringar, verksamhetsplanering och uppföljning av verksamheten.
142
Man har på olika plan arbetat med jämställdhetsintegre-
ring i komm
etat med jämställdhet både ur arbetsgivarperspektivet och i förhållande till service till medborgarna sedan 1980-talet.
143
Utbild-
ningsinsatser för chefer ingår i detta arbete. Till en början skedde utbildningarna enbart på ett par förvaltningar, skola och barnomsorg, men har sedan 2000 breddats till att omfatta alla förvaltningar.
Ett exempel på jämställdhetsintegreringsprojekt är det som genomförts i stadsdelarna Torslanda och Tynnered med fokus på barnomsorg och förskola, kallat Jämt Jobb eller
Jämtutbildningen.
144
Projektet påbörjades 2003 och från 2004 till
2006 genomgick sammanlagt 76 personer ett utbildningsprojekt som bestod av två delar, först en teoridel med storföreläsningar och sedan processhandledning i grupper under ett år. Kopplingen
140
Intervju med Anna Jacobson, Karin Wenander och Kristian Käll, 7 april 2008.
141
Intervju med Anna Jacobson, Karin Wenander och Kristian Käll, 7 april 2008.
142
Göteborgs stad (2008) ”Budget 2009”.
143
Intervju med Anna Jacobson, Karin Wenander och Kristian Käll, 7 april 2008.
144
Intervju med Anna Jacobson, Karin Wenander och Kristian Käll, 7 april 2008; Göteborgs stad (2008) ”Jämt jobb. Om jämställdhetsarbete i Torslanda och Tynnered”.
82
Bilaga 8
ing av annan personal, bland annat genom
vär
dförändringar. Det handlar om att till en
bö mellan kunskap och praktik prioriterades eftersom det är viktigt att få tid och möjlighet att reflektera över det egna beteendet och förhållningssätten. Bland de metoder som användes var könsspaning – att hålla ögonen öppna för händelser i omgivning eller media ur ett könsperspektiv – och värderingsövningar (fyra hörn och liknande) liksom att formulera handlingsplaner om jämställdhet tillsammans med personalen.
145
I projektet ingick
också utbildn
deringsövningar. Man filmade också personals bemötande av pojkar och flickor på förskolan för att därigenom bli varse könsskillnader. Genom projektet har man också arbetat vidare med konkreta handlingsplaner, som rör sådant som vidareutbildning, att jämställdhet ska vara tema vid ledningsgruppsmöten och arbetsplatsträffar samt engagerandet av genuspedagoger.
146
Wenander beskriver Jämtprojektet som experimenterande och att man kan se effekter av arbetet både på bredden, i hur många som deltagit, och på djupet i att jämställdhetsfrågor kommit att integreras i verksamheten på ett tydligare sätt. Särskilt betydelsefullt är att man fått med alla chefer i utbildningarna. Bland de problem som Wenander nämner när det gäller att få jämställdhetsarbete förankrat är ointresse och motstånd från mellanchefer. För det mesta finns en politisk vilja uttryckt av politikerna och de högre cheferna är med på projekt och förändring av verksamheten, medan problemen är större på mellanchefsnivå, bland annat för att det upplevs som påbud och tillägg vid sidan av den ordinarie verksamheten och inte heller som något som premieras.
147
Dessa
uppfattningar redovisas i beskrivningen av projektet, men där framkommer också att förändringar skett över tid, särskilt genom processhandledningen som gav möjligheter till en öppen och reflekterande diskussion.
148
Man har fokuserat på beteendeföränd-
ringar, snarare än attity
rjan hävda att man på arbetsplatserna måste följa lagar och regler samt ta på sig det ansvar som följer av kommunens policy för att sedan också komma till attityder och inställningar. Flera framhåller behovet av långsiktighet i arbetet så att det inte blir en fråga om
145
Göteborgs stad (2008) ”Jämt jobb. Om jämställdhetsarbete i Torslanda och Tynnered”:
nnered”.
teborgs stad (2008) ”Jämt jobb. Om jämställdhetsarbete i Torslanda och Tynnered”:
58ff.
146
Göteborgs stad (2008) ”Jämt jobb. Om jämställdhetsarbete i Torslanda och Ty
147
Intervju med Anna Jacobson, Karin Wenander och Kristian Käll, 7 april 2008.
148
Gö 32ff.
83
Bilaga 8 SOU 2010:70
dre och man kommer därför framgent att i högre
gra
pmärksamma HBT-personers situation i sam-
häl punktinsatser och att man arbetar vidare kontinuerligt även när projektet är avslutat.
149
Mångfaldsarbetet har i hög grad inriktats på etnisk och kulturell mångfald. Det finns också med i budgeten, samtidigt som målsättningarna om etnisk mångfald har en snävare fokus än för jämställdhet. Etnisk och kulturell mångfald handlar huvudsakligen om kommunen som organisation och arbetsgivare, bland annat i förhållande till rekryteringsprocesser.
150
Antalet anställda med
annan etnisk bakgrund än svensk har ökat under senare år men det rör sig fortfarande i hög grad om personer med lägre befattningar och mindre kvalificerat arbete. Längre upp i organisationen har det hittills hänt min
d ta upp frågor som handlar om rekrytering av chefer och liknande. Jacobson menar att det vore en fördel om målen kring etnisk och kulturell mångfald, och mer allmänt mångfaldsmålet överhuvudtaget, hade samma status som jämställdhetsmålet och dessutom inkluderade medborgarperspektivet vid sidan av stadens organisation.
151
Jacobson menar att man i mångfaldsarbetet skulle vilja ha ett bredare synsätt och inkludera alla diskrimineringsgrunderna. När man är ute i förvaltningar för att diskutera frågor, planerar utbildningar och liknande brukar man betona de olika aspekterna kring likabehandling och icke-diskriminering även om förfrågan enbart handlar om en aspekt eller fråga, säger Jacobson.
152
Under
senare år har det funnits en fokus på HBT-frågor efter ett särskilt uppdrag från politikernas sida. Arbetet med HBT-frågor har handlat om att up
let och därmed riktat sig till medborgarna. Man har också gått igenom planer och styrdokument för att granska dem ur ett ickeheteronormativt och icke-könsdiskriminerande perspektiv. Man kommer att arbeta för att detta uppdrag utvidgas till att omfatta en genomgång av planer och liknande i förhållande till alla diskrimineringsgrunder.
153
Det finns ett handikappråd i kommunen som är remissorgan och är tänkt som forum för att ta upp frågor om funktionshindrades rättigheter. Kommunens handikapplan (Synvändan)
arin Wenander och Kristian Käll, 7 april 2008.
149
Intervju med Anna Jacobson, Karin Wenander och Kristian Käll, 7 april 2008.
150
Intervju med Anna Jacobson, Karin Wenander och Kristian Käll, 7 april 2008.
151
Intervju med Anna Jacobson, Karin Wenander och Kristian Käll, 7 april 2008.
152
Intervju med Anna Jacobson, Karin Wenander och Kristian Käll, 7 april 2008.
153
Intervju med Anna Jacobson, K
84
Bilaga 8
nformation om rättigheter. I
pla
aktiviteter. Men man genomför
oc
fokusen har inte alltid uppskattats av de nationella minoriteterna. antogs 2004 och bygger på FN:s standardregler.
154
Även barn-
konventionen och den allmänna förklaringen nämns som övergripande utgångspunkter vid sidan av EU- och nationell lagstiftning. Syftet med planen är att undanröja hinder och utestängande effekter för personer med funktionshinder. I planen betonas att det är viktigt att kunskap om funktionshinder ökar, bland annat genom undervisning i skolan, och att funktionshindrade och deras anhöriga ska ha i
nen specificeras utgångspunkter för arbetet i förhållande till de olika reglerna, även om det rör sig om ganska allmänt hållna formuleringar. Att planering och beslut ska beakta funktionshindrades rättigheter betonas och det sägs att man vid större policybeslut ska göra konsekvensbedömningar i förhållande till funktionshindrades rättigheter.
155
En del av arbetet med mänskliga rättigheter rör det lokala projektet om Levande historia. Levande historia har sin bakgrund i den nationella satsningen från slutet av 1990-talet och syftade till att matcha denna lokalt. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna är grundläggande för Levande historia. Levande historias målgrupp är ungdomar i högstadie- och gymnasieåldern, men man riktar sig också till medborgarna mer allmänt. Levande historia ska i första hand samverka med andra aktörer och bidra ekonomiskt till att andra kan genomföra
kså egna uppdrag. Genom hemsida, informationsmaterial och utbildning av lärare, bland annat om folkmord och förintelsen, bidrar man till en ökad kunskap om mänskliga rättigheter och brott mot desamma. Levande historia anordnar också seminarier, bland annat om förintelsen, kommunismens brott, HBT-frågor och funktionshindrades rättigheter.
156
Lennart Engström, som arbetar med projektet Levande historia, är också samordnare för kommunens minoritetspolitik. Minoritetspolitiken är ingen särskilt högt prioriterad fråga och man har hittills framförallt arbetat med behovet av flerspråkig personal i kommunens verksamheter, exempelvis i vården. Man har inventerat språkkunskaper i vissa förvaltningar, men mindre med minoritetspolitiken som utgångspunkt än utifrån invandrares behov. Den
154
Göteborgs stad (2004) ”Göteborgs stads handikapplan – synvändan”. Antagen av kommunfullmäktige 22 april 2004.
155
Göteborgs stad (2004) ”Göteborgs stads handikapplan – synvändan”. Antagen av kommunfullmäktige 22 april 2004.
156
Intervju med Lennart Engström, Göteborg, 7 maj 2008.
85
Bilaga 8 SOU 2010:70
roblem, särskilt rörande
fin
n. Decentralisering av beslut
och
ommunens i dess arbete, men menar också att det
beh
jämförelsetal i vissa fall har en låg styrningseffekt eftersom det Man arbetar också med utbildning i minoritetsspråk för barn och det finns ett växande behov av det. Ett p
ska, är att många lärare inte har erfarenheter av att lära ut minoritetsspråken som främmande språk. Eftersom språkutbildning ska garanteras även dem som inte har minoritetsspråket som första språk är det ett växande problem för att kunna leva upp till den nationella politikens målsättningar.
157
När det gäller styrning och organisation fanns tidigare kritik mot bristande tydlighet i rollfördelningen mellan politiker och tjänstemän. Det fanns en tendens att politiken ville styra allt, menar Martinsson, men det var varken lämpligt ur effektivitetssynpunkt eller ur ett demokratiskt perspektiv. Man har därför diskuterat hur man ska kunna nå en tydligare rollfördelning och uppfattningen nu är att allt som rör påverkan ska gå via nämnderna till förvaltningschefen.
158
Frågan om styrning och koordination har
diskuterats ingående och det har bland annat funnits problem med att förvaltningar motarbetar varandra på grund av bristande koordination. Det har också uppmärksammats i SKL:s utvärdering inom ramen för Kommunkompasse
verksamhet, särskilt genom stadsdelsorganisationen, gör att många av stadsdelarna men också bolagen har sina egna system för styrning och verksamhetsutveckling. SKL bedömde i Kommunkompassen 2007 att Stadskansliet skulle kunna spela en mer styrande roll än man hittills gjort.
159
I kommunen finns sedan längre tid något som kallas för balansen, som möjliggör jämförelser i bland annat förskola, skola och omsorg. Balansen utgår från det balanserade styrkort som används i kommunen och innebär mätning av verksamhet i förhållande till målsättningar med den, verksamhetens processer, medarbetare och ekonomi. Delar av balansen är synlig för medborgarna, som därmed kan få en uppfattning om styrkor och svagheter med kommunens verksamheter. En annan del av balansen är avsedd för internt bruk för att kunna göra jämförelser. SKL menar i Kommunkompassen att balansen är ett mycket viktigt verktyg för k
över utvecklas och förfinas. I intervjuer gjorda i samband med SKL:s utvärdering av kommunen förde en del tjänstemän fram att
ff.
157
Intervju med Lennart Engström, Göteborg, 7 maj 2008.
158
Intervju med Thomas Martinsson (mp), Göteborg, 6 maj 2008.
159
SKL (2007) ”Kommunkompassen. Analys av Göteborgs stad” (Stockholm: SKL): 9f, 21
86
Bilaga 8
lhets-
perspektiv och samordning kring prioriterade mål, men däremot inte ska ses som en ny organisation utan istället ett nytt arbetssätt.
är att det för varje nämnd ska framgå med
vilka man ska samverka och hur målsättningar ska uppnås.
162
ald och verksam i
fol finns ett flertal index och att det saknas analysstöd för att tolka resultaten.
160
En del av utvecklingsarbetet av styrning och organisation handlar för närvarande om att utse processägare för prioriterade mål för att därigenom förbättra samordning och dialog mellan förvaltningar, nämnder och bolag. Den processägande nämnden kommer inte att ta över de prioriterade målen, som vanligtvis är kommunövergripande och involverar i stort sett alla förvaltningar och också bolag, men däremot kommer den nämnd som äger processen att ha ansvar för samordning med bland annat rätt att kalla till möten för att kunna koordinera arbetet bättre, säger Martinsson.
161
Process-
ägare kommer att utses av kommunstyrelsen. I budget för 2009 betonas att arbetet med processägare ska främja ett he
Processägarskapet inneb
Karlskoga kommun
Karlskoga kommun använder inte begreppet mänskliga rättigheter som ett paraply för verksamheten i sin helhet, men respekt av allas lika värde och jämställdhet nämns i visionerna för Karlskoga 2010. Visionen är grund för kommunens budget. Mänskliga rättigheter spelar inte en framträdande roll i budgeten, även om det i avsnittet om kommunens arbetsgivarpolitik framkommer att jämställdhet, mångfald och likabehandling är centralt för kommunens verksamhet.
163
Eva Jansson (s), som är förtroendev khälsonämnden, påpekar att jämlikhet och likabehandling är grunden för kommunens verksamhet i sin helhet och att mänskliga rättigheter därmed är väsentligt, utan att det alltid direkt refereras till i kommunens styrdokument och budget.
164
I SKL:s kommunkompassundersökning som genomfördes under våren 2008 framkommer att kommunen under senare år arbetat med att förändra och förbättra styrningen, något som man
rgs stad” (Stockholm: SKL): 29f.
6 maj 2008.
rksamhetsplan”.
160
SKL (2007) ”Kommunkompassen. Analys av Götebo
161
Intervju med Thomas Martinsson (mp),
162
Göteborgs stad (2008) ”Budget 2009”.
163
Karlskoga kommun (2008) ”Budget 2008-2010. Mål och ve
164
Intervju med Eva Jansson (s), Karlskoga, 21 maj 2008.
87
Bilaga 8 SOU 2010:70
anges som centrala mål.
168
Att främja mångfald
till
e att den löpande rapporteringen kring ekonomi fungerar
väl fick kritik för i den undersökning som gjordes 2003.
165
Man är för
närvarande inne i en förändringsprocess där kommunens styrsystem reformeras. Den nya styrmodellen innebär bland annat att man börjar med en omvärldsanalys och i denna deltar tjänstemän, som har till uppgift att belysa sina ansvarsområden och därmed ge underlag för budgeten.
166
Utifrån kommunens vision har ett flertal
mål formulerats i förhållande till medborgar- och medarbetarperspektiven, det ekonomiska och utvecklingsperspektiven.
167
Att
förbättra medborgarnas känsla av trygghet och hur pass nöjda de är med service, stärka uppfattningen om kommunen som attraktiv arbetsgivare, öka ändamålsenlighet och kostnadseffektivitet i verksamheten, arbeta för en hållbar utveckling och ett förbättrat företagsklimat
hör också målen för kommunen och jämställdhet kommer att läggas till.
169
Till målen har kopplats indikatorer eller styrmått för
att mäta utfallet, exempelvis antal personer som är nöjda med service och anser att kommunen lever upp till sina serviceåtaganden.
170
I kommunkompassen från 2007 pekar man på de förbättringar som gjorts under senare när det gäller invånarnas inflytande och deltagande. I kommunen finns möjlighet att lägga fram medborgarförslag och öppna möten inför kommunfullmäktiges sammanträden.
171
Utvärderingen ger också vid handen att även om det
genomförs brukarundersökningar inom de flesta verksamheter behöver det arbetet systematiseras bättre. Man vill också gärna se att ett medborgarkontor eller liknande inrättas, men noterar också de styrkor som finns i det påbörjade arbetet kring kvalitetsåtaganden och klagomålshantering.
172
I undersökningen framkom-
mer vidar
, men man föreslår att uppföljningen vidareutvecklas till att omfatta fler mått och indikatorer på verksamhetens kvalitet. Man noterar också att det finns ett behov av att se över de många
165
SKL (2008) Kommunkompassen. Analys av Karlskoga kommun, 4
− 5 december 2007: 6.
28 april 2008. I
å
dborgar/brukarperspektiv.
kommun, 4
− 5 december 2007: 10f.
166
Intervju med Cecilia Ljung, Karlskoga, 21 maj 2008; e-post kommunikation med Cecilia Ljung.
167
Karlskoga kommun (2008) ”Fullmäktigemål 2009” Protokollsutdrag, samband med utvecklingen av den nya styrmodellen har också brukarperspektivet lagts till s att medborgarperspektivet specificeras som me
168
Karlskoga kommun (2008) ”Fullmäktigemål 2009
− 2011”. Tjänsteskrivelse, 7 april 2008.
169
E-post kommunikation med Cecilia Ljung.
170
Karlskoga kommun (2008) ”Fullmäktigemål 2009
− 2011”. Tjänsteskrivelse, 7 april 2008.
171
SKL (2008) Kommunkompassen. Analys av Karlskoga kommun, 4
− 5 december 2007: 8.
172
SKL (2008) Kommunkompassen. Analys av Karlskoga
88
Bilaga 8
och social trygghet samt trygga och goda
up
h unga nämns som
cen policier och riktlinjer som finns vid sidan av centrala styrdokument.
173
Mycket av arbetet som berör mänskliga rättigheter hanteras genom den för Karlskoga och Degerfors kommuner gemensamma folkhälsonämnd.
174
Nämnden inrättades 2004 och arbetet är
tvärsektoriellt. Att det handlar om en för kommunerna gemensam nämnd är en relativt unik konstruktion som ger många fördelar menar Cecilia Ljung, som är folkhälso- och barnkonventionsutvecklare i Karlskoga kommun.
175
Den nuvarande folkhälsoplanen
är från 2001, men den kommer att ersättas med en ny som för närvarande är ute på remiss i kommunen. Folkhälsoplanen är gemensam för Karlskoga och Degerfors kommuner. Utgångspunkten för den nya planen är barnkonventionen, WHO:s hälsa 21, EU:s strategi ”Tillsammans för bättre hälsa” samt nationell lagstiftning och policy, såsom hälso- och sjukvårdslagen, propositionen om mål för folkhälsa från 2002 och den svenska strategin för hållbar utveckling. De prioriterade målen är delaktighet och inflytande, ekonomisk
pväxtvillkor. Barn och unga samt föräldrar anges som prioriterade grupper. Utifrån dessa mål och prioriteringar görs en kartläggning av situationen i kommunen och med den som grund formuleras specifika mål som kommunen ska arbeta med under den närmaste framtiden.
176
Bland målen i förslaget till folkhälsoplan märks förbättrad tillgänglighet, skapande av nya mötesplatser, utjämnande av könsskillnader i hälsa och motverkande av diskriminering och kränkande behandling. När det gäller social och ekonomisk trygghet nämns bland annat att den socioekonomiska segregationen ska minska, att andel barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer ska minska och att tillväxt och sysselsättning ska öka. Förbättrad psykiska hälsa för barn och unga, ökat stöd till föräldrar och ökad samverkan mellan dem som arbetar med barn oc
trala delmål när det gäller trygga och goda uppväxtvillkor.
177
Planen anger att folkhälsonämnden har ett beredande ansvar liksom ansvar för att följa upp och revidera policyn samt att nämnderna
008.
dan 2004.
173
SKL (2008) Kommunkompassen. Analys av Karlskoga kommun, 4
− 5 december 2007: 12f.
174
Intervju med Eva Jansson (s), Karlskoga, 21 maj 2
175
Intervju med Cecilia Ljung, Karlskoga, 21 maj 2008. Ljung har arbetat i kommunen med folkhälsofrågor och barnkonventionen se
176
Karlskoga kommun (2008) ”Folkhälsoplan med folkhälsopolitiska mål. En god och jämlik hälsa i Karlskoga kommun 2008
− 2011”.
177
Karlskoga kommun (2008) ”Folkhälsoplan med folkhälsopolitiska mål. En god och jämlik hälsa i Karlskoga kommun 2008
− 2011”.
89
Bilaga 8 SOU 2010:70
Ba
gen har som ansvar att i verksamhetsplan och årsredovisning ange hur man arbetat och följt upp arbetet.
178
En viktig del av det pågående arbetet med folkhälsa är fokus på barns och ungas situation. Det fanns mellan 2000 och 2002 en barnombudsman i kommunen. Projektet drevs tillsammans med Rädda Barnen, men tjänsten drogs in när det inte längre fanns öronmärkta medel för den. Sedan ett par år håller man på att återigen bygga upp verksamheten.
179
Karlskoga kommun ingår
tillsammans med flera andra kommuner i partnerskap för förverkligande av barnkonventionen, som sker i samarbete med
rnombudsmannen och Socialdepartementet. Projektet startades 2004 och förlängdes 2007 till 2011. Tanken med partnerskapsprojektet är att samarbeta för att utveckla metoder och verktyg i arbetet med att förverkliga barns och ungdomars rättigheter, mäta resultat och sprida kunskap om arbetssätt och särskilda projekt.
180
För Karlskogas del har partnerskapet inneburit ett stöd i arbetet med att utveckla metoder för barns och ungas inflytande samt utveckling av barnkonventionsfrågor i styrgruppen. Befintliga lokala styrdokument har varit utgångspunkt i arbetet. I arbetet med dokument kring barn och ungas rättigheter har man bjudit in elevråd till hearing om vilka mål som ska prioriteras och också arbetat med klasser på ungefär samma sätt som man gör i samhällskunskap genom att diskutera vad politik handlar om, hur man agerar som remissorgan och påverkar politiken i övrigt. Ljung menar att man kan fundera över för- och nackdelar med arbetet
om klasser. Fördelen ligger i att alla barn involveras, men att det inte blir ett lika aktivt deltagande som när barn och unga själva väljer att engagera sig. Bland de frågor barn tagit upp som viktiga märks att motverka mobbning och främja dialog; Ljung menar att barn och unga vill ha konkreta och handfasta frågor att prata om.
181
Ambitionen i arbetet med barns rättigheter har varit att integrera dem i hela kommunens verksamhet och visioner liksom att utveckla metoder för arbetet och dess uppföljning genom att ta fram indikatorer för detsamma. Man betonar bland annat behovet av barnkonsekvensanalyser. Det finns en barnchecklista, men den
178
Karlskoga kommun (2008) ”Folkhälsoplan med folkhälsopolitiska mål. En god och jämlik
pport om tre års samarbete kring barnkonventionen”.
hälsa i Karlskoga kommun 2008
− 2011”.
179
Intervju med Cecilia Ljung, Karlskoga, 21 maj 2008.
180
Intervju med Cecilia Ljung, Karlskoga, 21 maj 2008. Se också Partnerskap för barnkonventionens genomförande (2008) ”Ra Se också partnerskapets hemsida, http://www.orebro.se/barnkonventionen
181
Intervju med Cecilia Ljung, Karlskoga, 21 maj 2008.
90
Bilaga 8
rn i två förskolor och
två
skola, föreningar och hem,
sam
skonferens. Konfe-
ren har inte fungerat på ett tillfredställande sätt och därför ersatts av ett kort med barnkonventionens huvudprinciper.
182
I arbetet med
indikatorer har man deltagit i ett pilotprojekt tillsammans med Barnombudsmannen för att utveckla ett lokalt nöjt-barnindex. Syftet med indexet har varit att få en uppfattning om hur yngre barn mår och hur man skulle gå tillväga för att få fram ett statistiskt underlag i dessa frågor. Frågorna som indexet bygger på har utarbetats tillsammans med barn och unga. Ba
skolor involverades för att genom att rita eller skriva en lista uttrycka sina uppfattningar om vad som var roligt och tråkigt i hem, skola och på förskola/skola. Det underlag som togs fram på det sättet användes för att konstruera de frågor som sedan använts i undersökningen av hur pass nöjda barn är.
183
Under hösten 2007 gjordes undersökningen om barns nöjdhet med barn i förskola och skola. Drygt 300 fyra- och femåringar i Karlskoga och Degerfors deltog i undersökningen där vuxna läste upp frågor för barnen, som svarade genom att visa bilder med olika ansiktsuttryck, till exempel glad eller ledsen. Ungefär 1 800 barn i andra, fjärde och sjätte klass i grundskolan deltog också i undersökningen där den genomfördes i form av en enkät. Indexet omfattar barnens nöjdhet med skolan, exempelvis skolmiljö, hemläxor, lärare, skoldagens längd och elevråd, barns oro när det gäller sådant som mobbning och orättvis behandling, skolbarnens framtidstro att få jobb, ha ett bra och spännande liv, barnens inflytande och möjligheter att påverka i
t hur pass nöjda barnen är med relationerna till föräldrar, syskon, kompisar och skolkamrater. Undersökningen om förskolebarnens nöjdhet har ett liknande upplägg fast större fokus på lek och sådant som möjligheterna att påverka exempelvis när de ska gå och lägga sig på kvällen och liknande.
184
Som en del av arbetet med barns rättigheter har man haft utbildning av förtroendevalda i folkhälsonämnden och revisorerna. Varje år hålls en folkhälso- och barnkonvention
sen genomförs i samverkan med Örebro läns landsting och syftar till att öka kunskap och att sprida erfarenheter. Vid konferenserna bjuds föreningar, organisationer, politiker och tjänste-
maj 2008; power-point presentationer av under-
182
Intervju med Cecilia Ljung, Karlskoga, 21 maj 2008.
183
Intervju med Cecilia Ljung, Karlskoga, 21 maj 2008.
184
Intervju med Cecilia Ljung, Karlskoga, 21 sökningarna tillhandhållna av Cecilia Ljung.
91
Bilaga 8 SOU 2010:70
slut används på ett systematiskt sätt
up
var att det bedrivs ett omfattande arbete, att det är väsentligt att det män in och ofta deltar också företrädare för nationella myndigheter och organ vid konferenserna som föreläsare.
185
En viktig metod i partnerskapet för barns rättigheter har varit den kollegiala granskning som gjorts inom nätverket. Syftet med den kollegiala granskningen är att vidareutveckla arbetet i dialog med personer som arbetar med samma saker i andra kommuner.
186
Den innebär att kommunen först gör en självvärdering och skriver en rapport som är utgångspunkt för den granskning som tjänstemän från en annan kommun genomför. I det ingår att granskarna möter förtroendevalda, chefstjänstemän och barn. En kollegial granskning genomfördes 2007 och man kommer att göra en 2010.
187
Granskningen resulterade i en rapport där granskarna kom
fram till att politikerna i kommunen uttrycker en vilja att arbeta med barnkonventionen, men att man inte fullt ut lyckats finna den organisatoriska form som skulle kunna göra att barns rättigheter genomsyrar alla delar av kommunens verksamhet. Ytterligare påtryckningar från politikernas sida betonades av granskarna, som också menade att uppföljning av projekt och liknande hade svagheter. Oklarheterna när det gäller i vilken utsträckning barnchecklista och barnbok
pmärksammades. I samtal med politikerna framkom att de gav uttryck för tydlig vilja att öka inflytandet för barn och unga, men däremot osäkerhet om hur det kan och bör ske. De ungdomar som intervjuades sade sig också ha svårt att veta hur de skulle ge uttryck för sina uppfattningar.
188
Hos tjänstemännen var inställningen blandad. En del uttryckte stark optimism om projektet och bland annat tjänstemän i socialförvaltningen menade att deras arbete med omhändertagande av barn påverkats positivt på ett tydligt sätt. Många tjänstemän betonade behovet av styrdokument, medan andra menade att betydelsen av sådana överdrivs. En del tjänstemän menade att politikerna hakar på nya påbud och trender och någon tjänsteman framförde synpunkten att det handlar om politiska skyltfönster. Det är arbetsamt och tröttande att hela tiden arbeta med planer och vakta på alla perspektiv. Granskarnas sammanfattande bedömning
185
Intervju med Cecilia Ljung, Karlskoga, 21 maj 2008.
008) ”Rapport om tre års samarbete
maj 2008.
186
Partnerskap för barnkonventionens genomförande (2 kring barnkonventionen”.
187
Intervju med Cecilia Ljung, Karlskoga, 21
188
Karlskoga kommun (2007) ”Barnkonventionens genomförande i Degerfors och Karlskoga kommuner. En kollegial granskning”.
92
Bilaga 8
pro
h lyfta fram
ge
gler man valt att
lägga störst vikt vid definieras mål och ansvar för genomförande och uppföljning. För varje nämnd specificeras sedan i handlingsplanen mål och åtgärder, såsom god förtrogenhet med finns en gemensam nämnd (folkhälsonämnden) för att arbetet ska vara framgångsrikt, men att det fanns ett glapp mellan politiker och tjänstemän. Medvetenhet och förankring av intentionerna bakom
jektet hos tjänstemän var inte fullt ut tillfredsställande.
189
Ljung
menar att den kollegiala granskningen är ett mycket bra sätt att arbeta, att den ger möjligheter till dialog och ett ökat driv i verksamheten samt att det är bra att få utomståendes synpunkter.
190
Som en grund för arbetet med folkhälsa och barns rättigheter skapades två tvärsektoriella nätverk, ett för politiker och ett för tjänstemän. Tanken är att man genom nätverket ska kunna samverka och systematiskt återkoppla diskussioner till varje nämnd. Ljung menar att nätverken spelar en viktig roll för att diskutera den egna verksamheten i förhållande till andra oc
mensamma målsättningar. Tillsammans kan man ge stöd och vara en resurs för varandra och det kommer ofta upp olika aha-upplevelser som är betydelsefulla att ta med sig i sin egen verksamhet. Samtidigt är det också svårt att arbeta med något där alla har ett ansvar, utan att det alltid preciseras, menar Ljung.
191
I kommunen finns ett handikappråd. Rådet är remiss- och referensorgan och har till uppgift att medverka till att handikappperspektivet genomsyrar alla verksamheter. Kommunens organ ska informera rådet om planerade förändringar med bäring på funktionshindrades situation.
192
I kommunens handikappolitiska pro-
gram från 2002 är FN:s standardregler utgångspunkt, särskilt reglerna om ökad medvetenhet, tillgänglighet, att handikappaspekter beaktas vid beslutsfattande samt planering och samråd med handikapporganisationer. Syftet med programmet är att undanröja de hinder som funktionshindrade möter och därmed bidra till allas möjlighet att delta i samhället på jämlik grund. Det betonas att handikapp är något som har att göra med hur samhället fungerar och är uppbyggt. I förhållande till de re
enomförande i Degerfors och Karl-
te för kommunala handikapprådet i Karlskoga”.
189
Karlskoga kommun (2007) ”Barnkonventionens g skoga kommuner. En kollegial granskning”
190
Intervju med Cecilia Ljung, Karlskoga, 21 maj 2008.
191
Intervju med Cecilia Ljung, Karlskoga, 21 maj 2008.
192
Karlskoga kommun (2006) ”Reglemen
93
Bilaga 8 SOU 2010:70
er, inventering av verksamheter och
integrering av handikapperspektivet i planering.
193
och god hushållning med ekonomiska resurser
int funktionshindrades rättighet
Kristinehamns kommun
Mänskliga rättigheter används inte som paraplybegrepp i kommunen, men är ändå av stor vikt, menar kommunalrådet Bosse Petersson (c), eftersom lagstiftade krav om likabehandling, ickediskriminering och tillgänglighet utgör basen för kommunens verksamhet.
194
I kommunens budget nämns att kommunen ska
arbeta för att stärka barns och ungas deltagande i enlighet med barnkonventionen, att man ska utgå från invånarnas behov vid planering av verksamheten, som syftar till att erbjuda dem en god service med hög kvalitet. Kommunens verksamhet ska bedrivas på ett effektivt sätt
ar en viktig plats i det övergripande resonemanget. Det sägs också att demokratin behöver utvecklas så att människor känner ett stort engagemang och deltar på ett aktivare sätt i samhällsutvecklingen.
195
En del av stärkandet av medborgarnas möjligheter till deltagande och inflytande är det så kallade Framtidsrummet, som är en mötesplats i staden där föreningar och kommunen anordnar utställningar och där politiker finns på plats varje lördag för att diskutera politiska frågor.
196
Framförda synpunkter förs vidare till förvalt-
ningar och nämnder. Det finns inga aktuella utvärderingar av hur Framtidsrummet fungerar som inflytandekanal, men en undersökning gjord 2001 visade att något över 60 % av kommuninvånarna kände till rummet och av dessa hade ungefär en fjärdedel också besökt det. De mer specifika anledningarna till att rummet inrättades och dess funktion har analyserats.
197
Det framkom i den
193
Karlskoga kommun (2002) ”Handikappolitiskt program med handlingsplan”. Antagen av kommunfullmäktige 19 december 2002.
194
Intervju med Peter Eskebrink, Bosse Petersson och Linn Erlandsson, Kristinehamn, 22 maj 2008. Bosse Petersson är kommunalråd (c), sedan 6 år och bland annat 1 vice ordförande i KS och ordförande i trygghets- och folkhälsorådet. Peter Eskebrink är chef för kommunledningskontoret och Linne Erlandsson är handläggare i trygghets- och folkhälsorådet.
195
Kristinehamn (2007) ”Budget 2008. Plan 2009-2010”. Antagen av kommunfullmäktige, 19 juni 2007.
196
Intervju med Peter Eskebrink, Bosse Pettersson, kommunalråd (c) och Linn Erlandsson, Kristinehamn, 22 maj 2008.
197
Warolin, Pia & Johansson, Niklas (2003) ”Framtidsrummet – en studie av hur ett nytt inslag i demokratin fungerar i praktiken” (Göteborgs universitet: Förvaltningshögskolan), magisteruppsats.
94
Bilaga 8
att
erk, till vilket varje förvaltning utser en person som
an
forum är bland annat remissorgan vid politiska beslut och arrangeundersökningen att rummet inte inrättades för att lösa ett särskilt problem, utan tillkom på tjänstemannainitiativ som del av arbetet med att försöka vända en neråtgående spiral (utflyttning, arbetslöshet och bristande tilltro till kommunen) i slutet av 1990-talet. I undersökningen framkom också att intervjuade medborgare ansåg att det var ett bra sätt att föra fram synpunkter, men
utöva reellt inflytande. Flera av de intervjuade medborgarna menade emellertid att det inte var ett så stort problem, utan ansåg att det viktiga var att politikerna lyssnade på deras synpunkter. Även bland de förtroendevalda dominerade synsättet att det i högre grad handlade om en samtals- än inflytandekanal.
198
Bland de områden där mänskliga rättigheter kommer in på ett mer preciserat sätt märks framförallt beaktande av barns och ungas situation, deltagande och rättigheter. I kommunen finns ett barn- och ungdomspolitiskt handlingsprogram antaget 2006, som stipulerar att kommunen ska använda sina resurser till det yttersta för att förverkliga barnkonventionen och den nationella ungdomspolitiken.
199
Programmet bygger på att barns och ungdomars rättig-
heter ska genomsyra kommunens verksamhet, att konsekvenser för barn och unga ska beaktas vid varje beslut och att barns och ungdomars egna synpunkter ska inhämtas i största möjliga mån. Handikapp-, jämställdhets-, mångfalds- och miljöperspektiven ska integreras i arbetet med barns och ungas rättigheter. För att samordna arbetet finns en ungdomssamordnare och ett tvärsektoriellt nätv
svarig för integrering i ordinarie verksamhet och uppföljning av arbetet. Uppföljning av programmet ska göras varje år av förvaltningar och nämnder i form av ett barn- och ungdomsbokslut som tillställs kommunstyrelsen.
200
Under 2008 deltar kommunen i
LUPP.
201
Att barn och unga ska höras är en viktig del av programmet och för det finns Ungdomsforum. Forumet har utvecklats ur det sätt som elevråd tidigare var representerade i skolnämnden. Ungdoms-
198
Warolin, Pia & Johansson, Niklas (2003) ”Framtidsrummet – en studie av hur ett nytt inslag i demokratin fungerar i praktiken” (Göteborgs universitet: Förvaltningshögskolan), magisteruppsats.
199
Kristinehamns kommun (2006) ”Barn och ungdomspolitiskt program”. Antaget av kommunfullmäktige, 19 december 2006. Kommunen utsågs till årets ungdomskommun 2007 av Ungdomsstyrelsen.
200
Kristinehamns kommun (2006) ”Barn och ungdomspolitiskt program”. Antaget av kommunfullmäktige, 19 december 2006.
201
Kristinehamns kommun, hemsida, www.kristinehamn.se
95
Bilaga 8 SOU 2010:70
t idéer och förslag ofta blev liggande och
där
mmat genusperspektivet, något som bland annat fram-
ko rar en rad aktiviteter för barn och unga, bland annat Ungdomsveckan. Forumet bedriver också internationell verksamhet genom utbyten och voluntärverksamhet. Forumet har en egen hemsida som förutom att vara ett sätt att sprida information också fungerar som en mötesplats.
202
Peter Eskebrink, som är chef för kommun-
ledningskontoret, menar att det är särskilt viktigt att inkludera barn och unga på ett kontinuerligt sätt i de politiska processerna och menar att man lyckats väl med det i kommunen. Tidigare var det ofta så att barns och ungas åsikter och synpunkter kom in alltför sent i processen och at
med inte användes. Genom ungdomsforum och arbetet i det tvärsektoriella nätverket är situationen idag en annan; barn och ungas uppfattningar och förslag kommer in i planeringsprocessen på ett tidigt stadium.
203
Ett exempel på hur arbetet med barns och ungas inflytande går till är det lokala utvecklingsprogram som utarbetas tillsammans med barn och unga, såväl inom ramen för Ungdomsforum som tillsammans med elevråd. De yngre barnen ges möjlighet att uttrycka idéer och förslag genom teckningar. För de något äldre barnen upp till 12 sker det genom diskussioner i skolan och bland ungdomar engageras de att tillsammans med styrelsen för Ungdomsforum utarbeta förslag. Det lokala utvecklingsprogrammet innehåller en rad olika förslag, bland annat att man bör utvärdera skolverksamheten. Frågor om skolmat och miljö liksom förslag att bygga ett badhus, ökat antal ungdomsbostäder och liknande nämns också.
204
I förhållande till barn och unga har man
uppmärksa
mmer i de satsningar som gjorts rörande fritidsverksamheten. Man kommer också att närmare studera frågor om föreningsbidragen i förhållande till ökad jämställdhet mellan pojkar och flickor.
205
Barn- och ungdomspolicyn följs upp genom ett barn- och ungdomsbokslut där genomförda aktiviteter redovisas.
206
Huvud-
delen av bokslutet består i att redogöra för de olika nämndernas arbete i termer av aktiviteter, medan resultat och processer upp-
202
Se Ungt forum, hemsida http://www.ungtforum.se/
203
Intervju med Peter Eskebrink, Bosse Pettersson, kommunalråd (c) och Linn Erlandsson, Kristinehamn, 22 maj 2008.
204
Kristinehamns kommun (2007) ”Lokalt tillväxtprogram. Barn och ungdom”.
205
Intervju med Peter Eskebrink, Bosse Pettersson, kommunalråd (c) och Linn Erlandsson, Kristinehamn, 22 maj 2008.
206
Kristinehamn kommun (2006) ”Barn- och ungdomsbokslut för Kristinehamns kommun 2006”.
96
Bilaga 8
skolnämndens
bo
altningarna också
po märksammas i mindre utsträckning. I några fall anger nämnderna de svårigheter och möjligheter de ser i arbetet med barns rättigheter och i något fall finns en mer utvecklad diskussion om nämndens område. Det senare gäller för skolnämnden där man fokuserar på jämställdhetsarbetet och reflekterar över arbetets betydelse för att påverka genusförhållanden.
207
I
kslut för 2007 tas några svårigheter upp, exempelvis att rekrytera lärare för modersmålsundervisning, och bland möjligheterna nämns kompetensutveckling och förslag om hur jämställdhet ska vara närvarande i diskussioner om skolans verksamhet.
208
I kommunen finns ett jämställdhetsarbete som riktas till både medarbetarna i kommunen och invånare. Framförallt har man arbetat med jämställdhet i skolor och i förhållande till föreningar. Man har också haft utbildningar i genusfrågor. Sedan 2006 finns en kvinnofridssamordnare, som bland annat har till uppgift att stödja personer genom samtal eller i deras kontakter med myndigheter, och sedan 1998 finns ett kvinnofridsnätverk. I nätverket ingår förutom representanter från de kommunala förv
lis, landsting och organisationer. Ett särskilt resursteam för hedersrelaterat våld finns i länet för att bistå anställda som stöter på hedersförtryck och våld. Teamet erbjuder bland annat föreläsningar och annat stöd till anställda och förvaltningar.
209
I kommunen finns en handlingsplan för ökad tillgänglighet för funktionshindrade.
210
Som i flera andra kommuner bygger också
Kristinehamns plan på FN:s standardregler och är utfallet av ett arbete där det kommunala handikapprådet varit drivande. Planen är tänkt att komplettera lagstiftning och ange kommunens vilja och ambitioner utöver gällande lagstiftning. Planen syftar till att förbättra tillgängligheten i bred mening och specificeras genom att ange vad de olika reglerna betyder, de mål som kopplas samman med dem samt hur uppföljning ska ske.
211
Som exempel kan
nämnas att ökad medvetenhet specificeras som både medvetenhet
om funktionshindrades rättigheter i samhället och hos människor
med funktionsnedsättning om deras rättigheter. Ökad medveten-
207
Kristinehamns kommun (2006) ”Barn- och ungdomsbokslut för Kristinehamns kommun 2006”.
208
Kristinehamns kommun (2008) ”Barn- och ungdomsbokslut 2007”.
209
Intervju med Peter Eskebrink, Bosse Pettersson, kommunalråd (c) och Linn Erlandsson, Kristinehamn, 22 maj 2008. Kristinehamns kommuns hemsida, www.kristinehamn.se
210
Kristinehamns kommun (2006) Handlingsplan för ökad tillgänglighet i Kristinehamns kommun”. Antagen 20 juni 2006.
211
Kristinehamns kommun (2006) Handlingsplan för ökad tillgänglighet i Kristinehamns kommun”.
97
Bilaga 8 SOU 2010:70
n eller vilka nämnder som är
ans
n kommunstyrelsen.
Vid het om funktionshinder handlar om att kommunen ska ta initiativ till informationsinsatser riktade till anställda, kommuninvånare och företag och en särskild fokus på att kunskap om funktionshinder förmedlas genom skolan och utgör en del av vidareutbildning av lärare. Ökad medvetenhet hos personer med funktionshinder rör information om kommunens tjänster, uppsökande verksamhet och att kommunen ska ta initiativ till och stödja åtgärder som syftar till ökad kunskap om rättigheter bland funktionshindrade. Ett annat exempel från planen är att kommunen när det gäller arbete ska verka för att funktionshindrade integreras i den ordinarie arbetsmarknaden och att anställning i mindre grupper ska uppmuntras. Kommunen ska vidare vara ett föredöme som arbetsgivare och främja sysselsättning i den egna organisationen genom att anpassa befattningar och arbetsplatser samt säkerställa samma utvecklingsmöjligheter för personer med funktionshinder som för andra. Man ska också erbjuda hjälp för personer att starta eget och driva kooperativ.
212
I förhållande till reglerna anges specifika mål och en
tidsplan för arbetet liksom vilke
variga för genomförandet. Vid sidan av det kommunala handikapprådet, som spelar en viktig roll i att följa upp policyn, finns en handikappkonsulent som fungerar som länk och samordnare mellan de olika förvaltningarna.
213
Som i flera andra kommuner har man i Kristinehamn valt att samla en rad sociala frågor som tidigare fanns uppdelat på olika förvaltningar under folkhälsoparaplyet. Det finns ett trygghets- och folkhälsoråd sedan 1999. Rådet har sedan 2007 en representant från varje nämnd och två representanter frå
sidan av att vara pådrivande i arbetet med folkhälsa ska rådet också samverka med olika kommunala förvaltningar och andra myndigheter, såsom som polis och landsting, och vara en länk mellan kommun och frivilligorganisationer.
214
Folkhälsorådet är ett exempel på hur man i kommunen arbetat med att öka samverkan och motverka stuprörstänkande. Eskebrink betonar behovet av tvärsektoriellt arbete och samordning och menar att man i kommunen är ganska bra på att samverka. Sedan längre tid tillbaka finns nätverk för skolverksamheten och social-
212
Kristinehamns kommun (2006) Handlingsplan för ökad tillgänglighet i Kristinehamns kommun”.
213
Intervju med Peter Eskebrink, Bosse Pettersson, kommunalråd (c) och Linn Erlandsson, Kristinehamn, 22 maj 2008; Kristinehamns kommuns hemsida, www.kristinehamn.se
214
Intervju med Peter Eskebrink, Bosse Pettersson, kommunalråd (c) och Linn Erlandsson, Kristinehamn, 22 maj 2008.
98
Bilaga 8
grerat relevanta
perspektiv i planering av verksamheten kan kostnaderna för att rätta till det i efterhand vara mycket stora, menar Eskebrink och
tnader som är förknippade med att göra
lokaler tillgängliga om det inte görs från början.
215
okument som gäller för varje nämnd och
för
denna kan invånarna lämna synpunkter, förslag och föra fram förvaltningens arbete. Man lägger vikt vid att få chefer som är öppna för samarbete och inte har som inställning ”att det inte är vårt bord”. Eskebrink betonar också behovet av nära kontakter med politikerna. Samordning och samverkan är av vikt för att kunna tillgodose invånarnas behov och intressen, men också för att kunna hushålla med resurser. Har man inte inte nämner till exempel de kos
Mänskliga rättigheter utgör inte ett överordnat perspektiv för den kommunala verksamheten, även om det är av stor relevans för flera av kommunens områden och verksamheter. Mer specifikt återspeglas mänskliga rättigheter i arbetet med barnkonventionen.
216
Kommunens övergripande styrdokument är vision och verksamhetsplan; den senare revideras varje år för den kommande treårsperioden och är utgångspunkt för budgeten. Verksamhetsplanen innehåller också de styrd
valtning och specificerade resultatmål liksom konsekvensbeskrivningar. I flertalet fall beskrivs förvaltningarnas uppdrag utifrån perspektiven om ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet samt trygghet.
217
I kommunen finns kvalitetsdeklarationer för varje verksamhet. Som exempel kan nämnas mål som handlar om bemötande, exempelvis inom vilken tid man ska få svar på förfrågningar och liknande, och mål för verksamhetens innehåll och resultat, till exempel att inga barn ska utsättas för kränkande och förnedrande behandling, kontaktpersoner och individuell omsorgsplan inom äldreomsorgen och så vidare.
218
Kopplad till deklarationerna är
också en synpunktsfunktion, kallad KOMmentaren.
219
Genom
215
Intervju med Peter Eskebrink, Bosse Pettersson, kommunalråd (c) och Linn Erlandsson, Kristinehamn, 22 maj 2008.
216
Intervju med Kenneth Nilsson, kommunalråd (fp), 29 februari 2008.
217
Kungsbacka kommun (2006) ”Verksamhetsplan (inkl budget) för planperioden 2007
− 2009”, antagen av kommunfullmäktige, 23 november 2006.
218
Kungsbacka kommun (2008) ”Vi deklarerar kvalitén på servicen i Kungsbacka kommun”.
219
Kungsbacka kommun, webbsida
99
Bilaga 8 SOU 2010:70
del
ationerna uppmärksammades i kommunkompassunder-
sök klagomål, som sedan behandlas i nämnder och också av kommunstyrelse och kommunfullmäktige. I årsredovisningarna och
årsrapporterna redogörs för huvudsakligt fokus i de kommentarer som lämnas och de åtgärder som dessa föranleder. Dock rapporteras inte alla kommentarer, utan enbart de som är vanliga.
220
Kvalitetsdeklarationerna är del av ett systematiskt kvalitetsarbete som genomförts sedan början av 2000-talet. Arbetet har bland annat utvärderats genom kollegial granskning; Kungsbacka kommun tog initiativ till projektet om kollegial granskning när det gäller kvalitetsarbetet inom ramen för SKL. Den första granskningen genomfördes 2002 och den var i sin tur utgångspunkt för ett fortsatt arbete som utvärderades 2005.
221
Den kollegiala gransk-
ningen har omfattat studier av dokument och intervjuer. Kvalitetsdeklar
ning 2006 där den framhävs som ett gott exempel på systematiskt kvalitetsarbete som andra kommuner skulle kunna dra lärdom av.
222
Överhuvudtaget får kommunen ett mycket gott betyg i kommunkompassens utvärdering, särskilt gällande tydlighet i samspel mellan politiker och tjänstemän, tillgänglighet och medborgar/brukarorientering samt ledning och decentralisering. I rapporten framhålls att kommunens styrsystem är ovanligt tydlig, att det politiska uppdraget är klart formulerat och att det finns klara kopplingar mellan vision, prioriterade mål och verksamheterna. Man framhåller också att förhållandet mellan politiker och tjänstemän utifrån den beställar-utförarmodell som kommunen använder är klart definierat.
223
Även när det gäller tvärsektoriellt
arbete framhålls de positiva sidorna i kommunen och bland andra projekten ”En dörr in” nämns som ett gott exempel. En dörr in är ett samverkansprojekt mellan skola, sjukvård och fritid rörande barn med behov av särskilt stöd som bedrivs tillsammans med landstinget i Halland. Barnkonventionen är utgångspunkt för arbetet som fokuserar kring samverkan där tanken är att oavsett vilken ”dörr” individer använder för kontakt med förvaltningen så ska åtgärder och stöd utformas i samråd med den enskilde och de
kommun (2005) ”Kollegiegranskning av kvalitetsarbete på kommunöver-
nkompassen. Analys av Kungsbacka kommun 15
− 17 maj 2006”
nkompassen. Analys av Kungsbacka kommun 15
− 17 maj 2006”
220
Kungsbacka kommun (2007) ”Årsredovisning”.
221
Kungsbacka gripande nivå”.
222
SKL (2006) ”Kommu (Stockholm: SKL): 7ff.
223
SKL (2006) ”Kommu (Stockholm: SKL): 10ff.
100
Bilaga 8
ägger stor vikt vid de tvärsektoriella projekt som finns i
ko
grund skulle utarbetas. Den
för
checklistor i förvaltningen diskuterades, men man valde att inte delar av förvaltningen som berörs. På så sätt ska man kunna undvika att personer inte får hjälp, slussas mellan olika förvaltningar och så vidare.
224
Även om man i kommunkompassunder-
sökningen l
mmunen, noterar man också att utvärdering sker på olika sätt och med olika periodicitet, vilket försvårar bedömning av resultat.
225
Det är särskilt i arbetet med barns rättigheter som mänskliga rättigheter används som en specifik utgångspunkt för kommunens verksamhet. Initiativet till arbetet togs genom motioner i kommunfullmäktige där det beslutades att en särskild barn- och ungdomspolicy med barnkonventionen som
sta barn- och ungdomspolicyn gällde för åren 2002 till 2005. Nyligen har den ursprungliga policyn reviderats och en ny policy har antagits för åren 2007 till 2011.
226
I utvecklingen av den första policyn tog man in synpunkter från ungefär 600 barn och ungdomar mellan två och arton år.
227
Bland
de mindre barnen genomfördes detta arbete av pedagoger, medan man för lite äldre barn i grundskolan använde sig av enkäter. Bland gymnasieungdomar fördes samtal med de ansvariga politikerna om inriktning och prioriteringar. Bland de synpunkter som framfördes var att vuxna ska lita på barn, ta hand om och ge kärlek till dem, bry sig om även andra än sina egna barn och försöka komma ihåg hur det var att vara barn själv liksom att fråga hur barn och ungdomar vill ha det. Gymnasieungdomarna menade att man skulle kunna fungera som referensgrupp för beredning av viktiga politiska frågor.
228
För utarbetandet av policyn fanns också en referensgrupp
med förtroendevalda där politiska överväganden diskuterades. Bland de saker som diskuterades i denna nämner Leif Erichson, som haft ansvar för arbetet med barnkonventionen i kommunen, prioriteringar och ambitionsnivåer i policyn och om uppföljning av den skulle göras varje år. Även frågan om obligatoriska barn-
224
Kungsbacka kommun och landstinget i Halland (2004) ”En dörr in”.
225
SKL (2006) ”Kommunkompassen. Analys av Kungsbacka kommun 15
− 17 maj 2006”
(Stockholm: SKL): 14f.
226
Intervju med Leif Erichson, 29 februari 2008. Erichson arbetar som kvalitetsstrateg sedan 2000 och ansvarig för mycket av arbetet med barns och ungas rättigheter. Erichson står som kontaktperson för 2006 års Sifoundersökning.
227
Kungsbacka kommun (2002) ”Policydokument för barn- och ungdomsfrågor”, 15 augusti 2002.
228
Kungsbacka kommun (2002) Policydokument för barn- och ungdomsfrågor”. Intervju med Leif Erichson, 29 februari 2008.
101
Bilaga 8 SOU 2010:70
Det fanns en stor risk att man
sle
en om rätt att uttrycka åsikter) samt (5) att barn,
för
o-
gis införa sådana checklistor eftersom man menade att det troligen inte skulle ha någon reell effekt.
ntrianmässigt fyller i att barnperspektivet beaktats, utan att det har någon egentlig betydelse.
229
I det första policydokumentet nämns konventionens fyra grundprinciper som utgångspunkt för kommunens arbete. I policyn ställs både allmänna och specifika mål rörande grundprinciperna upp. Bland de allmänna målen nämns att alla nämnder ska samverka för att förverkliga barnkonventionen och att barn och ungdomar vid policyns utgång 2005 ska märka att kommunen uppfyller konventionens krav. Bland de specifika målen nämns (1) icke-diskrimineringsprincipen, (2) att alla nämnder ska beakta barnperspektivet i beslutsfattande och att barn och ungdomar ska kunna lita på att tjänstemän fullgör sin anmälningsplikt enligt socialtjänstlagen (principen om barnets bästa), (3) att alla barn har rätt till ett värdigt liv och god självkänsla samt rätt till en god fysisk och psykisk utveckling (principen om rätt till liv och utveckling), (4) att alla barn och ungdomar har rätt att komma till tals och vara delaktiga (princip
äldrar, personal och politiker ska ha kunskap om barnkonventionen.
230
Som en del av policyn ingick att nämnder skulle ställa upp mål för verksamheten för varje år. Här kan det sätt som förskole- och grundskolenämnden utformat sin handlingsplan för 2007 nämnas.
231
Nämndens syfte med handlingsplanen är att all verksamhet
ska genomsyras av barnkonventionen. Bland specifika målsättningar nämns att öka personalens kunskap, utse barn- och ungdomsombud, genomföra barnrättsvecka två gånger under grundskoleperioden och att barnrättsdagar genomförs varje år inom förskolan. Genomförande av handlingsplanen ska ske genom att all nyanställd personal inbjuds till en halvdagsutbildning om barnkonventionen, att föräldrar ska informeras om arbetet och att minst två barn och ungdomar utses som ombud på varje pedag
k enhet för att engagera och skapa medvetenhet kring förhållningssätt och målsättningar i enlighet med barnkonventionen.
232
229
Intervju med Leif Erichson, 29 februari 2008.
230
Kungsbacka kommun (2002) Policydokument för barn- och ungdomsfrågor, 15 augusti 2002.
231
Kungsbacka kommun (2007) ”Handlingsplan för hur barns bästa ska förverkligas i den egna verksamheten”, 2007-01-23. Förskole- och grundskolenämnden.
232
Kungsbacka kommun (2007) ”Handlingsplan för hur barns bästa ska förverkligas i den egna verksamheten”, 2007-01-23. Förskole- och grundskolenämnden.
102
Bilaga 8
on av
po
mtal med ungdomar i gymnasieskolan och
I policyn ingick att årliga uppföljningar skulle göras av genomförandet. Den första policyn utvärderades i sin helhet 2005; vid sidan av dokumentation genomfördes intervjuer med förvaltningschefer och ungefär 200 barn, ungdomar och föräldrar.
233
I
utvärderingen framkom att kunskap och kännedom om barnkonventionen ökat i kommunens förvaltning, men att man i det utåtriktade arbetet inte kunde se några större effekter. Visserligen hade de barn och ungdomar som känner till konventionen ökat, men inte på det sätt som avsetts. Många barn och ungdomar kände fortfarande inte till konventionens innehåll och många barn och föräldrar uppgav att de inte uppmärksammat den populärversi
licydokumentet som producerats och distribuerats till elever i skola, föräldrar med barn i förskola, personal och politiker.
234
När det gäller ansvaret för att förverkliga konventionen i kommunens verksamhet menade 75 % av cheferna och ungefär 40 % av medarbetarna att de hade god kunskap om barnkonventionen. På frågan om man arbetade aktivt med konventionen menade strax över hälften av cheferna att de gjorde så, medan andelen av övriga anställda som instämde i påståendet om ett aktivt arbete med konventionen var ungefär en tredjedel. När det gäller barns delaktighet uppgav ungefär två tredjedelar av de mindre barnen att vuxna lyssnar på dem, medan enbart 20
− 25 % av de äldre barnen och ungdomarna menade att så var fallet. Fler av de äldre barnen och ungdomarna, särskilt i gymnasieåldern, menade att de lämnade förslag men att vuxna inte lyssnade på dem. Ungefär en tredjedel av gymnasieungdomarna ansåg att de inte var lönt att lämna några förslag för det ändå inte var någon som tog dem till sig.
235
I
utvärderingen av policyn ingick också att samla in goda exempel inom kommunen. Några av dem som lyftes fram var att man i vissa förvaltningar villkorade pengar i budgeten så att de enbart får användas om barn och ungdomar fått vara med att bestämma inriktning (fritid), utvecklat barnkonsekvensanalyser vid beslutsfattande (för- och grundskola), metoder för deltagande såsom nämndpolitikers sa
ntervju med Leif Erichson, 29 februari 2008.
233
Kungsbacka kommun (2006) ”Rapport från utvärdering av policydokument för barn- och ungdomsfrågor”.
234
Kungsbacka kommun (2006) ”Rapport från utvärdering av policydokument för barn- och ungdomsfrågor”. I
235
Kungsbacka kommun (2006) ”Rapport från utvärdering av policydokument för barn- och ungdomsfrågor”.
103
Bilaga 8 SOU 2010:70
arb
r mindre projekt,
exe
eten. Som i den förra planen ingår
ete med fokusgrupper i fysisk planering samt anordnat utbildning av personal.
236
En viktig del av barns och ungdomars möjligheter till deltagande är internetsajterna ”Barbro betalar” och ”Barbros bankomat”. ”Barbro betalar” lanserades i augusti 2005 och är en internetsajt där ungdomar mellan 14 och 20 år kan lägga fram förslag och sedan rösta på dessa. Möjligheten att lägga förslag finns de två första veckorna varje termin. De förslag som fått flest röster i omröstningen diskuteras i rådslag mellan politiker och ungdomar och tas sedan upp i kommunfullmäktige eller nämnder.
237
Intresset för
”Barbro betalar” var till en början stort, men är nu i dalande och ungdomssamordnarna söker nya sätt att få upp intresset för deltagande.
238
”Barbros bankomat” är också en internetsajt där
unga mellan 14 och 20 år kan söka pengar fö
mpelvis att arrangera spelningar och konserter, öppna café, sätta upp pjäser, producera informationsmaterial och liknande.
239
På grundval av de utvärderingar som gjorts har en ny barn- och ungdomspolicy utifrån barnkonventionen antagits 2007 för åren 2007 till 2011.
240
I arbetet med den nya policyn genomfördes en
mindre undersökning bland politiker och ungdomar om vad som skulle prioriteras i den nya policyn, men det rörde sig inte om ett lika omfattande arbete som inför 2002 års policy.
241
Bland de frågor
som rekommenderades av ungdomar var att arbeta mer fokuserat med artikel 19 som handlar om skydd mot övergrepp och det sägs därför i den nya policyn att personal i kommunen ska skydda barn och ungdomar mot fysiska och psykiska övergrepp, försumlig behandling och utnyttjande. I övrigt har inga stora förändringar av policyn genomförts även om de bristande kunskaperna gjort att man valt att ytterligare förstärka utbildnings- och informationsverksamheten. Kommunfullmäktige kommer också att ställa större krav på att nämnderna dokumenterar hur man tagit hänsyn till barns bästa i beslut om verksamh
236
Kungsbacka kommun (2006) ”Rapport från utvärdering av policydokument för barn- och
tp://www.kungsbacka.se/sitetemplates/
ungdomsfrågor”.
237
Kungsbacka kommuns hemsida, ht KBInformationPage____13825.aspx
238
Intervju med Leif Erichson, 29 februari 2008.
239
Kungsbacka kommuns hemsida: http://www.kungsbacka.se/sitetemplates/ KBInformationPage____13660.aspx
240
Kungsbacka kommun (2007) ”Policy för Barnkonventionen i Kungsbacka kommun”.
.
Antagen av kommunfullmäktige 8 november 2007
241
Intervju med Leif Erichson, 29 februari 2008.
104
Bilaga 8
ers och verksamheters arbete med barn-
konventionen ska ske varje år.
242
utgångspunk-
ter
ågot
so att uppföljning av nämnd
Landskrona kommun
Mänskliga rättigheter utgör inte ett paraplybegrepp för den kommunala verksamheten, utan finns med som en del av densamma. Det har inte förts någon diskussion på politisk nivå om att använda mänskliga rättigheter specifikt som utgångspunkt för den kommunala verksamheten i sin helhet, enligt kommunalrådet Tutti Johansson Falk (m). Johansson Falk menar att mänskliga rättigheter är något som man förutsätts, rätt eller fel, leva upp till ungefär som man förutsätter att man följer gällande lagstiftning.
243
Johansson Falk
menar att hon inte ser något omedelbart behov av att ta upp mänskliga rättigheter som en specifik utgångspunkt för kommunens verksamhet i förhållande till det arbete som redan pågår med politiska målsättningar. Man håller på och samordnar planer och policier och har påbörjat ett värdegrundsarbete. Samordningen av policier är betydelsefullt, påpekar Johansson Falk, eftersom det idag finns en rad motstridiga rekommendationer och
i de existerande planerna och policierna. Det ger bland annat upphov till oklarheter för enskilda tjänstemän, som i ett visst givet fall får välja vilka policier som ska användas. Det är inte tanken med att ha övergripande policier, säger Johansson Falk.
244
Värdegrundsarbetet kommer att påbörjas under 2008 för hela den kommunala verksamheten. Tanken är att formulera ett par grundläggande utgångspunkter för kommunens arbete som sedan kan brytas ner till mer bestämda mål i varje verksamhet. Räddningstjänsten har genomfört ett sådant värdegrundsarbete, n
m uppfattats som mycket positivt. Värdegrundsarbetet är tänkt att genomföras genom dialog och interaktion mellan verksamheter och kommunledning för att tillsammans utveckla de för Landskrona gemensamma värdegrunderna, säger Johansson Falk.
245
Kommunens budget för 2009 bygger på ett par prioriterade områden: skola, arbete (den arbetande staden) och trygghet (den trygga staden).
246
Mer specifikt handlar det för skolan om att den
242
Kungsbacka kommun (2007) ”Policy för Barnkonventionen i Kungsbacka kommun”.
243
Intervju med Tutti Johansson Falk, kommunalråd (m), Landskrona, 20 februari 2008.
244
Intervju med Tutti Johansson Falk, kommunalråd (m), Landskrona, 20 februari 2008.
245
Intervju med Tutti Johansson Falk, kommunalråd (m), Landskrona, 20 februari 2008.
246
Landskrona kommun (2008) ”Budget 2009”, antagen 23 juni 2008.
105
Bilaga 8 SOU 2010:70
ilka indikatorer som ska användas för att mäta
hu
sam
föreningsliv och möjligheter att använda minoritetsspråken, särskilt ska fungera som kunskapsförmedlare så att fler elever går ut skolan med fullständiga betyg och att skolan ska präglas av arbetsro och trygghet. Rörande arbete och sysselsättning handlar det om att öka andelen personer i arbete och minskade ohälsotal liksom personer som är beroende av försörjningsbidrag. I förhållande till trygghet handlar det om att minska antalet brott, särskilt våldsbrottslighet, och att bekämpa brottslighetens bakomliggande orsaker. Dessa målsättningar preciseras sedan i förhållande till varje nämnd och det klargörs också v
ruvida man når de uppställda målen eller inte. Som exempel kan nämnas målsättningen att försörjningsstödet ska minska med 10 % och att arbetslösheten inte ska överstiga genomsnittet för kommunerna i Skåne.
247
I budgeten för 2009 likaväl som budgeten för 2008 har särskilda omnämnanden kring integration och barnperspektivet som fanns med i tidigare budgetar inte tagits med. Formuleringar rörande integration har inkluderats under sysselsättning och arbete i den nya budgeten, men i målsättningarna om skolverksamheten inte nämns barnperspektivet. I budget för 2007 uttrycktes att barnperspektivet skulle vägas in i all planering och beslut som berör barn. Det utvecklades sedan i förhållande till nämnderna, exempelvis i förhållande till barn- och ungdomsnämnden som ökat fokus på elevers sociala, emotionella och kunskapsmässiga utveckling, aktivt stöd åt elever att påverka lärandet,
arbeten för delaktighet.
248
I årsredovisningarna fram till 2007
fanns också omnämnanden hur man arbetat med barnperspektivet, även om det enbart berördes i korta ordalag med fokus på genomförda aktiviteter och projekt.
249
Handlingsplaner och projekt finns inom en rad områden med bäring på mänskliga rättigheter i kommunen. Ett integrations- och mångfaldsprogram antaget 2005 lägger fast att kommunen ska ta tillvara mångfalden på ett positivt sätt, vilket bland annat innebär allomfattande respekt för mänskliga rättigheter och motverkande av diskriminering och rasism.
250
En särskild minoritetspolicy
utarbetad 2004 fokuserade på utbildning i modersmål, stöd till
ogram för Landskrona kommun” Antagen 19 december 2005.
247
Landskrona kommun (2008) ”Budget 2009”.
248
Landskrona kommun (2006)” Mål och budget för 2007”. Antagen 18 december 2006.
249
Landskrona kommun (2007) ”Årsredovisning 2007”.
250
Landskrona kommun (2005) ”Vi kan bättre! Uppföljning 2005. Integrations- och mångfaldspr
106
Bilaga 8
at för att öka
sys
or och utforma lämpliga
arb
r det gäller
ko finska, i äldreomsorgen.
251
När det gäller integrationsområdet har
också flera specifika projekt funnits, bland ann
selsättningsgraden, öka kunskap och medvetenhet om kulturell och etnisk mångfald, ökad integration i idrottsrörelsen och liknande. Dessa projekt är huvudsakligen avslutade.
252
Ett nytt projekt handlar om kvinnofrid. Beslut om projektet fattades 2007 och kommunen har fått stöd av länsstyrelsen att utveckla projektet under ett år, med start hösten 2008. Projektet utgår från mänskliga rättigheter och frihet från könsrelaterat våld. Projektet samordnas via vuxennämnden men omfattar också samverkan med polis, Röda korset och kvinnojouren. Ett av syftena är att öka kunskapen om våld mot kvinn
etssätt. Som en del av det finns en enkät som personer kan fylla i anonymt. I projektet ingår också fokus på barn som blir vittne till våld och möjlighet till enskilda samtal.
253
Ett annat nytt projekt är Centrum-Österlyftet, som bygger på ett avtal med staten inom ramen för den urbana utvecklingspolitiken.
254
Syftet med projektet är att utveckla stadsdelarna
Centrum och Öster för att öka den ekonomiska tillväxten, minska arbetslösheten och beroendet av försörjningsstöd. Vidare ingår att förbättra skolverksamheten, skapa ökad variation när det gäller boendeformer och skapa en trygg miljö för boende liksom att öka individers delaktighet i samhället och att förebygga diskriminering och främlingsfientlighet.
255
Utvecklingsarbetet ska präglas av under-
ifrånperspektiv, helhetssyn och långsiktighet nä
nkreta projekt inom områdena arbete, utbildning och trygghet. Man ska bidra till ökad gemenskap, engagemang och stärkt inflytande samt ansvarstagande (empowermentarbete).
256
Dragan Kostic, som är projektsekreterare inom Centrum-Österlyftet, understryker också den grundläggande tanken i projektet att involvera personer för att utifrån deras vardagliga behov och synpunkter formulera projekt som kan utveckla stadsdelen. Av stor betydelse i det sammanhanget är trygghet. Även om det egentligen inte är det stora problemet, vilket istället är arbetslöshet enligt Kostic, så måste trygghet vara en utgångspunkt eftersom det
251
Landskrona kommun (2004) ”Minoritetspolicy för Landskrona kommun”. Integrationsrådet.
252
Landskrona kommuns hemsida, www.landskrona.se
253
Landskrona kommun (2008) ”Operation kvinnofrid”.
254
Landskrona kommun (2007) ”Centrum- och Österlyftet. Strategisk stadsdelsplan 2007” Antagen 10 oktober 2007.
255
Landskrona kommun (2007) ”Centrum- och Österlyftet. Strategisk stadsdelsplan 2007”.
256
Landskrona kommun (2007) ”Centrum- och Österlyftet. Strategisk stadsdelsplan 2007”.
107
Bilaga 8 SOU 2010:70
stadsdelarna. Tidigare hade man alltför
my
tecken på revirtänkande.
Pro
entrum-Österlyftet med andra aktörer i både
kommunen och regionen. Som exempel på det senare kan nämnas samarbete med idrottsföreningar och med högskolor och univer-
e. Det senare samarbetet sker genom Centrum för
urban utveckling.
261
finns en mycket stor upplevd otrygghet. Att öka känslan av trygghet är därför en nyckel till många andra områden menar Kostic. Ett annat viktigt fokus i arbetet är att öka deltagande och delaktighet i utveckling av
cket fokus på att öka valdeltagandet. Särskilda projekt i samband med valen leder lätt till misstänksamhet, att politiker enbart är intresserade av rösterna snarare än högre deltagande på mer kontinuerlig basis.
257
Kostic och Jan Nilsson, som är samordnare inom projektet, menar att det finns ett stort stöd för verksamheten i den politiska ledningen och att man får gehör hos kommunledningen. Problemet kan snarare vara att få tillräckligt stöd i förvaltningarna. Eftersom projektet ska drivas på tvärs i förvaltningarna innebär det en risk för konflikt där olika förvaltningar menar sig vara specialister på sitt respektive område. Det finns tydliga
blemen är vanligtvis mindre med de personer som arbetar på fältet, än med förvaltningsledningarna. En tidigare förvaltningsförändring gjorde också att flera av förvaltningarna inte fungerar särskilt väl, menar Kostic och Nilsson.
258
Bland de initiativ som tagits under 2008 kan bland annat nämnas Unga röster som arbetar för ett tryggt och tolerant Landskrona.
259
Andra projekt handlar om att i samarbete med föreningar och fritids- och idrottsföreningar formulera projekt, där man involverat unga genom att hålla framtidsverkstäder. Ytterligare ett exempel är ”La Turista”, som är ett projekt för att öka turismen till kommunen. Det senare projektet fick under året stöd av Europeiska socialfonden och utvecklingsfonden.
260
I flera av projekten sam-
arbetar man inom C
sitet i Sydsverig
257
Intervju med Dragan Kostic och Jan Nilsson, Landskrona, 31 januari 2008. Kostic är projektsekreterare med fokus på vuxna och föreningsliv. Han har tidigare arbetat med integrationsfrågor och flyktingmottagande. Jan Nilsson är projektsamordnare med fokus på näringsliv och boende inom Centrum-Österlyftet.
258
Intervju med Dragan Kostic och Jan Nilsson, Landskrona, 31 januari 2008. Reformen innebar att man istället för funktionsinriktade skapade åldersinriktade förvaltningar.
259
Se Unga rösters hemsida, http://www.ungaroster.se/index.html
260
Se Centrum-Österlyftets hemsida, http://www.centrumoster.se/
261
Se Centrum-Österlyftets hemsida, http://www.centrumoster.se/
108
Bilaga 8
behandling och icke-
dis
arna för de andra begreppen. Kommunalrådet
An
Malmö stad
Mänskliga rättigheter utgör inget direkt paraplybegrepp för den kommunala verksamheten i Malmö, men lika
kriminering är övergripande perspektiv, både i förhållande till anställda och också till kommunens medborgare. Ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet spelar en central roll för att strukturera stadens budget, något som diskuteras nedan.
En av anledningarna till att mänskliga rättigheter inte är en explicit utgångspunkt för staden är att det handlar om ett begrepp som relativt nyligen kommit att diskuteras. Välfärd, jämställdhet, integration och mångfald är näraliggande begrepp som är mer inarbetade, menar Britta Ström, som arbetar med integration, mångfald och icke-diskriminering på Statskontoret.
262
Man har
vant sig vid att använda dessa begrepp och att ta upp mänskliga rättigheter kan leda till viss förvirring. Är mänskliga rättigheter något annat och nytt? Samtidigt menar Ström att det skulle finnas flera fördelar med att använda mänskliga rättigheter, bland annat för att uppmärksamma dimensioner av verksamheten som inte faller inom ram
neli Philipson (v) menar också att det finns fördelar med människorättsperspektivet, men att det rör sig om minimiregler som inte nödvändigtvis skulle tillföra så mycket för att precisera och tydliggöra verksamhetens fokus.
263
Mänskliga rättigheter är lite för tunt för att använda som utgångspunkt för den kommunala verksamheten, menar Philipson. Vi uppfyller på många sätt redan det som mänskliga rättigheter kräver. De politiska konflikterna rör mycket sällan grundläggande dimensioner av mänskliga rättigheter, även om det förekommer. Philipson tar som exempel på det senare förslaget om att förbjuda användning av andra språk än svenska i skolorna. I det fallet är mänskliga rättigheter användbart, menar Philipson, eftersom det handlar om att klargöra att ett sådant beslut skulle bryta mot grundläggande mänskliga rättigheter.
264
Men för det mesta handlar
politiska konflikter om sådant som går utöver mänskliga rättig-
262
Intervju med Britta Ström, Malmö, 23 januari 2008. Ström har arbetat i Malmö stad sedan början av 1970-talet och på Stadskontoret i 17 år, bland annat med integrations- och mångfaldsfrågor och icke-diskriminering. Hon arbetar på avdelningen för arbetsmarknad och integration. Ström anges i 2006 Sifoundersökning som kontaktperson.
263
Intervju med Anneli Philipson, kommunalråd (v), Malmö, 30 januari 2008. Philipson har varit kommunalråd i tre mandatperioder med ansvar för anti-diskriminering, jämställdhet och demokrati.
264
Intervju med Anneli Philipson, kommunalråd (v), Malmö, 30 januari 2008.
109
Bilaga 8 SOU 2010:70
ku
d annat hur mycket kommunen kan bygga själv och
ock
-
gån heter, exempelvis när det handlar om resursprioriteringar. I det avseendet spelar mänskliga rättigheter en mindre roll, även om det också i sådana fall kan ha viss betydelse. Mänskliga rättigheter har betydelse för att balansera mer effektivitets- och nyttoorienterade argument. Philipson nämner till exempel at
lturell mångfald antagligen skulle leda till en bättre service för medborgarna, men att det oavsett om det blir så eller inte är det väsentligt i sig att arbeta för ökad mångfald, att motverka diskriminering och ge människor bättre möjligheter.
265
Ett av problemen som Philipson anser finns i arbetet med mänskliga rättigheter på kommunal nivå är att staten i flera avseenden inte tillhandahåller resurser och medel för att förverkliga rättigheter. Philipson nämner rätten till bostad som exempel, en rättighet som kommunen kan bidra till att förverkliga genom att exempelvis att inrätta en bostadsförmedling och därmed öka rättvisan i fördelning av bostäder. Men att garantera att alla har en bostad kan vi inte göra, menar Philipson. På frågan om kommunen självt kan ta på sig den förpliktelsen nämner Philipson ett par problem, blan
så att om man gör det så finns det risk att privata entreprenörer drar sig undan. Problemen här hänger samman med att staten inte ger resurser och tillräckligt lagstöd för att kunna garantera rätten till bostad.
266
Budgeten baseras sedan 2006 på tanken om hållbarhet och i budgeten för 2008 sägs att man eftersträvar en stabil och stark ekonomi, ekologisk hållbarhet och en rättvis fördelning av resurser efter behov samt en solidarisk utbyggnad av välfärden. Man lägger vikt vid barns och ungas utvecklingsmöjligheter, trygg ålderdom, likabehandling och bekämpande av diskriminering, rasism och främlingsfientlighet. Tillgång till arbete och bostad är också prioriterade frågor.
267
Budgeten innehåller politiska riktlinjer som sedan
konkretiseras i inriktningsmål och utvärderas med hjälp av en rad indikatorer. Som exempel kan nämnas att målen för skola och barnomsorg är att verksamheten ska ha god kvalitet och att barn och unga inte ska lämna skolan utan fullständiga betyg samt ha till
g till en meningsfull fritidsverksamhet. Dessa mål specificeras sedan i förhållande till indikatorer som handlar om en ökning
alråd (v), Malmö, 30 januari 2008.
265
Intervju med Anneli Philipson, kommunalråd (v), Malmö, 30 januari 2008.
266
Intervju med Anneli Philipson, kommun
267
Malmö stad (2007) ”Budget 2008”: 8ff.
110
Bilaga 8
grad. Det
fjä jämfört med tidigare år, exempelvis en ökning av antal elever med fullständiga betyg eller ett ökat antal mötesplatser för personer.
268
En viktig del av de allmänna utgångspunkterna i kommunens verksamhet utgörs av det program som kallas för ”Välfärd för alla”.
269
Programmet påbörjades 2004. ”Välfärd för alla” är ett hand-
lingsprogram som utgår från att kommunen har ett ”dubbelt åtagande”, dels att sörja för Malmöbornas välfärd och levnadsstandard, dels att vara en tillväxtmotor tillsammans med övriga delar av sydvästra Skåne och Köpenhamnsregionen. I handlingsplanen för ”Välfärd för alla” nämns att kommunens verksamhet bygger på mänskliga rättigheter, demokrati, jämställdhet och öppenhet. Utifrån dessa generella utgångspunkter preciseras målsättningar för ett par områden, bland annat arbete där målet är full sysselsättning. Det ska uppnås exempelvis genom förbättrad introduktion till nyanlända flyktingar, ökat antal praktikplatser, lärlingsplatser, minskat socialbidragsberoende och liknande.
270
Utbildning
är programmets andra fokus och sätter upp målsättningen att alla elever ska vara behöriga till gymnasieskolans nationella program. Det ska nås bland annat genom att minska antalet elever i klasser, förbättrad undervisning i svenska men också studieverkstäder med modersmålsstöd, ökat samarbete mellan skola och näringsliv och så vidare.
271
Boende är programmets tredje område, där det grund-
läggande målet är att genom en solid försörjningsgrund ge förutsättningar för människor att välja sitt boende i högre
rde området är trygghet där det handlar om att minska antalet brott. Utveckling av medborgardialoger och mötesplatser är det femte området som nämns. Det handlar bland annat om att stärka föreningslivet och utveckla projektet med brobyggare.
272
En del av välfärdsarbetet med nära anknytning till programmet ”Välfärd för alla” är storstadssatsningen där stadsdelarna Fosie, Hyllie, Rosengård och Södra Innerstaden ingått. Under 2007 har nya avtal slutits inom ramen för den urbana utvecklingspolitiken. I dessa är underifrånperspektiv, samverkan och långsiktighet centrala utgångspunkter. Mer specifikt handlar det om ökad förvärvsarbetsfrekvens, förbättrade studieresultat, trygghet, delaktighet och ökat
räknas med);
te nåtts; Malmö stad (2008) ”Välfärd för alla. Det dubbla
268
Malmö stad (2007) ”Budget 2008”: 16.
269
Malmö stad (2004) ”Välfärd för alla. Det dubbla åtagandet”.
270
Delmålet för 2008 är att förvärvsfrekvensen ska ha ökat till 75 %. Målet har inte nåtts; förvärvsfrekvensen är 64 % (68 % om uppskattning av arbete i Danmark Malmö stad (2008) ”Välfärd för alla. Det dubbla åtagandet – rapport 2008/4”.
271
Delmålet för 2008 har in åtagandet – rapport 2008/4”.
272
Malmö stad (2004) ”Välfärd för alla. Det dubbla åtagandet”.
111
Bilaga 8 SOU 2010:70
ra av dem hade blivit en del av den
ord
visningen.
277
Med hjälp av ett 40-
tal valdeltagande samt minskad ohälsa.
273
Den tidigare storstadssats-
ningen har utvärderats och bland de slutsatser som man kom fram till var att både insatser och resultat varierade mellan stadsdelarna, bland annat beroende på skillnader i organisation men också till följd av hur väl samverkan mellan stad och stadsdelar liksom mellan olika förvaltningar etablerades. Flera projekt som lett till förändringar i fråga om skola och arbete samt delaktighet hade startats genom satsningen och fle
inarie verksamheten. Men i utvärderingen framkom också att vissa faktorer hade försvårat den eftersträvade långsiktigheten, bland annat att nya riktlinjer och inriktningsmål introducerats under satsningens gång.
274
En viktig del av välfärdsarbetet är att utvärdera och följa upp verksamheten, något som sedan 2001 sker genom välfärdsredovisningar på övergripande kommunnivå och för varje stadsdel. Välfärdsredovisningen bygger på de nationella folkhälsomålen. I dessa redovisningar sägs att rätten till hälsa är en grundläggande mänsklig rättighet och man sätter också in folkhälsoarbetet i ett perspektiv som har bäring på ett rättighetsbaserat arbetssätt i den meningen att det handlar om att bygga en välfärdsstruktur som främjar människors möjligheter att göra hälsosamma val. Det senare anges som syftet med att utjämna hälsoklyftorna.
275
Inom
ramen för programmet ”Välfärd för alla” har fortlöpande utvärderingar gjorts som visar på förändringar i positiv riktning, men också att man i kommunen inte når upp till alla de uppsatta målen, exempelvis vad gäller förvärvsfrekvensen.
276
I årsredovisningen
används både Välfärd för alla och de nationella folkhälsomålen som utgångspunkter för välfärdsredo
indikatorer mäts välfärdsnivå och förändringar över tid. Dessa indikatorer har brutits ned på stadsdelsnivå. I årsredovisningen finns också en miljöredovisning där fokus ligger på ekologisk hållbarhet och rättvis handel.
278
Under senare år har man i ökande grad fokuserat på ickediskriminering och likabehandling i kommunen och en antidiskrimineringskommitté har tillsatts för perioden 2008
− 2009. Efter två
273
Malmö stad (2007) ”Lokalt utvecklingsavtal mellan staten och Malmö stad”.
274
Malmö stad (2003) ”Malmö och storstadssatsningen”.
275
Malmö stad (2008) ”Malmö stads välfärdsredovisning 2007”: 15ff.
276
Malmö stad (2008) ”Välfärd för alla. Det dubbla åtagandet – rapport 2008/4 (Malmö: Malmö stad).
277
Malmö stad (2008) ”Årsredovisning 2007”.
278
Malmö stad (2008) ”Årsredovisning 2007”: 40ff.
112
Bilaga 8
ersonal- och verksamhetsutvecklingen.
280
Kommit-
tén
valts ut som är representativ för befolk-
nin
konsekvensanalyser vid beslut och en barnchecklista utformades för det. Checklistan fungerade emellertid inte på något särskilt bra år kommer arbetet att utvärderas av kommunstyrelsen, som har att besluta om kommittén ska fortsätta eller inte. Kommittén har till uppgift att synliggöra diskriminerande strukturer och rutiner och föreslå åtgärder. Bakgrunden till kommittén ligger i diskussionen om likabehandling mer allmänt, men särskilt i den debatt som förts om HBT-frågor i kommunen. Kommittén kommer att arbeta med alla diskrimineringsgrunder, men till en början ha fokus på etnisk och religiös diskriminering. Funktionshinder kommer också att diskuteras och arbetet kommer där att samordnas med handikapprådet.
279
Jämställdhet är också en mycket viktig del av arbetet mot
diskriminering. Jämställdhetsplaner finns i alla förvaltningar och varje nämnd och stadsdelsfullmäktige fastställer årligen en jämställdhetsplan. Stadens övergripande plan för jämställdhetsarbetet antogs av kommunfullmäktige 2001. Den innehåller fem gemensamma mål, bland annat att jämställdhetsperspektivet ska finnas med i all verksamhet och att en fortlöpande jämställdhetsdialog ska vara en del av p
kommer att samverka med lokala organisationer och också dra nytta av internationella exempel. Malmö är exempelvis medlem av nätverket Europeiska städer mot rasism och har antagit Council of European Municipalities and Regions (CEMR) deklaration om jämställdhet.
281
Kommunen har infört möjlighet att lämna medborgarförslag och i varje stadsdel finns ett medborgarkontor. Man ingår också i det nyligen startade projektet om medborgarpaneler och en panel om 1 600 personer har
gen. Panelen har genomförts under hösten 2008 och fått svara på ett stort antal frågor om sådant som möjligheter till deltagande och inflytande, huruvida politikerna är kunniga och ansvarstagande, uppfattningar om specifika stadsutvecklingsprojekt, biblioteken och trafiksituationen.
282
Bland de områden där mänskliga rättigheter mer specifikt kommer till användning är arbete med barn och unga. Philipson tillhörde dem som var drivande för att kommunen skulle göra barn-
279
Intervju med Britta Ström, Malmö, 23 januari 2008; intervju med Anneli Philipson, kommunalråd (v), Malmö, 30 januari 2008.
280
Malmö stad (2008) ”Antidiskrimineringskommittén i Malmö stad”, Malmö stads hemsida, www.malmo.se
281
Intervju med Anneli Philipson, kommunalråd (v), Malmö, 30 januari 2008.
282
Malmö stad, hemsida, www.malmo.se/panelen
113
Bilaga 8 SOU 2010:70
rande behandling och mobbning. Man har
ock
mverkan mellan förvalt-
ningarna och handikapprådet.
287
Rådet är samrådsorgan och remiss-
sätt. Den användes huvudsakligen i de verksamheter där fokus redan låg på barn och unga, men det är inte i dessa sammanhang som den egentligen behövs. I andra förvaltningar fick checklistan litet genomslag och användes mer slentrianmässigt.
283
Ström menar
att en av anledningarna till bristen på genomslag för checklistan i beslutsfattande och beredning var att man inte var tydlig med hur den skulle användas och det också saknades utbildning av tjänstemännen.
284
Problemen med att använda checklistan har gjort att
man avskaffat den och ersatt den med ett kort som klargör barnkonventionens huvudprinciper. Philipson tror att man i arbete med konsekvensanalyser bör utarbeta dessa i samverkan med de anställda och särskilt dem som har en stark professionstillhörighet för att de ska få önskat genomslag.
285
I skolverksamheten pågår ett
omfattande arbete där man bland annat kartlägger barns och ungas uppfattningar om skolmiljön, delaktighet och påverkan och utsatthet när det gäller förned
så uppmärksammat skillnader mellan pojkar och flickor och man har satsat resurser på utbildning av personal i genuspedagogik för förskola och skola.
Staden har antagit handlingsplaner på flera människorättsområden, exempelvis rörande funktionshindrades rättigheter.
286
Planen antogs 2001 och utgår från FN:s standardregler från 1993 samt nationell lagstiftning och policy och fokuserar på delaktighet och inflytande (bland annat personligt ombud för personer med psykiska funktionshinder), tillgänglighet, boende samt utbildning och arbete. När det gäller tillgänglighet finns en fokus på fysisk tillgänglighet och tillgång till information, men också bemötande i förvaltningen beaktas. När det gäller boende betonas arbetet med att bygga och anpassa bostäder för att möta funktionshindrades behov och i fråga om utbildning och arbete läggs vikt vid att skapa samma möjligheter för personer med funktionshinder som för alla andra. För att förverkliga planen betonas utbildning av anställda i funktionshindrades rättigheter, diskussion och reflektion kring bemötande i verksamheterna liksom sa
283
Intervju med Anneli Philipson, kommunalråd (v), Malmö, 30 januari 2008. CEMR (2006)
Local Life”, tillgänglig via CEMR:s
ari 2008.
lmö stads plan för funktionshindrade”.
”The Charter for Equality of Women and Men in hemsida http://www.ccre.org/
284
Intervju med Britta Ström, Malmö, 23 januari 2008.
285
Intervju med Anneli Philipson, kommunalråd (v), Malmö, 30 janu
286
Malmö stad (2001) ”Malmö stads plan för funktionshindrade”. Antagen 25 oktober 2001.
287
Malmö stad (2001) ”Ma
114
Bilaga 8
org
bemöta alla
me
an; särskild vikt läggs vid rådets roll att komma med synpunkter i samband med planering och liknande.
288
Stadens personalpolitik är av vikt när man diskuterar mänskliga rättigheter. Kay Wictorin, som arbetat med personal- och jämställdhetsfrågor i kommunen under bortåt trettio år, menar att man under de senaste tio åren allt tydligare kommit att ställa mänskliga rättigheter i centrum för arbetet.
289
Genomslaget är särskilt tydligt
sedan kommunen 1997 antog en personalpolicy där jämställdhet och mångfald poängterades och lyftes upp som strategiskt viktiga frågor för kommunen.
290
Bland de nya områden med anknytning
till mänskliga rättigheter och likabehandling som kommit att lyftas fram under senare år märks HBT-personers situation och rättigheter och diskussioner kring ålder som diskrimineringsgrund. I den nya personalpolicyn betonas allas lika värde som utgångspunkt för att erbjuda samma möjligheter för personer, oberoende av ”kön, ålder, funktionshinder, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck”.
291
I policyn anges vid sidan av det arbetsgivaruppdrag som
handlar om att skapa samma möjligheter för anställda, särskilt uppmärksamma jämställdhet och mångfald och motverka diskriminering också att man som anställd i förvaltningarna ska
d respekt och bidra till utveckling av jämställdhet och mångfald. Som chef har man ett särskilt ansvar för dessa frågor.
292
Arbetet för likabehandling och motverkande av diskriminering i organisationen är idag mycket omfattande och mer naturligt menar Wictorin, som jämför med situationen för tjugo år sedan. Då var det huvudsakligen jämställdhet som stod i fokus, som en följd av jämställdhetslagen som kom 1980. Jämställdhetsarbetet uppfattades i hög grad som en konsekvens av lagens krav på jämställdhetsplaner och inte första hand som en nödvändighet eftersom man uppfattade att man trots allt var ganska bra på jämställdhetsfrågor. Wictorin menar att även om det rättviseperspektiv som låg till grund för jämställdhetsutvecklingen under 1980-talet i sig var och
288
Malmö stad (2007) ”Reglemente för Malmö Stads Handikappråd”. Antagen 1996 och reviderad 25 januari 2007.
289
Intervju med Kay Wictorin, Malmö, 25 februari 2008.
290
I personalpolitiken betonas jämställdhet, kulturell mångfald och åldersammansättning som väsentliga utgångspunkter för mer inriktade mål rörande kompetensutveckling, dialog och kommunikation, fokus på medarbetarnas intresse för arbetet, ledarskap (istället för chefskap), delaktighet och fokus på medborgarnas och brukarnas behov och förväntningar; Malmö stad (1998) ”Personalpolicy för Malmö stad”. Antagen 1987 och reviderad 1998.
291
Malmö stad (2008) ”Personalpolicy”.
292
Malmö stad (2008) ”Personalpolicy”.
115
Bilaga 8 SOU 2010:70
när det gäller att ta vara på initiativ, kompetens och alla
mä
tt genomföras
under hösten 2008. En ny personalpolicy kommer att beslutas är viktigt, är det också tydligt att intresset i arbetslivet ökade först när man bytte strategi och började tala om jämställdhet och sedan också kulturell mångfald i termer av lönsamhet och god hushållning med mänskliga resurser. Fokus på lönsamhet – att kommunen riskerar att göra förluster genom att inte fokusera på jämställdhet, exempelvis
nniskors resurser, liksom förluster i form av en sämre och inte jämställd service till medborgarna – gav resultat och medförde att jämställdhetsperspektivet hamnade i fokus på ett annat sätt än tidigare.
293
I den övergripande plan för jämställdhetsarbetet i Malmö stad som fastställdes 2001 finns en mycket hög ambitionsnivå, exempelvis att det ska ingå i den professionella yrkesrollen som anställd i Malmö stad att vara medveten om betydelsen av jämställdhet. Ambitionerna beskrivs i personalpolicyn från 1997 bland annat som att kommunen ska bedriva ett så aktivt jämställdhetsarbete att man blir pådrivande i jämställdhetsutvecklingen. Wictorin menar att kommunen delvis lyckats, även om man är långt ifrån jämställdhet i alla avseenden. En viktig del av arbetet har handlat om att integrera likabehandling och mångfald i bred bemärkelse i verksamheten och få en fortlöpande dialog på arbetsplatsträffarna. Det kan handla om personalförsörjning och förhållningssättet på arbetsplatserna liksom bemötandet av medborgare och kunder, eller om till exempel diskussioner om aktuella mångfaldsfrågor i samhällsdebatten där man på arbetsplatsträffarna kan ta upp frågeställningar av typen ”på vilket sätt berör detta oss i vår verksamhet?”, ”har vi liknande problem?”, ”vad kan vi lära?” och liknande. Till en början fanns en rädsla hos en del chefer att ta upp dessa frågor för man var osäker på vart det skulle leda. Dessutom handlar jämställdhets- och mångfaldsfrågor inte bara om arbetslivet utan om hela livet och det kan vara känsligt att komma in på attityder och värderingar som berör också privatlivet, påpekar Wictorin. En viktig del av arbetet har därför handlat om kunskapsuppbyggnad, utbildning av chefer med mera för att skapa förutsättningar för konstruktiva diskussioner om värderingar och beteenden.
294
En medarbetarundersökning genomfördes 2006, som
underlag för arbetet med bland annat värderings- och attitydfrågor i förvaltningarna. En ny medarbetarenkät är tänkt a
293
Intervju med Kay Wictorin, Malmö, 25 februari 2008.
294
Intervju med Kay Wictorin, Malmö, 25 februari 2008.
116
Bilaga 8
ngfald blir ett av huvudområdena och där
uttrycks att respekt för varje individ och en insikt om alla
, påpekar kommunalrådet Karin Stierna (c), och nämner
sär
t karaktäriseras av ett gott bemötande, delaktighet och
till
ning.
298
2008. Jämställdhet och må
människors lika värde skapar ett bra arbetsklimat.
295
Mänskliga rättigheter är inte utgångspunkt för kommunens verksamhet i bredare bemärkelse och det har inte förts några diskussioner om att använda det som ett paraplybegrepp. Däremot har flertalet delar av kommunens verksamhet att göra med mänskliga rättigheter
skilt arbete med folkhälsa och stärkande av föräldrar vid sidan av frågor om boende, arbetsmarknad, skola och omsorg. Mänskliga rättigheter sådant det handlar om likabehandling är ju dessutom en grundbult i arbetet på samma sätt som i andra kommuner, säger Stierna.
296
De tillgängliga resurserna, dess mest effektiva användning och nödvändigheten av ekonomisk hushållning har under längre tid stått i fokus för budgetarbetet och man har i mycket liten utsträckning använt sig av långsiktiga målsättningar för att ange budgetinriktning.
297
Arbete med att formulera sådana målsättningar har
emellertid påbörjats och man har under våren 2008 haft möten med förtroendevalda, chefer och också fackföreningarna för att diskutera långsiktiga mål med kommunens verksamhet. Man har kommit fram till sex grundläggande målsättningar för kommunen där flera av dem har bäring på mänskliga rättigheter, bland annat att kommunen ska förknippas med en god miljö, jämställdhet som tillväxtfaktor, en god folkhälsa och dialog mellan invånare och tjänstemän såväl som förtroendevalda. Kommunen ska i det senare avseende
gänglighet. Med dessa mål som utgångspunkt ska sedan nämnderna ta fram inriktningsmål varigenom de kan förverkligas. På så sätt hoppas man i kommunen att få en mer långsiktigt fokus och större sammanhang i verksamheten samt en klarare politisk styr-
tfallet och behovet av god hushållning
diskuteras mer summariskt;
2008.
295
Intervju med Kay Wictorin, Malmö, 25 februari 2008.
296
Intervju med Karin Stierna, kommunalråd (c), 13 maj 2008.
297
I årsredovisningen för 2007 står det ekonomiska u med resurser i fokus. De kvalitativa dimensionerna av målen Strömsund kommun (2008) ”Årsredovisning 2007”.
298
Intervju med Karin Stierna, kommunalråd (c), 13 maj
117
Bilaga 8 SOU 2010:70
n, uppföljning av barnchecklista och
lik
andel högskole-
utb
Kommunen antog en folkhälsoplan 2004 som reviderats 2007.
299
Arbetet med folkhälsofrågor sker inom ett råd där ledamöter från kommunstyrelsen, socialnämnd, barn- och ungdomsnämnd och kultur- och fritidsnämnd ingår. Rådet bildades för att man i kommunstyrelsen ansåg att arbetet inte var tillräckligt prioriterat. Folkhälsoplanen utgår från de nationella målen, med särskild vikt lagd vid bland annat delaktighet, barns situation och uppväxtvillkor och hälsa i arbetet. I förhållande till målen ges förslag på insatser, vilka som har ansvar för dem och hur uppföljning ska ske. Många av förslagen är allmänt hållna, exempelvis att stödja etablering av mötesplatser, bidra till utveckling av studiecirklar, självhjälpsgrupper och liknande (delaktighetsmålet). I vissa fall rör det sig om mer preciserade förslag, exempelvis att följa upp hur barnkonventionen används i kommunens verksamhet, utbildning av personal i frågor om barnkonventione
nande. Andra exempel på mer specificerade förslag rör jämställdhet, såsom jämställda löner och liknande, att medvetet arbeta för att män är aktiva i barns uppväxt och ökade möjligheter till flexibla arbetstidssystem.
300
Uppföljning sker med hjälp av indikatorer av olika slag. Delaktighet mäts genom valdeltagande. Barn och ungas uppväxtvillkor mäts genom antal barn som är behöriga till gymnasieskola, andel barn som bor utanför hemmet eller är institutionsplacerade och andel barn som bor i ekonomiskt utsatta hushåll. Man inkluderar också de anställdas utbildningsnivå eftersom man menar att det har betydelse för att ge barn goda förutsättningar i barnomsorg och skola. De senare indikatorerna visar på en lägre
ildade anställda än i länet som genomsnitt, att andelen unga som inte har godkända betyg ökat under 2007 på grund av ökat antal barn med särskilda behov och sociala problem samt att antalet fattiga barn ligger över genomsnittet för länet.
301
Paul Bergenby, som är socialchef i kommunen, menar att problematiken med antalet barn som riskerar fara illa har ökat i sådan omfattning att krafttag för att stötta föräldrarna nu måste få högsta prioritet även inom andra kommunala verksamheter där man möter föräldrar och barn. Bland annat har man från och med
299
Strömsunds kommun (2007) ”Folkhälsoprogram för Strömsunds kommun. Hälsa som tillväxtfaktor 2004-2010. Uppföljning av delmål 2007”.
300
Strömsunds kommun (2007) ”Folkhälsoprogram för Strömsunds kommun. Hälsa som tillväxtfaktor 2004
− 2010. Uppföljning av delmål 2007”.
301
Strömsunds kommun (2007) ”Folkhälsoprogram för Strömsunds kommun. Hälsa som tillväxtfaktor 2004
− 2010. Uppföljning av delmål 2007”, bilaga 1.
118
Bilaga 8
rar som en mötes-
pla 2007 etablerat en familjecentral samt, i samverkan med skolan, inlett ett förebyggande och stödjande föräldrastödsarbete kallat Föräldrakraft.
302
Föräldrakraft syftar till att stärka föräldrarnas
möjligheter att vara bra föräldrar. Tanken är inte att man ska lära ut vad ett bra föräldraskap innebär utan att man ska skapa strukturer för föräldrarna att dela med sig av sina erfarenheter och tankar för att därigenom stödja varandra.
303
Ett nära relaterat arbete sker
genom kommunens familjecentral, som funge
ts för föräldrar och barn. Inom folkhälsorådets område finns också en rad andra projekt, bland annat hjälp till sjukskrivna och arbetslösa, personer med psykiska besvär, värdegrundsarbete kring funktionshindrades rättigheter och liknande.
304
Utbildning om barnkonventionen för förtroendevalda, anställda och representanter för elevråd skedde 2006 genom samarbete med Rädda Barnen.
305
I utbildningen ingick att ta del av konventionens
innehåll, se närmare på den kritik som riktats mot Sverige av konventionskommittén 2005 och de förslag kommittén lagt fram. Man diskuterade kritik och förslag i förhållande till situationen i Strömsunds kommun och vad som skulle behöva göras för att förbättra situationen. Bland annat framkom det i diskussionerna att det fanns brister i barns och ungas möjligheter att komma till tals. Man noterade att det fanns ett bristande engagemang från barn och unga, som man menade hade att göra med avsaknad av lämpliga forum och svårigheter att verkligen påverka politiken.
306
Man
diskuterade också hur barnperspektivet skulle inkluderas och integreras i verksamheten. Användningen av barnchecklistorna kom upp och man noterade att de hade fungerat mindre väl. De blev lätt något som fylldes i av slentrian; man sa att barnperspektivet beaktats utan att det fanns någon egentlig reflektion bakom det.
307
För att undvika pappersprodukter diskuterades andra sätt att
inkludera barnperspektivet och att möjliggöra barns delaktighet, bland annat chatt på hemsida, kontaktperson på varje skola, att göra barn och unga till remissinstans, en förbättrad roll för elev-
302
Strömsunds kommun (2007) ”Folkhälsoprogram för Strömsunds kommun. Hälsa som
dskommun (2008) ”Handledning för arbetet med föräldrakraft i Strömsunds
r Strömsunds kommun. Hälsa som
ntionen”.
tillväxtfaktor 2004
− 2010. Uppföljning av delmål 2007, bilaga 2.
303
Strömsun kommun”.
304
Strömsunds kommun (2007) ”Folkhälsoprogram fö tillväxtfaktor 2004
− 2010. Uppföljning av delmål 2007”.
305
Intervju med Paul Bergenby, Strömsunds kommun, 13 maj 2008.
306
Strömsunds kommun (2006) ”Sammanfattning av barnkonve
307
Intervju med Karin Stierna, kommunalråd (c), 13 maj 2008.
119
Bilaga 8 SOU 2010:70
inflytande för barn och
un
udgetarbete.
311
I kommunen finns även ett handi-
kap råden, ökat samarbete med frivilligorganisationer och liknande.
308
I
samband med utbildningen utarbetades också en handlingsplan som bland annat handlade om skapande av nätbaserade mötesplatser, utbildning i barnkonventionen, utveckling av verktyg för att följa upp barnperspektivet samt ökat
ga. Man har emellertid inte lyckats förverkliga handlingsplanen eftersom man fått prioritera andra frågor.
309
Kommunen har också
fått viss kritik av länsstyrelsen, som 2007 noterade att även om kommunen angivit inriktningsmål som utgår från barnperspektivet så har det inte brutits ner till mätbara verksamhetsmål. Det gör det svårt att systematiskt följa upp arbetet.
310
I kommunen finns ett pensionärsråd som har rätt att ta upp frågor som berör pensionärers situation och aktivt delta i arbetet med att förbättra äldres rättigheter och möjligheter. Rådet ska höras i frågor som rör äldre och inkluderas på ett tidigt stadium i beslutsprocesserna så att synpunkter och förslag kan beaktas i planering och b
pråd, som också det fungerar som remissorgan och har rätt att väcka frågor av betydelse för funktionshindrades situation. I reglementet för handikapprådet sägs att kommunen skall informera rådet om planer och förändringar som har betydelse för funktionshindrade och bör inhämta synpunkter på ett tidigt stadium i planeringen.
312
För arbetet med funktionshindrades rättigheter finns en handlingsplan. Den gällande handlingsplanen är från 2001 men en ny är under utarbetande. Planen från 2001 bygger på FN:s standardregler och utarbetades tillsammans med representanter för handikapporganisationerna.
313
Målet är att alla ska garanteras full delaktighet
och jämlikhet, vilket betyder att särskilda åtgärder måste vidtas för att tillgodose att personer med funktionshinder har samma möjligheter som andra personer. Alla människors lika värde innebär att åtgärder måste anpassas efter individers behov. Utifrån dessa utgångspunkter preciseras i programmet en rad åtgärder som baseras på en nulägesbedömning av situationen i kommunen, vilka som har ansvar för genomförande och hur det ska följas upp. En
308
Strömsunds kommun (2006) ”Sammanfattning av barnkonventionen”.
309
Intervju med Karin Stierna, kommunalråd (c), 13 maj 2008.
310
Länsstyrelsen i Jämtlands län (2007) ”Barnuppdraget i Jämtlands län”. Social tillsyn, rapport 2:2007.
311
Strömsunds kommun (2008) ”Kommunal författningssamling”.
312
Strömsunds kommun (2008) ”Kommunal författningssamling”.
313
Strömsunds kommun (2001)”Handikappolitiskt program för Strömsunds kommun” Antagen av kommunfullmäktige 13 juni 2001.
120
Bilaga 8
g och åtgärder för att underlätta sam-
ord
n har också en särskild handlingsplan för arbete att
mo
missbrukare. De ekonomiska förhållandena gör att man ofta rad åtgärder specificeras för skilda områden, såsom ökad medvetenhet om funktionshindrades situation och deras rättigheter, tillgänglighet till information och lokaler, anpassning av verksamhet inom skola, vård och omsorg utifrån individers behov, lika möjligheter att ha ett arbete och så vidare. Särskild vikt läggs i det sammanhanget vid utbildning av anställda så att de har kunskaper om funktionshindrades svårigheter och behov att anpassa verksamheten.
314
Policyn utvärderades 2005. I utvärderingen redogörs
huvudsakligen för genomförda aktiviteter, särskilt utbildningsinsatser inom vård och omsor
ning och samverkan. Utvärderingen noterade att utbildning av personer i strategiska positioner inom förvaltningsstaben inte hade genomförts i den utsträckning som angivits i planen och att flera åtgärder för ökad tillgänglighet återstod att implementera. Utvärderingen innehåller relativt lite av bedömningar av resultaten av de genomförda åtgärderna.
315
Kommunen har en jämställdhetsplan som handlar om kommunen som arbetsgivare, bland annat att förbättra arbetsvillkor, att underlätta för anställda att kombinera föräldraskap och arbete, rekryteringsåtgärder för att minska könsmässig snedvridning på arbetsplatser och åtgärder riktade mot sexuella trakasserier.
316
Kommune
tverka våld mot kvinnor. Kvinnofridsprojektet omfattar förutom stöd och hjälp åt utsatta kvinnor och barn också en fokus på förebyggande arbete och utbildningsinsatser i skola och liknande. I kvinnofridsprojektet läggs vikt vid behovet av samordning och samverkan för att personer ska få den hjälp som behövs och så vidare.
317
Bergenby menar att det allmänt finns problem när det gäller samverkan och samordning i kommunen och menar att en anledning till det ligger i bristande ekonomiska resurser. När resurserna inte riktigt räcker till leder det lätt till att förvaltningarna bygger stängsel runt sin verksamhet och att man försöker skjuta över ansvaret på en annan förvaltning. Särskilt tydligt är detta problem när det gäller LSS, stöd till personer med psykiska besvär och
314
Strömsunds kommun (2001)”Handikappolitiskt program för Strömsunds kommun” Antagen av kommunfullmäktige 13 juni 2001.
315
Strömsunds kommun (2005) ”Åtgärdsrapport. Handikappolitiskt program. Strömsunds kommun” 25 juli 2005, Förvaltningsstaben.
316
Strömsunds kommun (2008) ”Kommunal författningssamling”.
317
Strömsunds kommun (2008) ”Kommunal författningssamling”.
121
Bilaga 8 SOU 2010:70
att man i prioriteringar inte alltid beaktar de vars behov är störst, utan de som på ett eller annat sätt kan tala för sig själva eller har
representerar dem. De som enbart har
kommunen som talar för dem får en svagare position och riskerar
ttigheter
ino
bättre överblick över det som redan görs för att man på den tvingas att prioritera, menar Bergenby, som i det sammanhanget reflekterar över hur sådana prioriteringar går till. Det finns en risk någon organisation som att inte prioriteras när de ekonomiska resurserna är begränsade.
318
Mänskliga rättigheter används inte för att begreppsliggöra kommunens verksamhet på ett övergripande plan, men spelar ändå en central roll eftersom demokratisk påverkan, rätt till arbete, bostad och en god livsmiljö är grundläggande för verksamheten. I det perspektivet kan kommunen ses som en garant för förverkligandet av mänskliga rättigheter, även om mänskliga rättigheter inte fungerar som ett sätt att rama in och länka samman kommunens arbete i alla delar. Mer specifikt refereras till mänskliga rä
m vissa områden, exempelvis på det sätt som barnkonventionen varit ett grundläggande styrdokument under ungefär tio års tid och att likabehandling och bekämpande av diskriminering är grundläggande för kommunens verksamhet. Mänskliga rättigheter kommer också in som del av det pågående mångfaldsarbetet.
319
Det förs en debatt om att använda mänskliga rättigheter på ett bredare sätt i kommunen. Till exempel har Lars Persson (fp), som sitter i kommunfullmäktige och också ingår i SKL:s nätverk om mångfald, lagt fram ett sådant förslag i kommunfullmäktige.
320
Förslaget har behandlats i kommunstyrelsens samordningsutskott i oktober 2008 och utskottet har föreslagit att kommunstyrelsekontoret får i uppdrag att utreda hur ett systematiskt arbete med mänskliga rättigheter kan organiseras och lämna förslag om det till demokratiberedningen.
321
Persson menar i sin motion att man bör
titta närmare på hur kommunen redan använder sig av mänskliga rättigheter i verksamheten och i framtiden kan använda begreppet på ett mer strukturerat sätt. Persson menar att man behöver få en
ldirektör i
ndersökningen 2006.
ingsutskott”, 7 oktober 2008.
318
Intervju med Paul Bergenby, Strömsunds kommun, 13 maj 2008.
319
Intervju med Rolf Bergbom, Sundsvall, 17 juni 2008. Bergbom är persona Sundsvalls kommun och anges som kontaktperson för Sifou
320
Intervju med Lars Persson (fp), Sundsvall, 17 juni 2008.
321
Sundsvalls kommun (2008) ”Kommunstyrelsens samordn
122
Bilaga 8
ens arbete, men innebär samtidigt ett ”negativt” fokus.
Må
verksamheter och ett vitalt
civ politiska nivån ska kunna arbeta mer systematiskt och fokuserat.
322
En anledning till en ökad diskussion om mänskliga rättigheter ligger enligt Rolf Bergbom, som är personaldirektör i kommunen, i att man fört en allt större debatt om mångfald. En central del av denna debatt handlar om förhållandet mellan icke-diskriminering och mångfald. Diskrimineringsförbudet fastlägger en grund för kommun
ngfald är ett bra sätt att vidareutveckla arbetet, menar Bergbom, eftersom det innebär en positiv värdering av olikhet. I dessa diskussioner har mänskliga rättigheter aktualiserats i allt högre grad.
323
Efter varje val antar den styrande majoriteten en lokal regeringsförklaring. I den som antogs efter valet 2006 betonas att kommunen ska kännetecknas av trygghet, god livsmiljö och hållbar utveckling. Trygghet utvecklas huvudsakligen i sociala termer, exempelvis att få hjälp och stöd när man behöver det, att ha arbete och känna sig delaktig. I det avseendet nämns behovet av en stark kommunal ekonomi, anpassning av
ilsamhälle. Särskild uppmärksamhet ägnas åt trygga förhållanden i förskola, familjeomsorg, äldreomsorg och ett aktivt arbete för att minska ohälsan.
324
Regeringsförklaringen är utgångspunkt för
kommunens mål- och resursplan.
325
Man har under senare år arbetat med att förändra beslutsfattande och styrning i kommunen och från 2007 används en processtyrningsmodell.
326
Kommunen har tidigare fått kritik för
brister i styrsystemet, bland annat i den kommunkompassundersökning som gjordes 2003. De övergripande målen för kommunen bedömdes vara oklara och styrningsförmågan ansågs vara svag. I 2006 års kommunkompassundersökning lyfts den nya processstyrningsmodellen fram som ett system som kan ge bra förutsättningar för att utveckla och styra verksamheten.
327
Huvudpro-
cesserna i den nya styrningsmodellen utgörs av de tjänster som levereras till medborgarna där de olika enheternas uppdrag specificeras. Som exempel kan nämnas att i processen utbildning ingår
322
Intervju med Lars Persson (fp), Sundsvall, 17 juni 2008.
323
Intervju med Rolf Bergbom, Sundsvall, 17 juni 2008.
324
Sundsvalls kommun (2006) ”Lokal regeringsförklaring för Sundsvall 2007
− 2010”.
325
Sundsvalls kommun (2007) ”Att styra med hjälp av mål. Utveckling av mål- och resursplan för Sundsvalls kommun”.
326
Sundsvalls kommun (2006) ”Mål- och resursplan 2007 med ekonomisk plan åren 2008
− 2009”.
327
Sveriges kommuner och landsting (2007) ”Kommunkompassen. Analys av Sundsvalls kommun, 30
− 31 november 2006”: 5f.
123
Bilaga 8 SOU 2010:70
seendet. Bergbom poängterar att det är mycket
vik
rt möjlighet till medborgar-
för
2007 och det har införts i några fall hittills.
333
Det gäller bland
förskola, grundskola och bibliotek som enheter. Vid sidan av huvudprocesser finns stödprocesser, som består av interna tjänster, exempelvis löneadministration. Ledningsprocesser, slutligen, är till för att utifrån ett helhetsperspektiv styra verksamheten. För varje process anges ett antal processmål utifrån brukarnas och medborgarnas perspektiv. Dessa mål är tänkta att ersätta handlingsplaner och policydokument. Till målen ska kopplas indikatorer för att kunna mäta resultat. I budget anges inriktningsmål för varje år med planering inför följande år, varigenom regeringsförklaringens inriktning konkretiseras.
328
Bergbom menar att det är viktigt att
formulera tydliga mål och vem som ska ha ansvar för genomförandet och ser den nya styrmodellen som mycket användbar i det av
tigt att det som man prioriterar i kommunens verksamhet måste vara med i mål- och resursplanen för att man ska få styrkraft och komma till ett förverkligande av målsättningar. Om viktiga saker som kommunen bör göra ligger vid sidan av planen kommer de inte att genomföras.
329
Kommunen har i kommunkompassundersökningar fått kritik för att vara dålig på att underlätta medborgarnas deltagande och hantera deras förslag. Som en följd av det har man infört Synpunkt Sundsvall, där invånare kan ställa frågor, lämna förslag och rikta kritik mot kommunen.
330
Systemet fungerar också som ett sätt för
kommunen att få en överblick över invånarnas inställning i olika frågor. Även om Synpunkt Sundsvall uppmärksammas i kommunkompassens rapport för 2006 finns det enligt undersökningen fortfarande problem och brister med deltagande och delaktighet. Kommunen har bland annat inte infö
slag och det saknas också medborgardialog kring budgetfrågor.
331
Sedan dess har kommunen gått med i SKL:s projekt om
medborgarpaneler och den första panelen genomfördes under oktober-november 2008 då knappt 500 invånare deltog i en enkätundersökning om kollektivtrafiken.
332
Kommunen arbetar med att införa tjänstedeklarationer sedan
328
Sundsvalls kommun (2006) ”Mål- och resursplan 2007 med ekonomisk plan åren 2008
− 2009”.
329
Intervju med Rolf Bergbom, Sundsvall, 17 juni 2008.
330
Sundsvalls kommuns hemsida, www.sundsvall.se
331
Sveriges kommuner och landsting (2007) ”Kommunkompassen. Analys av Sundsvalls kommun 30
− 31 november 2006”: 8f.
332
Sundsvalls kommuns hemsida, www.sundsvall.se
333
Sundsvalls kommun (2007) ”Årsredovisning 2007”: 7.
124
Bilaga 8
ndlar det om att kommunen
lov
t och planer. Beaktande av
ind
och av planerade insatser blir det ofta mindre än det var tänkt.
338
annat för olika bygglovsärenden och liknande samt för äldreomsorgen. I äldreomsorgen ha
ar att utveckla en individuell plan utifrån personens egna behov, att personalen är engagerad och kunnig, att man som anhörig ska känna sig trygg med den vård som erbjuds och att kommunen står för en rad aktiviteter riktade till äldre.
334
Kommunen har ett handikappråd, som har som syfte att sprida kunskap om funktionshindrades behov och ska se till att nämnder tar hänsyn till frågor av betydelse för funktionshindrade. Rådet är remissorgan och har ansvar för att genomföra det kommunala handikappolitiska programmet.
335
Programmet utarbetades efter-
som det stod klart att delaktighet och tillgänglighet för funktionshindrade inte uppnåtts. Inför framtagandet av programmet gjordes en inventering av brister i kommunen.
336
Samtliga 22 lokala
föreningar för funktionshindrade bjöds in för att beskriva problem och ge förslag till förbättringar. Inventeringen visade på en rad brister i tillgänglighet, utbildning av personal, stöd och rehabilitering samt ekonomisk och social trygghet. Med denna inventering som grund och med hjälp av FN:s standardregler och nationell lagstiftning utformades handlingsplanen. Målen handlar bland annat om ökad medvetenhet genom information och utbildning liksom genomgång i förvaltningarna av verksamheten ur ett handikapperspektiv. Handikappaspekter ska vägas in vid beredning av beslut och planering av verksamheten. Man ska ange konsekvenser för funktionshindrade i policydokumen
ividuella behov och anpassning av verksamheten betonas för att alla personer ska ha samma förutsättningar att leva ett bra och självständigt liv. Särskild vikt ska läggas vid barn med funktionshinder i skola och fritidsverksamhet.
337
Barnkonventionen har status som styrdokument i kommunen och arbetet med konventionen har bland annat handlat om utbildningar av förtroendevalda och tjänstemän. Dessa är återkommande varje år. Det finns också en diskussion om hur barns och ungas delaktighet ska kunna stärkas och hur barnperspektivet ska integreras i verksamheten, men enligt Persson görs ganska litet i det vardagliga arbetet. Verkligheten smyger sig lätt på, menar Persson,
334
Sundsvalls kommun (2008) ”Tjänstedeklaration. Äldreboende”.
335
Sundsvalls kommuns hemsida,www.sundsvall.se
336
Sundsvalls kommun (1999) ”Handikappolitiskt program för Sundsvalls kommun”.
337
Sundsvalls kommun (1999) ”Handikappolitiskt program för Sundsvalls kommun”.
338
Intervju med Lars Persson (fp), Sundsvall, 17 juni 2008.
125
Bilaga 8 SOU 2010:70
och unga.
Mö
manual och checklista
att Inom ramen för LUPP genomfördes en ungdomsundersökning under 2006 och i den framkom framförallt kritik när det gäller möjligheter till deltagande och problem med mobbning, samtidigt som de flesta är ganska nöjda med sin skolsituation.
339
Synpunk-
terna i LUPP har varit utgångspunkt för förändringar i kommunen när det gäller delaktighet och påverkan och under 2008 har ett ungdomsforum inrättats. Arbetet påbörjades under våren och forumet har under hösten haft sina första möten. En av de frågor som tagits upp handlar om ett ungdomens hus. Till ungdomsforum är kopplat en webbsida – ung i Sundsvall – som fungerar som forum för information och en mötesplats för barn
jlighet finns också att ansöka om bidrag för att anordna evenemang, göra film, utarbeta informationsmaterial och liknande inom ramen för ett projekt som kallas för ”ung pott”.
340
Kommunen bedriver ett kvinnofridsprojekt, som både handlar om ökad samverkan med andra myndigheter och frivilligorganisationer och bemötande bland socialtjänstens personal. Syftet är att motverka och förebygga våld i nära relationer och stödja och hjälpa dem som utsätts för våld. För det krävs kunskap och professionalitet hos anställda. I det senare avseendet har kommunen tagit fram en handlingsplan; planen fungerar också som
användas av anställda i mötet med våldsutsatta kvinnor och barn. Handlingsplanen innehåller också rekommendationer kring bemötande av män som begår våldsbrott.
341
Mångfald är en viktig del av diskussionen om kommunens utveckling. Man arbetar med ett brett mångfaldsbegrepp i kommunen.
342
Mycket av denna diskussion har sin utgångspunkt i arbetet
med jämställdhet, inte minst jämställdhetsintegrering, och det sätt som man efterhand kom att diskutera sådant som etnicitet och andra diskrimineringsgrunder. Bergbom menar att man måste börja mångfaldsarbetet med utbildning av chefer så att de kan ta upp frågor i den ordinarie verksamheten, på arbetsplatsträffar och i det vardagliga arbetet där frågorna kommer upp i diskussioner och ställningstaganden. Man har arbetat på det sättet tidigare med jämställdhet och ett liknande sätt att arbeta är lämpligt också när
339
Sundsvalls kommun (2007) ”Ung.nu 2006. Rapport och analys av Sundsvalls kommuns LUPP undersökning”.
340
Se hemsida, http://www.ungisundsvall.se/index.htm
341
Sundsvalls kommun (2005) ”Bemötande och handläggning där kvinnor och barn utsätts för våld. Handlingsplan för anställda inom individ- och familjeomsorg i Sundsvalls kommun”.
342
Intervju med Rolf Bergbom, Sundsvall, 17 juni 2008.
126
Bilaga 8
kså värderingsövningar kring fördomar, språkets betydelse
oc
temans arbetssätt. För att åstadkomma det krävs möj-
ligheter till diskussion och reflektion över förhållningssätt och det gäller mångfaldsfrågor. Kommunen har mångfaldskommunikatörer, som varit på många av kommunernas arbetsplatser. Syftet med dessa träffar har varit att skapa debatt och ”skaka om litegrann”, som Bergbom uttrycker sig, för att kunna lyfta upp frågorna.
343
I kommunen har man sedan 2006 utbildat chefer i
mångfald och under 2007 och 2008 har också andra anställda erbjudits utbildningar om mångfald.
344
För närvarande pågår en
stor utbildning av förtroendevalda om jämställdhet och mångfald. Utbildningen omfattar en rad seminarier med inbjudna föreläsare och oc
h frågor om bemötande. I utbildningen ingår också mer specifika frågor, såsom exempelvis förskolepedagogik med genusperspektiv.
345
Bland de problem som finns i kommunen när det gäller arbete med mänskliga rättigheter nämner Persson bristande uppföljningar av insatser.
346
Bergbom menar att ett problem handlar om att
frågorna ofta anses vara allas ansvar och det lätt gör det till ingens ansvar. Det behövs framförallt arenor och forum för att kunna föra diskussionerna vidare, menar Bergbom, och nämner den demokratiberedning som inrättats under kommunstyrelsen. Beredningen har emellertid hittills framförallt fokuserat på de förtroendevaldas villkor och även om det också är mycket viktigt behövs det en diskussion om hur man ska utveckla bredare arenor för en öppen och förutsättningslös debatt. En sådan debatt skapas inte i första hand i nämnder och styrelser. Arenor för diskussion med såväl invånare som anställda gör det möjligt att tydligöra vad man i kommunen ska mena med mänskliga rättigheter och demokratiutveckling och sätta in frågor i den dagliga verksamheten i dessa bredare och mer övergripande perspektiv. På många sätt är arenor för debatt lika viktigt för genomförandet av mänskliga rättigheter som att ha en effektiv styrning, menar Bergbom. Bergbom lägger också vikt vid varje tjänstemans agerande. I grund och botten måste det sätt som mänskliga rättigheter är allas ansvar vara en del av varje tjäns
bom, Sundsvall, 17 juni 2008. Sundsvalls kommun (2008) ”Lika
8.
343
Intervju med Rolf Bergbom, Sundsvall, 17 juni 2008.
344
Intervju med Rolf Bergbom, Sundsvall, 17 juni 2008.
345
Intervju med Rolf Berg värda – likvärdig service”.
346
Intervju med Lars Persson (fp), Sundsvall, 17 juni 200
127
Bilaga 8 SOU 2010:70
till den dagliga verksamheten, påpekar
Bergbom.
onal, (3) hög delaktighet
såd
policyn preciseras och målsättningar ska sättas upp. I anslutning till liknande i förhållande
347
Södertälje kommun
Med hjälp av visionen för Södertälje kommun 2013 formuleras i budgeten kommunens verksamhetsidé där den centrala tanken är att kommunen ska ”stödja människors strävan till ett bra liv” genom att utgå ifrån respekt för invånarnas behov och leverera den bästa servicen.
348
Vidare anges att följande kännetecken ska ut-
märka all verksamhet: (1) respekt för individen i bemötande och en förståelse av varje persons unika behov och förutsättningar, (2) gott bemötande av kommunens pers
ant det omfattar möjligheter till påverkan och synpunkter på verksamheten samt samverkan med brukare och (4) utnyttjande av mångfald i bred mening när det gäller utveckling och genomförande av kommunens verksamhet.
349
Även om verksamhetsidén anknyter till mänskliga rättigheter har man enligt Eva Bjurholm, som är samordnare och sakkunnig och arbetat med integrations- och mångfaldsfrågor, valt att från politisk sida tala mer om mångfald än om mänskliga rättigheter.
350
Mångfald har getts en bred definition i kommunen och omfattar alla diskrimineringsgrunderna. I samband med att en mångfaldspolicy diskuterats och utarbetats har man fört diskussioner om hur de olika grunderna skulle kunna integreras. Samtidigt som fokusen på diskriminering är av betydelse, är det också viktigt att det inte blir ett pekpinneperspektiv, menar Bjurholm. Man har därför lagt stor vikt vid kommunens uppgift att främja mångfald och att se mångfald som en resurs. Mångfaldspolicyn antogs av kommunfullmäktige i april 2008 och föregicks av en remiss i kommunen. Bjurholm menar att processen att utarbeta policyn till en början inte var särskilt lyckad. Det första dokumentet hade utformats på central nivå och var oklart formulerat. Man hade inte i någon större utsträckning varit i kontakt med vare sig förvaltningen eller föreningar och andra aktörer i kommunen. I budgeten för 2009 ska
347
Intervju med Rolf Bergbom, Sundsvall, 17 juni 2008.
348
Södertälje kommun (2007) ”Mål och budget för Södertälje kommun 2008
− 2010”: 7.
349
Södertälje kommun (2007) ”Mål och budget för Södertälje kommun 2008
− 2010”: 7f.
350
Intervju med Eva Bjurholm, Södertälje kommun, 9 juni 2008.
128
Bilaga 8
än genomföras. Även om
utb
fun
nen är dålig och checklistan har även i övrigt lett till
en debatt och reflektion kring hur frågor och beslut har bäring på den nya mångfaldspolicyn ska också en stor utbildningsinsats av såväl förtroendevalda som tjänstem
ildning kring mångfald nämnts i budget sedan 2007 har ännu inte så mycket skett utan det har hittills handlat om att inkludera mångfald på exempelvis chefsdagar.
351
Under kommunstyrelsen finns en särskild demokrati- och mångfaldsberedning som har till uppgift att lyfta fram frågor med anknytning till demokrati, mänskliga rättigheter, mångfald, jämställdhet, barns villkor, folkhälsa och diskriminering. Beredningen ska följa utvecklingen på dessa områden, bereda ärenden till kommunstyrelsen och också ta initiativ till att väcka frågor samt
gera som remissinstans.
352
När det gäller invånarnas möjligheter
till påverkan och inflytande finns vid sidan av de råd som nämns nedan också möjligheter att lämna in förslag (medborgarförslag).
353
I budgeten för 2008 nämns mångfald som en av kommunens kännetecken och en av de resurser som inte tas tillvara i tillräcklig utsträckning, men mångfaldsbegreppet spelar inte den överordnande rollen för att hålla ihop budgetens olika delar. I budgeten nämns istället välfärd och hållbarhet som grundläggande principer. Det anges som centralt att bryta marginalisering och utanförskap så att alla personer ges samma möjligheter i samhället. Budgeten anger också att barnperspektivet ska beaktas i all planering och alla verksamheter. Att göra det möjligt för barn och unga att delta i planering och att förändra attityder liksom att tydligt integrera beaktandet av barnperspektivet i beslutsfattande betonas också i budgeten.
354
I kommunen finns en barnchecklista
där barnets bästa, barns rätt till likvärdiga villkor och rätt att uttrycka sin mening anges som centrala dimensioner. Checklistan ska användas vid alla beslut i alla nämnder. Enligt Bjurholm förekom det kritik mot checklistan och tjänstemän har påpekat att den är svår att använda, men politikerna har varit ganska noggranna i att ta med den i beaktande och diskussion om olika ärenden. Det har hänt att ärenden återremitterats på grund av att kopplingen till barnkonventio
351
Intervju med Eva Bjurholm, Södertälje kommun, 9 juni 2008. Tanken är att det till den nya mångfaldspolicyn ska kopplas en utbildningssatsning, men inriktning är fortfarande
ngen ännu.
mun 2008
− 2010”:8ff.
något oklar. Vidare finns inte resurser avsatt för satsni
352
Södertälje kommun, hemsida, www.sodertalje.se
353
Södertälje kommun, hemsida, www.sodertalje.se
354
Södertälje kommun (2007) ”Mål och budget för Södertälje kom
129
Bilaga 8 SOU 2010:70
bar
funktionshindrades situation.
De
ns rättigheter och situation som Bjurholm menar är nyttig och användbar.
355
Vid sidan av de mål som anges i budget finns ett flertal handlingsplaner med bäring på mänskliga rättigheter. Det handlar bland annat om handikapplanen, antagen 2002, i vilken FN:s standardregler, barnkonventionen och den nationella handikappolitiken är viktiga utgångspunkter.
356
Visionen har sedan början av 1990-talet
varit att kommunen ska vara en handikappvänlig stad där alla ges möjligheter att bo och verka på samma villkor och att verksamheter ska vara tillgänglig för alla. Det senare handlar om fysisk tillgänglighet, men också bemötande och anpassning av verksamheterna för att funktionshindrade ska ha samma möjligheter som andra. I planen betonas att förtroendevalda och anställda ska ha kunskap om principerna för att arbeta med funktionshindrades rättigheter och att det rör sig om ett ansvar som vilar på varje nämnd och bolag. Klagomål ska delges nämnder och verksamheter så att de kan vidta åtgärder för att förbättra arbetet. I planen anges också att samverkan ska ske med handikapporganisationerna inom det kommunala handikapprådet. Det betonas att samråd och samverkan är väsentligt före det att beslut fattas och åtgärder vidtas. Rådet har till uppgift att yttra sig över ärenden till fullmäktige och kommunstyrelse och de ska spela en central roll i uppföljning och revidering av policyns innehåll. Nämnder är skyldiga att låta rådet yttra sig över frågor med bäring på
ska också utse handikappolitiska företrädare och vidare ange mål och mätetal för utvärderingar.
357
Jämställdhetspolicyn är också antagen 2002 och handlar om förhållandet till medborgare och brukare liksom anställda.
358
Kom-
munen ska som arbetsgivare verka för en jämställd lönepolitik och lika villkor för män och kvinnor liksom en bättre könsbalans på arbetsplatser.
359
Möjligheter att förena yrkes- och familjeliv
betonas liksom att verka för vidareutbildning och karriärmöjligheter på lika villkor. Man ska också stävja diskriminering och sexuella trakasserier. En särskild handlingsplan
355
Intervju med Eva Bjurholm, Södertälje kommun, 9 juni 2008.
356
Södertälje kommun (2002) ”Handikapplaner i Södertälje kommun – alla nämnders och bolagsstyrelsers ansvar”.
357
Södertälje kommun (2002) ”Handikapplaner i Södertälje kommun – alla nämnders och bolagsstyrelsers ansvar”.
358
Södertälje kommun (2002) ”För ett jämställt Södertälje”.
359
Det finns ett särskilt personalpolitiskt program där också möjligheter till utveckling och kombination nämns som centrala delar av kommunens arbetsgivarpolitik; Södertälje kommun (2008) Personalpolitiskt program – jag vill”.
130
Bilaga 8
lser.
Ut
kt som omfattar kvin-
no
pfrågor ska
frå
den LUPP som genomfördes under våren 2008, dels hearings med ungdomar och förtroendevalda samt tjänstemän. Ungdomar i för sexuella trakasserier finns i kommunen. I förhållande till medborgarna ska kommunen verka för jämställdhetsintegrering och att konsekvenser av beslut i förhållande till jämställdhet ska beaktas. Man ska också se till att resurser, exempelvis när det gäller skola, omsorg och fritidsaktiviteter, fördelas rättvist så att pojkar och flickor ges samma utvecklingsmöjligheter. Planen innehåller också formuleringar om att man ska eftersträva jämn könsfördelning när det gäller ledamöter i nämnder och styre
över de två perspektiven med fokus på medborgare och anställda sägs också att kommunen måste samverka med andra aktörer, både i kommunen, länet och nationellt. Man ska även bevaka den internationella utvecklingen.
360
Kommunen bedriver ett kvinnofridsproje
grupper, krisbearbetning för barn som är vittne till våld, kallat FriZon, och kvinno- och tjejjoursverksamhet. Till kvinnofridsenheten är också kopplat en samverkansgrupp för samarbete mellan kommun, föreningar, polis och landsting.
361
I kommunen finns förutom handikapprådet också ett pensionärsråd. Pensionärsrådet har en liknande funktion som handikapprådet i att vara remissinstans, driva frågor av betydelse för pensionärer i förhållande till kommunens beslutsfattande organ och politiska ledning och på samma sätt som i handikap
gor med betydelse för pensionärer underställas rådet för synpunkter.
362
Kommunen har också en äldreombudsman som bland
annat har till uppgift att ge stöd och råd, medverka till ökad delaktighet och föra vidare synpunkter till ansvariga.
363
Det finns också ett ungdomsråd i kommunen. I ungdomsrådet finns representanter för varje skola i kommunen. På varje skola ska tid avsättas inför varje möte i rådet för att elever ska kunna föra fram synpunkter och ge förslag. Rådet har funnits i ungefär tio år och har en egen hemsida för information, möjligheter att lämna synpunkter och sprida idéer.
364
Man håller för närvarande på att
utarbeta ett ungdomspolitiskt program. Grunden för det är dels
360
Södertälje kommun (2002) ”För ett jämställt Södertälje”.
361
Södertälje kommuns hemsida, http://www.sodertalje.se/Omsorg-socialt-stod/Radgivning__service/Kvinnofrid/
362
Södertälje kommun (2003) ”Reglemente för kommunala pensionärsrådet”.
363
Södertälje kommuns hemsida, http://www.sodertalje.se/Omsorg-socialt-stod/Aldreomsorg/Aldreombudsman/
364
Södertälje Ungdomsråd, http://www.sur.nu/index.asp
131
Bilaga 8 SOU 2010:70
s. Tanken är att programmet ska vara
fär
sultaten av dessa former av samverkan.
Ut
bristande legitimitet och representativitet.
371
Man ville försöka
bredda deltagandet och kommunen bestämde att det skulle hållas skolor och även unga vuxna som lämnat skolan och gymnasiet har bjudits in att delta i hearing
digt för att behandlas av kommunstyrelse och kommunfullmäktige i början av 2009.
365
I kommunkompassens utvärdering av kommunen 2006 sägs att tydlighet mellan politiker och tjänstemän och därmed sammanlänkade frågor som styrning och uppföljning av verksamheten är en av kommunens starka sidor.
366
Även samverkan med näringslivet
och föreningar nämns som styrkor och det gäller även sättet som medborgare och brukare inkluderas i verksamheterna. Vid sidan av de redan nämnda råden finns skolstyrelser med föräldramajoritet, brukarråd inom förskola och inom äldreomsorgen.
367
Kommunen
var också en av de första i Sverige att arbeta med klagomålshantering, även om det också utgör ett förbättringsområde när det gäller systematiken i arbetet.
368
Även tvärsektoriell samverkan
nämns som ett av kommunens starka områden, samtidigt som man i kommunkompassen menade att det finns en dålig uppföljning av verksamheten och re
värderarna menar också att kommunen är mindre bra på verksamhetsutveckling.
369
Kommunen deltog i storstadssatsningen och en av de frågor som diskuterades i samband med den var hur man skulle öka delaktighet och politiskt engagemang samt valdeltagande i stadsdelarna Fornhöjden, Geneta, Hovsjö och Ronna .
370
Det fördes
mycket diskussion om hur arbetet skulle utformas och organiseras. Till en början hade man möten där föreningar och organisationer var tongivande och det var på den grunden som de första boenderåden inrättades. Flera som deltog i projektet, bland dem Eva Bjurholm, menade att det inte var helt lyckat att redan etablerade föreningar skulle spela den avgörande rollen och att det ledde till en
365
Telefonintervju med Rodolfo Alvarez, 27 november 2008. Alvarez är projektledare och arbetar med ungdomsfrågor i kommunen.
366
SKL (2006) ”Kommunkompassen. Analys av Södertälje kommun 18-20 och 27 september 2006” (Stockholm: SKL): 11f.
367
SKL (2006) ”Kommunkompassen. Analys av Södertälje kommun 18-20 och 27 september 2006” (Stockholm: SKL): 6ff.
368
SKL (2006) ”Kommunkompassen. Analys av Södertälje kommun 18-20 och 27 september 2006” (Stockholm: SKL): 10.
369
SKL (2006) ”Kommunkompassen. Analys av Södertälje kommun 18-20 och 27 september 2006” (Stockholm: SKL):
370
Intervju med Eva Bjurholm, Södertälje, 9 juni 2008.
371
Intervju med Eva Bjurholm, Södertälje, 9 juni 2008.
132
Bilaga 8
val till boenderåden inom stadsdelarna.
372
Man valde två modeller
för att organisera arbetet. I tre av de fyra stadsdelarna genomförde man under hösten 2001 val där invånarna fick nominera grannar till boenderåd. Boenderåden tillsattes och fick mandat att driva frågor. De som blev valda hade ingen framträdande plats i föreningarna utan valdes mer därför att de ansågs kunna representera de boende. Intresset för att delta i valen var emellertid begränsat och enbart ungefär 10 % av de röstberättigade i stadsdelarna röstade i valen.
373
I den fjärde stadsdelen byggde man på upplåtelseformerna för boende och organiserade ett boenderåd på basis av hyresgäst- och bostadsrättsföreningar. Bjurholm menar, utan att kunna belägga det med undersökningar, att eftersom valdeltagandet steg i stadsdelarna var det en effektiv strategi.
374
Försöket stötte emellertid på patrull då man 2004 skulle fatta beslut om en eventuell fortsättning på projektet. En del förtroendevalda menade att man skulle fortsätta med boenderåden, medan andra hävdade att det rörde sig om en inflytandekanal som inte stod i överensstämmelse med den representativa demokratins utgångspunkter att alla invånare representeras i kommunfullmäktige och denna församling fattar beslut för hela kommunen. I alla partier fanns både tillskyndare och kritiker. De senare fick emellertid majoritet och boenderåden lades ner. Istället uppmanades de att ombilda sig till föreningar. Av de fyra boenderåden finns enbart ett kvar idag, det som byggde på ett samgående av olika hyres- och bostadsrättsföreningar.
375
Trollhättan stad
Mänskliga rättigheter är inte paraplybegrepp för kommunens verksamhet, men utgör en väsentlig del till kommunens värdegrund säger kommunalrådet Margreth Johnsson (s).
376
I kommunens
policy för demokrati och framtidstro från 2001 och demokrati-
372
Karlsson, Anna (2003) ”Boenderåden i Södertälje kommun – idag och i framtiden” (Huddinge: Södertörns högskola): 30ff.
373
Karlsson, Anna (2003) ”Boenderåden i Södertälje kommun – idag och i framtiden” (Huddinge: Södertörns högskola): 31.
374
Intervju med Eva Bjurholm, Södertälje, 9 juni 2008.
375
Intervju med Eva Bjurholm, Södertälje, 10 juni 2008.
376
Telefonintervju med Margreth Johnsson, kommunalråd (s) i Trollhättan stad, 26 maj 2008. Johnsson har varit politiskt engagerad sedan 1976, under de senaste åtta åren på heltid. Johnsson är vice ordförande i kommunstyrelsen med ansvar för sociala frågor, arbetsmarknad och folkhälsoarbete.
133
Bilaga 8 SOU 2010:70
policyn från 2003 nämns värnandet av mänskliga rättigheter som en central utgångspunkt.
377
I 2001 års policy om demokrati sägs att
den allmänna förklaringen är en ”ledstjärna för kommunens förhållningssätt”.
378
En viktig bakgrund till demokratipolicierna är
utvecklingen under 1990-talet med ökade etniska motsättningar och flera rasistiska dåd, något som också märks i de punkter som tas upp under mänskliga rättigheter i 2001 års policydokument. Där nämns att kommunen ska hålla minnet av förintelsen levande, motverka rasistiska och nazistiska uttryck, ge stöd åt dem vars mänskliga rättigheter kränks och motverka och förebygga diskriminering.
379
Solidaritet med utsatta, rättvisa och likabehandling samt fokus på enskilda individers behov utmärker enligt Johnsson kommunens verksamhet. I det ingår också ett tydligt ställningstagande mot rasism och främlingsfientlighet. Johnsson menar att arbetsmarknadspolitiken är central för att förverkliga mänskliga rättigheter eftersom arbete är nyckeln till många andra möjligheter i samhället och dessutom är väsentligt att stärka personers självkänsla. Kommunen har genomfört en rad satsningar när det gäller arbetsmarknadspolitiken men Johnsson menar att dessa pengar inte kompenserar bortfallet av statliga medel.
380
En viktig del av kommunens
arbetsmarknadsarbete är Kraftcentrum, som är ett aktivitetscentrum för arbetslösa. Centrat erbjuder individuellt stöd, möjlighet att delta i studiecirklar och ordnar också praktikplatser. Kraftcentrum bildades efter stora uppsägningar under 1990-talet av LO, SACO och TCO och får stöd av Arbetsförmedlingen och kommunen.
381
Kommunens mål- och resursplan är det grundläggande styrdokumentet i kommunen och en ny sådan plan antas i början av varje mandatperiod.
382
I mål- och resursplanen för innevarande
mandatperiod anges kommunens grundvärderingar, antagna av kommunfullmäktige. Den första av dessa är omtanke. Med det avses solidaritet, rättvisa och jämlikhet oavsett kön, bakgrund, ekonomisk förmåga, integration av personer med olika etnisk
377
Trollhättan stad (2001) ”Trollhättans policy för demokrati och framtidstro”; Trollhättan stad (2003) ”Demokratipolicy”.
378
Trollhättan stad (2001) ”Trollhättans policy för demokrati och framtidstro”.
379
Trollhättan stad (2001) ”Trollhättans policy för demokrati och framtidstro”.
380
Telefonintervju med Margreth Johnsson, kommunalråd (s) i Trollhättan stad, 26 maj 2008.
381
Se Alla-föreningen Kraftcentrums hemsida, http://www.allaforeningen.se/
382
Trollhättans stad (2007) ”Mål- och resursplan, MRP 2008
− 2010. Budget 2008”. Antagen
av kommunfullmäktige 29 oktober 2007.
134
Bilaga 8
bakgrund och god omsorg till dem som behöver stöd. Dessa utgångspunkter betyder bland annat att kulturell mångfald ska eftersträvas, att diskriminering ska motverkas, att barns särställning ska beaktas i förhållande till barnkonventionen, att FN:s standardregler rörande funktionshindrade ska genomsyra verksamheten och att man i omsorg ska utgå från individers behov. Den andra grundläggande värderingen handlar om utveckling och här är det bland annat ökad sysselsättning, god utbildning och utveckling av näringslivet som står i fokus. Den tredje värderingen är livskvalitet som vid sidan av service av hög kvalitet handlar om dialog med medborgarna samt byggandet av ett ekologiskt hållbart samhälle.
383
I mål- och resursplanen anges tre fokusområden: kunskapsutveckling och livslångt lärande, hållbar utveckling samt företagande och breddad arbetsmarknad. Fokusområdena är gemensamma utgångspunkter för alla nämnder och förvaltningar. Planen innehåller också styrande policier som ska genomsyra varje nämnds verksamhet. Dessa är för det första demokratipolicyn, som handlar om att stärka deltagande och värna mänskliga rättigheter. Bland andra aspekter märks dialog med medborgarna, stöd till föreningslivet, goda förutsättningar för integration och motverkande av rasistiska och främlingsfientliga uttryck samt genomförande av FN:s standardregler rörande funktionshindrade. Av övergripande betydelse är också stadens kvalitetspolicy som bland annat handlar om dialog med brukare, tydligt ledarskap för ett systematiskt kvalitetsarbete, att ge förutsättningar för kontinuerligt lärande och stärka medarbetarnas engagemang. Personalpolicyn anknyter till de senare och handlar förutom om kompetensutveckling också om jämställdhet och mångfald. Även kommunens miljöpolicy och säkerhetspolicy anges som kommunövergripande policier.
384
Kommunen har inte infört möjlighet till medborgarförslag och anledningen till det sägs vara att man vill betona artikuleringen av förslag och synpunkter genom partierna. Medborgarförslag skulle kunna minska den representativa demokratins betydelse.
385
Men i
vissa fall har man involverat invånarna i bredare deltagande. Det gäller exempelvis förnyelsen av stadsdelen Kronogården.
386
I den
senaste kommunkompassundersökningen får kommunen beröm för sitt arbete med brukarorienteringen, vilket bland annat visas i
383
Trollhättans stad (2007) ”Mål- och resursplan, MRP 2008
− 2010. Budget 2008”.
384
Trollhättans stad (2007) ”Mål- och resursplan, MRP 2008
− 2010. Budget 2008”: 38ff.
385
Sveriges kommuner och landsting (2008) ”Kommunkompassen. Analys av Trollhättan stad 14 till 16 april 2008: 10.
386
Intervju med Per Gertow, Trollhättan, 8 maj 2008.
135
Bilaga 8 SOU 2010:70
servicedeklarationer, synpunktssystem och valmöjligheter när det gäller service. Kommunen har antagit servicedeklarationer på flera områden, exempelvis bemötande där det anges hur och när man ska få svar på frågor och att bemötandet av kommunens anställda ska vara ”trevligt, respektfullt och engagerat”.
387
Ett annat exempel på
servicedeklaration är den som finns för grundskolan; den handlar om bemötande, individuell utvecklingsplan och utvecklingssamtal, föräldramöten och barns och föräldrars inflytande.
388
Bland de specifika frågor där mänskliga rättigheter används märks integrationsfrågor. I kommunen finns sedan 1970-talet ett invandrarråd. I rådet finns representanter från kommunen och invandrarföreningar, för närvarande 21 olika föreningar. Rådet har som syfte att vara rådgivande organ till kommunstyrelsen och har rätt att väcka frågor av betydelse för integrationen i kommunen. Rådet ska också vara kontaktorgan mellan kommun och föreningar. För integrationsarbetet finns en integrationsenhet som bland annat har hand om introduktion av nyanlända flyktingar och språkservice men också genomför föreläsningar och andra typer av informations- och utbildningsprojekt. Av vikt i sammanhanget är förnyelsen av Kronogården, som är en del av den satsning som genomförts i stadsdelen inom ramen för den urbana utvecklingspolitiken.
389
Satsningen i Kronogården innebär att man arbetar
systematiskt med ett tvärfunktionellt samarbete inom kommunen och i det också försökt att fånga upp och tillvarata invånarnas synpunkter.
390
En viktig insats är byggandet av ett kulturhus/skola.
Förutom att vara en mötesplats finns här också viktiga delar av den kommunala servicen.
391
I arbetet med barn och unga är barnkonventionen en viktig utgångspunkt. Det gäller exempelvis för kommunens barn- och ungdomsplan och skolverksamheten. I kommunens skolplan sägs att barn och unga ska ha kunskap om innehåll i barnkonventionen och den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter.
392
En
viktig del av skolverksamheten handlar om att arbeta förebyggande när det gäller mobbning, trakasserier och främlingsfientlighet. Man har bland annat arbetat med projekt för att öka förståelsen av barn
387
Trollhättan stad (2008) ”Servicedeklaration – för tillgänglighet och bemötande”.
388
Trollhättan stad (2008) ”Servicedeklaration. Grundskolan”.
389
Telefonintervju med Margreth Johnsson, kommunalråd (s) i Trollhättan stad, 26 maj 2008.
390
Intervju med Per Gertow, Trollhättan, 8 maj 2008.
391
Intervju med Per Gertow, Trollhättan, 8 maj 2008.
392
Trollhättan stad (2004) ”Skolplan för Trollhättans stad”. Antagen av kommunfullmäktige 8 mars 2004.
136
Bilaga 8
och unga med annan etnisk bakgrund än svensk. Arbetet har också fokuserat på utbildning av såväl lärare och annan skolpersonal som förtroendevalda. I utbildningsinsatserna ingår användning av värderingsövningar och liknande typer av interaktivt lärande.
393
Man har
också jobbat med barnperspektivet i den stödverksamhet som finns när det gäller våld i nära relationer och det finns ett särskilt kriscentrum för barn som blivit utsatta för eller bevittnat våld, sexuella övergrepp och människohandel. På kriscentrum finns en särskild barnsamordnare som dels arbetat med att integrera barnperspektivet i den verksamhet som sedan tidigare funnits med stöd till kvinnor som utsatts för våld, dels för att erbjuda särskilt stöd till barn.
394
Kvinnofridsprojekt har bedrivits under längre tid i kommunen och det finns ett kriscentrum för kvinnor och också ett för män. Kriscentrum för kvinnor riktar sig till kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt, hedersrelaterad våld och människohandel. Råd och samtalsmöjligheter liksom hjälp med skyddat boende och kontakter med myndigheter tillhör de områden som kriscentrat arbetar med. Man har utarbetat en handbok som riktar sig till personal inom kommunens förvaltningar, särskilt socialtjänst och omsorgsförvaltningen. I handboken tas kommunens ansvar upp och hur man ska gå tillväga i bemötande av personer som blivit utsatta för våld.
395
Kriscentrum för män erbjuder möjligheter till samtal och
rådgivning.
396
Kommunen har ett handikappråd med liknande funktion som invandrarrådet. Handikapprådet är remissorgan och har rätt att väcka frågor av betydelse för funktionshindrade. Man ska också bevaka genomslaget för funktionshindrades rättigheter i nämnder och styrelser i kommunen. I rådet finns lokala handikapporganisationer representerade. Arbetet med funktionshindrades rättigheter utgår från FN:s standardregler och man håller för närvarande på att ta fram ett handikappolitiskt program. Beslut om att utarbeta en sådan plan fattades 2005 och i arbetet med den deltar dels en politisk styrgrupp tillsatt av kommunstyrelsen och en tjänstemannagrupp med representanter från olika förvaltningar. En till-
393
Telefonintervju med Margreth Johnsson, kommunalråd (s) i Trollhättan stad, 26 maj 2008.
394
Trollhättan stad (2008) ”Redovisning av projektet ”Stärka barnperspektivet i ett resurscentrum för kvinnofrid”.
395
Trollhättan stad (2008) ”Handbok för socialtjänsten som möter kvinnor, utsatta för våld eller hot ”.
396
Trollhättan stads hemsida, trollhattan.se
137
Bilaga 8 SOU 2010:70
gänglighetsplan har nyligen antagits, som utgör första steget i ett mer omfattande program. I tillgänglighetsplanen ligger fokus på förändringar av den fysiska tillgängligheten för att inventera och åtgärda problem enligt en prioriteringsordning.
397
I kommunen finns också ett pensionärsråd som har likartade uppgifter som de andra råden. Rådet har att beakta äldres situation och fungerar som remissorgan i arbetet med äldres situation. I rådet är pensionärsorganisationer representerade.
398
Ytterligare ett område där mänskliga rättigheter kommer in i kommunens verksamhet handlar om jämställdhet och mångfald i organisationen. Jämställdhetspolicyn handlar om kunskapsförmedling till chefer och anställda om betydelsen av jämställdhet och policyns innehåll, möjligheter till heltid, främjande av ökad jämställdhet i uttag av föräldraledighet, motverkande av diskriminering och fokus på mer jämställda löner samt jämnare könsfördelning på arbetsplatser.
399
Mångfaldspolicyn är från 2002 och handlar om
mångfald i termer av kön, etnisk tillhörighet, ålder, funktionshinder och sexuell läggning. I policyn sägs att kommunen ska värdera olikheter som en tillgång och ta vara på olika erfarenheter i utveckling av verksamheten. Till skillnad från jämställdhetspolicyn innehåller mångfaldspolicyn inga specificerade målsättningar.
400
Bland de aktuella frågor som diskuteras i kommunen är behovet av ökade kunskaper i olika språk vid sidan av svenska i äldreomsorgen.
401
Johnsson framhåller betydelsen av samverkan och det arbete man genomför i kommunen för att undvika stuprörstänkande. Som exempel nämner Johnsson arbetet med folkhälsofrågor där samverkan mellan olika förvaltningar och mellan politiker och tjänstemän är mycket viktiga.
402
Kommunen använder sig av lokala väl-
färdsbokslut utifrån de nationella folkhälsomålen för att kunna utvärdera verksamheternas resultat på aggregerad nivå och därmed också göra politiska prioriteringar.
403
397
Trollhättan stad (2008) ”Tillgänglighetsplan, Agenda 22, regel 5. Godkänd av kommunstyrelsen 12 november 2008.
398
Trollhättan stad (2007) ”Reglemente för pensionärsrådet” .
399
Trollhättan stad (2007) ”Jämställdhetsplan 2007
− 2009”.
400
Trollhättan stad (2002) ”Mångfaldspolicy för Trollhättans kommun”.
401
Telefonintervju med Margreth Johnsson, kommunalråd (s) i Trollhättan stad, 26 maj 2008.
402
Telefonintervju med Margreth Johnsson, kommunalråd (s) i Trollhättan stad, 26 maj 2008.
403
Trollhättan stad (2007) ”Välfärdsbokslut 2007”.
138
Bilaga 8
Värmdö kommun
Kommunalrådet Monica Pettersson (m) menar att det är centralt att sätta människan i centrum för kommunens verksamhet och att man har för avsikt att lägga större vikt vid mänskliga rättigheter i kommunens arbete. På samma sätt som man redan använder barnkonventionen borde man också kunna använda mänskliga rättigheter som ett perspektiv i fler verksamheter, menar Pettersson. Särskild betydelse får begrepp som människovärde och mänskliga rättigheter när vi talar om exempelvis personer med funktionshinder eller personer som på grund av sin utsatthet och sårbarhet behöver ökat skydd.
404
Kommunens budget utgår från tio mål, bland annat att kommunen ska sätta medborgarens deltagande och engagemang i fokus, valfrihet för den enskilde, livslångt lärande och stöd till utsatta.
405
Även hållbarhet och trygghet liksom tillgänglighet nämns i budgetens strategi för att utveckla kommunen. Utgångspunkterna för budgeten preciseras i inriktningsmål och effektmål. Inriktnings- och effektmål anges för varje nämnd. Som exempel kan nämnas att det för skolan handlar om sådant som föräldrars nöjdhet med barnens utvecklings- och lärandemöjligheter, elevers och föräldrars nöjdhet med arbetsmiljö och elevers uppfattning om deras behov av hjälp tillgodoses. För ungdoms-, kultur- och fritidsnämnden nämns att barnkonventionen ska beaktas i ungas möjligheter till deltagande och inflytande.
406
Även i familj-, individ- och arbets-
nämnden och i nämnden för äldre och funktionshindrade nämns att barnperspektivet ska beaktas. I inriktningsmålen för nämnden tas också jämställdhet upp. Jämställdhetsperspektivet berörs även i andra nämnders inriktningsmål.
407
Kommunen genomförde under 2007 en organisationsreform som innebär att man övergick till en beställar-utförarorganisation.
408
En grundläggande tanke med den nya organisationen är att
medborgare och kunder i ökad utsträckning ska kunna påverka service genom att välja vem som utför den. Kundvalsmodellen bygger på att varje person som har rätt till en viss tjänst får en
404
E-post kommunikation med Monica Pettersson, kommunalråd (m), Värmdö kommun.
405
Värmdö kommun (2007) Värmdö kommuns budget 2008”. Beslutad i kommunfullmäktige 21 november och 19 december 2008: 7f.
406
Värmdö kommun (2007) Värmdö kommuns budget 2008”: bilaga 3.
407
Värmdö kommun (2007) Värmdö kommuns budget 2008”: bilaga 3.
408
Värmdö kommun (2007) ”Värmdö kommuns styrsystem. Policyer, planer och riktlinjer – när var, hur?”
139
Bilaga 8 SOU 2010:70
check som han eller hon kan använda för att betala för densamma. Att öka invånarnas möjligheter till inflytande genom att välja utförare hoppas man också leder till förbättrad kvalitet överlag och ökad effektivitet.
409
Kundvalssystemet finns för närvarande inom
familjerådgivningen men kommer att införas också inom äldreomsorg.
410
En annan del av omorganiseringen handlar också om
påverkan och inflytande, men inte genom ökade valmöjligheter utan om bättre möjligheter att påverka politiskt beslutsfattande. Man har diskuterat att införa medborgarförslag i kommunen och kommunfullmäktige har under hösten 2008 beslutat att uppdra åt kommunstyrelsen att utarbeta metoder för detsamma och att fullmäktiges sammanträden ska inledas med en frågestund öppen för allmänheten.
411
Ett av de områden där mänskliga rättigheter används handlar om barns och ungas situation. Barnkonventionen nämns i budget som en av flera utgångspunkter för att ange flera av nämndernas verksamheter och är utgångspunkt i beskrivningen av hur barns och ungas inflytande ska struktureras när det gäller skol- och fritidsverksamhet. I kommunens nyligen antagna skolplan nämns också barnkonventionen, FN:s standardregler och Salamancadeklarationen om undervisning av barn med särskilda behov.
412
I budgeten
anges att barnperspektivet ska följas genom LUPP och granskning av beslutsunderlag, så kallad aktgranskning. En LUPP-undersökning genomfördes 2004.
413
En lokal folkomröstning genomfördes
det året där väljarna hade att ta ställning till ett program för kommunens satsning på barn-, ungdoms- och fritidsverksamhet, vilket fick ett stort stöd i omröstningen. LUPP-undersökningen var ett sätt att följa upp den viljeyttringen. I den framkom att många av eleverna uttryckte intresse och engagemang för samhällsfrågor eller ville se bättre möjligheter till inflytande och delaktighet. Ett av problemen som unga upplevde var att de inte visste vart de skulle vända sig för att påverka.
414
409
Värmdö kommun (2007) ”Värmdö kommuns styrsystem. Kundval”.
410
Värmdö kommun (2007) ”Värmdö kommuns styrsystem. Kundval”; Värmdö kommuns hemsida, www.varmdo.se
411
Värmdö kommun (2008) ”Sammanträdesprotokoll från kommunfullmäktige”, 22/10 2008.
412
Värmdö kommun (2008) ”Skolplan för Värmdö kommuns förskolor, grund- och gymnasieskolor samt vuxenutbildning”. Antagen av kommunfullmäktige 24 september 2008.
413
Undersökningen gick ut till elever i klass åtta och årskurs 2 på gymnasiet. Svarsfrekvensen var 87 % i grundskoleklasserna och 64 % i gymnasiet; Värmdö kommun (2005) ”Så här tycker vi! Ungdomar i Värmdö”.
414
Värmdö kommun (2005) ”Så här tycker vi! Ungdomar i Värmdö”: 13ff.
140
Bilaga 8
En metod som används i kommunen för att utvärdera arbetet inom utbildningsområdet kallas för Våga visa.
415
Våga visa är en
kollegial granskningsmetod som sker i samarbete med flera andra kommuner i Stockholmsregionen.
416
Våga visa handlar om att
utvärdera förskole- och skolverksamhet genom observationer, självvärderingar, kundundersökningar och tester för att ge ett underlag till förbättringsarbete och därmed ökad måluppfyllelse. Våga visa syftar också till att utbyta idéer och erfarenheter mellan de involverade kommunerna liksom internt mellan olika skolor inom kommunen. En viktig del av granskningen består i att observatörer från en annan kommun besöker verksamheten, gör platsbesök och intervjuar elever, lärare och annan skolpersonal samt skolledningarna. Observatörerna beskriver och bedömer verksamheten på ett flertal områden som följer läroplanens upplägg: de värden och normer som ligger till grund för verksamheten, lärande och kunskaper, elevers inflytande, samverkan mellan hem och skola och organisation och styrning. I granskningsrapporterna går man igenom styrkor och svagheter på de olika förskolorna och skolorna och resultatet av observationerna relateras till den självärdering som gjorts. De förslag till förbättringar som ges är i sin tur utgångspunkt för handlingsplan för förskolan eller skolan.
417
Kommunen har sedan 2006 arbetat med en ny tillgänglighetspolicy när det gäller funktionshindrade. I arbetet har man involverat de olika nämnderna och också funktionshindrades organisationer. Ett förslag har utarbetats och remissbehandlats. I förslaget diskuteras tillgänglighet i bred bemärkelse. I kommunen finns en nämnd för äldre och funktionshindrade där rättigheter och möjligheter för funktionshindrade diskuteras.
418
I kommunen finns arbete med personals bemötande av invånarna. Som exempel kan nämnas det sätt som man i socialtjänsten stipulerar en rad normer för hur enskilda ska bemötas, bland annat att det ska ske respektfullt och rättsäkert och att den enskilde ska erbjudas inflytande och medansvar.
419
I arbetet med kvinnor och
flickor som utsätts för våld i nära relationer finns en särskild plan
415
Värmdö kommun (2007) ”Våga visa. Samverkan om utvärdering. ”
416
Förutom Värmdö ingår Ekerö, Nacka, Salem, Sollentuna, Tyresö och Upplands Väsby. Se hemsida, http://infobanken.nacka.se/mh_utbildning/vaga_visa/index.htm Det gemensamma projektet redovisas i en årsredovisning.
417
Se t.ex. den senaste observationsrapporten från förskolor; Värmdö kommun (2008) ”Förskolorna Dalstugan och Värmdövik”.
418
Värmdö kommun (2008) ”Reglemente för nämnden för äldre och funktionshindrade”.
419
Värmdö kommun (2006) ”Socialnämndens verksamhetsplan 2006”.
141
Bilaga 8 SOU 2010:70
för bemötande.
420
I planen noteras att man i socialtjänsten såväl
utreder, beslutar och ansvarar för insatser vilket lätt leder till ”slutenhet” Denna tendens måste motverkas genom att klargöra att personer alltid har rätt att kritisera, att byta handläggare och ha med sig en god man i mötet med socialsekreterare. Planen syftar till att säkerställa att personer bemöts på ett kunnigt och professionellt sätt, ges likvärdig och adekvat hjälp och hänvisas rätt i förvaltningarna. I planen lägger man också vikt vid samverkan och samordning med förvaltningar i kommunen och landstinget.
421
I kommunen finns ett särskilt kvinnofridsprogram där man anknyter till såväl internationella som nationella diskussioner och dokument rörande våld mot kvinnor, bland annat i förhållande till FN:s kvinnokonferens i Beijing 1995, FN:s specialrapportörs rapporter och WHO:s arbete. Programmet syftar till att öka kunskapen om våld mot kvinnor, att förebygga våld och förnedring, att säkerställa ett gott och rättssäkert bemötande och att särskilt uppmärksamma barns situation. Det förebyggande arbetet vilar på alla nämnders ansvar och de ska redovisa sitt arbete i årsredovisningar. Ett särskilt ansvar ligger på socialtjänsten, som diskuterats ovan.
422
Man har jobbat med jämställdhetsintegrering utifrån medborgarperspektivet i kommunen tillsammans med Huddinge, Järfälla och Solna inom ramen för projektet Sthlm Jämt.
423
Sthlm
Jämt påbörjades 2003 och avslutades vid årsskiftet 2007/2008. Projektet bedrevs och finansierades av länsstyrelsen och svenska ESF-rådet tillsammans med kommunförbundet i Stockholms län.
424
I Värmdö kommun genomfördes ett pilotprojekt under 2007.
425
Syftet med projektet var att nå en effektivare resursfördelning, högre rättssäkerhet genom att kvinnor och män bemöts på lika villkor och en högre kvalitet och träffsäkerhet i beslut och genomförande. Till projektet var förutom en styrgrupp också kopplat en politisk referensgrupp och tre andra referensgrupper. Referens-
420
Värmdö kommun (2006) ”Plan för bemötande och handläggning inom Individ- och familjeomsorgen: Inbjudande metodik”.
421
Värmdö kommun (2006) ”Plan för bemötande och handläggning inom Individ- och familjeomsorgen: Inbjudande metodik”.
422
Värmdö kommun (2006) ”Kvinnofrid i Värmdö”. Antagen av socialnämnden 9 mars 2006.
423
Länsstyrelsen i Stockholms län (2008) ”Jämställda kommuner – en utmaning”. Telefonintervju med Carin Blomberg, 27 november 2008. Blomberg har arbetat i kommunen under två år, först som projektledare i jämställdhetsintegreringsprojektet och nu som utvecklingsstrateg på kommunledningskontoret.
424
Se Sthlm Jämt hemsida, http://www.sthlmjamt.se
425
Värmdö kommun (2007) ”Slutrapport för projektet Jämställda kommuner – ett sätt att förbättra service och bemötande”.
142
Bilaga 8
gruppernas uppgift var att vid sidan av att ge råd också förankra resultatet i respektive organisation.
Man arbetade med kommunikationsavdelningen och två avdelningar på samhällsbyggnadskontoret (vatten och avlopp samt mark och exploatering). Ett flertal jämställdhetsintegreringsmetoder användes, bland annat jämställd verksamhet, inventering och jämtkartläggning. Arbetet omfattade chefer och anställda i båda förvaltningarna. I kommunikationsavdelningen ingick alla anställda och chefer och på samhällsbyggnadskontoret ett urval av anställda och chefer. I arbetet ingick att utifrån de utvalda metoderna utveckla en handlingsplan för förvaltningarnas arbete när det gäller jämställdhet. Bland de förhållanden som uppmärksammades i arbetet var frånvaron av kvinnor i samråd om fysisk planering, något som kan leda till orättvisa beslut då kvinnor upplever större otrygghet på allmänna platser än män och utnyttjar kollektivtrafik i större utsträckning än män. På kommunikationsavdelningen arbetade man bland annat med det sätt som män och kvinnor framställs i informationsmaterial och liknande. Carin Blomberg som jobbat med projektet menar att det möjliggjort ett systematiskt arbete som är konkret och ligger mycket nära verksamheten.
426
Vid sidan
av pilotprojekten på de två förvaltningarna gjordes också en bredare utbildningssatsning som riktades till alla anställda på samhällsbyggnadskontoret samt kommunledningskontoret och förtroendevalda. I utvärderingen av projektet skisseras olika alternativ som kommunen kan använda för att gå vidare med arbetet, att man satsar på jämställdhetsintegrering på bred front, att man stödjer det arbete som påbörjats och sprider det till andra verksamheter men med en mer begränsad ambition än i det första förslaget och för det tredje att man låter de berörda avdelningarna genomföra sina utvecklade handlingsplaner.
427
Västerås stad
Mänskliga rättigheter används inte som ett samlande begrepp för kommunens verksamhet. Kommunalrådet Roger Haddad, (fp) säger på frågan om det förts någon politisk diskussion att använda mänskliga rättigheter som ett paraplybegrepp för kommunens
426
Telefonintervju med Carin Blomberg, 27 november 2008.
427
Värmdö kommun (2007) ”Slutrapport för projektet Jämställda kommuner – ett sätt att förbättra service och bemötande”.
143
Bilaga 8 SOU 2010:70
verksamhet att man inte hittills jobbat så systematiskt och fokuserat med begreppet. Det har framförallt kommit upp i samband med mer specifika frågor, inte minst inom Västerås deltagande i partnerskapet för barnkonventionens förverkligande. Mänskliga rättigheter har också en central ställning i det nyligen antagna integrationsprogrammet. Samtidigt kan mycket av kommunens verksamhet inom kärnområden som skola och omsorg och så vidare, härledas till mänskliga rättigheter.
428
Även Ami Netzler, som arbetar med folkhälso-, arbetsmarknads- och mångfaldsfrågor på stadsledningskontorets enhet för välfärds- och arbetsmarknadsfrågor, menar att många delar av kommunens arbete har bäring på mänskliga rättigheter, men att det inte används för att på ett övergripande plan länka samman kommunens verksamheter. Netzler menar att mänskliga rättigheter kommer in i de hållbarhetsperspektiv som spelar stor roll för kommunens verksamhet och kommer att spela en mer framträdande roll framgent, men att det inte är troligt att man kommer att göra mänskliga rättigheter till det enda övergripande perspektivet. Det är inte heller en fördel att se det som något fristående i förhållande till andra perspektiv, utan man kan snarare se det som ett fundament för verksamheten. Som exempel nämner Netzler att allas lika värde finns med i diskussion om och planering av verksamheterna utan att det alltid diskuteras mer specifikt eller begreppsliggörs som människorättsfrågor eller ett människorättsperspektiv. En viktig roll som mänskliga rättigheter spelar är att det ger aha-upplevelser, att det som man redan gör har att göra med och bäring på mänskliga rättigheter.
429
Hållbarhetsperspektivet spelar en viktig roll för de övergripande målformuleringarna i kommunen. Staden har anslutit sig till Ålborgagendan, som består av tio mål för en hållbar stadsutveckling. Bland dessa märks fokus på deltagardemokrati, effektiv och integrerad styrning ur ett hållbarhetsperspektiv, bevarande och rättvis tillgång till naturliga nyttigheter såsom land, vatten och liknande, hälsofrämjande arbete samt fokus på jämlikhet och social rättvisa. I det senare ingår bland annat att utveckla program för att förhindra ojämlikhet och främja en rättvis tillgång till social service,
428
Intervju med Roger Haddad, kommunalråd (fp), Västerås, 10 juni 2008. Haddad är kommunalråd sedan 2006 och har suttit i kommunfullmäktige sedan 2002. Haddad är ansvarig för utbildning, arbetsmarknad, integration, demokrati och folkhälsa.
429
Intervju med Ami Netzler, Västerås, 10 juni 2008. Netzler arbetar med folkhälsa, arbetsmarknad, mångfald och mänskliga rättigheter på stadskontoret och är den som anges som kontaktperson i Sifoundersökningen från 2006.
144
Bilaga 8
ökad jämställdhet och att förebygga segregation.
430
Kommunen har
deltagit i arbetet med Ålborgagendan och 2006 genomfördes en utvärdering av arbetet, så kallad ”baseline review”.
431
Utvärderingen
av Västerås visar att staden är på god väg med flertalet mål i agendan och i några fall kommit långt i arbetet.
I kommunens strategiska plan 2008
− 2011, som fungerar som ett överordnat styrdokument för budget, specificeras fyra prioriterade målområden: (1) att kommunen ska vara expansiv och företagsvänlig, (2) att den ska vara miljövänlig, (3) att den ska fokusera på kunskap och lärande och (4) att kommunen ska vara trygg, trivsam och tillgänglig.
432
I relation till målområdena anges sedan
effektmål, bland annat ökad förvärvsfrekvens, minskat beroende av försörjningsbidrag, ökad andel elever som når mål i skolan, att känsla av trygghet ska öka, att äldre och funktionshindrades uppfattning att de får ett bra bemötande ska öka och liknande.
433
Den strategiska planen utgör grunden för budgeten; i 2009 års budget finns ett särskilt fokus på barns rättigheter och man har utnämnt året som Barnens år.
434
I budget nämns bland annat att
stadens deltagande i partnerskapet för förverkligande av barnkonventionen är mycket viktigt för att förverkliga barns rättigheter.
435
Kommunen använder den så kallade beställar-utföraremodellen; huvuddelen av den offentliga servicen som utförs i kommunal regi sker genom organisationen proAros.
436
I kommunen finns en demokratigrupp under kommunstyrelsen som bland annat har till uppgift att förbättra dialogen med medborgarna och utveckla arbetet med integrations- och mångfaldsfrågor. Gruppen inrättades 2007 och har hittills huvudsakligen fokuserat på hur nämnder och styrelser arbetar. Man har bland annat inrättat allmänhetens frågestund och har öppna kommunstyrelsesammanträden. Man kommer att delta i SKL:s arbete med medborgarpaneler och ägna sig åt frågor som handlar om edemokrati samt hemsidans roll i att förmedla information. Haddad menar att det är mycket viktigt att öka insyn och delaktighet i
430
Västerås stad (2007) ”Aalborg plus 10 – Västerås stad. Lägesredovisning 2007”.
431
Utvärderingen bygger på en bedömning där kommunen bedöms ha börjat där kommunen bedöms ha börjat sitt arbete, påbörjat ett bra arbete (off to a good start), på god väg (well on the way) och att man uppnått eller i det närmaste uppnått de uppsatta målen.
432
Västerås stad (2007) ”Strategisk plan för åren 2008
− 2011”:. Antagen 14 juni 2007: 6f.
433
Västerås stad (2007) ”Strategisk plan för åren 2008
− 2011”.
434
En rad satsningar kommer att genomföras som del av 2009 som Barnens år och 2 miljoner extra har avsatts för det ändamålet; e-post kommunikation med Roger Haddad.
435
Västerås stad (2008) ”Budget 2009”.
436
Västerås hemsida, www.vasteras.se
145
Bilaga 8 SOU 2010:70
kommunen, men att det inte alltid är ett enkelt arbete. Det måste finnas en vilja att öppna upp för medborgarna och ge dem möjligheter att delta och även om det finns en bred samsyn kring det finns det också förtroendevalda som inte är intresserade av att avhända sig makt.
437
I kommunen finns en rad handlingsplaner där mänskliga rättigheter kommer in som en viktig del. Kommunen har under senare år arbetat intensivt med funktionshindrades rättigheter efter att kommunen tidigare fått kritik för bristande tillgänglighet och anpassat boende. Man fick också kritik för att man visserligen beviljade stöd enligt LSS men sedan inte verkställde besluten. Haddad har själv varit mycket engagerad i dessa frågor och pekar på att man ökat antalet gruppbostäder och mötesplatser samt tydligare kopplat samman funktionshindrades rättigheter med arbetsmarknad och sysselsättning. På det sättet har man försökt att undvika ett alltför begränsat LSS-perspektiv, säger Haddad, som särskilt poängterar vikten av att integrera funktionshindrades rättigheter och möjligheter med arbetsmarknadspolitiken. Tidigare låg frågorna om funktionshinder tillsammans med frågor om äldre, men det gjorde att frågorna kom i skymundan, menar Haddad. Idag finns en nämnd för frågor som rör funktionshindrade.
438
Kommunen ingår i partnerskapet för barnkonventionens förverkligande. Under våren 2008 har kommunen beslutat att införa barnchecklistor inom förskola, grundskola och gymnasium. Det ska också framgå av kvalitetsredovisningarna hur man arbetar med att inkludera barn och unga i diskussion av ärenden. Haddad anser att det är viktigt att bredda arbetet utanför de områden som uppenbart handlar om barn och ungas situation. I viss mån finns det redan, exempelvis på det sätt man inkluderat unga i den fysiska planeringen, men arbetet borde utvidgas till att omfatta i stort sett alla kommunens verksamheter. Det finns sedan tio år tillbaka en person som har till uppgift att samordna arbetet med barn och unga och bidra till ökad kunskap om barnkonventionen.
439
Sedan 1997 finns ett barn- och ungdomsprogram. Det reviderades 2005.
440
Programmet utgår från barnkonventionen och
anger som allmänt mål att skapa förutsättningar för att alla barn och unga ges goda sociala uppväxtvillkor och lika möjligheter att
437
Intervju med Roger Haddad, kommunalråd (fp), Västerås, 10 juni 2008.
438
Intervju med Roger Haddad, kommunalråd (fp), Västerås, 10 juni 2008.
439
Intervju med Roger Haddad, kommunalråd (fp), Västerås, 10 juni 2008.
440
Västerås stad (2005) ”Barn- och ungdomsprogram i Västerås stad”.
146
Bilaga 8
utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Programmet inkluderar 6 målsättningar, (1) att kunskap, social kompetens och demokratiskt tänkande ska utmärka barnomsorg och skola, (2) att skapa en stad som är både spännande och trygg, (3) att barn och ungas kraft och engagemang ska tas tillvara i samhället likaväl som (4) i närmiljön, (5) att ungdomsarbetslösheten ska pressas tillbaka och (6) att tonårstiden ska vara fri från tobak, alkohol och droger. Inom dessa områden specificeras sedan ett mer precist innehåll, exempelvis att barn och unga ska höras i frågor som rör dem och ges möjligheter att ge synpunkter till nämnder och styrelser, att barn med särskilda behov ska uppmärksammas och så vidare.
441
I kommunens skolplan anges att barnkonventionen utgör ett av styrdokumenten tillsammans med nationell lagstiftning och läroplaner.
442
Ett särskilt projekt med fokus på barn är det så kallade
IDA-projektet.
443
IDA står för inkludering, delaktighet och akti-
vitet och är ett utvecklingsprojekt där tio förskolor och skolor i Västerås deltar. Syftet med projektet är att förbättra elevers studieresultat, öka boendeområdens attraktivitet, förstärka stödet till föräldrar och öka antalet anställda i förskola och skola med annan etnisk bakgrund än svensk. Projektet påbörjades 2006 och pågår fram till 2009. I projektet ingår tre fokusområden. En av dessa handlar om att satsa på modersmålets roll i kunskapsförmedling inom alla ämnen i skolan och stöd i svenska för att förbättra barns språkutveckling. Det ses som väsentligt för såväl bättre möjligheter till inlärning som förbättrad självkänsla. Det andra området handlar om stöd till föräldrar och ökad involvering av föräldrar i skolans verksamhet. Det tredje området handlar om att bidra till utveckling av barns uttrycksformer, exempelvis genom kultur och idrott. En del av arbetet inom IDA handlar också om vidareutbildning av anställda genom mentorskap och liknande för att förbättra deras roll som pedagogiska ledare i förskola och skola.
444
Netzler menar att IDA-projektet är experimenterande och
har hjälpt till att skapa bryggor mellan skola och föräldrar samt bidragit till barns utveckling. Man kan se resultat av projekten genom förbättrade studieresultat, minskad mobbning och också minskad främlingsfientlighet.
445
441
Västerås stad (2005) ”Barn- och ungdomsprogram i Västerås stad”.
442
Västerås stad (2007) ”Utbildningsplan för Västerås stad 2007
− 2011”. Antagen av kom-
munfullmäktige 14 juni 2007.
443
Västerås stad (2007) ”IDA – Vi talar samma språk”.
444
Västerås stad (2007) ”IDA – Vi talar samma språk”.
445
Intervju med Ami Netzler, Västerås, 10 juni 2008.
147
Bilaga 8 SOU 2010:70
Kommunen har nyligen antagit en ny integrationsplan. Efter valet 2006 menade den nya majoriteten i kommunen att man inte bara skulle ta fram ett handlingsprogram till den existerande integrationsplanen utan ta fram en ny plan. Planen har utarbetats i samråd med föreningar i kommunen och de olika förvaltningarna. Ålborgagendan tillsammans med den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, regeringsformens formuleringar om grunderna för statsskicket och barnkonventionen utgör utgångspunkter för det nya integrationsprogrammet.
446
I planen betonas mångfald,
respekt för individer och deras värderingar, möjligheter till individuell utveckling, skapandet av en icke-diskriminerande och inkluderande kultur liksom gemensamma rättsnormer. Planen fokuserar på arbete som en av de mest väsentliga förutsättningarna för integration. Man lägger också fokus på hälsa, utbildning och goda boendemiljöer. Tanken är att mångfald bör ses som en resurs som kan användas för att stärka och utveckla det lokala näringslivet. Med utgångspunkt i den nya integrationsplanen kommer en mer specifik handlingsplan att utvecklas och i det kommer också indikatorer att anges. Man håller för närvarande på med detta arbete kring ett 15-tal indikatorer. Netzler påpekar att detta arbete är mycket viktigt och att det handlar om att varken ha för få eller för många indikatorer för att arbetet ska bli meningsfullt och systematiskt.
447
En del av integrations- och mångfaldsarbetet är att undersöka behovet av särskild språklig och annan kompetens i service till invånarna och i kombination med det en fokus på förbättrad etnisk och kulturell mångfald inom kommunen. Man fokuserar också på ökad jämställdhet och mångfald i rekrytering av anställda och chefer. Enligt Netzler finns det en hel del att göra i dessa avseenden i kommunen. Svårigheterna ligger i att förändra attityder och särskilt att få chefer att inte välja personer utifrån det de ”känner igen” eller det som verkar enklast, utan våga anställa personer med annan etnisk bakgrund än svensk och befordra dem till chefspositioner. För det syftet har värderingsövningar genomförts och det har hållits flera seminarier om mångfald. Det finns också sedan två år tillbaka rådslag där alla chefer i kommunen deltar. Dessa äger rum mellan tre och fyra gånger per år och handlar mycket om organisationsutveckling. Vid det första rådslaget diskuterades mångfaldsfrågor.
448
446
Arbetsmaterial ”Integrationsprogram för Västerås stad. Lika möjligheter – allas ansvar”.
447
Intervju med Ami Netzler, Västerås, 10 juni 2008.
448
Intervju med Ami Netzler, Västerås, 10 juni 2008.
148
Bilaga 8
Öckerö kommun
Mänskliga rättigheter används inte på ett övergripande plan för att ange mål och inriktning på verksamheten. Det har inte heller förts någon egentlig diskussion om att använda det för att ange kommunens grunder, säger kommunalrådet Arne Lernhag (m).
449
Kommu-
nens vision, som antogs 2005, bygger på att kommunen ska vara ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbar och anger bland annat att kommunen ska vara en attraktiv plats att bo och verka, erbjuda trygga villkor för invånarna och kännetecknas av en levande lokal demokrati med dialog och nära kontakter mellan politiker och invånare.
450
Visionen är utgångspunkt för det politiska handlings-
program som anger inriktningen på verksamheten.
Kommunen använder ett styrsystem som kallas för Öckerömodellen.
451
Kommunstyrelsen anger uppdrag för nämnder som i
sin tur anger uppdrag för förvaltningarna. I det för kommunen övergripande uppdraget ingår att ange förväntningar på verksamheten, beakta förutsättningar för genomförande sådant det handlar om starka och svaga sidor i den interna organisationen liksom de omvärldsfaktorer som påverkar möjligheterna att förverkliga målsättningarna. I det ska också intressenterna för verksamheten identifieras. Därefter anges inriktningen på verksamheten där den ska kunna formuleras utifrån vilka som verksamheten är till för (brukarna), vad som karaktäriserar brukarnas situation och vad som behöver göras för att man ska kunna förverkliga målsättningarna. Man beaktar sedan organisationen, framförallt processerna varigenom resurser och personal kombineras för att åstadkomma ett visst resultat. I modellen ingår också rapportering av resultat och uppföljning av verksamheten.
452
Lernhag betonar att kommunen har en rad särskilda förutsättningar som gör den speciell på många sätt, bland annat den begränsade tillgången på mark och att det inte heller finns särskilt många arbetstillfällen i kommunen. De flesta som bor i kommunen arbetar i Göteborgsområdet och även i andra avseenden är närheten till storstadskommunen påtaglig. Det gäller exempelvis skolverksamheten. Huvuddelen av eleverna i gymnasieåldern går i skolor i
449
Intervju med Arne Lernhag, kommunalråd (m), Öckerö, 6 maj 2008.
450
Öckerö kommun (2008) ”Vision”.
451
Öckerö kommun (2008) ”Öckerömodellen. Styr- och ledningsmodell för Öckerö kommun”.
452
Öckerö kommun (2008) ”Öckerömodellen. Styr- och ledningsmodell för Öckerö kommun”.
149
Bilaga 8 SOU 2010:70
Göteborg. En annan specifik omständighet är närheten till politikerna och den lokala demokratin. Det har under längre tid funnits ett råd på varje ö (15 öråd) och de har sedan början av 2000-talet fått en mer strukturerad roll i politiken för att förbättra medborgarnas möjligheter till inflytande och deltagande. I samband med det arbetet gavs till en början ett administrativt stöd till öråden. Man återupprättade också det öråd som tidigare funnits på huvudön Öckerö men upphört att fungera. Det administrativa stödet har sedan tagits bort; Lernhag menar att det är viktigt att öråden kan klara sig på egen hand. Formellt är råden ideella föreningar med sina egna stadgar och representationsorgan, men de är remissorgan och fungerar i övrigt som kanaler att förmedla synpunkter, ge kritik och lämna förslag som kommunstyrelse och fullmäktige har att ta ställning till. Lernhag menar att öråden är viktiga och menar också att man kan se en utveckling över tid där de blivit mer proaktiva och delaktiga, medan de tidigare huvudsakligen fungerade som forum att framföra protester.
453
Kommunen har arbetat med att öka invånarnas valfrihet och infört kundvalsmodellen i förhållande till flera typer av tjänster. Kundval finns bland annat i äldreomsorgen där äldre har möjlighet att välja om hemtjänsten ska utföras av kommunen eller privata företag.
454
Brukaren kan välja mellan de företag som har blivit
godkända av kommunen utifrån de villkor som ställs upp. Bland dessa villkor märks exempelvis utbildning och kompetens, kunskap om lagstiftning inom området, rutiner för kontroll och uppföljning och liknande.
455
I början av 2000-talet genomfördes ett större projekt kring barns rättigheter, kallat Barnens öar. Projektet bedrevs mellan 2002 och 2004 med stöd av EU.
456
Projektet påbörjades genom att en
politisk arbetsgrupp med representanter från olika nämnder diskuterade och angav de politiska riktlinjerna för projektet. Dessa konkretiserades sedan av tjänstemän. Man deltog också i ett samarbete med Barnombudsmannen. Man frågade elever på skolor om deras synpunkter och ur det arbetet skapades ett ungdomsforum. En person anställdes också som samordnare av projektet.
457
453
Intervju med Arne Lernhag, kommunalråd (m), Öckerö, 6 maj 2008.
454
Öckerö kommun (2008) ”Information om kundvalssystemet i Öckerö kommun”.
455
Öckerö kommun (2008) ”Krav för godkännande att utföra hemtjänst inom Öckerö kommuns kundvalssystem”.
456
Öckerö kommun (2002) ”Barnens öar – ett demokratiseringsprojekt för barn och ungdomar i Öckerö kommun”; Intervju med Karin Jellerström och Ann-Britt Norlander, Öckerö, 6 maj 2008.
457
Intervju med Karin Jellerström och Ann-Britt Norlander, Öckerö, 6 maj 2008.
150
Bilaga 8
Projektets överordnade syfte var att öka medvetenheten om barnperspektivet och integrera det i kommunens verksamhet samt stärka barns och ungas deltagande och delaktighet i samhället. Särskild vikt lades vid möjligheter till deltagande, att ge kunskaper till barn och unga om deras rättigheter och att öva dem att uttrycka åsikter och uppfattningar. Därigenom skulle man kunna stärka deras tilltro till möjligheterna att påverka deras livssituation och ta ett ökat samhällsansvar. Projektet utgick från tanken att ökad delaktighet och inflytande leder till ett samhälle som karaktäriseras av mindre uteslutning och diskriminering, att ”orättvisor har svårt att få fäste i ett samhälle där medborgarna vågar höja sina röster”.
458
I enlighet med projektets fokus på barns och ungas deltagande och delaktighet var stöd till föreningar likaväl som organisering av barns inflytandemöjligheter centralt. Ett ungdomsfullmäktige inrättades och barn och unga valde representanter till denna församling. Intresset för detta forum var till en början stort och flera unga engagerade sig. Idag finns inte fullmäktige kvar men däremot ett ungdomsråd med liknande karaktär. Intresset är emellertid mindre idag och ansvaret för rådet har också fallit lite mellan stolarna efter det att projektet avslutades 2004, men kultur- och fritidsförvaltningen har fått i uppdrag att försöka sätta igång arbetet igen.
459
Vid sidan av att stärka deltagandet var också integrering av
barnperspektivet centralt och man utarbetade bland annat en barnchecklista och beslutade att barnbokslut skulle göras i förvaltningarna. En del av projektet handlade om utbildning; nämnder och förvaltningar liksom föräldraföreningar informerades om arbetet och utbildningsinsatser genomfördes tillsammans med kommunens pedagoger. Föreläsningar och inspirationsträffar hölls med förtroendevalda, tjänstemän och deltagare ur föräldraföreningar. Utbildning om barnkonventionen i skolorna genomfördes också liksom samråd och träffar med elevråd på skolorna. En informationssida på kommunens hemsida – Ung i Öckerö – skapades för att kunna förmedla lättförståelig information om kommunen till barn och unga. Från början var det tänkt att den skulle inkludera ett forum för idéutbyte men det genomfördes inte.
460
458
Öckerö kommun (2002) ”Barnens öar – ett demokratiseringsprojekt för barn och ungdomar i Öckerö kommun”.
459
Intervju med Karin Jellerström och Ann-Britt Norlander, Öckerö, 6 maj 2008¸ Öckerö kommun (2005) ”Barnens öar – ett demokratiseringsprojekt för barn och ungdomar i Öckerö kommun. Slutrapport”.
460
Intervju med Karin Jellerström och Ann-Britt Norlander, Öckerö, 6 maj 2008¸ Öckerö kommun (2005) ”Barnens öar – ett demokratiseringsprojekt för barn och ungdomar i Öckerö kommun. Slutrapport”.
151
Bilaga 8 SOU 2010:70
Projektet följdes upp 2005. Uppföljningen består i huvudsak av en redogörelse för genomförda aktiviteter, men också sammanfattande kommentarer. Bland de saker som lyfts fram i utvärderingen är behovet av att integrera projekt av detta slag i den ordinarie verksamheten. Av det skälet valde man också att samarbeta med de aktörer som redan var verksamma inom områden där barn och ungas rättigheter och situation står i fokus. Vikten av att inkludera barn och unga i processer där de kan ha ett verkligt inflytande betonas också. Bland de saker som förändrades under arbetets gång märks upplägg av utbildningsinsatserna. Tanken var från början att ha utbildningar om barnkonventionen, men dessa arrangemang utvecklades efterhand mer till samtal i barnkonventionens anda, särskilt om betydelsen av barnens bästa i förhållande till uppväxtvillkor. I rapporten noteras också några av de problem som man stötte på i projektet, till exempel samordning med andra projekt där det finns en risk att man konkurrerar om anställdas tid med närliggande projekt. Som exempel nämns ett barnutbildningsprojekt inom kultur- och fritidsförvaltningen som genomfördes samtidigt med Barnens öar. Det noteras också i utvärderingen att man haft svårt att mäta resultaten av projektet, vilket bland annat hängde samman med att man vid projektets början inte gjorde en nulägesrapport och därför haft svårt att precisera vilka förändringar som åstadkommits.
461
Karin Jellerström, som anställdes 2001 som projektansvarig för Barnens öar, och Ann-Britt Norlander, som är chef för kultur- och fritidsförvaltningen, menar att projektet överlag varit lyckosamt och man idag har en helt annan fokus på frågor om barn och unga än tidigare. Som exempel nämner de att man för närvarande håller på att diskutera ett nytt fritidshus och att det i den processen varit självklart att man frågar högstadieelever och ett urval av gymnasieelever om deras synpunkter och förslag. Sådana rådfrågningar hade inte varit självklara inslag i beredning och diskussion tidigare. Ett annat exempel är att man vid anställning av ny rektor har med barn i intervjuerna av de sökande. Norlander menar också att samordning och samverkan mellan förvaltningarna i frågor som rör barn och unga förbättrats i samband med projektet. Ytterligare en viktig konsekvens av projektet är att det politiska klimatet förändrats och att det på ett annat sätt än tidigare finns en stor förståelse för att det inte bara är av vikt att beakta barns synpunkter utan att det
461
Öckerö kommun (2005) ”Barnens öar – ett demokratiseringsprojekt för barn och ungdomar i Öckerö kommun. Slutrapport”.
152
Bilaga 8
också är ett arbete som måste få kosta pengar. Bland de frågor där man inte nått hela vägen pekar Jellerström och Norlander på konsekvensanalyser vid beslut om frågor som rör barn och unga. Båda menar att det är svårt att göra riktiga konsekvensanalyser. Att ingen äger frågan på det som var tydligt genom projektets samordning är också ett problem.
462
Kommunen har nyligen antagit en ny handikapplan för åren 2007
− 2010.
463
Den tidigare planen gällde från 2003 till 2006.
Revideringen av den gamla planen genomfördes av en arbetsgrupp med representanter från olika förvaltningar och behandlas sedan av kommunens olika nämnder före den antogs av kommunfullmäktige. I det arbetet deltog också handikapprådet som remissinstans. Planen tar sin utgångspunkt i FN:s standardregler och klargör att varje person ska ges samma möjligheter som andra personer. Man betonar att funktionshindrade inte ska ses som ”föremål för särskilda åtgärder” utan som människor med lika rätt och lika möjligheter att bestämma över sina liv som alla andra. Åtgärder för information om funktionshindrades rättigheter betonas liksom tillgänglighet och bemötande i förvaltningarna. Uppföljning av planen ska ske varje år genom att förvaltningarna gör ett handikappbokslut. I det ska framgå vilka åtgärder som vidtagits, hur klagomål hanterats och vilka åtgärder som behöver vidtas i framtiden.
464
Örnsköldsviks kommun
Mänskliga rättigheter har blivit allt viktigare i diskussioner i kommunen menar Jan-Olov Häggström (s), som sitter i kommunfullmäktige och är ordförande i humanistiska nämnden, men används inte för att på ett överordnat sätt begreppsliggöra kommunens verksamhet.
465
På ett direkt och indirekt sätt har
rättigheter betydelse i skola, vård och omsorg, men det är framförallt inom folkhälsoarbetet, arbete med funktionshindrades rättigheter samt barn och ungas situation som mänskliga rättigheter
462
Intervju med Karin Jellerström och Ann-Britt Norlander, Öckerö, 6 maj 2008.
463
Öckerö kommun (2008) ”Handikappolitiskt program. 2007-2010. Politiskt program för personer med funktionshinder”. Antagen av kommunfullmäktige 7 februari 2008.
464
Öckerö kommun (2008) ”Handikappolitiskt program. 2007-2010. Politiskt program för personer med funktionshinder”.
465
Telefonintervju med Jan-Olov Häggström (s), 22 oktober 2008. Jan-Olov Häggström har varit nämnordförande för Humanistiska nämnden i ungefär 10 år. Nämnden handhar ärenden om särskilt stöd och är också samordnare av kommunens folkhälsoarbete.
153
Bilaga 8 SOU 2010:70
kommer in på ett mer specificerat sätt. Man har sedan ungefär tio år använt barnkonventionen som ett centralt styrdokument i kommunen.
466
Kommunens budget utgår från visionen om kommunen som attraktiv och hållbar. Inriktningsmålen för verksamheten under nuvarande mandatperiod anges i förhållande till (1) medborgarnytta sådant det handlar om ökad delaktighet och nöjdhet med service, (2) god verksamhet sådant det rör kvaliteten i kommunens service, (3) att kommunen ska vara en attraktiv arbetsgivare sådant det handlar om möjligheter till heltid och betoning av jämställdhet och mångfald och (4) att kommunens ekonomi ska vara i balans.
467
Kommunen arbetar med ett balanserat styrkort, kallat gemensam process för styrning. Fyra perspektiv är utgångspunkt för den gemensamma processtyrningen: medborgarnytta, god verksamhet, att kommunen ska vara en attraktiv arbetsgivare och ha en ekonomi i balans. Tanken är att modellen ska underlätta mål- och resultatstyrning genom att ange indikatorer för uppföljning och utvärdering.
468
Häggström menar att den gemensamma processen för styrning har många fördelar, framförallt därför att den inkluderar ett bredare perspektiv på kommunens verksamhet. Därmed kan man ange de värden som verksamheten baseras på och nyttan av densamma i förhållande till medborgarna. Men det finns också en risk att de övergripande målformuleringarna blir floskler utan större betydelse för att styra verksamheten menar Häggström. Det finns dessutom en risk att man antar mål därför att de kan utvärderas genom indikatorer, att de går att kvantifiera. Häggström noterar att det svårt att mäta många kvalitativa mål, till exempel mänskligt bemötande och liknande.
469
I flera av förvaltningarna finns angivna värdegrunder för arbetet. I exempelvis omsorgsförvaltningen handlar det om att arbeta på ett sätt som tar hänsyn till varje persons hela livssituation, rätt till inflytande och delaktighet för den enskilde och ett respektfullt bemötande.
470
Denna värdegrund är sedan relaterad till förvalt-
ningens kvalitetspolicy som syftar till att sätta omsorgstagaren i centrum för arbetet. För det krävs ett ledarskap som tar ett
466
Telefonintervju med Jan-Olov Häggström (s), 22 oktober 2008.
467
Örnsköldsviks kommun (2008) ”Budget 2009. Plan 2010
− 2011”.
468
Örnsköldsviks kommun (2007) ”Ekonomistyrningspolicy”. Antagen av kommunfullmäktige 23 april 2007.
469
Telefonintervju med Jan-Olov Häggström (s), 22 oktober 2008.
470
Örnsköldsviks kommun (2008) ”Omsorgsförvaltningens kvalitetsarbete”.
154
Bilaga 8
helhetsansvar och skapar förutsättningar för medarbetarnas delaktighet och utveckling. Samverkan och en fokus på en lärande organisation anges också som viktiga utgångspunkter för kvalitetspolicyn.
471
Kvalitetspolicyn är utgångspunkt för en handlingsplan,
antagen 2007, där fokus i arbetet, metoder och verktyg liksom indikatorer för utvärdering preciseras. I handlingsplanen läggs mycket fokus på att sätta kunden i centrum, något som mäts och utvärderas genom enkäter, och att arbeta med att ständigt förbättra verksamheten. I det sammanhanget används verksamhetsanalys, processkartläggning och egenkontroll. Kommunen använder ett flertal verktyg i detta sammanhang, bland annat QUL (qvalitet, utveckling, ledarskap) som används av SKL i kvalitetsarbete.
472
I kommunen finns möjlighet att lägga fram medborgarförslag. Man har också arbetat med demokratiutveckling, exempelvis genom det som kallas för Dialogen, vilket är ett webbaserat sätt att ställa frågor till politiker i kommunstyrelse och nämnder.
473
Deltagande och delaktighet betonas i flera av kommunens förvaltningar och policier. Som exempel kan nämnas att man i folkhälsoarbetet lagt vikt vid att möjligheten att bestämma över sitt liv är grundläggande för både demokratiutveckling och hälsoarbete. Ett av syftena med folkhälsoarbetet är att påbörja en process som ger den enskilde förmågan att förbättra sin egen situation
(empowerment).
474
Barnkonventionen används i kommunens skolverksamhet och nämns i kommunens skolplan.
475
Barns och ungas möjligheter att
vara medskapare i skolarbetet betonas i planen, exempelvis när det gäller möjligheter att påverka innehåll och metoder. Det sägs också i planen att barnen ska ges möjlighet att reflektera över sitt skolarbete. För att kunna bli demokratiska medborgare måste barn och unga ges inflytande över sin situation i skolan. Mångfald ses som en tillgång och man ska främja ett synsätt som värderar olikheter på ett positivt sätt. I det sammanhanget klargörs också att motverkande av mobbning och annan kränkande behandling är väsentligt för att skapa en skola för alla. Det är i förhållande till dessa dimensioner av en skola för alla som barnkonventionen
471
Örnsköldsviks kommun (2008) ”Omsorgsförvaltningens vision och kvalitetsarbete”.
472
SKL:s hemsida, http://www.skl.se/artikel.asp?C=529&A=393
473
Örnsköldsviks hemsida, www.ornskoldsvik.se
474
Örnsköldsviks kommun (2002) ”Hälsa som framgångsfaktor för en attraktiv kommun”. Antagen av kommunfullmäktige, juni 2002.
475
Örnsköldsviks kommun (2008) ”Skolplan 2008
− 2011. En helhetsidé”.
155
Bilaga 8 SOU 2010:70
nämns mer specifikt i planen.
476
Man bedriver en omfattande upp-
följnings- och utvärderingsverksamhet när det gäller skolverksamheten. I denna använder man sig av ett processorienterat arbetssätt för att precisera problem, identifiera lösningar, ange på vilket sätt man reflekterar kring de lärdomar som kan dras och vad som är viktigt för det framtida arbetet.
477
En del av verksamheten som rör barns och ungas situation bedrivs inom Kulturskolecentrum där man under 2004 och 2005 genomförde ett projekt om mänskliga rättigheter och människovärde. Projektet handlade om att sätta upp en musikteaterföreställning – Brundibár
478
– som spelades upp för ett stort antal
klasser. I projektet ingick ett förberedande arbete i samhällskunskapsämnena i alla grundskolor och gymnasieskolor där man diskuterade frågor om mobbning, främlingsfientlighet och barnkonventionen. I projektet ingick också fortbildning av lärare om barnkonventionen. Vid sidan av kommunen deltog också Amnesty, FN-föreningen, Rädda barnen och Röda korset i projektet.
479
Andra exempel på arbete med fokus på barn och unga är Skarven, som riktas till unga som efter gymnasiet riskerar att hamna i utanförskap och inte finner en lämplig utvecklingsväg. Skarven handlar bland annat om att genom coaching hjälpa unga till lämpligt arbete eller studier.
I kommunen finns ett handikappråd. Rådet är tänkt att befordra en helhetssyn på funktionshindrades rättigheter och tillgänglighet inom samtliga områden och verksamheter i kommunen och arbeta med samverkan mellan olika förvaltningar i frågor som rör handikapp. Rådet ska medverka vid utvärderingen av den kommunala handikapplanen, svara på remisser, yttra sig över ärenden och medverka med referenspersoner i större projekt.
480
I kommunens
handikapplan är FN:s standardregler utgångspunkten för planens tredelade fokus: (1) att förbättra bemötandet av funktionshindrade, (2) skapa ett tillgängligt samhälle och (3) se till att handikapp-
476
Örnsköldsviks kommun (2008) ”Skolplan 2008
− 2011. En helhetsidé”: 22.
477
Örnsköldsviks kommun (2007) ”Kvalitetsredovisning för Örnsköldsviks kommuns förskolor och skolor 2007”.
478
Brundibár skrevs av Hans Krása 1938. Musikteaterföreställningen uppfördes för första gången 1941 i ett judiskt barn- och skolhem och därefter 1943 i koncentrationslägret Therezienstadt; se www.ornskoldsvik.se
479
Örnsköldsviks hemsida, www.ornskoldsvik.se
480
Örnsköldsviks kommun (2003) ”Riktlinjer för handikapprådet”. Antagna av kommunfullmäktige 16 december 2003.
156
Bilaga 8
perspektivet genomsyrar alla områden i samhället.
481
Syftet med
planen anges vara att vidareutveckla statsmakternas ambitioner och riktlinjer för att skapa ett samhälle med lika möjligheter, oavsett olikheter mellan människor. Handikapp definieras i planen som något som uppstår i samband med det omgivande samhällets reaktion: ”Det är i mötet med den omgivande miljön och med andra människor som ett handikapp uppstår”.
482
Det innebär att
människor kan vara mer eller mindre handikappade beroende på samhället och syftet med politiken är att åstadkomma färre handikapp i denna mening. I planen sägs också att personer inte ska ses som föremål för åtgärder, utan som personer med samma rätt att bestämma över sitt eget liv som alla andra. Planen är utvecklad under 2005 i samarbete med handikapprådet; i diskussionen använde man metoden ”metaplan” för att moderera och strukturera samtalet.
483
Medvetandegörande hos både funktionshindrade och
andra spelar en viktig roll för att kunna förverkliga ett samhälle med färre handikapp. Specifika åtgärder preciseras i planen liksom eftersträvade resultat, kostnader och vilka förvaltningar som är ansvariga för genomförandet.
484
Kommunen har också ett pensionärsråd som är samråds- och informationsorgan kring äldres situation. Kommunstyrelse och nämnder är skyldiga att föra fram principiellt viktiga frågor som rör äldre till rådet i så pass god tid att rådet kan påverka och ge synpunkter på beslut och planering.
485
Att främja mångfald och jämställdhet är väsentligt för att kommunen ska vara en attraktiv arbetsgivare i det sammanhanget. Det handlar om att värdesätta erfarenheter och kunskaper samt vidareutbildning och kompetensutveckling. Man ska verka för att fler med annan etnisk bakgrund än svensk anställs i kommunen och verka för ökad jämställdhet på arbetsplatser. I det senare avseendet handlar det om att minska sned könsfördelning på arbetsplatser,
481
Telefonintervju med Jan-Olov Häggström (s), 22 oktober 2008; Örnsköldsviks kommun (2006) ”Handikappolitiskt program 2006
− 2010. Delaktighet i samhället för människor med varierande levnadsvillkor”. Antagen av kommunfullmäktige 26 mars 2006.
482
Örnsköldsviks kommun (2006) ”Handikappolitiskt program 2006
− 2010. Delaktighet i
samhället för människor med varierande levnadsvillkor”: 5.
483
Örnsköldsviks kommun (2006) ”Handikappolitiskt program 2006
− 2010. Delaktighet i samhället för människor med varierande levnadsvillkor”. Metaplan finns beskrivet på moderationsmetodens hemsida, www.metaplan.net
484
Örnsköldsviks kommun (2006) ”Handikappolitiskt program 2006
− 2010. Delaktighet i
samhället för människor med varierande levnadsvillkor”.
485
Örnsköldsviks kommun (2001) ”Stadgar för kommunala pensionärsrådet”. Antaget av kommunstyrelse 3 oktober 1995 med ändringar 2001.
157
Bilaga 8 SOU 2010:70
tillgodose möjligheten för dem som vill arbeta heltid att göra så och motverkande av lönediskriminering.
486
Inom humanistiska nämnden och förvaltningen, som handhar frågor som rör familjer med problem, långtidsarbetslösa, psykiskt sjuka med flera, har man arbetat med att försöka skapa en tätare koppling mellan stöd, arbetsmarknad och utbildning. Häggström menar att det senare är mycket viktigt för att man ska kunna nå positiva resultat med arbetet.
487
I förvaltningen genomförs en rad
projekt där kopplingen mellan utbildning, stöd och arbete står i fokus, bland annat Startpunkten.
488
Projektet bygger på samverkan
mellan kommunen och Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Startpunkten påbörjades 1997 med EU-bidrag och har sedan blivit till en permanent del av kommunens verksamhet. Startpunkten syftar till att förbättra människors egen förmåga i samhället och riktar sig till långtidsarbetslösa, personer med försörjningsstöd och de som har rehabiliteringsersättning. Särskild fokus ligger på personer med komplex problematik.
489
Häggström menar att Startpunkten är ett bra exempel på arbete där man tar ett helhetsgrepp kring människors situation. På det sättet kan man undvika att kategorisera personer. Det är viktigt av två skäl, påpekar Häggström. För det första är det av vikt om man tar allas lika värde på allvar att undvika stigmatisering och ett utpekande av personer som mer eller mindre helt och hållet definierade i förhållande till de problem personerna har. För det andra är helhetsbegreppet väsentligt för att undvika att personer hamnar mellan stolarna och hänvisas mellan specialiserade förvaltningar och därmed inte får det stöd och den hjälp de behöver.
490
Verksamheten har utvärderats och fått ett gott betyg. Inte minst framhävs att man i projektet kunnat åstadkomma en integration av metodik och värderingar hos de anställda på ett framgångsrikt sätt. I utvärderingen diskuteras huruvida det arbete som genomförts i projektet kan överföras till andra områden och man noterar i det avseendet att medan det är någorlunda enkelt att överföra metoder och arbetssätt, exempelvis kartläggning av varje persons situation och en individuell plan, är det desto svårare att kombinera detta
486
Örnsköldsviks kommun (2008) ”Jämställdhets- och mångfaldspolicy”; Telefonintervju med Jan-Olov Häggström (s), 22 oktober 2008.
487
Telefonintervju med Jan-Olov Häggström (s), 22 oktober 2008.
488
Örnsköldsviks kommuns hemsida, www.ornskoldsvik.se
489
Telefonintervju med Jan-Olov Häggström (s), 22 oktober 2008.
490
Telefonintervju med Jan-Olov Häggström (s), 22 oktober 2008.
158
Bilaga 8
med de faktorer som har att göra med värderingar och personalens förhållningssätt.
491
Avslutning
Kartläggningen av de olika kommunernas verksamhet med bäring på mänskliga rättigheter i det här kapitlet visar på en stor variation i fokus i arbetet. Det finns flera goda exempel på arbete där rättighetsperspektivet står i centrum och där man tagit till sig ett rättighetsbaserat arbetssätt, men det är samtidigt tydligt att kommunerna i liten utsträckning använder mänskliga rättigheter för att formulera kommunens verksamhet och uppdrag på ett övergripande plan. Mänskliga rättigheter förknippas i hög grad med specifika grupper eller ett arbete som är inriktat på att få genomslag för särskilda perspektiv i verksamheten. I nästa kapitel kommer jag att utifrån kartläggningen diskutera kommunernas arbete.
Kapitel 3. Diskussion och slutsatser
Inledning
I ingen av de undersökta kommunerna utgör mänskliga rättigheter ett direkt och tydligt paraplybegrepp för verksamheten. Det betonas emellertid ofta i intervjuer att i stort sett alla delar av den kommunala verksamheten har bäring på mänskliga rättigheter. Det gäller inte minst på grund av den centrala ställning som diskrimineringsförbuden och likabehandlingsskyldigheten har, men också eftersom huvuddelen av kommunens åtaganden och uppgifter har att göra med förverkligandet av sociala och ekonomiska rättigheter.
I de flesta kommunerna utgör de normer och värden som ligger till grund för mänskliga rättigheter, såsom allas lika värde, också orienteringspunkt för centrala styrdokument, exempelvis budget, resursplaner, verksamhetsplaner, visions- och värdegrundsdokument och liknande. Mer sällan utvecklas emellertid det i termer av ett tydligt rättighetsperspektiv. Det är exempelvis oklart hur
491
Örnsköldsviks kommun (2003) ”Visst gör det ont…Utvärdering av Startpunkten i Örnsköldsvik”.
159
Bilaga 8 SOU 2010:70
formuleringar om att verksamheten ska ha god kvalitet ska förstås ur ett rättighetsperspektiv. Uppenbarligen innebär det att kommunen tar på sig en skyldighet, men hur den kopplas samman med individers rättigheter är oklart så länge rättighetsperspektivet inte inarbetas i målformuleringar, utgör en utgångspunkt för förvaltningars funktionssätt och kopplas samman med möjligheter för invånarna att på olika sätt hävda sina rättigheter.
492
Mänskliga rättigheter utgör inte en övergripande ram för att länka samman policy och åtgärder på kommunal nivå. Istället är det inom mer specifika områden, verksamheter och perspektiv som man hittar tydliga referenser till mänskliga rättigheter och där rättighetsperspektiv och ett rättighetsbaserat arbetssätt börjat utvecklas. I dessa avseenden kan man hitta en tydligare röd tråd från övergripande målformuleringar i budget och verksamhetsplaner till mer specifika mål inom nämnder, särskilda projekt, metoder för verksamhetsutveckling och styrning liksom uppföljning och utvärdering.
Exempel på arbete med mänskliga rättigheter ur ett processperspektiv
Som diskuterats i det första kapitlet är det lämpligt att diskutera människorättsorienterat arbete i kommunerna ur ett processperspektiv. Det innebär att fokus ligger på de olika stegen i arbetet med mänskliga rättigheter, närmare bestämt deltagande och delaktighet i de processer där projekt, handlingsplaner och så vidare diskuteras, mänskliga rättigheters roll för att formulera mål och göra prioriteringar vid beslut och liknande, integration av mänskliga rättigheter i den ordinarie verksamheten, samverkan och organisation samt uppföljning och utvärdering av insatser.
Deltagande och delaktighet
En viktig del av ett rättighetsbaserat arbetssätt handlar om att inkludera dem som berörs i processer där projekt planeras och gestaltas. I de undersökta kommunerna finns flera sådana exempel. De flesta av dessa exempel handlar om att involvera invånare i politiska processer, både i de fall där det överlag saknas etablerade
492
Jfr Abiri, Brodin & Johansson 2008.
160
Bilaga 8
inflytandekanaler och där sådana finns, och att öka anställdas delaktighet och deltagande internt i organisationen.
När det gäller deltagande utanför etablerade påverkanskanaler är det framförallt i förhållande till barns och ungas rättigheter som man arbetar med breddat deltagande och inklusion. I flera av de projekt som rör barns rättigheter finns goda exempel på hur man inkluderar barn och unga på ett tidigt stadium i policyprocessen. Det gäller till exempel arbetet i Karlskoga och Degerfors kommuners gemensamma folkhälsonämnd. Som diskuterats involverade man ett stort antal elever i processen att ta fram den policy man skulle arbeta med. Ett annat exempel är arbetet i Kungsbacka kommun där synpunkter från ungefär 600 barn och ungdomar mellan 2 och 18 år togs in för att formulera grunderna för policyn. I båda kommunerna arbetade man både med mer konventionella metoder, såsom enkäter och hearings som involverade unga och politiker, och mer okonventionella metoder, exempelvis samtal förda av pedagoger med mindre barn. En annan okonventionell metod är att låta barn rita och teckna för att uttrycka sina uppfattningar. Det arbetssättet har använts i Kristinehamns kommun i samband med utvecklandet av kommunens lokala tillväxtprogram och i Karlskoga/Degerfors i arbete med ett lokalt nöjt-barn index.
I flera av kommunerna finns ungdomsforum som ger möjligheter för unga att föra fram synpunkter till politikerna. Det gäller exempelvis vid framtagandet av det barn- och ungdomspolitiska programmet i Kristinehamn, i Södertäljes pågående arbete med ett sådant program och i Öckerö kommuns projekt Barnens öar. I Sundsvalls kommun har ett ungdomsråd nyligen inrättats som ett resultat av tidigare undersökningar kring barn och ungas uppfattningar. I Sundsvall var inrättandet av ungdomsforum utfallet av den LUPP som genomfördes i kommunen. LUPP är överlag ett vanligt använt sätt att få in synpunkter för att utforma ungdomspolicier. Vid sidan av att ungdomsforumen fungerar som kanaler för att kunna föra fram förslag och synpunkter arrangerar de också egna aktiviteter, vanligtvis inom fritidssektorn. Ungdomsråden ger möjligheter till ett mer kontinuerligt deltagande från ungas sida. Andra sådana exempel är internetsajterna ”Barbro betalar” och ”Barbros bankomat” i Kungsbacka kommun. Barbros bankomat handlar om möjligheten för barn och unga att söka bidrag till mindre projekt och denna form av deltagandemöjlighet finns också i andra kommuner, bland annat i Sundsvall där det kallas ”ung pott”.
161
Bilaga 8 SOU 2010:70
Att bredda deltagande och delaktighet via råd där föreningar och organisationer ingår är ett vanligt arbetssätt i kommunerna.
493
I
många kommuner finns råd som är delaktiga i arbete med planer, fungerar som remissorgan och också spelar en roll i genomförandet liksom uppföljning. Att arbeta med partssammansatta råd är särskilt vanligt när det gäller funktionshindrades rättigheter, i vilka handikapporganisationer är representerade. I de flesta kommunerna finns ett kommunalt handikappråd. De flesta råden etablerades redan under 1970-talet. De är delaktiga i att utforma policier rörande tillgänglighet, fungerar som remissorgan och spelar ofta en roll i utvärdering och delvis också genomförande av policier. Rådens uppgifter och mandat skiljer sig något åt mellan kommunerna. I alla de kommuner som har ett råd har det rätt att väcka frågor av betydelse för funktionshindrade och i flera fall ska också kommunfullmäktige, kommunstyrelse och nämnder informera rådet om planerade beslut och policier som har betydelse för funktionshindrade. I några fall finns det en skyldighet för nämnder att underställa beslut som rör funktionshindrades situation till handikappråden för synpunkter. Det är bland annat fallet i Södertälje. Rådens roll i genomförande av policier skiljer sig också åt. Vanligtvis är det relativt begränsat men i exempelvis Arvika kommun får rådet resurser och bestämmer själv hur de vill använda dessa utifrån de åtgärder rådet anser vara mest prioriterade.
Pensionärsråden har ofta liknande funktioner som handikappråden, men vanligtvis ett mindre tydligt mandat. Regleringen av när och hur förvaltningar ska informeras och pensionärsrådens möjligheter att påverka är överlag i mindre utsträckning formulerade som krav än när det gäller handikappråden. I många kommuner fanns tidigare invandrar- och integrationsråd och i några av dem finns de kvar, exempelvis i Trollhättans stad. Stadens invandrarråd har en i förhållande till kommunstyrelsen rådgivande funktion och är också kontaktorgan mellan kommun och organisationer. Ett annat exempel på samråd inom integrationsområdet är det sätt som den nyligen antagna integrationsplanen i Västerås utvecklats i samråd med flera föreningar och organisationer.
Vid sidan av dessa exempel på deltagande har man i flera kommuner arbetat med att förbättra kontakter mellan politiker och medborgare mer generellt. I de flesta kommunerna finns möjlighet
493
I en undersökning om kommunala råd från 2003 uppgav 97 % av landets kommuner att de hade pensionärs- och handikappråd; 49 % uppgav att de hade ett ungdomsråd eller ett ungdomsfullmäktige; Gilljam, Jodal & Cliffordson 2003: 18f.
162
Bilaga 8
att lägga fram medborgarförslag och i en del kommuner har man i samband med kommunfullmäktiges möten institutionaliserat allmänhetens frågestund och liknande. Några av de undersökta kommunerna, bland annat Malmö, Sundsvall och Västerås, ingår i det av SKL startade projektet med medborgarpaneler. De flesta kommunerna har någon slags synpunkts- och klagomålsfunktion, även om systematiken i arbetet skiljer sig åt.
I flera av kommunerna har man arbetat med deltagande när det gäller särskilda projekt i utveckling av stadsdelar. Det gäller exempelvis inom ramen för den urbana utvecklingspolitiken i Centrum-Österlyftet i Landskrona, utvecklingen av Kronogården i Trollhättan och liknande satsningar i Malmö och Södertälje. I Södertälje valde man som diskuterats en modell för att kunna bredda deltagandet på ett tydligt sätt och involvera personer som vanligtvis inte deltar politiskt. I andra kommuner anknyter man till lokala traditioner. Som exempel kan nämnas öråden i Öckerö kommun. I flera kommuner finns medborgarkontor och andra mötesplatser. Ett exempel på det senare är Framtidsrummet i Kristinehamn.
Vid sidan av de projekt som rör hur invånarna i kommunen kan göras mer delaktiga finns också exempel på arbete som rör anställdas inflytandemöjligheter. Ett sådant exempel bland flera är arbetet i Gävle om kommunens värdegrund. I värdegrundsarbetet har man börjat med det bemötande som redan sker i förvaltningar och verksamheter för att utifrån det diskuterat vilka förändringar som måste till och hur dessa bör genomföras.
Målformuleringar och prioriteringar i beslutsprocesser
Mänskliga rättigheter har betydelse för att formulera mål med verksamheten och göra prioriteringar. Eftersom mänskliga rättigheter inte utgör ett direkt paraplybegrepp för kommunernas verksamhet i allmänhet finns det inte heller några egentliga exempel på målformuleringar på det övergripande planet. Göteborgs stads formuleringar i budgeten att kommunens verksamhet syftar till att förverkliga de mänskliga rättigheterna är delvis ett undantag i det sammanhanget.
Även om mänskliga rättigheter inte är paraplybegrepp för verksamheterna nämns som sagt sådana värden och normer som likabehandling, icke-diskriminering och allas lika värde i kommunernas
163
Bilaga 8 SOU 2010:70
övergripande styrdokument. Dessutom specificeras särskilda perspektiv, exempelvis rörande barns rättigheter, funktionshinder och jämställdhet, i flera kommuners budget och centrala styrdokument. Det gäller bland annat i Karlskoga, Kristinehamn, Kungsbacka, Södertälje, Trollhättan, Värmdö, Västerås och Örnsköldsvik. I flera av dessa fall anges också mer specifika uppdrag för nämnder och man lägger fast hur uppföljning och utvärdering ska ske. Därmed framträder den röda tråden mellan överordnade perspektiv och preciserade mål för nämnder och förvaltningar tydligt. I en del fall är det emellertid mer oklart. Överlag är rättighetsperspektivet i högre grad implicit än explicit.
Som noterades i det första kapitlet finns ett problem med det sätt som rättighetsformuleringar överförs i svensk lagstiftning där fokus på rättigheter tenderar att underordnas uppgiften att arbeta för och främja exempelvis social trygghet. Ett liknande problem är tydligt på ett kommunalt plan. Det är till exempel svårt att se hur överväganden kring ”god kvalitet” och ett ”gott bemötande” och liknande bör bedömas ur ett rättighetsperspektiv. Vid sidan av de oklarheter som ligger i frågan om en viss tjänst kan sägas hålla god kvalitet ur ett människorättsperspektiv är det också oklart hur kvalitet översätts i rättigheter som invånarna kan hävda gentemot kommunerna. Ett steg på vägen i det här sammanhanget är de service- och kvalitetsdeklarationer som flera kommuner antagit. Sådana deklarationer är ett sätt att tydliggöra kommunernas ansvar och vad medborgarna kan förvänta sig av kommunerna, men ofta är dessa deklarationer allmänt formulerade. Det är dessutom långtifrån klart hur personer vid sidan av att framföra klagomål kan använda sig av deklarationerna för att hävda att kommunen inte lever upp till de krav som kan ställas utifrån mänskliga rättigheter.
Ett annat problem har att göra med hur måluppfyllelse preciseras, något som jag också diskuterar nedan i förhållande till utvärdering av verksamheter. Ofta förekommer uttryck som ”fler” och ”bättre”, ”färre” och ”mindre” och så vidare i formuleringarna av målen, exempelvis färre personer i försörjningsbidrag och fler i arbete, fler elever som klarar nationella mål och deltar i aktiviteter, bättre bemötande och ökad andel av medborgarna som är nöjda med service. Sådana målformuleringar klargör visserligen en inriktning som är realistisk i förhållande till tillgängliga resurser, men även här är rättighetsperspektivet inte tydligt. Ett problem har att göra med formuleringar som ”fler” och ”färre” inte tar i beaktande vilka dessa fler och färre är; rör det sig om resurssvaga
164
Bilaga 8
eller resursstarka personer och grupper? Bakom fler och färre kan dölja sig stora skillnader i förutsättningar och därmed också frågor som handlar om möjligheter till en likvärdig tillgång till deltagande, service och så vidare. Även i en annan mening finns en risk att dessa formuleringar döljer faktiska prioriteringar. Ur ett rättighetsperspektiv är det en fördel att man klargör att det givet omständigheterna, exempelvis på grund av personella och ekonomiska resurser, inte går att förverkliga alla rättigheter eller allas rättigheter fullt ut. Även om det inte smickrar att skylta med att man inte fullt ut kan leva upp till sina åtaganden, är det sannolikt att en sådan deklarerad brist leder till en tydlig fokus på vad som behöver ändras för att kunna förverkliga rättigheterna liksom diskussion om hur det kan ske.
I flera av de projekt som genomförts med ett tydligt rättighetsperspektiv, exempelvis de redan berörda projekten om barns rättigheter i Karlskoga/Degerfors och Kungsbacka, kommer också det till uttryck i målformuleringar. Det gäller även i förhållande till preciseringar av ambitionsnivåer, prioriteringar när det gäller inriktning på policy och liknande. Det är vanligt att man i projekten rörande barns rättigheter valt att arbeta med barnkonventionens grundläggande rättigheter och principer, men det har också förekommit att man utifrån en bedömning av situationen i kommunen valt att lägga fokus på särskilda delar av konventionen. I några fall finns liknande bedömningar utifrån specifika förutsättningar och problem i kommunerna när det gäller användningen av FN:s standardregler rörande funktionshindrades rättigheter.
När det gäller metoder kan diskussionerna kring checklistor lyftas fram. Att använda sig av checklistor är en vanlig metod i många kommuner. Checklistor är både ett utvärderingsinstrument och ett prioriteringsinstrument. De är ett sätt att markera betydelsen av rättighetsperspektivet och behovet av konsekvensbedömningar vid beslutsfattande. Checklistorna har lite olika karaktär i olika kommuner. I det projekt om barns rättigheter som genomfördes i Öckerös kommun i början av 2000-talet utvecklades en checklista som byggde på de valda perspektiven i kommunen – barnets bästa och barns och ungas möjligheter att få säga sin mening – och listan inkluderar dessa två dimensioner. I andra fall handlar det om fler dimensioner. I Södertälje inkluderar checklistan barns bästa, om beslutet belysts ur barnets perspektiv, likvärdighet rörande funktionshinder, etnicitet, kön, hälsa och tro, samt om barn och unga fått uttrycka sin mening.
165
Bilaga 8 SOU 2010:70
I vissa kommuner har man relativt god erfarenhet av användningen av checklistor. Det gäller exempelvis i Södertälje där man varit relativt noggrann med att använda checklistan på politisk nivå och att det också hänt att man återremitterat förslag på grund av bristande beaktande av barnperspektivet. I andra kommuner där checklistor använts är erfarenheterna mindre goda. Som exempel kan nämnas att man i Malmö stad införde barnchecklistor, men de användes huvudsakligen i de verksamheter där fokus redan låg på barn och unga. Däremot fick checklistan inget större genomslag i andra verksamheter, i vilka den egentligen hade behövts i högre grad. Liknande erfarenheter finns i flera andra kommuner, till exempel Strömsund. Vid sidan av problemen med slentrian är ett annat problem att eftersom det finns ett uppenbart ”rätt” svar – att barnperspektivet beaktats – är också betydelsen av checklistorna för att få en riktig uppfattning av genomslaget för barns rättigheter begränsat. När det gäller diskussioner om hur checklistor kan användas framkommer i en del intervjuer att man måste kombinera införandet av desamma med utbildningsinsatser för såväl tjänstemän som förtroendevalda. Det har också påpekats att man skulle behöva utarbeta checklistor och andra konsekvensbedömningar i närmare samverkan med de professioner som berörs och har att använda dem.
Ett annat område där mänskliga rättigheter spelar en roll för prioriteringar är inom kommunernas personalpolitik. Vanligtvis formuleras ambitionerna i personalpolitiken som främjande av jämställdhet och mångfald. Ofta handlar det om ganska breda och svepande formuleringar utan tydliga kopplingar till prioriteringar, men i en del kommuner finns ett mer utvecklat arbete att i exempelvis kravprofiler och rekryteringsförfarande tydliggöra perspektiv som rör främjande av mångfald och jämställdhet. Som exempel kan Malmö stad nämnas; i staden finns en personalpolicy i vilken jämställdhet och kulturell och etnisk mångfald lyfts fram som strategiska frågor. Även i flera andra kommuner finns liknande ambitioner, exempelvis gällande jämställdhet i Göteborg. I flera av kommunerna arbetar man för närvarande med att förbättra rekryteringsprocesser och liknande, exempelvis i Gävle kommun.
När det gäller främjande av mångfald och jämställdhet kan man notera de diskussioner som förs i kommunerna om betydelsen av dessa perspektiv i termer av lönsamhet i förhållande till rättigheter och rättvisa. I intervjuerna framkommer avvägningar i det avseendet där rättviseargument ofta poängteras för att understryka att det
166
Bilaga 8
handlar om väsentliga principiella överväganden. Vid enheten för jämställdhet och mångfald i Göteborg fördes exempelvis en sådan debatt i samband med att enheten inrättades och man kom i denna diskussion fram till att mänskliga rättigheter är ett lämpligt sätt att begreppsliggöra verksamheten, både för att det fungerar som ett sätt att rama in de olika perspektiv som man arbetar med och som ett sätt att balansera mer lönsamhetsorienterade argument. I andra fall är det emellertid tydligt att lönsamhetsargumenten också gör att politiker får upp ögonen för betydelsen av jämställdhet och mångfald. Ett större intresse väcks när det blir uppenbart att man på olika sätt riskerar att göra jämställdhets- och mångfaldsförluster om inte frågan prioriteras.
Integrering i ordinarie verksamhet
Att integrera mänskliga rättigheter i den ordinarie verksamheten
(mainstreaming) betonas ofta för ett långsiktigt framgångsrikt
arbete med mänskliga rättigheter. I Sverige har man framförallt arbetat med integreringsperspektivet när det gäller jämställdhet.
494
Integration handlar bland annat om att öka kunskap och höja medvetenheten om hur det dagliga arbetet har bäring på mänskliga rättigheter, inklusion av människorättsperspektivet i planering och organisering av verksamheten och liknande för att mänskliga rättigheter ska genomsyra verksamheten.
I flera av kommunerna har man arbetat med jämställdhetsintegreringsprojekt, exempelvis inom projektet Jämt Jobb i Göteborgs stad och i Värmdö kommun inom ramen för Sthlm
Jämt. I dessa projekt har man arbetat med flera olika metoder för
att åstadkomma en bättre integrering av jämställdhetsperspektivet i verksamheterna. De inblandade personer som intervjuats bedömer att arbetet har en experimenterande karaktär med en mycket konkret fokus. Bland de som deltagit i projekten finns många som pekar på de aha-upplevelser som de skapat. Det pågår också ett arbete att arbeta med mångfald på ett liknande sätt som man under längre tid arbetat med jämställdhetsintegrering.
494
Särskilt rörande jämställdhet har integrering i ordinarie verksamhet diskuterats ingående, se t.ex. SOU 2007:15Stöd för framtiden – om förutsättningar för jämställdhetsintegrering (Stockholm Fritzes) och JämStöds Praktika. Metoder för jämställdhetsintegrering (Stockholm: Fritzes). Kommuner och landsting har arbetat med jämställdhetsintegrering i ett flertal projekt, se SKL:s hemsida, http://www.skl.se/artikel.asp?C=2207&A=5398
167
Bilaga 8 SOU 2010:70
I flera av kommunerna, exempelvis Göteborg, Gävle och Sundsvall, arbetar man med personer som har ett strategiskt ansvar för särskilda frågor, såsom funktionshinder, jämställdhet och mångfald. Dessa personer har till uppgift att lyfta upp de berörda frågorna på dagordningen i den ordinarie verksamheten. Bland de intervjuade tjänstemännen finns flera som poängterar att det på många sätt är viktigare att vara närvarande när det som ses som kärnverksamheten i en förvaltning diskuteras för att få in de relevanta perspektiven i det sammanhanget än att ägna alltför mycket tid åt att utarbeta en bestämd plan för. I de flesta kommunerna finns en fokus på att utbilda och träna chefer i frågor som rör jämställdhet, mångfald, barns rättigheter och funktionshinder för att de ska kunna arbeta med dessa frågor på ett praktiskt sätt i den ordinarie verksamheten.
Karaktäristiska drag till de mer genomgripande utbildnings- och integreringsinsatserna är att tydliggöra hur man själv i mötet med såväl anställda som medborgare uttrycker och för vidare uppfattningar om vad som är normalt och vanligt, förhållningssätt och attityder som man inte själv alltid är så medveten om. Det betonas också i arbetet med att integrera rättighetsperspektiv i verksamheterna att man med fördel utgår från det som redan görs för att reflektera och diskutera det med hjälp av mänskliga rättigheter. Utifrån de reflektioner som därmed framkommer kan man också formulera hur man kan arbeta på ett annat sätt. Någon av de intervjuade framhåller i det här sammanhanget att normer som kommer uppifrån inte alltid har så stor effekt, medan andra menar att man bör lägga fokus vid beteendeförändringar – att vissa beteenden inte är acceptabla – eftersom attitydförändringar är långsiktiga processer som tar lång tid.
En fråga som dyker upp i diskussionerna om integrering i ordinarie verksamhet handlar om relationerna mellan kommunledningsnivå, där många av dem med ansvar att arbeta strategiskt är placerade, och de olika förvaltningarna. I några av kommunerna har det förts mycket diskussioner om dessa relationer, exempelvis i Göteborgs stad där jämställdhets- och mångfaldsenheten har en stödjande funktion. Innebörden av det uppdraget har diskuterats, exempelvis om man ska arbeta enbart utifrån förfrågningar från övriga förvaltningar eller om man också ska ställa krav på förvaltningarna. Inställningarna till arbetets inriktning har skiftat, men man har genom diskussioner över tid kommit fram till att man
168
Bilaga 8
ska jobba proaktivt och stödjande, men inte ha en kontrollfunktion i förhållande till förvaltningarna.
De exempel som nämnts är försök att skapa ett fokuserat arbete som går på djupet. Utbildningsinsatser för att öka kunskap och medvetenhet är överhuvudtaget vanliga i kommunerna. Det är till exempel vanligt att man i samband med att nya policier lanseras anordnar utbildning av både förtroendevalda och tjänstemän. Många av dessa utbildningsinsatser har emellertid en mer traditionell karaktär där personal och förtroendevalda bjuds in till seminarier och föreläsningar. Även om det kan vara verkningsfullt är det långt ifrån alltid som sådana utbildningsinsatser följs upp och därmed är värdet av dem också mindre klart.
Organisation och styrning
Kommunernas sektorsorganisering är ett problem för förverkligandet av mänskliga rättigheter av flera skäl, bland annat för att det försvårar beaktandet av rättigheter som har bäring på alla eller flertalet sektorer, lätt leder till att personer inte får den hjälp de behöver och dessutom ofta innebär ekonomisk suboptimering.
Samverkan mellan olika förvaltningar är väsentligt för att integrera mänskliga rättigheter i verksamheten. I flera intervjuer i kommunerna framkommer att det visserligen finns en rad fördelar med sektorsorganiseringen, framförallt en hög kompetens inom avgränsade områden, men också nackdelar, inte minst avseende möjligheterna att arbeta med frågor som går på tvärs med organisationen och berör flertalet verksamheter. I flera av kommunerna arbetar man därför med tvärsektoriella nätverk och grupper. Tanken med nätverken är att de ska kunna utgöra en plattform för gemensamma diskussioner om problem och lösningar samt utbyte av idéer och erfarenheter. De är också ett sätt att försöka få ett genomslag för övergripande målsättningar, som annars lätt blir allas och ingens ansvar. Många framhäver de tvärsektoriella nätverkens betydelse för att mänskliga rättigheter ska beaktas ”i linjen” och inte bli något som ligger utanför den ordinarie verksamheten. Genom nätverken görs personer medvetna om det arbete som pågår och hur det fortskrider i andra delar av kommunen.
En annan viktig del av samverkan handlar om att undvika att personer hänvisas runt i förvaltningarna utan att få den hjälp och stöd de behöver eller den information de söker. Flera utvärderingar
169
Bilaga 8 SOU 2010:70
av sektorsorganiseringen av kommuner och andra förvaltningar har pekat på dessa risker. För att undvika de problem som är förknippade med att dela upp frågor som berör personers situation i sin helhet i kategorier att hanteras av specialiserade förvaltningar betonas ofta integrering och det som ibland kallas för en processorienterad verksamhetsstyrning.
495
Ett exempel på projekt
där man försökt att på ett koordinerat sätt ge personer stöd är ”En dörr in” i Kungsbacka kommun. Ett annat sådant exempel är Startpunkten i Örnsköldsvik där man försöker arbeta med personer som har en komplex problematik ur ett helhetsperspektiv.
Sektorsorganisering kan lätt leda till ekonomisk suboptimering. I intervjuer framkommer exempelvis sådana problem när det handlar om att nämnder måste hålla sig inom sina budgetramar, medan kostnaderna för kommunen i sin helhet inte beaktas. Resultatet blir ofta att kostnaderna sammantaget blir större och att kommuninvånarna får sämre service än det som skulle kunna åstadkommas med de resurser som finns till förfogande. I flera av kommunerna har det under längre tid funnits ett arbete som syftar till att förbättra styrning av verksamheterna. Bland andra Arvika, Värmdö och Örnsköldsviks kommuner har under den innevarande mandatperioden vidtagit genomgripande organisationsförändringar för att åstadkomma bättre styrning av verksamheten.
Som nämndes i det första kapitlet finns det en omfattande diskussion om problemen med mål- och resultatstyrning som har att göra med både formulering av mål och sätt att mäta desamma, men också med dess styrningseffekt. Bristande samordning, fragmentering, suboptimala resultat och oklar måluppfyllelse tillhör de problem som diskuteras. I många av de kommuner där man arbetar med styrningsfrågorna på ett aktivt sätt är det vanligt att använda sig av så kallade balanserade styrkort. I Göteborgs stad har man arbetat med balanserad styrning sedan 2003. Bakgrunden var att kommunledningen ansåg att det inte gick att utläsa något om verksamhetens inriktning och kvalitet utifrån tidigare ekonomiska styrsystem och underlag till budget. I flera andra kommuner har man också infört balanserade styrkort eller håller på att utarbeta sådana. Vanligtvis utgår dessa styrsystem från att verksamheten ska bedömas i förhållande till medborgare/brukare och medarbetare vid sidan av ekonomisk hushållning och i flera fall finns också andra
495
Verva (2007) ”Styrning för ökad effektivitet” (Stockholm: Verket för förvaltningsutveckling).
170
Bilaga 8
aspekter med, såsom hållbar utveckling, folkhälsa, miljö och så vidare.
Uppföljning och utvärdering
Att följa upp och utvärdera resultaten är av vikt för att få reda på om de leder till ett förverkligande av rättigheter och också för att kunna ändra inriktning och rätta till misstag. I intervjuer nämns ofta att man varit dåliga på uppföljning och utvärdering, men att dessa frågor kommit att diskuteras mer ingående under senare år. Några av de intervjuade framhåller att det mindre är uppföljningar som saknas (”vi översköljs av uppföljningar”) men däremot utvärderingar av verksamheten. En del menar också att även om uppföljning och utvärdering är mycket väsentligt så ska man inte stirra sig blind på det. Det finns en risk att man låter metoder för uppföljning och tillgängliga indikatorer definiera målen istället för tvärtom.
Uppföljning och utvärdering sker på flera sätt. I rapporter om budget och årsredovisningarna sker en uppföljning i förhållande till målen i budget och i många av verksamheterna sker mer eller mindre kontinuerligt uppföljningar av verksamheten, både genom interna undersökningar, genom brukarundersökningar och SCB:s medborgarundersökningar. Det finns också exempel på nöjdhetsindex som kommunerna själva utvecklat. Ett sådant exempel är från Karlskoga/Degerfors där man arbetat med ett nöjt-barnindex, som en del av ett pilotprojekt med Barnombudsmannen, för att kunna ta reda på hur yngre barn mår. I flera av kommunerna görs uppföljningar i förhållande till breda välfärdsområden, exempelvis inom ramen för folkhälsoarbetet. Som exempel kan nämnas programmet Välfärd för alla i Malmö stad där det gjorts löpande utvärderingar av målsättningarna när det gäller boende, arbete, utbildning och trygghet, både på kommunövergripande nivå och inom stadsdelarna, sedan programmet sattes igång 2004. Flera av de undersökta kommunerna, bland annat Göteborg, Malmö, Sundsvall och Trollhättan, ingick i slutet av 1990-talet i SKL:s projekt om lokala välfärdsbokslut. I flera av de mer specifika projekt som uppmärksammats i denna kartläggning, särskilt i projekt med fokus på barns rättigheter, finns goda exempel på systematiska utvärderingar och uppföljningar av effekterna av projekten. I Kungsbacka genomfördes intervjuer med ungefär 200 barn, ungdomar och
171
Bilaga 8 SOU 2010:70
föräldrar i utvärderingen av den första barn- och ungdomspolicyn. I andra kommuner arbetar man med bokslut när det gäller barns och ungas rättigheter, till exempel i Kristinehamn.
En intressant utvärderingsmetod är det som kallas för kollegial granskning. Den innebär att tjänstemän från en annan kommun granskar kommunens verksamhet, åtgärder och arbetssätt för att genom dialog med kommunen visa på styrkor och förbättringsområden. Det finns flera exempel på kommuner som använder kollegial granskning. Kungsbacka kommun har använt det i samband med kvalitetsutvecklingsarbete i kommunen och inom partnerskapet för barnkonventionens förverkligande har bland annat Karlskoga/Degerfors använt sig av kollegial granskning. Ett annat exempel är projektet Våga visa i vilket Värmdö ingår tillsammans med flera andra kommuner i Stockholmsområdet. Intervjuade politiker och tjänstemän poängterar fördelarna med kollegial granskning, framförallt att den ger perspektiv på verksamheten med lite nya ögon, att den ger möjligheter till dialog med de som arbetar med samma saker och att det leder till ett ökat driv i verksamheten.
Specifikt eller generellt arbete med mänskliga rättigheter?
Som redan påpekats handlar arbetet med mänskliga rättigheter i kommunerna i huvudsak om specifika perspektiv och särskilda grupper. I intervjuer med förtroendevalda framkommer det att man sällan fört några mer omfattande och ingående diskussioner om att använda mänskliga rättigheter som paraplybegrepp för verksamheten.
På frågan om vilka för- och nackdelar det skulle finnas med ett sådant sätt att använda mänskliga rättigheter finns grovt sett fyra slags svar. För vissa är mänskliga rättigheter användbart för att tydliggöra kommunens uppdrag, verksamhet och inriktning. Oavsett om mänskliga rättigheter är utgångspunkt på ett nationellt plan har kommunerna ett ansvar att beakta människorättsöverväganden. Mänskliga rättigheter kan också användas för att tydliggöra brister. För andra är mänskliga rättigheter inte så användbart för de krav som därmed ställs är alltför allmänna och inte tillräckligt specificerade för att ha någon egentlig politisk betydelse. De flesta ställer upp på att mänskliga rättigheter ska respekteras,
172
Bilaga 8
skyddas och tillgodoses. Det är inte det som de politiska konflikterna handlar om, utan dessa har snarare att göra med mer konkreta prioriteringar av resurser och politiska ställningstaganden, exempelvis rörande organisering av verksamheten. En variant på detta tema, men samtidigt en distinkt position, är de som menar att kommunen förhoppningsvis uppfyller de krav som kan ställas utifrån mänskliga rättigheter genom att man tillämpar lagstiftning och följer nationell policy. Mervärdet för kommunerna att själva arbeta utifrån mänskliga rättigheter anses emellertid begränsat. En fjärde uppfattning, slutligen, är att mänskliga rättigheter visserligen är centralt för verksamheten, men samtidigt något som just därför att det berör hela verksamheten inte lämpar sig för att användas i exempelvis en särskild människorättsplan eller policy.
Att mänskliga rättigheter inte används för att på ett övergripande plan formulera och länka samman kommunernas verksamhet innebär som sagt att det framförallt är i förhållande till specifika policyfält som människorättsperspektivet används. I särklass vanligast i det sammanhanget är att arbeta med barns och ungas situation ur ett explicit rättighetsperspektiv. Barnkonventionen är det internationella instrument som fått störst genomslag i kommunerna. Det är också i det avseendet som vi hittar de mest omfattande projekten ur ett processperspektiv, det vill säga deltagande i beredning och planering, politisk prioritering, samverkan likaväl som uppföljning och utvärdering. Men även i en del andra avseenden förekommer hänvisningar till internationella instrument och debatter. Det gäller exempelvis i frågor om jämställdhet, funktionshinder och hälsa. FN:s standardregler rörande tillgänglighet används i de flesta kommunerna för att precisera och konkretisera arbetet med funktionshindrades rättigheter och möjligheter. Även i arbetet med folkhälsa används regler med bäring på mänskliga rättigheter, exempelvis WHO:s hälsa-21 där rätten till hälsa är en grundläggande utgångspunkt.
496
Intressant att notera i samman-
hanget är att i övrigt används sällan internationella dokument som en utgångspunkt för arbetet. I jämställdhetsarbete refereras sällan till kvinnodiskrimineringskonventionen (CEDAW), möjligen därför att jämställdhetsarbete varit en fokus på ett nationellt plan under längre tid. Inom ramen för kvinnofridsprojekt är däremot referenser till internationella dokument vanliga. Malmö har anslutit
496
World Health Organization (1998) HEALTH 21: An introduction to the health for all policy framework for the WHO European Region (Copenhagen: WHO Regional Office for Europe).
173
Bilaga 8 SOU 2010:70
sig till en regional överenskommelse kring jämställdhet och staden är dessutom medlem av Europeiska koalitionen städer mot rasism.
Att arbetet med mänskliga rättigheter inriktas på specifika områden och särskilda grupper är ett problem ur ett människorättsperspektiv. Utveckling av ett rättighetsperspektiv också inom centrala välfärdsområden, som arbete och omsorg, är av vikt om mänskliga rättigheter ska kunna spela en mer central roll i policyformulering, som prioriteringsgrund vid beslutsfattande och för utvärdering. Att utveckla ett rättighetsbaserat arbetssätt är en ännu mer krävande uppgift eftersom det handlar om att möjliggöra deltagande i de politiska processerna där policy formuleras liksom att göra det möjligt för personer att hävda sina rättigheter. Särskilt det senare är en utmaning eftersom det också innebär att såväl politiker som tjänstemän sätts under press underifrån i att svara mot legitima anspråk. Visserligen betonas ett underifrånperspektiv i flera policier med bäring på mänskliga rättigheter, men det är också omvittnat att det inte alltid finns så stort intresse från politisk sida att avhända sig reell beslutsmakt. Att inrätta instanser av ombudsmannakaraktär i kommunerna kan av samma skäl uppfattas som ett problem. I den mån det finns lokala ombudsmän är deras funktion vanligtvis att underlätta samverkan och kontakter liksom att ge synpunkter rörande policy och beslut. Däremot har de inte mer långtgående befogenheter i förhållande till förvaltningarnas arbete. Ökade befogenheter för ombudsmän och liknande instanser skulle emellertid vara ett sätt att stärka medborgarnas ställning som rättighetsinnehavare.
Det finns säkert flera anledningar till att mänskliga rättigheter i huvudsak kommer till uttryck inom specifika områden. En av dem kan vara att de förtroendevalda och tjänstemän som arbetar med exempelvis funktionshindrades rättigheter och möjligheter, barns situation och liknande exponerats för mänskliga rättigheter som begrepp, system och förhållningssätt i högre grad än andra. Flera av de intervjuade berättar att man i diskussioner om upplägg av arbetet inom de nämnda områdena kommit fram till att mänskliga rättigheter är en användbar utgångspunkt som också kan tydliggöra det principiellt viktiga med det arbete som görs. Att mänskliga rättigheter spelar mindre roll inom välfärdsområden som arbete, bostad och omsorg kan också ha att göra med att dessa frågor diskuterats under längre tid i termer av välfärd, solidaritet och social rättvisa. Med tanke på att dessa begrepp på många sätt ligger nära och överlappar med mänskliga rättigheter, samtidigt som det
174
Bilaga 8
också finns spänningar mellan dem, är det möjligt att intresset för att beakta de olika politikområdena ur ett människorättsperspektiv inte varit särskilt påtagligt. Uppenbarligen finns det i det här sammanhanget ett behov att fördjupa diskussionen om hur mänskliga rättigheter anknyter till andra teman, exempelvis om välfärd och folkhälsa men också demokratisering av beslutsfattande när det gäller deltagande och delaktighet.
Ansvar för mänskliga rättigheter
I allmän mening vilar ansvaret att förverkliga mänskliga rättigheter på kommunfullmäktige, kommunstyrelse och nämnder och förvaltningar. Ett särskilt ansvar har personer med ordförandeuppdrag och chefer för verksamheterna. Eftersom mänskliga rättigheter emellertid inte fungerar som paraplybegrepp i kommunerna är det inte heller tydligt hur ansvaret mer specifikt ska lokaliseras. Det gäller både för förtroendevalda och tjänstemän. När jag gjort intervjuerna i kommunerna har jag i första hand tagit kontakt med de personer som angetts som kontaktpersoner för Sifoundersökningen som genomfördes 2006. Genom att anges som sådana personer kan man säga att kommunen självt ansett att de har en kunskap som gör det möjligt för dem att besvara frågorna. Flera av dessa personer har också intervjuats. I några fall har jag av dessa personer blivit hänvisad till andra personer med mer övergripande eller specifika ansvarsområden. Även i de här fallen kan man säga att kommunerna själva utpekar personer med antingen politiskt eller administrativt ansvar.
Bland förtroendevalda handlar det om kommunstyrelsernas ordförande eller ordförande i kommunfullmäktige eller kommunalråd med särskilt ansvar för frågor om demokrati, icke-diskriminering, jämställdhet och mångfald. Bland de intervjuade tjänstemännen är det ofta personer med liknande typ av ansvar som jag antingen blivit hänvisad till eller som angetts som kontaktpersoner av kommunerna. Flertalet intervjuade arbetar med demokratifrågor, har varit ansvariga för särskilda projekt rörande barns rättigheter, jämställdhet och så vidare, eller har uppgiften att strategiskt arbeta med mångfald, jämställdhet, integration och funktionshinder. Det återspeglar naturligtvis det faktum som togs upp i det föregående avsnittet, att inriktningen i kommunernas arbete med mänskliga
175
Bilaga 8 SOU 2010:70
rättigheter i hög grad handlar om specifika perspektiv eller grupper av personer.
Att ansvar för mänskliga rättigheter hänger samman med i vilken grad kommunerna använder sig av begreppet på ett övergripande plan är därmed tydligt. För att stärka rättighetsperspektivet är det som påpekades i det första kapitlet väsentligt att det finns sätt för invånarna att ha kunskap om sina rättigheter och kunna hävda dem i förhållande till kommunerna. Det aktualiserar också de frågor som berördes i det kapitlet om modeller att utveckla och förankra rättighetsperspektivet. Att utveckla och precisera ansvar samt möjligheter till ansvarsutkrävande är väsentligt ur ett rättighetsperspektiv.
Problem och möjligheter i förverkligandet av mänskliga rättigheter
Flera faktorer påverkar möjligheterna att förverkliga mänskliga rättigheter, exempelvis bristande politisk vilja, avsaknad av resurser, brist på tid och kunskap och avsaknad av deltagande och engagemang. Även organisatoriska problem och brister i samordning och samverkan är faktorer som påverkar förverkligandet av mänskliga rättigheter. Alla faktorerna nämns som problem och hinder i arbetet med mänskliga rättigheter bland förtroendevalda och tjänstemän, men vissa faktorer anses viktigare än andra.
Bristande politisk vilja nämns sällan som problem, utan istället betonas i de fall där man arbetat mer ingående med mänskliga rättigheter att det politiska stödet varit centralt och att man inte kunnat komma så långt man gjort utan det. Samtidigt påpekar en del tjänstemän att det inte alltid är enkelt att få frågor prioriterade och att man måste arbeta för det på ett konsekvent och envist sätt, men att det inte finns några större problem med vare sig resurser eller tid när frågan väl kommit upp på dagordningen. Några av de förtroendevalda menar att ett problem i sammanhanget är att alla menar att just deras perspektiv är det mest väsentliga och att det därför handlar om att göra avvägningar mellan olika synsätt. Att politisk vilja inte nämns som ett centralt problem kan mycket väl hänga samman med urvalet för kartläggningen eftersom denna utgått från att identifiera kommuner där det var troligt att det redan fanns ett mer omfattande arbete med mänskliga rättigheter.
176
Bilaga 8
En del förtroendevalda och tjänstemän menar att bristen på resurser är en viktig anledning till problemen med att förverkliga mänskliga rättigheter, men många av de intervjuade menar inte att det är ett avgörande problem. I de fall brist på resurser tas upp är det vid sidan av påpekandet att resurser alltid är begränsade, framförallt i förhållande till externa tillskott till verksamheten. När externa resurser till projekt eller tjänster upphör går inte alltid kommunerna in för att fortsätta stödet till verksamheten. Projekt läggs ner och arbetsuppgifterna överförs till personer som också har många andra uppgifter. Resultatet är att arbetet inte kan fortsätta med samma kraft, utan faller i träda och får lägre prioritet. En annan aspekt av resursproblemet har att göra med att personer som spelar en drivande roll i arbetet, eldsjälar, visserligen får mycket uppskattning men däremot mindre konkret stöd för ett systematiskt arbete.
Bristande kunskap kommer ofta upp i intervjuer som en anledning till svårigheterna att förverkliga mänskliga rättigheter. Till en del handlar det om otillräckliga kunskaper om rättigheternas innebörd i mer allmän bemärkelse, men framförallt vilka krav de ställer på kommunens verksamhet. En annan kunskapsbrist har att göra med frågor som handlar om hur mänskliga rättigheter förhåller sig till andra begrepp som också är vanliga i den kommunala verksamheten, exempelvis mångfald, jämställdhet och demokrati. Är det samma sak och om inte, på vilket sätt överlappar de? Finns det något mer som ligger i mänskliga rättigheter än i de andra begreppen, eller är det omvänt så att dessa innehåller saker av vikt som inte inkluderas i mänskliga rättigheter? Särskilt med tanke på att det ofta introduceras en rad begrepp i styrningen av verksamheten är relationen mellan mänskliga rättigheter och andra begrepp ett problem. Ytterligare ett kunskapsproblem har att göra med möjligheterna att fördjupa sig i innebörden av mänskliga rättigheter sådant det har bäring på den dagliga verksamheten. Flera intervjuade framhäver betydelsen av att kunna ta sin utgångspunkt i det som man gör till vardags för att reflektera kring det utifrån mänskliga rättigheter. För att ett sådant arbete ska kunna fungera krävs också att man har tillgång till personer med kunskap, som kan hjälpa till att belysa arbetssätt, bemötande och liknande ur ett människorättsperspektiv. Man måste också kunna fördjupa sig i orsaker till problem och vad som skulle kunna göras för att förändra situationen.
177
Bilaga 8 SOU 2010:70
Ett problem som ofta nämns handlar om brister i organisation och styrning, särskilt i samverkan och samordning. Behovet av att arbeta på bredden med integrering i ordinarie verksamhet är inte enkelt och mänskliga rättigheter blir emellanåt något som trängs undan av annat, det som uppfattas som verksamhetens kärna. Det synsättet uttrycker naturligtvis i sig en bristande integration eftersom det antyder att mänskliga rättigheter är något som ligger vid sidan av den ordinarie verksamheten och inte är en del och fördjupning av policy och lagstadgade krav. En annan del av dessa organisatoriska problem handlar om att en del anser att mänskliga rättigheter likt många andra saker som läggs på verksamheten är lite av mode och något som inte behöver tas på så stort allvar eftersom det ändå kommer att gå över.
Bristande tid anknyter till de organisatoriska och kunskapsmässiga bristerna som tidigare nämnts. Tidsbrist framkommer i att arbetet med mänskliga rättigheter ska pågå samtidigt med allt annat, utan att det uppfattas som en del av detta. Tjänstemän ger uttryck för uppfattningen att det är vanligt att mänskliga rättigheter och näraliggande överväganden läggs till redan definierade arbetsuppgifter som något som ska beaktas ”när man har tid” eller ”när det finns tid över” och liknande. Brist på tid är inte bara ett problem för tjänstemän som åläggs att arbeta med mänskliga rättigheter tillsammans med många andra frågor, utan också för politiker. Särskilt fritidspolitiker har inte tid att lyfta alla frågor hela tiden, utan riskerar att drunkna i det som är mest påträngande och redan finns med på dagordningen.
Ett problem som också nämns är självgodhet och hemmablindhet. Det återkommer i flera av intervjuerna att många stött på uppfattningen att mänskliga rättigheter är alltför dramatiskt – ”vi har inte tortyr och dödsstraff”. Det finns också de som menar att mänskliga rättigheter inte är särskilt användbart i ett demokratiskt och socioekonomiskt utvecklat land eftersom vi antagligen (eller förhoppningsvis) redan lever upp till mänskliga rättigheter. En del tjänstemän menar att de generella formuleringarna kring mänskliga rättigheter, som man exempelvis finner i internationella instrument, bidrar till denna inställning. Det är inte alltid lätt att utläsa vad som egentligen krävs. Ett delvis sammanhängande problem som också nämns är att det är svårt att få invånare att engagera och intressera sig. Bristen på engagemang upplevs som ett problem bland en del förtroendevalda eftersom det gör det svårt att veta hur pass mycket man har medborgare med sig i arbetet.
178
Bilaga 8
Många av de intervjuade påpekar också mer allmänt att det är svårt att arbeta med mänskliga rättigheter, inte minst därför att det handlar om att förändra värderingar och attityder. Att åstadkomma förändringar tar tid och därför måste man anlägga ett långsiktigt perspektiv. Det politiska systemets funktionssätt tas i något fall också upp som ett problem i det avseendet. En del tjänstemän menar att politikerna vill se resultat inom mandatperioden och om det inte är troligt så minskar också intresset. Att förändringar är svårt är också något som kommer upp på ett annat sätt, nämligen att det alltid är en utmaning att ändra uppfattningar genom debatt och resonemang.
Slutsatser och rekommendationer
Som visats i diskussionen finns det flera exempel på ett människorättsorienterat arbete i kommunerna, inte minst när det gäller barns rättigheter men också inom andra områden. Man har arbetat med ett brett deltagande av dem som berörs, också utanför sedvanliga föreningskanaler och politiska fora. Mänskliga rättigheter har vidare spelat en framträdande roll i beslutsfattandet och man har försökt att hitta lösningar på organisatoriska problem. Som exempel på det senare märks framförallt arbete i tvärsektoriella nätverk. Man har dessutom utvärderat policier genom att låta de berörda ge synpunkter och på andra sätt följa upp inte bara utfall utan också processen – inklusion av personer och förändringar i kunskap, attityder och liknande.
Som påpekats återfinns det mer systematiska människorättsarbetet framförallt inom specifika områden. Även om det framhålls att exempelvis breda välfärdsområden handlar om mänskliga rättigheter fungerar begreppet inte som ett paraplybegrepp för att rama in och sammanlänka policier och åtgärder inom dessa områden. I flera av kommunerna finns klargörande i budget, verksamhetsplaner och liknande centrala styrdokument att man ska beakta exempelvis barns rättigheter och barnperspektivet, funktionshindrades rättigheter och frågor om tillgänglighet, jämställdhet och mångfald. I en del kommuner löper sedan de valda perspektiven som en röd tråd i konkretiseringar av mål och uppgifter för nämnder liksom hur de ska följas upp och utvärderas. I andra kommuner finns emellertid en påtaglig vaghet i detta avseende.
179
Bilaga 8 SOU 2010:70
Bland de faktorer som hindrar förverkligandet av mänskliga rättigheter nämns bristande kunskap och tid liksom organisatoriska problem. Det senare indikerar att när vi beaktar stipulerandena om att staten måste använda sina tillgängliga resurser till fullo för att förverkliga mänskliga rättigheter är de största problemen sådana resurser som utbildning, integrering och samordning mellan och inom förvaltningar. När man tittar närmare på de bakgrundsvariabler som finns med i undersökningen kan det noteras att det inte finns några väsentliga skillnader mellan kommunerna beroende på politiska majoritetsförhållanden. Vissa skillnader finns när det gäller kommunernas storlek. I flera av de större kommunerna har man kommit längre i att formulera övergripande perspektiv på verksamheten och man har också större möjligheter att genom särskilda satsningar och inrättande av enheter och tjänster kunna arbeta med mänskliga rättigheter på ett mer systematiskt sätt. Samtidigt är de större kommunerna både mer komplexa och tungrodda organisationer. Det finns större problem med koordination av verksamheter och policier. I de mindre kommunerna finns kortare beslutsvägar och större kännedom om hur man arbetar med frågor inom de olika förvaltningarna, inte minst genom personkontakter.
Att vi finner problem med förverkligandet av mänskliga rättigheter som hänger samman med kunskap, integrering och organisation är inte särskilt förvånande. Även andra undersökningar visar på sådana problem. Omvänt betyder det också att utmaningarna och möjligheterna till förbättringar särskilt ligger på dessa områden, något som också framkommer när framgångsfaktorer diskuteras.
497
I det sammanhanget brukar det påpekas att det är av vikt
att den politiska viljan finns och att den kommer till tydligt uttryck, att mänskliga rättigheter integreras i styrdokument, att utbildning sker och att man i förändringsarbete med fördel bör utgå från de befintliga arbetsprocesserna samt att det avsatts såväl personella som ekonomiska resurser. Det brukar också framhävas att man måste arbeta med en noggrann utvärdering av såväl resultat som processer i förhållande till mänskliga rättigheter. De rekommendationer som kan göras på grundval av den här kartläggningen liknar i hög grad det som anges i andra undersökningar.
För det första är det av vikt att mänskliga rättigheter inkluderas i centrala styrdokument i kommunerna. Att mänskliga rättigheter
497
Barnombudsmannen (2008) Från beslut till praktik. Barnkonventionen i kommunala verksamheter (Stockholm: BO), Barnombudsmannen rapporterar, BR2008:04.
180
Bilaga 8
beaktas i sådana dokument är viktigt av flera skäl. Som både denna och andra undersökningar visar är det mycket betydelsefullt att den politiska viljan finns för att man ska kunna arbeta på ett systematiskt och effektivt sätt i organisationen och de olika verksamheterna. Av stor betydelse är också att mänskliga rättigheter finns med i budget och används för att utveckla inriktningsmål och verksamhetsmål.
Att mänskliga rättigheter nämns i styrdokument och budget är i sig av betydelse som uttryck för en politisk vilja, men det räcker inte för att det också ska bli ett verkningsfullt verktyg i kommunens arbete. Mänskliga rättigheter kan fungera som ett sätt att rama in och länka samman policy. Som diskuterats är fragmentering, suboptimering och brist på samordning och samverkan organisatoriska problem. En av anledningarna till det kan vara att övergripande helhetsperspektiv saknas eller är oklart. Mänskliga rättigheter kan fungera som ett sådant perspektiv då det har bäring på de flesta av kommunernas verksamheter, inte minst inom centrala områden som utbildning, vård och omsorg. Som noterats i denna kartläggning är bredden i mänskliga rättigheter något som framhävs av intervjuade förtroendevalda och tjänstemän, samtidigt som det inte valts som paraplybegrepp. Ett arbete med mänskliga rättigheter som tydliggör dess roll på ett bredare och allmänt plan skulle kunna vara ett sätt för kommunerna att få en bättre förståelse av hur policier och verksamheter kan länkas samman. Att ytterligare uppmärksamma och diskutera förhållandet mellan övergripande formulering av kommunens uppdrag i rättighetstermer och frågor om styrning och organisation är också mycket väsentligt.
I den mån man väljer att arbeta med mänskliga rättigheter som ett paraplybegrepp är det väsentligt att man tydliggör den röda tråd som måste finnas mellan övergripande perspektiv och mer konkreta målsättningar. I flera av kommunerna finns exempel på sådant arbete när det gäller mer specifika perspektiv, såsom funktionshinder, barns rättigheter och jämställdhet. Denna konkretisering är av stor betydelse för att kunna utvärdera resultat och processer. Som berörts på ett flertal ställen i denna kartläggning är det väsentligt att de krav som invånarna kan ställa på verksamheten i termer av mänskliga rättigheter blir tydliga. Att arbeta med rättighetsperspektivet på ett sådant sätt att invånarna kan använda och hävda rättigheter är centralt för att kunna förverkliga mänskliga rättigheter i kommunal verksamhet.
181
Bilaga 8 SOU 2010:70
Ett av de problem som ofta nämns i intervjuerna är brist på kunskap om mänskliga rättigheter. Kunskapsproblemet har flera olika dimensioner. En fråga handlar om innebörden av rättighetsperspektivet och de rättigheter och skyldigheter som det handlar om. Att vidga kunskapen kring rättigheter och skyldigheter är som nämnts väsentligt för ett rättighetsbaserat arbetssätt. Man kan exempelvis arbeta vidare med de service- och kvalitetsdeklarationer som finns för att tydliggöra rättighetsperspektivet och hur enskilda kan hävda sina rättigheter.
En annan del av kunskapsproblemet handlar om förhållandet mellan mänskliga rättigheter och andra centrala begrepp som används i den kommunala verksamheten. Som framkommit i flera intervjuer finns det en osäkerhet kring hur mänskliga rättigheter förhåller sig till sådana begrepp som demokrati, jämställdhet, mångfald, folkhälsa och liknande. Särskilt med tanke på att kommunerna får signaler från flera olika håll där skilda perspektiv framhävs är det väsentligt att man i utbildningsinsatser tar upp frågor om hur mänskliga rättigheter ska förhållas till andra perspektiv som också sägs vara väsentliga. Även i det sammanhanget kan det vara av vikt att tydliggöra de möjligheter som ligger i att genom mänskliga rättigheter sammanfoga och rama in redan existerande perspektiv.
En tredje dimension till kunskapsproblemet handlar om hur man arbetar med att föra ut kunskap om mänskliga rättigheter. I det sammanhanget finns många som påpekar att man lämpligen börjar med det som man redan gör i det dagliga arbetet för att lyfta upp hur arbetssätt och förhållningssätt kan förbättras och förändras med hjälp av ett människorättsperspektiv. För den långsiktiga och integrativa verkan av mänskliga rättigheter är det troligt att ett arbete som tar sin utgångspunkt i redan existerande arbetssätt är det mest verkningsfulla. Att se det som man dagligdags gör som en del av ett arbete med principiell betydelse och där det sätts i ett vidare perspektiv är med största sannolikhet av betydelse för att kunna åstadkomma integrativa förändringar. I det här sammanhanget finns flera exempel i kommunerna där man genom beprövade och nya metoder arbetar för att höja medvetenhet om rättigheter och bättre integrering i verksamheterna. Den metodutveckling som sker inom ramen för projekt kring jämställdhetsintegrering, barns rättigheter, konstruktion av lokala index för att mäta kvalitet och kollegial granskning är exempel som
182
Bilaga 8
med fördel kan användas även inom andra verksamhetsområden än det som sker idag.
Referenser
Konventioner, internationella och regionala organ
Council of European Municipalities and Regions (2006) “The
Charter for Equality of Women and Men in Local Life”. Council of Europe (1985) “European Charter of Local Self-
Government”, European Treaty Series, no 122. Antagen 1985. Ratificerad av Sverige 1989. Europarådet (2005) Om lokal och regional demokrati i Sverige
(Stockholm: SKL). World Health Organization (1998) “HEALTH 21: An
introduction to the health for all policy framework for the WHO European Region”. European Health for All Series, no 6, 1998 (Copenhagen: WHO).
Grundlagar
Regeringsformen (SFS 1974:152).
Regeringen
Regeringens skrivelse 2005/06: 95. ”En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006-2009”.
Departement
Hammarberg, Thomas & Anna Nilsson (2005) ”Bra början, men
bara en början”. En utvärderande kommentar om den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna (Stockholm:
Justitiedepartementet, Ju2004/6673/D):31.
183
Bilaga 8 SOU 2010:70
Statens offentliga utredningar
SOU 2004: 118 Beviljats men inte fått (Stockholm: Fritzes). SOU 2007:15. Stöd för framtiden – om förutsättningar för
jämställdhetsintegrering (Stockholm: Fritzes).
SOU, 2007: 75. Att styra staten – regeringens styrning av sin för-
valtning (Stockholm: Fritzes).
SOU 2007:93 Den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd
(Stockholm: Fritzes).
Ombudsmän och myndigheter
Barnombudsmannen (2008) Från beslut till praktik. Barnkonven-
tionen i kommunala verksamheter (Stockholm:
Barnombudsmannen), Barnombudsmannen rapporterar, BR2008:04. Länsstyrelsen i Gävleborg (2007) ”Gävleborg Jämt. Projektredo-
visning. Visionen om en jämställd medborgarservice.” Länsstyrelsen i Jämtlands län (2007) ”Barnuppdraget i Jämtlands
län”. Social tillsyn, rapport 2:2007. Länsstyrelsen i Stockholms län (2008) ”Jämställda kommuner – en
utmaning”. Verva (2007) ”Styrning för ökad effektivitet”. Stockholm: Verket
för förvaltningsutveckling.
Sveriges kommuner och landsting
SKL:s hemsida, www.skl.se Joint Declaration by the Swedish Association of Local Authorities
and Regions and the Congress of the Council of Europe, in cooperation with the Commissioner for Human Rights, SKL:s hemsida, http://www.skl.se/artikel.asp?A=52648&C=3677 Seminarium, Stockholm 6 oktober 2008, issue paper: “Systematic
work for Human Rights – a challenge for local/regional politics”. SKL:s hemsida, http://www.skl.se/artikel.asp?A=52648&C=3677 Svenska kommunförbundet (2003) Lokala välfärdsbokslut. Uppfölj-
ning och utvärdering av projektet (Stockholm: Svenska kommun-
förbundet/Landstingsförbundet/Statens folkhälsoinstitut).
184
Bilaga 8
SKL (2006) ”Kommunkompassen. Analys av Kungsbacka kommun
15
− 17 maj 2006” (Stockholm: SKL).
SKL (2006) ”Kommunkompassen. Analys av Södertälje kommun
18
− 20 och 27 september 2006” (Stockholm: SKL).
SKL (2007) ”Kommunkompassen. Analys av Göteborgs stad, juni
2007” (Stockholm: SKL) Sveriges kommuner och landsting (2007) ”Kommunkompassen.
Analys av Sundsvalls kommun, 30
− 31 november 2006” (Stock-
holm: SKL). SKL (2008) Makten över kommunerna. Forskning om självstyrelse,
hierarkier och nätverk (Stockholm: SKL).
SKL (2008) Kommunkompassen. Analys av Karlskoga kommun,
4
− 5 december 2007 (Stockholm: SKL).
SKL (2008) ”Kommunkompassen. Analys av Trollhättan stad 14
till 16 april 2008 (Stockholm:SKL).
Tidningar
Dagens Nyheter, 31 januari 2008.
Diverse
Friends, hemsida, http://www.friends.se/ Kometprogrammet, hemsida, http://www.kometprogrammet.se/ Partnerskap för barnkonventionens genomförande (2008) ”Rap-
port om tre års samarbete kring barnkonventionen”. Sifo Research International (2006) ”Kommuners, landstings och
statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd” Rapport, dokumentnummer 1515378.
Litteratur
Abiri, Elisabeth, Brodin, Anna & Johansson, Peter (2008) Mänsk-
liga rättigheter? ”Jag vet att dom finns och jag tror Sverige är bra på dom” Stockholm: Fritzes).
Bengtsson, Hans (2008) ”Varför blev det inte som vi bestämt? Om
implementeringen av en social reform”, i Stubbergaard, Y., & Hall, P., red. Demokrati och makt. En vänbok till Lennart Lund-
quist (Lund: Statsvetenskaplig tidskrift): 117
− 143.
185
Bilaga 8 SOU 2010:70
Blomqvist, Paula & Rothstein, Bo (2000) Välfärdsstatens nya
ansikte. Demokrati och marknadsreformer inom den offentliga sektorn (Stockholm: Agora).
Dahlstedt, Magnus (2005) Reserverad demokrati. Representation i
ett mångetniskt Sverige (Umeå: Boréa).
Donnelly, Jack (1989) Universal Human Rights in Theory and
Practice (Ithaca: Cornell University Press).
Fung, Archon & Olin Wright, Erik (red) (2003) Deepening Demo-
cracy. Institutional Innovations in Empowered Participatory Governance (London: Verso).
Garphult, Jonna & Tora Gran (2001) ”Sveriges kommuners arbete
för mänskliga rättigheter – en kartläggning” (Stockholm: Teologiska högskolan). Gilljam, Mikael & Hermansson, Jörgen (red) (2003) Demokratins
mekanismer (Malmö: Liber).
Gilljam, Mikael, Ola Jodal & Oskar Cliffordson (2003) ”Demo-
kratiutveckling i svenska kommuner. Del 1. En kartläggning av vad som gjorts” (Göteborg: CEFOS). Hedlund Thulin, Kristina (2004) Lika i värde och rättigheter. Om
mänskliga rättigheter (Stockholm: Norstedts).
Jarl, Maria (2004) En skola i demokrati? Föräldrarna, kommunen
och dialogen (Göteborg: Statsvetenskapliga institutionen).
Karlsson, Anna (2003) ”Boenderåden i Södertälje kommun – idag
och i framtiden” (Huddinge: Södertörns högskola). Landman, Todd (2004) “Measuring Human Rights,” Human Rights
Quarterly, vol. 24: 890-923.
Lundquist, Lennart (1991) Förvaltning och demokrati (Stockholm:
Norstedts). Lundquist; Lennart (1992) Förvaltning, stat och samhälle (Lund:
Studentlitteratur). Marcusson, Lena 2006. ”God förvaltning – en rättslig princip?”, i
Marcusson, L., (red) God förvaltning – ideal och praktik (Uppsala: Iustus): 9-30. Montin, Stig (2007) Moderna kommuner (Malmö: Liber). Oberleitner, Gerd (2007) Global Human Rights Institutions
(Cambridge: Polity). Ohno, Taiichi (1988) Toyota Production System: Beyond Large-scale
Production (Cambridge, MA: Productivity Press).
Petersson, Olof (1996) Rättsstaten: frihet, rättssäkerhet och maktdel-
ning i dagens politik (Stockholm: SNS).
186
Bilaga 8
Premfors, Rune, Ehn, Peter, Haldén, Eva & Sundström, Göran
(2003) Demokrati och byråkrati (Lund: Studentlitteratur). Sannerstedt, Anders (1997) ”Implementering – hur politiska beslut
genomförs i praktiken”, i Rothstein, Bo (red) Politik som orga-
nisation. Förvaltningspolitikens grundproblem (Stockholm: SNS).
Schriefer, Jahanavi (2007) ”Mänskliga rättigheter i lokal praktik –
en undersökning av kommunal verksamhet” (Lund: Lunds universitet). Schierenbeck, Isabell (2003) Bakom välfärdsstatens dörrar (Umeå:
Boréa). Staaf, Annika (2007) ”Likhet och likvärdighet inför lagen”, i
Annika Staaf & Leif Zanderin (red) Mänskliga rättigheter i svensk
belysning (Malmö: Liber): 114-129.
Sterzel, Fredrik (1998) Författning i utveckling (Uppsala: Iustus). Sterzel, Fredrik (2006) ”Den allmänna förvaltningsrättens kodifie-
ring. Ett projekt för god förvaltning”, i Lena Marcusson (red)
God förvaltning – ideal och praktik (Uppsala: Iustus): 229
− 252.
Strömberg, Håkan & Lundell, Bengt (2006) Allmän förvaltningsrätt
(Malmö: Liber). Sörbom, Adrienne (2003) Den goda viljan. En studie av ungdoms-
politik i nio kommuner (Stockholm: Ungdomsstyrelsen).
Tedros, Adiam (2007) ”Integration genom avtal – den nya svenska
storstadspolitiken” i Sven Siverbo (red) Demokratisk och effektiv
styrning (Lund: Studentlitteratur): 225
− 243.
Tarschys, Daniel (2006) ”Mål utan mening? Om ordstyrning i
landet där allt är prioriterat”, i Lemne, M., red. Förvaltningens
byggstenar (Stockholm: Statskontoret), Statskontoret småskrif-
ter 2006. Vahlne Westerhäll, Lotta (2003) ”EU och den svenska sjukvården:
om patienters rättigheter,” i P. Blomqvist (red) Den gränslösa
välfärden (Stockholm: Agora): 130
− 153.
Warolin, Pia & Johansson, Niklas (2003) ”Framtidsrummet – en
studie av hur ett nytt inslag i demokratin fungerar i praktiken” (Göteborgs universitet: Förvaltningshögskolan), magisteruppsats. Wendegård, Anna & Spång, Mikael (2009) ”Förvaltning och
mänskliga rättigheter”, i Spång, M (red) Mänskliga rättigheter –
ett ofullbordat uppdrag (Malmö: Liber).
187
Bilaga 8 SOU 2010:70
Kommuner: dokument och intervjuer
Arvika kommun Arvika kommuns hemsida, www.arvika.se Arvika kommun (2005) ”Organisation för förnyelse och utveck-
ling”. Arvika kommun (2007) ”Kommunfullmäktiges beredningar.
Trivsel, trygghet och bärkraft. Rapport 1. Underlag, bakgrund och förutsättningar för en framtidsvision för Arvika kommun”. Arvika kommun (2007) ”Kvalitetsredovisning. Lärande och stöd” Arvika kommun (2007) ”Reglemente för kommunstyrelsen”. Arvika kommun (2008) ”Strategisk plan 2009
− 2011. Budget 2009”.
SCB (2007) ”Medborgarundersökningen. Arvika kommun”
Intervju med Sten Fransson, kommunfullmäktiges ordförande (s),
20 maj 2008.
Gävle kommun
Gävle kommun (2002) ”Handikappolitiskt program”. Beslutat i
kommunfullmäktige, 26 augusti 2002. Gävle kommun (2005) ”Integrationsplan för Gävle kommun”
Antagen, 29 augusti 2005. Gävle kommun (2005) ”Lokal överenskommelse om utveckling av
introduktionen för flyktingar och andra invandrare i Gävle kommun”. Reviderad januari 2005. Gävle kommun (2007) ”Använd hela paletten! En idéskrift om
arbete med etnisk mångfald i Gävle kommun” (Gävle: Invandrarcentrum). Gävle kommun (2007) ”Jämställdhetspolicy för Gävle kommun
och dess bolag” Beslutad av kommunstyrelsen, 18 april 2007. Gävle kommun (2007) ”Kommunplan med årsbudget 2008 och
utblick 2009
− 2011”.
Gävle kommun (2008) ”BIG 2008. Verksamhetsplan”. Gävle kommun (2008) ”KHR Gävle kommun. Verksamhetsplan
för 2008”. Gävle kommun (2008) ”Projekt Mångfald och rekrytering”. Gävle kommun (2008) ”Årsredovisning 2007”.
188
Bilaga 8
Intervju med Carina Blank, kommunstyrelsens ordförande i Gävle
(s), 11 juni 2008. Intervju med Kajsa Svaleryd, Gävle kommun, 11 juni 2008.
Göteborgs stad
Göteborgs stad (2004) ”Göteborgs stads handikapplan – synvän-
dan”. Antagen av kommunfullmäktige 22 april 2004. Göteborgs stad (2008) ”Budget 2009”. Göteborgs stad (2008) ”Jämt jobb. Om jämställdhetsarbete i Tors-
landa och Tynnered”.
Intervju med Anna Jacobson, Karin Wenander och Kristian Käll,
7 april 2008. Intervju med Thomas Martinsson (mp), Göteborg, 6 maj 2008. Intervju med Lennart Engström, Göteborg, 7 maj 2008.
Karlskoga kommun
Karlskoga kommun (2002) ”Handikappolitiskt program med hand-
lingsplan”. Antagen av kommunfullmäktige 19 december 2002. Karlskoga kommun (2006) ”Reglemente för kommunala handi-
kapprådet i Karlskoga”. Karlskoga kommun (2007) ”Barnkonventionens genomförande i
Degerfors och Karlskoga kommuner. En kollegial granskning” Karlskoga kommun (2008) ”Budget 2008-2010. Mål och verksam-
hetsplan” Karlskoga kommun (2008) ”Fullmäktigemål 2009
− 2011”. Tjänste-
skrivelse, 7 april 2008. Karlskoga kommun (2008) ”Fullmäktigemål 2009” Protokolls-
utdrag, 28 april 2008. Karlskoga kommun (2008) ”Folkhälsoplan med folkhälsopolitiska
mål. En god och jämlik hälsa i Karlskoga kommun 2008
− 2011”.
Intervju med Eva Jansson (s), Karlskoga, 21 maj 2008. Intervju med Cecilia Ljung, Karlskoga, 21 maj 2008.
189
Bilaga 8 SOU 2010:70
Kristinehamns kommun
Kristinehamns kommuns hemsida, www.kristinehamn.se Kristinehamns kommun (2006) ”Barn och ungdomspolitiskt pro-
gram”. Antaget av kommunfullmäktige, 19 december 2006. Kristinehamn kommun (2006) ”Barn- och ungdomsbokslut för
Kristinehamns kommun 2006”. Kristinehamns kommun (2006) Handlingsplan för ökad tillgäng-
lighet i Kristinehamns kommun”. Antagen 20 juni 2006. Kristinehamn (2007) ”Budget 2008. Plan 2009
− 2010”. Antagen av
kommunfullmäktige, 19 juni 2007. Kristinehamns kommun (2007) ”Lokalt tillväxtprogram. Barn och
ungdom”. Kristinehamns kommun (2008) ”Barn- och ungdomsbokslut 2007”. Ungt forum, hemsida http://www.ungtforum.se/
Intervju med Peter Eskebrink, Bosse Petersson och Linn
Erlandsson, Kristinehamn, 22 maj 2008.
Kungsbacka kommun
Kungsbacka kommun, hemsida, www.kungsbacka.se Kungsbacka kommun (2002) ”Policydokument för barn- och
ungdomsfrågor”, 15 augusti 2002. Kungsbacka kommun och landstinget i Halland (2004) ”En dörr
in”. Kungsbacka kommun (2005) ”Kollegiegranskning av kvalitets-
arbete på kommunövergripande nivå”. Kungsbacka kommun (2006) ”Verksamhetsplan (inkl budget) för
planperioden 2007
− 2009”, antagen av kommunfullmäktige,
23 november 2006. Kungsbacka kommun (2006) ”Rapport från utvärdering av policy-
dokument för barn- och ungdomsfrågor”. Kungsbacka kommun (2007) ”Handlingsplan för hur barns bästa
ska förverkligas i den egna verksamheten”, 2007-01-23. Förskole- och grundskolenämnden. Kungsbacka kommun (2007b) ”Policy för Barnkonventionen i
Kungsbacka kommun”, 11 augusti 2007. Kungsbacka kommun (2007) ”Årsredovisning”.
190
Bilaga 8
Kungsbacka kommun (2008) ”Vi deklarerar kvalitén på servicen i
Kungsbacka kommun”.
Intervju med Kenneth Nilsson, kommunalråd (fp), 29 februari
2008. Intervju med Leif Erichson, 29 februari 2008.
Landskrona kommun
Landskrona kommuns hemsida, www.landskrona.se Landskrona kommun (2004) ”Minoritetspolicy för Landskrona
kommun”. Integrationsrådet. Landskrona kommun (2005) ”Vi kan bättre! Uppföljning 2005.
Integrations- och mångfaldsprogram för Landskrona kommun” Antagen 19 december 2005. Landskrona kommun (2006)” Mål och budget för 2007”. Antagen
18 december 2006. Landskrona kommun (2007) ”Centrum- och Österlyftet. Strate-
gisk stadsdelsplan 2007” Antagen 10 oktober 2007. Landskrona kommun (2007) ”Årsredovisning 2007”. Landskrona kommun (2008) ”Budget 2009”. Antagen av kommun-
fullmäktige, 23 juni 2008. Landskrona kommun (2008) ”Operation kvinnofrid”.
Centrum-Österlyftets hemsida, http://www.centrumoster.se/ Unga rösters hemsida, http://www.ungaroster.se/index.html
Intervju med Tutti Johansson Falk, kommunalråd (m),
Landskrona, 20 februari 2008. Intervju med Dragan Kostic och Jan Nilsson, Landskrona,
31 januari 2008.
Malmö stad
Malmö stads hemsida, www.malmo.se Malmö stad (1998) ”Personalpolicy för Malmö stad”. Antagen
1987 och reviderad 1998. Malmö stad (2001) ”Malmö stads plan för funktionshindrade”.
Antagen 25 oktober 2001. Malmö stad (2003) ”Malmö och storstadssatsningen”.
191
Bilaga 8 SOU 2010:70
Malmö stad (2004) ”Välfärd för alla. Det dubbla åtagandet” Malmö stad (2007) ”Budget 2008”. Malmö stad (2007) ”Lokalt utvecklingsavtal mellan staten och
Malmö stad”. Malmö stad (2007) ”Reglemente för Malmö Stads Handikappråd”.
Antagen 1996 och reviderad 25 januari 2007. Malmö stad (2008) ”Personalpolicy”. Malmö stad (2008) ”Välfärd för alla. Det dubbla åtagandet –
rapport 2008/4”. Malmö stad (2008) ”Malmö stads välfärdsredovisning 2007”. Malmö stad (2008) ”Årsredovisning 2007”.
Intervju med Anneli Philipson, kommunalråd (v), Malmö, 30 januari
2008. Intervju med Britta Ström, Malmö, 23 januari 2008. Intervju med Kay Wictorin, Malmö, 25 februari 2008.
Strömsunds kommun
Strömsunds kommun (2001)”Handikappolitiskt program för
Strömsunds kommun” Antagen av kommunfullmäktige 13 juni 2001. Strömsunds kommun (2005) ”Åtgärdsrapport. Handikappolitiskt
program. Strömsunds kommun” 25 juli 2005, Förvaltningsstaben. Strömsunds kommun (2006) ”Sammanfattning av barnkonven-
tionen”. Strömsunds kommun (2007) ”Folkhälsoprogram för Strömsunds
kommun. Hälsa som tillväxtfaktor 2004
− 2010. Uppföljning av
delmål 2007” Strömsund kommun (2008) ”Årsredovisning 2007”. Strömsundskommun (2008) ”Handledning för arbetet med för-
äldrakraft i Strömsunds kommun”. Strömsunds kommun (2008) ”Kommunal författningssamling”.
Intervju med Karin Stierna, kommunalråd (c), 13 maj 2008. Intervju med Paul Bergenby, Strömsunds kommun, 13 maj 2008.
192
Bilaga 8
Sundsvalls kommun
Sundsvalls kommuns hemsida, www.sundsvall.se Sundsvalls kommun (1999) ”Handikappolitiskt program för Sunds-
valls kommun”. Sundsvalls kommun (2005) ”Bemötande och handläggning där
kvinnor och barn utsätts för våld. Handlingsplan för anställda inom individ- och familjeomsorg i Sundsvalls kommun”. Sundsvalls kommun (2006) ”Lokal regeringsförklaring för Sunds-
vall 2007
− 2010”.
Sundsvalls kommun (2006) ”Mål- och resursplan 2007 med ekono-
misk plan åren 2008-2009”. Sundsvalls kommun (2007) ”Att styra med hjälp av mål. Utveck-
ling av mål- och resursplan för Sundsvalls kommun”. Sundsvalls kommun (2007) ”Ung.nu 2006. Rapport och analys av
Sundsvalls kommuns LUPP undersökning”. Sundsvalls kommun (2007) ”Årsredovisning 2007” Sundsvalls kommun (2008) ”Tjänstedeklaration. Äldreboende”. Sundsvalls kommun (2008) ”Kommunstyrelsens samordnings-
utskott”, 7 oktober 2008. Sundsvalls kommun (2008) ”Lika värda – likvärdig service”.
Ung i Sundsvall, hemsida, http://www.ungisundsvall.se/index.htm
Intervju med Lars Persson (fp), Sundsvall, 17 juni 2008. Intervju med Rolf Bergbom, Sundsvall, 17 juni 2008.
Södertälje kommun
Södertälje kommun, hemsida, www.sodertalje.se Södertälje kommun (2002) ”Handikapplaner i Södertälje kommun
– alla nämnders och bolagsstyrelsers ansvar”. Södertälje kommun (2002) ”För ett jämställt Södertälje”. Södertälje kommun (2003) ”Reglemente för kommunala pensio-
närsrådet”. Södertälje kommun (2007) ”Mål och budget för Södertälje kom-
mun 2008
− 2010”.
Södertälje kommun (2008) ”Personalpolitiskt program – jag vill”.
Södertälje Ungdomsråd, http://www.sur.nu/index.asp
193
Bilaga 8 SOU 2010:70
Intervju med Eva Bjurholm, Södertälje kommun, 9 juni 2008. Telefonintervju med Rodolfo Alvarez, 27 november 2008.
Trollhättan stad
Trollhättan stads hemsida, www.trollhattan.se Trollhättan stad (2001) ”Trollhättans policy för demokrati och
framtidstro”. Trollhättan stad (2002) ”Mångfaldspolicy för Trollhättans kom-
mun”. Trollhättan stad (2003) ”Demokratipolicy”. Trollhättan stad (2004) ”Skolplan för Trollhättans stad”. Antagen
av kommunfullmäktige 8 mars 2004. Trollhättans stad (2007) ”Mål- och resursplan, MRP 2008
− 2010.
Budget 2008”. Antagen av kommunfullmäktige 29 oktober 2007. Trollhättan stad (2007) ”Jämställdhetsplan 2007
− 2009”.
Trollhättan stad (2007) ”Reglemente för pensionärsrådet”. Trollhättan stad (2007) ”Välfärdsbokslut 2007”. Trollhättan stad (2008) ”Servicedeklaration – för tillgänglighet och
bemötande”. Trollhättan stad (2008) ”Servicedeklaration. Grundskolan”. Trollhättan stad (2008) ”Redovisning av projektet ”Stärka barn-
perspektivet i ett resurscentrum för kvinnofrid”. Trollhättan stad (2008) ”Handbok för socialtjänsten som möter
kvinnor, utsatta för våld eller hot ”. Trollhättan stad (2008) ”Tillgänglighetsplan, Agenda 22, regel 5.
Godkänd av kommunstyrelsen 12 november 2008.
Alla-föreningen Kraftcentrums hemsida,
http://www.allaforeningen.se/
Telefonintervju med Margreth Johnsson, kommunalråd (s) i Troll-
hättan stad, 26 maj 2008. Intervju med Per Gertow, Trollhättan, 8 maj 2008.
194
Bilaga 8
Värmdö kommun
Värmdö kommun (2005) ”Så här tycker vi! Ungdomar i Värmdö” Värmdö kommun (2006) ”Socialnämndens verksamhetsplan 2006”. Värmdö kommun (2006) ”Plan för bemötande och handläggning
inom Individ- och familjeomsorgen: Inbjudande metodik”. Värmdö kommun (2006) ”Kvinnofrid i Värmdö”. Antagen av
socialnämnden 9 mars 2006. Värmdö kommun (2007) Värmdö kommuns budget 2008”. Beslu-
tad i kommunfullmäktige 21 november och 19 december 2008. Värmdö kommun (2007) ”Våga visa. Samverkan om utvärdering”. Värmdö kommun (2007) ”Slutrapport för projektet Jämställda
kommuner – ett sätt att förbättra service och bemötande”. Värmdö kommun (2007) ”Värmdö kommuns styrsystem. Policyer,
planer och riktlinjer – när var, hur?” Värmdö kommun (2007) ”Värmdö kommuns styrsystem. Kund-
val”. Värmdö kommun (2008) ”Skolplan för Värmdö kommuns försko-
lor, grund- och gymnasieskolor samt vuxenutbildning”. Antagen av kommunfullmäktige 24 september 2008. Värmdö kommun (2008) ”Reglemente för nämnden för äldre och
funktionshindrade”. Värmdö kommun (2008) ”Sammanträdesprotokoll från kommun-
fullmäktige”, 22 oktober 2008. Värmdö kommun (2008) ”Förskolorna Dalstugan och Värmdö-
vik”. Värmdö kommun (2008) ”Reglemente för nämnden för äldre och
funktionshindrade”.
E-postkommunikation med Monica Pettersson, kommunalråd (m),
Värmdö kommun. Telefonintervju med Carin Blomberg, 27 november 2008.
Västerås stad
Västerås hemsida, www.vasteras.se Västerås stad (2005) ”Barn- och ungdomsprogram i Västerås stad”. Västerås stad (2007) ”Aalborg plus 10 – Västerås stad. Lägesredo-
visning 2007”.
195
Bilaga 8 SOU 2010:70
Västerås stad (2007) ”Strategisk plan för åren 2008
− 2011”:.
Antagen 14 juni 2007. Västerås stad (2007) ”Utbildningsplan för Västerås stad 2007-
2011”. Antagen av kommunfullmäktige 14 juni 2007. Västerås stad (2007) ”IDA – Vi talar samma språk”. Västerås stad (2008) ”Budget 2009”.
Arbetsmaterial ”Integrationsprogram för Västerås stad. Lika
möjligheter – allas ansvar”
Intervju med Roger Haddad, kommunalråd (fp), Västerås, 10 juni
2008. Intervju med Ami Netzler, Västerås, 10 juni 2008.
Öckerö kommun
Öckerö kommun (2002) ”Barnens öar – ett demokratise-
ringsprojekt för barn och ungdomar i Öckerö kommun”. Öckerö kommun (2005) ”Barnens öar – ett demokratise-
ringsprojekt för barn och ungdomar i Öckerö kommun. Slutrapport”. Öckerö kommun (2008) ”Vision”. Öckerö kommun (2008) ”Öckerömodellen. Styr- och lednings-
modell för Öckerö kommun”. Öckerö kommun (2008) ”Information om kundvalssystemet i
Öckerö kommun”. Öckerö kommun (2008) ”Krav för godkännande att utföra hem-
tjänst inom Öckerö kommuns kundvalssystem”. Öckerö kommun (2008) ”Handikappolitiskt program. 2007
− 2010.
Politiskt program för personer med funktionshinder”. Antagen av kommunfullmäktige 7 februari 2008.
Intervju med Arne Lernhag, kommunalråd (m), Öckerö, 6 maj
2008. Intervju med Karin Jellerström och Ann-Britt Norlander, Öckerö, 6 maj 2008.
196
Bilaga 8
197
Örnsköldsviks kommun
Örnsköldsviks kommuns hemsida, www.ornskoldsvik.se Örnsköldsviks kommun (2001) ”Stadgar för kommunala pensio-
närsrådet”. Antaget av kommunstyrelse 3 oktober 1995 med ändringar 2001. Örnsköldsviks kommun (2002) ”Hälsa som framgångsfaktor för
en attraktiv kommun”. Antagen av kommunfullmäktige, juni 2002. Örnsköldsviks kommun (2003) ”Riktlinjer för handikapprådet”.
Antagna av kommunfullmäktige 16 december 2003. Örnsköldsviks kommun (2003) ”Visst gör det ont…Utvärdering
av Startpunkten i Örnsköldsvik”. Örnsköldsviks kommun (2006) ”Handikappolitiskt program
2006
− 2010. Delaktighet i samhället för människor med varierande levnadsvillkor”. Antagen av kommunfullmäktige 26 mars 2006. Örnsköldsviks kommun (2007) ”Ekonomistyrningspolicy”. Antagen av kommunfullmäktige 23 april 2007. Örnsköldsviks kommun (2007) ”Kvalitetsredovisning för Örnsköldsviks kommuns förskolor och skolor 2007”. Örnsköldsviks kommun (2008) ”Budget 2009. Plan 2010
− 2011”.
Örnsköldsviks kommun (2008) ”Jämställdhets- och mångfalds-
policy” Örnsköldsviks kommun (2008) ”Omsorgsförvaltningens kvalitets-
arbete”. Örnsköldsviks kommun (2008) ”Omsorgsförvaltningens vision
och kvalitetsarbete”. Örnsköldsviks kommun (2008) ”Skolplan 2008
− 2011. En helhets-
idé”.
Telefonintervju med Jan-Olov Häggström (s), 22 oktober 2008.
Bilaga 9
Kartläggning
– Fem ombudsmän och Handisams utåtriktade arbete gentemot kommuner & landsting
ISHR Institutet för studiet av mänskliga rättigheter
School of Global Studies, Göteborgs universitet
Josefine Gustavsson, 2008
199
Bilaga 9 SOU 2010:70
200
Bilaga 9
Innehåll
1 Mänskliga rättigheter på lokal nivå i Sverige.................... 206
1.1 Uppdraget............................................................................... 208 1.1.1 Syfte............................................................................. 208 1.1.2 Mål .............................................................................. 208 1.1.3 Population.................................................................. 208 1.1.4 Fokus.......................................................................... 209
1.2 Metod..................................................................................... 209 1.2.1 Disposition.................................................................. 211
2 Slutsatser och framåtblickande diskussion........................ 211
2.1 Utveckling av arbete riktat mot kommuner och landsting ................................................................................. 212
2.2 Utgångspunkt i ett människorättsperspektiv....................... 215 2.3 Organisering & mandat för ett framtida utvecklingsarbete ................................................................... 217
3 Ombudsmännens och Handisams uppfattningar kring välfungerande metoder och framgångsfaktorer..... 219
3.1 Att tänka på före samt inledningsvis av en insats ................ 220 3.1.1 Överskatta inte kunskapen men underskatta inte intelligensen – ta reda på fakta................................... 221 3.1.2 Hamnar det fel blir det fel redan från början............ 225 3.1.3 Hitta rätt ingång och fokus........................................ 227 3.2 Att tänka på under en insats.................................................. 231
201
Bilaga 9 SOU 2010:70
3.2.1 Kunskap för att skapa förändring ..............................231 3.2.2 Glöm inte bort känslorna ...........................................234 3.2.3 Arbeta med det positiva men redovisa även det negativa ........................................................................235 3.2.4 Ytterligare framgångsfaktorer i en genomförandefas.........................................................237 3.2.5 Information & kommunikation.................................239 3.2.6 Att skapa delaktighet ..................................................244
3.3 Att tänka på efter en insats....................................................247
3.4 Tankar om utvecklingen i framtiden.....................................249 3.5 Svårigheter ..............................................................................254
4 Kartläggning av riktat arbete gentemot kommuner och landsting .........................................................................257
4.1 Reflektioner över kartläggning..............................................258 4.1.1 Olika uppdrag..............................................................258 4.1.2 En växande verksamhet ..............................................260
4.2 HomO:s uppdrag ...................................................................261 2.2.1 HomO:s utåtriktade arbete under 2002 ....................262 4.2.2 HomO:s utåtriktade arbete under 2003 ....................263 4.2.3 HomO:s utåtriktade arbete under 2004 ....................263 4.2.4 HomO:s utåtriktade arbete under 2005 ....................266 4.2.5 HomO:s utåtriktade arbete under 2006 ....................267 4.2.6 Sammanfattning ..........................................................270 4.3 Barnombudsmannens uppdrag ..............................................270 4.3.1 Barnombudsmannens utåtriktade arbete generellt ...271 4.3.2 Metoder .......................................................................273 4.3.3 Barnombudsmannens utåtriktade arbete under 2002..............................................................................275 4.3.4 Barnombudsmannens utåtriktade arbete under 2003..............................................................................276 4.3.5 Barnombudsmannens utåtriktade arbete under 2004..............................................................................278 4.3.6 Barnombudsmannens utåtriktade arbete under 2005..............................................................................280 4.3.7 Barnombudsmannens utåtriktade arbete under 2006..............................................................................281
202
Bilaga 9
4.3.8 Sammanfattning.......................................................... 285
4.4 DO:s uppdrag......................................................................... 285 4.4.1 DO:s utåtriktade arbete under 2002.......................... 286 4.4.2 DO:s utåtriktade arbete under 2003.......................... 288 4.4.3 DO:s utåtriktade arbete under 2004.......................... 288 4.4.4 DO:s utåtriktade arbete under 2005.......................... 289 4.4.5 DO:s utåtriktade arbete under 2006.......................... 290 4.4.6 Sammanfattning.......................................................... 293 4.5 JämO:s uppdrag ..................................................................... 293 4.5.1 JämO:s utåtriktade arbete under 2002 ...................... 294 4.5.2 JämO:s utåtriktade arbete under 2003 ...................... 295 4.5.3 JämO:s utåtriktade arbete under 2004 ...................... 297 4.5.4 JämO:s utåtriktade arbete under 2005 ...................... 299 4.5.5 JämO:s utåtriktade arbete under 2006 ...................... 300 4.5.6 Utvecklingsarbete under 2006 ................................... 301 4.5.7 Sammanfattning.......................................................... 303 4.6 HO:s uppdrag ........................................................................ 303 4.6.1 HO:s utåtriktade arbete under 2002 och 2003 ......... 305 4.6.2 HO:s utåtriktade arbete under 2004 ......................... 305 4.6.3 HO:s utåtriktade arbete under 2005 ......................... 306 4.6.4 HO:s utåtriktade arbete under 2006 ......................... 307 4.6.5 Sammanfattning.......................................................... 309 4.7 Handisams uppdrag ............................................................... 309 4.7.1 Handisams utåtriktade arbete under 2006 ................ 310 4.7.2 Aktiva åtgärder............................................................ 312 4.7.3 Kommunuppdraget .................................................... 312 4.7.4 Demokratiuppdraget .................................................. 314 4.7.5 Sammanfattning.......................................................... 315 Referenslista .................................................................................... 315
203
Bilaga 9 SOU 2010:70
204
Bilaga 9
Sammanfattning
Institutet för studiet av mänskliga rättigheter vid Göteborgs Universitet har av Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige fått i uppdrag att genomföra en kartläggning och studie av JämO:s, DO:s, HomO:s, HO:s, Barnombudsmannens och Handisams utåtriktade arbete gentemot myndighetsutövare i kommuner och landsting.
Målet har varit att genom kartläggning få en god överblick av det arbete som gjorts hittills av de fem ombudsmännen och Handisam under åren 2002
− 2006 samt identifiera välfungerande metoder och framgångsfaktorer i arbete riktat mot kommuner och landsting.
Studien och kartläggningen har genomförts i två olika delar, dels en kartläggning av sådant arbete som gjorts av ombudsmännen och Handisam under en femårsperiod, dels en analys av ombudsmännens egna uppfattningar om metoder, metodutveckling och framgångsfaktorer i insatser främst riktade till kommuner och landsting men även mer generellt vad gäller riktade insatser. Studien har genomförts utifrån ett rättighetsperspektiv.
Den huvudsakliga lärdomen av kartläggningen är det faktum att det idag inte finns riktat arbete gentemot kommuner och landsting i någon större utsträckning bland de aktörer som varit målgrupp för studien, bortsett från det arbete som görs av Barnombudsmannen samt det arbete som nyligen inletts av Handisam. Som kartläggningen visar genomförs dock insatser av olika slag av övriga ombudsmän där kommuner och landsting ingår på ett eller annat sätt. Detta arbete får dock beskrivas som splittrat och inte särskilt samordnat eller strategiskt utifrån kommuner och landstings synvinkel. Den avgörande orsaken till att situationen ser ut som den gör får anses vara att det inte finns tydligt uttalat i myndigheternas uppdrag från regeringen att de ska arbeta riktat gentemot kommuner och landsting.
Studien identifierar ett stort antal framgångsfaktorer att beakta före, under och efter en insats. Tydligt är att ett noggrant förarbete och likaså ett noggrant efterarbete är nödvändigt, liksom att verkligen målgruppsanpassa dylika insatser. En grundläggande förutsättning för att åstadkomma attitydförändring anses vara kunskap samt att skapa verklig förståelse hos mottagaren. Förbättringar som krävs i ett framtida arbete gentemot kommuner och landsting är således att dessa får utbildning om mänskliga rättigheter. Kommu-
205
Bilaga 9 SOU 2010:70
ner som maktutövare behöver ses som en särskild målgrupp i förhållande till sina samhällsmedborgare och inte endast som arbetsgivare eller som huvudmän för skolan. Detta kräver i större grad särskilt riktade insatser gentemot kommuner och landsting framförallt i form av utbildning, vilket bör prioriteras.
Likaså bör ett framtida arbete riktat mot kommuner och landsting vara långsiktigt, processinriktat, konkret och även samordnas mellan aktiva MR-institutioner i Sverige. Arbetet skulle då vara mer allomfattande och syfta till att ge kommuner och landsting kunskap om alla delar av ett rättighetsperspektiv och skapa förståelse för mänskliga rättigheter ur ett holistiskt perspektiv.
Det anses också komma att krävas en ökad lokal närvaro och vara nödvändigt med en person/funktion som fungerar som ”motor” i kommunen, en koordinator eller samordnare av något slag som har som arbetsuppgift att arbeta in anti-diskrimineringsfrågor i det ordinarie sättet att arbeta inom alla områden och processer i en kommun eller ett landsting. Om kommuner och landsting tog ett större ansvar kunde myndigheterna lägga mer fokus på att vara en stödfunktion. Då hamnar också ansvaret där det hör hemma – hos kommunerna och landstingen själva.
Upplevda svårigheter som framkommer i studien är 1) att det behövs andra resurser än de som finns idag för att hjälpa kommuner och landsting och verkligen driva utvecklingen framåt och underlätta utvecklingen, 2) att det startas mängder av projekt av olika slag men att det ofta är svårt att lyckas med att bara göra ett kortsiktigt nedslag under en begränsad tid, 3) mandat för att bedriva opinionsarbete samt 4) att kommuner och landsting är stora och komplexa verksamheter med många verksamhetsområden som berörs av mänskliga rättigheter.
Ett framtida utvecklingsarbete riktat mot kommuner och landsting handlar i mångt och mycket om organisering och det är ur ett rättighetsperspektiv rimligt att i dialog med kommuner och landsting diskutera hur det framtida arbetet ska organiseras på lämpligast sätt.
1 Mänskliga rättigheter på lokal nivå i Sverige
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige har i uppgift att stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i sina
206
Bilaga 9
respektive verksamheter. Enligt Delegationens direktiv ska de uppgifter som utförs av delegationen komplettera annat pågående eller planerat arbete i frågor som har koppling till de mänskliga rättigheterna och icke-diskriminering. Vidare ska delegationen lämna ett betänkande på hur det fortsatta stödet bör se ut efter att Delegationen har avslutat sitt uppdrag.
1
För att åstadkomma detta
söker Delegationen för mänskliga rättigheter nu finna existerande beprövade och framgångsrika metoder som idag används för att stödja kommuner och landsting när det gäller implementering av mänskliga rättigheter i Sverige.
I en undersökning som gjorts av delegationen i samarbete med Sifo visas att kommuner och landsting har relativt god kunskap kring diskrimineringslagstiftning jämfört med många andra aktörer i Sverige.
2
Samtidigt påpekas i den Nationella handlingsplanen för
mänskliga rättigheter i Sverige att endast en minoritet av landsting och kommuner medvetet och uttryckligt arbetar med att säkerställa de mänskliga rättigheterna i sina verksamheter.
3
I flera avseenden
finns därför behov av stöd i arbetet med de mänskliga rättigheterna bland kommuner och landsting där kunskaps- och kompetensutveckling får anses utgöra en viktig del.
4
I de svenska ombudsmännens och Myndigheten för handikapppolitisk samordnings (Handisam) huvudsakliga uppdrag ligger att motverka och förebygga diskriminering samt utöva tillsyn för att kontrollera att förbudet mot diskriminering efterlevs i Sverige. En delförklaring till den befintliga kunskapsnivån om diskriminering kan därför antas vara dessa myndigheters arbete.
Hur görs då detta arbete och vilka beprövade metoder använder ombudsmännen och Handisam sig av idag samt vilka lärdomar för framtiden kan dras?
5
1
Kommittédirektiv, Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, Dir. 2006:27, s. 1.
2
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, 2006, Kommuners, landstings och statliga
myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd.
3
Regeringens skrivelse, Justitiedepartementet, En nationell handlingsplan för de mänskliga
rättigheterna 2006
−
2009, (skr.) 2006/06:95, s. 226.
4
Kommittédirektiv, Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, Dir. 2006:27, s. 4.
5
De ombudsmän som är aktuella för denna studie är: Ombudsmannen mot diskriminering
på grund av sexuell läggning (HomO), Barnombudsmannen (BO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Jämställdhetsombudsmannen (JämO) och Handikappombudsmannen (HO).
207
Bilaga 9 SOU 2010:70
1.1 Uppdraget
Institutet för studiet av mänskliga rättigheter vid Göteborgs Universitet har av Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige fått i uppdrag att genomföra en kartläggning och studie av JämO:s, DO:s, HomO:s, HO:s, Barnombudsmannens och Handisams utåtriktade arbete gentemot myndighetsutövare i kommuner och landsting.
1.1.1 Syfte
Syftet med projektet är att titta på hur de fem ombudsmännen och Handisam arbetar utåtriktat för att nå myndighetsutövare i kommuner och landsting. Vidare är syftet att synliggöra metoder, metodutveckling och uppfattningar om vad som är framgångsfaktorer i utåtriktat arbete och att detta sammanställs och analyseras i en rapport.
1.1.2 Mål
Målet är att genom kartläggning få en god överblick av det arbete som gjorts hittills av de fem ombudsmännen och Handisam under åren 2002-2006 samt identifiera välfungerande metoder och framgångsfaktorer i arbete riktat mot kommuner och landsting.
1.1.3 Population
Studien har i uppdrag att göra en kartläggning och studie kring hur ombudsmännens samt Handisams utåtriktade arbete ter sig gentemot kommuner och landsting. Anledningen till att inte statliga myndigheter inkluderas i studien är att de oftast har väldigt skilda uppdragsbeskrivningar och ansvarsområden medan kommuner och landsting istället har likartade ansvarsområden i förhållande till varandra. Därför är det lämpligare att studera kommuner och landsting gemensamt och statliga myndigheter för sig. Således ingår inte statliga myndigheter i studien.
208
Bilaga 9
1.1.4 Fokus
Det arbete som väljs att studeras och som beskrivs i kartläggningen ska inte vara envägsriktade insatser i form av broschyrer, foldrar, rapporter, information på hemsidor etc. Istället ska fokus ligga på insatser av de fem ombudsmännen och Handisam där riktade kontakter med målgruppen (kommuner och landsting) har tagits vilka syftar till aktivt deltagande från målgruppen, dvs. inte informationsinsatser där målgruppen endast är passiv mottagare. Vidare är fokus för studien att identifiera välfungerande metoder och framgångsfaktorer i arbete riktat mot kommuner och landsting.
1.2 Metod
Studien och kartläggningen har genomförts i två olika delar, dels en kartläggning av sådant arbete som gjorts av ombudsmännen och Handisam under en femårsperiod, dels en analys av ombudsmännens egna uppfattningar om metoder, metodutveckling och framgångsfaktorer i insatser främst riktade till kommuner och landsting men även mer generellt vad gäller riktade insatser. Anledningen till den mer generella ansatsen är beroende av att det under de kontakter som tagits med ombudsmännen och Handisam har framkommit att flera av myndigheterna inte har något specifikt uppdrag att arbeta riktat mot kommuner och landsting som sådana utan att dessa kan ingå som två av flera målgrupper i mer uttalade uppdrag riktat mot arbetsgivare eller som huvudmän inom utbildningsområdet. Därmed riktas inte arbete specifikt mot kommuner och landsting som egen målgrupp.
Studien har genomförts utifrån ett rättighetsperspektiv. Det har varit en central del att studera hur ombudsmännen och Handisam anammar och arbetar med ett rättighetsperspektiv i sina utåtriktade verksamheter. Ett rättighetsperspektiv innebär att beslut och åtgärder ska grundas i och ta hänsyn till varje människas mänskliga rättigheter. Vidare ska rättighetsperspektivet påverka såväl ansats och utgångspunkt som planering, genomförande och uppföljning av en verksamhet. Rättighetsperspektivet tar sin utgångspunkt i jämlikhet och icke-diskriminering men uppfattar även delaktighet i en process som centralt, där människor istället blir subjekt som deltar istället för objekt för vilka något görs. Ett rättighetsperspektiv utgår också från att ett projekt eller en insats med MR-
209
Bilaga 9 SOU 2010:70
fokus lägger vikt vid att de människor som påverkas av projektet får en reell möjlighet att delta i projektets utformning och genomförande. Reellt deltagande innebär tillräcklig information och kunskap för att kunna delta, lämpliga metoder samt tillräcklig trygghet för att alla som vill ska våga delta.
6
Rättighetsperspektivet synliggör
också de skyldigheter som åligger hela den offentliga verksamheten och fokuserar på politiker och tjänstemäns ansvar i den mån deras agerande påverkar mänskliga rättigheter.
7
Fokus för rapporten har initialt varit arbete där riktade kontakter tagits med kommuner och landsting och inte på envägsriktade insatser i form av broschyrer, foldrar, rapporter, information på hemsidor etc. Trots detta har en del sådant envägsriktat arbete beskrivits, då det är så situationen ser ut idag samt att i mycket av det arbete som beskrivits så har även skriftligt material producerats och ofta varit slutresultatet av ett arbete eller använts i myndigheternas egna utbildningar.
Den kartläggning som gjorts har fokuserat på det riktade arbete som gjorts av ombudsmännen och Handisam gentemot kommuner och landsting under år 2002
− 2006. För att samla in relevant fakta och information har respektive myndighets webbplats använts. Utöver detta ombads ombudsmännen och Handisam via ett e-postutskick, efter en inledande telefonkontakt, att bistå med kompletterande information. Ombudsmännen och Handisam ombads även inledningsvis att bifoga information om deras specifika arbete riktat mot kommuner och landsting för att få en generell överblick av befintliga projekt riktade mot denna målgrupp samt för att eventuellt fånga upp sådant som inte nämnts i myndigheternas årsredovisningar.
Således består det befintliga material som använts för kartläggningen av myndigheterna av årsrapporter för åren 2002
− 2006, verk-
samhetsplaner för åren 2002
− 2006, kommunikationsstrategier, regleringsbrev för år 2006, information upplagd på myndigheternas webbsidor, enskilda rapporter
8
som myndigheterna hänvisat till
samt sådan information som framkommit i korrespondens med olika personer på myndigheterna.
Ombudsmännen och Handisam har tillställts en preliminär version av kartläggningen och ombetts kommentera denna.
6
Thulin Hedlund, Kristina, 2004, Lika i värde och rättigheter: Om mänskliga rättigheter,
s. 250ff.
7
Abiri, Elisabeth & Brodin, Anna, 2008, En handbok om mänskliga rättigheter på kommunal
nivå i Sverige, s. 18
− 19.
8
Se referenslista för mer detaljerad information.
210
Bilaga 9
Intervjuer har genomförts med relevanta personer på de fem ombudsmannamyndigheterna samt Handisam. Totalt gjordes fyra intervjuer på plats i Stockholm och tre intervjuer gjordes per telefon (namn på intervjuade personer återfinns i referenslistan). Urvalet av svarspersoner gjordes strategiskt där myndigheterna själva fick välja vem de ansåg var mest relevant för att besvara frågorna. Intervjuerna syftade till att föra ett samtal kring metod, metodutveckling samt uppfattningar kring vad som kan ses som framgångsfaktorer i riktat arbete. Utifrån denna grund utgick upplägget på de frågor som ställdes under intervjuerna från teorier kring informations- och kommunikationsvetenskap och utifrån hur en arbetsprocess normalt är upplagd. Frågorna fokuserade därmed på vad man bör tänka på 1) innan ett arbete initieras, 2) i en genomförandefas, där också frågor kring information och kommunikation samt delaktighet inkluderades och 3) efter en insats. Vidare ställdes även frågor kring 4) hur ett arbete riktat mot kommuner och landsting skulle kunna utvecklas i framtiden samt 5) om eventuella svårigheter i arbete riktat mot kommuner och landsting.
Intervjuerna har sedan sammanställts och en analys har gjorts av de svar som framkommit.
1.2.1 Disposition
Rapporten är fortsättningsvis strukturerad som följer. I avsnitt två presenteras studiens slutsatser samt en framåtblickande diskussion. I avsnitt tre görs en sammanställning och analys av de intervjuer som gjorts med personer hos ombudsmännen och Handisam. Avslutningsvis presenteras den kartläggning som gjorts av HomO:s, Barnombudsmannens DO:s, JämO:s, HO:s och Handisams utåtriktade arbete gentemot kommuner och landsting under åren 2002
− 2006 i avsnitt fyra.
2 Slutsatser och framåtblickande diskussion
Denna kartläggning och studie har genomförts på uppdrag av Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Målet har varit att få en god överblick över det utåtriktade anti-diskrimineringsarbetet som de fem ombudsmännen och Handisam under åren 2002
− 2006 gjort för att nå myndighetsutövare i kommuner och landsting samt
211
Bilaga 9 SOU 2010:70
att identifiera välfungerande metoder och framgångsfaktorer i arbete riktat mot kommuner och landsting.
Den huvudsakliga lärdomen av kartläggningen är det faktum att det idag inte finns riktat arbete gentemot kommuner och landsting i någon större utsträckning bland de aktörer som varit målgrupp för studien, bortsett från det arbete som görs av Barnombudsmannen samt det arbete som nyligen inletts av Handisam. Som kartläggningen visar genomförs dock insatser av olika slag av övriga ombudsmän där kommuner och landsting ingår på ett eller annat sätt. Detta arbete får dock beskrivas som splittrat och inte särskilt samordnat eller strategiskt utifrån kommuner och landstings synvinkel. Den avgörande orsaken till att situationen ser ut som den gör får anses vara att det inte finns tydligt uttalat i myndigheternas uppdrag från regeringen att deska arbeta riktat gentemot kommuner och landsting.
Därmed är det svårt att fånga upp beprövade metoder som kan kopplas till framgångsrikt arbete specifikt riktat mot kommuner och landsting, med undantag av Barnombudsmannens arbete. Denna utgångspunkt gör att det inte heller har synliggjorts någon form av ”best practice” att framhålla i studien. I de intervjuer som genomförts har mer generella uppfattningar framkommit kring hur riktat arbete bör bedrivas och vad man bör tänka på för att ett dylikt arbete ska bli effektivt. Avsnitt tre identifierar ett stort antal framgångsfaktorer att beakta före, under och efter en insats. Tydligt är att ett noggrant förarbete och likaså ett noggrant efterarbete är nödvändigt, liksom att verkligen målgruppsanpassa dylika insatser. Likaså bör ett framtida arbete riktat mot kommuner och landsting vara långsiktigt, processinriktat och även samordnas mellan aktiva MR-institutioner i Sverige.
2.1 Utveckling av arbete riktat mot kommuner och landsting
Förbättringar som krävs i ett framtida arbete gentemot kommuner och landsting är att dessa får utbildning om mänskliga rättigheter. Kommuner som maktutövare behöver ses som en särskild målgrupp i förhållande till sina samhällsmedborgare och inte endast som arbetsgivare eller som huvudmän för skolan. Detta kräver i större grad särskilt riktade insatser gentemot kommuner och landsting framförallt i form av utbildning, vilket bör prioriteras. Så som
212
Bilaga 9
framkommer i denna studie, vilket också nämns i Den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna i Sverige, är att utbildning verksamhets- och målgruppsanpassas och att den är konkret och praktisk i sin inriktning för att på så sätt visa på hur arbete med mänskliga rättigheter kan och bör bedrivas lokalt. I sammanhanget är det även viktigt att framhålla, vilket också framhålls specifikt av en utav ombudsmännen via korrespondens, att utbildningsinsatser riktade mot kommuner och landsting inte ensamma räcker till för att nå en ”hållbar” utveckling av mänskliga rättigheter på lokal nivå. För att uppnå detta måste även medborgare och individer delta aktivt för att förändra sin situation och för att kräva sina rättigheter gentemot dem som sitter på makten i samhället. Med andra ord ”om man vill ha en rejäl inverkan på politiker och tjänstemän så bör frågan drivas av, åtminstone delvis, dem som frågan berör”. Trots stor relevans är detta spår inte fokus för denna rapport. Istället är det centrala hur stöd och hjälp kan ges till kommuner och landsting för att de på ett bra sätt ska kunna arbeta med mänskliga rättigheter.
Det kan ur ett idealistiskt perspektiv skönjas ett tydligt behov av ett väldigt långsiktigt arbete riktat specifikt mot kommuner och landsting, där arbete med alla delperspektiv samt ett övergripande MR-perspektiv på alla nivåer och i alla verksamheter i kommuner och landsting är nödvändigt, vilket också skulle kräva en helt annan organisation än den som finns idag.
Ur ett mer realistiskt perspektiv på hur en myndighet så som MR-delegationen effektivt kan stödja och ge råd till kommuner och landsting i en framtid, är utgångspunkten att det redan idag finns MR-institutioner (ombudsmännen och Handisam) som arbetar med anti-diskriminering, vilket inkluderar de områden som omfattas av de mest centrala konventionerna vilka staten har ratificerat. Ombudsmännen och Handisam arbetar dock inte direkt riktat mot kommuner och landsting, vilka ur ett rättighetsperspektiv är grundläggande för att uppnå regeringens mål med full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Anti-diskrimineringsarbetet har framtill idag utgått ifrån myndigheternas av regeringen givna uppdrag. Myndigheternas arbete fokuserar ofta på ett sak- eller temaområde som faller inom ramen för det specifika uppdrag och de särskilda lagar myndigheterna har tillsynsansvar över så som skola, jämställdhet, tillgänglighet, arbetsgivare eller en specifik rättighetsbärare så som barn. Med utgångspunkt i dessa områden har berörda aktörer och målgrupper
213
Bilaga 9 SOU 2010:70
identifierats, gentemot vilka myndigheterna sedan riktat sitt arbete. Denna metod har lett till att kommuner och landsting endast varit en aktör eller målgrupp av många och således har de kontaktats i olika enskilda projekt eller i andra sammanhang så som ombudsmännens tillsynsarbete. Det har inte varit särskilt samordnat utan olika myndigheter har sökt att föra ut sin sakfråga eller det myndigheten har som specifikt uppdrag till kommuner och landsting.
Detta angreppssätt gör att kommuner och landsting inte får en tydlig helhetsbild av allt det arbete som ska göras, utan de ser endast enskilda delar, vilka var för sig uppfattas innebära merarbete i synnerhet då de läggs på varandra istället för att integreras och samordnas bättre. Att prioritera ett sådant arbete är svårt eftersom det ofta bestått av endast begränsade insatser, för vilka det kanske inte alltid finns förståelse inom kommuner och landsting då enskilda insatser sällan betraktas som en process, vilken ska fortsätta att utvecklas även efter en insats slut. I någon mån har någon enskild kommun eller enskilt landsting deltagit i ett mer långsiktigt arbete som t.ex. ”pilotkommun” eller ”pilotlandsting”. På grund av det finns alltför dåligt med resurser för att göra ordentliga uppföljningar och att arbeta mer processinriktat blir det svårt för kommuner och landsting att arbeta vidare när svårigheter uppstår.
Därmed skulle ett framtida arbete lämpligen fokusera på att verkligen rikta insatser mot kommuner och landsting och även mot statliga myndigheter. Där ett mer långsiktigt arbete och stöd initieras, utifrån de framgångsfaktorer som nämnts tidigare med till exempel en inledande försöksverksamhet. Arbetet skulle då vara mer allomfattande och syfta till att ge kommuner och landsting kunskap om alla delar av ett rättighetsperspektiv och skapa förståelse för mänskliga rättigheter ur ett holistiskt perspektiv. Ett framtida arbete skulle gå ut på att ta fram och identifiera hur alla skilda verksamheter i kommuner och landsting berörs av mänskliga rättigheter på olika sätt och hur just dessa behöver arbeta för att leva upp till sina skyldigheter.
Kommuners och landstings arbete berör ett stort antal delar av de enskilda medborgarnas rättigheter och de har således ett stort ansvar och en viktig roll för att Sverige fullföljer sina åtaganden, precis som den nationella handlingsplanen påpekar. Därför är också kommuners och landstings arbete med mänskliga rättigheter något som bör prioriteras, vilket denna studie visar inte är fallet idag
214
Bilaga 9
Ett sådant arbete bör innefatta att informera hur kommuner och landsting kan arbeta med de olika delarna, dels med hjälp av ombudsmännens och Handisams kunskaper och erfarenheter och dels genom att tillhandahålla specifika metoder och tillvägagångssätt.
Ett initialt arbete kan till exempel fokusera på hur kommuner och landsting kan ta fram lokala handlingsplaner för mänskliga rättigheter, vilket också föreslås i den nationella handlingsplanen som en lämplig början. Viktigt är då att arbetet görs så att det är mätbart och kan följas över tid. Ett sådant arbete skulle med fördel kunna utvecklas med hjälp av den kunskap och erfarenhet som ombudsmännen och Handisam besitter men kräver någon form av central samordningsfunktion med ett tydligt uppdrag att arbeta mer långsiktigt och processinriktat gentemot kommuner och landsting. En sådan samordningsfunktion bör utgå från ett mer allomfattande rättighetsperspektiv, än det anti-diskrimineringsinriktade uppdrag som ombudsmännen och Handisam har.
Genom att utgå från de olika specialistkunskaper dessa myndigheter innehar kan producerandet av en lokal kommunal eller landstingskommunal handlingsplan genomsyras av alla relevanta områden och olika framgångsfaktorer kan användas för att angripa svårigheter på flera olika nivåer. Exempelvis har Handisam genom sitt inledande arbete god kunskap i utvecklande av indikatorområden. Som den nationella handlingsplanen också nämner har en studie gjorts av den juridiska institutionen vid Lunds Universitet, med fokus på indikatorer som ger möjlighet att utvärdera arbete med de mänskliga rättigheterna.
9
2.2 Utgångspunkt i ett människorättsperspektiv
Fram till idag kan inte nationell implementering av de mänskliga rättigheterna sägas ha nått ut till landsting och kommuner i Sverige. Detta beror till stor del på att när Sverige ratificerar internationella konventioner, transformeras dessa in i svensk lag, vilket innebär att de ges motsvarande innebörd och placeras där de passar in. Lagen skrivs om så att den passar konventionen men det går inte att åberopa till exempel Barnkonventionen. Istället måste någon av de särskilda paragraferna i den svenska lagen nämnas. Detta har
9
Regeringens skrivelse 2005/06:95, En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna
2006
−
2009, s. 110.
215
Bilaga 9 SOU 2010:70
inneburit att ”rättighetstänkandet” som skulle främja och skapa medvetenhet om rättigheterna i Sverige inte kommer fram.
10
Således har mänskliga rättigheter inte tänkts in i frågor på lägre nivå i politiken. Genom att i arbete riktat mot denna nivå använda och även föra in ett rättighetsperspektiv samt ett rättighetsspråk så kan mänskliga rättigheter även synliggöras på lokal nivå.
Det räcker inte med att uttrycka mänskliga rättigheter på ett generellt plan utan det måste framhävas också i sakfrågor. Att så kallade MR-institutioner så som ombudsmännen och Handisam tydligare börjar använda sig av och även mer explicit uttrycka ett rättighetsperspektiv i sin ordinarie verksamhet är viktigt för att synliggöra och föra in detta perspektiv också på andra nivåer i Sverige. Det finns inget tvivel om att det är mänskliga rättigheter myndigheterna arbetar med men det måste uttryckas tydligare än vad fallet är idag, vilket kräver att man faktiskt använder sig av ett rättighetsspråk och ser det som en rättighetsfråga, även om arbetet fokuserar på endast en del av ett människorättsperspektiv. När myndigheterna fokuserar på att föra ut ett specifikt budskap så måste detta budskap också hela tiden kopplas till och uttryckas ur ett människorättsperspektiv.
Det framkommer till exempel ett flertal åsikter kring hur delaktighet skapas på bästa sätt och alla dessa faktorer är med all säkerhet incitament till ett aktivt deltagande, både för sig men också gemensamt. Intressant nog nämner ingen av myndigheterna här explicit att de arbetar utifrån ett rättighetsperspektiv – där en utgångspunkt är jämlikhet och icke-diskriminering men som även uppfattar delaktighet i en process som centralt, där människor istället blir subjekt som deltar istället för objekt för vilka något görs. Ett rättighetsperspektiv utgår också från att ett projekt eller en insats med MR-fokus lägger vikt vid att de människor som påverkas av projektet får en reell möjlighet att delta i projektets utformning och genomförande. Reellt deltagande innebär tillräcklig information och kunskap för att kunna delta, lämpliga metoder samt tillräcklig trygghet för att alla som vill ska våga delta. Ett rättighetsperspektiv kan förväntas vara en metod eller verktyg för att i framtiden arbeta för ett verkligt deltagande mellan olika parter i olika insatser. Men också en metod för att möjliggöra och skapa förutsättningar för kommuner och landsting att arbeta med mänskliga rättigheter.
10
Abiri, E. & Brodin, A., 2008, a. a., s. 28ff.
216
Bilaga 9
För detta krävs också att projekt och insatser kommer ner på en mer lokal nivå. Kommuner och landsting är i allra högsta grad relevanta aktörer ur ett rättighetsperspektiv samt för att uppnå regeringens mål om full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Kanske ligger det arbete som sker idag på en alltför central nivå för att detta ska kunna uppnås. Det är trots allt kommuner och landsting som lokalt arbetar med den politik som regeringen vill föra ut och de är på alla sätt berörda av projekt och insatser som bedrivs kring mänskliga rättigheter. I synnerhet om målet verkligen är full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige så måste arbetet ned på en sådan nivå där det finns en möjlighet att bli en realitet för enskilda medborgare, genom att också kommuner och landsting tar sitt ansvar.
2.3 Organisering & mandat för ett framtida utvecklingsarbete
Ett framtida utvecklingsarbete riktat mot kommuner och landsting handlar om organisering: 1) Storleken; mänskliga rättigheter är ett oerhört stort och komplicerat ämne med ett stort antal skilda sakområden, vilket också innefattar beaktande av individens förmåga och möjlighet till deltagande. Kommuner och landsting är likaså stora och komplicerade verksamheter med ett stort antal verksamhetsområden och de är även numerärt många, 290 kommuner, 18 landsting och två regioner. I kommunerna fanns det 2006 totalt 728 000 hel- och deltidsanställda och i landstingssektorn cirka 253 400 hel- och deltidsanställda. Dessutom finns även andra aktörer och intressenter som är berörda eller intresserade av dessa frågor och som bör inkluderas i ett eventuellt arbete. Den svåra frågan som det inte finns något givet svar på är hur detta ska organiseras på bästa sätt för att så effektivt som möjligt föra in arbete med mänskliga rättigheter, och då inte bara t.ex. ett barnperspektiv, i ordinarie verksamhet. I synnerhet när både teori och praktik talar för att det bästa sättet är ömsesidig kommunikation och dialog med interpersonell kontakt för att kunna uppnå bestående förändringar, vilket också ett rättighetsperspektiv förespråkar. 2) Att gå från det stora abstrakta till det lilla praktiska; att informera om MR måste göras på ett konkret och praktiskt sätt. Detta gör att det blir ett stort antal områden som måste arbetas med var för sig för att verkligen skapa kännedom och kunskap i
217
Bilaga 9 SOU 2010:70
frågan och sedan förståelse och övertygelse, vilket slutligen ska mynna ut i ett förändrat beteende hos en mottagare.
Med dagens organisation vad gäller arbetet med att säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter i Sverige, går det i princip bara att genomföra mer begränsade insatser. Då både teori och praktik pekar på att sådant arbete endast har begränsade effekter och sällan mer bestående sådana om inte ett mer systematiskt arbete och uppföljning görs får svaret bli att det i framtiden krävs ett väldigt mycket mer långsiktigt och mer processinriktat arbete, där en annan form av organisation än vad som finns idag blir nödvändig och troligen andra mandat för centrala aktörer.
En av de huvudsakliga svårigheterna är att få ett arbete eller en insats att leva vidare också efter insatsens slut. Detta kan härledas till bland annat myndigheternas knappa resurser vilka gör det svårt att genomföra annat än begränsade insatser och även begränsad uppföljning och utvärdering.
Det är rimligt att i dialog med kommuner och landsting diskutera hur arbeterska organiseras på lämpligast sätt. Det är lätt att fastna i tanken att kommuner och landsting är objekt som något ska göras för istället för att, enligt ett rättighetsperspektiv, se dem som subjekt, vilka aktivt kan och ska delta i ett sådant utvecklingsarbete genom att bland annat initialt komma med åsikter och synpunkter på hur arbetet kan organiseras. Här får det också ses som nödvändigt att en organisation så som SKL engageras i arbetet.
Ur ett rättighetsperspektiv är det alltså väsentligt att skapa förutsättningar och möjligheter för kommuner och landsting att delta aktivt i ett framtida anti-diskriminerings- och MR-arbete. Deltagande skapar legitimitet och förankring i enskilda verksamheter på ett helt annat sätt än vad en färdigutvecklad metod och egenhändigt framtaget material kommer att kunna göra. Dessutom får kommuner och landsting självklart anses besitta stor kompetens om den egna verksamheten. Ett långsiktigt, processinriktat arbete, vilket beaktar de framgångsfaktorer som framkommit i denna studie och tar ett helhetsgrepp kommer att ge det bästa resultatet.
218
Bilaga 9
3 Ombudsmännens och Handisams uppfattningar kring välfungerande metoder och framgångsfaktorer
I detta avsnitt sammanställs de intervjuer som gjorts med HomO, JämO, DO, Barnombudsmannen, HO och Handisam. Dispositionen i avsnittet följer fortsättningsvis myndigheternas åsikter och tankar om vad de anser är välfungerande metoder och framgångsfaktorer före ett arbete startar, under ett arbetes gång samt efter att arbete avslutats. Härefter följer ett avsnitt om hur myndigheterna tänker kring hur riktat arbete mot kommuner och landsting kan utvecklas i framtiden samt vilka svårigheter som arbetet kan tänkas innebära.
Rapporten försöker inte göra anspråk på att synliggöra allt arbete och är inte på något sätt allomfattande eller uttömmande. Fokus är istället att presentera och diskutera de uppfattningar som framkommit. Enskilda myndigheters åsikter lyfts inte fram om det inte fyller en funktion utan de olika svar som framförts under intervjuerna integreras med varandra för att på en mer generell nivå lyfta fram olika framgångsfaktorer och eventuella svårigheter.
Flera av myndigheterna påpekar under intervjuerna att de inte haft några direkta insatser gentemot kommuner och landsting. De svar som ges fokuserar således mycket på skolområdet eller på arbetsgivarområdet där kommuner och/eller landsting ingår som en av flera målgrupper, vilket får ses som ett försök av myndigheterna att särskilt rikta sina svar gentemot studiens fokus.
I de intervjuer som gjorts utgår svarspersonerna ofta ifrån sin egen myndighets särskilda uppdrag. Arbete inom ett specifikt diskrimineringsområde är deras huvudsakliga uppgift och är därför det som framhålls under intervjuerna och i de yttranden som görs, vilket får ses som naturligt. Denna studie och kartläggning genomförs utifrån ett rättighetsperspektiv i vilket frågor om hur ombudsmännen och Handisam anammar och arbetar med rättigheter i sina utåtriktade verksamheter är centralt. Dock nämns arbete utifrån ett rättighetsperspektiv sällan uttryckligen av företrädarna för ombudsmännen och Handisam vilka istället utgår från ett anti-diskrimineringsperspektiv och använder en dylik terminologi där rättigheter inte explicitgörs. I den analys som följer är rättighetsperspektivet centralt och syftar till att påvisa och lyfta fram att också diskriminering är en rättighetsfråga. Således är de resonemang som görs i vilka ett rättighetsperspektiv är inkluderat studiens egna snarare än
219
Bilaga 9 SOU 2010:70
sådant som faktiskt uttryckts av svarspersonerna på de berörda myndigheterna, även om det anti-diskrimineringsarbete som uttryckligen nämns ofta är i linje med ett rättighetsperspektiv.
3.1 Att tänka på före samt inledningsvis av en insats
I insatser och projekt av olika slag beskrivs förarbetet som av lika stor vikt som genomförandet i sig. Därmed är det också relevant att beskriva särskilda metoder och framgångsfaktorer för denna specifika fas i ett arbete. Inom forskningen talas det generellt om fyra olika faser som bör beaktas i ett arbete eller vid implementering av en process för att det ska ge resultat 1) mål och analys, 2) planering och strategi, 3) genomförande samt 4) uppföljning och utvärdering,
11
vilket också framkommer under de intervjuer som genom-
förts. Framförallt framhålls av svarspersonerna vikten av målformulering samt att göra en grundlig analys innan ett arbete startar.
Enligt svarspersonerna är det centrala att det inledningsvis finns en tydlig idé om vad som ska uppnås, det vill säga vad som är uppdraget, vad det är som ska kommuniceras, varför det ska göras och vem det riktar sig till. Det betraktas som grundläggande att veta vad det är för mål som ska nås och vad det är som ska åstadkommas med ett arbete. Finns ett tydligt mål uppfattas det vara betydligt lättare för en eventuell samarbetspartner att avgöra om det verkar vara av intresse och det är lättare att få gehör om mål och kommunikation är tydliga. Vidare bedöms det vara viktigt att en målsättning är rimlig och faller inom ramarna för vad som kan uppnås under en ofta begränsad tid.
Ovan får anses följa de gängse normer som idag ses som viktiga för att ett arbete ska fungera väl. Särskild vikt läggs just vid målformulering. Mål ses som ett tydligt styrmedel i ett arbete och mycket bedöms gå förlorat om mål saknas. Ofta läggs för lite tid och omsorg på målarbete och även om de flesta aktiviteter har en målsättning så anses det främsta problemet vara att målen ligger på fel nivå, det vill säga en allmän nivå med vida formuleringar, vilket gör att de blir alltför abstrakta och otydliga och således inte kan
11
Larsson, Lars-Åke, 1997, Tillämpad kommunikationsvetenskap, s. 86.
220
Bilaga 9
operationaliseras. Utan ordentliga mål är det också svårt att analysera åtgärden i slutändan.
12
Således är det första som krävs en klar idé som omsätts i tydliga, rimliga, specificerade och mätbara mål, vilka också ligger på en operationaliserbar nivå. I detta sammanhang krävs också att sådana indikatorer utvecklas som kan användas för att påvisa om målet uppnåtts.
3.1.1 Överskatta inte kunskapen men underskatta inte intelligensen – ta reda på fakta
I intervjuerna framkommer det också tydligt att en bra omvärldsanalys och/eller förstudie är nödvändig innan ett arbete initieras och att detta ses som en framgångsfaktor. Omvärldsanalysen bör identifiera dels hur det generellt ser ut på området, dels hur det ser ut lokalt på orten där arbetet är tänkt att ske. Uppfattningen är att detta görs bäst genom att föra en dialog med olika representanter på den specifika orten. Kontakter, och att tala med människor som är berörda, liksom att integrera forskning på området och även studera den aktuella frågan ur ett internationellt perspektiv anses vara grundläggande för att få tillräckligt underlag för ett kommande arbete. En omvärldsanalys anses också vara till för att identifiera relevanta och berörda målgrupper för insatsen och flera påpekar vikten av att föra en dialog med målgrupperna innan ett arbete startar.
För att verkligen kunna använda den information som samlas in krävs, enligt en av svarspersonerna, att en systematisk grund tas fram. Det är nödvändigt att veta vad det är man är ute efter. Befintliga källor som redan gjort en del av motsvarande arbete och därför kan bidra med information om situationen på kommunal- och landstingsnivå anses vara Skolverket, Folkhälsoinstitutet, frivilligorganisationer, kommunerna själva och andra som arbetar inom eller gentemot kommunerna. Mycket information anses idag också finnas på webben. Internet ses därför som en viktig resurs att använda i arbetet med att samla in information.
Svarspersonerna menar att det är centralt att lära känna sin målgrupp och dess behov. Det uppfattas som grundläggande att i en omvärldsanalys analysera var den verksamhet och de personer som är målgruppen befinner sig i den aktuella frågan eller proble-
12
Ibid., s. 92.
221
Bilaga 9 SOU 2010:70
met och att känna till vad en målgrupp kan, vet och förstår. Att analysera kunskapsnivån hos en specifik målgrupp ses som särskilt viktigt dels för att genomföra rätt aktiviteter och dels för att kunna lägga det på rätt nivå för att få en målgrupp med sig men också för att kunna utforma relevant material för målgruppen.
Målgruppsanpassning bedöms således vara absolut grundläggande
i ett arbete. Det är lätt att både överskatta och underskatta kunskap och därför krävs en grundlig analys av målgruppen. En ledstjärna i detta kan vara att ”inte överskatta kunskapen men inte underskatta
intelligensen” som en av svarspersonerna uttrycker det. Uppfatt-
ningen är också att det händer en hel del när människor som sitter med någon slags makt eller befogenheter sammanförs med andra aktörer som berörs eller är engagerade i en fråga. Dylika möten sägs leda till och bidra lokalt med avsevärt mer än vad som skulle kunna åstadkommas centralt från Stockholm. Därför uppfattas det vara viktigt att analysera vilka aktörer som kan ”sättas igång” för att utföra självständigt lokalt arbete med stöd av olika slag från en myndighet.
Att analysera en målgrupp och skaffa sig kunskap om denna sägs kunna vara en väg att hitta var t.ex. kommunen eller landstinget borde ha nytta av en insats eller ett arbete och synliggör funktioner eller verksamheter där ett arbete bör kunna initieras. Samtidigt kan kunskap ge ett övertag och göra det lättare att komma in i en verksamhet.
Det har också av svarspersonerna setts som viktigt att före en insats analysera var de största problemen och luckorna hos olika samhällssektorers arbete finns på diskrimineringsområdet. Härefter kan steg tas för att bearbeta de områden och problem som synliggjorts. Frågor som bör ställas är inom vilka områden det bör finnas ett arbete, vad som görs på detta område, vad görs inte fast det borde göras och hur får man igång arbete med detta?
Två olika tillvägagångssätt kan skönjas vid insamlandet av fakta och information för en omvärldsanalys. Det ena är att uppifrån samla in uppgifter som redan finns, vilket ofta ses som merarbete av kommuner och landsting - att staten kräver in något. Det andra tillvägagångssättet är att i samarbete med t.ex. kommuner och landsting få dem att utföra något, där de själva vill vara med i utvecklingen och således redan initialt bidrar med information och synpunkter, vilket utgör ett underifrånperspektiv. Uppfattningen är dock, enligt en av myndigheterna, att dessa två sätt kompletterar varandra och båda anses vara en förutsättning för att stödiska
222
Bilaga 9
kunna ges. Risken med en ”ovanifrån-attityd” är att det kan ses som att myndigheten lägger sig i. En mer ödmjuk inställning där man istället påpekar att det finns ett gemensamt intresse i ett specifikt utvecklingsarbete, anses istället ge ett bättre engagemang.
Flera skilda faktorer har härmed identifierats vilka kan förväntas ingå i en inledande analys för att ett fortsatt arbete med kvalitetiska kunna genomföras. Ett holistiskt perspektiv bör genomsyra en omvärldsanalys i vilken ett stort antal olika aspekter, nivåer och perspektiv inkluderas för att på så sätt ge en god grund för fortsatt arbete.
Om ett mer djupgående och långsiktigt arbete riktat mot kommuner och landsting ska initieras så skulle det, enligt identifierade framgångsfaktorer, gynnas av en grundlig och långtgående analys av hur situationen i kommuner och landsting generellt ser ut idag vad gäller mänskliga rättigheter och de olika delar inom mänskliga rättigheter som kommuner och landsting berörs av och bör arbeta med. Analysen bör då även inkludera ett internationellt, nationellt, regionalt och lokalt perspektiv, forskning på området samt en grundlig analys av själva målgruppen och även identifiering av andra aktörer samt närmålgrupper.
Att redan från början se arbete gentemot kommuner och landsting som ett långsiktigt arbete där avsevärd tid krävs ger möjlighet att planera på ett realistiskt sätt. Även att initialt lägga upp arbetet på ett systematiskt sätt så att resultatet blir användbart skapar en god grund för fortsatt arbete redan från början. Detta torde också ge en klar bild av vilka åtgärder som är nödvändiga och vilka särskilda problem och sakområden som kräver arbete. Som den kommande handboken i mänskliga rättigheter på kommunal nivå påpekar är inte rättigheter engångsföreteelser och därför är det viktigt att införa löpande och återkommande rutiner för att beskriva nuläget, dels för granskning av efterlevnaden men också för att följa utvecklingen, kunna identifiera ytterligare problemområden, se var ytterligare åtgärder behöver sättas in och hur detta förändras över tid.
13
I den tidigare presenterade kartläggningen framgår det klart att vissa myndigheter redan arbetar på detta sätt genom att återkommande t.ex. vartannat år göra en enkätundersökning för att se var verksamheter befinner sig i utvecklingen och vad som har skett sedan den förra undersökningen. Informationen används sedan för
13
Abiri, Elisabeth & Brodin, Anna, 2008, En handbok om mänskliga rättigheter på kommunal nivå i Sverige, s. 56.
223
Bilaga 9 SOU 2010:70
att bestämma hur det fortsatta arbetet ska läggas upp samt påvisa vilka ytterligare åtgärder som ska vidtas.
I ett framtida scenario skulle ett sådant arbete gynnas av en utveckling där olika sakområden eller myndigheter inom människorättområdet slår sig samman och gör gemensamma undersökningar t.ex i. form av en enkät som går ut vartannat år och som beaktar fler än endast ett sakområde. Ett dylikt samarbete kan bland annat minska irritation och ”enkättrötthet”. Framgångsfaktorer för en sådan enkät är väldefinierade frågor med tydliga mätbara indikatorer som inkluderar olika perspektiv och sakområden inom rättighetsområdet.
224
Bilaga 9
Identifierade framgångsfaktorer
• Genomföra en omvärldsanalys/förstudie som:
o Identifierar hur det ser ut generellt på området och lokalt/mer specifikt för en målgrupp
o Genomförs i dialog med olika representanter
o Kompletteras med forskning samt ett internationellt perspektiv
o Identifierar berörda målgrupper
o Bygger på en systematisk grund
o Identifierar de största problemen inom den aktuella frågan och de största luckorna hos en målgrupp
o Grundar sig på att man vet vad man är ute efter
o Använder sig av befintliga källor
• Genomföra en målgruppsanalys som en del av omvärldsanalys, vilket inkluderar:
o Analys av den verksamhet och de personer som är målgruppen befinner sig.
o Analys av kunskapsnivån, det vill säga vad en målgrupp kan, vet och förstår
o Analys av vilka aktörer som kan sättas igång för att utföra självständigt lokalt arbete
• Målgruppsanpassa arbetet utifrån den analys som gjorts
3.1.2 Hamnar det fel blir det fel redan från början
Initialt i ett arbete/projekt är det av stor vikt att identifiera vem det är som har huvudansvaret för att genomföra de förändringar eller åtgärder som krävs. Med denna aktör måste en första kontakt tas för att härefter kunna lägga arbetet även på andra nivåer. Utöver detta anser flera av de intervjuade att det är grundläggande och absolut avgörande för ett framgångsrikt arbete att få med sig
225
Bilaga 9 SOU 2010:70
ledningsskiktet. Dock kan det särskilt inom kommuner vara svårt att nå den högsta chefen, varför det ibland kan vara en möjlig väg att titta på vem i en kommun som mer direktska arbeta eller handlägga en särskild fråga eller område och som då kan vara den mest naturliga att skicka ett inledande brev till.
En faktor som här får anses avgörande är det kommunala självstyret, vilket har lång tradition i Sverige. Detta innebär att kommunerna är självbestämmande med egen ekonomi men att de lyder under staten som med olika former av styrning påverkar dem. Att redan från början få med sig ledningen i en kommun eller landsting får därmed ses som väsentligt med tanke på att allt arbete i kommuner och landsting föregås av en egen beslutsprocess, vilken sker på ledningsnivå, där inte minst beslut om resursfördelning fattas. Att nå ledningen är alltså ett sätt som uppfattas ge legitimitet och tyngd till arbetet och visa på att det ses som viktigt och prioriterat. En svarsperson påpekar att det ofta är så att de som redan är intresserade och engagerade och som kommer till olika utbildningar sällan har mandat eller resurser att driva de aktuella frågorna utan arbetet måste förankras hos ledningen. Ledningen måste således förstå att det är deras uppgift att skapa förutsättningar och förankra ett sådant arbete i sin organisation, vilket en svarsperson också påvisar, liksom att ledningen har det yttersta ansvaret för att detta görs.
Internationella regler och konventioner som har ratificerats av Sverige ska följas av alla nivåer inom den offentliga verksamheten. Således har också landsting och kommuner ansvar och skyldighet att se till att de mänskliga rättigheterna efterlevs. Utifrån att kommuner och landsting ansvarar för en stor del av de samhällsuppgifter som direkt berör enskilda medborgare och ett stort antal av dessa uppgifter har bäring på förverkligandet av de mänskliga rättigheterna så bör denna ansvarsfördelning och de skyldigheter kommuner och landsting har förtydligas.
Dock påpekar en av svarspersonerna att även om ledningsskiktet är med, så förmår det inte alltid att föra ut saker längst ut i det breda grenverk i form av självständiga enheter som en kommun består av. Därför är det viktigt att även hitta aktörer ute i mellanleden för att komma vidare. Det kan också vara så att man inte får ledningen med sig varför ett antal nyckelpersoner i verksamheten, vilka i sin tur så småningom kan övertyga och inspirera ledningen kan vara en möjlig väg. Även om det är önskvärt att redan från början ha ledningens stöd kan det således vara en möjlig
226
Bilaga 9
väg att utgå från en mellannivå eller också från ett ”nedanifrånperspektiv”.
Att hitta rätt nivå inledningsvis kan vara ett problem, ”hamnar
det fel då blir det fel redan från början” säger en svarsperson. Den
specifika situationen får avgöra – stor lyhördhet är centralt.
Identifierade framgångsfaktorer
• Identifiera vem som har huvudansvaret
• Få med sig ledningsskiktet
• Identifiera vem som arbetar med eller handlägger en särskild fråga
• Hitta aktörer också i mellanleden
• Noggrant tänka igenom första kontakten och var ett arbete hamnar från början i en verksamhet.
3.1.3 Hitta rätt ingång och fokus
I kommuner och landsting är en ganska stor rörlighet bland politiker vanlig då dessa ofta byter nämnder och uppdrag och många fritidspolitiker slutar efter en tid. I detta läge behövs, enligt en av svarspersonerna, en faktisk kunskapsuppbyggnad som blir bestående och kan utvecklas inom en specifik verksamhet. Denna kunskap och stabilitet står ofta tjänstemän för. Det handlar därför om att hitta det ”kitt” som håller kunskapsnivån uppe och som förmedlar denna kunskap till politiska beslut. Det krävs god kunskap om hur kommuner och landsting är uppbyggda och hur deras beslutsprocesser går till för att på så sätt använda deras egna system för att få in någonting utifrån.
Att fokusera på ett sakområde eller problemområde i taget anses av de flesta intervjuade vara en avgörande faktor för framgång. Likaså uppfattas det som viktigt att koncentrera de insatser som görs genom att välja ut ett antal kommuner eller landsting och inrikta sig på ett mer långsiktigt arbete. Hela verksamheten i en kommun är ett alltför stort fokusområden och man bör därför tillsammans med målgruppen identifiera fokus eller särskilda
227
Bilaga 9 SOU 2010:70
problemområden. Flera av myndigheterna anser sig vara små och finner det svårt att nå ut till ett stort antal kommuner samtidigt. Ett alternativt sätt skulle dock, enligt en svarsperson, kunna vara att satsa på endast en kommun och försöka initiera något där fast då istället på alla nivåer. I så fall krävs att det är en ”hanterlig” kommun, det vill säga inte en storstadskommun men ändå en kommun som har förutsättningar för att det ska bli ett fortsatt arbete som leder vidare.
En viktig fråga är hur ett bra urval av kommuner kan göras. En av myndigheterna valde ut sådana kommuner som ansågs ha visat framfötterna inom det aktuella området på något vis. För att finna denna information användes Internet. Ett antal sökkriterier ställdes upp, t.ex. om en kommun eller ett landsting har uttalat sig på något sätt, om de visat att de är intresserade osv. På så vis identifierades ett femtiotal kommuner och landsting, vilka sedan fick en inbjudan att delta i försöksverksamheten. Detta kan vara en möjlig metod för att hitta en bra ingång i en verksamhet och kunna initiera ett arbete som sedan kan utvecklas. Problemet med hur manska nå de motparter där intresset för Internet är svalt men behoven troligen stora kvarstår dock.
I sammanhanget anser samma myndighet att det kan vara bra att dela upp arbetet i två steg om det är något nytt som ska startas. Steg ett blir att inledningsvis genomföra någon form av försöksverksamhet i mindre skala där det finns utrymme för att pröva sig fram och lära av sina misstag samt förbättra och utveckla arbetet. I steg två utvecklas och genomförs arbetet i större omfattning och kan då även inkludera de som inte är lika intresserade. Det uppfattas sällan finnas färdiga mallar för framgång. Arbetet med att införliva ett nytt perspektiv präglas ofta av det lärande som sker när man prövar sig fram och får konkreta erfarenheter av hur man kan handskas med olika problem och vilka verktyg som är mest effektiva för att åstadkomma förändring, menar en myndighet.
En identifierad framgångsfaktor anses vara att redan inledningsvis förvissa sig om att de representanter som ska vara med i ett arbete eller projekt kan följa med och delta genom hela projektet. I de fall då aktörer växlar under arbetets gång anses dessa kunna bli stoppklossar genom hela processen. Det uppfattas också vara en framgångsfaktor att redan inledningsvis kunna identifiera vem som tar hand om och för vidare arbetet när den tidsbegränsade insatsen tar slut.
228
Bilaga 9
Flera av svarspersonerna nämner behovet av att tänka efter ordentligt före en insats. Viktiga frågeställningar är vilken målgrupp man ska vända sig till och på vilken nivå. Det är annars lätt att fastna i en återvändsgränd där påverkan endast blir temporär i en liten lokal verksamhet. Att fastna i en sådan återvändsgränd eller att producera material av olika slag som endast blir ”hyllvärmare” anses ofta bero på att ett projekt startats utan att de som startar det har ”tänkt hela vägen fram”. Det är nödvändigt att tänka på hur man ska få ett material att nå ända ut och hur man ska få människor att ta till sig något. Utan att fullfölja tanken är det ofta svårt att nå ända fram och få något att fortsätta leva också efter insatsens slut. För att undvika detta är ”vad händer efter insatsens slut” en avgörande fråga vilken måste besvaras.
Oberoende av om det är ett allomfattande arbete som i sig har som slutligt mål att alla kommuner och landsting ska arbeta utifrån ett rättighetsperspektiv där mänskliga rättigheter ses som en del av hela den ordinarie verksamheten eller om det är en mer begränsad insats är det strategiskt att välja fokus och rätt ingångar. Det finns alltid flera viktiga val att göra. Ska arbetet rikta sig mot alla kommuner och landsting, ett urval av kommuner och/eller landsting eller ska arbetet utgå ifrån samarbete med en kommun eller landsting där man försöker implementera arbetet på alla nivåer och inkludera arbete med ”alla” rättigheter i kommunens ordinarie arbete? Ska arbetet utgå från en sakfråga eller handlar det om generellt arbete? Vad ska göras, varför ska det göras och hur ska det göras? Hur ska det arbete som görs kunna användas också i annat arbete om det visar sig fungera väl och hur ska det arbete som görs kunna leva vidare efter insatsens slut?
Så som flera svarspersoner också nämner är det avgörande att ha en tydlig uppfattning och idé om vad som ska uppnås, det vill säga vad som är uppdraget, vad det är som ska kommuniceras, varför det ska göras och vem det riktar sig till. Något som inte heller får glömmas bort är att också det egna arbetet såväl som kommunernas och landstingens arbete ska ta sin utgångspunkt i ett rättighetsperspektiv.
229
Bilaga 9 SOU 2010:70
Identifierade framgångsfaktorer
• Identifiera personer i kommuner och landsting som kan stå för en bestående kunskap
• Använd kunskap om kommuner och landstings uppbyggnad och beslutsprocess för att få in en fråga utifrån
• Fokusera på ett problemområde eller sakområde i taget
• Koncentrera insatser – gör ett urval genom att t.ex. sätta upp tydliga kriterier
• Inled med någon form av försöksverksamhet innan arbetet genomförs i större omfattning
• Förvissa sig om att representanter i ett projekt kan följa med och delta igenom hela projektet
• Identifiera vem som, vad avser ägande/ansvar, tar hand om arbetet när den tidsbegränsade insatsen är slut
• Tänk efter före vad gäller:
o Vad, varför, vem, hur
o Hur ska man få ett material att nå ända ut
o Hur ska man få människor att ta till sig informationen
o Utvärdering av arbetet efter insatsen
o Tänk: vad händer efter insatsens slut
o Vad krävs av arbetet för att det ska leva upp till ett rättighetsperspektiv.
230
Bilaga 9
3.2 Att tänka på under en insats
Flera myndigheter påpekar svårigheten att med punktinsatser och enstaka projekt åstadkomma attityd- och beteendeförändringar hos en målgrupp. Istället sägs arbete behöva vara kontinuerligt och pågå under lång tid för att ge effekt. Att skicka ut en broschyr förändrar inte värderingar och attityder. Även inom forskning anses det viktigt att vara medveten om att enskilda informations- och kommunikationsinsatser sällan har starka effekter. Förändring är något som sker långsiktigt.
3.2.1 Kunskap för att skapa förändring
En grundläggande förutsättning för att åstadkomma attitydförändring anses av svarspersonerna vara kunskap, vilket innebär att det är viktigt att den kommunikation som sker innehåller någon form av kunskapsförmedling. Det är också centralt att skapa verklig förståelse hos mottagaren för vad t.ex. diskriminering innebär. Detta kan kopplas till att förändringar traditionellt inom forskning uttrycks i termer av förändringar på tre nivåer a) kognitiv nivå – kunskap, b) affektiv nivå – attityder och c) en handlingsbetingad nivå – beteende. Information kan således inrikta sig på olika nivåer av förändring: VAD-information (att förstå vad – som förväntas göras) påverkar kunskaperna hos människor och är oftast saklig. VARFÖR-information (acceptera varför
− något ska göras) påverkar attityder hos människor och kan vara både saklig och emotionell. HUR-information (förstår hur – det ska göras) till människor kan vara dels instruerande och dels handlingsutlösande. Dessa tre delar syftar till att bearbeta en eventuell mottagare och ingår i en användbar strategimodell för påverkan och övertalning och skulle kunna fungera som en god utbildningsmetod som är mer processinriktad.
14
Utbildningsinsatser behöver skräddarsys efter behov och kunskapsnivå. Inom en verksamhet kan flera olika nivåer på utbildningar behövas. Utbildningar för antidiskrimineringsbyråer har till exempel, efter att detta problem påtalats, delats in i tre olika steg med en utbildning för juristerna, en för de som arbetar allmänt och en för styrelseledamöter. Kunskapsnivån uppfattas ofta vara väldigt
14
Palm, Lars & Windahl, Sven, 1989, Kommunikation - teorin i praktiken, s. 24.
231
Bilaga 9 SOU 2010:70
olika och det ses som svårt att göra alla nöjda varför utbildningar nu målgruppsanpassas.
Tydlighet och enkelhet är två faktorer som inteska underskattas vid kunskapsförmedling. För ombudsmännen handlar det om att försöka kommunicera ett stort, komplicerat och ibland abstrakt perspektiv som inte sällan tar en juridisk utgångspunkt vilken i sig kan vara svår att förstå. Det handlar också om behovet att framföra kommunikation på en nivå med mer praktisk handlingsinriktad infallsvinkel. Att kommunicera lagtext när få människor har vana att läsa lagar och förordningar är problematiskt. Det är viktigt att inte förutsätta att människor förstår begrepp som inom myndigheterna är självklara. Det finns också en risk i att anta att människor har lika stort intresse som man själv har eller att de efter t.ex. en utbildningsdag genast vill läsa mer och sätta sig in i ämnet, vilket långtifrån alltid är fallet.
En målgrupp anses behöva praktiska och konkreta verktyg som på ett effektivt sätt hjälper dem att bedriva sitt arbete för att leva upp till de krav som ställs av lagen och som anses vara meningsfulla för den egna verksamheten. Att synliggöra och kunna beskriva hur verkligheten ser ut vad gäller t.ex. diskriminering förbättrar möjligheten att människor ska förändra sina attityder avsevärt. Ett sådant exempel som ges är de aktionsforskningsprojekt som skett inom förskolan, där förskolelärare först studerar jämställdhet och genus och sedan under en period filmar sitt eget arbete. De flesta tror efter att ha läst om jämställdhet och genus att de är väldigt medvetna och behandlar pojkar och flickor helt lika men efter att ha tittat på filmerna ser de att ofta är detta inte fallet utan särbehandling av pojkar och flickor sker fortfarande i stor utsträckning. Först i detta skede när det blir konkret på individnivå anses de berörda nå verklig insikt och kunna förstå samt förhoppningsvis förmå att ändra sitt beteende.
Att lyckas förmedla att en likabehandlingsplan ska göras men inte varför innebär att i bästa fall görs planen. Med all säkerhet fortsätter inte arbetet och ingen ny plan görs året där på. Kommuner och landsting måste själva förstå användbarheten av olika instrument i sin verksamhet.
I ett dagligt arbete handlar i princip allt om prioriteringar. Det måste då finnas en övertygelse om att i det här fallet rättighetsfrågorna är så pass viktiga att målgruppen ser att det är något den måste ta tag i, om inte annat så för att den egna verksamheten kan komma att granskas. Om inte ett tillräckligt bra arbete görs kan
232
Bilaga 9
t.ex. kommunen/landstinget göra sig skyldig till diskriminering och få betala skadestånd. Ett första steg för att nå övertygelse anses vara kunskap som eventuellt kan leda vidare till att något faktiskt görs, vilket också är något som ofta efterfrågas, enligt svarspersonerna, det vill säga varför och hur något ska göras. Människor som arbetar med frågorna inom t.ex. kommuner och landsting vill ha goda exempel. Vilka skolor har arbetat bra? Hur kan anmälningar se ut och hur kan anmälningar förebyggas? Det anses vara lätt att tala om mänskliga rättigheter på ett övergripande plan där i princip alla håller med om att rättigheter är bra. Detta blir dock alltför vagt och abstrakt. Först när mänskliga rättigheter och berörda lagar kan kopplas till konkret verklighet med anpassade exempel kan verklig förståelse och ett eget förhållningssätt skapas. Här påpekas vikten av interaktivt arbete med mycket diskussion, eftersom det handlar just om värderingar, attityder och beteende – människor behöver gå till sig själva för att lära. Också konkreta riktlinjer och checklistor anses vara till god hjälp för dem som vill veta hur och på vilket sätt något ska göras.
233
Bilaga 9 SOU 2010:70
Identifierade framgångsfaktorer
• Kommunicera kunskap på olika nivåer, vad som behöver göras, varför det behöver göras och hur det kan göras
• Skräddarsy utbildningsinsatser efter behov och kunskap
• Tydlighet och enkelhet i det som görs
• Praktiska och konkreta verktyg som är meningsfulla och effektiva för den egna verksamheten, det vill säga hur något ska göras
− Kommuner och landsting måste själva förstå användbarheten av olika instrument i sin verksamhet
• Skapa verklig förståelse och övertygelse
o Beskriva vad som ska göras samt varför och hur detta något kan/ska göras
o Ta fram goda exempel, riktlinjer och checklistor
o Inkludera interaktivt arbete med mycket diskussion.
3.2.2 Glöm inte bort känslorna
Att blanda kunskap och känsla anses vara viktigt för att få människor att engagera sig och delta. Genom aktiviteter som syftar till att arbeta med sig själv, att få känsloupplevelser genom olika övningar, att titta på filmer och diskutera, höra personliga berättelser och samtidigt varva detta med vad forskning och empiri säger lyfts fram som goda arbetssätt. Det handlar också om att våga sticka ut och uppröra människor lite grann, inte bara vara myndighetstråkig.
Mycket av det svarspersonerna nämner ovan visar på vikten av att försöka nå fram och försöka åstadkomma engagemang och ansvarstagande hos aktörer i en förändringsprocess. Det som beskrivs av svarspersonerna här ovan kan sammanställas i det som forskningen kallar för ”engagemangstrappan”
15
. Först kommer behovet av att skapa kunskap och kännedom. För att aktörer ska
15
Hjelm, Greger, 2002, Förändringsnavigatören, s. 79–80.
234
Bilaga 9
kunna ta ansvar krävs sedan att de får nödvändig information kring ett aktuellt förändringsbehov. Därefter kommer behovet av att skapa förståelse för att förändra attityder och värderingar. I detta steg behöver aktörerna möjlighet att bearbeta informationen de fått för att få en djupare förståelse, vilket inkluderar att söka egen information och att kunna ställa frågor.
I steg tre lyfts vikten av att skapa övertygelse om att behovet av förändring är relevant och angeläget fram. För detta krävs ofta att en aktör får tillfälle att känslomässigt relatera till det som behöver göras. I steg fyra handlar det om att frammana ett personligt ansvarstagande, vilket blir resultatet när en enskild individ förstår att han eller hon har något viktigt att bidra med samt att dessa resurser eller kompetenser tas tillvara genom att individen får möjlighet att påverka utvecklingen av processen. Genom att tydligt involvera varje deltagare i processen i att utforma övergripande förändringsmål, där egna värderingar och visioner får ett stort inflytande på det mål som formuleras, skapas slutligen hängivenhet och förpliktelse. ”Engagemangstrappetänkandet” går således väl i linje med ett rättighetsperspektiv där möjligheter och förutsättningar till delaktighet och påverkan är centrala delar.
Identifierade framgångsfaktorer
• Försök förmedla känslor för att skapa övertygelse och förändra attityder och värderingar
• Använd ”engagemangstrappan” för att åstadkomma engagemang och ansvarstagande hos aktörer
3.2.3 Arbeta med det positiva men redovisa även det negativa
En myndighet nämner att en framgångsfaktor har varit att försöka hitta positiva ingångar, det vill säga saker som redan görs bra i en verksamhet, och sedan fortsätta att utveckla dessa. Samtidigt är det viktigt att hitta fördelarna för en verksamhet med att utveckla vissa områden, det vill säga vad verksamheten har för egennytta av att göra något. Uppfattningen är att det är lättare att få med sig
235
Bilaga 9 SOU 2010:70
enskilda verksamheter på detta sätt än att, som ofta görs i påverkansarbete, skuldbelägga och ta fram listor på hur ”usla” verksamheter är på att göra vissa saker. En nyttofaktor, anser svarspersonen, är inte att hamna på nummer 50 istället för på plats 100 på en ”skamlista”. Istället nås mer bestående förändringar om man förstår och känner att arbetet är något bra. Det kan vara farligt att vara för mycket av krävande myndighet ”folk gör som man säger
men när man går därifrån är jag inte så säker på att det stannar kvar”.
En annan myndighet tror dock att öppen redovisning av hur det ser ut, även det som inte fungerar, inom olika verksamheter är ett bra komplement. Det förmodas vara ett effektivt sätt att få i gång olika aktörer ute i landet, att redovisa vilka som lever upp till sina åtaganden och vilka som inte gör det. Myndigheten tror vidare att verksamheter är intresserade av att visa upp att de faktiskt är bra på vissa saker och har tagit fram ett verktyg där man kan lägga upp information om sitt arbete och på så sätt jämföra sig med andra. Det handlar då framförallt om att redovisa saker som andra kan ha nytta av och att detta kan användas för att på så sätt tjäna på att slippa utveckla något som redan gjorts. Svarspersonen tycker sig kunna se att just kommuner också uppskattar att kunna jämföra sig med varandra. I systemet har en säkerhet byggts in för att de uppgifter som lämnas är trovärdiga genom att även intresseorganisationer kan gå in och studera uppgifterna. Där det uppfattas att uppgifterna inte stämmer kan det lokalt föras en dialog med uppgiftslämnarna i kommunen eller landstinget. På så sättiska rätt information hamna i verktyget.
Att andra aktörer och intressenter kan gå in och granska uppgifter kan ses som ett bra sätt att också involvera och engagera rättighetsbärare själva, vilket tar upp den viktiga frågan om folkligt deltagande och då framförallt marginaliserade gruppers deltagande i samtliga delar av en process. Enligt en människorättsbaserad politik så är de processer som leder till ett mål lika viktiga som själva målet och att delta i en process ses inte bara som ett medel för att uppnå ett specifikt syfte utan är en mänsklig rättighet i sig som måste förverkligas för sin egen skull, vilket är viktigt att beakta vid alla former av insatser.
16
Gott stöd och hjälp för ombudsmännens verksamhet finns i kommunallagen där andra paragrafen innefattar att kommuner och landsting ska behandla alla sina medborgare lika. Kommunallagen
16
Abiri, E. & Brodin, A., 2008, a.a., s. 19.
236
Bilaga 9
ses som väldigt användbar då kommuner och landsting måste följa denna och betraktas därför som deras ”bibel”.
En framgångsfaktor som kan kopplas till ett rättighetsperspektiv och som nämns av svarspersonerna är att utforma utbildningsinsatser och även andra insatser i dialog med den man vänder sig till. Oftast anses det lättare att bjuda in dem som redan visat intresse och entusiasm på något sätt och låta dessa vara med från början innan allt är fastlagt. Det bedöms också av svarspersonerna vara viktigt att ha regelbunden kontakt med målgruppen, så att den känner att den kan vända sig till myndigheten och få råd och stöd. Att det arbete som bedrivs ska vara till stöd för målgruppen, till exempel genom att representanter från den egna gruppen har varit med och utvecklat det material som rekommenderas, är positivt.
Identifierade framgångsfaktorer
• Hitta positiva ingångar
− framgångsrikt arbete som redan sker i enskilda verksamheter
− och utveckla dessa
• Identifiera egennyttan för enskilda verksamheter
• Redovisa öppet hur det ser ut i olika verksamheter (både det som fungerar bra och det som fungerar sämre)
• Forma insatser i dialog med dem man vänder sig till
• Ha regelbunden kontakt med målgruppen
• Att representanter från en målgrupp är med och utvecklar det material som rekommenderas för hela målgruppen.
3.2.4 Ytterligare framgångsfaktorer i en genomförandefas
Ytterligare en framgångsfaktor uppfattas vara att ha ett rullande ansvar i samarbete med andra, vilket kan skapa större delaktighet och att olika parter känner sig engagerade. Vad gäller kommuner så är det viktigt att tänka mycket mångfacetterat, då väldigt många aktörer är knutna till det lokala arbetet i en sakfråga så som t.ex. ”Lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever.” Därmed uppfattas det också vara av vikt att identifiera och tänka på närmålgrupper till kommunerna
237
Bilaga 9 SOU 2010:70
och andra aktörer som arbetar gentemot kommunerna även i andra sammanhang vilka kan delta i och påverka arbetet i rätt riktning. I arbete riktat mot kommuner uppfattas det vara nödvändigt att hela tiden tänka strategiskt. En kommun är väldigt differentierat uppbyggd och det är viktigt att inte enbart se en stor enhet eller målgrupp utan istället försöka bryta ned dessa till flera målgrupper och planera samt genomföra insatser till var och en av dessa. Kommunikation på rätt nivå, att veta varför man gör det man gör, och att försöka se helheten är centralt.
En avgörande framgångsfaktor är också att få kommunerna och landstingen att faktiskt avsätta tid och resurser för arbetet och att de prioriterar dessa frågor. Flera påpekar vikten av mainstreaming och att få in anti-diskrimineringsarbetet i den ordinarie verksamheten. Att implementera mänskliga rättigheterska alltså inte ses som merarbete som måste göras vid sidan av den ordinarie verksamheten. Istället bör det ses som ett arbete som bygger vidare och integrerar mycket av det som redan görs.
17
Ett sådant sätt är att
föra in ett rättighetsperspektiv i enskilda verksamheters styrdokument.
För några av myndigheterna har det bedömts vara viktigt att hitta samarbetspartners och då särskilt samarbetspartners som har förtroende hos den målgrupp en myndighet vänder sig till. Strategiska allianser är viktigt för att bli framgångsrik samt för att skapa legitimitet i det som görs. Att samarbeta med andra aktörer innebär också att ett visst perspektiv förs in även i samarbetspartnerns specifika verksamhet på ett naturligt sätt. Samarbete, så som till exempel idag görs mellan ombudsmännen, uppfattas ofta vara tidskrävande men också ge upphov till bättre resultat.
Slutligen anses en framgångsfaktor för genomförandefasen vara att under arbetets gång hela tiden följa upp arbetet för att se till att hamna rätt. Det är lätt att under ett arbetes gång bara fortsätta även om det märks att man hamnar vid sidan av målet och istället anpassa målet efter resultatet. Av bekvämlighet försöker man ibland ta genvägar, vilket ibland kan anses vara befogat men inte alltid. Det är således bättre att försöka styra arbetet från början och ha täta avstämningspunkter under arbetets gång. Ett sätt som anses vara framgångsrikt är att i större projekt ha en koordinator som leder och samordnar arbetet och kan driva på. Koordinatorn bör
17
Abiri, E. & Brodin, A., 2008, a. a., s. 16
− 17.
238
Bilaga 9
inte vara förankrad i någon av de inblandade verksamheterna utan ha en mer självständig roll.
Identifierade framgångsfaktorer
• Ha ett rullande ansvar i samarbete med andra aktörer och målgrupper
• Tänka mångfacetterat i synnerhet vad gäller kommuner
o Identifiera närmålgrupper och andra aktörer som arbetar gentemot kommunen
o Bryta ner kommun och landsting i flera målgrupper och rikta insatser till var och en av dessa
o Ha ett helhetsperspektiv men arbeta enskilt med olika delar
• Få kommuner och landsting att faktiskt avsätta tillräcklig tid och resurser för arbetet och att prioritera arbetet
• Försök få in arbetet i den ordinarie verksamheten
• Hitta lämpliga samarbetspartners och strategiska allianser som målgruppen har förtroende för
• Att under arbetets gång ha täta avstämningspunkter och uppföljning för att se till att arbetet genomförs på rätt sätt
• Anställa en fristående koordinator eller samordnare i större projekt som leder och samordnar arbetet.
3.2.5 Information & kommunikation
Vad gäller information och kommunikation så anser i princip alla myndigheterna att det är centralt att upprätta en kommunikationsplan till varje insats, samt att det finns en kommunikatör med från början som följer hela insatsen. Det är viktigt att ringa in huvudbudskapet och ha med sig detta oavsett vem man talar med och oavsett kanal samt tillse att forskning och statistik stödjer budskapet.
239
Bilaga 9 SOU 2010:70
En av svarspersonerna anser att oavsett vem man vänder sig till så bör man aldrig förlita sig på en kanal utan försöka använda många samtidigt. I bästa fall diskuteras en fråga under en period i lokalradio, kommunstyrelse, tidningar och vid kaffebordet på vårdhemmet samtidigt.
Media är ett av de effektivaste sätten att nå ut. Att medverka i tv-soffor eller den lokala pressen anses ge mycket reaktioner. Ett stort antal människor runt om i Sverige läser lokalpressen och det ses således som värdefullt att synas där. Det uppfattas också oftast vara lättare att komma med i lokalpress än i storstadspress. Således är det av relevans att den lokala pressen informeras om att en aktivitet sker, varför det sker och vad som ska göras. Att offentligt ge beröm till kommunerna för att de är intresserade och tar initiativ anses också skapa medvind och vara en morot för dem som deltar. Värt att beakta är dock att enligt forskningen så kan massmedier skapa uppmärksamhet, nya kunskaper och diskussion mellan människor men knappast attityd eller beteendeeffekter.
18
Enligt en svarsperson läggs mycket tid på att utforma och trycka informationsmaterial, vilket sedan endast sprids till ett fåtal självklara aktörer och därefter händer inte mycket mer. För informationsmaterial som tagit åtta månader att ta fram så krävs minst lika mycket tid för efterarbete och för att få ut materialet. Annars riskerar det att vara bortkastat. Tyvärr hinns detta sällan med, något annat arbete har redan satts igång och efterarbetet blir aldrig gjort. Detta kan ses i relation till det faktum att det är svårt att få saker att leva vidare och att enskilda projekt eller insatser oftast endast har liten lokal påverkan och på så sätt riskerar att bli en återvändsgränd. Att tillräckligt efterarbete ofta inte görs kan vara en förklaring till detta.
Flera av svarspersonerna anser att personliga möten är det mest effektiva sättet att nå ut och påverka en målgrupp. Att få sitta ned och prata uppfattas vara viktigt och uppfattningen är att en person blir mer påverkad vad gäller attityder och värderingar vid ett personligt möte än av information som läses in individuellt. Just dylik interpersonell kommunikation i mindre nätverk sägs ofta vara det bästa sättet att skapa och bibehålla beteendeförändringar.
19
Det
kan vara lätt att svara att webbplatsen är viktigast, menar en svarsperson, förutsättningen är dock att människor hittar dit. Finns inte stora resurser till att annonsera bygger det i slutändan ändå på
18
Larsson, L-Å., 1997, a. a, s. 83
− 84.
19
Larsson, L-Å., 1997, a. a, s. 83
− 84.
240
Bilaga 9
att någon har talat om ämnet eller webbsidan tidigare. Skriftligt material och webbsida behövs dock som komplement. Faktum är också att det inte går att nå ut till alla på ett personligt plan. En metod kan då, enligt en svarsperson, vara att använda sig av vidareinformatörer. Flera anser dock att webbsidan i sig är viktig för att enkelt och kostnadseffektivt sprida information. Ett bra stöd på webbsidan anses kunna locka fler under vägens gång.
Både generella teorier om kommunikation och rättighetsperspektivet stödjer ett dialoginriktat sätt att arbeta. Forskning pekar på att dialog är en förutsättning för verkligt effektiv kommunikation och fokuserar då på likvärdig status mellan dem som kommunicerar. Det går att skilja på teknisk dialog och äkta dialog. Den förstnämnda fokuserar på faktaöverföring medan så kallad äkta dialog syftar till att individer eller grupper söker kontakt med varandra, upprättar en social zon där frågor kan förhandlas och där ett ömsesidigt utbyte av information kan ske. Kravet för så kallad äkta dialog är att balansera egna idéer och förslag med en öppenhet för alternativa versioner och uppfattningar om verkligheten, med andra ord ge upp sitt krav att ensam kontrollera den aktuella frågan och agendan. Det anses också att människor motiveras lättare när de känner att de själva har möjlighet att vara aktiva i kommunikationen.
Rent praktiskt för en myndighet kan detta innebära att man använder sig av intervjuer och samtal med ett urval av mottagargruppen för att få underlag till åtgärder. Det centrala blir då att mottagarna används som rådgivare. Denna strategi kan förstås vara problematisk vid större landsomfattande åtgärder och insatser. Att arbeta nationellt för att nå alla berörda och ändå ge alla samma möjlighet till delaktighet kan också vara problematiskt ur ett rättighetsperspektiv. Likaså att arbeta från en central nivå där massmetoder är ett vanligare inslag liksom att strategiskt sprida information via webbsidor, när det kan konstateras att bestående förändringar oftast kan kopplas ihop med multipla, personliga och nätverksformade metoder, vilka anses ge bättre effekt än massmetoder.
Några svarspersoner påpekar vikten av nära och god kommunikation med kommuner och landsting för att hitta dem som är engagerade och verkligen vill arbeta med anti-diskrimineringsfrågor på lokal nivå. En av svarspersonerna säger att ”vi kan inte mer än
informera och försöka sälja idén att det är meningsfullt att arbeta med detta (…) vi erbjuder vissa sätt att se på saken och olika sätt att arbeta
241
Bilaga 9 SOU 2010:70
som vi tror är effektiva”. Kommuner har friheten att gestalta sitt
arbete efter eget tycke och sanktionsmöjligheterna då inget, eller fel saker görs, är få. Det är av vikt att se, förstå och förhålla sig till denna autonomi och självständighet.
Röster höjs dock för att en starkare lagstiftning på området är nödvändig, en lagstiftning som kan sätta mer press på i synnerhet kommunala verksamheter. Den allmänna åsikten är att lagstiftning kan uppfattas som en pålaga av staten men att den ändå fungerar normativt. Den nya mer sammanhållna diskrimineringslagstiftningen från 2008 innehåller just en vitessanktion, vilken uppfattas komma betyda en hel del i framtiden.
Så som nämnts tidigare av en svarsperson så kan det behövas en kombination av ett ovanifrån- och ett nedanifrån-perspektiv vilka kompletterar varandra vad gäller arbete riktat mot kommuner och landsting. Att försöka motivera och engagera kommuner att frivilligt arbeta med en fråga är av stor vikt dels på grund av kommunernas självstyre och dels för att det handlar om att skapa verklig förståelse och övertygelse om att ett förändringsbehov finns.
Upplevd autonomi och upplevt förtroende är enligt forskning troligtvis de bästa grogrunderna som finns för verksamhetsförankrad förändring. Forskningen menar också att beslutsfattare måste vara lyhörda för särskilda lokala tillämpningar, särskilt i decentraliserade system där plötsliga interventioner uppifrån antagligen skapar större förvirring och frustration än i centraliserade system. Dessutom anses självstyrelse ge större lojalitet till systemet än inom ett system som styrs mer direkt.
20
Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att framgångsrik information inte alltid leder till framgångsrik beteendepåverkan. Det vill säga att bara för att informationen når fram dit den är tänkt så innebär det inte att mottagarens beteende förändras. Här kan det vara bra att ha i åtanke att allt inte är informationsproblem och att alla mål inte går att uppnå med hjälp av informationsåtgärder. Kommunikation får dessutom anses vara ett relativt svagt styrmedel för att påverka människors beteende även om det ofta är kostnadseffektivt. Kommunikation ska istället ses som ett komplement och förstärkning till andra starkare styrmedel så som lagstiftning.
21
20
Hall, Patrik & Löfgren Karl, 2006, Politisk styrning i praktiken, s. 208.
21
Palm, Lars, 2006, Kommunikationsplanering – En handbok på vetenskaplig grund, s. 17
− 18.
242
Bilaga 9
Att lagstifta handlar om att i lagtext skapa en generell lösning på ett problem.
22
Det är dock viktigt att inte fastna i en alltför teknisk
dialog där faktaöverföring blir det dominerande inslaget, vilket ett juridiskt perspektiv med stor säkerhet bidrar till. Det är viktigt att förstå att mänskliga rättigheter inte enbart handlar om juridik och lagstiftning utan också om respekt för alla människors lika värde och rättigheter, vilket även inkluderar politik, etik och moral. Sådana frågor kräver ett annat förhållningssätt också gentemot kommunerna, för att få dem att förstå värdet och vinsten av ett rättighetsperspektiv. Det kräver en äkta dialog som innehåller respekt och tar hänsyn till allas åsikter och synpunkter och skapar möjlighet till ett mer aktivt deltagande men som också synliggör ansvar i den mån agerande påverkar människors rättigheter.
22
Bengtsson, Hans (red.) 1998: Politik, lag och praktik: Implementeringen av 1994 års handikappreform, s. 22.
243
Bilaga 9 SOU 2010:70
Identifierade framgångsfaktorer
• Upprätta kommunikationsplan och ha med en kommunikatör från början
• Använd flera olika kanaler för att nå ut med ett budskap
• Arbeta medialt och syns i media
• Lägg lika mycket tid på efterarbete och på att föra ut producerat material som på själva produktionen
• Personliga möten så långt det är möjligt
• Använd vidareinformatörer
• Ha en välutvecklad webbsida som ett viktigt informationskomplement
• Ha nära och god kommunikation för att motivera kommuner och landsting i deras arbete
• Förstå och respektera kommuner och landstings autonomi och självständighet
• Lagstiftning är nödvändig och har en normativ påverkan men är inte tillräcklig för förändringsarbete.
3.2.6 Att skapa delaktighet
På frågan om hur reell delaktighet kan skapas på bästa sätt varierar svaren. Det uppfattas att inledningsvis behövs god kunskap om den specifika gruppen för att sedan närma sig med en ödmjuk inställning och låta gruppen själv ge sin syn på den aktuella frågan eller problemet. En svarsperson menar att det är viktigt att representanter för målgruppen är med från början innan allt är fastlagt men att det då måste finnas något att presentera. Är det alltför ostrukturerat skapar det inget intresse att delta och inte heller någon delaktighet i själva arbetet. Det måste således finnas något att utgå ifrån så som vad man vill göra och varför. Detta kan sedan fyllas på under tiden som ett resonemang sker med representanterna och vissa delar kan därefter komma att ändras. Vidare krävs täta avstämningar med målgruppen under arbetet samt att målgruppen
244
Bilaga 9
själv får ta ansvar för olika aktiviteter och att det då finns stöd att tillgå. Det kan handla om att i en genomförandefas gemensamt gå ut med pressmedelanden och att man till exempel anordnar gemensamma utbildningsdagar. Ett annat sätt att skapa delaktighet anses vara att arbeta med referensgrupper av olika slag.
Det ses också som viktigt att öppet lyssna på det som målgruppen har att säga och att verkligen ta in dessa synpunkter. Att skapa interaktivitet anses av en svarsperson vara nyckeln till delaktighet samtidigt som det är viktigt att målgruppen märker att man själv är engagerad och faktiskt vill förbättra och utveckla ett arbete samt att målgruppen känner att de får vara med och bidra till detta. Vidare är det viktigt att sätta in de aktuella frågorna i målgruppens sammanhang, att lyssna på deras problem och tankegångar men också att identifiera på vilket sätt målgruppen är berörd.
En svarsperson menar att det är viktigt för delaktighet att verkligen ta hänsyn till att kommuner och landsting behöver hitta arbetssätt som passar just deras arbete samt de förutsättningar och förhållanden som finns i berörda verksamheter. Det är viktigt att arbetet ses som meningsfullt. Målgruppen behöver veta varför man ska göra det som görs, vad det tillför verksamheten och hur det kan göras så effektivt som möjligt.
Vid resonemang kring hur reell delaktighet skapas på bästa sätt hade myndigheterna med fördel kunnat använda sig av ett rättighetsperspektiv, vilket inte var fallet. Rättighetsterminologi är i princip obefintlig i intervjusituationerna även när en så central rättighetsfråga som delaktighet diskuteras.
En myndighet bedriver idag informationsinsatser riktade mot särskilt utsatta grupper i samhället. Grundtanken är att grupperna ska utveckla en egen kapacitet och ett eget arbete mot diskriminering för att bidra till önskvärda förändringsprocesser. I arbetet med informationsinsatserna har sex stycken specifika punkter setts som särskilt viktiga för att nå den målsättning som satts upp. Dessa punkter kan på många sätt ses som en sammanfattning av det som ovan diskuterats: 1) tillvarata kommuner och landstings erfarenheter och perspektiv, 2) utveckla kommuner och landstings kunskap om mänskliga rättigheter, 3) öka kännedomen om och förtroendet för myndigheten, 4) utveckla metoder för hjälp till självhjälp (egenaktivitet i kommuner och landsting), 5) utveckla myndighetens kunskap om kommuner och landstings förutsättningar och arbete samt 6) synliggöra kommuner och landstings
245
Bilaga 9 SOU 2010:70
särskilda problemområden. Med den viktiga skillnaden att istället för att kunna kräva sina rättigheter så bör ett sådant arbete inrikta sig på kommuner och landstings kapacitet och möjlighet att främja, skydda och tillgodose människors rättigheter. Myndigheten använder sig framförallt av utbildningar och referensgrupper där arbetet sägs vara baserat på en ömsesidig tvåvägskommunikation mellan grupperna och myndigheten.
Identifierade framgångsfaktorer
• Viktigt att representanter för målgruppen är med från början
• Ha något att presentera, utgå från vad och varför man vill göra något
• Var väl förberedd
• Ha täta avstämningar med målgruppen
• Låt målgruppen själv ta ansvar för olika aktiviteter
• Genomför aktiviteter tillsammans t.ex. gemensamma pressmeddelanden och gemensamma utbildningsdagar
• Öppet lyssna och ta in synpunkter från målgruppen
• Skapa interaktivitet
• Sätt in specifika problem i målgruppens sammanhang och verklighet samt identifiera hur målgruppen berörs av aktuella frågor
• Hjälp kommuner och landsting att hitta arbetssätt som passar deras arbete och de förhållanden och förutsättningar som finns i dessa verksamheter.
246
Bilaga 9
3.3 Att tänka på efter en insats
Myndigheterna använder sig främst av enkäter för att utvärdera olika enskilda insatser så som utbildningar, tillsyner och utvecklingsprojekt. I något fall har också en uppföljningsutvärdering genomförts något år efter insatsen där ett antal personer som var målgrupp för ett projekt ringdes upp, vilket upplevdes ge mycket intressant information. Dylika efterutvärderingar bedöms dock bara kunna göras i mån av resurser. Ibland använder sig myndigheterna också av referensgrupper för att få in synpunkter, idéer och kunskaper. Andra sätt att få feedback är att allmänt bjuda in representanter från olika organisationer för att lyssna till vad de har för erfarenheter, vad som är på gång och för att skapa egna nätverk för att fånga upp vad som händer runt om i landet. Detta är dock arbete som sker i andra sammanhang och sällan i anslutning till en utvärdering.
23
Vid något tillfälle har också efterföljande undersökningar gjorts om en myndighet har annonserat, för att se vad annonserna har gett för genomslag. Kommunikationsarbete anses dock vara notoriskt svårt att utvärdera och kräver stora resurser som myndigheterna oftast inte säger sig ha råd med. Just att mäta kunskaper, attityder och värderingar kräver att någon form av mätning sker både före och efter en insats. I brist på resurser används istället så kostnadseffektiva sätt som möjligt så som att låta målgruppen besvara en enkät i direkt anknytning till exempel en utbildningsdag.
De arbetsmetoder som ombudsmännen använder idag får antas göra det svårt att utvärdera insatser på ett sådant sätt som skulle behövas för att kunna se hur eller om ett arbete lever vidare och har haft avsedd effekt. Information om hur ett arbete landar ute i en verksamhet, vad som har fungerat väl, vilka svårigheter som uppstått samt vilka ytterligare åtgärder som krävs är av stor relevans och bidrar till lärande i en verksamhet och hjälper till att föra utvecklingen i ett långsiktigt arbete framåt. Det blir då otillräckligt att endast genomföra utvärderingar i anknytning till specifika utbildningsinsatser eftersom detta inte säger något om huruvida kunskapen kommer att användas i det egna arbetet av de som deltagit i en utbildning. Mer systematisk uppföljning och utvärdering skulle kunna skapa ett mer processinriktat och långsiktigt arbete, vilket i sin tur ger möjligheter för att arbeteska leva vidare
23
Om utvärderingar och olika utvärderingsmodeller, se: Sandberg, Bo & Faugert, Sven, 2007, Perspektiv på utvärdering.
247
Bilaga 9 SOU 2010:70
och fortsätta utvecklas i en mottagarverksamhet. Vidare skulle en sådan uppföljning bidra med kunskaper och erfarenheter i den egna verksamheten men också information som skulle vara till hjälp för andra aktörer som arbetar på området med att föra ut rättighetsperspektivet.
En av myndigheterna har genomfört försöksverksamhet för det e-verktyg myndigheten skapat. Där genomfördes en systematisk uppföljning. Dels ringde myndigheten upp de som prövat verktyget och dels ingick i försöksverksamheten en e-postadress vilken synpunkter kunde skickas till om hur verktyget kunde förbättras. Det betonades tydligt under hela försöksverksamheten att detta är ett verktyg målgruppen ska kunna ha nytta av och att det är deras verktyg. Totalt inkom 90 synpunkter från 19 kommuner och två landsting. På det sättet har myndigheten fått in underlag att gå vidare och förbättra verksamheten och dessutom identifierat flera viktiga funktioner som kommuner och landsting känner är nyttiga för dem och som nu används för att lägga in information i verktyget.
Ytterligare en metod som tillämpas av en av myndigheterna är att få revisorer i kommuner och landsting att införliva, i det här fallet ett barnperspektiv, i sin granskning. Revisorer uppfattas kunna vara ”vapendragare” när det gäller att granska och följa upp kommuners och landstings egna beslut och verksamheter och på så sätt kan kommuners och landstings arbete på området förbättras. I rapporten ”Rustad för revision” framgår hur arbetet kan utföras, där lärdomar även kan dras för andra rättighetsområden.
Ett annat sätt att utvärdera anti-diskrimineringsinsatser kan vara att mäta antal anmälningar efter en insats. Dock är detta inte en självklart bra indikator på förändrade attityder och värderingar utan kan snarare ses som att rättighetsbärare har fått ökad medvetenhet om att de har en specifik rättighet. Flera myndigheter upplever dock att de anmälningar som inkommer mot kommuner spelar en avgörande roll, särskilt där det går så långt som till stämning, vilket ofta leder till att kommunen får ett annat perspektiv på diskrimineringsfrågor och även sin egen roll i sammanhanget.
Det anses dock generellt av svarspersonerna vara viktigt att utvärdera arbete som gjorts och att då både processutvärdera själva arbetet och att utvärdera resultatet för att se om man nått fram till målgruppen.
Ytterligare en central utgångspunkt i allt arbete som görs men som få har nämnt är dokumentation, särskilt för att möjliggöra
248
Bilaga 9
utvärdering och uppföljning efter ett arbete. För att kunna dra slutsatser och bedöma ett resultat är det nödvändigt att arbete dokumenteras och att information samlas in under arbetets gång. Utvärdering och uppföljning bör planeras redan från början så att relevant information finns att tillgå i slutet.
24
Ett sätt är att fråga sig
”hur ska vi visa att vi nått målet?” Detta är också en av anledningarna till behovet av tydliga och mätbara mål samt väl utvecklade indikatorer. Dokumentation är vidare en av grundstenarna för att ett arbete ska kunna leva vidare och utvecklas.
En viktig och självklar målsättning i framtiden är att uppföljningar och utvärderingar av anti-diskrimineringsarbete sker. Önskvärt är också att genomfört arbete följs upp något år efter insatsens avslut. Likaså är det centralt att systematiska uppföljningar av verktyg och metoder görs för att kunna förbättra och utveckla dessa.
Identifierade framgångsfaktorer
• Använd referensgrupper (även i en genomförandefas)
• Skapa nätverk (framförallt i en genomförandefas)
• Ha åtminstone någon form av utvärdering, vilken ska vara planerad för redan initialt
• Använd gärna både processutvärdering och utvärdering av själva resultatet/effekten
• Uppföljning av avslutat arbete efter en längre tid
• Utnyttja revisorer i arbetet med att granska och följa upp kommun- och landstingsbeslut och verksamheter
• Dokumentera alla faser av ett arbete.
3.4 Tankar om utvecklingen i framtiden
På frågan om hur rättighetsarbete riktat mot kommuner och landsting kan utvecklas i framtiden är det flera av myndigheterna som uttrycker ett behov av någon form av ökad lokal närvaro. Det anses vara svårt att sitta som central myndighet i Stockholm och
24
Sandberg, Bo & Faugert, Sven, 2007, Perspektiv på utvärdering, s. 33ff.
249
Bilaga 9 SOU 2010:70
försöka nå ut med förändringsarbete. Lokalt arbete anses ofta vara beroende av en eller ett fåtal personer/eldsjälar, vilket riskerar att skapa dålig förankring och instabilitet. En eldsjäl kan vara drivande och till stor nytta förutsatt att personen förmår att sprida struktur och skapa rutiner som också andra kan använda sig av, men bredare förankring krävs.
Flera påpekar dock att det i framtiden är nödvändigt med en person/funktion som fungerar som ”motor” i kommunen, en koordinator eller samordnare av något slag som har som arbetsuppgift att arbeta in anti-diskrimineringsfrågor i det ordinarie sättet att arbeta inom alla områden och processer i en kommun eller ett landsting. På detta sätt kan man undvika att en myndighet kommer utifrån och ifrågasätter det arbete som görs (eller inte görs) även om tillsynsansvaret även fortsatt måste finnas. Om kommuner och landsting tog ett större ansvar kunde myndigheterna lägga mer fokus på att vara en stödfunktion. Då hamnar också ansvaret där det hör hemma – hos kommunerna själva, enligt en av svarspersonerna. I dagsläget händer något endast just när en myndighet genomför en insats men det är svårt att få det att leva vidare efter att insatsen är avlutad. Att hitta ett antal personer som kan utbildas och agera som processförare på det lokala planet är något som ses som en framtida framgångsfaktor när insatser ska genomföras lokalt.
Det är alltså viktigt att i framtiden bredda gruppen av aktörer som deltar i rättighetsarbetet och att försäkra sig om att det finns en stark förankring i den kommunala ledningen samt att denna också prioriterar arbetet och att det förs in i verksamhetsplanerna. Ett tillvägagångssätt anses kunna vara att satsa på vidareinformatörer inom verksamheter. Kommuner och landsting är så pass stora aktörer att de själva kan bära mycket informationsarbete. Det bör ingå grundläggande introduktionsutbildning i mänskliga rättigheter för all ny personal i kommuner och landsting samt fortbildning och kompetensutveckling för de som redan är anställda. Med andra ord behöver det ske en ”mainstreaming” av mänskliga rättigheter i dessa verksamheter. En viktig poäng anses dock vara att kommuner och landsting måste vilja arbeta med detta och själva axla sitt ansvar. Det bedöms finnas en gräns för hur mycket som kan kommuniceras eller informeras fram när det gäller förändringsarbete. Det är deras juridiska ansvar, åtminstone som arbetsgivare och huvudmän, påpekar en svarsperson.
250
Bilaga 9
Som nämnts tidigare bedöms arbetet idag vara alltför Stockholmscentrerat. Det behöver finnas verksamheter på plats på lägre nivå, till exempel genom att ombudsmännens verksamhet decentraliseras. Att finnas på plats och se vad som händer, kunna följa upp, initiera arbete, komma med förslag och resonera med målgruppen så att det blir mer av en långsiktig process uppfattas som nödvändigt men resurserna saknas idag, enligt svarspersonerna. Ett annat förslag är att länsstyrelser kan fungera som någon slags plattform, där kommuner och landsting inom länet kan utnyttja länsstyrelsernas resurser.
När det gäller diskrimineringsarbete på lokal nivå finns idag antidiskrimineringsbyråerna, vilka anses göra ett väldigt bra arbete. Svagheten är dock att de drivs av frivilligorganisationer med begränsade resurser. Ett sätt att betona arbetet skulle vara att staten tar ansvar för och bekostar det och att det inte då enbart är uppbyggt av frivilligorganisationer.
Som svarspersonerna beskriver behöver framförallt kommuner ta ett ökat ansvar vad gäller arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige. Att poängtera är dock att människor är villiga att ta ett ansvar först när de blir sedda och hörda, blir bekräftade och respekterade samt får möjlighet att vara delaktiga i de frågor kring en förändringsprocess som berör dem. Kommuner och landsting måste ges möjlighet att få kännedom och information om mänskliga rättigheter och förstå varför det är viktigt att arbeta med detta och knyta an till dessa frågor både på ett praktiskt men också känslomässigt plan. För att detta ska uppnås krävs att specifika riktade insatser till kommuner och landsting kring diskrimineringsproblematik och mer allmänt om MR-frågor faktiskt sker, vilket inte i någon större utsträckning är fallet idag med undantag av Barnombudsmannens arbete.
Arbetet med mänskliga rättigheter skulle i en framtid inte alltför långt bort gynnas av att så långt det är möjligt decentraliseras och ske i kommunerna själva. Myndigheter såsom ombudsmännen, Handisams och MR-delegationen (i en annan form) kan då fungera som rådgivare och stöd. Med tanke på de resursbegränsningar som idag finns får det anses vara allt för mycket att begära att sju (snart fyra) mindre myndigheter ska lyckas förändra alla Sveriges kommuner och landstings perspektiv i frågan och få igång ett aktivt och levande MR-arbete som rullar av sig självt, åtminstone inom en rimlig framtid och åtminstone så som arbetet och myndigheterna är organiserade och utifrån de uppdrag de har idag. Dock får det ses
251
Bilaga 9 SOU 2010:70
som relevant även för dessa att arbeta mer riktat gentemot kommuner och landsting i framtiden. Förhoppningsvis är möjligheten att hitta goda lösningar på dessa frågor just nu extra stora i samband med att diskrimineringsombudsmännen slås samman och blir en gemensam myndighet. Det torde i så fall vara av intresse att ett sådant mandat eller uppdrag kan arbetas in i den nya organisationen redan från början.
Det bör heller inte vara en omöjlighet för staten att utöva en starkare styrning på kommunerna, kanske i form av ett tillägg i kommunallagen eller på annat sätt. Kommuner är, vilket också nämnts, så pass stora verksamheter i sig att de dels skulle kunna bära mycket av informationsarbetet själva, dels kunna finansiera det. Faktum är att det på olika områden finns ansvars- och finansieringsprinciper vilka pekar på att om det finns ett ansvar att utföra någonting så finns det också ett ansvar att finansiera detta, vilket i allra högsta grad gäller implementering av mänskliga rättigheter i kommuner och landsting. Dock kan det anses rimligt att staten bidrar med resurser för att visa att arbetet med mänskliga rättigheter är viktigt och bör prioriteras. Alternativt skulle kommuner och landsting kunna söka medel hos staten för särskilt arbete på området. Utifrån ett rättighetsperspektiv blir det centralt att tydligt påvisa var ansvarsskyldigheten för att främja, skydda och tillgodose de mänskliga rättigheterna ligger – det vill säga hos kommunerna och hos landsting, likväl som hos staten och statliga myndigheter.
Det anses vidare, enligt en av svarspersonerna, att fortsatt arbete kring mänskliga rättigheter gentemot kommuner och landsting behöver konkretiseras. I den undersökning som MR-delegationen gjort bedöms det vara lätt för kommuner och landsting att svara att de har kännedom om de mänskliga rättigheterna. När det kommer till att förklara och förstå vad det betyder för den egna verksamheten och i personers konkreta arbete, är uppfattningen dock att människor inte är lika insatta och därför behöver insatser initieras som diskuterar mer konkreta delar.
Flera nämner också att ett mer riktat arbete gentemot kommuner och landsting inledningsvis bör utgå ifrån ett par pilotkommuner och utifrån detta kunna använda erfarenheter när man sedan riktar sig mot övriga. En slags försöksverksamhet där det finns utrymme att lära av sina misstag och förbättra arbetet innan det initieras i större skala. Det förmodas också vara lättare för kommuner och landsting att lyssna på hur andra kommuner och landsting
252
Bilaga 9
arbetat än att lyssna på tjänstemän på central nivå. Genom att arbeta aktivt med en specifik kommun eller några få enskilda kommuner utifrån de kärnområden som kommuner hanterar och som berörs av mänskliga rättigheter kan goda exempel tas fram, vilket också är vad kommuner efterfrågar idag. Här uppfattas det vara bra att ha en tillåtande attityd där goda exempel också kan vara att någon försökt göra någonting även om det inte nått ända fram, innan mer framgångsrika exempel kan användas.
Utifrån det som framkommit i kartläggningen skulle ett framtida MR-arbete kunna utgå ifrån dessa myndigheters särskilda kunskaper och erfarenheter inom olika områden. Här skulle Handisams erfarenheter av hur ett arbete kan initieras med någon form av försöksverksamhet som utgångspunkt samt deras kunskaper kring utvecklandet av indikatorer för mätbarhet och erfarenheter av att göra ett lämpligt urval av samarbetspartners i en sådan försöksverksamhet vara viktigt. Vidare skulle Barnombudsmannens långvariga, strategiska och genomtänkta arbete i hur ett nytt perspektiv kan föras in i kommuner och landsting vara till stor nytta samt ur ett genomförandeperspektiv bidra med stor kunskap och erfarenhet kring hur ett sådant arbete bör organiseras och bedrivas inom kommuner och landsting för att få genomslagskraft. Slutligen kan också diskrimineringsombudsmännens långa erfarenhet av informations- och utbildningsarbete användas för att ta fram ett relevant utbildningsprogram och material för ett sådant arbete. Ombudsmännen och Handisam kan med all säkerhet också bidra med mycket utöver dessa spetskunskaper.
Ett tips från en av svarspersonerna är att det går att använda sig av kunskap och erfarenheter från andra områden. Till exempel så sägs miljöarbete ha påverkat funktionshinderarbete mycket. Bedömningen är att också andra områdens erfarenheter kan fungera, under förutsättning att det finns strukturer som är ungefär de samma.
Flera av svarspersonerna menar också att om mer riktat arbete sker mot kommuner skulle det kunna initieras något särskilt kommunalt nätverk eller någon slags kommunal eller landstingskommunal referensgrupp. Ett sådant arbetssätt anses bland annat vara bra för kunskaps- och erfarenhetsutbyte åt båda håll. Om ett dylikt arbete initieras anses det vara centralt att försöka hitta en bra lösning på en lämplig sammansättning, i vilken till exempel inte alla landets 290 kommuner kan vara representerade.
En myndighet påpekar också att självklart går det alltid att bli bättre på att ge råd och stöd samt ta fram bättre material men i
253
Bilaga 9 SOU 2010:70
slutändan är det ändå kommuner och landsting själva som måste genomföra arbetet. För det anses ett visst mått av tvång vara nödvändigt i form av lagstiftning på området. Nödvändigt men inte tillräckligt.
3.5 Svårigheter
Under intervjuerna framkommer en del svårigheter som kan finnas i arbete specifikt riktat mot kommuner och landsting men också mer generella svårigheter, vilka ändå kan kopplas till arbete med kommuner och landsting. En svårighet som lyfts upp är frågan om resurser. Flera av myndigheterna anser sig vara allt för små och ha alltför begränsade resurser, vilket leder till att granskningar, utbildningar, utvärderingar och uppföljning inte kan göras i så stor utsträckning som behövs, även om behovet finns. Det finns inte heller möjlighet att ge kommuner och landsting det stöd de behöver för att kunna bedriva ett bra arbete på området och det görs för lite idag just på grund av begränsade resurser. För att hjälpa kommuner och landsting och verkligen driva utvecklingen framåt och underlätta utvecklingen behövs således andra resurser än de som finns idag.
Ytterligare en svårighet uppfattas vara att det startas mängder av projekt av olika slag men att det ofta är svårt att lyckas med att bara göra ett kortsiktigt nedslag under en begränsad tid, som en svarsperson uttryckte det ”projekt som bara varar ett eller ett par år
förändrar inte världen”. Projekt anses inte heller leda någonvart om
det inte är noggrant förankrat eller om det inte finns något genomtänkt sätt att sprida de kunskaper och erfarenheter som projektet gett. Allt för få frågar sig vad som sker när projektet är avslutat, hur använder sig till exempel en kommun av det faktum att en förskola har deltagit i ett bra projekt, hur anammas och förvaltas det vidare inom kommunen? Det behövs ett strategiskt tänkande som sällan finns idag, för att inte hamna i en återvändsgränd som bara tillfälligt påverkar i en lokal verksamhet.
Att uppnå att påbörjat arbete fortsätter av egen styrka är svårt men viktigt. En svarsperson menar att arbetet fortfarande handlar om att försöka få det att ”rulla” men att inget rullar av sig självt ännu, vilket ses som en stor svårighet.
Ökad kunskap och medvetenhet hos människor, att lyckas förändra människors attityder och värderingar och kanske fram-
254
Bilaga 9
förallt förändra människors beteende, kan alla kopplas till förändringsarbete. För att lyckas med sådant arbete krävs någon form av opinionsskapande arbete, vilket för myndigheterna anses vara svårt. En av svarspersonerna menar att det finns de som anser att myndighetschefer inte ska vara opinionsbildare och att Sverige inte ska ha skattefinansierad opinionsbildning utan att detta är något som endast bör ske på den politiska arenan. Svarspersonen påpekar dock att ombudsmännen är statliga myndigheter som ska föra ut regeringens politik men att de samtidigt är nationella ombudsmän för mänskliga rättigheter, vilket uppfattas ge ett mycket bredare mandat när det gäller opinionsbildning än vad regleringsbrevet anger. De så kallade Parisprinciperna, som antagits genom en resolution i FN:s generalförsamling, sägs också slå fast detta.
25
Svarspersonen anser att ombudsmännen således har ett särskilt ansvar att värna om dessa frågor och att det ger dem ett mandat som inte andra myndighetschefer har. Förra året ströks dock ordet opinionsbildning ur myndighetens regleringsbrev, vilket enligt svarspersonen är motsägelsefullt ”vi ska informera men inte bedriva
opinion men vem ska bestämma var den gränsen ska gå (…) vi informerar ju för att åstadkomma förändring, det blir hårklyveri”.
Att det finns ett mandat att bedriva opinionsarbete måste ses som nödvändigt för att kunna nå regeringens långsiktiga mål som innebär full respekt för de mänskliga rättigheterna i hela Sverige. Att regeringen backar i fråga om detta får ses som ett steg tillbaka i arbetet med att förverkliga det mål som satts upp. Enligt Parisprinciperna framförs bland annat att nationella institutioner med uppgift att bevaka frågor om mänskliga rättigheter ska stå fria gentemot staten och ha ett så brett mandat som möjligt. Då ombudsmännen och Handisam idag är underställda regeringen kan kravet på självständighet enligt Parisprinciperna inte anses vara uppfyllt. Enligt Parisprinciperna bör också opinionsbildning utgöra en central del av nationella MR-institutioners verksamhet. Grundtanken med mänskliga rättigheter är att begränsa statens makt gentemot individen. Då måste också de institutioner som är satta att övervaka mänskliga rättigheter vara fria från staten för att deras arbete inte ska bli godtyckligt och bakbundet. Det handlar då i synnerhet om möjligheten för dessa institutioner att uttala sig fritt och bilda opinion för att bland annat utöva påtryckningar gentemot
25
United Nations, 1994, General Assembly resolution 48/134 of 20 December 1993;
National institutions for the promotion and protection of human rights, A/RES/48/134.
255
Bilaga 9 SOU 2010:70
staten och andra aktörer att följa de skyldigheter staten åtagit sig i och med de konventioner staten ratificerat.
I arbete riktat mot kommuner och landsting uppfattas det vara en svårighet att nå ut till alla. Om man även ser till den kommunala verksamheten så finns det uppskattningsvis runt 10 000 skolledare i Sverige, ännu fler elever och vad gäller till exempel förskolor så är antalet cirka 20 000, vilket gör det omöjligt att nå ut till var och en. Ett individinriktat arbete kräver oerhört mycket mer personal och resurser än vad som finns tillgängligt idag.
I synnerhet kommuner är väldigt stora och komplexa verksamheter med många verksamhetsområden som berörs av mänskliga rättigheter. Kommunerna är väldigt mångfacetterade, de är ekonomiskt pressade, tidspressade och bundna till sådant som måste lösas idag, helst igår. Den breda verksamheten gör det svårt att hitta engagerade personer, eller personer som arbetar på rätt plats eller nivå i en kommun. Samtidigt är kommuner väldigt viktiga aktörer eftersom de är så nära samhällsmedborgarna och det blir väldigt tydligt att det är kommunerna som faktiskt utför den politik som staten har sagt att man ska föra.
Flera av myndigheterna nämner också vikten av att få med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) i sitt arbete. Att de är delaktiga eller står bakom ett arbete anses ge tyngd och skapa en form av image som visar kommuner och landsting att detta arbete är viktigt, att det är något som SKL anser är bra för sina medlemmar och att det inte är något som kommuner och landsting kan ignorera. Dessutom anses SKL ha tillgång till mycket användbar statistik kring kommuner och landsting. Myndigheterna lyfter dock problem med att få med sig SKL i arbetet. Dels sägs att de personer inom kommuner och landsting som försöker arbeta med dessa frågor inte får något stöd från SKL trots att detta efterfrågas. Dels sägs att flera av myndigheterna själva anser sig ha svårt att få med SKL i de insatser som gjorts. Anledningen till problemen sägs vara att SKL anser sig vara styrda av sina medlemmars behov och då medlemmar inte signalerar något behov inom anti-diskrimineringsområdet så händer heller inget. Det är av stor vikt att SKL på något sätt tar mer initiativ och deltar i diskrimineringsarbetet. Då SKL finns på plats ute i landet, skulle tillsammans med en regional funktion på länsstyrelser, mycket mer kunna göras än vad fallet är idag, anser en svarsperson.
256
Bilaga 9
4 Kartläggning av riktat arbete gentemot kommuner och landsting
Avsnitt fyra utgör kartläggningen av HomO:s, Barnombudsmannens, DO:s, JämO:s, HO:s och Handisams utåtriktade arbete riktat mot kommuner och landsting. Kartläggningen gör inte anspråk på att behandla allt arbete som myndigheterna gör utan har lagt fokus utifrån de syften, mål och avgränsningar som beskrivits tidigare. Dock diskuteras till viss del myndigheternas övergripande verksamhet för att sätta in studien i ett större sammanhang. Vidare beskrivs även sådant tillsynsarbete av ombudsmännen och Handisam som är kopplat till aktiva åtgärder där arbete mot kommuner och landsting specifikt lyfts fram. Ofta berörs dessa av tillsynsarbete som bedrivs mot arbetsgivare och skolor. Det kan tyckas att tillsynsansvaret är ett lagfäst arbete av mer tvingande mått och att det har en annan utgångspunkt än syftet för denna studie. Dock får det anses att denna typ av arbete även kan leda till ytterligare initiativ och aktiviteter vilka följer parallellt med tillsynsarbetet.
En del av det arbete som beskrivs är inte direkt riktat mot kommuner och/eller landsting men har ändå ansetts relevant att beskriva i de fall då kommuner och/eller landsting har varit delaktiga eller involverade på något sätt. Det bör påpekas att kartläggningen inte har som syfte att analysera utfall av olika projekt och myndigheternas verksamhet i stort.
Mycket av det arbete som beskrivs har vuxit fram under flera år och de flesta projekt likaså. För att ge en god och mer sammanhållen bild beskrivs relevanta projekt enbart under det år då de initierades även om arbetet härefter pågått under ett flertal år.
Kartläggningen går fem år tillbaka i tiden och innefattar samt beskriver således i kronologisk ordning år 2002, 2003, 2004, 2005 och 2006. Då Handisam endast har funnits sedan årsskiftet 2005/2006 kartläggs enbart myndighetens arbete under 2006. På grund av myndigheternas olika uppdrag och material ser kartläggningen skiftande ut. Avsnittet inleds med reflektioner över den följande kartläggningen.
257
Bilaga 9 SOU 2010:70
4.1 Reflektioner över kartläggning
Utgångspunkt för denna studie är att i lärande syfte ge en överblick av samt samla kunskap om existerande arbete av att nå ut till kommuner och landsting för att, i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige, skapa medvetenhet och förutsättningar till förändring hos dessa. Kartläggningen beskriver vad som gjorts hittills på området av ombudsmännen och Handisam samt visar på hur utvecklingen sett ut över tid genom att beskriva det arbete som skett under åren 2002
− 2006.
4.1.1 Olika uppdrag
Det framgår tydligt att de olika ombudsmännen och Handisam arbetar utifrån skilda uppdrag och att deras verksamheter och utåtriktade arbete gentemot kommuner och landsting ser olika ut till följd av detta.
Regleringsbreven påvisar att myndigheterna dels har olika generella verksamhetsområden (arbetsrätt, delaktighet och jämlikhet, FN:s barnkonvention och dess tillämpning, insatser för delaktighet och jämlikhet, lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter samt verksamhet mot diskriminering), dels att myndigheterna arbetar utifrån olika antal verksamhetsgrenar och att utformning på dessa verksamhetsgrenar ser varierande ut. Under verksamhetsgrenarna och de mål som sätts upp riktar sig ofta någon specifik verksamhetsgren mot informationsspridning, kunskapsuppbyggnad, kunskapsökning och utbildning. De som är mottagare av dessa insatser benämns inte sällan i regleringsbreven som aktörer men vilka aktörer detta innefattar definieras sällan. Termer som används är istället att: ”öka olika aktörers förutsättningar” eller ”att fler aktörer ta initiativ”. Andra har mer specifika definitioner så som att ”öka kunskaperna i första hand hos arbetsgivare och arbetsmarknadens parter” och ytterligare andra har än mer generella mål så som att ”… sprida information som rör funktionshindrade”.
Det är således sällan det explicit uttrycks att myndigheterna ska arbeta gentemot kommuner och landsting i deras uppdrag från regeringen. Istället har myndigheterna ofta enligt ett antal lagar ett tillsynsansvar för att se till att bland annat krav på aktiva åtgärder efterlevs samt att specifika lagar, vilka myndigheterna ska utöva
258
Bilaga 9
tillsyn över, efterlevs. Ansvaret kan därmed generellt gälla till exempel arbetsgivare, där kommuner och landsting ingår som två målgrupper av många. Det kan också gälla utbildningsområdet, vilket i förlängningen kommuner är ansvariga för (ej högskoleområdet) och därmed blir en målgrupp även om arbetet ofta riktar sig mot skolor (ofta som arbetsplats) där flera olika målgrupper finns så som rektorer, lärare och elever.
Tillsyn ses dock ofta som ett skarpare verktyg, vilket kan ses som mer tvingande snarare än dialoginriktat. I uppdragen beskrivs ibland specifikt att informationsinsatser eller kunskapsuppbyggnad ska ske hos dem som är ansvariga för aktiva åtgärder på t.ex. arbetsplatser eller i skolan, vilket gör att här kopplas utåtriktat arbete i form av utbildning och informationsinsatser ihop med tillsynsarbetet och syftar då inte till utåtriktat arbete för att påverka en målgrupp mer generellt utöver myndigheternas tillsynsuppdrag.
Det kan därmed konstateras att eftersom det inte finns något särskilt uppdrag för flera av myndigheterna att arbeta riktat mot kommuner och landsting så sker inte heller detta i någon större utsträckning idag. Däremot har diskrimineringsombudsmännen emellanåt deltagit i projekt där också vissa kommuner och landsting ingår i samarbete och samverkan och på så sätt blir mottagare för utbildningsinsatser av diskrimineringsombudsmännen.
Dock går det av kartläggningen att utläsa att Barnombudsmannen och Handisam har en mycket tydligare roll än övriga ombudsmän vad gäller arbete riktat mot kommuner och landsting. Barnombudsmannen ”ska utveckla och fördjupa kunskapen om
användbara metoder och arbetssätt för att genomföra barnkonventionen i myndigheter, kommuner och landsting”. Handisam ska,
enligt regleringsbrevet, under verksamhetsgrenen kunskapsuppbyggnad ”utveckla och förankra metoder för att följa tillgänglighets-
arbetet i kommuner”. Båda myndigheterna arbetar således aktivt
gentemot kommuner och/eller landsting. Barnombudsmannen har utvecklat flera metoder för att genomföra barnkonventionen och införliva ett barnperspektiv i olika verksamheter, bland annat kommuner och landsting. Handisam är en relativt ny myndighet och kan inte förväntas ha nått alltför långt i sitt arbete. Myndigheten bedriver nu försöksverksamhet på det e-verktyg som arbetats fram och som håller på att testas för att förbättras innan det tas i bruk för att kunna följa tillgänglighetsarbetet i kommuner.
Det kan dock också tilläggas att DO inom sitt övergripande verksamhetsområde har som mål att ”öka myndigheters, kommuners
259
Bilaga 9 SOU 2010:70
och andra aktörers förutsättningar att beaktas allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett etnisk och kulturell bakgrund”.
Detta nämns dock inte mer specifikt under deras verksamhetsgrenar och skulle därför kunna kopplas enbart till myndighetens tillsynsarbete.
4.1.2 En växande verksamhet
I den följande kartläggningen konstateras att alla myndigheterna arbetar utåtriktat gentemot kommuner och/eller landsting antingen genom sitt tillsynsansvar och/eller på annat sätt. Vidare går det att utläsa att myndigheternas riktade arbete utvecklats över tid och att detta arbete ökat allt mer fram till idag. Alltfler utbildningar, konferenser och seminarier riktade mot kommuner och landsting har genomförts i olika syften, dock fortfarande kopplat till myndigheternas huvudsakliga uppdrag. Flera särskilda projekt och arbeten riktade mot eller tillsammans med kommuner och landsting har initierats och ökade kontakter av olika slag så som referensgrupper, nätverk, rådgivning, stöd och hjälp har skett där kommuner och landsting är delaktiga eller involverade. Vidare har några myndigheter utvecklat flertalet metoder för att stödja kommuner och landstings konkreta arbete på området. Det kan också skönjas en viss utveckling från generella utbildningsinsatser för att öka kunskap och skapa medvetenhet till mer specifik information kring hur arbetet kan genomföras, vilket skulle kunna vara mer handlingsutlösande för mottagare av sådan information.
Kartläggningen visar vidare på ett ökat samarbete myndigheterna emellan över tid. Framförallt sker ett utvecklat samarbete kring myndigheternas tillsynsansvar samt kring information och utbildning om nya lagar som tillkommit, något som har ytterligare utvecklingsmöjligheter i och med ombudsmännens kommande sammanslagning. Även ett ökat samarbete med andra aktörer kan noteras och då framförallt andra myndigheter men också i form av referensgrupper och nätverk av olika slag och i vissa särskilda projekt också enskilda kommuner. Att poängtera är att om riktat arbete gentemot kommuner nämns relativt sällan i årsredovisningar och årsrapporter så nämns liknande arbete riktat mot landsting än mer sällan eller aldrig.
Det kan också konstateras att den tekniska utvecklingen har lett till att några av de studerade aktörerna har utvecklat webbaserade
260
Bilaga 9
verktyg för bland annat kommuner och landsting att använda i sitt arbete samt att myndigheterna med tiden har försökt anta ett mer strategiskt förhållningssätt i sitt riktade arbete. Framförallt vad gäller arbetslivet och inom skolområdet har ett stort antal insatser skett där myndigheterna också har försökt att involvera samt samarbeta med ett stort antal aktörer för att ta fram informationsmaterial, riktlinjer, handböcker samt utveckla metoder och verktyg för att underlätta och få igång arbete på dessa områden.
Även om ombudsmännens huvudsakliga arbete riktas gentemot arbetslivet och skolområdet går det ändå att till viss del urskönja en utveckling med fokus på särskilda sakområden bland annat inom bostadsområdet och hälsoområdet. Här försöker man ta ett helhetsgrepp kring de specifika områdena och involvera alla berörda målgrupper inom det specifika området, snarare än att fokusera arbete endast på en målgrupp.
Denna kartläggning är inte på något sätt en jämförelse av de studerade aktörerna. Av naturliga skäl har dock Barnombudsmannen en särställning, tack vare myndighetens uppdragsbeskrivning från regeringen, vad gäller arbete riktat mot kommuner och landsting, vilket får anses relevant att framhålla. Barnombudsmannen har arbetat riktat mot kommuner och landsting under en längre tid och har därmed kunnat utveckla ett strategiskt förhållningssätt i sitt arbete med att bidra till utvecklingen av att föra in ett barnperspektiv i kommuner och landstings verksamheter. Detta särskilda arbete bör vara av intresse att studera än mer ingående för att synliggöra hur riktat arbete kan organiseras samt ge kunskaper och erfarenheter, vilka säkerligen är av nytta även i annat arbete kring implementering av mänskliga rättigheter. Även Handisam verkar ta ett liknande grepp, även om det är i en uppstartsfas, inom sitt område.
4.2 HomO: s uppdrag
HomO är en statlig myndighet som inrättades 1999. Det huvudsakliga uppdraget är att verka mot homofobi och diskriminering på grund av sexuell läggning och att detta inte ska förekomma inom några områden av det svenska samhällslivet.
26
Utgångspunkt är
artikel 1 i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna om allas lika värde och rättigheter. Det övergripande verk-
26
HomO, Årsrapport 2006, s. 11.
261
Bilaga 9 SOU 2010:70
eter.
29
samhetsområdet är arbetsrätt, där målet är en arbetsrätt som skapar förutsättningar för ett arbetsliv som tillgodoser både arbetstagarnas och arbetsgivarnas behov av flexibilitet, trygghet och inflytande
27
.
Myndigheten har endast en verksamhetsgren: homofobi och
diskriminering som har samband med sexuell läggning, där målet är
att öka förutsättningarna för att fler som utsätts för diskriminering får upprättelse samt att handläggningen av anmälda ärenden ska vara effektiv och rättssäker. Förutsättningarna ska också öka för att fler aktörer tar initiativ till åtgärder mot homofobi och diskriminering samt att kunskaperna i samhället om homofobi och diskrimineringsfrågor ökar.
28
HomO ska även genom att ge råd
och stöd se till att de som utsatts för diskriminering på grund av sexuell läggning kan tillvarata sina rättigh
Myndigheten har ett tillsynsansvar och befogenhet att väcka talan i domstol för enskildas räkning inom ett flertal områden. HomOska sprida kunskap och förebygga homofobi och diskriminering genom informations- och utbildningsinsatser. Slutligen har myndigheten uppgiften att föreslå regeringen lagstiftning och andra åtgärder av betydelse för att motverka homofobi och diskriminering på grund av sexuell läggning samt att följa och delta i den internationella utvecklingen inom ansvarsområdet.
30
2.2.1 HomO: s utåtriktade arbete under 2002
HomO har under 2002 genomfört ett antal utbildningar, seminarier och konferenser, ofta i samarbete med andra, så som bland annat Kommunalarbetarförbundet, Kommunalförbundet, Arbetsgivarverket, Lärarförbundet och Landstingsförbundet.
31
Inom det så kallade Equal-programmet, vilket är ett EU-initiativ för att motverka diskriminering, utslagning och ojämlikhet på arbetsmarknaden, har HomO fungerat som coach och samrådspartner för utvecklingspartnerskapen ”Normgivande mångfald” samt ”Homo- och bisexuella i omsorgen”. I det sistnämnda ingår myndigheten i referensgruppen för projektet som annars drivs av LO, RFSL, Kommunal och SKTF. De båda projekten skapar och
27
Justitiedepartementet, 2006, Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning.
28
HomO, Årsredovisning 2006, s. 3.
29
HomO, Årsrapport 2006, s. 11.
30
Ibid.
31
HomO, Årsredovisning 2002, s. 14.
262
Bilaga 9
utvecklar utbildningsverktyg som kan användas av både arbetsgivare, fackliga organisationer och intresseorganisationer. Under 2002 har projekten också ägnat sig åt ett omfattande informationsarbete.
32
Arbetet fortsatte under 2003.
Myndigheten har också tillsammans med Barnombudsmannen, HO, DO och JämO beslutat om en gemensam kommunkonferens under 2004 om barns rättigheter med fokus på sexuell läggning, funktionshinder, etnicitet och kön.
33
4.2.2 HomO: s utåtriktade arbete under 2003
Under 2003 har HomO deltagit i en styrgrupp för upplägg av en strategi för informationsarbetet kring ”Diskrimineringsförbudslagen” (2003:307). För ändamålet erhöll DO, HomO och HO tillsammans särskilda medel för användning under 2003 och 2004. Tillsammans med en anställd projektledare har styrgruppen analyserat, prioriterat och planlagt informationsinsatsen.
34
Med anledning av att registrerade partners från 2003 kan ansöka om adoption, har myndigheten under året fört diskussioner med både regering och Statens Nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) om behovet av kompetensutveckling för de som arbetar med dessa frågor inom myndigheter, kommuner och adoptionsorganisationer. Med anledning av detta har HomO också tillsammans med NIA deltagit i adoptionsutbildningar i ett antal kommuner.
35
Tillsammans med Forum för levande historia har HomO genomfört seminarier på temat ”Homosexualitet – från nazitiden till idag” med målgruppen lärare. Seminarierna är tänkta att fortsätta även under 2004.
36
4.2.3 HomO: s utåtriktade arbete under 2004
Under 2004 startade pilotprojektet Tjej eller kille – spelar roll? som initierades av länsstyrelsen i Stockholms län. HomO har tillsammans med ett antal andra myndigheter deltagit i projektet som
32
HomO, Årsredovisning 2002, s. 14
− 15.
33
Ibid., s. 17.
34
HomO, Årsredovisning 2003, s. 10.
35
Ibid., s. 14.
36
Ibid., s. 16.
263
Bilaga 9 SOU 2010:70
avslutades 2006. Syftet med projektet var att ge skolledare stöd att bedriva systematiskt jämställdhetsarbete på förskolor och skolor i Stockholms län. Detta gjordes genom utbildning om genus, heteronormativitet, homofobi och jämställdhet med skolledare, genuspedagoger, politiker, tjänstemän samt lärare som målgrupp. Under 2005 utbildades ett fyrtiotal skolledare och genuspedagoger och lika många tjänstemän och politiker samt 130 lärare från tretton kommuner.
37
Erfarenheterna från projektet har samlats i broschy-
ren ”Tjej eller kille – spelar roll? Tillsammans för en jämställd skola”. Den arbetsmodell som använts anses ha gjort projektet speciellt. I projektet var tanken att påverka hela utbildningsorganisationen, resultatet ansågs bli bättre om aktörer på alla ansvarsnivåer samarbetar. Kravet för att få delta i projektet var därmed att personer från alla nivåer i den egna kommunen skulle delta i utbildningarna.
38
80 procent av skolledarna hade vid utvärde-
ringstillfället formulerat och lämnat in handlingsplaner för det pedagogiska jämställdhetsarbetet på den egna skolan. Positiva erfarenheter ledde till beslut om att göra en uppföljning med syfte att undersöka om den utbildningsmodell som använts inom projektet skulle kunna användas också i andra län. Denna uppföljning beräknas vara klar 2007.
39
HomO arrangerade tillsammans med andra myndigheter konferensen ”Tillsammans för en bra arbetsmiljö i skolan”, vilken behandlade arbetsmiljön ur ett elevperspektiv och riktade sig till skolpolitiker, förvaltningschefer och tjänstemän, skolledare och elevskyddsombud.
40
HomO har också för första gången, tillsam-
mans med DO, HO och JämO medverkat i de återkommande skolmässorna Skolforum samt Skoldagarna.
41
HomO har vidare
tillsammans med Forum för levande historia hållit tre seminarier på olika platser i landet för lärare på högstadiet och gymnasiet.
42
Diskrimineringsombudsmännen genomförde under 2004 gemensamt särskilda informationsinsatser om ”Diskrimineringsförbudslagen” för att nå både dem som riskerar att diskriminera och dem som riskerar att diskrimineras.
37
HomO, Årsrapport 2005, s. 23.
38
Länstyrelsen i Stockholms län, 2007, Tjej eller kille – spelar roll? Tillsammans för en jämställd skola, s. 11.
39
HomO, Årsrapport 2005, s. 23.
40
HomO, Årsredovisning 2004, s. 6.
41
Ibid., s. 14.
42
Ibid., s. 19.
264
Bilaga 9
• En webbsida har skapats
• Pressträffar har anordnats och media har bearbetats
• Broschyrer, affischer och specialanpassat material har producerats för antidiskrimineringsbyråer: och andra lokala verksamheter.
• En utbildningspool har utbildats bestående av informatörer och jurister från de tre ombudsmännen, vilka har medverkat vid ett femtiotal utbildningstillfällen.
43
2004 startade HomO tillsammans med HO, DO och Folkhälsoinstitutet projektet Diskriminering & hälsa. Syftet var att klargöra sambanden mellan diskriminering och hälsa, utveckla metoder för att mäta diskriminering och utveckla indikatorer för att kunna följa diskrimineringens utveckling och utbredning i Sverige. En viktig del har dessutom varit att sprida erhållna resultat till aktörer på internationell, nationell, regional och lokal nivå. Projektet delades upp i tre delar:
• en kunskapssammanställning
• en kunskapsanalys som ska utmynna i förslag på vilka grundläggande frågeställningar som bör undersökas närmare och vilka metoder som kan användas för att belysa sambandet mellan diskriminering och hälsa samt
• en fördjupad undersökning av en eller flera frågeställningar inom området diskriminering och hälsa som inte tidigare har belysts och som anses vara av relevans för sambandet mellan diskriminering och hälsa.
44
Undersökningen var både kvalitativ och kvantitativ och skulle genomföras med hjälp av intervjuer, enkäter, fokusgrupper, paneler etcetera
45
. Inom projektets ram genomfördes under 2006 referensgruppsmöten med kommuner, landsting och statliga myndigheter. Man har också utbytt erfarenheter med olika intresseorganisationer så som RFSL, HSO och SIOS.
46
Resultaten presenterades i slut-
rapporten: ”Diskriminering – ett hot mot folkhälsan” samt genom en konferens som avslutade projektet 2006.
43
HomO, Årsredovisning 2004, s. 15.
44
Ibid., s. 19.
45
Ibid.
46
HomO, Årsrapport 2006, s. 19
− 20.
265
Bilaga 9 SOU 2010:70
HomO initierade också tillsammans med JämO, DO och HO ett utvecklingsarbete ”Alla människors lika värde och rättigheter” med Integrationsverket (IV), Intergrationsverket har det övergripande ansvaret för att nyanlända invandrare får introduktion och stöd i integreringsprocessen. Under året påbörjades arbete med att ta fram ett basmaterial kring mänskliga rättigheter och diskrimineringslagstiftningen. Målgruppen är de som praktiskt arbetar med att introducera nyanlända flyktingar och andra invandrare, då det ses som viktigt att alla oavsett ursprung och vistelsetid i Sverige får kunskaper och insikter i svensk diskrimineringslagstiftning.
47
En broschyr och ett
handledningsmaterial är nu framtaget och har lanserats via utskick till kommuner.
4.2.4 HomO: s utåtriktade arbete under 2005
Under 2005 intensifierade HomO sitt samarbete med Myndigheten för skolutveckling som en förberedelse för den särskilda ”Barn och elevskyddslagen” som trädde i kraft den 1 april 2006. Två stora projekt har drivits för att åstadkomma varaktiga attitydförändringar vad gäller lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, dels i skolornas förmåga att integrera jämställdhet och frågor om heteronormativitet, homofobi och diskriminering på grund av sexuell läggning i den ordinarie verksamheten till vardags och dels i skolan som arbetsplats. I projekten samarbetar HomO med ett antal kommuner, fackliga organisationer samt andra myndigheter och organisationer.
48
HomO har medverkat vid sex regionala mötesplatser kring temat kränkande behandling anordnade av Myndigheten för skolutveckling. Mötesplatserna fungerade som forum för kommunikation kring frågor om diskriminering och kränkningar i skolan, där HomO höll inspirationsföreläsningar.
49
Myndigheten har också
tillsammans med Equal-projektet Fritt fram arrangerat den andra konferensen om sexuell läggning och arbetslivsfrågor. Målgrupperna var personer vilka ansvarar för eller praktiskt genomför antidiskriminerings-, arbetsmiljö-, likabehandlings- och mångfalds-
47
HomO, Årsredovisning 2004, s. 14.
48
HomO, Årsredovisning 2005, s. 17.
49
Ibid., s. 18.
266
Bilaga 9
arbete på arbetsplatser samt fackligt förtroendevalda och skyddsombud.
50
HomO har under 2005 haft fortsatt samarbete med Forum för levande historia och har tillsammans genomfört lärarseminarier i tre städer. Arbetet kommer att fortsätta under 2006 med målgrupperna lärare och skolledare genom HomO:s åtaganden i projektet och utvecklingspartnerskapet ”Under ytan”.
51
Projektet Under ytan, är ett tvåårigt samarbete med start 2005 mellan fackliga organisationer, universitet, högskolor, myndigheter och intresseorganisationer för att motverka diskriminering på grund av sexuell läggning. Projektet går ut på att förstå och förändra normer och värderingar i skolan och behandlar främst skolan som arbetsplats. Projektet vänder sig till lärare, skolledare och skolansvariga i Sveriges kommuner. Förhoppningen är att åstadkomma stadigvarande attitydförändringar genom att många aktörer under två år arbetar tillsammans med frågan sexuell läggning och heteronormativitet
52
.
Till utvecklingsarbetet har projektet knutit ett antal pilotkommuner
53
för att tillsammans utveckla goda exempel på för-
ändringsarbete.
54
Övriga parter i projektet är: Myndigheten för
skolutveckling, Linköpings Universitet, Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund, Sveriges Förenade Gaystudenter, lärarprogrammet vid Norrköpings Universitet, Lärarhögskolan i Stockholm, Sveriges Skolledarförbund, Södertälje kommun, RFSL och RFSL ungdom. Enligt HomO är det unikt att så många parter tagit sig an ett utvecklingsarbete i dessa frågor
55
. Inom projektet har två böcker samt DVD-material tagits fram att använda som pedagogiskt verktyg för lärare.
56
4.2.5 HomO: s utåtriktade arbete under 2006
Under 2006 trädde ”Lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever” (BEL) i kraft. Den nya lagen har lett till en intensifiering av arbetet med barn och unga i skolan och samarbete med andra på detta område. Många aktörer
50
Ibid., s. 25.
51
Ibid., s. 18.
52
HomO, Årsredovisning 2005, s. 25.
53
Göteborg, Söderhamn, Bollnäs, Jokkmokk och Malmö.
54
HomO, Årsredovisning 2005, s. 26.
55
Ibid., s. 26.
56
HomO, Årsredovisning 2006, s. 22
− 23.
267
Bilaga 9 SOU 2010:70
inom skolvärlden har efterfrågat utbildningar och information kring främjande åtgärder för att motverka trakasserier vad gäller sexuell läggning. Det finns, enligt HomO, inom skolan stora kunskapsluckor om det främjande arbetet och skolorna anses vara sent ute med att upprätta likabehandlingsplaner.
BEL ålägger huvudmännen för de verksamheter som omfattas av skollagen att ta fram en likabehandlingsplan för varje enskild verksamhet. Som ett stöd i detta har HomO utarbetat riktlinjer tillsammans med JämO, DO, HO och BEO vid Skolverket för arbetet. Den övergripande strukturen i en likabehandlingsplan samt vilka viktiga områden som bör finnas med i planen beskrivs.
57
Med anledning av BEL höll HomO, DO, HO, BEO, JämO samt Lärarförbundet tre konferenser om BEL i skolan riktade till lärare och skolledare. Cirka 500 personer deltog i konferenserna som behandlade vad den nya lagen innebär, vilket ansvar skolan har och hur skolans personal med hjälp av lagen kan förebygga och motverka diskriminering och mobbing.
58
Vidare har HomO när det gäller arbetet med och för barn och elever:
• Påbörjat en utvecklingsinsats för Skolverkets regionala inspektionsenheter för att stärka deras kompetens om diskrimineringsgrunden sexuell läggning samt föra en dialog om gemensamma frågor i myndigheternas uppgift att utöva tillsyn över BEL.
• Hållit utbildningar för genuspedagoger i Stockholm län efter förfrågan från Länsstyrelsen med syfte att stödja deras arbete mot homofobi och diskriminering i skolan.
• HomO har också inlett samarbete med Elevorganisationen och Sveriges elevråd inom ramarna för EU-projektet Anti-Discrimination in Schools (ADIS) där HomO är samarbetspartner och medfinansiär. Projektet har initierats och drivs av Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Syftet med projektet är att uppmärksamma elever i målgruppen 12
− 16 år om den nya lagen mot diskriminering och annan kränkande behandling i skolan genom att stödja elev- och ungdomsorganisationer att formulera och sprida information om den nya lagen. Aktiva utbildas för att i sin tur utbilda andra elever.
57
HomO, Årsrapport 2006, s. 13.
58
HomO, Årsrapport 2006, s. 13.
268
Bilaga 9
• HomO har medverkat vid festivalen UNG 08 samt Skolforum för att nå ut och informera om den nya lagen. Detta gjordes tillsammans med övriga ombudsmän mot diskriminering samt BEO.
59
HomO har vidare under 2006 genomfört särskilda utbildningsinsatser riktade till hälso- och sjukvården och har i detta syfte ordnat seminarier runt om i landet tillsammans med lokala antidiskrimineringsbyråer. Målgrupperna har varit verksamma inom området samt studenter på vårdutbildningar. I samband med detta har också en skrift tagits fram: ”Det syns inte utanpå men känns inuti”, vilken behandlar hälsosituationen för homo- och bisexuella kvinnor och män, bemötandefrågor och frågor kring vården som arbetsplats. Skriften har distribuerats till Sveriges kommuner och landsting (SKL), landsting och regioner, vård och hälsoinriktade utbildningar samt under HomO:s seminarier om heteronormer, och diskriminering i hälso- och sjukvården.
60
Totalt har HomO medverkat i 151 externa utbildnings- och informationstillfällen, vilket är en kraftig ökning från 2005, vilket delvis kan härledas till det stora informationsbehovet med anledning av den nya Barn- och elevskyddslagen. Ökningen är huvudsakligen relaterad till det stora informationsbehovet med anledning av den nya ”Barn och elevskyddslagen”. Utbildningsinsatser inom centrala samhällsområden, samarbete med sådana aktörer som når stora målgrupper samt sådana aktiviteter som har möjlighet att åstadkomma långsiktiga och bestående förändringar har givits förtur.
61
HomO arbetar dessutom med att skapa en kommunwebb. Denna är dock ännu under produktion.
62
59
Ibid., s. 14
− 16.
60
Ibid., s. 21.
61
HomO, Årsrapport 2006, s. 49.
62
HomO, George Svéd, Korrespondens, 2008-01-10.
269
Bilaga 9 SOU 2010:70
4.2.6 Sammanfattning
Sammanställning av HomO:s projekt och arbete särskilt
riktade mot kommuner & landsting 2002
− 2006
• Utvecklingsarbete
− Alla människors lika värde och rättigheter (nyanlända flyktingar och invandrare) (påbörjades 2004)
• Tjej eller kille – spelar roll? (påbörjades 2004)
• Diskriminering & hälsa (påbörjades 2004)
• Under ytan (påbörjades 2005)
• Anti-Discrimination in Schools (påbörjades 2006)
• Homo- och bisexuella i vård och omsorg (påbörjades 2006)
• Informationsinsatser kring BEL (påbörjades 2006)
4.3 Barnombudsmannens uppdrag
Barnombudsmannen har funnits i Sverige sedan 1993
63
och har
enligt lag till uppgift att företräda barns och ungas rättigheter och intressen mot bakgrund av Sveriges åtagande enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Barnombudsmannen ska driva på genomförandet av barnkonventionen och bevaka efterlevnaden av barnkonventionen.
Barnombudsmannen ska inom sitt verksamhetsområde föreslå de författningsändringar eller andra åtgärder som behövs för att barns och ungas rättigheter och intressen ska tillgodoses, informera, bilda opinion och ta initiativ till lämpliga åtgärder i övrigt, företräda barns och ungas rättigheter och intressen i den allmänna debatten, samla kunskap och sammanställa statistik om barns och ungas levnadsvillkor samt följa den internationella utvecklingen när det gäller barnkonventionens tolkning och dess tillämpning.
Utifrån detta är Barnombudsmannens övergripande verksamhetsområde: FN:s konvention om barnets rättigheter och dess tillämpning med målet att ”Barnkonventionens anda och intentioner
63
BO, Webbsida; Om Barnombudsmannen, 2008-02-28.
270
Bilaga 9
ska återspeglas i allt beslutsfattande och alla verksamheter som rör barn och unga”.
64
Under detta verksamhetsområde finns två speci-
fika verksamhetsgrenar: 1) Strategiska insatser för att genomföra
FN:s barnkonvention med målet att Barnombudsmannen ska
utveckla och fördjupa kunskapen om användbara metoder och arbetssätt för att genomföra barnkonventionen i myndigheter, kommuner och landsting med beaktande av könsperspektivet.
65
2) Företräda barns och ungas rättigheter, där Barnombudsmannen har till uppgift att företräda barns och ungas rättigheter och intressen, mot bakgrund av Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen.
66
Verksamhetsgren två uppfattas inte ligga inom ramen för
denna kartläggning och beskrivs därmed inte ytterligare.
4.3.1 Barnombudsmannens utåtriktade arbete generellt
I enlighet med Barnombudsmannens övergripande verksamhetsområde har det, enligt Barnombudsmannen, varit viktigt att öka medvetenheten om barns rättigheter och barnkonventionens innehåll hos beslutsfattare på olika nivåer, genom att bland annat belysa konkreta sakfrågor Angreppssättet är att ta reda på och lyfta fram barns och ungas egna åsikter och synpunkter för att på så sätt skapa bättre beslutsunderlag.
67
Målgruppen är i detta fall främst besluts-
fattare på hög nivå i kommuner, landsting, regioner och statliga myndigheter. Barnombudsmannen försöker påverka beslutsfattare genom att samla in kunskap om barn och ungas villkor, utveckla förslag på åtgärder och utveckla metoder för att möta problem och möjligheter med utgångspunkt från barnkonventionen. Kunskapen, åtgärdsförslag och utvecklade metoder presenteras sedan i rapporter och skrifter, vilka ligger till grund för informationsinsatser så som utbildningar, föreläsningar, artiklar i olika media och möten med olika nyckelpersoner. En viktig princip för en myndighet med ett stort uppdrag och begränsade resurser är, enligt Barnombudsmannen, att verka genom andra och skaffa sig samarbetspartners liksom att utgå från barn och ungas egna synpunkter när prioriteringar görs i verksamheten.
68
64
BO, Årsredovisning 2006, s. 7.
65
Ibid., s. 10.
66
Ibid., s. 40.
67
BO, Kommunikationsstrategi 2006.
68
BO, Årsredovisning 2006, s. 7.
271
Bilaga 9 SOU 2010:70
Medier anses vara en central informationskälla för beslutsfattare i kommuner, landsting och statliga myndigheter. Barnombudsmannen har därmed valt att aktivt arbeta med kunskapsspridning genom media. Arbetet genom media bidrar till att viktiga frågor kommer upp på agendan och på sikt ger ett bättre samhälle för barn. Enligt Barnombudsmannen är det mycket viktigt med ökad medvetenhet på lokal nivå för att öka kunskapen om barns rättigheter och för att förbättra deras vardag. Myndigheten anses besitta en stor sakkunskap om barns och ungas levnadsvillkor och ett brett kontaktnät inom media och bland opinionsbildare, politiker och andra beslutsfattare anses vara centralt för myndighetens uppdrag.
69
I arbetet att utveckla och fördjupa kunskapen om användbara metoder och arbetssätt för att genomföra barnkonventionen ses förmedling av kunskap som en viktig del i det pådrivande arbetet. Detta görs av myndigheten genom att:
• Delta i andras aktiviteter som riktas mot Barnombudsmannens prioriterade målgrupper
• Medverka i insatser som bedöms kunna ge störst effekt och som når relevanta beslutsfattare
• Sprida innehållet i årsrapporter samt andra rapporter och skrifter till kommuner, landsting, regioner och statliga myndigheter
• Göra strategiska val (ett sådant är de framgångsfaktorer som tagits fram och fungerar som ledstjärna i Barnombudsmannens arbete)
70
vilka beskrivs längre fram.
Myndigheten försöker så långt det går att ha en direkt dialog med sina målgrupper via möten, seminarier, utbildningar och olika former av samarbeten. För att nå ett större antal mottagare används dock kostnadseffektiva kanaler i form av webb, media, elektroniska nyhetsbrev, enkla rapporter samt billiga men attraktiva skrifter.
71
Genom ett aktivt arbete med att stärka och tydliggöra ombudsmannen som aktör, för att föra ut barnkonventionen, hoppas myndigheten att dess budskap ska få ökat genomslag.
72
69
BO, Charlotte Palmstierna, Korrespondens, 2008-01-18.
70
BO, Årsredovisning 2006, s. 10
− 11.
71
BO, Årsredovisning 2006, s. 11.
72
BO, Kommunikationsstrategi 2006.
272
Bilaga 9
Vidare genomför myndigheten regelbundet (vartannat år) enkätundersökningar i kommuner, landsting och statliga myndigheter för att mäta barnkonventionens genomförande och efterlevnad.
73
Sedan 1995 har sex enkätundersökningar gjorts i kommuner
(1995, 1997, 1999, 2001, 2003 och 2005)
74
och fyra har gjorts i
landsting (1999, 2001, 2003 och 2005). Enkäterna bidrar till att ge myndigheten möjlighet att följa barnkonventionens utveckling på en övergripande nivå samtidigt som de utgör grunden för nya aktiviteter, strategier och metoder på lokal och regional nivå.
75
Barnombudsmannen har också i uppdrag att sprida information om barnkonventionen till barn och unga så att de själva blir en del i processen att genomföra barnkonventionen.
4.3.2 Metoder
Barnombudsmannen har arbetat med och utvecklat ett antal metoder för att föra in barnperspektivet i kommuner, landsting, regioner och statliga myndigheter:
• Myndigheten har i samarbete med Ekonomistyrningsverket (ESV) tagit fram framgångsfaktorer, vilka anses nödvändiga för att införa ett nytt perspektiv i olika verksamheter, faktorerna sprids till kommuner, landsting och statliga myndigheter. Dessa är:
o Ledningens entydiga stöd och engagemang
o Arbeta in barnperspektivet i centrala styrdokument
o Utbildning och information
o Utgå från befintliga arbetsprocesser
o Dialog och erfarenhetsöverföring
o Uppföljning och utvärdering
o Ekonomiska och personella resurser.
76
73
BO, Årsredovisning 2003, s. 7.
74
BO, 2002, Att förverkliga barnkonventionen – slutrapport från ett treårigt uppdrag, s. 17.
75
BO, 2002, Barnkonventionen i landstingen, s. 3.
76
BO, Årsredovisning 2006, s. 12
− 13.
273
Bilaga 9 SOU 2010:70
Dessa används också i Barnombudsmannens enkätundersökningar som indikatorer för barnkonventionens utveckling i kommuner och landsting.
77
• Myndigheten verkar vidare för att utveckla processer för att synliggöra barnets bästa i beslutsfattande, till exempel genom barnkonsekvensanalyser. Detta är ett verktyg för att omsätta barnkonventionen i handling och synliggöra barnets bästa. Med hjälp av ett systematiskt arbetssätt anses lokala och regionala beslutsfattare kunna försäkra att konsekvensanalyser av beslut som berör barn och unga också innehåller ett barnperspektiv.
78
• Barnkonventionen i rättsprocessen; Barnombudsmannen har tagit fram en skrift ”Förklara vad som händer” för att utifrån barns och ungas egna upplevelser ge råd och tips om hur en brottsmålsprocess med små medel bättre kan anpassas efter ungas förutsättningar. Skriften är ett pedagogiskt verktyg med konkreta råd vilken har tagits fram i nära samarbete med en referensgrupp bestående av domare, åklagare och advokater. Syftet med skriften är att unga ska få en rättssäker domstolsprocess.
• Nöjt barn index; har tagits fram för att mäta barns och ungas så kallade nöjdhet med sina liv. Resultaten kan användas av beslutsfattare i syfte att mer fokuserat förbättra barns och ungas livskvalitet.
79
• Barnperspektiv i revisionen; Barnombudsmannen har tagit fram ett material kring barnkonventionen för förtroendevalda revisorer.
• En metod för att samtala med barn och unga; Barnombudsmannen har tillsammans med Migrationsverket utarbetat en metod för barnhandläggares intervjuer med barn, vilken sammanställts i skriften ”Att samtala med barn och unga” som innehåller tips och råd till vuxna som träffar barn i sin yrkesroll.
• Barnombudsmannen har deltagit i regeringskansliets arbetsgrupp där ett antal indikatorer tagits fram för att mäta barnpolitiken.
• Barnombudsmannen har även tagit fram framgångsfaktorer för ungas inflytande via så kallade inflytandeforum med arbetsmetoder för hur kommuner, landsting/regioner kan ta tillvara barns och ungas åsikter. Arbetet utmynnade i ett antal punkter vilka anses
77
BO, Årsrapport 2006; Röster som räknas, s. 62.
78
Ibid., s. 102.
79
BO, Årsredovisning 2006, s. 13.
274
Bilaga 9
vara av stor vikt för att möjliggöra inflytande för unga genom ett inflytandeforum.
• Barnombudsmannen har tillsammans med Statens Kulturråd utarbetat en checklista för att barn och unga ska kunna utnyttja sin kultur fullt ut.
80
• Lärandeexempel har tagits fram genom att samla in uppgifter och kartlägga hur ett antal kommuner, landsting och statliga myndigheter arbetar systematiskt med att införliva barnperspektiv i sina verksamheter. Exemplen kopplas direkt till barnkonventionens artiklar och visar på hur man metodiskt kan arbeta med aktiva prioriteringar, samverkan, företrädare för barns och ungas rättigheter, kartläggning och datainsamling, utbildning, granskning och uppföljning och prövningar av barnets bästa.
81
Dessa exempel återfinns bland annat i den senaste årsrapporten samt på myndighetens webbsida.
4.3.3 Barnombudsmannens utåtriktade arbete under 2002
Vid årsskiftet 2001/2002 avslutades det särskilda treåriga uppdrag Barnombudsmannen haft från regeringen i syfte att vara pådrivande i genomförandet av barnkonventionen i kommuner, landsting och statliga myndigheter. Uppdraget har utgått från den nationella strategin att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter, vilken riksdagen antog 1999. Utgångspunkten för strategin var att barnkonventionens anda och intentioner skulle beaktas i allt beslutsfattande som rör barn i kommuner, landsting, regioner samt statliga myndigheter.
82
Mer specifikt för kommun- och landstingssektorn var Barnombudsmannens uppdrag att:
• Ta fram informations- och utbildningsmaterial och göra grundläggande utbildningsinsatser för att få igång fortbildning om barnkonventionen i kommuner och landsting.
• Utveckla modeller för hur barnplanearbetet ska bedrivas samt till kommuner och landsting sprida goda exempel när det gäller olika verktyg och metoder för att genomföra barnkonventionen,
80
BO, Årsredovisning 2006, s. 14.
81
BO, Årsredovisning 2005, s. 20.
82
BO, 2002, Att förverkliga barnkonventionen – Slutrapport från ett treårigt uppdrag, s. 5.
275
Bilaga 9 SOU 2010:70
till exempel barnplaner av olika slag, barnkonsekvensanalyser och utvärderingsmodeller.
83
Myndigheten publicerade 2001 en handbok om barnkonventionens omsättning för kommuner och landsting ”Med barnkonventionen som karta och kompass”. Handboken beskrev betydelsen av ett systematiskt arbetssätt och metoder kring bland annat barnkonsekvensanalyser. I rapporten beskrivs också de insatser som utförts inom ramen för uppdraget.
84
Under 2002 gjordes en
uppföljning vilken resulterade i en slutrapport. Från och med detta år är också detta arbete en uppgift för Barnombudsmannen enligt lag, vilket gör att det ges större plats i kommande årsredovisningar.
85
Myndigheten har under året även medverkat vid tio utbildningar för kommuner och vid fyra tillfällen för landsting.
86
4.3.4 Barnombudsmannens utåtriktade arbete under 2003
Barnombudsmannens största insats gentemot kommuner och landsting under 2003 var den rikskonferens som anordnades tillsammans med Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Syftet var att sprida erfarenheter om hur barnkonventionen kan användas som ett praktiskt redskap i kommuner, landsting och regioner. Cirka 280 politiker såväl som tjänstemän från kommuner, landsting och regioner deltog i konferensen.
87
Barnombudsmannen har också deltagit vid en del konferenser som anordnas av kommuner eller landsting samt vid olika temakonferenser där kommun- och landstingspolitiker och tjänstemän ofta deltar. Myndigheten har dessutom under året även deltagit i 27 direkta kontakter med information, utbildning och råd till politiker och tjänstemän i enskilda kommuner samt vid tio tillfällen när det gäller landsting/regioner. Myndigheten har vid åtta tillfällen deltagit i nätverksträffar, bland annat landstingsnätverket. Ett annat sådant nätverk är ”Västsverigenätverket” som består av både förtroendevalda och tjänstemän från åtta kommuner och en region. Syftet med detta nätverk är att stärka och utveckla barnkonven-
83
BO, 2002, Att förverkliga barnkonventionen – Slutrapport från ett treårigt uppdrag, s. 9.
84
BO, Erik Palmstierna, Korrespondens, 2008-01-18.
85
BO, Årsredovisning 2002, s. 15.
86
Ibid., s. 16.
87
BO, Årsredovisning 2003, s. 15.
276
Bilaga 9
tionsarbetet tillsammans. Därtill har träffar skett vid flera tillfällen med lokala barnombud för att stötta dem i deras arbete.
88
Under året avslutades också en skolmatstävling som var ett sätt att öka barns möjligheter att bli hörda i sakfrågor som är viktiga för dem. Målet var att få kommunpolitiker och andra beslutsfattare att i högre grad själva lyssna på barnen i kommunen vad gäller frågor som rör skolmaten och miljön i skolmatsalen.
89
2003 publicerades de första delarna i informationsmaterialet ”Jag vill säja något!”, en folder för barn i åldrarna 9
− 13 år, en vuxenhandledning samt en cd-skiva. Materialet distribuerades främst till skolor. Syftet var att ge barn och unga ökade kunskaper om sina rättigheter för att på så sätt bidra till igenomförandet av barnkonventionen. Informationsåtgärden har även inneburit ökade kunskaper bland de lärare och andra vuxna som har använt materialet.
90
Materialet kompletterades under 2004 och 2005 med
en informationsfolder för barn i åldrarna 5
− 9 år samt en tidning
som vänder sig till ungdomar i åldern 13
− 16 år. Under 2006 utvärderades arbetet med informationsmaterialet. De olika materialen har spridits till barn och unga i en total upplaga på över 110 000 exemplar och materialet anses, enligt Barnombudsmannen, vara mycket uppskattat och användbart.
Barnombudsmannen genomförde också en enkätundersökning i handikappråden i kommuner och landsting för att samla kunskap om barnperspektivet inom handikappråden samt barns och ungas möjligheter till inflytande.
91
Undersökningen publicerades under
2004.
Efter synliggörandet av behov av att öka barnperspektivet i kommuner och landstings budgetprocesser har Barnombudsmannen beslutat att arbeta fram stödmaterial i detta syfte. Materialet presenteras under 2004.
Under 2003 har Barnombudsmannen även fortsatt sitt samarbete med Gävleborgs landsting. Syftet med samarbetet är att verka för att barnkonventionen får ett ökat genomslag såväl i landstinget som i kommunerna och att inblandade parter ska få ökad kompetens om hur barnkonventionen kan omsättas i praktiken.
92
88
Ibid., s 15
− 17.
89
Ibid.
90
BO, Gunnar Elvin, Korrespondens, 2008-01-18.
91
BO, Charlotte Palmstierna, Korrespondens, 2008-01-18.
92
BO, Årsredovisning 2003, s. 16.
277
Bilaga 9 SOU 2010:70
4.3.5 Barnombudsmannens utåtriktade arbete under 2004
Under året har myndigheten publicerat rapporter om hur långt arbetet med barnkonventionen kommit i kommuner, landsting, regioner och statliga myndigheter. Ett ökat antal förfrågningar om Barnombudsmannens medverkan i utbildningar och strategiska diskussioner för att öka barnperspektivet i olika verksamheter anses visa att uppdrag i regleringsbrev och aktuella rapporter från Barnombudsmannen är två effektiva sätt att öka intresset för barnperspektivet i en verksamhet.
93
Vidare har Barnombudsmannen kallat till sig tre kommuner, vilka inte besvarade 2003 års enkätundersökning till överläggningar. Detta som ett led i användandet av myndighetens rättsliga befogenheter samt för att få en bild av kommunernas arbete med barnkonventionen och informera kring vilket stöd Barnombudsmannen kan erbjuda i det fortsatta arbetet.
94
Barnombudsmannen har under 2004 genomfört en undersökning i samtliga barn- och ungdomspsykiatriska enheter för att undersöka hur de ser på sin roll i arbetet med att minska den psykiska ohälsan bland barn och unga.
95
Samarbete har skett med Statens kulturråd för att göra en inventering och konkretisering av barns rätt till kultur. Resultatet är tänkt att presenteras i en inspirationsskrift som riktar sig till beslutsfattare i kommuner, landsting och regioner.
96
Redovisning från de kommuner och landsting som uppger att de gör barnkonsekvensanalyser har begärts in av Barnombudsmannen. Materialet kommer att analyseras och användas i det fortsatta utvecklingsarbetet med barnkonsekvensanalyser. Vidare har Barnombudsmannen i samarbete med en referensgrupp arbetat fram ett material som kan användas av revisorer i kommuner och landsting. Revisorsmaterialet ska användas för att utvärdera och följa upp om beslut av insatser för att öka tillämpningen av barnkonventionen fått avsedd effekt. Vidare är det tänkt att användas för att granska och öka barnperspektivet i budgetprocessen.
97
93
BO, Årsredovisning 2004, s. 5.
94
BO, Årsredovisning 2004, s. 12.
95
Ibid., s. 13.
96
Ibid.
97
Ibid.
278
Bilaga 9
Barnombudsmannen har även under 2004:
• Haft fortsatta kontakter med aktörer med vilka samarbete inleddes föregående år (Landstinget i Gävleborg, några kommuner i Västsverige och i Västra Götalandsregionen för att följa deras arbete med barnkonventionen).
• Träffat jurister verksamma i kommuner och landsting för att diskutera barnperspektivet i deras verksamheter.
• Deltagit aktivt i det partnerskap som bildats i ett tiotal kommuner för att öka kunskaperna om barnkonventionens genomförande.
• Deltagit i nätverket för barn och ungdomsfrågor som landsting och regioner har bildat.
• Regelbundet träffat de lokala barnombuden eller deras motsvarigheter för att stimulera kunskaps- och erfarenhetsutbyte.
98
Tillsammans med Migrationsverket, Region Stockholm och kommuner i Stockholms län har Barnombudsmannen också påbörjat en utbildning på temat ”Att samverka kring och samtala med asylsökande barn”. Utbildningen är i första hand planerad för handläggare från Migrationsverket och socialtjänsten.
99
Det ligger också i myndighetens uppdrag att arbeta för att ”kunskapen om och tillämpningen av effektiva metoder och arbetssätt för barn- och ungdomsinflytande ska öka i berörda verksamheter i kommuner, landsting och myndigheter”
100
. Barns och ungas inflytande i den egna verksamheten sker genom de så kallade kontaktklasser, cirka 130 stycken, spridda över landet och under 2004 startades ytterligare två Barnråd vilket innebär att det idag finns sju Barnråd. Syftet med råden är att öka den direkta kommunikationen för att få barns uppfattning om de frågor Barnombudsmannen arbetar med.
101
98
BO, Årsredovisning 2004, s. 12
− 14.
99
Ibid., s. 19.
100
Ibid., s. 16.
101
Ibid., s. 19.
279
Bilaga 9 SOU 2010:70
4.3.6 Barnombudsmannens utåtriktade arbete under 2005
Barnombudsmannen informerar om de metoder myndigheten själv använder så som barnråd, ungdomsråd, enkätundersökningar, kontaktklasser etc. Arbetet görs vanligtvis under konferenser, vid besök i kommuner, vid studiebesök och då årsrapporten årligen skickas till alla kommuner och landsting. Informationen leder ofta till fördjupade följdfrågor från kommuner, landsting och statliga myndigheter.
102
Under 2005 har Barnombudsmannen fortsatt det projekt som initierades med en utbildning under 2004 Att samverka kring och
att samtala med asylsökande barn. Projektet är ett samverkans-
projekt mellan Barnombudsmannen, Migrationsverket Region Stockholm och kommuner i Stockholms län. Syftet har varit att ytterligare sprida de erfarenheter som vanns i det projekt som genomfördes under 2003 ”Att samtala med barn” samt att öka samverkan mellan Migrationsverket och Socialstyrelsen. Projektet byggde på både föreläsningar av erfarna experter och gemensamt kunskaps- och erfarenhetsutbyte. Målgruppen var i första hand handläggare inom Socialtjänsten inom Stockholms län och handläggare från Migrationsverket Region Stockholm men även kommunala flyktingsamordnare.
103
Vidare har Barnombudsmannen deltagit i projektet Tjej eller
kille – spelar roll?, vilket i huvudsak genomfördes under 2005 och
som initierades av länsstyrelsen i Stockholms län. Projektet har pågått sedan 2004 och avslutades 2006. Syftet med projektet var att ge skolledare stöd att bedriva systematiskt jämställdhetsarbete på förskolor och skolor i Stockholms län. Detta gjordes genom utbildning om genus, heteronormativitet, homofobi och jämställdhet med skolledare, genuspedagoger, politiker, tjänstemän samt lärare som målgrupp. Under 2005 utbildades ett fyrtiotal skolledare och genuspedagoger och lika många tjänstemän och politiker samt 130 lärare från tretton kommuner.
104
En viktig del i arbetet ansågs
vara att uppmuntra skolorna att använda barn och unga som kunskapskälla och ge barn och unga inflytande i jämställdhetsarbetet.
105
Under 2005 har Barnombudsmannen påbörjat ett arbete med att anpassa modellen för barnkonsekvensanalyser efter socialtjänsten
102
BO, Årsredovisning 2005, s. 16.
103
BO, Årsredovisning 2005, s. 16.
104
HomO, Årsrapport 2005, s. 23.
105
BO, Årsredovisning 2005, s. 17.
280
Bilaga 9
och då särskilt barnavårdsärenden i syfte att konkretisera vad som menas med att göra en barnkonsekvensanalys. I arbetet har Barnombudsmannen tagit hänsyn till några kommuners och ett landstings synpunkter och erfarenheter på området. Arbetet avslutas under 2006.
106
Under året har 12 utbildningstillfällen genomförts i totalt 6 regioner, landsting eller kommuner. Vidare har Barnombudsmannen deltagit i 25 utbildningar i kommuner och genom detta nått politiker, tjänstemän samt en del verksamhetsfolk i cirka 20 kommuner. En del av dessa tillfällen har varit omfattande.
107
Fem
regionala konferenser som vände sig till förtroendevalda och chefstjänstemän i kommuner, landsting och regioner genomfördes i syfte att sprida framgångsrika arbetssätt i det lokala och regionala barnkonventionsarbetet.
108
Barnombudsmannen har också medverkat vid fem utbildningstillfällen i Stockholms Stad för att särskilt bidra till satsningen i det lokala projektet Barnstöd Stockholm. Projektet är ett kompetenshöjande arbete inom Socialtjänsten för att öka kunskapen om barns behov och perspektiv. Barnombudsmannen ser projektet som särskilt intressant då det ska leda till ett ökat barnperspektiv i Socialtjänstens styrdokument. Barnombudsmannen har varit samtalspartner samt deltagit vid ett flertal utbildningstillfällen.
109
Vidare har Barnombudsmannen med hjälp av enkätundersökningar studerat hur kommuner och landsting arbetar med barnkonsekvensanalyser samt hur långt arbetet nått. Myndigheten har också studerat barns och ungas inflytande i kommuner genom sina ungdomsråd och kontaktklasser.
4.3.7 Barnombudsmannens utåtriktade arbete under 2006
När det gäller myndighetens arbete riktat mot kommuner och landsting så används årsrapporten för att stimulera dessa målgrupper med metoder, modeller och lärandeexempel. I årsrapporten 2006 presenteras hur kommuner och landsting kan arbeta med barnkonventionen på ett systematiskt sätt med utgångspunkt från de framgångsfaktorer som tidigare presenterats i denna kart-
106
Ibid., s. 19.
107
Karlskoga och Degerfors samlade åttio deltagare i ledande ställning och vid utbildning i Ludvika och Smedjebackens kommuner deltog cirka 300; BO, Årsredovisning 2005, s. 22.
108
BO, Årsredovisning 2005, s. 21.
109
BO, Årsredovisning 2005, s. 23.
281
Bilaga 9 SOU 2010:70
läggning samt en utvecklad modell för barnkonsekvensanalyser, framgångsfaktorer för inflytandeforum och Nöjt Barn Index (NBI). Årsrapporten ersätter den tidigare handboken ”Med barnkonventionen som karta och kompass”.
Årsrapporten har under 2006 spridits genom medverkan av myndigheten i nio kommuner under 17 seminarier med 2345 deltagare som regeringen anordnade i samband med dess satsning ”Ett Sverige för barn” i syfte att inspirera kommuner, landsting och myndigheter samt andra samhällsinstanser i deras arbete att förverkliga barnkonventionen. Vidare har Barnombudsmannen avsatt särskild tid till uppföljning som ett resultat av genomförda insatser, genom att möta det behov som finns för ytterligare stöd och rådgivning i form av telefonsamtal, brevsvar samt möten och träffar med företrädare för kommunala, landstingskommunala och statliga myndigheters verksamheter. Detta har setts som ett ömsesidigt kunskapsutbyte där Barnombudsmannen kan dela med sig av sin kunskap samtidigt som de inhämtar värdefull och fördjupad kunskap som ett led i kommande arbete.
110
Under 2006 har Barnombudsmannen medverkat vid utbildningar eller andra kunskapshöjande insatser hos kommuner och landsting som efterfrågar stöd. Myndigheten har:
• Medverkat vid 21 olika utbildningstillfällen för 25 olika kommuner.
• Medverkat vid 10 utbildningar eller andra kunskapshöjande insatser i åtta olika landsting.
• Många av de kunskapsöverförande insatserna har handlat om hur olika aktörer kan använda sig av barnperspektivet i praktiken.
• Särskilt stöd har givits av Barnombudsmannen till Stockholms stads projekt ”Barnstöd Stockholm”.
• Följt upp 2005 års rapport ”Öppna för gränser” med information och utbildningsinsatser till målgruppen beslutsfattare och yrkesgrupper som direkt arbetar för en drogfri uppväxt.
111
Barnombudsmannen har också utarbetat en skrift ”Rustad för revision” om barnperspektivet i revisionen av kommuner och
110
BO, Årsredovisning 2006, s. 31.
111
BO, Årsredovisning 2006, s. 31
− 32.
282
Bilaga 9
landsting i syfte att öka revisorernas medvetenhet om behovet av barnperspektiv för att granska om politiska beslut tar hänsyn till barns och ungas rättigheter. Perspektivet anses vara av särskild vikt då barn och unga varken har rösträtt eller själva är valbara för politiska uppdrag.
112
Vidare har en förstudie gjorts till en undersökning av hälso- och sjukvårdslagstiftningen ur ett barnperspektiv med fokus på inflytande- och bemötandefrågor. Barnombudsmannen har genomfört föreläsarinsatser för yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården vid ett flertal tillfällen. Tillsammans med Statens kulturråd har Barnombudsmannen också publicerat en skrift samt en egen rapport där Barnombudsmannen presenterar sina kontaktklassers syn på kultur. Att lyfta kulturfrågor har lett till flera förfrågningar från kommuner och organisationer till Barnombudsmannen om medverkan vid föreläsningar, konferenser och ytterligare material. Dessutom har Barnombudsmannen publicerat en rapport kring barn och ungas syn på arbetsmiljön i skolan i syfte att medvetandegöra beslutsfattare om behovet av barnperspektiv i elevernas vardag. Rapporten fick stor uppmärksamhet i media.
113
Under året har Barnombudsmannen fördjupat sina kunskaper om hur en process för att synliggöra barnets bästa kan göras. I detta syfte har Barnombudsmannen också fört en diskussion med ”Västsverigenätverket”
114
kring hur en sådan process kan se ut
inom ramarna för de verksamheter som aktörerna i nätverket bedriver. Barnombudsmannen har arbetat vidare med att sprida sina kunskaper kring barnkonsekvensanalyser, vilket bland annat har skett genom användning av myndighetens webbplats.
115
Vidare har det tidigare fokus som handlade om att utveckla barnkonsekvensanalyser inom socialtjänsten ändrats under året. Via kontakter med Socialstyrelsen framkom att ett utvecklingsarbete ”barnets behov i centrum” (BBIC) redan pågick. Barnombudsmannens bedömning var att BBIC-metodiken till stor stämde överens med myndighetens egna tankar kring en process för att synliggöra konsekvenser för barn och unga. Barnombudsmannen valde därför att starta upp två nya projekt. Det ena projektet
112
BO, 2007, Rustad för revision – med barnkonventionen som redskap för revisorer i kommuner, landsting och regioner, s. 3.
113
BO, Årsredovisning 2006, s. 32
− 33.
114
Västsverigenätverket består av både förtroendevalda och tjänstemän från åtta kommuner och en region: Uddevalla, Öckerö, Tjörn, Härryda, Kungsbacka, Ale, Stenungsund, Alingsås, Bollebygd samt Västra Götalandsregionen.
115
BO, Årsredovisning 2006, s. 34.
283
Bilaga 9 SOU 2010:70
handlade om att i Sigtuna kommun följa två ärenden under två år där en barnkonsekvensanalys ska ingå. Det andra projektet tog upp hur en barnkonsekvensanalys kan göras i samband med framtagandet av en översiktsplan. Båda projekten startades upp under 2007.
Barnombudsmannen har under 2006 medverkat i projektet Alla
barns rätt till kultur och fritid tillsammans med Handikapp-
förbundens samarbetsorgan (HSO) för att bevaka rätten till en givande fritid för barn med funktionshinder. Målsättningen är att skapa förutsättningar för barn och unga med funktionsnedsättning att bli delaktiga i befintliga kultur- och fritidsverksamheter. Resultatet presenterades i slutrapporten ”Mer än bara lite kul – en skrift om hur vi kan utveckla fritiden för barn och unga med funktionsnedsättning”.
116
Under året har Barnombudsmannen också arbetat med hur Nöjt Barn Index kan utvecklas för att se om metoden kan användas lokalt i kommunerna samt undersöka om metoden kan utvecklas för att lyfta fram de yngre barnens situation. Myndigheten har därför startat ett projekt tillsammans med kommunerna Degerfors och Karlskoga. Avsikten är att utifrån projektarbetet ta fram en metodpromemoria.
117
Slutligen har Barnombudsmannen även vid två tillfällen bjudit in lokala barnombud. Första träffen syftade till att hämta in synpunkter om vilka frågor som ansågs vara viktiga att ta med i nästa rapportering till FN: s barnrättskommitté. Den andra träffen användes till att diskutera frågeställningar kring hur man ska motverka ökande psykisk ohälsa och hur man kan stödja barn med särskilda behov mm.
118
Övriga insatser som genomförts under året har varit att:
• Medverka i två utbildningsdagar för 72 elevskyddsombud och 12 lärare i Eskilstuna kommun samt
• Ingå i olika slags nätverk under året:
o Landstingens nätverk för barn och ungdomsfrågor i syfte om att öka kunskapen om hur arbetsmetoderna kan genomföras i praktiken.
116
Ibid., s. 33.
117
Ibid., s. 34.
118
Ibid.
284
Bilaga 9
o Partnerskap om barnkonventionens genomförande i tolv kommuner i syfte att bidra till en utveckling av de deltagande kommunernas arbete och att ta till sig kunskap för att använda i fortsatt strategiskt arbete med att genomföra barnkonventionen.
o Kontinuerligt träffat representanter från ett antal kommuner i Västsverige i det så kallade ”Västsverigenätverket”.
119
4.3.8 Sammanfattning
Sammanställning av Barnombudsmannens projekt och arbete
särskilt riktade mot kommuner & landsting 2002
− 2006
• Särskilt treårigt uppdrag (påbörjades 2002)
• Rikskonferens (påbörjades 2003)
• Samarbete med Gävleborgs landsting (påbörjades 2003)
• Att samverka kring och att samtala med asylsökande barn (påbörjades 2005)
• Tjej eller kille – spelar roll? (påbörjades 2005)
• Barnstöd Stockholm (påbörjades 2005)
• Alla barns rätt till kultur och fritid (påbörjades 2006)
• Projekt kring Nöjt barn index med kommunerna Degerfors och Karlskoga (påbörjades 2006)
4.4 DO: s uppdrag
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) är en statlig myndighet som har i uppdrag att förebygga och stoppa diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. De huvudsakliga arbetsområdena är att hjälpa de som utsatts för diskriminering att ta tillvara sina rättig-
119
BO, Årsredovisning 2006, s. 45.
285
Bilaga 9 SOU 2010:70
heter, utöva tillsyn, informera, utbilda och bilda opinion.
120
I första
ledet handlar arbetet mot diskriminering om att öka kunskapen om diskriminering och att visa vägar för att komma tillrätta med problemet. DO:s övergripande verksamhetsområde är lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter där målet är att öka myndig-
heters, kommuners och andra aktörers förutsättningar att beakta allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett etnisk och kulturell bakgrund.
121
Under verksamhetsområdet finns tre skilda verksamhetsgrenar: 1) Anmälningar om diskriminering med målet att öka förutsättningarna för att fler som utsätts för diskriminering får upprättelse samt att handläggningen av anmälda ärenden ska vara effektiv och rättssäker. 2) Aktiva åtgärder, där målet är att se till att kraven på aktiva åtgärder enligt lagen (1999:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, lagen (2001:1 286) om likabehandling av studenter i högskolan och lagen (2006:67) om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever efterföljs. 3) Överläggningar, information och utbildning med syftet att öka förutsättningarna för att fler aktörer tar initiativ till åtgärder mot diskriminering samt att öka kunskaperna i samhället om diskrimineringsfrågor och DO.
122
Under den första verksamhetsgrenen fokuseras DO:s arbete framförallt på handläggning av ärenden från individer och är således inte av intresse för denna studie. Under den andra verksamhetsgrenen riktar sig arbetet främst mot tillsyn av efterlevnaden av ovannämnda lagar hos myndigheter, statliga bolag, kommuner, bostadsbolag, krogar, högskolor och skolor.
123
Den tredje verksam-
hetsgrenen uppfattas vara av störst relevans för denna kartläggning.
4.4.1 DO: s utåtriktade arbete under 2002
Under 2002 initierade DO det romaarbete som myndigheten fått i uppdrag av regeringen att genomföra. Detta genomfördes i projektform under åren 2002
− 2003 och redovisas i rapporten ”Diskriminering av romer i Sverige – rapport från DO:s projekt åren 2002
120
DO, Webbsida; Om DO, 2008-02-28.
121
Justitiedepartementet, 2006, Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende Ombudsmannen mot etnisk diskriminering.
122
Ibid.
123
DO, Årsredovisning 2006, s. 21
− 23.
286
Bilaga 9
och 2003 om åtgärder för att förebygga och motverka etnisk diskriminering av Romer”.
124
Arbetet har sedan fortsatt i olika former och
DO har bland annat deltagit i utvecklingspartnerskapet Romer i Sverige – från syd till nord, vilket initierade under 2005. I utvecklingspartnerskapet deltog kommunerna Södertälje, Munkedal och Lund, fyra romska riksorganisationer, Intergrationsverket, AMS och DO. Den gemensamma idén var att skapa ett brett samarbete och samverkan mellan svenska myndigheter, kommunala verksamheter och romska riksförbund för att sträva efter att förändra romers situation på arbetsmarknaden. Metoder skulle utvecklas för hur människor med romsk bakgrund i högre grad än idag kan bli anställningsbara på arbetsmarknaden. I detta syfte genomfördes också kommunala delprojekt. Där skulle konkret metodutvecklingsarbete ske genom att i praktisk verksamhet ta fram, pröva och värdera ett antal metoder för att stärka och individuella romska förutsättningar gentemot arbetsmarknaden. Projektet inriktade sig utöver den lokala nivån också på den nationella nivån samt på en europeisk, transnationell nivå.
125
Även om detta projekt har skett i samarbete och i samverkan med specifika kommuner och inte är DO:s riktade arbete gentemot kommuner, vilket denna studie är tänkt att fokusera på, så visar det på hur, i detta fall, kommuner deltar i arbete mot diskriminering och rapporten tar också upp intressanta resultat, förslag på åtgärder och även svårigheter som kan vara intressanta att dra lärdom av även i annat arbete. Ett annat sådant arbete som DO bifogat i det material som myndigheten skickat, vilket inte heller riktar sig mot kommuner och landsting, är det uppdrag Verva fått av regeringen att leda och samordna ett regionalt utvecklingsprojekt om mångfald och antidiskriminering, där också DO deltagit, vilket delredovisades i början på 2007. Här beskrivs mycket erfarenheter och svårigheter/hinder under projektets första del, vilka med stor säkerhet kan vara av relevans också för andra projekt eller annat arbete som genomförs att dra lärdom av.
126
124
DO, Diskriminering av Romer I Sverige – Rapport från DO:s projekt åren 2002 och 2003 om åtgärder för att förebygga och motverka etnisk diskriminering av Romer.
125
DO, 2007, Slutrapport från utvecklingspartnerskapet Romer I Sverige – från syd till nord, s. 2.
126
Verva, 2007, Regionalt utvecklingsprojekt om mångfald och antidiskriminering – En delredovisning av regeringens uppdrag till Verva.
287
Bilaga 9 SOU 2010:70
4.4.2 DO: s utåtriktade arbete under 2003
I årsredovisningen för 2003 nämns inget om arbete riktat mot kommuner och landsting förutom att DO medverkar i utbildningsinsatser i form av föredrag, utbildningar och seminarier som arrangeras av företrädesvis fackförbund, arbetsgivarorganisationer, andra intresseorganisationer samt myndigheter och kommuner.
127
4.4.3 DO: s utåtriktade arbete under 2004
I DO:s årsredovisning för 2004 nämns fortfarande väldigt lite arbete riktat mot kommuner och landsting. Dock nämns att det genomförts utbildningsinsatser företrädesvis mot större arbetsgivare, fack- och arbetsgivarförbund, stat och kommun samt intresseorganisationer.
128
I samarbete med JämO, HO, Barnombudsmannen, HomO, Arbetsmiljöverket, Skolverket, Kommunförbundet, Myndigheten för skolutveckling och elevorganisationer genomfördes under året en konferens mot diskriminering i skolan. Konferensen syftade till att sprida kunskap och erfarenheter från konkreta arbetsmetoder för att förebygga diskriminering och kränkande behandling i skolan. Målgruppen var lokala skolpolitiker, tjänstemän och skolledare samt elevskyddsombud.
129
I övrigt så har DO deltagit i projektet Diskriminering och
hälsa, vilket startade 2004 i samarbete med HomO, HO och
Statens Folkhälsoinstitut (FHI). Syftet var att klargöra sambanden mellan diskriminering och hälsa, utveckla metoder för att mäta diskriminering och utveckla indikatorer för att kunna följa diskrimineringens utveckling och utbredning i Sverige. En viktig del har dessutom varit att sprida erhållna resultat till aktörer på internationell, nationell, regional och lokal nivå. Projektet delades upp i tre delar:
• en kunskapssammanställning
• en kunskapsanalys som ska utmynna i förslag på vilka grundläggande frågeställningar som bör undersökas närmare och vilka metoder som kan användas för att belysa sambandet mellan diskriminering och hälsa samt
127
DO, Årsredovisning 2003, s. 37.
128
DO, Årsredovisning 2004, s. 26.
129
Ibid., s. 27.
288
Bilaga 9
• en fördjupad undersökning av en eller flera frågeställningar inom området diskriminering och hälsa som inte tidigare har belysts och som anses vara av relevans för sambandet mellan diskriminering och hälsa.
130
Undersökningen var både kvalitativ och kvantitativ och skulle genomföras med hjälp av intervjuer, enkäter, fokusgrupper, paneler etcetera
131
. Inom projektets ram genomfördes under 2006 referensgruppsmöten med kommuner, landsting och statliga myndigheter. Man har också utbytt erfarenheter med olika intresseorganisationer så som RFSL, HSO och SIOS. Resultaten presenterades i slutrapporten: ”Diskriminering – ett hot mot folkhälsan” samt genom en konferens som avslutade projektet 2006.
132
Vidare togs under året fram en broschyr med råd för statliga myndigheters arbete att främja lika rättigheter och lika möjligheter samt deras arbete med främjandeplaner. Broschyren används även av kommuner och landsting. En broschyr med råd riktade till arbetsgivare producerades också under 2004.
133
4.4.4 DO: s utåtriktade arbete under 2005
I DO:s årsredovisning för 2005 nämns inget projekt explicit riktat mot kommuner. Inte heller nämns något samarbete eller samverkan i övrigt förutom att utbildningar kring diskrimineringslagstiftningen har skett under året på förfrågan bland annat från kommunala förvaltningar samt att vid utbildningar för nyanlända och arbetslösa under året har också 400 nyckelpersoner från kommunala och andra myndigheter utbildats. Det har även anordnats möten av länsstyrelser där företrädare för respektive läns näringsliv samt kommuner deltagit där DO medverkat.
134
Under året har DO tillsammans med JämO, HomO, HO samt Integrationsverket tagit fram ett material ”Allas lika värde och rättigheter” för nyanlända invandrare. Syftet med materialet är att det ska fungera som stöd för kommunerna då de ska ta upp frågan om diskriminering i introduktionsundervisningen. Materialet har
130
Ibid., s. 19.
131
HomO, Årsredovisning 2004, s. 19.
132
HomO, Årsrapport 2006, s. 19-20, se även DO, Årsredovisning 2005, s. 38.
133
DO, Ulrica Engström Nilsson, korrespondens, 2008-01-21.
134
DO, Årsredovisning 2005, s. 34.
289
Bilaga 9 SOU 2010:70
spridits till alla kommuner som har avtal med Intergrationsverket samt till lokala antidiskrimineringsbyråer.
135
Utöver detta nämns inget ytterligare arbete riktat mot kommuner och landsting. Det kan dock antas att sådant arbete eventuellt genomförs inom ramen för andra projekt men inte nämns i årsredovisningen.
4.4.5 DO: s utåtriktade arbete under 2006
DO har under 2006 inlett en granskning av 15 kommuners aktiva åtgärder. En kommun godkändes och av de övriga kommunerna begärdes ytterligare komplettering. I detta syfte har DO hållit två informationsmöten för fackliga företrädare från kommunerna samt för representanter från de centrala fackförbunden. Mötena syftade till att informera om tillsynen samt hur man konkret kan arbeta med aktiva åtgärder på arbetsplatsen.
136
Vad gäller arbetet med aktiva åtgärder inom skolan, där kommuner är huvudmän, har DO främst samverkat med JämO, HomO, HO, Barn- och elevombudet samt Skolverket för att erbjuda råd och stöd kring aktiva åtgärder till skolor och deras huvudmän. Detta har resulterat i ett gemensamt rådgivningsmaterial om aktiva åtgärder samt hur man tar fram en likabehandlingsplan i skolan. Det har också lett till gemensamma rutiner för informationsutbyte samt eventuella gemensamma tillsyner av skolors aktiva åtgärder.
137
Metoder som använts för myndighetens granskningar är: 1) att generellt granska arbetsgivare som har många anställda, är spridda över landet, har anmälningar hos DO eller där DO på annat sätt har fått information om att det finns brister, 2) att arbeta med tillsyn på ett strategiskt och systematiskt sätt genom att till exempel välja ut branscher av speciellt intresse att granska. 3) Vidare arbetar myndigheten med enhetsövergripande projekt så som t.ex. Bostadsprojektet, för att få ett helhetsgrepp genom att fokusera på en viss bransch och samlat arbeta med att utöva tillsyn, främjande och enskilda anmälningar inom denna bransch för att få ökad effekt och genomslag. Härefter publiceras en rapport som är tänkt att fungera som råd och stöd till andra arbetsgivare i samma bransch. 4) dela ut en utvärderingsenkät till den arbetsgivare som
135
Ibid., s. 36.
136
DO, Årsredovisning 2006, s. 22.
137
Ibid., s.23.
290
Bilaga 9
granskats. 5) Arbete pågår dessutom med att förbättra informationen till arbetsgivare och ett förråd med lärandeexempel håller på att byggas upp.
138
DO deltar också i projektet Framtids Anpassad Inkluderande Rekrytering
− FAIR, vilket är ett Equal-projekt som pågår under
2006
− 2007. Syftet är att försöka utveckla en rekryteringsmetod som är kompetensbaserad och fri från diskriminering. Projektet arbetar med att ta fram praktiska verktyg i olika temagrupper som sedan testas bland deltagande organisationer. Partnerskapet bakom projektet är: Försäkringskassan, Integrationsverket, Järfälla kommun, Länsstyrelsen Gävleborg, Norrtälje kommun, Riksförbundet Sveriges lottakårer, Strängnäs stift samt Sveriges Television. Inom projektet deltar DO i en referensgrupp, tar fram utbildningsmaterial, utvecklar utbildningsformer, utbildar, bistår med rådgivning, samt deltar i erfarenhetsutbyten och utbildningar, vilket ger DO möjlighet att påverka och ta del av material, metoder och undersökningar som kan användas i rådgivning till arbetsgivare. Materialet och metoden är främst tänkta att rikta sig till den statliga sektorn.
139
Vidare har DO under 2006 inlett projektet Den svenska
modellen – för lika rättigheter och möjligheter. Projektet riktar
sig främst till industrisektorn och syftet med projektet är att utveckla lämpliga metoder för det lokala förebyggande arbetet för lika rättigheter och möjligheter på arbetsplatsen. Resultatet är tänkt att spridas till aktörer på nationell, regional och lokal nivå.
140
Inom
ramen för projektet togs en handbok fram ”Handbok för aktiva åtgärder i arbetslivet – För lika rättigheter och möjligheter”, vilken presenterades under 2007. Handboken vänder sig både till arbetsgivare och fackligt förtroendevalda, då dessa har efterfrågat konkreta metoder och praktiska exempel. På så sätt riktar sig handboken också till och kan användas av kommuner och landsting.
141
DO har liksom de andra ombudsmännen i och med den nya ”Barn och elevskyddslagen” (BEL) informerat och utbildat nya målgrupper så som skolledare, lärare, skolornas huvudmän och elever. Detta har skett genom produktion och spridning av trycksaker, webbmaterial, annonsering, medverkan i konferenser arrangerade av Skolverket samt medverkan i skol- och elevråds-
138
Ibid., s. 24
− 25.
139
DO, Årsredovisning 2006, s. 26.
140
Ibid., s. 25.
141
DO, 2007, Handbok för aktiva åtgärder i arbetslivet – För lika rättigheter och möjligheter.
291
Bilaga 9 SOU 2010:70
mässor liksom utbildningar för sammanlagt 500 lärare arrangerade i samverkan med JämO, HO, HomO, Skolverkets Barn- och elevombud och Lärarförbundet.
142
DO initierade också under 2006 Bostadsprojektet, där visionen är att diskriminering på bostadsområdet ska minska och på lång sikt upphöra. Ett av målen är att relevanta aktörer som till exempel hyresvärdar och hyresgäster samt deras organisationer och berörda myndigheter uppmärksammar diskriminering på bostadsområdet. Här ingår kommuner som målgrupp då de ofta äger kommunala bostadsbolag. De strategier som används är kunskapsutveckling på området bostadsdiskriminering, strategisk ärendehantering, mobilisering av aktörer, aktiva åtgärder (tillsyn av bostadsbolag som arbetsgivare) samt intern metodutveckling. I projektplanen nämns också att samarbete på lokal nivå bör sökas med aktörer så som kommuner, länsstyrelser, Integrationsverket, lokala hyresgästföreningar, antidiskrimineringsbyråer samt ett antal etniska organisationer som visar intresse i frågan. Dessutom anses kommunala bostadsbolag och mäklare vara viktiga samarbetspartners på lokal nivå.
143
Myndigheten har dessutom genomfört 140 medverkans- eller utbildningstillfällen riktade mot arbetsgivare, fackliga organisationer, myndigheter, kommunala förvaltningar, universitet, frivilligorganisationer osv.
144
142
DO, Årsredovisning 2006, s. 28.
143
DO, 2006, Projektplan – Bostadsprojektet.
144
DO, Årsredovisning 2006, s. 29.
292
Bilaga 9
4.4.6 Sammanfattning
Sammanställning av DO:s projekt och arbete särskilt riktade
mot kommuner & landsting 2002
− 2006
• Utbildningsinsatser bl.a. kring DFL, LBL, och BEL
• Diskriminering & hälsa (påbörjades 2004)
• Framtids Anpassad Inkluderande Rekrytering (påbörjades 2006)
• Den svenska modellen – för lika rättigheter och möjligheter (påbörjades 2006)
• Bostadsprojektet (påbörjades 2006)
4.5 JämO: s uppdrag
JämO har funnits sedan 1980 och är en statlig myndighet med uppdrag att övervaka att kvinnor och män har lika rättigheter oavsett kön. Myndighetens huvuduppgifter är att utöva tillsyn över att arbetsgivare och högskolor följer lagbestämmelserna om aktivt jämställdhetsarbete. Vidare ska JämO utreda anmälningar om könsdiskriminering och om sexuella trakasserier och trakasserier på grund av kön. Till huvuduppgifterna hör också att informera om och ge råd för att på så sätt främja jämställdhet, i första hand på arbetsplatser och högskolor.
145
JämO:s övergripande verksamhetsområde är att motverka köns-
diskriminering, vilket innebär att all förekomst av könsdiskrimine-
ring ska upphöra.
146
Under detta finns tre specifika verksamhets-
grenar. Den första är anmälningar om könsdiskriminering, där målet är att öka förutsättningarna för att fler som utsätts för könsdiskriminering ska få upprättelse utifrån de lagar där myndigheten har tillsynsansvar. Den andra verksamhetsgrenen är Tillsyn, rådgiv-
ning och utvecklingsarbete, där myndigheten ska se till att de lagar
där myndigheten har tillsynsansvar efterlevs. Den tredje verksam-
145
JämO, Webbsida; Om JämO, 2008-02-28.
146
Från och med 2008 är verksamhetsområdet istället att motverka könsdiskriminering men att förekomsten av könsdiskriminering ska ”minska” istället för att ”upphöra”.
293
Bilaga 9 SOU 2010:70
hetsgrenen är Information med syftet att öka kunskaperna om de lagar där myndigheten har tillsynsansvar, i första hand hos arbetsgivare och arbetsmarknadens parter men även öka kunskaperna hos enskilda om möjligheterna att vid könsdiskriminering få upprättelse genom de lagar där JämO har tillsynsansvar.
147
JämO:s arbete utgår ifrån dess myndighetsuppdrag och de lagar myndigheten har tillsyn över och fokuserar således inte på kommuner och landsting på annat sätt än som arbetsgivare eller som huvudmän vilka regleras av skollagen. Arbetet riktar sig därmed sällan specifikt mot kommuner eller landsting. Däremot kan de ingå som en målgrupp av flera i olika projekt. Det kan vara svårt att identifiera det arbete som riktats mot kommuner och landsting då de faller in under kategorin arbetsgivare. För att med säkerhet inkludera även kommuner och landsting skulle i detta fall allt arbete riktat mot arbetsgivare behöva kartläggas, vilket kan uppfattas som onödigt med tanke på syftet med denna studie. Endast de tillfällen där arbete riktat mot kommuner och landsting nämns explicit i JämO:s dokument kommer därmed att beskrivas här.
4.5.1 JämO: s utåtriktade arbete under 2002
Under år 2002 har granskningsarbete gentemot arbetsgivare skett utifrån myndighetens tillsynsansvar. Här har 18 kommuner och ett landsting granskats.
148
Mer generellt har myndigheten även arbetat
med rådgivning, information och utbildning på skolans område samt hållit ett seminarium för skolpersonal tillsammans med Göteborgsregionens kommunalförbund och Etniska Relationer i Malmö Stad på utbildningsmässan Skolforum.
149
Myndigheten har vidare varit samverkanspartner till det tvååriga skolprojektet ”Våga bryta mönstret”, vilket startade under 2001 och har drivits av Göteborgsregionens Kommunförbund. Projektet avslutades under 2003. Syftet med projektet var att utveckla metoder för att integrera jämställdhetspedagogik i förskola samt i grund- och gymnasieskola. JämO har genomfört tio utbildningsdagar till projektdeltagarna och medverkat i framtagandet av en slutrapport.
150
Inom ramen för utbildningarna har myndigheten
147
Integrations- och Jämställdhetsdepartementet, 2006, Regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende Jämställdhetsombudsmannen.
148
JämO, Årsredovisning 2002, s. 22.
149
Ibid., s. 31.
150
Ibid., s. 30.
294
Bilaga 9
utvecklat en metod för kartläggning av flickors och pojkars villkor i olika pedagogiska miljöer.
151
JämO har också under 2002 utvecklat och påbörjat en utbildningssatsning ”Utbildning för utbildare” om strategier och arbetssätt mot sexuella trakasserier på arbetsplatser, högskolor och universitet. Utbildningen inleddes med en tvådagarskonferens och avslutades under 2003 med tre uppföljningsseminarier med deltagare från offentlig och privat sektor.
152
4.5.2 JämO: s utåtriktade arbete under 2003
Under 2003 inleddes Brandmannaprojektet, en granskning av kommuner som arbetsgivare, där myndigheten har tittat på kommunala räddningstjänster samt kommunalförbunds åtgärder för att åstadkomma arbetsförhållanden som lämpar sig även för kvinnliga anställda. En rapport färdigställdes under 2004.
153
Också under 2006 har JämO i en fortsättning av Brandmannaprojektet, granskat hur brandkårer lever upp till lagens krav att åstadkomma en jämnare könsfördelning. Granskningen omfattar hela anställningsprocessen från beslutet att utannonsera en tjänst till själva anställningsbeslutet. Samtliga kommuner och räddningstjänstförbund fick besvara ett antal frågor.
154
Brandmannaprojektet
kan, enligt myndigheten, ses som ett exempel där rådgivning och utveckling går hand i hand med JämO:s tillsynsarbete. Inför granskningen informerades arbetsgivarna om tidigare erfarenheter som visar på att vissa förebyggande åtgärder måste vidtas när en arbetsplats går från att ha varit nästintill mansdominerad till att bli könsblandade.
155
Även projektet Glashuset initierades under 2003 med syftet att kunna erbjuda arbetsmarknaden konkreta metoder på hur arbetsgivare kan arbeta med rekryteringsfrågor för att skapa en mer jämställd arbetsplats.
156
Det långsiktiga målet är att bryta upp den
könssegregerade arbetsmarknaden.
157
Detta har gjorts bland annat
genom att utveckla en 11-stegsmodell ”Trappan” för en könsneutral rekryteringsprocess, vilken kan användas som checklista av
151
Ibid., s. 33.
152
Ibid., s. 32.
153
JämO, Årsredovisning 2003, s. 26, 29.
154
JämO, Årsredovisning 2006, s. 25.
155
JämO, Årsredovisning, 2003, s. 28
− 29.
156
Ibid., s. 29.
157
JämO, Årsredovisning 2004, s. 18.
295
Bilaga 9 SOU 2010:70
arbetsgivare samt fackliga företrädare. Erfarenheterna och slutresultatet har sammanställts i en slutrapport.
158
Detta kan dock ses
som generellt utvecklingsarbete, vilket riktar sig till arbetsgivare men inte direkt till kommuner och landsting även om också de berörs av arbetet.
HAC-systemet, Analys lönelots och Kvalifikationsbedömning är hjälpmedel som JämO ”tillhandahåller för att bidra till en genomskinlig och tydlig lönesättning oavsett kön”. Dessa beskrivs närmare i boken ”Rätt lön på rätt sätt”. I skriften ”Praktiska exempel” sammanställs ett urval av de projekt som genomförts med stöd av Lönelots/JämO. Här finns bland annat fem kommuner och två landsting representerade. Projekten kan ses som lärande exempel på arbetet med att skapa en könsneutral lönesättning som är lika för lika och likvärdigt arbete. Vidare har datorstöd till metoden utvecklats och finns sedan 2003 tillgängligt på myndighetens webbplats, stödet möjliggör att enkelt anpassa faktorer och definitioner i Analys Lönelots till den egna verksamheten.
159
Under 2003 avslutades EU-projektet European Project on
Equal Pay (PEP). Ett stort antal aktiviteter har genomförts för att
utveckla och sprida verktyg för jämställda löner och få igång arbetet med lönekartläggning. Bland annat har sju verktyg tagits fram samt tre test för jämställda löner samt lärande exempel från ett stort antal verksamheter. Dessa finns på den webbsida som skapats för projektet, där finns även statistik, undersökningar, länkar till lagstiftning och jämställdhetsinstitutioner. Kommunerna Ale, Lerum, Kungsbacka och Alingsås har deltagit i nätverk och testat verktygen samt fått praktiskt stöd. Projektet har utvärderats av Göteborgs Universitet.
160
JämO:s jämställdhetsutbildning för skolpersonal genomfördes vid två tillfällen under 2003 tillsammans med Lärarfortbildning AB.
161
Myndigheten har vidare under 2003 granskat fem landstings
jämställdhetsanalyser av löner.
158
JämO, Årsredovisning 2006, s. 29
− 30.
159
JämO, Årsredovisning 2003, s. 33
− 34.
160
JämO, Årsredovisning 2003, s. 34.
161
Ibid., s. 30.
296
Bilaga 9
4.5.3 JämO: s utåtriktade arbete under 2004
Under rubriken utvecklingsarbete genomfördes vad myndigheten kallar 50-granskningen under 2004/2005, där granskades 10 kommuner och 40 arbetsgivare inom industrin. Som ett komplement till telefonsamtal och synpunktsbrev som även använts tidigare bjöds företrädare från centrala arbetsgivar- och fackliga organisationer in till ett referensgruppssamarbete. Syftet med detta var att:
• gemensamt diskutera och få ökad förståelse för JämO:s bedömningsgrunder vid tillsyn,
• underlätta för inblandade parter att finna lokala lösningar på uppkomna problem,
• diskutera möjliga lösningar för ett fungerande samspel mellan lagstiftning och kollektivavtal för att förbättra efterlevnaden av principen om lika lön för lika och likvärdigt arbete, samt att
• JämO skulle få ökade kunskaper om villkoren för lönekartläggningsarbetet ur ett arbetsgivar- och ett fackligt perspektiv.
Det nära samarbetet ansågs, enligt JämO, sannolikt ha bidragit till att handläggningstiden för ärendena blev kortare än vid liknande granskningar.
162
Vidare har JämO under året granskat en särskild kommun efter anmälan om könsdiskriminering, vilken slutade i förlikning mellan anmälare och arbetsgivare.
Sedan 2004 ingår JämO i ett myndighetsnätverk som initierats av länsstyrelsen i Stockholms län. Arbetet ledde under året till en inspirationsdag om jämställdhetsarbete i förskola och skola. Deltagare var främst skolpolitiker, förvaltningschefer och tjänstemän från kommuner inom Stockholms län. Detta var även upptakten till det större utvecklingsprojektet ”tjej eller kille – spelar roll?”.
163
JämO deltog som samverkanspartner i projektet Tjej eller kille
– spelar roll? tillsammans med Barnombudsmannen, HomO,
Myndigheten för skolutveckling, Stockholms stad och Operation kvinnofrid. Projektet har drivits av Länsstyrelsen i Stockholm och startade 2004. Syftet med projektet var att starta och stödja en process som stärker skolledares förmåga att aktivt engagera sig i
162
JämO, Årsredovisning 2005, s. 27.
163
JämO, Årsredovisning 2004, s. 19.
297
Bilaga 9 SOU 2010:70
jämställdhetsarbete i enlighet med skolans styrdokument. En arbetsmodell utvecklades som involverade aktörer på olika nivåer i de deltagande kommunerna. 13 av 26 kommuner i länet deltog med sammanlagt 37 politiker och tjänstemän, 41 skolledare och 130 anställda från förskola, grundskola och gymnasium i projektets olika utbildningssatsningar. Projektets arbetsmodell upplevdes, i den utvärdering som gjordes, av deltagarna som positiv och att det gav större möjligheter att bedriva framgångsrikt jämställdhetsarbete i framtiden. En ytterligare utvärdering för att mäta projektets långsiktiga effekter planerades inför 2006.
164
JämO arrangerade också under året en konferens tillsammans med Arbetsmiljöverket, Barnombudsmannen, Elevorganisationen i Sverige, HO, DO, HomO, Myndigheten för Skolutveckling, Skolverket, Svenska Kommunförbundet och Sveas Elevråd. Syftet med konferensen var att informera kommunala skolpolitiker, förvaltningschefer och tjänstemän, skolledare och elevskyddsombud om SOU 2004:50 ”Skolans ansvar för kränkningar av elever” och att öka kunskapen om diskriminering i skolan.
165
JämO initierade också tillsammans med HomO, DO och HO ett utvecklingsarbete ”Alla människors lika värde och rättigheter” med Integrationsverket (IV), intergrationsverket har det övergripande ansvaret för att nyanlända invandrare får introduktion och stöd i integreringsprocessen. Under året påbörjades arbete med att ta fram ett basmaterial kring mänskliga rättigheter och diskrimineringslagstiftningen. Målgruppen är dem som praktiskt arbetar med att introducera nyanlända flyktingar och andra invandrare, då det ses som viktigt att alla oavsett ursprung och vistelsetid i Sverige får kunskaper och insikter i svensk diskrimineringslagstiftning.
166
En broschyr och ett handlednings-
material är nu framtaget och har lanserats via utskick till kommuner.
JämO:s utbildningar för skolpersonal ”våga bryta mönstret” genomfördes vid fyra tillfällen under 2004 tillsammans med Lärarfortbildning AB.
167
JämO har vidare deltagit i ett utvecklingsprojekt som svenska Kommunförbundet har genomfört via förbundets biståndsorgan SALA IDA. Projektet syftade till ett utbyte på kommunal nivå
164
JämO, Årsredovisning 2005, s. 27
− 28.
165
JämO, Årsredovisning 2004, s. 19.
166
HomO, Årsredovisning 2004, s. 14.
167
JämO, Årsredovisning 2004, s. 19.
298
Bilaga 9
mellan Sverige och Litauen, där svenska metoder att aktivt arbeta med jämställdhet genomförts i projektform i några litauiska kommuner.
168
Under 2004 har JämO dessutom varit rådgivare till Hedemora kommun som skickat ut en enkät till samtliga kommuner för att undersöka vilka resultat kommuner som använt arbetsvärdering uppnått.
169
4.5.4 JämO: s utåtriktade arbete under 2005
Under 2005 nämns ingen granskning eller tillsyn av några kommuner eller landsting explicit. Generellt används termen arbetsgivare och där kan också kommuner och landsting ingå även om det inte skrivs ut. Dock har en kommun blivit ärende för Jämställdhetsnämnden. Efter ett antal kompletteringar återkallade JämO ärendet från nämnden.
170
JämO tar ett ärende till nämnden om inte
arbetsgivaren efterlever kravet på att upprätta en jämställdhetsplan eller inte åtgärdar eventuella brister i en plan. Jämställdhetsnämnden är JämO:s sanktionsmöjlighet för att tvinga arbetsgivare att följa lagen.
171
JämO har under året också deltagit i konferenser, seminarier och utbildningar:
• Deltog i en samverkan kring sex regionala konferenser mot kränkande behandling i förskola och skola, vilka arrangerades av Myndigheten för skolutveckling. Målgrupper var elever, skolledare, pedagoger, förvaltningstjänstemän, förtroendevalda och övrig personal verksam inom skolområdet.
• Medverkat i samband med interna och externa utvecklingssatsningar på Myndigheten för Skolutveckling
• JämO:s utbildningar för skolpersonal ”våga bryta mönstret” genomfördes vid fyra tillfällen tillsammans med Lärarfortbildning AB.
172
168
Ibid., s. 29.
169
Ibid., s. 22.
170
JämO, Årsredovisning 2005, s. 23.
171
JämO, Magnus Jacobson, Intervju, 2008-02-01.
172
JämO, Årsredovisning 2005, s. 28.
299
Bilaga 9 SOU 2010:70
• Hållit ett seminarium ”Framtidsrummet” med cirka 70 deltagare och då främst arkitekter och plan- och byggingenjörer från kommuner och landsting samt arkitektstudenter.
173
4.5.5 JämO: s utåtriktade arbete under 2006
Vad gäller JämO:s arbete riktat mot skolor så innebär den nya ”Barn och elevskyddslagen”, vilken trädde i kraft den 1 april 2006, att myndigheten tillsammans med övriga diskrimineringsombudsmän samt med Skolverkets Barn- och elevombud delar tillsynen över denna lag. JämO har tillsyn över skolornas arbete med likabehandlingsplaner när det gäller kön. I detta arbete har myndighetsöverskridande samarbete inletts vad gäller att genomföra gemensamma kompetensutvecklingsinsatser, skapa gemensamma rutiner och förfaringssätt för handläggningen av diskrimineringsärenden, samordna tillsynsarbetet för likabehandlingsplanerna så som gemensamma riktlinjer för dessa samt framställning av gemensamt informationsmaterial.
174
Information till elever har skett genom gemensamma aktiviteter på festivalen UNG08 i Stockholm, bokbord på elevmässa samt medverkan i ADIS-projektet som drivs av MR-delegationen med utbildningar kring likabehandlingsarbetet i skolan för representanter för två stora elevorganisationer
− Sveriges elevorganisation
och SVEA
− samt för medarbetare på organisationen Friends.
JämO har även bildat en referensgrupp för ungdomar i åldern 14
− 18 år för att diskutera effektiva kommunikationssätt för att sprida information till elever runt om i landet.
175
Information till skolornas kommunala huvudmän, skolledare och övrig skolpersonal har genomförts av olika aktörer under året där JämO deltagit. JämO har även tillsammans med övriga ombudsmän och andra aktörer anordnat konferenser, seminarier samt hållit i utbildningar med fokus på heteronormer, Barn- och elevskyddslagen, likabehandlingsarbete och likabehandlingsplaner. Myndigheten har också tillsammans med övriga diskrimineringsombudsmän deltagit på den årliga nationella mässan ”Skolforum” för att sprida information om BEL.
176
173
JämO, Årsredovisning 2005, s. 38.
174
JämO, Årsredovisning 2006, s. 33.
175
Ibid.
176
Ibid., s. 34.
300
Bilaga 9
Vidare har JämO lagt upp mycket information om skolområdet på sin webbsida. Där finns material som riktar sig både till huvudmän samt till barn och elever.
177
JämO har även granskat friskolor samt fyra kommuner i Jämtland, vilka ”vägrat” upprätta jämställdhetsplaner.
178
4.5.6 Utvecklingsarbete under 2006
JämO har ett antal projekt som syftar till att utveckla metoder för rådgivning och tillsyn med syfte att skapa fördjupad kunskap och erbjuda bättre redskap inom de områden som ingår i en jämställdhetsplan eller likabehandlingsplan. Detta har gjorts genom:
• Uppdatering av huvudmaterialet ”grundbok – att arbeta fram en jämställdhetsplan” med råd, tips och exempel på hur man gör en jämställdhetsplan.
• Som komplement har ett webbverktyg utarbetats, ”Jämställdhetsplan på Internet”, där det är möjligt för arbetsgivare att skapa sin egen myndighetsplan och lönekartläggning direkt på nätet. Verktyget är både tekniskt underlättande för dem med vana att ta fram jämställdhetsplaner och stödjande för dem som är nya i arbetet.
• En databas har utvecklats under 2006 för lagring och bearbetning av granskningsresultat från tillsynsarbetet.
• Råd och erfarenheter ställs samman från arbetsgivare och används som goda exempel för att inspirera andra arbetsgivare till aktivt arbete med planer och åtgärder.
179
Vidare har utvecklingsarbete skett inom de specifika områdena som innefattas i jämställdhetslagens aktiva åtgärder. Inom området
arbetsförhållanden har ett fördjupningsprojekt initierats med det
praktiska målet att ta fram en handbok för arbetet med jämställda arbetsförhållanden. Projektet riktar sig mot målgruppen arbetstagar- och arbetsgivarrepresentanter samt andra aktörer inom arbetsmiljöområdet. Under området sexuella trakasserier startade JämO ett projekt under 2005 om sexuella trakasserier på grund av kön och sexuella trakasserier i arbetslivet. Målet är att öka
177
JämO, Webbsida; Skolan, 2008-02-28.
178
JämO, Årsredovisning 2006, s. 27.
179
Ibid., s. 28.
301
Bilaga 9 SOU 2010:70
kunskapen om ämnet samt öka tillgängligheten till redskap för att förebygga och motverka trakasserier på arbetsplatserna.
180
Inom
ramarna för projektet har JämO under 2006 bland annat genomfört fyra heldagsutbildningar med metoder och sakkunskap om det förebyggande arbetet mot trakasserier på grund av kön och trakasserier i arbetslivet. Målgruppen har varit arbetsgivarrepresentanter, personalchefer, personalhandläggare, fackliga representanter, skyddsombud m.fl. Vidare har också en handbok producerats.
181
JämO har under året även vidareutvecklat en modell kallad för
Husmodellen, vilken är en metod för att ”kartlägga och analysera
flickors och pojkars eller kvinnors och mäns arbetsförhållanden, upptäcka ojämställda situationer, formulera mål för det praktiska jämställdhetsarbetet och planera konkreta aktiviteter för att förverkliga målen”.
Metoden hjälper till att ge ett helhetsgrepp av
problembilden och kan användas av bland annat arbetsgivare, personalansvariga, skolpersonal, kommunchefer osv.
183
Vidare har myndigheten under året varit representerad i styrgruppen för projektet Jämt Anställd som är ett metodutvecklingsprojekt för att förbättra villkoren för deltids-, tim- och korttidsanställda inom kommunsektorn. Projektet är en vidareutveckling av tidigare deltidsprojekt så som ”Hela Projektet”. Metoden är att utbilda nyckelpersoner från de deltagande kommunerna som sedan ska bedriva praktiskt förändringsarbete i sina organisationer. Projektet pågår under hela 2007 och drivs av Trygghetsrådet i samarbete med JämO, Arbetslivsinstitutet och Arbetsmarknadsverket. Förutom arbetet i styrgruppen har JämO under 2006 stått för fyra heldagsutbildningar för projektdeltagarna.
184
JämO tillhandahåller även rådgivningsmöten för att stödja arbetsgivare i arbetet. Dessa erbjuds som en service där resultatet ofta blir en bättre efterlevnad av jämställdhetslagen.
185
180
Ibid., s. 29
− 30.
181
JämO, Årsredovisning 2006, s. 30.
182
Ibid., s. 31.
183
Ibid., s. 31.
184
Ibid., s. 31
− 32.
185
Ibid., s. 32.
302
Bilaga 9
4.5.7 Sammanfattning
Sammanställning av JämO:s projekt och arbete särskilt
riktade mot kommuner & landsting 2002
− 2006
• Arbete riktat mot skolområdet (1998-idag); Våga bryta mönstret (påbörjades 2001) och Tjej eller kille – spelar roll? (påbörjades 2004) samt informationsinsatser kring BEL (påbörjades 2006).
• Brandmannaprojektet, arbetsförhållanden (påbörjades 2003)
• European Project on Equal Pay (påbörjades 2003)
• Brandmannaprojektet, rekrytering (påbörjades 2006)
• Jämt anställd (påbörjades 2006)
4.6 HO: s uppdrag
HO är en statlig myndighet och har till uppgift att bevaka frågor som rör funktionshindrade personers rättigheter och intressen, vilket först och främst innebär tillsyn av och information om diskrimineringslagstiftningen.
186
Den främsta uppgiften är således
att arbeta mot diskriminering och att verka för mänskliga rättigheter.
187
Detta görs genom att myndigheten:
• Ger individer råd om diskriminering
• Tar emot och utreder anmälningar
• Informerar om diskrimineringsskyddet
• Gör undersökningar och studier
• Föreslår förändringar
• Samarbetar med andra
• Arbetar internationellt.
188
186
HO, Årsredovisning 2006, s. 4.
187
HO, Webbsida; Om HO, 2008-02-28.
188
HO, Webbsida; Vad gör HO, 2008-02-28.
303
Bilaga 9 SOU 2010:70
Det huvudsakliga och övergripande verksamhetsområdet för HO är insatser för delaktighet och jämlikhet med målet att ”möjlig-
heterna för delaktighet och självbestämmande för personer med funktionshinder ska öka och diskrimineringen av personer med funktionshinder ska minska”,
189
vilket är samma övergripande mål som
Handisam har. Här under finns två specifika verksamhetsgrenar 1) individärenden enligt diskrimineringslagstiftningarna, där målet är att handläggning av ärenden i enlighet med förbuden mot diskriminering ska vara strategisk, effektiv och rättssäker,
190
samt
2) generellt arbete – kommunikation och analys, med målet att HO ska öka kunskaperna om diskriminering och i övriga frågor om mänskliga rättigheter som rör personer med funktionshinder.
191
I arbetet inom det övergripande verksamhetsområdet är det grundläggande, för att människor med funktionshinder ska kunna använda det skydd som lagarna ger, att de känner till lagstiftningen och vad den innebär samt att de kan vända sig till HO i frågor som rör diskriminering. HO anser det därför viktigt med information om diskrimineringslagstiftningen.
192
Information och utbildning
riktar sig främst till dem som riskerar att bli diskriminerade men även till andra målgrupper, vilka kan och ska förebygga diskriminering genom så kallade aktiva åtgärder, vilka beskrivs längre fram.
För att effektivisera arbetet med utbildningar och informationsinsatser och nå ut till målgrupperna har det, enligt HO, blivit allt viktigare att samverka med andra organisationer och myndigheter så som de andra ombudsmännen, Handisam och MR-delegationen. Detta arbete upptar en allt större del av informations- och utbildningsarbetet, enligt myndigheten.
193
Att utöva tillsyn av och information om diskrimineringslagstiftningen, anser HO är dess främsta arbetsuppgifter idag. Myndigheten anser sig ha gått ifrån en mer allmän främjande roll på handikappområdet till att bli en mer renodlad ombudsman.
194
Denna förändring samt att Handisam har tagit över de uppdrag som riktar sig direkt mot myndigheter och kommuner gör att HO inte explicit lyfter fram utåtriktat arbete gentemot målgruppen kommuner och landsting. Det som trots detta är synliggjort redovisas i följande avsnitt.
189
HO, Årsredovisning 2006, s. 9.
190
Ibid., s. 15.
191
Ibid., s. 22.
192
Ibid., s. 9.
193
HO, Årsredovisning 2006, s. 11.
194
Ibid., s. 14.
304
Bilaga 9
Verksamhetsgren ett syftar till handläggande av anmälningar och anses inte vara av relevans för just denna studie även om det är centralt i en ombudsmans arbete. Därmed kommer detta arbete inte att beskrivas närmare.
Verksamhetsgren två, kommunikation och analys syftar till att öka kunskaperna om diskriminering samt i övriga frågor om mänskliga rättigheter vilka rör personer med funktionshinder. Här har en del av HO:s arbete gått ut på att tillsammans med övriga ombudsmän samt Integrationsverket ta fram en handlingsplan för kompetensutveckling för personer inom Antidiskrimineringsbyråerna för att förbättra byråernas kompetens inom alla diskrimineringsgrunder.
195
HO har vidare deltagit i arbetet med
FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionshinder.
196
Under denna verksamhetsgren faller också arbetet med
aktiva åtgärder, vilket anses vara det enda av de tre nämnda uppdragen som berör denna studie.
4.6.1 HO: s utåtriktade arbete under 2002 och 2003
Under 2002 och 2003 nämns endast myndighetens arbete riktat mot statliga myndigheters tillgänglighetsarbete samt arbetet riktat mot sektorsmyndigheterna, vilka har i uppdrag att genomföra regeringens handikappolitik inom respektive samhällssektor. I relation till kommuner och landsting nämns enbart arbete med anmälningar som inkommit riktade mot framförallt kommuner.
4.6.2 HO: s utåtriktade arbete under 2004
HO har under 2004 tillsammans med HomO och DO påbörjat en informationskampanj kring ”lagen om förbud mot diskriminering” (2003:307). Upplevd diskriminering ska undersökas i samarbete med SCB. Vidare ska kunskapen om det lagliga skyddet undersökas, en enkät går ut och redovisas under år 2005.
197
Som en del av myndighetens samverkansarbete har HO medverkat i projektet ”Diskriminering och hälsa”, vilket skett i samverkan med Statens Folkhälsoinstitut (FHI), DO och HomO.
195
Ibid., s. 22.
196
Ibid., s. 24.
197
HO, 2004, På väg mot ett samhälle för alla, Handikappombudsmannens 11:e rapport till regeringen 2004, s. 5.
305
Bilaga 9 SOU 2010:70
Projektet inleddes 2004 och avslutades under hösten 2006. Genomförandet skedde i tre faser:
• en kunskapssammanställning
• en kunskapsanalys som ska utmynna i förslag på vilka grundläggande frågeställningar som bör undersökas närmare och vilka metoder som kan användas för att belysa sambandet mellan diskriminering och hälsa samt
• en fördjupad undersökning av en eller flera frågeställningar inom området diskriminering och hälsa som inte tidigare har belysts och som anses vara av relevans för sambandet mellan diskriminering och hälsa.
198
Under 2006 har inom ramen för projektet möten skett både med en referensgrupp med kommuner och landsting och med statliga myndigheter. Det har även skett kontakter med intresseorganisationer så som Riksförbundet för sexuellt likaberättigade (RFSL), handikapporganisationernas samarbetsorgan (HSO) samt samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige (SIOS). En delrapport och en slutrapport har släppts i samband med projektet.
199
I HO:s Årsrapport för 2004 finns inget övrigt som explicit beskriver utåtriktat arbete gentemot kommuner och landsting. Det arbete som har synliggjorts är det arbete som riktas mot statliga myndigheters tillgänglighetsarbete samt arbetet riktat mot sektorsmyndigheterna.
4.6.3 HO: s utåtriktade arbete under 2005
Under 2005 har HO spridit kunskap om diskriminering på grund av funktionshinder samt om vilket skydd de olika lagarna ger genom bland annat rapporter, information på webbplatsen, föredrag, konferenser, pressmöten och telefonsamtal.
200
För att kunna kommunicera så effektivt som möjligt har HO under 2005 också tillfrågat sina målgrupper om vilken information de vill ha av HO samt på vilket sätt de vill ha den. En referensgrupp med informatörer från olika myndigheter bjöds in till diskussion om tillgänglig information och en annan referensgrupp bjöds in för
198
HomO, Årsredovisning 2004, s. 19.
199
HO, Årsredovisning 2006, s. 13.
200
HO, Årsredovisning 2005, s. 22.
306
Bilaga 9
att bedöma hur begripliga HO:s brevsvar är och hur dessa eventuellt kan förbättras.
201
HO fokuserade under 2005 en del av sin verksamhet gentemot statsförvaltningen genom sitt dåvarande Tillgänglighetscenter (TC). Arbetet under detta center riktades mot att få handikapperspektivet att genomsyra statsförvaltningen. Mer specifikt handlade det om att samordna och stödja sektorsmyndigheternas arbete, utveckla, förankra och sprida riktlinjer för myndigheternas tillgänglighetsarbete samt utveckla kunskapen om projektet ”Design för alla”. Under 2005 har myndigheten också haft i uppdrag att ta fram en metod för att följa kommunernas tillgänglighetsarbete. Dessa uppgifter ligger sedan 2006 på Handisam.
202
De två första
uppdragen: Staten som föredöme (det vill säga arbetet med myndigheternas tillgänglighetsarbete) samt sektorsmyndigheternas
särskilda ansvar, kan ses som två nationella processer, vilka har
arbetats fram i dialog och tillsammans med Socialstyrelsen, vilket anses ha gett tydligare struktur till handikappolitiken.
203
Dock
riktar sig inte dessa uppdrag mot kommuner och landsting, det gör endast uppdraget att ta fram en metod för att följa kommunernas tillgänglighetsarbete. I detta syfte presenterade TC under 2005 ett förslag till hur Handisam ska kunna arbeta vidare med att stödja kommunerna i deras uppföljningsarbete av tillgängligheten från och med 2006. Handisam har nu fått uppdraget att fortsätta utveckla metoder för att följa tillgänglighetsarbetet i kommunerna.
204
4.6.4 HO: s utåtriktade arbete under 2006
HO har i uppdrag att tillsammans med de andra ombudsmännen och Handisam arbeta med aktiva åtgärder enligt likabehandlingslagen (LBL) samt den nya Barn- och elevskyddslagen (BEL). Arbetet syftar till att ge de olika målgrupperna redskap för hur man kan arbeta aktivt mot diskriminering inom utbildningsväsendet. Ombudsmännen har sedan LBL trädde i kraft 2002 ett nätverk för att underlätta samarbete enligt denna lag. Arbetet med aktiva åtgärder har dock under året koncentrerats på den nya lagen BEL, vilken trädde i kraft under 2006, på grund av att lagen är ny men
201
Ibid., s. 23.
202
Ibid., s. 24.
203
Ibid., s. 8.
204
HO, Årsredovisning 2005, s. 34.
307
Bilaga 9 SOU 2010:70
också för att HO har haft ett särskilt barnuppdrag under året. HO har därmed inom ramen för aktiva åtgärder under 2006:
• Etablerat ett nära samarbete med övriga ombudsmän, Barn- och elevombudet samt Skolverket för att kunna samråda om information och utbildning kring lagen. Vidare har riktlinjer tagits fram att användas som stöd i skolornas likabehandlingsarbete.
• HO har haft kontakt med Skolverket och bistått dem i deras särskilda uppdrag om diskriminering och fysisk tillgänglighet i skollokaler.
• HO har planerat och genomfört tre konferenser riktade till lärare och annan skolpersonal för att öka kunskapen om BEL. Konferenserna arrangerades tillsammans med Lärarförbundet, Barn- och elevombudet, DO, JämO och HomO.
• HO har under hösten medverkat i Handisams arbete att ta fram diskussionsmaterial om hur barn bemöter barn och ungdomar med funktionshinder.
• HO deltar tillsammans med DO, JämO, HomO, Barnombudsmannen och Barn- och elevombudet på Skolverket i projektet ”Anti-diskriminering i skolan” (ADIS). Projektet har initierats och drivits av Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige som också har sökt finansiering för projektet. Syftet med projektet är att uppmärksamma elever i målgruppen 12
− 16 år om den nya lagen mot diskriminering och annan kränkande behandling i skolan, samt att stödja elev- och ungdomsorganisationer att formulera och sprida information om den nya lagen.
• HO har medverkat vid festivalen Ung 08 för att sprida information om Barn- och elevskyddslagen. Detta gjordes i samarbete med JämO, DO, HomO samt Barn- och elevombudet.
• HO deltog vidare i årets Skolforum tillsammans med de andra ombudsmännen mot diskriminering i syfte att informera om BEL.
• Ombudsmännen mot diskriminering hade en gemensam monter med information om BEL på Elevrådsmässan i Stockholm.
205
205
HO, Årsredovisning 2006, s. 26
− 28.
308
Bilaga 9
4.6.5 Sammanfattning
Sammanställning av HO:s projekt och arbete särskilt riktade
mot kommuner & landsting 2002
− 2006
• Diskriminering & hälsa (påbörjades 2004)
• Förslag på hur Handisam kan stödja kommuner i deras tillgänglighetsarbete från och med 2006. (påbörjades 2005)
• Informationsinsatser kring BEL (påbörjades 2006)
4.7 Handisams uppdrag
Handisam är en myndighet som arbetar med att samordna handikappolitiken i Sverige och har funnits sedan 2006.
206
Arbetet
styrs av de mål och strategier för handikappolitiken som riksdagen slagit fast och Handisams huvudsakliga uppgifter är att arbeta för att:
• handikappolitiken ska genomsyra samhället
• bidra till en ökad medvetenhet om hur personer med funktionshinder kan bli mer delaktiga och jämlika
• utveckla handikappolitiken genom att föreslå mål, åtgärdsstrategier och styrmedel
• samhället ska bli tillgängligt för personer med funktionshinder.
Handisams arbete riktar sig mot statliga myndigheter, vilka har ett ansvar att se till att deras verksamhet, information och lokaler är tillgängliga för personer med funktionshinder. Detta arbete ska Handisam stötta, påskynda och följa upp. Vidare är myndigheten ansvarig för att samordna de 14 så kallade sektorsmyndigheternas
207
arbete, vilka har i uppdrag att genomföra regeringens handikapp-
206
Tidigare låg Handisams uppgifter hos Tillgänglighetscentret (TC) som låg under Handikappombudsmannen. Centret upphörde vid årsskiftet 2005/2006 och dess uppgifter övertogs av Handisam.
207
Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetsmiljöverket, Banverket, Boverket, Försäkringskassan, Konsumentverket, Luftfartsstyrelsen, Post- och Telestyrelsen, Riksantikvarieämbetet, Sjöfartsverket, Socialstyrelsen, Statens Kulturråd, Skolverket samt Vägverket. Handisam, Webbsida; Myndigheternas ansvar, 14 sektorsmyndigheter, 2008-02-28.
309
Bilaga 9 SOU 2010:70
politik inom respektive samhällssektor. Slutligen riktar sig även arbetet mot kommuner och då genom att ta fram metoder för att följa upp kommunernas tillgänglighetsarbete. Ytterligare en viktig uppgift är att medverka till att det så kallade ”Design för allaperspektivet” sprids i samhället.
208
Handisams huvudsakliga verksamhetsområde är idag: Insatser för delaktighet och jämlikhet. Här är uppgiften att ”möjligheterna
för delaktighet och självbestämmande för personer med funktionshinder ska öka och diskrimineringen av personer med funktionshinder ska minska”. Under detta område finns två verksamhetsgrenar: 1) handikapperspektivet i offentlig sektor, där Handisam ska bidra till
att myndigheternas arbete med handikappolitiken konkretiseras och 2) kunskapsuppbyggnad, där Handisam inom offentlig och privat verksamhet ska bidra till en kvalificerad kunskapsuppbyggnad om funktionshindrades förutsättningar för delaktighet och självbestämmande i samhället.
209
Verksamhets-
området samt de två verksamhetsgrenarna utgör myndighetens uppsatta övergripande mål.
4.7.1 Handisams utåtriktade arbete under 2006
Myndigheten har främst arbetat utifrån sitt verksamhetsområde och sina två verksamhetsgrenar. Arbetet inom det övergripande
verksamhetsområdet har under det första året i huvudsak inneburit:
arbete med frågor som rör upphandling, standardisering och forskning, kommunikationsinsatser, samarbete med handikapporganisationer samt internationellt arbete.
210
Vad gäller de kommu-
nikationsinsatser som nämns här är dessa, enligt årsredovisningen 2006, endast av envägsriktat slag vilket inte är fokus för denna studie. Därmed beskrivs dessa inte närmare.
Verksamhetsgrenen handikapperspektivet i offentlig sektor omfattas av två av Handisams största uppdrag 1) att stödja statliga myndigheter i deras arbete att bli tillgängliga för personer med funktionshinder, 2) att samordna sektorsmyndigheternas arbete med att sprida handikappolitiken i sina respektive samhällssektorer. Dock faller heller inget av dessa uppdrag inom ramarna för denna
208
Handisam, Årsredovisning 2006, s. 8.
209
Handisam, Årsredovisning 2006, s. 11.
210
Ibid., s. 15
− 19.
310
Bilaga 9
studies målgrupp, det vill säga kommuner och landsting, och kommer således inte att beskrivas närmare här.
En del av det arbete som faller under denna verksamhetsgren är dock tänkt att appliceras även på kommuner och landsting. Detta gäller de riktlinjer för tillgänglighet som tagits fram. Handisam har i det riktade arbetet mot statliga myndigheter tagit fram riktlinjer för de statliga myndigheternas arbete med att bli tillgängliga för personer med funktionshinder (en utveckling av HO:s tidigare framarbetade ”riktlinjer för en tillgänglig statsförvaltning”). I arbetet ingår att konkretisera vad som krävs av statliga myndigheter för att de ska vara tillgängliga, vilket resulterat i boken: ”Riv hindren – riktlinjer för tillgänglighet.” Boken beskriver den nationella norm för hur lokaler, information och verksamheter ska vara utformade för att de ska vara tillgängliga och användbara för så många som möjligt och sägs av Handisam vara basen för myndighetens all utåtriktade verksamhet
211
. Det som framförallt gjorts är att tydliggöra riktlinjerna och få dem mer användbara samt att två stora förändringar har genomförts i boken: 1) nytt avsnitt om hur olika funktionshinder påverkas av brister i tillgängligheten – viktigt för att skapa förståelse om varför tillgänglighetsförbättrande åtgärder behöver genomföras, 2) ett nytt avsnitt om tillgänglig verksamhet. I avsnittet beskrivs hur myndigheterna kan integrera handikapperspektivet i sin verksamhet samt vilka krav som ställs på myndigheten som arbetsgivare. Riktlinjerna är, vilket nämnts tidigare, tänkta att kunna användas även av kommuner, landsting och andra verksamheter i deras tillgänglighetsarbete.
212
Verksamhetsgren två innefattar att Handisam ska bidra med kvalificerad kunskapsuppbyggnad baserad på delaktighet och självbestämmande för personer med funktionshinder. Detta har enligt Handisam gjorts genom aktiva åtgärder för att motverka diskriminering, genom att utveckla och förankra metoder för kommunernas tillgänglighetsarbete i det så kallade kommun-
uppdraget, samt genom deltagande i projektet ”Design för alla”.
213
211
Handisam, Sören Hansson, korrespondens, 2008-01-10.
212
Handisam, Årsredovisning 2006, s. 22
− 23.
213
Ibid., s. 28.
311
Bilaga 9 SOU 2010:70
4.7.2 Aktiva åtgärder
Aktiva åtgärder har framförallt koncentrerats till utbildningsområdet i och med ”lagen om likabehandling av studenter i högskolan” (2001:1286) samt den nya lagen om ”förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever” (2006:67).
Tillsammans med HO, Specialpedagogiska institutet och Myndigheten för Skolutveckling har Handisam lagt upp en strategi för hur ett diskussionsmaterial kan tas fram. För att fånga upp behovet av olika material och för att få möjlighet att ta del av skolornas värdegrundsarbete har ett samarbete med kommunerna Halmstad, Strömsund och Gävle startats, vilket ska ta fram förslag på diskussionsmaterial till barn mellan 6
− 9 år och beskriva processen. Materialet utgår från funktionshindrade flickors och pojkars egna erfarenheter och beräknas produceras och distribueras under 2007. Projektet ska också avslutas under 2007.
Handisam har vidare tillsammans med de andra ombudsmännen tagit fram riktlinjer för arbetet med likabehandlingsplaner. Det beslutades om att prova Handisams diskussionsmaterial om hur barn bemöter barn och ungdomar med funktionshinder, vilket nämns ovan, för att se om detta kan fungera som stöd för skolor att vidta åtgärder som förhindrar att barn utsätts för trakasserier och annan kränkande behandling.
4.7.3 Kommunuppdraget
Handisam har under 2006 utvecklat och förankrat metoder samt tagit fram indikatorer för kommunernas tillgänglighetsarbete. Arbetet är en fortsättning på HO:s motsvarande uppdrag från 2005.
215
De som medverkar i projektet är: Sveriges kommuner och
landsting (SKL), Funktionshindersombudsmannen i Stockholm (FO), Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO) samt en arbetsgrupp med representanter från ett antal kommuner och handikapporganisationer. Målet är att utveckla ett system där:
214
Ibid., s. 29.
215
Handisam, Webbsida; Kommunuppdraget i korthet 2008-02-28.
312
Bilaga 9
• Det finns indikatorer och mått på tillgänglighetsarbete
• Kommunerna får stöd i att själva värdera sitt tillgänglighetsarbete
• Arbetet ingår i kommunens ordinarie budget- och verksamhetsplaneringsprocess
• Handikapporganisationerna får en roll i kommunernas tillgänglighetsarbete.
216
Handisam har under 2006 testat framtagna indikatorer/områden för att kunna mäta det tillgänglighetsarbete som pågår i landets kommuner genom att göra en undersökning där nio kommuner deltog
217
. Testet/undersökningen gjordes genom besök med gruppintervju i varje kommun, där cirka tio områden med cirka tjugo indikatorer diskuterades vad gäller kommunernas arbete för att göra sin verksamhet, sina lokaler och sin information tillgänglig. Indikatorerna har sin utgångspunkt i den tidigare nämnda ”Riv hindren – riktlinjer för tillgänglighet” samt i kommunernas vanliga sätt att organisera arbetet i enlighet med kommunallagens krav. Intrycket från de intervjuade kommunerna är, enligt Handisam, att föreslagna indikatorer upplevs fungera.
218
Åtta indikatorområden
har valts ut och alla har egenskaper som kan mätas
219
. De utvecklade indikatorområdena finns beskrivna på hemsidan med information och motiv om varför kommuner och landsting ska arbeta med tillgänglighet samt exempel på hur andra har gjort.
220
I och med kommunuppdraget har Handisam även arbetat med att skapa ett webbaserat stöd i form av en e-tjänst, ett verktyg där kommunerna själva kan redovisa sitt pågående tillgänglighetsarbete. Tjänsten har utvecklats utifrån de indikatorer och mått som tagits fram. Handisam har under 2007 genomfört en försöksverksamhet där 19 kommuner och två landsting provar att använda etjänsten.
221
Tanken är att tjänsten ska locka och stödja kommuner
och landsting att själva utvärdera hur de arbetar med tillgänglighet:
216
Handisam, Årsredovisning 2006, s. 29.
217
Göteborg, Tidaholm, Lomma, Kiruna, Nykvarn, Hudiksvall, Halmstad, Mellerud och Västerås.
218
Handisam, Årsredovisning 2006, s. 30.
219
De indikatorområden som används är: Policy, ansvar, samverkan, upphandling/inköp, fysisk miljö, information och kommunikation, arbetsgivare samt budget.
220
Handisam, Webbsida; Uppdrag och projekt, kommunernas tillgänglighetsarbete, försöksverksamheten – kommunernas indikatorområden, 2008-02-28.
221
Handisam, Webbsida; Kommunuppdraget i korthet, 2008-02-28.
313
Bilaga 9 SOU 2010:70
• på ett systematiskt sätt lika för alla kommuner och landsting
• i de arbetssätt som kommunen/landstinget normalt använder för det man gör
• i enlighet med kommunens/landstingets budget och verksamhetsplan samt
• att öppet redovisa denna värdering tillsammans med årsredovisningen så att den kan ingå i revisionen och användas av såväl medborgare som regeringen.
222
I nuläget pågår en uppdatering utifrån de synpunkter som inkommit om hur arbetet kan förbättras. Därefter kommer alla kommuner och landsting erbjudas att använda e-verktyget för tillgänglighetsarbete.
223
I förarbetet till projektet har även diskuterats hur handikapprörelsen kan stödja kommunernas arbete, då kommuner anses öka sin kompetens om de bygger upp ett nära samarbete med handikapprörelsen.
224
Handisam arbetar således med att ta fram metoder
för att ta tillvara organisationernas kunskap om tillgänglighet.
4.7.4 Demokratiuppdraget
Handisam fick under 2006 Demokratiuppdraget av regeringen, vilket rör ökad delaktighet i det politiska livet för personer med funktionshinder. Myndigheten ska samla in kunskap om tillgäng-
ligheten för personer med funktionshinder till kommunala lokaler
för politisk verksamhet samt undersöka hur personer med
funktionshinder bemöts i det politiska livet i kommunerna. Vad gäller
tillgängligheten har en enkätundersökning genomförts angående tillgängligheten till fullmäktige- och nämndlokaler bland samtliga kommuner och landsting. Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2007.
225
Uppdragets andra del om bemötande, har belysts genom en enkätundersökning riktad till cirka 1 500 förtroendevalds i kommun- och landstingsfullmäktige.
222
Ibid.
223
Handisam, Sören Hansson, korrespondens, 2008-01-10.
224
Handisam, Årsredovisning 2006, s. 30.
225
Handisam, Webbsida; Demokratiuppdraget; 2008-02-28.
314
Bilaga 9
4.7.5 Sammanfattning
Sammanställning av Handisams projekt och arbete särskilt
riktade mot kommuner & landsting 2002
− 2006
• Kommunuppdraget (påbörjades 2006)
• Demokratiuppdraget (påbörjades 2006)
• Ta fram och sprida ett diskussionsmaterial om hur barn möter barn och unga med funktionshinder. (påbörjades 2006)
Referenslista
Abiri, Elisabeth & Brodin, Anna, 2008, En handbok om mänskliga
rättigheter på kommunal nivå i Sverige, Norstedts Juridik AB,
Stockholm Barnombudsmannen, 2002, Att förverkliga barnkonventionen – slut-
rapport från ett treårigt uppdrag
Barnombudsmannen, 2002, Barnkonventionen i landstingen Barnombudsmannen, Charlotte Palmstierna, Korrespondens,
2008-01-18 Barnombudsmannen, Erik Palmstierna, Korrespondens,
2008-01-18 Barnombudsmannen, Lena Nyman, Intervju, 2008-01-28 Barnombudsmannen, Gunnar Elvin, Korrespondens, 2008-01-18 Barnombudsmannen, 2006, Kommunikationsstrategi Barnombudsmannen, 2007, Rustad för revision – med barnkonven-
tionen som redskap för revisorer i kommuner, landsting och regioner
Barnombudsmannen, 2006, Röster som räknas, barns och ungas rätt
till delaktighet och inflytande, Årsrapport 2006
Barnombudsmannen, Om Barnombudsmannen; http://www.bo.se/Adfinity.aspx?pageid=39, 2008-02-28 Barnombudsmannen, Årsredovisning 2006
315
Bilaga 9 SOU 2010:70
Barnombudsmannen, Årsredovisning 2005 Barnombudsmannen, Årsredovisning 2004 Barnombudsmannen, Årsredovisning 2003 Barnombudsmannen, Årsredovisning 2002 Bengtsson, Hans (red.) 1998: Politik, lag och praktik: Implemente-
ringen av 1994 års handikappreform, Studentlitteratur, Lund
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, 2006, Kommuners,
landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd;
http://www.mrdelegationen.se/dynamaster/file_archive/070418/55
4b70c2db5e2211b44637e6a8d807c1/1.%20Rapport.pdf, 2008-02-29 DO, Caroline Diab, Intervju, 2008-02-06 DO, Diskriminering av Romer I Sverige – Rapport från DO:s projekt
åren 2002 och 2003 om åtgärder för att förebygga och motverka etnisk diskriminering av Romer
DO, 2007, Handbok för aktiva åtgärder i arbetslivet – För lika rättig-
heter och möjligheter
DO, Om DO; http://www.do.se/t/Page____406.aspx, 2008-02-28 DO, Projektplan – Bostadsprojektet DO, 2007, Slutrapport från utvecklingspartnerskapet Romer I Sverige
– från syd till nord
DO, Ulrica Engström Nilsson, korrespondens, 2008-01-21 DO, Årsredovisning 2006 DO, Årsredovisning 2005 DO, Årsredovisning 2004 DO, Årsredovisning 2003 Hall, Patrik & Löfgren Karl, 2006, Politisk styrning i praktiken,
Liber, Malmö Handisam, Kommunuppdraget i korthet; http://www.handisam.se/upload/Handisams%20filer/Rapporter/
Kommunuppdraget%20i%20korthet%20070921.doc, 2008-02-28 Handisam, Myndigheternas ansvar, 14 sektorsmyndigheter; http://www.handisam.se/Tpl/NormalPage____374.aspx,
2008-02-28
316
Bilaga 9
Handisam, Sören Hansson, korrespondens, 2008-01-10 Handisam, Sören Hansson och Arvid Lindén, Intervju, 2008-01-24 Handisam, Uppdrag och projekt, kommunernas tillgänglighetsarbete,
försöksverksamheten
−
kommunernas indikatorområden;
www.handisam.se/Tpl/NormalPage____746.aspx, 2008-02-28 Handisam, Årsredovisning 2006 Handisam, Uppdrag och projekt, Demokratiuppdraget;
http://www.handisam.se/Tpl/NormalPage____601.aspx, 2008-02-28 Hjelm, Greger, 2002, Förändringsnavigatören, R & U Förlag, Stockholm HO, Annelie Joyce och Torbjörn Andersson, Intervju, 2008-01-23 HO, Om HO; http://www.ho.se/Tpl/NormalPage____451.aspx, 2008-02-28 HO, Vad gör HO; http://www.ho.se/Tpl/NormalPage____482.aspx, 2008-02-28 HO, Årsredovisning 2006 HO, Årsredovisning 2005 HO, 2004, På väg mot ett samhälle för alla, Handikappombuds-
mannens 11:e rapport till regeringen 2004
HomO, Christine Gilljam, intervju, 2008-01-23 HomO, George Svéd, Korrespondens, 2008-01-10 HomO, Årsrapport 2006 HomO, Årsrapport 2005 HomO, Årsredovisning 2006 HomO, Årsredovisning 2005 HomO, Årsredovisning 2004 HomO, Årsredovisning 2003 HomO, Årsredovisning 2002 Integrations- och Jämställdhetsdepartementet, 2006, Reglerings-
brev för budgetåret 2007 avseende Jämställdhetsombudsmannen Justitiedepartementet, 2006, Regleringsbrev för budgetåret 2007
avseende Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning Justitiedepartementet, 2006, Regleringsbrev för budgetåret 2007
avseende Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
317
Bilaga 9 SOU 2010:70
318
JämO, Lena Sievers, Intervju, 2008-01-23 JämO, Magnus Jacobson, Intervju, 2008-02-01 JämO, Om JämO; http://www.jamombud.se/omjamo/default.asp, 2008-02-28 JämO; Skolan; http://www.jamombud.se/skolan/default.asp, 2008-02-28 JämO, Årsredovisning 2006 JämO, Årsredovisning 2005 JämO, Årsredovisning 2004 JämO, Årsredovisning 2003 JämO, Årsredovisning 2002 Kommittédirektiv, Delegationen för mänskliga rättigheter i
Sverige, Dir. 2006:27 Larsson, Lars-Åke, 1997, Tillämpad kommunikationsvetenskap, Stu-
dentlitteratur, Lund Länsstyrelsen Stockholms län, 2007, Tjej eller kille – spelar roll?
Tillsammans för en jämställd skola
Palm, Lars, 2006, Kommunikationsplanering – En handbok på veten-
skaplig grund, Studentlitteratur, Lund
Palm, Lars & Windahl, Sven, 1989, Kommunikation
−
teorin i
praktiken, Konsultförlaget, Kristianstad.
Regeringens skrivelse, Justitiedepartementet, En nationell hand-
lingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006
− 2009, SKR 2006/06:95
Sandberg, Bo & Faugert, Sven, 2007, Perspektiv på utvärdering,
Studentlitteratur, Lund Thulin Hedlund, Kristina, 2004, Lika i värde och rättigheter: Om
mänskliga rättigheter, Norstedts Juridik, Stockholm
United Nations, 1994, General Assembly resolution 48/134 of 20
December 1993; National institutions for the promotion and
protection of human rights, A/RES/48/134
Verva, 2007, Regionalt utvecklingsprojekt om mångfald och anti-
diskriminering – En delredovisning av regeringens uppdrag till Verva.
Bilaga 10
Förtroendevaldas och chefstjänstemäns introduktion
En studie bland kommuner, landsting och regioner avseende mänskliga rättigheter vid introduktionsutbildningar
Elena Namli Docent i etik, lektor Teologiska högskolan Stockholm elena.namli@ths.se 08 564 357 09
Kjell-Åke Nordquist Docent i freds- och konfliktforskning, gästprofessor Teologiska högskolan Stockholm kjell-ake.nordquist@ths.se 08 564 357 21
Susanne Wigorts Yngvesson Teol. dr. i etik, lektor Teologiska högskolan Stockholm susanne.wigorts.yngvesson@ths.se 08 564 357 07
319
Bilaga 10 SOU 2010:70
Vi tackar för det förtroende som Delegationen för Mänskliga rättigheter har visat genom att ge Teologiska högskolan Stockholm i uppdrag att genomföra denna studie. Vi vill också rikta ett tack till Hans Ekholm och Björn Kullander vid Sveriges Kommuner och Landsting för goda råd i samband med utformningen av enkätfrågorna samt adresser för utskicket av enkäten. Helt avgörande för resultatet har varit insatsen från alla som har svarat på våra enkätfrågor, samt inte minst från dem som medverkat i intervjuerna och på det sättet delat med sig av sina erfarenheter och reflektioner. Ett varmt tack till er alla!
För Teologiska högskolan Stockholm
Elena Namli, Kjell-Åke Nordquist och Susanne Wigorts Yngvesson
320
Bilaga 10
Innehåll
Kapitel 1 Introduktion för nyvalda politiker och
chefstjänstemän...................................................................... 327 Inledning................................................................................. 327 Beskrivning av uppdraget ...................................................... 328 Mänskliga rättigheter och lokal demokrati .......................... 328 Tidigare undersökningar........................................................ 330 Metod, material och upplägg................................................. 331
Kapitel 2 Mänskliga rättigheter i
introduktionsutbildningar..................................................... 334 Allmänt om introduktionsutbildningar................................ 337 Introduktionsutbildningarnas utformning........................... 342 Genomförande av introduktionsutbildningarna.................. 345 Sammanfattning ..................................................................... 348
Kapitel 3 Introduktion i kommuner och landsting .................. 350
Bodens kommun .................................................................... 351 Göteborgs stad....................................................................... 352 Kalix kommun........................................................................ 353 Kalmar kommun .................................................................... 355 Lerums kommun.................................................................... 357 Linköpings kommun.............................................................. 358 Luleå kommun ....................................................................... 360 Karlstad kommun .................................................................. 361 Mölndals stad ......................................................................... 362 Nacka kommun...................................................................... 363 Norrbottens läns landsting.................................................... 365
321
Bilaga 10 SOU 2010:70
Sandvikens kommun ..............................................................367 Stockholms stad .....................................................................368 Södertälje kommun ................................................................371 Tranås kommun......................................................................375 Upplands-Bro .........................................................................377 Uppsala kommun ...................................................................379 Övertorneå kommun .............................................................381 Sammanfattning......................................................................383
Kapitel 4 Diskussion och slutsatser ...........................................384
Vad är de mänskliga rättigheterna? .......................................384 Styrdokument och policyhandlingar.....................................386 Kompetens..............................................................................388 Motivation och verksamhetsanknytning ..............................389 Strukturella faktorer vid genomförandet av mänskliga
rättigheter ....................................................................390
Goda exempel .........................................................................394 Rekommendationer och förslag ............................................396
Referenser ........................................................................................397
322
Bilaga 10
Förkortningar
SKL Sveriges Kommuner och Landsting FN Förenta Nationerna MR Mänskliga Rättigheter Ju Justitiedepartementet SIFO Svenska Institutet för Opinionsundersökningar HBT Homo- bi- och transsexualitet MBL Medbestämmandelagen EG Europeiska Gemenskaperna DO Diskrimineringsombudsmannen DL Diskrimineringslagen (2008)
323
Bilaga 10 SOU 2010:70
Sammanfattning
Den föreliggande undersökningen genomfördes på uppdrag av
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige under januari – juni 2009. Undersökningens syfte är att med avseende på mänskliga rättigheter granska introduktionen för nyvalda politiker och nya chefstjänstemän i kommuner och landsting1. Studien beskriver och studerar de introduktionsprogram som ett urval av kommuner och landsting erbjuder politiker och chefstjänstemän när de börjar sina förtroendeuppdrag respektive anställningar. Det är av vikt för denna undersökning att tydligt skilja mellan politiskt ledarskap och ledarskap på förvaltningsnivå. Samtidigt är det rimligt att hävda att ett samlat perspektiv legitimeras av det faktum att de mänskliga rättigheterna äger rättslig status och därför är förpliktande för alla i maktposition.
Undersökningen genomfördes i tre steg. Det första var en enkätundersökning med syftet att få fram en generell bild av hur introduktionerna för politiker och chefstjänstemän utformas, hur de genomförs och huruvida rättighetsperspektivet aktualiseras i dem. 52 kommuner och 12 landsting svarade på frågorna. Analysen av svaren visar att majoriteten av de enheter som svarat inte använder sig av ett tydligt definierat rättighetsperspektiv i sina introduktioner. Man berör dock frågor såsom diskriminering, jämställdhet och Barnkonventionen.
Nästa steg i undersökningen var att komplettera och fördjupa granskningen med hjälp av semistrukturerade intervjuer. 20 intervjuer genomfördes. 17 kommuner och ett landsting omfattades av dem. Intervjuerna bekräftar den bild som framgår av enkätundersökningen. Majoriteten av respondenterna berättar om sporadiska inslag av rättighetsrelaterade frågor under introduktioner eller t.o.m. frånvaro av sådant. Samtidigt problematiseras enkätsvarens tolkning något då vissa intervjurespondenter som initialt inte redovisat människorättsperspektivet som inslag i sina introduktioner känner igen frågan när den konkretiseras med vissa områden (jämställdhet, barnets rätt etc.).
Det tredje steget i undersökningen var en analys av det insamlade materialet och ett antal rekommendationer på basis av denna analys. Ett antal analysfrågor formuleras i undersökningen. Den första handlar om hur begreppet ”mänskliga rättigheter” förstås på kommunal och regional nivå. Den andra handlar om huruvida
1 Med landsting avses också regioner.
324
Bilaga 10
kommuner och landsting har policydokument och handlingsplaner för att stärka de mänskliga rättigheterna och som kan användas som ett inslag i introduktionsutbildningar. Vidare diskuteras frågan vilken kompetens som finns respektive saknas i kommuner och landsting för att dessa på ett effektivt sätt ska kunna introducera politiker och chefstjänstemän i ledarens ansvar för de mänskliga rättigheterna. Ytterligare en fråga är de olika strukturella faktorer som aktualiseras i undersökningen och som kan främja respektive försvåra arbetet på att alla former av ledarskap genomsyras av ansvar för de mänskliga rättigheterna. Motivationsfrågan diskuteras vidare och relateras till behovet att göra rättighetsperspektivet så konkret och verksamhetsnära som möjligt.
På basis av enkätundersökningen och intervjuerna formuleras en del kritiska synpunkter. Dessa är generella och ska inte tolkas som en kritik av enskilda medverkande enheter. Vi vill särskilt framhålla att det på många håll saknas ett övergripande och tidsenligt begrepp om de mänskliga rättigheterna. Vi menar att ett sådant begrepp är nödvändigt att introducera för nyvalda politiker och nyanställda chefer för att deras framtida ledarskap effektivt ska kunna inkorporera rättighetsperspektivet. I undersökningen konstateras att många kommuner och landsting saknar konkreta styrdokument med avseende på mänskliga rättigheter. Sådana dokument skulle kunna på ett naturligt sätt introducera problematiken för politiker och tjänstemän. Vi framhåller vidare vikten av en del strukturella faktorer som måste medvetandegöras under introduktionerna, för att rättighetsperspektivet inom olika former av ledarskap ska kunna stärkas. Till sådana faktorer hör till exempel maktdelningen mellan staten och regionerna men även mellan den politiska makten och förvaltningen.
I vårt material finner vi många goda exempel på hur människorättsperspektivet kan aktualiseras under introduktioner för nyvalda politiker och chefstjänstemän. På flera håll finner vi ambitiösa introduktioner som inkluderar människorättsfrågor. På vissa platser finns det bra kompetens vilket avsevärt höjer kvalitén på introduktioner. Framför allt de resursstarka enheterna har personal med hög kompetens i människorättsfrågor som ser till att både juridiska, strukturella och moraliska dimensioner av problematiken aktualiseras. Att ha egen personal med människorättskompetens underlättar när man söker konkretisera rättighetsperspektivet.
Undersökningen resulterar i några rekommendationer som grundar sig på de intryck vi har fått i enkätmaterialet samt under
325
Bilaga 10 SOU 2010:70
intervjusamtalen. Vi föreslår att alla landsting och kommuner explicit tar upp frågan om eventuellt behov av ett stärkt rättighetsperspektiv i sina introduktioner. Olika former av introduktion är möjliga men det är oacceptabelt att frågan inte aktualiseras när personer tillträder sina positioner förenade med makt och ansvar. Det är vidare nödvändigt att man bygger alla introduktioner på ett övergripande och tidsenligt rättighetsbegrepp (så som det aktualiseras i FN, Europakonventionen och den svenska lagstiftningen).
Vi rekommenderar att kommuner och landsting förser sig med kontinuerlig tillgång till en kompetens i rättsfrågor och det av två slag. Den ena är god kännedom om det aktuella landstinget respektive den aktuella kommunen. Den andra är god kännedom om de mänskliga rättigheternas rättsliga, politiska och moraliska dimensioner. Vi finner det vara önskvärt om man kan se till att någon eller några får den nödvändiga kompetensen i MR-frågor för att bl.a. inkorporera MR-perspektivet i sina introduktioner. Det är nödvändigt att man har kompetens som är mångsidig och inte enbart är av rättslig karaktär. Även om juridisk kompetens är nödvändig är den inte tillräcklig för att kunna synliggöra alla MRrelaterade frågor.
Det är samtidigt av värde att inte begränsa analysen av MRsituationen till ett internt perspektiv. Att bjuda in extern kompetens kan vara ett effektivt komplement då risken finns att man inte alltid kan upptäcka eventuella brister ”inifrån”. Både akademisk kompetens och den kompetens som finns hos svenska och internationella icke-statliga organisationer bör användas i större utsträckning. Den externa kompetensen bör även användas för att granska och utvärdera MR-skrivningar som utarbetas inom enheterna.
Vi vill vidare föreslå att man söker möjligheter att i samarbete mellan kommuner, landsting och akademi få fram ett material som skulle hjälpa kommuner och landsting att genomföra en MRriskanalys, alltså en bedömning om vilka potentiella kränkningar kan förekomma inom olika typer av relevanta verksamheter. Ett sådant material skulle kunna finnas på enheternas intranät och man kan initiera förebyggande arbete genom att under introduktioner gå igenom materialet. Utarbetande av regionala handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna (som rekommenderades redan i Nationell handlingsplan) skulle också bidra till att MR-perspektivet på ett naturligt sätt kan inkorporeras i introduktioner och kopplas till frågan om ledarskap.
326
Bilaga 10
Kapitel 1 Introduktion för nyvalda politiker och chefstjänstemän
Inledning
Kommunallagen (1991:900) stipulerar i 2§ att ”Kommuner och landsting ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat” och i och med det anger den människorättsliga grundprincipen som central för kommunernas och landstingens verksamhet.
Kommunerna och landstingen svarar idag för en stor del av de samhällsuppgifter som direkt berör de enskilda medborgarna, och en rad av dessa uppgifter har stor betydelse för förverkligandet av de mänskliga rättigheterna. Det rör sig t.ex. om rätten till utbildning, rätten till bostad, rätten till bästa uppnåeliga hälsa, rättigheter för människor med funktionshinder och de nationella minoriteternas rättigheter. Kommunernas och landstingens verksamhetsområden berör alltså ofta den enskildes ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, där principen om likabehandling är central.
Så beskrivs kommunernas och landstingens ansvar i En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006
−
2009 (5.4). Man
konstaterar dock att ”endast ett begränsat antal kommuner och landsting arbetar medvetet eller uttryckligt med att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna i verksamheten” (ibid).
Ett antal åtgärder har vidtagits sedan 2006 för att förbättra kommunernas och landstingens medvetenhet om deras respektive ansvar för de mänskliga rättigheterna. Inte minst tillkomsten av Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige har på nytt aktualiserat frågan om kommunernas och landstingens ansvar för de mänskliga rättigheterna. I sitt arbete har Delegationen fokuserat behov av en kontinuerlig kompetensutveckling på området. Man har bland annat tagit fram ett särskilt material, Mänskliga rättigheter och länsstyrelsens myndighetsutövning, baserat på verksamhetsanpassade utbildningar i Stockholms och Värmlands län.
God kännedom om hur kommuner och landsting förser sina förtroendevalda och tjänstemän med kunskaper om de mänskliga rättigheterna och om det ansvar som respektive grupp har för efterlevnaden av rättigheterna är nödvändig för att ytterligare stärka de mänskliga rättigheternas ställning i Sverige. Denna undersökning är ett led i detta arbete.
327
Bilaga 10 SOU 2010:70
Beskrivning av uppdraget
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (Ju 2006:02) formulerar uppdraget för denna undersökning, anger dess syfte, mål och metod. Syftet med undersökningen är att i ett människorättsligt perspektiv granska introduktionen för politiker och chefstjänstemän i kommuner och landsting2. Studien ska beskriva och studera de introduktionsprogram som ett urval av kommuner och landsting erbjuder politiker och chefstjänstemän när de börjar deras förtroendeuppdrag eller anställning.
Undersökningens mål är att få exempel på vilken kunskap som politiker och chefstjänstemän de facto får i deras introduktion när det gäller mänskliga rättigheter. Målet är också att ge en bild av hur kunskaper om mänskliga rättigheter innefattar förståelsen och innebörden av ett rättighetsbaserat ledarskap som politiker såväl som chef.
Undersökningen ska resultera i en överblick av introduktionsprogram, intervjubaserade analyser av ett antal utvalda program samt en sammanställning av de goda exempel som skulle kunna ge vägledning för förbättringar på området.
Uppdraget är alltså inte att ge en fullständig kartläggning om hur introduktionerna ser ut utan att få en bild baserad på ett antal kommuner och landsting. Det är vidare viktigt att undersöka huruvida det finns en koppling mellan introduktioner i mänskliga rättigheter och den förståelse av ledarskap som aktualiseras vid sådana introduktioner. I uppdraget efterlyses särskilt behovet av att lyfta fram de positiva erfarenheterna från berörda verksamheter.
Mänskliga rättigheter och lokal demokrati
Huvudansvar för implementeringen av åtaganden om de mänskliga rättigheterna ligger på staten. Staten är subjekt i de internationella avtal som, i Sveriges fall, inom ramen för FN och Europiska Unionen ska skydda de mänskliga rättigheterna. Det är också staten som har rapporteringsskylligheter och i vissa fall kan ställas till svars om rättigheterna kränks (Gunner och Namli, 2005; Danelius 2007). Svensk stat ska föra en politik som inte strider mot respekten för de grundläggande rättigheterna för alla människor. Rättsväsendets utveckling och kvalitetssäkring är ett av de viktigaste områdena här.
2 Med landsting avses också regioner.
328
Bilaga 10
Lagar som är harmonierade med Sveriges åtaganden i människorättsfrågor ska vara grunden för att de mänskliga rättigheterna inte kränks. Det är dock viktigt att människorättsaspekten bejakas på alla nivåer i samhället, överallt där människor påverkas av det allmänna. Svensk lokaldemokrati utgör här både en möjlighet och en utmaning. Som den nationella handlingsplanen framhåller (5.4) bör ”den verksamhet som bedrivs inom kommuner och landsting kännetecknas av demokratisk legitimitet, rättssäkerhet och effektivitet”.
För att de krav som mänskliga rättigheterna artikulerar ska uppfyllas är det nödvändigt att den lokala politiken och den lokala förvaltningen genomsyras av ett tydligt rättighetsperspektiv. Samtidigt handlar det om att den ansvarsfördelning som finns mellan den politiska sfären och förvaltningen upprätthålls. Detta gäller inte minst i frågan om hur ledarskapet förstås och tillämpas. Hur ser politikerns ansvar ut i ett rättighetsperspektiv? Vad är en god förvaltning i rättighetsperspektivet?
I vårt uppdrag ska vi studera hur de förtroendevalda och chefstjänstemän introduceras i frågor som rör de mänskliga rättigheterna och om och hur dessa kopplas till ledarskapsförståelsen. Undersökningen utgår ifrån medvetenheten om att det är två skilda grupper det handlar om, vilket med nödvändighet måste avspeglas i olika typer av ledarskap. Medan det politiska ledarskapet syftar till utformningen av en hållbar politik, syftar förvaltningen till att på ett riktigt sätt implementera de politiska besluten. De mänskliga rättigheterna har dock rättslig och i och med det bindande status och bör därför införlivas i båda nivåerna av ledarskap. Följaktligen ska undersökningen söka att konkretisera både skillnader och likheter i hur de mänskliga rättigheterna aktualiseras under introduktioner för förtroendevalda och tjänstemän. Målet är att samla och granska de relevanta erfarenheterna från verksamheter.
I grunden handlar de mänskliga rättigheterna om att den politiska makten ska söka garantera lika respekt och lika hänsyn till alla människor. Som FN:s allmänna förklaring stipulerar har alla människor samma värde och samma rättigheter. Konkret gäller det för en stat att dess lagar skyddar alla människor och att dessa lagar efterlevs. Den nutida utvecklingen visar att det inte är tillräckligt att staten granskas som subjekt för ansvar för och potentiella kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Flera maktaktörer uppmärksammas och frågan ställs om hur dessa ska införlivas i
329
Bilaga 10 SOU 2010:70
systemet för skydd av de mänskliga rättigheterna (Windfuhr 2005). Ett exempel på sådana aktörer är företag, ett annat är icke-statliga organisationer. I denna undersökning konkretiseras innebörden av de mänskliga rättigheterna för att avspegla det regionala och det lokala perspektivet. I ett land som Sverige är det nödvändigt att även kommuner och landsting tydligt tar ansvar för efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna.
Med ett MR-perspektiv menas i denna undersökning att vid behandling av alla frågor bedöma dessa också utifrån aktuella MRpolicy och respektive MR-baserad lagstiftning (svensk och internationellt). Det är alltså inte frågan om att man som förtroendevald politiker eller tjänsteman har personliga moraliska och politiska åsikter och värderingar som bedöms i relation till de mänskliga rättigheterna. Det krävs god kännedom om innebörden av dessa rättigheter och medveten strävan att vid varje ärende bedöma om rättighetsperspektivet aktualiseras och i så fall hur.
Tidigare undersökningar
Denna undersökning har ett klart avgränsat syfte, nämligen att närmare studera introduktioner för nyvalda och chefstjänstemän och huruvida mänskliga rättighetsperspektivet (MR-perspektivet) fångas upp i dessa. För att genomföra uppdraget behövs därför kännedom om hur MR-perspektivet aktualiseras i den lokala politiken och förvaltningen. Några tidigare undersökningar är av särskild relevans för vårt uppdrag.
SIFO:s rapport Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga rättigheter – behovet av stöd presenterades 2006 och ger en bild av kunskapsnivån i frågan om de mänskliga rättigheterna. Det var då 187 kommuner och 15 landsting som svarat på frågorna vilket ger 65 procent respektive 75 procent svarsfrekvens. Undersökningen har visat att 79 procent av enheterna anser att mänskliga rättigheter i mycket stor eller ganska stor utsträckning har bäring på verksamheten. Samtidigt uppger många kommuner att man inte medvetet arbetar med människorättsfrågor utan räknar med att de ligger till grund för kommunernas lagstiftning. 57 procent av enheterna skattar att personalen har mycket eller ganska stor kunskap om mänskliga rättigheter. Resultaten av SIFO:s undersökning indikerar dock att kunskapen om innehållet i till exempel FN:s konventioners är låg. Det kommu-
330
Bilaga 10
nerna lyfter fram är planer och policy för barn, jämställdhet, mångfald, skolor och den egna personalen. Drygt 10 procent uppger att den nationella handlingsplanen påverkat arbetet med MR mycket eller ganska mycket. Vad gäller utbildning så svarar 70 procent att det är mycket viktigt att ansvariga får utbildning. 22 procent svarar att de i sin verksamhet har en särskild person som går att rådfråga om MR. Sammanfattningsvis konstaterar rapporten att det finns ett påtagligt behov av stöd inom området. Störst är behovet av utbildningsstöd för organisationernas ledningsgrupper samt verksamhetsanpassad utbildning.
Docenten i statsvetenskap Mikael Spång har haft i uppdrag av
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige att på basis av dess nyss nämnda SIFO:s rapport från 2006 genomföra en fördjupad undersökning av 16 kommuner i Sverige. Samtidigt som frågeställningen för Spångs undersökning är betydligt bredare än för den föreliggande, finns en tydlig likhet mellan dem. Båda handlar om att bl.a. identifiera och bidra till spridningen av goda exempel och att diskutera problem och möjligheter i arbetet med mänskliga rättigheter på kommunal nivå. Kartläggningen i Spångs analys visade att ”mänskliga rättigheter inte används som ett direkt paraplybegrepp” inom verksamheten samtidigt ”som det ofta betonas att kommunernas ansvar på en rad områden har att göra med mänskliga rättigheter”. Det är av vikt för vår undersökning att
Spång framhåller att ”bland de problem som är tydliga märks inte minst kunskapsbrist och organisatoriska problem”. Spångs rekommendation är att ”kunskapsproblemen uppmärksammas, särskilt rörande användning av mänskliga rättigheter för att reflektera över den egna verksamheten på ett konkret plan”.
Metod, material och upplägg
Metoden i denna undersökning styrs av hur uppdraget är formulerat samt av de tidsramar inom vilka uppdraget skulle genomföras (januari – juni 2009). Den syftar till att samla och analysera erfarenheterna från de aktuella verksamheterna. Det första steget i denna undersökning är en insamling och en analys av kommuners och landstings introduktioner för förtroendevalda och chefstjänstemän. I samråd med SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) utformades en enkät bestående av 13 frågor. Syftet har varit att få en överblick av hur introduktionerna är utformade (omfattning,
331
Bilaga 10 SOU 2010:70
upplägg, gruppernas sammanställning, former etc.), vilka människorättsfrågor aktualiseras, vilken kompetens ligger bakom eventuellt införlivande av rättighetsperspektivet i introduktionerna. Enkäten skickades ut till alla Sveriges kommuner och landsting i slutet av januari 2009 och som slutdatum för svar angavs den 20 mars 2009. Totalt inkom svar från 52 kommuner och 12 landsting. Dessa analyserades då i forskargruppen och analysen redovisas i denna skrivnings kapitel 2.
De resultat som framkommit i enkäten skulle vidare relateras till ett antal intervjuer som gruppen genomförde under april – juni 2009. Målet med dessa intervjuer var att komplettera den bild som framgått av enkäten samt få en djupare inblick i några utvalda verksamheter. Intervjuerna genomfördes som semistrukturerade intervjuer och frågorna formulerades på basis av Delegationens uppdrag. I många fall kompletterades intervjuer med genomläsning av det material som respektive kommun eller landsting kunde presentera (handlingsplaner, policy, värdegrunder etc.). Sammanlagt genomfördes 20 intervjuer, fyra av dem var telefonintervjuer och resten platsbesök.
Målet har varit att försöka få en kvalitativt säker spridning mellan respondenterna. Både de enheter som svarat och de som inte svarat på enkäten fick förfrågan om att ställa upp på intervju. Det urval som gjorts innehåller kommuner och landsting med olika kännetecken. Till dessa hör storlek, regional och politisk spridning, antaganden om olika strukturella utmaningar i frågan om skyddet för de mänskliga rättigheterna. Storstad respektive landsbygd, hög respektive låg medelinkomst, närvaron av segregering och liknande hör till urvalskriterierna. Det urval av kommuner och landsting vars introduktionsutbildningar har närmare undersökts kan därmed betraktas som representativt även om vi, på grund av uppdragets ramar, inte har något anspråk på statistisk representativitet.
Inför varje intervju förmedlades fyra övergripande frågor till de berörda. Dessa frågor handlade för det första om upplägget och innehållet i introduktionerna. För det andra ställdes frågan om huruvida MR-perspektivet aktualiserades. Här, till skillnad från enkäten, preciserades inte innebörden i begreppet i syftet att försöka fånga upp de uppfattningar som de facto finns inne i verksamheterna. För det tredje ställdes frågan om hur ledarskapet förstås och om och i så fall hur det kopplas till rättighetsperspektivet. Avslutningsvis ställdes frågan om respondenten menar att det finns ett behov av att stärka MR-perspektivet i introduktionerna. I
332
Bilaga 10
samband med frågorna framfördes önskemål om att ta del av det eventuella skrivna material som finns i verksamheten. Vid genomförandet av intervjuerna diskuterades dessa fyra frågor som då kompletterades med följdfrågor som ställdes för att bättre förstå hur den aktuella verksamheten fungerar och vilka uppfattningar om mänskliga rättigheter respektive ledarskap finns representerade.
I de flesta fall vände man sig till någon personalansvarig respektive kanslichef vid den berörda verksamheten. I några fall fanns det särskild ansvarig för just introduktioner och i vissa fall genomfördes två intervjuer vid samma verksamhet för att bättre fånga upp skillnaden mellan de två grupper som är målet för undersökningen (förtroendevalda politiker och tjänstemän). I några fall medverkade flera respondenter från samma verksamhet vid en och samma intervju. En avgränsning måste framhållas särskilt och den handlar om att den bild som vi i denna undersökning ger av introduktioner för nyvalda politiker grundar sig på information inhämtad via tjänstemän (kanslichefer och liknande). Av tidsskäl har det inte varit möjligt att i denna undersökning tillfråga politikerna (nämnder, partigrupper etc.).
Intervjuerna genomfördes av alla de tre forskarna i denna utredning. De genomfördes så likartat som möjligt. Två av forskarna intervjuade de ansvariga med premissen att deras namn skulle anges i rapporten och dessa har fått erbjudan om ta del av och justera slutmanuset (intervjurapporterna skickades på remiss via e-post). En forskare genomförde sina intervjuer så att respondenternas namn inte skulle anges i slutrapporten. Denna metodskillnad gav för oss dock inga synbara skillnader i respondenternas svar.
Analysen av enkäten och intervjuerna redovisas i kapitel 4 av denna undersökning och har tagit form på följande sätt. De deskriptiva slutsatserna och de kritiska synpunkterna framställs generellt. De grundas på enkätsvaren och/eller det intryck som minst två av de medverkande forskarna fått i flera av sina intervjuer och analyser av material från verksamheterna. Kritiken är alltså inte kopplad till någon enstaka plats utan berör flera verksamheter och sådant som skulle beskrivas som tendenser. Detta är viktigt inte minst eftersom de respondenter som valt att ställa upp för intervjuerna inte skulle känna sig utpekade. De goda exempel, som grundar sig på intervjuerna, redovisas med hänvisning till konkreta verksamheter. Detta hör ihop med att uppdraget inkluderar spridningen av goda exempel, vilket förutsätter att läsaren av denna rapport får kännedom om var dessa goda exempel finns.
333
Bilaga 10 SOU 2010:70
Kapitel 2 Mänskliga rättigheter i introduktionsutbildningar
Mänskliga rättigheter är en minimistandard för statens och myndigheternas sätt att behandla alla människor. Det är en standard med universell räckvidd som avser många olika områden. I den första delen av utredningen om mänskliga rättigheter i introduktionsutbildningar för nyvalda politiker och chefstjänstemän, genomfördes en enkätundersökning för att belysa bredden och inriktningarna inom och mellan kommuner, regioner och landsting. Detta kapitel är en rapport som bygger på svaren från enkätundersökningen. I enkäten angavs att MR-frågor i detta sammanhang är sådana ämnen och frågeställningar som kan aktualiseras i en handläggningsprocess och som avser den enskildes, eller en särskild definierad grupps, möjligheter att antingen skyddas mot negativ påverkan eller ges tillgång till resurser som tillgodoser rättigheter.
Enkäten koncentrerade frågorna kring tre områden. För det första några allmänna frågor om introduktionsutbildningarna i respektive kommun, vilka handlade om utbildningarnas intervall, om de ges separat eller gemensamt för respektive kategori, om utbildningen är obligatorisk samt frågor om policydokument och i vilken grad dessa berör mänskliga rättigheter. För det andra frågor som rörde introduktionsutbildningarnas utformning, såsom tiden för respektive utbildning och andelen tid som ägnades specifikt åt mänskliga rättigheter. För det tredje frågor som handlade om genomförandet, det vill säga vilka som genomförde utbildningen, om det ges uppföljningar till introduktionsutbildningen samt vilken kompetens de har som ansvarar för momentet med mänskliga rättigheter i utbildningen. Presentationen av svaren bygger på underlag från 52 kommuner samt tolv regioner och landsting. Upplägget i den följande texten följer svaren på frågorna i enkäten (bilagorna 1 och 2), samt väver i texten in relevanta kommentarer som respondenterna själva har bidragit med.
För att fördjupa perspektiven i enkäten och få en kompletterande bild av introduktionsutbildningarna genomfördes intervjuer med ett urval kommuner, landsting och regioner. Dessa redovisas i kapitel tre.
Det finns några metodfrågor som är relevanta att lyfta fram (Holme, Solvang). För det första finns det en möjlighet att respondenterna har tolkat frågorna på olika sätt vilket kan ha gett utslag i svaren. Det verkar exempelvis inte vara tydligt för alla som har
334
Bilaga 10
svarat vad MR innebär och omfattar. En annan möjlig tolkningsproblematik är att alla de som har svarat är tjänstemän, men arbetar med olika verksamhetsområden. Det kan betyda att kunskapen om frågorna som har besvarats har påverkats av den enskilda tjänstemannens eget perspektiv och därtill av olika nivåer i organisationen. I samtal och kommentarer med ett urval respondenter har det dock framkommit att processen med att besvara enkäten har inbegripit flera tjänstemän, även om det slutligen är en som har besvarat den. I respondenternas egna kommentarer till undersökningen framkommer att de anser att det har varit svårt att svara på vissa frågor, särskilt dem som angår politikers introduktion. Andra anger att en svårighet med att besvara frågorna är att de anser att MR-frågorna vävs in i verksamheterna och att enkäten har öppnat för nya perspektiv att tänka kring MR som ett eget perspektiv i verksamheter och utbildningar. Ytterligare en aspekt i kommentarerna kring enkäten som helhet är att MR av respondenterna uppfattas som detsamma som demokrati och värdegrundsfrågor, vilket har skapat en otydlighet för dem i förhållandet mellan MR å ena sidan och demokrati och värdegrund å den andra.
För det andra är svarsfrekvensen 18 procent (52 av 290) för kommunerna och 60 procent (12 av 20) för landsting och regioner.
Syftet med enkäten var att få en bild av introduktionsutbildningarna i så många olika typer av kommuner och landsting som möjligt, inte att erhålla en hundraprocentigt heltäckande bild av samtliga kommuner och landsting. Om vi ser till kommunerna som svarat fördelar de sig mellan fem olika typer av kommuner på det sätt som visas i diagrammen nedan. Vi har noterat att denna fördelning – med en klar dominans av landsbygd och mindre kommuner – har strukturella likheter med hur alla svenska kommuner skulle fördela sig med avseende på samma kategorier. Vi kan därmed dra slutsatsen att de inkomna enkätsvaren i åtminstone viss utsträckning dels representerar de fem kategorierna av kommuner, dels är så pass många till antalet att det finns, rent kvalitativt sett, en möjlighet för centrala kännetecken hos respektive kommunkategori att bli representerade i materialet. Med denna observation som grund anser vi oss kunna säga att enkäten ger en god bild av centrala aspekter av introduktionsutbildningarna i Sveriges kommuner.
När det gäller landstingen är representationen bredare i materialet. Den kanske mest iögonfallande skillnaden mellan majoriteten kommuner, å ena sidan, och landstingen å den andra, är
335
Bilaga 10 SOU 2010:70
landstingens betydligt större finansiella och personella resursbas, samtidigt som deras verksamhetsområden är betydligt färre till antalet. Resursvariationen i landstingsgruppen är, helt enkelt, mindre än inom kommunerna. Vi kan för landstingens och regionernas del konstatera att hela landet från norr till söder finns representerat i denna grupp, liksom glesbygds- och landsbygdsdominerade samt storstadsdominerade landsting/regioner. (Övriga kategorier i kommungruppen ovan, är inte relevanta för landstingens del). Vår slutsats är därför att även för landstingens del har vi grund för att tro att enkäternas information innehåller en spridning som också representeras av landstingen som helhet i landet. Avslutningsvis, med tanke på den enhetliga struktur och reglering som gäller för kommuner, landsting och regioner är det rimligt att anta, att det insamlade materialet även med en högre svarsfrekvens skulle visa ungefär samma resultat.
Diagrammen på nästa sida visar fördelningen mellan de kommuner som har svarat på enkäten med avseende på befolkningstäthet. Som framgår finns det en spridning mellan olika storlekar på kommuner i landet.
336
Bilaga 10
Antal kommuner som svarat på enkäten fördelat på typer av kommuner
2
13
21
11
5
storstad
mellanstor stad landsbygd med
större tätort
glesbygd
förort
2
13
21
11
5
storstad
mellanstor stad landsbygd med
större tätort
glesbygd
förort
2
13
21
11
5
storstad
mellanstor stad landsbygd med
större tätort
glesbygd
förort
storstad
4%
mellanstor stad
25%
landsbygd med
större tätort
41%
glesbygd
20%
förort 10%
storstad
4%
mellanstor stad
25%
landsbygd med
större tätort
41%
glesbygd
20%
förort 10%
storstad
4%
mellanstor stad
25%
landsbygd med
större tätort
41%
glesbygd
20%
förort 10%
Allmänt om introduktionsutbildningar
a) Kommuner
En betydande majoritet av kommunerna, fyrtio stycken, anger att de anordnar introduktionsutbildningar för nytillträdda politiker en gång per mandatperiod (fråga 1). Några ger utbildningar två eller flera gånger per mandatperiod och ytterligare några färre erbjuder dem mer sällan än en gång per mandatperiod. Det finns ingen kommun som aldrig har arrangerat introduktionsutbildning för
337
Bilaga 10 SOU 2010:70
nytillträdda politiker. I Västerviks kommun ordnas olika utbildningar vid varje ny mandatperiod, vilka är kommunövergripande och nämndindelade. I en del kommuner, som i Botkyrka, erbjuds utbildningen alla politiker och inte endast de nytillträdda. I Vansbro kommun ges introduktionsutbildningen individuellt för varje nytillträdd politiker. Det skiljer sig också åt mellan kommunerna vem som arrangerar dem. I vissa kommuner svarar partierna själva för det och i andra är det tjänstmännen som arrangerar i ett löpande uppdrag från fullmäktige. I flera kommuner, exempelvis i Kiruna, kompletteras introduktionsutbildningen då det är aktuellt. Det finns också exempel från Kungälvs kommun på att introduktionsutbildning har erbjudits men att politikerna själva har valt bort den. Bland dem som erbjuder utbildningen fler än en gång per mandatperiod är en modell att lägga de flesta tillfällen i början av mandatperioden och erbjuda den till alla förtroendevalda, som i Östersunds kommun.
När det handlar om introduktionsutbildningar för nyanställda chefstjänstemän (fråga 2) är det en ganska jämn fördelning mellan dem som aldrig har haft en sådan de senaste fem åren, de som har haft det i genomsnitt en gång per år och de som har arrangerat introduktionsutbildningar två eller fler gånger per år. Det kan vara värt att fundera över skälen till varför tretton kommuner i undersökningen inte har gett chefstjänstemän möjlighet till introduktionsutbildning. Det finns anledning att komma tillbaka till den frågan i analysen i kapitel fyra. I kommunernas egna kommentarer växer en ganska mångfasetterad bild av olika slags introduktionsutbildningar fram. I några kommuner erbjuds gemensamma chefsutbildningar regelbundet, vilka inte enbart är till för nyanställda. I vissa kommuner ges introduktionsutbildning i samband med anställningen och i andra genomförs chefsintroduktionen delvis tillsammans med övriga nyanställda. De som inte har förvaltningsövergripande introduktionsutbildningar erbjuder istället ämnesinriktade utbildningar, vilket även förekommer som ett komplement i flera kommuner som också ger introduktionsutbildning för chefstjänstemän. I några kommuner förekommer individuell utbildning av chefer.
En betydande majoritet av kommunerna arrangerar separata introduktionsutbildningar för respektive kategori (fråga 3). Endast två kommuner har gemensamma och cirka en femtedel av de svarande har både gemensamma och separata introduktionsutbildningar beroende på behov. En orsak till att de flesta har separata
338
Bilaga 10
utbildningar kan vara att politikerna själva arrangerar sina introduktionsprogram. Det kan också ha att göra med nästa fråga i enkäten som rör huruvida utbildningarna är obligatoriska eller inte (fråga 4). För politiker är utbildningen obligatorisk i tolv kommuner och för chefstjänstemän i 29 kommuner. I 18 kommuner är den inte obligatorisk för någon kategori. Den förväntade och den faktiska närvaron verkar också ha betydelse för upplägget och strukturen av utbildningarna, det vill säga om de erbjuds separat eller gemensamt. För chefstjänstemannen förväntas det att hon eller han kan göra det i tjänsten. För politikern kan det vara en fråga om utbildningen arvoderas eller inte, det vill säga för kommunen en kostnadsfråga utöver själva kursen. Bland de kommuner där utbildningen inte är obligatorisk kan det ändå uttryckas ett önskemål om att man deltar eftersom det är en gemensam grund för alla att utgå från, såsom Sundsvalls kommun resonerar. Ytterligare en orsak till att de flesta väljer att arrangera separata introduktionsutbildningar är att kategoriernas ansvarsområden och ledarskap ser olika ut och behöver olika slags introduktioner (fråga 5). Detta är dock inte en punkt kommunerna själva kommenterar specifikt men det är en möjlig tolkning som det finns skäl att återvända till i kapitel fyra. Klart är dock att 44 kommuner uppger att de har separata utbildningar för respektive kategori och att fyra kommuner har gemensamma introduktionsutbildningar för båda kategorierna.
En minoritet av de svarande kommunerna har en övergripande policy för alla mänskliga rättighetsfrågor (fråga 6, se diagram nedan). De flesta uppger att de istället eller också har MR-policy inom särskilda områden, varav jämställdhet, handikapp, åldringsfrågor och etniska minoriteter dominerar. Andra policydokument som förekommer bland de valda förhandsalternativen i enkäten är utbildning, invandring, boende, barn, hbt-frågor och språk. Själva exemplifierar de även med policydokument om kränkande särbehandling, diskriminering, folkhälsa, religion, ålder, bemötande, sexuella trakasserier, arbetsmiljö, hållbar utveckling och integration. Flera kommuner som deltar i undersökningen har bifogat exempel på policydokument.
6. Finns en övergripande policy för i princip alla mänskliga rättighetsfrågor hos er, eller finns en policy inom vissa avgränsade områden, som berör mänskliga rättigheter? Båda alternativen kan även finnas samtidigt, naturligtvis.
339
Bilaga 10 SOU 2010:70
a. Ange ett eller ev. båda alternativen nedan. ”Vi har:
8
21
- en övergripande policy"
- MR-policy inom vissa områden”
b. Om det finns en policy för vissa områden, kryssa för de
områden som det gäller, och/eller skriv till om ett område saknas i listan nedan:
44
35
21
14 12
5
16 12
20
9
-jämställdhet
-handikapp
-åldringsfrågor/-vård
-utbildning
-invandring
-boende
-barn
-hbt
-etniska minoriteter
-språk
Det finns dock inget tydligt samband mellan introduktionsutbildningarna och de specifika policydokumenten (fråga 7). De flesta kommuner använder dem inte i introduktionsutbildningen och av dem som gör det används policyn enbart som illustrerande inslag. I några enstaka kommuner brukas policyn som utgångspunkt för MR-delens uppläggning i utbildningen. I kommunernas egna kommentarer framgår dock att vissa kommuner använder övergripande visioner för allt lednings- och utvecklingsarbete, såsom i Halmstads kommun. Det är möjligt att anta att fler kommuner hade bejakat en sådan beskrivning om enkätfrågan hade formulerats annorlunda.
b) Regioner och landsting
De flesta landsting/regioner uppger att de anordnar introduktionsutbildningar för nyvalda politiker en gång per mandatperiod (fråga 1). Några landsting/regioner har fler tillfällen med upp till två eller flera gånger per mandatperiod. Ingen av dem har mer sällan än en gång per mandatperiod eller aldrig ordnat en introduktionsutbildning för de nytillträdda politikerna. Västerbottens, Sörmlands, Jämtlands och Norrbottens läns landsting kommenterar att
340
Bilaga 10
en gemensam utbildningssatsning är önskvärd för
fra
delta kan också betonas i inbjudan, som i
lan de inte särskiljer nyvalda från andra politiker utan att utbildningarna erbjuds alla. När det gäller nyanställda chefstjänstemän ser det mer varierat ut mellan landsting/regioner (fråga 2). De flesta erbjuder en sådan i snitt en gång per år, ett par uppger att de aldrig har ordnat introduktionsutbildning för denna kategori den senaste femårsperioden medan lika många ordnar utbildningar minst två gånger per år. Ett av landstingen/regionerna har inte ordnat någon introduktionsutbildning alls för någon av kategorierna under perioden 2004 till 2008. Landstinget i Halland kommenterar att introduktionsutbildningarna anordnas löpande vid behov på förvaltningarna och att det inte finns någon landstingsgemensam introduktionsutbildning ännu. Det framgår inte tydligt i enkäten om
mtiden. Möjligheter finns att erbjuda utbildningarna separat eller gemensamt för respektive kategori (fråga 3). Av dem som har svarat är det betydligt fler som enbart ger separata utbildningar. Ett landsting/kommun har gemensam introduktionsutbildning för politiker och chefstjänstemän och ingen har både gemensamma och separata. I Piteå är det landstingsfullmäktige som bjuder in ordinarie ledamöter och ersättare, beredningens ledamöter och revisorerna, vilket utgör alla politiker. Med reservation för definitiva slutsatser på grund av ett begränsat svarsunderlag så är det ändå intressant att konstatera att vid landsting/regioner är utbildningen obligatorisk inom fler landsting/regioner för politiker än för chefstjänstemän, alltså tvärtemot kommunernas obligatorium för samma kategorier (fråga 4). Inom de flesta landsting/regioner är dock introduktionsutbildningen inte obligatorisk för någon kategori. Liksom i kommunerna så är ett skäl till att ge separata utbildningar att det inte är samma som ges till politiker som till chefstjänstemän (fråga 5). Bland flera av dem som inte har utbildningen som obligatorium är erfarenheten att i princip alla deltar ändå och vikten av att
dstinget i Värmland. Av de landsting/regioner som deltagit i enkäten är det ett som uppger att de har en övergripande policy för i princip alla mänskliga rättighetsfrågor (fråga 6, se diagram nedan). Fem anger att de har det inom vissa områden. De flesta policydokument för specifika områden handlar om jämställdhet och handikapp. Bland förhandsvalen i enkäten förekommer det också policydokument för åldringsfrågor, invandring, barn, hbt-frågor och etniska mino-
341
Bilaga 10 SOU 2010:70
icydokument och introduktionsutbildningen kan utveck-
eter? Båda
alternativen kan även finnas samtidigt, naturligtvis.
c. Ange ett eller ev. båda alternativen nedan. ”Vi har:
ller, och/eller skriv till om ett område
bildningarnas utformning
riteter. Själva hänvisar de dessutom till integration, likabehandling samt en MR/jämlikhetspolicy. Policydokumenten verkar dock inte spela någon avgörande roll i samband med introduktionsutbildningarna eftersom av de fyra landsting/regioner som uppger att de relateras till utbildningen, den enbart illustrerar inslag i utbildningen. Liksom bland kommunerna kan det i landsting/regioner finnas skäl att fundera över om kopplingen mellan mänskliga rättigheter, pol las mer.
6. Finns en övergripande policy för i princip alla mänskliga rättighetsfrågor hos er, eller finns en policy inom vissa avgränsade områden, som berör mänskliga rättigh
1
5
- en övergripande policy"
- MR-policy inom vissa områden”
d. Om det finns en policy för vissa områden, kryssa för de områden som det gä saknas i listan nedan:
9
8
1
0
1
0
4
3
2
0
-jämställdhet
-handikapp
-åldringsfrågor/-vård
-utbildning
-invandring
-boende
-barn
-hbt
-etniska minoriteter
-språk
Introduktionsut
a) Kommuner
Den totala beräknade tiden som erbjuds politikers introduktionsutbildning är längre än den som erbjuds chefstjänstemän (fråga 8). De flesta kommuner arrangerar utbildningar mellan en och två
342
Bilaga 10
v två är regiongemensamt och resten ges i
res
minering, utan att
arbeta med terminologin mänskliga rättigheter. dagar för politiker och något färre en halvdagsutbildning. Det är relativt få, sju kommuner, som har en utbildning som är längre än två dagar för politiker. Även om den totala mängden introduktionstid är mindre för chefstjänstemän så är det fler av dem som får utbildningar längre än två dagar. För denna kategori dominerar den längre tiden, men det är nästan lika vanligt förekommande att chefstjänstemän erbjuds halvdagar eller utbildningar upp till två dagar sammanlagt. För båda kategorierna gäller att de längre introduktionsutbildningarna delas upp vid flera tillfällen. Att det ser olika ut beror delvis på att behoven är olika liksom innehållet i utbildningarna. För chefer kan introduktionsutbildningen variera mer än för politiker vilket sannolikt beror på behoven som finns för tillfället. För nyvalda politiker kan behovet vara starkare, än hos chefstjänstemän, av en grundläggande introduktion. Det är inte entydigt så att alla politiker och chefstjänstemän går gemensamma introduktioner för sina respektive kategorier. Dessa kan för politiker utformas inom respektive nämnd. För chefstjänstemän kan introduktionen skilja sig mellan centralt organiserade och arbetsplatsförlagda utbildningar, såsom det ser ut i Motala. I Västra Götaland erbjuder man ett introduktionsprogram som omfattar fem till sex dagar, vara
pektive förvaltning. Genom att ställa en fråga specifikt om hur mycket tid som MRfrågor används utifrån MR-begreppet avgränsades MR-delen i introduktionsutbildningarna på ett markerat sätt (fråga 9, se diagram nedan). En tydlig majoritet av svaren, 16 stycken, visar att begreppet mänskliga rättigheter inte omnämns med mer än någon minut under utbildningen. Det är ungefär samma fördelning mellan politiker och chefstjänstemän. I sex av kommunerna finns mänskliga rättigheter med som en tematisk punkt mellan tio minuter och en halvtimme. I två av kommunerna arbetas MR igenom tydligt med pass mellan en till fyra timmar för politiker och motsvarande för chefstjänstemän i tre av kommunerna. I sina kommentarer redogör några kommuner för olika inställningar till utrymmet för mänskliga rättigheter i utbildningen. Sju kommuner uppger själva att de inte använder begreppet mänskliga rättigheter över huvud taget. Andra menar att de kopplar begreppet till olika delområden i det personalpolitiska programmet, såsom i Katrineholm. Åter andra fokuserar i sina introduktionsutbildningar på specifika MRrelaterade frågor, som jämställdhet eller diskri
343
Bilaga 10 SOU 2010:70
9. Uppskattningsvis – hur lång tid av utbildningen ägnas åt MRfrågor, dvs. frågor som diskuteras utifrån att MR-begreppet används i diskussionen?
16
6
6
5
2
0
15
3
6
3
3
0
Enstaka omnämnande av MR, någon minut
MR tas upp helt kort, ca 5–10 min
MR finns som en tematisk punkt, 10-30 min
MR ägnas ett arbetspass, 30–60 min
MR arbetas igenom tydligt, 1-4 tim
Längre tid än en halvdag
Politiker Chefstjänstemän
b) Regioner och landsting
Landstingen erbjuder förhållandevis mer tid för introduktionsutbildningar både för politiker och för chefstjänstemän (fråga 8). De flesta, fem stycken, har utbildningar som är längre än två dagar och nio landsting arrangerar utbildningar som är minst en dag för politiker och sex landsting för chefstjänstemän för motsvarande tid. Ett av landstingen har en utbildning som är kortare än fyra timmar. I landstinget i Kronoberg kompletteras introduktionsutbildningen med seminariedagar för fullmäktige och landstingsstyrelse i olika områden. I Piteå arrangeras en utbildningsdag just efter att ledamöterna har tillträtt. Sedan avsätter de fyra utbildningsdagar under första året till kursuppbyggnad.
När det gäller hur lång tid av utbildningen som ägnas åt MRfrågor genom att begreppet används i diskussionen så är det, liksom i kommunerna, få landsting som aktivt använder terminologin (fråga 9, se diagram nedan). De flesta landsting använder troligen inte begreppet alls eftersom svarsfrekvensen är låg på denna fråga. Av dem som nyttjar terminologin är det hälften av de svarande, tre landsting, som maximalt använder det inom en viss tematisk punkt i utbildningen. Den andra hälften, tre landsting, ägnar det ett arbetspass upp till en timme alternativt längre tid än en halvdag. Svaren ska inte tolkas som att ett och samma landsting svarar på frågor för både politiker och chefstjänstemän. I något
344
Bilaga 10
landsting har man besvarat frågan utan att redogöra för politikernas utbildning avseende MR-terminologin.
9. Uppskattningsvis – hur lång tid av utbildningen ägnas åt MRfrågor, dvs. frågor som diskuteras utifrån att MR-begreppet används i diskussionen?
1
1
1
0
2
1
1
1
2
1
0
Enstaka omnämnande av MR, någon minut
MR tas upp helt kort, ca 5–10 min
MR finns som en tematisk punkt, 10-30 min
MR ägnas ett arbetspass, 30-60 min 0
MR arbetas igenom tydligt, 1-4 tim
Längre tid än en halvdag
Politiker Chefstjänstemän
Genomförande av introduktionsutbildningarna
a) Kommuner
En tydlig majoritet av kommunerna genomför sina utbildningar i egen regi både för politiker och för chefstjänstemän (fråga 10). De uppgår till 73 procent av dem som har besvarat frågan. Alternativet är att utbildningarna sker både i egen regi och av extern utbildare, vilket utgör ungefär 19 procent av de tre alternativen. Fördelningen mellan politikernas och chefstjänstmännens utbildning ser i stort sett likadan ut. Om man jämför med fråga åtta om tidfördelningen för utbildningen mellan politiker och tjänstemän, så ser man en tendens att mängden tid för utbildningen inte påverkar urvalet av dem som genomför utbildningarna. För båda kategorierna gäller huvudsakligen att utbildarna rekryteras internt. Detta kan vara något förvånande med tanke på att utbildningarna inte ser likadana ut och att särskilt chefstjänstemännen troligen behöver mer fördjupning i olika sakfrågor än politikernas behov av övergripande områdeskunskap. De som inbjuder externa utbildare uppger att de då vänder sig till frivilligorganisationer mer specifik sakkunskap, såsom Röda Korset för mångfaldsutbildning eller Rädda Barnen för utbildning om barnkonventionen.
Få av kommunerna har uppföljningar till introduktionsutbildningarna (fråga 11). De som har det utgör 14 procent, vilka erbju-
345
Bilaga 10 SOU 2010:70
der uppföljningar mellan en gång vartannat år och innan ett halvår har passerat. Att det inte finns uppföljningar i så hög grad betyder dock inte att politiker och chefstjänstemän saknar utbildningstillfällen. Man ger specifika utbildningar efter behov såsom i samband med ny lagstiftning. En av de kommuner som ger uppföljningar till introduktionsutbildningen är Katrineholm som erbjuder en uppföljning per mandatperiod för politiker och erbjudande om nätverksträffar för chefstjänstemän.
Som framgick av svaret på fråga tio så genomför de allra flesta av kommunerna sina introduktionsutbildningar i egen regi. Majoriteten av kommunerna har inte något specifikt MR-pass i sina utbildningar, vilket framgick av fråga nio. Det är relevant att ha i bakgrunden för svaret på enkätens sista fråga, om genomförarens kunskaper om MR (fråga 12, se diagram nedan). Av dem som utbildar politiker och chefstjänstemän uppger de flesta att genomföraren inte har någon särskild praktisk eller teoretisk grund i just MR-frågor, vilket utgör 36 procent av svarsalternativen. Ungefär lika många uppger att de som har ansvar för MR-delen i utbildningen har handläggarerfarenhet av MR-frågor. Färre anger att genomföraren av MR-momentet har en särskild kompetens, som inte behöver vara teoretisk, inom MR-området alternativt att genomföraren har juridisk grundutbildning. Det är 18 respektive 11 procent. Eftersom detta är en flervalsfråga så är det några kommuner som har identifierat flera av alternativen, vilket i praktiken kan betyda att MR-kompetens inom kommunerna kan vara en förutsättning för att dessa frågor ges utrymme i utbildningen eftersom de flesta arrangerar den i egen regi.
346
Bilaga 10
12. Pröva om ett eller flera påståenden nedan gäller för den eller de som genomför MR-momentet (för exempel på innehåll att behandla, se fråga 6) inom introduktionsutbildningarna. Genomföraren har
8
5
15
16
a) särskild kompetens (inte nödv. teoretisk) inom
MR-områden
b) juridisk grundutbildning
c) handläggarerfarenhet av
d) genomföraren har ingen särskild
praktisk/teoretisk grund i just MR-frågor
b) Regioner och landsting
Liksom inom kommunerna så genomförs introduktionsutbildningen i de flesta landsting och regioner i egen regi, både för politiker och för chefstjänstemän (fråga 10). För den senare kategorin genomförs de enbart i egen regi. Mot bakgrund av svaret på fråga åtta, som visade att introduktionsutbildningar i många landsting erbjuds längre än två dagar och att den sammanlagda tiden är längre för politiker än för chefstjänstemän i landstingen, så är en rimlig tolkning av att introduktionen genomförs av interna utbildare att man dels anser sig ha den kompetens man behöver på plats, dels att det är en kostnadsfråga då det blir billigare att arrangera utbildningar med intern personal. Att utbildningen huvudsakligen sker i egen regi kan också vara en orsak till att utbildningstiden är längre i landstingen än i kommunerna, där det ändå var mer vanligt förekommande med externa utbildare. För landstings- och regionpolitiker förekommer det dock att utbildningar sker både i egen regi och med en extern utbildare.
De flesta landsting, fem av åtta svarande, erbjuder inte uppföljning av sina introduktionsutbildningar (fråga 11). Av dem som gör det så sker uppföljningen en gång per år eller en gång vartannat år. I Västmanland erbjuder man uppföljning av introduktionen enbart om ledarskap för chefstjänstemän. Av de tre landsting som har uppföljningar är det ett som arrangerar uppföljningen i extern regi.
I fråga nio och tio visade det sig att tiden för landstingens utbildningar, avseende att MR-begreppet används i diskussionen, fördelas jämnt mellan de olika svarsalternativen mellan att MR
347
Bilaga 10 SOU 2010:70
omnämns någon minut till att MR får mer än en halvdag. I landstingen genomförs utbildningarna i egen regi, liksom i kommunerna. En skillnad dock mellan kommun och landsting är att MR ägnas förhållandevis mer utrymme i landstingen. Det är svårt att ge ett skäl till det, baserat på detta svarsunderlag, men en orsak kan vara att förhållandevis fler utbildare i kommunerna inte har särskild praktisk eller teoretisk grund i MR-frågor (fråga 12, se diagram nedan). Ett annat skäl kan vara att verksamhetsinriktning och lagstiftning ”styr” frågorna något mer i landstingen än i kommunerna. Men, baserat på detta svarsunderlag, är det svårt att peka på någon entydig orsak till tendenserna i olikheterna. I jämförelse med kommunerna är en annan tendens att kommunerna har fler utbildare med handläggarerfarenhet som genomför MR-momentet. Både kommun och landsting avsätter dock få personer med juridisk grundutbildning till MR-momentet, oavsett hur mycket eller litet tid man avsätter för MR i introduktionsutbildningen som helhet. Det signalerar något om hur man i kommuner och landsting värderar MR-frågor, det vill säga att frågorna betraktas som verksamhetsnära och praktiska snarare än teoretiska, särskilt i kommunerna. 12. Pröva om ett eller flera påståenden nedan gäller för den eller
de som genomför MR-momentet (för exempel på innehåll att behandla, se fråga 6) inom introduktionsutbildningarna. Genomföraren har
4
1
1
4
a) särskild kompetens (inte nödv. teoretisk) inom
MR-området
b) juridisk grundutbilding
c) handläggarerfarenhet av
d) genomföraren har ingen särskild
praktisk/teoretisk grund i just MR-frågor
Sammanfattning
Med utgångspunkt från enkäten kan man beskriva den typiska kommunen respektive landstinget. Det kan vara värdefullt med tanke på att enskilda kommuner och landsting lättare kan identifiera sin egen introduktion i förhållande till ett genomsnitt, samt
348
Bilaga 10
att det genom en ”typisk” kommun kan vara enklare att analysera behov och förutsättningar.
Den typiska kommunen i Sverige:
• utbildar sina nyvalda politiker en gång per mandatperiod, under
1–2 dagar,
• i en för denna grupp separat utbildning, som är frivillig,
• där policyfrågor som främst gäller jämställdhet, barn-, åldringsvård och minoritetsfrågor behandlas, men
• utan att ge dessa policyfrågor en central plats i utbildningen, annat än som illustrationsmoment, omnämnda på enstaka vis.
• Kurserna har genomförts i egen regi, utan planerade uppföljningar och
• med genomförare av kursen som inte har en särskild teoretisk bakgrund inom MR-området.
För sina chefstjänstemän befinner sig den typiska svenska kommunen i en av nedanstående tre kategorier. En särskild introduktionsutbildning ger man aldrig, en gång per år eller två eller flera gånger per år, en utbildning som
• i de fall den ges, är specifik för chefstjänstemän och då obligatorisk,
• har en omfattning om 1 dag eller längre i många fall,
• är arrangerad i egen regi och utan planerad uppföljning, där genomföraren oftast är handläggare för respektive fråga och utan särskild bakgrund i just MR-frågor.
När det gäller det typiska landstinget framträder följande bild:
• arrangerar utbildning för nyvalda politiker åtminstone en gång per mandatperiod,
• i en till politiker speciellt riktad, frivillig utbildningsinsats,
• som ofta är 2 dagar eller längre.
Det typiska landstinget har också:
• en policy för jämställdhets- resp. barn och handikappfrågor, och denna
349
Bilaga 10 SOU 2010:70
• ingår som en av flera tematiska illustrationer i utbildningen.
• Detta tillsammans med MR-frågor som helhet upptar sällan mer än en timma under hela utbildningen.
Det typiska landstinget i Sverige arrangerar:
• en chefstjänstemannautbildning i genomsnitt en gång/år,
• i en till denna grupp speciellt riktad, men frivillig, utbildningsinsats,
• som vanligen är längre än 2 dagar, och där
• MR-frågor behandlas, men de ingår då som ett tema i ett pass som normalt understiger en timma totalt sett.
För båda kategorierna – nyvalda politiker resp. chefstjänstemän – genomförs utbildningarna i egen regi och med hjälp av externa utbildare endast för vissa frågor. Uppföljningar ingår inte i den normala strukturen för dessa utbildningar. Avslutningsvis, när det gäller egen kompetens inom MR-området är det en lika stor grupp landsting som uppger att man har, respektive inte har, egen kompetens inom området.
Med hjälp av en kvantitativ studie har nu en bild av kommuners och landstings introduktioner framställts. För att fördjupa perspektiven kommer kapitel tre att ägnas åt redovisning av kvalitativa intervjuer som har genomförts på bas av enkäten samt med ytterligare fördjupande frågor kring mänskliga rättigheter i introduktionerna.
Kapitel 3 Introduktion i kommuner och landsting
De kommuner och landsting som intervjuades valdes utifrån de kriterier som avgränsar studien (se inledningskapitlet). Av dem som intervjuades hade flertalet inkommit med enkätsvar, men inte alla. I de fall kommuner och landsting valdes ut som inte hade bidragit med enkätsvar kompletterades intervjun med svar på enkäten i muntlig form. Samtliga intervjuer genomfördes med en eller flera tjänstemän vid kommuner och landsting. På ett par platser gjordes två besök, men i övrigt besöktes varje plats en gång alternativt genomfördes intervjun via telefon. Majoriteten av respondenterna intervjuades på deras respektive arbetsplatser och intervjuerna
350
Bilaga 10
tog i genomsnitt en och en halv timme. Forskarna har var för sig i de flesta fall mött minst ett par tjänstemän vid varje tillfälle, vilket har gjort att intervjuerna har fått en större insyn i svaren på verksamhetsinriktning och kompetensbredd. Respondenterna har i flertalet fall, men inte alla, erbjudits möjlighet att läsa texten om den egna kommunen och ge synpunkter (se metodavsnittet i inledningskapitlet).
De kommuner som kontaktades var huvudsakligen öppna för intervjuer, men vid några tillfällen hade forskargruppen svårt att hitta rätt person för att besvara frågorna. En kommun var avvisande till förfrågan om att göra en intervju. Ett par kommuner föll bort på grund av logistik och tidsskäl där önskemål om tider för intervjuer inte passade almanackorna för tjänstemännen och forskargruppen. I huvudsak har dock de kommuner och landsting som valdes ut deltagit i intervjuerna.
Syftet med intervjuerna är att ge en fördjupad bild av introduktionsutbildningar och mänskliga rättigheter i kommuner och landsting. Enkäterna visade tendenser och strukturer för utredningens tema och med intervjuerna kompletteras temat med frågor om upplägg och innehåll i introduktionerna, huruvida MR-perspektivet aktualiserades, hur ledarskapet förstås samt om det enligt respondenterna finns behov av att stärka MR-perspektivet i introduktionsutbildningarna. Avsikten med intervjuerna har inte varit att uppnå en mättnad i vetenskaplig bemärkelse (Quinn; Alvesson och Sköldberg), vilket skulle ha krävt mer tid och större insatser än uppdraget gav utrymme till. Intervjuerna är kvalitativa komplement till utredningen i övrigt, vilka gav möjlighet att ställa följdfrågor och föra dialog kring tolkning av mänskliga rättigheter. I och med att enskilda kommuner och landsting har intervjuats har perspektiven om likheter och skillnader däremellan framträtt och kompletterat resultaten av enkäten.
Bodens kommun
Boden – nordväst om Luleå mot Norrbottens inland – är en medelstor stad som länge präglats av militära verksamheter i staden. Närheten till Luleå gör Boden delvis till en pendlarstad.
Efter varje val introduceras nyvalda politiker i kommunallagens innehåll, kommunens organisation, budgetarbete, policydokument och annat grundläggande man behöver veta. Det tillfället blir
351
Bilaga 10 SOU 2010:70
tämligen beskrivande, för att täcka in så många frågor som möjligt. Det vore värdefullt om värdegrundsfrågor kunde föras in mera tydligt i detta sammanhang, men det låter sig inte utan vidare göras. Centralt, inom den kommunala förvaltningen, finns en insikt om värdet och vikten av att göra detta, men det sker inte systematiskt.
Bodens kommun har en likabehandlingsplan inom barn- och utbildningsförvaltningen där man arbetar med årliga kommunala kvalitetsredovisningar där frågor om likabehandling och jämställdhet systematiskt redovisas inom skolområdet.
Diskrimineringslagen och dess implementering ges en tydlig profil i introduktionsutbildningen. Man använder en bok som utgångspunkt – av Barbro och Caj Skoglund – om diskrimineringslagens tillämpning i kommuner. En bok kan naturligtvis inte ersätta kommunens egna policyinstrument. Det är viktigt att dessa utvecklas av personer anställda inom kommunen.
Kommunledningsförvaltningen ger, vad gäller nyanställda tjänstemän, en ½ dags introduktion till dem. Det handlar om grundläggande fakta om kommunens organisation, lagstiftningen, budgetarbetet, om hur det kan vara att arbeta i en politikerstyrd organisation och om värdegrundsfrågor. Chefstjänstemän får vidare delta i ledarskapsintroduktion, kurser om chefsrollen, om MBL och andra ramar för verksamheten. Det är inte utan att Boden borde uppdatera, måhända, en del av dokumenten som ligger till grund för de här delarna av chefsutbildningen.
Normalt ges ett ledarutvecklingsprogram 2 ggr/år. Det är på en halv dag. Det senaste året har det dock varit alltför få nyanställningar av ledare. Därför har det blivit mera sällan som programmet givits.
Göteborgs stad
Göteborgs stad har, som Sveriges andra stad, verksamheten organiserad i ett 70-tal olika organisationer och kommunala bolag. Med 48 000 anställda är staden bland de största arbetsgivarna i regionen. Cirka 4 000 personer med ledarfunktion/chefsfunktion har genomgått kurser (”workshops”) där MR-begrepp, och särskilt jämställdhet och mångfald, har behandlats − detta inom ramen för en bredare chefsutbildning. Man skiljer inte alltid mellan ”ledare” och ”chef” i de här utbildningssammanhangen.
352
Bilaga 10
En kommun har som bekant den trefaldiga uppgiften att ge service, vara arbetsgivare för sina anställda, och vara en demokratisk arena och för en kommun – eller stad i detta fall – av Göteborgs storlek innebär detta ett antal utmaningar. Göteborg har en internationell prägel, en mångspråkig befolkning och bred verksamhet. För en så stor organisation som Göteborgs stad krävs en rad typer av program och kurser för att möta de behov och krav som finns på verksamheten.
I den mångfald av verksamheter som uppvisas här krävs att vissa temat lyfts fram systematiskt. Intersektionalitetsbegreppet vill man i alla sammanhang där det är möjligt försöka lyfta fram. Göteborgs stad har, i samverkan med andra intressenter, tagit fram ett interaktivt utbildningsmaterial som bygger på situationer av diskriminerande natur, och som är avsett att användas i utbildningssammanhang. Det blir klart i slutet av 2009 och kommer att erbjuda nya infallsvinklar och öppningar för samtal om frågorna i olika sammanhang.
Göteborgs stad har också utbildningsdagar för blivande ledare, alltså person som identifierats som potentiella ledare, i sina nuvarande arbetsplatser, och vilka man vill introducera till tanken att de en dag kanske kommer att tillfrågas om möjligheten att bli ledare. Det finns alltså inga nya uppdrag som väntar på deltagarna, utan allt är en förberedande övning, så att säga. Vidare arrangerar man trainee-kurser, ofta av mera riktat slag.
Värdegrundsfrågorna blir allt mera viktiga i den interna utbildningen i Göteborgs stad. Policyn är att den som är anställd inom staden kan inte i sin anställning handla utifrån personliga värderingar, utan måste följa den policy som staden representerar. Det kan tyckas självklart för den som delar stadens värdegrund, men man kan inte ta saker för givna i detta sammanhang. Många enskilda anställda kan ha en annorlunda uppfattning än stadens officiella i vissa frågor, men i så fall är det – självklart kan tyckas - stadens policy som gäller i varje enskilt ärendes handläggning och genomförande.
Kalix kommun
Inom Kalix kommun finns, bland flera andra möjligheter, en central skyddskommitté som fungerar som en plattform, ett forum, för alla skyddsombud och andra inom kommunen med ansvar för
353
Bilaga 10 SOU 2010:70
de fysiska och psykosociala arbetsmiljödelarna av kommunallagen och diskrimineringslagen.
I Norrbotten har introduktionsdagar om diskrimineringslagen arrangerats av länsavdelningen av Röda Korset med deltagare bl.a. från kommunerna. Dessa dagar har fungerat som inspirationstillfällen. De har givit både kunskap, nya idéer och varit tillfällen för reflektion.
Nyvalda politiker introduceras en gång per mandatperiod i en utbildning som görs särskilt för denna kategori. Den är inte obligatorisk men väl besökt i alla fall.
Kommunen har en MR-policy inom vissa områden, som till exempel jämställdhet. Politikerutbildningen behandlar centrala frågor om kommunens arbetsformer, och MR-frågorna har som sådana ingen central plats i detta. Kursen omfattar en dag, och genomförs i egen regi.
Kommunens storlek och relativt låga omsättning av chefer gör att introduktionen av chefstjänstemän sker informellt och inte som en planerad kurs som återkommer regelbundet. I första hand sker introduktionen på den enhet där vederbörande ska vara chef. Nyvalda politiker introduceras inte heller genom något särskilt kursprogram, utan allteftersom politiker kommer att ansvara för särskilda områden sker en introduktion till verksamheten och dess chefer.
För kommunens chefer, dvs. alla anställda med någon chefsfunktion, är det viktigt att ha kompetens att kunna samtala om och identifiera situationer när detta är nödvändigt – och göra detta med respekt och på det sätt i övrigt som lagen kräver.
En viktig fråga för alla politiker är att lära sig skilja mellan vad som är en politisk fråga och vad som är en förvaltningsfråga. Inte alla – nyvalda eller inte – ser klart vad som är politikerrollens mandat och kan ibland ha åsikter om hur saker ska göras, eller vilja detaljstyra, på ett sätt som inte är förenligt med god förvaltningstradition. Detta mera nämnt som ett område värt att bevaka. Det är inte ett särskilt problem för Kalix kommun. Men rättigheter kan lätt åsidosättas om inte en systematisk och likvärdig tillämpning av principer kan upprätthållas genom en förvaltning som arbetar på detta sätt.
Kalix kommun har ensamkommande barn, liksom andra flyktinggrupper, och försöker hantera dem efter resurs och förmåga. För närvarande finns inga diskrimineringsärenden på kommunens bord.
354
Bilaga 10
Kalix kommun har en jämställdhetsplan och arbetar med att utveckla policydokument som ligger i linje med den senaste lagstiftningen. Detta är ett pågående arbete.
Kalmar kommun
I Kalmar kommun arbetar man inte aktivt med begreppet mänskliga rättigheter, men däremot finns det en medvetenhet om rättighetsperspektivet, förklarar kommunens personalchef Anne Redin. Från politiskt håll har man efterfrågat en gemensam kunskapsbas och information för frågor som anknyter till mänskliga rättigheter, säger Redin, men hon vet inte varför man inte redan arbetar aktivt med terminologin. Redin anser inte att det inom kommunen finns särskilt känsliga MR-perspektiv. Hennes erfarenhet är att alla frågor kan diskuteras utan begränsningar. Ett skäl till det tror Redin är att både politiker och tjänstemän känner varandra väl och är vana vid att samarbeta exempelvis med fackliga organisationer.
Kalmar kommun arrangerar obligatoriska introduktionsutbildningar för nytillträdda politiker och chefstjänstemän. Dessa är både gemensamma och separata för respektive kategori. För politikerna ges utbildningarna en gång per mandatperiod och för nyanställda chefstjänstemän mer än en gång per år, men inte två gånger per år. Normalt sker inga uppföljningar. Tiden som erbjuds respektive kategori skiljer sig åt med en till två dagar för politiker och längre än två dagar för chefstjänstemän. I jämförelse med resten av landets kommuner som besvarat enkäten i denna utredning så ägnar Kalmar kommun relativt stor del av tiden åt mänskliga rättigheter i sin introduktionsutbildning. För politiker uppskattar Redin att MR ägnas ett arbetspass, dvs. 30–60 minuter och för chefstjänstemän bedömer hon att MR arbetas igenom tydligt, dvs. en till fyra timmar per introduktionskurs som helhet. Utbildningarna genomförs för politiker i egen regi och för chefstjänstemän genomförs de både i egen regi och av externa utbildare genom ett samarbete med Antidiskrimineringsbyrån i Kalmar län som är en politiskt och religiöst obunden ideell förening som stöds ekonomiskt av stat och kommun. Av dem som är involverade i utbildningarna har alla antingen särskild kompetens inom MR-området, juridisk grundutbildning eller handläggarerfarenhet inom MR-området.
355
Bilaga 10 SOU 2010:70
Redin betonar att introduktionsutbildningarna inte täcker allt, utan att såväl kommunen som partierna ordnar fördjupningskurser när behovet finns, exempelvis i samband med ny lagstiftning och dess konsekvenser för arbetet. Efter introduktionsutbildningen får de som har genomfört den ”examineras” genom ett prov för att sedan få ett så kallat chefskörkort. År 2009 ingick sex olika teman fördelade vid sex tillfällen under vintern och våren som bas för chefskörkortet. Dessa var arbetsgivarrollen och den politiskt styrda organisationen; systematiskt arbetsmiljöarbete – kommunhälsans arbete; massmediekontakter, jämställdhet och mångfaldsfrågor; arbetsrätt och personalfrågor; grunderna i kommunal ekonomi samt personalpolitik och arbetsgivarrollen, offentlighet och sekretess.
Det finns i Kalmar kommun ingen övergripande MR-policy, men flera policyhandlingar inom vissa områden. Dessa är jämställdhet, handikapp, utbildning, invandring, barn och etniska minoriteter. I det integrationspolitiska programmet (antagen av kommunfullmäktige den 15 december 2004) uttrycks visionen ”Kalmar ska vara en öppen kommun där alla människor har lika rättigheter och möjligheter”. Vidare formulerar kommunen även följande: ”Definition av två centrala begrepp för de övergripande målen: Med Integration menar vi i Kalmar en samhällsgemenskap som präglas av jämlika och berikande relationer mellan alla medborgare med respekt och förståelse för enskilda individers olikheter. Med Mångfald menar vi i Kalmar att människor med olika etnicitet, kultur, språk, religion och livserfarenhet lever tillsammans med lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter.” Det handikappolitiska programmet för kommunen utgår från följande övergripande princip: ”En kommunal handlingsplan baserad på FN:s standardregler. Planen ska göra det möjligt för alla, oavsett funktionshinder, att delta på likvärdiga villkor i Kalmars samhällsliv”. I det så kallade chefskörkortet ingår aspekter av dessa policydokument på olika sätt i utbildningen.
Kommunen sammanställer med vissa intervaller ett välfärdsbokslut i syfte att utvärdera kommunens policyarbete. Idag finns tre välfärdsbokslut varav det senaste från 2006. Där motiveras bokslutets syfte bland annat på detta sätt: ”Genom att få ökad förståelse för människors olika livsvillkor, kan politiker, tjänstemän och andra aktörer tillsammans verka för ett mer jämlikt samhälle – ett samhälle som är socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart” (Välfärdsbokslut för Kalmar kommun 2006, s. 3). Bokslutet analy-
356
Bilaga 10
serar och informerar om statistik, politiska mål och slutsatser om detta för invånarna i Kalmar kommun. Terminologin i bokslutet är inte MR-formulerade, men innehållet behandlar mänskliga rättigheter såsom rätten till hälsa, genom exempelvis goda uppväxtvillkor, hälsa i arbetslivet, sexualitet och reproduktiv hälsa och säkra livsmedel.
Det finns särskilda MR-relaterade frågor som Kalmar kommun arbetar särskilt mycket med. Det är sådana områden inom kommunen som är särskilt utsatta för bostadssegregation med kopplingar till ekonomiskt svaga grupper, hög arbetslöshet och integrationsrelaterade frågor. Ett bostadsområde har kommunen satsat särskilt på genom ett så kallat medborgarkontor. Denna satsning har uppskattats av de boende, politiker och tjänstemän, enligt Redin. Om det är några MR-relaterade områden som Redin vill lyfta fram som särskilt viktiga att satsa på så är det lönepolitik, jämställdhet och arbetsmiljö. Det skulle vara bra med mer tid för introduktionsutbildningar för att fördjupa dessa perspektiv, men eftersom utbildning är dyrt så är det en fråga om prioritering av kommunens pengar. I den prioriteringen anser Redin att den introduktionsutbildning som idag ges, tillsammans med fördjupade fortbildningskurser, är tillräckligt bra.
Lerums kommun
Lerums kommun har en organisationsstruktur som är annorlunda jämfört med de flesta andra kommuner i Sverige. Sedan 2007 består den politiska organisationen av kommunfullmäktige, kommunstyrelse, samt fyra visions- och utvecklingsnämnder. Dessutom finns tre myndighetsnämnder, samt revisorer och en valnämnd.
Ett viktigt syfte med denna struktur är att medborgarna i kommunen ska kunna medverka i kommunens planering – på lång och kortare sikt – också mellan valtillfällena. För chefer i en kommun med en sådan struktur krävs inte bara förmåga att arbeta med vad som brukar kallar en politikerstyrd organisation, utan förmåga krävs också att kunna föra en aktiv dialog med kommunens invånare, företagare och andra intressegrupper.
För cheferna finns ett program utvecklat på central nivå genom det ”körkort” för ledare som man utbildar för. Nyanställda chefer/ledare ges först en ½ dags allmän introduktion. Denna ges 4 ggr/år, löpande. Därutöver finns fördjupningsmoment utlagda
357
Bilaga 10 SOU 2010:70
under ett års tid, och dessa moment kan vara på en eller två dagar. Momenten behandlar olika temat vid varje tillfälle och dessa är:
-
arbetsmiljö
-
krishantering
-
retorik
-
kommunikation och samtal
-
verktygsutbildning
-
medieinformation
-
rekrytering
-
personlig effektivitetsplanering.
En (nyanställd) chef kan alltså hoppa på tåget när som helst och efter ett år vara klar med sin förstaårs-introduktionsutbildning.
Linköpings kommun
Begreppet mänskliga rättigheter används inte i introduktionsutbildningarna för nyvalda politiker och chefstjänstemän i Linköpings kommun. Däremot finns det en medvetenhet om perspektivet av mänskliga rättigheter hos båda grupperna. ”Det är dags att lägga in ett tydligare MR-perspektiv i introduktionsutbildningarna”, säger Faiz Jaber som är personalstrateg i Linköpings kommun med ansvar för jämställdhet och mångfald och håller i introduktionsutbildningarna. Lars Jonsson, resursperson för skola, jämställdhet och mångfaldsfrågor håller med: ”Det finns en del att vinna både psykologiskt och operativt genom att arbeta mer aktivt med begreppet mänskliga rättigheter”. En bra väg att gå är att börja med politikernas introduktionsutbildning och därefter med chefstjänstemännens. Det finns en medvetenhet i båda grupperna om innehållet i mänskliga rättigheter men den kan behöva förstärkas säger Jaber.
Idag erbjuder Linköpings kommun icke obligatoriska och separata introduktionsutbildningar för nyvalda politiker och nyanställda chefstjänstemän. Nyvalda politiker har möjlighet att gå en introduktionsutbildning två eller flera gånger per mandatperiod, vilket är något fler tillfällen än majoriteten av landets kommuner som har besvarat enkäten erbjuder. Chefstjänstemännen erbjuds i genomsnitt mer än en gång per år, men inte två. I de introduktionsutbildningar som ges brukar cirka tio personer delta. En
358
Bilaga 10
ambition är att genomföra två dagars utbildning för chefstjänstemän framöver.
Innehållet i utbildningarna består för politiker av fem avsnitt med vardera en halvdag per gång, sammanlagt två och en halv dag. De teman som tas upp är 1) Politisk organisation och juridik; 2) Kommunal juridik; 3) Ekonomisk styrning samt budget och planering; 4) Ekonomisk uppföljning, bokslut, internkontroll, lån och placeringar, pensioner, donationsstiftelser samt kommunala bolag; samt 5) kommunens tjänste- och utförarorganisation, tankar om organisationsmodellen, personalstrategier samt kommunens personalpolitiska program. De föreläsare som politikerna möter på introduktionskurserna arbetar samtliga inom den kommunala förvaltningen. Dessa är kommundirektör, kommunjurist, administrativ chef, datachef, ekonomidirektör, finanschef, finanssekreterare, redovisningschef, kommunrevisor, personaldirektör samt utförardirektör.
Introduktionsdagen för chefstjänstemän är idag kortare men planer finns att förlänga den. Utbildningen som gavs den 7 november 2007 bestod av en heldag och syftade till att ”skapa förutsättningar för en gemensam helhetsbild av Linköpings kommun som organisation” (enligt inbjudan). Under utbildningen fick cheferna introduktion i lednings- och styrningssystem; organisation på en övergripande nivå; strategisk arbetsgivarpolitik; ledning genom policydokument och värderingar; intranätets uppbyggnad och användarområde; interna chefsutbildningar; omvärlds- och framtidsfrågor; kommunal ekonomi; kommunal juridik samt säkerhetsfrågor.
Jaber och Jonsson tror båda att ett MR-perspektiv skulle kunna bredda en demokratiförståelse genom att på ett tydligare sätt relateras till de politiska besluten. Mänskliga rättigheter ingår i all kommunal verksamhet och utgår från att människan står i centrum. Att arbeta mer metodiskt med begreppet mänskliga rättigheter kan fördjupa perspektiven ytterligare. Ett faktum som Jaber och Jonsson uppmärksammar är att rättighetsperspektivet kräver en mognad och kunskap som de bedömer i stora delar kan saknas. De beskriver det som en psykologisk spärr som innebär att mänskliga rättigheter uppfattas som ”något andra behöver, men inte vi”. Rättighetsbegreppet uppfattas som provocerande och en undervärdering av det goda arbete som faktiskt görs. Det är psykologiskt lättare att arbeta med områdesinriktad verksamhet såsom jämställdhet eller mångfald. Jaber förklarar dock att ambitionen att
359
Bilaga 10 SOU 2010:70
arbeta med MR-begreppen i introduktionsutbildningarna finns, även om rättighetsbegreppen i sig förmodligen inte tillför något nytt i sak till det som redan görs.
Det som ett MR-perspektiv i introduktionsutbildningarna kan tillföra är att ge mer tyngd åt dessa frågor om begreppen kring mänskliga rättigheter lyfts in. Genom att belysa det som redan görs med rättighetsperspektiv så kan man kanske lättare motivera varför man genomför eller inte genomför vissa beslut eller prioriteringar. När olika värden kolliderar så kan kanske MR-perspektiven hjälpa för att analysera och argumentera kring besluten. MR-perspektiv finns inom de flesta politiska beslut och operativa verksamheter inom de specifika områdena som kommunen arbetar med, men Jaber framför att bredden kan saknas. ”Det är inte alltid glasklart att kopplingen finns mellan enskilda frågor och MR-perspektiv. Därmed kan en glidning uppstå i bedömningar och prioriteringar.
I Linköpings kommun genomförs introduktionsutbildningarna både för politiker och för chefstjänstemän internt av den egna personalen. Här finns det behov av kompetensutveckling om mänskliga rättigheter anser Jaber. Som handläggare för värdegrundsfrågor inom förskolan anser Jonsson att han skulle ha användning för MR-perspektiv som ett komplement till läroplanen, framför allt om det handlar om värderingskonflikter. En sådan utbildning skulle kunna ges exempelvis i introduktionsutbildningarna. Överlag kräver det operativa arbetet större tydlighet kring värderingskonflikter och MR-perspektiv.
Luleå kommun
Luleå kommun är relativt stor i sin region, den har 61 ledamöter i fullmäktige och om man inkluderar de olika nämndernas så blir det sammanlagt mer än 200 personer som varje val utses till olika uppdrag i kommunen. Politiker utbildas vart fjärde år. Det sker alltså regelbundet men är inte knutet enbart till att man är nyvald.
Begreppet ”nyvald” politiker är kanske alltför förenklat för den som ska organisera utbildningar. ”Nyvalda” politiker kan ha bred samhällserfarenhet. De kan också ha ett tidigare politiskt engagemang, och politiker som är invalda kan byta arbetsområde. Man kan till exempel komma att ersätta en annan politiker eller få nya ansvarsområden inom sitt parti. Detta betyder att behovet av orientering och utbildning inte på ett enkelt sätt kan knytas till
360
Bilaga 10
begreppet ”nyvald”, det finns behov av introduktion bland så många kategorier. Det är en viss, löpande, ”rotation” av personer inom en så pass stor organisation som det handlar om.
Luleå kommun har övergripande policydokument som tar upp även MR-frågor, ofta i jämställdhetstermer. Just nu pågår ett arbete med ett nytt program, ett program som tar ett bredare perspektiv och som också har en vision om Luleå 2050 som ett bärande element.
Många förvaltningar arbetar med MR-frågor. Som exempel kan nämnas att för några år sedan gjorde Socialförvaltningen en utmärkt affisch om diskriminering. Man borde inte behöva ”uppfinna hjulet varje gång” inom kommunens olika verksamheter, men genom att nya lagar kommer till och genom att man vill ha en identitet och anpassning (till exempel tydliga exemplifieringar) av arbetet som passar ens ansvarsområden så blir det ofta att varje förvaltning utformar sitt eget material − också i frågor som är generella och allmängiltiga.
Kommunen måste nu arbeta fram en ny policy i relation till den nya diskrimineringslagen, med specifika punkter för kommunens olika ansvarsområden. Idag är det jämställdhetsfrågor som dominerar policydokumenten, men detta måste i framtiden göras bredare. I dagsläget implementerar kommunen till exempel jämställdhets- och likabehandlingsplaner på flera nivåer av den kommunala förvaltningen, i ett systematiskt och brett arbete, och för integrationsarbetet finns en särskild strategi inom den kommunala verksamheten.
Karlstad kommun
Karlstad är centralort i Värmland, belägen vid Vänerns norra del, och tillhör med sina 84 000 invånare den mest befolkningstäta tiondelen av Sveriges kommuner. Karlstad kommun arrangerar ett antal olika kurser, för både politiker och chefstjänstemän, under ett arbetsår.
Nyvalda politiker ges en introduktionsutbildning två gånger eller fler under en mandatperiod, en utbildning som är särskilt utformad för denna grupp. Utbildningarna är inte obligatoriska men väl besökta. De omfattar åtminstone två dagar i tid. Uppföljningar sker normalt inte.
Karlstad kommun har en policy utarbetad för vissa områden, som jämställdhet och handikappsfrågor, och dessa policydokument
361
Bilaga 10 SOU 2010:70
finns med i utbildningarna som inslag men inte utgångspunkt, så att säga. MR-frågor diskuteras under cirka en halvdag under kurserna för politiker och kurserna genomförs som ett samarbete, det vill säga i egen regi och av externa utbildare.
Genomföraren har egen kompetens inom MR-området. Inte sällan behandlas teman som gäller jämställdhet, hbt-frågor, och andra som är aktualiserade vid tillfället för kursen. För de politiker som ska arbeta i kommunens bolagsstyrelser ges dessutom en särskild utbildning i de lagar och förordningar etc. som gäller för kommunala bolag och liknande.
Chefsutbildningarna följer i stort sett ett liknande mönster. De arrangeras i genomsnitt två gånger per år, i för chefer särskilt utformade program som omfattar åtminstone två dagar i tid.
Nyanställda inom kommunen får alla en introduktion, och chefer följer denna men har också ett eget moment av utbildning från kommunens centrala förvaltning (om budget, policyfrågor, personalfrågor, om att arbeta i en politikerstyrd organisation och liknande frågor). Därefter fortsätter chefernas arbetsplatsdefinierade introduktion.
Kommunen ger förutom kurser till särskilda kategorier anställda även bredare kurser eller halvdagar där ett särskilt tema belyses. Nyligen var det ett MR-tema vid ett sådant tillfälle.
Mölndals stad
Mölndals stad, strax söder om Göteborg, har cirka 5 000 anställda och däribland cirka 200 personer i chefsroller i en kommun om cirka 60 000 invånare. Mölndal har både ett introduktionsprogram för chefer och ett ledarutvecklingsprogram. Introduktionsprogrammet är relativt kort, ½ dag, för att ge en bild av hur förvaltningen är organiserad samt vilka centrala funktioner, policydokument etc. som finns.
Mölndals stad har tio förvaltningar, med eget budgetansvar, och man lägger stor vikt vid att utveckla ledarskapet i relation till denna decentraliserade modell. Ledarutvecklingsprogrammet omfattar total 15–16 dagar och det återkommer periodiskt under ett år för en ledare, nyanställd eller inte.
Sedan ett drygt år tillbaka arbetar Mölndals stad med värdegrundfrågorna på ett aktivt sätt. Genom att ställa frågan om värdegrunden för kommunens bemötande av sina medborgare har
362
Bilaga 10
situationer, problem, attityder och värderingar kunnat belysas och diskuteras i personalutvecklingssammanhang. Just bemötandeperspektivet har varit och är den centrala pedagogiska ansatsen: i bemötandet avslöjar vi våra egna värderingar, vår hållning, och sänder därmed också signaler – outtalade och uttalade – till den som bemöts. Kommunen har lika ansvar inför alla sina medborgare, samtidigt som dessa har olika behov och ett kvalificerat bemötande kräver en medveten och kompetent hållning till denna variation av behov.
Mölndal har en kommunal jämställdhetspolicy och inom skolförvaltningen har en jämställdhetsplan arbetats fram som vägledning för arbetsformer och nya satsningar inom skolområdet (2007).
Förutom dessa strukturerade utbildningsformer arrangerar Mölndals kommun också gästföreläsningar för kommunanställda. Senaste gången var det med en MR-expert från Sveriges Kommuner och Landsting.
Nacka kommun
Elisabeth Carle berättar att det för närvarande saknas ett introduktionsprogram inom Nacka men man håller på att arbeta fram ett sådant. Vad gäller politikerna så brukar alla nyvalda få en allmän introduktion med en genomgång av lagstiftningen. Elisabeth uppskattar längden på denna introduktion vara runt en dag och den leds av kommunens stadsjurist. Inom Nacka lägger man större vikt vid att kontinuerligt undersöka hur olika medborgargrupper upplever kvaliteten, service och bemötande. Det sker i både allmänna brukarundersökningar och i kundundersökningar för respektive målgrupp samt genom en systematisk klagomålshantering. Nacka kommun satsar mycket på att fånga in synpunkter och klagomål för att ringa in eventuella problemområden och ständigt utveckla servicen och bemötandet. Dessa rapporteras till politikerna som följer utvecklingen genom olika nyckeltal och jämförelser över tid. Resultaten analyseras löpande i samband med mål och budget. En särskild satsning drevs under 2008 där tolv ungdomar under tre veckor arbetade i ett särskilt projekt utifrån Barnkonventionen. Detta återrapporterades till politikerna. Fokus är alltså på kontinuerligt lärande utifrån kvalitetsuppföljningar snarare än på särskilda introduktionsprogram.
363
Bilaga 10 SOU 2010:70
Vad gäller den för utredningen andra relevanta gruppen, nämligen tjänstemän, så håller Nacka på att ta fram ett introduktionsprogram. Ett särskilt projekt arbetar med att utveckla chefs- och medarbetarinformation på intranätet. I samband med den nya lagen mot diskriminering utarbetas en information till Nackas chefer för att informera. Nacka kommun har granskats av DO, (Diskrimineringsombudsmannen) och vid denna granskning har framkommit att kommunens får godkänt för sitt sätt att arbeta med frågorna. Rutiner för att förebygga negativ särbehandling har tagits fram. Intranätets portal kommer sannolikt att kompletteras med andra former av introduktion. Detta har dock inte bestämts än.
Elisabeth Carle framhåller att likabehandlingsfrågor anses vara viktiga MR-frågor inom Nacka. Varje år genomförs en medarbetarenkät där en del handlar om just likabehandling och där olika diskrimineringsgrunder uppmärksammas. Inom enkäten ställs det frågor om attityder på arbetsplatserna, vilket ska fånga upp situationen kring eventuell diskriminering. En positiv inställning beskrivs som ”en öppen inställning när det gäller jämställdhet mellan män och kvinnor, arbetskamrater med annan etnisk bakgrund …”. Men det finns även frågan om huruvida män och kvinnor ”har lika villkor” och frågor om eventuell mobbning. Man ställer även frågan om respondenten själv har utsatts för mobbning eller trakasserier. Denna fråga följs upp med frågan om huruvida chefen (cheferna) anstränger sig för att förebygga mobbning och trakasserier.
Resultaten av undersökningen redovisas för alla chefer. Även här är viktigt att resultaten diskuteras och ger inverkan på arbetssättet. Senaste sammanställning är från november 2008. Den är genomförd av Synovate i samarbete med Nacka. Den visar att respondenterna uppfattar attityder kring likabehandling som positiva (80 procent jämställdhet, 83 procent etnicitet, 80 procent funktionshinder). Däremot är index på 61 procent på frågan om man aktivt arbetar med attityd- och värderingsfrågor. Sammanfattningen visar skillnaderna mellan olika verksamheter. Sociala tjänster är 65 procent (andel positiva) medan skola, förskola och fritid 78 procent. Sammanfattningen visar att en av fyra chefer inte upplevs anstränga sig för att skapa en arbetsplats fri från mobbning och trakasserier. Genomgång av resultaten, som finns med i sammanfattningen, inkluderar en reflektion om chefens ansvar då chefen uppmanas att aktivt arbeta utifrån resultaten.
Elisabeth Carle berättar att man i Nacka diskuterar att införa en ny metod för screening av de olika arbetsmiljöerna i Nacka. Lika
364
Bilaga 10
behandling ska integreras i denna screening. Inspiration till detta kommer från den danska modellen som följer upp arbetsmiljön och som visat sig vara effektiv.
Elisabeth Carle framhåller att särbehandling kan vara en attitydfråga och säger att det planeras en särskild utbildning så att kompetensen på området förstärks. Chefer är inbjudna till en föreläsning i september med Pär Johansson, prisad verksamhetsledare för Glada Hudikteatern och till att se föreställningen Elvis som framförs av bland andra utvecklingsstörda. Detta ses som start på ett förnyat värdegrundsarbete. På frågan om hur man organiserar utbildningsinsatser inom Nacka svarar personaldirektören att man arbetar via olika nätverk. Som exempel på sådana utbildningar som anordnades via nätverk nämner hon en rekryteringsutbildning som syftade till att kvalitetssäkra rekryteringsförfaranden och att motarbeta risken för diskriminering på olika grunder. Denna insats gjordes i samarbete med Trygghetsrådet och utifrån detta kommer en kvalitetssäkrad rekryteringsprocess att tas fram.
Som svar på frågan om vilka MR-områden som är mer känsliga i Nacka påpekar Elisabeth Carle att Nacka kommun har en explicit vision just kring likabehandling – ”Öppenhet och Mångfald” samt lägger stor vikt vid Barnkonventionen. Genus är också en central fråga. Däremot vill hon inte säga att det finns några särskilda områden inom verksamheten, alternativt särskilt utsatta grupper, utan man arbetar ständigt med att förbättra attityder kring eventuell MR-problematik.
I samband med frågan om kopplingen mellan ledarskap och respekten för de mänskliga rättigheterna menar Elisabeth Carle att Nacka arbetar ständigt med kvalitet på ledarskap. Man undersöker hur de anställda och medborgarna upplever sin situation, man ber om synpunkter och följer sedan upp dessa. Som ett konkret exempel berättar Elisabeth om Veraspelet som syftade till att medvetandegöra attityder och värderingar och förbättra bemötandet inom alla områden som arbetar med myndighetsutövning samt inom delar av den övriga verksamheten.
Norrbottens läns landsting
Norrbottens läns landsting är regionens största arbetsgivare. I denna roll, och med de utmaningar det innebär att attrahera och behålla kvalificerad arbetskraft inom den kunskapsorganisation
365
Bilaga 10 SOU 2010:70
som sjukvården utgör, och göra detta med de förutsättningar (på ”gott och ont”) som finns i Sveriges nordligaste region, utvecklar Norrbottens läns landsting en genomarbetad funktion för stöd, inspiration och utveckling av sina anställda. I det följande kommer vi att främst beröra de som har chefsroller inom landstinget. Politiker och chefstjänstemän har skilda utbildningar, och landstinget har både en övergripande och ämnesinriktad MR-policy, som inom jämställdhetsområdet.
Totalt har landstinget cirka 390 chefstjänstemän, de flesta på sjukhus och andra vårdinrättningar. Personer i chefsbefattningar anställs så pass ofta, att utbildningar anordnas åtminstone två ggr/år för att möta behoven. De omfattar mer än två dagar och genomförs i egen regi. När uppföljningar sker, genomförs dessa i egen regi men ibland med externa resurspersoner.
Norrbottens läns landsting har tre olika chefsprogram. För nyanställda högre chefer erbjuds under det första året en 40-dagars chefsutbildning vid sidan om det återkommande utbud av kortare utbildningar som presenteras varje år. Vidare har landstinget till nästa år utvecklat ett nytt program för nyanställda chefer, ett program som vad gäller MR-frågor är betydligt bredare än vad man hittills haft för denna grupp.
Yngre läkare/chefer, de som arbetat 1–3 år, samt nyanställda chefer, är de tre kategorier som man främst satsar på vad gäller chefsutbildningsprogrammen. Inte för att äldre och mer erfarna chefer inte ska erhålla stöd för sin professionella utveckling, men för en organisation med så långsiktiga åtaganden mot samhället som en sjukvårdsorganisation har, behöver man också säkra ledarförsörjningen under en lång tid framåt.
I detta sammanhang kan det nämnas att äldre chefer har en roll att spela inte bara som mottagare av stöd och utvecklingsinsatser, men också som utbildare, i rollen som mentorer inom ramen för mentorsprogram. Detta är en ömsesidigt utvecklande verksamhet. Den är informell till sitt innehåll och klart utvecklande för båda parter och kan vara rätt forum för att diskutera integritets- och andra känsliga frågor på ett sätt som en formell utbildning inte alltid medger.
Det är inte säkert att man inom varje kurs eller program flaggar med MR-begreppet, utan snarare vill man ta en problemorienterad, eller tematiskt baserad ansats på frågeställningarna. De policydokument som finns illustrerar inslag i utbildningen som, vad gäller MR-inslagen, inte har särskild kompetens i just MR-frågor. Det är
366
Bilaga 10
kanske inte så mycket för att det heter ”MR” som man ska vara vaksam mot kränkningar utan för att det strider både mot landstingets och mot samhällets värderingar/officiell politik. För en chef är det centralt att han/hon har kompetens att diskutera både värderingar och dess praktiska konsekvenser.
Sjukvården har av och till granskats ifråga om hur man är kapabel att möta vårdtagarna utifrån deras egna, inte sjukvårdens, förutsättningar att till exempel kommunicera, informera, ta ställning och på andra sätt uttrycka sina behov. Att resursstarka personer lättare än resurssvaga, till exempel på grund av en språkligt, socialt eller kulturellt annorlunda bakgrund än genomsnitssvensken, kan tillgodogöra sig vård har blivit belyst i en utredning nyligen.
Läkare, sköterskor och annan sjukvårdspersonal utvecklar ofta en stor förmåga att ”läsa” sina patienter bortom de synliga signalerna, detta är en ofta erkänd kompetens. Det är dock inte självskrivet att denna kapacitet räcker bortom den egna kultur- eller samhällssfären och vid sidan om denna aspekt finns även de traditionella klassmarkörerna, som utbildning och ekonomisk status, som välkända riskfaktorer, för den profession som söker genomföra diskrimineringslagens alla aspekter. Den här frågan, om risken för olika behandling på grund av bristande resurser hos den vårdsökande, borde aktualiseras både inom utbildningarna och hos arbetsgivarna själva. Både utbildning och mentorskap är hjälpmedel i en sådan process.
Sandvikens kommun
Sandvikens kommun är belägen strax väster om Gävle, invid Storsjön i Gästrikland. Med sina nästan 37 000 invånare är Sandviken en industriort med, efter vad man själv hävdar, en relativt sett ung befolkning.
En kommun av denna storlek har dock inte ett speciellt utvecklat chefsutbildningsprogram. Nyanställda chefer introduceras individuellt, i första hand inom det område där man kommer att verka, men också med delar om kommunen generellt. Man har inte gemensamma utbildningar för nyvalda politiker och chefstjänstemän.
Med viss regelbundenhet arrangerar Sandvikens kommun utbildningar av introducerande karaktär för alla politiker som vill ta del
367
Bilaga 10 SOU 2010:70
av en sådan, inte bara nyvalda. Utbildningen är tre dagar; två dagar med extern konsult och 1 dag med interna resurser. Deltagandet är inte obligatoriskt, men den senaste gången när cirka 100 personer inbjöds, deltog ett 80-tal.
MR-frågor är inte ett eget ämne eller punkt på dagordningen vid detta tillfälle. Istället behandlas tjänstemännens resp. politikernas roller, kommunallagen, budgetarbetet, personalfrågor och det interna arbetets struktur i allmänhet.
Det är ytterst ovanligt att politiker väcker frågor som kan karaktäriseras som typiska MR-frågor i samband med en sådan introduktionsutbildning, och kommunen har ingen generell och övergripande MR-policy. Däremot har man ett antal policydokument som reglerar politiken inom särskilda områden, som till exempel en jämställdhetsplan, en barn- och ungdomspolitisk policy, eller ett strategiskt program mot främlingsfientlighet.
Stockholms stad
Personaldirektören Eva Frunk Lind och personalstrategen Lena Lefverström intervjuades den 25 maj 2009. Eva Frunk Lind börjar med att beskriva kommunens speciella karaktär. Den är stor, har 42 000 anställda, har en invecklad struktur där ansvar och arbetsuppgifter fördelas i flera led. Stockholms stad har mycket bra tillgång till spetskompetens i de olika former som krävs för utbildningar av personal. Stadshusets personalstrategiska avdelning arbetar med chefs- och ledareutveckling samt utarbetar riktlinjer för stadens personalpolitik. Däremot har man inte någon direkt kontrollfunktion över hur olika enheter väljer att utforma sina egna program.
Eva Frunk Lind är vidare ”en länk” mellan den politiska verksamheten in i organisationen. Hon framhåller att det är viktigt att hålla funktionerna isär samtidigt som man ser till att politiska beslut efterlevs.
Stockholms stad har ”Riktlinjer för nämnder och styrelsers jämställdhets- och mångfaldsarbete” (från 1/1 2009 DNR 222-448/2009). Dokumentet är både omfattande, aktuellt och konkret. Det innehåller både listan på den aktuella lagstiftningen (inklusive FNdokument), definitionerna av olika former av diskriminering samt frågorna om ansvar och tillämpning. Både Eva Frunk Lind och Lena Lefverström framhåller att det inom arbetet mot
368
Bilaga 10
diskriminering är viktigt att föra ut budskapet om att diskriminering inte kan tolereras och om att eventuell omedvetenhet om den inte är någon ursäkt. Likabehandling är ett lagstadgat krav och lagen ska följas. I Riktlinjer ges tydliga beskrivningar av olika former av diskriminering inklusive den strukturella diskrimineringen. De sju diskrimineringsgrunderna (kön, ålder, etnicitet etc.) presenteras men fokus är snarare kravet på lika behandling. I Riktlinjer står att ”ledningen ansvarar för […] att chefer och arbetsledare får den utbildning som behövs för att kunna driva ett aktivt arbetsmiljöarbete fritt från diskriminering och trakasserier. På frågan om vilka resultat man kan konstatera framhåller Eva Frunk Lind att de mätbara kriterierna (medarbetarenkät, antal tvister etc.) pekar på att läget är bra.
Stockholms stad har en ambitiös uppläggning på introduktionsutbildning för nyanställda chefstjänstemän. Den är inte obligatorisk men uppskattad och brukar inte väljas bort av chefer som erbjuds den (alla nyanställda på avdelningschefsnivå samt enhetschefer). Det handlar om en grupp på ungefär 1 600 personer. Introduktionsprogrammet ”Chefskörkortet” är sex heldagar och en halvdag som är utspridda under tre månader. Frågor som har med de mänskliga rättigheterna att göra berörs vid flera tillfällen men avhandlas även separat under en session på två timmar. Då diskuteras lagar (från FN, EG-nivå till lokala dokument), jämställdhetsfrågor, mångfald och ledarens ansvar. Både juridiska och andra aspekter diskuteras. Detta görs med hjälp av kommunens egen kompetens.
Lena Lefverström betonar att ledarskapsfrågor kopplas med MR-ansvar. Man menar till exempel att det är viktigt att vara tydlig och arbeta tillsammans med alla medarbetare. Under introduktionen går man igenom policydokumenten och samtal om hur de ska efterlevas påbörjas. Personalpolicy för Stockholms stad, som antagits av kommunfullmäktige den 16 februari 2009, finns tillgänglig i tryck form och via intranät. Det står bland annat ”som chef i Stockholms stad ska du säkerställa att jämställdhet och mångfald blir en naturlig del i verksamheten”. Rekryteringsproblematiken uppmärksammas särskilt.
Introduktionsprogrammen följs sedan upp på flera sätt. I Stockholms stad gör man årliga statistiska undersökningar (medarbetarenkät) där MR-relaterade parametrar ingår (jämställdhet, mångfald etc.). Att konkretisera är viktigt då man tittar på lönesättning,
369
Bilaga 10 SOU 2010:70
anställningsformer, sjukfrånvaron och liknande för att komma åt den eventuella strukturella diskrimineringen.
En annan form av uppföljning är ett erbjudande till chefer att ingå i utvecklingsgrupp (varje består av åtta deltagare och en samtalsledarare) vars mål bl.a. är ”att diskutera konkreta frågor och problem, hitta din egen ledarstil”. Här finns det utrymme att ventilera svåra situationer och i samråd med andra hitta modeller för lösningar. Lena Lefverström ger ett exempel på en sådan diskussion kring en konflikt vid en förskola som handlade om skilda syn på homosexualitet och religionsfrihet. Konflikten löstes och lösningens grund var budskapet om att vi är skyldiga varandra respekt och ska följa policyn oavsett våra privata åsikter i en del frågor. Det finns (uppskattningsvis) 35 sådana utvecklingsgrupper.
Under våren 2009 erbjuds ett antal möten inom ramen för Dialog PA. Denna riktar sig till personalchefer och personalhandläggare och då ska bl.a. främja utvecklingen av introduktioner på lägre nivåer. Dialog har flera möten där MR-frågor avhandlas explicit. Bland dessa är till exempel ”Hur mäta jämställdheten”, ”Fördjupning i arbetsrätt”.
Lena Lefverström berättar att det finns en mycket bra juridisk kompetens och möjligheter till rådgivning inom kommunen. Det gäller även chefer som vet vart de ska vända sig för att bättre förstå lagstiftarens krav. Men hon framhåller också att det handlar ännu mer om att ledaren arbetar med att de anställda känner sig respekterade snarare än försöker undvika att kränka. Man är vidare van att anlita extern kompetens och arbeta inom nätverk, där Stockholm erbjuder mycket goda möjligheter.
På frågan om vilka områden kan kräva extra uppmärksamhet är svaret hälsofrågan och arbetsmiljöfrågan. Sedan menar både Eva Frunk Lind och Lena Lefverström att de satsningar som görs inom kommunen vad gäller MR-perspektivet är en kombination av ”kraven uppifrån” och de egna behoven.
På frågan om vilka utmaningar som finns vad gäller introduktionsprogram och MR-arbete säger Eva Frunk Lind att det vore bra om det fanns möjligheter att även arbeta närmare förvaltningarna, mer i verksamheten. Man skulle ha mer inblick och påverkan på hur utbildningarna fungerar på andra nivåer. Här är storleken på kommunen en klar utmaning.
Stadssekreteraren Ylva Tengblad intervjuades den 10 juni 2009. Ylva Tengblad framhåller att den stora delen av introduktionen för de nyvalda politikerna ges inom ramen för rotlar, nämnder och
370
Bilaga 10
olika politiska grupper så att det aktuella ansvarsområdets sfär beaktas.
Vad gäller den övergripande introduktionen så är den minimal, vilket har att göra med att politikerna är överbelastade och man har svårt att samla dem till aktiviteter som inte direkt kopplade till det egna uppdraget. För gemensam introduktion passar framför allt de administrativa frågorna.
En lyckad satsning som riktade sig till alla politiker blev den demokratiafton som genomfördes den 4 mars 2009 på initiativ av Bo Bladholm. Det som diskuterades då var de förtroendevaldas uppdrag och vardag. Exempel på frågorna: Hur upplever ledamoten sitt uppdrag? Hur ser kontakten med medborgarna ut? Hur får vi ledamöterna mer kända? Har tjänstemännen fått för mycket makt på bekostnad av politikerna?
På frågan om det är möjligt att ge en introduktion riktad på människorättsfrågor tror Ylva att det kan bli svårt att motivera de förtroendevalda för en gemensam introduktion. Hon framhåller att det finns bra och tillgänglig juridisk expertis på Stadshuset dit förtroendevalda kan vända sig om det uppstår frågor. Intranät är ytterligare ett redskap för att uppdatera sig på vad som gäller.
Södertälje kommun
Den 4 juni ägde telefonsamtal rum ett med Lars Nykvist, kvalitetschef i Södertälje kommun. Lars Nykvist berättar att man i Södertälje medvetet arbetar med frågan om det politiska ledarskapet. Målet för det utbildningsprogram kring ledarskapet som pågår sedan 2003 formuleras på följande sätt: ”utbildningsprogrammet kan till skillnad från de utbildningar partierna själva anordnar också skapa nödvändig samsyn kring det politiska ledarskapet och mellan ledarskapet i politiken och förvaltningen. Det är viktigt att ha kunskaper om gemensamma processer, angreppssätt och metoder”. Syftet är att stärka det politiska ledarskapet och att på ett tydligt sätt förankra det i Södertälje kommuns värdegrund. Till denna värdegrund hör principen om ”respekten för alla människor oavsett till exempel ålder, kön, etnicitet, religion, funktionshinder och sexuell läggning”.
371
Bilaga 10 SOU 2010:70
Alla nyvalda erbjuds introduktionsutbildning. Introduktionen består av fyra steg
-
Den kommunala organisationen (3−4 kvällar);
-
Det politiska ledarskapet och nämndarbetet (två hela dagar);
-
Det personliga politiska ledarskapet (två dagar);
-
Det politiska ordförandeskapet (en dag).
Lars Nykvist berättar att ett särskilt pass ägnas åt frågor om demokrati, mångfald och de mänskliga rättigheterna.
De nya förtroendevalda som kommer under en mandatperiod erbjuds även de en introduktion (tre gånger 3,5 timmar).
Man har i Södertälje satsat på att utveckla metoder för att effektivt implementera Värdegrundspolicy genom att diskutera den så nära den egna ansvarssfären som möjligt. I samarbete med GNS (Global Network Consultants AB) har man tagit fram ett värderingsspel BOHICA vars mål är att erbjuda en träning och reflektion om bemötande. Spelet genomförs i små grupper med ledare och tar ungefär tre timmar. Efter 2−3 veckor sker en återkoppling på 1 timme. Under spelet används kort med frågor och ett antal svarsalternativ och det krävs att alla deltagare väljer ett svar, vilket sedan diskuteras i gruppen. Bland de så kallade ”samvetsfrågorna” finns ett antal frågor som direkt berör de mänskliga rättigheterna. Barnens rätt, mångfalden, hbt-frågor, jämställdhet är några exempel. Bland ”faktakort” aktualiseras bl.a. de nationella minoriteternas rättigheter, barnkonventionens barnsyn, diskrimineringslagens definitioner av diskrimineringsgrunder.
Lars Nykvist menar att spelet fungerar mycket bra och är uppskattat inte minst eftersom man diskuterar frågorna nära de situationer som kan aktualiseras i ens politiska roll.
Intervju med Margareta Sandberg, personaldirektör, och Paki Holvander, chef för avdelning Demokrati och mångfald i Södertäljer kommun genomfördes den 10 juni 2009. Margareta Sandberg och Paki Holvander berättar att man i Södertälje arbetar explicit med både introduktionen av chefstjänstemän och fortbildningen. De nya cheferna erbjuds sex dagars introduktion där en halvdag ägnas åt frågor om mångfalden och de mänskliga rättigheterna. Man diskuterar lagen, de strukturella aspekterna och man arbetar särskilt med att relatera de mänskliga rättigheterna till de konkreta utmaningar som finns i respektive ledarroller. Detta är mycket viktigt om implementeringen ska ske, menar Paki Holvander. Hon
372
Bilaga 10
framhåller att utbildningen måste upplevas som så konkret som möjligt.
I Södertälje kommun finns det flera viktiga policydokument som använts även under introduktionen. Till dessa hör till exempel
Mångfald för mervärde där mångfalden konkretiseras i ett antal mål (bland annat motverka alla former av diskriminering, trakasserier och mobbning; säkerställa att mångfaldsaspekter beaktas i all samhällsplanering; medverka till och möjliggöra miljöer och aktiviteter som bidrar till gränsöverskridande möten mellan människor).
Dokumentet innehåller ett antal centrala definitioner. De mänskliga rättigheterna introduceras och förankras i FN:s allmänna förklaring. Det redovisas för de mänskliga rättigheternas universalitet, odelbarhet och principen om lika behandling som en inom området centrala princip. Frågan om de nationella minoriteterna i Sverige och deras rättigheter tas upp.
Andra exempel på policydokument som aktualiseras i introduktionsprogram (och sedan finns tillgängliga via intranätet) är Lönepolicy (förebygga diskriminering är ett explicit mål här), Medarbetarpolicy (där värdegrunden åberopas och principen om respekten för individen aktualiseras). Södertälje har vidare en särskild Chefs- och ledarskapspolicy som antogs av kommunstyrelsen den 30 januari 2009. När mångfaldsarbetet beskrivs i dokumentet åberopas FN:s konventioner som grund. Även här aktualiseras värdegrundsfrågor och kompetensutveckling nämns som en viktig del i ett framgångsrikt ledarskap.
När vi fortsätter samtal på frågan om just kompetensutveckling visar det sig att man under senare tid satsat mycket på att erbjuda fortbildning kring de mänskliga rättigheterna. Dialogdagar anordnades som i första hand vände sig till de 160 cheferna inom kommunen men även var öppna för andra intresserade (inklusive politiker). Paki Holvander hade ansvar för dessa dagar och hon berättar att ett antal kunniga föreläsare engagerades. Bara några exempel: Peter Nobel talade om de mänskliga rättigheterna, Paul Lappalainen föreläste om bland annat strukturell diskriminering, Marko Helles hade en övning om mångfaldsfrågor. Dagarna var välbesökta och uppskattade. Paki Holvander framhåller igen att det är avgörande att kunna visa på hur problematiken aktualiseras i de konkreta verksamheterna. Man måste, enligt henne, undvika allt teoretiserande som inte är klart kopplat till det praktiska arbetet i kommunen. Vi är dock överens om att det också är viktigt att åhörarna utmanas och utsätts för nya perspektiv och frågor. Som
373
Bilaga 10 SOU 2010:70
ett led i denna riktning har man nu startat ett program där alla chefer erbjöds välja en av fem böcker som på olika sätt behandlar människorättsfrågor och demokratifrågor (där Lappalainens utredning om den strukturella diskrimineringen är en). Hösten 2009 kommer fem workshops att äga rum, där de olika böckerna ska diskuteras och relateras till det egna arbetet. Ambitionen är att samtliga anställda och förtroendevalda ska ha liknande workshops.
Ytterligare ett sätt att fånga upp frågor efter introduktionsprogrammet är den personalenkät som årligen genomförs i Södertälje. DO har granskat utformningen och föreslagit vissa ändringar som nu är genomförda.
Södertälje arbetar alltså mycket med frågor om bemötande, det egna ansvaret både förankrat i lagen och policydokumenten. På frågan om detta är tillräckligt svarar Margareta Sandberg och Paki Holvander att det inte är det. Ett viktigt problem är förstås den strukturella problematiken. Södertälje med dess oproportionellt stora ansvar för flyktingmottagandet, boende- och andra former av segregering aktualiserar fortsatt behov av nationellt samarbete kring frågorna. Även maktdelningsfrågan aktualiseras varje gång man söker effektiva lösningar på människorättsfrågor. Det är dock uppenbart att medvetet arbete med frågorna leder till att problemen synliggörs och kan tas upp på olika nivåer i samhället.
Respondenterna framhåller även vikten av olika närverk. Ett som nämns särskilt är det nationella nätverket för mångfald och mänskliga rättigheter som Paki Holvander var en av initiativtagarna till. Nätverket har i samarbete med SKL genomfört en verksamhetsanpassad utbildning i mänskliga rättigheter för representanter från 20 kommuner i landet. Utbildningen bestod av fyra teman:
1. introduktion till mänskliga rättigheter
2. styrning och ledning av tvärsektoriella processer
3. motverka och förebygga diskriminering
4. gemensamt aktivt arbete med mänskliga rättigheter för politiker
och tjänstemän
Till hösten planerar man i samarbete med bl.a. Rädda barnen och Röda korset en utställning om Mänskliga rättigheterna. Utställningen ska aktualisera skilda ”dilemman” och bidra till en fortsatt reflektion om de mänskliga rättigheterna.
374
Bilaga 10
Tranås kommun
I Tranås kommun används inte begreppet mänskliga rättigheter i introduktionsutbildningarna. Personalchefen Ola Bertilsson och personalutvecklaren Christina Gustafsson tror att det kan bero på att uttrycket mänskliga rättigheter kan uppfattas som provocerande. Tranås är en relativt liten kommun som Bertilsson beskriver som homogen, både etniskt och värderingsmässigt. Det kan vara ett skäl, anser Bertilsson och Gustafsson, till att politiker och chefstjänstemän anser att mänskliga rättigheter inte behövs eller att mänskliga rättigheter ”inte angår oss utan någon annan”. Ett perspektiv som Gustafsson särskilt framhåller som svårt att diskutera är jämställdhet. ”Det är svårt att förändra eftersom det ibland finns en grabbig stämning”, säger Gustafsson och får medhåll av Bertilsson. Båda efterlyser de en större mottaglighet för mänskliga rättigheter.
Introduktionsutbildning erbjuds nyvalda politiker en gång per mandatperiod och följs normalt inte upp av fler. Vid enstaka tillfällen erbjuds politikerna även utbildningsdagar kopplade till mänskliga rättigheter, såsom en eftermiddag om ”jämställdhetsfrågor, hbt- och minoritetsfrågor utifrån FN:s deklaration”. För nyanställda chefstjänstemän erbjuds introduktionsutbildning i genomsnitt vid färre tillfällen än en gång per år och följs normalt inte upp av fler. De introduktionsutbildningar som anordnas är både gemensamma och separata beroende på behov och för ingen av kategorierna är de obligatoriska. I samband med introduktionsutbildningarna ges olika policydokument inget särskilt utrymme i utbildningen. Däremot så erbjuds chefer och arbetsledare, utöver introduktionsutbildningarna för nyanställda chefstjänstemän, utbildning kring uppdatering av PA-frågor och policyfrågor. Vid sådana tillfällen kan det vara aktuellt att utbilda om ny lagstiftning såsom vid utbildningen i mars då cheferna fick information om den nya diskrimineringslagen. Deltagarantalet vid sådana utbildningar varierar beroende på ämne, men i snitt deltar cirka 65 procent av cheferna. Bertilsson anser att när det gäller introduktionsutbildningarna specifikt så vill han höja kvaliteten och utöka kvantiteten för att höja kunskapsnivån hos politiker och chefstjänstemän i Tranås kommun. Idag är introduktionsutbildningarna mellan fyra och åtta timmar för politiker och chefstjänstemän. Bertilsson ser en möjlighet med att ytterligare använda mänskliga rättigheters perspektiv i introduktionsutbildningar till exempel kring frågor om diskriminering, jämställdhet och mångfald. Idag bedömer Gustafsson
375
Bilaga 10 SOU 2010:70
att mänskliga rättigheter blir belysta ungefär en halvtimme per introduktionsutbildning som en särskild tematisk punkt i programmet och det kunde gärna få vara mer tid.
Introduktionsutbildningarna sker både i egen regi och av externa utbildare. Exempelvis har Tranås kommun anlitat sakkunniga inom jämställdhets- och arbetsmarknadsfrågor från länsstyrelse och regionförbund i angränsande geografisk närhet. När det gäller det specifika momentet av mänskliga rättigheter presenteras detta av personer med handläggarerfarenhet av MR-frågor.
I Tranås kommun finns policydokument framtagna för jämställdhet, handikapp, åldrings- och vårdfrågor, invandring och barn. Det senaste policydokumentet blev antaget av kommunfullmäktige den 25 maj 2009. De är framtagna av personalavdelningen och relaterar till den nya diskrimineringslagen som trädde i kraft den 1 januari 2009. Dokumentet utvecklar MR-relaterade frågor, men anknyter inte till mänskliga rättigheter i språk eller som övergripande struktur. Både Bertilsson och Gustafsson anser att det vore spännande och provocerande att få arbeta med mänskliga rättigheter som ett övergripande perspektiv som komplement eller som ersättning för policydokumenten. De menar att det kanske skulle lyfta fram andra prioriteringsfrågor och andra värderingskonflikter än de som kommunen arbetar med idag.
När det gäller ledarskapsfrågor bland politiker och chefstjänstemän så menar Bertilsson och Gustafsson att huruvida MR-perspektivet belyses i mångt och mycket är styrt av de enskilda politikernas medvetenhet om sådana frågor. I praktiken är det de tongivande rösterna som styr prioriteringar inom exempelvis skolan. Ett MRperspektiv om allas värde och lika rätt kan i de enskilda politiska besluten och prioriteringarna uppfattas som provocerande. En idé som har diskuteras har varit att utarbeta en ledarpolicy och i samband med en sådan skulle en introduktionsutbildning tydligt kopplad till mänskliga rättigheter vara konstruktivt, menar Bertilsson och Gustafsson. Båda är överens om att det finns ett behov bland politiker och chefstjänstemän av kompetensutveckling inom mänskliga rättigheter. ”Vi behöver djupare kunskap, jämförelsematerial och vidare perspektiv”, säger Gustafsson.
376
Bilaga 10
Upplands-Bro
Personalchefen Barbro Norén Sundin intervjuades den 15 maj 2009. Hon berättar att introduktionsprogram utformas olika för skilda kategorier men även individuellt efter behov. Vad gäller politikerna så erbjuds en gemensam utbildning efter varje nytt val där tonvikten läggs på beslutsprocesserna inom kommunaldemokratin. Vidare finns det behov som är specifika för varje nämnd som leder till olika inslag i introduktionerna. För alla gäller en genomgång av och en diskussion om de policydokument som finns i kommunen. Dessa är framför allt Program mot kränkande särbehandling och sexuella trakasserier och Mångfaldsplan.
Vad gäller tjänstemän så utformas alla introduktioner individuellt efter behov. Däremot förekommer det gemensamma tillfällen då extern expertis anlitas i vissa frågor som har aktualitet för flera. Exempel är även här arbetet för mångfalden och förebyggande insatser vad gäller trakasserier.
Barbro Norén Sundin framhåller att det är viktigt att alla chefer och övrig inom kommunen anställd personal får arbeta aktivt med policydokumenten. Det leder till att viktiga perspektiv och frågor medvetandegörs. I sina samtal med nyanställda brukar personalchefen gå igenom policydokumenten. De finns tillgängliga via intranät. Där framgår det att ledaren ”är ytterst ansvarig för förebyggande insatser och för att åtgärder snabbt vidtas om kränkande särbehandling eller sexuella trakasserier förekommer”.
Det är vidare både viktigt och möjligt (då kommunen är relativt liten) att personalchefen uppmärksammar de fall där MR-kränkningar uppstår (eller verkar kunna uppstå) och utarbetar konkreta förslag till åtgärder i samråd med de berörda. Personalchefen brukar besöka verksamheterna och menar att det i Upplands-Bro är möjligt att ha god inblick i situationen. I vissa fall kan frågan om extern kompetens aktualiseras. Barbro Norén Sundin berättar om att det i kommunen under senare tiden har anlitats psykolog, beteendevetare och mångfaldskonsult.
Mångfaldsarbete och arbete mot diskriminering återkommer Barbro till flera gånger. Hon menar att det inte bara är viktigt att medvetandegöra risken av negativ särbehandling av vissa grupper vid till exempel anställningsförfaranden utan det är också av betydelse att diskutera de positiva effekter som mångfaldsarbetet leder till. Både inom skola, förskola och äldreomsorg är till exempel tillgång till flera språk och flera kulturer berikande och bra för
377
Bilaga 10 SOU 2010:70
verksamheten. Barbro Norén Sundin berättar om att kommunen nu satsar på ett nytt program som kommer att användas vid samtliga utlysningar av tjänster inom kommunen. Meningen är att tydliga och transparenta meritbeskrivningar presenteras och alla intresserade får markera sina meriter så att risken att missa den relevanta kompetensen minskar.
Upplands-Bro har en särskild rekryteringspolicy som syftar till ”att sammansättningen av de anställda ska spegla vår kommun”. I policyn ges konkreta råd till hur man ska uppnå målet. Exempel på sådana är: ”annonsera i media som läses av etniska minoriteter”; ”se upp för uttryck som till exempel social kompetens − definiera i förväg vad som menas”, ”alla färdigheter och egenskaper som krävs ska ha samband med uppgifter i det lediga arbetet”.
Mångfaldsplan har som mål att ”skapa en organisation som värderar och tar tillvara de anställdas olikheter” snarare än ”tolererar dem”. Planen har som grund den förra lagstiftningen mot diskriminering (med skilda diskrimineringsgrunder och flera ombudsmän). En viktig del i planen är att alla anställda ska informeras om dess innehåll.
För åren 2009−2011 finns det även Folkhälsoplan antagen av Kommunfullmäktige den 18 december 2008. I planen markeras det att ”alla − oavsett ålder, kön, ursprung, religion, sexuella läggning eller funktionsnedsättning − ska ha en verklig möjlighet att påverka olika beslut. Planens inriktning är insatserna för att öka demokratisk, social och kulturell delaktighet.
Bland de människorättsfrågor som enligt Barbro Norén Sundin aktualiseras oftare är frågan om kränkningar. Policydokumenten bidrar till att frågan synliggörs och arbetet effektiviseras. Hon framhåller att man ofta arbetar ”nära problemen”, söker lösningar på plats. Det verkar vara så att tydliga dokument uppfyller sin funktion. De riktar chefernas uppmärksamhet mot de relevanta riskområdena. På frågan om policydokumenten kom till ”uppifrån” svarar personalchefen att de visst gör det, samtidigt som hon menar att processen kring dessa dokument ger en bra effekt i verksamheten.
Barbro Norén Sundin påpekar något hon tidigare framhållit i enkätsvaren, nämligen kopplingen mellan mänskliga rättigheter och demokrati. Hon menar att det är viktigt att alla är inkluderade i de beslut som berör dem. Barbro berättar att hon brukar fråga alla deltagare vid utbildningstillfällen och möten kring policyfrågor om
378
Bilaga 10
vad de anser om det som diskuteras. Det är viktigt att få så brett inflytande och deltagande som möjligt.
Ledarskap verkar inte aktualiseras som ett eget begrepp i praxisen. Dels är det olika roller som politiker och tjänstemän har, dels är det många områden där olika kompetensformer aktualiseras. Även här arbetar man efter individuella behov och försöker ta reda på vad enskilda anser sig behöva vad gäller kompetensutveckling och utbildning.
Barbro Norén Sundin kan inte se något omedelbart behov av andra former av introduktion i samband med MR-frågor än de som redan finns. Hon menar att det är något lättare för en mindre kommun att möta olika individuella behov vid introduktion. Som svar på frågan om den juridiska kompetensen framhåller hon att den finns att tillgå via SKL.
Uppsala kommun
Intervju med Per Davidsson, kanslichef i Uppsala kommun genomfördes den 11 juni 2009. Per Davidsson berättar att alla de nyvalda politikerna i Uppsala erbjuds ett introduktionsprogram. Det består av sex olika ämnen och varje ämne ägnas ungefär tre timmar åt. Till dessa ämnen hör till exempel Det politiska ledarskapet och tjänstemannaledarskapet och Juridik för förtroendevalda. Dessa tillfällen är välbesökta även om de inte är obligatoriska. Man använder sig av den egna kompetensen vid dessa utbildningar. För de politiker som kommer under en pågående mandatperiod erbjuds ingen generell introduktion.
Per Davidsson berättar vidare att nämnderna anordnar sina introduktioner som vanligtvis är en till två dagar och berör bland annat den lagstiftning som aktualiseras av den respektive nämndens sfär.
Per Davidsson framhåller att frågor om de mänskliga rättigheterna inte berörs specifikt under den gemensamma introduktionen utan indirekt då demokratifrågor diskuteras. Ledarskap är ett viktigt ämne och det avhandlas under introduktionen. Kommunallagen är utgångspunkten här. Man diskuterar villkoren för kommunalt politiskt ledarskap, rollfördelningen, delegationsordningen etc. Det handlar framför allt om att söka konkretisera maktdelningsmodellen. Även frågan om det politiska ansvaret diskuteras ingående.
379
Bilaga 10 SOU 2010:70
Per Davidsson antar att människorättsfrågor aktualiseras inom nämndernas introduktioner. Han framhåller även att det finns god juridisk kompetens inom kommunen, så att alla förtroendevalda kan vända sig till den juridiska avdelningen om de behöver råd vad gäller de rättsliga aspekterna.
På frågan om man skulle överväga att ta upp människorättsproblematiken i Uppsalas introduktionsprogram för nyvalda politiker svarar Per Davidsson att utmaningen då är att på ett tydligt sätt koppla frågorna till politikerrollen. Per Davidsson kan tänka sig att EG-rätten skulle kunna vara en bra ingång i frågan om kommunalpolitikerns ansvar för de mänskliga rättigheterna.
Intervju med Åsa Blomé, ledarutvecklare i Uppsala kommun, genomfördes den 16 juni 2009. Hennes ansvarsområde är introduktion för samtliga chefer samt arbete med att främja utvecklingsmöjligheter för dessa. Det kan handla om både utvecklingen inom tjänsten och nya möjligheter inom organisationen.
Alla nyanställda chefer erbjuds tre dagars introduktionsprogram. Detta sker en gång varje år och gruppen brukar vara på cirka 20 deltagare. Introduktionen ges med hjälp av den egna kompetensen då Uppsala kommun har stora resurser både vad gäller förvaltningskompetens, beteendevetenskap och juridik. De frågor inom människorättssfären som behandlas är till exempel lika behandling av medarbetare, genus och jämställdhet, ledaransvar och arbetsrätt samt Barnkonventionen. Vidare sker introduktion inom respektive förvaltningsenhet.
Det finns även fortbildningsprogram med sju till åtta dagars obligatorisk vidareutbildning där olika aspekter inom Human Resourcesområdet behandlas. Arbetsrätt, kommunikation och ledarskap, mångfald samt särskilt mångkulturalism berörs explicit. Åsa Blomé framhåller att det är mycket viktigt att diskutera dessa frågor i en nära koppling till verksamheterna. Konkreta exempel tas upp och diskuteras.
Ytterligare en uppföljning handlar om ett ettårigt program som getts två gånger (2005 och 2008), nu senast med 23 deltagare. Det omfattar 16 dagar och berör frågor om ledarskap, ledarens självuppfattning, processer i grupper etc. En dag ägnas särskilt åt genus och mångfald.
Åsa Blomé berättar att både introduktionen och vidareutbildningen knyter an till Uppsala kommuns policydokument Hållbar utveckling antagen av kommunfullmäktige i augusti 2008. I dokumentet stipuleras att ”Uppsala kommun ska kännetecknas av att
380
Bilaga 10
verka för mänskliga rättigheter i alla sin verksamhet”, vilket bland annat konkretiseras med att ”vi som medborgare […] värderas lika i familjen, i arbetslivet och i samhällslivet”. Hållbarhetspolicyn har nu följts upp med Hållbarhetsbokslut för 2008. Dokumenten tas upp och diskuteras under introduktionen.
På frågan om vilka MR-frågor som aktualiseras i ledarskap inom olika typer av kommunala verksamheter svarar Åsa Blomé att det framför allt handlar om insikten i vikten och formerna för demokratisk styrning och maktdelning. Förvaltningen måste skötas så att den implementerar de politiska besluten på ett bra sätt. Detta arbete måste ske kontinuerligt så behovet av granskning och självgranskning finns alltid.
Likabehandling är en mycket viktig princip som måste konkretiseras både rättsligt men även i den konkreta situationen. Det är viktigt för varje ledare att få hjälp med att medvetandegöra sina värderingar och granska huruvida dessa leder till handling. Åsa Blomé ger exempel som handlar om jämställdhet som sällan ifrågasätts men kräver att man granskar det egna beteendet och verksamheten. (Hur kommer det sig att män ofta får snabbare hjälp med hemtjänst än kvinnor? Varför tänker jag ”kvinna” när jag hör ordet ”sekreterare”?)
Uppsala kommuns chefer har tillgång till juridisk kompetens både för att möta och förebygga konfliktsituationer. På frågan om var de stora utmaningarna vad gäller människorättsarbetet ligger svarar Åsa Blomé att man i Uppsala är medveten om utanförskap som bl.a. aktualiseras genom segregering, att skolan och socialtjänsten är de områden där man ständigt är i behov av att följa upp utvecklingen.
Åsa Blomé poängterar ytterligare att arbetet måste kopplas till konkreta frågor. Det är viktigt att arbeta med värderingarna och hur de speglas i handling. Risken finns alltid att vi har de rätta uppfattningarna men inte gör mycket av dem.
Övertorneå kommun
Övertorneå kommun ligger, som namnet antyder, vid Torneälven – mellan Haparanda kommun i söder och Pajala i norr. Som gränskommun mellan Sverige och Finland, och med central placering i Tornedalen, är kommunen med sina cirka 5 000 invånare, tillsammans med sin granne på finska sidan, Ylitornio, en centrumort i
381
Bilaga 10 SOU 2010:70
Tornedalen. Kommunen, som ligger vid polcirkeln, präglas av småindustri, jordbruk och turism.
I Tornedalen talas vid sidan om svenska och finska även tornedalsfinska, eller meänkieli, vilket f.ö. betyder ”vårt språk”. På svenska sidan är detta ett skriftspråk och det betraktas på kommunens hemsida ”som den främsta kulturbäraren i området”.
Meänkieli har som bekant sedan år 2000 ställning som ett minoritetsspråk i Sverige. Övertorneå ingår därmed i förvaltningsområdet för två av de svenska minoritetsspråken, meänkieli och finska. Inom kommunförvaltningen är tvåspråkigheten (meänkieli respektive svenska) utbredd och i praktiken aldrig något problem. Cirka 80 procent av kommunens invånare talar både svenska och meänkieli. Dessutom talar många riksfinska.
Kommunen producerar inte regelbundet material på meänkieli. Det sker om någon efterfrågar men det är inte rutin att göra det. Det är inget krav om att man ska kunna tala meänkieli för att anställas vid kommunen. Finska (riksfinska) är också utbredd och det kan ibland vara så att personer med en kompetens som kommunen behöver endast talar finska. Då är det ett knepigt avgörande om man ska anställa en person i alla fall, trots att det är en svensktalande kommun.
Kommunfullmäktige i Övertorneå har 35 platser, för närvarande fördelade mellan sju partier. Alla nyvalda politiker introduceras efter varje val i kommunens arbete och de lagar och regler som gäller, som kommunallagen, målstyrningsmodellen, det kommunala utjämningsbidraget, hur det fungerar och vad det betyder, diskrimineringslagar, visions- och policyarbete. Särskilt jämställdhetsfrågorna tas upp i detta sammanhang. Övertorneå kommun kommer nu att arbeta om jämställdhetsplanen i relation till den nya diskrimineringslagens nio områden.
Den här utbildningen är en endagsutbildning och den sker i egen regi, med medverkan av handläggare med ansvar för olika delområden. Varken för politiker eller chefstjänstemän är de här utbildningarna obligatoriska.
Det finns en utvecklad MR-policy inom vissa områden, som jämställdhet och åldringsvårdsfrågor, vilket tas upp som en särskild punkt i utbildningen för politiker. När det gäller chefstjänstemän är detta från första början en liten grupp, av naturliga skäl, och den senaste femårsperioden har få nyanställningar gjorts, och därför någon introduktionsutbildning inte varit aktuell. En ny chef introduceras därför individuellt, när anställning skett.
382
Bilaga 10
Sammanfattning
Målet med intervjuerna har varit dels att komplettera den bild som framgått av enkäten, dels att få en djupare inblick i några utvalda verksamheter. Man kan nu konstatera att de genomförda intervjuerna fyller sin funktion och både kompletterar och fördjupar det resultat som uppnåtts genom enkätundersökningen. En närmare analys och granskning av både enkätundersökningen och intervjuundersökningen kommer att presenteras i kapitel 4. Man kan dock redan nu påpeka att intervjuundersökningen indikerar att det i intervjumaterialet förekommer olika sätt att tolka själva begreppet Mänskliga rättigheter. Detta stärker vårt intryck angående enkätundersökningen där en del skillnader mellan respondenterna kan bero på att man uppfattar begreppets innebörd olika. Därför ska vi i den kommande analysen i kapitel 4 reflektera över hur begreppet tolkas och vad de olika tolkningarna kan ha för konsekvenser för de berörda verksamheterna.
Våra respondenter ger oss en ganska bra bild av hur introduktioner för nyvalda politiker och chefstjänstemän ser ut. Som det framhållits tidigare, har alla våra respondenter varit tjänstemän, vilket innebär att vi inte haft möjligheten att fördjupa bilden av alla utbildningar för politiker genom att vända oss till ytterligare kategorier av respondenterna. Vi bedömer dock att informationen om de övergripande introduktionerna för politiker kan fungera som ett underlag för vidare diskussion. Framför allt bekräftar intervjuerna den bild som framgår av enkätundersökningen. Introduktionerna ser olika ut och på olika håll prövar man olika modeller för att erbjuda de nyvalda politikerna och de nyanställda chefstjänstemän en bra introduktion. Till skillnad från enkäten gav oss intervjuerna möjligheten att ställa följdfrågor för att bättre förstå vad dessa olikheter i synen på introduktionen beror på. Vi menar oss kunna konstatera att de flesta respondenter menar att rejäla introduktionsprogram behövs och frågan är snarare hur de ska utformas och genomföras. Respondenterna menar att även rättighetsperspektivet är viktigt. Dock verkar de ha olika uppfattningar om både vad detta perspektiv innebär och vilken plats det ska ha.
Intervjumaterialet kompletterar enkäten i frågan om policy kring de mänskliga rättigheterna. Framför allt verkar bilden problematiseras då enkätundersökningen visade att man sällan använder övergripande policydokument i sina introduktioner. Våra respon-
383
Bilaga 10 SOU 2010:70
denter ger dock oss något fördjupad bild av hur sådana ser ut och hur de kan användas i introduktionerna. Ett ganska frekvent exempel är hur man arbetar med diskrimineringsproblematiken. Därför kommer vi i kapitel 4 att särskilt diskutera frågan om betydelsen av policydokument.
En annan reflektion som följer på intervjuundersökningen och som kommer att diskuteras i kapitel 4 är de olika typer av kompetens i människorättsfrågor som enligt våra respondenter finns i kommuner och landsting. En del kommuner och landsting (ofta de resursstarka) har mycket god kompetens i människorättsfrågor inom den egna verksamheten vilket spelar en avgörande roll för att rättighetsperspektivet inarbetas i både introduktionsutbildningar och olika former av fortbildning. På andra håll saknas sådan kompetens av olika skäl, vilket medför en del utmaningar vad gäller ett tydligare rättighetsperspektiv i utbildningarna.
Motivationsfrågan samt frågan om hur man gör människorättsfrågan konkret och verksamhetsnära är något många av våra respondenter tagit upp. Om det finns samstämmighet mellan alla våra respondenter så är det just i frågan om att mänskliga rättigheter inte får vara ”abstrakta och akademiska”. Intervjurespondenterna delar med sig av olika erfarenheter kring problematiken och vi kommer att utveckla analysen av det i det följande kapitlet.
Kapitel 4 Diskussion och slutsatser
Vad är de mänskliga rättigheterna?
De mänskliga rättigheterna är de legitima anspråk som alla människor kan ha i relation till statsmakten som i sin tur kan delegera plikterna på olika sätt. I Sverige blir en stor del av ansvaret för implementeringen av de mänskliga rättigheterna, och särskilt de sociala och kulturella rättigheterna, kommunernas och landstingens. Därför är det viktigt att ansvaret är explicit artikulerat och ledarskapet genomsyras av ett tydligt rättighetsperspektiv. Detta förutsätter att man har en begreppslig klarhet med avseende på vad de mänskliga rättigheterna står för.
I vårt studium av introduktioner för nyvalda politiker och nya chefstjänstemän framgår en ojämn bild av hur själva begreppet ”mänskliga rättigheter” förstås och tillämpas. Vi kan konstatera att det saknas en gemensam och klar uppfattning om begreppet, vilket
384
Bilaga 10
enligt vår mening försvårar arbetet för att effektivt implementera de mänskliga rättigheterna inom kommuners och landstings ansvarssfärer.
Som redan framhållits visar det sig att majoriteten av de kommuner och landsting som svarat på enkäten inte använder begreppet mänskliga rättigheter i sina introduktioner för nyvalda politiker och nyanställda chefstjänstemän. Av dem som använder begreppet verkar majoriteten koppla det till ett eller fler särskilda områden (personalpolitik, diskriminering, jämställdhet). Inom en del kommuner och landsting som anordnar introduktioner för sina nyvalda politiker och nya chefer menar man att ”mänskliga rättigheter”, ”kränkning av rättighet” är begrepp som är allt för ”stora ord” för att användas i Sverige utan ska brukas i relation till de andra länderna. Andra menar att mänskliga rättigheter är detsamma som demokrati. Samtidigt ändrar man sig när frågan konkretiseras under intervjusamtalen. Man känner igen sig i till exempel frågan om arbete mot olika former av diskriminering. Här menar vi dock att det är viktigt att diskriminering kan beskrivas i termer av rättighetskränkning och att den på ett tydligt sätt relateras till Sveriges internationella åtaganden och innehållet i diskrimineringslagen (2008:567). Annars är risken stor att rättighetsperspektivet reduceras till attitydfrågan vilken det inte är. På en del kommuner och landstingen tenderar man att överbetona just attityderna och arbetar för lite med de mänskliga rättigheterna som lagstadgade plikter.
Vår undersökning visar också att några kommuner och landsting har ett klart och konkret begrepp om de mänskliga rättigheterna som också inarbetas i introduktionerna. Man utgår ifrån lagar och policydokument, man talar om strukturell problematik och i och med det lägger en bra grund för att de berördas ansvar för implementeringen ska medvetandegöras och förverkligas.
Undersökningen visar att det är få kommuner och landsting som har någon övergripande policy om de mänskliga rättigheterna. Däremot finns det vissa rättigheter som fångas upp och i och med det blir en fråga även under introduktionsutbildningar. Till dessa hör framför allt jämställdhet, handikapp, åldringsfrågor, barn och etniska minoriteters rättigheter. Enligt vår uppfattning finns det både en styrka och en svaghet i detta. Styrkan handlar om att varje konkretisering är bra och leder till att de berörda blir motiverade och diskuterar rättighetsfrågorna i närhet till det egna ansvarsområdet. Samtidigt menar vi att ett övergripande begrepp och en
385
Bilaga 10 SOU 2010:70
övergripande diskussion skulle stärka implementeringen då det fokuserar på maktinnehavarens plikter mot alla som berörs av ens maktutövning snarare än på vissa ”utsatta” grupper. En annan viktig aspekt här är att den övergripande förståelsen skulle minska risken att nya former av diskriminering förblir osynliga under längre tid.
Vi kan vidare konstatera låg generell medvetenhet om spänningsförhållandet mellan demokrati som en form av majoritetsstyre och de mänskliga rättigheter som lagstadgade begränsningar av majoritetens makt. I en del utbildningar diskuteras demokratiska processer som likvärdiga med rättighetsperspektivet. Detta anser vi vara olyckligt då det kan försvåra de nyvalda politikernas och de nya chefernas insikt i det ansvar som man har i sin respektive roll. Vad är mitt ansvar? Vem är rättigheternas subjekt (innehavare)? Vad säger lagen? Dessa frågor diskuteras allt för lite och saknas ibland överhuvudtaget på de introduktioner som vi har studerat. Att det finns juridisk expertis i alla kommuner och landsting är bra men inte tillräckligt. Det är nödvändigt att kunna se människorättsproblematiken utan att någon rättslig tvist uppstått eller riskerar att uppstå.
En ytterligare skillnad som är värd att uppmärksamma är en ojämn insikt om att ledarens ansvar i rättighetsfrågor bör omfatta alla som berörs av hennes eller hans handlingar (i tjänsten). Detta gäller framför allt introduktioner för nya chefer. På många håll överbetonar man ledarens ansvar för de egna medarbetarna på bekostnad av ansvar för de medborgare som berörs av förvaltningen. Detta avspeglas i att flera respondenter i vår undersökning associerar mänskliga rättigheter till personalfrågor. Det finns dock en del goda exempel där ansvar för medarbetare kombineras med insikten och chefens och de anställdas gemensamma ansvar för att förvaltningen ska främja att de berörda medborgarnas rättigheter garanteras.
Styrdokument och policyhandlingar
Den praxis som håller på utvecklas nationellt och internationellt indikerar att policy och handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna är ett effektivt implementeringsinstrument och i många fall leder till att arbetet på att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna intensifieras. I linje med sina internationella åtagan-
386
Bilaga 10
den ” […] uppmuntrar [den svenska regeringen] också kommuner och landsting att ta fram lokala handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna för användning inom den egna verksamheten” (En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 5.4).
Vår undersökning visar att det är bara ett fåtal kommuner och landsting som har övergripande policydokument eller handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna. De flesta kommuner och landsting i vår enkätundersökning uppger att de inte heller använder befintliga policyhandlingar, som ofta handlar om specifika områden (mest frekvent jämställdhet och handikapp), i sina introduktioner. I intervjuundersökningen finns dock flera exempel på att man på olika sätt anknyter till policyhandlingar i sina introduktionsprogram. Det som enligt vår mening är positivt med det senare är att introduktionen blir ett led i en pågående process snarare än en punktinsats. En handlingsplan arbetas fram, introduceras för de nya och följs sedan upp, vilket leder till att de perspektiv som omfattas av planen blir ett bestående inslag i verksamheten.
Det finns dock alltid en risk att policyhandlingar och planer blir för abstrakta och uppfyller ett slags ”reklamfunktion” istället för att konkretisera maktinnehavarnas plikter. I vår undersökning (framför allt i dess intervjubaserade del) finns exempel på allt för vaga och oprecisa dokument samtidigt som det finns exempel på välgenomarbetade och förpliktigande dokument. I de goda exemplen relaterar man tydligt till den aktuella lagstiftningen för att sedan konkretisera vad ”just vi” måste göra i ljuset av denna. Man använder sig av sådana dokument under introduktion och många gånger använder man sig av intranät för att uppnå en kontinuitet i arbetet. De allt för vaga dokument vars enda budskap är ett slags konstaterande av att vi värderar alla lika leder däremot till devalveringen av rättighetsspråket istället för att stärka skyddet av rättigheterna.
Våra intervjuundersökningar indikerar att den nya diskrimineringslagen kan leda till att fler sammanhållna policydokument utarbetas vilket även stärker rättighetsperspektivets status under introduktionerna. På flera håll i landet har man redan inarbetat lagen i sina styrdokument och börjat använda dessa på sina introduktionsprogram. Man söker vidare former för att ytterligare konkretisera den gemensamma policyn i de olika verksamheterna. Då man i flera kommuner och landsting tagit hjälp av DO i dess gamla form (före januari 2009) kan man nu förvänta sig att den nya
387
Bilaga 10 SOU 2010:70
sammanhållna DO kan bidra till att policyn utarbetas i mer generella termer och i en tydligare närhet till rättighetsperspektiv.
Kompetens
Som redan framhållits visar vår undersökning en ojämn nivå på rättighetsperspektivets närvaro i de befintliga introduktionerna. Vi menar oss kunna se en klar koppling mellan detta och en ojämn kompetens i människorättsfrågor i olika kommuner och landsting. Som framgår av vår enkätundersökning bedrivs de flesta introduktionerna i egen regi vilket ställer höga krav på den befintliga kompetensen.
På en del platser finns det mycket hög kompetens hos en eller flera av de ansvariga för utbildningarna eller hos någon eller några som brukar medverka i utbildningens utformning och genomförande. I de fallen brukar människorättsperspektivet presenteras tydligt och konkret och tenderar även att bli ett första led i en fortsatt process. Dessa är dock en klar minoritet och ofta resursstarka storstadsenheter. I en del fall anlitar man extern expertis och i många fall erbjuder man introduktioner där rättighetskompetensen saknas helt. Detta kan till en del förklaras med bristande resurser men kan även bero på att man inte prioriterar frågan om ansvar för de mänskliga rättigheterna.
När man funderar över vilken typ av kompetens som behövs indikerar vår undersökning att den stora utmaning nästan alltid handlar om att hitta en kompetens som på ett bra sätt förenar god kännedom om det övergripande rättighetsperspektivet med god kännedom av den aktuella verksamheten och god förmåga att utforma introduktioner på ett verksamhetsrelevant sätt. På några platser har man valt att komplettera de egna kunskapsresurserna med extern expertis för att utforma särskilda program (spel, dialoger etc.). Vi menar att en kombination av internt och externt perspektiv är avgörande för att rättighetsperspektivet ska vitaliseras under introduktionerna. Ett renodlat externt perspektiv leder till att motivationen hos de nyvalda politikerna och de nya cheferna minskar medan enbart det interna perspektivet kan leda till att man brister i självkritiken. Det externa perspektivet är även nödvändigt för att väcka frågor som av olika skäl inte hunnit artikuleras i verksamheten.
388
Bilaga 10
Framför allt på basis av vår intervjubaserade undersökning kan vi konstatera att det i de flesta fall är kvinnor som arbetar med att utforma och genomföra introduktioner och i och med det har ansvar för människorättsfrågor inom dessa. Vi menar att det vore av intresse att vidare undersöka betydelsen av denna ojämna könsfördelning. Vi kan vidare konstatera att flera kommuner och landsting använder sig av olika nätverk för att skaffa sig en kompetens eller stärka den befintliga kompetensen i rättighetsfrågor. På vissa håll finns nätverkarbete som ett inslag i introduktioner. Detta stärker den samlade kompetensen och kan även vara en bidragande faktor till att människorättsfrågor ”processas” i verksamheter snarare än att bli omnämnda då och då.
Motivation och verksamhetsanknytning
Enkätundersökningen visade att tretton kommuner, det vill säga var fjärde, inte har gett chefstjänstemän möjlighet till introduktionsutbildning under den senaste femårsperioden. Politiker får som regel alltid en introduktionsutbildning, varav de flesta en gång per mandatperiod. I intervjuerna frågade forskargruppen särskilt om MR-perspektiven i introduktionerna och fick på flera platser svaret att det knappast är genomförbart att ha MR som övergripande tema för introduktioner. Det skulle inte motivera chefstjänstemän och politiker att prioritera sådana i konkurrens med andra arbetsuppgifter och fortbildningsfrågor. På några platser, särskilt i resurssvaga kommuner, beskrevs det som svårt att över huvud taget få framför allt politiker att delta. Detta kan bero på att MR av respondenterna uppfattas som abstrakta och mindre angelägna frågor för den egna kommunen eftersom MR är något som mer angår världen utanför Sverige. Ett annat skäl är att MR beskrivs som svårt att relatera till den nära verksamheten då frågorna inte direkt angår specifika områden som jämställdhet eller barnens rättigheter. Utredningen visar dock att i de kommuner och landsting där man har satsat på MR i utbildningar, såsom workshops eller spel som iscensätter MR-perspektiv, så har man verkligen lyckats med att implementera ett tänkande om MR på olika nivåer i förvaltningen.
I några kommuner som deltog i intervjuerna, och som inte arbetade med MR-perspektiv på ett integrerat sätt i introduktionsutbildningarna, uttrycktes en vilja att inleda ett sådant arbete. Att
389
Bilaga 10 SOU 2010:70
besvara enkäten och samtala i intervjuerna gav enligt respondenterna uppslag till nya sätt att tänka kring introduktionsutbildningarnas utformning.
För att öka motivationen i fråga om införlivandet av MRperspektivet i introduktionen är det enligt vårt synsätt avgörande att hitta vägar till konkretiseringen av människorättsfrågor så att de diskuteras nära de aktuella verksamheterna. Att göra det genom att reflektera över ledarens ansvar är en väg. Vilka rättsliga bestämmelser aktualiseras i ledarrollen? Hur ska man agera för att uppfylla kraven?
En annan möjlighet är att söka införa rättighetsperspektivet i introduktioner så att det, efter en kortare generell introduktion, tas upp i samband med andra verksamhetsnära frågor. Om mänskliga rättigheter diskuteras som ett redskap för att förbättra olika former av ledarskap borde motivationen stärkas. Ytterligare ett intryck som vi har fått är att på de platser där MR-perspektivet redan under introduktionen kopplas till en fortsatt process är det lättare att hitta en motivation för att starta diskussionen.
Strukturella faktorer vid genomförandet av mänskliga rättigheter
När mänskliga rättigheter introduceras och genomförs, på en liten arbetsplats såväl som i en stor organisation, är detta inte bara en praktisk fråga om hur man kan göra i viss, konkret situation, utan det handlar också om att bakom varje sådan situation finns ett mönster av handlingar – ”så gör vi alltid här” – med regler och normer knutna till dessa. När en patient inte får adekvat behandling efter att ha sökt sig till en läkare, eller när Pelle slår Lisa på skolgården, så kan detta som en enskild händelse sannolikt redas ut. Men om det visar sig, att vissa patienter råkar oftare illa ut än andra, eller att pojkar mer eller mindre dagligdags slår flickor på skolgården, då ser vi ett mönster som vi kan kalla strukturellt. Vi har hittat en etablerad ordning, på ont eller gott, för hur kontakterna ser ut mellan två personer (det kunde lika gärna ha varit samhällsgrupper). I exemplen ovan är kontakten präglad av (bristen på) inflytande, kunskap och makt, och den producerar regelbundet samma resultat. När detta resultat är till den ena sidans nackdel – vilket är det vanliga – har en strukturell orättvisa uppstått (Det blågula glashuset, SOU 2005:56).
390
Bilaga 10
Att tillämpa mänskliga rättigheter betyder dels att förhindra att enskilda drabbas när deras rättigheter åsidosätts, dels att se till att varje enskild, inom kommunens eller landstingets ansvarsområde, får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Man har rätt att inte bli kränkt eller diskriminerad och man har rätt att till exempel få tillgång till undervisning upp till en viss nivå. Som vi har sett i enkätsvaren och intervjuerna finns det en stor variation bland svenska kommuner och landsting vad gäller inkorporerandet av MR-frågor och MR-perspektiv i de utbildningar som nyvalda politiker och nyanställda chefstjänstemän får sig till del.
Den första dimensionen i att skapa ett MR-medvetande är att varje chef, i sin roll, och varje politiker, i sin roll, inser att man i denna position har både inflytande och makt. Många uttrycker detta som inspirerande och en möjlighet, andra kan göra det i mera grovkorniga termer. Under alla omständigheter är det viktigt att introduktionsutbildningar inte väjer för inflytandedimensionen i den roll som det innebär att vara chef eller politiker. Olika chefsrollsideal har olika inställning till vad som traditionellt har betecknats som kärnan i begreppet ”chef”. Under en tid tonades beslutsfunktionen ner på bekostnad av till exempel coachroll eller samarbetsperspektiv. En politiker eller chef på högre eller lägre nivå, som inte tar till sig insikten att man besitter en position av inflytande och makt – oavsett på vilket sätt man sedan väljer att utveckla sin roll – har inte heller tagit till sig den centrala komponenten i en strukturell förståelse av sitt eget uppdrag eller arbete, vilket, skulle vi säga, också är en förutsättning för varje MR-analys.
Den andra dimensionen är att se vilka strukturer som vi alla omges utav. Många strukturer är interna. Inom en kommun eller ett landsting finns ofta starka informella strukturer. De kan bygga på yrkeskårers egna interna traditioner (”professionell etik”), eller på enskilda erfarenheter som blir till ”sanningar” (”inom äldrevården anställer vi alltid kvinnor, det lärde vi oss efter historien med Pelle”). Sådana strukturer är informella. De förs över mellan anställda i en arbetsgemenskap, och de är därmed på sätt och vis ”osynliga”.
Att strukturer uppfattas som osynliga gör att de också riskerar att bli omedvetna. För att kunna se bortom denna omständighet måste vi ställa några ”extra” frågor i sammanhang där t.ex. tradition eller effektivitetskrav hittills alltid fått fälla avgörandet: Varför tror du 59-åringar arbetar långsammare än 39-åringar? Skulle inte en
391
Bilaga 10 SOU 2010:70
manlig vårdare med samma hemspråk som patienterna vara en tillgång snarare än ett problem i organisationen?
Men internt i en organisation finns det också formella strukturer, synliga och med direkt inflytande på vad som sker. Alla som söker bistånd från en svensk kommun, eller sjukvård från ett landsting, kommer i direkt kontakt med formella strukturer som skapar en ram inom vilken den fortlöpande kontakten mellan myndigheten och invånaren/vårdtagaren etableras. Inom denna ram utvecklas sedan en mängd kontakter som styrs av etablerade regler, vilka av många uppfattas som trygghetsskapande. De gör att ”alla behandlas lika” och de skapar en grund för konsekvens och genomskinlighet i behandlingen, så långt integritetsreglerna medger det senare. De formella strukturerna är vad varje handläggare har att arbeta inom, för att fullfölja deras syften och därmed uppnå målen för verksamheten. Som nämndes ovan är dessa både en trygghet, genom att de skapar förutsägbarhet och konsekvens, och ett problem genom att de utan urskillning också bevarar synsätt som är mindre önskvärda, och som vi skulle avvisa om vi direkt kunde se hur de fungerar.
Andra strukturer är externa. De ligger utanför vad en enskild kommun eller landsting direkt kan påverka. Dessa strukturella faktorer sätter kommunen/landstinget i relation till övriga, jämförbara enheter i landet. Här finns t ex ett informellt tävlande mellan olika kommuner, jämförelsegrunder som sätter en informell agenda: Vad kännetecknar en attraktiv kommun, ett väl fungerande landsting, en region stadd i utveckling? Arbete, fritid/natur, service och kultur är de överlägset vanligaste begreppen på hemsidor där man presenterar sig.
Om vi går vidare till den sista kategorin, de externa och formella faktorerna, finner vi att de är lättare att se. Bara det faktum att små kommuner, med kanske 6 000 invånare, i lagar och ansvar principiellt likställs med kommuner som har en halv miljon eller fler invånare, visar på en grundläggande strukturell problematik (utjämningsbidraget till trots!) som direkt visar sig när det mångfacetterade begreppet mänskliga rättigheter kommer på tal. Detta är kanske inte främst en kompetensfråga – stora landsting och kommuner kan kanske lättare motivera att ha personer med speciell MR-kompetens – utan mera en fråga om arbetsformer, variationen av mänskliga behov, och kunskaper om det lokala samhällets förutsättningar. Kompetensen visar sig i tillämpningen i varje enskild situation, inte i första hand i handläggarens formella bakgrund.
392
Bilaga 10
Varje kategori av kommuner har sina problem och möjligheter, mångfalden i storstaden skapar resurser och en större variation i problembilden på samma gång. Lokalkännedom och närhet till verksamhetens mottagare skapar i små kommuner möjlighet både till direkt inflytande och behovsanpassade verksamhetsformer, med samtidig risk för påtryckningar, informella beslut och socialt tryck på enskilda tjänstemän.
Spänningen mellan nationella intressen – att ta emot flyktingar, att ge alla rätt till ett gott liv oavsett bostadsort – och de lokala möjligheterna att uppfylla dessa och liknande mål i den enskilda kommunen är ett ”strukturellt stridsäpple” inbyggt i den svenska förvaltningens grunddrag (Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft,SOU 2007:10, kap 3:1).
Det ligger i strukturens egen natur att bevara det existerande – vare sig den är informell och ”osynlig”, eller formellt etablerad och tydligt tillämpad. Externa faktorer kan då vara övermäktiga en enskild kommuns möjligheter att åstadkomma förändring i vissa, men inte alla, frågor. Den nationella nivåns ansvar är särskilt tydligt för de strukturella frågorna. Förutom de många situationer som, ibland på medial nivå, väcker frågor om i vilken grad mänskliga rättigheter tillgodosetts, finns det i anslutning till denna strukturellt inriktade diskussion anledning att reflektera närmare över två situationer av ett helt annat slag.
Den ena gäller det överraskande fallet. Plötsligt väcks frågor i kommunen om varför ”flicksportföreningar” inte får samma ekonomiska stöd som ”pojksportföreningar”. Olika företrädare argumenterar i rättighetstermer och man talar om vikten av likabehandling och risken för diskriminering. I ett sådant läge är det kommunens sak att först och främst veta om det är korrekt, att detta är ett ärende med rättighetsdimensioner, eller inte. Att veta detta är en kompetensfråga, inte en fråga om åsikter eller lokala traditioner. Alla frågor är inte rättighetsfrågor. Är då ekonomiskt stöd till idrottsföreningar en rättighetsfråga? Den här situationen motiverar varför en grundläggande kompetens alltid måste finnas till hands.
Den andra situationen gäller den smygande tillämpningsförskjutningen. Frågan om tillämpning av det svenska strandskyddet har länge varit en het potatis, eftersom resursen (strandkontakt) är så eftertraktad. Många är de debattartiklar som ifrågasatt ”likheten inför lagen” när det gäller tillämpningen av de ”mjuka” delarna i gällande lagstiftning – är välbeställda markägare och finansiellt
393
Bilaga 10 SOU 2010:70
starka kommuninvånare behandlade på samma sätt som den nyinflyttade sportstugeägaren som vill bygga till? Så har frågorna ibland formulerats. I ärenden med bedömningsinslag finns alltid risken för att formellt ovidkommande hänsyn ges en roll. Vem bevakar konsekvens och icke-diskriminerande behandling?
Det är lätt att hänföra frågor om mänskliga rättigheter och deras tillämpning till ”den internationella planhalvan”, eller till etiskt och politiskt utmanande situationer i vårt eget land, t.ex. så att ensamkommande barn, flyktingar och immigranter målas upp som den typiske rättighetsbäraren. Det är förvisso så, att i de situationer som dessa personer befinner sig aktualiseras en rad mänskliga rättighetsfrågor. Men rättigheterna, som idé och som de är formulerade i konventioner, gör inte denna begränsning. Med de två exemplen ovan – om idrottsföreningar och strandskyddet – vill vi visa att relevansen är så mycket bredare än att vara enbart inriktad på människor i utsatta situationer.
I korthet kan man säga, som en summering, att den strukturella aspekten på genomförandet av mänskliga rättigheter kräver ett arbete som innehåller en tvåstegsmodell: först identifieras själva strukturen (det kan ofta se ut som att den har ”inget att göra rättigheter”) och därefter sätts den i samband med principer som dels skyddar den enskilde mot kränkningar och dels tillskriver den enskilde de rättigheter som vederbörande faktiskt är bärare utav.
Goda exempel
I vårt material finner vi många goda exempel på hur människorättsperspektivet kan aktualiseras under introduktioner för nyvalda politiker och chefstjänstemän. På flera håll finner vi ambitiösa introduktioner som inkluderar MR-frågor. Ibland handlar det om att en halvdag ägnas åt olika aspekter av problematiken. Ett sådant arbetssätt medger att MR-arbetet kan bli en process och på ett självklart sätt kopplas till ledarskapsfrågor. Här måste vi konstatera att dessa goda exempel finner vi i första hand i de resursstarka enheterna.
Flera kommuner introducerar människorättsfrågor och deras aktualisering inom politiskt och tjänstemannaledarskap nära den aktuella verksamheten. Man söker konkretisera problematiken och arbeta med frågan om vad ”just vi ska göra” för att rättigheterna ska respekteras. Frågan om ledaransvar, dess innehavare och sub-
394
Bilaga 10
stans konkretiseras och bearbetas. Göteborgs stad, Norrbottens läns landsting, Stockholms stad och Södertälje har introduktioner med en klar ambition att konkretisera människorättsperspektivet.
Att söka konkretisera MR-problematiken kan vidare förenas med att man medvetet söker egna former för att introducera den för nyvalda politiker och nya chefstjänstemän. Vi har sett flera exempel på spel, workshops och liknande som gör att diskussioner om diskriminering, jämställdhet, Barnkonventionen etc. blir entusiasmerande och skapar en positiv känsla inför människorättsutmaningar. I vår undersökning kan nämnas Nacka, Göteborgs stad, Stockholms stad och Södertälje.
I mindre kommuner kan man utnyttja möjligheten att göra enskilda introduktioner för nyanställda chefer. Upplands-Bro är ett exempel på kommuner där man effektivt arbetar med personliga introduktioner för nyanställda chefer. Närheten till verksamheterna och människorna är en annan styrka hos en del mindre kommuner. Respekten för de mänskliga rättigheterna blir konkret då det är känt vilka människor som det är frågan om. Detta bör dock förenas med hög medvetenhet om risken att stigmatisera vissa grupper och personer som ”svaga”. En sådan medvetenhet finner vi till exempel i Tranås.
I vår undersökning finns några exempel på enheter som på ett bra sätt arbetar med olika typer av styrdokument kring MR-frågor. Man inkorporerar dessa dokument i introduktioner för att sedan kontinuerligt utvärdera resultaten. Olika former av bokslut menar vi är effektiva och bidrar till kontinuiteten. Bland dem som arbetar med dokument och olika former av bokslut finner vi till exempel Kalmar, Nacka, Stockholms stad, Södertälje och Uppsala.
Vi vill framhålla den betydelse som intranät kan ha för ett framgångsrikt arbete med introduktion och fortbildning i människorättsfrågor och dess koppling till ledaransvar. Intranät används på flera håll för att göra styrdokument och utvärderingsmaterial tillgängliga, underlätta skapande av nätverk etc. Vi har sätt bra exempel på intranät användning i bl.a. Boden, Luleå, Stockholms stad och Uppsala.
På vissa platser finns det mycket bra kompetens vilket avsevärt höjer kvalitén på introduktioner. Framför allt de resursstarka enheterna har personal med hög kompetens i människorättsfrågor som ser till att både juridiska, strukturella och moraliska dimensioner av problematiken aktualiseras. Att ha egen personal med människorättskompetens underlättar när man söker konkretisera
395
Bilaga 10 SOU 2010:70
MR-frågor under introduktioner. Man förenar god kännedom om den egna enheten med god inblick i MR-diskursen. I vår undersökning har Göteborg, Linköping, Stockholms stad och Södertälje sådan kompetens.
På flera ställen är man mycket tydlig med att MR är lag och plikt och bör vara en självklarhet för alla typer av ledarskap. Särskilt i diskrimineringsfrågor verkar det börja ge utslag. De stora kommunerna och flera landsting har mycket bra material där alla diskrimineringsgrunder presenteras, ges definitioner av olika former av diskriminering och konkreta exempel på situationer där risken för diskriminering föreligger. Södertälje har till exempel konkreta och tidsenliga formuleringar av människorättsproblematiken.
Rekommendationer och förslag
Uppdraget för denna undersökning innebär att vi ska komma med förslag på hur introduktioner för nyvalda politiker och nya chefstjänstemän kan förbättras sett i människorättsperspektivet samt hur MR-perspektivet kan berika ledarskap. Som vi redan framhållit är det av vikt att tydligt skilja mellan politiskt ledarskap och ledarskap på förvaltningsnivå. Samtidigt är det rimligt att hävda att ett samlat perspektiv legitimeras av det faktum att mänskliga rättigheterna äger rättslig status och därför är förpliktande för alla i maktposition.
Våra förslag grundar sig på de brister som vi menar oss se i det material som insamlats samt är en reflektion över de goda exemplen i materialet.
Vi menar att det är av betydelse att alla kommuner och landsting explicit tar upp frågan om eventuellt behov av ett stärkt MRperspektiv i sina introduktioner för politiker respektive tjänstemän. Olika former av introduktion (från längre program till enskilda introduktioner) är möjliga men det är inte acceptabelt att frågan inte aktualiseras när personer tillträder sina positioner dvs. roller förenade med inflytande, resurser och makt. Det är vidare nödvändigt att man bygger alla introduktioner på ett övergripande och tidsenligt rättighetsbegrepp (så som det aktualiseras i FN, Europakonventionen och den svenska lagstiftningen). Vi konstaterar att det är önskvärt att tydligare introducera skillnaden mellan begreppet mänskliga rättigheter och sådana begrepp som demokrati, värdegrund och bemötande.
396
Bilaga 10
För att människorättsperspektivet ska kunna introduceras effektivt krävs en kompetens av två slag. Den ena är god kännedom om det aktuella landstinget respektive den aktuella kommunen. Den andra är god kännedom om de mänskliga rättigheternas rättsliga, politiska och moraliska dimensioner. Vi finner det vara önskvärt om man kan se till att någon eller några i den egna personalen får den nödvändiga kompetensen i MR-frågor för att bl.a. inkorporera MR-perspektivet i sina introduktioner. Det är nödvändigt att man har kompetens som är mångsidig och inte enbart är av rättslig karaktär. Även om juridisk kompetens är nödvändig är den inte tillräcklig för att kunna synliggöra alla MR-relaterade frågor.
Det är samtidigt av värde att inte begränsa analysen av MRsituationen till ett internt perspektiv. Att bjuda in extern kompetens kan vara ett effektivt komplement då risken finns att man inte alltid kan upptäcka eventuella brister ”inifrån”. Både akademisk kompetens och den kompetens som finns hos svenska och internationella icke-statliga organisationer bör användas i större utsträckning. Den externa kompetensen bör även användas för att granska och utvärdera MR-skrivningar som utarbetas inom enheterna.
Vi vill vidare föreslå att man söker möjligheter att i samarbete mellan kommuner, landsting och akademi få fram ett material som skulle hjälpa kommuner och landsting att genomföra en MR-riskanalys, alltså en bedömning om vilka potentiella kränkningar kan förekomma inom olika typer av relevanta verksamheter. Ett sådant material skulle kunna finnas på enheternas intranät och man kan initiera förebyggande arbete genom att under introduktioner gå igenom materialet. Utarbetande av regionala handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna (som rekommenderades redan i Nationell handlingsplan) skulle också bidra till att MR-perspektivet på ett naturligt sätt kan inkorporeras i introduktioner och kopplas till frågan om ledarskap.
Referenser
Alvesson, Mats och Sköldberg, Kaj: Tolkning och reflektion. Veten-
skapsfilosofi och kvalitativ metod. Studentlitteratur, Lund 2008
Danelius, Hans: Mänskliga rättigheter i europeisk praxis. En kom-
mentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Norstedts Juridik 2007
Det blågula glashuset
−
strukturell diskriminering i Sverige. SOU 2005:56
397
Bilaga 10 SOU 2010:70
Diskrimineringslagen 2008:567 En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006
−
2009.
Regeringens skrivelse 2005/06:95
En sammanhållen diskrimineringslagstiftning. SOU 2006:22
Gabinus Göransson, Håkan. 2008. Diskrimineringslagen. En sam-
manfattning av 2008 års lag med lagtextbilaga. Norstedts Juridik.
Elanders, Vällingby, Sverige Gunner, Göran och Namli, Elena (red): Allas värde och lika rätt.
Perspektiv på mänskliga rättigheter. Studentlitteratur 2005
Göteborgs Stad
Budget med flerårsplaner, 2009 samt förslag 2010 Holme, Idar Magne och Krohn Solvang, Bernt: Forskningsmetodik.
Om kvalitativa och kvantitativa metoder. Studentlitteratur, Lund 1991 Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft, Ansvarskom-
mitténs slutbetänkande, SOU 2007:10
Kalix kommun
Riktlinjer för introduktion av nyanställda i Kalix kommun,
2009-03-20 Jämställdhetsplan Kalix Kommun 2007−20010
Kalmar kommun:
Barnbokslut 2006 för Kalmar kommun Välfärdsbokslut för Kalmar kommun 2006 Integration och mångfald. Diskriminering. Chefskörkortet 090204 Chefskörkortet 2009 Program chefskörkortet 2009 Vägen mot en mångfaldsorienterad organisation. Antidiskrimine-
ringsbyrån i Kalmar
Kommunallagen 1991:900 Kommuners, landstings och statliga myndigheternas arbete med
mänskliga rättigheter – behovet av stöd. SIFO Rapport. Delegationen för Mänskliga Rättigheter i Sverige. 2006. Dokument nummer 1515378
398
Bilaga 10
Konventionssamling i mänskliga rättigheter och humanitär rätt.
Andra upplagan 2004
Lerums kommun
Chefskörkortet Likabehandlingsplaner, Sektor Lärande, 2007
Linköpings kommun:
Ett internt utbildningsprogram för dig som är ny förtroendevald i
Linköpings kommun, 2009-03-11
Luleå kommun
Det personliga ledarskapet – en chefsutbildning SKA-utbildningar (2-åriga)
Kommungemensam chefsintroduktion, 2007-11-07 Kommungemensam introduktion för nya medarbetare, 2008-10-15 Mänskliga rättigheter i länsstyrelsens myndighetsutövning. Delegatio-
nen för Mänskliga Rättigheter i Sverige. Maj 2007
Mölndals stad
Jämställdhetspolicy 2004-2008 Skolplan och Jämställdhetsplan, Skolförvaltningen
Nacka kommun:
Medarbetarundersökning Nacka kommun 2008 (Synovate Ltd.) Nacka kommuns Medarbetarenkät 2008
Norrbottens läns landsting
Chefsverktyg, Ledarutvecklingsunderlag. Ledarutveckling – utveckla dig som chef och ledare ”Du är Du” – Landstingets chefsbok
399
Bilaga 10 SOU 2010:70
Quinn Patton, Michael: Qualitative Evaluation and Research
Methods. Sage Publications, London 2001
Skoglund, Barbro och Skoglund, Caj 2009: Diskrimineringslagen.
Vad varje chef måste veta. Kommunlitteratur, Ozgraf, Polen
Spång, Mikael: Kommunernas ansvar för att förverkliga mänskliga
rättigheter – en kartläggning av 16 kommuner i Sverige
Stockholms stad:
Chefskörkortet Chefssatsningar 2009 Dialog på 2009 Personalpolicy för Stockholms stad antagen 2009 Riktlinjer för nämnder och styrelsers jämställdhets- och mångfalds-
arbete från 1/1 2009 Utvecklingsgrupp
Södertälje kommun:
Chefs- och ledarskapspolicy antagen 30 januari 2009-06-24 Lönepolicy antagen 30 januari 2009 Medarbetarpolicy antagen 30 januari 2009 Mångfald för mervärde. Mångfalspolicy
Nykvist, Lars: Projektplan Bemötandeutbildning Södertälje kommun
2007
Rekryteringshandbok juni 2007 Stärk det politiska ledarskapet
Tranås kommun:
Policy för arbete med jämställdhet och mångfald. Antagen av kom-
munfullmäktige 2009-05-25
Handbok och körschema för en heldag. Utbildningsmaterial fram-
taget för Tranås kommun för implementering av värdegrunder
400
Bilaga 10
Upplands-Bro kommun:
Folkhälsoplan 2009-2011 antagen 2008 Handlingsplan mot kränkande särbehandling och sexuella trakasserier
från 1999 Mångfaldsplan i Upplands-Bro kommun ur arbetsgivarperspektiv
antagen 2001 Rekryteringspolicy 2001
Uppsala kommun:
Hållbarhet 2008. Uppsala kommuns hållbarhetsbokslut Policy medarbetarskap ledarskap arbetsmiljö reviderad 2004 Uppsala kommuns policy för hållbar utveckling antagen 25 augusti
2008
Windfuhr, Michael (ed): Beyond the National State. Human Rights
in Times of Globalization. Global Publications Foundation 2005
401
Bilaga 10 SOU 2010:70
Bilaga 1 Svar från 52 kommuner
Enkät
Mänskliga Rättigheter i introduktionsutbildningar inom Sveriges kommuner, landsting och regioner
Svaren på de följande frågorna skickas in per brev, ev. med bifogad kompletterande information (policydokument, kursprogram och liknande), i kuvert adresserat till “MR-enkät”, Teologiska högskolan Stockholm, Åkeshovsvägen 29, 168 39 Bromma. Förfrågningar kan ställas till Susanne Wigorts Yngvesson, enklast via email: susanne.wigorts.yngvesson@ths.se.
Vi hoppas på ert svar senast den 20 mars, 2009.
402
Bilaga 10
Inledande kommentar
Mänskliga Rättigheter (MR) är som bekant en minimistandard för statens/myndigheternas sätt att behandla alla människor (medborgare eller inte) − en standard med universell räckvidd och som avser många olika områden. I den här enkäten menas med ”MR-frågor” sådana ämnen och frågeställningar som kan aktualiseras i en handläggningsprocess och som avser den enskildes (eller en särskild definierad grupps) möjligheter att antingen skyddas mot negativ påverkan (till exempel godtycklighet i handläggningen, bristande respekt, avsaknad av grundläggande resurser för att hävda sin ståndpunkt eller rättighet [t.ex. tolk], diskriminering,) eller ges tillgång till resurser som tillgodoser rättigheter (till exempel språkliga, kulturella, skydd för liv och egendom, m.m.).
Med ett ”MR-perspektiv” menas i denna enkät att vid handläggningen av ett ärende – vilket som helst i princip – så bedöms ärendets innehåll också utifrån de aspekter som blir relevanta utifrån den handläggande organisationens/motsvarande aktuella MR-policy, resp. MR-baserad lagstiftning i Sverige.
Frågorna nedan är sammanställda under tre rubriker. Som framgår även av frågorna, gäller dessa två olika kategorier personer − dels nyvalda (förstagångsvalda) politiker, dels nyanställda chefstjänstemän. Några frågor avser situationen under en tidsperiod. I övriga fall avses endast den aktuella situationen idag (i praktiken år 2008).
Som nämnts i följebrevet till denna enkät är den en del i ett projekt som Teologiska högskolan Stockholm (THS) genomför på uppdrag av Delegationen för mänskliga rättigheter, vid Regeringskansliet (se: http://www.manskligarattigheter.se/extra/pod/). THS ansvarar för projektets innehåll och genomförande. Samråd har skett med Sveriges Kommuner och Landsting, Stockholm, vid utformningen av denna enkät.
403
Bilaga 10 SOU 2010:70
Allmänt om introduktionsutbildningar
b) Om vi tar den förra och nuvarande/pågående mandatperioden
som utgångspunkt: hur ofta anordnas introduktionsutbildning för nyvalda politiker under en mandatperiod, (förutsatt att det finns nyvalda, dvs. förstagångspolitiker, som blivit invalda) ?
4
40
8
0
a) Mer sällan än en
gång per mandatperiod
i genomsnitt
b) En gång per
mandatperiod
c) Två gånger eller
flera per mandatperiod
d) Aldrig, dvs. ingen introduktionsutbildning
någon av perioderna
Ev. kommentar:
2. Hur ofta, angivet som ett genomsnitt per år under perioden 2004−2008, anordnas introduktionsutbildning för nyanställda chefstjänstemän?
13
4
12
5
15
a) Aldrig den senaste femårsperioden
b) Färre tillfällen än en gång per år i genomsnitt
c) En gång per år i genomsnitt
d) Mer än en gång per år i genomsnitt men inte två
ggr
e) Två gånger per år i genomsnitt, eller fler gånger
404
Bilaga 10
3. Är utbildningarna idag separata eller gemensamma för resp. kategori?
38
4
11
a) Vi har enbart separata introduktionsutbildningar
för dessa kategorier
b) Vi har bara gemensamma
introduktionsutbildningar
c) Vi har både
gemensamma och
separata
introduktionsutbildningar,
4. Är introduktionsutbildning obligatorisk för någon eller båda kategorierna?
18
12
29
a) Utbildningen är ej obligatorisk för
någon kategori
b) Utbildningen är
obligatorisk för
politiker
c) Utbildningen är
obligatorisk för chefstjänstemän
5. Har ni olika typer av introduktionsutbildning (vad gäller innehåll och utformning) för nyvalda politiker respektive. för nyanställda chefstjänstemän?
44
4
a) Separat utbildning för
respektive kategori
b) Gemensam
utbildning för båda
kategorierna
6. Finns en övergripande policy för i princip alla mänskliga rättighetsfrågor hos er, eller finns en policy inom vissa avgränsade områden, som berör mänskliga rättigheter? Båda alternativen kan även finnas samtidigt, naturligtvis.
405
Bilaga 10 SOU 2010:70
a. Ange ett eller ev. båda alternativen nedan. ”Vi har:
8
21
- en övergripande policy"
- MR-policy inom vissa områden”
b. Om det finns en policy för vissa områden, kryssa för de
områden som det gäller, och/eller skriv till om ett område saknas i listan nedan:
44
35
21
14
12
5
16
12
20
9
-jämställdhet
-handikapp
-åldringsfrågor/-vård
-utbildning
-invandring
-boende
-barn
-hbt
-etniska minoriteter
-språk
Andra områden där vi har en policy formulerad, är:
7. Om det finns en MR-policy av övergripande eller områdesbestämd art, ange nedan vilken roll denna/dessa policy/dokument spelar i utbildningen:
3
12
15
a) Policyn är utgångspunkt för MR-delens
uppläggning
b) Policyn enbart illustrerar inslag i, men är inte
stommen i, utbildningen
c) Policyn har ingen särskild plats i själva
utbildningen
Introduktionsutbildningens utformning
Svaren nedan kan gärna kompletteras med bilagda kursprogram, schema för en introduktionsutbildning eller liknande dokument som illustrerar utbildningarna. Bifoga detta material i svarskuvertet.
8. Hur lång är introduktionsutbildningen som helhet för nyvalda politiker, respektive nyanställda chefstjänstemän? (Om den är
406
Bilaga 10
pperna även om de går en gemensam utbildning, se
åga 3).
diskuteras utifrån att MR-begreppet
uppdelad på flera tillfällen, ange den totala längden. Ange svar för båda gru fr
a) För politiker
2
15
25
7
4
12
10
15
mindre än 4 tim
4 – 8 timmar
mellan 1 – 2
dagar
längre än 2
dagar
Politiker Chefstjänstemän
9. Uppskattningsvis – hur lång tid av utbildningen ägnas åt MRfrågor, dvs. frågor som används i diskussionen?
16
6
6
5
2
0
15
3
6
3
3
0
Enstaka omnämnande av MR, någon minut
MR tas upp helt kort, ca 5–10 min
MR finns som en tematisk punkt, 10-30 min
MR ägnas ett arbetspass, 30–60 min
MR arbetas igenom tydligt, 1–4 tim
Längre tid än en halvdag
407
Bilaga 10 SOU 2010:70
Genomförande
10. Vem genomför introduktionsutbildningarna? (Om gemensam utbildning, kryssa i båda rutorna).
27
3
7
25
1
8
Utbildningarna genomförs i egen regi
Utbildningarna genomförs av anlitad
extern utbildare
Utbildningarna sker både i egen regi och
av extern utbildare
Politiker Chefstjänstemän
11. Arrangeras uppföljningar till introduktionsutbildningarna? Sker dessa uppföljningar i egen regi, markera här: [ − ]. Om dessa uppföljningar sker i extern regi, markera här [ − ]. Dessa uppföljningar sker:
38
1
2
1
2
a) normalt har vi inte uppföljningar
b) normalt en gång vartannat år
c) normalt en gång per år
d) normalt varje halvår
e) normalt innan ett halvår passerat
Ev. kommentar:
12. Pröva om ett eller flera påståenden nedan gäller för den eller de som genomför MR-momentet (för exempel på innehåll att behandla, se fråga 6) inom introduktionsutbildningarna. Genomföraren har:
38
1
2
1
2
a) normalt har vi inte uppföljningar
b) normalt en gång vartannat år
c) normalt en gång per år
d) normalt varje halvår
e) normalt innan ett halvår passerat
408
Bilaga 10
409
Bilaga 10 SOU 2010:70
Bilaga 2 Svar från 12 landsting
Enkät
Mänskliga Rättigheter i introduktionsutbildningar inom Sveriges kommuner, landsting och regioner
Svaren på de följande frågorna skickas in per brev, ev. med bifogad kompletterande information (policydokument, kursprogram och liknande), i kuvert adresserat till “MR-enkät”, Teologiska högskolan Stockholm, Åkeshovsvägen 29, 168 39 Bromma. Förfrågningar kan ställas till Susanne Wigorts Yngvesson, enklast via email: susanne.wigorts.yngvesson@ths.se.
Vi hoppas på ert svar senast den 20 mars, 2009.
410
Bilaga 10
Inledande kommentar
Mänskliga Rättigheter (MR) är som bekant en minimistandard för statens/myndigheternas sätt att behandla alla människor (medborgare eller inte) − en standard med universell räckvidd och som avser många olika områden. I den här enkäten menas med ”MR-frågor” sådana ämnen och frågeställningar som kan aktualiseras i en handläggningsprocess och som avser den enskildes (eller en särskild definierad grupps) möjligheter att antingen skyddas mot negativ påverkan (till exempel godtycklighet i handläggningen, bristande respekt, avsaknad av grundläggande resurser för att hävda sin ståndpunkt eller rättighet [t.ex. tolk], diskriminering,) eller ges tillgång till resurser som tillgodoser rättigheter (till exempel språkliga, kulturella, skydd för liv och egendom, m.m.).
Med ett ”MR-perspektiv” menas i denna enkät att vid handläggningen av ett ärende – vilket som helst i princip – så bedöms ärendets innehåll också utifrån de aspekter som blir relevanta utifrån den handläggande organisationens/motsvarande aktuella MR-policy, resp. MR-baserad lagstiftning i Sverige.
Frågorna nedan är sammanställda under tre rubriker. Som framgår även av frågorna, gäller dessa två olika kategorier personer − dels nyvalda (förstagångsvalda) politiker, dels nyanställda chefstjänstemän. Några frågor avser situationen under en tidsperiod. I övriga fall avses endast den aktuella situationen idag (i praktiken år 2008).
Som nämnts i följebrevet till denna enkät är den en del i ett projekt som Teologiska högskolan Stockholm (THS) genomför på uppdrag av Delegationen för mänskliga rättigheter, vid Regeringskansliet (se: http://www.manskligarattigheter.se/extra/pod/). THS ansvarar för projektets innehåll och genomförande. Samråd har skett med Sveriges Kommuner och Landsting, Stockholm, vid utformningen av denna enkät.
411
Bilaga 10 SOU 2010:70
Allmänt om introduktionsutbildningar
c) Om vi tar den förra och nuvarande/pågående mandatperioden
som utgångspunkt: hur ofta anordnas introduktionsutbildning för nyvalda politiker under en mandatperiod, (förutsatt att det finns nyvalda, dvs. förstagångspolitiker, som blivit invalda) ?
0
7
4
0
a) Mer sällan än en
gång per mandatperiod
i genomsnitt
b) En gång per
mandatperiod
c) Två gånger eller
flera per mandatperiod
d) Aldrig, dvs. ingen introduktionsutbildning
någon av perioderna
Ev. kommentar:
2. Hur ofta, angivet som ett genomsnitt per år under perioden 2004−2008, anordnas introduktionsutbildning för nyanställda chefstjänstemän?
2
1
6
1
2
a) Aldrig den senaste femårsperioden
b) Färre tillfällen än en gång per år i genomsnitt
c) En gång per år i genomsnitt
d) Mer än en gång per år i genomsnitt men inte två
ggr
e) Två gånger per år i genomsnitt, eller fler gånger
412
Bilaga 10
3. Är utbildningarna idag separata eller gemensamma för resp. kategori?
10
1
0
a) Vi har enbart separata introduktionsutbildningar
för dessa kategorier
b) Vi har bara gemensamma
introduktionsutbildningar
c) Vi har både
gemensamma och
separata
introduktionsutbildningar,
4. Är introduktionsutbildning obligatorisk för någon eller båda kategorierna?
5
4
1
a) Utbildningen är ej obligatorisk för
någon kategori
b) Utbildningen är
obligatorisk för
politiker
c) Utbildningen är
obligatorisk för chefstjänstemän
5. Har ni olika typer av introduktionsutbildning (vad gäller innehåll och utformning) för nyvalda politiker respektive. för nyanställda chefstjänstemän?
10
0
a) Separat utbildning för respektive
kategori
b) Gemensam utbildning för båda
kategorierna
6. Finns en övergripande policy för i princip alla mänskliga rättighetsfrågor hos er, eller finns en policy inom vissa avgränsade områden, som berör mänskliga rättigheter? Båda alternativen kan även finnas samtidigt, naturligtvis.
413
Bilaga 10 SOU 2010:70
a. Ange ett eller ev. båda alternativen nedan. ”Vi har:
1
5
- en övergripande policy"
- MR-policy inom vissa områden”
b. Om det finns en policy för vissa områden, kryssa för de
områden som det gäller, och/eller skriv till om ett område saknas i listan nedan:
9
8
1
0
1
0
4
3
2
0
-jämställdhet
-handikapp
-åldringsfrågor/-vård
-utbildning
-invandring
-boende
-barn
-hbt
-etniska minoriteter
-språk
Andra områden där vi har en policy formulerad, är:
7. Om det finns en MR-policy av övergripande eller områdesbestämd art, ange nedan vilken roll denna/dessa policy/dokument spelar i utbildningen:
0
4
0
a) Policyn är utgångspunkt för MR-delens
uppläggning
b) Policyn enbart illustrerar inslag i, men är inte
stommen i, utbildningen
c) Policyn har ingen särskild plats i själva
utbildningen
Introduktionsutbildningens utformning
Svaren nedan kan gärna kompletteras med bilagda kursprogram, schema för en introduktionsutbildning eller liknande dokument som illustrerar utbildningarna. Bifoga detta material i svarskuvertet.
414
Bilaga 10
8. Hur lång är introduktionsutbildningen som helhet för nyvalda politiker, respektive nyanställda chefstjänstemän? (Om den är uppdelad på flera tillfällen, ange den totala längden. Ange svar för båda grupperna även om de går en gemensam utbildning, se fråga 3).
a) För politiker
1
0
4
5
1
1
2
4
mindre än 4
tim
4 – 8 timmar
mellan 1 – 2
dagar
längre än 2
dagar
Politiker Chefstjänstemän
9. Uppskattningsvis – hur lång tid av utbildningen ägnas åt MRfrågor, dvs. frågor som diskuteras utifrån att MR-begreppet används i diskussionen?
1
1
1
0
0
2
1
1
1
2
1
0
Enstaka omnämnande av MR,
någon minut
MR tas upp helt kort, ca 5–10
min
MR finns som en tematisk
punkt, 10-30 min
MR ägnas ett arbetspass,
30–60 min
MR arbetas igenom tydligt,
1–4 tim
Längre tid än en halvdag
Politiker Chefstjänstemän
415
Bilaga 10 SOU 2010:70
Genomförande
10. Vem genomför introduktionsutbildningarna? (Om gemensam utbildning, kryssa i båda rutorna)
3
0
2
5
0
0
Utbildningarna genomförs i egen regi
Utbildningarna genomförs av anlitad
extern utbildare
Utbildningarna sker både i egen regi
och av extern utbildare
Politiker Chefstjänstemän
11. Arrangeras uppföljningar till introduktionsutbildningarna? Sker dessa uppföljningar i egen regi, markera här: [ − ]. Om dessa uppföljningar sker i extern regi, markera här [ − ]. Dessa uppföljningar sker:
5
1
2
0
0
a) normalt har vi
inte uppföljningar
b) normalt en gång
vartannat år
c) normalt en gång
per år
d) normalt varje
halvår
e) normalt innan ett
halvår passerat
Ev. kommentar:
416
Bilaga 10
417
12. Pröva om ett eller flera påståenden nedan gäller för den eller de som genomför MR-momentet (för exempel på innehåll att behandla, se fråga 6) inom introduktionsutbildningarna. Genomföraren har:
4
1
1
4
a) särskild kompetens (inte nödv. teoretisk) inom
MR-området
b) juridisk grundutbilding
c) handläggarerfarenhet av
d) genomföraren har ingen särskild
praktisk/teoretisk grund i just MR-frågor
Bilaga 11
419
Utvärdering av pilotutbildningen Laga lika
En utbildning i mänskliga rättigheter för rättsväsendet i Blekinge län
emerga utvärdering&utbildning Lejla Mundzic, april 2008
Bilaga 11
421
Inledning
Likhet inför lagen är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna. I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står det att:
Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag” (Artikel 7). ”Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövning /…/ av varje anklagelse om brott mot honom eller henne” (Artikel 10).
Under 2003 tillsatte regeringen en utredning om ”strukturell diskriminering” på grund av religiös eller etnisk tillhörighet. Av utredningens betänkande framgår att den forskning som finns om strukturell diskriminering inom rättsväsendet är ytterst begränsad i Sverige jämfört med många andra Europeiska länder. Utredningen visar dock att samma diskriminerade förhållande förekommer inom det svenska rättsväsendet som i andra länder med omfattande forskning på området. Det är tydligt att mer kunskap behövs om diskriminerande beteende och strukturer inom polisen, åklagarväsendet och domstolarna (SOU 2005:56). Brå:s undersökning visar att det inom rättsväsendets alla led finns arbetsrutiner och generaliserade föreställningar, eller stereotyper om minoritetsgrupper som leder till att personer med utländsk bakgrund inte får samma behandling som personer med svensk bakgrund i en jämförbar situation (Diskriminering i rättsprocessen, Rapport 2008:4/8). Resultaten från samma undersökning pekar på att det finns föreställningar inom rättsväsendet om att vissa minoritetsgrupper och vissa brottstyper hör samman. Detta, menar de rättsliga aktörer som deltagit i Brå:s undersökning, kan påverka det praktiska arbetet eftersom det finns risk att brottsutredarna har förutfattade uppfattningar att den misstänkta/dömda personen är skyldig till stor del på grund av sin bakgrund och utreder ärendet efter den föreställningen. Stereotypa föreställningar om personer med utländsk bakgrund kan även påverka hur rättsliga aktörer bemöter och hanterar dem som har utsatts för brott.
För att komma till rätta med de orättvisor som förekommer inom det svenska rättsväsendet ger Brå i sin rapport ett antal exempel på åtgärder som möjligen kan minska den pågående diskrimineringen. På en lång lista med åtgärder är det första steget att aktivt rekrytera personer med utländsk bakgrund till rättsväsendet och
Bilaga 11 SOU 2010:70
422
det andra är att utbilda rättsväsendets aktörer. Denna utvärdering vill undersöka hur en utbildning i mänskliga rättigheter genomförs för aktörer i rättskedjan.
Utvärderingens syfte
Utvärderingens huvudsakliga syfte är att bidra med att öka kunskapen om den processen som en utbildning består av genom att peka på möjligheter och utmaningar med den. Utvärderingen genomförs som en kombination av en måluppfyllelseanalys och en förklarande processutvärdering. Med det menas att utvärderingens ambition är att svara på i vilken mån projektet har uppnått de målsättningar som satts upp samtidigt som utvärderingen också fokuserar på processen för att förklara varför eller varför inte detta har skett. Vilka faktorer bidrar positivt till processen och vilka hinder och utmaningar gör att projektet eventuellt inte lyckas uppnå målsättningar? Med processutvärdering menas emellertid inte att vi har följt processen över tid (trots att detta var önskvärt från början). Utvärderingen leds av följande två övergripande frågeställningar:
1. Uppfattar de deltagande personerna att de efter genomförd utbildning har fått ökad motivation för att arbeta med mänskliga rättigheter, fått ökade kunskaper om mänskliga rättigheter och om/hur de har förändrat sitt eget arbetssätt.
2. På vilket sätt uppfattar de deltagande personerna att de kan påverka sina myndigheter att arbeta och verka för en efterlevnad av de mänskliga rättigheterna?
Beställare, intressenter och utförare
Utvärderingen har beställts av Rikspolisstyrelsen och Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige och utförts av utvärderingsföretaget Emerga. Utvärderingens tänkta användare och primära intressenter är förutom beställaren även de deltagande aktörerna, samt andra myndigheter/organisationer som planerar att genomföra utbildningar i mänskliga rättigheter.
Bilaga 11
423
Utgångspunkter
Innan en precisering av utvärderingens frågeställningar följer nedan en kort redogörelse för de utgångspunkter som utvärderingen baserar sig på.
Angreppssätt
En förutsättning för att kunna arbeta med att säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter är kunskap i ämnet och redskap för att omsätta kunskapen i praktiken. Viktigt att poängtera är dock att ökad kunskap inte per automatik leder till att förändringar kan genomföras. Dagens organisationer kan i många hänseenden vara mycket svårföränderliga och i synnerhet med avseende på mjuka frågor som inte ger vinstresultat direkt. Att arbeta för och framförallt med mänskliga rättigheter kan ge fler effekter. Detta innebär att organisationerna kan få större legitimitet för sin omvärld. Detta ger mervärde för organisationen. Genom att aktivt arbeta med mänskliga rättigheter överbygger vi kulturella barriärer och lär därmed känna nya kulturer. Dessa nya kulturer är också våra framtida kunder. Genom att ha nöjda kunder kan hel del sociala problem undvikas och därmed också öka välfärden i samhället. Mot bakgrund av dessa funderingar är det med andra ord mycket viktigt att vi lär av varandra. Med andra ord, det är viktigt att ta tillvara de erfarenheterna som finns av att lära ut mänskliga rättigheter. Jag vill undersöka vilket material som finns som underlag för att bedriva mänskliga rättigheter utbildning (MRutbildning), hur andra har valt att utforma utbildningen och slutligen jämföra detta med utvärderingsobjekt för handen för att därigenom ta reda på vilka delar i utbildningen som har varit framgångsrika och som kan användas i framtida satsningar.
Rättsväsendet som organisation
Det datamaterial som samlats in inom ramen för regeringsuppdraget visar på mycket viktiga aspekter. Det framkommer att det finns informella koder och förhållningssätt inom rättsväsendet som negativt påverkar minoritetsgruppers förutsättningar i rättsprocessen. Dessa bygger ofta på generaliserande föreställningar, eller stereotyper, om personer med minoritetsbakgrund. Förhåll-
Bilaga 11 SOU 2010:70
424
ningssätten legitimeras av invanda arbetssätt och jargonger inom en institution eller organisation (SOU 2002:37). Exempel på sådana arbetssätt, föreskrifter och jargonger är bland annat ”racial profiling” dvs. direktiv som pekar ut vissa etniska grupper för att begå särskilda typer av brott, kriterier som används vid häktningsbeslut eller interna skämt på arbetsplatsen kring etnicitet och nationalitet. Detta kan sammanfattas i vad som uppfattas som yrkeskulturer inom rättsväsendet som inte i tillräckligt hög utsträckning medvetandegör och motverkar de egna föreställningarna om olika minoriteter i samhället.
Rättsväsendets förväntningar och normer begränsar möjligheterna för personer med utländsk bakgrund att få en likvärdig behandling. Det anses att problemet grundar sig i antagandet som utgår från hur det ”brukar” gå till och vad som anses ”normalt” just inom rättsväsendet. Detta visar att ramarna för rättsväsendets arbete många gånger är för snävt satta för att kunna tillgodose alla behov och förutsättningar och att beteenden som avviker från det ”typiskt svenska ” tenderar att missgynna personer i fråga. (Diskriminering i rättsprocessen, Brå Rapport 2008:4/13)
Projektets programteori
I samband med att den första nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna i Sverige antogs 2002 fick Rikspolisstyrelsen (RPS), Ekobrottsmyndigheterna, Rättsmedicinalverket, Kriminalvårdsstyrelsen och Riksåklagaren i uppdrag att förstärka sina utbildningar om mänskliga rättigheter. I regleringsbreven från 2005 fick vissa myndigheter, bland annat Kriminalvårdsstyrelsen och Rikspolisstyrelsen, uppdrag som sammanhänger med mänskliga rättigheter som bland annat innebär ökade kunskaper om diskriminerings- och jämställdhetsfrågor samt om barnets rättigheter. I samband med de referensgruppsmöten som genomförts under arbetet med kartläggningen har representanter från rättsväsendet berättat om i vilken mån deras personal genomgått eller genomgår utbildning om mänskliga rättigheter samt om vilka behov de anser finns inom området. Det som framkommit under referensgruppmöten är den generella uppfattningen att utbildningarna på området mänskliga rättigheter har varit begränsad och att det i allmänhet är väldigt svårt att ta steget från generell utbildning till att se sin egen verksamhet i
Bilaga 11
425
förhållande till de mänskliga rättigheterna. Det är viktigt att ledningen deltar på utbildningen och ger tydliga signaler att området är prioriterat och formulerar mål utifrån de mänskliga rättigheterna. RPS har i ett skriftligt yttrande framfört att mänskliga rättigheter bör omnämnas i regleringsbrevet, samt att konkreta utbildningssatsningar behövs som ska bli ett ämne för resultatdialog (skr. 2005/06:95, 237−239).
Under 2006 beslutade RPS att genomföra en pilotutbildning i mänskliga rättigheter med namnet Laga Lika, för rättsväsendet i Blekinge län. Blekinge län valdes beroende på dess strategiska placering i södra Sverige. Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige beviljade pilotprojektet en summa på 250 000 kronor. Den totala kostnaden för utbildningen beräknades enligt projektansökan uppgå till 618 000. Genomförandet av pilotprojektet/utbildningen förlades till Polisutbildningen vid Växjö Universitetet som fick ansvaret att realisera projektansökan till en utbildning i mänskliga rättigheter som skulle genomföras under 2007.
Målet med utbildningen definierade och formulerade enligt projektansökan
Målet med utbildningen var att öka kunskapen om mångfald, mänskliga rättigheter och vikten av ett professionellt bemötande med hänsyn till individers olika kulturella bakgrunder i hela rättskedjan. Insatsen skulle öka medvetenheten om hur deras eget och andras värderingssystem fungerar. Genom utbildningen ville man förbättra rättsväsendets förmåga till ett professionellt bemötande av den allmänhet bestående av människor från olika kulturer, kön, sexuell läggning samt med handikapp som kommer i kontakt med rättsväsendets aktörer. Det var önskvärt med samverkan mellan polis, åklagare, domare och kriminalvård där gemensam utbildning skulle skapa underlag för en gemensam värdegrund och minska risken för missförstånd på grund av okunskap. Utbildningen skulle syfta till att ge verktyg för konkret förändring av värderingar samt till att få deltagarna att känna att de är en del av ett viktigt och långsiktigt arbete. De personer som väljs ut bör i sitt dagliga arbete möta människor med olika bakgrund. Ett önskemål är att deltagarna har ett intresse för mänskliga rättigheter och mångfald samt ett visst mått av civilkurage för att våga vara en del i ett förändringsarbete. Platser skulle fördelas bland myndigheterna
Bilaga 11 SOU 2010:70
426
och hade som målsättning att nå nio anställda inom kriminalvården, fem åklagare, fem domare/nämndemän, nio poliser, två advokater samt tre från RPS. Det totala antalet deltagare beräknas uppgå till 33 personer.
Målsättning A:
Deltagarna ska få ökade kunskaper om mänskliga rättigheter, de ska bli inspirerade och motiverade att arbeta med frågorna och lära sig vikten av professionellt bemötande i deras yrkesutövning.
Målsättning B:
De som deltar i denna utbildning ska i sin tur föra ut kunskapen i sina respektive myndigheter i samband med arbetsplatsträffar, interna utbildningar osv. Med detta vill man starta en kulturförändringsprocess inom respektive myndighet eftersom fler människor får kunskap om mänskliga rättigheter.
Ett långsiktigt mål är att minska antalet anmälningar om diskriminerande behandling från rättsväsendets aktörer till de olika ombudsmännen.
I figur nedan illustreras hur ansvariga för projektet tänkt sig att upplägget för utbildningen skulle se ut. Spalten aktivitet beskriver tydligt hur de fyra dagarna är tänka se ut.
Bilaga 11
427
Verksamhetslogik från projektbeskrivningen av utbildningen Laga lika
Behovet av utbildning i mänskliga rättigheter?
MR-utbildningen är viktig eftersom medborgarna måste känna till sina rättigheter för att kunna bevara desamma. Likaså är varje individ i sin yrkesroll skyldig att känna till de rättigheter som varje medborgare besitter, för att säkerställa att en kränkning av dessa aldrig sker.
Ett antal olika övervakningsorgan har i sina kommentarer om Sverige betonat vikten av utbildning om mänskliga rättigheter för myndigheter inom rättsväsendet. FN:s kommitté mot tortyr rekommenderade 2002 att polis, fängelsevakter och personal vid andra myndigheter inom rättsväsendet bör få förstärkt utbildning i mänskliga rättigheter. Kommittén rekommenderade också att Sverige bör främja en rättighetskultur i samhället i stort (CAT/C/CR/28/6). Även Europarådets kommitté mot tortyr rekommenderade under sitt besök i Sverige 2003 att kunskaper om mänskliga rättigheter bör integreras i polisens utbildning och träning inför riskfyllda situationer, såsom gripanden och förhör av misstänkta (Europarådet, dokument CPT/Inf (2009)70).
Bilaga 11 SOU 2010:70
428
I FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter lyfts vikten av utbildning i mänskliga rättigheter fram som en primär del av arbetet för att säkerställa efterlevnaden av mänskliga rättigheter. I artikel 26 står det att den utbildning i mänskliga rättigheter bland annat ska stärka respekten för människans grundläggande fri- och rättigheter. Utbildning i mänskliga rättigheter omnämns även i flertalet av de konventioner som Sverige har valt att ratificera. I konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter står det följande:
Konventionsstaterna erkänner rätten för var och till utbildning. De är överens om att utbildningen ska syfta om att till fullo utveckla människans personlighet och insikten om dess värde och att stärka respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Man är vidare överens om att var och en genom utbildning ska kunna delta effektivt i ett fritt samhälle och främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer och alla rasgrupper, etniska grupper och religiösa grupper samt främja förenta nationernas verksamhet för att bevara freden.
Även i barnkonventionens två artiklar nämns att utbildning ska inriktas på att utveckla en respekt för mänskliga rättigheter.
FN:s högkommisarie för mänskliga rättigheter har tillsammans med UNESCO utarbetat särskilda riktlinjer och handlingsplaner för utbildning om mänskliga rättigheter. Dessa har fungerat som effektivt stöd för utformningen av utbildningen för flertalet olika organisationer runt om i världen. Likaså har en mängd olika institut (Minnesota University) samt Europarådet tagit fram handböcker som ska vara vägledande i hur MR-utbildningar kan genomföras (All different all equal program” Education pack, ideas, resources, methods and activities for informal intercultural education with young people and adults).
Sedan FN:s allmänna förklaring trädde i kraft har generalförsamlingen manat medlemsstaterna att sprida kunskap och information om den allmänna förklaringen till sina medborgare. På Wienkonferensen om mänskliga rättigheter 1993 lyfte man upp betydelsen av mänskliga rättigheter-utbildning. Generalförsamlingen proklamerade att åren 1995–2004 skulle vara FN:s decennium för mänskliga rättigheter-utbildning (MR–utbildning). Ansvaret för genomförande av MR-utbildning skulle ligga på hela samhället från regeringen till NGO, myndigheter, andra organisationer liksom enskilda individer.
Bilaga 11
429
Att ta fram en utbildning i mänskliga rättigheter
FN:s kontor för mänskliga rättigheter (OHCHR) har sedan många år tillbaka utbildat olika yrkesgrupper om mänskliga rättigheter och hur de kan ha praktisk nytta av den kunskapen i sin vardagliga yrkesutövning. Utbildningen har genom åren utvecklats och anpassats till olika gruppers behov. Erfarenheterna från de olika utbildningarna har samlats i en handbok (Human rights training, A manual on Human Rights training methodology, professional training series no. 6, OHCHR) som idag förser olika myndigheter/organisationer med värdefull information om hur en utbildning i mänskliga rättigheter ska utformas och genomföras. För att en utbildning ska få den genomslagskraft som önskas är det viktigt att flera olika aspekter tas i beaktande. Metoden bygger på en 13 stegs skala som inkluderar alla faser från planeringsarbetet till utvärdering av utbildningen. Nedan diskuteras de aspekter som anses vara av störst betydelse för genomförande av utvärderingen av utbildningen Laga lika.
”Training the trainers” är en viktig komponent i MR-utbildningar. De personer som man vill ska delta i en utbildning i mänskliga rättigheter bör väljas med omsorg och med hänsyn till det ansvar som följer med. Varje deltagare i en MR-utbildning har ett ansvar att föra kunskapen vidare i myndigheten efter avslutad utbildning. På detta sätt får vi effektiv kunskapsspridning inom myndigheterna lokalt, vilket kan medför att fler personer börjar intressera sig för frågorna. Därför bör varje utbildning i mänskliga rättigheter vara utformat på ett sätt som möjliggör för deltagarna att sedan sprida kunskapen vidare, genom metodinlärning och verktyg som de själva kan använda. De teknikerna som har identifierats som framgångsrika vid utbildning i mänskliga rättigheter för vuxna är: presentation och diskussion, paneldiskussion, grupparbeten, fallstudier, problemlösning/brain-
storming, simulation/rollspelning, fältstudier, praktiska uppgifter/exempel (att rita), bordetruntdiskussion samt ”visual aids”.
Några av dessa anser jag vara mer användbara än andra och dessa har jag markerat med fet stil och återkommer till senare i detta kapitel.
Behovsanpassad utbildning är centralt för att utbildningen ska vara lyckat. Erfarenhet visar att utbildningar av generell karaktär med vaga formuleringar tenderar att betraktas som meningslösa och har en ytterst liten eller ingen påverkan på deltagarna. För att
Bilaga 11 SOU 2010:70
430
utbildningen ska ha genomslagskraft är det viktigt att den är anpassad till de behov (och till den organisation) som deltagarna har. Utbildningen måste med andra ord vara relevant för målgruppen. Utbildningen måste rikta sig till målgruppen genom att vara så specifikt utformad att föreläsaren ständigt kan återkoppla till deltagarnas verksamhet. Grupper som måste ha specifikt anpassade utbildningar är till exempel polisen, socialarbetare, advokater, studenter.
En praktiskt förlagd utbildning utgår från medvetenheten om att olika yrkesgrupper förutom kunskap i mänskliga rättigheters regelverk framför allt vill veta hur de ska applicera och använda sig av dessa regler i vardagligt arbete. Föreläsarna och utbildningsansvariga måste vara medvetna om att varje deltagare vill veta ”vad ger den här utbildningen mig för vinst”? Mervärdet av utbildningen för de som deltar får en central betydelse. I den praktiskt förlagda utbildningen är det också viktigt att beröra deltagarna genom att de börjar fundera på hur de genom sitt agerande upprätthåller orättvisorna, något som oftast sker omedvetet. Detta åstadkommes bäst genom olika värderingsövningar och genom rollspelning. Att försätta en deltagare i en utsatt situation kan förutom obehag väcka en mängd känslor som är viktiga för att initiera en öppen dialog kring exempelvis olika former av förekommande diskriminering.
Det är viktigt för en MR-utbildning att föreläsaren/utbildningsansvariga är medveten om att deltagarna sitter inne med mycket kunskap och erfarenhet som är oerhört viktiga att ta tillvara. Att aktivt involvera deltagarna i diskussion och att tillsammans lösa olika fall anses populärt. Föreläsarna bör eftersträva en miljö där olika yrkesgrupper kan komma till tals och där åsikter och tankar värdesätts lika mycket. Kärnan är att få förståelse för att mänskliga rättigheter är varje yrkesgrupps nyckel för ett professionellt bemötande, och att föreläsarna har lika mycket utbyte av själva utbildningen som deltagarna, eftersom de också lär sig av deltagarnas erfarenheter. Med detta sagt är det också viktigt att lyfta fram att föreläsare de facto sitter inne med fackkunskap, medan deltagarna har erfarenheter och kan lyfta fram olika exempel, men som de själva har svårt att identifiera och klä i ord.
För att en utbildning i mänskliga rättigheter ska få genomslagskraft lokalt efter att deltagarna kommit tillbaka till sina organisationer måste mänskliga rättigheter implementeras i lokala handlingsplaner och olika policydokument, där deras betydelse åskådliggörs. Ofta är det viktigt att i en utbildning ge deltagarna
Bilaga 11
431
kunskap och verktyg om hur man ska gå till väga för att ta fram nya eller omarbeta redan befintliga dokument.
Slutligen, utvärderingen är oerhört viktig för att kunna mäta och säga något om en utbildning. Att ge förslag på framtida förändringar bör ses som eftersträvansvärt för att bli bättre och mer effektiv. Mänskliga rättigheter ses fortfarande som en s.k. mjuk fråga och som det är svårt att ta fram mätbara variabler till vilket har till följd att utvärderingar ofta varit svåra att genomföra. Därför är det viktigt med kontinuerliga uppföljningar både på kort − och lång sikt för att mäta önskvärda effekter. Idealt hade varit om alla deltagare på en MR- utbildning fick i uppgift att ta fram en egen modell på hur de själva skulle vilja genomföra en utbildning i mänskliga rättigheter på sin enhet/myndighet, där de själva utvärderar processen direkt efter avslutad utbildning och senare efter ett år.
Varför vill man gå en utbildning i mänskliga rättigheter och vad hoppas man att utbildningen ska ge en efteråt? Enligt OHCHR ligger följande tre aspekter till grund för deltagande i en MRutbildning:
• Kunskap och förståelse
• Att få nya och förstärka de redan befintliga färdigheterna
• Att bli berörda
För att kunna tillgodose dessa behov är det viktigt att utbildningen utformas efter vissa principer. Det innebär att en utbildning i mänskliga rättigheter måste vara relevant, flexibel, interaktiv och omväxlande. Samtidigt ska varje kursledare ta hänsyn till att varje del i utbildning ska både behandla teori (att lära sig om mänskliga rättigheter) och praktik (att lära sig arbeta med mänskliga rättigheter). Minnesota University center för mänskliga rättigheter (Human Rights Resource Center, vid University of Minnesota Human
Rights Center) har tagit fram en mycket användbar handbok för utbildning i mänskliga rättigheter.(The human rights education handbook, effective practices for learning, action and change. Nancy Flowers, topic book 4, 2000) I handboken diskuteras hur en välfungerade utbildning i mänskliga rättigheter bör utformas.
Slutligen leder det fram till att en effektiv utbildning i mänskliga rättigheter bygger på två essentiella principer. Den ena är kunskap om mänskliga rättigheter och den andra är kunskap för mänskliga rättigheter.
Bilaga 11 SOU 2010:70
432
Att lära sig om mänskliga rättigheter
Att lära sig om mänskliga rättigheter innebär att få en ökad förståelse, insikt och kunskap i mänskliga rättigheter d.v.s. historia, policydokument, implementeringsmekanismer etc. Det måste finnas en förståelse i samhällets olika institutioner om olika deklarationer och konventioner samt hur dessa påverkar regeringen och enskilda medborgare. Deltagare på en MR-utbildning bör känna till hur de politiska, medborgerliga, sociala och kulturella rättigheterna förhåller sig till varandra. Att lära sig om mänskliga rättigheter är en grundförutsättning för att deltagarna ska våga initiera en förändringsprocess i sina respektive verksamheter.
Att lära sig för mänskliga rättigheter
Utbildning för mänskliga rättigheter handlar om förståelse och efterlevnad av de viktigaste principerna inom mänskliga rättigheter, till exempel att alla är födda med lika värde och samma rättigheter. Alla ska åta sig skyldigheten att respektera och skydda alla människors lika värde. Det har lite att göra med våra faktiska kunskaper om mänskliga rättigheter; det handlar om hur vi behandlar och bemöter andra människor. Detta kan vi åstadkomma genom att ifrågasätta värderingar och normer, genom attitydförändring, redskap för implementering och genomförande. En viktig utgångspunkt blir att analysera olika situationer ur ett rättighetsperspektiv och hitta adekvata lösningar. Bara en handfull människor blir heltidsaktivister, men tjänstemän i våra offentliga förvaltningar bör/ska veta hur man ska verka för efterlevnad av mänskliga rättigheter på individuell, institutionell och nationell nivå, och lära sig att praktiskt bedriva detta arbete i sin dagliga verksamhet. En mycket viktig dimension är förståelsen av hur mänskliga rättigheter och ansvar går hand i hand: att veta om egna rättigheter och verka för efterlevnad av andras rättigheter. Det eftersträvade målet handlar om empowerment dvs. att ge medborgarna kunskap och möjlighet att ta kontroll över sitt liv genom att veta vilka rättigheter de har och hur de påverkas av olika beslut.
Bilaga 11
433
Att leva med mänskliga rättigheter.
Slutligen handlar det om att arbeta och leva med mänskliga rättigheter. Det handlar om vardagliga etiska beslut. Varje beslut vi fattar, såväl privat som yrkesmässigt, ska grunda sig i ett MRperspektiv. Det handlar om en livsstil. Att köpa rättvisemärkt kaffe eller ekologisk mjölk, och åka kollektivt är exempel på att leva med mänskliga rättigheter.
För att få en bättre förståelse av hur en utbildning kan byggas upp har jag med hjälp av ovannämnda teorier utformat en modell. Denna modell kan också användas som en checklista vid utformning av en MR-utbildning inte minst för att kunna följa processen och göra nödvändiga korrigeringar innan utbildningen startar. Poängteras ska därför att en väl planerad utbildning skapar förutsättningar för att nå de målsättningar som har satts upp. Dock innebär inte detta att utbildningen faktiskt blir framgångsrik eftersom det styrs av andra faktorer som till exempel kvalité på föreläsarna. Samma modell används i slutkommentarerna för att undersöka vilka av dessa delar kursansvariga för Laga lika har tagit hänsyn till.
Behov hos deltagare
Kunskap
Förstärka gamla och få nya färdigheter
Inspiration, motivation att få bli berörda
Genomförande Förutsättningar
Presentation och diskussion Relevant
Grupparbeten Flexibel
Fältstudier Omväxlande
Problemlösning Interaktiv
Värdegrundsövningar Interaktiv
Fallstudier
Praktiska övningar
Visuella metoder
Bilaga 11 SOU 2010:70
434
Metod
Det första steget i utvärderingen var att läsa igenom och kategorisera projektansökan till kursen som Rikspolisstyrelsen lämnade till Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Det materialet användes som underlag för att skapa intervjuguide och enkäten. Utgångspunkten var vad projektansvariga menar att projektet ska resultera i, dvs. vilket utflöde man tänker sig ska komma ur processen, och de målsättningar som tas upp i projektplanerna. Detta i sin tur utgör grund för formuleringen av frågor till intervjupersonerna. Enkäten skickades ut till samtliga 21 deltagare på utbildningen. Den skickades ut via mejl och totalt svarade 11 personer efter två påminnelser. Enkäten var strukturerad och öppna svar användes för att fånga deltagarnas upplevelser. Enkäten användes för att bilda en övergripande bild av hur deltagarna har uppfattat programmet. Eftersom bortfallet var stort finns det lite utrymme att generalisera svaren. För att se hela enkäten se bilaga nr. 1.
Telefonintervjuer genomfördes med nio deltagare från utbildningen. Två domare, en åklagare, en från kriminalvården, fyra från polisen och en advokat. En nämndeman ville inte bli intervjuad. Med urvalet nådde jag representanter från alla deltagande myndigheter. Urvalet av intervjupersoner gjordes med hänsyn till befattningsnivå (operativ 5/ strategisk 6), kön, myndighet. Varje telefonintervju bandades, transkriberades och därefter förstördes materialet.
Intervjumaterialet har transkriberats i sin helhet och därefter analyserats. Den analysram som användes presenteras i figuren. Utgångspunkten gällande utflöde är det som enligt utbildningens programteori förväntas bli utfallet av processen. Inflöde och process analyseras utifrån den förförståelse som kommer av den konstruerade modellen av hur en lyckad kurs i mänskliga rättigheter bör genomföras. För att se hela intervjuguiden se bilaga nr. 2.
Bilaga 11
435
Analysram
För att analysera materialet har en initial genomläsning gjorts för att få ett helhetsintryck. Därefter kategoriserades intervjupersonernas utsagor i tre övergripande kategorier utifrån analysramen, inflöde, process och utflöde. Kategorin inflöde handlar om intervjupersonernas förväntningar på utbildningen, deras syn på utbildningens syfte och mål samt syn på sin egen roll. De utsagor som placeras i kategorin process handlar om hur utbildningen har fungerat och vilka gynnsamma respektive hindrande faktorer som kunnat uttolkas i intervjupersonernas svar. Kategorin utflöde handlar om det som processen förväntades leda fram till, dvs. ökad kunskap i olika former, motivation och inspiration samt spridning av kunskap. Målsättning med analysen var att ge en balanserad bild som täcker såväl gynnsamma som problematiska faktorer.
Resultat
Beskrivning av arbetsmetoden − Det verkliga utfallet av projektansökan.
Växjö Universitet skickade inbjudan om pilotutbildningen i mänskliga rättigheter till deltagarna den 11 november 2007. Utbildningens första två dagar skulle genomföras den 4−5 december och de två andra dagar skulle hållas den 15−16 januari 2008. Båda utbildningsdagarna förlades på Stufvenäs Gästgivferi – Smålands Paradis. Följande information fick deltagarna om utbildningen i samband med att de fick välkomstbrevet och upplägget den 8 november 2007 :
Vi vill med detta brev hälsa dig hjärtligt välkommen till utbildningen i mänskliga rättigheter och mångfald. Utbildningen genomförs i
Bilaga 11 SOU 2010:70
436
internatform med två träffar. Den första träffen infaller den 4−5 december och den andra träffen den 15−16 januari 2008.
(För att se hela inbjudan se bilaga nr. 3).
Antal deltagare som genomförde båda eller ett av utbildningstillfällena uppgick sammanlagt till 21 deltagare. De var representerade bland myndigheterna enligt följande: fyra domare, en åklagare, två nämndemän/advokat, tio poliser, två från kriminalvården, en från polisutbildningen och en från Rikspolisstyrelsen.
Genomförda aktiviteter
Dag 1
Dag 2
Dag 3
Dag 4
10.00
−17.00 09.00−15.00
Introduktion till mänskliga rättigheter. Karol Nowak introducerar de regelverk som definierar de mänskliga rättigheterna i internationell rätt.
Kulturkunskap
− interkulturellt ledarskap, Interkulturell, kommunikation, etnisk och kulturell mångfald
Föreläsning med killen som blev utsatt för misshandel (inhopp i stället för Hatbrottsprojektet). Invandrare i rättsväsendet. Föreläsning och efterföljande diskussion.
Ombudsmannen mot diskriminering. Presentation och workshop. Redovisning och diskussion av den arbetsuppgift som gruppmedlemmarna har arbetat fram mellan träffarna.
15.00
−17.00
Tillförlitlighetsbedömningar.
Förhörsmetoder och hur trovärdigheten i vittnesutsagor kan bedömas i samband med förundersökningar. Presentation av arbetsuppgift.
Analys av enkäterna
Utifrån sammanställningen kan vi se att sex kvinnor svarade på enkäten och fem män. De allra flesta deltagare som svarade är födda på 1950-talet och 1960-talet. Fyra deltagare har varit på sin
Bilaga 11
437
nuvarande position mindre än ett år och 4 har varit det mer än 10 år. Samtliga personer förutom en anser att de arbetar med frågorna relaterade till mänskliga rättigheter. De flesta gör det antingen dagligen eller någon gång i veckan. Nästan alla deltagare skriver att de var ganska eller mycket intresserade av frågor relaterade till mänskliga rättigheter.
Bilaga 11 SOU 2010:70
438
Tabell Sammanställning av enkäten till deltagarna på utbildningen Laga lika
M yn dig het K ön Ål de r Op er ati v
st ra te -
gi sk ni vå
Hu r lä nge ha r
pe rs on en v ari t
an st äl ld
Ar be ta r p er -
sone n m ed
fr ågo r r elat er ade
till M R.
In tr es se t av
M R-f rå go r
inna n ut bi ld -
ni ng en.
Fö rv än t-
ni ng ar på
ut bi ld -
ni ng en
M öj lig het att
på ve rka si n
or g. för ef ter -
le vnad av MR
Bö r M R åte rs -
pegl as i va rj e
de l av v er k
sa mh eten
Ha r du bö rj at
fö ränd ra t d itt
ar be ts sät t
Up ple ve r du att
ni in om er m ynd .
ar be ta r akt iv t fö r
ef te rl evn ad av MR
Po li se n M 19 5 7 S Me r ä n e tt år Ja G a n sk a
i n tr es se rad Hö g a 3 5 2 4
Po li se n K 19 6 5 O Me r ä n t vå år Ja G a n sk a i
nt re ss er ad Lå g a 4 4 2 4
Kr im ina l-
vå rd M 1 956 O M ind re än et t å r Ja Ga ns ka
in tr es se rad Lå g a 4 4 2 3
P ol is en K 1 951 O M er än ti o år N ej Ga ns ka
in tr es se rad Låga K an ej s var a 5 K an ej
sv ar a K an ej s var a
Po li se n M 19 6 0 S Mi n d re ä n e tt år Ja Li te
in tr es se rad Lå g a 3 4 3 4
Lä n srät ten M 1 946 O M er än ti o år Ja Ga ns ka
in tr es se rad Lå g a 3 5 3 4
Ti n gsr ätt en K 1 970 O M er än tv å å r Ja Ga ns ka
in tr es se rad Hö g a 5 5 2 5
Un iv er -
Si te te t M 1 956 O/S M er än ti o år Ja Ga ns ka
in tr es se rad Hö g a 3 5 3 4
Å kl agar -
my nd ig h et K 1 977 O M ind re än et t å r Ja M yck et
in tr es se rad In g a 3 4 3 2
R PS K 19 5 3 S Mi n d re ä n e tt år Ja My ck et
in tr es se rad M yck et
hö g a 3 5 4 4
Fr iv år den K 1 944 O M er än ti o är Ja M yck et
in tr es se rad Hö g a 3 5 2 3
Sa m m a n-
fa ttn ing
K= 6
M= 5
´5 0-6 0 = 7
´60 -80 = 4
S= 4
0= 7
<1 = 4
>1 = 1
>2 = 2
>1 0 = 4
Ja = 1 0
Ne j = 1
M yck et = 3
Ga ns ka = 7
Li te = 1
Hö g a = 5
Låga = 5
Inga = 1
De fl es ta
la s ig i mi tt en De fl es ta
in st ä m me r De fl es ta i n -
st ä m m er i n te De fl es ta in stä m me r
Bilaga 11
439
Av samtliga 11 som svarade på enkäten hade nio deltagare genomfört alla fyra tillfällen. Två deltagare missade de första två dagarna som hölls den 4−5 december. Deltagarnas uppfattning av nyttan från de två olika utbildningsomgångar (den första 4−5 december och den andra 16−17 januari) går något isär. Hälften anser att den ena av de två utbildningsomgångarna är mer användbar än den andra.
Vid det andra tillfället hade vi ett bra föredrag från ombudsmännen mot diskriminering som var intressant och konkret. Andra utbildningstillfället var för improviserat och föreläsarna fick för mycket tid. Ämnena var intressanta och bör finnas med. Vad gäller DO så kunde det varit mer strukturerat och fler fall att ta del av. Fallen i sin tur hade gett mer utrymme för att diskutera och på så sätt fått mer fång på den egna individens värderingar.
Hälften av deltagarna anser att de hade relativt låga förväntningar på utbildningen och endast en deltagare upplevde sig ha mycket höga förväntningar. De förväntningar som deltagarna hade var att få ökat kunskap, konkreta verktyg och uppslag för att driva dessa frågor vidare i organisationen. Majoriteten av deltagarna anser att kursen motsvarade deras förväntningar i stor utsträckning. Fler deltagare skriver att de inte hade klart för sig vad syftet med utbildningen var och vilken roll deras deltagande hade.
Att få en god grund att stå på vad gäller mänskliga rättigheter i ett svenskt och ett internationellt perspektiv och en grundlig genomgång av gällande regler.
Deltagarna anser att föreläsarna överlag höll en bra nivå och hade relativt bra kompetens. Däremot skrev nästan alla deltagare att det saknades litteratur på kursen. Endast tre deltagare anser att de fick praktiska tips under utbildningen, resten anser inte att de har fått tillräckligt med praktiska tips som kan appliceras på den egna verksamheten.
En miss med utbildningen är att det fanns ingen litteratur varken före eller under kursen.
Sex deltagare anser att innehållet och upplägget av utbildningen kunde ha gjorts annorlunda och möjligtvis bättre.
Bilaga 11 SOU 2010:70
440
Upplägget
Tydligare förberedelsedirektiv till deltagarna innan kursen. Mer tid för hemuppgift och redovisning/dialog.
Innehållet
Fler ombudsmän som delger fall och beskriver lagstiftning.
Hatbrottsjouren borde definitivt vara med. Grundligare genomgång av gällande regler inklusive rättsfall, komparativa studier av hur frågorna hanteras i olika länder och i olika kulturer. Jag önskar att det vore mer konkret och att vi fick uppslag till hur man i myndigheterna kan arbeta för att ta mer hänsyn till de mänskliga rättigheterna. Vissa föreläsare kunde ligga på en högre nivå utifrån den kunskapen som gruppen redan hade.
Hälften av deltagarna anser att de efter utbildningen förändrat sin syn på arbetet med mänskliga rättigheter. De flesta anser att deras kunskaper och förståelse för problematiken om mänskliga rättigheter har ökat. Av de fem som svarade att de inte förändrat sin syn på mänskliga rättigheter anser tre att det inte har gjort eftersom de sedan tidigare är mycket insatta och redan arbetar mycket med dessa frågor.
Nästan samtliga deltagare anser att deras kollegor visat något intresse för den kunskap som deltagarna har införskaffat genom utbildningen. Hälften av deltagarna anser att de har stöd från ledningen att arbeta med mänskliga rättigheter i stor eller mycket stor omfattning. Tre deltagare skrev att de inte kunde svara på denna fråga.
Sammanfattande analys av enkäterna
På grund av det relativt höga bortfallet i svarsfrekvensen på enkäterna är det av yttersta vikt att vara försiktig i slutsatserna av de resultat som har kommit fram. Deltagarnas förväntningar, både höga och låga, har infriats enligt resultaten. Däremot hade flera deltagare lämnat synpunkter på upplägget och innehållet i utbild-
Bilaga 11
441
ningen och menat att det skulle kunna göras bättre. Det ska med försiktighet spekuleras om betydelsen av graden av förväntningar på utbildningen beroende om deltagaren arbetar operativt eller strategiskt i myndigheten. Tre av fyra deltagare som arbetar strategiskt har höga eller mycket höga förväntningar. Endast två av sju deltagare som arbetar operativt hade höga förväntningar. Detta bekräftas även av de intervjuer som genomfördes med deltagarna. Det är deltagare som sitter på den strategiska nivån som har ansett att utbildningen varit av skiftande kvalité och att vissa delar borde/ska göras om i framtiden. De som arbetar strategiskt ville ha mer verktyg och handfasta exempel på hur man ska arbeta med mänskliga rättigheter i den egna verksamheten. Intressant är att också observera i vilken utsträckning de som arbetar strategiskt med frågan anser att de har en möjlighet att påverka sin organisation för efterlevnad av mänskliga rättigheter. Samtliga placerade sig på en skala från 1 till 5 i mitten på nummer tre. Detta kan innebära att de har sett vilka svårigheter arbetet behäftas med och är därmed mer försiktiga i sina svar. Alla fyra anser att mänskliga rättigheter bör återspeglas i varje del av verksamheten.
Deltagarna har överlag varit nöjda med föreläsarnas kompetens men de har saknat kurslitteratur både att läsa innan kursen och använda under kursens gång. Få deltagare anser att de har fått praktiska tips på hur de kan omsätta sina kunskaper i praktiken, eller känt att de kan återkoppla de nyvunna kunskaperna till de egna arbetsuppgifterna. Svårigheten med att inte kunna koppla utbildningen till den egna verksamheten bör tas på allvar och är en viktig brist. Deltagarnas efterfrågan om konkretisering kan bero på att mänskliga rättigheter i sig anses vara ett relativt nytt fenomen. Deltagarna är vana vid att tänka i termer av jämställdhet, mångfald, etnicitet och det är inte alltid självklart att de ser en koppling mellan detta och mänskliga rättigheter. Att uppleva mänskliga rättigheter som något diffust och svårt att definiera är inte helt ovanligt, särskilt inom rättsväsendet som är uppbyggd kring s.k. hårda frågor och resultatfokuserat.
Att dra generella slutsatser om utbildningens framgång och kvalité baserat på den svarsfrekvensen som agerar underlag är inte rimligt. Att däremot antyda att utbildningen i viss mån har påverkat och berört deltagarna kan man göra samtidigt som vi inte ska underskatta betydelsen av en strukturerad och väl uppbyggd utbildning där deltagarna vet varför det är viktigt att de deltar. Syftet med utbildningen bör vara tydligt och kommuniceras till samtliga
Bilaga 11 SOU 2010:70
442
deltagare antingen innan eller precis i början av utbildningen. Detta så att deltagarna ska känna att det är viktigt att de deltar.
Analys av intervjuerna genomförda med deltagare från de olika myndigheterna
I detta kapitel följer en redovisning av de resultat som framkommit vid intervjuer med representanter för de myndigheter som deltagit i projektet. Vid genomgången av tidigare studier pekade vi på att det är viktigt att uppmärksamma inflöde, process och utflöde. Nedan presenteras först inflöde, dvs. intervjupersonernas förväntningar på projektet och syn på de problem och behov som projektet förväntas lösa eller hantera. Därefter följer en genomgång av processen och de gynnsamma och hindrande faktorer som kan uttolkas ur intervjuerna. Slutligen presenteras utflödet, d.v.s. det som processen ledde fram till.
Inflöde
Strukturen på utbildningen
Flera intervjupersoner anser att strukturen på utbildningen har varit skiftande. Under flera föreläsningar upplevde deltagarna att det saknades struktur och att det blev svårt att hänga med och förstå vad föreläsaren pratade om. Hälften av deltagarna talar om att de hade svårt att förstå syftet med utbildningen och deras roll med deltagandet.
Flera gånger undrade jag över min egen roll av deltagandet, jag hade en diffus bild av vem kursledaren var och vad det egentliga syftet med utbildningen var. Jag förstår fortfarande inte riktigt syftet, jag tyckte att allting var lite så där, nä jag hade nog förväntat mig lite mer. Jag tyckte nog att det var lite väl ostrukturerat.
Nivån på utbildningen återkommer i samtliga intervjuer. En av intervjupersonerna anser att det generellt var en bra och akademisk nivå på utbildningen. Samtidigt anser flera andra att nivån borde ha varit högre eftersom det fanns höga förväntningar på utbildningen på grund av att Växjö Universitet stod bakom. Intervjupersonerna
Bilaga 11
443
upplever inte att föreläsarna/kursledaren kände till deras behov eller vilka förkunskaper de hade i ämnet, vilket också var en bidragande orsak till att flera kände att utbildningen inte var på rätt nivå. Personer i behov av mer grundläggande kunskaper ville ha mer strukturerad föreläsningsform för att aktivt kunna delta.
Jag kan känna ibland, det ska inte vara någon skugga över Växjö Universitet, att man borde ha satt sig ner och funderat på vad var det man ville uppnå. Att bara beställa en utbildning kan ni göra något om mr, som man ropar får man svar. Jag tycker att med den kompetens som Växjö Universitet har borde man kanske ha hittat ett bättre sätt att genomföra utbildningen. Man skulle ha satt sig ner och specificerat innehållet till utbildningen med hjälp av bra underlag från beställaren.
Deltagarna talar om att det kändes som om utbildningen kom lite hastigt och att flera nyckelpersoner som borde ha deltagit inte kunnat göra det på grund av tidsbrist. Flera menar att de är förvånade över att utbildningen inte var planerad långt i förväg eftersom nästan alla utbildningar inom rättsväsendet planeras ungefär ett år i förväg. I synnerhet utbildningar som omfattar flera dagar och anses vara viktiga ur samhällssynpunkt.
Förväntningar
Deltagarna hade olika förväntningar på utbildningen. Flera hade mycket höga förväntningar och vissa hade mindre eller inga alls. Deltagare som arbetar strategiskt, och sitter på en ledningspost hade mycket högre förväntningar än de som arbetar operativt i verksamheten. Generellt ville intervjupersonerna ha mer översiktliga kunskaper om mänskliga rättigheter och i synnerhet hur man kan använda dessa kunskaper i vardagen. En av deltagarna menar att mervärdet av utbildningen hade varit om man kunde använda de nyvunna kunskaperna när man arbetar praktiskt på sitt kontor. Generellt kan slutsatsen dras att deltagarna hoppades på att tillskansa sig ökad kunskap, få verktyg att använda i vardagligt arbete samt att bli berörda. De höga förväntningarna låg också på Växjö Universitet som aktör. Eftersom de ansvarade för utbildningen hoppades flera intervjupersoner att det skulle vara en hög nivå på utbildningen.
Bilaga 11 SOU 2010:70
444
Jag ville lära mig mer om ämnet i stort och vad det innebär och hur och vilken nytta jag kan ha av det i mitt vardagliga arbete. Jag hade inga förväntningar alls, kurser kan vara så olika kvalité och innehåll, så jag hade inga förväntningar, jag tyckte bara att det skulle vara trevligt att åka upp till Stuvänäs och träffa folk inom rättsväsendet.
Deltagarnas mandat, tid och stöd från ledningen
Samtliga intervjupersoner som har deltagit i undersökningen anser att de, om de vill, har mandat att driva arbetet med mänskliga rättigheter inom sin organisation. De chefer som har blivit intervjuade, arbetar redan med mångfaldsfrågor men har ännu inte kommit in på mänskliga rättigheter. Flera upplever att det är svårt att inleda processen. Det är enklare ett prata om mångfald än mänskliga rättigheter eftersom detta område sedan fler år tillbaka varit omdebatterat. Flera intervjupersoner menar att mänskliga rättigheter fortfarande känns som någonting diffust som inte riktigt har med Sverige att göra. Flera förknippar mänskliga rättigheter med att följa artikel 6 (rätten till en rättvis rättegång) och två talar om att de hela tiden tänker i termer av rättigheter och att det kan bero på deras uppväxt och den nya generationen. Att generationsskillnader också påverkar har de intervjuade deltagarna gett indikationer på. Flera berättar att de yngre medarbetarna tänker mer i termer av mänskliga rättigheter och har mer kunskap med sig från skolan.
Tid har inte varit ett problem för intervjupersonerna. Däremot har två intervjupersoner inte kunnat delta på samtliga fyra utbildningsdagar på grund av brådskande ärende. Intervjupersonerna upplevde att utbildningen var en kompetensutbildning som ingick i deras arbetstid och därför kände de inte arbetsbelastning. Däremot är tid en viktig aspekt om vi ser till rekryteringen av deltagarna. För att få in rätt personer på utbildningen är det viktigt att utbildningsinbjudan kommer in i tid för och kan planeras av de anställda.
Nästan alla intervjupersoner upplever att de har stöd att driva frågorna inom myndigheterna. De som arbetar operativt upplever att de har stöd från ledningen och ledningen upplever att det finns intresse bland de anställda att arbeta med mänskliga rättigheter. Att intervjupersonerna känner stöd från ledningen är en viktig förutsättning för arbetet med mänskliga rättigheter. Ledningen måste se
Bilaga 11
445
till att mänskliga rättigheter förs in i policy- och styrdokument, att behovsanpassade utbildningar kontinuerligt genomförs och utvärderas samt att stimulera sina anställda att lyfta frågan i olika sammanhang och forum. Utvärderingarna pekar på att de intervjupersoner som sitter i ledningen upplever mänskliga rättigheter som viktiga och de vill hitta nya sätt att lyfta fram frågan på dagordningen.
Process
Med process avses hur utbildningen har sett ut dvs. hur intervjupersonerna upplever att kursledaren har valt att strukturera upp utbildningen till formen på föreläsningarna.
Nedan visas en tabell över de faktorer som intervjupersonerna har identifierat som positiva och negativa för hur utbildningen har byggts upp och genomförts.
Bilaga 11 SOU 2010:70
446
Gynnande i planeringen och genomförandet av utbildningen
Bristande i planeringen och genomförandet av utbildningen
Faktor Förklaring Faktor Förklaring Bra att olika myndigheter från rättsväsendet får genomgå utbildningen tillsammans.
Det är viktigt att anställda inom olika myndigheter får möjlighet att träffas, utbyta erfarenhet och diskutera.
Bristande struktur.
Det saknades struktur i upplägget och genomförandet av utbildningen.
Mjuka frågor lyfts Mjuka frågor är själupplevda händelser som berör deltagaren och sätter diskriminering i ett verkligt perspektiv.
Oklart syfte. Flera intervjupersoner uppfattade syftet med kursen vara oklart liksom deras roll och deltagande.
Öppet klimat
Inspirerande föreläsare
Det är viktigt att kunna tala öppet och våga ha åsikter i gruppen. Många gånger kan etiska frågor vara känsliga att diskutera.
Flera föreläsare berörde intervjupersonerna och väckte nya tankar
Ej behovsanpassat.
Nästa alla intervjupersoner upplevde att föreläsarna/kursledarna inte kände till deras behov av till exempel kunskap. Somliga behöver bli medvetna om problematiken och andra behöver verktyg för att driva frågorna. Det blev omöjligt att tillgodose allas behov.
Värdegrundsövningar
För att få möjlighet att reflektera över sina egna och andras fördomar är det bra att genomföra olika övningar.
För att mycket fokus på mångfald i stället för mänskliga rättigheter.
Flera intervjupersoner upplever att det pratades mer om mångfald än mänskliga rättigheter. MR omfattas av mycket mer än bara mångfald.
Trevligt Intervjupersonerna upplever kursen som trevlig och det är en förutsättning för att vilja vara där.
Bilaga 11
447
Denna tabell ger en översiktlig bild av vad deltagarna upplevde som positivt med kursen kopplat helt ifrån vad intervjupersonerna upplever att kursen har gett dem för mervärde. Med detta menas att tabellen försöker vissa på de faktorer som har möjliggjort/försvårat för intervjupersonerna att uppleva kursen som värdefull. De gynnande förutsättningarna och det som intervjupersonerna upplevde som bra var just att deltagarna kom från olika myndigheter inom rättsväsendet. Intervjupersonerna upplevde att det var viktigt att mjuka frågor lyftes upp och att det gavs möjlighet för diskussion och debatt under öppna och trevliga förhållanden. En av föreläsarna berörde flera intervjupersoner och inspirerade till att fortsätta tänka på vad diskriminering får för konsekvenser för olika grupper av människor. Flera av de bristande faktorerna har redan berörts och förklarats mer ingående under rubriken inflöde eftersom jag anser att de är mycket viktiga för utfallet av kursen. Strukturen på kursen och hur den genomförs är ofta avgörande för hur deltagarna kommer att uppleva kursen i sin helhet.
Utfall
Målsättning A
Berörda, Viss ökad kunskap, Viss ökad motivation
Samtliga intervjupersoner anser att de har haft nytta av kursen på olika sätt. Nästan alla säger att de har fått en viss ökad kunskap. Några har fått mer baskunskap om mänskliga rättigheter medan andra har fått ökad kunskap och förståelse för hur det exempelvis kan kännas att vara homosexuella brottsoffer. Alla intervjupersoner anser att de har blivit påverkade och berörda av att lyssna på polismannen från Rosengård som berättande om sitt liv. För flera personer var det en mycket stark berättelse och som berörde djupt. Flera intervjupersoner nämner Karol Nowak som en inspirerande föreläsare som fångade deras uppmärksamhet. Generellts tyckte intervjupersonerna att de blev berörda och inspirerade i större utsträckning än att de fick mer kunskap. Detta innebär att föreläsarna lyckades väl med att starta en process hos deltagarna om betydelsen av mänskliga rättigheter inom rättsväsendet.
Bilaga 11 SOU 2010:70
448
Självklart lär jag mig av att träffa nya kunniga människor som kan en hel del saker och kan sätta saker och ting i nya perspektiv som jag inte kan.
Jag har fått mer kött på benen av utbildningen, inga revolutionerande saker har hänt, men små steg kan ha stor betydelse. Jag tycker det har varit mycket lärorikt och inspirerande att ta del och lyssna på andras erfarenheter, men jag tycker inte att jag kan säga att det handlar om kompetensutveckling, snarare inspiration.
Några intervjupersoner talar om att de har börjat tänka mer i termer av mänskliga rättigheter istället för mångfald. Detta har medfört att de har börjat se hur de kan tillämpa detta i sitt vardagliga arbete. Ökad förståelse för hur olika människor tänker och handlar medför ett mycket mer genomarbetet förslag på åtgärder för den åtalade.
Mycket handlar om att vi ska kunna föreslå kontraktsvård istället för att säga det här förstår vi inte och det här klarar vi inte av och då blir det istället fängelse. Nu kan vi ha mer genomarbetat förslag som vi tror på, en annan påföljd som vi känner att vi kan stå bakom.
Målsättning B
Viss spridning av kunskap inom respektive myndighet
Två av intervjupersonerna har efter kursen hållit föredrag för sina kollegor på arbetsplatsen. Detta gjordes i samband med arbetsplatsträffar och under relativt informella former. Intervjupersonerna tog själva ansvaret för att sprida kunskapen vidare i organisationen men blev uppmanade av ledningen. Flera intervjupersoner talar om att de har ett inplanerat möte för att planera hur de kan arbeta vidare med dessa frågor. Därför menar flera intervjupersoner att kursen fått stor betydelse för att lyfta upp dessa frågor på dagordningen. Flera intervjupersoner som arbetar strategiskt har också blivit mer inspirerade att lyfta fram frågorna. De har dock saknat olika verktyg för hur de ska arbeta och driva frågorna inom respektive organisation. Därför blir ett nästa steg att träffas för att gemensamt tala om hur man kan arbeta med mänskliga rättigheter inom rättsväsendet. Resultatet av detta kan mycket väl vara utbildningar på temat mänskliga rättigheter, diskriminering och mångfald. Två av intervjupersonerna menar att man kommer att se
Bilaga 11
449
över de handlingar som finns inom myndigheten som berör mångfald, för att på något sätt uppdatera eller skiva om dem.
Två av intervjupersonerna har inga planer på att sprida kunskapen vidare på sina arbetsplatser. Den ena anser sig redan ta hänsyn till dessa frågor i sina beslut och den andra arbetar inom privat sektor som har lite eller ingen marginal att driva dessa frågor internt. Intervjupersonen menar att det ständigt finns saker som är av större prioritet för ett vinstdrivande företag. Sammantaget vill jag påstå att det finns indikatorer på att intervjupersonerna kommer att sprida information om betydelsen av att ta hänsyn till och kunna arbeta med mänskliga rättigheter i respektive myndighet på lång sikt. Detta påverkas också av det finns ett behov av att driva dessa frågor på grund av den mediala uppmärksamheten kring den pågående diskrimineringen som återfinns inom alla myndigheter inom rättsväsendet.
Jag hoppas att myndigheten kommer att få nytta, för vi ska under detta året arbeta med frågor som har med mänskliga rättigheter och mångfald att göra. Vi ska ta med dessa frågor i ett dokument som vi ska uträtta. I det sammanhanget kommer myndigheten att få nytta. Fler av oss som har deltagit på utbildningen ska delta på ett uppföljningsmöte och där hoppas vi på att få det mer konkret. Så man kan säga att följden av denna kurs är att man kanske får nytta i framtiden. Utan kursen hade aldrig efterarbetet kommit till stånd så att säga. Det satte igång en process som man säkert får nytta av, för då blir det mer konkret.
Andra effekter av utbildningen
Flera intervjupersoner talar om att de ha skapat nya kontakter genom kursen. Dels med andra föreläsare som de i framtiden skulle vilja använda sig av och dels med andra deltagare. Att dela med sig av sina erfarenheter och hämta kunskap i hur andra arbetar med olika typer av ärenden har för flera deltagare varit mycket nyttig information.
Jag har nog inte lärt mig så mycket från föreläsarna utan genom de diskussioner som jag har haft med andra deltagare. Vi hade exempelvis diskussioner med domare om hur vi kan skriva stämningsansökan om hatbrott, och det var jättebra att höra vad de tycker för det är ingenting som vi pratar om annars.
Bilaga 11 SOU 2010:70
450
Summerande analys
Generellt vill jag påstå att kursen har startat en process hos intervjupersonerna. För de intervjupersoner som arbetar operativt har kursen fungerat som inspiration samtidigt som den bidragit till en viss ökning av kunskap, värdefull erfarenhet från andra deltagare och fler kontakter. Dessa intervjupersoner har överlag varit mycket positiva till utbildningen och de menar att det har betytt mycket för deras egna utveckling och arbete. De har inga planer på att aktivt arbeta eller driva mänskliga rättigheter inom sina myndigheter och har därför inte heller känt ett behov av olika verktyg för hur man kan arbeta med frågorna. Det är möjligt att intervjupersonerna hade uppfattat att de fått mer kunskap om de hade haft kurslitteratur som de hade kunnat använda sig av under och efter genomförd kurs.
Intervjupersoner som arbetar strategiskt inom sina myndigheter har varit mer kritiska till kursen och haft fler synpunkter. Dessa intervjupersoner arbetar redan med mångfald och de behöver kunskap om hur de kan fortsätta utveckla sitt arbete. De har haft stora förväntningar på kursen just för att de tycker att det är svårt att arbeta med mjuka frågor och de behöver mycket stöd, praktiska exempel och erfarenhet från andra. En av de brister som ständigt återkommer är just att deltagare upplever kursen för generell. Hur ska en kurs se ut för att tillgodose de behov som varje deltagare har? Hur ska man bygga upp en kurs som inte enbart inspirerar men också känns användbar och verklighetsknuten?
Det är oerhört viktigt att en utbildning planeras väl och strukturerat. Att bara genomföra en utbildning i mänskliga rättigheter kan som en deltagare uttrycker sig leda till: ”som man ropar får man svar”.
För att en utbildning ska kunna utformas efter de behov som deltagarna har är det oerhört viktigt att genomföra en enkät innan utbildningen för att mäta kunskapen om mänskliga rättigheter hos deltagarna. Man ska samtidigt kunna bryta ner mänskliga rättigheter till olika områden som de anställda redan känner till och arbetar med, exempelvis mångfald, jämställdget osv. Efter denna inventering är sannolikheten större att kursen hamnar på rätt nivå.
Att blanda deltagare från olika myndigheter kan vara mer lyckat än att blanda deltagare som sitter på olika beslutsposter. Chefer och de som driver dessa frågor i myndigheterna vill ha mer struktur, exempel och verktyg för hur de kan driva arbetet, dvs.
Bilaga 11
451
mer konkret information, medan de andra i större utsträckning efterfrågar att bli berörda genom att till exempel lyssna på självupplevda historier. För att utbildningen ska bli behovsanpassad, måste föreläsaren, utbildningsansvarig veta hur deltagarna arbetar med dessa frågor och hur deras organisationer är uppbyggda. Detta är specifikt för rättsväsendet med tanke på hur deras organisationskultur ser ut. Detta är oerhört viktigt att vara medveten om vid planeringen av en kurs i mänskliga rättigheter eftersom detta påverkar det slutliga utfallet och kan vara avgörande för om en kurs uppfattas som lyckad eller misslyckad.
Här vill jag också föra en diskussion om betydelsen av den information som man delger deltagarna innan kursstart. Välkomstbrevet ska både inspirera men också poängtera betydelsen av att de inbjudna anmäler sig. Det är oerhört viktigt att deltagarna väl känner till syftet med kursen och att de får tid att planera sitt deltagande. En av anledningarna till de brister som utpekas i denna kurs kan just bero på brister i information till deltagarna. Den information som intervjupersonerna fick med inbjudan var inte tillräckligt genomarbetad för att tillgodose ett initialt informationsbehov. Jag skulle vilja påstå att ambitionen för kursen i projektansökan varit mycket hög och intressant. Däremot blev utfallet något magrare och man lyckades inte riktigt nå vissa målsättningar. Exempelvis stod det i projektansökan att man vill ha 33 deltagare från olika myndigheter, utfallet blev 21 deltagare. Detta kan bero på att inbjudan kom för sent och flera personer av betydelse redan var upptagna. Innehållet i kursen har också ändrats från det som står i projektansökan till det verkliga utfallet, och det kanske inte är helt ovanligt i dessa sammanhang. Dock anser jag att det är viktigt att föreläsarna har legitimitet hos åhörarna, i synnerhet när de kommer från rättsväsendet.
Följande modell är en utvecklad version av den som jag ritade tidigare i utvärderingen och ska bidra till att förstå hur en kurs kan byggas upp och jag ska utifrån dessa antaganden försöka svara på i hur stor utsträckning kursen Laga lika har följt dessa principer.
Bilaga 11 SOU 2010:70
452
Behov hos deltagarna
Kan uppnås genom:
Kunskap Vilken typ av kunskap som deltagarna efterfrågar kan kartläggas genom enkät innan kursen börjar.
Förstärka gamla och få nya färdigheter Inventering av befintliga dokument för att se hur långt man har kommit i sitt arbete med mänskliga rättigheter samt en undersökning av hur man praktiskt driver frågorna. Vilka erfarenheter har deltagarna?
Inspiration, motivation att få bli berörda Genom värdegrundsövningar, film, musik, självupplevda historier och fältstudier till exempel förort, festival, förening etc.
Genomförande Varje moment bör innehålla en del om mänskliga rättigheter och en del att lära sig arbeta för mänskliga rättigheter
Förutsättning för att uppnå deltagarnas behov
Presentation och diskussion
Relevant
Målgruppsanpassad Training the trainers Uppföljning
Grupparbeten
Om/för (verklighetsanknutet)
Flexibel
Interaktiva pedagogiska medel
Fältstudier
Om/för (verklighetsanknutet)
Omväxlande Teori och praktiska
inslag varvas
Problemlösning Om/för (verklighetsanknutet
Interaktiv Teori och praktiska inslag varvas
Värdegrundsövningar Om/för
Fallstudier
Om/för (spegla deras verklighet)
Praktiska övningar
Om/för (spegla deras verklighet)
Visuella medel
Om/för
Intervjupersonerna som har deltagit på kursen Laga lika har haft samma behov som deltagarna generellt har i MR-utbildning, dvs.
Bilaga 11
453
att få ökad kunskap, ökade färdigheter och att bli inspirerade, motiverade och berörda. Jag skulle vilja påstå att de har blivit motiverade, inspirerade och berörda i mycket hög utsträckning. De har fått viss ökning av kunskaper och väldigt lite praktiska medel och information som de upplever som användbar i sin vardagliga yrkesutövning.
Beträffande utbildningens förutsättningar att tillgodose deltagarnas behov anser jag att det finns brister. För det första måste utbildning kännas relevant för deltagarna. Detta innebär att man noga måste fundera på vilken målgrupp man har. I detta fall hade man vunnit mer om man specifikt vänt sig bara till dem som arbetar strategiskt med frågorna i varje myndighet eller till handläggare, utredare och poliser mer generellt. Det är mycket svårt att anpassa en utbildning till deltagare som har så olika behov, vilket denna utbildning speglar. Det är viktigt att nå de deltagare som är villiga att sprida informationen vidare i respektive myndighet (detta kan också göras genom en förstudie) för att nå den önskvärda spinnoffeffekten. Kursen har varit omväxlande men inte tillräckligt. Olika kvalité på föreläsarna och byten som gjorts i sista stund har inverkat negativt på deltagarnas uppfattning. Mer hänsyn borde ha tagits till att använda sig av verklighetsanknutna fall som deltagarna känner igen och kan relatera till.
Intervjupersonerna har upplevt kursen som flexibel och det har varit en styrka. Olika sätt att föra ut information kan fånga deltagarnas intresse och uppmärksamhet. Just det faktum att man har blandat mjuka och hårda frågor har fått genomslagskraft hos deltagarna och uppfattats av flera som mycket positivt. Det är dessa nyanseringar som har berört intervjupersonerna.
Intervjupersonerna har känt ett öppet klimat och upplevt att de har kunnat dela med sig av sina erfarenheter. Dock anser flera att kursansvariga borde tagit ett mycket större ansvar att leda deltagarna genom kursen, genom att kontinuerligt återkoppla till deras verksamhet (föreläsarna kanske inte kan göra detta men där kommer kursledarna in i bilden) och genom att involvera i diskussionerna. Därför är det svårt att säga om kursen har varit tillräckligt interaktiv som det krävs för att vara en framgångsrik kurs. Flera intervjupersoner har påpekat att vissa av föreläsningstillfällena kunde med lätthet ha brutits ned för att ge deltagarna tillfälle att själva fundera på hur man agerat i en viss situation.
Sammanfattningsvis vill jag påstå att utbildningen har upplevts som nyttig men den hade kunnat få större genomslagskraft om
Bilaga 11 SOU 2010:70
454
kursansvariga lagt mer tid på förberedelse och planering av kursen. Jag hoppas att modellen ovan kan fungera som stöd och inspiration inför framtida kurser i mänskliga rättigheter för rättsväsendet och andra myndigheter.
Utifrån erfarenheter av utvärderingen av kursen Laga Lika lämnas följande rekommendationer till dem som planerar att genomföra en kurs i mänskliga rättigheter:
1. Definiera målgruppen, vem vill vi rikta oss till, chefer eller de anställda.
2. Genomför en förstudie som belyser deltagarnas kunskaper, genom till exempel en enkät eller besök på arbetsplatsen.
3. Utifrån deltagarnas kunskap och behov precisera syftet med utbildningen och sätt upp mål på kort och långsikt, som med lätthet kan mätas.
4. Målsättningen med utbildningen ska vara välformulerad, kort och möjlig att uppnå inom uppsatta tidsramar. Målsättningen och syftet kommuniceras med deltagarna för att i samråd med dem avgöra om det är mål som denna grupp har möjlighet och kapacitet att uppnå.
5. Sätta samman utbildningen genom att följa de olika steg som finns i modellen som jag har konstruerat tidigare i utvärderingen. Var noga med att undersöka vad de olika förutsättningar innebär. Exempelvis ska utbildningen vara relevant, vad innebär det? Hur kan vi göra utbildningen målgruppsanpassad? Vilka resurser behöver vi i form av föreläsare och litteratur för att deltagarna ska känna att utbildningen är verklighetsanknuten?
6. Använd olika föreläsningsmetoder för att fånga deltagarnas uppmärksamhet och stimulera till eftertanke.
7. Använd föreläsare som har legitimitet och förtroende hos deltagarna.
8. Utbildningen bör innehålla en teoretisk genomgång av de mänskliga rättigheternas olika delar, såsom historia, begrepp och nulägesanalys. En central del i detta blir valet av föreläsare som redan i startskedet kan inspirera och medvetandegöra problematiken.
9. Genomgång av hur andra organisationer, myndigheter och företag arbetar med mänskliga rättigheter i praktiken. Goda
Bilaga 11
455
exempel på myndigheter som kan inspirera är DO, Vägverket och Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. 10. Deltagarna bör genom en uppgift praktiskt känna på hur man
kan arbeta med mänskliga rättigheter inom den egna verksamheten. Denna del är oerhört central och bör få utrymme i en mänskliga rättigheter-utbildning
Referenser
SOU 2002:37, Osmo Vallo – utredning om en utredning. SOU 2005:56, Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i
Sverige.
Skr. 2005/06:95, En nationell handlingsplan för de mänskliga
rättigheterna 2006
−
2009.
Brå, diskriminering i rättsprocessen, Rapport 2008:4/8. SOU 2006:30, Är rättvisan rättvis? Tio perspektiv på diskriminering
av etniska och religiösa minoriteter inom rättssystemet.
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna CAT/C/CR/28/6. CPT/Inf(2009)70. Europarådet, All different all equal program”education pack, ideas,
resources, methods and activities for informal interculural education with young people and adults.
The human rights education handbook, effective practices for learning,
action and change. Nancy Flowers, topic book 4, 2000,
University of Minnesota. OHCHR, Human rights training, A manual on Human Rights
training methodology, Professional training series no. 6.
Bilaga 11 SOU 2010:70
456
Personer som jag intervjuade:
Jan Olofsson Pia Johansson Bodil Svensson Christer Holmqvist Göran Tomas Bäck Sigrid Nordesjö Cecilia Havelius Helena Renberg
Bilaga 11
457
Bilaga 1
Till deltagare som genomfört utbildning i mänskliga rättigheter,
Mitt namn är Lejla Mundzic och jag har fått i uppdrag av Växjö Universitet att genomföra utvärdering av utbildning i mänskliga rättigheter för anställda inom rättsväsendet i Blekinge län. Denna utvärdering bygger på en enkät om deltagarnas uppfattning av utbildningen (den som ni har fått idag), samt telefonintervjuer med ett antal utvalda deltagare som kommer att genomföras under vecka 7 och 8. Jag ber er att fylla i denna enkät och skicka den tillbaka till mig antigen via e–mejl till lejla.mundzic@gmail.com eller via post till Lejla Mundzic Parmmätaregatan 5a 417 04 Göteborg
Enkäten vill jag senast ha tillbaka den 20 februari. Jag hoppas att ni tar er tid att besvara frågorna, eftersom era svar är mycket viktiga för att få en rättvis utvärdering.
Om ni har några frågor kontakta mig gärna på telefon 0736 170269
Med vänliga hälsningar
Lejla Mundzic
Bilaga 11 SOU 2010:70
458
Enkät för deltagare på utbildningen
”Laga lika”
1. BAKGRUNDSINFORMATION
1. Kön:
o Kvinna o Man
2. Vilket år föddes du?
3. Inom vilken myndighet arbetar du?
_______________________________________________________
4. Vilka är dina huvudsakliga arbetsuppgifter?
________________________________________________________ ________________________________________________________
5. Hur länge har du arbetat på den positionen som du har idag?
o Mindre än ett år o Mer än två år o Mer än fem år o Mer än tio år
6. Arbetar du med frågor som är relaterade till mänskliga rättigheter, om ja hur ofta?
o Ja o Nej
o Dagligen o Någon gång i veckan o Någon gång i månaden o Någon gång per år
Bilaga 11
459
2. INFORMATION OM KURSEN
7. Hur intresserad var du före kursen av frågor som rör mänskliga rättigheter?
o mycket intresserad o ganska intresserad o lite intresserad o inte intresserad
8. Har du avslutat kursen, dvs. genomfört de TVÅ utbildningstillfällen?
o Ja o Nej
Om nej, vilka tillfällen deltog du i? o Första o Andra
9. Är det någon av de två utbildningstillfällena som du upplever som mer användbara?
o Ja o Nej
10. Kan du kort beskriva varför du upplever att det ena utbildningstillfället var mer användbara än andra?
________________________________________________________ ________________________________________________________
11. Vilka förväntningar hade du på utbildningen innan den startade?
o Mycket höga förväntningar o Höga förväntningar o Låga förväntningar o Hade inga förväntningar
Bilaga 11 SOU 2010:70
460
12. Kan du ge exempel på förväntningar som du hade?
________________________________________________________
13. Motsvarade kursen dina förväntningar?
o Ja, helt och hållet o Ja, i ganska stor utsträckning o Nej, i ganska liten utsträckning o Nej, inte alls
14. Vad anser du om undervisningens kvalitet på utbildningen? (Här avses kvaliteten på litteratur som användes samt lärarnas kunnande med avseende på innehållet). a.) Litteratur
o Mycket bra o Ganska bra o Ganska dåligt o Mycket dåligt Annat:__________________________________________________ ________________________________________________________
b.) Lärarnas kompetens
o Mycket bra o Ganska bra o Ganska dåligt o Mycket dåligt Annat:__________________________________________________ ________________________________________________________ ________________________________________________________
15. Finns det någonting du skulle ha velat förändra i kursens upplägg eller innehåll!
o Ja o Nej
16. Om ja, vad och hur i sådana fall?
________________________________________________________ ________________________________________________________
Bilaga 11
461
17. Har du efter genomförd utbildning förändrat din syn på arbete med mänskliga rättigheter?
o Ja o Nej
18. Om ja på fråga 17, på vilket sätt har kursen förändrat din syn på arbetet med mänskliga rättigheter?
o Jag har blivit medveten om hur viktigt det är att alla aktivt arbetar med mänskliga rättigheter o Mina kunskaper och min förståelse för problematiken om mänskliga rättigheter har ökat o Min syn på mänskliga rättigheter har inte förändrats, eftersom jag redan är insatt och arbetar med frågorna
19. Har kursen haft praktiska inslag som du bedömer kommer att vara till hjälp i ditt ordinarie arbete?
o Ja, i mycket stor utsträckning o Ja, i ganska stor utsträckning o Nej, i ganska liten utsträckning o Nej, i mycket liten utsträckning
20. Om ja på fråga 17, beskriv mycket kort vilken nytta dessa inslag har haft för din arbetsplats?
________________________________________________________ ________________________________________________________
21. Har dina kollegor visat intresse för de kunskaper du har tillägnat dig på utbildningen?
o Ja, stort intresse o Ja, något intresse o Nej, inget intresse alls
Bilaga 11 SOU 2010:70
462
22. Anser du att du innan du gick utbildningen fick stöd från ledningen att arbeta med mänskliga rättigheter?
o I mycket stor omfattning o Stor omfattning o Liten omfattning o Inget stöd alls
(Nedanstående frågor är stäm av frågor där ett betyder att påståendet inte stämmer alls och fem att det stämmer mycket väl)
Upplever du att ni inom er myndighet arbetar aktivt för efterlevnad av mänskliga rättigheter?
1 2 3 4 5
Uppfattar du att mänskliga rättigheter bör återspeglas i varje del av en verksamhet?
1 2 3 4 5
Upplever du att du har börjat förändra ditt eget arbetssätt efter att ha deltagit i utbildningen om mänskliga rättigheter?
1 2 3 4 5
Tror du att du kommer att ha möjlighet att påverka din organisation att verka för efterlevnad av mänskliga rättigheter?
1 2 3 4 5
23. Har du ytterligare synpunkter på denna enkät eller någon fråga, vänligen beskriv dem nedan.
________________________________________________________ ________________________________________________________
Tack för hjälpen!
Bilaga 11
463
Bilaga 2
Intervjuguide för utvärdering i MR utbildning för rättsväsendet.
Inledning
Bakgrundsinformation om respondenten? Hur x kom med i utbildningen? Vilka förväntningar hade x på utbildningen? Hur väl infriades x förväntningar? Vad uppfattar du var syftet med utbildningen?
Individnytta
Anser du att du har fått någon personlig nytta av att delta i utbildningen? Om ja, varför, på vilket sätt, exemplifiera. Om nej, varför, vad kunde ha gjorts bättre? Har du förändrat någonting i ditt sätt att arbeta efter utbildningen?
Myndighetsnytta
Anser du att din myndighet har någon nytta av att du har deltagit i denna utbildning? På vilket sätt?
På vilket sätt har följande påverkat:
Arbetssättet/metoden/process hur har det fungerat? Din tid och arbetsbelastning? Dina förkunskaper om mänskliga rättigheter innan utbildningen? Stödet från den egna myndigheten? Din mandat att föra upp frågan på dagordningen? Arbetet med MR är en mjukfråga, hur ser du på att arbeta med mjuka frågor i er organisation?
Bilaga 11 SOU 2010:70
464
Upplever du att det var en blandning av hårda och mjuka frågor i utbildningen?
Framtiden
Vad finns kvar att göra?
Bilaga 11
465
Bilaga 3
Växjö 2007-11-08 Välkommen till utbildningen om mänskliga rättigheter och mångfald Vi vill med detta brev hälsa dig hjärtligt välkommen till utbildningen om mänskliga rättigheter och mångfald. Utbildningen genomförs i internatform med två träffar. Den första träffen infaller den 4−5 december 2007 och den andra träffen den 15−16 januari 2008. Båda utbildningsomgångarna är förlagda till Stufvenäs Gästgifveri – Smålands Paradis.
Hitta dit Söderifrån: Stufvenäs gästgifveri ligger 55 km norr om Karlskrona.
Följ E22 norrut, ta av vid Söderåkra och följ skyltningen mot Stufvenäs.
Flyg anländer till Kalmar Flygplats: Därifrån är det 30 km till
Stufvenäs Gästgifveri .
Tåg anländer till Kalmar Centralstation: Därifrån är det 35 km
till Stufvenäs Gästgifveri. Närmaste busshållplats ligger 600m från Stufvenäs. (Buss 121) Hemsida: www.stufvenäs.se Incheckning efter eftermiddagskaffet på ankomstdagen.
Mat och dryck
Förmiddagskaffe: ost&skink fralla, kaffe/the, kaka, juice och frukt. Lunch med sallad/soppa samt kött/fisk varmrätt, dryck, kaffe och kaka. Eftermiddagskaffe med kaffe/the, bakverk, juice och frukt Vänligen meddela om du behöver specialkost.
Kontakpersoner
Om du har några frågor om kursens upplägg och innehåll kan du ringa eller e-posta Jan Mill, 0470-708164, 070-39 89 317, Jan.Mill@vxu.se För övriga frågor kontakta Viktoria Harila, kursadministratör på telefon 0470-708041 eller e-post Viktoria.Harila@vxu.se. Webbadressen är: www.vxu.se/polisutbildningen
Bilaga 11 SOU 2010:70
466
Övrigt
I utskicket finns schema över båda utbildningsträffarna. Detaljschemat med tidsangivelser för omgång två är ännu inte helt fastställt.
Återigen hjärtligt välkommen.
Jan Mill Viktoria Harila Kursansvarig Kursadministratör 0470-70 81 64 0470-70 80 41 070-39 89 317 070-618 72 74
Bilaga 12
Utvärdering av en utbildning i mänskliga rättigheter för ett kommunalt tjänstemannanätverk
emerga utvärderingsutbildning Författare: Lejla Mundzic Göteborg, februari 2008
467
Bilaga 12 SOU 2010:70
468
Bilaga 12
Inledning
Jag tänker ofta på hur vi människor säger att vi är lika, men hur sällan vi visar det genom våra handlingar. Jag tänker ofta på hur vi diskuterar orättvisor som tredje världen drabbas av, utan att fundera på vilka orättvisor människor utsätts för här hemma. För här är vi alla lika och här blir ingens rättigheter kränkta, eller hur står det till med det egentligen? Hur ska vi börja prata om mänskliga rättigheter i Sverige, vems rättigheter ska vi tala om då? Kan vi verkligen jämföra situationen här med kriget på Balkan eller en svältkatastrof i Mali? Nej, tror jag inte. Men vi måste börja tala om mänskliga rättigheter med andra ögon, med öppna ögon. För visst finns det exempel på kränkande behandling i Sverige också: de apatiska flyktingbarnen, utvisning av personer till länder som praktiserar tortyr, det svenska rättsväsendets sätt att hantera våldtäktsmål, diskriminering på arbetsplatsen och i krogkön, människohandel, och så vidare. Denna lista kan göras längre och mer omfattande men frågan kvarstår hur många som skulle förstå att det är människors rättigheter vi talar om. Detta beror dels på en lång tradition och skapandet av god självbild som merparten av medborgarna har kring frågor som mänskliga rättigheter, dels på okunskap.
I dagens samhälle finns en mängd människor som inte har fått kunskap om de mänskliga rättigheter de faktiskt har rätt till. Det är primärt grundskolorna som idag arbetar med att sprida kunskap om mänskliga rättigheter. Beslutsfattare, tjänstemän och andra som befinner sig på maktpositioner i samhället vet inte alltid hur de ska tillämpa och förhålla sig till dessa frågor. Därför är det av central betydelse att frågan om kunskapsbrist hos betydande personer i mänskliga rättigheter lyfts fram. Det är viktigt att kunskapen sprids, men också att den uppdateras och förnyas i takt med den utveckling som sker inom området. Med hänsyn till det ovannämnda ska föreliggande rapport utvärdera en utbildning i mänskliga rättigheter för det kommunala tjänstemannanätverket i Sverige. Det är angeläget att undersöka hur informationen om mänskliga rättigheter har förmedlats i detta pilotprojekt, för att dra lärdomar både av det som har fungerat bra och det som har fungerat mindre bra, för att kunna utveckla utbildningssatsningar för liknande målgrupper.
469
Bilaga 12 SOU 2010:70
Problemformulering
En förutsättning för att vi ska bedriva arbetet med att säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter är att vi har sakkunskap i ämnet och att vi har fått redskap att omsätta kunskapen i praktiken. Det är viktigt att komma ihåg att vi enbart genom att öka kunskapen har liten möjlighet att genomföra förändringar. Dagens organisationer kan i många hänseenden vara mycket svårföränderliga och i synnerhet avseende mjuka frågor som är svåra att mäta. Att arbeta för och framförallt med mänskliga rättigheter kan ge effekter i två led. Det innebär att organisationerna kan få större legitimitet i sin omvärld. Det ger mervärde för organisationen, men det kan också ge vinstmarginaler. Genom att aktivt arbeta med mänskliga rättigheter kan vi överbrygga kulturella barriärer och lära av nya kulturer. Bland de nya kulturerna finns våra framtida kunder, klienter, partners och brukare. Om medborgarna är nöjda med samhällets bemötande kan vi undvika en del sociala problem och därmed öka välfärden i samhället. Det är viktigt att vi lär av varandra, att vi tillvaratar och utnyttjar de erfarenheter som finns av hur vi kan lära ut mänskliga rättigheter.
Syfte och frågeställning
Föreliggande rapport är en processutvärdering som ska undersöka om aktiviteterna har fått önskade effekter, genom att undersöka på vilket sätt deltagarna har uppfattat utbildningen. Detta görs genom att vi konstruerar en programteori utifrån projektbeskrivningen och sedan testar det faktiska utfallet genom att samla in empiriskt material genom enkäter, intervjuer och genomgång av tillgängligt arbetsmaterial.
Denna utvärdering genomförs i framförallt lärandesyfte. Detta innebär att vi inte är ute efter att mäta grad av framgång, utan främst att undersöka vilka mekanismer i utbildningen som möjliggör att målen uppnås. Det övergripande syftet med utvärderingen är att undersöka om och på vilket sätt deltagarna i utbildningen uppfattar avsedda effekter på individ- och myndighetsnivå.
470
Bilaga 12
Dessa frågeställningar blir relevanta att undersöka:
1. Uppfattar deltagande personer att de efter genomförd utbildning har fått ökad motivation och ökade kunskaper? Om och hur har de i sådana fall förändrat sitt arbetssätt?
2. På vilket sätt uppfattar de deltagande personerna att de efter genomförd utbildning kan påverka sina myndigheter att verka för efterlevnad av mänskliga rättigheter?
3. Vilka möjligheter/hinder kan vi identifiera i denna utbildningssatsning? Har utbildningen fungerat effektivt i syfte att lära ut mänskliga rättigheter (teoretiskt och praktiskt) och har deltagarna sett kopplingar till sin verksamhet?
4. Vad är nästa steg, vad är kvar att göra och vilka behov finns inför framtiden?
Avgränsning
Anledningen till att studien inte kan mäta effekter är tidspunkten för genomförandet. Deltagarna kommer att ha slutfört utbildningen under tiden rapporten skrivs, varför något förändringsarbete inte kommer att ha inletts. Denna rapport fokuserar istället på, som beskrivits ovan, att undersöka på vilket sätt deltagarna har uppfattat utbildningen samt om och hur de tror att de efter genomförd utbildning kan verka för en förändring i sina verksamheter.
Metod
Föreliggande rapport kommer i första hand att ha en kvalitativ ansats. Eftersom vi vill undersöka om och på vilket sätt snarare än hur många är det intressant att vi på djupet undersöker studieobjekten. För detta syfte är intervjuer lämpligt. Vi är dock också intresserade av att få en helhetsbild av deltagarnas uppfattning, varför studien kompletteras med en enkät. Samtliga deltagare på utbildningen fick till att börja med ta del av en enkät per e-post. Med vissa kriterier som grund (geografisk spridning, kön, organisation/myndighet, titel) valdes sedan 8 deltagare ut, för att intervjuas per telefon. Att valet föll på telefonintervjuer istället för personliga samtalsintervjuer var en kostnadsfråga.
471
Bilaga 12 SOU 2010:70
Varför finns behov av utbildning i mänskliga rättigheter?
Det är väsentligt att inleda detta kapitel med en översikt av varför det är viktigt med utbildning i mänskliga rättigheter för olika grupper i samhället.
Länge har man ansett att mänskliga rättigheter är en fråga som främst hör till skolans värld. Detta innebär att en majoritet av befolkningen exkluderas: vuxna som för länge sedan avslutat sin skolgång (skolplaner förändras ju ständigt, liksom tillämpningen av mänskliga rättigheter) och de som aldrig har haft möjlighet att gå i skolan. Under aktivismens tid, 60- och 70- talen, ökade medvetenheten om att mänskliga rättigheter måste spridas till allmänheten. Medias utbredande medförde att medborgarna i olika länder kunde följa varandras kamp och att väcka medvetenhet om mänskliga rättigheter. Press sattes då på regeringar att säkerställa fullt skydd och respekt för sina medborgares rättigheter. Detta ledde till att många lokala organisationer började förespråka sociala förändringar, såsom förbud mot våld mot kvinnor, att hindra miljöförstöring, barnarbete, dålig hälsa och brist på medicin. Genom sitt engagemang och intresse för frågorna fyller dessa organisationer än idag en viktig funktion avseende utbildning i mänskliga rättigheter för enstaka grupper, som till exempel migranter, ursprungsbefolkningar, homosexuella och minoritetsgrupper av olika slag.
Mänskliga rättigheter-utbildning (MR-utbildning) är viktigt eftersom medborgarna måste känna till sina rättigheter för att kunna bevara desamma. Likaså är varje individ i sin yrkesroll skyldig att känna till de rättigheter som varje medborgare besitter, för att säkerställa att aldrig kränka dessa.
Redan i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter lyfts vikten av utbildning i mänskliga rättigheter fram som en primär del av arbetet för efterlevnad av mänskliga rättigheter. I artikel 26 står det att utbildning i mänskliga rättigheter bland annat ska stärka respekten för människans grundläggande fri- och rättigheter. Utbildning i mänskliga rättigheter omnämns även i flertalet av de konventioner som Sverige har valt att ratificera. I konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter står det följande:
Konventionsstaterna erkänner rätten för var och till utbildning. De är överens om att utbildningen ska syfta om att till fullo utveckla människans personlighet och insikten om dess värde och att stärka respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Man är vidare överens om att var och en genom utbildning ska kunna delta effektivt i ett fritt samhälle och främja förståelse, tolerans och vänskap
472
Bilaga 12
mellan alla nationer och alla rasgrupper, etniska grupper och religiösa grupper samt främja förenta nationernas verksamhet för att bevara freden.
Även i barnkonventionens två artiklar nämns att utbildning ska inriktas på att utveckla en respekt för mänskliga rättigheter.
FN har tillsammans med Unesco utarbetat särskilda riktlinjer och handlingsplaner för utbildning om mänskliga rättigheter. Dessa har fungerat som effektivt stöd för utformningen av utbildningen för flertalet olika organisationer runt om i världen. Likaså har en mängd olika institut1 samt Europarådet2, tagit fram handböcker som ska vara vägledande i hur MR-utbildningar kan genomföras.
FN:s decennium för utbildning i mänskliga rättigheter.
Sedan FN:s allmänna förklaring trädde i kraft har generalförsamlingen manat medlemsstaterna att sprida kunskap och information om den allmänna förklaringen till sina medborgare. På Wienkonferensen om mänskliga rättigheter 1993 lyfte man upp betydelsen av mänskliga rättigheter utbildning, aktiviteter och allmän information. Med hänsyn tagen till detta proklamerade generalförsamlingen att åren 1995–2004 skulle vara FN:s decennium för MR-utbildning.
Genom att årtiondet trädde ikraft definierade generalförsamlingen MR-utbildning på följande sätt: en livslång process där alla människor på alla nivåer i samhället och i alla sociala sammanhang lär sig respekt för andra människors lika värde och på vilket sätt vi alla kan bidra för att säkerställa detta i vårt samhälle (egen översättning av originaltext, reservation för fel begreppsanvändning). Ansvaret för genomförande av MR-utbildning ligger på hela samhället, från regeringen, till NGO, myndigheter, andra organisationer liksom enskilda individer.
1 Minnesota University. 2 ”Europarådet, All different all equal program” Education pack, ideas, resources, methods and activities for informal intercultural education with young people and adults.
473
Bilaga 12 SOU 2010:70
Komponenter i en mänskliga rättigheter – utbildning
Minnesota Universitys center för mänskliga rättigheter3 har tagit fram en mycket användbar handbok för utbildning i mänskliga rättigheter4. I handboken diskuteras hur en välfungerade utbildning i mänskliga rättigheter bör utformas. Slutligen leder det fram till att en effektiv utbildning i mänskliga rättigheter bygger på två essentiella principer. Den ena är kunskap om mänskliga rättigheter och den andra är kunskap för mänskliga rättigheter. Att lära sig om mänskliga rättigheter Att lära sig om mänskliga rättigheter innebär att få en ökad förståelse, insikt och kunskap i de mänskliga rättigheternas historia, olika dokument, implementeringsmekanismer. Det måste finnas en förståelse i samhällets olika institutioner om olika deklarationer och konventioner samt hur dessa påverkar regeringen och enskilda medborgare. Deltagare på en MR-utbildning bör känna till hur de politiska, medborgerliga, sociala och kulturella rättigheterna förhåller sig till varandra. I skolan bör mänskliga rättigheter ingå som en obligatorisk del av undervisningen och vara lika prioriterat som matematik, svenska och engelska. Att lära sig om mänskliga rättigheter är en grundförutsättning för att vi ska våga förändra eller kunna arbeta med frågorna i våra verksamheter och ta ställning för frågorna som berör oss själva i vardagslivet. Att lära sig för mänskliga rättigheter Utbildning för mänskliga rättigheter handlar om förståelse och efterlevnad av de viktigaste principerna inom mänskliga rättigheter, till exempel att alla är födda med lika värde och samma rättigheter. Alla ska åta sig skyldigheten att respektera och skydda alla människors lika värde. Det har lite att göra med våra faktiska kunskaper om mänskliga rättigheter; det handlar om hur vi behandlar och bemöter andra människor.
Detta kan vi åstadkomma genom att ifrågasätta värderingar och normer, genom attitydförändring, redskap för implementering och genomförande. En viktig utgångspunkt blir att analysera olika situationer ur ett rättighetsperspektiv och hitta adekvata lösningar. Bara en handfull människor blir heltidsaktivister, men tjänstemän i
3 Human Rights Resource Center, vid University of Minnesota Human Rights Center. 4 The human rights education handbook, effective practices for learning, action and change. Nancy Flowers, topic book 4, 2000.
474
Bilaga 12
våra offentliga förvaltningar bör veta hur man ska verka för efterlevnad av mänskliga rättigheter på individuell, institutionell och nationell nivå, och lära sig att praktiskt bedriva detta arbete i sin dagliga verksamhet. En mycket viktig dimension i detta är förståelsen av hur mänskliga rättigheter och ansvar går hand i hand: att veta om egna rättigheter och verka för efterlevnad av andras rättigheter. Det eftersträvade målet handlar mycket om empowerment: att ge medborgarna kunskap och möjlighet att ta kontroll över sitt liv genom att veta vilka rättigheter de har och hur de påverkas av olika beslut. Att leva med mänskliga rättigheter. Slutligen handlar det om att arbeta och leva med mänskliga rättigheter. Det handlar om vardagliga etiska beslut. Varje beslut vi fattar, såväl privat som yrkesmässigt, ska grunda sig i ett mänskliga rättigheter-perspektiv. Det handlar om en livsstil. Val av ekologisk mjölk, att köpa rättvisemärkt kaffe eller att åka kollektivt är exempel på att leva med mänskliga rättigheter.
Komponenter och mekanismer i utbildningen
Norrtälje kommun initierade 2003 arbetet med bildandet av ett ”nationellt nätverk för mångfald i Sverige” (NNM). Medel ansöktes och beviljades för detta ändamål från Integrationsverket. Under perioden 2003–2004 bedrevs verksamheten som projekt. Nätverket har nu permanentats utan motsvarande statligt verksamhetsstöd.
Nätverkets vision är att Sveriges kommuner ska vara förebilder genom aktivt arbete för etnisk mångfald samt att Sveriges kommuner ska bli fria från diskriminering. Nätverkets mål är att skapa en verktygslåda för Sveriges kommuner. Vid nätverkets möte våren 2006 i Göteborg beslutade nätverket att ändra namn till ”Nationella nätverket för mångfald och mänskliga rättigheter i Sverige”.
Nätverket beviljades medel av ett antal olika aktörer för att genomföra en utbildning i mänskliga rättigheter för nätverkets medlemmar. Den största bidragsgivaren till utbildningen är Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Syftet med utbildningen är att stödja kommunerna i utvecklingen av arbetet med mänskliga rättigheter. Nätverkets medlemssammansättning är för närvarade 20 kvinnor och 13 män från 27 olika kommuner, länsstyrelser och organisationer. I den aktuella utbildningsomgången deltog totalt 21
475
Bilaga 12 SOU 2010:70
personer. Några av deltagarna var endast närvarade vid första utbildningstillfället. Utbildningen bestod av två dagar under fyra tillfällen under 2007: i maj, september, oktober och november. Deltagarna har själva varit ansvariga för upplägg och genomförandet av utbildningen.
Varje modul innehåller avsnitt bestående av teori, gjorda erfarenheter och praktiskt gemensamt arbete.
Utbildningen är uppdelad i fyra olika moduler under teman:
• Introduktion mänskliga rättigheter
• Styrning och ledning av tvärsektoriella processer
• Att motverka och förebygga diskriminering
• Gemensamt aktivt arbete för mänskliga rättigheter bland politiker och tjänstemän.
Första tillfället – Introduktion till mänskliga rättigheter
• Mänskliga rättigheter i Sverige, grundläggande kunskap om konventioner och deklarationer, samt kopplingen till svensk lagstiftning och rättspraktik
• Erfarenhetsutbyte – hur har vi arbetat med mänskliga rättigheter i Sverige fram till idag? (kartläggning inom gruppen)
• Skaffa en gemensam referensram för det fortsatta arbetet.
Kartläggningen kan även fortsätta på hemmaplan.
Andra tillfället – Styrning och ledning
• Kunskap om förändringsarbetets metodik. Hur kan man samordna och mobilisera de goda krafterna i den kommunala organisationen.
• Erfarenhetsutbyte kring olika frågeställningar t ex införandet av
Barnkonventionen i det kommunala arbetet.
• Planera för omsättandet av MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER handlingsplan i den egna kommunen/organisationen.
Tredje tillfället – Diskriminering (att motverka och förebygga diskriminering)
• Den svenska och EU-gemensamma lagstiftningen på området och dess möjligheter till utveckling. Fallstudier.
476
Bilaga 12
• Dela erfarenheter om svenska och internationella exempel.
• Använda värderingsövningar som metod för att komma till insikt med dolda egna fördomar.
Fjärde tillfället – Från ord till handling
• Hur kan vi använda mänskliga rättigheter som medel för att motverka odemokratiska och främlingsfientliga idéer i deras utbredning i olika kommuner?
• Använda de tidigare modulerna för en gemensam diskussion med inbjudna politiker från respektive kommun/organisation.
• Konkretisera politikens verktyg för att säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter.
De resultat som förväntas efter genomförd utbildning är att varje deltagare har en idé/strategi om hur man vill arbeta med mänskliga rättigheter i den egna organisationen. Deltagarna ska se över/ta fram handlingsplaner för mänskliga rättigheter i de deltagande kommunerna. En viktig komponent är spin-off-effekter som kan uppnås bland annat genom att deltagarna sprider kunskap om mänskliga rättigheter inom den egna organisationen. Det planeras en nationell konferens med fokus på mänskliga rättigheter.
För att kunna uppnå dessa resultat krävs bland annat:
1. Ökade kunskaper om mänskliga rättigheter
2. Förståelse för de begränsningar och utmaningar som behäftas med mänskliga rättigheter
3. Tydlig förankring och stöd hos ledningen inom den egna organisationen.
För att skapa en förförståelse för hur projektet är tänkt att fungera konstrueras en verksamhetslogik.
477
Bilaga 12 SOU 2010:70
Verksamhetslogik över utbildningen i mänskliga rättigheter för kommunaltjänstemannanätverk
Förändring – en mänsklig faktor
Det finns tre nivåer i en organisation, som kan placeras mellan individen och samhället. Dessa är aktörsnivån, organisationsnivån och samhällsnivån. På samhällsnivån finner vi huvudmännen som är uppdragsgivare och beslutsfattare. Härifrån kommer mål och regler om hur kommunen ska styras. På aktörsnivån finner vi de som ska omsätta regler och visioner i praktiken; tjänstemän och experter. Här möts tradition och innovation. De formella besluten möter på aktörsnivån både vanor, värderingar och dess krafter. Mellan dessa två nivåer hittar vi organisationsnivån, vars roll präglas av ett samspel mellan den styrning som utövas på samhällsnivån och den styrning som kulturen på aktörsnivån utövar. Denna blir alltså en funktion av de två nivåerna.5
Organisationskultur är ett vitt begrepp. En definition är ett mönster av grundläggande förhållanden som utvecklas i en grupp, allteftersom gruppen lär sig att bemästra problem med yttre och inre anpassning. Det tar lång tid att bygga upp en organisationskultur, och det anses att nya organisationer med ett stort ombyte av personal under en längre tid kommer att sakna en kulturell överbyggnad. Andra organisationer som har en lång
5 Egerbladh och Tiller Forskning i skolans vardag, 2007, s. 57
478
Bilaga 12
historia, där medlemmarna är stabila och har delat samma typ av erfarenheter kan antas utveckla desto starkare kulturer.
En annan intressant utgångspunkt kan vara att se varför vissa fenomen uppstår inom en organisation. Detta förklaras genom att använda sig av tre olika perspektiv: det teknologiska, det politiska samt det kulturella perspektivet.6
Genom det teknologiska perspektivet kan man se till strukturen på arbetet. Ett exempel är om deltagarna i utbildningen har fått tillräckligt med material och kunskap för att själva kunna föra ut ett resonemang kring ämnet, i detta fall mänskliga rättigheter. Viktigt i detta sammanhang är att undersöka om det finns övergripande handlingsplaner eller arbetsplaner för hur mänskliga rättigheter ska drivas i kommunen och om dessa planer utvärderas.
Inom det politiska perspektivet förenas olika intressen. Kostnader och prioriteringar görs utifrån kostnadsanalyser. De som sitter högst upp bestämmer vad som kommer på dagordningen. Olika styrdokument och mål förs neråt i verksamheten, inte alltid med förankring i övriga organisationen. Här kan finnas inslag av traditionsmönster som upprätthålls genom att den rådande normen inte ifrågasätts och vanan tillåts råda. Kommunledningen och kommunfullmäktige har en avgörande roll vad gäller prioriteringar och budgetplanering inom verksamheten.
Det kulturella perspektivet genomsyrar alla verksamheter. Klasstillhörighet kan vara en betydande faktor. Den sociala tillhörigheten har en mycket stark påverkan på människors uppfattningar om deras roll i samhället. Generationerna för problem vidare till varandra i förhoppningen om att vissa värderingar och åsikter med tiden bleknar.
Förändring behöver dock inte nödvändigtvis vara någonting som gynnar en kommun. Det beror på hur den rådande situationen ser ut och vilka alternativ som finns. Siverbo presenterar tre olika egenskaper som han menar är centrala för att gynna förändring i kommunal förvaltning: att det är högt i tak, att organisationen präglas av öppenhet och att såväl organisationen som medarbetarna är nyfikna.
Att det är högt i tak innebär att det finns personer inom organisationen som är beredda att tala sanning om brister inom organisationen. Det kan fungera som återkoppling för ledningen,
6 Lander, 1985: Dessa tre perspektiv använder Lander i sin avhandling som heter ”Furuhällskolans försök med jämställdhet 1978−1982”, s. 6
479
Bilaga 12 SOU 2010:70
om vilka konsekvenser deras beslut får i organisationen, tack vare att berörda politiker och tjänstemän säger vad de tycker.
Med öppenhet menar Siverbo att utomstående personer har möjlighet att träda in i organisationen och att kritiskt granska och påverka innehållet. Öppenhet kan bidra till att organisationer tidigt får kännedom om bekymmer och att alternativa lösningar hittas. Det finns flera aspekter på öppenhet i en organisation. För det första handlar det om öppenhet inåt, det vill säga ledningens förmåga att ta till vara de olika idéer som finns inom organisationen. För det andra handlar det om politikers, tjänstemäns och medarbetares villighet att ta till sig innovationer. För det tredje handlar det om att öppet visa upp organisationens arbetsformer, verksamhet och ekonomi.
Nyfikenhet finns inom alla människor och inte minst för kunskapstillväxten är det viktigt att den tas tillvara. Med organisationens nyfikenhet menas att det finns alternativ till rådande organisering, styrning och arbetsformer. För det första kan nyfikenhet handla om att försöka finna organisationsformer som ökar organisationens effektivitet. För det andra kan det innebära att det finns en villighet att experimentera med nya organisationsformer. För det tredje, att aktivt verka för eller uppmuntra att medarbetarna ständigt förbättrar sina arbetsformer.
Siverbo menar att det är viktigt att kunna genomföra förändringar successivt, det vill säga i små steg, vilket skapar trygghet och kontinuitet i organisationen. Organisationens risk att bli överrumplad av oväntade händelser och av oväntade effekter av dramatiska förändringar är relativt låg.
Slutligen kan nämnas att det kan sägas vara en allmän uppfattning att ledarskapet är betydelsefullt för organisationers utveckling. Studier av kommunala organisationer belägger att det stämmer och att det kan påverka hur organisationen fungerar även efter det att enskilda ledare lämnat organisationen.7
7 Sven Siverbo, Organisationskultur för framgångsrika kommuner, Studentlitteratur, 2004.
480
Bilaga 12
Resultat
Enkätundersökning
Enkäten skickades ut till samtliga deltagare på utbildningen.8 Svarsfrekvensen var ungefär 81 procent (17 av 21). I undersökningen deltog 13 kvinnor och 4 män. Deltagarna var födda mellan 1943 och 1976, men majoriteten under åren 1946-1956. Samtliga deltagare arbetar inom kommunal förvaltning på olika avdelningar och på olika funktioner. De flesta har arbetat längre än fem år på den position de har idag och endast två deltagare har nyligen blivit anställda. Några deltagare verkar på ledningsnivå, medan andra arbetar mer operativt i verksamheten. Samtliga arbetar med frågor relaterade till mångfald och jämställdhet och därmed var det för flera av dem ett naturligt val att delta i utbildningssatsningen. Alla deltagare uppger att de arbetar med frågor rörande mänskliga rättigheter; elva deltagare menar att de gör det dagligen, fem att de gör det någon gång i veckan och en någon gång per månad.
Generellt kan man säga att deltagarna var intresserade av mänskliga rättigheter-frågor kopplade till deras arbetsuppgifter. Nio deltagare har deltagit vid samtliga fyra utbildningstillfällen. De allra flesta som inte kunde närvara vid alla tillfällen deltog vid andra och tredje tillfället, medan första och fjärde tillfället hade något lägre närvaro. Hälften av deltagarna upplever att vissa dagar var mer användbara än andra, och många anser att det första och fjärde tillfället var de som utmärkte sig mest.
Detta är några kommentarer som deltagarna skriver om varför de upplevde vissa dagar som mer användbara:
Vid det fjärde och sista tillfället gavs möjlighet till en mycket bra dialog mellan tjänstemän och politiker, samt att det lyftes frågor om konkretiseringar och samarbeten i det fortsatta utvecklingsarbetet mellan kommunerna. Relevantare föreläsare och upplägg. Vissa tillfällen innehöll mer substans i både teori och praktik. Vissa frågor var mer direkt kopplande till mina arbetsuppgifter. Ann Bomans föreläsning och förmedling av jämställdhetstrappan kan användas i arbete med mänskliga rättigheter.
8 Sammanlagt svarade 17 deltagare på enkäten. Av de resterande fyra deltog tre vid bara ett tillfälle av utbildningen och det kan vara en av förklaringarna till att de kände sig inte representativa för att delta i undersökningen.
481
Bilaga 12 SOU 2010:70
De gav en bred grund att stå på.
Endast två deltagare uppgav att de inte hade haft några förväntningar på utbildningen, övriga hade stora förväntningar. Såhär uttrycker sig några av deltagarna om vad de hade förväntat sig:
Grundläggande förståelse genom att se helheten, koppling till lagar, konventioner etc., få verktyg/metoder för implementering av horisontella aspekter. Att bli varse genom egen insikt och bli berörd (inte bara intellektuellt) att få med sig goda referenser och exempel. Ville få mer kunskap. Att få en bättre bild av MR och hur det i så fall kommer in i mitt arbete. Att få grundläggande teoretiska kunskaper om mr, exempel på arbetsmetoder och prövning av värderingar. Jag förväntade mig att utbildningen skulle berika mig kunskapsmässigt, inspirera mig och ge mig nya idéer och kontakter. Att kursen skulle hålla hög kvalitet. Att mina kunskaper om implementering av mänskliga rättigheter i kommunala styrdokument skulle öka, att förståelsen för hur mänskliga rättigheter kan konkretiseras i den kommunala vardagen skulle vara väsentligt högre. Att idéer och best practice i konkreta fall skulle kunna belysas. Att bli starkare i min roll, behärska mitt område med lagliga medel.
Generellt tycker sex deltagare att kursen helt och hållet motsvarade deras förväntningar. Tio anser att den i ganska stor utsträckning gjorde det och endast en att den inte alls motsvarade förväntningarna. Deltagarna tyckte att både litteraturen och undervisande höll hög kvalitet.
482
Bilaga 12
Infriades deltagarnas förväntningar
Infriades deltagarnas förväntningar
0 2 4 6 8 10 12
Motsvarade
förväntningar helt och
hållet
Motsvarade
förväntningar i stor
utsträckning
Motsvarade inte alls
förväntningar
Nästan alla deltagare har synpunkter på upplägg av utbildningen. Nedan kommer några exempel på vad deltagarna hade önskat förändra avseende innehållet och upplägget på utbildningen.
Litteraturinläsning innan start. Jag hade nog föreställningen att delegationen för mr skulle lägga upp utbildningen. Nu var de rätt frånvarande och upplägget hamnade i knät på deltagarna, vilket var inte helt lätt att förhålla sig till. Blev några missar, bl a ett av de avsnitt jag och några nätverkskollegor ansvarade för, som inte blev vad vi tänkt oss till alla delar. Jag skulle ha velat tidigarelägga dialogen mellan tjänstemän och politiker från de olika kommunerna, ett förslag skulle rent av kunna vara att inleda utbildningen med en sådan form. Det skulle ha underlättat det fortsatta arbetet, inte minst konkretiseringen av olika frågor som berör mänskliga rättigheter i styrning och ledning av kommunal verksamhet. Min förväntning var att delegationen skulle lägga upp utbildningen, det blev mycket deltagarna själva som fick ordna med föreläsare själva, bl.a. ett avsnitt som jag och några till ansvarade för som inte blev så som vi hade tänkt oss. Möjligen mer av metoder och verktyg att arbeta hemma. Betydelsen av att sätta in mr i dess historiska framväxt, se till att utbildningen har en slags kronologi, från värdegrund och mentalitet/ideologi, till den praktiska tillämpningen i den lokala kontexten. Mer tid för erfarenhetsutbyte och reflektion.
483
Bilaga 12 SOU 2010:70
En viktig del av utbildningen är att deltagarna ska få praktiska tips på hur de kan omsätta sina kunskaper i praktiken. Tolv deltagare anser att utbildningen innehöll tillräckligt många praktiska inslag. Fem deltagare tycker att det inte var tillräckligt. Likaså anser en majoritet av deltagarna att utbildningen har lett till att deras kunskaper och förståelse för problematiken har ökat, och flera menar att de också har blivit än mer medvetna om hur viktigt det är att alla arbetar aktivt med mänskliga rättigheter. Två deltagare menar att deras syn på mänskliga rättigheter inte har förändrats, eftersom de redan innan arbetade med frågorna. Nedan redovisas ett urval av kommentarer kring vad deltagarna upplever att de har fått genom utbildningen:
Jämställdhetstrappan och Vägverket var användbart. Kursen har bidragit till min förmåga att kommunicera mr:s betydelse. Det har även bidragit till att jag känner stöd för att arbeta med helheten mer nu, har flyttat fokus från diskriminering till ett rättighetstänkande. Jag har inte hunnit så långt men jag vet att jag kommer att använda modeller och kunskaper på ett eller annat sätt i verksamheten. Jag kommer att gå igenom alla våra policydokument och kolla vad vi redan har och komma fram till vad vi saknar. Jag har förhoppning om att samarbetet kan fördjupas mellan den kommun där jag arbetar och en annan kommun i form av kollegial granskning och utvärdering, av hur vi i våra respektive kommuner implementerar mänskliga rättigheter på ett mer tydligt sätt. Ett sådant kollegialt arbete skulle innebära en kvalitetshöjning av utvecklingsarbetet. För den övergripande formuleringen av policydokument och för kommunen och dess uppdrag. Frågan har aktualiserats. Insikt att frågan är övergripande gör att mänskliga rättigheter går att applicera på många arbetsområden.
Deltagarna ser ljust både på kollegornas intresse av deras kunskaper liksom ledningens stöd att driva frågorna framåt. De allra flesta uppger att kollegorna har visat något intresse för frågorna. Tio deltagare tycker att de i stor omfattning har stöd från ledningen att arbeta med mänskliga rättigheter.
Deltagarnas uppfattning om deras möjlighet att påverka sin organisation för efterlevnad av mänskliga rättigheter är skiftande. De allra flesta har på en skala från ett till fem angett tre eller fyra, där ett innebär ”instämmer inte” och fem ”instämmer helt och
484
Bilaga 12
hållet”. Nästan alla deltagare uppfattar att mänskliga rättigheter bör återspeglas i varje del av en verksamhet. På frågan om deltagarna har börjat förändra sitt arbetssätt går åsikterna också isär. Åtta svarande uppgav siffran tre på skalan, alltså att de inte kommit så långt att de börjat förändra sitt sätt att arbeta, medan tre tycker att de har börjat förändra sitt arbetssätt. Det är endast fem deltagare som tycker att man efter utbildningen någorlunda aktivt arbetar för efterlevnad av mänskliga rättigheter.
1 2 3 4 5
Möjlighet att påverka sin org. för efterlevnad av MR
7 6 3
Bör MR återspeglas i varje del av en verksamhet
1 1 15
Har deltagaren börjat förändra sitt arbetssätt
2 8 2 3
Arbetar deltagaren aktivt efter utbildningen för efterlevnad av MR 1 10 5
Intervjuer
Intervjumaterialet redovisas nedan i form av tabeller. Intervjuer genomfördes med åtta deltagare på utbildningen. Fyra representanter är kvinnor och fyra är män. Deltagarna valdes ut med hänsyn till geografisk spridning, kön och befattning. Intervjuerna genomfördes per telefon och varade ungefär 40 minuter vardera. Intervjuguiden var uppdelad i fyra olika delar: förväntningar, individnytta, nytta för den egna myndigheten samt framtiden.
Nedan redovisas samtliga deltagares svar, i tabellform för att det inte ska kunna urskiljas vilka individer som har sagt vad. Inledningsvis fick deltagarna redogöra för vilka förväntningar de hade haft på utbildningen.
Vi börjar redovisningen av resultat med att titta på vilka förväntningar deltagarna hade på utbildningen i mänskliga rättigheter.
485
Bilaga 12 SOU 2010:70
Förväntningar
Ökade kunskaper både teoretiskt och praktiskt
kunskap om mänskliga rättigheter i grunden, ökade kunskaper om sakfrågor,
kunskap om strukturen på mänskliga rättigheter, bättre bild av var vi står i Sverige i förhållande till andra länder. Verktyg och metoder att börja använda på hemmaplan
hur kan man konkretisera mänskliga rättigheter i kommunens arbete,
hur kan vi veta att vi kan säkerställa mänskliga rättigheter i kommunen? Bli inspirerad och upptäcka värderingar
-Hur tänker jag i olika situationer? Skaffa nya kontakter både inom och utanför nätverket.
Deltagarnas uppfattningar om i vilken omfattning deras förväntningar infriades under utbildningen.
Infriades förväntningarna?
De allra flesta deltagare anser att deras förväntningar infriades, om än i olika stor utsträckning. Några exempel som var återkommande bland deltagarna:
-Mänskliga rättigheter-historik, begreppsdefinition, metoder, metod för att titta på värderingar.
-Jag har upptäckt att mänskliga rättigheter är användbart som basstruktur i all kommunalpolitik.
-Blivit mer inspirerad.
-Bredden på kursen var både hög och låg.
-Skapat nya kontakter som kommer att upprätthållas.
-Hälften av föreläsarna var inspirerande och den andra hälften var inte det.
486
Bilaga 12
Det primära målet med utbildningen var att deltagarna skulle få ökade kunskaper om mänskliga rättigheter och inspiration om hur de kan använda sig utav den kunskapen i praktiken. Samtidigt visar det tydligt att deltagarna har identifierat ytterligare tre nyttor. Ett nytt perspektiv, ökade kontakter och fler erfarenheter. Nedanför redovisas i tabellform deltagarnas sammanlagda utsagor av den nyttan de har fått genom utbildningen, med inbördes ordning beroende på hur vanliga och framträdande de var.
Individnytta
1. Den ökade kunskapen -Kunskap om den historiska framväxten. -Kunskap om implementering av olika rättigheter. -Olika övningar som jämställdhetstrappan och kortövningen. -Bättre nutidsbild har gett en annan självbild. -Kunskap om mänskliga rättigheters begränsningar, vems rättigheter talar vi om egentligen? -Kunskapen leder till att man vågar prata om mänskliga rättigheter. -Utbildningen har fräschat upp mina gamla kunskaper. -Nu vet jag hur olika delegationer inom regeringen arbetar. -Jag vet vad som står i den nationella handlingsplanen om mänskliga rättigheter. -Hur man pedagogiskt kan börja tala om mänskliga rättigheter.
487
Bilaga 12 SOU 2010:70
2. Nytt tankesätt: skiftat fokus från diskrimineringstänkandet till ”rättighetsperspektiv” Nytt tankesätt: skiftat fokus från diskrimineringstänkandet till ”rättighetsperspektiv” -Mänskliga rättigheter är en starkare ingång till frågor som har med integration och jämställdhet att göra än vad diskrimineringslagstiftningen är. -Jag har börjat inse betydelsen av likabehandlingsprincipen och dess användbarhet. -Bekräftelse av att man har tänkt rätt och är på rätt väg vad gäller rättigheterna. -Allting måste och ska grundas i rättigheter. -Rättighetsperspektivet gör skillnad eftersom nu kan jag tala om mr utifrån kunskapen om mänskliga rättigheter och det gör skillnad.
3. Nya kontakter -Både inom nätverket med andra deltagare och med föreläsare.
4. Nya erfarenheter -Praktiska exempel på hur andra jobbar och hur vi kan använda oss utav det. -Erfarenheter av hur svårt det är att få mänskliga rättigheter ner på marken. -Erfarenheter från andra i gruppen (stor betydelse, kan hålla kontakt, hjälpa varandra, bolla idéer). -Erfarenheter från andra föreläsare.
Efter genomförd utbildning förväntas deltagarna ta med sig sina kunskaper tillbaka in i organisationen. Hur de har påbörjat detta arbete/planerar att påbörja har vi valt att kalla myndighetsnytta. Det är dock viktigt att notera att det krävs tid, stöd och mandat från ledningen för att deltagarna ska ges möjlighet att arbeta med frågorna på ett bra sätt. Detta återkommer vi till i nästa avsnitt.
Samtliga deltagare upplever att myndigheten genom deras deltagande får nytta. Samtidigt menar de att den verkliga nyttan kommer efter en viss tid när det har getts utrymme att aktivt driva dessa frågor. Detta påstående kan stämma och redan i dagsläget finns indikatorer som pekar på förändring. Det är dock viktigt att understryka att vissa faktorer kan vara svåra att direkt koppla just
488
Bilaga 12
till utbildning. Andra faktorer kan också ha påverkat, som t.ex. att man har drivit dessa frågor tidigare i organisationerna.
Myndighetsnytta
Direkta följder av deltagandet i utbildningen:
-Deltagarna använder sig av övningar från utbildningen när de genomför egna utbildningar i de egna verksamheterna.
-Deltagarna initierar nya utbildningar inom området mänskliga rättigheter.
-Deltagarna börjar se över sina policydokument och handlingsplaner.
-Deltagarna börjar föra aktiva dialog med politikerna inom respektive kommun.
-Deltagarna för upp mänskliga rättigheter på dagordningen.
-Samarbete mellan kommunerna Sidoeffekter av deltagandet i utbildningen:
-Att påskynda och effektivisera det befintliga arbetet som redan sker inom organisationen.
-Att med hjälp av tillägnade kunskaper se över det arbete som redan sker i organisationen.
-Att parallellt med utbildningen genomföra förändringar, (exempelvis det låg på dagordningen att omarbeta mångfaldspolicy, utbildningen påskyndade denna process som redan var igång).
-Sedan tidigare fördes det diskussioner i en kommun om att genomföra en utbildning för tjänstemän och politiker i mänskliga rättigheter. Det beslutades att 70 procent av dem ska vara utbildade i frågor relaterade till MR per 2010. Man hoppas att denna utbildning kan vara en vägledare i det arbetet.
En annan intressant vinkel är hur deltagarna ser på framtagandet av en handlingsplan i mänskliga rättigheter. Flera menar att man inte ska ta fram en ny handlingsplan utan föra in detta perspektiv i budgeten och riktlinjerna för det är de som styr. Det finns en risk att handlingsplanen bara blir en i mängden, men det finns också en
489
Bilaga 12 SOU 2010:70
risk med att man börjar tala om nya handlingsplaner, folk är begreppsmätta. Det är viktigare att förklara att vi redan arbetar med dessa frågor men att vi benämner det olika.
Deltagarna är bland annat beroende av tid, stöd från ledningen och mandat att arbeta med frågan för att framgångsrikt driva arbete med mänskliga rättigheter i sin organisation. Nedanför presenteras deltagarnas uppfattningar.
Tid/arbetsbelastning Stöd från den egna myndigheten
Mandat
Samtliga deltagare upplever att de har prioriterat denna utbildning och avsatt tid för att kunna delta. Eftersom deltagarna redan arbetar med frågorna är detta ren kompetensutveckling för dem. Flera har fått jobba kvällar för att hinna ikapp med sina ordinarie uppgifter, eftersom de inte har kunnat prioritera bort annat. Generellt upplever de att de har tagit sig tid att genomföra utbildningen, eftersom kunskaperna är nödvändiga.
Samtliga deltagare upplever att de har stöd från de egna myndigheterna, men i olika stor omfattning. Vissa menar att de är lyckligt lottade att arbeta med ledningar som är så engagerade och insatta i dessa frågor, medan andra menar att ledningen inte lägger sig i deras arbete så länge det är inom ramen för deras budgetar.
Eftersom alla deltagare arbetar med integrations- och jämställdhetsfrågor är deras mandat självklart och det ifrågasätts inte. Det förväntas av dem att de ska vara resurspersoner och därför är denna typ av utbildning en naturlig del av kompetensutvecklingen. Dock menar vissa att de skulle få ett större mandat om ledningen valde att prioritera mänskliga rättigheter. Flera har hamnat under omorganisation och är osäkra inför framtiden.
En viktig del i utvärderingen är att undersöka hur deltagarna har upplevt arbetssättet och processen i utbildningen. Nedanför presenteras deras generella upplevelser av arbetssättet.
Deltagarnas tankar om arbetssättet
• Hälften av deltagarna sa att det hade varit mycket bra med hemuppgift mellan gångerna. Det hade gett dem a. Tid att se över den egna verksamheten b. Möjlighet att tillämpa kunskaperna praktiskt c. Under utbildningen hade man kunnat få stöd och hjälp att komma fram.
490
Bilaga 12
• Deltagarna tycker att det har varit bra med två dagar, men några påpekar att det hade kunnat göras tätare, för att inte tappa koncentration och fokus. Två dagar skapar mervärde och diskussion mellan deltagarna.
• ”Vi borde ha haft bättre målsättningar från början och dessa borde ha varit klarare.”
• Flera deltagare var nöjda med den sista dagen, då politikerna var inbjudna. Flera funderar på om man kanske skulle ha börjat utbildningen med att bjuda in politikerna också så att de kan vara en del, och sedan på slutet återkoppla till dem.
• Vi borde ha arbetat mer med praktiska exempel, det är egentligen det som leder till förändring och förhoppningsvis förbättring.
Som en avslutning ville vi fånga hur deltagarna ser på framtiden med arbetet i mänskliga inom sin verksamhet.
Tankar om framtiden
Deltagarna ser tillsynes mycket positivt på framtiden och arbetet med mänskliga rättigheter. För flera känns som om det äntligen är tid inne för att börja agera utifrån mänskliga rättigheter. Framtiden kan medföra följande:
Vi vill komma så långt i arbete med mänskliga rättigheter att våra medborgare ser detta och att de på sikt inte känner sig kränkta. Mycket arbete är på gång, även om det mesta fortfarande bara finns på papper. Vi kan inte överleva om vi inte jobbar med dessa frågor, och vi måste koppla mänskliga rättigheter till våra policydokument. Vi befinner oss i ett skifte från hur vi har arbetat tidigare och det finns ingen återvändo, mänskliga rättigheter är här för att stanna. Det är kommunens tur att ge information till sina medborgare om vilka rättigheter de har, vi måste börja utbilda våra medborgare.
491
Bilaga 12 SOU 2010:70
Analys
Individnivå
Analysen kan inledas med att konstatera att samtliga intervjuade deltagare var mycket positiva till utbildningen. Alla anser att de har fått med sig någonting som har varit användbart i deras dagliga arbetsuppgifter, för några har det inneburit ökade kunskaper och för andra fler kontakter inom och utanför nätverket.
Merparten av deltagarna har haft högt ställda förväntningar på utbildningen. Detta kan bero på att de redan ingår i ett nätverk och regelbundet arbetar med mänskliga rättigheter. Det är intressant att notera att de allra flesta i enkäten angav att de arbetar med dessa frågor dagligen, medan några veckovis och en endast månadsvis. Detta tål att funderas på. Hur kommer det sig att de som arbetar med integrations- och jämställdhetsfrågor inte ser att de arbetar med mänskliga rättigheter dagligen? Vad lägger de i innebörden av begreppet mänskliga rättigheter som skriver att de jobbar med det så sällan som bara någon gång per vecka eller månad? Kan en förklaring vara att många fortfarande inte ser kopplingen mellan Sverige, deras dagliga arbete och mänskliga rättigheter? En av intervjupersonerna som länge suttit på en ledande position uttryckte sig så här; ”innan utbildningen var mänskliga rättigheter för mig Afrika och det som hände de andra. Det hade liksom ingenting att göra med oss, i synnerhet inte eftersom vi i Sverige är så bra på att tycka att vi är så duktiga och alla andra är dåliga. Nu tänker jag mer vad självgoda vi är och att vi måste börja städa runt vårt eget bord”.
Detta tyder på att det i samhället saknas en retorik som medvetandegör och lyfter upp mänskliga rättigheter till den nivå som krävs för att vi ska förstå att rättigheterna på olika sätt blir kränkta även i vårt land. Som har redogjorts för ovan, hade deltagarna stora förhoppningar om att utbildningen skulle ge dem ökade kunskaper. De flesta skrev att de ville lära sig mer om historia, om hur mänskliga rättigheter är strukturerade och hur det ser ut i Sverige. Deras svar indikerar entydigt att de har fått ökade kunskaper genom att ha gått kursen. Samtliga intervjupersoner kan exemplifiera vad de har lärt sig och problematisera de olika begreppen. För flera av dem har kunskapen om de mänskliga rättigheternas historiska framväxt betytt mycket för förståelsen och för legitimering av arbetet med dessa frågor. Det innebär dels en faktisk kunskap om mänskliga rättigheter, dels kunskap om hur
492
Bilaga 12
mänskliga rättigheter kan implementeras. Generellt kan man säga att deltagarna anser att de har fått teoretisk kunskap om implementering, men fortfarande har svårt att se kopplingar till sitt eget arbete. Många efterfrågar fler praktiska inslag i utbildningen, samt att de skulle fått hemuppgifter i form av att genomföra undersökningar på de egna arbetsplatserna. Sådana hemuppgifter skulle kunna inspirera deltagarna genom att i praktiska exempel ur deras dagliga arbete hitta ett rättighetsperspektiv. En annan viktig nytta är att deltagarna har skapat nya kontakter, både informella och formella. Med informella kontakter menas sådana inom nätverket. En deltagare berättar hur viktigt det är med ytterligare ansikten på personer som kan kontaktas vid behov. Flera deltagare nämner att de har märkt att många gör liknande saker som de själva och att det vore synd att inte använda sig utav deras erfarenheter och tips, då det kan berika och mångfacettera det egna arbetet och den arbetsprocess man befinner sig i. Nya kontakter är oerhört viktiga för denna typ av arbete, där man periodvis kan känna sig ensam och banbrytande. Att i sådana situationer veta att man har någon att kontakta och prata med det om, kan stärka självförtroendet och möjliggöra en effektivare fortsättning.
Nästan alla intervjupersoner talar om ett skiftat perspektiv; före utbildningen använde de sig till exempel av diskrimineringslagstiftningen när de pratade om integration och jämställdhet. Flera berättar om hur svårt och trögt det ofta har varit att hela tiden hänvisa till lagen. Efter utbildningen talar intervjupersonerna om ett ”rättighetsperspektiv”. Det kan innebära allt från att tala om mänskliga rättigheter istället för diskriminering i en utbildning, till att se policydokument utifrån ett rättighetsperspektiv. Detta är en mycket intressant företeelse. Som har nämnts tidigare i utvärderingen består en lyckad mänskliga MR-utbildning av två delar; att lära sig om mänskliga rättigheter och att lära sig att arbeta för mänskliga rättigheter. Jag skulle vilja påstå att den första delen i allra högsta grad har uppnåtts. Deltagarna har lärt sig om mänskliga rättigheter, som är ett första steg för att kunna arbeta för dessa frågor. Även om få deltagare säger sig direkt kunna se att de har förändrat sitt arbetssätt, menar jag att de nog indirekt har gjort det, eftersom om de har skiftat perspektiv kommer det förmodligen också påverka utfallet av deras beslut och handlande. Flera vittnar om hur de numera i sina utbildningar har ett mänskliga rättigheterperspektiv och att de märker deltagarnas intresse och nyfikenhet. Detta är ett förändrat angreppssätt på integrations- och jämställd-
493
Bilaga 12 SOU 2010:70
hetsfrågor inom den kommunala verksamheten. Detta hör samman med den andra delen av hur en lyckad utbildning ska utformas. Att arbeta för mänskliga rättigheter är dock fortfarande svårt. Deltagarna efterfrågar fler praktiska exempel på hur man kan arbeta och flera av dem efterfrågade hemuppgifter. En sådan skulle ge deltagarna möjlighet att se över sin verksamhet och få chans att bolla idéer med andra deltagare och med föreläsarna. Trots nyvunna kunskaper och ett skiftat perspektiv kan de fortfarande inte se alla kopplingar till sitt arbete. Till exempel nämner flera att de önskade att de visste hur man kan ta fram en handlingsplan för mänskliga rättigheter och hur man ska få in mänskliga rättigheterperspektiv i policydokument. För många är startsträckan den svåraste, att (våga) föra upp mänskliga rättigheter på dagordningen och att se på vilket sätt det påverkar det arbete man utför.
Det faktum, att praktiska exempel efterfrågas i större utsträckning, kan bero på att vissa organisationer inte vill uppfinna nya vägar, utan gärna vill ha färdiga lösningar att använda direkt. Då missar man lätt det faktum att arbete med mänskliga rättigheter är en process som måste växa fram och att alla måste hitta sina egna sätt att arbeta, som passar till verksamheten. Samtidigt kan exempel vara bra, de kan inspirera och uppmuntra. En av deltagarna berättar att hon ser fram emot handboken om kommunalt arbete med mänskliga rättigheter som för närvarande är på tryck och förväntas komma ut under våren. Deltagaren säger att hon hoppas att boken blir ett uppslagsverk för hur man kan arbeta med dessa frågor.
Myndighetsnivå
Mycket har börjat hända inom organisationerna. I sammanställningen har det gjorts ett försök till uppdelning av direkta resultat av utbildningen och sidoeffekter. Trots att det många gånger är svårt att dra skiljelinjer mellan dessa kan vi fortfarande se vissa tydliga skillnader. En direkt effekt är att deltagarna talar om mänskliga rättigheter och använder övningar från utbildningen när de själva utbildar. Utbildningen blir alltså praktiskt användbar och det uppstår en spinnoff-effekt, då andra medarbetare får ta del av deras kunskaper. Flera deltagare har sagt att de efteråt har påbörjat en översyn av befintliga policydokument och handlingsplaner. Det är mycket förarbete och kartläggning som behöver göras, innan det kan vara aktuellt att ändra skrivningar. Det är viktigt att koppla
494
Bilaga 12
mänskliga rättigheter till det man redan gör för att tydligt kunna se att en del arbete redan bedrivs, om än ibland under andra benämningar. Det kan också vara strategiskt rätt att lyfta fram och berömma det goda som redan sker i organisationen och att med små steg mana till förbättring. Enligt tidigare resonemang kan det vara ännu viktigare att en organisation lyckas med förändringsarbete när omvärlden kräver det. Flera deltagare berättar om krav som har ställts på dem att arbeta med mänskliga rättigheter. En deltagare berättade att vi inte kan överleva om vi inte arbetar med mänskliga rättigheter och för in det i våra policydokument. Samtidigt är det viktigt att genomföra förändringar successivt, för att upprätthålla trygghet och kontinuitet i organisationen.
Det finns några förutsättningar för att kunskaperna från utbildningen ska få genomslag i organisationerna: stöd från den egna organisationen, att de har mandat i frågan och att de har tid att prioritera arbete med mänskliga rättigheter. Nästan alla som svarade på enkäten och som intervjuades uppger att de i ganska hög utsträckning har stöd från den egna myndigheten. Detta beror troligtvis på att deras position innebär ansvar för dessa frågor, vilket också ger dem mandat att arbeta med och driva dessa frågor. Vissa egenskaper i organisationen gynnar förändring; bland annat att det är högt i tak, att det finns öppenhet och att organisationen liksom medarbetare är nyfikna. Det finns tendenser på att det på flertalet av deltagarnas arbetsplatser är högt i tak. Medarbetarna vågar ge synpunkter på det arbete som utförs. Deltagarna anser att de kan föra fram sina åsikter och ge ledningen återkoppling, detta oavsett könstillhörighet. Detta är mycket viktigt eftersom mjuka frågor många gånger kan vara oerhört svåra att definiera och ta ställning till, bland annat då det ibland kan kräva en etisk hållning som man privat inte delar.
Att det finns öppenhet i organisationerna kan många gånger handla om en mognad som måste växa fram. Många organisationer kan själva uppfatta sig som öppna, utan att så behöver vara fallet. Att genomföra externa utvärderingar liksom att låta en annan kommun granska ens arbete kan många gånger vara känsligt. Därför är det viktigt att det sker i samråd med medarbetare så att alla känner till förutsättningarna. En deltagare berättar hur de i samråd med en grankommun har kommit med förslag om kollegialbedömning. Detta är ett ypperligt exempel på öppenhet i organisationen, som förhoppningsvis kommer leda till förbättrat arbetssätt. Min uppfattning är att deltagarna i hög grad upplever en öppenhet
495
Bilaga 12 SOU 2010:70
från respektive ledningars sida, som ger dem förtroende. Den tredje egenskapen är nyfikenhet i organisationen och bland medarbetare. Bland deltagarna finns en naturlig nyfikenhet för dessa frågor relaterade till deras arbetsuppgifter. Deltagarna vill i sin yrkesroll gärna kompetensutvecklas, och detta gör dem nyfikna inför alternativa synsätt och lösningar. Jag skulle vilja påstå att deltagarna i mycket hög grad är nyfikna. Detta kan kopplas samman med hur de uppfattar sin tid och arbetsbelastning. Samtliga deltagare anser att de hade tid att delta i utbildningen, men samtidigt berättar flera att de fick jobba kvällar för att hinna ikapp med allt arbete som skulle göras. Att de har valt att prioritera denna utbildning har inneburit att de har fått större arbetsbelastning. Samtidigt som de gör egna prioriteringar och känner stöd från ledningen, kan ingen lyfta ifrån dem arbetsuppgifter som de tar igen på kvällarna. Detta verkar tyda på ett klassiskt ”eldsjälssyndrom”. Vissa övertygade och engagerade personer driver dessa frågor till stor del på egen hand, när de egentligen ska spridas och implementeras i hela organisationen. Deltagarnas uppfattning om deras möjlighet att påverka sin organisation för efterlevnad av mänskliga rättigheter ligger kring 3-4, på en skala från 1 till 5. Att det är ligger på denna relativt höga nivå tror jag beror på att de å ena sidan känner stöd och anser att de har mandat, men å andra sidan upplever det svårt att nå ända fram, eftersom det saknas tydliga regleringar i form av handlingsplaner, policydokument och erfarenhet av att arbeta och tillämpa mänskliga rättigheter i vardagliga situationer.
Arbetssättet
Generellt kan sägas att deltagarna har varit nöjda med upplägget av utbildningen. Nästan alla har dock haft synpunkter på vissa delar och förslag på förbättringar. Exempelvis är en del av metoden att deltagarna själva ska ansvara för olika delar av utbildningen. Trots att detta ger dem inflytande och att empowerment-perspektivet anses vara gynnsamt, blev utfallet i denna utbildning något differentierat. En deltagare upplevde att han fick i knät uppgiften att samordna en av utbildningsdagarna, utan att egentligen ha de kunskaper som är en förutsättning för att kunna genomföra det framgångsrikt. Några menar också att de trodde att delegationen för mänskliga rättigheter skulle ha haft större påverkan och inblandning i utbildningen än vad den visade sig ha. Ett sätt att lösa
496
Bilaga 12
det förstnämnda hade kunnat vara att ha litteraturinläsning före kursstart, det är ett förslag som flera deltagare för fram. Det skulle dels leda till att deltagarna då fortare skulle komma in i tänket, dels underlätta för deltagarna att aktivt delta under utbildningsdagarna. En deltagare nämnde att man kanske till och med skulle kunna ha någon form av hemuppgift som var kopplad till litteraturen för att deltagarna ska känna att det är en viktig del av utbildningen. Flera deltagare menar att utbildningen hade kunnat vinna på om utbildningstillfällena hade varit något tätare, för mer koncentration och fokus. För lång tid mellan träffarna påverkar varje lektions inledning, eftersom det tar tid att repetera det som man har gått igenom och komma in i tänket. Flera deltagare berättade om hur nöjda de var med den sista dagen när man bjöd in politikerna, då dialogen som uppstod var mycket givande. Deltagarna kände stöd och fick inspiration att driva frågorna ännu hårdare. Flera deltagare funderar på hur det hade varit om man bjudit in politikerna också till den första utbildningsdagen för att de ska få inblick och börja tänka i samma banor, för att sedan få återkoppling på slutet. Att koppla in politiker som sitter på beslutande poster är ett utmärkt sätt att sätta mänskliga rättigheter högre upp på dagordningen, samtidigt som det främst skulle vara för att stärka processen, då det är tjänstemännen som är målgruppen för utbildningen och som ska verka för och sprida mänskliga rättigheter inom sina organisationer. Detta är nära kopplat till deltagarnas syn på framtiden och arbetet med mänskliga rättigheter, där en deltagare uttryckte det på följande sätt; ”vi befinner oss i ett skifte från hur vi har arbetat tidigare och det finns ingen återvändo, mänskliga rättigheter är här för att stanna”.
Modellen för en mänskliga - rättigheter utbildning
Vi har redan talat om hur en utbildning i mänskliga rättigheter enligt Minnesota University kan se ut. Den måste bestå av tre delar, att lära sig om mänskliga rättigheter, att verka för mänskliga rättigheter och slutligen att leva med mänskliga rättigheter för att fördjupa förståelsen av innebörden. Utifrån detta tankesätt och deltagarnas syn på det som de har varit nöjda med bygger vi upp en modell över hur en MR-utbildning skulle kunna se ut. Somliga delar i denna utbildning har varit mycket givande, medan andra upplevts som mer eller mindre användbara. Vi rangordnar inte de
497
Bilaga 12 SOU 2010:70
olika delarna och antyder inte att vissa bör komma tidigare än andra om vi inte skriver ut det. Detta menar vi skulle kunna vara en modell att utgå ifrån i framtida planering av utbildning i mänskliga rättigheter.
OM mänskliga rättigheter (teori)
FÖR mänskliga rättigheter (praktik)
OM mänskliga rättigheter (se det i sammanhanget)
Litteraturinläsning innan utbildningens start, samt hemuppgift som kopplar till denna
Historisk bakgrund om mänskliga rättigheter - konventioner, deklarationer, och andra intressanta styrdokument
Mänskliga rättigheter i Sverige idag och mänskliga rättigheter i världen, problem och begränsningar
Pedagogisk retorik som öppnar för förståelse av att mänskliga rättigheter är ingenting som ”finns” i Afrika
Problematisering av begreppet mänskliga rättigheter, vems rättigheter pratar vi om egentligen, hur ska vi se på t ex alkoholisters rättigheter?
Jämställdhetstrappan Integrering som metod
De myndigheter som använde sig utav intressanta och mycket bra exempel var: Vägverket DO Delegationen för mänskiga rättigheter i Sverige
Föreläsare som deltagarna var mycket nöjda med: Ann Boman och Peter Nobel
Att sammanföra politiker och tjänstemän för en dialog
Att förse deltagarna med hemuppgift som ska koppla deras verksamhet med mänskliga rättigheter. Det kan vara allt från att se över policy dokument till att besöka en arbetsplats i kommunen och identifiera deras arbete med mänskliga rättigheter
Koppla mänskliga rättigheter till; Miljö Minoritet Hållbarutveckling
Fortfarande är det en väldigt liten del av samhället som tänker i bredare perspektiv att mänskliga rättigheter omfattar mycket mer än det som vi vanligtvis får lära oss. Med detta sagt vill jag återkoppla till ett inlägg från en av deltagarna, att leva
med mänskliga rättigheter är att tänka på miljön, att köpa rättvisemärks, att åka kollektivt att ständigt ta hänsyn för sin omgivning och sina medmänniskor.
Slutsats
Med hjälp av utvärderingen har vi kommit fram till slutsatsen att utbildning i mänskliga rättigheter för det kommunala tjänstemannanätverket har varit givande och intressant. Deltagarnas teoretiska kunskaper om mänskliga rättigheter har ökat i stor utsträckning och många har blivit inspirerade och stärkta i sitt nuvarande arbete samt inspirerade inför framtiden. Något svårare har det varit att se praktisk användning och ökad förståelse för hur en implementering av mänskliga rättigheter framgångsrikt skulle kunna genomföras. Trots dessa svårigheter finns en hel del på agendan om hur de
498
Bilaga 12
tänker sig framtiden och vilken roll mänskliga rättigheter kommer att spela. Deltagarna beskriver hur de efter utbildningen har ändrat sitt tankeperspektiv från att ha fokus på diskrimineringslagstiftningen till att nu tala om rättighetsperspektiv och likabehandlingsprinciper. Detta upplever de som mycket motiverande och givande i sitt dagliga arbete. För de deltagare som operativt arbetar med frågorna har utbildningen gett såväl exempel på övningar att använda sig utav som teoretisk kunskap att nu ständigt lyfta mänskliga rättigheter till en högre nivå.
Intressant att notera är också att de deltagande myndigheterna stödjer sina medarbetare i arbetet med mänskliga rättigheter och flera deltagare känner sig lyckligt lottade över att få vara en del av denna reform. Att deltagarna upplever att mänskliga rättigheter som begrepp kommit upp på dagordningen i samhället pekar också på att den politiska medvetenheten har blivit större. Deltagarna upplever att deras mandat i dessa frågor är given och de allra flesta upplever att de kan påverka sina myndigheter att verka för efterlevnad av mänskliga rättigheter. Det sista momentet i utbildningen banade väg för en god framtida dialog och ett gott samarbete mellan tjänstemän och politiker inom kommunen.
Utbildningen i sin helhet har, att döma av deltagarnas utsagor, varit välgenomtänkt, välgenomförd och välförankrad hos deltagarna. Somliga delar har varit mer givande än andra, liksom vissa föreläsare har varit mer inspirerande och som en deltagare uttryckte sig: ”vissa inspirerade och andra föreläste”.
Rekommendationer inför framtida utbildningar
Bygg upp utbildningen utifrån tanken om att det är tre delar som den ska bestå av:
-Att lära om mänskliga rättigheter.
-Att lära för mänskliga rättigheter.
-Att lära att leva med mänskliga rättigheter.
Målsättningen med utbildningen ska vara välformulerad, kort och möjlig att uppnå inom uppsatta tidsramar. Målsättningen kommuniceras med deltagarna för att i samråd med dem avgöra om det är mål som denna grupp har möjlighet och kapacitet att uppnå.
499
Bilaga 12 SOU 2010:70
Se noga över gruppen som deltar för att identifiera för och nackdelar med att deltagarna själva ansvarar för upplägg och genomförande av utbildningen. Detta bör också kommuniceras tydligt med deltagarna.
Litteraturen ska vara väl förankrad i kursen och deltagarna ska uppmuntras med hjälp av en hemuppgift läsa igenom litteraturen före första utbildningsträffen.
Utbildningen bör innehålla en teoretisk genomgång av mänskliga rättigheters olika delar, såsom historia, begrepp och nulägesanalys. En central del i detta blir valet av föreläsare som redan i startskedet kan inspirera och medvetandegöra problematiken. (Enligt deltagarna från den utvärderade utbildningsomgången skulle det till exempel kunna vara Peter Nobel och Ann Boman.)
Genomgång av hur andra organisationer, myndigheter och företag arbetar med mänskliga rättigheter i praktiken. Goda exempel på myndigheter som inspirerade var DO, Vägverket och Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige.
Deltagarna bör genom en uppgift praktiskt känna på hur man kan arbeta med mänskliga rättigheter inom den egna verksamheten. Denna del är oerhört central och bör få utrymme i en mänskliga rättigheter-utbildning.
Använd redan befintliga metoder och verktyg för att deltagarna ska få möjlighet att ventilera sina åsikter och tankar. Att upptäcka att det är svårt att förhålla sig till somliga rättigheter kan vara mycket lärorikt, förslagsvis i form av värdegrundsövningar.
Referenser:
Europarådet,”All different all equal program”, Education pack,
ideas, resources, methods and activities for informal intercultural education with young people and adults.
The human rights education handbook, effective practices for
learning, action and change. Nancy Flowers topic book 4, 2000. Human Rights Resource Center, University of Minnesota.
Egerbladh och Tiller, Forskning i skolans vardag, Studentlitteratur
2007, s. 57.
Lander Rolf, Furuhällskolans försök med jämställdhet 1978–1982,
1985, s. 6.
Siverbo Sven, Organisationskultur för framgångsrika kommuner,
Studentlitteratur, 2004.
500
Bilaga 12
Bilaga 1
Till deltagare som genomfört utbildning i mänskliga rättigheter,
Mitt namn är Lejla Mundzic och jag har fått i uppdrag av Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige att genomföra utvärdering av utbildning i mänskliga rättigheter för kommunalttjänstemannanätverk. Denna utvärdering bygger på en enkät om deltagarnas uppfattning av utbildningen och det är den som jag skickar till er idag, samt telefonintervjuer med ett antal utvalda deltagare som kommer att genomföras under vecka 49 och 50. Jag ber er att fylla i denna enkät och skicka den tillbaka till mig antigen via mejl till lejla.mundzic@gmail.com eller via post till Lejla Mundzic Parmmätaregatan 5a 417 04 Göteborg
Enkäten vill jag senast ha tillbaka den 17 december. Jag hoppas att ni tar er tid att besvara frågorna, eftersom era svar är mycket viktiga för att få en rättvis utvärdering.
Om ni har några frågor kontakta mig gärna på telefon 0736 170269
Med vänliga hälsningar
Lejla Mundzic
501
Bilaga 12 SOU 2010:70
Enkät för deltagare på utbildningen
”Mänskliga rättigheter för ett kommunalttjänstemannanätverk”
1. BAKGRUNDSINFORMATION
1. Kön:
o Kvinna o Man
2. Vilket år föddes du?
3. Inom vilken myndighet arbetar du?
_______________________________________________________
4. Vilka är dina huvudsakliga arbetsuppgifter?
________________________________________________________ ________________________________________________________
5. Hur länge har du arbetat på den positionen som du har idag?
o Mindre än ett år o Mer än två år o Mer än fem år o Mer än tio år
6. Arbetar du med frågor som är relaterade till mänskliga rättigheter, om ja hur ofta?
o Ja o Nej
o Dagligen o Veckovis o Månadsvis o Årsvis
502
Bilaga 12
7. Vem anmälde dig till utbildningen om mänskliga rättigheter?
o Jag själv o Arbetsgivaren o Kommunen o Någon annan, vem? ______________________________________________________
2. INFORMATION OM KURSEN
8. Hur intresserad var du före kursen av frågor som rör mänskliga rättigheter?
o mycket intresserad o ganska intresserad o lite intresserad o inte intresserad
9. Har du avslutat kursen, dvs. genomfört alla FYRA utbildningstillfällen?
o Ja o Nej
Om nej, vilka tillfällen deltog du i? o Första o Andra o Tredje o Fjärde
10. Är det någon av de fyra utbildningstillfällen som du upplever som mer användbara än de övriga?
o Ja o Nej
Om ja, vilket tillfälle var det? o tillfälle nr 1 o tillfälle nr 2 o tillfälle nr 3 o tillfälle nr 4
503
Bilaga 12 SOU 2010:70
11. Kan du kort beskriva varför du upplever att vissa utbildningstillfällen var mer användbara än andra?
________________________________________________________ ________________________________________________________
12. Vilka förväntningar hade du på utbildningen innan den startade?
o Mycket höga förväntningar o Höga förväntningar o Låga förväntningar o Hade inga förväntningar
13. Kan du ge exempel på förväntningar som du hade?
________________________________________________________
14.Motsvarade kursen dina förväntningar?
o Ja, helt och hållet o Ja, i ganska stor utsträckning o Nej, i ganska liten utsträckning o Nej, inte alls
15. Vad anser du om undervisningens kvalitet på utbildningen? (Här avses kvaliteten på litteratur som användes samt lärarnas kompetens).
a.) Litteratur o Mycket bra o Ganska bra o Ganska dåligt o Mycket dåligt Annat:__________________________________________________ ________________________________________________________
504
Bilaga 12
b.) Lärarnas kompetens o Mycket bra o Ganska bra o Ganska dåligt o Mycket dåligt Annat:__________________________________________________ ________________________________________________________ ________________________________________________________
14. Finns det någonting du skulle ha velat förändra på kursen avseende innehållet eller upplägget!
o Ja o Nej
15. Om ja, vad och hur i sådana fall?
________________________________________________________ ________________________________________________________
16. På vilket sätt har kursen förändrat din syn på arbetet med mänskliga rättigheter?
o Jag har blivit medveten om hur viktigt det är att alla aktivt arbetar med mänskliga rättigheter o Mina kunskaper och min förståelse för problematiken om mänskliga rättigheter har ökat o Min syn på mänskliga rättigheter har inte förändrats, eftersom jag redan är insatt och arbetar med frågorna.
17. Har kursen haft praktiska inslag på hur du kan applicera dina kunskaper inom den ordinarie verksamheten som du bedömer har varit till hjälp i ditt eget arbete?
o Ja, i mycket stor utsträckning o Ja, i ganska stor utsträckning o Nej, i ganska liten utsträckning o Nej, i mycket liten utsträckning
505
Bilaga 12 SOU 2010:70
18. Om ja på fråga 17, beskriv mycket kort vilken nytta dessa inslag har haft för din arbetsplats?
________________________________________________________ ________________________________________________________
19. Har dina kollegor visat intresse för de kunskaper du har tillägnat dig på utbildningen?
o Ja, stort intresse o Ja, något intresse o Nej, inget intresse alls
20. Anser du att du har fått stöd från ledningen att arbeta med mänskliga rättigheter?
o I mycket stor omfattning o Stor omfattning o Liten omfattning o Inget stöd alls
(Nedanstående frågor är stäm av frågor där ett betyder att påståendet inte stämmer alls och fem att det stämmer mycket väl)
Upplever du att du har möjlighet att påverka din organisation att verka för efterlevnad av mänskliga rättigheter?
1 2 3 4 5
Uppfattar du att mänskliga rättigheter bör återspeglas i varje del av en verksamhet?
1 2 3 4 5
Upplever du att du har börjat förändra ditt eget arbetssätt efter att ha deltagit i utbildningen om mänskliga rättigheter?
1 2 3 4 5
506
Bilaga 12
Upplever du att ni inom er myndighet arbetar aktivt för efterlevnad av mänskliga rättigheter?
1 2 3 4 5
21. Har du ytterligare synpunkter på denna enkät eller någon fråga, vänligen beskriv dem nedan.
________________________________________________________ ________________________________________________________ ________________________________________________________
Tack för hjälpen!
507
Bilaga 12 SOU 2010:70
508
Bilaga 2
Intervjuer genomfördes med följande personer:
Gro Hanssen Paki Holvander Isabell Andström Eva Bjurholm Fani Fakhrodin Klas Bergnehr Nils – Gunnar Magnusson Sven Gustavsson
Bilaga 13
Utvärdering av en pilotutbildning i mänskliga rättigheter
Ledningsgruppen på Arbetsmarknads- och Familjeförvaltningen i Eskilstuna kommun
emerga utvärdering&utbildning Lejla Mundzic, 2009
509
Bilaga 13 SOU 2010:70
510
Bilaga 13
Inledning
Flera övervakningsorgan har i sina kommentarer om Sverige betonat vikten av utbildning i mänskliga rättigheter för olika myndigheter. I FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter lyfts vikten av utbildning i mänskliga rättigheter fram som en primär del av arbete för efterlevnad av mänskliga rättigheter. I artikel 26 i den allmänna förklaringen står det att en utbildning i mänskliga rättigheter bland annat skall stärka respekten för människans grundläggande fri- och rättigheter. Utbildning i mänskliga rättigheter omnämns även i flertalet av de konventioner som Sverige har valt att ratificera. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har tillsammans med UNESCO utarbetat särskilda riktlinjer och handlingsplaner för utbildning i mänskliga rättigheter. Riktlinjerna har varit ett stöd i utformningen av MR-utbildningar för flera olika organisationer runt om i världen. Olika institut (Minnesota University) samt Europarådet (All different all equal program) har utformat handböcker som vägledning vid genomförande av en MR-utbildning.
Bakgrund till pilotutbildningen
Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige har sedan starten 2006 försökt att på olika sätt lyfta fram betydelsen av MR-utbildning för olika myndigheter. Delegationen har initierat och stött utbildning i mänskliga rättigheter för länsstyrelsens handläggare 2006, för rättsväsendet i Blekinge län 2007, och för ett kommunalt tjänstemannanätverk 2008. Alla utbildningar utvärderades och utifrån resultaten utvecklades en modell som ett förslag på hur en utbildning kan planeras, struktureras och genomföras. Delegationen beslutade att testa modellen genom att erbjuda två utbildningar i mänskliga rättigheter, den ena för ledningsgruppen på Arbetsmarknads- och Familjeförvaltningen i Eskilstuna kommun och den andra för kursledare på Sahlgrenska Akademin.
511
Bilaga 13 SOU 2010:70
Modellen för utbildning i mänskliga rättigheter
Utbildning i mänskliga rättigheter för Arbetsmarknads- och Familjeförvaltningen i Eskilstuna kommun är utformad efter den modell som Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige tagit fram.
Modellen består av tre olika delar:
• att lära om mänskliga rättigheter Deltagarna skall lära sig att förstå mänskliga rättigheter ur ett historiskt och globalt perspektiv. Föreläsningarna innehåller en genomgång av olika konventioner samt statens och kommunens ansvar för att bevara och upprätthålla mänskliga rättigheter. Syftet är att lära sig om mänskliga rättigheter för att få en ökad förståelse för varför det är viktigt att arbeta med rättigheter i Sverige.
• att lära för mänskliga rättigheter Att lära för mänskliga rättigheter innebär att få en förståelse för hur varje enskild deltagare kan applicera ett rättighetsperspektiv i yrkesutövningen. Under föreläsningarna tas deltagarna med på en upptäcktsfärd där centrala styrdokument från den egna kommunen och exempel på rättighetsbaserat arbete som omnämns i andra termer än mänskliga rättigheter lyfts fram. Inom ramen för rättighetsbaserat arbete diskuteras betydelsen av handlingsplaner och konsekvensanalyser. Syftet med del två är att ge deltagarna kunskap om praktiska verktyg, användbara vid myndighetsutövning.
• att lära leva med mänskliga rättigheter Att lära sig leva med mänskliga rättigheter är steg tre i modellen och den lyfter upp mänskliga rättigheter till en övergripande nivå. Att leva med mänskliga rättigheter innebär att se betydelsen av mänskliga rättigheter både i privat- och arbetslivet. Kärnan är att angripa omedvetna fördomar genom exempelvis värdegrundsövningar och diskutera betydelsen av etiska avtal. Deltagarna förväntas få en insikt om att mänskliga rättigheter kan vara allt från att fatta beslut med stöd i ett rättighetsperspektiv till att handla rättvisemärkta produkter.
512
Bilaga 13
Samtliga tre delar är viktiga i en utbildningssatsning, men del två har en central betydelse eftersom den skall koppla mänskliga rättigheter till deltagarnas verksamhet. Det är viktigt att bryta ner mänskliga rättigheter till en nivå som möjliggör för deltagarna att se tydliga kopplingar mellan mänskliga rättigheter och etnicitet, ålder, kön, religion, funktionsnedsättning och sexuell läggning. Tidigare utvärderingar har visat att deltagarna behöver redskap för att förstå hur de skall applicera mänskliga rättigheter på sin verksamhet. Det finns en tydlig diskrepans mellan deltagarnas behov av en checklista i mänskliga rättigheter och det faktum att en checklista kan göras endast på en övergripande nivå som sedan måste brytas ned av varje enskild verksamhet till att vara operativt användbar. Detta ställer stora krav på deltagare i en utbildning och kräver en stark politisk vilja att lyfta fram mänskliga rättigheter som en prioriterad fråga i förvaltningen.
Målgruppen som har deltagit i MR-utbildningen i Eskilstuna kommun är samtliga chefer som sitter i ledningsgruppen. Det är bland annat förvaltningschefen, en områdeschef, chef för ekonomin och enhetschef för mottagningsenheten. Förutom cheferna har också ett antal deltagare som arbetar operativt i verksamheten deltagit.
Målsättningen med utbildningen i mänskliga rättigheter är att:
1. Skapa förståelse för att mänskliga rättigheter är användbart och hur det går att arbeta med mänskliga rättigheter i en kommunal verksamhet.
2. Belysa och skapa förståelse för att olika mänskliga rättigheter emellanåt ställs emot varandra och hur viktigt det är att se det i en kommunal verksamhet. Belysa hur det går att arbeta med detta.
3. Skapa medvetenhet för det ansvar som den kommunala verksamheten har gällande frågor kring mänskliga rättigheter och vilka möjligheter det finns att påverka detta arbete.
513
Bilaga 13 SOU 2010:70
Utvärderingsdesign
En processutvärdering följer hela processen i en satsning (det kan vara en utbildning, ett projekt eller organisationsförändring). Föreliggande processutvärdering genomfördes i ett antal olika faser. Fas ett var en behovsinventering av målgruppens kunskap, behov och förväntningar av en utbildning i mänskliga rättigheter. Behovsinventeringen genomfördes som en kombination mellan en kvantitativ- och kvalitativ metod. Samtliga deltagare som fanns på anmälningslistan tog del av en enkät via mejl. Svarsfrekvensen blev något lägre än förväntat, 42 procent. Utvärderaren tog kontakt med 12 anmälda deltagare och genomförde telefonintervjuer för att få en ökad förståelse om deras behov och förväntningar på utbildningen. Resultat från behovsinventeringen låg sedan till grund för att strukturera och genomföra utbildningen. Fas två var sammanfattning av resultat från behovsinventeringen och förslag på upplägg av utbildningen. Behovsinventeringen var viktig av två orsaker. Den första är att kartläggning av deltagarnas kunskap, förväntningar och behov är av central betydelse för att kunna skräddarsy utbildningen för just denna målgrupp. Den andra orsaken är att deltagarna i ett tidigt skede får möjlighet att fundera på varför de skall gå en MR-utbildning, vilket ansvar de har att tillämpa ett MR perspektiv i verksamheten samt att MR lyfts fram som en viktig fråga för verksamheten. Resultatet från behovsinventeringen visade tydligt att flera deltagare inte hade funderat på varför de skulle gå utbildningen, vilka behov de har eller hur de vill arbeta med frågorna efter utbildningen. Samtidigt bekräftade flera deltagare att behovsinventeringen är en viktig del i en processutvärdering för att kartlägga målgruppens förväntningar och ge förläsarna en möjlighet att anpassa innehållet till åhörarna.
Fas tre i utvärderingen genomfördes en månad efter utbildningen. Samtliga deltagare som genomförde utbildning fick en enkät genom mejl. Svarsfrekvensen uppnådde 50 procent efter två påminnelser. Djupintervjuer på plats i Eskilstuna genomfördes med fyra deltagare, två kvinnor och två män, utvalda på grund av deras strategiska arbete i verksamheten. Respondenterna var förvaltningschefen, områdeschef för stöd och arbete/komvux, ekonomichef och enhetschef på mottagningsenheten. Två kompletterande telefonintervjuer genomfördes med utredare som representerar den operativa verksamheten i ledningsgruppen. Efter tre månader kontaktades fem deltagare för att undersöka om
514
Bilaga 13
förvaltningen har lyft fram mänskliga rättigheter som en prioriterad fråga efter utbildningen. Fas fyra var analys av resultat, sammanställning samt rekommendationer inför framtida utbildningssatsningar.
Syftet med utvärderingen
Syftet med utvärderingen är att undersöka om och på vilket sätt modellen i mänskliga rättigheter är applicerbar och användbar på Arbetsmarknads- och Familjeförvaltningen i Eskilstuna kommun samt vad i utbildningen som skapar framgång och hinder. Processutvärdering valdes som arbetsmetod för att kunna påverka utformningen av utbildningen från start och sedan följa processen. Utvärderingen vill ge svar på tre övergripande frågor:
1. Är modellen utformad för utbildning i mänskliga rättigheter användbar/lämplig för att utbilda ledningsgruppen på Arbetsmarknads- och Familjeförvaltningen i Eskilstuna kommun i mänskliga rättigheter och på vilket sätt?
2. Anser deltagarna att innehållet i utbildningen är användbart/applicerbart på deras verksamhet?
3. Vilka framgångsfaktorer och hinder har identifierats under processen?
Resultat & Analys
I detta kapitel presenteras resultat från enkätundersökningen och intervjuer genomförda med 6 respondenter. I fokus står redogörelse för deltagarnas uppfattning av utbildningen som helhet, modellen och dess funktionalitet samt kritiska faktorer/förutsättningar för att arbeta med mänskliga rättigheter i den egna verksamheten.
En lyckad utbildning i mänskliga rättigheter
Sammanlagt svarade 19 deltagare på enkätundersökningen (11 kvinnor och 8 män) vilket motsvarar 50 procent (19/38). Den låga svarsfrekvensen kan bero på flera orsaker, bland annat kan
515
Bilaga 13 SOU 2010:70
frågeformuläret varit för omfattande eller skickats vid fel tidpunkt. Den låga svarsfrekvensen påverkar hur vi tolkar resultatet och därför kan endast tendenser påvisas.
Inledningsvis tillfrågades deltagarna hur ofta de arbetar med frågor relaterade till mänskliga rättigheter. Resultatet visar att de allra flesta anser att de arbetar med frågorna dagligen, men att det också finns flera deltagare som anser att de arbetar med frågan någon gång i månaden eller någon gång per år. Det är intressant att exempelvis en chef inom socialtjänsten inte ser en koppling mellan mänskliga rättigheter och sitt arbete och anser sig arbeta med frågor relaterade till mänskliga rättigheter endast någon gång i månaden. Än mer anmärkningsvärt är att en chef ansvarig för kommunikation och information på förvaltningsnivå och en personalstrateg anser sig arbeta med mänskliga rättigheter någon gång per år.
Resultatet indikerar att det finns variation i vilken utsträckning deltagarna gör en koppling mellan mänskliga rättigheter och daglig yrkesutövning. Tolkningen är att deltagare som inte ser en koppling mellan mänskliga rättigheter och vardaglig arbetsuppgifter, i första hand behöver få ökad förståelse för vad ett rättighetsperspektiv innebär för deras arbete. Deltagare som vet/förstår vad ett rättighetsperspektiv är behöver draghjälp för att applicera mänskliga rättigheter i beslutsfattandet.
Tabell 1.1
0 2 4 6 8 10 12
kvinnor män Grand Total
Hur ofta arbetar du med frågor relaterade till mänskliga
rättigheter?
dagligen någon gång i veckan någon gång i månaden någon gång per år
516
Bilaga 13
De flesta deltagare (12) anser att de har varit ganska intresserade av frågor relaterade till mänskliga rättigheter innan utbildningen. Samtliga deltagare som har varit lite intresserade har varit kvinnor och det bör noteras att alla fyra anser att de har blivit mer intresserade av frågorna efter utbildningen. Resultaten visar att utbildningen har väckt intresse hos de deltagare vars intresse för mänskliga rättigheter tidigare varit lägre.
Tabell 1.2
Hur intresserad var du av frågor som rör mänskliga
rättigheter före kursen?
0 2 4 6 8 10 12 14
kvinnor
män Grand Total
Mycket intresserad Ganska intresserad Lite intresserad
Har du blivit mer intresserad av MR efter
utbildningen?
0 2 4 6 8 10 12 14 16 18 20
1
2 Grand Total
Ja Nej Grand Total
517
Bilaga 13 SOU 2010:70
Fyra deltagare som har varit ganska intresserade av mänskliga rättigheter innan utbildningen upplever inte att de har blivit mer intresserade efter utbildningen och två deltagare som var mycket intresserade har inte heller blivit mer intresserade.
Tabell 1.3
Vilka förväntningar hade du på utbildningen innan den startade?
0 1 2 3 4 5 6 7 8
kvinnor
män Grand Total
höga förväntningar låga förväntningar hade inga förväntningar
Majoriteten av deltagarna har inte haft några förväntningar på utbildningen, och några har haft låga förväntningar. Endast sex deltagare har haft höga förväntningar. Nedanstående är de förväntningar på utbildningen som deltagarna har haft:
• Ytterligare kunskap
• Handen på hjärtat: jag tänkte att det var en obligatorisk kurs som jag måste gå. Facit: Det var jättekul! Otroligt engagerande och intressant.
• Eftersom det var oklart om jag skulle gå kursen, hade jag inte bildat mig någon särskild uppfattning om den. Jag trodde att den skulle vara inriktad på case inom socialtjänsten, vilket är ju relevant för förvaltningen men inte det jag arbetar med.
• Såg fram emot konkreta verktyg att använda mig av i arbetet.
• Att jag skall bli påmind om att det är viktiga frågor att förhålla sig till i dagligt arbete, och att kunna få djupare teoretiskt kunskap kring de.
518
Bilaga 13
• Att jag fick mer fakta och bättre insikt om barn och ungdomars situation.
• Få mer kännedom om hur jag kan jobba praktiskt med MR i mitt jobb och mer kännedom om mänskliga rättigheter.
• Vad är mänskliga rättigheter enligt expertis.
En indikator på om utbildningen har motsvarat deltagarnas förväntningar är om deltagarnas kunskap om mänskliga rättigheter har ökat som en följd av utbildningen och om de anser att kursen har haft praktiska inslag som de bedömer kommer att vara till hjälp i deras ordinarie arbete.
Utvärderingen visar att 17 av 19 deltagare anser att deras kunskap om mänskliga rättigheter har ökat som direkt följd av utbildningen. Samtidigt visar resultat från utvärderingen liksom flera tidigare studier att det är svårt att bryta ner innehållet i en MR - utbildning till praktiska inslag som deltagarna tror kommer att vara till hjälp i deras ordinarie arbete.
Nedanför kan man läsa olika exempel på vad deltagarna har lärt sig genom utbildningen:
• Betydelsen av att beakta mänskliga rättigheter i planerings- och strategiarbetet.
• En inblick i vad det överhuvudtaget är.
• Jag har fått en djupare förståelse för mänskliga rättigheter i kommunal verksamhet.
• Jag har fått perspektiv på mänskliga rättigheter och satt det i sitt sammanhang. Tillkomsten av de mänskliga rättigheterna. Att vi alla måste jobba med dem och inte ta dem för givna. Egentligen kan det mesta som vi håller på att göra planer omkring vara MR som ett sätt. Vi måste ta med dessa i jobbet och inte ta det för självklart.
• Hur pass formellt förankrade är de i svenskt system och vilka brister finns fortfarande inkl. möjligheter och hinder att jobba utifrån MR.
Utbildningens huvudsyfte, att ge deltagarna ökad kunskap om mänskliga rättigheter och dess användningsområde har uppfyllts i stor utsträckning. Hälften av deltagarna anser att de i mycket −
519
Bilaga 13 SOU 2010:70
eller ganska stor utsträckning har fått praktiska tips som kan vara av hjälp i deras ordinarie arbete.
Tabellen nedanför visar vilken praktisk kunskap deltagarna har fått:
• Jag har fått kunskap som jag tar med mig till mina möten med mina anställda så att vi kan arbeta med frågan.
• Hur vardagens frågor kan bli en fråga om MR.
• Framför allt för de barn som väntar på uppehållstillstånd eller får avslag om utvisning
• Kopplar det direkt till våra måldokument
• Att hitta litteratur och konventioner
• Krocken mellan SoL och MR
De fyra deltagare som har varit endast lite intresserade av mänskliga rättigheter innan utbildningen anser att utbildningen har haft praktiska inslag som de kan ha mycket eller ganska stor användning utav i ordinarie arbete. Majoriteten av deltagarna som har varit ganska intresserade upplever att utbildningen har haft ganska lite praktisk inslag och två personer som har varit mycket intresserade av frågorna anser att utbildningens praktiska inslag har varit mycket liten. Detta kan tolkas utifrån två aspekter.
Den första aspekten bygger på antagandet om att en deltagare som är intresserad av frågor relaterade till mänskliga rättigheter i större utsträckning har funderat i rättighetstermer och försökt att applicera perspektivet på den egna verksamheten är någon som inte är intresserad av frågorna. Detta kan betyda att samma deltagare ställer högre krav på att en MR-utbildning skall leverera färdiga manualer för att tillämpa ett MR-perspektiv på verksamheten.
Den andra aspekten är att en deltagare som är måttligt intresserad av frågor relaterade till mänskliga rättigheter, förmodligen ännu inte har förstått/sett den koppling som finns mellan mänskliga rättigheter och verksamheten. På grund av detta ställer samma deltagare inte lika höga krav på att en utbildning måste leverera en färdig manual utan de vill istället bli inspirerade, motiverade och uppmuntrade att börja tänka utifrån ett rättighetsperspektiv.
520
Bilaga 13
Utifrån detta kan deltagarna delas in i två grupper:
Lite intresserad av frågor rel. till MR Antas ha lite mindre kunskap om MR
Mer intresserad av frågorna rel. till MR Antas ha lite mer kunskap om MR
Teori Ökad kunskap om mänskliga rättigheter
Att förstå MR – och sätta det i ett relevant sammanhang
Bekräftelse att de tänker rätt i termer av mänskliga rättigheter
Att koppla mänskliga rättigheter till dagligt arbete
Praktik Förändrad inställning Förändring i arbetssätt
Tabellen visar att det är möjligt att dela in deltagarna i två grupper. Den ena gruppen består av deltagare med lite mindre intresse och kunskap om mänskliga rättigheter och den andra gruppen av deltagare med lite större intresse och mer kunskap av frågor relaterade till mänskliga rättigheter.
Beroende på deltagarnas intresse och kunskap om mänskliga rättigheter kan man anta att de har olika förväntningar på utbildningen och att de uppfattar utbildningens innehåll utifrån olika preferenser.
Båda grupperna kan tillgodogöra sig teoridelen som antas leda till ökad kunskap hos samtliga deltagare. För deltagare som är lite mindre intresserade av mänskliga rättigheter ger teoridelen förutom ökad kunskap också förståelse för rättighetsbaserat arbete, ökad motivation och inspiration. För deltagare som är mer intresserade av frågorna och som har kunskap om mänskliga rättigheter ger teoridelen förutom ökad kunskap också en bekräftelse av att de tänker rätt som försöker att applicera ett rättighetsperspektiv i sin verksamhet.
Den praktiska delen i utbildningen uppfattas ofta som mer problematisk och svår att bryta ned, särskilt av den gruppen deltagare som har mycket intresse och kunskap om mänskliga rättigheter, då deras förväntningar på färdiga manualer är mycket hög. Tolkningen av resultat tyder på att deltagare med mycket intresse och kunskap om mänskliga rättigheter redan i stor utsträckning har börjat förändra sin inställning till att tillämpa rättighetsperspektiv i verksamheten och behöver metoder för att applicera ett MRperspektiv i alla arbetsuppgifter. Deltagarna går från förändrad inställning till ett förändrat arbetssätt. Samtidigt ställer deltagare med mindre kunskap färre krav på verktyg och metoder för att arbeta med mänskliga rättigheter, för dem är det viktigt med
521
Bilaga 13 SOU 2010:70
förändrad inställning innan det kan ske någon förändring i arbetssätt. Dessa deltagare måste först bli medvetna om betydelsen av mänskliga rättigheter, hur ett MR-perspektiv kan påverka verksamheten för att sedan förstå vilket ansvar de själva bär och hur de aktivt kan arbeta med frågorna.
Samtliga deltagare anser att kvalitén på utbildningen har varit mycket bra och det har genomsyrat litteraturen, lärarnas kompetens, innehållet i föreläsningarna och hemuppgifter. Två deltagare önskade att det andra utbildningstillfället inte låg på en fredag eftermiddag. En deltagare hade velat förändra innehållet i föreläsningen men definierade aldrig vad. Två deltagare önskade att mer tid hade lagts på hemuppgiften och en deltagare ansåg att en av föreläsarna inte var tillräckligt engagerad under föreläsningen.
Majoriteten av deltagarna (13) anser att de efter genomförd utbildning har förändrat sin syn på arbetet med mänskliga rättigheter. Av dessa anser de allra flesta att deras kunskap och förståelse för problematiken om mänskliga rättigheter har ökat. Flera anser också att de efter utbildningen har blivit medvetna om att det är viktigt att alla arbetar aktivt med mänskliga rättigheter. Endast en deltagare anser att synen på mänskliga rättigheter inte har förändrats eftersom de redan arbetar med frågorna. Samtidigt som majoriteten av deltagarna anser att de har förändrat sin syn på arbetet med mänskliga rättigheter upplever många att det är svårt att förändra arbetssättet. Den främsta orsaken är att det tar lång
tid att genomföra förändringar i en verksamhet och många
deltagare önskar en checklista i mänskliga rättigheter som de kan bocka av allteftersom och som inte kräver att de själva tar ett aktivt ansvar för att implementera mänskliga rättigheter i verksamheten.
Merparten av deltagarna tror att de kommer att ha möjlighet att påverka organisationen att verka för efterlevnad av mänskliga rättigheter. Det är positivt att de allra flesta tror att de har en möjlighet att påverka sin organisation till att arbeta med mänskliga rättigheter trots att de ser svårigheter att förändra det egna arbetssättet. Nästan samtliga deltagare med undantag för en, anser att ett rättighetsperspektiv är viktigt för verksamheten och de allra flesta lever i tron om att det inom förvaltningen kommer att arbetas mer aktivt för efterlevnad av mänskliga rättigheter i framtiden. Fyra deltagare har svårt att tro att förvaltningen kommer genomföra förändringar som skulle vara av betydelse för hur verksamheten bedrivs.
522
Bilaga 13
Resonemang och upplevelser av utbildning
I detta avsnitt redovisas intervjuerna genomförda med 4 chefer och 2 utredare. Intervjuerna redovisas tillsammans för att presentera gemensamma drag i resonemanget. Intervjuerna genomfördes med förvaltningschefen, områdeschef för unga/vuxna, ekonomichefen, samt enhetschefen för mottagningsenheten. Samtliga chefer har en strategisk roll i förvaltningen och ansvarar för sina anställda.
Utmaningar i arbetet med mänskliga rättigheter
Flera olika utmaningar diskuteras under intervjuerna. Respondenterna anser att det finns olika sätt att närma sig arbetet med mänskliga rättigheter, beroende om perspektivet är att förändra organisationens inre struktur och de processer som leder arbetet (alltså att arbeta med mänskliga rättigheter på arbetsplatsen) eller de yttre processer som styr hur behandlingen av dess målgrupp ser ut (alltså att tillämpa mänskliga rättigheter perspektiv gentemot brukarna).
den största utmaningen är att få balans mellan organisationens egna inre krav och vad vi faktiskt skall uträtta. För mycket resurser läggs på organisationens inre process på bekostnad av det vi är här för, nämligen våra brukare. Detta är mitt stora dilemma. Alla vet att det är idiotiskt men trots det känns förändringen svår. Vi måste arbeta mycket mer för att sätta människan i centrum och då kommer vårt agerande att få positiv inverkan.
Flera respondenter diskuterade öppet om svårigheterna att både arbeta med organisationens inre kultur/struktur och mot brukarna de är till för. Mycket resurser används för att skapa en professionell, trevlig och trivsam organisation för anställda att verka inom, men desto mindre resurser läggs ner på att diskutera det ansvar som anställda har gentemot brukarna, säger respondenten. Ett annat dilemma enligt respondenten är skillnaden mellan anställda med hög utbildning som förväntas arbeta för människors bästa och anställda som principiellt passar mindre bra för denna typ av arbete vilket leder till svårigheter i ledningen av arbetet. En förklaring enligt respondenten är att det fortfarande kan vara oklart vems rättigheter som belyses under utbildningen. En mängd olika lagar och förordningar reglerar förhållandena mellan personalen, men väldigt lite regler finns för hur vi skall gå till väga för att stödja
523
Bilaga 13 SOU 2010:70
våra brukare, säger en av respondenterna. En av de stora utmaningarna enligt respondenterna är att det finns många negativa synpunkter på den målgruppen som myndighetens finns till för, de utsatta och svaga, inom den egna organisationen. Det finns en positiv syn bland respondenter på att mänskliga rättigheter stärker den enskildes roll i förhållande till myndigheter, men det kräver en vilja av myndigheten att låta sig granskas.
…för mig innebär ett rättighetsperspektiv att arbeta för att personalen på myndigheten skall veta varför de är här, hur deras uppdrag ser ut och vilka de skall hjälpa. Ett rättighetsperspektiv lägger grunden för att klara av sitt jobb på ett både humanare och mer professionellt sätt.
En annan utmaning enligt respondenten är att koppla mänskliga rättigheter till konkreta situationer, där ingen situation är den andra lik. Att koppla mänskliga rättigheter till konkreta situationer innebär att varje beslut som en handläggare tar skall utgå från varje individs rätt till olika typ av stöd, exempelvis ekonomiskt. Detta innebär också att handläggarna inte endast kan utgå från olika behov som en individ har utan också besluta utifrån att varje individ har rättigheter. Lagstiftningen är ofta alldeles för generell vilket ger enskilda handläggare stort tolkningsutrymme. Ytterligare en utmaning är att olika rättigheter ställs mot varandra och detta måste handläggare kunna förhålla sig till.
Enligt respondenterna är det svårt att kräva av anställda att arbeta med mänskliga rättigheter och tillämpa ett rättighetsperspektiv om de inte förstår innebörden av det. Enligt respondenten förknippar många anställda fortfarande mänskliga rättigheter med 3:e världen, fattigdom och svält.
Nyttan av mänskliga rättigheter i verksamheten
Hur ser då respondenterna på nyttan med att arbeta med mänskliga rättigheter? Genom att identifiera utmaningar i arbetet med mänskliga rättigheter visar respondenterna en medvetenhet om de brister och svårigheter som varje organisation måste hantera när det handlar om fördomar och diskriminering. Ökad medvetenhet ger insikt om behovet av ett förändrat arbetssätt som skall säkra och öka kvalitén på de tjänster myndigheten erbjuder. Ett sätt att göra detta på menar respondenterna är att sätta mänskliga rättigheter som ett ramverk runt olika diskrimineringsgrunder och
524
Bilaga 13
arbeta mer strategiskt för att säkerställa att brukarnas rättigheter inte blir kränkta.
… det finns två typer av nytta eller vinning med att arbeta med MR. Den ena är för min egen del, min drivkraft är att arbeta för att alla människor skall ha rätt till ett normalt liv. Den andra är till för brukarna. Exempelvis skulle det vara en enorm vinning om alla rektorer hade utbildning i MR och tänkte på barnen istället för på personalen. Det är snarare en regel än undantag att chefer ställer sig på personalens sida och inte på brukarens. Så utan tvekan skulle ett rättighetstänk ge en öppning för rättvisare beslut.
Respondenterna för en intressant diskussion och visar förståelse för hur nödvändigt arbete med mänskliga rättigheter är för en komplex verksamhet. Det finns starka krafter inom myndigheten som redan arbetar med bemötande, värdegrund, mångfald, integration och jämställdhet, men trots detta ser respondenterna en vinning med att istället arbeta med mänskliga rättigheter. Intressant är att respondenterna anser att mänskliga rättigheter som fenomen kan överleva både politiska förändringar, liksom personer som lämnar myndigheten. Mänskliga rättigheter har en varaktighet över tid om det används som golv eller tak på myndigheten, enligt respondenten. Med detta menas att det inom MR skall rymmas alla de olika diskrimineringsgrunderna som idag regleras var för sig. Respondenterna påpekar en nödvändig och avgörande aspekt och det är politikens betydelse. För att mänskliga rättigheter skall få genomslagskraft måste det vara en politiskt prioriterad fråga som är väl förankrad i olika styrdokument. På detta sätt blir mänskliga rättigheter en viktig del i planeringsarbetet och en grundpelare för verksamheten att vila på. Politiska signaler om att en fråga är prioriterad är viktiga på flera sätt. En politisk fråga väl förankrad i styrdokumenten ger legitimitet att driva frågorna inom myndigheten och ger chefer som vill arbeta med mänskliga rättigheter en viktig grund att stå på.
jag som chef vill att mänskliga rättigheter skall vara en förvaltningsfråga som skall vara uttalat i våra mål och krav på att det skall synas i våra beslut. Med denna grund kan jag se till att mina anställda får en utbildning i mänskliga rättigheter och därmed implementeras ett rättighetstänk i organisationen på sikt. För att ett rättighetsbaserat arbete skall få genomslagskraft i vår förvaltning krävs det att flera enheter arbetar med det samtidigt. Detta kräver ett politiskt engagemang i frågan som jag ännu inte tror är tillräckligt stark.
525
Bilaga 13 SOU 2010:70
Respondenterna menar att arbete med mänskliga rättigheter måste förankras hos både förvaltningsledningen och den politiska ledningen för att bli en del av dagliga arbetet. Detta leder in oss på det faktum att det är viktigt för en utbildning att förankras väl i ledningen för att få en betydelse för verksamheten. Två respondenter talar länge om att utbildningen inte fick det utrymmet som den förtjänade eftersom den var dåligt förankrad i ledningsgruppen. Första delen av utvärderingen försvårandes avsevärt av att flera personer som fanns med på deltagarlistan inte visste att de skulle delta i utbildningen.
En respondent menar att det kan finnas flera orsaker, exempelvis att ansvarig för upplägget och genomförandet av utbildningen inte gav tillräckligt med information om upplägget och att trycket på ledningsgruppen inte var tillräcklig stark. Ansvaret att föra ut information om utbildningen till alla i ledningsgruppen föll mellan stolarna, enligt respondenten. Det är intressant att diskutera vem som i slutändan bär ansvaret för händelsen? Förvaltningschefen har det yttersta ansvaret att informera ledningsgruppen om utbildningen, men detta kräver att förvaltningschefen är väl insatt i utbildningens upplägg och innehåll och visar därigenom på utbildningens betydelse genom att prioritera den. Resultat visar att utbildningen hade fått mycket större genomslagskraft om den från början varit en prioriterad fråga för förvaltningsledningen.
för att utbildning skall få betydelse måste ledningen när de tackar ja till utbildningen formulera ett tydligt mål och syfte, trycka på varför alla borde delta och konkretisera vilka konsekvenser de vill att utbildningen skall få. Utan att göra detta blir det bara ännu en trevlig halvdag som man sedan glömmer.
Respondenten menar att det var tydligt när de fick informationen om utbildningen och litteraturen att utbildningen syftade till att vara användbar och applicerbar på verksamheten. För att detta skall bli verklighet krävs en annan process menar respondenten. Utbildningens betydelse för verksamheten och deltagarnas arbetssätt måste processas innan utbildningen för att skapa ett fundament att bygga vidare på. Det betyder också att processen måste fortlöpa under, mellan och efter att utbildningen är avslutad. Denna process kan endast drivas av ledningsgruppen om de anser att det är en fråga av primär betydelse för myndigheten och inte någonting som man ”bör” engagera sig i.
526
Bilaga 13
Vad har respondenter lärt sig om mänskliga rättigheter genom utbildningen?
Trots att det finns tydliga brister i hur utbildningen har presenterats och förankrats bland deltagarna har utfallet enligt respondenterna varit mycket positiv. Samtliga respondenter anser att utbildningen har varit långt över deras förväntningar och bland de mest intressanta och användbara. Samtliga blev mycket förvånade över den höga kvalitén på föreläsarna och innehållet i föreläsningarna. Flera deltagare nämner att det kom som ett slag i ansiktet att de inte hade fått bättre förhandsinformation om utbildningen. Redan i början av första utbildningstillfället uppfattade de utbildningen som högst aktuell och viktig. Det är också intressant som nämnt ovan att samtliga respondenter märkte att det fanns ett tydligt syfte med utbildningen som inte var tillräckligt förankrat i förvaltningens arbete.
det är ju nästan lite provocerande sättet som utbildningen initierades. Man bestämmer en utbildning, slänger hela ledningsgruppen på den, för vi alla var ju där fastän vi kanske inte ville och sedan blev det ett riktigt överrasknings moment efter första tillfället när alla bara gapade stort för det var så intressant och bra. Alla ville ha mer och vi pratade flera gånger om hur roligt det skulle vara att ha ett tillfälle till. Men som sagt för att det skall få genomslagskraft måste det vara klart vad förvaltningen vill med detta, och där brast det ordentligt.
En av respondenterna talade länge om varför utbildningen kändes aktuell och användbar. Respondenten menar att många fortfarande har en förvrängd bild av vad mänskliga rättigheter är och det är någonting som berör ”de där” (alltså 3:e världen). Själva begreppen mänskliga rättigheter är brett och omedelbart, när man hör det känns det svårt att begripa dess omfattning. Detta innebär att även om en föreläsare lyckas bryta ner mänskliga rättigheter till något konkret och applicerbart på det dagliga arbetet betyder det inte att det blir användbart. Deltagarna upptäckte genom utbildningen att mänskliga rättigheter påverkar var och en, och blev förvånade, för nu måste de förhålla sig till mänskliga rättigheter. Respondenten menar att utbildningens största behållning var att det fanns en tydlig koppling mellan bemötande dem och brukarmedverkan, m.a.o. det som förvaltningen redan arbetar med och mänskliga rättigheter. Utbildningen lade en grund genom att förklara hur mänskliga rättigheter kan vara en plattform. Exempelvis skulle en
527
Bilaga 13 SOU 2010:70
målsättning som bygger på gemensam plattform ge starkt stöd för det arbete vi utför, menar respondenten.
jag tycker att utbildningen gav oss en möjlighet att reflektera och gjorde koppling mellan det som vi redan arbetar med och mänskliga rättigheter. Jag kände direkt att detta kan jag verkligen ha nytta av i mitt arbete, samtidigt som jag önskade att det fanns mer tid att problematisera. På slutet av andra dagen pratades det om svårigheterna med att olika rättigheter krockar med varandra i vardagliga arbetssituationer och då kände jag att det blev ett avstånd. Vi måste diskutera svårigheter och olika förhållningssätt.
Flera deltagare pratade om hur viktigt det är att faktiskt lära sig om mänskliga rättigheter, förstå dess ursprung och utveckling över tid, för att det skall få en bäring på det egna arbetet. De menar att det är viktigt att varje deltagare förstår att mänskliga rättigheter inte är någon skrivbordsprodukt utan ett högst levande dokument som har nötts fram genom årtionden. Kunskapen om mänskliga rättigheters betydelse och användningsområde skulle lägga grunden för att anställda skall inse behovet av att själva tillämpa ett rättighetsperspektiv i sitt arbete. De menar att det är först när man sitter på en utbildning i mänskliga rättigheter som man inser hur lite man kan om det egentligen.
En av respondenterna berättade hur utbildningen förändrade hennes syn på den roll som hon har i förvaltningen.
utbildningen förklarade att det finns skäl till varför vi skall jobba med detta och att det finns en grund i detta, som egentligen inte alls handlar om det som vi nämligen hela tiden hävdar, att vi är tillför att hjälpa andra människor som har det svårt utan att vi är här för att tillgodose de rättigheter som vi alla som individer har.
Detta visar på att flera respondenter uppfattade att det fanns mycket substans i innehållet i föreläsningarna som fick dem att förstå betydelsen av mänskliga rättigheter och vilken kraft ett rättighetsperspektiv har på en verksamhet.
Respondenterna har varit mycket nöjda med litteraturen, föreläsarna och hemuppgiften. Hemuppgiften uppfattades som ett besvärande moment i början som skulle ta för mycket tid i anspråk, men samtliga är de överens om att det var nödvändigt att göra den för att förstå hur man själv kan arbeta med frågorna.
528
Bilaga 13
Vilka utmaningar möter föreläsare i en utbildning i mänskliga rättigheter och vad tycker de om utbildningens upplägg.
Två föreläsare intervjuades.
Den mest förekommande svårigheten som föreläsarna möter vid utbildningar i mänskliga rättigheter är att rättigheterna uppfattas som högtravande begrepp och fjärran från deltagarnas vardag. Därför är det oerhört viktigt att kunna fokusera och lyfta fram den nytta som deltagarna skulle ha av att arbeta med mänskliga rättigheter i vardagen. För att en utbildning för ledningsgruppen i Eskilstuna kommun skall bli bra är det oerhört viktigt att som föreläsare exempelvis känna till socialtjänstens arbetssätt, menar en av respondenterna. Respondenten anser att modellen för utbildning i mänskliga rättigheter är mycket bra och användbar. Respondenten poängterade att en brist var att för lite tid lades på hemuppgiften och reflektioner som har en central betydelse i en utbildning. Dock skulle det ta mer tid i anspråk och uppfattas som ett ännu besvärligare moment eftersom det inte var väl förankrat från starten, enligt respondenten. En föreläsare uttryckte följande;
egentligen möter jag inget motstånd alls, jag tror att alla vill verka för mänskliga rättigheter. Jag brukar alltid säga när jag föreläser att kan ni artikeln 1,2 och 30 i den allmänna förklaringen och verkligen förstår innebörden av det brukar ni klara er mycket bra. Jag tror att det är bra att deltagarna får mer kunskap, men jag tror att de kan komma långt med sunt förnuft.
Föreläsarna har olika syn på hur en utbildning i mänskliga rättigheter borde genomföras och hur mycket kunskap deltagarna behöver för att börja arbeta med mänskliga rättigheter. De är dock överens om att det är viktigt att bryta ned innehållet i föreläsningen till deras verksamhet och att diskutera fördomar.
Slutsats
Den övergripande slutsatsen som utvärderingen kommer fram till är att deltagarna har varit mycket nöjda med utbildningen och att den har varit långt över deras förväntningar.
Den första målsättningen med utbildningen som var att skapa förståelse för att mänskliga rättigheter är användbart och att belysa hur det går att arbeta med mänskliga rättigheter i en kommunal verksamhet har uppnåtts i stor utsträckning. Deltagarna har genom
529
Bilaga 13 SOU 2010:70
utbildningen fått ökad förståelse om hur och varför mänskliga rättigheter har kommit till, hur de med tiden har utvecklats och vilken betydelse de har idag. Deltagarna har fått en koppling mellan mänskliga rättigheter och diskrimineringsgrunderna samt förstått vilken betydelse det skulle få om samtliga diskrimineringsgrunder kunde ramas in under mänskliga rättigheter. Många deltagare anser att föreläsarna har lyckats koppla mänskliga rättigheter till deltagarnas vardag, genom att konkretisera betydelsen av att arbeta mer inriktat med ett rättighetsperspektiv. Flera deltagare som innan utbildningen inte kunde se hur de arbetar med mänskliga rättigheter och hur överhuvudtaget det berör deras enhet, kunde efter utbildningen säga att de har fått en helt ny syn på mänskliga rättigheter och förstått hur de kan applicera rättighetsperspektiv i vardagliga besluts situationer.
Den andra målsättningen, att belysa och skapa förståelse för att mänskliga rättigheter emellanåt ställs mot varandra och hur viktigt det är att se dessa dilemman i en kommunal verksamhet samt belysa hur det går att arbeta med detta, har väckt en hel del nya tankar hos deltagarna. Medan flera talar om hur viktigt det är att lyfta fram detta och få deltagarna att fundera, menar andra att diskussionerna smalnade av betydligt när olika dilemman började diskuteras. Svårigheterna uppdagades eftersom inga givna svar eller lösningar finns, utan det är upp till varje medarbetare att belysa olika perspektiv. Enligt deltagarna lyckades utbildningen belysa och skapa förståelse för att mänskliga rättigheter emellanåt ställs emot varandra men däremot fastslog flera deltagare att de fortfarande tycker att det är svårt att arbeta med mänskliga rättigheter och att föreläsarna inte kunde ge några konkreta förslag på hur det kunde göras. Flera deltagare önskade att de hade fått mer tid att diskutera olika ställningstaganden och tillsammans med andra hitta olika lösningar.
Den tredje målsättningen, att skapa medvetenhet för det ansvar som finns i den kommunala verksamheten för frågor kring mänskliga rättigheter och vilka möjligheter det finns att påverka detta arbete, är kanske den mest problematiska eftersom det kräver starka interna krafter samt tydliga politiska beslut som återfinns i styrdokument för att genomföras. Utvärderingens resultat visar att deltagarna har varit mycket nöjda med utbildningen men tydligt beskrivit att det krävs mer än en utbildning för att börja arbeta med frågan internt. Deltagarna påpekar hur viktigt det är att det finns ett uttalat syfte och mål med utbildningen formulerat av den egna
530
Bilaga 13
förvaltningen. Detta skulle underlätta och stimulera deltagarna att vilja lyfta frågan på sina enheter.
Detta är inte helt oproblematiskt eftersom majoriteten av deltagarna är chefer som har mandat och legitimitet att driva frågan på sina enheter om de vill. Flera menar dock att det krävs en politisk vilja för att frågan skall bli prioriterad. Det kan diskuteras vem som bär ansvaret för att arbeta med mänskliga rättigheter och om cheferna verkligen behöver mer pådrag för att lyfta fram frågan. Däremot är det viktigt att förvaltningsledningen har valt att prioritera en utbildning i mänskliga rättigheter för chefer, men synd att frågan inte har processats tillräckligt väl i gruppen innan utbildningen för att få mer genomslagskraft.
Utvärderaren kontaktade fem deltagare 3 månader efter utbildningen för att undersöka om förvaltningsledningen hade lyft fram mänskliga rättigheter och diskuterat efter utbildning hur eventuellt arbete med mänskliga rättigheter skulle fortlöpa och samtliga svarande att det inte hade skett. Att dra några slutsatser är svårt men resultatet indikerar att mänskliga rättigheter ännu inte är en tillräckligt strategiskt prioriterad fråga för förvaltningen. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det tar tid att förankra nya perspektiv i en kommunal verksamhet. Däremot kan återigen diskuteras om det verkligen är nödvändigt att direktivet att arbeta med mänskliga rättigheter måste komma högre uppifrån eller om det är ett enkelt sätt för cheferna att undkomma det ansvar som åligger dem, nämligen att se till att alla anställda implementerar ett rättighetsperspektiv i beslutsfattandet.
Sammanfattningsvis kan sägas att utbildningen i stor utsträckning har uppnått de önskade målen och modellen för utbildning i mänskliga rättigheter har fungerat väl. Resultat visar att det är viktigt med en kontinuerlig dialog mellan den som genomför uppdraget och till exempel förvaltningsledningen för att ge de ansvariga på myndigheten tillräckligt med information om utbildningen och uppmuntra de att fundera på syftet med utbildningen och vilket effekt det förväntas få på verksamheten.
531
Bilaga 13 SOU 2010:70
532
Rekommendation
1. Uppmuntra beställaren att fundera på två viktiga frågor:
-Syftet med utbildningen och att den kommuniceras med övriga deltagare? -Vilka effekter på kort och lång sikt vill jag att utbildningen skall ha på vår verksamhet?
Syftet med frågorna är att beställaren i ett tidigt skede skall fundera på varför de har beställt/fått en utbildning i mänskliga rättigheter och om utbildningen endast skall resultera i en inspirations dag för deltagarna eller påverka deras arbetssätt. Det är viktigt att deltagarna i ett tidigt skede får information om syftet med utbildning. Om beställaren vill att utbildningen skall leda till en förändrat arbetssätt vars resultat skall påvisas efter en viss tid bör detta framgå tydligt till alla i gruppen.
2. Processa utbildningens innehåll (struktur, upplägg och genomförande) till beställaren av utbildningen.
3. Det är viktigt att förse beställaren av utbildningen med information om utbildningens upplägg och genomförande i ett tidigt skede. Detta ger beställaren möjlighet att informera övriga deltagare och bereda marken för utbildningens genomförande.
4. Om det är möjligt skall man undvika att förlägga ett föreläsningstillfälle på en fredag eftermiddag.
5. Hemuppgiften bör få mer utrymme. Det bör diskuteras på vilket sätt man skall genomföra utbildningen för att ge mer plats åt diskussion och reflektion av tankar. Det är tydligt att det finns behov av detta bland deltagarna.
6. Det är viktigt att uppdragstagaren är tydlig med utvärderarens roll gentemot beställaren. Det är viktigt att uppdragstagaren berättar om de olika faser som utvärderingen består av och på detta sätt förbereder deltagarna på detta.